text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
15. års framstegsrapport om Turkiet (
- Före omröstningen om ändringsförslag 13:
Ria Oomen-Ruijten: Herr talman! Jag vill bara uppmärksamma er på att ändringsförslag 20 angående punkt 35 har dragits tillbaka.
| sv |
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om presentationen av det finska ordförandeskapets program.
Vi önskar Finlands statsminister och hans Europaminister samt kommissionens ordförande välkomna.
Jag ger först ordet till Matti Vanhanen på rådets vägnar.
. – Herr talman, herr kommissionsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar, ärade gäster! Jag tackar er varmt för denna möjlighet att komma och diskutera det finska ordförandeskapets prioriteringar och huvudsakliga målsättningar med Europaparlamentet. Det är en krävande uppgift att fullgöra ordförandeskapets ansvarsområden inom Europeiska unionen, men det är samtidigt en stor ära och förmån, och Finland välkomnar utmaningen.
Samarbetet mellan mitt land, som ska inneha ordförandeskapet, och Europaparlamentet har börjat bra. Jag vill tacka talmannen och alla de andra ledamöter av Europaparlamentet som närvarade vid den finska regeringens och Europaparlamentets möte i Helsingfors. Dessutom har ett flertal parlamentsutskott och politiska grupper besökt Finland och engagerat sig i produktiva diskussioner om målsättningarna för vårt ordförandeskap.
Ända sedan Finland anslöt sig till EU har landet stött ansträngningar att göra EU-institutionernas arbete mer effektivt och att förbättra det nära samarbete som existerar mellan dem. Som det land som innehar ordförandeskapet kommer vi att samarbeta nära och effektivt med Europaparlamentet. I detta sammanhang avser jag inte bara parlamentets roll i medbeslutandeförfarandet som lagstiftare jämställt med rådet, utan i ett större sammanhang, där det handlar om att främja unionens nyckelmål.
Finlands egen nationella riksdag, , firar en speciell årsdag. I år är det 100 år sedan enkammarriksdagen grundades och allmän rösträtt infördes. Alla människor, män och kvinnor, fick samtidigt rösträtt och rätt att ställa upp i val. Vi är stolta över denna milstolpe i vår demokratis historia.
I Finland är riksdagen mycket delaktig i hanteringen av EU-frågor, och den har stort inflytande. Det är kanske denna erfarenhet av ett fruktbart samarbete med vårt parlament som i sin tur har gjort det så naturligt för oss finländare att också engagera oss i ett nära samarbete med Europaparlamentet. Europaparlamentets arbete och de nationella parlamentens arbete överlappar inte varandra: var och en har en egen roll inom unionen. Men i grunden har de samma grundläggande uppdrag: att stärka demokratin inom unionen.
Finland kommer under sitt ordförandeskap att försöka övertala unionen att se utåt och framåt. Vi måste reflektera över vilken sorts union vi vill ha om 10 eller 20 år, och hur den ska kunna uppnås. Vi måste som européer identifiera de historiska förändringskrafterna i vår tid, låta oss påverkas av och begagna dessa. Det är en stor utmaning för EU att möta globaliseringens verklighet.
Den värld som omger unionen förändras, och om vi inte ser upp kommer vi att halka efter mer och mer. Det skulle vara förödande, framför allt för våra barns och framtida generationers framtid. För deras skull måste Europa sluta vara inåtvänt och i stället reflektera över sin ställning i det globala sammanhanget på lång sikt. Världen runt omkring kommer inte att vänta på oss. Vår framtid kräver att vi vidtar konkreta åtgärder nu, även om effekterna inte blir märkbara förrän senare.
Under senare år har deltagandet i beslutsfattandet inom unionen lämnat en del att önska, och allmänheten är mer kritisk till detta nu än man varit tidigare. Trots detta avfärdar jag det pessimistiska pratet om en kris inom unionen. Jag tror att vi kan övervinna de problem som vi har nu. Den överenskommelse som nåtts i fråga om budgetramen och framstegen med tjänstedirektivet visar att unionen kan fatta viktiga beslut om den politiska viljan finns. Jag tror att den finns inom alla unionens institutioner.
Europeiska unionen är en gemenskap byggd på värderingar, som existerar för människorna. Det är därför som dess inskränkta legitimitet och minskade berättigande och trovärdighet i allmänhetens ögon måste tas på allvar.
Uppfattningen att unionens legitimitet blir lidande kommer delvis av att allmänheten inte vet vad unionen gör för den. Många frågor som verkligen påverkar människors liv, såsom rätten att bo, arbeta och studera var som helst i EU, tas för givna. Människor glömmer att detta har möjliggjorts just genom unionen.
Men bristen på information förklarar inte allt: unionen måste också kunna förbättra sättet man gör saker och ting på. Man måste visa resultat vars effekt människorna märker av i sin vardag.
Unionens grundläggande premiss, fred och stabilitet i Europa, är fortfarande relevant. Jag påmindes personligen om detta under min resa till Kroatien för några veckor sedan: de vill ansluta sig till unionen så att de och deras barn aldrig mer ska behöva uppleva krig.
Men många andra människor, som har levt hela sitt liv i fred, tenderar att ta fred och stabilitet för givet. Därför verkar detta inte längre i sig självt vara tillräckligt för att ge unionen legitimitet. Unionen måste, som många av er ofta har sagt, kunna visa de fördelar som den innebär för medborgarna också på andra sätt, och på ett mer påtagligt sätt.
Det bästa sättet att visa behovet av unionen på är att hantera de grundläggande uppgifterna effektivt, i synnerhet lagstiftningsarbetet. Det kan och måste vi göra omgående med utgångspunkt från de befintliga fördragen. Europa kan inte vänta på nya regler för beslutsfattande: man måste börja förbättra sin funktion omgående. Unionen måste visa att man kan uppnå resultat som påverkar människors liv och inte bara gräla om institutionella frågor.
En högre effektivitet innebär att Europas ledare och beslutsfattare måste fatta djärva beslut. Vi kan inte bara tänka på här och nu, eller framtida val. Vi måste tänka på framtida generationers intressen. Därför måste det också fattas beslut som kanske kommer att vara smärtsamma nu, men som kommer att bidra till att forma framtiden. Det måste också finnas en vilja att kompromissa i fråga om nationella ståndpunkter och att ta hänsyn till Europa som helhet.
Unionen måste fokusera på det avgörande och arbeta effektivt för detta. Det innebär de slags åtgärder som leder till mervärde jämfört med vad medlemsstaterna skulle kunna uppnå på egen hand. Detta mervärde kan uppnås på områdena för välstånd, säkerhet och frihet.
Om vi ska kunna förverkliga dessa mål måste vi börja med rätt tillvägagångssätt. Öppenheten är av avgörande betydelse: våra medborgare måste veta hur de beslut som påverkar dem fattas. Den växande politiska debatten i Europa ligger i allas intresse. Ni har också en avgörande roll här.
Det gläder mig att vi i Europeiska rådet beslutade att öka insynen vid rådets sammanträden. Finland kommer, som det land som innehar ordförandeskapet, att genomföra de principer som godkänts av Europeiska rådet på ett vittomfattande sätt för att öka insynen i rådets arbete.
Finland kommer att sikta på att bidra även på andra sätt i insynsfrågan, i allt sitt praktiska arbete och i sina aktiviteter. Vi siktar på att säkerställa att all väsentlig information blir tillgänglig så snabbt som möjligt på vår webbplats för EU:s ordförandeskap. Ibland bidrar sådana här praktiska lösningar mer till en faktisk tillgång till information än enbart politiska uttalanden gör.
Finland kommer under sitt ordförandeskap att manövrera sina resurser mot bättre lagstiftning, det vill säga lagstiftningens kvalitet, och uppmärksamhet på subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Detta kommer inte bara att handla om att rensa i lagstiftningen. Vi behöver ny lagstiftning i Europeiska unionen, men vi måste hålla den befintliga lagstiftningen aktuell. På det sättet kan unionen påverka och reagera dynamiskt på förändringarna i världen runt omkring. I detta avseende stöder vi kommissionens arbete.
Ordförandeskapet kommer att lägga tid och kraft på att säkerställa att man vid beslutsfattande tar noggrann hänsyn till de ekonomiska, sociala och miljömässiga följderna av lagstiftningsförslag. Vi kommer också att ha som mål att påskynda genomförandet av kommissionens förslag som syftar till att förenkla och förnya lagstiftningen.
Rådets arbete kommer att baseras på arbetsprogrammet för 2006, som vi lade fram tillsammans med Österrike. Samarbetet mellan flera ordförandeskap är mycket viktigt för kontinuiteten. Samarbetet med Österrike har gått bra, och vi tänker fortsätta samarbetet i precis samma positiva anda med Tyskland, som kommer efter oss.
Det finska ordförandeskapet engagerar sig i att arbeta utifrån unionens dagordning och att hantera alla frågor på den effektivt, ändamålsenligt och objektivt. Jag ska kortfattat ta upp de frågor som det finska ordförandeskapet särskilt tänker belysa, men det innebär inte att vi inte kommer att ta itu med andra frågor lika noggrant. Det finns behov av framsteg inom alla sektorer.
Finland vill främja debatten om unionens framtid. De mycket viktiga frågorna om framtiden för unionens konstitutionsfördrag och utvidgning hör samman med denna debatt.
Det gläder mig att Europeiska rådet beslutade i juni att det, när det gäller konstitutionsfördraget, var dags att gå vidare från att bara ägna sig åt eftertanke till att handla aktivt. Denna dubbla strategi är den rätta: vi kommer att förbättra sättet som unionen fungerar på i linje med de befintliga fördragen, medan vi börjar begrunda konstitutionsfördragets framtid. Finland kommer under sitt ordförandeskap att inleda samråd i fråga om konstitutionsfördragets framtid. Dessa samråd med medlemsstaterna och EU:s institutioner kommer att utgöra grunden för en rapport som kommer att utarbetas under första halvåret 2007, när Tyskland innehar ordförandeskapet.
Jag är övertygad om att det fördrag som har förhandlats fram med medlemsstaterna är av avgörande betydelse för en utvidgad union. I Finland har regeringen lagt fram ett förslag om en ratificering av fördraget för det finska parlamentet i början av juni, och parlamentet kommer att diskutera saken under höstens sammanträdesperiod. På så sätt intar Finland en ståndpunkt i fråga om det fördrag som har förhandlats fram.
Unionens utvidgning är en av nyckelfrågorna för det finska ordförandeskapet. Personligen är jag övertygad om att unionens utvidgning är en framgångssaga. Utvidgningen är inte bara ett avgörande verktyg för att stärka stabiliteten och demokratin, den är också ett av Europas strategiska svar på globaliseringens utmaningar. Analyser som gjorts nyligen visar att den senaste utvidgningsrundan var en tydlig fördel för såväl de nya som de gamla medlemsstaterna.
I juni förde Europeiska rådet en viktig debatt om unionens kapacitet att tillgodogöra sig stöd. Det gläder mig mycket att detta inte fastställts som ett nytt kriterium för anslutning. Det bör inte fastställas några nya anslutningskriterier för ansökarländer, men de befintliga kriterierna måste samtidigt följas ovillkorligen. Det handlar egentligen om att unionen bör förbli en öppen gemenskap. Europeiska stater som uppfyller de kriterier som krävs för ett medlemskap bör kunna anslutas.
Under vårt ordförandeskap kommer ett beslut att fattas om anslutningsdatum för Rumänien och Bulgarien. Förhandlingar om medlemskap med Turkiet och Kroatien kommer också att fortlöpa, med utgångspunkt från de framsteg som gjorts och kommissionens rapporter.
Det finska ordförandeskapet kommer också att stödja det europeiska perspektivet för staterna på västra Balkan. Detta år kommer på många sätt att bli av avgörande betydelse för västra Balkans framtid. Processen om Kosovos status kommer sannolikt att nå en avgörande fas under hösten. Ordförandeskapet hoppas att parterna kommer att ha nått resultat vid årsslutet i de krävande förhandlingar som inletts under Martti Ahtisaari.
Ett mycket viktigt område under det finska ordförandeskapet kommer att vara unionens och dess medlemsstaters konkurrenskraft och deras framgång i den globala konkurrensen. Vi kommer att anstränga oss för att ta upp detta över ett brett spektrum under vårt ordförandeskap i de olika rådskonstellationerna.
En grundläggande fråga är var EU ska kunna finna grunderna för ekonomisk tillväxt. Finlands svar är att den kommer att finnas på områden som nyskapande, energilösningar, arbetskvalitet och produktivitet, öppenhet inom den globala handeln, invandring och ett lämpligt socialförsäkringssystem.
Det är medlemsstaterna som har det huvudsakliga ansvaret för konkurrensen. Bördan ligger på dem. Unionen måste också ha en roll att spela. Finland kommer att sträva efter att nå resultat när det gäller det sjunde ramprogrammet för forskning. Detsamma gäller för förordningen om kemikalier, Reach, tjänstedirektivet, arbetstidsdirektivet och förordningen om internationell roaming.
Vi vill göra framsteg när det gäller utvecklingen av en omfattande innovationspolitik. Inom rådets lagstiftningsarbete och vid mötet för stats- och regeringscheferna i Lahtis kommer vi att fokusera på initiativ som är utformade för att skapa en fördelaktig miljö för att åstadkomma nyskapande och för att anta det på ett effektivt sätt. Vi talar om en innovationspolitik som styrs av efterfrågan. I Lahtis kan stats- och regeringscheferna påskynda den nödvändiga beslutsprocessen.
Om vi ska ha en omfattande innovationspolitik måste samarbetet och beslutsfattandet i unionen bli effektivare, exempelvis när det gäller standardisering, skydd av immaterialrätt och utveckling av finansmarknaderna. Det kommer att vara lika viktigt att öka studenters och forskares rörlighet, stärka samarbetet mellan universitet och att påskynda inrättandet av europeiska expertcentrum. Jag vill också betona vikten av den positiva effekt på nyskapande som konkurrens som kommer av en öppen, global ekonomi utgör.
Europa måste stimulera rörligheten för sina immateriella och materiella tillgångar. Innovationspolitikens hörnsten är unionens inre marknad och dess vidare utveckling.
De hinder som finns för en effektivt fungerande inre marknad måste undanröjas, så att den ekonomiska integrationens fördelar kan upplevas till fullo. Den inre marknaden är själva grunden för EU. Det får vi inte glömma. Marknaden för tjänster är av stor betydelse i detta sammanhang, och det är utmärkt att vi närmar oss en uppgörelse om tjänstedirektivet. Europaparlamentets roll har varit av avgörande betydelse. Jag hoppas att direktivet kan antas slutgiltigt omedelbart vid andra behandlingen i Europaparlamentet.
Yttre förbindelser i fråga om energi finns också på dagordningen för mötet i Lahtis för stats- och regeringschefer. Rysslands president Vladimir Putin har bjudits in till den middag som äger rum efter mötet, under vilken han och EU:s ledare kommer att ha möjlighet att föra informella diskussioner.
EU:s ekonomiska framgång är i hög grad beroende av säkrandet av en pålitlig energiförsörjning till ett rimligt pris. Alla medlemsstater påverkas av de utmaningar som stigande energipriser, försörjningstillförlitlighet och klimatförändringar utgör. De energipolitiska valen är till stor del en nationell angelägenhet. Men Europeiska unionen behöver ha gemensamma energipolitiska riktlinjer och, i synnerhet, en gemensam politik om yttre förbindelser i samband med energi. Vi vill under det finska ordförandeskapet främja den strategiska debatten om hur vi ska göra våra mål i fråga om energipolitik synliga i unionens yttre förbindelser.
Energikonsumtionen och valet av energikällor hör nära samman med vår tids allvarligaste hot mot miljön: klimatförändringarna. Vad gäller klimatpolitiken är det särskilt viktigt att främja diskussioner om utvecklingen av FN:s ramkonvention om klimatförändringar efter 2012. Det finska ordförandeskapet kommer att försöka främja en internationell diskussion som skulle kunna resultera i EU:s mål att fastställa en ambitiös bestämmelse om klimatförändringar som täcker alla stora länder. Ett omfattande tillvägagångssätt skulle inte bara gynna ett så effektivt svar på klimatförändringarna som möjligt, utan samtidigt också utgöra ett skydd för EU:s konkurrenskraft.
Båda dessa frågor, energi och klimatförändringar, kommer att stå högt på dagordningen vid toppmöten med tredjeländer under det finska ordförandeskapet, inklusive det tionde ASEM-toppmötet mellan EU och asiatiska länder, som kommer att äga rum i Helsingfors.
Jag är väl medveten om att miljontals européer fruktar den globala konkurrensen och att de följaktligen också motsätter sig många förändringar. Denna fruktan visades exempelvis under debatten om tjänstedirektivet. Den måste tas på allvar. Jag vill betona att vi inte bör försöka stimulera konkurrenskraften i Europa till vilket pris som helst och oberoende av följderna. Det måste finnas en balans mellan reform, social trygghet och miljöbetingad hållbarhet. Ofta gagnar dock nya arbetsmetoder och modern teknik både ekonomisk tillväxt och social välfärd och minskar utsläpp i miljön.
För att bevara Europas välfärdssamhällen måste vi stimulera konkurrensen, minska arbetslösheten och förbättra arbetskraftens produktivitet. Resultaten ska uppnås genom nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Målet här är en ny balans mellan flexibilitet och säkerhet. Finland kommer därför att vara värd för ett särskilt toppmöte om sociala frågor där dessa frågor kommer att diskuteras, precis före mötet i Lahtis för stats- och regeringschefer.
Unionens yttre förbindelser är kopplade till ekonomin, eftersom dess externa åtgärder baseras på den ekonomiska styrkan. Vi är en attraktiv handelspartner, och det innebär att vi kan påverka. EU har blivit en global aktör som inte har råd att stanna upp och fundera i hanterandet av yttre förbindelser.
EU:s internationella roll kommer att befästas under det finska ordförandeskapet, och samstämmigheten i agerande och funktion kommer att förstärkas. Unionen har ett mycket mer omfattande urval av redskap till sitt förfogande än många andra globala aktörer. Dessa måste användas konsekvent, vare sig det handlar om politik om yttre förbindelser, handel, utvecklingssamarbete eller mänskliga rättigheter. Unionens röst kommer bara att höras som en enad röst runtom i världen om unionen står enad.
Vi avser att utveckla unionens krishantering ytterligare. Snabbinsatsgrupper måste vara helt redo att agera i början av 2007. Samordningen av civil och militär krishantering kommer att fortsätta.
EU:s förbindelser med Ryssland och den nordliga dimensionen kommer att vara prioriterade områden under det finska ordförandeskapet. Västra Balkan, transatlantiska förbindelser och Asien kommer också att stå högt på dagordningen.
Förbindelserna mellan EU och Ryssland kommer inte bara att vara begränsade till handels- och energifrågor: målsättningen är ett partnerskap på bred basis, inom vilket den förbindande länken är de europeiska värdena och globala intressena. Målet kommer att vara ett allt större deltagande av Ryssland i det demokratiska europeiska samarbetet inom de olika sociala sektorerna. För att detta ska uppnås behövs mer dialog mellan EU:s medlemsstater och Ryssland, samt studentutbyten, kulturella samarbeten och ett aktivt deltagande av det civila samhället.
Under det finska ordförandeskapet kommer det att föras diskussioner om den nya ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland, som upphör att gälla i slutet av nästa år. I fråga om den nordliga dimensionen har vi kommit långt: det politiska ramavtalet ska undertecknas i höst. Utvecklingen av den nordliga dimensionen är också värdefull för andra former av samarbete i Östersjöregionen.
Utöver allt detta kommer vi naturligtvis att ägna oss åt krisen i Mellanöstern och andra regioner. Vi är mycket bekymrade över situationen i de palestinska områdena, vilka tillägnas betydelsefulla enskilda samtal i dag. På området för yttre förbindelser är det oväntade regel snarare än undantag. Finland är också berett att ta sitt ansvar som ordförandeland på allvar om något oväntat skulle ske.
Under det finska ordförandeskapet kommer en grundlig, politisk utvärdering att genomföras i fråga om framstegen på området för frihet, säkerhet och rättvisa. Det behövs konkreta åtgärder, effektivt beslutsfattande och ett strikt införlivande på nationell nivå av de beslut som redan har fattats. År 1999 visade toppmötet i Tammerfors vägen för en ambitiös och demokratisk utveckling av rättsliga och inrikes frågor. I dag, 2006, kommer bedömningen av Haagprogrammet att innebära en möjlighet att aktivt bedriva påtryckningar för ett europeiskt samarbete på detta område.
Allmänheten förväntar sig effektivt agerande från Europeiska unionens sida i kampen mot den internationella brottsligheten, människohandeln och terrorismen. Under det finska ordförandeskapet kommer medlemsstaternas politiska vilja att engagera sig i ett mer effektivt beslutsfattande, i synnerhet på området för polisarbete och brottslighet, att sättas på prov. Arbetet kan förbättras om medlemsstaterna är redo att byta till ett system med beslut genom kvalificerad majoritet och ett införande av detta område inom ramen för gemenskapens behörighet. Vid det senaste Europeiska rådet uppmanades vi att överväga detta i samverkan med kommissionen.
Jag vill betona att ett samarbete i fråga om polisarbete och brottslighet inte bara är ett sätt att plocka poäng. Vi har inte för avsikt att få in konstitutionsfördraget bakvägen, för förändringarna kan genomföras utifrån Nicefördraget.
Finland vill också stödja införandet av principen om ömsesidigt erkännande inom rättsligt samarbete. Om domar och beslut av myndigheter i en annan medlemsstat genomförs i nuvarande form kan detta vara ett mycket realistiskt sätt att stimulera effektiviteten i storskaliga, gränsöverskridande brottsutredningar och påskynda de rättsliga förfarandena. Ett bra exempel på detta är den europeiska arresteringsordern, som har resulterat i en förkortning av tiden för utlämning av misstänkta från över sex månader till så lite som en dag.
Händelser som skett nyligen, såsom de på Kanarieöarna och Malta, har än en gång gjort illegal invandring till huvudnyheter. Vi måste se över den rad av alternativ som unionen har noggrant, inklusive ett avtal om en gemensam politik om laglig invandring. En effektivare gränskontroll är bara en del av lösningen, om än en viktig del. Betydelsen av ett samarbete med de ursprungs- och transitländer som är involverade i illegal invandring kan inte betonas nog. Vi måste se till att unionens gemensamma asylsystem är helt inrättat 2010. Unionen måste kunna garantera skydd åt dem som är i behov av det, med hänvisning till jämförbara förfaranden och lagstiftning. Vi måste också uppmärksamma den yttre dimensionen av frågor i samband med invandring och partnerskap med våra grannar.
Som jag sa i inledningen måste samarbetet mellan institutionerna på såväl EU-nivå som nationell nivå utvecklas ytterligare. I dag vill jag tacka er särskilt för denna möjlighet att presentera det finska ordförandeskapets prioriteringar och att diskutera med er på vilket sätt de skulle kunna främjas. Jag ser med intresse fram emot era kommentarer både i dag och när som helst i framtiden, i kammaren och i andra sammanhang.
Debatten om EU:s utveckling är viktig, oberoende av politiska åsiktsskillnader. Ledarna för Europaparlamentets politiska grupper har, exempelvis vid det offentliga mötet i Helsingfors i början av juni, visat vilja och förmåga att gå vidare med den europeiska dagordningen. I Finland är vi också vana vid engagemang över partigränserna i produktivt politiskt samarbete. Detta är också naturligt på EU-nivå.
Jag hoppas att vårt samarbete under de kommande sex månaderna kommer att ge bästa möjliga resultat. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Europaparlamentet i samband med de toppmöten som kommer att hållas under det finska ordförandeskapet.
Vi befinner oss i en tid av enorma utmaningar. Unionen måste se framåt, djärvt ansluta sig till reformen och visa den politiska vilja som behövs för att utveckla Europa. Jag anser att svaret i många fall är mer Europa, inte mindre.
Detta ordförandeskap har redan nu vid starten beskrivits som en sorts övergångsfas. Det ska hantera de vardagliga frågorna och förbereda för en tid när förutsättningarna för att ta itu med de stora frågorna inom unionen är goda. Jag vill dock klart och tydligt säga att resten av världen inte kommer att stanna upp bara för att Europeiska unionen är på ett vänta-och-se-humör. Det skulle vara fel mot Europas kommande generationer att blunda för de historiska utmaningar som vi står inför, och bara vänta på bättre tider. Den tiden är här och nu.
, . – Herr talman! Det gläder mig att vi, efter det utmärkta österrikiska ordförandeskapet, nu kan arbeta sida vid sida med finländarna. För några dagar sedan i Helsingfors kom jag och statsminister Matti Vanhanen överens om att våra två grupper ska arbeta som en. Låt oss samla våra ansträngningar mellan ordförandeskapet, kommissionen och parlamentet. EU behöver den tydliga, dynamiska harmoni som Finland tillför.
Jag välkomnar statsminister Matti Vanhanens presentation. Han har visat att de kommande sex månaderna utgör en möjlighet att visa vad vi menar när vi talar om ett EU som ska visa resultat, att nå framgång i viktiga ärenden som angår våra medborgare, att gå mot nästa skede i den konstitutionella frågan, att styra diskussionen om utvidgningen. Det handlar kort sagt om att följa den dubbla strategi som jag i stora drag lade fram inför kammaren förra månaden – en strategi som fick stöd av Europeiska rådet – att gå från en period av eftertanke till en period av deltagande.
Låt mig bara ta upp några av de teman som statsminister Matti Vanhanen nämnde.
Jag ska inleda med en enkel, viktig punkt som rör utvidgningen. Det är något bland det mest framgångsrika inom Europeiska unionens politik, en utomordentlig prestation när det gäller att exportera frihet och möjligheter till hela vår kontinent. Många av oss här i dag har gynnats av denna politik. Vi borde vara stolta över vår utvidgning. Det gladde mig mycket att det senaste Europeiska rådet åter bekräftade att vi kommer att uppfylla befintliga åtaganden.
När det gäller utvidgningen, som när det gäller så mycket av europeiskt beslutsfattande, finns det dock en populär debatt som vi måste inlåta oss i. Jag välkomnar denna debatt. Jag vill föra denna debatt. Det är viktigt att visa att EU inte utvidgas av misstag, att utvidgningen är ett medvetet val som gynnar alla, att ett utvidgat EU inte alls någon negativ faktor utan en förutsättning för ett kraftfullt EU, för ett EU som verkligen är att räkna med i världen.
Det är därför som kommissionen i höst kommer att rapportera om utvidgningsförfarandet som en helhet, för att inleda debatten vid Europeiska rådets möte i december. Detta kommer att innefatta analysen av ett utvidgat EU:s kapacitet att fungera ordentligt. Detta kommer att vara en seriös, rigorös uppgift. Ingenting annat kommer att tillfredsställa allmänhetens krav på mer säkerhet och förtroende.
Vi måste inta samma seriösa och korrekta inställning mot Turkiet. Jag välkomnar att förhandlingar har kommit i gång. Det kommer att vara en lång väg, och ibland en mycket ojämn sådan. Det som spelar roll är att vi är öppna, ärliga och rättvisa. Turkiet måste uppfylla sina åtaganden, precis som Europeiska unionen måste uppfylla sina åtaganden. Turkiets åtaganden omfattar respekt för Ankaraprotokollet.
Varje ordförandeskap tillför sin egen särskilda sakkunskap till Europeiska unionen. I Finlands fall tillför ordförandeskapet också en djup kunskap om och ett samarbete med sina grannar, däribland Ryssland.
Jag ger mitt starka stöd till den vikt som ordförandeskapet lägger vid förbindelsen med Ryssland. Tidigare denna vecka antog kommissionen en rekommendation om en heltäckande överenskommelse som vi hoppas ska tillföra – eftersom vi anser att det ligger i våra liksom i Rysslands intressen – en ny kvalitet till Europeiska unionens förbindelser med Ryssland, som bygger på det befintliga partnerskaps- och samarbetsavtalet. Vi föreslår att vi ska utvecklas mot ett frihandelsområde som ska fullbordas när väl Ryssland ansluter sig till Världshandelsorganisationen. Samtidigt föreslår vi en parterskapsstrategi för energi, som grundar sig på ömsesidiga intressen och överenskomna principer.
Nästa vecka kommer statsminister Matti Vanhanen och jag att resa till Sankt Petersburg till G8-toppmötet för att, hoppas jag, fastställa ett nytt ramverk för den globala energiutmaning som kräver ett globalt svar. Vi behöver detta globala svar för energi, liksom för klimatförändringen. Vi kommer återigen att följa upp detta vid de europeiska toppmötena i oktober och december. Det står klart att när det gäller Ryssland – liksom i så många utrikesfrågor – har EU större makt när det arbetar enat och sammanhängande, och jag hoppas att medlemsstaterna kommer att ta sig an denna fråga på exakt detta sätt.
Kommissionen ser fram emot att det finska ordförandeskapet för förhandlingarna om nästa generations partnerskap inom den nordliga dimensionen framåt. Slutresultatet borde bli en gemensam politik där alla aktörer, inbegripet Ryssland, deltar på lika villkor. Den nordliga dimensionen kommer att bli ett permanent forum för nordliga frågor och problem. Mot denna bakgrund har kommissionen noterat parlamentets strävan att upprätta ett parlamentariskt forum.
Den europeiska ekonomin börjar få upp farten. Detta är goda nyheter, och vi borde bygga vidare på det. Jag välkomnar det finska ordförandeskapets avsikt att driva den nya Lissabonstrategin framåt och att inrikta sig på forskning, nyskapande och utbildning – kunskapstriangeln. Vi måste gå från eftertanke till engagemang, till att verkligen visa resultat på detta område, liksom på andra områden. Politiskt stöd måste nu översättas i konkreta handlingar som skapar ett mer nyskapande klimat inom EU.
Min kommission kommer att utarbeta ett kort dokument om nyskapande för att förbereda inför det informella toppmötet i Lahtis. Vi måste främja det europeiska området för forskningsverksamhet, däribland det europeiska tekniska institutet, som borde vara ett flaggskeppsprojekt och en symbol för den kunskapsbaserade europeiska ekonomin. Vi måste lägga i en högre växel för att säkerställa öppna och driftskompatibla normer samt främja dessa normer över hela världen. Vi måste främja effektiva mekanismer – som riskvilligt kapital – för att finansiera nyskapande inom europeiska företag, även med små och medelstora företag i åtanke.
Förra veckan antog kommissionen förslag om ett ambitiöst program för ökad säkerhet och mer effektiv rättslig prövning för EU:s medborgare på ett sätt som respekterar och skyddar deras rättigheter. Detta är en nyckelfaktor i vår dagordning för Europa som ska visa resultat. Jag delar det finska ordförandeskapets beslutsamhet att driva detta ärende framåt. Europeiska unionen kommer att återvända till Tammerfors för det informella rådet (rättsliga och inrikes frågor) i september, för att fördjupa den europeiska integreringen på detta avgörande område.
När det gäller djupare och mer dynamiska europeiska åtgärder råder det inga oklarheter: mot dem som sammansvärjer sig mot våra värderingar, vår frihet och demokrati; mot dem som handlar med människor, särskilt med kvinnor och barn, mot illegal invandring och dem som utnyttjar människor på arbetsplatser. Vi borde inte vänta på nästa tragedi för att utveckla den europeiska integreringen på dessa områden: vi måste agera nu för att förhindra det.
Vi måste tillämpa det som redan finns på ett bättre sätt. Alla håller till exempel med om att sexuellt utnyttjande av barn är ett motbjudande brott; ändå har bara fem länder införlivat ramdirektivet. Alla instämmer i behovet att agera mot terrorism och organiserad brottslighet; ändå har flera medlemsstater inte fullständigt införlivat den viktigaste lagstiftningen, såsom rambeslutet om terrorism.
För att nå våra mål måste vi förbättra våra förfaranden. Det är inte följdriktigt att kungöra slutmålen – när det gäller kampen mot brottslighet, terrorism, illegal invandring – utan att tillhandahålla medlen.
Kommissionen anser att gemenskapsmetoden, inbegripet parlamentets vederbörliga europeiska demokratiska kontroll, borde spridas till polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet och samarbetet när det gäller legal invandring. Det var det som vi uttryckte i vår agenda för EU-medborgarna den 10 maj. Vi föreslår därför nu att använda de befintliga fördragsartiklarna för att genomföra denna ändring. Kommissionen inleder den interinstitutionella debatten, och med utgångspunkt från resultaten från denna debatt kommer vi att lägga fram formella förslag. Jag välkomnar i hög grad de tydliga kommentarer som statsminister Matti Vanhanen just gjorde.
Vi känner till att det finns politiskt känsliga frågor, och vi är beredda att ta upp dessa politiskt känsliga frågor, men våra förfaranden måste hinna ikapp verkligheten.
Alla åtgärder som vi vidtar för att förbättra vårt samarbete när det gäller frågor om säkerhet och rättvisa måste motsvara ett utvidgat skydd av den enskilda medborgarens mänskliga och civila rättigheter. Detta är en principfråga för oss.
Lagstiftning är källan till Europeiska unionens styrka, inte mellanstatliga uppgörelser som sker bakom stängda dörrar utanför parlamentarisk granskning och rättslig prövning. Det är därför som jag också välkomnar det finska ordförandeskapets engagemang när det gäller allt som hör samman med programmet för öppenhet. Öppenhet, subsidiaritetsprincipen, bättre regelverk borde inte bara betraktas, som ibland sker, som tekniska frågor. De är politiska frågor. Det är den demokratiska dagordningen för ansvarsskyldighet för vår union, och vi, Europeiska kommissionen, är redo att gå vidare med alla dessa frågor – öppenhet, bättre regelverk och en verklig subsidiaritetsprincip – eftersom detta handlar om demokratisk ansvarsskyldighet.
Jag har bara tagit upp några få av det finska ordförandeskapets prioriteringar. Det finns andra prioriteringar som vi delar till fullo, inbegripet angelägenheter som kräver omedelbara åtgärder, såsom dödläget i förhandlingsrundan om handelsfrågor i Doha.
De senaste ordförandeskapen har hjälpt Europeiska unionen att lösa interna problem eller staka ut vägen mot deras lösning. Nu behöver vi en uppväxling från eftertanke till engagemang, till ett EU som ser framåt och utåt.
Jag välkomnar detta. Ett öppet EU, ett mer självsäkert EU, ett framsynt EU är vad vi behöver. Låt oss nu förnya våra krafter för att engagera oss djupare, mer sammanhängande och mer effektivt i världen runt oss. Genom att exportera våra värderingar, genom att främja våra intressen i världen, kan vi stärka vår identitet och vårt självförtroende. Jag ser fram emot att göra just detta under de närmaste sex månaderna tillsammans med det finska ordförandeskapet och med statsminister Matti Vanhanen.
. – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Världen befinner sig i fotbollsyra, men Europa har redan vunnit. Världsmästarna kommer att höra till Europeiska unionen, och de fyra bästa lagen kommer från unionens medlemsstater. Kommissionens ordförande har precis talat om självförtroende.
Låt mig därför säga att vi bör ha självförtroende – men utan att vara stöddiga. Fredlig tävlan – vilket är vad vi nu lär oss av fotbollslagen – är någonting fantastiskt, och en sådan fredlig tävlan och sådant rent spel är vad vi behöver i Europa och över hela världen. Om vi sätter detta som grund för vårt agerande kommer vi att bli framgångsrika. Och vilket land kan konkretisera denna sanning bättre än Finland?
Herr Vanhanen! Det möte som vi gruppordförande hade med er i Helsingfors var ett lyckat möte, eftersom det var effektivt, professionellt, öppet och anspråkslöst. Det är ju trots allt i allmänhet så att det är de som tillkännager – eller söker – något anmärkningsvärt som misslyckas, för de kan inte leverera vad de lovat.
Europa är som en kedja, och det är också ordförandeskapen. Vi har haft ett österrikiskt ordförandeskap, och nu innehas ordförandeskapet av finländarna. Efter dem kommer vi att ha ett tyskt, portugisiskt, slovenskt och sedan franskt ordförandeskap. Varje länk i denna kedja måste vara stark. Det är när denna kontinuitet finns som alla ordförandeskap blir framgångsrika. Erfarenheten visar att det inte bara är de ordförandeskap som innehas av de så kallade stora länderna som är framgångsrika, utan att det tvärtom väldigt ofta är de små ländernas ordförandeskap. Vi önskar finländarna stor framgång, och vi står bakom er.
Den 25 mars 2007 kommer vi att fira minnet av femtioårsdagen av Romfördraget, och detta datum faller inom det tyska ordförandeskapet och inte inom det finska. Vi välkomnar starkt kommissionens förslag om ett gemensamt uttalande av Europeiska rådet, kommissionen och parlamentet. Vår grupp föreslår att arbetet med förberedelser av innehållet i detta uttalande och de organisatoriska aspekterna bör inledas under det finska ordförandeskapet, och vi föreslår att en arbetsgrupp inrättas för hantering av förberedelserna på politisk nivå. Även om det kommande ordförandeskapet naturligtvis måste vara involverat i detta måste arbetet inledas nu, under det finska ordförandeskapet.
Det är inte bara toppmötet som ska hållas den 25 mars, även om detta naturligtvis är viktigt, och som gett Tysklands förbundskansler anledning att framföra en inbjudan till Berlin, utan också något slags evenemang som ska äga rum i Rom, där Romfördraget undertecknades för femtio år sedan, och jag har förstått att katolska kyrkan vill arrangera något.
Det skulle glädja mig mycket, käre herr Cohn-Bendit, om De gröna, som vi står i fredlig konkurrens med när det gäller Europas enande, skulle engagera sig på samma sätt som näringslivet och fackföreningar, för detta Europa är något som vi alla har del i, och det är inte någon politisk familjs egendom. Det är därför alla borde engagera sig.
När Martin Schulz håller sitt anförande kommer han att berätta allt om hur De gröna bör agera. Jag är alltid förbehållsam när det gäller att ge råd och vill inte använda min talartid till att besvara Schulz’ inpass.
Något som ni, herr rådsordförande, måste ta upp är förbindelserna med Ryssland. Även om vi naturligtvis välkomnar dessa stort anser vi också att Ryssland måste vara en pålitlig, stabil och – förhoppningsvis – demokratisk partner. Det måste dock sägas att vi måste sluta göra en politik av att omfamna ryssarna och klappa dem på axeln. Även om vi säger ”ja” till delade intressen, inklusive inom energiförsörjning, måste vi också tala om för ryssarna att mänskliga rättigheter måste garanteras. För några dagar sedan besöktes jag av affärsmannen Michail Chodorkovskijs advokat. Det sätt som denne man behandlas på i ryska fängelser är helt oacceptabelt, och det finns många andra exempel på sådant. Vi måste göra våra röster hörda i detta avseende.
Herr rådsordförande! Talmannen för den finska riksdagen, Paavo Lipponen, sa vid den parlamentarikerkonferens som vi, det österrikiska ordförandeskapet och kommissionen organiserade i Bryssel att det också kommer att genomföras en konferens med europaparlamentariker och ledamöter av de nationella parlamenten. Detta är något som vi ställer oss mycket positiva till, eftersom vi anser att vi här i parlamentet och de nationella parlamenten måste samarbeta mycket närmare. Om vi gör detta, raserar vissa av de fördomar som existerar och arbetar tillsammans på det europeiska projektet kommer vi att bli framgångsrika. Som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag önska ordförandeskapet stor framgång. Vi kommer att stå bakom er i fråga om vår gemensamma framtid i Europa och världen.
, . – Herr talman, mina damer och herrar! För att hedra det italienska fotbollslandslaget ska jag inleda mitt anförande på italienska.
Herr talman! Ni ser framför er en olycklig tysk gruppordförande, men en lycklig socialdemokratisk gruppordförande. De flesta av mina italienska kolleger är frånvarande i dag. Deras frånvaro är försvarlig.
Matti Vanhanen sa i sitt tal att ”vi behöver mer Europa”, och han har rätt, för de rubriker som ert ordförandeskap har valt på kapitlen i detta program – som till exempel globaliseringens utmaningar, den nya Lissabonstrategin, energi, partnerskap – allt detta ligger nu bortom nationalstaters förmåga att lösa.
Det finns inte en enda EU-medlemsstat, vare sig stor eller liten, som nu kan hantera de utmaningar, vare sig de är ekonomiska, miljömässiga eller sociala, som vi står inför i dag, och det är anledningen till att vi måste utveckla Europeiska unionen ytterligare, anledningen till att vi måste befästa den. Det finns faktiskt de som säger att vi vill erbjuda vårt folk, som står inför denna globala utmaning, den ram som EU behöver för att kunna hålla huvudet ovanför ytan i den internationella konkurrensen, och vad de behöver är mer Europa. Men de måste, för soliditetens skull, tillhandahålla den ram som Europa behöver om de ska kunna få ”mer Europa”.
I denna union bestående av 25 stater – och som snart kommer att bestå av 27 stater – kan vi inte lösa de utmaningar som ni med rätta beskrev med de medel vi har till förfogande. Det är omöjligt. Det är anledningen till att ert beslut att ratificera konstitutionen, som en följd av vad ni beskrev, var ett sätt att säga ”vi behöver detta instrument” och, som sådant, ett logiskt, bra och därför följdriktigt beslut.
Ni har i och med detta sänt rätt signal från första början av ert ordförandeskap, och det är något som vi socialdemokrater ställer oss mycket positiva till.
Herr kommissionsledamot! Ni sa ”vi vill bilda lag med det finska ordförandeskapet för rådet”. Det är alldeles utmärkt, och vi står bakom er i detta avseende, men Matti Vanhanen sa alldeles nyss i sitt tal följande:
”Jag är övertygad om att ett utvidgat EU behöver det konstitutionsfördrag som förhandlades fram av dess medlemsstater.”
Utvidgningen och konstitutionen är två sidor av samma mynt. Jag har läst i en rapport från Reuters – jag har ingen aning om det är sant eller inte, det kan ni få tala om för oss – att ni, vid en presskonferens efter mötet med Matti Vanhanen, som man skulle kunna kalla för ”teambuildingsmötet” i Helsingfors, sa att vi också skulle kunna utvidga på grundval av Nicefördraget. Reuters rapport kan mycket väl vara felaktig, och i så fall bör ni tala om sanningen för oss.
Jag är tacksam över det tillfälle som vi fått att tala om den tredje pelaren. Det underskott som ni beskrev, och även de exempel som kommissionens ordförande åberopade på misslyckandet att införliva lagstiftning i säkerhetspolitiken och samarbete inom ramen för den tredje pelaren, är saker som vi måste ta itu med. Det finns inget område där Europas medborgare är mer positivt inställda till makt på EU-nivå än på områdena för kampen mot organiserad brottslighet, en välorganiserad invandringspolitik, en säker asylpolitik och ordentligt säkrade yttre gränser, men det finns inget område – liksom José Manuel Barroso med rätta sa – där vi är mindre effektiva än på dessa områden. Ni har rätt när ni säger att vi behöver den så kallade övergångsklausulen, men det har ingenting att göra med att plocka ut de bästa bitarna ur konstitutionen. Ni behöver bara läsa Nicefördraget för att se att det redan innehåller möjligheter till en överföring från den tredje till den första pelaren, som godkänts enhälligt av rådet fem år efter ikraftträdandet, så vi agerar inom ramen för ett gällande fördrag.
När vi ändå behandlar detta ämne vill jag komma med en avslutande kommentar. När vi talar om den tredje pelaren talar vi om det kapitel i vilket också medborgarnas friheter och rättigheter i Europa beskrivs. När vi talar om konstitutionen talar vi också om stadgan om de grundläggande rättigheterna, men då måste vi, till och med vid detta tillfälle, börja uppmana rådsordförandena och kommissionens ordförande att vara mer proaktiva i hanteringen av den populistiska utvecklingen i Europa, som vi i parlamentet dagligen påminns om. Det finns nu i Europeiska unionen regeringar som – och det är illa nog – stöds av högerorienterade populistpartier, vissa av dem är öppet rasistiska och främlingsfientliga, och de sitter i Europeiska rådet – inte som icke-ministrar i något parlament, utan som aktiva medlemmar i EU:s institutioner.
Jag själv såg ett exempel på detta under gårdagens debatt om francoismen, i vilken en av talarna var en grupplös ledamot av parlamentet, vars son är Polens vice premiärminister. Han försvarade öppet Francos regim här, i kammaren. Detta är inte någon enstaka företeelse; faktum är att alltfler regeringar i Europeiska unionen börjar göra populismen anständig genom sitt misslyckande att vidta åtgärder mot den, och detta utgör ett allvarligt hot mot de grundläggande friheterna i Europa. Jag vill be rådets ordförande att inta en mer seriös ståndpunkt när det gäller att ta itu med den här frågan, inte minst på rådsnivå, för när demokratin hotas sker det oftare inifrån än utifrån.
. – Herr talman! Med det finska ordförandeskapets betoning på produktivitet, ansvarsskyldighet och öppenhet är ”Finlandia” ljuv musik för liberala öron.
Herr rådsordförande! Det program som ni har lagt fram i dag återspeglar både de starka reformeringstendenserna i er regering samt de egalitära och nyskapande impulserna från en nation som gång på gång toppar rangordningen för utbildning, nyskapande och utveckling. Liberala värderingar är i antågande i samband med ert ordförandeskap.
Jag skulle bara vilja hänvisa till några få områden som vår grupp anser viktiga. För det första, programmet för att tillgodose marknadens behov. Prioriteringar såsom att fullgöra den inre marknaden, särskilt inom tjänste- och energisektorn, är viktiga mål för oss under de närmaste månaderna, liksom insatser för att tillhandahålla ett direktiv om överföring av tilläggspensioner och främja öppnande av marknaden för nya tekniker. Det senare kommer att ge mer utdelning på längre sikt än alla regeringsfinansierade initiativ för forskning och utveckling samt ge den tillväxt, de arbetstillfällen och det välstånd som vår union så desperat behöver.
När det gäller artikel 42 – rättsliga och inrikes frågor – gör ert ordförandeskap rätt i att inrikta sig på områden där Europeiska unionens lagstiftning ger mervärde till medborgarnas liv, men i den moderna världen kan en efterlyst man vara halvvägs genom EU innan polisen har fått på sig skorna. Det är mot allt förnuft att lagen fortfarande har gränser när brottslingarna inte har det. Under alltför lång tid har nyckelinitiativ för polisiärt och rättsligt samarbete stoppats i rådet, och till och med de beslut som fattats saknar den demokratiska granskning som skyddar våra mänskliga rättigheter och civila friheter, såsom vi har upplevt när det gäller bristerna i lagstiftningen om skydd av uppgifter.
Herr rådsordförande! Det är dags att ta hänsyn till vår uppmaning att tillämpa den övergångsklausul som föreskrivs i artikel 42 och att demokratisera politiken inom rättsliga och inrikes frågor.
Initiativet om öppenhet, som har funnit en av sina viktigaste anhängare i ert ordförandeskap, är en utväg ur denna antidemokratiska återvändsgränd. Liberaler och demokrater ber om er försäkran att skyddsklausuler kommer att användas sparsamt eller inte alls. Men äkta öppenhet kräver att införlivandet, genomförandet och tillämpningen av lagstiftning ges mycket mer uppmärksamhet än det hittills fått.
För tre år sedan bad vi medlemsstaterna att utarbeta jämförelsetabeller som visade hur de införlivade EU-direktiv i den nationella lagstiftningen. Låt medborgarna se med egna ögon vilka delar av lagstiftningen som kommer från Bryssel och som återspeglar de nationella regeringarnas älsklingsämnen. Annars kommer dåligt genomförande och utbrodering att fortsätta gjuta olja på brysselkritikernas eld. Men sedan ert ordförandeskap inleddes för tre dagar sedan ser jag redan pågående förändringar. Det beslut enligt kommittéförfarandet som ger parlamentet återkallanderätt, som ger oss samma befogenhet som rådet att se till att lagstiftningen tillämpas, är ett mycket viktigt steg. Med större befogenheter kommer större ansvar, och jag hoppas att vår kammare kommer att ha detta i åtanke när den i dag sammanträder för att diskutera den mycket välbehövliga parlamentariska reformen.
Herr rådsordförande! Ni har en omfattande dagordning: programmet för att hantera Asien och Asien–Europa-toppmötet och programmet för att hantera Ryssland. Vi önskar er framgång med detta, och vi ber er att inte bara tänka på engagemang, utan på att främja europeiska värderingar, mänskliga rättigheter och demokrati, som är så grundläggande för vår världsutveckling. Vi önskar er framgång med att finna en väg framåt mot ett avtal inom Världshandelsorganisationen, så värdefullt för vår och utvecklingsländernas ekonomi, och vi önskar er stor framgång med utvidgningen, även om vi vet att detta också ligger i händerna på en annan kompetent finländare, kommissionsledamot Olli Rehn, som är med oss här i dag.
Avslutningsvis talande ni om allmänhetens fruktan för globaliseringen. Denna kan bäst övervinnas genom att utveckla en europeisk medvetenhet. Liksom Elias Lönnrot gjorde för Finland med Kalevala behöver vi stödja oss på aspekter av vår gemensamma historia för att skapa en gemensam medvetenhet.
Jag tillönskar er Väinämöinens vishet. Jag hoppas, med tanke på folkets bestående glädje, att ni skriver mäktiga sånger för EU:s barn.
Till bestående glädje för folket, mäktiga sånger för Finlands barn.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Ert tal, herr rådsordförande, slog mig med häpnad. Ni försåg alla era förslag med ord som ”vi måste”, ”vi bör” och ”vi behöver”, och allt ni sa är sant i sig, men ni sa inte vid något tillfälle hur och varför ni planerar att nå dessa mål, och ni talade inte om hur de skulle prioriteras.
Så låt oss börja med att bedöma situationen i Europa – och i detta avseende upprepar jag en del av vad Martin Schulz sa. Vi står för närvarande inför en oroande utveckling i Europa: i Slovakien allierar sig socialdemokraterna med extremhögern för att bilda regering, och en liknande utveckling sker i Polen. I Nederländerna formar mitten-högerregeringen en allians med den populistiska extremhögern, i ett försök att hålla fast vid makten. Det är samma trend, och när ni säger att ”Europa utgörs av en kombination av värderingar och förmåga att agera”, vilket anser ni förhållandet vara mellan värderingar och agerande? Det har ni inte sagt något om.
Låt mig, liksom Hans-Gert Poettering, återvända till ett annat problem, nämligen Ryssland och energi. Europa ger för närvarande intryck av att man hålls i ledband av Vladimir Putin, för man är rädd för att förlora sin energi, och när vi är rädda för att förlora vår energi har vi inte längre någon energi alls! Detta är den verkliga situationen i Europa, och jag såg inget spår av denna iakttagelse i den finska ståndpunkten. Minns ni den uppståndelse som väcktes i Finland när en medlem av ert gröna parti sa att duman inte var demokratisk? Något som är uppenbart för alla orsakade en skandal i Finland. Jag vill alltså uppmana till försiktighet.
Dessutom talade ni om illegal invandring, men innan vi talar om illegal invandring måste vi diskutera behovet att organisera laglig invandring. Det kommer att fortsätta finnas illegal invandring tills vi kan organisera laglig invandring.
Ni hänvisade till Europarådet och dess diskussioner om möjligheten att utvidga Europa, men varför hänvisade ni inte till dess diskussioner om CIA och den situation inom vilken en stor internationell underrättelsetjänstinstitution kan verka i Europa utan att någon är informerad – varken Europeiska unionen eller de europeiska regeringarna? Varför nämnde ni inte de franska och tyska underrättelsetjänsterna, som illegalt har varit i Guantánamo och förhört människor? Detta är verkligheten i Europa.
Dessa är de frågor som ni måste ta upp om ni vill rädda rättsstatsprincipen i Europa. Ordförandeskapet måste också förstå Europeiska unionens verklighet och inte nöja sig med att göra en sådan bedömning som vi kan läsa varje dag i tidningarna.
Ni har inte gett Europa någon vägledning. Det var bristen med ert tal.
. – Herr talman! Under det förra finska ordförandeskapet för sju år sedan gjordes betydande framsteg mot en federalisering av unionen. Det skapades då en grund för upprättande av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, med andra ord införandet av medlemsstaternas civila lagstiftning inom ramen för gemenskapens behörighet. Denna politik drivs nu vidare. Samtidigt inleddes också militariseringen av unionen och militära institutioner inrättades, under vilkas ledning det görs förberedelser för militära operationer i Afrika i början av nästa år. Utbildning inför dessa operationer pågår i Demokratiska republiken Kongo, även om ingen åker till källan för kaoset i de östra delarna av landet.
Den finska regeringen kommer inte att få sitt eget folks stöd i stora politiska frågor under ordförandeskapet. En indikation på detta är motståndet mot regeringens förslag att ratificera den inte längre gällande EU-konstitutionen i det finska parlamentet i höst. Enligt en opinionsundersökning är endast 22 procent av det finska folket för en sådan ratificering som föreslagits av regeringen.
Denna konstitution kommer aldrig att träda i kraft någonstans. Ratificeringen är ett slöseri med tid, även om det är vad kommissionen, och en del andra organ, vill se. Kommissionsledamot Olli Rehn har trots allt intagit en ståndpunkt i detta sammanhang på kommissionens vägnar, fastän frågan inte faller inom ramen för kommissionens behörighet. Kommissionsledamot Rehns inställning passar inte en ledamot av Europeiska kommissionen.
Vidare har vissa medlemsstater föreslagit Finland att konstitutionen ska ratificeras. Finlands godkännande är ett tecken på undergivenhet. Finland visar inte heller någon hänsyn till folkets makt eller demokratin i Frankrike och Nederländerna.
Enligt en opinionsundersökning motsätter sig det finska folket all sorts militär allians. Den finska regeringen gör narr av folkets vilja även i denna fråga genom att göra tillhandahållande av stridsstyrkor till EU till ett prioriterat område. Matti Vanhanens regering har gett efter för EU:s vilja genom att upphäva kravet inom ramen för den nationella lagstiftningen på ett FN-mandat för mobilisering av en stridsstyrka. FN förbereds på olagliga krig utan FN-mandat, fastän en förutsättning för militära åtgärder utifrån internationell rättslig synvinkel faktiskt är ett FN-mandat. Vår grupp motsätter sig dessa försök till militarisering av EU och att involvera EU i olagliga krig.
Tjänstemän i Finland är utbildade för att på ett effektivt sätt hantera frågor relaterade till EU:s utvidgning, program för strukturfonder, Reach-förordningen, det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling och många andra vardagliga frågor på EU:s dagordning. Dessa omfattar också direktivet om tjänster och fri handel, som vår grupp har granskat kritiskt. Öppenhet och insyn, som Finland säger sig främja, skulle öka med Finlands eget beslut att offentligt tillkännage mottagarna av EU:s jordbruksstöd.
Vår grupp stöder aktivt politiken när det gäller Ryssland och anser att förslaget från kommissionens ordförande José Manuel Barroso om ett frihandelsavtal med Ryssland är en intressant början och en början som ordförandeskapet måste svara på. Vi önskar Finland framgång med alla de olika frågor som man har att hantera dagligen.
. – Herr talman! Jag skulle vilja välkomna rådets ordförande och kommissionens ordförande till kammaren.
När det tillträdande ordförandeskapet framför sitt program kan det ofta verka lite avslaget och uttråkat, och gensvaret på det är också avslaget. Det är därför olyckligt att en del av ordförandeskapets briljanta idéer om den framtid som det föreställer sig för Europeiska unionen inte har tagits upp ordentligt. När vi tittar på de olika ordförandeskapens program – må det vara det finska ordförandeskapet, det tidigare österrikiska ordförandeskapet eller till och med det avancerade programmet för det tyska ordförandeskapet – ser vi ofta kontinuitet på ett område, men vi kan också urskilja den individualitet som kännetecknar det land som tagit över ordförandeskapet.
Ett av nyckelelementet som vi inom Europeiska unionen måste fokusera på är våra förbindelser med länderna öster om Europeiska unionens befintliga gränser. Herr rådsordförande! Ni har bevisat er förmåga och kunskap i att bygga upp förbindelser med Ryssland. Det handlar inte bara om energi, utan också om grannskapspolitik, samarbete och geopolitisk stabilitet, eftersom det också finns många frågor i de tidigare sovjetiska staterna som kan skapa osäkerhet och instabilitet inom Europeiska unionen. Vi måste vara försiktiga med detta, och vi hoppas på att ni utnyttjar era resurser och förmågor på dessa områden.
För det andra, när det gäller frågan om insyn och öppenhet – och folk talar ofta om insyn utan att till fullo inse eller förstå vad detta innebär – det mest genomblickbara som detta parlament, institutionerna eller ordförandeskapet kan göra är att infria sina åtaganden. Herr rådsordförande! Där är därför som de föreslagna idéerna om att förbättra rättsliga och inrikes frågor, främja alternativ energi – även om jag kanske inte instämmer med er i andra aspekter av klimatförändringen och dess lösningar – samt nya metoder för att skapa biobränslen, bioenergi och bioetanol är på frammarsch. Ni och några av era ministrar kommer att behöva uppmuntras till att stå upp mot de intressegrupper som vill driva in oss på en enkelspårig väg. Det bästa tillvägagångssättet är flerspårsstrategin, och ta det bästa från varje enskild del.
Kommissionens ordförande hänvisade så riktigt till vikten av forskning, teknologi och nyskapande för den europeiska ekonomin. Om vi inom EU inte ligger före resten av världen när det gäller vår förmåga att skapa nya idéer och nya uppfinningar kommer vi att förlora. Det spelar ingen roll hur bra våra skattebestämmelser eller vår infrastruktur är, om vi inte har hjärnorna, intelligensen och kapaciteten att utnyttja dessa idéer kommer vi att misslyckas. Jag tror att vissa av de idéer som ert ordförandeskap lägger fram om forskning och utveckling kommer att ge oss avkastning. Skyddet av immaterialrätt borde vara något som ni intresserar er för.
Avslutningsvis har jag inte ännu nämnt fotboll, men jag har nämnt en aspekt, och det är att fotboll är ett spel med två halvlekar och till och med tilläggstid. Det kanske är så att vi behöver tilläggstid snarare än att omedelbart tillämpa övergångsklausulen i artikel 42. Låt oss försäkra oss om att det råder enighet i rådet innan vi går vidare.
, . – Herr talman! När jag lyssnar till Matti Vanhanens tal får jag en deja vu-upplevelse – vi har redan varit här tidigare, eftersom varje tillträdande ordförande ger oss samma tal.
Herr Vanhanen! Jag började fråga mig själv vem ni egentligen företräder? Är ni här i dag för att uttrycka viljan i er egen nation? Ja, jag undrar, eftersom den senaste heltäckande Eurobarometerundersökningen som utfördes under hösten 2005 visade att bara 38 procent av era medborgare anser att medlemskapet i Europeiska unionen har fört med sig något gott. Därför är budskapet från dem ganska tydligt: de vill inte ha mer EU. Och ändå står ni här i dag och talar om för oss att den medicin som resten av oss behöver är att vi måste ha mer EU; vi måste ha konstitutionen; vi måste driva på.
Det som ni företräder är den professionella politiska klassen inom EU, av vilka naturligtvis alla är för Europeiska unionen. Min åsikt är att det var en absolut demokratisk skandal att alla 25 stats- och regeringschefer vid det senaste toppmötet i Bryssel kom överens om att avsluta perioden av eftertanke och att inleda genomförandet av konstitutionen mot den önskan som de nederländska och franska befolkningarna uttryckte i sina folkomröstningar förra året.
Så den allmänna opinionen spelar ingen som helst roll, eller hur? Man sköter sitt arbete som vanligt, och ni kommer att driva på utvidgningen. Ni kommer att driva på med en gemensam asylpolitik trots att era egna landsmän och praktiskt taget ingen annan vill ha den, och jag hörde er säga att ni kommer att sträva efter ”bättre regelverk”. Lägg av! Faktum är att detta redan är en byråkratisk, överreglerad modell, och det kommer inte att ske någon verklig ekonomisk tillväxt förrän vi har avreglerat och frigjort våra företag.
Om ni var en demokratisk och inte en europeisk nationalist skulle ni ha fört talan för fria och rättvisa öppna folkomröstningar, så att EU:s folk skulle kunna uttrycka sin vilja. Jag kommer inte att tiga still.
– Herr talman! Jag vill be om att Nigel Farages beskrivning av rådets ordförande som en ”icke-demokrat” förs till protokollet.
– Herr talman! De uttalanden som gjorts av det finska ordförandeskapet verkar indikera att man önskar, och jag citerar ”återställa allmänhetens enormt minskade förtroende för EU:s organisationer”. Även om detta naturligtvis är ett mycket berömligt mål så är det bara lite underligt att källan för en sådan uppfattning är den finska regeringen, som vill att den finska riksdagen till varje pris ska ratificera den stagnerande europeiska konstitutionen fastän denna konstitution inte längre har något som helst lagligt eller demokratiskt politiskt värde efter de franska och nederländska folkomröstningarna.
Det är hur som helst en dålig start för att återställa förtroende, men det är ännu värre nu när det finska ordförandeskapet har tillkännagivit att man skulle betrakta allt slags misslyckande i anslutningsförhandlingarna med Turkiet som, och jag citerar, ”ett personligt misslyckande”. Det är dock inte bara uppenbart att Turkiet inte är något europeiskt land och aldrig kommer att bli det geografiskt, politiskt, ekonomiskt, historiskt, kulturellt sett osv. utan också att majoriteten av Europas medborgare inte alls ställer sig positiv till en turkisk anslutning. I stället försöker man återställa och vidareutveckla bästa möjliga vänskapliga förbindelser och ekonomiska kontakter med vår granne Turkiet.
Att det finska ordförandeskapet nu är personligt engagerat i främjandet av denna turkiska anslutning vad som än händer rimmar illa med de överdrivna förklaringarna om återställande av förtroende och respekt för de demokratiska åsikterna i Europa. Detta avslöjar också att EU:s påstående att förhandlingarna fortfarande är förutsättningslösa är en lögn. Med tanke på att Turkiets anslutning prackas på oss uppmanar jag er att sluta med struntpratet om demokrati och respekt för den allmänna opinionen.
– Herr talman, herr statsminister! Finland övertar rodret i EU vid en tidpunkt när unionen behöver ledarskap mer än någonting annat. Det är därför det har varit ett nöje att höra statsminister Matti Vanhanen tala om Finlands målsättningar.
Finland är noggrant förberett för att vara framgångsrikt under ordförandeskapet. Det har synts på exempelvis det sätt som vi finska ledamöter har kontaktats på. Det är positivt, för det är Finlands, och inte bara landets regerings, ordförandeskap.
Finland har föreslagit att unionen ska lägga tid och kraft på nyskapande och konkurrenskraft, öppenhet, energi, den nordliga dimensionen och yttre förbindelser samt finna en lösning i fråga om konstitutionens framtid. Jag skulle inte kunna vara mer enig när det gäller dessa mål. Ett enat och konkurrenskraftigt Europa har trots allt alltid varit ett mål i traditionell bemärkelse för det finska samlingspartiet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.
Men Finland bör ta sig en titt i spegeln i fråga om framsteg när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringens tillvägagångssätt i synnerhet vad gäller det europeiska försvaret har varit sorgligt inkonsekvent. Den finska regeringen har i de flesta fall haft en kritisk syn på ett närmare försvarssamarbete. Vår regering har gett efter bara för att man insett att man har varit i minoritet i rådet. I slutändan framgick det rent praktiskt att den utveckling som regeringen hade motsatt sig var den rätta och positiv för Europa som helhet och inte bara för Finland.
Herr statsminister! Säkerhet skapas inte med isolering. Det behövs ett närmare samarbete om vi ska kunna öka det europeiska folkets säkerhet och den globala stabiliteten. Det är också vad våra medborgare förväntar sig. EU har, som ni sa, blivit en supermakt som inte kan kosta på sig att stanna upp och tänka efter i sina externa åtgärder.
Vad kan då rådet göra under ett finskt ledarskap? Det finns ett flertal konkreta förslag om säkerhet i konstitutionsfördraget. De omfattar en solidaritetsklausul, ökat samarbete i fråga om krishantering, närmare samarbete i fråga om försvarsmateriel och kravet att stödja andra medlemsstater i händelse av ett militärt angrepp, dvs. ett ömsesidigt försvar. De flesta av dessa förslag har redan införts på ett eller annat sätt, men det har inte klausulen om säkerhetsgaranti. Men utvecklingen har trasslat till sig. Det är hög tid att genomföra den högtsträvande målsättningen från Maastricht: en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, i vilken också ett gemensamt försvarssystem utgör en viktig del. För att citera statsministerns kloka ord bör vi inte bara vänta på bättre tider. Den tiden är här och nu.
– Herr talman, herr statsminister, mina damer och herrar! Finlands framgång under ordförandeskapet skulle kunna mätas efter hur väl Finland leder debatten om Ryssland och förhandlar med detta land. I dag kan det väl ändå inte finnas många som fortfarande anklagar oss för finlandisering!
Energi är ett vapen inom utrikespolitiken, men det är också ett vapen i kampen för globala resurser, för energi. Energifrågan har blivit en känslig barometer för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, något som också skulle kunna skapa konflikt. Vi vill ha försörjningstrygghet, och Ryssland vill ha en pålitlig kund. Är denna ekvation så omöjlig att räkna ut? Det är det som Finland försöker göra nu, eftersom Finland och Ryssland har verkat på det sättet i många år nu. Trots en eller två revolutioner har oljan fortsatt att flyta.
Ryssarna har börjat se positivt på den nordliga dimensionen, men är nu tveksamma till EU:s nya grannskapspolitik, eftersom de inte vill jämföras med länderna i syd eller med norra Sahara. Den nordliga dimensionen måste bli ett viktigt forum för nordliga frågor.
Partnerskaps- och samarbetsavtalet måste reformeras. Det var föråldrat när det inleddes, och precis som Hans-Gert Poettering sa vill vi se ett stabilt och demokratiskt Ryssland som utvecklas. Men vi kan inte tvinga Ryssland till detta, och det känner vi alla till sedan tidigare. Finland kommer inte att agera som Silvio Berlusconi under sitt ordförandeskap: det kommer att bli mindre teater och lite mer ärlighet.
– Herr talman, herr statsminister, mina damer och herrar! Det finska ordförandeskapet kommer att fräscha upp ett uttröttat EU. Det är åtminstone vad vi finländare vill tro. Historien har visat att ordförandeskap från små länder ofta har medfört en frisk fläkt. I detta läge är nordanvinden mycket välkommen. Dess svalka är uppfriskande.
Ett nära, påtagligt samarbete med Ryssland är viktigt för hela EU, såväl ekonomiskt som politiskt. Som grannland ligger det extra mycket i Finlands intresse att starta samtal och att snabbt nå resultat. Trots att länderna gränsar till varandra är inte Finland ett land som misstänks för att främja sina egna intressen på bekostnad av en gemensam europeisk politik. Det finska ordförandeskapet förväntas komma med konkreta åtgärder på områdena för energipolitik, miljöpolitik och, i synnerhet, samarbete i Östersjöregionen i alla avseenden.
För det andra vill jag ta upp frågan om insyn. Statsministern sa att insyn är nödvändig. Det viktigaste när det gäller insyn är allmänhetens tillgång till dokument, för när det gäller möten kan öppenheten ibland vara ganska vilseledande. Det är bara genom öppenhet som folket kan förstå EU:s politik och som medborgarna och de nationella beslutsfattarna kan övervaka den, och denna möjlighet till övervakning och ansvarsskyldighet är viktig. EU måste få medborgarnas stöd och godkännande, och här är insyn, övervakning och ansvarsskyldighet betydelsefulla faktorer.
– Herr talman, mina damer och herrar, herr statsminister! Jag beklagar, men er taktik påminner mer om en försiktig tjänstemans eller lärlings än en ledares, för att inte tala om en klarsynt ledares. Er grundläggande inställning är att ni ska delta i förfaranden som redan pågår för fullt i unionen, vilket naturligtvis är mycket viktigt, men inte tillräckligt. En ledare måste möta de utmaningar som den globala och europeiska utvecklingen för med sig.
Ni erkände knappt betydelsen av klimatförändringarna. Klimatförändringarna nämns inte ens på det finska ordförandeskapets prioriteringslista, även om de inte bara påverkar framtiden för Europa utan för hela mänskligheten. Det är verkligen inte tillräckligt att sätta de möten som står på dagordningen på denna lista. Det behövs en proaktiv och kreativ inställning från EU:s ordförandes sida, annars kommer verkligen ingen global överenskommelse att nås om hur vi ska gå vidare med klimatskyddet efter Kyotoprotokollet, dvs. efter 2012, vilket inte är långt borta. I synnerhet anslutningen av nya länder kräver ett helt annat tillvägagångssätt än det ni nyss föreslog.
En av de största utmaningarna vi står inför är den explosiva ökningen av illegala flyktingar. Ni föreslog bara effektivare gränskontroller, polissamarbete och asylförfaranden. Detta är verkligen mycket nedslående. Europa måste snabbt utveckla en invandringspolitik, så att människor från andra delar av världen kan flytta hit och arbeta lagligt. Det är fel och grymt att betrakta fattiga invandrare som olaglig arbetskraft utan rättigheter.
En inre utmaning som vi står inför är diskrimineringen av minoriteter, såsom homosexuella, och allt bråk som har uppstått och som Europaparlamentet vid två tillfällen i år har ingripit i och bett det finska ordförandeskapet att göra någonting åt är avskyvärt. Ni nämnde ingenting om detta. Varför gjorde ni inte det? Vilken ståndpunkt intar ni som ledare? Har ni för avsikt att inom rådet driva det beslut som fattades om kampen mot rasism och främlingsfientlighet vidare?
Ni talade också om insyn, vilket är välkommet, men det finns motsägelser i det ni säger. Tidigare har Finland sagt att man ska främja öppenhet, men i den finska pressen den här helgen säger ni att ni inte har för avsikt att öka insynen. I dag talade ni om att utveckla söktjänster på Internet. Hur ser er politik i fråga om öppenhet ut? Är den bara teknisk humbug eller en utveckling av insynen i själva beslutsfattandet?
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan vid tidigare tillfällen sagt att vi kommer att få kämpa för att komma ur krisen som Europa befinner sig i tills vi ändrar vårt liberala tillvägagångssätt. Det är detta tillvägagångssätt som äventyrar de sociala och miljömässiga mål som vi trots allt försöker uppnå.
Låt oss tala om energi: energi kan inte betraktas som en handelsvara som alla andra; den är framtidens nyckelfråga som kräver att vi följer Kyotoprotokollet, och går ännu längre, för att byta till förnybara energikällor genom att överge fossila bränslen, och inte löper den oacceptabla risken som kärnenergi innebär. Energifrågan kräver rättvisa och solidaritet och inte konflikter, handelskrig eller, som ibland till och med är fallet, militära konflikter. Den kräver en annan syn på ekonomi, samhälle, politik och demokrati.
EU talar om en energigemenskap, och det är en bra idé, men för att denna gemenskap ska kunna existera krävs att ovan nämnda val görs tillsammans med andra – från Ryssland till Sydamerika och till Afrika – och inte mot deras vilja.
Om några dagar kommer G8-mötet i S:t Petersburg att äga rum, och även om vi anser att platsen är kontroversiell och oacceptabel måste EU lägga fram dessa förslag där, eftersom de går hand i hand med principen om energi som en gemensam resurs i framtiden.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag vill i debatten om det finska ordförandeskapets program fästa uppmärksamheten vid ett betydande hinder i förbindelserna mellan EU och Ryssland.
Finland, som traditionellt har haft goda förbindelser med Ryssland, måste göra framsteg i åtminstone två frågor. Den första är Rysslands användande av bränsletillförsel som instrument för politiskt inflytande, både på EU:s medlemsstater och på andra länder. Ryssland, som vill ha goda förbindelser med EU, måste sätta stopp för sådana rutiner, och detta är något som EU bör kräva vid nästa toppmöte. För det andra ansöker Ryssland om medlemskap i Världshandelsorganisationen, WTO, där EU är en betydande aktör, och ändå blockerar man importen av många produkter till sina marknader och överträder därmed WTO:s bestämmelser. Ett talande exempel på detta är Rysslands förbud mot import av polskt livsmedel under de senaste sju månaderna. Även om Polen sedan dess har undanröjt alla orsaker till att denna export blockerats har den ryska sidan ännu inte upphävt restriktionerna. Med tanke på denna situation bör det vara omöjligt för EU:s företrädare att godkänna ett ryskt medlemskap i WTO utan att landet löser frågan om tillgång till dess marknader, inklusive varor av polskt ursprung.
Jag hoppas att det finska ordförandeskapet kommer att anstränga sig för att lösa ovan nämnda frågor.
– Herr talman, min kära kollega i konventet, statsminister Vanhanen! Jag tycker att det var modigt av Matti Vanhanen att erbjuda sig att inleda ratificeringsförfarandet av ett fördrag som borde ha varit dött och begravet efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Varför saknas nu modet i Finland? Varför vågar han inte ta frågan om konstitutionen till folkomröstning? Samma dag som vi besökte statsministern i Helsingfors fick han sin president att underteckna utkastet till konstitution, som hon motsätter sig. Detta skedde bara några timmar efter att finsk television hade tillkännagett en opinionsundersökning som visade att bara 22 procent av finländarna stöder konstitutionen, medan 48 procent motsätter sig den. Jag anser att Vanhanen bör gömma sig bakom sin ämbetsdräkt.
I konventet arbetade statsministern för öppenhet, demokrati och närhet till folket, och han stödde kravet på att konstitutionen skulle gå till folkomröstning i alla medlemsstater. Gör kravet på folkomröstning i alla medlemsstater till villkor för ett godkännande av Finland och omsätt på så sätt den öppenhet ni proklamerade för i handling. Lägg ut alla dokument från hela lagstiftningsförfarandet på Internet. Håll alla möten öppna för allmänheten om inte en majoritet av länderna aktivt motsätter sig detta. Statsministern undertecknade själv utkastet i konventet, tillsammans med övriga valda företrädare. Sätt upp det på dagordningen för ministerrådets nästa möte. Även 20 av de 25 regeringarna har undertecknat. Utkastet kan antas av en enkel majoritet av de 25 medlemsstaterna. Löften är till för att hållas. Jag uppmanar vår finska rådsordförande att vara modig och stå för sin påskrift. Jag är säker på att statsministern bara skulle skaffa sig fiender i EU:s hemliga Coreperregering. Hela Europas folk skulle älska honom om han skulle bli den som öppnade dörrarna till denna avlägsna union. Jag hoppas att det kommer att finnas något att tacka för i december.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Jag instämmer helt och fullt i det finska ordförandeskapets prioriteringar, och i synnerhet i betoningen på att ge nytt liv åt våra institutioner och den roll de spelar, både på EU-nivå och på internationell nivå.
Vad gäller den första aspekten, dvs. institutionernas förhållande till medborgarna, finns det många strategier att välja mellan: dialog, demokrati, debatt, som kommissionen föreslår, hör säkerligen till dessa, men jag anser att det särskilt är tre åtgärder som verkligen skulle sända en stark signal till européerna i fråga om vår politiska vilja. Det handlar om följande: i) att avsluta perioden av eftertanke för att ge konstitutionsförfarandet en nystart i praktiken, ii) att göra beslutsfattandet och, vill jag tillägga, det administrativa förfarandet mer öppet – i detta sammanhang är jag tacksam mot det finska ordförandeskapet för dess åtagande i den här riktningen, ett åtagande som jag hoppas kommer att ge konkreta resultat, iii) att försöka finna en övertygande och praktisk lösning på att parlamentet har två säten, ett problem som sannerligen inte bidrar till det intryck av effektivitet och förtänksamhet som vi vill ge våra medborgare.
På internationell nivå är EU, som statsminister Matti Vanhanen har sagt, en gemenskap byggd på värderingar, och dess utgångspunkt är fred och stabilitet. Ett av de åtaganden som EU har gjort i världssamfundets ögon är att främja dessa värderingar både innanför och utanför sina gränser. Därför hoppas jag att rådet kommer att kunna stödja det krav som parlamentet kommer att lägga fram i detta sammanhang i fråga om de instrument som måste finansiera det internationella samarbetet och främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Det är faktiskt viktigt också inom denna sektor att säkerställa ett starkt, konsekvent och effektivt engagemang, återigen som komplement till insyn i beslutsfattandet och i genomförandeprocessen, för att garantera att våra åtgärder blir trovärdiga.
– Herr talman! Jag skulle vilja inleda genom att önska statsministern lycka till när han sätter i gång med sitt arbete. I hans profil i denna vecka sades det att han byggt sitt eget hus och älskar trädgårdsarbete. Med en person som tar sig an livet på ett så praktiskt sätt är jag säker på att vi också kan se fram emot ett mycket praktiskt ordförandeskap.
Det nya ordförandeskapet vill utveckla en genomblickbar och effektiv union. Frågorna om insyn och öppenhet är de frågor som de brittiska konservativa har kämpat för under många år. Att öppna rådets möten, trots den nya brittiska utrikesministerns idiotiska försök att bevara sekretessen, är ett steg i rätt riktning. Vi kommer att vara mycket uppmärksamma när det gäller att se till att öppenhetens bokstav och anda upprätthålls under de kommande månaderna. Jag välkomnar också ordförandeskapets önskan att kontrollera lagstiftningens följder och klargöra den bättre. Under lång tid har jag dock argumenterat för ordentliga konsekvensbedömningar om huruvida lagstiftning egentligen behövs över huvud taget. Det inledande antagandet måste alltid vara mot lagstiftning, enligt min mening.
Det borde också genomföras ordentliga konsekvensbedömningar innan man inleder arbetet med ny lagstiftning, och jag hoppas att ordförandeskapet kommer att göra framsteg när det gäller att mindre lagstiftning och mindre reglering blir en grundläggande del av det reformprogram som jag skulle vilja att EU utvecklade.
Jag välkomnar stödet för en kollegial strategi gentemot ordförandeskapet. Det verkar sannerligen rimligt att två eller tre tillträdande ordförandeskap sammanstrålar för att komma överens om prioriteringar och för att fullfölja planer som grundar sig på ett långsiktigt program. Det fungerar ofta inte med en politik som inleds och avslutas varje halvår när vi behöver långsiktig planering och reformering.
Jag hoppas att ordförandeskapet kommer att ha ett nära samarbete med ordförande José Manuel Barroso när det gäller reformprogrammet. Det finns inte plats för självbelåtenhet. Satsningen för att göra EU mer konkurrenskraftigt börjar och slutar inte med slutsatser från toppmöten. Behovet av en reform är mer brådskande än någonsin, och jag hoppas att ordförandeskapet kommer att kämpa för denna typ av liberaliserande och reformistiska ekonomiska dagordning som vi så länge har uppmanat till.
Kan vi avslutningsvis reda ut den kniviga frågan om detta parlamentets säte en gång för alla?
– Herr talman, mina damer och herrar! Det finska ordförandeskapet för rådet har – som Matti Vanhanen återigen har visat i dag – ett mycket nyktert tillvägagångssätt, och fastän man ibland kanske är lite för lugn i sina uttalanden kan jag tala om att saker och ting stundtals kommer att hetta till rejält, om man tänker på de problem som detta ordförandeskap kommer att behöva ta itu med.
Ett problem som både ni och kommissionens ordförande hänsyftat är Turkietfrågan. Ni är nog medveten om att vi betraktar inledandet av förhandlingar med Turkiet och dessa förhandlingars framsteg som en mycket seriös fråga, men ni är nog också medveten om vårt absoluta krav på att Turkiet fullgör sina rättsliga skyldigheter. Parallellt med detta, men emellertid inte beroende av detta, vill vi – och det är bra att kommissionsledamot Olli Rehn är här och hör detta – att allt ska göras för att ge den turkiska befolkningen i norra Cypern en större möjlighet att göra som de önskar och komma närmare Europeiska unionen, och att den cypriotiska regeringen också ska göra allt man kan för att finna nya vägar och sätt att främja ett nytt förtroende mellan de två etniska grupperna.
Om ni lyckas med båda dessa saker, dvs. att få Turkiet att göra det lagen kräver och samtidigt se till att saker och ting går framåt i Cypern, skulle det verkligen innebära en stor triumf.
I fråga om sydöstra Europa kan jag inte göra annat än bekräfta att vi också vill se att ni vidtar ytterligare åtgärder för att visa dem alla – inklusive serberna – vägen mot EU på detta mycket svåra stadium.
För det tredje vill jag tala om Ryssland. Ni placerar med rätta både energin och Ryssland högt på dagordningen.
Det är två saker som vi betraktar som mycket viktiga. För det första, när det gäller energin, måste Ryssland och Europeiska unionen enas om en rättsligt bindande ram, och om det inte blir energistadgan – om vilken José Manuel Barroso har tillkännagett nya initiativ – så måste det bli någon annan rättsligt bindande ram som är öppen för båda parter och giltig för båda.
För det andra är det viktigt att Ryssland fortsätter att driva en grannskapspolitik som liknar EU:s. Vi har båda intresse av våra gemensamma grannar, men medan vi erbjuder dessa ett eller annat utövar Ryssland ofta politiska påtryckningar på dem. Det skulle glädja mig om ni fick Moskva att också erbjuda sina grannar någonting. På så sätt skulle vi kunna konkurrera med varandra utifrån vad vi kan erbjuda i stället för att det kommer erbjudanden från den ena sidan och politiska påtryckningar från den andra.
– Herr talman! Jag vill be er om en sak, herr Vanhanen, nu när arbetet med att utvidga EU:s behörigheter ska fortsätta. Jag stöder till fullo ert förslag att förändra samarbetet inom rättsliga frågor så att vi nu ska använda oss av majoritetsbeslut. Detta skulle verkligen innebära en upptrappning av våra gemensamma ansträngningar i kampen mot terrorismen och den fruktansvärda handeln med kvinnor. Jag vill som sagt be er om en sak, herr Vanhanen, oss liberaler emellan, så att säga. Se upp så att vi inte ger oss ut på hal is. Det finns många oroväckande tecken på detta. Exempel på detta omfattar de fall som rör dataskydd, överlämnande av passagerarlistor, CIA:s flygningar och nu senast fallet som rör företaget Swift, som har tillåtit amerikanska myndigheter att övervaka europeiska banköverföringar. Vi måste vara vaksamma när det gäller att se till att våra grundläggande friheter inte överträds och att vi inte komprometterar våra rättigheter på ett olämpligt sätt i kampen mot terrorismen. Med detta menar jag att vi inte får kompromettera vår frihet överdrivet för vår egen säkerhets skull. Vi måste uppnå en balans i detta avseende, så ni bör ha detta i åtanke när ni inleder arbetet. Arbeta hårt och med entusiasm!
Herr Barroso! Från ett litet land till ett annat: hoppas det blir en bra match i kväll, och må bästa lag vinna!
– Herr talman, herr rådsordförande! Som företrädare för de statslösa nationerna inom Europeiska fria alliansen, som exempelvis Skottland, Wales och Katalonien, noterar jag att Finland, förutom att leda EU och fira hundra år av återupprättat oberoende, var den första nationen i världen att bevilja kvinnor fullständiga politiska rättigheter. Eftersom allt fler små länder som Katalonien, Montenegro och mitt eget land, Skottland, försöker göra förnyat anspråk på vår rätt till oberoende, ser vi Finland och andra små medlemsstater inom EU som förebilder.
Jag välkomnar ert bestämda åtagande gentemot öppenhet och subsidiaritetsprincipen. Men om vi verkligen ska återinföra allmänhetens förtroende inom Europeiska unionen, som vi båda vill, måste vi göra mer än att bara lägga fram konstitutionstexten en gång till. EU:s trovärdighet i Skottland till exempel kommer inte att förbättras om den katastrofala gemensamma fiskeripolitiken förankras ytterligare. Denna slösaktiga resa som vi tvingas göra till Strasbourg varje månad bidrar inte.
Jag välkomnar också rådsordförandens bestämda avsikt att rådfråga angående konstitutionen, men vi kan inte bara rådfråga varandra inom institutionerna, utan vi måste också rådfråga allmänheten och ta hänsyn till det som de säger.
– Herr talman! Efter österrikarna är det nu med finländarna andra gången som en neutral EU-medlemsstat innehar rådets ordförandeskap, eller jag ska kanske säga en tidigare neutral EU-medlemsstat, för när jag tittar på det finska ordförandeskapets program för utrikespolitik, och i synnerhet militär politik, är saker och ting precis som de varit tidigare, och detta i vissa avseenden i ännu högre grad än tidigare. Med det officiella syftet att tillföra skydd vid ett val ska 2 000 EU-soldater placeras i Kongo, och ändå vet vi – och det har den tyska utrikesministern själv sagt – vad detta egentligen handlar om. Det handlar egentligen om att säkra Tysklands och EU:s ekonomiska intressen, och nu står – ser jag utifrån planen – Sudan på tur att få denna behandling, den här gången med inblandning av Nato.
EU ger sig ständigt ut på nya militära äventyr, och det betraktar jag som ödesdigert. Den ”taktiska insatsstyrkan” ska sättas i tjänst under det finska ordförandeskapet – något som jag ser som problematiskt – och vi vill sorgligt nog fortfarande driva igenom konstitutionsfördraget, trots att det har dödförklarats. Varför ger vi inte äntligen upp det? Jag uppmanar er att göra en helomvändning och ägna er åt ett helt civilt Europa, som slutar att lägga miljarder av skattebetalarnas pengar på militarisering, och att agera som en stat som verkligen är neutral.
– Debatten om Europas framtid kräver ett ambitiöst och beslutsamt ordförandeskap under andra halvåret 2006, men morgonens presentation har gjort att jag fruktar det värsta. Låt mig börja med ambitionen, eller bristen på denna. Jag vill kritisera er för att klamra er fast vid den avvisade europeiska konstitutionen. Genom att göra så hindrar ni, den finska rådsordföranden, inledandet av en ny, ambitiös debatt om Europeiska unionens framtid.
Men det är inte allt. Det finska ordförandeskapet, som ljudligt tillkännager sitt engagemang för öppenheten, delar Europa på ett smärtsamt sätt. Även om ni vet att texten i den vid två tillfällen avvisade konstitutionen åtminstone bör ändras har ni för avsikt att ratificera denna europeiska konstitution under ert ordförandeskap. Hur ska ni rättfärdiga detta för medborgaren och – mer relevant – för den nederländska medborgaren?
Jag oroar mig också för er brist på beslutsamhet. Kan ni verkligen sköta affären på egen hand medan vi väntar på förbundskansler Angela Merkel? Hur beslutsamt är ett ordförandeskap som genom en intervju av sin utrikesminister i så tidigt som den 1 juli antyder att man inte förväntar sig mycket av samrådet med medlemsstaterna?
Det är inte ofta jag får nöjet att instämma i en analys av Jo Leinen, ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. Men jag delar hans uppfattning i fråga om att rådets budskap är förvirrande. Det finska ordförandeskapet måste entydigt välja mellan den avvisade konstitutionen och en ny fördragsmässig ram. Det val jag föredrar är förresten det mer ambitiösa andra alternativet. Jag uppmanar därför det finska ordförandeskapet att visa den ambition och verkliga beslutsamhet som krävs.
– Herr talman! Det gläder mig att den finske statsministern nämnde frågan om effektivare EU-institutioner i dag. Detta är en viktig fråga för närvarande, när Europeiska unionen står vid en skiljeväg. Enligt min åsikt bör vi inte begränsa rådets befogenheter, utan öka Europaparlamentets befogenheter som det folkvalda organet och i stället minska kommissionens befogenheter, eftersom medborgarna inte har någon talan i valet av kommissionens ledamöter. Jag är nöjd med det finska ordförandeskapets stöd till tanken om ökad öppenhet inom EU-institutionerna, eftersom insyn är en central fråga.
Det är bra att ordförandeskapet har varit positivt i utvärderingen av den senaste EU-utvidgningen. Jag anser att det kommer att råda en god atmosfär under de kommande sex månaderna inför nästa gradvisa och känsliga utvidgning av EU:s strukturer. När rådsordföranden talar om behovet av att arbeta för att öka EU:s konkurrenskraft hoppas jag att detta inte bara är tomma ord, och att rådet kommer att omsätta detta löfte i konkret handling, till exempel inom tjänstesektorn, och att det kommer att bli ett slut på alla begränsningar som införs i och med det olyckliga tjänstedirektivet i dess nuvarande utformning.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Herr Vanhanen, ni befinner er inte i precis i det enklaste läget, inklämda som ni är mellan det österrikiska ordförandeskapet som presterade ett respektabelt resultat, och det tyska ordförandeskapet som redan utsätts för avsevärda angrepp. Detta trängda läge borde ha gjort er mer beslutsamma att vara djärva, så att Finland kan bli ett ordförandeskap med praktisk förmåga och långsiktig utveckling.
I stället för att överraska oss har ni tyvärr gjort oss besvikna. Ert anförande saknade kraft. Vi bjöds på en katalog, ett hopkok av idéer där ni var väldigt försiktiga för att inte utelämna en enda aspekt av EU-politiken, men detta är inte vad vi förväntar oss av er: vad vi vill ha är konkret agerande.
Jag kommer att ge er några exempel: ni borde bekymra er om kostnaderna för att ringa utomlands med mobiltelefon, vilket belastar så många européer, och ni bör ge verkligt stöd för genomförandet av Galileo. Det vi förväntar oss av er är att ni utnyttjar ert inflytande i rådet för att åstadkomma en mer aktiv utveckling inom det rättsliga samarbetet och polissamarbetet.
Ni har även en annan uppgift, nämligen Europeiska unionens egna medel, eftersom EU inte har lyckats åstadkomma en budget. Rådet har inte lyckats förse sig med en budget som svarar mot de ambitioner som EU talar så varmt för.
Det skulle vara en stor synd och skam om vi skulle bli tvungna att gå tillbaka till ledmotivet ”vi kan inte gå längre, rådet står i vägen”. Varför delar ni i stället inte med er av era erfarenheter av verklig skogsbrukspolitik? Trä är en förnybar energikälla och uppfyller således de kriterier som är av intresse för EU inom ramen för klimatförändringen. Ni talade om energi, men vi ber er att vara starka: starka när ni möter Ryssland, eftersom makt är det enda Ryssland förstår. Sedan, när vi talar om EU:s gränser, lyssna till Europaparlamentet, som engagerar sig i frågan om att ta hänsyn till Europeiska unionens upptagningskapacitet.
Avslutningsvis, och detta kanske är den enda positiva kommentaren i mitt anförande, vill jag ge er mitt stöd för den önskan som er regering har uttryckt om att vara mer bestämd gentemot Turkiet i Cypernfrågan, eftersom den turkiska invasionen är det enda hindret för Cyperns återförening. Som ni ser finns det mycket att göra om ert ordförandeskap inte ska bli ett ”vänta och se-ordförandeskap”.
– Herr talman! Jag välkomnar det finska ordförandeskapet, som jag antar kommer att genomföras med sedvanlig finsk effektivitet och professionalism. Vi har mycket att lära av Finland, särskilt när det gäller vikten av investeringar i högkvalitativ utbildning och också om hur man balanserar ekonomisk effektivitet och social rättvisa.
Jag välkomnar också rådsordförandens tal, som i korthet går ut på tre punkter. Det finns tre prioriteringar för rådet för tillfället: handling, handling och handling. Medborgare gillar inte förfaranden, de gillar resultat, och vi kommer att bedömas efter våra resultat.
På fredag kommer vi i Förenade kungariket att markera årsdagen för de förskräckliga händelserna den 7 juli 2005, då 52 av våra medborgare sprängdes i luften i en terroristattack. Jag minns mycket väl den sympati och solidaritet som jag mottog från mina kolleger här i Europaparlamentet vid denna tidpunkt förra året, och den som vi visade våra spanska kolleger året innan vid tidpunkten för bombningarna i Madrid. Våra medborgare förväntar sig att EU ser till att de förblir säkra.
Vi upplevde en annan händelse den 21 juli, som lyckligtvis misslyckades. Tack vare den europeiska arresteringsordern fördes emellertid en av de misstänkta tillbaka till Förenade kungariket från Italien under loppet av några veckor. Detta är precis den typ av åtgärder som våra medborgare vill se. Vi måste visa resultat när det gäller förbättrat säkerhetssamarbete. Vi måste också visa resultat när det gäller bättre säkerhet i sin helhet. Det råder fortfarande stora brister i vår krishanteringsförmåga. Anledningen är att medlemsstater säger att de ska göra något och sedan inte visar de inte upp något resultat. Låt oss göra medlemsstaternas resultat till vår främsta prioritet.
Låt oss på liknade sätt få en rättvis, effektiv politik när det gäller invandrarpolitik som sammanbinder utveckling med invandrarpolitik, en politik som gör våra gränser mycket säkrare. Låt oss erkänna att vi har en gemensam marknad när det gäller energi. Låt oss fullfölja denna logik. Låt oss driva igenom hela programmet för den inre marknaden, som fortfarande är alltför otillräckligt.
Herr rådsordförande! Jag välkomnar ert åtagande gentemot bättre regelverk, men som ni har hört i dag kommer den största vinsten med bättre regelverk att bli ett stopp för Europaparlamentets kringflackande runt om EU, så att vi lättare kan inrikta oss på lagstiftning.
– Herr talman! Jag vill tacka statsminister Matti Vanhanen för hans utförliga presentation. Jag vill särskilt stödja hans engagemang i berättigandet av unionens existens, dess legitimitet.
Konstitutionsfördragets virtuella sammanbrott i några av de folkomröstningar som hölls återspeglar inte så mycket den oerhört stora kontroll som folket har över lagstiftningen som den misstänksamhet och misstro som de hyser gentemot EU. Det finns goda grunder för detta. Den enorma mängden minutiöst detaljerad EU-lagstiftning, den oerhört stora och ineffektiva byråkratin och den fullständigt oproportionerliga kontrollen och tillsynen gör unionen klandervärd. Därför är statsministerns löfte om att satsa mer tid och energi på bättre lagstiftning särskilt viktigt. Jag håller med statsminister Vanhanen om att unionen måste fokusera på väsentligheterna och göra detta effektivt. När det gäller konstitutionsfördraget har Finland ett fantastiskt tillfälle att ta initiativet och visa verkligt ledarskap genom att inleda samråd om möjligheterna för att gå vidare med det och vad det bör innehålla.
Om EU ska lyckas i den globala konkurrensen måste det vara mer konkurrenskraftigt. Forskning, produktutveckling och utbildning är avgörande faktorer. Förhoppningsvis kommer ordförandeskapet snabbt att lyckas med att samtidigt införa lagstiftningen och programmen, så att de magra medel som finns i finansieringsramen kan börja utnyttjas.
Avslutningsvis vill jag nämna jordbruket, även om det inte omnämns i programmet. I praktiken är jordbruket det enda politikområde där EU reglerar medborgarnas privata inkomstnivåer. Vår största industrisektor, livsmedelssektorn, är också beroende av jordbruket. Förhoppningsvis kommer ordförandeskapet att lyckas skydda vårt jordbruk vid WTO-förhandlingarna, där det är föremål för en våldsam attack. Samtidigt hoppas jag att de nödvändiga förutsättningarna för ett hållbart och konkurrenskraftigt jordbruk kan tryggas inom hela EU, inklusive de yttersta randområdena, enligt Europeiska rådets beslut.
Jag önskar mitt land Finland all lycka med ordförandeskapet.
– Herr talman! Vi behöver inte lura oss själva att tro att någonting kommer att förändras under det finska ordförandeskapet. Det kommer att fortsätta att genomföra samma reaktionära antigräsrotspolitik och militarisering av EU under de kommande sex månaderna, vilket bekräftas av ordförandeskapets program.
Ordförandeskapets förstahandsval är samarbete för att blåsa nytt liv i den europeiska konstitutionen, trots att den dömdes ut och förkastades av Frankrikes och Nederländernas folk.
Främjande av konkurrenskraft för att öka lönsamheten av det samlade eurokapitalet genom ännu mer tyrannisk exploatering av arbetarna.
Skattelättnader för kapital och nya skatter för arbetstagarna inom ramen för utarbetandet av EU-förordningar.
Grönboken om arbetsrätt för att avskaffa alla juridiska rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit genom sin kamp.
När det gäller förbindelserna med Ryssland är de den mycket eftersökta motspelaren för att konkurrera med USA.
Det som emellertid är särskilt förolämpande är de påtryckningar som det finska ordförandeskapet förklarar att det avser att utöva på medlemsstaterna för att de ska börja handla direkt med den ockuperade norra delen av Cypern, vilket innebär att ordförandeskapet bortser från det faktum att det finns en ockupationsarmé där, och att det i själva verket nonchalerar denna pseudostat för att tillfredsställa de oacceptabla turkiska kraven.
Vi får inte tillåta detta. Vi kommer att stödja alla aktioner från arbetarrörelsen mot denna politik.
– Herr talman! Under den senaste tidens debatter har jag hört två definitioner av det finska ordförandeskapet. Den första var att det finska ordförandeskapet kommer att bli en framgång om det lyckas undvika bakslag för EU under de närmaste sex månaderna. Den andra definitionen var att Finlands främsta uppgift är att förbereda för Tysklands kommande ordförandeskap.
Så förhåller det sig dock inte. Finland har mycket mer att erbjuda EU och européerna. De särskilt viktiga prioriteringarna, Ryssland och energin, är områden där Finland har mycket sakkunskap. Det är med dessa frågor som EU måste göra de största framstegen. Vi saknar helt en gemensam politik för Ryssland, och vi kan inte förhandla med Ryssland på lika villkor innan vi har en sådan politik.
Herr statsminister! Ni gjorde också helt rätt i att nämna att många frågor är under behandling i parlamentet, och att de måste slutföras på lämpligt sätt. Det rör sig bland annat om Reach och budgetförordningen och många andra frågor, som utgör de mycket små steg som kommer att bidra till att EU kan göra framsteg.
Ni nämnde även utvidgningen, som jag ser som en av de viktigaste frågorna och en oerhört stor utmaning. I själva verket är det omöjligt att samtidigt gå vidare med utvidgningen, som går för snabbt och mot folkets vilja, och konstitutionen. Frågan om Rumänien och Bulgarien kommer att komma upp under det finska ordförandeskapet, och det är viktigt att vi visar våra medborgare att kriterierna uppfylls. Vikten av detta måste uppenbarligen fortfarande betonas, särskilt när det gäller Turkiet. Kriterierna måste uppfyllas för att folket ska ha förtroende för EU.
Det som folket förväntar sig mer än någonting annat är helt klart agerande och visioner. Den gamla uppfattningen om varför EU finns är inte längre tillräcklig för våra medborgare. Därför är det dags att vi skapar en ny, gemensam och exakt idé om hur EU kommer att se ut om 10 eller 20 år. Jag anser att det finska ordförandeskapet skulle göra absolut rätt i att börja arbeta med denna fråga. Den kommer säkerligen inte att avslutas, men det är viktigt att börja arbeta med den för att förbindelserna mellan folket och EU:s institutioner ska kunna fortsätta i positiv stämning.
– Herr talman! Rådsordföranden är känd i Finland för sitt samarbete och samförstånd. Herr rådsordförande! Jag hoppas innerligen att ni kommer att göra verkliga framsteg när ni möter arbetsmarknadsparterna vid det sociala toppmötet i oktober, eftersom det inte kan ske några framsteg när det gäller välståndet eller värderingarna i Europeiska unionens medlemsstater utan ett brett, konsensusbaserat samarbete.
Herr rådsordförande! När vi talar om [flexibilitet och trygghet i kombination], som jag med glädje upptäckt att ni och ordförande José Manuel Barroso har anammat som grundval för samarbete, är det oerhört viktigt att det inte bara är flexibilitet – som Dominique de Villepin i Frankrike skulle vilja se – utan både flexibilitet och säkerhet i en kombinerad och globaliserad modern version. Detta kan bara göras i samarbete med arbetsmarknadsparterna, något som jag hoppas att ni kommer att ta initiativet till. Ni har alla förutsättningar för att göra det, och jag är säker på att ni kommer att göra det.
Som jag har betonat denna förmiddag är min andra uppmaning till er att ni bekämpar brottslighet, terrorism och människohandel. Sedan ni återlanserade det finska ordförandeskapet i Tammerfors måste nu detta vara tillfället för att förvandla det till verklighet. Jag hoppas att vi kommer att se det finska ordförandeskapet avslutas med ett mycket tydligt resultat för alla våra medborgare genom att använda övergångsklausulen.
– Herr talman, statsminister Vanhanen, herr kommissionsordförande! Jag anser att den finska regeringen själv har fastställt de rätta prioriteringarna. Vi säger ja till att förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och även till att höja säkerhetspolitikens profil. Vi säger ja till ökad konkurrenskraft och ökad insyn i EU-lagstiftningen. Vi säger även ja till en sansad debatt som en del av den konstitutionella processen, vilket statsministern utan tvivel har i åtanke för Finlands ordförandeskap. Som statsministern märker har vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i Europaparlamentet stort förtroende för att det finska ordförandeskapet kommer att lyckas väl.
Allt detta sker emellertid mot bakgrund av de uttalanden som statsministern gjorde i det finska parlamentet. Han sa att unionen inte längre delar en gemensam kärna och att koalitioner i stället bildas beroende på varje enskilt fall. EU:s gemensamma intressen kommer i andra rummet efter det mellanstatliga samarbetet från fall från fall. Vi skulle vilja att statsministern gör något för det gemensamma europeiska intresset, för den europeiska kärnan, och följaktligen föregår med gott exempel för det efterföljande tyska ordförandeskapet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi har vunnit fotbolls-VM, men även i politiska termer går EU till anfall ännu en gång, EU når gemensamma framgångar och har återigen höjt sina gemensamma mål. Jag vill be rådsordföranden att vara en stark kapten för sitt rådslag och stärka lagarbetet med sina medspelare – samarbetet med parlamentet var till exempel ett av skälen till det österrikiska ordförandeskapets framgångar. Jag vill be honom att fortsätta på den inslagna vägen för att förstärka samarbetet och involvera parlamentets ledamöter.
Samarbete med Europaparlamentet är inte detsamma som samarbete med de nationella parlamenten. Vi är här för att vara rådets partner och medlagstiftare – inte för att övervaka det. Vi är likställda med rådet; det är snarare rådet än de nationella parlamenten som är våra kolleger i motsvarande ställning.
För det andra, och när det gäller öppenhet, vill jag be rådsordföranden att se till att hans paroll blir till en rättslig realitet, eftersom insyn är en nödvändig förutsättning för att sätta stopp för det dubbelspel som omfattar inrikespolitiken och EU-politiken. Jag ber honom att se till att alla medborgare i medlemsstaterna får höra om rådets öppenhet i sin roll som lagstiftare, att han främjar insyn och ser till att EuroNews finns med i alla statliga tv-kanalers program.
För det tredje, och när det gäller utvidgningen, kan vi endast inge förtroende genom att följa spelreglerna och vara konsekventa i våra förhandlingar. Om Ankaraprotokollet inte genomförs måste anslutningsförhandlingarna med Turkiet avbrytas. Jag rekommenderar rådsordföranden att följa exemplet med utvidgningen inom euroområdet, och exemplet med de senaste sex månadernas diskussioner om utvidgningen.
I detta sammanhang vill jag även be kommissionens ordförande att klargöra sin kommentar om de nödvändiga förutsättningarna för utvidgningen, som kan vara tekniskt korrekta, men som politiskt sett har gett upphov till förvirring. När vi säger att Nice inte är tillräckligt måste vi klargöra att vi, innan vi ger oss in på nästa stora utvidgning – nämligen Kroatiens anslutning – behöver vi ett nytt konstitutionsfördrag.
Slutligen vill jag be rådsordföranden att se till att det nås resultat med tjänstedirektivet, arbetstidsdirektivet och direktivet om television utan gränser, och även när det gäller gränsöverskridande betalningar.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I mitt anförande kommer jag att ta upp tre punkter från ert uttalande och en utmaning.
För det första välkomnar jag att den finska regeringen, när det tar över ordförandeskapet, har ratificerat konstitutionsfördraget som nu har stötts av de flesta staterna och folken inom EU. Det är ett faktum som måste betonas, eftersom vi alla är överens om att det är nödvändigt, inte bara för utvidgningsfrågorna, utan också för att EU ska fungera ordentligt.
För det andra, och när det gäller säkerhetsfrågan och kampen mot terrorismen, vill jag tacka er för det stöd som ni och andra ledamöter i Europeiska rådet gav oss i början av processen att besegra våldet och nå fred i mitt land, Spanien.
För det tredje vill jag också betona att processen att utarbeta invandringspolitik för gemenskapen – och ni nämnde fallet med Kanarieöarna – inleddes i Tammerfors, och vi måste göra betydande insatser för att påskynda den.
Herr rådsordförande! Avslutningsvis hade jag tillfälle att träffa utrikeshandels- och utvecklingsminister Paula Lehtomäki vid förhandlingarna om utvecklingsrundan från Doha. Detta är en mycket viktig utmaning, och den måste ges konkret form under det finska ordförandeskapet. Jag anser att den måste ges en framträdande plats på dagordningen, för att vi ska kunna trygga vår framtid och axla vårt ansvar.
– Herr talman! Statsministerns beslutsamhet att inrikta sig på Balkanländerna och främja deras framsteg i riktning mot EU lugnar mig. Herr statsminister! Jag vet att det är ett europeiskt och inte ett finskt projekt, men ni är verkligen välrepresenterade med er före detta president, Martti Ahtisaari, som är engagerad i statusdiskussionerna om Kosovo och er före detta assistent, Olli Rehn, som kommissionsledamot med ansvar för utvidgningen. EU har ett stort ansvar för att skapa rätt balans mellan uppmuntran, som i fallet med viseringslättnader som kommer att debatteras i kväll, och påtryckningar, som när det gäller att överlämna misstänkta krigsförbrytare till Haag – särskilt när det gäller utmaningen i Kosovo. Er viljekraft på detta område lugnar mig.
För det andra är EU dysfunktionellt på området rättvisa, inrikesfrågor och mänskliga rättigheter. Å ena sidan har vi förseningar och urvattning av åtgärder som beror på den nationella vetorätten. Nästan fem år efter att ha kommit överens om en EU-lagstiftning mot terrorism har vissa medlemsstater fortfarande inte genomfört den. Å andra sedan talar vi mycket retoriskt om mänskliga rättigheter, vi predikar för tredjeländer, men det finns trovärdiga tecken på många EU-länders medverkan i illegala överlämnanden och tortyr. Vi fäller inte terrorister, utan vi är i bästa fall passiva när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i kriget mot terrorismen. Detta är en giftig blandning, och jag ber er att titta över motsättningarna och motsägelserna på detta område.
– Herr rådsordförande! Enligt min mening är ert program tydligt, praktiskt och trovärdigt, vilket inte har varit fallet med alla ordförandeskap. Vi anser att några av era prioriteringar är grundläggande, däribland Rysslandsfrågan och energifrågan. Vi måste tala klarspråk om Rysslandsfrågan. Det är ingen mening med att förhandla endast med Ryssland om energifrågan. Ryssland är en ytterst viktig partner som vi måste föra in i de internationella angelägenheterna, eftersom vi på så sätt även kan påverka de mänskliga rättigheterna och demokratin i detta enormt vidsträckta land.
En ytterligare prioritering som ni har förordat, och som vi instämmer i, är ett EU som visar resultat. Detta är ett område som kommissionens ordförande har verkat för och som man har kämpat för, trots svårigheterna med konstitutionen. Detta EU som visar resultat har nära samband med tillväxt och sysselsättning. Det måste påpekas att den mellanstatliga metod som har följts för Lissabonstrategin tyvärr har lett till mediokra resultat. Kommissionen måste ges de ansvarsbefogenheter och de medel som den behöver för att utarbeta en färdplan, med vars hjälp vi kan skapa tillväxt och fler arbetstillfällen, precis som vi har gjort med den inre marknaden och den gemensamma valutan. Den befintliga strukturen fungerar inte, och kommer bara att bli ännu en besvikelse för våra medborgare.
Herr rådsordförande! Avslutningsvis anser jag att ert förslag om en period av eftertanke om EU 2020 är mycket välkommet. Vi måste börja fundera i dag på det EU vi vill ha i framtiden, och det är denna praktiska, öppna och förhoppningsvis genomblickbara anda som gör att jag har förtroende för detta finska ordförandeskap. Jag hoppas att jag kan gratulera er i slutet av ert ordförandeskap.
– Jag kommer inte att gå till anfall. Det lämnar jag åt det portugisiska landslaget i kväll, som jag hoppas kommer att vinna över Frankrike. Herr rådsordförande, ni sa att vi lever i en tid av utmaningar, såsom globaliseringen, klimatfrågorna och demografiska utmaningar, och att vi modigt måste blicka mot framtiden. Vi håller med. Lissabonstrategin kommer att hjälpa oss att bemöta dessa utmaningar och förverkliga den kunskapstriangel som José Manuel Barroso talade om.
Lissabonstrategin är det bästa instrument som vi har till vårt förfogande för att modernisera den europeiska ekonomin, för att öka sysselsättningen, skapa fler arbetstillfällen och skapa social sammanhållning, med andra ord, mer och bättre Europa. Finland är ett framgångsrikt exempel på ekonomisk konkurrenskraft baserad på kunskap och innovation. Finland är ett lysande exempel på modernisering och framåtskridande. Det finska ordförandeskapet har följaktligen en utmärkt utgångspunkt, och har därmed ett stort ansvar för att ge ny drivkraft till Lissabonmålen. Jag vill fråga om det finska ordförandeskapet är berett att göra detta. Min andra fråga rör politiken för jämställdhet mellan kvinnor och män. Finland har ett särskilt ansvar även i denna fråga. Vilka praktiska åtgärder kommer Finland att föreslå rådet för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på alla nivåer?
– Herr talman! Som Europeiska unionens nyaste medlemmar har vi lärt oss mycket av Finland och av er personligen. Ni har nyligen upplevt anslutningsprocessen, och därför är vi absolut övertygade om att ert ordförandeskap kommer att vara lyhört för de angelägenheter och problem som rör integration. Anslutningsdatumet för två år sedan markerar i själva verket bara början. Vi måste fortsätta att kämpa för lika behandling, lika rättigheter inom EU och för samma standarder, eftersom det stora historiska arbetet med att återförena Europa och försöka komma i kapp trots allt är en lång process.
Detta framgår klart av debatten om tjänstedirektivet eller Litauens medlemskap i euroområdet, som ger en tydlig indikation på den rådande osäkerheten och, tyvärr, den misstro som visas gentemot de nya medlemmarna och den dubbelmoral som tillämpas. Därför är det mycket viktigt att vi, när vi talar om EU:s ytterligare utvidgning, inte får glömma att det även är vår uppgift att ta itu med effekterna av 2004 års utvidgning, den senaste och största utvidgningen hittills, samt att fokusera på EU:s kapacitet.
EU:s nyligen genomförda utvidgning i kombination med den senaste tidens händelser betonar hur viktigt det är att stärka det gemensamma Europas grundläggande demokratiska värderingar. För en kort tid sedan yttrade Martin Schulz hårda ord under kampanjen mot extremism, men vi kan inte bara tala ut om detta, vi kan faktiskt göra något åt det också. Bland era led har ni det socialistparti som nyligen vann valet i Slovakien, som har valt en partner vars huvudsakliga politiska budskap går ut på att gå till angrepp mot minoriteter, såsom ungrare, romer och homosexuella.
Detta borde fungera som en larmsignal i hela Europa. Det riktar också uppmärksamheten mot hur dåligt EU är på att försvara minoriteterna i hela Europa. Därför är det nödvändigt att göra framsteg med utformningen av verksamheten för den planerade byrån för mänskliga rättigheter under det finska ordförandeskapet. Finland, som för en föredömlig minoritetspolitik, måste visa oss vägen i denna fråga.
Under det finska ordförandeskapet markerar den 23 oktober den femtionde årsdagen för den revolution som ungarna, ett besläktat folk, involverades i. Nuförtiden talar vi ofta om att EU är i kris. Låt oss bidra till att förnya EU genom att hämta uppmuntran och styrka från en av 1900-talets viktigaste frihetskamper för att lösa de problem vi möter i dag. Jag önskar ordförandeskapet all framgång!
– Herr talman! Rådets ordförande! Kommissionens ordförande! Jag delar det finländska ordförandeskapets syn, dvs. att se globaliseringen som en utmaning. Jag tycker också det är bra att man har en balans mellan flexibilitet och social trygghet, säkerhet i förändring. Jag ser fram emot att tjänstedirektivet når en lösning under det finländska ordförandeskapet. Det kommer att bygga på parlamentets förslag, som just har denna balans mellan en ökad öppenhet och flexibilitet, men också trygghet på arbetsmarknaden och skydd för de offentliga tjänsterna.
Det finns en fråga som jag tycker att det finländska ordförandeskapet ska ta tag i. I parlamentets förslag och i förslaget från kommissionen och rådet finns inte bemanningsföretagen med. Samtidigt växer bemanningsföretagen i betydelse runt om i Europa. Det finns ett förslag från kommissionen om bemanningsföretagen. Vi har svarat på det, men det är blockerat i rådet. Nu är det tid att denna blockering upphör, så att vi får en överenskommelse och ett ramverk kring bemanningsföretagen. Där kan det finländska ordförandeskapet göra en insats.
Jag välkomnar att ni tar initiativ om arbetstidsdirektivet. Det handlar också om balans mellan hälsa och säkerhet – inte för långa arbetstider – och samtidigt flexibilitet. För att nå flexibilitet Vi i parlamentet är övertygade om att det inte behövs någon ”opt-out”. Det finns andra instrument för att gynna flexibiliteten. Jag ser fram emot lösningar på dessa områden och delar också Poul Nyrup Rasmussens åsikt att detta måste göras i samarbete med arbetsmarknadens parter.
– Herr talman, herr Vanhanen, mina damer och herrar! . Vi talar latin i Europa. Som romare och EU-medborgare tackar jag Finland för att ha bestämt sig för att inviga detta halvårslånga ordförandeskap för unionen även på latin.
För mig är detta emellertid något mer än bara ett formellt uttryck för tacksamhet. Detta beslut har en djup innebörd: den romanska civilisationen, arvtagare till den grekiska civilisationen, utgjorde Europas första centrala förenande faktor. Det latinska språket, den viktiga infrastrukturen, lagen, den enorma inre marknaden, och slutligen den augustianska freden var de grunder som kristendomen, som den sanna bron mellan västra och östra Europa, hämtade sina rötter från.
Valerio Massimo Manfredi, en framstående europeisk arkeolog och författare, skrev: ”Rom var framför allt ett stort ideal.” Med en omskrivning av dessa ord skulle vi kunna säga: ”EU är framför allt ett stort ideal.” Vi får inte ge upp när det gäller att förverkliga detta stora ideal, och vi måste förse EU med grundläggande lagstiftning som kommer att ge unionen möjlighet att bemöta de problem som våra 450 miljoner medborgare finner mest oroande: invandringen, säkerheten, konkurrensen med tillväxtländerna, energifrågan, gränsdragningen och skapandet av arbetstillfällen.
Rådsordföranden kommer att ha vårt stöd. Finland har den viktiga uppgiften att fortsätta Österrikes arbete och bana väg för det tyska ordförandeskapet nästa halvår, vilket kommer att bli avgörande för att slutligen upprätta det konstitutionsfördrag som EU behöver för att finnas närmare sina medborgare.
I Rom kommer vi att fira fördragens 50-årsdag. Låt oss, liksom dem som i forntiden var stolta och kände sig trygga i de garantier de fick från institutionerna när de blev romerska medborgare, se till att alla framtida EU-medborgare, var än i världen de kommer ifrån, också kan känna sig trygga och vara stolta över att leva i ett område där de mänskliga rättigheterna, freden, säkerheten och friheten garanteras och skyddas. Först då kommer vi att ha uppfyllt vår utmaning, och det stora idealet kommer att ha blivit verklighet.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det är med stort nöje som jag ansluter mig till de målsättningar som det finska ordförandeskapet har fastställt för de kommande sex månaderna.
Att omsätta ord i handling när det gäller konstitutionen och öka engagemanget i EU:s lagstiftning är nyckelfrågorna vid en tidpunkt när EU kämpar med en identitets- och en ledarskapskris. Därför är det särskilt viktigt att förstärka samarbetet om en gemensam östlig politik och en gemensam energipolitik. Frågan om diversifiering av energikällor och servisledningar är ytterst viktig för EU:s trygga energiförsörjning. Europeiska unionen måste fastställa en gemensam och enhetlig ståndpunkt om frågan om olje- och gasförsörjning. Man kan inte bara förutsätta att byggandet av en enda försörjningsledning från en enda leverantör innebär verklig diversifiering. Investeringar i förnybara energikällor och energibesparingar är nödvändiga, men detta kommer inte att vara tillräckligt för att täcka den ökade efterfrågan. EU måste bli politiskt och finansiellt involverat i projekt för att söka nya energikällor och föra en gemensam solidaritetsbaserad politik gentemot leverantörerna.
Jag fäster också stor vikt vid Finlands roll i utarbetandet av en gemensam östlig politik. Här bör förbindelserna med Ryssland kunna bidra till att finna den gyllene medelvägen för EU:s Rysslandspolitik. Jag ser även fram emot ett förbättrat och utvecklat samarbete med Ukraina, eftersom politiskt stöd till Kiev kommer att bidra till att befästa Ukrainas pro-europeiska politik. Det är även viktigt att ta upp frågan om Vitryssland i internationella forum och i diskussionerna med Ryssland.
Herr talman! Finland är bland annat känt för sin finska bastu. Jag hoppas att det finska ordförandeskapet kommer att ge oss samma känsla av friskhet och avkoppling i slutändan, som man får efter att ha tillbringat en timme eller två i en finsk bastu.
– Herr talman! Det finska ordförandeskapet kommer inte bara att vara ett övergångsordförandeskap, utan ett grundläggande ordförandeskap när det gäller EU:s viktigaste strategi, strategin för tillväxt och arbetstillfällen. Detta kommer att avgöra EU:s framtid, men man måste börja någonstans. I den reviderade Lissabonstrategin beslutade vi att vi måste börja med utveckling av forskning, innovation och teknik. Statsminister Vanhanen, vi kommer inte att kunna göra detta om vi inte inleder det sjunde ramprogrammet i tid. En gemensam ståndpunkt från Europeiska rådet behövs så tidigt som i juli för att parlamentet ska kunna börja arbeta med andrabehandlingen i september. Jag vädjar till statsminister Matti Vanhanen att se till att detta görs.
Det måste finnas ett konstant samarbete mellan rådet, kommissionen och parlamentet om vi ska kunna avsluta arbetet senast i november. Lika viktigt som det sjunde ramprogrammet är finansieringen av forskning och innovation från de nationella budgetarna. Jag stöder helt statsminister Vanhanens uttalande om detta. Vår största svaghet som européer är bristen på innovation. Jag anser att Europeiska tekniska institutet (ETI) kommer att kunna bidra till att vi kan komma till rätta med detta.
Vi har redan ett utmärkt europeiskt utbildningssystem, och vi behöver inte förnya det. Vi har tillräcklig forskning, men vi saknar innovation och den senaste tekniken, som är avgörande för tillväxt och sysselsättning och som är viktigt för vår strategi. Ett beslut om ETI är en viktig uppgift för det finska ordförandeskapet. Kunskapstriangeln – utbildning, forskning och innovation – är Finlands starkaste kort. Besluten om dessa frågor måste därför komma vid rätt tidpunkt. Vi önskar statsminister Vanhanen framgång.
– Herr talman! Jag tackar varmt statsminister Matti Vanhanen, som i sitt anförande klargjorde att han vill vinna över allmänheten till vår sida, främja EU:s utveckling och gå över till specifika åtgärder. Jag gratulerar honom till hans motto – det är ett valspråk för framtiden, och har mitt fulla stöd.
Vi vill ha specifika projekt, och tjänstedirektivet är ett sådant projekt. Matti Vanhanen har uttryckt en önskan om att slutföra tjänstedirektivet vid andrabehandlingen till hösten. Jag är säker på att vi kan lyckas med detta, eftersom ministerrådets beslut att införliva och vidareutveckla parlamentets grundläggande krav ger oss grunden för att kunna göra det. Jag är övertygad om att det säkert kommer att vara möjligt att nå en kompromiss om tjänstedirektivet under det finska ordförandeskapet. Jag skulle väldigt gärna vilja se detta.
Detta är ett uttryck för den gemensamma viljan att göra ett åtagande för en värdegemenskap inför allmänheten. Detta är trots allt vad vi vill nå – och Matti Vanhanen uttryckte detta mycket tydligt i sitt tal: vi vill utveckla värdegemenskapen, avgöra EU:s framtid och se till att vi inte bara har en fri inre marknad, däribland för tjänster, utan att det även finns respekt för de medborgerliga rättigheterna, arbetsrätt, sociallagstiftning, konsumentskydd och patientskydd. Detta är vad vi vill åstadkomma, och det är också det rätta sättet att verkligen se till att medborgarna säger ja till EU i framtiden. Detta skulle vara det bästa vi kan åstadkomma.
Den viktigaste frågan är konstitutionen för Europa, och detta är den bästa gåvan som Matti Vanhanen kan ge sig själv på hundraårsdagen för rösträtten i Finland.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Finland är det första ordförandeskapet sedan Europeiska unionens utvidgning den 1 maj 2004 som hör hemma vid Östersjöns kust, vilket utvidgningen med åtta länder naturligtvis har gjort till ett . Det finska ordförandeskapet har därför förutsättningar för att utveckla strategiska dimensioner som också är kopplade till den nordliga dimensionen, eftersom det även finns en icke-medlemsstat som gränsar till Östersjön, nämligen Ryssland. Finlands erfarenheter gör landet särskilt väl lämpat för att utveckla ytterst konstruktiva förbindelser i denna region, och detta omfattar även frågor som en trygg energiförsörjning. Vi sätter vårt hopp till Finland i denna fråga.
Min andra kommentar är att det finska ordförandeskapet, i samarbete med kommissionen, åtminstone måste göra de första försöken att nå en ny balans mellan utvidgningarna och Europeiska unionens kapacitet att klara av dem. Vi måste erbjuda framtidsutsikter till EU-medlemskap till många länder, men detta kan inte alltid innebära fullt medlemskap. Vi måste finna andra vägar – och i Barrosorapporten förklarar både Europeiska rådet och kommissionen att de har för avsikt att ta viktiga initiativ i denna fråga. Vi bör vänta till december och se hur långt vi kan komma med denna diskussion.
För det tredje har historien visat att EU endast står starkt när vi har ett gemenskapens Europa, eftersom det är endast då vi är i stånd att handla, och vi endast då visar kontinuitet. Det är därför det är särskilt nödvändigt att det utvidgade EU tar itu med frågan om konstitutionsfördraget.
Jag är tacksam mot rådsordföranden för att han engagerar sig i ratificeringen av konstitutionsfördraget. Detta överensstämmer med det efterföljande tyska ordförandeskapets ståndpunkt, vilket i sin tur innebär att det bör finnas ett konstruktivt samarbete om att utarbeta den förklaring som Tyskland ska göra vid slutet av sitt ordförandeskap. Jag anser att jag även kan säga att detta bör vara alla gemenskapsinstitutioners ståndpunkt, för att konstitutionsfördraget – och vi måste vara mycket mer fantasifulla när det gäller det – ska kunna träda i kraft 2009. Att bara plocka de bästa russinen ur kakan kommer inte att vara oss till någon hjälp här, eftersom detta skulle skada det tillvägagångssätt som vi måste välja för att tydligt förklara för allmänheten varför vi behöver ett konstitutionsfördrag – vilket ger allmänheten fler rättigheter och medför ökad insyn. Vi behöver inte bara ett fungerande EU, utan också ett EU med demokrati och insyn. Därför är konstitutionsfördraget så viktigt.
– Herr talman, herr Vanhanen, mina damer och herrar! Herr Vanhanen, i ert anförande nämnde ni, precis som kommissionens ordförande José Manuel Barroso, att det är nödvändigt att främja ett EU som visar resultat för att återvinna medborgarnas förtroende, naturligtvis utan att skapa några motsättningar mellan detta resultatbaserade EU och värdegemenskapen och konstitutionen.
När det gäller arbetsuppdelningen i parlamentet tillhör jag, som föredragande för Reach, den kategori av sherpas som arbetar för att leverera resultat, som min kollega Evelyne Gebhardt. Av den anledningen välkomnar jag varmt att ni har tagit med slutförandet av lagstiftningsprocessen om Reach bland era prioriteringar, och att ni har gjort detta genom att placera denna fråga i kapitlet om ”konkurrenskraft”.
Huvudsyftet med Reach är naturligtvis att skydda människors hälsa och miljön, men Reach är också ett kraftfullt incitament för innovation. I detta avseende har både rådet och parlamentet presterat ett alldeles utmärkt resultat under de år av arbete vi har bakom oss, eftersom de i stor utsträckning har sammanjämkat sina ståndpunkter och har gjort detta instrument mycket mer användbart, och även har gjort detta i en insats för att öka innovationen.
Jag är övertygad om att en överenskommelse i andrabehandlingen kommer att bli möjlig under ert ordförandeskap. Båda lagstiftarna måste dock göra framsteg. Ett litet framsteg, eftersom det redan har funnits stor enighet, men det krävs fortfarande framsteg. Jag säger detta till er eftersom det kommer att finnas personer som kommer att råda er att inta en fast hållning och inte göra några eftergifter. För min del är jag dock villig att göra framsteg, och jag är övertygad om att ni också kommer att vilja göra detta.
– Herr talman! Herr statsminister! Herr kommissionsordförande! Som företrädare för inte bara ett grannland, utan också ett broderland vill jag gärna säga att jag känner stolthet och förväntan inför det finländska ordförandeskapet. Vi har i allra högsta grad en gemensam historia och en gemensam geografi, men också en gemensam nutid. Vi blev tillsammans medlemmar i Europeiska unionen och räknas fortfarande till de nya medlemmarna, med den fräschör som detta kan innebära. Vi har fått uppleva hur utvidgningen av Europeiska unionen under de senaste åren totalt har förändrat vår värld tack vare det europeiska samarbetet, där Östersjön idag i allra högsta grad är ett hav som binder länder samman.
Vi har ett internationaliserat näringsliv som visar oss att detta är en förutsättning för välstånd och arbete, inte ett hot mot vår välfärd. Vi har ett näringsliv som alltmer växer samman. Vi samarbetar också om en gemensam ”battle group” som är den enda som förenar små länder tillsammans. Finland är också ett exempel för oss andra som ställer stora krav på ert ordförandeskap. Det gäller den finländska energipolitiken, där ni kan förena ökad konkurrenskraft och minskat beroende till omvärlden med större hänsyn till miljön och Kyotomålen.
Det gäller Finlands unika förmåga att hantera samvaron med Ryssland som gör att detta ordförandeskap har en möjlighet att lägga grunden för en solid Rysslandspolitik för hela Europeiska unionen. Det gäller våra erfarenheter av utvidgningen som ställer krav på att Finland med bestämdhet och målmedvetenhet för frågan om en fortsatt utvidgning framåt med tydliga krav men också ett tydligt mål, bland annat med sikte på att Turkiet ska kunna bli medlem. Det gäller också självfallet att med den öppenhet och målmedvetenhet som präglar Finland se till att göra Europeiska unionen till ett samarbete som är öppet, transparent och lättillgängligt för dess medborgare. Jag önskar er all lycka till. Kraven är stora på grund av att föredömet är tydligt.
– Herr talman! Många här i parlamentet anser att unionens trovärdighet i folkets ögon måste förbättras. Av detta skäl vill Finland under sitt ordförandeskap se förtroendeingivande agerande som betyder något för människornas vardagsliv.
Folket har rätt att förvänta sig att det gränsöverskridande samarbetet ska genomföras i alla livsaspekter, till exempel när det gäller kampen mot brottsligheten, och inte bara den inre marknaden. Brottslingar rör sig fritt mellan ett land till ett annat och har kontaktnät över gränserna. Medlemsstaternas polismyndigheter misslyckas däremot med att hålla kontakt med varandra och saknar ömsesidigt förtroende. Brottslingarna har alltför stort försprång. Därför behöver Finland stöd från de andra medlemsstaterna och Europaparlamentet i arbetet med att förbättra beslutsprocessen inom rättsliga och inrikes frågor.
– Herr talman! Jag instämmer, herr statsminister, i tanken om ett EU som visar resultat. För många människor är kriget något som skedde för mycket länge sedan, och de tar freden för given. Europeiska unionen måste därför vinna medborgarnas förtroende genom att åstadkomma påtagliga resultat när det gäller dagens problem. Jag skulle därför vilja att ert ordförandeskap når större framgångar, bättre resultat.
EU måste vara till hjälp för att hantera transnationella hot, såsom terrorism och organiserad brottslighet, och lugna medborgarnas farhågor om globaliseringen. EU måste också bidra till att hantera migrationsströmmarna på lämpligt sätt, bland annat när det gäller effektiv bekämpning av olaglig invandring. Detta är en dramatisk och aktuell fråga i mitt land – ni har nämnt fallet med Kanarieöarna – och i andra länder i södra Europa. Den olagliga invandringen leder till stort lidande och dödsoffer.
Jag hoppas därför att detta problem kommer att prioriteras under denna sexmånadersperiod, och inte bara Ryssland och energin. Jag anser att det är mycket lämpligt att Finland tar över ordförandeskapet nu och att det bör göra framsteg med frågan om en europeisk invandringspolitik. Europeiska rådet i Tammerfors utgör en historisk milstolpe i byggandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Herr talman! I slutsatserna från Europeiska rådet i Sevilla och Thessaloniki förklarade man att frågan om migrationsströmmar skulle prioriteras i Europeiska unionens förbindelser med tredjeländer. Jag anser att detta är en grundläggande faktor i det tillvägagångssätt som vi bör välja.
Unionen måste kräva att ursprungs- och transitländerna samarbetar nära för att bekämpa det drama som den olagliga invandringen utgör, och att de samarbetar om en ordnad hantering av dessa strömmar. Unionen måste hjälpa dem att inrätta bättre gränskontroller och förbättra övervakningen och bekämpa maffiorna effektivare. Detta bör vi göra i våra egna länder också, till exempel genom att få slut på ensidiga legaliseringsåtgärder och förbättra de materiella och de mänskliga resurserna vid våra gränser.
Det krävs även medel, och jag beklagar att endast 50 cent av varje 100 euro som budgeteras i budgetramen anslås till invandringsfrågor.
Avslutningsvis vill jag kort nämna en av ert ordförandeskaps prioriteringar: utvidgningen. Denna sexmånadersperiod kommer att bli den sista etappen i Rumäniens och Bulgariens ansträngningar för att ansluta sig till unionen den 1 januari 2007. Detta är det gemensamma mål som vi alla delar, och jag hoppas att kommissionen kommer att bekräfta detta datum i den rapport som den kommer att lägga fram i början av hösten.
– Herr talman, herr statsminister, herr kommissionsordförande! Jag har tre kommentarer.
Den första kommentaren gäller ordförandeskapet. Ordförandeskapet behöver tre saker för att lyckas. För det första måste det vara väl förberett. Finländarna har återigen förberett sig beundransvärt väl. För det andra måste det vara objektivt. Vi behöver också lite tur med dagordningen, och jag tror att vi har lite tur med den.
Den andra punkten handlar om insyn. Jag har ett konkret förslag för toppmötet i Lahtis. Jag föreslår att de tre första uttalandena, ert och kommissionsordförandens uttalande och uttalandet från Europaparlamentets talman, filmas och visas öppet för oss.
Jag vill ta den tredje och sista punkten på engelska för att se till att den går fram: den har att göra med konkurrenskraft och fotboll.
Det finns ett intressant samband. I världsmästerskapet gäller att ju mer konkurrenskraftig man är i fotboll, desto mindre konkurrenskraftig är man kanske inom ekonomin, ju mer konkurrenskraftig man är inom ekonomin, desto mindre konkurrenskraftig är man i fotboll. Mitt förslag till statsminister Matti Vanhanen inför EM 2008 är: var snäll och bevara den finska ekonomins konkurrenskraft och hjälp vårt lag igenom till EM 2008 också. Dessa två saker kan gå hand i hand.
Jag önskar ordförandeskapet lycka till.
– Herr talman! Jag höll diplomatiskt tyst när diskussionen kom in på fotbollen. Vår uppgift, rådets, parlamentets och kommissionens uppgift, är att se till att världens fyra – eller helst 25 – bästa nationer är europeiska: detta är vårt gemensamma ansvar.
Jag instämmer i många av era bedömningar och åsikter om mitt tal och mitt sätt att presentera ämnet. Jag är kanske något tjänstemannamässig, och det kan mycket väl vara så att jag har en benägenhet att göra upp listor, men jag har inte för avsikt att ändra min stil. Jag vet att jag inte kommer att komma undan med retorik med knappast någon av er, och jag kommer inte ens att försöka. Likväl har denna debatt visat att det finns mycket passionerade åsikter om många av dessa europeiska frågor, och det kanske kommer att vara nödvändigt att hålla huvudet kallt för att sammanjämka alla dessa åsikter. Detta är nog en bättre lösning än knastertorr retorik.
Härvidlag har jag fått väldigt många goda råd och vägledning. Jag kan inte kommentera allas anföranden. Jag vill dock börja med Gary Titleys anförande, eftersom han är ett slags gudfader för oss. För en tid sedan utarbetade han en rapport om det finska ordförandeskapet, och han var den förste ledamoten av Europaparlamentet som jag kort gjorde bekantskap med när vi deltog i samma kommitté som gemensamt inrättats av den finska riksdagen och Europaparlamentet. Han gav mig några goda råd: handling, handling och åter handling. Förhoppningsvis kommer han också att beskriva det finska ordförandeskapet på detta sätt.
Hans-Gert Poettering kom med den lämpliga kommentaren att ordförandeskapen bildar en sexmånaderskedja. Det är följaktligen även normalt att samma frågor som ni har hört många gånger kommer att finnas med på det finska ordförandeskapets dagordning. Om jag minns rätt klagade en av er på detta. Denna kedja är nödvändig. Ni sitter i Europaparlamentet i fem år. Kommissionen sitter i sex år. Det finns en naturlig långsiktig aspekt för allt detta bland er. För rådet måste den långsiktiga aspekten skapas genom ömsesidigt samarbete mellan ordförandeskapen, eftersom vi behöver kontinuitet. Vi måste lägga vår energi på detta.
Det krävs att alla är involverade under femtioårsjubileet och förklaringen nästa vår, och jag välkomnar de förslag som har lagts fram här under sammanträdet. Jag instämmer i Martin Schulz’ kraftfullt uttryckta åsikt att unionen behöver verktyg som vi kan använda för att bemöta de utmaningar som är viktiga för oss. På hans kommentarer om behovet av utvidgning och ett nytt fördrag svarar jag att det inte finns den allra minsta meningsskiljaktighet mellan kommissionens ordförande José Manuel Barroso och mig själv. Som det är nu har vi mekanismerna för utvidgningen, men alla vet att det sunda förnuftet säger att vi också behöver ett nytt fördrag, åtminstone på längre sikt. Jag tackar Martin Schulz och Graham Watson för deras stöd och för de fasta men nyttiga påtryckningar som ni har utövat för att vi ska kunna göra framsteg i beslutsfattandet inom ramen för den tredje pelaren.
Daniel Marc Cohn-Bendit kritiserade mig för att jag inte tog upp frågan om laglig invandring. Detta är en viktig punkt i vårt program, och jag nämnde den. Jag nämnde den i samband med faktorer som har att göra med EU:s framgång. Vi behöver även laglig invandring för att EU ska lyckas. Den utgör en väg mot EU:s framgång i den globala konkurrensen i framtiden.
Esko Seppänen kritiserade Finlands målsättning att ratificera konstitutionen, och sa att vi inte respekterar resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det gör vi sannerligen, men vi respekterar också Finlands rätt att inta en egen ståndpunkt om det förhandlade fördraget, denna brett baserade kompromiss som nåddes tidigare.
Vi har också rätt att ge uttryck för våra åsikter om den, och detta gör vi med hänvisning till vår egen konstitution, och de frågor som tas upp och de ratificeringsförfaranden som fastställs i den.
Brian Crowley nämnde särskilt nya energikällor, och jag håller fullständigt med om det han sa i sitt anförande.
Nigel Farage sa att en gemensam asylpolitik i EU är en skrattretande tanke. Det är den inte. Tvärtom, vi behöver en gemensam asylpolitik. Det är exakt vad EU behöver, vilket gäller många saker som är av central vikt för de inre och rättsliga frågorna.
Det är just när det gäller dessa frågor som vi behöver ett område med frihet och rättvisa. Vi behöver gemensamma standarder och gemensamma bestämmelser, och vi är i mycket stort behov av gemensamt agerande enligt samma linjer. Vi behöver både samarbete mellan våra länder och ett tydligt mandat för Europeiska unionen.
Reino Paasilinna tog upp den känsliga frågan om huruvida energipolitiken utgör ett vapen för en del i världen. Denna fråga tas upp mycket ofta. Vårt svar är att energipolitiken inte ska användas som ett vapen i den globala politiken. EU:s linje bör tvärtom vara att energipolitiken är en normal del av verksamheten. Den måste vara affärsbaserad, bör helt klart fungera åt båda håll, och alla berörda parter ska ha samma rättigheter. Den måste bygga på långsiktiga och tillförlitliga avtal och marknadspriser. På så sätt kan vi dra nytta av varandra i vårt agerande. Energipolitiken mellan EU och Ryssland i synnerhet ingår i ett strategiskt partnerskap. Ryssland behöver EU:s teknik och även de pengar vi spenderar, och vi behöver rysk energi. Detta partnerskap kan bidra till att förbättra både EU:s och Rysslands framgångar globalt sett.
Anneli Jäätteenmäki nämnde särskilt öppenheten, och jag instämmer fullständigt i hennes kommentar om att den viktigaste aspekten av detta är allmänhetens tillgång till handlingar. Vi räknar med att kommissionen kommer utarbeta ett dokument om översynen av en gemenskapsförordning om insyn, och vi kommer att föra fram detta som ett diskussionstema i rådet under vårt ordförandeskap.
Allt som har sagts om frågan om klimatförändringar under debatten, inklusive det som Satu Hassi sa, kommer dessutom att beaktas.
Timothy Kirkhope betonade vikten av att utvärdera effekterna av lagstiftningen. Detta är också en grundläggande del av politiken för bättre lagstiftning. Detta kommer att vara kommissionens, rådets och parlamentets ansvar: alla institutioner som deltar i det lagstiftande arbetet. Vi måste betrakta vårt lagstiftningsarbete som en grund för konsekvensanalyser. Som jag sa i mitt anförande har detta både samband med effekterna på vår konkurrenskraft och miljön och effekterna på den sociala välfärden. Detta måste ingå i den normala lagstiftningsprocessen.
Hannes Swobodas anförande om Turkietfrågan var klokt. Jag stöder fullständigt det som kommissionsordföranden José Manuel Barroso uppmärksammade när det gäller förhandlingarna med Turkiet i sitt anförande.
Tobias Pflüger beskrev Finland som neutralt. Jag måste rätta honom i detta. Finland är medlem i EU. Vi var en gång ett politiskt neutralt land, under järnridåns tid. Nu är vi medlemmar i unionen, vi ingår i denna värdegemenskap, som har en gemensam politik, och dessutom en gemensam utrikespolitik.
Han kritiserade det faktum att vi leder in unionen på militära insatser och nämnde, som ett exempel, den operation vi har inlett i Demokratiska republiken Kongo. Detta handlar enbart om att se till att valet är demokratiskt. Det är exakt dessa slags uppgifter som unionen bör delta i. Det ger starkt stöd till de grundläggande värderingar som vår existens är beroende av.
Poul Nyrup Rasmussen nämnde det extra sociala toppmöte som vi kommer att hålla, och att folket, i valet mellan flexibilitet och säkerhet, måste känna att de är trygga. Detta kommer att bli en spännande uppgift när vi inför reformer. När vi bemöter globaliseringens utmaningar måste vi kunna genomföra reformer på ett sådant sätt att vi även är världsledande i ekonomi och sysselsättning, men detta måste ske på ett sådant sätt att folket har förtroende för det. I detta avseende har arbetsmarknadens parter en särskilt viktig funktion att fylla. Vid detta toppmöte har vi för avsikt att tala lite om den konsensusmodell som Finland, för sin del, har tillämpat med viss framgång för att nå vissa slags resultat.
I detta avseende kommer jag slutligen att besvara Edite Estrelas fråga om jämställdhet. Frågan om att införa en förordning om inrättande av ett institut för jämställdhet övervägs för närvarande. Förhoppningsvis kommer vi att nå resultat där. Under vårt ordförandeskap kommer vi likaså att rikta uppmärksamheten på frågor som handel med och våld mot kvinnor.
Jerzy Buzek nämnde det som i själva verket är den viktigaste av det finska ordförandeskapets prioriteringar: innovationspolitiken. Det sjunde ramprogrammet är en viktig beståndsdel i detta. Europeiska tekniska institutet är ett viktigt initiativ, och det måste finnas en lämplig struktur för detta. Generellt sett kommer ni under denna sexmånadersperiod emellertid få höra uttrycket innovationspolitik gång på gång. Det är det budskap som vi vill slå på trumman för i unionen. Dessutom, om det finns något som jag hoppas att det finska ordförandeskapet kommer att bli ihågkommet för, kommer det att vara att vi aldrig slutade tala om innovationspolitik och hur viktig den är. I själva verket gav Jerzy Buzek en mycket åskådlig beskrivning av det slags faktorer som innovationspolitiken bör innehålla.
När det gäller Elmar Broks anförande om vikten av Östersjöregionen, måste jag påminna er om att det nu är ett gemensamt hav. Det gladde mig att lyssna till det ni hade att säga, och vi har för avsikt att se till att Östersjöfrågan är en aktuell fråga. De framsteg vi gör med den nordliga dimensionen är tillräckliga för att ge oss de verktyg som vi behöver för att förbättra situationen även när det gäller Östersjön.
Till Gunnar Hökmark från Sverige kan jag bara säga att Finland och Sverige var samma land i 700 år, och om några år kommer vi att fira att vi gick skilda vägar. Under de senaste 11 åren har vi däremot varit del av samma gemenskap inom ramen för unionen, och vi har ett mycket nära partnerskap.
Jag vill gärna avsluta med en kommentar om Francisco José Millán Mons anförande om situationen på Kanarieöarna. Förhoppningsvis finns det något symboliskt med att Finland, det nordligaste landet i unionen, till och med har velat sända en gränspatrull och ett bevakningsflygplan till Kanarieöarna för att hjälpa och visa solidaritet, och för att visa att de problem som vi har i de olika delarna av EU, även när det gäller den olagliga invandringen, delas av oss alla. Vi måste visa solidaritet inom unionen. Dessa frågor är gemensamma för oss alla. Jag skulle också vilja att det finska ordförandeskapet agerar i en sådan anda i unionen under de kommande sex månaderna.
Tack, herr talman, för möjligheten att tala här i parlamentet, och jag hoppas att vi kommer att åtnjuta det mest givande samarbete med parlamentet, dess utskott och politiska grupper under de närmaste sex månaderna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att alla de viktiga punkterna redan har tagits upp, men vill gärna betona ett par punkter, och särskilt gå tillbaka till de frågor som togs upp under debatten.
För det första är vi mycket positivt inställda till det synsätt som omnämns som ”EU ska visa resultat”, men jag vill klargöra att detta resultatinriktade EU inte är något alternativ till värdegemenskapen, utan tvärtom är verktyget för att stärka anslutningen till dessa värderingar. Det handlar om att ta två vägar samtidigt, och att var och en av dessa vägar kan förstärka den andra. Vår vision av ett EU som stöder verkliga projekt bygger i högsta grad på tanken att vi behöver förstärka de förutsättningar som krävs för att skapa ett EU med en dimension av social sammanhållning och rättvisa, ett EU med en politisk vision, ett EU som är villigt att använda sin auktoritet för att utöva sitt inflytande och främja sina värderingar i hela världen. Därför anser vi att det är viktigt att följa båda dessa vägar samtidigt.
För att besvara den fråga som ställdes till mig om sambandet mellan utvidgningen och en konstitutionell reform har jag sagt många gånger att Nice inte är tillräckligt. I ett utvidgat EU – och vi befinner oss redan i ett utvidgat EU – måste vi reformera institutionerna för att göra dem effektivare och mer demokratiska, och förbättra samordningen av EU:s agerande i världen.
Dessutom var det konstitutionsfördrag som förhandlades fram mellan medlemsstaterna redan utformat för ett EU med 25 medlemsstater, vilket ytterligare förstärker tanken att ett EU med 27 eller fler medlemsstater kommer att behöva en institutionell reform. Detta är helt klart kommissionens inställning.
När det gäller detta ordförandeskaps specifika prioriteringar vill jag gärna betona något som framgår mycket tydligt av debatten: den tonvikt som läggs vid innovation. Vi anser att toppmötet i Lahtis kan bli ett stort ögonblick för EU om stats- och regeringscheferna faktiskt kan enas om att åstadkomma konkreta resultat inom ramen för innovationsdagordningen. Som flera av er betonade här i dag har EU många utmärkta universitet och forskningsinstitutioner, men vi saknar kapaciteten att omsätta all denna verksamhet till mer konkreta resultat för vår kontinents ekonomi och konkurrenskraft. Vi måste följaktligen förbättra kopplingen mellan kunskap, vetenskap och forskning å ena sidan, och konkreta resultat å den andra sidan, och innovationen är nyckeln till detta. Finland kan utnyttja sin avsevärda erfarenhet och sin särskilda auktoritet för att bidra till att nå konkreta resultat.
Ett annat område där våra åtgärder kommer att bedömas under de närmaste sex månaderna är området med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna debatt har klargjort att det finns ett brett stöd för att göra mer även på gemenskapsnivå. Det finns naturligtvis en mellanstatlig dimension – vi kan göra mer när det gäller samarbetet mellan regeringarna – men vi behöver också en gemenskapsdimension inom vissa områden, till exempel inom hanteringen av både laglig och olaglig invandring. De problem som några av våra medlemsstater, såsom Spanien, för närvarande upplever är inte bara deras problem, utan är gemensamma för hela EU. Under dessa omständigheter står det klart att vi inte kan skilja mellan den lagliga och den olagliga invandringen, och att vi behöver en EU-taktik på detta område.
När det gäller denna fråga anser jag att vi alla – det finska ordförandeskapet, medlemsstaterna och vi – i slutet av dessa sex månader kommer att bedömas utifrån vår vilja att, på grundval av det befintliga fördraget, åstadkomma bättre resultat på området för säkerhet och rättvisa, vilket naturligtvis även omfattar invandringsfrågan.
En annan fråga som parlamentet betraktar som ytterst viktig, och som även är en prioritering för det finska ordförandeskapet, är energifrågan, och inom detta område måste vi mycket tydligt klargöra våra avsikter, särskilt med avseende på förbindelserna med Ryssland.
För det första är vi positivt inställda till ett konstruktivt partnerskap med Ryssland i energifrågorna, men vi föreslår inte bara att vi ska utveckla goda förbindelser med Ryssland, utan även diversifiering, vilket klart framgick av den strategirapport som kommissionen har utarbetat. Lösningen på EU:s energiproblem är diversifiering: diversifiering av ursprungslandet, leverantörslandet och transitlandet, och även diversifiering av våra energikällor, särskilt genom att öka investeringarna i förnybar energi. Så lösningen för energin är att diversifiera, och inte låsa in oss själva i förbindelser med en enda partner, hur viktig denna partner än kan vara.
För det andra, och fortfarande med avseende på Ryssland, måste vi tala klarspråk: i det förhandlingsmandat som vi lade fram inför rådet när det gäller våra förbindelser med Ryssland är första punkten på listan inte energi, eller ens handel – nej, den första frågan handlar om mänskliga rättigheter, respekt för demokratin och för rättsstatsprincipen. Detta är den nödvändiga förutsättningen för att utveckla ett särskilt partnerskap med ett land som vi naturligtvis vill bygga upp en förbindelse med, och som också vill bygga upp förbindelser med oss.
Avslutningsvis vill jag gärna säga något om den kontinuitet som Matti Vanhanen uttryckte sig så vältaligt om. Det är sant att vi, Europaparlamentet, kommissionen och de olika ordförandeskapen var och en har en specifik avsikt, men ibland finns det ett problem med kontinuitet över tiden, vilket även identifierades under förhandlingarna om konstitutionsfördraget. Jag anser att vi börjar göra framsteg inom detta område, vilket det österrikiska ordförandeskapet visade. Ordförandeskapen står alla i förbindelse med varandra, och detta är ett mycket positivt tecken på att den konstitutionella frågan om att bevilja ett mandat tydligt har tagits upp. I denna fråga stöder jag det praktiska tillvägagångssättet som bygger på resultat, och även det konstruktiva tillvägagångssätt som det finska ordförandeskapet har valt.
Mina damer och herrar! När vi talade om att EU ska visa resultat, visste vi inte att fotbollen så snart skulle visa Europas förmåga att prestera det bästa resultatmässigt sett. En del av er gav efter för frestelsen att använda fotbolls-VM för att visa att vi kan vara stolta över våra resultat även inom detta område, men jag anser att vi, vilket ni också har betonat, när det handlar om ekonomi och konkurrenskraft, har vår konkurrenskraftsbaserade modell och våra värderingar, och därför kan och måste vi åstadkomma fler resultat. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna göra detta under det finska ordförandeskapet.
– Debatten är avslutad.
– Trots en lätt nordisk touche här och där betonar det finska ordförandeskapet inriktningen på EU:s gamla, återkommande teman, med tonvikt på slutförande av den inre marknaden, avreglering av marknaden för tjänster, konkurrens, och den väl upptrampade vägen med Bolkesteindirektivet, med andra ord arbetsgivarorganisationernas prioriteringar, med den europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen Unice vid rodret. De sociala aspekterna kommer att påverkas negativt av avregleringspolitiken, och genom fördjupandet av den inre marknaden för tjänster behandlas de fortfarande som om de vore av underordnad betydelse.
Dessutom, och frånsett detta stänk av nordisk anstrykning och landets förbindelser med Ryssland, dess nära granne, har betoningen placerats på militarisering, och man har valt alternativet med interventioner i krissituationer, i stället för än en politik som är oberoende av Förenta staternas utrikespolitik. Ordförandeskapet har faktiskt lovat att lägga tonvikten på ingripanden i rättsliga och inrikes frågor, vilket, med tanke på kommissionens dagordning, understryker våra farhågor när det gäller utvecklingen av en invandringspolitik med ”fästning Europa”.
Vi förväntar oss mycket lite av detta ordförandeskap och är inte beredda att hellre fria än fälla, eftersom vi motsätter oss det mesta av dess politik.
– Under sin period ställdes det österrikiska ordförandeskapet inför några verkliga utmaningar, och nu måste även Helsingfors bemöta några av dessa aspekter. En aspekt som med rätta intar en framträdande plats bland dessa utmaningar är konstitutionsfördragets framtid, som kräver mer samråd och en högre profil.
Jag vill välkomna Finlands initiativ, som omfattar bättre lagstiftning, förutom beaktande av proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna. Vi bör fatta nya beslut och även aktualisera de gamla besluten, med hänsyn till de ekonomiska och miljömässiga, men främst de sociala, aspekterna.
Jag håller med ordförande José Manuel Barroso när han säger att den känsla av balans som finländarna har kan ge EU:s stormiga politiska klimat en viss harmoni genom att garantera ett tillfälle att främja Europeiska unionens politik för innovation. Att öka forskarnas och de studerandes rörlighet samt befästa det europeiska kunnandet är grundläggande faktorer för detta framåtskridande.
Det är redan ytterst viktigt att EU-medborgarna känner till EU:s institutionella system, hur det fungerar, och att de är förtrogna med de beslut som påverkar deras liv. Därför applåderar jag starkt det finska ordförandeskapets ambition att skapa ett EU som stöder samarbete inom EU-institutionerna och kommunicerar mer effektivt med sina medborgare. Jag samtycker även till reglerande nationella vetorätter för att göra genomförandet mer effektivt.
Jag stöder Helsingfors’ politik för mänskliga rättigheter, där de betonar behovet av att inta ett gemensamt synsätt för att försvara de mänskliga och de grundläggande civila friheterna. Jag anser att det är viktigt att ha ett gemensamt tillvägagångssätt för att förhindra olaglig invandring, särskilt människohandel och utnyttjande av arbetstagare.
Det enda sättet för Europeiska unionen att bemöta globaliseringens ökande utmaningar är att befästa EU:s demokratier och skapa en välstrukturerad socialpolitik.
– Mina damer och herrar! Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Palestina.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Som vi alla mycket väl känner till utvecklades situationen dramatiskt i Palestina förra veckan. Vi har alla spänt följt tillfångatagandet av en israelisk soldat och den påföljande israeliska operationen. Vi har också varit oroade över den fortsatta beskjutningen med Qassamraketer mot Israel från Gaza. Eftersom läget i regionen fortfarande är mycket allvarligt vill jag i detta första anförande i Europaparlamentet inrikta mig på att uttrycka EU:s synpunkter på den rådande krisen.
Jag vill redan från början upplysa om att den finske utrikesministern Erkki Tuomioja diskuterade situationen i regionen med den israeliske utrikesministern Tzipi Livni i Helsingfors i går. Erkki Tuomioja hade också telefonkontakt med Palestinas president Mahmoud Abbas och den egyptiske utrikesministern Aboul Gheit. EU:s särskilde representant, Marc Otte, har också varit i regionen denna vecka och har varit i kontakt med flera olika parter.
Det är viktigt att palestinierna släpper den tillfångatagne israeliske soldaten omedelbart. Den palestinska förvaltningen måste också stoppa det fortsatta våldsamma angreppet med Qassamraketer mot Israel från Gaza. Israel för sin del måste upphöra med sin militära operation. Unionens fasta linje är att alla aktioner som strider mot internationell rätt måste upphöra. Vi bör också påpeka att vi inte kan godta oproportionerliga åtgärder eller åtgärder som straffar hela befolkningen.
Vi i unionen är särskilt oroade över civilbefolkningens lidande. Det är viktigt att påpeka att det är båda parters plikt att skydda civilbefolkningen. Vi vet också att den humanitära situationen i regionen var problematisk redan tidigare, och att civilbefolkningen kommer att lida ännu mer nu när infrastruktur förstörs, såsom kraftverket i Gaza. Detta ledde inte bara till problem med elförsörjningen, utan också med vattenförsörjningen och avloppsnäten. Även sjukhusen drabbas till exempel av konsekvenserna av bombningen av kraftverket. Vi fördömer även Israels attacker mot den palestinska förvaltningens infrastruktur. I detta sammanhang måste det klargöras att Europeiska unionen inte automatiskt kommer att agera kassör när återuppbyggandet inleds.
Vi kan inte heller godta att Israel har häktat ett stort antal palestinska ministrar och parlamentsledamöter. De måste friges, eller åtminstone garanteras en rättvis rättegång.
Det som kvartetten formellt har fastställt som sina krav när det gäller den Hamasledda palestinska regeringen står fortfarande fast. Den palestinska regeringen måste erkänna följande principer: icke-våld, erkännande av Israels rätt att existera, och uppfyllande av befintliga överenskommelser och skyldigheter.
I samband med detta vill jag nämna den överenskommelse som har nåtts mellan Hamas och Fatah, och som bygger på ”fångdokumentet”. I en situation där de dåliga förbindelserna mellan Fatah och Hamas tycktes nå ett akut skede som hotade freden, var det ett steg i rätt riktning att de lyckades nå en överenskommelse på detta sätt, även om det än så länge inte betyder att EU:s och kvartettens villkor uppfylls på lämpligt sätt.
Hur ska vi ta oss igenom den nuvarande krisen? Europeiska unionen betonar att krisen endast kan lösas genom diskussioner. När det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna var det ett lovande drag att Israels premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas träffades för två veckor sedan. Det var också lovande att de beslutade att sammanträffa snart igen. En snabb återgång till denna väg, att hålla kontakten och förhandla, är mycket viktig. Endast en förhandlingslösning kan leda till en permanent och varaktig fred.
Även om möjligheterna att inleda en fredsprocess återigen tycks vara mycket små under de rådande omständigheterna måste tanken på en tvåstatsmodell hållas levande. Vapen och ensidigt agerande kommer inte att leda till fred. Europeiska unionen och Finland, som det land som innehar ordförandeskapet, är engagerade i arbetet med att hjälpa båda sidor att nå en fredsuppgörelse.
. – Herr talman! Vi är alla oerhört oroade av händelseutvecklingen i de palestinska områdena. Detta är mycket oroande tider: osäkerheten, våldet mellan olika fraktioner, Qassamraketerna, beskjutningarna. Attacken av militanta palestinska fraktioner i Karem Shalom och bortförandet av den israeliska soldaten, följt av det plötsliga angreppet på Gaza av israelisk militär, signalerar en mycket oroande upptrappning.
I sitt uttalande förra veckan fördömde Europeiska unionen i starka ordalag dessa gärningar, och vi har just hört det som rådsordföranden har sagt. Förra veckan uppmanade jag båda sidor att ta ett steg tillbaka, för att visa återhållsamhet. Nu upprepar jag denna uppmaning. Alla sidor måste tänka på sitt ansvar oerhört noga. Alla parter måste avstå från alla åtgärder som bryter mot internationell rätt, och vi måste insistera på att den palestinska ledningen gör allt i sin makt för att få ett slut på våldet och terroristverksamheten. Europeiska unionen har uppmanat till ett omedelbart och ovillkorligt frisläppande av korpral Gilad Shalit. Detta agerande gör det bara värre för det palestinska folket, vilket vi nu ser.
Men vi måste också se till att israelerna agerar förståndigt. Vi förstår deras ilska, men det bästa sättet att ta itu med det som är allra mest angeläget är att använda diplomati, inte att förstöra livsnödvändig infrastruktur, arrestera ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet eller beskjuta premiärministerns kontor.
De senaste händelserna har förvärrat situationen för den palestinska befolkningen avsevärt, och det är, måste jag säga, en källa till både sorg och djup frustration för oss. Skadegörelsen på Gazas enda elverk har lett till att hundratusentals palestinier saknar el och skulle kunna få allvarliga humanitära följder.
Allt måste göras för att förhindra att den humanitära situationen förvärras ytterligare. Israel har förstått sitt ansvar för det palestinska folkets välbefinnande, och en omedelbar åtgärd måste bli återinförandet av elektricitet till de palestinska områdena. Båda sidor måste backa tillbaka från ruinens brant innan detta utvecklas till en kris som ingen av dem kan kontrollera.
Vi måste göra allt vi kan för att undvika en oacceptabel ekonomisk och humanitär situation i de palestinska områdena. Till och med före de senaste händelserna kunde vi konstatera vi en 30-procentig inkomstminskning, en arbetslöshetsgrad på 40 procent och en fattigdomsnivå på 67 procent. Men ansvariga politiker får inte ge efter för frustrationen. Jag besökte Israel och de palestinska områdena för bara två veckor sedan. Det huvudsakliga målet för mitt besök var att föra Israel och president Mahmoud Abbas närmare Europeiska rådets och kvartettens beslut om en tillfällig internationell mekanism. Mekanismen är utformad för att ge omedelbara lättnader till den palestinska befolkningen och att se till att grundläggande tjänster tillhandahålls. Diskussionerna var positiva, men det råder inga tvivel om att händelserna i Gaza och på Västbanken har komplicerat denna insats i mycket hög grad. Nu, mer än någonsin, finns det ett behov av att fortsätta med mekanismen för att bidra till att uppfylla åtminstone de vanliga palestiniernas grundläggande behov.
Ett antal givare har förklarat sig villiga att ställa medel till förfogande genom mekanismen. Men behoven kommer att vara stora, och medlen är begränsade. Kommissionen har därför bett om budgetmyndighetens godkännande för att överföra medel från reserven för katastrofhjälp. Jag är mycket tacksam för Europaparlamentets stöd i denna svåra strävan, och jag är särskilt tacksam för det omfattande och mycket värdefulla åsiktsutbytet med utskottets ordförande och ledare i mina diskussioner med utrikesutskottet, som går i bräschen för att upprätta denna mekanism.
Det är vårt gemensamma ansvar som européer att hjälpa palestinierna och ge freden en möjlighet. Jag ser fram emot ert fortsatta stöd i denna fråga.
Låt oss tala klarspråk. Mekanismen får inte bli en patentlösning för alla de svårigheter som finns i de palestinska områdena. Givarna får inte bli en ersättning för den palestinska regeringens ansvar; den palestinska regeringen måste vidta verkliga åtgärder för att iaktta kvartettens principer och få ett slut på det våld som hotar både israeler och palestinier till livet. Inte heller får givarna bli en ersättning för Israels ansvar enligt internationell rätt för att underlätta rörlighet och tillträde, för att överlämna palestinska tull- och skatteintäkter, eller för den skada som nyligen åsamkats viktig civil infrastruktur.
De senaste dagarnas händelser har undergrävt en känslig process som just har inletts med mötet mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert i Amman. Som mina kolleger har sagt inträffade dessa händelser vid en tidpunkt då framsteg gjordes för att få till stånd ett nationellt samförståndsavtal mellan Hamas och Fatah på grundval av fångarnas initiativ. Det återstår att se om detta trevande avtal för en regering av nationell enighet kommer att forma ett ledarskap som är bättre rustat för att ta sitt ansvar.
Jag har lovordat president Mahmoud Abbas för att ha tagit detta initiativ, men samtidigt har jag varit tydlig med att detta inte är ett mål i sig, utan bara början på en process. Den palestinska regeringen måste i slutändan förplikta sig att ta avstånd från våld, att erkänna Israel och respektera tidigare avtal som kvartetten har fastställt.
Vi står inför en mycket allvarlig krissituation i Mellanöstern. Vi måste samarbeta för att trappa ned spänningen och ge diplomatin en utsikt att lyckas. För i allt kaos och förvirring i den rådande situationen är en sak klar: en framförhandlad tvåstatslösning är det enda sättet att garantera den säkerhet som vanligt folk – såväl israeler och palestinier som andra människor – önskar.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, fru rådsordförande! Detta är en av de debatter som gör att man blir alltmer mållös. Vi har varit tvungna att söka nya vägar. Kommissionen kommer med en uppsjö av idéer om hur man ska hjälpa det palestinska folket, trots att den palestinska regeringen underlåter att erkänna Israels rätt att existera och inte har avstått från våld – i det avseendet har kommissionen vårt fulla stöd. Den andra parten måste emellertid också göra något. Det är självklart att det finns saker, som Qassamraketerna, som är oacceptabla för Israel, men frågan är om landet verkligen var tvunget att reagera på detta sätt vid en tidpunkt när president Mahmoud Abbas var på väg att göra vissa framsteg med Hamas. Det skulle åtminstone ha varit värt att undersöka hur pass trovärdigt detta var. Det har dock skett saker som ytterligare minskar president Abbas trovärdighet, och därför blir det allt svårare för oss att finna gemensamma kontaktpunkter.
Hela denna situation är en ond cirkel. Det är svårt att säga vem som hade rätt eller fel från början, eftersom cirkeln bara fortsätter att snurra runt. Vi måste se till att EU:s och kvartettens ståndpunkt blir kristallklar. Våra villkor måste vara Israels rätt att existera som en stat, och en livskraftig palestinsk stat. Båda parterna i regionen måste vara medvetna om att de för en politik som inte bara orsakar de respektive folken allvarliga problem, utan även skapar allt större problem för världssamfundet och att de äventyrar freden i största allmänhet – eftersom detta inte bara är en lokal konflikt. Det krävs snabba beslut i denna fråga. Jag vill be kommissionsledamoten och rådsordföranden att se till att kvartetten gör ett gemensamt framträdande på plats och förklarar farorna, i stället för att dess medlemmar reser dit var för sig, vilket leder till att de inte åstadkommer någonting.
. – Herr talman, mina damer och herrar! En verklig humanitär katastrof som omfattar över en miljon civila har inträffat i Gaza de senaste timmarna. I rapporterna från FN, Unicef och Världslivsmedelsprogrammet (WFP) talas det om en desperat situation. Gaza har blivit ett fängelse där hela befolkningen straffas kollektivt.
Världssamfundet hade äntligen enats om att garantera att palestinierna fick den hjälp de behövde för att överleva via EU, men allt detta är meningslöst nu eftersom Gaza praktiskt taget är isolerat och ingenting kommer igenom till den utmattade och förödmjukade befolkningen.
Den palestinska frågan kan emellertid inte bli en humanitär fråga, eftersom den först och främst förblir en viktig politisk fråga. Det urskillningslösa tillslaget mot Hamas var för sin del en vansinneshandling, för det första eftersom parlamentsledamöterna och ministrarna nu lagligt företräder majoriteten av den palestinska befolkningen, men huvudsakligen för att premiärminister Ismail Haniyeh hade gett klarsignal för det så kallade fångdokumentet, och i själva verket hade tagit avstånd från de mest oförsonliga av de ståndpunkter som intagits av Hamas företrädare i Syrien, genom att undvika folkomröstningen och bana väg för en koalitionsregering i Palestina.
I och med detta agerande riskerar de israeliska myndigheterna återigen allvarligt att egga upp de mest extrema och våldsamma extremisterna i det palestinska samhället. Korpral Gilad Shalit måste släppas, precis som en hel befolkning måste slippa ur greppet från en armé som överträder alla aspekter av lagen.
Tidigare har Europaparlamentet energiskt yrkat på att bistånd ska få släppas igenom till den palestinska befolkningen; i dag uppmanar samma parlament EU:s regeringar och ordförandeskapet att kräva respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna, så att folket kan återgå till vardagen i Gaza och de politiska framtidsutsikterna kan återknytas i stället för våld och maktmissbruk.
. – Herr talman, fru rådsordförande, fru kommissionsledamot! Jag delar faktiskt Elmar Broks känsla av misströstan. Att observera de senaste veckornas händelseutveckling är tillräckligt för att även vi ska bli missmodiga. Om man jämför den nuvarande situationen med hur läget var i januari i år till exempel, har det bara försämrats till det värre.
Den vapenvila som Hamas respekterade har upphört, antalet fångar på båda sidor ökar, våldet mot civila har ökat, Gaza har blivit ett fängelse för sina invånare och den humanitära situationen är tragisk.
Detta är emellertid inte rätt tillfälle att sitta med händerna i kors. Därför vill jag, för min grupps räkning, börja med att lova vårt fulla stöd, både till det finska ordförandeskapet och till er, fru Lehtomäki, er statsminister, er utrikesminister – och samtidigt även gratulera er till de insatser som redan har gjorts – och jag vill också gratulera er, kommissionsledamot Ferrero-Waldner.
Om jag kan våga mig på att dra en politisk slutsats av era ord, får jag uppfattningen att det viktigaste i det ni har sagt – och ni tycks vara eniga om detta – är att förhandlingar och diplomati är enda lösningen. Jag anser att detta är ett tydligt budskap till dem som för närvarande förklarar att de vägrar att ha någon som helst kontakt med den andra parten.
Vi stöder er i detta avseende, och vi fortsätter självfallet att stödja kvartettens principer, nämligen erkännandet av Israels rätt att existera, att Hamas ska avstå från våld, samt respekt för tidigare överenskommelser. Vi stöder även er uppmaning att ta ett steg tillbaka och att visa återhållsamhet. Ni har vårt fulla stöd härvidlag.
. – Herr talman! Jag välkomnar denna dagens försenade debatt eftersom den förklaring som ordförandeskapet gjorde för två dagar sedan ärligt talat är långt ifrån det svar som vi skulle ha förväntat oss från Europeiska unionen, och det riskerar att underminera EU:s trovärdighet i området.
Förklaringen är helt klart inte balanserad: det läggs stor vikt på kidnappningen av den israeliska soldaten, som man fördömer, men man offrar mycket färre ord på de israeliska myndigheternas fullkomligt oproportionella svar, som man bara ”beklagar”. Jag beklagar att rådets företrädare upprepade detta språkbruk och denna brist på balans i sitt inledande anförande denna förmiddag.
Det är inte bara det att den israeliska regeringen, i strid med både internationell rätt och humanitära principer, har förstört elektriska anläggningar och nätverk för vattendistribution: den har kidnappat och arresterat 64 valda företrädare. Detta har skett efter den förfärliga massakern på Gazas strand.
Om det hade inträffat på vilket annat ställe som helst i världen skulle vi ha kunnat förvänta oss ett omedelbart fördömande av världssamfundet. Det är mycket ovanligt att rådet har talat ut först nu, och talat med sådan dämpad röst. Jag anser att det är nödvändigt att vi, Europaparlamentet, tar bladet från munnen och att vi fördömer arresteringen av demokratiskt valda palestinska företrädare i starkast möjliga ordalag.
Samtidigt fördömer vi kidnappningen av den tillfångatagna israeliska soldaten, och vi uppmanar till att han släpps snabbt och säkert. Men låt oss inte heller glömma bort de 9 600 palestinska politiska fångarna, varav över hälften hålls fängslade utan rättslig prövning och närmare 400 är under 18 år. Vi måste ha en viss konsekvens.
För det andra handlar politik om att ändra skeenden, och det har inträffat en historisk händelse under de senaste dagarna som tragiskt nog har överskuggats av händelserna i Gaza. Denna händelse var Hamas och Fatahs avtal om det så kallade ”fångarnas dokument”.
Under de senaste veckorna har världssamfundet uppmanat Hamas att ändra sig, och nu, när de så sakteliga börjar göra det, borde vi erkänna detta faktum, berömma Hamas för detta och ändra vårt egna politiska svar på motsvarande sätt. Genom att samtycka till detta nationella förlikningsdokument har Hamas visat att man stöder bildandet av en nationell koalitionsregering, att man stöder en oberoende palestinsk stat, inom 1967 års gränser, och att man tar de första stegen mot att erkänna Israel.
Vi borde vara tydligare när det gäller att EU omedelbart måste återuppta dialogen med de lagligt och demokratiskt valda företrädarna. Rådet måste åter bekräfta sin övertygelse, som det har gjort, om att den framförhandlade tvåstatslösningen är det enda som kommer att skapa fred och säkerhet, men detta innebär att EU självt måste leva upp till sitt ansvar. Tillsammans med kvartetten måste unionen lägga fram konkreta förslag om vad den planerar att göra för att hjälpa till att skapa denna stabila och fredliga lösning.
. – Herr talman! Vi kräver att korpral Gilad Shalit ska friges och att 9 000 palestinska fångar ska släppas – varav 128 är kvinnor, 300 är ungdomar och 900 kvarhålls utan rättegång. Den israeliska arméns offensiv mot Gaza och det aldrig förut skådade gripandet av en tredjedel av de palestinska ministrarna, parlamentets talman och många Hamasmedlemmar som är ledamöter av parlamentet har faktiskt ingenting att göra med önskan att befria denna soldat. Dessa planer fanns långt före hans tillfångatagande. Olmertregeringen tog detta tillfälle att ta ett avgörande steg mot en etablerad och vid det här laget välkänd strategi.
För det första är tanken att avsätta den palestinska regeringen, även om detta innebär att allt det som återstår av president Mahmoud Abbas palestinska myndighet förstörs samtidigt. Därefter kommer de, som alltid, att säga att det inte finns någon palestinsk samtalspartner att förhandla med. Det kommer sedan att vara fritt fram för Israel att ensidigt införa sina gränser. Omgrupperingen av bosättningarna i tre stora block, som är lättare att försvara, uppdelningen av de palestinska territorierna och annekteringen av nästan halva Västbanken, Jordandalen och östra Jerusalem, och det fortsatta byggandet av skiljemuren: kort sagt, ett fullbordat faktum som ödelägger allt hopp om en palestinsk stat värd namnet.
Till sist kommer det kaos som uppstår inom det palestinska samhället till följd av detta att möjliggöra rättfärdigandet av ett fortsatt användande av våld, i den grundläggande säkerhetens namn. Denna strategi är inte bara ohygglig för det palestinska folket. Den kan mycket väl innebära att israelerna själva har en mardrömslik framtid i beredskap. Hur kan de förvänta sig att de palestinska ledarna ska bli fogliga och befolkningen ska ge sitt samtycke, som genom ett mirakel, efter ett sådant sammanbrott? Den som sår förtvivlan skördar våld.
Risken finns att det palestinska samhället drar slutsatsen att deras deltagande i demokratispelet inte har gett dem något annat än fler motgångar. När Europeiska unionen nu ställs inför en sådan utmaning, kommer den att tillåta att de palestinska institutioner, som den har ägnat 12 år åt att hjälpa till att inrätta, förstörs? Kommer unionen att överge den palestinska presidenten mitt i tumultet, när han tillsammans med regeringschefen just har åstadkommit något som ingen vågade hoppas på, det vill säga en överenskommelse om att erkänna staten Israel och bana väg för en regering av nationell enighet?
Eller kommer EU att ha viljan och modet, som jag inte har märkt från rådets sida – vilket jag beklagar – att sätta sin prägel genom att kräva att Hamasledarna ska friges, genom att återupprätta lämpligt bistånd och aktivt samarbete med den palestinska myndigheten och regeringen, och tydligt klargöra alla staters skyldigheter utan undantag enligt den internationella rätten och Genèvekonventionerna?
Jag anser att det är inom detta område som EU, från och med nu, kommer att riskera en stor del av Europa–Medelhavsprojektets trovärdighet och dess trovärdighet som en global aktör i allmänhet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vi följer situationen i det heliga landet med oro och vånda. Situationen blir allvarligare för varje dag som går och riskerar att förvandlas till en internationell kris och, till och med innan detta, till en humanitär kris. Jag anser att det inte är mer än rätt att inleda med påvens ord, som har sänt en vädjan om att alla kidnappningsoffer ska friges och att förhandlingar ska hållas mellan israelerna och palestinierna, med ett avgörande bidrag från världssamfundet, och särskilt EU, för att återupprätta freden.
I denna tragiska tid är det enda sättet att få slut på den oacceptabla upptrappningen av våldet i själva verket att båda parter för en dialog och upphör med fientligheterna. Vi välkomnade överenskommelsen mellan Fatah och Hamas om det så kallade fångdokumentet, där Israels existens underförstått erkänns, men det krävs mycket större framsteg, som måste börja med att den israeliske soldaten friges.
EU har gjort rätt i att omedelbart, och med samfällt agerande, vädja om återhållsamhet och fred, men det krävs mer mod och mer beslutsamhet. Världssamfundet måste verkligen gå i bräschen och axla det fulla ansvaret för att bli en garant för fred i Mellanöstern, genom att få slut på våldet och få israelerna och palestinierna att återvända till förhandlingsbordet.
Avslutningsvis vill jag återigen citera påven, som på nytt har bekräftat Israels legitima rätt att existera i fred, men som därefter vädjade till världssamfundet att verkligen stödja Palestinas folk för att hjälpa dem ur de prekära förhållanden som de lever i och bygga en framtid, med det slutliga målet att bygga upp en verklig stat.
