Riksarkivet/mini_raw_diachronic_swe · Datasets at Hugging Face

text stringlengths 1 4.68k
— Det kan ingen veta.
Jag har suttit och läst om den der processen, och deri förekommer tidt och ofta mrs Mertons namn, tillika med namnet på en hennes fosterson; det var just detta, som slog mig för hufvudet, och sedan får jag här på första sidan se annonsen.
Jag ihågkom då, hvad du en gång sade mig i största hemlighet, strax efter sedan vi voro gifta, ett par månader sedan mrs rest sin väg med Ellen, hvilken, som du vet, var min kusin.
— Hvad jag sade?
Det är då böfveln, hvad qvinnor äro ihängsna med allting.
Hur kan du minnas hvad jag sagt för tjugufyra år sedan?
Jag mins det icke sjelf, om jag också lade hufvudet på städet och försökte banka ut minnet med släggan.
— Det tror jag nog; men om jag hjelper dig att plocka fram det helt saktmodigt, utan både städ och slägga, så skall det nog gå.
— Det kan jag aldrig tro, för jag vet icke ens hvad du menar.
— Men jag vill, att du söker påminna dig det, Jonas, — sade fru Barbara allvarsamt.
— Nå, jag skall försöka.
Men led mig in på spåret då åtminstone!
— Det skall jag göra, ty jag har ingenting glömt, fast jag aldrig någonsin nämt ett ord derom åt någon menniska, ty förutom att du bad mig tiga och trodde, att mrs snart skulle komma tillbaka igen, så skulle det varit mycket dåligt af en tjenare att komma fram med sådana besynnerliga misstankar om sin matmor.
Nu är hon död, och det tyckes, som många konstigheter vore å färde i alla fall, och nu kan du säga om igen, hvad du då sade åt mig.
Men efter som William är en slängder och skicklig gosse och skrifver allting åt förvaltaren, så skall jag bedja honom komma in för att teckna upp det på papper, efter som du säger.
— Men hvartill tjenar detta väl?
— För att få den utlofvade belöningen, förstås.
— Men om nu advokaten tar papperet, men ingenting ger oss ...
— Du har rätt Jonas, du är sannerligen klokare än jag sjelf.
William får skrifva, men jag far till Falmouth och följer med diligensen till London.
Jag har väl aldrig varit der, men Barbara Burton är icke så enfaldig.
Jag kom ju ifrån
York med de der besynnerliga fåren, som mr Harry köpte, och jag var då endast tjugo år; mins du det, Jonas?
— Ja bevars.
Jag trodde då, min narr, att du var lika from och enfaldig som fåren.
— Bevara mig!
Om jag det varit, huru skulle det då hafva gått med dig?
— Jo, då skulle jag fått sofva i ro, — sade Jonas buttert.
— Men hvad är det nu du vill, att jag skall minnas?
Ty det lär väl vara knuten i alltsammans.
— Ja, så är det.
Vi skola nu tala derom.
Jag mins då hvartenda ord, som du sade, men jag tror, att du tänkte och visste mer än du då uttalte, eller jag brydde mig om att fråga efter.
Låt Bill gå ensam till smedjan i eftermiddag och stanna du här!
Vi skola komma öfverens om saken innan jag ber William komma in.
Fru Barbara gick att stänga dörren, för att få vara ostörd med sin man, och hemtade med detsamma en butelj cognac och ett par bitar socker på ett théfat, för att med en grogg eller toddy söka upplifva hans bleknade minnen.
________
III.
Dagen derpå begaf sig verkligen fru Barbara Burton i öfverensstämmelse med sitt fattade beslut, klädd i sina helgdagskläder och åkande i en skramlande kärra, till sina grannars oändliga förvåning och undran, på vägen till Falmouth.
Den hedervärda qvinnan, som körde sjelf och hade en liten pojke bredvid sig, för att hemföra häst och åkdon, delade sin uppmärksamhet mellan den lilla feta klipparen, som i raskt traf förde henne fram på den smala byvägen, och sin stora ”sypung” af triumfant, hvars starka snören voro lindade om hennes bruna handled, och inom hvars skydd man skulle kunna tro, att en del af Englands kronjuveler förvarades, att döma efter de skarpa och vaksamma blickar, med hvilka han betraktade densamma, en vaksamhet, som också nästan lät den lilla kärran stjelpa öfverända vid sammanstötningen med en dammig postschäs, som, i detsamma man passerade en afväg, vek af ifrån landsvägen.
