Datasets:

bowphs
/

europarl_parallel

Dataset card Viewer Files Files and versions Community

Split (2)

train · 467k rows

text stringlengths 3 37k
. (FI) Herr talman! Till att börja med medger jag att när vi försökte uppfylla både tidskraven och frågornas prioritetsordning, så valde vi som centrala utgångspunkter i anförandet några av de frågor som vi vet kommer att vara bland de viktigaste i Helsingfors. Därför har några andra frågor, som man här på goda grunder fäst uppmärksamhet på, i mitt anförande fått mindre uppmärksamhet. Jag kan emellertid lugna, trösta eller uppmuntra Europaparlamentets ledamöter att när det gäller själva arbetet har dessa frågor inte glömts bort. För det första när det gäller arbetslöshetsfrågan anser vi att det är mycket viktigt och vi har förberett det, som jag redan i mitt anförande sade, för att historiens första sysselsättningstoppmöte under det portugisiska ordförandeskapet verkligen skall bli lyckat. Det finska ordförandeskapets särskilda tema för sysselsättningsfrågorna har bland annat handlat om de äldres situation, för detta hölls ett inofficiellt möte i rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor), och vi har också haft en konferens på ministernivå där man uttryckligen behandlade jämställdheten. Dessutom har vi inom sysselsättningssektorn tagit upp ämnet informationssamhälle. Om den frågan har man den 29 november antagit rådets resolution: sysselsättningen och den sociala dimensionen i informationssamhället. Jag svarar i något annorlunda ordning än vad inläggen gjordes, men eftersom ledamot Harbour fortfarande ser ut att vara här så säger jag också till honom att kommissionen skall lägga fram sitt omfattande förslag om informationssamhället för Europeiska rådet i Helsingfors. Dokumentet kommer att offentliggöras först den 8 december. Den egentliga behandlingen av frågan har riktats till specialtoppmötet i Portugal. I Helsingfors skall tyngdpunkten för frågor om informationssamhället ligga på sambandet mellan informationssamhället och konkurrenskraften. Den här aspekten har under ordförandeperioden kraftigt poängterats, och detta kommer nu sannolikt att behandlas i samband med frågor om ekonomi, sysselsättning och konkurrenskraft. Således är det meningen att även med hjälp av slutsatserna sätta fart på utvecklingen av regelmiljön för elektronisk handel. Under det finska ordförandeskapet har man gjort framsteg i centrala regelprojekt, men slutförandet kommer nog att skjutas upp till nästa ordförandeperiod. Således är resultatet något bättre, eller jag törs till och med säga ganska mycket bättre, än vad som framgick av presentationsanförandet. Sedan skulle jag svara på ytterligare en separat fråga som visserligen är förknippad med utvidgningen. Vad beträffar den här frågan om romer som togs upp här skulle jag för min egen del vilja säga att det enligt min mening finns skäl att fästa uppmärksamhet på mänskliga rättigheter i allmänhet och på minoriteternas rättigheter i synnerhet både i Europeiska unionen, men särskilt också i länder som ansökt om medlemskap. När det gäller ansökarländerna har vi under den finska ordförandeperioden uttryckligen fått erfarenheter av hur dåligt romerna behandlas även på det sättet att det har kommit ett stort antal asylsökande romer från dessa länder. Även i Finland finns det redan närmare tusen av dem såvitt jag minns. Från ordförandelandets sida har vi inte velat dra den slutsatsen att det bara är Slovakiens, Rumäniens eller något annat enskilt lands fel. Detta är ett allmänt problem, och därför tänker vi ta upp, inte i samband med utvidgningen utan i den allmänna delen av toppmöteshandlingarna, att såväl medlemsstaterna som ansökarländerna måste på ett bättre sätt respektera minoriteternas rättigheter. Ordförandelandet erbjuder också sin egen samarbetshjälp i detta sammanhang. Sedan skall jag gå till dessa egentliga stora frågekomplex. För det första angående regeringskonferensen säger jag mycket uppriktigt att vi är eniga om de frågor som uteblev från Amsterdamfördraget. Här har man till och med i flera inlägg försökt göra gällande att det skulle handla om ett litet företag om man försöker lösa dessa frågor. Bästa parlamentsledamöter! De uteblev inte från Amsterdamfördraget därför att de skulle varit obetydliga eller små frågor. De kom inte med i fördraget därför att de var oerhört svåra. Och sedan dess har de inte blivit ett dugg lättare. Men en klar begränsning av uppgiften ger oss nu möjlighet att lyckas liksom också trycket att man måste skapa ordning och reda i frågan. Utöver detta gjorde jag en tydlig uppräkning av frågor som är intimt förknippade med dessa områden och som eventuellt kan fogas till föredragningslistan. Det tredje komplexet innehåller de frågor som en eller flera medlemsstater tagit upp. Jag vågar säga att även om Finland fortfarande är en ung medlemsstat, så är jag i dag i fråga om tjänsteår en av de äldsta utrikesministrarna. Vi är bara ett par ministrar kvar som var med på den föregående regeringskonferensen. I den här regeringskonferensprocessen fick vi i ganska många fall 14, 13 eller 12 medlemsstater bakom en enskild fråga. I detta avseende är jag ingalunda klentrogen, men jag är en realist i det hänseendet att i vissa frågor, när vi snabbt vill få dem igenom, måste man koncentrera sig på dem som i viss mån är förberedda. Sedan har vi den här andra processen där man tar upp dessa stora, mera långsiktiga planer. Där kan man gå framåt precis så fort vi blir eniga, men de är inte nödvändiga med tanke på utvidgningen. När det gäller Europaparlamentets deltagande är det ännu inte möjligt för mig att säga vad toppmötet i Helsingfors kommer att besluta, men jag har redan en gång tidigare sagt, och jag upprepar det än en gång, att vi har en positiv erfarenhet av parlamentets deltagande förra gången. Detta är alltså ordförandelandets ståndpunkt. Vad utvidgningen beträffar kommer den frågan att tas upp vid rådets (allmänna frågor) sista möte den 6 december. Vid det här rådsmötet försöker jag för Turkiets del samla ihop åtminstone de element som vi skulle kunna anse att vi kan gå vidare med. Jag har synnerligen flitigt diskuterat frågan med mina kolleger. Jag är inte helt säker på om vi ännu kan uppnå enighet i frågan i rådet (allmänna frågor). Finner vi tillräckligt med faktorer för att fatta detta gemensamma beslut kan ordförandelandet ännu utnyttja de kvarvarande dagarna före toppmötet i Helsingfors för att slutgiltigt finslipa ärendet. Det ser ut att vara ett gemensamt önskemål att frågan på något sätt skall vara enhälligt löst redan före toppmötet i Helsingfors, och som företrädare för ordförandelandet kommer vi att arbeta intensivt för att lösningen skall kunna bli positiv. Jag tar med tacksamhet emot alla anmärkningar som rör utvidgningens hastighet, Köpenhamnskriterierna och allt annat. De flesta av dem ligger mycket nära våra åsikter när vi förberedde dessa papper i ministerrådet. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken fick vi i själva verket mindre kritik, men det finns kanske en punkt som jag skulle vilja kommentera. Jag sade nu ingenting här om den nordliga dimensionen. Om den nordliga dimensionen anordnades ett möte på ministernivå i Helsingfors, som vi lovade, men deltagandet från de övriga Europeiska unionens medlemsstaters utrikesministrars sida var inte särskilt högt - jag var den enda som var där - men däremot var några andra ministrar närvarande och även alla de ministrar som så att säga ingår i den nordliga dimensionen. Gensvaret var mycket uppmuntrande. Kommissionen lovade redan att ta nästa steget eller upprätta en action plan, och således har vi uppnått målet med tanke på det portugisiska ordförandeskapet. Jag instämmer med talarna att ökad stabilitet ökar på sitt sätt säkerheten i Europa. Vad utvidgningen ännu beträffar har vi försökt påminna ansökarländerna, precis som man även här har sagt, att vi inte tar nya regeringar som medlemmar, vi tar nya länder. Det är mycket viktigt att framföra till ansökarländernas regeringar att de måste också få oppositionen med sig, och de måste få hela befolkningen med sig till sina planer, precis som man krävde här. Jag har sagt att Europeiska unionen inte bara tar unga, välutbildade, manliga stadsmänniskor, utan vi tar alla: äldre, landsortsbor, lågutbildade, kvinnor. Därefter måste man sedan också göra upp planerna. Förhoppningsvis kan vi också tala med dem om sammanhållningen, säkerheten i kärnkraftverk och många andra angelägenheter. Jag har också försökt övertyga ansökarländerna om dessa saker på det sättet att jag har sagt att även om alla punkter inte direkt är förhandlingsfrågor, så kan det hända att de hos medlemsländernas parlament väcker så stor uppmärksamhet att ni säkerställer ett snabbt godkännande genom att i god tid vidta åtgärder till förmån för dessa saker som ändå kommer att vara mycket viktiga när ni i sinom tid blir medlemmar. Till syvende och sist regeringskonferensen: får vi vid nästa regeringskonferens en rättslig identitet åt Europeiska unionen skulle det lösa många frågor. Den rättsliga identiteten, som har dykt upp här i många inlägg, var en av dessa frågor som visserligen fick en majoritet bakom sig, men där det tyvärr inte rådde enighet, detta bara som ett exempel.
Herr talman! Jag ställde en precis fråga till rådets ordförandeskap om dess åsikt angående parlamentets fulla deltagande i regeringskonferensen. Det är en viktig fråga eftersom den finns med i det betänkande som parlamentet godkände och den är betydelsefull för oss. Jag skulle vara tacksam om rådets ordförandeskap ville besvara denna fråga.
Herr talman, ärade ledamöter! Jag har i denna kammare hört viss pessimism inför det kommande toppmötet. Jag kan absolut inte instämma i detta: det är ett exceptionellt viktigt toppmöte som vi - parlamentet, kommissionen och rådets ordförandeskap har förberett med yttersta noggrannhet, med kraft, och den utmaning utvidgningen utgör är en historisk utmaning av avgörande vikt. Utvidgningen kommer i Helsingfors att få fotfäste, sätta av och fullständigt förändra Europas utseende. Jag instämmer i vad många av er har sagt, det vill säga att vi måste ta itu med utvidgningen med kraft, med energi, en utvidgning där varje land granskas, men utan att det förlorar den tillit det har till oss. Vi har alltså absolut inte någon minimalistisk syn på denna utvidgning. Teorin om regattan, bilden av länderna som springer sina egna lopp och som förbättras under loppets gång är den vi har följt. Vid sidan av detta är det klart att vi tänker oss en stark regeringskonferens. Vi hävdar därför det är det Seguro sade nyss att vi måste börja så fort som möjligt. Jag tror att vi kan och måste börja i januari, för vi har många frågor: Amsterdam, följderna av Amsterdam, sammanhållningen, medbeslutandet, frågan om säkerhet och försvar, stadgan om de grundläggande rättigheterna och också revideringen av fördraget. Det är ingen minimalistisk dagordning. Napolitano, jag skulle vilja lugna er även vad beträffar förslaget att genomföra kompletterande, och jag insisterar på ordet kompletterande, förberedelser. Eftersom frågan om en översyn av fördragen har ytterst detaljrika och speciella tekniska aspekter får vi inte anklagas för att inte ha gjort en djupgående och komplett analys av dessa aspekter. Det är inget uppskjutande: kompletterande innebär att vi börjar arbeta på vårt håll och låter oss kompletteras av ett tekniskt arbete som är oumbärligt för att vi inte sedan skall få denna försening som minskar våra åtgärders effektivitet. Vi börjar med att strikt hålla oss till det dokument som framlades tidigare, med starka förslag och även med känslan av att efter denna utvidgning det verkligen att bli svårt att omsorgsfullt, noggrant, genom en mycket bred debatt definiera vilka Europas gränser och dess natur är. Många av er har nämnt det, jag har redan flera gånger frågat parlamentet om det och jag upprepar i dag: jag tror att vi, parallellt med att utvidgningen förverkligas vilket är en otvivelaktig realitet, eftersom den utvidgning vi, som jag hoppas, kommer att besluta om i Helsingfors är en utvidgning utan tvivel, utan problem, utan någon tvekan bör inleda en debatt om Europas natur och konturer, eftersom det bör vara vi som styr dessa gränser, vi som bestämmer Europas natur: vi kan helt enkelt inte svara på den ändock legitima frågan från de länder som ber om att få komma in i Europa. Var går gränserna för denna begäran? Varför inte sedan ta med Asiens länder till exempel? Det måste vara vi som bestämmer. Jag skulle kunna göra en hel lista på länder som i grund och botten skulle tjäna på och även önska ingå i detta Europa, men som då skulle förändra dess natur: Europa är inget tullfördrag, det är inget område för frihandel, Europa är en union av länder och vi har döpt det till just Europeiska unionen. Det står då klart att vi tillsammans måste genomföra en stor institutionell reform för att kunna fatta positiva beslut och att vi måste fortsätta denna debatt om Europas gränser och natur. Till sist skulle jag bara vilja tillägga att, vad beträffar kärnkraftsverket och ansträngningarna för Balkanländerna har vi verkligen granskat och gått till botten med de sociala och kulturella problem som här har tagits upp. Det finns avtal som kan leda till en strategi för stängning av dessa kraftverk som ger säkerhet och som samtidigt lämnar dessa länder möjligheten att komma ur sina problem på ett realistiskt och gemensamt sätt. Detta är vad vi gör och därmed beger vi oss till toppmötet med en enorm utmaning, med en komplex agenda. Jag tackar parlamentet, för under dessa månader har kommissionen och parlamentet handlat på exakt samma sätt vad dessa frågor beträffar, samstämmigt. Det vi sade den första dagen vi träffades gäller fortfarande, det vill säga att vår utmaning inte är en utmaning utan vinst, utan att om vi samarbetar kommer både parlamentet och kommissionen att tjäna på den. Jag tror faktiskt att vårt ansvar är att ge kontinuitet åt Europas utveckling, en långsiktig utveckling av Europa, inte bara en utveckling från dag till dag. Därför tror jag att vi förutom i dessa frågor bör engagera oss i debatten om morgondagens Europa, om dess gränser, om dess natur, frågor som jag många gånger har påmint om eftersom jag tror att detta är en stor uppgift vi tillsammans måste föra framåt.
. (FI) Herr talman! Jag upprepar att ordförandelandets ståndpunkt är att våra erfarenheter av förra regeringskonferensen när det gäller Europaparlamentets deltagande var positiva. Därefter har ordförandelandets premiärminister rest och reser fortfarande i medlemsländerna inför toppmötet i Helsingfors för att fråga vad man anser om den frågan. I dagens läge ser det ut som att det skulle finnas olika ståndpunkter. En del anser att den här utvecklingen borde fortsätta vidare och en del skulle bibehålla ungefär det nuvarande läget. Men enligt min mening kommer parlamentet att behålla minst oförändrade rättigheter när man jämför med den föregående regeringskonferensen.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Herr Karlsson, revisionsrättens ordförande, som skulle presentera revisionsrättens årsrapport, måste lämna Bryssel kl. 19.00. Givet det sätt på vilket vår föredragningslista är fastställd, är det inte möjligt att ta denna punkt före dess. Den måste därför skjutas upp till en annan sammanträdesperiod. Frågan kommer att diskuteras senare vid talmanskonferensen, då man fastställer det slutliga förslaget till föredragningslista för sammanträdesperioden i december.
. (FI) Herr talman, bästa ledamöter av Europaparlamentet! Till en början vill jag tacka för möjligheten att för er lägga fram Europeiska unionens första årsrapport om mänskliga rättigheter. Jag har inte för avsikt att upprepa det som står skrivet i rapporten utan tänker i stället blicka in i framtiden. Utvecklingen av EU:s politik för de mänskliga rättigheterna innebär en omfattande utmaning som kräver mod kombinerat med tålamod. För att vara effektiv skall EU kunna samarbeta på många olika nivåer. För det första skall den gemensamma verksamheten mellan EU:s institutioner effektiviseras. EU måste också vara redo för ett bredare samarbete än det som bedrivs i dag med medborgarsamhället och medborgarorganisationer. EU stöder människorättsaktivisternas (human rights defenders) arbete överallt i världen. I detta arbete är medborgarorganisationernas insats nödvändig. EU skall också samarbeta med andra internationella organisationer som Europarådet, OSSE och FN. Denna målsättning förutsätter också en beredskap för öppenhet. Å andra sidan får inte EU:s strävan efter att synliggöra sin verksamhet leda till dubbelt arbete eller att unionens samarbete med andra organisationer försvåras. På grundval av det som beskrivits ovan skall årsrapporten om mänskliga rättigheter ses som en del av den process som förstärker de mänskliga rättigheternas ställning i unionen. Jag tror att vi alla vill utveckla unionen så att den överallt i världen kan verka för mänskliga rättigheter på ett effektivare sätt än tidigare. När man talar i Europaparlamentet är det onödigt att räkna upp de skäl som gör den här verksamheten nödvändig. Ni känner till den här frågan. Rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna tillhör vardagen i ert informationsflöde. Jag är övertygad om att verksamheten för människorättsvärden också har den europeiska allmänhetens orubbliga stöd. Årsrapporten om mänskliga rättigheter ersätter det tidigare memorandum om mänskliga rättigheter som rådet årligen gav parlamentet. Syftet med förändringen är att öka och utvidga informationen om rådets verksamhet och prioriteringar. På det här sättet strävar vi efter att skapa utrymme för en djupare och mera analytisk debatt om EU:s verksamhet för de mänskliga rättigheterna. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till EU:s första forum för mänskliga rättigheter som avslutades tidigare i dag och där också många av oss deltagit. På forumet fördes aktiv och framtidsinriktad debatt kring flera av årsrapportens ämnen. Forumet var avsett som början till en mera regelbunden och bredare dialog än tidigare om prioriteringar av och utmaningar för EU:s människorättspolitik. Detta tillvägagångssätt fick också deltagarnas stöd. Jag är också själv övertygad om att det kommer att bli en fortsättning på forumet. Respons angående vidareutveckling och effektivisering av forumet är förstås välkommen. Men varför är det bra att EU varje år offentliggör en rapport om mänskliga rättigheter? För det första bedömer rådet att man på det här sättet kan förstärka öppenheten i EU:s politik för mänskliga rättigheter. Att främja öppenheten är ett av tyngdpunktsområdena för det finska ordförandeskapet, som ni vet. När man talar om mänskliga rättigheter är det speciellt viktigt med öppenhet. Det är nödvändigt att förstärka dialogen och samarbetet, eftersom vi alla här har vår egen roll. Årsrapporten täcker tidsperioden från början av juni 1998 till slutet av juni 1999. Perioden valdes för att EU:s junitoppmöten kunde inkluderas i årsrapporten. Det är meningen att tillämpa en sådan periodisering även för kommande årsrapporter. För det andra strävar man efter att öka konsekvensen i EU:s politik för mänskliga rättigheter. Själv ser jag att den centrala utmaningen för EU:s politik för mänskliga rättigheter är just en konsekvent och trovärdig verksamhet på olika forum. I årsrapporten sammanställs EU:s verksamhet i olika internationella organisationer samt vårt förhållande till tredje land. I årsrapporten behandlas verksamhet inom både den första och den andra pelarens områden. När vi utarbetade årsrapporten upptäckte vi att motsvarande information inte sammanställts på ett systematiskt sätt någonstans. Vi lärde oss också att det verkligen finns anledning att förstärka konsekvensen över pelargränserna i EU:s verksamhet. Årsrapporten koncentreras den här gången på EU:s externa förbindelser. I den här första årsrapporten har dock infogats ett avsnitt där man redan behandlar EU:s verksamhet för att bekämpa rasismen inom EU:s eget område. Trovärdigheten i EU:s egen verksamhet förutsätter att vi själva följer samma principer för mänskliga rättigheter som vi kräver av andra. I fortsättningen är det också nödvändigt att på ett allt bredare sätt se över unionens interna situation, som man konstaterade medan man arbetade med rapporten. Man måste utveckla erforderliga färdigheter i detta avseende. Asyl- och flyktingfrågorna kan i fortsättningen beaktas i större utsträckning, ty de innehåller verkligen en väsentlig människorättsdimension. Syftet med årsrapporten är att beskriva EU:s verksamhet och tematiska utgångspunkter under den valda tidsperioden. Den försöker alltså inte ge en heltäckande bild av människorättsläget i olika länder. Det är möjligt att även detta visar sig vara nödvändigt senare. Vi kanske kan ha anledning att mera noggrant se över situationen i olika länder. Det skulle emellertid förutsätta att EU har mera utvecklade mekanismer och färdigheter för konsekvent kontroll och analys än vad man har i dag. I de inledande kapitlen i årsrapporten beskriver man utgångspunkterna för EU:s människorättspolitik. Dit hör bland annat universaliteten och odelbarheten. Därefter har vi strävat efter att på ett centralt sätt beskriva aktörerna, samt systemen inom EU:s område och inom internationella organisationer. Prioriteringar och tematiska människorättsfrågor har också fått sina avsnitt liksom kvinnors, barns och minoriteters rättigheter samt kampen mot dödsstraffet och rasism. Med fog framhåller man också betydelsen av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Jag är synnerligen medveten om att det fortfarande krävs utveckling när det gäller årsrapportens innehåll och form. Men vi har strävat efter att redan nu göra rapporten kompakt och lättläst. Sedan årsrapporten godkändes i rådet är den också tillgänglig på Internet. Dessutom skall den publiceras på alla EU-språk i rådets publikationsserie och man börjar dela ut den i en stor upplaga. Detta därför att vi anser att det är en viktig del av befrämjandet av respekten för mänskliga rättigheter att människorna vet vad rättigheterna handlar om. Amsterdamfördraget och de förordningar om mänskliga rättigheter som nyligen trätt i kraft förbättrar EU:s möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Man måste nu ge dessa ökade verksamhetsmöjligheter ett konkret och meningsfullt innehåll. I detta avseende befinner sig EU:s människorättspolitik i en dynamisk utvecklingsfas. Det är också i högsta grad välkommet med repsons från parlamentet på denna första årsrapport och dess förslag. På det sättet skulle vi i nästa årsrapport kunna gå framåt på den väg som vi tillsammans bestämt. Jag skulle vilja separat ta upp en aspekt. Som jag redan i början konstaterade finns det behov av ett djupare och mera analytiskt samarbete med andra europeiska organisationer som Europarådet och OSSE. Detta är inte bara ett artigt önskemål utan en ytterst viktig tyngdpunkt när EU tänker på sin verksamhet inom denna sektor. Dubbelt arbete bör undvikas. Vi förespråkar inte dubbla normer, vilket skulle skapa problem för ansökarländerna och också för oss själva. Kontrollen av mänskliga rättigheter innebär i praktiken att man övervakar tillämpningen av dessa normer för mänskliga rättigheter. Utvecklingen av just dessa normer är ett område där Europarådet har den bästa kompetensen. Vi i unionen borde således dra nytta av andras erfarenhet. Jag anser att även den arbetsgrupp som tillsatts för att utarbeta stadgan för de grundläggande rättigheterna nu spelar en mycket viktig roll. När det gäller dess sammansättning har man strävat efter att ta hänsyn till denna annorlunda sakkunskap. Förhoppningsvis kommer vi att därifrån få goda råd om hur vi kan öka Europeiska unionens insatser för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna på det sättet att vi verkligen får ett mervärde och inte bara döper om dessa saker. Min vision är att mänskliga rättigheter allt mer kommer att dyka upp i mycket olika saksammanhang. En aktiv diskussion kring mänskliga rättigheter i samband med WTO:s Seattlerunda, som nu skall inledas är ett bra exempel på detta. Man bör också nämna resultaten från Tammerforsmötet. EU måste i framtiden på ett tydligare sätt än hittills ta hänsyn till hur all dess verksamhet kommer att påverka respekten för de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentet, ni, spelar här en betydelsefull roll. Jag uppskattar att parlamentet intensivt följer människorättsfrågor och kommenterar, ibland även på ett starkt och färgrikt sätt, regeringarnas agerande. Parlamentet kompletterar således på ett betydande sätt samarbetet mellan regeringarna. Jag hoppas att den första årsrapporten om mänskliga rättigheter kommer att bidra till ett genomförande av denna välkomna utveckling. Jag har medvetet förkortat mitt inlägg en aning, eftersom vi sackar efter tidtabellen och det flygbolag som jag anlitar tyvärr inte tänker senarelägga planets avgång därför att jag skulle bli försenad. (Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Kommissionen välkomnar offentliggörandet av den första årsrapporten om situationen för de mänskliga rättigheterna. Jag tror att detta offentliggörande kommer att bidra till att Europeiska unionen blir betydligt mer synlig när det gäller de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har aktivt deltagit i utarbetandet av rapporten och intimt samarbetat med både det tyska och finska ordförandeskapet. För att på Europeiska unionens nivå få en mer omfattande överblick över läget för de mänskliga rättigheterna anser kommissionen att man i framtiden bör sträva efter en bättre balans i rapporten mellan Europeiska unionens tre pelare. Föreliggande rapport koncentreras i hög grad på frågor om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. En möjlighet att i framtiden åstadkomma bättre balans skulle kunna bestå i att man väljer en mer tematiskt inriktad ansats, där tyngdpunkten utgörs av grupper som är i behov av särskilt skydd, exempelvis kvinnor och barn, eller specifika frågor, exempelvis valobservationer. Kommissionen kommer naturligtvis att även i fortsättningen stödja respektive ordförandeskap vid utarbetandet av dessa rapporter. Avslutningsvis vill jag påpeka att min kollega Chris Patten, som på grund av ett utrikespolitiskt åtagande inte kan vara närvarande i dag, vilket han mycket beklagar, tillsammans med Poul Nielson och mig själv kommer att ställa samman ett meddelande om främjandet av de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen i våra utrikesförbindelser. Detta meddelande, som skall antas av kommissionen under det första halvåret 2000, kommer att komplettera rådets rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna, ty det kommer framför allt att gå in på vad gemenskapen konkret kan göra för att främja värnandet av de mänskliga rättigheterna i tredje land, så att våra uttalanden också förlänas en ryggrad med hjälp av allvarligt menat stöd och konkreta initiativ.