Om dessa ord får gehör utåt är vi övertygade om att det äntligen skulle vara möjligt att åter slå in på vägen mot dialog och fred.
. – Herr talman! I går ställde Israels försvarsminister Amir Peretz den syriske presidenten Bashir al-Assad till ansvar för den tillfångatagne israeliske korpralen Gilad Shalits väl och ve. Han underbyggde sitt argument med att nämna Hamas terroristkommando, som opererar under beskydd av Khaled Meshal i Damaskus. Delar rådet och kommissionen denna åsikt, och om så är fallet, hur tror de att detta kan påverka EU:s förbindelser med Syrien?
Min andra fråga till rådet och kommissionen handlar om hur EU:s övervakning av gränsen mellan Egypten och Gaza vid Rafah fungerar. En framstående israelisk analytiker har beskrivit detta EU-uppdrag som ett fullständigt misslyckande. Mitt för näsan på EU och Egypten – förmodligen bokstavligt talat i egyptiernas fall – kommer vapen och terrorister in i Gazaremsan. Jag vill fråga rådet och kommissionen hur de reagerar på detta. Med tanke på gårdagens palestinska raketattack i den israeliska staden Ashkelons centrum är detta en brådskande fråga.
– Herr talman! Den nuvarande situationen i Israel utgör ett verkligt krigshot. Det är den allvarligaste situationen i regionen sedan 2000, eller till och med sedan 1967. Utan att gå in på en detaljerad analys av de allra senaste händelserna, och utan att spela rollen av en domare som avkunnar en dom eller en jury som beslutar vem som bär skulden, måste jag säga att avsaknaden av stabilitet i denna region är ett verkligt hot mot freden och ordningen i hela världen, och att det därför krävs ett internationellt ingripande. Vi kan inte bara se på utan att göra något.
Om upptrappningen av våldet fortsätter kommer konfliktspiralen att intensifieras och leda till händelser vars återverkningar inte bara Israels och Palestinas invånare kommer att känna av. Det finns extremister på båda sidor. Vi måste göra allt för att låta de återhållsamma krafterna i båda länderna komma till tals, de som väljer den svåra vägen av dialog, i stället för de som väljer den lätta vägen av våld.
– Herr talman! Kommissionsledamoten nämnde mycket riktigt överenskommelsen mellan president Mahmoud Abbas och Hamasregeringen som grundats på fångarnas förslag, som överskuggats av den senaste utvecklingen. Så fort man får en positiv utveckling mot fred ser några extremistelement till att undergräva den genom handlingar som överfallet där två soldater dödades och en kidnappades. Vi fördömer alla terrorhandlingar, och vi kräver att den israeliske soldaten släpps.
Men det bör också nämnas att den israeliska sidan alltid ramlar i fällan. Med deras överdrivna och oproportionerliga användning av militär kraft förstör de all den positiva utveckling mot fred som de själva söker. De säger att deras mål är att skona oskyldiga civila. Men genom att förstöra kraftverk och förhindra normal bevattning, vilket lämnar flera miljoner personer utan el och vatten, straffar de inte bara oskyldiga civila, utan även de europeiska skattebetalarna, vars pengar har bidragit till uppbyggnaden av infrastrukturen och som med all rätt troligtvis kommer att uppmanas att bidra till att återställa den igen.
Därför är vår uppmaning till båda sidor att respektera den politiska, demokratiska processen och överge våldet som medel för att påtvinga varandra sina politiska mål. Kampen mot terrorismen bör inte vara en ursäkt för Israel att stjälpa ett demokratiskt politiskt beslut som fattats av det palestinska folket.
– Ett mörkt moln hänger över den pågående operationen i Gaza. Ju längre denna operation framskrider, desto mörkare blir molnet. De sommarregn som översvämmar Gaza är inte bara meningslösa. De är framför allt fullständigt olagliga. Det är inte legitimt att förvägra 750 000 personer el; det är inte legitimt att uppmana 20 000 personer att lämna sina hem för att förvandla deras stad till en spökstad. Det är inte legitimt att göra intrång på syriskt luftrum. Det är inte legitimt att kidnappa en fjärdedel av en regering och en fjärdedel av ett parlament. En stat som agerar på detta sätt är inget bättre än en terroristorganisation. Dessa ord är inte mina; det är den judiska mannen Levys ord denna vecka på Haaretz.com. Om förnuftiga röster höjs i Israel för att fördöma dessa brott, varför står rådet stumt?
Rådets kommuniké av den 3 juli går inte så långt som Schweiz’ eller Turkiets! Europeiska unionen, som har spenderat 3 miljoner euro på att observera det palestinska valet, har reagerat långsamt på kidnappningen av 64 regeringsmedlemmar och av det demokratiskt valda lagstiftande rådet, och kräver inte deras omedelbara frisläppande.
Att Gaza bombas, elverket förstörs och vattnet stängs av orsakar inget ramaskri. Trots det ökade antalet dödsfall och den våldscykel som har återuppstått hör vi inte någon säga att nu får det verkligen vara nog, nog, nog! Stoppa detta blodbad; ni har blivit galna! Ja, jag fördömer beskjutningen med Qassamraketer, ja, jag vill att soldaten Gilad Shalit ska släppas, men jag vill också se att de 339 palestinska barn som sitter i israeliska fängelser ska friges. Om en soldats liv offras, så kommer dessa barns liv att offras.
Framför allt är jag emellertid förvånad över att Europeiska unionen ännu inte har välkomnat – även om jag vill tacka kommissionsledamoten för att ha gjort detta i dag – det historiska steg som överenskommelsen om det så kallade fångdokumentet utgör. Sex månader efter valet förband sig Hamas och Islamiska Jihad underförstått att erkänna Israel och sätta stopp för våldet utanför territorierna. Här sades inte ett enda ord om detta, bara en öronbedövande tystnad! Vårt humanitära bistånd – och jag stöder kommissionsledamoten i detta avseende – handlar bara om att vi ska se till att Palestina fortsätter att fungera. Är det, trots detta, vår ambition att hjälpa den palestinska staten att bygga upp en demokrati? Jag ställer denna fråga till rådet. Stoppa denna skandal och se till att den internationella rätten respekteras!
– Herr talman! Vi har hört om korpral Shalit, och de ansvariga bör släppa den stackars unge mannen nu. Vi har hört betydligt mycket mindre om Maria Aman. Hon kommer aldrig mer att kunna använda sina armar och ben. Hon är bara tre år gammal, och hennes ryggmärg blev förstörd av israeliskt granatsplitter. Så blir det när man släpper granater på en livligt trafikerad gata i Gaza. Den israeliska armén dödade fler än 12 palestinska barn förra månaden, men vad bryr det dem? Israels premiärminister menar att israeliska liv är viktigare än palestinska liv. Israel drar uppmärksamheten från överenskommelsen mellan Fatah och Hamas som innebär ett erkännande av gränserna från 1967. Vad mer kan Israel begära? De använder minsta ursäkt för att undvika att återvända till färdplanen. De har inga avsikter att förhandla fram en tvåstatslösning.
Men var är EU:s utmaning? Det finns ingen. Vår dubbelmoral går igenom överallt. Vi bortser från israelisk rasism och ser på utan att knappt säga ett ord i protest medan Israel belägger ett kollektivt straff på folket i Gaza. Det vi säger om rättvisa stämmer aldrig överens med våra handlingar.
Här har EU en möjlighet att föra agendan framåt genom att låta världen få veta att vi välkomnar fångdokumentet och att vi måste ta itu med den palestinska regeringen. Men alla bevis tyder på att rådet och kommissionen inte kommer att ha modet att göra det. Vi tvingar palestinierna att göra som vi säger, men vi låter israelerna komma undan med kallblodiga mord.
– Herr talman! Förra veckan fick hela parlamentet vara med om ett storslaget pressmeddelande från parlamentsledamoten Adamos Adamou. Tydligen bör hela världen få veta att han, i egenskap av ordförande för delegationen för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet, ”uppmanar det internationella samfundet att tillhandahålla skydd för civilpersoner i Gaza”. Hur ska det gå till exakt? Vad ska han göra – stå mitt i gatan med hjälm på huvudet? Som tur är visar en sökning på Google News att förslaget inte har fått någon respons alls.
Det har förekommit en del väldigt starka tal här, men allt jag kan föreslå nu är att vi gör en utvärdering av verkligheten. Den tragiska sanningen är denna: om Hamas fortsätter att bomba, döda, lemlästa och nu även kidnappa, så kommer Israel att svara. De som sticker huvudet i sanden gör bäst i att inse det, annars kommer fler tragedier att följa.
– Herr talman, mina damer och herrar! EU får inte ta efter den italienska regeringens tvivelaktiga politik att behandla Israel och Palestina lika: Gazaremsan har blivit en institutionaliserad avskjutningsramp för terroristattacker.
Hamas milis har övergett det institutionella alternativet och har vänt tillbaka till en situation av total terrorism. Detta är kärnpunkten. Vi kan inte jämföra terrorism med Israels militära beslut, eller med de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som vi likväl fördömer, men om Hamas beslutsfattande befogenheter är i händerna på medieberoende slaktare från Syrien och Iran, vad kan då Europaparlamentets ledamöters kraftlösa begäran till Hamasregeringen åstadkomma?
Våra inspektörer har misslyckats med att förhindra den skamliga olagliga handeln med miljontals US-dollar, pengar som packades in i Hamas resväskor, och som definitivt inte var avsedda att tillgodose den palestinska befolkningens behov. Det är emellertid skattebetalarna i EU som måste ta hand om detta problem.
– Herr talman! Upptrappningen av det spända läget i det palestinska området provocerades fram av den Hamasledda kidnappningen av korpral Shalit och orealistiska krav på frisläppandet av palestinska fångar. Då det följde på det kallblodiga mordet av en civil bosättare och det fortsatta avlossandet av Qassamraketer från Gaza mot civila områden i Israel, hade premiärminister Ehud Olmert inget annat val än att iscensätta den begränsade operationen genom Israels försvarsmakt IDF. Nu kräver jag också att korpral Shalit omedelbart släpps fri.
Personligen är jag emot all finansiering av en Hamasledd regering för den palestinska myndigheten så länge den inte avsäger sig våldet, rustar ned och erkänner staten Israels rätt att existera. Hamas och Fatahs gemensamma deklaration från den 27 juni, som påstås innehålla ett underförstått erkännande av Israel, är enligt vad som påstås fortfarande ett tvetydigt dokument, och Hamas avsäger sig inte uttryckligen våldet.
Tidigare har miljoner euro av våra skattebetalares pengar donerats som bistånd till den palestinska myndigheten utan några större krav på att man arbetat för den bestående fred som man föreställde sig i Oslo 1993. I stället har det förekommit en bred korruption. Även om jag accepterar Hamas demokratiska seger, trots allt valdes även Hitler demokratiskt, fortsätter jag personligen att se dem som en förbjuden terroristorganisation, och det gör även EU och Förenta staterna, och därför skulle jag aldrig uppmuntra stödet för någon finansiering alls förrän de ändrar sina stadgar och sin terroristideologi på ett övertygande sätt.
Den nyligen genomförda självmordsbombningen i påskas i Tel Aviv stöddes offentligt av den palestinska myndighetens regering under ledning av Hamas, vilket är en skandal. Trots det måste EU, genom Mellanösternkvartetten, fortsätta att arbeta för en bestående fred i Mellanöstern genom en tvåstatslösning där en självständig demokratisk palestinsk stat kan leva i fred och trygghet sida vid sida med Israel inom internationellt erkända gränser. Jag går samman med alla partier här i kammaren och kräver att Israel, särskilt den israeliska förvarsmakten, Hamas och alla människor som är inblandade i de här avskyvärda händelserna respekterar internationella lagar och undviker vidare blodspillan.
– Herr talman! Ingen konflikt har någonsin lösts med höjda röster.
På vilket sätt skiljer sig den nuvarande bilden av terror och våld från de andra? Faktum är att det brott som begåtts av kidnappare och mördare mot en israelisk pojke och de många offren för dessa attacker inte har fördömts av den demokratiskt valda palestinska myndigheten. Hamas valde i själva verket den sida där de som sprider våld och terror finns. Det skedde precis efter det att den nya israeliska regeringen tillträdde sitt ämbete, och för varje aktion kommer det en motreaktion. De israeliska myndigheterna besvarade denna brottsliga handling med militära aktioner. Manus för dagens scenarier har inte skrivits av Israels premiärminister och presidenten för den palestinska myndigheten, som har försökt hålla dialogen öppen, utan av den iranska presidenten och Hamasextremister som har hämtats in från Damaskus och av terrorister av alla de slag.
Jag vädjar till rådet och kommissionen att öka påtryckningarna på båda sidorna i denna konflikt, men särskilt på den palestinska myndigheten. Om fredsprocessen ska kunna återupptas måste den påminnas om att den regering som har utsetts av Hamas måste erkänna staten Israel, avstå från våldet och stå fast vid alla överenskommelser som har undertecknats hittills, vilket den inte har gjort ännu.
– Herr talman! Läget är allvarligt, som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har sagt. Ja, den israeliska armén är tillbaka i Gaza, ja, palestinierna befinner sig i en dramatisk humanitär situation; de är offer för det mördande dödläge som de har letts in i av Hamas. Vi stöder verkligen det nödbistånd som har aviserats av kommissionsledamoten.
Ja, den israeliska reaktionen som har lämnat halva befolkningen i Gaza utan vatten och el är oproportionerlig. Trots detta har Israel ingen avsikt att återockupera Gaza. Denna stora kris kan ta slut i morgon om terroristorganisationerna skulle släppa den unge soldat som tillfångatagits och sluta skjuta in raketer i israeliskt territorium, som raketen mot en skola i Sderot i går natt.
Ett ständigt orosmoment är risken för att konflikten i denna region ska genomgå ett slags ”irakisering”: kidnappningar och avrättningar av fångar, som av den 18-årige Eliahou Asheri, som knappt någon har nämnt, som sköts i huvudet för att han liftade i Jerusalem.
Denna radikalisering och extremism, denna policy att förvärra läget för att nå målet, kommer endast att kunna kontrolleras genom en återgång till diplomatin. Frankrike och Egypten har för närvarande de bästa förutsättningarna för att finna en lösning, som jag hoppas kommer att vara omedelbart förestående för Gilad Shalit och det palestinska folket. Jag skulle vilja lugna Chris Davis genom att betona att ett palestinskt liv är lika mycket värt som ett israeliskt liv för var och en av oss här i parlamentet. Jag anser att det är ytterst orättvist och olämpligt att lägga ord i munnen på oss på detta sätt.
Vår största önskan – som tyvärr inte är mycket mer än en dröm – är att se EU arbeta tillsammans i denna fråga för att få parterna att återvända till förhandlingsbordet.
– Herr talman! Jag anser att allt redan har sagts om konflikten och dess ursprung. Jag menar att situationen är mycket värre i dag än för ett år sedan, eftersom vi inte längre vet vem vi ska hjälpa och hur. Å ena sidan har vi ett fysiskt hinder, och å andra sidan har vi ett beväpnat hinder (soldater, passkontroller), som ledde till förstörelsen av ett kraftverk och broar. Ett annat politiskt hinder har också uppkommit, i form av den valda Hamasregeringen, och allt som detta medför i politiska termer. Sedan har vi folket också, de vanliga medborgarna, som vi inte vet hur vi ska hjälpa. Det är en tämligen enkel regel att hunger och frustration leder till aggressioner, och aggressioner är den föda som terrorismen, och kanske även ett eventuellt krig, får sin näring från.
Om dessa två folk nu inte kan leva sida vid sida i ett land måste vi fråga oss om det kanske bara finns en genomförbar lösning: inrättandet av två stater. Jag har en fråga till kommissionsledamoten, kommissionens medlemmar och rådet: gör Europeiska unionen tillräckligt, agerar vi tillräckligt kraftfullt och effektivt som medlare, som medhjälpare och som diplomater? Har kommissionen någon uppfattning om denna särskilda situation?
– Herr talman! Jag är förvånad över det jag just har hört, och jag beklagar att en del personer här fortfarande blandar ihop judar med israeler.
Vi skulle inte stå inför en så enorm humanitär kris om vi inte hade börjat med att avbryta vårt bistånd till det palestinska folket. Ministerrådets beslut att stoppa biståndet och utsätta det palestinska folket för fara var ett allvarligt misstag. Det fanns andra sätt att utöva påtryckningar.
Har Hamasregeringen gjort det allra minsta framsteg med att erkänna staten Israel sedan detta bistånd drogs in? Har den äntligen bestämt sig för att fördöma attackerna? Denna policy att utnyttja den humanitära krisen i utpressningssyfte har inte haft några positiva effekter över huvud taget, utan har tvärtom endast lett till lidande.
Vi befinner oss återigen i en våldscykel där båda sidor helt klart gör fel: raketbeskjutning in i Israel, oproportionerliga repressalier från den israeliska armén, gripandet av soldaten Gilad Shalit, som naturligtvis måste släppas, som alla här har sagt.
Många aktörer har fortsatt att samarbeta med Palestina. Jag tänker särskilt på många europeiska lokala grupper som samlades i Bryssel förra veckan. Dessutom måste kvartetten, som ordförande Elmar Brok har sagt, tillåta interventioner på plats.
Avslutningsvis vill jag förklara att jag djupt beklagar att Europaparlamentets resolution, som vi röstade om förra veckan, inte innehåller några hänvisningar till uttalandena av palestinska fångar, eftersom jag anser att denna text är det mest uppmuntrande tecknet för den palestinska myndigheten som leds av Mahmoud Abbas, som vi måste stödja.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan bara dela den djupa oro som parlamentets ledamöter har uttryckt över den förvärrade krisen i Mellanöstern. Dessutom anser jag, liksom ministern med ansvar för utvecklingssamarbete, att den försämrade humanitära situationen är särskilt allvarlig, med tanke på att situationen inte var särskilt bra innan detta senaste skede i krisen heller.
Denna konflikt är en enorm utmaning för Europeiska unionen, och rådet är fast beslutet att stödja alla möjligheter till att finna en lösning på den. Samtidigt måste vi komma ihåg att de berörda parterna sitter inne med nyckeln för att lösa krisen. Vi kan och måste göra så gott vi kan för att finna en lösning, men det är synnerligen viktigt att de berörda parterna har tillräcklig vilja och önskan att göra detta.
Rådet utfärdade sitt senaste uttalande den 30 juni; det lät ingen tid gå förlorad. Enligt min mening är den valda ståndpunkten mycket balanserad, till skillnad från vad som har hävdats i några av anförandena här. Rådet vill betona att båda sidor måste vidta nödvändiga åtgärder för att lindra krisen. Vi betraktar det som absolut nödvändigt att den tillfångatagne israeliska soldaten släpps, men det är lika nödvändigt att Israel upphör med denna militära operation och att båda sidor agerar i enlighet med internationell rätt. Det är av central vikt att de berörda parterna kan återvända till förhandlingsbordet och därigenom finna en lösning på krisen.
. – Herr talman! Som jag sa inledningsvis förstår och delar jag er djupa oro över upptrappningen av dessa händelser på Gazaremsan. Det är en ond cirkel. Jag förstår också reaktionerna i Israel över kidnappningen av korpral Shalit. Han måste släppas oskadd. Det är sant att den syriska delen av Hamas har ett stort ansvar här. Attackerna med Qassamraketer från norra Gaza in i Israel måste upphöra. Men samtidigt straffas palestinierna kollektivt, och civila liv sätts på spel av den israeliska inbrytningen på Gazaremsan och förstörelsen av den civila infrastrukturen.
Det ger upphov till frågor om respekten för internationella lagar. Ligger det verkligen i Israels långsiktiga intresse? Hotar det inte att förstärka denna fruktansvärda cirkel av fattigdom och extremism? Elektricitet och vattentillgång måste nu återställas fort och med Israels hjälp. Gripandena av folkvalda lagstiftare hotar den palestinska myndighetens organ, som behövs för att skapa en oberoende, demokratisk och självfungerande palestinsk stat.
EU har framfört en särskild oro över att man håller dessa folkvalda ledamöter från Palestinas regering och lagstiftande församling inspärrade, och de inspärrade måste beviljas fullständiga juridiska rättigheter. Alla sidor måste iaktta återhållsamhet.
I fjol talade jag om behovet av att hysa förhoppningar om utsikter i fredsprocessen efter Israels befriande av Gaza och G8:s plan att återuppliva den palestinska ekonomin. Tänk vad annorlunda situationen är i dag. Men jag tror ändå att det är möjligt att komma tillbaka. Därför kommer vi att fortsätta att arbeta för en framförhandlad tvåstatslösning, och vi kommer inte att erkänna någon förändring av gränserna före 1967, förutom de som båda sidor har kommit överens om. Vi välkomnar president Mahmoud Abbas försök att skapa bredast möjliga samförstånd i Palestina för att stödja färdplanens mål, och vi vill ha ett fortsatt stöd. Vi är redo att arbeta med vilken palestinsk regering som helst som avsäger sig våldet, erkänner Israel och respekterar tidigare överenskommelser som arrangerats av Mellanösternkvartetten.
Vi måste fundera över Elmar Broks förslag om att åka dit som en kvartett och se vad vi kan göra. Vi har upprepat vårt engagemang för en förhandlad, omfattande, rättvis och bestående lösning i Mellanöstern. G8-ländernas gemensamma mål är fortfarande att skapa ett självfungerande, demokratiskt och suveränt Israel och Palestina som lever i fred och trygghet. Vi vill uppnå det, och därför vill vi fortsätta våra ansträngningar, även under de svåraste av tider.
– Debatten är avslutad.
– Hur mycket mer måste det palestinska folket lida, hur många fler barn måste dödas innan världssamfundet äntligen vaknar och kräver att Israel upphör med de hemska brott som landet begår varje dag?
Orsaken till krisen är den israeliska ockupationen. Vi får inte låta sanningen förvanskas genom att skylla den oacceptabla händelseutvecklingen på fängslandet av en israelisk soldat. Detta skulle vara detsamma som att vi godtar ockupationen, logiken av massbestraffningar och förklaringen att israelernas liv är viktigare än palestiniernas.
Vi fördömer häktandet av ministrarna i den lagliga och demokratiskt valda palestinska regeringen och våra parlamentskolleger. Vi kräver att de omedelbart och villkorslöst släpps.
Israel måste upphöra med sitt krig utan krigsförklaring, sluta blockera det humanitära biståndet och återställa den infrastruktur som man har förstört. Vi begär även att soldaten ska släppas, vilket kommer att undanröja alla svepskäl för fortsatta attacker.
Kvartetten måste omedelbart tillämpa mekanismen för tillfälligt bistånd till palestinierna.
Världssamfundet, EU och kvartetten måste kräva att parterna återvänder till förhandlingsbordet, att den israeliska regeringen respekterar färdplanen och att båda sidor respekterar de undertecknade överenskommelserna om främjande och skydd av freden.
– Inför Israels våg av brottsliga angrepp mot det palestinska folket och dess institutioner, har EU än en gång gemensamt ställt Israel och palestinierna till svars för situationen i ett uttalande från rådets ordförandeskap. Genom att göra detta förbiser man fullständigt Israels brutala aggression och ockupation av Palestina, där Israel systematiskt överträder internationell rätt och det palestinska folkets oförytterliga rätt till en egen oberoende stat.
EU har inte yttrat ett enda ord av fördömande av den nuvarande israeliska militära aggressionen, som, att döma av dess omfattning, tycks ha varit planerad under en lång tid, medan Israel helt enkelt bara har väntat på en ursäkt. Denna brottsliga militära aktion ingår i en sedan länge planerad israelisk strategi för att förstöra den palestinska myndigheten, dess institutioner och strukturer, däribland de som tillgodoser folkets mest grundläggande behov. Israels strategi är att annektera ockuperade territorier – vilket klart visas av byggandet av skiljemuren – och att undergräva de förutsättningar som krävs för att bygga upp en suverän, oberoende och livskraftig palestinsk stat.
Det är därför det behövs solidaritet gentemot PLO och det palestinska folket.
– Situationen i Palestina är kritisk. Alla humana personer vill se att den israeliske soldaten som har tagits gisslan släpps oskadd. Men hans överlämnande bör inte användas av Israel som en ursäkt för extrema aktioner i Gaza och på Västbanken. Jag uppmanar Israel att agera enligt internationella lagar. Den humanitära situationen i de palestinska områdena måste hanteras omedelbart. Elektriciteten bör omedelbart återställas i alla hushåll, läkemedel tillhandahållas och matbristen bör åtgärdas. Båda parter bör uppmuntras att vidta åtgärder för att skapa samförstånd och minska spänningen. Ett tydligt uttalande från båda sidor om att en förhandlad tvåstatslösning är den enda fungerande lösningen för regionen skulle räcka långt för att förbättra den rådande situationen.
– God morgon, mina damer och herrar. Är vi alla redo att rösta? Mer eller mindre …
– Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artiklarna 149 till 164 om varför parlamentet inte kan organiseras genom ordförandeskapet eller dess organ så att omröstningarna sker på utsatt tid när så behövs. Omröstningar bör gå före allt annat och bör ske vid fasta tider, så att inte alla drabbas av besvär på grund av att omröstningar sker på sådana här absurda tider.
– Tack för det, Sir Robert. Jag kollade faktiskt upp det. Morgonens debatt förlängdes något på grund av den finländske statsministerns tal, som varade i 45 minuter. Som ni minns har finskan för många vokaler för att vara ett seriöst språk. Det var därför den förlängdes.
Jag vill tillkännage för er alla att Terry Wynn pensioneras från Europaparlamentet denna vecka. Jag är övertygad om att vi alla vill tacka honom för hans utmärkta arbete, särskilt som ordförande för budgetutskottet.
– Herr talman! Som nykomling från en av de nya medlemsstaterna var det möjligt för mig att kasta mig in i ordförandestolen i budgetutskottet eftersom jag hade en enastående företrädare. Att leda utskottet efter Terry Wynn är som att flyga med autopilot. För mig är han, och kommer att förbli, en stor kännare av EU:s finanser. Jag önskar dig all lycka, Terry.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
. – Herr talman! Det finns felaktigheter i den tyska översättningen av vårt kompromissförslag om kabinbesättningar, vilket har orsakat förvirring bland några av mina parlamentskolleger. Dessa felaktigheter finns i ändringsförslagen nr 20, 22 och 24.1. Den gällande versionen är den engelska [’i förekommande fall’] som översatt till tyska blir och inte , vilket betyder ’om så behövs’.
– Herr talman! Jag kan bekräfta det språkliga missförståndet. Jag vill också påpeka att 37 av oss lade fram ändringsförslagen nr 17 och 18 i plenum. I går kväll nåddes en överenskommelse om dessa ändringsförslag i slutet av debatten. Jag kan säga de ledamöter som är involverade i dessa ändringsförslag att rådet och kommissionen har samtyckt till att inbegripa kabinbesättningar i luftsäkerhetsbestämmelserna, som dessa ledamöter ville. Jag kan följaktligen tala om för de ledamöter som har lagt fram dessa ändringsförslag tillsammans med mig att våra ändringsförslag inte längre kommer att vara relevanta, förutsatt att kompromissändringsförslagen antas, och vi kommer följaktligen att kunna rösta mot.
Jag anser att detta har varit en utmärkt gemensam framgång. Jag hoppas att mina ledamotskolleger har förstått vad jag ville säga.
. – Herr talman! För Verts/ALE-gruppens räkning vill jag begära omröstning med namnupprop om denna fråga.
– Herr talman! Om jag inte misstar mig skulle röstetalet nyss ha lett till ett förkastande enligt artikel 153.3 i vår arbetsordning. Så förefaller det för mig, men jag kan ha fel.
– Vi tillämpar artikel 153.2 i arbetsordningen, som lyder: ”Uppkommer lika röstetal vid en omröstning om föredragningslistan i sin helhet (artikel 132), protokollet i sin helhet (artikel 172) eller vid en delad omröstning enligt artikel 157, skall texten anses antagen.”
Tack för era påpekanden.
– Herr talman! Jag beklagar att kommissionen inte begärde ordet. Det beslut som vi just har fattat om export av använt kärnbränsle är relevant för det kommande G8-mötet. På grundval av morgonens debatt förväntar jag mig att kommissionen tar upp de människorättsliga frågorna och miljösituationen i Ural när det gäller upparbetningsanläggningarna Mayak och Tjeljabinsk med president Vladimir Putin på plats.
– Föredraganden kunde ha påtalat att han ville ha ett svar från kommissionen, men så skedde inte. Därför var det i sin ordning.
– Det är med stor glädje jag välkomnar Emma Bonino, Italiens minister för EU-politik och internationell handel, till parlamentet i dag.
. – Syftet med detta förslag är att förstärka effektiviteten i kontakterna mellan rättsvårdande instanser och upprätthålla den allmänna ordningen i de olika medlemsstaterna för att förbättra planeringen av gränsöverskridande polisarbete under vissa internationella evenemang.
I betänkandet föreslås det att rådets ordförandeskap sista kvartalet i år ska utarbeta en förteckning över planerade internationella evenemang för kommande år, tillsammans med det stöd som kommer att behövas.
I betänkandet föreslås det även att ordförandeskapet ska utarbeta en översyn av det stöd som getts under föregående år, som ska innehålla en förteckning över de problem och svårigheter som medlemsstaterna har haft och rekommendationer om hur sådana svårigheter kan undvikas.
Jag stöder därför betänkandet av Frieda Brepoels och de ändringsförslag som hon har lagt fram. Det är ett motiverat och välkommet betänkande.
Nödvändiga åtgärder måste vidtas för att se till att säkerheten och den allmänna ordningen upprätthålls under internationella händelser där det samlas ett stort antal människor från mer än en medlemsstat, och så att brott kan förhindras och bekämpas.
– I dag yttrar vi oss om ett förslag till beslut om förstärkt gränsöverskridande polissamarbete i samband med händelser där det samlas ett stort antal människor från flera medlemsstater, däribland stora internationella idrottsevenemang (fotbolls-VM, OS, cykeltävlingar osv.), men även religiösa evenemang, statsbesök eller internationella politiska sammankomster eller toppmöten.
Erfarenheten har tydligt visat att samarbete, förtroende, lämplig kommunikation mellan de berörda poliskårerna, tillgång till tillförlitlig information och goda förberedelser är grundläggande faktorer för att detta slags evenemang ska bli lyckade, särskilt när det gäller de förebyggande aspekterna.
Var och en av dessa faktorer beaktas i texten, och följande etapper fastställs uttryckligen. Före evenemangen: årsplanering av förväntade behov. Under evenemangen: gränsöverskridande samarbete mellan de nationella poliskårerna samt stöd. Slutligen, efter evenemangen: en utvärdering och, om nödvändigt, förslag om anpassningar av EU-lagstiftningen (särskilt Schengenavtalet).
Vid tidpunkten för den andra semifinalen i fotbolls-VM, vilket hittills har genomförts utan större incidenter, måste vi stödja denna text i hopp om att så förblir fallet så ofta som möjligt.
. – Förslaget att upprätta en översikt över internationella evenemang i EU där medborgare från olika medlemsstater deltar och där stora krav på samarbete ställs på de olika medlemsstaternas säkerhetsmyndigheter ger upphov till allvarliga farhågor om det verkliga syftet med detta initiativ och användningen av denna mekanism.
Vi minns tydligt de senaste försöken att hindra människor från att delta i internationella evenemang och demonstrationer, t.ex. i anslutning till EU:s toppmöten, i protest mot nyliberal och militär politik eller för att visa solidaritet med människor som bekämpar imperialism. Detta är det slutgiltiga beviset för den möjliga innebörden av ”gränsöverskridande förstärkningar” bland säkerhetsansvariga myndigheter för att ”upprätthålla den allmänna ordningen” och ”bekämpa straffbara handlingar”.
Initiativet är ett led i den säkerhetsfixering som i allt högre grad präglar EU och kommer efter antagandet av andra åtgärder som, med hänvisning till den så kallade ”kampen mot terrorismen”, undergräver medborgarnas rättigheter, friheter och garantier.
Vår grupp har därför röstat emot.
. – Jag vill gratulera Frieda Brepoels till hennes lämpliga betänkande om Konungariket Nederländernas initiativ inför antagandet av rådets beslut om förstärkt gränsöverskridande polissamarbete i samband med händelser där det samlas ett stort antal människor från flera medlemsstater och där polisinsatserna primärt är inriktade på att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten och på att förhindra och bekämpa straffbara handlingar. Jag stöder betänkandet helt och fullt. Jag välkomnar särskilt möjligheten att lägga till ett oförutsett evenemang, där det samlas ett stort antal människor från flera medlemsstater, i den översikt som lades fram för ordförandeskapet föregående år.
En följd av den fria rörligheten för personer är att EU måste ta hänsyn till det rättsliga samarbetet i straffrättsliga frågor, så att ett område med frihet, säkerhet och rättvisa kan inrättas.
. – Bra förberedelser är av avgörande betydelse för att förebygga eller hindra katastrofer. Av den anledningen stöder jag betänkandet om att göra samarbetet vid gränserna så effektivt som möjligt.
Att bekämpa brott och skydda lag och ordning ligger i grund och botten inom medlemsstaternas arbetsområde. Det här förslaget riktas helt och hållet mot att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna på detta område genom att etablera en enhetlig, öppen och effektiv ram för informationsutbyte. Det är först och främst inriktat på att upprätthålla lag, ordning och säkerhet, och att förebygga och bekämpa lagöverträdelser under internationella evenemang där större mängder människor deltar från fler än en medlemsstat.
Rådet ska före den 31 januari varje år göra en utvärdering av det internationella samarbete som ägt rum föregående kalenderår. Utvärderingen ska innehålla en översyn av de internationella evenemang och det samarbete som har ägt rum, en översyn av de största svårigheter som medlemsstaterna har identifierat samt rekommendationer om hur de svårigheterna skulle kunna lösas. Det kommer att garantera att de nationella polisstyrkorna arbetar på det mest effektiva sättet.
– Det råder inget tvivel om att det enda effektiva sättet att bekämpa organiserad brottslighet och brottsturism är att förstärka det gränsöverskridande polissamarbetet. Här tycks framför allt Schengens informationssystem, eller SIS, ha visat sig vara ett effektivt redskap i det dagliga polisarbetet. Systemets snabbhet gör att många larm i dag enbart skickas ut via SIS, och inte längre via Interpol.
Å andra sidan har vi nu flera parallella former av polissamarbete: Schengen, Europol, Eurodac, Tullinformationssystemet (CIS) samt olika former av bilateralt samarbete. Nu finns även Prümkonventionen. Det ger upphov till frågan om huruvida vi nu eventuellt har en onödig överlappning på detta område och även om vi kanske har börjat tappa det övergripande perspektivet. Vi måste hur som helst se till att tillräcklig vikt läggs vid skyddet för personuppgifter.
– Nya åtgärder för att motarbeta vanliga människors strävanden på nationell nivå och EU-nivå föreslås i betänkandet om förstärkt gränsöverskridande polissamarbete vid internationella EU-evenemang.
På ett förolämpande sätt anges att en översikt över internationella evenemang ska utarbetas varje år för att förutse och organisera samarbetet mellan EU:s förtryckande mekanismer, som används för att inskränka vanliga människors rörelsefrihet. Förtryck i förebyggande syfte gynnas alltså inom ramen för den mer allmänna imperialistiska tanken om förebyggande krig hemma och utomlands, i syfte att ”skydda” toppmöten och alla former av internationella möten för imperialistiska organisationer från fienden folket.
EU:s medborgare har själva fått känna på grymheterna i EU:s förtryckande mekanismer i Göteborg, i Genua och på andra platser. Varje dag inskränks deras mest grundläggande rättigheter och friheter. Greklands kommunistiska parti har röstat emot betänkandet och kommer att bidra till att utveckla en motståndsrörelse bland arbetarklassen och vanliga människor på nationell nivå och EU-nivå för att skydda vanliga människors rättigheter.
Motstånd, olydnad och faktiskt upphävande av beslut fattade av EU och regeringar som avskaffat lagstadgade demokratiska rättigheter är medborgarnas rättighet och skyldighet.
. – Jag kommer att rösta för detta betänkande, men hela ödet för inlandssjöfarten i Förenade kungariket är just nu hotat. Förenade kungariket har ett undantag från direktivet om energiprodukter som låter landets fritidsbåtägare tanka sina fartyg med röd diesel, som beskattas med 6,44 pence per liter. Detta undantag kommer att gå ut den 31 december 2006, och i ett meddelande från kommissionen till rådet den 30 juni 2006 antydde kommissionen att man inte ansåg att en förlängning av undantaget kan rättfärdigas.
Fördelarna med undantaget är oklara. Då fritidsbåtägarnas användning av röd diesel utgör mindre än 0,05 procent av landets dieselförbrukning är de miljömässiga fördelarna i stort sett försumbara. Det finns inga bevis som tyder på att Förenade kungarikets undantag påverkar eller förvränger den inre europeiska marknaden.
Att undantaget försvinner kommer att kraftigt utsätta en hobby och en industri. En undersökning av Royal Yachting Association avslöjar att 54 procent av båtägarna ”skulle eller skulle kunna” tvingas att ge upp båtägandet på grund av den plötsliga prishöjningen. Följderna skulle allvarligt kunna skada de 30 000 människor som arbetar inom båtbranschen, de 70 000 människor vars arbeten stöds av den marina turismen och de 700 miljoner pund sterling som båtägare betalar varje år.
Förenade kungariket kräver en sista femårsförlängning för att ta itu med dessa frågor.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tala om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart. Förordningen innehåller en rad tekniska bestämmelser som i hög grad kommer att påverka säkerheten, något som generellt sett bör välkomnas. Vissa bestämmelser om utsläpp, begränsningar av flygtid och administration är dock otillräckliga och bör ses i ett mer allmänt sammanhang. Alla försök att ytterliga beskatta bränsle eller tjänster skulle begränsa den fria konkurrensen mellan nya flygbolag och flygplatser. Vi får inte glömma att vi utöver att förbättra säkerheten och tjänsternas kvalitet också måste se till att entreprenörskap underlättas, att byråkrati avskaffas och att kostnaden för lufttransporter minskas. Rörlighet är en av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, och dyrare lufttransporter skulle missgynna oss på den globala marknaden.
. – En majoritet i parlamentet har avvisat de ändringsförslag som lagts fram och vars syfte var att skydda arbetstagarnas rättigheter och garantera passagerarnas säkerhet. Det handlar om följande ändringsförslag:
– Ingen bestämmelse i den nuvarande förordningen kan tillämpas eller åberopas inom ramen för förbindelserna mellan medlemsstaterna i syfte att undergräva rättigheterna, lönerna, arbetsvillkoren, kvalifikationerna och utbildningen för olika arbetstagare inom civilflyget.
– En minskning av flygtjänstperioden – högst 160 timmar under 28 dagar i sträck, fördelade så jämnt som möjligt under den perioden och med högst 40 timmar under en sjudagarsperiod, med två vilodagar – så att piloter och kabinpersonal kan garantera säkerheten.
– Certifiering av kvalificerad kabinpersonal, med en lämplig, giltig licens som godtas av den berörda myndigheten och som visar att personen i fråga har lämpliga kvalifikationer och kompetens att utföra sina arbetsuppgifter.
Vi beklagar detta djupt.
. – Jag röstar för kompromissändringsförslag 1.
Eftersom Ulrich Stockmann har gjort ett utmärkt arbete som föredragande kommer jag att rösta för kompromissändringsförslag 1.
Jag anser att detta ändringsförslag bland mycket annat är en indikation på det mycket specifika behovet av flygsäkerhet hos alla parter. De nya reglerna om flygtider och viloperioder är en milstolpe när det gäller flygsäkerheten och garanterar en avsevärd förbättring inte bara av passagerarnas säkerhet utan även av besättningens. Det är inte bara passagerarna utan också hela besättningen som gynnas av att enhetliga standarder införs i alla EU-länder, vilket kommer att möjliggöra samma säkerhetsstandarder överallt dit människor reser med flyg, trots att antalet flygresenärer ökar konstant.
. – Jag välkomnar betänkandet, som har diskuterats i sex år. En av huvudpunkterna som man bör ha i åtanke är att piloternas utmattning inte äventyrar flygsäkerheten. Med tanke på det ökade antalet flygningar och det enorma antal passagerare som flyger nu för tiden är harmoniseringen av säkerhetsföreskrifterna på högsta, vetenskapligt stödda, säkerhetsnivå absolut nödvändig för att skapa lika villkor inom det utvidgade EU. När vi hanterar den här typen av lagstiftning måste vi tänka på dess påverkan på piloternas utmattning. På de grunderna stöder jag en medicinsk och vetenskaplig utvärdering av en sådan lags påverkan två år efter att lagen träder i kraft.
Jag menar att det i betänkandet klart och tydligt fastställs att den här lagstiftningen inte på något sätt kan utgöra en juridisk grund för att urvattna det rådande säkerhetsskyddet i medlemsstaterna.
Från säkerhetssynpunkt är det viktigt att kommissionen genomför en bedömning av den påverkan som lagstiftningen har på tjänstgöringslistor och arbetsmodeller, och, om de skulle påverkas negativt, att kommissionen bör genomföra en bedömning och föreslå en justering av bestämmelserna angående flyg- och tjänstgöringstidsbegränsningar.
– Trots att kärnkraftsindustrin har ägnat femtio år åt att försöka lösa problemet med radioaktivt avfall står vi fortfarande och stampar på samma ställe. Kärnavfall transporteras kors och tvärs över Europa i konvojer som kostar skattebetalarna miljoner, som medför en hög olycksrisk och som är ett idealiskt mål för terroristattacker.
Riskfri lagring under tusen år är en omöjlighet, och blotta tanken gör att man inser hur dumt argumentet om ren och billig el från kärnkraft är. Allt vi gör är att belasta kommande generationer med de potentiella riskerna hos denna tidsinställda bomb. Våra forskare har hittills inte ens lyckats bli eniga om vilka geologiska förhållanden som är bäst lämpade för avfall. Därför ser vi bland annat de desperata försöken att förhindra att radionuklider utsöndras från den gamla saltgruvan Asse II i Tyskland, till en kostnad av över 120 miljoner euro.
Under de kommande åren kommer skattebetalarna att behöva skjuta till cirka 500 miljarder euro till avvecklingen av reaktorer som nu är i drift i Europa. Även om kärnkraftsindustrin skulle tvingas bära lagringskostnaderna själv i stället för att lämpa över dem på statskassan så skulle el från kärnkraft fortfarande vara minst 20 procent dyrare och därmed olönsam. Det är verkligen hög tid att det miljardstöd som möjliggör dessa utsvävningar inom kärnkraften stoppas.
. – För det första vill jag uttrycka mitt stöd för ansträngningarna som gemenskapen har gjort för att stärka övervakningen och kontrollen av transporten av radioaktivt avfall inom EU.
Det bör utan tvekan vara vår prioritet att se till att våra medborgare skyddas från kärnavfallets farliga inverkan.
Men jag har beslutat mig för att lägga ned min röst, eftersom man i det föreslagna direktivet från rådet inte tar hänsyn till de farliga effekterna av transporterna och upparbetningen av radioaktivt avfall i kärnkraftsfria medlemsstater som Irland.
Det föreslagna direktivet är bara fokuserat på medlemsstater som är aktiva deltagare i kärnkraftsproduktionen. Intressena hos en passiv åskådare som Irland, ett land som valde att fortsätta att vara fritt från kärnkraft och som inte är en transiteringsstat, täcks inte av förslaget.
Som kärnkraftsfritt land påverkas Irland av avfallet som kommer från Kontinentaleuropa för att upparbetas vid Storbritanniens anläggning Sellafield. Avfallet skeppas över Irländska sjön, som därmed blir den mest radioaktiva vattenmassan i världen.
Irlands unika ställning inkluderas inte i förslaget till direktiv om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall.
. – Jag välkomnar att parlamentet har röstat för att anta två förslag i betänkandet. Det första syftar till att främja ett socialt inkluderande kunskapsbaserat samhälle genom att stödja fria datorprogram med öppen källkod. I det andra förslaget betonas att bättre forsknings- och innovationspolitik måste bidra till nya sysselsättningsmöjligheter genom hållbar utveckling. Jag vill påpeka att förslagen lades fram av vår grupp och undertecknades av oss under diskussionen i det berörda utskottet. Vi välkomnar också fokuseringen på livslångt lärande och universitetens roll när det gäller att producera och sprida kunskap liksom betoningen av de små och medelstora företagen.
Det finns dock vissa mindre välkomna aspekter, däribland immateriella rättigheter, betänkandets förespråkande av entreprenörskap på ett tidigt stadium i utbildningen samt konkurrenskraft som generell utgångspunkt. Vi lade därför ned våra röster.
. – Vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 fastställdes målet att Europa ska vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. År 2006 har EU långt kvar till detta mål.
Jag håller med föredraganden om att Europa måste förbättra sin prestation genom att skapa, dela och finansiera kunskap.
Jag vill understryka den nuvarande bristen på investeringar i forskning och utveckling, bristen på främjande av entreprenörskap där betoningen ligger på innovation och bristen på politiskt och ekonomiskt stöd till livslångt lärande och IKT-utbildning.
För det andra misslyckas Europa med att dela sin kunskap. Enorma hinder fortsätter att hindra sektorns aktörer från att samarbeta inom och över nationsgränserna.
Slutligen misslyckas Europa med att finansiera kunskap. I detta sammanhang bör gemenskapens politik stärka program som de finansiella instrumenten inom CIP (program för konkurrenskraft och innovation) eller Jeremie (gemensamma europeiska resurser för mikroföretag till medelstora företag).
. – I Lissabonstrategin 2000 beslutades det att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi inom tio år. Men EU ligger fortfarande efter Förenta staterna och Japan. Jag välkomnar betänkandet, som innehåller försök att förbättra EU:s prestationer på tre huvudområden.
För det första genom att finansiera och uppmuntra att ny kunskap skapas. Detta kommer att underlättas genom att främja entreprenörskapsandan, tillgodose livslångt lärande och utbildning i informations- och kommunikationsteknik (IKT) och förbättra bilden av vetenskaplig forskning som ett givande karriärsval.
För det andra misslyckas EU med att dela på kunskapen. Arbetskraften måste användas på ett effektivt sätt, och förbättringen av partnerskap måste fortsatt stå i främsta ledet för EU:s politik för forskning och utveckling. Resurserna måste fokuseras på att garantera att de skarpaste hjärnorna får likvärdiga förutsättningar när det gäller gränsöverskridande kapital och arbetskraft. Dessutom bör de organisationer som fortsätter att behandla kvinnor som sämre arbetskraft pekas ut.
För det tredje misslyckas EU med att finansiera kunskapen. Det är nödvändigt att en stor del av EU:s budgetresurser för finansieringsinstrument riktas mot att förbättra små och medelstora företag och mot att hantera marknadsproblem.
EU måste erkänna sina brister, så att man kan uppfylla målen i Lissabonstrategin.
. – Även om detta är ett initiativbetänkande utan rättslig inverkan är de aspekter och problem som tas upp där värda mitt stöd. Tanken att forskning och innovation bör spela en central roll i den nya ekonomiska modell som för närvarande saknas i Europa anser jag vara mycket viktig. Man måste dock medge att avståndet mellan Lissabonmålen och verkligheten är mycket stort.
Europa har inte i tillräckligt grad förstått att teknik och investeringar i material och mänskliga resurser inom forskning och innovation är centrala aspekter i utveckling och tillväxt, särskilt med tanke på det aktuella läget i världsekonomin. Denna ståndpunkt, som betonas i resolutionen tillsammans med flera andra förslag – däribland nya strategier för forskning och innovation – är skälet till att jag röstade för. Nu måste orden omsättas i handling. Europa kan inte prestera utan att investera.
. – Jag röstade för eftersom jag anser att innovations- och forskningssektorerna är centrala för att skapa fler och bättre arbetstillfällen i EU.
De små och medelstora företagen har en central roll i detta sammanhang eftersom de fungerar som en förbindelselänk mellan universiteten och näringslivet.
De huvudfaktorer som står i vägen för Lissabonstrategins mål är väl kända: dåligt presterande medlemsstater, splittrade arbetsmarknader, ineffektiv och olämplig användning av mänskliga resurser och minskad rörlighet för Europas arbetskraft.
Därför beklagar jag att medlemsstaterna inte ger nödvändigt politiskt och ekonomiskt stöd till att göra arbetskraften flexibel och i stånd att anpassa sig efter arbetsmarknadens nya förutsättningar, och att de inte ger sina forskare den prestige de förtjänar.
Jag är därför för att undanröja administrativa och rättsliga hinder för ökad rörlighet bland forskare, och jag är för att skapa bättre arbetsvillkor, dvs. en attraktiv och prestigefull inre marknad för forskare så att kompetensflykten i Europa kan stoppas.
Jag är också för att främja entreprenörskap på ett tidigt stadium i utbildningen, förstärka det livslånga lärandet och aktivt främja utbildningen i ny teknik för arbetstagare och arbetslösa.
. – Detta betänkande är motsägelsefullt på flera sätt.
Å ena sidan ges stort utrymme åt negativa aspekter, t.ex. betoningen av konkurrenskraft och konkurrens samt åtgärder som syftar till industriell omstrukturering och modernisering, inför ”hård internationell konkurrens”, vars följder vi vet är förfärliga.
Å andra sidan innehåller betänkandet förslag som vi lade fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, däribland förslaget att uppmana kommissionen att neka gemenskapsstöd till företag som efter att ha fått sådant stöd i en medlemsstat flyttar sin produktion till ett annat land utan att till fullo uppfylla de avtal som ingåtts med medlemsstaten.
Jag vill också nämna införandet av förslaget att lägga samma vikt vid arbetsmiljön och arbetstagarnas hälsa och säkerhet som vid åtgärder för att skapa fler och bättre arbetstillfällen, liksom kravet att arbetstagarnas rättigheter ska tas till vara vid omstrukturering av tillverkningsföretag, och därmed kravet på att tillgången till information ska garanteras fullt ut för arbetstagarnas företrädare. Vi har därför lagt ned våra röster.
. – Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att en dynamisk och starkt konkurrenskraftig industri är en nödvändig förutsättning för att få bättre sociala normer.
I kommissionens meddelande ges en detaljerad översikt över de 27 tillverkningssektorerna. Med eftertanke kombineras en rad sektorsspecifika åtgärder med sektorsövergripande politiska initiativ.
Liksom föredraganden stöder jag utvecklingen av en samstämmig industripolitik på EU-nivå för att möta de utmaningar som globaliseringen medför. Även om EU är en ekonomi som i hög grad baseras på tjänstesektorn så förblir EU en industriell stormakt i världen.
Det är därför helt rimligt att utveckla strategier för den europeiska industrins konkurrenskraft och att främja företagarandan och företagens sociala ansvar i Europa.
Jag är övertygad om att den europeiska tillverkningsindustrins framtid ligger i ökat mervärde och bättre kvalitet hos produkterna och i en välutbildad och flexibel arbetskraft.
Jag välkomnar betänkandet också för att det lyfter fram vikten av att öka tillverkningens regionala koncentration. Jag stöder nära samarbete mellan regionala och nationella myndigheter och arbetsmarknadens parter för att utarbeta lokala strategiplaner som syftar till att på bästa möjliga sätt utnyttja den viktigaste välståndsskapande sektorn och alla jämförbara fördelar varje region ger.
– Herr talman! Detta är ingen ordningsfråga. Jag vill bara tacka våra kolleger som undertecknade den skriftliga förklaringen nr 21. Jag vill också tacka min kollega Iles Braghetto för hans solidaritet. Vi lade fram förklaringen tillsammans.
Europaparlamentet har i dag återigen bevisat sin lyhördhet inför kulturfrågor, för Cyperns kulturella och religiösa arv är strängt taget inte en cypriotisk fråga – det är en europeisk fråga. Europeiska unionen omfattar alla kulturer i unionens samtliga medlemsstater.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett interimsbetänkande (A6-0213/2006) av Giovanni Claudio Fava för det tillfälliga utskottet om CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar (2006/2027(INI)).
. – Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentet brottas ständigt med en stor och viktig uppgift: att bidra i kampen mot terrorismen. På lördag kommer vi som ni vet att tillsammans med våra brittiska vänner hedra de femtio dödsoffren i förra årets bombattentat i London.
Vi har en annan och lika svår uppgift, nämligen att söka sanningen, vilket även inbegriper sanningen om de övergrepp som begåtts de senaste åren i terrorismbekämpningens namn. Detta är själva syftet med vårt utskott: sanningen om de rättigheter som förvägrats de personer som anklagats för att vara våra fiender, men som i egenskap av anklagade har rätt till juridiskt ombud, rättslig prövning, domare samt värdig och mänsklig behandling.
Herr talman! Där det inte finns några rättigheter finns heller inga lagar – bara utövande av våld och godtyckliga handlingar. När vi talar om ”extraordinary rendition”, som är den företeelse som vårt utskott har koncentrerat sig på, så talar vi om en godtycklig handling som vissa länder förespråkar och som andra länder accepterar i terrorismbekämpningens namn.
Med ”extraordinary rendition” avses extraordinär transport av misstänkta terrorister som tillfångatagits av CIA och som skickas till medgörliga länder som är villiga att förhöra dem med alla till buds stående medel och hålla dem fängslade utan rättegång.
De senaste åren har ”rendition” varit ett faktum, inte en åsikt eller hypotes. Det är ett faktum som till och med har erkänts av det amerikanska utrikesministeriet. Denna metod har använts och missbrukats och till och med drabbat EU-medborgare.
De slutsatser av arbetet som dragits under de senaste månaderna, och de slutsatser som vi hoppas kunna dra under de kommande månaderna, sparar vi till det slutliga betänkandet, men det är vår plikt att informera er nu om de omfattande och allmänna överträdelser som flera europeiska länder gjort sig skyldiga till på olika ansvarsnivåer: en del länder har samarbetat, medan andra har dolt den olagliga verksamheten eller helt enkelt sett åt ett annat håll.
För några timmar sedan kom nyheten från Italien att Milanos undersökningsdomare har undertecknat en arresteringsorder för den italienska militära underrättelsetjänsten Sismis biträdande chef, som anklagas för att ha hjälpt till vid bortförandet av Abu Omar, den kidnappade imamen i Milano. Ytterligare tjugotvå arresteringsorder har utfärdats för CIA-agenter i anslutning till detta fall. Här måste jag betona för er hur allvarligt det är att Sismis chef, general Nicolò Pollari, framträdde i vårt utskott och intygade att hans myndighet aldrig fick någon information om bortförandet. Betänk att den biträdande chefen greps eftersom han ansågs ansvarig för bortförandet.
Herr talman! Vi är inte en domstol. På grund av denna händelse har vi dock ytterligare ett ansvar på politisk och institutionell nivå, precis som regeringarna och medlemsstaterna, som vi vädjar till eftersom bevisbördan – just för att vi inte är en domstol – är en börda som måste delas med regeringarna. Vi kommer att behöva deras fulla samarbete och engagemang för hela sanningen under de kommande månaderna.
Herr talman, mina damer och herrar! Vi vill göra allt vi kan för att ta reda på hela sanningen om fakta och ansvarsförhållanden, för att i synnerhet se till att dessa händelser och övergrepp aldrig upprepas på EU:s territorium eller drabbar dess medborgare. Detta anser jag vara det yttersta syftet med vårt utskott.
Tack vare det arbete som utförts av våra assistenter – utskottets personal, som jag vill tacka – har vi i detalj kunnat rekonstruera ett invecklat system med flygbolag och påhittade företag som CIA använt för sina uppdrag de senaste åren. Vi har ytterst noggrant rekonstruerat rutterna för över tusen flygningar, ett material som vi har delgett våra kolleger i parlamentet. Vi vet att många av flygningarna var rutinflygningar för att transportera utrustning eller personal, men inte alla: Abu Omar, Maher Arar, Khaled el-Masri, Mohamed Algiza och många andra blev hårdhänt ombordtagna på dessa flygplan och transporterades till sina fängelser.
Dessa flygplan har landat på våra flygplatser, använt vårt luftrum och ostraffat utnyttjat vår tystnad. Endast för en av 1 084 flygningar har en polis sagt sig kunna identifiera besättningar och passagerare.
Herr talman! Vi har gett dem som fallit offer för skamliga rättsövergrepp en röst och en rätt att uttala sig. Detsamma gäller dem som gjort det möjligt för utskottet att fullgöra sin uppgift. Det är en svår uppgift som ligger framför oss nu, och vi ber parlamentet att låta oss fortsätta vårt arbete tills vårt mandat löper ut, i vetskap om att den sanning som vi kommer att få fram och sammanställa innan dess kommer att vara ett arbetsresultat som delges alla EU-länder och givetvis även Europaparlamentet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Då rådet har uppmanats att yttra sig i denna fråga är jag glad att kunna delta i debatten på rådets vägnar.
Jag vill redan från början säga att ämnet för interimsbetänkandet är mycket viktigt och att jag anser att det initiativ som tagits i denna fråga av Europaparlamentet och Europeiska rådet och dess parlamentariska församling är mycket viktigt och betydelsefullt.
Detta handlar om genomförandet av grundläggande rättigheter i Europa och om åtgärder mot terrorism. Dessa saker får inte hamna i konflikt med varandra. Alla åtgärder som vidtas mot terrorism måste vara förenliga med skyldigheterna enligt internationell rätt och inga kompromisser om dessa skyldigheter, vare sig det handlar om mänskliga rättigheter, flyktingfrågor eller humanitära frågor, kan accepteras i terrorismbekämpningens namn.
När det gäller det interimsbetänkande som debatteras vill jag dock understryka att Europeiska unionen saknar behörighet i dessa frågor enligt fördragen och att nationell underrättelseverksamhet inte omfattas av fördragets tillämpningsområde, eftersom medlemsstaterna enhälligt har beslutat att uppgiften att övervaka de nationella underrättelsetjänsternas verksamhet ska vara en intern angelägenhet.
Detta innebär givetvis inte att rådet ställer sig passivt till de frågor som tas upp i betänkandet. Sedan november förra året har det funnits offentliga misstankar om att CIA har genomfört fångtransporter med flyg och haft olagliga interneringsanläggningar i Europa. Den 21 november diskuterade EU:s utrikesministrar denna information vid ett möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Till följd av denna diskussion skrev det dåvarande ordförandelandets utrikesminister Jack Straw på EU:s vägnar till den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice den 29 november 2005 för att försöka ta reda på den amerikanska regeringens syn på dessa anklagelser. Den 5 december gav den amerikanska utrikesministern en detaljerad redogörelse i frågan inför sitt besök i Europa. Där betonades att Förenta staterna anser att landets åtgärder omfattas av internationella överenskommelser och att Förenta staterna respekterar andra länders suveränitet, och inte transporterar fångar till länder där de riskerar att utsättas för tortyr under förhör eller under andra omständigheter. Condoleezza Rice tog upp frågan på nytt under sitt besök i Bryssel.
Sedan årets början har en intensiv dialog förts med Förenta staterna på olika nivåer och under olika sammankomster om dessa frågor. Mänskliga rättigheter har diskuterats vid ett flertal tillfällen med Förenta staterna. Diskussioner har även förts om behovet av att respektera internationell rätt i kampen mot terrorism. Detta stod på dagordningen senast vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna i Wien den 21 juni.
Europeiska unionen har upprepade gånger uppmanat den amerikanska regeringen att ge FN:s människorättsobservatörer obegränsat tillträde till Guantánamo Bay. EU:s utrikesministrar har uttalat att Europeiska unionen fortfarande hyser allvarlig oro över Guantánamo Bay, och frågan har tagits upp med Förenta staterna vid fler än ett tillfälle. EU anser att den amerikanska regeringen bör vidta åtgärder för att stänga Guantánamo snarast möjligt. EU välkomnar därför president George Bushs uttalande vid toppmötet i Wien att han var villig att avveckla fängelset i Guantánamo Bay.
Som ordförandeland kommer Finland givetvis att fortsätta att hålla liv i debatten om mänskliga rättigheter inom ramen för en dialog med Förenta staterna. Detta blir mycket viktigt under vårt ordförandeskap.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Nu inför årsdagen av terroristattentaten i London måste kampen mot terrorismen absolut fortsätta att stå i centrum för den europeiska säkerhetsstrategin. Detta är ett bra tillfälle att minnas detta och samtidigt klart och tydligt uttala att respekten för varje människas grundläggande mänskliga rättigheter är en viktig del i den europeiska säkerhetsstrategin.
När vi urholkar garantierna för frihet och människors grundläggande rättigheter finns en uppenbar risk för att vi ofrivilligt tillhandahåller ett propagandamål för just de terrorister vi vill bekämpa. Det är därför nödvändigt att söka efter sanningen, och jag vill poängtera att detta innefattar en historisk sanning, en rättslig sanning och ett sökande efter ansvarsskyldighet. Kommissionen har och kommer givetvis att fortsätta att bidra till detta på ett engagerat sätt.
Europeiska kommissionen har från första början gett sitt bidrag med stark övertygelse, vilket jag tror att utskottets ordförande Carlos Coelho kan intyga. Kommissionen har bidragit till och gett sitt starka stöd till det tillfälliga utskottets begäran om uppgifter från Eurocontrol, vilket har genererat några av de allra viktigaste bevisen för att bekräfta vissa fakta, vilket framgår av betänkandet.
Jag gav också starkt stöd till det tillfälliga utskottets begäran om tillgång till europeiska satellitfoton. Tillsammans med kolleger från rådet har vi verkat för att ge begäran en snabb behandling, vilket jag tror hade stor betydelse för det tillfälliga utskottets inledande arbete.
Jag har även vid tre tillfällen försökt uppmärksamma medlemsstaternas inrikesministrar på vikten av samarbete med Europaparlamentets tillfälliga utskott och med Europarådet, dvs. se till att förfrågningar och nationella kontroller framskrider i länder där så ännu inte skett. Jag kan i förväg informera er om att jag vid rådets nästa ministermöte den 24 juli, det första under Finlands ordförandeskap, kommer att upprepa min uppmaning till de 25 medlemsstaternas inrikesministrar att fortsätta att samarbeta med det tillfälliga utskottet.
Jag medger och håller med om att Europaparlamentets tillfälliga utskott inte gör anspråk på att vara någon slags europeisk ”superdomstol”, och detta är mycket viktigt vid fastställandet av institutionernas ansvarsområden. Jag vidhåller dock att det är viktiga verktyg som tas upp i betänkandet och att dessa verktyg måste granskas i detalj. Vissa delar har redan granskats eftersom de redan fanns tillgängliga för de många nationella rättsliga myndigheter som berörs av de stundtals mycket detaljerade förfrågningarna, som inleddes för länge sedan.
Mot bakgrund av uppgifterna i betänkandet anser jag att de nationella myndigheterna nu kan och måste genomföra dessa kontroller med större engagemang, även i de fall där de ännu inte har utförts. Det måste de göra med fullständiga garantier för ett korrekt rättsförfarande, vilket faktiskt är garantier för rättssäkerhet, och fullständiga rättigheter för offren, som även ni i viss mån har lyssnat till, och för de anklagade liksom tillhandahållande av bevis för händelserna, till dess att en domare fattar beslut om när och om ansvarsskyldighet föreligger för specifika händelser.
Detta är det resultat som jag är säker på att vi alla hoppas på: att äntligen få veta den fullständiga och tillfredsställande sanningen om dessa anklagelser. Jag anser att det är viktigt att vi med tilltro avvaktar de beslut som medlemsstaternas domare ska fatta.
Jag vill delge er en sista tanke om framtidsutsikterna, som jag tycker är precis lika intressanta. Jag vill nämna reformen av de så kallade underrättelsetjänsterna, en reform som omfattas av den nationella behörigheten men som jag anser kan tjäna på en bredare debatt. Vi skulle till exempel kunna fundera över om insynsreglerna kan förbättras på nationell nivå, när det gäller förbindelserna med parlamentets organ, om samordningen av underrättelsetjänsternas verksamhet i varje medlemsstat bör medföra ett mer direkt ansvar för respektive länders regeringschefer, vilket jag anser, om det borde finnas något slags nationell parlamentarisk kontroll över underrättelsetjänsternas finansiella resurser – eftersom vi alla vet att kontroll av finansiella resurser ger stora möjligheter att påverka rörelseverksamheten.
Jag vill avslutningsvis nämna det som står i betänkandet om behovet av att fastställa nya bestämmelser för icke-kommersiellt flyg, inbegripet civilflyg, med en definition av ”statsluftfart” eller ”används för statsändamål”. Jag kan intyga för er nu att kommissionen i detta avseende är beredd att diskutera detta med det tillfälliga utskottet under nästa sammanträdesperiod, eftersom fastställandet av en europeisk definition för exempelvis ”statsluftfart” kan vara ett framsteg inom detta område, som för närvarande inte omfattas av nationell lagstiftning på ett tillfredsställande sätt, som ni alla vet.
Jag bekräftar därför mitt engagemang för samarbete med det tillfälliga utskottets ordförande och ledamöter. Tack.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag hade hoppats att Giovanni Claudio Fava inte skulle nämna dagens nyheter från Italien, men nu när han har gjort det vill jag som italiensk ledamot av Europaparlamentet, inte som samordnare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, säga att Usama bin Ladin måste ha svårt att hålla sig för skratt i dag då mitt hemland, i stället för att arrestera terrorister, koncentrerar sig på att arrestera dem som jagar dem.
När det gäller betänkandet anser jag att det inte är tillräckligt att föredraganden säger att han kan godta vissa av våra ändringsförslag. Det är ett extremt tendentiöst betänkande, där endast kritiken mot Förenta staterna beaktas. Två exempel: Hittills har man vägrat att infoga de båda uttalandena från Javier Solana och Gijs de Vries, då dessa sa saker som inte föll utskottet i smaken och som vänstern inte var nöjd med. De båda uppgav att de inte kände till några lagöverträdelser av EU:s medlemsstater i samarbetet med CIA. Nu tycks man vara beredd att godta detta, som en stor eftergift.
Man vägrar dock godta ett annat uttalande, eftersom detta strider mot den så kallade sanning som utskottet försöker påtvinga oss. Det handlar om den framställning som gjorts av en expert från Human Rights Watch – en organisation som vi alla vet definitivt inte är positivt inställd till Bushadministrationen – till vårt utskott: ”Vi har misstankar, men inga bevis.” Vi är alla medvetna om att amerikanerna har gjort misstag, som de måste få kritik eller till och med fördömas för, men de har gjort misstag eftersom de faktiskt gör något.
Jag hade gärna velat se ett erkännande i betänkandet av det faktum att det är tack vare den amerikanska pressen, den amerikanska kongressen och det amerikanska folket som vi samlas här i dag för att debattera CIA-problemet, inte tack vare betänkandets författare. Om detta nämns ingenting i betänkandet.
Av alla dessa skäl är vi fortfarande ytterst kritiska till betänkandet, för att inte tala om besvikna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag framföra mina varmaste gratulationer till vår föredragande Giovanni Claudio Fava för hans utmärkta interimsbetänkande. Att jag kallar det interimsbetänkande beror på att vi har mer än halva arbetet kvar.
Låt mig understryka och klargöra i detta skede att ingen i vår grupp motsätter sig tanken om samarbete i kampen mot den internationella terrorismen, tvärtom. Vi anser dock att vi inte längre kan göra detta med samma vapen som terroristerna, utan endast med lagliga metoder. Vi måste också följa de etiska och moraliska principer som vår gemenskap, EU, grundar sig på och som vi förespråkar överallt i världen, och dessutom bör vara mycket stolta över.
Det kan bara inte accepteras att människor rövas bort från EU:s territorium, eller från stater som vill ansöka om EU-medlemskap, och sedan flygs runt halva jordklotet för att torteras i fängelser i exempelvis Kabul. Det var just detta som skedde med den tyske medborgaren Khaled el-Masri. Faktum kvarstår att här helgar inte ändamålen medlen, och det är detta som måste skilja oss från Bushadministrationen och CIA. När vi kritiserar händelser som dessa har det ingenting – absolut ingenting – att göra med antiamerikanism. Tvärtom är det vår plikt att kritisera.
Vi ställs också inför den fråga som EU:s regeringar måste besvara, nämligen exakt vad en underrättelsetjänst – vilket är precis vad CIA är, om än från ett vänligt sinnat land – ska få lov göra på vårt territorium och hur den får agera. Detta är trots allt ingenting som principen om ursprungsland kan tillämpas på. EU:s medlemsstater och även de länder som vill gå med i EU måste också klargöra att åtgärder får vidtas mot en terroristmisstänkt endast på ett sätt som är förenligt med rättsstatsprincipen. Hur förväntar sig EU-medlemsstaterna annars att de ska kunna samarbeta med institutioner som Europaparlamentet och Europarådet?
Detta är en fråga som f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens regering i Skopje måste besvara, eftersom vi verkligen inte tänker finna oss i lögner. Jag uppskattar dock att den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier utan att tveka har bekräftat att han ska komma till vårt utskott. Jag måste säga att vi även förväntar oss att andra prominenta personer följer hans exempel.
Det åligger inte oss att genomföra utredningar där kraven på detaljprecision är lika höga som på en statsåklagare och därefter presentera en översikt över fakta och anklagelser. När vårt arbete är slutfört är det vår uppgift att klargöra för EU-medborgarna vad vi anser har skett och vilka politiska slutsatser som bör dras av detta, så att vi kan fortsätta att värna om våra värden och principer och visa att EU är redo att försvara och garantera frihet, säkerhet och demokrati.
Det tycks dock finnas parlamentsledamöter som fortfarande inte ens har börjat inse den möjliga innebörden av detta.
. – Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden Giovanni Claudio Fava för hans utmärkta arbete och samarbete med oss. Jag vill också tacka Carlos Coelho för hans outtröttliga och fasta ordförandeskap.
Området för rättvisa och mänskliga rättigheter i EU fungerar inte effektivt. Vissa medlemsstater har förvisso inte infört EU:s antiterroristlagstiftning som antogs för fem år sedan, så vi är inte utrustade över hela EU för att undersöka och väcka åtal mot terroristbrott. I vissa medlemsstater finns det inte ens någon definition av terrorism, så terrorister kan undkomma fällande dom och fängelse. Fava tog upp terroristattackerna i London, vars offer vi med sorg hedrar minnet av på fredag. Vi minns också terroristattackerna i Madrid. I vissa av våra nationella huvudstäder skulle det efter en sådan här händelse inte finnas någon möjlighet att döma terroristerna.
Jag hoppas att Jas Gawronski och hans vänner utövar tryck på de nationella huvudstäder som ännu inte har genomfört rambeslutet om terrorism.
Samtidigt står det enligt trovärdiga uppgifter klart att fruktansvärda brott har begåtts mot de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen – i det så kallade kriget mot terrorism. EU har tillåtit en situation att utvecklas där vi inte kan åtala terrorister, men där vi kan åtala misstänkta terrorister och beröva dem deras rättigheter.
Vilken trovärdighet ger detta EU på hemmaplan och utanför gränserna när det gäller en effektiv kamp mot terrorismen och ett upprätthållande av de mänskliga rättigheterna? Låt oss tala klarspråk: vad som anges i detta betänkande är att vi har hört vittnesmål och sett bestyrkande fakta, som exempelvis flygloggar, som bevisar att ”extraordinary renditions” har ägt rum i Europa, och det är högst osannolikt att varken regeringarna eller deras ämbetsverk har haft någon aning om vad som skett. Vi har inte velat göra gällande att vi är en domstol eller att vi har befogenheter som en utredande polis- eller åklagarmyndighet, men vi har gjort tillräckligt i samarbete och i samstämmighet med Dick Marty i Europarådet, med nationella parlamentsledamöter och rättsliga undersökningar för att flytta bevisbördan.
När påståenden inte längre är spekulativa utan visar sig vara trovärdiga, vilket är fallet här, har medlemsstaterna inom ramen för europeiska och internationella instrument för mänskliga rättigheter helt enkelt en skyldighet att utreda och bestraffa den som är ansvarig för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Jag hoppas att ordförandeskapet säger andra saker privat till sina 24 regeringskolleger i EU än man säger här. Jag hoppas att man säger att denna överenskommelse om tystnad måste upphöra. Att, som ministern gjorde, säga att fördragen inte ger EU någon makt är felaktigt. Om så är fallet, varför fogade då regeringarna enhälligt in klausulen om mänskliga rättigheter i EU-fördraget och en klausul, artikel 7, som ger möjlighet till sanktioner för överträdelser?
Det stämmer att vi saknar övervakningsmekanismer för att förbinda skyldigheterna till befogenheterna, och detta måste rättas till. Det är beklämmande att Javier Solana och Gijs de Vries måste komma till oss och säga ”vi tror inte att det har gjorts några överträdelser, men vi har inte behörighet att ställa de relevanta frågorna till medlemsstaterna”.
Jag är villig att godkänna Gawronskis ändringsförslag i detta sammanhang, eftersom det visar på de löjliga luckorna i fråga om behörighet. Jag förebrår dem inte, men jag anklagar rådet och kommissionen för att komma med en massa tomma ord och mycket retorik om EU som en ledstjärna för mänskliga rättigheter, utan att visa några resultat. Om ni vill att våra medborgare ska relatera till EU är detta en sak att kämpa för.
. – Herr talman, fru rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att varmt tacka för det utomordentliga arbete som utförts av vår föredragande Giovanni Claudio Fava, men även av ordföranden för vårt utskott, Carlos Coelho. Jag vill även passa på att tacka senator Dick Marty och Terry Davis för det utmärkta samarbetet med Europarådet och dess utskott för rättsliga frågor och mänskliga rättigheter. Jag menar att samarbetet mellan Europarådet och Europaparlamentet banar vägen för samarbete när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter i framtiden.
Låt mig först göra ett allmänt påpekande. Det finns lagliga sätt att överlämna fångar till utländska myndigheter. De överlämnanden som utskottet har varit tvunget att ta ställning till handlar om mer än transport av en misstänkt från en plats till en annan. De metoder vi har fått ta ställning till och som långt ifrån har täckning i berörd lagstiftning kringgår faktiskt de principer vi har inordnat under rubriken rättssäkerhet, nämligen rätten till juridiskt ombud och rätten till rättslig prövning. Detta är inte förenligt med principen att ingen får utlämnas eller föras till en stat där det finns risk att personen utsätts för tortyr eller annan omänsklig behandling.
Flertalet offer för dessa överlämnanden blev olagligt gripna redan från början, och några av dem bortfördes. Samtliga transporterades från ett land till ett annat på ett olagligt sätt. Många av dem har varit försvunna sedan dess. De offer som har besökt vårt utskott har vittnat om tortyr och annan omänsklig behandling.
I en slutlig analys kan man säga att syftet med denna praxis var att ”outsourca” tortyr och att göra det svårare att reda ut vem som bar ansvaret för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Många menar att det inte går att exakt säga totalt hur många personer som greps, bortfördes och transporterades till andra länder. Kanske har de rätt, men det stämmer också att vi kan anse det bevisat att kränkningar av de mänskliga rättigheterna har skett i tillräckligt många fall, och dessa nämns mycket rakt på sak i betänkandet.
Chicagokonventionen tillåter privata flygningar i europeiskt luftrum utan att särskilt tillstånd krävs. Detta utnyttjade CIA genom att avsiktligt kalla sina flygningar privata, samtidigt som många stater – däribland EU:s medlemsstater – agerade i enlighet med Chicagokonventionen och lät CIA göra precis som de ville. Därmed ignorerade dessa stater andra konventionsbestämmelser enligt vilka de har rätt att söka igenom flygplan om det finns rimliga skäl att misstänka att de används för olagliga syften.
EU:s medlemsstater har förbundit sig att följa olika internationella fördrag, framför allt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som framgår av artikel 6. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har upprepade gånger betonat att varje stat har en direkt skyldighet att ingripa, undersöka och vidta rättsliga åtgärder mot de ansvariga i alla situationer där människor måste skyddas från tortyr och andra former av omänsklig behandling. Det är uppenbart att så inte har skett i ett flertal EU-medlemsstater. Italien har nyligen fullgjort sina lagenliga skyldigheter och förtjänar därför tacksamhet och respekt, men jag förväntar mig också – och det tror jag att majoriteten av parlamentets ledamöter instämmer i – att andra länder följer Italiens exempel.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill tacka mina kolleger Giovanni Claudio Fava och Carlos Coelho för det arbete som utförts i utskottet och för att detta arbete har visat oss att ”extraordinary rendition” ingår i en missriktad strategi som används i terrorismbekämpningens namn.
Strategin är missriktad eftersom den bygger på principen om krig i förebyggande syfte och på urholkningen av rättsstatsprincipen. I stället för att försvaga terrorismen har denna strategi gett den näring och gjort den mer radikal, och därmed bidragit till terroristernas mål.
För bara några dagar sedan, precis efter domstolsavgörandet om Guantánamo, uppgav Förenta staternas högsta domstol att mellan 2001 och 2003 kom över hälften av Guantánamofångarna från Afghanistan, vilket innebär att Europa användes som transitplats för över tvåhundra fångar, att europeiska flygplatser användes för mellanlandningar och att amerikanska baser och Natobaser i Europa användes som bas. Vårt utskott har även konstaterat att det inte råder något tvivel om att bortrövanden har skett, däribland det uppenbara fallet med Abu Omar.
Vi har granskat fakta ytterst noggrant och kunnat verifiera att amerikansk underrättelseverksamhet har ägt rum och att nationella regeringar har varit delaktiga, vilket bekräftats av John Bellinger och Condoleezza Rice. Bellinger och Rice har uttryckligen sagt att den nationella suveräniteten inte har kränkts i något fall. Detta bör också poängteras, herr Gawronski, inte bara Jonathan Siftons uttalanden.
Jag anser att det är ställt utom allt rimligt tvivel att europeiska regeringar har bidragit och medverkat till amerikansk underrättelseverksamhet på europeiskt territorium. En italiensk polisman har erkänt, och i dag har vice chefen för den italienska underrättelsetjänsten Sismi arresterats. Jag anser att ytterligare klarhet behövs.
Chefen för den italienska underrättelsetjänsten, Nicolò Pollari, ljög antingen för vårt utskott eller också kände han inte till vad hans vice chef höll på med. Oavsett hur det förhåller sig är det lika allvarligt. Samma sak gäller kommissionsledamot Franco Frattini, som måste sprida ljus över detta. När dessa händelser inträffade var Franco Frattini utrikesminister, så antingen visste han inte något, som han sa till utskottet, eller också kände han inte till de överenskommelser ...
. –Herr talman! Jag efterlyser en mer återhållsam ton i betänkandet. Det är alltför präglat av visshet och fakta inom områden där misstänksamhet och tvivel vore mer lämpligt. Enligt Europarådets förra rapport rör det sig om ett dussintal fall av överlämnanden, som berör cirka 17 personer. Alla dessa fall utgör inte uppenbara överträdelser av internationell rätt. Maher Arar överlämnades till exempel efter beslut av immigrationsmyndigheter, så han tillhör knappast den grupp som utsatts för ”extraordinary rendition”.
Tills vi vet exakt hur utbredd denna företeelse är har vi inte rätt att göra ett sådant påstående som finns i punkt 6 i betänkandet, där det anges att allvarliga och oacceptabla kränkningar av grundläggande rättigheter har skett vid flera tillfällen. Den amerikanska regeringen tolkar konventionen mot tortyr annorlunda, och det har den all rätt att göra. Kommittén mot tortyr har inte ifrågasatt denna tolkning, som har stöd i många års praxis, ett senatsbeslut och avgöranden i högsta domstolen.
Jag skulle vilja se en vidare beskrivning av sammanhanget för att undvika förenklingar i stil med ”det goda EU och det onda Förenta staterna”. Vi bör understryka terrorismbekämpningens centrala betydelse för säkerheten i världen och de positiva resultaten av samarbetet mellan europeisk och amerikansk underrättelsetjänst. För att hantera terrorismen tvingas EU och Förenta staterna ibland att agera i ett rättsligt vakuum.
EU vill behandla terrorister som kriminella som har rätt till försvarsadvokat och full rättssäkerhet. Den amerikanska strategin ligger närmare traditionerna i ett militärstyre, som jag anser lämpar sig bättre för dessa omständigheter, men som leder till juridiska oklarheter. Om vi vill undvika gräl och konflikter mellan EU och Förenta staterna så måste vi lägga till nya bestämmelser i den internationella rätten. Utan Jas Gawronskis och mina ändringsförslag förtjänar inte betänkandet att stödjas i morgondagens omröstning.
. – Herr talman! Det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar, som Europaparlamentet har inrättat för en fyramånadersperiod, har misslyckats med sin uppgift. Under allt arbete som utförts hittills har utskottet inte lyckats ta reda på en enda sak som man inte redan visste, inte en enda. Det betänkande från utskottet som läggs fram här i dag är därför ingenting annat än ytterligare obekräftad medieinformation.
Det finns ingenting som talar för att några konkreta fakta skulle komma i dagen om utskottets mandat förlängs. Utskottet saknar nödvändiga verktyg för denna typ av verksamhet. Varför ska vi fortsätta att slösa bort skattebetalarnas pengar för att förlänga dess existens? Varför ska vi stödja ett tandlöst utskott? Det finns inga logiska skäl till det. Om utskottets mandat förlängs sker det endast av politiska skäl och i propagandasyfte. Dess verksamhet utnyttjas hur som helst redan av socialdemokrater och liberaler för deras egna syften. De kommer att använda alla förevändningar för att angripa Förenta staterna och landets europeiska bundsförvanter. Därmed undergräver de allvarligt den enda enade front som har inrättats i kampen mot det exceptionellt allvarliga hot som terrorismen utgör.
Detta borde egentligen inte komma som någon överraskning för oss. Historiskt sett, ända sedan förra sekelskiftet, har socialister agerat på ett sätt som i dag skulle betraktas som terroristdåd. Sympatin för dessa politiska metoder lever kvar, även här i parlamentet. Det är ingen tillfällighet att åsiktsskillnaderna om detta betänkande inte bottnar i dess förtjänster, eller ens i nationalitet, utan i ideologi. Det handlar i grunden om en uppdelning mellan socialdemokrater och konservativa.
Vi skulle göra samhällena i våra länder en stor tjänst om vi beslutade att sätta punkt för det tillfälliga utskottets arbete, och detta är vad jag vädjar om.
– Herr talman! Vårt tillfälliga utskott har inte funnit några bevis för CIA:s inblandning i tortyr eller annan olaglig verksamhet här i Europa. Misstankar, indicier och till och med antydningar är allt vi har haft att gå efter. Vissa av parlamentsledamöterna på vänsterkanten har velat utnyttja det tillfälliga utskottets verksamhet för att ge fritt utlopp åt billig antiamerikanism, och det är detta subjektiva betänkande ett uttryck för.
Utskottets arbetsmetoder hittills har också gett upphov till vissa frågor. Vittnen har ibland ledsagats av advokater som har ombesörjt att svåra frågor förblivit obesvarade. Vid mer än ett tillfälle har berörda personers vaghet inneburit att vi inte kunnat få en klar bild av fakta i målet, och vad det anbelangar inte heller av personernas politiska bakgrund. Ytterligare andra som har framträtt i utskottet, däribland den höge representanten Javier Solana, har varit så förutsägbart försiktiga i sina uttalanden att det hela varit bortkastad tid för alla inblandade.
Om utredningen ska fortsätta vore det bättre om den genomfördes av de nationella myndigheter som faktiskt är behöriga inom detta område.
– Fru rådsordförande, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Franco Frattini för hans utmärkta samarbete med vårt utskott, och jag hoppas att rådet kommer att följa hans exempel under den andra arbetsperioden.
Jag vill först upprepa Wolfgang Kreissl-Dörflers ord att detta är ett interimsbetänkande. Detta dokument kan inte anklagas för att inte innehålla det slags slutsatser som återfinns i ett slutligt betänkande. Jag vill även tacka alla ledamöter i det utskott där jag är ordförande och framför allt föredraganden Giovanni Claudio Fava för hans utmärkta och engagerade arbete i utskottet. Jag vill också tacka alla som har hjälpt oss. För det tredje vill jag påpeka att utfrågningarna omfattar 70 vittnesmål, 50 timmars framställningar, två utlandsuppdrag – ett i Förenta staterna och ett i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien – samt tusentals analyserade dokument.
Förutom att utskottet har visat sitt berättigande anser jag nu att de olagliga handlingar som har ägt rum i Europa måste granskas med avseende på deras omfattning och medlemsstaternas inblandning. Vidare måste kontrollen av luftrum och flygplatser utökas, den demokratiska kontrollen av underrättelsetjänsternas verksamhet förstärkas, som Franco Frattini nämnde, och utländska underrättelsetjänsters verksamhet på europeiskt territorium övervakas mer noggrant.
Inför antagandet av betänkandet uppmanar vi styrelsen att skapa förutsättningar för att ta reda på sanningen om vad som skett, och med de viktiga ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater verkar vi för ett balanserat, noggrant och rättvist betänkande. Vi vill ju inte att detta grundliga, engagerade arbete ska förväxlas med något slags politisk propaganda.
– Herr talman! Den 11 september i år är det fem år sedan terroristattacken mot Förenta staterna. En berättigad kamp mot terrorismen går hand i hand med tankar om de medel som används i denna kamp, om tillståndet för demokratin, rättssäkerheten och de medborgerliga friheterna i situationer där särskilda myndigheter ges särskilda befogenheter och där generell övervakning sker.
En ny slags gemenskap växer fram på båda sidor av Atlanten – en gemenskap som omfattar advokater, journalister och politiker från olika sidor, människorättsaktivister och medborgare som vänder sig mot den senaste tidens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och de politiska och medborgerliga friheterna, som vissa europeiska regeringar och den amerikanska regeringen har gjort sig skyldiga till. I förra veckan meddelade Förenta staternas högsta domstol att de särskilda militärdomstolar som president George Bush inrättade i november 2001 genom en särskild förordning och genom att kringgå kongressen, är olagliga och strider mot Genèvekonventionerna och det amerikanska systemet med militärdomstolar. Högsta domstolens avgörande visar att vi inte behöver göra det tragiska valet mellan säkerhet och frihet.
Det tillfälliga utskott som parlamentet inrättade den 18 januari i år har fullgjort den första etappen i sitt arbete. I interimsbetänkandet dras slutsatsen att olagliga förfaranden som berör europeiska medborgare och invånare har ägt rum i Europa. Jag vill understryka att utskottets betänkande inte på något sätt är antiamerikanskt eller ideologiskt och att det inte riktar sig mot något land eller någon regering. Betänkandet grundar sig främst på cirka 50 timmars utfrågningar där advokater, journalister, företrädare för icke-statliga organisationer, människor som eventuellt utsatts för extraordinära överlämnanden, företrädare för offentliga myndigheter i medlemsstaterna och företrädare för EU:s institutioner har deltagit.
Jag vill även betona att Polen inte nämns en enda gång i utskottets interimsbetänkande, till skillnad från i Dick Martys rapport till Europarådet i juni i år. I vårt betänkande betonas dock behovet av att fastställa om det finns några bevis för hemliga fängelser i vissa europeiska länder, som en del journalister och icke-statliga organisationer har hävdat under utredningens gång. Särskilt oroande är Warszawas ovilja att på allvar samarbeta med EU:s institutioner, vilket påpekas i senator Martys rapport.
Det tillfälliga utskottet bör nu arbeta vidare under återstoden av sitt tolvmånadersmandat, då det bör genomföra officiella besök i olika länder, däribland Polen.
– Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Giovanni Claudio Fava och de medarbetare från sekretariatet som har bistått honom i hans utomordentliga arbete. Trots vad man kan utläsa av det korta anförandet av rådets företrädare är det inte Washington vi riktar oss till. Det är de europeiska huvudstäderna vi riktar oss till. Det är rådet i Bryssel vi riktar oss till och som vi väntar på ska engagera sig i att få fram sanningen, vilket ännu inte skett, och förklara för oss varför och hur det som vi vet har skett kunde ske.
Precis som arkeologerna, som undan för undan gräver upp små föremål i små utgrävningar och därefter sammanställer all information för att få fram en karta över en stad som varit dold och den exakta positionen för platser som ingen kände till, precis så har kommissionen, med det ovärderliga stödet från andra personer och icke-statliga organisationer och i samarbete med bl.a. Europarådet, lyckats få fram en karta för att blottlägga och sprida ljus över den dolda staden. Där döljer sig en plan som utarbetats för att systematiskt kränka medborgarnas grundläggande rättigheter i det teoretiska syftet att skydda våra grundläggande rättigheter. Vi bör skydda våra rättigheter och vår säkerhet genom att kränka andras rättigheter. Det är denna arbetsstrategi vi har följt.
Detta hade inte varit möjligt utan aktivt stöd eller medveten passivitet från EU-medlemsstaterna. Detta är vår slutsats. Detta är vår moraliska övertygelse, och den kan ingen ta ifrån oss, med eller utan omröstningar.
Det är ett gigantiskt pussel vi har framför oss, där det inte är tillräckligt för någon stat att säga att inga brottsliga handlingar har skett på dess territorium, om det till exempel skulle visa sig att denna stats uppgift i den övergripande planen var att tillhandahålla logistiskt stöd för flygplanen, så att de som deltog i detta stora skådespel kunde vila före eller efter.
Vi väntar därför fortfarande på logiska förklaringar från rådet och medlemsstaterna så att vi kan få fram sanningen och säkra respekten för EU:s grundläggande värden, vilka vi alla förväntas kämpa för.
– Herr talman! Även jag vill gratulera och berömma föredraganden Giovanni Claudio Fava och upprepa vårt fulla stöd för grundtesen i hans betänkande.
Under de senaste månadernas utfrågningar har det blivit tydligt att vi inte kan fortsätta att tala om påstådda händelser. I stället måste vi diskutera och analysera specifika fakta och ställa berörda personer till svars, vilket även andra ledamöter har påpekat.
Som understryks i betänkandet finner vi det anmärkningsvärt att regeringarna inte skulle känt till vad som pågick, och jag vill återigen säga hur förvånad jag är över att vissa regeringar – däribland mitt i hemland – har fortsatt att förneka fakta som CIA:s företrädare själva har lagt fram och erkänt. Dagens arrestering i Italien är bara toppen av ett isberg, och vi hoppas att hela sanningen snart ska komma i dagen.
Jag betonar att det inte handlar om att veta om dessa händelser har inträffat utan om vem i Europa som kände till dem och även ofta deltog i dem, liksom om vem som undandrog sig sitt ansvar, eftersom man måste ha känt till dessa händelser.
Betänkandets slutsats är uppenbar: vårt arbete är nödvändigt och måste fortsätta. Det stämmer att vi varken är utredare eller åklagare och att vi varken har befogenheter eller möjligheter att genomföra den typen av verksamhet eller utredningar. Vad vi kan göra är att ställa relevanta frågor och ta upp viktiga saker.
För att kunna utföra detta arbete måste utredningen fortsätta, och jag vill därför återigen säga att vi måste stödja betänkandet.
– Herr talman! CIA har i frihetens och demokratins namn fört bort människor, transporterat dem, fått dem att försvinna och har inte bara gjort så att de utsatts för tortyr utan har även själva gjort sig skyldiga till detta. Om det fanns någon enda parlamentsledamot kvar som inte redan var stum av vrede så måste utfrågningen av Khaled el-Masri ha ändrat på det. Men vad gjorde våra regeringar? Ingenting. Det skvallrades om el-Masri-fallet i Skopje och tyska företrädare kände till det, men den tyska regeringen lämnade Khaled el-Masri åt hans öde, otvivelaktigt på grund av statsrelaterade skäl.
Låt mig tala klarspråk: Varje regering är skyldig att skydda sina medborgare från andras kränkningar av deras mänskliga rättigheter. Att stå overksam är en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna. Hela tiden hörs krav på bevis, men i stället för att lägga bevisbördan på regeringen läggs den på offren. Denna ståndpunkt intas av högeranhängarna, inte minst bland de konservativa i Europaparlamentet, men vem ska man kräva på bevis? Dick Marty och Europarådet har helt rätt i att det är en grundläggande och självklar skyldighet för regeringar att aktivt utreda alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås på deras territorium eller mot deras medborgare. Regeringarna måste visa att de alltid har uppträtt korrekt och att de har respekterat Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna liksom de grundläggande värden som är gemensamma för EU.
Detta är skälet till att vårt utskott inte kan betrakta frågan som utagerad. Vi kan inte tillåta att regeringarna sticker huvudet i sanden, och detta gäller oavsett om det är regeringen i mitt hemland eller regeringen i Makedonien, ett kandidatland som har försökt föra oss bakom ljuset.
– Herr talman! Jag tror att alla i parlamentet stöder kampen mot terrorismen. Terrorister respekterar inte människoliv, de respekterar inte demokratin och de respekterar inte de mänskliga rättigheterna. Vi står alla bakom denna kamp, men det är sättet som den förs på som måste diskuteras och beslutas om.
Den amerikanska regeringen måste inse att den måste följa rättsstatsprincipen och väletablerade internationella konventioner och förfaranden i försöken att bekämpa den internationella terrorismen. USA har olyckligtvis agerat godtyckligt när man har försökt skapa politiska allianser i denna fråga via FN:s strukturer. Jag vill hävda att den strategi som Förenta staterna har använt sig av i Irak och Mellanöstern i allmänhet under de senaste åren har genererat en större sympati för terroristerna.
Jag är irländsk ledamot av parlamentet, och vi i Irland vet hur terrorism byggs upp och växer och hur regeringar, genom att fatta fel beslut, kan stärka terroristorganisationerna. Som exempel kan nämnas att IRA nästan besegrades vid ett flertal tillfällen, men man fattade fel beslut och organisationen vann allmänhetens sympati och växte igen. Man måste granska det sätt som terrorismen bekämpas på noggrant.
Det interimsbetänkande som ligger framför oss i dag visar på det obestridliga faktum att utlämningar per flyg har ägt rum i Europa. Den amerikanska regeringen måste upphöra med detta förfaringssätt om man ska bygga upp transatlantiska förbindelser mellan EU och USA. Om vi ska bekämpa terrorismen måste vi alla samarbeta i enlighet med lagen.
Utskottet har fortfarande mycket att göra, och det söker stöd hos parlamentet för att få fortsätta arbetet i ytterligare sex månader. Jag hoppas att parlamentet ger detta utskott den extra tid det behöver för att slutföra arbetet.
Den amerikanska regeringen måste dock införa nya strategier om man ska kunna vinna kriget mot den internationella terrorismen. Det finns så många exempel på hur det inte ska gå till, men det är bara med hjälp av upplyst politik och samarbete mellan de av oss som tror på demokrati och mänskliga rättigheter som terrorismen kan bekämpas och utrotas permanent.
– Herr talman! Världen har förändrats efter attentaten den 11 september 2001. Det var då islamiska terrorister inledde ett globalt krig mot den västerländska civilisationen och spred rädsla och död ibland oss. Vi i parlamentet kan inte bedöma dagens kamp mot terrorismen åtskilt från dessa händelser. Kampen mot terrorismen är en följd av dessa händelser, och mänskliga rättigheter för terrorister får inte leda till ett svagare skydd för våra familjer och samhällen.
Vi måste komma ihåg att terrorister inte erkänner några rättigheter, fördrag eller konventioner. Det var med oro jag bevittnade vad som pågick bakom kulisserna när det så kallade CIA-utskottet inrättades. Tyvärr skedde detta av rent politiska skäl i syfte att slå ned på de länder som faktiskt gjorde något för att bekämpa terrorismen. Som ledamot av utskottet kan jag se att dess verksamhet är en europeisk ”häxjakt” där de jagade är Förenta staternas allierade i Europa. Detta återspeglar mindervärdeskomplexet och antiamerikanismen i flera av de gamla medlemsstaterna.
Det som utlöste det hela var obekräftad information från Amnesty International och pressrapporter. När vi pekar ut länder som påstås kränka de mänskliga rättigheterna utsätter vi dessa länder för risken för repressalier och hämndattacker från terrorister. Ingenting nytt har framkommit i utskottets betänkande, och några bevis har heller inte lämnats. I civiliserade länder avkunnas inga domar utan bevis, men det har utskottet gjort.
Vårt betänkande bygger på hörsägen och indicier. Ändå avkunnas domar i betänkandet och till och med straff utdöms, samtidigt som det är de anklagade som måste bevisa sin oskuld. I ett normalt rättssystem är det skuld och inte oskuld som måste bevisas. Begäran att förlänga utskottets arbete med ytterligare sex månader är slöseri med skattebetalarnas pengar. Låt oss överge den europeiska antiamerikanismen och i stället ansluta oss till den verkliga kampen mot terrorismen.
– Herr talman! Vi har haft 50 timmars utfrågningar och inte sett något resultat. Jag skickade ett exemplar av Giovanni Claudio Favas betänkande till en av mina tidigare medarbetare, Sally McNamara, som nu är direktör för internationella förbindelser vid ett stort, offentligt politiskt institut i Washington, American Legislative Exchange Council. Jag ska återge hennes kommentarer. Hon använder ett ord från yrkesjargongen för att beskriva betänkandet och säger sedan: ”Om jag lade fram en sådan här rapport för min chef – en rapport som saknar fakta och som innehåller en rejäl dos moralisk tillgjordhet – skulle jag nog få sparken.”
Jag hoppas att föredraganden noterar denna kommentar. Hans betänkande är helt igenom spekulativt och beroende av omständigheterna. Han försöker presentera ogrundade påståenden som fakta. Bevis på flygningar som ha haft förbindelse med CIA är inte något bevis på utlämning, än mindre bevis på omänsklig behandling. Utskottet har utgått ifrån en övertygelse på förhand om att USA och CIA är skyldiga och har bara, med liten framgång, försökt bevisa denna förutfattade mening. Man har inte fastställt några bevis, utan bara tillhandahållit en plattform för en anti-amerikansk vinkling.
Kriget mot terrorismen är verklighet och det sker nu, vare sig vi vill eller inte. USA har intagit en ledande roll i detta krig. Man har offrat enormt mycket blod och pengar på försvaret av de västerländska värderingarna. Vi i parlamentet borde visa oss lite mer tacksamma och lite mindre kritiska. Jag håller med Mirosław Mariusz Piotrowski. Det är ingen idé att utöka detta utskotts befogenheter.
Herr talman, mina damer och herrar! Försvaret av de mänskliga rättigheterna, skyddet för de grundläggande friheter som skyddar medborgarna och respekten för våra europeiska rättssystem är några av de principer som Europeiska unionen vilar på. Därför har det varit CIA-utskottets uppgift att utreda om medlemsstaterna har missbrukat gemenskapens lagstiftning, och det är det fortfarande. Det är olyckligt att utskottets interimsbetänkande, som vi nu har framför oss, hittills varken är opartiskt eller fullständigt. Jag kan acceptera att grupperna i parlamentet fäster olika vikt vid de uttalanden som gjorts för utskottet, men det är ett grundläggande krav att alla balanserade betänkanden innehåller samtliga uttalanden, även dem som inte överensstämmer med utskottets förutfattade meningar.
För att göra betänkandet fullständigt krävs därför att Javier Solanas och Gijs de Vries uttalanden från deras respektive utfrågningar tas med i betänkandet, dvs. att de inte kände till några lagöverträdelser från någon medlemsstats sida. Det måste även anges att det hittills inte finns några bevis för några hemliga fängelser i Europeiska unionen. Betänkandet måste även innehålla John Bellingers uttalande på den amerikanska administrationens vägnar. Utskottets ledamöter reste trots allt speciellt till Washington för att ställa de frågor som han har besvarat. Ingenting av det jag har nämnt har hittills tagits med i betänkandet, eftersom en majoritet i utskottet fann detta misshagligt. Det tycker jag knappast är förenligt med deras uppgift att undersöka fakta och ta reda på sanningen.
Det berättigade intresset för utredningen om de anklagelser som gjorts får inte resultera i en partisk bedömning och utvärdering av fakta. Om utskottet och parlamentet ska ha någon trovärdighet måste interimsbetänkandet på ett objektivt sätt återge all information vi har tillgång till. Då, och enbart då, kan vi anta betänkandet med stor majoritet.
– Herr talman! Herr minister, kommissionär Franco Frattini, parlamentskolleger och åhörare! Jag vill också tacka Giovanni Claudio Fava för allt arbete med interimsbetänkandet och det utmärkta arbete som också andra har gjort. När parlamentet och vi i det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar påbörjade vårt arbete hade inte jag så höga förväntningar på vad vi skulle kunna uträtta; mycket hade ju hänt för flera år sedan. Men jag är positivt överraskad. Vårt arbete visar resultat som syftar till att göra Europa säkrare och mänskliga rättigheter starkare.
För mig som socialdemokratisk ledamot från Sverige och en stolt häxa, som någon valde att kalla oss, är jag särskilt nöjd med att vi i frågorna om extraordinära överlämnanden och diplomatiska garantier nu enat oss och att vi tydliggör gränsen mellan terroristbekämpning, human flyktingpolitik och respekt för mänskliga rättigheter – också i kris och efter den 11 septembers terrordåd i New York. Där har bl.a. utvisningen från Sverige efter regeringsbeslut av egyptierna Muhammed Al Zery och Ahmed Agiza visat på lösningar som vi inte vill se flera av. CIA:s lösningar är inte hållbara, varken på kort eller lång sikt eller för EU och resten av världen.
Utskottet behöver mer tid. Vi har lärt oss av misstagen och vi kommer att föreslå åtgärder och skyddsnät så att inte vi hamnar i liknande situationer i framtiden. EU:s medborgare förväntar sig att vi klarar framtida kriser bättre i samarbete mellan Europarådet, alla länder i Europa och vi i Europaparlamentet. Kommissionär Franco Frattinis tankar om säkerhetstjänsten, vilka kontroller vi fortsättningsvis behöver för flyg och avvägningen i kampen mot terrorismen är intressanta.
– Herr talman! Den delen av parlamentet tycks fortfarande vara mycket skeptisk till bevisen. Själv ser jag ett pussel som är näst intill färdiglagt. Även om det fortfarande fattas några pusselbitar kan vi se hur det ser ut. Eftersom det är medlemsstaterna som måste bidra med de bitar som fattas är det ett fullständigt mysterium för mig att de är så ovilliga att ge ifrån sig de återstående bevisen. Det är trots allt Europas moraliska ledarskap som står på spel här.
Säkerhet och mänskliga rättigheter är ju det som ger Europeiska unionen dess själva existensberättigande. Om vi låter sådant här pågå på europeiskt territorium sviker vi dem som strävar efter europeisk integration. De amerikanska metoderna är dessutom ineffektiva, eftersom terrorismen tycks vara ett monster med sju huvuden. Varje gång ett huvud huggs av dyker ett annat upp. Den säkerhetspolitik som vi har här i Europa bör därför bygga på våra egna normer, våra egna metoder och våra egna förutsättningar.
Slutligen anser jag att det är avgörande att vi snarast inleder en parlamentarisk dialog med amerikanerna för att diskutera säkerhet och mänskliga rättigheter och hur vi tillsammans och utifrån gemensamma värden ska kunna bekämpa terrorismens monster.
– Herr talman! En av de frågor som det är meningen att vi ska ta upp är om Europeiska unionen och våra egna medlemsstater är de goda i detta sammanhang. Detta är en fråga som vi måste ställa oss.
Vad gäller fakta och de politiska slutsatser som vi borde dra av detta är det nästan ovidkommande om det har förekommit två eller tre utlämningar som den amerikanska regeringen talade om för oss i USA, eller om de fakta som avslöjats hittills uppdagar två eller tre utlämningar eller om vi har funnit bevis för fler.
Vi har upptäckt att medlemsstater, även om de skulle vilja, inte nödvändigtvis har rätten eller mekanismerna, för att inte tala om den politiska viljan, att ta reda på vad som sker. Två av våra egna högre tjänstemän har talat om för oss att de inte har rätt att driva sådana frågor. Vi har fått reda på att lagen är otillräcklig i denna nya era av växande hot. Vi måste dock också ifrågasätta om vi utnyttjar den lagstiftning som finns på ett effektivt och rättvist sätt i enlighet med internationella skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter.
Frågan handlar inte bara om metoden – vare sig det handlar om bortförande eller migrationsproblem – utan också om resultatet. Tortyr är absolut förbjudet inom ramen för internationella instrument för mänskliga rättigheter. Hur ska vi då tolka de samförståndsavtal som alltmer görs gällande och som får följder för andra områden inom EU:s politik? Det är några av de områden vi bör undersöka politiskt. Det är ytterligare en anledning till att utskottet behöver få fortsätta sitt arbete.
– Herr talman! I likhet med Dick Marty vid Europarådet har Giovanni Claudio Fava modet att kombinera en utredning med ett mycket tydligt mål: att ta reda på sanningen. Oavsett hur detta påverkar en viss stat eller regering måste sanningen fram.
Så här långt i utredningen står det klart att ingen kan acceptera tanken att europeiska regeringar kände till något om den amerikanska underrättelsetjänstens omfattande och övergripande plan. I detta skede av utredningen vill jag uppmana EU:s samtliga regeringar att intensifiera samarbetet inom ramen för Giovanni Claudio Favas utredning.
Här förstår jag inte varför underrättelsetjänsten i mitt hemland Spanien ännu inte har hörts av utskottet. Under utredningens andra etapp anser jag att det är mycket viktigt att chefen för den spanska underrättelsetjänsten framträder och lämnar all information som han förfogar över, såsom han redan har gjort inför den spanska deputeradekammaren.
Jag menar att vi måste stödja och uppmuntra denna utredning så att den kan resultera i en slutsats och i att hela sanningen blir känd.
– Herr talman! Det betänkande som vi diskuterar i dag bygger på antaganden och anklagelser vars riktighet det tillfälliga utskottet inte har belägg eller verktyg för att styrka. Trots att Javier Solana tydligt angav för utskottet att det inte finns några bevis för de målande berättelser som vi fått ta del av anklagas regeringar i EU både för att bryta mot de mänskliga rättigheterna och för att ljuga.
Vad vi egentligen talar om är två olika koncept av kriget mot terrorismen: Europaparlamentets modell, där man tror på att bekämpa terrorismen med resolutioner och dialog, och de ansvarskännande regeringarnas modell, där man vill övervaka misstänkta personer, kontrollera överföringar av olagliga medel och, där så behövs, arrestera terrorister innan de slår till.
Det finns ett tydligt meddelande till terroristerna i detta betänkande: ni behöver inte frukta Europaparlamentet. Vi är er trygga hamn, och vi kommer aldrig att få tag på er.
– Herr talman! Det var helt och hållet att vänta att det, vilka resultat som än skulle visas i detta betänkande, skulle krävas ökade befogenheter för Europeiska unionen, och vi behövde verkligen inte bli besvikna. Det anges att bestämmelserna om samarbete mellan nationella säkerhetstjänster bör fastställas på EU-nivå, att en effektiv parlamentarisk kontroll av nationella underrättelsetjänster bör ske på EU-nivå och att kommissionen genast bör förbättra lagstiftningen för att harmonisera lagar om övervakning av icke-kommersiellt civilflyg. Det verkar inte finnas något ont som inte för något gott med sig för Europeiska unionen.
I betänkandet och den reservation som lagts fram är man eniga om att vissa olagliga interneringar och transporter kan ha ägt rum. Det är emellertid osannolikt att sanningen någonsin kommer att komma fram. Jag har inget som helst till övers för olagliga interneringar och transporter av EU-medborgare eller personer som inte är EU-medborgare. De befintliga rättsliga medlen är tillräckligt drakoniska.
I dagens sa ledaren för Förenade kungarikets liberaldemokrater, Menzies Campbell, att Storbritanniens utlämningsuppgörelser med USA är en konstitutionell skandal. Fastän han är advokat tycks han förvånande nog inte känna till att precis samma uppgörelser finns med Europeiska unionen. Storbritanniens utlämningsuppgörelser inom ramen för den europeiska arresteringsordern och inom ramen för den liknande och icke ömsesidiga uppgörelsen med USA är inte mycket bättre än den rättsliga kidnappningen av brittiska medborgare.
– Herr talman! Giovanni Claudio Favas betänkande är som en torr citron – det spelar ingen roll hur hårt man kramar; det kommer ändå ingen saft. Trots detta är betänkandet bättre, mer ansvarsfullt och mer återhållsamt än den rapport som lades fram av Europarådets parlamentariska församling. Medan deras dokument är påfallande ideologiskt är vårt mer politiskt. Senator Dick Martys rapport bygger inte på fakta utan på indicier, men innehåller trots det anklagelser som är alltför långtgående.
Vi har rätt i att kampen mot terrorismen är en fråga som det internationella samfundet måste prioritera. Vi har också rätt i att ändamålen inte helgar medlen och att man inte får kränka mänskliga rättigheter bara för att slå ned terrorismen. Det viktigaste är dock att vi respekterar etablerade fakta. Vi kan inte bygga upp en anklagelseakt mot hela länder bara utifrån gissningar, misstankar, indicier och föraningar.
Betänkandet ingår i en bredare diskussion om förbindelserna mellan EU och Förenta staterna, om gränserna för den legitima kampen mot terrorismen och om det transatlantiska samarbetet. Betänkandet kan inte särskiljas från det politiska sammanhanget. Vi kan inte låtsas att vi i skyddet av de mänskliga rättigheterna aldrig använder dem som ett ideologiskt verktyg för antiamerikanism.
Jag uppmanar utskottet att fullgöra sitt mandat inom de tolv månader som ursprungligen beslutades. Om viljan finns kan utskottet besöka Polen i höst, och det kommer att vara välkommet eftersom varken Polen eller det polska folket har någonting att dölja.
– Herr talman! Detta är ett häpnadsväckande betänkande. Det innehåller en gapande avgrund mellan vad som insamlats som bevis och utskottets ståndpunkter.
I betänkandet görs extremt allvarliga anklagelser, t.ex. att ”de mänskliga rättigheterna [...] vid flera tillfällen utsatts för [...] oacceptabla kränkningar” i Europa. Men samtidigt kan endast fyra fall av det förfarande som beskrivs som olagligt överlämnande av misstänkta terrorister konstateras. Utskottets tonfall varierar också: Å ena sidan talar man försiktigt om vissa fakta, t.ex. i punkt 12: ”allt som det tillfälliga utskottet hittills har lagt i dagen tycks visa att det europeiska luftrummet och europeiska flygplatser har använts av CIA-ägda bulvanföretag”. Å andra sidan är man kategorisk och uttrycker värderingar som i punkt 6 som citerats ovan där man talar om att de mänskliga rättigheterna vid flera tillfällen utsatts för kränkningar, trots att de bevis som insamlats inte ger fog för sådana uttalanden. Det har inte framkommit några bevis alls för att några misstänkta torterats eller för att det skulle finnas interneringsläger i något land där misstänkta interneras, dvs. inom EU. Därför borde vi fråga oss själva om vi kan tillåta utskottet att dra så radikala slutsatser av de fyra fallen av överlämnande av misstänkta terrorister och hundratals flygningar med CIA-flygplan, flygningar vi kände till innan utskottet började sitt arbete.
Jag får intrycket att utskottet skapar sig sin egen bild av verkligheten, och i stället för att utnyttja möjligheten att ge EU-medborgarna den sanna bilden lägger man av någon anledning, säkerligen politisk, fram sin egen syn som vore den verklig och vilseleder därigenom medborgarna. Det är olyckligt att använda sådana metoder eftersom de hjälper till att undergräva Europaparlamentets auktoritet. Om utskottet fortsätter på samma sätt i arbetets nästa fas kommer det att gå på samma sätt med Europaparlamentets anseende som med Europarådets parlamentariska församlings.
– Herr talman! Den här debatten skulle vara underhållande om den inte vore så seriös. Vi kan aldrig berättiga de medel vi använder i kampen mot terrorism med att hävda att de är för en god sak. Vi kan inte försvara våra värderingar genom att överge dem, och jag misstänker att vissa av de personer som deltar i dagens debatt mycket hellre skulle se att vi överger våra värderingar bara för att de ska få visa att de har rätt.
Det är beklagligt att vissa ledamöter av partipolitiska skäl vägrar se det alla andra ser, inte bara här i kammaren utan även utanför. Det har skett olagliga utlämningar som genomförts av amerikanska tjänstemän. Vissa av EU-medlemsstaternas tjänstemän har spelat under täcket i dessa utlämningar, endera passivt eller aktivt. Genom att sammanställa vittnens uttalanden och Eurocontrols protokoll har det fastställts att vissa EU-medlemsstater har allvarliga frågor att besvara, och de har hittills vägrat att erkänna. Därför måste denna utredning fortsätta.
Parlamentariska utredningar är nödvändiga, i synnerhet i länder som mitt eget, Irland, då man fastställt att 50 CIA-flyg har landat på irländska flygplatser och att det flygplan som användes vid det olagliga bortförandet av Abu Omar från Italien till Egypten, via Tyskland, också landade på en irländsk flygplats. Vi har goda skäl att tro att Abu Omar faktiskt torterades i Egypten. Det är alltså absurt att en del ledamöter här i kammaren anser att denna utredning inte bör fortsätta.
Det irländska organet för mänskliga rättigheter, en statlig organisation, har uppmanat den irländska regeringen att upprätta en rättsligt bindande bestämmelse om flyginspektioner, vilket inte existerar för närvarande. Man kräver också en rättsligt bindande bestämmelse i vilken diplomatiska försäkringar från tredjeländer kan bestridas i lag. Den irländska regeringen har hittills vägrat att genomföra detta. Vi måste ta itu med dessa frågor, och den irländska regeringen och de statliga organen måste korsförhöras av detta utskott, liksom många andra medlemsstater.
– Herr talman! Jag kan förstå att det är en känslig debatt som också förs på ett känsloladdat sätt, men i ärlighetens namn är jag bestört över bristen på rationalitet i debatten. Att anklaga dessa ledamöter för att styras av ren antiamerikanism och anklaga andra för att ha ideologiska spärrar i huvudet ligger på sandlådestadiet där vi slåss om hinkar och spadar. Vi måste gå bortom det stadiet om vi vill författa ett avvägt och rationellt betänkande.
Jag kan förstå varför vissa av politiska skäl kanske inte delar utskottets mening och varför andra tycker att det är föraktligt att man inte lyckas dela den ståndpunkten. Men vi har självklart inte gjort något annat än att samla indicier snarare än vattentät bevisning, helt enkelt för att ingen underrättelsechef kommer att gå ut och säga: ”Javisst, det var så vi gjorde. Vi förde bort människor olagligen.” Det finns de i parlamentet som troligen inte skulle märka om de blivit kidnappade om de hade satts på ett flygplan, fått ögonbindel och förts bort, men det hör inte hit.
Det finns många rättssystem där indicier kan räcka för en rättegång, och det finns indicier som väger så tungt att de faktiskt utgör bevis. Vi har befunnit oss i den situationen vid ett flertal tillfällen. Allting kommer inte att utvecklas på det sätt som vissa konspiratoriskt lagda personer tror, men världen är inte så rosaskimrande och rar som de tror som fortsätter att hävda att dessa händelser inte alls ägt rum. Utskottet har uträttat viktigt arbete i att till sist lägga toppen på ett isberg i dagen. Vi vill ju vinna kriget mot terrorismen, och det går bara om vi är trovärdiga, vilket vi blir genom att följa de regler vi fastställer för andra att följa.
Jag vill att utskottet fortsätter sitt arbete och når fram till en objektiv slutsats. Sedan vill jag också säga något till medlemmarna av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater: Era likar i Europarådet röstade för Dick Martys rapport som, vilket jag just erfarit, går ännu längre än vårt betänkande. Därför funderar jag över hur ni ska kunna motivera det om ni väljer att rösta emot detta betänkande.
– Herr talman! Jag vill gratulera Giovanni Claudio Fava och Europarådets föredragande Dick Marty. Utredningen som ska avslöja denna internationella halvstat måste fortsätta och utvidgas, trots reaktionerna från alla dem som vill tona ned och skyla över den här skandalen. Jag är uppriktigt ledsen över att vissa parlamentsledamöter vägrar se fakta och sakuppgifter och föredrar att ägna sig åt ideologisk fanatism och fördomar i motsats till sina kolleger på samma flank i Europarådet.
Vi har en skyldighet att söka sanningen gentemot EU-medborgarna och vår kontinents långa tradition av demokrati och humanism. Erfarenheter de senaste åren har också visat att kränkningar av mänskliga rättigheter och förminskande av demokratin i slutändan snarare stärker än bekämpar terrorismen.
Det framgår klart av informationen att cheferna för underrättelsetjänsterna kände till USA:s agenters aktiviteter och eventuellt att vissa personer i ansvarspositioner i regeringarna visste men inte låtsades se. Det är inte möjligt att 32 flygplan gjort över tusen flygningar i fem år utan att någon känt till dem.
– Herr talman! Jag vill till att börja med säga att jag är helt emot utlämningsflygningar. Sådana metoder bryter mot väletablerade internationella konventioner som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Från irländsk synpunkt gläder det mig att det inte anges att man funnit några bevis mot den irländska regeringen i detta betänkande, och det är i linje med vad de amerikanska myndigheterna har försäkrat.
Jag vill helt och hållet bestrida det min kollega Proinsias De Rossa sa här i dag. Sådana slags påståenden är ogrundade. Shannonflygplatsen har behandlats orättvist i detta avseende och har blivit förloraren, för nu har det beslutats av de amerikanska myndigheterna att man inte ska använda flygplatsen för bränslepåfyllning, till en kostnad av 10 miljoner euro i intäkter för denna flygplats. Det är ett resultat av de ogrundade påståenden som har gjorts av De Rossa och andra. De borde fastställa de faktiska omständigheterna innan de uttalar sig på det sättet.
– Herr talman! Användning av tortyr är alltid fel, och det motverkar alltid sitt syfte. Programmet om utlämning för tortyr som USA tagit initiativ till är särskilt fel, eftersom det innebär att en ny modell görs godtagbar i och med att användning av tortyr tidigare framför allt förekom i diktaturer. Nu främjas den av demokratiska stater. Om vi inte protesterar mot och upphäver en sådan oegentlighet som tortyr kommer den internationella rätt som är utformad för att skydda hela mänskligheten att degraderas permanent.
Att stänga Guantánamo är inte lösningen, för många av de fångar som förflyttas kommer att torteras någon annanstans. Många av de fångar som förflyttades från hemliga fängelser i Europa i november 2005 befinner sig nu i okända, hemliga fängelsehålor någon annanstans.
EU har ett ansvar att säkerställa att dessa fångar inte genomlider ytterligare tortyr. FN och Röda korset borde ha obligatoriskt tillträde till alla fångar överallt, och FN borde inneha ett register över alla fångar i alla FN:s medlemsstater som uppdateras dagligen. EU och EU:s medlemsstater bör också tilldela mer finansiella medel till vård av människor som överlevt tortyr.
– Herr talman! De falska profeter som värnar om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna har ökat i antal på sistone. Särskilt obehagligt är att många av dem kommer från politiska grupperingar som inte på något sätt ansattes av kommunismen och som gav rum åt och tolererade de regimer som ockuperade halva vår kontinent i ett mycket stort antal år. I dag försöker dessa personer skapa intrycket att demokratins största problem och det största problemet för mänskliga och medborgerliga rättigheter inte är de dramatiska händelser som utspelas och påverkar miljoner människor i t.ex. Kina, utan ett fåtal oregistrerade flygningar som USA:s flygplan gjort över Europa.
Detta får inte tolereras och kan inte fortsätta. Därför stöder jag uttryckligen tanken att utskottet, som vissa av dess medlemmar ser som en blandning av antiamerikanism och önskan om politiskt inflytande, upplöses och att medlemmarna sätter i gång och arbetar på platser där mänskliga och medborgerliga rättigheter verkligen kränks. Tyvärr finns det ännu alltför många sådana länder i världen.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Utskottets viktigaste anspråk var att man arbetat med att fastställa faktum och har lagt ned stor möda på det med 26 utfrågningar, ett besök till USA och nära samarbete med Europarådet och kommissionen, inte minst här i parlamentet. Men har inget nytt framkommit av allt detta? Man kan inte kringgå slutsatsen att resultatet är ganska obetydligt och inte kan vara annat, för det handlar bara antingen om att inga överträdelser gjorts eller att de som gjorts var isolerade händelser. Desto större var min förvåning när jag fick läsa betänkandet som var ensidigt, tendentiöst och inte återgav de fakta som grävts fram under utskottets överläggningar.
Jag vill fråga dem på andra sidan i parlamentet varför de i omröstningen vägrade skriva in vad Gijs de Vries och Javier Solana faktiskt fann, dvs. att det inte fanns några bevis. Jag undrar varför ni vägrade att föra in ett uttalande om att inga bevis kunde hittas för den faktiska existensen av hemliga interneringsläger? Varför vägrade ni föra in vad John Bellinger sa i USA? Varför vägrade ni skriva in en hänvisning till vad man kom fram till i USA om att det landet inte använt sig av tortyr?
Under morgondagen kommer vi att få bevittna gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater göra ännu ett försök att skapa balans i betänkandet och föra in de slutsatser som utskottet faktiskt kom fram till. Det verkliga testet blir om ni röstar för fakta och vad som faktiskt sagts i utskottet, om ni vill ha en bred majoritet för betänkandet eller om ni vill låta det vara som det är – ensidigt, tendentiöst och utan förutsättningar att slå fast de fakta som framkom under utskottets utfrågningar.
– Herr talman! Debatten är en del av en bredare diskussion om det bästa sättet att bekämpa den internationella terrorismen. Det viktigaste i sammanhanget är det som också klart införlivats i Giovanni Claudio Favas betänkande, nämligen hans uttalande om att vi aldrig kan vinna kampen mot den internationella terrorismen om vi offrar själva principerna som vi försöker försvara i kampen mot den. Det är vad vi har koncentrerat oss på.
Vilka indikationer finns det på att CIA eller andra underrättelsetjänster, sannolikt utan våra regeringars vetskap, har agerat i strid med de grundläggande rättigheterna och friheterna? I vilken utsträckning har nationell och internationell lagstiftning överträtts i processen? Frågeställningarna är så viktiga att de utan vidare motiverar utredningen. Vi kan inte tysta ned de frågor som ställts eftersom det allvarligt skulle skada allmänhetens förtroende i en tid då vi behöver allt förtroende vi kan få för att kunna bekämpa terrorismen effektivt, men naturligtvis med ärliga medel.
De interimistiska resultaten av utredningen visar att utredningen behöver återupptas efter sommaren. Det råder inga tvivel om att extraordinära överlämnanden har gjorts via europeiska flygplatser. Det är mycket troligt att det skett med olika europeiska regeringars goda minne och att europeiska och internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter kränkts i processen.
Utredningen visade också klart på allvarliga luckor i vår lagstiftning och våra övervakningsarrangemang. Aktiviteterna ägde rum i det gränsland vi gett utrymme för. Som en fortsättning på utredningen behöver vi framgent fokusera på två saker. Till att börja med, i vilken utsträckning var medlemsstater och kandidatländer involverade i detta, och vad behöver därefter göras för att täppa till kryphålen i lagstiftningen för att förhindra att detta inträffar igen?
– Herr talman! Beviset på ett ondskefullt spindelnät av tortyrflygningar av CIA kors och tvärs över Europa är förkrossande. Jag tvekar inte att hävda att CIA är direkt ansvarigt för de olagliga gripanden, avlägsnanden, bortföranden och interneranden av människor som ägt rum på medlemsstaternas territorium. Dessa omfattande brott mot mänskliga rättigheter har tillåtits ske med brottsliga avsikter, underförstått godkännande och genom grov försumlighet. Det är hur som helst tydligt att det finns säkerhetsstyrkor i vissa medlemsstater som arbetar utom räckhåll för tillbörlig och effektiv statlig kontroll.
Vi kommer snart att hedra minnet av offren för terrorattackerna i London. Förenade kungarikets svar har varit att anta policyn att skjuta för att döda på grundval av vägledning från säkerhetsstyrkorna i kriget mot terrorismen, vilket har lett till att en oskyldig man dödats i mitt eget land och en annan nätt och jämt undkommit döden. Dessa människor är, tillsammans med så många andra, också offer. Deras enda brott var att skilja sig till det yttre från mängden.
Regeringarna har betonat vikten av att pröva alla medel när det gäller att rättfärdiga det oacceptabla upphävandet av medborgerliga fri- och rättigheter i den nationella säkerhetens namn, vilket gör att vissa delar av vår befolkning blir föremål för en ständig, obalanserad kontroll. Nu måste parlamentet agera för alla våra medborgares bästa. Nu är det dags att fokusera tillbörlig kontroll på våra säkerhetsstyrkors agerande och hålla dem tillbaka inom ramen för statlig kontroll, så att vi kan garantera hela Europeiska unionen gemenskapssäkerhet genom upprätthållande av rättsstatsprincipen och våra demokratiska institutioner.
– Herr talman, mina damer och herrar! De metoder som CIA använt och som vi diskuterar i dag tillhör den tradition som USA:s regeringar följt alltsedan secessionskriget, under folkmordet på de amerikanska indianerna fram till att man tyst tolererade de röda khmererna i Kambodja.
Favabetänkandet understöds av knappa bevis på grund av de hinder som många EU-regeringar lagt ut men räcker i sig inte för att bevisa EU:s politiska beroende. Ingen vill skydda terrorister och ingen vill demonstrera sin antiamerikanism, men vi kan inte blunda för att mänskliga rättigheter och medlemsstaters rättigheter kränkts i hela EU. Om vi gör det spelar vi antieuropeiska intressen i händerna.
– Herr talman! Vi diskuterar en fråga av avgörande betydelse. Det sätt som misstänkta behandlats på är till syvende och sist det våra gemensamma värderingar i EU handlar om. Därför bör det i allmänhetens och själva EU:s intresse klargöras vad som hänt och vad som inte hänt.
Jag vill sedan lyckönska alla dem som visat stort engagemang i utredningen och som kommer att föra den vidare. Jag vill ändå påpeka att det hittills framlagts mer av hypoteser än bevis. Det är till viss del begripligt eftersom vi befinner oss i en knepig situation. Om något så bevisar detta att Europa saknar något. Kommissionsledamöterna måste få starkare mandat när det gäller utredningar och bör kunna vända sig till medlemsstaterna för att vaska fram sanningen. Men Europaparlamentet, som är rätt kraftlöst jämfört med de nationella parlamenten och deras utredningsmetoder, bör också få mer att säga till om i utredningar.
Men nu får vi nöja oss med de medel som står till buds. Vi tycker inte att omröstningen i utskottet var tillfredsställande eftersom ett antal vettiga ändringsförslag vi lagt fram inte antogs. Just nu handlar det om att finna sanningen och återerövra förtroendet. Jag uppmanar alla att kraftfullt stödja dessa ändringsförslag som minskar klyftan mellan vad som redan bevisats och vad som påstås. Jag skulle särskilt önska att man gör mer realistiska överväganden i de fall där bevis har tagits fram och kring de kommentarer som samordnaren för kampen mot terrorism Gijs de Vries, Javier Solana och John Bellinger gjort och det tydliga uttalandet att inga bevis ännu hittats för hemliga interneringsläger i medlemsstaterna.
Det skulle nog göra utskottets arbete mer trovärdigt och ge det mer stöd under plenarsammanträdet. Det är upp till vårt utskott att fortsätta arbeta, och det kan göras på två sätt. Antingen kommer mer bevis än hittills att läggas fram så att välgrundade slutsatser kan dras, eller så kommer inga bevis fram. I så fall bör slutsatserna tonas ned för att de ska vara trovärdiga. Det senare behöver inte vara en dålig slutsats.
– Herr talman! De som försvarat utskottet och nu också försvarar betänkandet anklagas ofta för antiamerikanism, men beror Förenta staternas högsta domstols antiamerikanism bara på att man framhärdar i att lagen ska ha sin gång när det gäller Guantánamo Bay? Ska alla i Amerika som vill ta reda på om kriget mot terrorismen förs i enlighet med de rättsliga principerna då beskrivas som antiamerikanska? Nej, det tror jag verkligen inte att de kan!
Det andra jag vill säga är att vi ofta får höra att vi underminerar kriget mot terrorismen. Vi stöder alla kriget mot terrorismen, men det som behövs är ett brett stöd och folkets stöd i Europa. Om vi vill föra det här kriget behöver vi stöd från allmänheten som är precis lika mån om rättsstatsprincipen som vi är. Kommissionsledamot Franco Frattini gör rätt i att påpeka detta gång på gång.
För det tredje, vem vill ni bestraffa? Detta bör inte handla om att straffa bara en, utan låt oss säga som det är: I efterspelet efter den 11 september och det fruktansvärda dådet och terroristaktiviteterna i Amerika följde vi kanske en för kraftlös strategi. Man trodde i olika europeiska länder att snabba åtgärder behövdes och att vi behövde stödja amerikanerna, vilket jag kan förstå. Men nu måste vi återgå till rättsstatsprincipen. Det är helt nödvändigt om kriget mot terrorismen ska föras med någon framgång, och ett av detta utskotts viktigaste mål är att se till att kriget mot terrorismen i framtiden kan föras på ett effektivt sätt och i enlighet med hållbara rättsliga principer.
– Herr talman! Åtgärderna mot terrorismen har urholkat de mänskliga rättigheterna och urholkar skyddet av vanliga medborgares privatliv i och utanför EU. I en färsk rapport om mänskliga rättigheter som tagits fram av Internationella Helsingforsfederationen står det att människorättssituationen har försvårats globalt de senaste tre åren. EU måste arbeta från utgångspunkten att terrorismen ska bekämpas med legitima medel på ett sätt som respekterar både internationell och nationell lagstiftning.
Slutligen vill jag citera min favorit bland de amerikanska författarna, Thomas L. Friedman, från hans bok :
Världen befinner sig i ett sorgligt skede. USA:s roll i världen har varit att se framåt, inte tillbaka. Något av det farligaste som hänt USA sedan den 11 september under Bushregeringen är att Förenta staterna har gått från att exportera hopp till att exportera fruktan. Om så är fallet befinner vi oss i en farlig situation.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det viktiga syftet med betänkandet vi diskuterar är att klarlägga ansvaret hos personer eller organisationer för eventuella överträdelser av de mänskliga rättigheterna.
Men betänkandet kan inte och får inte bli ett sätt att anklaga Förenta staterna eller andra länder som ingår i förtrupperna i kampen mot terrorismen. Det politiska syftet får aldrig snedvrida sanningen med förakt för rättsstatsprinciperna.
När det gäller händelserna i Italien vill jag lyfta fram några frågeställningar. Den italienska regeringen och säkerhetsorganisationen har alltid hävdat, vid alla parlamentssammanträden, att de inte hade något som helst att göra med de händelser som ledde fram till gripandet av Abu Omar, och hittills har ingen lyckats bevisa motsatsen. Jag vill också uttrycka min solidaritet med kommissionsledamot Franco Frattini som angreps av Giusto Catania: inget eventuellt personligt ansvar kan göra att institutionerna blir inblandade.
För det andra greps Abu Omar igen i Kairo i måndags eftersom han sågs som ett hot mot den egyptiska statens säkerhet.
För det tredje uttryckte man i dag i moskén i Viale Jenner i Milano, som är välkänd även utanför Italien eftersom den varit inbegripen i utredningar om terrorism, tillfredsställelse över gripandet av de två företrädarna för den militära underrättelsetjänsten. Jag förvånas också över föredragandens ensidiga försvar av de medborgerliga rättigheterna i frågan och att arrestering blandas ihop med fällande dom, i motsats till rättskulturen i Europa. Den sammanblandningen gjorde föredraganden däremot inte i fallet med Abu Omar.
För det fjärde beordrade fredsdomaren, som var ansvarig för gripandet av de två Sismi-direktörerna, samtidigt en genomsökning av en dagstidnings huvudkontor och två journalisters hem som hade arbetat med Abu Omar-fallet. Detta var en flagrant kränkning av pressfriheten, särskilt som den var riktad mot en tidning som är mycket kritisk till regeringen och som är verksam i kampen mot terrorismen.
Till sist vore det en god idé att komma ihåg att man i Italien inte haft några terroristangrepp utan i stället lyckats avvärja ett antal försök under högerregeringens femåriga styre. Många liv har räddats tack vare polisens, militärens och säkerhetstjänstens uppoffringar.
– Herr talman! Inrättandet av vårt tillfälliga utskott har gjort att vi kunnat ställa utom tvivel att CIA faktiskt har gripit människor på EU:s territorium för att transportera dem till länder där de kunnat förhöras. Vi har lagar för att skydda våra medborgare, men sådana metoder kan inte godtas i våra demokratiska samhällen. Vi måste sända ut ett tydligt budskap till USA:s regering: Vi är redo att medverka i kampen mot terrorismen förutsatt att rättsstatsprincipen respekteras.
Det är inte godtagbart att EU-medlemsstater blundar för oacceptabla kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Därför ivrar vi för att de nationella parlamenten tar upp frågan för att sprida allt ljus de förmår över vad som faktiskt skett på deras territorium. Slutligen är jag nöjd med det arbete som vårt tillfälliga utskott uträttat, och jag lyckönskar föredraganden varmt till hans outtröttliga arbete som håller hög kvalitet.
– Herr talman! En hel del har redan sagts om hur viktigt det är att värderingar bygger på de mänskliga rättigheterna. Det är alla institutioners, länders och EU-medborgares plikt att respektera värderingarna. En av dessa värderingar som härrör från den europeiska rättstraditionen är den gamla principen om oskuld tills motsatsen bevisats.
Om vi vill att den principen ska tillämpas på personer som anklagas för terrorhandlingar kan vi inte underlåta att tillämpa den själva. Jag menar att Giovanni Claudio Favas betänkande var vinklat och främst grundas på tvivel, hypoteser och indicier. Betänkandet bekräftar bara två redan kända fakta, det italienska och det svenska fallet, som redan behandlas av de behöriga myndigheterna i respektive land.
Bör inte vårt utskott i den här situationen koncentrera sig på att finna rättsliga lösningar som kan förebygga sådana förseelser i framtiden? Borde vi inte arbeta hårdare på riktig lagstiftning och användandet av EU:s luftrum, försöka förmå medlemsstaterna att anta lagstiftning om gemensamma terrorismbekämpningsåtgärder och övervaka de medlemsstater i vars lagstiftning terrorism inte betraktas som ett brott? Enbart sådana åtgärder skulle ge rättsligt skydd åt alla dem vi misstänker eller möjligen misstänker för terroristhandlingar.
Vi bör se till att lagarna och förfarandena i kampen mot terrorismen fortsatt möjliggör sanktioner och bestraffningar av kränkningar av mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet, även när det handlar om fall som av naturen hålls hemliga. Sekretess ska inte betyda olagliga handlingar. Men medlemsstaterna själva ska straffa de skyldiga. Vårt utskott saknar både behörighet och mandat att göra det. Hur medlemsstaternas regeringar hanterar anklagelserna som riktas mot dem i den allmänna opinionen och hur de samarbetar med utskottet är en annan fråga. Detta är ett test för medlemsstaterna för att se hur väl deras organ följer de internationella fördragen. Om vi inte genomför detta kommer alltid misstankar och anklagelser att spöka trots att de i många fall saknar grund.
– Herr talman! Jag tar till orda för att stödja Giovanni Claudio Favas betänkande, och jag hoppas att han får stöd i morgon för att fortsätta sin utredning.
Kidnappningarna och de så kallade CIA-flygningarna är fasansfulla och kan inte tolereras av EU och Europaparlamentet.
Tack vare beslutsamheten och grundligheten hos pressen i USA vet vi nu att minst 480 personer sitter i det kusliga fängelset i Guantánamo, utan rättsligt skydd. Moraliskt och rättsligt sett är det fullkomligt ohyggligt.
Några av fångarna har passerat genom Europa under olaglig internering, andra som kidnappats har släppts och talat till oss här.
Det finns inga tvivel om att ohyggliga aktiviteter utförs hela tiden. Denna generation kan och får inte tolerera den här situationen som några av våra föregångare gjorde genom att inte ta itu med frågan om dödslägren.
Brott mot de mänskliga rättigheterna får inte förbli ostraffade och får aldrig glömmas som man gjorde med andra flygningar i tidigare diktaturer i Argentina och Chile.
Vissa regeringar, t.ex. de spanska och tyska regeringarna, har erbjudit sig att samarbeta med utskottet som leds av Carlos Coelho, och det bör vi vara tacksamma för.
– Dagens interimsbetänkande är frukten av arbetet i ett utskott som tyvärr valde att kompensera bristen på utredningsmandat med att sätta till alla klutar för att avge ett politiskt utlåtande om aktiviteterna som utförts av USA:s allierade i Europa. Sex månaders arbete i utskottet har inte avslöjat något mer än som redan framkommit i medierna. Det irriterar mig att majoriteten i utskottet har dragit subjektiva, förvrängda slutsatser av ett fåtal fakta och en enorm mängd obekräftade rykten. Jag fruktar att utskottets oansvariga strategi kan leda till att inte bara parlamentets förtroende urholkas utan också att förtroendet mellan de allierade i EU och USA har skadats. Detta förtroende är segervapnet för att vinna kampen mot terrorismen, trygga den transatlantiska säkerheten och garantera de internationella förbindelsernas stabilitet som helhet.
Jag vill betona att kampen mot terrorismen måste föras i enlighet med internationell rätt och respekten för de mänskliga rättigheterna. Men det är samtidigt fel att lägga fram ett antal misstag som kan ha begåtts i samband med komplexa globala terroristbekämpningsoperationer som ett genomgående problem i systemet. Om det finns misstankar om att mänskliga rättigheter har kränkts i EU-länder ska de utredas av medlemsstaternas juridiska system. I stället för att utan fog fördöma USA:s underrättelsetjänst bör EU:s politiska ledare koncentrera sig på hur terrorism kan förebyggas effektivt och hur deras ansvar ska axlas när det gäller världens säkerhet. Det bör göras i nära samarbete med de allierade och i överensstämmelse med de grundläggande principerna i internationell rätt. Herr talman! Jag är övertygad om att parlamentet gör rätt i att passa på att ändra betänkandet för att se till att vårt arbete är trovärdigt. Annars har jag inget annat val än att tillsammans med hela den tjeckiska gruppen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som gått med på att agera på detta sätt, avvisa utskottets interimsbetänkande.
– Med Hugues Martins och Giovanni Claudio Favas betänkanden bekräftas att ett gäng som inte bryr sig om hur de uppnår sina mål och struntar i de grundläggande värderingarna om rättvisa och mänskliga rättigheter har infiltrerat administrationen hos vår allierade USA och lyckats få våra regeringar och statliga organ till aktiv och passiv medbrottslighet när det gäller våldtäkt, kidnappning, tortyr och andra brott mot misstänkta terrorister men som ännu inte anklagats för något och än mindre ställts inför rätta.
USA:s högsta domstol hävdade nyligen att administrationen i Washington inte bara håller fångar i strid med lagen i fängelserna på Guantánamo och i Kabul, där så kallade olagliga stridande ruttnar, utan också håller dem fängslande i strid med både USA:s lagstiftning och internationell rätt. Det är bristen på lagar som utnyttjats och fortsätter utnyttjas för att döma de mest förhatliga förbrytarna, även nazisterna.
När högsta domstolen anklagade Bushadministrationen anklagade man också europeiska politiker och agenter för hemska gärningar av medbrottslighet.
Undersökningsutskottet under professionell ledning av Carlos Coelho och Giovanni Claudio Fava kan och bör kräva en parlamentarisk översyn av medlemsstaternas säkerhetstjänster och detaljerade kontroller av flygplatsmyndigheter för att stoppa extraordinära överlämnanden. Utskottet kommer att hjälpa till att klarlägga hur långt och upp till vilken politisk nivå EU:s medbrottslighet gått. Domstolarna kan och ska skipa rättvisa genom att gottgöra de oskyldiga som lidit och straffa dem som förvrängde snarare än värnade om rättsstatsprincipen och som gick ännu längre genom att överträda lagen och kränka de mänskliga rättigheterna, varvid de misslyckades att tjäna säkerheten i och försvaret av EU och i stället sjönk till terroristernas nivå.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnade varmt Europaparlamentets beslut att inrätta ett tillfälligt utskott för att undersöka de påstådda bortförandena av fångar och kränkningarna av deras mänskliga rättigheter. Jag deltog i utredningen med stort intresse och stor entusiasm.
Jag deltog i de allra flesta utfrågningar som utskottet anordnat hittills, och jag har lyssnat med stort intresse på allt de inbjudna gästerna haft att säga. Vårt mål var att fastställa om CIA använt otillåtna metoder i kampen mot terrorismen, men till skillnad från en domstol kunde vi inte ställa frågor till vittnen under ed. Det viktiga var att ta reda på om personerna som kvarhållits hade torterats under förhör och flyttats till tredjeländer mot sin vilja. Men jag måste betona att vittnenas utsagor inte var så övertygande. Ibland vittnade de i förtäckta ordalag, och ibland var det ett ombud som talade. Vid ett annat tillfälle vittnade en brittisk diplomat som hade svårigheter att dölja sin ovilja mot den brittiska regeringen för att han friställts från sin diplomatiska tjänstgöring.
Senator Dick Marty övertygade inte heller eftersom hans svar inte var bättre än nyheternas rapportering och inte lyckades bevisa något annat än misstankar. Jag anser att han gick för långt när han angrep den polska regeringen, trots att de polska myndigheterna vid flera tillfällen angett att de inte kunnat bevisa att det fanns interneringsläger i landet. Som ledamot av Europaparlamentet från en av de nya medlemsstaterna är jag främst intresserad av dimensionen mänskliga rättigheter och rättvisa. Därför ville jag veta om mitt land hade hyst något sådant olagligt interneringsläger. Därför var jag glad att höra av de relevanta myndigheterna, inklusive regeringen, justitieministern och chefen för underrättelsetjänsten att de inte kunde bekräfta att några sådana interneringsläger inrättats i Slovakien eller att några hemliga CIA-flygningar ägt rum till eller över Slovakien.
I gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ser vi kritiskt på föredragandens tillvägagångssätt och att han gärna tolkar misstankar som konkreta bevis. Man kan inte låta bli att få intrycket (jag ska snart avsluta mitt inlägg) att ledamöterna på vänsterflanken har slutat söka fakta och i stället baktalat Förenta staterna under överläggningarna i utskottet, det land som gått i bräschen i kampen mot terrorismen. Om man inte antar realistiska ändringsförslag på vänsterkanten som bidrar starkt till att fastställa sanningen måste jag överväga om jag kan stödja betänkandet i dess nuvarande form.
– Herr talman! Vi brukar säga att om man vill finna brottet ska man följa pengarna. I just det här fallet får man följa flygplanen.
Ett antal till synes oskyldiga flygningar mellan Europa och USA de senaste månaderna har lyft fram de väldiga frågor som inställer sig när man försöker bekämpa terrorismen samtidigt som man ignorerar grundläggande rättigheter.
I det första exemplet med överlämnanden av CIA landade och lyfte över tusen underrättelseplan från flygplatser i EU utan någon som helst kontroll av de behöriga EU-myndigheterna som även om de inte samarbetade direkt med dem valde strategin att inget se, inget höra och inget säga.
I det andra exemplet, med ett egendomligt fall av förhastat samarbete mellan regeringar på EU-nivå, undertecknades ett avtal fullt av hål med USA som handlar om överföringen av passageraruppgifter, PNR. Det skedde inte bara utan bevisat behov av åtgärderna men också i stort sett utan grundläggande garantier eller bindande amerikanska skyldigheter för den säkra och lagliga användningen av våra uppgifter.
I dag har EU-regeringarna den omedelbara skyldigheten, både enskilt och i samarbete sinsemellan, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att inga fler CIA-flygningar görs. Detta erfordrar uttryckliga minimiinstruktioner till deras civila luftfartsmyndigheter så att åtminstone de flygplan vi vet var CIA-flygplan och åtminstone de bulvanföretag vi vet var CIA-företag kontrolleras från och med nu, självklart med mer effektiva och demokratiska kontroller av deras underrättelsetjänster.
Tack för mig och tack från oss alla, särskilt till föredraganden Giovanni Claudio Fava för det utmärkta arbetet.
– Herr talman! Parlamentet har otaliga gånger fördömt terrorister, och därför är det onödigt att utveckla retoriken när det gäller denna fruktansvärda företeelse.
Jag vill bara säga att vi inte får glömma tragedin den 11 september, blodbadet i London eller massakern i Madrid. Vi får naturligtvis inte bortse från att USA är det centrala målet för terrorismen, och vi får inte underskatta att det är de som bär huvudansvaret i kampen mot terrorismen.
Men vi får samtidigt inte glömma att mänskliga rättigheter är en hörnsten i Europas moderna politiska filosofi. Därför får vi, trots vår förståelse för USA:s roll i kampen mot terrorismen, inte blunda för vissa aktiviteter som strider mot europeiska principer, värderingar och bestämmelser. CIA har missbrukat vissa länders förstående inställning. Vi fördömer CIA:s förfaranden. Vi fördömer starkt CIA för det agerande som föregående talare hänvisade till och som uppges i Giovanni Claudio Favas betänkande: ”extraordinary renditions” och tvivelaktiga flygningar. Vi gör inte amerikanerna någon tjänst om vi överlämnar rätten att kritisera CIA för ageranden som gjorts i strid mot de mänskliga rättigheterna till svurna antiamerikaner.
Jag håller med Carlos Coelho, ordföranden för det tillfälliga utskottet, att Favas betänkande i stort är bra. Men det skulle kunna bli mer balanserat om man antog ändringsförslag där den andra sidan av saken betonas. Jag uppmanar därför föredraganden och de andra politiska grupperna att godkänna vissa av Jas Gawronskis grundläggande ändringsförslag för PPE-DE-gruppen, så att parlamentet röstar enhälligt i fråga om två huvudsakliga punkter: för det första om fördömandet av terrorister och för det andra om skyddet av mänskliga rättigheter.
– Herr talman! Som den sista talaren från den socialdemokratiska gruppen vill jag inte bara berömma mina tidigare kolleger och föredraganden, utan också den balanserade strategi som Carlos Coelho beskrivit och kommissionsledamotens intressanta kommentarer om större öppenhet och reformen av underrättelsetjänsterna. Det är av alla dessa anledningar som vi måste utvidga detta betänkande.
Folk från den andra sidan har talat om detaljerade bevis. De måste förstå att vi har granskat vittnesuppgifter från 70 personer och arbetat i över 50 timmar i detta utskott, inte för att vi är antiamerikaner – och jag vill berömma föredraganden för att aldrig någonsin ha fallit i den fällan – utan för att vi vill ta reda på sanningen.
Föregående talare talade om den 7 juli och London. Det finns en eller två ledamöter i parlamentet som företräder det område som drabbades av de attackerna. De människor som har skrivit till oss är inte antiamerikaner. De vill att antiterrorismen ska stärkas för att de mänskliga rättigheterna ska stärkas. Det är mina socialdemokratiska kollegers och många parlamentsledamöters strategi.
Varför ska vi fortsätta arbetet? Vi bör fortsätta med anledning av vittnesmålen från människor som Maher Arar, som jag lyssnat till och tror på. Är jag säker på att han inte säger något annat än sanningen? Nej, det är jag inte, för vi väntar på att medlemsstaterna och de som ännu inte har talat äntligen ska göra det. Det är anledningen till att vi behöver utvidga betänkandet och den tid vi har till förfogande.
Vad finns det mer för anledningar till att utvidga tidsplanen? Vi berättar för EU:s medborgare att vi ska gå in på minsta rättsliga detalj, men ska vi också berätta, när de oroar sig för öppenhet och mänskliga rättigheter och påståenden som de vet mycket lite om, att vi från parlamentets sida inte kan hantera detta?
Vi måste låta dem veta att vi kan hantera frågan på ett trovärdigt sätt. Vi ser det ske i Europarådet, och de bör också se det ske i deras parlament. Vår sida av parlamentet vill att betänkandet ska utvidgas, för vi anser att vårt tillvägagångssätt är det rätta.
– Herr talman! Till skillnad från Claude Moraes var jag från första början emot det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar, och dess arbete bör avslutas här. Det är en dyr aktivitet, där man upprepar de ansträngningar som görs av senator Dick Marty i Europarådet, och en aktivitet som drivs av en politisk önskan hos vänstern och liberalerna att klämma åt USA, och i synnerhet CIA, i deras försök att bekämpa den globala terrorismen.
Jag anser att Favabetänkandet innehåller många påståenden och anklagelser men få bevis. Det kan naturligtvis ha begåtts vissa misstag och överdrifter i ett så riskabelt projekt som är så omfattande i väst som kampen mot terrorism, men det har enligt min uppfattning inte förekommit någon systematisk amerikansk politik för ”extraordinary renditions” för att tortera bortförda personer i tredjeländer.
Det finns inte heller några som helst bevis för att det finns fångläger som lyder under CIA i Rumänien eller Polen. Att vanliga utlämnanden av misstänkta illegalt stridande terrorister har ägt rum på EU:s territorium är ett faktum, men inte nödvändigtvis olagliga inom ramen för internationell rätt när ingen tortyr förekommit.
Jag instämmer hur som helst med Alan Dershowitz, professor i juridik vid Harvard, när han hävdar att det finns ett väldigt svart hål i den internationella rätten i fråga om kampen mot terrorism, i och med att kategoriseringen av interner är så otidsenlig och de bestämmelser som styr hur sådana interner ska behandlas är farligt otydliga. Jag anser att han har rätt när han hävdar att många av oss håller fast vid bekväma traditioner hellre än tar itu med de svåra anpassningar till lagen som vi kanske måste genomföra i förhållande till den balans vi måste finna mellan mänskliga rättigheter och allmänhetens säkerhet.
Vidare bekräftades vid ett besök nyligen i Guantánamo av kolleger från parlamentet den åsikt jag haft länge att det inte är önskvärt att stänga Guantánamo omedelbart, utan att det är bättre att vänta med det, eftersom många av internerna utgör ett extremt stort hot mot våra EU-medlemsstaters nationella säkerhet. Det är inte heller möjligt att deportera dessa personer, eftersom många av dem skulle kunna få dödsstraff eller utsättas för tortyr om de skickades till sina hemländer, som till exempel Saudiarabien eller Egypten, där de är välkända och efterlysta för terrorism.
– Herr talman! De så kallade CIA-flygningarna har verkligen skakat om den politiska klassen i EU. Klargörandena av omständigheterna under vilka misstänkta gripits och vars överlämnanden organiserats i olika europeiska länder ger fortfarande ingen fullständig bild. Det kan bero på att det inte finns lika mycket att sprida ljus över som vissa övernitiska personer som är kritiskt eller fientligt inställda till Amerika hade hoppats på.
Jag ska säga något grundläggande om vad som pågått de senaste veckorna: EU i allmänhet och även parlamentet bör i svåra tider som dessa inte spilla energi på företag vilkas yttersta syfte hänför sig till behovet för vissa personer att distansera sig från Förenta staterna.
Vi är fortfarande inte säkra på om konstitutionen kommer på plats. Vi har komplicerade frågeställningar om EU:s utvidgning, vår gemensamma identitet och begränsningarna för EU-projektet att ta ställning till.
När det gäller alla dessa frågor finns det långt färre lösningsförslag på bordet än vad EU:s utveckling klarar sig med. Under dessa omständigheter verkar det ge uttryck för en ganska obalanserad lista med prioriteringar: Alla EU:s institutioner ska ägna sin uppmärksamhet åt CIA-flygningar för att vi ska komma fram till att det enda vi vet är att vi ingenting vet.
Europa har allvarligare problem att ta itu med än frågan om en eller annan har flugits från ett eller annat ställe i den ena EU-medlemsstaten eller den andra – eller inte, vilket också är möjligt. Om vi vill bli tagna på allvar bör vi upplösa detta överflödiga utskott omedelbart och på kort varsel börja tänka mer på oss själva i stället för på överträdelser som eventuellt begåtts av ett land som är vår starkaste allierade och fortsätter att vara det, hoppas jag. Det är skälen till att jag röstar emot den antiamerikanska resolution som lagts fram för oss.
– Herr talman! För sex månader sedan upprättade vi ett tillfälligt utskott som skulle undersöka påståendena om CIA:s flygningar för ”extraordinary rendition” och EU-länders inblandning. Det har förekommit många timmars utfrågning och debatt i utskottet sedan dess, och nu är vi framme vid vårt första interimsbetänkande.
Jag tror att en ärlig bedömning av utskottets arbete skulle ge ett blandat intryck. Å ena sidan har det förekommit en viss frustration över att det under de flesta utfrågningar inte har kommit fram några nya bevis och fakta. Men jag anser trots detta att utskottets arbete har varit till nytta för att beskriva och exponera alla fakta som är tillgängliga för närvarande, och det finns vissa fakta tillgängliga. Även om vi granskar bevis som redan har exponerats av Europarådet måste vi vara realistiska. Vårt utskott är inte någon domstol. Det består av politiker som försöker dra slutsatser grundade på en balans av sannolikhet, mot bakgrund av de bevis som finns att tillgå.
Undersökningen av CIA:s eller någon annan underrättelsetjänsts aktiviteter kan inte förväntas bli något okomplicerat förehavande. Jag anser att det skulle ha tagits större hänsyn i betänkandet till att det behövs fler bevis för att man ska kunna dra några avgörande slutsatser vad gäller vissa frågor, såsom den möjliga existensen av ”hemliga fängelser” i EU-medlemsstater.
Det är beklagligt att debatten om huruvida detta betänkande ska stödjas eller inte av vissa personer har förvandlats till en polarisering av ståndpunkter, en fråga om för eller mot USA, eller till och med en uppdelning i vänstern mot högern. Jag anser att det är beklagligt att ett sådant synsätt har utvecklats, eftersom det undergräver det arbete som utförs av ett utskott med goda avsikter och eftersom poängen går förlorad i fråga om vad vi försöker uppnå.
Det är inte ett anti-amerikanskt beteende att kritisera ”extraordinary rendition” eller att utöva påtryckningar för att få reda på fakta, i synnerhet som det förekommer anklagelser mot EU-medlemsstater i detta avseende. Jag skulle vara en hycklare som talesman för mänskliga rättigheter om jag inte sa ifrån i fråga om ”extraordinary rendition”, även om det innebär att kritisera och ställa besvärliga frågor till regeringar som jag betraktar som våra vänner och allierade. Jag räknar USA till dessa.
Inom ramen för den nödvändiga och svåra kampen mot terrorismen bör ingen strategi stödjas om den innebär agerande i strid mot den internationella rätten och de olika normer som vi i Europa försvarar. Interimsbetänkandet är inte perfekt, men ett antagande av PPE-DE-gruppens ändringsförslag kommer att skapa balans i denna text, som är värd att stödja.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Tack till ledamöterna som tagit till orda, och deras inlägg har gett mig många givande idéer.
Jag kan bekräfta att kommissionen är redo att fortsätta arbeta med parlamentets tillfälliga utskott i de många grundläggande frågor som tagits upp. Sarah Ludford berörde frågan om medlemsstaternas genomförande av antiterrorismlagstiftning som är en central fråga som vi verkligen behöver arbeta med.
Som ni känner till har tyvärr fem EU-medlemsstater ännu inte införlivat rambeslutet om bekämpande av terrorism. Ni vet också att endast sju av de 25 medlemsstaterna har ratificerat avtalet om utlämning mellan EU och Förenta staterna. Det är ett avtal som om det skulle träda i kraft tydligt skulle klargöra de rättsliga ramarna för just överlämnanden av fångar.
Vissa talare, t.ex. Hannes Swoboda och Sophia in 't Veld, nämnde möjligheten och behovet av att arbeta tillsammans för ökad säkerhet och rättvisa. Jag håller med helt och välkomnar förslaget till en strukturerad, politisk dialog med Förenta staterna om kampen mot terrorismen tillsammans med frågan om garantin av friheten. Jag har redan tänkt på detta och föreslog redan i februari att den dialogen skulle börja på expertnivå, och den har nu inletts.
Den här dialogen kan fortsätta, och jag vet redan att det finska ordförandeskapet tänker gå vidare i ärendet. Vi kommer nog att kunna utbyta bedömningar med parlamentet i fråga om paraplyavtalet mellan EU och USA och kampen mot terrorismen och garantierna för frihet.
Jag tror också att Guantánamo-utlåtandet från USA:s högsta domstol bevisar att systemet för den rättsliga övervakningen av garantier och rättigheter i USA:s demokratiska system fungerar och ger en trygg grund för vårt gemensamma arbete.
Jag är också redo för en dialog med parlamentet om huvuddragen för att omstrukturera underrättelsesystemet och också den demokratiska och parlamentariska kontrollen av underrättelsetjänsterna. Trots att detta faller inom den nationella lagstiftningens ramar, som ni vet, tror jag att en debatt i frågan vore givande.
Det kommer också att vara meningsfullt att diskutera icke civil luftfarts utnyttjande av luftrummet. Jag kan bekräfta att det pågår en debatt om begreppet statliga luftfartyg och statliga uppdrag, och jag har inhämtat intressanta ståndpunkter om de nationella domstolarnas roll som kommer att ha sin talan när frågan ska besvaras om det individuella ansvaret när rätt villkor föreligger.
Detta är en bekräftelse på min och alla kommissionens enheters vilja att arbeta med det tillfälliga utskottet.
Herr talman! Avslutningsvis har jag den moraliska och institutionella skyldigheten, framför allt gentemot mig själv, att bemöta Giusto Catanias personliga angrepp mot mig. Han är den ende av de 54 talarna som bett mig, för fjärde gången, att klargöra min roll som utrikesminister vid tiden för fallet med Abu Omar.
Den frågan har jag besvarat flera gånger inför utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och detta kan nog ge Giusto Catania ett omnämnande i någon rubrik i den italienska pressen, men jag trodde att skyldigheten att tala sanning inför Europaparlamentet även skulle ålägga honom samma sak, nämligen att minnas att regeringen vid den tiden formellt förnekade all kännedom om Abu Omar-fallet och att det inte fanns några bevis för motsatsen. Men enligt italiensk lag, och det är inte en bedömningsfråga, inte bara kan utrikesministern, den post jag innehade då, utan får inte heller utrikesministern veta något om den italienska säkerhetstjänstens operativa verksamhet.
Detta känner Giusto Catania till om den italienska lagstiftningen, däremot kanske inte så många av er andra.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 6 juli 2006, kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen – Amerikanska säkerhetstjänstens granskning av uppgifter i samband med banktransaktioner via systemet Swift.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Detta ärende är viktigt i många aspekter, men tyvärr kan rådet varken bekräfta informationen nyligen i medierna om överföringen av uppgifter mellan systemet Swift och Förenta staterna eller kommentera dem.
Alla här i parlamentet vet att rådet inte har medlen att utreda handlingar som i det här fallet strider mot den tillämpliga lagstiftningen. De nationella myndigheterna är ansvariga för den här typen av efterforskningar. Men om det gäller handlingar som strider mot gemenskapslagstiftningen ligger ansvaret hos de nationella myndigheterna och kommissionen under de nationella och gemenskapernas domstolars överinseende. Rådet antar att det nuvarande samarbetet mellan privata företag som Swift och de amerikanska myndigheterna följer tillämplig lag och överensstämmer med de grundläggande rättigheterna.
Rådet är liksom parlamentet ett lagstiftande organ, och som sådant vill rådet hänvisa till ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel. Förordningen diskuteras av både parlamentet och rådet. När förordningen antagits kommer den att tillämpas på överföringar av medel i alla valutor som skickas eller tas emot av någon som tillhandahåller betalningstjänster och är etablerad inom gemenskaperna. I artikel 14 i den föreslagna förordningen står det att betalningsleverantörerna till fullo och utan dröjsmål ska besvara förfrågningar från myndigheter, som ansvarar för bekämpning av penningtvätt eller finansiering av terrorism i den medlemsstat där de är etablerade, gällande den information om betalaren som åtföljer överföringar och motsvarande bevarade uppgifter.
Rådets mening är att denna gemenskapsrättsakt som ligger i linje med de grundläggande rättigheterna stärker den rättsliga ram som krävs för att förhindra flödet av smutsiga pengar som cirkulerar genom överföringar av medel och som kan skada den finansiella sektorns stabilitet och anseende. Förordningen syftar samtidigt till att förebygga alla typer av olagliga handlingar riktade mot EU:s finansiella system. Med tanke på aktivitetens spridning och följdverkningar kan inte medlemsstaterna nå syftet på ett lämpligt sätt, varför det bättre verkställs på EU-nivå. Därför är det bråttom att anta förordningen.
Förordningen ska antas genom medbeslutandeförfarandet. Rådet enades den 6 december 2005 om huvuddragen i förslaget. Efter några inofficiella möten mellan företrädare från parlamentet, rådet och kommissionen hoppas ordförandeskapet att en kompromisslösning till förordningen kan nås inom kort. Vi kommer att övervaka lagstiftningsarbetet nära, bl.a. för att förebygga olagliga och oberättigade handlingar riktade mot det finansiella systemet.
Kommissionen debatterar även kommissionens förslag till rådets rambeslut om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Kommissionen lade fram förslaget den 4 oktober 2005. Rambeslutet syftar till att se till att personuppgifter om EU-medborgare har en hög skyddsnivå. Det kräver gemensamma förordningar så att vi kan bedöma legaliteten och kvaliteten hos uppgifterna som behandlas av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Även om förslaget inte tillämpas direkt på det finansiella systemet innebär det ett skydd av personuppgifter och kan alltså vara viktigt för ett ärende som är under behandling. Förslaget diskuteras av de behöriga organen inom rådet.
Herr talman, mina damer och herrar! Det är vår gemensamma vilja att skydda EU:s medborgare inte bara mot terrorism utan mot alla typer av olaglig verksamhet som riktas mot EU:s finansiella system, med hänvisning också till EU:s åtgärder och lagstiftning.
, . – Herr talman! Kommissionen har bara viss information om denna mycket känsliga fråga för närvarande, och vi har redan krävt att den ska kompletteras så snart som möjligt vad gäller exakta fakta om hur de amerikanska myndigheterna fick tillgång till uppgifter om finansiella transaktioner från SWIFT. Det ser för närvarande ut som att det förekom en överföring av ekonomisk information från privata företag i EU till Förenta staterna.
Jag har förstått det som att ett flertal myndigheter i Europa, inklusive Europeiska centralbanken, kände till detta. Jag ska citera ett uttalande av det amerikanska finansministeriet av den 23 juni: ”SWIFT övervakas av en kommitté som tillsätts av stora centralbanker, inklusive Förenta staternas centralbank Federal Reserve, Bank of England, Europeiska centralbanken, Japans centralbank och den bank som leder övervakningsarbetet, Belgiens centralbank. De övervakande bankerna har informerats om SWIFT:s samarbete med finansministeriet och de garantier och säkerheter som tillämpats.” Jag upprepar att det var ett citat ur ett uttalande av det amerikanska finansministeriet.
Jag försäkrar er att denna information, som jag nu känner till, inte vidarebefordrats till kommissionen tidigare, för överförandet av sådan ekonomisk information faller inom ramen för dataskyddsdirektivet 95/46/EG. Det är de nationella myndigheterna som huvudsakligen är ansvariga för korrekt tillämpande av dataskyddsbestämmelserna. Jag förlitar mig på att EU:s medlemsstater kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras nationella dataskyddslagstiftning tillämpas korrekt och genomförs strikt. Jag har noterat att den belgiska premiärministern redan har bett justitieministeriet att utreda detta och att den belgiska kommissionen för datatillsyn också är aktiv i bedömningen av de omständigheter under vilka just denna överföring har ägt rum.
Kommissionen kommer i varje fall att följa utvecklingen noggrant och, om så är nödvändigt, till fullo använda sin makt inom ramen för fördraget. Jag vill betona att jag på detta stadium inte vet om detta är lämpligt, eftersom vi först måste underrättas av de belgiska myndigheterna om vad som exakt hände, hur och varför.
Som min kollega, Charlie McCreevy, sa till parlamentet i måndags innehåller den förordning om information om betalaren som ska följa överföringar av medel som ni kommer att rösta om i morgon de korrekta garantierna för dataskydd och tillgång till sådana data för behöriga myndigheter. Jag minns att europeiska datatillsynsmannen gjorde en positiv bedömning och inte upptäckte några bekymmer vad gäller dataskydd. Jag anser därför inte att SWIFT-affären bör bidra till att försena förordningen om information om betalaren som ska följa överföringar av medel, vars antagande är av avgörande betydelse för att man ska kunna upptäcka finansiering av terrorism.
Jag vill avsluta med att återigen betona mitt engagemang i kampen mot terrorism och i fastställandet av metoder som används för att finansiera den, naturligtvis genom att agera helt och fullt inom ramen för rättsstatsprincipen och i enlighet med våra grundläggande rättigheter.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Lehtomäki! Företaget Swift, , har sagt att man på begäran av det amerikanska finansministeriet överfört en begränsad mängd information till de amerikanska myndigheterna gällande internationella penningöverföringar. Informationen hittar man på företagets webbplats. Enligt det belgiska dataföretagets uttalande syftar även samarbetet med myndigheterna till att förebygga missbruk av det internationella finansiella systemet.
Den belgiska regeringen utreder, åtminstone enligt rapporteringen i pressen, redan om den amerikanska regeringens efterforskningar stred mot nationell lagstiftning. Detta talade kommissionsledamot Franco Frattini nyss om. Den belgiska justitieministern har också inlett undersökningar i ärendet, och hennes ministerium är rätt skickat, åtminstone inledningsvis, att utreda ett sådant ärende. Enligt gällande lagstiftning är det nämligen det belgiska rättssystemet som ska vidta åtgärder och göra efterforskningar.
När jag noga funderar över vad kommissionsledamoten just upprepat och tänker på hur mycket vi vet om detta för närvarande drar jag slutsatsen att vi inte vet någonting säkert och ännu inte nått den punkt där vi är skyldiga att utreda saken. Vi vet att det finns EU-omfattande regler för skyddet av uppgifter om privatpersoner, och den planerade EU-lagstiftningen om hanteringen av personuppgifter i samband med lagföring av brott och kriget mot terrorismen innehåller såvitt jag vet enbart regler om hur statliga myndigheter bör hantera känsliga uppgifter. Därför bör vi snarast ha som mål att tillämpa EU-lagstiftningen när den antagits, medverka och agera på ett tidigt stadium.
– Herr talman! Av grävande journalister har vi fått veta att de amerikanska myndigheterna uppenbarligen har installerat ett program för avlyssning av finansiella transaktioner som hanteras av Swift för att bekämpa finansieringen av terrorismen. Det har bekräftats av president Bush och Swift.
Dataskydd är inte ett hinder i polismyndigheternas arbete. Det finns snarare till för att garantera respekten för de grundläggande rättigheterna. De europeiska länderna var helt klart inte informerade om dessa aktiviteter, men Europeiska centralbanken skulle ha känt till dem, som ni sa, kommissionsledamot Frattini. Europeiska centralbanken är en EU-institution. Den måste följa dataskyddslagstiftningen, och därför vill vi att Europeiska datatillsynsmannen omedelbart kontrollerar att ECB har följt lagen.
Vi måste trots allt se till att det inte finns någon lucka i lagen om skyddet av personuppgifter. Även om vi fortfarande inte har en EU-rättsakt om dataskydd inom ramen för polisarbetet erfordrar den befintliga lagstiftningen att den nationella lagstiftningen efterlevs om data utbyts i samband med den allmänna säkerheten. Sådana utbyten måste också godkännas av medlemsstaterna.
Jag vill också fästa rådets, Paula Lehtomäkis och kommissionens uppmärksamhet vid ändringsförslagen 26 och 58 till mitt betänkande om dataskydd inom den tredje pelaren. De är utformade för att reglera sättet som data hanteras på när de insamlas av privata aktörer i allmänhetens intresse, och jag tror att det är inom det fältet som problemet ligger.
– Herr talman! Först vill jag välkomna fru Lehtomäki. Jag vill bara säga till henne att jag lyssnat till vad hon sagt, och jag tycker att det är nödvändigt att framhäva en sak. Vår regering utgörs av ministerrådet eller Europeiska rådet. Även om de inte har de rättsliga eller politiska verktygen att besluta i den här skandalen – och då menar jag Swift-affären – som följde efter frågan om de olagliga flygningarna så finns det ingenting som hindrar rådet från att betyga sin moraliska dygd och offentligt gå ut med sin åsikt i frågan. Det har såvitt jag vet ännu inte gjorts.
Jag vill också säga att jag noga noterat vad kommissionens vice ordförande, kommissionsledamot Franco Frattini, sa om att varken han eller hans ministerium visste något om det här fallet. Jag håller med Eva Klamt och Martine Roure som just talat i frågan. I Europa, närmare bestämt i EU, har vi drivit på konstruktionen av en stat som styrs av rättsstatsprincipen enligt vilken all överföring av personuppgifter till tredjeländer ovillkorligen måste underkastas nationella regler eller EU-regler. Den första av dessa regler säger att all överföring måste godkännas av en rättslig myndighet och ingen annan. Varken en stat eller en bank är ägare av den information den använder. Om uppgifterna i fråga avser företag är det dessa företags egendom. Om uppgifterna i fråga avser individer är det dessa individers egendom. Det finns inget tillstånd för andra att använda dem i transaktioner, att tillägna sig dem, att föra dem vidare till andra eller radera dem eller vad man nu kan tänkas vilja göra med dem.
Jag vill framhålla att de rättsliga instrumenten finns och påminna om vad Martine Roure just sa om att det vore ett mycket viktigt steg om vi lyckades klara ut det spörsmålet under det finska ordförandeskapet.
Sedan vill jag säga en sista sak. Det finns ett franskt talesätt som säger: ”Lita inte på mina vänner – liksom mina fiender är de upp till mig att klara.” Fienden är terrorismen, och våra vänner är amerikanerna. Efter de olagliga flygningarna, bortförandet av misstänkta EU-medborgare på goda grunder eller inte och det olagliga utlämnandet av fångar med hjälp av flygplan som landat på EU:s territorium får vi nu veta att en makt vi är lierade med har rotat i våra bankkonton, hur mycket en vän det än är. När kommer blodproverna att börja tas? När kommer vi att behöva börja lämna upplysningar om födslar och så vidare? Det räcker, nu är det nog. Parlamentet måste verkligen sätta stopp för sådant.
Jag avslutar med att säga att terrorismen är våra friheters fiende och omvänt att friheten är terrorismens fiende, om jag förstått det hela rätt. Den är i alla fall inte den vanliga medborgarens fiende. Förenta staterna måste välja sida på det här området också.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vi begår ett misstag om vi betraktar Swift-frågan som en isolerad händelse.
Det är en fråga som bör ses i ett större sammanhang tillsammans med PNR-uppgifterna, kommunikationskontrollen och lagringen av uppgifter. Den här frågan saknar inte heller samband med det ärende om överlämnande vi diskuterade för en stund sedan. Jag vill faktiskt hävda att Swift-affären är den andra sidan av överlämnande-myntet och att det handlar om exakt samma syfte även om det är mindre våldsamt, nämligen att få fram information.
Den systematiska övervakningen av EU-medborgarnas liv har nu blivit vardagsmat, och vi står inför det George Orwell benämnde ”storebror” i terrorismbekämpningens namn. Vi bör företa en utredning om ECB:s och de nationella bankernas ansvar, för den här situationen är oacceptabel.
För en vecka sedan kunde man läsa följande rubrik i , dagstidningen i Belgien med störst upplaga: ”CIA bestämmer hur lagen ska tillämpas i Europa.” Vi måste se till att det inte händer för trovärdighetens och hela Europas framtids skull.
– Herr talman, fru rådsordförande, kommissionsledamot Frattini, mina damer och herrar! Jag oroades över anklagelserna som publicerades i New York Times om ett hemligt program med vars hjälp Swifts databas, som de flesta av världens finansiella transaktioner går genom, kunde avlyssnas. Programmets existens bekräftades av både Swift och Förenta staternas finansminister.
Vi måste upprepa vår beslutsamhet på båda sidorna om Atlanten att bestämt och effektivt bekämpa terrorismen, men det får inte ske på bekostnad av den fulla respekten för de grundläggande rättigheterna och rättsstatsprincipen.
Oavsett mina personliga åsikter i frågan så verkar uppgifter ha överförts till Förenta staterna för att terrorism och andra brott skulle förebyggas och bekämpas. Detta är med andra ord operationer som avser den allmänna säkerheten och medlemsstaternas aktiviteter på straffrättens område. Om så är fallet hamnar det klart utanför gemenskapslagstiftningen. Detta förstod jag som kommissionsledamot Franco Frattinis första reaktion via hans talesman när han menade att ärendet hamnade utanför gemenskapslagstiftningens ramar.
Jag vet inte om något försvann i översättningen eller om kommissionsledamot Frattini faktiskt sa till oss i dag att han anser att direktiv 95/46 är tillämpligt i det här fallet. Det behöver vi komma till klarhet i. Antingen ska direktiv 95/46 tillämpas eller så ligger situationen utanför den första pelaren och gemenskapslagstiftningen, varför uppmaningen om att anta detta rambeslut om dataskydd inom den tredje pelaren är motiverad.
Hur som helst måste medlemsstaterna skydda dessa uppgifter. Därför välkomnar jag den belgiska regeringens beslut att tillsätta en utredning för att gå till botten med vad som faktiskt hände och om det skedde i enlighet med nationell lagstiftning. Jag avvaktar resultaten av utredningen med intresse.
– Herr talman! Det är viktigt att vi utnyttjar dagens debatt för att agera i Swift-fallet. Den aktuella resolutionen innehåller ett antal relevanta frågor som måste ställas eftersom oro uppstår hos allmänheten när man läser artiklar av det slaget i tidningarna.
Det har framgått av de tidigare debatterna i dag att vi har att göra med ännu ett fall där säkerheten vägs mot intressen som gäller de medborgerliga rättigheterna i samband med den allmänna integriteten och företagens integritet. Detta handlar åter om aktiviteter som rör bekämpningen av den internationella terrorismen som mycket väl skulle kunna genomföras bakom ryggen på övervakningsorganen och mycket väl kunna stå i strid med internationella överenskommelser som ska garantera grundläggande fri- och rättigheter.
Även om jag inte vill göra direkta jämförelser mellan det här fallet och CIA-flygningarna är inte Swift-fallet en isolerad händelse utan ett exempel på hur särskilt amerikanerna hoppas kunna bekämpa terrorismen. Dagens debatt exemplifierar åter behovet av att diskutera det förda krigets natur.
Vi måste fråga oss i detta fallet också om alla regler har följts. Det finns en misstanke, som också bekräftats, om att EU-institutionerna varit informerade. Vi vill veta exakt vilket deras ansvar är i fallet och i vilken utsträckning de redan varit inblandade i övervakningen av genomförandet av befintliga regler. Men vi vill framför allt undvika en situation där vi alla verkar i någon sorts gråzon genom att ett rättsligt vakuum skapas där inte ens medborgarna längre vet vilken ställning de har.