Några utrop å ömse sidor och ett kraftigt tag i tömmarne af fru Barbaras starka hand, som förde den skrämda hästen till rätta, var imellertid enda följden af hennes distraktion, och i nästa ögonblick guppade den beslutsamma qvinnan åter framåt i god ordning.
Postschäsen fortsatte äfven sin väg och stannade en halftimme derefter vid trappan till det lilla värdshuset eller rättare bykrogen vid Aukwoodhouse.
Värdinnan derinne, som var sysselsatt att öfver en stor koleld steka fläsk, hörde, trots smattrandet och fräsandet i pannan, genast det sällsynta och välkomna ljudet af vagnshjul och skyndade till fönstret, för att se hvem som på den varma höstqvällen hedrade den dammiga och solstekta ”Gröna kransen” med ett besök.
Nyfiken och förvånad såg hon tvenne herrar stiga ur: den förste var en liten karl om fyrtio år, med blåsvart skäggbotten på sin spetsiga haka, skarp krokig näsa, små bruna ögon och en toppig filthatt öfver sin kala panna; den andre tycktes vara mycket ung, hans mörkbruna krusiga hår var pudradt af dammet, och hans illa medfarna kläder tycktes hafva suttit på under en lång resa, men hans lifliga ögon voro så vackra och glada, att värdinnan, som ännu var tillräckligt ung, för att värdera vackra ögon, hastigt ryckte det brända och osande fläsket ifrån elden, satte sin mössa, som kommit på sned, till rätta framför en spegelbit på väggen, och gaf sitt varma och flottiga ansigte en snabb men kraftig polyr med den grofva handduken, som hängde vid dörren, och skyndade ut på trappan för att mottaga sina gäster.
Den minste och äldste af de båda resande såg sig omkring med en trött och likgiltig blick och ruskade sedan på sig med en min af obehag, som antingen kunde härröra af resans besvärligheter eller af den föga tjusande utsigt, som de rödbruna kala ljunghedarne och de grå klipporna, hvilka utbredde sig framför byn ända till det blånande hafvet i fjerran, företedde.
Hans kamrat deremot gick fram till den rödbrusiga, nigande värdinnan och frågade på mycket dålig engelska, om i hennes värdshus bodde någon resande herre, en utländing med namnet Astley Cameron.
— Ja, min herre, — svarade hon alltjemt nigande, ehuru hon af allt hvad hon hörde endast igenkände namnet Cameron och gissade till det öfriga, under det hon förbindligt leende visade sina breda, hvita tänder ända upp till öronen.
— Var då så artig min fru och för mig genast till honom och laga sedan tvenne rum i ordning åt oss och en god soupé, ty vi äro mycket hungriga! — fortfor den resande på tyska, ty hela hans engelska ordförråd tycktes redan med den första frågan vara uttömdt.
Värdinnan stirrade förvånad på honom, fåfängt ansträngande sin gissningsförmåga för att begripa hans långa tal, och den resande, som insåg omöjligheten att reda sig på egen hand, ropade, småleende åt den villrådiga och förlägna qvinnan, på sin kamrat, som ännu stod qvar vid deras åkdon.
— Kom då hit min vän och säg den här charmanta frun hvad vi önska!
Den andra närmade sig, med sin kappsäck under armen, och öfversatte på engelska, hvad hans unge reskamrat nyss sagt, och fortfor sedan alltjemt i sin egenskap af tolk, utan att inblanda en enda fras för egen räkning.
— Ack ja, min herre! — utropade värdinnan, glad att igenkänna sitt förtjusande modersmål, mycket riktigt uttaladt, om också med en något främmande brytning.
— Ni skall få allt hvad ni önskar, men saken är, att mr Cameron kan inte träffas nu genast.
— Hvarför det?
— Ty han är icke här för ögonblicket.
— Hvar är han då?
Vid Aukwoodhouse kanhända?
— Nej inte precis!
Han reste till London för nära en månad sedan.
— Till London?
Men ni sade ju, att han bodde här?
— Ja, det vill säga, han bor verkligen här, ty rummet står för hans räkning, och han har till och med en kappsäck qvar här, ehuru den är nästan alldeles tom, men för närvarande är han icke hemma här.
— Fördömdt!
Hvilken omväg vi nu gjort!
Huru länge sedan var det han reste, sade ni?
— Nära en månad, sir, men jag väntar honom tillbaka hvarje dag, ty han sade, när han reste, så här: jag återkommer snart, mrs John, behåll rummet för min räkning, jag kommer icke att vara länge borta.
Och derför ser herrn, så anser jag det alldeles, som om han vore här sjelf närvarande.
