text
stringlengths
3
37k
Fru talman! En ordningsfråga. Det är vänligt av Corbett att ta upp punkterna i bilaga III till vår arbetsordning. Med tanke på att det här är ett femtioårsjubileum så skulle vi kunna ta det här vid vilken sammanträdesperiod som helst, i stället för just den här. Därför skulle vi kunna lägga fram det som debattförslag för ett framtida tillfälle.
Jag låter nu begäran från europeiska socialdemokratiska partiets grupp gå till omröstning. (Parlamentet avslog begäran.) Vi går nu vidare till begäran från den liberala gruppen om Angola. (Parlamentet avslog begäran.) Eftersom ingen av dessa tre underpunkter lagts till under punkten "Mänskliga rättigheter" föreslår jag att vi lägger till punkten om kvarhållande av politiska fångar i Djibouti. Kan ni instämma i mitt förslag?
Jag instämmer fullständigt i ert förslag, men jag beklagar att det kom först nu. Jag antar att Swoboda och hans vänner skulle ha röstat annorlunda nyss om förslaget rörande de politiska fångarna i Djibouti om de hade vetat att denna punkt om Nicaragua kunde tas upp på föredragningslistan. Jag föreslår därför att omröstningen om fångarna i Djibouti görs om.
Men den punkten, villkoren för kvarhållande av politiska fångar i Djibouti, behålls, herr Wurtz. Allt är som det skall. Jag måste hålla mig till kammarens önskemål. Jag konstaterar att ingen av de tre underpunkter som föreslagits som tillägg valdes. Jag tar mig därför friheten att fråga er om ni kan instämma i att lägga till Nicaragua som underpunkt. Det förefaller mig helt korrekt. (Parlamentet gav sitt samtycke.) Fredag: inga ändringar har föreslagits. (Föredragningslistan fastställdes med dessa ändringar.)
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande av kommissionen om WTO:s millennierunda (Seattle, 30 november - 3 december 1999). Jag hälsar Pascal Lamy välkommen och ger honom genast ordet.
Fru talman! Konferensen i Seattle var ett misslyckande. Varför? Två av orsakerna kan tillskrivas omständigheterna och en av orsakerna är en ren sakfråga. Omständigheterna känner ni till. Till att börja med misslyckades konferensen på grund av tidsbrist. Det var bara fredag eftermiddag kvar, dvs. för litet tid för att kunna nå en överenskommelse inom rimlig tid. Detta beror i sin tur på hur själva konferensen var upplagd, eftersom den inte medgav några egentliga förhandlingar under de två sista dagarna. Det fanns också en annan omständighet som bidrog till misslyckandet, nämligen en uppenbar oförmåga bland vissa delegationer att inleda en verklig förhandlingsprocess om dagordningen, och ur den synvinkeln måste man fråga sig om det var så lämpligt att inledningen av konferensen sammanföll med inledning av valkampanjen i Förenta staterna. Det visade sig faktiskt att landet inte var berett att ändra sig på något område, vilket definitionsmässigt gör det svårt att lyckas med förhandlingarna. När det gäller sakfrågan tror jag att konferensen misslyckandes kan förklaras av skillnaden mellan Världshandelsorganisationens ambitioner och dess medel. WTO:s förfaranden har visat sig vara dåligt anpassade till behovet att samtidigt integrera nya aktörer, dvs. ett ökande antal utvecklingsländer som också vill ha plats runt bordet, och nya områden som ligger utanför våra traditionella dagordningar. Dessa nya områden känner ni ju till, exempelvis miljö och sociala normer. Med tanke på antalet aktörer och områden, samt meningsskiljaktigheter i sakfrågan, mellan ett antal deltagare var möjligheterna att uppnå ett avtal mycket små. Om vi för en stund stannar upp inför denna sakfråga, tror jag vi måste inse att WTO hädanefter inte skall övervaka en förhandling om avreglering mellan industrialiserade länder och att villkoren har förändrats på två sätt: för det första kan man inte längre nöja sig med att sänka tariffära och icke-tariffära hinder för handeln. Vi måste tänka på hur avregleringen påverkar de viktigaste parametrarna för våra utvecklingsmodeller, grundläggande rättigheter för anställda, skydd av miljö och hälsa, kulturell mångfald, jordbrukens många funktioner samt miljöns kvalitet. Och det är inte längre möjligt att begränsa förhandlingen till några få aktörer, såsom unionen och dess vänner, Förenta staterna och Cairns-gruppen. I Seattle var vi tvungna att mer än tidigare räkna med våra stora partner i tredje världen, Indien, Brasilien, Sydafrika, Egypten, de framväxande ekonomierna, bl.a. i Sydostasien och även med våra AVS-partner. I framtiden måste vi sannolikt också räkna med Kina. Kombinationen av nya områden och nya aktörer öppnar mycket stora utvecklingsperspektiv i riktning mot en kontrollerad världsomfattande utbredning, men det svåra i uppgiften är naturligtvis helt uppenbart. När det gäller diskussionspunkterna hade unionen förberett sig väl för Seattle genom att förespråka en bred dagordning som skulle uppfylla förväntningarna från det civila samhället, som parlamentet, den folkvalda instans som är den rättmätiga företrädaren för samhället, försvarade. När det gäller att utvidga förhandlingarna till att omfatta alla parter, inbegripet utvecklingsländerna, tog Europeiska unionen också initiativ till att inleda konferensen med ett erbjudande om att garantera de minst utvecklade länderna omfattande avgiftsfritt tillträde till industriländernas marknader. Unionen lyckades få Japan att ansluta sig till förslaget till att börja med, och kanske Förenta staterna och Canada så småningom. Men vi får inte låta oss luras utan bör hålla ögonen öppna. Utvecklingsländerna med låga inkomster kommer, liksom de framväxande ekonomierna, att kräva att de i utbyte mot att de accepterar vår dagordning när det gäller sociala frågor, miljö, hälsa och arbetstagares rättigheter får avsevärt bättre tillträde till våra marknader. Och Seattle visade att vi fortfarande måste övertyga dessa länder om att vår oro, er oro, är något mer än bara en reflex för att försvara en bekvämlighet som de ofta uppfattar som ett privilegium. Några ord slutligen om Europeiska unionens strategi i Seattle. Gemenskapen är rätt instans för att bygga broar mellan industriländernas och utvecklingsländernas ståndpunkter. Vi visade det i Seattle där vi var väl förberedda, såväl när det gäller innehållet som på det politiska planet, och där vi åtnjöt ett värdefullt stöd, tror jag, såväl från rådet som från parlamentet. Vi förblev enade men samtidigt öppna. Ibland ändrade vi oss om det bedömdes som nödvändigt för att föra förhandlingarna framåt. Det var exempelvis fallet med bioteknikgruppen, som jag vid ett tillfälle bedömde som lämplig att acceptera. Det gav upphov till livlig kritik från vissa medlemsstater, liksom från vissa parlamentariker. Jag tar ansvaret för den risk som då togs, med tanke på att Europeiska unionen var den enda delegation som drev på en ambitiös dagordning på miljöområdet. Jag är fortsatt övertygad om att en bioteknikgrupp med inriktning på att analysera fakta och inte på att förhandla skulle ha varit ett lågt pris att betala för att avsevärda miljömålsättningar skulle accepteras. Vi gjorde också stora ansträngningar när det gäller information och deltagande för att i handling omsätta de avsikter jag uttryckte för er vid utfrågningarna i parlamentet i september. En delegation med företrädare från parlamentet har ingått i vår gemenskapsdelegation. Vi har hela tiden behållit kontakten, vilket möjliggjort utbyte av information och åsikter något som visat sig extremt användbart för mig som förhandlare. Denna positiva erfarenhet stärker min övertygelse att vi måste fortsätta att knyta Europaparlamentet allt närmare utformningen av den gemensamma handelspolitiken. Inför en ökad öppenhet har vi också för första gången tagit med en grupp rådgivare som företräder arbetsmarknadens parter, Ekonomiska och sociala kommittén samt icke-statliga organisationer. Tack vare dem har vi upprätthållit kontakten med det civila samhället och med ekonomiska och sociala intressegrupper. Dagliga briefings anordnades för de ekonomiska organisationerna och de icke-statliga organisationer som ackrediterats vid WTO. Kort sagt, vi återkommer från Seattle med en känsla av att ha gjort mycket för att konferensen skulle lyckas. Nu måste vi fortsätta det arbete vi inlett. I vilken riktning skall vi gå och vad bör vi göra nu? Kommissionen anser att en ny runda på grundval av en bred dagordning skall prioriteras. Vi måste emellertid nu gå framåt med viss försiktighet. Ytterligare ett misslyckande skulle naturligtvis vara en katastrof. Det är i dag inte klart när vi på nytt kan starta förhandlingsrundan. Missnöjet bland utvecklingsländerna är en realitet och innan vi på nytt startar processen måste vi absolut komma tillrätta med bristerna på detta område, vilket kommer att ta litet tid. Vilka valmöjligheter har vi? Jag för min del ser tre. Det första scenariot innebär att snabbt inkalla en andra ministerkonferens. Enligt förespråkarna för detta scenario gjorde vi ändå framsteg i Seattle, exempelvis när det gäller frågorna om tillträde till marknaderna, och förenklingar när det gäller handel och tjänster. Ur den synvinkeln måste vi snabbt ta oss an de frågor som vi inte lyckades lösa i Seattle, såsom jordbruket, antidumpning och grundläggande sociala standarder. Förenta staternas president har just sagt att rundan snabbt skulle kunna inledas på nytt. Det bilaterala toppmötet denna vecka gör det möjligt för oss att kontrollera om detta är ett tecken på flexibilitet, eller om det bara handlar om att upprepa de kända amerikanska ståndpunkterna till förmån för en runda som bara handlar om tillträde till marknaden. Det andra scenariot är litet dunklare och omfattar hypotesen att Förenta staterna i vilket fall som helst inte ändrar sig under en valkampanj. Om det skulle visa sig vara sant skulle vi inte få se några framsteg före år 2001. Konsekvenserna av detta scenario är oroande. Utöver att vi förlorar värdefull tid innebär det också att det räcker med att en enda partner inte ändrar sig för att hela det multilaterala systemet skall förlamas. Det finns slutligen ett tredje scenario som jag skulle vilja kalla mellanliggande. Om vi inte vill vänta i 18 månader innan förhandlingarna återupptas måste vi redan nu försöka gå framåt steg för steg. Ett mellanliggande alternativ skulle kunna bidra till att återupprätta förtroendet för systemet och skapa villkor som gynnar en ny runda så snart som möjligt. Vi måste alltså fortsätta de pågående förberedelserna i Genève, bl.a. vår alliansprocess i riktning mot bredare förhandlingar. I sakfrågan skulle man kunna tänka sig följande steg. Till att börja med en institutionell reform av WTO. Långt före Seattle lämnade vi detaljerade förslag om öppenhet när det gäller WTO:s verksamhet. Vi måste gå ännu längre och noggrant fastställa orsakerna till de praktiska svårigheter som gjort att arbetet i Seattle gått långsammare, samt föreslå några konkreta lösningar när det gäller förhållandet mellan effektivitet och öppenhet. När det gäller öppenhet är det tydligt att beslutsfattande och förhandlingar måste rättfärdigas på ett tydligare och enhetligare sätt. När det gäller effektivitet, organisation av arbetet samt förfaranden och instanser måste ministerkonferenserna ses över för att leda till konkreta resultat. Ett av de förslag som lades fram av de ledamöter från Europaparlamentet som var närvarande i Seattle, och som upprepades förra veckan av ett antal av våra medlemsstater, var att en parlamentarisk kammare skulle sammankallas. Jag tycker att det är en utmärkt idé, eftersom vi då skulle kunna öka den demokratiska kontrollen av WTO:s arbete. Den tredje sakfrågan gäller utvecklingsländerna. De hör till de mest besvikna och är de som mest berörs av bristen på resultat. Att starta processen på nytt för en ny runda är avgörande om vi vill ha deras stöd. Ett sätt att erhålla detta stöd skulle vara att bibehålla vårt erbjudande till de minst utvecklade länderna och tillsammans fundera över samstämmigheten mellan WTO:s åtgärder och dem som genomförs av andra internationella institutioner, så att avregleringen inom handeln leder till en hållbar utveckling för samtliga utvecklingsländer, där vi bör börja med de fattigaste. Dessa mellanliggande steg som jag skissat upp skulle göra det möjligt för oss att hålla processen levande, så att vi så småningom kan inleda arbetet på nytt med en fullständig runda. Vi måste alltså kombinera två synsätt. Det ena i sakfrågan genom att försöka att bygga upp allianser och bevara stödet till förmån för ett brett synsätt på rundan, och det andra när det gäller formen, på det institutionella planet och förfarandena, för att införa det vi behöver under de kommande förhandlingarna. Det är i den riktningen vi vill arbeta, om rådet och parlamentet är överens med oss. (Livliga applåder)
Herr talman, herr kommissionär! Inget resultat alls är bättre än ett dåligt resultat. Det är den slutsats som också vi måste dra av de resultatlösa förhandlingarna i Seattle. Herr Lamy, får jag tacka er och hela kommissionsdelegationen för de goda förberedelserna och det briljanta sättet att sköta förhandlingarna på. Kommissionens dynamiska handlande har i nära samverkan med Europaparlamentets delegation visat att kommissionen med sin omfattande förhandlingsstrategi hade banat väg för möjligheten att lyckas. De dåliga förberedelserna från WTO:s sida, men också Förenta staternas och andra staters taktik tillät emellertid ingen framgångsrik uppgörelse. Så är det också med tillfredsställelse som vi inte bara noterar det återigen uttalade stödet för den parlamentariska WTO-församling vi krävt, utan vi hoppas att ni skall komma att stödja oss praktiskt gentemot WTO och dess ansvariga när detta skall genomföras. Samtidigt borde samarbetet mellan Europeiska unionen, Nordamerika, Mercosur, ASEAN och AVS göra det möjligt att organisera denna parlamentariska församling på ett effektivt sätt, varvid den regionala biten kan spela en viktig roll för en större verksamhet. Vad är det då som måste göras under kommande månader och kanske nästa år? Vi menar att vi måste bibehålla, och under kommande månader ytterligare bygga ut den globala förhandlingsstrategin. Vi måste inleda och fortsätta föra en nära dialog med vart och ett av de länder som ännu är främmande för vår ställning, även med nyligen industrialiserade länder och utvecklingsländer. Chanserna att övertyga dessa länder torde vara större ju mer koherenta vi förblir. Här borde följande kärnområden för handeln med varor och tjänster ställas i centrum: ytterligare sänkningar av tullar och avveckling av icke-tariffära handelshinder, investeringar, konkurrens och service, immateriella rättigheter, offentlig upphandling, elektronisk handel. Detta präglar den fortsatta avregleringen av handeln och är till gagn för de flesta av våra förhandlingspartner. Dessutom är WTO-reformen brådskande och absolut nödvändig. För det andra: den europeiska miljö- och hälsovårdspolicyn, minimistandarderna på det sociala området och biståndspolitiken bör i sammanhanget ha oförminskad betydelse. För det tredje: under de kommande jordbruksförhandlingarna borde den europeiska lantbruksmodellens multifunktionalitet, nämligen vidareutveckling av lantbruksregionerna, framställandet av kvalitetsprodukter inom jordbruket, miljö även med hänsyn till artikel 20 i WTO-överenskommelserna om jordbruket, ställas i centrum. Under de inledande förhandlingarna med Kina bör vi koncentrera oss på våra egna intressen, vilka delvis även står i strid med Förenta staternas intressen. Sänkningen av de höga kinesiska tullarna, skyddandet av immateriella rättigheter samt att underlätta för investeringar är i sammanhanget de viktigaste elementen. Hursomhelst borde det fortsatta arbetet med att öppna upp marknaden mot de minst utvecklade länderna - och det är något vi måste överväga gemensamt - realiseras mycket snart under förhandlingarna om den nya AVS-konventionen - jag vet inte om detta kan göras ensidigt. Dessa stater bör beviljas tillfälligt undantag på åtta till tio år för att långsamt kunna närma sig WTO:s regelverk utan att för den skull offra sin varaktiga utveckling.
Herr talman, herr kommissionär! Vi lyssnade uppmärksamt på ert anförande angående konferensen i Seattle och vi uppskattar er lojalitet till debatten här, till de uppgifter ni åtog er här, under sammanträdesperioden i november då denna sak diskuterades. Men det som är klart är, vilket ni har redogjort för, att inget avtal kom till stånd i Seattle och problemen kvarstår. De består och för oss socialister handlar det inte bara om ett misslyckande att inget avtal kom till stånd. Handelsvolymen har, efter Uruguayrundan, i enlighet med detta avtal ökat men tyvärr har klyftorna mellan industriländerna och utvecklingsländerna också gjort det. För dem som, liksom vi socialister, ser handeln som ett instrument som tjänar ett mer harmoniskt och framgångsrikt samhälle, är denna situation oroande. Därför är våra perspektiv fortfarande giltiga vad gäller innehåll, strategi och avtalets natur. Det är också värt att än en gång säga att vi, när det gäller innehållet, fortsätter att strida för miljöfrågorna, för konsumentskyddet, för sociala rättigheter, för de mänskliga rättigheterna, för kulturell mångfald och för jordbrukets mångsidighet. Inte i ett perspektiv på en snygg protektionistisk strategi för marknaderna utan för att bekräfta det internationella samhälle vi kan urskilja. När det gäller strategin önskar vi en samordning av rådets, kommissionens och Europaparlamentets krafter så att de enas om en och samma inriktning. Jag tycker också att det är viktigt, så som man kan sluta sig till av era ord, att vi inte blir helt beroende av USA och att vi kan finna nya partner, inte bara inom handeln, med andra regionala block och andra handelspotentialer i världen. För det tredje, när det gäller avtalets karaktär: det är klart att vi alla vill ha ett avtal men ett misslyckande är bättre än ett dåligt avtal. Därför förespråkar vi ett internationellt avtal, och inte sektorsvisa avtal, vilket USA än en gång försöker få igenom. Vi anser att marknaden inte är lösningen på alla problem, men orsakerna till allt dåligt beror inte heller på marknaden. Marknaden är viktig för att skapa rikedom och det är i detta perspektiv som vi här vill tala för ytterligare fem punkter. Punkt ett: en annan dagordning för Genève som inte bara innehåller "resterna" från Marrakech, Punkt två: bibehållandet av Europeiska unionens gemensamma strategi med en mångfald av partner, Punkt tre: större öppenhet och legitimitet i besluten, ett skäl till att vi stöder förslaget om en parlamentarisk instans för utövandet av den demokratiska kontrollen, Punkt fyra: att de europeiska institutionerna kan förstå de icke-statliga organisationernas närvaro i Seattle och framför allt att Europaparlament kan finna fora för diskussion, debatt och idéutbyten så att vi kan bli talesmän för detta civila samhälle som har identiska angelägenheter som vi. Slutligen, herr talman, vill jag avsluta med att säga att vi stöder den institutionella reform som kan ge utvecklingsländerna möjligheter att i högre grad beaktas i beslutsprocesserna inom Världshandelsorganisationen.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka Lamy för hans intressanta och hjälpsamma kommentarer nu på eftermiddagen och å ELDR-gruppens vägnar upprepa vår tacksamhet till honom och hans medarbetare för det nära samarbete som vi med framgång kunde inrätta i Seattle. En allmän kommentar, om jag får. Efter Seattle har det talats mycket om Världshandelsorganisationens brister med avseende på förfaranden och organisation. Alla förslag att förbättra Världshandelsorganisationen är naturligtvis välkomna, men samtidigt finns risken att vi kanske ägnar oss åt att uppfinna hjulet på nytt. WTO är en mellanstatlig organisation med över 130 medlemmar så definitionsmässigt kommer den att fortsätta vara ett ganska ohanterligt beslutsforum. Det är tyvärr sakens ofrånkomliga natur. En koncentration på frågor om förfaranden och organisation får inte förblinda oss för enkla fakta: om det hade funnits en politisk vilja i Seattle, särskilt hos de amerikanska myndigheterna, så skulle systemets brister med avseende på förfaranden ha varit överkomliga. Vår främsta uppgift är alltså fortfarande politisk, inte teknisk, nämligen att återupprätta de allmänna argumenten för ytterligare handelsliberalisering, inte endast för att det är till nytta för europeiska företag och kunder, utan främst för att en öppen handel är den enda hållbara lösningen på fattigdomen i en utvecklande värld på lång sikt. Det är därför som ELDR-gruppen hoppas att kommissionen, rådet och parlamentet att ägna sig åt ett initiativrikt försök att återskapa de politiska förutsättningarna för ytterligare handelsliberalisering i allmänhet och för en ny fullständig runda, hellre än en medelmåttig runda, i synnerhet. Toppmötet med EU och USA som äger rum i övermorgon är just det rätta stället att börja på, eftersom det är USA som visat sig ha den mesta politiska viljan de senaste veckorna och månaderna. EU:s behov av politiskt ledarskap som tydligt visade sig i Seattle i internationella handelsfrågor är nu mer akut än någonsin. Det är viktigt att inrikta sig på förfarandedetaljer men inga organisatoriska förbättringar kan kompensera den största förlusten i Seattle, förlusten av politisk övertygelse om fördelarna med en öppen handelsliberalisering, grundad på multilaterala bestämmelser.
Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja tacka kommissionen och särskilt herr Lamy för det sätt på vilket han införlivat den parlamentariska delegationen i arbetet. Jag tror att det var första gången och det visade sig definitivt positivt för alla. Det hindrar inte att det föreligger olika uppfattningar. Jag tycker särskilt att förslaget om arbetsgruppen för bioteknik var dåligt, men det skulle verkligen bli trist om vi alltid tyckte likadant. Det är också viktigt att fundera över orsakerna till misslyckandet. Man har nämnt några och de förefaller mig riktiga. Jag skall lägga till en: jag tror att utvecklingsländerna inte längre accepterar att behandlas som de hittills gjort. Att i slutet av förhandlingarna i ett sammanträdesrum placera företrädare från de mest industrialiserade länderna, medan de övriga får sitta i ett väntrum för att underteckna en redan förberedd text, tycks mig vara ett oacceptabelt förfarande och jag tror att många skulle instämma med mig. Vi måste alltså se över hur vi förhandlar. Vi måste också se över en rad punkter beträffande WTO. Jag anser bl.a. att utöver problemen med mekanismer för beslut och förhandling skulle WTO:s grundläggande principer också må väl av en ansiktslyftning. Vi måste ändå komma ihåg att det var i början av fyrtiotalet, efter det stora kriget, som de första förhandlingarna inom GATT ägde rum, och att man då fortfarande var chockad av den stora krisen från 1929 och trettiotalet och att det var klappjakt på den överdrivna och farliga protektionismen. Femtio år senare tycker jag inte att vi har samma prioriteringar. Jag tror att vi måste se över detta och framför allt ifrågasätta om en allmän frihandel kan kombineras med staternas möjlighet, och bl.a. Europeiska unionens möjlighet, att bemöta andra krav, där det första enligt min mening är kravet på en hållbar utveckling i världen. Men ett antal av WTO:s mekanismer och principer går tvärtemot målsättningen med en både social och ekologisk hållbar utveckling. Jag tror att man måste våga - nu när vi har tid - att allvarligt analysera dessa mekanismer och lämna förslag, samtidigt som man diskuterar med utvecklingsländerna i första hand. Det verkar som om Europeiska unionen tycker mycket om att diskutera med USA. Jag är förvisso inte emot det, men jag tror att denna dialog med USA också riskerar att spela oss ett elakt spratt när vi senare måste diskutera med utvecklingsländerna, bl.a. AVS-länderna. Jag tror att vi måste se över detta och ta dessa länders berättigade krav på allvar.
Herr ordförande, herr kommissionär! De misslyckade förhandlingarna i Seattle är en seger för alla dem som vägrar att acceptera frihandeln, alla dem som vägrar att förringa människans verksamhet och människan själv till en vara. Just här har Gruppen Unionen för nationernas Europa kritiserat de bristande förberedelserna för konferensen och avsaknaden av en objektiv sammanfattning av tillämpningen av Uruguayrundan, det sluga försöket att indirekt återinföra det multilaterala avtalet om investeringar och målsättningen med en skyndsam avreglering utan att erkänna berättigandet av områden med regional preferens. Demonstranterna i Seattle satte stopp för detta avsteg. De stoppade en konferens som förberetts av de mäktiga huvudsakligen för egen vinning och erhöll därmed ett moratorium vilket min grupp just begärt. Vi gläds åt det, men vi måste nu utnyttja detta moratorium för att bättre förbereda oss för de framtida förhandlingarna. När det gäller förfarandet vill vi till att börja med att man inom Europaparlamentet och rådet inleder en verklig diskussion om den demokratiska kontrollen av kommissionen under sådana internationella förhandlingar. Vi kan inte glömma att Lamy, via ett uttalande från kommissionen som rådet inte godkänt, föreslog en arbetsgrupp om bioteknik som riskerade att återinföra detta i förhandlingen, såsom amerikanarna ville, trots att vi sagt nej. Kommissionären förklarade nyss, liksom förra veckan inför Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, att genom denna eftergift skulle han i utbyte få desto mer. Detta uttalande är vi absolut inte nöjda med och enligt vår uppfattning gör det bara saken värre, eftersom just denna punkt enligt oss inte var förhandlingsbar. Lyckligtvis blev Seattle till slut ett misslyckande, annars vet vi inte var det skulle ha slutat. Enligt sin gamla goda vana tror sig kommissionen stå över rådet och försöker göra som den vill. Det måste vi ändra på. Särskilt som kommissionen erhållit ett brett förhandlingsmandat om dagordningen, inbegripet frågor som investeringar och tjänster, som normalt faller under medlemsländernas befogenheter. Vi anser att också denna punkt allvarligt behöver klargöras i framtiden, eftersom det skulle ha kunnat leda till ett slutligt förhandlingsmandat som skulle ha minskat eller undanröjt de nationella parlamentens befogenheter. I de framtida förhandlingarna måste vi i stället inrätta en mycket striktare parallell kontroll av de nationella parlamenten, liksom av Europaparlamentet. Vi måste alltså reformera den kontroll som utövas av kommissionen, men vi måste också ta fasta på den tidsfrist vi fått för att upprätta en verkligt objektiv sammanställning av Uruguayrundan. Vi måste framför allt i framtiden se över hur Världshandelsorganisationen fungerar för att fastställa den grundläggande principen att endast folken är suveräna, de är fria att välja hur de vill leva och vad de vill prioritera. Slutligen måste de multinationella företagen anpassa sig till folkens vilja och inte folken till de multinationella företagens behov.
Herr talman! Om verkligen fiaskot i Seattle skulle leda till att den globala integrationsprocessen inom handelns område skulle bromsas upp, så vore det en olycka. Det skulle vara en olycka för producenter och arbetare i de mest missgynnade nationerna och inte, vilket man har påstått, för de multinationella företagen, som, på samma sätt som de alltid har gjort, kommer att hitta sätt att öka sin industriella och kommersiella penetration överallt på jorden. Det skulle vara en olycka för de europeiska konsumenterna, framför allt för de svagare konsumentgrupperna, som inte skulle få se sina önskningar uppfyllda om ett större utbud från hela världen till lägre priser än dem de för närvarande hittar på de nationella marknaderna. Det skulle vara en olycka för miljön, eftersom de fattigare länderna, för vilkas produkter de europeiska och amerikanska marknaderna skulle vara stängda, skulle fortsätta att exploatera sina naturresurser. Det är vare sig på grund av en otillräcklig gemensam organisation av marknaden eller på grund av valkampanjen i USA som Seattle har misslyckats, herr kommissionär, även om detta har bidragit. Nej, Seattle misslyckades för att de viktigaste länderna hellre ville bromsa än accelerera den internationella handeln. Europa, herr kommissionär, bidrog genom att belamra dagordningen med frågor som inte hade med den internationella handeln att göra och erbjöd på så sätt ett alibi åt de länder som inte var intresserade av att skjuta på, utan i stället ville att integrationsprocessen när det gäller den internationella handeln skulle bromsas upp. Något som - jag upprepar - vare sig låg i de europeiska konsumenternas eller de indiska eller pakistanska arbetarnas intresse. Herr talman, herr kommissionär, jag tror att Europa med sin sekellånga tradition av marknadsekonomi, fri handel och fri ekonomi - vilket är en frihet utan förbehåll - borde hävda att en integrerad marknad och handelsfrihet är ett mål i sig, som vi och alla andra länder måste sträva efter. Övriga frågor kan vi överlämna åt de organ som är kompetenta!