Herr talman! Det är mycket glädjande att vi till sist har fått en rapport om mänskliga rättigheter från ministerrådet. Jag kommer ihåg att jag begärde detta i december 1979 när de ryska trupperna samlades för att invadera Afghanistan. Av en eller annan anledning har ministerrådet eller ministrar som har ett politiskt samarbete varit ovilliga att sammanställa ett dokument under de senaste tjugo åren. Nu har vi till sist fått ett dokument, även om jag måste säga att detta är en ganska mager anrättning. Den känsliga balans kommissionsledamoten nämnde måste beaktas mycket noga, men vi behöver faktisk information om hur situationen rörande de mänskliga rättigheterna i världen hanteras. Jag är övertygad om att detta första dokument bara är ett steg på vägen att föra oss samman och ta itu med de mänskliga rättigheterna. Det har trots allt varit ett fruktansvärt år. Jag kan bl.a. nämna krig, mord, folkmord, rasism och främlingsfientlighet, och jag önskar att vi kunde fått något litet mer kraftfullt i detta dokument, vilket, måste jag säga, delades ut mycket snabbt. Det låg i våra postfack i dag och det fanns till hands vid debatten om mänskliga rättigheter som talmannen hänvisade till. Dessa frågor kräver snabba åtgärder. Vid debatten om mänskliga rättigheter i förmiddags talade jag med en av rådsordförandens kolleger från det finska utrikesdepartementet om ett specifikt fall som togs upp av Europaparlamentet nyligen - fallet Alexander Nikitin - en man som står inför rätta för högförräderi bara några kilometer från Helsingfors. Han kan få dödsstraff därför att han rapporterade om miljökatastrofen i samband med kärnbestyckade u-båtar i Murmansk-området. Jag antar att denna fråga intresserar den finska regeringen, men trots att jag tog upp frågan med en person från det finska utrikesdepartementet, har vi ännu inte fått någon information och mannen står inför rätta i dag och i morgon. Jag kan föreställa mig att de som sammanträtt i ministerrådet känner till detta. Jag hoppas att någon kan berätta något om saken för oss. Herr talman! Detta är, förmodar jag, det parlament i Europa som tar allvarligast på frågor som rör mänskliga rättigheter, och vi har stora möjligheter att ta itu med länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag anser att vi måste granska denna fråga mycket mer ingående och sätta press på de länder som uppför sig skamligt; de s.k. tortyr-regeringarna måste ställas till svars, och Europaparlamentet måste vara den institution som för befälet för att se till att mänskliga rättigheter sätts överst på dagordningen.
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle i min tur vilja välkomna denna första årsrapport från Europeiska unionen om de mänskliga rättigheterna. Det har förvisso tidigare förekommit dokument från kommissionen och ett stort antal betänkanden från parlamentet, men det är första gången som ministerrådet överlämnar en sådan här text till oss. Det är ett tecken på en positiv strävan efter öppenhet och den kommer, hoppas jag, att förbättra det civila samhällets information om konkreta åtgärder som genomförts mellan juni 1998 och juni 1999, och om de instrument och medel som unionen förfogar över. Den enda invändning jag har är att rapporten sannolikt är alltför optimistisk. Otillräckligheter och gråzoner nämns knappast. Men offentliggörandet av detta dokument gör att jag kan vända mig mot den närmaste framtiden och upprättandet av en stadga för grundläggande rättigheter inom Europeiska unionen. Detta projekt som skall ingå i regeringskonferensens arbete och som skulle kunna avslutas i slutet av år 2000, är av stor betydelse för unionen, för alla dem som lever inom unionen och för kandidatländerna. Men i dag har vi inga garantier för att denna text kan leva upp till förhoppningarna. Man kan bl.a. frukta att Europeiska rådet och ministerrådet endast har mycket begränsade ambitioner, nämligen att bara upprätta en enkel förklaring utan rättslig eller tvingande betydelse. Om så är fallet skulle Europeiska unionen förlora all trovärdighet gentemot sig själv och gentemot hela världen. Man bör också oroa sig för konkurrensriskerna, och kanske det motsägelsefulla mellan denna framtida stadga och de texter som finns och har en ovedersäglig betydelse. Jag talar naturligtvis om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Fru rådsordförande! Jag hoppas att toppmötet i Helsingfors kommer att lugna oss alla. Ni är på ett berömvärt sätt själv insatt i dessa frågor.
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Från den liberala gruppen är vi i huvudsak positiva till denna rapport om mänskliga rättigheter. Parlamentet har ju länge efterlyst en sådan rapport. Vi ser därför med glädje fram emot den tradition som det finska ordförandeskapet nu har initierat. Det finns behov av konkretiseringar, utvecklingar och mer genomarbetad analys. Vi kommer att återkomma till dessa frågor från parlamentets sida i det betänkande som jag har hedersuppdraget att vara föredragande för och som det kommer att röstas om i mars nästa år. Jag vill dock ta upp några frågor. En fråga rör minoritetspolitiken som inte nämns med många ord i rapporten. EU ställer med rätta mycket hårda krav på minoritetspolitiken i kandidatländerna. Vi har också reagerat mycket starkt när minoriteters rätt i omvärlden kränks. Själva är vi inte alltid lika bra på att sopa framför egen dörr. EU skulle behöva stärka sin egen minoritetspolitik. Flera av medlemsländerna, inklusive mitt hemland Sverige, har inte skrivit under den internationella deklarationen om minoriteters rättigheter. Detta är ett exempel på att unionen måste ha en trovärdig intern politik om man skall kunna vara trovärdig externt. ELDR-gruppen välkomnar också det strategiska perspektiv som rapporten presenterar och den ambition som den har för att arbeta för en mer sammanhållen politik inom området mänskliga rättigheter. EU, inte minst Europaparlamentet, har ju en mycket hög profil och en mycket hög ambition i kampen på detta område. Från denna kammare har dödsstraff, diskriminering, tortyr och övergrepp med emfas fördömts. Vi vet att medborgarna är djupt engagerade i dessa frågor. Problemet är att vår politik inte alltid är konsekvent och sammanhållen, vilket ger konstiga signaler. Detta måste åtgärdas och ambitionerna höjas väsentligt. Människorättsperspektivet måste, om det skall vara trovärdigt, genomsyra unionens hela politik, dvs. utrikespolitik, handelspolitik, biståndspolitik osv. Därför krävs det uppstyrning. Mänskliga rättigheter får inte ses som något tillfälligt ad hoc-utspel, utan måste bygga på en genomtänkt, konsekvent, tydlig och öppen politik. Därför måste vi samordna den interna och externa politiken bättre. Det kräver analys, faktainsamling, bättre data och regelbunden uppföljning. Det kräver samarbete mellan EU:s olika institutioner, mellan EU och medlemsländerna, mellan EU och frivilligorganisationerna samt mellan EU och andra länder. Misslyckandet med att få till stånd ett globalt moratorium om dödsstraff är både tragiskt och djupt pinsamt. Om detta kan bli en gemensam politik och en gemensam inriktning inför kommande år, ser jag fram mot ett fortsatt fruktbart och konstruktivt arbete inom detta viktiga område. (Applåder)
Herr talman! Den aktuella årsrapporten är en välkommen och viktig öppning och dess värde understryks av att på det forum för mänskliga rättigheter som nyligen avslutades och som anordnats på ordförandestatens initiativ har icke-statliga organisationer (NGO) deltagit som jämlika samtalspartner. Detta är en viktig tradition som man måste fortsätta med. Mänskliga rättigheter handlar alltid om inbördes vägning av olika värden och mellan olika mänskliga rättigheter råder så kallade horisontella spänningar. Efter det kalla kriget uppträder dessa spänningar på ett ännu mera dramatiskt sätt än tidigare i prioriteringen av å ena sidan de klassiska fri- och rättigheterna, och å andra sidan de kollektiva såsom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Utvecklingen har i hög fart gått i en riktning som försvagar de kollektiva rättigheter som bland annat varit kännetecknande för välfärdsstaterna. Bland alla mänskliga rättigheter intar dock yttrandefriheten en särställning eftersom de övriga mänskliga och grundläggande fri- och rättigheterna inte kan bli verklighet utan en fri och oberoende informationsförmedling och eftersom allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom brott mot mänskligheten annars inte kan avslöjas på ett effektivt sätt. Som ordföranden för rådet sade är rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter vardagsmat i informationsförmedlingen. Fria och oberoende massmedia är också ett nödvändigt livsvillkor för ett medborgarsamhälle. Därför skulle det vara önskvärt att man i unionens uppföljning av och rapportering om mänskliga rättigheter skulle lägga större vikt vid förverkligandet av yttrandefriheten och vid säkerställandet och förbättringen av journalisternas rättigheter och arbetsmöjligheter samt uppföljningen av dessa genom att till exempel tillägna detta område ett speciellt eget kapitel eller avsnitt. När man utvecklar en egen människorättsdimension för unionen måste man, såsom utrikesminister Halonen sade, vara konsekvent. Men man måste också vara balanserad. Det måste råda balans både mellan olika typer av mänskliga rättigheter, mellan de olika pelare som kommissionsledamoten Verheugen nämnde och mellan institutionerna. Europeiska unionen kan inte i egen självtillräcklighet, utan att bry sig om andra, utveckla en egen människorättskultur så att denna balans rubbas.
Herr talman! Rent allmänt finns det ingen här som invänder mot respekten för de mänskliga rättigheterna. Därför föreslår jag att vi går från ord till handling. Hur är det med rätten till arbete i ett Europa med 18 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga? Hur är det med rätten till bostad, hälsa eller utbildning när miljoner människor saknar det? Hur är det med asylrätten och den fria rörligheten när länder som Belgien utvisar zigenare eller, så sent som i går, ett femtontal nigerianer? Detsamma gäller mitt eget land, Frankrike, som vägrar att reglera situationen för tiotusentals personer utan identitetshandlingar, vilka ofta placerats i förläggningar, eller som lämnar ut baskiska flyktingar? Hur är det med rätten till liv när de europeiska arméerna accepterar att delta i bombningar mot civilbefolkningen i Serbien eller Kosovo? Vad kan man säga om de medlemsstater som kritiseras av Amnesty International för att ostraffat ha brutit mot artikel 5 i förklaringen om de mänskliga rättigheterna som förbjuder tortyr och misshandel? Och hur är det slutligen med de mänskliga rättigheterna när man som i dag låter finansmarknaderna avskeda, utesluta och smutsa ned, i vinstens och lönsamhetens namn?
Herr talman! I anslutning till presentationen av denna omfattande rapport om de mänskliga rättigheterna skall jag ta upp de brott som hela tiden begås mot dessa rättigheter, brott som grundas på en stalinistisk lagstiftning mot intellektuella inom alla områden som vågar ha kritiska uppfattningar eller bara oberoende uppfattningar när det gäller andra världskrigets historia, vars koncentrationslägers drama alltmer fångar media, utbildning och press, och tjänar alla andra intressen utom att försvara minnet av offren. Det finns i dag i Europa tusentals historiker, sociologer, forskare, experter eller helt enkelt medborgare som förföljs, jagas, ofredas eller döms för det enda brottet att fritt granska de fortfarande varierande, men ibland sjukliga, dogmer som mutade upphovsmän som åtnjuter all officiell eftergivenhet vill påtvinga dem. I min stad Lyon har en för mig okänd ung historiker utan resurser, herr Plantin, på detta sätt dömts enbart för att i en bibliografi i en lärd tidning han ger ut ha nämnt verk som tillrättalägger historiska misstag som ingen seriös historiker längre tror på, oavsett vilket läger han tillhör. Han arresterades, hans dator konfiskerades, alla vanliga sammanslutningar som hade anspråk gentemot honom tilltvingade sig stora skadestånd. Hans tidigare lärare vid universitetet tvingades med äcklig feghet att be om ursäkt för de examensbevis de tilldelat honom. Hans tryckare, en hantverkare på landsbygden, dömdes också. Man anförde mot honom å ena sidan lagen om publikationer som förleder ungdomen, som skulle kunna ha andra tillämpningsområden, å andra sidan lagen från den franske kommunisten Gayssot, som exempelvis tvingar oss att fortsätta att belasta tyskarna för massakern av tusentals polska officerare i Katyn, trots att den erkänts av ryssarna. De domare i Lyon som avkunnat sådana domar har deltagit i en verklig häxprocess. Det här är verkligen en fråga för parlamentet, detta parlament som vill vara en garant för yttrandefriheten och offentliga rättigheter.
. (FI) Herr talman! Jag skulle vilja svara på frågan som rör Nikitin. Rättegången mot honom pågår i Ryssland och på sin tid redan innan rättegången startade har man från Europeiska unionens sida vädjat att personen i fråga måste få en korrekt rättegång som uppfyller normerna. Den här rättegången har nu följts också via den finska representationen i St Petersburg. Likaså har man via upprepade samtal med de ryska myndigheterna försökt påverka ärendet. Europeiska unionens praxis är givetvis att man tar ställning till åtgärder som domstolen vidtagit efter att beslutet har kommit. Jag vill fästa uppmärksamheten på att vi strävat efter att följa hela rättegången. Detta är ett av de exempel som man förstås i framtiden även i större utsträckning antingen tematiskt eller landsvis skulle kunna följa. Jag tackar för debatten så här långt och lämnar diplomaterna att följa den fortsatta debatten, där jag så gärna även själv skulle ha deltagit.
Herr talman! Jag tänkte börja med att, som tidigare talare, gratulera till detta initiativ från det finländska ordförandeskapet . Det jag beklagar är att det finländska ordförandeskapet lämnar debatten mitt i. Jag måste säga att jag inte tycker att det är ett riktigt handlande mellan institutioner, när ett så betydelsefullt dokument läggs fram, att vi här håller en debatt som inte är en sådan; det är en ständig monolog utan något gensvar från andra sidan. Därför, herr talman, känner jag att mina ord blir litet tomma. Men låt mig säga, i anknytning till vad de två föregående talarna sade - vilka jag inte håller med - att det är en stor sak att Europa, och särskilt Europeiska unionen, gör de mänskliga rättigheterna till sin fana, sin enda fana. Jag menar inte att allt är perfekt och att det inte finns saker att rätta till, och det visar också denna rapport. Vi kan förbättra texten i många aspekter, till exempel ur en intern synvinkel: vissa stycken ägnade kommentarer om rasism och främlingsfientlighet visar tydligt denna aspekt. Texten kan också förbättras genom att ta med det slag för de mänskliga rättigheterna som Europeiska unionen har utkämpat på ett internationellt plan. Vi har flera utmaningar framför oss och allt detta tas upp i dokumentet, vilket jag upprepar - och jag beklagar att det finländska ordförandeskapet inte är här - är ett utmärkt initiativ och en magnifik förteckning. Det finns flera initiativ vi skulle kunna kommentera, men det finns inte tid till det. Jag skall bara nämna ett där jag anser att Europeiska unionen verkligen måste anstränga sig: inrättandet av en internationell brottmålsdomstol, herr talman, vilken skulle göra slut på den situation vi nu befinner oss i, där vi inte alls har några rättsliga instrument att möta de internationella sociala kraven med.
Det finns inga tvivel om, herr talman, att medvetenheten hos den allmänna opinionen om hur viktig frågan om de medborgerliga och de mänskliga rättigheterna är tar ytterligare ett steg framåt i och med framläggandet av denna rapport. Låt oss betänka under dessa månader, under dessa senaste år, artikel 6 i Amsterdamfördraget, bekräftelsen av den vikt och den roll principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna har i Europeiska unionen, eller bildandet av den internationella brottsmålsdomstolen, eller det behov vi alla känner att ge artikel 7 i FN-förklaringen större tyngd för att kunna garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och inte underkasta utövandet av eventuella humanitära interventioner några andra resonemang än ren och enkel respekt för dessa rättigheter: allt detta säger oss att stora framsteg har gjorts. Ändå vet vi, femtio år efter den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, att det inte finns rättigheter som erövras alla på en gång och en gång för alla: jag tänker på Tibet, på Burma, på Timor, på asiatiska länder där man utnyttjar minderåriga och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tänker på Kosovo, på Tjetjenien och på Afrika, en kontinent som alltför ofta är långt borta och bortglömd. Jag tänker på de 790 miljoner människor som lider av svält i världen och på de 300 miljoner barn som arbetar. Jag tänker också på de 1 625 avrättningar som genomfördes förra året i de 72 länder som har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning. Slutligen tänker jag även på kurdledaren Öcalans öde, vars liv, det tror jag verkligen, måste räddas genom en gemensam ansträngning av oss alla. Just dödsstraffets utbredning utgör ett av de mest outhärdliga brotten mot varje individs värdighet och rätt till liv: ett brott som berör oss djupt och som vi vill stoppa, genom att till exempel minnas att processen för att utvidga unionen i sig själv redan har visat sig vara inte bara en freds- och säkerhetsfaktor på kontinenten utan också en väg att få kandidatländerna att avskaffa dessa barbariska seder. Vi vet att det kommer att bli en lång och svår vandring, det visar den uteblivna diskussionen i FN om Europeiska unionens resolution om ett moratorium om dödsstraff. Det blev ett allvarligt och smärtsamt avbrott och det ankommer på oss, på medlemmarna i detta parlament och i kommissionen, att inte släppa detta engagemang utan tvärtom återuppta arbetet med förnyade krafter. Herr talman, just i dessa dagar har vi en ung italiensk-amerikansk man som dömts till döden i Virginia i Förenta staterna, och som fortsätter att bedyra sin oskuld. Hans är bara ett av de många liv som måste räddas. Jag tar tillfället i akt i dag att be er, parlamentets talman, rådets ordförandeskap och kommissionen att handla snabbt och rikta en vädjan till Förenta staterna att skjuta upp avrättningen av Derek Rocco Barnabei, för kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisationen som skall utkämpas varje gång det behövs och på alla tänkbara sätt.
Herr talman! Enligt Amnesty International finns det alltjämt 142 länder som kränker de mänskliga rättigheterna, genom allt från överdrivet polisvåld till tortyr och mord. Ett sådant nyktert konstaterande tror jag överskuggar den tveklöst positiva utvecklingen i vissa länder. Framför allt placerar det det glädjande faktumet att allt fler länder avskaffar dödsstraffet och undertecknar viktiga människorättsfördrag i sitt rätta sammanhang. Aldrig tidigare har mänskliga rättigheter fått så mycket stöd i ord. Aldrig tidigare har så många verbala fördömanden yttrats utan att dessa också har uppföljts i termer av sanktioner. Skändningar av mänskliga rättigheter är en skamfläck inom vår civilisation, straffrihet ännu mer. Ändå konstaterar vi, och jag tänker bland annat på Rwanda, att väckandet av åtal mot de ansvariga för de mest fruktansvärda skändningarna av den mänskliga integriteten uteblir helt eller präglas av tröghet. Straffrihet orsakar sålunda nya, ytterligare skändningar. Sanningen är att mänskliga rättigheter fortfarande alltför ofta underordnas medlemsstaternas kommersiella och andra intressen. Någon gemensam strategi finns tyvärr inte att tala om. Det förklarar delvis varför vi så ofta sätter in våra åtgärder för sent. Varför måste det hemska först ske i Östtimor, Kosovo och Rwanda innan man ingrep? Det internationella samfundet står ofta maktlöst och ser på. Vår politik på området mänskliga rättigheter måste vara trovärdig. Den får inte vara inkonsekvent. Kina och i mindre utsträckning Ryssland klarar sig ofta undan längre än vissa afrikanska regimer. Vissa skulle kalla detta för selektivitet. Jag ser det snarare som opportunism och brist på mod. Föreliggande rapport, herr rådsordförande, som är den första i sitt slag, förtjänar att lovordas och utgör ett första steg mot en konsekvent och sammanhängande politik på området för mänskliga rättigheter som kräver en gemensam insats från rådet, kommissionen och parlamentet.
Herr talman! Denna rapport från rådet förtjänar all uppskattning, och det finns all anledning att berömma det finländska ordförandeskapet för dess insats - trots att jag måste säga att jag beklagar att det finländska ordförandeskapet nyss lämnade rummet. Jag är framför allt positivt inställd till framläggandet av denna rapport av tre skäl. För det första så grundas rapporten på en sammanhängande vision, en vision som innebär ett förkastande av en hierarki mellan olika slags mänskliga rättigheter och tvärtom ett framhållande av beroenderelationen dem emellan. Rapporten utgör också ett första försök att knyta samman Europeiska unionens externa och interna människorättspolitik, framför allt det sista innebär en verklig förnyelse. Det måste sägas att här förefaller rådet att ha ett visst försprång, jämfört med parlamentet. För det andra har rapportens författare inte gått i fällan och presenterat mänskliga rättigheter som en europeisk framgång, utan man utgår från universalitet och använder ett globalt perspektiv med mycket uppmärksamhet för EU:s agerande inom ramen för Förenta nationerna. För det tredje är rapporten resultatet av en organiserad dialog med de civila organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Det forum som har hållits här i Bryssel under de senaste två dagarna förtjänar en reguljär plats i unionens nätverk för samråd. Man noterar dock även vissa minus. Försöket att i rapporten ta upp aktuella människorättsfrågor inom EU är ofullständigt till sin karaktär. Varför prioriteras diskriminering på grund av ras eller etnisk härkomst, och varför talas det knappt eller inte alls om diskriminering av kvinnor och homosexuella? Är detta kanske ett förebud om hur rådet kommer att förhålla sig till det paket med anti-diskrimineringsåtgärder som kommissionen föreslog förra veckan? Varför går man inte in på de andra problem med mänskliga rättigheter som vi känner till inom unionen, såsom missförhållanden i fängelser och på polisstationer, mord genomförda av väpnade politiska grupper och situationen för vapenvägrare, för att bara nämna de frågor som ligger närmast för handen. Rådet måste uppbringa mer politiskt mod för att i nästa årsrapport ge större uppmärksamhet åt den interna människorättssituationen inom EU. I samband med detta måste också förslaget om ett så kallat "observationscentrum" stå på dagordningen. Erfarenheten lär oss ju att insamling och analys av information är en omistlig förutsättning för att kunna åstadkomma en bra politik på området för mänskliga rättigheter.
Herr talman! I Vitryssland har de kristdemokratiska parlamentarikerna Andrej Klimov och Vladimir Kudinov spårlöst försvunnit. Vad har skett med dessa våra kolleger? Ett framåtsyftande bidrag i denna rapport är att den inte enbart ser de politiska besluten, utan också det civila samhällets roll för att skapa en miljö där de mänskliga rättigheterna finner en bestående och djupt folklig förankring. Denna insikt kan inte underskattas. Rätten till liv och respekten för livets okränkbarhet är den grundläggande mänskliga rättigheten och därmed både demokratins kärna och mål. Samtidigt uttrycker det den kristna människosyn som i 2000 år utgjort en omistlig del av det europeiska kulturella och andliga arvet, och som inför det nya millenniet är en rikedom för Europa att bygga vidare på i kampen för de mänskliga rättigheterna. Att Europeiska unionen från och med nu utarbetar en årlig rapport om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i och utanför EU:s medlemsländer vill vi svenska kristdemokrater varmt välkomna. Med rätten till liv som ledmotiv skall EU fortsätta att föra en konsekvent linje mot dödsstraffet och, inte minst via Förenta nationerna, utmana de länder som anser att det etiskt och moraliskt går att försvara statens rätt att beröva en annan människa livet. I det angelägna arbetet med EU:s östutvidgning har kraven på ett moratorium och framtida avskaffande av dödsstraffet påverkat det etiska tänkandet och lagstiftningen i livsbefrämjande riktning även i vår egen världsdel. Denna rapport belyser den skrämmande utvecklingen för våra allra minsta, för vår egen framtid, det dyraste vi äger, nämligen våra barn. Att en miljon barn lever i prostitution på denna jord samtidigt som mörka krafter sprider barnpornografi är djupt alarmerande och väcker den största förbittring. Utifrån barnens rätt till en far och en mor med trygga uppväxtvillkor i en familjemiljö är det vår gemensamma utmaning inför det nya årtusendet att låta barnens behov vara det vägledande i allt samhälleligt arbete.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar naturligtvis, liksom många av de föregående talarna, det faktum att rådet nu lägger fram en första årsrapport om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet har krävt detta upprepade gånger. Som en viktig punkt, vilken ända sedan 1995 i många fall har förverkligats i enlighet med fördraget, vill jag framhäva klausulerna om de mänskliga rättigheterna i fördragen med tredje land. Dessa utgör en väsentlig beståndsdel i fördragen. Människorna och deras grundläggande rättigheter är alltså också enligt fördraget undandragna den andra fördragspartens bestämmanderätt, oberoende av att vi alltid har ansett att det inte utgör någon inblandning i ett lands inre angelägenheter om man kräver att de mänskliga rättigheterna skall iakttas. Vid det praktiska genomförandet gäller det att det även i det konkreta fallet finns en politisk vilja hos Europeiska kommissionen och medlemsländerna, inte bara av att konstatera en kränkning av de mänskliga rättigheterna och därigenom en kränkning av en väsentlig del av fördraget, utan också av att tillämpa de föreskrivna rättsliga följderna, vilka i regel börjar med en diskusson som kan gå så långt att delar av fördraget avbryts, eller att rent av hela fördraget upphävs. Men vi känner också alla till hur det ser ut i praktiken. På grund av irrelevanta överväganden blir frågor som sammanhänger med de mänskliga rättigheterna alltid trängda åt sidan, eller uppfattas rent av som störande. Antingen äventyras någon lukrativ affär, eller man behöver godkännande respektive stöd av en eller annan regering, exempelvis i en viss instans på FN-nivå. Detta falska hänsynstagande är lyckligtvis inte något som de icke-statliga organisationerna kostar på sig, som är aktiva på detta område. Jag vill här tacka dem så hjärtligt för deras verksamhet. Inte heller vi ledamöter, vare sig här eller i medlemsländernas parlament, bör ta hänsyn till sådant. Brännmärkningen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna får inte vara någon dagspolitisk opportun fråga. En sak kan vi alltid konstatera: Adressaterna, dvs. de regeringar som offentligt anklagas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, uppfattar det alltid som synnerligen pinsamt, och försöker förhindra det. Om vi kunde se till att varken regeringar eller enskilda företag prisger det demokratiska statssamfundets solidaritet till förmån för ett avtal, skulle dessa regeringar inte heller ha någon möjlighet att spela ut den ena parten mot den andra. Ett land som Kina, för att nu ta ett exempel, behöver fortfarande vår teknologi. Vi får inte ignorera tusentals samvetsfångars eller undertryckta folkgruppers öde, exempelvis tibetanerna, för att få bygga en tunnelbana eller för att ett statsbesök skall förlöpa harmoniskt. När det gäller de mänskliga rättigheterna är jag därför också gärna beredd att tillfoga ytterligare en rapport, den som föreligger här, till de många andra på samma tema. För nästa rapport önskar jag mig mer detaljer om länderna, exempelvis också om vid vilka tillfällen rådet eller kommissionen konkret har tagit upp något och med vilken regering. Man kunde ju vid sådana samtal också erbjuda sig att avstå från ett omnämnande, om problemet har undanröjts till dess nästa rapport offentliggörs. Man kan absolut vara flexibel i form, men inte i sak!