— Men det kan då jag alls inte göra.
I alla händelser måste man nu stanna här i natt, — mumlade främlingen förtretad och tog sin kappsäck ur vagnen.
— Imellertid, sir, så tror jag, att ni mycket väl kan begagna er af hans rum; ty mr Cameron är en fasligt hygglig och älskvärd ung herre, och eftersom ni är bekant med honom, och som jag dessutom icke har mer än ett rum till, och ni ville ha två, så ...
— Ja, det går mycket väl an, för mig till hans rum och låt min reskamrat få det andra!
Värdinnan gick förut, och de båda resande följde efter in i den låga förstugan och fördes uppför en brant och smal trappa, som mera liknade en stege, och på hvilken värdinnan oskuldsfullt klättrade först, lemnande utan tvekan sina gäster tillfälle att beundra hennes korta och tjocka ben i ljusblå strumpor, helst dessa senare på den tiden icke hade så tvetydigt rykte som nu.
Imellertid hade de båda herrarne knappt blifvit införda i hvar sin lilla vindskammare och lemnats ensamna der, innan bullret af vagnshjul ännu en gång hördes på den lilla stenlagda gården, och ett slags karriol, hvars stora hjul surrade förbi öronen på skjutsgossen och den resande, hvilka sutto inklämda i samma säte, stannade under den ärtgröna stora kransen, som sakta svängde öfver dörren fram och åter för den bortdöende hafsvinden.
Ett par minuter derefter rycktes dörren till det ena vindsrummet hastigt upp, och Astley Cameron stannade på tröskeln.
Rummet var skumt, han kunde icke genast urskilja dens ansigte, som var derinne, men i nästa ögonblick utropade han med den lifligaste bestörtning och glädje:
— Alf Stjerne!
Drömmer jag, eller är det verkligen du?
Och de båda vännerna lågo i hvarandras armar.
— Det är verkligen jag sjelf lifslefvande, min hedersvän, — sade Alf, som blifvit nästan lika öfverraskad som Astley och nu med den mest barnsliga och stormande förtjusning omfamnade honom och skakade hans händer.
— Hvilken lycka att verkligen träffa dig här, då man nyss sagt mig, att du var i London!
— Men hvarifrån kommer du? — återtog Astley rörd och betraktade med förundran sin vän, som, i skjortärmarne och med håret i oordning, såg ut, som han kommit flygande genom luften, under sin sömn ditförd af någon ande i ”tusen och en natt”.
— Direkte ifrån Dover.
— Men hvarför?
Huru kommer detta till?
Ty jag kan icke föreställa mig, att du endast af vänskap för mig ...
— Jo, min vän, endast af vänskap för dig.
Minns du icke vår öfverenskommelse den sista aftonen på Helgonabacken?
Om en af oss behöfde den andra, så skulle ingenting utom döden hindra oss att komma, — sade Alf skrattande, som en skolpojke, af förtjusning åt Astleys förundran, under det han helt ogeneradt, tack vare mrs Johns vattenfat och handduk, fortsatte att befria sitt hår och sitt ansigte ifrån dammet, en operation, hvari Astleys oväntade ankomst verkat några minuters uppehåll.
— Men, Alf, jag förstår dig icke!
— Det är naturligt, det är också ett underverk, som jag knappt sjelf fattar, och som endast någon särskild vår vänskaps skyddsande kunnat tillvägabringa; ty det har gått med mig, som det ofta händer kemisterna, då de söke en sak, så finna de en annan, hvarpå de aldrig hafva tänkt.
Se så, nu äro mina ögon befriade ifrån ert fördömda kalkdam här på kusten, det var fasligt långt att komma ifrån Dover och hit.
— Du var ju i Tyskland, i Baiern med Schelting?
Hvad är det då, som för dig till England: jag qväfves af nyfikenhet att få veta det?
— Ditt bref.
— Du har då fått mitt sista långa bref?
Du vet då, att ...
— Ja visst, jag vet, att du behöfver ett vittne, en person, som varit vid Aukwoodhouse, då du som barn bortfördes derifrån.
Jag vet, att du har inga bestämda misstankar om någon dylik, att du fäst en svag förhoppning vid en viss person, som ingen känner, hvars namn ingen vet, men som haft en häftig och hemlighetsfull tvist med lord Hawerfield.
Nå väl, denna aning var alldeles riktig, denna person är just den rätta, troligen den enda, som känner hemligheten om den förmenta lord Astleys börd, ehuru han icke hade den ringaste aning om din tillvaro.
— Alf, i sanning, du sätter mig i förvåning.