I förslaget till resolution tas ett antal berättigade frågor upp i det avseendet. Som kommissionsledamoten redan nämnt vill vi också att EU-institutionernas roll klargörs. Dessutom vill vi att eventuella rättsliga kryphål täpps till så att vi vet att det skulle ske på goda grunder och helt enligt vissa garantier och minimistandarder om ett liknande utbyte av uppgifter skulle visa sig nödvändigt i framtiden. Vi vill också se att medlemsstaterna tar sitt ansvar i genomförandet av de antagna reglerna. Vi måste alltså verkligen undvika att människor får känslan av att de befinner sig i ett rättsligt vakuum. Alla luckor i lagen måste täppas till.
– Herr talman! Oavsett om det är lagligt eller inte vill jag säga att EU-medborgarna aldrig informerats om detaljerna kring övervakningen av deras bankkonton, och jag tycker att det borde vara en förutsättning. Jag undrar hur vi skulle reagera om det inte var Förenta staterna utan ett annat land som kontrollerade våra bankkonton och om vi hade varit lika toleranta då.
Från rådet hörde vi just om effektiviteten, att detta är vad som behövs i kampen mot terrorismen. Jag vill rikta blickarna mot att Stuart Levey, Förenta staternas biträdande finansminister, för två veckor sedan påpekade att de hade stora framgångar i att spåra finansiella transaktioner. Men det gjorde att terroristernas transaktioner gick under jorden och hamnade utom räckhåll och ur sikte för oss. I EU behöver vi mycket snart enas om en sammanhållen, effektiv och gemensam politik som bygger på demokratiska beslut och garantier om att personuppgifter skyddas på ett riktigt sätt. Det börjar bli verkligt bråttom med detta.
Slutligen vill jag stödja dem som menar att detta inte är en isolerad incident. Flygningar för överlämnande av fångar och även hanteringen av passageraruppgifter visar tydligt att Förenta staterna inte håller sig till överenskommelserna. Vi behöver uppträda enat i EU och se till att vi tillsammans med vår allierade bekämpar terrorismen i enlighet med lagstiftningen.
– Tidningarna har skrivit om USA:s regerings datasökningar i Swifts finansiella uppgifter om privatpersoner, men har inte informerat oss om om det gäller Swift i USA eller också gäller Europa. Om det handlar om Swift i USA har vi ingenting med det att göra. Tillgång till Swift-uppgifter i Europa är en fråga som främst handhas av belgiska myndigheter som ska bevilja all tillgång till uppgifterna. Just nu vet vi bara att Swift ska ha meddelat USA viss information om finansiering av terrorism.
Det finns två problem. För det första kan inte Europaparlamentet seriöst debattera frågan utifrån enbart pressens bevakning och oklara uttalanden. För det andra har Europaparlamentet att följa de relevanta fördragen och känna till sina rättsliga begränsningar. Vi vet att de belgiska myndigheterna har tillsatt en utredning, men vi har ännu inga resultat. Vi måste klargöra att tillgång till Swift-systemet inte betyder att ordinära transaktioner som insättning och uttag av kontanter, checkar, elektroniska betalningsmedel osv. omfattas av datasökningen.
Socialisterna och ett antal andra politiska grupper har en annan åsikt. De har lagt fram ett gemensamt resolutionsförslag där det framgår att USA:s myndigheter hade tillgång till uppgifter hos Swift och att detta var ett exempel på att USA överträder de grundläggande bestämmelserna om personuppgiftsskydd. Dessa ord är som Jan Marinus Wiersma säger inte antaganden eftersom de bollar med dem som om de vore fakta. De har inte heller fäst någon vikt vid att de belgiska myndigheterna ansvarar för att utreda fallet och att Europaparlamentet inte har någon uppgift att fylla i det här skedet.
För att bevara Europaparlamentets värdighet och respektera gemenskapens regelverk har vi medlemmar av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater antagit vår egen resolution där vi riktar allas blick mot spelreglerna och säger att vi bara bör ta till sådana resolutioner när vi utgår från obestridliga fakta. Det är det enda sättet för Europaparlamentet att behålla sitt anseende i allmänhetens ögon och se till att vi inte hamnar i en högstämd anspråksfull debatt om vårt samhälle.
Jag stöder kommissionsledamot Franco Frattinis åsikter och uppmanar parlamentsledamöterna att stödja vår resolution eftersom den är helt i linje med gemenskapens regelverk och Europaparlamentets etiska regler och uppförandekod.
– Herr talman! Swift-skandalen tillsammans med den besvärliga inledande delen av EG-domstolens dom nyligen om det i vanliga fall korrekta avvisandet av överföringen av PNR-avtalet belyser den extremt farliga gråzon som börjar ta form kring användningen av känsliga personuppgifter för att bekämpa terrorismen.
Rent konkret verkar vilket tredjeland som helst, inte bara USA, nu kunna definiera följande bara genom att anföra rentav påhittade argument om landets säkerhet:
- för det första, nivån för beslutsfattande i EU, med andra ord om beslut ska fattas på EU-nivå eller nationell nivå
- för det andra, vilken EU-lagstiftning som ska tillämpas
- för det tredje, därmed nivån för medgivet tillträde, bruk och skydd av miljontals oskyldiga medborgares uppgifter som insamlas och lagras – och lyssna noga nu – av privata företag, inte ens av de polisiära myndigheterna, och av privata skäl.
Detta juridiska svarta hål måste stängas genast, och ett mycket viktigt sätt att göra detta på är att få den så kallade övergångsklausulen att äntligen fungera, dvs. så att parlamentet får en avgörande röst.
Man kan inte hänföra sig till pelarna här. PNR, Swift och datalagring, i alla dessa fall samlar privatpersoner in data, och polisen använder dem med terrorismen som förevändning. Det finns inga pelare. Det är en sak.
– Herr talman, herr Frattini, minister Lehtomäki, mina damer och herrar! Vi bör vara mycket oroade över den byråkrati som håller ihop många av de argument och debatter vi hör här i parlamentet. Vi kan göra samma kommentar i det ämne vi analyserar nu som vi gjorde nyss i debatten om CIA-flygningarna. Den är att EU är ett område som binds av rättsstatsprincipens regler och principer. Därför får inga personuppgifter, inga personuppgifter alls, inte heller om våra lönekonton, lämnas ut till tredjeländer utom i fall som beskrivs i nationell lagstiftning och nu i EG-direktiv. Det finns inga undantag, inte ens i terrorismbekämpningens namn. Allt som går längre än så är egenmäktigt förfarande och missbruk av systemet.
Jag och andra ledamöter med mig vill veta vilken roll rådet och ECB spelade och hur väl de kände till de hemliga avtalen mellan Swift och Förenta staternas regering, eftersom öppenhet och insyn inte bara ska tillämpas på vår dialog och våra debatter i parlamentet utan också måste existera utanför parlamentet.
Herr talman! Jag sällar mig till mina kolleger som ber rådet granska och anta ett rambeslut om dataskydd så snart som möjligt, för när det finns ett rättsligt vakuum kan missbruk och egenmäktiga förfaranden få fäste.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag har noga hört på debatten, och jag konstaterar den breda samsynen här om att medborgarnas friheter och datasäkerheten måste beaktas tillräckligt även i kampen mot terrorismen. Ordförandeskapet ser mycket allvarligt på frågan, och det är Belgiens centralbanks ansvar att utöva tillsyn över Swift, och vi väntar nu också spänt på vad de belgiska myndigheterna ska komma fram till.
Om utredningarna avslöjar fakta som kräver lagstiftning på EU-nivå eller harmonisering av lagstiftning kommer man att ta fasta på det i debatten om de lagstiftningsplaner som är under beredning. Detta är en så viktig fråga att vi måste debattera den i rådet (rättsliga och inrikes frågor), vilket är precis vad vi kommer att göra.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Tack för de idéer ni gett mig under debatten.
Swift-affären bär ett särskilt drag som får mig att tänka att ”direktivet inom första pelaren” från 1995 om dataskydd förmodligen är tillämpligt eftersom uppgifterna överfördes via Swift Belgien och Swift Förenta staterna, två privata filialer av ett privat företag. Därför är min tolkning, beroende på vad de belgiska myndigheterna talar om för oss, att dataskyddsmyndigheten skulle ha meddelats och att de behöriga myndigheterna skulle haft ansvaret i det här fallet. Till skillnad från PNR-affären som handlade om en överföring direkt från ett privat flygbolag till en offentlig myndighet i USA, som Stavros Lambrinidis med rätta påminde om, handlar det här om en överföring mellan två privata parter. Det händer att data som överförs för kommersiella syften används i säkerhetssyften på USA:s territorium enligt lagarna där. Det är den strukturella skillnaden. Resultatet blir att det finns en gråzon som verkligen måste regleras, som Stavros Lambrinidis visat.
Jag ser två direkta möjligheter. Dels handlar det om ett snabbt antagande av kommissionens förslag till rambeslut inom tredje pelaren, som ska genomföras med rådets och ordförandeskapets hjälp för att skydda personuppgifternas konfidentialitet. Då kommer vi klart att ha täckt in åtminstone det område där data överförs av säkerhetsskäl, för utredningar och bekämpningen av terrorism. Då återstår fallen inom den första pelaren, det vill säga överföringen mellan två privata parter för kommersiella syften.
Men en tredje aspekt skulle fortfarande saknas, överföringen mellan en medlemsstat och ett tredjeland, det vill säga inte data som överförs från EU till ett tredjeland utan från en individuell medlemsstat direkt till ett tredjeland. Detta är den tredje aspekt som bör granskas.
Om vi ser på dessa tre punkter tillsammans, som ärligt talat inte räcker för en konflikt med Förenta staterna, men de gäller för alla tredjeländer, kommer vi att få ett klart grepp om denna gråzon.
– Jag har mottagit fem resolutionsförslag(1)som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 6 juli 2006, kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0312/2006).
Följande frågor har ställts till rådet.
Vid sitt sammanträde i Wien den 27–28 maj 2006 misslyckades tydligen EU:s utrikesministrar med att nå en överenskommelse om kommissionens förslag att använda övergångsklausulen i Nicefördraget för att flytta över fler kompetensområden inom rättsliga och inrikes frågor från den tredje till den första gemenskapspelaren.
På vilket sätt planerar det finska ordförandeskapet att fortsätta strävandena att uppnå ett mer effektivt, demokratiskt och öppet beslutsfattande inom detta område?
. – Herr talman, mina damer och herrar! Som statsminister Matti Vanhanen sa här i dag anser det finska ordförandeskapet att det är mycket viktigt att göra EU till ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Med detta i åtanke när Haagprogrammet ses över igen avser ordförandeskapet även undersöka hur vi kan förbättra beslutsprocessen för samarbetet inom det polisiära och brottsbekämpande området.
Den 28 juni 2006 lade kommissionen fram det så kallade Haagprogrammet – ”resultattavla plus” där en utvärdering av Haagprogrammet görs och av om EU-lagstiftning genomförts korrekt i medlemsstaterna och enligt den överenskomna tidtabellen. Kommissionen har dessutom lagt fram ett meddelande med förslag avseende både politiken på området för rättsliga och inrikes frågor och ett förbättrat beslutsförfarande.
Som kommissionens ordförande har sagt är kommissionen redo att komma med förslag i syfte att utnyttja möjligheterna i fördragen för att justera beslutsprocessen. Finland avser diskutera dessa förslag på djupet och på så vis efterkomma den begäran som riktades mot Finland av Europeiska rådet vid dess möte den 15 och 16 juni. Denna handlade om att arbeta nära tillsammans med kommissionen för att undersöka möjligheterna att förbättra beslutsfattandet och aktiviteterna på områdena frihet, säkerhet och rättvisa på grundval av de nuvarande fördragen.
Justitie- och inrikesministrarna kommer att föra en interimistisk diskussion i frågan vid deras informella möte i Tammerfors den 21 och 22 september 2006. Samtalen ska fortsättas under rådsmöten i oktober och december och vid Europeiska rådet i december.
– Jag tackar rådets ordförande för det svaret. Under de sex veckor som gått sedan jag lade fram frågan har det hänt mycket. Jag gör inte anspråk på . Vi fick hela förslagspaketet från kommissionen förra veckan. Det gläder mig mycket att det finska ordförandeskapet kommer att lägga stor tonvikt vid det, men kommer ordförandeskapet att lägga lika stor tonvikt vid kommissionens förslag om övervakning och utvärdering som vid det om omvandling av ineffektivt och odemokratiskt beslutsfattande? Kommer ordförandeskapet att inpränta hos de medlemsstater som inte har genomfört rambeslutet om terrorism att det är skandalöst att vissa EU-länder fem år efter den 11 september 2001, två år efter den 11 mars 2004 och på fredag ett år efter den 7 juli 2005 fortfarande inte har någon lagstiftning för att definiera och kriminalisera terroristbrott?
. – Herr talman! Vi ska nu rikta in oss på att satsa energi på detta eftersom tiden för nära samarbete i polisiära och rättsliga frågor alldeles snart är inne. Som jag sa i mitt ursprungliga svar pågår utvärderingen av genomförandet av Haagprogrammet just nu, och vi siktar på ett mer effektivt EU-omfattande samarbete i denna sektor.
Efter de goda resultaten från mötena COP 11/MOP 1 som hölls i Montreal i slutet av 2005 är det nu avgörande att de nya processerna – förhandlingarna om åtagandena efter 2012, till exempel dialogen om långfristiga och gemensamma åtgärder inom ramen för klimatramkonventionen – snabbt inleds och drivs framåt.
Kan ordförandeskapet ange vilka framsteg som i detta sammanhang gjordes vid det 24:e möte som klimatramkonventionens underorgan höll i Bonn den 15–26 maj 2006?
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att förvarna er om att det är en ganska komplicerad fråga och att mitt svar är ännu mer komplicerat.
Som frågeställaren säger resulterade den elfte partskonferensen till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och det första mötet mellan parterna, vilket fungerade som partskonferens till Kyotoprotokollet, i två nya processer för framtiden. Dessa var inrättandet av en tillfällig arbetsgrupp för att diskutera tillkommande åtaganden för Kyotoprotokollets parter enligt bilaga 1 till konventionen och en dialog om långsiktiga samarbetsåtgärder för att ta upp klimatförändringar genom att förbättra genomförandet av konventionen. Dialogen i sig innebär ingen öppning av förhandlingar om nya åtaganden.
Det första seminariet till dialogen om konventionen gav alla parter möjlighet att presentera sina idéer om hur utvecklingsmålen effektivt kan nås på ett hållbart sätt genom att man tar fasta på åtgärder för justeringar och utnyttjande av den fulla potentialen hos teknik- och marknadsbaserade lösningar. Detta var det första av fyra seminarier och samtidigt början på en längre process som planeras avslutas i slutet av nästa år. Nya tankar lades fram om framtida åtgärder som ska diskuteras mer ingående. Seminariets ledare, Howard Bamsey från Australien och Sandia de Wet från Sydafrika, rapporterade till CoP12 om seminariet och har lovat att rapporten ska vara tillgänglig i augusti 2006.
Det tillfälliga seminariet initierade en granskning av de tillkommande åtagandena för Kyotoprotokollets parter enligt bilaga 1 och tog fram ett utkast till arbetsplan för de närmaste åren. Samtidigt som den tillfälliga arbetsgruppens diskussioner innehöll en genomgång av de tillkommande åtagandena för parterna enligt bilaga 1, som bekräftades som ändringar av bilaga B till Kyotoprotokollet, framhävdes i arbetsgruppens överläggningar även att det var viktigt att vara medveten om det redan pågående arbetet och andra organs resultat på området och processer inom konventionen och protokollet.
Den tillfälliga arbetsgruppens möte kommer att hållas under det andra mötet mellan parterna, vilket fungerar som partskonferens till Kyotoprotokollet, med målet att vidareutveckla arbetsgruppens handlingsplan. Under tiden ombeds parterna enligt bilaga 1 att tillhandahålla uppgifter till i början av september om de frågor de vill ta upp vid det andra mötet, t.ex. utsläppstrender, politikens och teknikens möjligheter att mildra klimatförändringar och kostnader för och nytta med minskade utsläpp.
Bilagan till arbetsgruppens plan är en lista, som förvisso inte är uttömmande, vilken har utarbetats av ordföranden och tillkommit på dennes initiativ och uteslutande på dennes ansvar, över de ämnen som kan vara av vikt för arbetsgruppens framtida uppgifter. Dessa ämnen är en vetenskaplig grund för fastställandet av tillkommande åtaganden, scenarion och risker som hänger samman med dessa åtaganden, kostnader för och konsekvenser av justeringarna, utsläppstrender och socioekonomiska faktorer, politikens, åtgärdernas och teknikens möjligheter att mildra klimatförändringar, kostnaderna för och nyttan med mildrandet, sektorsvis analys och effekten av konkurrenskraft, gjorda erfarenheter, lärdomar av genomförandet av Kyotoprotokollet, hur länge åtagandena bör vara i kraft, den sektorsvisa strategin, en skissering av framtida åtaganden och de tillkommande kostnaderna för att utveckla, anta och överföra tekniker.
Sammanfattningsvis kan jag säga att en stabil grund lades för båda processerna under underorganens 24:e möte. Situationen ska bedömas på nytt efter den 12:e partskonferensen i Nairobi där dessa båda processer ska diskuteras och den första utvärderingen enligt artikel 9.2 i Kyotoprotokollet ska genomföras.
– Tack fru minister för ett så exakt svar. Tolkningen till tyska var också mycket begriplig. Som österrikare vill jag önska er lycka till med ert ordförandeskap.
Jag vill ställa en fråga till. Kan ni säga någonting mer om kostnads-nyttoförhållandet och kostnads-nyttoberäkningarna som dessa arbetsgrupper nu arbetar med? Hur föreslår ni att man ska se till att Europaparlamentet inte bara ständigt hålls à jour om förhandlingarna utan också aktivt är involverade i dem?
. – Herr talman! Det är än så länge omöjligt att gå in i detalj i kostnads-nyttoberäkningarna, men en översyn behövs ju för att se till att åtgärderna och deras nytta är väl avvägda. Jag hoppas att vi kan ha aktiva kontakter med Europaparlamentet under processen eftersom parlamentet har visat ett mycket stort intresse i klimatfrågor, vilket är välkommet med tanke på hur viktigt detta är för vår framtid.
– Fru rådsordförande! Jag uppskattar oerhört ert insiktsfulla svar på den förra frågan. Jag skulle vilja gå vidare med ämnet eftersom rådet nu företräds av ett ordförandeskap som har stor praktisk erfarenhet av de negativa aspekterna av handel med utsläppsrätter, ett nyckelinstrument som EU valt som en förberedelse för Kyotoprotokollet. Bland dessa negativa erfarenheter finns snedvridning av konkurrensen, störningar på den inre marknaden och det faktum att en part som hanterat problemet väl och tidigt vidtagit miljöåtgärder i slutändan kan få betala för det. Medan kommissionen fortfarande framställer handeln med utsläppsrätter som en framgångssaga bör Finland därför ges möjlighet att ge en mer realistisk bild av denna företeelse. Tänker Finland göra det, och vilket slags förbättringar skulle ni vilja föreslå för att komma till rätta med problemen med handel med utsläppsrätter?
. – Herr talman! Vi förmodar att kommissionens rapport om systemet med handel med utsläppsrätter kommer att finnas tillgänglig någon gång under det finländska ordförandeskapet, och i samband med debatten om den kommer Finland naturligtvis också att ha möjlighet att ta upp frågan om sina egna erfarenheter på nationell nivå. Låt mig återigen precis som statsminister Matti Vanhanen gjorde här tidigare i dag säga att frågorna om klimatförändring kommer att stå högt på dagordningen, inte bara för det transatlantiska samarbetet utan även för samarbetet med de asiatiska länderna, under det finländska ordförandeskapet och förhoppningsvis därefter.
Hur ser rådsordförandeskapet på det aktuella läget vad gäller förhandlingarna om Kosovos status?
. – Herr talman, mina damer och herrar! EU stöder till fullo förhandlingarna om Kosovos framtida status, samtal som nu förs under ledning av FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari. EU uppmanar alla parter att konstruktivt delta i processen för att fastställa Kosovos status och vill erinra dem om att framsteg när det gäller att genomföra standarder i Kosovo kommer att vara av avgörande betydelse för att denna process ska gå framåt.
Det finns fortfarande en mängd vitt skilda synpunkter i frågan, men de tekniska diskussionerna om status har också varit nödvändiga och värdefulla. Ordförandeskapet, i synnerhet, är angeläget om att processen blir framgångsrik.
– Fru rådsordförande! Finland tillhandahåller en högt kvalificerad medlare för Kosovoförhandlingarna i form av den tidigare presidenten Martti Ahtisaari, och vi kan därför känna tillförsikt även om vi har stora svårigheter framför oss. Jag är övertygad om att det på lång sikt bara finns en lösning, nämligen självständighet. Jag undrar dock om ni anser att UNMIK – som är ett övergångsarrangemang av administrativ art – skulle kunna ersättas med en EU-förvaltning i form av EUMIK, medan Kosovo går mot självständighet? Med andra ord: tror ni att EU kommer att spela en mer aktiv roll i Kosovos förvaltning?
. – Herr talman! Under hela denna process kommer vi att betona vikten av ett nära och framgångsrikt samarbete med FN. Vi måste komma ihåg att Martti Ahtisaari faktiskt är FN:s särskilda sändebud i detta område.
Det behöver inte sägas att EU, för sin del, givetvis är berett att ställa sig bakom det slutliga resultatet av denna process, vilket det än blir.
– Fru rådsordförande! Som ni vet var västra Balkan en av de stora frågorna för det österrikiska rådsordförandeskapet. Kommer det finska ordförandeskapet att driva denna fråga med samma energi som Österrike gjorde?
Vidare, hur ser ni på EU:s absorptionsförmåga? Kommer Finland att lägga fram konkreta åtgärder för att ta itu med denna fråga, och kommer man att ställa sig bakom kommissionens rapport?
. – Herr talman! Under det finska ordförandeskapet kommer västra Balkan att vara en mycket viktig fråga på många olika sätt. Västra Balkan berörs av EU:s utvidgningsprocess, om vilken en ingående debatt kommer att hållas i Europeiska rådet i december.
Finland välkomnar utgångspunkten att EU:s absorptionsförmåga inte har blivit ett nytt utvidgningskriterium utan en fråga som kräver stor uppmärksamhet inom EU självt. Jag kan emellertid försäkra er om att västra Balkan kommer att fortsätta att spela samma viktiga roll i den europeiska debatten även under vårt ordförandeskap.
– Som ni säkert känner till, fru minister, är upprätthållandet av inre säkerhet och lag och ordning i Kosovo inget litet problem i samband med landets stabilisering och tilldelningen av en ny status.
Vilket stöd kommer ni under ert ordförandeskap att ge västra Balkan, och särskilt Kosovo, så att det kan upprättas standarder i fråga om inre säkerhet och rättsväsende som utgör en tillräcklig garanti för stabiliteten i regionen som helhet?
. – Herr talman! Just skyddet för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter som nämnts här är ett av de viktigaste syftena med samtalen om Kosovos status. En långsiktig interimslösning kan givetvis endast grundas på förmågan att garantera alla gruppers rättigheter och säkerhet. Kosovos närmare förbindelse med EU:s stabiliserings- och associeringsprocess kommer också att utgöra ett stöd för genomförandet av standarder på många olika sätt.
Under de senaste åren har Irak drabbats av ett beklämmande antal gisslandraman. Det handlar oftast om mycket uppmärksammade fall, där utländska biståndsarbetare, journalister och ingenjörer som arbetar med återuppbyggnaden av landet är involverade. Antalet kidnappningar som berör utlänningar i Irak är i själva verket mycket lågt i jämförelse med de tusentals irakier som tagits som gisslan. Experterna är ense om att kidnappningarna i Irak utförs av ett stort antal kriminella grupper och terroristgrupper och att många olika motiv ligger bakom – även om de oftast är ekonomiska. Därför är den senaste tidens rapporter om att ett antal EU-medlemsstater har betalat enorma lösensummor till kriminella grupper och terroristgrupper för att få kidnappade medborgare frisläppta särskilt oroande. Utbetalning av lösensummor är en synnerligen ovälkommen och kortsiktig åtgärd, som i stället för att avskräcka kidnappare uppmuntrar dem att fortsätta och ökar riskerna för utlänningar och irakier.
Vilka åtgärder kan rådet vidta i denna fråga för att upprätta gemensamma riktlinjer och uppförandekoder för EU-medlemsstaterna när de står inför den här typen av hot i Irak och på andra ställen?
. – Herr talman, mina damer och herrar! EU-medborgare tas allt oftare som gisslan, och ibland sker också terroristhandlingar i samband med dessa kidnappningar. EU och FN har vid flera tillfällen fördömt gisslantagningarna. Vi måste i princip förhålla oss skeptiska till krav på lösensummor för gisslan. Lösensummor som betalas ut till gisslantagare uppmuntrar till fler kidnappningar och kan därför leda till att terrorismen ökar.
Internationellt samarbete, framför allt inom EU, är ett mycket användbart verktyg i fall av detta slag. EU-ländernas insatser i gisslandramer resulterade i FN:s internationella konvention mot tagande av gisslan. Den trädde i kraft den 3 juni 1983, och alla EU:s medlemsstater har ratificerat den.
Gisslantagningar har diskuterats av rådet och EU på samma sätt som frågan diskuterats direkt medlemsstaterna emellan. Lämpliga konkreta åtgärder är exempelvis enat politiskt stöd och insatser från EU:s sida vid kidnappningar, förberedelse för gisslansituationer i gemensamma pilotprojekt och krisövningar, förstärkning av nationella krisgrupper med hjälp av experter från andra länder och en checklista för medlemsstaterna över alternativ för gemensamma insatser. I ett fåtal särskilda fall har redan praktiskt ad hoc-samarbete förekommit, men det vore lämpligt att ytterligare klargöra grunden för samarbetet.
För att samarbete av detta slag ska vara så effektivt som möjligt bör det vara informellt, frivilligt och mycket konkret. All information måste dessutom behandlas strikt konfidentiellt. Det berörda landets självbestämmanderätt måste också respekteras.
– Jag vill säga att det är ett nöje att få tillfälle att ställa en fråga till rådet och det nya ordförandeskapet och ge mina varmaste gratulationer och mitt stöd – säkerligen tillsammans med alla kolleger – till det finska ordförandeskapet, som vi vet kommer att bli till mycket glädje och framgång för Europeiska unionen.
Jag vill tacka rådets ordförande för det ingående svaret som är till mycket stor hjälp. Jag är särskilt tacksam för kommentaren att samarbetet tidigare har varit något sporadiskt och informellt, och att det kanske finns något sätt att stärka samarbetet i samband med detta ständigt ökande brott.
Jag skulle dock vilja fästa rådsordförandens uppmärksamhet på rapporten från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå från april 2006 om människohandel och globala mönster inom människohandeln. Eftersom gisslantaganden och kidnappningar inte är begränsade till sönderfallande länder eller länder som befinner sig i en invecklad nödsituation, såsom Iran, är de en länk i kedjan till organiserad illegal människohandel och därför särskilt till internationell terrorism. Mot bakgrund av detta vill jag fästa rådsordförandens uppmärksamhet på att de 11 främsta fallen av rapporter om ursprungsland för människohandel …
. – Jag tror faktiskt inte att det är en fråga för rådet. Men jag vill bara nämna för ledamoten att kampen mot människohandel definitivt är en av ordförandeskapets prioriteringar, och vi kommer att uppmärksamma de frågor som har tagits upp.
– I förmiddags debatterade vi Palestina och gisslantagningarna där med kommissionen. Vilka ytterligare åtgärder överväger rådets ordförandeskap när det gäller situationen i Mellanöstern, Palestina och Israel?
. – Herr talman! Som jag sa i mitt uttalande på rådets vägnar under förmiddagens debatt anser rådet att det är mycket viktigt att båda sidor omedelbart förbinder sig att vidta åtgärder för att lindra denna krissituation. EU kommer på olika sätt att hjälpa till att finna en lösning på krisen, men det är givetvis parterna själva som spelar de avgörande rollerna. Vi kommer att arbeta hårt, och vi hoppas att en lösning kan nås.
– Det blir ofta uppenbart för oss att våra regeringar är mycket dåligt informerade om bakgrunden till kidnappningar. Först får vi höra att de genomförs av terrorister, men sedan visar det sig ofta att motivet är rent kriminellt och det därmed är frågan om något helt annat. Jag skulle vilja fråga er om ni kanske vill förorda bättre integrerade underrättelsetjänster eller bättre informationsutbyte dem emellan, så att det blir lättare att förstå motivet för gisslantagningar och man snabbare kan reagera på rätt sätt.
. – Herr talman! Som nämndes för en stund sedan i debatten om CIA och överlämnande av fångar ligger underrättelsetjänsternas arbete och den information de tillhandahåller inom medlemsstaternas behörighetsområde, även om det naturligtvis är värdefullt med ett välfungerande och grundligt samarbete för att finna lösningar i den här typen av kidnappningssituationer och för att undersöka bakgrunden till sådana situationer, som ledamoten sa.
Med hänsyn till de avtal som nyligen ingåtts om kontroll av unionens yttre gränser i de maritima områdena runt Kanarieöarna och till kraven på enhetlighet inom det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa, undrar jag om rådet inte anser att man nu måste utforma en övergripande invandringspolitik för hela unionen för att å ena sidan garantera stabila arbetsmarknader inom vårt territorium och å andra sidan kanalisera det starka migrationstrycket på våra yttre gränser?
. – Herr talman, mina damer och herrar! EU tillämpar och tänker fortsätta att tillämpa en övergripande strategi och metod för migration både inom ramen för EU:s interna politik och i förbindelserna med tredjeländer och i dialogen med dem. Denna strategi och metod omfattar olika aspekter och dimensioner av migration, t.ex. laglig invandring, förebyggande och kontroll av olaglig invandring, människohandel och människosmuggling. EU agerar naturligtvis som alltid inom gränserna för sin behörighet enligt fördraget.
När det gäller de åtgärder EU vidtagit till följd av händelserna på Kanarieöarna nyligen skulle jag vilja föreslå att ledamoten tittar närmare på svaren på de muntliga frågorna H-0440, H-0455, H-0460, H-0473 och H-0478/2006. Det stora antalet frågor och svar visar att detta är en viktig fråga och att debatten och åtgärderna på området måste fortsätta.
– Tack så mycket för ert svar, fru rådsordförande. Det specifika problem vi står inför på invandringspolitikens område är bristen på ekonomiska resurser. För det här året har vi tydligen bara fem miljoner euro, och det finns ingen möjlighet att få mer resurser förrän den nya budgetramen godkänts nästa år.
Hur kan vi koppla invandringspolitiken till den nyligen godkända budgetramen för 2007–2013?
. – Herr talman! Vi behöver ett oförminskat samarbete med avreseländerna och transitländerna, så att vi kan förbättra villkoren i dessa länder och därmed på lång sikt lätta det tryck som hänger samman med framför allt olaglig invandring. Denna del av de yttre förbindelserna måste givetvis också få de resurser och verktyg som krävs för att ge effekt.
– Som svar på frågan om en stabil arbetsmarknad i Europeiska unionen sa ni att rådet överväger alla aspekter av invandrarpolitiken.
Vi har nyligen läst och hört om de fruktansvärda saker som sker, inte bara på Kanarieöarna utan också i Spanien, och om vad som sker på arbetsmarknaden på frukt- och tomatodlingar i södra Europa.
Har rådet diskuterat detta slags moderna slaveri, och är det en fråga som kommer att tas upp vid det sociala toppmötet senare i år?
. – Herr talman! De europeiska arbetsmarknaderna och livskraften hos detta arbetsmarknadssystem utgör naturligtvis tillsammans en nyckelfråga som direkt påverkar invandringspolitiken, och olika aspekter av dessa måste följaktligen diskuteras och lösningar hittas. Legalisering av olagliga invandrare är förstås en komplicerad fråga i sig och oerhört betydelsefull för individen och hans eller hennes rättsliga skydd. Utdragna legaliseringsförfaranden har dock både för- och nackdelar, och vi bör komma ihåg att effekterna mycket väl kan bli kännbara i hela EU. I slutändan är legalisering av detta slag en fråga som tillhör EU-ländernas behörighet, även om det givetvis är värdefullt att utbyta information och dessutom hålla en politisk debatt om frågan.
– Fru rådsordförande! Utöver vad ni sa om er avsikt att upprätta gemensamma regler på asylpolitikens område, där – som ni vet – vissa befogenheter ligger hos medlemsstaterna och vissa hos EU, kommer ni att stå fast vid att det även i fortsättningen kommer att vara upp till medlemsstaterna att avgöra hur många, och vilka, migrerande arbetstagare som medges inresa, för att möjliggöra integration på arbetsmarknaden och förhindra att den snedvrids?
. – Herr talman! Arbetskraftens rörlighet och tillgången på utländsk arbetskraft i EU:s medlemsstater handlar inte bara om invandring och arbetsmarknad utan har också i hög grad anknytning till EU:s konkurrenskraft. Ledamoten undrade om detta i framtiden skulle bli en fråga där medlemsstaterna fattar beslut. Det är naturligtvis svårt att se långt in i framtiden och uttala sig om i vilken riktning dessa politiska beslut kommer att gå, men det är viktigt att debattera frågor som tillhör den nationella behörigheten, för, som jag nyss sa, beslut som fattas i enskilda medlemsstater har också betydelse för och inverkan på hela EU.
Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att få medborgarna i Europa att aktivt delta i besluten om att omvandla den illegala invandringen till laglig invandring och acceptera det faktum att invandrarnas införlivande i samhället är en nödvändighet?
. – Herr talman, mina damer och herrar! Integrationen av tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i medlemsstaterna är en ständig utmaning för de europeiska samhällena och av avgörande betydelse för att deras sociala och politiska sammanhållning ska kunna stärkas. I Haagprogrammet om frihet, säkerhet och rättvisa bekräftas vikten av integrationspolitik när det gäller att främja stabilitet och sammanhållning i våra samhällen. I Haagprogrammet nämns också att det finns behov av bättre samordning av den nationella politiken.
I november 2004 nådde företrädare för rådet och medlemsstaterna vissa slutsatser gällande fastställandet av gemensamma grundprinciper för integrationspolitiken för invandrare. Enligt de gemensamma grundprinciperna är integration en dynamisk dubbelriktad process med ömsesidig förståelse och ömsesidigt tillmötesgående mellan alla invandrare och invånare i medlemsstaterna. Medlemsstaterna uppmanas följaktligen att ta integrationspolitiken i beaktande och att låta den omfatta både invandrare och medborgare i medlemsstaterna.
Ofta förekommande samspel mellan invandrare och medlemsstaternas medborgare är en grundläggande mekanism för integration. Enligt de gemensamma grundprinciperna kan gemensamma forum för interkulturell dialog, information om invandrare och deras kulturer och utveckling av levnadsförhållanden i stadsmiljön öka samspelet mellan invandrare och medlemsstaternas medborgare.
De gemensamma grundprinciperna bygger på de slutsatser rådet antog i december 2005, med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen”. Meddelandet antogs i september 2005.
Vikten av integration i samband med tillträde till gemenskapens och medlemsstaternas territorier och behovet av att förbättra insatserna på detta område har nämnts i flera initiativ, t.ex. i kommissionens meddelande om en strategisk plan för laglig migration. I dessa sammanhang betonas vikten av att medborgare i värdsamhället blir delaktiga i skapandet av möjligheter för invandrare att på olika sätt delta i de europeiska samhällena. Detta kommer att gynna medborgare i både EU och tredjeländer. Andra aktörer och institutioner på gemenskapsnivå, t.ex. parlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, kan också göra mycket för att främja EU-medborgarnas deltagande i integrationen av tredjelandsmedborgare som är bosatta i EU.
– Herr talman, fru rådsordförande! Jag skulle vilja fråga om det kommer att inrättas strukturer genom vilka EU:s medborgare kan säga sin mening om integrationen av invandrare från tredjeländer, så att ömsesidigt godtagande och ömsesidig respekt kan åstadkommas och invandrarna därmed bättre kan integreras i samhället.
Tänker det finska ordförandeskapet föreslå sådana strukturer för medborgarnas direkta deltagande i sådana beslut?
. – Herr talman! Det ligger i rådets allmänna intresse att även stödja ett mer proaktivt deltagande från det civila samhällets sida i integrationen av invandrare, för det finns en önskan att främja öppenhet gentemot allmänheten i EU:s förvaltning. Det är naturligtvis medlemsstaterna som måste besluta om detta och om hur strukturer för medborgarplattformar kan skapas på lokal nivå, men samarbete på EU-nivå kommer också att vara mycket viktigt.
Under det finska ordförandeskapet kommer rådets arbete att öppnas i hög grad, eftersom debatten om lagstiftningsfrågor som omfattas av medbeslutandeförfarandet kommer att vara öppen. Även debatten om andra lagstiftningsplaner kommer att öppnas. Detta kommer förhoppningsvis att bli en kanal genom vilken folket kan uppmuntras att skaffa information om kriterierna för beslutsfattande och dessutom utöva inflytande mellan valen.
– Fru Lehtomäki! Jag har besökt libyska läger dit tiotusentals flyktingar från Afrika söder om Sahara kommer för att närma sig Europa och ta sig över Medelhavet. Vi har Frontex, vår gränsförvaltningsbyrå, som råkar ledas av en finländare. I vilken utsträckning tänker ni utnyttja denna byrå för att stoppa inströmningen av olagliga invandrare till Europa?
. – Herr talman! Kopplingen mellan en gränsförvaltningsbyrå och integration är enligt min mening en aning avlägsen, men under det finska ordförandeskapet ska vi också försöka lägga fram konkreta förslag gällande den byråns verksamhet.
Den 17 maj svarade Alfred Finz, företrädare för den österrikiska regeringen, på flera frågor från Europaparlamentets ledamöter om företagsbeskattningen i EU:s olika medlemsstater. Som svar på en fråga från ledamot Eoin Ryan angav Finz att vissa medlemsstater nyligen infört nya skattesystem, enligt vilka företagsbeskattningen är avsevärt mycket lägre än i de gamla medlemsstaterna.
Finz anser att dessa reducerade skattesatser utgör en form av illojal konkurrens som det måste sättas stopp för. Anser inte rådet att de nya medlemsstaterna var i sin fulla rätt att införa sina nya skattesystem? Anser inte rådet att försöken att enhetliggöra skattepolitiken är ett tecken på att de gamla medlemsstaterna vill lösa sina ekonomiska problem på bekostnad av de nya medlemsstaterna?
. – Herr talman, mina damer och herrar! Medlemsstaterna har rätt att anta sina egna skattesystem inom gemenskapsrättens ramar. Rådet kommer att överväga förslag till harmonisering om och när kommissionen lägger fram dem.
Vi måste komma ihåg att rådet den 1 december 1997 antog en resolution om en uppförandekod för företagsbeskattning för att hindra skadliga skatteåtgärder som skulle eller skulle kunna få en väsentlig inverkan på lokaliseringen av ekonomisk verksamhet i gemenskapen. Den arbetsgrupp som inrättades för att behandla de praktiska aspekterna av koden gör på grundval av de kriterier som anges i uppförandekoden en bedömning av huruvida skatteåtgärder som antas av en medlemsstat utgör skadlig konkurrens eller inte. Medlemsstaten i fråga upphäver de skatteåtgärder som förklarats som skadliga av arbetsgruppen, på frivillig basis. Medlemsstaterna måste också avstå från att anta nya, skadliga åtgärder.
Utöver detta pågår just nu intensiva tekniska förberedelser i kommissionen när det gäller förslaget till en gemensam konsoliderad företagsskattebas. Enligt kommissionen skulle en sådan skattebas i hög grad främja Lissabonstrategin, eftersom den skulle bidra till att göra den inre marknaden mer effektiv, vilket skulle ge EU en förbättrad konkurrensposition på globala marknader. Förslaget gäller emellertid inte inkomstskattesatsen.
– Tack för ert svar, fru minister, men ni nämnde flera gånger kommissionen och dess initiativ. Jag skulle egentligen vilja veta vad Finland, som innehar ordförandeskapet för EU, anser om skattekonvergens. Saker som leder till orättvis konkurrens är naturligtvis inte bra, men jag skulle vilja veta om försök att harmonisera skatter är det rätta nu när vi ser sådana initiativ i EU. Hur ser Finland på dessa initiativ? Anser ni inte att konkurrensen mellan medlemsstater i skattefrågor och i fråga om skattesystem bör vara kvar, eftersom motsatsen skulle innebära att vi i själva verket går mot alltför stor harmonisering? Vi, de nya länderna, anslöt oss till EU utan att veta att en sådan tendens skulle uppstå – rörelsen mot skatteharmonisering.
. – Herr talman! Syftet med initiativet gällande den gemensamma konsoliderade företagsskattebasen är att skapa en enkel företagsskattebas. Initiativet gäller inte frågan om skattesatser, utan en skattebas. Just nu pågår det tekniska arbetet. Det finska ordförandeskapet har inte för avsikt att diskutera detta i rådet; syftet är att ta reda på hur det tekniska arbetet fortskrider.
– Fru rådsordförande! I Baskien har vi vårt eget skattesystem, som historiskt är skilt från och ser annorlunda ut än det spanska systemet. Med andra ord finns det två skattesystem i Spanien. Kommissionen tycks inte förstå detta och vill förändra vårt system.
Skulle rådet ställa sig bakom tanken på att införa ett enhetligt skattesystem för medlemsstaterna utan deras medgivande eller samtycke?
. – Herr talman! Skadlig skattekonkurrens är givetvis av ondo, men det är fortfarande en bit kvar innan vi skulle kunna övergå till ett enda harmoniserat skattesystem för medlemsstaterna.
– Fru minister! Om följden av sådana varierande skattesatser blir att fler företag flyttar någon annanstans kanske man skulle kunna överväga möjligheten att påskynda dessa förhandlingar? Alltför många arbetstillfällen går förlorade till följd av vad som kallas bidragsturism, och vi diskuterar nu i ett regionalpolitiskt sammanhang hur vi kan sätta stopp för detta.
. – Herr talman! Detta var kanske mer en synpunkt på rådet än en fråga. Beskattning är, som jag sa in mitt ursprungliga svar, en viktig fråga både för den inre marknaden och för konkurrensen. Det är därför också viktigt att undersöka beskattning på EU-nivå.
Förenta staterna sänker med avsikt dollarns värde i förhållande till euron och för därmed ett skoningslöst ekonomiskt krig mot Europeiska unionen. På grund av denna avsiktliga och fortsatta minskning av dollarns värde försvinner det varje månad tusentals arbetstillfällen på Europeiska unionens territorium. Airbus måste fakturera sina underleverantörskontrakt i dollar i stället för i euro. Detta gynnar de amerikanska företagen och innebär att det europeiska flyget i själva verket är amerikanskt till över 40 procent.
Vilka politiska, diplomatiska och ekonomiska motåtgärder avser rådet att vidta för att tvinga Förenta staterna att stödja sin valuta för att möjliggöra en fri konkurrens som inte är snedvriden mellan Europeiska unionen och Förenta staterna?
. – Herr talman! Växelkursen har nyligen ändrats, men rådet planerar inte några åtgärder som skulle tvinga Förenta staterna att höja värdet på sin valuta. Vid vårens möte i IMF:s internationella monetära och finansiella kommitté upprepade Ekofinrådets ordförande i sitt uttalande rådets ståndpunkt i fråga om globala obalanser. Han sa att de rådande enorma obalanserna i bytesbalansen inte är hållbara på medellång sikt och att alla stora aktörer som berörs har ett gemensamt ansvar att åtgärda problemet. Inom ramen för internationellt samarbete bör en makroekonomisk politik och en strukturpolitik som syftar till att upprätthålla tillväxten drivas för att underlätta den nödvändiga korrigeringen av under- och överskott i bytesbalansen. På så sätt kan en ökning av det protektionistiska trycket undvikas, liksom plötsliga växelkursfluktuationer och risker för finansmarknaden. Det finns också potentiella makroekonomiska risker som härrör från protektionistiska åtgärder och ensidigt agerande. Ett öppet, multilateralt handelssystem är en nödvändig förutsättning för fortsatt ökad tillväxt. Större nationellt sparande i Förenta staterna och inhemsk tillväxt i de asiatiska länderna är avgörande för alla försök att korrigera globala obalanser.
Kommunikén från Internationella monetära och finansiella kommittén i april 2006 speglade detta synsätt, som generellt godtogs av partnerna på global nivå.
– Herr talman, fru Lehtomäki! Jag noterar att vi trots talet om medellång sikt nu befinner oss i det kortsiktiga. De anställda i EU som under de närmaste månaderna kommer att bli av med sina arbeten på grund av vår tröghet kommer inte att imponeras. Varför ser vi därför inte till att Europeiska centralbanken kan spela en helt annan roll under tillsyn av Europaparlamentet?
. – Herr talman! Som vi vet är Europeiska centralbanken ett oberoende organ vars huvudsakliga mål är att hålla priserna stabila. Ministerrådet kan inte påverka beslut om räntor, och dessutom måste centralbankens oberoende skyddas, så att den kan fortsätta att göra sitt jobb.
– Fru rådsordförande! Om växelkursparitet med dollarn råder måste man naturligtvis också komma ihåg att Europa betalar i dollar när man köper olja och gas, och att detta innebär en naturlig fördel för den europeiska konsumenten. Anser ni att oljepriserna i detta område är föremål för spekulation eller att det beror på valutan?
. – Herr talman! Det här är kanske inte det område jag behärskar bäst, och det är inte heller rådets sak att spekulera om framtida oljepriser, men den rådande situationen i fråga om utbud och efterfrågan och den riktning den tycks gå i stöder inte hypotesen att priserna snabbt kommer att sjunka till en mycket låg nivå här.
Tänker rådet se över sina förfaranden för att besvara parlamentsledamöternas frågor?
. – Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för hans intresse för rådets förfaranden för att besvara frågor från parlamentsledamöter. Som Europaminister kommer jag personligen att få äran att besvara era frågor här under frågestunden med frågor till rådet under det närmaste halvåret.
När det gäller att se över förfarandena vill jag meddela att Finland under sitt ordförandeskap vill återgå till bruket att frågor besvaras i den ordning de inkommit till rådet, och ordförandeskapet har därför inte för avsikt att besvara frågorna i ämnesordning. Trots denna förändring vill jag påpeka att de allmänna principerna för hur frågor till rådet behandlas kommer att förbli oförändrade. Svaren under frågestunden kommer även fortsättningsvis att ges på det lands vägnar som innehar ordförandeskapet.
Det kommer också att vara ordförandeskapets uppgift att ge Europaparlamentet skriftliga svar på frågor som på grund av tidsbrist inte behandlas under frågestunden. Den här veckan har vi många sådana.
När det gäller förfarandet för skriftliga frågor kan jag berätta att rådet för närvarande undersöker sätt att hantera de allt fler frågorna.
– Fru rådsordförande! Tack för ert svar, som jag välkomnar. Vi har dock ett problem: inom ramen för parlamentets bestämmelser får varje ledamot bara ställa en prioriterad skriftlig fråga per månad. Inom ramen för samma bestämmelser förväntas ett svar inom tre veckor. Kommissionen har klarat detta, men rådets svar kommer ofta inte förrän efter tre månader. Den anledning till detta som vi ofta får höra är att det tar tid att få svaret godkänt av alla rådets medlemmar. I själva verket kan ni ge svar på rak arm på muntliga följdfrågor.
Jag vädjar till er att finna ett sätt att skynda på processen. Det kanske kunde finnas en tidsfrist för svar från de andra medlemmarna av rådet, så att ni sedan kan ge oss svaren inom tidsplanen i våra bestämmelser. Om vi kan hjälpa er med detta kommer det att bli ett mycket bra partnerskap och en fin fjäder i hatten för det finska ordförandeskapet.
. – Jag håller med om att det är mycket viktigt att skynda på proceduren för svar på skriftliga frågor. Fastän ordförandeskapet talar på sina egna vägnar måste och vill man svara i linje med andra medlemmar av rådet. Det är anledningen till att det är viktigt att få kommentarer från andra medlemsstater. Men jag är säker på att vi kan förbättra den nuvarande situationen. Jag ser fram emot att samarbeta på ett effektivt sätt med Europaparlamentet i den här frågan.
– Ordförandeskapet för rådet kanske känner till att det i arbetsordningens bilaga om frågestunden föreskrivs att vi, med rådets medgivande, kan dela frågestunden med rådet i frågor till ordförandeskapet, frågor till den höga representanten och frågor till ordföranden för eurogruppen.
Skulle rådets ordförandeskap gå med på att – på parlamentets begäran – ha en särskild frågestund med den höga representanten, kanske en gång var tredje månad, som är fokuserad på utrikespolitiska frågor?
. – Om Europaparlamentet kommer med en sådan förfrågan ska vi absolut överväga den. Om det rör den höga representanten tror jag att han också måste godkänna proceduren. Men rådet har inte mottagit något sådant förslag, åtminstone inte vad jag känner till.
– Nu har ni fått en timmes erfarenhet av att besvara frågor från Europaparlamentet. I slutet av ordförandeskapet kommer ni att ha varit här ett flertal gånger och fått ännu mer erfarenhet – ni har skött er mycket bra under er första frågestund – skulle ni vara villig att ge era praktiska rekommendationer till rådet angående frågestunden? Skulle ni exempelvis kunna analysera vad vi skulle kunna förbättra när det gäller frågestunden i december?
Vi måste på något sätt ge våra medborgare mer insyn i dessa händelser. Vissa personer följer till och med detta via Internet eller Euronews. Det måste förbättras på något sätt. Jag skulle vilja höra vilka praktiska rekommendationer ni kan ge vid ordförandeskapets slut. Skulle ni vilja göra detta för oss under frågestunden?
. – Jag är övertygad om att vi under de kommande sex månaderna kommer att lära känna varandra väl, så den här sortens rekommendationer skulle också kunna förberedas genom nära samarbete. Jag – och vi, som ordförandeskap – använder mer än gärna alla erfarenheter och praktiska arrangemang och rekommendationer som kan komma ur ordförandeskapet på bästa sätt. Jag vill tillägga att jag personligen ser det som en utmanande erfarenhet att besvara de här frågorna.
– De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
Frågestunden är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
- en muntlig fråga (O-0063/2006 – B6-0315/2006) till rådet från Doris Pack för PPE-DE-gruppen, Gisela Kallenbach för Verts/ALE-gruppen, Hannes Swoboda för PSE-gruppen, Erik Meijer, Ignasi Guardans Cambó, Jelko Kacin och Henrik Lax om viseringspolicy gentemot länderna på västra Balkan,
- en muntlig fråga (O-0077/2006 – B6-0320/2006) till rådet från Sarah Ludford, Jelko Kacin, Henrik Lax och Ignasi Guardans Cambó för ALDE-gruppen om förenklad visering för länderna på västra Balkan, och
- en muntlig fråga (O-0078/2006 – B6-0321/2006) till rådet från Sarah Ludford, Jelko Kacin, Henrik Lax och Ignasi Guardans Cambó för ALDE-gruppen om förenklad visering för länderna på västra Balkan.
– Herr talman, mina damer och herrar! Länderna i sydöstra Europa måste, när de närmar sig EU, reformeras. De måste anta standarder och samarbeta på regional nivå, vilket i praktiken betyder att de måste försonas. Det vet de, och det gör de, vissa snabbare än andra, och ändå nekas de, trots alla sina ansträngningar, obehindrat tillträde till Europeiska gemenskapen, något som jugoslaverna i alla fall alltid haft.
Inrikesministrarna, och även de nationella politikerna, borde för ett ögonblick föreställa sig att de själva eller deras familjer bara skulle ha runt 200 euro att leva på och skulle vara tvungna att punga ut med i stort sett hela det beloppet för att få en visering, en Schengenvisering och en transitvisering, och för att kunna överlämna pengarna vara tvungna att köa, ibland i dagar eller till och med veckor.
Till och med våra kolleger i de nationella parlamenten i sydöstra Europa måste ansöka om visering varje gång de vill delta i Europarådets möten. Över 70 procent av ungdomarna i Serbien, Bosnien, Makedonien, Montenegro, Kosovo och Albanien har aldrig rest utanför sin egen region eller sitt eget land. I EU öppnar vi nu våra utbildningsprogram; hur ska de kunna fungera om viseringsreglerna är så betungande?
Hur ska företag kunna flytta hit om lokalanställdas resor till företagens huvudkontor – i t.ex. Frankrike eller England – är förknippade med mycket besvärliga villkor? I Bosnien och Hercegovina, exempelvis, är brottsligheten lägre än genomsnittet i EU, så varför gör vi det ändå inte lättare för folket som bor där att komma till oss? När det gäller villkoren för att utfärda viseringar behandlas Ryssland bättre än dessa länder, och man frågar sig varför.
Dessa länder ligger mitt i EU, och deras välstånd, tillväxt och utveckling ligger i högsta grad i vårt intresse. Det här handlar om vårt egenintresse.
Det var med hjälp av vårt EU som Bosnien och Hercegovina lyckades säkra sina gränser, och de angränsande länderna gör samma sak, så låt oss ta av oss skygglapparna och hjälpa till med att avskaffa dessa onödiga och förödmjukande hinder.
– Herr talman, fru rådsordförande, herr vice kommissionsordförande! Trots att de ledamöter av kammaren som talar i dagens debatt kommer från olika länder och tillhör olika politiska grupper är vi alla överens om att mer måste göras för att bringa denna region, som riskerar att bli ett svart hål när det gäller europeiskt enande, närmare EU.
Vi känner väl till dess problem. Vi känner till nationalismen och trångsyntheten, men vi är också medvetna om den uppriktiga önskan som finns, framför allt hos unga människor, att träda in i detta Europa och anta europeiska standarder. Det ligger inte bara i dessa människors intresse, utan också i vårt eget, att dessa förbindelser kan upprättas.
Vi hoppas därför verkligen att det finska ordförandeskapet kommer att fortsätta med vad det österrikiska ordförandeskapet definitivt intensifierade, även om man inte initierade det, och vi sätter också våra förhoppningar till kommissionsledamot Franco Frattini, som har visat sig mycket kunnig och mycket beredvillig. Vi har vid våra resor i dessa länder sett hur positivt mycket av det han sagt mottagits och hur stora framsteg han gjort när det gäller viseringsfrågan.
Visst, jag vet att det framför allt är inrikesministrarna som står i vägen, men Doris Pack har rätt i det hon nyss sa om att de som har onda avsikter kommer att komma in i EU i vilket fall som helst. Låt oss vara uppriktiga: de kommer att skaffa en visering med oärliga metoder eller finna andra sätt att ta sig in i EU utan en, men de som har gott uppsåt, de som vill studera eller fortbilda sig, de som vill investera och upprätta ekonomiska förbindelser, de som är politiskt aktiva, måste utstå förödmjukelsen att ägna dagar, veckor eller till och med månader åt att jaga en visering.
Jag vet mycket väl att det finns vissa villkor som måste vara uppfyllda. De berörda länderna måste också se till att skyldigheten att återta människor fullgörs och att andra kriterier uppfylls, men jag vill verkligen uppmana er båda två att utnyttja ert inflytande för att se till att dessa länder, och framför allt ungdomarna där, får chansen att lära känna vårt Europa och bekanta sig med våra standarder. Processen att bli en del av EU kommer då att bli så mycket lättare för dem.
Jag hoppas att ni båda kommer att arbeta mycket aktivt med att åstadkomma detta, inte bara för att hjälpa dessa länder utan också för att vi ska få hjälp med att, tillsammans med unga människor på Balkan och i sydöstra Europa, bygga upp ett Europa vi alla kan få del av.
Medborgare i länderna på västra Balkan upplever avsevärda svårigheter med att resa runt i Europa. Det mest extrema exemplet av alla är Kosovo, där man har pass som inte erkänns av många europeiska länder. Herr kommissionsledamot! Kosovoalbaner byter ut sina UNMIK-pass mot andra pass, och vi, medlemsstater i EU, tvingar dem bokstavligen till brottslighet och sökande efter andra, parallella pass. Detta illustrerar verkligen hur rent bedrövligt vårt nuvarande viseringssystem är. Visst kan vi, herr kommissionsledamot, som medlemmar i EU göra mer för att ge UNMIK-passen ett högre värde.
För att kunna påskynda europeiseringsprocessen på västra Balkan behöver vi en oerhört mycket mer flexibel hållning, utom när det gäller brottslingar givetvis – de är mycket påhittiga och tar sig fram överallt. Jag talar om vanliga människor som vill uppleva Europa och europeiska värden i praktiken, och helst medan de växer upp, får sin utbildning och tillägnar sig en uppsättning värderingar.
Av detta skäl, herr kommissionsledamot, anser jag att vi måste göra mer för att finna en lösning för människor i de olika länderna på västra Balkan, så att de inte måste vänta i timtal på en visering för att i slutändan bara få beskedet av en ambassadtjänsteman att de inte kan få någon visering och måste vända om.
Viseringar utfärdas i huvudstäder. Detta är de minst utvecklade delarna av Europa, och dessa människor måste lägga ned enormt mycket tid och pengar, för att inte tala om stolthet, när de ansöker om visering. Det är därför inte mer än rättvist att vi ändrar det gällande viseringssystemet.
– Herr talman! Under de senaste åren har jag ofta besökt länderna på västra Balkan, och varje gång jag har varit där har människorna framför allt velat diskutera den restriktiva viseringspolitiken i EU:s medlemsstater.
Detta är en region där generationer växer upp vars enda erfarenhet av Västeuropa kommer från den tid de har tillbringat där som flyktingar eller från tv, och inga av dessa sätt är särskilt lämpliga när det gäller att bekanta sig med goda exempel på hur demokratiska samhällen baserade på rättsstatsprincipen fungerar i praktiken. Erfarenheter av sådana saker ligger utom räckhåll för många människor i sydöstra Europa eller inbegriper omfattande hinder, och där måste det ske förändringar; på denna punkt är jag helt enig med mina kolleger.
Vi vet också, kommissionsledamot Frattini, att ni och er kollega Olli Rehn stöder denna process helhjärtat, men den har visat sig vara svår att få i gång och många medlemsstater står i vägen. Det ligger i de 25 medlemsstaternas intresse att vi agerar en gång för alla, för varje ytterligare dröjsmål när det gäller att ge människor frihet att resa kan utnyttjas av de nationalistiska, antieuropeiska och till och med antidemokratiska grupperingarna i dessa länder. Och varje dröjsmål isolerar de människor som har fäst sitt hopp vid en europeisk integration och, som mina kolleger redan har sagt, hindrar den ekonomiska utveckling som behövs i så hög grad.
Trots att Österrike hade satt västra Balkan överst på sin prioriteringslista fattades inga nya beslut om detta område. Därför ber vi det finska ordförandeskapet att så snart som möjligt ta upp denna fråga, att vädja till sina kolleger i rådet att vara mer öppna i denna fråga, och att inte förledas av det falska argumentet att en restriktiv viseringspolitik förhindrar brott, för det är mer troligt att det motsatta förhållandet råder.
Slutligen vill jag be er att säga till medlemsstaterna att behandla visumsökande i deras externa delegationer med samma värdighet som de själva förväntar sig att bli behandlade med när de befinner sig utanför EU.
– Herr talman, mina damer och herrar! Som vi alla vet behöver för närvarande alla medborgare i länderna på västra Balkan förutom Kroatien visum när de reser till Europeiska unionen. Som nämnts i diskussionen leder viseringstvånget till att det blir både dyrare och mer komplicerat att resa. Vi måste dock komma ihåg att denna fråga är avgörande för kontrollen av unionens yttre gränser.
Jag förstår att Europeiska unionens viseringspolitik betraktas som besvärlig på västra Balkan, och till och med som en faktor som hämmar ett närmande till unionen. I före detta Jugoslavien kommer de fortfarande ihåg tiden när man inte behövde visum.
Det är uppenbart att till exempel ungdomars och studenters rörlighet måste underlättas. Detta är ett sätt att stödja idén med information, öppen demokrati och social utveckling. Ett viktigt mål för en framtida flexibilitet när det gäller viseringskrav kommer att vara att stödja och underlätta kontakten mellan ungdomar på västra Balkan och i resten av Europa.
EU har föreslagit länderna på västra Balkan som möjliga kandidatländer. De har ett tydligt EU-perspektiv, vilket också i slutändan innebär uppmjukade viseringskrav. Det är dock en bit kvar innan vi kan börja förhandla om en upphävning av viseringskraven. För att detta ska ske måste länderna på västra Balkan genomföra viktiga administrativa reformer exempelvis för ökad dokumentationssäkerhet och kampen mot organiserad brottslighet och korruption.
Vid toppmötet i Thessaloniki sommaren 2003 konstaterade Europeiska rådet att visumfrågan är viktig för länderna på västra Balkan. Sedan dess har kommissionen med alla länder på västra Balkan diskuterat behovet av administrativa förberedelser för att göra viseringssystemet enklare och på lång sikt upphäva viseringskravet helt och hållet. I januari 2006 utfärdade kommissionen ett meddelande om västra Balkan som innehöll en stor mängd förslag som också gick ut på att förenkla viseringssystemet enligt Haagprogrammet. Rådet arbetar hårt för att genomföra Thessalonikiagendans förslag, och har också sagt att det stöder kommissionens förslag.
Ett viktigt steg på vägen när det gäller ökad rörlighet är rådets och Europaparlamentets förordning om lokal gränstrafik, som snart kommer att träda i kraft. Denna kommer att göra det lättare för invånarna i gränsområdena att korsa EU:s yttre gränser. Detta kommer att bli särskilt viktigt för västra Balkan när Bulgarien och Rumänien går med i EU.
På rådets begäran kommer kommissionen också att lägga fram förslag om att inleda förhandlingar om överenskommelser om viseringsflexibilitet med alla länder på västra Balkan. Till exempel kommer särskilda åtgärder att vidtas för att främja utbyten mellan forskare och studenter och underlätta rörligheten för andra grupper som kan identifieras separat.
Överenskommelserna om viseringsflexibilitet kommer att vara gemenskapsavtal som kan förhandlas separat inom ramen för Schengenbestämmelserna. De kommer att vara nära förbundna med de återtagandeavtal som fastslås i Haagprogrammet som villkor för att lätta på viseringskraven. På detta sätt kommer också unionen att dra nytta av överenskommelsen eftersom länderna på västra Balkan samtidigt kommer att åta sig att återta medborgare från tredjeländer som har passerat genom dem illegalt på sin väg till EU. För närvarande är det bara Albanien som har ett återtagandeavtal med unionen. Länderna på västra Balkan har bilaterala återtagandeavtal med många av unionens medlemsstater, så vi antar att förhandlingarna på gemenskapsnivå också kommer att förlöpa smidigt.
Kommissionen har redan lagt fram förslag till samtal om både flexibilitetsöverenskommelser och återtagandeavtal med Makedonien i f.d. Republiken Jugoslavien. Dessa förhandlingsmandat diskuteras nu av rådet på arbetsgruppsnivå. När rådet har antagit dem kan kommissionen inleda förhandlingar. Förslag på mandat för andra länder på västra Balkan förväntas komma från kommissionen i juli. Arbetsgrupperna kommer att försöka behandla förslagen så snart som möjligt så att rådet kan ta ett beslut.
Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) angav i sina slutsatser från juni i år en förhoppning om att mandaten för överenskommelser om viseringsflexibilitet och återtagandeavtal kommer att antas i år, så att förhandlingarna om viseringsflexibilitet kan avslutas med alla länder på västra Balkan före utgången av nästa år. Vi hoppas att de första avtalen kommet att slutas redan i år. Det finska ordförandeskapet kommer att sikta in sig på att stödja denna tidsplan, vilket också skulle garantera att den höjning av viseringsavgifter som träder i kraft nästa år inte kommer att gälla länderna på västra Balkan.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att parlamentsledamöternas åsikter alla pekar i rätt riktning, åt samma håll som Europeiska kommissionen har för avsikt att gå, och rådsordförandens ord lugnar mig.
Kommissionen stöder den europeiska inriktningen hos länderna på västra Balkan, för den anser att regionen har strategisk betydelse för Europa. Vi har arbetat intensivt under de senaste sex månaderna med det österrikiska ordförandeskapet, och vi hoppas att några nödåtgärder kan vidtas. Dessa nödåtgärder kommer att utgöra en del av ett större paket som kommer att bli föremål för en politisk överenskommelse med alla berörda länder på västra Balkan.
För det första syftar dessa åtgärder till att förenkla viseringssystemet, och jag syftar på vissa kategorier, framför allt studenter, forskare och affärsmän, som vi hoppas kunna uppmuntra till att röra sig mer fritt för att locka till sig investeringar och själva investera. Det kommer att bli ett förenklat system, både när det gäller själva förfarandet och tillgängligheten på visum, som – och här håller jag med talarna – för närvarande är för restriktiv.
Inom ramen för samma politiska överenskommelse planerar vi avtal för återtagande av illegala invandrare. Vi har redan gjort det i en del fall; till exempel har avtalet med Albanien undertecknats och är redan i kraft. Detta är ett avtal mellan EU och Albanien om återförande av illegala invandrare som kommer från Albanien. Som rådsordföranden just nämnde har vi för avsikt att underteckna liknande avtal med de andra staterna så snart som möjligt.
Det är också uppenbart att vi måste ta hänsyn till medlemsstaternas farhågor. De är särskilt oroade över nivån på säkerheten när det gäller att förhindra korruption, förhindra och bekämpa organiserad brottslighet samt olika typer av illegal handel, tyvärr även människohandel i regionen. Vi kommer att be dessa länder att samarbeta närmare med EU för att förbättra villkoren för bekämpandet av organiserad brottslighet och korruption.
I detta sammanhang finns det en åtgärd som vi anser vara användbar för att sätta press på vissa medlemsstater som har kommit med invändningar de senaste månaderna, nämligen att begära att dessa länder så snart som möjligt inför pass som rättar sig efter europeiska normer, det vill säga överensstämmer med säkerhetsbestämmelserna för att bekämpa förfalskningen av pass och identitetshandlingar. Detta kommer att bidra till att förhindra att människor reser under falsk identitet.
Jag tror att länderna i denna region har den politiska viljan att göra detta. Jag har personligen träffat alla inrikesministrar och statsministrar i länderna i denna region, och jag kan meddela er nu att jag före den 15 juli kommer att söka mandat från kommissionen att förhandla om avtal om viseringslättnader för alla länder på västra Balkan. Jag kommer att göra det för Albanien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Montenegro; det har redan skett när det gäller Makedonien eftersom kommissionen godkände mitt förslag för några veckor sedan. Före den 15 juli kommer alla länder på västra Balkan att ha fått se vårt formella förslag till rådet. Jag har anledning att tro att förslaget kommer att läggas fram för rådet (utrikes frågor) den 15 juli, det första rådsmötet under det finska ordförandeskapet.
Jag har för avsikt att ge inledande information om detaljerna för förslagen, om ordförandeskapet godtar dem – vilket jag hoppas – den 24 juli till rådet (inrikes frågor), som jag naturligtvis kommer att ge en kopia av de dokument som kommissionen har godkänt.
Jag hoppas verkligen, eller snarare är jag efter att ha talat med de ministrar som företräder ordförandeskapet helt säker på, att det före årets slut kommer att finnas en konkret möjlighet att ett så stort antal mandat som möjligt att förhandla om avtal om viseringslättnader har godkänts.
Detta kommer att få två omedelbara resultat, nämligen att vi kommer att kunna genomföra både avtalen om viseringslättnader och samtidigt återtagandeavtalen till 2007, således på kort tid. Jag hoppas att förhandlingarna kommer att gå snabbt om, vilket jag tror, den politiska viljan finns. Detta kommer inte bara att innebära att länderna på västra Balkan från och med 2007 kommer att gynnas av ett förenklat viseringssystem, utan också att dessa länder inte kommer att behöva drabbas av den ökade kostnaden för ett visum, som höjs till 60 euro, vilket redan har beslutats av rådet.
Jag är säker på att alla länder på västra Balkan kommer att hamna i denna kategori och därför kommer att få ett administrativt och byråkratiskt, till och med förmånligt, viseringssystem och inte kommer att drabbas av den ökade kostnaden.
Detta är den exakta dagordning jag kommer att följa; vi har en bra dialog inom Europeiska kommissionen med kommissionsledamot Olli Rehn, som är ansvarig för utvidgningen, och därför kommer förhandlingsförslaget att läggas fram för rådet inom några dagar.
. – Herr talman! Jag vill också passa på att tacka rådsordföranden och kommissionsledamot Franco Frattini för deras rapporter. Jag vill dock uttrycka min särskilda oro över att det tre år efter de beslut som fattades av Europeiska rådet i Thessaloniki inte har skett några framsteg när det gäller att förändra viseringssystemet.
Jag anser att det rådsordföranden och kommissionsledamot Franco Frattini har berättat för oss i dag naturligtvis är positivt, men, herr kommissionsledamot, vi kan inte vänta till slutet av 2007 med att avsluta förfarandet för att ändra viseringssystemet. Jag är rädd att 2007 kommer att vara alldeles för sent.
Problemet är inte formellt, utan djupt politiskt. Det handlar om Europeiska unionens strategiska trovärdighet. Det handlar om att bidra till fred, stabilitet och samarbete, samt till ett stärkande av den europeiska integrationen av länderna på västra Balkan.
Faktum är att ingen kan förstå varför förhandlingar har inletts med Ryssland, Kina och Ukraina men inte med länderna på västra Balkan, varför systemet har förenklats så mycket för visum till Europeiska unionen från Pakistan och Iran, för unga människor från Pakistan och Iran, men inte för unga människor från västra Balkan.
Varför, herr kommissionsledamot, har viseringsavgifterna höjts till 60 euro? Jag är medveten om vad ni sa nyss, att de inte kommer att gälla om avtalen undertecknas. Jag är dock rädd att 2007 är alldeles för sent. Jag anser att höjningen från och med nu inte bör gälla för dessa länder. Jag anser slutligen att Europeiska unionen måste sända ett starkt budskap, säg nej till ghettobildningen …
. – Herr talman! Fru minister! Herr kommissionär! Att västra Balkan håller på att omringas av en visummur är en tragedi för dessa länder, vars medborgare har kunnat resa fritt i Västeuropa i 20 år. För oss som kan resa fritt är det nästan omöjligt att förstå vad det betyder att plötsligt placeras bakom en visumgräns. Den hindrar inte bara människorna från att röra på sig; på samma sätt hindras tankar att flyta över gränserna. För dagens kunskapsbaserade ekonomi är mobilitet en lika viktig förutsättning som tillgången till modern informationsteknologi. Därför kan visumpolitiken i dagens globaliserade värld inte heller se likadan ut som den såg ut på 1950- eller ens 1980-talet. Detta måste vara vår utgångspunkt när EU formulerar sin visumpolitik.
Unionen behöver en tydlig plan för hur visumförfarandet kunde förenklas och kravet på visum i slutändan avskaffas, som också minister Paula Lehtomäki sa. Det måste göras klart för våra grannländer vilka krav de måste uppfylla dels för att kunna åtnjuta verkliga förenklingar i visumprocedurer, dels för att en dag kunna se visumtvånget avskaffat. Vi måste kunna lova dem att visumkravet avskaffas när färre än två procent av visumansökningarna förkastas.
Jag välkomnar kommissionär Franco Frattinis målsättningar, de är mycket bra. Men en självklar målsättning med EU:s bilaterala visumavtal måste vara att underlätta rörligheten för alla, inte enbart för vissa kategorier. Vi ger en felaktig signal om vi placerar människor i olika kategorier, som studerande och kulturpersoner till skillnad från småbarnsföräldrar och jordbrukare. Nej, alla ska ha rätt att få andas in den europeiska atmosfären.
Det är problematiskt att t.ex. avtalet med Ryssland är så smalt. Det gäller för få människor, färre än en tiondel av resenärerna, och förenklar inte i praktiken visumprocedurerna. Inte ens avgiften kommer att sjunka. I liberalernas namn efterlyser jag en mer ambitiös visumpolitik, riktiga förenklingar för Balkan, riktiga förenklingar för alla invånare och en klar målsättning att avskaffa visumtvånget. Det måste bli snabbare, billigare och enklare att få visum, och Europaparlamentet måste få uttala sig om de förhandlingsfullmakter som nu håller på att arbetas fram.
– Herr talman! Denna debatt har uppenbarligen visat att parlamentet skulle vilja att rådet och kommissionen tog till sig denna fråga, och det är vad som har skett. Detta är en mycket viktig fråga för oss. Även om Henrik Lax påpekade att människor inte bör kategoriseras är det dock kanske särskilt viktigt att underlätta rörligheten för unga européer på denna kontinent så snabbt som möjligt. Vårt mål är att de första avtalen ska undertecknas under detta år.
Viseringsflexibilitet är en mycket påtaglig fråga som påverkar vanliga människor och som kan stärka närmandet till Europeiska unionen för länderna på västra Balkan. Det är också ett sätt att stödja stabiliteten och utvecklingen i denna region, och det är därför viktigt att det görs framsteg på detta område. Trots detta måste vi komma ihåg att det handlar om att kontrollera unionens yttre gränser och inte bara om ett uttryck av politisk vilja. Vi kommer dock att driva denna fråga energiskt.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
- ett betänkande (A6-0237/2006) av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om ingåendet av ett interinstitutionellt avtal i form av ett gemensamt uttalande om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (nytt föreskrivande förfarande med kontroll) (10126/1/2006 – C6-0208/2006 – 2006/2152(ACI)), och
- ett betänkande (A6-0236/2006) av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om det ändrade förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (10126/1/2006 – C6-0190/2006 – 2002/0298(CNS)).
. – Herr talman! Först och främst vill jag tacka Europaparlamentets föredragande, Joseph Daul och Richard Corbett, för deras ständiga ansträngningar för att nå en kompromiss. Jag vill belysa det mycket goda samarbete som har rått mellan våra två institutioner, i synnerhet under de senaste tio månaderna.
Kommissionen har, som ni vet, varit en kraftfull förespråkare för Europaparlamentets ökade kontrollrätt när det gäller kommittéförfarandet i dessa svåra och komplexa förhandlingar. I detta avseende vill jag också hylla det engagemang som det brittiska och det österrikiska ordförandeskapet har visat.
Detta har haft som följd att Europaparlamentet och kommissionen har lyckats med att till och med övertyga de mest motvilliga medlemsstaterna att sörja för ett större genombrott i fråga om parlamentarisk kontroll. Om parlamentet stöder kompromissförslaget i morgon kommer man att ha vetorätt när det gäller de flesta genomförandeåtgärders innehåll. Detta gäller naturligtvis för genomförandeåtgärder som rör åtgärder inom ramen för medbeslutande. Vi kan utan tvekan konstatera att vi har vunnit ett avgörande slag till förmån för ökad demokratisk kontroll.
Kommissionen har påtagit sig ett flertal ytterligare åtaganden som svar på parlamentets oro. Vi kommer att förbättra insynen och tillgången till dokument inom ramen för kommittéförfarandet ytterligare. Vi kommer att se till att samrådsperioden inte startar förrän parlamentet har fått alla språkversioner. Vi kommer att kontrollera alla befintliga åtgärder som godkänts inom ramen för medbeslutande och, där det anses lämpligt, lägga fram förslag till anpassning före slutet av nästa år.
Avslutningsvis har vi, vilket anges i trepartsförklaringen, enats om att omedelbart anpassa 25 medbeslutandeinstrument. Kommissionen kommer att lägga fram förslag om detta före årsslutet.
Richard Corbetts två betänkanden antogs av en övervägande majoritet i utskottet för konstitutionella frågor, men jag vill, inför omröstningen i morgon, säga ett par saker om det enda ändringsförslag som har lagts fram. I detta ändringsförslag hänvisas till en resolution, vars avgörande punkt är ett systematiskt antagande av tidsfristklausuler. Jag anser att detta ändringsförslag är ett steg i fel riktning. Det undergräver det ömsesidiga förtroende som de tre institutionerna har vägletts av under förhandlingarna. Det är en motsägelse av innehållet i det gemensamma uttalandet, där lagstiftaren håller med om att genomförandebefogenheterna bör tilldelas utan tidsfrist. Jag hoppas att ni kommer att beakta kommissionens ståndpunkt när ni röstar i morgon.
Detta avslutar mina inledande kommentarer. Jag är naturligtvis angelägen om att få höra ledamöternas kommentarer om denna betydelsefulla reform.
. – Herr talman! Jag misstänker att det är en sammansvärjning inom parlamentet som gjort att denna debatt har planerats till precis denna stund, för detta förväntades vara den tidpunkt som England skulle spela mot Frankrike. Joseph Daul och jag, som har varit delaktiga i dessa förhandlingar, har känt oss som offer för denna sammansvärjning. Men som vi vet så gick England inte vidare, så det kanske inte har lika stor betydelse nu – i alla fall inte för mig.
Vi har, tekniskt sett, två betänkanden framför oss av procedurskäl, men de rör ett enda paket: förslaget om ändring av rådets beslut från 1999 om kommittéförfarandet och de gemensamma förklaringarna som, eftersom de utgör ett slags interinstitutionellt avtal, är föremål för ett enskilt betänkande. De är ett övergripande paket, och de representerar tillsammans ett enormt steg framåt för parlamentet – en betydelsefull omvandling av kommittésystemet.
Mina väljare hemma i Yorkshire skulle ha frågat mig vad ett kommittéförfarande är. Det är inte precis ett ämne som de talar om dagarna i ända på pubar och klubbar i Yorkshire. Varje lagstiftande församling har ett system för delegerande av befogenheter till det verkställande organet. Inom nationella parlament är detta vanligtvis en lagstiftning där regeringen tilldelas befogenhet att vidta ytterligare åtgärder: [förordning] i Förenade kungariket, [kunglig förordning] i Belgien, dekret i diverse andra länder. Systemen varierar något, men det är ganska vanligt att tilldela befogenheter till det verkställande organet, inte minst när det gäller att hantera tekniska detaljer och komplexa frågor, när de allmänna principerna väl har fastställts i huvudlagstiftningen.
Vad som är ovanligt med vårt system i Europeiska unionen är att vi, när vi tilldelar kommissionen den här sortens befogenheter, tvingar den att agera i samverkan med en kommitté av nationella tjänstemän. Dessa kommittéer har ofta befogenhet att hindra kommissionen och återförvisa frågan till rådet. Vi har alltid ansett att detta är förkastligt: för det första för att det bara är kommittéer av nationella tjänstemän och inte parlamentet som har rätt att granska kommissionen och återförvisa frågor, och för det andra för att frågor bara återförvisas till en del av den lagstiftande myndigheten – rådet – också när den grundläggande rättsakten har antagits genom medbeslutandeförfarande.
Vi anser också att systemet är i stort behov av större insyn och att det är komplext i och med det stora antal kommittéer som ger upphov till termen kommittéförfarande. Endast en expert kan granska och förstå det.
Det har gjorts vissa mindre eftergifter under årens lopp. Nu får vi alla dokument som skickas till ett kommittéförfarande. Vi har sedan 1999 haft viss möjlighet att uttrycka invändningar inom en viss tidsperiod, om vi anser att en åtgärd går bortom de befogenheter som har tilldelats. Hittills har emellertid våra huvudsakliga invändningar inte hörsammats. I och med detta avtal sker en omvandling av situationen: hädanefter kommer parlamentet att kunna säga nej till alla genomförandeåtgärder av kvasilagstiftande natur som antas genom kommittésystemet, och om vi säger nej kan åtgärden inte antas. Kommissionen måste endera lägga fram ett nytt förslag eller en ny lagstiftning inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Detta är ett stort framsteg för parlamentet – och inte bara för parlamentet – i fråga om ansvarsskyldighet och öppenhet inom hela gemenskapssystemet. Det är anledningen till att detta avtal är så viktigt.
Det har likväl förekommit några frågor som vi varit missnöjda med och om vilka vi varit tvungna att förhandla för att garantera att vår ställning kunnat säkras fullt ut. Det finns exempelvis i detta avtal en hänvisning till Lamfalussyförfarandet. Genom att ta upp det, i fråga om kommissionen, uppvärderar vi faktiskt detta förfarande från ett yttrande i parlamentet av kommissionens ordförande och ett brev från den behöriga kommissionsledamoten till den behöriga utskottsordföranden till en förklaring av hela institutionen. Vi har alltså uppvärderat de relevanta delarna av Lamfalussyförfarandet. Detta är också viktigt.
Vi är nöjda med tidsfristerna: det är ett stort framsteg att tre månader kan utökas till fyra, i synnerhet – som kommissionsledamot Margot Wallström påpekade – som klockan börjar ticka så fort vi fått texten på alla språk. Det kommer att ge oss tillräckligt med tid att överväga dessa angelägenheter.
En annan fråga som varit på tapeten är tidsfristklausulerna. Med detta avtal tror jag inte att parlamentet normalt kommer att behöva använda tidsfristklausuler. Vi använde dem förut, för att vi för alltid förlorade de befogenheter vi tilldelade kommissionen. Eftersom vi inte hade någon större kontroll över hur de tillämpades var det naturligt att vi ville använda oss av tidsfristklausuler för att vid behov bekräfta kontrollen. Men i och med detta avtal kan vi säga nej till sådana genomförandeåtgärder som vi ogillar, till och med till varenda en av dem, om det handlar om kvasilagstiftande åtgärder.
Därför har vi ingen användning för tidsfristklausuler. Detta återspeglas i avtalet – genom att vi erkänner att principerna för god lagstiftning innebär att befogenheter bör delegeras utan tidsfristklausuler, utan tidsbegränsning. Men principen att lagstiftaren, om så behövs, bör kunna fastställa en tidsfristklausul – det är en befogenhet som tillfaller oss inom ramen för fördraget – erkänns på så sätt att det står väldigt tydligt i avtalet ”utan att det påverkar de lagstiftande myndigheternas befogenheter”. Vi har, som det står i avtalet, rätt till detta, men jag tror inte att vi kommer att behöva använda oss av den rätten, förutom kanske i sådana undantagsfall som vi inte kan förutsäga för närvarande. Vi erkände detta i god tro som en del av förhandlingarna, eftersom de andra institutionerna kände starkt för det, men också, enligt min uppfattning, för att vi insåg att vi från parlamentets sida inte behöver det.
I och med detta avtal bör vi kunna förhålla oss mer avslappnat till delegerandet av frågor till kommissionen, eftersom vi kommer att ha denna kontroll efteråt. I gemenskapen föreligger den löjliga situationen i vilken vi ibland har två eller tre behandlingar i fråga om ämnen som exempelvis bredden på traktordäck, som i vilken nationell kontext som helst skulle ha tilldelats regeringen – detta för att vi har varit motvilliga att delegera. I och med garantin att vi kan kontrollera det vi delegerar finns det ingen anledning för oss att inte delegera mycket mer och oftare. Det är ytterligare en anledning till att välkomna detta avtal.
Det är därför min grupp och vårt utskott, utskottet för konstitutionella frågor, avvisade det ändringsförslag som kommissionsledamoten hänvisade till. Det är bara ett skäl – parlamentet återbekräftar inte den resolution som det hänvisar till – men jag ser inget behov av någon hänvisning. Min grupp – och jag tror att detta även gäller andra grupper – kanske röstar emot detta ändringsförslag om det verkligen bekräftas av den grupp som lade fram det. Jag kommer strax att lyssna med intresse till andra talare.
Det är en fråga som återstår: anpassningen av den befintliga lagstiftningen. Kommissionsledamot Wallström hänvisade till det paket med 25 åtgärder som kommer att anpassas omedelbart, med ett förslag till årsslutet. Utöver detta har kommissionen åtagit sig att genomföra en undersökning av all befintlig lagstiftning för att se vad som behöver anpassas, och man kommer att lägga fram ett förslag. Men rådet har inte åtagit sig att agera inom en viss tidsram, så vi måste från parlamentets sida följa detta mycket noggrant. Vi befinner oss i en vapenvila. Jag vill inte bryta den, men vi måste verkligen se till att rådet tittar seriöst på detta inom den nödvändiga tidsramen. Detta är kanske inte det absoluta slutet på historien, men jag anser likväl att det är ett stort genombrott, ett stort framsteg för parlamentet.
Jag skulle vilja avsluta på samma sätt som kommissionsledamot Wallström inledde, alltså genom att tacka alla som varit inblandade. Jag vill naturligtvis tacka kommissionen. Dess ståndpunkt är helt annorlunda än den var för några år sedan, och jag anser att kommissionsledamot Wallström till stor del är att tacka för det. Kommissionen har intagit en ståndpunkt där man stöder vår ståndpunkt. Jag tror att våra ståndpunkter var så gott som identiska i de flesta av förhandlingarna.
Jag vill tacka det brittiska och det österrikiska ordförandeskapet: det brittiska ordförandeskapet för att ha inlett återupptagandet av rådets övervägande av denna fråga, och det österrikiska ordförandeskapet för att ha fört det framåt så skickligt. Jag vill naturligtvis tacka min medförhandlare, Joseph Daul, ordförande för utskottsordförandekonferensen. Vi deltog i många sammanträden tillsammans under sex månaders tid. Det gläder mig mycket att jag i kväll kan meddela den fullsatta kammaren – åtminstone de ledamöter som inte ser på fotbollen! – att vi har nått ett mycket betydelsefullt resultat, som jag tror inte bara gagnar parlamentet utan faktiskt hela unionen.
– Herr Corbett! Jag har äntligen förstått vad ordet kommittéförfarande betyder, och när jag är i Yorkshire kommer jag att gå in på alla pubar och förklara det.
. – Herr talman! Låt mig först som tysk gratulera kommissionsledamot Franco Frattini till gårdagens fotbollsresultat och sedan ganska snabbt gå vidare till dagens ärende. Jag kommer inte att säga något personligt om det; allt jag vill göra är att reda ut några missförstånd som håller på att spridas.
Vi diskuterar inte den här frågan i dag för att kommissionen vill att vi ska göra det, inte heller på grund av att det finns några krav på oss från rådet, som tyvärr lämnade kammaren innan debatten började. Vi diskuterar den här frågan för att de utskott som kommer att arbeta med dessa avtal – och om detta råder det stora meningsskiljaktigheter i parlamentet – har beslutat att vi skulle göra det.
Man har talat om att det brittiska ordförandeskapet satte denna fråga på dagordningen, och det gjorde det verkligen, eftersom – och det är här kommittéförfarandet kommer in i bilden – vissa utskott i parlamentet, bland annat utskottet för ekonomi och valutafrågor, inte längre var villiga att skriva under en oinskränkt fullmakt och delegera någonting utan att ha rätt att följa upp saken, och det är det vi talar om i dag, inte om att skänka parlamentet en present, utan om någonting som är en självklar rättighet i en demokratisk process.
Därför är jag förvånad över det som har skett nyligen. Från början sa ni, fru kommissionsledamot, att ni var för demokrati, och ni avslutade med att säga att tidsfristklausulen inte var särskilt lämplig. Varje parlament är fullt berättigat att bestämma tidsfrister för lagstiftning, och jag tycker att det är oacceptabelt att kommissionen eller rådet uttalar sig på detta sätt eller försöker förvägra parlamentet den rätten.
Jag vill bara påminna rådet om att det, när det gällde förslaget till konstitution och debatten om detta, gick så långt som att acceptera att delegationen hade rätt till återkallande, men i dag vill rådet inte kännas vid detta. Det råder inga tvivel om att det har gjorts framsteg, och nu måste vi fortsätta på den vägen. Avtalet måste bevisa sitt värde i praktiken. Till exempel fick utskotten – och här talar jag om mitt eget – det första förslaget för konsultation från kommissionen så sent som strax innan sommaruppehållet; efter sommaruppehållet hade tidsfristen på åtta veckor löpt ut, och vi fick då veta att man förväntade sig ett beslut från oss inom tre månader. Det är praxis som får visa att avtalet fungerar och att vi inte måste ge upp våra rättigheter.
Vad jag skulle önska från kommissionen, och ännu mer från rådet, är att få se dem som går i bräschen för demokrati och medbestämmanderättigheter i tredje världen – och det görs i huvudsak av utrikesministrarna – åtminstone utgå från samma normer gentemot Europaparlamentet; det vore verkligen ett framsteg.
. – Herr talman! Min kollega Richard Corbett talade om bra resultat. Efter att just ha sett på en tv-skärm som visade resultatet 1–0 anser jag i en alltigenom europeisk anda att ja, det är ett bra resultat. Richard Corbett talade om situationen för människorna i Yorkshire. Jag vill inte alls avskräcka honom, men jag vill ändå göra klart för honom att han fortfarande har lite arbete kvar att göra när det gäller att övertyga varje parlamentsledamot om vikten med kommittéförfaranden eller med de resultat som har åstadkommits inom ramen för de förhandlingar som just har avslutats. På denna punkt tror jag på hans övertalningsförmåga.
Jag vill tacka inte bara våra förhandlare, Richard Corbett och Joseph Daul, för det resultat vi har åstadkommit, utan också Alexander Radwan och alla ledamöter i utskottet för ekonomi och valutafrågor, för utan dem hade inte dessa förhandlingar ens inletts.
I själva verket vill jag säga till kommissionen att vara på sin vakt. Från och med nu har ni en viktig uppgift gentemot parlamentet, nämligen att se till att genomförandeåtgärderna kommer i gång inom den ram som nu ordentligt har omdefinierats. Vi får ofta frågor om behovet av att övervaka hur medlemsstaterna tillämpar eller genomför den lagstiftning vi diskuterar här i kammaren. I samma anda bör vi då kontrollera att kommissionen å sin sida gör vad den ska för att se till att genomförandeåtgärderna är färdiga inom en rimlig tid. Vi kommer också att behöva se över Europaparlamentets arbetsordning för att anpassa våra förfaranden till dessa nya rättigheter som vi måste kunna utöva till fullo.
I kväll kommer alla att glädjas åt resultatet av förhandlingarna. Trots det vill jag nu återgå till de tre frågor som jag fortfarande anser vara olösta.
Den första handlar om statusen för Europaparlamentets observatörer i kommissionens expertkommittéer. Faktum är att vi på samma villkor som rådets företrädare dag för dag måste kunna följa de behöriga utskottens arbete med genomförandet om vi till fullo vill kunna utöva denna kontrollfunktion och återkallanderätt när det gäller kommittéförfarandet.
Min andra fråga handlar om tidsfristklausuler. När det gäller dessa utgör det minimum vi fick igenom i förklaringen den garanti vi behövde för att acceptera avtalet.
Min tredje och sista fråga utgörs av en varning till kommissionen. Om Europaparlamentet på det kvasirättsliga området vägrar att vidta en åtgärd som har föreslagits av kommissionen kommer denna inte bara att ha möjligheten att föreslå en ny formulering, den kommer också vara att skyldig att göra det. Annars kommer det inte att vara möjlighet att genomföra nivå 1.
. – Herr talman! Min grupp stöder med glädje denna betydelsefulla reform, som ger ytterligare en signal om att parlamentet gör stora framsteg i fråga om konstitutionell utveckling. Jag vill tacka alla de huvudsakliga aktörerna i dessa komplexa förhandlingar.
Den föreskrivande kommittén har visat sig vara den besvärligaste aspekten vad gäller kommittéförfarandet, och den kan inte på långa vägar kontrolleras effektivt av parlamentet. Det befintliga paketet får tre konsekvenser för parlamentet.
För det första innebär det att parlamentet jämställs med rådet. För det andra uppmuntras parlamentet att sätta större tillit till kommissionen i fråga om utövande och klokt tillämpande av den verkställande myndighet som vederbörligen tillkommer kommissionen. Parlamentet behöver inte längre syssla så mycket med detaljer, vilket ger det möjlighet att fokusera på politiken snarare än på de tekniska aspekterna.
Slutligen kommer förändringen att tvinga parlamentet att skärpa och förbättra utskottens granskning och prövning av produkten av kommittéförfarandet. Vi måste vara fullt beredda på att axla vårt utökade ansvar med skicklighet och omsorg.
. – Herr talman! Som föredraganden Richard Corbett sa är detta ett genombrott. Det är välkommet, och jag gläder mig över det. Parlamentets befogenheter att övervaka i kommittéförfarandet har hittills nästan varit en fars. Kommissionen har många gånger till och med åsidosatt sin skyldighet att informera parlamentet om sina beslut.
Parlamentet vidtog nyligen rättsliga åtgärder mot kommissionen för att den hade överskridit sina befogenheter när det gäller kommittéförfarandet. Det började med ett initiativ av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, när kommissionen hade överskridit sina befogenheter genom att ge dispens för det förbjudna flamskyddsmedlet Deca-BDE. Nu håller ärendet på att rättas till på två sätt. Parlamentet kommer att ha rätt att motsätta sig kommande beslut inom ramen för kommittéförfarandet med en majoritet av ledamöterna. Fallet Deca-BDE åtgärdades i slutet av juni, när kommissionen faktiskt tog tillbaka sitt beslut, vilket betyder att detta farliga ämne kommer att tas bort från elektronisk utrustning. Det gläder mig.
– Jag lider också för närvarande på grund av matchen mellan Portugal och Frankrike, inte Frankrike och England, som Richard Corbett förutspådde.
Denna debatt om den demokratiska kontrollen av förordningar signalerar en ny era för den europeiska demokratin. EU är inte längre endast ett mellanstatligt förhandlingsområde. Det är en enhet i sin egen rätt och ett integrationsområde. Det vill vara en demokrati med sin egen legitimitet, vilket är mycket mer än de enskilda medlemsstaternas sammanlagda legitimitet.
Denna väg mot en ny era inbegriper förfaranden för beslutsfattande och genomföring. Dessa förfaranden kommer till slut att utgöra en spjutspets i den utmaning av legitimiteten som alla politiska läger står inför. Jag tänker på de utmaningar som utgörs av öppenhet, ansvar, effektivitet samt av att se till att de som detta riktar sig till accepterar och har förtroende för det. Parlamentarisk kontroll av förordningar som redan finns med i en konstitution som ännu inte har trätt i kraft innebär mer än att sätta den demokratiska befogenheten att stifta lagar på samma nivå som den demokratiska befogenheten att kontrollera.
EU:s institutioner utgår från att EU måste vara utformat som en genuin europeisk demokrati och att en sådan inte är förenlig med tillämpningsförordningar som byråkratiskt sett har berövats EU:s medborgare och deras respektive folkrepresentationer. Detta är bara ett litet steg mot en sund uppbyggnad av ett starkt, demokratiskt europeiskt centrum med beslutskedjor som ständigt är öppna för insyn när det gäller deras legitimitet.
Det vore en bra idé att låta de nationella parlamenten vara med och utse nationella experter till kommittéerna. I en europeisk demokrati, vilket är det vi strävar efter, skulle ett kommittéförfarande syfta till att fastställa det nätverk som ökar och inte minskar den politiska unionens legitimitet.
– Herr talman! Det är bra att vi i parlamentet nu kan gräva ned oss i kommissionens kommittéförfarande, det är ett framsteg och ett bra resultat av dem som har lett förhandlingarna, vilket vi är mycket tacksamma för.
Det enda är att det har några skavanker. Allt handlar snarare om medbeslutandeförfarandet än om samrådsförfarandet. Det är samrådsförfarandet som fortfarande gäller för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och nu när det behandlar förordningen om ekologiskt jordbruk kan vi än en gång se hur kommissionen försöker inkräkta på utskottets befogenheter, men vi har inte möjlighet att handskas med dessa försök utan omsvep, och detta måste förändras. Det utgör ett problem i det som man har kommit överens om här.
När vi får den föreslagna konstitutionen kommer medbeslutandeförfarandet att gälla för jordbruket också, men vi har inte fått den ännu. Jag hoppas att detta inte kommer att bli ännu en besvikelse när det gäller genomförandet, så att vi tvingas leva med samrådsförfarandet och en situation där kommissionen fortsätter att åtnjuta rättigheter som är oförenliga med alla demokratiska normer.
. – Herr talman! Kommentarerna från ledamöter här i kammaren visar hur mycket eftertanke och entusiasm som ligger bakom denna betydelsefulla reform, och det med rätta. Vi har tillfört mer öppenhet och mer demokrati till förfarandena.
Hädanefter bör parlamentet vara i stånd att med gott samvete delegera genomförandebefogenheter till kommissionen utan att man ger upp den lagliga rätten till noggrann granskning. Enligt det nya förfarandet skulle kommissionen inte kunna anta en genomförandeåtgärd i befintlig form om parlamentet skulle motsätta sig innehållet.
I och med dessa avsevärda förbättringar av kontrollrättigheten ser vi ingen anledning till att lagstiftaren ska sätta en tidsfrist för tilldelningen av genomförandebefogenheter till kommissionen. Jag tror tvärtom att detta paket kommer att tillhandahålla en stabil lösning för framtiden. Detta var naturligtvis syftet med förhandlingarna.
Avslutningsvis vill jag ta upp några praktiska frågor, för om ni stöder avtalet i morgon måste vi fortsätta vårt goda samarbete. Detta kommer att ske på olika sätt: för det första tack vare kommissionens kommande förslag till anpassning, för det andra genom den utlovade förbättringen av kommittéförfarandets register, och för det tredje genom en översyn av våra 2 000 bilaterala avtal om proceduren för genomförande av besluten enligt kommittéförfarandet.
Jag ser fram emot att fortsätta samarbeta med er i dessa frågor, och jag tackar er för ert bidrag till debatten.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
- ett betänkande (A6-0186/2006) av Patrick Gaubert för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om upprättande av ett system för ömsesidigt informationsutbyte om medlemsstaternas åtgärder rörande asyl och invandring (KOM(2005)0480 – C6 0335/2005 – 2005/0204(CNS)),
- ett betänkande (A6-0190/2006) av Stavros Lambrinidis för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen (2006/2056(INI)),
- en muntlig fråga till kommissionen från Martin Schulz och Martine Roure för PSE-gruppen om Europeiska unionens invandringspolitik (O-0061/2006 – B6-0311/2006),
- en muntlig fråga till kommissionen från Ewa Klamt för PSE-gruppen om Europeiska unionens invandringspolitik (O-0064/2006 – B6-0313/2006),
- en muntlig fråga till kommissionen från Jean Lambert för Verts/ALE-gruppen om Europeiska unionens invandringspolitik (O-0070/2006 – B6-0318/2006),
- en muntlig fråga till kommissionen från Jeanine Hennis-Plasschaert för ALDE-gruppen om Europeiska unionens invandringspolitik (O-0073/2006 – B6-0319/2006), och
- en muntlig fråga till kommissionen från Roberta Angelilli och Romano Maria La Russa för UEN-gruppen om Europeiska unionens invandringspolitik (O-0079/2006 – B6-0322/2006).
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tusentals invandrare dör när de försöker nå Europa. Ceuta, Melilla, Kanarieöarna, Lampedusa och Malta har blivit tragiska symboler för hanteringen av migrationsströmmarna, särskilt från världens södra delar. Sedan i måndags har nästan 1 000 personer försökt att landstiga och har landstigit på Kanarieöarna. EU måste flytta tillbaka problemet utanför sina gränser.
Afrikas länder kan inte lösa migrationsproblemet på egen hand. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ledde nyligen en delegation med Europaparlamentsledamöter till Kanarieöarna. Det är sant att EU föreslår stöd och skydd vid gränserna, men stränderna är fortfarande fulla av män och kvinnor. Det möte om invandring som ska hållas i Rabat nästa vecka är ett första, positivt steg. Äntligen kommer företrädare för Afrikas och Europas länder att mötas vid ett förhandlingsbord för att försöka hitta lösningar på problemet.
Den samutvecklingspolitik som EU tänker införa i morgon måste bli effektivare, intelligentare och säkrare. Det måste finnas garantier för att de anslagna medlen når de berörda människorna, och inga andra. Om våra insatser för att hjälpa Afrikas människor att stanna kvar i sina hemländer genom att göra det möjligt för dem att leva ett hyggligt liv är effektiva kommer vi inte att behöva räkna döda kroppar på Italiens, Maltas och Spaniens stränder.
I ett område utan inre gränser, som vårt Schengenområde, är det av yttersta vikt att de 25 medlemsstaternas olika nationella invandringspolitiska åtgärder präglas av samordning och informationsutbyte. Det första viktiga steget för att nå detta mål är att förbättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna.
Mitt betänkande handlar om inrättandet av ett ömsesidigt informationsförfarande på asyl- och invandringsområdet. Varje medlemsstat måste underrätta de övriga medlemsstaterna och kommissionen om de nationella åtgärder som staten i fråga tänker vidta. Huvudpunkterna är följande: Samtliga medlemsstater måste lämna information om deras befintliga lagstiftning. Denna information kommer därefter att utgöra grunden till en databas som kommer att göra det lättare att få kännedom om vilka olika bestämmelser som gäller samt förstå vilka förändringar som måste till längre fram.
Min andra punkt handlar om den politiska dimensionen. Det nya förfarandet kommer att fungera som en permanent länk mellan nationella förvaltningar. Det är viktigt att nå resultat och att tillföra en politisk dimension på förvaltningsnivån. Detta är målet med detta nya redskap.
Slutligen vill jag ta upp allmänhetens tillgång. Verts/ALE-gruppen har lagt fram några ändringsförslag som syftar till att ge allmänheten tillgång till nätverket. Jag har alltid förespråkat mer öppenhet i lagstiftningsförfarandena, men inte i just detta fall. Jag ska förklara vad jag menar. Samtliga lagstiftningstexter som redan har antagits på nationell nivå är naturligtvis offentliga. Däremot måste politiska diskussioner om framtida åtgärder och lagförslag som är under utarbetande vara föremål för sekretess. Annars skulle regeringarna vägra att lämna in sina pågående projekt till oss och diskutera dem med oss, och vi skulle aldrig få tillgång till denna information.
För att avsluta denna första del av vår gemensamma debatt skulle jag vilja tacka alla skuggföredragandena som jag har haft ett så fint samarbete med under de senaste månaderna. Vid morgondagens omröstning hoppas jag att vi tillsammans kommer att visa att vi strävar efter utökat samarbete mellan medlemsstaterna på EU-nivå.
När det gäller invandrarnas integration skulle jag vilja gratulera vår kollega Stavros Lambrinidis till hans arbete och hans vilja – och jag betonar verkligen hans vilja – att hitta en kompromiss mellan alla de politiska grupperna. Integrationspolitiken är ett ömsesidigt åtagande mellan värdländerna och lagligt bosatta tredjelandsmedborgare. Detta åtagande innebär att båda parter har rättigheter och skyldigheter. Det går inte att främja invandring om vi inte kan ge invandrarna ett humant mottagande och bistå dem med arbete, boende och skolundervisning för barn.
En framgångsrik invandringspolitik hänger på att invandrarna får arbete. Detta hänger i sin tur på deras förmåga att tala värdlandets språk. Invandrarna måste även ha tillgång till samhällsundervisning och jämställdhetsprogram för att lära sig mer om värdlandets värderingar.
Det betänkande som läggs fram här i kväll tar upp invandring och integrationspolitik inom EU. Tanken med denna övergripande debatt är särskilt intressant eftersom det är svårt att sära på de två frågorna. Invandring och integration av invandrare är ämnen som knappast lämnar någon oberörd. Dessa mycket känsliga frågor är föremål för otaliga frågor och debatter som engagerar regeringar, medborgare och folkvalda.
Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Hanteringen av migrationsströmmarna bör ske på EU-nivå eftersom vi tillsammans måste skapa ett tryggare, mer välmående och rättvist EU.
, – Herr talman! Jag är övertygad om att en smidig integration av invandrarna i EU är en utmaning som är liktydig med en framgångsrik utvidgning av EU. De mer än 40 miljoner invandrare som i dag befinner sig i EU är, rent befolkningsmässigt, en tjugosjätte medlemsstat.
Till skillnad från politiken för en smidig integration av kandidatländerna har EU emellertid avsatt ytterst få tjänstemän eller resurser under de senaste åren till den stora utmaning som integrationen av invandrare utgör.
Europeiska rådet slog i och för sig fast sitt engagemang för integration av invandrare vid sitt möte i Tammerfors 1999 och skärpte denna ståndpunkt vid sitt möte i Thessaloniki under det grekiska ordförandeskapet 2003. Även kommissionen och Franco Frattini bör gratuleras till det utmärkta arbetsdokument om integration av invandrare som publicerades för några månader sedan, med betoning på de gemensamma grundprinciperna från Groningen.
Detta speglar emellertid på intet sätt de förväntningar som har skapats. Tyvärr har EU länge varit paralyserat av den utbredda uppfattningen att integration är en lokal fråga och att EU därför inte kan hjälpa till.
Integrationsinitiativ genomförs visserligen lokalt. Skolor, företag, religiösa samfund och andra lokala institutioner utför det hårda arbetet med att föra invandrarna och lokalbefolkningen närmare varandra i det dagliga livet. Integrationen har emellertid EU-övergripande effekter, särskilt när den misslyckas.
Medan lokala, regionala och nationella myndigheter bör avgöra exakt vilka integrationsåtgärder som ska genomföras i varje enskilt fall måste medlemsstaterna tillsammans ha effektiva integrationsstrategier som främjar EU:s gemensamma intressen. Det är i samband med kontrollen och den objektiva utvärderingen av dessa resultat som EU-institutionerna kan och måste bli mycket aktivare och delta på ett effektivt sätt.
I mitt betänkande betonas att integration innebär såväl skyldigheter som rättigheter för både invandrarna och medlemsstaternas medborgare. Kärnan i betänkandets förslag är vårt behov av samråd för att få ett slut på den politiska och sociala marginaliseringen av invandrare och uppmuntra deras sociala – och ännu viktigare – deras psykologiska integration så att de inte i förväg känner sig dömda att marginaliseras.
Värdlandets språk, etik, seder och hur de statliga institutionerna fungerar måste läras ut till samtliga invandrare, och samtidigt måste staten ge dem möjlighet att fritt uttrycka sin kulturella identitet och ge dem lika tillgång till utbildning, arbete, boende etc.
I betänkandet påpekas bland annat vikten av att vidta positiva åtgärder för att integrera invandrare i medlemsstaternas undervisnings- och sysselsättningsstrukturer och i medlemsstaternas politiska partiers strukturer. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att direkt, rättvist och utan begränsningar tillämpa gällande direktiv om rasism och främlingsfientlighet, familjeåterförening, lika behandling på arbetsmarknaden och statusen för varaktigt bosatta.
I betänkandet betonas vikten av bestämmelser för naturalisering av alla varaktigt bosatta invandrare, framför allt för barn till invandrare som är födda och har vuxit upp bland oss. I betänkandet föreslås att medlemsstaterna ska utse en minister med övergripande ansvar för integration samt en invandringsombudsman.
Ska EU-länderna ta emot fler invandrare, och i så fall hur och hur många? Vi vet alla att denna fråga utgör kärnan i en utbredd debatt i många medlemsstater. Svaret på frågan om vi ska sträva efter en smidig integration av de invandrare som redan bor och arbetar bland oss är däremot uppenbart.
De måste bli fullvärdiga samhällsmedborgare. Allt annat skulle innebära att vi accepterar ett samhälle med första och andra klassens medborgare. En sådan politik skulle undergräva de sociala och ekonomiska band som håller ihop våra samhällen. Det skulle med andra ord vara felaktigt, och ingen skulle tjäna på det.
Avslutningsvis skulle jag vilja tacka alla politiska grupper, skuggföredragande och samordnare, särskilt du Patrick, , eftersom jag vet hur svårt det var för oss alla att ro detta betänkande i land. Jag tackar er alla för de värdefulla ändringsförslagen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikes frågor. Ni gjorde betänkandet starkare och berikade det, särskilt du Jeanine.
Jag vet att det inte alltid var så lätt för oss att komma fram till de slutgiltiga kombinationerna, men vi försökte och lyckades på många punkter. Tack igen.
Herr talman, mina damer och herrar! EU är ett av världens säkraste områden, och har en av de starkaste ekonomierna. Det är därför under tryck från det stora antal människor som vill flytta till EU, och hanteringen av dessa strömmar kommer att bli en av EU:s viktigaste uppgifter i framtiden. Målet för EU:s invandringspolitik måste vara att hantera den lagliga invandringen och samtidigt förhindra den olagliga invandringen. De lagliga invandrarna kan bara få plats om de olagliga invandrarna hålls borta.
I ett EU där de inre gränserna är i stort sett öppna kan – och får – invandringen endast regleras med hänvisning till andra medlemsstater och på grundval av gemensamt ansvar, något som Patrick Gaubert tydligt visade i sitt betänkande.
I Stavros Lambrinidis betänkande visas hur stöd till insatser för att integrera invandrare är en annan viktig beståndsdel i en rationell och konsekvent invandringspolitik. Av kommissionens dokument – som jag måste säga är utmärkt – framgår emellertid att allt som EU kan göra är att fastställa ramvillkor för detta. Misslyckandet att integrera invandrare är utan tvekan något som inte bara är frustrerande för invandrarna själva utan även gör det mycket mindre troligt att värdlandet kommer att acceptera invandring.
Även om det är värt att sträva efter en väl uttänkt invandringspolitik behöver EU:s gränsregioner stöd. De behöver det nu, och de behöver det meddetsamma. Vi bör alla bry oss om det vi ser hända på Malta, på Kanarieöarna, i Lampedusa, i Ceuta och i Melilla. Alla medlemsstater, kommissionen och parlamentet måste hjälpa de berörda länderna nu, utan dröjsmål och utan byråkrati.
Lösningar på medellång sikt kan endast nås genom gemensamma insatser på olika politikområden, exempelvis intern och extern politik och utvecklingssamarbete. Samarbete med, och stöd till, transitländer och ursprungsländer är en del av lösningen. Vi som har ansvar för att utarbeta den interna politiken är beredda att ta vårt ansvar för att få till stånd dessa insatser.
– Herr talman! På PSE-gruppens vägnar kommer jag att redogöra för den fråga som har ingetts av Martin Schulz och Martine Roure. Denna fråga kompletterar Patrick Gauberts och Stavros Lambrinidis betänkanden om invandring. Jag anser att dessa två betänkanden utgör ett viktigt bidrag till att lösa invandringsproblemet.
Den viktigaste frågan är att det bör finnas en övergripande invandringspolitik. Hittills har vi bara haft ett lapptäcke av olika politiska åtgärder. Låt oss hoppas att vi på grundval av resolutionerna från det senaste toppmötet i Bryssel kan skapa en övergripande politik.
En övergripande invandringspolitik måste emellertid börja med ursprungsländerna. Vad gör vi i EU egentligen för att förhindra invandring från att vara den enda inkomstkällan för invandrarna i många av dessa länder? Det är det första vi måste fundera över.
Med tanke på att det inte går att lösa utvecklingsländernas problem på kort sikt, vilka åtgärder vidtar vi för att skydda våra yttre gränser? I detta ingår givetvis laglig invandring – som har fastställts i Haagprogrammet sedan december 2005 – så att de medborgare som vill komma till EU för att arbeta kan göra detta på ett lagligt sätt.
Precis som just påpekades i samband med betänkandena måste vi för det tredje tänka på att för närvarande – när det saknas invandringspolitik på EU-nivå – måste varje land bära sina egna kostnader och stå för allt arbete i samband med denna politik. Det finns för närvarande en rad gränsländer, inte bara i södra Europa utan även i Centraleuropa, som dignar under en allt för stor börda när det gäller att ge humanitär hjälp till dessa invandrare.
Hittills har vi haft minimala resurser. I år har vi uppenbarligen bara 5,7 miljoner euro. Låt oss hoppas att vi kommer att ha mer resurser från och med den 1 januari 2007, när budgetplanen har antagits. Dessutom måste vi komma ihåg att invandrarna inte är några utomjordingar. De är inte robotar eller maskiner utan människor som måste leva i ett samhälle, som har familj och känslomässiga behov som måste uppfyllas.
Framför allt kan EU inte tolerera att det finns två klassers medborgare. De som – för att använda en term från en gren av den franska extremhögern – är , det vill säga av europeiskt ursprung, och de som inte är det. Vi har nyligen sett att detta ger upphov till en rad sociala problem som är väldigt svåra att lösa.
Vi måste integrera invandrarna i våra samhällen. De får inte lämnas utanför samhällenas mittfåra. En invandrare, eller barn och barnbarn till en invandrare, har rätt att leva som människor, på samma villkor som alla andra EU-medborgare.
Vi måste också inse att vi kan påverka invandringsströmmen. I varje invandrares hjärta finns en längtan efter att återvända till sitt hemland. Vad gör vi för att se till att invandrare har möjlighet att behålla sina band med sina hemländer, så att de kan återvända till hemländerna utan att behöva genomgå de fruktansvärda illegala invandringsprocedurerna, så att deras vistelse utanför hemländerna enbart betraktas som en övergångsperiod, så att de när de återvänder kan berika sina hemländers samhällsliv?
I vissa EU-länder, exempelvis Spanien, Italien, Portugal och Grekland, är detta just vad som skedde under en tid när en vistelse utomlands endast sågs som ett steg på vägen mot att återvända till hemlandet och stärka hemlandets ekonomi.
Jag hoppas att kommissionsledamot Franco Frattini hjälper oss i denna fråga – vi har en stor uppgift framför oss – och att EU:s institutioner, kommissionen, rådet och parlamentet, kan genomföra den invandringspolitik som är så viktig just nu.
– Herr talman! Alla rådets fina ord, som återfinns i Tammerforsprogrammet och som har bekräftats i Haagprogrammet, har hittills inte lett till några större resultat. Ibland tar rådet några små steg framåt, om än motvilligt och på grundval av den minsta gemensamma nämnaren. Tyvärr tvingas jag konstatera att rådet lyser med sin frånvaro även under denna minidebatt.
Det råder ingen tvekan om att nationella dagordningar på ett allvarligt sätt undergräver EU:s dagordning på detta område. Medlemsstaterna känner starkt för sina dagordningar. Att det krävs ett kommissionsförslag för att få medlemsstaterna att samarbeta effektivare på informationsutbytesområdet är ett exempel på medlemsstaternas passivitet när det gäller införandet av en gemensam asyl- och invandringspolitik. Precis som Patrick Gaubert påpekade för en liten stund sedan är detta informationsutbyte av stor betydelse och helt enkelt nödvändigt.
Invandringsfrågan är en av de största utmaningarna under 2006 och kommer så att förbli under överskådlig framtid. Det räcker emellertid inte att bara stärka de yttre gränserna, och detta bör inte heller vara vår avsikt. Kommissionsledamot Franco Frattini har redan antytt detta och lagt fram ett heltäckande åtgärdspaket i detta avseende. Både rådet och kommissionen måste därför skynda sig att konkret förverkliga alla ambitiösa avsikter.
En gemensam asylpolitik, ett enhetligt asylförfarande och en enhetlig asylstatus, så att de som har rätt till skydd också får det, måste slutföras senast 2010. Därför måste vi omgående utarbeta en gemensam återvandringspolitik på EU-nivå. I samband med detta skulle jag vilja påpeka att alla invandrare, både lagliga och olagliga, har rätt till en respektfull och värdig behandling. Denna bör omfatta upplysnings- och informationskampanjer i ursprungsländerna och transitländerna, ingåendet av associerings- och samarbetsavtal med dessa länder, skapandet av en tydlig koppling mellan invandringspolitik och antagandet av utvecklingspolitik samt inte minst ett snabbt införande av ett europeiskt grönt kort.
Eftersom mina frågor finns svart på vitt, och eftersom min tid är begränsad, kommer jag inte att upprepa dem här. Jag förväntar mig emellertid ett svar, framför allt i samband med övergångsbestämmelsen. Politiskt mod innebär trots allt att man måste ha tillgång till de rätta redskapen om man vill omsätta sina övertygelser i konkreta handlingar.
– Herr talman! Jag vill säga något kortfattat om integreringsfrågan. Vi har genom ett antal undersökningar och projekt som utförts inom ramen för Equal-programmet – inte minst på området asylsökande – sett att det budskap som uppfattas mycket tydligt är att integrationen inleds på de nykomnas första dag och dagen före för värdsamhällena. Vi har en hel rad goda rutiner på detta område som vi skulle kunna använda, så att vi får ut så mycket som möjligt av denna process. Detta innebär också att inse att invandring i vissa länder är oupplösligt knuten till utvecklingspolitiken.
Jag tror att vi alla är överens om att människor som vill utvandra bör göra det av fri vilja. Vi vet dock att ett stort antal illegala invandrare faktiskt är människor som har stannat längre än giltighetstiden för sitt visum. De har inte rest in i landet på olagligt sätt. Vi vet också att det finns ett stort antal människor som är gränsfall, eftersom vissa bestämmelser inte är tydliga eller är svåra att tillgå.
Tills vi börjar ta itu med utvecklingsaspekten i denna fråga kommer det att vara som att klämma på en ballong: om man trycker någonstans får man bara en annorlunda form någon annanstans. Därför måste vi se mycket seriöst på detta, och medlemsstaterna måste sluta klaga och börja samarbeta för att få ett gemensamt invandringssystem.
Vi måste också se upp med handeln med människor. Jag är inte säker på vilket budskap som förmedlas genom vissa medlemsstaters politik, där man nu överväger att tillkalla outbildade arbetare från nya medlemsstater i stället för att använda tredjelandsmedborgare. Vi vet att tillgång till arbete inom Europeiska unionen är mycket viktigt för människor från en del av de fattigaste länderna för landets utveckling, och penningförsändelserna till hemlandet kan vara upp till åtta gånger så höga som det stöd vi ger. Vi vet att människor dras till rika länder när ojämlikheten är som störst.
Jag vill gärna veta vilket förhållningssätt kommissionen har tänkt inta till utvecklingsaspekten och handelspolitiken, för att säkerställa att vår politik rör sig i samma riktning i stället för att hela tiden dra åt olika håll.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandena och frågorna har gett mig många idéer, och jag skulle vilja tacka de två föredragandena och alla författare till de övriga dokument som vi har debatterat i dag.
I mitt anförande kommer jag att försöka att definiera riktlinjerna för de åtgärder som kommissionen förbereder. Detta gör jag eftersom Europeiska rådet, som alla ledamöter känner till, så sent som för bara sex eller sju månader sedan starkt tvivlade på att den stora utmaning som en övergripande hantering av migrationsströmmarna innebär hade en europeisk snarare än en nationell dimension.
Den viktigaste politiska upplysningen, vilken har nämnts flera gånger men som ibland glöms bort, är att mellan november och december förra året uppträdde Europeiska rådet äntligen enat. Inspirerade av Thessaloniki 2003 erkände Europeiska rådet att invandring kräver ett övergripande synsätt, vilket endast kan ske på EU-nivå. Detta är ett viktigt politiskt framsteg, och i dag har vi ombetts att genomföra denna handlingsplan.
Handlingsplanen innehåller en rad initiativ som ni redan känner till. Det rör sig om de förslag som kommissionen har lagt fram de senaste månaderna, och de utgör delvis föremålet för de betänkanden och frågor som har tagits upp. En av de viktigaste delarna i åtgärder på EU-nivå är exempelvis principen om solidaritet mellan EU:s medlemsstater. Denna princip innebär flera saker. För det första innebär den att medlemsstaterna åtar sig att ge varandra ömsesidigt stöd om en av dem utsätts för ett extra starkt migrationstryck.
Solidaritetsprincipens andra aspekt är det som tas upp i Patrick Gauberts betänkande, som jag är mycket förtjust i. Detta betänkande baseras på ett förslag som jag lade fram 2005 när jag blev medveten om behovet av att tillhandahålla en starkare grund för utbyte av förhandsinformation från varje medlemsstat som helt legitimt ville anta invandringsinitiativ, om dessa initiativ påverkade de övriga medlemsstaterna. Införandet av en samrådsmekanism är ett annat sätt att tillämpa solidaritetsprincipen. Vi får inte glömma att allt som händer inom en stats gränser påverkar andra stater. Därför införs en mekanism för ömsesidigt samråd och kommunikation.
Jag godtar alla de förslag som läggs fram i Patrick Gauberts betänkande, inklusive de kompletterande förslagen om exempelvis en permanent politisk dialog på ministernivå. Det föreslås även en årlig rapport, som kommissionen skulle vara mer än villig att lämna till parlamentet varje år, om hur denna mekanism fungerar. En av talarna före mig sa att det måste finnas ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna för att denna mekanism ska fungera. Om det saknas ömsesidigt förtroende kan vi skriva ned regler, men de kommer bara att finnas på papper. Vi måste därför utöva politiska påtryckningar på medlemsstaterna och förklara för dem att om de inte kommunicerar eller utbyter information med de andra staterna i en anda av sann europeisk solidaritet kanske saker och ting går bra en första gång men sedan inte fungerar alls, som vi säger i Italien. Det är därför bra för alla med total öppenhet hela tiden. Patrick Gauberts betänkande präglas av denna anda, och detta är något som jag instämmer i.
Vad är de gemensamma riktlinjerna för en europeisk invandringspolitik? För det första, en utmaning som är såväl global som europeisk. För det andra, och det är den mest innovativa aspekten, en roll för EU som egen aktör på den internationella scenen, exempelvis och i synnerhet i angränsande geografiska områden. Jag avser framför allt Afrika, Medelhavsområdet och våra nära grannar i öster. Detta är de tre huvudsakliga geografiska områden där EU måste vidta konkreta politiska åtgärder som en egen aktör med gemensamma åsikter.
Vad måste göras inom ramen för denna politiska utmaning? Först och främst måste vi alla ta itu med de grundläggande orsakerna till invandring på EU-nivå. Jean Lambert påpekade precis med rätta att vi måste omvandla invandring som beror på hopplöshet till invandring som ett resultat av de val som görs av människor som av fri vilja väljer att resa till EU för att bosätta sig och arbeta här, men som inte tvingas att fly på grund av fattigdom eller brist på dricksvatten i sitt hemland eller på grund av att deras miljö har förstörts. Så vad bör vi göra? Koncentrera EU:s utvecklingsbiståndspolitik på strategier för att komma till rätta med bristen på lokal utveckling. Vi kan exempelvis organisera interventioner som fokuserar på invandrarnas ursprungsländer för att uppmuntra investeringar och omstrukturering av jordbrukssystemet eller miljön, som ofta är förstörd och skadad.
Vi planerar för närvarande finansieringsprojekt tillsammans med Världsbanken för att använda de pengar som regelbundet skickas tillbaka av invandrare och investera dessa pengar i invandrarnas hemländer, men naturligtvis bara om de själva vill detta. Så vad hindrar oss? Ofta har invandrare ingen bankkredit, och därför skulle vi vilja uppmuntra kredittjänster som är mer villiga att investera i exempelvis små och medelstora företag i ursprungsländerna. Just nu håller vi på att ta fram så kallade mikrokreditprojekt för att just uppmuntra bildandet av sådana investeringsmöjligheter i ursprungsländerna.
Detta arbete kommer att utvecklas på en global politisk nivå, med bidrag från EU, som jag verkligen hoppas kommer att uppträda enat vid det FN-möte i september som brukar kallas FN:s dialog på hög nivå om internationell migration och utveckling. Detta möte kommer att äga rum vid sidan om FN:s generalförsamling och ta upp relationen mellan invandring och ursprungsländernas utveckling. Före sommaruppehållet kommer EU kommer att lägga fram ett strategidokument, på grundval av ett förslag som jag kommer att överlämna till kommissionen om några dagar. Detta kommer att vara Europeiska kommissionens bidrag till denna debatt, som jag anser är det viktigaste tema som vi måste ta itu med.
Det andra temat är den kamp mot människohandel som Ewa Klamt tog upp. Ni är alla medvetna om att människohandel nu är en av de viktigaste inkomstkällorna för den helt skrupelfria organiserade brottsligheten. Vi har nu bra information om handelsvägarna, varifrån människohandlarna kommer och till och med det pris som varje desperat person betalar för sin transport, utan garantier för att komma fram till sin destination med livet i behåll. I genomsnitt begär människohandlarna enorma summor av dessa desperata människor, mellan 1 500 och 2 500 US-dollar per person, utan att ens garantera en säker ankomst på andra sidan Medelhavet.
Helt klart måste kampen mot människohandel gå hand i hand med skyddandet av människohandelns offer, och därför bör vi vidta åtgärder till förmån för sårbara offer, invandrarkvinnor och barn som fallit offer för människohandlare.
I samband med detta måste vi dessutom överväga införandet av en återvandringspolitik som en EU-åtgärd för de som inte kan stanna i EU på grund av att de saknar rätt dokument. Jag anser att vi bör organisera återvandring, sätta standarder – i samarbete med FN:s organ – med respekt för individerna, inte bara för deras rättigheter utan även för deras värdighet. De måste återsändas på ett sätt som fullt ut uppfyller de standarder som anges i internationella konventioner.
I samband med detta arbetar vi på återtagandeavtal. Just nu hanterar vi stora utmaningar. Så snart som möjligt ska vi skriva under återtagandeavtal med först Marocko och sedan Algeriet. Dessa avtal ingås återigen på EU-nivå och är inte bilaterala avtal mellan två stater, allt för att stärka EU:s politiska dimension.
Det tredje temat är laglig invandring, som jag ser som en möjlighet och inte alls som ett hot. När det gäller laglig invandring måste vi givetvis uppfylla nationella bestämmelser. Ni behöver exempelvis bara komma ihåg att till och med i det konstitutionsfördrag som vi undertecknade i Rom specificerade vi att antalet invandrare som varje land kunde ta emot skulle avgöras på nationell nivå. Trots detta anser jag emellertid att gemensamma regler behövs för att ta emot lagliga invandrare, och jag håller helt och hållet med den person som sa att vi inte bara ska efterfråga eller anställa högt kvalificerade invandrararbetstagare eftersom detta skulle orsaka en kompetensflykt som förmodligen skulle skada ursprungsländerna. Vår avsikt är i stället att uppmuntra människor att flytta runt eftersom det är tydligt att, som någon påpekade, många invandrare vill återvända till sitt ursprungsland, sitt fädernesland, och vi måste hjälpa dem att förverkliga detta.
I EU behövs det emellertid säsongsarbetare och jordbruksarbetare, arbetstagare i många sektorer som inte är högt specialiserade, men som är användbara. Om vi därför bara begränsar oss till ingenjörer, doktorer eller forskare skulle detta utarma ursprungsländerna.
Det fjärde temat är integration. Stavros Lambrinidis vet hur mycket jag uppskattar hans arbete, och speciellt detta betänkande, eftersom integration hittills inte har ansetts vara det som det faktiskt är: en faktor som inte kan särskiljas från migrationspolitiken. Låt mig säga att det vore oansvarigt att välkomna invandrare utan att integrera dem eftersom vi på så sätt skulle öka deras frustration och deras känsla av utanförskap.
Det är just på detta område som våra förslag koncentreras på nyckelsektorer, på medborgerliga fri- och rättigheter, på boende, utbildning och arbete, som givetvis måste vara lagligt arbete och inte olagligt. Vi har föreslagit, och vi håller på att genomföra, ett permanent europeiskt integrationsforum, och lokala myndigheter kommer att få betydande inflytande över detta. Hur länge har vi inte glömt bort borgmästare, regionala regeringar och samhällsorganisationer? Och på tal om integration, vi får inte begränsa oss till medlemsstaternas huvudstäder. Det europeiska integrationsforumet kommer att ta upp just denna aspekt, och jag hoppas att parlamentet kommer att stödja forumet genom att godkänna den europeiska integrationsfonden. Detta ersätter inte nationell politik, men det bidrar till att göra den effektivare.
Det femte temat är olaglig invandring. Jag är i färd med att lansera ett initiativ som kommissionen ska godkänna den 19 juli om vissa riktlinjer i samband med olaglig invandring. För det första anser jag att vi bör främja en ordentlig utbildnings- och kommunikationsstrategi i ursprungsländerna. När de anländer till Europa känner de förhoppningsfulla invandrarna inte till reglerna, de talar inte språket, de känner inte till vilka möjligheter till sysselsättning det finns och de känner inte till EU-ländernas lagar, vilka de emellertid måste följa. Så varför inte ta upp ett av mina förslag om yrkesutbildningskurser och språkkurser i ursprungsländerna? EU skulle kunna gynna och till och med vara med och finansiera detta så att människor förbereds inför laglig och nödvändig invandring. Om vi vill komma till rätta med olaglig invandring måste vi absolut se till att det svarta arbetet upphör. Svart arbete innebär utnyttjande och leder dessutom till ännu mer olaglig invandring.
Det sjätte temat är brådskande åtgärder för att skydda och ge konkret stöd till de medlemsstater som har de största problemen. Kanarieöuppdraget har godkänts. Tretton medlemsstater har enats om att delta och kommer att ställa fartyg och flygplan till förfogande för att patrullera Atlantkusten på andra sidan Kanarieöarna. Ett andra EU-uppdrag kommer sedan att ge stöd till Malta och patrullera Medelhavet. Jag måste betona att detta är de första åtgärder som samordnas av Europeiska gränsförvaltningsbyrån, det vill säga av EU. Det handlar inte om åtgärder som genomförs av de enskilda medlemsstaterna tillsammans, utan åtgärder som samordnas av ett EU-organ.
Det handlar om viktiga patrulleringsåtgärder, men åtgärderna är mer än så. Det handlar om åtgärder för att rädda människoliv till sjöss, för den humanitära aspekten av denna fruktansvärda tragedi är att varje vecka drunknar människor i Medelhavet, i havet utanför mitt land, utan att vi ens klarar av att bärga kropparna. Även dessa åtgärder är helt nödvändiga.
Det sjunde temat är slutligen bistånd till invandrarnas ursprungsländer och transitländer. Vi måste ge konkret stöd, arbeta tillsammans med dem, och om jag får säga det själv, i en anda som ersätter den vanliga tonen i internationella förbindelser, i verkligt partnerskap. Jag ska snart bege mig till konferensen i Rabat, som kommer att äga rum på måndag och tisdag nästa vecka i Marocko. Vid denna konferens kommer de afrikanska länderna och EU att för första gången mötas för att utveckla en gemensam handlingsplan.
Jag anser att vi därefter måste skapa ett instrument för konstant övervakning av de initiativ som vi kommer att anta om några dagar. Sedan kommer det att krävas ett andra möte, denna gång under ledning av Afrikanska unionen. Jag tror att vi i framtiden kommer att få se Afrikanska unionen och Europeiska unionen genomföra ett strategiskt program, och jag tror att detta verkligen kan göra en skillnad.
– Vi har alla sett aktuella bevis på hur flera europeiska samhällen har misslyckats med att integrera invandrare. Vi har upplevt de explosiva konsekvenserna av hur de band som binder samman samhället har brutit samman. Vi måste därför vidta åtgärder såväl på nationell och regional nivå som på EU-nivå för att minska klyftan mellan invandrarna och värdländernas samhällen.
Utskottet för sysselsättning och sociala frågor beslutade sig för att uppmana medlemsstaterna att införa en trygg rättslig status och ett tryggt paket rättigheter för att stödja denna utveckling
– genom att skriva under FN:s konvention 1990 som erkänner alla invandrares rättigheter, oberoende av deras rättsliga status,
– genom att minska social utsatthet och anta ett paket med tydliga rättsregler för alla invandrararbetstagare,
– genom att vidta åtgärder för att främja utbildning av och information till invandrare om deras sociala rättigheter och rättigheter som arbetstagare,
– genom att garantera individuella uppehållstillstånd och arbetstillstånd och stärka värdsamhällenas information och deltagande i integrationsprocessen.
Jag är mycket glad att många av idéerna från utskottet för sysselsättning och sociala frågor har antagits i det betänkande som min vän Stavros Lambrinidis har utarbetat.
. – Herr talman! Först och främst skulle jag vilja gratulera föredragandena, Patrick Gaubert och Stavros Lambrinidis, till deras arbete för att lägga en grund för en gemensam, modern invandringspolitik på EU-nivå. Sådana gemensamma åtgärder hjälper inte bara till att lösa problemen i samband med den senaste invandringsvågen utan även med integrationen av andra generationens invandrare i EU.
Att omvandla ord till handling kräver inte bara en solid rättslig grund och ett ömsesidigt utbyte av information utan framför allt finansiering. Därför är det bra att det förutom anslagen till invandrare och anslagen till skyddet av våra yttre gränser har inrättats en fond för invandrares återvandring och integration. Som föredragande för dessa fonder skulle jag vilja understryka att vi lyckades undanröja alla tvivel om den rättsliga grunden för integrationsfonden. Vi har därför ett beslut om att inrätta en sådan fond, och det skulle underlätta om det rådde enhällighet om detta beslut.
Detta kan betraktas som en framgång för parlamentet. Det finns bara ett visst motstånd från en handfull länder. Dessa länder har själva stora problem med att integrera invandrare, och deras inställning är därför än mer förbryllande. Därför är det bra att Stavros Lambrinidis har utarbetat en resolution om integration av invandrare. Men även detta förslag till resolution har visat sig vara kontroversiellt, särskilt när det gäller invandrarnas politiska rättigheter. Att ge invandrare politiska rättigheter, och därmed rätten att rösta i lokala val, är ett beslut som i enlighet med subsidiaritetsprincipen hör till medlemsstaternas behörighet. I de flesta medlemsstater är det ett krav att man är medborgare i landet i fråga för att få rösta. Från parlamentets sida har vi kanske rätt att komma med politiska rekommendationer. Vi bör emellertid komma ihåg att vi inte kan tvinga medlemsstater att införliva sådana bestämmelser i sin nationella lagstiftning.
En annan viktig punkt är att vi inte kan tillåta att medborgare från de nya medlemsstaterna har en sämre rättslig ställning när det gäller arbetsmarknad, tjänster, utbildning och boende i de ”15 gamla” medlemsstaterna än lagliga invandrare från tredjeländer. Låt oss komma ihåg de som redan integrerades i EU i maj 2004.
. – Herr talman! Vårt land har åkt ur världsmästerskapet i fotboll, så vi kan stanna här så länge vi vill!
Jag gratulerar kommissionsledamoten till att ha tagit sig tid att försöka agera enligt kommissionens meddelande från september 2005 och ge oss verklig politik som vi kan göra någonting med.
Rådet måste naturligtvis också vara en villig partner, och vi hoppas att det finska ordförandeskapet kan upprepa diskussionerna vid rådet i Tammerfors, som var mycket progressiva. Jag hoppas att vi får se bevis på detta.
Lambrinidisbetänkandet är ett progressivt och positivt tillägg till den nya debatten om integration i parlamentet. Det är positivt av en rad anledningar. Föredraganden tar inte bara upp alla moderna idéer om integration i de olika partierna. Han försöker se vad som fungerar. Detta är ett alltför allvarligt ämne för oss för att vi inte ska titta på de modeller som faktiskt fungerar. Han säger att vi bör stödja de bästa metoderna, vilket vi inte gör för närvarande. Han talar om genomförande av de direktiv som syftar till att få integrationen att fungera, såsom direktivet om jämlikhet mellan raserna. Han talar om pengar, om hur lite vi spenderar på integration med tanke på de oproportionerliga resultaten, de oproportionerliga ekonomiska och sociala fördelar vi skulle få genom att lägga pengar på de slags projekt som kommissionsledamoten talade om, vare sig det rör sig om språkprojekt eller andra integrationsprojekt.
Allt detta är viktigt, men i slutändan borde vi sluta tänka att integration inte är någonting för Europeiska unionen. Integration någonting för Europeiska unionen. Det handlar inte bara om stöd av de bästa metoderna, om beaktande av de bästa integrationsmodellerna utan också om parlamentets politiska vilja att ge lokalt stöd till de människor som anser att integrationen kommer att gagna samhället, gagna ekonomin och i slutändan skapa harmoni i EU.
Stavros Lambrinidis har utarbetat ett betänkande som tar oss ett steg framåt. Låt oss hoppas att parlamentet kommer med ytterligare initiativ, att kommissionen förblir stark och att rådet ansluter sig till oss i denna kamp.
. – Först och främst skulle jag naturligtvis vilja gratulera föredragandena för betänkandena till deras utmärkta arbete. Det är med glädje jag kan konstatera att det finns många idéer i dessa betänkanden som godkändes i utskottet för sysselsättning och sociala frågor när utskottet röstade om mitt yttrande om invandring och utvecklingsfrågor.
EU tar emot fler och fler invandrare från nästan alla utvecklingsländer i Asien, Afrika och Latinamerika. Än så länge finns det inget som tyder på att denna trend kommer att minska. Eftersom vi saknar en strategi för utveckling av arbetsmarknaden som omfattar hela gemenskapen, inklusive invandring från utvecklingsländer, fyller detta betänkande delvis det tomrum som finns. Om gemenskapen saknar en gemensam politik för att reglera invandringsströmmarna och om den nationella lagstiftningen i vissa enskilda länder är olämplig uppstår de villkor som krävs för olaglig invandring, utnyttjande av människor, människohandel och andra brott. Det har även funnits sådana fall i Litauen. Människor flyr från Litauen, medan arbetsgivarna letar efter arbetstagare från tredjeländer.
I betänkandet anges att invandring från utvecklingsländer kommer att hjälpa till att lösa gemenskapens marknadsproblem. I betänkandet anges dessutom att invandrarna kommer att hjälpa sina egna hemländer genom att skicka hem pengar. Detta är delvis sant. Men jag anser att detta är en alltför snäv inställning och att arbetsproblemen kommer att finnas kvar så länge som vi begränsar arbetstagarnas fria rörlighet inom själva gemenskapen och tills vi löser problemet i dess helhet, inte enbart delar av det. Om vi vill hjälpa de fattiga länderna att utvecklas får, precis som kommissionens vice ordförande påpekade, inte de anslag som gemenskapen har avsatt gå till livsmedelsproduktion eller för att finansiera budgeten. De måste först och främst användas till att skapa småföretag och arbetstillfällen. På så sätt blir människorna tvungna att arbeta, och de måste själva ta ansvar för sina länders utveckling.
. – Herr talman! ministerkonferensen mellan EU och Afrika om migration och utveckling, en konferens som Marocko, Frankrike och Spanien tog initiativ till efter de tragiska händelserna i Ceuta och Melilla. En tragedi avlöser en annan. Enligt vissa rapporter tros 3 000 människor ha dött de senaste månaderna när de har försökt att nå Kanarieöarna. Debatten inriktas emellertid inte på skyldigheten att skydda människorna utan än en gång på kontroll, stängningen – rent av militariseringen – av gränserna. Detta sker trots att alla rapporter visar att de flesta befolkningsrörelser sker mot länderna på södra halvklotet, och inte mot de på norra halvklotet, och antalet asylsökande i Europa har halverats de senaste 15 åren.
EU och medlemsstaterna får ett allt större inflytande över utvecklingsbiståndet. Senast förra veckan hade en tidning i Senegal en rubrik som meddelade att ”Europa stänger våra gränser”. Denna strategi riskerar dubbelt så mänga människors liv – de vars enda hopp om överlevnad är att lämna sitt land, och de som tvingas ta allt större risker för att komma in i Europa. Fri rörlighet, och synnerhet friheten att lämna sitt land, har fastställts i internationella konventioner.
Man kan tydligt se det absurda i denna politik när vi vet att de inkomster som invandrarna skickar tillbaka till sina hemländer uppgår till dubbelt så mycket som det officiella utvecklingsbiståndet. I stället för att garantera respekten för invandrares och asylsökandes grundläggande rättigheter, nämligen rätten till tillgång till asylförfaranden, principen om ”non-refoulement” eller rätten till privatliv och familjeliv, ökar EU antalet strategier som syftar till att lägga detta ansvar på tredjeländer. Ännu värre är att medlemsstaterna inte tvekar att bryta mot sina egna skyldigheter, exempelvis genom att hänvisa till återtagandeavtal och genom att skicka tillbaka människor till länder där deras säkerhet inte kan garanteras. Projektet för att skapa så kallade regionala skyddsområden i länder som Vitryssland ligger också i linje med denna tankegång.
Avslutningsvis spelar medlemsstaterna en aktiv roll för att göra fängslandet av invandrare och asylsökande till vardagsmat. Medlemsstaterna går så långt som till att finansiera bevakade flyktingläger i tredjeländer som Libyen och Mauretanien. EU måste genast se över sin politik och lyssna till de civila samhällena i länderna söder om Sahara, Nordafrika och Europa. En stor andel av dessa samhällsmedborgare samlades i Rabat förra veckan, och de antog rekommendationer som förtjänar att uppmärksammas.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror inte att Europas problem beror på migrationsströmmarna. Det stora problemet är inte de som kommer till EU utan det stora antal människor som aldrig kommer fram. De som dör i Medelhavet eller i Atlanten.
Jag har hört kommissionsledamot Franco Frattini bekräfta att våra kustlinjer behöver patrulleras. Jag anser att de bör patrulleras enbart för att undvika att människor dör till havs. För det antal som lyckas ta sig i land är löjligt lågt. Under första halvåret 2006 anlände 9 000 invandrare till Kanarieöarna, jämfört med de 8 miljoner turister som besöker öarna varje år. Jag tror inte att migrationsströmmarna får stora demografiska följder, och vi bör därför undvika att tala om en invasion av invandrare och i stället försöka utarbeta en gemensam politik för att ta emot anländande invandrare.
EU har emellertid antagit en repressiv gemensam politik. Det har inrättat bevakade flyktingläger, genomfört en gemensam massavvisningspolitik som ofta bestämts på G5-toppmöten, samt tillämpat principen om att stärka de yttre gränserna. Detta verkar bli det viktigaste diskussionsämnet vid det kommande mötet i Rabat.
Jag anser att vi radikalt bör ändra vår strategi så att vi får en verklig integration som baseras på behovet av att skapa en europeisk identitet över rasgränserna. Vi bör överväga medborgarskap genom bosättning, uppehållstillstånd som gör det möjligt för människor att hitta ett arbete, samt en harmonisering av rätten till asyl och invandrarnas rätt att rösta. Jag tror att detta nya sätt att betrakta invandring kan hjälpa EU:s integrationsprocess.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sett härifrån Strasbourg eller Bryssel, i hjärtat av den europeiska kontinenten, kan problemet med olaglig invandring i Medelhavsområdet för många verka vara en marginell fråga som kan behandlas med byråkratins kalla, formella språk och med hjälp av den gemenskapspolitik som ibland kan vara både cynisk och hycklande.
För de som i likhet med mig tillbringar dagarna och nätterna på Sicilien, Europas mest avlägsna punkt i Medelhavet, är det emellertid inte svårt att förklara att det inom denna kammares mjuka väggar utspelas ett verkligt mänskligt drama inför våra ögon. Så sent som förra året, herr kommissionsledamot, anlände fler än 20 000 olagliga invandrare till våra sicilianska kuster, dubbelt så många som anlände till de EU-länder som gränsar till Medelhavet under de två senaste åren. Varje dag ställs hundratals nyanlända inför samma svårigheter, samma Golgatavandring: förlisning utanför kusten och sedan kroppar som havsströmmarna spolar i land på de sicilianska kusterna.
Det är en tragedi som drabbar unga människor och offer, kvinnor och barn som flyr sina länder och som söker en dröm som inte någonsin kommer att uppfyllas för någon av dem. Först utsätts de för människosmuggling, och sedan väntar ett liv av svårigheter, lidande, umbäranden och utnyttjande för de som lyckas undkomma poliskontrollerna. Denna tragedi utspelas på EU:s territorium, och vad är EU:s svar? Svaret är senkommet och verkningslöst.
Så sent som i december förra året föreslogs det vid Europeiska rådets möte i Bryssel en rad olika allmänna åtgärder som skulle vidtas under 2006. Kommissionen uppmanades att samordna genomförandet. Men det sägs att resurserna är begränsade och att ytterligare medel inte kommer att bli tillgängliga förrän 2007. Det räcker inte, herr kommissionsledamot. Vi behöver beslutsamma åtgärder, och ert uttalande här i kväll har gett oss nytt hopp. Ni är en person som är känd för att förespråka beslutsamma, konkreta åtgärder, och vi uppmanar er att visa ytterligare ett exempel på detta.
. – Herr talman! I samband med debatten om invandring kolliderar ibland känslor och förnuft. Detta var uppenbart på nederländsk tv nyligen. Journalisten Sorious Samura följde med olagliga invandrare från Marocko till Ceuta, sedan till det spanska fastlandet och därefter till Frankrike och London. En chockerande bild målades upp för tittarna.
Hur svåra livsvillkoren än var var det ofta väldigt lätt att korsa gränserna. Människohandlarnas hjälp – som man måste betala för – gjorde att nästan allt verkade möjligt, och så snart invandrarna hade lämnat mottagningsförläggningarna kunde de lämna det land de hade anlänt till, även om de sedan endast hade ett liv på fel sida av lagen att se fram emot, vilket är långt ifrån önskvärt. Därför måste vi ta itu med människohandlarna. Deras verksamhet måste kunna bestraffas, och de måste åtalas.
Jag har två frågor till kommissionsledamot Franco Frattini. Vi har översköljts med information om invandrare som anländer till de spanska öarna, men det finns inte mycket information om vad man tänker göra åt smugglarna och kaptenerna på de båtar som är inblandade. Detta skiljer sig från hanteringen av människohandeln till lands, där domar redan har avkunnats. Vilka alternativ ser ni på kort sikt för att börja bekämpa människosmuggling till sjöss till EU? Är det dessutom möjligt att utifrån Frontex’ sakkunskap aktivt utmana de organisationer som fraktar människor till exempelvis Kanarieöarna och Spanien?
– Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Detta är inte första gången som jag – av humanitära och ekonomiska skäl – har förespråkat en EU-politik om laglig invandring här i kammaren och åtgärder för att intensifiera kampen mot olaglig invandring och människohandel. De två förslag som vi har framför oss är viktiga och användbara.
Jag skulle vilja inleda med att tala om Stavros Lambrinidis betänkande och säga till Franco Frattini att kommissionens förslag är mycket välkommet och välbalanserat, även om jag är rädd för att föredraganden har gått för långt på vissa punkter, exempelvis politiska rättigheter. Invandrare måste integreras. Men vi får inte glömma att detta är en dubbelriktad process. Värdländerna måste sträva efter att integrera dem, men invandrarna måste också ge sitt bidrag till integrationssträvandena. Jag håller med Stavros Lambrinidis om att det är fruktansvärt att det fortfarandet existerar ett samrådsförfarande och krav på enhällighet i samband med laglig invandring, och jag håller med om att det bör hänvisas till den övergångsklausul som anges i fördraget så att parlamentet ges rätt till medbeslutande.
Jag vill lyfta fram betydelsen av Patrick Gauberts betänkande som syftar till att inrätta ett webbaserat informationssystem i denna fråga. Även om genomförandet av integrationsinitiativ kommer att ske på lokal nivå får detta större följder. De svårigheter som en medlemsstat har med att fastställa och genomföra sin integrationspolitik påverkar andra medlemsstater socialt och ekonomiskt. Det ligger därför i EU:s intresse att medlemsstaterna genomför effektiva integrationsstrategier vars resultat ligger i allmänhetens intresse. Det kan och bör vara EU:s ansvar att övervaka och utvärdera resultatet av integrationsinsatserna. Detta kommer att bidra till att de bästa metoderna snabbt antas.
– Herr talman! Invandrare har alltmer blivit en normal del av de europeiska samhällena. Detta är något som gynnar Europa. Invandrarna bidrar till EU:s ekonomiska, sociala och kulturella välstånd. Jag säger detta här i parlamentet mitt under fotbolls-VM, minuterna efter semifinalen mellan Frankrike och Portugal. Låt oss titta på lagen från EU-länderna. De är mångetniska lag som speglar den mångfald, styrka och stolthet som finns i dagens EU.
EU:s framgång med att integrera invandrare kommer att vara avgörande för EU:s position på världsmarknaden och för om EU-projektet ska bli en framgång. En fråga som jag skulle vilja uppmärksamma är att en verklig integration av invandrarna i EU kan uppnås på grundval av en ny rättslig och politisk identitet som baseras på en europeisk konstitution. Detta skulle garantera en europeisk identitet för alla samhällsgrupper i Europa, utöver och som ett komplement till de nationella identiteterna. Dessutom kommer integrationens rättsliga ställning och särskilda Europafonder att utgöra en garanti för att alla EU:s samhällsgrupper verkligen integreras. För detta krävs att EU:s ledare och medborgare har mod och visioner.
– Herr talman! Jag vill gratulera Stavros Lambrinidis till hans utmärkta betänkande. Verts/ALE-gruppen stöder de centrala idéerna till fullo. Förslaget att uppmana medlemsstaterna att uppmuntra invandrare till politiskt deltagande är särskilt betydelsefullt.
Vi anser att varaktigt bosatta invandrare borde ha rätt att rösta i lokala val och kommunalval. Det är beklagligt att inte alla politiska grupper stöder dessa åtgärder fullt ut, då invandrare enligt vår uppfattning kommer att fortsätta vara politiskt och socialt isolerade utan sådana åtgärder. Kommissionen bör därför pröva medlemsstaternas nuvarande praxis på detta område.
Vi kommer alla att få tillfälle att se hur kommunalvalet genomförs i vår värdstad, Bryssel. Alla som inte är EU-medborgare och som har bott där utan uppehåll i fem år kommer att ha rätt att delta. Jag hoppas att denna händelse kommer att bli ett exempel på god praxis som kommer att tas upp i alla medlemsstaters vallagar.
– Herr talman! Invandringen är inte ett gissel, och det mångkulturella samhället är ett faktum som vi inte bara bör tolerera utan välkomna, och inte bara med ord utan i konkret handling.
Genom att inte tillräckligt hårt försöka övervinna de hinder som de av våra medmänniskor som är invandrare får utstå och genom att lägga hinder i vägen för invandrare som lagligen försöker komma in på EU:s territorium bromsar vi själva utvecklingen.
När man talar om integration är det givetvis viktigt att vara tydlig med vad vi menar. Vad ska vi sträva efter? Grundläggande integration ska inte tolkas som att invandrarna ska integreras och fullständigt assimileras, inte heller som ett erbjudande om privilegier som innebär att ett diskriminerande system som kan stimulera rasistiskt och främlingsfientligt beteende tolereras och vidmakthålls.
Integrationens mål förutsätter en dubbelriktad process med erbjudanden och dialog, utbyte och interaktion, förståelse och ömsesidig respekt för alla EU-medborgare. Det är omöjligt för EU-medborgarna, oavsett härkomst, att som grupp kunna ta del av välståndet från ett framstående socialt och ekonomiskt område utan lika tillgång till sysselsättning, statligt finansierad utbildning, ett nationellt hälsovårdssystem samt en miljö som inte karaktäriseras av en splittring mellan invandrare och den infödda befolkningen.
Samtidigt är det vår skyldighet att se till att invandrarna, som de EU-medborgare de är, kan delta på alla nivåer och i all verksamhet i landet i fråga, inklusive att de har den demokratiska rätten att rösta och vara valbara.
Avslutningsvis skulle jag vilja påminna alla om att integration inte bara är ett mål som är förbehållet invandrare, utan varje enskild EU-medborgares skyldighet.
– Herr talman! Alla samhällen behöver nytt blod, men så har vi frågan om nykomlingars påverkan på samhället.
Före den tillväxt av offentliga tjänster och infrastruktur som vi nu efterfrågar togs ett stort antal invandrare emot utan problem, men nu utgör de en enorm belastning på de offentliga tjänsterna. I välutvecklade länder intensifieras problemet av massiv invandring från underutvecklade regioner. Vissa outbildade arbetstagare har svårt att finna arbete och blir en börda för välfärdsstaten. Men vi bör inte försöka locka utbildade personer från underutvecklade länder, för de behövs verkligen där för att dessa länders ekonomier ska kunna förbättras.
En gång i tiden såg vi vietnameser fly förtryckande regimer med båt. Nu ser vi västafrikaner ta till båtar och våga sig ut på Atlanten för att söka ett bättre liv. Det beror, åtminstone delvis, på EU, eftersom mäktiga fiskeflottor försedda med tillstånd som beviljats genom parlamentets röster plundrar deras vatten och tvingar in människor som redan har det dåligt i eländig fattigdom.
Invandringen har huvudsakligen ekonomiska orsaker, och pressen att utvandra minskar när underutvecklade länders välstånd ökar. Vi måste bistå dessa ekonomier, både av plikt och för att minska migrationen. Länder i tredje världen behöver inte allmosor. De behöver experthjälp för att bygga upp sina infrastrukturer och sysselsättningskällor. Framför allt behöver de handel.
Om samhällen kan sälja sina produkter utanför sin egen bakgård kommer de att utvecklas. Olyckligtvis står EU i vägen, trots alla de vackra orden, upptaget med att skydda de europeiska producenterna. EU:s höga tullhinder stänger på ett grymt sätt ute tredje världen från de stora handelsvägarna.
– Eftersom nästa talare är polack kan jag meddela att jag i morse hörde att Förenade kungariket nu har 500 000 polska arbetstagare. De gör ett fantastiskt jobb.
– Herr talman! Europa har länge behövt en gemensam integrationspolitik som i likhet med Förenta staternas integrationspolitik baseras på kontroll snarare än hjälp till integration.
Jag anser att EU-länderna hittills har haft för stort tålamod och gett för mycket hjälp till integration, särskilt i samband med muslimsk invandring, utan att detta lett till några större resultat. Invandrare från andra platser, exempelvis Asien, har utnyttjat denna möjlighet och integrerats bättre.
Det är dags att kräva mer av invandrarna. De måste vilja och sträva efter att integreras, vilket kommer att göra integrationen effektivare, och inte bara missbruka våra välfärdssystem som ofta undergräver känslan av säkerhet i våra länder. Precis som Frankrike nyligen föreslog bör även värdlandets behov vara ett nytt kriterium för laglig invandring.
– Herr talman, herr Frattini! Jag gratulerar er, men endast er. Låt oss titta på några av de aspekter som identifierats. EU upptäcker ett problem och slår larm vid varje synbart kritisk situation: Lampedusa, Ceuta, Melilla, Malta eller Kanarieöarna. Trots detta fastställer EU inte den gemensamma politik som krävs för att förhindra migrationsströmmarna eller hantera dem på ett bra sätt. Detta gäller både om dessa strömmar är lagliga och, i ännu högre grad, om de är olagliga.
Länderna i söder skapar dramatik av trycket på, och kränkningarna av, EU:s gränser. Så många människor dör att det inte går att ange korrekt siffra. Jag har sagt tusentals gånger att denna stora fråga består av fem besläktade aspekter: laglig invandring, olaglig invandring, asyl, integration och subsidiärt skydd.
Vi måste inkludera de avlägsna orsakerna och de orsaker som finns på hemmaplan: ursprung och transitering, strukturell fattigdom och oansvarig uppmuntran att komma hit, som på alla fattiga länders språk omvandlas till den farliga frasen ”förr eller senare kommer det att finans papper för alla”. Vilken är under tiden vår roll för detta uttryck av inkompetens och oförmåga? Jag tänker ge er två exempel. Jag ska tala om vad som kommer att hända i helgen.
I morgon och i övermorgon kommer rådet i Bryssel att säga att det på teknisk nivå för varje land har börjat diskutera fördelningen av de tre nya integrationsmedlen: gränskontroll, återsändande av olagliga invandrare och integration. Vad kommer emellertid att hända? Under tiden tvistar Spanien, Grekland och Nederländerna om fördelningskriterierna: migrationstryck, kilometer gräns eller antalet invandrare som kommer med flyg. Detta är meningslösa diskussioner. Vi talar inte om några riktiga fonder, vi talar om minifonder. I morse meddelade Millán Mon att av varje hundra euro i budgetramen anslås bara femtio cent till invandringsfrågor. Det är detta som verkligen är skamligt. Det är detta som är den verkliga sanningen.
Herr talman! Låt mig ta upp ett annat negativt exempel. I övermorgon kommer rådet även att – vilket jag är mycket kritisk till – svara med ett globalt synsätt på invandring. Det är allt vad rådet kommer att föreslå: ett globalt synsätt.
Till sist, herr Frattini, är det oerhört viktigt att vi engagerar oss för ursprungsländerna och transitländerna. Det är oerhört viktigt att Javier Solana reser till dessa ursprungsländer och transitländer. Frontex är inte lösningen. Frontex är en ny skapelse. Frontex kommer inte att uppnå något utan hjälp från den italienska eller spanska polisen. Vi får därför inte på något sätt vara nöjda utan måste vidta alla gemensamma åtgärder vi kan för att komma till rätta med detta allvarliga problem.
För två veckor sedan kom det ungefär fyra hundra olagliga invandrare till Malta på tre dagar. Det motsvarar ungefär åttio tusen invandrare till Tyskland på tre dagar.
Samma vecka hade vi några våldsamma incidenter mellan polisen och omkring fyra hundra invandrare som flydde från sina förläggningar. Det tjänar ingenting till för oss att monotont fortsätta med våra argument för att förklara den kris som denna mänskliga tragedi medför för de drabbade länderna samt hur den påverkar invandrarnas värdighet. Dessa två händelser skulle i sig själva vara mer än nog för att visa att den situation som vi för närvarande befinner oss i är mycket explosiv.
Detta är problem som hör hemma på EU-nivå. Inget land kan på egen hand hantera en tragedi som denna, än mindre ett litet land som Malta som tvingas bära en mycket större börda än det klarar av. Med undantag för vissa initiativ som kommissionsledamot Franco Frattini nyligen har kommit med har EU inte behandlat denna fråga med det allvar och engagemang som den förtjänar, och inte heller med de medel och den logistikhjälp som krävs. Vi ser dessutom fram emot översynen av Dublin II-förordningen. EU har gjort för lite för sent. När man ser att EU inte har gjort några stora framsteg i hanteringen av invandringsproblematiken börjar man tvivla på omfattningen av de konkreta åtgärder som det tänker vidta på området.
Vi är tacksamma för att invandring är en fråga som det finska ordförandeskapet prioriterar. Vi förutspår att vi snart kommer att få se ord omvandlas till handling. Precis som kommissionens ordförande José Manuel Barroso nämnde i morse kan vi förhoppningsvis lägga i en högre växel och kanske äntligen gå från eftertanke till handling.
– Mina damer och herrar! Vi håller med om att problemen i samband med migrationsströmmarna inte kan lösas på nationell nivå. EU har inte ställt upp för de invandrare som har haft behov av hjälp. EU sysslar med kapital och varors rörlighet men uppmärksammar inte de som ser Europa som en dröm om ett anständigt liv. Därför är jag för större öppenhet och ställer mig bakom huvudtankarna i Stavros Lambrinidis förslag.
Invandring är helt enkelt en social realitet. Den säger allt om oss. Låt oss emellertid inte ha några illusioner – södra halvklotet kommer alltid att ha blicken riktad mot norra halvklotet, men norra halvklotet tar inte emot människorna från södra halvklotet med öppna armar. Invandring är inte en polisiär fråga. Det enda rättvisa kriteriet som vårt beslut bör grundas på är respekt för människovärdet. EU kan inte tala om mänskliga rättigheter om det inte lever som det lär på hemmaplan. Med ena handen stänger vi Medelhavet med döda till havs som följd och med andra handen lämnar vi miljoner av människor utan dokument. Detta leder till ett samhälle som delas av en osynlig mur mellan dem som är medborgare och dem som inte är medborgare. Det är detta som måste förändras, och fotbollsspelare bör inte undantas.
– Herr talman! Den pågående diskussionen om integration av invandrare i EU är en följd av den invandringspolitik som hittills har förts.
Att öppna dörrarna för ett massivt inflöde av människor från andra civilisationer – människor som i de allra flesta fall inte planerar att integreras i sina värdländers befolkningar och stater – är galenskap. Det kan leda till samhällsproblem på vår kontinent under många år framöver och i vissa fall så långt som till tragedi. Ett mångkulturellt samhälle med blandade raser betyder också att konflikterna mångdubblas. Alla som anländer till en befintlig stat måste inse att de är där som gäster. Om de vill bosätta sig där permanent måste de acceptera de traditioner och den kultur som finns i det land som de har valt, även om de naturligtvis värdesätter sin egen kultur och sina egna seder.
Ett fel med den gamla politiken är att den under många år begränsade invandringen från Östeuropa, vars befolkningar står resten av Europa nära i kulturellt hänseende. Vi i Polen beklagar det stora antal människor som nu lämnar landet, men efter andra världskriget övergav Västeuropa denna del av Europa och lät det komma under kommunistiskt styre. I årtionden saknade vi möjlighet till normal ekonomisk utveckling.
– Herr talman! Den fortlöpande invandringen är ett faktum för många medlemsstater, och hanteringen av denna har bidragit till en ekonomisk utveckling, även om det skulle vara dåraktigt att förneka att det ibland har uppstått problem av social eller annan natur.
Jag vill ta tillfället i akt att i denna debatt oreserverat fördöma en rad rasistiska attacker som har ägt rum i min valkrets i Nordirland. Hyggliga människor vill inte ha någonting att göra med sådant, och jag beklagar djupt vad som skett i fråga om vissa händelser nyligen.
Jag vill ta upp tre punkter i denna debatt. För det första anser jag att kontrollen av invandringspolitiken borde vara en nationell fråga, och inte hamna inom EU:s befogenheter. Då skulle nationella regeringar inte kunna utöva den kontroll som situationen kräver. För det andra är det nödvändigt att invandrare integreras och inte blir en svagare stat inom staten. Jag stöder därför Förenade kungarikets minister Gordon Browns krav på villighet att ansluta sig till brittiskheten och förfaranden för detta. Den tredje och sista punkten är att den här frågan måste hanteras på ett kraftfullt sätt, med tanke på de tre miljoner illegala invandrare som vistas i EU, inte minst på grund av kopplingen till det avskyvärda utövandet av människohandel. Det är oacceptabelt att vissa länder ägnar sig åt så kallad legalisering av illegala invandrare i landet, och därmed gör att de får rätt till fri rörlighet inom hela EU.
Herr kommissionsledamot! Ni är medveten om att förra veckan innebar inflödet av olagliga invandrare att situationen allvarligt förvärrades på Malta. Tvåhundrasextiosex människor kom i en enda båt. Hittills i år har redan ett tusen människor kommit till Malta, och vi befinner oss fortfarande bara i början av sommaren.
Om det fortsätter så här kommer det rekordstora antal människor som kom förra året att fördubblas. Herr kommissionsledamot! Ni är medveten om att rent proportionerligt motsvarar ett tusen människor på Malta två hundra tusen människor i Tyskland, två hundra redan i början av sommaren. Så allvarlig är situationen. Herr kommissionsledamot! Ni vet också att invandrarna inte vill till Malta utan till Kontinentaleuropa. De är så angelägna om det att för att denna båt med tvåhundrasextiosex människor skulle komma till Malta var Maltas väpnade styrkor tvungna att i flera timmar försöka övertyga dem om att komma till Malta, det vill säga de kom till Malta eftersom de maltesiska väpnade styrkorna räddade dem i en livräddningsoperation. Det är så det bör gå till. Som ni själv så riktigt påpekade, herr kommissionsledamot, är detta ett bra exempel på vad solidaritet innebär. Det är vad solidaritet innebär på Malta. Men vilken solidaritet visas egentligen gentemot Malta?
Som min kollega påpekade var det ett upplopp förra veckan. Fyra hundra invandrare flydde från sin förläggning och startade en protestmarsch mot premiärministerns kontor. De bad att få bli skickade till ett annat europeiskt land. Inför denna situation frågar sig Maltas befolkning: Vad gör EU? Vad väntar det på innan det tänker agera?
Även om jag vet att ni personligen är väl förtrogen med situationen på Malta måste jag tyvärr säga att kommissionen hittills har stått för mer ord än handling. Många planer och få resultat och vi vill framför allt se två resultat: en omedelbar begränsning av inflödet av invandrare och en rättvisare fördelning av bördorna mellan alla parter.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer inte från Malta. Samtidigt som jag konstaterar att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor gör ett fantastiskt arbete beklagar jag därför att det finländska ordförandeskapet, som tillträdde i dag, inte är närvarande. Det kanske beror på matchen, eller på tidpunkten eller på bristande uppmärksamhet (eftersom ett av det finländska ordförandeskapets teman faktiskt är invandring). De är i vilket fall som helst inte närvarande. Jag måste därför vända mig till kommissionsledamot Franco Frattini, som utan tvekan är den viktigaste EU-företrädaren som är intresserad av denna fråga.
Jag har haft äran och förmånen att leda flera delegationer till olika länder. I kväll skulle jag vilja ge kommissionsledamot Franco Frattini ett budskap, och jag hoppas att även vissa tjänstemän från rådet noterar detta och nämner det för det finländska ordförandeskapet. Jag vill inte komma med ett huvudanförande eller politiskt tal av typen ”Jag förstår allt och jag är medveten om allt”.
Kommissionsledamot Frattini! Malta är inte vad folk tror det är. Maltesiska kolleger gör jämförelser med Tyskland, Italien och Spanien medan människor sitter orättvist fängslade på Malta. Här i kammaren har vi talat om så många saker. Detta fantastiska EU som värnar om allas rättigheter, även rättigheterna för de som attackerar oss, men inte rättigheterna för de tusentals personer som hålls fängslade på Malta. Jag får så många brev och sms om dessa människor att jag skulle kunna skriva en roman.
Kommissionsledamot Frattini! Om Europeiska rådet och EU verkligen vill undvika att hyckla om Malta måste det få bort de människor som har suttit fast där i månader, eller till och med i flera år.
Malta kan inte lösa problemet. Det är upp till EU och de stora länderna att leta upp de två till tre tusen individer som sviker Malta och gör det till ett främlingsfientligt land, som bland annat ångrar att det blev EU-medlem. Låt oss undvika detta problem. Låt oss se till att dessa människor transporteras från Malta och till betydligt större länder.
Nästan tre månader har gått sedan parlamentet antog en mycket viktig resolution. I resolutionen angavs de problem som Malta står inför på grund av olaglig invandring. I resolutionen angavs dessutom tänkbara lösningar. Dessa har emellertid ignorerats av både kommissionen och ministerrådet.
Dagens problem är betydligt allvarligare och brådskande än det var då. Tyvärr har kommissionens insatser hittills varit minimala och nästan utan effekt, och vi kan inte säga att vi har sett några positiva steg framåt sedan dess. Dagligen anländer olagliga invandrare. Lösningen är inte att bygga fler bevakade flyktingförläggningar. Det skulle göra lilla Malta till ett enormt fängelse. Vi vill att EU tar sitt ansvar. Vi vill att kommissionen behandlar varje land efter förtjänst, och jag är övertygad om att Malta, på grund av landets storlek, har de allvarligaste problemen av alla. Här krävs omgående snabba åtgärder.
Vi utlovades konkreta åtgärder, men nästan inget har hänt. I april utlovade ni exempelvis flottövervakning i regionen. I dag gladdes jag åt att ni sa att denna fråga har lösts. Men herr kommissionsledamot, när ska denna patrullering längs Medelhavskusterna inledas? Precis som mina kolleger Louis Grech och Simon Busuttil har påpekat har följden blivit att fyra tusen olagliga invandrare har anlänt till Malta de senaste två veckorna. Detta motsvarar sextio tusen i Italien, eller åttio tusen i Tyskland. Och sommaren har bara börjat. Herr kommissionsledamot! Tänk bara på hur det kommer att se ut i slutet av året. I dag hörde jag er tala om planer för Spanien. Det är utmärkt. Men ni säger att Malta kommer att bli den andra fasen. Herr kommissionsledamot! När kommer denna andra fas att inledas? När det är för sent?
Det maltesiska folket ser med rätta detta som tomma ord. Var är den solidaritet som vi talar så mycket om? Hur kan vi förvänta oss att Malta på egen hand ska bära denna enorma börda, och när ska vi äntligen gå från vackra ord till konkreta åtgärder? Det maltesiska folket är med rätta frustrerat, för situationen är oroväckande. Detta är sanningens ögonblick. Det är nu kommissionen och rådet måste visa att små länder som Malta inte diskrimineras i EU.
. – Herr talman, mina damer och herrar! De maltesiska ledamöterna har rätt när de säger att vi har varit tvungna att ta itu med en rad liknande situationer. Men de är medvetna om att kommissionen nyligen skickade en teknisk delegation till Malta för att ta kontakt med den maltesiska regeringen.
Som jag redan har påpekat undersöker vi medlemsstaternas vilja att skicka trupper för att patrullera Maltas kust. Det finns nu åtta medlemsstater som har meddelat att de är redo att ingå i denna andra styrka, som följer på den som organiserades för Kanarieöarna. Även om åtta medlemsstater är ganska många är detta kanske inte tillräckligt. För några dagar sedan informerade jag emellertid Maltas vice premiärminister, Tonio Borg, att jag på rådsmötet denna månad kommer att kunna lämna exakta detaljer om när uppdraget ska inledas.
Ni har givetvis rätt. Om jag hade de redskap och den flexibilitet som det byråkratiska systemet gör att jag saknar skulle denna styrka ha varit på plats för länge sedan.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Jag vill ta detta tillfälle i akt att fästa Europaparlamentets uppmärksamhet vid den svåra situation som både malteserna och de illegala invandrarna i Malta befinner sig i. De känner sig alla övergivna av Europeiska unionen.
Det kommer nästan dagligen båtlass med illegala invandrare till vår kust. Dessa människor har haft tur. Många drunknar i kampen att ta sig dit. Malta har lämnats att på egen hand hantera detta enorma problem. Alla i EU – kommissionsledamöter, parlamentariker – vet att vi inte har resurser till detta. Men man har lämnat oss åt vårt öde.
Malta förbigås naturligtvis för större länder med större inflytande. Vi har naturligtvis fått motta otaliga fördömanden och sympatier, men det är allt.
Innan vi anslöt oss till unionen brukade vi höra företrädarna för EU hylla de principer som unionen var byggd på, framför allt solidariteten. Vi tvingas ständigt dra slutsatsen att detta bara kan ha varit tomma ord. Jag undrar om Malta kommer att behandlas på samma sätt när, inte om, vi börjar njuta frukten av den rikedom som finns i våra vatten. Jag är övertygad om att principen om solidaritet kommer att återuppstå som gubben i lådan då.
– I dag erkänner alla EU-länder att de har misslyckats med att integrera det som har blivit en universell form av ”befolkningsökningsinvandring”.
Lösningen är inte, som det föreslås i betänkandet, att skapa ytterligare en europeisk fond, denna i gång i syfte att integrera tredjelandsmedborgare. Lösningen är inte heller att skapa ytterligare program för att främja invandring och mångfald inom EU, eller att uppmuntra invandrare att delta i politiken, framför allt genom att ge dem rösträtt i lokal- och kommunalval. Lösningen är inte heller att be rådet använda sig av de ”övergångsklausuler” som anges i artikel 67.2 i fördraget, så att parlamentet ges medbeslutanderätt i samband med integration och laglig invandring. Medlemsstaterna måste se till att de inte förlorar mer av sin makt när det gäller att skydda sina nationella identiteter och säkra sina gränser. Överallt går det att se att Bryssels ultraliberala och invandringsvänliga filosofi leder till katastrof. EU:s strategi måste begränsas till att utarbeta partnerskapsavtal med ursprungsländerna så att det blir lättare att återvända samt inriktas på att stärka EU:s kontroll av de yttre gränserna.
– Vi välkomnar kommissionens förslag eftersom syftet med att införa ett ömsesidigt informationssystem på asyl- och invandringsområdet är att undvika spänningar mellan medlemsstaterna och stärka samarbetet.
Jag skull vilja gratulera föredraganden till att ha utarbetat ett progressivt betänkande där förslaget utvecklas ytterligare.
Att hantera samordning på politisk nivå kan skapa ett forum för regeringarna där de kan enas innan beslut fattas. På så sätt sker en tillnärmning av medlemsstaternas lagar.
Jag välkomnar också att kommissionen är beredd att utarbeta en sammanställning av den lagstiftning som medlemsstaterna har antagit, vilket ger en heltäckande bild av den gällande lagstiftningen i EU. På så sätt kan vi bedöma en medlemsstats åtgärder i ett EU-perspektiv.
Vi håller dessutom med om att det dokument som kommissionen har utarbetat bör överlämnas till det parlamentsutskott som har behörighet i dessa frågor samt till rådet. Detta skulle leda till en bredare diskussion och ökad roll för parlamentet.
När det gäller öppenheten kan vi acceptera att medlemsstaterna när de på politisk nivå försöker enas före ett beslut behandlar information som finns i nätverket konfidentiellt så att det längre fram går att enas om en riktig överenskommelse. För att informera medborgarna och för att kunna jämföra lagstiftningen i de olika länderna måste de lagar som redan har antagits, domar samt översättningar av dessa göras tillgängliga för alla.
I språkfrågan måste vi emellertid acceptera att det både finns extremt viktiga officiella språk i EU och officiella språk som används mer sällan. Därför bör lagarna och bedömningen och analysen av dessa översättas till varje medlemsstats egna officiella språk samt de tre mest använda språken. Översättning till fler språk skulle bara vara onödigt.
– Enligt de texter som har lagts fram anses EU vara ”ogästvänligt gentemot invandrare”.
Detta är svårt att tro när man ser att Frankrike, på initiativ av inrikesminister Nicolas Sarkozy, leder utvecklingen av selektiv invandring och positiv särbehandling till förmån för synliga minoriteter, i motsats till, antar jag, Europas ”osynliga” infödda befolkningsmajoritet, samt när man vet att utlänningar som vistas olagligt i Frankrike bor i flyktingförläggningar eller hotell, får mat och skolundervisning för sina barn samt kan utnyttja gratis statlig sjukvård. Så är det inte för personer som tillhör den infödda franska befolkningen. De måste ofta kämpa för att hitta någonstans att bo, för att få mat på bordet och för att hitta ett arbete.
I Italien, Spanien och Frankrike får tiotusentals, ja hundratusentals olagliga invandrare regelbundet uppehålls- och arbetstillstånd och kan på så sätt resa fritt inom EU. I alla medelklasstäder i Frankrike dyker det upp ”gudfäder” och ”gudmödrar” till unga utlänningar vars föräldrar olagligt vistas i landet. De motsätter sig att dessa ungdomar avvisas.
Är Europa ogästvänligt? Tvärtom. Det är dags för våra franska och europeiska ledare att sluta med all denna invandringsvänliga och integrationsvänliga galenskap.
– Stavros Lambrinidis’ betänkande är nödvändigt och kommer i rätt tid.
På båda sidor om järnridån genomförde EU:s medlemsstater efterkrigstidens återuppbyggnad med hjälp av utländsk arbetskraft. De demokratiska länderna förlitade sig huvudsakligen på spontan invandring, även om Tyskland också genomförde ett visst mått av sanktionerad rekrytering i Turkiet.
Samtidigt genomförde Sovjetunionen återuppbyggnadsarbete i de baltiska länderna med hjälp av en aktiv förryskningspolitik. Estlands tunga industrier och gruvor startades i huvudsak med okvalificerad arbetskraft som importerades från Ryssland. Till följd av de sovjetiska myndigheternas åtgärder utgjorde invandrarna snart uppemot en tredjedel av befolkningen.
När Estland hade återfått sin självständighet hade vi en mycket svår integrationsfråga att lösa. Det svåraste var den inställning som inpräntades i invandrarna att ett litet land som Estland vore otänkbart utan stöd från dess stora granne och att invandrarna från öster företrädde en högre kultur.