Herr talman! När det gäller politiken för mänskliga rättigheter är det väsentligt med samordning och konsekvens. Följaktligen borde unionen nu koncentrera sig på att effektivt genomföra konventionerna. Genomförandet borde omfatta tre viktiga delområden: uppföljningen av respekten för mänskliga rättigheter, förverkligandet av mänskliga rättigheter och människorättspolitikens strukturer. EU måste utveckla uppföljningsmekanismer för att observera situationen när det gäller mänskliga rättigheter både inom EU och i tredje land. Uppföljningen måste leda till en övergripande bedömning av läget för mänskliga rättigheter. Därvid måste man analysera läget för mänskliga rättigheter, besluta om åtgärder för att förbättra situationen, följa upp vilken effekt åtgärderna har på situationen och bedöma hur åtgärderna har lyckats samt lägga fram offentliga rapporter om bedömningen och dess resultat. Det är viktigt att man rapporterar om EU:s inre problem minst lika effektivt och öppet som man gör i fråga om tredje lands problem. Under senare år har det inom EU bland annat förekommit polisbrutalitet, som ofta riktats mot personer som kommer från länder utanför EU, celldöd och diskriminering av sexuella minoriteter. Brister i fråga om skydd för flyktingar är kanske det största människorättsproblemet inom EU. Unionens liksom dess medlemsstaters flyktingpolitik ligger under den nivå som man kan förvänta sig av ekonomiskt utvecklade stater. Flykting- och asylfrågor är för oss i första hand frågor om säkerhet och kontroll. Handläggningen strider klart mot Genèvekonventionens förpliktelser. I EU:s gemensamma strategi gentemot Ryssland måste man betona betydelsen av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av de största utmaningarna om man skall öka välståndet och stabiliteten i Ryssland. I dag är läget i fråga om mänskliga rättigheter i Ryssland alarmerande. De mål för säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling som ingår i den nordliga dimensionen är sekundära frågor om man glömmer bort de mänskliga rättigheterna. Det är dags att göra verklighet av Europaparlamentets tanke om att upprätta en organ inom kommissionen som skall kontrollera genomförandet av människorättspolitiken och som skulle öka effektiviteten i genomförandet av människorättspolitiken och rapportera om frågor kring mänskliga rättigheter. Att respektera mänskliga rättigheter och skydda minoriteternas rättigheter är centrala krav för anslutning till unionen. Att på allvar ta människorätts- och minoritetskriterierna som villkor för medlemskap skulle förutsätta att människorättskriterierna liksom medlemskandidaternas förpliktelser mot sina minoriteter skall likställas med andra grundläggande kriterier vid medlemskapsförhandlingarna.
Tack så mycket, kära kollega! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden: (A5-0071/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (KOM(1998)600 - C4-0670/1998 - 1998/0300(COD)). (A5-0070/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslag till rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att förstärka tullunionen mellan EG och Turkiet (KOM(1998) 600 - C4-0669/1998 - 1998/0299/CNS)).
Herr talman, kära kolleger! Efter förra årets betänkande om Turkiet från våra kolleger MacMillan Scott och Svoboda, samt resolutionen från vårt parlament den 6 oktober som betonade betydelsen av att fördjupa den europeiska strategin för detta land, bör vårt parlament i morgon kunna anta två förslag till förordningar från parlamentet och rådet om att genomföra åtgärder dels för ekonomisk och social utveckling av Turkiet, dels för att fördjupa tullunionen mellan Europeiska gemenskapen och Turkiet. I det första fallet handlar det om finansiering under de kommande tre åren på totalt 135 miljoner euro som bygger på artikel 130 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vilket kräver att ett medbeslutandeförfarande genomförs, medan det andra, som för samma period omfattar ett åtagande på 15 miljoner euro, skulle kunna bli föremål för ett enkelt samrådsförfarande. Unionen förbereder sig på detta sätt för att återuppta ett ekonomiskt stöd som beslutades i mars 1995 inom ramen för avtalen om tullunionen, ett stöd som sedan dess varit blockerat i brist på enhällighet i rådet. Jag skall inte gå närmare in på orsakerna till denna blockering där krisen i Egeiska havet spelat en avgörande roll, men där man också i högsta grad beaktat den europeiska oron inom de grundläggande områdena för respekten för de mänskliga rättigheterna och skydd av minoriteter. I det hänseendet borde det forum som parlamentet har begärt skall inrättas ha en viktig roll - det kan stödjas på redan existerande strukturer, särskilt inom Ekonomiska och sociala kommittén i Europeiska gemenskapen. Mina kära kolleger! De förslag till förordning som överlämnats till oss för godkännande får under sådana förhållanden en stimulerande betydelse för att fortsätta den pågående politiska utvecklingen. De innehåller en klausul som tillåter rådet att vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att Turkiet bryter mot de mest grundläggande rättigheterna. De anger också att parlamentet då, liksom kommissionen, kan föreslå rådet att upphäva det. Jag skulle vilja betona att om vi fäster stor betydelse vid att den strategi som antagits och godkänts av oss under de senaste månaderna skall vara enhetlig, måste vi undvika att i våra ändringsförslag införa åtgärder som skulle innebära att det inledda förfarandet blockeras. Vi måste fortsätta att gynna en framgångsrik dialog med Turkiet, om det så bara är av uppenbara geostrategiska orsaker. Jag skulle avslutningsvis vilja erinra om att även om bestämmelserna som gäller hela det planerade stödet innehåller en finansiering under tre år på 150 miljoner euro, har saldot till förmån för unionen i handelsbalansen mellan Turkiet och Europeiska unionen fördubblats sedan avtalet om tullunionen trädde i kraft den 1 januari 1996 och har på fyra år ökat från fyra till åtta miljarder euro. Jag tror uppriktigt att gemenskapen i dag måste hålla sina tidigare åtaganden för att inte slå ned modet på dem som i Turkiet bestämt är på väg mot tullunionen och som beslutat att ansluta sina länder till det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Herr talman! Jag tycker att vi i detta fall måste gratulera Morillon till genomförandet av dessa betänkanden, vilka han har tvingats göra under mycket svåra omständigheter, med mycket kort om tid, och jag tycker att han har gjort sig förtjänt av ett erkännande från alla: han har belönats i omröstningen i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Dessa betänkanden handlar om det enkla och tydliga faktumet att ta itu med några åtaganden som Europeiska unionen har gjort. Tullunionen med Turkiet skulle ha följts av ett speciellt budgetstöd och en rad speciallån från Europeiska investeringsbanken, utanför de program som planerats inom ramen för förfarandet och Meda-programmet. Detta stöd består av två typer av åtgärder. En är inriktad på att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och att övervinna landets regionala obalans. Den andra förordningen syftar i sin tur till att hjälpa Turkiet att successivt få tillgång till gemenskapsmarknaden och att anpassa sig till gemenskapens regelverk och fördjupa tullunionen. För detta senare mål planeras en treårig ekonomisk ram på 15 miljoner euro. Då beloppen för 1999 inte var budgeterade, skulle vi behöva förlänga - detta tog föredraganden upp i dag - budgetramen för programmet med ett år, till år 2002, och beloppen för år 1999 skulle behöva tas med i beloppen för år 1999 i tilläggs- och ändringsförslaget. Jag anser, herr talman, att det är omöjligt att separera Morillons betänkande från den allmänna ramen för förbindelserna med Turkiet. I dag har vi debatterat med rådets ordförandeskap och med kommissionens ordförande om de problem som uppstår, de förslag som Europeiska kommissionen har gjort inom ramen för sin rapport till toppmötet i Helsingfors och den inställning som ministerrådet antagligen kommer att inta. Vi i parlamentet antog en resolution i oktober som klart pekar ut den linje som Europaparlamentet skall följa, även om det inom vår grupp finns en del motsättningar angående den betydelse, karaktär och omfattning vi skall ge kandidatlandet Turkiet. Detta har nämnts här, och Poettering från min grupp har sagt det Jag för min del anser - och jag hade tillfälle att säga det under debatten i oktober - att alla pusselbitar för Turkiet för första gången ligger på bordet: frågan om vissa öar i Egeiska havet, Cypernfrågan, de mänskliga rättigheterna och minoritetsfrågan. De senaste dagarna har det just uppstått en stor debatt på grund av att dödsdomen mot Öcalan har fastställts. Jag håller med föredraganden om att det vid detta tillfälle inte är läge att dra tillbaka omröstningen om dessa betänkanden från föredragningslistan. Allt detta därför att, även om parlamentet har uttryckt ett ovillkorligt ställningstagande för ett moratorium av dödsstraffet, vilket vi gjorde under debatten vid den senaste sammanträdesperioden - jag tror att ordföranden har riktat sig till de turkiska myndigheterna av detta skäl - anser jag att Europeiska unionen måste uppfylla sina åtaganden och samtidigt erkänna att det under de senaste femton åren inte har verkställts några dödsstraff i Turkiet. Jag insisterar på att detta mål inte bör få oss att glömma de förpliktelser vi har vad gäller försvaret av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och för minoriteterna i detta land. Vad vi måste göra, herr talman, är enligt min mening att vara tydliga och ge de turkiska myndigheterna ett otvetydigt budskap: vad de kan förvänta sig av oss och vilka rättigheter de har. Jag tror att vi måste vara mycket tydliga i denna aspekt, i att insistera på och säga att de har rätt att bli ett ansökarland men att det inte är lämpligt, ur våra intressen, att inleda anslutningsförhandlingarna förrän Köpenhamnskriterierna är uppfyllda, och framför allt de politiska åtagandena. Därför, herr talman, anser jag att det är vår plikt, Europeiska unionens, att kraftfullt stödja de betänkanden som Morillon mycket förtjänstfullt har lagt fram för oss.
Herr talman! Jag är glad att kunna välkomna de två utmärkta betänkandena från Morillon, och jag tar först upp det betänkande som han utarbetat om tullunionen och måste säga hur mycket vi välkomnar detta betänkande genom vilket vi måste påminna Turkiet om att landet också måste ta sin del av ansvaret. Europeiska unionen har under en rad år gjort stora ansträngningar för att se till att denna tullunion blir framgångsrik, och Turkiet måste nu se till att landet uppfyller de åtaganden som det uppmanats att göra. Jag stöder också det kanske mer omtvistade betänkandet. Det är ett välkommet betänkande om ekonomisk och social utveckling i Turkiet och stöddes i utskottet för utrikesfrågor i veckan. Här måste den gemensamma debatten vara av stor betydelse och båda sidor måste återigen ta sitt ansvar. Vi är, naturligtvis, övertygade om att vi kommer att göra det. Vi är också övertygade om att Turkiet kommer att göra det. Under denna period före toppmötet i Helsingfors är det viktigt att vi granskar rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter, skydd och erkännande av deras kulturella identitet och stöd för åtgärder som syftar till att avskaffa dödsstraffet - ett av de ändringsförslag som i veckan lades fram i vårt utskott till Morillonbetänkandet. Fortfarande kvarstår naturligtvis det mycket tråkiga faktum att dödsstraffet finns kvar i Turkiet. Men jag anser att det finns goda nyheter att koncentrera sig på, också nu när vi har den tragiska situationen att en medborgare kan förlora livet genom att en appellationsdomstol har att ta ställning till utmätning av dödsstraff. Låt mig påminna mina kolleger här i dag om att Turkiet inte har verkställt ett dödsstraff sedan 1984. Det har varit ett moratorium sedan detta årtal, med det resultatet att 53 personer som bestämts som underkastade vad vi kallar ett grymt och omänskligt straff, fått sina fall uppskjutna. Ministern för Europeiska rådet och mänskliga rättigheter rapporteras i dagens nummer av Milliyet, dagstidningen, säga sig vara bestämt emot dödsstraff. Det finns en ny lag som skall läggas fram för det turkiska parlamentet under år 2000. Denna lag har utarbetats av akademiker och det är första gången någonsin som ett förslag till ny straffrätt inte innehåller dödsstraff. Låt oss tro och hoppas att under det kommande år 2000 Turkiets ståndpunkt inför vårt nya globala årtusende blir ett avskaffande en gång för alla av dödsstraffet genom den demokratiska parlamentsprocessen.
Herr talman! Europeiska unionen står inför ett viktigt avgörande, som radikalt kan förändra förbindelserna med Turkiet. Kommissionen har föreslagit att Turkiet skall ges kandidatstatus. Om rådet antar detta förslag i Helsingfors, skulle det lägga grunden till en ny sorts dialog mellan Turkiet och Europeiska unionen, ty Ankara skulle då ha utsikter till ett kommande medlemskap. Dessutom skulle det innebära att unionen måste hålla sina löften. Föredragandens förslag gör det möjligt att rätta till de fel som begicks 1995, när Europeiska unionen intensifierade förbindelserna med Turkiet utan att garantera landet den erforderliga ekonomiska hjälpen. Den ekonomiska hjälpen till Turkiet kan inte särskiljas från åtagandena när det gäller samhällsutveckling och demokrati, rättsstatliga förhållanden samt respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter. Detta har uttryckts likadant i båda betänkandena, eftersom det är viktigt att ett deltagande i det europeiska ekonomiska systemet åtföljs av demokratisk utveckling. En annan viktig punkt är integreringen av Europaparlamentet. Överläggningarna där kan ge ytterligare öppenhet och skärpa den politiska och demokratiska profilen på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Fallet Öcalan - jag menar dödsstraffet - tvingar på oss frågan hur vi i framtiden skall hantera liknande fall. På detta kan det från alla politiska riktningar i denna kammare bara ges ett svar, och det är kravet att avskaffa dödsstraffet. Här handlar det inte om att göra Öcalan till en fredsängel. Det handlar snarare om att visa att iakttagandet av de mänskliga rättigheterna innebär mycket mer än tomma ord, naturligtvis också i Turkiet, men inte bara där. Vår kammare bör uppmana den turkiska regeringen att respektera beslutet från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, ty det är inte förenligt med en avrättning av Öcalan. Jag kan ju läsa turkiska, och det gläder mig att jag hittills i de turkiska tidningarna eller i andra turkiska medier inte kunnat konstatera några negativa reaktioner från regeringens sida i Ankara. Det är en punkt som gör att jag kan hoppas. Trots allt som i dag redan sagts om Turkiet är det nu viktigt för oss att fortsätta med Europeiska unionens nya Turkietpolitik. I den andan stöder vi de två betänkandena som bidrag till en demokratisering av Turkiet.
Herr talman! När det gäller innehållet i de båda betänkandena skulle det vara ganska lätt för mig att rösta för dem, trots vissa brister. Man har lyckats framställa de politiska kraven på samarbetet med Turkiet med stor klarhet och konsekvens, i synnerhet nödvändigheten av att iaktta och utveckla de mänskliga rättigheterna, däribland rättigheterna för det kurdiska folket, kravet på avskaffande av dödsstraffet, stärkandet av det civila samhället, en starkare integration av icke-statliga organisationer samt hejdandet av social diskriminering och regional underutveckling. Att dessa ändringar var nödvändiga, emot kommissionen. Att de var möjliga, talar för detta parlaments utskott och för Morillons arbete. Ändå gör man det mycket svårt för mig att besluta mig. Kommissionen påstår i sitt förslag att det i Turkiet inletts en process med demokratisering och främjande av de mänskliga rättigheterna, och Prodi använde i eftermiddags liknande uttryck. Utskottet däremot talar uteslutande om nödvändigheten av en sådan väg, inte om den påstådda redan existerande positiva utvecklingen. Detta anser jag inte bara är betydligt mer realistiskt, utan det motsvarar också den bedömning som kommissionen själv gjorde i ett meddelande vid toppmötet i Köln den 3 och 4 juni i år. Två gånger nämner kommissionen att man åtminstone när det gäller kurdfrågan inte ser några märkbara förbättringar, jag citerar, och att man med tanke på stärkandet av det ultranationalistiska MHP-partiet - det är kommissionens terminologi - också betraktar de fortsatta möjligheterna som tvivelaktiga. Därför är det fullkomligt oförklarligt för mig vad vår optimism egentligen skall grundas på och varför kommissionen lägger fram två motsatta bedömningar. Jag anser att man helt entydigt kan konstatera att det inte finns någon verklig positiv utveckling beträffande de frågor som väckts. I samband med bekräftandet av dödsstraffet mot Öcalan förklarade den turkiske vice premiärministern Bahcelý från MHP - detta kanske bara relateras i de tyska tidningarna - att man inte får uppmuntra Europa till att ännu djärvare blanda sig i turkiska angelägenheter, och president Ecevit ansåg att han inte behövde acceptera ett eventuellt beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Detta motsäger väl entydigt de åtaganden som Turkiet gjort i sin egenskap som medlem i Europarådet. Egna internationella rättsliga åtaganden när det gäller de mänskliga rättigheterna ignoreras fortfarande öppet av turkiska offentliga personer. Jag anser att det är rätt och nödvändigt att ärligt öppna Europeiska unionen för Turkiet. Europeiska unionen måste ha plats för Turkiet och ha ett eget intresse av att Turkiet antas, och äntligen uttrycka detta i klartext. Men här får det inte göras några som helst eftergifter när det gäller kraven på demokratisering av författningen och den politiska verkligheten, en grundläggande förbättring av aktningen för de mänskliga rättigheterna, en politisk lösning av kurdfrågan liksom ett slut på ockupationen av norra Cypern. Allt detta måste man absolut komma till rätta med. Vi skall i morgon anta artikel 3.2, antingen i kommissionens eller i utskottets version. I båda versionerna har villkor formulerats för att samarbetet skall avbrytas för den händelse att de mänskliga rättigheterna kränks på väsentligt sätt. Jag kan se dessa kränkningar och anser därför att det är fel att godkänna dessa dokument vid den givna tidpunkten. Våra egna dokument och vår trovärdighet skulle ledas ad absurdum. Min grupp förordar att man under dessa omständigheter bordlägger båda betänkandena. För två år sedan gav vi i en liknande situation en riktig signal till den ryska regeringen. Vi bör agera på samma sätt i denna fråga.
Herr talman, kära kolleger. När Europaparlamentet beslutar om nya former av stöd till Turkiet, vill vi klargöra att vi hör till dem som förespråkar att det turkiska folket skall få, och förtjänar att få, stöd i sin övergångsprocess till full demokrati. Jag förespråkar också att Europeiska unionen skall främja samarbetet mellan sina medlemsstater och detta land. Men de betänkanden som vi debatterar här ger oss i dag ett tillfälle att än en gång diskutera Turkiets framsteg vad gäller de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna. I detta sammanhang är det med stor oro vi tar del av den turkiska högsta domstolens bekräftelse av dödsdomen mot Öcalan. Jag är ledamot från ett land, Portugal, som redan på 1800-talet avskaffade dödsstraffet. Vi var för övrigt det första landet i Europa som gjorde det. Personligen förkastar jag det straffet såväl av övertygelse som för att jag anser att man inte uppnår några av de mål som man strävar efter med straffen. Därför anser vi att vi vid detta tillfälle skall ge ännu en mycket tydlig signal om att skyddet för de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna i Turkiet fortfarande är ett väsentligt villkor för att Europaparlamentet skall uttala sin solidaritet i form av samarbete och stöd till detta land. Herr talman! Jag vill framhålla här att just i går, i Strasbourg, godtog Europadomstolen för mänskliga rättigheter en begäran om uppskjutande av dödsstraffet mot Öcalan under tiden fallet bedöms. Jag läste också med glädje att talmannen Nicole Fontaine reagerade snabbt på bekräftelsen av domen, och jag läste också att hon skulle delta tillsammans med presidenten för Turkiets nationalförsamling för att denna församling inte skulle bekräfta verkställandet av dödsstraffet. Jag känner inte till om hon fick några garantier eller ej. Vad jag menar är att Europaparlamentet måste följa utvecklingen, inte bara i detta fall utan också vad gäller de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna i Turkiet, med största klokhet, och med lika stor bestämdhet. Därför kommer jag i morgon att föreslå - till skillnad från vad andra tänker - att omröstningen om de två betänkandena skjuts upp till ett senare sammanträde; och jag ber i enlighet härmed Europaparlamentets talman att hon för parlamentets räkning sänder en uttrycklig begäran till Europeiska rådet i Helsingfors för att, om de turkiska myndigheterna vidhåller sitt beslut, rådet intar en mycket fast ståndpunkt gentemot Turkiets kandidatur till Europeiska unionen. Jag anser Europaparlamentet bara på detta sätt kan gå från uttalanden om principer och värden till ett effektivt och otvetydigt försvar för dessa.
Herr talman! Jag har flera gånger demonstrerat för Öcalan, men jag måste säga att hela debatten om Turkiet inte bör fokuseras på fallet med dödsdomen mot ordförande Öcalan, för hela Turkiet är odemokratiskt. I Turkiet finns ingen respekt för mänskliga rättigheter. Jag har besökt Turkiet i egenskap av ledamot av Europarådets parlamentariska församlings utskott för mänskliga rättigheter, och därför anser jag att jag vet vad jag talar om. Det är inte bara fallet Öcalan som får mig att säga att Turkiet ännu inte är redo att kandidera: Öcalan blev för övrigt praktiskt taget överlämnad av regeringen D'Alema en skamfläck för Italien men å andra sidan är det just från den italienska strafflagen som Turkiet har lånat den artikel 155 i sin strafflag som gjorde det möjligt att döma Öcalan artikel 155 i den turkiska strafflagen är kopierad från artikel 241 i den italienska strafflagen och alltså förvånade mig inte heller alls den italienska regeringens ståndpunkt i detta fall. Turkiet behåller likväl dödsstraffet: nåväl, om det kan vara svårt att ändra polisers mentalitet och förändra situationen i fängelserna räcker det faktiskt med en lag, en omröstning i parlamentet, för att avskaffa dödsstraffet, såsom alla länder i Europeiska unionen har gjort. Hur man kan behålla dödsstraffet och ansöka om medlemskap i Europeiska unionen är någonting som fortfarande förundrar mig. Dock förundrar det mig än mer att man talar om att bevilja denna kandidatstatus till ett land som ännu inte har avskaffat dödsstraffet. Också därför är jag således för en uppskjutning av omröstningen.
Herr talman! Vi kan stödja betänkandena från Morillon angående ett främjande av den ekonomiska och sociala utvecklingen i Turkiet samt om en fördjupning av tullunionen mellan Europeiska unionen och nämnda land. Det råder ingen tvekan om den saken nu när landet två gånger under detta år har drabbats av jordskalv. Just den sistnämnda omständigheten hotar ju att lägga hinder i vägen för Ecevit-regeringens opportuna föresats att påbörja arbetet med att komma till rätta med det sociala och ekonomiska underläge som de Turkiets sydöstra provinser befinner sig i. Föredraganden stipulerar med rätta att de projekt och program som finansieras av EU särskilt syftar till att komma de turkiska befolkningsgrupperna till godo som har hamnat på efterkälken. Å andra sidan vill vi inte dölja att vi bestämt inte vill tolka denna utsträckta hand från Bryssel till Ankara som en politisk signal om medlemskap i Europeiska unionen. Vi anser att den överenskomna tullunionen erbjuder mer än tillräckliga möjligheter att ge Turkiet en chans att utvecklas. Genom detta har man enligt vår uppfattning nått den maximala formen för ett europeiskt samarbete med Turkiet. Talande nog överensstämmer uppmaningarna från föredraganden, och andra som inlämnat ändringsförslag, till Turkiet om att slutligen välja den visserligen svåra vägen mot en demokratisk rättsstat, med våra principiella invändningar mot att ge Ankara en bekräftelse på kandidatstatus. Varför talar Europeiska unionen nu inte klarspråk? Falska förhoppningar på båda sidor får i alla fall oss att frukta att vi snabbt kommer att falla tillbaka i det gamla tillståndet av "kylig vänskap".
Herr talman! Låt mig gratulera general Morillon till hans betänkande och även konstatera det viktiga bidrag som gjorts av hans företrädare i detta arbete, Edward McMillan Scott. Låt mig ta en något annorlunda kurs än den som tagits av en rad föregående talare. Jag tycker verkligen att vi nu bör tala till Turkiet i litet mer uppmuntrande tongångar. Många av oss vill se framsteg i utvecklingen av unionens förbindelser med landet, och det är därför ytterst viktigt att hinder rörande tillhandahållandet av ekonomiskt stöd från EU till Turkiet undanröjs så snart som möjligt. Det gäller inte bara detta, utan genom erkännandet av Turkiets status som kandidatland, vilken vi tror kommer att stödjas under toppmötet i Helsingfors, bör vi överväga ett mer ambitiöst hjälpprogram. Det är trots allt så att de föreslagna åtgärderna syftar till att göra det möjligt för Turkiet att få till stånd de nödvändiga strukturanpassningar som är ett resultat av tullunionen, som i mångt och mycket för närvarande fungerar till Europeiska unionens fördel. När Prodi uttalade sig i denna kammare den 13 oktober, föreslog han ett partnerskapsavtal liknande de som upprättats med de officiella ansökarländerna också skulle hjälpa Turkiet att på ett bestämt sätt börja uppfylla medlemskriterierna. Man har insett att anslutningsförhandlingarna inte kan inledas förrän de politiska kriterierna är uppfyllda, men vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Turkiet att nå dithän. I parlamentets resolution av den 6 oktober bestämde vi att vi skulle arbeta hastigt rörande den tekniska och ekonomiska hjälp som är nödvändig för att slutföra tullunionen; och vi uppmanade rådet att stödja de nödvändiga åtgärderna. Vi har nu nått detta stadium och tror att rådet helt och fullt kommer att stödja våra förslag. Vi bör också vara redo att börja överväga åtgärder som kommer att föra Turkiet närmare våra värden och vårt ekonomiska förhållningssätt.
Herr talman! Först skulle jag vilja gratulera Morillon till hans utomordentliga arbetsinsats för att utforma betänkandet. Morillons betänkande ger oss en god anledning att klart och tydligt diskutera en europeisk strategi för Turkiet. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte finns någon fråga i Europeiska unionen som hittills har skapat så mycket spänning, frågetecken, förbehåll och motsättningar som frågan om unionens förbindelser med Turkiet. Och detta inte utan skäl. För Turkiet liknar inte något av de andra länderna som vill bli medlemmar. De tolv andra länderna tillsammans vållar inte så många problem som Turkiet ensamt gör. Ekonomiska och sociala problem, problem med mänskliga rättigheter, demokrati, respekt för minoriteterna. Och slutligen problem för säkerheten och stabiliteten i sydöstra Europa, eftersom Turkiet bygger sin utrikespolitik antingen på öppet våld, som på Cypern med den fortsatta ockupationen av norra delen av ön, eller på hot om våld, eftersom det turkiska parlamentet betraktar det som anledning till krigsförklaring, när Grekland hävdar sina suveräna rättigheter över sitt territorialvatten i Egeiska havet. Men frågan om den europeiska Turkietstrategin är lika enkel som Columbi ägg. Europeiska unionen kommer inte att förändras för Turkiets skull, men Turkiet måste kämpa för att förvandlas till ett europeiskt land. Europa skall inte turkifieras, men däremot skall Turkiet europeiseras. Den europeiska Turkietstrategin måste således klargöra för landets politiska ledning, för det turkiska samhället, att detta land inte kommer att få någon särställning, att det skall uppfylla alla Köpenhamns- och Luxemburgkriterierna, för att närmandet till Europa skall kunna förverkligas. Inför toppmötet i Helsingfors måste unionen klargöra för Turkiet att det är skyldigt att respektera internationell rätt på Cypern. Unionen måste klargöra att Cyperns medlemskapsförhandlingar kommer att fortsätta utan att hindras av olika former av turkisk utpressning. Unionen måste kunna garantera att alla kandidatländerna, och naturligtvis även Turkiet, kommer att respektera internationella fördrag och internationell rätt och de internationella rättsorganen, såsom domstolen i Haag. Turkiet kan komma in i unionen, men då måste det först upphöra med våld, självtillräcklighet och brott mot internationell rätt. Turkiet bör komma i fred och demokrati. Detta önskar de turkiska medborgarna, detta önskar också Grekland, som vill ha vänskapliga förbindelser med sitt grannland.