Herr talman! Jag håller inte med de talare som sade att kommissionen som vår förhandlare gjorde Europeiska unionen illa. Tvärtom, jag skulle stödja de som sagt att inte bara hade de en sammanhängande delegation att leda utan att de praktiska arrangemangen för oss - den största parlamentsdelegation som någonsin deltagit i internationella handelssamtal - var till fördel för oss alla. Det verkar som om vi nu måste vänta till det nya årtusendet för en ny millennierunda. Var det en seger, en katastrof eller ett oväntat men välkommet avbrott i Seattle? De har rätt som säger att förfarandena skulle ha varit bättre. Vi behöver ett bättre beslutsförfarande. Vi behöver snabbare förfaranden för att avgöra tvister. Det var dock innehållet som var problemet: en traditionell handelsdagordning, överbelastad med frågor som inte rör handel. Globaliseringen har lett till ett antal frågor som rör nationella staters suveränitet hamnat på handelsdagordningen. President Clintons uppmaning till arbetsnormer för utvecklingsländer och på andra håll i världen var dödsstöten för de här samtalen. Om vi kopplar samman de här två - förfarande och innehåll - så välkomnar jag kommissionärens stöd för ett parlamentsorgan av något slag. Det kommer inte endast att hjälpa Världshandelsorganisationens demokratiska ansvar, hjälpa till att vara ett ständigt gränssnitt med icke-statliga organisationer, utan även hjälpa det gradvisa framväxandet av andra frågor än handelsfrågor på dagordningen. Dessa frågor har ju ändå lagts fram av utvalda företrädare. I det avseendet är det ett oväntat men välkommet avbrott. Vi får dock inte göra oss några illusioner. De amerikanska myndigheterna tänker inte ändra sin inställning före valet. Trots det så hade vi, när vi var i Seattle, utmärkta samtal med amerikanska lagstiftare. Jag ber kommissionen hjälpa oss att i mellantiden utveckla våra kontakter avseende diskussioner i särskilda frågor som t.ex. jordbruk, så att vi kan stödja den här tillfälliga lösningen. Jag tror att de är villiga att ingå en dialog med oss i ett antal specifika frågor. Kanske kan en dialog mellan transatlantiska lagstiftare hjälpa.
Herr talman! Jag tycker att ledamöterna borde inse vilken utmärkt förhandlare vi hade i Pascal Lamy. Av dem som deltog i diskussionerna var han den överlägset skickligaste, och den som verkade ha mest styrka. Det är viktigt att komma ihåg. Diskussionerna i Seattle var kanske mer invecklade än vad man hade kunnat förvänta: de var verkligen överambitiösa och borde ha kunnat förutses. Det var en ganska absurd koncentration av tidsfrister, i synnerhet efter att en del av tiden slösats bort på ovidkommande saker. Intresset från pressen var hysteriskt, inte med avseende på vad som hände under diskussionerna utan vad som hände på gatorna och det hände till största delen på grund av den lokala polisens totala klumpighet. Det hela blev komplext på grund av det stora antalet deltagare, inte bara från de berörda länderna utan även från icke-statliga organisationer, från lobbyorganisationer, från nationella regeringsdelegationer och från andra håll. Frågorna i sig var också komplexa. Det hela var inte något pokerspel, det var ett komplext schackspel med helt godtagbara men motstridiga anspråk. Europeiska unionen var faktiskt mycket välplacerad. Under årens lopp har vi lyckats införa miljö- och socialfrågor vid sidan av handelsregler. Det kan ske i internationella diskussioner. Det är inte lätt men det är viktigt och vi är mycket välplacerade eftersom vi i begränsad omfattning lyckats med det. Vi var välplacerade tack vare våra förbindelser med AVS-länderna, även om frågan om deras undantag grumlade diskussionerna, och tack vare att vi alltid haft ett gott samarbete med icke-statliga organisationer. Vi var välplacerade genom vår stora parlamentsdelegation. Jag är glad att det socialdemokratiska förslaget om en parlamentsförsamling togs upp över hela världen. Jordbruksfrågan: Förenta staterna och andra länder vägrade förstå, även om det är mycket lätt att inse, de multifunktionella skälen bakom vår gemensamma jordbrukspolitik. De vägrar medge att de stöder sitt jordbruk på ett mycket mindre öppet sätt än vad vi gör. Vad miljöfrågorna beträffar så är och skall dessa inte bara vara ett bekymmer för de rika länderna, men de avbildades på det sättet och det finns en hel del att göra för att föra fram de frågorna till en plats där de inte ses som ett utslag av protektionism. Lamy säger att arbetsgruppen för bioteknik var undersökande, men det allmänna intrycket var att det skulle strida mot upprättandet av protokollet för biologisk säkerhet och andra kolleger skall tala mer om det. Djurens välmåga uppfattades av de fattiga länderna som en rik persons intresse och var för några av dem nästan obscent i förhållande till hungrande människor. Det är också något som vi måste jobba på och likadant med grundläggande arbetsnormer. Det är viktigt att WTO återupprättas i reformerat skick. Alternativet är att Förenta staterna träffar bilaterala avtal med världens fattigare länder utifrån sin starkare position. Det är inte det vi vill. Vi, i parlamentet, måste följa den här frågan tillsammans med Lamy och andra kommissionsledamöter tills vi hittar något som är lämpligt för den tidsålder som vi går emot.
Herr talman, herr kommissionär! EU gjorde ett bra jobb i Seattle. Vi hade ett gott samarbete, vilket jag tackar för. Problemet är att WTO i grunden saknar folkligt stöd, och u-länderna, även om de är med, känner utanförskap. Jag tror därför att det var väldigt viktigt att vi kom överens om att skapa ett folkligt inflytande genom ett parlamentariskt forum och kräva ökad öppenhet. Jag tror emellertid inte att vi skall "gråta över spilld mjölk", som vi säger i Sverige, över misslyckandet i Seattle. I stället skall vi använda tiden till att tänka framåt. Vi är uppmärksammade på problemen, och vi har också, tycker jag, sett vissa möjligheter. Till skillnad från McNally upplever jag snarare en liten öppning från den amerikanska sidan, inte minst när det gäller jordbruket. Amerika har tredubblat sitt jordbruksstöd sedan man senast antog en farm bill och man erkänner, om inte multifunktionaliteten, så i varje fall stora delar av innehållet i den, vilket jag tycker är positivt. Som en förhållandevis liberal, kanske mycket liberal, europeisk jordbrukspolitiker, så skulle jag vilja säga att vi nog själva inom EU bör fundera över hur vi kan förändra CAP, Agenda 2000 efter Agenda 2000 och fundera över på vilket sätt vi kan ta bort handelssnedvridande stöd. Detta skulle vara bra att diskutera med u-länderna, eftersom de är väldigt beroende av sin råvaroexport. Det skulle också vara bra för andra exportörer. Faktiskt kommer ett utvidgat EU, som vi hoppas närmar sig med stormsteg, att bli alltmer beroende just också av att kunna exportera jordbruksprodukter. I just det läget tror jag att dessa överläggningar och de överväganden som vi kan göra kommer att vara väldigt nyttiga. Jag tror att det finns goda möjligheter att gå vidare.
Herr talman! Kommissionär Lamy och andra har talat om mötet i Seattle som ett misslyckande men jag tror fortfarande att, om särskilt EU och USA drar lärdom av de senaste veckorna, mötet i Seattle fortfarande kan gå till historien, inte som ett misslyckande utan som det tillfälle då världens ledare äntligen insåg att de behöver en radikalt förändrad inställning till den internationella handeln. Först måste de lära sig att rika länder inte längre kan få utan att också ge. Om de verkligen vill koppla samman social- och miljöfrågor med handeln så behöver de både bevisa att deras motiv inte är protektionistiska och ge verkliga fördelar till de fattiga länderna i gengäld. De här fördelarna kan omfatta avgiftsfritt tillträde för alla varor från de fattigaste länderna, upphävande av avgiftstoppar och överenskommelser att stoppa exportdumpning. För det andra så är det klart att handelsavtal inte längre kan tråcklas ihop i hemlighet mellan de starkaste medlemmarna i WTO. Utvecklingsländerna har visat en ny bestämdhet att motsätta sig sådan marginalisering. Spelplanen mellan de rikare och fattigare länderna är allt annat än jämn. Om man ser till förhandlingskapaciteten allena så kom EU och USA till Seattle med hela arméer av jurister och rådgivare. De fattigare länderna kom med mycket få personer. Jag har också hört - och jag skulle gärna vilja veta om det är sant - att 30 länder, medlemmar i WTO, inte ens hade råd att vara närvarande vid mötet för att förhandla. WTO-processen måste göras mycket mer demokratisk och mycket öppnare. Jag tror att vi behöver ett forum för att diskutera radikala reformförslag med de miljö- och biståndsgrupper som har arbetat med den här frågan i flera år. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Det finns gott om goda förslag. De måste vi ta lärdom av. Slutligen så måste WTO-medlemmarna åtminstone lyssna till de 1 200 icke-statliga organisationer från nästan 100 olika länder som undertecknade en förklaring, i vilken det krävdes att det inte görs någon mer avreglering av handeln förrän social- och miljöeffekterna av den nuvarande avregleringen har utretts och problemen har åtgärdats. Nu när samtalen i Seattle kört fast ger det oss en möjlighet att göra just det.
Herr talman, herr kommissionär! Den viktigaste frågan i samband med förhandlingarna under millennierundan har för oss varit de folkliga protesterna. Det är första gången sedan Vietnamkriget som det har förekommit så omfattande demonstrationer i själva Förenta Staterna. Utöver dessa demonstrationer visar emellertid de folkliga protesterna över hela världen att man tar avstånd från själva principerna för Världshandelsorganisationens verksamhet. Avregleringen av marknaden, avskaffandet av subventionerna, den totala investeringsfriheten, kommersialiseringen av tjänstesektorn, t.o.m. av utbildningen, sjukvården och kulturen, tjänar förvisso monopolkapitalets intressen, så att det kan öka sina vinster, men allt detta är inte alls positivt för arbetstagarna och för folken. Dessutom kommer det mångomtalade slopandet av tullarna på produkter från utvecklingsländerna att påskynda utsugningen av dessa länder, och samtidigt kommer marknaden att översvämmas av billiga produkter, som kommer att konkurrera ut motsvarande produkter i våra egna länder, som t.ex. i mitt hemland. Världshandelsorganisationen har inte skapats för att ta till vara vare sig folkens eller arbetstagarnas intressen. Beviset är att besluten fattas av ett tiotal rika länder. Beviset är de ökande klyftorna mellan rika och fattiga länder men också inom dessa länder. Kommissionsledamoten nämnde inte alls de folkliga protestaktionerna. Uppenbarligen vill han tona ner dem, han vill säga till oss att monopolen, amerikanska, japanska och andra, kommer att driva igenom sin vilja och lösa sina inbördes motsättningar, oavsett vad folken företar sig. Jag är säker på att de folkliga protesterna över hela världen haft en avgörande betydelse för misslyckandet i förhandlingarna. Inte bara därför att demonstranterna omintetgjorde den officiella öppningsceremonin, utan därför att de skapat en situation som inte kan ignoreras ens av dem som tror sig ha kontroll över hela jorden. Och vi är ännu bara i början!
Herr talman! Som redan har påpekats, så var tyvärr resultatet från Seattle inte särskilt positivt. De enda verkliga huvudrollsinnehavarna var demonstranterna, som, även om de framförde många goda argument som jag helt kan instämma i, felaktigt trodde att en misslyckad millennierunda i sig skulle vara en seger, en lösning på de svåra problem som diskuterades. I själva verket finns problemen och motsättningarna i den globala ekonomin fortfarande kvar, olösta och aktuella: tvivlen när det gäller genetiskt modifierade organismer, barnarbetet, de negativa sociala återverkningarna av en ohämmad och oreglerad globaliseringsprocess. Men det räcker inte: kanske har protesterna tjänat som en ursäkt för de officiella företrädarna för millennierundan - de som hade rätt att sitta med runt förhandlingsbordet - att inte fullt ut ta sitt politiska ansvar i de förhandlingar som naturligtvis var mycket svåra men, också extremt nödvändiga, just när det gällde frågorna om sociala rättigheter och skyddet av våra medborgares hälsa, frågor som inte längre kan vänta på en förhandlingslösning. Naturligtvis är detta en komplicerad process, men Europa måste kunna möta de utmaningar man står inför. Förhandlingarna inom ramen för WTO måste återupptas och Europa måste vara väl medvetet om sin roll, en roll som ansvarig och balanserande kraft med målet att få till stånd en globalisering med mänskligt ansikte, en roll som innebär öppenhet och beredvillighet när det gäller förändringar och tillväxt inom ekonomin, men även en förmåga att skydda rätten till arbete och att skydda miljö och hälsa. Slutligen får Europa inte glömma att försvara sin egenart, inte bara i ekonomiskt avseende, utan även kulturellt och socialt, för en globalisering som innebär enformighet, nivellering och utnyttjande av andra får absolut inte bli en del av den europeiska utvecklingsmodellen.
Herr talman! Förhandlingarna i Seattle visade på en liten politisk öppning mot några av Europeiska unionens ståndpunkter i jordbruksfrågorna, liksom miljöfrågorna, livsmedelssäkerheten och utvecklingen av jordbrukssamhällena. Men detta är mycket litet jämfört med mycket av det negativa som våra handelspartner försökte införa i dagordningens text. Jag vill särskilt ta upp två punkter: den första var en manisk referens till stora nedskärningar av de interna stöden till jordbruket, utan minsta hänsyn till mångfalden i de olika ländernas produktionsstrukturer och utan hänsyn till en objektiv och homogen klassificering av olika typer av jordbruksstöd; den andra punkten, och alldeles särskilt den, handlar om avvisandet av begreppet mångsidighet, vilket är den främsta pelaren i den europeiska jordbruksmodellen och grunden för principen om jordbrukets särdrag. I själva verket skulle detta, om inte denna uttryckliga hänvisningen fanns med, innebära att jordbruket behandlas som en vanlig ekonomisk verksamhet, med allt större tryck från våra konkurrenter för att avskaffa alla typer av stöd. Jag understryker "alla typer". Vi vet alla att utan en särskild behandling av jordbruket är det inte möjligt att garantera minsta lilla del av gemenskapens preferenssystem, och därmed inte heller en garanti om en grundläggande jordbruksproduktion. Och med ett avskaffande av den produktiva funktionen, upphör också alla andra funktioner och mångfunktioner. Av detta skäl var det bra att inget avtal kom till stånd i Seattle. I verkligheten var det avtal vi hade att vänta, väldigt dåligt för jordbruket och ställde oss redan från början i en svagare förhandlingssituation inför framtiden, när vi nu äntligen, mer än någonsin, har förutsättningar för en offensiv ståndpunkt i denna nya runda. Två slutkommentarer: en för att säga att det är mycket viktigt att kommissionen och rådet tar ett initiativ tillsammans med utvecklingsländerna för att göra dem till våra allierade. Den andra för att säga att det skulle vara mycket bra med ett gemensamt arbete tillsammans med USA - som vår kollega James Elles sade - för att klargöra bådas ståndpunkter och därigenom underlätta för en framtida förståelse.
Herr talman, kommissionär Lamy! Det är med rätta som ni har pekat på många punkter, och jag är tacksam att mina kolleger har nämnt hur tacksamma vi är för det sätt ni ledde förhandlingarna på i Seattle. Det var avgjort elegant, och jag måste säga att jag har bevistat många presskonferenser och också gått på de enskilda organisationernas arrangemang. Ni gav en synnerligen klar bild av Europeiska unionens förhandlingsposition, av strategin. Jag tycker ni har gjort klart att Europeiska unionen är i stånd att inte bara inneha en ledande roll inom ramen för denna och även kommande världshandelsrunda, att vi inte är här som pokerspelare för att driva igenom våra egna intressen, utan att även vi är beredda att släppa ombord de andra nationerna - och då framför allt utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna. Budskapet gick hem, och jag är stolt över att ha tillhört den här delegationen i Seattle. Men vi skall inte göra oss några illusioner. Två saker har kommit fram: det ena är att vi även fortsättningsvis kommer att få uppleva hur olika intressen hopar sig inom ramen för internationella förhandlingar, och jag skulle vilja ansluta mig till många ledande ekonomer som menar att detta bara var början. Vi kommer att få se sådana här kollisioner mellan nationella och regionala intressen bli ännu mycket häftigare i framtiden än de varit hittills. Här kommer det givetvis att krävas att vi inte uppträder i block mot varandra - Europeiska unionen mot Förenta staterna, Europeiska unionen och Förenta staterna mot utvecklingsländerna eller kanske rentav utvecklingsländerna mot varandra - vilket vi har sett i Seattle och även i annat sammanhang. Snarare gäller det att vi i framtiden kan spela en klokare och en starkare förberedande roll för att klargöra vilka intressen vi egentligen företräder i dessa världshandelsrundor och varför vi behöver dem: nämligen för att tygla globaliseringen, för att stävja det vilda växandet som annars, utan förhandlingsrundorna, frodas inom världshandeln, för att förverkliga en klok strategi i akt och mening att få bukt med globala problem. Det andra som vi har sett är - och även här tror jag vi skall låta bli att göra oss illusioner - att samhällsmedborgarnas intresse, såsom det yttrade sig i Seattle, inte bara var ett intresse för världshandelsrundan, utan också en demonstration mot allt som människor ogillar. Det hela började med hälsovårdssystemet i Förenta staterna. Jag talade med många människor på gatan. Det rörde allt från Kinas framtida deltagande i världshandelsrundan till politiken som fördes på Kuba, och så fanns det ytterligare många andra punkter. Här efterfrågas i allt högre utsträckning politikens roll när det gäller att förklara och kommentera, och då att förklara och kommentera mer precist än tidigare: Vad är det Världshandelsorganisationen egentligen gör, varför finns den till? Självklart måste den även reformeras och göras mer öppen, men den måste också motiveras bättre. I det här sammanhanget är jag extra glad för att parlamentarikerna nu har tagits ombord - mina kolleger har påpekat detta. Den roll vi som parlamentariskt organ kommer att få inom ramen för världshandelsrundan kommer inte att bli lätt. Men jag tror att detta är den enda möjligheten att över huvud taget skapa ökad demokratisering inom ramen för en så komplicerad byråkratisk apparat.
Herr talman, herr kommissionär! Seattle blev ju ett misslyckande inte bara för att föredragningslistan kanske var för anspråksfull eller för överlastad. I Seattle misslyckades man också därför att det blev så tydligt att WTO, som den är organiserad, varken tillåter insyn eller kan kontrolleras demokratiskt eller är offentlig. Kanske borde vi ta och fundera över vilka de mål är som WTO eftersträvar. Många grupperingar hävdar ju att WTO hindrar oss i den fortsatta utvecklingen av social och ekologisk standard. Vi har ju hela tiden krävt - och det är dags nu - att man äntligen tar och analyserar vad Marrakesch-mötet har fått för konsekvenser för länderna, för de olika ländernas lagar, hur mänsklighetens fortsatta utveckling kan komma att se ut och inte bara handelns. Om vi tittar på det jordbruksprotokoll som kunde ha blivit resultatet, då kan vi vara glada att det inte blev något resultat alls. För just ett sådant program skulle ha fått de små och medelstora företagen i utvecklingsländerna, i Europeiska unionen att konkurrera med varandra om de lägsta lönerna, om den lägsta standarden och om de lägsta sociala villkoren. Det är precis detta som oroar folk. Man har inte längre lust att på permanent basis delegera makt, vilken sedan delegeras vidare till överstatliga organisationer som nu en gång inte längre kan kontrolleras på ett demokratiskt sätt. Europavalen i år har visat mycket tydligt att människor inte längre kommer att gå till vallokalerna om möjligheten försvinner att vara med och påverka vad som skall ske i framtiden. Därför är det desto viktigare att parlamentet erhåller full medbeslutanderätt och befogenhet att delta i besluten på utrikeshandelsområdet, för de nationella parlamenten har lämnat ifrån sig sina befogenheter och sin kontrollfunktion. Det är inte vi Europaparlamentariker som har fått ta över. Vi är skyldiga civilbefolkningen där ute att kräva in just detta. (Applåder)
Herr talman! Europeiska unionens officiella delegation i Seattle försvarade principen med en bred dagordning. Delegationen hade mandat för att i millennierundan ta med ett brett spektrum av nya områden, men den erbjöd sig att ge WTO ökade befogenheter och ökad makt. Men för oss handlar det inte om att organisera den fortsatta avregleringen av handeln på ett bättre sätt utan att prioritera försvaret av sociala och miljömässiga rättigheter och göra det möjligt för alla folk att själva kontrollera och besluta om sin framtid. Delegationen låter även förstå att den kämpat för länderna i söder. Ändå gav det ingenting. När det gäller jordbruket försvarade Europeiska unionen bara den exporterande livsmedelsindustrin mot sina nordamerikanska konkurrenter och exportörerna inom Cairns-gruppen. Unionen företrädde inte kraven från familjejordbruk eller jordbruksföreningar i Europa eller kraven från lantbrukare i söder. Demonstranterna som kommit från hela världen och motarbetat konferensen i Seattle utgör ett första motdrag i världen mot marknadernas och finansvinsternas diktatur. De är ett hopp för de miljontals arbetstagare, arbetslösa, jordbrukare utan jord samt för alla offer för denna kapitalistiska världsordning som WTO vill påtvinga oss. Folkens intressen står i motsats till liberalismens utveckling.
Herr talman! I Seattle fick vi uppleva att WTO-konferensen misslyckades, men inte dess idé. Vad kan vi lära av detta? För det första: Det är knappast meningsfullt att sammanträda i stater där det pågår valkamp. Den som anser att ett nationellt synsätt är viktigare än internationella överenskommelser skall inte bli förvånad om hans gäster tar en inbjudan för ett återbud. För det andra: Det är knappast meningsfullt att begränsa världshandeln till begreppet fair utan att själv vara med och bära fram begreppen fair och social jämlikhet. Folkgemenskapen har tröttnat på protektionism, handelshinder, diktatet från några få global players. För det tredje: Däremot är det trots alla olikheter inom delegationen meningsfullt att tala med en stämma. Jag välkomnar kommissionens agerande. Herr Lamy, era briefings med oss parlamentariker på morgnarna var präglade av öppenhet och av viljan att ta hänsyn även till våra åsikter. Följden blev: att EU denna gång inte behövde sitta i utvisningsbåset utan i medlingsstolen. För det fjärde: Det är meningsfullt att arbeta närmare ihop med de enskilda organisationerna. Men i Seattle kom de knappt till tals på sin symposiedag. Jag kunde konstatera att endast få personer är medvetna om hur nära Europa är. Miljö-, djur-, hälsovårds-, konsumentskydd. Dialogen avbröts innan den kunde börja. Demonstrationerna lamslog konferensen. Vad som startade som en glad happening, slutade som belägringstillstånd med mycket aggressivitet och våld. För det femte: Det är meningsfullt att behandla även det kontroversiella. Tabun i dag kan bli till bärkraftiga kompromisser i morgon. Förvisso måste dessa frågor behandlas med känsligare hand. Föga hjälpsamt var den amerikanske ordförandens uttalande att icke genomförda arbetsnormer skulle kunna leda till sanktioner. Oss konferensdeltagare nådde de inte av en slump, utan genom regi. Men EU kommer att kunna vinna majoritet med förslaget om ett ständigt forum för WTO och ILO, med frågor om grundläggande rättigheter och regler för blandekonomin. Så bortom Seattle finns det all anledning till hopp.
Herr talman, mina damer och herrar! I Seattle kunde det latenta obehaget i världshandelssituationen inte undanröjas. Många enskilda organisationer talade om att man där, i Seattle, vann en seger. Många AVS-stater talade om att man där, i Seattle, vann en seger för sin sak. När man talar om seger kommer jag att tänka på en enda sak: i Seattle vanns ingenting, förutom tid, och hur litet tid vi har för denna problemställning är vi på intet sätt klara över. Vad vi har att göra med är det latenta obehaget. Vi är bekymrade över att situationen med miljöfrågorna och de sociala frågorna ingenstans på jordklotet har vänts till det bättre. I helgen hade jag ett symposium med enskilda organisationer, med företrädare för bönder från Honduras, med representanter för arbetstagare från det sydamerikanska området. Alla, alla var ytterst missnöjda med situationen. Men allt detta sade mig att det inte heller finns någon tydlighet och insyn när det gäller frågan vad vi egentligen ville med den här världshandelsrundan! Alltså handen på hjärtat, om vi läser tidningarna kan vi konstatera att våra angelägenheter, om det nu är de miljöpolitiska eller de socialpolitiska angelägenheterna eller arbetsnormen, har framställts som protektionistiska till och med inom den Europeiska unionen. Inte ens hos oss i Europeiska unionen har vi varit förmögna att kommunicera våra ärenden, än mindre i Världshandelsorganisationens statsgrupper. En lärdom som vi borde dra av detta är att svara på frågorna: Hur integrerar vi parlamentarismen med de enskilda organisationernas angelägenheter. Hur handskas vi med den nya, känsliga situationen som innebär att människor börjar protestera? Hur klarar vi det? Vilken plattform erbjuder vi för detta? Jag tror att vi har lagt den bästa grunden för ett produktivt framtida samarbete inom Europeiska unionen, inom Europaparlamentet.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skall inte upprepa sådant som redan sagts. WTO är ett misslyckande i sin nuvarande form eftersom organisationen varken är anpassad eller öppen. Den första lärdom vi bör dra av detta är de icke-statliga organisationerna krav, nämligen att bedriva handel och inte frihandel, och ur den synvinkeln vet vi att ingen internationell organisation i dag kan undgå medborgarnas blickar och att det är normalt. Nästa viktiga datum ligger för övrigt nära i tiden. Genève får inte genomföras på ett slugt sätt. Vi har naturligtvis Marrakech, vi har naturligtvis ingen skyldighet att uppnå resultat, men vi måste vara fortsatt vaksamma så att de separata avtalen om jordbruk och tjänster inte leder till att vi förlorar på gungorna det vi vunnit på karusellen. En av lärdomarna från Seattle, och kommissionär Lamy började ta konsekvenserna av det, är att finna allierade. Och det finns förvisso redan några. De viktigaste blir sannolikt AVS-länderna, vilket Lannoye också betonade. Om jag tar exemplet med det europeiska jordbruket kan det inte fortsätta att hävda att det mår bra, att det har många funktioner, att det fungerar på ett positivt sätt och att det numera försvarar sina konsumenter om det samtidigt fortsätter att agera egoistiskt gentemot länderna i söder. För att uppmärksammas måste man ha möjlighet att tillåta dessa fattigaste länder att också de ha kvalitetslivsmedel och kvalitetsprodukter. Alla har i dag rätt att vara solidariska och ha möjlighet att leva bättre, för att komma ifrån den internationella egoismen.
Herr talman! Jag avstår från att haka på berömmet av Lamy nu, annars börjar han glöda. Jag antar att han redan vet att även vi är tacksamma för den roll han spelat och likaså tacksamma för hur han integrerat Europaparlamentets delegation. Låt mig säga några ord om konsekvenserna av misslyckandet på ministerkonferensen. Vilka är då slutsatserna inför det fortsatta arbetet? En sak är säker: om vi nu får en ny ministerkonferens eller om man måste arbeta vidare steg för steg, så får det aldrig mer hända att en arbetsrunda inleds utan att det finns en klar och tydlig, avstämd och överenskommen föredragningslista. Detta måste vara en av konsekvenserna. Om vi nu skall fortsätta arbetet endast på grundval av artikel 20 i WTO:s jordbruksavtal, vari består då vår uppgift? Jag är övertygad om att detta är otvetydigt: i artikel 20 i WTO:s jordbruksavtal finns kravet på att man bland annat inte skall ta hänsyn till handelsrelaterade önskemål. Därför måste försiktighetsprincipen hela tiden på nytt sättas upp på dagordningen, vid varje steg, vid alla förhandlingar, i ständig upprepning som en tibetansk bönekvarn. Alla talare här upprepar alltid: konsumentskydd, försiktighetsprincip, miljöpolicy, men detta måste vi sedan förtydliga också. På samma sätt måste vi förtydliga att miljöstandard, livsmedelsgaranti ofta är något man kämpar hårt om här, att vi endast med svårighet lyckas med detta här i Europeiska unionen, att lagstiftningen är omstridd, och när vi väl har fastställt den så är det på grund av vårt ansvar gentemot människorna inom Europeiska unionen, inför vilka vi som valda parlamentariker är räkenskapspliktiga, och inte med taktisk protektionism som motiv. Även det måste vi tydliggöra. Det måste från och med nu stå fullständigt klart att en förlängning av giltighetstiden för enstaka delar av WTO-reglerna eller också en helhetsrevision får vara möjlig endast om denna institution äntligen blir demokratisk, om den tillåter insyn, om den blir mindre auktoritär. Kanske är misslyckandet med denna första WTO-ministerkonferens rentav en stor lycka i och med att arrogansen och avsaknaden av demokrati blir tydliga, och det är nu vi har chansen att ändra på detta. Nu är rätta tidpunkten för det!