Femton år senare är vårt integrationsproblem inte längre lika akut. Estlands erfarenheter visar att det går att övervinna stora svårigheter om man fastställer tydliga spelregler och kopplar samman integrationen med definitiva och tydliga fördelar.
Många av de åtgärder som föreslås i betänkandet är nödvändiga. Det som kan ifrågasättas är proportionerna för forskning, idékläckning och särskilda åtgärder.
Vi bör absolut involvera företrädare för invandrargrupperna så mycket som möjligt. Vi bör emellertid inte tillåta att det bara blir en diskussionsklubb. Alla som deltar i processen, både företrädare för mottagarländerna och invandrargruppernas ledare, måste ges en tydlig uppgift att utföra. Och åtgärder måste vidtas omedelbart, utan att vänta på en allomfattande plan och på att utvärderingssystemet ska slutföras.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om hiv, dags att leverera!
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att tala till er i dag vid detta sista plenarsammanträde före sommaruppehållet.
Detta är också sista sammanträdet före den internationella aidskonferens som kommer att hållas i Toronto i augusti. Som ni vet kommer Toronto att innebära att kommissionen får en utmärkt plattform för att dela med sig av sin vision för att få bukt med det gissel som hiv/aids utgör.
Europeiska kommissionen är fortfarande mycket oroad över det problem som hiv/aids utgör. Trots våra insatser fortsätter detta gissel att spridas i världen. Tiotals miljoner människor har drabbats, och fler och fler flickor och unga kvinnor smittas. De värst drabbade länderna är fortfarande de fattigaste afrikanska länderna söder om Sahara. Här sjunker inte antalet smittade, utan sjukdomen fortsätter att undergräva alla utsikter till social och ekonomisk utveckling värd namnet.
Inför denna tragedi är Europeiska kommissionen mer beslutsam än någonsin att kraftfullt stödja sina partner i Afrika och på andra ställen. Vårt mål är att ge dem de redskap de behöver för att bekämpa denna pandemi genom att på ett effektivt sätt kombinera förebyggande åtgärder, behandling och vård. Förutom dessa åtgärder är vi fortfarande övertygade om att hiv/aids inte kan behandlas isolerat.
För det första kan kampen mot hiv/aids inte särskiljas från kampen mot andra sjukdomar som också är kopplade till fattigdom, framför allt malaria och tuberkulos. Dessutom visar hiv/aids på ett brutalt sätt vad de största hoten mot utveckling är: begränsad till gång till sociala tjänster, allt för stor ojämlikhet – oavsett om det rör sig om social ojämlikhet eller ojämlikhet mellan män och kvinnor – vanstyre och korruption, samt den ständigt låga nivån på den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Med andra ord, statens uppenbara oförmåga att tillhandahålla grundläggande samhällsfunktioner.
Enda sättet att framgångsrikt bekämpa hiv/aids är om utvecklingsländernas ledare tar itu med alla dessa problem på samma gång. Detta integrerade förhållningssätt till hiv/aids är den främsta drivkraften för gemenskapens åtgärder och utgör grunden i den strategi som vi arbetar efter, i samarbete med medlemsstaterna och våra partner i det internationella samfundet.
Det viktigaste finansiella instrumentet som kommissionen förfogar över är den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. I denna fond avsätts omkring 57 procent av medlen till kampen mot hiv/aids. Vi förespråkar användningen av denna globala fond eftersom den just nu är det snabbaste och effektivaste sättet att ge stöd som kan fördelas av mottagarlandet på ett integrerat sätt.
Ni vet säkert att kommissionen har en betydelsefull roll när det gäller att förvalta denna fond. I praktiken fungerar kommissionen som vice ordförande för fonden. Sedan fonden inrättades i slutet av 2001 har kommissionen bidragit med nästan 522 miljoner euro, eller 11 procent av de totala bidragen. Om vi räknar in EU-medlemsstaternas bidrag är vi helt klart denna fonds största bidragsgivare, med ungefär 60 procent av fondens totala bidrag. Jag vill också tala om att jag för några månader sedan deltog i kompletteringen av denna fond i London. Jag tänker inte dölja att vi var ganska besvikna över att deltagarna var något ljumma, till och med reserverade, när det gällde att fylla på fonden. Vi är långt ifrån vårt mål, och vi måste därför göra stora ansträngningar för att mobilisera givare.
Vi genomför därför en rad finansiella åtgärder, projekt och program. Bland dessa åtgärder prioriterar vi allmänt budgetstöd. Denna inställning ligger i linje med våra prioriteringar, som är att låta våra partner ta kontroll över sin egen politik och på så sätt sitt eget öde. I linje med detta har kommissionen sedan 2002 avsatt 2,4 miljarder euro enbart till den allmänna budgeten för Afrika, som är värst drabbat av hiv/aids.
Vi deltar givetvis i den pågående politiska dialogen med våra partner om hur denna fond används. Syftet med denna dialog är dessutom att uppmuntra dem att genomföra en integrerad strategi – särskilt genom att inkludera frågor om mänskliga rättigheter och goda styrelseformer. Här ingår även jämställdhet, diskriminering och våld mot kvinnor samt utbildning för flickor.
Förutom dessa insatser via den globala fonden och bilaterala åtgärder deltar kommissionen även aktivt i internationella forum som hanterar fattigdomsrelaterade sjukdomar – jag talar framför allt om Världshandelsorganisationen, FN:s generalförsamlings särskilda möte om hiv/aids, G8 samt konferenser som den i Toronto.
Kommissionen har spelat en avgörande roll för att se till att EU vid dessa tillfällen uppträder enat i denna fråga. Kommissionen har dessutom under flera år varit engagerad i en dialog med läkemedelsindustrin för att göra läkemedel tillgängliga för utvecklingsländerna till ett lägre pris. Denna dialog har burit frukt. Införandet av en graderad prisskala har inneburit att priset på vissa mediciner har sjunkit med 95 procent. Tack vare detta system kan utvecklingsländerna betala ett pris som de kan klara av, samtidigt som de företag som tillverkar dessa produkter undviker risken att deras produkter importeras tillbaka till de mycket lukrativa marknaderna i utvecklingsländerna. Så sent som 1999 kostade en fullständig antiviral hivbehandling 10 000 US-dollar. I dag kostar den 200 US-dollar.
Även vi håller på med forskning, tillsammans med industrin och medlemsstaternas forskningscenter. Våra insatser inriktas framför allt på att hitta mikrobicider och vacciner. Vi har dessutom lanserat ett partnerskap för att samordna medlemsstaternas forskningscenter så att kliniska tester kan göras snabbare och läkemedlen på så sätt kan komma ut på marknaden snabbare.
Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste gå vidare i vår kamp mot hiv/aids så att vi kan erbjuda förebyggande åtgärder och behandling till alla som behöver det senast 2010. I detta sammanhang följer vi med stort intresse genomförandet av vissa medlemsstaters innovativa finansieringsmekanismer, framför allt skatt på flygbiljetter. Vi ser dessutom att privata stiftelser, exempelvis Bill Gates stiftelse, ökar sina bidrag till kampen mot hiv/aids, tuberkulos och malaria.
Kreativiteten i dessa lösningar, samt den privata sektorns ökade deltagande, ger mig visst hopp. Det speglar ett förverkligande som allt mer omvandlas till konkreta åtgärder för att bekämpa det hot som hiv/aids utgör och för att möta behovet av förebyggande åtgärder så att vår gemensamma framtid säkras. Vi får inte slappna av utan måste hela tiden fortsätta vårt arbete. Vi kan nå vårt slutmål – vård till alla dem som behöver och möjligheten för framtidens generation att växa upp utan att vara rädda för aids.
Jag är oerhört glad över vårt fortsatta samarbete med Europaparlamentet för att förverkliga detta mål. Tack för er uppmärksamhet.
. – Herr talman! Kommissionsledamoten gör rätt i att belysa de framsteg som görs, men jag tror att han är den första att erkänna att den utmaning som hiv utgör blir allt större. Vi känner alla till de siffror som nämns i alla debatter, de 40 miljoner människor som lever med aids, de 20 miljoner som har dött av aids, de 12 miljoner barn som blivit föräldralösa på grund av aids, de 2,5 miljoner barn som lever med aids, men det finns nya aspekter.
Ett faktum är att omkring hälften av de människor som nu har aids och som är döende i sjukdomen är kvinnor. Ett av problem är de platser där aids ökar. Nu är Indien det land som har flest aids-fall. Det har gått om Sydafrika; här finns två tredjedelar av fallen i Asien, och ändå får bara 7 procent av de människor som behöver antiretroviral behandling sådan behandling i Indien.
Vi ser hur barn saknar den medicin mot hiv som de borde få. Bara ett av tjugo hiv-positiva barn får den behandling det behöver, och [den globala rörelsen för barn] rapporterade nyligen att fyra miljoner barn är i akut behov av cotrimoxazole, ett antibiotikum som bara kostar tre cent per barn per dag och som skulle kunna förhindra livshotande infektioner hos barn med hiv och barn födda av hiv-positiva mödrar.
På närmare håll, alldeles runt knuten, ser vi siffrorna i Östeuropa och Centralasien, där antalet smittade barn nästan har tjugofaldigats på mindre än 10 år, och mellan 2003 och 2005 har antalet döda i aids nästan fördubblats. Så, herr kommissionsledamot, vi instämmer med er i er resolution att göra mer. Vi vill att det ska göras mycket mer när det gäller förebyggande åtgärder. Vi har sett i Senegal och Uganda att en satsning på förebyggande åtgärder verkligen kan fungera och göra en skillnad. Vi måste se till att dessa åtgärder introduceras i synnerhet i Afrika och Asien.
Avslutningsvis måste vi satsa på forskning. Med forskning om ny medicin och nytt vaccin och med leverans av medicin kan de barn som jag har hänvisat till och som nu lever med och är döende i aids få hopp inför framtiden.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för att ni tillsammans med de få som är närvarande vill delta i denna debatt vid detta något ”hallucinatoriska” nattsammanträde. Jag hoppas att ni ändå kunde njuta av den mycket intressanta matchen mellan Frankrike och Portugal. Jag tackar även kommissionsledamoten för hans uttalande. PSE-gruppen i Europaparlamentet var lättad när det vid det FN-möte på hög nivå om hiv/aids som nyligen hölls i New York angavs att det behövs en hel del arbete om vi ska lyckas nå målet med universell tillgång till förebyggande hivåtgärder, behandling av hiv och vård av alla drabbade. Av den aidsrapport från FN som John Bowis citerade några exempel ur för en stund sedan framgår det tydligt att även om det har skett vissa framsteg måste vi öka våra ansträngningar.
Min grupp var därför besviken över att det politiska uttalande som gjordes innehöll så få specifika åtaganden. Det är därför denna debatt och mötet i Toronto är så viktigt. Här måste det internationella samfundet bevisa att det verkligen tar sitt åtagande på allvar. Denna plattform måste användas inte bara för att göra politiska utan även ekonomiska åtaganden. I Toronto måste de berörda länderna göra klart att de menar allvar med en global och sammanhållen hiv-/aidspolitik.
Just därför måste EU dra sitt strå till stacken. Det finns fyra specifika saker som jag vill höra från er, åtaganden som PSE-gruppen skulle vilja se på dagordningen i Toronto. Vi anser att de sex procenten för mänsklig och social utveckling inom det nya utvecklingsinstrumentet är något för lågt. Vi hoppas att denna procentsiffra ökas.
För det andra anser vi att det borde vara möjligt att spendera inte mindre än 50 procent av officiellt utvecklingssamarbete på millennieutvecklingsmålen, av vilka hiv/aids är ett av de viktigaste.
För det tredje anser vi att det inte är mer än rätt att EU åtar sig att bibehålla och helst öka sitt bidrag till den globala fonden.
För det fjärde skulle vi verkligen välkomna om kommissionen aktivt stödde de utvecklingsländer som åtar sig att prioritera grundläggande hälsovård och kampen mot hiv/aids. Precis som anges i FN-rapporten om aids vet vi vad som krävs för att stoppa frammarschen för aids. Nu behöver vi bara den politiska vilja och de medel som krävs för att göra detta.
. – Herr talman! Jag står i direkt kontakt med en vietnamesisk frivilligorganisation som kämpar mot spridningen av hiv/aids. Man har betonat vikten av obegränsad tillgång till antiretroviral medicin för mig, inte minst på grund av att många fler människor anmäler sig frivilligt till testning om det finns effektiv behandling tillgänglig för dem som testar positivt.
De har dock också sagt att det föreligger verkliga praktiska problem med Europeiska kommissionens stöd. Det är bara inom mycket lokala projekt på kommunal nivå som man kan få bukt med rädslan och diskrimineringen och få människor att tala öppet om sex och där man erbjuder rådgivning och stöd för enskilda personer. Ändå får dessa lokala frivilligorganisationer, vars arbete medför betydande framgångar i fråga om en förändrad hållning gentemot aids, ofta avslag på sina ansökningar om EU-medel.
Skulle kommissionen vara beredd att erbjuda ökat stöd i finansieringsprocessen och bättre respons på ansökningar från frivilligorganisationer?
– Herr talman! ”Time to deliver” – dvs. dags att hålla sitt ord – är mottot för den sextonde internationella konferensen om aids, som ska hållas i Toronto den 13 augusti i år. Herr kommissionsledamot! Även ni uttryckte er besvikelse över bristen på de internationella aktörernas och medlemsstaternas politiska vilja att tillhandahålla de finansiella resurser som krävs.
I FN:s rapport om aids från 2006 visas hur framgång kan nås i alla länder där det görs stora förebyggande insatser. Av rapporten framgår det emellertid även att det finns stora brister i förebyggandet av och kampen mot hiv/aids. Ett av de mest oroväckande inslagen i rapporten är utan tvekan att programmen för att förebygga hiv inte bara är bristfälliga utan att de, där de över huvud taget finns, inte når de grupper som löper störst risk att drabbas. Insatserna för att informera ungdomar är fortfarande otillräckliga. Detta är verkligen oroväckande när man betänker att det nu finns fler ungdomar än någonsin, och att ungdomar är mer mottagliga för infektioner än andra åldersgrupper.
För fem år sedan antog 189 stater enhälligt åtagandeförklaringen om hiv/aids – i sig självt något unikt – och åtog sig att möta det stora hot mot mänsklighetens utveckling som hiv/aids utgör.
Precis som redan har påpekats vet vi vad som måste göras för att komma till rätta med den stigande infektionstakten, för att förhindra att sjukdomen sprids ytterligare och för att behandla de som har insjuknat. Det saknas emellertid politisk vilja, och det är därför vi i vår resolution – i likhet med många företrädare för det globala civila samhället – är kritiska till det bleka och ganska vaga resultatet av högnivåmötet i New York i slutet av maj och början av juni. Vi uppmanar det internationella samfundet att använda den internationella konferensen i Toronto för att formulera tydliga och konkreta krav och mål.
. – Herr talman! Det är alltid lite pinsamt att säga att man håller med föregående talare. Men precis som ni håller jag med om det mesta som precis har sagts. Trots detta, och för att vara helt objektiv, tänker jag komma med några kommentarer.
Det har påpekats att vi kan hitta de medel som behövs för att lösa detta viktiga problem om vi bara vill. Detta är en viktig fråga för mig. Karin Scheele uttryckte det på ett bra sätt: det handlar om politisk vilja. För egen del kan jag bara kämpa med argument och tal. Jag kan givetvis inte tvinga medlemsstaterna och de internationella givarna att bli generösare. Jag blev djupt chockad och förvånad över de små åtagandena i London. Om jag minns rätt sattes målet till 7 miljarder US-dollar, och vi fick ihop knappt 3,7 miljarder US-dollar. Detta är klart lägre än det ursprungliga målet. Vi måste därför fortsätta våra ansträngningar.
För det andra håller jag givetvis med John Bowis som förespråkar mer forskning på området. Det är uppenbart att mer forskning i slutändan kommer att göra det lättare för oss att snabbare utrota denna fruktansvärda sjukdom.
Fru Van Lancker! När det gäller att fastställa procenttalen skulle jag, även om jag i stora drag håller med er, vilja betona att vi inte själva fastställer dessa. De fastställs av våra partnerländer. Anslagsprincipen gäller, och vi kan bara uppmana våra partner att gå med på att avsätta en del av det utvecklingsstöd som vi ger till en sektor som den som diskuteras i kväll. Jag stöder er helt när ni säger sex procent, men det är inte enbart upp till oss att bestämma.
När det gäller det utvecklingsbistånd som är avsatt för millennieutvecklingsmålen tror jag verkligen att det inom ramen för det nya programmet – som vi arbetar på och för vilket vi behöver era bidrag – kommer att avsättas mer än 50 procent till millenniemålen. Jag är övertygad om – och jag har faktiskt blivit besatt av detta – att det konstigt nog är svårt att hitta personer som delar uppfattningen att många av utvecklingsländernas problem är kopplade till statens oförmåga, statens bristande förmåga att tillhandahålla sociala eller demokratiska tjänster, lika tillgång till utbildning för flickor, tillgång till hälsovård, tillgång till rättsväsendet samt tillgång till förvaltningen. Allt detta är ofta ofullständigt, och ibland saknas det helt och hållet. När vi ger staten i fråga de medel som krävs för att rent allmänt öka statens förmåga att tillhandahålla tjänster är det mycket lätt att förstå att dessa pengar även bidrar till att uppfylla millenniemålen.
När det gäller er kommentar om att bibehålla vårt bidrag till den globala fonden tänker vi absolut bibehålla detta bidrag. Jag vill också säga att vissa EU-medlemsstater föregick med gott exempel i London och bidrog med stora summor. Det är våra icke-europeiska partner som har varit lite långsamma i denna fråga.
Jag håller med er om att vi måste ge mer stöd till de länder som gör särskilda insatser, även om aids tyvärr inte stoppar vid gränserna. Vi måste därför se till att utbetalningarna av stödet blir avhängigt av vilket resultat dessa länder visar upp. Det är precis vad vi gör. Ni vet dessutom att i den tionde europeiska utvecklingsfonden ingår en särskild delbetalning som just är avsedd att stödja särskilda behov i en betydande kvantitet i relation till den summa som ursprungligen planerades, beroende på styrelseformerna, på det resultat som visas upp men även beroende på exempelvis de investeringar som partnerländer har gjort för att bekämpa aids.
Fru Hall! Ni tar upp lokala icke-statliga organisationer som anser att de inte har behandlats korrekt av kommissionen. Om ni tänker på specifika icke-statliga organisationer med specifika projekt, skulle jag vilja höra mer om dessa. Hur som helst konstaterar jag att kommissionens politik har varit att sprida krediterna mellan alla sorters projekt som var för sig, och på mikrolokal nivå, utan tvekan är viktiga. För att kunna hantera problemet i dess helhet ansåg vi i vilket fall som helst att det var viktigare för det internationella samfundet att ha en riktigt konsekvent gemensam strategi, baserad på en fast metod. Kommissionens politik har varit att försöka hantera betalningarna till den globala fonden på så sätt att det eventuellt skulle finnas ett ”tänkande huvud” som kunde skapa en global strategi. Hur som helst, om ett enskilt projekt är bra, varför inte finansiera det. Jag är emellertid övertygad om att om vi spred ut oss mellan alla möjliga projekt skulle vi inte vara så framgångsrika.
Detta är det val som kommissionen har gjort. Det hindrar mig emellertid inte från att vara öppen för diskussion – jag är inte trångsynt. Om vissa människor anser att vi bör ha fler små projekt är jag, även om dessa är bra, skeptisk till hur effektiv denna strategi är på lång sikt. När det kommer till att hantera storskaliga problem som det problem som vi talar om i kväll är jag personligen för ett mycket mer systematiskt förfarande. Om man sprider sina resurser bland många små projekt tappar man bort det systematiska globala synsättet och man blir ineffektivare. Det anser jag är oroväckande. Men om ni känner till de icke-statliga organisationer som har lämnat in dessa ansökningar, var snäll och visa dem för mig för jag vill inte verka godtycklig. Dessutom är det inte jag som bestämmer – administrationen lämnar över sina slutsatser till mig, och jag kan tyvärr inte studera varje enskild ansökan. Om vissa personer anser att deras ansökningar har behandlats orättvist är jag villig att titta på detta.
Avslutningsvis vet ni att jag, inom ramen för ett brett europeisk samförstånd, förespråkar ett gemensamt program där bidragen från europeiska givare, medlemsstaterna och kommissionen smälter samman. Om vi verkligen kunde lyckas med detta gemensamma programinitiativ, det vill säga tillsammans komma överens om gemensamma mål och besluta hur arbetet ska fördelas mellan oss, anser jag att vi skulle bli mycket effektivare, särskilt i kampen mot den fruktansvärda sjukdomen aids. Detta synsätt skulle bli mer konsekvent, och då skulle vi kanske få tillgång till en riktig EU-strategi, vilket vi tyvärr måste erkänna inte är fallet i dag. I dag är vi givare, vi investerar pengar i den globala fonden, vi finansierar denna fond, men vi har inte vår egen strategi för att bekämpa aids, förutom, som jag påpekade tidigare, vår plan att attackera på flera fronter samtidigt: ojämlikhet mellan könen, flickors utbildning, vård, tillgång till hälsovård, alla de problem som staten ombeds att lösa. Frånsett detta har vi inte lagt upp någon egentlig strategi för att bekämpa aids. Vi måste erkänna att det vi sysslar med är externa finansiella operationer. Om vi hade ett gemensamt program kanske vi därför skulle kunna genomföra en mera raffinerad strategi med ett mer direkt engagemang som tar hänsyn till de särskilda aspekterna – och till och med de lokala aspekterna – av detta problem.
– Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 103.2.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
| sv |
11. Diskriminering av unga kvinnor och flickor när det gäller utbildning (omröstning)
Före omröstningen om skäl G:
Zbigniew Zaleski: (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja göra ett kort uttalande om ändringsförslaget.
(PL) I betänkandet nämns många negativa aspekter av så kallad feminism och segregering, och jag anser därför att det är värt att framhålla ett positivt exempel. Marie Skłodowska-Curie skulle kunna tjäna som ett inspirerande exempel på en kvinna, mor, hustru, forskare, nobelpristagare och föredömlig europé. Det förvånar mig därför att föredraganden Věra Flasarová är motståndare till Marie Skłodowska-Curie, och jag förstår inte varför. Står kvinna mot kvinna i det här fallet? Är detta politiskt och psykologiskt korrekt?
- Före omröstningen om det ändrade resolutionsförslaget:
Věra Flasarová : föredragande. - (CS) Tack för ordet, herr talman. De kvinnor som på ett betydande sätt bidragit till vår europeiska union och till Europa är enligt min mening för många för att kunna nämnas. Jag menar därför att det inte bara är Marie Skłodowska-Curie, en kvinna jag hyser stor beundran för, som bör finnas med på listan. Detta betänkande handlar enligt min mening om de frågor som nämnts här. Tack.
| sv |
Cleanup in Europe och Let's do it World 2012 (skriftlig förklaring)
Talmannen: Mina damer och herrar! Skriftlig förklaring nr 0003/2011, som ingivits av Jordan Cizelj, Ana Gomes, Corinne Lepage, Radvilē Morkūnaitė-Mikulėnienoch Indrek Tarand, om Cleanup in Europe och Let's do it World 2012 har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter. Den ska följaktligen, i enlighet med artikel 123 i arbetsordningen, översändas till mottagarna och offentliggöras i dokumentet Antagna texter från sammanträdet tillsammans med namnen på undertecknarna. Jag tror att Jordan Cizelj vill säga något om detta. Du har ordet, Jordan Cizelj.
Romana Jordan Cizelj: (SL) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka er för det stöd som ni har gett till denna skriftliga förklaring. Med denna förklaring har vi visat vårt engagemang för en ren miljö under Europaåret för frivilligarbete 2011. Jag uppmanar er dock att inte bara underteckna den utan även bidra till att denna endagsaktion för att städa upp i vår miljö nästa år blir en framgång i så många länder som möjligt, eller i ännu fler länder än vad som har varit fallet hittills, och att på så sätt stödja miljögrupper i era länder.
Indrek Tarand: (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla för stödet till detta initiativ. Jag kommer att fatta mig mycket kort. Det har varit ett nöje att arbeta under ledning av Jordan Cizelj och tillsammans med Ana Gomes, Radvilē Morkūnaitė-Mikulėnienoch Corinne Lepage. Det här är ett riktigt medborgarinitiativ som kommer att visa hur medborgarna kan vägleda Europa in i en bättre framtid.
Eftersom jag känner till att det finns delade meningar om skriftliga förklaringar och nyttan med dessa vill jag dock be om ursäkt till de ledamöter som kände sig förolämpade av vår kampanj och upprepa det löfte som jag har givit ordföranden i mitt underutskott, Arnaud Danjean: Jag lovar att inte ta några fler initiativ till skriftliga förklaringar under denna valperiod.
Jag hoppas att ni kommer att hjälpa mig att stå fast vid mitt löfte, och att vi alla kommer att ses igen på aktionsdagen 2012.
| sv |
Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet
| sv |
Röstförklaringar (fortsättning)
Talmannen: - Vi ska nu fortsätta med röstförklaringarna från middagstid.
Zuzana Roithová, Roger Helmer, John Whittaker, Derek Roland Clark, Michael Nattrass, Thomas Harold Wise, Nirj Deva, Daniel J. Hannan och Syed Kamall har bett att få förklara sin röst om eftermiddagens återstående betänkanden.
Jag noterar att dessa ledamöter inte är närvarande, men om de vill kan de lämna in skriftliga röstförklaringar.
| sv |
14. Statistik om utbildning och livslångt lärande (omröstning)
- Betänkande: Sifunakis
| sv |
Ämnen som bryter ned ozonskiktet (omarbetning) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Johannes Blokland, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ämnen som bryter ned ozonskiktet (omarbetning) - C6-0297/2008 -.
Johannes Blokland: föredragande. - (NL) Fru talman! Att stänga hålet i ozonskiktet är viktigt för miljön och för hälsan för hela världens befolkning. Vår atmosfär är uppbyggd på ett sådant sätt att det finns två olika lager som skyddar oss. Koldioxiden i troposfären håller värmen inne så att vi inte blir för kalla. Ozonskiktet i stratosfären skyddar oss från solens skadliga UV-strålning. Reglerna för ämnen som bryter ned ozonskiktet har i första hand syftet att skydda ozonskiktet i stratosfären, men också att förhindra klimatförändringen. De ämnen som förbjuds bryter med andra ord ned ozonskiktet, samtidigt som de förstärker växthuseffekten. De viktigaste av de ämnen som förstör ozonskiktet återfinns som drivmedel i sprejflaskor, i kylskåp, isoleringsmaterial och vissa specifika lösningsmedel och rengöringsmedel. Klorfluorkarboner och haloner som har den starkaste nedbrytande effekten på ozonet har försvunnit helt, med ett fåtal undantag. Det är redan förbjudet att tillverka klorfluorkolväte, och användningen av sådana ämnen kommer att förbjudas från 2020. I ingressen till den nya förordningen sägs att tillverkning och användning av ozonnedbrytande ämnen ska upphöra eller minimeras så mycket det går. Detta är en viktig utgångspunkt för politiken.
Sextiofyra ändringsförslag antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Därefter följde två trialoger som resulterade i en överenskommelse mellan rådet och parlamentet. Den innebar att de 64 ändringsförslagen ersattes av en enda, konsoliderad text. Låt mig helt kortfattat nämna nio viktiga resultat i den överenskommelsen.
För det första har den rättsliga grunden för förordningen ändrats till miljön. Det ger medlemsstaterna en möjlighet att anta kraftfullare åtgärder för att skydda miljön. För det andra kommer användning av bekämpningsmedlet metylbromid att förbjudas från den 18 mars 2010. Detta gäller också gasning av behållare för att bekämpa skadedjur. Det enda återstående undantaget kommer att vara nödåtgärder, till exempel om det inträffar en storskalig epidemi. Det tredje är att under programmet för att fasa ut klorfluorkolväte har procentsiffran jämfört med 1997 sänkts till 7 procent för de sista åren. För det fjärde kommer klorfluorkolväte enbart att få användas i företag som utses av regeringen. För det femte har ett antal nya ämnen lagts till på förteckningen över ämnen som begränsas. Europeiska kommissionen har åtagit sig att undersöka de ämnena ytterligare. Punkt sex är att märkning kommer att bli ett obligatoriskt krav för de nödvändiga undantagen, såsom när ämnena används som reagenser och i laboratorier. Vi har i det sammanhanget också kommit överens om att det inte får ske någon ökning av laboratorieanvändningen. Punkt sju är att återanvändning och återvinning av ozonnedbrytande ämnen för befintliga utrustningar enbart får ske inom ett enda företag. Dessutom måste det föras en journal över de mängder som förekommer för att förhindra bedrägerier och illegal handel. Den åttonde punkten är att man ägnar uppmärksamhet åt efterlevnaden genom inspektioner. På det viset blir medlemsstaterna skyldiga att samarbeta för att ta itu med den olagliga handeln. Den sista punkten är att övervaknings- och kontrollsystemet måste stramas upp för att förhindra läckage av ozonnedbrytande ämnen.
Men mer måste göras för att ta itu med problemet lagrade ozonförstörande ämnen. Kommissionen har här en viktig uppgift. Jag vill än en gång uppmana den att utforma direktivet om bygg- och rivningsavfall enligt de riktlinjer som vi kom överens om för sju år sedan i det sjätte handlingsprogrammet för miljön.
På det hela taget har vi uppnått ett tillfredsställande resultat. Ozonskiktet kommer att få en bättre chans att återhämta sig så att de skadliga effekterna kan minskas, till exempel hudcancer och skador på växter och träd.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Fru talman! Låt mig först av allt tacka föredraganden Johannes Blokland och samtliga skuggföredragande och gratulera till deras fantastiska arbete med detta förslag till omarbetning av förordningen om skydd för ozonskiktet.
Det gläder mig särskilt att en överenskommelse har uppnåtts under första behandlingen, till stor del tack vare Europaparlamentets positiva och konstruktiva bidrag.
Politiken för att skydda ozonskiktet i stratosfären betraktas allmänt som en mycket stor framgång, och Europeiska unionen har spelat en avgörande roll här. Tack vare de innovativa åtgärder som antogs i Europeiska unionen har vi lyckats få bort 99 procent av alla ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Förutom att skydda ozonskiktet får en begränsning av dessa ämnen extremt positiv effekt på klimatet. Det beror på att dessa ämnen har en global uppvärmningspotential som är upp till 14 000 gånger större än koldioxidens. Utan Montrealprotokollet och utan gemenskapens ännu ambitiösare förordning skulle utsläppen av växthusgaser globalt vara kanske 50 procent högre än vad de är för närvarande.
Tack vare dessa internationella insatser beräknar forskarna nu att ozonskiktet kan vara helt återställt mellan 2050 och 2075. Men för att detta ska bli möjligt måste ett antal kvarstående problem lösas. Kommissionens förslag är avsett att förenkla gemenskapens regler, minska de byråkratiska hindren och se till att förordningen ligger i linje med den senaste vetenskapliga utvecklingen och framtida utmaningar för att garantera en återställning av ozonskiktet.
Den kompromissöverenskommelse som uppnåddes har kvar arkitekturen från kommissionens förslag, samtidigt som den inkluderar de specifika åtgärder som behövs för att ta itu med olösta frågor vad gäller ett fullständigt avskaffande eller en begränsning av användningen av ämnen som tunnar ut ozonskiktet.
Ännu viktigare är att överenskommelsen innehåller striktare regler för ämnen som ”lagras” i produkter, såsom till exempel kylutrustning eller isolerande skumplast. Den stärker de kommersiella åtgärderna mot olaglig användning av och olaglig handel med ämnen som förtunnar ozonskiktet inom Europeiska unionen och kommer att bidra till att förebygga miljödumpning i utvecklingsländerna. Slutligen förbjuds all användning av metylbromid, med undantag av specifika fall för att hantera nödsituationer. Det kommer att placera gemenskapens lagstiftning om metylbromid i täten på global nivå.
Fördelarna, både vad gäller en återställning av ozonskiktet och en minskning av växthusgaserna, kommer att bli avsevärda. Europeiska kommissionen har möjlighet att godta hela kompromisspaketet med ändringsförslag.
Jag vill än en gång tacka Europaparlamentet för dess viktiga bidrag till att bevara förslagets miljömål och uppnå en överenskommelse under första behandlingen.
Eija-Riitta Korhola: för PPE-DE-gruppen. - (FI) Fru talman! Förordningen som ligger framför oss är en naturlig fortsättning på och en viktig del av Montrealprotokollet, enligt vilket de 191 signatärstaterna har skyldighet att aktivt avskaffa användningen av ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Montrealprotokollet anses vara ett av de allra framgångsrikaste av samtliga internationella miljöavtal. Resultaten talar för sig själva. Det har skett en 95-procentig minskning av förbrukningen av ozonnedbrytande ämnen jämfört med de utgångsvärden som fastställdes. Dessutom kommer vi att ha undvikit utsläpp av växthusgaser under en 20-årsperiod som motsvarar över 100 miljarder ton koldioxid. Därför kommer den förordning som vi just nu behandlar inte bara att främja en återhämtning av ozonskiktet. Den är också en viktig del av kampen mot klimatförändringen.
Den tidigare förordningen, som utarbetades för nio år sedan, var hopplöst efter sin tid, och det var nödvändigt att modernisera den. Förenklingen av den nuvarande förordningens struktur, avskaffandet av inaktuella bestämmelser och utsträckningen av skyldigheten att lämna in rapporter som omfattar nya ämnen är reformer som verkligen behövdes. Jag vill varmt gratulera min kollega Johannes Blokland till hans arbete som Europaparlamentets föredragande. Kompromissen vid första behandlingen, även om den är en demokratisk utmaning, är en förnuftig lösning för en uppdatering såsom denna. Att nå den var i sig ett gott miljöresultat.
Den numera acceptabla förordningen kommer att innebära att gemenskapens lagstiftning överensstämmer bättre med de ursprungliga bestämmelserna i Montrealprotokollet. Att till exempel tidigarelägga tidpunkten för att helt upphöra med produktionen av klorfluorkolväte med fem år till 2020 är förnuftigt och motiverat, liksom att minska antalet undantag till förbudet mot exporthandel. Eftersom målen för denna förordning inte kan uppnås på ett tillfredsställande sätt i vår gemenskap enbart genom att medlemsstaterna vidtar åtgärder, så måste vi ta itu med problemet på global nivå i samband med den globala ekonomin. Om det fanns för många undantag till exportförbudet skulle det bli för svårt att visa att det är motiverat.
Det har även gjorts tillägg till Montrealprotokollet inte mindre än fyra gånger. Det 20-åriga fördraget ändrades följaktligen i London, Köpenhamn, Montreal och Peking. Det är inte bara en framgångssaga; det är också en berättelse om nödvändigheten av att korrigera felaktiga trender i takt med att kunskaperna ökar. Det är samma klokskap som vi nu behöver i fallet Kyotoprotokollet.
Det ursprungliga Montrealprotokollet var inriktat på att skydda ozonskiktet, i första hand genom att begränsa användningen av klorfluorkarboner, och det målet skärptes snabbt till praktiskt taget noll. Därför började man ersätta klorfluorkarboner med till exempel klorfluorkolväte, som var betydligt mindre farliga för ozonlagret. Men som så ofta är fallet med lösningar på miljöproblem visade sig snart en annan sida av problemet. Klorfluorkolväte, eller fluoriderade gaser, visade sig vara särskilt farliga på grund av deras kraftiga påverkan på växthuseffekten. Några av dem var över tusen gånger kraftfullare som globala uppvärmare än koldioxid. Det blev därför nödvändigt att ändra de svaga punkterna i fördraget.
På samma sätt måste vi kunna dra lärdom när det gäller Kyotoprotokollet. Man måste medge att det inte alls är effektivt som det nu är utformat. Det kommer inte att minska de globala utsläppen, och det kommer inte ens att minska kolintensiteten. Kanske ligger problemet i det faktum att de personer som var ansvariga för att utforma Kyotoprotokollet antog att koldioxidproblemet kunde lösas på samma sätt som när det gällde freoner.
Klimatförändringen är ett miljöproblem av en helt annan storleksordning jämfört med tidigare problem. Om ozonnedbrytningen gällde problem som skapades av biprodukter från industri- och energiproduktion, så ligger roten till klimatförändringen i något som bär upp hela den globala ekonomin och den globala produktionen. Världen drivs fortfarande med kol. Därför måste klimatförändringen i första hand betraktas som en fråga om industriell teknik. Beslutsfokus måste flyttas från att begränsa utsläpp till en heltäckande omorganisation av systemen för energi- och varuproduktion. Låt oss dra lärdom av Montreal.
Leopold Józef Rutowicz: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Johannes Bloklands betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ämnen som bryter ned ozonskiktet är ett viktigt dokument för vidare åtgärder för att skydda ozonskiktet. Låt mig understryka att en av Europaparlamentets och rådets verkliga framgångar var att avskaffa produktionen av och handeln med gaser som innehåller klorfluorkarboner, haloner, bromider och metylföreningar som tunnar ut ozonskiktet och påverkar växthuseffekten.
Ett bra exempel på hur man kan arbeta i framtiden kunde vara att arbeta i landet som ligger under ozonhålet, Nya Zeeland. Där har arbete inletts på att minska utsläppen av metan, förutom de aktiviteter som genomförs i Europeiska unionen, eftersom en kubikmeter metan har en växthuseffekt som motsvarar 30 kubikmeter koldioxid och som tunnar ut ozonskiktet. Metan är en gas som framställs i nedbrytningsprocesser, av djur, släpps ut under marken i gruvor och genom olika kemiska processer. På grund av den stora mängden metan som släpps ut i atmosfären bör även den gasen tas med i det framtida arbetet.
UEN stöder betänkandet. Jag tackar Johannes Blokland för hans arbetsintensiva och relevanta betänkande.
Satu Hassi: för Verts/ALE-gruppen. - (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig gratulera Johannes Blokland till ett utmärkt resultat. Europaparlamentet har lyckats tidigarelägga tidpunkten för avskaffande av metylbromid med fyra år, och dessutom har tidsplanen för att ta bort klorfluorkolväte blivit snävare.
Det är viktigt att EU fortsätter att vara en pionjär i arbetet på att avskaffa användningen av ämnen som bryter ned ozonskiktet, trots att ämnet inte längre hamnar på tidningarnas förstasidor. Många av dessa ämnen är kraftfulla växthusgaser, men de har trots det uteslutits ur Kyotoprotokollet. Det berodde på att man ansåg att de skulle regleras genom Montrealprotokollet. Det är viktigt att vi även kommer ihåg att ägna oss åt den här frågan och fortsätter att avskaffa kraftfulla växthusgaser i framtiden. Det är också viktigt att vi föregår med gott exempel inför andra länder i dessa frågor, inklusive utvecklingsländerna.
När det gäller ämnen som förbjudits i EU skulle min grupp vilja begränsa exporten av dem på ett tydligare sätt än vad man nu har kommit överens om. Jag hoppas att den principen kommer att tas med i lagstiftningen när nästa steg ska tas.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! En ordningsfråga innan jag börjar. Eftersom det inte verkar vara någon som begärt ordet inom ramen för förfarandet ”catch the eye” - rätta mig om jag har fel, men jag har sett mig om och bedömt situationen - skulle jag kunna få lägga till en minut av tiden för ”catch the eye” till mitt anförande på en minut?
Talmannen: Det går bra, fru Doyle, gör gärna det.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! Ytterligare åtgärder för att skydda ozonskiktet antogs av parterna till Montrealprotokollet vid deras konferens i september 2007. De åtgärderna kommer nu att tas med i den omarbetade förordningen för att påskynda utfasningen av ozonnedbrytande ämnen och ytterligare begränsa undantagen för sådana ämnen. Denna omarbetade förordning handlar främst om förbud och restriktioner för tillverkning, import, export, utplacerande på marknaden, användning, återanvändning, återvinning, reklamation och destruering av dessa ozonnedbrytande ämnen.
Montrealprotokollet har varit ett av de mest framgångsrika internationella miljöinitiativen hittills. Resultatet har blivit att hastigheten för nedbrytningen av ozonlagret faktiskt har minskat sedan 1980-talet. Tack vare utfasningarna av användningen av dessa ozonnedbrytande gaser - klorfluorkarboner, kolfluorkolväten, haloner och metylbromid, med mycket få tidsbegränsade undantag för viss ”viktig användning”, till exempel haloner i brandskyddsutrustning i flygplan - har förbrukningen av ozonnedbrytande ämnen minskat med 95 procent sedan 1980-talet.
Men vi får inte glömma att dessa ämnen även kan förstärka växthuseffekten. Ozonskiktet är ett av de två lager i atmosfären som skyddar livet på jorden. Ozonskiktet skyddar mot den skadliga ultravioletta strålningen från solen som orsakar många olika sjukdomar och problem, inklusive hudcancer och grå starr.
Talmannen: Fru Doyle, ni höll verkligen ord! Tack så mycket.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Fru talman! Det är synd att vi inte har en större publik i parlamentet i dag, för vi diskuterar vad som faktiskt är ett mycket, mycket framgångsrikt protokoll, ett protokoll som har gett mycket positiva resultat för både miljön och hälsan och när det gäller framstegen med att återställa ozonskiktet, som nu har återgått till nivåerna före 1980.
Jag vill tacka alla dem som deltog i dagens diskussion för deras mycket konstruktiva kommentarer och påpeka att kommissionen är besluten att utöva den behörighet den har och undersöka om det finns förutsättningar att införa ytterligare tre ämnen till mitten av 2010. Ett uttalande om detta kommer att skickas till Europaparlamentets sekretariat för att tas med i protokollet till dagens diskussion.
Jag vill också påpeka att jag tror att vi kommer att nå en överenskommelse om att bekämpa klimatförändringen i Köpenhamn i slutet av året som är minst lika ambitiös och framgångsrik som Montrealprotokollet. Jag är säker på att den överenskommelsen blir till och med mer effektiv, och vi måste alla arbeta i den riktningen.
Avslutningsvis vill jag säga att kommissionen är särskilt nöjd med resultatet av förhandlingarna och nu kan acceptera samtliga de föreslagna kompromissändringsförslagen.
Betänkande: Blokland
Kommissionen bekräftar sin avsikt att senast den 30 juni 2010 behandla införandet av ytterligare ämnen i del B i bilaga II till förordningen, och framför allt utvärdera om villkoren för att ta med de ämnen som anges i artikel 24.3 är uppfyllda. Denna brådskande undersökning kommer att avse följande ämnen:
hexaklorbutadien,
2-brompropan (isopropylbromid),
jodmetan (metyljodid).
Johannes Blokland: föredragande. - (NL) Fru talman! Jag vill uppriktigt tacka kommissionsledamot Stavros Dimas för hans engagemang när det gäller att acceptera idén som lagts fram av Satu Hassi, dvs. att fler ämnen bör undersökas med avseende på deras effekter. Vad gäller den saken skulle jag bara vilja rikta kommissionens uppmärksamhet på metylbromid. Vi vet fortfarande inte mycket om detta ämne, och inte heller om dess tillverkning vad det anbelangar. Lyckligtvis har man nu beslutat att uppmana leverantörerna att rapportera om hur detta ämne framställs under samrådet. På så sätt kommer vi att kunna få exakt information om detta ämne.
Jag vill också rikta ett uppriktigt tack till mina kolleger i parlamentet, framför allt skuggföredragandena och alla som har talat här i dag, för det stöd jag har fått. Vårt samarbete har varit utmärkt, både i utskottet och i förhandlingarna. Jag vill också tacka det tjeckiska ordförandeskapet för de förnuftiga överenskommelser vi kunde nå, både före och under förhandlingarna. Under alla omständigheter var resultatet tillfredsställande. Jag uppskattar också verkligen stödet från kommissionens tjänstemän och tjänstemännen vid utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet bland min egen personal. Vi har verkligen lyckats arbeta som ett team, vilket också gjorde det möjligt för oss att avsluta denna omfattande omarbetning av lagen inom sex månader.
Avslutningsvis vill jag lämna ytterligare en kommentar. Jag är inte särskilt nöjd med systemet för omarbetning. Det är inte lätt att veta på vilken grund man kan eller inte kan göra ändringar. Lyckligtvis fanns det jurister som kunde tala om för mig att den rättsliga grunden ändrats i omarbetningen så att vi kunde göra ändringar utifrån den förutsättningen. Annars hade vi kunnat missa det. Lyckligtvis hade rådet samma åsikt, och i sista minuten kunde vi rätta till detta i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Omarbetning är fortfarande en svår fråga att arbeta med här i parlamentet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Rovana Plumb : Detta förslag följer strukturen i förordning (EG) nr 2037/2000, men tillför ett nytt kapitel om undantag från förbudet om tillverkning, utplacering på marknaden och användning av de aktuella ämnena. De undantagen var inledningsvis utspridda på flera olika bestämmelser om faser i eliminerandet av de reglerade ämnena och produkterna.
De viktigaste utmaningarna är följande:
Minskning av ”sparade” utsläpp av ozonnedbrytande ämnen/växthusgaser i atmosfären är nödvändigt, eftersom dessa globala sparade utsläpp enligt beräkningar kommer att uppgå till två miljoner ozonnedbrytande ton, eller 13,4 miljarder ton koldioxidekvivalenter till 2015.
Undantagen användning av ozonnedbrytande ämnen där det ännu inte finns några tekniskt eller ekonomiskt realistiska alternativ tillgängliga, till exempel metylbromid för karantäns- och leveransändamål.
Nya ozonnedbrytande ämnen: nya forskningsresultat visar att den ozonnedbrytande potentialen för vissa kemiska ämnen som ännu inte omfattas av protokollet är betydligt högre, medan marknadsföringen av dessa ämnen ökar snabbt.
Genom ändringen blir texten klarare och regelverket förenklas, samtidigt som den administrativa bördan minskar, vilket gör det lättare att tillämpa lagstiftningen för att garantera att ozonlagret är återställt till 2050 och förhindra negativa effekter för människors hälsa och ekosystemen.
Flaviu Călin Rus : Vi måste alla oroa oss för såväl vår egen som kommande generationers hälsa. Vår hälsa bevaras genom ren miljö och atmosfären omkring oss. Alla vetenskapliga studier understryker att ozonskiktet är extremt viktigt, inte bara för befolkningens hälsa, utan också för att bevara livet på jorden.
Dessvärre finns det ett antal ämnen som när de släpps ut i atmosfären förstör ozonskiktet och dessutom bidrar till att förstärka växthuseffekten. Även om man har kunnat se tecken på att ozonskiktet återhämtat sig som resultat av de åtgärder som vidtagits, anser man att den nivå på ozonet i atmosfären som fanns före 1980 inte kommer att uppnås förrän under andra hälften av 2000-talet.
Jag stöder därför helt att man vidtar ytterligare åtgärder för att begränsa eller till och med förbjuda ozonnedbrytande ämnen. Jag tror att vi genom att vidta denna typ av åtgärder gör vår plikt, inte bara mot vår egen generation, utan även mot kommande generationer.
| sv |
Europeiska ombudsmannens stadga (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Anneli Jäätteenmäki, för utskottet för konstitutionella frågor, om förslaget till Europaparlamentets beslut om ändring av Europaparlamentets beslut 94/262/EKSG, EG, Euratom av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning.
Anneli Jäätteenmäki: föredragande. - (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Diamandouros, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka alla inblandade för deras utmärkta samarbete vid utarbetandet av betänkandet. Det var inte lätt att hitta en lösning som alla var nöjda med, och jag förstår att en del personer fortfarande hoppas på vissa ändringar, men vi har uppnått ett enhälligt resultat i utskottet. Det verkar lämpligt att gå framåt härifrån.
Vi hade fyra frågor som rörde ombudsmannens roll. De var tillgång till handlingar, rätt att begära att tjänstemän avlägger vittnesmål, uppgifter om brottslig verksamhet och samarbete inom området för mänskliga rättigheter. Vi hade också en femte fråga i ombudsmannens ursprungliga förslag, nämligen hans eller hennes befogenhet att ingripa. Det var dock en omstridd fråga, och precis i slutet av diskussionen sa ombudsmannen att han ville återkalla den.
Det viktigaste ändringsförslaget gäller kravet på EU:s institutioner och organ att ge ombudsmannen tillgång till sekretessbelagda uppgifter och känsliga handlingar, om det bedöms vara nödvändigt för att ombudsmannen ska kunna utföra sitt arbete. Institutionerna har hittills haft rätt att vägra att lämna ut uppgifter. Hädanefter kommer detta att vara ett objektivt övervägande, i stället för någonting subjektivt eller godtyckligt. Det är ett viktigt, om än litet, steg i rätt riktning.
De institutioner som lämnar ut sekretessbelagda uppgifter eller handlingar till ombudsmannen måste informera denne om sekretessen. I samband med genomförandet av bestämmelserna kan ombudsmannen dessutom komma överens med de berörda institutionerna om vilka praktiska villkor som ska gälla för tillgång till sekretessbelagda uppgifter eller annan information som omfattas av tystnadsplikt.
Europeiska ombudsmannens roll har med åren blivit allt viktigare för gemenskapsinstitutionerna och EU:s medborgare. Med Lissabonfördraget kommer Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att bli rättsligt bindande, vilket kommer att göra ombudsmannens arbete ännu viktigare. I framtiden kommer vi att behöva göra mer för att se till att ombudsmannen har tillräckliga resurser, att hans eller hennes stadga speglar samtiden, att han eller hon får de uppgifter som behövs och att tjänstemännen ger honom eller henne rätt uppgifter.
Enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna har alla människor rätt att få sin sak behandlad på ett opartiskt och rättvist sätt och inom rimlig tid av EU:s institutioner och organ. Resurser måste därför finnas till hands så att medborgarna inte behöver vänta i åratal på beslut, så att ombudsmannen har alla uppgifter som behövs och så att tjänstemän kommer att berätta vad de vet för honom i stället för vad de vill berätta. Annars finns det ingen rättsstatsprincip, som vi så gärna talar om, även om EU inte är en stat. Vi själva bör också följa rättsstatsprincipen. Bara i sådana fall kan vi förvänta oss att andra gör det.
Margot Wallström: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Det är nu 14 år sedan parlamentet först antog Europeiska ombudsmannens stadga. Mycket har hänt sedan dess. Det är därför normalt och lämpligt att ombudsmannen har tagit initiativ till att ändra stadgan, och kommissionen välkomnar det.
Det viktiga är detta. Medborgarna måste ha förtroende för ombudsmannens förmåga att leda grundliga och opartiska undersökningar vid påstådda fall av missförhållanden. Därför behöver ombudsmannen klara, koncisa och ändamålsenliga regler för sitt viktiga arbete.
Redan från första början har kommissionen följt detta initiativ mycket noggrant och vi har haft givande diskussioner med ombudsmannen och parlamentets föredragande Anneli Jäätteenmäki. Våra respektive enheter har också haft en hel del kontakter och samarbete med varandra.
Kommissionen välkomnar den allmänna hållningen i detta betänkande, och jag vill tacka ordförande Jo Leinen och alla utskottsledamöter - särskilt Anneli Jäätteenmäki - för deras arbete.
Från kommissionens sida kommer vi att framföra vårt formella yttrande mycket snart efter det att parlamentet begär det. I dag skulle jag vilja kort sammanfatta våra viktigaste synpunkter. De gäller fyra specifika frågor.
För det första, förhör av vittnen; för det andra, tillgång till handlingar; för det tredje, Olaf, och för det fjärde, samarbete på området för mänskliga rättigheter. Jag ska mycket kortfattat säga några ord om var och en av dessa punkter.
Först, angående förhör av vittnen. Kommissionen samtycker till parlamentets ändringsförslag om förhör av vittnen. Syftet med denna bestämmelse var att erinra om att tjänstemän avger vittnesmål i tjänsten och inte som privatpersoner.
Vi är medvetna om att den nuvarande formuleringen skulle kunna ge intryck av att tjänstemän skulle kunna följa instruktioner och inte ge ett tillförlitligt och fullständigt vittnesmål. Detta har aldrig hänt, men jag håller med om att det är viktigt att ändra formuleringen för att undvika missförstånd.
För det andra, om tillgång till handlingar. Kommissionen är för att låta ombudsmannen få tillgång till dokument som han behöver under loppet av sina undersökningar. Ombudsmannen har föreslagit att sekretessundantaget för tillgång till en handling ska hävas. Kommissionen har aldrig gjort bruk av detta undantag, men det är viktigt att vi är mycket tydliga.
Behandlingen av sekretessbelagda uppgifter måste noggrant övervägas. Detsamma gäller personlig integritet, åtalsskydd och affärshemligheter. Därför välkomnar kommissionen parlamentets ändringsförslag om att ombudsmannen, när det gäller sådana dokument, bör tillämpa regler som är helt överensstämmande med dem som gäller vid de berörda institutionerna.
I fråga om känsliga uppgifter, som dataskydd och affärshemligheter, delar kommissionen helt parlamentets synpunkter. Det gäller också dokument som rör rättstvister.
Detta innebär att ombudsmannen bör tillämpa relevant gemenskapslagstiftning när han handlägger krav från tredje man på tillgång till handlingar som ombudsmannen erhållit under loppet av sina undersökningar.
Som ni vet håller den relevanta gemenskapslagstiftningen - förordning (EG) nr 1049/2001 - på att uppdateras och kommissionen kommer att fatta beslut om bara några veckor.
Av dessa ställer sig kommissionen bakom syftet med ändringsförslagen om tillgång till dokument, men vi anser att större precision i formuleringen kanske skulle förbättra texten ännu mer och vi avser att återkomma till det när vi presenterar vårt formella yttrande.
Den tredje punkten, om Olaf: när det gäller överföring av uppgifter om eventuell brottslig verksamhet håller kommissionen helt med parlamentet om att ombudsmannen bör kunna meddela Europeiska byrån för bedrägeribekämpning alla uppgifter om frågor inom dess ansvarsområde, och det är inte helt klart att det föreslagna begreppet ”behörigt institutionellt organ” skulle omfatta Olaf. En lätt omformulering skulle kunna förbättra texten ytterligare.
Till sist, beträffande samarbetet på området för mänskliga rättigheter har den nuvarande stadgan visat sig vara en bra grundval för Europeiska ombudsmannens samarbete med nationella ombudsmän och liknande organ i medlemsstaterna.
Kommissionen stöder helt denna praxis. Den för EU:s institutioner närmare sina medborgare. Genom ett ändringsförslag som lagts fram vill parlamentet utvidga omfattningen av samarbetet till andra institutioner för att främja och skydda mänskliga och grundläggande rättigheter.
Enligt artiklarna 302 och 303 i fördraget är det kommissionen, som representant för gemenskapen, som upprättar alla lämpliga former av samarbete med internationella organisationer i allmänhet och med Europarådet i synnerhet. Därför anser kommissionen att detta förslag går utanför det mandat som ombudsmannen ges i fördraget.
Men å andra sidan är kommissionen öppen för en alternativ formulering och jag hoppas att vi ska kunna göra en avvägning mellan ombudsmannens viktiga arbetskontakter och fördragen, som inte inkräktar på kommissionens institutionella privilegier.
Detta är kommissonens kommentarer till de frågor som tagits upp i parlamentets ändringsförslag, och efter omröstningen i morgon kommer vi att förbereda vårt yttrande och inleda diskussioner med rådet. Det bör kunna ske snabbt eftersom vi vill underlätta en överenskommelse i ärendet under det slovenska ordförandeskapet.
Maria Matsouka: Herr talman, mina damer och herrar! EU genomgår utan tvekan en synnerligen svår trovärdighetskris. Är EU demokratiskt trovärdigt, undrar jag? För att det ska bli det behöver det förvisso legitimeras av sina medborgare, och det blir alltmer komplicerat allteftersom EU utvidgas. Den gemensamma grund som vi byggde EU på och som våra landsmän litar på finns förstås. Den utgör ett värdesystem som skyddar deras grundläggande rättigheter.
Behovet av att kommunicera med EU:s medborgare är mer trängande än någonsin. Det är meningsfullt bara när EU får deras orossignaler och lyckas övertyga dem om att institutionerna försöker motsvara deras förväntningar. Medborgarna litar inte på oss därför att de inte känner att vi främjar eller ens för fram deras rättigheter. Våra ansträngningar måste få bestående effekt. Vi måste noga följa den historiska utvecklingen och de nya krav som den ger upphov till. Europeiska ombudsmannens främsta plikt är att sörja för att de institutionella organen och EU:s organisation fungerar korrekt och att öka det förtroende som medborgarna måste ha för EU.
De föreslagna förändringarna i arbetsordningen med ändringar av ombudsmannens stadga gör honom effektivt rustad för detta. På utskottet för framställningars vägnar stöder vi dem förbehållslöst.
Får jag till sist gratulera särskilt föredraganden för denna fråga, Anneli Jäätteenmäki, till hennes oförtröttliga ansträngningar att åstadkomma ett allmänt godtagbart betänkande.
Maria da Assunção Esteves: Debatten i utskottet för konstitutionella frågor om förändringarna i ombudsmannen stadga var inte lätt. Det var en lång och kontroversiell debatt, och den fråga som diskuterades var framför allt att huruvida det var en rationell åtgärd att utöka ombudsmannens befogenheter. Vi utgick från en klar premiss - att varje institutions roll i en demokratisk kultur måste vara väl definierad och det inte får finnas någon oklarhet kring dessa roller. En tydlig definition och en rationell fördelning av roller är enda sättet att främja institutionernas legitimitet, effektivitet och redovisningsskyldighet.
Det var just av det skälet som ombudsmannen drog tillbaka sitt förslag om tillgång till domstolen. Kompromisser nåddes emellertid om dataskydd, tillgång till sekretessbelagda handlingar och samarbete med andra institutioner om grundläggande rättigheter. Ombudsmannen kommer nu att få tillgång till sekretessbelagda handlingar men kommer inte att få avslöja sådana uppgifter för tredje man. Dataskyddet kommer att följa reglerna för EU:s dataskydd.
Det står klart att ombudsmannen kan arbeta med andra institutioner i frågan om grundläggande rättigheter, och jag tycker inte att det finns någon annan väg att gå. Samarbete med institutioner i frågan om grundläggande rättigheter tydliggör en oskriven princip, förutsatt att grundläggande rättigheter bildar grunden för och syftet med EU. Men den kompromiss som vi nådde i det som inte var någon lätt debatt tydliggör vad jag tror är den oundvikliga slutsatsen i den här frågan: ombudsmannen som institution måste alltid vara tydlig med att han, när han utövar sina befogenheter, måste göra det i enlighet med kraven på behov, lämplighet och proportionalitet eftersom de utgör kriterierna för rättvisa.
Costas Botopoulos: Herr talman, herr Europeiska ombudsman, mina damer och herrar - mina kära nattliga kolleger! Kanske är vi lite försenade med att debattera förbättringen av Europeiska ombudsmannens stadga. När allt kommer omkring tror jag emellertid att vi gör det vid ett lägligt tillfälle, eftersom nu parlamentet, när det debatterar medborgarnas rättigheter i allmänhet, konfronteras med ett nytt fördrag om hur EU ska arbeta och med en stadga om de grundläggande rättigheterna som innehåller en särskild artikel om medborgarnas rätt att klaga hos Europeiska ombudsmannen. Jag anser därför att det är rätt ögonblick att debattera frågan om medborgarnas förtroende för EU:s organ. Låt mig påminna om att Europeiska ombudsmannen står till tjänst för europeiska medborgare för att hjälpa dem bekämpa administrativa missförhållanden. Jag skulle vilja tillägga att det är hög tid för parlamentet självt att visa förtroende för både sina institutioner och för Europeiska ombudsmannen.
Jag anser att vår debatt om de förändringar som inletts på initiativ av den nuvarande ombudsmannen innehöll två missförstånd som vi, enligt min åsikt, lyckats lösa i utskottet. Det första rörde frågan om befogenheterna. Vissa har menat att vi ger för många befogenheter till Europeiska ombudsmannen, men det är inte sant. Detta betänkande utgör ett försök att komplettera de befogenheter som ombudsmannen har i dag, så att han kan använda sig av dem på ett lämpligt sätt på alla de områden som föredraganden har talat om.
Det andra missförståndet gällde handlingarnas sekretess. I just detta betänkande fastställs inte vilka handlingar som allmänheten har tillgång till. Det gäller de handlingar som ombudsmannen får se och innehåller två tydliga regler: de handlingar som är känsliga enligt förordningen får ingen ta del av, och handlingar som omfattas av sekretesskydd måste fortsätta att göra det. Låt mig till sist få säga att det under nuvarande förhållanden är mycket viktigt för oss att stödja detta betänkande.
Andrew Duff: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Detta initiativ är en förstärkning i rätt tid av ombudsmannens stadga och en signal om förtroende för det sätt som Nikoforos Diamandouros och hans företrädare Jacob Söderman har arbetat på. Det återspeglar också en förändring i det politiska klimatet sedan ombudsmannens ämbet inrättades, särskilt med tanke på ökad insyn.
Det vore uppenbart absurt av oss som parlament att vägra ombudsmannen full tillgång till handlingar av sekretesskäl. Den allmänna opinionen skulle säkerligen behandla en sådan invändning med stor cynism.
Jag håller med kommissionsledamot Margot Wallström om att det skulle vara utmärkt om vi kunde avsluta dessa långvariga förhandlingar under det slovenska ordförandeskapet, så att vi är ordentligt förberedda för att möta väljarna i valet våren 2009. Vi bör vara stolta över dessa reformer, som jag tror att hela parlamentet kommer att kunna stödja.
David Hammerstein: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman, herr Diamandouros! De gröna vill stärka ombudsmannainstitutionen för att öka allmänhetens förtroende för EU:s institutioner. Hur kan vi göra det? Genom att samtycka till att ombudsmannen ska ha full tillgång till alla sorters handlingar, inklusive sekretessbelagda handlingar.
Dessutom är vi mycket glada över att ombudsmannen ska kunna höra vittnesmål från tjänstemän vid EU:s institutioner som är befriade från tvånget att alltid behöva yttra sig i enlighet med instruktioner från sina överordnade inom administrationen. Det är viktigt.
Det är också viktigt att, som sägs i Lissabonfördraget och i detta betänkande, ombudsmannen har befogenhet att ingripa i mål som är anhängiga vid EG-domstolen, och vi stöder kravet från ombudsmannen på större insyn generellt sett, även i parlamentet, när det gäller parlamentsledamöternas ekonomi.
Detta är andra gången som parlamentet har föreslagit förbättringar av ombudsmannens stadga. Vid det förra tillfället hindrade rådet dessa förbättringar. Jag är övertygad om att ombudsmannens faktiska befogenheter denna gång till sist har klargjorts och att vi verkligen har hittat ett sätt att öka förtroendet för EU:s institutioner hos gemene man.
Íñigo Méndez de Vigo: (ES) Herr talman! Några av mina ledamotskolleger här kommer att säga : Vad är det som händer i dag? Har vi förlorat allt förstånd? Ett ärende för utskottet för konstitutionella frågor klockan tio i elva på kvällen? Vad är det då som har hänt? Slog Andrew Duff till och flyttade ned Graham Watson till andra raden av den liberala gruppen? Vad gjorde vi här i Folkpartiet? Nej, allt vi gjorde här var att följa rekommendationerna från arbetsgruppen för en reform av parlamentets arbetsmetoder som säger att vi, när vi bara är några få, ska försöka komma samman, om så bara för att hålla oss varma och inte känna oss ensamma.
Allvarligt talat anser jag dock att sammanträdet i kväll rör ett viktigt ämne. Jag är mycket belåten med att ombudsmannen är här hos oss. Därför att, som kommissionens vice ordförande Margot Wallström så riktigt uttryckte sig, efter ett decenniums arbete är det bara rätt och riktigt att ta ett steg tillbaka och se vad som inte fungerar och vad som skulle kunna förbättras.
Detta är precis vad Anneli Jäätteenmäkis betänkande syftar till och jag vill tacka henne för hennes goda samarbetat med oss alla och för hennes strävan efter konsensus, som visar att vi här i EU:s institutioner lever i en samförståndsinriktad och inte en konfliktinriktad demokrati. Gratulerar, fru Jäätteenmäki!
Vad vi har försökt åstadkomma är något mycket enkelt. När ombudsmannainstitutionen inrättades genom Maastrichtfördraget befann vi oss vid en viktig skärningspunkt mellan en i grunden ekonomisk union och en hoppingivande politisk union. Ombudsmannen var en nyckelfaktor i den övergången.
I dag vill vi fortsätta stödja ombudsmannen i hans arbete, så att han kan fortsätta att vara en central aktör i detta närmande mellan institutionerna och EU:s medborgare.
Jag är därför övertygad om att de reformer som föreslås - i samförstånd, vill jag upprepa - av utskottet för konstitutionella frågor kommer att gå i den riktningen. Vid nästa minisammanträdesperiod kommer vi att diskutera Alexander Stubbs betänkande som rör en annan viktig aspekt, insyn i EU:s institutioner. Båda betänkandena går åt samma håll och visar att vi här, t.o.m. klockan tio i elva på kvällen, bryr oss om våra medborgare.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Det är oundvikligt att EU:s institutioner befinner sig längre från medborgarna än nationella eller lokala institutioner. Det är därför vi har subsidiaritetsprincipen som fastslår att vi inte bör agera på EU-nivå om nationella eller lokala åtgärder är fullt tillräckliga.
Därför har vi också ett institutionellt system som fungerar så att vi, när vi agerar på EU-nivå, kan garantera medborgarna att institutionerna arbetar med högsta graden av öppenhet, demokrati och riktighet. Därför har vi ett Europaparlament, så att EU inte bara lämnas till regeringsministrar och teknokrater, diplomater och byråkrater. Därför har vi domstolen för att garantera rättsstaten.
Därför har vi också ombudsmannen, så att även de medborgare som inte följer våra överläggningar vecka för vecka - och de är många - kan vara förvissade om att vi arbetar efter dessa höga normer och om att eventuella anklagelser om missförhållanden kommer att undersökas grundligt och opartiskt.
Men, som kommissionsledamot Margot Wallström sa, medborgarna måste ha förtroende för ombudsmannens förmåga att göra det. Även om det hittills inte har konstaterats några fall där tjänstemän, när de utfrågats av ombudsmannen, har fått instruktioner ”uppifrån”, vilket är liktydigt med censur, och även om det hittills inte har varit problem med tillgång till konfidentiella handlingar, är det viktigt att våra medborgare får se att detta inte kan vålla problem och inte kan användas som ursäkter för att dölja fakta för ombudsmannen.
Därför välkomnar jag det initiativ som ombudsmannen tagit genom att föreslå förändringar i stadgan. Min grupp kommer att stödja de förändringar som godkänts av utskottet för konstitutionella frågor, och jag är säker på att parlamentet som helhet kommer att stödja dem helhjärtat.
Dushana Zdravkova: (BG) Jag vill gratulera föredraganden Anneli Jäätteenmäki till att det, sedan Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna undertecknades, har föreslagits en ny ram för ombudsmannens roll i moderna samhällsrelationer. Jag är övertygad om att detta dokument kommer att bidra till ett mer effektivt utövande av hans åliggande och kommer att göra honom till en verklig garant för ett effektivt skydd för EU:s medborgare mot dålig förvaltning från EU:s institutioners sida.
Både våra diskussioner och betänkandet fokuserar på den känsliga frågan om ombudsmannens tillgång till uppgifter, även sekretessbelagda uppgifter. Enligt min åsikt bör EU:s institutioner vara skyldiga att ge tillgång till alla typer av uppgifter om ombudsmannens arbete ska kunna utföras effektivt, och om vi ska kunna garantera bästa möjliga resultat vid efterforskningen av den objektiva sanningen, vilket i första hand ligger i allmänhetens intresse. Samtidigt måste emellertid ombudsmannen informeras om arten av dessa uppgifter, särskilt i de fall där de är konfidentiella. Ja, det är verkligen mycket viktigt att respektera medborgarnas integritet, särskilt när sekretessbelagda handlingar används. Jag tycker att föredraganden har lyckats göra en riktig avvägning mellan individuella rättigheter och allmänhetens intresse. Detta ger ombudsmannen tillgång till fullständig information om ett givet fall så att han eller hon kan meddela utslag om det, medan samtidigt alla regler beaktas som också följs av de institutioner som lämnar ut sådan information, och det kommer att garantera skydd för både den berörda informationen och EU-medborgarnas rättigheter.
En förstärkning av ombudsmannens roll som medlare mellan EU:s institutioner och medborgarna kommer att bidra till utveckling av demokrati och ytterligare stärka rättsstatsprincipen. Därför är det mycket viktigt att han eller hon är närvarande inte bara på EU-nivå utan på nationell nivå också, särskilt i länder där demokratiska principer och övervakning fortfarande håller på att byggas upp och där regeringsstrukturer inte kan erbjuda medborgarna effektiva rättsmedel på nationell nivå; dessa medborgare är ju samtidigt också EU-medborgare. Därför vill jag betona behovet av att förbättra samarbetet mellan EU:s institutioner och ombudsmannen. Kontakter mellan ombudsmannen och parlamentets utskott för framställningar är särskilt viktiga; de behöver samarbeta i EU-medborgarnas intresse. Det är också viktigt att utveckla och genomföra ett mer effektivt system för praktiska samarbetsmekanismer.
Metin Kazak: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Anneli Jäätteenmäkis betänkande kommer vid en mycket viktig tidpunkt i EU:s integrationsprocess: antagandet av Lissabonfördraget och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Att man för första gången erkänner att EU-medborgarna har rätt till en god administration utgör ett betydelsefullt steg mot större insyn och uppfyller behovet av att gemenskapens organisationer i sin verksamhet och sitt uppträdande inte bara följer gällande bestämmelser utan också svarar mot europeiska skattebetalares förväntningar vad beträffar ansvarsfull, opartisk och effektiv administration.
De föreslagna förändringarna skulle göra det möjligt att under en undersökning få bukt med all ovilja från gemenskapsinstitutionernas sida att samarbeta till fullo när det gäller att klargöra fakta. Ingen önskan att skyla över vissa sidor av sanningen genom att anta vaga texter, vars formuleringar öppnar för en tvetydig tolkning, får tolereras. Det ger en adminstration alltför stor handlingsfrihet och ökar dess utrymme för skönsmässig bedömning på ett oproportionerligt och oacceptabelt sätt.
Ombudsmannen behöver förtroendet från medborgarna, som förväntar sig att han ska ingripa rättsligt till skydd för deras rättigheter. Emellertid är han också förpliktigad att respektera sekretessen för den information som han får. Av detta skäl gratulerar jag Anneli Jäätteenmäki till att ha gjort en lämplig avvägning mellan dessa två krav och föreslagit väl avvägda lösningar som stärker effektiviteten i ombudsmannens roll som moralisk auktoritet och förbättrar insynen i gemenskapens institutioner genom att i den nya stadgans anda bekräfta varje EU-medborgares rätt till ett gott styre och god administration.
Margot Wallström: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna diskussion och för deras synpunkter. Många ledamöter har nämnt att detta är en fråga om befogenheter och också om sekretess. De två frågorna hör ihop och jag är säker på att dessa reformer kommer att avlägsna de tvetydigheter som institutionerna ibland kan ha gömt sig bakom. Dessa reformer kommer att modernisera och öppna förfarandena och garantera större tydlighet och insyn, vilket är nödvändigt i dessa tider och för att möta medborgarnas förväntningar.
Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt och tacka Anneli Jäätteenmäki än en gång för att hon samarbetat med oss på ett öppet och konstruktivt sätt och informerat oss om sitt arbete. Jag skulle också vilja tacka ombudsmannen själv för att jag fått tillfälle att följa hans arbete, och jag vet att han arbetar korrekt, allvarligt och engagerat. Det har verkligen imponerat på mig och jag har stort förtroende för honom.
Genom detta initiativ hjälper vi också ombudsmannen att anpassa sin stadga till vad vi skulle vänta oss från ombudsmannen i hans undersökning av fall av administrativa missförhållanden inom våra institutioner.
Anneli Jäätteenmäki: föredragande. - (FI) Herr talman! Jag vill bara tacka alla för deras utmärkta samarbete, och i samband med denna slutliga granskning hoppas jag att vi hittar rätt formulering så att vi åstadkommer större förtroende som ett resultat av EU:s rättsakter, så att det kommer att finnas tillräckliga medel och så att ombudsmannen kan få all den information han behöver. Annars blir det, som jag sa, rättsstaten och insynen som förlorar, men jag tror att en gemensam syn kan nås, för nu återstår bara några få mindre förändringar.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 22 april 2008.
| sv |
3. Genomförande av rådets beslut om ett moratorium mot dödsstraff (omröstning)
Förslag till resolution:
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Situationen i Burma (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Burma.
Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) EU följer på nära håll situationen i Burma, eller Myanmar. Vi stöder aktivt de insatser som görs av framför allt FN för att påskynda övergången till demokrati, försoning och utveckling i landet. Vi samråder också med våra asiatiska partner om alla dessa frågor. Det särskilda sändebudet Piero Fassino har inför Europaparlamentet redogjort för situationen i Burma/Myanmar. Han har också underrättat parlamentet om de anpassningar som görs tillsammans med Burmas grannländer och andra medlemmar i Asean.
FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari besökte som vi vet landet i början av mars. Jag måste framhålla hur besvikna vi är över att hans besök inte ledde till några tydliga resultat. Framför allt fick vi intrycket att de burmesiska myndigheterna inte var beredda att samarbeta med det internationella samfundet. EU skulle vilja att myndigheterna godtog Ibrahim Gambaris förslag om en fortsatt politisk process. Hela det internationella samfundet ställer sig bakom dessa förslag, som inte är särskilt långtgående.
EU och Ibrahim Gambari pekar på liknande problem. Dessutom sänder EU regelbundet centrala politiska budskap till Burma/Myanmar. Ett av dessa centrala budskap är Europaparlamentets resolution nyligen om situationen i landet. Vårt gemensamma centrala budskap är i stora drag att försoning, stabilitet och välstånd i landet endast kan åstadkommas genom en trovärdig och allomfattande demokratiseringsprocess. EU följer därför med stort intresse oppositionens respons på den kommande folkomröstningen om konstitutionen.
Vi uppmanar myndigheterna att möjliggöra en obehindrad och öppen debatt om konstitutionen före folkomröstningen, att upphöra med sina förföljelser av politiska aktivister och att avskaffa lagar som begränsar yttrandefriheten. Trots den rådande situationen har inte EU förlorat hoppet om att de burmesiska myndigheterna kommer att garantera en fri och rättvis folkomröstning och tillåta internationella observatörer att närvara. Vi är beredda att stödja observatörer från Aseanländerna.
Vid sidan av uppmaningen om att möjliggöra ett korrekt genomförande av folkomröstningen vill vi också att Burma ska frige politiska fångar och upphöra med gripandena. Rådet vädjar i likhet med Europaparlamentet till Burma om att inte förlänga Aung San Suu Kyis husarrest. Vi hoppas att Kina och Aseanländerna också fortsätter att stödja Ibrahim Gambaris arbete och FN:s säkerhetsråds ståndpunkt i framtiden. Vi har sänt detta budskap via diplomatiska kanaler och vårt särskilda sändebud.
Vid det möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) som ska hållas nästa vecka tänker EU förlänga giltigheten för den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma. Därigenom kommer humanitär verksamhet, om än begränsad sådan, fortfarande att vara möjlig medan sanktionerna ännu gäller. Vi uppmanar internationella partner att ge mer stöd, något som Burmas medborgare är i trängande behov av. Stödet från EU kommer att fortsätta.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Benita Ferrero-Waldner kan inte delta i det här sammanträdet. På hennes och kommissionens vägnar vill jag säga några ord om Burma.
Om ett par veckor, den 10 maj, kommer Burmas folk att ges möjlighet att godkänna eller förkasta en konstitution. EU och dess partner anser att de olika politiska krafter och etniska grupper som finns i landet inte i tillräcklig utsträckning medverkat vid utarbetandet av konstitutionsförslaget. Den styrande juntan har gjort precis som den velat i denna process.
Ett resultat av detta är att det i konstitutionen föreskrivs att 25 procent av parlamentsledamöterna ska utses bland militärer, medan övriga 75 procent ska väljas. Det är möjligt att Aung San Suu Kyi kommer att kunna rösta i det val som planeras till 2010, och kanske till och med kandidera, men regimen verkar vilja hindra henne från att en dag bli Unionen Myanmars president. Kina, Indien och Asean har ett visst inflytande - de är främst angelägna om landets stabilitet liksom om handelsförbindelser och investeringar.
Tack vare diskret kinesisk diplomati misslyckades FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari med att få till stånd någon ytterligare öppning av den politiska processen, och han uppgav att han skulle koncentrera sig på ekonomiska, sociala och humanitära frågor.
Eftersom konkreta planer saknas kommer man vid mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att diskutera alla tänkbara åtgärder som EU skulle kunna vidta för att påverka situationen i Burma. Jag vill framhålla att EU:s mål är att främja en balanserad syn på Burmafrågan. Framför allt vill vi ha objektiva resultat. Den 19 november 2007 antog rådet en version av den gemensamma ståndpunkten om införande av nya sanktioner. EG-förordningen trädde i kraft den 10 mars och den årliga översynen planeras äga rum i slutet av denna månad.
EU:s sanktioner speglar vårt missnöje med de långsamma framstegen mot demokrati, det fortsatta kvarhållandet av ett stort antal politiska fångar och kränkningarna av grundläggande friheter. Sanktionernas effekt måste dock undersökas regelbundet, så att vi ser till att de får direkta konsekvenser för regimens företrädare och deras tillgångar. Kommissionen har inrättat biståndsprogram inom ramen för den övergripande samarbetspolitiken, och dessa är inriktade på hälsa och utbildning. Det gläder mig att konstatera att Europaparlamentet har uttryckt sitt stöd för dessa åtgärder under utövandet av sin rätt att kontrollera.
Dessa insatser görs vid sidan av Echos humanitära stöd till grannländer och burmesiska flyktingar i regionen. Vi stöder även fortsättningsvis Ibrahim Gambaris arbete. EU ingår i vänskapsgruppen ”Group of Friends”, som i New York samlar de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, Aseans ordförandeland, Indien, Japan och Norge, som alla deltar i övervakningen av situationen i Burma. EU:s särskilda sändebud för Burma, Piero Fassino, spelar en nyckelroll när det gäller att stödja Ibrahim Gambaris arbete. Det var den information jag ville förmedla till er på Benita Ferrero-Waldners vägnar.
Geoffrey Van Orden: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi Burma, eftersom EU:s riktade sanktioner ska förnyas om fem dagar och de burmesiska myndigheterna driver igenom en folkomröstning om sin bluffkonstitution om bara drygt två veckor.
Vi vill uppriktigt vädja till den burmesiska regimen att vidta en åtgärd som i högsta grad ligger i dess eget och det burmesiska folkets intresse: att göra vad som krävs för att kunna ansluta sig till det internationella nationssamfundet. Den misstänksamma isoleringspolitiken har nu prövats under nästan hela Burmas livstid som självständig stat, och den har misslyckats. Den har skadat Burma och den har skadat det burmesiska folket.
Burma var 1948 världens största risexportör, producerade 75 procent av världens teak och var det rikaste landet i Sydostasien. Landet antogs kunna få en snabb utveckling. I dag har det lägre BNP per invånare än både Rwanda och Bangladesh.
Den burmesiska ekonomin är i trängande behov av stöd från internationella finansinstitut, men ända sedan Burma vände sig inåt och bort från demokrati har Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Internationella valutafonden med rätta sagt nej till ytterligare finansiell hjälp. Den burmesiska regimens vägran att ha något med omvärlden att göra har fått länder över hela världen att införa ekonomiska sanktioner.
Burma behöver vänner som kan hjälpa till att skydda dess nationella intressen på den globala scenen, men till och med Asean har nu förklarat, även det med rätta, att man inte längre kommer att försvara de burmesiska myndigheterna i något internationellt forum.
Till den burmesiska regeringen vill vi säga: världen är inte emot er om ni bara slutar vända den ryggen. Ni behöver inte vara mer rädda för det internationella samfundet än för ert eget folk. Ni behöver inte världens nionde största armé och femtonde största militärbudget. Ni behöver inte leva i en bunker. Erkänn ert folks demokratiska strävan, upphör med det politiska förtrycket och ge oppositionskrafter möjlighet att till fullo och fritt engagera sig i en ny konstitutionell process.
Józef Pinior: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Först och främst vill vi vädja till den burmesiska regeringen att frige politiska motståndare och de över 1 800 politiska fångarna, inklusive Aung San Suu Kyi, ledarna för 88-generationens studentrörelse och ledarna för shanfolkens förbund för demokrati (Shan Nationalities League for Democracy), som greps 2005, att redovisa alla offer och saknade efter tillslaget i september förra året med anledning av de buddistiska munkarnas och demokratiaktivisternas protester och att tala om var saknade munkar och nunnor befinner sig samt att se till att FN:s särskilda sändebud för människorättssituationen i Burma ges rätt att resa in i Burma och att oppositionella politiska partier ges tillstånd att träffa det särskilda sändebudet.
Den så kallade folkomröstningen är verkligt bekymmersam: det finns en risk för att en folkomröstning som hålls under de rådande repressiva förhållandena endast kommer att befästa ett fortsatt militärstyre. Sedan folkomröstningen tillkännagavs har regeringen utfärdat lag nr 1/2008, som innebär att medlemmar av religiösa samfund, inklusive munkar och nunnor, inte har rösträtt. Den innehåller också bestämmelser om ett treårigt fängelsestraff för den som ses ”föreläsa, dela ut papper, använda anslag eller på annat sätt störa omröstningen i vallokalerna eller på allmän eller privat plats för att sabotera folkomröstningen”.
Vi vill ha garantier från regeringen för att oberoende valkommittéer kommer att sammankallas och en korrekt röstlängd sammanställas, att de långvariga restriktionerna för medierna hävs, att förenings-, yttrande- och mötesfrihet tillåts i Burma och att nya bestämmelser som kriminaliserar legitim debatt om folkomröstningen upphävs.
Marco Cappato: för ALDE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Barrot! Ni talade om en balanserad syn. Jag måste säga att jag är rädd att vi är alltför försiktiga, först och främst därför att det finns saker som parlamentet måste få veta, nämligen att EU har tillgång till instrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter.
Det här är nya instrument, och nu är det inte ens obligatoriskt med godkännande från ett diktaturlands ledning för att kunna betala ut medlen. Vi kan alltså antingen diskutera det som händer som iakttagare, eller också diskuterar vi det som människor som undrar vad som kan göras. Och i så fall måste vi få veta - i dag - hur dessa medel betalas ut, vem vi kan hjälpa och hur vi lyckas få information till och från landet. Vi måste exempelvis fundera på hur pengar som spenderas i det så kallade kriget mot narkotikan, pengar som i Burma hamnar direkt i regimens penningkista så att den får bättre möjligheter att förtrycka sitt eget folk, tack vare FN-kontoret. Vi i EU bör också ta itu med det här problemet. När det gäller folkomröstningen handlar det egentligen inte om att alla parter inte fått medverka i tillräcklig utsträckning, som ni sa. Folkomröstningen tjänar som kamouflage för att förbättra regeringens möjligheter att fortsätta att godtyckligt nonchalera mänskliga och medborgerliga rättigheter i Burma.
Till rådets företrädare Janez Lenarčič vill jag säga att munkarna ju redan var djupt engagerade i den fredliga kampen och till och med har gett sina liv för den. Jag anser därför att ert tillkännagivande av att ni inte har för avsikt att bjuda in Dalai Lama till Bryssel för välbehövlig politisk dialog med EU-länderna, i symbolisk mening kommer att få - och redan har fått - negativa konsekvenser för det burmesiska folkets, särskilt munkarnas, fredliga kamp.
Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (GA) Herr talman! I oktober förra året bevittnade världen hur tusentals personer, buddistiska munkar och allmänhet, tågade längs Rangoons gator och krävde frihet och reformer av Burmas orättfärdiga och våldsamma militärregim. Det var den största regeringsfientliga demonstrationen sedan den första demokratirörelsen slogs ned under blodiga former 1988.
(EN) Om någon tror att situationen kunde ha varit värre än den var förra året behöver vi bara titta på verkligheten: fattigdom, livsmedelsbrist, fortsatt förtryck, undanröjande av politiska motståndare, fortsatt fängslande av vinnaren av Sacharovpriset och Nobels fredspris, fortsatt förtryck och undertryckande av alla avvikande synpunkter som framförs.
Vi i EU måste fortsätta med de starka stödbudskap som vi i september 2007 sände till de människor som kämpar i Burma. Vi står nu inför en situation där en folkomröstning ska hållas om en ny konstitution, en konstitution som av somliga betecknas som nästa steg mot ett återupprättande av demokrati. Ändå innebär den att militären får en fjärdedel av platserna i parlamentet, att Aung San Suu Kyi förbjuds att kandidera i parlamentsvalet eftersom hon är gift med en utlänning och att juntans diktat måste åtlydas till fullo.
Kina måste nu bidra till att sätta press på juntan i Burma för att se till att folket får ordentlig representation, men Bangladesh och Thailand måste också få stöd för att kunna uppmana de burmesiska myndigheterna att ändra synsätt. Vi måste intensifiera våra insatser i fråga om sanktioner och kraftfulla politiska åtgärder, inte bara på EU-nivå utan i hela världen, och framför allt inom FN. Alla EU:s medlemsstater bör uppträda enat i FN för att pressa myndigheterna att vidta åtgärder på den nivån.
Hélène Flautre: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Som just har påpekats blir den humanitära och människorättsliga situationen i Burma allt värre, och nu måste rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte högt och tydligt erkänna detta och ompröva de åtgärder som genomförts inom ramen för EU-politiken.
Vad som först såg ut som ett positivt tecken, den omtalade konstitutionella reformen, blev snabbt ett i högsta grad machiavelliskt projekt. Militärens regeringsnärvaro ska alltså formellt skrivas in i konstitutionen, i strid med alla internationella normer och utan några som helst observatörer, medan alla motståndare till dagens regim utesluts från väljarkåren. Detta är en ren fars och kommer att leda till att juntan får ett ännu hårdare grepp om Burma.
Man måste säga att detta innebär ett misslyckande för den allomfattande strategi som EU och FN tillämpat i själva Burma och på regional nivå. Vårt sändebud har inte ens lyckats ta sig in i Burma. Vår dubbelsidiga strategi med sanktioner och incitament måste därför bli mer effektiv och fokuserad. Med andra ord måste de kriterier som redan fastställts med utgångspunkt i de mål som satts upp tillämpas bättre, mer insiktsfullt och mer konsekvent.
Våra finansiella åtgärder måste innebära att företag som har kopplingar till juntan eller på ett eller annat sätt bidrar till dess finansiering isoleras helt och hållet. Detsamma gäller de makthavare som kan ge sig iväg på shoppingturer till andra länder och skicka sina barn till skolor utomlands. Det gäller även de banksanktioner som införts för dem, som i dag inte innefattar något förbud mot överföringar via europeiska banker.
Vad Asean beträffar måste förhandlingarna om frihandelsavtal ses som en möjlighet att se till att grannländerna avstår från att genomföra strategier som kan ta udden av sanktionerna mot Burma.
Den andra frågan gäller incitament. Vi måste stödja landets livsnerv - på det humanitära planet, givetvis, men samtidigt också på politisk nivå. Här ingår ett offentligt fördömande av de burmesiska myndigheterna, skarp kritik mot folkomröstningens innehåll och de förfaranden som tillämpas samt ett beslutsamt främjande av rättsstatsprincipen och grundläggande friheter genom projekt inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom måste vi stödja och skydda människorättsverksamhet, bekämpa tvångsvärvning av barn till väpnade grupper och skydda barn från våld.
Luca Romagnoli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber er att inte betrakta mig som Kinafientlig för att jag ofta kritiserar Kinas hållning i mina anföranden. Jag anser dock att det knappast kan råda någon tvekan när det gäller situationen i Burma och den kinesiska regeringens väl kända ansvar i och med att den stöder den burmesiska statsmakten. Kina har för övrigt samma ansvar i Darfur, Tibet och många andra delar av världen där kränkningarna av mänskliga rättigheter fortsätter, och inte minst i det egna landet.
Jag kan därför givetvis ansluta mig till och ställa mig bakom den indignation, den avsky och de fördömanden som brukar prägla våra resolutioner, men jag är fortfarande tveksam till hur effektivt detta kan vara. Jag stöder det tydliga fördömandet och beklagar djupt att den burmesiska regimen inte på 45 år gjort några framsteg när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och samvetsfrihet.
Hur skulle jag kunna undgå att fördöma det politiska och etniska förtrycket av det burmesiska folket? Jag vill faktiskt ta tillfället i akt att särskilt erinra om situationen för karenfolket, som i årtionden upprätthållit sin stolta kamp för sin identitet, och jag vill lika bestämt fördöma folkomröstningsmekanismen i den konstitution som regimen vill införa i Burma. Naturligtvis instämmer jag på ett känslomässigt plan med allt som sägs i resolutionen, men eftersom allt som har sitt ursprung i EU-beslut alltid stannar kvar på känsloplanet tycker jag att den är fullständigt meningslös. Det sägs ju i resolutionen att inte ens de nya, riktade sanktionerna har fått önskad effekt.
Det är alltså definitivt värt att efterlysa hårdare sanktioner, men liknande press bör framför allt sättas på stater som Kina, Ryssland och Indien, så att de, med stöd av sitt ekonomiska och politiska inflytande över den burmesiska regimen, samarbetar med EU på det här området och upphör med sina leveranser av vapen och strategiska resurser. I princip håller jag alltså med om vad Hélène Flautre så övertygande sa.
Hartmut Nassauer: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om några dagar kommer rådet att besluta om huruvida den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma ska vidmakthållas och om sanktionerna ska vara kvar. I Burma har det inte skett några egentliga förändringar när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen eller respekt för mänskliga rättigheter. Det finns nästan 2 000 politiska fångar i landet. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest i åratal. Det finns alltså inget som helst skäl att lätta på sanktionerna.
Det stämmer visserligen att en konstitutionell folkomröstning har tillkännagetts och ett konstitutionsförslag offentliggjorts, men det saknar helt och hållet demokratisk legitimitet. Varken allmänheten eller den demokratiska oppositionen har rådfrågats. Konstitutionsförslaget är fullt av demokratiska brister. Det är absurt att en fjärdedel av parlamentsplatserna ska gå till militären. Det är absurt att utesluta kandidater som är gifta med en utlänning eller har barn som är utländska medborgare. Allt detta vittnar om avsaknaden av demokratiska framsteg.
Vad ska då göras? Jag ställer mig bakom vädjandena från tidigare talare, särskilt de genomtänkta synpunkterna från min kollega Geoffrey van Orden. Men vi kan inte hantera Burmafrågan på egen hand. Utan stödet från Kina skulle juntan inte överleva. Kineserna har alltså också ett ansvar för vad som pågår i Burma. Kina har gått in för att fylla det ekonomiska tomrum som västvärldens sanktioner gett upphov till och skördar nu frukterna. Vi måste därför närma oss Kina om vi vill att situationen i Burma ska förändras.
Jag vill också vädja till mina vänner i Asean. Jag är medveten om att de ser alla synpunkter på Myanmar som en inblandning i deras interna angelägenheter, men jag vet också att situationen i Myanmar gör dem illa till mods. Mitt budskap till dem är att Myanmar skadar omvärldens bild av Asean. Därför måste även Asean utöva påtryckningar.
Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag välkomnar uttalandena från rådet och kommissionen i eftermiddag, men nu när 700 politiska fångar hålls kvar efter förra årets demonstrationer och general Than Shwe har vägrat att träffa FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari måste vi förnya vår gemensamma ståndpunkt ett halvår senare. Men det räcker inte. Varför inte utöka sanktionerna till att även gälla olja och gas, som är regimens huvudsakliga finansieringskällor? Om Förenta staterna inför sanktioner inom finans- och banksektorn och förvägrar regimen utländsk valuta, varför gör inte EU det? Vilka åtgärder kan vidtas för att den humanitära hjälpen ska nå östra Burma, där 3 000 byar rapporteras ha jämnats med marken och europeiska hjälporgan är beredda att agera? Buddistmunkarna har skrivit ”nej” på klostermurarna för att sända sitt budskap till den burmesiska civilbefolkningen inför folkomröstningen om konstitutionen i maj. EU:s budskap till Burma måste också vara ett rungande nej till diktatur och ja till demokrati.
Pierre Schapira: (FR) Herr talman! Det är nu sex månader sedan demonstrationerna i Rangoon avslöjade för världen vilka allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som regelbundet sker i Burma.
Tyvärr verkar den internationella allmänna opinionen redan ha glömt detta krisdrabbade land. Vi måste i själva verket ge Burmas folk ständigt stöd och anta en sammanhängande, långsiktig strategi för att äntligen garantera respekten för demokrati, pressfrihet och religions-, yttrande- och föreningsfrihet.
Trots diplomatiska påtryckningar, trots det föredömliga agerandet från Aung San Suu Kyi, som - det måste jag påminna om - tilldelades Sacharovpriset 1990, och trots det internationella civila samhällets insatser har situationen inte förbättrats. Det är 400 000 buddistmunkar som saknar rösträtt och inte kommer att kunna delta i folkomröstningen.
Denna oacceptabla situation bevisar att påtryckningarna så här långt har varit otillräckliga. Sanktionerna mot den burmesiska regimen måste utökas och riktas mot den politiska eliten i stället för befolkningen.
Framför allt hoppas jag att EU:s åtgärder kommer att stärkas. För att öka allmänhetens medvetenhet kräver jag, kräver vi, att Aung San Suu Kyi - som förkroppsligar denna kamp - får hedersborgarskap i alla europeiska huvudstäder. På så sätt visar vi att vi är fast beslutna att se till att mänskliga rättigheter och frihet effektivt främjas i Burma.
Katrin Saks: (ET) När jag kommer in i parlamentets byggnad i Bryssel på morgnarna tittar Aung San Suu Kyi ned på mig med sorgsna ögon från en stor affisch, och jag måste erkänna att jag varje morgon känner mig besvärande maktlös.
De resolutioner som vi nästan enhälligt har antagit har inte haft någon som helst effekt. I dag när jag hörde både kommissionens och rådets företrädare tala här lade jag märke till ordvalet: ”Vi hoppas, vi önskar, vi anser, vi är bekymrade.” Är inte det en alltför försynt hållning gentemot en regim som denna? Vi måste definitivt agera samfällt och med större kraft.
Hur går vi vidare? Vi återkommer alltid till ekonomiska sanktioner. Enligt min mening är det dock uppenbarligen det enda sättet att påverka den här regimen. Vi måste givetvis mycket noga övervaka vart vårt utvecklingsstöd tar vägen. Vårt stöd måste vara avhängigt av mycket konkreta reformer i samhället.
Ana Maria Gomes: (EN) Herr talman! Jag har varit i Burma och sett den misär och det förtryck som det burmesiska folket lever under. Skandalöst nog har EU inte gjort tillräckligt för att hjälpa burmeserna - deras modiga munkar, deras politiska fångar, deras orädda ledare Aung San Suu Kyi - att bli fria och göra sig av med förtryckarjuntan.
EU har inte gjort tillräckligt för att mobilisera inflytelserika grannländer som Thailand, Malaysia, Singapore och framför allt Indonesien att stödja dem som slåss för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma.
EU har inte gjort tillräckligt för att sätta press på Kina och Indien att upphöra med allt stöd till förtryckarna i Burma. EU har inte gjort tillräckligt för att hindra och straffa europeiska företag som franska Total, som fortsätter att göra affärer i Burma och därigenom bidrar till att finansiera narkotikamaffian och förtryckarna i den burmesiska juntan. EU måste agera nu och vägra att godta den farsartade folkomröstningen.
José Manuel Barroso och hans kommissionskolleger, som åker till Peking i dag, måste uttrycka sig bestämt och tydligt när det gäller Burma och Pekings ansvar, som hanteras på ett undermåligt sätt. Dagens och nästa ordförandeskap måste agera beslutsamt för att hjälpa Burmas folk, framför allt genom att strikt genomföra de beslutade sanktionerna och pressa FN:s säkerhetsråd att agera mot de burmesiska förtryckarna.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Parlamentet antar vanemässigt resolutioner, resolutioner som i mycket stor utsträckning är helt utan effekt. Vi är också vana vid att tillämpa sanktioner, som också helt saknar effekt eftersom de inte riktas mot dem som ansvarar för att verkligen göra förändringar utan, som i det här fallet, mot vanligt folk i Burma, som får det ännu eländigare på grund av oss.
Det har redan nämnts att den verkliga syndaren i det här fallet är Kina. Riktar vi några sanktioner mot Kina? Nej! EU-marknaden översvämmas av defekta varor som vi köper från Kina. Varför tillämpar vi inga sanktioner mot Kina för att se hur det påverkar situationen i Burma?
Colm Burke: (EN) Herr talman! Jag håller med mina kolleger i den här frågan. Det handlar inte bara om att det inte skett några förändringar under de senaste månaderna, utan om att inget hänt på 50 år.
Brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen. Religiösa samfund går inte ut på gatorna om de inte anser att något är radikalt fel i ett land. Vi såg det för några månader sedan, när munkarna gick ut på gatorna för att de ansåg att de kunde få fram sitt budskap. Juntan reagerade på ett annat sätt: den såg till att deras protester på gatorna omedelbart stoppades och kvävdes, och de mord som begicks strax efter är skändliga. Och denna regering har behållit makten.
De största missdådarna här är de företag och länder som handlar med Burma - de som levererar vapen och köper burmesiska produkter. Jag håller med mina kolleger om att vi mer aktivt bör tvinga Kina att hantera Burma på ett helt annat sätt. Det är det enda sättet att få till stånd en förändring. Vi måste också agera och tala med de europeiska företag som hjälper juntan. Om vi inte gör något själva kommer det att bli mycket svårt för oss att påtvinga andra länder förändring. Jag stöder detta resolutionsförslag.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Burma är en sådan där fråga som av goda skäl ger ett stort tillskott i parlamentsledamöternas brevlådor.
Jag ser paralleller mellan Burma och Zimbabwe. Båda har varit blomstrande ekonomier. Båda gick sedan från demokrati till förtryck och allt vad det innebär: förnekande av grundläggande friheter, svår fattigdom och förtryckande militarism.
Men jag ser också en parallell i EU:s hållning gentemot både Burma och Zimbabwe. I båda fallen är EU uppriktigt sagt alldeles för försynt. Vi har lyssnat på kommissionen och rådet i dag, men vad hade de egentligen att säga till oss? Mycket, mycket lite.
Jag menar att vi måste vara mycket mer beslutsamma. Vi måste trappa upp de ekonomiska och de övriga sanktionerna, och vi måste införa ett effektivt och totalt vapenembargo. Vi måste sätta press där det kanske har som störst effekt: på de regimer, de sympatisörer, däribland Kina, som stöder denna junta. Först då, särskilt när vi har att göra med dem som är ambivalenta till militärjuntan, kan vi få en förändring.
Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Jag har redan nämnt att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte kommer att debattera Burmafrågan och antagligen anta en del slutsatser. Jag kommer tillbaka till detta, men först vill jag svara på en del av kommentarerna.
För det första, Marco Cappato. Jag vill betona att rådet hittills aldrig har diskuterat möjligheten att bjuda in Dalai Lama till ett möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Jag tror inte heller att ett sådant möte någonsin kan komma till stånd. Om det gjorde det skulle det handla om Tibet och Burma, som vi diskuterar just nu. Jag vill dock framhålla att vad som behövs för att förbättra situationen i Tibet inte främst är en dialog mellan EU och Dalai Lama, utan snarare en dialog mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lama. Det slovenska ordförandeskapet har redan efterlyst detta flera gånger.
Jag vill nu säga något om nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Vi förväntar oss att rådet kommer fram till slutsatser och beslutar att på nytt uttrycka sin stora oro för situationen i Burma och att kräva att de burmesiska myndigheterna agerar snabbt för att få till stånd en övergång till ett legitimt civilt styre och nationell försoning. Vi förväntar oss också att rådet kräver en öppen debatt om folkomröstningen, som bör hållas under fria och rättvisa förhållanden. Dessutom förväntar vi oss, som Hélène Flautre nämnde, att de burmesiska myndigheterna bjuder in internationella observatörer för att övervaka folkomröstningen.
Jag betvivlar inte att rådet kommer att kräva omedelbar frigivning av samtliga politiska fångar, som Richard Howitt påpekade. Inte heller betvivlar jag att man samtidigt kommer att vädja om frigivning av Aung San Suu Kyi. Vi förväntar oss dessutom att sanktionerna, som snart upphör att gälla - som Geoffrey Van Orden helt riktigt konstaterade, förlängs med ytterligare 12 månader med möjlighet till ändringar, dvs. en skärpning eller en lindring, när som helst beroende på situationen.
När det gäller vapen vill jag säga till Luca Romagnoli att EU har förbjudit export av alla slags vapen och tillhörande materiel till Burma. Det ingår i EU:s sanktioner, och vi förväntar oss en förlängning samtidigt med sanktionssystemet eller sanktionsmekanismen. Vi försöker få med oss andra medlemsstater i denna fråga.
Till sist vill jag tillägga att man kan säga, som Hélène Flautre gjorde, att FN:s strategi gentemot Burma har misslyckats. Man kan emellertid också säga att den ännu inte har burit frukt. Jag lutar åt det senare.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt på alla kommentarer, som återspeglar det faktum att Burma fortfarande har långt kvar innan det finner vägen till demokrati, och det är vi alla alltför väl medvetna om. Vi måste fortsätta att stärka vår politik, och i det avseendet vill jag framhålla att vi nyligen trappade upp de sanktioner som framför allt riktar sig mot regimen och ledarna. Rådet undersöker nu möjligheten till utökade finansiella sanktioner.
När det gäller de politiska fångarna vill jag tillägga att mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 29 april utgör ett tillfälle att på nytt sända ett budskap till regimen och be den upphöra med sina hotelser och fängslanden. Vi är oerhört angelägna om att upprätthålla vår solidaritet med Aung San Suu Kyi. Jag bör påpeka att vi inte kan kontakta henne direkt, men vi står i kontakt med medlemmar av hennes parti.
Vid sidan av sanktionerna nämnde några av er givetvis samarbetet med grannländerna, som måste hjälpa oss att påverka den burmesiska regimen, och Benita Ferrero-Waldner kommer att ta upp Burmafrågan i Kina den här veckan. Kommissionen har också uppvaktat den thailändska regeringen, medan Indonesien tycks hålla på att utarbeta ett nytt initiativ. Ni gör dock helt rätt i att betona vikten av att andra länder i regionen vidtar åtgärder.
Jag kommer nu till problemet med att hjälpa befolkningen. Det burmesiska folket ska inte behöva betala priset för den politiska stagnation som ledarna har orsakat i landet. Från EU:s sida är det inte tillräckligt att bara fördöma och isolera Myanmar. Jag vill påpeka att vi när vi ger bistånd försöker ta varje tillfälle i akt att betona att det endast är genom ett bättre styre från regimens sida som biståndet kan bli så effektivt som vi hoppas.
Framför allt Marco Cappato uttryckte oro för hur den internationella hjälpen övervakas. Jag måste påpeka att den internationella hjälpen ges genom FN-organ och icke-statliga partnerorganisationer, och jag kan försäkra er att vi övervakar den mycket noga. Ni gjorde dock rätt i att ta upp frågan.
Jag anser därför att det vi bör göra är att sätta så stor press som möjligt för att se till att Burma snabbare går mot demokrati. Samtidigt måste vi se till att Burmas folk inte får lida ännu mer som en följd av fullständig isolering, eftersom det antagligen inte är en bra lösning.
Talmannen: Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 24 april 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
James Nicholson : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar varmt denna resolution, som visar parlamentets fortsatta oro för situationen i Burma. Vi har ett ansvar för att se till att utvecklingen i detta land inte spårar ur.
Det är väl känt att Burma, trots sina rika tillgångar och sin bördiga mark, fortfarande är ett av världens fattigaste länder. Det anses också allmänt att militärjuntan bär ansvaret för en lång rad brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive den brutala behandlingen av de buddistmunkar som protesterade mot regimen.
Med tanke på den senaste utvecklingen, framför allt juntans avsikt att genomdriva en fullständigt odemokratisk och orättfärdig konstitution, är det hög tid att EU utövar allt sitt inflytande för att försöka förbättra situationen.
Vi kan inte längre bara diskutera situationen i Burma inom det internationella samfundet. Förhandlingar mellan FN och de burmesiska myndigheterna har visat sig helt och hållet fruktlösa. Det finns nu ett trängande behov av riktade sanktioner mot juntan och företag med kopplingar till den.
Jag stöder till fullo denna resolution, där rådet uppmanas att införa bredare och hårdare sanktioner mot den burmesiska militärregimen. I detta avseende hoppas jag verkligen att våra ord kommer att följas av handling.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
8. Kvinnor i Turkiet (omröstning)
Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl.16.20)
| sv |
1. Europeisk myndighet för marknaden för elektronisk kommunikation (
Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag
Betänkande: del Castillo Vera
Kommissionen kan godta följande ändringsförslag:
ändringsförslagen 6, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 20, 21, 23, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 33, 34, 35, 36, 42, 43, 44 (till skälen),
ändringsförslagen 47, 48, 50, 54, 57, 59, 62, 66, 68, 73, 77, 78, 79, 91, 92, 94, 97, 98, 100, 103, 104, 105, 106, 115, 117, 125, 133, 136, 140, 141, 143, 144, 145, 146, 147, 149, 153, 156, 163, 166 (till artiklarna).
Kommissionen kan godta följande ändringsförslag helt eller delvis:
ändringsförslagen 12, 17, 22, 32 (till skälen),
ändringsförslagen 49, 53, 60, 61, 63, 64, 65, 69, 70, 81, 83, 85, 87, 88, 89, 93, 99, 101, 102, 107, 126, 131, 152, 159, 160, 161 (till artiklarna),
parlamentets ändringsförslag 168.
Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag:
ändringsförslagen 4, 5, 7, 13, 16, 18, 19, 24, 37, 38, 39, 40, 41, 45, 46 (till skälen),
ändringsförslagen 51, 52, 55, 56, 58, 67, 71, 72, 74, 75, 76, 80, 82, 84, 86, 90, 95, 96, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 116, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 127, 128, 129, 130, 132, 134, 135, 137, 138, 139, 142, 148, 150, 151, 154, 155, 157, 158, 162, 164, 165, 167 (till artiklarna).
- Före omröstningen:
Pilar del Castillo Vera: föredragande. - (ES) Herr talman! Jag tänker inte tala så länge, eftersom jag är medveten om att tiden är knapp. Men också jag vill tacka alla som bidragit till detta betänkande och betona en mycket viktig fråga: det som parlamentet föreslår i dag i samband med lagstiftningsöversynen av sektorn för elektronisk kommunikation är, som Catherine Trautmann redan påpekat, helt och hållet konsekvent och kommer enligt vår åsikt att få mycket positiva följder för utvecklingen av denna marknad. De förhandlingar som nu inleds måste avslutas inom denna mandatperiod. Jag tror därför att detta är av avgörande vikt för sektorn.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 20 januari 2011.
| sv |
Typgodkännande av motorfordon och motorer (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt är ett betänkande av Matthias Groote, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlaments och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon - C6-0007/2008 -.
Matthias Groote: föredragande. - (DE) Herr talman, kommissionsledamot Verheugen, mina damer och herrar! Jag skulle först av allt vilja tacka skuggföredragandena för deras utmärkta och konstruktiva samarbete under hela lagstiftningsprocessen. Jag vill också tacka det franska ordförandeskapet för att vi nu har kunnat avsluta denna lagstiftningsprocess med en kompromiss, som detta ordförandeskap bidrog till på ett viktigt sätt.
I morgon kommer Europaparlamentet att rösta om kompromisspaketet om utsläppsnormer för tunga fordon (Euro 6). De nya utsläppsnormerna för tunga fordon gäller en minskning av förorenande ämnen, inte av växthusgaser. Ibland blandar man ihop dessa.
Euro 6 är ett viktigt instrument för att förbättra luftkvaliteten i Europa. Euro 6 leder särskilt till minskning av mikropartiklar och kväveoxid. Enbart mikropartiklar är orsaken till över 348 000 för tidiga dödsfall i Europa, och därför hade jag kanske hoppats på en mer ambitiös gräns här. Tekniska undersökningar har också gett stöd för detta. Inte desto mindre är morgondagens omröstning och hela paketet, som jag redan har sagt, en bra kompromiss. I jämförelse med den nuvarande utsläppsstandarden 6, som har varit tillämplig sedan den 1 oktober 2008, kommer vi att uppnå minskningar med 66 procent av mikropartiklarna och med över 80 procent av kväveoxider. Kväveoxider är särskilt farligt för spädbarn, barn och äldre, eftersom de leder till ozonbildning nära marken.
Jag skulle också vilja passa på att nämna datumet för införande. Vi har lyckats flytta fram datumet för införande så att Euro 6 kommer tidigare, vilket kommer att förbättra luftkvaliteten. På det hela taget har vi nått en tillfredsställande kompromiss. Instrumentet kommer otvivelaktigt att förbättra både luftkvaliteten och livskvaliteten.
För nästan exakt två år sedan debatterade vi och antog normerna Euro 5 och Euro 6 för utsläpp från personbilar här i parlamentet. I processen med utarbetandet av genomförandeåtgärder har det visat sig att det har skett förseningar i samband med detta. Jag måste än en gång tydligt vädja om att samma sak inte får hända i denna lagstiftningsprocess. Tillverkarna måste ha all nödvändig information tillgänglig i god tid. Därför är jag mycket glad över att kommissionen nu otvivelaktigt ska till att göra ett uttalande och uppge att vi kan räkna med att ha genomförandeåtgärderna senast i slutet av mars 2010, det vill säga den 1 april 2010.
Vid det senaste plenarsammanträdet diskuterade vi krisen inom fordonsindustrin med Günter Verheugen. Vi noterade då att det hade skett en drastisk minskning av antalet sålda enheter inom nyttofordonssektorn. Därför är jag nöjd över att vi, med den lagstiftning som vi nu har framför oss, har lyckats skapa ett instrument som kommer att möjliggöra för medlemsstaterna att ge skatteincitament för ett tidigt införande av utsläppsnormerna Euro 6. Detta kommer otvivelaktigt att stärka ekonomin och bidra till att förbättra luftkvaliteten, livskvaliteten och folkhälsan.
Jag tackar än en gång alla inblandade, och jag ser fram emot en debatt som säkert kommer att bli intressant.
Günter Verheugen: vice ordförande för kommissionen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först av allt uppriktigt tacka föredraganden, Matthias Groote, för hans hängivna samarbete i samband med detta förslag.
Vi har att göra med en viktig förordning som är ett viktigt steg mot införandet av globalt harmoniserade bestämmelser om förorenande utsläpp från tunga fordon och bussar. Jag skulle vilja tala om något som Matthias Groote hänvisade till, nämligen att vi gör detta mot bakgrund av en mycket kraftig nedgång på EU:s marknad för nyttofordon. Marknaden för nyttofordon har drabbats mycket hårdare än marknaden för passagerarfordon. Detta faktum märks mindre av allmänheten eftersom de flesta inte köper tunga fordon. Inte desto mindre har det enorma ekonomiska konsekvenser, och kommissionen är mycket bekymrad över situationen. Också mot denna bakgrund är det viktigt att ge tillverkarna rättssäkerhet och ett tydligt regelverk så att de vet vad som förväntas av dem. Därför beslutar man redan nu om Euro 6-normen, vid en tidpunkt när Euro 5-normen helt nyligen har börjat gälla.
Detta förslag om Euro 6 utarbetades tillsammans med ”Ren luft i Europa”, eller ”CAFE-programmet”, och den tematiska strategin om luftförorening. I samband med denna strategi krävs ytterligare minskning av förorenande utsläpp på vägtrafikområdet i allmänhet och på andra områden, för att EU ska kunna uppnå sina mål för förbättrad luftkvalitet. Vi vill minimera de skadliga effekterna på människors hälsa och skydda miljön bättre i allmänhet.
Gränsvärdena enligt Euro 6-normen, som utgör en del av denna övergripande strategi, minskar kraftigt utsläppen av sotpartiklar och kväveoxider än en gång jämfört med Euro 5-fasen, som trädde i kraft den 1 oktober i år. En verklig innovation är införandet av ett gränsvärde för mängden utsläppta partiklar. På så sätt kontrollerar man den andel ultrafina partiklar som släpps ut från motorn. Dessutom införs ytterligare bestämmelser om övervakningen av utsläppen från tunga nyttofordon under verkliga körförhållanden och om tillgång till information om reparationer och underhåll. Detta motsvarar de bestämmelser som vi redan har infört i reglerna om lätta nyttofordon.
Antagandet av detta förslag är också viktigt eftersom det kommer att förverkliga flera viktiga rekommendationer från CARS 21-processen. För det första gäller det ”bättre lagstiftning”: Förslaget tar hänsyn till synpunkterna från berörda parter, som inhämtats genom ett offentligt samråd på Internet. Dessutom grundas de tekniska bestämmelserna på en kostnads-nyttoanalys på grundval av en regelrätt konsekvensbedömning. Sedan förenklas den tillämpliga lagstiftningen betydligt. När väl förslaget gäller alla nya fordon kommer sex tidigare rättsakter att återkallas. För det tredje sker det en global harmonisering. En ny metod för testning och mätning, som har utvecklats av Inece i Génève, ska införas samtidigt som gränsvärdena för partiklar och kväveoxider nu kommer att vara desamma som motsvarande gränsvärden i Förenta staterna.
Det nära samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen var en kritisk faktor för den framgångsrika förhandlingsprocessen och fungerade påfallande väl. Jag är särskilt tacksam gentemot föredraganden i detta avseende. Kommissionen stöder gärna alla de kompromissändringsförslag som lagts fram av föredraganden. Jag kommer också med nöje att avge den förklaring som föredraganden efterfrågade, och faktum är att jag kommer att göra den lite bättre än vad han hade bett om.
(EN) ”Kommissionen förklarar att de tekniska åtgärderna för genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon kommer att överlämnas till Europaparlamentet och rådet enligt det föreskrivande förfarandet med kontroll före den 31 december 2009.”
Anja Weisgerber: föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först av allt framföra mitt uppriktiga tack till föredraganden, Matthias Groote, och till skuggföredragandena för deras konstruktiva samarbete. Deras bidrag gjorde det möjligt att nå en överenskommelse om ett mycket tekniskt ärende så tidigt som vid första behandlingen.
Som skuggfördragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer jag fortfarande mycket väl ihåg vår omröstning om översynen av direktivet om mikropartiklar. Även vid detta tillfälle var jag skuggföredragande. Vi lyckades i det sammanhanget få kommissionen att underteckna en förklaring där den åtog sig att lägga fram åtgärder för att bekämpa mikropartiklar just där dessa uppkommer. Den nya Euro 6-förordningen för tunga fordon och bussar är en av de åtgärder som vi har efterfrågat. Genom denna förordning bekämpas mikropartiklar redan vid utsläppet - med andra ord vid den källa där partiklarna faktiskt produceras. Den nya Euro 6-normen kommer på så sätt att minska utsläppen av mikropartiklar från tunga dieselfordon och bussar med 66 procent jämfört med Euro 5-normen, samtidigt som utsläppen av kväve (NOx) i bensindrivna fordon kommer att minskas med ytterligare 80 procent.
För att det ska vara möjligt att faktiskt uppnå dessa nya ambitiösa utsläppsnormer måste genomförandeåtgärderna, som i detalj föreskriver exakta tekniska specifikationer, offentliggöras på ett tidigt stadium. Därför är jag naturligtvis också mycket glad över den förklaring som kommissionsledamot Günter Verheugen just gjorde, där kommissionen åtar sig att mycket snabbt lägga fram genomförandeåtgärderna för parlamentet och rådet - snabbare än vad som ursprungligen planerades.
Poängen om tillgång till information om reparation och underhåll för oberoende marknadsaktörer är också något som jag ser som viktigt. Oberoende marknadsaktörer innebär oberoende verkstäder, motororganisationer och vägassistanstjänster. Om vi vill säkra en fungerande konkurrens på reparationsområdet måste vi garantera denna tillgång, och i denna förordning har vi lyckats uppnå det. Det är bra för konkurrensen, för priset på reparationsarbeten, för vägsäkerheten och för konsumenterna.
Johannes Blokland: Herr talman! Tidigare i år skrev jag ett yttrande om Euro 6 för utskottet för transport och turism. Varutransporter med hjälp av tunga godsfordon är en sektor som har tvingats minska sina utsläpp av skadliga ämnen, inklusive kväveoxid och mikropartiklar, flera gånger under de senaste åren. Genom Euro 6-standardiseringen införs med rätta ytterligare krav på motorerna.
Som sådan ger denna förordning ett viktigt bidrag till bättre luftkvalitet och därmed till bättre folkhälsa. Det är av enorm betydelse för dessa nya utsläppskrav att de träder i kraft mycket snart. Självfallet kommer industrin att behöva tid för att anpassa sig. Den bör få den tid den behöver.
Under parlamentets diskussioner om det här ärendet upplevde jag något unikt. Utskottet för transport och turism röstade på ett mer miljöorienterat sätt än utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, till exempel när det gällde insamling av uppgifter. Lyckligtvis ledde förhandlingarna i slutändan till att lagstiftningen kunde träda i kraft tidigt.
Jag vill tacka Matthias Groote för hans insatser för att uppnå detta resultat och kommissionsledamoten för hans uttalande.
Richard Seeber: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman! Också jag vill gratulera min kollega Matthias Groote till detta betänkande. Hans förhållningssätt till dess utarbetande präglades starkt av samarbete. På det hela taget får miljöskyddet inte offras på den ekonomiska krisens altare, och det är bra att vi har ett betänkande framför oss som i stor utsträckning pekar mot framtiden och innehåller mycket ambitiösa mål - såsom en 66-procentig minskning av PM10 och en 80-procentig minskning av kväveoxid.
Samtidigt skulle jag vilja påminna parlamentet om att vägtrafiken i allmänhet blir ett allt större problem i Europa. Det är den sektor som ständigt växer och som växer snabbast. Tänka bara på problemen med koldioxid. I morgon har vi ett tillfälle att debattera detta ämne mer utförligt. Vi vet att volymen ökar för alla typer av trafik, och jag tror att det nu verkligen är dags för kommissionen att inte bara fastställa verkligt ambitiösa mål i enskilda ärenden på detta område utan att ta itu med den allmänna frågan om trafik i vår moderna värld.
Även om vi nu kommer att få rena tunga fordon som utan tvekan kan släppa ut mindre än tidigare finns det fortfarande helt enkelt inneboende gränser i infrastrukturen. Se på våra motorvägar! I många medlemsstater är de så överbelastade att till och med de renaste tunga fordonen enligt Euro 6 inte kommer att kunna ta sig fram i framtiden, även om man inte beaktar det stora antalet personbilar där medborgarna sitter fast i trafikstockningar.
Därför behöver vi ett helhetstänkande, och jag tror också att transporterna i allmänhet behöver en grundläggande översyn. Det jag ser som positivt med betänkandet är för det första dess ambitiösa målsättningar och för det andra att kommissionen också ska införa realistiska mätmetoder. Vi i Tyrolen har upptäckt att de befintliga mätmetoderna faktiskt är ett misslyckande och att skillnaden mellan tunga fordon enligt Euro 0, Euro 3 eller Euro 4 i praktiken var mycket liten.
Jag ser det också som positivt att tillgången till information om reparationer också allmänt garanteras. Särskilt för medborgarna tror jag att detta är ett viktigt argument för att stödja detta ärende eftersom det innebär att alla medborgare kommer att kunna välja sina verkstäder fritt.
Silvia-Adriana Ţicău: Jag vill gratulera föredraganden, Matthias Groote. Kommissionen har föreslagit en 60-procentig minskning av partikelutsläppen och en 80-procentig minskning av kväveoxiderna för motorer med kompressionständning. För att uppnå detta behöver vi införa dieselfilter eller återvinna avgaser och införa teknik för selektiv katalytisk reduktion.
Kommissionens förslag gäller också motorer med styrd tändning, och man inför också krav på införande av en gemensam metod för testning och mätning av utsläpp samt omborddiagnossystem som är harmoniserade på global nivå. Dessa system är viktiga för att kontrollera utsläppen när fordon används. Om man kan fastställa gränsvärden för kväveoxidutsläpp på ett tidigt stadium ger detta biltillverkarna en försäkran om långsiktig planering på EU-nivå.
Jag välkomnar medlemsstaternas möjlighet att bevilja finansiella incitament för nya fordon som lanseras på marknaden, som överensstämmer med bestämmelserna i denna förordning. Mot bakgrund av klimatförändringarna och den ekonomiska krisen kommer beviljandet av dessa incitament att främja produktionen av mer energieffektiva och mer miljövänliga bilar. Tack.
Holger Krahmer: Herr talman! Om vi antar Euro 6 för tunga fordon i morgon kommer vi att fortsätta en mycket god tradition. Det är inte länge sedan som vi, också under denna mandatperiod, röstade igenom Euro 5 och Euro 6 för personbilar och därmed fortsatte framgången med utsläppsnormer för fordon - i dagens fall tunga fordon - i Europa. Jag vill nu framföra mitt särskilda tack till föredraganden, Matthias Groote, som vi också denna gång hade ett framgångsrikt samarbete med. Än en gång lyckas vi tillsammans lägga fram lagstiftning för första behandlingen och garanterar därmed planeringssäkerhet för industrin och, självfallet, bra miljöskydd.
Genom överenskommelsen med rådet och kommissionen har vi åstadkommit en genomförbar rättsakt. När det gäller värdena för förorenande ämnen i tunga fordons avgaser görs ambitiösa framsteg, och förteckningen stramas upp. De nya gränsvärdena kommer att träda i kraft tidigare än vad kommissionen från början föreslog. I denna process ger vi ett positivt bidrag till miljöskyddet och skyddet av EU-medborgarnas hälsa, utan att det i onödan slår mot tillverkarna. Denna förordnings ikraftträdande har flyttats fram nästan ett år jämfört med kommissionens förslag, och ändå har hänsyn tagits till tillverkarnas produktcykler och planeringstidsramar.
Jag välkomnar det faktum att kommissionen har lärt sig av tidigare misstag och har accepterat en tidsfrist för kommittéförfarandet och för framläggandet av genomförandeåtgärderna. På detta sätt kommer vi förhoppningsvis att undvika en försening såsom den som skedde vid införandet av Euro 5 för personbilar.
Förslagets siffror för minskade utsläpp är imponerande: 66 procent mindre sot, 80 procent mindre kväveoxider. När det gäller minskningen av förorenande utsläpp är tillverkarna verksamma på gränsen till vad som är tekniskt möjligt. Samtidigt som maximala förbättringar av genomförbarheten alltid kan göras - och jag har stor tilltro till de europeiska tillverkarnas kreativitet och påhittighet i detta avseende - är det sant att tekniken blir dyrare i takt med att man närmar sig en nollnivå. Mot bakgrund av detta är förnyelsen av bilparken på vägarna allt viktigare. Gamla rishögar som förorenar i stor omfattning och som inte har uppnått de tillämpliga normerna under många år måste bort från vägarna. Det skulle förbättra utsläppsbalansen snabbare och lättare än dyrbara motorjusteringar.
Leopold Józef Rutowicz: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Matthias Grootes betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon är mycket viktigt både för miljöskyddet och för folkhälsan.
Det innehåller ett åtagande om att minska utsläppen till en nivå som ligger nära Euro 6 för fordon och motorer som redan används. Detta innebär att serviceverkstäder behöver tillgång till teknisk information och bestämmelser om utrustning av motorer. Verkstäderna behöver ha den utrustning som krävs för att bedöma en motors funktion när den är igång. Direktivets genomförande kräver ett system av oberoende kontroll för att se till att fordon är anpassade till att uppfylla de krav som antagits. Att inrätta ett sådant system tar tid och kräver resurser som kommer att vara svåra att erhålla under den aktuella krisen.
Jag är positiv till de ändringar av kommissionens yttrande som har lagts fram. Jag skulle vilja tacka föredraganden för allt det arbete som han har lagt ned på detta dokument. Vi stöder betänkandet.
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Förslaget till förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon syftar till att inrätta en enhetlig uppsättning principer för konstruktion av motorer och därmed säkra en hög grad av skydd för naturmiljön. Faktum är att de föreslagna EU-normerna också kommer att tvinga bort små och medelstora företag som tillverkar motorer från den europeiska marknaden. De nya motorerna ska dessutom drivas med alternativa bränslen, och tillverkarna kommer att vara skyldiga att i enlighet med detta anpassa alla fordon som säljs, registreras eller förs ut på marknaden. All utrustning som används för att mäta utsläpp av förorenande ämnen kommer också att behöva anpassas. Bara stora transportörer och företag kommer att kunna klara forsknings- och organisationskrav av denna omfattning.
När det gäller nya fordon som inte lyckas uppfylla kraven i denna förordning kommer nationella organ från den 1 oktober 2014 inte längre att acceptera intyg om överensstämmelse. När det gäller Polen är det mycket sannolikt att många transportföretag och motortillverkare såsom Andoria helt enkelt kommer att sluta existera. Uppfattningen om gemenskapslagstiftning som har samma effekt i alla medlemsstater och som tjänar alla medlemsstaters intressen visar sig vara en myt. Undanröjandet av svagare och fattigare företag kommer uppenbarligen att gynna stora företag, och dessa är huvudsakligen tyska.
Det är redan tydligt att de flesta av dokumenten i paketet om energi och klimatförändringar verkligen skulle kunna säkra sammanhållningen och den ekonomiska utvecklingen enligt principerna om hållbar utveckling för stora och rika länder och företag. Polska forskare bedömer dock att paketet kommer att kosta minst 500 miljarder polska zloty. Detta kommer att leda till ekonomisk kollaps och till en enorm ökning av kostnaderna och livsmedelspriserna på grund av behovet att ersätta transportfordon. Befolkningen kommer att bli fattigare till följd av detta.
Bogusław Liberadzki: - (PL) Herr talman! Under denna mandatperiod utfärdar vi ytterligare en förordning som i huvudsak kompletterar cykeln med förordningar i fråga om transporter och transportmedel när det gäller deras miljöpåverkan och skyddet av luftkvaliteten. Det har varit ett enormt arbete, som avslutas i och med detta dokument.
Låt oss säga som det är. EU tar skyddet av naturen och miljön på allvar, men EU måste betala ett pris för detta. Det medför naturligtvis en stor ekonomisk ansträngning, om än kanske inte så stor som föregående talare angav. Ägare till fordon behöver utan tvekan göra en stor ekonomisk ansträngning just nu, när transportsektorn genomgår en sådan dramatisk finansiell kris. Att köpa färre fordon skulle vara en lösning, men detta skulle kunna innebära att tillverkarna drabbas på grund av minskad efterfrågan. Finansiella incitament krävs om vår förordning ska uppnå sitt mål och tjäna ett syfte, närmare bestämt att det ska vara möjligt att köpa och sälja nya generationens fordon. Jag anser att denna fråga är en mycket viktig del av det dokument vi har framför oss.
Zuzana Roithová: - (CS) Det är klart att inte bara passagerarfordon utan också tunga godsfordon måste ha moderna system som säkrar en 80-procentig minskning i utsläppen av kolmonoxid och kväveoxid samt en minskning av partikelutsläppen med upp till 60 procent. När det gäller det faktum att utbytestakten för sådana fordon är omkring 10 år i EU vill jag uppmana kommissionen att föreslå förordningar som också skulle göra det möjligt att utrusta äldre fordon med mer moderna system för utsläppskontroll. Om detta inte görs kommer Euro 6 inte att ge något betydande bidrag till förbättringen av luftkvaliteten.
Jag stöder helt och fullt kravet att kommissionen ska främja utvecklingen av internationell - det vill säga inte bara europeisk - harmonisering av lagar om motorfordon, och inte bara godsfordon. Det är en fråga som inte bara inbegriper luftkvaliteten på vår planet utan också naturligtvis europeisk konkurrenskraft. Och av detta skäl skulle jag också vilja framhålla behovet av att inte ändra utsläppsnormerna under åtminstone de kommande fem åren.
Malcolm Harbour: (EN) Herr talman! Jag vill tacka Matthias Groote, och mer specifikt min kollega Anja Weisgerber, som agerade som föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.
En sak som jag inte har hört nämnas i kväll, och jag vill bestämt föra upp denna fråga på dagordningen, är det faktum att europeiska producenter dominerar på den globala fordonsmarknaden för nyttofordon. Detta förslag är helt avgörande i det att det banar väg för en global norm för motorutsläpp från tunga fordon. Detta är viktigt eftersom tunga fordon till skillnad från bilar produceras i små volymer och är mycket komplexa.
Producenter för den globala marknaden kan mobilisera resurser och utnyttja utvecklingen för att producera en global lastbilsmotor. Jag besökte ett sådant företag nyligen, och jag kan meddela er att det planerar att investera 1 miljard euro i en global uppsättning lastbilsmotorer.
Detta måste uppmuntras genom den lagstiftning som vi föreslår, och vi vill också att kommissionen ska se till att denna förordning blir en global lagstiftning, vilket ingår i paketet som lagts fram i dag.
Matthias Groote: föredragande. - (DE) Herr talman! Jag vill tacka alla mina kolleger i parlamentet för denna livliga debatt. Inledningsvis skulle jag vilja tacka kommissionen, genom kommissionsledamot Günter Verheugen, för att ha presenterat förklaringen om genomförandeåtgärderna här i parlamentet i dag. Denna fråga hade gett oss en del huvudvärk och hade varit ett bekymmer. Det var bra att den togs upp offentligt här igen.
Många ledamöter har talat om hur miljönormer skulle kunna öka eller definitivt kommer att öka försäljningen eftersom denna specifika industrisektor för närvarande befinner sig i kris. Urszula Krupa beskrev för oss hur klimat- och energipaketet, men också denna lagstiftning, kommer att driva ut små tillverkare från marknaden och hur den kommer att knäcka dem. Jag ser det inte så, eftersom Euro-normen och Euro-normerna för avgaser har varit en framgång och eftersom tekniska innovationer alltid har drivit marknaden och stimulerat konsumenterna att köpa nya fordon.
Zuzana Roithová talade om anpassning i efterhand. Anpassning i efterhand är något positivt, men det kräver ett harmoniserat förfarande för att komma igång, och jag skulle än en gång vilja uppmana kommissionen att sörja för detta. Om vi utrustar fordon med dieselpartikelfilter producerar de i slutändan mer kväveoxid. Med detta i åtanke är det som vi behöver en förnuftig kombination av dessa två faktorer och en enhetlig reglering av anpassningar i efterhand.
Under de kommande åren är det mycket viktigt att något görs i detta avseende, att vi får en enhetlig standard också på detta område, att det inte bara är nya fordon som kan utrustas med denna särskilt miljövänliga teknik utan att det också ska finnas ett enhetligt, standardiserat förfarande för begagnade fordon.
Än en gång tack till alla som varit inblandade och som deltog i diskussionerna. Det är bara med er hjälp som det har blivit möjligt för oss att sannolikt slutföra denna lagstiftningsprocess i morgon vid första behandlingen och att ge industrin och EU-medborgarna säkerhet så de kan planera och veta vad som är på gång. Därför, än en gång, mitt uppriktiga tack!
Talmannen: - Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 16 december 2008.
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga förklaringar
Clemente Mastella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det ramavtal som vi just har antagit bidrar avsevärt till att förbättra Europaparlamentets roll - en roll som har ökat tack vare Lissabonfördragets ikraftträdande.
Ordförande Barroso! Vi har gett er vårt förtroende, och vi förväntar oss att ni för er del respekterar våra ökade privilegier.
Vi anser det vara särskilt viktigt med ett närmare samarbete, med målsättningen att inrätta en regelbunden dialog mellan de två institutionerna. Vi ser de åtaganden ni har gjort här i kammaren som ett tecken på det, ett tecken på er vilja att institutionalisera en regelbunden dialog om viktiga och centrala frågor och om viktiga lagstiftningsinitiativ, och ert åtagande att rapportera om den praktiska uppföljningen av varje begäran om lagstiftningsinitiativ inom tre månader efter antagandet.
Våra institutioner ska genomföra den så kallade demokratiska metoden genom att inrätta ett särskilt partnerskap för att fastställa, genomföra och framför allt skydda EU:s verkliga intressen. Detta är ett större ansvar för kommissionen, men även för oss, medborgarnas direktvalda företrädare i vårt EU.
Alla dessa mål kräver ett ökat åtagande från alla parter, från kommissionen, parlamentet, de nationella parlamenten och regeringarna. Det är det EU som medborgarna vill att vi ska skapa, och det är det EU som vi måste kunna garantera dem under de närmaste fem åren.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Jag röstade för kommissionen och jag är även för ramavtalet, som utgör ett historiskt steg framåt. Trots detta röstade jag mot resolutionen, eftersom vi fick den i går som en färdig text och inte fick tillfälle att diskutera den på allvar, och för att det är de små detaljerna som gör det. Av det skälet vill jag klargöra att jag ser problem med formuleringarna på många håll, t.ex. när det gäller enskilda ledamöters rätt att ställa frågor och risken för hemliga överenskommelser mellan kommissionen och parlamentet när det gäller föredragningslistan om kommissionen deltar i talmanskonferensens sammanträden.
Jag begär därför att ytterligare korrigeringar görs under slutförhandlingarna om texten. Det har sagts att parlamentet har ökade befogenheter, vilket är helt riktigt. Vi behöver ett nära partnerskap med kommissionen, men vad vi inte behöver är hemliga överenskommelser. Vi behöver mer demokrati, inte mindre, eftersom dessa ytterligare befogenheter skapar ett behov av ökad demokrati inom parlamentet.
Daniel Hannan: (FR) Herr talman! Ingen här i kammaren kan väl tro på allvar att dessa 27 kandidater är de som är bäst kvalificerade att bli ledamöter i kommissionen av EU:s 500 miljoner medborgare. Kommissionen har orimligt stora befogenheter. Den är EU:s verkställande myndighet och tar även initiativ till lagstiftning. Vilka personer utnämner vi då till att utöva dessa befogenheter? Jo, en rad kompromisskandidater som har nominerats av de nationella regeringarna som tack för gjorda tjänster, eller helt enkelt för att hålla stånd mot rivaler.
Låt oss ta mitt eget lands kandidat, Catherine Ashton, som exempel. Vi får höra att den franska regeringen motsätter sig hennes kandidatur eftersom hon inte talar franska. Ändå är det den minsta av hennes brister! Catherine Ashton har aldrig befunnit sig i den situationen att hon ställs inför allmän rösträtt. Hur ska EU kunna föreläsa om demokrati för Iran eller Kuba när Catherine Ashton, som leder den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, själv är en icke-vald tjänsteman? Catherine Ashton och hennes federalistiska vänner behandlar oss som antieuropéer. Om hon och hennes vänner från kampanjen för kärnvapennedrustning skulle ha vunnit kampen hade vår kontinent fortfarande varit delad och hundratals européer skulle fortfarande lida under ett marxistiskt förtryck. Ingen verklig europé ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Viktor Uspaskich: (LT) Självklart vill även jag välkomna och gratulera den nya kommissionen, de nya kommissionsledamöterna, men jag vill uppmärksamma några frågor som varken diskuterades i de politiska grupperna eller under parlamentets sammanträden, plenarsammanträdena, nämligen själva utnämningen av ledamöterna. I min politiska grupp sade jag att åtminstone de kandidater som har stöd från två tredjedelar av sina nationella parlament skulle utnämnas till ledamöter i kommissionen. Det är en sak.
Den andra frågan som inte diskuterades och som jag anser vara mycket viktig är att den nya kommissionen bör ägna särskild uppmärksamhet åt att skydda EU:s affärsmän mot import från länder som inte delar de värden som vi främjar. Värden som miljön, sociala garantier och, när allt kommer omkring, demokratiska institutioner. Det är exakt där vi måste lägga mer pengar, eftersom sådan import ökar priserna på våra varor och tjänster och gör det svårt för våra affärsmän att konkurrera ...
Daniel Hannan: (FR) Herr talman! Catherine Ashton och hennes federalistiska vänner behandlar oss som antieuropéer. Om hon och hennes vänner från kampanjen för kärnvapennedrustning skulle ha vunnit kampen hade vår kontinent fortfarande varit delad, och hundratals européer skulle fortfarande lida under marxistiskt förtryck. Ingen verklig europé och ingen verklig demokrat kan med gott samvete stödja dessa kandidater. Genom att rösta för dem, bara för att de stöder den europeiska integrationen, dömer parlamentet sig självt.
Iva Zanicchi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är med stor glädje som jag lägger min röst för detta nya kommissionskollegium. Jag har sett högt kvalificerade män och kvinnor med tydliga och väldefinierade program. Med er tillåtelse vill jag först av allt önska Antonio Tajani lycka till, eftersom han är mycket kompetent och kommer att göra mycket för EU:s industri.
Som vice ordförande för utskottet för utveckling vill jag avslutningsvis lyfta fram det utmärkta intryck som den nominerade kommissionsledamoten Kristalina Georgieva gjorde. Hon är verkligen en beslutsam och kapabel kvinna, som kommer att bli en utmärkt referenspunkt för utskottet för utveckling. Jag önskar samtliga kommissionsledamöter lycka till med arbetet.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Med tanke på de enorma utmaningar som EU står inför är det viktigt och mycket välkommet att vi har en effektiv kommission. Dessutom är samarbetet mellan parlamentet och kommissionen, på jämställda villkor och baserat på förtroende, absolut avgörande om vi vill lyckas. Det avtal som antogs i dag kommer att bilda en viktig grund för detta.
Parlamentet har nu fullständiga medbeslutandebefogenheter och är därför jämställt med kommissionen och rådet på alla områden. Mot bakgrund av detta kommer vi att samarbeta intensivt med kommissionen - på grundval av förtroende, men inte utan omdöme. Swift-avtalet visar särskilt att inga fler frågor kan beslutas utan parlamentet. Jag hoppas verkligen att vi återigen kan diskutera Swift-avtalet här i parlamentet.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Barrosokommissionen eftersom jag är övertygad om att den kommer att klara av de utmaningar som den ekonomiska och finansiella krisen tvingar oss att bemöta med mod och beslutsamhet.
Jag hoppas dessutom att några av de frågor som ligger mig särskilt varmt om hjärtat kommer att behandlas med den uppmärksamhet de förtjänar. Jag tänker särskilt på regionalpolitiken, som är av grundläggande betydelse när vi talar om våra territoriers tillväxt och utveckling, och som absolut inte får drabbas av nedskärningar efter reformen av EU:s budget.
Jag hoppas även att medel kommer att anslås för att hantera den bostadskris som drabbat våra medborgare, som ofta når alarmerande nivåer, särskilt i de stora tätorterna. Jag hoppas därför att särskilda finansiella instrument för subventionerade bostäder och annan bostadspolitik återigen kommer att finnas med bland den nya kommissionens prioriteringar, som jag önskar allt gott.
Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! För flera månader sedan röstade jag med fullständig övertygelse för José Manuel Barroso som ordförande för kommissionen. Uppriktigt sagt så fanns det inget annat alternativ. Det liberala alternativet Guy Verhofstadt och det federalistiska alternativet Jean-Claude Juncker var inte godtagbara. I dag måste jag, som alltså har stött José Manuel Barroso, tyvärr säga att den kommission som han har presenterat har många brister i personalen. Varken jag eller mina kolleger kan stödja en kommission med en kommissionsledamot som uppriktigt sagt fortfarande håller på att lära sig sitt yrke. Om hon var student och läste internationella förbindelser och utryckte sig som hon gjorde under utfrågningarna vid en muntlig tentamen, skulle hon förmodligen bli utkastad. Hon skulle inte godkännas i några prov över huvud taget i Polen. Jag kan inte stödja en kommission där den danska kommissionsledamoten vill stänga kolgruvor, bland annat i mitt land. Detta är ännu ett skäl till att jag lade ned min röst. Jag är övertygad om att det finns många frågetecken kring den här kommissionen, och vi kommer att bevaka den noggrant.
Joe Higgins: (EN) Herr talman! Jag röstade mot utnämningen av den nya kommissionen eftersom den helt enkelt kommer att fortsätta med samma högerorienterade nyliberala ekonomiska politik som redan har lett till en katastrofal kris i många EU-medlemsstaters kapitalistekonomier. Denna - påstått nya - EU-kommission kommer att visa sig vara samma gamla avslagna vin med samma gamla nyliberala Barroso-etikett.
Den politik för liberalisering, avreglering och privatisering som genomförs, låt oss tala klarspråk, på order från EU:s storföretag - får katastrofala konsekvenser för arbetarklassen och arbetarnas liv, med massarbetslöshet och vilda angrepp på levnadsstandarden. Genom sin inställning till krisen i Grekland och på Irland visar ledarskapet för kommissionen att det är enigt om att det är arbetarklassen som kommer att få betala priset, medan bankirerna och spekulanterna klarar sig undan. EU:s arbetare och fattiga måste mobilisera sig med all kraft mot denna katastrofala politik och kämpa för ett verkligt demokratiskt och socialistiskt EU, vilket betyder att de måste motsätta sig den nya EU-kommissionens politik.
Frank Vanhecke: (NL) På grund av den mycket korta talartid som har anvisats kan jag naturligtvis bara välja några av väldigt många skäl till att vi inte stödde den här kommissionen. Ett av skälen är till exempel att den befintliga kommissionen fortsätter som vanligt på vägen mot det utomeuropeiska islamistiska Turkiets EU-anslutning, även om en stor majoritet européer kategoriskt motsätter sig det, som aldrig själva har fått möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågan.
Ett annat skäl är att den här kommissionen fortsätter att förespråka förnyad invandring av miljontals, och på lång sikt till och med tiotals miljoner nya icke-europeiska invandrare till en kontinent som hur som helst redan har tiotals miljoner arbetslösa. Ett ytterligare skäl är att det redan har visat sig under utfrågningarna att inte en enda en av de nya kommissionsledamöterna är beredd att göra något åt det demokratiska underskottet.
Det är tillräckliga skäl för att rösta mot denna nya kommission.
Francesco Enrico Speroni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har inte fått några slutgiltiga eller tillfredsställande svar från den nya kommissionen om kampen mot olaglig invandring inom EU. Bara det skulle vara tillräckligt för att inte godkänna kommissionens arbete och program.
Det finns en annan sak också. Kommissionen, och framför allt kommissionens ordförande, har visat sig vara mycket motvillig att godta parlamentets lagstiftningsinitiativ. Det kan man faktiskt se som en kränkning av demokratin, eller åtminstone är det så det framstår. Vi parlamentsledamöter är de enda direktvalda företrädarna för folket, och ett underlåtande att uppfylla vår initiativrätt, eller åtminstone försök att strunta i den - trots att detta nu har stadgats i det nya Lissabonfördraget genom artikel 255 i fördraget - omöjliggör en förtroenderöst för José Manuel Barroso eller hans kommissionsledamöter.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! När man ser på galleriet av kandidater som framträdde inför oss i dag tror jag att de flesta här i parlamentet, oavsett politisk inriktning, skulle ha sagt att några var mycket bra, några kunde ha varit mycket bra, några var dåliga och några var helt enkelt usla. Tyvärr har några av dem inte heller besvarat alla frågor om sitt förflutna. Men som ledamöter av Europaparlamentet har vi inte möjlighet att rösta om de enskilda kommissionsledamöterna, så vi blev tvungna att rösta för dem alla i block eller förkasta dem. Detta är mycket tråkigt och beklagansvärt, och av det skälet lade jag ned min röst.
Vi hörde José Manuel Barroso tala om ett EU som bemöter krisen. Om vi vill bemöta en kris måste vi se till att vi inte samlar på oss mer och mer olämplig lagstiftning. Vi måste se till att vi genomför ordentliga konsekvensanalyser av alla direktiv eller förordningar. Ett exempel är direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder, som kommer att leda till att de tillgängliga medlen för entreprenörer i EU minskar, vilket i sin tur kommer att driva ut välståndsskapare från EU och minska investeringarna i utvecklingsländer. Om vi bara kunde minska mängden lagstiftningsförslag som passerar härigenom parlamentet i stället!
Nirj Deva: (EN) Herr talman! Jag valdes av folket i sydöstra England för att reformera EU. En gemensam omröstning om samtliga 27 kommissionsledamöter med en röst är samma gamla vanliga visa, det vill säga inga reformer, ingen insyn, ingen ansvarighet, ingen ansvarsfull bekräftelse. José Manuel Barroso har mitt personliga förtroende, och detsamma gäller några av de andra kommissionsledamöterna som jag har haft att göra med tidigare. Men detta innebär inte en förtroenderöst för hela kommissionskollegiet. Varje kommissionsledamot är unik i den politiska historien. Ingen annan person i en så kallad demokrati har befogenhet att inleda, besluta om och verkställa samma lagstiftning, samtidigt som han eller hon inte väljs enskilt av någon. Detta är fullständigt oacceptabelt, och därför var jag tyvärr tvungen att lägga ned min röst.
Philip Claeys: (NL) Jag röstade mot den nya kommissionen eftersom det inte finns en enda antydan om att den kommer att börja arbeta med att minska klyftan mellan genomsnittseuropén och EU-institutionerna, särskilt kommissionen.
Jag lyssnade till den nominerade kommissionsledamoten för utvidgning under hans utfrågning i utskottet för utrikesfrågor, och han visade sig t.ex. vara mycket benägen att sopa alla klagomål mot det utomeuropeiska Turkiet under mattan, vilket har gjorts i fem år nu.
Den nya kommissionen vill även ha mer ekonomisk invandring, ännu mer beskyddande agerande och vill lägga sig i ännu mer, och allt detta visar på den skandalösa situation som har skapats i och med Lissabonfördraget, som erbjuder ett långtifrån lugnande perspektiv.
Gerard Batten: (EN) Herr talman! Jag röstade mot kommissionen eftersom jag inte vill styras av en europeisk kommission av någon sammansättning, men det finns särskilda skäl att rösta mot denna kommission. Ett antal av kommissionens ledamöter var nämligen medlemmar i kommunistpartiet, eller associerade till det. Detta gäller t.ex. José Manuel Barroso, Maroš Šefčovič, Štefan Füle, Andris Piebalgs och Janez Potočnik, för att bara nämna några. Catherine Ashton var kassör för kampanjen för kärnvapennedrustning, som i praktiken var detsamma som en kommunistisk frontorganisation, och en del av finansieringen kom från Sovjetblocket.
Hon är inte lämpad att ha ansvar för den yttre säkerhets- och försvarspolitiken. Den nobla baronessan arbetade för att undergräva sitt eget lands försvarspolitik när vi stod inför det allvarligaste av hot - ett kärnvapenhot - från våra fiender. Kommissionen är den nya de facto-regeringen för EU. EU går i sömnen mot en katastrof. Vi styrs nu av kommunister, kollaboratörer och landsförrädare.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Det var med glädje jag röstade för kommissionen i dag eftersom jag anser att det var rätt sak att göra under de rådande omständigheterna och enligt parlamentets regler. Vi behövde en kommission, och nu har vi en.
Emellertid har ett antal kolleger påpekat - med all rätt - att systemet skulle vara bättre om varje kommissionsledamot valdes på sina egna meriter i stället för gemensamt. Om vi skulle sätta ihop ett fotbollslag för att representera oss skulle vi ju inte välja spelarna gemensamt. Vi skulle välja varje spelare utifrån hans eller hennes egna meriter för att få bästa möjliga resultat. Jag anser att vi bör arbeta mot denna situation och ändra reglerna för att se till att varje kommissionsledamot väljs på sina egna meriter nästa gång vi väljer en kommission. Detta skulle tvinga medlemsstaterna att föreslå bästa möjliga kandidater och försäkra sig om att kandidaterna gör sitt yttersta. Jag anser att vi skulle få ihop ett bättre lag genom att göra på det sättet. Men under tiden ser jag fram emot att arbeta så nära tillsammans med kommissionen som möjligt under de kommande fem åren.
Paul Rübig: (DE) Herr talman! Det gläder mig att det råder ett starkt samförstånd i parlamentet i dag. Många har efterlyst ett starkt EU. Samförstånd gör oss starka, och det är därför glädjande att se ett så positivt resultat av omröstningen om den nya kommissionen. Det är ju trots allt så att endast ett effektivt EU också kan vara ett socialt Europa. Kommissionen har gjort ett tydligt åtagande i det här avseendet, eftersom vi i slutändan bara kan fördela det som redan har producerats. Det är därför viktigt att vi prioriterar yrkesutbildning och utbildning och inriktar oss på infrastruktur och forskning i EU.
Det är relativt lätt att göra de rika fattiga, men det är en mycket mer intelligent, utmanande och långtgående uppgift att göra de fattiga rika. Detta bör förbli målet för EU.
Skriftliga förklaringar
Zigmantas Balčytis : De interinstitutionella förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen tar en ny riktning i och med Lissabonfördraget. Vi parlamentariker sänder ett tydligt budskap till kommissionen om att Europaparlamentet aldrig mer bara kommer att vara en observatör, utan kommer att vara en jämlik aktör i utformandet av EU-politiken. De politiska åtgärderna på gemenskapsnivå är inte samstämda, vilket innebär att EU står fullständigt handfallet när oväntade situationer uppstår. Och när situationerna väl uppstår är vi oförmögna att bemöta dem på ett effektivt och samordnat sätt. Kommissionens ordförande har åtagit sig att inleda öppna, genomblickbara och konstruktiva förbindelser med Europaparlamentet för att sätta upp tydliga och genomförbara politiska mål tillsammans med oss och garantera en hög kvalitet på lagstiftningen. Det är nu dags att José Manuel Barroso minns sina löften och ser till att Europaparlamentets krav tydligt avspeglas i ramavtalet.
Vilija Blinkevičiūt : Jag stöder det nya ramavtalet, eftersom samarbetet mellan Europaparlamentet och kommissionen är särskilt viktigt när det gäller att stärka EU:s stabilitet och effektiviteten i dess arbete. Enligt ramavtalet måste kommissionen svara inom en månad när en begäran om ett lagstiftningsinitiativ har lagts fram för Europaparlamentet, och utarbeta en lämplig rättsakt inom ett år. Om EU vägrar att utarbeta den begärda rättsakten måste beslutet motiveras utförligt. Hittills har endast kommissionen kunnat ta initiativ till EU-lagstiftning, men i Lissabonfördraget fastställs att en majoritet av Europaparlamentet har rätt att ta initiativ till EU-lagstiftning. Parlamentet och kommissionen kommer redan i ett tidigt skede att föra ett nära samarbete om begäranden om lagstiftningsinitiativ som har sitt ursprung i ett medborgarinitiativ. När internationella avtal ingås kommer även parlamentets experter att delta i diskussionerna. Enligt avtalet beviljas parlamentet rätt att delta som observatör i vissa internationella förhandlingar som EU för, och har också rätt att få mer information om internationella avtal.
Andrew Henry William Brons : Vi instämmer i de delar av förslaget som handlar om att parlamentet och rådet ska behandlas lika när det gäller tillträde till möten och information, en regelbunden dialog mellan kommissionens ordförande och parlamentets talman, samarbete om medborgarinitiativ, konsekvensanalyser av lagstiftning och användningen av icke-bindande regler (i stället för straffrättsliga påföljder?). Vi kan dock inte stödja att de obligatoriska tidsfristerna för genomförandet av direktiv ytterligare befästs och förstärks, och inte heller de förskönande ordalagen i beskrivningarna av EU och EU-tjänstemännen.
Maria Da Graça Carvalho : Jag välkomnar det resolutionsförslag som antogs i dag om ett nytt politiskt ramavtal som kommer att styra de institutionella förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet, och som kommer att bidra till att stärka de befogenheter som parlamentet ges i enlighet med Lissabonfördraget.
Garantin för att kommissionen kommer att tillämpa den grundläggande principen om att kommissionen ska behandla parlamentet och rådet lika är en av de aspekter som är relevanta för den nya institutionella balans som behandlas i avtalet.
Jag vill även betona betydelsen av regelbunden dialog mellan kommissionen och parlamentet genom tillträde till talmanskonferensens och utskottsordförandekonferensens respektive kommissionskollegiets sammanträden.
Dessutom kommer införandet av en ny ”frågetimme” med kommissionsledamöterna under plenarsammanträdena att bidra till ökad ansvarsskyldighet för den verkställande myndigheten.
Edite Estrela : Jag röstade för parlamentets resolution om översynen av ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen för nästa mandatperiod eftersom det är ett viktigt avtal, inte bara för dess symboliska värde - med tanke på att det ger en tydlig signal om båda EU-institutionernas, parlamentets och kommissionens, åtagande om att arbeta tillsammans för att fullborda det europeiska projektet - utan även på grund av innehållet, eftersom parternas skyldigheter fastställs så att de bättre kan möta framtidens utmaningar och lösa medborgarnas problem.
Diogo Feio : Europaparlamentet har ofta ställts inför fullbordat faktum av kommissionen eller rådet, eftersom det har förvisats till rollen att endast ratificera redan fattade beslut. Denna situation, som parlamentet har klagat över, har lett till att det skapats en obalans i förbindelserna mellan de tre viktigaste EU-institutionerna. Det är viktigt att påpeka att parlamentet, som alltmer och rätteligen är en partner till rådet i beslutsprocessen, i dag förtjänar samma uppmärksamhet som kommissionen ägnar rådet.
I stället för att bara slipa till skarpa kanter hoppas jag uppriktigt att det reviderade ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen kommer att leda till att förfarandena påskyndas och till närmare samarbete, till att informationsutbytet främjas på ett snabbt och effektivt sätt, och till att medlemsstaternas valda företrädare kan göra sin röst hörd och beaktas i god tid. Med tanke på hur ramavtalet utarbetades tror jag att detta kommer att bli möjligt.
Av dessa skäl är kommissionsordförandens initiativ att arbeta för att skapa ett särskilt partnerskap mellan parlamentet och den institution som han leder fullständigt berättigat. Jag hoppas att initiativet inte bara kommer att blomstra, utan även bära frukt.
José Manuel Fernandes : Med tanke på följderna av Lissabonfördraget när det gäller EU-institutionernas funktionssätt och förstärkningen av det delade ansvaret i beslutsprocessen har det blivit absolut nödvändigt att inrätta en uppsättning förfaranden för att garantera ett sunt och effektivt utbyte av information om och synpunkter på strategierna, med målsättningen att befästa och utveckla den europeiska integrationen. Möjligheten att systematiskt ha arbetsmöten innan varje institution utarbetar lagstiftning och reglerande bestämmelser kommer verkligen att bidra till att främja ett gemensamt arbete, sammanjämkning av förslag, projekt och perspektiv och förbättra förslag till beslut. På detta sätt kommer vi att undvika administrativa och byråkratiska förfaranden, särskilt när det gäller återförvisande och ändringar av resolutioner, vilket i sin tur innebär att vi undviker risken för ett ökat antal förslag och motförslag.
Detta avtal bidrar till att förstärka samarbetet mellan EU-institutionerna, samtidigt som det garanteras att kommissionen kommer att tillämpa den grundläggande principen om att behandla parlamentet och rådet lika. Av dessa skäl är det ytterst viktigt att ramavtalet genomförs snabbt, och det är även viktigt att vi inser behovet av en kontinuerlig utvärdering för att förbättra effektiviteten och ändamålsenligheten hos dessa institutionella förbindelser.
Robert Goebbels : Jag lade ned min röst om ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen. Som medlagstiftare bör parlamentet avstå från att försöka förvärva ännu större befogenheter på kommissionens bekostnad. Hela fördraget, och inget annat än fördraget: det är så parlamentet inskränker kommissionens initiativrätt. Som talman Jerzy Buzek sade: ”Vi har just tagit ett steg mot ledamöternas rätt att ta initiativ till lagstiftning.” När det är dags för ledamöterna att lägga fram lagstiftningsförslag kommer varje lobbygrupp att finna en ledamot som tjänar deras egenintressen. Jag vill behålla den väl beprövade gemenskapsmetoden - där kommissionen är väktaren och domaren för gemensamma EU-intressen - från vilken den exklusiva rätten till lagstiftningsinitiativ härstammar. Att öka antalet sammanträden mellan kommissionens och parlamentets organ är inte rätt sätt att skapa effektivare EU-politik.
Ian Hudghton : Jag röstade för det nya ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen. Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft har parlamentet fått ökade befogenheter, och vårt arbetsförhållande till kommissionen måste anpassas därefter. Jag välkomnar särskilt punkten i det nya avtalet om att kommissionens ordförande är skyldig att agera fullt ut om parlamentet ber kommissionens ordförande att dra tillbaka sitt förtroende för en enskild kommissionsledamot. Jag röstade för den nya kommissionen i dag, men jag motsätter mig ”allt eller inget”-systemet, enligt vilket parlamentet måste godkänna eller förkasta hela kommissionen. Jag välkomnar alla förfaranden för att stärka vår rätt att hålla enskilda kommissionsledamöter ansvariga.
Elisabeth Köstinger : Europaparlamentets godkännande av den nya kommissionen är inte en oinskränkt fullmakt, utan en förtroenderöst. Men nu kan vi äntligen börja arbeta tillsammans med en fullt behörig kommission. Europaparlamentets roll har befästs och stärkts genom Lissabonfördragets ikraftträdande, och i och med det nya ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen som antogs i dag har parlamentets nya roll som en jämlik partner till rådet vederbörligen bekräftats, vilket jag uttryckligen välkomnar. Med detta har vi skapat en bra grund för det framtida samarbetet, och vi insisterar också eftertryckligen på att föra denna dialog som en jämlik partner. Det kommer förmodligen också att starkt ligga i kommissionens intresse att redan i ett tidigt skede involvera Europaparlamentet i lagstiftningsförslag för att garantera en effektiv process i EU-medborgarnas intresse, till deras bästa och till förmån för en aktiv demokrati.
Jean-Luc Mélenchon : Europaparlamentets ledamöter väljs genom allmän rösträtt, och som sådana företräder de allmänheten i EU. Det är därför otroligt att talmanskonferensen ska behöva nöja sig med att be om tillgång till samma information som kommissionen och rådet får, eller be om att få delta i vissa av deras möten, när kommissionen faktiskt inbjuds till parlamentets sammanträden! Varför hävdar inte parlamentet sin representativa roll för att kräva att dess initiativ stöds som en självklar sak av kommissionen? Varför godtar parlamentet att kommissionen kan neka parlamentet tillstånd att dra tillbaka sin förtroenderöst för en kommissionsledamot om parlamentet begär detta? Hur kan det vara godtagbart att parlamentet inte kan avge ett bindande yttrande om kommissionen ändrar sina arbetsmetoder?
Varför framför inte parlamentet starkare krav när det gäller frågan om att delegationsordförandena endast beviljas observatörsstatus när de företräder parlamentet vid internationella konferenser? Att Lissabonfördraget ger Europaparlamentet rollen som ett ”rumpparlament” är en sak, men att ledamöterna går med på detta nonsens är något helt annat. Jag kommer att rösta mot beslutet av respekt för det mandat som jag har förlänats av Frankrikes folk.
Nuno Melo : I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har det blivit nödvändigt att förhandla fram ett nytt ramavtal som ska styra förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen. I det resolutionsförslag som antogs i dag av en överväldigande majoritet avspeglas den nya och ytterst viktiga roll som parlamentet kommer att ta på sig. Lissabonfördragets anda är tydligt närvarande i detta dokument i och med parlamentets utökade ansvar, bestämmelsen om att parlamentet och rådet ska behandlas lika och nya befogenheter för parlamentet på en rad olika områden. Ur denna synvinkel står det antagna resolutionsförslaget för ett fördjupande, i rätt riktning, av EU:s författningsprocess.
Andreas Mölzer : Resolutionsförslaget om ett reviderat ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen för nästa mandatperiod innehåller en del skäliga utgångspunkter. Detta inbegriper uppmaningen till kommissionen om en garanti att den i framtiden ska tillämpa principen om likabehandling för parlamentet och rådet samt fastställandet av särskilda tidsfrister som kommissionen måste följa i samband med framläggande av lagstiftningsinitiativ.
Uppmaningen om att kommissionens ordförande ska be enskilda kommissionsledamöter att lämna sin tjänst på begäran från parlamentet är emellertid oacceptabel och meningslös. Detta skulle bara vara meningsfullt om det, vid valet av kommissionen, var möjligt att rösta för de enskilda ledamöterna, vilket för närvarande inte är fallet. Av detta skäl har jag röstat mot resolutionsförslaget.
Birgit Schnieber-Jastram : Jag anser att avsaknaden i ramavtalet av en hänvisning till Europaparlamentets kontrollmekanismer och bristen på tydlighet när det gäller principerna för befogenhetsfördelningen i delar av avtalet är beklagansvärt. Jag lägger därför ned min röst.
Nuno Teixeira : Lissabonfördraget står för en ny institutionell balans, som för Europaparlamentets del innebär en avsevärt förbättrad ställning med hänsyn till de övriga institutionerna. Ramavtalet har till syfte att styra de dagliga förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen i ett partnerskap som nu har förstärkts och anpassats till de nya förhållandena i och med Lissabonfördragets ikraftträdande, med utgångspunkt i löftena från kommissionens nyligen omvalde ordförande José Manuel Barroso, såväl som i hans förslag till ett ”särskilt partnerskap mellan Europaparlamentet och kommissionen”. Begäran om att kommissionen snabbt ska svara på alla uppmaningar om lagstiftningsinitiativ är välkommen, eftersom den speglar Europaparlamentets större betydelse som medlagstiftare, särskilt inom områden som t.ex. regionalpolitik. Det är också oerhört positivt att avtalet innefattar en garanti att kommissionen ska tillämpa grundprincipen om likabehandling mellan parlamentet och rådet samt ett mer omfattande interinstitutionellt samarbete vid utarbetandet och genomförandet av lagstiftningsprogrammet och det årliga arbetsprogrammet. Av dessa skäl och framför allt därför att det stärker Europaparlamentets roll och skänker ny kraft till Europeiska unionen röstade jag för förslaget.
Róża, Gräfin von Thun Und Hohenstein : Det nya ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen innehåller flera viktiga moment. För det första principen om likabehandling mellan parlamentet och rådet, vilken stärker de demokratiska garantierna i EU. För det andra ger det parlamentet kompletterande befogenheter att övervaka lagstiftningsinitiativ från kommissionen, vilket ger parlamentet större inflytande över den lagstiftning som antas.
En klausul har tagits med i avtalet om obligatoriskt offentliggörande av jämförelsetabeller, som jag efterlyste i mitt betänkande om resultattavlor för den inre marknaden, och tvingande tidsfrister för genomförande av direktiv vilka inte bör överskrida två år. Tack vare detta finns det en chans att planen att upprätta en gemensam marknad kan slutföras snabbare. Avtalet stärker också gemenskapsaspekten och förbättrar båda institutionernas funktionssätt. Avtalet tvingar dem också att arbeta på ett sätt som garanterar att Europeiska unionen blir en sann gemenskap.
Silvia-Adriana Ţicău : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om ett reviderat ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen för nästa mandatperiod, eftersom jag anser att detta avtal är nödvändigt för samarbetet mellan Europaparlamentet och den framtida Europeiska kommissionen. EU-institutionerna måste se till att ”gemenskapsmetoden” används på ett verkningsfullt sätt till nytta för EU-medborgarna. I enlighet med Lissabonfördragets bestämmelser, genom vilka man upprättar en ny institutionell balans, kan Europaparlamentet uppmana kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag, och den senare måste lägga fram de relevanta lagstiftningsförslagen inom ett år från parlamentets begäran. Utvidgningen av parlamentets befogenheter, det interinstitutionella samarbetet och främjandet av enklare EU-lagstiftning ser till att EU:s lagstiftningsprocess fungerar bättre och att medborgarna deltar mer aktivt och direkt vid utarbetandet av EU-lagstiftningen. Kommissionen måste reglera de förfaranden och villkor som anges i Lissabonfördraget, genom vilka EU-medborgarna kan uppmana kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om frågor som de anser vara viktiga.
Anna Záborská : I dag under sammanträdesperioden februari 2010 bevittnar vi själva inledningen på det institutionella samarbete som kommer att forstsätta under de kommande fem åren. Trots att parlamentet påbörjade sitt interna arbete efter EU-valet och snabbt fattade beslut om ansvarsfördelningen och sina interna regler, har det tagit tid för oss att genomföra arrangemangen för det interinstitutionella samarbetet mellan rådet och kommissionen mot bakgrund av Lissabonfördraget. Den samtidiga processen att utnämna de framtida kommissionsledamöterna har förvisso underlättat införandet av rätten till lagstiftningsinitiativ, som numera gäller för Europaparlamentet. Hädanefter måste kommissionen rapportera om den praktiska uppföljningen av alla begäranden avseende lagstiftningsinitiativ som ett resultat av antagandet av ett betänkande om lagstiftningsinitiativ enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Om Europaparlamentet med enkel majoritet begär det måste kommissionen lägga fram ett lagstiftningsförslag inom ett år eller inbegripa detta förslag i följande års arbetsprogram. Jag uppmanar alla att noga följa parlamentets arbete, eftersom det är tydligt att ledamöterna av Europaparlamentet kommer att använda denna bestämmelse i synnerhet när det gäller allmänna sociala etiska frågor.
Andrew Henry William Brons : Vissa kanske blir överraskade över att vi stöder ett förslag från GUE/NGL-gruppen. Samtidigt som vi instämmer i en del av gruppens kritik av EU, är vår syn på vad som bör ersätta EU helt annorlunda. Våra ideologier är dessutom helt olika. Vi är nationalister, och vi värdesätter nationalstatens suveränitet. De är internationalister. Vi tror på ett system som är grundat på privat företagsamhet, med vissa regleringar, och med ett visst offentligt ägande av allmännyttiga företag, samtidigt som de förmodligen vill ha ett mycket större statligt ägande. Vi instämmer i följande: förkastande av nyliberal ekonomisk politik, behovet av större social rättvisa (även om vi skiljer oss åt när det gäller definitioner) och kritiken mot vissa kommissionsledamöters undanflykter, inkonsekvens och otillfredsställande svar. Vi kan emellertid rösta med vilken grupp som helst, bara vi instämmer i vad de föreslår.
Carlo Casini : Med min empatiska röst för vill jag lägga större kraft bakom ordförande José Manuel Barrosos ord, ord som uppmärksammade de kommande fem årens byggande av ett mer enat och starkare EU.
Han inledde med att ta upp grundvärderingarna i samband med EU:s enighet, varav den viktigaste är mänsklig värdighet. Jag instämmer fullständigt, men problemet är att ordet ”värdighet” har blivit tvetydigt eftersom det inte bara används för att garantera rättvisa avseende levnads- och mänskliga förhållanden, utan även för att diskriminera och skada samhällets mest sårbara grupper och t.o.m. rättfärdiga död. Jag hoppas därför att kommissionen under de kommande fem åren kommer att se till att ordet ”värdighet” återigen får sin otvetydiga och verkliga mening.
Det har en symbolisk betydelse att 500 000 EU-medborgare från 17 länder den 15 december i fjol genom en gemensam framställning begärde, mitt under försöken att bilda den nya kommissionen, att våra institutioner ska ta hänsyn till stadgan om de grundläggande rättigheterna vid alla beslut, på grundval av alla människors lika värde.
Diogo Feio : Jag röstade för den nya kommissionen eftersom jag är medveten om den väsentliga roll den spelar i EU:s struktur som helhet och den ökade betydelse den har fått som initiativtagare till ny lagstiftning. Som portugis måste jag uttrycka min glädje över att det krävande ämbetet som ordförande för kommissionen återigen har förlänats min landsman José Manuel Barroso, en man som tidigare utförde denna roll på ett synnerligen distinkt sätt.
Medveten om den senaste tidens svårigheter, men inspirerad av hoppet om bättre tider för EU och det europeiska projektet, önskar jag honom och hans kolleger all framgång.
José Manuel Fernandes : Med hänsyn till principerna om subsidiaritet, företrädarskap och lika rättigheter för de olika medlemsstaterna betonar jag vikten av att dela ansvar och kompetenser mellan ledamöterna av Europeiska kommissionen. Med tanke på det allt mer omfattande samarbetet mellan medlemsstaterna och den ökade betydelsen av EU:s kapacitet för global intervention, skulle det vara obegripligt om man delade upp de olika strategiska och politiska besluten mellan EU-institutionerna.
Alla kommissionsledamöter blev offentligt utfrågade i Europaparlamentet där de kunde förklara sina förväntningar och projekt inom sina respektive behörighetsområden, ständigt med betoning på betydelsen av att dela på ansvaret genom samarbete mellan de olika portföljer och behörigheter som utgör Europeiska kommissionen. Snarare än att uppvisa någon oförmåga eller luta åt presidentialism stärker detta förhållningssätt medbeslutandeandan som främjas genom ett samarbetsvilligt ledarskap som självt främjar en verkningsfull och användbar dialog för konsolideringen av EU. Med hänsyn till ovanstående röstade jag mot resolutionen.
João Ferreira : I den resolution som har lagts fram av GUE/NGL-gruppen tar vi upp viktiga aspekter av vårt beröm av det kommissionskollegium som har presenterats för parlamentet. Vi sammanfattar även vissa viktiga skäl till varför vi röstade mot denna kommission: framläggandet av ett program av kommissionens ordförande - till vilket kommissionsledamöterna naturligtvis känner sig bundna och vilket de försvarade utan några reservationer under utfrågningarna som ägde rum i parlamentet - vilket representerar en fortsättning på den tidigare kommissionens misslyckade nyliberala politik, och det faktum att denna grupp har valts för att genomföra detta program där de följer en strategi som inte kommer att resultera i de nödvändiga förändringarna av den politiska inriktningen när det gäller att skapa större social rättvisa, arbetstillfällen och lägre fattigdom, utan istället innehåller farliga moment som kommer att förvärra dessa allvarliga problem. Sammanfattningsvis har det EU som vi kämpar för - med rättvisa och sociala framsteg och med ekonomisk och social sammanhållning och samarbete mellan suveräna stater med lika rättigheter som arbetar för fred - ingen större chans att bli verklighet med de riktlinjer som kommissionen föreslår.
Nuno Melo : Efter flera veckor med utfrågningar av de nya kommissionsledamöterna skulle detta inte vara en lämplig tidpunkt att ifrågasätta kvaliteten på ett kommissionskollegium som, under många timmar i olika utskott, redan har tillhandahållit mycket nyttiga förtydliganden om den politik som ska föras. Det är därför nu dags att ge EU en legitim kommission med förmågan att ta itu med den senaste tidens svåra händelser.
Nuno Teixeira : Parlamentet och kommissionen kommer att ta itu med nyckelfrågorna för EU, dvs. att vända krisen genom återhämtning av ekonomin och sysselsättningen, balansera de offentliga utgifterna i medlemsstaterna och förhandla om budgetramen för perioden efter 2013, varvid jag vill betona sammanhållningspolitikens betydelse.
Jag hade möjlighet att ställa frågor till den utnämnde kommissionsledamoten med ansvar för regionalpolitik, Johannes Hahn, med hänsyn till hans intresse av att upprätta ett särskilt program för permanent ekonomiskt stöd till de yttersta randområdena.
Jag tog också upp ett förslag med honom om ett mer flexibelt system för val av möjliga mottagare av strukturfondsmedel för ”övergångsregioner”, dvs. de som hamnar mellan målen avseende ”konvergens” och ”konkurrenskraft och sysselsättning”.
Förutom att uppvisa kompetens och beslutsamhet visade den blivande kommissionsledamoten att han var beredd att undersöka dessa möjligheter, vilket ger mig förtroende för hans framtida välvilliga inställning till de yttersta randområdena, t.ex. Madeira.
Jag röstade för denna grupp av kommissionsledamöter, vilken kommer att ledas av José Manuel Barroso, eftersom de på det hela taget har förberett sig bra tekniskt sett, tar sin uppgift på allvar och har viljan att ta itu med EU:s utmaningar utan att glömma dess värdegrund, dvs. solidaritet och territoriell sammanhållning.
Zigmantas Balčytis : I dag godkände vi den nya Europeiska kommissionens sammansättning, även om vi måste inse att tveksamheten rörande vissa kandiderande kommissionsledamöter inte skingrades fullständigt. Både kommissionens ram för dess verksamhet och framför allt de enskilda kommissionsledamöternas program saknar de sociala aspekterna. Man får intrycket att huvudkriterierna i samband med formuleringen av mål och uppgifter är grundade på stärkandet av EU:s roll i världen, samtidigt som våra medborgares rättigheter och hopp och sociala trygghet har kommit i skymundan. S&D-gruppen har beslutat sig för att stödja kommissionen, därför att nu när EU plågas av en långdragen ekonomisk och finansiell kris och ökande arbetslöshet och dess medborgare har tappat tron på EU får Europaparlamentet och EU rent allmänt inte bli den plats där man delar upp sig i läger som är för eller emot. Det viktigaste är nu att koncentrera sig på dessa viktigaste frågor på den politiska dagordningen för att så snart som möjligt få ett slut på osäkerheten och instabiliteten i EU och lösa de mest akuta problemen, som t.ex. finanskrisen och arbetslösheten, snabbare och effektivare.
Bastiaan Belder : Barroso II-kommissionen är ett blandat gäng. Under de senaste veckorna har vi sett en del kraftfulla, men också en del mycket svaga, kandidater. Det gör det inte lättare att bedöma denna kommission som helhet. Denna tvetydiga känsla förstärks av det faktum att många kandidater uppenbarligen fjäskade för Europaparlamentet under utfrågningarna. Vad de egentligen står för är fortfarande oklart ibland.
Reformerade politiska partiet i Europaparlamentet har beslutat att lägga ned sina röster. Detta är ett uttryck för den tvetydiga känsla vi har när det gäller denna kommission. Det händer emellertid andra saker. En kommissionsledamot, som också är förste vice ordförande, ger oss väldiga farhågor. Catherine Ashton har den tveksamma äran att vara den första EU-tjänstemannen som kombinerar en karriär i kommissionen med ett ämbete i rådet. Vi kan inte stödja detta omotiverade institutionellt riskfyllda vågspel. Catherine Ashton har dessutom inte vid något tillfälle gett oss intrycket att hon skulle klara av de krav som ställs på hennes ämbete. Hon är en av de svagaste länkarna i kommissionen och har aldrig gett intrycket att vara kunnig i utrikes frågor. Vi ser alltså fram emot perioden 2010-2014 med viss bävan.
Sebastian Valentin Bodu : Vi har en ny kommission som har påbörjat sin mandatperiod under en svår tid, men som består av en grupp erfarna personer på vilkas axlar man har placerat ansvaret för alla 27 medlemsstater. Vi har nu Lissabonfördraget som förändrar maktstrukturen och kräver anpassningsbarhet från kommissionens sida. Följaktligen har vi en europeisk union i en ny känslig situation, men som kräver resultat, stabilitet och framåtanda när det handlar om att föreslå och genomföra en konsekvent politik.