Herr talman, ärade kommissionär, ärade kolleger! Tidigare godkände Europeiska fria alliansen inte tullunionen. Det gjorde däremot majoriteten i parlamentet efter tunga debatter med motiveringen att ett godkännande skulle stimulera den turkiska regeringen till en godtagbar politik på området för mänskliga rättigheter, till en verklig demokratisering och till en politisk lösning av problemet med kurderna. Vi tvingas konstatera att resultaten inte är övertygande. Dödsdomen mot den kurdiske ledaren Öcalan och bekräftelsen av denna konfronterar oss på nytt med de tragiska konsekvenserna av en olöst fråga om respekt och rätt till självbestämmande för ett folk, det kurdiska folket, i Turkiet. I Turkiet utövar olika partier och grupper en stark press på det turkiska samhället för att kräva att Öcalan ställs inför rätta. Vi befinner oss långt ifrån ett avskaffande av dödsstraffet i Turkiet, även om det inte tillämpas. Turkiet måste försäkra oss om att Öcalans liv kommer att sparas. I annat fall krossas åter hoppet om en politisk lösning i Turkiet av den kurdiska frågan. Kurdernas förtvivlan kommer med säkerhet inte heller att öka stabiliteten i våra länder. Vi vet att det bor tusentals kurder bland oss. Ändå vill jag ansluta mig till de komplimanger som riktats till föredraganden, för betänkandets text är i många avseenden en förbättring jämfört med det som kommissionen hade föreslagit. Man skulle kunna säga att det ekonomiska stödet hör till som en konsekvens av vad vi tidigare har beslutat. Men då måste ni ta och begrunda, kolleger, att om vi antar texten till betänkandet innebär det att det ekonomiska samarbetet kan skjutas upp i händelse av kränkning av de demokratiska principerna för en rättsstat, de mänskliga rättigheterna eller de grundläggande friheterna. Betyder inte då detta att om vi i dag beviljar den ekonomiska hjälpen så är ribban när det gäller mänskliga rättigheter och så vidare, redan lagd, och att följaktligen endast en försämring i förhållande till dagens situation skulle kunna leda till ett uppskjutande? Vi anser i alla fall att ribban inte ligger tillräckligt högt i dag. Vi önskar att tillståndet i Turkiet förbättras drastiskt i fråga om demokratisering och mänskliga rättigheter samt i fråga om en lösning av den kurdiska frågan, men vi hoppas att detta kan ske utan att man behöver använda ekonomiska påtryckningar.
Herr talman! Känslor av broderskap och solidaritet med Turkiets folk gör att jag motsätter mig detta lands anslutning till Europeiska unionen, därför att, såsom för övrigt det grekiska folkets erfarenhet visar, folket i detta land inte kan vänta sig någonting positivt av ett medlemskap. Man säger i dag att vi måste rösta för de båda förordningarna och för beviljandet av de aktuella anslagen till Turkiet, dels därför att demokratiseringen av Turkiet redan har gjort framsteg, dels för att vi skall uppmuntra den turkiska regimen att fortsätta i denna riktning. Tvärtemot rådets och kommissionens påståenden om framsteg för demokratiseringen i Turkiet, påståenden som visar att framstegen först av allt gäller de multinationella företagens affärer, bevisar den verkliga utvecklingen med all önskvärd tydlighet att situationen har förvärrats. Vad är det egentligen som pågår i dag? Turkiet ockuperar alltjämt, i strid med internationell rätt, 38 procent av Cyperns territorium, det fortsätter med sina provokationer mot Grekland, det fortsätter med brutal etnisk rensning och folkmord på det kurdiska folket och hävdar att den kurdiska frågan måste lösas militärt, det fortsätter med sina militära operationer mot kurderna i norra Irak. Över 12 000 politiska fångar sitter i fängelse, där tortyr och mord äger rum dagligen. Bland fångarna finns fortfarande Leila Zana, som belönats med Sacharovpriset, och ytterligare tre kurdiska parlamentsledamöter, kända författare och journalister. Nyligen mördades tolv politiska fångar, som protesterat mot de omänskliga förhållandena i fängelserna. Vi har fallet med Öcalan. Förutom att han kidnappades och häktades på ett brutalt sätt, dömdes han i vad som var en parodi på en rättegång till döden, ett straff som i förrgår enhälligt fastställdes av Turkiets högsta domstol, för att visa oss hur lyhört Ankara är för vädjanden om demokratisering. För det andra, man säger att godkännandet av förordningarna och beviljandet av anslagen kommer att bidra till demokratiseringen. Men samma sak sade man, när avtalet om tullunionen undertecknades för fem år sedan. Men varken författningen eller straffrätten har demokratiserats, man har inte ens avskaffat dödsstraffet och man har inte åstadkommit någon politisk lösning av kurdfrågan, samtidigt som Cypernfrågan "inte finns längre", enligt uttalanden från Turkiets politiska ledning. Ni kan vara förvissade om att om vi röstar för de två aktuella förordningarna, trots alla deras positiva inslag, så kommer den turkiska regimen, som framställer Turkiet som den främsta demokratin i Europa, att våga föra en ännu hårdare politik än i dag. För att vi inte skall motverka de krafter som i dag kämpar för demokratin, för att vi skall sända ett budskap som innebär solidaritet med fångarna och påtryckningar för en reell demokratisering av regimen, just därför föreslår jag att ni inte skall rösta för dessa båda förslag eller, åtminstone, att vi skall återremittera dem till utskottet, till dess att Turkiet har visat konkreta tecken på demokratisering och respekt för internationell rätt.
Herr talman, ärade ledamöter! Än en gång ägnar sig detta parlament åt den kontroversiella frågan om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet, några få veckor efter debatten om utvidgningen av Sokrates-programmet till att omfatta Turkiets ungdom. Den här gången gäller inte Europas ingripande kulturen utan stödet till social och ekonomisk utveckling i detta Medelhavsland och för femtioelfte gången är den fråga var och en av oss tyst ställer sig densamma: kan, skall Europeiska unionen på något sätt stödja en geografiskt närbelägen stat, rent av angränsande, som omges av samma hav som Sydeuropa, även om denna stat verkar vara mycket avlägsen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna? Vi kan bittert konstatera att sedan 1996, det år krisen i Egeiska havet fick den europeiska gemenskapen att blockera avtalet om tullunion med Turkiet, har inga framsteg gjorts för att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna och skydda minoriteter. Även om den turkiska regeringen har gjort några halvhjärtade försök under dessa år medförde dödsdomen mot kurdledaren Öcalan nyligen att alla former av politiska närmanden mellan Europeiska unionen och Turkiet blev omöjliga. Likväl utvecklas en gemenskap demokratiskt även genom sin ekonomiska och sociala utveckling, såsom vi flera gånger har hävdat i denna kammare. Att avslå den finansiella hjälp kommissionen har föreslagit för den kommande treårsperioden och för att förstärka tullunionen skulle innebära att bidra till att förvärra den onda cirkel Turkiet befinner sig i, särskilt om det görs vid denna dramatiska tidpunkt då landet är på knä till följd av en katastrofal jordbävning. Konsekvenserna av detta kan man inte föreställa sig. Avslutningsvis tycker den italienska delegationen från Nationella alliansen att det tvärtom verkar mer förnuftigt med ett försiktigt medgivande av samarbete med Turkiet, vilket skall vara underkastat konkreta och påtagliga åtgärder som rättar in dess styrelseskick med de västeuropeiska demokratiernas. Demokratin har ett pris, herr talman: att be Turkiet att betala det är inget svaghetstecken från Europas sida utan en mycket ansvarsfull handling.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka kollegan Morillon så hjärtligt för hans mycket sakliga betänkande och för att han har ansträngt sig för att verkligen hålla fast vid frågan. Herr kommissionär, egentligen vill jag - just därför att det har yttrats en del kritiska ord gentemot kommissionen - gratulera er, framför allt också era medarbetare - de är ju här - som behandlar denna fråga på ett mycket engagerat sätt och alltid kommunicerar mycket bra med parlamentet. Naturligtvis varierar bedömningen i olika dokument från kommissionen. Men, kollega Brie, det beror kanske också på den komplicerade turkiska politiken, som ibland kanske visar på mer och ibland på mindre framsteg. Men den som betraktar sakerna realistiskt vet att man kunde märka små framsteg under de gångna månaderna och dem bör man absolut erkänna. Man bör inte heller göra det för lätt för sig, som några av de föregående talarna har gjort, genom att säga att här skulle man bara stödja den turkiska regeringen! Då frågar jag mig hur det kommer sig att till exempel Akim Birdal är positiv till att vi antar en ny strategi, att andra kurdiska representanter är positiva till det, att hela oppositionen, också inom det civila samhället, är för att vi skall anta en annan strategi, om detta bara är en stödåtgärd för regeringen? Men jag vill särskilt tacka även den grekiska regeringen och utrikesminister Papandreou, ty det var ett modigt steg också med tanke på de inrikespolitiska förhållandena. Det var också ett riskabelt steg, säkerligen motiverat även av situationen på Cypern och försöket att närma Cypern mer till Europeiska unionen, och även möjliggöra politiska lösningar på själva Cypern. Därför är vi inte okritiska gentemot Turkiet, över huvud taget inte! Jag har också alltid sagt att Turkiet redan skulle ha hunnit längre på sin väg mot Europa om det tidigare, i rätt tid och mer grundligt hade vidtagit andra åtgärder i fråga om de mänskliga rättigheterna och rättigheterna för minoriteterna, i synnerhet vad gäller den kurdiska frågan, demokratin i förhållande till Grekland och ett bidrag till en lösning av problemen på Cypern. Om rådet nu inom de närmaste dagarna - jag säger om - fattar beslutet att också officiellt erkänna Turkiet som kandidatland, då måste Turkiet veta att bollen är deras. Då har Turkiet uppmanats att ta nästa steg. Då har vi tagit ett steg, delvis som svar på de små förändringar som gjorts, delvis i avvaktan på det som skulle kunna ske, som borde och måste ske. Men sedan ligger bollen hos Turkiet, Turkiet måste ta nästa initiativ om det skall göras några ytterligare framsteg i närmandet mellan Europa och Turkiet. Vi vill ha Turkiet med i Europeiska unionen, men Turkiet vet helt säkert att bara ett Turkiet som erkänner Köpenhamnskriterierna kan bli medlem i Europeiska unionen. Det känner alla kandidatländer till, det måste Turkiet känna till. Jag hoppas att Turkiet snart kommer att vidta åtgärder för att uppfylla dessa kriterier. Det kommer säkert att ta några år, men ju snabbare Turkiet agerar, desto snabbare kommer det in i Europeiska unionen.
Herr talman! Jag vet inte om det har en symbolisk innebörd att dessa frågor föredragits av en av våra kollegor som är general. Som den framstående kollega han är, har han bemödat sig om att förbättra kommissionens förslag. Men vi måste återremittera båda dessa texter. Vi är nämligen inte något schizofrent parlament, som säger en sak om Tjetjenien och en annan om Turkiet. Vi kan nämligen inte vara ett politiskt dött parlament. Om några dagar äger toppmötet i Helsingfors rum. Vad säger vi? Är det inget särskilt? Har vi röstat igenom förordningarna? Spelar det ingen roll med Öcalan? Det spelar ingen roll, låt oss se på området ur turistparspektiv! I Grekland, i Turkiet, i östra Medelhavsområdet slaktar man en tupp, när man lägger grunden till ett hus, och målar grunden med tuppens blod. Spelar det någon roll, om Öcalan offras eller riskerar att offras, när man lägger grunden till medlemskapet i Europeiska unionen? Kommer vi att säga detta till toppmötet och i synnerhet om de två förordningarna, av vilka den ena är olaglig, ja rena lurendrejeriet. Denna förordning behandlar samtidigt kandidatlandet Turkiet som ett utvecklingsland för att kringgå kravet på enhällighet i Europeiska unionens ministerråd. Jag anser att Europaparlamentet måste hålla fast vid sin ståndpunkt, och vi måste se till, så att inte bara Turkiet utan också det turkiska folket kommer med i Europeiska unionen och ingripa för att ge detta folk de rättigheter som det saknar.
Herr talman! Ett tack till ledamot Morillon också därför att fallet Turkiet som vi ser inte är något enkelt fall. Vi har diskuterat detta mycket på senaste tiden och i dag diskuterar vi två förslag till förordningar för att förstärka tullunionen och för åtgärder som syftar till att förbättra den ekonomiska och sociala utvecklingen i Turkiet. Detta gör vi strax innan Europeiska rådets möte i Helsingfors, vid vilket Turkiets eventuella kandidatur till Europeiska unionen skall beslutas, och vi gör det i ett sammanhang där den turkiska högsta domstolen har bekräftat dödsdomen mot Abdullah Öcalan. På detta följde en begäran om uppskov från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och ett uttalande från de turkiska myndigheterna, som framfördes av premiärminister Ecevit, om att man föredrar att den rättsliga processen fullbordas, inklusive överklagande från försvarets sida, innan regeringens inställning offentliggörs och innan frågan underställs parlamentet. Saken är alltså inte avklarad och ansvaret för att välja strategi vilar än en gång på oss. Jag tycker det verkar som om vårt parlament har bestämt sig för att investera i detta lands demokratiska utveckling. Men vårt val står inte mellan att redan i dag inta en totalt avvisande hållning eller okritiskt acceptera händelserna. Jag påminner alla ledamöterna om parlamentets ändringsförslag 11, som lägger utvecklingen också av detta samarbete i våra händer. Faktum kvarstår att Abdullah Öcalans öde i dag, tillsammans med den mer allmänna bild som många ledamöter och senast Swoboda har erinrat om, lägger hinder i vägen.
I dag har ordförande Prodi sagt oss att Turkiets kandidatur till unionen kommer att godkännas i Helsingfors för att inte landets agerande skall förvärras. Ett viktigt steg framåt. Synd bara att inte Turkiet har tagit motsvarande steg framåt. Alla är indignerade över bekräftelsen på ordförande Öcalans dödsdom och står eniga i kravet på en gest från den turkiska regeringens sida, moratoriet för dödsdomen, och det är troligt att domens verkställighet skjuts upp, trots regeringens svårsmälta beslut att inte svara på domstolens i Strasbourg begäran. Det är visserligen inte litet, men kan det räcka för att hävda att Turkiet har klara papper för att bli medlem i unionen? Nej. I Turkiet bryter man mot de mänskliga rättigheterna dagligen: det finns tusentals politiska fångar och friheten till facklig verksamhet, åsikts- och religionsfriheten och minoriteters frihet är begränsad. Den turkiska regeringen svarade negativt och föraktfullt på så exceptionella händelser och ensidiga fredsansträngningar som PKK:s val att överge den väpnade kampen och proklamera eld upphör, på många PKK-ledares beslut att överlämna sig till de turkiska myndigheterna för att bekräfta sin vilja att förhandla om fred. Somliga unga kurdiska flyktingar som har besökt Europaparlamentet har frågat oss: hjälper ni oss att komma tillbaka till våra byar? De är förstörda, hjälper ni oss att bygga upp dem igen? Jag anser, hur mycket jag än uppskattar och är tacksam för innehållet i Morillons betänkande, att en stark signal måste vara den att skjuta upp detta val tills den turkiska regeringen bekräftar att man avstår från att verkställa dödsstraffet och inleder förhandlingar för att lösa det kurdiska problemet. När det gäller rätten till livet kan man inte hålla sig med olika måttstockar.
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Även om de båda förordningar som diskuteras i dag egentligen inte har något att göra med den diskussion som skall hållas kommande måndag i rådet (allmänna frågor) och några dagar senare i Helsingfors vid Europeiska rådet, har jag naturligtvis klart för mig att varken det politiska eller det tidsmässiga sammanhanget här får lämnas obeaktat, och att vi naturligtvis i samband med dessa båda förordningar måste diskutera hela problemet med Europeiska unionens förhållande till Turkiet och vice versa, och det har också de flesta talare gjort i kväll. Jag är mycket tacksam över den debatt som har förts här, eftersom det var en mycket saklig debatt, en debatt som gett många värdefulla och viktiga upplysningar, framför allt också med adress till Turkiet, ty Turkiet måste ju känna till vilken politisk stämning som råder i Europa med tanke på dess önskan att ansluta sig. Men först vill jag uttryckligen och mycket uppriktigt tacka föredraganden Morillon för de betänkanden han lagt fram och uttala min uppskattning, och jag vill också tacka McMillan-Scott och Schwaiger för deras bidrag. Jag tror att betänkandet är så viktigt därför att Europaparlamentet där ansluter sig till uppfattningen att den europeiska strategin utgör ett lämpligt medel för att bygga ut förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet, och att det krävs ekonomiskt stöd för att genomföra denna strategi. Låt mig utnyttja tillfället att än en gång säga vad ändringen av strategin gentemot Turkiet handlar om, och jag uppfattar det som Brie sade över huvud taget inte som en anklagelse. Om en ny kommission inte får ändra ståndpunkter som intagits av den tidigare kommissionen, och som den anser vara felaktiga, då behöver vi egentligen över huvud taget inte någon kommission. Då skulle vi kunna sätta dit robotar som alltid fortsätter att göra det som sagts tidigare. Jag tror att särskilt Brie kan förstå att man inte alltid vill stå till svars för det som företrädarna har gjort. Annars skulle vi här kunna föra en intressant diskussion om era egna företrädare, eller hur? Det ville jag gärna klarlägga. Det handlar om något helt annat. Det handlar om att vi måste erkänna att de hittillsvarande strategierna i fråga om Turkiet i varje fall inte har rönt någon märkbar framgång. Man kan tala länge om vad det har berott på, men det är ett faktum, ty alla konstateranden här om att Turkiets framsteg inte är tillfredsställande, stämmer ju. Frågan lyder alltså: Kan man göra något för att ändra på det? Det förslag som kommissionen har lagt fram, och som jag hoppas kommer att godkännas i Helsingfors, är att man sätter i gång en parallell process som är nära förknippad med den andra: Å ena sidan ett närmande av Turkiet till Europeiska unionen med användning just av de instrument som vi också har använt för tillnärmningen av andra kandidater, och å andra sidan, parallellt med detta, en fundamental omvandling av Turkiet självt. Jag säger uttryckligen en fundamental omvandling. Jag kan rapportera från mina samtal med den turkiske ministerpresidenten och från flera möten med den turkiske utrikesministern de senaste dagarna att den turkiska regeringen är fullt medveten om att det är nödvändigt med denna fundamentala omvandling på det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella området. Ja, mer än så - jag är övertygad om att den nuvarande turkiska regeringen och den parlamentariska majoritet som står bakom den också önskar denna fundamentala omvandling. Vi måste någon gång bryta denna onda cirkel. Det är ingen mening med att säga att vi kanske kommer att ge ett positivt svar först när Turkiet redan har gjort vissa saker. Då kommer det vanliga svaret från Turkiet: Eftersom Europa inte håller sina löften, har vi inte några klara europeiska perspektiv, alltså kan vi inte ge oss in på denna riskabla väg med reformer. Så skulle vi kunna hålla på i flera år, och då skulle ingenting förändras. Därför är det ett klokt försök som görs nu, det är löftesrikt, och det kan alltid kontrolleras av oss. Detta är viktigt, eftersom vi naturligtvis inte vill närma ett land till Europeiska unionen, om vilket vi en dag måste göra bedömningen att det inte kommer att uppfylla de politiska kriterierna. Det stämmer för övrigt inte att det på senare tid inte skulle ha skett någon intressant utveckling i Turkiet. Jag vill bara nämna tre exempel. Utrikespolitiskt är det inte fråga om annat än att vi upplever ett närmande mellan Grekland och Turkiet, som man bara för ett halvt år sedan inte skulle ansett vara möjligt. Det är inte bara den grekiska regeringens förtjänst, vilken jag uppskattar mycket högt och särskilt vill berömma, utan det är också den turkiska regeringens förtjänst. Jag vill skildra en enda liten följd av detta närmande: När grekiska och turkiska journalister i dag samarbetar för att förhindra att man i de viktiga medierna i deras länder fortsätter med det hetsande, som vi har sett i många år, som gör att människorna får felaktig information om det som sker i grannlandet, så anser jag att det är ett mycket, mycket stort framsteg. Det andra är att vi förmodligen redan före Helsingfors kommer att få uppleva att det i Turkiet antas en mycket viktig lag som gäller de mänskliga rättigheterna. För första gången i den turkiska historien kommer det att finnas en lag som medger att man ställer personer som är statligt och kommunalt anställda, alltså tjänstemän, inför rätta om de kränker de mänskliga rättigheterna. Exempelvis kommer de som bär ansvaret för tortyr att ställas inför rätta. Det är en självklarhet i våra länder, men för Turkiet är det något som aldrig funnits tidigare. Det tredje jag vill peka på är att den turkiske ministern för europeisk integration och mänskliga rättigheter - hans verksamhetsfält har en mycket intressant men bra sammansättning - nu efter appellationsdomstolens bekräftelse av dödsdomen officiellt har förklarat att det inte ligger i Turkiets intresse att verkställa denna dödsdom. Utan att avslöja något från de konfidentiella samtalen kan jag i varje fall här säga så mycket som att jag har ett intryck av att den turkiska regeringen under inga omständigheter vill besluta om ett verkställande så länge som förfarandet i Strasbourg pågår, utan att strategin väl snarare går ut på att utnyttja den tid, som man ju nu vunnit genom förfarandet i Strasbourg, till att avskaffa dödsstraffet i Turkiet. Här vill jag än en gång mycket eftertryckligt vädja till Turkiet att göra detta så snabbt som möjligt. Det är inte bara en symbol. Dödsstraffet är något så slutgiltigt, något så entydigt och också så barbariskt att det i varje fall inte kan accepteras av oss i Europa. Turkiet vet mycket väl att den väg som jag har beskrivit redan på ett tidigt stadium måste medföra att dödsstraffet avskaffas. Jag vore alltså tacksam om ni ville följa föredragandens betänkande och uppfylla ett gammalt åtagande som Europa gjort gentemot Turkiet. Inte heller vi är alltid särskilt trovärdiga, inte heller gentemot Turkiet. För mig är det alltid svårt att kräva något av ett land, att ställa krav på ett land, vilket vi har lovat något som vi inte har hållit. Det positiva avgörandet om de båda förordningarna kommer att tydligt förbättra vår moraliska situation gentemot Turkiet. Det anser jag vara särskilt viktigt på nuvarande stadium. De impulser som Europaparlamentet har utvecklat under diskussionerna i form av ändringsförslag överensstämmer ju till allra största delen med det kommissionen lagt fram, till allra största delen stöds de också av mig. Bara på några få punkter kan jag inte utan vidare acceptera önskemålen om ändringar. Det gäller alltid när den institutionella balansen berörs. Ni förstår säkert att kommissionen måste se till att rollfördelningen inte förändras, att fördelningen av uppgifterna är sådan som det står i fördragen, och att ansvarsområdena inte blandas ihop. Men i sak tror jag nu att jag har konstaterat stor överensstämmelse. Jag erbjuder också uttryckligen omfattande information i förväg till Europaparlamentet i fråga om de konkreta steg som kommer att tas, även beträffande de projekt som på grund av finansieringsförordningarna sedan kommer att utvecklas och genomföras gemensamt med Turkiet, så att det i varje fall garanteras att Europaparlamentet kan delta i utvecklingen av förbindelserna med Turkiet. Jag vet i kväll inte vilket beslut som kommer att fattas nästa vecka i Helsingfors. Men jag är fast övertygad om att det beslut som Europaparlamentet skall fatta i samband med dessa båda förordningar kommer att få effekt på utgången av de överläggningar som skall hållas och det beslut som Europeiska rådet kommer att fatta nästa vecka.
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0065/1999) av Breyer för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsvärden för bensen och koloxid i luften [KOM(1998) 591 - C4-0135/1999 - 1998/0333(COD)].