Herr talman! Vi borde inte vara allt för rädda för att låta en kommissionär vältra sig i jublande gratulationer från Europaparlamentet. Det händer inte så ofta och jag tror att han skulle uppskatta det. Han föreslår ju också att vi nu hellre borde se framåt än bakåt. Vi borde välkomna talet om modernisering och reform av Världshandelsorganisationen och insikten att vi på allvar måste göra något åt de andras uppfattning om den industrialiserade världens protektionism. Ett viktigt mål måste för alla 135 medlemmar i WTO vara att ha en roll att spela i den reformprocessen och i det som händer sedan. Jag kan bekräfta att 30 medlemmar inte hade förmåga eller möjlighet att åka till Seattle. Mitt bestående minne är känslan av utanförskap hos utvecklingsländerna. De var alla obevekliga i att det fanns en hel del oavslutade ärenden efter Uruguayrundan - särskilt angående textil och jordbruk - som behövde tas upp. Jag blev glad av att tre fjärdedelar av medlemmarna i WTO inte kunde ignoreras längre. Det var de som kunde ropa stopp. Är det överraskande att de ville göra det på grund av att de endast har 0,4 procent av världshandeln? Vi måste välja: antingen låter vi globaliseringen rulla på utan styrning eller också lägger vi band på den, så att den är till nytta för alla. Vi har en möjlighet att ta göra något åt de problem som togs upp i Seattle. Det innebär att vi skall identifiera problemen först och sedan handla. Vi hade naturligtvis problemet med det förslag på 135 sidor som ni tog med er till Seattle, utan någon bred enighet, så det var knappast överraskande att det ledde till svårigheter. I slutet av veckan var utvecklingsländerna helt enkelt inte beredda att acceptera ett "redan avgjort avtal" som de stora aktörerna träffat i hemlighet. Naturligtvis inser vi att vi behöver ett regelbaserat system för att reglera världshandeln, men vi vill ha större öppenhet, fler och bättre sätt att uppnå och bygga upp en global enighet.
. (FR) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja tacka alla er som givit mig ert stöd, såväl under konferensen som i dag. Jag är särskilt mottaglig för det eftersom jag tror att det handlar om en metod och en stil för arbetet mer än personlighet, och att det är denna arbetsmetod som kommer att vara användbar för oss i fortsättningen. I vilket fall som helst drar jag slutsatsen att det är i den riktningen vi måste gå. När det sedan gäller själva sakfrågan skall jag göra några kommentarer. Till att börja med är det troligen bland utvecklingsländerna som misslyckandet från Seattle gett upphov till störst besvikelse, precis som flera av er sagt. Om man medger detta - vilket med en veckas perspektiv nu torde vara bevisat - är det alltså när avregleringen av handeln beslutats, styrts, kontrollerats, som utvecklingsländerna kan se nyttan av den för egen del, och sannolikt anser de att den är bättre för dem än status quo eller utvecklingen av bilaterala förhållanden som inte är till deras fördel. Jag tror att detta förtjänar eftertanke inför fortsättningen, och i vilket fall som helst oss emellan. Min andra kommentar gäller WTO:s institutionella affärer. Jag hör inte till dem som anser att det är där som det grundläggande problemet ligger. Jag tror emellertid att en del av problemet ligger där. Vi skall inte uppfinna hjulet på nytt naturligtvis, men vad tjänar hjulet till om det inte längre snurrar? Låt oss åtminstone se till att hjulet snurrar, eller att den vikt det bär upp ses över. Jag tror att detta är vad det handlar om, samtidigt som man beaktar - och jag tror att kommissionen gör det - de extrema svårigheter som skulle uppstå om man skulle få 135 olika avtalsparter att komma överens om ett annat institutionellt system än det som för närvarande finns. En tredje kommentar gäller miljön. Jag har hört och lyssnat till det ni sagt. Låt oss bara vara medvetna om att på detta område är våra ambitioner avsevärda i jämförelse med de övriga parternas kring WTO:s förhandlingsbord. Alla förstår varför utvecklingsländerna har en mindre ambitiös miljöagenda än vår. Men att Förenta staterna har en mindre ambitiös miljöagenda än vår - och det är så - innebär förvisso ett större problem för oss, för om vi varken har utvecklingsländerna eller amerikanarna med oss på vår agenda, blir det mycket svårt att göra framsteg med den. Jag tror att även detta behöver diskuteras. Jag skall hålla mig till våra trosartiklar och rådets slutsatser, samt det mandat jag fått. Det hindrar inte att vi måste vara medvetna om att allt detta inte kommer att vara lätt och att vi förr eller senare antingen måste övertyga ytterligare eller ändra oss ytterligare. Jag kommer nu till min fjärde och näst sista kommentar. Liksom många av er anser jag att det nu är i riktning mot utvecklingsländerna vi måste satsa vår övertygelse och vår förmåga att sluta allianser. Detta kräver övertygelse, politiskt arbete och argumentering och det kräver sannolikt även några extra ansträngningar som vi måste fundera över. Jag kan i dag inte exakt skissa upp bidraget, men det är säkert att dessa extra ansträngningar måste gälla våra marknaders ökade öppenhet för dessa utvecklingsländer. Jag tror inte det tjänar något till att tala länge om det när man inte kan vara mer exakt, men jag vet också att så snart man är litet mer precis leder det till enorma svårigheter. Vi måste fundera över det och så småningom lägga fram några förslag till rådet och parlamentet på denna punkt. Avslutningsvis skall jag ta upp problemet med öppenhet. Ja, Seattle var ett öppet evenemang. Man kan fundera länge över om en extrem mediabevakning - som i Seattle - och ett öppet evenemang alltid är en tillfällighet. Personligen måste jag säga att ibland känner jag visst tvivel och litet oro när det gäller denna tillfällighet som vi alltför ofta försöker finna mellan en massiv medianärvaro och ett öppet evenemang. Låt oss lämna det. Det hindrar inte att WTO i Seattle fick utstå ett öppenhetsprov som organisationen uppenbarligen inte var beredd på. Ur den synvinkeln är det desto bättre. Det vi har att säga om avregleringen, globaliseringen, och vår uppfattning om detta, samt om detta är bra eller ej för de medborgare ni företräder och som vi måste stå till svars inför, är desto bättre. Jag är glad över att denna debatt kan äga rum öppet. Jag anser, precis som en del av er redan sagt, att denna debatt är viktig för Europa, eftersom vi när det gäller Europa och detta område har vanan inne och då är det bra om andra kan dra nytta av det. (Livliga applåder)
Tack så mycket, kommissionär Lamy. Jag har mottagit sex resolutionsförslag, ingivna i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00. Jag förklarar debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är presentation av revisionsrättens årsrapport.
. (EN) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är mycket glad att i dag kunna presentera Europeiska revisionsrättens årsrapport för budgetåret 1998, en av de grundläggande delarna i förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet. Beviljandet av ansvarsfriheten för räkenskaperna år 1998 genomförs i ett sammanhang som ser mycket annorlunda ut än föregående år. Våra institutioner har både haft huvudrollen i och varit vittnen till viktiga händelser på den europeiska scenen. För första gången har det hänt att Europeiska kommissionen avgått under pågående mandatperiod och för första gången har ledningen och kontrollen av europeiska fonder stått i förgrunden för den politiska uppmärksamheten. Europeiska unionen lider av ett grundläggande problem som är typiskt under en tillväxtperiod. Kommissionens uppbyggnad har inte utvecklats parallellt med den ökade mångfalden av gemenskapsprogram och gemenskapsfonder som skall genomföras. I rapporterna från den oberoende expertkommittén konstateras det ju tydligt att kommissionens organisation, personalstyrka och förfaranden har blivit föråldrad och inte kan föra en politik med den höga grad av effektivitet och tillförlitlighet som förväntas av den. Det misslyckandet medför brister i den finansiella förvaltningen och kontrollen, vilket envist rapporterats av revisionsrätten. Jag tror att de flesta är ense om dessa iakttagelser. Den viktigaste följden av det är, enligt min åsikt, att alla europeiska institutioner och medlemsstaterna delar ansvaret för den här situationen och följdriktigt så måste vi samarbeta för att förbättra den. I det syftet, och som en del av sitt bidrag, skickade revisionsrätten en skrivelse till ordförande Prodi, innan han ännu tillsatts officiellt, den 15 juli i år, i vilket hans uppmärksamhet fästes på de grundläggande förbättringar som vi, revisionsrättens ledamöter, ansåg vara de allra viktigaste. Det gäller bland annat att göra det möjligt att bedöma resultaten av en viss politik, att förbättra kontrollstrukturerna, att utarbeta enkla och mer konsekventa regler för finansiering och revision och slutligen att förvalta personalen på ett effektivare sätt. De särskilda rapporter och yttranden som revisionsrätten antog under året ger i revisionsrättens årsrapport 1998, vilken lagts fram för parlamentet, ytterligare bevis som styrker den analysen. Som ni sett innehåller den rapport ni nu har framför er revisionsförklaringen för budgetåret 1998. Som en reaktion på parlamentets anmodanden har revisionsrätten utökat sitt verk med revisionsförklaringen. Den ger nu tillkommande information om inkomster och utgifter per sektor i varje kapitel, vilket borde göra rapporten mer användbar för lägesbedömning inom varje enskilt område. De globala slutsatserna i 1998 års revisionsförklaring skiljer sig inte på något avgörande sätt från de föregående årens. För det första anser revisionsrätten att redovisningarna i allmänhet återspeglar gemenskapens inkomster och utgifter och det finansiella läget vid årets slut, dock under vissa förutsättningar med avseende på utelämnande av skulder och potentiella ansvarsskyldigheter, överdrivna påståenden angående utestående åtagandebemyndiganden och företeendet av förskottsbetalningar som slutbetalningar. För det avstår revisionsrätten från att göra ett positivt uttalande om lagligheten och korrektheten i de transaktioner som ligger till grund för kommissionens betalningar. Under granskningen uppdagades en avgörande förekomst av fel som påverkade antalet utbetalningar eller giltigheten i transaktionerna. Granskningen visade också på andra brister i efterlevandet av bestämmelserna. Även om dessa inte har någon direkt effekt på antalet transaktioner så anger de ofta att man inte lyckats använda kontrollförfarandena på ett lämpligt sätt. Revisionsrätten fann ett stort antal fel vid kontrollen av slutmottagare av ekonomiskt stöd. Det visar att inte endast kommissionen, utan även medlemsstaterna fortfarande har problem med administrationen och kontrollen av gemenskapsprogrammen. Kommissionen och medlemsstaterna har nu påbörjat en reform av de viktigaste utgiftsområdena, främst jordbruket, strukturfonderna och Phare-programmet. Om det skall ske med framgång måste det till långtgående och grundläggande ändringar i medlemsstaternas system och även, i många fall, i rådets förordningar. Iakttagelserna angående verksamheterna inom den sjätte, sjunde och åttonde europeiska utvecklingsfonden presenteras i den här årsrapporten tillsammans med en separat revisionsförklaring. Vid granskningen framkom brister i uppfyllandet av gällande EUF-regler och fel som påverkade betalningsbeloppen. Förutom dessa punkter anser revisionsrätten emellertid att Europeiska utvecklingsfondernas räkenskaper är tillförlitliga och transaktionerna lagenliga och korrekta. Under dessa förhållanden har revisionsrätten, inom de flesta utgiftsområden, angivit gemenskapsprogram som inte utformats på ett exakt sätt och som inte kan utvärderas på ett riktigt sätt. Under dessa förhållanden kan åtgärder inte planeras på ett riktigt sätt och de medel som behövs kan inte beräknats rätt. Det medför dåliga resultat och bortslösande av ekonomiska medel. I vår särskilda rapport nr. 2/99 om effekterna av gemenskapens jordbrukspolitiska reform på spannmålssektorn, konstaterade revisionsrätten till exempel att det inte finns några bevis för att minskningen av fasta priser medfört några avgörande fördelar för konsumenterna och inte heller för att reformen förbättrat småjordbrukarnas position. Eftersom politik och program saknar tydliga och mätbara mål i form av prestationer och kostnader så är det inte möjligt att bedöma i vilken grad politiska mål har uppnåtts och om man fått valuta för pengarna. Faute de mieux, den viktigaste indikatorn för ekonomiska prestationer som vanligen används är i hur hög grad anslagen i budgeten har använts och inte om de använts på ett effektivt sätt. Det bekräftar den "utgiftskultur" som finns i gemenskapen och som innebär att man är mer intresserad av utgifternas storlek än deras kvalitet. Jag understryker att det här gäller gemenskapen som helhet. Samtidigt sker inte utvärderingar på ett konsekvent sätt och de resulterar sällan i konkreta tillrättaläggande åtgärder. Det är till exempel fallet för utvärderingen efter halva tiden av de strukturåtgärder där de metodologiska ramarna är otillräckliga och det saknas relevanta indikatorer. Kommissionen borde ordna en lämplig sammankoppling mellan utvärderingsresultat och programutformning. Årsrapporten för 1998 visar på svagheter i de tre skikten av gemenskapens ekonomiska kontroll: vid kommissionen, i medlemsstaternas system och i kommissionens övervakning av medlemsstaternas system. Kommissionens inre kontroll kunde inte förhindra de fall av dålig förvaltning och oegentligheter som nyligen avslöjats. Samtidigt genomförs den inre kontrollen av flera organ utan verklig samordning. Vid revisionsrättens granskning av 1998 års räkenskaper har fall upptäckts där brister i den inre kontrollen lett till otillåtna kostnader som finansierats av kommissionen, överdebitering, antedatering av kontrakt eller avsaknad av stödjande handlingar. Dessa fal har negativt påverkat revisionsrättens revisionsförklaring, främst med avseende på den inre politiken. Medlemsstaternas kontrollsystem kan man inte heller lita till för att förebygga fel. När det gäller strukturåtgärder har revisionsrätten upptäckt en hög förekomst av fel med avseende på slutmottagare av gemenskapsstöd och de offentliga organ som förvaltar fonderna. De vanligast förekommande felen är finansiering av otillåtna transaktioner, överbetalningar, överträdelser av regler för statsstöd eller anbudsförfaranden samt otillräckliga stödjande handlingar. Det visar att medlemsstaterna snabbt behöver förstärka sina kontrollsystem. I enlighet med fördraget har kommissionen, inom de områden där förvaltningen delas med medlemsstaterna, ansvaret för att övervaka och säkerställa att de nationella kontrollsystemen är tillräckliga. Revisionsrättens granskning år 1998 påvisar brister i den övervakande funktionen. Kommissionen behöver också öka på sin övervakning av de organ som genomför gemenskapsfonderna för kommissionens räkning, till exempel Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. I revisionsrättens särskilda rapport nr. 3/99 om förvaltning och kontroll av räntefotsstöd konstaterades det att kommissionen hade liten kännedom om projekten och om slutmottagare. Kommissionen har nu påbörjat en administrativ reformprocess som skall omfatta grundläggande förbättringar i den ekonomiska kontrollen, både vid kommissionen och i medlemsstaterna. Som parlamentet vet så påpekade revisionsrätten redan i yttrande nr. 4/97, om en av kommissionens föreslagna omprövningar av budgetförordningen, att funktionen för diverse tjänstemän som ansvarar för kontroll bör definieras om. Särskilt måste utanordnaren få ansvaret för att kontrollera korrekthet, kvalitet och effektivitet i de åtgärder som vidtas. En ren och oberoende granskningsfunktion bör inrättas. Dess syfte skulle vara att kontrollera hur de olika förvaltningsavdelningarna ställer upp sina kontrollstrukturer och se till att de fungerar tillfredsställande. Förvaltning och kontroll av gemenskapsprogrammen decentraliseras från kommissionen till nationella myndigheter och andra mellanhänder. Det bör åtföljas av ett utarbetande av system för förvaltningsinformation och revision, vilka skulle göra det möjligt för kommissionen att utföra lämplig övervakning för att omedelbart upptäcka felaktigheter och dålig administration. Om nationella förvaltnings- och kontrollsystem anses vara otillräckliga skall tillförseln av ekonomiska medel kunna stoppas tills lämpliga åtgärder vidtagits för att rätta till detta. Just nu utarbetar kommissionen en fullständig omprövning av budgetförordningen. Det måste genomföras med försiktighet och vision även om det innebär att den tillhörande arbetsperioden förlängs. Som jag redan sagt, när jag lade fram årsrapporten för budgetkontrollutskottet, så borde kommissionen öka sina ansträngningar att förenkla sina förordningar och förfaranden för finansiering och redovisning. De borde ha till syfte att underlätta och påskynda verksamheten och samtidigt bibehålla den kontroll som krävs. För en förbättrad förvaltning krävs också att personalresurserna skall kunna hanteras. Kommissionens personalresurser är ett allmänt problem som revisionsrätten belyst vid flera tillfällen. I årsrapporten 1998 uppmärksammas dessa brister igen. Kommissionen behöver, liksom varje effektiv organisation, en flexibel personalpolitik som gör det möjligt att rekrytera och fördela sin personal på ett bättre sätt, med hänsyn till antalet personer och vilka färdigheter som behövs för de olika verksamheterna. Under tiden borde kommissionen se till att den inte tar på sig några ytterligare ansvar utan att tillräcklig personalstyrka görs tillgänglig. När det gäller skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen så har det här året kännetecknats av inrättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, OLAF, i vilket revisionsrättens yttrande och rapporter spelat en viss roll. Revisionsrätten kommer att fortsätta sitt nära samarbete med OLAF och samtidigt fortsätta undersöka hur dess verksamhet genomförs. Jag skulle vilja påminna om att enligt fördraget så måste medlemsstaterna samarbeta med kommissionen för att se till att medlen används i enlighet med principerna för en sund ekonomisk förvaltning och vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägeri mot gemenskapsbudgeten som vidtas för att skydda nationella ekonomiska intressen. Det är dock hittills endast en medlemsstat som helt ratificerat de avtal och tillhörande protokoll som undertecknades 1995 och 1997 angående skydd av Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen och om bekämpning av korruptionen. Endast tre av de övriga medlemsstaterna har delvis gjort detta. Jag har nu lagt fram revisionsrättens årsrapport för 1998. Av resultaten av revisionen framgår att den ekonomiska förvaltningskulturen omgående måste förändras. Det är absolut nödvändigt att sätta upp mätbara politiska mål och utvärdera prestationerna mot dessa, att söka bästa möjliga effektivitet, att förändra kommissionens inre redovisningsfunktioner och förstärka medlemsstaternas kontroll, att hitta bättre sätt för att garantera lagenlighet, korrekthet och värde för pengarna, att förenkla de ekonomiska reglerna och hålla sig till sunda budget- och redovisningsprinciper, att främja tillförlitligheten, att vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra rekrytering och fördelning av personal i enlighet med föreliggande behov samt slutligen att genomföra reformer. Det kommer att ta tid att genomföra alla de här åtgärderna. Jag är övertygad om att den nya kommissionen är fast besluten att uppnå dessa förändringar, som behövs för att den kommande utvidgningen av unionen skall lyckas. Genom att påskynda utvidgningsprocessen har kommissionen givit oss uppgiften att påskynda reformen. De övriga institutionerna och medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen uppmanas följaktligen att samarbeta. På Europeiska revisionsrättens vägnar kan jag försäkra er att revisionsrätten kommer att bidra till det här initiativet på ett konstruktivt sätt.
Herr talman! Först av allt vill jag tacka ordföranden Karlsson för presentationen av årsrapporten 1998. Vi ledamöter av Europaparlamentet har under den tid som gått kunnat granska denna omfattande, nästan 500 sidor tjocka rapport i en första omgång, efter att i förväg ha hört larmsignaler via nyhetsmedia. Dessa nyheter kunde vi på grund av bristande kännedom om revisionsrättens rapport varken bekräfta eller dementera. Frågan om hur information från revisionsrätten skall nå parlamentet i tid måste därför på det bestämdaste redas ut mellan de båda institutionerna. Herr Karlsson, ni instämmer säkerligen i detta krav och kommer för er del att se till att parlamentet som företrädare för medborgarna och som kontrollinstans underrättas först, innan detaljer börjar nå ut till pressen via rättens granskningsresultat. Jag hänvisar även till rapporten från kollegan Wynn, som Europaparlamentet avskedade våren 1998. Nu hör jag att rätten har hittat det ställe som rapporten uppenbarligen, och eventuellt också den förtroliga förrapporten härstammar från. Även detta ledde till suspension. I så måtto har Europaparlamentets påtryckningar för att klara upp varifrån läckorna kom varit lyckosamma. Föreliggande granskningsrapport kommer inte att tjäna oss bara som grund för kommande arbeten i fråga om ansvarsfrihet för 1998, utan också som viktigt dokument för reformen av kommissionens förvaltningsstrukturer samt nyttjas konstruktivt för att få till stånd de förbättringar som behövs. Som parlament har vi nu chansen att följa kommissionens betydelsefulla reformprocess på ett konstruktivt men kritiskt sätt. Å andra sidan kritiserar rätten den oacceptabelt höga felfrekvensen i budgethanteringen. Man nekar kommissionen bekräftelse på att deras siffror var rättmätiga och i sin ordning, och därmed är man för femte gången i rad inte utan invändningar. Detta väger mycket tungt. Vid en genomgång av rapporten lägger man märke till följande: återigen visas prov på bristande ledarskap, oegentligheter och bedrägerier, och det på så gott som alla undersökta områden, såväl på intäktssidan som på utgiftssidan. På grund av smitning från tullar och mervärdesskatt gör gemenskapens budget årligen stora förluster. Här finns det allvarliga brister i medlemsstaternas förvaltnings- och granskningssystem. Vi frågar, när tänker kommissionen äntligen se till att medlemsstaterna axlar sitt ansvar? Och, märker de då inte att de genom kapitalsvinnet bara skadar sig själva? På jordbruksområdet är situationen, nu som tidigare, betänklig. Här kan de till summan sett allvarligaste överträdelserna konstateras i form av oegentlig användning av kapitalet. Även här hänvisar rätten till medlemsstaternas nonchalans. På viktiga områden inom forskning och utveckling har det på grund av bristande ledarskap och avsaknad av insyn uppstått förluster mellan förskottsbetalningar och slutbetalning. Över 50 procent av utgifterna lär vara felaktiga, runt en tredjedel skall till och med innehålla grava fel. Detsamma gäller för strukturfonderna. Låt oss ta itu med arbetet, gemensamt med revisionsrätten och gemensamt med kommissionen. Detta är i samband med utvidgningen ett absolut måste! (Applåder)
Herr talman! Jag välkomnar det faktum att vi äntligen kan diskutera den här rapporten. Jag skulle vilja fördöma de övriga grupperna för att vi inte fick diskutera det här i november: det var ett felaktig beslut. Det var upprörande att vi inte lät revisionsrätten hålla en presskonferens. Vi gick miste om en viktig offentlig plattform. Det var också en stor besvikelse att revisionsrättens ordförande inte stannade kvar i Bryssel tidigare den här månaden. Rapporten visar bortom allt tvivel att en reformprocess har verit behövlig länge. Vi behöver radikala reformer om vi skall kunna se några förbättringar i en väldigt allvarlig situation. Det här är femte gången som kommissionen inte givit någon revisionsförklaring och det är tydligt att kommissionen behöver inse att den åtagit sig att genomföra reformer och att den inte kommer att dömas efter sina ord och sina rapporter utan efter sina handlingar. Det är tydligt att kommissionen i sina försök att reformera sig själv inte bör koncentrera sig på var pengarna ges ut utan på i hur stor utsträckning de politiska målen uppfylls och det till en minimal kostnad. Som Karlsson sade så behöver vi göra något åt det sätt som pengarna ges ut på. Det betyder att vi behöver tydliga, exakta och mätbara mål från kommissionen. I mitt eget land Wales, får vi en hel del pengar från strukturfonderna men skillnaden mellan att skapa jobb och att skydda arbetstillfällen är otydlig och därför är det svårt för oss att bedöma hur effektiva de strukturfonderna verkligen varit. Kommissionen behöver göra grundliga förbättringar på sina egna interna kontrollmekanismer. Ett av de viktigaste problemen, som återigen dyker upp, är att ansvar vältras över på någon annan. Ingen tar ansvaret och ansvaret för att pengarna skall ges ut på ett bra sätt delas av för många. Det måste helt klart reformeras. Vi förväntar oss nya rigorösa förvaltnings- och kontrollsystem i den kommande reformen. Särskilt mycket behöver vi en reform av budgetförordningen. Vi får dock inte glömma att över 85 procent av de pengar som kommer från EU:s budget ges ut i medlemsstaterna och de behöver se över sina egna hus. Personalresurserna är också en fråga som det måste göras något åt. Den här rapporten har bevisat riktigheten i att en slapp och vårdslös kommission blev tvungen att avgå och avslöjat ett helt register oansvarigheter hos medlemsstater som gärna kritiserar men som inte gör något åt bedrägeri och oegentligheter. Den nya kommissionen går i rätt riktning och vi hoppas att vi får uppleva ett slut på den här sortens rapporter. Vi kan lämna dem bakom oss i det ögonblick vi ser en förbättring i reformprocessen. Jag vill sluta med att ställa en tydlig fråga till Karlsson: tycker han personligen att det är något speciellt i rapporten för 1998 som borde hindra parlamentet från att ge ansvarsfrihet?
Herr talman! Jag skulle gärna vilja börja med att tacka revisionsrättens ordförande och ledamöter så hjärtligt för deras alltid utomordentligt användbara årsrapport. Årsrapporten är ytterst kritisk, och revisionsförklaringen förvägrades åter. Detta är ingenting nytt, för det har hänt i många år. Det senaste valet klargjorde dock att allmänheten har fått nog av alla historier om oredan i den europeiska ekonomin. Därför är det av största vikt att denna rapport nu äntligen blir tagen på allvar. Revisionsrättens årsrapport får inte vara något mediaspektakel som därefter hamnar i en byrålåda. Detta är en verklig chans att förbättra Europas ekonomiska förvaltning. Ordförande Karlsson har sagt att alla institutioner måste bidra till dessa förbättringar, och det måste ske enligt följande. För det första: Medlemsstaterna måste nu verkligen ta sitt ansvar. Bedrägeri i Europa likställs fortfarande med bedrägeri i Bryssel. Men samtidigt går 80 procent av pengarna via medlemsstaterna. De nationella kontrollerna kan och måste vara bättre. Men framför allt måste medvetenheten växa om att man måste handskas lika varsamt med europeiska pengar som med nationella pengar. Vi kräver att kommissionen skall visa att man menar allvar med de utlovade reformerna: Chefstjänstemän måste bedömas utifrån sin ekonomiska förvaltningskompetens. Generaldirektoraten måste varje år förklara vilka initiativ de har tagit för att tillmötesgå kritiken från revisionsrätten. Revisionsrätten själv skulle kunna göra sin årsrapport ännu mer användbar genom att göra två tillägg: För det första, statistiska uppgifter som gör att problempunkterna framträder ännu tydligare och för det andra, fasta frågeställningar som man regelbundet återkommer till så att vi kan se om några förbättringar har skett. Europaparlamentet måste naturligtvis ta pulsen på reformen, men framför allt måste Europaparlamentet föregå med gott exempel och nu äntligen någon gång anta en stadga. Europeiska pengar är allmänna pengar. För att återvinna medborgarnas förtroende, måste alla institutioner visa att man menar allvar med kampen mot och förhindrandet av bedrägeri. Bara på det sättet kan vi återvinna medborgarnas förtroende.
