Riksarkivet/mini_raw_diachronic_swe · Datasets at Hugging Face

text stringlengths 1 4.68k
Astley igenkände genast sin första bekantskap på stället Polly Trapps Jem, och då han och Alf nalkades, skyndade mrs Banks emot dem.
— Hvad står på mrs Banks?
Ni se alla så förfärade ut! — sade Astley, helsande på sin gamla vän.
— Ack mr Cameron, vi hafva visst skäl att se förfärade ut, vi äro alla helt och hållet förskrämda här.
Tänk er, att mylord helt nyss nu på morgonen blifvit mördad.
— Mördad!
Store Gud, hvad säger ni? — utbrast Astley, alldeles bedöfvad.
— Ja, är det icke förskräckligt?
Om han icke är död, så är han åtminstone nära deran, efter hvad
Jem här säger.
— Jem, är det han som sett det?
Huru och hvar har det skett?
Berätta då, mrs Banks.
Den gamla hushållerskan gned sina ögon med förklädet och sade med afbruten röst, under det alla de öfriga på borggården samlades omkring dem:
— Ack, herre Gud, mr Cameron, jag är så förbi af sorg och bestörtning, att mina ben icke bära mig.
Låt oss sätta oss här på bänken, och du Jem, gå in i köket så länge; följ med du Jemina och gif honom litet frukost.
Jo, ser ni, det är så, att mylord kom hit i går morgse alldeles oväntadt ifrån London; han såg mycket blek och ond och orolig ut och har knappt talat vid någon menniska.
Allting var i olag, och han var missnöjd med maten och allt.
Men du min Gud, vi väntade honom alls inte, och när man blir så der öfverrumplad, så kan man icke hafva allting så bra och i ordning.
Nå, i morgse helt tidigt, så red han ut för att promenera före frukosten ned åt hafsstranden, som han brukar göra, då han är här; och han hade knappt varit borta mer än en timme, innan de båda barnen ifrån byn, Jem och hans syster, kommo hit springande med andan i halsen och så förskrämda, att de i början knappt kunde tala; men slutligen berättade de, att de varit på heden denna morgon med sina får, som vanligt, då de fått se mylord komma ridande på strandvägen, helt sakta och långsamt.
Han såg dem icke, ty de sutto invid en klippa och åto sin frukost, då, just som mylord passerat förbi dem och kommit en tio eller tolf steg fram på vägen, en karl, som de förut alls icke sett, hastigt springer fram och fattar hans häst i tygeln; den blef skrämd och reste sig upp på bakfötterna, men den främmande höll honom likväl fast, och sade några ord mycket häftigt till mylord, som mot sin vana hörde på, utan att svara eller tyckas bli ond, och då räckte karlen honom ett papper eller ett bref, och under det mylord ännu läste deri och tycktes mycket bestördt och ledsen, så drog den främmande fram under sin rock två pistoler.
Han räckte den ena åt mylord och sade så högt, att barnen tydligt hörde det: ”Försvara er, eller jag skjuter er som en hund!” och i detsamma sökte han draga ned mylord af hästen; det vexlades ännu några ord, som barnen icke förstodo, och strax derpå smälde tvenne skott.
Mylord föll genast af hästen, som i fullt galopp sprängde derifrån, men den främmande tycktes icke sårad, ty han lutade sig ned öfver den fallne ett ögonbliek och såg sig sedan omkring, liksom han sökt hjelp; men då ingen syntes — ty deråt går aldrig någon annan än vallbarnen med sina hundar, och dessa hade i förskräckelsen gömt sig bakom klipporna — så gick han sin väg, först långsamt, men sedan började han springa åt byn till, och barnen skyndade hit.
— Mrs Banks torkade sina temligen torra ögon och vaggade åter och fram till tecken af djup bedrövelse.
Det blef en temligen lång paus, och Alf och Astley sågo häpna på hvarandra, intagna af samma misstanke.
— Men har man icke skickat någon till stället? — sade Astley ändtligen.
— Jo, det förstås.
William, mylords kammartjenare, hofmästaren och ett par stalldrängar gingo genast att söka honom, och Jems syster följde med för att visa dem stället.
Jag tänker de återkomma snart.
— Den der berättelsen låter mycket besynnerlig.
Jag hoppas att barnen låtit skrämma sig af sin inbillning.
Hvem skulle väl här kunna anfalla er husbonde?
— Ja, det är visst mycket obegripligt.
Det var ingen vanlig tjuf eller någon som ville plundra honom, det är tydligt, och jag fruktar att det var någon af mylords fiender.