Herr talman, kära kolleger, kära kommissionär! Föreliggande direktiv handlar om det andra dotterdirektivet inom ramen för direktivet om bedömning och kontroll av luftkvaliteten, och förslaget är en del av ett integrerat åtgärdspaket för bekämpning av luftföroreningarna. Jag tror att vi alla är ense om att Europas medborgare bör andas en mer hälsosam luft, och i det senaste offentliggörandet från Europeiska miljöbyrån påpekas det också att det finns hälsovådliga luftföroreningar i de flesta städerna och att närmare 40 miljoner människor i de 115 största europeiska städerna utsätts för minst ett skadligt ämne som överskrider gränsvärdena enligt WHO:s riktlinje beträffande luftkvalitet. Trots politiska initiativ för att minska föroreningarna och förbättra luftkvaliteten utgår man från att behovet av personbefordran under de närmaste tio åren åter kommer att stiga drastiskt, och att även antalet fordon kommer att öka med 25 procent, vilket kommer att belasta vår luftkvalitet ännu mer. WHO kommer i en rapport i år också fram till att det rent av är fler människor som dör på grund av luftföroreningar som orsakats av transporter än som dör till följd av bilolyckor, och de nationalekonomiska kostnaderna är också höga. Därför är det alltså viktigt att minska mängden luftföroreningar och minska påverkan på just de persongrupper som särskilt befinner sig i farozonen, samt att avlasta sjuk- och hälsovårdssystemen. Det väsentliga med detta andra dotterdirektiv är att det för första gången tas med ett gränsvärde för bensen och koloxid i EU. Det är ett mycket viktigt steg, jag skulle rent av säga att detta är en milstolpe för lagstiftningen i fråga om luftkvaliteten, att man för första gången definierar ett gränsvärde för ett cancerogent ämne, nämligen för bensen, som ju kan framkalla leukemi. Vi vet att bensen härrör från bensin och olja, och i Europeiska unionen orsakas 80 - 85 procent av all bensen genom förbränning av bensin i vägtrafiken. Hittills har det inte funnits något tröskelvärde för hälsovådliga effekter och därmed inte heller någon riskfri bensenexponering. Den försiktighetsprincip som fastslagits i EG-fördraget tvingar ändå fram ett gränsvärde med extremt låg risk för insjuknande. Kommissionen har föreslagit ett årligt gränsvärde för bensen om 5 mikrogram per kubikmeter luft, vilket skall uppnås till år 2010. Detta stöds fullständigt av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor Men utskottet för miljö stöder inte kommissionens avsikt att med någon form av in blankocheck möjliggöra obegränsade undantagsbestämmelser, då kommissionens förslag innebär att länderna i händelse av s.k. socio-ekonomiska problem kan begära en övergångsfrist om fem år, som sedan kan förlängas med ytterligare fem år. Utskottet för miljö förväntar sig att direktivet genomförs korrekt och föreslår att man räknar med högst en femårig undantagsperiod, där dock ett gränsvärde om tio mikrogram måste iakttas under denna undantagsperiod. Det finns fler ändringsförslag i kammaren, som binder dessa undantag till ytterligare villkor för att förhindra, och detta måste klargöras ordentligt, att bestämmelserna öppnar dörren för en möjlighet att inte genomföra direktivet. Utskottet för miljö är alltså tydligt på den punkten att man inte får utgå från att det skall bedrivas en dubbelspårig miljöpolitik. Jag tror att det är mycket väsentligt, även med tanke på utvidgningen, att vi här går före med gott exempel och inte ger någon falsk signal till kandidatländerna, utan utskottet vill med sitt förslag, som både är skarpare och mera precist i fråga om undantagsbestämmelserna, klargöra att man här inte får bedriva en dubbelspårig miljöpolitik, utan att det gäller att uppnå ett bra skydd för alla människor i EU. Dessutom föreslår utskottet att allmänheten skall informeras bättre i framtiden och att de föreslagna åtgärderna än en gång skall kompletteras med andra åtgärder. Jag tror att om vi kommer fram till att också kommissionen, förhoppningsvis, kan ansluta sig till utskottets förslag, då skulle vi verkligen ha uppnått en milstolpe på vägen mot bättre luftkvalitet och även bidragit till att klargöra att cancerogena ämnen inte har någonting i miljön att göra. Vi vill att luftkvaliteten i Europa skall bli bättre, och därmed också lämna ett stort bidrag till skyddet av människornas hälsa.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater säga att föreliggande förslag till direktiv är ytterligare ett bidrag till den europeiska politiken för en renare luft. Ramdirektivet om luftkvalitet medför att det utfärdas dotterdirektiv för en rad skadliga ämnen i luften. I det sammanhanget har i det andra dotterdirektivet fastslagits gränsvärden för bensen och koloxid i luften och motsvarande kontroll- och informationsåtaganden. Det handlar i våra ändringsförslag inte bara om att fastslå stränga krav till skydd för miljön, utan också om att utforma dessa krav så att de kan genomföras och iakttas av alla medlemsstater. För att uppnå detta är det nödvändigt att göra vissa kompromisser, i synnerhet med avseende på våra sydliga medlemsländer. Med tanke på detta är kommissionens förslag och de mer långtgående ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor mycket ambitiösa. Det finländska ordförandeskapet i rådet har allvarligt strävat efter att utnyttja de nya rättsliga möjligheterna i Amsterdamfördraget och låta förslaget träda i kraft redan efter den första behandlingen, med Europaparlamentets ändringar. Vi känner alla till hur allvarligt problemet med luftföroreningar är, även med tanke på klimatförändringarna. Breyer har redan tydligt visat på att detta egentligen faktiskt är konsekvent om vi i högre utsträckning skall kunna skydda människornas hälsa. Av den anledningen är jag mycket positiv till det finländska ordförandeskapets förslag. Men det betyder också att vi här i Europaparlamentet på ett ansvarsfullt sätt måste skapa förutsättningar för det. Det är av den anledningen jag inte kan rösta för vissa ändringsförslag som fick majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och som framför allt också lagts fram av Breyer och hennes grupp, ty somliga är överflödiga och bidrar inte till att förbättra lagtexten, medan andra inte har något att göra med detta förslag till direktiv, eftersom de inte gäller dess tillämpningsområde. Därför avvisar vi en rad ändringsförslag. I utskottet har mitt ändringsförslag till artikel 3.2 antagits med stor majoritet. I överenskommelse med de rådgivande utskotten, vår föredragande Breyer och med experter har vi än en gång kompletterat förslaget, alltså skärpt det något. Det gäller ändringsförslag 22, som jag ber er alla stödja. Jag vill tacka fru Breyer. Hon har ansträngt sig för att finna en konsensus, och det var inte alltid lätt, men jag tror att om vi inskränker oss till de väsentliga ändringsförslagen för att förbättra kommissionens förslag -det gäller framför allt ändringsförslagen 1, 5, 7, 10, 11, 15, 16 och 22 - torde det vara möjligt att också genomdriva detta viktiga direktiv. Jag skulle kunna föreställa mig, och jag hoppas och förväntar mig, att kommissionen i sitt svar stöder detta direktiv så att vägen egentligen ligger öppen för att verkligen kunna genomföra det så snabbt som möjligt.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att gratulera föredraganden och tacka henne för det bra betänkandet. Speciellt bra anser jag att inriktningen på särskilt riskdrabbade persongrupper är på många ställen i betänkandet, men också de mer långtgående informationsplikterna. Det andra dotterdirektivet inom ramen för förbättringen av luftkvaliteten i Europa måste naturligtvis också, liksom de föregående direktiven, uppfylla följande målsättningar, nämligen att definiera och fastslå mål för luftkvaliteten i Europa och skapa enhetliga metoder för bedömningskriterierna för luftkvaliteten. Det måste säkerställas att det finns ändamålsenlig information om luftkvaliteten till förfogande, och allmänheten måste informeras om det. Det handlar också - och det tror jag är det väsentliga målet - om att bibehålla och förbättra luftkvaliteten. Vid ett konsekvent och snabbt genomförande av detta direktiv tror jag att vi verkligen kommer ett steg närmare detta sista mål. I fråga om de båda skadliga ämnena i luften talas det i betänkandet, som ni säkert redan har märkt, mindre om koloxid. Där accepteras från alla håll det föreslagna gränsvärdet om 10 mikrogram/m3 för en åttatimmarsperiod, vilket går hand i hand med Världshälsoorganisationens riktlinje. När det gäller bensen finns det inte längre någon enighet, det har ni också hört här i hittillsvarande inlägg. Jag tror att det är enormt viktigt att för första gången ha en gränsvärde över hela EU för ett cancerogent ämne, just på grund av den stora hälsorisken, alltså cancerrisken, men det är också väsentligt, på grund av den prejudicerande effekten när det gäller regleringen av andra cancerogena ämnen, att gränsvärdet som slås fast i detta direktiv genomförs i praktiken så snabbt som möjligt. Min grupp stöder därför kommissionens förslag, dvs. 5 mikrogram/m3. Innehållsmässigt stöder vi att man i framtiden arbetar för att sänka detta gränsvärde, men vi tror att en realistisk målsättning vid denna tidpunkt medför att det kan genomföras snabbare. Den verkliga politiska prioriteten ligger för mig i att man iakttar gränsvärdena på alla områden, även på områden med s.k. hot spots, och det måste förhindras att man genom för långtgående undantagsbestämmelser öppnar dörren för möjligheten att inte genomföra gränsvärdena för bensen. Regionala och lokala nivåer måste engageras för att finna en lösning, så att man kan uppnå en förbättring av luftkvaliteten.
Herr talman! I likhet med många brittiska ledamöter lever jag i två världar. En är den plats jag läser om i våra nationella tidningar. Åtminstone en del av dem serverar läsarna en anrättning bestående av lögner och halvsanningar för att piska upp en hatisk stämning mot allt som är kontinentaleuropeiskt. Och den andra världen är här; den plats som faktiskt existerar, där jag arbetar bland kolleger och andra som försöker att göra denna kontinent till en bättre plats att leva för medborgarna. Detta förslag till direktiv tillhör den senare av dessa två världar. Dess okomplicerade syfte är att minska föroreningarna och förbättra luften vi andas, vilken cirkulerar från ett land till ett annat utan respekt för nationella gränser. Vem kan vara emot det? Den information till allmänheten som man föreslår i direktivförslaget är viktig och ger möjligheter att stödja rättsliga åtgärder i och med allmänhetens rätt att namnge och hänga ut de regeringar som misslyckas med att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv. Om vi misslyckas med att uppnå målen för minskningen av bensen- och koloxidutsläppen, kommer det inte att vara industrins fel. De har gjort sin del genom förändringar av tekniken. Det kommer att vara regeringarnas fel för att de inte haft politiskt mod att minska bilanvändningen i våra städer. Liberaldemokraterna välkomnar denna åtgärd. Jag räknar med att vi kommer att stödja alla ändringsförslag som lagts fram. Vi är glada att kunna skicka ett kraftfullt och praktiskt budskap till alla euroskeptiker överallt att vi verkar här i Europa för att göra denna kontinent till en bättre plats för oss alla.
Herr talman, fru kommissionär! Jag vill också lyckönska vår kollega Breyer, till hennes utmärkta arbete som vi hoppas kommer att godkännas av kommissionen, i syfte att snabbt utarbeta ambitiösa åtgärder för att bekämpa föroreningarna. Vi vet att bensen kan orsaka leukemi. Vi vet också att leukemin ökar bland barnen. Vi vet för övrigt att vägtransporter medför avsevärda luftföroreningar och vi vet framför allt att denna typ av transport tyvärr ökar i stället för att minska. Det betyder att detta direktiv behövs och är fortsatt prioriterat. Även om vi stöder detta betänkande har vi ändå tillfört några ändringsförslag, och jag skulle särskilt vilja försvara två av dem. Till att börja med ändringsförslag 17 där vi kräver att man skall avskaffa undantaget, som enligt vår mening tömmer texten på dess substans och bara försenar tillämpningen av direktivet. Det är direktivets största svaghet. I ändringsförslag 20 föreslår vi vidare kommissionen att sänka gränsvärdet för bensenutsläpp på fem mikrogram per m3, vilket föreslagits av kommissionen, till fyra mikrogram per m3. Detta gränsvärde bör i vilket fall som helst sänkas, med tanke på bensenens toxicitet. Vi är fortfarande mycket långt ifrån den försiktighetsprincip som borde styra vår politik, men jag medger att det är ett framsteg och en början.
Herr talman! Ren luft är ett grundläggande behov i livet. Jag är därför positivt inställd till att det kommer till stånd ett dotterdirektiv beträffande ämnena kolmonoxid och bensen. Med tanke på den höga toxiciteten hos bensen, är det fråga om ett direkt samband mellan luftkvalitet och folkhälsa. De föreslagna normerna är ambitiösa: en 70-procentig minskning av bensenutsläppen och en 30-procentig minskning av kolmonoxidutsläppen. Vi får hoppas att man kommer att lyckas med dessa målsättningar, liksom med det första dotterdirektivet för luftkvalitet. Detta kräver stora ansträngningar. För att begränsa utsläppen av kolmonoxid kommer det att krävas att förbränningsprocesserna äger rum fullt ut inom både industri och trafik. Det finns möjligheter att minska utsläppen av kolmonoxid vid elektricitetscentraler, anläggningar för avfallsförbränning, cementugnar och i bilar. När vi emellertid talar om skogsbränder, finns det inte så många fler valmöjligheter. Förhindrandet av skogsbränder och andra okontrollerade förbränningsprocesser kan därför uttryckligen utgöra en del av strategin vid genomförandet av detta direktiv. För att motverka utsläppen av bensen måste man bland annat iaktta försiktighet vid hantering av bilbränslen. Jag undrar därför om normen kommer att uppnås runt bensinstationer. Om det inte sker någon mätning vid bensinstationer, kommer ingen att agera. Men om en mätning sker, så kommer man med stor sannolikhet inte att kunna uppfylla normen för bensen. Jag uppmanar sålunda Europeiska kommissionen, herr kommissionär, att närmare studera avsnittet om mätningar. Här är det nödvändigt att mätningen är representativ, för annars kan man ännu inte tala om någon förbättrad luftkvalitet.
Herr talman! Att minska luftföroreningarna och, i synnerhet, utsläppen av bensen och koloxid är ett legitimt mål för Europeiska unionen. Detta direktiv måste därför välkomnas rent allmänt. Insamling av prover som tagits på luftkvaliteten måste organiseras för att man skall kunna göra rättvisande bedömningar av årliga exponeringsnivåer för enskilda personer, och det bekymrar mig att vissa i ändringsförslag förespråkas provtagning vid sidan av vägar skulle ge en snedvriden bild av problemet. Enskilda individer utsätts inte hela tiden för de koncentrationer som finns vid vägkanten. Det är värdena vid bebyggelse som är de viktigaste, och denna kan finnas mer än fem meter från trottoarkanten. Det kategoriska undantag för bensennivåerna som hänvisas till av Breyer i socio-ekonomiska syften, verkar bisarrt vid en första anblick. Man skulle kunna tro att samhällen inom våra missgynnade områden med alla de hälsoproblem som har samband med saken, är de som har störst behov av renare luft. Om denna reglering skulle resultera i att en viktig industri behövde stängas inom detta område, blir resultaten negativa och det skulle också försämra de sociala och ekonomiska problemen. Även om bensinmotorer är den huvudsakliga källan för bensenutsläppen, spelar också metallurgiska koksanläggningar en roll. Om de strängaste föreslagna aspekterna genomförs, kan denna del av stålindustrin tvingas utomlands, förmodligen till Östeuropa, vilket leder mig fram till den sista fråga som jag vill ta upp. I kommissionens förslag tar man inte specifikt upp problemen med luftföroreningarna i ansökarländerna, och jag tycker det är oansvarigt, givet den nära förestående utvidgningen, att parlamentet inte fått någon information om föroreningsnivåerna i länder som Polen och Tjeckien, och vilken trolig kostnad och tid vi talar om för att föra länderna upp i paritet med de nya standarderna. Fru Wallström! Låt mig föreslå att i framtiden, när man överväger miljölagstiftning som denna, att man tar hänsyn till de fulla konsekvenserna rörande ansökarländerna, och att dessa offentliggörs.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja ge mitt stöd till Breyers betänkande, som förefaller mig utmärkt ur flera aspekter. För det första vill jag betona den positiva inverkan av hennes förslag när det gäller folkhälsa. Europeiska kommissionens förslag, som förstärkts av Breyers betänkande som går ännu längre, inrättar principen om utvärdering och hantering av den omgivande luftens kvalitet när det gäller två stora utsläppskällor, bensen och koloxid, som båda orsakas av vägtrafiken. Man erinrar med rätta om att bensen är en cancerogen substans som orsakar leukemi och att koloxid kan medföra giftskador på hjärtat och hjärnan, och även leda till döden vid hög koncentration. Kära kolleger! Det handlar inte om att sprida rädsla, men jag tror att vi måste bli medvetna och göra människor medvetna om de faror som lurar om vi inte nu vidtar realistiska och nödvändigtvis stränga åtgärder, med så få undantag som möjligt, för att utsläppen av dessa två skadliga gaser skall utvärderas, kontrolleras och begränsas till ett minimum, särskilt som de är farliga för barnen, äldre personer och alla dem som har hjärt- eller lungskador. För det andra är betänkandet från Breyer av stort intresse för konsumenterna, och konsumenter är vi ju alla. Om den ursprungliga målsättningen var att se till att allmänheten enkelt får tillgång till uppdaterad information, går föredraganden längre genom att ange inte bara hur ofta informationen skall tillhandahållas, utan också vilka media som skall användas för att sprida denna information och det är inte litet. De europeiska medborgarna har rätt att känna till kvaliteten på den miljö där de lever. De bör kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av behöriga myndigheter, nationella eller lokala, för att tillföra de vetenskapliga miljöerna kvantifierade ämnen som förbättrar den luft vi andas. Dessa åtgärder är en stark politisk signal gentemot de politiska val som görs när det gäller transporter. Jag uppmanar er därför, kära kolleger, att utan förbehåll instämma med föredraganden, vars förslag är såväl ambitiösa som realistiska, och tydligt visa rådet hur krävande Europaparlamentet kan vara när det gäller miljö, folkhälsa och konsumentskydd.
. (EN) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i synnerhet, naturligtvis, föredraganden, fru Breyer för hennes värdefulla betänkande. Ett tack också för ert värdefulla bidrag till denna diskussion. Förslaget på våra bord är det andra som kommissionen lägger fram i enlighet med ramdirektiv 96/62 om bedömning och förvaltning av luftkvalitet. I detta fastställs nya gränsvärden. Dessa gränsvärden grundas på de senaste råden från Världshälsoorganisationen. Det finns många områden på vilka kommissionen kan godta de konstruktiva ändringsförslag som lagts fram av utskottet. Vi godtar ändringsförslag som ligger i linje med den slutliga ståndpunkten om det första dotterdirektivet om luftkvalitet, 1999/30, vilket antogs i april i år. Vi godtar därför ändringsförslag 1 och 6. Jag delar utskottets syn att det mest kritiska området för diskussion rör gränsvärdena för bensen och tidtabellen för genomförandet av detta. Bensen är komplicerat, eftersom det inte finns några bestämda tröskelvärden där effekter uppstår. Kommissionen kan, i huvudsak, godta ändringsförslag 2, i vilket detta klargörs. Vi föreslår en mindre ändring av ordalydelsen i överensstämmelse med standardterminologin, dvs.: "Bensen är ett för människor gentoxiskt carcinogen och det finns inget tröskelvärde för bensen under vilket man kan utesluta risker för människors hälsa." Vad gäller gränsvärdet anser kommissionen att dess förslag till en årlig genomsnittlig koncentration på 5 mikrogram per kubikmeter är bra balanserat. Det kommer att ge en hög skyddsnivå, men bör allmänt vara uppnåbart i hela unionen under de kommande tio åren. Kommissionen kan därför inte godta den del av ändringsförslag 20 i vilket man fastställer ett gränsvärde på 4 mikrogram per kubikmeter. Det är emellertid klart att gränsvärdena för carcinogener ständigt måste hållas under uppsikt. Kommissionen kommer att rapportera om bensen som en del av ett nytt integrerat program om ren luft under 2004. Såsom klargörs i förslaget kommer vi då att överväga om vi skall föreslå ett nytt långsiktigt gränsvärde. Även om kommissionen bedömer att dess förslag rent allmänt är genomförbart under 2010, finns det vissa osäkra faktorer. Detta beror i huvudsak på att det för närvarande inte finns något gränsvärde för bensen och ingen konsekvent kontroll i hela unionen. Det är emellertid klart att det som är avgörande för hur lätt det går att lösa problemen till viss del har att göra med klimatet. Kommissionen har därför i artikel 3.2 frågat parlamentet och rådet om man bör ta hänsyn till detta. Enligt den debatt som hittills skett, anser kommissionen att medlemsstaterna bör kunna begära längre tidsfrister för att få möjlighet att följa gränsvärdena för bensen, eftersom en tidsfrist som löper ut 2010 kan orsaka allvarliga socio-ekonomiska problem. Kommissionen godtar därför inte ändringsförslag 17 och inte heller den återstående delen av ändringsförslag 20. Vi håller emellertid med om att villkoren för att erhålla ett undantag bör förtydligas och skärpas upp. I det stora hela bedömer nu kommissionen att det kan vara möjligt att begränsa förlängningen till maximalt fem år. Kommissionen godtar därför huvuddelen av ändringsförslag 22, vilket vi föredrar framför ändringsförslag 5. Kommissionen anser emellertid inte att den kan stödja ett tillfälligt gränsvärde på 10 mikrogram per kubikmeter utan information om genomförbarhet. Kommissionen kan inte godta den delen av ändringsförslag 22. Ändringsförslag 11 hör delvis ihop med ändringsförslag 22 och kommissionen godtar det delvis. Kommissionen godtar inte den del av ändringsförslag 11 enligt vilket man skulle tillfoga ett krav om att ett strängare gränsvärde för bensen skall föreslås år 2004. Man har redan fastställt i förslaget att syftet med granskningen kommer att vara att undersöka den senaste informationen; och om det då visar sig vara nödvändigt, att förbättra skyddet ytterligare. Vi bör inte fatta ett sådant beslut innan vi har all information tillgänglig. Kommissionen kan godta ändringsförslag 10, i vilket betydelsen betonas av att undersöka effekter på känsliga befolkningsgrupper. Kommissionen håller med utskottet för miljö om att förhållandens inomhus har betydande effekter på hälsan, men vi tycker inte att detta förslag är rätt väg för att ta itu med denna fråga. Ämnet innehåller så mycket mer än bara bensen och koloxid, och man behöver därför titta på det i ett bredare perspektiv och ur en teknisk synvinkel. I direktiv 96/62 definieras luften endast som "utomhusluften". Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 3 och 12, och inte heller det delvis anknytande ändringsförslaget 18. Inomhusluften - eftersom jag vet att Breyer är engagerad i denna fråga - kan tas upp inom ramen för ett nytt åtgärdsprogram på miljöområdet. Att tillhandahålla bra, uppdaterad information till allmänheten är den viktigaste delen i den nya ramen för förbättring av luftkvaliteten. Kommissionen kan godta den del av ändringsförslag 7 som skulle utöka listan över de medel som står till medlemsstaternas förfogande för att informera allmänheten om luftkvalitet. Kommissionen godtar emellertid inte den del av ändringsförslaget som skulle göra det obligatoriskt för medlemsstaterna att upprätta listor över organisationer som får information och skicka dessa till kommissionen. Man beslutade under diskussionerna om det första dotterdirektivet att dylika listor skulle vara alldeles för byråkratiskt och skulle t.o.m. kunna vara vilseledande. Kommissionen godtar ändringsförslag 8, i vilket man kräver bättre offentlig information om koloxid och ser ändringsförslaget som en förbättring av sitt förslag. Kommissionen kan också delvis godta ändringsförslag 9. Bilaga 6, del 2, handlar om data om föroreningsnivåer. Detta skulle på ett aktivt sätt kunna offentliggöras för allmänheten i överensstämmelse med Århus-konventionen. Den dokumentation som avses i bilaga 4, del 3, är emellertid mycket teknisk och kan bli allt för omfattande. Den bör finnas tillgänglig på begäran, men bör inte spridas på ett aktivt sätt. Kommissionen håller med föredraganden om att medlemsstaterna särskilt bör se till att tillhandahålla information till allmänheten om alla områden med förlängda tidsfrister rörande genomförandet av gränsvärdet för bensen. Vi kan därför i huvudsak godta ändringsförslag 19. Vi föreslår ett tillfogande till artikel 6.2: "Medlemsstaterna bör särskilt se till att tillhandahålla information om koncentrationer, planer och program till allmänheten rörande de områden som anges i artikel 3.2". Kommissionen kan också i huvudsak godta ändringsförslag 4. Vi föreslår emellertid att man ersätter ordet "mätresultaten" med ordet "koncentrationer". Detta visar att information måste vidarebefordras vare sig den erhölls genom mätning eller genom någon annan metod. Ett tredje syfte med både luftkvalitetsramdirektivet och detta förslag är att se till att medlemsstaterna bedömer luftkvaliteten på ett konsekvent och jämförbart sätt. Kommissionen godtar emellertid inte ändringsförslag 13. Det finns tekniska problem med ändringsförslaget i dess nuvarande lydelse och det är onödigt. Medlemsstaterna måste varje år informera kommissionen om mätmetoder och mätstationernas antal och lokalisering. Detta har redan fastställts enligt de allmänna rapportkraven i direktiv 96/62 och det näraliggande rådsbeslutet 97/101 om inrättande av ett ömsesidigt utbyte av information och uppgifter från nätverk och enskilda stationer som mäter luftförorening i medlemsstaterna. Kommissionen kan inte heller godta ändringsförslag 14. Det är inte förenligt med beslut enligt det första dotterdirektivet om luftkvalitet. Allmänna tekniska råd är de för årliga genomsnittliga gränsvärden, att mäta nära förgårdslinjen återspeglar bättre den exponering befolkningen utsätts för. Kommissionen kan delvis godta ändringsförslag 15. I detta uttrycker man meningen att detta förslag skall bli förenligt med direktiv 1999/30 genom att infoga orden "i de fall det finns fler än en mätstation inom zonen eller tätbebyggelsen, bör minst en placeras nära trafiken och minst en bör placeras längre in i tätbebyggelsen". Vi anser emellertid att det kompletterande kravet att minst hälften av stationerna bör placeras nära trafiken är överdrivet. Slutligen stöder kommissionen andemeningen i ändringsförslag 16 och 21. Direktiv 96/62 tillåter mätning genom slumpmässigt urval om den kan visas vara tillräckligt rättvisande. I dessa ändringsförslag försöker man uttrycka vad detta innebär för bensen. Ändringsförslag 16 följer noga det första dotterdirektivet. Kommissionen anser emellertid att, vad gäller det årliga genomsnittliga gränsvärdet för bensen, det är möjligt att kräva en högre noggrannhetsstandard som är likvärdig den som fastställts för den kontinuerliga övervakningen. Kommissionen föredrar därför ändringsförslag 21 framför ändringsförslag 16. Jag avslutar med att säga att jag hoppas att det kommer att bli möjligt att få till stånd en snabb acceptans för detta förlag. För närvarande finns inga gränsvärden för bensen eller koloxid på gemenskapsnivå. Det är mycket viktigt att få igenom denna lagstiftning, så att en lämplig övervakning kan inledas och så att medlemsstaterna kan fastställa problemområdena. Detta är en avgörande faktor för att se till att folkhälsan skyddas på ett lämpligt sätt över hela unionen. Ett sista ord till herr Goodwill om utvidgningen, eftersom ni verkligen sagt något viktigt här. För närvarande är det svårt att få bra information om dessa frågor och bra mätningar från ansökarländerna. Vi måste följa detta mycket noga. Vi arbetar redan tillsammans med ansökarländerna och vi har utarbetat förebyggande rapporter, vilket ni redan känner till. Vi måste alltså utföra mycket arbete tillsammans med ansökarländerna, och ni har sagt något viktigt i detta sammanhang. Detta skall läggas till vår lista över arbete som vi måste se till att få gjort i framtiden. Så tack för det; och tack för diskussionen.
Tack så mycket, fru kommissionär, för ert omfattande och väldokumenterade svar. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A50064/1999) av González Álvarez för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta ett system för övervakning av de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från nya personbilar [5621/2/1999 ändr 2 - C5-0041/1999 - 1998/0202(COD)].