Herr talman, ärade kolleger, herr Karlsson, ärade ledamöter av revisionsrätten! Herr Karlsson! Jag vill tacka er för den klara och tydliga presentationen av er årsrapport. Själva rapporten är inte direkt lektyr för nattduksbordet. Det hindrar dock inte att ni och era medarbetare på 500 sidor sätter fingret på den ömma punkten. Herr Karlsson! Ni har i dag kunnat föra ordet här. Tredje gången gillt, skulle jag säga. Jag beklagar att framläggandet av denna viktiga handling inte kunde ske under den föregående sammanträdesperioden här i Strasbourg. Någon hade läckt till pressen, och detta fick oss att bordlägga saken. Jag beklagar detta. Jag beklagar, precis som min kollega Morgan, att ni inte har kunnat ge någon presskonferens. Detta är inte bra för Europaparlamentet. I vilket fall som helst så är detta en viktig handling. Denna handling och de två rapporterna från de vises kommitté samt även rapporten från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) för året 1998, utgör tillsammans vår grundinformation utifrån vilken vi har att bevilja eller inte bevilja ansvarsfrihet för året 1998. För närvarande vill jag dra tre slutsatser. Under de gångna åren har framför allt Europeiska kommissionen legat i skottlinjen. Detta ledde till Santer-kommissionens fall; det vet vi alla. Den nya kommissionen ledd av Prodi fick sedan uttryckligen i uppdrag att ställa saker och ting till rätta. I februari kommer vi att se de första spåren av detta. Jag hoppas att den nya kommissionen, att Kinnock tillsammans med Schreyer, skall kunna se till att revisionsrätten i framtiden verkligen skall kunna leverera en revisionsförklaring. En andra slutsats: Det framhålls mycket tydligt i denna rapport att vi inte får söka efter pengaskyfflare enbart inom den europeiska förvaltningen. Åttio till åttiofem procent, några kolleger har redan pekat på detta faktum, av alla europeiska utgifter sker mycket riktigt inte via kommissionen, utan via nationella, lokala eller regionala myndigheter. Det behövs således mer samarbete mellan de nationella revisionsverken och Europeiska revisionsrätten. Till sist, ärade herr Karlsson, är det tydligt att den organiserade brottsligheten grundar sig på en stor mängd europeiska pengar. Jag tror att vi måste samarbeta mer, att vi måste främja ett välfungerande OLAF, och att vi slutligen måste se till att ett europeiskt offentligt ministerium till fullo sätter gränser för brottsligheten.
Herr talman! Jag tycker att det är lika fascinerande varje gång, varje år, med revisionsrättens rapporter. Oavsett vilka program eller områden som har granskats, så har 5 procent, dvs. 40 miljarder svenska kronor, försvunnit ur systemet. Jag välkomnar verkligen dessa rapporter. Trots att ni från revisionsrätten tidigare har påpekat och gett goda råd till kommissionen, konstaterar vi ju i år igen, dvs. för år 1998, att kommissionens förändringar i systemet vare sig har gjort det hela mer överskådligt eller fullständigt på något sätt. Det handlar om budgetöverskridanden. Ibland saknas uppgifter helt och hållet. Det är offentliga upphandlingsförfaranden som brister. Ibland konstaterar man också direkta tveksamheter. 40 miljarder är två års inbetalade medel från skattebetalare i Sverige till Europeiska unionen. För 40 miljarder skulle 2 miljoner lönearbetare i samma land kunna gå över till 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön. Detta är för övrigt en inriktning som jag tycker att vi kunde uppmuntra och titta på när vi ser på hur vi använder strukturfonderna, eftersom det är ett sätt att effektivisera dem vad gäller sysselsättningsskapande åtgärder. Kort sagt konstaterar vi att för 40 miljarder skulle vi kunna göra mycket gott. Den nya kommissionen har sagt sig vilja strama upp systemet, men det sade ju den tidigare också varje år. För mig är det ganska uppenbart att Europeiska unionen gapar över för mycket makt och också för mycket budgetmedel jämfört med vad den har kompetens och förutsättningar att hantera. Därav, tror jag, kommer också ointresset från medlemsstaterna att verkligen ta ett relevant ansvar. Det ständiga lagandet och lappandet i systemet verkar snarare uppmuntra till fiffel i större eller mindre skala, nu senast i Sverige där kommissionens eget Stockholmskontor alldeles nyligen misstänks för att ha betalat ut löner till personer som inte finns. Det är minst sagt häpnadsväckande! Jag skulle vilja avsluta med en fråga till revisionsrättens ordförande: Varför har ni inte fått tillträde till att granska Europeiska investeringsfonden? Jag hoppas att det inte är av kommande besparingsskäl som revisionsrättens ordförande inte använder sig av vårt gemensamma, vilda hemlands tungomål - svenska. (Belysningen fungerar dåligt i kammaren) Dell'Alba (TDI). (FR) Herr talman, revisionsrättens ordförande! Er presentation kom definitivt inte till under en lycklig stjärna. Man avbröt er förra året och nu släcker man ljuset. Jag hoppas att vi kan avsluta medan vi fortfarande ser något. Ni skall för övrigt inte oroa er för mycket eftersom vi just antagit en begäran om brådskande förfarande, då det förefaller som om ordföranden för riksrevisionsrätten i Nicaragua satts i fängelse. Vi har bara hindrat er från att delta i ett sammanträde. Jag beklagar det lika mycket som kollegan Staes. Jag hoppas att ljuset återvänder såväl när det gäller de europeiska räkenskaperna som här i kammaren. Utöver ordlekarna skulle jag vilja gratulera er till er rapport som alltid är viktig för Europeiska unionen. Ni vet i vilken utsträckning denna rapport och era kommentarer var viktiga för Europeiska unionen i den kris som skakade unionen förra året. Jag tror att vi nu måste gå framåt. (Belysningen tänds igen)Där ser ni att jag hade något med detta att göra: lux fiat. Herr ordförande! Jag vill säga att er roll är viktig och att budskapet tagits emot väl, skulle jag tro, i gemenskapens egna institutioner, dvs. kommissionen och parlamentet. Det mottogs kanske sämre av medlemsstaterna som fortsätter att vara de stora aktörerna när det gäller brister och bedrägerier inom unionens budget, eftersom de förvaltar större delen av medlen. Den önskan jag har är att er verksamhet nästa år, som är ett nyckelår - 1999 var det år då ett antal program inom strukturfonderna avslutades - mer gäller medlemsstaterna, för att den allmänna opinionen verkligen skall bli medveten om att förvaltningen av gemenskapens medel är viktig, ligger oss varmt om hjärtat och även gäller, jag skall inte säga framför allt, men även våra myndigheter, våra medlemsstater. Nästa år skulle alltså enligt min uppfattning en ännu större ansträngning göras på detta område, i ännu mer nära samarbete med de nationella revisionsrätterna.
Herr talman, herr Karlsson! Denna årsrapport visar att kontrollen av användningen av EU-pengar fortfarande uppvisar allvarliga tillkortakommanden. Detta problem beror till stor del på medlemsstaterna, men kommissionen får inte gömma sig bakom detta. Revisionsrätten påpekar med rätta att kommissionen måste sörja för att tillkortakommandena i medlemsstaterna åtgärdas vederbörligen. Dessutom finns det en hel del att anmärka på kommissionens hushållning. Att avdelningen för intern förvaltning uppvisar den högsta procentuella andelen materiella fel säger mycket. Inom denna avdelning är det ju endast kommissionen som själv ansvarar för den ekonomiska förvaltningen. Årsrapporten understryker ånyo att vi måste göra en strukturell undersökning av vilket mervärdet är för olika europeiska program. Hittills satsar kommissionen för mycket på höga utgiftssiffror. Det sker knappast någon effektivitetsprövning utifrån politiska målsättningar som på ett tydligt sätt kan uttryckas i kvantiteter. Kommissionen måste även bättre kontrollera om enskilda projekt respekterar de allmänna gemenskapsmålsättningarna. Sålunda måste det bli ett slut på att man använder pengar från strukturfonderna för att finansiera projekt som strider mot målsättningarna beträffande miljöskydd. Revisionsrätten sätter med rätta fingret på detta allvarliga problem. Slutligen, så väcker hela händelseförloppet med utläckandet av rapportförslaget vissa frågor om revisionsrättens självständighet. Att kommissionen får insyn i rapporten före offentliggörande för att i förväg kunna rätta felaktigheter är rätt. Men begränsade kommissionen sig till detta? Eller är det sant att revisionsrätten ändrade i rapporten efter påtryckningar från kommissionen? För att bringa klarhet i detta måste Europaparlamentet under bedömningen huruvida ansvarsfrihet skall beviljas noggrant analysera skillnaderna mellan rapportförslaget och den slutliga rapporten samt döma efter detta.
Herr talman! När jag välkomnar revisionsrättens så användbara rapport, och som denna kammare bör stödja, för på det sättet stöder vi Europa, kan jag inte låta bli att ta upp den irritation det har skapat att än en gång massmedia har publicerat partiska och egennyttiga versioner av rapporten i förväg, en sak, herr Karlsson, som förutom att det leder till onödig skada för medborgare, tjänstemän och institutioner, ger intrycket av att revisionsrätten inte är ett politiskt organ som skall redovisa sin verksamhet för väljarna genom den allmänna opinionen. Dessa läckor, herr Karlsson, finns inte i de flesta andra revisionsrätter i medlemsstaterna eller i de europeiska regionerna. Det borde alltså inte vara omöjligt för er att undvika dem. Det här innebär ett förakt för denna kammare och för er själva, eftersom det visar att de som har hand om kontrollen inte har kontroll över sitt eget arbete. Om dessa läckor fortsätter, herr Karlsson, kommer min politiska grupp att kräva en reform som går längre än att bara senarelägga denna debatt. För det andra vill jag säga att problemet med oegentligheter och dåligt utnyttjande av budgeten inte är ett geografiskt utan ett gränsöverskridande problem. Här finns det inget norr, söder, öst eller väst och inte heller fattiga eller rika länder. Här rör det sig helt enkelt om ett problem om olämplighet och om misstolkningar av de nationella och gemenskapens lagstiftningar. Jag skulle önska att de länder som bär upp bördan av den inre ekonomiska och sociala sammanhållningen inte använde denna typ av argument, eftersom det är de länder som får medel från Europeiska unionen som är mest intresserade av en effektivitet i denna solidariska ansträngning från de länder som tillför medel. För att avsluta vill jag understryka att kommissionen fortfarande - enligt den rapport ni lägger fram för oss - tänker använda utnyttjandegraden av de ekonomiska medel som är angivna i årsbudgeten som främsta indikator för framgången i finanspolitiken. Emellertid borde kommissionen mäta framgången i den grad man lyckas uppnå de mål som är angivna genom lägsta kostnad. Denna ändrade filosofi är den vi kräver, och stöder den rapport ni lägger fram, av den reform som ordförande Prodi har lovat i detta parlament.
Herr talman! Först av allt, jag är glad att vi i dag kan tala om det som revisionsrätten har beskrivit här i sin rapport. Jag vill bara göra några korta påpekanden om detta. För det första: Hur reagerade kommissionen på denna rapport från revisionsrätten? Jag har läst att ni skall vara någorlunda nöjda med att det inte skall ha blivit några synliga försämringar gentemot 1997. Detta tycks mig skrämmande för en ny kommission och ett tecken på att den rör sig i fel riktning. Det skulle ju vara ett tecken som betyder att man inte har lärt av felen i det förgångna. För det andra: i rapporten saknar jag en aning klartext, herr Karlsson. Vad skall medborgarna i denna union sluta sig till av att ni skriver att en tredjedel av de betalningar som är behäftade med allvarliga fel finns på den inre politikens områden? Jag väntar mig tydligare ståndpunktstaganden när det gäller framtida metoder att bevilja kommissionen ansvarsfrihet och även för framtida rapporter från Europeiska revisionsrätten, ty inte minst den interna politiken faller å ena sidan under kommissionens hundraprocentiga ansvar, och för det andra vet vi att denna kammare har alldeles särskilda och stora intressen för den inre politiken. För oss kommer det i framtiden att vara angeläget att med ledning av denna rapport kunna konstatera att kommissionen när det gäller frågan om ansvarsfrihet faktiskt har lärt sig läxan från det förflutna. De första reaktionerna på rapporten var nedslående i detta hänseende, men man kan ju alltid bättra sig, och det gäller oss allesammans.
Herr talman! Revisionsrättens årsrapport för år 1998, vilken har debatterats över hela Europa utom - fram till i dag - i parlamentet, visar tydligt kommissionens och medlemsstaternas behov av att fördubbla sina ansträngningar i kampen mot bedrägerier. Båda är de skyldiga att se till att skattebetalarnas pengar ges ut på ett vettigt sätt. Om vi skall behålla befolkningens förtroende och vinna deras stöd för de ambitiösa planer som lades fram i Helsingfors i helgen så är det tre steg som verkligen måste tas. För det första måste medlemsstaterna själva göra mer för att upptäcka bedrägerier. Samarbete mellan Europeiska revisionsrätten och dess nationella motsvarigheter måste förstärkas, genom lagstiftning om det behövs. För det andra måste, som Karlsson nyss sade mycket tydligt, kommissionens ekonomiska förvaltning förbättras. Kommissionen har tillkännagivit ett reformprogram. Om dessa reformer skall bli framgångsrika måste de vara radikala, omfattande och grundade på en mycket tydlig och klar tidtabell. För det tredje måste parlamentet se över sitt eget hus. Vi kan endast vara trovärdiga som befolkningens vakthund om de av revisionsrättens rekommendationer som gäller den här institutionen genomförs utan dröjsmål. Parlamentet måste göra allt som står i dess makt för att visa att det menar allvar med att få bort slöseriet. Det är av just det skälet som jag, liksom flera av mina kolleger, inte tänker vara närvarande vid ceremonin i morgon då denna dyra och uppenbart bristfälliga byggnad som ingen bett om blir invigd.
Herr talman! Revisionsrätten är för oss socialister ett fundament när det gäller unionen; det märks ju eftersom det är många socialister som talar här i dag. Det är också ett mycket viktigt instrument för medborgaren för insyn, ansvar och kontroll över unionens verksamhet. Det är också därför vi blev upprörda, vilket har sagts här flera gånger, över att revisionsrättens ordförande inte tidigare har kunnat få framträda här i parlamentet. Samtidigt som revisionsrättens årsrapport lades fram, uppstod en incident på kommissionens representationskontor i Stockholm. Det visade sig att det där gjorts otillåtliga löneutbetalningar. Man undrar hur man skall kunna hålla ordning på hela unionen om man inte kan hålla ordning på ett litet kontor på 20 personer. Det är här som revisionsrätten kommer in. Jag skulle vilja säga att hur man hanterar detta lilla kontor och hur de har skött sina uppgifter och sin ekonomi är ett test på trovärdigheten för unionen i detta sammanhang, för öppenhet och ansvarstagande. Jag skulle vilja fråga revisionsrättens ordförande, som har besökt Stockholm, vilka intryck han har fått av händelsen där och vilka åtgärder som kan förväntas.
Herr talman! Revisionsrättens slutsatser liknar de som vi sett under de senaste åren. Det är inte möjligt att göra ett positivt uttalande. Det är dags att medlemsstaterna tar ett större ansvar. De förvaltar ca 80 procent av budgeten och det gör de inte särskilt bra. Jag är naturligtvis glad för att Danmark inte får ta emot särskilt mycket kritik i år. Det gör mig emellertid litet konfunderad att revisionsrätten återigen kommer med en anmärkning i fetafrågan; denna fråga har ju avslutats för länge sedan. I februari kommer Kinnock att lägga fram ett förslag till reformering av kommissionen. Det är kanske en av de saker vi måste ta itu med. En av de viktigaste ändringarna rör personalkulturen. Det sker alltför sällan att man suspenderar eller avskedar de anställda, om de är inkompetenta eller korrupta. Det finns möjlighet att avskeda inkompetenta anställda i enlighet med artikel 52 i tjänsteföreskrifterna. Denna artikel bör användas, men det gör den i stort sett aldrig. Denna praxis bör därför ändras. Om vi skall komma till rätta med oegentligheter och bedrägerier, måste vi ändra personalkulturen och tendensen till att man kan komma undan vad som helst om man har de rätta vännerna som ställer upp för en. Vi skall rensa upp efter tidigare skandaler. Vilka signaler sänder man till blivande ledare i kommissionen, om de ansvariga för skandalerna kan fortsätta på eftertraktade tjänster? På detta sätt kommer vi aldrig att få ett positivt uttalande från revisionsrätten. Vi måste rensa upp de misstag som skett, både internt i kommissionen och i medlemsstaterna. Herr talman! Det är för övrigt en historisk dag, eftersom vi för en gångs skull fick se en av våra kolleger bli upplyst, dvs. Dell' Alba.
Herr talman, ordföranden i revisionsrätten, ärade ledamöter! Att använda skattemedel enligt klara politiska prioriteringar, enligt sparsamhets- och effektivitetsprinciper, det är målen som var och en som handskas med en offentlig budget borde sätta upp för sig, och det är ett mål som den nya kommissionen har satt upp för sig. Revisionsrätten har till uppgift att granska huruvida denna målsättning uppfylls, har till uppgift att kontrollera om sättet att sköta offentliga medel överensstämmer med bestämmelserna i budgetförordningen och ger kommissionen tips om vad som skall ändras för vederbörlig budgethantering. Med sin årsrapport för 1998 har revisionsrätten redogjort för hur många områden som är i akut behov av förändringar. Och herr Bösch, jag känner inte till något uttalande från den nya kommissionen om att vi skulle ha uppfattat det som lugnande att man återigen inte fick något godkännande. Tvärtom har vi sagt att det är skrämmande - vilket också betonades här - att det för femte gången inte kunde ges någon bekräftelse på vederbörlig hantering av betalningarna. Det är ju också därför som kommissionen med full kraft kommer att ta itu med förändringar. På några områden har förändringar påbörjats av den gamla kommissionen, så är till exempel fallet med strukturfonderna. För den nya bidragsperioden kommer det att finnas nya bestämmelser för vilka finansiella konsekvenser kommissionen får ta om man bryter mot bidrags- och tillämpningsbestämmelserna. Ordföranden Karlsson framhöll i sitt tal att djupgående reformer är nödvändiga för att nå fram till en bättre finansiell förvaltning. Jag är därför mycket glad att kommissionen med största beslutsamhet har koncipierat vägen för reformerna och också kommer att följa vägen för reformerna. Jag vill nämna tre reformpunkter som är av stor vikt för den finansiella förvaltningen. För det första, activity based budgeting. Hädanefter, från och med budget 2001, skall planeringen av EU-budgeten i mycket högre grad än hittills har varit fallet följa de politiska prioriteringarna, och inte bara så att besluten om prioriteringar omfattar endast de operativa medlen utan även de nödvändiga medlen på personalsidan, för att personalen i större utsträckning skall sättas in just där de politiska prioriteringarna finns. Det andra nyckelordet: starkare finansiellt ansvar överallt där EU-medel handhas. Kommissionen kommer att slå in på den väg som parlamentet länge nog har rekommenderat, som även Karlsson just ritade upp igen och som jag annonserade redan i mina skriftliga svar på parlamentets frågor i augusti, nämligen att ekonomistyrningen läggs över på den förvaltning som ansvarar för utgiftsprogrammet, dvs. decentralisering och därmed också stärkande av det finansiella ansvaret på de förvaltningsställen som sköter utgifterna. Och för det tredje, och som viktigaste nyckelord: förändring av budgetförordningen. Här är det nödvändigt med en omfattande förändring, en revidering, och en sådan är på väg. Den kommer att ta upp många av revisionsrättens kritiska synpunkter, exempelvis även frågan om separata konton för förskottsbetalningar och slutgiltiga betalningar. Detta kommer att bli ett viktigt steg mot bättre insyn i det totala revisionsväsendet. Jag vill i korthet även komma in på incidenterna med det för tidiga offentliggörande av rapporten från revisionsrätten och förargelsen över detta i parlamentet. Jag tror att vi gemensamt borde fundera över tidsplanen för offentliggörandet och den parlamentariska debatten. Enligt mitt förmenande är det rätt att det får gå en tid mellan offentliggörandet och debatten här i kammaren, så att alla parlamentariker har möjlighet att först ta del av hela rapporten. Jag håller det för absolut nödvändigt med ett rådfrågningsförfarande för att vi här skall kunna nå ett bättre resultat. Herr talman, ordföranden i revisionsrätten, mina damer och herrar! Jag har för avsikt att gå igenom revisionsrättens årsrapport sektor för sektor med förvaltningarna och framför allt även med medlemsstaterna och att granska frågan varför felen över huvud taget har kunnat uppstått. Vem hade bort handla annorlunda? Vilka instrument står till förfogande för att undvika sådana fel i framtiden, och hur snabbt kan vi åstadkomma nödvändig förbättring? En dylik systematisk uppföljning är nödvändig. För en sådan systematisk uppföljning arbetar jag intensivt, och jag är därför mycket glad att kommissionen inom ramen för sitt reformpaket för finansiellt ledarskap har beslutat att ge denna systematiska uppföljning en fast struktur inför framtiden, så att revisionsrättens påpekanden också skall kunna användas för att förbättra det finansiella ledarskapet, och jag ber om Europaparlamentets stöd för dessa omfattande reformplaner.
Herr talman! jag skall försöka kommentera alla de intressanta inläggen i den här debatten. Vissa har sagt att parlamentet måste vara den första som får ta del av det material som revisionsrätten utarbetar, både när det gäller vår årsrapport och de särskilda rapporter som vi lägger fram under årets gång. Jag vill göra ett otvetydigt och klart uttalande om att det absolut är en regel som vi skall följa, nämligen att denna församling kommer att vara den första som tar emot våra rapporter. Jag vill omedelbart tillfoga något till det som Pomés Ruiz sade: jag håller helt och hållet med honom om att man måste ställa mycket speciella krav på en revisionsrätt, det måste vara som Ceasars fru. Det som hänt i det här fallet är emellertid att revisionsrätten upptäckte vem som var skyldig till att förslaget till årsrapport läckte ut till pressen och har vidtagit lämpliga åtgärder. Vi vet alla att det här inte är enda gången som information om hemligstämplat material har förts vidare. Det som hittills hänt är att revisionsrätten har fastställt detta. Jag hoppas att vi kan göra likadant i varje fall, men jag kan inte förneka, som revisionsrättens ordförande, att det skulle medföra att särskilda krav ställdes på oss. Många talare har påpekat medlemsstaternas ansvar. Jag kan endast bekräfta att det är ett positivt svar på medlemsstaternas vilja att bekämpa bedrägerier, att se över sina hus och att förbättra sina kontrollsystem, vilket är en utmaning som, vilket vi påpekat i vår rapport, till och med kan vara ännu större i år. Det minskar dock inte på något sätt kommissionens roll och ansvar i det här sammanhanget. Kommissionen måste samtidigt våga ställa tydliga krav och villkor på medlemsstaternas kontrollsystem. Morgan ställde en mycket rättfram fråga till mig: finns det något speciellt skäl i årsrapporten för att parlamentet inte borde ge någon ansvarsfrihet? Låt mig understryka revisionsrättens roll i det här sammanhanget: det är att ge er allt material som vi anser vara lämpligt och tillrådligt att lägga fram och sedan överlåta åt er att fatta det politiska beslutet om ansvarsfrihet. Jag säger endast att den fråga som behöver ställas är om kommissionen gjort allt som står i deras makt för att åtgärda de brister som påpekats. Jag vill verkligen inte göra en detaljerad anmärkning på någon särskild punkt. Det är allt det material som producerats, både i den här årsrapporten och i de specialrapporter vi lagt fram och kommer att lägga fram, som bör ligga till grund för parlamentets beslut på den här punkten. Jag skulle vilja understryka det som van der Laan påpekade angående bedrägerier i unionen, och jag skulle vilja påpeka att, att döma av pressens rapportering om bedrägeri i allmänhet och attacker mot offentliga budgetar, man skulle kunna tro att den europeiska budgeten var mer sårbar än någon annan. Det är naturligtvis inte sant. Det som sagts många gånger är att det här är ett problem som alla länder måste kämpa mot, både i sina regionala och nationella budgetar. Jag vill ta det här tillfället i akt att påpeka att budgetkontrollutskottets ordförande, Theato, och jag själv gemensamt vände oss till en kontaktkommitté som bestod av ordförandena för alla medlemsstaternas nationella revisionsmyndigheter och för revisionsrätten bara för att påpeka för dessa nyckelpersoner att bekämpande av bedrägerier i europeiska fonder även är en nationell uppgift. Det är ett tydligt exempel på hur Europaparlamentet och revisionsrätten försöker väcka medlemsstaternas uppmärksamhet för den här frågan. Jag håller med Staes om att det här inte är någon sängläsning, och jag blev mycket orolig när de började släcka lamporna men tack vare Dell'Albas modiga ingripande kunde det stoppas. Jag skulle också vilja betona att det arbete som genomförts för att bygga upp OLAF måste fortsätta. I revisionsrättens särskilda rapport om verksamheten inom UCLAF lade vi fram ett antal förslag som vi tycker att både parlamentet och medlemsstaterna skulle kunna åta sig, nämligen angående en europeisk åklagare och andra åtgärder för bedrägeribekämpning. Till ledamoten Eriksson vill jag säga att det har blivit en vana att jag talar engelska. Detta är första gången som jag talar i parlamentet. Jag jungfrutalar precis som van Hulten. Att jag talar engelska beror på att vi har engelska och franska som arbetsspråk. Jag var alldeles för nervös när jag skulle inleda detta anförande för att våga uttrycka mig på ärans och hjältarnas språk. Jag tror dock att jag skulle ha klarat det om jag verkligen hade satt i gång. Jag tror jag skall hålla mig till mitt andra språk, en vana som jag redan lagt mig till med i budgetkontrollutskottet, och jag hoppas ni förlåter mig för det landsförräderiet. Herr Bösch! Jag håller med er och jag tror att var och en håller med er om att det finns särskilda villkor att ställa upp för de delar av budgeten som sköts om av kommissionen själv. Jag har redan understrukit hur viktigt det är att kommissionen också tar sitt ansvar med avseende på medlemsstaterna. När det gäller inre politik, externt bistånd och personaladministration, kan vi dock ställa tydligare krav på kommissionen och vi kan också hantera det på ett annorlunda sätt när det gäller revisionsförklaringen, något som vi börjat göra och som vi kommer att fortsätta göra. Jag gratulerar herr van Hulten till hans första anförande här. Jag håller med honom om behovet av att vi i vårt arbete försäkrar skattebetalarna om att deras pengar används på ett nyttigt sätt och jag understryker, liksom van der Laan, behovet av att även medlemsstaterna bekämpar bedrägerier. Schori frågade mig om mina slutsatser eller revisionsrättens slutsatser angående händelserna vid kommissionens representationskontor i Stockholm. Jag har två saker att säga, det ena är att det här visar att det enda sättet att hantera den här sortens problem är att ha fungerande interna kontrollsystem. Det måste alltid, när det gäller utgifter av europeiska medel, finnas ett internt kontrollsystem som är effektivt och tillförlitligt så att det yttre kontrollorganet kan förvissa sig om att systemet fungerar och inte behöver gå igenom varje liten detalj i administrationen. Det andra som jag skulle vilja säga är att jag även offentligt sagt att det här är en test på kommissionens vilja att reformera sina disciplinära förfaranden, vilka vi är mycket kritiska mot, och som jag vet att kommissionen också tänker göra något åt. I mitt första anförande nämnde jag samma problem som Blak tog upp - att personaladministrationen måste förbättras. När det gäller Erikssons fråga om varför vi inte granskar Europeiska investeringsfonden så frågade vi rådet när fonden inrättades om vi skulle göra det och svaret var "nej" och det är alltså anledningen. Jag delar inte rådets uppfattning, men det är rådet som beslutar. Slutligen vill jag göra en allmän kommentar angående det som Schreyer påpekade i sitt anförande. Som ni hör så är kommissionens inställning till den här rapporten att ta den till sitt hjärta och börja det reformprogram som vi diskuterat i dag. För Europeiska revisionsrättens räkning vill jag också säga att vi hoppas att vi, i en atmosfär av dialog och öppenhet, skall kunna samarbeta för att se till att den nya kommissionen kan genomföra den reform som vi med så ivrigt ser fram emot.
Nästa punkt är betänkande (A5-0097/1999) av Pack för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning Sokrates (C5-0267/1999 - 1998/0195(COD)).