— Men huru kan ni tro, att han hade några fiender?
— Åh, det kan man väl tro, då jag hört att det finns personer, som vilja påstå att mylord icke har laglig rätt till godset här och till sitt namn, och att en riktig rättegång är börjad om den saken.
Astley bleknade och utbrast helt förfärad:
— Men huru vet ni detta, mrs Banks?
— Nå min Gud, man läser väl tidningarna, kan ni förstå, och hofmästaren har dessutom berättat mig saken; och William säger, att det är derför som mylord har förlorat sitt hurtiga lynne, sedan han sist var här.
— Men min kära mrs Banks, det skulle då vara tjufvar och mördare, som göra anspråk på lord Hawerfields namn och gods.
— Ja, hvad vet jag?
Nog såg den, som jag misstänker, rätt besynnerlig ut.
— Den ni misstänker?
Hvem menar ni då?
— Jo, ingen annan än den der simpla karlen, som icke ens kan tala en riktigt kristlig engelska en gång, som sökte mylord i morgse.
— Har någon främmande sökt honom i dag?
Grindvaktaren sade mig, att ingen gått in parken.
— Det tror jag nog, sådana personer gå minsann icke stora vägen.
Han kom genom lilla grinden åt skogen till.
Tom, en af trädgårdspojkarna, såg honom komma derifrån.
— Men hvem var det då?
— Jo, det var just den samma lilla procentaren, som mr Cameron nog minnes, att jag talat om, som kom hit för ett år sedan, som grälade och som blef utkörd.
Han sade ju då att han skulle taga hela mylords arf och att mylord skulle ångra sig och allt det der.
Jag minnes det nog, och om lord Astley är dödad eller sårad, så är det ingen annan än han, som gjort det, det är jag säker om.
— Har han varit på slottet i dag och sökt Hawerfield?
— Ja, han kom helt tidigt, strax efter sedan mylord ridit ut.
Jag kände genast igen honom och påminde mig strax mylords befallning att visa bort honom, och det gjorde jag också i rätt allvarsamma ordalag.
Imellertid så hindrar icke det, att han kunnat få reda på hvart mylord ridit och gått att möta honom.
Astley och hans vän vexlade åter en blick af den mest lifliga oro och båda frågade nästan på en gång:
— Har gossen beskrifvit den främmandes utseende?
— Ja, det är just hvad han gjort, jag kände genast mina misstankar vakna och jag lät honom derför så noga och ordentligt beskrifva mördaren, som om han stått inför bydomaren sjelf.
— Nå väl, tycktes denna beskrifning träffa in på den främmande, som denna morgon varit här?
— Ja, alldeles, till punkt och pricka.
Men se der är gossen, fråga honom sjelf, så skall ni få höra! — tillade hushållerskan ifrigt, då Jem i detsamma syntes på trappan till köksflygeln.
— Kom hit, Jem, och berätta oss ännu en gång, huru den stråtröfvaren såg ut, som öfverföll mylord! — fortfor hon, vinkande med handen.
Gossen hade tydligen redan flera gånger upprepat sin historia, men nöjet att vara en interessant och vigtig person var ännu icke uttömdt, och han nalkades helt belåten, färdig att börja den om igen.
— Du sade ju, att det var en liten karl, Jem, eller huru? — började mrs Banks, med lifligt interesse.
— Ja, mrs, det är säkert, — svarade gossen raskt, beredd, som det tycktes, att hålla med om hvad som helst.
— Och med små svarta ögon? — fortfor hushållerskan.
— Beskrif honom sjelf för oss!
Huru såg han ut? — afbröt Astley, som fruktade, att mrs Banks sätt att gå till väga med sitt förhör just icke var det mest upplysande.
— Åh, han såg ond ut, —började Jem, som trädde händerna i fickorna och antog en mycket vigtig min, — och var liten till växten som Tom Jonas i byn och hade en krokig näsa som gamla Mary i grindstugan och alldeles svart hår som den stora gumsen och talade konstigt och såg mycket ilsken ut.
— Det, som åtminstone tyckes vara säkert, är hans vrede, — sade Alf småleende, som förstått gossens långsamma och högtidliga föredrag, men för hvilken Astley förut oupphörligt öfversatt hushållerskans ord under hela denna scen.
— Nå, nu hör ni sjelf, att det just är han och ingen annan, — inföll mrs Banks, förtjust af sin egen skarpsinnighet.
— Ni glömmer, att jag aldrig sett den der personen.
— Men ni hörde ju mig beskrifva honom redan för längesedan.