— Det kan ingen veta.

Jag har suttit och läst om den der processen, och deri förekommer tidt och ofta mrs Mertons namn, tillika med namnet på en hennes fosterson; det var just detta, som slog mig för hufvudet, och sedan får jag här på första sidan se annonsen.

Jag ihågkom då, hvad du en gång sade mig i största hemlighet, strax efter sedan vi voro gifta, ett par månader sedan mrs rest sin väg med Ellen, hvilken, som du vet, var min kusin.

— Hvad jag sade?

Det är då böfveln, hvad qvinnor äro ihängsna med allting.

Hur kan du minnas hvad jag sagt för tjugufyra år sedan?

Jag mins det icke sjelf, om jag också lade hufvudet på städet och försökte banka ut minnet med släggan.

— Det tror jag nog; men om jag hjelper dig att plocka fram det helt saktmodigt, utan både städ och slägga, så skall det nog gå.

— Det kan jag aldrig tro, för jag vet icke ens hvad du menar.

— Men jag vill, att du söker påminna dig det, Jonas, — sade fru Barbara allvarsamt.

— Nå, jag skall försöka.

Men led mig in på spåret då åtminstone!

— Det skall jag göra, ty jag har ingenting glömt, fast jag aldrig någonsin nämt ett ord derom åt någon menniska, ty förutom att du bad mig tiga och trodde, att mrs snart skulle komma tillbaka igen, så skulle det varit mycket dåligt af en tjenare att komma fram med sådana besynnerliga misstankar om sin matmor.

Nu är hon död, och det tyckes, som många konstigheter vore å färde i alla fall, och nu kan du säga om igen, hvad du då sade åt mig.

Men efter som William är en slängder och skicklig gosse och skrifver allting åt förvaltaren, så skall jag bedja honom komma in för att teckna upp det på papper, efter som du säger.

— Men hvartill tjenar detta väl?