Vi står inför en ny budgetram, vilket innebär att det krävs ett förnuftigt gensvar från kommissionen genom reformer och nya anpassningar inom alla områden, till att börja med inom det ekonomiska området.
Alla medlemsstater känner av finanskrisens fulla kraft. Alarmklockan som Grekland satte igång ger en kraftfull genklang, från stater med väloljade ekonomier till de som kämpar på alla plan för att få ned sitt budgetunderskott. En stabil, bra samordnad ekonomisk politik i alla 27 länder ger oss en chans att undvika en större obalans på EU-nivå och att få en god effekt under det följande stadiet. EU:s åtgärder syftar till att lösa de krisrelaterade problemen och till att vi ska vara kreativa för att återställa stabiliteten i medlemsstaterna. Avsikten är alltså att eliminera underskottet och förhindra skillnader, samtidigt som vi stärker ekonomin.
Sophie Briard Auconie : Precis som mina kolleger från de tre största politiska grupperna i parlamentet har jag just godkänt utnämningen av de kommissionsledamöter som har presenterats av José Manuel Barroso. Det är faktiskt ett bra team där personer av varierad och kompletterande bakgrund ingår. Fram till 2014 kommer kristdemokrater, liberaler och socialister att lägga sina politiska och geografiska meningsskiljaktigheter åt sidan och samarbeta inom en kommission som ska tjäna Europas allmänna intressen. I tre veckor utförde parlamentsledamöterna ett anmärkningsvärt gott arbete med att granska kvaliteten på kandidaterna genom sina parlamentsutfrågningar. Därefter var det vår plikt att ge vårt fulla stöd till det nya teamet. Vi förväntar oss nu att denna ”Barroso II”-kommission ska överraska oss med sin fasta föresats att föra EU framåt. Huvuduppgiften blir att varje dag visa prov på EU-projektets mervärde för alla EU-medborgare.
Maria Da Graça Carvalho : I den kritiska tid som Europa befinner sig i när det gäller den finansiella, ekonomiska och sociala situationen är det viktigt att ha en stark kommission med ett ambitiöst, djärvt program på viktiga områden som till exempel energisäkerhet och klimatförändringar, vetenskaplig forskning och innovation.
Kommissionens nya struktur med en särskild portfölj för klimatförändringar och en annan som kombinerar innovation och forskning ger tydliga bevis på ett ambitiöst projekt och en trovärdig strategi för Europa fram till 2020.
Denna nya kommission under ordförande José Manuel Barrosos ledning och den nya strukturen för dessa områden uppfyller de nödvändiga kriterierna för att utgöra motorn i den ekonomiska återhämtningen, baserad på effektiv användning av resurserna och på innovation med större social rättvisa som mål.
Jag välkomnar den nya kommissionen och ordförande José Manuel Barroso och gratulerar dem till resultatet av denna omröstning. Det ger ett bredare stöd från parlamentet jämfört med den föregående kommissionen och ger en tydlig och glädjande signal om ett nytt institutionellt samarbete mellan parlamentet och kommissionen, så att de mer och mer kan uppträda enat i ett EU som är ledande på världsnivå.
Françoise Castex : Jag röstade emot denna kommission, precis som övriga franska medlemmar av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet. Majoriteten av kommissionsledamöterna representerar den liberala inställning inom EU som vi förkastar. Det finns andra, nominerade av sina respektive medlemsstater, som varken har några ambitioner för Europa eller några personliga visioner. En sak är säker: de framtida kommissionsledamöterna engagerade sig inte i någon av de frågor som vi betraktar som viktiga. Vilken strategi kommer att ta oss ut ur krisen? Hur ska vi bemöta det sociala hotet och klimatfrågan? Hur ska vi återuppliva det europeiska projektet? Eftersom vi inte har lyckats få tillräckliga svar på dessa frågor har vi röstat nej, då vi inte kan ge Europeiska kommissionen helt fria tyglar. Jag tror inte att den här kommissionen kan erbjuda EU-medborgarna en ny framtid eller garantera en framskjuten plats för Europa på världsnivå, om den misslyckas med att uppnå dessa mål. Därför kan den inte få vårt stöd. Naturligtvis måste jag nu arbeta i fem år med de förslag som denna kommission lägger fram, men min röst idag är ett uttryck för den misstro och politiska vaksamhet som jag kommer att visa prov på under hela mandatperioden.
Nessa Childers : Tillsammans med min politiska grupp, socialdemokraterna och demokraterna, var jag mycket nöjd med den nya kommissionens slutgiltiga sammansättning. I synnerhet de två kommissionsledamöterna med ansvar för miljö respektive energi kommer att ha en nyckelroll för Europas utveckling under de närmaste åren, och jag är övertygad om att ordförande José Manuel Barroso har valt rätt företrädare.
Nikolaos Chountis : Jag röstade nej till de föreslagna kommissionsledamöterna, för de kommer att föra samma nyliberala politik som den som ledde EU in i denna mångfacetterade kris och enorma ojämlikhet. De kommer att arbeta för Lissabonfördraget och EU:s 2020-strategi, vilka kommer att stärka makten över marknaderna, öka arbetslösheten och göra arbetsmarknaden mer osäker, riva upp det sociala säkerhetssystemet och begränsa demokratin och de sociala rättigheterna. Dunkla förfaranden och bristen på demokrati inom EU skapar misstro bland medborgarna och försämrar det redan dåliga förtroendet för EU-institutionerna, vilket nyligen tog sig uttryck i det extremt låga valdeltagandet i EU-valet. Om denna politik får fortsätta kommer EU-medborgarnas förväntningar att grusas fullständigt. Den europeiska vänstern kommer att motsätta sig denna politik i Europaparlamentet och kämpa sida vid sida med arbetarna och de sociala rörelserna för att den unga generationens förhoppningar om ett demokratiskt, socialt, feministiskt, ekologiskt och fredsälskande Europa ska förverkligas.
Carlos Coelho : Jag gratulerar José Manuel Barroso inte bara till det utmärkta arbete som han utförde under sin första mandatperiod, utan också till hans välförtjänta omval till en ny period som Europeiska kommissionens ordförande. Jag hoppas att parlamentet och kommissionen ska kunna etablera ett nära samarbete och till fullo respektera varandras befogenheter och ansvarsområden, samt nå målet att upprätta ett särskilt partnerskap mellan de två institutionerna som ordförande Barroso föreslår i sina politiska riktlinjer. Jag är säker på att den person som valts till ordförande för kommissionen kommer att infria sina löften till parlamentet, vilket bör leda till ett reviderat ramavtal. Det är enda sättet att slutföra integrationen i ett Europa vars primära mål är att försvara våra medborgares rättigheter.
Utfrågningarna av de nominerade kommissionsledamöterna är alltid viktiga och avslöjar djupet i den europeiska demokratin. Parlamentet utövade sina befogenheter, och processen präglades av värdighet, insikt och öppenhet. Jag tror att José Manuel Barrosos andra kommission kommer att bli ännu starkare och bättre politiskt förberedd än den föregående. Jag hoppas att den kommer att fungera sammanhållande och att samtliga ledamöter ska klara av att bära det stora ansvar som åvilar dem i en tid då alla längtar efter ekonomisk återhämtning och nya arbetstillfällen.
Mário David : Europaparlamentet har godkänt den nya Barrosokommissionen med stor majoritet. Även jag röstade naturligtvis ja till kommissionen, och det var inte bara en genomtänkt handling utan den bottnade också i engagemang och förtroende. Jag gjorde det för att den nya kommissionen tack vare sin erfarenhet har mycket större politisk kapacitet och kan garantera att den med fasthet och beslutsamhet ska konfrontera de stora utmaningar som EU står inför: den allvarliga ekonomiska kris som vi upplever just nu och dess fruktansvärda sociala och ekonomiska konsekvenser, i synnerhet arbetslöshet; säkerhet och kampen mot terrorism; att stärka EU:s roll i världen, vilket innebär ett Europa med en aktiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik; kampen mot klimatförändringarna, och våra ekonomiers konkurrenskraft till försvar för vår sociala modell. Det realistiska och ambitiösa program som José Manuel Barroso har presenterat och som vårt parlament har godkänt kan nu äntligen genomföras, till förmån för 500 miljoner europeiska medborgare. Jag önskar Europeiska kommissionens ordförande och hans team all lycka och framgång.
Marielle De Sarnez : Medlemmarna av partiet Mouvement Démocrate röstade inte ja till José Manuel Barrosos utnämning till kommissionens ordförande i september eftersom hans meritlista inte var så bra att omval kunde rekommenderas. De röstade inte ja till kommissionen idag heller, eftersom den brist på ambition som framkommit hos flera ledamöter under utfrågningarna gav föga hopp om en kommission med den styrka som EU behöver. Dessutom har den senaste tidens utveckling tyvärr visat ännu tydligare på detta teams oförmåga att ta itu med situationen. Tvivel föddes redan i december under toppmötet i Köpenhamn där EU visade sig oförmöget att nå en gemensam ståndpunkt. Tvivlen bekräftades i januari då Catherine Ashton varken besökte Haiti för att visa prov på EU:s solidaritet eller deltog vid givarkonferensen i Montreal, där hennes närvaro skulle ha behövts för att samordna EU:s och medlemsstaternas bistånd. Slutligen kan det inte finnas några tvivel kvar när Grekland nu, i februari, attackeras av spekulatörer utan att kommissionen kan presentera någon trovärdig räddningsplan. Det är av dessa skäl som de valda företrädarna för Mouvement Démocrate inte har någon tilltro till Barroso II-kommissionen.
Martin Ehrenhauser : Som engagerad EU-anhängare kan jag inte ge mitt godkännande till den nya kommissionen. Den bygger på beslut utan insyn i de nationella partierna och regeringskanslierna. De föreslagna kommissionsledamöterna är inga självständiga politiska tungviktare, vilket i synnerhet de yngre medborgarna med rätta önskar sig. Det fanns inga kriterier i fråga om specialkunskaper i urvalsprocessen. Att det gick fyra veckor från den österrikiska kommissionsledamoten Johannes Hahns utnämning tills han tilldelades sin portfölj är i sig bevis på detta. Trots EU:s ändringsfördrag, Lissabonfördraget, som nu har trätt i kraft kan Europaparlamentet fortfarande inte välja individuella kommissionsledamöter eller uttrycka brist på förtroende för dem. Politiska personligheter som kommissionsledamöterna från Frankrike och Spanien kommer att gå under här. Den här kommissionen står inte för mer demokrati eller något uppvaknande - den fortsätter bara längs den väg som ledde oss in i dagens kris.
Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund : skriftlig. - Under hösten röstade vi nej till José Manuel Barroso då han inte delar vår syn på vikten av goda arbetsvillkor, jämlikhet och omställningen till ett hållbart samhälle. Idag gäller omröstningen kollegiet med 26 kommissionsledamöter.
Inför omröstningen om José Manuel Barrosos återval som kommissionsordförande ställde vi tydliga krav på en revidering av utstationeringsdirektivet. Barroso tvingades ge efter och erkände för första gången att det fanns problem med EG-domstolens utslag i bland annat Laval-målet. Han lovade också att snarast återkomma med en reglering för att lösa problemen. Detta var en mycket viktig positionsförändring från kommissionens ordförande, men det var inte tillräckligt för att vi skulle stödja hans kandidatur.
Idag kommer vi att ta ställning till den samlade uppsättningen av kommissionsledamöter, och vi har förhoppningar om att vissa kommissionsledamöter - som fått nyckelpositioner för att klara jobbkrisen, regleringen av finansmarknaden och försvaret av grundläggande fackliga rättigheter - kommer att kunna göra skillnad. Speciellt positivt är det att Barnier och Andor tydligt har deklarerat att det finns problem med EG-domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet. De var också tydliga med att de är villiga att inleda ett arbete för att genomföra nödvändiga förändringar av europeisk lagstiftning.
Diogo Feio : Jag välkomnar att Lissabonfördraget håller fast vid möjligheten för varje enskild stat att ha sin egen kommissionsledamot, en strategi som är relevant om vi vill att alla olika åsiktsriktningar i Europa ska kunna identifiera sig med de processer och projekt som kommissionen driver.
Jag beklagar vissa av de svårigheter som uppstod under parlamentsutfrågningarna och som ledde till att en av kandidaterna drog tillbaka sin kandidatur, och jag hoppas verkligen att sådana händelser blir mer ovanliga i framtiden.
Jag tycker personligen att dagens metod, där man låter parlamentet granska kandidaterna till kommissionen, är till fördel för EU:s integrationsprocess eftersom den bidrar till större öppenhet i debatten och även gör det möjligt att bedöma de individuella kandidaternas lämplighet för sina tilltänkta poster. Dessutom vill jag vädja om att stämningen vid utfrågningarna ska vara krävande men korrekt och att Europaparlamentet och dess ledamöter ska avhålla sig från att försöka förvandla utfrågningarna till ett spektakel med omotiverade påhopp och förolämpningar.
Jag hoppas att kommissionen kommer att stifta bättre lagar, alltid ska tänka på behovet av vederbörlig respekt för subsidiaritetsprincipen och kommer att prioritera sin roll som en central politisk kraft för att ta itu med den ekonomiska krisen.
José Manuel Fernandes : I en kritisk fas av den ekonomiska återhämtningen kommer erfarenheten och mångsidigheten hos denna kommission under José Manuel Barrosos ledning samt det engagemang, den kompetens och det erkännande av de stora europeiska frågorna som manifesterades av de kommissionsledamöter som frågades ut i parlamentet att bli avgörande för att upprätthålla ett enigt och socialt jämlikt Europa. Det handlar om ett Europa som kan ta på sig en ledarroll i kampen mot klimatförändringarna och stärka våra företags konkurrenskraft genom att stödja vetenskaplig forskning och innovation.
Jag vill framhålla de förnyade förväntningarna på en grupp som uppfattar de många olika kulturerna och identiteterna i Europa som positiva så att de stärker de bästa värdena inom varje medlemsstat. När det gäller de nya institutionella förbindelser som skapats genom Lissabonfördragets genomförande och inför de problem som ligger i vägen för utvecklingen av dagens samhälle anser jag att EU med den här kommissionen har stärkt sin förmåga att påverka dagens ekonomiska, sociala och politiska ramar, inte bara internt utan också på global nivå.
Ilda Figueiredo : Vår röst mot Europeiska kommissionen är en naturlig följd av att vi har avvikande åsikter om kommissionens program, flertalet av de åsikter som lades fram under de utfrågningar som har hållits samt målen och innehållet i själva Lissabonfördraget, vilket kommissionen lovar att man ska försvara men som vi motsätter oss.
Det är sant att Europeiska kommissionen är ett av de viktigaste institutionella organen inom EU, men det är samtidigt sant att den består av kommissionsledamöter som nominerats av EU:s medlemsstater. Eftersom majoriteten av regeringarna är konservativa på högerkanten eller socialdemokrater med liknande politik är det inte förvånande att kommissionen har samma inriktning och vill fördjupa den nyliberala, militaristiska och federalistiska politiken. Därför fick vi i praktiken inga svar på frågorna om de allvarliga ekonomiska och sociala problem som arbetare och medborgare står inför idag.
Vi kämpar för ett annat Europa med rättvisa och social utveckling, där ekonomisk och social sammanhållning är en realitet och där samarbete mellan suveräna stater med lika rättigheter är centrala mål vid sidan av fred.
Robert Goebbels : Jag röstade för den nya Barroso II-kommissionen. Sedan Europavalet i juni 2009 har unionen befunnit sig i ett politiskt vakuum, ett vakuum som har förvärrats av att Lissabonfördragets ikraftträdande försenades. Därför måste den nya kommissionen snabbt bli aktiv, eftersom den ju är den enda EU-institution som har makt att lagstifta. Med undantag för Rumiana Jeleva, som var tvungen att dra tillbaka sin kandidatur, har samtliga 26 utnämnda kommissionsledamöter fått individuellt stöd från parlamentets ledamöter. Det skulle ha varit oklokt att förkasta kommissionen. Därför var omröstningen om kommissionen en ren formalitet, ett ”administrativt ja”. Bara för att jag röstade ja till den andra Barrosokommissionen har jag inte tänkt ge den mitt ovillkorliga politiska stöd. Jag kommer att bedöma kommissionen utifrån dess politiska initiativ.
Sylvie Goulard : Trots att det inom kommissionen finns flera personer av hög kaliber röstade jag emot utnämningen av kommissionen av två skäl. När det gäller ekonomiska och monetära frågor (Lissabonstrategin, kontroll av euroområdet) är den förra kommissionens misslyckanden väl kända. När det gäller EU:s externa representation har Catherine Ashton inte den kompetens som krävs och hon har inte verkat vilja engagera sig ordentligt, vilket vi har sett prov på i samband med tragedin på Haiti. Hon ingick i Tony Blairs regering som fattade beslutet att invadera Irak, vilket var ett brott mot internationell lag, och som förhandlade fram en undantagsklausul i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Mathieu Grosch : Jag har röstat ja till kommissionen eftersom den totalt sett har visat sig kapabel - speciellt med de (nya) utnämningarna - att utföra ett framgångsrikt arbete. Resultatet av förhandlingarna mellan kommissionen och parlamentet är också tillfredsställande. Jag tror att det är extra viktigt att kommissionen inte får fria händer för de kommande fem åren, utan utsätts för kontinuerlig granskning.
En särskild utmaning som fortfarande kvarstår är att få en samordnad politik inom de olika områdena, till exempel miljön och sociala och ekonomiska frågor, samt att kommunicera med omvärlden på ett sådant sätt att EU-politiken blir mer öppen och förståelig för alla medborgare.
Sylvie Guillaume : Jag röstade emot José Manuel Barrosos kommission eftersom den inte tillmötesgår mina krav om att arbeta för de sociala reformer som vi måste få till stånd om vi ska kunna ta oss ur den kris vi befinner oss i. Det är tydligt att den här kommissionen inte på något sätt kommer att utgöra en proaktiv kraft för ett politiskt starkt Europa och att den står långt ifrån det Europa som jag så gärna vill se. Med dåligt definierade portföljer och försvagad makt kommer den här kommissionen att sakna de verktyg som behövs för att agera och kommer tveklöst att vilja bevaka nationella intressen istället för att se till EU:s intressen.
Ian Hudghton : Jag röstade ja till den nya kommissionen. Ur Skottlands synvinkel, den nation som jag företräder, finns det stora problem och utmaningar som den nya kommissionen måste ta itu med. Med de förändringar av EU:s gemensamma fiske- och jordbrukspolitik som lär komma i framtiden måste Skottlands speciella intresse i dessa politiska frågor erkännas, och jag uppmanar de berörda kommissionsledamöterna att arbeta för att Skottlands kust- och landsbygdskommuner verkligen tillåts blomstra socialt och ekonomiskt. Eftersom Skottland har stor potential för energiproduktion, speciellt inom förnybar energi, bör kommissionen prioritera projekt och initiativ som kan bidra till att Skottlands väldiga potential som leverantör av ren, miljövänlig energi utvecklas.
Som medlem av ett EU-vänligt parti hoppas jag att den nuvarande kommissionen kan återvinna en del av det förtroende för EU som många skottar har tappat, exempelvis som en direkt följd av Skottlands erfarenheter av den misslyckade gemensamma fiskepolitiken.
Cătălin Sorin Ivan : Barroso II-kommissionen kommer att bli den första som verkar under Lissabonfördraget med ett Europaparlament som har fått utökad makt, vilket gör det till en mer synlig och aktiv samarbetspartner än någonsin tidigare. Utifrån resultatet av omröstningen har vi utsett en kommission vars kompetens totalt sett inte var alldeles utan brister. Ett exempel är den kommissionsledamot som Bulgarien hade utnämnt och som så småningom blev utbytt, vilket är ett bevis på detta. Att vi har lyckats ändra på kommissionens sammansättning är faktiskt en framgång för Europaparlamentet i allmänhet och för vår politiska grupp i synnerhet. Jag anser likväl att en röst för den här kommissionen är det lämpligaste alternativet i en tid då eventuell försening av detta beslut skulle ha kunnat försätta EU i en besvärlig situation där kritik om ineffektivitet skulle ha varit berättigad. Det är viktigt för den nya kommissionen att komma igång med arbetet så fort som möjligt och komma ifatt Europaparlamentet som valdes redan för sju månader sedan, åtminstone när det gäller det arbete som har utförts. Vi kan bara hoppas på ett gott samarbete där målen och handlingsplanerna blir mer konkreta än de som presenterades under utfrågningarna.
Danuta Jazłowiecka: (PL) Jag lade ned min röst i omröstningen om Europeiska kommissionens sammansättning eftersom det vid sidan av de bra kandidaterna fanns många svaga och några som är riktigt svaga. Jag finner det oacceptabelt att människor förs fram till ledande diplomatiska befattningar inom EU, som exempelvis kommissionsledamoten för ekonomiska och monetära frågor och kommissionsledamoten för sysselsättning, socialpolitik och inkludering som inte har tillräckliga kvalifikationer för dessa poster. Vi bör komma ihåg att vi fortfarande befinner oss i en kris och att vi fortfarande försöker hitta en väg ut ur krisen. EU har därför inte råd att ha kommissionsledamöter som först nu ska skaffa sig kunskaper om sina ansvarsområden. Jag är förvånad över inställningen hos kommissionens ordförande, som efter fem år vid sin post och med den stora erfarenhet han har av att leda kommissionen, har föreslagit så svaga kandidater. Uppriktigt sagt skulle jag ha röstat nej till kommissionens föreslagna sammansättning, men tillsammans med de svaga kandidaterna finns det också flera som är mycket bra - bland andra den polska kandidaten Janusz Lewandowski. Trots att jag lade ned min röst vill jag önska hela kommissionen all framgång eftersom den är så viktig för alla européer.
Tunne Kelam : Jag röstade för kollegiet, och uttryckte framförallt min tilltro till kommissionens ordförande. Jag anser inte att kommissionens sammansättning är idealisk. EU:s utrikesrepresentant är ett fortfarande ett problem för mig, eftersom hon inte har den nödvändiga erfarenheten av utrikesfrågor och saknar en klar vision om hur EU:s utrikes- och säkerhetspolitik ska ledas. Men det är trots allt avgörande att kommissionen får börja arbeta i sitt fulla mandat, och jag betraktar det breda stödet från Europaparlamentet som mycket viktigt eftersom kommissionen och Europaparlamentet, enligt min mening, är de som är mest nära förbundna när det gäller att forma EU:s gemenskapspolitik.
Alan Kelly : Vi önskar den nya kommissionen allt gott. Kommissionsledamöterna har många prioriteringar, men det råder ingen tvekan att vi alla är överens om behovet att skapa sysselsättning. Detta borde vara den hörnsten som den nya kommissionen ska vila på. För att vara uppriktig: många av medlemsstaterna går nu igenom eller står inför ett ekonomiskt sammanbrott. Att vända denna situation och utveckla en intelligent, social marknadsekonomi där EU är globalt ledande inom alla ekonomiska områden, kommer att bli den här kommissionens huvuduppgift. Jag hoppas särskilt att den irländska kommissionsledamoten, Máire Geogheghan Quinn, ska få en ledande roll i den nya kommissionen med sin portfölj för innovation och vetenskap. Hon kommer att spela en avgörande roll för Europas återhämtning, och jag önskar att hon ska lyckas med detta.
Morten Løkkegaard : Herr talman! Många vackra ord har sagts om José Manuel Barrosos nya kollegium av kommissionsledamöter - och det med rätta.
Det är viktigt att fästa uppmärksamheten på ett stort misstag som har begåtts i samband med den nya kommissionen: man letar förgäves efter posten som kommissionsledamot med ansvar för kommunikationsfrågor. Den har helt enkelt lämnats därhän - och detta under en tid då vi mer än någonsin behöver en välfungerande, samordnad, välgenomtänkt kommunikationspolitik inom EU.
För ett par veckor sedan skickade jag på ALDE-gruppens vägnar ett brev till José Manuel Barroso, där jag uttryckte min oro och frågade VARFÖR vi inte längre har någon kommissionsledamot med ansvar för kommunikationsfrågor.
Det har inte kommit något svar, vilket kanske är något slags svar i sig, även om svaret inte är tillfredsställande.
Det verkar således som om ingen riktigt vet varför EU inte har någon kommissionsledamot för ett så otroligt viktigt - ja helt avgörande - område, och om de många storslagna talen om att närma sig EU-medborgarna och skapa ett gemensamt europeiskt offentligt rum inte kommer att bli någonting annat än just vackra ord.
Jag väntar fortfarande på svar från José Manuel Barroso. Helst ett svar med en välfungerande kommunikationsplan för de närmaste fem åren.
Isabella Lövin : Jag instämmer i kritiken mot proceduren vid nominering av kommissionen, så som förklaras i resolutionen från De gröna, i synnerhet bristen på insyn, att medlemsstaterna väljer sina kandidater enligt inhemska politiska hänsynstaganden istället för enligt deras lämplighet och bristen på möjlighet att förkasta någon enskild kandidat. Jag kunde dock inte rösta mot hela kommissionen, eftersom de nominerade kommissionsledamöterna för sådana absolut avgörande och viktiga frågor som klimat, miljö, utveckling, humanitärt stöd, jordbruk och fiske, framstod som mycket kompetenta och engagerade. Därför avstod jag från att rösta om den nya kommissionen.
Thomas Mann : Jag har just godkänt valet av EU-kommissionen, även om det här inte var något lätt beslut. Orsaken till detta är att det under utfrågningen visade sig att några av de kandidater som föreslagits av medlemsstaterna varken hade tillräckliga särskilda kunskaper, eller förutsättningar att utveckla konkreta idéer om sina portföljer eller inte ens hade någon som helst vision om framtiden. Ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen beträffande det framtida samarbetet lämnar också många frågor obesvarade. Det är för närvarande bara en önskelista från parlamentet, utan förpliktelser. Vid specifika förhandlingar måste det nu anges i detalj i vilken utsträckning våra rättigheter som folkföreträdare har kunnat stärkas signifikant genom Lissabonfördraget. Det interinstitutionella avtalet innehåller emellertid några viktiga steg i rätt riktning. Genomslagskraften för alla åtgärder som vidtas av kommissionen kommer att regelmässigt bedömas av en oberoende part. Vid personalförändringar inom kommissionen kommer parlamentet att informeras i ett tidigt skede. Ordföranden för parlamentets delegation kommer att garanteras status som observatör vid internationella konferenser. Europaparlamentet kommer att få rätt att delta vid utarbetande och genomförande av EU:s årliga arbetsprogram. Slutligen ska Europeiska kommissionen rapportera om sina lagstiftningsinitiativ inom tre månader. Därför har jag röstat ”ja” till den nya Barrosokommissionen.
Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz : En röst till förmån för den nya EU-kommissionen är för min del ett uttryck för den tilltro och det hopp som jag ställer till José Manuel Barrosos nyutnämnda kabinett. Trots mycken polemik och trots att några av kommissionsledamöterna sannolikt saknar erfarenhet, anser jag att EU-kommissionen ska få möjlighet att ta itu med de frågor som blir aktuella. Det är bara genom aktivt deltagande och genom att komma igång med det konkreta arbetet som kommissionsledamöterna kan visa sitt verkliga värde. Jag hoppas att det nya kabinettet, i nära samarbete med Europeiska unionens råd och Europaparlamentet och med effektiv kontroll, kommer att visa att jag röstat rätt.
David Martin : Jag välkomnar utnämningen av den nya kommissionen och ser fram mot att få se kommissionen genomföra de givna löftena. Jag är särskilt nöjd med godkännandet av Cathy Ashton som kommissionens vice ordförande, och jag är säker på att hennes tysta diplomati kommer att gagna Europa som helhet.
Jean-Luc Mélenchon : Såsom valet av ordförande för kommissionen har visat är den andra Barrosokommissionen en fortsättning på tidigare kommissioner, vars nyliberala politik har fört EU till en situation med långvarig ekonomisk, social och miljömässig kris som EU kommer att få dras med. Varken det program som presenterades av José Manuel Barroso eller nomineringarna av kommissionsledamöterna tyder på någon ändring av kommissionens politiska mål.
Barrosokommissionen, som ligger någonstans mellan en fortsättning på den sämsta tänkbara situationen och något ännu värre, förkroppsligar ett Europa som har reducerats till social nedbrytning och till den atlanticism som omhuldas av den nyliberala eliten, ett Europa som vägrar att bryta med den nyliberala dogmen att fokusera enbart på profit, vilket är nedbrytande både för oss människor och för vår planet. Mitt jobb som parlamentsledamot är att bygga upp ett Europa med lika fördelning av rikedomar och med en miljöplanering som folken behöver. Jag kommer därför att rösta nej till en kommission som står i motsats till detta.
Nuno Melo : Efter flera veckor med utfrågning av de nya kommissionsledamöterna är det här inte något lämpligt tillfälle att ifrågasätta kvaliteten hos ett kollegium av kommissionsledamöter som under många timmar i olika utskott redan har gjort mycket användbara klarlägganden av åtgärder som ska genomföras.
Därför är det nu dags att förse EU med en legitim kommission som är kapabel att reagera på den senaste tidens allvarliga händelser. Detta är andemeningen i den röstförklaring som avgetts med avseende på resolutionsförslagen, och. Jag välkomnar särskilt det faktum att EU nu är bättre rustat att möta nutidens problem och framtidens utmaningar.
Elisabeth Morin-Chartier : Som trofast europé och efter godkännandet av ramavtalet mellan EU-kommissionen och Europaparlamentet för de kommande fem åren, har jag gett mitt stöd till utnämningen av den nya EU-kommissionen liksom de flesta av mina kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) också gjort. Resultatet från omröstningen är tydligt: 488 av mina kolleger anslöt sig till mig och stödde utnämningen av EU-kommissionens kollegium. Jag skulle vilja påpeka att det här är första gången i Europas historia som vi har utnämnt EU-kommissionen i egenskap av sann medlagstiftare. I ett Europa som skakas av kriser och med den nya institutionella organisationen behöver vi målsättningar och ett viktigt enande projekt för att skapa ett starkare Europa åt Europas medborgare. Jag vill därför på det bestämdaste uppmana EU-kommissionen att utan fördröjning påbörja sin verksamhet.
Rareş-Lucian Niculescu : Jag röstade för den andra Barrosokommissionen av två orsaker. Den första orsaken är att den har lagt fram ett trovärdigt och realistiskt program som jag betraktar som ändamålsenligt för våra aktuella behov. Jag hoppas att det nya kollegiet ska gå vidare med att genomföra det här programmet så snart som möjligt. Den andra orsaken är att José Manuel Barrosos team består av många tillförlitliga sakkunniga, och jag är säker på att det på ett avgörande sätt ska bidra till att de reformer som vi behöver under de närmaste åren kommer att genomföras med framgång.
Wojciech Michał Olejniczak : Den polska delegationen i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D) röstade för att avge förtroende för den nya EU-kommissionen. Vi är emellertid medvetna om den nyutnämnda kommissionens svaga sidor och om de reservationer som uttryckts beträffande vissa av kommissionsledamöternas kompetens. Vi har fått vänta länge på den nya EU-kommissionen. Jag måste dock tillstå att den nya kommissionen fick en överväldigande majoritet av rösterna. Det är ett starkt mandat för framtiden. Men det var knappast någon som röstade för den nya kommissionen utan vissa reservationer. Ett problem är förmodligen att när vi nu får 27 kommissionsledamöter kan deras portföljer ofta överlappa varandra, vilket inte är någon särskilt tydlig situation.
Många av mina kolleger har också pekat på problemet att José Manuel Barroso utövar mycket stark kontroll på vissa kommissionsledamöter. Vi välkomnar att den nya kommissionen kommer att granska finanskrisens sociala och ekonomiska effekter. Jag konstaterar dock med stor besvikelse att Barroso i sitt tal inte lämnade någon specifik information om hur den gemensamma jordbrukspolitiken eller sammanhållningspolitiken kan reformeras. Dessa områden kommer säkerligen att tillhöra EU-kommissionens viktigaste arbetsområden under den kommande mandattiden.
Justas Vincas Paleckis : Medborgarna och institutionerna i EU:s alla medlemsstater bör vara måna om att de bästa och starkaste kandidaterna ska bli kommissionsledamöter. Det är ett stort ansvar, både för de länder som föreslår kandidater och för Europaparlamentets ledamöter. Tyvärr finns det stater som inte har den inställningen. Man får intrycket att regeringarna i EU:s medlemsstater ibland skickar svaga eller ”icke önskvärda” politiker till Bryssel för att skapa en vakans i den egna huvudstaden. Det är en farlig tendens. Europaparlamentet försöker emellertid ”visa rött kort” för svaga kandidater som både blivit utnämnda av sina regeringar och godkända av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, eller kandidater vars ekonomiska intressen är oklara. För fem år sedan underkändes två kandidater, i år underkändes en. Som det nu är har parlamentsledamöterna inte rätt att rösta på enskilda kommissionsledamöter, utan vi röstar om kollegiet som helhet. Eftersom de flesta kommissionsledamotskandidaterna har gjort ett gott intryck har jag röstat för den nya EU-kommissionen.
Alfredo Pallone : Europa är i stort behov av en auktoritativ ledare, vilket den här kommissionen ger tydligt uttryck för.
Den nya kommissionen kommer att få det svåra uppdraget att främja hållbar tillväxt genom att fullt genomföra den europeiska ekonomiska modellen, dvs. modellen med social marknadsekonomi.
Att stärka den inre marknaden måste vara nyckeln till att upprätthålla en sund konkurrens, med målsättningen att främja skapande av arbetstillfällen och tillväxt. Jag är särskilt stolt över att Italien, genom Antonio Tajani, får bidra till kontinuiteten i fråga om meriter och kompetens i Europas nya verkställande organ, genom att Italien har fått en av de viktigaste portföljerna, nämligen ansvaret för industri och företagande, som är av strategisk betydelse för att hantera krisen och omorganisationen av den europeiska produktionen.
Kommissionen måste ställa upp noggranna prioriteringar för sitt arbete under den kommande mandatperioden och kunna ge immigrations- och energipolitiken ett europeiskt ansikte och på så sätt förse EU med en konsekvent strategi, något som har visat sig vara svårt att uppnå i nuläget. Kommissionen måste också kunna ge EU en utrikes- och försvarspolitik som är värd namnet.
Teresa Riera Madurell : Utskottet för industrifrågor, forskning och energi ansvarar för forskning och energi och för utveckling av informationssamhället. Detta är tre prioriteringar för att komma ur krisen och återskapa produktionssystemet, vilket min grupp, Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D), önskar ska bli mer konkurrenskraftigt och innovativt, men också mer socialt och miljömässigt hållbart. Forskning och innovation är de viktigaste drivkrafterna för förändring. José Manuel Barroso vill investera tre procent i forskning och utveckling. Det har emellertid oroat oss att se att detta område gradvis har blivit mindre prioriterat uttryckt i politiska tidtabeller och budgetar. I detta avseende har kommissionen gjort en tydligare utfästelse. Ekonomisk återhämtning kommer sannolikt som resultat av att vi ändrar energimodell. Framtiden för ekonomin är en framtid med en grön ekonomi. Kommissionen har också bekräftat den målsättningen. Beträffande informationssamhället är vi överens om de många uppgifter som vi står inför för att säkerställa tillgång till informations- och kommunikationsteknik åt alla överallt. De kommissionsledamöter som deltagit i vårt utskott har gjort viktiga specifika utfästelser och vi har gett dem vårt förtroende, men vi garanterar att vi kommer att se till att utfästelserna uppfylls.
Bart Staes : Jag röstade ”nej” till frågan om vi anser Barroso II-kommissionen lämplig att driva, initiera och inspirera det europeiska projektet. José Manuel Barroso är inte den kraftfulle ledare vi behöver. Han har låtit fem oerhört viktiga år passera förbi. Under dessa fem år skulle EU ha kunnat föra en mindre nyliberal och mer social politik. Under dessa fem år skulle EU kunnat ge stöd åt mindre och medelstora företag. Under de här åren skulle han ha kunnat bidra till att stötta kvaliteten hos europeiska fristående medier och hjälpa till att demokratisera beslutsfattandet inom EU för att återge miljoner medborgare förtroendet för det europeiska samarbetsprojektet. Inget av detta har inträffat.
Genom den blinda inriktningen på liberalisering, höga priser på aktiemarknaden och makroekonomisk tillväxt, har EU:s sociala och hållbara ansikte kommit att bli allt svårare att urskilja. Världen härjas av tre kriser: en finansiell-ekonomisk kris, en social kris och en miljökris. Avsaknaden av kollektiv reaktion ger näring åt allmän cynism och politisk nihilism. Barrosos svaga och otydliga politiska plan inger föga hopp om förändring. Han har accepterat att medlemsstaterna ibland gör helt inkapabla kandidater till förgrundsfigurer och han har splittrat några av kommissionsledamöternas portföljer, vilket har lett till osäkerhet om vem som har det faktiska ansvaret för viktiga politiska områden. Barroso saknar visioner och politisk djärvhet, och det är inte till fördel för Europa. Detta är förklaringen till min nejröst.
Nuno Teixeira : Parlamentet och kommissionen kommer att stå inför avgörande frågor för Europeiska unionen, nämligen hur man ska kunna vända krisen genom återhämtning av ekonomin och sysselsättningen, hur man ska kunna få balans i medlemsstaternas offentliga finanser, samt förhandlingen om budgetramen för perioden efter 2013, beträffande vilken jag vill betona sammanhållningspolitikens betydelse. Jag fick tillfälle att ställa en fråga till Johannes Hahn, som är nominerad till kommissionsledamot för regionalpolitiken. Min fråga gällde hans intresse för att skapa ett specifikt program för permanent ekonomiskt stöd till de yttersta randområdena. Jag lade också fram ett förslag om ett mer flexibelt system för lämplighet avseende strukturfonder för ”övergångsområden”, dvs. områden som hamnar mellan stolarna vad gäller målen ”konvergens” och ”konkurrenskraft och sysselsättning”. Även om den nominerade kommissionsledamoten visade sig kompetent och strikt, visade han sig beredd att undersöka dessa möjligheter, vilket gör att jag tror på hans framtida välvilliga inställning och känslighet inför de yttersta randområdena, som t.ex. Madeira. Jag har uttryckt mitt förtroende för detta kollegium, som kommer att ledas av José Manuel Barroso, eftersom det generellt har visat god teknisk förberedelse, allvar och ambition att motsvara utmaningarna inom EU utan att glömma de värderingar som ligger bakom skapandet av EU, nämligen solidaritet och territoriell sammanhållning.
Róża Gräfin Von Thun Und Hohenstein : skriftlig. - (PL) Jag röstade för utnämning av kommissionen, trots att jag gärna skulle ha uttryckt en separat åsikt beträffande flera av kommissionsledamöterna. Som alla vet får Europaparlamentet bara rösta om hela kommissionens sammansättning. Trots att jag inte kan säga att jag är förtjust över valet av Catherine Ashton, består kommissionskollegiet till övervägande del av personer med hög kompetens och lämplig erfarenhet. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), som jag tillhör, beslöt att stödja kommissionen för att EU ska kunna arbeta effektivt. Om jag hade röstat mot utnämningen av kommissionen skulle det varit en demonstration och det hade kunnat ses som bristande lojalitet med min grupp, men det hade inte påverkat parlamentets beslut. I José Manuel Barrosos nya kommission finns det erfarna och kloka politiker, som Michel Barnier och Viviane Reding, som jag kommer att ha ett nära samarbete med. Janusz Lewandowski, som ansvarar för budgeten, kommer också med all säkerhet att bli en förträfflig kommissionsledamot. Vi kan vara uppriktigt stolta. Europaparlamentet kunde också påverka Bulgarien, som bytte ut Rumiana Jeleva, som inte var så välmeriterad inom området humanitärt bistånd och utveckling, mot Kristalina Georgieva. Enligt min mening var detta en framgång och ett konstruktivt bidrag från Europaparlamentet till den nya kommissionen. Jag anser att det mest effektiva sätt som vi kan arbeta på just nu är genom kloka förslag och indirekt påverkan på Barroso och medlemsstaterna. Att rösta mot kommissionen skulle ha förlängt de kostnadskrävande förhandlingarna, och det är inte säkert att slutresultatet hade blivit bättre än det som vi nu uppnått.
Georgios Toussas : Ledamöterna i EU-kommissionen har fått förtroende från kapitalets politiska företrädare men inte från arbetarna. EU-kommissionens ledamöter har utnämnts av de nyliberala och socialdemokratiska regeringarna i EU:s medlemsstater och genom omröstning i Europaparlamentet, där det enda politiska kriteriet för att de ska bli valda är deras förmåga att utan begränsning tjäna kapitalets intressen. EU-kommissionens ledamöter har vinnlagt sig om att bekräfta detta under utfrågningar i parlamentsutskotten genom att tveklöst ge sitt stöd åt: EU:s imperialistiska karaktär, styrkan hos anti-gräsrotspolitiken och de militära interventionerna på internationell nivå, för att gynna avkastningen på kapital, engagemang för att genomföra den inre marknaden och de fyra Maastrichtfriheterna, konkurrenskraft och kapitalistiska omstruktureringar, för att införa lämpliga förutsättningar för koncentration av kapital; upptrappning av anti-gräsrotsåtgärder i ett samordnat angrepp på arbetarnas arbete, löner, sociala rättigheter och försäkringsrättigheter, för att öka monopolvinsterna; en ökning och förstärkning av reaktionära åtalsmöjligheter, för att undertrycka demonstrationer från arbetare och gräsrötter. Parlamentsledamöterna från Greklands kommunistiska parti har röstat emot EU-kommissionen, som kommer att upprätthålla och intensifiera en politik som exploaterar arbetare, fattiga bönder och egenföretagare.
Geoffrey Van Orden : Vi vill ha en pragmatisk EU-kommission som kommer att genomdriva reformer, däribland en avreglering och minskningar av EU:s utgifter och med inriktning på ledningsfrågor istället för på politisk integration. Även om några av de nominerade kommissionsledamöterna är kompetenta gäller detta inte alla. Posten som EU:s vice ordförande är en produkt av Lissabonfördraget. Jag tycker inte om vare sig fördraget eller dess produkter. Det har ingen demokratisk legitimitet. Catherine Ashton har valts genom en förhandling bakom kulisserna mellan EU:s socialistpartier, som en efterkonstruktion av den brittiska premiärministern. Förutom att hon saknar erfarenhet för sina uppgifter har hon ett något tveksamt förflutet som kassör i kampanjen mot kärnvapen (CND). Under det kalla kriget försökte denna subversiva organisation avväpna Storbritannien unilateralt, och spred oro och missmod. Det finns många nominerade med kommunistbakgrund. Vissa nominerade, som László Andor, visade begränsade kunskaper om sina portföljer och verkade luta åt att införa mer och mer gagnlösa bestämmelser. Det är helt fel att parlamentet inte får rösta på enskilda kommissionsledamöter utan måste rösta på kollegiet som helhet. Även om jag kan godkänna vissa individer finns det andra som jag skulle rösta mot. Jag avstod från att rösta för att visa solidaritet med min grupp.
Angelika Werthmann : Ordförande Barroso! Den pragmatiska orsaken till att rösta ”ja” till en nominerad kommissionsledamot är helt enkelt att det arbete som ska utföras äntligen kan komma igång. Det sparar våra skattebetalares pengar. Ni har visat stor kompetens i ert val av kommission. Några av de nominerade kommissionsledamöterna är förträffliga. Det finns också några som definitivt har potential att utvecklas. De bör få möjlighet att få bekanta sig med EU:s olika utmaningar, på det sätt de vill. Men det finns några nominerade kommissionsledamöter som lämnar en del övrigt att önska, som inte verkar ha särskilda kunskaper och som tycks sakna den ambition som behövs för att inneha en topposition inom EU.
Av dessa orsaker har jag avvisat förslaget till nominerade kommissionsledamöter med den aktuella sammansättningen. Jag skulle vilja ha mer insyn i utnämningen av kommissionsledamöter - och jag vill att man ska finna mer kvalificerade kvinnliga kommissionsledamöter.
Anna Záborská : Jag har röstat för resolutionsförslaget och följaktligen för den nya EU-kommissionen. Europaparlamentet ger inte någon blankofullmakt till José Manuel Barroso och kommissionsledamöterna. Jag träffade emellertid Barroso regelbundet under hans första mandatperiod, samtidigt som jag bevakade parlamentsutskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag har därför fått tillfälle att observera hans varsamma sätt att hantera arbetet i EU-kommissionen och den respekt han visar för sina medmänniskor och det gemensamma bästa. Jag är också mycket nöjd med kandidaten från Slovakien, som av ren okunnighet utsattes för orättvisa angrepp grundade på okunskap och som endast gjordes av småaktiga politiska orsaker. När skvaller och obetydligheter används i en förtalskampanj för att ifrågasätta integriteten hos en politisk person, markerar det början till slutet för den politiska kulturen. Jag önskar uppriktigt alla ledamöter i EU-kommissionen välgång i deras bemödanden att göra ett förträffligt arbete.
| sv |
Avfallskrisen i Kampanien (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till kommissionen från Margrete Auken och Eva Lichtenberger för gruppen De gröna/ALE om avfallskrisen i Kampanien - B7-0667/2010),
en muntlig fråga till kommissionen från Bairbre de Brún och Willy Meyer GUE/NGL-gruppen om avfallskrisen i Kampanien - B7-0801/2010),
en muntlig fråga till kommissionen från Judith A. Merkies och Victor Boştinaru för gruppen S&D om avfallskrisen i Kampanien, Italien - B7-0805/2010), och
en muntlig fråga till kommissionen från Mara Bizzotto och Lorenzo Fontana för EFD-gruppen om kris i samband med omhändertagandet av avfall i Neapel och regionen Kampanien samt utnyttjande av EU-medel - B7-0806/2010).
Margrete Auken: frågeställare. - (DA) Fru talman! Jag vill varmt tacka kommissionsledamot Janez Potočnik för att det äntligen verkar finnas en viss konsekvens hos kommissionen. Jag efterlyser bevis på att detta också blir synligt. Jag har höga förväntningar på det svar vi kommer att få i dag eftersom vi, om ingenting avgörande händer nu och om Italien inte får ett strängt bötesstraff för detta i de fall där det är nödvändigt, kommer att stöta på detta problem på många andra platser. Det är inte bara Italien som har stora problem med avfall. Om alla får intrycket av att ingenting kommer att hända om de bara använder avfallsdeponier kommer vi att ställas inför en mycket stor katastrof. Därför ser jag fram emot svaret.
Jag vill utnyttja återstoden av min talartid till att vända mig till Italien. Jag är väl medveten om att Italiens regering inte är direkt representerad här, men det är ändå viktigt för Italien att börja inse att detta problem nu måste lösas. Italien är ett enastående land men det är nära att drunkna i avfall. Många konflikter uppstår och situationen har nyligen bara förvärrats. Nu får inte Italien hamna i en situation där ännu fler bördor läggs på befolkningen i form av böter. I stället måste man se till att genomföra en plan som är trovärdig och använda de många aktiva medborgarna som en del av lösningen i stället för att alltid göra dem till måltavlor för kriminaliseringen, osv. Vi kan inte lösa avfallsproblemet om vi inte har medborgarna bakom oss och det finns många medborgare som är villiga att göra en stor arbetsinsats i Italien.
Använd militären och polisen - inte för att förtrycka befolkningen, inte för att utestänga de lokala myndigheterna - utan för att få tag i de verkliga brottslingarna. Det är ju delvis den storskaliga industrin i norra Italien som tjänar på att den på ett enkelt och billigt sätt kan bli av med sitt avfall i stället för att betala vad det kostar. Andra som också tjänar på det är maffiaförbrytarna, som också gör stora vinster. Därför måste allt detta upphöra nu, och jag hoppas att Italien kommer att börja ta denna fråga på stort allvar.
Søren Bo Søndergaard: Fru talman! När en delegation från budgetkontrollutskottet besökte Italien förra sommaren träffade vi presidenten för regionen Kampanien. När vi frågade honom varför den katastrofala avfallssituationen i Kampanien ännu inte hade lösts sade han att det var ett politiskt problem.
Detta svar förklarar en hel del. Han kunde naturligtvis ha sagt vad som helst - att det var ett tekniskt, logistiskt eller ekonomiskt problem. Nej, problemet var politiskt. Problemet är att det saknas politisk vilja. Denna brist på politisk vilja är anledningen till att Italien har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt avfallsdirektivet. Det är också på grund av denna brist på politisk vilja som man i oktober kunde notera att ingen av de förbättringar som EG-domstolen hade krävt hade genomförts. Det är också på grund av bristen på politisk vilja som EU vid årsskiftet ännu inte hade tagit emot någon avfallssorteringsplan.
Däremot har vi noterat att myndigheterna har haft den politiska viljan att mörklägga dessa skandaler med hjälp av säkerhetsstämpling. Därför intar vår grupp en tydlig ståndpunkt i denna fråga. Vi stöder alla de goda italienska män och kvinnor som kämpar för öppenhet i denna fråga - och de är många - och för att de som bär ansvaret för att denna situation har gått så här långt ska ställas till svars. Vi anser emellertid också att vi, innan detta sker, helt måste överge varje tanke på att de europeiska skattebetalarna ska bidra med ens en enda euro till när det gäller avfallskatastrofen i Italien. Goda pengar ska inte kastas efter dåliga.
Judith A. Merkies: Fru talman, herr kommissionsledamot! Förra året besökte vi Kampanien och Neapel tillsammans med utskottet för framställningar för att själva bevittna situationen för avfallskrisen, en situation som många framställare hade beskrivit som mycket allvarlig. Vi fann också att situationen på ort och ställe var mycket allvarlig. Vi såg en soptipp i en nationalpark på toppen av berget Vesuvius. Vi såg många illegala soptippar och brinnande sophögar. Jag omhändertog till och med industriavfall från ett berg som hade utsetts till soptipp för hushållsavfall och vi såg också en icke fungerande förbränningsugn eller åtminstone något som liknade en sådan.
En sak är klar: Saker och ting fungerar inte där för närvarande, och jag håller med de föregående talarna om att det verkar förekomma en hel del politiskt gräl om vem som egentligen bär ansvaret för denna situation. Vi har uppmanat politikerna och medborgarna där att lägga alla sina politiska åsiktsskillnader åt sidan och göra gemensam sak för att lösa situationen.
Men sedan dess har jag inte sett något tecken på lösning och inte heller har jag sett att man har gjort upp någon plan för avfallshanteringen - åtminstone inte offentligt - och jag hoppas att ni kommer att klargöra för oss om det verkligen finns någon sådan plan. Människorna i Kampanien berättade uttryckligen följande för oss förra året: ”Vi har vädjat till alla om hjälp och har knackat på alla dörrar, här i vår provins och i regionen, i hela Italien och hos den italienska regeringen, och vi har hela tiden återvänt tomhänta. EU är vårt sista hopp och vid en tidpunkt då ingen annan lyssnade på oss kom EU för att höra vad vi hade att säga.”
De har satt sitt hopp till er och oss i hopp om att vi till sist ska kunna hjälpa till att hitta en lösning i deras region, på ett eller annat sätt. De måste naturligtvis själva lösa situationen på ort och ställe. Trots att vi tyvärr inte kan åka dit och städa bort avfallet själva spelar vi en viktig roll i denna fråga. Kan ni klargöra om det finns en plan, i så fall om det är en plan av hög kvalitet och om inte vad ni planerar att göra åt detta? Vilka är tidsfristerna? När måste planen senast vara genomförd och hur länge är ni beredda att vänta? När kommer ni äntligen att verka för att EG-domstolen ska införa sanktioner och vad händer med de strukturfonder som nu fortfarande är frysta?
Detta är inte bara en avfallskris. Den kan också leda till situationer som är farliga för människors hälsa. Vilken ståndpunkt intar Europeiska kommissionen i denna fråga? Det här är kanske inte ert område, men ni kanske ändå kan tala om för oss om ni har börjat ta itu med frågan eller inte?
Maffian är uppenbarligen också inblandad i detta. Men det måste påpekas att det varken är Europeiska kommissionens eller vår sak att direkt göra något åt situationen. Det enda vi i slutändan kan göra är att övervaka genomförandet av våra direktiv i EU. Hur skulle vi kunna tillhandahålla ytterligare stöd, kanske genom att dela bästa praxis? Hur kan medlemsstaterna hjälpa varandra med detta problem? Håller ni inte med om att avfall i detta fall snarare bör betraktas som en möjlighet än som ett problem? Kampanien skulle över en natt kunna övergå till att bli ett återvinningssamhälle. Jag anser att vi bör förespråka ett totalt förbud på EU-nivå mot dumpning av avfall och ett förbud mot soptippar.
Mara Bizzotto: frågeställare. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Alla är nu mycket medvetna om den situation som Kampanien, och framför allt staden Neapel, tyvärr har befunnit sig i i åratal, och EU har många gånger varit tvungen att hantera denna fråga.
Inför denna nu paradoxala situation, som för tankarna till utvecklingsländerna, skulle jag vilja att kommissionen talade om vilka följder Italien kommer att drabbas av ur europeisk lagstiftningssynpunkt och vilka ekonomiska påföljder som kan åläggas landet om man inte snart hittar en lösning på avfallskrisen i Kampanien.
Jag skulle också vilja veta om kommissionen kan ge detaljerade upplysningar om de EU-medel som regionen Kampanien hittills har tagit emot för att skapa det integrerade systemet för sophämtning och avfallshantering. När vi talar om kriser talar vi vanligen om tragiska, extrema situationer, men man löser dem ändå inom en rimlig tidsram. När en så kallad ”kris” varar i över 15 år är det tydligen något som har gått fel.
Under de senaste åren har den italienska regeringen med alla medel försökt lösa det långvariga problemet med systemet för sophämtning och omhändertagande av avfall. Men att gatorna i Neapel i dag är dränkta av tonvis med avfall måste helt klart i första hand skyllas på myndigheterna i Kampanien och på deras totala oförmåga eller ovilja att försöka hitta en lösning.
Det är helt klart att situationen i Neapel och Kampanien beror på den brist på ansvar som i många år har varit utmärkande för kommunen, provinsen och regionen, när det gäller avfallshantering. Den centrala regeringen kan inte klandras för att man inte har infört bestämmelser om avfallssortering, den första helt avgörande delen i en effektiv plan för avfallshantering. Den centrala regeringen kan helt klart inte få skulden för att den för några veckor sedan - men också vid tidigare tillfällen - tvingades sända armén för att ersätta hundratals renhållningsarbetare som plötsligt hade insjuknat vid samma tidpunkt.
Att krisen har drabbat Neapel, medan situationen är mycket annorlunda i resten av Italien, till exempel i min region, Veneto, där avfallssortering har ägt rum i åratal utan några problem och med mycket hög återvinningsprocent, innebär att krisen beror på den politik som förs i Kampanien, på de lokala regeringstjänstemännen och framför allt på det storskaliga samarbetet med den undre världen, som alltid har eftersträvat och gjort enorma vinster inom avfallssektorn på grund av att maffiaorganisationen infiltrerar lokalpolitiken och den lokala regeringen.
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka alla parlamentsledamöter som gjorde mig och mina tjänsteenheter uppmärksamma på denna viktiga fråga. Det gläder mig att Europaparlamentet har spelat en viktig roll för att övervaka situationen för avfallshanteringen i Kampanien, vilket till exempel framgår av det betänkande som antogs av utskottet för framställningar efter besöket i Kampanien i april förra året. Parlamentet spelar en mycket viktig roll i denna fråga och har verkligen engagerat sig i den.
Omedelbart efter EG-domstolens avgörande den 4 mars 2010 skrev kommissionen till de italienska myndigheterna och frågade vilka åtgärder de hade planerat eller vidtagit för att rätta sig efter det. Därefter har kommissionen haft flera kontakter och möten med de italienska myndigheterna, senast under uppdraget till Neapel som genomfördes den 22-23 november av en delegation från generaldirektoratet för miljö.
Vi anser att de italienska myndigheterna fortfarande har en lång väg att gå för att verkställa domstolsbeslutet. Framför allt måste de först och främst utvidga och uppgradera anläggningarna för avfallshantering i hela Kampanien och för det andra utveckla en effektiv hanteringsplan för hushållsavfall i Kampanien genom att bland annat ta hänsyn till EU:s hierarki för avfallshantering.
Kommissionen är inte nöjd med de åtgärder som de italienska myndigheterna har rapporterat om sedan domstolsbeslutet, eftersom dessa inte inbegriper en detaljerad tidsplan med milstolpar för byggnadsarbetet med de planerade anläggningarna.
Vi anser att avfallshanteringsplanen för Kampanien måste överensstämma helt med EU:s miljölagstiftning och att man måste prioritera avfallsreducering, återanvändning och återvinning. Dessutom måste man garantera att avfallssortering genomförs i hela regionen, se till att Kampanien får nödvändig komposteringskapacitet och fastställa åtgärder för ett säkert omhändertagande inom en rimlig tidsram av över sju miljoner ton avfallsbalar som har lagrats i flera städer i Kampanien, vilket också innebär att de italienska myndigheterna kommer att tvingas utföra en analys av avfallsbalarna, den så kallade ”ekobollen”, innan man beslutar om det säkraste sättet att göra sig av med dem.
Om det inte finns någon lämplig och effektiv avfallshanteringsplan kommer kommissionen att vända sig till domstolen igen och föreslå att man inför böter. Därför måste vi noga granska det förslag till avfallshanteringsplan som de kampanska myndigheterna nyligen har överlämnat till kommissionen - ”nyligen” innebär faktiskt ”nyligen” - och noga övervaka att de verkligen antar och genomför planen. Beslutet om huruvida och när förfaranden enligt artikel 260 ska inledas mot Italien kommer huvudsakligen att bero på innehållet i avfallshanteringsplanen och tidplanen för de åtgärder som vidtas för att omedelbart ta itu med problemet på ett övertygande sätt.
När det gäller de befintliga avfallsdeponierna har kommissionen inlett en undersökning och bett de italienska myndigheterna rapportera om hur avfallsdeponierna i Terziano och Cicciano fungerar. Kommissionen väntar fortfarande på Italiens svar och kommer att granska det så snart det har kommit.
På detta stadium har kommissionen inget bevis på något brott mot EU:s miljölagstiftning. Att avfallsupplaget är beläget inom ett naturskyddat område utgör i sig inget brott mot EU-lagstiftningen, naturligtvis under förutsättning att andra bestämmelser tillämpas och att de behöriga nationella myndigheterna genomför en lämplig miljöbedömning och nödvändiga begränsnings- och skadeståndsåtgärder.
När det gäller samfinansieringen av avfallshanteringsåtgärderna i Kampanien under programperioden 1994-1999 anslogs 88,1 miljoner euro till stora avfallshanteringsprojekt, varav nästan 49 procent var samfinansierade av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf). Emellertid utnyttjades bara 90 procent av det totala anslaget på grund av svårigheter som också hängde samman med avfallshanteringskrisen och de italienska myndigheternas införande av den ovanliga hanteringen 1994.
Under programperioden 2002-2006 koncentrerades ett totalt finansieringsanslag på 140 miljoner euro på avfallshanteringsprojekt, varav 50 procent ännu en gång samfinansierades av Eruf. Men efter avfallshanteringskrisen beslöt kommissionen att vidta specifika åtgärder för att se till att de medel från Eruf som hade anslagits till Kampanien användes på rätt sätt.
För det första betraktades från och med den 1 januari 2005 administrativa utgifter som icke stödberättigade för samfinansiering. För det andra informerade kommissionen, efter det officiella meddelandet till Italien om inledandet av överträdelseförfarandet för avfallshantering den 29 juni 2007, de italienska myndigheterna om att ingen ytterligare samfinansiering skulle godtas för avfallshantering.
I det regionala verksamhetsprogrammet i Kampanien 2007-2013 föreskrivs en total investering på 270 miljoner euro för avfallshantering, varav än en gång 50 procent samfinansierats av Eruf. Emellertid gäller för utbetalningen av EG-medel till projekt inom avfallssektorn framför allt villkoret att de italienska myndigheterna ska anta en regional avfallshanteringsplan, som naturligtvis ska godkännas av kommissionen.
I morgon kommer vi att i kommissionen offentliggöra rapporten om genomförandet av en tematisk strategi om förebyggande och återvinning av avfall. Av denna rapport framgår att det råder betydande skillnader mellan medlemsländerna när det gäller resultatrelaterad avfallshantering. Den visar tydligt att man med en lämplig avfallshanteringsstrategi kan reducera deponeringen på avfallsupplag till nära noll och att förbränningen kan minskas på ett drastiskt sätt om man ökar avfallskomposteringen och återvinningen. Förutom att man förvandlar avfall till resurser innebär detta att man skapar arbetstillfällen och ekonomisk verksamhet, samtidigt som man minskar avfallshanteringens inverkan på miljön. Därför hoppas jag verkligen att de behöriga myndigheterna slutligen kommer att omvandla denna kris till en möjlighet genom att införa avfallssortering och återvinningsprogram i Kampanien.
Kort sagt hoppas kommissionen att avfallshanteringsplanen för Kampanien är övertygande. Tills vi är säkra på att det finns en effektiv plan för att införa ett system med nödvändig infrastruktur och vi får säkra garantier för att projekten verkligen kommer att införas avbryts kommissionens finansiering av relevanta avfallshanteringsprojekt i Kampanien.
Jag kommer att behandla några av de frågor som ni redan har tagit upp i mina avslutande kommentarer.
Erminia Mazzoni: för PPE-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot kommissionsledamoten för att han har försökt påpeka att utskottet för framställningar har gett EU-parlamentet en aktiv roll genom att visa att de som talar här och de politiska grupper de företräder har allt intresse av att hantera denna situation på ett ansvarsfullt sätt genom att göra alla förfaranden öppna och genom att engagera allmänheten i en dialog som ger alla en känsla av ansvar.
Som det redan har sagts har det regionala parlamentet, som bildades först i maj 2010, vilket jag vill påminna er om, under de senaste månaderna utvecklat en nära dialog med Europeiska kommissionen och inlett en process som vi förvisso kan betrakta som ett avsteg från den som har kännetecknat de föregående åren. Det har emellertid inte skett några mirakel. Man har helt enkelt tagit på sig ansvaret för en drastisk situation som har befästs under över 15 år av ineffektiva eller obefintliga åtgärder. Jag vill påminna er om att Italien dömdes av EG-domstolen i mars 2010, men för åtgärder som upptäcktes och hanterades 2007.
Sedan dess har situationen förändrats. Åldermannen för regionen har redan rest till Bryssel tre gånger och har redan fullgjort en stor del av det planerade arbete som beskrevs under en utfrågning inför utskottet för framställningar i juli. Jag ska snabbt gå igenom listan: Han har godkänt den särskilda avfallsplanen. Han har avslutat planen för fast hushållsavfall. Den 31 december lade han fram ännu en plan, med de korrigeringar som kommissionen hade krävt, som kommer att godkännas senast den 30 april, vilket redan har meddelats.
Planen har redan delvis genomförts: Anläggningen för omvandling av avfall till energi i Acerra är i drift. Anbudsförfarandena för anläggningen i Salerno har avslutats. Kontraktet för anläggningen i östra Neapel har tillkännagetts. Dessutom är 182 områden för sortering och återanvändning av avfall, 7 anläggningar för återvinning, 9 komposteringsanläggningar, 4 anläggningar för sortering av multimaterial, 1 anläggning för behandling av elektriskt och elektroniskt avfall, 2 anläggningar för aerobisk hantering, 34 godkända plattformar och 5 deponier nu helt i bruk, och det gläder mig att de kommer att övervakas av kommissionen.
En överenskommelse har ingåtts med de fem provinserna för att garantera att det ackumulerade avfallet förs bort. Överenskommelser har också ingåtts med fem regioner för att se till att deras avfall temporärt omlokaliseras, tills planen har genomförts definitivt. Den extraordinära hanteringsprocessen är nu över och en del medel har tagits i anspråk från den regionala budgeten.
Som Pia Bucella sade under sin senaste utfrågning inför utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet varierar tidsfristen för att efterleva beslutet vanligen från 1 till 2 år, vilket innebär att vi följer tidtabellen. Kommissionen kan emellertid utnyttja sin bestämmanderätt för att bedöma om tidsfristen bör utsträckas, så att den på ett realistiskt sätt överensstämmer med de framsteg som görs med anläggningarna.
Jag anser att svaren på alla de frågor som har ställts redan har lämnats under denna tid och det finns, som kommissionsledamoten sade, ingen anledning att utkräva ytterligare böter. Kommissionen gör rätt i att vara vaksam, och jag hoppas att denna debatt inte kommer att användas för att ytterligare motarbeta institutionerna och de politiska partierna.
Om detta är en allvarlig debatt som syftar till att hjälpa regionen Kampanien och att försöka hitta en lösning på ett långvarigt problem, kan säkert den resolution som vi förväntar oss att rösta om i februari bli en gemensam resolution. Om inte, kommer det att innebära ännu mer slöseri med tid och orsaka ännu mer skada.
Mario Pirillo: Fru talman, mina damer och herrar! Vi kan inte annat än bekymra oss över den allvarliga avfallshanteringskris som nu har pågått under flera år i Kampanien, särskilt med tanke på att lokalbefolkningens livskvalitet i stor utsträckning påverkas av detta.
Som EU-institution är vi skyldiga att ingripa för att säkerställa att situationen inte blir alltför långvarig. Vi måste vara mycket vaksamma och bevaka de lokala myndigheterna noggrant. Vi får inte tveka att uppmana dem att vidta tillförlitliga åtgärder för att få ett slut på den allvarliga krisen i Kampanien.
Sanningen är den att vi, utan att veta hur saker och ting verkligen ligger till, länge har talat om denna avfallshanteringskris. Regionen Kampanien åtog sig att lägga fram en regional plan år 2010, men detta har nu skjutits upp till mars 2011. Om det blir ytterligare förseningar kommer situationen att bli ohanterlig, hälsoriskerna för allmänheten öka och den organiserade brottsligheten fortsätta att utnyttja krisen.
Enligt lagdekret nr 195/2009 förklarade den italienska regeringen att krisen var över och delegerade ut ansvaret för avfallshanteringen till provinserna. Vi stödjer inte detta beslut och anser att det kommer att bli svårt att genomföra i en region som Neapel, där 52 procent av Kampaniens befolkning bor.
Det är endast kommunerna som kan tillhandahålla riktade och effektiva lösningar, och de måste därför ta det största ansvaret för problemets kärna. Olika fackföreningar i Kampanien har startat separata insamlingar och gör stora ansträngningar som har gett viktiga resultat. De bör få de resurser som redan har överförts till regionen.
De lokala myndigheterna står vid frontlinjen och har en verklig och heltäckande översikt över sin egen region, och det är därför viktigare än någonsin att lyssna till dem. Det var de lokala myndigheterna som slog alarm om fulla deponier. Under de kommande åren kommer nya deponier och nya förbränningsanläggningar att behövas, och de berörda deponierna kommer att behöva identifieras. Det är delvis på grund av uteslutningen av Vitiello Quarry i Terzigno, något som lokalsamfundet och vårt parlament begärde för att undvika att riskera att stadens hela system för avfallsinsamling skulle lamslås.
Vi inväntar kommissionens svar när det gäller den plan som presenterats av regionen Kampanien.
Sonia Alfano: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots den italienska regeringens propaganda, vilken snart kommer att vederläggas av kommissionen, är avfallshanteringskrisen i Kampanien ett strukturellt problem som är allt annat än löst.
Om vi bortser från tvivelaktiga listor måste vi inse en sak: Kampaniens befolkning fortsätter att leva - och dö - omgärdade av avfall. De lokala, regionala och nationella politikerna, både till höger och vänster, har ett mycket stort ansvar. Uppgiften att lösa detta problem kan inte läggas över på medborgarna, som redan är drabbade av fullkomligt ohälsosamma levnadsförhållanden. Europeiska unionen måste insistera på att man hittar en värdig lösning, annars kommer dess ingripande att ha varit förgäves.
Att bygga förbränningsanläggningar, något som förresten finansieras som förnybara energikällor och därigenom bryter mot befintlig EU-lagstiftning, kommer inte att lösa problemet. Avfallet skulle förvandlas till aska och orsaka skadliga och dödliga utsläpp. I enlighet med avfallsdirektivet ska förbränningsanläggningar vara det sista alternativet i en hierarki av integrerade avfallssystem som presenterar förnuftiga alternativ, som inte är skadliga för allmänhetens hälsa eller för miljön utan i stället skapar sysselsättning.
När det gäller maffians infiltration anser jag att det bör tillkännages att den, även om den förekommer i söder, särskilt vid avfallshanteringen, framförallt förekommer i norr. Detta har särskilt varit fallet de senaste åren.
Jag har därför tre frågor till kommissionen: Vilka åtgärder avser den att vidta för att säkerställa att lösningen på detta problem inte får negativa följder för folkhälsan, och hur avser kommissionen att förhindra att befolkningen påtvingas beslut och att områden militariseras?
Anser kommissionen att ett omedelbart utlämnande av ett cancerregister för hela regionen skulle vara ett av villkoren för att avsluta överträdelseförfarandet?
Hur bedömer kommissionen lag nr. 210/2008, särskilt artikel 9, enligt vilken incitament för byggande av förbränningsanläggningar ges och EU-lagstiftningen om statligt stöd därmed tydligt överträds?
Eva Lichtenberger: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Efter att ha lyssnat på sagorna från de italienska medlemmarna i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kanske vi kan återvända till jorden. Faktum är att förfaranden inleddes mot Italien och att domstolen dömde landet - och det var helt riktigt. Italien höll inte tidsfristen. Regeringen lämnade tydligen in en plan, men den vidarebefordrades inte i tid. Situationen upprepar sig ständigt. Det är inte utan att man får intrycket att de ansvariga gång på gång skjuter upp och skjuter upp ända tills det uppstår en nödsituation, så att man då kan reagera genom att fatta beslut utifrån italienska undantagslagar - enligt vilka alla andra lagar åsidosätts. Om det finns mycket skräp på gatorna, som dessutom är blandat med industriavfall från norr och från söder, kan det snabbt sättas i en deponi var som helst, en deponi som inte uppfyller kraven, utan att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtas. Till de italienska ledamöterna vill jag säga att detta inte är en italiensk debatt. Det är en debatt om att EU-lagstiftningen inte följs eller genomförs.
Om detta sätt att handskas med frågor skulle spridas till andra länder skulle det få konsekvenser för hela Europa. Det som händer där nere är inte någon söndagspromenad - det är en skandal. Det handlar inte om att ständigt utforma 536 nya platser och använda polisvåld för att förhindra medborgare från att protestera eftersom de inte vill ha hushållsavfall som har blandats med giftigt industriavfall slängt på sina trösklar. Så kan det inte fungera. Detta måste leda till kännbara konsekvenser. Det är bra att de ekonomiska resurserna inte längre kan användas i samma utsträckning som tidigare. Tillräckligt mycket har redan slukats upp. Vi måste införa tydliga konsekvenser en gång för alla, eftersom det som vi pratar om här är genomförandet av förnuftig, nödvändig och bra EU-lagstiftning.
Oreste Rossi: Fru talman, mina damer och herrar! Fastställandet av en plan för avfallshantering måste genomföras så att det sker separat insamling och återvinning och, endast i sista instans, förbränning.
Det skulle vara fel att försöka tvinga fram ytterligare straff. Dessutom vill jag påminna dig om att vi inte kan skylla på norr eller på andra politiska grupper. En av de tidigare ministrarna var till och med, precis som du, medlem i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Tänk alltså på vad du säger är du snäll. Under decennier har folk nu talat om avfallskrisen i Neapel och Kampanien. Även om betydande medel har avsatts är det sant att det fortfarande råder en krissituation. Det finns dock inga ursäkter. Att säga att norra Italien är ansvarigt, eller till och med - som min kollega sade - att avfall från norr idag kan återfinnas på Neapels gator, är helt enkelt inte sant.
Det är tydligt att ansvaret ligger hos de tidigare lokala myndigheterna, som både tillät den organiserade brottsligheten fritt bedriva olaglig handel med avfall och misslyckades med att tillhandahålla passande och lämpliga insamlings- och förvaringsområden.
Kampaniens och Neapels befolkning måste nu vara modig och rösta för att deras inkompetenta tjänstemän ersätts, något som redan har skett på regional nivå.
Angelika Werthmann: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Avfallskrisen i Neapels stadsområden har nu pågått i hela 14 år.
De befintliga deponierna är fulla till brädden, samtidigt som byggandet av nya anläggningar blockeras av de berörda samhällena. Icke desto mindre kan den misstro som medborgarna visar gentemot alla avfallsprojekt förklaras med att det har utfärdats många löften på politisk nivå under denna tid, varav praktiskt taget inga har hållits.
Fram till i dag har man försökt att lösa problemet genom kortsiktiga och tillfälliga lösningar. Specialkommittéer har upprättats, men dessa har inte ens behövt hålla lokala myndigheter och de boende informerade. Å andra sidan är engångsartiklar en del av det dagliga livet i Italien. Till följd av detta ligger landets dagliga avfallsproduktion långt över EU:s genomsnitt, samtidigt som man sätter väldigt litet värde på källsortering och återvinning.
Det sorgliga resultatet av denna brist på miljömedvetenhet är att Kampanien idag är en region med stora förorenade områden, vars antal cancerfall ligger mycket över genomsnittet för Italien. Detsamma gäller antalet luftvägssjukdomar bland barn i Neapels stadsområden.
Därför är det brådskande att hitta lösningar och att genomföra dessa.
Crescenzio Rivellini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam gentemot Richard Seeber och alla mina kolleger för den uppgift som jag tilldelats. Jag skulle dock, om jag får, vilja betona att några mycket viktiga åtgärder redan vidtas i Kampanien.
Jag anser därför att det är att utnyttja situationen att åberopa artikel 260 i fördraget för att utverka ekonomiska påföljder, något som har gjorts av vissa. Det regionala rådet, som endast har funnits i några månader, har redan upprättat en plan för farligt avfall och en plan för ett integrerat avfallssystem. Dessutom har en politik för separat insamling lagts fram och initiativ tagits för att minska den sammantagna mängden avfall. Budgivning pågår för att bygga en förbränningsanläggning i Salerno, och förfarandena som rör offentliggörande av anbudsinfordran för förbränningsanläggningen i östra Neapel är i ett långtgånget stadium.
Slutligen syftar de åtgärder som vidtagits inte bara till att rengöra staden utan även till att utforma ett integrerat avfallssystem som innefattar separat insamling, minskning av avfallet, byggande av moderna anläggningar - inte minst för att få bort de så kallade ”ecoballs”, dvs. stora högar av komprimerat avfall - och ombyggnation av gamla deponier.
De personer som verkligen är ansvariga för vad som hänt i det förflutna bör straffas. Denna grupp omfattar utan tvekan före detta tjänstemän från Kampanien som hör till dels vänstern, men framför allt till De gröna. Även vissa tjänstemän som i norra Italien har använt sig av den lokala undre världen för att avstjälpa det giftiga avfall som de har producerat hör till de skyldiga.
Europeiska unionen måste, utan fördomar, hjälpa Kampanien, och jag uppmanar alla att arbeta för detta. Arbeta inte emot bara för att leva upp till mediebilden av ert parti eller er ideologi. Tror ni verkligen att denna kris kommer att lösas genom att man ålägger Kampanien ekonomiska påföljder?
Luigi de Magistris: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter lögnerna från Berlusconis regering, som tillträdde 2008 och talade om för italienarna att avfallsproblemet var löst, gör Europeiska unionen rätt i att inte gå med på att bevilja finansiering för Italien förrän landet har presenterat ett miljövänligt avfallssystem som bygger på återvinning och kompostering.
Ett sådant system tillhandahålls verkligen inte med Stefano Caldoros plan, som än en gång bygger på okontrollerade deponier, såsom de som finns i Chiaiano, Taverna del Re och Terzigno - Terzigno-depån ligger faktiskt i Vesuvius nationalpark - eller med förbränningsanläggningar som leder till död, cancer och fullödiga hälsokriser. Under de 13 år som miljökrisen har pågått i Kampanien har de kriminella banden stärkts mellan politiker (både till höger och till vänster), affärsmän och maffian på grund av de offentliga medlen.
Dessutom löses inte miljöfrågorna genom att oliktänkande, lokala samfund, familjer och regionen kriminaliseras, som den italienska regeringen har gjort genom att använda batonger för att tygla alla som försvarar miljö och mark.
Francesco Enrico Speroni: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU är centralistiskt och byråkratiskt och erkänner inte att det finns skillnader mellan regioner och mellan medlemsstaternas administrativa strukturer.
Ansvaret för den katastrofala situationen ligger först och främst hos medborgarna i Kampanien. Jag, som kommer ifrån Padanien, tillbakavisar dessa anklagelser och väger dem emot att Kampaniens befolkning röstade på lokala tjänstemän som var oförmögna att lösa detta problem och upprepade samma misstag genom att åter välja dessa i efterföljande val. Padanien är villigt att hjälpa Kampaniens befolkning, men regionen kommer inte att acceptera att bli anklagad.
Raffaele Baldassarre: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har verkligen inte för avsikt att i mitt anförande förneka allvaret i en situation som är det oundvikliga resultatet av uppenbara administrativa och politiska misslyckanden som har riskerat och fortfarande riskerar att begrava en hel stad och dess omgivning i avfall.
Jag vill påpeka för Søren Bo Søndergaard och Eva Lichtenberger att upphovet till och den dramatiska efterföljden av krisen i Kampanien, beror på att det regionala rådet och en vänsterstyrd stadsfullmäktige tillsammans med kommunalråd från De gröna varit oförmögna att fatta beslut, däribland impopulära och modiga beslut om att upprätta ett miljövänligt system för avfallsinsamling och avfallshantering. Ansvarslöshet, obeslutsamhet, politisk vinning, olycksbådande samverkan samt avfall har karakteriserat en politisk och administrativ fas som nu definitivt är över.
Jag vill försäkra dem som ställde de muntliga frågorna och de politiska grupperna som gav sitt stöd till dem att den politiska situationen är livskraftig och fullständigt har förändrats. Den nationella regeringen och det nya regionala rådet har axlat sitt ansvar, och de har den politiska beslutsamheten att lösa krisen. Genom att föra en dialog med den berörda befolkningen och genom nödvändig beslutsamhet, överkommer de hinder och invändningar som ofta orsakats av det så kallade nimbysyndromet (Not In My Back Yard), dvs. tanken att människor inte vill ha andras skräp på sina bakgårdar.
Till följd av detta har de upprättat en plan för integrerad insamling och bortskaffande av avfall som snart kommer att tillhandahålla incitament för separat insamling och byggande av nödvändiga anläggningar.
Det skulle därför vara mycket orättvist, kontraproduktivt och exploaterande att göra som Luigi De Magistris begär: att ålägga hämmande påföljder och åtgärder i dag skulle skada de institutioner som samarbetar helt och fullt med Europeiska unionen genom att effektivt använda europeiska och nationella resurser i sina försök att avsluta detta fruktansvärda kapitel i den många år gamla historien om Neapel och Kampanien.
Horst Schnellhardt: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att dagens debatt kommer att utgöra startskottet för en övergripande översyn av avfallshanteringen i Kampanien. Det som fastslagits av EU-domstolen måste genomföras en gång för alla, och EU:s bestämmelser om uppsamling och bortskaffande av avfall måste genomföras i regionen.
För det andra måste den skada som redan har skett åtgärdas. Jag vet vad jag pratar om. I östra Tyskland måste vi än idag, tjugo år efter återföreningen, åtgärda de föroreningar som orsakades av olagligt eller bristfälligt bortskaffande av avfall.
Icke desto mindre tror jag inte att vi kommer att lyckas med allt detta om vi inte går till botten med problemet. Ni kan prata hur mycket ni vill om styrningen; faktum är dock att maffiastrukturer existerar i området. Vi måste förstöra dessa, annars kommer vi inte att lyckas.
Ärligt talat vill jag sätta upp fyra villkor. För det första måste en avfallshanteringsplan upprättas. Detta tycks nu ha genomförts. Kommissionen måste dock bistå när det gäller detta. För det andra måste ekonomiska resurser frigöras för att upprätta nya återvinningsanläggningar och avfallsanläggningar. För det tredje måste det bli strängare påföljder för olagliga deponier, och jag anser även - och nu riktar jag mig direkt till kommissionen - att Europol och Eurojust bör stödja den italienska polisen och de italienska åklagarna i deras kamp mot den organiserade brottsligheten.
De resurser som görs tillgängliga bör spärras ända tills dessa villkor har uppfyllts. Jag skulle då gärna rösta för att resurserna frigörs igen.
Lara Comi: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tydligt fastslå att avfallssituationen i Kampanien är bättre än tidigare och nu är på väg att lösas.
Frågan är mycket komplex; den visar olika typer av problem och att det kommer att ta tid att hitta en lämplig och definitiv lösning på dessa. I de muntliga frågorna som vi diskuterar uppmanas vi att tillämpa det förfarande som fastslås i artikel 260 i fördraget. Att tillämpa ekonomiska påföljder kommer dock inte att lösa situationen i Kampanien. Detta skulle riskera att vi godkänner ett scenario enligt vilket en medlemsstat skulle befinnas skyldig till en överträdelse på rent objektiva grunder, helt enkelt för att den ännu inte objektivt har uppfyllt en skyldighet enligt EU-lagstiftningen.
Också medlemsstaternas subjektiva agerande måste beaktas. Det kan verkligen inte sägas att Italien har misslyckats med att uppfylla skyldigheten till lojalt samarbete, utan som kommissionsledamoten har bekräftat står kommissionens avdelningar i ständig kontakt med de italienska nationella och regionala myndigheterna, och man bevakar noggrant hur situationen utvecklas.
Ingen kan förneka den vilja och det åtagande som Italien har visat. Det är viktigt att betona att den operationella rollen har flyttats över från regionerna till provinserna. För att en plan som uppfyller respektive regions behov ska kunna uppfyllas måste EU visa solidaritet med Italien, och båda måste arbeta tillsammans i en perfekt synergi.
Sammanfattningsvis vill jag säga att Kampaniens regionala råd också brukade omfatta partiet Italia dei Valori, som kanske har ett kort minne nuförtiden - alltför kort för att minnas vad man gjorde, eller snarare vad man inte gjorde.
Barbara Matera: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag begär inte bara ordet för att stå upp för min region, utan jag vill snarare delge er Italiens reaktion på överträdelsen och påpeka att vi bryr oss om att försvara våra medborgares intressen.
Regionen Kampanien, och särskilt den italienska staten, arbetar på att skapa ett nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall i enlighet med EU-lagstiftningen. Jag vill påpeka att de EU-medel som öronmärkts för bortskaffande av avfall i Kampanien har använts för att utföra åtgärd 1.7 i det regionala operativa programmet (ROP) 2000-2006 och det operativa målet 1.1 i ROP 2007-2013.
När det gäller ROP 2000-2006 erhöll regionen Kampanien ett finansieringspaket på 140 miljoner euro. Pengarna användes till att bygga anläggningar för lagring, hantering och återvinning, anläggningar som omvandlar avfall till energi, och anläggningar för att separera avfall (torrt och blött), till att säkra deponier, bygga, eller utvidga, anläggningar för återvinning av avfall och genomföra åtgärder för separata system för insamling. När det gäller ROP 2007-2013 har 110 miljoner euro öronmärkts för byggande av avfallshanteringsanläggningar, och 50 miljoner euro för finansiering av anläggningar för separat insamling av hushållsavfall.
Den verksamhet som genomförts i enlighet med mål 1.1 i det regionala operativa Eruf-programmet för 2007-2013 och åtgärd 1.7 i ROP 2000-2006 har i stor utsträckning begränsats av de utgiftsvillkor som uppkommit på grund av det överträdelseförfarande som inleddes till följd av situationen för avfallshantering i Kampanien. Ett belopp från fonden för underutnyttjade områden har därför avsatts för att säkerställa att Kampanien kan fortsätta att åtgärda den situation som var anledningen till att EU lade in sitt veto mot beviljande av medel.
Sammanfattningsvis anser vi att det är viktigt att kunna visa kommissionen och parlamentet svårigheterna när det gäller att snabbt följa EU-domstolens dom.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (LT) Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att rikta uppmärksamheten mot andra avfallshanteringsproblem i Europeiska unionen. Dessa problem beror först och främst på centrala och lokala regeringsinstitutioners nonchalanta inställning till prioriteringar för avfallshantering. I en stad i Litauen vilseleds exempelvis allmänheten av personer inom näringslivet som vill bygga en avfallsförbränningsanläggning och som vidhåller att avfallsförbränning är en minst lika bra metod för avfallshantering som andra, t.ex. förebyggande och sortering. Tyvärr uppmärksammar inte lokala regeringsinstitutioner och chefer som ansvarar för avfallshantering sådan missledande information. När kommissionen tar itu med problemen med avfallshanteringen i Europeiska unionen uppmanar jag den därför att uppmärksamma kränkningar där prioriteringar för avfallshantering som har fastställts i Europeiska unionens avfallsdirektiv inte följs och där det uppmuntras till att inte följa dem.
Peter Jahr: (DE) Fru talman! Jag har själv, som delegat i en delegation från utskottet för framställningar, fått se situationen med avfallshantering i Kampanien. Det måste sägas att institutionerna där står inför en mycket svår uppgift. De måste inte bara handskas med avfallshanteringsproblem från det förflutna - ”ecoballs” är en särskild fråga - utan även med nuvarande och framtida problem. Mitt intryck från resan var att hanteringen av det nuvarande avfallet i stor utsträckning hade lösts vid tiden för vårt besök, delvis genom militärt ingripande. Det var löst såtillvida att avfallets hade transporterats bort från staden och lämnats i deponier. Olyckligtvis, måste dock sägas, ibland i illegala sådana. Vi behöver visserligen strategiska lösningar för det som redan har hänt, men framför allt behöver vi lösningar för framtiden.
EU:s erbjudande är bra, omfattande och rättvist. När regionen väl presenterar en övergripande plan för avfallshantering kommer EU att tillhandahålla medel. Vi bör även uppmana de lokala myndigheterna att göra detta. Jag upprepar: Såvitt jag kan se är varken kommissionen eller Europaparlamentet intresserade av ekonomiska påföljder, utan av att problemen med avfallshanteringen ska hanteras lokalt i Kampanien. Vi bör sluta detta avtal med varandra och arbeta tillsammans.
Crescenzio Rivellini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De medel som kan spärras av Europeiska unionen är medel som är särskilt avsatta för markförbättringar.
Jag undrar hur någon kan överväga att spärra dessa medel, och jag uppmanar de italienska ledamöterna i synnerhet - vilka dessutom har valts av befolkningen i Kampanien - att inte låta sig uppfyllas av ideologiskt raseri eller bestraffa övriga medborgare.
Jag uppmanar dem att representera samhällets intressen och inte sig själva.
Janez Potočnik: Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna så hemskt mycket för att de har delgivit oss sina åsikter.
Det finns tre eller fyra frågor som jag vill ta upp. Först och främst den fråga som många av er har engagerat er mycket i. Situationen är kritisk, och det finns inte någon snabb lösning att tillgå. Det har skett en viss positiv utveckling, men det är tydligt att vi fortfarande saknar ett systematiskt svar på frågan. Det är inte lätt, men det behövs verkligen. Vår partner i att hitta en lösning är förstås Italien, men det är också otvivelaktigt nödvändigt att samarbeta med de regionala myndigheterna i denna fråga.
Jag ser alltså i hög utsträckning fram emot utvärderingen av det nya förslaget till avfallshanteringsplan, som vi verkligen hoppas är vad vi tror att det är. Det kommer att utvärderas av mina avdelningar, av experterna, och jag kan försäkra er att det kommer att göras på ett sådant sätt att Italien kommer att få samma behandling som vilken medlemsstat som helst, eftersom det är mycket viktigt att vi behåller förtroendet mellan medlemsstaterna vid förhandlingsbordet.
När vi talar om att handskas med dessa problem skulle min inställning faktiskt kunna sammanfattas med fyra ord. Jag vill vara hjälpsamt sträng och strängt hjälpsam. Tanken är verkligen inte att ålägga böter. Tanken är, som vissa av er nämnde, att vi ska lösa problemen, och om de inte går att lösa på något annat sätt så måste böter åläggas, eftersom detta är min plikt.
Jag gör därför allt, i samarbete med de italienska myndigheterna, för att vi ska hitta lämpliga lösningar. Jag hoppas verkligen på detta. Vid slutet av dagen kommer vi att tala om de italienska medborgarnas hälsa och om miljön i Italien.
Den andra fråga som jag vill ta upp är förknippad med ramdirektivet om avfall. Det är ett nytt direktiv som nyligen har antagits. I detta direktiv står det klart att varje land enligt lag måste införa en avfallshierarki. Det innebär att förebyggande av avfall ska främjas, följt av återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning, med deponering som sista utväg.
Detta är den bild som vi har fått av betänkandet som kommer att publiceras i morgon om hur effektiva Europeiska unionens medlemsstater är. Det handlar om trenderna när det gäller deponering av hushållsavfall, eftersom det är sådant som vi har mest uppgifter om.
Tro det eller ej, men det finns fem medlemsstater där deponering utgör mindre än 5 procent av hushållsavfallet, men det finns också sju medlemsstater där deponering överskrider 80 procent Det innebär att det verkligen råder mycket olika situationer i EU-medlemsstaterna när vi handskas med dessa program, och detta är en fråga som vi verkligen vill ta itu med. Det är situationen mellan 1995 och 2007 som beskrivs, och den bild som framträder är, om inte annat, att länder som vill förändra sig verkligen kan göra detta. Om de organiserar sig på ett lämpligt sätt kan de verkligen förändras.
I huvudsak kan man i dag dela in Europa i två delar; den ena ser avfall som ett problem, medan den andra ser avfall som en stor resurs och också som en möjlighet till nya ekonomiska vinster. Det är faktiskt det senare som gäller. Jag har ofta hört sägas att det bör avgöras vem som ska få avfallet genom offentlig upphandling. Detta eftersom det finns en stor efterfrågan på avfall. Icke desto mindre måste ett sådant avfall väljas ut från början. Detta är det mest grundläggande och viktigaste behovet.
Slutligen vill jag nämna ledamoten som sade att vi bör vara mer försiktiga med avfallshanteringsproblem i andra delar av Europeiska unionen. Vid en uppdelning av överträdelserna för 2009 per sektor utgör avfall 19 procent, vatten 20, natur 19, luft 16 procent och resten mindre. Vi ser horisontellt på alla genomförandeproblem, och det är också meningen. Jag kan försäkra er om att vi kommer att göra detta även i framtiden.
Sammanfattningsvis bör vi, ni som parlamentsledamöter och jag som kommissionsledamot med ansvar för miljö, verkligen göra vårt bästa för att sprida budskapet i EU att avfall utgör en möjlighet för framtiden. Vi är i mycket stort behov av ett sådant budskap, med tanke på att våra resurser minskar alltmer. Resurseffektivitet är en viktig fråga och något som kommer att utgöra kärnan i Europas framtida konkurrenskraft. Om ni inte tror mig kan ni fråga mig igen om 10 år. Jag garanterar att så kommer att vara fallet.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.
| sv |
Diverse
Stavros Lambrinidis: (EN) Som en del av er kanske vet utsågs jag för fyra dagar sedan till ny utrikesminister i Grekland.
(Applåder)
Tack. Det intressanta med det här jobbet var att när jag i söndags och måndags hade det första officiella mötet med mina utrikesministerkolleger från era länder i Luxemburg var det ingen som sade ”grattis”. Alla sade ”lycka till”.
(Skratt och applåder)
Jag ville bara helt kort ta farväl. Jag kommer att sakna parlamentet oerhört. Jag kommer att sakna alla vänner jag fått här oerhört. Jag tror inte att det finns någon bättre plats i Europa för den passion och den medkänsla som detta parlament kan ge uttryck för. Jag är djupt tacksam, och eftersom jag inte vill att mitt sista farväl ska vara på engelska och för att ni inte ska glömma den grekiska ni har lärt er under det ett och ett halvt år som gått har jag ett förslag. Tala om för mig hur vi säger ”för”.
(Ledamöterna: ”Υπέρ!”)
Hur säger vi ”emot”?
(Ledamöterna: ”Κατά!”)
Hur säger vi ”avstår”?
(Ledamöterna: ”Αποχή!”)
Mycket bra. Jag vill att socialdemokraterna och GUE säger ”Υπέρ”; PPE och ECR, ni säger ”Κατά”; De gröna och ALDE, ni säger ”Αποχή”. Enkelt! Sätt i gång.
(S&D- och GUE/NGL-grupperna: ”Υπέρ!”; PPE- och ECR-grupperna: ”Κατά!”; Verts/ALE- och ALDE-grupperna: ”Αποχή!”)
(Livliga applåder)
Fantastiskt. Tack så mycket.
Martin Schulz: för S&D-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag har bett om ordet därför att jag är säker på att mina ledamotskolleger förstår mig när jag på min grupps vägnar säger att det är en svår roll du tar på dig - det vet du bättre än vi - och att du har vår fulla solidaritet i din nya ställning, för vilka politiska åsikter vi än har delar vi alla samma önskan. Jag är övertygad om att mina övriga ledamotskolleger håller med mig. Vår önskan är att det fantastiska land där du är utrikesminister ska ta sig genom sin allvarliga kris så snabbt som möjligt med vår hjälp. Vi behöver Grekland. Vi står vid ditt lands och vid din sida. Herr talman, herr utrikesminister, Stavros! På det personliga planet vill jag säga detta: du har inte bara varit en god vän och en fantastisk kollega utan du har också berikat våra liv på alla tänkbara sätt. Tack för de många år vi har samarbetat och lycka till, Stavros.
(Applåder)
| sv |
Översynen av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande från Konrad Szymański för utskottet för utrikesfrågor om översynen av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.
Konrad Szymański: Herr talman! Jag hade verkligen velat att en representant från rådet var här och lyssnade också, men rådet skickade ingen till denna debatt. Jag tycker att det är synd, och det är en dålig vana. Jag tycker att ordföranden borde göra någonting åt det.
Om jag återgår till grannskapspolitiken, så vet vi mycket väl att länderna som omger EU genomgår stora förändringar. Därför behöver vi förändra grannskapspolitiken. I söder är Unionen för Medelhavsområdet vårt svar på det behovet, och Svartahavssynergin möter de utmaningar som ökade i och med den senaste utvidgningen. Det östra partnerskapet är ett lämpligt svar på de förväntningar som våra grannar i öst har.
För att uppnå de mål vi satt upp för grannskapspolitiken de senaste åren behöver grannländernas medborgare känna ett verkligt politiskt och ekonomiskt närmande med EU. Det är därför det är så viktigt att skapa ett riktigt frihandelsområde och att minska viseringsavgifterna snart, med liberalisering av viseringen som slutmål för många av dessa länder. Det borde vara vårt gemensamma mål och ömsesidiga intresse att inlemma energi i grannskapspolitikens viktigaste mål, och det innefattar att spendera våra pengar i moderniseringen av oberoende energiöverföringsnät, särskilt i öst och söder. Det är det enda sättet för oss att uppnå ett politiskt närmande med Ukraina, Georgien, Moldova, Armenien och Azerbajdzjan, och i framtiden även med de fem republikerna i Centralasien, samtidigt som det gäller att behålla rätt balans.
När vi talar om de östra grannländerna stöter vi oundvikligen på problemet med Ryssland och partnerskapet med det landet. Nu när vi ska till att inleda förhandlingar om ett nytt avtal, kan vi i alla fall säga en sak - Ryssland är en utmaning för säkerheten i våra gemensamma grannländer. Det är mycket svårt att se Ryssland som en partner på det området. Det är det grundläggande politiska problemet med EU:s utvidgning österut. Grannskapsprocessen ersätter givetvis inte anslutning, men den går inte att separera från utsikter för ett medlemskap när det gäller europeiska länder. Utan den framtidsutsikten skulle vårt arbete vara betydligt mindre värt.
Jag vill ta detta tillfälle att tacka de politiska gruppernas samordnare för utrikesfrågor, medföredragande och sekretariatet på utskottet för utrikesfrågor. Utan deras hjälp skulle det inte ha varit möjligt att förbereda detta betänkande som nu får ett stort stöd, vilket märks genom de få ändringsförslag som lämnades in i plenum. Det kommer att underlätta morgondagens omröstning.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! För två och ett halvt år sedan antog parlamentet och rådet kommissionens förslag till förenkling av de externa finansiella instrumenten. Vi effektiviserade många olika instrument, varav ett var det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI). Detta är ett mycket viktigt instrument, eftersom det stärker vårt externa samarbete, gör det mer ”politiskt” drivet och mer inriktat på vår finansiering till stöd för centrala sektorer.
Det gladde mig verkligen att läsa Konrad Szymańskis kommentarer och upptäcka att han anser att ENPI-förordningen är tillräcklig och meningsfull när det gäller samarbetet med våra grannländer. De preliminära resultaten av vår översyn pekar i exakt samma riktning.
ENPI:s landprogram stöder genomförandet av ENPI:s handlingsplaner och återspeglar EU:s och partnerländernas ambitioner. På ett sätt har de fungerat som drivremmar för de politiska och ekonomiska reformer som vi försöker främja genom ENPI. Dessutom ger instrument som partnersamverkan och Taiex stöd för institutionsbyggande, tillnärmning av lagstiftningen och anpassning av regelverken. Sektorsvist och allmänt budgetstöd används för att främja den överenskomna reformagendan. De olika regionala ENPI-strategierna och dimensionerna stöds genom specifika regionala program. Ett program som omfattar flera länder har inrättats, särskilt för att genomföra initiativ med stor insyn som är gemensamma för alla länder, som exempelvis Tempus, Erasmus Mundus eller CIUDAD. Det innovativa gränsöverskridande samarbetet har framgångsrikt inletts.
Allt detta visar att 2006 års överenskommelse om ENPI-förordningen gett oss ett verktyg som gör att vi kan genomföra och skapa konkreta resultat. Det finns alltid utrymme för förbättring och jag är alltid tacksam för förslag.
Låt mig också säga att man i betänkandet till att börja med betonar behovet att ytterligare utveckla samråden med det civila samhället och de lokala myndigheterna, vilket är vad vi redan gör.
För det andra har jag noterat er begäran om ännu mer ambitiösa åtgärder på området för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Som ni vet står dessa ämnen redan i förgrunden för vårt samarbete med partnerländerna, och politiska reformer och goda styrelseformer är själva grunden för den europeiska grannskapspolitiken. Vi har också riktat in oss på projekt för att stärka domstolsväsendet.
Låt oss dock vara uppriktiga. Eftersom våra partner står inför stora strukturella utmaningar kan vi till att börja med inte förvänta oss att saker och ting ska ändras över natten, och som Lord Patten en gång sa är demokrati inte som snabbkaffe. Det tror jag är mycket sant.
För det tredje ser jag att man i betänkandet efterlyser mer resurser. Mer resurser ökar naturligtvis vårt inflytande, det är sant. Under de två första åren tvingades vi åter vända oss till budgetmyndigheten flera gånger och begära tillräckligt med kompletterande medel, till exempel för Palestina och Georgien. Därför har vi föreslagit att man ska utnyttja nya medel för ett ambitiöst östligt partnerskap, som vi alla snart kommer att diskutera i parlamentet.
Låt mig slutligen säga att det verkligen gläder mig att man i betänkandet välkomnar kommissionens aktuella förslag om det östliga partnerskapet, som vi anser har en mycket viktig multilateral dimension, tillsammans med unionen för Medelhavsområdet och Svarta havet. Jag hoppas att jag kommer att fortsätta att få ert stöd och er förståelse i framtiden.
DanutBudreikaitė: Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) som inrättades efter EU:s utvidgning 2004 gäller 17 länder, varav 15 klassas som utvecklingsländer. Instrumentet omfattar EU:s nya grannar i öst: Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Ukraina, Moldova och Vitryssland.
De östra grannländernas säkerhet, i synnerhet energisäkerheten i Ukraina och Vitryssland, är samtidigt EU-säkerhet. Det blev tydligt i gaskrisen mellan Ukraina och Ryssland i början av året, som redan har blivit tradition. Förra sommarens militära konflikt i Georgien tvingade oss att fundera över EU-ländernas säkerhet och hotet mot självständigheten.
Precis som förut föreslår jag därför att man för att tillämpa ENPI i länderna i Östeuropa inrättar en församling för de östra grannländerna, Euroeast, i samarbete med parlamentet och med Euromed- och Eurolat-församlingarnas principer som grund.
Jag är glad över att det har godkänts i betänkandet.
Euroeast skulle ge parlamentet möjlighet att ge alla grannländer och utvecklingsländer lika mycket uppmärksamhet.
Tunne Kelam: föredragande för yttrandet för utskottet för regional utveckling. - (EN) Herr talman! Jag vill gratulera min kollega Konrad Szymański till hans utmärkta betänkande. För utskottet för regional utveckling välkomnar jag införlivandet av det gränsöverskridande samarbetet inom ramen för ENPI-förordningen som ett instrument för att utveckla gemensamma projekt och stärka förbindelserna mellan ENP-länderna och EU:s medlemsstater.
Samtidigt vill jag betona nödvändigheten av att regelbundet övervaka förvaltningen och genomförandet av de gemensamma operativa programmen på båda sidor av EU:s gränser. Det gränsöverskridande samarbetet bör bidra till en integrerad hållbar utveckling mellan grannskapsregionerna. Vi uppmanar kommissionen att utarbeta en detaljerad översikt över alla gemensamma operativa program som godkänts för den aktuella räkenskapsperioden, med en utvärdering av hur principerna med öppenhet, effektivitet och partnerskap har respekterats. En sådan utvärdering, tillsammans med en förteckning över de vanligaste problemen för förvaltningsmyndigheterna, borde bidra till att hitta mer lämpliga lösningar för nästa programperiod.
Jag vill också uppmuntra kommissionen att underlätta utbytet av erfarenheter och bästa praxis i det gränsöverskridande samarbetet mellan ENP-programmen och ENP-projekten å ena sidan, och de åtgärder som vidtagits inom ramen för målet med europeiskt territoriellt samarbete och det redan slutförda gemenskapsinitiativet Interreg IIIA å andra sidan.
Slutligen anser utskottet för regional utveckling att det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet bör inriktas på en balanserad strategi mellan öst och syd, med särskilda tillvägagångssätt för båda områden.
Ioannis Kasoulides: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera Konrad Szymański för hans utförliga betänkande, som vår grupp kommer att stödja i morgondagens omröstning.
Jag vill även gratulera kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för framgången med det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och även med de förestående projekten, eftersom ett östligt partnerskap med våra grannar och partner i öst och Svartahavssynergin verkligen behövs. När de har inrättats och fått en egen identitet, till exempel genom en parlamentsförsamling, såsom vi gör i Medelhavsområdet, kommer de kanske att anta en tydlig identitet, även vad gäller finansiering.
Jag märker att det finns en viss rivalitet, eller kanske oro, bland ledamöterna. Vi har precis fått höra hur viktigt det är att inte göra insatser som innebär att andra åtgärder tar ekonomisk skada. Så ska det inte gå till. Vi är medvetna om att Medelhavsunionen, det östliga partnerskapet och Svartahavssynergin gynnar EU. Dessa initiativ ska inte medföra att länder som vill gå med i EU hela tiden får höra att detta inte är något alternativ till medlemskap, vilket vissa är oroliga för.
Maria Eleni Koppa: Herr talman! Grannskaps- och partnerskapsinstrumentet behöver ses över för att förenkla förfaranden och samtidigt öka insynen. Grunden för EU:s grannskapspolitik är att skapa förtroende i EU:s närmaste grannskap.
Det ligger i allas intresse att grannländerna i öst och i Medelhavsområdet får en starkare ekonomisk tillväxt och stabilitet. Fast det behövs särskilda kriterier och tillvägagångssätt för varje land, beroende på politiska prioriteringar när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, minoriteters rättigheter och så vidare. Det är också viktigt att gemenskapsstödet når alla berörda medborgargrupper. Därför måste grannskapsinstrumentets möjligheter tillvaratas på rätt sätt.
För att vi ska kunna nå dessa ambitiösa mål måste fördelningen av medel mellan de östeuropeiska länderna och Medelhavsländerna anpassas i enlighet med budgetramen för 2007-2013. Barcelonaprocessen bör kompletteras av EU:s grannskapspolitik och målen måste definieras tydligt.
Särskilt nu när den ekonomiska krisen drabbar de länder som omfattas av grannskapsinstrumentet måste det tydliggöras att EU hjälper till att hantera krisen genom ekonomiskt stöd. Därför borde Europeiska kommissionen offentliggöra utvärderingar av det stödet.
Slutligen vill jag ta upp Svartahavssynergin. Regionen behöver inlemmas i EU:s grannskapspolitik. Det stöd som EU ger till detta regionala samarbete måste vara inriktat på att skapa konkreta resultat i prioriterade sektorer som energi, transport, invandring och kampen mot organiserad brottslighet.
Metin Kazak: Herr talman! Jag stöder helt Konrad Szymańskis betänkande, särskilt förslaget att öka anslagen till ENPI. Vi måste arbeta mer aktivt med våra grannländer, särskilt efter de konflikter som uppstått det senaste halvåret i Gaza, Ukraina och Georgien.
Ett stort antal av de ändringsförslag som vår grupp har föreslagit, däribland de elva ändringsförslag som jag föreslog som skuggföredragande, har antagits av utskottet för utrikesfrågor. Nu skulle jag emellertid vilja lämna in ytterligare två ändringsförslag från Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.
Även om jag är positivt inställd till ett fördjupat samarbete med Turkiet och Ryssland för att lösa vissa pågående konflikter och stärka banden mellan Svartahavsländerna, kan formuleringen i punkt 39 skapa förvirring. Samarbetet om Svarta havet utförs på fyra nivåer: medlemsländerna, kandidatländer, länderna som omfattas av EU:s grannskapspolitik samt Ryssland, som strategisk partner.
Eftersom Turkiet är ett kandidatland omfattas inte landet av grannskapspolitiken och får stöd från föranslutningsinstrumentet i stället för från EU:s grannskapsinstrument. Därför är inte EU:s grannskapspolitik någon lämplig grund för samarbete med Turkiet.
Det finns redan plattformar för samarbete med Svartahavsländerna. Vi kanske borde försöka skapa förbindelser med de regionala initiativen för att stärka synergin, i stället för att leta efter nya samarbetsformer.
Det andra ändringsförslaget handlar om energifrågan. I punkt 44 i betänkandet nämns endast Ukraina och Moldova, trots att det flesta grannländer är viktiga för energisektorn, som producent- eller transitland. Jag tänker särskilt på Georgien och Azerbajdzjan, som kommer att bli ännu viktigare när Nabuccoprojektet lanseras, vilket det hölls en internationell konferens om i januari. Jag tycker att det verkar som att åtgärder inom energiområdet bör omfatta alla våra grannländer.
Hanna Foltyn-Kubicka: Herr talman! Syftet med den europeiska grannskapspolitiken är att de länder som omfattas av programmet ska införlivas i Europeiska unionens strukturer. Detta förutsätter ett starkt samarbete inom såväl ekonomi och kultur som politiska frågor, utan att vissa länder gynnas på bekostnad av andra. Med detta i åtanke är det svårt att förstå skillnaden i uppdelningen av finansiella medel mellan Medelhavsstaterna och de östeuropeiska länderna, till de sistnämnda ländernas nackdel.
Att den europeiska grannskapspolitiken (ENP) delas upp mellan de två regionerna kan motiveras av att regionernas problem är av olika slag. Det motiverar dock inte en orättvis fördelning av finansiella medel. Särskilt ogrundat framstår det med tanke på den tragedi som drabbat ett av länderna som omfattas av grannskapspolitiken - Georgien. Det är framför allt nu som Georgiens medborgare behöver vår hjälp och känslan att de behandlas likadant som andra länder som samarbetar med EU.
Ett annat viktigt ENP-mål är energitrygghet. Den nuvarande krisen i Europa är dock en tydlig manifestation av inkonsekvensen i principerna för samarbete inom ramen för grannskapspolitiken. Krisen har otvetydigt visat att vi måste fastställa åtgärder inom ramen för denna politik och stärka energisektorn som en del av det östliga partnerskapet. Jag är glad att Europeiska kommissionen har noterat problemet och vill inrätta just en sådan politik.
Cem Özdemir: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också börja med att tacka föredraganden Konrad Szymański för ett mycket bra betänkande. Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) kan bara bli effektivt om det kan skapa incitament för demokratiska reformer och främja en hållbar - miljövänlig och rättvis - utveckling.
För att instrumentets effektivitet ska kunna kontrolleras måste tydliga, specifika och mätbara mål fastställas för alla handlingsplaner för den europeiska grannskapspolitiken (ENP). Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill särskilt mana till konsekvens i fråga om alla instrument för mänskliga rättigheter i samband med handlingsplanerna för ENP. Vi vill också se en noggrann undersökning av de ”Justice”-projekt som stöds med ENPI-medel.
En annan viktig punkt som med rätta betonas i betänkandet är att civilsamhället bör bli mer involverat i utformningen och övervakningen av genomförandet av ENPI. Kriget i Georgien sommaren 2008 visade tydligt att EU ännu inte hade utvecklat och genomfört någon hållbar konfliktlösningspolitik för Kaukasien.
Frysta konflikter, som den i Nagorno-Karabach, hindrar fortfarande grannskapspolitikens utveckling i södra Kaukasien. Vi uppmanar därför rådet att arbeta mer aktivt inom konfliktlösningsområdet. Det är ett instrument som ger unionen möjligheter att spela en aktiv roll i grannregionerna för att kunna främja demokratiska reformer och hållbar utveckling.
För att slå vakt om sin trovärdighet - vår trovärdighet - måste Europeiska unionen nu äntligen börja bruka allvar i fråga om klausulerna om demokrati och mänskliga rättigheter i sina avtal med tredjeländer och vidta lämpliga åtgärder - i idealfallet positiva, men, om det krävs, även negativa åtgärder.
Zbigniew Zaleski: (PL) Herr talman! Samtidigt som jag tackar kollegan Konrad Szymański för ett bra betänkande vill jag gärna tala lite om varför grannskapspolitiken är så viktig för oss. Vi måste besvara den frågan. Den första anledningen är att varken EU eller Europa är någon sorts isolerad ö. Europeiska unionen finns i Europa och är viktig för oss, inte minst eftersom vi är ambitiösa och vill ”exportera” våra värderingar, våra idéer och våra erfarenheter till andra länder.
Vid sidan av de stora besluten - om transporter, energi, frihandel och ömsesidigt utbyte - finns de mindre frågorna som också är mycket viktiga, som utbildning, vetenskapligt och kulturellt utbyte och framför allt kontakter mellan människor. Jag ser EU som en familj av människor som kommunicerar med varandra. Europa - åtminstone som jag ser det - kommer att vara starkt när alla dess delar har sin roll att spela, och också kan uppfylla den. Detta kan inte bara inbegripa länderna i EU, utan även dess grannländer.
Fru kommissionsledamot! Jag tror att vi för dagen i stort sett har byggt färdigt Euromed, som är en intressant struktur. Vi ger ut ganska mycket pengar, kanske för mycket som vår kollega från gruppen för Unionen för nationernas Europa sa, och nu behöver vi stärka konceptet Euroeast. Detta är mycket viktigt och efter den senaste energikrisen är det nog ingen som betvivlar att den här dimensionen är mycket, mycket viktig för oss. Det handlar nu om gemenskapsprogram och regionala program som bör stödjas, men som tyvärr behöver finansiellt stöd. Vi bör avdela lämpliga belopp för detta. Vi fattar bra beslut här, som länderna och deras grannar ska genomföra i samarbete medan de arbetar i gemensamma projekt.
Aloyzas Sakalas: (EN) Herr talman! Under 2008 lanserades flera nya regionala initiativ tack vare den europeiska grannskapspolitiken. Det finansiella instrumentet inrättades 2006, men har visat sig vara ett användbart verktyg eftersom det är inriktat på framtiden.
EU har beslutat att stärka det multilaterala och regionala samarbetet med och mellan sina grannländer. Tack vare instrumentet får EU medfinansiering från andra internationella organisationer och kan samarbeta med andra multilaterala organisationer i grannskapet. Låt oss aktivt ta tillvara på dessa möjligheter.
Jag vill även ta upp fördelningen av ekonomiska anslag mellan våra grannar på Medelhavets södra och östra kuster och våra grannar i öst. I slutändan handlar det om EU-politikens trovärdighet. Därför måste EU stå fast vid sina åtaganden och följa den geografiska fördelning av ekonomiska anslag som fastställts i budgetplanen för 2007-2013.
Men det finns en annan stor skillnad mellan grannländernas anslag. Jag syftar på skillnaderna mellan anslag för program för att främja rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter i blivande demokratier. Mellan 2007 och 2010 gick 21 procent av stödet till grannländerna i öst till den demokratiska utvecklingen, medan motsvarande siffra för grannländerna i söder är endast 5 procent. Jag ber kommissionen att se över detta.
Grażyna Staniszewska: (PL) Herr talman! Finansieringsinitiativen för Medelhavsområdet och det framtida östliga partnerskapet under det europeiska grannskapsinstrumentet borde inte, som i dag, genomföras så att det blir till nackdel för någon av regionerna. Det är viktigt att beakta de specifika betingelserna i både de östliga och sydliga partnerländerna.
De senaste geopolitiska händelserna där våra grannar i öst har varit inblandade har tydligt visat att den europeiska grannskapspolitiken också måste anpassas bättre till regionernas behov. Ukraina är ett exempel på detta. Europeiska unionens största granne i öst bör erbjudas incitament och fördelar inom det östliga partnerskapet, som kan få ett motiverande inflytande på ett land med europeiska ambitioner. Det vore också önskvärt att påskynda inrättandet av ett frihandelsområde och slutföra dialogen om visumfrihet med Ukraina.
ENP handlar inte bara om regeringarnas och de nationella politikernas verksamhet. Jag är därför glad att man i betänkandet understryker behovet av ett större engagemang från medborgarnas och de lokala myndigheternas sida när det gäller planering och genomförande av ENP. Vi får inte glömma att utbyte av erfarenheter och bästa metoder, praktikinitiativ och program för att lära sig grannländernas språk är extremt viktigt och värdefullt för att vi ska kunna få till ett gott och effektivt samarbete som gynnar alla parter.
Pierre Pribetich: (FR) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kollegan Konrad Szymański för hans välavvägda betänkande om översynen av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.
Låt oss hålla i minnet att betänkandets huvudsyfte är att undvika att nya skiljelinjer eller till och med sprickor uppstår mellan den utvidgade unionen och dess närmaste grannländer, men det syftar också till att stärka stabiliteten och säkerheten i hela det aktuella området.
Att sprida freden är en önskan som vi ofta upprepar, men som allför ofta går om intet på grund av hat och intolerans i den hårda verkligheten. Följaktligen kan denna politik, om den fungerar på rätt sätt, delvis få ett avgörande inflytande på det geopolitiska läget i Europa.
Hur kan vi på ett effektivt sätt se över grannskaps- och partnerskapsinstrumentet? Det kan sammanfattas med ett enda ord: ambition.
Mer ambition i dialogerna med civilsamhället och de lokala myndigheterna för att göra dem delaktiga i utformningen och övervakningen av instrumentet.
Mer ambition i stödet, med sikte på att förbättra den administrativa, lokala och regionala kapaciteten i grannländerna och på att främja utbytesprogram för civilsamhället.
Mer ambition på områdena demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter.
Det krävs dock en urvalsprocess för budgetstödet så att det bara görs tillgängligt för dem som kan använda sig av det, med en landspecifik strategi, politiska villkor och utan att glömma utvärderingen av politiken. Det är också ett måste att förtydliga förhållandet mellan å ena sidan den europeiska grannskapspolitiken, som är en utpräglad rampolitik, och å andra sidan regionala initiativ som Svartahavssynergin, unionen för Medelhavet och det framtida östliga partnerskapet.
Genom att dela upp politiken i allt mindre geografiska områden riskerar vi att förlora huvudriktningen, synligheten och öppenheten i den grannskapspolitik som Europeiska unionen vill bedriva.
Vi måste betala priset för att förbättra unionens sammanhållning och synkronisering, för att kunna använda vår avdelade budget på ett övergripande sätt i de riktningar vi önskar och slutligen låta Europeiska unionen uppfylla sin roll som ett nav för stabiliteten.
Nicolae Vlad Popa: (RO) Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet har i stor utsträckning bidragit till utvecklingen av förbindelserna med Europeiska unionens grannländer.
Ett finansieringsalternativ är investeringsinstrumentet för grannskapspolitiken som medlemsstaterna också kan bidra till, utöver de belopp som tilldelas ur det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Vi är medvetna om att undersökningen visar att den finansiering som ENPI nu får inte räcker till för att uppfylla de ambitiösa målen för området.
Vi uppmanar Europeiska kommissionen att göra en analys av möjligheten att i framtiden tilldela instrumentet större summor, särskilt i situationer där andra instrument, som Svartahavssynergin, också behöver stödjas med adekvat finansiering. Rumänien har stött och kommer att fortsätta stödja Svartahavsregionens anknytning till EU, med tanke på de uppenbara möjligheter som regionen har att erbjuda när det gäller stabilitet, ekonomisk utveckling, energitrygghet, medborgarnas trygghet och miljöskydd.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet kan och bör användas mer i Svartahavsregionen. Jag anser att Svartahavssynergin är positiv, men regionen är också av särskilt geostrategiskt intresse och förtjänar en mer strukturerad samarbetsram som grundas på en modell av samma omfattning som den nordiska eller som ramen för unionen för Medelhavsområdet.
Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet bör bidra mer till utvecklingen av transportlänkar mellan EU och Svarta havet, och mellan EU och Moldova och Ukraina. Rumänien vill inrätta fler samarbetsprogram mellan städer i Rumänien och Moldova. Jag välkomnar lanseringen av programmet Ciudad som främjar inrättandet av dialog mellan städer.
Utbyggnad av gemenskapshamnar vid Svarta havet, anläggning av terminaler för flytande gas samt utveckling av järnvägar och landsvägar mellan staterna i Svartahavsområdet och EU-medlemsstaterna måste vara några av de prioriteringar som instrumentet ska användas till. Dessutom anser jag att instrumentet också bör användas till samarbete inom energisektorn, och för att utöka och integrera infrastrukturerna för eltransport till västra Balkan.
Talmannen: Jag måste be Alexandru Nazare om ursäkt. På grund av ett misstag från presidiets sida har han inte fått talartid under den normala perioden, trots att han fanns med på listan. Jag ger honom ordet efter catch the eye-förfarandet.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på tre frågor i denna debatt. För det första är det mycket viktigt att behålla en geografisk uppdelning av det finansiella stödet till Medelhavsländerna och länderna i Östeuropa, i enlighet med budgetplanen för 2007-2013, och även att fortsätta att ge stöd till dessa länder i form av lån från Europeiska investeringsbanken. De regionala tak som EIB har fastställt för lån till länderna för åren 2007-2013, nämligen 8,7 miljarder euro för Medelhavsländerna och bara 3,7 miljarder euro för Östeuropa och Ryssland, verkar ogynnsamma sett ur de östeuropeiska ländernas synvinkel eftersom de beloppen inte står i proportion till deras behov.
För det andra är det viktigt att främja samarbete på energiområdet med dessa länder, inom ramen för det östliga partnerskapet, och att skapa villkor som kan garantera energileveranser från länderna i öst till Europa och därmed förse EU med alternativ i fråga om energiförsörjningen. För det tredje och slutligen är det mycket viktigt att fördjupa EU:s ekonomiska integration med länderna i det östliga partnerskapet genom att utvidga frihandelsområdet till även dessa länder, och genom social integration där det yttersta målet skulle vara att slopa visumkravet för invånare i länder som omfattas av ENPI.
Daniel Petru Funeriu: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När vi drar upp riktlinjerna för en politik gentemot Europeiska unionens grannländer får vi inte glömma det demokratiska underskott som råder i dessa länder, och som har sin bakgrund i ländernas historia. För att ett demokratiskt samhälle ska kunna inrättas måste alla medborgare i dessa länder bli medvetna om demokratibegreppet.
I betänkandet diskuteras - med rätta - kontakter mellan människor och jag frågar er om det finns något bättre sätt att skapa sådana kontakter mellan människor än att låta ländernas medborgare resa fritt in i Europeiska unionen?
Jag uppmanar därför rådet att låta medborgarna i Moldova - för övrigt det enda land som har samma officiella språk som en EU-medlemsstat - att låta dem resa inom Europeiska unionen utan visum. I väntan på en sådan åtgärd vill jag be kommissionen göra allt som krävs för att det gemensamma visumcentret i Chisinau ska kunna börja fungera. Vi måste statuera ett riktigt exempel.
Corina Creţu: (RO) Under det senaste halvåret har Europeiska unionen ställts inför en rad utmaningar som väckt frågor om unionens roll, sammanhållning och förmåga att agera och reagera.
Krisen i Georgien och gaskrisen har visat att vi inte kan fortsätta att ställas inför hot från öster mot den internationella stabiliteten och vår energitrygghet.
Jag välkomnar ett östligt partnerskap med den ambitionsnivå som föreslås i betänkandet, särskilt eftersom det syftar till ett effektivare samarbete och stöd till återuppbyggnad av Georgien, samtidigt som det föreslås att man i framtiden inrättar ett frihandelsområde och upphäver en del visumkrav för Europeiska unionen.
Jag anser dock att vi måste vara mer uppmärksamma på situationen i Moldova. Vi får oroväckande signaler därifrån om yttrandefriheten och integriteten i de val som ska äga rum där i vår.
Călin Cătălin Chiriţă: (RO) Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är oerhört viktigt för en framgångsrik grannskapspolitik, och särskilt för det östliga partnerskapet och samarbetet i Svartahavsregionen.
Projektet för ett östligt partnerskap kan bara lyckas om det får den finansiering som krävs för att uppnå tydliga mål. Samtidigt måste vi strömlinjeforma mekanismerna för utvärdering av åtgärder och finansiering i samband med det östliga partnerskapet så att inte EU-biståndet fördelas på fel sätt av vissa regeringar och används mot den politiska oppositionen.
Våra åtgärder måste vara väl utformade så att medborgarna kan se specifika vinster med dem. Jag anser att den EU-finansiering som erbjuds genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet ska prioritera åtgärder som syftar till gränsöverskridande samarbete i det område som omfattas av det östliga partnerskapet.
Det uttalade syftet med allt gränsöverskridande samarbete - att på ett avgörande sätt bidra till regional utveckling, bygga upp förtroendet mellan grannländer och etniska grupper och samtidigt underlätta den gränsöverskridande rörligheten för människor och handelsflöden - kan medföra mycket goda multiplikatoreffekter.
Alexandru Nazare: (RO) Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är avgörande för att kunna säkerställa stabilitet, demokrati och välstånd i området. Instrumentet bidrar också till att omvärdera begreppet gräns från ett område med slutenhet och utestängning till ett område för samarbete och politiska band.
Den senaste tidens händelseutveckling öster om EU, som redan tagits upp här, nämligen gaskrisen och krisen i Georgien, har än en gång visat att det behövs en strategi som kan få Europeiska unionen att spela en aktiv roll i detta geopolitiska område. Vi måste anta ett mer konsekvent tillvägagångssätt i fråga om regionerna öster om våra gränser. Vi behöver tydliga mål som följer EU:s intressen och våra partners specifika behov.
Jag applåderar initiativ som Svartahavssynergin och det östliga partnerskapet som befäster samarbetet med länderna i regionen, särskilt Moldova, Ukraina och staterna i Kaukasus och kring Kaspiska havet. Vi behöver också bli mer aktivt involverade i Svartahavsområdet för att skapa en grund för att stärka förbindelserna med Turkiet och Ryssland, eftersom detta område ligger nära såväl EU som Turkiet och Ryssland.
Partnerskapet är också ett välkommet incitament för de deltagarländer som vill ansöka om anslutning till Europeiska unionen, exempelvis Moldova. Partnerskapet fördjupar åtagandena på båda sidor.
Jag vill också säga några ord om initiativet Euronest som bara är ett exempel på en specifik lösning för en bättre tillämpning av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet i stater som Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldova, Ukraina och Vitryssland.
Tillämpningen av denna politik kan inte förbättras utan ökad finansiering. Finansieringspaketet måste inte bara utökas, utan vi måste också vara noga med att kontrollera hur medlen används.
Det är mycket viktigt att garantera öppenhet i de finansiella mekanismerna för tilldelning av medel. Jag anser också att resurserna måste fördelas med målet att involvera partnerländernas civilsamhällen i gemensamma projekt och främja medborgarnas rörlighet över gränserna, vilket bland annat omfattar lättnader av visumkraven.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Den här diskussionen om det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet har faktiskt föregripit kommissionens nästa meddelande om det östliga partnerskapet. Många av de idéer som har tagits upp finns med i meddelandet och ni kommer antagligen bli ganska nöjda när ni får det.
Jag har några saker jag vill säga. Jag är givetvis mycket tacksam för många av förslagen. Tanken med det östliga partnerskapet är att vi ska arbeta med våra östliga partners, det vill säga Ukraina, Moldova och Vitryssland, och även hjälpa dem med demokrati och mänskliga rättigheter om det behövs. Vi vill också samarbeta med de tre Kaukasusländerna för att ta fram mer djupgående associeringsavtal inom handel, men också inom energi och för ökad rörlighet. Angående förslaget om att avskaffa viseringskravet, kommer vi att börja med att underlätta viseringen, trots att redan det är svårt, då många medlemsstater fortfarande motsätter sig detta. Sedan finns det så klart alla möjliga plattformar som jag redan har nämnt, till exempel en plattform för civilsamhället, energi och transport, eller där bästa praxis kan utbytas.
Angående finansiering kan jag bara berätta att jag tyvärr inte har fler ekonomiska resurser att tillgå. Jag är en av grannskapspolitikens grundare och säger som vanligt att jag givetvis önskar att jag hade mer resurser. Ni är en mycket viktig budgetmyndighet, så snälla ge oss en chans i framtiden och ert fulla stöd. Detta gäller både unionen för Medelhavsområdet i söder och det östliga partnerskapet och det ekonomiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet i öst.
För närvarande går 3,6 euro per capita per år till öst och 3,4 euro per capita per år till söder. Som ni ser är vi alltså nästan på samma nivå. Men ändå är det aldrig tillräckligt, eftersom behoven och utmaningarna är enorma. Därför har vi även inrättat ett investeringsinstrument för grannskapspolitiken som kan användas för större projekt.
Mer kan jag inte säga just nu, men när vi diskuterar det östliga partnerskapet kan vi kanske gå in på detaljerna. Hur som helst vill jag tacka för debatten och era förslag. De stämmer till stor del överens med vår linje.
Konrad Szymański: Herr talman! Jag vill kommentera några punkter i anslutning till debatten. Förenklade förfaranden, övervakningen av hur grannskapspolitiken genomförs och Europaparlamentets övervakande roll är frågor som vi har diskuterat sedan 2005, och nu känns det som om vi inte kan göra så mycket mer i det avseendet. I dag är det dock mycket viktigt att ta fram ett politiskt innehåll till vår grannskapspolitik. Detta politiska innehåll omfattar frågorna om visum, en gemensam marknad och energi. Om vi inte kan lösa dessa utmaningar kan vi gå miste om möjligheten att skapa en grannsämja på våra villkor. Tiden arbetar emot oss. Länder som i dag ingår i vårt grannskap kan förlora sin stabilitet och glida mot andra principer för att skapa ordning i regionen, vilket skulle få resultat som vi inte skulle tycka om. En sådan händelseutveckling skulle också påverka vår egen säkerhet. Historien kanske aldrig mer kommer att ge oss en sådan chans som vi har nu, och vi borde se på problemet helt själviskt, nämligen i Europeiska unionens intresse, så att vårt grannskap kan bli ett område med stabilitet och fred och välstånd.
I fråga om budgeten vet jag mycket väl att när det gäller reformer av grannskapspolitiken är många i parlamentet överens om finansieringen av specifika delar av politiken och i fråga om specifika regioner. Vi måste dock komma ihåg att grannskapspolitiken bara är en del av budgeten och att ingenting kommer att förändras i den kommande budgetplanen. Om vi lyckas med en god finansiering av grannskapen kring Medelhavet, i öster och kring Svarta havet blir vi alla vinnare. Vi kan inte nå framgång i något av grannskapen på bekostnad av något annat, eftersom EU-budgeten har utformats för att förhindra det. I stället bör vi koncentrera oss på att reformera EU-budgeten så att alla delar (Medelhavet, öst och Svarta havet) kan gynnas av den framtida budgetplanen.
Marcin Libicki: (PL) Herr talman! Jag beklagar att Benita Ferrero-Waldner inte kunde höra Konrad Szymańskis sammanfattning av detta utmärkta betänkande, eftersom hon fortfarande är upptagen av annat.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Alin Lucian Antochi : skriftlig. - (RO) Jag stöder helhjärtat de delar av betänkandet som syftar till att öka Europeiska unionens politiska engagemang i de stater som omfattas av ENPI, tillsammans med tanken på associeringsavtal som är skräddarsydda för varje land.
För att den här politiken ska kunna genomföras på ett effektivt sätt måste de berörda staterna engagera sig fullt och helt i processen för demokratiska reformer i samhället. Dessa stater har fortfarande stora problem med genomförandet av reformer, särskilt på områdena demokrati, rättsstat och yttrandefrihet, och här krävs både politisk vilja från myndigheternas sida och engagemang från civilsamhället och medborgarna.
Det är viktigt att befolkningen i dessa länder inser att den europeiska integrationen inte bara innebär möjligheter att lagligen resa över gränser, utan även en äkta möjlighet att hjälpa landet ut ur en återvändsgränd. I detta sammanhang måste EU-projekten tillhandahålla mer specifika åtgärder och specialmedel för information till befolkningen.
Genom att allmänheten blir mer bekant med både integrationens fördelar och de åtaganden som landet gör i och med anslutningen till EU, blir människor mer aktivt involverade i samhällets demokratiseringsprocess, vilket i hög grad minskar den makthavande elitens möjligheter att använda tvångsmedel mot den politiska oppositionen och civilsamhället.
Adam Bielan : Herr talman! Det initiativ som Polen och Sverige förespråkade så sent som förra året är inte längre föremål för debatt. Ett närmare samarbete med våra grannar öster om gränsen är inte bara gynnsamt för båda sidor utan också viktigt och av strategisk betydelse för Europas säkerhet.
Den politiska och ekonomiska situationen på andra sidan den östra gränsen inverkar direkt på situationen i hela EU och på vår ekonomiska balans och säkerhet. Förra året sattes Rysslands trovärdighet i fråga om grannrelationer på prov, ett prov som regeringen i Kreml helt enkelt inte klarade.
Det är därför som den europeiska grannskapspolitikens utveckling kräver ett aktivt engagemang i södra Kaukasus och i händelser som berör våra närmaste grannar. Engagemanget är ett villkor för vårt samarbete inom specifika områden. Jag tänker nu på stöd till civilsamhället och demokratiska och institutionella reformer, och på att garantera energitryggheten i Europa. Låt oss visa att vi kan bli huvudaktören i öst och hindra Ryssland från att iscensätta sin egen nyimperialistiska spelplan.
Janusz Lewandowski : Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentets finansiering av både de sydliga och de östliga initiativen inom den europeiska grannskapspolitiken får inte innebära att den ena parten gynnas till nackdel för den andra. När det gäller användningen av medlen är det särskilt viktigt att se till att andra källor, däribland privat finansiering, är öppna för insyn.
Under förhandlingarna om ett nytt avtal mellan EU och Ryssland bör vi inrikta oss på ökat ryskt samarbete för att ringa in tydliga prioriteringar för det finansiella samarbetet, vilket skulle medföra dels bättre planering och flerårig programplanering för stödet, dels garantier för att finansiellt stöd som beviljas de ryska myndigheterna ska bidra till att förstärka de demokratiska normerna i Ryssland och dels ökat gemensamt ansvar för projekt som väljs ut för stöd.
Jag vill också understryka att det krävs effektiv politisk villkorlighet och garantier för att stödet kommer att få direkta positiva effekter för medborgarna och inte kommer att missbrukas av myndigheterna för angrepp på politiska motståndare. EU bör ge effektivare stöd åt civilsamhället och de politiska partier som försvarar demokratin.
Den senaste tidens geopolitiska utveckling i EU:s östliga grannskap understryker vikten av att vidareutveckla den europeiska grannskapspolitiken genom en bättre anpassning till partnernas behov, som omfattar ett utökat EU-engagemang i Svartahavsområdet.
Marianne Mikko : Som ledare för Europaparlamentets delegation till Moldova är jag naturligtvis intresserad av ENPI:s östliga dimension.
Jag förstår till fullo och stöder de södra EU-medlemsstaternas intresse för att främja utvecklingen av ENPI:s södra dimension. Samtidigt är jag övertygad om att vi inte får försumma våra grannar i öst. Grannarna i söder och öster är lika viktiga när det gäller vår gemensamma säkerhet och välfärd.
Enligt det nuvarande systemet, som gäller till 2010, fördelas ENPI-medlen olika mellan regionerna - 70 procent går till söder och bara 30 procent till länderna i öst. Diskussioner om ny finansiering kommer att inledas under året. Jag hoppas verkligen att det nuvarande systemet kommer att ändras under diskussionerna och att medlen i framtiden kommer att fördelas lika och rättvist.
Med tanke på sommarens händelser - jag tänker på konflikten mellan Ryssland och Georgien - tycker jag att våra grannar i öst har rätt att förvänta sig ett större bidrag från EU för att kunna bevara stabiliteten. EU:s involvering får inte begränsas till ord om politiskt stöd, utan måste också omfatta konkret samarbete och hjälp med att genomföra reformer.
Jag är otroligt glad att Estland är en av de 15 grundande medlemmarna i det nyligen instiftade investeringsinstrumentet för grannskapspolitiken. Under den nuvarande lågkonjunkturen är anslaget på 1 miljon euro en ganska stor sak - och ett konkret bidrag.
Toomas Savi : skriftlig. - (EN) Herr talman! Jag välkomnar att ”deltagande i det östliga partnerskapet inte bör vara ett hinder för EU-medlemskap för grannländer som önskar ansöka om detta”, vilket slås fast i betänkandet. Incitamentet för ett eventuellt framtida medlemskap är en viktig del av det östliga partnerskapet, eftersom det utgör grunden för ett lyckat samarbete med vissa villkor.
Utvecklingen mot en fullständig övergång till demokrati varierar från land till land: i Vitryssland har det endast gjorts små framsteg, medan det i Ukraina och Georgien har gjorts stora insatser. EU bör dock bevara de östra grannskapsländernas möjlighet att ansluta sig till EU, då arbetet med att skapa en fungerande demokrati, respektera rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna kan vara så pass krävande att det ibland tar några steg tillbaka.
Det huvudsakliga syftet med det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och associeringsincitamentet gentemot Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldova, Ukraina och Vitryssland är att säkra en fortsatt demokratisering i dessa länder.
| sv |
13. Beräkning av inkomster och utgifter för budgetåret 2012 - Avsnitt I - Parlamentet (
Före omröstningen:
José Manuel Fernandes: Herr talman! Jag vill göra en enkel teknisk korrigering som på intet sätt ändrar betänkandet. Det finns ett fel i utskriften när det gäller artikel 400 om egna inkomster. Artikeln handlar om inkomster från skatt på löner och andra ersättningar till institutionernas ledamöter, tjänstemän, övriga anställda och personer som erhåller pension. Den siffra som anges är 48 103 216, men korrekt siffra ska vara 63 103 216. Det här är bara en teknisk ändring eller korrigering som på intet sätt ändrar betänkandet eller får några andra konsekvenser.
| sv |
13. Konventionen mot multipelbomber (omröstning)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om en muntlig fråga - B7-0005/2010) till kommissionen från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om finanskrisens effekter på världshandeln.
Vital Moreira: Fru talman! Jag ska ställa frågan på mitt utskotts vägnar, utskottet för internationell handel och som ordförande i detta utskott.
Krisens effekter på världshandeln visar sig kunna bli en tioprocentig nedgång 2009. Så mycket har handeln inte krympt sedan andra världskriget orsakade ett sammanbrott i den globala efterfrågan. Att upprätthålla den internationella handelns flöde är av avgörande betydelse för EU och andra exportorienterade länder. Trots G20:s åtaganden har handelshämmande och snedvridande åtgärder ökat inom G20 som ett svar på krisen, även globalt.
Den första delfrågan är denna: Vilka mått och steg har tagits av kommissionen för att motverka sådana åtgärder och, i motsatt riktning, vilka mått och steg har tagits av tredjeländer mot några andra EU-åtgärder för att ge den ekonomiska tillväxten vind i seglen?
Den andra delfrågan är denna: Det finns indikatorer på att vissa tillväxtekonomier som har påverkats mindre av krisen håller på att bli de som driver på tillväxten i den internationella handeln. I så fall måste EU:s industri rikta in sig på nya exportmarknader och kanske även ta fram andra produkter i framtiden. Vilken strategi ämnar kommissionen följa för att medverka till att EU:s industri blir mer konkurrenskraftig?
Den tredje delfrågan är denna: Den globala krisen och efterföljande minskningen av världshandeln får multipla effekter på utvecklingsländerna där den mesta arbetslösheten är koncentrerad. Vilka anpassningsåtgärder planerar kommissionen att vidta i sina handelsförbindelser med särskilt de fattigaste länderna i världen?
Den fjärde frågan är denna: Samtidigt som stora handelsunderskott drivs på av överdriven konsumtion och skuldsättning i vissa medlemsstater, även i Förenta staterna, upplever stora exportbetonade ekonomier i vissa tillväxtekonomier överskott i handeln. Dessa handelsunderskott har bidragit till en global obalans som är orsaken till den globala finanskrisen. Vilken strategi ämnar kommissionen följa för att mildra sådana globala obalanser i sin handelspolitik?
Den femte och sista frågan är denna: De sociala konsekvenserna av finanskrisen och det följande bortfallet i världshandeln kommer att vara kännbara längre än den tid den ekonomiska återhämtningen tar. Vi ser t.ex. tecken på ekonomisk återhämtning nu men arbetslösheten ligger kvar på mycket höga nivåer. När planerar kommissionen att genomföra en konsekvensanalys med anledning av krisens följder för sysselsättningen i EU och utvecklingsländerna? Vilken strategi tänker kommissionen följa för att införliva den sociala och miljömässiga dimensionen av handeln i de internationella WTO-reglerna?
Detta är fem frågor som utskottet för internationell handel vill ställa till den nya kommissionsledamoten för handel, Karel De Gucht, som jag välkomnar till sessionssalen för ett första allmänt åsiktsutbyte med parlamentet och särskilt med medlemmarna i utskottet för internationell handel. Tack på förhand för de svar jag är säker på att ni kommer att kunna ge på de frågor vi ställer till er.
Karel De Gucht: Fru talman! Det har ställts en mängd vitt formulerade frågor som förtjänar mycket mer tid än vad jag har till förfogande.
Förslagsvis koncentrerar jag mitt första svar till handelspolitikens bidrag till den ekonomiska återhämtningen. När det gäller krisens effekter på handeln bör vi känna lättnad över att världshandeln bara krympt med tio procent. Det är ingen slump, utan resultatet av en stark politisk vilja som uttryckts vid olika G20-toppmöten. Det är också resultatet av WTO:s, OECD:s och kommissionens systematiska kontroll av handelshämmande åtgärder.
I stora drag handlar det bara om ett fåtal länder som hemfallit åt handelsprotektionism. Världssamfundet undvek alltså en protektionistisk nedåtgående spiral av det slag man såg under den stora depressionen. För att upprätthålla detta är det viktigt att vara oerhört vaksam. Om vi konstaterar protektionistiska eller handelshämmande åtgärder vidtar vi motåtgärder med alla till buds stående medel, t.ex. vår strategi för marknadstillträde eller för den delen WTO:s tvistelösningsmekanism.
Externa tillväxtkällor blir avgörande för EU:s ekonomiska återhämtning. Därför delar jag er mening om att industrin i EU ska rikta in sig på de nya och snabbväxande tillväxtmarknaderna.
Genom vår handelspolitik kan vi hjälpa dem att nå detta genom att öppna marknaderna ytterligare och minska alla sorts hinder för handel och investeringar.
Det når vi genom de frihandelsavtal vi för närvarande förhandlar om och genom att fördjupa de handelsmässiga och ekonomiska partnerskap vi har med våra viktigaste handelspartner, t.ex. Förenta staterna och Kina. Transatlantiska rådet och högnivådialogen har redan berett marken för detta. Detta blir en prioriterad uppgift för mig som kommissionsledamot för handel.
De kommande veckorna ska kommissionen sätta samman EU:s nya gemensamma agenda för hållbar tillväxt och återhämtning via Europa 2020-strategin. Denna strategi får en effektiv extern dimension där handelspolitiken spelar en nyckelroll.
I en globaliserad värld bör Europa 2020-strategin bli en vektor för att främja öppenhet och ett uppbyggligt internationellt ekonomiskt engagemang. Detta blir också ett huvudtema i ett meddelande om de framtida handelspolitiska prioriteringarna som jag avser att lägga fram senare i år.
Men handelspolitiken handlar om mer än bara konkurrenskraft och tillväxt. Den handlar också om att föra ut våra värderingar i världen och måste därför också införliva utvecklingsdimension av handeln på ett lämpligt sätt.
Att främja ett starkt bidrag till utvecklingsmålen är redan en viktig del av EU:s handelspolitik. De nuvarande multilaterala förhandlingarna är en utvecklingsrunda. Vi för bilaterala och regionala förhandlingar med utvecklingsländer och har själva valt vilka vi vill arbeta med. Vi hjälper dem att bidra till och även utnyttja den globala ekonomin för att levnadsstandarden ska höjas så, att det både ger politisk stabilitet och sociala framsteg.
När det gäller sociala frågeställningar är vi ense om att handeln ska bidra till att hjälpa dem i våra samhällen som drabbats hårdast av finanskrisen, särskilt de som förlorat sitt arbete. I det avseendet tror jag att vi kommer att behöva handel - och mer handel - för att bevara vårt sociala trygghetssystem i EU.
Vår europeiska samhällsmodell, kombinationen av en fri ekonomi med en hög grad av social trygghet behöver bevaras på ett hållbart sätt, och för det behövs tillväxt.
Sammanfattningsvis kommer kommissionens förestående Europa 2020-strategi att stödja en full återhämtning från krisen samtidigt som vi skyndar på en mer intelligent och miljövänlig ekonomi. En öppen handelspolitik blir en viktig del, både som bidrag till återhämtningen i EU och som en vektor för att föra ut våra principer: öppenhet, social trygghet och miljöskydd, hållbarhet och uppbyggligt engagemang på världsarenan.
Att få rätt strategi på plats inbegriper förstås ett nära samarbete med såväl parlamentet som rådet och andra intressenter, och jag ser fram emot er samverkan till att bygga upp en gemensam agenda.
Christofer Fjellner: för PPE-gruppen. - Fru talman! Även jag skulle vilja börja med att hälsa kommissionsledamoten välkommen. Det är en glädje att se er här. Vi har stora förväntningar och förhoppningar på er. Ni har en viktig uppgift framför er.
För ett år sedan var jag väldigt orolig. Då - när handeln rasade och vi kunde förvänta oss en utveckling i världshandeln som inte upplevts sedan andra världskriget - var det skarpt läge. Världsbanken konstaterade att 17 av 20 G20-länder tillsammans infört 47 nya handelshinder och tullar. Ryssland satsade på tullar på bilar, Kina på begränsningar av livsmedelsimport, Indien på importförbud av leksaker och Argentina på licenser för import av textil- och lädervaror. Då såg vi något som närmast liknade en protektionistisk kapprustning, ett mönster från 30-talet som oroade.
Det blev emellertid inte något handelskrig. Jag tycker att det är viktigt att stanna upp och fundera på varför. Jag tror att det viktigaste svaret på det är WTO, det globala regelverket för handeln, som tvingar länder att uppföra sig och inte hänfalla åt protektionism och populism. Jag skulle vilja påstå att det är för tidigt att blåsa faran över. Krisen är inte över. Vi vet ju alla att det är sent i konjunkturcykeln som arbetslösheten är som högst - den arbetslöshet som om något driver protektionism och populism. Just nu ser vi runt omkring oss att fler länder inte ens är igenom krisen, utan kanske till och med har det värsta framför sig. Jag är därför något orolig när jag lyssnar på delar av ministerrådet som inte talar särskilt mycket om nya marknader och frihandel, utan snarare om kritik av globalisering och om att skydda europeiska företag och europeiska jobb. Det är inte nödvändigtvis protektionism, men gränsen är ibland hårfin. Det är i alla fall ett uttryck för en merkantilism som jag tror är skadlig.
Vi borde istället samla våra krafter och fundera på hur vi ska göra Europa mer konkurrenskraftigt, genom att göra det mer öppet. Det stämmer till eftertanke och ledarskap från oss. Vi måste nämligen, inte minst nu när vi ska besluta om Korea och obligatoriska ursprungsmärkningar och när kraven på klimattullar blir allt fler, fundera på hur vi ska göra för att se till att det blir färre och inte fler handelshinder. Det behöver även vi i Europaparlamentet fundera på.
Kader Arif: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU genomgår nu en aldrig tidigare skådad kris som bortom den ekonomiska krisen och finanskrisen framför allt utgör en systemkris.
Innan jag kommer in på finanskrisens effekter på världshandeln, som är rubriken för vår debatt vill jag klargöra en sak: handel är inte ett krisens offer, handel är också en av de bidragande orsakerna.
Vi upplever helt visst en period av enorm global obalans som å ena sidan får bränsle från vissa länders orimliga handelsunderskott med växande inhemsk skuldsättning och å andra sidan handelsöverskott som stimuleras av export från vissa länder, särskilt tillväxtekonomier, med en inhemsk konsumtion som inte ökar i samma takt.
Avregleringspolitiken inom handeln som förts så här långt har bara spätt på dessa obalanser som försvagat främst de fattigaste länderna på planeten. Dessa länder som har uppmuntrats att exportera monokultur har därför blivit utblottade på grund av extrema prisfluktuationer för råvaror, en volatilitet som har förvärrats till följd av internationell spekulation.
Det är en konstig värld vi lever i där som första millennieutvecklingsmål anges utradering av fattigdom och svält men där det samtidigt spekuleras i vetepriserna.
Just de som på 1990-talet försvarade liberalisering och avreglering till varje pris befinner sig nu också i en besvärlig situation. Ständig minskning av arbetstillfällen, stagnerade - ibland även negativ - tillväxt och den tilltagande sociala krisen är alla faktorer som betyder att vi inte längre har råd att låta arbetstillfällen försvinna i denna kults namn. Hur förklarar vi i tider av kris för arbetstagare som förlorar arbetet att de viktigaste att slå vakt om är avreglering av handeln, även om det har sitt pris i form av plötsliga och ibland tragiska omlokaliseringar?
Den kris vi genomgår är därför definitivt en systemisk kris som vi måste besvara med en ny utvecklingsmodell. I den nuvarande strategin EU i världen bygger den vision som utvecklats av kommissionen i grunden på tillträde till marknaden och avreglering av alla sektorer.
Herr kommissionsledamot! Jag tror att denna strategi behöver definieras om som har följt fel spår och ibland lett till att vi lidit bakslag. Det är inte genom att tvinga utvecklingsländerna att öppna sig ännu mer som vi gjuter nytt liv i våra industriers export. Det skulle bara förvärra situationen i de länder där redan 70 procent av de 59 miljoner människor i världen lever som blev av med arbetet 2009.
Tvärtom är det nödvändigt att överväga en ny strategi som har rätt avvägning mellan öppenhet, skydd och stöd. Jag skulle vilja återkomma till de tankarna. Vi kan inte blunda för den utveckling som föranledde Förenta staterna att fortsätta använda sin handelspolitiska skyddsåtgärd eller Kina att väcka frågan i WTO om antidumpningsåtgärder i EU.
När vi ställs för illojala metoder är det klart att skydd behövs men själva principen måste godtas och försvaras internationellt och ibland behöver falska anklagelser om protektionism avvisas en gång för alla.
Behovet av stöd för handelspolitiken blir också tydligare för varje dag som går, och sådant stöd är särskilt avhängigt av att EU:s genomförda politik verkligen är konsekvent. Att politiken som förs ska vara konsekvent är ingen intellektuell debatt, utan ett absolut nödtvång om vi vill definiera om en ny utvecklingsmodell.
Metin Kazak: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Finanskrisen har verkligen påverkat handeln negativt i EU:s medlemsstater. I länder som Bulgarien minskade exporten de första elva månaderna förra året med hela 24 procent jämfört med året innan, och importen minskade med 35 procent. Fastighets- och turistbranschen är de som drabbats särskilt hårt. Det får extrema konsekvenser för sysselsättningen. Något som måste tas i beaktande är den snabbt ökande skuldsättningsgraden företag till företag, att nationella och lokala organisationer i offentlig sektor håller inne med betalningarna osv.
Dessa problem är inte ovanliga i andra länder heller. Det behövs en allomfattande lösning på dem på EU-nivå vilket kräver nära samarbete även mellan kommissionens olika direktorat. Kommissionsledamot Karel De Gucht betonar vikten av stöd för att öka EU-företagens verksamhetsområde och möjligheter, utveckla klara förebyggande kommersiella instrument, kröna förhandlingarna i Doha-rundan med framgång, använda nya faciliteter för utländska direktinvesteringar och skydd av dessa samt en ny investeringspolitik för att motverka finanskrisens följdverkningar.
Att nå dessa mål och underteckna de ekonomiska samarbetsavtalen med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet hänger också ihop med återhämtningen från finanskrisen.
Men det kvarstår ett antal frågor på dagordningen, och några av dem har ni redan nämnt. Använder vi finansiering från EU effektivt för att få ned den höga arbetslösheten? Vad kan EU göra ställd inför dagens underskott, devalvering av valutan och hög inflation som alla direkt påverkar handeln? Vilka kommersiella politiska instrument har EU till förfogande för att motverka finanskrisen och dess konsekvenser? Vilka åtgärder måste vidtas för att undvika att en lika stor kris uppstår igen och för att handeln ska fortsätta växa? Vilken strategi har vi mot länder som Indien och Kina som hotar förändra hela det finansiella systemet? Jag sätter allt hopp till denna Europa 2020-strategi för att hitta svaren.
Yannick Jadot: Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för att ni satte in fantasibilden om den krisrelaterade protektionismen i dess rätta sammanhang. Det kan vara klokt att i samband med denna debatt påpeka att inget världskrig sammanhängande med den återuppväckta protektionismen är på väg att bryta ut.
Jag vill snarare vända på frågan. För mig handlar inte frågan ytterst om vilka effekter finanskrisen ger upphov till för handeln utan i grunden om vilken roll handeln spelar, närmare bestämt den handelspolitik som bedrivits i 20 år, för den kris vi upplever i dag.
Livsmedelskrisen för två och ett halvt år sedan kom före finanskrisen, och det var verkligen en kris på världens jordbruksmarknader. I samma anda matas vi ständigt med budskapet om att avregleringen av handeln med Kina är bra för oss. Den dagen kommer, om vi inte blandar in sociala, monetära, skattemässiga och - förstås - miljömässiga frågor, då Kina inte bara har en komparativ fördel framför EU, utan en absolut fördel.
Något vi ser spår av i alla nationella debatter - särskilt i Belgien, som ni väl vet - är att samtliga politiska partier nu upptäcker att det är omöjligt att i en globaliserad värld upprätthålla social dumpning, miljödumpning, monetär dumpning och skattedumpning.
På liknande sätt kan vi komma underfund med att den strategi alla EU-medborgare väntade efter Berlinmurens fall, med andra ord att social demokrati blir en följd av handeln, inte fungerar, vilket vi ser i fallet Kina.
Herr kommissionsledamot! Ni citerade och talade om Lissabonstrategin, innovationer och den miljövänliga ekonomin och vet att denna EU-strategi nu är ett misslyckande. Om vi inte integrerar Lissabonstrategin före strategin EU i världen, kan vi mycket riktigt grunna på vilka industrisektorer EU kommer att ha kvar. Var finns definitionen av de industriella val, jordbruksmässiga val, ekonomiska val och förstås sociala och miljömässiga val som vi träffar i hela EU så att vi kan lära oss hur handeln fungerar ihop med resten av världen? Innan vi definierar dessa val kommer vi att följa en misslyckandets strategi.
Jag har en mer specifik fråga: Den 4 februari 2010 höll WTO:s kommitté för handel med finansiella tjänster möte som särskilt handlade om utmaningarna på grund av finanskrisen och avregleringen av finansiella tjänster. Kan ni berätta vad resultatet av mötet var och vilken åsikt ni har i frågan, om ni hade möjlighet att ta del av det?
Jacek Włosowicz: Fru talman! I dagens globala ekonomi tillåter de flesta gränser ett smidigare flöde av personer, kapital och tjänster. Det syftar förstås till att öka levnadsstandarden. Så långt är allt väl, så länge de flesta länderna har en positiv handelsbalans och tillväxt i BNP. Problemen börjar när ekonomin saktar ned, marknadsindex faller tvärt och problemen börjar med arbetslöshet. Öppnandet av gränser har förutom att skapa en bättre levnadsstandard föranlett att olika ekonomier blivit ömsesidigt beroende av varandra. Det är den andra sidan av myntet. Det ser man tydligt i dagens situation. Den inbromsande tyska ekonomin påverkar t.ex. den polska ekonomin negativt eftersom Tyskland är en av Polens viktigaste exportpartner. Lyckligtvis uppvisar Polens BNP positiv tillväxt vilket är ett undantag i EU, men det oroar att arbetslösheten har ökat under flera månader. Exemplet visar tydligt att regeringarna inte bara ska tänka på hur de ska lösa de ekonomiska problemen i det egna landet, utan också enas om hur de tillsammans kan utveckla försvarsmekanismer så att de kan skydda sig mot liknande situationer i framtiden.
Krisen i dag blir ett prov för oss alla. Jag tänker främst på länderna som tillhör EU. Vi kan inte tillåta en situation där vissa länder försöker skyla över sitt statliga ingripande i den fria konkurrensens namn samtidigt som andra förhindras att ge statligt stöd. Jag inser förstås att vissa regeringar i viss mening är sina valkretsars gisslan men om vi ska bygga en gemenskap i EU till nytta för alla måste vi ta fram tydliga regler och följa dem. Vi behöver också utnyttja våra starka sidor - avancerad teknik på olika områden och humankapital. Det är enda sättet att fortsätta stärka samarbetet mellan våra länder på ett effektivt sätt och vi, EU:s medborgare kan tänka på framtiden i ljusare bilder och hoppas att vår (...).
(Talmannen avbröt talaren)
Joe Higgins: Fru talman! Världskapitalismen genomgår sin värsta kris sedan den stora depressionen. Liksom då är det den arbetande klassen och de fattiga som dyrt betalar och lider konsekvenserna av detta, må det vara i EU eller i jordens fattigaste länder.
Världsbankens forskare förutspår att bara 2010 kommer 64 miljoner människor att kastas ned i extrem fattigdom på grund av krisen och att som en följd mellan 30 000 och 50 000 barn i Afrika redan 2009 dog på grund av undernäring. Denna kris får förödande konsekvenser för världshandeln men kravet från Förenta nationernas finanstoppmöte förra året att t.ex. slutförandet av Doha-rundans handelsförhandlingar ska ge svaret är fullständigt fel. Enligt den ansedda icke-statliga organisationen War on Want skulle det vara ett hot mot jobben för ytterligare 7,5 miljoner arbetstagare, även i de fattigaste länderna.
Världskapitalismens kris görs etter värre av finansspekulanterna på världsmarknaderna. Parasiterna nöjer sig inte med att ha störtat oss ned i krisen, nu vill de exploatera den för att kapa åt sig ännu fler miljarder. Såg kommissionen rubriken i Financial Times igår om handlarnas rekordspekulation mot euron: ”Traders in record bet against the euro”? Men vad gör kommissionen? Den faller på knä framför spekulanterna och kräver att de länder som drabbats hårdast av krisen, t.ex. Grekland gör hänsynslösa nedskärningar i arbetstagarnas löner, pensioner och allmännyttiga tjänster.
Vad tror ni sådana drakoniska nedskärningsprogram gör för handeln, såväl i EU som i världen? Om man försämrar arbetarklassens möjligheter att köpa varor och tjänster minskar man efterfrågan på dessa, vilket innebär att miljontals jobb försvinner också för dem som skulle ha producerat dem. Det är kommissionens recept, i konkreta ordalag. Därför hade de tiotusentals grekiska arbetare alldeles rätt som marscherade igår. Kapitalism kan enbart föra med sig mer lidande och kris. Vi behöver ersätta den med ett system av solidaritet som bygger på den demokratiska socialismens värderingar.
William Dartmouth: Fru talman! Den store investeraren Warren Buffett sade en gång, att när tidvattnet drar sig tillbaka kan man se vilka som badar utan badkläder. Förra året krympte Storbritanniens ekonomi med 4,8 procent. Det gjorde även Italiens. Den tyska krympte med fem procent och EU:s handel ännu mer.
Jag ska koncentrera mig på den tredje frågan, den om vilken strategi kommissionen ämnar följa för att medverka till att EU:s industri blir mer konkurrenskraftig.
Innan dess fanns Lissabonfördraget, och före det Lissabonstrategin. I den senare avsåg EU att ”bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomin i världen”. En förutsättning för en konkurrenskraftig och dynamisk kunskapsekonomi är nu en gång en flexibel arbetsstyrka. Vad har då EU gjort för att få till det?
EU kom med direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag 2008 och det var som att hälla lim i den mest flexibla delen av arbetsmarknaden. Direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag är ännu ett illa betänkt och olämpligt EU-direktiv som återigen har drabbat Storbritannien oproportionerligt hårt och negativt där en tredjedel av alla EU:s arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag finns. Som av en händelse är det genom att ha en flexibel arbetsstyrka som man lyfter folk ur fattigdomen.
EU:s räcka av illa betänkta direktiv står i vägen för att en konkurrenskraftig och dynamisk kunskapsekonomi ska växa fram i medlemsstaterna.
EU:s finanskris avslöjar att EU badar utan badkläder.
Béla Glattfelder: (HU) Jag vill ta upp två frågor: handelsbalansunderskottet och koldioxidutsläppen. I dokumentet fastställs helt riktigt att EU:s och Förenta staternas ökade handelsbalansunderskott i stor utsträckning har bidragit till den internationella ekonomiska krisen. EU:s handelsbalansunderskott ökade från 75 miljarder euro 2004 till 243 miljarder euro 2008. Det innebär en trefaldig ökning på fyra år och det betyder även att konsumtionen för varje europeisk medborgare överskred produktionsvärdet med 500 euro. Ett sådant stort handelsbalansunderskott och en konsumtion som överskrider produktionen i så hög utsträckning är inte hållbart. Om vi inte själva tar itu med att minska handelsbalansunderskottet kommer vi enligt ”de ekonomiska lagarnas natur” att styras in mot detta, men till ett mycket högre pris. Det visar de aktuella händelserna i Grekland.
När det gäller energi är världshandeln snedvriden av protektionism och även på grund av stödmekanismerna för energipriserna. Oljeförbrukningen är subventionerad i många utvecklingsländer. Olja finns att få till priser som är lägre än på den internationella marknaden och budgetresurser används till att stödja användning av elektricitet. Samtidigt måste de europeiska producenterna betala skatter och koldioxidkvoter om de vill använda energi i produktionen. I Köpenhamn stod det klart att utvecklingsländerna vill förhindra en överenskommelse om klimatskydd, eftersom de inte är villiga att acceptera sanktioner förknippade med nedskärningar. Det behövs åtgärder för att förhindra detta, särskilt som flera ekonomer nu har påpekat att billig koldioxid ger Kina större konkurrenskraft än billig arbetskraft. Om vi inte minskar energiförbrukningen finns det risk för att det om och om igen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
David Martin: (EN) Fru talman! Det står nu klart, i enlighet med vad som redan har sagts, hur finanskrisen har påverkat oss. Enligt kommissionen sjönk handeln med 10 procent 2009 och enligt IMF sjönk den med 12,3 procent samma år.
Enligt ILO var 212 miljoner människor i världen arbetslösa 2009, vilket innebär en ökning på 34 miljoner från 2007.
Afrika söder om Sahara, som hade ett överskott i de offentliga finanserna på 0,3 procent av BNP 2008, hade ett underskott på 6,4 procent 2009. Ett överskott på tre miljarder vändes med andra ord till ett underskott på 64 miljarder, och köpkraften för Afrika söder om Sahara har därmed minskat med 67 miljarder.
I alla delar av världen har man lidit på grund av krisen. I tredje världen, i utvecklingsländerna, har man dock lidit mest. Och det är därför som Oxfam idag har uppmanat till ett införande av vad man kallar för Robin Hood-skatt.
Robin Hood-skatten är en variation på Tobinskatten, vilket innebar att handel med finansiella produkter, aktier, obligationer, råvaror och valutatransaktioner i spekulativt syfte skulle beskattas. Robin Hood-skatten skulle endast tillämpas vid 0,05 procent av transaktionerna, men den skulle kunna finansiera utvecklingsprojekt i tredje världen för miljarder.
För att millennieutvecklingsmålen ska uppnås behövs mellan 34 och 45 miljarder samtidigt som bankerna räddades med en biljon dollar. Bankerna bör inte bara betala tillbaka dessa pengar - de bör även reparera den skada som de har orsakat världen.
Denna Robin Hood-skatt skulle således vara ett bra sätt att tackla fattigdom och att se till att bankerna bidrar till samhället på ett användbart sätt.
Kommer kommissionsledamoten att beakta Oxfams förslag, vilket har fått en antydan till stöd från den brittiske premiärministern, och lägga sin vikt bakom detta i egenskap av kommissionsledamot för handel?
Olle Schmidt: Fru talman! Vår världsdel är en rik världsdel. EU bär ett extra tungt ansvar för att upprätthålla en fri och anständig handel. Finanskrisen skapar en global ekonomisk recession som har minskat handeln med 10 procent under 2009, vilket har sagts här, och den är nu på samma nivå som 2005. Utvecklingsländerna är särskilt utsatta när deras export sjunker och de får problem med bankfinansieringen. För t.ex. AVS-länderna står varuhandeln för 50 procent av deras handel. Dessa länder är då extremt känsliga för kriser. Ett fall på en procent i tillväxten leder till att 20 miljoner människor drabbas av fattigdom.
Här måste EU ta sitt ansvar som en rik del av världen, och se till att finanskrisen inte tvingar in fler i fattigdom och utanförskap. EU måste arbeta för att de fattigaste länderna ska få ett ökat effektivt bistånd och skuldavskrivningar när det är lämpligt. I detta sammanhang, mina vänner, tycker jag att ett antal av de länder som ni kommer ifrån skulle kunna göra mer för att se till att ert bistånd i hemländerna blir större, effektivare och bättre. Det är inte alltid EU som man ska ropa på, utan man kan göra en del på hemmaplan.
Den viktigaste prioriteringen för unionen är att Doha-rundan slutförs, och att EU:s jordbrukspolitik helt enkelt skrotas. Det är inte rimligt att det rika EU konkurrerar ut fattiga bönder i Afrika. Ett nytt frihandelsavtal vore den bästa metoden för att ta världen ur finanskrisen och hindra protektionism.
EU kan och måste agera som en fyrbåk för liberalisering av världshandeln. Globalisering och internationell handel är i grunden något positivt. Protektionism är av ondo och har alltid varit av ondo. Ni som tror att protektionism skulle lära och hjälpa världen på något sätt, ni borde lära av historien.
Janusz Wojciechowski: (PL) Fru talman! Handeln med jordbruksprodukter är ett område inom vilket vi bör hitta vägar för att bekämpa krisen. De senaste åren har vi, påtryckta av Världshandelsorganisationen, infört många frivilliga restriktioner på produktion och export av jordbruksprodukter i EU. Vi genomförde exempelvis en stor reform på sockermarknaden som ledde till att Europas sockerproduktion minskades med en tredjedel och många sockerraffinaderier lades ned. Många jordbrukare slutade att odla sockerbetor, arbetslösheten ökade och vi lyckades inte uppnå några sociala eller ekonomiska fördelar. Detta var fördelaktigt för de stora sockerbolagen som flyttade ut sin produktion från Europa. I dag importerar vi socker från dem.
Vi bör lägga kraft på att skydda vår ekonomi och våra producenter under denna kris. Jag talar inte om protektionism utan om en politik för lika möjligheter vilket våra producenter inte har för närvarande. Det finns mycket höga standarder i EU, exempelvis finns det inom jordbruket normer för djurskydd. Det är rätt att främja dessa, men vi bör även kräva att de som exporterar sina produkter till EU uppfyller samma normer. Om vi till exempel förbjuder burhöns bör vi inte samtidigt importera ägg från länder där denna metod tillämpas. Vi bör agera på samma sätt i många andra frågor och följa en enkel regel - samma krav på exportörer som på våra egna producenter. Om vi inte gör det, förutom den ekonomiska krisen (...).
(Talmannen avbröt talaren.)
Jaroslav Paška: (SK) Finanskrisen som uppstod i Förenta staternas finanssektor växte snabbt till en ekonomisk kris som påverkade alla ekonomiska områden och fick oundvikliga konsekvenser, exempelvis snabb nedgång i konsumenternas köpkraft, minskad tillverkning, högre arbetslöshet, lägre skatteintäkter och mindre pengar för att finansiera statsbudgetarna.
När tillverkningen minskade över hela världen sjönk givetvis värdet på de varor som det handlades med. Hur ska vi uppnå stabilitet eller till och med tillväxt i världshandelns volym? Detta kan endast ske genom effektiva åtgärder för att förhindra en ekonomisk kollaps, genom åtgärder för att stabilisera ekonomin och genom att gradvis få tillstånd en ekonomisk tillväxt.
Ekonomierna i det nuvarande ekonomiska systemet är sammanflätade och globaliserade. Jag anser att det är en illusion att förlita sig på begränsade konstgjorda ingrepp som riktar sig mot särskilda sektorer och inte producerar något mervärde.
Iliana Ivanova: (BG) Mina damer och herrar! Krisen har oundvikligen lett till en betydande minskning av handelsvolymerna. Detta märks också i minskad produktion och investeringar och i begränsade tillväxtmöjligheter. Samtidigt är nationella regeringar starkt frestade att sätta upp hinder för att skydda sin inhemska produktionskapacitet.
2009 noterade vi en alarmerande ökning av de olika formerna av nationellt skydd, både i enskilda EU-stater och i de nya utvecklingsekonomierna. Denna protektionism hindrar små och medelstora företag, vilka utgör grunden i den europeiska ekonomin, att få tillgång till de internationella marknaderna, och den lägger till ytterligare en börda och fler restriktioner.
För att övervinna dessa problem och uppmuntra till företagsamhet och handel anser jag att Europa framför allt behöver en stark inre marknad. Detta kan uppnås om den ekonomiska ekonomin är tillräckligt konkurrenskraftig, innovativ och grundad på höga normer och kvalitet. Enligt vad som noterats av Europeiska kommissionen måste vi, trots de framsteg som vi har gjort, fortsätta att öka utbildningssystemens kapacitet för att de ska bidra till ett innovativt och dynamiskt kunskapssamhälle.
Enligt min uppfattning är stabila offentliga finanser i EU en viktig förutsättning för att övervinna obalansen i handeln. Detta kommer att säkerställa de nationella ekonomiernas hållbarhet och EU:s valuta. Eurons stabilitet är av stor betydelse när det gäller våra handelspartners förtroende. För att få ytterligare ett uppsving och aktivera handel och investeringar bör vi även i god tid genomföra de nödvändiga strukturreformerna i syfte att lägga nya stabila grunder för tillväxt.
Sist men inte minst anser jag att den inre marknaden också skulle bli stärkt av en ordentlig och skyndsam utvidgning av euroområdet. Detta skulle göra EU:s medlemsstater ekonomiskt integrerade och göra europeisk ekonomi ännu mer inflytelserik i förhållande till EU:s internationella partner.
Enrique Guerrero Salom: (ES) Fru talman! Enligt 2009 års siffror, och som redan antytts, har finanskrisen som bröt ut i början av 2008 betydligt minskat intäkterna från handeln.
Det ser dock ut som att vi har lyckats undvika frestelse att tillgripa protektionism såsom skedde under krisen på 1930-talet. Det verkar dessutom som att trenden med uppdykande av nya restriktiva åtgärder bröts i slutet av förra året. Detta visades i den femte rapporten om eventuella handelsbegränsande åtgärder som antogs av kommissionen i slutet av förra året.
Icke desto mindre har många länder antagit restriktiva åtgärder. Det handlar om länder med olika ekonomiska system, som Förenta staterna, Kina, Argentina, Ryssland och Indonesien, men också många utvecklingsländer. Och det är dessa länder, utvecklingsländerna, som är i behov av öppna marknader som kan ta emot deras produkter.
Jag uppmanar därför Karel De Gucht, i egenskap av kommissionsledamot med ansvar för bistånd, att arbeta för en bredare och friare handel i världen, för att Europeiska unionen ska ta ledningen när det gäller att minska protektionistiska hinder i utvecklingsländer och för att i större utsträckning beakta utveckling vid handelsförhandlingarna.
Georgios Papastamkos: (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att den minskade världshandeln har sträckt sig långt utöver själva recessionen. Studier har visat att bankernas bristande finansiering av handeln till stor del beror på nedgången i handeln.
Jag vill ställa två frågor: Vad har hänt med de internationella åtagandena om multilateral finansiering av handeln? Och vilka resultat har det flexibla finansieringsnätverket i syfte att underlätta finansiering på EU-nivå fått?
När det gäller global handel vill jag påpeka att Världshandelsorganisationens regler och åtaganden i stor utsträckning har förhindrat användandet av restriktiva handelsåtgärder samtidigt som de har tillhandahållit en flexibilitet att anta strategier för att få till stånd en återhämtning av ekonomin.
Icke desto mindre uppmanar vi kommissionen att nära övervaka de åtgärder som har vidtagits av våra handelspartner och hur dessa har påverkat europeisk export, däribland åtgärderna för att ”köpa inhemskt”som genomförts av viktiga EU-handelspartner. Samtidigt får vi inte bortse från den dynamiska exportökningen i vissa tillväxtekonomier.
I detta fall vill jag särskilt understryka frågan om konkurrenskraft för europeiska produkter på globala marknader, en fråga som är oberoende av den ekonomiska krisen.
Vad vi slutligen bland annat behöver är tillgång till våra handelspartners marknader och vice versa, återställa villkor för lojala konkurrensförhållanden på de internationella marknaderna och se till att importerade produkter är föremål för samma regler som varor producerade i EU.
Laima Liucija Andrikien: (EN) Fru talman! (ohörbart) är en situation som redan är mycket svår på grund av den globala recessionen och det minskade behovet av ett antal produkter över hela världen. Icke desto mindre skulle den internationella handeln och EU:s intressen på ett direkt sätt skadas av ytterligare protektionism.
En av de internationella handelsaktörerna har antagit ytterligare kontraproduktiva handelshinder i Ryssland. Ända sedan finanskrisen uppstod har Ryssland påtvingat ett antal så kallade ”tillfälliga” anti-kris tullar på ett antal importvaror som kött och mjölkprodukter, möbler, och även stålprodukter. Dessutom kan man erinra om den tillfälliga tullen på läkemedel som Ryssland har tvingat på EU-exportörer.
Något som är ännu mer alarmerande är att en tullunion skapades den 1 januari 2010 mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Som en följd av detta har totalt 30 procent av EU:s produkttyper fått ökade tullar. Huvudproblemet är naturligtvis att varken Ryssland, Vitryssland eller Kazakstan är medlemmar i WTO, och därför varken är bundna av WTO:s regler som begränsar importtullarna eller av andra handelsbegränsande åtgärder. Eftersom Ryssland inte är medlem i WTO finns inte någon tvistlösningsmekanism för handelsbestämmelserna med dem.
Jag har två frågor till er, herr kommissionsledamot: Hur utvärderar kommissionen de nuvarande handelsproblemen som EU har med Ryssland och har vi någon särskild strategi för att ta itu med frågan om Rysslands medlemskap i WTO?
Daniel Caspary: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har vid flera tillfällen hört att världshandeln har minskat dramatiskt de senaste tre månaderna, trots de framgångsrika försöken av många medlemmar i Världshandelsorganisationen att i så stor utsträckning som möjligt hålla marknaderna öppna. Jag är också mycket tacksam för att Europeiska unionen har spelat en viktig roll när det gäller detta, och att man knappt har infört några protektionistiska åtgärder.
I mitt land brukar man säga att ”anfall är bästa försvar”. Jag skulle vilja anknyta till vad Laima Liucija Andrikienjust sade om de särskilda åtgärder som har vidtagits av Ryssland. Vi måste fråga oss vilka effektiva möjligheter som vi har att agera offensivt mot de handelspartner som inte har hållit sig till de avtal som ingåtts i G20, och som har infört protektionistiska åtgärder, stängt marknaderna och bidragit till att skapa ett ännu större fall i världens ekonomiska prestationsförmåga än vad som annars hade varit fallet.
Borde vi inte vara proaktiva och använda vår strategi för ett konkurrenskraftigt EU i världen och kraftfullt genomföra dess punkter? Är inte tiden inne för att ta itu med våra intressen proaktivt i stället för att bara försvara protektionism? Jag tänker på ett möjligt nytt initiativ som slutligen kommer att ge oss framgång i WTO. Jag tror att vi bör ta det logiska steget att snabbt förhandla om ett frihandelsavtal. Vi har ett resultat i Sydkorea. Men vad har hänt när det gäller Indien, Kanada, Colombia och Peru? Skulle vi inte sända ut en mycket positiv signal om vi kunde nå framsteg med dessa frihandelsavtal nu?
Många andra ledamöter har hänvisat till utvecklingsländerna. Är inte detta ett idealiskt tillfälle att uppnå framsteg åtminstone i avtalet om ekonomiskt partnerskap (EPA) så att utvecklingsländerna och partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) skulle integreras bättre i världshandeln och så att effektiva åtgärder kunde vidtas för att få tillstånd ekonomisk tillväxt och för att bekämpa fattigdom? De senaste årtiondena har det stått klart att de stater som har deltagit i världshandeln har haft de högsta tillväxtnivåerna. Jag ser fram emot att höra ert svar, Karel De Gucht.
Theodoros Skylakakis: (EL) Fru talman! Först vill jag säga att korrelationerna i våra handelsförbindelser med tillväxtekonomierna inte är statiska. Tillväxthastigheten är t.ex. totalt olika mellan EU och Kina. När de icke-tariffära handelshindren tillämpades mot oss, när den kinesiska ekonomin var mindre, betraktade vi detta som mindre betydelsefullt. Men konsekvenserna blir värre och värre för oss allteftersom Kinas relativa betydelse ökar och vår minskar.