— Ja, det är sannt, men jag fruktar, att ni också börjat med att beskrifva honom för Jem, och sedan har pojken kanske endast sagt efter edra ord, tills han sjelf tror, att mannen såg ut på detta sätt.
— Bevara mig, sir, huru kan ni säga så?
Skulle jag vilja beskylla en oskyldig menniska för ett sådant brott?
Huru kan ni tänka något dylikt?
— Jag tänker det icke heller, men vi skola dröja att anklaga den stackars karlen, tills vi få tydligare anledningar dertill än Jems beskrifning.
Han var troligen på alltför långt afstånd för att få någon säker föreställning om hans utseende.
— Ja, ja, jag vill visst ingens förderf, men nog har jag mina tankar för mig.
Ack, mr Cameron, der komma de!
Stöd mig!
Jag tror jag svimmar! — utropade hushållerskan och kastade sig handlöst i Astleys famn.
Han satte hastigt ned den lilla klotrunda gumman på bänken, ifrån hvilken hon rest sig upp, och skyndade fram till det sorgliga tåg, som långsamt och hemlighetsfullt nalkades uppför allén.
Nästan alla gårdens tjenare hade både af nyfikenhet och deltagande samlat sig omkring sin unga husbonde, hvilken blek och blodig och, som det tycktes, helt och hållet liflös, låg i den provisionella båren af en stor skottsk kappa, som man bar i alla fyra hörnen.
På Alf, som igenkände samma rutiga plaid, hvilken han sett i postschäsen vid Kranach, gjorde denna syn en besynnerlig verkan, ty den sista tanke, som då kunnat framställa sig för honom, var väl den, att han skulle återse dess egare i detta tillstånd, insvept deri.
Kammartjenaren hade redan skickat ett ridande bud till Falmouth efter läkaren, men äfven med största skyndsamhet kunde denne icke hinna till Aukwoodhouse förrän på natten.
Både Alf och Astley insågo genast det obehagliga och kanske vådliga i att blifva inblandade i denna affär, men
Alf var den enda af de närvarande, som åtminstone förstod, huru en förbindning borde anläggas, och glömmande allt annat för medlidandet med den stackars unge mannen, som liflös låg framför dem, följde de på mrs Banks’ enträgna böner in i slottet med de villrådiga tjenarne.
Alla dessa tafatta, nyfikna och jämrande menniskor aflägsnades; den sårade bars in i sin sängkammare, och endast hushållerskan, kammartjenaren och hofmästaren stannade qvar.
Då Alf undersökte hans sår, fann man, att kulan gått in på högra sidan af bröstet, men han andades ännu, ehuru svagt och nästan omärkligt, och hans utseende antydde redan dödens närhet.
Upprörd och bestormad af alla de olika sinnesrörelserna denna morgon, gick Astley ut i parken igen.
Den döende bleka mannen, hjelplös och vanmäktig, hvilken han endast för några dagar sedan sett så vacker och kraftfull, en typ af det öfvermodiga glada lifvets fullhet och behag, gjorde på Astley denna förfärande och nedslående verkan, som vi ofta erfara i ungdomen vid betraktandet af döden.
Vi fatta sällan under vanliga förhållanden dess fruktansvärda och högtidliga makt, och då den oemotståndliga sanningen genom någon ovanlig händelse träffar oss, då detta vidunder, hvars verkliga tillvaro vi nästan betviflat, kommer oss inpå lifvet, och dess glasiga, förstenade ögon stirra emot oss, då blekna våra varma rodnande kinder och förkrossade sjunka vi ned, för första gången misstroende allmakten i det mod, som vårt friska heta blod gifver oss.
Ja, vi förkrossas deraf, ty döden är då verkligen för oss ett vidunder.
Vi stå så aflägset, vi se den endast genom dess hemska omklädnad, dess spöklika dimmor, dess hemlighetsfulla anade fasor; men lyckligtvis är naturen mera moderlig och mild än våra egna fantasier, ty liksom vi, förskrämda och ångestfulla frukta jordens undergång vid sammanstötningen med en komet, helt lugnt passera midt igenom dess dunster utan att veta derom, likaså genomtränga vi år efter år omärkligt och sakta dessa dödens dimmor och förvånas att slutligen i det fruktade, ohyggliga spöket igenkänna himmelens ljufvaste engel.
Hos Alf Stjerne, som här första gången uppträdde som praktisk läkare, blef imellertid denna dag, tillbragt i det gamla slottets stora, praktfulla rum, i dess ödsliga tomhet och tystnad, der den döende egaren i hvarje ögonblick tycktes utandas sin sista suck, intryckt med outplånliga drag.