— För att få den utlofvade belöningen, förstås.

— Men om nu advokaten tar papperet, men ingenting ger oss ...

— Du har rätt Jonas, du är sannerligen klokare än jag sjelf.

William får skrifva, men jag far till Falmouth och följer med diligensen till London.

Jag har väl aldrig varit der, men Barbara Burton är icke så enfaldig.

Jag kom ju ifrån

York med de der besynnerliga fåren, som mr Harry köpte, och jag var då endast tjugo år; mins du det, Jonas?

— Ja bevars.

Jag trodde då, min narr, att du var lika from och enfaldig som fåren.

— Bevara mig!

Om jag det varit, huru skulle det då hafva gått med dig?

— Jo, då skulle jag fått sofva i ro, — sade Jonas buttert.

— Men hvad är det nu du vill, att jag skall minnas?

Ty det lär väl vara knuten i alltsammans.

— Ja, så är det.

Vi skola nu tala derom.

Jag mins då hvartenda ord, som du sade, men jag tror, att du tänkte och visste mer än du då uttalte, eller jag brydde mig om att fråga efter.

Låt Bill gå ensam till smedjan i eftermiddag och stanna du här!

Vi skola komma öfverens om saken innan jag ber William komma in.

Fru Barbara gick att stänga dörren, för att få vara ostörd med sin man, och hemtade med detsamma en butelj cognac och ett par bitar socker på ett théfat, för att med en grogg eller toddy söka upplifva hans bleknade minnen.

________

III.

Dagen derpå begaf sig verkligen fru Barbara Burton i öfverensstämmelse med sitt fattade beslut, klädd i sina helgdagskläder och åkande i en skramlande kärra, till sina grannars oändliga förvåning och undran, på vägen till Falmouth.

Den hedervärda qvinnan, som körde sjelf och hade en liten pojke bredvid sig, för att hemföra häst och åkdon, delade sin uppmärksamhet mellan den lilla feta klipparen, som i raskt traf förde henne fram på den smala byvägen, och sin stora ”sypung” af triumfant, hvars starka snören voro lindade om hennes bruna handled, och inom hvars skydd man skulle kunna tro, att en del af Englands kronjuveler förvarades, att döma efter de skarpa och vaksamma blickar, med hvilka han betraktade densamma, en vaksamhet, som också nästan lät den lilla kärran stjelpa öfverända vid sammanstötningen med en dammig postschäs, som, i detsamma man passerade en afväg, vek af ifrån landsvägen.

Några utrop å ömse sidor och ett kraftigt tag i tömmarne af fru Barbaras starka hand, som förde den skrämda hästen till rätta, var imellertid enda följden af hennes distraktion, och i nästa ögonblick guppade den beslutsamma qvinnan åter framåt i god ordning.

Postschäsen fortsatte äfven sin väg och stannade en halftimme derefter vid trappan till det lilla värdshuset eller rättare bykrogen vid Aukwoodhouse.

Värdinnan derinne, som var sysselsatt att öfver en stor koleld steka fläsk, hörde, trots smattrandet och fräsandet i pannan, genast det sällsynta och välkomna ljudet af vagnshjul och skyndade till fönstret, för att se hvem som på den varma höstqvällen hedrade den dammiga och solstekta ”Gröna kransen” med ett besök.

Nyfiken och förvånad såg hon tvenne herrar stiga ur: den förste var en liten karl om fyrtio år, med blåsvart skäggbotten på sin spetsiga haka, skarp krokig näsa, små bruna ögon och en toppig filthatt öfver sin kala panna; den andre tycktes vara mycket ung, hans mörkbruna krusiga hår var pudradt af dammet, och hans illa medfarna kläder tycktes hafva suttit på under en lång resa, men hans lifliga ögon voro så vackra och glada, att värdinnan, som ännu var tillräckligt ung, för att värdera vackra ögon, hastigt ryckte det brända och osande fläsket ifrån elden, satte sin mössa, som kommit på sned, till rätta framför en spegelbit på väggen, och gaf sitt varma och flottiga ansigte en snabb men kraftig polyr med den grofva handduken, som hängde vid dörren, och skyndade ut på trappan för att mottaga sina gäster.