Herr talman! Jag skall inte bara tala om resultaten från förlikningskommittén, det vore ju en aning för återhållsamt. Jag tycker att vi nu faktiskt borde utnyttja denna andra behandling till att tala helt allmänt om utbildningen i framtidens Europa. Mot slutet kommer jag sedan tillbaka till resultaten från förlikningen. Frågan om utbildning i framtidens Europa är samtidigt frågan om Europas framtid i sig. Det bör medlemmarna av rådet egentligen lägga på minnet. Europa kan fortsätta växa samman endast om Europas medborgare accepterar denna process och är beredda att aktivt vara med. Detta är en mycket viktig aspekt just när det gäller den eftersträvade utvidgningen av EU. Förhoppningarna vänder sig i första hand till den unga generationen i våra stater. Det är de som skall utforma Europas framtid. Därför måste vi också vinna ungdomen för projekt Europa. Av den anledningen måste vi fånga upp dem där de i dag redan delvis medvetet befinner sig med sina förväntningar. Många av dem tänker mycket mer globalt och har ofta samlat väsentligt mycket mer personlig erfarenhet utomlands än vi när vi var unga. Men likväl finns det faktiskt många andra, som saknar denna personliga erfarenhet, som liksom sina föräldrar är rädda för detta stora Europa eftersom de inte förstår det, som aldrig har fått chansen att uppleva denna gränsöverskridande samvaro. Därför anser jag att den europeiska utbildningspolitiken är en central uppgift inom Europeiska unionen. Genom sammanflätningen av ytterligare områden i de europeiska samhällena kommer kommunikationen och därmed behärskandet av främmande språk att få allt större betydelse. Den ekonomiska sammanflätningen till följd av den inre marknaden gör rörligheten till en central fråga. Dessa sammanflätningar tvingar oss ofrånkomligen till med avvikande meningar. Och ändå förutsätter pluralismen i kultur och olika världsåskådningar mer och mer ömsesidig förståelse, alltså djupare kunskap om andra och därmed ett ökat informationsutbyte. Vi måste börja tidigt med att förmedla all denna insikt och dessa erfarenheter. Så uppkom 1995, under namnet Sokrates, det första stora europeiska programmet för samarbete på alla områden inom utbildningen. Jag har varit föredragande sedan dess, och det gläder mig att programmet verkligen har rönt stora framgångar. Vi lägger nu fram programmet Sokrates II för åren 2000 till 2007. Detta program är först och främst indelat i det som skolorna kan göra inom ramen för den del som kallas Comenius, där man ger stöd åt skolklasser i hela Europa för att samarbeta i olika projekt över gränserna. Sedan finns den andra delen, Erasmus, som rör studenternas rörlighet, och den tredje delen vuxenutbildning under namnet Gruntvig, vilken äntligen har resulterat i något som länge har behövts inom Europeiska unionen. 1995 plockade jag på omvägar, via ett förslag till lagändring, in vuxenutbildningen i programmet Sokrates I. Ur detta har mycket riktigt önskemålet om vuxenutbildningen och det livslånga lärandet växt fram över hela Europa under året som gått, varför vi vågar påstå att svaret med hjälp av Gruntvig-delen i Sokrates är det rätta svaret. Jag är stolt över att vi har lyckats med detta. Det är egentligen just detta att Gruntvig-delen plockats in i Sokrates-programmet som visar hur Europa arbetar. Något som i alla tider har haft fotfäste i de nordligare länderna, i Österrike, i Skandinavien, i Tyskland, och även i England, är just vuxenutbildningen, medan denna tanke inte alltid har varit så starkt förankrad i de sydligare länderna. I Europa har vi lyckats genomföra detta överallt. Jag är stolt över det. Därför tror jag också att vi här har åstadkommit något viktigt just för de kommande sju åren. Jag kommer nu in på den fråga som rör oss alla, nämligen resultatet från förlikningskommittén. Innehållsligt har vi uppnått allt som vi hade föresatt oss. Jag välkomnar verkligen att rådet har sagt ja till att vi, vid fördelningen av rörlighetsbidrag, överväger möjligheten att endast bevilja bidrag till dem som verkligen behöver, så att de som av ekonomiska skäl inte skulle kunna delta, kanske ändå kan delta i och med att pengarna tillhandahålls på detta sätt. Jag välkomnar också det faktum att rådet har accepterat ett utökat stöd när det gäller inlärning av grannspråket. Jag beklagar verkligen att rådet inte var i stånd att tillsammans med oss verkligen införa begreppet "Europeiskt utbildningsområde". De skruvade och vred på sig som om detta europeiska utbildningsområde ännu inte hade existerat. Det existerar, men i slutändan gav vi efter för att få lugn och ro och för att den europeiska dimensionen av utbildningsväsendet skall kunna fortsätta existera. Vad den ekonomiska volymen anbelangar, ni var ju där, herr talman - detta måste jag få sagt - är jag inte nöjd. Vi ville ha 2,5 miljarder, vilket vi hade behövt för denna stora uppgift. Tyvärr fick vi bara 1,85 miljarder, dock med en försäkran om att en revisionsklausul skall upprättas efter två år. Jag tror att vi kan vara nöjda med detta. Jag hoppas att detta program skall komma att röna samma framgångar som Sokrates I. (Applåder)
Herr talman! För det första vill jag gratulera parlamentet och kommissionen till att ha avslutat förlikningen på ett bra sätt. Jag vill dock inte gratulera rådet eftersom jag tycker att rådet inte har gett något svar vad gäller den begärda generositeten för de framtida programmen. Jag gratulerar alltså de främsta aktörerna eftersom de dessutom har sett till att allt kan fungera normalt i januari och att budgetarna är förberedda för att inleda utlysningarna. Men i detta sammanhang vill jag tala litet även för sammanträdesprotokollet och inte komma med någon klagosång. Jag vill tala om det problem jag kan se genom hela förhandlingen: det svåra, komplexa och otydliga begrepp man har om kultur och utbildning i de flesta institutioner i Europeiska unionen. Jag vill peka på några av motsägelserna. Märkligt nog antas utbildnings- och kulturprogrammen enhälligt, de brukar röstas igenom med stor entusiasm av all partier, men därefter är det emellertid dessa program som behandlas sämst i budgeten. Detta är den första motsägelsen. Å andra sidan är kulturprogrammen, och just Sokrates, de som gagnar flest människor och dessutom med ett fåtal mellanhänder. Sokrates går direkt till dem som åtnjuter det. Här kan vi inte tala om lobbygrupper, vi talar om människor som gagnas av något som absolut inte är en subvention utan en investering för hela livet. Det handlar också om en budget som ackumulerar och lockar fram mycket samarbete i alla länder. För exempelvis Sokrates-programmet, betalar Europeiska unionen i mitt land, Spanien, bara tio procent. Resten kommer från institutioner, den spanska staten och från familjerna själva. Vi kan alltså se att alla utbildningsprogram i allmänhet multipliceras med 80 procent. Vad innebär allt detta? Att vi har förlorat mycket pengar på utbildning. Om rådet hade varit mer generöst hade det funnits många institutioner och människor som hade bidragit med medel. Jag vill också säga en sak som jag tycker är viktig: utbildning kan inte bara vägledas av subsidiaritetsprincipen. Berör verkligen subsidiaritetsprincipen utbyte av metoder? Kan kunskaper om ett annat land, att förstå och begripa det, verkligen betraktas som ett angrepp på subsidiaritetsprincipen? Sokrates-programmet kan aldrig genomföras av enskilda länder. Det är ett program som överskrider och passerar nationsgränserna. Det är dess storhet, dess stora möjlighet och styrka. Därför tror alla på det, så att vi kan tala om tusentals resultat. Men framför allt har vi ett resultat som vi aldrig kan bortse ifrån: den förmåga till sammanhållning och enighet som programmet ger oss.
Herr talman! Vi har redan hört mycket om vilka chanser och vilka möjligheter Sokrates-programmet kommer att medföra för oss under de kommande sju åren. Men jag tror inte att vi har rett ut allt ansvar för den närmaste tiden. Tvärtom. Nu har länderna, men också Europeiska unionen krav på sig att genomföra programmet, att vi framför allt får erfara hur det hela utvecklar sig på två till två och ett halvt år, för att direkt kunna reagera, för att ändra respektive börja på nytt, där så krävs. Jag är övertygad om att detta innebär en chans för Europas ungdom och att det är ett bevis för att Europa inte får vara endast ett siffrornas och ekonomins Europa, utan att utbildning och kultur egentligen ger oss den bas vi behöver för att kunna förstå varandra, att religionerna, hur olika de än är i sina kulturer, kompletterar varandra respektive känner tolerans för det som skiljer dem åt. Detta i sin tur lär oss att vara solidariska mot människor som är annorlunda, som är sämre bemedlade och framför allt som har det svårare än vi har det i vår omgivning. Jag vill också vädja till alla som har chansen att utnyttja Sokrates-programmet, som kan utnyttja möjligheten till utbildning, som i framtiden kommer att kunna vidareutbilda sig, som bidrar till att Europa växer samman, att också ni under utbildningens gång inser att vi måste räcka ut handen och ta med oss dem som inte hinner med i det höga tempo som för tillfället genomsyrar hela utvecklingen och alla våra program, att vi tar med oss dem som inte har möjlighet att rusa med så snabbt, för kvalitet, nivå och utbildning kräver också att vi inte åsidosätter de svagare.
Herr talman, fru kommissionär! Den som kan få ungdomarna med sig, har framtiden för sig. Detta nederländska talesätt illustrerar enligt min uppfattning precis vad det handlar om i Sokrates-programmet. Europa är framtiden, och för att nå upp till våra ideal behöver vi ungdomarna. De måste lära känna varandra och få förståelse för varandras kulturer, och hur kan detta åstadkommas på ett bättre sätt än genom att de studerar och har roligt tillsammans samt lär sig varandras språk så att förståelsen och solidariteten mellan ungdomar inom Europeiska unionen kan stärkas? Herr talman! Detta är viktigt i dagsläget, men det kommer otvivelaktigt också att bli viktigt i framtiden med tanke på utvidgningen. Jag vill därför snabbt beröra ytterligare två punkter som kom fram under en förlikning. För det första är jag glad att vi till slut lyckades övertyga rådet om att mer pengar måste ställas till förfogande för ett sådant viktigt och framgångsrikt program. Detta har vi framför allt föredraganden, Pack, att tacka för, som jag vill rikta rikligt med beröm till, särskilt för hennes insats och enträgenhet. Också ni, fru Reding, ni med ert förståndiga ordalag som inte kan missuppfattas, har dragit ert strå till stacken. Det har inte varit lätt att få rådet att inse att fler och fler kommer att vilja delta i programmet nu när utvidgningen stundar. Men att styra är att blicka framåt, och det betyder att om så behövs måste programmet kunna anpassas tidigare, om fler länder kommer att börja delta i det. Och då vill i alla fall inte jag låta alla dessa ungdomar från kandidatländerna stå utanför. För det andra är jag glad att urvalsförfarandena för projekten har förenklats i viss mån, men det kan fortfarande bli ännu bättre. Jag hör många som klagar över att ansökan kräver mycket arbete och tar lång tid.
Herr talman, ärade kolleger, fru kommissionär! Först av allt vill jag tacka alla som har kämpat så intensivt. Mitt tack gäller framför allt fru Pack som likt ett lokomotiv har kämpat för vår sak i förlikningskommittén. Det finns ett tyskt talesätt som lyder: man blir aldrig färdiglärd. Jag är glad att politiken har tagit in betydelsen av detta begrepp i sitt arbete: det heter nu en gång för alla livslångt lärande. Vi vet alla redan hur viktig utbildningen är, den kvantitativa såväl som den kvalitativa, den allmänna såväl som den ämnesspecifika. Vi lägger nu grunden för den europeiska framtiden. Sokrates är enligt min åsikt en av de viktigaste byggstenarna: jag nämner bara rörlighet, europeisk utbildningspolitik. Låt mig få lyfta fram en komponent som sörjer för den kulturella mångfalden, nämligen åtgärd 4 Lingua. Där skulle jag särskilt vilja lägga tonvikten vid mindre utbredda språk, språk som det undervisas mer sällan i. Jag uppmanar rådet att ta sitt ansvar och inte smycka sig med kultur eller livslångt lärande endast i valkampstider, utan att fullt ut ta ansvar för denna uppgift.
Herr talman, fru kommissionär! Jag måste verkligen få gratulera föredraganden Pack till ett utmärkt arbete när det gäller andra etappen av Sokrates-programmet. Jag vill också tacka hela delegationen från Europaparlamentet, som tack vare stort tålamod och stor beslutsamhet har lyckats få till stånd en ökning av finansieringen med 300 miljoner euro. Detta är viktiga resurser för våra ungdomar, som har stort förtroende för programmets möjligheter vad gäller utbildning och yrkesutbildning. Jag tar emellertid tillfället i akt att påminna kammaren om att Sokrates-programmets framgångar i stor utsträckning beror på den reklam man gör för programmet inom de enskilda medlemsstaterna och den snabbhet med vilken man gör urvalen. Många europeiska ungdomar klagar faktiskt över att det är svårt att få snabb information om de program som är aktuella för deras del. En bättre spridning av informationen och mindre byråkratisk eftersläpning skulle garantera äkta jämställdhet när det gäller möjligheter och en mer demokratisk tillgång till programmet. På det sättet skulle de unga, framför allt de som är mindre välbärgade och mer missgynnade, kunna se Sokrates som en möjlighet till integration, kulturell berikning och yrkesutbildning, men framför allt en möjlighet att göra personliga erfarenheter, livserfarenheter, och att skaffa sig den flexibilitet och mentala öppenhet som krävs för att på ett bättre sätt kunna möta utmaningarna på arbetsmarknaderna. Därför är Sokrates-programmet en viktig investering för den europeiska ungdomen.
Herr talman! Bokslutet för Sokrates-programmet är sannerligen imponerande. 500 000 studenter har tillbringat en del av sin studietid i en annan medlemsstat. 110 000 ungdomar har deltagit i ungdomsutbytet. Sammanlagt har 1500 universitet och över 10 000 skolor i Europeiska unionen deltagit i programmet under de senaste fyra åren. Denna framgång skulle parlamentet och kommissionen vilja anknyta till inför åren 2000 till 2007. Den unga generationen bör ges chansen inte bara att fortsätta sitt engagemang för Europa, utan de bör också få chansen att utvidga det. Framför allt bör ungdomarna i kandidatländerna beredas möjlighet att medverka på jämlika villkor ända från det att det nya programmet startar. Nog är det svårt att förstå att rådet, som för några få dagar sedan visade sig så inbjudande i Helsingfors, i förlikningskommittén har nekat Europas ungdom de ekonomiska medel som vi anser vara nödvändiga. Därför riktar jag mitt speciella tack till föredraganden Pack och kommissionär Reding, som tillsammans med förlikningskommittén har kämpat till sig 300 miljoner euro från rådet. Jag tror att rådet kan förlita sig på att kommission och parlament under de närmaste åren kommer att fortsätta kämpa för ungdomen på detta sätt i akt och mening att erhålla tillräckliga resurser.
Får jag först av allt gratulera fru Pack för att hon leder oss genom den här processen och även kommissionen för biståndet i det som var en hårdnackad, lång och, ur parlamentets synvinkel, ansvarskännande förhandling, efter vilken vi är mycket glada att få rösta för programmet. Vi håller alla med om att Sokrates I har bidragit med en livsviktig byggsten i många unga européers liv. Jag har sett unga människor som till viss grad var socialt utstötta i min egen medlemsstat och som inte visste mycket om sydöstra England, för att inte tala om sydöstra Frankrike eller Spanien, blomma upp och träda fram när det gäller självförtroende och utbildningskapacitet som en följd av deras möten med andra elever från andra medlemsstater. När det gäller möjligheten för att programmet banar väg för parlamentets värden så är det en jättelik framgång. Sokrates är mycket viktig för utökandet av våra ungdomars utbildningskapacitet, inte bara med avseende på deras kulturella kapacitet utan även när det gäller deras ekonomiska grund. Vi har sett att det ofta befinner sig i främsta ledet när det gäller att skapa en framtid för en stabil europeisk union. Vi skall ta lärdom av erfarenheterna från Sokrates I och de nya sammanhängande och omfattande metoder som vi vill se i Sokrates II. Vårt jobb upphör emellertid inte där. Under de närmaste åren har vi en mycket viktig roll att spela när det gäller att undersöka den ekonomiska ramen och ramen med sikte på utvidgningen, eftersom det är då vi kommer att märka påfrestningarna på Sokrates II och dess förmåga att hantera ett nytt utvidgat EU. För de blivande medlemsstaterna måste vi ge samma fantastiska möjligheter som det nu ger våra studenter.
Herr talman! Sokrates II har nu säkerställts, även om det krävdes vissa ansträngningar. Förhandlingar med rådet till fram på morgonkvisten är ju inte alltid lika spännande, men det vad det värt. Pack har under hela denna process gjort ett utmärkt arbete, och jag vill utnyttja tillfället till att tacka henne för det, på samma sätt som jag vill tacka kommissionsledamot Reding för samarbetet. Vi har fått ett bra Sokrates-program som innehåller en del kloka åtgärder, genom vilka man tar hänsyn till att EU står inför en utvidgning. Vad gäller åtgärderna kan jag som dansk inte undvika att lägga märke till Grundtvig-åtgärden. I Danmark har vi sedan 1800-talet haft en utmärkt tradition för livslångt lärande, och just poeten, prästen och medförfattaren till den danska grundlagen, N.F.S. Grundtvig, står som en av grundarna till hela den danska folkhögskolerörelsen. En rörelse som bidrog till att utbilda vanliga människor i en tid då detta var något ovanligt. De danska folkhögskolorna spelar dessutom en viktig roll för utbildningsutbudet för folk i alla åldrar. Det är bra att vi fått en åtgärd som syftar till att stärka det livslånga lärandet. När vi i parlamentet in i det sista höll fast vid att direktivet skulle innehålla en revisionsklausul, var det som bekant för att se till att programmet skulle vara funktionsdugligt även efter en utvidgning. Herr talman! Jag kan bara varmt rekommendera att man röstar för detta betänkande. Jag förstår inte vem som skulle kunna rösta emot det.
Herr talman! Jag vill inledningsvis lovorda fru Pack och parlamentets delegation till förlikningskommittén för deras hängivna insatser för att få till bästa möjliga överenskommelse om den andra etappen av Sokrates-programmet. Jag hade emellertid velat att rådet skulle kommit mycket närmare parlamentets förslag på 2500 miljoner euro. Jag välkomnar ändå ökningen med 300 miljoner euro. Det betyder att sammanlagt 1850 miljoner euro kommer att anslås under det nya programmets sjuårsperiod. Jag, liksom de flesta av mina kolleger, är en ivrig anhängare till Sokrates-programmets mål och jag har sett vilken nytta det har medfört för utbildningen och för lokala gemenskaper. Utbildning måste alltid vara en prioritet i programmen, eftersom det är på det sättet vi bygger vår framtid. Om vi vill att nästa generation både skall vara entusiastiska européer och nationella medborgare så måste vi vara beredda att lägga våra pengar där vi hämtar vår föda och investera i utbildning av hög kvalitet. Jag välkomnar särskilt att betoningen i andra etappen av Sokrates ligger på främjande av kunskaper i EU-språk. Som parlamentsledamot företräder jag den största delen av Irlands iriskspråkiga region Gaeltacht och som sådan är jag mycket glad åt att det här även omfattar det irländska språket, vilket är ett av fördragsspråken. Jag tror verkligen att beviljandet av ekonomiskt stöd för undervisning i iriska och luxemburgska sänder ut rätt signaler om att parlamentet på ett tydligt och positivt sätt stöder minoritetsspråk.
Herr talman! I sista hand har vi tre personer att tacka för att Sokrates-programmet blivit färdigt. Den största förtjänsten skall förstås tillskrivas föredraganden Pack. Även den finländska utbildningsministern Maija Rask visade beslutsamhet under de hetsiga timmarna på förhandlingsnatten för att man skulle lyckas med förlikningen. Allt kröntes av kommitténs ordförande Renzo Imbenis diplomatiska kunnande. Det är utmärkt att vi nu kan godkänna detta för den europeiska allmänheten viktiga program. Samtidigt skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på de brister som jag sett vid behandlingen av fleråriga program genom medbeslutandeförfarandet. I samband med andra behandlingen och förlikningen hade det ansvariga utskottet och budgetutskottet inget officiellt samarbete. Detta försvagar parlamentets förhandlingsposition eftersom man kan ifrågasätta om budgetplanen rymmer parlamentets krav. Enligt min mening måste förfarandet härvidlag förnyas.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Doris Pack och medlemmarna i förlikningskommittén för den lyckosamma förlikningen med rådet. Vi har lyckats få ytterligare 300 miljoner euro till vårt förfogande för Sokrates. Man har lyckats få till stånd en revisionsklausul som innebär att de ekonomiska konsekvenserna av att nya stater träder in i unionen på nytt skall beaktas senast år 2004 och att en rapport från kommissionens sida skall presenteras. För det tredje har man fått till stånd en förenkling och förkortning av förfarandet när det gäller urvalet av projekt. Det har redan påpekats att vi ville ha mer pengar, därför att utbildning och vidareutbildning för oss har en särskild betydelse när det gäller sänkningen av arbetslösheten, skapandet av nya arbetstillfällen, stärkandet av ekonomins, sysselsättningens och den sociala trygghetens Europa, liksom för att ha en fungerande inre marknad, vilken förutsätter ett europeiskt utbildningsområde. För oss, Europaparlamentet, är skapandet av ett europeiskt medvetande, en europeisk identitet liksom respekten för mångfalden i kulturer, språk och religion inom enheten oskiljaktigt sammankopplat med en offensiv utbildningspolitik i Europa. Sokrates-programmet är för oss ett sätt att europeisera utbildningsutbudet inom de mest skilda skolformer, universitet och vuxenutbildning. Som vi ser det främjar Sokrates-programmet med sina rörlighetsåtgärder den sociala kompetensen, språkkunskaperna och förståelsen för andra kulturer. Programmet, som å ena sidan innebär framsteg genom förhandlingarna, har naturligtvis även sina svaga punkter. En svaghet är den knappa finansieringen från Europeiska unionen, vilken därför innebär att medlemsstaterna tvingas skjuta till en stor del egna medel om man skall delta. Kandidatländer har möjlighet att delta, men har ofta inte tillräckligt med egna resurser för att klara detta. Dessutom beklagar man de höga förvaltningskostnaderna respektive de utdragna ansöknings- och antagningsförfarandena. Vi kommer att göra allt för att allt fler unga människor skall kunna delta i Sokrates-programmet, eftersom programmet är en investering för framtiden.
Herr talman! Jag skulle vilja illustrera Sokrates framgångar med hjälp av soppa. Ja, ni hörde rätt. Det är inte min egen idé utan en idé från Whitfield Primary School i Dundee, Skottland. I den skolan startade man ett projekt om "Soppor i Europa" tillsammans med partnerskolor i Österrike, Danmark, Italien och Frankrike. Deras tanke var att soppa är en gemensam maträtt bland många människor och att soppa överskrider alla landgränser. Genom det här projektet, vilket var direktkopplat till den skotska läroplanen, organiserade de en föräldradag om soppa och sammanställde också, tillsammans med de andra partnerskolorna, en bok med 25 olika sopprecept. Genom soppan och genom stödet från Sokrates blev resultatet av det här projektet mer motiverade elever och personal, en större medvetenhet om den egna omgivningen och om andra platser samt en ökad förståelse för datakommunikationsteknik. Jag hoppas att nästa Sokrates-program skapar fler projekt som det i Whitfield Primary School och nästa gång du hugger in på en tallrik soppa så minns du kanske hur värdefullt Sokrates är för utbildningen runt om i unionen.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är med tillfredsställelse som jag konstaterar efter så många månader av diskussioner och kamp att Sokrates slutligen kunnat bli verklighet. Såsom Pack förklarade det mycket bra i sitt inlägg har vi alltså uppnått ett avtal som för oss alla - det har parlamentsledamöterna sagt tydligt - är en hörnsten i byggandet av ett medborgarnas Europa. Avtalet mellan parlamentet och rådet slöts efter ett föga enkelt, eller till och med svårt förlikningsförfarande, men om vi nu glömmer svårigheterna kan man säga att det hela fick ett lyckligt slut och det är vad som räknas. Jag gläds i det sammanhanget åt den konstruktiva anda som förhandlingarna om programmet förts i. Vi har gått en mycket lång väg sedan kommissionen lade fram sitt första förslag i maj 1998. Jag skulle redan nu vilja framföra mitt tack. Till att börja med naturligtvis till föredraganden Pack. Kvaliteten i hennes arbete är välkänd - särskilt bland dem som har arbetat länge här i parlamentet - och det är för övrigt inte hennes första betänkande om Sokrates, som litet grann är hennes skötebarn. Hon var faktiskt föredragande redan 1994 om programmet Sokrates I liksom om budgetöversynen 1997. Man kan utan någon som helst överdrift påstå att tack vare er, fru Pack, tack vare ert personliga engagemang, har gemenskapspolitiken när det gäller utbildning kunnat göra fantastiska framsteg de senaste fem åren. Jag tycker inte att det är vi inom parlamentet eller kommissionen som skall tacka er - det är ungdomarna, Europas unga som kommer att tacka er, och jag tror att det är det mest fantastiska tack man kan framföra till er. (Applåder) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka er kollega, vice talmannen Imbeni, som var ordförande för parlamentets delegation vid förlikningen, vilket inte alltid var så lätt. Vi sammanträdde till halvfyra på morgonen, och det var inte för nöjes skull, men herr Imbeni lyckades med sin italienska elegans se till att projektet inte kapsejsade och det är jag honom tacksam för. Jag skulle också vilja säga till PPE-gruppen att mitt tack går till ordföranden i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott,, herr Gargani, som på ett avsevärt sätt bidragit till förlikningens positiva resultat. Jag vill även tacka fru Prets för kvaliteten i hennes arbete i egenskap av skuggföredragande. Jag vänder mig slutligen till rådets ordförandeskap eftersom min ministerkollega som var ordförande för rådet inte hade någon lätt uppgift. Hon skulle ha velat göra mer, men hon var tyvärr omringad av ministrar som inte ville det. Tacka henne därför från mig för hennes mod och engagemang. Mina damer och herrar! Som ni vet utgör de två åtgärdsprogrammen - de är två, för jag sammanför Sokrates och Leonardo som godkändes i april förra året - en integrerad enhet av åtgärder som syftar till att främja livslångt lärande. Dessa två program kommer att förfoga över totalt 3 000 miljoner för perioden 2000 - 2006. Jag föredrar att sammanföra de två programmen, så att totalanslaget kan öka något. Vi är helt enkelt frustrerade: vi skulle ha velat ha mera pengar till ungdomen, men verkligheten, real politik, är som den är, och vi gjorde ändå avsevärda framsteg - vilket också parlamentsledamöterna sade mycket tydligt. Den grundläggande gemensamma målsättningen för dessa två program är att bidra till att successivt bygga upp ett Europa av kunskap som kan ge ungdomar och vuxna de kvalifikationer och den kompetens som krävs för att komma in på arbetsmarknaden och, vilket är lika viktigt men något man ibland glömmer, i samhället. En person med dålig utbildning kan inte komma in i samhället trots all dold eller uppenbar förmåga, och jag tror att det är en förlust såväl för arbetsmarknaden som för samhället i allmänhet. De två programmen är en fullständig del av medborgarnas Europa, eftersom de gör det möjligt för våra ungdomar att få erfarenheter som konkretiserar Europa och som väcker deras förtroende. När man har kontakt med skolor, vare sig det gäller de lägre klasserna eller universitetet, kan man konstatera att det europeiska utbildningsområdet är en realitet, oavsett vad vissa ministrar säger. Det finns därför ingen anledning att dividera om termer, eftersom verkligheten redan innebär att detta europeiska utbildningsområde existerar i det dagliga livets tillämpningar. Jag skall säga er en sak, kära kolleger! På förmiddagen deltog jag i invigningen av det akademiska året vid universitet i Torino. Jag blev verkligen imponerad: 600 studenter vid universiteten i Torino reser varje år. Eftersom Sokrates inte ger dem tillräckligt med medel är det universitetet i Torino självt - som knappast har råd, herr talman - som ger dem bidrag för att de skall kunna resa. Och allt detta för att det finns intelligenta män och kvinnor som helt enkelt har förstått att vi inte kan bygga morgondagens Europa utan hjälp av ungdomarna som får möjlighet att lära känna andra kulturer, andra utbildningssystem. I Torino, som är byggt på två floder med ett stort antal broar, sade jag att jag ser mig som en brobyggare. Tillåt mig att be om er hjälp för att vi tillsammans skall kunna bygga broar mellan de nationella undervisningssystemen, och mellan dem och systemen i andra länder, så att långt fler ungdomar än tidigare kan utnyttja dessa broar och engagera sig i kunskapens Europa. Herr talman! Jag skall sluta här för jag ser att ni vill avbryta mig, vi får inte glömma att det inte bara finns utbildning, det finns också kultur. Men kultur kräver kunskap, och kunskap om andra innebär att inte vara rädd. Och att slippa vara rädd är i sin tur en utmärkt spärr mot utslagning, främlingsfientlighet och förkastande av nästan. Vad vi utför här är ett europeiskt arbete helt och hållet, kanske det vackraste och största när det gäller framgång. Om vi inte har fått alla pengar vi vill, kära parlamentskolleger, tycker jag inte att det är så viktigt. Det som är viktigt är att ersätta bristen på pengar med intelligens och innovation, med nya idéer. Hjälp mig med dessa idéer, ge mig dem. Vi skall försöka att, i detta nya program som står till vårt förfogande, som står till förfogande för Europas ungdomar, föra in nya idéer så att ungdomarna kan bli vad vi alla önskar, nämligen morgondagens européer. (Applåder)
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Nästa punkt är betänkande (A5-0092/1999) av Busk för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om upprättandet av vissa kontrollåtgärder som skall tillämpas i det område som avses i konventionen om framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordostatlanten (KOM(1999) 345 - C5-0201/1999 - 1999/0138(CNS)).