Astley igenkände genast sin första bekantskap på stället Polly Trapps Jem, och då han och Alf nalkades, skyndade mrs Banks emot dem.

— Hvad står på mrs Banks?

Ni se alla så förfärade ut! — sade Astley, helsande på sin gamla vän.

— Ack mr Cameron, vi hafva visst skäl att se förfärade ut, vi äro alla helt och hållet förskrämda här.

Tänk er, att mylord helt nyss nu på morgonen blifvit mördad.

— Mördad!

Store Gud, hvad säger ni? — utbrast Astley, alldeles bedöfvad.

— Ja, är det icke förskräckligt?

Om han icke är död, så är han åtminstone nära deran, efter hvad

Jem här säger.

— Jem, är det han som sett det?

Huru och hvar har det skett?

Berätta då, mrs Banks.

Den gamla hushållerskan gned sina ögon med förklädet och sade med afbruten röst, under det alla de öfriga på borggården samlades omkring dem:

— Ack, herre Gud, mr Cameron, jag är så förbi af sorg och bestörtning, att mina ben icke bära mig.

Låt oss sätta oss här på bänken, och du Jem, gå in i köket så länge; följ med du Jemina och gif honom litet frukost.

Jo, ser ni, det är så, att mylord kom hit i går morgse alldeles oväntadt ifrån London; han såg mycket blek och ond och orolig ut och har knappt talat vid någon menniska.

Allting var i olag, och han var missnöjd med maten och allt.

Men du min Gud, vi väntade honom alls inte, och när man blir så der öfverrumplad, så kan man icke hafva allting så bra och i ordning.

Nå, i morgse helt tidigt, så red han ut för att promenera före frukosten ned åt hafsstranden, som han brukar göra, då han är här; och han hade knappt varit borta mer än en timme, innan de båda barnen ifrån byn, Jem och hans syster, kommo hit springande med andan i halsen och så förskrämda, att de i början knappt kunde tala; men slutligen berättade de, att de varit på heden denna morgon med sina får, som vanligt, då de fått se mylord komma ridande på strandvägen, helt sakta och långsamt.