Herr talman, fru kommissionär, värderade ledamöter! Detta är den andra behandlingen, som talmannen sade, av rådets gemensamma ståndpunkt om en minskning av koldioxidutsläppen från nya personbilar. Vi måste komma ihåg att med denna andra behandling försöker vi uppfylla målen från Kyoto, vilka senare godkändes i Bonn, om minskade utsläpp av växthusgaser, mål som vi fortfarande anser är blygsamma. Om vi tänker på rapporten från Europeiska miljöbyrån, enligt vilken vi måste minska utsläppen med 30 procent, är de mål vi föreslår blygsamma. I vilket fall som helst anser vi att denna gemensamma ståndpunkt, inriktad på att undvika att nya bilar släpper ut allt mer koldioxid, är bra. Vid första behandlingen ingavs 45 ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, ändringsförslag som till största delen godkändes. Av dessa 45 ändringsförslag godkändes 29 i kammaren, och vi måste tacka rådet som i sin gemensamma ståndpunkt har tagit med ett stort antal av dessa. Men det finns tio ändringsförslag som vi definitivt kommer att inge än en gång, eftersom de godkändes med över 40 röster för, och bara en enda röstnedläggelse, i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det är ändringsförslag som tar upp några av de frågor som majoriteten i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor ansåg viktiga i första behandlingen. Några gäller bara byten av ord, som ändringsförslag 1 där man kräver att växthusgaserna, i detta fall koldioxid, inte bara skall stabiliseras på en nivå utan att de skall minskas. I ändringsförslag 2 föreslår vi en utvidgning på objektiva grundvalar. Vi gjorde en liten ändring på förslag av kommissionen. I ändringsförslag 3 talar vi om den rättsliga ram som bör förberedas om de frivilliga avtalen inte fungerar. Jag vill här påminna om att parlamentet i allmänhet, men framför allt utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, inte tror särskilt mycket på effektiviteten i de frivilliga avtalen. Därför lägger vi fram en presentation av en rättslig ram. Vi har också diskuterat skattelättnader och att inkludera nyttofordonen, vilka inte får hamna utanför förslaget eftersom de bidrar med betydande koldioxidutsläpp. Vi föreslår en förändring av metoden för uppgiftsinsamling, för det fall vi ser att den inte ger resultat inom en viss tid. I själva rådets gemensamma ståndpunkt står att medlemsstaterna har olika förslag för uppgiftsinsamling. Vi kräver likaså en rapport om hur denna metod fungerar i december 2002. Här har vi också gjort en liten ändring på förslag av kommissionen. Vi ville att den skulle göras till juni 2002 men ändrade till december för att ge litet längre tid. Vi vill också att man i den rapport som kommissionen skall lägga fram för rådet och Europaparlamentet, analyserar om den eventuella minskningen av koldioxidutsläppen beror på tekniska åtgärder från industrin eller på konsumentvanor. Ändringsförslag 10, som kommissionen och rådet säger att de godtar, handlar om bilarnas tyngd och storlek. Vi är också glada över att rådet och kommissionen har godtagit vissa ändringsförslag. Men vi tycker ändå att vi måste insistera på några av de tio ändringsförslag som vi har ingivit på nytt därför att de verkligen godkändes praktiskt taget enhälligt, med en nedlagd röst, i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Kommissionens och rådets egna företrädare sade att de fortfarande studerade några av dem, till exempel det som handlar om skattelättnader och att inkludera nyttofordon. Vi tycker alltså att det enda dessa ändringsförslag gör är att stödja kommissionens och rådets studier av skattelättnader och inkluderande av nyttofordon. Vi tycker att det är ändringsförslag som kommissionen och rådet lätt kan godta. Vi är fullkomligt medvetna om de svårigheter rådet har med att övertyga 15 medlemsstater om ett förslag av detta slag. Men jag måste säga att när vi har rådgjort med praktiskt taget alla grupper, anser de att vi måste behålla dessa ändringsförslag, och jag försvarar här förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag talar för PPE-gruppen och i synnerhet för min kollega Marlies Flemming, som företräder utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor vid WTO-förhandlingarna och därför tyvärr inte kan ta till orda i dag. Kommissionens ursprungliga förslag har till mål att inrätta ett övervakningssystem med vilket man för nya personbilar kan få fram effektiva uppgifter om koldioxidutsläpp. Förslaget är en del av Europeiska gemenskapens strategi för att sänka koldioxidutsläppen och för att minska på bränsleförbrukningen. Ytterligare delar av denna strategi är en överenskommelse med bilindustrin om att sänka koldioxidutsläppen fram till en fastlagd tidpunkt, och ett system för märkning med bränsleförbrukningen för att underlätta för konsumenterna att köpa en ny personbil. Denna strategi är säkert konsekvent, ty vi vet att ungefär hälften av alla koldioxidutsläpp orsakas av transporter, men vi måste också konstatera att ca 12 procent av koldioxidutsläppen kommer från Europeiska unionen, medan 88 procent kommer från resten av världen. Ministerrådet har tagit med några ändringsförslag från Europaparlamentets första behandling, varigenom kommissionens ursprungliga förslag har stärkts. Ändringarna rör exempelvis Kyotoprotokollet, betydelsen av att registrera uppgifter som avser den vederbörliga övervakningen av den frivilliga överenskommelsen om att sänka koldioxidutsläppen från personbilar fram till år 2003, dessutom kommissionens åtagande att även underrätta Europaparlamentet om de övervakningsuppgifter som lämnas in av medlemsstaterna, och slutligen också en komplettering av den information som skall lämnas in. Därför välkomnar vi rådets gemensamma ståndpunkt. För att kunna skapa ett effektivt övervakningssystem, utan avsevärd fördröjning, vore det bra om detta förslag godkänns så snart som möjligt. Beslutet skulle då kunna träda i kraft redan i år. Det skulle betyda att år 2000 blir det första år för vilket uppgifterna måste tas fram.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag tror att det finns ytterligare tre kontroversiella punkter i detta direktiv, och dem bör vi också diskutera. För att göra det borde man också snabbt överväga varför vi över huvud taget har tagit upp detta direktiv - det är väl inte för att det är så trevligt att samla in vilka uppgifter som helst, det samlas in tillräckligt med uppgifter - utan det sker därför att vi har gjort en frivillig överenskommelse med biltillverkarna. Det är första gången som vi har gjort det i Europa. Vi måste ha instrument för att också kunna övervaka detta åtagande. Därför behandlar vi nu detta direktiv, och därför måste direktivet också vara sådant att det blir ett lämpligt instrument som verkligen kan användas för en övervakning. Det finns alltså tre punkter som, tror jag, bör finnas med i direktiven, och såtillvida stöder jag föredragandens utmärkta arbete. För det första måste vi klargöra att när uppgifter från denna övervakning inte stämmer med det frivilliga åtagandet, kommer problemet att lösas på lagenlig väg. Alltså måste det här infogas en länk: Övervakning och en lagenlig lösning, om siffrorna entydigt ger belägg för att åtagandena inte uppfyllts. Den kompletteringen måste göras. För det andra behöver vi också klara bestämmelser för hur dessa uppgifter skall utnyttjas. Det får inte vara så att de på något vis fastnar någonstans och hamnar i en pärm i skåpet, utan de måste år 2002 utgöra grunden för en övervakning av de frivilliga åtagandena. Vi behöver ett oberoende uppgiftsregister för att kunna övervaka det frivilliga åtagandet, och det måste enligt min åsikt också tydligt tas med i detta direktiv. För det tredje har det frivilliga åtagandet från bilindustrins sida - inom den europeiska såväl som den koreanska och japanska - att göra med tekniska åtgärder för att minska koldioxidhalten med hjälp av bättre motorer, lättare konstruktion osv. Detta måste också granskas. Om nu koldioxidutsläppen minskar på grund av en förändring i köpbeteendet, därför att vi alla plötsligt köper treliters-bilar, då är detta något annat. Därför behöver vi också klart skilja mellan tekniska åtgärder och köpbeteende. Därför måste detta också tas med i direktivet, så att instrumentet verkligen kan utnyttjas så som var avsikten med att över huvud taget förbereda detta direktiv. Låt oss därför komplettera direktivet med dessa tre punkter, för att vi sedan verkligen skall ha ett användbart instrument för att övervaka dessa frivilliga åtaganden, vilket ju är ett experiment från Europeiska unionens sida.
. Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka miljöutskottet och i synnerhet dess föredragande González Álvarez för den snabba behandlingen av frågan. Det ligger ju i alla parters intresse att detta beslut kan fattas utan ytterligare dröjsmål, så att vi kan få igång en objektiv övervakning av de miljöavtal som har slutits med bilindustrin. González Álvarez påpekade i sin rekommendation att den gemensamma ståndpunkten innehåller många av de synpunkter som Europaparlamentet framförde i sin första behandling. Som Schleicher sade, så har Flemming meddelat att hon kunde godta den gemensamma ståndpunkten utan ytterligare ändringar. Det är viktigt att vi är på det klara med att enda möjligheten för att detta beslut skall träda i kraft under 1999 är att den gemensamma ståndpunkten antas i sin nuvarande version. Annars förlorar vi ett helt kalenderår för vår datainsamling. Vad gäller de ändringsförslag som har lagts fram kan vi till fullo stödja tre förslag till tänkbara förbättringar av den gemensamma ståndpunkten, nämligen ändringsförslag 3, första delen, samt ändringsförslagen 7 och 10. Dessutom kan vi stödja ett antal ändringsförslag i princip. Det gäller ändringsförslag 2 och ändringsförslag 4, andra delen, samt ändringsförslag 9, även om vi anser att de skulle behöva formuleras om. Jag vill kort redogöra för skälen till kommissionens ståndpunkt. Först och främst vill jag kommentera ändringsförslag 2 om att även låta andra motorfordon omfattas av beslutet. Till följd av den begäran som Europaparlamentet yttrade i första behandlingen tar kommissionen för närvarande de första stegen för att ta med lätta nyttofordons bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp i lagstiftningen om typgodkännande; det gäller alltså fordon i kategori M1. Därefter kommer kommissionen att se om det går att minska koldioxidutsläppen från sådana fordon. Kommissionen håller med om att fordon av kategori M1 är den viktigaste målgruppen för åtgärder. Därför finns det för närvarande inga planer på att undersöka om man kan ta med andra fordonstyper, främst för att de ändå förväntas ha hög bränsleeffektivitet, t.ex. lastbilar, eller för att deras bidrag till de lokala koldioxidutsläppen inte är stora, exempelvis tvåhjuliga fordon. Kommissionen har för avsikt att ta hänsyn till det och att formulera om den föreslagna texten på följande sätt: "Kommissionen undersöker möjligheten att lägga fram lämpliga förslag om harmoniserade förfaranden för mätning av de specifika koldioxidutsläppen från fordon i kategori M1 i enlighet med bilaga 3 till direktiv 70/156." Vad gäller ändringsförslag 4, andra delen, om övriga delar av strategin om koldioxid och fordon anser vi att första delen av det ändringsförslaget nästan helt täcks av skäl 6 i den gemensamma ståndpunkten. Vi kan inte godta denna del av ändringen, eftersom en hänvisning till gemenskapsmålet på 120 g/km måste vara med. Året då detta mål skall vara uppnått, nämligen år 2010, är dock utelämnat i Europaparlamentets ändringsförslag. I andra delen av det föreslagna skälet hänvisas till andra och tredje pelaren i strategin för koldioxid och bilar, nämligen konsumentinformation och användningen av skatteåtgärder. Direktivet om konsumentinformation antogs av Europaparlamentet i andra behandlingen den 4 november i år och kan därför anses vara antaget i enlighet med den gemensamma ståndpunkten; det finns alltså ingen anledning att ta upp detta igen. Eftersom skatteåtgärder är en viktig faktor i strategin, kan det vara värdefullt att ta med en hänvisning till dessa. Med tanke på att kommissionen redan håller på att undersöka möjligheterna för en referensram bör skälet återge denna situation på ett korrekt sätt. Kommissionen föreslår en annan variant med följande formulering: "Kommissionen undersöker möjligheterna att införa en referensram för skatteåtgärder som kan uppmuntra till användning av bränslesnåla personbilar." Avseende ändringsförslag 9 om innehållet i årsrapporten: Föredraganden vill lägga till en ny artikel för att förtydliga vad årsrapporten skall innehålla, bland annat omfatta en analys av huruvida förändringar i koldioxidutsläppen beror på tillverkarnas insatser eller på faktorer som har att göra med strategin för koldioxid och bilar. En sådan analys är viktig för att ta reda på om tillverkarna utför de uppgifter som de har åtagit sig inom ramen för miljöavtalet. Det gäller exempelvis för de delmål som har satts för år 2003 och naturligtvis också i förhållande till slutmålen för år 2008. Analysen förutsätter dock stora insatser för att utveckla metoder och tekniska undersökningar liksom en intensiv diskussion med tillverkarna. Dessutom kommer det att ta några år innan det syns om några nämnvärda utvecklingar har ägt rum. Kommissionen kommer därför förmodligen inte att genomföra den första bedömningen innan tidsfristerna för delmålen och slutmålen har löpt ut. Detta bör återspeglas i beslutstexten. Vi föreslår därför följande omformulering. Jag citerar: "I rapporterna för det år då delmålet skall vara uppnått och för det år då slutmålet skall vara uppnått skall det uppges om minskningarna beror på tekniska åtgärder som tillverkarna har vidtagit eller om det finns andra orsaker, såsom förändrat beteende hos konsumenterna." Vi har svårt att godta de återstående ändringsförslagen, dvs. ändringsförslag 1, ändringsförslag 3, andra delen, ändringsförslag 4, första delen, samt ändringsförslagen 5, 6 och 8, som varken förbättrar eller förtydligar texten. Slutligen vill jag säga några ord om ändringsförslag 3, andra delen. Däri föreskrivs att kommissionen skall sammanställa en rättslig ram för miljöavtal. Jag vill betona att Europaparlamentets inblandning i miljöavtalen är en avgörande fråga för mig. Som jag redan har förklarat inför plenum den 3 november, tänker jag inte lägga fram några nya förslag till miljöavtal så länge som Europaparlamentets roll är olöst. Vi sammanställer därför nu ett allmänt dokument om miljöavtal och deras rättsliga ram och institutionella förfaranden. Vad beträffar sådana avtal om minskning av koldioxidutsläppen från personbilar som redan slutits eller håller på att slutas har kommissionen vid flera tillfällen påpekat att man kommer att överväga lagstiftning om gränsvärden för koldioxidutsläpp, om bilindustrin inte uppfyller sina åtaganden. Det vore dock olämpligt att inleda de tekniska förberedelserna för sådan lagstiftning redan nu. Det vore att sända fel budskap till industrin. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är mycket nöjd med att den gemensamma ståndpunkten på det hela taget har fått ett så positivt mottagande av den föredragande och av miljöutskottet. Jag hoppas nu att plenum kan ge sitt stöd, så att beslutet kan antas så snabbt som möjligt. Då får vi möjlighet att i tillräcklig detalj följa upp genomförandet av de miljöavtal som slutits med bilindustrin. Om plenum anser det vara nödvändigt att lägga fram fler ändringsförslag, är kommissionen i vissa fall beredd att stödja dem, antingen till fullo eller i princip.
Tack så mycket, fru kommissionär, för ert detaljerade svar till föredraganden och de som har talat under denna debatt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0074/1999) av Pronk för parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om minimikrav för förbättring av säkerhet och hälsa för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär (femtonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) [C5-0221/1999 - 1995/0235(COD)].
Herr talman! Detta är ett betänkande om säkerhet och hälsa. Det har redan skrivits många sådana. Men det speciella med detta betänkande är att det är det första betänkande som antas genom medbeslutande, åtminstone om morgonens plenarförsamling följer våra rekommendationer om att godkänna överenskommelsen med rådet. Jag tror att det är det här som är det historiska med detta betänkande. Det är förresten också egentligen det första betänkandet på det sociala området som någonsin har antagits genom medbeslutande. Parlamentet har alltid oroat sig väldigt över att den sociala dimensionen fortfarande inte har kommit tillräckligt till uttryck i rättslig praxis. Vi hade inte så särskilt mycket problem med rådet beträffande detta betänkande. Det ser ni också på antalet ändringsförslag som parlamentet har lagt fram under den andra behandlingen. Visserligen måste vi naturligtvis konstatera att alltsammans har tagit ganska lång tid. Detta särskilda direktiv är ett genomförande av det ramdirektiv som antogs 1989. Vår första behandling ägde rum 1996. Nu är det 1999. Inte förrän år 2003 träder direktivet i kraft. Det visar naturligtvis att alltihop ändå tar lite längre tid än man skulle kunna tro. Om vi tittar på det antal människor som omkommer till följd av farliga arbetssituationer så är det absolut önskvärt att tempot ökas. Vad har nu varit det stora problemet under förhandlingarna med rådet? Där ser man egentligen hur viktigt det är med medbeslutande. Det handlar framför allt om offentliggörandet av det som vi har kommit överens om här. Vi har i egenskap av parlament redan från första början bett om att företagen skall informeras om det som står i de europeiska reglerna. Det står naturligtvis också i de nationella reglerna, men det är väldigt undangömt. Dessutom är spridningen av de nationella reglerna långt ifrån tillfredsställande överallt. Rådet motsatte sig detta hårdnackat från början. Vi har tvingats till hårda förhandlingar om detta. Det är naturligtvis litet märkligt att en bestämmelse som kan vara av vikt för alla företag i själva verket mer eller mindre hålls undangömd. Detta leder mig in på ett annat oroväckande problem. Sakta men säkert har vi nu fått en riktig ram för minimidirektiv på området för säkerhet och hälsa. Det är mycket viktigt. Ett antal länder har fortfarande inte genomfört vissa direktiv. Kommissionen måste berömmas för att under de senaste åren ha dragit ett antal av dessa länder inför EG-domstolen , och för att även förändringar har genomförts. Men fortfarande tar det tydligen mycket längre tid inom denna sektor att ta itu med länder än inom andra sektorer. Det är synd. Men vad som ständigt försummas är den materiella prövningen. Denna materiella prövning är nog så viktig. För det handlar naturligtvis om att ungefär samma minimikrav skall gälla för alla företag, vare sig de nu finns i Danmark eller Spanien. Det är bra för konkurrensförhållandena, men det är framför allt bra för dem som är verksamma i företaget. Om det inte blir något utbyte, om de materiella normerna inte är desamma, då är det fortfarande ändå något som är fel. Vi har ett starkt intryck av att detta ännu inte har blivit ordnat ordentligt. Just därför är vademecum, som vi först kallade det, av intresse. Det är kanske intressant att detta vademecum nu har blivit en vägledning. Hur kommer det sig? Därför att rådet av en eller annan outgrundlig anledning inte fann ordet "vademecum" passande. Ordet vademecum förstås i de flesta europeiska länder utan vidare, utan någon översättning, och en mycket invecklad, lång och tämligen omständlig titel, är naturligtvis svårare att förstå. Men parlamentet gjorde den eftergiften. Vi skall inte prata om det. Det viktiga förblir emellertid att var och en får kännedom om dessa direktiv, men framför allt att alla också kan tillämpa dem. När det gäller många av de företag som inte tillämpar direktiven ordentligt, så handlar det inte om att de inte vill, utan det beror helt enkelt på att de inte har fått tillräcklig information om möjligheterna att tillämpa direktiven. I sådana fall kan en sådan guide var till hjälp, och på så sätt åstadkommer vi på frivillig väg, inte en harmonisering, men miniminormer. Jag tror att vi på detta sätt kan närma oss varandra steg för steg. Jag ber kommissionen att på ett mycket kraftfullare sätt än vad som tidigare varit fallet ta itu med denna materiella jämlikhet. Vi har fått en ny kommissionär. Jag vet att hon har stor erfarenhet inom detta område. Kanske kan vi också på den punkten vänta oss ny entusiasm.
Herr talman! Jag tror starkt på hälsa och säkerhet, men jag tror också starkt på att vi inte kan förändra allt med hjälp av lagstiftning. Om vi hade kunnat lagstifta bort saker som fattigdom, olyckor, sjukdomar och död, hade vi redan gjort det, men vi kan inte göra det. Det finns emellertid saker vi kan göra på gemenskapsnivå, vilket inkluderar en förändring av kulturen - t.ex. arbetskulturen. I detta betänkande försöker Pronk visa sätt att göra detta och han gör detta mycket bra. Han bör gratuleras till detta, eftersom han dragit utmärkta slutsatser i detta betänkande. Han har också gjort något historiskt, genom att få igenom det första betänkandet enligt medbeslutandeförfarandet och det första betänkandet om hälsa och säkerhet. Det bådar mycket gott för framtiden när det handlar om vad vi kan hoppas åstadkomma genom detta förfarande, eftersom parlamentet varit mycket ansvarsfullt rörande dess förhållningssätt till användningen av medbeslutandeförfarandet. Parlamentet har inte alltid betraktats som ansvarsfullt eller välinformerat, men inom detta specifika område är vi bättre informerade och i vissa avseenden, menar jag, mer ansvarsfulla. Det har skett oerhörda framsteg inom området för små och medelstora företag, långt utöver den största sektor vi hade hoppats på att ta itu med. Det är här de flesta olyckor sker på arbetsplatsen och jag och andra kolleger förfäras över att vi tar så liten hänsyn till detta. Det är 50 procent större sannolikhet att man drabbas av en olycka på arbetsplatsen om man arbetar vid ett mindre eller medelstort företag. Den information - som var en liten handbok i detta betänkande - som kommer att skickas till mindre företag och som de nu har rätt att få kännedom om, kommer på ett genomgripande sätt att hjälpa till med att förändra kulturen på arbetsplatserna. Den bör användas i andra betänkanden inom andra områden och vi bör dra lärdom av detta. Å andra sidan, som deltagare i förlikningsförfarandet, gladde jag mig över rådets mycket uppriktiga respons på parlamentets ändringsförslag och tar för framtida bruk till mig hur vi skall kunna få igenom olika ändringsförslag och ståndpunkter. Vi hade naturligtvis framgångar under det förra samarbetsförfarandet, och kommissionen hade en mycket stor del i detta, och vi kan fortfarande glädjas åt detta välkomna förhållande. Säkerhet är ett av de områden där vi kan mötas halva vägen för att åstadkomma vad vi verkligen vill. Det är nu dags för medlemsstaterna att ständigt lyssna på vad detta parlament har att säga, och det är också dags att de agerar. Parlamentet befinner sig inte i opposition i förhållande till andra institutioner, det handlar om balans och manövrering av bromspedalen. Det är tyvärr just därför att ministrarna stod för nära varandra, att de var för måna om att ha ett mysigt förhållande som inte granskades på gemenskapsnivå, som vi nu fått detta förfarande. I och med detta införs öppenhet och tydlighet, och detta kan bara vara bra när det gäller att få förtroende av medborgarna i Europeiska unionen. Många medborgares liv kommer att påverkas av detta betänkande och det arbete som lagts ned i samband med det. Många företag kommer att bli glatt överraskade av det balanserade resultatet, och om det sker mer arbete liknande detta, kanske Europeiska unionen t.o.m. skulle kunna bli populär i sådana länder som Förenade kungariket. Vem vet?
Herr talman! Jag vill berömma Pronk för det konstruktiva sätt på vilket detta betänkande har tillkommit. Det är viktigt att försvara arbetstagares säkerhet varhelst i Europa, och till och med varhelst i världen. Det är synd att jag inte kom i kontakt med detta betänkande förrän på ett litet senare stadium, på grund av att jag först i juli blev vald första gången. Såsom Pronk sade så har arbetet med detta pågått ända sedan 1996. Varför sade jag det? Det är ett mycket bra betänkande, och vi stöder det av hela vårt hjärta. Det är synd att i synnerhet varningsskylten fortfarande är tämligen otydlig enligt min uppfattning: en trekantig skylt med en röd kant och "EX" med svarta bokstäver. För en lekman i explosiva utrymmen som jag är kan det betyda vad som helst. Är det en varning för min ex-partner som kan vara tämligen explosiv? Är det sprängämnen eller vad? Jag tror att det skulle vara bra, och det har jag också framfört inom utskottet, jag har till och med översänt ett brev med en fråga om detta, om man använde samma skylt, samma varningssignal, piktogrammet, som används inom den internationella transportvärlden. Jag fick min fråga besvarad. Jag skall inte gå in på svaret, men jag hoppas ändå att varningsskyltarna snart blir desamma inom alla sektorer.
Herr talman! Även jag är ny här. Jag tar ändå och står upp, trots att jag är alldeles för lång för den här apparaten. Allra först vill jag tacka föredraganden för det arbete som han har lagt ner, men även som ny ledamot har jag lagt märke till att de ursprungliga förslagen har ändrats rejält, och att han nog egentligen faktiskt känner stor besvikelse inom sig trots det som man har fått till stånd. Det framhålls tyvärr regelbundet hur nödvändiga den här sortens direktiv är, och framför allt också att det är ett välfungerande tillvägagångssätt. I till exempel Nederländerna har det skett ett antal explosioner under flera år i följd i samma fabriker, på grund av damm. Det saknas kännedom om hur det nu precis har gått till. En andra effekt är att reparationsarbeten utförs av inhyrda företag med följden att man, och det gäller särskilt den tillfälliga arbetskraften, inte vet hur företagssituationen ser ut. Just därför är det viktigt att beskriva, klassificera, avgränsa, och så vidare, företag, arbetsplatser och liknande ordentligt. Detta finns med i förslaget. Det är emellertid alarmerande att det å ena sidan är frågan om minimidirektiv och å andra sidan handlar om att inte fastställa några förpliktelser i förhållande till den nämnda guiden, för att inte tala om de saker som denna innehåller. Jag skulle således vilja fråga kommissionären hur man tekniskt vill utforma de nya tillvägagångssätten och hur man vill komma till rätta med effekterna av inhyrandet av tillfällig arbetskraft. Med andra ord hur man skall kunna skapa ett välfungerande tillvägagångssätt, men som ändå åtföljs av rimliga krav på minimidirektiv.
Herr talman, värderade parlamentsledamöter! Också jag skulle vilja gratulera förlikningskommittén men också parlamentsledamöterna, Pronk och alla som arbetat för att nå fram till denna uppgörelse. Jag anser att det är särskilt betydelsefullt och politiskt intressant, såsom påpekats av Pronk, att vi nu har fått den första rättsakten efter Amsterdamfördraget på det sociala området, i synnerhet inom området hälsa och säkerhet, i och med att detta direktiv antagits genom medbeslutandeförfarandet. Direktivet är utomordentligt viktigt och gäller arbetstagare på speciellt farliga arbetsplatser, som utsätts för explosiv atmosfär. Ni vet att det har varit en långvarig dialog och en lång period av förhandlingar mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Trots att det har tagit lång tid, trots att det har krävts nästan fyra år för att nå fram till detta resultat, tycker jag det har visat sig att Europaparlamentets insisterande på vissa av ändringsförslagen till sist har lett till positiva resultat. I anslutning till Pronks föredragning skulle också jag vilja framhålla godkännandet av ändringsförslag 4 och 5, dvs. de ändringsförslag som gäller informationen till företagen och de gemensamma anvisningarna. Jag håller med om att anvisningarna skulle kunna förbättras och göras mera bindande, men vi får inte glömma att dessa ändringsförslag godkändes vid den andra behandlingen, vilket vittnar om betydelsen av medbeslutandeförfarandet och samarbetet mellan parlamentet och kommissionen. Jag skulle också vilja ta upp frågan om tillämpningen av direktivet. Naturligtvis gäller frågan om tillämpningen inte bara just detta direktiv utan alla direktiv. Jag måste tillstå att kommissionens kontrollapparat inte är så effektiv att den kan kontrollera alla medlemsstaterna och alla de direktiv som antas. Jag har emellertid sagt, och kommissionen har lovat, att vi skall anstränga oss så mycket som möjligt, i samarbete med medlemsstaterna, i samarbete med alla kommissionens olika organ, så att vi uppnår bästa tänkbara resultat. När det gäller frågan om hur direktivet skall tillämpas ute på företagen, om det kommer att bli problem med underentreprenader eller deltidsarbete, skulle jag i mitt svar vilja knyta an till kommissionens övriga politik och andra åtgärder. Frågan om hur relationerna mellan företagen och systemet med underentreprenader fungerar är naturligtvis en fråga för varje enskild medlemsstat. Men den speciella utbildningen av arbetstagarna, de speciella programmen för hälsa och säkerhet både för arbetstagare och för arbetsgivare är program som ingår i riktlinjerna i programmet för sysselsättningsstrategin, de finansieras av Europeiska socialfonden och vi tillämpar ett system med benchmarking mellan länderna för att förbättra hälsan och säkerheten så mycket som möjligt. Avslutningsvis vill jag instämma i Skinners åsikt att det inte räcker bara med en lagbestämmelse för att kunna ta itu med ett så allvarligt problem som hälsan och säkerheten, men i kombination med den politik, de resurser som finns i socialfonderna och, naturligtvis, i kombination med medlemsstaternas politik tror jag på en fortlöpande förbättring.
Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0044/1999) av Sjöstedt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslaget till rådets beslut om godkännande på gemenskapens vägnar av ändringar av bilagorna till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen) [KOM(1999) 128 - C4-0218/199999 - 1999/0077(CNS)].
. Herr talman! I detta betänkande behandlas en utveckling och förbättring av det internationella samarbetet för Östersjöns marina miljö. År 1974 samlades de stater som ligger kring Östersjön för att bilda det som kallas Helsingforskonventionen, för att säkra den marina miljön. Konventionen utvecklades sedan 1992 efter de omfattande politiska omvandlingar som då hade skett. Från Europeiska unionens sida ingår i dag Danmark, Finland, Sverige och Tyskland. Dessutom är Europeiska unionen i sig en av undertecknarna till konventionen. Vidare ingår i dag också de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen samt Ryssland och Polen i arbetet. Östersjön är ett innanhav med mycket betydande miljöproblem. Upprinningsområdena för de floder som rinner ut i Östersjön är stora och ligger i flera olika länder. Utloppet mot Nordsjön och Atlanten är litet, och de utsläpp som sker från jordbruk, industrier och hushåll är betydande. Salthalten i Östersjön är relativt låg jämfört med andra hav. Dessutom finns det i stora delar av Östersjön stora problem med låga syrehalter. Detta skapar en speciell miljö, och det skapar också flera problem för det marina livet. Ett exempel på detta är de mycket stora variationer som finns i fiskbeståndet från år till år. Det pågår redan ett mycket omfattande arbete för att rena olika utsläppskällor runt Östersjön. Inte minst byggs i dag reningskapaciteten ut på olika ställen i Östeuropa. Detta finansieras till stor del av Europeiska unionen. Detta betänkande handlar om att revidera två av Helsingforskonventionens bilagor, nämligen bilagorna 3 och 4. Bilaga 3 berör utsläpp från jordbruket. Förändringarna som kommer till stånd genom denna revidering genomförs bland annat för att minska utsläppen av kväve, fosfor och växtskyddsmedel. Det kan ha stor påverkan, inte minst på situationen med övergödning och syrebrist i Östersjön. Bilaga 4 syftar till att minska utsläppen från båtar och fartyg. I denna del regleras bland annat uppsamlingsanläggningar för olja, avfall och avloppsvatten i olika hamnar. Båda dessa förändringar är mycket välkomna, och det har varit en självklarhet för mig som föredragande att tillstyrka dem och säga att vi skall rösta för dem. Vad gäller avfallshanteringen från fartyg pågår ett arbete inom Europeiska unionen med ett direktivförslag om mottagningsanläggningar i hamnar. Det är emellertid viktigt att se att det kvarstår väldigt många problem inom ramen för bilaga 4. Det gäller inte minst övervakningen av utsläpp till havs. Även när övervakningen fungerar, t.ex. genom flygövervakning, har det nämligen varit väldigt svårt att ställa de ansvariga till svars och straffa dem för de miljöbrott som faktiskt begås i Östersjön. Vad gäller jordbruket har jag sökt efter någon slags konsekvensbeskrivning av vilka effekter de krav som ställs har på EU:s regelverk, också i förhållande till den utvidgning som väntar flera länder kring Östersjön. Någon sådan har jag inte funnit i kommissionen, men jag tror att det hade varit en tillgång att se en sådan konsekvensbeskrivning. De förändringar som finns i dessa bilagor träder i kraft vid årsskiftet. Det är därför hög tid att ta detta beslut. Det hade varit en fördel om Europaparlamentet hade involverats tidigare i detta arbete.
Herr talman! Ute i Finska vikens öppna vatten och i närheten av kusten har man allmänt konstaterat att halterna av näringsämnen ökar österut, vilket återspeglar den roll som belastningen från Ryssland spelar för näringsämnessituationen i Östersjön. Nyligen har man emellertid samlat stora mängder material av ny typ som omfattar objekt i omedelbar närhet av strandlinjen i Östersjöns grunda havsvikar. I det här materialet kan man inte se motsvarande trend av näringsämnesökning österut utan områden med höga näringsämneshalter återspeglar klart lokala effekter: jordbruk, industri och sommarstugebebyggelse. Speciellt höga halter av näringsämnen förekommer i närheten av floder som rinner ut i havet, vilket tyder på att stora mängder jordbruksrelaterade kväve- och fosforföreningar transporteras från land in i havet. Näringsämnesbelastningen har en betydligt kraftigare påverkan på kustens synnerligen slutna ekosystem än ute i öppna havsområden. Därför är det nödvändigt med sanering av många kustnära vattenområden. Det är just kustområden som spelar en stor strategisk roll när det gäller människans verksamhet och trivsel. Därför är alla åtgärder som kan bidra till en märkbar minskning av lokala utsläpp från jordbruk, bebyggelse och rekreationsverksamhet av största vikt. När det gäller skyddsåtgärder för Östersjön behövs det således kontinuerlig finjustering, åtgärder i mindre skala som också de nu aktuella bilagorna III och IV till Helsingforskonventionen handlar om. I betänkandet föreslås dessutom att kommissionen skulle göra en analys av vilka eventuella konsekvenser ändringarna har på gällande lagstiftning. Därutöver borde man utreda om lagstiftning som förbereds, till exempel Agenda 2000, kan inverka på unionens åtaganden inom ramen för Helsingforskonventionen. Det är naturligtvis en såväl administrativt som politiskt sett stor utmaning att jämka samman miljöaspekterna, fungerande jordbruk, näringslivspolitik, rekreationsverksamhet och bland annat utvidgningen på ett för Östersjön hållbart sätt. Man måste medvetet sträva efter sammanhållning. Förslaget om den nordliga dimensionen skulle kanske kunna erbjuda en sådan övergripande synvinkel även vad gäller Östersjöområdet som gör det möjligt att behandla alla dessa viktiga politiska sektorer samtidigt och på ett sinsemellan förenligt sätt. Jag vill också tro att den nordliga dimensionen, när den fungerar bra, erbjuder ett forum dit EU på ett naturligt sätt också kan kalla andra centrala aktörer kring Östersjön. Nordiska rådet har bland annat redan en lång erfarenhet av miljöpolitiken i Norden och dess närområden. Nordiska rådet är en medarrangör av den parlamentariska Östersjökonferensen där alla Östersjöländer deltar. Det skulle vara naturligt för EU att inleda en närmare dialog med dessa länder. Nordiska rådet har också varit initiativrikt och framfört ett önskemål om att en sådan dialog med EU skulle inledas. Jag hoppas att man får en bra och fungerande modell av den nordliga dimensionen för en ekologiskt hållbar och övergripande utveckling av regionalpolitiken även när det gäller unionens övriga regioner.
Herr talman! Att ersätta konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö med 1992 års konvention är ett viktigt steg för att förbättra områdets miljösituation. Den nya konventionen täcker hela Östersjön ända till de omkringliggande staternas strandlinje. Dessutom, vilket är viktigt, förbinder sig de undertecknande staterna till åtgärder i enlighet med konventionen inom hela upprinningsområdet, vilket betydligt utvidgar konventionens faktiska verkningsområde. Helsingforskonventionen har varit en banbrytare för Östersjöländernas multilaterala samarbete. I dag finns i området ett stort antal aktörer vars samarbete sträcker sig till alla livets områden från ekonomi till kultur. Den tradition av livlig växelverkan som rådde under Hanseförbundets tid håller på att väckas till liv och inom kort kommer Östersjön att bli unionens innanhav. Miljösamarbetet inom Östersjöområdet är en del av unionens politik för den nordliga dimensionen. När man ofta frågar oss vad den där nordliga dimensionens politik i praktiken betyder, så innebär det till exempel att man vårdar den känsliga miljön i nordliga regioner. Åtagandet att skydda naturens mångfald som ingår i konventionen är en nödvändig komplettering till fiskeavtalet för Östersjön. Med tanke på framtiden skulle det finnas skäl att fundera över hur man på ett effektivt och enkelt sätt skulle kunna ordna funktionen av strukturerna för Östersjöområdets miljöskydd. Själv tror jag att Helsingforskommissionen skulle kunna erbjuda ramar förutom för den egentliga huvuduppgiften, dvs. skyddet av den marina miljön, även för genomförandet av Agenda 21-programmet för Östersjön samt möjligen också för samordningen av en vettig regional planering. Allt som allt skulle man på lång sikt kunna ha en målsättning att utvidga Helsingforskonventionen till att täcka hela Östersjöområdet i syfte att i praktiskt arbete leva upp till den hållbara utvecklingens princip. Den reviderade konventionen skulle också kunna fungera som en modell för andra regioner.
Herr talman! Jag kan konstatera att vi i alla fall har en nordisk dimension i kammaren i kväll. Precis som föredraganden påpekade i betänkandet men också här, har ändringarna av bilagorna 3 och 4 till konventionen om Östersjöns marina miljö redan antagits och kommer att träda i kraft om en månad. Rådfrågningen av Europaparlamentet är därför en procedur utan möjlighet till reell påverkan. Det är naturligtvis litet märkligt och känns också litet tråkigt. Lyckligtvis är ändringarna i konventionen väldigt bra för miljöarbete. De syftar till att minska utsläppen av kväve och fosfor samt inte minst av växtskyddsmedel från jordbruket och utsläpp från fartyg och fritidsbåtar. Vi vet att det behövs ett mycket målmedvetet miljöarbete och målmedvetna politiska beslut för att återställa Östersjöns ekologiska balans. Ändringarna i Helsingforskonventionen innehåller generella regler som säkert också kommer att få effekt på EU:s lagstiftning, inte minst på jordbrukspolitiken. Det hade varit intressant om vi hade haft en möjlighet att diskutera och ge synpunkter på detta.
. Herr talman, ärade ledamöter! Först vill jag förstås tacka miljöutskottet och föredragande Sjöstedt för det arbete som han har lagt ned på utredningen av ändringarna av bilagorna 3 och 4 till Helsingforskonventionen. Som ni vet antog utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor betänkandet den 19 oktober 1999. Jag tycker att det är bra att vi har fått tillfälle att diskutera detta i plenum i dag. Det är förstås med tillfredsställelse som jag noterar att föredraganden välkomnar de föreslagna ändringarna av konventionen. I förslaget föreslås ju att ändringarna av de två bilagorna skall antas av Europeiska gemenskapen. Bilaga 3 berör främst utsläpp från jordbruket, vilket har nämnts. De föreslagna ändringarna syftar ju till att minska utsläpp av kväve, fosfor och växtskyddsmedel från jordbruket. Den andra bilagan har som mål att minska utsläpp från fartyg. Beträffande Sjöstedts oro för att kommissionen inte skulle titta tillräckligt på de nödvändiga ändringar som behöver göras och de nödvändiga effekter som detta har på EG-lagstiftningen, så är det att oroa sig i onödan. Det är inga stora problem. Kommissionen har naturligtvis undersökt att vi kan åstadkomma dessa förändringar och skall göra det. Om kommissionen undertecknar en konvention, måste vi också se till att vi kan leva upp till åtagandena i en sådan konvention, vilket inte skall vara några problem. Det blev också en finsk front här som jag kan säga att jag håller med. Jag tycker att det är en viktig koppling med den nordliga dimensionen, och att se till att vi helst kan "gifta ihop" Helsingforskonventionen och arbetet som utförs inom begreppet den nordliga dimensionen. Därför tycker jag att det är riktiga påpekanden. Kommissionen arbetar ju också i den riktningen, dvs. för att se till att vi kan koordinera och dra nytta av det arbete som görs på olika håll. Det kan förstärka miljöarbetet för Östersjön. Vidare borde Helsingforskonventionen täcka arbetet med hållbar utveckling för Östersjön. Sådana diskussioner har inletts. Vi i kommissionen är alltså medvetna om behovet av ett starkt miljösamarbete i Östersjöregionen. Vi är övertygade om att ändringarna i konventionen är ett, om än litet, ändå viktigt bidrag för att nå det målet. I betänkandet kritiseras hur antagningsförfarandet gick till. Föredraganden hävdar att ändringarna redan hade antagits den 1 januari 1999 och att arbetet i Europaparlamentet därför var meningslöst. Det stämmer att konventionens verkställande organ, dvs. HELCOM, antog ändringarna den 29 mars 1998, och att de fördragsslutande parterna fick tidsfristen den 1 januari 1999 för att komma in med ändringar. Kommissionen gjorde dock en tillfällig invändning för att göra det möjligt att samråda med Europaparlamentet och rådet. Den invändningen gäller fortfarande. Kommissionen tolkar alltså situationen så, att så länge som kommissionen inte har dragit tillbaka sin tillfälliga invändning, har ändringarna inte trätt i kraft. Därför är samrådsförfarandet giltigt, och jag skulle också vilja tacka er i Europaparlamentet för era bidrag.
Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0072/1999) av Pesälä för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om saluföring av skogsodlingsmaterial [KOM(1999) 188 - C5-0128/1999 - 1999/0092(CNS)].
. (FI) Herr talman! Det här direktivet om saluföring av skogsodlingsmaterial har egentligen som utgångspunkt att de tidigare två direktiven omformas till ett enda. Dessutom har utvecklingen och forskningen under årtionden gjort betydande framsteg, och även därför är det naturligtvis bra att se över dessa frågor. Därutöver fördubblades EU:s skogsresurser på en gång av unionens nya medlemsstater Sverige, Österrike och Finland. På grund av dessa skäl är det helt korrekt att man gör dessa ändringar och preciseringar. Dessutom handlar det om en harmonisering med OECD:s motsvarande system. Det är också en bra sak och möjliggör också i framtiden handel med dessa material över EU:s gränser, vilket man också skall lägga märke till. De aktuella materialen indelas nu i fyra kategorier i stället för tidigare två kategorier. Detta garanterar nu ett slags certifikat, en garanti för att man får rätt produkt till rätt plats. Detta ger trygghet och garanterar att det inte kan ske några misstag - det finns även erfarenheter av sådana i de stora nordliga skogsområden. Ursprunget och ursprungsområdet måste också definieras på en karta. Kartorna måste skickas till kommissionen, och man måste också sammanställa en heltäckande förteckning över dessa skogsodlingsprodukter. I samband med utskottsbehandlingen lade utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling fram ett stort antal ändringsförslag som i första hand bland annat inriktades på genomförandetiden. Kommissionens förslag hade en alltför snabb tidtabell och därför sköts direktivets ikraftträdande upp ända till år 2003, vilket gör det möjligt för medlemsländerna att ändra sin lagstiftning till den nivå som detta direktiv förutsätter. Man var också tvungen att ta hänsyn till övergångstiden för några länder, och följaktligen ökade man övergångstiden med ett par år för de länder vars övergångstid annars skulle utgått. I några länder finns synnerligen stora lager beroende på att goda fröår bara förekommer med tio eller femton års mellanrum och således måste man lagra frövara för en till och med mycket lång tidsperiod för att frön inte skall ta slut. Att kunna uttömma dessa lager och ge möjlighet att använda dem var en mycket viktig fråga som också beaktades i detta betänkande. Utöver detta talades det mycket om genetiska resurser, det är i dag en mycket känslig fråga, och vi strävade naturligtvis efter att det här förslaget skulle ligga i linje med EU:s praxis. Likaså blev också växternas hälsa och därmed förknippade ändringar genom detta förslag uppmärksammade. Såvitt jag förstår kommer man i morgon vid omröstningen att lägga ytterligare två ändringsförslag till betänkandet; jag skall kanske ännu kort kommentera dem. Som föredragande kan jag ställa mig bakom ändringsförslag 23 om man i ingressen, som ändringen handlar om, tillägger tre ord. Ändringsförslaget får då följande lydelse: "de speciella klimatiska förhållandena i vissa områden, som alpområdet eller Medelhavsområdet och nordliga områden". Gör man detta tillägg så kan jag som föredragande ställa mig bakom ändringsförslaget. Vad beträffar ändringsförslag 24, som också skall läggas fram i morgon, konstaterar jag att den här ändringen redan ingår i artikel 4 punkt 3a som är en ny punkt och som enkom för den här sakens skull lagts dit.
Herr talman! Jag gläds mycket åt detta nya förslag om skogsodlingsmaterial, eftersom det ger nya möjligheter, eller ger de gamla möjligheterna, en ny chans, framför allt för att det får finnas fler kategorier av material. Det uttryck som på svenska heter av känd härkomst kommer att ge skogsländerna och de lokala regionerna en möjlighet att upprätthålla den genetiska och biologiska mångfalden i skogen. Våra skogar är nämligen förvisso en producent av förnybart material, men våra skogar är så oändligt mycket mer än bara råvara. Skogen är också hemvist för biologisk mångfald, skogen är en viktig koldioxidfälla, och skogen är kanske den viktigaste klimat- och vattenreglatorn på jorden. Skogen har också en andlig dimension. Skogen är lugn och ro, tystnad och frid för en stressad urban människa, åtminstone om denna människa är född i den nordliga dimensionen. Därför är det viktigt att skog behandlas som en mångfald och en mångfald av funktioner. Jag upprepar därför att jag är mycket glad över att så som förslaget nu ser ut, så finns denna möjlighet att behålla skogarnas biologiska och genetiska mångfald.
Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande! Först vill jag tacka föredraganden så hjärtligt för det goda samarbetet när vi framställde detta betänkande. Jag kan från min grupps sida säga att vi ger föredraganden vårt fulla stöd. Vårt Europa är en mycket skogsrik kontinent, och skogens betydelse är mycket stor. Därför borde vi alla egentligen vara medvetna om att utnyttjandet av skogen inte bara innebär ekonomiska intressen, utan framför allt också miljöintressen som rör oss alla. Med detta vill jag säga att skogen spelar en mångfunktionell roll. Jag vill i dag erinra om den stora lavinkatastrofen i Galtür för ett år sedan, eftersom den visar hur viktigt det är att vi alla är måna om att umgås varsamt med naturen, och att just det alpina området är en mycket ömtålig zon, vilket framför allt alltid måste bedömas med hjälp av lokalbefolkningen. Men det är inte bara befolkningen i Alperna som uppskattar en intakt natur i bergen, utan den uppskattas av alla människor som gärna varje år far på semester till Alperna för att åka skidor eller vandra, en natur där man ser till att riskerna är så små som möjligt. Just nyplanteringen av skog som skydd mot laviner är särskilt viktig. Skogsodlingsmaterial som garanterar ett skogsbestånd som kan klara dessa hårda klimatförhållanden är därför absolut och oeftergivligt nödvändigt för säkerheten i Alperna. Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att skogsodlingsmaterialet kommer från just detta område, och verkligen överensstämmer med de klimatiska förhållandena, och att odlingsmaterialet också motsvarar dessa klimatvillkor. Medlemsstaterna måste därför ha möjlighet att obyråkratiskt bestämma urvalskriterierna för odlingsmaterialet, ty det finns inte något som är mer katastrofalt än sena komplikationer som sedan skadar det totala skogsbeståndet. Jag vill också särskilt peka på att det inte bara är Alperna utan framför allt de nordiska områdena, polarområdena, och även de sydliga områdena, som har speciella krav.
Herr talman, fru kommissionär, ärade ledamöter! Vi måste välkomna detta förslag till direktiv av flera skäl; bland dem för att dess tillämpningsområde har utökats. Nu gäller det inte bara träproduktion utan också andra mål med skogen, som kork och skyddet av växtgenetiska resurser. Vi bör också gratulera till att det fastställer olika kategorier, det gynnar skyddskaraktären i återplanteringar och inte enbart träproduktionen. Det innebär en maximal variation ur ett växtgenetiskt perspektiv, vilket således garanterar en anpassning. Förslaget återspeglar till stor del medlemsstaternas olika behov och lämnar sin del till subsidiariteten. Anslutningen av de nordiska länderna och Medelhavsländerna till Europeiska unionen är huvudskälet till att förnya det nu gällande direktivet, vilket reglerar saluföringen av frövara och plantor, och som sedan 1975 inte har förändrats på ett betydande sätt. Direktivets text sammanfaller i grundelementen - mål, antal kategorier, definitioner av frökällor, etc. med det andra stora systemet, på internationell nivå, för saluföring av skogsodlingsmaterial: OECD:s. De senaste åren har ett arbete ägt rum för att förnya detta system och det finns en ny text som väntar på att godkännas av rådet. Sammanfallandet av de två texterna kan inte annat än underlätta saluförandet av dessa material. Jag vill, och måste, också gratulera Pesälä till hans betänkande. Jag är enig med honom om att den planerade tidsfristen för att direktivet skall träda i kraft inte kan vara 1 januari 2000, utan måste ökas med åtminstone tre månader för att ge medlemsstaterna tid att anpassa sig till direktivet. Andra ändringsförslag från andra ledamöter, till exempel de som ingivits av Schierhuber, måste också tas emot med tillfredsställelse, bland dem det som kräver en förstärkt kontroll av varuflödet genom ett offentligt ursprungsbevis. Men det finns en mycket viktig punkt vi måste ta hänsyn till: i motiveringen specificeras att man garanterar materialens yttre kvalitet; emellertid tar punkt d) i Bilaga VII upp detta mycket generellt. Detta är ingen struntsak. Plantans kvalitet är väsentlig i Medelhavsmiljön, där återplanteringarna sker under mycket besvärliga förhållanden. Erfarenheten visar att från vissa storlekar har plantan ingen möjlighet att överleva i mark, vilket gäller många områden i södra Europa, där torkan är väldigt extrem. Detta tvingar fram, för att hjälpa plantan att få rotfäste, en användning av plantor som drivits upp i klump och med väl utvecklade rotsystem, medan man i andra länder framgångsrikt planterar med barrot. Plantans yttre kvalitet har stor betydelse, inte bara för hur hög procent av plantorna som överlever, vilket kan gå ner från 85 till 20 procent, utan också i den framtida utvecklingen under de extremt hårda villkoren för plantering i detta klimat. Den yttre kvaliteten är en av de faktorer som avgör den framtida skogens kvalitet. Om man alltså inte reglerar normerna för plantans yttre kvalitet kan det medföra mycket allvarliga problem, eftersom det gör att plantor av alla storlekar kan dyka upp på marknaderna. Tänk på att vissa medlemsstater redan har rättsliga instrument för att reglera detta. Det är viktigt för hela Europas miljö att planteringarna genomförs på ett bra sätt och att inte stora delar av dem misslyckas. Plantorna måste vara de rätta, sådana som går att använda, för tyvärr kan man i många delar av Europa inte plantera det man vill utan det som går. För att utforma en lämplig hantering av detta olösta problem i förslagstexten, håller rådet på att enas om att införa en ny punkt sju som beskriver de yttre egenskaper som skall krävas för att kunna saluföra de skogssorter som är bäst anpassade till de svåra mark- och klimatvillkoren, i Medelhavsområdet inom gemenskapen. Härifrån vill jag applådera och uppmuntra denna lösning, vilken jag hoppas att Europeiska kommissionen ansluter sig till.
Herr talman, fru kommissionär! När vi diskuterar den här frågan kommer jag närmast att tänka på ordstävet att många inte kan se skogen för bara träd. Det är uppenbart att det är nödvändigt med en aktualisering av detta direktiv på grund av anslutningen av nya medlemsstater och utvecklingen på den inre marknaden, liksom forskningen inom skogsodlingen. Det är förnuftigt att harmoniseringen av EU-beteckningarna underlättar handeln inom EU och även med OECD. Men direktivet tar inte hänsyn till medlemsstaternas olika behov. Detta nya direktiv kommer enligt våra experter i Tyskland och den tyska skogshushållningen att på lång sikt påverka skogsplantskolenäringen negativt. Kontrollen bör inskränka sig till skogsföretag och inte som det sägs i dokumentet innebära kontroll av alla företag. Dessa krav skulle i så fall också beröra företag som inte alls producerar något skogsodlingsmaterial. I min region minskar beredvilligheten att odla skog mycket starkt just bland efterträdarna på gårdarna. Det är ekonomiska överväganden som medför att en sådan grundinställning breder ut sig. Jag vill helt enkelt inför detta forum säga att jag vet vad jag talar om, ty skogsodling har länge spelat en stor roll i vår egen verksamhet. I detta sammanhang vill jag gärna påpeka att de tyska skogsplantskolornas existens är hotad. Med tanke på förändringen av skogsodlingen i mitt land i riktning mot föryngring av naturen, i riktning mot en massiv tillbakagång av plantbehovet och även i riktning mot brist på allmänna medel måste jag verkligen här göra er uppmärksamma på detta. Kontrollsystemet skall nu konkretiseras fram till år 2003. Våra experter har sagt mig att de anser denna tidsperiod vara för kort. Direktivet är därför inte godtagbart som det ser ut; det tar inte hänsyn till de geografiska regionala skillnaderna inom EU. I de nordliga länderna har vi att göra med jättelika skogsområden, som har ett enda registernummer, så att en nyreglering inte heller erbjuder några som helst problem för områdena där. Jag vill gärna utnyttja enbart halva min talartid, men vi bör i hela diskussionen betänka att vi inte bara skall ta hänsyn till det nordiska sättet att se, att vi inte bara skall betänka de österrikiska skogsentusiasternas överfulla hjärtan, utan vi skall i mitten av EU, dvs. också i Tyskland, lägga stort värde vid öppningsklausuler, för att det hela också faktiskt skall vara genomförbart.