Samtidigt som vi proportionellt blir mindre minskar också vår makt vid förhandlingar. Det finns ett möjligt läge där EU kan få igenom sin politik, effektivt minska hinder för vår export i snabbt framväxande ekonomier och begränsa social och miljömässig dumpning. Men tiden arbetar mot oss, till och med mer än tidigare på grund av krisen.
För det andra vill jag säga att förbindelserna ändras. Betydelsen av transatlantiska handelsförbindelser och av främjandet av en bättre fungerande amerikansk marknad kommer att öka den transatlantiska handeln och ge parterna på bägge sidorna om Atlanten ökad förhandlingsstyrka.
Även här finns en begränsad möjlighet, eftersom det kommer att ta tid att bygga upp den transatlantiska marknaden och eftersom det är en komplicerad process. Hur värderar Förenta staterna betydelsen av dessa förbindelser? Det faktum att president Obama inte kommer att delta vid det kommande toppmötet i Madrid är inte något uppmuntrande tecken.
Anser kommissionen att vi behöver agera direkt, medan vi fortfarande har nödvändig förhandlingsstyrka?
Tokia Saïfi: (FR) Fru talman! Den ekonomiska och finansiella storm som vi just har gått igenom har orsakat mycket skada. Våra ekonomier har tappat riktning och vi kämpar fortfarande för att komma på rätt köl gentemot beslutsamma framväxande makter.
Det är nu dags för er, herr kommissionsledamot, att föra en ambitiös och meningsfull europeisk handelspolitik som tveklöst är inriktad på att försvara våra intressen och som är grundad på marknadernas ömsesidiga öppenhet samt på att vi utnyttjar våra konkurrensfördelar.
Europeiska unionen måste först av allt hitta ett lämpligt mellanläge mellan total frihandel och protektionism. Jag anser att denna tredje väg måste förverkligas genom att man upprättar ett ramverk för rättvis handel. EU omfattar vissa värderingar: respekt för skyddet av immateriella rättigheter, rättvisa investeringar, tillgång till marknader, kampen mot icke-tariffära handelhinder och respekt för sociala och miljömässiga normer. Följaktligen är det EU:s plikt att se till att dessa värderingar accepteras som principer av Indien och Kina. Dessa framväxande länder är inte bara våra kunder och konkurrenter utan även våra partner.
Förutom behovet att etablera handelsbalans måste ni, herr kommissionsledamot, hjälpa till att öka våra europeiska företags konkurrenskraft. Hur kan detta uppnås? Innovation, investering i forskning och utveckling, och internationell påverkan från konkurrenskraftiga kluster verkar vara några av nyckelfaktorerna som kommer att få oss ut ur krisen.
Vi behöver också rikta våra åtgärder på innovativa företag, särskilt små och medelstora företag, genom att befria dem från alltför stora bördor när det gäller administration och skatt, och på grön teknik och tjänster.
(Talmannen avbröt talaren.)
Krisztina Morvai: (HU) Vi måste ta itu med den grundläggande frågan: Är frihandel, det nuvarande systemet som kontrolleras av WTO, bra för folket eller bör vi beakta en ny vägledande princip, som jag helst inte vill kalla för protektionism utan för ekonomiskt självbestämmande? Jag föreslår att vi tittar på skillnaderna mellan dessa två vägledande principer inom tre områden. Vad betyder global världshandel i sin nuvarande form och volym när det gäller att skapa och bevara jobb i Europa, särskilt för små handlare, små och medelstora företag, familjeföretag och små europeiska jordbruk, som är på drift och som har förlorat möjligheterna till framsteg på grund av den nuvarande globala, liberaliserade världshandeln? Är det ur ett solidariskt perspektiv bra för de fattiga utvecklingsländerna att, i stället för att utveckla sitt eget jordbruk och sin egen industri, tvingas öppna sina marknader? Är det bra för miljön att varor levereras över stora sträckor?
Jag föreslår att vi inledningsvis, åtminstone när det gäller jordbruk och livsmedel, bör beakta att införa principen om självbestämmande när det gäller livsmedel, vilket innebär att samhällen och länder har rätt att besluta vad de vill producera, hur de vill producera det, och dessutom hur de vill sälja det. Konsumenter har rätt till kvalitet och till hälsosamma och näringsrika livsmedel. Vi vet att detta inte fallet med mat som har skeppats hit från tusentals kilometers håll - det gäller för lokalt producerad, lokalt förädlad och lokalt såld mat.
Rareş-Lucian Niculescu: (RO) Jag gratulerar kommissionsledamoten till utnämningen. Kan han i detalj informera kring hur den ekonomiska krisen har påverkat världshandeln med jordbruksprodukter? Laima Liucija Andrikienhar redan nämnt fallet med Ryssland, som tillkännagav att det är berett att förbjuda import av fjäderfä fram till 2015, eftersom de egna behoven täcks genom inhemsk produktion.
Med tanke på att främjandet av ett mer konkurrenskraftigt jordbrukssystem i en öppen miljö för global handel är en av de uppgifter som ordförande José Manuel Barroso har tilldelat den nya kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk, ska jag när kommissionsledamoten är närvarande i kammaren passa på att fråga honom hur han ser på samarbetet med sin kollega som också är ansvarig för jordbruket när det gäller att slutföra förhandlingarna som en del av Doharundan.
Seán Kelly: (EN) Fru talman! För det första vill jag gratulera kommissionen till att ha motsatt sig ett nyligen framlagt förslag från WHO om förbud av försäljning av tullfri alkohol och spritdrycker. Om detta skulle ha accepterats skulle det ha kostat två miljarder euro för den europeiska ekonomin och hundratals jobb i unionen. Det handlade om en idé som byggde på moralistiskt predikande snarare än på vetenskapliga bevis av WHO, och tack och lov motsatte sig kommissionen detta.
Det andra som jag vill göra gällande är att det var bankerna som huvudsakligen orsakade många av de problem som vi ser i dag. Men vad hände? En ny teori uppstod: att bankerna var alltför stora för att ”gå under”. Jag tror dock snarare att många av dem tror sig vara större än de i själva verket är. Det kan man se på de omoraliska löner som vissa av deras anställda får och i de groteska bonusar som tas ut. Ingen bankanställd bör få mer än premiärministern i landet i fråga, och vi bör arbeta mot att ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Förutom finanssektorn är internationell handel det område av världspolitiken som har lidit mest av den ekonomiska krisen. Det uppskattas att omsättningen för världshandeln föll förra året med ungefär 10 procent till följd av krisen. Dessutom påverkas handeln negativt av den protektionistiska politik som antagits av många länder som ett grundläggande verktyg för att bekämpa lågkonjunkturen. Fördelarna med frihandel i en global ekonomi ska inte behöva förklaras för någon. Man kan med säkerhet säga att det välstånd som länder med fria marknader uppnådde under andra hälften av 1900-talet i stor utsträckning var en produkt av frihandeln som under denna period utvecklades dynamiskt. Världshandelns fall, den ökade arbetslösheten, särskilt i utvecklingsländer, och den ökade fattigdom och sociala utslagning som följde med detta - en sådan tillbakagång kan hindras genom att återupprätta dynamisk handel på rättvisa (...).
(Talmannen avbröt talaren.)
Michael Theurer: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera till utnämningen till kommissionsledamot. Vi är glada över att få en sådan skarpsinnig och framgångsrik politiker och välkänd liberal i kommissionen. Ni kommer att behöva all er övertalningsförmåga för att få in ett nytt driv i EU:s internationella handelspolitik. Vi måste bekämpa alla protektionistiska tendenser. Historien visar tydligt att länder som har tagit del av världshandeln har haft större tillväxt än de som inte gjort det.
Dessutom står vi inför en ny världsordning. Vissa av de inblandade aktörerna, exempelvis Kina, har system med statlig kapitalism, men de kan ändå använda helt andra metoder inom detta område. Jag uppmanar därför kommissionen att utveckla en ny strategi för världshandeln. Det är tydligt att vi måste gå vidare med Doharundan, eftersom ett multilateralt sätt att närma sig detta är det enda rätta. Vi kommer emellertid att behöva alla våra krafter för att göra framsteg i förhållande till Kina.
Daniel Caspary: (DE) Fru talman! Jag vill ta upp en fråga som två andra talare har berört. Karel De Gucht, ni är lyckligtvis också ansvarig for det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC). Jag skulle vara mycket tacksam om ni, för att lösa alla problem som vi har talat om, kunde sätta upp TEC högst upp på er agenda.
Europa och Förenta staterna står fortfarande för nästan 60 procent av den globala ekonomiska prestationsförmågan. Om vi kunde ta bort en liten del av handelshindren på den transatlantiska marknaden skulle vi kunna göra mycket mer för våra medborgare, och givetvis även för anställda, än vad som har åstadkommits genom många av de andra åtgärder som vi har lagt ner så mycket ansträngning på att genomföra under de senaste fem åren. Jag skulle vara mycket tacksam om ni kunde lägga stor tyngdpunkt på TEC.
Karel De Gucht: Fru talman! Att ge ett väl avvägt svar på alla frågor som har ställts skulle nog ta minst en halvtimme. Men vad jag förstår har jag bara två eller tre minuter på mig.
Låt mig, med detta sagt, inleda med en allmän kommentar. Jag tror verkligen inte att protektionism är någon lösning. När vi ser tillbaka på historien är det, vare sig man tror på internationell handel eller inte, tack vare den som våra länder har blivit framgångsrika.
För det andra har EU en transformativ ekonomi, vilket betyder att vi måste importera för att kunna exportera. Att vi skulle kunna exportera utan att importera är fullkomligt fel och motsäger alla fakta.
Jag uttrycker därför ståndaktigt min uppfattning att vi bör ha frihandelsavtal med viktiga ekonomiska partner, att vi bör nå framgång i Doharundan och att vi bör liberalisera internationell handel ytterligare. Men det betyder inte att vi ska bortse från att denna internationella handel ska vara rättvis och från att vi har rätt att skydda våra intressen. Kommissionen kommer att göra detta när så är nödvändigt, och vi kommer att använda TDI-mekanismerna. Vi måste påverka vad vi anser vara en orättvis snedvridning av handeln.
Dessutom har Yannick Jadot ställt några speciella frågor, exempelvis om WTO:s möte den 4 februari och vad som blev resultatet av detta. Huvudbudskapet från detta möte var att Allmänna tjänstehandelsavtalets regler inte strider mot ländernas rätt att säkerställa en effektiv finansiell reglering. Anledningen är att Gats har en mycket bred räckvidd när det gäller ekonomiska försiktighetsåtgärder, så denna finansiella reglering, vare sig den är på nationell nivå eller på EU-nivå, står verkligen inte i motsättning till reglerna i Gats.
Detta leder mig till den aktuella krisens ursprung. Förhoppningsvis har vi lagt största delen av krisen bakom oss. Jag är fast övertygad om att krisen har haft en stor inverkan på handeln men att krisens orsaker är kopplade till ekonomisk obalans orsakad av att finansiella institutioner gjorde fullkomligt felaktiga val. Finanskrisen uppstod inte i Europa - den kom till Europa och till resten av världen från Förenta staterna.
Jag håller med om att livsmedelskrisen för ett par år sedan, som fortfarande inte hade ebbat ut helt och hållet, till stor del har förstärkt obalansen, särskilt för utvecklingsländerna. Man kan säga mycket om utvecklingsländerna och om gott styre och så vidare, men man kan verkligen inte beskylla utvecklingsländerna för att ha orsakat finanskrisen. Det är uppenbart! De är mycket allvarligt skadade av denna kris och det måste vi ta i beaktande.
Några frågor har även ställts, senast av Daniel Caspary och Yannick Jadot, om vad vi ska göra med TEC och med det strategiska initiativet för Kina?
Min personliga uppfattning är att det enda som vi kan göra för att svara mot Kinas ekonomiska utveckling - som vi förresten inte kommer att kunna stoppa - är att själva bli starkare. Jag tror att det är det enda.
När det gäller handelsunderskottet är det sant att det har ökat betydligt i förhållande till Kina. Men när man tittar på det totala handelsunderskottet i förhållande till Asien har det inte ökat lika mycket. Även inom Asien utsätts övriga asiatiska länder för hård konkurrens från Kina.
Vi måste alltså själva bli starkare. Att exempelvis skapa denna nya transatlantiska marknad anser jag vara något av det bästa vi kan göra.
I ett betänkande som nyligen framställts på uppdrag av parlamentet visas att om man kan minska de icke-tariffära hindren mellan Europa och Förenta staterna med 50 procent skulle detta få en mycket större effekt än Doharundan. Vi bör arbeta på detta, trots att det inte är lätt.
På tal om Doharundan är jag helt övertygad om att vi bör försöka avsluta den. Den innehåller många viktiga delar, bland annat att de existerande tarifferna inte kan gå upp mer och att vi skulle kunna lägga ner dem. För det andra finns det en stark utvecklingsstrategi i Doharundan, givetvis förutsatt att den behålls som den nu är. Det bör vara Europeiska kommissionens mål.
Vi hade även en fråga av David Martin om Robin Hood-skatten. För det första måste jag säga att jag gillar namnet Robin Hood mycket bättre än Tobin. Förutom detta befarar jag dock att Robin Hood-skatten står inför samma problem som Tobinskatten, att man bara kan införa den om det görs i en global omfattning. Man bör också komma ihåg att även om detta genomförs i global omfattning skulle genomförandemekanismen bli mycket kostsam. Enligt ordförande José Manuel Barroso är vi redo att stödja Tobintaxen så länge som alla andra stöder den. Och det är förstås den ömma punkten i allt detta.
Till sist frågade bland annat Joe Higgins om spekulation och vad den har lett till, inbegripet i fallet med Grekland. Detta är inte någon debatt om Grekland så jag tänker inte gå in på detaljer. Men jag är uppriktigt sagt övertygad om att Grekland självt också har skuld i detta. Varken i en global ekonomi eller i Europeiska unionen kan man tillämpa ”moralisk risktagning”. Att vara medlem i Europeiska unionen medför även vissa skyldigheter. Medlemsstater som hamnar i svåra lägen bör inse att de, trots att vi är redo att stödja dem och hjälpa dem närhelst det är möjligt, måste följa reglerna. Då kommer de antagligen inte att hamna i en sådan svår situation som de befinner sig i dag.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Edit Herczog : skriftlig. - (HU) Den minskade världshandeln har särskilt haft en skadlig effekt på centraleuropeiska och östeuropeiska länder genom en minskad efterfrågan främst på viktiga exportprodukter, exempelvis bilar och hemelektronik. Samtidigt har dessa länder påverkats starkt av kreditåtstramningen. Att öka exporten bör vara mycket viktigt för att säkerställa dessa länders återhämtning från detta dubbla tryck och från efterföljande sociala problem som ökande arbetslöshet. Finansiering för exportörer verkar dock utgöra ett stort hinder inom detta område genom att betalningsfristerna har blivit längre och genom att det har blivit dyrare och svårare att få låna samtidigt som kreditförsäkringarna har försämrats. Det är därför som man bör utveckla program riktade mot länderna i fråga, särskilt mot medlemsstaterna i EU, för att hjälpa dem att komma över svårigheterna.
Andreas Mölzer : Outsourcingtrenden i världsekonomin på 1990-talet ledde till att kapital och även expertis flyttades utomlands. Det faktum att jobb har skapats och skapas i låglöneländer har lett till att genomsnittslönerna har blivit lägre i Central- och Västeuropa, vilket i sin tur har orsakat lägre konsumtionsnivåer. Konsekvenserna av detta är att europeiska företag inte längre får största delen av sin vinst från varuproduktion, något som är deras kärnverksamhet. De försöker förbättra sina resultat genom ekonomiska transaktioner och spekulation. Det är här vi måste börja. Vi måste lägga på en kvot för hur mycket vanliga kapitalbolag ska få investera i aktier och andelar, och också för hur mycket av deras reserver som de ska få avsätta till finansieringspaket i tredjeländer. För det andra behövs det reglering för företag som har skadats på grund av krisen. För det tredje - och detta är viktigast - kräver ekonomin inte bara nytt kapital till bankerna, vilket var en av de största anledningarna till att krisen uppstod, utan nya förordningar om penningöverföring, tydliga riktlinjer för försäljning av kreditpaket och ett oberoende övervakningsorgan för den nya och blomstrande handeln, vilket inbegriper ett förbud mot blankning.
Artur Zasada : Om den prognos som presenterades alldeles nyss av Vital Moreira är rätt kommer nedgången i världshandeln att bli den största sedan andra världskriget. Det säger sig självt att såväl EU:s medlemsstater som länder utanför EU vidtar åtgärder för att öka konkurrenskraften och komma över följderna av krisen. Forskning som gjorts av Centre of Economic Policy Research har visat att 425 lagstiftningsinitiativ i syfte att bekämpa effekterna av krisen har tagits ända sedan det första G20-toppmötet om krisen ägde rum. Vissa länder har tillgripit protektionism medan andra försöker att liberalisera handeln. Beaktar kommissionen, med tanke på att ekonomin är sammankopplad i ett enda blodomlopp, de lagstiftningsinitiativ som tas både inom EU och runt världen i samband med att man vidtar åtgärder mot krisen? När såväl protektionistiska åtgärder som liberaliseringsåtgärder blir alltfler kommer en situation att uppstå i vilken de båda tar ut varandra - de kommer därför inte att få någon effekt på världshandeln.
| sv |
3. Avtal EU/Island och Norge om tillämpningen av vissa bestämmelser i rådets beslut 2008/615/RIF och rådets beslut 2008/616/RIF (
| sv |
6. Förslag till ändringsbudget nr 7/2009 (
| sv |
EIB:s årsrapport för 2009 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av George Sabin Cutaş, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om Europeiska investeringsbankens årsrapport för 2009 (2010/2248/INI).
George Sabin Cutaş: föredragande. - (RO) Herr talman! Framläggandet av detta betänkande om Europeiska investeringsbankens verksamhet är en del av ett årligt utövande av demokratiskt ansvar som faller under det ansvar som Europeiska investeringsbanken (EIB) har gentemot Europaparlamentet.
Även om denna uppgift utförs regelbundet får den inte bagatelliseras, eftersom den inbegriper rekommendationer om frågor som är viktiga för EU:s framtid. Så snart som Lissabonfördraget trätt i kraft i december 2009 blev EIB ett instrument som skulle stödja EU:s externa politik, samtidigt som banken skulle agera som en viktig partner när det gällde att driva på unionens ekonomi.
Jag skulle vilja tacka mina kolleger för de förbättringar av betänkandet som de har gjort. Jag skulle också vilja tacka bankens hela personalstyrka för deras utmärkta samarbete, särskilt ordförande Philippe Maystadt och vice ordförande Matthias Kolatz-Ahnen.
Vi eftersträvar alla en metod för att förena medlemsstaternas växande skulder och underskott med de ekonomiska mål som fastställts i till exempel EU-strategin för 2020, något som kräver större investeringar i utbildning, hälsovärd, teknik, hållbar teknik och infrastruktur. Jag anser att lösningen på detta problem är europeisk, och att Europeiska investeringsbanken har en viktig roll att spela i sammanhanget.
Jag vill lägga fram två talande exempel på hur Europeiska investeringsbanken har stimulerat och kommer att fortsätta stimulera den europeiska ekonomin. För det första är det lån till små och medelstora företag och sedan projektobligationer. Vi får inte glömma att 99 procent av EU-företagen är små och medelstora företag. Att investera i små och medelstora företag är detsamma som att ge ett betydande bidrag till verksamhet som äger rum i EU på områdena nyskapande, forskning och utveckling. EIB erbjuder små och medelstora företag finansiering som överstiger dess årliga målbelopp på 7,5 miljarder euro under 2009 och 2010.
År 2010 inrättades också det europeiska instrumentet för mikrokrediter, som samlar stöd som uppgår till 200 miljoner euro, som anslås till de som behöver mikrokrediter. Men vi noterar att svårigheterna kvarstår vid den punkt där företagarna får tillgång till medlen.
Jag anser att vi måste förbättra öppenheten i de förfaranden som används för att välja ut bankens finansiella mellanhänder och bevilja dem lån. Det är också Europeiska investeringsbankens skyldighet att erbjuda tekniskt stöd och samfinansiera konvergensregionerna för att göra det möjligt för dem att ta upp de medel som finns tillgängliga för dem till en högre räntesats.
Ett annat ämne som jag vill ta upp är projektobligationer. Har vi rätt att hysa så stora förhoppningar om detta finansiella instrument? Det tror jag att vi har. Syftet med instrumentet är att öka kreditvärdigheten för de obligationer som utfärdas av företag, genom att dra till sig privata investeringar, som ska komplettera inhemska investeringar och investeringar som görs genom sammanhållningsfonderna. Tack vare denna multiplikatoreffekt kommer företagen att få mer pengar till att genomföra infrastrukturprojekt på områdena transport, energi, it och hållbar utveckling. Det är viktigt att fokusera på vissa nyckelprojekt, som till exempel hållbar utveckling, infrastruktur på väg och järnväg, och förbinda hamnar med europeiska marknader och de marknader som kommer att tillåta energioberoende, som gasledningsprojektet Nabucco eller sammanlänkningen mellan Turkiet, Grekland och Italien (ITGI).
Eftersom vi diskuterar möjliga lösningar för att komma ur finanskrisen i dag leder detta oss fram till frågan om insyn och skatteparadis. Den bristande öppenheten hos finansiella mellanhänder har särskilt visat sig i form av skattefusk och bedrägeri och har bidragit till den svåra situation som vi nu står inför.
Det är EIB:s uppgift, som en europeisk bank, att inte bli inblandad i operationer som genomförs via icke samarbetsvilliga jurisdiktioner, som olika internationella organ för tillfället identifierat. Samtidigt är dessa listor fortfarande inte tillräckligt omfattande. EIB kan dra sitt strå till stacken på detta område genom att göra ordentliga bedömningar och offentliggöra sina resultat regelbundet.
Sist med inte minst skulle jag vilja nämna den roll som banken spelar utanför EU, i länder som är på väg att ansluta sig till EU och i de länder som faller inom områdena samarbete och utvecklingspolitik. I dessa länder stöder Europeiska investeringsbanken EU:s utrikespolitiska mål. Av denna anledning anser jag att vi både måste utse mer specialiserad personal på detta område och se till att lokala aktörer deltar i högre grad i projektet.
Det ska bli ett nöje att lyssna på era åsikter. Jag kommer att återta ordet mot debattens slut.
Philippe Maystadt: Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka er för att åter ha bjudit in mig till att delta i debatten om ert betänkande om Europeiska investeringsbankens verksamhet - detta börjar bli en verklig tradition.
Jag skulle framför allt vilja tacka er föredragande George Sabin Cutaş. Han var förståndig nog att inte bara se tillbaka på olika ärenden, utan han gav också riktlinjer för framtiden. Detta är i grund och botten det som jag skulle vilja tala med er om, om ni tillåter. Ni nämnde att vår styrelse har utarbetat en tredelad strategi i förhållande till Europeiska investeringsbankens arbete under de närmaste åren. Vi vill utveckla vårt arbete på tre områden: genomförandet av Europa 2020-strategin, kampen mot klimatförändringar och stödet för EU:s utrikespolitik.
När medlemsstaterna ställdes inför finanskrisen, och sedan den ekonomiska krisen, som bröt ut 2008, kom de med en kortsiktig lösning: de olika nationella planerna, som ursprungligen var avsedda att hålla bankerna flytande och sedan att stimulera en ekonomisk återhämtning. Som ni vet fick dessa nationella planer stöd i den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, som antogs av rådet i december 2008. EIB gjorde sin del och ökade sin utlåningvolym från 48 miljarder euro 2007 till 79 miljarder euro 2009, och genom att leda in detta tillskott i realekonomin mot de områden som rådet beskriver som prioriterade, särskilt utlåning till små och medelstora företag, något som föredraganden just betonade.
Men efter detta kortsiktiga svar, som gav oss möjlighet att undvika ett värsta tänkbara scenario, behöver vi nu ett långsiktigt svar. Det är här som Europa 2020-strategin kommer in, och den avgörande delen av denna strategi är en ökad sysselsättningsgrad och produktivitet. Detta måste baseras på det som ofta kallas kunskapstriangeln: utbildning, forskning och innovation. EIB är redo att ge ett viktigt bidra till genomförandet av denna strategi. År 2010 tillhandahöll banken mer än 4 miljarder euro till finansiering av utbildningsprojekt och mer än 7 miljarder euro för projekt inom områdena forskning, utveckling och innovation.
EIB har för avsikt att öka sin finansiering på dessa områden, och banken planerar därför att tillsammans med kommissionen genomföra gemensamma finansieringsinstrument enligt modellen finansieringsfacilitet med riskdelning (RSFF) för forskning, eftersom instrument av detta slag har en hävstångsverkan på EU:s budget. Med samma anslagna belopp kan EU:s budget bära en mycket större investeringsvolym, och samtidigt avhjälper dessa gemensamma instrument den kapitalrestriktion som vilar på EIB. Detta innebär att EIB kan öka sin utlåningsverksamhet med samma kapitalbelopp.
Jag nämnde RSFF, finansieringsfaciliteten med riskdelning för forskning. Det är ett bra exempel. I slutet av 2010, med ett budgetbidrag på omkring 390 miljoner euro och en kapitalfördelning från EIB på omkring 700 miljoner euro, kunde vi faktiskt låna ut mer än 6 miljarder euro, som finansierar mer än 16 miljarder euro av investeringar i forskning. Ni kan därför se de två typer av hävstångsverkan som ett sådant instrument ger, och för oss är det tydligt att EIB:s bidrag till Europa 2020-strategin kommer att bli ännu effektivare, för vi kommer att kunna förlita oss på ett pragmatiskt samarbete med kommissionen och med andra finansinstitut.
Det andra området: kampen mot klimatförändringar och dess ibland tragiska effekter. Detta har blivit en prioritet för EU, och därmed för EIB. Kärnkraftsolyckan i Fukushima och de frågor som den väckte stärker ytterligare behovet av enorma investeringar i energibesparing, förnybara energikällor och ny energiteknik.
År 2010 ökade EIB sina lån till projekt som direkt bidrar till att minska volymen växthusgasutsläpp till närmare 20 miljarder euro, eller närmare 30 procent av den sammanlagda utlåningen. Lånen till projekt för förnybar energi utgjorde 6,2 miljarder euro av vår sammanlagda utlåning, och användes huvudsakligen till vind- och solkraftsprojekt. Lånen till projekt som syftar till förbättra energieffektiviteten ökade till 2,3 miljarder euro under 2010. De kommer att öka ytterligare under de närmaste åren, eftersom det finns oerhörda möjligheter att spara energi, särskilt i offentliga byggnader och bostäder i många euroepiska städer och tätbebyggda områden. När det gäller investeringar till att utveckla stadstrafik, och följaktligen för att minska föroreningar från enskilda transportmedel, gav EIB 7,9 miljarder euro i lån 2010.
Vi kommer därför att fortsätta denna insats. Vi kommer att fortsätta stödja energibesparing, energieffektivitet och förnybara energikällor, och vi går också i spetsen för utvecklingen av en metod - en metod som oundvikligen blir komplex, på grund av de tekniska svårigheterna - för att mer noggrant utvärdera koldioxidavtryck från alla de projekt som vi finansierar. Denna särskilda insats är ett bevis på vår vilja att göra kampen mot klimatförändringarna till en viktig prioritering.
Slutligen, och som avslutning, det tredje området: inget maktcentrum kan förvänta sig att driva en utrikespolitik utan finansiellt stöd. Kina har lärt sig detta. Landet intervenerar finansiellt över hela världen för att stödja sina utrikespolitiska mål. Om EU verkligen vill utveckla en utrikespolitik med visst inflytande i världen, så måste även unionen ha ett finansiellt vapen. Om EU önskar kan EIB vara det vapnet. Detta är en av slutsatserna i Camdussusrapporten om EIB:s externa mandat. Det kvarstår att se om medlemsstaterna, som också är aktieägare i EIB, kommer att följa denna rekommendation och fatta ett tydligt beslut när de ska utarbeta budgetramen för perioden 2014-2020.
Detta var en översikt över EIB:s tredelade strategi för de kommande åren.
Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka vår föredragande George Sabin Cutaş för hans alldeles utmärkta betänkande. Jag skulle också vilja välkomna Philippe Maystadt till detta plenarsammanträde, eftersom det är mycket viktigt att kommissionen också gratulerar honom och EIB för hans oavbrutna kraftfulla respons på effekten av den globala finanskrisen.
EIB:s stöd var oumbärligt. EIB hjälpte oss att ta itu med bristen på krediter på marknaden, och detta var avgörande, inte bara för EU:s medlemsstater, utan också för våra partner runt om i världen. EIB hade möjlighet att öka sin utlåningsverksamhet markant och samtidigt målinrikta ökningen mot de nyckelområden som främjar tillväxt.
Kommissionen delar parlamentets mening att stödet till EU:s sammanhållningspolitik och en övergång till en mer koldioxidsnål ekonomi är centrala mål för EIB. Följaktligen gick kommissionen samman med EIB-gruppen för att stödja konvergenssystem med de gemensamma finansiella instrument som vi mycket väl känner till - Jaspers, Jeremie och det nytillkomna Elena - i kampen mot klimatförändringarna. Dessutom välkomnar vi den ökade utlåningsvolymen till små och medelstora företag, och vi instämmer i er uppmaning att vidta fler kvalitativa åtgärder för att öka mervärdet och öppenheten i EIB-gruppens insatser på detta område.
Mot bakgrund av detta tycks det krävas en bedömning av den optimala arbetsfördelningen mellan EIB och Europeiska investeringsfonden (EIF). EIB:s enorma insatser sätter fokus på vikten av att optimera användningen av EIB:s kapital. Det centrala är att finna rätt balans mellan högre volymer och högriskverksamhet, som konsumerar mer kapital men ger mervärde till EIB-gruppens insats.
Jag skulle vilja säga några ord om finansieringsorgan. Vi anser att användningen av nyskapande finansieringsorgan, tillsammans med de centrala finansinstituten, som EIB, borde utvidgas. Instrument som utnyttjar omedelbara lån, eget kapital och garanterar bistånd maximerar effekterna av EU:s budget genom att locka till sig ytterligare medel från tredjeparter. Dessutom skulle en ökad användning av gemensamma finansiella instrument och riskdelning med EU:s budget kunna leda till att kapital frigörs, varvid bankens egna resurser får en bättre hävstångseffekt och dess räckvidd ökar. När allt kommer omkring innebär detta fler projekt till stöd för en Europa 2020-strategi och bättre stöd för dess mål och ambitioner.
Initiativet att finansiera projekt genom obligationer inom ramen för Europa 2020-strategin, som för närvarande är föremål för ett offentligt samråd, är ett mycket bra exempel. Europa 2020-strategin kräver att storskaliga gränsöverskridande investeringar ska stödja flaggskeppsåtgärderna inom ramen för Europa 2020-strategin och utveckla smarta, uppgraderade och helt sammanlänkade infrastrukturnät. Initiativet att finansiera EU-projekt med obligationer skulle främja en finansiering av särskilda projekt på området transport, energi och kommunikationsinfrastruktur, och eventuellt också i andra sektorer som kan bidra till att skapa riktlinjer för hållbar framtida tillväxt och sysselsättning. Det gläder mig att se att ni stöder detta initiativ i ert betänkande.
Mot bakgrund av utarbetandet av kommissionens förslag om nästa fleråriga budgetram gör kommissionen en strategisk betraktelse och analys för att se till att det nya instrumentet används på ett optimerat sätt, i samtal med EIB och andra finansinstitut, för att dra nytta av deras finansiella expertis och erfarenhet av marknaden.
För att avsluta skulle jag vilja framföra några synpunkter om EIB:s externa verksamhet. När det gäller EIB:s finansieringsverksamhet utanför EU stöder kommissionen de höjda tak som parlamentet föreslog vid halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, särskilt höjningen på 1 miljard euro till Medelhavsområdet. Vi vet hur viktigt detta är i dag. Det är grundläggande för att EIB ska kunna fortsätta göra insatser på en hållbar nivå och stödja våra partnerländers demokratiska förvandling. På samma sätt upprepar vi också vikten av att EIB ska återanvända återflöden från tidigare investeringar i Medelhavsområdet för att göra riskkapitalinvesteringar i små och medelstora privatföretag i regionen. Dessutom stöder vi en progressiv förstärkning av EIB:s utvecklingskapacitet, eftersom dessa nya behov skulle kräva en gradvis ökning av antalet anställda som är specialiserade i utvecklingsaspekter.
I linje med kommissionens förslag till följd av halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, kommer kommissionen att upprätta en grupp som ska studera en möjlig utveckling av EU:s plattform för samarbete och utveckling. Målet är att optimera mekanismernas funktion, förena bidrag och lån genom att engagera kommissionen, EIB och andra multilaterala och bilaterala institutioner. Upprättandet av en sådan plattform skulle bidra till att skapa synergier och främja samarbete mellan EIB och andra finansinstitut. I detta sammanhang skulle jag vilja nämna att samförståndsavtalet mellan kommissionen, EIB och EBRD undertecknades i början av mars.
Jean-Pierre Audy: föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Philippe Maystadt, jag skulle vilja välkomna den uppmärksamhet du visar ledamöterna, för som ordförande för en mellanstatlig bank är du inte tvungen att göra det. Vi uppskattar det. I mitt anförande kommer jag att ta upp säkerhet och överföringen av Europeiska investeringsbankens behörighet till unionen.
När det gäller säkerhet sade du, Philippe Maystadt, att du vill vara kraften bakom EU och utgöra dess finansiella vapen. Ja, men med kreditbetyget AAA. Dessutom har vi i budgetkontrollutskottet i flera år sagt att banken borde undergå en tillsynskontroll. Vi föreslår att denna tillsyn ska utföras av antingen Europeiska centralbanken eller, på frivillig basis, av Europeiska investeringsbanken, av nya Europeiska bankmyndigheten, med eller utan medverkan av en eller flera tillsynsmyndigheter, och vi uppmanar dig, herr kommissionsledamot, att lägga fram förslag.
Jag ska avsluta genom att nämna vårt förslag att EU ska bli medlem i Europeiska investeringsbanken, så att detta mellanstatliga instrument gradvis kan bli ett unionsinstrument.
Danuta Maria Hübner: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman! Liksom ordförande Philippe Maystadt skulle jag vilja tala om framtiden, och jag skulle vilja ta upp tre punkter. För det första, det som EU behöver är tillväxt och omstrukturering, och detta innebär investeringar och finansiering av investeringar.
Den berättigade frågan i dag är var denna finansiering kan komma från. Det viktiga i svaret på denna fråga finns hos Europeiska investeringsbanken (EIB) och dess grupp av institutioner. Jag anser också att det är viktigt att komma ihåg att under de kommande åren kommer vi att uppleva en enorm global konkurrens om finansiering. Vi kommer att ha nationella budgetar som genomsyras av fler nedskärningar. Vi kommer också att ha en banksektor full av osäkerhet när den återupptar sin normala finansieringsverksamhet, och vi kommer naturligtvis att ha en europeisk budget som, som vanligt, kommer att förbli alltför begränsad för att vara effektiv och kunna lösa våra problem. Så EIB kommer absolut att vara oumbärlig.
Thijs Berman: för S&D-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag vill gratulera min kollega, George Sabin Cutaş, till hans utmärkta betänkande om EIB:s årsrapport för 2009. Jag vill även gratulera till den översikt som han har gett oss här.
Jag skulle emellertid vilja kommentera en viss aspekt, nämligen förbindelsen mellan rådet och parlamentet. Europaparlamentet är medlagstiftare för Europeiska investeringsbankens externa mandat, för bankens sammanlagda verksamhet utanför EU, i grannländer och i utvecklingsländer. Rådet verkar dock ha riktiga svårigheter med att ta parlamentets förslag om en granskning av det externa mandatet på allvar. Till min förvåning gör rådet det till en vana att kyligt avfärda alla typer av nya förslag som parlamentet lägger fram som ”oacceptabla”.
Jag talar i synnerhet om förslaget att EIB aktivt ska delta i åtgärder för att ta itu med klimatförändringar och om att EIB ska få en större roll inom mikrofinansiering. Är dessa förslag ”oacceptabla”? Är det rådets uppgift att definiera den ämnessfär som Europaparlamentets diskussioner får röra sig inom? Nej, Europaparlamentet och rådet är jämställda medlagstiftare, och bör, tillsammans och i nära kontakt med kommissionen, gemensamt fastställa de regler som ska styra EIB:s externa mandat. Detta kräver samråd, gemensamma överläggningar, kompromisser och en öppen inställning från de båda lagstiftarnas sida. Det är då meningslöst och kontraproduktivt att använda ordet ”oacceptabelt” för att beskriva förslag som en stor majoritet av Europaparlamentet anser viktiga. Det som är oacceptabelt är rådets verklighetsfrämmande inställning, om ni frågar mig. Det faktum att ingen från rådet närvarar här är absurt och åskådliggör deras bristande hänsyn till sakförhållanden.
EIB är ett grundläggande redskap för EU:s externa mandat runt om i världen. En offentlig bank, en bank som kan bidra till ekonomisk tillväxt och förbättra infrastruktur med lån, är oumbärlig för våra grannländers utveckling. Detsamma gäller våra förbindelser med utvecklingländer. Även i det fallet är en offentlig bank livsnödvändig. En sådan bank måste beakta Lissabonfördraget och dess mål. Fattigdomsbekämpningen är ett sådant mål. Europaparlamentet vill att bankens roll ska fastställas tydligt i dess externa mandat. Jag förväntar mig en öppen och konstruktiv attityd från rådets sida, som kommer att göra det möjligt för oss att nå detta förtydligande tillsammans.
Sylvie Goulard: Herr talman, herr Maystadt! Jag skulle vilja framhålla en punkt.
När vi började arbetet med detta betänkande fanns det redan ett uppenbart behov av långsiktiga investeringar, på grund av det som hade inträffat i EU. Krisen visade att vårt arbete var för kortsiktigt, som Tommaso Padoa-Schioppa skulle ha sagt. Vi behöver genuint långsiktiga investeringar, och er institution spelar en viktig roll.
Allt som har hänt den senaste tiden - jag tänker särskilt på södra Medelhavsområdet och insikten om ett antal svårigheter när det gäller våra energival - ger så mycket större anledning att uppmuntra er i ert arbete och stödja er. Det kommer alltid att finnas ledamöter i denna kammare som stöder ert arbete. Jag instämmer dock i det som Jean-Pierre Audy sade: det är också mycket viktigt att vi rör oss mot en ökad övervakning, såsom vi har gjort i fallet med ett antal institutioner.
Med detta menar jag att, även om jag personligen är för projekt som finansieras med obligationer och många av de idéer som cirkulerar för tillfället, är jag mycket angelägen om att se till att vi inte rusar in i lösningen med offentlig-privata partnerskap utan att närmare granska deras struktur och vad de i sista hand kommer att kosta skattebetalarna och alla dem som omfattas av dem. Jag anser att de skulle kunna vara ett mycket användbart redskap, men de finns också befintliga fonder i EU för tillfället - jag tänker på Margueritefonden och arbetet vid depositionskassorna med att ta gränsöverskridande initiativ - och jag ville därför främja mer långsiktiga investeringar och övervaka att de är lämpliga för vårt gemensamma mål. Jag anser att vi inte ska förvänta oss mindre.
Vi stöder er under alla omständigheter, och vi skulle önska att den senaste tidens alla händelser uppmuntrar till en mer långtgående och bredare debatt.
Pascal Canfin: Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot! Som du känner till är gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen traditionellt sett mycket fäst vid EIB. Vi anser att det är ett oerhört viktigt statligt politiskt instrument, och det är för att vi är mycket fästa vid banken som vi också kräver mycket av den - dessa två går hand i hand.
Vår bild av EIB är att det, i slutändan, är en bank med egna befogenheter, och som sådan är den föremål för bankrestriktioner som måste beaktas. Flera av mina kolleger har med rätta hänvisat till att EIB kanske borde ta hänsyn till nya begränsningar som är förbundna med banksektorn. Samtidigt är den i sanning en ovanlig bank, för den finansieras faktiskt med skattebetalarnas pengar. Den finns också där för att göra det som ingen annan gör, och anta regler som sträcker sig bortom det som privatsektorn kan göra.
Jag skulle vilja betona en eller två punkter, där jag anser att EIB skulle kunna bättra sig, även om det har gjorts framsteg under de senaste månaderna. Den första punkten gäller frågan om skatteparadis. Detta är en oerhört viktig kamp, inte bara för oss, utan även, tror jag, för en stor majoritet av mina kolleger i parlamentet. Krisen visar att skatteparadis grumlar, underminerar och försvagar hela finanssystemet och världsekonomin.
Därför stöder majoriteten av ledamöterna idén i detta betänkande att man bör säkerställa en ännu högre öppenhet när det gäller lån som beviljas företag och som passerar genom skatteparadisen. Jag anser att denna praxis ska stoppas. Jag är väl medveten om att man har genomfört operativa begränsningar, men det finns ett politiskt perspektiv här, och det innebär att om man är kraften bakom EU måste man utkämpa strider. Om man utkämpar strider, då menar jag att striden mot skatteparadis borde vara en av dem.
Vad oss anbelangar skulle vi naturligtvis vilja gå längre. Med andra ord skulle vi vilja att man ställde villkor på EIB-lån för företag som inte är en del av den totala värdekedjan i skatteparadisen och som, om inte annat, står med på OECD:s svarta lista, som för närvarande är under revidering.
Den andra punkten som vi vill ta upp är frågan om övervakning och styrning. Sylvie Goulard talade just om detta. Jag anser att vi bör erbjuda fler val, att vi bör öka nivån för gemensam ansvarsskyldighet, så att valet av projekt som omfattar skattebetalarnas pengar görs så demokratiskt och genomsynligt som möjligt.
Den tredje punkten gäller att mäta nyttan av ens åtgärder. Ni mäter dem givetvis i finansiella termer också. Som jag sade tidigare är ni en bank med egna befogenheter, vilket innebär att ni har utmaningar att ta itu med när det gäller risk/vinst-förhållandet. Ni efterstävar dock att tillhandahålla andra fördelar också, och det är därför som allmänna medel används. Ni eftersträvar att tillhandahålla fördelar när det gäller social sammanhållning, när det gäller kampen mot fattigdom, när det gäller miljöskydd. Jag anser att ni skulle kunna göra ytterligare framsteg när det gäller rapportering, när det gäller att mäta dessa icke-finansiella fördelar, något som är kärnan av era åtgärder och er legitimitet. I stället för att sätta de finansiella fördelarna mot icke-finansiella fördelar anser jag att ni bör genomföra en så bred bedömning som möjligt, och inte begränsa den till enbart monetära och finansiella frågor.
Slutligen kommer den sista punkten i mitt anförande att handla om klimatförändringar. I betänkandet fastställs det uttryckligen att ni måste uppfylla EU:s alla mål. Ett av EU:s officiella mål är att garantera en minskning på 80 procent av utsläpp av växthusgaser före 2050. Detta kommer inte att bli möjligt om vi fortsätter att finansiera koleldade kraftverk, som har en 40-årig livslängd och som släpper ut enorma mängder koldioxid.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
William: (EN) Herr talman! Har Pascal Canfin beaktat att användningen av EIB som ett statligt politiskt instrument, vilket han och hans parti förespråkar, kommer att bli en direkt finansiell kostnad för EU:s, och särskilt brittiska, skattebetalare? Har han beaktat detta över huvud taget?
Pascal Canfin: (FR) Jag har ett mycket enkelt svar på detta. Jag anser att EIB har kostat de brittiska skattebetalarna mycket mindre än andra, helt privata, brittiska banker, och jag anser att allmänhetens intresse, precis som de brittiska skattebetalarnas intresse, tas till vara mycket bättre av EIB än av andra brittiska banker som skattebetalarna har tvingats lösa ut.
Kay Swinburne: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Parlamentet har befunnit sig många timmar i denna kammare för att diskutera hur de europeiska tillsynsmyndigheterna, som ansvarar för våra finansiella tjänster, ska göras till så insynsvänliga och ansvariga organisationer som möjligt. Resultatet har varit att inrätta europeiska tillsynsmyndigheter som granskas noggrant av parlamentet. Men i denna nya tid av ansvarsskyldighet efter finanskrisen, och mot bakgrund av de förändringar som Lissabonfördraget medfört, måste vi upprätta jämförbara nivåer för tillsyn och granskning av befintliga EU-institutioner, däribland EIB.
Med tanke på hur central EIB:s roll har blivit när det gäller att finansiera medlemsstaters strategier och EU:s utrikesverksamhet, är det nu dags att förbättra ansvarsskyldigheten för dess verksamhet gentemot parlamentet. EIB:s kreditstock samt allmän bank- och utlåningsverksamhet måste bedömas på samma sätt som vi skulle bedöma våra affärsbanker. De måste bli föremål för rigorösa stresstester, och all finansiell verksamhet måste kvarstå i balansräkningen. När vi använder hävstångsverkan eller risk borde vi sanktionera gränser för riskerna, eftersom varje försummelse i slutändan innebär att skattebetalarna kommer att få betala ännu en gång. Tiden är inne för parlamentet att söka en närmare roll när det gäller att granska EIB:s verksamhet, särskilt som bankens uppgift att utveckla nya finansiella instrument har utökats.
Jürgen Klute: Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska investeringsbankens (EIB) centrala uppgift är att befrämja EU:s mål genom långsiktig finansiering av livskraftiga investeringar. Detta innebär också att EIB är bunden av EU:s värden, med andra ord genom sociala standarder, öppenhet, höga miljönormer, utvecklingen av en hållbar ekonomi och skapandet av arbetstillfällen. Men vi hör från frivilligorganisationer, som är delaktiga i det lokala genomförandet av EIB-finansierade projekt, att det inte på långa vägar finns några genomgående garantier för att dessa normer uppfylls. Detta har redan nämnts av andra talare. Frivilligorganisationerna har kritiserat bristen på öppenhet när det gäller hur lån övervakas inom EU och i världen, hur de används och hur de inrapporteras av EIB:s finansiella mellanhänder. I vilken utsträckning känner EIB till denna kritik, och i vilken mån ser EIB faktiskt över denna kritik? Detta skulle jag vilja veta.
Som vi ser det är åtminstone vissa av frivilligorganisationernas krav på EIB helt rimliga: mer insyn när det gäller finansiella mellanhänders beviljande av kredit och utarbetande av tydligare finansiella villkor för finansiella mellanhänder liksom effektiva kriterier för beviljande av lån. För att öka insynen föreslår frivilligorganisationerna dessutom att miljörelaterad och finansiell information om projekt som finansieras av EIB ska offentliggöras innan de godkänns. Särskilt EIB:s projekt i tredjeländer bör bedömas oberoende för att avgöra hur projektet i fråga påverkar ekonomin, samhället och miljön.
Det verkar emellertid också finnas andra problem, bortsett från bristande insyn. Övervakning av efterlevnad av EU:s normer vad gäller miljö, samhälle och upphandlingar har också kritiserats av frivilligorganisationer. Sträng övervakning av uppfyllandet av sådana normer borde vara en självklarhet vid alla EIB:s finansiella transaktioner. Projekt som inte uppfyller dessa normer ska förlora rätten till stöd.
Slutligen skulle jag vilja kommentera ämnet energipolitik. Det är glädjande att främjandet av en hållbar och säker energiförsörjning redan är ett av EIB:s aktuella mål. Med hänsyn till katastrofen med Fukushimareaktorn måste främjandet av framsynt, förnybar energiproduktion utan koldioxid och kärnkraft, liksom främjandet av energieffektivitet på alla områden där EIB investerar, ges högsta prioritet.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Ordföranden för Europeiska investeringsbanken (EIB) har med sin visionära uppfattning hävdat att EIB tillsammans med Kina skulle kunna blir en drivkraft i utvecklingsländerna. Du har nu uttryckt viss kritik mot detta utvecklingssamarbete. Skulle du kunna vara lite tydligare när det gäller detta, och vad anser du om grundidén att EIB mycket väl skulle kunna vara ett lämpligt instrument för att uppväga eller komplettera kinesernas gärning i utvecklingsländer?
Jürgen Klute: (DE) Herr talman! Jag anser att det är svårt att gå in på detaljer om detta nu, med tanke på den tid som står till förfogande. Jag har emellertid ett stort antal rapporter från frivilligorganisationer som jag gärna tillhandahåller. Jag tror att Europeiska investeringsbanken (EIB) också känner till dessa. I dessa rapporter talas det om hur utvecklingsstöd stöds lokalt av EIB i afrikanska och asiatiska länder, och detta kritiseras också i viss grad. Jag tillhandahåller gärna rapporterna, men jag kan inte svara på frågan i detalj just nu.
Godfrey Bloom: för EFD-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet i kammaren i dag för att ta upp en eller annan sak som kanske kan bidra. Jag har arbetat på investmentbanker, som placerare, investeringsrådgivare och ekonomisk strateg i 35 år, och jag har aldrig förvärvat en oduglig bank i hela mitt liv. Jag förvärvade aldrig odugliga banker för mina kunders räkning, men under de senaste åren har politiker och byråkrater använt hot mot mig, som skattebetalare, och tvingat mig att köpa fler odugliga banker än det går att nämna. Detta är inte ens odugliga brittiska banker, de är utländska. Dessutom fick jag i dag höra att de brittiska skattebetalarna har ombetts att punga ut för Portugal.
Om jag vill investera i utlandet köper jag en fond som placerar på tillväxtmarknader. Jag vill inte ha en slags förstatligad Musse Pigg-bank som investerar mina eller mina väljares pengar med tvång. Philippe Maystadt! Jag sade ”Musse Pigg-bank”, för det enda jag har hört från er hittills är att ni kommer att investera pengar för att ordna ett väderomslag. Jag har aldrig hört så mycket nonsens. Jag vet inte vem din rådgivare är, men statistiskt sett har vädret faktiskt inte förändrats de senaste 15 eller 16 åren, så var ska ni skyffla in alla dessa pengar någonstans?
Jag vill inte investera i er bank, och det vill inte det brittiska folket heller. Jag skulle råda er att ignorera kammarens vädjan, om ni vill behålla kreditbetyget AAA - den är full av kufar, trädkramare och uttråkade hemmafruar - särskilt när det gäller punkt 48 i betänkandet. Ska ni sätta upp solpaneler i bongotrummans land där gnuer och giraffer betar kommer ni att förlora er AAA-rating på nolltid.
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Det finns till synes en verklighetsklyfta när man lyssnar på de kommentarer som den brittiska talaren just gjorde och sedan granskar den faktiska utveckling som skett på finansmarknaderna och i banker de senaste åren. Det handlar om marknader och banker som vi förväntas investera så mycket förtroende i.
Jag ska återgå till mina särskilda punkter: Europeiska investeringsbanken (EIB) är ett viktigt instrument på tre områden. Jag anser att det som Jürgen Klute säger borde utgöra en del av en strategi i världen utanför. Det är hemskt att se hur kinesiska investerare, statliga investerare, i allt högre grad underminerar politiska system på grundval av att de deltar i ett par lokala brobyggarprojekt. När man söker efter bidrag från EU står det praktiskt taget inget att finna. Jag anser att man bör fortsätta på denna inslagna bana.
Min andra punkt gäller små och medelstora företag som godtyckligt försummas av de traditionella bankerna, vilka enbart är inriktade på att maximera vinsterna.
För det tredje har det skett förändringar i energipolitiken. Samtidigt som katastrofen i den japanska reaktorn är en verklig tragedi, skulle den kunna ge er vind i ryggen för att vidta åtgärder i detta avseende här i Europa.
Jean-Paul Gauzès: (FR) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot! Efter de kommentarer som jag just har hört, som är ovärdiga parlamentet, skulle jag vilja tala om för er att majoriteten av oss anser att EIB gör en mycket bra insats. De förbättringar som genomförts på grundval av Lissabonfördraget ger nytt handlingsutrymme, något som bör hjälpa EIB att bli ännu mer effektiv och tillhandahålla viktiga lösningar till den globala finanskrisen.
Som du har betonat tillhandahåller EIB verkligt stöd till små och medelstora företag och bidrar på ett viktigt sätt till konvergensmålet i EU:s sammanhållningspolitik. Dessa insatser måste fortsätta och, om det är möjligt, utökas.
EIB måste göra mer för att främja strategiska investeringar i EU, och jag skulle därmed vilja uppmana er att stödja de initiativ som tagits för att förbättra den långsiktiga finansieringen och särskilt depositionskassan Caisse des dépôts et consignations (CDC) och den statskontrollerade utvecklingsbanken Kreditanstalt für Wiederaufbau (KfW). Jag anser att de borde stödjas, för de bestämmelser för banker och redovisning som utvecklas i dag sporrar oss inte till att väga in långsiktig investering och bestraffar de som väljer det. Dessutom behöver vi förändring och inte anpassningar, tvärtemot det som ofta sägs. Långsiktig finansiering är, som man också har sagt, grundläggande för att öppna nya möjligheter för EU.
Utanför EU kan man med rätta säga att EIB måste agera som en drivkraft och följaktligen lägga fram initiativ, särskilt för att finansiera Medelhavsländerna. Under de aktuella turbulenta omständigheter som påverkar en hel del av de här länderna, kan EIB lämna ett praktiskt bidrag till ekonomisk utveckling inom ramen för Medelhavsunionen genom sin målinriktade finansiering, och på så sätt hjälpa till att upprätta en demokratisk civilisation i de länder vars framtid fortfarande är osäker.
Jag har noterat er vilja att bidra med detta om unionen ber er, vilket jag hoppas att den kommer att göra.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja gratulera George Sabin Cutaş till hans utmärkta betänkande.
Europeiska investeringsbanken måste ge fler, bättre och snabbare resultat. Dess viktiga uppgift när det gäller att finansiera projekt i alla ekonomiska sektorer i EU:s intresse har utvecklats ytterligare med den ekonomiska krisen.
Krisen gjorde det svårt att få tillgång till kredit, och den har också belyst behovet av en grundlig omprövning av vår ekonomiska modell. EIB spelar en avgörande roll. För att uppfylla denna plikt måste banken behålla en hög solvensnivå och en finansiell position som är tillräckligt stark för att den ska kunna få tillgång till finansiering på kapitalmarknader på gynnsamma villkor. Den måste också ha instrument tillgängliga som gör det möjligt att genomföra nödvändiga projekt, projekt som annars inte skulle få något finansiellt stöd från affärsbanker, och som skulle ha mycket svårt att få finansiering på gynnsamma villkor från annat håll.
EIB visade en del positiva resultat 2009, när dess verksamhet ökade med 40 procent, dess finansiering till små och medelstora företag ökade med 55 procent, dess finansiering till mindre utvecklade regioner ökade med 36 procent och dess finansiering som syftade till att bekämpa klimatförändringar och främja energieffektivitet ökade med 73 procent.
Det återstår dock mycket arbete, och för att nå EU:s strategiska mål krävs det fortfarande hållbar, långsiktig finansiering. Tillgången till en sådan finansiering har minskat till följd av krisen.
Vi måste därför stödja euroobligationer. Vi måste införa nya instrument och främja ny utveckling på området finansieringslösningar. Dessutom måste vi skapa en gemensam plattform som ska inkludera andra internationella finansinstitut. Detta måste också åtföljas av en förbättring av EIB:s egen styrning och en översyn av dess interna mandat. Kort sagt, EIB borde vara en bro som effektivt förbinder investering med EU:s behov.
James Elles: (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap av britternas företrädare, och jag anser att vi bör vara med i EU och förändra det. Godfrey Bloom, UK Independence Party, företräder inte det brittiska folket. Hans parti har inga företrädare i underhuset och ingen förhoppning om att få in några inom en överskådlig framtid.
(Applåder)
Jag tror att vi i just den här debatten ser över pragmatisk politik och förstår hur vi ska få valuta för EU-medborgarnas pengar i förhållande till knappa resurser. Jag vill gratulera ordföranden för Europeiska investeringsbanken till det arbete som han har gjort under många års tid i syfte att bygga upp institutionens trovärdighet. Mina frågor rör projektobligationer.
När dokumentet kommer i juni, kommer ni då att lägga fram en text som är skild från kommissionens text, så att vi kan få era synpunkter inför utarbetandet av den fleråriga budgetramen, eller kommer allt att slås samman?
Kommer dessa medel potentiellt att vara projektobligationer i utomeuropeiska syften, eller kommer de helt enkelt att vara projektobligationer för transport och annat som kommissionsledamoten har nämnt?
Sist men inte minst, kommer vi att kunna överväga att göra besparingar inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, med tanke på att ni tillhandahåller extra finansiering till infrastruktur, eftersom detta kommer att bli en nyckelfråga när vi tar itu med en potentiell frysning inom budgetramen fram till 2020?
Claudio Morganti: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I betänkandet om Europeiska investeringsbankens (EIB) verksamhet betonas vissa viktiga och emotsedda punkter. Den första av dessa är behovet att inrikta våra insatser allt mer på att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till kredit. Jag välkomnar också hänvisningen till initiativet med projektobligationer, som jag anser är ett användbart redskap för tillväxt och utveckling i en så strategisk sektor som infrastruktursektorn.
Jag blev en aning förbryllad av hänvisningen till EIB:s externa mandat, för vilket man begär mer finansiella resurser och personal. I EIB:s årsrapport för 2009 anges de länder som beviljas sådana lån, och jag konstaterar besviket att Turkiet mottar lejonparten med närmare en tredjedel av det sammanlagda lån som beviljas alla länder utanför EU. Denna siffra är också lite drygt en fjärdedel av det belopp som beviljas Italien, en av EIB:s största aktieägare. Italien självt behöver också omfattande lån och bidrag. Jag anser därför att detta är en orimlig obalans. Jag menar att det är oacceptabelt att stora resurser ska beviljas ett land som Turkiet, som ligger utanför EU och som, enligt min mening, borde förbli där.
Dimitar Stoyanov: (BG) Herr talman! Först skulle jag vilja säga att ett sådant kort, exakt och tydligt betänkande om den aktuella frågan är en ovanlig syn i Europaparlamentet. Europeiska investeringsbanken spelar utan tvivel en grundläggande och mycket viktig roll för EU:s utveckling. Men jag har några kommentarer om betänkandet och om det som har sagts i kammaren.
För det första stöder jag Europeiska investeringsbankens politik för utvecklingen av små och medelstora företag ur ett internt perspektiv. Jag anser att denna fråga är mycket viktigare för EU än klimatförändringar. Det är här som banken måste rikta sina insatser, och inte så mycket på utveckling av miljövänlig teknik. Detta område kommer ändå att utvecklas om små och medelstora företag får stöd.
Förutom detta instämmer jag också, ur ett internt perspektiv, i budgetkontrollutskottets yttrande om möjlig tillsynskontroll under ledning av Europeiska bankmyndigheten, som är det nya organet med ansvar för sådana åtgärder.
Slutligen är de uppgifter som Claudio Morganti just hänvisade till oerhört oroande. Jag instämmer också i den åsikt som uttrycktes, särskilt i fallet med utländska investeringar, att det är lämpligt att även ha en parlamentarisk kontroll, eftersom det är oacceptabelt att tredjeländer mottar mer EU-medel än EU-länderna själva.
Alfredo Pallone: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller helt och fullt med Jean-Paul Gauzès. Europeiska investeringsbanken (EIB) har alltid spelat en betydande nyckelroll i EU:s utveckling. Dess roll och verksamhet är än mer viktiga i en kristid, som den vi upplever nu.
Nyligen genomförda reformer på området ekonomisk styrning som är förbundna med krisens effekter skulle kunna leda till att mindre finansiering anslås till medlemsstater för viktiga projekt, så som upprättandet av infrastruktur av strategisk vikt som syftar till hela unionens utveckling. Ett exempel är TEN-T-projektet för järnvägstransporter.
Jag samtycker till EU-kommissionens initiativ med projektobligationer. Projektobligationer är en utmärkt lösning för att få fram finansiering och stödja den infrastruktur som EU behöver för att moderniseras och till fullo utnyttja den inre marknadens potential. EIB:s roll när det gäller att utfärda och förvalta dessa obligationer är därför avgörande.
I betänkandet insisterar man på en ökad finansiering till små och medelstora företag, och jag håller med om att EIB:s verksamhet måste koncentreras och bli resultatorienterad. Jag måste säga att vissa avgörande frågor har uppstått i samband med bankens verksamhet. Jag skulle särskilt vilja påpeka att många små och medelstora företag ofta är oförmögna att dra fördel av de möjligheter som erbjuds, eftersom de projekt som mottar finansiering kräver enorma investeringar och en stor organisationsapparat, något som i sak hindrar små och medelstora företag från att delta.
Ett annat problem är den tid som krävs för förfaranden. Dessa är ofta röriga och byråkratiska, och i otakt med den berörda industrins verksamhet och krav. Jag vill inte upprepa dessa företags betydelse för vår socioekonomiska struktur, och jag hoppas därför att en dialog kan inledas med små och medelstora företag som kommer att bidra till att påskynda förfaranden och ta bort så mycket byråkrati som möjligt.
EIB kan, och måste, spela en viktig roll när det gäller att hantera de händelser som nyligen har inträffat i Medelhavsregionen. EU måste tänka längre än krisen och tillämpa en långsiktig strategi för att se till att finansiering och investering görs på ort och ställe, på grundval av gemensamma beslut, i syfte att främja demokrati och utveckling av den sociala marknadsekonomin.
Olle Ludvigsson: Herr talman! Jag skulle vilja lyfta fram två huvudpoänger i detta betänkande. För det första har Europeiska investeringsbanken en central roll inom EU 2020-strategin. Inte minst gäller detta investeringar i grön infrastruktur. För att den europeiska ekonomin ska kunna bli stark och hållbar krävs större satsningar på järnvägar och hamnar. Det måste dessutom bindas samman med vägnät i effektiva transportnav. Infrastrukturen måste göras till en väl fungerande helhet. Europeiska investeringsbanken bör bli ännu aktivare på dessa nyckelområden. Detta förutsätter ett nytänkande när det gäller flexibla finansieringslösningar. Europeiska projektobligationer är ett utmärkt steg i rätt riktning, men dessa bör kompletteras med ytterligare några nya finansieringsalternativ. Framför allt ser jag en möjlighet att utveckla modellen där europeiska, nationella, regionala och lokala nivåer samverkar på ett mer produktivt sätt.
För det andra har Europeiska investeringsbanken en viktig roll i EU:s utvecklingspolitik. Här finns klara förbättringspotentialer. Bankens verksamhet bör göras mer transparent, få en starkare lokal förankring samt ges ett tydligare fokus på de övergripande målen för unionens utvecklingssamarbete. Miljö- fattigdoms- och utvecklingsaspekter bör alltid finnas med i bilden när investeringsbanken fattar beslut.
Struan Stevenson: (EN) Herr talman! EIB står för uppåt en miljard euro till byggandet av vindturbiner och projekt med andra förnybara energikällor i Storbritannien. Samtidigt som detta passar fint inom ramen för strategin att bekämpa klimatförändringar, oroar det mig att de aktuella kriterier som styr EIB:s finansieringsverksamhet brister i öppenhet och ansvarsskyldighet när det gäller granskning och den kontroll som borde utövas över dessa projekt. Sex miljarder euro har getts till utveckling av vindkraftparker över hela EU, enligt Philippe Maystadt, men EIB godtar utan vidare ansökningar om finansiering från de berörda regeringarna utan granskning. Detta är enligt min uppfattning inte gott nog.
Företag som arbetar med förnybara energikällor i Storbritannien hävdar att deras turbiner har en belastningsfaktor på 30 procent. Deras belastningsfaktor, utslaget över hela förra året, var i själva verket bara 21 procent. De drivs inte när vädret är som kallast och efterfrågan på el kulminerar. De är inte ekonomiskt livskraftiga, och de kommer att dubbla eller tredubbla elpriset för konsumenter samtidigt som de inte lyckas sänka utsläppen av koldioxid. Detta är en finansiell skandal som utvecklar sig, och EIB borde sluta finansiera vindenergi.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Får jag bara tacka James Elles för hans iakttagelser när det gäller Godfrey Blooms kommentarer och föreslå mina kolleger i UKIP att de, om de vill uttala sig eller är oeniga med kolleger, inte behöver förolämpa oss för att framföra sin mening. Godfrey Bloom beskrev ledamöterna som kufar, trädkramare och uttråkade hemmafruar. Jag skulle vilja att han berättar vilken kategori han tillhör.
Nu till min sakfråga om Europeiska investeringsbanken. Irland har beviljats finansiering till små och medelstora företag, men ordföranden kanske skulle kunna kommentera - eller andra kan ge sin syn på - hur tillgänglig denna finansiering är, för det görs tillkännagivanden, och små och medelstora företag blir entusiastiska över dessa tillkännagivanden, men när de söker efter kreditutfästelsen kan det vara mycket svårt att få tillgång till den. Jag anser verkligen att detta är en fråga av praktisk betydelse för små och medelstora företag, och jag skulle vilja få ett svar.
Jaroslav Paška: (SK) Herr talman! Europeiska investeringsbanken (EIB) inrättades i syfte att stödja EU:s mål och politik, både inom unionens ram och på andra ställen. Banken själv finansieras genom obligationer som garanteras av EU:s medlemsstater.
Föredraganden George Sabin Cutaş har påpekat för oss att garantierna för EIB:s verksamhet inom ramen för EU:s budget uppgick till närmare 20 miljarder euro i slutet av 2009, vilket är mycket till och med för EU, och därför har parlamentet alla skäl, enligt min mening, att förvänta sig en förklaring av de risker som hör samman med detta åtagande. Det skulle också vara bra att få veta mer om hur den låneränta som uppstår ska användas och få ett klargörande om de administrationsavgifter som EIB får från EU:s budget.
EIB står ansvarig inför EU:s medlemsstater, Europeiska revisionsrätten och Olaf. Förslaget att införa en eventuell tillsynskontroll, något som skulle innebära övervakning av finansernas kvalitet, den finansiella situationen, en exakt mätning av resultaten och efterlevnad av reglerna i bästa praxis, som finns i Cutaşbetänkandet, tycker jag verkar vara en bra idé, och jag skulle därför vilja rekommendera att kommissionen på allvar överväger att införa det för att få till stånd större insyn när det gäller förvaltningen av EU:s resurser.
Elena Băsescu: (RO) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera George Sabin Cutaş för att ha utarbetat detta mycket välstrukturerade betänkande.
Europeiska investeringsbankens verksamhet måste vara bättre målinriktad, vara mer selektiv och ta sikte på konkreta resultat. Banken måste vara partner med ansvariga och öppna finansiella mellanhänder. Strategiska långsiktiga investeringar i EU måste ökas. Vi måste fokusera på en infrastruktur och sammanhållning på EU-nivå. Jag välkomnar bankens fokusering på de områden som drabbats värst av krisen: små och medelstora företag, konvergensregioner och klimatåtgärder.
När det gäller de beviljade lånen måste EIB fortsätta att aktivt offentliggöra information på sin webbplats. Uppmärksamhet måste riktas mot de belopp som utbetalats, antalet lån som beviljats hittills samt de regioner som har fått lån.
Antonio Cancian: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Inför den ekonomiska krisen, krisen i Medelhavsområdet och energikrisen, med Japan som ett aktuellt fall när det gäller kärnkraft, anser jag att med sin kapacitet som operativt vapen för denna politik har Europeiska investeringsbanken (EIB) en avgörande roll. Jag menar att EIB måste agera både inom och utom EU. I dag har vi Medelhavsområdet till vårt förfogande i en viktig ny plan som måste inledas så snart som möjligt.
Hur ska vi göra detta? Genom nya finansiella mekanismer, som projektobligationer, något som vi ofta har upprepat. Maroš Šefčovič, berätta mer för oss om tidsplanen för och genomförandet av dessa projektobligationer.
Jag skulle vilja fråga ordföranden för EIB vad som har hänt med den fond som inrättades utifrån det som återstod av den återhämtningsplan som vi lanserade för några månader sedan. Kan du, eftersom tiden är det väsentliga just nu, berätta något för oss om denna princip, och om Margueritefonden, eftersom jag inte vet vad som har hänt med den. När det gäller dessa medel, som bör stimulera ekonomin, är den avgörande faktorn i nuläget tidsplaneringen för genomförandet.
Alfreds Rubiks: (LV) Herr talman! Enligt min mening bör bankens årsrapport för 2009 både godkännas och antas. Om man ska tala om framtiden håller jag med många talare här. Jag för min del anser att det skulle vara värdefullt att göra en strategisk granskning och analys av finansiering av investeringar (bidrag inte uteslutna), återbetalning av medlemsstaters kapitaltillskott till Europeiska investeringsbanken (EIB), lån, innovativa instrument, finansiell planering och förvaltning som syftar till långsiktiga projekt som inte ger direkta resultat, och förbättringar som ska garantera program, införandet av ett investeringsavsnitt i unionens budget, finansiella konsortier mellan europiska, nationella och lokala institutioner, politiska och offentliga partnerskap och andra möjligheter. Detta skulle ytterligare höja kvaliteten på bankens verksamhet. Tack så mycket.
Iosif Matula: (RO) Herr talman! Att inrikta EIB:s investeringar på konvergensregioner, små och medelstora företag och åtgärder för att bekämpa klimatförändringar bemöter krisen effekt i de hårdast drabbade områdena.
Konvergensregioner åtnjuter åtskilligt stöd från EIB. Lånens roll för strukturprogrammen är att öka upptagningsnivån och göra mer effektivt bruk av och öka hävstångsfunktionen för europeiska finansiella biståndsresurser, särskilt på områden som nu har begränsad tillgång till medel. De gemensamma initiativen från EIB och kommissionen till stöd för konvergens har försökt att uppmuntra små och medelstora företag att få tillgång till finansiering, utveckla mikrokrediter med hänsyn till ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen samt ge stöd till hållbara investeringar i stadsområden. De finansiella instrumenten Jessica, Jeremie och Jaspers har varit till verklig nytta. Tack vare den framgångsrika användningen av dem stöder jag en utvidgning av deras tillämpningsområde och en identifiering av innovativa finansprodukter i framtiden.
Jag gratulerar George Sabin Cutaş för det utmärkta betänkande som han har lagt fram.
Werner Kuhn: (DE) Herr talman, herr Maystadt! Denna debatt är av stor betydelse för medlemsstaternas ekonomier. Debatten har visat att dessa länder har en sund balans mellan stora koncerner och att små och medelstora företag har klarat sig igenom krisen bäst. Vi kan ta Tyskland som exempel. Där har vi en situation där 70 procent av ekonomin består av små och medelstora företag, och detta gör det möjligt för oss att tillhandahålla ett lämpligt antal arbetstillfällen och utbildningsplatser.
Vi måste vidarebefordra budskapet till de olika bankerna i medlemsstaterna att detta underlättar investeringar, att små och medelstora företag kan utvidgas och att Europeiska investeringsbanken ger stöd till detta. Detta är mycket viktigt om vi ska få våra ekonomier att återgå till tillväxt och vara konkurrenskraftiga på marknaden jämfört med USA och Sydostasien. Jag anser därför att detta initiativ från Europeiska investeringsbanken är av största betydelse. Men det måste också vara effektivt när det gäller att skapa tillväxt och att ta oss ut ur den ekonomiska och finansiella krisen.
Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Flera ledamöter har hänvisat till frågan om ordentlig tillsynskontroll. Jag skulle vilja försäkra dem om att kommissionen noga överväger frågan om tillsynskontroll av EIB. Det finns verkligen ett behov av en lämplig övervakningsram som ska se till att EIB:s utmärkta kreditvärdighet ständigt kan bevaras. Men EIB:s överstatliga natur och EIB:s lagregler, som är en del av fördraget, ska beaktas ordenligt.
EIB har nyligen vidtagit konkreta åtgärder för att ta itu med situationen, särskilt genom att inrätta sin revisionskommitté, som har en omfattande erfarenhet av bankövervakning. Förutom detta, eftersom EIB har beviljat refinansiering från ECB, uppfyller den också de nödvändiga rapporteringskraven gentemot ECB.
Å andra sidan anser vi att Europeiska bankmyndigheten inte kan garantera en tillsynskontroll av EIB, och vi kommer givetvis inte att utesluta möjligheten att EIB finansierar andra typer av arrangemang som bygger på en frivillighet hos EIB med andra organ.
När det gäller samarbete och kommissionens roll i samarbete med EIB skulle jag här vilja understryka att kommissionen redan spelar en viktig roll i fråga om styrning av EIB i och med att den avger ett yttrande om alla EIB:s lån, om egna resurser och har företrädare i EIB:s styrelse. Jag kan försäkra er om att samarbetet mellan kommissionen och EIB är föredömligt och utmärkt.
När det gäller övervakning av de externa EU-programmen och tillhörande ansvarsfrihetsförfaranden, bortsett från EIB:s verksamhet under beskydd av Europeiska utvecklingsfonden (EUF), något som till största delen innebär AVS' investeringsmekanism och som utförs enligt den särskilda budgetförordningen för EUF, känner vi inte till någon annan verksamhet inom ramen för EU:s budget som utförs i kombination med EIB:s resurser, som inte är föremål för det vanliga ansvarsfrihetsförfarandet.
För att svara på Danuta Hübners fråga, vi instämmer naturligtvis helt i uppmaningarna att maximera EIB:s potential genom att inleda nya hävstångskrafter som ska öka potentialen och därmed erbjuda små och medelstora företag krediter och bistånd, särskilt nu i tiden efter finanskrisen och med press på krediter. Vi letar därför också efter innovativa strategier om hur detta ska göras. Jag skulle bara vilja påminna kammaren om att EU:s budgetförordning nyligen har ändrats för att uttryckligen erkänna denna uppmaning till innovativa instrument. Vi tillämpar den redan, särskilt när det gäller de program som är inriktade mot finansiering av forskning och innovation. Med den samlade erfarenheten från detta projekt är jag säker på att de innovativa finansredskapen kan användas på andra områden också.
Philippe Maystadt: Herr talman! Jag vill tacka alla talare för deras kommentarer, även om jag anser att en av dem i synnerhet var felaktig. Med tanke på den tid som jag har till förfogande kan jag naturligtvis inte svara i detalj på alla de oerhört intressanta frågor som har tagits upp. Vissa av dem, tror jag, skulle kunna undersökas mer ingående i utskotten.
Det var särskilt den viktiga fråga som togs upp av Danuta Hübner. Om man vill att EIB verkligen ska kunna lämna ett betydande bidrag till genomförandet av särskilt Europa 2020-strategin genom att utveckla gemensamma instrument med kommissionen, då måste detta givetvis vara tillåtet enligt den rättsliga ramen. Samtidigt som ni nu diskuterar de nya utkasten till finansiella regler anser jag att ni borde vara försiktiga med att garantera att Europeiska investeringsbanken faktiskt kommer att ha möjlighet att ge detta bidrag. Det förslag som kommissionen har lagt fram verkar, ur detta perspektiv, vara helt på sin plats. Rådet och parlamentet måste dock fortfarande godkänna det. Ni har därför en uppgift när det gäller att granska de finansiella reglerna.
Jag menar att en mer djupgående studie också skulle vara givande för andra frågor som har tagits upp: frågan om skatteparadis, som Pascal Canfin diskuterade. Jag kan bekräfta att Europeiska investeringsbanken har en strängare politik än de andra internationella finansinstituten när det gäller denna fråga. Detta förklarar också varför vi nyligen tvingades vägra att medfinansiera vissa projekt med Afrikanska utvecklingsbanken, Världsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling: de kunde inte uppfylla de strängare villkor som vi har i detta avseende.
Jag kan ändå tala om för Pascal Canfin att det är otänkbart för oss att finansiera en initiativtagare med säte i ett land som står med på OECD:s svarta lista, men jag är helt inställd på att undersöka denna fråga mer noggrant, tillsammans med de frågor som Jürgen Klute tog upp, alltså lån till små och medelstora företag och insyn i detta. Jag tror inte att det finns många finansinstitut som är villiga att tillhandahålla så mycket information om tilldelningar till små och medelstora företag, och jag vill betona att det har skett en markant ökning när det gäller det antal små och medelstora företag som har fått lån beviljande av Europeiska investeringsbanken till förmedlande banker. Mer än 60 000 småföretag gynnades av dem 2010.
Jag skulle vilja betona tre egenskaper som gör Europeiska investeringsbanken till en helt unik institution. Den första är att vi inte använder skattebetalarnas pengar, i motsats till det som en av er påstod.
(EN) För att tala klarspråk, vi ber inte de brittiska skattebetalarna om ett enda öre.
(FR) Vi använder inte skattebetalarnas pengar. Vi använder medel som vi dagligen samlar in på världens finansmarknader. Det är faktiskt av denna anledning som det är viktigt för oss att behålla vårt kreditbetyg AAA. Vi lånar i Asien och USA, och med de resurser som vi på så sätt samlar in kan vi finansiera projekt med fördelaktiga villkor. Den enda som inverkar på budgeten är den säkerhet som ställs i fråga om den politiska risken att genomföra det externa mandat som rådet och parlamentet beviljar oss. I detta fall är det i själva verket en säkerhet som innebär en tillfällig kostnad för EU:s budget, eftersom vi anslår nio procent av alla beviljade lån enligt det externa mandatet - vi gör detta två år efter den första utbetalningen - och detta belopp minskar naturligtvis allteftersom lånen återbetalas. Eftersom vi i själva verket inte behöver använda denna säkerhet blir det i slutändan ingen utgift för EU:s budget. Ingen alls! Det är viktigt att då inse att vi uppenbarligen inte är en institution som kostar skattebetalarna pengar.
Den andra egenskapen: vi är det enda verkliga europeiska finansinstitutet. Alla våra aktieägare är medlemsstater, och de är uteslutande medlemsstater i EU. Vi är det enda finansinstitut som enligt lag, enligt fördraget, är skyldigt att ekonomiskt stödja EU:s politiska mål. Dessutom är vi det enda finansinstitut som inte får finansiera ett projekt om det inte redan har fått kommissionens positiva yttrande. Kommissionen avger yttrandet efter en bedömning av alla enheter, alla generaldirektorat, från generaldirektoratet för konkurrens till generaldirektoratet för miljö. Vi är därför bundna att strängt tillämpa europeiska regler och riktlinjer. Vi är föremål för revisioner av revisionsrätten i den mån som krävs i trepartöverenskommelsen. Vi samarbetar alltid med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), och jag skulle vilja tillägga att vi står i begrepp att enas om tillsynskontroll under ledning av nya Europeiska bankmyndigheten. När det gäller Europeiska investeringsbanken skulle vi under alla omständigheter vara helt nöjda med att underkasta oss en officiell form av bankövervakning. Vi övervakas indirekt av till exempel personer med erfarenhet av bankövervakning, som vi ger möjlighet att medverka i vår revisionskommitté. Jag skulle emellertid åter vilja intyga att vi är helt öppna för en ordentlig övervakning genom denna nya europeiska myndighet.
Avslutningsvis, den tredje egenskapen som jag skulle vilja framhålla är att Europeiska investeringsbanken också är helt unik på grund av den expertis som har utvecklats. Vi är en institution som sysselsätter mer än 100 fast anställda ingenjörer, plus ett antal specialistkonsulter, något som är ovanligt för en bank.
Dessutom har vi en erkänd erfarenhet och expertis på vissa områden. Jag kan ge er ett exempel. Vi uppmanas att tillhandahålla teknisk rådgivning för projekt som vi inte kan finansiera för att de ligger i en region utanför vårt mandat. Jag menar därför att det vore synd att inte utnyttja denna expertis. På vissa områden, som stadstrafik, energieffektivitet, vattnets kretslopp och stöd till små och medelstora företag, har EIB tydligt utvecklat en helt unik expertis. Jag ska därför avsluta med att säga att det vore synd att inte utnyttja denna potential fullt ut, kanske genom ett mer systematiskt och strukturerat samarbete med Europaparlamentet.
Det har ställts mycket välgrundade frågor. Vi finansierar mer i Turkiet av det enkla skälet att det är vårt uppdrag, och så har beslutats gemensamt av rådet och parlamentet. Man har gett oss i uppgift att finansiera mer i kandidatländerna, något som innebär att vi finansierar proportionellt mer i Turkiet och Kroatien än i andra länder. Vi finns här för att utföra de uppgifter som EU-institutionerna, särskilt rådet och parlamentet, ger oss. Jag anser därför att detta kanske rättfärdigar ett systematiskt och mer strukturerat samarbetet med Europaparlamentet.
(Applåder)
George Sabin Cutaş: Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka alla talare som deltagit i denna konstruktiva debatt. Philippe Maystadt, jag måste medge att alla mina kolleger som har talat, trots några kritiska kommentarer, erkände den viktiga roll som Europeiska investeringsbanken kan spela under den aktuella ekonomiska och finansiella krisen.
Vi behöver verkligen investeringar och hållbara utvecklingsprojekt i EU. Det är därför som jag anser att vi måste genomföra och överväga ambitiösa idéer och inte vara rädda för att komma med och föreslå sådana idéer.
Sist men inte minst vill jag betona följande som avslutning: glöm inte bort öppenhet och bättre kommunikation med alla EU-institutioner.
Slutligen, Philippe Maystadt, tror jag att jag, på mina kollegers vägnar, kan säga att du kan räkna med Europaparlamentets stöd i framtiden.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Vi är medvetna om hur viktigt det kan vara att låna från Europeiska investeringsbanken (EIB) för utveckling och sociala framsteg, med tanke på lånens låga räntesatser och långa amorteringsperioder.
Men de alternativ som lånen erbjuder är varken insynsvänliga eller tillräckligt tydliga, och inte heller beviljar banken lån till de länder och regioner som är i största behov. Detta betänkande, som vi stöder, innehåller därför viss kritik, några idéer och förslag.
Vi håller dock inte med om att EIB ska omvandlas till enbart ett EU-redskap som ska genomföra dess politik och ta itu med problemen med social och ekonomisk sammanhållning, något som borde beaktas i EU:s budget och i EU:s struktur- och sammanhållningsfonder. EIB kan naturligtvis övervaka och förbättra dessa ansträngningar, men den kan inte ersätta EU:s budgetpolitik.
Edit Herczog: De viktigaste kraven är att Europeiska investeringsbankens verksamhet kan göras ännu mer öppen och att de finansinstrument som den har lagt ut på entreprenad kan användas på ett ännu mer målinriktat sätt. Vi rekommenderar att man överväger förslaget att införa tillsynskontroll för denna institution för att exakt mäta kvaliteten på EIB:s finansiella situation, vilka resultat som uppnåtts och om reglerna för en effektiv och framgångsrik affärspraxis respekteras. Jag skulle vilja betona att vi inte lägger fram detta förslag för att vi tvivlar på att EIB:s verksamhet är regelrätt, utan för att vi, som en generell regel, anser att ”alla systemiskt viktiga finansinstitut, marknader och instrument bör vara föremål för en lämplig grad av reglering och tillsyn”, som G20-gruppen tydligt uttryckte det i sin Londonförklaring för två år sedan.
Vi föreslår att man ska uppmana kommissionen att ge Europaparlamentet en juridisk analys av alternativen för en tillsynskontroll av EIB till den 30 november 2011, för enligt gällande lagstiftning har ingen europeisk institution rätt att övervaka EIB. Men med tanke på EIB:s utvidgade uppgift, och också på grund av EU:s utvidgade garantier gentemot banken, är det motiverat att ändra detta omgående. Det skulle vara motiverat att öka den professionella och sociala övervakningen, i likhet med den praxis som har utvecklats under senare tid vid andra finansinstitut som inte är banker. EIB:s utlåningsverksamhet måste bli mer selektiv, effektiv och resultatorienterad i framtiden, särskilt när det gäller utlåning till små och medelstora företag. I detta syfte måste information om beviljade lån också samlas in och offentliggöras på ett mer systematiskt sätt.
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
6. Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen 2010 (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
10. Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 8/2007 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
10. års framstegsrapport om Turkiet (omröstning)
- Före omröstningen om punkt 4:
Andrew Duff: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill införa adjektivet ”sekulärt” i punkten, så att frasen lyder som följer: ”stabilt, demokratiskt, pluralistiskt, sekulärt och välmående samhälle”.
Joost Lagendijk: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Efter gårdagens debatt och efter samråd med föredraganden skulle jag vilja lägga till ett ord till ändringsförslaget. Ordet är ”övergång” och ändringsförslaget skulle därmed lyda som följer: ”med undantag för tillfälliga övergångsbestämmelser om undantag”.
Joost Lagendijk: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Efter gårdagens debatt föreslår jag att ordet ”involve” ska ersättas med ”consult”.
| sv |
2. Makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien (omröstning)
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Godstransporter i Europa (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Michael Cramer, för utskottet för transport och turism, om godstransporter inom EU.
Michael Cramer: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag framföra mitt tack till skuggföredragandena i samband med betänkandet om godstransport i Europa och även tacka sekretariatet för utskottet för transport och turism, och särskilt herr Catot. Samarbetet var givande, inte minst eftersom det visade sig att betänkandet antogs enhälligt i utskottet utan vare sig nejröster eller nedlagda röster.
EU-medborgarna upplever allt fler problem med den ständigt ökande godstrafiken, i synnerhet på vägarna. Genom mitt betänkande försöker vi få den alltmer ökande lastbilstrafiken under kontroll. Kommissionen har tydliga mål för sin handlingsplan för godstransport, som man vill inrätta så snart som möjligt.
Ett fristående europeiskt järnvägsnät för godstransporter har förkastats enhälligt. Även om det verkar som en bra idé, är det i de flesta länder smidigt med spårbunden blandtrafik, dvs. att både gods- och passagerartåg får utnyttja samma spår. Därför måste vi använda alla tekniska och logistiska möjligheter att förbättra vårt utnyttjande av existerande infrastruktur och - givetvis - också bygga ut den när så behövs.
Betänkandet om kommissionens idé om ”gröna korridorer” har fått bättre verklighetsunderlag. Transporterna bör övergå till att utnyttja miljövänliga transportslag, inte bara för att minska olyckshändelser, trafikstockningar och buller, utan också för att minska luftföroreningar och störningar på landsbygden. Förnybara energikällor bör få stor betydelse, och vind- och solenergi tas uttryckligen upp i betänkandet.
Genom att godkänna principen att användaren och förorenaren betalar för alla transportslag innehåller betänkandet också ett tydligt budskap i debatten om Eurovinjettdirektivet: transporter med starkt förorenande lastbilar ska inte längre subventioneras och de externa kostnaderna måste bli fullständigt internaliserade.
(Häcklande)
... i synnerhet för lufttrafiken.
Att flytta godstrafiken från vägar till järnvägar är fortfarande en viktig målsättning. I betänkandet framförs därför ett krav på att minst 40 procent av EU:s transportfonder ska investeras i järnvägar. Bara cirka 17 procent av EU:s godstransporter går på järnväg. I Förenta staterna, som har ett omfattande vägnät, är proportionen däremot 40 procent. EU kommer endast att kunna hantera godstrafikökningen om järnvägsinfrastrukturen förbättras. Medlemsstaternas transportministrar uppmanas att försöka se lite längre än till de nationella perspektiven och i sina egna länder göra de investeringar som behövs för EU.
Samtrafik mellan transportslagen är också viktigt. Vi behöver också ett standarddokument för transport med fartyg, järnväg, lastbil och flyg, ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder, en inte bara europeisk utan en världsomfattande standard för intermodala lastenheter, och särskilt en bättre koppling mellan kusthamnar och flodhamnar, inlandsvägar och järnvägsnät.
Trots den enhälliga omröstningen har min grupp lagt fram ändringsförslag eftersom några av omröstningsresultaten i utskottet har legat mycket nära varandra. De viktigaste ändringsförslagen rör uppmaningen till kommissionen att specificera de områden som har de svåraste trafikstockningarna och problemen inom det europeiska järnvägstransportsystemet. Den typen av analys behövs för att snabbt eliminera de svaga punkterna i järnvägsnätet och på så sätt skapa större kapacitet. Kommissionen har också varit mycket positiv till den här idén och jag hoppas att vi ska få majoritet för den under omröstningen i kammaren i morgon.
Jag tackar än en gång alla ledamöter för er uppmärksamhet.
Peter Mandelson: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! I en uppsättning med fyra meddelanden som antogs 2007 och 2008, har kommissionen utvecklat sin strategi för att förbättra effektiviteten hos de europeiska systemen för godstransporter. Meddelandena är följande: för det första, EU:s agenda för godstransporter för förbättrad effektivitet, integration och varaktighet (färre transporter) för godstransporter inom Europa, för det andra, handlingsplanen för godslogistik, för det tredje, mot ett järnvägsnät för godstransporter och för det fjärde, fleråriga kvalitetsavtal för järnvägsinfrastruktur.
Jag gläder mig särskilt åt att alla dessa meddelanden nu har blivit föremål för ett resolutionsförslag i parlamentet, vilket säger något om den vikt som parlamentet tillmäter den här frågan.
Jag tackar föredraganden, Michael Cramer, för det utförda arbetet och de ledamöter som bidragit till betänkandet.
Uttryckt i ton per kilometer, har man i vitboken förutsett en 50-procentig ökning av varutransporterna i EU mellan 2000 och 2020. Nästa år ska kommissionen uppdatera sin bedömning, men det står redan klart att den är ganska exakt. De stora utmaningar som denna ökning ställer oss inför, att bekämpa trafikstockningar och klimatförändringar, att minska mängden förorenande utsläpp och att garantera en trygg energiförsörjning, är mer aktuella nu än någonsin.
Valet av transportmedel bör därför riktas mot de transportmedel som är minst förorenande, även om varje transportmedel, inklusive vägtransport, ska användas där det fungerar på effektivaste och lämpligaste sätt.
Det finns också behov av att förbättra det europeiska transportsystemets effektivitet genom åtgärder för att införa informationsteknik i bred skala, för att uppnå förenklad administration och förbättrad servicekvalitet.
Jag välkomnar det faktum att man i utkastet till betänkandet vill uppmuntra kommissionen att fullfölja en transportpolitik där man lägger stor vikt vid varaktighet. Vår önskan är att skapa ett transportsystem som är tillförlitligt, effektivt och livskraftigt, både finansiellt och miljömässigt. Jag är övertygad om att sammodalitet - dvs. rationell och optimal användning av alla transportslag, separat och i kombination, måste bli en av riktlinjerna bakom våra tankar och åtgärder.
De olika transportslagen måste också uppfylla ett antal prestandakriterier som är väsentliga för konkurrenskraften. Punktlighet, regelbundenhet, tillförlitlighet, hög kvalitet, tillräcklig kapacitet, samtrafikförmåga och gränsöverskridande samordning av internationella transportkorridorer, är några lösenord för ett tjänsteutbud som framför allt ska vara inriktat på kunderna. Det är genom omedelbara specifika åtgärder till kontrollerade kostnader, såsom de som tagits upp i texten i er resolution, tillsammans med andra EU-initiativ, t.ex. grönboken om TEN-T-politikens framtid, som vi kommer att kunna öka det europeiska transportsystemets effektivitet.
Georg Jarzembowski: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp stöder det betänkande och det mångfacetterade förslag för godstransporter i Europa som utskottet för transport och turism tagit initiativ till. Ramvillkoren för miljövänliga godstransporter, anpassade för att passa marknadens behov är avgörande för tillväxten och sysselsättningen i Europeiska unionen.
Men jag måste också uppmana EU och medlemsstaterna att avsevärt öka sina insatser för att utveckla och uppgradera effektiva transportstrukturer. Vi bör påminna kommissionen om detta när vi genomför halvtidsöversynen av våra finanser. Grandiosa uttalanden tjänar ingenting till om det inte finns pengar till hands för att uppgradera de transeuropeiska näten. Uppgraderingen av transportinfrastrukturer gäller särskilt järnvägstransporterna. Prioriteringen här är att uppgradera de mest utnyttjade järnvägskorridorerna och utrusta dem med det gränsöverskridande ERTMS-systemet (European Rail Traffic Management System) så att vi snabbt kan flytta över godstransporterna från väg till järnväg. Herr kommissionsledamot, för att tala rent ut, när ni satte ihop listan med förslag på frakttjänster- jag minns att redan Neil Kinnock hade en idé om separata järnvägsnät för godstransporter - var ni återigen inne på kommissionens förslag ”Mot ett järnvägsnät som prioriterar godstrafik”. Sedan dess har ingen i kommissionen tagit upp det ämnet eftersom både ni och vi vet att det inte finns tillräckligt med pengar för att åstadkomma ett andra järnvägsnät parallellt med ett normalt, vettigt utvecklat system som är anpassat till marknadens behov. Precis som kommissionen borde ni därför säga som det är: idén om ett separat järnvägsnät för godstrafik är död. Låt oss utveckla vettiga järnvägsnät för dubbla användningsområden: under dagtid huvudsakligen passagerartåg och nattetid huvudsakligen godståg. Då måste vi också lösa bullerproblemet eftersom nattbullret, i bl.a. tyska städer och längs Rhen, faktiskt går folk på nerverna så att de inte kan sova. Låt oss därför ta upp frågan om praktiska ljudisolerande åtgärder för järnvägarna, för de transeuropeiska järnvägsnäten och frågan om dubbel användning av järnvägsnätet.
Men det är ännu viktigare att vi vidtar kloka åtgärder i fråga om logistik. Det är alltför lite omnämnt i betänkandet. Det är viktigt att medlemsstaterna och EU samarbetar mer effektivt med industrin och serviceföretagen för att man ska kunna utnyttja godslogistiken bättre. Logistikutnyttjandet är givetvis en mycket viktig uppgift för företagen. De vet bäst hur man använder sig av logistik. Men EU och medlemsstaterna kan hjälpa till genom att lyfta bort onödiga nationella restriktioner och - här håller jag helt och hållet med Michael Cramer - genom att åstadkomma exempelvis standardiserade tulldokument för att bättre kunna utnyttja logistiken. Låt oss därför uppgradera infrastrukturen nationellt och låt oss samarbeta med industrin för att bestämma hur vi bäst kan utnyttja transportlogistiken.
Inés Ayala Sender: Fru talman! Först vill jag tacka kommissionen för handlingsplanen för godslogistik, där den har beaktat de flesta av Europaparlamentets tidigare förslag. Jag vill också tacka föredraganden, Michael Cramer, för att han är öppen för en konstruktiv dialog. Det har blivit en ganska integrerande text enligt vilken logistiken inte bara ska bidra till varaktighet generellt inom transportsektorn, i synnerhet för godstransporter, utan också till att förbättra rörligheten genom att inkludera logistiklösningar för all transport och stöd för gröna korridorer som modeller för rörlighet och bekvämlighet.
Jag välkomnar också att tonvikten har lagts på användning av existerande järnvägsnät som frigörs tack vare de framsteg som höghastighetståg för passagerartrafik har medfört, och som kan ägnas specifikt åt godstransport.
Jag anser också att det är viktigt att ge inbegripande av interna logistiknav och torrdockor en framträdande roll, liksom att man gynnar citylogistiken genom att beslutsamt förbättra det mycket intressanta CIVITAS-programmets logistikaspekt, vilket vi välkomnar.
Vi vill också tacka Michael Cramer för den tonvikt han lagt på logistikfaktorn i prioriterade gränsöverskridande korridorer för järnvägstransporter, bland vilka jag vill nämna linjen genom centrala Pyrenéerna som kommer att bli en framtida länk mellan de spanska logistiknaven, t.ex. Plaza, och de sydfranska logistiknaven.
Avslutningsvis vill jag fästa kommissionens uppmärksamhet på det förslag som innebär att vi mot slutet av året ska komma fram till ett program för att stärka samarbetet mellan medlemsstaternas nationella logistikplaner, vilket kommer att hjälpa oss att ta fram mer effektiva recept för att lindra den rådande bristen på resurser och ta itu med behoven hos det som just nu är en nyckelsektor i det rådande ekonomiska klimatet, där bränslepriserna, vikten av att bekämpa klimatförändringar, den marginalisering som kan orsakas genom utbyggnad samt farliga arbetsförhållanden inom sektorn betyder att det är ännu mer brådskande att tillämpa intelligenta, innovativa och attraktiva lösningar, och det kan vi bara åstadkomma genom en målinriktad handlingsplan för europeisk logistik.
Min grupp stöder därför Michael Cramers betänkande och hans ändringsförslag nr 4 om fleråriga avtal.
Erik Meijer: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Fru talman! Under tillverkningsprocessens olika etapper transporteras varor till någon avlägsen plats medan de sedan slutar som färdiga produkter på något helt annat ställe. De fraktas ofta på ett mycket miljöskadligt sätt: på lastbil, på motorvägar med ständigt ökande trafikträngsel. Den enorma, oavbrutna ökningen av godstransporterna kommer sig av en konstant minskning av de involverade kostnaderna. Det är inte bra för vare sig miljön, säkerheten, arbetsförhållandena eller djurlivet. Min grupp vill därför uttala sig till förmån för att begränsa tillväxten inom transportsektorn och att i så stor utsträckning som möjligt överföra övrig nödvändig transport till järnvägar och inre vattenvägar. Denna önskan återspeglas i nedtonad form i kommissionens förslag och i de kompletterande förslagen av föredraganden Michael Cramer.
Vi motsätter oss ett eventuellt företräde för godstransporter på passagerartågens bekostnad. Ökningen av godstransporter kan medföra att vi måste ha en kompletterande infrastruktur för att de båda inte ska inverka störande på varandra. Jag vill dessutom fästa de närvarandes uppmärksamhet på problemen med lanseringen av det enhetliga europeiska säkerhetssystemet ERTMS. Investeringar i ERTMS kommer att visa sig fördelaktiga i framtiden, men kommer att ge problem på kort sikt.
Johannes Blokland: Fru talman! Jag vill börja med att tacka Michael Cramer för arbetet som föredragande. Det här är ett bra betänkande och jag vill gärna betona följande aspekter.
Godstrafiken ska inte beläggas med restriktioner, den ska ha hög kvalitet och vara ren och vi i parlamentet arbetar hårt för att det ska bli verklighet. Tidigare i år har vi behandlat cabotagerestriktionernas upphörande. Det var en bra början. Det här betänkandet är inne på samma väg och det är förträffligt. Föredraganden påpekar helt riktigt att logistiken vid urbana godstransporter kräver en specifik strategi. Det är av yttersta vikt att Europas städer och tätorter rensas upp. Jag anser att datorstödd hastighetsanpassning i tätorter och städer är ett utmärkt instrument, och hoppas därför att kommissionen kommer att stödja sådana åtgärder och lägga fram förslag för att se till att godstransporter i tätorter och städer inte tvingas till ständiga inbromsningar och accelereringar. På så sätt kan godstransporterna bli snabbare och renare.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) EU:s ekonomiska utveckling och konkurrenskraft är beroende av effektiva varutransporter. Vi måste utveckla järnvägsinfrastrukturen, de maritima korridorerna, hamninfrastrukturen och sammodaliteten. Förbättring av förbindelserna mellan kusthamnar och flodhamnar och förbättring av inlandsbanorna och vägnätet är en viktig del av den logistiska infrastrukturen.
Genom Rumäniens och Bulgariens anslutning har EU fått en utfart till Svarta havet. Donau är nu en vattenväg som nästan helt ligger innanför EU:s gränser. Detta innebär nya möjligheter för de europeiska varutransporterna. Trots det vill jag betona att det för effektiva varutransporter behövs balanserad användning av alla typer av transporter, minskad trängsel, förenklade förfaranden, rättslig stabilitet, investeringar i logistiksystem och intelligenta transportsystem, t.ex. Galileo, men framför allt att vi kan garantera transportsäkerheten.
Program som Naiades och Marco Polo utnyttjas inte av medlemsstaterna i tillräcklig grad för att förbättra varutransporterna. Trots det vill jag fästa kommissionens uppmärksamhet på de hinder som vissa transportörer träffar på; jag syftar nu på de hinder som rumänska transporter råkar ut för när de passerar vissa medlemsstaters territorium.
Michael Cramer: Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi måste förstås också tänka på våra egna tillkortakommanden. Det går inte att prata om varaktiga transporter på söndagarna men göra tvärtom på vardagarna. Det verkar faktiskt vara så att 60 procent av de pengar som kommissionen tilldelar transportsektorn går till samfinansiering av vägar medan bara 20 procent går till miljövänliga järnvägar.
Man skulle kunna säga att transporterna i EU är för billiga och att miljövänliga transporter är för dyra. Det har också att göra med ramvillkoren. Vi har till exempel obligatoriska järnvägsavgifter för varje medlemsstat. Detta gäller vartenda lokomotiv, varenda spårkilometer, medan däremot avgifterna för de miljöskadliga vägtransporterna är frivilliga, beloppen begränsade och tillämpas bara på motorvägar, för det mesta bara på lastbilar på 12 ton eller mer. Ni måste ändra dessa orättvisa ramvillkor, annars kommer ni inte att lösa vare sig de klimatpolitiska problemen eller transportproblemen. Trafiken kommer att öka enligt prognoserna. Men varför ökar den? För att den inte kostar tillräckligt.
Flera exempel kan nämnas. Jag vill gärna ta ett exempel från ert eget land. Storbritannien exporterar 1,5 miljoner ton griskött varje år. Om man tittar på importbalansen finner man att Storbritannien också importerar 1,5 miljoner ton griskött. Vi skulle kunna sluta med det. Vi skulle kunna upphöra med sådana transporter och använda den kapacitet som vi definitivt behöver för att göra det. I EU måste vi därför avskaffa en massa onödig transportkapacitet och dessutom måste vi flytta transporterna till miljövänliga transportslag och utforma dem så att de blir effektiva så att vi kan garantera rörlighet och samtidigt förse människor med varor, men också skydda miljön eftersom det står på dagordningen.
Utan en hälsosam miljö får varken vi eller våra barn den framtid vi alla vill ha.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 4 september.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gábor Harangozó : skriftlig. - (EN) Frågan om hållbara och effektiva godstransporter måste tas på allvar eftersom transportsektorn står för en stor del av koldioxidutsläppen inom EU. Eftersom sektorn förväntas växa avsevärt, bör en ökning av transportsektorns effektivitet och varaktighet betraktas som ett tillfälle att utveckla dess ekonomiska konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen.
EU bör därför avsätta resurser för att nå de ambitiösa målen med förbättrad rörlighet, intermodalitet mellan transportslagen, energieffektivitet, minskad oljeförbrukning och minskade utsläpp. Vi välkomnar följaktligen strategin i den föreslagna handlingsplanen för godstransporter och dess målsättningar: att fokusera på transportkorridorer och att använda en kombination av de olika transportslagen, att främja innovativa tekniker och infrastrukturer, effektivare hantering av godstransporter och att förbättra attraktionskraften hos andra transportslag än vägtransporter. För att garantera en framgångsrik varaktig europeisk transportpolitik måste vi förstås också tänka på vikten av att främja samordningseffekterna och komplementariteten med andra politikområden, t.ex. energi- och miljöpolitiken.
Gränsöverskridande harmonisering av nationella regler och samverkan med andra besläktade politikområden är nödvändiga villkor för att uppnå varaktiga och effektiva godstransporter.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Högtidligt möte
Talmannen: Mina damer och herrar, ers höghet! Jag vill välkomna emiren av Qatar, schejk Hammad bin Khalifa al-Thani. Jag vill också påpeka att vi har besök av talmannen i Ukrainas parlament, som befinner sig på den officiella åhörarläktaren.
Det är en ära för oss att hälsa er välkommen i dag, som den första statschefen från Gulfländerna som vänder sig till Europaparlamentet.
I själva verket är detta första gången som vi haft nöjet och äran att ta emot en statschef från det mycket viktiga Gulfområdet.
Ni har varit en pionjär i er regions demokratiseringsprocess. Ni har verkat för en skriftlig konstitution, som godkänts genom folkomröstning, vilken garanterar en hel rad demokratiska reformer. Dessa inkluderar naturligtvis erkännande av yttrande- och åsiktsfrihet, garanterande av allmän rösträtt för alla vuxna medborgare, män och kvinnor, och inrättande av ett parlament som kommer att väljas i ett val som ska hållas nästa år.
Ers höghet! Ni har dessutom spelat en viktig roll på den internationella scenen. Ni och ert land. Ett litet land med bara 200 000 invånare samt mer än 600 000 invandrare. Ett land som organiserade Dohakonferensen där man inledde den WTO-runda som fortfarande pågår.
Det är den enda arabstat som för närvarande är medlem i FN:s säkerhetsråd.
Landet är pionjär när det gäller att bevilja ekonomiskt stöd och sända trupper till de fredsbevarande styrkorna i Libanon. Dess trupper är där tillsammans med våra trupper.
Ni har bidragit med stor drivkraft i sökandet efter en fredlig lösning på konflikten mellan Palestina och Israel, och ni är en av de mycket få arabstater som har handelsförbindelser med Israel.
För tio år sedan, år 1996, fattade ni också ett viktigt beslut som fått stora återverkningar i hela världen, när ni godkände tv-sändningar från tv-kanalen Al-Jazeera och på ett markant sätt omgestaltade tillgången till nyheter och information i arabvärlden.
Kanalen sänder nu på engelska och bidrar till dialogen och förståelsen mellan civilisationerna. Kanske vi också en dag kommer att förstå vikten av en kanal på arabiska och engelska, och kanske kommer vi också en dag att ha en europeisk tv-kanal som sänder på arabiska.
Ers höghet! Vi är synnerligen intresserade av att få höra vad ni har att säga till oss nu.
Vi vill höra vad ni anser om utvecklingen av demokratin i Qatar. Men vi vill också få höra era idéer om hur vi kan främja freden i Palestina. Och freden och stabiliteten i Irak. Och hur vi ska minska spänningarna gentemot Iran.
Under min tid som talman - som snart kommer att avslutas - har jag vidhållit vikten av EU:s förbindelser med den arabiska och islamitiska världen. Jag anser att en av de viktigaste geostrategiska utmaningar som vi européer står inför är våra förbindelser med den islamitiska världen, som måste sträcka sig mycket längre än våra förbindelser med våra omedelbara grannar, länderna runt Medelhavet.
Parlamentet uppskattar därför att förhandlingar har påbörjats om ett handelsavtal mellan EU och medlemsländerna i Gulf-samarbetsrådet. Låt oss hoppas att dessa förhandlingar avslutas snart så att vi kan få förbindelser med Qatar och dess grannländer med ett ökat strategiskt och politiskt innehåll. Därför blir ert besök i Europaparlamentet i dag desto viktigare och mer relevant.
Ert besök, ert lands besök, är viktigt för oss av många skäl, och dessutom äger det rum en symbolisk dag, eftersom FN:s arbetsgrupp om Civilisationernas allians just har lagt fram sina rekommendationer till generalsekreterare Kofi Annan i Istanbul.
Det är lyckat att ni är här bland oss i Strasbourg nu, i hjärtat av Europa, så att era åsikter och arabvärldens åsikter kan föra oss närmare varandra och göra det möjligt för oss att i framtiden arbeta på ett mer enat sätt än vad som tidigare har varit möjligt.
Hans Kungliga Majestät Schejk Hamad Bin Khalifa Al-Thani: Staten Qatars emir.
(EN) I Guds namn, den barmhärtige, den medlidsamme, herr ordförande, damer och herrar! Jag vill uttrycka min tacksamhet för er vänliga inbjudan att få tala inför ert parlament som representerar 450 miljoner européer och är ett av världens mest lyckade exempel på regional integration. Jag vill också tacka för er gästvänlighet, ert varma välkomnande och den vänlighet ni visat mig.
När man talar inför Europaparlamentet kan man inte undgå att uttrycka stor beundran för det omsorgsfulla arbete som under flera decennier genomförts på den europeiska kontinenten. Under dessa decennier har era länder med förnuft och viljekraft lyckats glömma sin smärtsamma historia och påbörja ett nytt och lovande kapitel med många framgångar. Den höga internationella status som Europaparlamentet idag åtnjuter utgör ett inspirerande exempel som många andra länder försöker efterlikna. Vi i arabvärlden har erfarenheter från Arabförbundet och hoppas med dess hjälp kunna uppnå vad ni har uppnått. Jag vill poängtera att demokrati inte bara är en nödvändighet för alla stater i världen, utan en förutsättning för att kunna uppnå regional ekonomisk integration och för stabiliteten hos de internationella relationerna i alla världens regioner, eftersom demokratin hindrar ett land från att godtyckligt fatta beslut som egentligen tillsammans måste fattas av alla nationer i alla länder.
Staten Qatar har som ni alla vet valt demokrati som ett medel för att skydda de mänskliga rättigheterna och öka folkets medverkan. Vårt val av demokrati är sammankopplat med vår förpliktelse att utöva Al-Shoura. Detta är en av Islams grundläggande regler som inte får förbigås och som infördes för att öka folkets medverkan. Demokratin bör därmed inte begränsas till en minoritet utan omfatta alla människor. Principen får inte appliceras godtyckligt då det handlar om en fundamental rättighet som inte kan ignoreras eller kränkas. Ibland tyder verkligheten i vår region på ett utövande som skiljer sig från Islams principer. Detta beror inte på ett problem med principen i sig utan på att den missförstås och inte utövas på rätt sätt.
Islam uppmanar inte bara människor att delta i offentliga angelägenheter, utan även att respektera minoriteter och att skydda deras rättigheter. Islam uppmuntrar människor att lära sig om andra människors kulturer, att interagera med dem och ingå ömsesidiga relationer. Jag är mycket glad över att flera av mina europeiska vänner vet detta om Islam och känner till sina grannländers historia väl. Det visar att de är villiga att engagera sig i givande relationer och dialoger med sina grannländer.
Jag vill gärna nämna att araberna utgjorde den brygga som förde den grekiska civilisationen till Europa genom sitt arbete med att översätta grekiska verk till arabiska. Många kända grekiska filosofer och tänkare förenades med det europeiska intellektet och utlöste på så vis renässansen.
Många kom i kontakt med och konverterade till Islam med full övertygelse och acceptans genom sin interaktion med muslimer och det kulturella utbytet med dem. Islam spreds via dialog och blomstrade genom övertygelse. Ingen blev påtvingad religionen. Det finns de som hävdar motsatsen, men de har fel och har missuppfattat Islam.
Det är viktigt att poängtera vikten av en aktiv dialog mellan människor av olika trosriktningar och ansträngningar för kontinuitet mellan dem för att undvika konstruerade och onödiga konflikter. Tyvärr finns det människor och grupper både i öst och i väst som söker sådana konflikter, okunniga människor som har blivit fiender med dem som inte är av samma ras eller har samma hudfärg. De inser inte att mångfalden i världen är en rik källa och de tar inte hänsyn till uppmaningen att återuppta de vänskapliga förbindelserna och dialogen i världen.
Jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla förnuftiga, visa och ärliga människor både i öst och i väst att tillsammans ställa sig upp och hindra de rop på splittring och intolerans som hotar freden och respekten för religioner och heliga platser.
(Applåder)
Vi måste uppmana till respekt för religioner och heliga platser så att de inte hotas. Det är lika viktigt att vi samarbetar för att bekämpa de vrångbilder som orosstiftare, okunnighet och extremism skapar och de uppfattningar som de olika sidorna fabricerar om varandra. Staten Qatar arbetar ständigt med detta som mål och är värd för många forum med målet att uppmuntra till dialog mellan civilisationer, bland annat det årliga forumet för dialog mellan religioner.
Affärsförbindelserna med Mellanöstern har alltid varit viktiga för Europa, tack vare den geografiska närheten mellan regionerna och deras politiska, ekonomiska och kulturella kontinuitet som aldrig upphört under historiens gång. Närheten gör att Europa onekligen har intresse av att stödja de genomgripande reformerna i länderna i Mellanöstern och uppmuntra dem att fortsätta sina reformer på ett seriöst sätt, utan att vända ryggen mot demokratin eller angripa den med hjälp av tomma ord. Genomgripande reformer och verklig demokrati är vägen till ett bättre Mellanöstern, vilket leder till att dess länder får uppleva stabilitet, dess folk får uppleva frihet, dess institutioner kan stärkas och dess stater kan utvecklas med respekt för lagen som grund. Ett Mellanöstern där människor har alla grundläggande, vetenskapliga och ekonomiska möjligheter att umgås som jämlikar med sina grannar och med resten av världen, att vara deras partner och inte känna sig som främlingar.
Med detta i åtanke vet vi och Europa antagligen bättre än oss att invandringen från och genom Mellanöstern har blivit en stor utmaning. Även om Europa under många år har arbetat hårt med problemet måste man för att uppnå lyckade lösningar gå tillbaka till roten av problemet och ta itu med orsakerna, inte bara symptomen. När väl reformen därför lyckas, den demokratiska kulturen i Mellanöstern stabiliserar sig och människor kan bekämpa alla former av korruption kommer många av dem som sökte ett drägligt liv i andra länder inte längre att emigrera, förutsatt att de kan uppnå sina målsättningar i sina egna länder.
Befästandet av demokratin och skapandet av fred i Mellanöstern är lika viktiga målsättningar. Bristen på demokrati och oförmågan att nå en rättvis lösning på den palestinska frågan har frambringat olika former av våld som av vissa betecknas som terrorism och som måste bekämpas på hårdast tänkbara sätt, utan att skilja på de olika sätten, samtidigt som lösningar övervägs som leder till att man kan utplåna källan till våldet. Vi fördömer alla former av terrorism och arbetar tillsammans med det internationella samfundet för att bekämpa det. Däremot vill vi skilja mellan att skrämma oskyldiga människor under olika förevändningar, något som måste bekämpas, och människors legitima rättighet att motsätta sig ockupation enligt internationella lagar och seder.
Vi tror att en rättvis lösning på den palestinska frågan bör bygga på att både Israel och Palestina uppfyller sina åtaganden och genomför de internationella resolutionerna med ett odelat stöd från det internationella samfundet. Detta gör att man undviker de problem som nyligen uppstått mellan länderna. Den palestinska regeringen, som bildats av Hamas-rörelsen i enlighet med det palestinska folkets fria vilja under de senaste månaderna, borde ha fått möjligheten att arbeta för det folk som valde den.
Istället för att belöna palestinierna för att de utövar sina demokratiska rättigheter, något man inte ofta ser i vår region, har de straffats för det. Jag förstår inte hur man kan införa ett embargo mot en regering som har blivit vald under demokratiska premisser och hur kollektiva sanktioner kan åläggas ett helt folk bara därför att det utövade sin demokratiska rättighet att välja vilka som ska styra det.
(Applåder)
Är det inte dubbelmoral att kräva fria val och sedan invända mot resultatet?
Lösningen av den palestinska frågan är sammankopplad med huruvida Israel är redo att uppfylla sina åtaganden att genomföra de internationella resolutioner som yrkar på ett tillbakadragande från de ockuperade arabiska områdena, grundandet av en fristående palestinsk stat med den heliga staden Jerusalem som huvudstad, att omedelbart upphöra med förstörandet av den palestinska infrastrukturen och dödandet och torterandet av civila vilket lett till att tio oskyldiga palestinier i de ockuperade områdena mist sina liv, senast vid massakern i Beit Hanoun. Detta är den väg som den palestinska frågan måste ta för att komma ur det dödläge som uppstått och vi tror att det internationella samfundet måste anstränga sig ännu mer för att snabbt hitta en lösning på problemet. Det skulle inte bara gynna Mellanöstern, utan hela världen.
Det finns inget behov av att hitta en genomgripande lösning på konflikten mellan arabvärlden och Israel. Detta bekräftades återigen genom det förödande krig som Israel nyligen förde mot Libanon. När nu striderna upphört och styrkorna i FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL), där Qatar valde att medverka, har börjat utföra sitt arbete hoppas vi att Libanon kommer att tillåtas styra över hela sitt område och att Israel respekterar det.
Vad gäller Irak hoppas vi att landet kommer att kunna lösa den kris det befinner sig i nu, att det kommer att kunna bibehålla styret över och sammanhållningen i dess områden och att det irakiska folket kommer att återfå sin säkerhet och frihet. Jag är övertygad om att EU, väl medvetet om det hot som den irakiska situationen utgör mot den regionala stabiliteten i Mellanöstern, kommer att fördubbla sina ansträngningar och hjälpa Irak att lösa den farliga situation som landet befinner sig i idag.
Stabilitet i Mellanöstern fordrar också att Europaparlamentet fortsätter sina ansträngningar för att uppnå en fredlig lösning av det iranska kärnprogrammet, en lösning som bekräftar att landets målsättningar även i framtiden är fredliga och bevakas av Internationella atomenergiorganet. Vi vill här upprepa vårt krav på att Mellanöstern ska bli en region fri från kärnvapen och att Israel ska underteckna icke-spridningsfördraget.
(Applåder)
Innan jag avslutar mitt tal vill jag hänvisa till styrkan i samarbetet mellan EU och Staten Qatar i synnerhet och Gulfstaternas samarbetsråd i allmänhet. Staten Qatar har ända sedan undertecknandet 1989 av samarbetsfördraget mellan länderna i Gulfstaternas samarbetsråd och dåvarande EEG utvecklat sina relationer med EU inom olika områden. Enbart inom energiområdet har Qatar undertecknat avtal med ett antal EU-länder, däribland Italien, Belgien, Storbritannien och Spanien, för att sörja för deras naturgasbehov. Vi har också samarbeten inom andra områden som till exempel kultur, politik och ekonomi. Qatar och EU kommer på så vis att ytterligare kunna stärka sina band.
Jag vill återigen tacka er, må Guds fred och nåd välsigna er.
(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)
Talmannen: Tack för era ord, ers Höghet. Jag är säker på att de har bidragit till att skapa större förståelse för åsikterna i arabvärlden, i den islamitiska världen, om frågor som är av gemensamt intresse både för EU och för er.
Det har varit en ära för Europaparlamentet att ha er här. Tack så mycket.
(Applåder)
(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.30.)
| sv |
5. FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet - Utrota hungersnöden från jordens yta (omröstning)
| sv |
Investera i teknik med låga koldioxidutsläpp (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet och kommissionen från Herbert Reul, om meddelandet om att investera i utvecklingen av teknik med låga koldioxidutsläpp - B7-0011/2010).
Herbert Reul: frågeställare. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Denna fråga handlar om den plan som kommissionen lade fram 2007 för att främja teknik med låga koldioxidutsläpp på energiområdet så att denna teknik snabbt skulle kunna komma till användning. Mycket specifika åtgärder föreslogs: Europeiska industriella initiativ, framför allt när det gäller vindkraft, solenergi, bioenergi, avskiljning och lagring av koldioxid, elnät och fissionskraft, skapandet av en europeisk allians för energiforskning, en hållbar omformning av europeiska infrastrukturnät för energi, ständigt uppdaterade europeiska system för energiteknik och inrättandet av en styrgrupp för strategisk energiteknik.
Men i det skedet var det en central fråga som inte besvarades, nämligen frågan om finansiering. Genom det sjunde ramprogrammet för forskning tillhandahålls 886 miljoner euro per år för energiforskning. Alla inser dock att detta inte räcker. År 2009 lade kommissionen fram sitt meddelande om finansiering av energiteknik med låga koldioxidutsläpp, där den förklarade att det var nödvändigt att tredubbla finansieringen för energiforskning under de kommande tio åren. Detta skulle innebära att 50 miljarder euro skulle behöva investeras. I meddelandet anges hur pengarna för den viktigaste koldioxidsnåla tekniken bör fördelas så att EU kan komma ifrån sitt starka beroende av fossila bränslen och uppnå en större minskning av koldioxidutsläppen. I den slutgiltiga planen räknar man med 6 miljarder euro för forskning i vindkraft, som enligt kommissionen skulle kunna stå för en femtedel av EU:s energileveranser 2020, 16 miljarder euro för solenergi, för att utveckla nya principer för solceller och uppnå en betydande industriell koncentration av solenergianläggningar, och 9 miljarder euro för forskning om bioenergi, som skulle stå för 14 procent av EU:s energibehov. För att integrera förnybara energikällor på energimarknaden skulle elnäten få 2 miljarder euro, så att hälften av näten skulle kunna drivas enligt principen om ”smarta nät”. Utöver förnybara energikällor planeras ytterligare 13 miljarder euro för upp till 12 projekt på området avskiljning och lagring av koldioxid, samtidigt som kärnenergiforskningen skulle tilldelas 7 miljarder euro. Enligt finansieringsförslaget skulle ytterligare 11 miljarder euro anslås till programmet ”smarta städer” för att utforma lämpliga åtgärder även på detta område.
Kommissionen hävdade i detta sammanhang att offentlig-privata partnerskap är det mest trovärdiga sättet att finansiera energiforskning på, men kunde inte ange exakt hur finansieringsbördorna i så fall skulle fördelas mellan de båda sidorna. För närvarande är fördelningen inom energiforskningen 70 procent privat och 30 procent offentligt, vilket inte inkluderar kärnforskning. EU hävdar att det krävs en avsevärd ökning av den offentliga finansieringen. Vid projekt där riskerna är högre bör den offentliga finansieringen spela en större roll, uppgav kommissionen. För att optimera insatsernas verkan begärde kommissionen att EU-program inrättas, särskilt på områden där det finns ett tydligt mervärde på EU-nivå, t.ex. där programmen är för dyra för enskilda medlemsstater. För närvarande finansieras 80 procent av de offentliga investeringarna i icke kärnbaserad energi på nationell nivå. Slutligen lämnas frågan om varifrån pengarna ska tas öppen i meddelandet. Kommissionen räknar med att det finns behov av ytterligare 75-80 miljarder euro.
Vårt arbete i utskottet koncentrerades därför på att försöka klargöra några frågor som gäller finansieringen. Jag vill bara påminna er om frågorna. För det första, vilka prioriteringar kommer kommissionen att göra i färdplanen 2010-2020 för att främja finansiering av teknik med låga koldioxidutsläpp? När kommer man att inleda de industriella initiativen i detta sammanhang? För det andra, hur tänker kommissionen gå till väga för att frigöra ytterligare medel från EU-budgeten? Hur avser kommissionen specifikt att garantera att medel kommer att börja utgå tidigare än resurserna från det åttonde ramprogrammet? Kommer kommissionen att se till att budgeten för de olika industriella initiativen respekteras? Sist men inte minst, hur kommer kommissionen - och allt detta gäller naturligtvis också rådet - göra ytterligare resurser tillgängliga från EU:s budget för att finansiera andra tekniska vägar som de som tas upp i meddelandet, bland annat lagringsteknik, havsenergi och så vidare? Jag behöver inte läsa upp alla frågorna. Vi har lagt fram frågorna här, och vi ber om svar från rådet och kommissionen.
Pedro Luis Marín Uribe: rådets ordförande. - (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill inleda mitt anförande med att betona betydelsen av den strategiska energiplanen och det nödvändiga bidrag den kommer att ge för att påskynda utvecklingen och tillämpningen av teknik för ren, hållbar och effektiv energi.
Utan denna plan kommer det inte att vara möjligt att uppnå de mål vi har ställt upp för 2020, och inte heller att genomföra övergången till en koldioxidsnål ekonomi i den omfattning vi skulle önska fram till 2050.
Jag är glad över att se att det finns ett brett samförstånd mellan parlamentet och rådet när det gäller vikten och nödvändigheten av planens mål och de resurser som behöver ställas till förfogande.
Rådet (transport, telekommunikation och energi) planerar att anta slutsatser om den strategiska planen för energiteknik (SET-planen) vid sitt sammanträde på fredag, den 12 mars. Dessa slutsatser kommer att utgöra en viktig referenspunkt för vårens möte i Europeiska rådet som ska hållas den 25 mars, med tanke på att klimatfrågan då kommer att stå på dagordningen.
Finansieringsfrågan kommer att behandlas i det utkast till slutsatser som ska debatteras vid rådets möte, även om den kommer att behandlas med viss försiktighet. Vi vill inte föregripa de förhandlingar som måste hållas om den frågan med tanke på nästa budgetram.
Jag ska nu beskriva de viktigaste punkterna i utkastet till slutsatser. För det första är tiden inne att gå ifrån tekniska färdplaner till det operativa genomförandet av europeiska industriinitiativ. Vi bör göra detta steg för steg men så snabbt som möjligt.
För det andra bör vår strategi för det framtida samarbetet inom europeisk energiforskning inriktas på att använda offentliga resurser effektivt och skapa flexibla offentlig-privata partnerskap med industrin. Därför uppmanar vi kommissionen att inrätta en plattform som inbegriper alla berörda finansiella organisationer så att dessa kan utbyta information och bästa praxis och samtidigt samordna sina åtgärder på det sätt som bedöms nödvändigt.
För det tredje, med tanke på den omfattning offentlig-privat finansiering på medellång sikt som behövs särskilt för att stödja viktiga demonstrationsprojekt, kan det bli nödvändigt att öka andelen offentliga investeringar på EU-nivå. Vi bör därför ta detta i beaktande när vi ser över budgeten och när vi förhandlar om nästa budgetram.
För det fjärde bör vi stödja medlemsstaternas regeringar och uppmana dem att ge tillräckliga incitament och konsekventa signaler, så att denna politik kan genomföras. Om nödvändigt bör de också ge betydande tillskott till den offentliga finansieringen för utveckling av koldioxidsnål teknik.
Den femte punkt som ska nämnas är att kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) redan samarbetar för att förbättra samordningen och kontinuiteten i finansieringen av demonstrationsprojekt inom energisektorn som involverar stora tekniska risker. De arbetar också med att mobilisera och tillhandahålla andra finansieringskällor, både offentliga och privata.
Slutligen överväger kommissionen och EIB optimala finansieringspaket för större demonstrationsprojekt. Därför uppmanar vi också kommissionen att analysera nya sätt att kombinera resurser från olika källor och att utforma ett särskilt verktyg för att finansiera det kommersiella sjösättandet av koldioxidsnål teknik.
Allt detta ger ett tydligt budskap för framtida investeringar i utvecklingen av koldioxidsnål teknik. Trots de allvarliga budgetbegränsningar som vi för närvarande har kommer rådets budskap vid sammanträdet på fredag att uttrycka ett åtagande och på ett positivt sätt lyfta fram betydelsen av denna fråga på EU-nivå samt den centrala betydelsen av att varje medlemsstat investerar i koldioxidsnål teknik.
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Även om jag ersätter min kollega Günther Oettinger i dag är det ett sant nöje att diskutera den koldioxidsnåla teknikens framtid med er.
Jag deltog personligen i stor utsträckning i utarbetandet av den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen) i den förra kommissionen och jag är övertygad om att utvecklingen av denna teknik är en av hörnstenarna i den energipolitik vi tillsammans behöver utveckla under kommande år.
I sitt betänkande om SET-planen från juni 2008 angav parlamentet mycket tydligt den lämpliga ambitionsnivån. Vi bör inte sänka denna ambitionsnivå. I dag har ni ställt tre frågor och jag ska besvara dem i tur och ordning.
För det första, och när det gäller våra prioriteringar för 2010 och 2020 och lanseringen av de europeiska industriella initiativen, överensstämmer dessa sex initiativ verkligen med våra prioriteringar - vindkraft, solenergi och bioenergi, hållbar fissionsenergi, smarta nät och avskiljning och lagring av koldioxid är prioriteringar som fick ett tydligt stöd från parlamentet och rådet.
På er begäran har vi också prioriterat energieffektiviteten genom att ta fram ett nytt särskilt initiativ - ”smarta städer” - för att frigöra marknadspotentialen för energieffektiv teknik i städer och regioner. För att prioritera åtgärder inom detta initiativ har kommissionen tillsammans med intressenterna utvecklat teknikplaner för perioden 2010-2020. I dessa planer fastställs konkreta målsättningar och nödvändiga åtgärder för att uppnå dessa. Initiativen kommer att kunna inledas i år, 2010. Smarta städer planeras för året därpå.
Er andra fråga gäller behovet av förutsägbara, stabila och tillräckliga budgetar för SET-planen under den aktuella finansieringsperioden och efter 2014. Vi uppskattar de offentliga och privata investeringsbehoven för utveckling av koldioxidsnål teknik i SET-planen till 8 miljarder euro per år. I dag investeras omkring 3 miljarder euro årligen i EU, vilket innebär att ytterligare 50 miljarder euro behövs för perioden 2010-2020. Överbryggandet av denna klyfta bör vara ett av de främsta institutionella diskussionsämnena under de kommande åren. Insatserna måste fokuseras där de får störst effekt, på så sätt att man undviker dubbelarbete och främjar den största potentiella effekten på marknaden.
Det är tydligt att investeringar på EU-nivå - från det sjunde ramprogrammet eller det europeiska energiprogrammet för återhämtning - inte kommer att räcka. Det kommer inte heller att räcka med de potentiella medlen från de 300 miljoner utsläppsrätter som satts av för demonstration av avskiljning och lagring av koldioxid och innovativ förnybar teknik. I aktuella priser är detta omkring 4 miljarder euro. Stora insatser görs därför, inom både den privata och den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn omfattar EU och naturligtvis även medlemsstaterna. För att tala klarspråk så måste största delen av pengarna komma från de platser där största delen av pengarna finns.
För det tredje frågade ni om kommissionen avser att finansiera andra tekniska vägar och förslå ytterligare industriella initiativ. Andra typer av teknik som förtjänar insatser på EU-nivå kommer utan tvekan att komma med tiden, så SET-planen måste förbli flexibel, såsom vi redan har visat med det nya initiativet om energieffektivitet - smarta städer - som vi som sagt räknar med att inleda under 2011. Vi kommer att noga övervaka den mest lovande tekniken genom SET-planens informationssystem. Inom Setis, som detta kallas, arbetar man redan med lagring och havsteknik för att bedöma denna tekniks potential och identifiera de bästa möjligheterna för EU-insatser. Vi har också uppmuntrat inrättandet av en ny teknikplattform för förnybar energi, uppvärmning och avkylning, som bör hjälpa berörda sektorer att bättre definiera sin tekniköverföring.
Jag är mycket glad över att se att detta område får det stöd det förtjänar. Det är mycket viktigt för att vi ska uppnå våra energipolitiska mål. Det är en central fråga för EU och för vår framtid.
Jean-Pierre Audy: Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Jag är mycket glad över att se er tillbaka här, herr Potočnik, på er post som kommissionsledamot med ansvar för miljö. Ni är här i stället för vår kommissionsledamot med ansvar för energifrågor. Tack för det, och tack även för ert anförande.
Jag välkomnar den fråga som min kollega Herbert Reul har lagt fram. Han gör rätt i att fråga er hur kommissionen ser på den centrala frågan om koldioxidfria energikällor och finansiering av ny teknik. Världens befolkning växer. Vi kommer att behöva 40 procent mer energi 2030 och jag vill tillägga att 80 procent av denna konsumentefterfrågan kommer att komma från länder utanför Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).
Mot bakgrund av dessa viktiga utmaningar är lösningen inte att välja en ideologi för att minska vår energianvändning eller att återgå till tankar från det förgångna. EU har därför en skyldighet att ingripa och jag vill säga något om en fråga som kan splittra oss inom våra politiska grupper, nämligen kärnenergin.
När det gäller kärnenergin har vissa medlemsstater en lång tradition. Det gör inte EU privilegierat, men det innebär att vi är skyldiga att bidra till debatten och till finansieringen. Kärnenergin är som bekant en koldioxidfri energikälla, och vi behöver finansiering, särskilt finansiering som kommer från koldioxidkrediter, för att investera i forskning, utveckling och utbildning inom alla dessa områden.
Vi föreslår några ändringsförslag för er med det särskilda syftet att förbättra de resolutioner som har lagts fram, och jag ska avsluta med att tala om kärnenergins biprodukter, som skapar oro bland våra medborgare. Världen har två möjligheter. Långsiktig lagring är det alternativ som Förenta staterna har valt. Vi i EU måste välja en annan strategi, nämligen att utnyttja dessa produkter genom återvinning. Det är det alternativ som Ryssland, Japan och Frankrike har valt.
Vi som ansvarar för säkerheten måste i detta sammanhang, i alla dessa frågor, sätta vår tilltro till forskning och kunskap.
Teresa Riera Madurell: Fru talman, herr minister och rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vi vet alla att det redan finns ett tydligt samförstånd om att ju snabbare vi inrättar en grön ekonomi, desto snabbare kommer vi att ta oss ur den ekonomiska krisen.
Flera undersökningar har uppskattat att om vi uppnår målet med en 20-procentig andel av förnybara energikällor, kommer detta att innebära att 2,8 miljoner europeiska arbetstagare sysselsätts inom denna sektor senast 2020. Man förutsäger också att två tredjedelar av de nya arbetstillfällena kommer att skapas i små och medelstora företag. Nyckeln till detta ligger i utvecklingen av grön teknik.
För att detta ska förverkligas stöder min grupp tre viktiga mål. För det första behöver vi ett verkligt åtagande om att öronmärka resurser för den strategiska planen för energiteknik (SET-planen). Det räcker inte att bara omgruppera och döpa om de stödprogram som vi redan har. Vi håller med om att vi behöver ändra vårt mål till en verklig ökning av resurserna för forskning inom förnybar energi och energieffektivitet. Vi bör göra detta omedelbart, vid nästa översyn av budgetramarna och naturligtvis vid förhandlingarna om de nya budgetramarna.
För det andra, om vi vill skapa de arbetstillfällen som vår ekonomi behöver för att komma ur krisen är det mycket viktigt att vi främjar demonstrationsstadiet för innovativ teknik och underlättar utnyttjandet av denna teknik på marknaden.
Slutligen, det potentiella skapandet av grön sysselsättning kan inte gå åt rätt håll om vi saknar högkvalificerad arbetskraft. Vi måste investera i utbildning och information för att stärka banden mellan näringslivet och den akademiska världen, och vi bör främja avancerade kvalifikationer inom forskning och utveckling och innovation så att vi kan fylla eventuella potentiella luckor på arbetsmarknaden för förnybar energi.
Fiona Hall: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Vi kan sätta upp alla möjliga mål för att hantera klimatförändringarna men vi kommer inte att uppnå dem, särskilt inte de mer långsiktiga målen för 2050, om vi inte investerar grundligt och systematiskt i att utveckla och förbättra hållbar teknik med låga koldioxidutsläpp.
USA kritiseras med rätta för att landet inte har undertecknat målen för minskning av växthusgaser, men EU har inte på långt när den investeringsnivå som USA för närvarande har. Utan tillräckliga investeringar kommer EU:s hållbara koldioxidsnåla investeringsprogram att köra fast. Utan investeringar kommer hundratusentals arbetstillfällen som skulle kunna skapas här i EU, och i regioner som min egen, nordöstra England - som redan har inlett övergången till en koldioxidsnål ekonomi - att försvinna till USA eller Kina.
Jag är besviken över att kommissionen backade från ett tidigare utkast till SET-planen, där källorna till den investering som konstaterats nödvändig var tydligt angivna. Kan kommissionen nu vara tydligare, särskilt när det gäller det underskott på 1 miljard euro per år som kommissionsledamoten just nämnde?
Slutligen är det naturligtvis viktigt att uppnå förbättringar inom kärnteknik, särskilt när det gäller driftsäkerhet och avfallshantering, men min grupp anser att ”hållbar fissionsenergi” är en självmotsägelse. Tänker kommissionsledamoten helt enkelt döpa om det sjätte europeiska industriella initiativet till ”kärnenergiinitiativet”?
Claude Turmes: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag anser att SET-planen i grunden är ett tomt skal eftersom det inte finns några pengar bakom. Vi behöver verkligen fundera över varifrån pengarna skulle kunna komma. Än värre är att de instrument som kommissionen hade - NER300, återhämtningsplanen och vissa medel som nu finns tillgängliga via Europeiska investeringsbanken - främst prioriterar den så kallade koldioxidsnåla teknik som är minst effektiv och som innebär störst risk.
Under 2008 och 2009 gjordes redan över 70 procent av alla investeringar på marknaden i EU i förnybar energi: vindkraft, solenergi och biomassa. Så hur kommer det sig att vi utformar en SET-plan - med öronmärkta pengar på EU-nivå - som i grunden ger en lägre andel förnybar energi än vad marknaden redan nu utnyttjar, samtidigt som man omdirigerar pengar till koldioxidbindning och kärnfusion, som inte behandlas i detta dokument men som får den överlägset största andelen av EU-pengarna?
Vårt problem är att vi på grund av vissa lobbygrupper inte har modet att göra rätt prioriteringar. Jag menar att till och med det internationella energisamarbetet IEA, som inte är någon grön gräsrotsorganisation, är extremt tydlig med prioriteringarna. Femtiofem procent av all koldioxidminskning kommer att komma från energieffektivitet. Varför tilldelade vi noll euro till energieffektivitet i EU:s återhämtningspaket? Av växthusgasminskningarna kommer 30 till 35 procent att komma från förnybar energi, medan i bästa fall endast 10 procent kommer att komma från koldioxidbindning och 10 procent från kärnenergi. Dessa uppgifter kommer från IEA, som inte är någon grön gräsrotsorganisation. Så när det gäller hur vi tilldelar pengar lever vi i EU inte upp IEA:s budskap till regeringarna.
Den enda utvägen är att fastställa tydliga prioriteringar. Nummer ett: energieffektivitet, nummer två: förnybar energi, eftersom dessa minskar koldioxiden utan att medföra en risk, och därefter den övriga tekniken.
Giles Chichester: för ECR-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag beklagar att den vänstra sidan här i parlamentet är så besatt av kärnenergi, vilket har medfört att vi har två resolutioner att ta upp här i dag där en stor del av innehållet överensstämmer förutom när det gäller kärnenergi. Detta är den enda beprövade teknik som kan leverera stora volymer av mycket koldioxidsnål el i Europa.
Om vi ska vänja oss av med fossila bränslen - särskilt olja och kol - kommer vi att behöva all koldioxidsnål energiteknik vi kan få. Många av dessa tekniker är fortfarande mer potentiella än produktionsmässiga, och vi måste se realistiskt på våra framgångar hittills med att uppnå målen för förnybar energi. EU har en historia av att sätta mycket ambitiösa mål och en 100-procentig historia av att misslyckas med att uppnå dessa. Vi måste bli bättre.
Under tiden får vi inte förlora någon tid när det gäller att öka den andel av EU:s energi som tillhandahålls av kärnenergi. Kärnenergin producerar redan den största mängden elektricitet, men när vi byter till alternativ och ny teknik och utvecklar denna kommer vi att behöva en grundläggande elektricitet för att hålla ljusen tända och till exempel för att driva elfordon.
Det finns en enorm potential i ny grön teknik såsom solenergi från Sahara och vindkraftparker i Nordsjön, för att inte nämna avskiljning och lagring av koldioxid och grundläggande förbättringar av energieffektiviteten, där jag - åtminstone på denna punkt - håller med min gröna kollega tvärs över golvet. Men allt detta kräver omfattande investeringar och det är den grundläggande poängen när det gäller dessa frågor.
Marisa Matias: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi är här för att diskutera förnyelsen av det europeiska energisystemet genom investeringar i koldioxidsnål teknik.
Detta är en av de största utmaningarna, såsom nämndes i meddelandet. Det är en av de utmaningar som vi måste inrikta oss på, men det görs inga klargöranden här, så det är viktigt att ställa dessa frågor och att försöka förtydliga dem. Det verkar dessutom inte bara saknas ekonomiska klargöranden, utan det saknas även politisk tydlighet.
Vi talar om energieffektivitet, om avskiljning av koldioxid, kärnenergi, biobränslen, solenergi, och vi talar om energieffektivitet som det billigaste sättet att minska utsläppen. Det slår mig att det finns andra mycket billigare sätt att minska koldioxidutsläppen som inte ens nämns i meddelandet, till exempel minskad energiförbrukning, småskalig energiproduktion, olika former av distribution och olika projekt, vilka inte bara behöver vara stora strukturer, och tillgång till energi. Jag anser att vi här utan tvekan skulle bidra till större ekonomisk tydlighet om vi väljer den billigaste planen.
Som en del av detta politiska och ekonomiska förtydligande behöver vi därför diskutera vad som enligt mig är en mycket viktig fråga, nämligen att tonvikten alltid ligger på offentlig-privata partnerskap, som om dessa skulle vara lösningen på allt.
När vi frågar varifrån pengarna kommer säger kommissionen att de kommer från de platser där de finns. Jag medger att jag inte känner mig mer upplyst av att få höra att pengarna kommer från den plats där pengarna finns, utan att det anges var detta är.
När det handlar om att räkna med offentlig-privata partnerskap, vilket är vad som systematiskt sker när vi talar om teknik med låga koldioxidutsläpp, är i alla fall ett säkert: Om vi inte vet varifrån pengarna kommer och om vi vet att det finns offentlig-privata partnerskap, vet vi från början vem som kommer att betala. Det är skattebetalarna som kommer att betala inledningsvis, konsumenter som i slutändan också är skattebetalare. Vi vet också att de som betalar mindre är institutioner och privata organisationer. De gör investeringarna och får betalt för dessa, men behåller i slutändan vinsterna för sig själva.
Utan detta förtydligande verkar det som att vi än en gång systematiskt låter framtida generationer betala för en ändrad europeisk energimodell.
Christian Ehler: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I princip håller vi alla med om att SET-planen bör välkomnas. Vi håller med om stora delar av innehållet, men vi har två problem. Å ena sidan kommer vi inte att kunna - och jag vänder mig här alldeles särskilt till Claude Turmes - öka de gemensamma påtryckningarna på medlemsstaterna och på kommissionen om vi fortsätter att hålla en ideologisk debatt där ämnet alltid är kärnenergi. Det är stötestenen i dagens omröstningar. Vi har nått en kompromiss om SET-planen och denna kompromiss är att vi har specificerat de kriterier enligt vilka vi vill stödja detta. Dessa kriterier är klart fastställda, nämligen hållbarhet, konkurrenskraft och trygga leveranser. Vi har uppgett att vi vill arbeta utan begränsningar till specifik teknik och vi har åter en ideologisk debatt om kärnenergi, som är en diskussion som kan föras men som när allt kommer omkring inte är rimlig i samband med SET-planen.
Jag ger er rätt när det gäller frågan om vad SET-planen faktiskt kan uppnå. Har frågan om i vilken utsträckning medlemsstaterna är beredda att hitta en sammanhängande energipolitisk strategi faktiskt lösts? Vad rådet nu har kommit fram till är en rad banaliteter. Problemen är faktiskt inte så mycket vad vi fastställer i SET-planen, utan vilken samverkan som uppnås mellan de olika fonderna för forskning och innovation och pengarna från SET-planen, frågan om demonstrationsanläggningar och frågan om införlivandet av EU-direktiv på nationell nivå. Vi är för närvarande vid en punkt där vi tydligt måste framhålla att vi kan utarbeta en till SET-plan och att vi kan anta en till SET-plan, men vad vi behöver nu är konkreta åtgärder. Med tanke på detta bör vi inte hela tiden diskutera detaljerna. Vi bör öka påtryckningarna på kommissionen och medlemsstaterna så att resultat uppnås med genomförandet.
Marita Ulvskog: Fru talman! Det räcker inte med önsketänkande om man ska klara omställningen till hållbara förnybara energikällor och till klimatsmarta samhällen, utan då kommer det också att krävas stora investeringar. Detta kräver dels att den privata sektorn i högre grad delar ansvaret för att finansiera grundforskningen, dels att medlemsländerna engagerar sig mer. Dessutom måste det skjutas till mer pengar från EU:s budget.
Budgeten måste helt enkelt anpassas, så att den stämmer överens med de politiska prioriteringarna när det gäller sol och vind, energieffektiviseringar osv. Vi måste alltså göra omprioriteringar och omfördela medel inom EU:s budget. Endast så kan SET-planen bli trovärdig och endast så kan vi som sitter i denna kammare bli trovärdiga.
Chris Davies: - (EN) Fru talman! Det är tre år sedan rådet satte upp målet att ha upp till 12 demonstrationsprojekt för avskiljning och lagring av koldioxid i drift senast 2015, och vi har inte uppnått så mycket ännu.
Vi har visserligen identifierat en finansieringskälla och vi har nu ett utkast till beslut från kommissionen, som väntar på att bekräftas av parlamentet, om hur finansieringen ska användas, men först i slutet av nästa år kommer vi att kunna fastställa ett projekt som är berättigat till denna finansiering. Så tidsramen är mycket snäv och det blir allt svårare att hålla tidsfristen 2015. Det blir ständiga dröjsmål.
Jag vill be kommissionen att överväga dessa saker. För det första behöver tidsramen ses över. Är det möjligt att ta bort dagar eller veckor från denna? Och kan vi utöva så stora påtryckningar som möjligt på Europeiska investeringsbanken så att den håller sig inom den tilldelning som den har fått i utkastet till beslut?
För det andra, när kommittéförfarandet väl har avslutats bör kommissionen göra ett uttalande om tidsramen. Den bör offentliggöra detta. Det kommer att bidra till att misstagen begränsas till ett minimum. På så sätt kan vi se till att alla arbetar mot en rad fasta tidsfrister.
Slutligen, kom ihåg att den största enskilda försenande faktorn troligen kommer att vara den ansökan som projektutvecklarna måste göra för att få planeringstillstånd för ledningar och liknande för att leda bort koldioxid. Denna process skulle kunna bli mycket utdragen. Den kan leda till att tidsfristen inte alls kan hållas.
Jag vill därför be om ett uttalande från kommissionen och insistera på att de utvecklare som ansöker om EU-finansiering börjar ansöka om planeringstillstånd nu. De måste vidta konkreta åtgärder.
Konrad Szymański: (PL) Fru talman! Den resolution som har lagts fram åskådliggör mycket väl klimatpolitikens dominans över energitryggheten i EU. Den illustrerar också tydligt Europaparlamentets motvilja mot kärnenergi. Det råkar vara så att kärnenergi är den enda kommersiellt beprövade energikällan med låga koldioxidutsläpp, men trots detta kritiseras den mycket hårt i resolutionen. EU:s begränsade ekonomiska resurser ska investeras i vissa energikällor bara för att dessa är hållbara och detta innebär ett mycket stort ingrepp i marknaden. Denna politik kommer utan tvekan att minska insatserna för stora strategiska infrastrukturprojekt som behövs redan i dag och för stöd till sammanlänkningar. Det kommer helt enkelt inte att finnas tillräckligt med pengar för en tryggad energiförsörjning. Därför kan vi inte ställa oss bakom denna resolution i dag.
Arturs Krišjānis Kariņš: (LV) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Vi vet alla mycket väl att narkotikamissbrukare är mycket farliga, för de kommer inte att låta något hindra dem från att få sin nästa dos. Vi vet att alla former av beroende är ett ovälkommet fenomen som måste avhjälpas. Men vår ekonomi inom EU är beroende, och detta beroende drivs av importerad olja och gas. Det är denna situation som vi behöver förändra. Vi måste öka investeringarna i teknik som direkt kommer att öka användningen och utnyttjandet av solenergi, vindraft, vattenkraft och energi från biomassa i EU. Vidare, det finns flera kraftfulla argument för just dessa särskilda tekniker. För det första, om vi inte investerar i denna teknik, kommer vårt beroende av olja och gas bara att öka och situationen kommer att förvärras. Dessa resurser kommer att bli allt knappare globalt sett och priserna kommer att öka alltmer. För det andra, genom att göra dessa investeringar kan vi samtidigt särskilt främja små och medelstora företag, genom att ge dem vissa fördelar vid ansökan om finansiella resurser och fonder. För det tredje, genom att investera i ny teknik övervinner vi direkt de nuvarande hindren för att balansera elnät med den växlande mängd energi som alstras från sol och vind. Det är dags att agera. Vi måste minska vårt beroende av importerad olja och gas och vi måste stödja investeringarna i just den teknik som ökar och främjar användningen av solenergi, vindkraft, vattenkraft och energi från biomassa.
Tack för er uppmärksamhet.
Britta Thomsen: - (DA) Fru talman! Vi har anledning att vara nöjda med SET-planen. Utan de 59 miljarder euro som nu investeras i sunda energiprojekt kan vi inte uppnå vårt mål för förnybar energi med 20 procent senast 2020. Investeringar i verklig och hållbar förnybar energi står för två tredjedelar av SET-planens medel. Detta gäller till exempel solceller, vindturbiner och biomassa. Men SET-planen är inte bara viktig och läglig eftersom den garanterar oss renare energi. SET-planen är också mycket viktig i våra försök att lägga den sociala och ekonomiska krisen bakom oss. Med dessa massiva investeringar i modern energiteknik kan vi skapa hundratusentals nya gröna arbetstillfällen. Vi kommer också att kunna göra EU till ett kunskapscentrum när det gäller grön och hållbar teknik. Låt oss dock inte glömma att dessa investeringar medför ett ansvar, ett ansvar att se till att många av dem som för närvarande är anställda inom energisektorn ges möjlighet att omskola sig och öka sin kompetens. Därför måste investeringarna i teknik gå hand i hand med investeringar i människor.
Liam Aylward: - (EN) Fru talman! Jag vill komma med två korta påpekanden. Det första gäller betydelsen av investeringar i koldioxidsnål teknik och det andra gäller avskiljning av koldioxid inom jordbruket.
För det första, realistiskt sett är det avgörande att EU inriktar sin uppmärksamhet och sin budget på den europeiska strategiska planen för energiteknik. För att EU ska nå sitt mål för 2020 råder det inga tvivel om att ökade målinriktade investeringar i koldioxidsnål teknik är avgörande.
För det andra krävs det mer forskning och ökade investeringar i avskiljning och lagring av koldioxid som ett praktiskt sätt att bekämpa klimatförändringarna. Här kan jordbruket genom koldioxidbindning spela en nyckelroll och bidra till målen för 2020.
Markbiomassa och naturliga kolsänkor - koldioxid i marken - skulle kunna medföra ytterligare fördelar för jordbrukare genom att minska erosionen och tillsatsen av gödningsmedel. Mer forskning och ökade investeringar krävs för att till fullo utnyttja jordbruket och jordbruksmarken för att avskilja koldioxid och bidra till att nå målen för 2020.
För att mätbara resultat ska uppnås måste innovation och forskning om teknik med låga koldioxidutsläpp stödjas på ett passande och effektivt sätt.
Vicky Ford: - (EN) Fru talman! Jag välkomnar initiativet att tala om investeringar i koldioxidsnål teknik men mer specifikt om energisparande och tryggare och mer diversifierade energileveranser. Jag vill särskilt uppmärksamma användningen av EU-medel.
Den region som jag företräder har en EU-fond på över 250 miljoner euro för ekonomisk tillväxt med låga koldioxidutsläpp. Ambitionerna är visserligen hedervärda men denna fonds bidrag till att faktiskt göra meningsfulla investeringar har inte alls levt upp till förväntningarna.
Östra England, inklusive Cambridge University, är också ett sätet för ledande forskningsanläggningar, och i min region har över 250 kontrakt ingåtts om bidrag inom det sjunde ramprogrammet. Jag har sett utmärkt innovativ forskning, men det finns viktiga frågor om komplexitet, särskilt för små och medelstora företag, byråkrati och dålig anpassning till utvecklingen och vetenskapen. I vissa fall finns det hemska historier om sena betalningar från EU:s sida.
När vi överväger hur skattebetalarnas pengar ska investeras i framtiden bör vi dra lärdom av tidigare händelser och se till att vi spenderar pengarna bättre i framtiden.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Uppnåendet av de klimatmål som satts upp av EU förutsätter att en strategi utformas som stöder en gradvis övergång till en industri med låga koldioxidutsläpp och användning av hållbar energi.
Användningen av ny teknik kan minska energiförbrukningen i byggnader med upp till 17 procent och koldioxidutsläppen från transporter med upp till 27 procent, samtidigt som man genom smart mätning skulle kunna minska energiförbrukningen med upp till 10 procent. En standardmetod krävs för att mäta energiförbrukningen och koldioxidutsläppen för att uppnå en optimal offentlig och privat energiförbrukning. Med detta i tankarna behöver vi ha en gemensam minimiuppsättning specifikationer och kompatibla smarta nät på EU-nivå.
Kommissionen måste medfinansiera så många storskaliga projekt som möjligt för att underlätta användning av smart mätning och smarta nät som standard, också i medlemsstater som ännu inte har denna teknik.
Jag vill fråga om kommissionen för tillfället avser att tillhandahålla ytterligare resurser från EU:s budget för att uppmuntra små och medelstora företag att utveckla teknik för produktion av hållbar energi med låga koldioxidutsläpp.
Tack.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Vi behöver en ambitiös och smart industripolitik för att EU ska kunna behålla både sin globala konkurrenskraft och behålla arbetstillfällen och produktion inom EU. Investeringar i utvecklingen av koldioxidsnål teknik kommer att hjälpa EU att övervinna den ekonomiska krisen och kan skapa omkring 2,7 miljoner arbetstillfällen fram till 2020.
EU måste investera i initiativ på EU-nivå för att främja förnybara energikällor och deras införande i det europeiska elnätet, och investera i biobränslen och gröna transporter. Snabba resultat kan uppnås genom investeringar i smarta städer och i energieffektivitet i byggnader, särskilt bostäder.
Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka budgeten för energieffektivitet för hushåll och att, vid halvtidsöversynen av strukturfondernas användning, anta de åtgärder som krävs för att säkra ett bättre upptag av den 4-procentiga andelen av Europeiska regionala utvecklingsfonden för energieffektivitet för hushåll. Detta kommer att göra det möjligt att öka denna andel under perioden 2014-2020.
Tack.
Zbigniew Ziobro: (PL) Diskussionen om att investera i koldioxidsnål teknik handlar om metoder för att anpassa medlemsstaternas ekonomier till kraven på begränsade växthusgasutsläpp. De senaste månadernas klimat- och vädervillkor i Europa har tenderat att ge argument för de forskare som ifrågasätter människans påverkan på klimatförändringarna genom koldioxidutsläpp. Men när vi talar om teknik med låga utsläpp i detta sammanhang bör vi inte desto mindre ställa följande fråga: Hur kan de nödvändiga medlen för att utveckla ren teknik säkras, för att uppnå maximala effekter på kortast möjliga tid?
Jag anser att det system som skapas för stöd till forskning och utveckling bör vara så flexibelt som möjligt, för att möjliggöra att resurserna hanteras på ett sätt som passar den vetenskapliga forskningens dynamik. Frågan uppkommer om huruvida, och på vilket sätt, man planerar att inrätta hållbara stödmekanismer för investeringar i koldioxidsnål teknik?
Slutligen vill jag också tillägga att även om det finns starka argument för investeringar i koldioxidsnål teknik, får detta inte ske på bekostnad av sammanhållningspolitiken.
Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: (PL) Fru talman! I kommissionens meddelande av den 23 januari 2008 med titeln ”Stöd till tidig demonstration av hållbar energiutvinning från fossila bränslen”, som är en del av klimat- och energipaketet, uppgavs det att EU skulle stödja uppförandet av 10 till 12 demonstrationsanläggningar för avskiljning och lagring av koldioxid. I slutet av 2008 tog Europaparlamentet också upp denna fråga i en resolution. I punkt 11 i resolutionen förklarade parlamentet att de åtgärder som hade lagts fram av kommissionen inte räckte för att ge de önskade incitamenten för att uppföra minst 12 demonstrationsanläggningar senast 2015, medan det i punkt 18 ansågs vara nödvändigt att åtminstone de 12 demonstrationsanläggningar som öronmärkts för stöd skulle omfatta alla möjliga kombinationer av de tre olika teknikerna för avskiljning och lagring av koldioxid.
De ekonomiska medlen ska emellertid komma från försäljningen av 300 miljoner utsläppsrätter i reserven för nya deltagare, som också kallas NER300. Det belopp som är avsett för stöd till uppförande av demonstrationsanläggningarna kommer följaktligen att bero på utsläppsrätternas marknadspris. Det uppskattas att detta kommer att uppgå till mellan 7 och 12 miljarder. Av kommissionens förslag i utkastet kan man dra slutsatsen att stödet inom NER300 kommer att omfatta sex projekt för avskiljning och lagring av koldioxid inom elproduktionen och två inom industrin.
Vill rådet i samarbete med kommissionen stödja uppförandet av ytterligare två till fyra anläggningar, och i så fall hur?
Roger Helmer: - (EN) Fru talman! Vi har hört mycket struntprat i dag om gröna arbetstillfällen. Faktum är att vår besatthet av förnybar energi redan driver upp elkostnaderna och tvingar EU-medborgarna till bränslefattigdom. Högre energipriser innebär att energiintensiva företag i EU helt enkelt kommer att ge upp och flytta till mer gynnsamma jurisdiktioner. Högre energipriser innebär lägre tillväxt och högre arbetslöshet, och dessa priser kostar arbetstillfällen. Jag har bara sett en formell undersökning om denna fråga om gröna arbetstillfällen. Den gjordes i Spanien och visade att för varje enskilt arbetstillfälle som skapas inom den gröna sektorn går 2,2 arbetstillfällen förlorade på annat håll.
Om vi verkligen är seriösa när det gäller el med låga koldioxidutsläpp finns det bara en lösning och det är kärnkraft. Vi börjar tala om ny kärnenergikapacitet i EU och det är bra. Om vi vill ha ljuset tänt behöver vi en pånyttfödelse för kärnenergin och det snabbt.
Maria Da Graça Carvalho: - (PT) Forskning och teknik spelar en grundläggande roll i utvecklingen av ett samhälle med låga koldioxidutsläpp. Det är mycket viktigt att investera i en radikal social förändring som grundas på hållbara städer, decentraliserad energiproduktion och industriell konkurrenskraft. Detta är en avgörande politik för ett välmående och hållbart samhälle som är förberett på utmaningarna i samband med klimatförändringar, tryggad energiförsörjning och globalisering, och som är världsledande på området ren teknik.
Syftet med europeiska strategiska planen för energiteknik är just att bidra till detta mål. Jag välkomnar meddelandets centrala riktlinjer om hur man ska organisera insatserna mellan offentlig och privat sektor, och mellan EU-finansiering och nationell och regional finansiering.
Det är emellertid avgörande att utvidga den offentliga finansieringen av vetenskaplig forskning till området ren teknik. EU måste också skapa villkor som främjar större privata investeringar på detta område. Vi behöver snabbt gå från ord till handling.
Prioriteringarna i EU:s kommande budgetramar och det åttonde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling måste vara energitryggheten, kampen mot klimatförändringar och miljön. Det är det enda sättet för oss att upprätthålla vår industris konkurrenskraft, främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen.
Patrizia Toia: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är inte bara en rutinmässig debatt utan den ska vara mycket specifik och ställa tydliga och exakta frågor - vilka resurser finns det och varifrån ska man få dessa - och jag hoppas att parlamentet förväntar sig lika tydliga och exakta svar, i dag och vid de kommande mötena i rådet den 12 och 25 mars.
Vi vill tydligt tala om för kommissionen och rådet att EU, som har förespråkat kampen mot utsläpp i atmosfären och klimatförändringar inför hela världen, nu måste vara konsekvent för att inte förlora trovärdighet. Det måste göra allt det kan för att uppnå dessa mål. Vi måste vara medvetna om att talet om en koldioxidsnål ekonomi innebär en typ av kopernikansk revolution för produktionssystemet. Det innebär att mycket måste förändras och det krävs tydliga prioriteringar och politisk vilja, men framför allt tillräckliga resurser och instrument.
Vi vet också att denna kopernikanska revolution är avgörande för att vårt produktionssystem, EU-industrin, ska förbli konkurrenskraftig. I många länder, vid många forskningscentrum och vid många universitet finns redan de intellektuella resurserna - det finns både kapacitet och vilja. Det är nu dags att få igång processen. Alla måste göra detta, som kommissionsledamoten och rådet har sagt. Medlemsstaterna, företagarna och den privata sektorn måste göra det. Jag anser dock att den centrala uppgiften att sätta samman detta komplexa partnerskap är en uppgift för EU.
Mairead McGuinness: - (EN) Fru talman! Vi håller alla med om att ökad energieffektivitet är det första steget i kedjan, men i mitt inlägg vill jag uppmärksamma den politiska förvirringen och oron när det gäller bioenergi.
Jag anser att särskilt Europaparlamentet och även kommissionen, och EU i allmänhet, delvis sprang ifrån bioenergin när livsmedelspriserna ökade under 2007 och 2008. Det är få av oss som talar om de flesta jordbrukares situation i EU i dag, vilken präglas av en förtroendekris eftersom priserna har kollapsat. Ändå får de inget konsekvent politiskt budskap om markanvändning och att använda marken för odling av energigrödor.
Särskilt på Irland har regeringen undvikit att tala om den här frågan. Vad industrin behöver är politisk säkerhet, men politikerna lyckas inte ge denna säkerhet, och vi har sett resultatet av detta.
Om vi talar om att investera i forskning och forskningen inte kommer till användning eftersom vi inte fattar rätt politiska beslut, så slösar vi bort vår tid.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Att finansiera övergången till grön teknik med låga koldioxidutsläpp kommer att vara särskilt svårt för de nya medlemsstaterna. En potentiell och mycket viktig källa för centraleuropeiska och baltiska stater skulle vara att använda de utsläppsrätter som samlats inom Kyotoprotokollets system för utsläppshandel och därmed dra nytta av dessa länders klimatresurser. Villkoret för att göra detta är naturligtvis att man inrättar ett system för tiden efter Kyotoprotokollet eller stöd från rådet och kommissionen i våra insatser för att våra kvarvarande klimatresurser ska värderas korrekt. Som föredragande för biogas är jag väl medveten om kostnaden för ny teknik och att teknisk utveckling är mycket viktig. Det är mycket viktigt att eftersträva detta inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, till exempel genom att ändra sammansättningen av boskapsfoder, genom att införa andra plöjningsmetoder än djupplöjning och införa ny och innovativ teknik.
Bogusław Sonik: (PL) En av de viktigaste prioriteringarna i EU:s långsiktiga strategi bör vara att skapa en innovativ ekonomi, till exempel genom att omforma det aktuella energisystemet utifrån en modell med låga utsläpp, särskilt en som baseras på koldioxidfri teknik. Omkring 80 procent av den primärenergi som används i EU kommer från fossila bränslen. Under tidigare årtionden har nätverk och leveranskedjor utvecklats för att ge samhället energi från just dessa källor. Ekonomisk tillväxt och välstånd har byggts på olja, kol och gas, och det är svårt att ändra detta från den ena dagen till den andra. Den europeiska strategiska planen för energiteknik, som är en grundpelare i EU:s energi- och klimatpolitik, är ett bra steg för att styra EU mot en innovativ ekonomi, naturligtvis förutsatt att den tar hänsyn till finansiering av koldioxidfri teknik. Om EU på ett ekonomiskt sätt vill uppnå ambitiösa minskningsmål är det avgörande att EU ökar utgifterna för forskning om ren, hållbar och effektiv energiteknik och samordnar olika krafter, potentialer och resurser inom både offentlig och privat sektor.
Industriella revolutioner i det förgångna har visat att tekniken kan ändra vår livsstil permanent. För närvarande har vi en unik och genomförbar möjlighet att ändra vår modell för energiproduktion. Men investeringar i utveckling och främjande av källor till ren och förnybar energi kan bara förverkligas om unionen garanterar tillräcklig finansiering och för upp dessa investeringar i förteckningen över EU:s strategiska mål.
Fiorello Provera: Fru talman, mina damer och herrar! I debatten om EU:s energival är en sak säker: Den viktigaste, billigaste och mest hållbara energikälla vi har är sparad energi. Av naturliga, historiska, kulturella och ekonomiska skäl är bergsregioner ett föredöme när det gäller minskad energiförbrukning, i linje med det moderna livets krav. De är lämpliga för storskaliga experiment med användning av förnybara och koldioxidsnåla energikällor.
Bergsregionerna producerar nästan all vattenkraft i EU. Den italienska provins som jag kommer ifrån producerar till exempel på egen hand 12 procent av hela landets vattenkraft. I bergsområdena finns det historisk erfarenhet av att uppföra byggnader som är mer effektiva när det gäller att spara energi. Vi har lyckats bygga bostäder som är helt självförsörjande i termer av både el och uppvärmning och som till och med ger mer energi än de använder, naturligtvis med användning av avancerad teknik. Bergen är ofta ett testområde, så de utgör den perfekta miljön för att experimentera med bättre användning av biomassa, solenergi, geotermisk energi, värmepumpar och framför allt för att se över systemen för energidistribution.
Herr kommissionsledamot! Bergen är fulla av energi, ren energi: vi behöver bara utnyttja den. Därför ber vi kommissionen att involvera bergsregionerna i denna strategi, att noga studera deras erfarenhet och att erkänna deras rätt att få rättvis ersättning för all den förnybara energi som de redan levererar. I artikel 174 i Lissabonfördraget erkänns bergens roll. Därför väntar vi ivrigt på ett initiativ från kommissionen för att genomföra denna artikel och för en europeisk bergspolitik även på energiområdet.
Med tanke på detta uppmanar jag kommissionen att följa rekommendationerna i Luis Durnwalders rapport, i Regionkommittén, och att i bedömningen av de europeiska territorierna inkludera energifrågorna och produktionskapaciteten för bergsregioner när det gäller förnybar energi och passiva komponenter.
Bergsområdena, som utgör 40 procent av det europeiska territoriet och där 90 miljoner människor är bosatta, har hittills setts som missgynnade områden, men genom en innovativ och konsekvent energipolitik kan dessa regioner övervinna detta handikapp och tillhandahålla en viktig stimulans för att uppnå de målsättningar som satts upp i 20-20-20-strategin, och visa att självförsörjning i fråga om energi är möjligt, till en acceptabel kostnad, om det finns en tydlig politisk vilja.
Rareş-Lucian Niculescu: (RO) EU-jordbruket beskylls ofta för att vara en viktig källa till global uppvärmning. Naturligtvis är denna observation inte helt korrekt. Å andra sidan kan vi inte bortse från det bidrag som jordbruket kan ge för att minska koldioxidutsläppen.
Detta ämne har förvisso redan tagits upp av andra talare. Lagring av koldioxid, biomassa samt investeringar för att minska den mängd gödningsmedel som används är bara några exempel på hur jordbruket påverkas av detta problem. I samband med diskussionerna om investeringar i koldioxidsnål teknik anser jag därför att jordbruket måste ingå bland prioriteringarna och inte helt försummas, vilket till exempel har skett i en annan europeisk strategi. Jag syftar på EU 2020-strategin.
Tack.
Karin Kadenbach: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag talar för egen räkning och jag skulle vilja säga till min kollega: Enligt mig är kärnteknik ingen lösning och den är heller inte någon förnybar energikälla.
Vår uppgift här är att inrätta åtgärder som är bra för vår och våra barns framtid på lång sikt. Därför är det mycket viktigt att vi minskar koldioxidutsläppen, även om en sådan minskning inte får ske på bekostnad av miljön - med andra ord måste vi mycket noga uppmärksamma vilka åtgärder som finansieras och vilka åtgärder som man investerar i. Vi får inte spara koldioxid och samtidigt förstöra vår miljö.
År 2010 är året för biologisk mångfald, och det är mycket viktigt att vi också i dessa dokument förklarar att alla investeringar, alla åtgärder, också måste ses mot bakgrund av en bevarad miljö för våra barn, vår framtid och den biologiska mångfalden.
João Ferreira: (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Debatten om övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp får inte göra att vi glömmer att övergången knappast kommer att bli en smidig process. Om några år kommer vi att ställas inför effekterna av brist på och tilltagande uttömning av den primära energikälla som vi är beroende av, dvs. fossila bränslen. Dessa bränslen tjänar också som råmaterial för många ytterst viktiga industrier, såsom den kemiska industrin och läkemedelsindustrin.
Det är absolut nödvändigt för mänskligheten att världens kvarvarande oljereserver hanteras på ett mycket klokt sätt, vilket först och främst betyder mycket sparsamt.
I detta sammanhang är antagandet av den plan som kallas ”oljedecimeringsprotokollet”, som presenterades i Uppsala 2002 och i Lissabon 2005 av en grupp forskare och specialister från flera länder som ingår i föreningen ”Association for the Study of Peak Oil and Gas”, avgörande för att ta fram en plan som prioriterar en god och rättvis förvaltning av dessa resurser, åtgärder för att mildra bristen på dessa och en kontrollerad övergång till andra primära energikällor.
Alajos Mészáros: (HU) Enligt min åsikt har kärnenergin inte fått den plats den förtjänar i detta betänkande. De lösningar som syftar till att utveckla alternativ energi, bioenergi, vindkraft och solenergi är alla långdragna och det är inte alls säkert att de lönar sig i slutändan. Ändå måste vi göra snabba framsteg i vår energistrategi med tanke på effekterna av förra årets gaskris och de hotande klimatförändringarna. Kärnenergin är den största koldioxidfria energikällan inom EU och för närvarande tillhandahåller den en tredjedel av vårt elbehov. En fortsatt säker utveckling av kärnenergi är helt enkelt oundviklig. Det skulle vara till hjälp om vi alla insåg detta.
Seán Kelly: (GA) Fru talman! Det har varit mycket intressant att lyssna till debatten. Jag har läst allt jag har kunnat komma över om detta ämne.
(EN) Jag vill bara komma med två kommentarer. För det första, och frågan har redan ställts, var ska finansieringen komma ifrån? För det andra, hur ska forskningen och utvecklingen samordnas?
Jag anser att det finns ett tillfälle här för tre EU-institutioner - experter från parlamentet, från rådet och från kommissionen - att stråla samman som en styrgrupp. För det första bör vi fastställa källan till den finansiering som krävs i de offentlig-privata partnerskapen, med eventuella mål för varje land, och för det andra bör vi övervaka och samordna forskningen. Det bör vara forskning, demonstration och resultat, där en viss del av finansieringen måste bero på ett lyckat resultat. Annars skulle varenda professor i Europa försöka bedriva forskning och i slutändan skulle den inte vara samordnad.
Zoltán Balczó: (HU) Vi har hört vackra ord från rådets och kommissionens företrädare om teknik med låga koldioxidutsläpp, men huvudfrågan behandlades inte: varifrån ska finansieringen komma? En viss grupp medlemsstater har redan en källa till hands. De före detta socialistiska länderna har kraftigt överskridit sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Därför kunde EU hålla huvudet högt vid Köpenhamnskonferensen. Dessa länder har rätt att tjäna på sina koldioxidkvoter. Ändå vill kommissionen och de 15 ursprungliga medlemsstaterna hindra dem från att göra detta. När det gäller Ungern handlar det här om flera hundra miljarder forinter. I Köpenhamn gick Ungern och Polen med på att använda dessa belopp för grön infrastruktur. Så dessa är alltså källorna. Hittills har detta förslag inte vunnit gehör, vilket tyder på att det när allt kommer omkring är sant att nya medlemsstater verkligen räknas som andra klassens EU-medlemsstater.
Elena Băsescu: (RO) En av EU:s huvudsakliga målsättningar är att skapa en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Avsikten är att 20 procent av den totala mängden energi som produceras ska baseras på förnybara källor senast 2020.
Rumänien har ett mer ambitiöst mål på 24 procent. Enligt undersökningar kommer regionen Dobrogea i sydöstra Rumänien på andra plats i Europa när det gäller vindkraftspotential, efter norra Tyskland. Just nu utvecklas Europas största vindkraftpark på land där, som kommer att ha 240 vindturbiner och alstra 600 MW förnybar energi. Den första fasen av detta projekt kommer att slutföras i år, när de 139 installationerna kommer att tas i drift. Hela projektet kommer att slutföras 2011 i områdena Fântânele och Cogealac i regionen Constanţa.
Genomförandet av detta projekt är viktigt för Rumäniens energitrygghet eftersom det kommer att bidra till att minska importen av energiresurser.
Tack.
Antonio Cancian: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi helt är överens om ett par punkter, utifrån vad jag har hört denna förmiddag: effektivitet, besparingar, förnybara energikällor och ny teknik. Detta räcker dock inte om vi inte på ett beslutsamt sätt hanterar ytterligare två frågor.
Den första är kärnenergin: Bara ordet, bara att ta upp frågan, skrämmer oss. Låt oss bedriva forskning och försöka vara ansvarsfulla i denna forskning. Den andra frågan är finansieringen: Vi är rädda att tala om offentlig-privata partnerskap, som jag har hört denna förmiddag. Enbart tanken på att den privata sektorn skulle kunna delta i något initiativ tillsammans med den offentliga sektorn ses nästan som något främmande, skamligt och misstänkt.
Men det är oundvikligt med de finansiella resurser som vi är hänvisade till. Dessutom är det viktigt att den offentliga sektorn interagerar med den privata sektorn, eftersom den offentliga sektorn måste lära sig agera på ett affärsmässigt sätt och i enlighet med en hållbar politik.
Christian Ehler: (DE) Fru talman! Jag vill ställa en kort fråga. I grupperna hade vi banala debatter - men berättigade sådana - om ideologiska frågor i samband med teknik. Men låt oss för en gångs skull komma med en gemensam fråga som rådet och kommissionen måste besvara. Vi diskuterade länge SET-planen. Vilka instrument finns för att genomföra den? Vilka är tidsramarna? Vilka åtaganden finns det från medlemsstaternas sida?
Claude Turmes: (DE) Fru talman! Jag ska inte behandla den ideologiska frågan vid detta tillfälle - det kan vi göra en annan gång - men jag anser att ideologerna verkligen befinner sig på andra sidan av kammaren.
Kommissionen kommer att ha två konkreta instrument till sitt förfogande under de kommande veckorna. Det första är finansieringsfaciliteten med riskdelning (RSFF), där det fortfarande finns en del pengar kvar. Dessa pengar skulle nu kunna användas för en ny insats för förnybar energi och energieffektivitet. Man har sagt mig att kommissionens generaldirektorat för forskning blockerar pengarna - det vill inte spendera dessa pengar på energi utan skulle hellre spendera pengarna på IKT och andra områden. Kanske kommissionsledamoten har något att säga i detta sammanhang?
Det andra instrumentet består av 15 procent - minst - av de medel som tydligen finns kvar i den ekonomiska återhämtningsplanen, och från parlamentets sida har vi fastsällt att dessa pengar måste spenderas på energieffektivitet, särskilt på smarta städer. Kan ni också säga mig något om detta, herr kommissionsledamot?
Iosif Matula: (RO) Det faktum att vi har en debatt i dag i Europaparlamentet om investeringar i teknik med låga koldioxidutsläpp visar att EU vill bekräfta sin ledande roll inte bara för att minska energiförbrukningen och göra den mer effektiv, utan också för att trygga en sund miljö. Vår roll nu är att främja områden såsom forskning och innovation, för att identifiera lösningar som ger en grund för ett hållbart europeiskt energisystem. Vi måste därför fastställa finansieringskraven på detta område, för att öka EU:s konkurrenskraft globalt.
Jag anser att det är avgörande att vi inriktar oss på den gröna energins särskilda potential på regional och lokal nivå. Den rumänska region som jag kommer ifrån har en betydande potential för geotermisk energi, vilken för tillfället inte utnyttjas tillräckligt. Det finns olika skäl till detta, men jag anser att vi måste låta lokala myndigheter spela en viktig roll i detta, för att uppmuntra dem att utveckla offentlig-privata partnerskap.