Han såg dem icke, ty de sutto invid en klippa och åto sin frukost, då, just som mylord passerat förbi dem och kommit en tio eller tolf steg fram på vägen, en karl, som de förut alls icke sett, hastigt springer fram och fattar hans häst i tygeln; den blef skrämd och reste sig upp på bakfötterna, men den främmande höll honom likväl fast, och sade några ord mycket häftigt till mylord, som mot sin vana hörde på, utan att svara eller tyckas bli ond, och då räckte karlen honom ett papper eller ett bref, och under det mylord ännu läste deri och tycktes mycket bestördt och ledsen, så drog den främmande fram under sin rock två pistoler.

Han räckte den ena åt mylord och sade så högt, att barnen tydligt hörde det: ”Försvara er, eller jag skjuter er som en hund!” och i detsamma sökte han draga ned mylord af hästen; det vexlades ännu några ord, som barnen icke förstodo, och strax derpå smälde tvenne skott.

Mylord föll genast af hästen, som i fullt galopp sprängde derifrån, men den främmande tycktes icke sårad, ty han lutade sig ned öfver den fallne ett ögonbliek och såg sig sedan omkring, liksom han sökt hjelp; men då ingen syntes — ty deråt går aldrig någon annan än vallbarnen med sina hundar, och dessa hade i förskräckelsen gömt sig bakom klipporna — så gick han sin väg, först långsamt, men sedan började han springa åt byn till, och barnen skyndade hit.

— Mrs Banks torkade sina temligen torra ögon och vaggade åter och fram till tecken af djup bedrövelse.

Det blef en temligen lång paus, och Alf och Astley sågo häpna på hvarandra, intagna af samma misstanke.

— Men har man icke skickat någon till stället? — sade Astley ändtligen.

— Jo, det förstås.

William, mylords kammartjenare, hofmästaren och ett par stalldrängar gingo genast att söka honom, och Jems syster följde med för att visa dem stället.

Jag tänker de återkomma snart.

— Den der berättelsen låter mycket besynnerlig.

Jag hoppas att barnen låtit skrämma sig af sin inbillning.

Hvem skulle väl här kunna anfalla er husbonde?

— Ja, det är visst mycket obegripligt.

Det var ingen vanlig tjuf eller någon som ville plundra honom, det är tydligt, och jag fruktar att det var någon af mylords fiender.

— Men huru kan ni tro, att han hade några fiender?

— Åh, det kan man väl tro, då jag hört att det finns personer, som vilja påstå att mylord icke har laglig rätt till godset här och till sitt namn, och att en riktig rättegång är börjad om den saken.

Astley bleknade och utbrast helt förfärad:

— Men huru vet ni detta, mrs Banks?

— Nå min Gud, man läser väl tidningarna, kan ni förstå, och hofmästaren har dessutom berättat mig saken; och William säger, att det är derför som mylord har förlorat sitt hurtiga lynne, sedan han sist var här.

— Men min kära mrs Banks, det skulle då vara tjufvar och mördare, som göra anspråk på lord Hawerfields namn och gods.

— Ja, hvad vet jag?

Nog såg den, som jag misstänker, rätt besynnerlig ut.

— Den ni misstänker?

Hvem menar ni då?

— Jo, ingen annan än den der simpla karlen, som icke ens kan tala en riktigt kristlig engelska en gång, som sökte mylord i morgse.

— Har någon främmande sökt honom i dag?

Grindvaktaren sade mig, att ingen gått in parken.

— Det tror jag nog, sådana personer gå minsann icke stora vägen.

Han kom genom lilla grinden åt skogen till.

Tom, en af trädgårdspojkarna, såg honom komma derifrån.

— Men hvem var det då?