Den minste och äldste af de båda resande såg sig omkring med en trött och likgiltig blick och ruskade sedan på sig med en min af obehag, som antingen kunde härröra af resans besvärligheter eller af den föga tjusande utsigt, som de rödbruna kala ljunghedarne och de grå klipporna, hvilka utbredde sig framför byn ända till det blånande hafvet i fjerran, företedde.

Hans kamrat deremot gick fram till den rödbrusiga, nigande värdinnan och frågade på mycket dålig engelska, om i hennes värdshus bodde någon resande herre, en utländing med namnet Astley Cameron.

— Ja, min herre, — svarade hon alltjemt nigande, ehuru hon af allt hvad hon hörde endast igenkände namnet Cameron och gissade till det öfriga, under det hon förbindligt leende visade sina breda, hvita tänder ända upp till öronen.

— Var då så artig min fru och för mig genast till honom och laga sedan tvenne rum i ordning åt oss och en god soupé, ty vi äro mycket hungriga! — fortfor den resande på tyska, ty hela hans engelska ordförråd tycktes redan med den första frågan vara uttömdt.

Värdinnan stirrade förvånad på honom, fåfängt ansträngande sin gissningsförmåga för att begripa hans långa tal, och den resande, som insåg omöjligheten att reda sig på egen hand, ropade, småleende åt den villrådiga och förlägna qvinnan, på sin kamrat, som ännu stod qvar vid deras åkdon.

— Kom då hit min vän och säg den här charmanta frun hvad vi önska!

Den andra närmade sig, med sin kappsäck under armen, och öfversatte på engelska, hvad hans unge reskamrat nyss sagt, och fortfor sedan alltjemt i sin egenskap af tolk, utan att inblanda en enda fras för egen räkning.

— Ack ja, min herre! — utropade värdinnan, glad att igenkänna sitt förtjusande modersmål, mycket riktigt uttaladt, om också med en något främmande brytning.

— Ni skall få allt hvad ni önskar, men saken är, att mr Cameron kan inte träffas nu genast.

— Hvarför det?

— Ty han är icke här för ögonblicket.

— Hvar är han då?

Vid Aukwoodhouse kanhända?

— Nej inte precis!

Han reste till London för nära en månad sedan.

— Till London?

Men ni sade ju, att han bodde här?

— Ja, det vill säga, han bor verkligen här, ty rummet står för hans räkning, och han har till och med en kappsäck qvar här, ehuru den är nästan alldeles tom, men för närvarande är han icke hemma här.

— Fördömdt!

Hvilken omväg vi nu gjort!

Huru länge sedan var det han reste, sade ni?

— Nära en månad, sir, men jag väntar honom tillbaka hvarje dag, ty han sade, när han reste, så här: jag återkommer snart, mrs John, behåll rummet för min räkning, jag kommer icke att vara länge borta.

Och derför ser herrn, så anser jag det alldeles, som om han vore här sjelf närvarande.

— Men det kan då jag alls inte göra.

I alla händelser måste man nu stanna här i natt, — mumlade främlingen förtretad och tog sin kappsäck ur vagnen.

— Imellertid, sir, så tror jag, att ni mycket väl kan begagna er af hans rum; ty mr Cameron är en fasligt hygglig och älskvärd ung herre, och eftersom ni är bekant med honom, och som jag dessutom icke har mer än ett rum till, och ni ville ha två, så ...

— Ja, det går mycket väl an, för mig till hans rum och låt min reskamrat få det andra!