. (DA) Herr talman! Syftet med det föreliggande kommissionsförslaget är att göra gemenskapslagstiftningen förenlig med de rekommendationer som antogs av Nordatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC) under 1998. Därmed införlivas tidigare åtgärder i ett nytt omfattande och stärkt kontrollsystem genom vilket man skall se till att den bevarande- och förvaltningspolitik som fastställdes genom konventionen följs. Förslaget har två huvudsyften: Dels skall det upprättas ett kontroll- och handhavandesystem för de deltagande parterna, och dels skall det startas ett program vilket skall verka för att fartyg från tredje part följer NEAFC:s bestämmelser. Åtgärderna liknar de bestämmelser som tillämpas i Organisationen för fisket i nordvästra Atlanten, NAFO. Genom samråd och samarbete bidrar NAFO till ett optimalt utnyttjande och bevarande av fiskeriresurserna inom denna konventions område. Kommissionen har lagt fram ett förslag om att göra NEAFC:s rekommendationer till gemenskapslagstiftning, vilken genom förenkling och sammanhållning införlivar alla de erhållna erfarenheterna från NAFO och som är förenliga med parlamentets tidigare ståndpunkt. Förslaget har två aspekter som bör betonas. För det första genomförandet av gemenskapens politik. Det föreliggande förslaget innehåller bara allmänna riktlinjer för gemenskapsåtgärder på området. Det överlåts till kommissionen att anta de tekniska aspekterna efter att ha redovisat dessa för en förvaltningskommitté. Kommissionen kan emellertid vara säker på att parlamentet noga kommer att bedöma de beslut som fattas i samband med detta förfarande, och det kommer i synnerhet att se till att samma metoder för rapportering av fångster och fiskeriåtgärder tillämpas i alla medlemsstater. För det andra handlar det om den ekonomiska bördan. Med hänsyn till fördelningen av den ekonomiska bördan anser kommissionen att det är upp till medlemsstaterna skaffa fram lämpliga medel för uppfyllande av deras åtaganden rörande kontrollåtgärderna i samband med NEAFC. Jag vill återigen jämföra med NAFO, där inspektion och kontroll finansieras genom gemenskapsbudgeten. Jag ser gärna ett ökat engagemang från gemenskapens sida med hänsyn till inspektion och kontroll för att se till att bestämmelserna tillämpas opartiskt. Öppenhet och rättvisa är helt avgörande element för att erhålla yrkesfiskarnas stöd, och endast genom att få stöd från dem kommer en förstärkning att bli verkligt effektiv. Ett ökat engagemang från gemenskapen i framtiden kommer naturligtvis att få budgetmässiga effekter och kräva en omfördelning av medel. Detta bör emellertid inte hindra kommissionen från att ta initiativet och verka för att få till stånd en ändring eller hindra Europaparlamentet från att uppmana kommissionen att göra det. Under förutsättning att lämpliga ökade ekonomiska medel ställs till förfogande, finns det inga skäl till varför gemenskapen inte kan spela en mycket mer aktiv roll. Rekommendationerna trädde i kraft den 1 juli 1999. De var alltså bindande för gemenskapen redan innan kommissionen lade fram sitt förslag den 12 juli 1999. Europaparlamentet har därför inte haft möjlighet att framföra sin syn på saken under förhandlingarna. Detta vill jag på fiskeriutskottets vägnar kritisera kommissionen för. Ett sådant tillvägagångssätt har likheter med en förolämpning, för att välja ett av de ord som användes under debatten i fiskeriutskottet. Slutligen vill jag gärna understryka betydelsen av att syftet med förslaget förmedlas till fiskerinäringen och att man klargör att bestämmelserna är fördelaktiga för näringen. Trots nämnda förbehåll och kritik med hänsyn till tidpunkten för framläggandet av kommissionens förslag bör denna viktiga lagstiftning tveklöst godkännas av parlamentet.
Jag gratulerar Niels Busk till hans betänkande. Busk är en mycket förståndig ledamot av fiskeriutskottet, och jag tror att parlamentet kan ha fullt förtroende för hans betänkande. Jag tvekar inte alls att ge mitt stöd till den här viktiga lagstiftningen och rekommendera att parlamentet godkänner den utan dröjsmål, men jag skulle dock vilja göra två korta anmärkningar. För det första stod fiskeriutskottet inför ett fait accompli från kommissionen med avseende på det här förslaget. De här bestämmelserna trädde faktiskt i kraft den 1 juli i år fastän kommissionen lade fram sina förslag inför parlamentet den 12 juli. Därför befann vi oss i ett läge där vi inte hade något annat alternativ än att stödja förslagen. Det tycker jag är ett besynnerligt beteende. Jag minns att kommissionär Fischler vid utfrågningen i fiskeriutskottet den 30 augusti sade att han ville samarbeta nära med parlamentet och parlamentets ständiga utskott i ett arbetspartnerskap. Jag hoppas att ett sådant arbetspartnerskap verkligen kommer att komma till stånd i framtiden och att vi inte behöver behandlas på ett sådant nonchalant sätt av kommissionen igen. Vi är de demokratiskt valda företrädarna för befolkningen i Europeiska gemenskapen, och vi är inte här för att endast fungera som nickedockor för förordningar som kommissionen redan infört före samrådet. För det andra, även om jag inte tänker rekommendera att vi röstar emot Busks betänkande, så tror jag att det är viktigt att sända en liten varning till försiktighet angående det faktum att föredraganden uppmanat till mer ekonomisk inblandning av gemenskapen i inspektion och kontroll av fisket. För en sådan inblandning behövs ytterligare budgetresurser och, som mina kolleger i budgetutskottet aldrig upphör att påpeka, den tårtan är begränsad i storlek så varje gång vi skär av en tårtbit till så betyder det att en annan lika viktig sektor får mindre. Så sent som förra veckan röstade parlamentet, i samband med betänkandet av Carmen Fraga Estévez om en gemensam organisation av marknaderna för fiskeri- och vattenbruksprodukter, för att för första gången ge ekonomiskt stöd till vattenbruksindustrin, vilket återigen betydde ett avbräck i den begränsade fiskeribudgeten. Vi måste vara ekonomiskt realistiska och förtänksamma och jag litar på att kammaren lägger märke till min oro vid denna sista hotade raid i fiskeribudgeten.
Herr talman! Det har precis stått i tidningen, och vi har granskat saken i fiskeriutskottet: det handlar om fångsten av torsk i Nordostatlanten och samtidigt om en bilateral överenskommelse mellan Ryssland och Norge, två stater som tillsammans med andra stater såsom Europeiska unionen, Island och Polen är likaberättigade avtalsslutande parter i kommissionen när det gäller fiske i Nordostatlanten. Alla stater, dvs. även Ryssland och Norge, har inte bara förpliktat sig att delta i ett multilateralt samarbete, utan också att iaktta gemensam lydnad. Denna baseras på hänsyn till tekniska data, rekommenderade av Internationella rådet för utnyttjande av havet (ICES), den vetenskapliga sidan, och nu vill Ryssland och Norge bryta sig ut och möjligen på grund av ett bilateralt avtal fiska tre till fyra gånger den mängd som rekommenderats av vetenskapsmännen. Detta är otroligt! Så fort något har gått fel i EU vad beträffar missbruk av resurserna, har vi hittills sneglat mot Norge och deras fiske med beundran i blick, men nu ser vi att norrmännen är precis som alla andra. Det är därför Busks rapport är så viktig. Det gäller här en betydande rättsakt, i vilken följande eftersträvas: ett sammanhängande och hållbart system med övervakningsåtgärder för alla avtalspartner i nämnda områden: fiskerikommissionens erfarenheter i Nordost- och Nordvästatlanten måste överföras till EU-gemenskapsrätten. Här kan EU gå som pionjär. Är EU det? Kan EU förstärka sin profil som drivande kraft? I så fall vore EU på väg att på ett bättre sätt än hittills marknadsföra sig själv och sin politik. Helt i kommissionär Fischlers anda, han som generellt kräver en förbättrad marknadsföringsstrategi i fiskerisektorn. Kontrollåtgärder på EU-nivå och på medlemsstatsnivå skall bringas i jämvikt. Detta Svarte-Petter-spel måste få ett slut!
Vi har att göra med kalla vatten sent på natten i mitten av december och det verkar som om det endast är PPE som vågar hoppa i och simma. Därför finns det inte mycket mer att säga. Min kollega Stevenson klagade bittert över att vi behandlar något som redan trätt i kraft. Han var ändå inte här i det förra parlamentet, och när han har varit här lika länge som jag så kommer han att lärt sig ha litet mer tålamod. Det var en särdeles dålig period för kommissionen och en särdeles svår tid att arbeta genom alla de normala kanalerna eftersom vi hade valet, kommissionens svårigheter och så vidare. Jag är naturligtvis imponerad över lagstiftningens kvalitet och av det faktum att det här är det sätt som problemen skall lösas på internt, att alla sätter sig ned och träffar överenskommelser. Om kommissionen, som företräder oss alla när den försäkrar att den här överenskommelsen har trätt i kraft på ett bra sätt, inte har några medel att göra det med, så är vi emellertid tillbaka till samma läge igen vad medlemsstaterna beträffar. Ingen kan helt lita på att någon annan sköter övervakning och upprätthållande av lagen som de skall göra, och till sist kommer vi att hamna i samma situation med den här överenskommelsen. Om vi inte går med på, efter att ha godtagit en gemensam politik, att ge oss själva de resurser som behövs för att se till att den här politiken genomförs i praktiken så sträcker vi oss verkligen för långt, och då drar vi endast dåligt rykte över gemenskapen och dess lagar och förordningar. Det är min stora reservation mot kvällens förslag.
. (FR) Tillåt mig att tacka och lyckönska föredraganden Niels Busk till det utmärkta betänkande han lagt fram om kommissionens förslag till multilateralt samarbete om fisket i Nordostatlanten. På kontrollområdet utgör NEAFC:s schema ett exempel grundat på bestämmelserna i avtalet om gemensamma fiskbestånd och ständigt vandrande arter, även kallat New York-avtalet. Det är ett exempel som till stor del överensstämmer med det synsätt som gemenskapen försvarar inom ramen för detta avtal. Åtgärderna när det gäller att bevara fiskbestånd och kontroll av fiskeriverksamhet måste vara föremål för avtal som sluts inom ramen för regionala fiskeriorganisationer, och dessa organisationer bör fungera som plattform för det internationella samarbetet. Gemenskapen bidrog aktivt till att utarbeta NEAFC:s kontrollschema. De fastställda åtgärderna är fullständigt förenliga med vårt synsätt och våra prioriteringar när det gäller att förbättra kontrollen av fiskeverksamheten på öppet hav. I det sammanhanget är det i högsta grad viktigt att bestämmelserna i NEAFC:s kontrollschema införlivas i gemenskapens lagstiftning. Gemenskapen måste anstränga sig för att kontrollschemat skall bli en framgång, och sedan fungera som förebild för andra regionala organisationer, och parlamentets stöd till detta förslag visar att både inom detta och andra områden har vi, som ni vet herr talman, samma uppfattning. Frågan om finansiering och fördelning av den ekonomiska bördan måste diskuteras inom de regionala fiskeriorganisationerna. För att möjliggöra en sådan debatt har Fischler lagt fram ett meddelande om gemenskapens deltagande i regionala fiskeriorganisationer, vilket också överlämnats till rådet. Och Fischler önskar också delta i debatten om dessa punkter under nästa år. På grundval av de slutsatser som denna omfattande debatt kommer att kunna dra skall sedan kommissionen lägga fram nya förslag där parlamentet uppmanas att inkomma med yttranden. Stevenson kom med en mycket träffande kommentar, herr talman, och jag måste säga att kommissionen accepterar den kritik som förts fram. Emellertid är denna kritik inte riktad mot Prodis kommission utan mot hans företrädare, och jag vill för kommissionär Fischlers räkning säga att vi skall göra allt för att liknande kritik i framtiden inte får något existensberättigande.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Nästa punkt är betänkande (A5-0084/1999) av Palacio Vallelersundi för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, om granskning av bevis från femte direkta valet till Europaparlamentet den 10-13 juni 1999.
Herr talman! Jag har äran att lägga fram detta betänkande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, vilket gjort mig till institutionell föredragande. Detta betänkande om granskning av bevis är grundad på och har sin rättsliga grund i artikel 11 i akten om införande av allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet i bilagan till rådets beslut av den 20 september 1976. I enlighet med denna rättsliga grund åligger det Europaparlamentet att pröva företrädarnas behörighet fram till dess att en enhetlig valordning träder i kraft. Detta betänkande om granskning av bevis handlar alltså om resultatet av det femte direkta valet till parlamentet som ägde rum den 10 till 13 juni och bygger på de officiella kungörelserna från samtliga medlemsstater om det samlade valresultatet innehållande namnen på de valda kandidaterna och deras ersättare samt en rangordning baserad på valresultatet. I enlighet med artikel 7.5 i vår arbetsordning får dock varje ledamot vars mandat inte har prövats eller för vilken det inte har fattats beslut i en tvist delta i parlamentets och dess organs sammanträden med oinskränkta rättigheter. Det vill säga, till dess att detta betänkande antagits i plenum - vilket jag hoppas sker med en överväldigande majoritet - har alla vi ledamöter fritt och utan inskränkt rättskraft utövat de befogenheter som vi erhåller genom vårt mandat. Arbetsordningen föreskriver också att om en invald ledamot skulle lämna parlamentet innan detta betänkande blivit antaget i plenum prövas den vakanta platsen och dess nytillsättning i enlighet med bestämmelserna i artikel 8 i arbetsordningen tillsammans med de hithörande bestämmelserna i akten av den 20 september 1976 genom ett särskilt förfarande vid sidan av detta betänkande, vilket kommer att äga rum vid lämpligt tillfälle. Detta betänkande hänför sig alltså enbart till de mandat som förvärvats genom de femte direkta valen till Europaparlamentet. De behöriga nationella myndigheterna i fjorton medlemsstater översände sina officiella kungörelser före den 20 juli 1999. Vad gäller storhertigdömet Luxemburg genomfördes ett val till det nationella parlamentet samtidigt med valet till Europaparlamentet, vilket försenade avgörandet av vilka kandidater som blivit valda. Några av kandidaterna valdes i båda dessa val, vidare var några bland dem aktuella för poster i den framtida regeringen, vilket i enlighet med artikel 6.1 i den nämnda akten av den 20 september 1976 inte är förenligt med att vara ledamot i Europaparlamentet. Eftersom regeringsbildningen i Luxemburg pågick fram till i början av augusti 1999 kunde inte den nuvarande kommissionären Viviane Redings mandat, på grundval av kungörelsen från de behöriga luxemburgska myndigheterna, vinna giltighet förrän den 7 augusti. Redings avgång kommer att bli föremål för behandling i ett separat betänkande, i enlighet med vad jag tidigare har sagt. I artikel 7.2 föreskrivs dessutom att giltigheten av en ledamots mandat inte kan fastställas förrän ledamoten har avgivit de skriftliga förklaringar som följer av artikel 6 i akten av den 20 september 1976 och bilaga I till arbetsordningen. Dessa förklaringar gäller dels - det är inte överflödigt att påminna om det - att ledamoten inte innehar något av de ämbeten som anges i artikel 6, och som är oförenliga med mandatet i Europaparlamentet, dels detaljerade upplysningar om yrkesmässig verksamhet, annan verksamhet som de utför mot ersättning, samt varje annat finansiellt bidrag eller bidrag i form av personal och material. Jag skall säga att ansvaret för att avge dessa förklaringar ligger helt och hållet på den enskilda ledamoten, som skall fylla i uppgifterna efter bästa förmåga. I detta förfarande och i det betänkande som läggs fram i dag granskas enbart om formkraven uppfylls. Detta är således, herr talman, bakgrunden till det betänkande vi skall rösta om i morgon i parlamentet och till vilket jag, som föredragande, har ingivit två ändringsförslag som motiveras genom mina förklaringar angående valen i Luxemburg.
Herr talman, ärade kolleger! Det betänkande av kollegan Palacio som förelagts oss, är ett lyckat resultat av ett idogt arbete. Vi kan acceptera det, lägga det åt sidan, och allt löper som det skall. Rutin alltså? Inte för mig! För i betänkandet uppmärksammas vi på en fråga som Europaparlamentet diskuterade under gångna valperiod och även förde till ett ordentligt avslut. Jag talar om den enhetliga valbarheten i Europa. Minns ni Anastassopoulos betänkande med vilket vi lade grunden för valet av ledamöter av Europaparlamentet enligt samma principer i alla medlemsstater? De nya ledamöterna får slå upp och läsa. Det torde ringa en klocka för de mångåriga ledamöterna. Inte underligt, det är snarare vardagsmat när det handlar om den demokratiska grunden för Europeiska unionen. Eller har jag fel när jag konstaterar att de bästa besluten som fattas av det genom direkta val legitimerade parlamentet för alla Europas folk alltför ofta är litet värda? De faller ofta offer för rådet och medlemsstaternas regeringar. Så är det också med Anastassopoulos betänkande och den enhetliga valbarheten. Parlamentet har beslutat om detta. Tyvärr syns ingenstans något av ett förverkligande. Jag anser detta vara en katastrof. Just med hänsyn till den växande Europeiska unionen förväntar sig medborgarna att den demokratiska basen skall befästas. Dit hör också den enhetliga valbarheten med alla sina möjligheter som vi har skrivit in. Låt oss binda samman antagandet av Palacios betänkande med förhoppningen att en enhetlig valbarhet skall ligga till grund för motsvarande rapport efter nästa Europaval. Det skulle underlätta arbetet och vara ett väsentligt bidrag till ökad demokrati och insyn i vår europeiska union.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0086/1999) av Rothley för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt (14247/1/1999 - C5-0027/1999 - 1997/0264(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (föredragande: Rothley).
. (DE) Herr talman! Det som i er anmälan låter så genomtekniskt är i verkligheten en kraftig förbättring av skyddet för offer för trafikolyckor i annat land. Jag nämner detta eftersom vi uppenbarligen inte längre är i stånd att tala till människorna på ett sådant sätt att de förstår vad det handlar om. Vi kan vara stolta över detta direktiv. Det är ett gemensamt verk av Europaparlamentet, som tog initiativet, och kommissionen som inte på ett oväsentligt sätt har förbättrat parlamentets ursprungliga förslag genom skadeståndsavsnittet. Men vi kan också vara tacksamma för att rådet har godtagit förslaget i stora drag. Jag skall koncentrera mig på två punkter vad gäller rekommendationerna inför den andra behandlingen. De allra flesta ändringsförslag rör formuleringar, alltså själva lagtexten. Det finns textställen i rådets gemensamma ståndpunkt som helt enkelt är obegripliga. Jag är faktiskt övertygad om att inte ens författarna själva vet vad de egentligen har skrivit ner. Jag skulle vilja påminna såväl kommissionen som rådet om en mycket vacker utsaga från en tysk rättslärd från förra århundradet. Han sade: Lagstiftaren måste tänka som en filosof, och han måste tala som en bonde, enkelt och tydligt och förståeligt för folket. Det artistiska i försöket att finna en kompromiss kommer ofta till uttryck i lagstiftningen, även om det inte längre är tal om principen att tala enkelt och tydligt. Det finns emellertid ännu ett sakligt problem, där vi i Europaparlamentet är av en annan åsikt än kommission och råd. Jag vill påminna kommissionen och rådet om att vi i denna fråga har stöd från berörda parter, från aktuella försäkringsgivare, vilket för övrigt gäller över hela linjen. Likaså har vi bilbranschens stöd, vi har stöd av olycksfallsoffrens förbund. De enda i hela världen som fortfarande är emot detta, är kommission och råd. Vad är det det hela handlar om? Det handlar om att direktivet skall kunna gälla även om olyckan inte har inträffat i en EU-medlemsstat, utan i tredje land. Det finns inte den ringaste grund att hindra tillämpningen av direktivet i sådana fall. Låt oss som ett exempel säga att en fransman och en italienare råkar ut för en olycka i Schweiz. Varför skall direktivet inte tillämpas i det fallet? Varför inte det? Försäkringsgivarna skakar på huvudet, de säger att det går visst. Det finns en försäkringsgivare som är av en annan åsikt, och det är en britt. Men alla andra säger: Varför inte det? Med detta direktiv ändrar vi över huvud taget ingenting i de materiella rättigheterna, vi ändrar ingenting i laga domstol, vi ändrar ingenting i det rättsliga förfarandet. Den enda skillnaden är ju att olycksfallsoffret från Frankrike, för att nu hålla fast vid vårt exempel, inte behöver vända sig direkt till det italienska försäkringsbolaget i Italien utan till företrädaren för det italienska försäkringsbolaget i Frankrike. Det är allt. Oavsett var olyckan har inträffat, exempelvis i Schweiz. I det fortsatta förfarandet, ifall man inte kan enas kring en lösning, ändrar direktivet över huvud taget ingenting. De reglerar endast förrättsliga tvistlösningar, inte de rättsliga. Herr kommissionär, det är detta jag ber om. Det har tills nu uppenbarligen funnits specifika intressen med i spelet. Man har från kommissionens sida till och med påstått i ett trepartsmöte att försäkringsgivarna skulle vara emot min lösning. I verkligheten ser det annorlunda ut. De är för lösningen. Därav min rekommendation, herr kommissionär. Jag vill absolut be kommissionen överväga sin ståndpunkt. Den är ohållbar. Jag antar att rådet då också kommer att godkänna lösningen. Jag vill än en gång betona att det inte handlar om ett skrivbordsförslag. Förslaget har uppstått ur otaliga samtal med alla inblandade. Därför tror jag att det också är genomförbart, för de personer som blir tvungna att handskas med det i praktiken säger ju att det fungerar, att det fungerar mycket bra, och så vill vi ha det. I normala fall lyssnar kommissionen på de inblandades intressen. Så fråga då de inblandade, så skall ni också få veta att det lösningsförslag som Europaparlamentet har lagt fram vinner bifall. Det finns följaktligen ingen anledning att tillämpa direktivet på ett begränsat sätt. Det ligger nämligen bara olycksfallsoffren till last. Och det skall vi inte glömma! Vad vi vill är ju att förbättra skyddet för olycksoffren. Därför ber jag enträget: Under det förestående förlikningsförfarandet borde vi alla fundera över den här saken ännu en gång.
Herr talman! Detta är ett viktigt direktiv. Det är ett viktigt direktiv, i första hand för att det - som föredraganden sade - är ett fall av ett fullständigt lyckat igångsättande av de möjligheter som den gamla artikel 138b i Maastrichtfördraget gav, det vill säga: att detta parlament tar ett initiativ som tas upp av kommissionen och följs av rådet. Föredraganden sade att detta dessutom är ett fall av gott samarbete mellan de tre institutionerna. Trots det vill jag framhålla Rothleys alldeles särskilda och mycket förtjänstfulla arbete, jag skulle nästan vilja kalla det för ett herkulesarbete, under hela denna process, från det att idén uppstod till fortsättningen, med lagstiftningsarbetet som genomfördes passionerat och omsorgsfullt. Men det är också ett viktigt direktiv därför att det, nu när vi oroas så över likgiltigheten hos de europeiska medborgarna - som inte går till valurnorna och röstar, som tycks ha Europa mycket långt ifrån sig, som inte upplever Bryssel som något annat än det ställe som skapar alla problem - är ett gott exempel på något som medborgarna verkligen förstår och bryr sig om. Detta är något som angår dem i deras dagliga liv, för de flesta har en bil, och även om de inte ofta åker utomlands tänker de att "tja, om jag reser i väg så är jag skyddad". Det är en trygghet. Det finns ett annat viktigt skäl. Herr talman! Jag vill, från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraters sida, kraftigt betona att den stora majoriteten av vår grupp stöder föredraganden Rothley i den enda verkliga kontroversiella punkten, vilket han också väl har pekat på, som rör tillämpningsområdet. Detta tillämpningsområde har, kan vi säga, en viss teknisk egenhet, men vi måste lösa dessa frågor utifrån en teknisk grund. Vi vägrar kategoriskt att ändra den filosofin. Parlamentet motsätter sig kategoriskt att gå från tanken på en tvingande rätt till tanken om en frivillig pakt för de försäkrade med ett frivilligt försäkringstecknande. Utifrån detta kan vi diskutera. Om det är så att vi måste göra vissa tekniska ändringar - och det måste vi, jag är den första att erkänna det eftersom jag var mycket negativ till den tanken, vilken Rothley förespråkat från första början - så låt oss göra det. Men vi får inte glömma att dessa ändringar utgör ett i viss mån meningslöst klargörande - och Rothley har rätt -eftersom ett direktiv inte någonsin kan påverka den internationella privaträtten eller bestämmelserna för förfarandena. Om vi måste göra dessa klargöranden så gör vi det. Om något beaktande måste ses över så får vi se över det. Om någon ändring måste göras så får vi göra den. Men hur som helst, herr talman, så hävdar Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater att vi inte skall förändra vår filosofi. Vi är inte beredda att gå från filosofin om en tvingande rätt till en annan som är fullkomligt osäker och mycket ofördelaktig för den europeiske medborgaren, det vill säga ett system med frivilligt försäkringstecknande.
Jag skulle också vilja börja med att gratulera föredraganden till hans betänkande. En olycka med ett motorfordon kan under alla omständigheter vara traumatiskt och i ännu högre grad om den medför personskador. Om vi lägger en internationell dimension till det, då offren befinner sig i ett främmande land, så kan problemen bli ännu flera: skillnader i språk, förfaranden, oförmåga att identifiera eller hitta den tredje parten, för att inte tala om kontakten med försäkringsbolagen. Blott att identifiera den tredje parten kan ofta ta lång tid och vara tidsödande. När försäkringsbolagen äntligen fått kontakt avgörs ärendena ofta genom förhandlingar. Det här direktivet skulle vara ett välkommet steg. Det här direktivet skulle vara ett välkommet steg för att se till att de utländska försäkringsbolag det gäller snabbt kommer i kontakt med varandra, och att förslagen till uppgörelse kommer direkt efteråt. Så långt är allt väl. Vår föredragande vill emellertid gå ett litet steg till och jag tycker, liksom andra också redan sagt, att vi skall stödja honom. Det här gäller olyckor i tredje land. Låt mig ett kort ögonblick berätta om ett fall som jag hade under min tid som advokat innan jag valdes in i parlamentet. Det gällde en tysk medborgare som hade en olycka i Turkiet, förorsakad av en brittisk medborgare. Saken förhandlades av försäkringsbolag i två medlemsländer, och om det hade blivit en rättstvist så skulle den processen ha genomförts i Förenade kungariket, antagligen enligt brittisk lag. Så tala om för mig vad som är problemet. Det är så det går till i praktiken. Det är verkligen ingen svårighet att ta med det lilla ytterligare steg som föredraganden uppmanar till. De svårigheter som kastats fram kan övervinnas om viljan att göra det finns. Till sist skulle jag bara vilja säga en liten sak angående skadefrågan. Jag hoppas att vi kan komma tillbaka till det i framtiden. Åtgärder och metoder för att beräkna skadorna skiljer sig ordentligt runt om i Europeiska unionen. Vi skulle göra våra medborgare en stor tjänst om vi kunde närma oss en harmonisering inom det här området också.