— Jo, det var just den samma lilla procentaren, som mr Cameron nog minnes, att jag talat om, som kom hit för ett år sedan, som grälade och som blef utkörd.

Han sade ju då att han skulle taga hela mylords arf och att mylord skulle ångra sig och allt det der.

Jag minnes det nog, och om lord Astley är dödad eller sårad, så är det ingen annan än han, som gjort det, det är jag säker om.

— Har han varit på slottet i dag och sökt Hawerfield?

— Ja, han kom helt tidigt, strax efter sedan mylord ridit ut.

Jag kände genast igen honom och påminde mig strax mylords befallning att visa bort honom, och det gjorde jag också i rätt allvarsamma ordalag.

Imellertid så hindrar icke det, att han kunnat få reda på hvart mylord ridit och gått att möta honom.

Astley och hans vän vexlade åter en blick af den mest lifliga oro och båda frågade nästan på en gång:

— Har gossen beskrifvit den främmandes utseende?

— Ja, det är just hvad han gjort, jag kände genast mina misstankar vakna och jag lät honom derför så noga och ordentligt beskrifva mördaren, som om han stått inför bydomaren sjelf.

— Nå väl, tycktes denna beskrifning träffa in på den främmande, som denna morgon varit här?

— Ja, alldeles, till punkt och pricka.

Men se der är gossen, fråga honom sjelf, så skall ni få höra! — tillade hushållerskan ifrigt, då Jem i detsamma syntes på trappan till köksflygeln.

— Kom hit, Jem, och berätta oss ännu en gång, huru den stråtröfvaren såg ut, som öfverföll mylord! — fortfor hon, vinkande med handen.

Gossen hade tydligen redan flera gånger upprepat sin historia, men nöjet att vara en interessant och vigtig person var ännu icke uttömdt, och han nalkades helt belåten, färdig att börja den om igen.

— Du sade ju, att det var en liten karl, Jem, eller huru? — började mrs Banks, med lifligt interesse.

— Ja, mrs, det är säkert, — svarade gossen raskt, beredd, som det tycktes, att hålla med om hvad som helst.

— Och med små svarta ögon? — fortfor hushållerskan.

— Beskrif honom sjelf för oss!

Huru såg han ut? — afbröt Astley, som fruktade, att mrs Banks sätt att gå till väga med sitt förhör just icke var det mest upplysande.

— Åh, han såg ond ut, —började Jem, som trädde händerna i fickorna och antog en mycket vigtig min, — och var liten till växten som Tom Jonas i byn och hade en krokig näsa som gamla Mary i grindstugan och alldeles svart hår som den stora gumsen och talade konstigt och såg mycket ilsken ut.

— Det, som åtminstone tyckes vara säkert, är hans vrede, — sade Alf småleende, som förstått gossens långsamma och högtidliga föredrag, men för hvilken Astley förut oupphörligt öfversatt hushållerskans ord under hela denna scen.

— Nå, nu hör ni sjelf, att det just är han och ingen annan, — inföll mrs Banks, förtjust af sin egen skarpsinnighet.

— Ni glömmer, att jag aldrig sett den der personen.

— Men ni hörde ju mig beskrifva honom redan för längesedan.

— Ja, det är sannt, men jag fruktar, att ni också börjat med att beskrifva honom för Jem, och sedan har pojken kanske endast sagt efter edra ord, tills han sjelf tror, att mannen såg ut på detta sätt.

— Bevara mig, sir, huru kan ni säga så?

Skulle jag vilja beskylla en oskyldig menniska för ett sådant brott?

Huru kan ni tänka något dylikt?

— Jag tänker det icke heller, men vi skola dröja att anklaga den stackars karlen, tills vi få tydligare anledningar dertill än Jems beskrifning.

Han var troligen på alltför långt afstånd för att få någon säker föreställning om hans utseende.

— Ja, ja, jag vill visst ingens förderf, men nog har jag mina tankar för mig.