. (EN) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och naturligtvis dess föredragande, Pesälä, för det mycket positiva förhållningssättet till kommissionens förslag; och kommissionen uppskattar det breda stöd förslaget fått. Det föreliggande förslaget syftar till att uppdatera den befintliga lagstiftningen om saluföring av skogsodlingsmaterial så att denna beaktar den anslutning av nya medlemsstater som skett sedan 1975, den inre marknaden och vetenskapliga framsteg. Det har lagts fram 22 ändringsförslag. Jag kan godta huvuddelen av dem i deras nuvarande lydelse eller med mindre ändringar med hänsyn till formuleringarna eller presentationen. Kommissionen kan godta ändringsförslag 23 som det lagts fram av Pesälä. Låt mig kommentera de fyra ändringsförslag som kommissionen inte kan godta. Jag tar först upp ändringsförslag 4. I enlighet med ändringsförslaget bör en uttrycklig hänvisning till subsidiaritetsprincipen infogas i ingressen. Kommissionen godtar inte detta. Förslaget grundas på artikel 37 i fördraget och innebär att gemenskapen är ensamt behörig. I kommissionens förslag har man emellertid fullt ut beaktat de särskilda förhållanden som råder i vissa medlemsstater eller vissa delar av dessa och texten återspeglar uttryckligen denna ståndpunkt. Vi kommer så till ändringsförslag 7. Kommissionen fastställer i första delen av artikel 5.2 b att de förfaranden som säkerställer miljöriskbedömningen och andra relevanta åtgärder skall motsvara de som fastställs i rådets direktiv 90/220. De kommer att införas i en förordning längre fram i tiden. Enligt det framlagda ändringsförslaget skall det allmänna uttrycket av relevanta åtgärder ersättas med en fastställd lista över åtgärder Kommissionen anser att detta är olämpligt med hänsyn till att varje form av uttömmande lista på ett onödigt sätt skulle begränsa bestämmelsens räckvidd. Vad gäller den andra delen av ändringsförslaget, kan jag acceptera tillfogandet av en hänvisning till Europaparlamentet i den framtida förordningen. Ändringsförslag 10: Enligt det framlagda ändringsförslag skall vid saluföring ett offentligt ursprungsbevis medfölja under hela transporten av skogsodlingsmaterialet. Kommissionen stöder syftet att se till att handelsflödet kontrolleras, men införandet av ett sådant bevis skulle bli en onödig börda för handeln. Enligt kommissionen är det bättre att införa lämpliga ändringar med hänsyn till det befintliga stamintyget. Till sist, ändringsförslag 17: Enligt det framlagda ändringsförslaget skall medlemsstaterna fastställa de krav som deras skogsodlingsmaterial skall uppfylla för att klara av särskilda klimatförhållanden eller utsatta högtbelägna områden. Kommissionen är för berättigade undantag när de väldefinierade med tanke på deras innehåll, t.ex. för en region inom gemenskapen med särskilda klimatförhållanden och med tanke på de förfaranden som följer. Kommissionen menar att det framlagda ändringsförslaget har en för bred bas och att man inför möjligheten för medlemsstaterna att ensidigt förbjuda saluföring av skogsodlingsmaterial. Detta är mina kommentarer och jag vill tacka er för er uppmärksamhet, och återigen tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0068/1999) av Ayuso för utskottet för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2201/1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker [KOM(1999) 376 - C5-0140/1999 - 1999/0161(CNS)].
Herr talman, herr kommissionär! I förordning (EG) nr 2201/1996 föreskrivs stödet till industrin för bearbetning av tomater för att kompensera för olika råvarukostnader i gemenskapen i förhållande till världsmarknaden. Detta stöd beviljas genom en allmän kvot i Europeiska unionen på nästan sju miljoner ton, vilket fördelas vart femte år per produktgrupp, skalade tomater, tomatkoncentrat och andra produkter. Varje år, i varje medlemsstat, fördelas de i enlighet med medelvärdet av de kvantiteter som producerats till minimipriset under de tre regleringsår som föregår det regleringsår för vilket fördelningen sker. Denna förordning fördelar kvoterna, för regleringsåren 1997-1998 och 1998-1999, vilken förändrades något 1997 genom att omfördelas från en grupp till en annan. Därifrån sker fördelningen för nästa regleringsår i enlighet med medelvärdet av de producerade kvantiteterna under de tre föregående regleringsåren, i enlighet med artikel 6.4 i nämnda förordning. Mer än en förändring av förordningen innebär förslaget ett avtal med ministerrådet; det är i själva verket ett undantag från förordningen eftersom Portugal inte lyckades uppnå den kvot som tilldelats landet för regleringsåret 1997-1998 på grund av dåliga meteorologiska förutsättningar, enligt vad man hävdar. Förslaget syftar till att tilldela Portugal en extra kvantitet på 83 468 ton för regleringsåret 1999/2000 och för regleringsåret 2001, skillnaden mellan den kvot som beräknats utifrån de kvantiteter som bearbetades 1997/98 och den kvot som beräknats genom att ersätta denna kvantitet med 884 592 ton. Denna ökning av kvoten får inga ekonomiska konsekvenser för övriga länder eftersom kommissionen finansierar den extra tilldelningen till Portugal genom en ad hoc-budget. Avtalet med ministerrådet har dock väckt ett stort missnöje hos producenter i övriga länder, konkret Spanien, Italien och Grekland, vilka verkligen är mycket konkurrenskraftiga i bearbetning och produktion av tomater. Som ni känner till, herr talman, har det till och med varit demonstrationer framför det spanska jordbruksdepartementet mot det man tror är en gratis present som ges Portugal. En mer rättvis, tydlig och öppen form att skriva kontrakten och fördelningarna skulle vara att gå över från kvotmekanismen till ett system med garantitrösklar. Detta skulle till en del kunna tillfredsställa producenterna i de mer konkurrenskraftiga länderna. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och parlamentet försöker inte på något sätt att göra det svårare för Portugal att få denna extra tilldelning för att kunna anpassa sig och bli allt mer konkurrenskraftigt i sin tomatproduktion, men det skulle vara ett viktigt tillfälle att gå över från kvotmekanismen till systemet med garantitrösklar för varje land. De ändringsförslag jag har ingivit till detta förslag till ändring av förordning har denna inriktning: två finns i skälen, där formeln för stöd till bearbetning betraktas som verkligt betydelsefull, att kvoten är otillräcklig och att kommissionen, före inledningen av nästa regleringsår, skall lägga fram ett förslag om att gå över från kvoter till trösklar. Jag hoppas att kommissionen godtar det.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka vår kollega så hjärtligt för hennes första betänkande. Jag vill i dag i mitt inlägg om detta ta upp ett par tankar som jag tror inte bara behandlar en rent teknisk fråga, utan också ger en principiell antydan, ty jag anser att vi även inom jordbrukspolitiken bör tänka mycket mer globalt, redan från första början. Det europeiska jordbruket, och vi är ju alla överens om den europeiska jordbruksmodellen, måste utformas så att våra jordbrukare i alla delar av Europa har en överlevnadschans. Jordbruket såväl som hela landsbygden måste vara livskraftiga, så att flera generationer efter oss kan få leva i ett intakt område. Det betyder att det måste vara möjligt med jordbruk både i gynnsamma lägen och i missgynnade regioner som är klimatiskt utsatta eller perifera. Vårt jordbruk utmärker sig genom att det har så många funktioner på landsbygden, och det måste inrättas så att även jordbrukarna kan få optimala villkor för sina olika odlade produkter. Europa utmärks av sin mångfald, och här menar jag inte bara mångfalden regioner och kulturer, utan också mångfalden produkter och livsmedel som gör Europa unikt. Jordbrukarna lämnar här ett stort bidrag till denna kulturella identitet i ländernas regioner, ty det som odlas, alltså den ursprungliga produktionen, har i generationer inte bara präglat köket, utan också seder och livsfilosofi hos befolkningen. Detta innebär en särskild bindning även till hembygden. Utan regionala rötter, som människan utvecklas i, finns det inte något fundament eller någon bas för en framtid. Det traditionella köket, som har utvecklats ur regionalt odlade produkter, och dessa produkter måste naturligtvis vara anpassade till klimatet, innebär emellertid läckerheter inte bara för den inhemska befolkningen, utan för alla som blickar längre än till den egna grytan. Just mängden av dessa lokala och regionala specialiteter är unik i Europa. Den måste bevaras, eftersom den är en guldgruva som inte kan jämföras med det som finns i någon annan region i världen. Som jag redan sagt är Europa, och måste också i framtiden förbli, unikt, berömt och omtyckt. Därför frågar jag er: Har ni verkligen någon gång varit i södra Europa och smakat de tomater som växer där? Smaken är omisskännlig. Jag tror att vi här inom ramen för den europeiska jordbrukspolitiken bör se till att dessa tomater även i fortsättningen kan odlas, skördas och bearbetas i dessa regioner. Det måste fastslås lämpliga bestämmelser så att det för den händelse att skörden slår fel också finns förnuftiga, flexibla kvotbestämmelser och en obyråkratisk hantering. Men en sak måste samtidigt stå klar, nämligen att alla dessa åtgärder måste vara utrustade med stränga kontroll- och övervakningsmekanismer, och jag tror att detta skulle vara en positiv början för framtiden på många områden.
Herr talman! Jag tycker att Ayuso har gjort ett bra parlamentsarbete genom detta betänkande, och jag är också positiv till det stöd ett grannland genom denna åtgärd får, ett för mig så älskat broderland som Portugal. Allt detta är positivt. Däremot är jag negativ till, och klandrar rådets förfaringssätt. Det är förkastligt att ministerrådet avslutar med dessa små stötande presenter, och på så sätt försöker förmildra Agenda 2000. Det förvånar mig inte, herr talman, att rådet är frånvarande, att det inte visar sig, att det skäms över detta slutet på festen, en slutlig utdelning av skamliga förmåner. Eller vi skulle kanske kunna tala om toppmöten som slutar med toppmötenas hafsverk. Det är vad ministerrådets förfarande är vad gäller denna åtgärds hur, när och varför. Vi sade det då, den 14 juni. Då sade vi till president Aznar att han inte försvarade de spanska intressena och att han genom detta förfarande förnedrade Spaniens representation. Och vi upprepar det nu. För Europaparlamentet fullbordas dessa saker genom rådets omröstning och det enda som återstår för oss är att påpeka att denna åtgärd har skapat ett enormt missnöje hos övriga producenter i medlemsstaterna, säga att det exceptionella i denna åtgärd inte föreskrivs i förordningen, och peka på att även de andra medlemsstaterna har haft negativa klimatförutsättningar och trots det har de inte fått det som man nu ger i present till Portugal. En ökning av den portugisiska kvoten tomatkoncentrat med 83 468 ton för regleringsåret 1999-2000, plus andra förmåner för regleringsåret 2000-2001 som innehåller retroaktiva kvotökningar, till exempel de för 1997 och 1998, på 83 468 ton som extra kvantitet. För allt detta, herr talman, avpassar man en ad hoc-budget. Till budgetåret 2000 innebär det mer än 500 miljoner pesetas - 532 miljoner pesetas -, 3,2 miljoner euro. Som sagt: lyckönskningar till Portugal, klander till rådet. Föredraganden har varit mycket explicit, men det går inte att förstå någonting alls eftersom vi står inför en förordning som är en härva av ogenomtränglighet och undantag. Rådet har, i stället för att förbättra den, försämrat den.
Herr talman, kära kolleger! Vi stöder kommissionens förslag om en tillfällig ökning av den portugisiska kvoten för bearbetade tomater som en ersättning för den låga produktionen under regleringsåret 1997-1998 på grund av väderleksförhållanden. Notera också att denna extra kvantitet inte ens kompenserar den totala produktionspotentialen under normala klimatförhållanden: den tjänar bara till att mildra förlusterna när kvoterna fördelas på medlemsstaterna. När det gäller de förslag som läggs fram i betänkandet, anser vi också att det är nödvändigt att en reform genomförs då den nuvarande situationen har snedvridande effekter - vilket erfarenheten redan har visat -, men det är nödvändigt att vara medvetna om att en reform måste ta hänsyn till resultaten av det nuvarande regleringsåret och den potentiella portugisiska produktionen under normala klimatförhållanden. Vi tycker alltså att det är mer korrekt att öka och förbättra det nuvarande kvotsystemet, med parallella ökningar av de totala stödbeloppen till produktionen, än att gå över till ett allmänt system med garantitrösklar som skulle kunna medföra en bestraffning av alla producenter och inte bara dem som har överskridit sina kvoter.
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Jag tackar föredraganden för hennes utmärkta betänkande. Hon var ju i den andra delen också beredd att komma med förslag, och hon har formulerat impulser för vår framtida politik. Vi talar om produktionsstöd för bearbetade tomatprodukter. Basen för detta är bearbetningskvoterna, som motsvarar en bestämd mängd färska tomater. Förordningen innebär att kvoterna årligen kommer att omfördelas mellan medlemsstaterna. Grundvalen för denna omfördelning utgörs av produktionen under de föregående åren. I Portugal var väderleksförhållandena under säsongen 1997/98 utomordentligt dåliga. Detta orsakade en tydlig tillbakagång i tomatproduktionen, vilket å sin sida ledde till en minskning av den portugisiska kvoten för tomatkoncentrat om 83 468 ton och till en motsvarande ökning av kvoten för tre andra medlemsländer. En liknande situation kommer att uppstå även vid uppdelning av kvoterna för säsongen 2000/01. Med det nu föreliggande förslaget till förordning bör detta problem lösas, dvs. den portugisiska kvoten för tomatkoncentrat för säsongen 1999/2000 kommer att höjas med 83 468 ton, och beträffande bestämningen av kvoterna för kommande säsong 2000/01 planeras särskilda bestämmelser. Det handlar alltså om en punktvis, tidsbegränsad ändring av kvottilldelningen. Därigenom skall man lösa ett speciellt problem som uppkommit i en medlemsstat. Men oberoende av denna ändring kommer kommissionen att underkasta nuvarande bestämmelser en omfattande granskning. Resultaten av denna granskning kommer kommissionen att tillställa rådet under loppet av år 2000. Nödvändiga ändringar i bestämmelserna, följdändringar på grund av dessa bestämmelser, skulle sedan komma att tillämpas från och med säsongen 2001/02. Inom ramen för denna omfattande granskning kommer kommissionen sedan också att ingående ägna sig åt rekommendationerna i de tre ändringsförslagen. I dessa ändringsförslag handlar det framför allt om att ersätta kvoterna med en garantitröskel. Denna garantitröskel skall delas upp på medlemsstaterna, och det handlar om att höja dessa mängder. Så länge det inte föreligger något resultat av den omfattande granskning som jag aviserat, vilken också kommer att ta hänsyn till budgettvånget, kan kommissionen inte anta dessa ändringsförslag. Detta säger jag därför att ändringsförslagen går långt utöver det mycket snävt avgränsade särskilda problem som vi skall besluta om i dag, men jag vill uttryckligen säga att kommissionen uppskattar de konstruktiva egenskaperna i dessa ändringsförslag.
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. (Sammanträdet avslutades kl. 22.50.)
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag skulle vilja uttala min mycket stora besvikelse över det faktum att revisionsrättens ordförande inte lämnade sin rapport i går. Han borde ha lämnat sin rapport. Han borde ha ställt in varje annan förpliktelse som han hade. Han borde ha prioriterat att lämna denna rapport till parlamentet. Vi ber honom att göra det bara en gång om året, och varje annan förpliktelse borde ha varit mindre väsentlig än detta mycket viktiga tillfälle att låta oss veta exakt vad han tycker om de europeiska institutionerna. Jag är besviken, och jag skulle vilja be er att skriva till revisionsrättens ordförande för att framföra kammarens besvikelse.
Tack så mycket, fru Morgan, för er anmärkning. Jag skall göra detta. Jag skall också säga att jag noterar er anmärkning och att talmanskonferensen också kommer att notera denna sak.
Herr talman, beträffande samma ämne. Uppenbarligen var tiden alltför knapp; ändå gavs föredragningslistan ut i rätt tid och vi visste hur det skulle gå. Jag beklagar djupt att det blev som det blev och det ser nu ut som om parlamentet inte skulle godkänna betänkandet. Jag menar därför att vi bör ta kontakt med revisionsrätten och lägga rapporten från revisionsrätten på ett sådant ställe i nästa sammanträde i Strasbourg att vi får tid att försäkra oss om att dess ordförande kan komma och presentera sin rapport. Vi kan inte hålla på och skjuta upp detta hela tiden. Jag vill inte ha någon allvarligare interinstitutionell konflikt. Normalt får vi denna rapport i slutet av året, vanligen i november. Det skulle ha kunnat bli så i år också. Jag beklagar djupt att det inte gick.
Tack så mycket, fru Theato, era anmärkningar är relevanta och motiverade och jag tror att under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg kommer sakerna att organiseras i enlighet med er protest, om vi kallar den så, eller er anmärkning.
Herr talman! När ett parlament, på ett högst oansvarigt sätt, stänger dörren för politiska åsikter, såsom hände i går här bland oss, öppnar det dörren på vid gavel för den väpnade kampen. Vi, Euskal Herritarrok, tror att politiska konflikter måste lösas med politiska medel, men vad vi har sett i denna kammare är faktiskt stöd för våld. Detta parlament stödde utan tvekan fredsprocessen i Nordirland, och jag gratulerar också av hela mitt hjärta det irländska folket och alla människor i Storbritannien till deras framgång. Downing Street-förklaringen från 1993, i vilken det irländska folkets rätt till självbestämmande erkänns, visar oss bättre än någonting annat att det bara är genom politiska förhandlingar som en verklig och bestående lösning kan nås någonstans. Kan vi förvänta oss en liknande analys från Europeiska unionens sida med avseende på den politiska konflikt som pågår i Baskien? Kan ert Europaparlament, herr talman, belysa exemplet med John Major och David Trimble för att visa Jospin och Aznar den väg som de omedelbart måste beträda?
Herr talman! I går begärde jag ordet, men jag fick det inte av den person som innehade ordförandeskapet. I går - och i dag - ville jag bara säga att man i den spanska författningen uppställer en modell för självstyre som är betydligt mera generös än den man fått i Nordirland. För det andra att detta självstyre i huvudsak har utnyttjats av nationalistiska krafter, och just nu enbart av nationalister. Det finns inte som i Nordirland en fördelning mellan nationalister och icke-nationalister. Vissa politiska krafter - vilket vi precis har sett - är av annan åsikt än den som kommer till uttryck i den spanska författningen. I vår författning utövas denna meningsskiljaktighet genom demokratiska metoder, på ett fredligt sätt, och de partier som vill bryta författningsordningen går till val under oberoende flagg. Vad det handlar om är att bestämma sig för om det är tillåtet eller inte att döda den som är av annan åsikt. Herr talman, avslutningsvis vill jag säga att vi i min generation under 40 år upprepade gånger fick höra att det bästa man kunde göra med valurnorna var att förstöra dem och ersätta ordens logik med knytnävar och pistoler. De barn i Spanien som undkommit med rena händer vill inte höra de orden igen.
Herr García-Margallo! Som ni vet, och oberoende värdet av era ord, är det klart att denna debatt inte finns med i föredragningslistan och jag måste hålla mig till den. (Parlamentet justerade protokollet)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0076/1999) av Torres Marques för utskottet för ekonomi och valutafrågor om rapporten från kommissionen till rådet om längden på perioden för övergång till euron (KOM(1999) 174 - C5-0108/1999).
Herr talman! Jag har i mina händer en teckning som rör mitt betänkande vilken jag skulle vilja dela ut till de närvarande. Jag vore tacksam om talmannen såg till att detta blev gjort. Jag vill börja mitt inlägg med att tacka kommissionär Pedro Solbes Mira för hans närvaro i dag här i kammaren. Jag fick tidigare veta att kommissionären redan hade andra åtaganden med ett möte med centralbankerna men att han, när han informerades om att denna debatt skulle äga rum samtidigt, valde att komma hit till parlamentet i dag. Jag vill notera hans val och tacka honom för det. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Ämnet för detta betänkande var längden på perioden för övergång till euron. På mitt förslag samtyckte utskottet för ekonomi och valutafrågor till att utöka betänkandets omfattning eftersom det föreslagna ämnet under tiden hade passerats av flera händelser, bland dem själva valen till Europaparlamentet. Nu är de verkliga problemen andra. Ju fler rådfrågningar jag har genomfört och ju fler betänkanden jag har läst i dessa frågor, desto mer övertygad är jag om att den allmänna tendensen är, å ena sidan, en drastisk förkortning av övergångsperioden med parallell användning av den nationella valutan och euron, och å andra sidan, ett förverkligande av en period av distribution i förväg som är tidigarelagd till åtminstone den 1 december 2001. Ju mer man studerar problemet och talar om de direkta aktörerna (konsumenter och detaljhandel), desto bättre förstår man att den dominerande tanken är att ju längre perioden av parallell användning är, desto fler blir svårigheterna. Tanken om att "förlängda tidsgränser underlättar" har allt färre förespråkare. Den karikatyr jag bad få utdelad förklarar bättre än många argument vissa av de svårigheter vi kan komma att möta. Då vi accepterar att övergångsperioden varar till den 1 januari 2002, är det viktigt att nu ta upp övriga problem eftersom en bra lösning på dem är av yttersta vikt för eurons trovärdighet, vilken vi alla önskar. Därför tar detta betänkande, herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar, bara upp de längsta tidsgränserna, vilka man föredrar att hålla så korta som möjligt för att alla scenarier skall bli framkomliga, även en "big bang" utifrån rättsliga instrument, om detta fram till år 2002 skulle anses som den bästa lösningen. Våra viktigaste förslag är: ett: en så kort period som möjligt för parallell användning av nationell valuta och euron, två: en period av förhandsdistribution - frontloading - till banker, detaljhandel, offentliga förvaltningar och konsumenter senast den 1 december 2001, tre: prissättning i euro med motsvarande prissättning i nationell valuta, företrädesvis från 1 januari 2001, fyra: informationskampanjer som blir allt intensivare fram till år 2002, speciellt till de svagaste grupperna, genom en systematisk kampanj tillsammans med utbildningsväsendet, de icke-statliga organisationerna och informationsmedier i allmänhet, framför allt genom television på bra sändningstider, i nyhetssändningar och under sportprogram med stor publik, fem: ett ökat användande av elektroniska betalningsmedel och kredit- och betalkort, samt skapandet av ett elektroniskt kortbaserat betalsystem för hela euroområdet när det är tekniskt möjligt och användningen är så utbredd att kostnaderna kan bli så låga som möjligt, sex: anpassning av varu- och tjänsteapparater till betalkorten fram till år 2002, och att dessa apparater upphör att fungera med mynt och sedlar så snart som möjligt, sju: skapandet, senast fram till år 2002, av ett system för integrerad betalning som gör det möjligt att skapa en marknad av euroområdet med samma regler som på de nationella marknaderna. Herr talman! De ämnen som tas upp i detta betänkande kräver, var och en av dem, en mer detaljerad och långtgående granskning, tillämpningen måste vara helt säker, klar och accepterad av befolkningen. Vi hoppas därför att kommissionen lägger fram de åtgärder den anser behöver vidtas i denna fråga. Hela denna fråga måste, på grund av dess betydelse för medborgarnas dagliga liv, följas på mycket nära håll av Europaparlamentet, den direkta företrädaren för väljarna. Jag hoppas att kommissionen, rådet och Europeiska centralbanken bara fattar viktiga beslut i denna fråga efter att ha rådfrågat oss.
Herr talman! Den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen inleddes effektivt den 1 januari i år, precis vad som bestämts i enlighet med manuskriptet från Madrid. Rådet har med stöd av detta parlament beslutat, likaså i enlighet med detta manuskript, att de mynt och sedlar som är utfärdade i euro skall sättas i omlopp som lagliga betalningsmedel från och med den 1 januari 2002. Den största förtjänsten från Madrid är att man på ett tidigt stadium ställde upp ett tidsschema kring vilket det förts samtal på bred front. Min grupp stöder kommissionens ställningstagande att det bästa är att den så kallade övergångsperioden förblir intakt, trots det faktum att den slutar samtidigt som rusningen i handeln vid slutet av året infaller. Men förberedelserna är för långt framskridna för att det fortfarande skall vara möjligt att genomföra förändringar med gott resultat. Den 1 januari 2002 blir euron det lagliga betalningsmedlet i euroområdet. Nationella pengar får finnas kvar i omlopp högst sex månader, men de nationella lagstiftarna kan korta denna period för sitt territorium. Många människor kommer att märka av eurons och den monetära unionens ankomst ordentligt först när de måste genomföra övergången i sin egen portmonnä. Acceptansen hos den breda allmänheten av allt arbete kring den ekonomiska och monetära unionen kommer att vara beroende av det sätt på vilket den faktiska övergången sker omkring år 2002. Alla komplikationer och allt krångel som går att förutse och förebygga måste också undvikas. I min grupp fruktar många den förvirring, otrygghet, osäkerhetskänsla och tidsförlust som en dubbel myntcirkulation kommer att medföra. Big bang-scenariot är fortfarande attraktivt för oss, men det är inte alla medlemsstater som är övertygade om detta. Det är anledningen till vår uppmaning att under alla omständigheter se till att perioderna med dubbel myntcirkulation blir så korta som möjligt. Hur som helst är det så att en smidig övergång, om den äger rum i kombination med en kort period av dubbel myntcirkulation eller inte, inte är möjlig utan frontloading. Att Europeiska centralbanken övergett sitt tidigare ställningstagande mot frontloading var för oss en verklig lättnad. Frontloading är ett måste för att få införandet av euron att lyckas i praktiken. I resolutionen rekommenderar vi detta med försiktiga villkor. Och sedan ytterligare något om två andra aspekter. För det första delar vi föredragandens synpunkt att i fråga om dubbel cirkulation bör detaljhandeln ge växelpengar tillbaka i euro. Det ökar dessutom utsikterna för att hålla perioderna med dubbel myntcirkulation så korta som möjligt i medlemsstaterna. För det andra är vi övertygade om att parallell prisangivelse är någonting positivt. Vid sidan av euron vill vi helt klart se nationella prisangivelser ytterligare en tid efter år 2002. Det är i första hand nödvändigt för konsumenterna, men även detaljhandeln inser i sammanhanget mycket väl att den också har nytta av detta. Men att redan nu tala om att ställa upp lagstadgade skyldigheter i fråga om dessa två punkter, det förefaller oss inte vara lägligt, och framför allt har det ännu inte blivit lägligt. Ni har förstått att PPE-gruppen anser att kollega Torres Marques har utfört ett förträffligt arbete och att vi stöder hennes betänkande fullt ut. När vi om en stund kommer till ändringsförslagen vid omröstningen kommer vi bara att tillföra några små förbättringar. Vi hoppas att medlemsstaterna och även de europeiska institutionerna för övrigt kommer att ta hänsyn till att vi måste rådfrågas när det är dags att ta ytterligare steg, och detta för att införandet av euromynten och eurosedlarna skall kunna bli en verklig succé år 2002.