Tack.
Pedro Luis Marín Uribe: rådets ordförande. - (ES) Fru talman! Jag har noga följt denna förmiddags debatt och jag är glad över att kunna bekräfta att många av de parlamentets farhågor också delas av rådet. Jag litar på att de slutsatser som vi ska anta i morgon kommer att ge oss möjlighet att inrätta en stabil grund som bemöter de farhågor som har uttryckts och utifrån vilken vi kan göra omedelbara framsteg med att inleda industriella initiativ.
Vi har ett tydligt samförstånd om att dessa initiativ är av grundläggande betydelse om vi ska minska vårt energiberoende, öka vår effektivitet, fortsätta att göra tekniska framsteg - och därmed ge en ytterligare kraft åt europeisk teknik - och naturligtvis möta klimatutmaningarna.
Dessa initiativ är också nödvändiga för att upprätthålla EU:s konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen. Jag tror att jag kan lugna Roger Helmer. Det finns andra studier frånsett den som han har läst, varav vissa genomfördes av kommissionen själv, som visar den positiva inverkan på sysselsättningen - en effekt som kommer att bli ännu större på lång sikt.
Vi föreslår därför att en uppsättning gemensamma principer och rutiner tillämpas, som anger inriktningen för befintliga industriella initiativ. Naturligtvis kommer detta bland annat kräva att vi inrättar de finansiella verktyg och de kriterier för offentliga insatser som behövs för att stödja utvecklingen av denna teknik.
Stor tonvikt har lagts vid de finansiella aspekterna och detta är också något som rådet värnar om. Rådet kan dock inte åta sig att omfördela medel, utan måste respektera kommissionens initiativrätt och parlamentets delade befogenheter på detta område. Därför måste de aktuella finansiella överenskommelserna tillämpas under mellantiden.
Inte desto mindre måste vi insistera på betydelsen av att öka våra budgetar för att utveckla denna nya teknik, och på att prioriteringen av dessa ökningar måste ha en grundläggande roll i framtida diskussioner inom EU-institutionerna, särskilt Europaparlamentet.
Jag kan också försäkra er om att rådet har gjort och kommer att fortsätta göra allt det kan för att garantera att den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen) har tillräcklig finansiering, inom ramen för den aktuella budgetramen och framtida budgetramar.
Kommissionsledamoten har redan sagt detta, men jag vill påminna om att privata initiativ - privata finansieringskällor - generellt sett också har en viktig roll att spela. Detta är ett område där vi behöver arbeta sida vid sida för att maximera effekten av offentliga finansiella resurser. Vi behöver uppnå en storskalig främjande effekt som gör det möjligt för oss att framgångsrikt genomföra dessa initiativ, som är avgörande för Europas framtid.
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! För det första vill jag tacka er för denna diskussion. Jag följde den mycket noga och det finns många saker som vi säkert kommer att beakta i utvecklingen av vårt framtida arbete.
Låt mig inleda med en kort historia. Efter oljekrisen på 1970-talet fanns en entusiasm för innovation som medförde en konkurrensfördel, och som även respekterade miljön, i en oöverträffad omfattning, men detta varade inte länge. Efter att oljepriserna hade minskat konsekvent tillräckligt länge slutade man att investera i forskning och utveckling (FoU) samt tillämpning, marknadsintresset för ny teknik försvann och konsumtionsmönstren ändrades. Vi tvingades in i en period av bedräglig bekvämlighet där vi var beroende av billig utländsk energi. Det var en period med ett falskt sken av hållbarhet.
För övrigt, investeringarna i FoU på energiområdet omedelbart efter oljekrisen var ungefär fyra gånger högre än just nu eller för några år sedan.
Och var är vi i dag, efter denna period av motvillig och oansvarig utveckling som saknade en aktiv strategi? Vi reagerar på de hotande klimatförändringarna och försöker lösa beroendet i samband med energitryggheten, så jag anser att en aktiv vision är en realistisk och nödvändig strategi och inte bara en dröm.
De saker som underströks i det dokument som vi antog för några dagar sedan är viktiga i det här sammanhanget: EU 2020-strategin - vi ser inget alternativ till grön tillväxt. Vi behöver fler rena industrier, inte fler rengöringsindustrier. Vi behöver incitament, priser, kostnader och rätt signaler. Vi måste inrikta oss på energieffektivitet, på resurseffektivitet, om ni vill, vilket är en av huvudpunkterna i EU 2020.
Jag ska nu gå över till den andra frågan, som är den SET-plan som vi diskuterar. Alla SET-planens bedömningar av vilken finansiering som krävs baseras på tekniska vägledningar. Detta var ett mycket seriöst arbete. Om man studerar förslagen, vad vi planerar, hur vi bedömer den finansiering som behövs för framtiden, kommer man att hitta följande siffror: vindkraft: 6, solenergi: 16, bioenergi: 19, system för avskiljning och lagring av koldioxid: 13, kärnenergi: 7, smarta nät: 2, bränsleceller och vätgas: 5, smarta städer: 11, Europeiska alliansen för energiforskning: 5, och grundforskning: 1. Om man adderar detta uppgår det till 75.
Jag vill påminna om att det också finns en siffra för kärnenergi, nämligen 7. Jag måste vara rättvis. Fusion är inte inkluderat och fusion är som bekant en betydande siffra som bör komma, men om vi ser på denna bild anser jag att kommissionens budskap om var vi bör lägga större delen av investeringarna är tämligen tydligt.
Nästa fråga är finansieringskällorna och färdplanerna. Som jag sade i min inledning måste de huvudsakliga källorna komma från de platser där de huvudsakliga källorna finns, och det är industrin och medlemsstaterna. Detta innebär att EU:s budget, aktuella och framtida budgetramar, det europeiska energiprogrammet för återhämtning, EU:s system för utsläppshandel och, naturligtvis, användningen av andra befintliga instrument och Europeiska investeringsbanken särskilt bör övervägas i detta avseende.
Det finns en allvarlig fråga om strukturen för investeringar i de olika initiativ som har föreslagits. Det är uppenbart att den interna strukturen för offentliga och privata instrument inte kommer att vara densamma på grund av närheten till marknaden, på grund av de marknadsmisslyckanden som sker för olika typer av teknik, vilka behöver hanteras, men jag anser att detta är en allvarlig fråga, särskilt när man börjar diskutera nästa budgetram, och att vi måste fundera över vilka våra prioriteringar är och hur vi bör investera i framtiden.
Nästa sak som jag vill nämna är att vi under 2010 ska inleda alla initiativ utom ett - smarta städer, som kommer senare, på ert initiativ, och vilket främst handlar om resurseffektivitet - men tro inte att de saker vi talar om här inte redan har kommit igång: det har de, särskilt inom forskningen. Alliansen för forskning har redan arbetat med detta under några år.
Det sista jag vill nämna är att vi med SET-planen faktiskt inleder något mycket specifikt på EU-nivå. Ni vet att jag under min tidigare mandatperiod kämpade mycket hårt för ett europeiskt forskningsområde. På EU-nivå hanterar vi omkring fem procent av forskningspengarna, så om vi inte gör gemensamma ansträngningar på EU-nivå och undviker att dubblera våra insatser kan vi inte räkna med verklig framgång. Se inte bara till EU-budgeten. Vi bör sammanföra pengarna för att trappa upp vår forskningskapacitet.
SET-planen är det bästa exemplet för närvarande på gemensam planering på EU-nivå. Andra åtgärder kommer också, som sig bör, men jag anser att vi inte får underskatta vad som händer här. Vi talar om offentlig-offentlig-privata partnerskap, som är mycket nödvändiga och en av de frågor som jag vill uppmärksamma i framtiden. Vi har också budgetförordningen, där ni kommer att diskutera detta. Den måste ge utrymme för risktagande om vi på allvar vill att dessa frågor ska behandlas.
Jag anser att vi behandlar ett av de viktigaste nya utvecklingsstegen i EU när vi talar om SET-planen, om gemensam planering, som ligger till grund för detta. Vi har Europeiska alliansen för energiforskning - de bästa forskningsorganisationerna med öppning utåt - som redan samarbetar i dag inom alla dessa viktiga frågor.
Mitt slutliga budskap är att jag anser att vi verkligen har en skyldighet att lägga politisk tyngd bakom detta program.
Talmannen: Jag har mottagit två resolutionsförslag, som ingivits enligt artikel 115.5 i arbetsordningen, för att avsluta debatten.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00 på torsdag, den 11 mars 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Luís Paulo Alves : skriftlig. - (PT) Även om jag medger att syftet med detta meddelande från kommissionen är att påskynda utvecklingen av ny teknik som genom större energieffektivitet och användning av förnybar energi ökar potentialen för låga koldioxidutsläpp, beklagar jag att EU:s regioner inte har en mer uttalad roll i denna strategi.
Det är nödvändigt att garantera de regionala myndigheterna rätt finansiering och till exempel garantera finansiering under testfasen av pilotprojekt, eller investeringar under forsknings- och testfasen av projekt för förnybar energi.
Till exempel är det viktigt att inkludera geotermisk energi. Den är en förnybar energikälla med mycket stor utvecklingspotential i vulkaniska regioner som är särskilt viktig för EU:s randområden och öregioner, men för denna energikälla har inga mål satts upp.
I detta sammanhang måste offentliga och privata investeringar ökas i samband med utvecklingen av energiteknik så att man uppnår de önskade målen med en koldioxidsnål ekonomi och även bidrar till att övervinna de marknadsmisslyckanden som det hänvisas till i klimat- och energipaketet.
András Gyürk : Jag anser att det är viktigt att kommissionen, när den utarbetar sin strategiska plan för energiteknik, tar hänsyn till hur mycket stöd som behövs för forskning och utveckling av grön teknik. Detta är desto mer sant eftersom solenergi, bioenergi och vätgasteknik för närvarande ännu inte är kommersiellt lönsamma i de flesta fall. Som Förenta staternas energiminister Steven Chu med rätta påpekade behövs det forskningsframsteg i Nobelprisklass för att göra grön teknik konkurrenskraftig i förhållande till traditionell teknik med fossila bränslen. Men en allvarlig brist med den gröna tekniska planen är att vi inte alls vet vilka EU-medel som ska användas för att genomföra den. Om man ser till den kostnad på 16 miljarder euro som bedöms krävas för solenergiforskning, eller de 5 miljarder euro som uppskattas för vätgasrelaterad teknik, är detta en mycket viktig fråga. För närvarande finns det inga tecken på att man i nästa sjuåriga budgetram kommer att anslå ökade medel för forskning i grön teknik. Vi är väl medvetna om att stöd med offentliga medel inte ersätter privata investerares insatser. Inte desto mindre måste EU och medlemsstaterna öka de medel som anslås för forskning i grön teknik. De eventuella inkomsterna från ett system för utsläppshandel kan utgöra en bra grund för detta. Insatserna är inte försumbara. Vi får inte tillåta att planerna för energipolitiken och klimatskyddet möter samma öde som Lissabonstrategin med dess motsägelsefulla resultat.
Jim Higgins : skriftlig. - (EN) För att praktiskt genomföra koldioxidtekniken behöver vi ta itu med bristen på ingenjörer och annan högkvalificerad personal som utformar och producerar avancerad teknik. Vi kan göra detta genom att inrätta och förstärka utbildningsprogram eller stipendier för att se till att arbetstagarnas kompetens uppgraderas i tid för den ekonomiska återhämtningen. Vi måste säkra tillgången till högkvalificerade och välutbildade arbetstagare med rätt kombination av både teoretiska och praktiska färdigheter. Vi måste också ta itu med de kvarvarande hindren för rörligheten inom EU, särskilt för forskare och högkvalificerade personer, och ta itu med frågan om ett EU-omfattande erkännande av ingenjörers kvalifikationer. Finansiella marknader och institutioner tenderar att vara försiktiga med investeringar, men särskilt när det gäller små och medelstora företag finns det ett antal EU-program som stöder innovation, även om dessa behöver samordnas bättre med tanke på både utbud och efterfrågan. Vi behöver underlätta samarbetet mellan små och medelstora företag och forskningsinstitut samt främja immateriella rättigheter och tekniköverföring. Elektrotekniska företag bör även själva satsa mer aktivt på att stödja och gå med i kluster. Vi behöver också stimulera forskning och innovation genom skatteincitament eller innovationskuponger, och genom att förbättra villkoren för investering av riskkapital, till exempel för affärsänglar eller gränsöverskridande riskkapital.
Wojciech Michał Olejniczak : skriftlig. - (PL) Den globala klimatuppvärmningen till följd av mänsklig verksamhet är ett faktum. Att bekämpa denna process och dess negativa effekter är vad som nu behövs. Ett sätt att hantera dessa problem är att använda rena och förnybara energikällor. För att dessa energikällor ska spela en betydande roll i det europeiska energisystemet måste emellertid två villkor uppfyllas. För det första måste den tillgängliga finansieringen för forskning om deras utveckling ökas. För det andra behöver vi ökad finansiering av investeringar i tillämpningen av den senaste tekniken med låga utsläpp. Investering i utvecklingen av teknik med låga utsläpp inom ramen för den europeiska strategiska planen för energiteknik är viktigt för hela EU. Det är dock särskilt viktigt för länder vars energiindustri av historiska skäl släpper ut stora mängder koldioxid. Ett sådant land är Polen. Att förbättra och utveckla teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) är en mycket viktig fråga för hela Polens ekonomi.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
10. Främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag (
| sv |
Leksakers säkerhet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om leksakers säkerhet.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för dess fortsatta intresse för produktsäkerhetsfrågor, och för att jag får tillfälle att kort presentera de första resultaten av den produktsäkerhetsinventering som offentliggjordes den 22 november 2007. Jag närvarade vid sammanträdet i utskottet för inre marknaden och konsumentskydd den 26 november och jag är nu glad att få vända mig till hela Europaparlamentet.
Mina tre utgångspunkter och principer gäller fortfarande och kan bekräftas: det går inte att kompromissa när det gäller konsumentsäkerhet, vi tror på öppna marknader och rättvis konkurrens, och vi vill arbeta i internationellt partnerskap med kineser och amerikaner.
Resultaten av inventeringen visar att de rättsliga ramarna lämpar sig för ändamålet, om och när de tillämpas korrekt. Särskilt effektivt är Rapex, systemet för snabb varning, som garanterar att farliga produkter återkallas från marknaden i hela Europeiska unionen.
I inventeringsrapporten identifieras ändå ett visst utrymme för förbättringar när det gäller förebyggande åtgärder, internationellt samarbete och stärkt tillsyn.
Vissa planerade förbättringar har redan kommit en bra bit på vägen mot konkreta åtgärder, bland annat översynen av direktivet om leksakers säkerhet.
Min avsikt är att föreslå mina kolleger i kommissionen att vi i väntan på en översyn av standarden antar en tillfällig bestämmelse om krav på varningar på magnetiska leksaker, för att ta itu med de risker som dessa leksaker kan innebära. Denna rätt har vi enligt artikel 13 i direktivet om allmän produktsäkerhet. Jag hoppas att denna bestämmelse träder i kraft snart, men jag är också medveten om att detta bara kommer att vara en ofullständig och tillfällig lösning tills det finns en relevant standard som behandlar risker med magneter på ett övergripande sätt.
Kommissionen hjälper medlemsstaternas marknadstillsynsmyndigheter att identifiera och utbyta bästa metoder för en bättre marknadstillsyn. I oktober 2007 rapporterade medlemsstaterna om initiativ för bättre samarbete med ekonomiska aktörer och om särskilda tillsynsinsatser för leksaker. Kommissionen planerar att under första kvartalet 2008 offentliggöra jämförande data om tillsynskapacitet på resultattavlan för konsumentfrågor.
Kommissionen fortsätter också konkret att stärka medlemsstaternas kapacitet för marknadstillsyn, genom att bidra till finanseringen av genomtänkta gemensamma projekt för marknadstillsyn (som kommer att få 1,3 miljoner euro i EU-medel 2007).
För att skydda konsumenterna mot farliga produkter krävs en konsekvent skyddsnivå, inte endast inom EU utan även vid EU:s yttre gränser. Förutom de åtgärder som ska förbättra skyddet inom Europeiska unionen pågår olika insatser för att stärka skyddet vid gränserna. På senare tid har EU:s tullagstiftning förändrats grundligt, vilket kommer att göra det lättare att identifiera vilka försändelser som är förknippade ned hög risk och därmed bör kontrolleras. Säkra mekanismer för utbyten mellan tullmyndigheter kommer också att göra det möjligt att vidta snabba åtgärder när det kommer information om nya typer av farliga produkter.
Samarbetet mellan dessa två nätverk intensifieras i praktiken genom regelbundna utbyten av varningar mellan Rapex-systemet och tullmyndigheternas RIF-system (risk information form). Genom detta system uppmärksammas gränsinspektörerna på specifik och potentiellt farlig last.
Kommissionen har framhållit spårbarhet, som är ett mycket viktigt område för ytterligare förbättringar. Statistik visar att andelen produkter av okänt ursprung som registrerats genom Rapex hade gått ner för första gången i oktober 2007, då den låg på 3 procent jämfört med 17 procent 2006. Kommissionen utvärderar just nu, med medlemsstaternas hjälp, hur man kan se till att förbättringen inte bara blir tillfällig.
I lagstiftningspaketet för den inre marknaden för varor har kommissionen redan tagit med en bestämmelse om att de ekonomiska aktörerna ska kunna identifiera sin leverantör, vilket bör underlätta marknadstillsynen när denna lagstiftning väl har trätt i kraft.
Kommissionen har också frågat vad Kina kan göra när det gäller spårbarhet, och välkomnar de initiativ som tas i Kina för krav på streckkodning på fabriksnivå av vissa kategorier av högriskprodukter.
Kommissionen framhåller också konsekvent de ekonomiska aktörernas ansvar för produktsäkerhet. Jag välkomnar industrins åtagande att utveckla åtgärder som ska bygga upp konsumenternas förtroende. Vi har enats om vad jag kallar en ”säkerhetspakt”. Jag kommer också att skicka experter för att genomföra en studie av affärssäkerhetsåtgärder i leverantörskedjan och rapportera vidare om detta under första kvartalet 2008, eftersom vi i globaliseringens era aldrig är starkare än den svagaste länken i vår kedja.
Jag anser också att det är viktigt att kommunicera med EU:s medborgare om produktsäkerhetsfrågor och lyssna till deras farhågor. Detta är viktigt eftersom både ni och jag vill bli ännu bättre på att bemöta deras frågor och behov. Min senaste webbchatt under ämnet ”Ha en säker jul” (som var väldigt trevlig) var mycket upplysande och engagerande, och jag svarade på nästan 50 intressanta frågor.
Slutligen tog vi upp produktsäkerhet med de kinesiska ledarna vid toppmötet mellan EU och Kina den 28 november 2007. Ledarna på båda sidorna delade uppfattningen att en hög produktsäkerhetsnivå är central för konsumenternas förtroende och ömsesidig handel. För detta ändamål har de behöriga myndigheterna upprättat omfattande samarbetsförbindelser. Båda sidorna är villiga att fortsätta och fördjupa dialogen, regelbundet utbyta information och sikta på mätbara, fortsatta förbättringar.
På samma sätt har kommissionen, inom ramen för transatlantiska ekonomiska rådet, kommit överens med den amerikanska regeringen om att utöka vårt samarbete i importsäkerhetsfrågor.
Jag tror att denna rapport till er har visat att jag och alla mina kolleger i kommissionen har tagit de steg som krävs för att förbättra konsumentproduktsäkerheten, tillsammans med alla berörda aktörer, på ett så effektivt, proportionerligt och engagerat sätt som möjligt.
Jag vill återigen tacka parlamentet för våra många inspirerande debatter om denna fråga.
Marianne Thyssen: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är naturligtvis ingen slump att PPE-DE-gruppen har begärt denna specifika och angelägna debatt nu strax före jul, särskilt eftersom denna fråga diskuterades redan i september, överraskande nog. PPE-DE-gruppen vill med denna debatt också förmedla en tydlig politisk signal och vi har ett politiskt syfte. Vi vill göra vårt yttersta för att få en starkt konsumentskydd och vi vill att omsorgen om de minsta, mest sårbara konsumenterna - barnen - ska stå högt upp på agendan.
Fru kommissionsledamot, jag välkomnar era uttalanden i denna fråga. Vi noterar att ni i kommissionen redan arbetat mycket med frågan och vi vill naturligtvis även se att medlemsstaterna inspireras att göra sin del av arbetet. De måste självklart också fortsätta stärka tillsynen av leksaksmarknaderna. Vi vet också att ni personligen har lagt ner mycket arbete på konsumentskyddet. Vi värdesätter särskilt dessa insatser och håller även med er om att vi inte behöver utforma ytterligare strategier för leksakers säkerhet utan i stället arbeta för att täppa till luckorna i det befintliga systemet.
Det är några punkter som jag gärna skulle vilja ha ett förtydligade om: ni har nämnt - och ni hänvisade också nyss till detta - att de kinesiska myndigheterna också anstränger sig på området. För en tid sedan meddelade ni att de skulle inrätta något slags kinesiskt Rapex-system. Kan ni kanske klargöra detta ytterligare?
För det andra undrar jag också om det har slutits några särskilda avtal med leksaksindustrin, eller om varje medlemsstat sköter allt på sitt eget sätt? Jag skulle också ha velat höra hur det kommer sig att vi fortfarande väntar på det nya leksaksdirektivet, eller kommissionens förslag om ändring av det befintliga leksaksdirektivet. Vi hade förväntat oss det vid det här laget. Tydligen har det blivit försenat. Kanske ni kan förklara varför? Dessutom vill jag tillägga att ni har fullständigt rätt i att den inre marknaden även är till för konsumenterna. Om inte konsumenterna har förtroende för den så kommer de inte att använda den i tillräckligt hög grad. Detta är en synnerligen viktig fråga.
Evelyne Gebhardt: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack så mycket för den sammanfattning ni gett oss i dag igen om hur diskussionerna fortskrider.
Vi har definitivt gjort framsteg redan nu, men för mig är detta naturligtvis inte nog. Många frågor kvarstår fortfarande. En av dessa har vi redan diskuterat ett flertal gånger: EU måste självt genomföra det förberedande arbetet. Jag beklagar också att ändringarna av leksaksdirektivet ännu inte har lagts fram. När jag hörde att vi skulle få ett ändringsförslag i december utgick jag från att man menade december 2007, inte december 2008. Nu är det december och vi vet att vi inte kommer att få det. Jag hoppas verkligen att vi inte behöver vänta till december 2008, utan att det kommer senast i januari, eftersom det brådskar.
En annan punkt, fru kommissionsledamot, är att medlemsstaterna också måste uppfylla sina skyldigheter. De måste börja använda Rapex effektivare och mer konsekvent. Det är en sak. Sedan måste de även ta sitt ansvar för att övervaka marknaden på mycket större allvar. Vi måste också här göra framsteg så att vi kan uppnå den säkerhet som krävs.
Men detta berör inte bara regeringarna och deras myndigheter utan även leksakstillverkarna. De måste själva se till att de har en lämplig kvalitet på sina produkter. De kan inte fortsätta att bara skjuta över ansvaret till andra. Vi kan inte bara låta dem åka till Kina och säga: ja, vi vill ha leksaker, men de får inte kosta mer än så och så mycket. Det går ut över kvaliteten, vilket de måste vara medvetna om. Vi kan inte låta tillverkarna komma undan, utan vi måste kräva att de gör detta också. Som vi redan är sagt är dock övervakning ännu bättre och det är det vi måste åstadkomma.
Jag hoppas att ni kommer att göra verkliga framsteg med hjälp av det säkerhetspaket som ni har arbetat med.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! För vissa familjer kommer denna jul att bli en tragisk tid - tragisk på grund av förlusten av ett barn. Vad som gör en sådan tragedi ännu mer smärtsam är att a) den lätt hade kunnat förhindras och b) den förorsakades av en kärleksgåva - en glädje som förvandlades till ett mordvapen. Ja, ett mordvapen. De som tillverkar osäkra leksaker vet nämligen mycket väl att dessa leksaker kan och så småningom, kanske, kommer att döda ett barn. Att släppa ut en sådan dödlig leksak på marknaden är därför, enligt min mening, samma sak som att begå ett mord, och följaktligen är alla de som genom försummelse inte förhindrar ett sådant brott medbrottslingar till dådet.
Fru kommissionsledamot! Vi vet alla vilka de syndare är som dödar eller skadar våra barn på det här sättet. Det är tillverkarna av billiga kinesiska leksaker. Och vilket skydd har ni att erbjuda medborgarna? Inte tillräckligt, måste jag tyvärr säga. Ni tycks nöjd med att det vidtogs korrigeringsåtgärder i 43 procent av de fall som anmäldes i den senaste Rapex-rapporten om Kina. Men vad säger ni om de 57 procent av fallen där inga korrigeringsåtgärder vidtogs? Och hur är det med de potentiellt farliga leksaker som inte anmäldes över huvud taget?
Ni har sagt att ”i den här världen kan man inte ge hundraprocentiga garantier”, men ”man kan se till att systemet lämpar sig för ändamålet”. Vilket ändamål? Ändamålet att göra avkall på säkerheten för att inte uppröra den kinesiska regeringen?
Det finns bara ett sätt att hantera problemet förbjud all import av kinesiska leksaker tills den kinesiska regeringen kan ge en hundraprocentig garanti för att inga farliga leksaker kommer att säljas i Europa. Först då kommer ni att fullgöra er viktigaste uppgift, att verkligen förhindra att våra barn dör på grund av kinesiska leksaker. Och kom ihåg att det inte räcker med att Kina gör framsteg, för om ett barn dör är det ett för mycket.
Talmannen: Herr Matsakis! Jag ber om ursäkt för att jag sa att ni hade en minut på er att tala. Det var vårt misstag och ni hade faktiskt två minuter. Jag ger alltid extra tid till dem som talar på ett annat språk än sitt eget. Er engelska är fantastisk!
Roberta Angelilli: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi får inte göra några eftergifter när det gäller leksakers säkerhet. Det massiva återtagandet från marknaden av leksaker från Kina har fört konsumentsäkerheten i centrum av debatten, och särskilt säkerheten för de minsta konsumenterna, som oftast inte har röst eller styrka att försvara sina intressen själva.
Det finns i själva verket en mycket lönsam marknad för hälsovådliga produkter, en marknad där det tjänas ofantligt med pengar varje år och som alltid finner vägar och kryphål för att legalisera sådant som i själva verket är olagligt och skadligt. Därför välkomnar vi kommissionens förslag att stärka kontrollen över produktsäkerheten, i synnerhet för leksaker.
I detta sammanhang anser vi att samarbetet med Kina och Förenta staterna är särskilt viktigt för att stoppa strömmen av farliga produkter in på den europeiska marknaden. Ett antal åtgärder måste prioriteras för att återskapa förtroendet hos konsumenterna, bland annat en övergripande granskning av säkerhetsåtgärder och produktsäkerhetsavtal mellan producenter och importörer.
När det gäller medlemsstaterna är det av yttersta vikt att förbättra samarbetet mellan tullen och de myndigheter som ansvarar för att kontrollera marknaden. Översynen av leksaksdirektivet är mycket viktig för att ta fram bestämda regler för planering av adekvata kontroller på produktionsstadiet och vid tullhanteringen.
Jag vill dock avsluta med att säga att Kina absolut måste spela sin roll i detta och att kommissionen måste kräva att Kina gör det. Kina måste ge garantier och engagera sig i en hård och kompromisslös kamp mot olagliga metoder. I annat fall måste EU vidta stränga åtgärder och stänga dörren för pirattillverkning och illojal och olaglig konkurrens.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Vi blandar ihop direktiven i den här debatten. Fru kommissionsledamot, ni förväxlar produktsäkerhetsdirektivet med direktivet om leksakers säkerhet! I själva verket har vi ett problem med genomförandet av produktsäkerhetsdirektivet, medan vi har ett problem med lagstiftningen när det gäller leksaksdirektivet. Mer övervakning hjälper inte här eftersom vi har kryphål, som till exempel att farliga kemikalier inte är förbjudna.
För två månader sedan garanterade kommissionsledamot Günter Verheugen att leksaksdirektivet skulle läggas fram den här månaden. Han sa att leksaker som innehåller bly inte ska kunna komma in på den europeiska marknaden. Vad gäller hans första påstående har vi inte sett skymten av översynen av leksaksdirektivet.
Vad gäller det andra påståendet har Günter Verheugen skriftligen medgett att han hade fel i att leksaker med bly är förbjudna i EU. Det här stämmer inte heller. Ni förväxlar produktsäkerhetsdirektivet och leksaksdirektivet. Det blir därför mycket märkligt när ni säger att det behövs en streckkod för särskilt farliga produkter. Förhoppningsvis menar ni inte att detta ska gälla leksaker! Farliga produkter är inte mindre farliga i barns händer!
Vi behöver preventionsprincipen. Det finns heller inga varningsmeddelanden om magneter. Och hur blir det med varningstexter på leksaker som innehåller cancerframkallande ämnen? I EU har vi exempelvis frågan om polyaromatiska kolväten. Vi ska förbjuda dem i bildäck men de är tillåtna i leksaker, trots att de är cancerframkallande. Debatten är helt absurd eftersom ni förväxlar de båda direktiven.
Jag ber er koncentrera ert andra svar på direktivet om leksakers säkerhet och svara på frågorna om när det äntligen ska läggas fram och när kryphålen kommer att täppas till - som vi föreslagit i vår resolution - och var snäll och sluta blanda ihop de två direktiven. Övervakning är bra, men lagar är bättre.
Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Det är naturligtvis helt oacceptabelt att barn utsätts för leksaker som innebär risker för deras hälsa. I stort sett alla tror ju faktiskt att man kan vara trygg när man köper CE-märkta leksaker inom EU. Någonting annat är ju helt otänkbart. Men i verkligheten köper vi, mot vår vilja, leksaker som innehåller cancerframkallande ämnen och bly. Bara tanken på att dessa ämnen används i leksaker som barn ofta stoppar i munnen är helt osannolik! Barnens säkerhet kräver omgående insatser från kommissionen. Tillverkarnas, leverantörernas och importörernas vinstintressen får aldrig vara viktigare än barnens hälsa. En enda farlig leksak är en leksak för mycket!
Malcolm Harbour: (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Meglena Kuneva för att hon kommit till kammaren i dag, på vårt förslag, och gratulera henne till att hon är så positiv och stark i sina insatser. Sedan våra första debatter i september har hon varit i Kina. Vi har sett resultaten av det. Hon har också mycket tydligt sagt att det inte går att kompromissa när det gäller konsumentsäkerhet. Vi är alla övertygade om att det är så.
När det gäller de praktiska aspekterna har ett antal kolleger redan påpekat att detta är en ytterst komplex fråga där många aktörer är inblandade. Jag välkomnar därför kommissionsledamot Kunevas försäkran om att hon kommer att arbeta med medlemsstaterna för att stärka deras kapacitet att inspektera, testa och även stoppa farliga försändelser, som kan identifieras korrekt tack vare de informationsflöden som inrättats. Låt oss vara realistiska. Vi har att göra med ett mycket stort antal tillverkare och ett mycket stort antal produkter.
Men något av det sista vi vill göra är att demonisera de leksaksproducenter som redan gör ett enastående jobb och tillverkar attraktiva och välkonstruerade leksaker till ett bra pris, som uppskattas av konsumenterna och deras barn i hela Europeiska unionen, och som, vilket vi alla vet, är mycket viktiga för barns utveckling. Det är helt fel att peka ut kineserna, som vår kollega från Cypern gjorde i ett mycket känslomässigt och inskränkt anförande. Produkterna kommer från många länder. Det viktigaste är att garantera en högkvalitativ design redan från början, och att de ansvariga ingenjörerna arbetar tillsammans med leverantörerna för att se till att alla kontroller görs. Tro mig, det finns många företag som tillverkar leksaker av mycket hög kvalitet i Kina. Vi vill att alla ska göra det och att det ska ske nu. De viktiga beslut som fattas nu, före jul i år, gäller nämligen de leksaker som barnen kommer att ha i sina händer nästa jul. Det är vad vi pratar om. Därför arbetar vi vidare och därför var det mycket viktigt att kommissionsledamoten var här i kväll.
Arlene McCarthy: (EN) Herr talman! Syftet med kvällens debatt och kommissionsledamotens uttalande måste självklart vara att sända en mycket stark signal till konsumenterna och till Kina - och till dem som köper in leksaker från andra tredjeländer - om att vi är fast beslutna att befria våra marknader från giftiga leksaker. Många leksaker har återkallats inför jul, vilket får oss att inse att vi måste hålla uppe trycket på åtgärder. Och jag vill tillägga, fru kommissionsledamot, att i razzior som gjorts på senare tid i min region Manchester har fler än 20 000 olagliga och varumärkesförfalskade leksaker beslagtagits, till ett värde av 150 000 euro. De var uppenbart avsedda att fylla tomrummen efter de återkallade leksakerna.
De laglydiga leverantörerna och tillverkarna av leksaker måste därför uppfylla de högsta säkerhetsstandarderna, om barn inte ska utsättas för risker genom farliga och varumärkesförfalskade leksaker. Så låt mig, som ordförande i parlamentets konsumentsutskott, vara tydlig med vad vi uppmanar er att göra med stöd från oss. Vi vill snarast ha en översyn av EU:s lagar om leksakssäkerhet, för att hantera nya problem från tredjeländer, kinesisk import och självklart nya och farliga leksaker, som magneter, som har dykt upp sedan det ursprungliga direktivet antogs 1995. Det är föråldrat och behöver ses över. Vi behöver komplettera den lagen med starkare, informationsstyrd efterlevnadskontroll och tillsyn, för att vi ska kunna slå ned på dåliga tillverkare.
Fru kommissionsledamot! Jag ger er mitt personliga stöd, och kommer att fortsätta att göra det, om ni behöver gå så långt som till att förbjuda import av farliga leksaker från Kina. Men det måste sägas att era åtgärder gett resultat - vi har nu sett 93 förbud från Kinas sida och, sedan juli, 184 ytterligare undersökningar, vilket innebär att färre farliga leksaker lämnar Kinas gränser. Vi måste trappa upp åtgärderna och stöder er, men även importörerna måste ta ansvar för importen av farliga leksaker, och därför välkomnar jag översynen av leverantörskedjan för att fylla de luckor som tillverkarna lämnat.
Vi är inte beredda att kompromissa om leksakers säkerhet. Det kanske inte räcker med varningar. I till exempel USA finns det förbud mot vissa leksaker för barn under tre år och varningar för barn över sex år. De klagar på att de importerar våra farliga leksaker från den europeiska marknaden, så kanske behöver vi följa den amerikanska modellen på det här området. Låt oss därför vidta snabba och effektiva åtgärder för att återupprätta konsumenternas förtroende för leksaksmarknaden. Jag lovar att mitt utskott kommer att arbeta med er för att åstadkomma det.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på några mer allmänna frågor i samband med debatten om leksakers säkerhet.
För det första är det så att den liberalisering av handeln som genomförs under Världshandelsorganisationens ledning och som gör EU-marknaden alltmer lättillgänglig inte bara skapar fördelar för konsumenterna i form av lägre priser på många varor, utan också medför faror, vilket dagens debatt om farliga leksaker tydligt visar.
För det andra hänger de sydostasiatiska ländernas starka konkurrenskraft på den europeiska marknaden ofta samman med att de inte täcker hela kostnaden för tillverkning av produkterna. I många fall underlåter de att betala kostnader för miljöskydd, kostnader i samband med de anställdas rättigheter eller kostnader i samband med produktsäkerhet, för att ge några exempel.
För det tredje är det därför nödvändigt för de institutioner i EU-länderna som ska skydda konsumenter och konkurrenskraft att använda sig av de instrument de har till sitt förfogande för att reagera snabbare och mer effektivt på sådana situationer och inte bara få bort farliga produkter från marknaden, utan också tillverkare eller importörer av dessa produkter.
För det fjärde och sista måste EU i sina fortlöpande förhandlingar inom WTO om ökat tillträde till EU-marknaden kräva att tredjeländer följer reglerna om lokal konkurrens, och särskilt att de i sina produktpriser tar med hela tillverkningskostnaderna, enligt europeisk standard.
Heide Rühle: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag har redan i utskottet förklarat hur mycket vi uppskattar ert arbete och tackat er för detta.
Det finns dock en del saker i detta som belyser att någonting är fel. Om man till exempel vill införa varningar om magneter så visar det bara på att leksaksdirektivet inte är bra. Tyvärr grundas direktivet på den nya metoden, som kräver inblandning av standardiseringskommittéerna. Tyvärr har inte standardiseringskommittéerna varit aktiva i fråga om magneter, och inte heller i fråga om cancerframkallande ämnen. I nuläget är bara tre cancerframkallande ämnen förbjudna - resten är det inte. Det är viktigt att vi vid översynen av leksaksdirektivet kontrollerar om den nya metoden verkligen är den rätta eller om det inte är mycket viktigare att de europeiska lagstiftarna fastställer standarder för leksakssektorn redan nu, eftersom leksaker främst är till för barn och barnen måste få särskilt skydd. Jag uppmanar er att än en gång kontrollera om den nya metoden verkligen är rätt för leksaksdirektivet, eller om vi i själva verket borde använda en annan metod vid översynen.
Jag vill också påpeka att vi har understrukit importörernas ansvar vid översynen av produktpaketet. Importörerna måste ta sitt ansvar på allvar. Jag hoppas att ni och kommissionen också kommer att stödja detta i trepartsmötet. Importörerna måste göras ansvariga i samma mån som tillverkarna.
En sista punkt: medlemsstaterna. Här kan man se att produktsäkerhetsdirektivet helt enkelt har varit för svagt. Medlemsstaterna måste tvingas övervaka det och de måste också tvingas att faktiskt fasa ut vissa produkter. Tyvärr är det nämligen så att inte alla produkter har fasats ut.
Iliana Malinova Iotova: (BG) Fru kommissionsledamot! Det finns flera skäl till min fråga i dag. Det första är ert svar vid diskussionen om detta ämne i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, som jag anser var för allmänt hållet. Det andra är den skriftliga fråga jag redan ställt och hoppas få svar på tillsammans med dagens övriga svar. Det tredje skälet är att jag vill fästa er uppmärksamhet på Ole Christensens rapport från 2005 om de nya medlemsstaternas integrering i konsumentskyddssystemet som kompletterar den inre marknaden i EU. Rapporten innehåller rekommendationer till kommissionen om att fästa särskild uppmärksamhet på de nya medlemsstaterna, vilket även innefattar mitt land.
En personlig iakttagelse: trots de insatser som kommissionens gjort på detta område är det bara tre procent av Bulgariens medborgare som känner sig skyddade som konsumenter. Min specifika fråga är därför: Vad har kommissionen gjort för att garantera att de kinesiska leksaker som säljs inför jul och nyår på de nya medlemsstaternas marknader är säkra, med tanke på det relativt svagare konsumentskyddet i dessa länder?
Vicente Miguel Garcés Ramón: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Utan dramatiska överdrifter diskuterar vi här ett problem som påverkar hela EU. Låt mig bara ge ett exempel - varje dag förs 40 000 lastcontainrar in i Spanien. Flera tusen av dessa innehåller leksaker.
Vi undrar om systemet med godkänd ekonomisk aktör, som införs från och med januari 2008, verkligen kommer att underlätta effektiva åtgärder mot de kommersiella transaktioner som sätter barns hälsa i fara och som redan har fördömts så många gånger.
I sin resolution av den 26 september om produktsäkerhet, särskilt avseende leksaker, uppmanade Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att se till att konsumentvaror som marknadsförs i EU inte utgör någon fara för konsumenternas hälsa.
Det är dags att påskynda antagandet av de åtgärder som krävs för att genomföra Europaparlamentets resolution. Vi måste förbättra kontrollen och tillsynen av de marknader som redan nämnts. I globaliseringens tidevarv är inte leksaker bara en vara, vilken som helst. Utan kontroller kommer den typ av incidenter som återigen rapporterats att upprepas om och om igen. Ideligen ser vi nya exempel på kommersiell dumpning och risker för en allvarlig påverkan på konsumenternas hälsa, och särskilt barnens.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Låt mig börja med att svara Marianne Thyssen om vad vi gör för att öka vårt positiva inflytande på den kinesiska marknaden. Om vi ska nå framgång bör Europa utveckla sin roll som föregångare, och det är just vad vi försöker göra. Rapex-Kina ger de kinesiska myndigheterna tillgång till närmare information om risker som konstaterats hos kinesiska produkter som säljs i Europa, och det är en mycket värdefull informationskälla för dem.
Kina inrättar just nu ett eget nationellt system för tidig varning, med det europeiska systemet som förebild. Detta är verkligen ett stort framsteg för produktsäkerheten på världsnivå. Det garanterar att information sprids snabbt till lokala enheter för åtgärder, och detta bör inledas i slutet av året. Om detta fortsätter att utvecklas som planerat kommer Europa att kunna gratulera sig självt till en stor framgång vid årsskiftet, eftersom det har varit en förebild för de kinesiska myndigheterna.
Jag vill också framhålla att nästa år kommer att bli mycket intensivt för mig, eftersom det kommer att utarbetas ett samförståndsavtal med Kina. Det beror på att det nuvarande avtalet, som har gällt sedan 2006, löper ut i början av 2009. Detta kommer att innebära ett mycket konkret arbete från kommissionens sida.
Många av er har hänvisat till leksaksdirektivet. Leksaksdirektivet ingår i vice ordförande Günther Verheugens portfölj, och jag kan inte kommentera något som tillhör hans ansvarsområde, även om vi har ett mycket bra samarbete. Ni bör dock känna till att en översyn av detta direktiv är på gång och kommer att tillkännages mycket snart. Innan jag skulle träffa er kontrollerade jag detta med kommissionsledamot Verheugens avdelningar och med honom själv, och jag vet därför att kommissionen snart kommer att diskutera direktivet. Jag är säker på att hans avdelningar arbetar för fullt.
Vi får inte blanda ihop dessa två strategier, dvs. industristrategin, som innefattar leksaksdirektivet, och den strategi som är grunden för mitt arbete och som innefattar ett direktiv om allmän produktsäkerhet. Jag kan försäkra er om att åtskillnaden verkligen är mycket tydlig inom kommissionen.
Det är just det vi försöker göra med den nya strategin - att upprätthålla dessa två uppsättningar kontroller parallellt med varandra. En kontrolltyp avser krav på leksaker som industriprodukter, och den andra avser, oavsett dessa insatser, kontroller vid vissa tillfällen av hur säkra leksakerna är för våra barn. Ett bra exempel är magneter som används i leksaker. De omfattas nu av direktivet om allmän produktsäkerhet och vi kan göra kontroller, förbjuda farliga produkter och efterlysa en ny standard, medan leksakerna under tiden får ett varningsmärke. Sedan kommer vi att lägga fram ett förslag. Sannolikt blir det tal om standardisering och förbud mot vissa sätt att använda magneter. Denna strategi går ut på att fylla säkerhetsluckor, genom ett grundligt direktiv om allmän produktsäkerhet. Detta är ett utmärkt exempel på varför vi behöver hålla ihop dessa båda strategier.
Jag började med att svara Heide Rühle om magneter. Kommissionen kommer att behandla mitt förslag om att anta en särskild bestämmelse om krav på specifika varningar på magnetiska leksaker, och det skulle fylla ett tomrum tills relevanta standarder gör det möjligt att hantera denna risk på rätt sätt. Som ni vet är processen lång, men det ligger inte i kommissionens händer. Detta är lagstiftning som vi helt enkelt verkställer och som handlar om hur vi tillämpar våra standarder.
Jag skulle vilja uppehålla mig ett ögonblick vid den åsikt som framfördes av Marios Matsakis. Min poäng är ganska enkel,eftersom jag anser att Malcolm Harbour svarade mycket konsekvent. Farliga leksaker har inga pass och vi bör ta itu med faran varifrån den än kommer. Låt mig bara påminna er om att även om 50 procent av de farliga leksakerna i Europa kommer från Kina, förvånar det mig att vi över huvud taget inte har diskuterat varifrån de övriga 50 procenten kommer. Jag måste upplysa er om att 30 procent av de farliga leksakerna kommer från just Europa. Därför insisterar jag på säkerhet, oavsett pass. Vi måste än en gång diskutera vikten av förtroende för våra marknader. Det ansvaret kommer jag inte att lägga på andra.
I artikel 1 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet anges att alla tillverkare endast får tillverka säkra varor, och att vem som än släpper ut en vara på marknaden för första gången - importören, detaljhandaren eller producenten - ska kontrollera leksakernas säkerhet och ansvarar för den.
När det gäller Iliana Malinova Iotovas fråga vill jag svara på bulgariska, eftersom hon ställde sin fråga på det språket.
(BG) Mitt svar var mycket detaljerat i enlighet med kommissionens standarder. Det vi har gjort under det senaste året är avsett att förbättra lagstiftningen. Ja, en del av lagstiftningen gäller industrivaror och hör till en annan kommissionsledamots ansvarsområde, men vi samarbetar inom en rad frågor. En del av frågorna gäller också REACH-direktivet som inte heller hör till min portfölj, men även här gör vi vad som krävs för att garantera säkerheten på grundval av den befintliga lagstiftningen.
Många möten har hållits med alla berörda under processen - tillverkare, behöriga nationella myndigheter, återförsäljare och många icke-statliga organisationer.
Jag skulle dessutom vilja påpeka att vi inte gör skillnad mellan länderna och inte delar upp dem i nya och gamla medlemsstater. Produktsäkerheten är lika viktig i hela unionen. Jag kan försäkra er att det finns en del gamla medlemsstater som haft allvarliga problem redan innan de tolv nya länderna anslöt sig, och jag har inte för avsikt att överge dem. Kommissionens ansvar för lagstiftningens genomförande, särskilt i de nya medlemsstaterna, är naturligtvis något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det jag gör i de nya medlemsstaterna är därför att tala mer med myndigheterna och insistera på att de behöver en nationell budget för utveckling av marknadstillsynsmyndigheter.
Jag kan försäkra Iliana Iotova att Bulgarien har 180 marknadsinspektörer. I går, eller rättare sagt tidigare i morse, hade jag ytterligare samtal med alla deltagare i säkerhetskedjan, och vi ingick vad vi kallar ”julpakten” som inbegriper tillverkare på EU-nivå samt handlare och regeringsmyndigheter i Bulgarien. Efter de samtal jag hade med Bulgariens ekonomiminister ökade inspektionerna fyrfalt. Jag kommer därför att fortsätta arbeta enligt samma linje, och precis som förra gången vill jag gärna förnya min inbjudan till parlamentet att fortsätta arbetet tillsammans. Jag är övertygad om att vi kan lyckas bättre på det sättet.
(EN) Jag vill avsluta där jag började, nämligen med att säga att alla våra åtgärder bör vara proportionerliga och bygga på solidaritet och subsidiaritet, vilket kommer att ge oss mer styrka för att tackla detta mycket viktiga problem.
Jag har lyssnat noggrant till er alla, till era vänliga ord och till era uppmaningar att intensifiera vårt arbete. Om det i något skede uppkommer särskilda fall som ni skulle vilja diskutera med mig vill jag mer än gärna fortsätta att göra det.
Talmannen: Jag vill tacka kommissionsledamoten och alla kolleger som har talat under denna debatt.
Jag vill också göra en liten iakttagelse: för några år sedan fick min äldsta dotter en present, en gummidocka som var tillverkad i Kina. Huvudet lossnade och inuti fanns en liten gummikula som huvudet skulle sitta på. Den som hade tillverkat denna leksak hade ritat ett litet ansikte på gummikulan. Men det var inget glatt ansikte, det var ett mycket sorgset ansikte, och den som hade ritat det hade försökt förmedla något slags budskap om sina arbetsvillkor. Jag är glad att jag fick tillfälle att berätta om detta offentligt här i kväll.
Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 12.35.)
| sv |
5. Skydd av euron mot förfalskning (
| sv |
Röstförklaringar
Skriftliga röstförklaringar
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om godkännande av nomineringen av Algirdas Šemeta till ledamot av Europeiska kommissionen. Jag ifrågasätter dock de rättsliga aspekterna av detta beslut. Artikel 215.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställer de regler som ska följas om en kommissionsledamot avgår. Enligt denna är det faktiskt rådet som med kvalificerad majoritet ska nominera ersättaren till en kommissionsledamot. Som jag ser det har Europaparlamentet inga befogenheter i detta särskilda fall och parlamentets arbetsordning, där det i punkt 2 i bilaga XVII förskrivs sluten omröstning, är inte i linje med fördraget. Denna artikel i arbetsordningen gäller säkerligen för Europaparlamentet men inte för en kommissionsledamot som har nominerats på vederbörligt sätt. Artikel 214.2 i EG-fördraget, som märkligt nog har angetts som den rättsliga grunden för resolutionen, rör inte själva nomineringen av en ersättare till en kommissionsledamot i händelse av avgång, utan omröstningen för att godkänna hela kommissionen som ett kollegium. Det är också konstigt att resolutionen har antagits på grundval av artikel 106.4 i arbetsordningen vilken rör val av hela kommissionen och inte ersättande av en kommissionsledamot.
Rareş-Lucian Niculescu : Jag röstade för Algirdas Šemeta. Jag skulle vilja gratulera honom till nomineringen och önskar honom all lycka till. Jag måste dock ge uttryck för min oro, återigen får jag säga eftersom jag redan har gjort detta i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag är bekymrad över hans förslag om att en del av de medel som behövs för att finansiera den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen ska skaffas fram genom att minska de medel som har öronmärkts som direktstöd till jordbrukssektorn. Jag hoppas att detta bara var ett enkelt missförstånd och att denna åtgärd, som skulle vara oacceptabel, inte kommer att genomföras.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om godkännande av nomineringen av Paweł Samecki till ledamot av Europeiska kommissionen. Jag ifrågasätter dock de rättsliga aspekterna av detta beslut. Artikel 215.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställer de regler som ska följas om en kommissionsledamot avgår. Enligt denna är det faktiskt rådet som med kvalificerad majoritet ska nominera ersättaren till en kommissionsledamot. Som jag ser det har Europaparlamentet inga befogenheter i detta särskilda fall och parlamentets arbetsordning, där det i punkt 2 i bilaga XVII förskrivs sluten omröstning, är inte i linje med fördraget. Denna artikel i arbetsordningen gäller säkerligen för Europaparlamentet men inte för en kommissionsledamot som har nominerats på vederbörligt sätt. Artikel 214.2 i EG-fördraget, som märkligt nog har angetts som den rättsliga grunden för resolutionen, rör inte själva nomineringen av en ersättare till en kommissionsledamot i händelse av avgång, utan omröstningen för att godkänna hela kommissionen som ett kollegium. Det är också konstigt att resolutionen har antagits på grundval av artikel 106.4 i arbetsordningen vilken rör val av hela kommissionen och inte ersättande av en kommissionsledamot.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om godkännande av nomineringen av Karel De Gucht till ledamot av Europeiska kommissionen. Jag ifrågasätter dock de rättsliga aspekterna av detta beslut. Artikel 215.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställer de regler som ska följas om en kommissionsledamot avgår. Enligt denna är det faktiskt rådet som med kvalificerad majoritet ska nominera ersättaren till en kommissionsledamot. Som jag ser det har Europaparlamentet inga befogenheter i detta särskilda fall och parlamentets arbetsordning, där det i punkt 2 i bilaga XVII förskrivs sluten omröstning, är inte i linje med fördraget. Denna artikel i arbetsordningen gäller säkerligen för Europaparlamentet men inte för en kommissionsledamot som har nominerats på vederbörligt sätt. Artikel 214.2 i EG-fördraget, som märkligt nog har angetts som den rättsliga grunden för resolutionen, rör inte själva nomineringen av en ersättare till en kommissionsledamot i händelse av avgång, utan omröstningen för att godkänna hela kommissionen som ett kollegium. Det är också konstigt att resolutionen har antagits på grundval av artikel 106.4 i arbetsordningen vilken rör val av hela kommissionen och inte ersättande av en kommissionsledamot.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Arealuttag för år 2008 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är förslaget till rådets förordning om undantag från förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare när det gäller arealuttag för år 2008 - C6-0302/2007 - (Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling).
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag kan tala om för er att framtidsutsikterna för spannmålsmarknaden tydligen är högaktuella för oss, eftersom vi befinner oss i en situation där priserna har uppvisat en tillväxt utan motstycke under de senaste månaderna. Detta gäller inte bara i Europeiska unionen, utan i hela världen.
Med alltför mycket regn i vissa delar av Europa och med torka i andra delar har klimatförhållandena inom våra egna regioner varit negativa för årets spannmålsproduktion, och med en uppskattad produktion på 258 miljoner ton ligger 2007 års skörd under genomsnittet. En obligatorisk uttagsandel av de aktuella 10 procenten i de gamla medlemsstaterna, EU-15, är inte förenlig med den rådande marknadssituationen. Mot denna bakgrund har kommissionen föreslagit att fastställa en uttagsandel på 0 procent för skörden hösten 2007 och utsädet våren 2008. Enligt våra uppskattningar innebär detta extra produktion inom Europeiska unionen på mellan 10 och 17 miljoner ton, och jag anser att detta kommer att sända ut ett positivt budskap till sektorn och förhoppningsvis också bidra till en stabilisering inom spannmålssektorn.
Det behövs tydligen ett snabbt beslut i denna fråga, så att jordbrukarna kan fatta beslut om sitt nästa produktionsår, och mot denna bakgrund är jag faktiskt mycket tacksam för att parlamentet naturligtvis förstod ärendets brådskande natur och gick med på att tillämpa det påskyndade förfarandet. Jag är verkligen mycket tacksam.
Slutligen kommer vårt lagförslag att bli så kortfattat och enkelt som möjligt, och det kommer inte att medföra några nya administrativa bördor.
Om man ser framåt ytterligare är det nödvändigt, inom ramen för hälsokontrollen, att verkligen se om uttagsandelen fortfarande är ett lämpligt redskap under rådande och framtida marknadsomständigheter. Vi måste också se över hur vi kan bevara de miljömässiga fördelarna inom vårt uttagssystem, såsom underhåll av permanenta betesmarker, skydd av strandremsor och åtgärder som också är knutna till klimatförändringen.
Så tack för ett snabbt gensvar. Det är trevligt att se att parlamentet kan agera riktigt snabbt när det verkligen behövs.
Neil Parish : ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. - (EN) Fru talman, fru kommissionsledamot! Ja, parlamentet kan agera mycket snabbt. Tanken på att parlamentet skulle kunna få skulden för att jordbrukare inte skulle veta vad de ska plantera på sina marker i år upptog naturligtvis en stor del av vår tankeverksamhet, så vi var mycket glada över att få samarbeta med er för att kunna få detta fasta beslut. Jag vill även lovorda mitt eget utskott, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, till dess enhälliga beslut.
De punkter som jag egentligen skulle vilja ta upp är, vilken skillnad ett år gör! För tolv månader sedan talade vi fortfarande om 90 euro/ton för vete. Nu talar vi om 250-270 euro, så vi talar om ett pris som är tre gånger så högt. Nu är det därför dags att allvarligt se över att få ned uttagsandelen till 0 procent. Jag skulle till och med gå längre än så. Tänk bara på att vi i 20 långa år nu har talat om livsmedelsöverskott i EU, att jordbrukarna inte riktigt behövs, att vi måste omvandla marken till något annat och att livsmedelssäkerheten inte riktigt har någon betydelse. Plötsligt har livsmedelssäkerheten betydelse.
Jag tror att det finns ett moraliskt argument här också. När världen har mycket mat kanske inte EU allt som allt behöver framställa sin produktionsandel, men när världen lider av livsmedelsbrist och priserna går upp, då är EU moraliskt tvungen att producera livsmedel. EU kommer aldrig att svälta, oavsett priset på livsmedel, eftersom vi i grund och botten har pengar för att betala för maten, men många delar av världen kommer att göra det. Plötsligt befinner vi oss i en annan värld, och en som vi måste möta. Kommissionen föreslår en uttagsandel på 0 procent för 2008, och i början av regleringsåret 2008 kännetecknas marknaden av höga priser, som jag sa.
Som kommissionsledamoten sa har vi haft torka i vissa delar av Europa, och vi har haft översvämningar i andra. Vi ser också förändrade situationer för spannmål i hela världen. I Australien stiger det upp salt genom marken, vilket gör att det börjar bli mycket svårt att odla. Vi ser också att Kina och Indien importerar aldrig förut skådade mängder av livsmedel, på grund av att deras ekonomier växer och vill ha mer mat. Allt detta kräver sin andel av världens totala vete- och spannmålsproduktion. I dagsläget har vi förmodligen ungefär hälften av de lager som vi historiskt sett har haft, och lagren minskar, så nu är det dags att göra det.
Fru kommissionsledamot! Jag anser, och jag är säker på att ni också gör det, att om vi har en gemensam jordbrukspolitik som är frikopplad från produktionen kan vi egentligen inte ha uttagsandelar i flera avseenden. Om det någonsin funnits en politik som är sammankopplad med produktionen måste det vara uttagsandelen det handlar om, så det är hög tid att ta bort den.
Om vi tar bort uttagsandelen måste vi komma ihåg att det har funnits vissa miljömässiga fördelar med den, och vi måste också komma ihåg att jordbrukare kommer att ha möjlighet att välja huruvida de vill plöja arealuttaget eller inte nu. Enligt systemet med samlat gårdsstöd kunde de fortfarande fortsätta genom att använda arealen om de valde att göra så, men de ekonomiska fördelarna av att faktiskt odla spannmål kommer att innebära att många av dem kommer att plöja marken. Vi kan fortfarande ha remsan på sex meter runt fält och häckar på miljömässiga grunder, och jag anser att även detta är mycket bra.
Det är egentligen inte något som ska diskuteras i kväll, men jag anser inom ramen för hälsokontrollen att en av de saker som vi kommer att behandla i detta sammanhang är att det inte råder några tvivel om att vi kommer att tvingas gå vidare till den andra generationen biobränslen och faktiskt inte använda vete och raps som biobränslen. Återigen, för ett år sedan var jag kraftigt för detta när priserna var låga, men nu när priserna är höga kommer vi bokstavligen bara att tanka detta.
Jag rekommenderar parlamentet att vi tar itu med detta snabbt. Jag tackar alla grupperna för deras stöd, och jag tackar kommissionsledamoten mycket för hennes snabba svar. Tillsammans anser jag att vi kan fatta rätt beslut. Det finns några få ändringsförslag här från PSE-gruppen och Verts/ALE-gruppen, som vi till största delen kommer att kunna stödja. Det finns dock ett som jag inte kan godta - och det handlar om skatt på export av spannmål, eftersom jordbrukarna har drabbats av låga priser tidigare. Så snart som priserna går upp, vill ni då vänliga att inte beskatta dem, för det skulle inte vara helt rätt enligt min åsikt. Om vi ska ta itu med marknadskrafterna måste vi möta livets realiteter.
Esther de Lange: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Fru talman! Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hennes närvaro här i dag på morgonen och nu igen vid denna debatt, som togs till dagordningen i sista minuten. Men allra mest vill jag tacka henne för hennes förslag att upphäva det obligatoriska uttaget på åkermark för nästa säsong. Hon berömde oss för att vara snabba, men kommissionen har också visat att den kan reagera relativt snabbt på utvecklingen inom marknaden, som just nu genomlider en period av krympande spannmålstillgångar i EU. Lagren förväntas ligga på en mycket låg nivå i slutet på denna säsong över hela världen också.
Ett instrument för att kontrollera förråden som det obligatoriska uttaget som infördes 1992, har därför inte längre något riktigt berättigande. Som en följd av detta är det bara logiskt att kommissionen nu föreslår att uttaget ska tas bort. Det är också logiskt att kommissionen behåller uttagssystemet och bara minskar det obligatoriska procenttalet från nuvarande 10 procent till 0 procent. Det kommer att hålla debatten på rätt spår. När allt kommer omkring är det bara när hälsokontrollen närmar sig som det blir tid att diskutera en eventuell förändring av befintliga förordningar och strukturer.
Dessutom, om vi samtycker till detta förslag och om rådet också fattar ett snabbt beslut, kommer vi förmodligen, efter vad jag förstår, slå rekord i att snabbt anta en rättsakt. Detta kommer att ge en signal till medborgarna och särskilt jordbrukarna om att EU också kan fatta snabba beslut när det är nödvändigt.
Det är emellertid bara ytterligare en sak som jag skulle vilja få ur tankarna - inte som talesman för PPE, Europeiska folkpartiets grupp, utan som medlem av Kristdemokratiska unionen CDA från Nederländerna i Europaparlamentet. Det finns också andra sektorer där en viss grad av flexibilitet skulle förefalla lämplig med tanke på den nuvarande utvecklingen på marknaden. Ta mejeriindustrin t.ex. där efterfrågan stiger kraftigt och EU förmodligen inte utnyttjar sina resurser fullt ut. En möjlighet vore att låta de kvoter som inte fullt utnyttjas i vissa medlemsstater bli godkända för försäljning över gränserna, eller att öka kvoterna ännu mer den 1 april 2008 med några procent.
Till sist skulle jag därför vilja rikta en personlig vädjan till kommissionen att visa samma kraft inom andra sektorer som den nu demonstrerar i spannmålsfrågan i den mån och när det är nödvändigt.
Luis Manuel Capoulas Santos: Jag gläder mig också åt att se kommissionsledamoten här och skulle vilja påpeka att de nuvarande förhållandena på spannmålsmarknaden tvingar oss att tänka efter men framför allt att agera och jag gratulerar kommissionen till dess dynamiska politik.
Den socialdemokratiska gruppen i parlamentet instämmer i kommissionsledamotens analys av den nuvarande situationen och håller med om att vi inom hälsokontrollen kommer att få tillfälle att grundligt undersöka denna fråga och fatta lämpligare definitiva beslut för framtiden. Vi är också fullt medvetna om att det problem vi står inför inte kan lösas enbart genom att ta bort uttaget inom ramen för de övergångsåtgärder som vi förbereder, utan håller med om att de skulle kunna bidra betydligt till att återställa balansen på marknaden nästa år.
Vi delar åsikten att åtgärden i ett pessimistiskt scenario skulle kunna få åtminstone hälften av de 3,89 miljoner hektar som berörs tillbaka i produktionen och det skulle kunna innebära en ytterligare produktion på minst 5-10 miljoner ton under ett år med normala klimatförhållanden fastän viss mark producerar något sämre vilket givetvis är skälet till att jordbrukarna tar den ur produktionen.
Vi anser emellertid att det för att nå detta mål skulle vara lämpligt att kommissionen utsträcker detta undantag något dvs. låter åtgärden gälla i två år i stället för ett. Det står även helt klart att den bör förlängas eftersom det är uppenbart att det saknas planering för jordbruket och i början av nästa höst-vintersäsong kommer vi fortfarande inte att ha ett definitivt beslut om resultatet av den debatt som vi ska ha inom ramen för hälsokontrollen. Jag uppmanar därför kommissionen att ta hänsyn till det ändringsförslag som vi ska lägga fram med den innebörden och som säkerligen kommer att få majoritet i plenum i morgon.
Å andra sidan är vi alla medvetna om att när denna mark återtas i produktionen kommer det att få uppenbara negativa effekter både på utsläppen av koldioxid från marken och på den biologiska mångfalden eftersom alla i dag erkänner det mervärde för miljön som uttaget medförde. Vi anser därför att det vore lämpligt att kommissionen genomförde en miljökonsekvensbedömning så snart som möjligt så att vi har alla relevanta fakta till hands för att fatta det nödvändiga beslutet i denna fråga inom ett år.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Ja, vi har arbetat snabbt men kommissionen har också varit sen med att lägga fram sina förslag. Detta har diskuterats under lång tid och odlarnas otålighet har förstärkts betydligt av att inte veta när diskussionen kommer att avslutas. Vi har inte försenat något, det är sant, och det ville vi inte heller.
Er motivering är att priserna är höga och att en viss stabilisering behövdes. Jag hoppas att vi båda är belåtna - och särskilt er make med sitt företag - med att pengarna till sist kommer företagen till del. Detta borde ha skett för länge sedan och vi borde vara försiktiga med att tala om att vi måste göra något för att sänka priserna. Vad mera är, detta motsäger i viss mån ert yttrande i morse beträffande socker. Ni kommer säkert ihåg att ni sa att odlarna kanske nu snabbare kommer att satsa på spannmål och lämna sockret med tanke på de nuvarande spannmålspriserna. Om man nu tvingar ned spannmålspriset igen, skulle det undergräva er egen logik och er egen avsikt.
Ni tar upp att detta medför växelbruk. Ja, det är riktigt. Ursprungligen var detta en åtgärd som hörde ihop med växelbruk eftersom växelbruk också behövde växtlighet. Det innebär att vi måste tänka på miljöaspekten, även om detta har försummats mycket kraftigt på senare år, helt enkelt genom att göra återkommande uttag möjliga, och på detta sätt skulle en stor del kunna tas i produktion för energiprodukter.
Vi ber i ett ändringsförslag att ni inte bara ska ta upp vad ni avser för 2008 utan också upplysa oss i parlamentet om hur växelbruket ska läggas upp med sikte på miljöskydd.
Vincenzo Aita: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att parlamentet bör se detta som en ny faktor, som inleder en ny period av eftertanke och en ny debatt om jordbruksproduktionen i EU. Frågan handlar inte bara om klimatförändringarna och att vi har haft produktionssvårigheter inom några jordbrukssektorer. Det viktiga är att hela systemet med jordbruksproduktion på detta område håller på att förändras eftersom många grödor produceras med olika produktionssystem i dag, som vi har fått höra, vilket också påpekades i en föregående debatt.
Nu gäller det att granska den politik som genomförts för jordbruksproduktion på senare år av EU. Det handlar inte bara om spannmål, utan om några månader kommer vi också att behöva bemöta problem med kött- och mejeriproduktionen eftersom produktionen redan förändrats och minskat inom dessa sektorer. Jag anser därför att kommissionsledamoten och kommissionen bör överväga frågan länge och väl och ge parlamentet möjlighet att formulera en slutgiltig lösning på dessa problem för att undvika den nuvarande situationen med ökande matpriser som orsakar problem för många familjer i Europa och på andra håll.
Jim Allister: (EN) Fru talman! I en tid av kraftigt stigande priser inom livsmedel som känns som ett straff, som skadar vår intensiva sektor, skulle det vara brottsligt att stänga av produktionsmark som kan minska vårt beroende av utrikesimport. Därför måste uttagsandelen bort och det nu.
Men det behövs mer, däribland en proaktiv plan för att ta itu med den annalkande krisen inom våra intensiva jordbrukssektorer. Som jag ser det måste sådant omfatta direkta påtryckningar på multinationella livsmedelskedjor att ge upp den prissättningsstrategi som undertrycker priserna ”fritt gården”. Om detta inte sker står vi inför en tillintetgörelse av stora delar av vår intensiva sektor. Detta skulle vara det största misslyckandet i vår tids jordbrukspolitik och något som ni, fru kommissionsledamot, omedelbart måste ta itu med.
Esther Herranz García: (ES) Herr talman! Till att börja med välkomnar jag Europaparlamentets beslut att genom ett brådskande förfarande anta förslaget om ett omedelbart avskaffande av det obligatoriska uttaget.
Jag anser att de europeiska konsumenterna och jordbrukarna är de huvudsakliga offren för den kraftiga prisökningen på jordbruksråvaror. Jag menar att den nuvarande situationen bör få oss att inleda ingående diskussion om den förändring som håller på att inträffa i den gemensamma jordbrukspolitiken, och vi bör förvissa oss om att de beslut vi fattar på detta område står i samklang med den globala miljön där tredjeländernas efterfrågan växer med en svindlande hastighet, särskilt på grund av den ökande konsumtionen i länder som Indien och Kina, som spelar en avgörande roll för den globala ekonomin.
Om denna bristsituation fortsätter tycker jag att EU bör överväga att inrätta nya system för att undvika ohållbara ökningar av matpriserna.
I åratal har vi hört att den gemensamma jordbrukspolitiken innebär oerhört stora kostnader för EU:s skattebetalare, men nu skulle jag vilja att regeringarna förklarade för medborgarna varför de nu måste betala mer för mjölk och bröd. Jag skulle också vilja att regeringarna förklarade de åtgärder som de tänker vidta för att garantera konsumenterna rättvisa priser och förhindra att en enorm börda läggs på producenterna, vilket skulle riskera lönsamheten för många jordbruk.
Världen behöver mer och mer livsmedel och den exponentiella konsumtionsökningen kommer inte att lösas av en jordbrukspolitik som är alltmer snål och knusslig mot europeiska producenter. Jag anser att EU-ledarna bör tänka sig för två gånger innan de försätter producenterna i en omöjlig situation.
Jag anser dessutom att EU bör använda hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken för att införa system som gör det möjligt att undvika allvarliga bristsituationer i framtiden om vi inte vill att andra globala producenter ska få monopol på de internationella marknaderna.
Rosa Miguélez Ramos: (ES) Fru talman! Det är sant att spannmålslagren har minskat på senare år och vi har redan hört några orsaker som har samband med det nuvarande klimatet - ökande konsumtion i tillväxtekonomier, ogynnsamma klimatförhållanden i producentländer eller produktion som reserverats för inhemsk konsumtion i exportländer. Vi får inte heller glömma effekten av vissa spekulativa rörelser på de berörda marknaderna, som Paris eller Chicago. Allt detta tillsammans har medverkat till att priserna har nått historiska höjder.
Enligt data från Internationella spannmålsrådet finns det emellertid förutom problemet med tillgångar också ett problem med spannmålsreserven: de globala reservförråden som ligger under de 17 procent som enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) garanterar en tryggad livsmedelsförsörjning och EU:s reserver, vilka är praktiskt taget uttömda på en marknad med priser som ligger över internationella nivåer.
Enligt min åsikt bör vi i samband med hälsokontrollen fundera på hur avskaffandet av gemenskapsinstrumenten för att reglera marknaden har spelat in i den här krisen.
EU är besatt av kostnaderna för att hantera lagren och pressen från WTO, vi har styrt om vår jordbrukspolitik mot att begränsa produktionen och liberalisera marknaderna och har vänt ryggen åt producenter och konsumenter och övergett den gemensamma jordbrukspolitikens grundläggande princip: att garantera självförsörjning.
Bernadette Bourzai: (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först och främst uttrycka mitt stöd för det frivilliga återupptagandet av odling av den mark som för närvarande tagits ur produktionen, med målsättningen att gynna EU:s produktion av spannmål och oljeväxter för att fylla på förråden och på så sätt trygga vår självförsörjning.
Två produktions- och regleringsår verkar emellertid behövas för att få jordbrukarna att anpassa sig till förändringen. Det är också viktigt att vi kvoterar spannmålsexporten så att Europas behov tillgodoses först.
Omvänt är jag mer försiktig angående förslaget om att avskaffa skatten på foder. Jag är väl medveten om att de ökande matpriserna ställer till besvär för jordbrukarna, men jag vill inte att denna åtgärd ska öppna portarna för import av genetiskt modifierad soja och majs. Jag är emellertid för att främja och uppmuntra utvecklingen av en europeisk GMO-fri foderindustri som skulle ha ett bättre läge för att garantera både vår livsmedelstrygghet och vårt oberoende.
Jag skulle också vilja påpeka att även om uttaget inte längre är ekonomiskt försvarbart är det mycket viktigt för den biologiska mångfalden och för skyddet av marker och floder, vilket man bör erkänna och stödja. Socialdemokraterna ber därför kommissionen att genomföra en miljökonsekvensbedömning av effekterna av att avskaffa uttagssystemet. Jag tänker huvudsakligen på de konsekvenser som avskaffandet av uttaget skulle få på den nödvändiga mångfalden av källor till pollen och nektar för bin vid en tidpunkt när denna sektor genomgår en allvarlig kris.
Slutligen kommer inte avskaffandet av uttaget att hjälpa oss att lösa alla de problem som utgör kärnan i översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2008 och 2009.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Tack. Och jag skulle vilja tacka ledamöterna allra varmast för alla positiva synpunkter, för alla ansträngningar att stabilisera vår spannmålsmarknad. Jag känner mig nu väl utrustad för att fortsätta denna diskussion i rådet i morgon med medlemsstaterna, och jag hoppas att rättsakten kan offentliggöras inom kort. Jag är helt säker på att jordbrukarna kommer att hålla ett vakande öga på oss för att se vilka beslut som fattas här i parlamentet och i rådet i morgon.
Jag ska bara säga några korta ord om de fyra typerna av ändringsförslag. När det gäller idén att utvidga denna ettåriga uttagsandel på 0 procent till två år, måste jag säga att vi kommer att ha möjlighet att diskutera meddelandet under vintern och lagförslagen nästa vår och sommar, då vi har en klar idé om vilken riktning som vi ska gå. Så jag kan inte stödja idén om att utvidga ettårsperioden, men vi återkommer till denna fråga.
När det gäller uttagsandelens miljömässiga fördelar är det uppenbart, som jag sa i mitt första inlägg, att vi måste se över detta inom ramen för hälsokontrollen för att se om vi kan finna lösningar för att behålla fördelarna med frågan om den miljömässiga biologiska mångfalden i uttagsandelen.
När det gäller övervakning av spannmålsmarknaden är det uppenbart att vi kommer att göra allt i vår makt för att upprätthålla en stark dialog med medlemsstater, berörda parter och den stora allmänheten för att se i vilken riktning som marknaden rör sig.
När det gäller ändringsförslag 8 om exportbegränsningar och det möjliga införandet av en exportskatt måste jag säga att detta inte är den väg som vi vill gå. Det kommer att ge marknaden olika och felaktiga signaler. Det kommer att ge oss en situation som liknar den som finns i Ryssland och Ukraina, två länder som vi har anklagat för att utnyttja detta redskap för att hålla produktionen för sig själva, och därför är detta inte rätt väg att gå.
När det gäller den andra idén som ni nämnde på importsidan kommer vi att granska - och vi har faktiskt redan börjat med detta - upphävandet av importtullar för spannmål. De passar inte in i den rådande situationen. En ändring av politiken som helhet, lagringspolitiken, skulle vara ett alternativ för oss, enligt min mening, att diskutera inom ramen för hälsokontrollen i syfte att finna det bästa sättet att skräddarsy lösningar för både jordbrukare och spannmålsintressenter, för spannmålssektorn.
Jag vill återigen tacka er så mycket. Jag uppskattar verkligen den entusiasm med vilken parlamentet och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har agerat i detta fall.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
James Nicholson : skriftlig. - (EN) En allvarlig situation har utvecklats med de höjda priserna i hela Europeiska unionen, som drivs av höga priser på världsmarknaden. Det är nödvändigt att vår livsmedelsförsörjning är trygg. Det är den inte längre. Kostnaden för spannmål har fortsatt att skjuta i höjden. Detta kan enbart lösas genom att höja priserna för konsumenten. Australiens regering sa förra veckan att den australiska produktionen i år kommer att minska med 30 procent. Vi måste ha marknadstillträde till spannmålsersättning från USA, annars kommer leveransen av nötkött, fårkött och kycklingkött att bli svårare. Jag uppmanar rådet (jordbruk) och EU:s experter att godkänna nya spannmål i snabbare takt för att garantera vår försörjningstrygghet.
| sv |
3. Hypotekslån (omröstning)
Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Omröstning
Przewodniczący: Kolejnym punktem porządku jest głosowanie.
(Wyniki i inne szczegóły głosowania: zobacz protokół)
| sv |
Förberedelse av toppmötet med euroområdets stats- eller regeringschefer den 7 maj 2010 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelserna av toppmötet med euroområdets stats- eller regeringschefer den 7 maj 2010.
Diego López Garrido: Herr talman! Den här veckan, den 7 maj, kommer ett möte att avhållas med euroområdets stats- och regeringschefer, och den här debatten i Europaparlamentet gäller detta viktiga möte. Syftet med mötet är att formalisera den överenskommelse som har nåtts om lån till Grekland, det finansiella stödpaketet till Grekland så att detta land i euroområdet kan reda ut sin allvarliga finansiella situation, och att diskutera vilka lärdomar som kan dras av denna situation och dessa överenskommelser för euroområdets och hela Europeiska unionens framtid.
Det som stats- och regeringscheferna ska göra på fredag är att bekräfta den finansiella lösning som Europeiska unionen har erbjudit Grekland. Med andra ord ska de formalisera det åtagande som gjordes vid mötet med Europeiska unionens stats- och regeringschefer den 11 februari - vilket i det här skedet är ett politiskt åtagande - ett åtagande att hjälpa Grekland att ta sig ur denna oerhört svåra finansiella situation.
Därför ska stats- och regeringscheferna på fredag lägga fram och skissera upp en överenskommelse som innebär att de övriga 15 medlemsstaterna i euroområdet vill att Grekland ska få detta stöd, dessa lån, när landets regering har antagit ett stringent program med ekonomiska och finansiella korrigeringar. Dessa syftar till att garantera Greklands finansiella stabilitet och den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet, vilket är någonting som har överenskommits politiskt och inte bara gäller Grekland. Det gjordes i en politisk överenskommelse den 11 februari i form av en resolution från stats- och regeringscheferna i Europeiska unionen.
Detta är ett viktigt beslut, politiskt och historiskt sett, eftersom det är avgörande för euroområdets trovärdighet och hela unionens trovärdighet utåt från finansiell synpunkt. Det är viktigt för den budgetkonsolidering som fordras i fördragen om Europeiska unionen, budgetkonsolidering i euroområdet och i hela unionen, och det är mycket viktigt för att konsolidera en faktisk och bestående ekonomisk återhämtning i Europeiska unionen.
I dag offentliggjorde Olli Rehn, som är här hos oss, kommissionens prognoser för perioden 2010-2011 och sände ut ett budskap om successiv ekonomisk återhämtning för Europeiska unionen. Kommissionens prognoser bekräftar att den ekonomiska återhämtningen är på väg i Europeiska unionen och att EU som helhet förväntas få en tillväxt på 1 procent 2010 - i år - och 1,75 procent 2011, efter den största nedgången i dess historia.
Således upphörde den ekonomiska nedgången i Europeiska unionen under det tredje kvartalet förra året, och den ekonomiska återhämtningen har börjat. Den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen och de beslut som medlemsstaterna har fattat har uppenbarligen bidragit till detta genom att injicera stora summor i de olika ländernas ekonomier från medlemsstaternas och unionens budget, via den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen. Det är ett av skälen till att vi redan ser en ekonomisk återhämtning i unionen efter att ha gått igenom den värsta lågkonjunkturen i historien, något som jag vill upprepa.
Detta är vad Europeiska kommissionen förutspår, och utan tvivel kommer beslutet att låna ut pengar till Grekland i stor utsträckning att bidra till att den ekonomiska återhämtningen i euroområdet och hela Europeiska unionen både blir reell och varaktig.
Vi anser att Europeiska unionen har reagerat väl på den aktuella ekonomiska situationen, på den ekonomiska krisen, genom att göra allt som står i dess makt för att klara av situationen. Vi tycker särskilt att den har reagerat väl på den oerhört allvarliga finansiella situationen i Grekland, för något som Europeiska unionen definitivt har gjort de senaste månaderna har varit att ta tydliga steg mot någonting som vi har börjat beskriva som ekonomisk styrning eller ett ekonomiskt styrelsesätt i unionen. Det har tagits klara steg framåt. Ibland kan de ha verkat små, för små, men det har hur som helst tagits steg som leder framåt, på ett tryggt och beslutsamt sätt, och det hela kommer att kulminera i mötet med Europeiska unionens stats- och regeringschefer på fredag.
Vi anser att den ekonomiska styrningen, det ekonomiska styrelsesättet i unionen måste ha en fast grund. Den första grundpelaren är att ta ansvar för gjorda åtaganden, till exempel när ett unionsfördrag undertecknas och ratificeras. Den andra är solidaritet, som är en central princip för Europeiska unionen och all dess politik. Den tredje är samordning i fråga om budgetkonsolideringen, samordning av Europeiska unionens externa representation - inför till exempel G20-mötena - och samordning för att skapa tillväxt och för att ta oss ur krisen. Jag är övertygad om att detta kommer att stå i det dokument som kommissionsledamot Olli Rehn håller på att sammanställa i ämnet och som kommer att läggas fram för kommissionen den 12 maj.
Slutligen vill jag säga att den ekonomiska styrning av unionen som håller på att etableras och utvecklas och för vilken grunden läggs i Europeiska unionen kräver ändamålsenliga instrument och viss övervakning. Jag är säker på att detta kommer att nämnas i det dokument som Europeiska kommissionen håller på att utarbeta. Vi behöver offentliga finanser med kvalitet. Vi behöver tillsyn över det finansiella systemet, europeisk tillsyn över det finansiella systemet, och i det avseendet vill jag uppmana Europaparlamentet att anta ett paket om finansiell tillsyn så snart som möjligt. Detta paket bör innehålla de regelverk och direktiv som diskuteras i parlamentet här och nu, och som ska diskuteras i det ansvariga utskottet de närmaste dagarna och därefter vid ett plenarsammanträde.
Vi behöver också mekanismer för att förhindra kriser, och vi behöver också - som jag sade tidigare - förmågan att uppträda enat när vi företräder unionen utåt. I det fallet tänker jag förstås på G20-mötena. Jag anser att dessa åtgärder är steg som tas mot ekonomisk styrning eller ekonomiskt styrelsesätt i unionen. Stödet och lånen till Grekland är delar av detta, och det är därför jag tycker att Europeiska unionen rör sig i rätt riktning och har konsoliderat denna inriktning.
Jag är säker på att stats- och regeringscheferna kommer att anta detta finansiella stödpaket till Grekland, vilket i korthet är ett åtagande om finansiell stabilitet, ekonomisk stabilitet i euroområdet och hela Europeiska unionen, som de sade i sitt uttalande den 11 februari.
José Manuel Barroso: Herr talman! Jag ombads göra ett uttalande för kammaren före fredagens möte med euroområdets stats- och regeringschefer.
Låt mig börja med att framföra mina kondoleanser till familjerna till offren för våldet i Aten i dag. Att inte hålla med och att protestera är en rättighet i våra demokratiska samhällen, men inget kan rättfärdiga att man tar till våld.
Jag vill nu ta upp det finansiella stödpaketet till Grekland som godkändes i söndags och sedan berätta om några av mina synpunkter på vad som behöver göras för att förhindra att den här typen av kris upprepar sig.
Vad gäller Grekland har de grekiska myndigheterna gått med på ett flerårigt program för budgetkonsolidering och strukturreformer. Det utarbetades gemensamt av kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
Den grekiska regeringen har lagt fram ett massivt och trovärdigt paket som kommer att styra ekonomin mot en hållbar väg och återupprätta förtroendet. Det är viktigt att vi erkänner det mod som premiärminister Georgios Papandreou och hans regering har visat.
Grekland kommer att genomföra smärtsamma ansträngningar, men vi vet alla att det inte finns några alternativ till detta.
Som motprestation kommer den samordnade europeiska mekanismen för stöd till Grekland att aktiveras efter rekommendationen från kommissionen och Europeiska centralbanken. Detta är en solidaritetshandling utan motstycke som inte går att finna någon annanstans i världen.
Stödet blir avgörande för att hjälpa Grekland att få ordning på sin ekonomi och bidrar till att bevara den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet.
Tillåt mig att understryka att kommissionen har sett till att mekanismen, som bygger på bilaterala lån, är europeisk. Kommissionen var behjälplig med att inrätta den och kommer att spela en viktig roll när det gäller att hantera och genomföra den.
Kommissionen är och förblir central när det gäller att bedöma huruvida Grekland uppfyller villkoren i paketet. Kommissionen kommer också att hantera de bilaterala lånen från medlemsstaterna.
I slutet av veckan kommer vi redan att ha en kritisk massa av medlemsstater som har fullgjort processen för att erbjuda dessa bilaterala lån till Grekland. Det är min absoluta övertygelse att detta exceptionella finansiella stöd till Grekland - 110 miljarder euro - liksom anpassningsprogrammet är den rätta lösningen på den grekiska krisen. Vi har inga skäl att tvivla på att det fullt och fast kommer att genomföras både av Grekland och euroområdets medlemsstater.
Den här uppfattningen delas av andra viktiga aktörer. Jag noterade exempelvis det stödjande uttalandet nyss från de tidigare, nuvarande och kommande ordförandena för finansministrarna inom G20. Tyvärr verkar inte alla marknadsaktörer övertygade än. Vi måste högt och tydligt säga att de som tvivlar har fel. Jag kommer tillbaka till det strax.
Vid mötet med euroområdets stats- och regeringschefer på fredag kommer vi att se bortom den här överenskommelsen och titta på vad vi behöver göra för att dra de rätta lärdomarna av den här situationen. Debatten blir självklart en startpunkt eftersom beslut behöver diskuteras ytterligare och till slut fattas tillsammans med alla de 27 medlemsstaterna - euroområdets medlemsstater men även alla övriga medlemsstater i Europeiska unionen. Låt mig säga detta mycket tydligt: Diskussioner och beslutsfattande med 27 aktörer är en källa till styrka.
Eftersom vi måste påskynda våra förfaranden är det ett faktum att en gemensam åtgärd med 27 aktörer - utan motsvarighet någonstans i världen - ger bästa möjliga grund för vår gemensamma framtid inom en ännu mer sammanlänkad värld.
Jag ser två huvudlinjer som behöver diskuteras och åtgärdas: För det första en ny bedömning av reglerna för ekonomisk styrning, inbegripet stabilitets- och tillväxtpakten, och för det andra en reform av finansmarknaderna.
Kommissionen har arbetat intensivt med den ekonomiska styrningen och är beredd att lägga fram sitt förslag för hur den ska förbättras på onsdag. Vi har tre huvudområden som bör tas upp. För det första ansvar: Vi behöver förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och framför allt medlemsstaternas efterlevnad av den. Det är uppenbart att både den förebyggande och den korrigerande delen av pakten behöver förstärkas. Jag är glad att de flesta av dem som tidigare har ifrågasatt pakten, eller till och med föreslagit att den skulle försvagas, nu accepterar att det behövs starka regler och - vad som är viktigast - att de måste tillämpas strikt.
För det andra: oberoende. Vi sitter i samma båt här. Jag tror att krisen tydligt har visat att vi behöver ta itu med obalanserna mellan våra medlemsstater, särskilt inom euroområdet. Det innefattar skillnader i konkurrenskraft, eftersom det är ett avgörande inslag som orsakar andra typer av obalanser.
Detta får självfallet inte innebära att vissa blir mindre konkurrenskraftiga så att andra förefaller relativt mer konkurrenskraftiga. Vi konkurrerar alla på världsmarknaderna. Vad vi behöver är att förstärka vår totala konkurrenskraft på ett balanserat ömsesidigt stärkande sätt. Jag tror också att vi behöver titta på alla andra orsaker till obalanserna. För att göra framsteg kommer vi att föreslå ökad övervakning och samordning av den ekonomiska politiken. Jag är också glad att se större öppenhet nu när det gäller medlemsstaterna i detta syfte.
För det tredje: konsekvens. Vi måste ställa oss frågan om vårt system av skatteregler är fullständigt. Jag kan se fördelar med att skapa ett permanent system för att hantera nedbrytande situationer. När allt kommer omkring är det bättre att ta det säkra före det osäkra.
Jag hoppas att vi kan ta tillfället i akt - och jag räknar med er för att hjälpa oss att åstadkomma dessa reformer. Ur politisk synvinkel tror jag när det gäller den europeiska integrationen att vi nu befinner oss i en av dessa situationer när vi, om vi inte bygger upp Europa, kommer att halka efter. Vi kan inte stanna av. Det är ett mycket speciellt tillfälle vi i dag upplever i Europa där vår solidaritet, vårt ansvar, testas varje dag. Jag hoppas att våra medlemsstaters ledare kommer att kunna visa sig situationen vuxen, inte bara att hjälpa andra utan även ta sitt ansvar för vårt gemensamma europeiska projekt.
Reformerna kommer att införas mot bakgrund av aldrig tidigare skådade ansträngningar som redan är på väg. Det är obestridligt så att underskottet och skuldnivåerna i vissa medlemsstater beslutsamt behöver korrigeras, och att det måste ske snabbare än planerat före krisen.
Men vi får heller inte bortse från det faktum att den urartade budgetsituationen under 2009 i stor utsträckning berodde på automatiska stabilisatorers verk inför en aldrig tidigare skådad nedgång i den ekonomiska verksamheten, orsakad av en finanskris som inte hade sitt ursprung i Europa. Den totala situationen inom euroområdet var med andra ord till stor del resultatet av en policy mot recessionen som förespråkats över hela världen.
Det var alltid uppenbart att situationen så småningom skulle rättas till, och de flesta medlemmar i euroområdet har redan vidtagit omfattande reformer, exempelvis när det gäller pensionssystemet. Det ansvar som regeringarna visat behöver matchas av finansmarknadens aktörer. Det är därför inte mindre brådskande att fortsätta att åstadkomma en hållbar och ansvarig finanssektor, till förmån för ekonomin och dess medborgare.
Man måste komma ihåg att finansmarknadens aktörer är huvudpersoner när det gäller att påverka stämningen på marknaden. Psykologi spelar också en roll på marknaderna. Finanskrisen föddes ur kortfristighet, procyklikalitet och en brist på ansvar. Det måste vi rätta till snarast.
Vi behöver starka och stabila europeiska marknader för finansiella tjänster som kan erbjuda de investeringar som behövs för ytterligare tillväxt i linje med visionen i Europa 2020. Vi behöver ett ansvarsfullt uppträdande från alla våra marknadsaktörer. Vi har redan gjort en hel del när det gäller reformering av finansmarknaderna. Jag räknar med kammaren för att göra detta klart för alla.
De europeiska institutionerna agerar och måste uppfattas som att de agerar tillsammans: Parlamentet, rådet och kommissionen. Vi har prioriterat arbetet om ansvarsfull riskhantering, säkrare derivatmarknader, bättre finansiell övervakning och sett till att bankerna har tillräckligt med kapital för att täcka sina egna risker. Detta arbete måste påskyndas.
Under de närmaste veckorna behöver vi slutföra de reformer som redan har inletts. Som jag sade till kammaren för bara två veckor sedan så hoppas jag snart få se ett genombrott för vårt förslag om hedgefonder och private equity.
Jag skulle också vilja ha tidiga överenskommelser om effektiva nya europeiska arrangemang för övervakning. Europeiska systemrisknämnden och de tre tillsynsmyndigheterna bör inleda sitt arbete i början av 2011.
Men de får inte bara bli papperstigrar: Vi har ett gemensamt ansvar för att se till att de har de verktyg som krävs för att utföra sitt arbete. Det innefattar bindande beslutsfattande befogenheter för att hantera verkligt kritiska lägen, genomdriva europeiska regler - och jag insisterar på europeiska regler, inte enbart nationella - och att lösa eventuella tvister inom kollegiet av nationella övervakare. Det är hög tid att leverera dessa beslut och se till att de är ambitiösa.
Flera förslag är på väg i år för att förbättra skyddet av insättare och investerare, stärka åtgärderna mot marknadsmissbruk, ytterligare förbättra kvalitet och kvantitet när det gäller bankernas kapital och avskräcka från överdriven hävstångsverkan.
Under de senaste tre månaderna och paradoxalt nog fortfarande denna vecka har situationen på de nationella lånemarknaderna gett upphov till ny oro. Kommissionen arbetar redan på en grundläggande översyn av derivatmarknaden för att öka insyn och säkerhet på dessa marknader. I ett första steg kommer vi att lägga fram lagstiftning för att standardisera överlåtbara derivatavtal och se till att clearing sker via en central motpart som regleras och övervakas korrekt. Vi överväger också nu huruvida ytterligare specifika åtgärder behövs för suveräna derivatmarknader.
Krisen har också ännu en gång synliggjort kreditvärderingsföretagens roll. Dessa företag spelar en nyckelroll för finansmarknadernas funktion, men värderingen förefaller vara alltför cyklisk, och alltför mycket förlita sig på stämningen på den allmänna marknaden än på grundläggande fakta - oavsett om marknadens stämning är alltför optimistisk eller alltför pessimistisk. Eftersom kreditbedömningsföretagen har en sådan nyckelroll och inverkan på marknaderna har de också ett särskilt ansvar för att deras bedömningar är både sunda och omfattande. Det är anledningen till att kommissionen 2008 snabbt lade fram ny lagstiftning för dessa företag, vilken kommer att träda i kraft under de närmaste dagarna.
Dessa regler ska se till att kreditvärderingsföretag fungerar mer öppet, publicerar sina metoder och undviker intressekonflikter, men vi behöver gå ännu längre. För att stärka övervakningen av dessa aktörer som är verksamma i hela Europa anser kommissionen att de bör ställas under direkt kontroll av den kommande Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, och det är exakt vad vi föreslår.
Vi har också inlett en diskussion om huruvida ytterligare åtgärder kan behövas för att se till att framför allt nationella skulder värderas korrekt. Vi måste sopa rent framför egen dörr när vi ber andra att göra detsamma.
Kommissionen kommer att göra allt som krävs för att finansmarknaderna inte ska bli ett tillhåll för spekulation. Fria marknader är grunden för en framgångsrikt fungerande ekonomi, men fria marknader behöver regler och efterlevnad, och dessa behöver stramas upp om oansvarigt uppträdande riskerar sådant som inte kan eller bör riskeras.
Marknadsuppträdandet måste vila på sund och objektiv analys, och de finansiella tjänsteföretagen måste inse att de är just det: En tjänst, och inte ett mål i sig. De får inte skiljas från sin ekonomiska och samhälleliga funktion. Aktörerna på finansmarknaden är fortfarande verksamma eftersom reglerande myndigheter och demokratiska institutioner - i slutändan skattebetalarna - stabiliserade marknaderna under finanskrisen.
Vi agerade snabbt då just av det skälet, och vi kommer att agera snabbt även i framtiden. Budskapet från fredagens möte med stats- och regeringschefernas eurogrupp bör därför vara tydligt, och det kommer att vara tydligt: Vi kommer att göra det som krävs - på alla fronter.
Talmannen: Vi vill instämma i de kondoleanser som José Manuel Barroso framförde i sitt inlägg. De händelser han hänvisade till ägde rum i Grekland i dag. Vi har stora förhoppningar om att Grekland nu är på väg ut ur återvändsgränden. De senaste problemen där skapade oro och intresse bland Europaparlamentets alla ledamöter.
Joseph Daul: Herr talman, mina damer och herrar! I Europa genomgår vi nu en ovanligt svår period med den allvarliga krisen i Grekland, dess konsekvenser för medborgarna och, som ni påpekade, tragiska och dramatiska konsekvenser, med skulder som stiger i de flesta medlemsstater och med ett europeiskt bemötande som inte alltid lever upp till våra förhoppningar, men som åtminstone finns.
Tiden har nu kommit för européerna att dra lärdom av dessa händelser och uppmana till radikala reformer av den europeiska styrningen. Reformer som innebär att våra medlemsstater slutar fatta egna beslut utan att samråda med sina partner - med vilka de trots allt delar en valuta, värderingar och därmed ett gemensamt öde - om sina prioriteringar när det gäller budget, skatter och sociala frågor. Reformer av människors sätt att tänka så att våra partier, ministrar och nationella kolleger slutar att systematiskt svärta ned de beslut som fattas i Europa när de själva har varit delaktiga i dessa beslut.
Kan vi verkligen fortsätta att längre uppmana till solidaritet från våra partner när vi möter svårigheter, för att sedan fullständigt ignorera dem när allt återgår till det normala? Kan vi fortsätta att kräva avsevärt stöd från våra partner utan att kunna garantera absolut insyn i de offentliga finanserna? Kan vi avslutningsvis fortsätta att förvånas över att frågor fortsätter att ställas när vi uppmanar till solidaritet bland människor varav vissa arbetar 35 timmar och går i pension vid 60, medan andra arbetar 48 timmar och går i pension vid 67? Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att det har blivit dags att ställa de verkliga frågorna och ge de verkliga svaren på dessa frågor.
Dessa svar är till största delen inte nationella utan europeiska i den värld vi lever. Svaren handlar inte om att fjäska för den allmänna opinionen utan om att vara ansvarig och förnuftig. Svaren är vårt ansvar; vi måste lämna dem utan att tveka annars kommer de att läggas på oss snabbare än vi tror. Våra folk kommer inte bara att kunna anklaga oss - och med rätta - för att ha misslyckats med vår skyldighet, för att ha misslyckats med att berätta sanningen, utan de kommer också att få finna sig i beslut som är ännu smärtsammare än de som måste fattas i dag. Vi måste mycket tydligt kräva ett ekonomiskt Europa, ett socialt Europa och ett Skatteeuropa, något som kräver mycket praktiska åtgärder från våra regeringar både till vänster och höger.
Kommer rådet att lyssna till argumentet? Kommer vi att kunna se till att det hörs högt och tydligt? Jag ställer frågan till Guy Verhofstadt som har viss erfarenhet av detta i rådet. Tror han det är möjligt att inleda diskussioner tillsammans inom rådet? Kommer argumentet att tas upp av kommissionen? Jag hoppas det, och jag vädjar till er, herr Barroso, att ta upp det: Jag ber er att som fördragens väktare se till att besluten som vi fattar ordentligt och uppriktigt tillämpas av medlemsstaterna. När det gäller tjänstedirektivet noterar jag exempelvis att detta är långt ifrån fallet. Detta är ett förlorat tillfälle för tillväxten som vi inte längre kan tillåta.
Jag är ingen idealist. Jag betraktar mig inte som naiv, men jag anser verkligen att sanningens minut har kommit för Europa, och jag föreslår att vi visar oss situationen vuxna och bemöter utmaningarna modigt och med ansvarskänsla, precis som EU:s grundare som för 60 år sedan inte tvekade när det gäller att fatta modiga och visionära beslut - Schuman, De Gasperi, Adenauer med flera. Vi måste följa deras exempel: De väntade inte; de genomförda inga folkomröstningar. De tog mod till sig och bemötte de avgörande frågor som uppstod.
Den kris vi upplever kan vara något bra om vi har mod att vidta rätt åtgärder, men den kan bli mycket allvarlig om vi undviker nödvändiga reformer. Vi behöver snarast en ekonomisk och social styrning; vi behöver snarast en anpassning av beskattningsreglerna. Avslutningsvis behöver vi gardera oss mot att skapa en artificiell klyfta mellan Europas medlemsstater och de andra. Den europeiska solidariteten gäller för vart och ett av de 27 länderna. Jag uppmanar er, rådsledamöter, att se på Europa som det verkligen ser ut. Jag uppmanar er att undersöka vad som kommer att hända med oss om Frankrike och andra länder i morgon ställs inför samma problem som Grekland. Vad händer med euron? Vad kommer vi att kunna göra för våra europeiska medborgare?
Tack för er uppmärksamhet. Vi har ett gemensamt ansvar för detta; och tiden kommer inte att vara på vår sida.
Talmannen: Jag noterar att en av våra ledamöter, Barry Madlener, har anhållit om att få tala enligt förfarandet med blått kort. Jag har er emellertid redan på talarlistan. Jag har här Barry Madlener som talare. Jag ger er ordet om några minuter. Jag lovar att ni ska få tala.
Maria Badia i Cutchet: Herr talman! Tillåt mig till att börja med att för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet uttrycka vår fullständiga solidaritet med det grekiska folket efter de dödsfall som i dag har ägt rum. Jag vill också uppmana till en återgång till lugnet och säga till det grekiska folket att vi står på deras sida och att de har vårt stöd i de ansträngningar de gör under den långa och svåra prövning de står inför.
Jag vill också särskilt vända mig till premiärminister Georgios Papandreou och stödja honom i hans beslutsamhet och politiska mod och i allt det hårda arbete han utför för att rädda sitt lands framtid.
Under de närmaste månaderna och åren hoppas vi att Europeiska unionen kommer att göra allt för att stödja de nödvändiga reformprocesserna. Vi kan inte fortsätta att helt enkelt spela en övervakande roll. Europeiska unionen måste vara delaktig i reformen och stödja den. Framgången med omvandlingsprocessen måste vara en gemensam framgång för alla i ett enat Europa och hänvisa till ett gemensamt öde. För att uppnå detta måste vi se till att de europeiska och skattemässiga instrumenten mobiliseras korrekt, och vi måste ge all hjälp och allt stöd som vi kan under denna svåra period.
Bortom den grekiska krisen anser jag dessutom att vi kan dra slutsatsen att de senaste veckorna har varit mycket belysande. Vi måste använda allt som vi har lärt oss för att stärka den ekonomiska styrningen och bygga upp en europeisk union som inte enbart är monetär utan också verkligt ekonomisk. Något som var otänkbart på Jacques Delors tid har nu blivit oundvikligt, och vi måste anpassa oss till dagens efterfrågan.
För att uppnå alla dessa ambitiösa målsättningar måste vi först lära oss att samarbeta. Stabilitets- och tillväxtpakten är en av de beståndsdelar som mest har visat behovet av att samordna vår ekonomiska politik. Samordningen av vår ekonomiska politik måste vara aktiv och effektiv och inriktas på processer för hållbar, stark tillväxt som delas av alla och garanterar arbetstillfällen. Vi hoppas att Europeiska kommissionen snart kommer att lägga fram korta förslag i detta hänseende som går längre än att bara vara repressiva. Vi måste lära oss att bygga och växa oss starka tillsammans.
Ordförande Barroso! Jag hoppas ni förstår hur brådskande det är att maximalt utnyttja den roll som kommissionen kan spela på det här stadiet.
För det andra måste vi utrusta oss med de mekanismer som krävs för att hantera krisen. Det är på tiden att rådet godkänner inrättandet av en europeisk mekanism för finansiell stabilitet, ett förslag som antogs i mars av premiärministrarna och ledarna för Europeiska Socialdemokraters Parti. Vi måste fördöma vissa finansiella aktörers aggressiva och spekulativa attityd, men vi måste också inse att vi har utformat ett valutasystem som är otillräckligt i kristider.
För det tredje måste vi utveckla ett nytt koncept för europeisk solidaritet. Antingen rör vi oss i riktning mot ett gemensamt öde, eller också måste vi falla till föga för den negativa dynamik som kännetecknar nationell själviskhet och destruktiv konkurrens sinsemellan. Vi kan inte säga att vi vill leva tillsammans när vi samtidigt säger att vi i praktiken alla vill agera självständigt. Den nuvarande krisen är ett eldprov, och vi måste inse dess fulla betydelse.
För det fjärde behöver vi betona betydelsen av det finansiella området. Under de kommande veckorna och månaderna får parlamentet tillfälle att inta en ståndpunkt om en rad mycket viktiga lagstiftningsförslag, såsom hedgefonder och finansiell övervakning.
Jag uppmanar institutionerna att stödja oss i detta ansvarsfulla arbete, för att garantera att Europa snabbt upprättar ett gediget system för reglering och övervakning. Vi hoppas att vi genom att samarbeta kan skapa en skatt på finansiella transaktioner så att de finansiella aktörerna också bidrar rättvist till den ekonomiska satsning som var och en har varit tvungen att göra.
Greklands framtid kommer i stor utsträckning att bero på grannländernas tillväxt - det vill säga vår - eftersom vi är landets huvudsakliga ekonomiska partner. Om vi inte kan hantera utmaningarna som redan har ställts upp i strategin för 2020, om vi inte kan sätta något kött på benen på en gemensam politisk agenda och om våra ekonomier är dömda till långsam tillväxt, med få möjligheter till sysselsättning, kommer vi inte att kunna förebygga ytterligare attacker som skulle kunna vara ännu allvarligare och svårare att hantera.
Det är vår kontinents framtid som står på spel. Europas framtid är beroende av vår intelligens, solidaritet och beslutsamhet.
Guy Verhofstadt: Herr talman! Tillåt mig att börja med att säga att jag hoppas, och det tror jag alla mina kolleger i parlamentet och kommissionens ordförande också gör, att det system som vi har inrättat kommer att fungera. Jag har haft mina tvivel sedan starten och har kritiserat systemet med bilaterala lån, men det betyder inte att jag inte hoppas att det fungerar och stoppar spekulationen mot euron.
För sakta men säkert har det förekommit spekulationer mot euron och en attack mot euron och inte bara en attack mot Grekland eller en attack kopplad till tillståndet för Greklands offentliga finanser. Det är därför betydligt allvarligare och mer utbrett. För min del hoppas jag att systemet, när det har formaliserats den 7 maj, kommer att kunna fullgöra målsättningen i sin helhet, av det enkla skälet att vi inte har något annat instrument. Vi har inget annat instrument. Det här systemet måste därför fungera och måste stödjas.
Det är emellertid också viktigt - och det är min andra punkt - att tydligt förstå att inom en snar framtid kommer det inte att vara möjligt att ta till det i tid och otid. Ett strukturellt system behövs så snart som möjligt, kanske inte under de närmaste månaderna men definitivt under de kommande åren, eftersom vi kommer att möta dessa situationer igen. Om vi vill ha en strukturell mekanism i framtiden måste vi dessutom komma ihåg en sak: Vi måste ta lärdom av det som har hänt de senaste månaderna. Vi behövde fem månader för att inrätta en mekanism: tre månader för att besluta om dess principer och sedan två månader för att besluta om dess villkor. Varför? Eftersom detta är ett mellanstatligt system!
Ännu en gång tror jag att den första lärdom vi behöver dra inför framtiden är att vi måste följa kommissionen i dess synsätt på gemenskapen. För kommissionen hade föreslagit ett europeiskt lån: Det kunde ha godkänts omedelbart i december eller januari och skulle redan ha kunnat ha effekt i dag och stoppat spekulationen mot euron.
Jag hoppas därför att den första lärdom av det som har hänt de senaste fem månaderna blir att vi den 7 maj vid det första beslutet säger - med förhoppningen att det fungerar - att vi nu ska be kommissionen att föreslå ett europeiskt lån som kan stoppa spekulationen mot euron genast. Europeiska unionens hela trovärdighet och likviditet vilar på ett sådant förslag, vilket inte är fallet i ett mellanstatligt system, där 16 länder måste säga ”ja”, 16 parlament, kanske, måste säga ”ja”, och så vidare.
Jag hoppas också - även om Olli Rehn redan har börjat lämna förslag - att den andra lärdomen av allt detta är att vi behöver inrätta ett antal strukturreformer, nämligen ett förebyggande kapitel i stabilitets- och tillväxtpakten - vilket Olli Rehn har föreslagit - en europeisk valutafond, en strukturmekanism som kan användas direkt och, för det tredje, en strategi för 2020 som är mycket mer robust än den strategi som är fäst på papper i dag.
Sedan behöver vi också reformer när det gäller värderingsinstitut, även om de senare är som väderprognoser: Antingen är de alltför flexibla och vi vill att de ska vara mer oflexibla, eller också är de inte flexibla och vi vill att de ska vara lite mer flexibla. På europeisk nivå är initiativ definitivt en bra idé som vi måste titta närmare på.
Till sist - och det här är min sista punkt, herr talman - uppmanar jag det spanska ordförandeskapet att gå med på övervakning mycket snabbt. Jag är ledsen, herr López Garrido, men det är inte vi som ska klandras utan rådet! Har jag inte rätt i att det var rådet som ändrade kommissionens förslag? Det fanns några kommissionsförslag som jag till och med kritiserade, men de gick fortfarande mycket längre än rådets. Det är vi som arbetar om kommissionens arbete för närvarande, och jag har ett hederligt förslag till er.
Om ni vill att finansiell övervakning och förslagen ska tillämpas inom en månad så godkänn omedelbart, tillsammans med rådet och Ekofinrådet, ändringsförslagen som parlamentet kommer att lägga fram för er inom de närmaste dagarna. Det kommer inte att ta någon tid alls att godkänna dem, och finansiell övervakning kommer att tillämpas. Jag hoppas att ni kan vidarebefordra informationen till kollegerna i Ekofinrådet som i sitt förslag snarare har skissat på ett system för att undvika den finansiella övervakning som fastställdes av kommissionen.
Daniel Cohn-Bendit: Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska fortsätta utefter ungefär samma linjer som Guy Verhofstadt. Det är uppenbart att vi har drivit vind för våg i fyra månader. Det är uppenbart att vi har gjort misstag. Det är uppenbart att vi genom att driva omkring har gett utrymme åt marknaderna och till spekulationer. De rådsledamöter som är ansvariga borde åtminstone erkänna det! De borde säga: Det är vi som ska klandras! Det är vi! Det är vårt fel! Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, jag vet inte vad de kallas eller vad de sysslar med i livet, men alla kan läsa om det i tidningen: Åtgärder behövde vidtas omedelbart. Det är min första punkt.
För det andra skulle jag vilja att åtminstone en sak blir uppenbar, och det är att den uppgift Giorgious Papandreous regering står inför är näst intill omöjlig. Jag vädjar till Ekofinrådet och till stats- och regeringscheferna att inse att deras länder inte är kapabla att genomföra reformer. Hur lång tid behöver Frankrike för att reformera pensionerna? Hur lång tid behöver Tyskland för att bygga upp pensionerna? Nu uppmanas Giorgious Papandreou att ändra allt på tre månader. Ni är fullständigt galna.
De händelser som för närvarande äger rum i Grekland visar det. Grekland - eller snarare Giorgious Papandreou - ges inte tid att uppnå konsensus i Grekland. Ingen identifierar sig med staten i Grekland. Policyn är att var och en tänker på sig, vilket är beklagligt, och årtionden av politisk korruption i Grekland har också bidragit till den här situationen. Det som emellertid måste skapas är sammanhållning. Den måste skapas; den kan inte påbjudas!
Ni i Spanien ska få se vad som händer om ni får problem, och de i Portugal kommer att få se vad som händer om de har problem. José Manuel Barroso känner väl till detta eftersom det var på det sättet han förlorade valet. Därför - nej han förlorade aldrig ett val - vad jag menar är att vi måste känna ansvar och inte begära det omöjliga. Jag har intrycket att man för ett tag sedan sade och hörde: ”Jag vill ha tillbaka mina pengar nu.” Nu har jag intrycket av att det på regeringsnivå är fråga om: ”Jag vill tjäna pengar på Greklands bekostnad.” För det är också problemet: Genom att låna upp till 1,5 procent eller 3 procent och låna ut till Grekland mot 3, 5 eller 6 procent tjänar man pengar på Greklands bekostnad. Det är oacceptabelt!
Europa kan dessutom ta initiativ. Guy Verhofstadt har rätt när han talar om en europeisk valutafond, om en investerings- och solidaritetsfond för att ta upp europeiska lån. Fördragen måste ändras. Ja, mina damer och herrar, vi här i kammaren har möjlighet att ta initiativ till att ändra fördragen. Låt oss inte vänta på rådet som inte är kapabelt att fatta ett beslut. Låt oss ta initiativet, ett gemensamt initiativ från kammaren om att ändra fördragen så att vi till slut får en europeisk valutafond som faktiskt kan bekämpa spekulation. Vi kan göra det; ja, det kan vi. Så låt oss göra det.
Nu skulle jag vilja säga något om hur händelserna i Grekland hanteras. Jag uppmanar kommissionen att involvera generaldirektoratet för sysselsättning i förvaltningsansträngningarna så att vi också kan bedöma vad som händer i Grekland. Jag uppmanar rådet att be IMF att involvera Internationella arbetsorganisationen i hanteringen av händelserna i Grekland, eftersom det är människor vi talar om. Det finns sysselsättningsproblem, och det finns anställda. Det ska inte bara vara finansen utan även säkerhet och ILO eller generaldirektoratet för sysselsättning som bestämmer. Det senare skulle motverka den galenskap som ibland kännetecknar dem som fattar beslut på grundval av rent finansiella beaktanden.
Jag har en sista punkt. Det finns ett sätt att stötta Greklands budget, och det är enkelt: Europeiska unionen borde ta ett initiativ som syftar till att nedrusta regionen. Med andra ord, ett politiskt initiativ mellan Grekland och Turkiet som syftar till nedrustning. Med andra ord, ett politiskt initiativ för att de ryska trupperna, de grekiska trupperna, de turkiska trupperna - ursäkta mig - dras tillbaka från norra Cypern. Låt dem nedrusta. Jag ska säga en sak: Människorna är ändå skenheliga. Under de senaste månaderna har Frankrike sålt sex fregatter till Grekland för 2,5 miljarder euro, helikoptrar för över 400 miljoner euro och några Rafale (en Rafale kostar 100 miljoner euro). Tyvärr medger inte mina spionansträngningar att jag kan säga om det var 10, 20 eller 30 Rafale. Det blir närmare 3 miljarder euro. Sedan har vi Tyskland som har sålt sex ubåtar till Grekland de senaste månaderna för leverans under de närmaste åren. De motsvarar 1 miljard euro.
Detta är fullständigt skenheligt. Vi ger dem våra pengar för att köpa våra vapen. Jag uppmanar kommissionen att redogöra här i Europaparlamentet och i rådet för alla vapen som vi i EU har sålt till Grekland och Turkiet de senaste åren. Låt det till slut bli lite öppenhet. Låt oss få veta! Jag måste säga att om vi ska agera ansvarsfullt måste vi garantera Grekland dess territoriella integritet: Grekland har 100 000 soldater, över 100 000! Tyskland har 200 000. Det är fullständigt absurt: Ett land med 11 miljoner invånare har 100 000 soldater! Låt oss fråga Grekland om det. Det kan mycket väl vara effektivare än att minska lönen för någon som tjänar 1 000 euro. Det är min begäran till kommissionen: Var lite mer rättvis.
(Applåder)
Derk Jan Eppink: Herr talman! Som boren anti-revolutionär kommer jag att tala betydligt mindre passionerat än Daniel Cohn-Bendit, men jag förstår nu varför 1968 var en sådan framgång för honom: jag kunde enbart följa händelserna på tv som barn.
Jag delar det europeiska folkets oro för de aktuella händelserna. Sparare och pensionärer undrar exempelvis vart detta ska leda. Både frågan och oron är berättigade. Ett paket om 110 miljarder euro är en enorm summa pengar.
Vi talade först om 35 miljarder, sedan 60 miljarder och nu 110 miljarder. Det är ett enormt stort belopp, och åtstramningspaketet i Grekland är också enormt. Ändå får vi inte glömma att Grekland har levt på kredit alltför länge med en pensionsålder på 53 år. Vem skulle inte vilja ha det? Frågan är huruvida Grekland kommer att komma ut på andra sidan. Vi ser nu strejker, uppror, upplopp med mera. Det gör det grekiska problemet till ett europeiskt problem, vårt problem.
Herr Cohn-Bendit! Problemen i Aten påverkar nederländarna, flamländarna, tyskarna - oss alla - och smittorisken kvarstår. Jag anser att Grekland skulle ha körts ut ur euroområdet när budgetförskingringen uppdagades. Vi kunde ha angett en avslutningspunkt men vi misslyckades med det, och nu måste vi fortsätta och hoppas på framgång.
Vi måste också skriva om reglerna för stabilitets- och tillväxtpakten. Den ger varken stabilitet eller för närvarande ekonomisk tillväxt. Jag anser att övervakningen måste förstärkas, Europeiska unionen måste visa mer mod och det behövs bättre övervakning av att reglerna efterlevs. Det har inte fungerat de senaste åren.
Enligt min uppfattning behöver vi även ett utträdesförfarande för de länder som inte längre klarar sig inom euroområdet. Vi har ett utträdesförfarande för Europeiska unionen men inte för euroområdet, och jag anser att vi verkligen behöver denna möjlighet, så att ett land kan införa och devalvera sin egen valuta för att komma tillbaka på fast mark. Varför finns det ett utträdesförfarande för själva Europeiska unionen i Lissabonfördraget men inte för euroområdet?
Kommissionsledamot Olli Rehn sade förra gången att om ett land lämnar euroområdet skulle det strida mot den allt närmare unionen, men Grekland visar för närvarande var gränserna för denna allt närmare union ligger. Plötsligt har vi en svag euro och en låg tillväxttakt. Vi hålls fångna av teorin om den allt närmare unionen. Vi håller europeiska skattebetalare som gisslan, och dessa skattebetalare blir alltmer illa till mods för varje dag. Det får vi inte glömma bort.
Lothar Bisky: Herr talman, mina damer och herrar! Självklart måste vi hjälpa Grekland. Den så kallade räddningsoperationen har emellertid också några absurda inslag. I och med att Frankrike och Tyskland agerar som stormakter var processen för att nå ett beslut om stödpaketet mycket dyrt och utdraget.
I flera år har finansmarknaderna i allt större utsträckning avreglerat, och nu är alla förvånade över att det är dyrt. Vem vill nu betala priset för de politiska misstagen? Arbetstagarna, vanliga medborgare? Bankerna omfattas inte av några skyldigheter. Nej, ännu en gång är det skattebetalarna som ska betala kalaset och gräva djupt i sina fickor för att betala för bankernas profitbegär. Ännu en gång måste beroende arbetstagare acceptera lönesänkningar. Med påbuden från Internationella valutafonden har varje likhet med en demokratisk process för beslutsfattande eliminerats.
När det gäller oljeutsläppen i Mexikanska golfen har man krävt att principen att förorenaren betalar ska gälla. Jag tycker det är rätt. Den som gräver efter pengar eller guld ska också vara ansvarig för skadan i tveksamma fall. För närvarande behöver bankerna inte ens betala tillbaka de skulder de ådragit sig, åtminstone inte i Tyskland, och de kan glatt spekulera mot euron - ja, mot euron. Dessutom spekulerar de fortfarande, även om vi under lång tid har sagt att något måste göras åt detta.
Det finns förslag på vad som skulle kunna göras. Ett förbud mot handel med kreditderivat och kortfristig försäljning, införande av en transaktionsskatt för finansmarknaden, särskild skatt på bonusar inom finanssektorn, en juridiskt bindande bank- och försäkringsskatt - alla dessa förslag har lagts fram. Grekland måste naturligtvis också göra sin läxa. I likhet med andra länder i Europeiska unionen bör Grekland också beskatta förmögenhet, bekämpa korruption och minska sina vapenutgifter. Daniel Cohn-Bendit har redan talat mycket övertygande om detta. Jag ska därför utelämna fakta i detta hänseende och instämma i det han sade.
Jag kan förstå människorna i Aten som går ut på gatorna och protesterar. Det jag inte kan förstå är våldet. Jag instämmer med alla som har uttryckt sympati för offren, vars lidande är högst beklagligt. Våld uppnår motsatsen till det som protesterande och demonstranter vill. Vi måste kräva att våldet upphör.
Nikolaos Salavrakos: för EFD-gruppen. - (EL) Tack så mycket, herr talman. Vi försöker få siffrorna att se bra ut, och det är ett välkänt faktum att när siffrorna ser bra ut är människorna olyckliga. Vi behöver hitta en medelväg, vi behöver balansera siffrorna och vi behöver hålla människorna glada.
Som ett resultat av detta oortodoxa beteende sörjer Grekland i dag tre offer, tre arbetares död som ett resultat på grund av aggressiva protester från andra arbetare. I hela Europa i dag bidrar den ekonomiska krisen, som kom till oss från andra sidan Atlanten och som tenderar att förvärras där, till förakt för politik och politiker.
I Grekland är samhällets gräsrötter mycket negativt inställda till politiker: Grekland har 300 parlamentsledamöter, och jag hör hur det grekiska samhället trummar ”häng alla 300”. Det är farliga tider. Jag läser om samma saker och om samma förakt för politik i andra av Europeiska unionens medlemsstater. Vi känner alla till det, precis som vi alla känner till att vi behöver bibehålla demokratin.
Utifrån dessa tankar vill jag betona, eftersom jag inte har tid att utvidga detta längre, att morgondagens ledare kommer att behöva röra sig snabbare och i riktning mot mer permanenta lösningar för mer stater. Grekland är en av dem: det är toppen på isberget. Det finns emellertid andra medlemsstater - både inom och utanför euroområdet - som står inför ekonomiska problem som kommer att förvärras de kommande månaderna.
Talmannen: Herr Salavrakos! Jag avbröt er inte för att ni är grek, och era ord är mycket viktiga för oss alla.
Barry Madlener: (NL) Herr talman! Jag skulle framför allt vilja vända mig till Guy Verhofstadt, Joseph Daul och Martin Schulz - han är inte här för tillfället, men jag vänder mig till hans grupp, gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet - eftersom de delvis var ansvariga för problemet. De säger att det krävs solidaritet. Låt mig påminna om att Grekland har varit den största mottagaren av europeiska medel i åratal. Det har lett till att landet har manipulerat situationen, och ni har bara varit alltför villiga att haka på eftersom ni alla är så eurofila och kräver europeisk utvidgning så mycket att ni helt har slutat att vara kritiska, och nu står vi här.
Jag vet inte om ni minns att Spanien - det land som står på tur - har legaliserat två miljoner illegala invandrare de senaste 15 åren. Ni tyckte alla att det var toppen, men nu har Spanien 20 procents arbetslöshet och har även stora problem, precis som Portugal. Alla dessa är länder med socialistiska regeringar som ni har stöttat med EU-medel i flera år och som rört till allt genom att leva över sina tillgångar. År efter år har ni fortsatt, år efter år har ni godkänt detta och nu måste vi medborgare betala priset. Ni borde verkligen skämmas.
Den enda lösningen - som jag inte har hört någon nämna här - är att vi nu måste vara hårda mot Grekland. Landet måste återinföra drachman eftersom medlemskapet i euroområdet är ohållbart. Om Spanien står på tur återinför landet bara pesetas och Portugal sin escudo, och då kommer de att kunna konkurrera igen. Detta Europa är bristfälligt, och norra Europas medborgare kommer snart att vägra att betala mer för era misstag och för de slappa socialistiska regeringarna i dessa länder. Jag upprepar att när allt kommer omkring har Grekland, Spanien och Portugal - alla socialistiska länder - alla erhållit medel från Europeiska unionen. Invandringen har skenat medan ni har tittat på och inte gjort någonting.
Stavros Lambrinidis: (EL) Tack, herr talman. Jag skulle vilja kommentera något som Nikolaos Salavrakos sade tidigare om de tre personerna, de tre arbetarna, som dödades i Aten i dag av tre andra arbetare. Det finns ingen ursäkt för detta. Dessa människor dödades av mördare, av brottslingar. Arbetarna höll en massiv fredssamling i Aten i dag. De dödade ingen. De verkliga brottslingarna fördömdes av premiärminister Georgios Papandreou och alla politiska partier i parlamentet nyligen. Det är ett stort misstag, och det är farligt att blanda ihop fredliga protester och brottsliga handlingar som de som begåtts i Aten. De fördöms av alla, de talar inte för de grekiska arbetarna och de uttrycker inte allas övertygelse att vi, om vi enas som en nation, kommer att ta landet ur krisen.
Talmannen: Jag vill inte bli inblandad i en diskussion om detta. Tillåt mig emellertid att säga att alla vi här i kammaren - alla ledamöter i Europaparlamentet, och jag är säker på att det även innefattar kommissionens ordförande och Diego López Garrido för rådet - ännu en gång vill uttrycka vår stora solidaritet med Grekland. De är våra vänner, och vi vet vilket stort ansvar det är på båda sidor av konflikten som äger rum i Grekland. Det är ett mycket stort ansvar.
Jag vill berätta för er att även jag har upplevt det ansvaret, och jag har upplevt det från båda sidor. Jag var medlem i en fackförening och aktivist och var mycket aktiv i flera år. Jag har också varit regeringschef, och jag förstår den svåra situation som i dag råder i Grekland. Vi vill alla visa solidaritet och uttrycka våra djupaste sympatier, framför allt till offrens familjer och vänner. Det är naturligt att vi vill göra det, och vi anser att det är vår skyldighet i Europaparlamentet. Tack för den ansvariga debatt vi har haft i dag här i kammaren.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Ilda Figueiredo : Vi upplever en allvarlig situation. Det finns en uppenbar brist på solidaritet bland Europeiska unionens ledare - särskilt Tysklands - när det gäller överenskommelsen om situationen i Grekland. De tar framför allt politisk kontroll över landet samtidigt som de tvingar grekerna att gå tillbaka årtionden socialt sett. Detta strider mot alla principer som de alltid har förespråkat med social och ekonomisk sammanhållning, konvergens, solidaritet, och den så kallade europeiska sociala modellen.
Såsom tydligt framgår av arbetarnas och arbetarklassens kamp i Grekland är det oacceptabelt att kräva att den grekiska regeringen ska riskera sina grundläggande rättigheter. Det krävs i utbyte mot ett lån till en ränta som är högre än den för själva Internationella valutafonden. Det verkar som om det inte finns några gränser för ledarna inom euroområdet. De har vunnit på Greklands bräcklighet och påtvingar sin kejserliga absoluta dominans över ländernas inrikespolitik i utbyte mot ett lån där de också kommer att tjäna på räntan.
Beslutet måste ändras vid nästa toppmöte. Ledarna måste välja ett icke återbetalningsbart bidrag ur unionens budget antingen på extraordinära grunder, eller som finansieras av framtida unionsbudgetar. De rikare länderna inom euroområdet måste anta principen om ekonomisk och social sammanhållning en gång för alla.
| sv |
Förberedelser inför Europeiska rådets möte (14-15 december 2006) (fortsättning på debatten)
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hälsar ordförandeskapen välkomna och vill inför det kommande toppmötet fyra iväg några synpunkter i förhoppningen om att ni fångar upp den energi som jag eventuellt kan ladda dem med, vilket vore ett första steg mot en större energieffektivitet och inte heller skulle vara till någon direkt nackdel för toppmötet.
Vi börjar med Turkiet, och om detta land vill jag säga något som redan har tagits upp här i dag. Att Turkiets anslutning är problematisk har inget med Cypern att göra, så låt oss inte bete oss som om Cypern kan utnyttjas för att lösa problemet med Turkiets anslutning. Självklart måste Turkiet godkänna tullunionen. Vi inom EU måste en gång för alla häva blockaden mot den norra delen av Cypern och sätta stopp för grekcyprioternas förtryck av denna del. Människorna i norra Cypern är nämligen offer för två slags nationalism, den turkiska och den grekcypriotiska. Vi européer måste få framföra detta, och jag hoppas att vi därmed kommer att göra toppmötet till en framgång.
För det andra har vi klimatpolitiken. Det gläder mig att Hans-Gert Poettering och hans kolleger har fått grepp om klimatförändringens verkliga effekter. Detta är mycket bra och mycket glädjande, men skulle vi nu kunna få någon ordning på det hela? Här i Europa är vi överens om att minska koloxidutsläppen, och därefter upprättar vi en stabilitetspakt. Mot dem som överträder utsläppsgränserna för koldioxid vidtar kommissionen rättsliga åtgärder. Jag har fått nog av pratet och det ständiga behovet av att komma med uttalanden. När vi däremot måste anta eller upprätta något har vi tankarna på annat håll och sitter kanske och funderar på nästa fotbollsmatch. Låt oss alltså ha denna pakt och låt oss säga att Europa måste göra nedskärningar med det eller det beloppet. Jag har hört att ni vill ha 20 procent förnybar energi från och med 2012. Sätt då i gång med att åstadkomma detta, men i så fall måste de länder som är ovilliga eller oförmögna att klara av detta - vare sig de är stora eller små - få en reprimand från EU:s sida. Detta skulle för en gångs skull vara något som skulle ha en positiv inverkan på oss.
Sedan har vi frågan om invandringen. Visst måste vi på allvar ta tag i denna fråga, men när vi gör det måste vi se till att göra det ordentligt. Vi har byggt oss ett hem, ett gemensamt europeiskt hem. Tyvärr har vi endast byggt fönster och har glömt dörrarna. Om man har ett hus utan dörrar kommer folk att ta sig in genom fönstren. Om man tröttnar på att folk klättrar in genom fönstren måste man sätta in dörrar, och dörrar kan, för att tala klarspråk, öppnas eller förbli stängda. Vi måste komma på ett sätt att öppna dörrarna så att människor kan ta sig till Europa på lagligt sätt, och med människor menar jag inte endast flyktingar eller migranter. Det måste finnas lagliga möjligheter för människor att migrera för att få arbete. Detta måste regleras i en positiv anda, så att människor vet hur Europas dörrar öppnas eller stängs. Låt oss ta oss an detta på ett verklighetsförankrat sätt.
Vi har också Frontex, det så fantastiska Frontex, som räddar människor ur havet. Vi har emellertid i tre års tid lovat människorna i Afrika att ge dem fartyg för att hjälpa dem att förhindra att bland annat kineserna bedriver olagligt fiske utanför deras kuster. Försåg vi dem med dessa fartyg? Nej, det gjorde vi inte. Däremot inrättade vi Frontex. Låt oss göra något handfast, något som är till hjälp för dessa människor och gör att de kan överleva. Detta är något som Europa kan göra.
Toppmötet kan bli ett toppmöte i ordets rätta bemärkelse och dessutom ett riktigt bra möte, om det tillförs lite mer energi och handlingskraft och om allt fagert tal i stället ersätts av praktisk handling.
Talmannen: Tack så mycket. Europas energiförbrukning kommer att ha ökat en aning under ert tal.
Esko Seppänen: för GUE/NGL-gruppen. - (FI) Herr talman, minister Lehtomäki, herr kommissionsledamot! När det finländska ordförandeskapet avslutas överlämnas stafettpinnen till Tyskland vid toppmötet nu i veckan. Finland har under sin mandatperiod lagt ned mest kraft på att i hemlighet arbeta för Tyskland. Finland har haft bilaterala samtal med samtliga medlemsstater om möjligheten av att uppväcka EU:s konstitutionsfördrag från de döda. Finland kommer att redogöra för de diskussioner det har haft vid de olika toppmötena.
Att i hemlighet gå vidare med förberedelserna för konstitutionsfördraget strider mot en av ordförandeskapets prioriteringar som syftade till att öka öppenheten och insynen inom EU. Att i hemlighet vidta förberedelser i olika avseenden ger en speciell bild av gemenskapen, eftersom den politiska eliten gynnar sina egna intressen genom att bortse från nationella opinioner och strunta i resultaten av folkomröstningarna.
Att ledningen för det finländska ordförandeskapet beslöt att låta den finländska riksdagen ratificera den avsomnade EU-konstitutionen tedde sig särskilt stötande. Ett flertal medlemmar av regeringspartierna röstade mot ratificeringen. Alla vet att den av Finland ratificerade konstitutionen kommer att träda i kraft överallt.
Finland för upp frågor på dagordningen för toppmötet som rör ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Slutmålet är att gå över till kvalificerad majoritet i ärenden inom ramen för den tredje pelaren och att tillämpa övergångsförfarandet. Förslaget fick inte det nödvändiga stödet vid justitieministrarnas möte i Tammerfors. Det finns länder inom EU som sätter värde på den rättsliga grund som anges i den nationella lagstiftningen när det gäller ärenden som inte lagligen har överförts till EU:s behörighet. Finland är tyvärr inte ett av dem.
Finland hoppas att utvidgningen ska diskuteras vid toppmötena, men däremot inte det turkiska medlemskapet eller Cyperns ställning. Det återstår att se hur man kommer att kunna ta sig an framtida utvidgningar genom att gå som katten kring het gröt och undvika att kalla saker vid deras rätta namn. Problemet med Turkiet och Cypern är emellertid högst påtagligt.
| sv |
Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B6-0006/09).
Följande frågor har ställts till kommissionen.
Del I
Angående: Offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster inom försvars- och säkerhetsområdet
De europeiska marknaderna för försvarsmateriel är uppsplittrade och detta har sedan 1990-talet haft negativa ekonomiska konsekvenser. De senaste 20 åren har försvarsutgifterna i Europa halverats. Detta har medfört minskad försäljning, färre arbetstillfällen och minskade investeringar i forskning och teknik. Även de större medlemsstaterna har svårt att bekosta utveckling av nya vapensystem. Omorganisationen av försvarsmakterna efter kalla krigets slut har lett till minskade lager av traditionell försvarsutrustning, men nya kvalitetskrav har ställts.
Anser inte kommissionen att det är till nackdel för länder som huvudsakligen köper försvarsutrustning, såsom Portugal, att förslaget inte garanterar ett kompensationssystem i form av motköp av civil eller militär karaktär mellan medlemsstaterna vid köp av försvarsutrustning? Kommer kommissionen att införa ett kompensationssystem?
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) För en månad sedan antog parlamentet en resolution om ett förslag till direktiv om offentlig upphandling inom områdena för försvar och säkerhet. Detta innebär att förslaget framgångsrikt har genomgått första behandlingen och inom kort kommer att antas av rådet.
Det nya direktivet utgör ett stort steg framåt på vägen mot att upprätta en gemensam europeisk försvarsmarknad. Rättvisa och överblickbara regler för offentlig upphandling kommer att införas och vara tillämpliga i hela EU. Detta kommer att öka öppenheten på försvarsmarknaderna mellan medlemsstaterna, till fördel för alla. De europeiska industrierna kommer att få en mycket större hemmamarknad och bli mer konkurrenskraftiga, våra väpnade styrkor kommer att få mer valuta för pengarna, vilket kommer att bidra till att förbättra Europas försvarsförmåga, och sist men inte minst kommer skattebetalarna att gynnas av större effektivitet i de offentliga utgifterna.
En av de kontroversiella frågorna under debatten om direktivet var den om ”motprestationer”, det vill säga ekonomisk kompensation för försvarsinköp från utländska leverantörer. Vissa medlemsstater föreslog att direktivet skulle innefatta ett kompensationssystem som gör det möjligt för dem att säkra sådana industriella vinster på försvarsinvesteringar.
Motprestationer syftar till att främja industrin i den medlemsstat som köper försvarsutrustning utomlands. Därför kan de leda till snedvridning av den inre marknaden och innebära diskriminering av företag från andra medlemsstater på grundval av leverantörens nationalitet. I EG-fördraget förbjuds diskriminering på grundval av nationalitet, och ett direktiv, som sekundärrätt, måste följa fördraget.
Rådets juridiska avdelning bekräftade i sitt yttrande av den 28 oktober 2008 att restriktiva åtgärder vid offentlig upphandling som är utformade för att främja den inhemska industrin inte är förenliga med de allmänna principerna i EG-fördraget. Följaktligen kan motprestationer vid offentlig upphandling inom försvarsområdet enbart tillåtas om de är nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen, eller om de kan motiveras genom tvingande hänsyn till allmänintresset. Ekonomiska intressen är däremot inte tillräckliga som skäl. En stor majoritet av medlemsstaterna instämde i denna bedömning.
Alltså fanns det inte bara en rättslig skyldighet, utan också politiskt samförstånd om att kompensationer i syfte att främja nationella industrier inte skulle godtas i direktivet. Följaktligen infogade varken kommissionen i sitt förslag, eller medlagstiftarna, nämligen rådet och Europaparlamentet, några särskilda bestämmelser om motprestationer i texten till försvarsdirektivet.
Försvarsdirektivet innehåller emellertid alternativ till motprestationer. Medlemsstater som huvudsakligen köper försvarsutrustning använder vanligtvis antingen försörjningstrygghetsskäl eller nödvändigheten av att öppna försvarsmarknader för sina små och medelstora företag för att motivera sitt krav på motprestationer. I direktivet om offentlig upphandling inom områdena för säkerhet och försvar kommer hänsyn att tas till dessa aspekter. Å ena sidan tillåts de avtalsslutande myndigheterna ställa särskilda krav på anbudsgivare för att tillgodose sina behov av försörjningstrygghet. Å andra sidan innehåller direktivet bestämmelser om underleverantörer, vilket gör det möjligt att kräva att anbudsgivare öppnar sina leveranskedjor för EU-omfattande konkurrens och underlättar tillträde för små och medelstora företag, eftersom detta kommer att bidra till att tillgodose den legitima säkerheten och de ekonomiska intressena hos köpande medlemsstater och samtidigt undvika behovet av att ta till kompensationer eller motprestationer.
Armando França: (PT) Jag tackar kommissionsledamoten för det mycket utförliga svar jag just har fått. Jag vill emellertid betona min oro, som både gäller den krissituation som vi har i dag, vilken alla är mycket väl medvetna om, och att det är valår i år, vilket kan leda till att intresset och entusiasmen på detta område svalnar avsevärt.
Jag vill också påpeka att vi inte får förlora den centrala frågan ur sikte, och den centrala punkten ur vår synvinkel är att vi måste förhindra eventuella nackdelar för köpande länder som Portugal.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag inser givetvis att det kan bli politiska konsekvenser, och jag noterade uttalandet om att det är valår. Som ledamoten känner till beaktades emellertid dessa frågor i det aktuella direktivet, och medlemsstaterna och Europaparlamentet enades om att inte ta upp dem igen.
Detta diskuterades ingående i de olika arbetsgrupperna, men av skäl som jag redogjort för i mitt formella svar rådde full enighet om att inte behandla frågan ur den aspekt som ledamoten föreslog. Av skäl som jag tidigare anförde är jag mycket nöjd med resultatet av kompromisserna, som i hög grad gagnar Europas samtliga ekonomier.
Mairead McGuinness: (EN) Jag tar tillfället i akt att anknyta till den första delen av frågan och ta upp problemet med såväl offentliga kontrakt rent allmänt som problemet med selektiva anbudsinfordringar, vilka många menar är eller kommer att vara en dålig affär. Kommissionen kunde möjligen någon gång - kanske inte just nu - ta upp frågan, särskilt mot bakgrund av de ansträngda ekonomiska omständigheter som flera av medlemsstaterna befinner sig i, samt återigen ta upp frågan om kontrakt och anbudsinfordringar, särskilt selektiva anbudsinfordringar.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Som Mairead McGuinness känner till enades de europeiska stats- och regeringscheferna vid rådets möte i december förra året om att en kortare tidsperiod kunde gälla för anbudsinfordran 2009 och 2010. Detta ligger helt i linje med flexibiliteten i gällande direktiv, eftersom stats- och regeringscheferna ansåg att detta var rätt väg att gå med tanke på de svåra ekonomiska förhållanden som råder i Europas samtliga ekonomier och eftersom det är förenligt med gällande direktiv.
Jag är medveten om de problem med selektiva anbudsinfordringar som ledamoten tog upp, men vi ser regelbundet över direktiven om offentlig upphandling, och jag kommer att se till att Mairead McGuinness synpunkter delges alla berörda.
Angående: Handelsförbindelser mellan EU och Israel
Hur tänker kommissionen se över sina handelsförbindelser med Israel, med hänsyn till den pågående militära aktionen i Gaza, Israels överdrivna och oproportionerliga användning av våld och de tusentals civila offer och dödade oskyldiga palestinska medborgare?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Kommissionen har starkt fördömt våldet i Gaza. Krisen är ännu ett bevis på att konflikten mellan Israel och Palestina inte kan lösas på militär väg. Endast förhandlingar med ett förutsättningslöst deltagande av båda parter kan leda till en varaktig lösning.
Kommissionen noterar med tillfredsställelse att fientligheterna i Gaza nyligen upphört. Det är absolut nödvändigt att alla parter ser till att den nuvarande vapenvilan består genom att FN:s säkerhetsråds resolution 1860 genomförs fullt ut. Ett antal frågor måste omgående behandlas, i första hand återöppnandet av samtliga gränsövergångar till och från Gaza, ett varaktigt stopp för raketattackerna mot Israel och effektiva åtgärder för att förhindra vapensmuggling till Gaza.
När fientligheterna nu tycks ha upphört måste samtalen återupptas för att en övergripande fredsuppgörelse ska komma till stånd så snart som möjligt. EU har bett sina partner om hjälp med att påskynda fredsprocessen. Kommissionens just nu viktigaste uppgift är att lindra det mänskliga lidande som drabbat Gazas befolkning. Handelsförbindelserna mellan EU och Israel kommer att fortsätta. Isolering, sanktioner eller andra typer av bojkottaktioner skulle inverka menligt på de samtal och förhandlingar som syftar till en hållbar lösning av konflikten. Även om de har israeliska intressen som mål skulle de också påverka det ockuperade palestinska territoriet negativt, som är ekonomiskt beroende av Israel som huvudsaklig exportdestination och mottagarland för dess arbetskraft.
David Martin: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för svaret, och jag ser mycket positivt på att han upprepade kommissionens fördömande av Israels agerande. I alla handelsavtal ingår emellertid en klausul om de mänskliga rättigheterna. Varken jag eller mina väljare kan begripa att vi fortfarande anser att ett land inte har brutit mot klausulerna om de mänskliga rättigheterna när man erkänner att man vidtar oproportionerliga militära aktioner mot en civilbefolkning - landet riktar med berått mod sina attacker mot skolor och attackerar medvetet fredliga och neutrala organisationers byggnader. När handlar det om ett brott mot de mänskliga rättigheterna om inte under dessa omständigheter?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag vill betona att vår politik i sin helhet under denna period av konflikt mellan Israel och Palestina handlar om att kommissionen nu är inriktad på humanitärt bistånd och att hjälpa människorna i Gaza, och alla övriga frågor kommer att tas upp vid ett senare tillfälle. Det kommer inte att bli någon förändring av vår handelspolitik, och den fortsatta utvecklingen beror på omständigheterna.
Jag vet naturligtvis att ni kan få detaljerad information om de utredningar som inletts om eventuella kränkningar av de mänskliga rättigheterna och om brott som begåtts under konflikten. Kommissionen följer utredningarna noggrant och kommer efter avslutad utredning att ta ställning, och man kommer att informera sig om utvecklingen och därefter fatta beslut.
Talmannen: Många ledamöter har bett att få ställa ytterligare följdfrågor om detta. Enligt arbetsordningen får jag endast tillåta två frågor, och jag väger därför in vem som ställde frågan och när samt den politiska balansen. Jag kommer följaktligen att låta Jim Allister och Reinhard Rack ställa följdfrågor.
Jim Allister: (EN) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja veta om jag kan se fram emot en försäkran om att handelsförbindelserna kommer att fortsätta, och jag skulle vilja uppmana er att inte bry er om störtfloden av anti-israelisk propaganda och att be kommissionen att inte glömma bort att Israel är en av de mycket få demokratierna i denna region och att vi därför inte får frysa ut eller stöta bort landet, vilket på intet sätt skulle gynna freden. Sådana åtgärder skulle för övrigt stå i bjärt kontrast mot den tolerans som EU har visat ett stort antal mycket tyranniska regimer världen över.
Reinhard Rack: (DE) Jag välkomnar att EU gör ett humanitärt åtagande för att hjälpa dem som lider i Gazaremsan. Jag välkomnar likaså att vi har fördömt den sannolikt oproportionerliga reaktionen från Israels sida och att vi med rätta har påpekat att detta inte är det rätta sättet att säkra freden, utan att det tvärtom leder till att freden riskeras. Vi måste emellertid ta oss tid att förklara på EU:s vägnar att det finns personer i Gazaremsan som har begått olagliga våldshandlingar som har en direkt och dödlig effekt på Israels invånare. Det skulle glädja mig om EU kunde agera på ett välavvägt sätt i detta avseende.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag kan försäkra er om att kommissionen alltid försöker agera på ett balanserat sätt. Eftersom mina kolleger Louis Michel och Benita Ferrero-Waldner också har fördömt attackerna mot Israel har de brännmärkt båda sidor för att ha tagit till vapen och begått våldshandlingar. Vi försöker att inta en balanserad hållning och beakta alla aspekter av denna synnerligen mångfacetterade konflikt.
Angående: Programmet Säkrare Internet
Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1351/2008/EG av den 16 december 2008 inrättades ett flerårigt gemenskapsprogram för att skydda barn som använder Internet och annan kommunikationsteknik. Enligt detta beslut ska kommissionen utarbeta årliga arbetsprogram inom ramen för det större programmet Säkrare Internet. Målet med programmet är att främja en säkrare användning av Internet och ny kommunikationsteknik. Med tanke på de hot som obegränsad tillgång till teknik och information för med sig bör man alldeles särskilt tänka på barns och ungdomars säkerhet. Den finansieringsram som anslås för genomförandet av programmet uppgår till 55 000 000 euro för perioden 1 januari 2009-31 december 2013.
Hur ser den exakta handlingsplanen ut? Vilka kostnader förutses för genomförandet av programmet under de kommande åren? Vilka aktörer kan ansöka om att få delta i programmet? På vilket sätt och för vilka åtgärder kan man erhålla finansiering från programmet Säkrare Internet?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Programmet ”Säkrare Internet”, som var en föregångare till det program som nu införs, ansågs som en stor framgång. Kommissionen är övertygad om att också det kommande programmet blir en framgång.
Programmet ”Säkrare Internet” är ett unikt alleuropeiskt initiativ som innebär att EU hjälper till att dels bekämpa olagligt innehåll och skadligt beteende online, dels öka medvetenheten hos allmänheten om barns säkerhet online. Det bidrar till att underlätta samordningen av nationella åtgärder och initiativ.
Som parlamentsledamoten har påpekat har det nya programmet ”Säkrare Internet”, som kommer att pågå i fem år från 2009 till 2013, en sammanlagd budget på 55 miljoner euro och kommer att genomföras genom årliga arbetsprogram. Programmet för 2009 är just nu föremål för samråd mellan kommissionens olika avdelningar. Kommissionen kommer därefter att försöka få förvaltningskommittén för programmet att tillstyrka programmet. Dokumentet kommer därefter att laddas ned till registret över kommittéhandlingar, så att parlamentet får möjlighet att utöva sin 30-dagars rätt till insyn, vilken bör infalla någon gång under slutet av mars eller början av april. I arbetsprogrammet fastställs innehållskriterierna och den preliminära budgeten för den förslagsinfordran som kommer att inledas 2009.
Förslagsinfordran kommer att vara öppen för alla juridiska personer som är etablerade i medlemsstaterna. Den är även öppen för juridiska personer i de Efta-stater som är avtalsslutande parter i EES-avtalet - Norge, Island och Liechtenstein. Förslagsinfordran är dessutom öppen för juridiska personer som är etablerade i andra länder, under förutsättning att de undertecknar ett bilateralt avtal.
2009 års program är det första av fem och kommer alltså att utgöra grunden för samtliga aktiviteter under programmets sammanlagda löptid. Enligt det nuvarande programutkastet syftar programmet till att stärka och skydda barnen genom att nya åtgärder vidtas och de åtgärder fortsätter som inleddes inom det föregående programmet ”Säkrare Internet”. Målet är att genomföra aktiviteter för att öka medvetenheten, att upprätta hjälptelefoner och telejourer i samtliga medlemsstater, att stärka samordningen på EU-nivå samt att se till att vi får valuta för pengarna genom att använda tillgängliga ekonomiska resurser, 11 miljoner euro per år, på allra bästa sätt.
Bogusław Sonik: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar varmt detta viktiga initiativ. Jag vill bara ställa en fråga. I programmet anges det att särskilda kontaktpunkter ska inrättas i varje medlemsstat för att samordna programmet. Har kommissionsledamoten någon information om det, och vad planerar man exakt?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Tyvärr har jag ingen exakt information om kontaktpunkterna, men jag vet rent allmänt att beslut om detta fattas i medlemsstaterna och i stor utsträckning hänger samman med regeringsstrukturen och styrelseformerna.
Jag vet var kontaktpunkten kommer att finnas i mitt eget land, men för ögonblicket har jag ingen samlad information om var kontaktpunkterna finns i övriga länder.
Om ni är intresserade finns det förstås möjlighet att ge er tillgång till nödvändiga detaljer.
Jörg Leichtfried: (DE) Farorna med Internet förändras ständigt, och vi har sett Internet gå från version 1.0 till version 2.0 så att säga. I grund och botten innebär detta att allt har blivit mycket mer interaktivt. Det har förekommit fall där unga människor har drivits att begå självmord av webbplattformar och nätgemenskaper av detta slag.
Jag har därför följande fråga: Generellt sett, anser ni att denna utveckling är positiv eller negativ? Kommer situationen att bli mer eller mindre farlig? Om den blir farligare, vilka särskilda planer har kommissionen med hänsyn till den förändring som Internet genomgår?
Paul Rübig: (DE) Det handlar om att använda dessa 55 miljoner euro på lämpligt sätt. Kan ni tänka er att bevilja mindre stödbelopp till små och medelstora företag för att förbättra programmen, inrätta programklassificering för unga människor så att de kan bestämma sig för om de är intresserade av programmet eller inte på samma sätt som med filmer, och ange en åldersgräns som visar om innehållet är önskvärt och om det finns en särskild åldersgräns? Skulle man kunna anslå programfinansiering på samma sätt som för Eurostarsprogrammet?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Riskerna med och utvecklingen av Internet är ett enormt problem. Vi vet alla hur nytt Internet är i vår värld och hur det har utvecklats exponentiellt under de senaste åren och inneburit att både de positiva och negativa sidorna är helt nya för samhället och de statliga myndigheterna.
De statliga myndigheterna, liksom EU:s institutioner, måste givetvis göra en korrekt bedömning av alla eventuella hot, och jag är övertygad om att de gör detta. Programmet ”Säkrare Internet” är en reaktion på de hotbilder som redan förekommer. Andra redan kända hotbilder är cyberattacker och olika försök att attackera och blockera via Internet. Kriminella utnyttjar också Internet, och de brottsbekämpande myndigheterna arbetar aktivt med att hantera eventuella hotbilder.
Jag anser därför att en av de främsta uppgifterna för regeringarna - liksom för EU:s institutioner - är att reagera på lämpligt sätt. ”Lämpligt” i detta sammanhang betyder att vi inte ska begränsa de enorma fördelar som Internet erbjuder alla användare.
Även om de olika aspekterna av eventuella hotbilder och möjligheter - liksom lämpliga reaktioner på detta - tveklöst är en fråga för i första hand experterna på området är de emellertid också av intresse för Internetanvändarna. Jag försäkrar er att kommissionen och de berörda avdelningarna följer situationen mycket noggrant.
När det gäller deltagande i programmet har kommissionen inställningen att ansökningar kan komma från ett brett spektrum av möjliga sökanden, bland annat små och medelstora företag, och att dessa företag till stor del tillhandahåller tjänster av detta slag. Därför anser jag att det även skulle vara till fördel för företagen.
Om jag uppfattade frågan rätt gällde det möjligheten för de unga generationerna att delta i programmet, och där kan jag just nu inte ge ett konkret svar, men kommissionen är mycket positiv till att så många som möjligt deltar och arbetar i programmet. Jag kan emellertid inte i dag ge ett konkret svar på frågan om ungdomars deltagande.
Angående: Särskilde rådgivaren Richard Boomer och området Heysel
Sedan den 1 april 2006 fungerar den belgiske fastighetsföretagaren Richard Boomer som kommissionsledamoten Kallas särskilde rådgivare i fastighetsfrågor. Hans uppdrag förlängdes.
Vad har föranlett kommissionsledamoten till en förlängning? Vilka av kommissionsledamotens beslut har Boomer utövat inflytande på? Vilka interna sammankomster inom kommissionen har Boomer deltagit i sedan han fick förlängning?
Ytterligare en belgisk fastighetsföretagare sägs nu försöka utöva påtryckningar för att en del kommissionskontor ska placeras i Heysel-området i Bryssel. Kommer kommissionen att yttra sig om detta område? Hur ser tidsplanen för besluten ut? När kommer resultaten av arkitekttävlingen om Rue de la Loi?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag känner väl till frågan, och den har redan diskuterats flera gånger. Först och främst vill jag påpeka att Richard Boomer inte är fastighetsföretagare, vilket påstås i frågan. Alla upplysningar om honom finns på webbplatsen. Han har varit min särskilde rådgivare sedan den 1 april 2006, och mandatet förlängdes 2008 för perioden 1 april 2008-31 mars 2009.
I hans mandat som särskild rådgivare ingår följande uppgifter. Han ska fungera som rådgivare i fastighetsfrågor åt vice ordföranden med ansvar för administration, revision och bedrägeribekämpning, stärka förbindelserna med behöriga myndigheter i Bryssel och Luxemburg och se till att kommissionens framtida investeringar får bästa möjliga effekter.
Jag vill framhålla att han i högsta grad har stått till tjänst med värdefull expertkunskap, eftersom han är väl insatt i det som sker på fastighetsområdet, framför allt i Bryssel och Belgien, om än i mindre utsträckning i Luxemburg. Hans råd har varit värdefulla, och jag vill även understryka att myndighetsutövningen när det gäller kommissionens fastighetspolitik är mycket tydlig. Fastighetspolitikens innehåll fastställs av generaldirektoratet för personal och administration under ledning av vice ordföranden med ansvar för administration. Politiken genomförs av Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel (för Bryssel) och Infrastruktur- och logistikbyrån i Luxemburg (för Luxemburg). I uppdraget som särskild rådgivare ger Richard Boomer, liksom alla särskilda rådgivare vid kommissionen, råd om politiken och utsikterna på lång sikt i de frågor som ingår i hans mandat. Han har inget inflytande på beslutsprocessen eller på grundläggande förvaltningsförfaranden, exempelvis fastighetsförvärv eller upphävande av långfristiga leasingavtal.
På den tredje frågan, som gäller en icke namngiven belgisk fastighetsföretagare, vill jag svara att kommissionen inte har någon kännedom om de påtryckningar som parlamentsledamoten nämner.
När det gäller den sista frågan - den mest angelägna - är det mig ett nöje att kunna upplysa parlamentsledamoten om att kommissionen den 5 september i ett meddelande om fastighetspolitiken offentligt uttryckte sin vilja att behålla en stark symbolisk närvaro i centrum av EU-området och samtidigt bygga upp en verksamhet på ytterligare upp till tre platser utanför detta område. Denna politik möjliggör bästa möjliga mervärde vid bruket av offentliga medel och bidrar till en sänkning av den höga prisnivån inom EU-området. Åtgärderna föranledde kommissionen att i juni 2008 gå ut med en begäran till marknaden om att inkomma med information i syfte att skaffa sig ökad kunskap om möjligheterna att från 2014 placera ett verksamhetsställe utanför EU-området. Det var en helt öppen begäran, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen fick nio förslag och håller just nu på med en teknisk granskning av dessa.
Kommissionen försäkrar parlamentsledamöterna att valet av område 2009 kommer att baseras på en noggrann utredning av fördelarna med varje enskilt förslag och ske i enlighet med tydliga förfaranden och med kommissionens intressen och skattebetalarnas pengar för ögonen. Innan beslutet är fattat kommer kommissionen inte att uttala sig om något av de granskade förslagen.
På frågan om när resultaten av arkitekttävlingen för Rue de la Loi kommer att tillkännages kan kommissionen endast säga att frågan inte ligger inom kommissionens behörighet utan måste underställas huvudstadsregionen Bryssel, som utlyste stadsplaneringstävlingen. Enligt den information som kommissionen fått väntas det slutliga avgörandet under våren 2009.
Jag beklagar det långa svaret, men det var viktigt att också få med alla detaljer.
Ingeborg Gräßle: (DE) Herr kommissionsledamot! Det är alltid ett stort nöje att lyssna till vad ni har att säga och diskutera olika frågor med er. Jag har tagit fram ett diagram som visar er särskilda rådgivares yrkeskarriär. Jag skulle vilja fråga hur ni kommer att försäkra er om att inga intressekonflikter kommer att uppstå. En av de personer som finns med i era nya erbjudanden finns med i det här diagrammet. Det är en person som har haft en affärsförbindelse med er särskilda rådgivare under lång tid. Hur kommer ni alltså att försäkra er om att inga intressekonflikter föreligger?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Som jag konstaterade känner han givetvis väldigt många människor. Jag är fullständigt övertygad om att han inte berörs av någon intressekonflikt. Han har inte kommit med något som helst förslag som rör kommande politiska beslut.
Jag är helt säker på att ni kommer att informeras när beslutet är fattat. Nio områden har föreslagits, men jag vet inte var områdena ligger. Jag har läst i tidningarna om några av förslagen. Ni kan kontrollera det efteråt, och ni kommer då att få fullständig information om varför det ena eller det andra beslutet fattats. Inget är ännu klart, och jag är följaktligen mycket intresserad av att få se samtliga förslag.
Min rådgivare har utrett ärendet ur alla synvinklar, och jag är övertygad om att någon intressekonflikt inte föreligger, och jag vet givetvis framför allt att han inte deltar i detta slags beslutsfattande.
Markus Pieper: (DE) Jag har en ytterligare fråga: Vi har hört att man söker en fastighet utanför EU-området. Jag anser att det är EU-skattemedel som används i det här sammanhanget och att Europaparlamentet därför bör få delta i en öppen process.
Jag har följande fråga. Som ni själv har sagt har nio parter redan visat intresse för denna begäran om att inkomma med information, och de utvärderas för närvarande. Särskilda förändringar av användningen har emellertid införts för ett område, Heyselkvarteret. Hur stämmer de upplysningar som ni just har lämnat oss överens med de förberedelser som uppenbarligen redan pågår för detta område? Vi skulle vilja ha lite mer detaljerade upplysningar och vill särskilt veta när vi kommer att informeras om det allmänna läget och förfarandet.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Ni kommer att få fullständig information om hela förfarandet, och det kan granskas i detalj. Beslutet kommer att vara helt öppet och offentligt. Skälet till att vi vill ha så kallade andra områden utanför EU-kvarteret är just för att vi vill få bättre valuta för pengarna.
Om vi koncentrerar samtliga avdelningar till EU-kvarteret står det fastighetsföretagarna fritt att begära mycket höga priser, något som vi vet redan har skett i en rad fall. Att även ha andra områden är alltså nödvändigt, inte minst för att hålla nere kostnaderna. Det är framför allt detta det handlar om.
Vi har redan en del byggnader och områden utanför EU-kvarteret. Vi har byggnader i Beaulieu, på Rue de Genève och en del andra platser. Vi är intresserade av att se oss omkring. Vi har infordrat förslag på 70 000 m2, och vi kommer efterhand att granska alla möjligheter.
Ni nämnde Heysel. Jag läste om det i tidningarna. Jag vet inget om Heysel. Jo, sedan jag läste detta har en rad belgiska politiker kontaktat mig och talat både positivt och negativt om detta område, men det har aldrig ansetts som något slags förstahandsalternativ. Inget beslut har fattats. Det hela är en process.
Områdenas placering är av stort intresse för politiker i Belgien och Bryssel, och regionen Bryssel är också intresserad av att området placeras utanför EU-kvarteret, och vi kommer därför att fatta detta beslut. Vi har en utvärderingskommitté som just nu undersöker förslaget, och sedan kommer det att läggas fram för styrelsen för Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel (OIB) och därefter för kommissionen. Det kommer att vara en öppen process. Jag föreslår emellertid att vi håller oss utanför och bortser från inhemska belgiska debatter och intressen.
Angående: Förfalskning av eurosedlar och euromynt
Kan kommissionen ge information om den nuvarande situationen beträffande förfalskning av eurosedlar och euromynt samt en analys av vad EU gör för att bekämpa förfalskningsbrott?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Europeiska gemenskapen har tagit fram ett antal metoder för att skydda euron mot förfalskning, men som svar på er fråga om situationen beträffande kampen mot förfalskningsbrott är läget följande.
Enligt siffror från Europeiska centralbanken (ECB) togs 2008 sammanlagt 666 000 förfalskade eurosedlar ur omlopp - alltså strax över 600 000 jämfört med 20 miljarder äkta eurosedlar. Det rör sig alltså om ett inte särskilt uppseendeväckande antal. Historiskt sett har femtioeurosedeln varit den mest förfalskade sedeln, men under den andra hälften av 2008 var - för första gången - tjugoeurosedeln den sedel som förfalskades mest.
När det gäller euromynt togs 2008 totalt 100 095 förfalskningar ur omlopp, vilket är en nedgång med 7 procent jämfört med 2007, och det överlägset mest förfalskade myntet har av hävd varit tvåeuromyntet.
Allt övervakas alltså noggrant. Ansvaret är tudelat. ECB ansvarar för samordningen av kampen mot förfalskning av eurosedlar. Kommissionen, i första hand dess avdelning Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), har hand om myntförfalskning.
Det praktiska genomförandet av lagstiftningen sker på medlemsstatsnivå, men samordningen sköts av ECB. Vi har ett tekniskt och vetenskapligt centrum som utför analys och klassificering av nypräglade förfalskade mynt.
Det är viktigt att påpeka att Europol gör avsevärda insatser för att bekämpa förfalskning. Detta är alltså den aktuella situationen beträffande förfalskning av eurosedlar och euromynt.
Liam Aylward: (EN) Herr kommissionsledamot! I ert svar antyder ni att detta är ett mycket litet problem i ett större sammanhang. Ändå får jag ta emot en hel del klagomål från småföretag om att det blir allt svårare för dem och att de råkar ut för fler problem.
För att ta itu med frågan om förfalskning anser jag att det är av största vikt med bästa möjliga samarbete mellan polisen, Europeiska centralbanken, som ni redan har nämnt, och Europeiska kommissionen.
Kan ni i stora drag beskriva den nuvarande situationen när det gäller samarbetsnivån, och är ni särskilt tillfreds med att samarbetet är tillräckligt starkt och bra?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag är direkt ansvarig för Olaf, och Olaf har, som jag nämnt, hand om förfalskning av mynt. Jag har inga uppgifter om att samarbetet skulle vara dåligt mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner, däribland Europol, som jag har besökt och där jag har fått se den teknik man använder för att upptäcka förfalskade sedlar och mynt.
Jag anser därför att situationen är mer eller mindre tillfredsställande jämfört med flera andra områden där samarbetet inte är så bra. Men när det gäller förfalskning har kommissionen inga uppgifter om att det finns problem i fråga om samarbetet mellan Europol och nationella brottsbekämpande organ. Det är tvärtom så att det inom Europol finns specialister från nationella brottsbekämpande organ, och de har ett nära samarbete för att bekämpa förfalskning.
Manolis Mavrommatis: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Nu när eurons tioårsjubileum firas i denna tid av global ekonomisk kris skulle jag vilja fråga kommissionen om den har för avsikt att be Europeiska centralbanken att godkänna frågan om en- och tvåeurosedlar, eftersom det är en- och tvåeuromynten som har förfalskats mest, där det senaste fallet är den turkiska liran, som liknar tvåeuromyntet och därför fortsätter att förfalskas.
Gay Mitchell: (EN) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka för ert svar och ställa följande fråga: Om det fanns tre förfalskare - ”A” som opererade i Tyskland, ”B” på Irland och ”C” i Slovakien - skulle alla få samma straff om de ertappades med förfalskning?
Låt mig uttrycka det på ett annat sätt. Finns det någon anledning, om man är förfalskare, att hellre bedriva sin verksamhet i en stat än i en annan därför att straffen är mindre stränga? I Förenta staterna är valutaförfalskning ett allvarligt brott. Har vi samma inställning inom EU?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) För det första känner jag mycket väl till den turkiska liran. Det är inte någon fråga för Europeiska centralbanken, men jag har själv vid ett besök i Turkiet tagit upp problemet med medlemmar av den turkiska regeringen, och de har lovat att successivt avveckla myntet och ändra det så att det blir mindre likt euromynten. Detta har man åtminstone lovat. Det här skedde redan för några år sedan och frågan har inte tagits upp igen, så förmodligen är processen i full gång.
När det gäller samarbete arrangerades i början av 2009 en stor operation mot förfalskare tillsammans med de italienska myndigheterna. Alltså fungerar samarbetet.
Beträffande straff som bestäms av domstolarna är det naturligtvis en sak för de nationella domstolarna och snarare en fråga för min kollega Jacques Barrot, men jag har aldrig hört talas om att EU skulle lansera något initiativ för att harmonisera straffen. Men från det land jag känner bäst till och från andra länder vet jag att förfalskning är ett allvarligt brott överallt.
Naturligtvis finns det, som sagt, en hel del samarbete mellan de brottsbekämpande organen för att bekämpa dem som är inblandade i förfalskningsverksamhet, men såvitt jag vet finns det inte något initiativ för att harmonisera den sortens lagstiftning inom EU.
Angående: Effektiv användning av EU:s budget
Nu när EU:s budget för 2009 ska träda i kraft, hur kommer kommissionen att fortsätta se till att EU:s skattebetalares medel används så effektivt som möjligt och slöseriet hålls nere vid ett absolut minimum?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag skulle naturligtvis kunna tala i minst en timme om dessa frågor. Det vi gör inom detta område avspeglas i det pågående förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet samt i många meddelanden från kommissionen, i många resolutioner om ansvarsfrihet och i många anföranden i budgetkontrollutskottet. Därför kan jag för det första försäkra er om att vi tar dessa frågor på mycket stort allvar och att situationen håller på att förbättras.
Systemet fungerar på följande sätt. Budgetmyndigheten, vilket innebär parlamentet, bemyndigar kommissionen att använda medlen och godkänner vilka medel som kan användas för att verkställa gemenskapens politik. Det finns ett särskilt utgiftsprogram som har en egen rättslig grund. Parlamentet utformar också denna rättsliga grund, så de bestämmelser som gäller budgeten fastställs av budgetmyndigheten.
Därefter kommer genomförandet där det finns olika nivåer. En av dessa är naturligtvis kommissionen som är den viktigaste aktören med ansvar för att genomföra budgeten. Vår verksamhet för att förbättra den finansiella styrningen avspeglas i våra årliga aktivitetsrapporter, och revisionsrätten har bedömt att de blir allt bättre och avspeglar situationen på ett mer tillfredsställande sätt.
Detta är en inre del. En annan är kontroll- och revisionssystemen som också har stärkts under de senaste åren, t.ex. inom den inre politiken på forskningsområdet, där vi har utökat kontroll- och revisionspersonalen. Inom just denna del är det även viktigt att förvaltningen är delad. Det är också mycket som är beroende av medlemsstaternas insatser och ansträngningar för att minska felen och undvika missbruk av medel. Även inom detta område finns det förbättringar. Ett helt nytt verktyg har införts - den så kallade årliga sammanfattningen av alla rapporter från utbetalande organ. Förra året analyserades rapporterna noga för första gången, och nu sker det igen.
Situationen håller alltså på att förbättras. I revisionsrättens rapport, som också har förändrats mycket sedan början av vår mandatperiod, beräknas numera ändringarna matematiskt. Även beräkningarna visar att det har skett en förbättring. EU:s medel förvaltas alltså ganska strängt - till och med alltför strängt inom vissa områden. Vi kan visa vad som har gjorts. Men vi kan också helt klart säga att det är långt ifrån perfekt. Det är en enorm apparat som måste fungera smidigt. Enligt revisionsrättens beräkningar genomförs 98 procent av alla transaktioner utan fel inom de flesta områden. Inom strukturfonderna är siffran nästan 90 procent. De allra flesta transaktioner är alltså korrekta, och alla fel rättas. Antalet beslut om rättelse som gäller strukturfonderna har ökat oerhört under denna period. Jag kan givetvis förse er med en mängd siffror om det skulle behövas. Det här är några tecken på förbättring, men det är naturligtvis uppenbart att det inte är hela svaret på den enkla frågan: ”Hur förvaltar ni EU:s budget?”
Gay Mitchell: (EN) Herr kommissionsledamot! Är ni medveten om att revisionsrätten uppgav att det fanns oacceptabla fel ifråga om utgifter inom alla utom två av de sju politikområden som ingår i budgeten på 140 miljarder euro? Visst har det skett förbättringar. Revisorerna uppskattade att minst 12 procent av Sammanhållningsfondens medel inte skulle ha betalats ut förra året, och siffran var nere på 11 procent det här året - det är ett framsteg. Men 11 procent motsvarade 462 miljoner euro. Anser ni att det är acceptabelt?
Inom andra politikområden - jordbruk, miljö, yttre bistånd, utveckling och utvidgning, forskning, energi och transport samt utbildning och medborgarskap - var felfrekvensen (jag använder ordet ”fel”) mellan 2 och 5 procent, och revisorerna påpekade att det förekom en ”oproportionerligt” (deras ord) hög felfrekvens för landsbygdutveckling, som nu utgör 20 procent av jordbruksutgifterna och som ökar.
Det här är en riktig röra! Kan vi förvänta oss att det kommer att förbättras?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Naturligtvis måste det förbättras, men ni måste också inse att vi talar om fel. 12-procentssiffran för förra året bygger till exempel på stickprov som togs av revisionsrätten med hjälp av en fullständigt korrekt metod. Stickproven uppgår till 63 miljoner euro. Samtliga stickprov har rättats och återvunnits, och nödvändiga dokument har tillhandahållits. 12-procentsproblemet från 2006 är därmed löst.
Fel är inte slöseri med medel, utan fel är just fel som rättas. Alla uppgifter om vad som görs för att återvinna felaktigt utbetalda medel finns att tillgå från budgetkontrollutskottet.
I år har till exempel Regionala utvecklingsfonden fattat beslut om återvinning av nästan 2,3 miljarder euro från medlemsstaterna - förutsatt att det inte finns några andra korrigeringar. Men det är en process där vi förra året var mycket tuffare än tidigare, och ni måste ändå inse att vi talar om fel.
Samtidigt har revisionsrätten lämnat denna ansvarsbefrielse, denna rapport. På grundval av rapporten har de överlämnat hela två ärenden till Olaf för vidare granskning - ett ärende har avskrivits, och det andra är under utredning. Det här är de eventuella bedrägerifallen. Jag måste säga att situationen inte är så illa, även om vi naturligtvis måste se till att medlen används på rätt sätt överallt.
Justas Vincas Paleckis: (EN) Herr kommissionsledamot! Till följd av finanskrisen och som ett tecken på solidaritet har lönerna för ministrar, parlamentsledamöter och även för ledamöter i Europaparlamentet och andra tjänstemän sänkts med 10, 15 eller 20 procent i vissa EU-länder.
Stöder ni detta? Jag vet att det är komplicerat att genomföra, men kan man åtminstone teoretiskt genomföra något sådant inom Europeiska kommissionen?
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Med tanke på att energieffektivitet är ett av de prioriterade områdena för EU:s ekonomiska återhämtning och för klimatförändringen, anser jag att det är nödvändigt att inrätta en europeisk fond för energieffektivitet och förnybar energi för att anskaffa de offentliga och privata medel som behövs för att genomföra särskilda projekt inom EU. Detta skulle utgöra en effektivitetsmodell för användningen av EU:s offentliga medel. Jag vill gärna höra kommissionens synpunkter på detta.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag vet inte vad parlamentet har för inställning i lönefrågan. Det handlar om att ändra tjänsteföreskrifterna, vilket är en mycket komplicerad fråga. Den nuvarande kommissionen beslöt i början att inte ändra tjänsteföreskrifterna utan istället få denna apparat att fungera smidigt. Ingen har hittills, med tanke på hur komplicerat det är att ändra tjänsteföreskrifterna, på nytt föreslagit några ändringar.
Om vi instämmer i ett sådant förslag måste vi naturligtvis förhandla med våra arbetsmarknadsparter, fackföreningarna. Vi kan definitivt förhandla om detta eller ställa dessa frågor till dem, men möjligheterna är mycket små att tjänsteföreskrifterna ändras innan parlamentets och kommissionens mandatperioder är slut.
När det gäller fonderna förstod jag inte frågan. Föreslog ni att samtliga fonder skulle slås samman? Skulle ni kunna upprepa frågan?
Silvia-Adriana Ţicău: (EN) Jag föreslår att man inrättar en europeisk fond med inriktning på energieffektivitet och som gäller projekt som genomförs inom EU. Jag anser att det skulle vara mycket betydelsefullt för den hållbara ekonomiska utvecklingen inom EU.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Det är en mycket stor fråga. Jag kan inte annat än lämna den vidare till mina kolleger.
Vi, tillsammans med parlamentet, frågar medlemsstaterna om medel av detta slag - dessa 5 miljarder euro - kan göras tillgängliga enkom för energieffektivitet. Hittills har det varit en mycket livlig diskussion om detta i rådet.
Det finns vissa möjligheter att stödja energieffektivitet genom sammanhållningsfonderna. Men att inrätta något slags ny fond kommer troligen att leda till många mycket långa diskussioner. Jag vet inte hur bra idén är eftersom energi fortfarande inte faller under gemenskapens behörighet - det är en strikt nationell fråga.
Jag är inte så entusiastisk över ett samarbete mellan medlemsstaterna för att inrätta olika finansieringsinstrument, när jag ser vad som händer med dessa 5 miljarder euro. Själva idén kan jag naturligtvis inte annat än stödja.
Angående: Avtal med länderna i Andinska gemenskapen
Med tanke på de svårigheter av institutionell karaktär som Andinska gemenskapen i dag befinner sig i, anser kommissionen att det fortfarande är möjligt att nå ett gemensamt avtal med Andinska gemenskapen eller anser den att det är mer genomförbart med separata avtal med en eller flera medlemmar av denna organisation?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Tack för denna möjlighet att ta itu med den mycket intressanta frågan om vår utrikespolitik för Andinska gemenskapen.
Förhandlingarna mellan EU och Andinska gemenskapen körde fast förra sommaren på grund av Andinska gemenskapens oförmåga att enas om gemensamma förhandlingsståndpunkter inom vissa handelsrelaterade områden. Meningsskiljaktigheterna avspeglar i viss mån de skilda synsätten i de olika länderna i regionen i fråga om ekonomi- och handelspolitik.
Trots de ansträngningar som gjordes av vissa länder inom Andinska gemenskapen för att bryta dödläget kunde kommissionen endast konstatera att det inte längre fanns någon allmän enighet om att gå vidare med förhandlingarna. Under dessa omständigheter och utan att överge det medelfristiga målet att upprätta en associering mellan Andinska gemenskapen och EU, föreslog kommissionen rådet ett nytt förhandlingsformat med två inriktningar som godkändes av rådet den 19 januari.
För det första och i syfte att upprätthålla och stärka förbindelserna mellan EU och Andinska gemenskapen föreslår kommissionen att man ska utveckla och modernisera den politiska dialogen och samarbetsavtalet från 2003.
För det andra föreslår kommissionen att man ska förhandla fram flerpartsavtalet om handel utanför Andinska gemenskapens ram med de länder som är redo och har förmåga att engagera sig i ambitiösa och omfattande handelsförhandlingar som är förenliga med Världshandelsorganisationens (WTO) regler. Samtliga är naturligtvis inbjudna.
Med hänsyn till skiljaktigheterna mellan länderna i Andinska gemenskapen om handelsdelen av associeringsavtalen anser kommissionen att det föreslagna tillvägagångssättet är det mest lämpliga för att vi ska kunna gå framåt på ett pragmatiskt och konstruktivt sätt, samtidigt som vi fortsätter att stödja Andinska gemenskapen och den andinska integrationen.
Manuel Medina Ortega: (ES) Herr talman! Jag instämmer i er kommentar om att detta är det lämpligaste sättet att gå vidare på. Jag har tillbringat de senaste dagarna i Bolivia och har dagligen följt händelseutvecklingen.
Jag vill ställa en särskild fråga till er: när jag var där gjordes invändningen att dessa avtal kan strida mot Cartagenaavtalet - som Andinska gemenskapen grundas på - och att det avtalet kan behöva ändras.