Ack, mr Cameron, der komma de!

Stöd mig!

Jag tror jag svimmar! — utropade hushållerskan och kastade sig handlöst i Astleys famn.

Han satte hastigt ned den lilla klotrunda gumman på bänken, ifrån hvilken hon rest sig upp, och skyndade fram till det sorgliga tåg, som långsamt och hemlighetsfullt nalkades uppför allén.

Nästan alla gårdens tjenare hade både af nyfikenhet och deltagande samlat sig omkring sin unga husbonde, hvilken blek och blodig och, som det tycktes, helt och hållet liflös, låg i den provisionella båren af en stor skottsk kappa, som man bar i alla fyra hörnen.

På Alf, som igenkände samma rutiga plaid, hvilken han sett i postschäsen vid Kranach, gjorde denna syn en besynnerlig verkan, ty den sista tanke, som då kunnat framställa sig för honom, var väl den, att han skulle återse dess egare i detta tillstånd, insvept deri.

Kammartjenaren hade redan skickat ett ridande bud till Falmouth efter läkaren, men äfven med största skyndsamhet kunde denne icke hinna till Aukwoodhouse förrän på natten.

Både Alf och Astley insågo genast det obehagliga och kanske vådliga i att blifva inblandade i denna affär, men

Alf var den enda af de närvarande, som åtminstone förstod, huru en förbindning borde anläggas, och glömmande allt annat för medlidandet med den stackars unge mannen, som liflös låg framför dem, följde de på mrs Banks’ enträgna böner in i slottet med de villrådiga tjenarne.

Alla dessa tafatta, nyfikna och jämrande menniskor aflägsnades; den sårade bars in i sin sängkammare, och endast hushållerskan, kammartjenaren och hofmästaren stannade qvar.

Då Alf undersökte hans sår, fann man, att kulan gått in på högra sidan af bröstet, men han andades ännu, ehuru svagt och nästan omärkligt, och hans utseende antydde redan dödens närhet.

Upprörd och bestormad af alla de olika sinnesrörelserna denna morgon, gick Astley ut i parken igen.

Den döende bleka mannen, hjelplös och vanmäktig, hvilken han endast för några dagar sedan sett så vacker och kraftfull, en typ af det öfvermodiga glada lifvets fullhet och behag, gjorde på Astley denna förfärande och nedslående verkan, som vi ofta erfara i ungdomen vid betraktandet af döden.

Vi fatta sällan under vanliga förhållanden dess fruktansvärda och högtidliga makt, och då den oemotståndliga sanningen genom någon ovanlig händelse träffar oss, då detta vidunder, hvars verkliga tillvaro vi nästan betviflat, kommer oss inpå lifvet, och dess glasiga, förstenade ögon stirra emot oss, då blekna våra varma rodnande kinder och förkrossade sjunka vi ned, för första gången misstroende allmakten i det mod, som vårt friska heta blod gifver oss.

Ja, vi förkrossas deraf, ty döden är då verkligen för oss ett vidunder.

Vi stå så aflägset, vi se den endast genom dess hemska omklädnad, dess spöklika dimmor, dess hemlighetsfulla anade fasor; men lyckligtvis är naturen mera moderlig och mild än våra egna fantasier, ty liksom vi, förskrämda och ångestfulla frukta jordens undergång vid sammanstötningen med en komet, helt lugnt passera midt igenom dess dunster utan att veta derom, likaså genomtränga vi år efter år omärkligt och sakta dessa dödens dimmor och förvånas att slutligen i det fruktade, ohyggliga spöket igenkänna himmelens ljufvaste engel.

Hos Alf Stjerne, som här första gången uppträdde som praktisk läkare, blef imellertid denna dag, tillbragt i det gamla slottets stora, praktfulla rum, i dess ödsliga tomhet och tystnad, der den döende egaren i hvarje ögonblick tycktes utandas sin sista suck, intryckt med outplånliga drag.