Herr talman, mina damer och herrar! I allt väsentligt kan jag ansluta mig till vad talarna före mig har sagt. Vi har här ett gott exempel på ett Europa som är nära medborgarna. Jag vill säga klart och tydligt att de erfarenheter som blir resultatet av tillämpningen av direktivet i slutändan blir till fördel för alla medborgare i Europa och även kommer att kännas av omedelbart, alltså inte - vilket ofta är fallet med annan lagstiftning - kanske till indirekt fördel eller inte helt lätt att genomskåda. När det gäller detta problem är sannolikheten stor att varje medborgare någon gång i livet råkar ut för detta i Europeiska unionen, och då har han eller hon helt enkelt också fördelarna av det. Jag antar att detta uttryckligen redan har sagts. Jag vill tacka Willi Rothley, föredraganden, för de utomordentliga förberedelserna inför det här betänkandet och för initiativet som ju förra gången också utgick från parlamentet. Jag vill dessutom tacka kommissionen och rådet för det principiella bifallet. Jag har dock ingen förståelse för att det problem som nämndes fortfarande existerar, eftersom jag till dags dato inte har hört ett enda relevant argument mot att olyckor som EU-medborgare råkar ut för i tredje land skulle bakas in. Ännu i dag saknas alla argument. Till en viss del finns det felaktig information, vilket blev tydligt i den senaste debatten i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden när det gällde försäkringsgivarnas hållning. Jag vill helt enkelt be kommission och råd att ta sig samman och följa parlamentets ståndpunkt i frågan. Eftersom trepartsmötet inte ledde till något resultat i de förberedande diskussionerna har vi för ögonblicket inget annat val än att hålla fast vid våra goda och förnuftiga yrkanden och att på nytt besluta om dem här i denna andra behandling. Det ger rådet och kommissionen tillfälle att bli smartare i förlikningsförfarandet. Ni borde utnyttja tillfället!
Herr talman! Detta direktiv är det första exemplet på att Europeiska kommissionen med ett initiativ besvarar en förfrågan från Europaparlamentet avseende den indirekta initiativrätt på lagstiftningsområdet som parlamentet har enligt Maastrichtavtalet. Detta är ett viktigt och avslöjande faktum när det gäller den interinstitutionella balansen, eftersom det visar att när parlamentet, längs de formella vägar som anges i fördraget, begär att kommissionen skall behandla en väl underbyggd framställning, så finner parlamentet en uppmärksam och välvilligt inställd motpart. Detta ligger också i linje med de krav som parlamentet och framför allt det Europeiska folkpartiets grupp har framfört i samband med tillsättningen av kommissionens ordförande, Romano Prodi. Jag anser att Rothleys betänkande bör tas upp i sin helhet. Det utgör en kompromiss på hög nivå, en syntes av ett antal stimulerande faktorer och nyskapande begrepp, och det är frukten av ett samarbete mellan olika institutionella instanser. Låt mig till exempel uppehålla mig vid ändringsförslag 4, som avser att ta bort skäl 26. Det är uppenbart att när en juridisk person, som ett led i uppfyllandet av sina egna åligganden, ersätter någon som råkat ut för en skada, så kan man inte förnekas rätten att träda i målsägarens ställe gentemot försäkringsbolaget. Även ändringsförslag 11 behöver lyftas fram. Problemet med skador som inträffar i tredje land återstår, det är sant. Jag hoppas att man skall komma fram till en lösning som bygger på parlamentets förslag att utöka direktivets tillämpningsområde till dessa fall samtidigt som undantag görs för rådets synpunkter när det gäller respekten för den internationella privaträttens principer. Ledamot Rothley och utskottets ordförande fru Palacio, detta är ett arbete som vi alla måste prioritera. Nästa lagförslag skulle återigen kunna gälla försäkringsbranschen, framför allt en viss harmonisering av reglerna för ersättning vid personskada, där stora skillnader och orättvisor håller på att växa fram inom Europeiska unionen. Exemplet Spanien skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för arbetet, efter de ändringar som krävs. Jag uppmanar alla att analysera den här frågan noggrant.
Herr talman! Det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring utgör ett viktigt steg för att fylla luckorna i EG: s direktiv om försäkringar för motorfordon, och för att stärka den inre försäkringsmarknaden inom detta område. Som ni vet uppgår bilolyckorna inom gemenskapen till mer än 500 000 per år. Det befintliga systemet för skadestånd till offer för olyckor som har skett utanför den medlemsstat där offren är bosatta fungerar inte tillfredsställande. Det behövs en skyndsam och pragmatisk lösning för att skydda det stora antalet besökande bilister ("visiting motorists"). Jag skulle vilja tacka parlamentet innerligt för att det har bett om detta direktiv. Detta är första gången parlamentet har utnyttjat sin nya befogenhet enligt artikel 192 i fördraget. Kommissionen har eftertryckligen stött detta önskemål och vinnlagt sig om ett snabbt godkännande av förslaget. Jag skulle särskilt vilja tacka herr Rothley så hemskt mycket för allt han har gjort för att få till stånd den diskussion och det direktiv som vi har i dag. Kommissionen anser att den gemensamma ståndpunkt som har fastställts av rådet utgör en balanserad och sammanhängande text. Det är en trogen återgivning av de problem som fick parlamentet att kräva gemenskapslagstiftning. Rådet övertar där de främsta elementen från kommissionens förslag och tar helt eller delvis hänsyn till 24 av de 36 ändringsförslag som parlamentet hade lagt fram under första behandlingen. Det är sannerligen inte fy skam. Kommissionens reaktion på de ändringsförslag som har lagts fram av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor präglas av strävandet efter ett rättsligt instrument som så effektivt som möjligt tillfredsställer behoven hos dem som har tecknat en motorfordonsförsäkring hos en försäkringsgivare inom EU. Jag skulle nu gärna vilja övergå till att behandla ändringsförslagen. Jag välkomnar ändringsförslag 10, 11 och 12, därför att de stärker vissa principer för den gemensamma ståndpunkten, såsom försäkringsgivarens frihet att välja en skadereglerare, möjligheten för en sådan skadereglerare att arbeta för mer än en försäkringsgivare, samt även de språkliga kraven. Jag kan även godta ändringsförslag 13 som innebär en förstärkning av konsumentskyddet, även om ordet "omedelbart" som används i denna text måste förtydligas för att man skall undvika skillnader när medlemsstaterna tillämpar denna bestämmelse. Jag skulle vilja uppehålla mig vid ändringsförslag 1, 2, 8 och 9 som har lagts fram av föredraganden, och som syftar till att utsträcka direktivet till att täcka olyckor som äger rum i tredje land mellan två parter som är bosatta inom Europeiska unionen och som är försäkrade hos försäkringsbolag inom EU. Låt mig påminna er om de skäl som fick kommissionen att förkasta dessa ändringsförslag under den första behandlingen. För det första så grundar sig den skadeståndsmekanism som fastställs i både detta direktiv och de övriga direktiven om försäkringar för motorfordon på systemet med gröna-kort-byråer. Denna kan inte utsträckas till länder utanför EU som inte deltar i det systemet och inte erkänner giltigheten av europeiska försäkringsöverenskommelser. Försäkringsbolagen skulle inte samtycka till att täcka dessa risker, eller så skulle de kräva mycket höga premier. I vilket fall som helst så skulle myndigheterna i tredje land kräva att besökande fordon från EU vid gränsen tecknade försäkringsavtal med bolag etablerade på landets territorium. För det andra kan en tillämpning av detta direktiv, särskilt den bestämmelse som innebär en möjlighet att rikta ett direktanspråk mot ett försäkringsbolag, strida mot rättsregler i tredje land beträffande ansvarsskyldighet och internationell privaträtt, i synnerhet när direktanspråket inte erkänns i dessa rättsordningar. För det tredje skulle dessa ändringsförslag inte harmoniera med direktivets artikel 5.3 beträffande informationscentrumet och artikel 7 beträffande de fall där det är omöjligt att identifiera fordonet eller försäkringsbolaget. Dessa fyra ändringsförslag beträffande olyckor i tredje land kan enligt min uppfattning på detta stadium och i deras nuvarande form inte godtas. Om ett förlikningsförfarande skulle visa sig vara oundvikligt, kan kommissionen överväga en utvidgning av direktivets tillämpningsområde med hänsyn tagen till det föregående. Jag skulle också gärna vilja säga något om denna möjliga utvidgning. Såsom redan påpekats grundar sig detta direktiv på systemet med gröna-kort-byråer. Det finns 39 länder som deltar i detta gröna-kort-system. Av dessa 39 länder finns det vid sidan av Europeiska unionen, vid sidan av de femton medlemsstaterna, sex länder som dessutom deltar i det multilaterala garantiavtalet. Dessa länder är Schweiz, vilket är mycket viktigt eftersom det sker många olyckor där, Ungern, Tjeckiska republiken, Slovakien, Kroatien och Slovenien. Detta är sex länder, med andra ord, utgör dessa sex länder en undergrupp till gruppen av länder som deltar i systemet med gröna-kort-byråer. Kommissionen är, styrd av en önskan att komma Europaparlamentets önskemål till mötes, beredd att stödja ett kompromissförslag, enligt vilket direktivet, åtminstone dess tillämpningsområde, utsträcks till de sex länder jag nämnde, men inte till andra länder. Det får väl ändå anses klart att om en fransk och en belgisk förare, två förare från medlemsstater av Europeiska unionen, är med om en olycka i ett land som till exempel Australien, och det uppstår en tvist mellan förarnas båda försäkringsbolag, att det då skulle vara särdeles besvärligt att tillåta att ett direktanspråk sker på den plats där olyckan har ägt rum, långt från Europeiska unionen, under omständigheter som är svåra att undersöka närmare. Vad detta beträffar har kommissionen, och jag återkommer till den position som rådet har intagit i sin ståndpunkt, trots allt svårt att tillmötesgå Europaparlamentets önskemål såsom det framför allt, och på ett mycket skickligt sätt, har formulerats av Rothley. Vi är inte i stånd till detta. Men kanske vill ledamöterna av parlamentet och föredraganden i synnerhet överväga mina sista ord, och så får vi se i vilken mån tillämpningsområdet för direktivet kan utsträckas till att omfatta de sex länder som jag nämnde. Slutligen, herr talman, vill jag framhålla att direktivet såsom det nu ser ut med Europeiska unionen som tillämpningsområde, redan täcker 99 procent av olyckorna. Om man lägger till Schweiz och de andra fem länder som jag nämnde, så tror jag att vi närmar oss 100 procent, och jag skulle faktiskt eftertryckligen vilja be parlamentet att överväga att acceptera kommissionens utsträckta hand, och nappa på kommissionens förslag om att utvidga tillämpningsområdet till de sex länder som jag nämnde. För, herr talman, man måste nämligen för varje kompromiss tydligt identifiera de tredje länder som direktivet verkligen kan utsträckas till att omfatta. Dessutom måste man undvika att en eventuell lösning skulle strida mot lagstiftningen i tredje land. Herr talman! Får jag nu tala om de övriga ändringsförslagen? Kommissionen är av den uppfattningen att ändringsförslagen skadar förslagets rättssäkerhet, och skulle vara till nackdel för försäkringstagarna. Det är naturligtvis inte avsikten. Jag går snabbt igenom dem. Ändringsförslag 3 skulle utelämna de hänvisningar som krävs för att utesluta konflikter med nationella jurisdiktionsregler. Ändringsförslag 4, 5, 6, 14, 15 och 16 skulle undanröja vissa överväganden och bestämmelser som syftar till att garantera att den införda ersättningsmekanismen präglas av rättssäkerhet, öppenhet och ekonomisk säkerhet. Ändringsförslag 7, 17 och 18 skulle medföra att ett viktigt element föll bort som utgör grunden för alla direktiv om bilförsäkringar. Det är hänvisningen till överenskommelsen mellan nationella skadeståndsorgan som grundval för ersättningsmekanismen. Slutligen, herr talman, skulle ändringsförslag 19 innebära att en allmän bestämmelse som har föreslagits av skäl som hänför sig till konsumentskydd och subsidiaritet föll bort. Jag måste därför meddela parlamentet att kommissionen är av den uppfattningen att de föreslagna ändringsförslagen 3 till och med 7 och 14 till och med 19 innebär ett steg bakåt på vägen mot ett effektivt rättsligt instrument inom Europeiska unionen. Kommissionen måste därför förkasta dessa ändringsförslag. Sammanfattningsvis önskar kommissionen erinra om hur långt vi har kommit med detta förslag. Den gemensamma ståndpunkten garanterar på ett tillfredsställande sätt att skadestånd utgår vid den övervägande majoriteten av olyckor där medborgare av Europeiska unionen är inblandade utanför den medlemsstat där de är bosatta. Jag har redan berört det som hastigast, och jag är mån om att än en gång understryka detta. Kommissionen är av den uppfattningen att den gemensamma ståndpunkt som har utarbetats så noggrant utgör en viktig utvidgning av skyddet för försäkringstagarna inom Europeiska unionen. Det är kommissionens uppriktiga önskan att se till att detta förslag snarast möjligt omsätts i gemenskapslagstiftning. Kommissionen skulle, herr talman, vilja försäkra parlamentet om att den kommer att spela en aktiv och konstruktiv roll för att underlätta en kompromiss i det fall ett förlikningsförfarande skulle visa sig oundvikligt, vilket jag för övrigt inte hoppas. Jag hoppas att vi inte skall behöva invänta ett förlikningsförfarande. Man vet inte vad som finns att vänta av utgången av ett sådant förfarande. Om vi inte skulle nå en överenskommelse, så skulle hela detta direktiv förfalla, och det skulle väl ändå vara särdeles beklagansvärt. Jag skulle gärna vilja övertyga ledamöterna av Europaparlamentet, särskilt Rothley, om detta.
Tack herr kommissionär för ert exakta svar. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0075/1999) av Aparicio Sánchez för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fördelning av tillstånd för tunga lastbilar som kör i Schweiz (KOM(1999) 35 - C5-0054/1999 - 1999/0022).
Herr talman! Två år efter det negativa resultatet i folkomröstningen i Schweiz om en integration i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gav rådet kommissionen i uppdrag att förhandla om bilaterala avtal med landet på olika nödvändiga områden. Förslaget till förordning, som nu underställs parlamentet för godkännande, kompletterar ett av de avtal som uppnåtts när det gäller gods- och persontransport på väg och järnväg. Enligt detta avtal ger Schweiz kvotvis tillstånd till att gemenskapslastbilar på över 28 ton för godstransporter får köra igenom Schweiz fram till år 2005, då landet anpassar sina bestämmelser till gemenskapens och inte längre kommer att kräva tillstånd för lastbilar med en vikt under 40 ton. När denna förordning trätt i kraft kommer alltså den nuvarande situationen att upphöra, när lastbilar på över 28 ton inte kan trafikera schweiziska vägar. För år 2000 har man fått 250 000 transittillstånd för lastbilar registrerade i Europeiska unionen med full last som väger mer än 28 ton. Från 2001 kommer tillstånden att gälla för lastbilar på mer än 34 ton och transiten för lastbilar med en vikt på mellan 28 och 34 ton är fri. Antalet transittillstånd kommer att vara 300 000 per år under åren 2001 och 2002 samt 400 000 per år under åren 2003 och 2004. Antalet tillstånd för tomma lastbilar har fastställts till 220 000 per år. Den nuvarande förordningen - vilken är mycket bra, enligt min mening - innehåller ett förslag om fördelning av dessa tillstånd mellan de femton gemenskapsländerna. Varje land får 1 500 tillstånd per år och de övriga fördelas enligt aktuella siffror, verkliga eller teoretiska, över bilateral trafik och transittrafik. Jag måste uttrycka mina betänkligheter mot två negativa omständigheter. Å ena sidan debatterar vi och röstar om detta förslag i parlamentet innan vi känner till det allmänna avtalet med Schweiz, vi tvingas alltså godkänna en del utan att känna till allt. Å andra sidan saknar vi en definitiv och komplett statistik för den aktuella trafiken av godstransporter mellan Schweiz och Europeiska unionen även om denna analys snart är avslutad, och i själva förordningen förutses att de nuvarande fördelningssiffrorna för år 2000 kan förändras om de verkliga uppgifterna skiljer sig på ett betydande sätt från de som nu förutses. Ur båda aspekterna anser jag det vara ett tillräckligt argument, för att förklara vår brådska, med viljan att denna förordning, som bör antas genom medbeslutandeförfarande, skall träda i kraft samma dag som avtalet börjar gälla. Jag uttalar mitt fullständiga samtycke till saken i grunden, det vill säga, med den beräkningsmetod som föreslås för fördelning av tillstånden mellan de olika medlemsstaterna och som, under de nämnda omständigheterna, är den mest objektiva, rigorösa och jämna. I förordningen föreskrivs dessutom, som jag har sagt, ett system för årlig fördelning av de tillstånd som inte används. Vi hoppas att varje medlemsstat i sin tur fördelar tillstånden bland sina åkerier med lika objektiva kriterier. För att sammanfatta skall jag nämna några siffror. En tillämpning av det föreslagna systemet, resulterar i en fördelning av de 1 650 000 transittillstånden med full last för de fem åren på 36 procent till Tyskland, 20,5 procent till Italien, 15,5 procent till Frankrike, 7,8 procent till Nederländerna, 6,6 procent till Belgien, 3,8 procent till Österrike och de kvarvarande 10 procenten fördelas på de resterande nio medlemsstaterna. Herr talman! Några av ändringsförslagen från de två parlamentariska utskott som har debatterat förslaget förbättrar vissa detaljer och bidrar till den allmänna rättvisan i förordningen eller till att underlätta dess förvaltning. Jag anser att det är mycket viktigt, så som utskottet för regionalpolitik, transport och turism efter omröstning har beslutat, att bibehålla en minsta tilldelning på 1 500 tillstånd till varje medlemsstat så som kommissionen föreslår. Jag vill påpeka att detta är ett mycket litet antal, det innebär två resor om dagen per land, och summan av alla dessa tillstånd som tilldelas automatiskt under fem år uppgår inte ens till 7 procent av alla tillstånd. Jag avslutar alltså med att återigen betona förslagets ursprungliga kvalitet. Jag gratulerar därför kommissionen och ber mina ärade kolleger att godkänna detta förslag till förordning.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Självklart skulle också jag ha glatt mig om kommissionären med ansvar för transportpolitiken hade varit närvarande, men detta var väl inte möjligt. Vad är det då vi talar om? Vi talar i dag inte om transportpolitiken, utan vi talar om det värsta som finns i en marknadsekonomi, om kvoter. Hur skall vi kunna fördela det som Schweiz så generöst har tilldelat oss sedan förre transportkommissionären förde sina tafatta förhandlingar åt Europa med kommunikationsministern i Schweiz, hur skall vi kunna fördela resultatet av detta på medlemsstaterna? Det måste vi ha fått klart för oss. Det är denna fråga det handlar om. Egentligen skäms man över vad som presenterades för kommissionen. Det vill jag ha sagt en gång för alla. Vad skall vi med baskvoter till? Vill vi verkligen med hjälp av kvoter göra samma sak som vi sedan tio år tillbaka upplever med mjölken, att det skapas valutaförmåner? Jag hör redan nu från perifera länder att de ser fram emot att kunna kliva in i kvotsystemshandeln. Nej, så får det naturligtvis inte gå till! Kvoterna tillhör Europeiska unionen, och till unionen måste de också ges tillbaka. Endast Europeiska unionen har rätten att fördela dem igen. Då låter vi dem hellre vara där de hör hemma, nämligen där det verkligen sker handel med varor, än att först fördela dem på alla medlemsstater på ett lycksaliggörande sätt och sedan åter samla in dem i en mödosam process och fördela på nytt. Vi torde ha klart för oss att det inte är någon förnuftig strategi. Jag vill också säga klart och tydligt att föredraganden har presenterat ett i helhet mycket gott arbete, och det vill jag tacka för. Men jag hade uppskattat om föredraganden och hans grupp hade visat litet större kompromissvilja med tanke på de knappa resultaten av omröstningen i utskottet - det handlade om en röst - därför att - det säger jag rent ut - om vi röstar på onsdag och ändringsförslag 7, minskningen av baskvoten till 500, inte går igenom, kommer vi att rösta emot det allmänna betänkandet. Jag vill också tillägga att om vår grupp, Europeiska folkpartiet, inte hade lagt ned sin röst i utskottet hade debatten nu varit överflödig. Det fanns en majoritet emot förslaget. Jag ber därför om att äntligen få se litet förhandlingsvilja här och inte denna oresonlighet, avsaknaden av vilja att diskutera vad det vara månde med varandra. Det ligger varken i deras intresse som har varor att transportera genom eller till Schweiz, eller i grannländernas intresse. Med tanke på att endast 30 procent av Brenner-trafiken utgörs av förbifartstrafik förbi Schweiz så måste vi ju utnyttja kvoterna till att göra kortaste vägen gällande, i stället för att belasta avlägsna länder med avgifter som överträffar all statistik. Jag vill alltså verkligen be om att tiden fram till onsdag middag används till samtal för att nå en kompromiss. Jag har lämnat utskottets hårda linje, har varit beredd till kompromisser, och jag skulle uppskatta litet kompromissvilja också från den andra sidan, i annat fall kommer vi att rösta emot.
Herr talman! Låt mig börja med att tacka Aparicio Sánchez för det utmärkta betänkandet och försäkra honom om min grupps fulla stöd. Självklart har vi diskuterat de frågor som Ferber nämnde, det är bara det att vi drog en annan slutsats. Kollega Ferber, för det första vill jag understryka att det är transportpolitik det handlar om. Det är klart det handlar om transportpolitik - "socialistisk" sade ni - det är just det problemet som ligger i botten. Tack och lov har korten lagts på bordet, och vi vet vad det här handlar om för er. För er handlar det om att ifall det någonstans förs en förnuftig politik, exempelvis i miljöns intresse, då kallar man den helt enkelt socialistisk, och därmed har man misskrediterat alltihop. Jag tror inte att det fungerar på det viset. Det är transportpolitik vi sysslar med. Politik betyder ju just att man fattar beslut om i vilken form marknaden kan och skall fungera, dock inom vissa ramar. Så har det gått till också här. För det andra är det en fråga om övergångsregler. Som Sánchez redan har påpekat existerar det övergångsregler i en komplicerad fas, och vi har också försökt att koppla in Schweiz på ett framgångsrikt sätt. Förhandlingarna var långa och mödosamma. Jag vill säga - inte för att han är en kommissionär från vår sida, jag har ofta nog uttryckt min uppskattning även för kommissionärer från andra sidan - att Kinnock har fört mycket hårda och utdragna förhandlingar och att resultatet är gott. Det är ett bra resultat, och ni har själv sagt att det inte handlar om att tillskansa vissa länder fördelar, för om länderna inte kan utnyttja dessa förmåner, som ni kallar det, går det tillbaka till kommissionen eller till Europa och måste då fördelas på nytt. Även som österrikare säger jag att vad det handlar om är ju att vi skall minska genomfartstrafiken genom Frankrike och genom Österrike. Det är ju inte bara en trafik som uppstår i Österrike eller i Tyskland, det är också en trafik som uppstår exempelvis i Grekland och på andra håll i detta Europa. Därför menar jag att det är ett bra betänkande. Jag vill tacka Aparicio Sánchez. Jag tycker att vi kunde rösta om det här på samma sätt som när betänkandet behandlades i utskottet.
Herr talman! Hemma hos oss finns det ett talesätt: "Vad Herren har åtskilt genom ett berg, skall av människorna icke bindas samman med en tunnel." Jag menar att detta väl är en alltför stelbent tolkning av den gudomliga viljan, och så ser folket det också. De har under årens lopp undanröjt många hinder på vägen till varandra i Europa. Det har tjänat bekantskapen och näringslivet och gjort såväl turismen som samlivet gott. Genom att sluta transportavtalet med Schweiz har man efter många år steg för steg börjat riva ner en skiljelinje som går tvärs genom Europa. Detta är bra, oaktat de problem som självklart finns. Det är bra för människorna som i motsats till tidigare nu inte längre behöver ta extremt långa omvägar via leder som hur som helst redan är överlastade och dessutom betala dyrt för detta. De nya möjligheterna är även till fördel för människorna i alpområdet och för miljön där, vilken har skadats allvarligt av denna så kallade miljötransit. Känsliga alpområden fanns och finns faktiskt fortfarande även i Österrike och Frankrike, inte bara i Schweiz, självklart också där. Med detta projekt, som nu lider mot sitt slut och som syftar till att förverkliga transportavtalet mellan EU och Schweiz, sammankopplar vi förväntningarna att det i framtiden skall bli lättare att korsa det centrala alpområdet. Vi hoppas att avtalspaketet mellan Europeiska unionen och Schweiz en gång kan komma att utvecklas till ett schweiziskt medlemskap i vår union. Med den planerade förordningen sammankopplar vi emellertid framför allt förhoppningar om att vi därmed förr eller senare skall lämna ett väsentligt bidrag till en ny, bättre, mer effektiv, men också human och miljövänlig transportpolitik i unionen. Avslutningsvis även en vädjan som gäller Ferbers ändringsförslag 7. Han föreslår att man utan att ersätta med något annat stryker första meningen i tillägg 3 "Alla medlemsstater erhåller en baskvot på 1 500". Europas geografi är inte så beskaffad att alla medlemsstater har samma behov av att resa genom Schweiz från A till B. Den lösningen är en byråkratisk mardröm. Låt oss slippa den!
Kära kolleger! Föredraganden för det betänkande vi diskuterar, vår kollega Aparicio Sánchez, har haft i uppdrag att granska det förslag till förordning som kommissionen utarbetat med stöd av statistik och de tillstånd som beviljats. När det gäller de statistiska uppgifter som ligger till grund för förslaget om fördelning av tillstånd för tunga lastbilar, kan de hittillsvarande uppgifterna om utrikeshandeln inte vara riktiga, för med den gällande gränsen på 28 ton i Schweiz blir landsvägstransporterna över stora avstånd, t.ex. från mitt hemland Grekland, ekonomiskt ofördelaktiga och genomförs således inte. Man skulle kunna säga att det är som att fördela synhjälpmedel till en grupp människor, av vilka några är blinda, och utgå från den mängd tryckt material som var och en läser under ett år. De blinda, som bäst av alla behöver synhjälpmedlen, kommer uppenbarligen inte att få ett dugg, eftersom de inte läser något tryckt material, därför att de inte kan läsa. Det är dessutom problematiskt att utrikeshandel och transporter inte nödvändigtvis sammanfaller, eftersom många av exportprodukterna av ekonomiska orsaker exporteras med hjälp av fordon från andra medlemsstater än den medlemsstat där varorna producerats. Omfattningen av detta är naturligtvis nästan omöjlig att uppskatta på grund av den totala avregleringen av transportväsendet på den inre marknaden. När det gäller uppskattningen av behovet av transitvisering bygger beräkningarna på dagens trafik över Alperna, främst genom Österrike, utan att man tar hänsyn till att denna trafik regleras av ett restriktivt system, som innebär att de olika medlemsstaterna tilldelats olika kvoter. Alla dessa omständigheter har uppenbarligen beaktats av föredraganden Aparicio Sánchez, men alla inser att det inte finns några andra uppgifter, som skulle kunna ge en fullständig bild av situationen, och därför har man fått nöja sig med att ange tendenser med stöd av de uppgifter som står till buds. Vi får heller inte glömma att de föreslagna bestämmelserna är av övergångskaraktär, eftersom tillståndet för trafik med fordon på 40 ton kommer att gälla från den 1 januari 2005. Avtalet mellan EU och Schweiz verkar för övrigt inte kunna träda i kraft före mitten av år 2001 eller t.o.m. senare på grund av de åtgärder som måste vidtas av parterna, vilket innebär att den beräknade övergångsperioden förkortas betydligt. Med beaktande av alla dessa förutsättningar har vår kollega Aparicio Sánchez arbetat seriöst med frågan och tillsammans med de övriga medlemmarna i vårt utskott föreslagit väsentliga förbättringar. Under förutsättning att man lämnar tillbaka ej utnyttjade tillstånd för omfördelning, inte senast den 15 november, som kommissionen föreslår, utan senast den 15 september, minskar risken för orättvisor i den slutliga fördelning som måste göras utifrån de verkliga behoven, och företagens planering underlättas. Jag tackar alltså föredraganden för hans betydelsefulla arbete och anser att vi bör hedra honom genom att rösta för hans betänkande. När det gäller det avtal som nämns i betänkandet, men också varje annat avtal med Schweiz, hur skall det gå med det? Efter att ha diskuterat det senaste avtalet måste vi en dag sluta diskutera detta införlivande i Europeiska unionen. Jag tackar er för att ni lyssnat på mig nästan mitt i natten i mitt jungfrutal i plenum, och jag önskar er allt gott under det nya millenniet.