Värdinnan gick förut, och de båda resande följde efter in i den låga förstugan och fördes uppför en brant och smal trappa, som mera liknade en stege, och på hvilken värdinnan oskuldsfullt klättrade först, lemnande utan tvekan sina gäster tillfälle att beundra hennes korta och tjocka ben i ljusblå strumpor, helst dessa senare på den tiden icke hade så tvetydigt rykte som nu.

Imellertid hade de båda herrarne knappt blifvit införda i hvar sin lilla vindskammare och lemnats ensamna der, innan bullret af vagnshjul ännu en gång hördes på den lilla stenlagda gården, och ett slags karriol, hvars stora hjul surrade förbi öronen på skjutsgossen och den resande, hvilka sutto inklämda i samma säte, stannade under den ärtgröna stora kransen, som sakta svängde öfver dörren fram och åter för den bortdöende hafsvinden.

Ett par minuter derefter rycktes dörren till det ena vindsrummet hastigt upp, och Astley Cameron stannade på tröskeln.

Rummet var skumt, han kunde icke genast urskilja dens ansigte, som var derinne, men i nästa ögonblick utropade han med den lifligaste bestörtning och glädje:

— Alf Stjerne!

Drömmer jag, eller är det verkligen du?

Och de båda vännerna lågo i hvarandras armar.

— Det är verkligen jag sjelf lifslefvande, min hedersvän, — sade Alf, som blifvit nästan lika öfverraskad som Astley och nu med den mest barnsliga och stormande förtjusning omfamnade honom och skakade hans händer.

— Hvilken lycka att verkligen träffa dig här, då man nyss sagt mig, att du var i London!

— Men hvarifrån kommer du? — återtog Astley rörd och betraktade med förundran sin vän, som, i skjortärmarne och med håret i oordning, såg ut, som han kommit flygande genom luften, under sin sömn ditförd af någon ande i ”tusen och en natt”.

— Direkte ifrån Dover.

— Men hvarför?

Huru kommer detta till?

Ty jag kan icke föreställa mig, att du endast af vänskap för mig ...

— Jo, min vän, endast af vänskap för dig.

Minns du icke vår öfverenskommelse den sista aftonen på Helgonabacken?

Om en af oss behöfde den andra, så skulle ingenting utom döden hindra oss att komma, — sade Alf skrattande, som en skolpojke, af förtjusning åt Astleys förundran, under det han helt ogeneradt, tack vare mrs Johns vattenfat och handduk, fortsatte att befria sitt hår och sitt ansigte ifrån dammet, en operation, hvari Astleys oväntade ankomst verkat några minuters uppehåll.

— Men, Alf, jag förstår dig icke!

— Det är naturligt, det är också ett underverk, som jag knappt sjelf fattar, och som endast någon särskild vår vänskaps skyddsande kunnat tillvägabringa; ty det har gått med mig, som det ofta händer kemisterna, då de söke en sak, så finna de en annan, hvarpå de aldrig hafva tänkt.

Se så, nu äro mina ögon befriade ifrån ert fördömda kalkdam här på kusten, det var fasligt långt att komma ifrån Dover och hit.

— Du var ju i Tyskland, i Baiern med Schelting?

Hvad är det då, som för dig till England: jag qväfves af nyfikenhet att få veta det?

— Ditt bref.

— Du har då fått mitt sista långa bref?

Du vet då, att ...

— Ja visst, jag vet, att du behöfver ett vittne, en person, som varit vid Aukwoodhouse, då du som barn bortfördes derifrån.

Jag vet, att du har inga bestämda misstankar om någon dylik, att du fäst en svag förhoppning vid en viss person, som ingen känner, hvars namn ingen vet, men som haft en häftig och hemlighetsfull tvist med lord Hawerfield.

Nå väl, denna aning var alldeles riktig, denna person är just den rätta, troligen den enda, som känner hemligheten om den förmenta lord Astleys börd, ehuru han icke hade den ringaste aning om din tillvaro.

— Alf, i sanning, du sätter mig i förvåning.