Herr talman! I många år har transiteringen av gods- och persontrafik genom Schweiz varit ett stort problem. Efter ett intensivt arbete av kommissionen, inte minst av föredragande Aparicio Sánchez, vars insatser vi har anledning att vara tacksamma för, står vi nu inför möjligheten att få ett avtal för tunga lastbilar, vilket är ett utomordentligt stort framsteg. I förlängningen handlar det om att i större utsträckning nå avtal mellan EU och Schweiz, även för övriga trafikslag. Men de avtal som vi för EU:s del nu kan ta ställning till, handlar om transit genom Schweiz för lastbilar på 40 ton. Man kan förmodligen säga att den avgift som gäller för denna trafik är hög. Före år 2000 rör det sig om 180 schweizerfrancs. Det må vara riktigt att det är dyrt, men den alternativa kostnaden för att köra runt Schweiz är förmodligen betydligt högre. Därmed är det också ett betydligt sämre alternativ sett ur miljösynpunkt. Det finns som jag ser det bara en betydande svaghet i avtalet, nämligen fördelningen av de kvoter som förhandlats fram och som ökar under åren fram till avtalets ikraftträdande. Förslaget innebär, som andra också har varit inne på, en baskvot som är lika för alla länder. Problemet är bara att vissa länder inte har behov av en så stor kvot, medan andra behöver tillgång till betydligt mer. Det är bara att se på en karta över Europa för att inse att för ett antal länder betyder trafikströmmarna från norr till söder väldigt mycket mer. För länder som exempelvis Sverige och Finland skulle en annan fördelning ha en utomordentligt stor betydelse. Ledamot Ferber har lagt fram ett ändringsförslag som innebär att vi skulle se betydligt smidigare på denna fördelning, och jag stöder detta ändringsförslag.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka de båda parlamentsutskotten och särskilt de båda föredragandena, herrarna Aparicio Sánchez och Brunetta för den tid och de ansträngningar som de har lagt ned på förslaget. Detta förslag till förordning syftar till att fastställa en metod för fördelningen av två sorters tillstånd för lastbilar från Europeiska unionen som färdas i trafiken i Schweiz. Detta förslag omfattar sålunda en förordning och en grupp tillstånd, de så kallade tillstånden för tunga lastbilar, och kommer för första gången att göra det möjligt att genomföra ett fastställt antal körningar på det schweiziska territoriet med lastbilar från Europeiska unionen som väger högst 40 ton. Den andra gruppen av tillstånd, de så kallade tillstånden för tomma fordon, ger rätt till ett fastställt antal körningar genom Schweiz med lastbilar som har en maximal bruttovikt på 28 ton mot en sänkt tullavgift. Det är en glädje för mig att kunna meddela att kommissionen, som högt uppskattar det goda arbete som de båda parlamentsutskotten har levererat i detta ämne, och som är beredd att kompromissa, kan godkänna ändringsförslag 1 till och med 6 och ändringsförslag 8. Det vill säga alla ändringsförslag utom ett. Kommissionen kan dock inte godkänna ändringsförslag 7. Förslaget från kommissionen, herr talman, är inriktat på att 90 procent av tillstånden skall tilldelas de medlemsstater som har den största andelen i trafiken med Schweiz, och samtidigt garantera alla medlemsstater en grundkvot på 1 500 tillstånd per år. Ändringsförslaget innebär att denna minimikvot sänks till 500. Resultatet av detta skulle komma de tre stora medlemsstaterna som gränsar till Schweiz till godo. Detta är som bekant Frankrike, Tyskland och Italien. Det skulle alltså ske på bekostnad av de andra medlemsstaterna. Med tanke på att tillståndssystemet innehåller en mekanism för att fördela outnyttjade tillstånd bland länderna, kan jag lugna parlamentet med att det inte föreligger någon risk för att tillstånd som har utdelats som en del av grundkvoten slösas bort eller inte utnyttjas. Kommissionen vill helst att alla medlemsstater tilldelas samma minimikvot, och därför kan kommissionen inte godta ändringsförslag 7.
Tack herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0077/1999) av Hulthén för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådet gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ämnen som bryter ned ozonskiktet (5748/3/1999 - C5-0034/1999 - 1998/0228).
. Herr talman! Även om timmen är sen, är jag glad över att vi äntligen har kommit till debatten om denna andrabehandlingsrekommendation. Det är ju en förordning som det verkligen krävs att den blir antagen och genomförd. Den situation som vi står inför är nämligen ganska allvarlig. Uttunningen av ozonskiktet blir alltmer märkbar. I kommissionens första dokument beskrevs uttunningen över Skandinavien, Grönland och Sibirien som rekordstor. Tyvärr måste vi nog säga att detta rekord har slagits igen. I förra veckan presenterades mätningar som visade att situationen aldrig har varit allvarligare än nu. Jag vill speciellt understryka detta för de ledamöter som har varit tveksamma till nyttan av att skynda på utfasningen av de ozonförstörande ämnena. Jag vill vidare understryka det för andra som säger att det kostar för mycket att åstadkomma så litet som att uttunningen av ozonskiktet blir någon eller några procent mindre. Det är inte så! Ozonhålet är inte påhittat - inte heller att det blir större! Därför har vi nu en unik möjlighet i och med antagandet av denna förordning, tillsammans med de ändringsförslag som miljöutskottets majoritet har sagt ja till. Det räcker inte för att "laga" hålet, men det är ett steg i rätt riktning som är nödvändigt att ta. Vi känner till orsakerna, vi känner till konsekvenserna, och vi har i de allra flesta fall också alternativ. I de fall där det inte finns några alternativ ger förordningen acceptabla marginaler för industrin att klara av en omställning. Det är vi som avgör om detta skall bli verklighet. Jag vill understryka att detta förslag inte är ett försök att förhindra förändringar av den pågående klimatförändringen. Sådana argument har framförts. För mig blir det bara ett försök att försöka skymma sikten. Vi behöver lösa båda problemen. En del av de ersättningsämnen som i dag används för att ersätta HCFC-ämnena, som debatten har kommit att kretsa kring, har en klimatpåverkan. Det har emellertid också de ämnen som vi använder i dag, vilket vi är medvetna om. Därför finns det heller ingen anledning att återinföra HCFC-ämnena i processer där de har varit förbjudna i fem års tid. Detta tas upp i artikel 5.3 i rådets gemensamma ståndpunkt, vilken jag är starkt kritiskt till. Ett förbud finns, och ett uppluckrande av detta kan knappast ligga i linje med syftet med förordningen. Jag vill därför rikta mig till kommissionen med frågan om man verkligen menar allvar med detta. Stora delar av industrin på detta område har redan ställt om sin produktion, hittat alternativ, och den europeiska branschorganisationen EUROFEU kan överhuvudtaget inte se nyttan av ändringen. Varför, vill jag fråga kommissionen. Vad ligger bakom denna kovändning? Jag hoppas att kammaren vid sin omröstning på onsdag följer miljöutskottets förslag att helt och hållet ta bort denna artikel. I detta sammanhang vill jag också nämna ändringsförslag 34 som har kommit in till plenum. Detta förslag är för mig lika orimligt. Det andra som jag anser vara avgörande för denna förordning, för att den skall bli framåtsyftande, är den fortsatta användningen av metylbromid. Vi vet att metylbromid är en av de största bovarna vad gäller ozonet. Det är dessutom ett mycket giftigt ämne som påverkar dem som arbetar med det och som inte bara tar död på oönskade skadeinsekter, utan på alla organismer i jorden. Det påverkar vatten, luft och människor. Tiden är mogen för ett förbud. Vi har dessutom sedan länge alternativ på detta område, som i många fall är mycket mer lönsamma än vad vi använder oss av i dag. Jag vill därför understryka vikten av ändringsförslagen 2, 3, 4 och 10 som minskar möjligheten för ett fortsatt användande, utom i vissa extrema situationer. Jag vill samtidigt också nämna ändringsförslag 12 som rör karantänsättningen och transporter. Vad gäller detta anger förordningen inte någon tydlig utfasning. Jag vill vidare rikta kammarens och kommissionens uppmärksamhet på ändringsförslag 9 som ger möjlighet att använda klorflourkarboner i vissa väldigt speciella fall som lindring för svårt sjuka människor. Jag skulle också önska att kommissionen ser över de snäva tidsgränser som anges i förordningen. Behandlingen av detta ärende har dock försenats. Jag vill därför i detta sammanhang lägga ett ord för de små och medelstora företag som har gjort sitt yttersta för att följa förordningens intentioner, men som ändå inte har nått ända fram. Viss förståelse för deras situation är att önska. I plenum har också ytterligare ändringsförslag lagts fram som inte har antagits eller behandlats av miljöutskottet; ett av dem har jag redan nämnt. Det rör sig om ändringsförslagen 30, 31, 32 och 34 som knappast ligger i linje med förordningen. Jag lämnar ett frågetecken för ändringsförslag 32, vilket tydligen är felöversatt både i den svenska versionen och i andra versioner. Därför yrkar jag avslag på dessa ändringsförslag. Ändringsförslag 35 täcks av ändringsförslag 39 och är därmed överflödigt. I övrigt bifall till alla de ändringsförslag som miljöutskottets majoritet har antagit.
Herr talman! Hulthén har redan sagt en hel del. Jag skall inte upprepa allt. Hon har inte betonat att föreliggande gemensamma ståndpunkt väl utgör vad som maximalt är möjligt för tillfället. Jag vet från det österrikiska ordförandeskapet att man har kämpat in i det sista för att man verkligen skall uppnå ett skydd för vårt ozonlager. Fru Hulthén, ni vet hur enträget jag har bett er att avstå från ändringsförslag, för att den gemensamma ståndpunkten så snabbt som möjligt skall kunna bli verksam. Jag har också sagt er att det kommer att dyka upp många ändringsförslag som, i motsats till era ändringsförslag, inte syftar till att gå fram ännu raskare och snabbare, utan rentav tar ett steg tillbaka. Som österrikare har jag över huvud taget inga problem att gå raskare och snabbare framåt. Men vi måste lära oss att även andra stater som inte har kommit lika långt som de nordligare staterna, som Österrike, som Tyskland, att vi måste ge även dem chansen att fortsätta arbetet tillsammans med oss. Jag beklagar att ni inte har gjort detta, eftersom någonting nu naturligtvis har satts i rörelse som vi kanske inte alls tycker om. Europeiska unionen har alltid varit en föregångare när det gällt att stoppa produktionen och användandet av ämnen som skadar ozonlagret, och parlamentet har ansetts vara Europeiska unionens miljöpolitiska samvete. Endast på så vis har vi möjlighet att under internationella konferenser utöva tryck på andra stater, att visa dem vad som går att genomföra, vad som är möjligt, vad man kan kräva av industrin, och industrin i Europa har ställt om sig på många plan. Låt mig ta ett litet exempel. Det gäller ändringsförslag 34. Haloner är mycket skadliga. HCFC-ämnen är inte på långt när så skadliga när det gäller nedbrytning av ozonlagret. Men ändå vore det ju vansinne att ersätta ett skadeämne med ett mindre skadligt. Vi behöver ju bara producera detta mindre skadliga ämne i tillräcklig utsträckning. Så får vi samma skadepotential. Vi måste äntligen begripa att det är en felaktig väg att gå! I brandskyddsutrustning kan man inte ersätta haloner med HCFC! Det finns ett flertal ersättningskemikalier i naturgaser, kväveargon, inergen. Österrike äger ett mycket, mycket värdefullt bibliotek, Österrikes nationalbibliotek. Där har vi en sådan brandskyddsutrustning som avstår från alla dessa skadliga ämnen. Jag kan bara hoppas att lagda ändringsförslag får de 314 rösterna. För om vi menar allvar, om vi vill ta ett raskt kliv framåt, då måste den gemensamma ståndpunkten mycket raskt få komma till tals. Ni förstår, om det nu är klorfluorkarboner, HCFC eller halon, det som undersöks i dag, orsakar förstörelse där uppe om tjugo, trettio år. Vi alla, eller många, eller de flesta av oss kommer inte längre att leva om trettio år. Men den förstörelse som vi är med och ansvarar för här och vid omröstningen på onsdag, den kommer vi likväl att vara skyldiga till.
Herr talman! Jag skulle först vilja säga hur mycket jag beundrade föredragandens arbete med det här betänkandet. Det var svårt nog att få igenom det i parlamentets första behandling. Andra behandlingen har varit ännu svårare eftersom vi haft många konkurrerande åsikter, motstridiga vetenskapliga yttranden och lobbyverksamhet från diverse intresserade parter i industrin. Ändå så har föredraganden gjort ett strålande jobb, och det vi ser nu är en sammanhängande uppsättning ändringsförslag, en sammanhängande ståndpunkt som går längre än den gemensamma ståndpunkten, längre än Flemming tror att vi kan gå. Jag är förvånad över det hon sagt, eftersom vi gick längre än den gemensamma ståndpunkten för en vecka sedan i Beijing. Vi måste ge det vårt stöd. Det står mycket allvarliga frågor på spel här. Om ozonskiktet inte lagas så snabbt som möjligt och skadorna stoppas så kommer hudcancer och ögonskador att bli vitt utspritt bland den mänskliga befolkningen över hela världen. Det har redan börjat hända på vissa platser. Vi européer måste visa vägen och föregå med gott exempel. Det får inte göras några tillbakasteg för vissa särskilda ämnen, trots att vissa yrkar för det. Vi kan endast tillåta fortsatt användning av vissa andra ämnen i de fall det finns verkliga risker för smuggling till unionen av andra varor som fortsättningsvis kan användas i den utrustning som finns nu. Vi måste inse att Montrealprotokollet har gått fram med små steg i taget. Förra veckan såg vi hur det tog ytterligare ett steg i Beijing. Vi har fortsatt försöka bli av med CFC, fortsatt för att göra något åt de andra ämnena - HCFC och haloner. Vi måste fortsätta se till att den processen fortsätter. I Europeiska unionen måste vi hjälpa tredje världen och utvecklingsländer att snabbt komma igång med ny teknik som inte skadar ozonskiktet, som inte använder ozonnedbrytande kemikalier. I det avseendet måste vi stödja föredragandens ändringsförslag och ta en ordentlig titt på några av de ändringsförslag som jag hoppas vi kommer att se i förlikningen för att göra ännu större framsteg.
Herr talman! På grund av människans egen dumhet har vi skadat det ozonskikt som skyddar livet på den här planeten och nu måste vi göra allt vi kan för att reparera den skadan. Det har inte varit mycket motstånd mot principen om utfasning av HCFC-ämnen och metylbromid. Frågan i utskottet har gällt vilka tidsfrister som skall gälla. Alla ledamöter har fått ta del av en hel del motstridiga fakta, vilket gjort det svårt att komma fram till en riktig bedömning. Liberaldemokraterna vill, liksom föredraganden, se till att det sker snabba framsteg, att vi kommer fram till bästa fördelar på kortast möjliga tid. Valen är dock inte så lätta att göra. Det finns en reell rädsla för att vissa av de välmenta ändringsförslag som föredraganden lagt fram faktiskt skulle förvärra situationen. Det kommer särskilt att göra det svårt för oss att runt om i världen, särskilt i utvecklingsländer, genomföra utfasningen av de skadliga klorflourkarboner som är så mycket skadligare för ozonskiktet än de ämnen som nämns i det här betänkandet. De fördelar som kan vinnas med de här förslagen är för små för att vi skall våga ta den risken. Vi stöder föredragandens mål och vi skall stödja de flesta av hennes ändringsförslag men vi är inte övertygade om att hon nu tagit upp våra miljöbekymmer i deras helhet.
Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera fru Hulthén till hennes arbete med det här betänkandet. Åtgärder för att bekämpa uttunningen av ozonskiktet anses vara en av de mycket få framgångarna för den internationella miljölagstiftningen och sedan mitten på 1990-talet verkar den uttunningen ha bromsats upp, främst tack vare insatser för att minska utsläppen av ozonnedbrytande ämnen. Det finns dock inte alls någon anledning till belåtenhet. Vi befinner oss långt från de mål vi satt upp. Enligt Europeiska miljöbyrån låg ozonhalten över Antarktis sommaren 1998 på en rekordlåg nivå över ett område av Europas storlek och samma sak händer på det norra halvklotet. Ambitiösa mål måste alltså sättas upp och de måste uppfyllas. Kommissionens ursprungliga förslag går i rätt riktning. Vi tror emellertid att rådet försvagade texten, så därför vill jag uppmana alla kolleger att stödja de förslag om förbättring av den gemensamma ståndpunkten som antagits i utskottet.
Herr talman! Så sent som för någon vecka sedan kom det en ny larmrapport om uttunningen av ozonlagret. Denna gång visar en studie att det skyddande lagret av ozon hade nått oroande och rekordlåga värden över Skandinavien. Vi vet vad vi behöver göra. I denna miljöfråga vet vi vad som orsakar problemen. Vi vet exakt vilka substanser som är ozonförstörande. Vi vet vilka följderna blir för människor om UV-strålningen ökar, bland annat betydligt fler cancerfall. Vi vet även hur naturen skadas. Dessutom finns det i dag goda alternativ till de allra flesta ozonförstörande substanser, som används på olika områden. De ozonförstörande ämnena har en negativ påverkan under mycket lång tid. Trots att det internationella samarbetet på området med Montrealprotokollet har varit framgångsrikt och utsläppen har minskat kraftigt, så kommer inte ozonlagret att kunna vara återställt förrän tidigast någon gång runt år 2040. Fram till dess beräknas också skadorna, till exempel i form av nya cancerfall, att öka. Det finns därför ingen anledning att vänta med ytterligare åtgärder som vi kan vidta redan nu. Därför är det viktigt att Hulthéns betänkande antas i sin helhet. Genom de förslag som förs fram där tas mer kraftfulla åtgärder mot ozonförstörande substanser som metylbromid och HCFC. Vår grupp kommer därför att rösta för samtliga ändringsförslag från föredraganden. Däremot kommer vi inte att rösta för de flesta av de ändringsförslag som har lagts fram av andra, eftersom dessa ändringsförslag skulle försvaga betänkandet. I utskottet röstade PPE-DE-gruppen mot många av föredragandens förslag. Lobbyingen från industrin har också varit kraftig i denna fråga. Förhoppningsvis finns det nationella deklarationer eller enskilda inom PPE-DE-gruppen som sätter miljöhänsynen främst och som har modet att rösta för de viktiga förslagen i betänkandet. Det skall bli intressant att se resultatet i omröstningen.
Herr talman! Jag anser att det är nödvändigt att i slutdebatten, innan omröstningen om denna förordning, trycka på följande punkter: Mitt land, Spanien, ställer helt och hållet upp på Montrealprotokollets anda och åtar sig att ansvarsfullt och aktivt uppfylla dess krav. Spanien accepterar alltså generellt sett den gemensamma ståndpunkten och i denna mening är jag helt överens med inlägget från min kollega Flemming. Detta hindrar emellertid inte att Spanien, i sin beslutsamma vilja att avskaffa användningen av vissa giftiga ämnen som skadar ozonskiktet, påverkas särskilt av förbudet av ett av dem, metylbromid, som nyss nämndes. Försäljning och användning av ämnet, som används som desinfektionsmedel i jordbruket främst i väl avgränsade odlingsområden i Medelhavsregionerna, är redan strängt begränsat och ämnet har redan ersatts i de fall där man kunnat ta fram lämpliga alternativ. Sedan länge forskar man om ersättningsmedel för att uppfylla den planerade tidsplanen i protokollet. Just för att vi vill uppfylla bestämmelserna måste vi vara precisa när det gäller att bedöma våra möjligheter att göra det, om detta parlament godkänner en förordning som gör villkoren och tidsfristerna strängare. Det är ärligare, och framför allt mycket mer praktiskt att tydligt säga att det är möjligt att vi inte kan uppfylla dem när det gäller metylbromid. Vi kommer åtminstone att drabbas av allvarlig ekonomisk och social skada och konkurrenskraften för vissa av våra jordbruksprodukter kommer att drabbas jämfört med andra länder som inte kommer att tillämpa samma restriktioner. Vi kommer inte att lyckas komma ifrån metylbromid genom att korta tidsfristerna; snarare riskerar vi att hamna i en oönskad cirkel av ouppfyllda krav och bedrägerier som kommer att ge det motsatta resultatet mot vad vi alla önskar. Därför anser den spanska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater att det är nödvändigt att kammaren behåller ändringsförslagen till första stycket i artikel 3.2 och till det sista stycket i artikel 21, där undantagen och villkoren för användning av metylbromid efter år 2006 konkretiseras. Vi tycker att detta parlament skall fastställa bestämmelser som alla medlemsstater kan uppfylla utan allvarliga skador för sina ekonomiska, sociala och miljömässiga villkor. Denna anda, och inte en känslomässigt berömvärd men orealistisk miljömässig viljepolitik, är den som får oss att i dag lägga fram dessa ändringsförslag.
Herr talman! Det råder inget tvivel om att den förordning vi behandlar är av stor betydelse. I den beskriver Europeiska unionen metoder och tidtabeller för en gradvis utfasning av de ämnen som tär på ozonskiktet, och jag kan försäkra er att jag inte underskattar riskerna i den aktuella situationen. Impulserna att ytterligare skynda på genomförandet, vilket parlamentet krävde i den första behandlingen, har till största delen godkänts av rådet. Trots detta tar Hulthéns betänkande på nytt upp de ändringsförslag som inte godkändes och flyttar utan åtskillnad fram tidpunkterna för att införa förbud mot produktion, försäljning och användning av de olika ämnena. Rent allmänt kan man säga att det rör sig om ett vägval, eller snarare en målsättning, som är bra och som ligger i linje med Montrealprotokollet, som emellertid i sin tur inte tar hänsyn till vissa fakta: för det första det faktum att de övriga länder som skrev under protokollet, bland annat USA, krävde längre tid för utfasning av produktionen av klorfluorkarboner; för det andra det faktum att klorfluorkarbonerna, på forskningens nuvarande ståndpunkt, är det enda verkliga alternativet inom brandskyddet till halogenerna, de viktigaste fienderna till ozonskiktet och ämnen som fortfarande är vanliga i utvecklingsländerna. Den stränga hållningen gentemot metylbromid övertygar inte heller. Det är synd att man inte inom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har försökt finna en rimlig och realistisk kompromiss. Hittills har man fått intrycket att när det gäller skyddet av miljön så är huvudsaken inte att nå konkreta resultat, utan snarare att hålla fast vid en principiell ståndpunkt. Europeiska unionen borde stå i främsta ledet, det har sagts även i kväll, men när det gäller att återställa ozonskiktet i atmosfären och att hejda växthuseffekten så är det inte framstegen inom Europa som är det viktiga, utan den globala visionen. Därför verkar rådets gemensamma ståndpunkt, även om den inte är till alla delar tillfredsställande, definitivt mera balanserad.
Herr talman! För att undvika fortsatt förstörelse av ozonskiktet måste vi i huvudsak begränsa även de undantag som vi fortfarande har. En dylik undantagsreglering finns det för CFC 11, det gäller firman Du Pont i Luxemburg och produktionen av polyolefinfiber. Du Pont själva har tagit fram ett alternativ till CFC 11. Alternativet kommer under de närmaste veckorna att prövas av ansvarig myndighet. Det finns alltså över huvud taget ingen anledning att fortsätta upprätthålla undantagsregleringen. Därför ber jag er, särskilt Flemming men även PPE-ledamöterna, att säga ja till ändringsförslag 28. Här gäller det inte ett utvecklingsland, det gäller ett högteknologiskt utvecklat land. Miljövården i Luxemburg har kämpat för att undantagen skall avskaffas. Miljöministern står bakom kravet. Om vi här i Europaparlamentet inte röstar i enlighet med detta, kommer medborgarna i Luxemburg att få en känsla av att Europa innebär ett steg tillbaka och inte ett steg framåt.
Herr talman, mina damer och herrar! Höjda ozonhalter och ökad UV-strålning har blivit riskfaktorer för hela vårt gemensamma livsrum. Jag håller med föredraganden om att konsekvenserna börjar bli klart synliga. Att bevara ozonlagret är ett av de primära målen med vår miljöpolitik. Vi alla har ansvaret att hindra uppkomsten av skador på människa, djur liksom på hela det ekologiska systemet. Därför måste ozonförstörande substanser så snabbt som möjligt ersättas av alternativa ämnen. Omställningen till alternativa ämnen måste dock ges realistiska övergångsfrister. Tonvikten lägger jag på "realistiska". På de användningsområden där alternativ med samma funktion helt klart står till förfogande skall förfarandet genomföras inom given tidsram. Dock finns det även undantagsområden, och där måste vi också tala i klartext. I den kemiska storindustrin förekommer kylanläggningar som inte kan undvaras i den kemiska produktionen. Dessa kylanläggningar är slutna kylsystem för vars kylmedel det i nuläget inte finns några konkreta alternativa substanser. Även på grund av storleken och komplexiteten är det nödvändigt att ge plats åt undantagsregleringar. Jag har därför lämnat in ändringsförslag 30 till betänkandet, och jag ber er att ta hänsyn till detta. Dessa kylsystem, det vill jag påpeka igen, är slutna system, och kylmedlen tränger inte ut i vår atmosfär.
Herr talman, ärade kolleger! Låt mig uttrycka min besvikelse och bitterhet, och därmed avser jag också att tolka känslorna hos andra ledamöter från den första valperioden. Under den andra behandlingen kan ledamöterna från den första valperioden inte komma med några som helst bidrag för att förbättra innehållet i regler som sedan godkänns av parlamentet, vilket naturligtvis skapar en djup känsla av frustration. Men den frustrationen blir än djupare, än mer brännande, när, trots nya vetenskapliga fakta som när det gäller de ämnen som tunnar ut ozonskiktet, byråkrati och känslosvall får ta överhanden över politik och vetenskap och tillåts omöjliggöra att nya ändringsförslag, som skulle vara värdefulla ur vetenskaplig synpunkt, blir godkända. Det är av denna anledning jag uppmanar samtliga ledamöter att godkänna ändringsförslag 34 som redan lagts fram i utskottet av kollegerna Bowis och Sacconi, och som i dag undertecknats av 32 ledamöter. Detta ändringsförslag, som vi tänker se till att få godkänt i stället för den stela och låsta position som intas av föredraganden Hulthén och av dem som blint stöder henne, vilka kräver en kortare respit för förbudet mot att sälja HCFC i brandskyddssystem, fram till den 1 januari 2004. De ämnena har en mycket låg uttunnande effekt på ozonet - 1 200 gånger lägre än halogen - och de är mycket ofarligare mot miljön än sådana ämnen som HFC och PFC, som tyvärr godkänts av detta parlament, trots att de är farligare för miljön, eftersom de kraftigt bidrar till växthuseffekten och faktiskt stannar kvar i atmosfären under 6-7 000 år. Dessa slutsatser delas av vetenskapligt meriterade instanser med högt anseende på internationell nivå, som till exempel Kairokonferensen 1998, parterna som undertecknade Montrealprotokollet, den s.k. Panel on Ozone Depletion från 1999 och det brittiska miljödepartementet. Det gradvisa förbud mot HCFC som krävs i ändringsförslaget, tillsammans med de djupgående motiveringarna av vetenskaplig typ, har även en social dimension, eftersom många personer riskerar att förlora sina arbeten. Det är därför jag ber om ert stöd.