Kan kommissionen tala om för mig om avtalen kan ingås för närvarande utan att man ändrar Andiska gemenskapens grundläggande akter?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag tycker att just den här frågan är ganska svår. Utifrån vad jag har läst i översikten anser jag att det på grundval av avtalet med Andinska gemenskapen är möjligt att gå vidare med detta, men jag skulle gärna vilja ge mer detaljerad information genom våra tjänsteavdelningar.
Reinhard Rack: (DE) Europaparlamentet har fört upp sina förbindelser med Latinamerika till en ny nivå, eftersom Europaparlamentet nu har ömsesidiga förbindelser med nästan alla latinamerikanska parlament, inklusive det andinska parlamentet via den parlamentariska församlingen EU-Latinamerika. Är detta förstärkta, praktiska återvändande till bilateralism verkligen rätt inställning, eller bör vi sträva efter att föra en intensiv dialog med hela Latinamerika och endast beakta särskilda krav inom ramen för speciella avtalsarrangemang?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Ja, jag kan definitivt säga att det är kommissionens hållning. Vi har alltid stött avtal mellan multilaterala organisationer, och vi ser alltid farorna med bilaterala förbindelser som lätt kan leda till förvirring.
Jag är mycket glad över att jag ombads åka till Barbados för att underteckna ett frihandelsavtal mellan EU och fjorton länder i den västindiska regionen. Avtalet var en mycket stor bedrift. Genom det har handeln uppmuntrats och ökat oerhört mellan dessa länder, och det har tagits emot som ett mycket positivt steg. Därför kommer vi naturligtvis att sträva efter detta multilaterala tillvägagångssätt.
Angående: PMOI avfört från EU:s förteckning över terrorister
Den 4 december 2008 ogiltigförklarade förstainstansrätten rådets beslut av den 15 juli 2008 om att People's Mojahedin (PMOI) skulle kvarstå på EU:s förteckning över terrorister.
I domen underströks det att rådet brutit mot PMOI:s rätt till försvar och effektivt rättsskydd och att rådet inte heller bevisat att PMOI medverkade till terrorism. I domen tillades det att de handlingar som tillställts av Frankrikes regering inte byggde på seriösa och trovärdiga bevis och att domen gällde enskilda som misstänkts vara medlemmar av PMOI och inte PMOI självt.
Denna dom är den sista av sex domar från Storbritanniens High Court och Court of Appeal liksom från förstainstansrätten, vilka alla utfallit till PMOI:s favör och framhållit att PMOI inte medverkar eller planerar medverka till terrorism.
Vilken ståndpunkt intar kommissionen, som ju i detta sammanhang bör slå vakt om att lagen följs?
Vilken roll har kommissionen för att garantera en rättegång i vederbörlig ordning och naturlig rättvisa för varje organisation som kan hamna i detta läge?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Som ni alla vet fördömer EU terrorism i alla dess former och anser att kampen mot terrorism måste ske med respekt för de mänskliga rättigheterna för att vara effektiv och trovärdig.
Sanktioner mot terrorister vidtas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och kommissionen är bunden av de beslut som fattas enhälligt av medlemsstaterna i rådet. Kommissionen har följaktligen noterat att förstainstansrätten i sin dom av den 4 december 2008 ogiltigförklarade rådets beslut av den 15 juli 2008 där People's Mojahedin (PMOI) listades som en terroristorganisation.
Rätten anförde att PMOI:s rätt till försvar och effektivt rättsskydd inte hade respekterats. Framför allt hade inte skälen till att PMOI förts upp på förteckningen delgivits före beslutet. Organisationen hade därför ingen möjlighet att framföra sina synpunkter innan ett beslut fattades. För att tillämpa domen antog rådet den 26 januari 2009 en ny förteckning över personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som gäller terroristorganisationer, och PMOI fanns inte med på denna förteckning.
I det avseendet är det också viktigt att lägga märke till att EG-domstolen i ett tillägg av den 23 oktober 2008 bekräftade att det nuvarande förfarandet för att föra upp terroristorganisationer på förteckningen, och som används av rådet när det gäller sanktioner som inte bygger på FN:s sanktioner, respekterar de mänskliga rättigheterna för berörda personer och organisationer. Det omfattar ett förfarande där båda parter hörs, skälen till att vederbörande förs upp på förteckningen ges i förväg och den berörda personen eller enheten kan framföra sina synpunkter.
Avril Doyle: (EN) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka för ert svar. När jag lade fram frågan den 17 december 2008 kunde jag faktiskt inte veta att de goda nyheterna skulle komma från utrikesministermötet den 26 december.
Låt mig klargöra att jag fördömer terrorism i alla dess former. Men jag måste samtidigt fråga om det är acceptabelt att något ministerråd konsekvent kan vägra att upprätthålla rättssäkerheten och inte ta hänsyn till förstainstansrättens domar?
Slutligen, har kommissionen mottagit några reaktioner - officiella eller på annat sätt - från den nuvarande regeringen i Iran sedan beslutet av EU:s utrikesministrar den 26 januari 2009?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Det var som sagt ett rådsbeslut, och nu har EG-domstolen visat på bristerna i beslutet. Jag förutsätter att rådet och andra EU-institutioner följer domstolens beslut.
EG-domstolen menade att beslutet inte följde materiella och förfarandemässiga krav, och rådet rättade sig efter detta beslut. Frågan har diskuterats i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), och rådet beslutade att organisationen inte ska finnas med på den nya förteckningen över terrorister som antogs den 26 januari 2009.
Jag har dock inte hört att vi har fått någon reaktion från den iranska regeringen. Tvärtom säger kolleger att den iranska regeringen inte har reagerat.
Jag tror att sådana här förfaranden gör det lättare att hantera alla olika detaljer när man gör upp terroristförteckningar över organisationer eller människor och att de ger möjlighet till motargument. Jag tycker att det är ett steg i rätt riktning.
Andreas Mölzer: (DE) Terroristlistan har uppenbarligen sammanställts på grundval av information som inte alltid är tillförlitlig. Efter det att People's Mojahedin of Iran (PMOI) ströks från förteckningen över terroristorganisationer, finns det några planer på en allmän översyn och uppdatering av EU:s terroristlista?
Siim Kallas: ledamot av kommissionen. - (EN) Denna förteckning revideras naturligtvis kontinuerligt. Om en medlemsstat föreslår en ny metod för att ta bort eller lägga till ett objekt på listan är det absolut en anledning till att se över listan igen. Det är en dynamisk process: det är inget som är konstant. Det måste finnas orsaker till att införa en ny metod, men om nya orsaker kommer fram kan den ses över.
Angående: De framtida relationerna mellan EU och Island
Island är med i EFTA, de flesta ekonomiska relationerna mellan EU och Island omfattas av EES, Island har undertecknat Schengenavtalet och har många andra kopplingar till EU inom handel, ekonomi och i sociala frågor. Till följd av den finansiella krisen började en del rykten spridas om att Island, som fortfarande inte är med i EU, skulle gå med i euroområdet. Hur skulle detta påverka relationerna mellan EU och Island - i synnerhet samarbetet i frågor om miljön och sjöfart/fiskeri? Har kommissionen förberett en sådan utveckling? Är det möjligt att en sådan eventuell förändring skulle kunna leda till liknande avtal med andra stater som inte är med i EU?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Detta har verkligen blivit föremål för intensiva diskussioner, och det hade vi inte kunnat föreställa oss för ett år sedan. Vi kunde inte föreställa oss att vi skulle diskutera eventuella radikala förändringar i förbindelserna mellan EU och Island. Frågan är hur förbindelserna mellan EU och Island skulle påverkas om Island skulle gå över till euron utan att gå med i EU.
Jag vill först betona att just nu, medan vi talar, pågår en intensiv debatt om Island och landets förbindelser med EU, bland annat frågan om medlemskap i EU. Kommissionen följer debatten noggrant.
Frågan om Island ska ansöka om medlemskap i EU är helt och hållet det isländska folkets sak, och skulle Island lämna in en ansökan kommer kommissionen och medlemsstaterna att handla enligt de förfaranden som fastställs i fördraget. Jag försäkrar att vi kommer att behandla ansökan så snabbt som möjligt.
När det gäller frågan om att Island ska gå över till euron utan att gå med i EU kan Island naturligtvis ensidigt fatta ett sådant beslut, men det ska klart sägas att det är kommissionens bestämda åsikt, och även Europeiska centralbankens, att en unilateral ”euroisering” inte är ett önskvärt politiskt alternativ för Island. Det skulle inte få någon positiv inverkan på förbindelserna mellan EU och Island.
Island är en möjlig kandidat för EU-medlemskap, och bör därför sträva efter långsiktig valutaintegration med euroområdet enbart i samband med EU-medlemskap. Det betyder att Island borde gå över till euron först efter att landet blivit EU-medlem och uppfyller villkoren som fastställts i fördraget.
Seán Ó Neachtain: - (GA) Herr kommissionsledamot! När det gäller era kommentarer om Islands ansökan om medlemskap i Europeiska unionen och om landet skulle lämna in en sådan ansökan med tanke på den nuvarande problematiska ekonomiska situationen - skulle EU tillämpa något slags brådskande system eller förfarande för att behandla en sådan ansökan? Hur skulle unionen kunna behandla en sådan ansökan snabbt, om det kunde göras?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag anser inte att Island ska specialbehandlas på något sätt. Tidigare förhandlade vi med länder som nu är medlemmar i EU, och nu pågår förhandlingar med länder som vill bli medlemmar i EU: vi måste ha samma metodik - det måste absolut gå till på samma sätt för alla. Förhandlingarna ska gå till på samma sätt som för alla andra kandidatländer. Jag ser ingen möjlighet till någon slags genväg i förhandlingarna.
Om sedan Island är väl förberett för medlemskapet är en annan fråga. Jag känner inte till i vilken utsträckning man redan antagit lagstiftning som motsvarar den i EU, men detta är en viktig fråga.
Jag är i vilket fall som helst säker på att medlemsstaterna anser att man måste ha en absolut rättvis ståndpunkt som är lika för alla länder som ansöker. Det är min åsikt. I kommissionen har det aldrig varit tal om någon specialbehandling eller genväg.
Andreas Mölzer: (DE) Om Island ansluter sig till EU eller euroområdet, hur tänker kommissionen förhindra att Islands illa åtgångna ekonomi och finansiella system äventyrar eurons stabilitet eller till och med rubbar eurosystemets grundval?
Avril Doyle: (EN) I egenskap av vice ordförande i fiskeriutskottet vill jag be kommissionsledamoten att utveckla sina tankar kring hur ett EU-medlemskap kan påverka samarbetsavtalet om fiske mellan Island och EU?
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Detta är två helt skilda frågor. Jag måste återigen betona att utgångsläget är att förhandlingarna måste gå till på samma sätt som för alla andra medlemsstater.
Men det är klart, Islands har en befolkning på strax under 300 000, så det är ett litet land och skulle inte bli en stor börda för EU:s ekonomi. Jag tror att grundtanken är att landet ska kunna bidra med något, att det är en ekonomi som kan övervinna de nuvarande svårigheterna.
Jag tror att medlemsstaterna kommer att bevaka Island mycket noggrant och kräva att landet först löser sina interna problem. Det är det första kravet, och därefter kommer frågan om vad Island kan bidra med till unionens ekonomi.
Återigen, när det gäller fiskeriavtalet är det en mycket specifik fråga. Jag drar mig till minnes att frågan varit uppe flera gånger vid tidigare utvidgningsförhandlingar.
Jag tror att fiskerifrågan kommer att bli den svåraste i förhandlingarna med Island, eftersom landet har stora fördelar som kommer att ifrågasättas av en del medlemsstater. Jag tror att detta blir nyckelfrågan i de framtida förhandlingarna.
Jag vet inte i vilken utsträckning det nuvarande avtalet kan tillämpas eller är lämpligt för de framtida förbindelserna mellan Island och andra medlemsstater. Men eftersom ni ingår i utskottet vet ni säkert att detta var en brännande fråga i förhandlingarna mellan Norge och vissa medlemsstater. Jag anser dock att ingen i dag kan säga exakt vilka utsikter eller vilka problem det kommer att finnas inom detta specifika område.
Talmannen: . - Tack, herr kommissionsledamot, och tack för att ni i kväll hjälper oss med så många frågor.
Angående: Den demografiska rapporten
I november 2008 offentliggjorde kommissionen sin demografiska rapport, där den beskriver de utmaningar som Europa kommer att konfronteras med under kommande årtionden som en följd av den åldrande befolkningen. I rapporten framhålls att dessa utmaningar kommer att kräva en mängd politiska åtgärder, däribland ett stärkande av solidariteten mellan generationerna när det gäller långsiktig vård, ett större erkännande av vårdyrkena samt sist men inte minst bättre stöd till anhörigvården.
I december 2008 offentliggjorde kommissionen sin rapport om omstruktureringen i Europa, där den också tog upp de demografiska utmaningarna och påpekade att Europas potentiella tillväxttakt skulle kunna minska vid en tidpunkt när betydande extraresurser kommer att krävas för att möta kraven från ett växande antal äldre personer, som behöver adekvata pensioner och en tryggad hälso- och sjukvård på lång sikt.
Kan kommissionen, med tanke på att anhörigvården är och fortsatt kommer att vara en väsentlig och ofrånkomlig del av vårt system för hälsovård och social omsorg, ge besked om vilka specifika åtgärder den har vidtagit för att ta fram politiska lösningar på dessa utmaningar, särskilt för att ge bättre stöd till anhörigvården?
Vladimír Špidla: Fru talman, mina damer och herrar! I den förnyade sociala agendan som antogs i juli 2008 åtog sig kommissionen att ta itu med den åldrande befolkningens behov. Det åldrande europeiska samhället kräver en rad olika strategiska åtgärder, till att börja med en utvärdering av de nödvändiga reformerna av hälso- och pensionssystemen för att tillgodose den åldrande befolkningens behov, samtidigt som man beaktar hållbarheten hos de offentliga medlen för att stödja forskning om hur informationstekniken kan bidra till att förbättra äldre människors hälsa och levnadsvillkor.
Kommissionen håller för närvarande på att slutföra ett förslag till en gemensam rapport om socialt skydd och social integration 2009, och i och med detta kommer vi att sända en tydlig signal om behovet av att säkra lämpliga och hållbara inkomster på lång sikt, effektivisera tillhandahållandet av hälsovård och minska skillnaderna på hälsoområdet. I rapporten behandlas även de utmaningar som vissa av medlemsstaterna måste hantera på pensionsområdet och inom hälso- och långvården. Dessa beskrivs i de bifogade undersökningarna av enskilda länder.
Det är medlemsstaternas myndigheter som är behöriga att fatta beslut om politik för stöd till personer som inofficiellt vårdar anhöriga. Kommissionen kan dock agera som en katalysator för förändring och stödja medlemsstaternas insatser. Inom ramen för den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd och social integration strävar kommissionen efter att stimulera medlemsstaterna att utforma politik för stöd till anhöriga.
I den gemensamma rapporten för 2008 betonar kommissionen och medlemsstaterna betydelsen av politik för informella vårdgivare, inklusive en uppsättning åtgärder som möjligheter till utbildning och rådgivning, avlastande vård, ledighet för vård och lämpligt socialt skydd för informella vårdgivare. Dessutom stöder kommissionen inrättandet av sådan politik på nationell nivå genom sitt bidrag i form av undersökningar och konferenser om denna fråga.
Marian Harkin: (EN) Tack för svaret, herr kommissionsledamot! Ni talar om den åldrande befolkningens behov. Omsorg är naturligtvis ett av dessa behov. Ni nämnde reformering av pensionssystemet, och det är jag glad för. Människor som slutar arbeta, ofta för att ta hand om barn eller gamla, betalar inte in tillräckliga sociala avgifter, och det är ofta anhörigvårdare som inte har tillräckliga pensioner.
Ni sa att anhörigvårdare faller under medlemsstaternas ansvarsområde, och det instämmer jag i. Ni nämnde också i svaret till mig att Europeiska socialfonden kan användas för utbildning. Jag skulle gärna vilja att ni förklarar den tanken ytterligare.
Slutligen, när det gäller anhörigvårdarnas arbete: de är obetalda arbetare. Jag är intresserad av era åsikter och hur ni ser på anhörigvårdarna ur det perspektivet när det gäller anställning och sociala förmåner, vilket ligger under ert generaldirektorat.
Vladimír Špidla: I samtliga fall, i alla kommissionsdokument, arbetar vi i medvetande om att alltfler personer kommer att börja vårda anhöriga i takt med befolkningens åldrande. Vi för även en mycket tydlig politik för jämställdhet mellan kvinnor och män, eftersom en av riskerna med en oplanerad utveckling är att det blir kvinnorna som i mycket större utsträckning får ta ansvaret för sjuka anhöriga, som i många fall är mycket gamla människor. Däremot är det medlemsstaternas ansvar att avsätta medel för anhörigvårdare. Medlemsstaterna kan ta fram de mest varierade system för att stödja anhörigvårdare, och de flesta medlemsstater har ett sådant system.
Eftersom ni nämnde Europeiska socialfonden kan jag säga att det är förståeligt att finansieringen av vård av anhöriga inte kan ske genom den fonden, men den kan däremot bidra till att utforma en hel rad viktiga program för anhörigvårdare. Utbildningen, som jag har nämnt, inriktas särskilt på att det faktiskt rör sig om ett specialiserat område i en viss bemärkelse, trots att den person som vi vill vårda kanske står oss nära och vi har känslomässiga band till honom eller henne, och trots alla goda avsikter och välvilja. Det är därför mycket positivt om dessa personer får möjlighet att förvärva en viss grundläggande kunskap och erfarenhet, eftersom resultaten är till fördel även för dem. Detta bidrar inte bara till att öka vårdens standard i allmänhet, utan underlättar avsevärt deras uppgift. Det är ett av skälen till att vi har valt denna inriktning.
Jag vill även betona något som inte har nämnts, men som vi också arbetar med, nämligen dålig behandling eller vanvård av äldre människor. I de flesta fall står det klart att vanvården inte beror på någon allmän karaktärsdefekt hos de ansvariga personerna, utan att det väldigt ofta rör sig om ett situationsmässigt misstag. Arbetsuppgifterna är helt enkelt för betungande, och de klarar inte av dem. Vi vill agera även på detta område genom Europeiska socialfonden.
Talmannen: Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 51.
Vi går vidare till nästa fråga ställd av Brian Crowley, men Eoin Ryan kommer att ersätta honom.
Angående: Fattigdomen i Europa
Solidariteten är en av de utmärkande egenskaperna för Europeiska unionen, vars gemensamma värden innefattar sådant som att satsa på människan, främja lika möjligheter och bekämpa fattigdomen. Kan kommissionen med tanke på detta ange hur man i framtiden kunde garantera att fattigdomsbekämpningsplaner på gemenskapsnivå kan integreras i nationell politik?
Vladimír Špidla: Fru talman, mina damer och herrar! I och med inrättandet av Lissabonstrategin satte EU upp ett ambitiöst mål: att avsevärt minska fattigdomen till 2010. Sedan dess har unionen inrättat instrument för att nå detta mål. Den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd och social integration har bidragit till att förstärka kampen mot fattigdom och social utestängning, och har fungerat som ett stöd för medlemsstaternas insatser.
Detta samarbete mellan medlemsstaterna har gett mycket goda resultat. Jag kan nämna tre exempel: det finns nu 22 medlemsstater som har satt upp en målsiffra för att bekämpa barnfattigdom, både medborgarna och företagen är nu mycket nära involverade i de nationella strategierna för att bekämpa fattigdomen och strategier för social integration har inbegripits i många politikområden: sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning, hälsa och bostäder. Alla relevanta politikområden har därför satts in i kampen mot social utestängning.
I den förnyade sociala agendan som kommissionen antog den 2 juli 2008 fastställs sju prioriterade åtgärdsområden, där kampen mot fattigdom och social utestängning ingår. Den förnyade agendan innehåller även förslag om att stärka den öppna samordningsmetoden. Syftet med EU:s plan för att stimulera tillväxten och sysselsättningen, som lades fram för stats- och regeringscheferna vid EU-toppmötet i december 2008, är att hantera effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen, och även att stärka de reformer som redan genomförs inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.
Kommissionen har även åtagit sig att regelbundet övervaka de sociala effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen i medlemsstaterna och de åtgärder som vidtas på nationell nivå. Resultaten av detta verktyg för att övervaka de sociala effekterna av krisen ska offentliggöras en gång i kvartalet, och det kommer naturligtvis att främst inriktas på de mest sårbara grupperna.
Kommissionen kommer också att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna för att garantera ett effektivt genomförande av de rekommendationer som den antog i oktober 2008 om aktiv integration av de personer som står längst bort från arbetsmarknaden. Syftet med denna rekommendation är särskilt att öka effektiviteten i minimilönesystemen, som fortfarande inte är tillräckligt utvecklade i många medlemsstater. Med andra ord är det centralt att ge alla medborgare en chans att nå en anständig levnadsstandard, särskilt under den rådande krisen.
Jag vill gärna påminna er om att 2010 har utsetts till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det europeiska året kommer att inriktas på följande områden: stöd för att se till att socialt utestängda människors rättigheter och möjligheter garanteras för att de aktivt ska kunna återintegrera sig i samhället, betoning på alla samhällsmedlemmars ansvar i bekämpningen av fattigdom, beprövade metoder på området för social integration och slutligen att stärka de viktigaste politiska aktörernas åtagande.
Jag anser att de åtgärder som jag har nämnt visar att EU ständigt försöker tillgodose de mest sårbara gruppernas behov på ett konkret sätt, särskilt under den rådande ekonomiska situationen. Jag hoppas att medlemstaterna kommer att reagera positivt på kommissionens uppmaning att hantera de sociala konsekvenserna av krisen. I detta syfte kan de utnyttja de gemenskapsinstrument som står till deras förfogande, särskilt Europeiska socialfonden och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.
Eoin Ryan: frågeställare. - (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans omfattande svar. När vi talar om sårbara grupper är naturligtvis en sådan grupp de unga, med tanke på den ekonomiska situation vi nu har och den ökande arbetslösheten.
I ekonomiskt besvärliga tider händer det mycket ofta att unga människor tyvärr hamnar i narkotikamissbruk. Är det möjligt att Europeiska socialfonden skulle kunna användas på ett målinriktat sätt för att försöka hjälpa unga människor med tanke på de problem detta förorsakar inte bara dem själva som individer utan deras familjer och hela samhället, och med hänsyn till de allvarliga effekter det kan få på samhället som ökar fattigdomen och problemen?
Min fråga är om det skulle vara möjligt att använda denna fond för just denna sårbara grupp.
Vladimír Špidla: Kommissionens strategi är att även i denna svåra ekonomiska situation ta itu med all diskriminering och alla överträdelser av principen om lika möjligheter. Ni är naturligtvis väl medveten om att EU-lagstiftningen ger utrymme för positiva åtgärder, vilket innebär åtgärder som riktas mot grupper som befinner sig i en mycket svår situation. Generellt sett, i sina förslag till parlamentet underlättar kommissionen, eller - om förslagen godkänns - vill underlätta, användningen av Europeiska socialfonden och fonden för justering för globaliseringseffekter. När det gäller bestämmelserna, det vill säga strukturen, kan jag säga att det generellt sett inte finns något som hindrar att en avsevärd andel av dessa resurser inriktas på unga människor. Detta beror på de beslut som fattas av de enskilda projektsponsorerna, lokalsamhällena och beslut på nationell nivå. Det är fortfarande en öppen fråga, men i princip finns det inga hinder mot effektiv användning av resurserna för att främja unga eller andra grupper som befinner sig i en särskilt svår belägenhet.
Talmannen: Frågestunden är härmed avslutad.
De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
(Sammanträdet avbröts kl. 19.30 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
12. De viktigaste målen inför partskonferensen för Cites-konventionen (omröstning)
Före omröstningen om ändringsförslag 12:
Raül Romeva i Rueda: (IT) Vi har inte röstat om den ursprungliga texten.
Talmannen: Vi godkände ändringsförslag 7 och därmed stryks punkten. Ibland har alltså ordförandeskapet rätt.
Gay Mitchell: (EN) Herr talman, skulle vi kunna rösta en gång till eftersom vissa trodde att de röstade om det avsnitt som den andra ledamoten talade om? Är vi här för att rösta som vi har valts för att göra eller inte? Låt saken gå till omröstning igen så att alla kan fatta rätt beslut.
Talmannen: Vi får inte skapa ett prejudikat, omröstningen kan inte göras om. Hur som helst var skillnaden 130 röster. Det är ingen liten skillnad. Jag tror inte att det kommer att bli möjligt att omkullkasta och förändra resultatet av omröstningen.
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
11. Förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen (omröstning)
- Resolutionsförslag: euroområdet
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
Paul Rübig: (DE) Fru talman! Jag vill tacka er särskilt för att ni läste upp namnen på de som i förmiddags hävdade att det inte finns någon demokrati i den här kammaren eftersom de inte fått tillfälle att tala. Om ni tittar i bänkraderna där de satt, de som högljutt demonstrerade och klagade över att det inte finns någon demokrati, ser ni att de inte ens har tagit sig tid att stanna till sammanträdets slut. De är själva knappast någon förebild för Europa. Jag vill att detta särskilt ska protokollföras.
Talmannen: - Herr Rübig! Er kommentar kommer att noteras.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 14 oktober 2004.
– Innan vi går vidare till föredragningslistan vill jag göra några påpekanden med anledning av att det var FN-dagen i går, och förra årets vinnare av Sacharovpriset – Kofi Annan – höll ett tal där han betonade att vi kan och måste göra mer för att uppnå målsättningarna fred, mänskliga rättigheter och utveckling som alla låg till grund för FN:s inrättande för 59 år sedan.
Eftersom vi firade FN:s tillkomst i går tycker jag det är lämpligt att parlamentet, när vi nu träffas igen, betonar behovet av ett FN som fungerar och som leder världen i den riktning den förtjänar. Jag vill framföra detta budskap till vår institution eftersom det är allas vårt ansvar att främja den mångsidighet som skapades i slutet av andra världskriget.
Som Europaparlamentet påpekade i januari är det Europeiska unionen och dess medlemsstater som står för mer än hälften av bidragen till FN:s system och till fredsbevarande uppdrag. Vi står för mer än 60 procent av biståndet. Vi har därför rätt till en framträdande roll i det framtida FN och i dess arbete och målsättningar.
Jag vill därför ta tillfället i akt i dag och uppmana medlemsstaterna att undvika offentliga gräl. Säkerhetsrådets framtid är en mycket viktig fråga och vi behöver alla samarbeta för att förbättra FN:s arbete.
Jag tycker därför att vi bör betona betydelsen av den här dagen.
– Protokollet från föregående sammanträde har delats ut.
Finns det några invändningar?
– Herr talman! Jag vill göra ett personligt uttalande i enlighet med artikel 122 i den tidigare arbetsordningen och artikel 145 i den nya.
Herr talman! Jag blev oerhört förvånad när jag för det första fick veta att ni gjorde mig en stor otjänst under presskonferensen där Leyla Zana deltog, för det andra att ni skrev en kommuniké där jag personligen attackerades den 14 oktober och för det tredje att ni hänvisade till ett fördömande från presidiet den 13 oktober, som återfinns i punkt 15 i presidiets sammanställning över beslut och där man uppmanar er att fördöma mina påstådda, jag citerar, ”revisionistiska uttalanden”. Herr talman! Jag har faktiskt inte gjort några sådana revisionistiska uttalanden på det sätt som jag tror ni uppfattade dem.
Den franska nyhetsbyrån AFP, som strejkade den dag jag höll min konferens men som företräddes av en journalist, korrigerade helt det intryck som gavs i en stympad, förvanskad och hämndlysten rapport. Redaktören för Lyons veckotidning Vox, Florent Dessus, som är en framstående journalist från Lyon och tidigare ordförande i det radikala partiet, konstant politisk motståndare och än en gång min rival i det senaste valet, deltog i konferensen och avhjälpte orättvisan genom följande ord: ”Alla dessa reaktioner, all denna uppståndelse skulle ha varit fullständigt begriplig om Bruno Gollnisch verkligen hade förnekat att gaskamrarna hade funnits, men så var det inte. Om han verkligen hade sagt de ord som tillskrivs honom skulle vi ha varit de första att fördöma dem, men det råkar vara så att vi inte kan förmå honom att säga motsatsen till vad han sade”. Han publicerade också min presskonferens i dess helhet.
Herr talman! Jag förstår att vissa individer har återgett, förstorat upp eller förvrängt en falsk, stympad och hämndlysten rapport. Jag tillstår emellertid – med respekt för er som person och er roll – att jag inte kan förstå hur ni som talman för kammaren – en välinformerad politiker och väktare av debattfriheten och parlamentsledamöternas rättigheter – och kammarens presidium, som aldrig slutar att ge råd till hela världen om mänskliga rättigheter, kunde döma mig utan att höra mig, eller ens försöka höra mig och utan att ens informera mig om ert fördömande, och detta efter ett förhastat fördömande från två eller tre av mina politiska motståndare. Genom att agera på detta sätt, herr talman, tycker jag att ni har brutit mot den kontradiktoriska principen, förklaringen om mänskliga rättigheter och de allmänna principerna i europeisk lagstiftning. Får jag i det sammanhanget påminna er om att även i stalinistiska sammanhang gav man åtminstone sken av att låta den anklagade framträda personligen. Herr talman! Jag vill därför be er om en intervju under detta sammanträde så att vi, om ni är beredd till det, tillsammans kan fundera ut hur jag kan få den moraliska upprättelse jag eftersträvar och har rätt till.
– Tack så mycket, herr Gollnisch. Ni kommer att märka att vi skall justera protokollet från sammanträdet. I protokollet står det som det står, och det som står återspeglar vad som sagts. Ordförandeskapet – och hela parlamentet, det är jag säker på – kommer att bli mycket nöjda över att få veta att ni faktiskt inte sade det som ni anklagas för att ha sagt. Vi blir alla förtjusta om ni faktiskt inte sade – och ännu bättre, inte bara sade utan inte heller tänkte – de saker som fick parlamentets presidium att reagera och mig som talesman att agera. Det justerade protokollet återspeglar vad talmannen har sagt. I dagens protokoll kommer det ni har sagt att noteras, herr Gollnisch, och det kommer att tas till protokollet att ni har berättat för parlamentet att ni inte har sagt de saker ni anklagas för. Ingen kommer att bli gladare än jag om det är så – var så säker – och jag är övertygad om att hela parlamentet gläds åt att ingen ledamot av parlamentet har sagt det som ni påstås ha sagt.
Protokollet från föregående sammanträde har justerats.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den särskilda debatten om ämnen av större vikt.
. – Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på den diskriminering som anställda från de nya medlemsstaterna som arbetar vid EU:s institutioner utsätts för. Anställda från de nya medlemsstaterna diskrimineras inom många områden. Det första området är ändringen av tjänsteföreskrifterna, lagstiftningen om offentliganställda. Det andra handlar om att nya kategorier har inrättats, och de lägre kategorierna tillämpas på delegater från de nya medlemsländerna. Det tredje området där det förekommer diskriminering är sekreterare från de nya medlemsstaterna som samtliga har anställts i den lägsta kategorin. Det fjärde området är att alla anställda från de tidigare medlemsstaterna plötsligt flyttades upp till en högre kategori före maj 2004. Det förekommer också diskriminering när det gäller förmåner och uttagningsprov på människors modersmål. Herr talman! Var vänlig och titta på frågan om diskriminering, för de som berörs av detta vill vända sig till EG-domstolen. Tack för er uppmärksamhet.
– Herr talman! Under föregående mandatperiod röstade parlamentsledamöterna med en överväldigande majoritet för att EU skulle utse en aids-ambassadör.
EU fortsätter att göra mycket för att bekämpa spridningen av aids och för att erbjuda information om förebyggande hälsoprogram och stöd för tillgång till antivirusbehandling för alla. Emellertid krävs det en bättre samordning av EU-programmen för att se till att EU-initiativ mot aids ger bästa möjliga resultat. Jag anser att det skulle bidra till de internationella insatserna för att bekämpa spridningen av denna tragiska sjukdom om vi utsåg en EU-ambassadör på aids-området. Det totala antalet aidssjuka över hela världen uppgår nu till 40 miljoner, och fortsätter att öka. Det är klokt att ha en samordnad EU-politik under en enda aids-ambassadörs ansvar för att bekämpa aids, och jag uppmanar parlamentet och kommissionen att gå vidare med detta förslag och därmed ge fart åt ansträngningarna att placera aids högst på EU:s utvecklingsdagordning.
– Herr talman! Jag vill uppmana Europeiska kommissionen att agera i en fråga som oroat medborgarna i Polen och i de övriga nya medlemsstaterna under de senaste månaderna, nämligen det tillfälliga upphävandet av livsmedelsexport till Ryssland. Polen och de övriga nio nya medlemsstaterna informerades om ändringen i reglerna för export till Ryssland i slutet av april i år. Rysslands beslut var därför direkt kopplat till vår anslutning till Europeiska unionen. Det finns ingen rim och reson i de kontroller som genomförs av de ryska inspektörerna. Producenter från de tidigare medlemsstaterna är medvetna om detta. Europeiska kommissionen måste inleda förhandlingar med Moskva i frågan, och vi måste gemensamt anstränga oss för att upprätta kriterier för kontrollerna så att de blir lättare att förstå. Om Europeiska kommissionen inte ger sitt stöd eller förhåller sig neutral i frågan innebär det att man diskriminerar de nya medlemsstaterna i EU:s interna förbindelser. Jag vill därför uppmana Europeiska kommissionen att bevara solidariteten inom EU i de interna förbindelserna och stödja de nya medlemsstaterna i den här frågan.
– Herr talman! Om ett och ett halvt år, den 18 juli 2006, har det gått 70 år sedan den fascistiska statskuppen som leddes av general Franco ägde rum. Det var upptakten till andra världskriget och början på ett grymt inbördeskrig och nära fyra decennier av diktatur.
Miljontals spanjorer drabbades direkt eller indirekt av de tragiska följderna. Hundratusentals mördades, fängslades eller internerades i över tvåhundra koncentrationsläger i hela Spanien, och det sista stängdes inte förrän 1962. Massterror, allmän hungersnöd och systematisk tortyr utgjorde den triangel som Paul Preston kallar det spanska folkmordet. De försvunnas kroppar har än i dag inte grävts fram och en av dem, kroppen efter poeten Federico García Lorca, har ännu inte hittats.
Parlamentet har helt riktigt uttalat sig emot extremismens och nazismens fasor. På denna dag har Europeiska unionen, som föddes ur fred, demokrati och motstånd mot diktatur, möjlighet att uttala sig mot början på en av Europas tragedier, med en fantastisk paroll: ”Aldrig mer! Aldrig mer!”.
– Herr talman! Jag skulle vilja ha ett svar när det gäller konflikten mellan det statsägda företaget Polska Żegluga Morska (polska ångfartygsbolaget) och den polska finansministern mot bakgrund av de regler som gäller i hela Europeiska unionen. Finansministern har försökt att avskeda chefen för det statsägda företaget Polska Żegluga Morska, i strid mot de oberoende besluten i företagets självstyrande organ, och har också aviserat att alla statsägda företag i Polen skall bolagiseras. Dessutom förvägrades det statsägda företagets chef och självstyrande organ rätten att vända sig till en oberoende domstol för att få ministeriets beslut prövat. Innebär inte ministeriets åtgärder en överträdelse av principen om icke-diskriminering av olika former av ekonomisk verksamhet, i detta fall diskriminering av statsägda företag jämfört med andra tänkbara former av ekonomisk verksamhet? Innebar dessutom inte ministeriets vägran att låta det statsägda företagets chef och självstyrande organ vända sig till domstol en överträdelse av artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950? Tack så mycket.
– Herr talman! En hetsig diskussion uppstod nyligen mellan Europeiska kommissionen och den tyska regeringen om den ”gyllene andelen” eller möjligheten för staten att bibehålla kontrollen över strategiskt viktiga företag. Den polska regeringen stödde den tyska regeringen i frågan som är mycket viktig, om inte annat så för att ett antal medlemsstater, däribland Frankrike, inte har givit upp något av sitt inflytande över nationella eller internationella ekonomier. Å andra sidan är det fullständigt möjligt att förstå logiken hos dem som med kraft förespråkar en fri marknad, och ser detta som ett försök att införa Lissabonstrategin och som en möjlighet att minska avståndet till Amerika i tid. Men å andra sidan är det uppenbart att ett antal regeringar och nationer vill skydda nationella ekonomiska intressen, även om de stöder den europeiska integrationen. Herr talman! Jag föreslår att vi håller en debatt i parlamentet om den här grundläggande frågan. Den får inte längre fungera som en boll i ett ping-pongspel mellan kommissionen och enskilda länder.
– Herr talman, mina damer och herrar! Frankrike är ett vackert land och Strasbourg är en underbar stad med fantastiska människor, intressant arkitektur och vackra monument. Vi är förtjusta över att få möjlighet att tillbringa fyra dagar här varje månad. Jag tror emellertid att våra personliga känslor bör underordnas EU-medborgarnas intressen, de medborgare som har utsett oss till ledamöter här i kammaren. Inget av de hinder som nämnts kan motivera att parlamentets säte skall vara kvar i Strasbourg när all verksamhet bedrivs i Bryssel. Det finns faktiskt inga konkreta eller rationella skäl till det. Plenarsammanträdena i Strasbourg är helt enkelt en extravagans, en lyx som kostar miljontals euro varje år att arrangera. Det råder inga tvivel om att dessa pengar skulle kunna användas bättre, exempelvis genom att ge mer medel till Europeiska unionens fattigaste områden. Det är dags att sätta stopp för dessa dumheter. Vi måste avskaffa parlamentets säte i Strasbourg.
– Herr talman! Den 15 oktober hölls ett möte i Aten med PPE-DE-gruppen i Regionkommittén på initiativ av Atens borgmästare Dora Bakogiannis. Temat var städers säkerhet och säkerhetspolitik. Den grekiska premiärministern Kostas Karamanlis hänvisade i sitt välkomsttal bland annat till behovet av att ytterligare främja Europeiska unionens civilskydd.
Mina damer och herrar! Det är ett grundläggande ansvar för oss ledamöter i Europaparlamentet, som är själva sinnebilden för demokrati, att se till att gemenskapens handlingsplan som löper ut i december 2004 verkligen får ett innehåll, eftersom institutionerna hittills har gjort obetydliga framsteg. Min uppmaning till ledamöterna här i parlamentet är att vi skall stärka och främja civilskyddet inom Europeiska unionen.
– Herr talman! Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla Rocco Buttiglione, som nyligen blev måltavla för en chauvinistisk attack från vänster här i kammaren och från alla vänsterextremister. Herr Buttiglione! Det finns fortfarande människor som instämmer i era förnuftiga åsikter. Jag vill be er att inte tappa tron och att vara uppriktig, eftersom sanningen inte kan undertryckas, särskilt inte i Europaparlamentet, som efter vad som sagts vill vara den ledande institutionen när det gäller att bygga upp en ordning med sanning, ärlighet, tillförlitlighet och mänskliga rättigheter. Jag vill därför fråga om det inte innebär en överträdelse av de mänskliga rättigheterna att fördöma någon för att han eller hon är ärlig och offentligt uttrycker åsikter som inte skadar någon? Herr Buttiglione! Många människor, och jag är säker på att det gäller majoriteten av ledamöterna här i kammaren, står på er sida. Våra hjärtan och själar säger oss att ni kommer att bli en framstående kommissionär.
– Herr talman! Under kommissionens frågestund under den senaste sammanträdesperioden ställdes 34 frågor av parlamentets ledamöter, men bara åtta besvarades, vilket är nytt rekord. Anledningen är att kommissionärerna tog nästan tio minuter i genomsnitt på sig för varje svar. Skulle ni vilja vara vänlig att be den tillträdande kommissionen – om det blir någon – att frivilligt underkasta sig de förnuftiga regler som finns här i kammaren, regler som mäter och begränsar talartiden? Det skulle göra det möjligt för ledamöterna att ställa fler frågor och, förhoppningsvis, få fler svar.
– Jag skall göra det. Ni kan vara övertygad om att det blir en ny kommission. Förr eller senare blir det en ny kommission och er oro kommer att vidarebefordras i vederbörlig ordning.
– 1957 skrev Albert Camus att det kuvade och fjättrade Ungern har gjort mer för frihet och rättvisa under de senaste 20 åren än något annat land i världen. Jag vill fästa talmannens och mina kollegers uppmärksamhet på att nuförtiden minns hela Ungern oktoberrevolutionen 1956, då ett litet land slogs emot förtrycket från det mäktiga Sovjetunionen. De okända men sedan dess erkända hjältarna målade med sitt blod orden ”frihet” och ”rättvisa” på Europas himmel. Det fanns hjältar och det fanns förrädare. Under den kommunistiska diktaturen och statssocialismen betalade nationen ett högt pris för sin längtan efter frihet. Tusentals ungrare avrättades eller dömdes till döden, hundratusentals försvann i Sovjetunionen och tiotusentals förvisades till arbetsläger och fängelser. Ytterligare tiotusentals förflyttades utanför Ungerns gränser och flera miljoner fråntogs sina tillgångar. Även efter 48 år är vi stolta över att vi ungrare var först med att trotsa den sovjetiska diktaturen och protestera mot det kommunistiska tyranniet och ockupationen. Att vi kan vara här med er som en fri och oberoende medlem av Europeiska unionens familj beror i stor utsträckning på att tusentals självuppoffrande hjältar under den ungerska revolutionen gav sitt liv för friheten.
– Herr talman! Jag vill protestera mot diskrimineringen av katolikerna. Enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall de rättigheter och friheter som anges i konventionen garanteras utan någon som helst diskriminering. Jag vill därför starkt protestera mot både José Manuel Barrosos inställning till katoliker och Europeiska kommissionens finansiering av den utställning som ägt rum i ett tält på Place Schuman i Bryssel. Tillsammans är dessa ett tydligt uttryck för diskriminering av katoliker, som inte bara är ett angrepp mot katolikernas känslor utan framför allt också innebär en fördärvande påverkan på unga människor genom att man stöder människor som saknar värderingar och som inte har några andra syften än att provocera och få ekonomisk vinning. Är placeringen av bilder på påven i djup bön sida vid sida med bilder av kopulerande människor tänkt att vara en symbol för Europas mångfald? Är det inte snarare ett tecken på avhumanisering och degradering och ett hot mot civilisationen? Vill Europeiska unionen och de som strävar efter de högsta posterna inom denna institution bygga upp en bättre framtid på ruinerna av allt som är heligt, och på så sätt beröva européerna godhet och skönhet? Bör inte sexuella kontakter vara …
– Herr talman! För två år sedan, på natten mellan den 26 och 27 oktober, sjönk färjan ”Le Joola” utanför Senegals kust. Officiellt krävde olyckan 1 863 liv, och de flesta kropparna ligger fortfarande oidentifierade på havets botten. Överlevande släktingar, inklusive släktingar till de nederländska offren Roel och Lisette Arendshorts, har upprepade gånger vädjat till Senegals president Abdoulaye Wade och till europeiska politiker att de skall vidta åtgärder för att hämta upp offren från ”Le Joola”. I princip var president Abdoulaye Wade positiv till detta här i kammaren för ett år sedan. Vid flera tillfällen har vi här i kammaren uppmanat kommissionen att agera. Jag vill därför återigen vädja till kommissionen, rådet och Senegals president Abdoulaye Wade. Offrens släktingar har rätt att få ta farväl av sina älskade på ett värdigt sätt. De ber om en slutlig viloplats där de kan sörja, och de frågar också om möjligheten att identifiera offren. Herr talman! Jag vädjar direkt till er respekt för den europeiska konstitutionens värderingar. Respekt för mänsklig värdighet kräver stöd från Europeiska unionen …
– Romerna är den största minoritetsbefolkningen i EU. Romerna drabbas av allvarlig diskriminering när det gäller mänskliga rättigheter: segregation i skolor och på arbetsmarknaden. Sorgligt nog har mycket allvarliga kränkningar av romernas mänskliga rättigheter rapporterats under de senaste åren i vissa delar av EU. Romerna har i ökad utsträckning hamnat i fokus för europeiska politiska beslutsfattares och lagstiftares uppmärksamhet, efter rapporter om social utslagning och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i hela Europa.
Det är dags att fortsätta i fotspåren efter de få som här i Europaparlamentet redan har insett att romerna befinner sig i kris. Idag måste vi bekämpa diskriminering genom att åstadkomma partiöverskridande överenskommelser för ett bättre Europas skull. Därför är jag oerhört fast besluten att kämpa för Romernas rättigheter och ta tag i social integration och mänskliga rättigheter för att säkra vårt folks grundläggande rättigheter och friheter.
– Herr talman! Jag vill uppmärksamma parlamentet på en fråga. Det har gått nära sex månader sedan Europeiska unionen utvidgades till att omfatta tio nya medlemsländer. Sedan dess förmodas de nya och de tidigare medlemsstaterna utgöra ett enda gemensamt system. Integrationen antas vara ett faktum inom många nyckelområden, och ändå upplever vi att integrationen av de nya medlemsstaterna är påfallande försenad. Jag anser därför att man allvarligt bör överväga att se över övergångsperioderna, så att inte de nya medlemsstaternas utveckling hindras och så att de snabbare kan integreras fullständigt med de övriga medlemsstaterna. Detta gäller i första hand övergångsperioderna för den fria rörligheten för personer och tjänster. Dessa två områden är grundläggande för den europeiska integrationen och för att utveckla den företagsamhet som krävs för att stärka ländernas ekonomier. Vi kan inte bara se på när tjänsteleverantörer från de nya medlemsstaterna ställs inför sämre villkor och större svårigheter på den europeiska marknaden än tjänsteleverantörer från de tidigare medlemsstaterna. När det gäller fri rörlighet för personer är det också uppenbart att de länder som öppnade sin arbetsmarknad den 1 maj, exempelvis Förenade kungariket och Sverige, inte upplever …
–Problemet med asylsökande och illegala invandrare i EU är akut, allvarligt och oroande. Få länder kan på egen hand tackla de stora och komplexa svårigheterna med den här kritiska situationen, särskilt ett litet land som Malta som får bära en börda som inte står i proportion till landets storlek och befolkning. Jag tror därför att en av lösningarna vore att dela på bördorna. Det är en gränsöverskridande fråga och den bör därför lösas internationellt, eventuellt genom en gemensam satsning av FN och EU. Vi kan inte förbli overksamma och skjuta upp den här frågan. Herr talman! Tror ni inte att det är dags för parlamentet att diskutera och debattera denna tragiska verklighet på ett holistiskt, effektivt och rättvist sätt som gagnar både de asylsökande och de länder som berörs?
– Herr talman! Det tillkännagavs just att vi kommer att genomföra en brådskande omröstning i morgon om ekonomiskt bistånd till Serbien och Montenegro.
Emellertid ägde en boklansering utöver det vanliga rum i Belgrad för en vecka sedan. Det handlar om Radovan Karadzic, bosnienserbernas tidigare president. Radovan Karadzic är efterlyst av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag för två åtalspunkter gällande folkmord, och tillsammans med Ratko Mladic hålls han till ansvar för massakern i Srebrenica 1995 där 7 000 muslimska män och pojkar systematiskt mördades, samt för belägringen av Sarajevo som orsakade 12 000 dödsfall och ett fruktansvärt lidande.
Radovan Karadzics bok heter . Radovan Karadzic var inte närvarande vid boklanseringen, men det faktum att han har kunnat publicera en bok och undkomma Nato och den bosnienserbiska polisen, som förmodas söka efter honom, är i sig en nattens underbara krönika. Det inger inte förtroende för att dessa styrkor gör tillräckligt för att jaga honom och hans nätverk av lojala anhängare, så att han kan ställas inför rätta. Jag hoppas att parlamentet kan skicka ett budskap om att NATO och den bosnienserbiska polisen måste anstränga sig mer.
– Herr talman! För kort tid sedan vägrades två parlamentsledamöter från mitt hemland Nederländerna inresa i Kuba. De deporterades från Kuba när de var på resa för att tala med aktivister som arbetar för mänskliga rättigheter, så kallade dissidenter. Det här är betecknande för vad som händer i Kuba, eftersom det passar in i ett systematiskt mönster. Dissidenter, däribland fackföreningsledare som för några år sedan fick tala med oss, döms nu ofta till långa fängelsestraff.
Situationen blir allt värre och kontakten med oss politiker påverkas också. Jag kan av egen erfarenhet berätta att innan detta hände förblev ambassadens dörr helt enkelt stängd vid mer än ett tillfälle och vi lyckades inte ens få till stånd ett möte. Jag säger detta eftersom vissa människor här yrkar på att vi skall närma oss Fidel Castro. Mitt svar på detta blir att allvarliga händelser av det här slaget bör förmå oss att fortsätta med den gemensamma politiken så som den ser ut för närvarande.
– 22 personer har begärt ordet. Vi kommer definitivt inte att kunna tillfredsställa dem alla, för då skulle vi med råge överskrida den halvtimme som avsatts för detta. Jag kommer att låta ytterligare två personer tala i den ordning de har begärt ordet och jag ber de övriga 20 parlamentsledamöterna om ursäkt.
– Herr talman! Jag vill påminna er om att Tunisien genomförde president- och parlamentsval den här helgen. När valresultatet blir det förväntade är det ingen stor nyhet. Precis som andra ledamöter här i parlamentet anser jag emellertid att jag har viss information av konstitutionellt slag. Vi minns den konstitutionella kupp som gjorde det möjligt för president Ben Ali att ställa upp en fjärde gång, men vi vet också att konstitutionen innehåller ett antal stränga restriktioner som förhindrar och begränsar hans möjlighet att ställa upp.
Vi har också följdriktig information om hur valen genomfördes, inte minst när det gäller mediernas tillträde, och det skedde med fullständig avsaknad av pluralism. En kandidat, den enda i presidentvalet som hade ett minimum av oberoende – mycket oberoende om man jämför honom med Ben Ali – tilläts inte att publicera och dela ut sitt officiella valmanifest. Vi vet också att det tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter, ett organ som parlamentet litar på och gärna har att göra med, hindrades från att övervaka valen ordentligt.
– Herr talman! Jag har stor respekt för Spanien som är ett av mina favoritställen i Europa. Men det bekymrar mig att få höra av den brittiska hälsoskyddsmyndigheten att av 6 000 fall av salmonella i Förenade kungariket kan majoriteten spåras tillbaka till ägg från Spanien. Jag är inte säker på om er långa meritförteckning innehåller någon erfarenhet från äggindustrin, men jag undrar om jag genom er skulle kunna uppmana till att få till stånd ett samarbete mellan spanska myndigheter och kommissionen för att försöka finna en lösning på problemet. Detta för att undvika att folk kräver ett förbud mot import av spanska ägg.
Jag skulle också vilja fråga er, herr talman, när systemet för den här stunden av enminutsuttalanden ändrades från ett system byggt på ögonkontakt till ett där ledamöterna måste anmäla sig i förväg. Tidigare kunde talmannen använda sitt eget omdöme. Ni, herr talman, kunde till exempel ha valt att begränsa antalet katoliker på högerkanten som ni valde att ge ordet, för att på så sätt skapa en bättre balans. När ändrades systemet från ett med ögonkontakt till ett med anmälan?
– Herr talman! Tack. Jag har en personlig fråga till er. Lördagen den 16 oktober sände jag er ett brådskande meddelande om att Leyla Zanas make hade gripits när paret återvände hem från firandet under parlamentets sammanträde i Bryssel. Jag bad er kontakta de turkiska myndigheterna omedelbart för att fråga om gripandet, som jag och många andra ledamöter här i parlamentet såg som en öppen provokation, eftersom det var uppenbart för alla och envar att det var kopplat till Leyla Zanas framträdande i Europaparlamentet. Jag har hittills inte fått något svar på detta. Ni vet säkert att man i fredags inledde ett domstolsförfarande mot Leyla Zana och att det var tredje gången hon utsattes för det. Jag vill därför uppmana Europaparlamentet att precis som tidigare fästa nödvändig uppmärksamhet på detta och om möjligt sända en delegation för att övervaka förfarandet, för jag anser att detta är mycket viktigt i anslutning till den pågående diskussionen om anslutningsförhandlingar med Turkiet.
– Herr talman! Jag vill uttrycka min oro över försvaret av EU:s arbetsspråk.
Jag har förstått att det nederländska ordförandeskapet just har lagt fram ett förslag för konferensen mellan organ för EG-frågor (COSAC) som syftar till att begränsa antalet arbetsspråk vid COSAC:s möten till endast sex. Jag är medveten om att det även här i parlamentet har hänt att vissa ledamöter av besparingsskäl haft svårigheter att använda sitt språk som arbetsspråk. I det förslag som det nederländska ordförandeskapet lagt fram garanteras bara sex arbetsspråk – nämligen språken i de sex största länderna. Portugisiska talas ju i ett land som inte är ett av de största och är därför i fara. Frågan är därför, herr talman, …
– Herr talman! 1993 antog Europaparlamentet en resolution för att hedra minnet av offren för nationalsocialismen. Förra året, tio året efter denna händelse, ordnades också en utställning på temat här i parlamentet. Även den tyska allmänheten är upprörd över de kommentarer som tillskrivs Bruno Gollnisch. Kanske bör vi uppmana honom och Nationella fronten att avstå från att påstå att han inte sagt dessa saker, och i stället göra ett uttalande där han tydligt tar avstånd från historisk nihilism och uttryckligen fördömer fascismen, där han medger att förintelsen ägt rum och att den historiska forskning som finns på området är saklig. Jag är absolut övertygad om att motståndet mot fascism, antisemitism och rasism alltid har varit en av parlamentets värderingar och en värdering som vi måste fortsätta att värna om även i framtiden.
– Herr talman, mina damer och herrar! I dag den 25 oktober firar vi i Baskien den 25:e årsdagen av författningen – Estatuto de Guernica. I dag för tjugofem år sedan gick vi basker till valurnorna i den spanska autonoma regionen för att genom majoritet stödja och godkänna denna författning som en rättslig och politisk ram som härstammar från den spanska konstitutionen, och det har givit oss basker den högsta grad av självstyre som vi någonsin haft i regionen.
Jag kan försäkra er att denna författning är den bästa utgångspunkten för att skapa förtroende, utveckling och frihet i Baskien. Och i motsats till dem som vill äventyra 25 år av demokratisk framgång anser vi att författningen måste ligga till grund för att även i fortsättningen skapa demokratisk samexistens för nästa generation basker. Det är därför i dag viktigare än någonsin att erkänna den, och i det sammanhanget vill jag uppmana ordförandeskapet och Europaparlamentet att sända våra gratulationer till det baskiska parlamentets ordförandeskap med anledning av denna årsdag.
– Herr talman! I fredags offentliggjorde Internationella havsforskningsrådet resultatet av den årliga bedömningen av fiskebeståndet, som visade att beståndet av kolja i Nordsjön till och med överskrider förra årets rekordhöga siffror. I kontakterna med medierna inför offentliggörandet av rådets rekommendationer betonades dock bara torskbeståndet, och bristen på förbättring av det, i Nordsjön.
Det här påminner om förra årets situation då det efter offentliggörandet av vetenskapliga råd följde hot om fiskeförbud i hela Nordsjön. I slutänden lade kommissionen vid rådets möte i december förra året fram en återhämtningsplan med kvoter som snabbt visade sig ogenomförbar. Den gjorde inget för att skydda torsken och den hindrade skotska fiskare från att fånga sin tillåtna kvot av kolja. Om, och jag säger om, vi har en ny fiskerikommissionär i slutet av veckan, då uppmanar jag honom att verkligen involvera den nya regionala rådgivande nämnden för Nordsjön i arbetet med att fastställa kvoter inför rådets möte i december detta år, så att en vettig och funktionell plan för förfarandet av fastställande av kvoter kan komma till stånd.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0014/2004) av Alain Lipietz för utskottet för ekonomi och valutafrågor om Europeiska centralbankens årsrapport för 2003 (2004/2144(INI)).
– Herr talman, herr ordförande i Europeiska centralbanken (ECB), mina damer och herrar! Jag vill hylla den höga kvaliteten och på vissa punkter innovativa utformningen hos ECB:s årsrapport för 2003, som lagts fram under ledning av Jean-Claude Trichet.
En period som 2003 kan analyseras ur två perspektiv: vad som exakt hände under 2003 och vad som beslutades under 2003. Dessa är två skilda saker, eftersom valutabeslut enligt ekonometrin påverkar den aktuella utvecklingen någonstans mellan 12 och 18 månader senare. Vi diskuterar därför här i dag i vissa avseenden politiken för 2002 och dess riktlinjer för 2003.
För det första var prisstabiliteten hög under 2003: lite över 2 procent i början av året och faktiskt lite lägre i slutet av året, trots att oljepriserna stigit. Tyvärr upplevde vi under 2003 också en omfattande nedgång i EU i förhållande till de största konkurrenterna – bland annat Förenta staterna, Japan och Kina.
Mot bakgrund av den här informationen måste vi därför analysera de riktlinjer som ECB gav 2003 och som var både praktiska och dogmatiska. Låt oss börja med de praktiska riktlinjerna: Under 2002 behöll ECB samma räntesats praktiskt taget till december, i motsats till den politik som fördes av våra grannländer, Bank of England och amerikanska Federal reserve. Från december 2002 fram till, låt oss säga, den första halvan av 2003 skedde en mycket kraftig sänkning av räntan i Europa, och vi har börjat se de positiva effekterna av detta under 2004.
Räntesänkningen illustrerades av det vi kallar ”8 maj-aviseringen”, som analyserades noggrant och förklarades på ett mycket intressant sätt i ECB:s rapport för 2003. Vi stöder fullständigt denna inriktning och hur den motiverades i 2003 års rapport. För det första får vi veta att för att kompensera risken för inflation är det viktigt att ha en inflation som ligger under men nära 2 procent, så att den faktiska räntan kan ändras till en negativ nivå. För det andra får vi veta att penningmängdsmåttet M3 är viktigt på lång sikt, men ännu inte när det gäller att fastställa valutapolitiken. Jag anser att båda dessa teorier är fullständigt motiverade. I vårt betänkande välkomnas denna huvudinriktning, och vi kommer att lägga fram ändringsförslagen igen för att välkomna den ännu tydligare.
Rapporten för 2003 innehåller ytterligare en punkt som är mycket viktig inför framtiden, något som är ett tydligt uttalande från ECB som en offentlig myndighet, att den är ansvarig inför allmänheten och att detta ansvar medför dialog med parlamentet. Jag anser att genom att framställa sig som ett verkställande organ, med hänsyn till att bankens förhållande till allmänheten innefattar samspel med parlamentet, utgör denna rapport från ECB ett stort steg framåt. Jag anser att nästa steg är att utveckla dialogen ytterligare, och i vårt betänkande lämnar vi förslag i den riktningen.
För det tredje tänker vi naturligtvis på de nya ländernas anslutning i våra förslag inför framtiden. Vi anser att dessa länder bör behandlas lika och enligt samma kriterier, när det gäller uppfyllandet av konvergenskriterierna, som de som hittills gällt för alla länder. Det är inte fråga om två olika måttstockar. Samma regler gäller för 2005, 2006 och 2007 som för 1997.
Avslutningsvis måste vi börja ta hänsyn till den nya generationen sedlar. Vi anser att vi måste behålla en- och tvåcentsmynten och många av oss tycker att vi bör införa en sedel på en euro. Det är enligt vår uppfattning grundläggande att sedlar och mynt för allmänheten närmare valutan. Det är dags att placera levande människor på våra sedlar som alla länder i världen gör.
–Herr talman! Herr Lipietz! Mina damer och herrar! Jag skulle först vilja betona, på både Europeiska centralbankens vägnar och som talesman för mina kolleger i ECB-rådet, att vi i hög grad delar er önskan att vidmakthålla de fruktbara relationer som våra institutioner har utvecklat under de senaste åren och till vilka föredraganden just hänvisat. Det gläder mig att kunna fortsätta dialogen från Europeiska centralbankens sida i denna anda av öppenhet och samarbete.
Som just har nämnts har jag äran att i dag framlägga årsrapporten för 2003. Den är ett av ECB:s viktigaste instrument för att presentera penningpolitiken och den verksamhet som faller inom bankens behörighet för Europeiska unionens medborgare och för er som företräder dem.
ECB fäster största vikt vid en fortlöpande dialog med allmänheten i Europeiska unionen och med dess valda företrädare.
Herr talman! ECB:s penningpolitik bedrevs under ganska osäkra och besvärliga förhållanden under 2003. Under första halvåret stagnerade den reala BNP-tillväxten till följd av avsevärd osäkerhet i samband med geopolitiska spänningar och turbulens i oljepriser och på finansmarknaderna. Efter att den ekonomiska och geopolitiska osäkerheten minskat något ljusnade framtidsutsikterna för ekonomisk verksamhet successivt efter sommaren 2003. Trots det ökade euroområdets sammantagna BNP endast med 0,5 procent under 2003.
Den årliga inflationstakten enligt HIKP saktade ned något under 2003, till 2,1 procent i genomsnitt från 2,3 procent i genomsnitt för både 2001 och 2002. Att inflationen låg kvar över 2 procent berodde huvudsakligen på ökningar i ett antal volatila komponenter i HIKP, i synnerhet oljepriser, och under andra halvåret 2003 livsmedelspriser. Höjningar av indirekta skatter och reglerade priser bidrog också till inflationen under 2003. På medellång sikt förväntar vi oss dock att prisutvecklingen kommer att ligga kvar i linje med prisstabiliteten, efter det att inverkan från dessa volatila komponenter i HIKP gradvis upphör.
Den förväntan som blev resultatet av vår ekonomiska analys låg i linje med vår monetära analys. En stor del av den monetära tillväxten i början av 2003 berodde på den betydande osäkerhet som då rådde på de ekonomiska och finansiella marknaderna, som orsakade förflyttningar av portföljer till säkrare, kortfristiga likvida tillgångar som ingår i M3. Inför en mattning av inflationstrycket på medellång sikt under första halvåret 2003, som Alain Lipietz påpekade, sänkte ECB sina styrräntor med 25 baspunkter i mars 2003 och med 50 baspunkter i juni samma år. Därmed nådde räntan två procent för de största refinansieringstransaktionerna i juni 2003. Sedan dess har denna räntesats förblivit oförändrad på denna historiskt mycket låga nivå. Samtidigt har det faktum att inflationsförväntningarna hållits kvar i linje med vår definition av prisstabilitet på ett mycket betydande sätt bidragit till den låga nivån på medellånga och långa nominal- och realräntor. Den resulterande avkastningskurvan har skapat mycket gynnsamma finansiella förutsättningar för ekonomisk återhämtning.
Den ekonomiska återhämtning som inleddes under andra halvåret 2003 har fortsatt i år. Vad årlig tillväxt beträffar uppnådde vi 2 procent under andra kvartalet i år. I stora drag låg produktionsökningen för de senaste 12 månaderna nära aktuella uppskattningar av den potentiella tillväxten i euroområdet.
Vi förväntar oss att denna tillväxttendens fortsätter under kommande kvartal. Världsekonomin har för närvarande den starkaste tillväxten på 30 år. En viss avmattning förväntas nästa år, men euroområdets export borde ändå kunna fortsätta att dra fördel av en gynnsam global efterfrågan under 2005.
Inom euroområdet borde investeringar normalt sett gynnas av de positiva globala förhållandena, de mycket fördelaktiga kreditvillkoren i euroområdet och förbättringen i företagens effektivitet. Det finns utrymme för en ökning av privatkonsumtionen i euroområdet som helhet, men där finns naturligtvis en viss osäkerhet i utsikterna. En av riskfaktorerna är utvecklingen på oljemarknaderna. Om oljepriserna skulle ligga kvar på en hög nivå, eller till och med stiga ytterligare, kan detta dämpa styrkan i återhämtningen, både inom och utom euroområdet, trots det faktum att oljeintensiteten i euroområdet är betydligt lägre än på 1970-talet. Vi måste också ha i åtanke att en del av oljeprisökningen beror på en stark global efterfrågan, något som inte var fallet under de första och andra oljechockerna, men det är fortfarande så att oljeprishöjningar innebär en negativ försörjningschock för euroområdets ekonomi som helhet. För att oljeprischocken skall kunna absorberas på ett så smidigt sätt som möjligt, får de politiska misstagen från det förflutna inte upprepas, och framför allt måste man undvika följdeffekter.
När det gäller konsumentpriserna har utvecklingen på oljemarknaderna haft en direkt påverkan på HIKP i euroområdet. Efter en årlig inflation på 1,7 procent för första kvartalet 2004 uppgick inflationen till 2,3 procent andra kvartalet och 2,2 procent tredje kvartalet.
Inflationstakten har under det senaste året också drivits upp av ovanligt kraftiga höjningar av indirekta skatter och reglerade priser i hela euroområdet. Emellertid, om man blickar framåt, så anser vi inte att den tillgängliga informationen tyder på att ett kraftigare underliggande inflationstryck håller på att byggas upp inom unionen ännu. Löneutvecklingen har legat kvar på en måttlig nivå sedan sista kvartalet 2003, och den tendensen bör fortsätta. Förutsatt att det inte inträffar ytterligare någon betydande prischock, borde den årliga inflationstakten sjunka under 2 procent under 2005.
Jag bör dock betona att vi under de senaste kvartalen har sett flera hot mot möjligheterna till prisstabilitet, och dessa hot kräver ständig vaksamhet. Detta hänger återigen samman med oljeprisutvecklingen och möjliga följdeffekter orsakade av löne- och prissättningsbeteenden. Andra farhågor rör långsiktiga inflationsförväntningar och även monetära tendenser. Det verkar faktiskt som om den nedåtgående tendensen i den årliga inflödesökningen, som har pågått sedan mitten av 2003, avstannade under sommaren i år och att den kortsiktiga dynamiken i inflödet har förstärkts. Detta återspeglar delvis det faktum att den historiskt låga räntenivån för euroområdet fortsätter att stöda monetär expansion.
Den låga räntenivån ger också bränsle till en ökad utlåning till den privata sektorn och vi har kunnat se en fortsatt stark ökning av lån till bostadsköp. På grund av den kraftiga M3-ökningen de senaste åren finns det för närvarande betydligt mer likviditet i euroområdet än vad som behövs för att finansiera en icke-inflatorisk tillväxt.
Nu vill jag ta upp andra aspekter som vi tittar på. En bra och trovärdig penningpolitik är förvisso en nödvändig förutsättning för hållbar tillväxt och för att skapa arbetstillfällen, men det är inte tillräckligt i sig. Andra villkor måste också uppfyllas, särskilt en sund finanspolitik och lämpliga strukturreformer. I det avseendet var förra året en besvikelse finanspolitiskt sett. Det genomsnittliga underskottet i de offentliga finanserna i euroområdet växte från 2,4 procent till 2,7 procent. Därutöver fortsatte det finansiella läget att vara bekymmersamt i länder som redan hade en betydande obalans under 2002.
Underskottet i de offentliga finanserna i förhållande till BNP för hela euroområdet förväntas inte förbättras under 2004, och den genomsnittliga offentliga skuldkvoten i förhållande till BNP förväntas försämras ytterligare. Detta är förvisso en källa till oro. Förra året stod finanspolitiken i EMU inför ett antal allvarliga utmaningar. Den 25:e november 2003 beslutade rådet att inte följa kommissionens rekommendation och man kom överens om att ge de berörda länderna anstånd med förfarandet vid alltför stora underskott. Samma dag gav ECB-rådet sitt stöd till kommissionens åsikt. Stabilitets- och tillväxtpakten är en hörnsten i EMU. Den är en nyckelfaktor för att ge en ekonomisk logisk grund för ett gemensamt valutaområde, som inte har någon federal regering, och för att säkra en makroekonomisk stabilitet på en hållbar grund.
ECB-rådet anser att det krävs avsevärda förbättringar i genomförandet av pakten, särskilt med avseende på dess förebyggande del. Samtidigt är rådet inte för en ändring av fördragstexten eller av de förordningar som utgör grunden för pakten, och vi betonar vikten av att till fullo bevara det nominella ankaret på 3 procent i den korrigerande delen av pakten.
Jag vill också, precis som Ekofinrådet, betona den vitala betydelsen av en pålitlig och punktlig inrapportering av regeringarnas finansiella statistik, som inte i något avseende får påverkas av politisk inblandning eller valcykler. På den punkten är vi helt överens med Ekofinrådet.
En mer positiv aspekt är att man under både 2003 och 2004 har kunnat se vissa framsteg i genomförandet av strukturreformer i flera länder i euroområdet. Även om det inte alltid har varit så lätt att genomföra dessa reformer är jag övertygad om att vi kommer att kunna se deras positiva effekter under de kommande åren. Jag har tydligt sagt att ECB stöder de regeringar, parlament och arbetsmarknadsparter som satsar på dessa nödvändiga reformer i euroområdet. Vi har inte råd att vara självbelåtna. På många områden krävs ytterligare reformer. En kontinuerlig reformprocess är nödvändig för att förstärka euroområdets produktionspotential och för att säkra framtida tillväxt och arbetstillfällen.
År 2003 präglades också av de sista förberedelserna inför utvidgningen av EU med tio nya medlemsländer, med verkan från den första maj 2004. Ur ECB:s synvinkel genomfördes integrationen av de tio nya medlemsländernas centralbanker smidigt. Viktiga utmaningar kvarstår för dessa länder på vägen mot euron. Förra veckan offentliggjorde ECB, liksom kommissionen, den första konvergensrapporten som behandlar dessa länder samt Sverige. I rapporten anges flera prioriterade områden där enskilda länder kommer att behöva göra ytterligare ansträngningar innan de kan anta euron. Den bild som framträdde varierade påtagligt från land till land, men många länder har samma utmaningar när det gäller prisstabilitet, sunda offentliga finanser, en stabil valutakurs och räntekonvergens. Dessutom har man ännu inte uppnått institutionell konvergens i alla länder. Detta gäller särskilt centralbankernas oberoende. Jag kan inte nog betona hur viktigt detta är för en framgångsrik penningpolitik.
ECB uppskattade verkligen de välvilliga kommentarerna i Europaparlamentets förslag till resolution om ECB:s penningpolitiska strategi för 2003. Vi har alltid strävat efter att visa ett starkt engagemang för att nå vårt främsta mål, prisstabilitet. Inflationen har förblivit dämpad, trots en rad negativa störningar. Jag vill inte älta detta, men jag kommer att betona utmaningen när det gäller att säkert förankra inflationsförväntningarna på medellång och lång sikt, vilket är avgörande för att åstadkomma prisstabilitet och för att befästa en mycket god ränteutveckling, därför att på medellång till lång sikt så införlivas dessa förväntningar på inflationen i marknadsräntorna.
Jag har lagt märke till att i resolutionsförslaget återspeglar de åsikter som förs fram i de viktigaste frågorna i mångt och mycket ECB:s åsikter. Emellertid finns det ett antal frågor där vi har något annorlunda åsikter. Särskilt gäller detta resolutionsförslagets uppmaning om offentliggörande av protokollen från ECB-rådets möten, samtidigt som man underförstått tycks acceptera att man inte skulle offentliggöra hur de enskilda medlemmarna röstar. Vi skulle verkligen uppskatta om parlamentet kunde godta argumentet att offentliggörandet av hur enskilda medlemmar i ECB-rådet röstar skulle kunna ge upphov till nationella offentliga debatter om huruvida de nationella centralbankscheferna har tagit vederbörlig hänsyn till nationella intressen, samtidigt som det anges i fördraget att vi skall ägna oss åt euroområdet som helhet. Dylika offentliga debatter skulle få negativa följder för trovärdigheten och effektiviteten i ECB:s penningpolitik.
När det gäller protokollen betonar jag att ECB lägger fram och förklarar sina penningpolitiska beslut genom uttömmande offentliga uttalanden vid de presskonferenser som hålls omedelbart efter ECB-rådets möten. Genom att anta detta förfarande 1999 bidrog ECB till att höja ribban globalt för öppenhet och insyn i centralbankernas arbete. ECB blev den första centralbanken att offentliggöra en uttömmande analys där man förklarade penningpolitiska beslut omedelbart efter det att de fattats. Den information som ECB tillhandahåller på detta sätt liknar i grund och botten den som andra centralbanker offentliggör i protokollsammanfattningar, eftersom den på ett korrekt sätt återspeglar hela debatten i ECB-rådet. ECB är den enda större centralbank som möjliggör omedelbar interaktion med media. Som vi ser det är detta en egenskap som gör ECB till en av världens mest öppna centralbanker.
Herr talman! Får jag lov att som hastigast nämna det arbete som Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska värdepapperstillsynskommittén tillsammans utför för att utarbeta gemensamma regler och normer inom området clearing och avveckling, vilket också nämns i resolutionsförslaget. Dessa normer är ett mycket betydelsefullt bidrag till en tillförlitlig och integrerad infrastruktur för säkerheter. Vi fäster största vikt vid detta mål eftersom den rådande fragmenteringen av infrastrukturen har lett till för höga transaktions-kostnader, vilket i sin tur ger upphov till finansiell instabilitet.
Här måste jag dock påpeka att även om de normer vi kommit överens om med värdepapperstillsynskommittén beslutats helt i enlighet med nuvarande lagstiftning och gällande bestämmelser, vill vi under inga omständigheter förekomma beslut som kan komma att fattas i framtiden. Om ett nytt direktiv om clearing och avveckling skulle antas i vederbörlig ordning, granskar vi naturligtvis på nytt våra gemensamma regler och normer för att försäkra oss om att de fortfarande överensstämmer med bestämmelserna i det direktivet, givetvis återigen under förutsättning att ett sådant beslut fattas.
– Herr talman! Mina damer och herrar! Europeiska centralbankens årsrapport för 2003 har en ny uppläggning som är tydligare och enklare att förstå, med fler detaljer och större öppenhet, bland annat när det gäller kritiska aspekter rörande den nuvarande politiken. Rapporten gör således ECB:s politik mer tillgänglig för läsarna, det vill säga allmänheten, så att vi kan se att ECB har gjort ett bra arbete.
Alain Lipietz ursprungliga betänkande innehåller en del kritik mot ECB och den instämmer vi inte i. Låt mig börja med räntepolitiken, där en generell kritik framförs som vi anser obefogad. Vi vet att räntepolitiken är en balansakt, men att 2003 som helhet var ett år då ECB fortsatte att hålla saker och ting på rätt köl. Ekonomin växer, euron är stabil och räntan är låg i reala termer.
Det finns en annan kritik som vi inte heller håller med om, eftersom vi anser att ECB:s ansvarsområden är klart och tydligt utformade, och dessa områden är i första hand prisstabilitet och måttliga inflationsnivåer. När det råder prisstabilitet och måttlig inflation har vi fått grundförutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, och även om detta givetvis inte är tillräckligt bör vi inte göra ECB ansvarig för full sysselsättning eller ekonomisk tillväxt. Det skulle vara att lägga en alltför stor börda på banken. Det är frågor som de nationella regeringarna måste ta itu med. Jean-Claude Trichet påpekade att det är här som budgetpolitik är viktigt, och de nationella regeringarna har inte fullgjort sina skyldigheter i detta avseende. Vi kan inte avhjälpa detta genom att överbelasta ECB.
Vi delar också Jean-Claude Trichets uppfattning att hur enskilda ledamöter i ECB-rådet röstar inte bör offentliggöras. Det skulle politisera ECB och inte vara till gagn för Europas nuvarande ekonomiska utveckling. När vi har lyckats förverkliga Lissabonagendan är läget ett helt annat och vi kan diskutera saken igen.
Samtidigt som vi är för att ECB gör som den amerikanska centralbanken och publicerar en ”grey book” varje år, skulle vi också vilja se att protokollsammanfattningar utan enskilda röster publicerades vid lämpliga tidpunkter, och därefter bör saken få bero.
Sammanfattningsvis bör vi ge ECB frihet att handla så som fastställts i Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). Lipietzbetänkandet skrevs med gott resultat om i och med att utskottet för ekonomi och valutafrågor antog de ändringsförslag som lagts fram om dessa punkter, och därför undrar vi fortfarande varför föredraganden inte har tagit avstånd från det. Vi anser att betänkandet som det nu föreligger är balanserat och bra och i denna form stöder vi det. Vi anser inte att det behöver ändras.
– En debatt av det slag som vi har i dag är mycket viktig eftersom den påverkar miljontals människor över hela kontinenten. Ibland finner jag det komiskt att vi i parlamentet tycks göra tankefelet att hela debatten endast är till för oss ekonomer eller bankfolk. Emellanåt förfaller vi till att tala så tillkrånglat att jag faktiskt tror att det finns personer i den här kammaren som inte har en aning om vad vi pratar om, än mindre de som röstade på oss och som vi är ansvariga inför. Som jag sade påverkar de frågor som vi diskuterar i dag, och som är ämnet för centralbankens rapport, miljontals människors dagliga liv. Herr talman! Jag kommer själv från ett mycket litet samhälle med sammanlagt 800 invånare i den minsta av Europeiska unionens medlemsstater, Malta.
Ändå har det som vi debatterar i så högtravande ordalag lika stor betydelse för familjers tillvaro som för multinationella bolag, som har mycket mäktiga lobbyister här och i Bryssel. Dessa vanliga familjer, eller ”ordinary people” som de kallas på engelska, betalar skatt och är laglydiga. Det är mot dem som vi i första hand skall vara lojala i alla beslut vi fattar. Jag anser att huvuduppgiften för nya medlemsstater i Europeiska unionen i framtiden måste vara att lägga en fast grund för sina ekonomier. De måste göra detta varsamt för att inte slita sönder den sociala väv som i många länder, bland annat mitt eget, har tagit många år att åstadkomma.
Det är i det perspektivet som vi bör överväga frågan om när euron skall antas. Enligt min mening vore det ett misstag om ett land i sin iver att snarast möjligt införa den gemensamma valutan genomförde artificiella men stränga åtgärder som drabbar medelklassen och lägre klasser, åtgärder som kanske leder till att konvergenskriterierna, vilka de än må vara, uppfylls men på bekostnad av de senaste årens sociala framsteg. Detta bör inte forceras fram utan planeras förnuftigt. Vår första prioritet bör vara vårt behov av att vara mer konkurrenskraftiga, både som enskilda länder och som kontinent. Europeiska unionens nya medlemsstater och Europeiska unionen som helhet har en hel del att lära av erfarenheterna i de medlemsstater som har antagit den gemensamma valutan. Det var en positiv erfarenhet för många länder.
Men det förekom också klagomål om omotiverade prishöjningar som genomfördes så snart man gick över till euron. Klagomålen, särskilt från dem i vårt samhälle som minst av allt har råd med prishöjningar, var i många fall befogade. Förra året bad parlamentet central-banken att utreda de felfunktioner hos systemet som ledde till prishöjningar. Jag anser att vi i konsekvensens namn måste begära ännu en sådan utredning och därför lägger vi i Europa-parlamentets socialistgrupp fram ett ändringsförslag i detta syfte. Jag uppmanar mina parlamentskolleger från andra grupper att ännu en gång rösta för en utredning så att vi kan vara konsekventa. Till sist, det är en mycket svår tid, men vi får inte misströsta. Vad vi nu behöver är ledarskap och visioner.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att varmt gratulera Jean-Claude Trichet till hur väl han fört vidare det arbete som hans företrädare Wim Duisenberg inlett. Herr Trichet! Er ämbetsutövning fram till i dag har bidragit till att garantera, för att inte säga förbättra, Europeiska centralbankens trovärdighet och oberoende. Genom årsrapporten för 2003 och den monetära dialog i vilken ni och ledamöterna i ert ECB-råd medverkar har ECB helt fullgjort sin skyldighet att redovisa till Europaparlamentet. Det som gör rapporten så övertygande är dess utformning, dess klarhet och den mängd av nyttig information som den innehåller.
Vi är glada att se att det i ECB:s årsrapport betonas att upprätthållandet av prisstabiliteten är bankens främsta mål och huvuduppgift. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i Europaparlamentet inte bara instämmer i att detta är kärnpunkten i Europeiska centralbankens uppdrag utan understryker därtill att den har prioritet. Där är vi helt eniga med Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europa-demokrater. Vi är också medvetna om att Europeiska centralbanken är oberoende. Europeiska central-banken behöver inga predikningar om hur dess räntepolitik borde ha varit tidigare eller måste vara i framtiden. Euroområdets ekonomiska svaghet beror varken på bristande förtroende för euron eller enbart på bristande efterfrågan, som hade kunnat undvikas genom offensiva sänkningar av räntenivåerna. Den avgörande faktorn är i stället att allmänheten och näringslivet generellt saknar förtroende för sina egna länders ekonomiska politik samt att reformerna varit tröga, särskilt i de stora länderna i euroområdet.
Jag tänker då på de nödvändiga reformer av skattesystemet, arbetsmarknaden, de sociala trygghetssystemen och hälsosektorn som alltför länge har skjutits upp eller som man endast halvhjärtat tagit itu med. Herr Trichet! Ni har redan tagit upp detta i ert anförande.
Inte heller i år kommer Europaparlamentet, som den enda institution i Europeiska unionen som är direktvald och demokratiskt legitim, att svika sin roll som öppenhetens förkämpe. Herr Trichet! Jag vet att ni är av en annan uppfattning, men det är med detta i åtanke som vi föreslår att ECB skall offentliggöra fullständiga protokoll från sina sammanträden i ECB-rådet, inklusive omröstningsresultatet i dess helhet, dock utan redovisning av enskilda röster. Vi anser också att det vore förnuftigt att ta fram en årsbok om den ekonomiska utvecklingen liknande den amerikanska centralbankens ”beige book”, vilket Gruppen för Europeiska folkpartiet också har efterlyst. Det skulle ge allmänheten lättillgänglig förstahandsinformation om det ekonomiska läget i det egna landet och i alla länder i euroområdet. En sådan volym skulle bidra till större öppenhet och också kunna bygga upp allmänhetens känsla av samhörighet med Europeiska unionen.
Avslutningsvis vädjar jag till Europeiska centralbanken att fortsätta att kritiskt och uppmärksamt vaka över efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten och att tillsammans med Eurostat förmå länderna i euroområdet att skaffa fram tillförlitliga siffror. Det som hände med Grekland får inte tillåtas ske igen. Herr Trichet! Vi ser fram emot era synpunkter och ett fortsatt nära samarbete med er i framtiden.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ekonomiska teorier som är häpnadsväckande motståndskraftiga mot verkligheten. En av dem är antagandet att en centralbank som strävar efter att hålla priserna stabila automatiskt också ger bästa möjliga bidrag till full sysselsättning och tillväxt. Att priserna i euroområdet har varit stabila i åratal är ingen tvistefråga. Om vi bortser från effekten av stigande oljepriser och indirekt beskattning ligger inflationen i euroområdet strax över 1 procent, vilket är på gränsen till deflation. Har det gett oss lägre arbetslöshet och större tillväxt? Krisen beror naturligtvis inte enbart på missriktad penningpolitik. Den beror framför allt på den så kallade reform-politik som gjort sig till slav under lönsamheten, som tillintetgör arbetstagarnas rättigheter, som främjar avfallsdumpning och privatiserar sociala trygghetsförmåner, och som därigenom medverkar till att strypa de breda lagrens köpkraft och öka fattigdomen i Europa.
Penningpolitiken bär dock sin del av ansvaret genom räntesänkningar som kommit för sent och varit otillräckliga. Det är en cynisk beskrivning att Europeiska centralbanken fullföljt målet om full sysselsättning när miljontals kvinnor och män har förlorat sina arbeten under de senaste åren – inte så få av dem på grund av de höga lånekostnader som fått småföretag att förblöda. En centralbank har faktiskt också till uppgift att slå larm när den ständigt ökande koncentrationen av ägandet ger den privata banksektorn större makt över marknaden och när sänkningar av viktiga räntenivåer främst tjänar syftet att öka finanshusens vinstmarginaler, i stället för att komma mindre företag och konsumenter till del. Också i detta avseende har ECB misslyckats. De som lögnaktigt utmålar den gemensamma europeiska valutans historia som en succé visar endast på nytt vilka egenintressen som färgar deras syn på de politiska händelserna i Europa: Det finns inget som mäter sig med en monetär union som framgångs-modell i den europeiska finansiella elitens ögon, vars uppmärksamhet är fixerad på konglomeratens guldkantade balansräkningar och ökande vinster. För ECB är de som ser världen ur den här vinkeln …
– Herr talman! Genom att upprätta en valutaunion med gemensam valuta har tolv av EU:s medlemsländer tagit stora risker med sysselsättningen. EU-länderna utmärks av en svag förmåga att anpassa sig till olika strukturella förändringar och plågas därför av permanent höga arbetslöshetssiffror.
Riskerna med euron syns redan tydligt, framför allt i Tyskland. Detta land har kommit att underkastas en alldeles för stram penningpolitik under senare år, och hundratusentals tyska löntagare har därmed tvingats ut i arbetslöshet i onödan. Dessa problem kommer att växa när utflyttning av industriell verksamhet till Östeuropa och Asien slår olika hårt i euroländerna de närmaste fem åren.
Tyvärr har Europeiska centralbanken genom sin politik kommit att förvärra dessa arbetslöshetsproblem i flera medlemsländer. Liksom de flesta moderna centralbanker arbetar Europeiska centralbanken i huvudsak med ett inflationsmål. Detta är helt i enlighet med den ekonomiska teorin, men man har valt ett för lågt mål. Centralbankerna i Storbritannien, Sverige, Nya Zeeland och USA har högre inflationsmål. Modern forskning pekar på att inflationsmålet bör sättas till 2,5 eller kanske 3 procent i genomsnitt över en konjunkturcykel för att inte i onödan driva ut människor i arbetslöshet. ECB och dess huvudmän bör därför höja sitt inflationsmål till åtminstone 2,5 procent i genomsnitt och förtjänar skarp kritik för sin oförmåga att anpassa sin politik till den europeiska blandekonomins sätt att fungera.
– Herr talman! Låt mig snabbt ställa en fråga till Jean-Claude Trichet som han inte behöver besvara, även om jag är intresserad av att veta hur han ser på saken. Herr Trichet! Hur kände ni er i morse när ni i läste Romani Prodis nedgörande omdöme om Lissabonstrategin, Romani Prodi som fortfarande är kommissionens ord-förande och som kanske kommer att fortsätta att vara det ännu en tid? Slogs ni också av frågan: Vad har vi i EU gjort för fel? Kan det inte ha något att göra med att vi i EU dessvärre företräds av talesmän, av vilka vi redan kunnat höra somliga här i dag, som har fått oss att fastna i en ideologisk kamp till döds om vad Europeiska centralbankens främsta syfte är tänkt att vara, i stället för att välja en mer pragmatiskt attityd?
Jag skulle vilja be min konservative vän Kurt Joachim Lauk att för sig själv läsa om det anförande han just hållit, men denna gång med amerikanska förhållanden i åtanke. Det skulle då förmodligen stå klart – även för honom – att prisstabilitet och ekonomisk tillväxt alltid är något som en centralbank inte får förlora ur sikte om dess åtgärder skall ha någon verkan.
Detta gäller givetvis också för den andra viktiga frågan om inflation som ni, den nye ordföranden, måste ställa er själv. Det framgick av ert anförande att det finns vissa områden där vi redan tycks röra oss bort från deflation mot inflation. Det konststycke som den grekiska regeringen lyckades genomföra med mer eller mindre aktivt stöd eller åtminstone försumlighet från Eurostats sida, kan kanske komma att bli ett problem i andra länder. Därför ber jag er verkligen att för alla dem inom euroområdet som tror på euron – och som österrikare räknar jag mig själv dit – vara mycket mer kritisk och mycket mer vaksam än er före-trädare. Om jag får nämna ett tredje område som jag är angelägen om att rikta er uppmärksamhet på, anser jag att vi både inom ert eget område och när det gäller insamling av uppgifter har verkligt allvarliga problem med öppenheten. Jag delar åsikten att större öppenhet vore bra. Ordföranden gav mig två minuter och trettio sekunder och jag vill utnyttja dem till fullo.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att tacka för det konstruktiva samarbetet och den ökade dialogen, för det orubbliga och framgångsrika förtroendeuppbyggandet och för ert försvar av stabilitets- och tillväxtpakten. Hans-Peter Martin har hittills bara suttit en kort tid i utskottet för ekonomi och valuta-frågor, och det är troligen därför som han ännu inte har insett att det finns ett samband mellan stabila priser, låg inflation, tillväxt och sysselsättning. Jag skulle också vilja gratulera er till att ha bidragit till att bereda en stadigvarande plats i konstitutionen åt prisstabilitet som ett europeiskt mål och inte bara som något som Europeiska centralbanken strävar efter, och till framgången för er politik att göra ECB mer oberoende och till en starkare och kommunikativ aktör.
Naturligtvis har vi också några saker att be om. En av dem har att göra med oberoendet och det är att ni bör motstå alla försök från finansministrarnas sida – och, det måste uppenbarligen sägas, från den ungerska regeringen – att öka deras politiska inflytande över ECB:s penning-politik och deras personliga inflytande över penningutgivande nationella banker. Jag skulle också vilja be er att i högre grad göra er till talesman för penningpolitikens betydelse för en stark euro, för låga inflationsnivåer, för stabila priser, för tillväxt och sysselsättning och för den samhällsekonomiska nyttan. Vi vet att euron är värd mer än vad allmänheten anser att den är.
Vi uppmanar er att förespråka avskaffandet av ett- och tvåcentsmynten och införandet av en- och tvåeurosedlar och att se till att öppenheten inte råkar i konflikt med oberoendet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Bortsett från den osäkerhet som skapats av förskjutningar i priset på olja har Europeiska centralbanken (ECB) lyckats tämligen väl i sin strävan efter prisstabilitet. Är euroområdets ekonomi bortsett från detta vid god hälsa? Uppenbart inte. Resultaten är allt annat än lysande, tillväxten är svag, den inhemska efterfrågan håller på att tappa styrfarten och arbetslösheten är svår, samtidigt som ojämlikhet och fattigdom är på uppåtgående. Lamslaget av ECB:s oberoende, som trots sin absurditet omhuldas och snart kommer att befästas i konstitutionen, vanmäktigt i avsaknad av ekonomisk styrning, försvagat av en stabilitets- och tillväxtpakt som är både rigid och enfaldig har EU underordnat sig själv ECB:s beslut och betalar för prisstabiliteten i Europa med svag tillväxt och hög arbetslöshet.
Den avgående kommissionen föreslog en reform av stabilitets- och tillväxtpakten som byggde på sunt förnuft och ändå – genom sin ordförandes stämma – uttryckte ECB, helt hängiven sin monetaristiska dogm, sin oro för att reformen skulle bli mer än enbart kosmetisk, i synnerhet genom införandet av den gyllene regeln att stöd skulle göras tillgängligt för den investering som krävs för att uppfylla Lissabonmålen eller genom grundläggandet av en anticyklisk budgetpolitik som klarar att starta om maskineriet under nedgångsperioder.
Jag är personligen övertygad om att den dogmatiska ledningen av ECB är den naturliga konsekvensen av det för EU och dess medborgare ödesdigra valet att undanta alla former av ekonomisk styrning från politisk kontroll. Jag borde lägga till att valet haft till följd att de mest destruktiva strategier främjas. Betänkandet är således, vad författaren än må säga, symtomatiskt för detta fenomen. Kravet på strukturreformer stigmatiserar sociala system och pensions-ordningar. I betänkandet efterlyser man också en ökning av arbetstiden för Europeiska unionens arbetstagare. På detta stadium lyckas betänkandet således inte övertyga oss, inte minst därför att det har fördärvats av de ändringsförslag som lagts fram av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Följaktligen kommer vi under debattens gång att lägga fram flera ändringsförslag och om dessa ändringsförslag inte antas kommer vi att rösta mot.
– Herr talman! Först av allt vill jag gratulera Jean-Claude Trichet till framläggandet av hans första årsrapport på Europeiska centralbankens vägnar. Jag har läst rapporten med större intresse än vanligt. Som fördragande av årsrapporten för 2002 var jag framför allt intresserad av att se hur de förhoppningar som parlamentet uttryckte i en resolution i juli 2003 hade tagits till vara. Denna korta och kärnfulla resolution innehöll inte enbart politiska utan också praktiska önskemål. I det första stycket av fjolårets resolution om årsrapporten för 2003 bad parlamentet ECB att inrätta en arbetsgrupp som skulle undersöka behovet av att införa en-eurosedlar. Personligen kan jag inte se något behov av en sådan sedel, men jag skulle vilja att banken undersöker detta med hänsyn till förtroendet för valutan. På sidan 101 i er årsrapport anger ni att ECB-rådet kommer att ta upp frågan på nytt under hösten 2004. Herr Trichet! Min första fråga till er är varför ni inte i enlighet med parlamentets resolution har inrättat en arbetsgrupp. Och för övrigt är hösten 2004 här, och jag skulle mycket gärna vilja höra vilken uppfattning ECB-rådet har kommit fram till i fråga om en-eurosedeln.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja börja mitt anförande med att tacka Jean-Claude Trichet, och därigenom betona att för oss i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater står er institution nu för en stabil euro – inte enbart för låg inflation utan också för ett iakttagande av stabilitets- och tillväxtpakten.
Detta har i synnerhet blivit uppenbart i ljuset av de senaste månadernas händelser, då euro-problemet har legat hos finansministrarna och då vissa av oss i Europaparlamentet med stor sorg har sett hur kommissionen har underlåtit att ta ställning på det sätt och med den tydlighet ni har gjort i dag i kammaren till hur stabilitetspakten skall hanteras. Det är i själva verket ni som garanterar stabilitetspakten i euroområdet!
Här syftar jag i synnerhet på fallet Grekland, där Europeiska unionen behöver utöva hårdare kontroll, vilket jag tyvärr hör sägas alltför ofta även i dag. Jag kan till exempel föreställa mig en framtida omvändning av bevisbördan så att kommissionen och Eurostat blir skyldiga att kritiskt granska om siffrorna är trovärdiga, och om de inte är det skulle nya kunna begäras in. I annat fall skulle de betraktas som oredovisade.
Detta skulle vara ett första steg, och vi väntar oss vi att inom denna mandatperiod kommer att behöva diskutera och besluta om huruvida fler valutor skall läggas till. Låt mig ställa denna fråga, inte enbart till Eurostat och kommissionen, utan också till ECB: Arbetar ni enligt antagandet att de siffror som läggs fram för er är korrekta? Jag anser det oacceptabelt att det hittills inte har varit möjligt att ge ett svar på om de framlagda siffrorna är korrekta eller inte.
Låt mig helt kort gå över till vad ni hade att säga om Europeiska centralbankssystemet (ECBS). Felet med förfarandet är att myndigheterna på nationalstatsnivå redan ställer oss inför fullbordat faktum, och att det blir allt svårare för det rättsliga systemet att komma runt detta och åstadkomma förändringar. Vi ber er att se till att kontrollorganen inte saknar en rättslig grund att handla utifrån.
– Herr talman, herr Trichet, herr Almunia, mina damer och herrar! Jag vill varmt välkomna er alla till denna debatt, som visar det demokratiska elementet i Europeiska centralbankens oberoende representerat av parlamentarisk kontroll och ansvar.
Jag håller helt med om de aspekter i Lipietzbetänkandet som ger en positiv bedömning av Europeiska centralbankens reaktion under 2003: låga räntenivåer, klargörande av stabilitets-begreppet och utvidgning av euroområdet.
Bekymret är den låga ekonomiska aktiviteten under 2003, i synnerhet inom euroområdet, och de fortsatta riskerna för tillväxten. Unionen har utformats för att få till stånd både stabilitet och tillväxt, bara det ena av dem är inte tillräckligt.
Kommissionären Joaquín Almunias initiativ är därför mycket välbetänkt och kommer att kräva stöd. Med hänsyn till penningpolitikens obestridliga roll som främjare av investeringar och produktivitet inom systemet och konkurrenskraft utåt, bör det i betänkandets förslag till resolution läggas större tonvikt på nära samordning mellan Europeiska centralbanken och investerings- och tillväxtpolitiken.
Behovet av strukturella reformer får dock inte förvanskas av felaktiga signaler. Sambandet mellan svag ekonomisk aktivitet och kort arbetstid måste därför uteslutas ur resolutionsförslaget. Det är inte förenligt med vare sig kraven på flexibilitet i stället för rigiditet eller med produktivitetskriterierna. Det väsentliga är att skapa mer värde per tidsenhet snarare än fler tidsenheter. Kort sagt kommer en modell enligt principen uppifrån och ned att verka upp-splittrande och vad vi behöver är integrerad, intelligent och ambitiös ekonomisk styrning på det ekonomiska, sociala och miljörelaterade området.
– Herr talman! I detta sista inlägg vill jag betona tre punkter. För det första har det påpekats att den ekonomiska och monetära unionens historia har varit framgångsrik och att detta beror på bankens arbete. Jag instämmer med fördragandens uttalande och jag vill uppmana den spanska centralbankschefen att fortsätta att fokusera på prisstabilitet som det viktigaste målet och inte lyssna till sirenernas sång från vänster som försöker locka honom mot andra mål.
För det andra vill jag be ordföranden att säga till kommissionären, som sitter bredvid honom, att hans förslag att göra pakten mer flexibel, att skapa en -pakt, utgör en verklig tidsinställd bomb för priserna, som skulle neutralisera centralbankens insatser för ränte-nivåerna och, följaktligen, för investeringar och sysselsättning, för framtida pensioner och för Lissabonreformer. För om pakten bryts eller görs mer flexibel kommer vi att behöva morgon-dagens skatter för att betala dagens åtaganden.
Varför växer vi inte? Inte därför att regeringarna disciplinerat har följt pakten, utan därför att de gjort raka motsatsen, och dessutom därför att de inte har fullgjort de skyldigheter som vi fastställde för dem i Lissabonpakten och som återkommer i de allmänna ekonomiska rikt-linjerna.
Jag vill uppmana er båda två, såväl ordföranden i ECB som kommissionären, att på samma sätt som vi fått till stånd en integrerad finansmarknad genom en handlingsplan för finansiella tjänster, lägga fram en ekonomisk handlingsplan som omfattar de reformer och mål vi måste uppnå, de hinder för tillväxt som därför måste avlägsnas, de åtgärder vi måste vidta och den tidtabell vi måste respektera.
Herr ordförande! Lyssna inte till de regeringar som ber er att titta åt andra hållet när skattemässiga beslut inte följs. Jag föreslår att ni i stället gör som Odysseus när ni hör sirenernas sång och binder fast er själv vid masten och fortsätter på den kurs som ger oss så mycket framgång, och att ni övertygar kommissionären om att detta är den kurs som måste följas.
– Eftersom vi har dragit över tiden för den här debatten kan jag inte ge ordet till Jean-Claude Trichet för att besvara några av de mycket intressanta frågor som har ställts. Jag skulle vilja be er, herr Trichet, att ge skriftliga svar till de ledamöter som har ställt frågor, med kopia till parlamentets talman.
. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka Alain Lipietz för hans arbete som föredragande och alla ärade ledamöter av parlamentet som har talat och som har deltagit i diskussionen före dagens plenarsammanträde för deras bidrag, och jag vill naturligtvis också gratulera Europeiska centralbankens ordförande, Jean-Claude Trichet, för kvaliteten på den rapport vi debatterar i dag.
Det har funnits stor samstämmighet i diskussionen och detta återspeglas i betänkandet och har uttryckts av majoriteten av de ledamöter som har talat. För det första framgången för den ekonomiska och monetära unionen (EMU). År 2003 var EMU:s femte år och under dessa fem år har prisstabiliteten förbättrats betydligt, räntenivåerna har fallit och samhällsekonomins finansiella villkor är mycket mer stabila och tillfredsställande än de skulle ha varit om vi inte hade beslutat att ta det utomordentligt viktiga steget att skapa en ekonomisk och monetär union och att skapa en gemensam valuta med ett system som värnar om Europeiska centralbankens oberoende.
Jag instämmer också med dem som har hävdat att makroekonomisk stabilitet, sund makro-ekonomisk politik, prisstabilitet och låga räntenivåer är nödvändiga förutsättningar, men att de inte ensamma kan förklara Europeiska unionens tillväxtläge, särskilt under 2003, som är ämnet för den rapport vi diskuterar i dag, men också under 2004.
Makroekonomisk stabilitet, sund makroekonomisk politik och Europeiska centralbankens oberoende är nödvändiga, men inte tillräckliga, förutsättningar. Vi kommer naturligtvis att få tillfälle att diskutera detta från och med nästa vecka. Ett återupplivande av Lissabonstrategin och ny drivkraft i strukturreformerna i enlighet med de mål och riktlinjer som beslutades i mars 2000 är väsentligt i ett EU som inte bara måste växa, utan också måste göra detta under stabila förhållanden som främjar social sammanhållning och hållbarhet i vår tillväxt och vår tillväxtmodell.
Jag är också glad över den dialog mellan institutionerna som bland annat har kommit till uttryck i rapporten och i en del av era anföranden. Den debatt vi håller i dag är ett bra exempel på detta. Oberoende utesluter inte dialog. Respekt för de skilda roller som innehas av de institutioner som ingår i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) bidrar till att göra dialogen fruktbar och garanterar att den äger rum under bästa möjliga förhållanden, vilket vi i dag ser ett bra exempel på.
Herr ordförande! Jag skulle vilja göra ett par specifika kommentarer. För det första är stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande i kraft fullt ut, och det finns vissa formuleringar i betänkandets motivering som skulle kunna ge intryck av att den politiska konflikten i rådet i november 2003 skjutit pakten i sank. Men som vi diskuterade här förra månaden är pakten i kraft. I Europeiska konstitutionen har stabilitetsmålen just ratificerats när det gäller underskott och skulder. Ramarna för ekonomisk styrning är fortfarande desamma som beslutades i EMU:s början. Vad vi behöver göra är, precis som Jean-Claude Trichet sade, att förbättra paktens tillämpning, och under alla omständigheter utifrån vår erfarenhet och tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten under de senaste åren diskutera om det går att förbättra tillämpningen, inte i syfte att ändra stabilitets- och tillväxtmålen utan för att förverkliga dem mer effektivt och konsekvent än vad vi hittills har lyckats göra.
För det andra skulle jag , som Jean-Claude Trichet skulle säga, vilja kommentera ett- och tvåcentsmynten. Sedlarna faller inom Europeiska centralbankens behörighet och Jean-Claude Trichet kommer att säga det han behöver säga på bankens vägnar. Euromynten och deras valörer faller inom rådets behörighet – som har beslutat vilka mynten skall vara i en förordning – och kommissionens – som skall se till att förordningar efterlevs. Vilka beslut som än har fattats, eller kommer att fattas, i vissa medlemsstater i euroområdet förblir ett- och tvåcentsmynten betalningsmedel, och detta är fastställt i förordningarna och det är kommissionens uppgift att se till att det förblir så även i framtiden.
Till sist en kommentar om det ekonomiska läge som nämndes av Jean-Claude Trichet. Efter sammanträdet i morgon med kommissionärskollegiet här i Strasbourg kommer jag att ha möjlighet att presentera kommissionens ekonomiska höstprognos för parlamentet och för allmänheten via media. En prognos som beaktar det som vi inom kort kommer att diskutera, nämligen den uppenbart inte positiva, utan i själva verket negativa, effekten av den höjning av oljepriserna vi erfarit under de senaste månaderna.
– Herr talman! Jag kommer inte att tala längre än en minut, och som ni begärde skall jag skriftligen besvara de ytterst angelägna frågor som har ställts.
Jag vill endast bekräfta att dialogen mellan parlamentet och Europeiska centralbanken är av en sådan natur att vi nyligen beslutat att offentliggöra våra kvartalsprognoser. Detta var ett av parlamentets förslag och vi tar därför ett viktigt steg i en riktning som flera talare hänvisat till.
Frågan om ändringar av den ungerska lagen restes också, och jag måste säga att vår pågående analys har avslöjat minst en aspekt av de förslag som väntar på det ungerska parlamentet avgörande som vi inte anser är acceptabel och som mycket väl kan behöva bli föremål för en debatt inom den närmaste framtiden. Det var därför som jag ansåg det viktigt att kunna svara er direkt. Avskedandet av två vice ordförande i valutapolitiska rådet, det organ som fastställer räntenivåerna, förefaller oss inte alls vara i linje med det oberoende som garanteras enligt Maastrichtfördraget. Herr talman! Det var allt jag hade att säga och jag har fogat mig efter er begäran.
– Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.30.
– Herr ordförande! Den näst sista talaren, som talade om tidigare procedurfrågor, högtidlighöll 25-årsdagen av godkännandet av författningen om Baskiens självständighet, och i åminnelse av denna årsdag föreslog han att parlamentet skulle gratulera det baskiska parlamentet på denna dag, den 25 oktober, 25 år efter författningens godkännande.
Jag skulle dock vilja påpeka att han glömde nämna att efter ett kvartssekel med denna författning är 37 överföringar fortfarande ofullbordade, och vi talar om bestämmelser i den spanska statens egen författning som inte fullt ut har iakttagits.
– Herr talman! Jag skulle vilja gratulera det baskiska parlamentet till ådragelsen för 25 år sedan, oavsett hur författningen än har utvecklats, en utveckling som enligt min mening har varit mycket tillfredsställande. Men Josu Ortuondo Larreas tal förefaller mig lätt absurt, eftersom det han föreslår skulle vara som att inte gratulera fransmännen till den franska revolutionen eftersom en del av de därefter stiftade lagarna inte har följts.
– Jag skulle vilja koncentrera mig på en av punkterna i Lipietz betänkandet – det eventuella avskaffandet av en- och tvåcentsmynten. Frågan har vållat oro i de flesta medlemsstater. Irländska konsumentorganisationer är oroliga för den eventuella inflationsrisk det innebär att liksom andra medlemsstater minska användningen av dessa småmynt eller till och med avskaffa dem.
Lyssnar man på diskussionerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor är det oklart om denna oro är motiverad eller inte. Debatten har kretsat kring uttalanden av personlig karaktär, för eller emot sakfrågan, och man har använt Nederländerna och Finland som typexempel. Men det är fortfarande svårt att finna information från konsekvensbedömningar, konsumentundersökningar och så vidare.
Liksom i andra medlemsstater är den irländska centralbanken medveten om att kostnaden för att framställa och distribuera båda mynten är avsevärt högre än deras nominella värde. Det lindrar ju oron. Herr Trichet! Kan ni informera oss om de eventuella inflatoriska effekterna av att avskaffa en- och tvåcentsmynten? Slutligen, stöder ECB att dessa mynt avskaffas som en positiv åtgärd för framtiden?
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om omstruktureringar inom bilindustrin. Jag överlämnar ordet till Olli Rehn, som talar på kommissionens vägnar.
– Herr talman! Vi har alla hört de senaste nyheterna om de omfattande nedskärningar som en större biltillverkare tillkännagav för några dagar sedan. Kommissionen har full förståelse för oron och hyser medkänsla med arbetarna i Rüsselsheim, Bochum, Trollhättan och andra orter. Vi följer utvecklingen på nära håll och använder de av gemenskapens befogenheter som står till buds för att främja bättre förutsättningar för bilindustrin i Europa.
Svårigheterna inom sektorn beror delvis på de senaste årens allmänna ekonomiska nedgång. Den låga BNP-tillväxten i EU har även fått återverkningar på bilindustrin. Vi har därför sett en nedgång i försäljningen av motorfordon och en minskning av sysselsättningen inom fordonsindustrin. Det är därför också av stor vikt för efterfrågan och försäljningen av bilar att konsumentförtroendet och den ekonomiska utvecklingen stärks. Konkurrenskraft, ekonomisk reform och en ny industripolitik står nu högt på kommissionens politiska dagordning och den nya kommissionen kommer att fokusera ännu mer på dessa frågor. Vi kommer också snart att få ta del av Wim Koks förslag till hur man skall se över Lissabonstrategin för att lägga större vikt vid högre tillväxt och ökad sysselsättning.
För att bättre kunna bedöma konkurrenskraften inom bilindustrin har kommissionen inlett en undersökning som vi kommer att offentliggöra inom några veckor i samband med vår årliga rapport om konkurrenskraft. Undersökningen visar att bilindustrin bidrar till sex procent av sysselsättningen och sju procent av produktionen inom unionens tillverkningsindustri, vilket gör bilindustrin till en viktig drivkraft i europeisk ekonomi. Mervärdet och sysselsättningen inom bilindustrin minskade dock mellan 2000 och 2002. En liknande sysselsättningsutveckling ägde rum i Förenta staterna och Japan.
Vår analys av Europas starka sidor visar att tack vare den stora hemmamarknaden har den europeiska bilindustrin goda förutsättningar att utnyttja skalfördelar. Tack vare den sofistikerade efterfrågan får EU:s tillverkare dessutom tidigt feedback från sina kunder, vilket hjälper dem att förbättra produktkvaliteten. Vidare är innovationskapaciteten hög och utgifterna för forskning och utveckling inom den europeiska bilindustrin är åtminstone lika höga som, eller högre än, i Förenta staterna eller Japan.
När det gäller svagheter så är produktiviteten i EU fortfarande lägre än i Förenta staterna och Japan. Dessutom har den europeiska hemmamarknaden låg tillväxt, vilket innebär att eftersom andra marknader fortsätter att växa så kan fördelen med efterfrågan från den stora europeiska marknaden komma att minska över tiden.
Jämfört med den nuvarande produktiviteten i unionen utgör nivån för arbetskraftskostnader en verklig utmaning för bilindustrin i vissa medlemsstater. Kostnaderna för arbetskraft i Europeiska unionen är fortfarande något lägre än i Förenta staterna, men betydligt högre än i Japan och framför allt Korea. Vi kan konkurrera bäst genom att erbjuda bättre kvalitet, bättre teknik och bättre tjänster som medföljer bilen. Detta understryker hur viktigt det är med innovation. Som några tillverkare har visat är det också möjligt att träffa en överenskommelse med arbetstagarna som syftar till att minska kostnaderna.
För att detta skall ske måste ledningen och arbetstagarna enas om vilka mål som bör uppnås. Sådana överenskommelser är meningsfulla om de kan användas till att rädda arbetstillfällen, bibehålla produktionen på orterna och göra bilindustrin mer konkurrenskraftig.
Angående risker kan man i våra undersökningar se en risk för att europeiska bestämmelser inte stimulerar till viktiga innovationer. I framtida regelverk måste man därför ta hänsyn till bilindustrins långsiktiga konkurrenskraft och tillverkarnas behov av att kunna sälja sina produkter och liknande produkter i Europa och på hela världsmarknaden. Detta måste åtgärdas med hjälp av bättre lagstiftning, vilket är en stor utmaning för både kommissionen och parlamentet.
Kommissionen överväger för närvarande att tillsätta en högnivågrupp för att analysera de stora utmaningar som bilsektorn står inför och för att finna metoder att skapa bättre industriella villkor inom sektorn. Högnivågruppen skulle även fokusera på lagstiftningens sammantagna påverkan på sektorns konkurrenskraft.
Det är upp till den nya kommissionen att ta ställning till om en sådan grupp skall tillsättas. Kommissionsledamot Günter Verheugen, eller rättare sagt nominerad vice ordförande Günter Verheugen, sade vid utfrågningen inför er i Europaparlamentet att han överväger att tillsätta en sådan grupp. Jag kommer definitivt att stödja honom om han väljer att göra det.
Slutligen gör kommissionen sitt yttersta för att erbjuda bästa möjliga villkor, när det gäller såväl industri som innovation, för bilindustrin och den europeiska fordonsindustrin. Vi måste utveckla dialogen inom sektorn ytterligare och involvera huvudintressenterna. Dessutom måste vi se över Lissabonstrategin när det gäller tillväxt och sysselsättning för att vitalisera den ekonomiska utvecklingen och för att stärka konsumentefterfrågan på vår kontinent. Tillväxt och sysselsättning måste verkligen stå i centrum för all verksamhet inom unionen.
– Har EU misslyckats när det gäller industrin? Amerikanska General Motors planerar att minska antalet anställda inom EU med upp till 12 000 personer för att spara 500 miljoner euro. Vår bilindustri är en nyckelindustri: två miljoner människor arbetar inom den och tio miljoner arbetar hos underleverantörer. Om denna industri nu håller på att hamna i en kris vill jag bara påpeka att hundra tusen nya arbetstillfällen har skapats i Tyskland inom denna sektor sedan 1990 – har då Tyskland misslyckats som industrination? Vid Opel i Rüsselsheim kommer 4 500 jobb att försvinna. De människor som berörs bor i min valkrets och jag har träffat dem. Oron ligger i luften.
De har trots allt redan arbetat i flera år med att minska kostnaderna för modellen Opel Olympia. Nu när förhandlingar pågår om att korta arbetstiden och avstå från lön, om att avskaffa nattskiften och skära ned på personal, måste man diskutera konsekvenserna för företagsledningen. Adam Opel AG har haft sex styrelseordförande på fem år, utvecklingstendenser har förbisetts, serier som inte är tillräckligt innovativa eller attraktiva har inte lyckats locka kunder och kvaliteten har offrats till förmån för kortsiktiga kostnadsbesparingar, vilket har satt företagets goda rykte på spel, och alla dessa åtgärder visar på grova felbedömningar från ledningen sida. Nu försöker man använda omstruktureringen inom bilindustrin som en förevändning för att förvandla medbestämmanderätten till ett tomt begrepp, och det kallar jag provocerande. Arbetstagarnas medbestämmande har, särskilt i svåra tider, lett till enighet, tryggat arbetsfreden och alltid gagnat båda parter. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kan bara hoppas att företagsledningen och arbetstagarrepresentanterna kan komma överens och nå en överenskommelse om sin framtid i Europa. Min erfarenhet är att arbetstagarna alltid är beredda att gå med på åtstramningar som tryggar deras arbeten på lång sikt.
– Herr talman, mina damer och herrar! De socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet stöder kravet från personalen vid General Motors europeiska dotterbolag på att inga fabriker skall läggas ned och att inga uppsägningar skall tillåtas. Vad ligger då bakom denna kris? Den har orsakats av år, eller till och med årtionden, av vanskötsel på högsta nivå inom koncernen. Man hade ingen strategi för Europa och det största misstaget av alla var kanske att man inte hade någon strategi för Europas inre marknad, för de europeiska konsumenterna och för att tillvarata kunskapen, expertisen och kompetensen hos arbetstagarna inom dessa företag. Detta visar med all tydlighet att här krävs en kursändring. Det har med rätta sagts att industripolitiken måste föras upp på EU-institutionernas dagordning igen. Det skulle kunna uppnås genom att vi nu diskuterar hur General Motors dotterbolag kan anpassas till den europeiska marknaden, men vi uppmanar också kommissionen att engagera sig mer. Vi bör dessutom inleda en dialog om industripolitiken med samtliga sektorer, för att främja innovation inom de olika industrier som är viktiga för Europa.
Än har vi bara börjat att ta itu med framtiden för EU:s industripolitik. När kammaren för diskussioner med de europeiska företagsråden kommer vi att påminna er om vikten av att de anställda får yttra sig och vara delaktiga. Jag har ingen som helst förståelse för liberalerna och de konservativa, som har förhindrat att denna debatt utmynnar i en gemensam resolution. Ni, mina damer och herrar, har en hel del att lära!
– Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionär! Jag vill, både för egen del och på min grupps vägnar, uttrycka vår solidaritet med Opels anställda i hela Europa, men jag vill särskilt ge mitt stöd åt arbetstagarna i Bochum som gick ut i strejk. Vi menar att detta är en rimlig reaktion på ledningens föraktfulla attityd, för hur skall man beskriva det annat än som ett oerhört och djupt förakt, när ett företag planerar massuppsägningar, men inte anser det vara nödvändigt att informera personalen vid de högproduktiva anläggningarna, som i stället tvingas läsa om sitt öde i tidningen?
Mina kolleger har redan sagt det som behöver sägas om företagsledningens felbedömningar, så låt oss i stället tala om de insatser som måste göras på detta område i framtiden, även av kommissionen. Om kommissionen godkänns – vilket jag inte tror som läget är i dag – måste Günter Verheugen redan nästa vecka ta sig an uppgiften som en del av Lissabonstrategin. Jag vet inte om vi politiskt sett verkligen är redo för det som väntar Jag delar Udo Bullmanns farhågor. Min uppfattning är att vi har långt kvar till långsiktiga planer för bil- och fordonsindustrin, där många innovationsmöjligheter har gått förlorade under de senaste årtiondena. Olli Rehn talade om forsknings- och utvecklingspolitik. Jag hoppas att den pågående energikrisen verkligen kommer att föra EU:s forskningspolitik närmare möjligheten att, någon gång inom överskådlig framtid, ha enlitersbilar, dvs. framtidens bilar, byggda i tyska och andra europeiska fabriker. Det finns ledande marknader som kan öppnas upp och skapa många möjligheter, men bara om vi överger den illusion som vi hittills har haft om allt större och allt snabbare bilar till allt högre priser.
Eftersom jag själv kommer från Niedersachsen vill jag ta upp ett speciellt problem som drabbar bilindustrin där, och även i övriga Tyskland och Europa. Kommissionen, företrädd av kommissionär Frits Bolkestein, har upprepade gånger under de senaste åren angripit VW-akten, som Volkswagen verkar i enlighet med. Det råkar vara så att Volkswagen-koncernen är ett utmärkt exempel på en nyskapande företagskultur. Hur framtiden kommer att se ut för medbestämmanderätten kan vi – tack vare VW-akten – se hos Volkswagen som tillämpar arbetsdelning, avstående från lön och systemet med 5 000 gånger 5 000. Andra företag skulle kunna lära sig mycket av dessa idéer, men denna ständiga attack på VW-akten, som enligt oss inte bryter mot reglerna för den inre marknaden, är också en attack på denna föredömliga företagskultur.
– Herr talman! Jag tror att jag är den enda bilarbetaren i detta parlament. Mitt tidigare arbete var på en bilfabrik, och därför berör denna debatt mig lite extra.
Det vi nu kan se är ett enormt omvandlingstryck i den europeiska bilindustrin. Fabrik ställs mot fabrik, arbetare mot arbetare. Det är metallarbetarna som får betala priset, genom ett högt tempo och ett utarmat arbetsinnehåll. Jag menar att det som sker till stora delar är oacceptabelt.
Det kan inte vara så enkelt att man bara säger upp tusentals arbetare. Vi måste begära att företagen tar sitt sociala ansvar. De har en social skyldighet gentemot dem som arbetar i fabrikerna. De måste gå i dialog med myndigheter och fackföreningar för att hitta andra lösningar, t.ex. arbetstidsförkortningar, i stället för att säga upp arbetskraften.
Det vi också ser är att regelverket inte räcker till. Det krävs starkare fackliga rättigheter och en förstärkning av det koncernfackliga samarbetet.
Jag tycker att det är bra att kommissionen nämnde efterfrågan i sin inledning. Det är riktigt att efterfrågan är för låg, men man måste också fråga: efterfrågan på vad? Med det höga oljepriset och de stora miljöproblemen är det alldeles uppenbart att det vi behöver mest idag är bilar som drivs med något annat än bensin, t.ex. etanol. Här kan vi se hur den europeiska bilindustrin faktiskt släpar långt efter konkurrenter i länder som USA och Brasilien, där de ligger långt framme i arbetet med att utveckla mer miljövänliga fordon. Det är en av de synder som har begåtts av ledningarna i den europeiska bilindustrin.
– Herr talman, mina damer och herrar! Bilindustrin är mer än någon annan bransch beroende av de beslut som fattas på europeisk nivå.
Jag vill göra er uppmärksamma på två viktiga fakta och sedan lägga fram två förslag. För det första är förhållandena inom bilindustrin i det närmaste deflatoriska och dessutom utsätts branschen för en praktiskt taget obegränsad konkurrens. För det andra är bilindustrin en av stöttepelarna inom den europeiska industrin, och skapar två miljoner direkta och över åtta miljoner indirekta arbetstillfällen. Den står dessutom för 24 procent av all forskning och utveckling Denna industri tryggar EU:s ställning i världsekonomin, och ändå är den hotad. Snabba och beslutsamma åtgärder måste vidtas och mina förslag är följande:
Mot bakgrund av kommissionens uttalande bör det betonas att sedan utvidgningen kan endast tre av de 25 medlemsstaterna med rätta anses vara stora inom bilindustrin, nämligen Frankrike, Tyskland och Italien. Därför är det oerhört viktigt att de övriga medlemsstaterna och kommissionen förstår hur betydelsefull denna industrisektor är för hela EU. Europeiska unionen bör framför allt inte införa ytterligare restriktioner som inte står i direkt proportion till faktiska miljö- och säkerhetskrav. Vår främsta ambition bör vara att bibehålla den europeiska bilindustrins konkurrenskraft. Genom ett nära samarbete med denna industri måste vi nu satsa mindre på att minska förorenande utsläpp, ett mål som vi är nära att uppnå, och i stället prioritera en minskning av koldioxidutsläppen.
Kommissionens förslag om mönster och modeller ger också upphov till oro när det gäller vår bilindustris framtid och konkurrenskraft. Bilindustrin är ledande när det gäller resurser som avsätts till forskning och utveckling, eftersom det går att rättsligt skydda resultaten av denna forskning. De personer inom kommissionen som förordar en ohämmad liberalism bör därför övertalas att ta sitt förnuft till fånga, och vår industri måste få möjlighet att vidta moderniseringsåtgärder och öka konkurrenskraften utan att andra utnyttjar resultatet av dess arbete och därigenom sätter arbetstillfällen inom den europeiska industrin på spel.
– Herr talman, herr kommissionär! Jag tänker inte upprepa det som många andra av kammarens ledamöter, däribland Thomas Mann, redan har sagt om att bilindustrin är en av de viktigaste i Västeuropa och om hur betydelsefullt det är att den förblir det. Den sysselsätter 1,2 miljoner människor direkt men har, som kommissionären påpekade, ett enormt tryck på sig i form av växande konkurrens, inte bara från Asien utan också de tio nya medlemsstaterna. Händelserna i Bochum är inte en isolerad företeelse: Opels systerbolag i Antwerpen har också drabbats hårt och dessförinnan utsattes Flandern för andra omfattande effektiviseringsåtgärder. Ni är medvetna om vad som hände med Fordfabriken i Genk och nedläggningen av Renault i Vilvoorde. Det står klart att kommissionen snarast måste utarbeta en framtidsplan för bilindustrin.
Det gläder mig att ni talar om att tillsätta en högnivågrupp. Detta är givetvis fantastiska nyheter. Frågan är bara: När skall detta ske? Eftersom tid är av yttersta vikt, vad är tidsramen när det gäller detta? Herr kommissionär, jag tror att vi måste sätta upp mycket konkreta och ambitiösa målsättningar. Låt mig ge er ett exempel: År 2015 bör den europeiska bilen vara 100 procent ren, 100 procent säker, både för passagerarna och de oskyddade trafikanterna, och dessutom fungera i trafiken till synes automatiskt. Herr kommissionär! Lite önsketänkande då och då är inte fel. Det är enda sättet att undvika en konkurrensbetonad situation där de gamla delarna av EU, om jag får uttrycka det så, är fientligt inställda gentemot de nya.
Herr kommissionär! Avslutningsvis vill jag säga att vi inte får glömma bort att bilindustrin fortfarande lockar många ungdomar. En engagerande innovationsstrategi från kommissionen kommer att få elever och studenter att återigen välja teknikämnen, med förhoppningar om en karriär inom en högteknologisk industri med en ljus framtid, vilket vi alla säkert stöder.
– Herr talman! Vi socialdemokrater förordar en enhetlig strategi för alla GM:s anläggningar i Europa. I och med vårt engagemang för det sociala ansvaret riskerar vi alltid att trängas in i ett hörn, och ibland låter vi det hända, men det finns vissa aspekter av denna fråga som har med ekonomin, i ordets rätta bemärkelse, att göra.
Bortsett från det kan man konstatera att företagsledningen har begått ett antal misstag, misstag som arbetstagarrepresentanterna vid flera tillfällen hade varnat ledningen för. Ett sådant misstag var att Opel, till skillnad från Volkswagen och de japanska företagen, inte säljer sina bilar utanför Europa, till exempel i USA. Nu talar jag inte om de mest avancerade europeiska modellerna, som säljs där. Ett annat misstag var att man köpte in material billigt, vilket ledde till omkostnader för underhållsarbete på helgerna. Nya arbetssätt infördes plötsligt och koncernen blev övercentraliserad. Det är nödvändigt att uppmärksamma dessa problem, särskilt nu när – och här instämmer jag helt med Thomas Mann – företrädare för industriorganisationer och de visionärer som hålls tillbaka av dem snabbt håller på att avveckla det medbestämmande, som vi inom EU införde som en del av vår sociala modell, och döma ut det som olämpligt i ett modernt samhälle.
Därför håller jag med om mycket av det som ni sade, herr Mann, men varför vägrade er grupp, som har majoritet i denna kammare, att lägga fram en resolution? Den ville kanske inte att innebörden av det ni sade skulle antas i kammaren denna vecka. Detta är något som måste tas upp utan omsvep, för vi socialdemokrater instämmer i mycket av det som ni har sagt. Det är enbart pinsamt att era partikolleger i Bochum ifrågasatte om krisen kanske kunde ha lösts om de regionala eller lokala förespråkarna för handel och industri hade agerat annorlunda. De svaren är trångsynta – nu behöver vi något helt annat!
– Herr talman, mina damer och herrar! Detta är inget nytt: ledarna för globala företag bemöter alltid kriser genom att säga upp personal, men när det är företagsledningen som har begått misstagen är det de ansvariga där som måste ställas till svars! Om krisen beror på överproduktion och problem med marknadstillträde är det inte alls ekonomiskt försvarbart att ge efter för krav på lönesänkningar. Det är helt rätt att personalen vägrar att reduceras till schackpjäser i händerna på de globala spelare som inte längre anser att företag har några som helst skyldigheter gentemot samhället.
General Motors borde påminna sig Henry Fords uttalande om att ”bilar inte köper bilar”, varigenom han motiverade att han fördubblade arbetarnas löner för att stimulera efterfrågan. Därför behöver vi en ekonomisk politik som baseras på efterfrågan och dessutom en annorlunda strukturpolitik. EU har ett antal instrument till sitt förfogande, till exempel direktiven om kollektiva uppsägningar och om europeiska företagsråd som är mycket viktiga, men dessa är tyvärr utformade som korrigeringsåtgärder och löser inte själva problemen.
Vi behöver förebyggande åtgärder som inte överlåter allt åt marknaden, särskilt om vi skall kunna ta Göteborgsagendan på allvar och skapa hållbar utveckling. Av den anledningen välkomnar vi kommissionens förslag om att tillsätta en arbetsgrupp.
Man måste dock också inleda en diskussion om diversifieringen av tillverkning och tjänster, så att inte vissa orter blir beroende av en enda bransch, och ägna mer uppmärksamhet åt forskning och innovation för att kunna få fram nya produkter.
– Herr talman! Låt mig börja med att svara Helmut Kuhne. Vi ville inte ha någon resolution om denna fråga av den anledningen att vi i en resolution skulle bli tvungna att skriva: ”Vi vill att alla européer genast byter in sina bilar och ser till att köpa nya Opel- och Volkswagenbilar.” Vi har inte planekonomi och kan inte organisera något sådant. Det som händer är helt enkelt att konsumenternas efterfrågan håller på att stagnera i vårt samhälle. Det finns inget förtroende för ekonomin, inte i Europa och definitivt inte i Tyskland. Därför säljs färre bilar, vilket i sin tur påverkar produktionen.
Produktionsenheterna försöker hur som helst minska produktionskostnaderna. De datoriserar, flyttar verksamheten och så vidare. Nedskärningarna inom Volkswagen och Opel visar på behovet av att slå in på en annan väg. Vilken är då denna andra väg? Jag delar er uppfattning om att vi måste uppmana löntagarna att vara mer flexibla så att även arbetsvillkoren kan förbättras, men dessa löntagare kan inte lösa problemet på egen hand. Vi måste visserligen återupprätta förtroendet för ekonomin, men löntagarna inom de berörda företagen bör också få uppbackning, inte bara från regeringarna utan också från arbetsmarknadens parter, så att problemen kan lösas gemensamt. Jag talar inte enbart om arbetskostnaderna, för vi har precis fått höra från kommissionären att arbetskostnaderna inom EU fortfarande är lägre än i Förenta staterna. Det är framför allt de indirekta arbetskostnaderna som ställer till med problem inom EU.
Därför måste vi – och detta är en av de frågor som måste lösas – försöka minska de indirekta arbetskostnaderna, och Lissabonprocessen kan bidra till detta. Vi kommer då enligt min uppfattning, tillsammans med högnivågruppen som jag ser mycket positivt på, att behöva tydliga resultat från de undersökningar som snart skall vara klara. Äras den som äras bör, herr kommissionär, och det säger jag även på vår grupps vägnar.
– Herr talman! Omstruktureringen i bilindustrin har pågått under lång tid. I mitt eget land, Sverige, där bilindustrin spelar en oerhört stor roll, har våra stora bilföretag blivit uppköpta av multinationella företag. Så är det i Trollhättan där GM numera äger Saab-fabriken.
För Trollhättan spelar detta en väldigt stor roll. 6 000 personer är anställda och lika många till är beroende av denna industri i en ort där det bor ungefär 50 000 människor. Låt mig slå fast: Det är inte löntagarna utan företaget som i detta fall under lång tid har gjort felbedömningar.
Låt mig också säga att jag är inte motståndare till omstruktureringar. Mitt parti har alltid varit öppet för omstruktureringar, men det är viktigt hur man sköter dem.
För det första måste man göra dem under socialt ansvar. Det är inte bara samhället som skall ta det sociala ansvaret, utan företagen också. Man måste involvera löntagarna. Det får inte vara så att man bara informerar dem om beslut som man har tagit, de måste vara involverade aktivt i omstruktureringsprocessen. Man skall inte, så som just nu sker, spela ut löntagare mot varandra i olika länder genom att säga: Ni måste acceptera sämre sociala villkor för att vi skall kunna bedriva produktion. Ett sådant spel deltar vi inte i.
En del i vårt land säger att vi inte behöver mer samarbete på europeisk nivå, men det är tvärtom: Vi behöver mer samarbete, dels mellan de fackliga organisationerna, där det finns ett gott samarbete mellan IG Metall och svenska metallindustriarbetarförbundet, dels mellan politiker och fackliga organisationer. Vi behöver också ett politiskt samarbete på europeisk nivå. Det är bra med en högnivågrupp som drar upp riktlinjerna för industripolitiken, men vi behöver också den andra sidan, nämligen en översyn av direktivet om Europeiska företagsråd och direktivet om kollektiva uppsägningar. Vi behöver stärka de direktiven, så att vi stärker löntagarnas position när det sker omstruktureringar.
– Herr talman! Det är intressant att notera att de socialdemokratiska företrädarna från Sverige och Tyskland, där bilindustrin har problem, nu överlåter till EU att ha lösningarna på det som i grunden är problem för den nationella ekonomins konkurrenskraft.
Ni borde inte fråga vad EU kan göra för nationell industripolitik, utan fråga vad era egna nationella regeringar kan göra för Europas konkurrenskraft. Detta är en larmsignal om den europeiska industrins förmåga att hävda sig i den globala konkurrensen överhuvudtaget.
Det är inte så att vi nu behöver en europeisk bilindustripolitik. Vi har erfarenheter från 70-talet när man förde en statlig varvspolitik i en lång rad olika europeiska länder. Det stoppade utvecklingen och det ledde inte till att man bevarade jobben, utan det förstörde kapital. Det som nu behövs är en politik som tillåter europeiska företag att utveckla sin konkurrenskraft. Det är befängt om vi inom Europeiska unionen skall ha en konkurrenspolitik som gör det svårt för europeiska företag att konkurrera globalt på en marknad där konkurrensen är global. Man kan inte bedöma konkurrensförutsättningarna utifrån nationella delmarknader när vi har att göra med en industri som kräver global konkurrensförmåga.
Vi måste nu se till att föra en politik som stärker konkurrenskraften. Inte ett av de förslag som har förts fram här i denna debatt skulle leda till att det såldes eller producerades fler bilar i Europa. De skapar däremot felaktiga förväntningar och de vrider bort koncentrationen från det som måste göras, nämligen bejaka förändringar och omstruktureringar. Framförallt behövs en Lissabonprocess som ger europeiska företag konkurrenskraft och som kan ge Europa fler företag. Det är det som Europa behöver, inte en europeisk bilindustripolitik.
– Herr talman! Jag vill först uttrycka vårt starka engagemang för och solidaritet med personalen inom General Motors och dess dotterbolag som i dag är oroliga för sina arbeten och för sina familjers och orters framtid.
Vi i Europaparlamentet måste i dag återigen försäkra dem om att vi, som redan har sagts, motsätter oss tvångsuppsägningar och nedläggningar av produktionsanläggningar. Vi kräver också ännu en gång, vilket har upprepats flera gånger här, att arbetstagarnas rätt till information, överläggningar och medbestämmande stärks, både på nationell, europeisk och multinationell nivå.
Jag vet att personalen inom GM försöker delta i Europeiska kommittén och förekomma kriser genom att förutse tänkbara scenarion, men i det här fallet är det företagsledningen som har svikit och begått misstag.
Därför kräver vi återigen att företagen får ett ökat ansvar, även socialt, och att kommissionen inte bara beslutar att undersöka branschen, utan också vidtar åtgärder för att se till ansvaret gentemot arbetstagarna och de berörda orterna uppfylls. Vi efterfrågar dessutom mer omfattande åtgärder när det gäller öppenheten i beslutsfattandet, som vi inte anser vara tillräcklig i det här fallet.
När det gäller GM har dessa arbetstagare – och jag känner väl till detta, eftersom det rör anläggningen i Figueruelas i min hemregion Aragonien – nyligen skrivit på ett avtal som ger stort utrymme för förhandling, dialog, framsynthet och anpassning till flexibilitetskraven, i synnerhet när det gäller att förutse cykler, men trots det har ledningen – inte den i Aragonien, utan den europeiska ledningen – på nytt svikit dem.
Vi uppmanar därför både kommissionen och granskningsgruppen att vidta de nödvändiga sociala och ekonomiska åtgärder som parlamentet många gånger har föreslagit.
– Herr talman! Som ett antal kolleger har sagt så är detta ingenting nytt. Bilindustrin är förmodligen en av de mest konkurrenskraftiga av de tillverkningsindustrier vi har att göra med. Det finns över tio stora tillverkare som producerar bilar i Europa och som satsar miljarder på forskning och utveckling. Det är en konkurrenskraftig marknad. Det kommer oundvikligen att ske förändringar. Jag vill påminna kollegerna om att för tre år sedan lades en av GM:s större fabriker ner i Förenade kungariket. Jag skall läsa en rubrik från dagens som jag fick på planet på väg hit i morse: ”Biltillverkningen nära rekordnivåer”. Troligtvis kommer vi i Förenade kungariket i år att producera ett rekordstort antal bilar. Förra gången rekordet slogs var 1972. Budskapet till alla som svävar i ovisshet i Rüsselsheim, Bochum och Trollhättan – och jag har besökt några av dessa fabriker – är att det finns ett liv efter omstruktureringarna. Det är därför som det går relativt bra för bilindustrin i Förenade kungariket. Det är inte skryt från min sida, utan ett faktum. Vi borde fundera på varför General Motors säger att de behöver spara 500 miljoner euro om året i kostnader för att bli konkurrenskraftiga. Jag är säker på att de kan motivera dessa siffror.
Vi måste arbeta tillsammans. Det är det budskapet som måste nå ut. Om inte ledningen arbetar tillsammans med arbetstagarna och återförsäljarna med kunderna skulle inte bilproduktionen nå rekordnivåer i Förenade kungariket där kvalitets- och produktivitetsnivåerna i många fabriker är de högsta i Europa. Som Olli Rehn nämnde i eftermiddags så måste vi uppmana kommissionen att undersöka konkurrensvillkoren.
Vi vill inte ha en industripolitik för bilindustrin. Vi vill inte att kommissionen eller politiker skall tala om för bilföretagen vad de skall göra. Det är en konkurrensutsatt marknad. Men de 500 miljonerna euro kommer att gå till miljövänligare och säkrare bilar som europeiska konsumenter vill ha. Det är den förändring som behövs.
– Herr talman! Företagsledningarnas felsatsningar har beskrivits tillräckligt och jag vill, hellre än att spinna vidare på detta ämne, tala om vad vi – kommissionen, rådet och även parlamentet – kan göra. Vi måste ägna mindre tid åt att stifta lagar om miljön – även om dessa är mycket omfattande – som följs av lagar om skydd och säkerhet för fotgängare och andra och därefter lagar om fri rörlighet, samtidigt som vi, liksom tidigare, struntar i att ta fram en sammanhängande och enhetlig strategi för denna sektor. Det är vad som verkligen behövs om vi inte skall förpassas till passiva åskådare medan arbetstillfällena inom EU:s industri försvinner.
Jag menar att vi kan få ett visst hopp av det som Olli Rehn och Günter Verheugen sade under utfrågningarna. Man kan inte annat än välkomna tillsättandet av en högnivågrupp av detta slag, men ”högnivå” betyder inte bara den eller den ordföranden för det eller det företagets styrelse, utan även arbetstagarrepresentanter, och inte bara kommissionen, utan också Europaparlamentet. Jag tror att vi kan se exempel på detta även inom varvsindustrin.
Jag vill bara tillägga en sak och det är att den avgående kommissionen inte bara har skördat lagrar när det gäller arbetstillfällena inom bilindustrin. Jag skulle kunna åberopa såväl Volkswagen-lagstiftningensom mönsterdirektivet som exempel på hur starkt behovet av ändringsförslag är.
. – Herr talman! Jag vill först korrigera Jonas Sjöstedt, som sade att han är den enda bilarbetaren här nu i huset. Det stämmer egentligen inte. Min kabinettsmedlem Maria Asenius är före detta löpandebandsarbetare vid en bilfabrik i Göteborg, och jag har arbetat som reservdelsförsäljare somrar och lördagar, vilket jag hoppas ger oss något slags praktisk erfarenhet av bilindustrifrågor.
Jag skulle vilja tacka de ärade ledamöterna för deras stöd och medkänsla med arbetarna och för att de på det hela taget stöder kommissionens ståndpunkt. Jag har noterat de synpunkter som har framförts och jag kommer att framföra dem till den nuvarande kommissionen och till den nya.
Även om jag inte kan uttala mig om särskilda sektorer och företagsledningar så är det sant att vi inte kan lägga skulden enbart på de makroekonomiska förhållandena. Företagsledningarnas beslut har också bidragit till den nuvarande situationen inom den europeiska bilindustrin.
Vår slutsats, som jag tror är den allmänna uppfattningen i parlamentet och kommissionen, är att vi behöver en ny strategi för industripolitik. Det betyder inte att vi väljer ut vinnare som vi gjorde på 1970-talet, vilket ofta medförde att vi faktiskt stödde förlorarna, utan en dubbel politik som grundar sig på en övergripande syn på konkurrenskraft, utbildning, innovation, teknik, regionalpolitik och så vidare, förenat med en grundlig sektorsanalys som täcker ett antal olika sektorer, så att vi vet vilken kombination av politiska åtgärder som är bäst lämpad för varje sektor.
Därför uppskattar jag ert stöd för övervägandet av den högnivågrupp som enligt min åsikt skulle fungera på samma sätt som i textilsektorn. Jag har noterat att ni anser det brådskande och kommer att framföra detta till den nominerade vice ordföranden Günter Verheugen. Jag är säker på att han kommer att ta hänsyn till detta om våra utnämningar godkänns på onsdag.
Ivo Belet bad mig att drömma. Ja, jag drömmer om miljövänligare och säkrare bilar. Jag drömmer och förväntar mig att den europeiska bilindustrin, såväl som den offentliga sektorn, kommer att satsa mer pengar på forskning och innovation. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsparterna och alla intressenter verkligen fokuserar på konkurrenskraften i denna nyckelsektor i europeisk ekonomi. Det är ett berömvärt fokus för högnivågruppen och jag är säker på att vi kommer att ha ett gott samarbete med Europaparlamentet när det gäller dessa frågor.
– Debatten är avslutad.
– Vi är bestörta över de omstruktureringar som GM Europa nyligen aviserade, som syftar till att inom kort minska personalstyrkan med 12 000 personer i samtliga europeiska fabriker och minska strukturkostnaderna med cirka 600 miljoner dollar per år.
För ett par månader sedan uppgavs att General Motors-koncernen i Nordamerika planerar drastiska personalminskningar, bland annat i Opels, Vauxhalls och Saabs europeiska fabriker.
GM:s konsolideringsåtgärder får inte fortsätta att skada personalen, vilket fastställdes i det förslag som nyligen godkändes av arbetstagarna på Opel i Azambuja i Portugal. Arbetstagarna har uppfyllt villkoren i 2001 års ”Olympia-avtal”, medan GM Europas styrelse har skött sina förpliktelser osystematiskt och inkompetent, genom att göra affärer på ett sätt som leder till konfrontation och vittnar om förakt. Därigenom har de visat sin okunskap om den europeiska bilmarknaden.
GM Europas ekonomiska framgångar kan inte enbart vara ett resultat av importen av amerikanska varumärken och strategier. Det är absolut nödvändigt att tillverkningen blir kvar i de europeiska länderna.
Vi vill därför visa vår solidaritet med och stöd för fabriksarbetarna inom GM Europa i deras kamp mot nedskärningar, mot nedläggningen av fabriker och mot överträdelserna av kollektivavtalen. Deras rättigheter måste värnas.
–Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om det höjda oljeprisets inverkan på Europas ekonomi, jordbruk och fiske.
Jag överlämnar ordet till Joaquín Almunia.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Oljepriset har stigit avsevärt i år och har, i dollar räknat, nått historiska rekordnivåer i nominella termer. Dess påverkan på ekonomin beror till stor del på den markanta ökningen under de senaste månaderna, eftersom de nu gällande realpriserna, i euro, kan jämföras med nivån år 2000, om vi tar hänsyn till utvecklingen av euro/dollarkursen och inflationen.
På mycket kort sikt väntas priset per fat förbli högt eftersom efterfrågan har ökat mer än väntat, särskilt efterfrågan från de stora asiatiska länderna och då främst Kina, men även på grund av oförmåga att öka tillgången på kort sikt och globala och regionala politiska oroligheter, speciellt konflikten i Irak förstås.
Den uppåtgående trenden har dessutom förvärrats av vissa spekulativa rörelser, orsakade av den prisinstabilitet som de osäkerhetsfaktorer jag just nämnde har lett till. Denna ökning har utan tvivel en negativ inverkan på tillväxten under 2004 och på tillväxtprognosen för nästa år. Oljepriset i dollar är nu 60 procent högre än vad som förutspåddes för ett halvår sedan, när kommissionen offentliggjorde sin ekonomiska vårprognos. I morgon kommer kommissionen att lägga fram sin ekonomiska höstprognos, som innehåller en beräkning av oljepriset som givetvis är högre än för ett halvår sedan.
Om priset per fat stannar på 50 dollar – och i dag tror jag att fatpriset på Brentolja är över 51 dollar – skulle resultatet, enligt den ekonometriska simuleringsmodell som generaldirektoratet för ekonomi och finans tagit fram, bli en ackumulerad tillväxtförlust på nästan en procentandel av BNP under tre år, om fatpriset stannar på 50 dollar under hela den perioden. Den ekonomiska prognos som kommissionen lägger fram i morgon är faktiskt baserad på antagandet att oljepriset blir högre än i våras, även om vår prognos för oljeprisets utveckling för 2005 och 2006, med tanke på beräkningarna enligt den makroekonomiska modellen, är något mer optimistisk. Vi räknar därför inte med att denna nivå på 50 dollar kommer att hållas, utan vi väntar oss snarare att priset kommer att sjunka successivt.
Trots denna negativa påverkan befinner sig de europeiska ekonomierna ändå i en sådan position att de klarar av denna prisökning, särskilt tack vare två faktorer. Å ena sidan är realpriset på olja som sagt betydligt lägre än tidigare rekordnivåer. Det är inte bara lägre än 2000 års pris, utan också mycket lägre än den rekordnivå som uppnåddes i reala termer 1981 och är även märkbart lägre än 1973, för mer än 30 år sedan. De europeiska ekonomierna har under de senaste 30 åren dessutom ökat sin energieffektivitet betydligt och minskat sitt oljeberoende jämfört med åttiotalet, vilket gör oss mindre känsliga för höjda energipriser. Dessutom gör de betydande förändringarna av lönernas struktur i de europeiska ekonomierna, som nu inte är lika tätt sammankopplade med prisutvecklingen, att följdeffekterna av höjda energipriser eller ökad inflation minskar, vilket Europeiska centralbankens ordförande nämnde i eftermiddags. Till skillnad från under tidigare kriser förväntas inte inflationen öka trots det höjda oljepriset, åtminstone inte än så länge.
Med detta sagt måste vi inse, herr talman, att vissa sektorer drabbas särskilt hårt på grund av sina egenskaper och särskilda omständigheter och jag syftar, liksom debattens titel, givetvis på jordbruk och fiske. Kommissionen är fullt medveten om de särskilda svårigheter som uppstår inom dessa sektorer på grund av höjda bränslepriser. I båda fallen har producenterna inom jordbruk och fiske liten möjlighet att kompensera för ökade kostnader genom att höja sina priser. Därför finns det inget tvivel om behovet av särskilda åtgärder och kommissionen har, som svar på förra veckans begäran från eurogruppen, gått med på att lägga fram en rapport nästa månad inför eurogruppen och Ekofinrådet om vilka åtgärder medlemsländerna kan vidta i överensstämmelse med fördragets artiklar, utan att bryta mot den lagstiftning som gäller för statligt stöd och med hänsyn till den princip som vi anser vara grundläggande för Ekonomiska och monetära unionen, nämligen att individuella initiativ från medlemsstater måste samordnas för att förhindra snedvridning av konkurrensen.
Förutom att be kommissionen om denna rapport underströk finansministrarna återigen vikten av att inte genomföra unilaterala åtgärder och av att alla åtgärder som eventuellt kan påverka konkurrensen föregås av rådgivning och samordning.
Innan jag avslutar mitt första anförande vill jag med er tillåtelse framhålla två saker som har att göra med EU:s ekonomi i allmänhet. Först vill jag betona att lämpliga åtgärder för att säkerställa en stabil energitillgång genomförs korrekt och samordnas på både internationell, gemenskaps- och medlemsstatsnivå. Vi måste naturligtvis göra helt klart att det inte finns någon som helst anledning att befara problem med energitillgången i industriländerna, eftersom de strategiska oljereserver som nu finns, både i Förenta staterna och inom EU och andra OECD-länder, räcker för att vi skall kunna lösa eventuella problem med tillgång på råolja under lång tid.
Det är viktigt att hålla detta i minnet, eftersom den påstådda risken för en eventuell brist på råolja i framtiden bidrar till höga oljepriser, och jag tycker inte att denna oro är befogad med tanke på hur marknaden fungerar och hur läget är när det gäller de strategiska reserverna.
Om vi blickar framåt är det slutligen viktigt att fortsätta arbetet med de reformer som tidigare påbörjades inom EU med avsikt att förbättra vår energieffektivitet, för på så sätt ökar vi våra ekonomiers förmåga att klara av yttre ekonomiska störningar, som höjningen av oljepriset, och samtidigt kommer vi genom att vidta dessa energieffektivitetsåtgärder att öka den långsiktiga tillväxtpotentialen för EU:s ekonomier.
– Herr talman! Låt mig börja med att beklaga att kammaren idag har missat ett tillfälle att ge medborgarna ett paket av verkliga lösningar på den kris som oljepriset orsakar inom vissa sektorer, som fiskeriutskottet ursprungligen hade föreslagit.
Det är precis som kommissionären nämnde framför allt följderna för fiskerisektorn som är extremt allvarliga och varken gemenskapens institutioner eller vissa medlemsstater – tyvärr inte heller min egen – vidtar några åtgärder.
Vårt parlament har också beslutat att inte agera utan nöjer sig med ett uttalade från kommissionen i stället för att anta en resolution, som föreslagits av vår politiska grupp.
Dagens uttalande betyder lite eller ingenting för fisket eftersom vi redan känner till Franz Fischlers inställning, det vill säga att vi skall föra vidare prisökningarna till konsumenten. Problemet är att kommissionären – och jag är mycket glad att ni sagt det motsatta i dag, herr kommissionär – inte visste att denna lösning är omöjlig för fiskerisektorn eftersom den styrs av ett system med budgivning utan undre gräns.
Situationen är en helt annan, herr talman. Oljepriskriserna 1993, 1994, 2002 och 2004 visar att detta inte är ett problem som uppstått ur den aktuella situationen, utan ett cykliskt problem och vi måste arbeta utifrån förutsättningen att cyklerna kommer att bli allt kortare, eftersom vi talar om en icke förnybar energikälla.
Vi har alltså att göra med en strukturell brist som måste hanteras med strukturåtgärder. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater föreslår därför att ett gemenskapsinstrument skall införas som kan mobiliseras mer eller mindre automatiskt under sådana krisperioder. Dessutom behöver vi skyndsamma åtgärder för att stöda sektorn tills instrumentet är en del av gemenskapslagstiftningen, och vi föreslår att dessa åtgärder skall omfatta lån med låg eller ingen ränta och att ett högsta pris skall fastställas för att ge ersättning i nivå med det verkliga priset genom finansiella åtgärder och tillfälliga nedsättningar av skatter och sociala avgifter.
– Herr talman! Bortsett från att det självklart är ett bekymmer i alla ekonomier har det höga oljepriset och den globala ekonomins nuvarande oljeberoende börjat kväva både hushåll och företag ekonomiskt.
Den aktuella prisökningen verkar inte vara bara en kortvarig eller spekulativ höjning utan avspeglar tvärtom de strukturella förändringar som mycket väl kan leda till ett flertal omvärderingar av den globala ekonomin.
Tigerekonomiernas tillväxt och en rad geopolitiska faktorer bidrar till dagens oljerelaterade oro i ekonomin. Därför är det inte alls otroligt att oljepriserna kommer att stabilisera sig på mycket högre nivåer än vad vi tidigare har betraktat som normala. För EU:s del har kommissionen konstaterat att en oljeprisökning på 25 procent i år kommer att minska tillväxttakten med 0,17 procent.
På grund av denna negativa utveckling är det mycket viktigt att kommissionen och rådet vidtar omedelbara åtgärder och intervenerar på medellång sikt. I en period av ekonomisk konjunkturnedgång, inflationstryck och ett tryck på att utvärdera den finansiella politiken i stabilitets- och tillväxtpakten och effektiviteten i stödmekanismerna för Lissabonstrategin, kan vi inte, herr kommissionär, begränsa oss till deklarationer och uttalanden om att allt i grund och botten är bara bra. Europaparlamentet vill undersöka möjligheterna på nytt – det finns en ingående analys av återverkningarna av det redan höga oljepriset på den ekonomiska tillväxten i enskilda sektorer som transport, jordbruk, handel och sysselsättning.
För det första bör vi understryka att samtliga budgetar i medlemsstaterna har upprättats utifrån ett oljepris på 29 US-dollar. För det andra bör vi understryka behovet av att skapa en stabil och effektiv EU-ram för att hantera uppåtgående trender och plötsliga förändringar i oljepriset. För det tredje bör vi betona behovet av att utveckla och sjösätta en plan för att hantera krisen och skapa en effektiv ram för att förhindra kriser som skulle kunna påverka den nya stabilitetspakten. För det fjärde bör vi betona behovet av att undvika spekulativa marknadstrender. För det femte bör vi betona behovet av stöd till sårbara sociala grupper för att kompensera för deras minskade inkomster och förhindra social och ekonomisk marginalisering. Slutligen måste vi betona behovet av finansiellt stöd till jordbruk och företag som redan bär bördan av ökade produktionskostnader, som de verkligen inte kan föra vidare till konsumenterna.
Jag avslutar med att understryka att alla dröjsmål med att ta omedelbara initiativ kommer att bidra till att isolerade nationella åtgärder växer fram, något som vi har sett i rådet, och jag vill här betona att olika nationella ekonomiska och politiska angreppssätt inte får tillåtas påverka tillämpningen av en enhetlig gemenskapspolitik.
– Herr talman, herr kommissionär! Under de senaste månadernas ständiga höjningar av priset per fat har krisen för EU:s fiskerisektor fördjupats. Ökningarna har direkt påverkat besättningarnas löner och företagens lönsamhet. Som ni sade kan dessa företag nätt och jämt, eller inte alls, föra ökningen vidare till försäljningspriset på fisk, pga. denna marknads speciella karaktär.
Den förra krisen för tio år sedan hade en snöbollseffekt; den försvagade ledningsstrukturen och den finansiella strukturen inom sektorn och ledde till allvarliga risker för ekonomin i de berörda regionerna.
Dagens situation är jämförbar när det gäller den ekonomiska och sociala oro som den skapar. Medlemsstaternas regeringar försöker, eller kommer att försöka, hantera situationen genom att vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapslagstiftningen, som ni sade. Men dessa åtgärder leder bara till att den nuvarande situationen bevaras och kan inte bidra till en effektiv och långvarig lösning på de ekonomiska problem som de höga bränslepriserna skapar.
Gemenskapens angreppssätt som nästan uteslutande är inriktat på hållbar förvaltning av fiskeresurser för att skydda kommande generationers intressen är inte längre trovärdigt i sin nuvarande utformning, eftersom det finns risk för att det kommer att leda till en situation där EU inte längre kan utnyttja dessa resurser på grund av brist på erfaren arbetskraft. Hur kan vi under dessa villkor arbeta mot det verkliga målet med vår gemensamma fiskeripolitik som, enligt mitt sätt att se det, är att verka jämsides med den gemensamma jordbrukspolitiken för att bevara vår kontinents förmåga att producera tillräckligt med livsmedel?
Herr Almunia! Min fråga har jag utarbetat tillsammans med mina kamrater i fiskeriutskottet: Kommer kommissionen att åta sig att agera på de svårast drabbade områdenas vägnar? Har kommissionen till exempel för avsikt att lägga fram förslag om att tillåta åtgärder inom ramen för den nuvarande Fonden för fiskets utveckling, eller inom ramen för den kommande Europeiska fiskerifonden, eller inom ramen för någon annan mekanism, för att förbättra det ekonomiska läget och därigenom rädda framtiden för de regioner som inte har något riktigt alternativ?
– Herr talman! Många samhällen och många familjer i Skottland är i hög grad beroende av fiskerisektorn, en industri som har utsatts för en mängd ekonomiska och sociala prövningar som en direkt följd av politiska beslut som fattats i Bryssel inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.
De stigande bränslekostnaderna skulle kunna vara droppen för många företag – och en fiskebåt i Skottland är mycket ofta ett företag, ett familjeföretag – som i år tvingats att bara arbeta 15 dagar i månaden på grund av GFP.
En del EU-regeringar inser uppenbarligen att de höjda bränslepriserna sätter fiskerisektorn under exceptionell ekonomisk press. Nyligen var det Frankrike som, med stöd från åtminstone fyra andra medlemsstater, såg GFP som en långsiktig gemenskapsmekanism för att bevilja offentligt stöd till sektorn. Inte helt oväntat motsatte sig Förenade kungariket initiativet och hänvisade till behovet att respektera bestämmelserna om statligt stöd och konkurrensreglerna. Jag tror att den verkliga orsaken till att Förenade kungariket underlät att stödja förslaget som vanligt var att man inte ville ha ett prejudikat som skulle tvinga Förenade kungariket att bistå fiskeindustrin – vilket aldrig har hänt.
Tyvärr var också Franz Fischler oförstående och hävdade tydligen att fiskerisektorn, till skillnad från jordbrukssektorn, enkelt kunde bemöta höjda bränslepriser genom att höja priset på fisk. Det låter ju bra, men hur blir det för konsumenterna, och vilka blir följderna med tanke på att fiskeprodukter är relativt hälsosamma och rekommenderas av dietister?
Jordbrukssektorn i Skottland har också drabbats mycket hårt av de höga bränslekostnaderna, inte bara på grund av lantbrukens direkta användning av bränsle, utan även på grund av att det kostar orimligt mycket att transportera produkterna till avlägsna marknader, vilket utgör ett ekonomiskt tryck som det brittiska finansdepartementet också spär på genom orättfärdigt höga skattenivåer. Men det är människor och samhällen som drabbas, inte bara företag. Tidningen , som ges ut på Orkneyöarna, rapporterar att priset på bränsle har ökat med 67 procent, vilket har lett till att färjeföretaget Orkney Ferries går med förlust. På Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Western Isles är det emellanåt normalt och faktiskt nödvändigt för människorna att ta två färjor för att komma till arbetet eller för att handla. Det här påverkar inte bara företag, det drabbar ett helt samhälle.
– Herr kommissionär! Trots allvaret i situationen har vi inte hört annat från er än en blandning av lugnande allmänna ordalag, önskelistor och nyliberal doktrin. Konkurrensen måste bevaras till vilket pris som helst. Men de stigande oljepriserna lägger en börda på låginkomsttagarna och ger medlemsstaterna ökade skatteintäkter. Det finns medlemsstater som säger att vi bör återföra en del av våra ökade intäkter till låginkomsttagarna. Särskilt i Frankrike diskuteras återbetalning av skatter. I Grekland har det föreslagits att den statliga skatten skall sänkas för att minska trycket på låginkomsttagarna. Jordbrukare och fiskare nöjer sig inte med undersökningar, de vill ha specifika åtgärder. Därför vill jag att ni i ert svar skall tala om för oss varför majoriteten avvisar förslagen från Frankrike och Grekland och när ett beslut om specifika åtgärder för jordbrukare och fiskare kommer att fattas.
– Herr talman! Varför denna panik från Sverige till Grekland, från Portugal till Polen? Varför har kommissionen tagits på sängen? Varför har ni låtit saker och ting utvecklas så illa för EU:s hushåll, industrier och fiskeriföretag? Såg inte kommissionen hur mycket kartan hade ändrats under de senaste åren? Såg den inte Förenta staternas intervention? Förenta staterna har kontroll över Iraks olja genom sin invasion. Förenta staterna har kontroll över Saudiarabiens olja genom att ha kontroll över den kungliga familjen. Förenta staterna har kontroll över Libyens olja genom att hålla Muammar Khadaffi som gisslan. Förenta staterna kontrollerar Venezuelas olja genom att försöka destabilisera Hugo Chavez. Förenta staterna kontrollerar Rysslands olja genom sina kundrelationer med Vladimir Putin. Förenta staterna kontrollerar oljan och spelar spel med oljan, vilket skadar EU och Kina. Ett Kina som är i desperat behov av olja (ett av tolv producerade fat går dit) och ett EU som, med sin övervärderade valuta och med ett oljepris på 55 US-dollar, har extra dyra varor som inte längre ens kommer i närheten av butikshyllorna. Ni kommer snart att få se enorma problem. Chryslerbilar kommer att översvämma EU, det kommer att finnas färre Renaulter, färre Mercedesar, färre Fiatar. Resultatet kommer att bli fler amerikanska bilar och alla vet vad det innebär för ekonomin.
Vi måste så snabbt som möjligt ta oss ur denna fälla som de har gillrat för oss. Vi behöver kunna anpassa valutan och, framför allt, behöver vi kunna ta den olja som är vår, oljan i Rumänien och Egeiska havet, som blockeras av Turkiet. Om ni vill ha billig olja är det upp till er att rätta in Turkiet i ledet och därmed få billig olja i Europa så att Europas folk kan få sin ekonomi att gå ihop.
– Herr talman! Detta är fakta: Sedan årets början har priset per fat ökat med 65 procent och gått över den magiska gränsen på 50 US-dollar per fat. Enligt vissa analytikers och ekonomers prognoser kan priset komma att stiga till 70 eller 80 US-dollar per fat. En sådan ökning skulle bland annat leda till en massiv kostnadsökning på alla områden, framför allt transport, jordbruk och de områden som redan har tagits upp i dag. Dessutom har ökningen lett till ytterligare inbromsning i den ekonomiska tillväxten. Detta går att beräkna med den här enkla formeln: Om priset per fat ökar med 5 US-dollar kommer den ekonomiska tillväxten att minska med 0,3 procent. Prisökningen har också stärkt dollarn gentemot euron och andra valutor i EU, skapat obalans i betalningsbalansen för de viktigaste importländerna och lett till att EU blivit mindre konkurrenskraftigt och avlägsnat sig ytterligare från målen i Lissabonstrategin. De polska jordbrukarna välkomnade de första utbetalningarna från EU. Tyvärr var de redan medvetna om att dessa utbetalningar inte kommer att användas för att utveckla jordbruket i första hand, utan för att täcka kostnaderna för de ökade bränsle- och gödningsmedelspriserna. Världen förutsåg inte dessa prisökningar och EU förutsåg dem inte heller när de långsiktiga programmen för att ersätta naturbränslena med alternativa och förnybara bränslen planerades. Skyndsamma åtgärder bör vidtas för att ändra och snabba på 2000-programmet på samma sätt som USA har gjort när det gäller biobränslen, där landet nu använder 10 procent biobränsle i bensinen och producerar 70 miljoner ton biobränsle per år. Ett annat exempel är den tyska ekonomin och elproduktionen. Produktion av biobränslen bör uppmuntras särskilt, eftersom det enklaste och snabbaste sättet att begränsa importen vore att öka den produktionen. Det skulle förbättra EU:s betalningsbalans genom att antalet arbetstillfällen på landsbygden skulle öka, utvecklingen av det hyllade multifunktionella jordbruket skulle skyndas på och jordbrukets lönsamhet skulle förbättras och det skulle bli oberoende av det kvävande stödsystemet med subventioner. Nu är det dags för oss att snabbt ändra vår politik så att vi blir oberoende av prisökningar, oljeimport och alltför höga utsläpp av växthusgaser. Nu är det dags för oss att slå in på miljöskyddets väg.
– Herr talman! De ökade bränslepriserna påverkar många sektorer inom den europeiska ekonomin, framför allt transportrelaterade sektorer. Ändå är det uppenbart att det är de primära produktionssektorerna, som jordbruk och fiske, som står inför de mest akuta problemen. Detta illustreras av den otillfredsställande debatt vi för, där vi har tagit oss vatten över huvudet. Därför bör vi koncentrera oss på dessa två ämnen.
Det är fiskerisektorn som har störst svårigheter och det finns ett eller ett par ytterst enkla orsaker till detta. På drygt ett år har fiskarna fått se en fördubbling av dieselpriserna, där det krävs ungefär en liter bränsle för att fånga att kilo fisk. Därför blev jag och andra ledamöter i kammaren bokstavligen chockade och förfärade över fiskerikommissionärens uttalanden, där han sade att man bara behöver överföra bränsleprisökningarna till fiskpriset för att lösa problemen. Det är förstås omöjligt och det är ett exempel på just den typen av felaktigt resonemang som kommer att få konsumenterna att avstå från att köpa fisk, just det livsmedel som vi vill främja.
Jag anser att en av de läxor vi lärde oss av krisen 1993–1994, som orsakade ett utbrett strukturellt sammanbrott, var att det krävs yttersta snabba åtgärder. De förslag vi nyss har hört, framför allt från Carmen Fraga och fiskeriutskottets ordförande Philippe Morillon, omfattar att sätta ett tak för dieselkostnaderna, minska de finansiella och sociala kostnaderna och skattekostnaderna och, framför allt, bevilja ekonomiska bidrag som motsvarar behoven hos de fiskare som har mycket stora svårigheter – och det finns redan många sådana. Därför väntar vi oss att kommissionen skall inta en ståndpunkt som både är lätt att förstå och som är utformad för att förebygga sammanbrott i strukturerna i de områden som är starkt beroende av fisket. Det finns med andra ord ett behov av åtgärder både på EU-nivå under krisperioder och nationella åtgärder som är anpassade efter den lokala situationen.
– Herr talman! Det jag har lagt märke till i dag i kammaren är framför allt frånvaron av den kommissionär som har ansvar för de två sektorerna – jordbruk och fiske – och som borde ta initiativ till att föreslå åtgärder för att mildra de negativa effekterna av oljeprisökningarna för dessa båda sektorer som utan tvekan är hans ansvar. De är två strategiska sektorer när det gäller att bevara arbetstillfällen och EU:s livsmedelsförsörjning. Precis som kommissionär Almunia har medgett har båda sektorerna svårt att överföra prisökningarna till de egna priserna, något som Franz Fischler ännu inte tycks ha förstått.
Jag anser att det är vår plikt – och kommissionens plikt – att agera med omsorg i krissituationer. I det här sammanhanget vill jag säga till Joaquín Almunia att vi inte vill ha en återgång till scenariot 2000 då kommissionen förklarade att det statliga stöd som dessa yrkesgrupper mottagit var olagligt och krävde att det skulle återbetalas. En sådan situation skulle skada institutionernas trovärdighet, inte bara trovärdigheten hos gemenskapens institutioner utan även hos de nationella institutionerna. I detta avseende håller jag med kommissionären om att en mekanism måste antas för att kunna hantera situationen på gemenskapsnivå, eftersom den är ett hot mot två av våra känsligaste produktionssektorer. Jag anser inte att det är för mycket begärt att vänta en månad om det gör det möjligt för oss att skapa en lämplig gemenskapsram där det går att fastställa omfattningen av de åtgärder som EU eller de olika medlemsstaterna vidtar och hur länge de skall gälla. Vi anser att detta är enda sättet att förhindra eventuell snedvridning av konkurrensen, vilket skulle kunna uppstå om varje medlemsstat vidtar egna åtgärder.
– Herr talman! Priset på bränsle till jordbrukssektorn har ökat med 40 procent sedan årets början. Om vi tittar på ett fall som jag känner väl till – Spanien – har ökningen lett till mycket stora förluster för producenterna och inga nationella åtgärder har vidtagits för att lindra problemen i god tid. De spanska jordbrukarna är djupt oroade över att den spanska regeringen inte har agerat i frågan.
Förra veckan lades ett resolutionsförslag fram i denna kammare för att stödja långsiktiga åtgärder för att minska jordbrukarnas dieselberoende.
Förslaget – det enda jag har sett i fråga om jordbruk – godkändes inte, något jag anser kan tolkas som brist på solidaritet med jordbrukarna från kammarens sida, samtidigt som denna sektor – tillsammans med fiskerisektorn – har det sämsta skyddet mot prisökningar, eftersom producenterna inte kan föra över dem till de egna priserna.
För att lösa problemet föreslår jag fem åtgärder: För det första bör medlemsstaterna samordna sina åtgärder för att förhindra snedvridning av konkurrensen mellan grannländer, för det andra bör Europeiska kommissionen vara så generös som möjligt när den godkänner nationella stöd, för det tredje bör EU en gång för alla moget överväga vilka resurser som finns tillgängliga för att hantera de kriser som uppstått under flera år – kom ihåg 1993–1994 och 2000 och att dessa år av oljeprisökningar har varit katastrofala för producenterna, för det fjärde föreslår jag, när det gäller den fråga som strandade hos talmanskonferensen förra veckan, att Europeiska unionen skall uppmanas att så snart som möjligt lägga fram den rapport som skall utarbetas om stöd till bränsleproduktion i syfte att revidera gemenskapslagstiftningen och minska jordbrukarnas och EU:s oljeberoende, och för det femte, som en sista åtgärd, föreslår jag att Europaparlamentets jordbruksutskott skall utarbeta ett betänkande för att ta fram hållbara långsiktiga lösningar.
– Jag vill kommentera ämnet sett från de länder som har ringa energikällor. Prisökningen på olja har lett till generella prisökningar även i vårt land. Som en följd har den ekonomiska tillväxten minskat, budgetsituationen har blivit osäker och konkurrenskraften inom jordbruket har försämrats eftersom jordbruk i länder med ringa energikällor tyvärr konsumerar mycket energi. Följaktligen äventyras sysselsättningen och de sociala insatserna. Levnadskostnaderna ökar och fattigdomen fördjupas. Det är en sorglig bild. Det orimligt höga oljepriset äventyrar den globala ekonomiska tillväxten. Jag kan bara understryka vad kommissionsledamot Joaquín Almunia sade om att vi måste ta itu med den främsta anledningen till prisökningar, nämligen internationell spekulation.
En samlad EU-ansträngning krävs. Inte bara för detta, utan även för att göra drömmen om ett välkomnande EU till verklighet, trots problemen. I en gemensam ansträngning måste därför EU:s institutioner hjälpa till att förebygga de kriser som prisökningarna orsakar. De måste öka andelen förnybar energi för att bli mindre beroende av oljemarknaden. Vidare måste de hjälpa till att skapa ett övervakningssystem som gör det möjligt att analysera rörelserna i oljepriset och bestämma den strategiska nivån för oljereserver. Allt detta är planerat för framtiden av den utnämnde kommissionsledamoten László Kovács, vars sakkunskap har ifrågasatts av en del här i parlamentet.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Den ständiga höjningen av oljepriserna får oss återigen att inse vårt ekonomiska beroende av tredjeländer. Vi får aldrig glömma att råolja har varit, och fortfarande är, orsaken till många ekonomiska konflikter. För att inte tala om de skadliga effekter som utvinningen, förädlingen och användningen av olja har på miljön. Inte heller får vi glömma att vi har att göra med en ändlig resurs. Det är hög tid för EU att göra sig fri från ekonomiskt beroende av oljeimport.
Höga oljepriser har en negativ påverkan på jordbruket och innebär ansenliga inkomstbortfall för våra jordbrukare. En målmedveten användning av förnybara energikällor är nu mer nödvändig än någonsin tidigare. Användningen av återanvändbara råmaterial bidrar inte bara avsevärt till att skydda miljön, den ger även nya alternativa inkomstkällor för våra jordbrukare. Framförallt är detta det rätta sättet att bli självförsörjande av energi. Vi måste verka för att den frivilliga inblandningen av biobränsle, som är en halvhjärtad lösning, görs obligatorisk över hela EU. I direktivet har oljeindustrins intressen i stor utsträckning fått råda medan målen i Kyotoprotokollet, säkrare inkomster på landsbygden och möjligheten att skapa fler arbetstillfällen, även i de yttersta randområdena, gått förlorad.
Vårt ansvar, herr kommissionär, för framtidens generationer kräver att vi trycker på för ett effektivare främjande och en obligatorisk inblandning av förnybara energikällor över hela EU. Om det inte är rätt tid att göra detta nu, när är det då rätt tid? Låt oss möta framtiden rustade med nya och smarta energikällor!
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Oljepriset är fortfarande lägre nu än vad det var i början av åttiotalet, men det har inte lärt oss att spara. Bränslepriserna tycks följa variationerna i växelkursen för US-dollarn, som för närvarande är valuta i ett land i krig. Varför noterar vi inte de här priserna i euro, som Hans Karlsson föreslog i sitt betänkande? Olyckligtvis stjälpte Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater betänkandet om beredskapslager i parlamentet för lite mindre än ett år sedan. Kanske har de nuvarande energiproblemen i Förenta staterna och Europa fått oss att vakna. Den instabila situationen i Afrika, Mellanöstern och Ryssland har lett till problem med oljeförsörjningen. Inte bara vi, utan även Förenta staterna, Japan, Kina och Indien konkurrerar om rysk olja. Vi måste se till att vi har en jämn oljeförsörjning.
Medlemsstaterna bör förbereda för långa perioder av höga priser genom att införa tillfälliga skattelösningar, lägga upp lager som vi behöver under utvecklingen av nya energikällor samt en minskad och effektivare konsumtion. När Hans Karlssons betänkande röstades ned uppmanade parlamentet kommissionen att utarbeta ett nytt förslag om denna fråga. När tänker kommissionen lägga fram detta förslag? Det är uppenbarligen nödvändigt för oss att minska vårt oljeberoende och utveckla nya energikällor.
– Herr talman, mina damer och herrar! Oljeprisökningarna har en obestridlig påverkan på EU:s ekonomi, jordbruk och fiske. Det är svårt att tänka sig ett mer aktuellt ämne. I dag har vi till exempel hört om jordbrukare som försvårar lagring och raffinering av olja i Frankrike. De begär där, på typiskt franskt manér, fullständig skattebefrielse för bränsle som används i jordbruket.
Aktuellt är även det kritiska läge som den industriella tvisten i den norska oljeindustrin har skapat och som har höjt priset på råolja i de nordiska länderna. Sett ur ett historiskt perspektiv överskrider det nuvarande oljepriset per fat, som är mer än 55 US-dollar, med lätthet den nivå på 40 US-dollar som man trodde avsevärt skulle bromsa den ekonomiska tillväxten. Om de nuvarande prisnivåerna bibehålls, kan prognoserna för den globala ekonomin komma att få justeras ned. Om situationen fortsätter under lång tid framöver kan det också komma att bli ett problem för oss.
Nu skall vi emellertid behålla vårt lugn. Ökningen av oljepriserna under lång tid är inte bara resultatet av den senaste tidens händelser, utan av stark ekonomisk tillväxt i Kina och länderna i Sydostasien, vilket i sig är positivt. Låga börsnivåer i Förenta staterna och politisk instabilitet i Mellanöstern har också påverkat. Dessutom, mot bakgrund av de amerikanska presidentvalen och många andra politiska faktorer, har sådana områden för spekulation nu bidragit till att pressa priserna, även om de inte direkt har samband med någon faktisk brist på olja.
Det enda sätt som vi kan påverka oljepriset på, eller någon annan form av energi på lång sikt, är att se till att EU:s energipolitik är tillräckligt mångsidig. Vi måste i synnerhet stödja en mix av energikällor som innefattar alla de huvudsakliga formerna av energi, speciellt kärnkraft. Beroendet av olja är också en mycket svår fråga med hänsyn till relationerna med Ryssland, som bland andra Reino Paasilinna nyss sade. Ryssland säljer energi där priset är högst och här har Kina och Indien som storkonsumenter en fördel framför EU. Vi bör därför inte vara beroende av importerad energi. Vi måste istället se till att själva producera en större andel av vår energi i EU till en rimlig kostnad och på ett miljömässigt hållbart sätt.
. – Herr talman! Jag vill ge några kommentarer som svar på de anföranden som hållits under debatten och påpeka att jag fullständigt håller med många av argumenten och åsikterna som yttrats.
För det första bedömningen av vad som händer och vad som kommer att hända med utvecklingen av oljepriserna och deras påverkan på EU:s ekonomi i allmänhet.
Jag menar att vi återigen måste insistera på behovet av att vara realistiska när vi bedömer denna påverkan. I fråga om krisen med oljeprisökningen, som är mycket betydande i US-dollar räknat, är EU:s ekonomier betydligt mindre påverkade än under tidigare kriser. Vi får därför inte överdriva den generella påverkan på ekonomin, trots de speciellt märkbara och socialt plågsamma följderna inom vissa specifika sektorer.
För det andra menar jag att vi måste vara försiktiga när vi bedömer en möjlig utveckling för oljepriset genom att göra uppskattningar om hur utvecklingen kommer att se ut. Det är sant att en del ekonomer talar om 60 eller 70 US-dollar, men det är också sant att de framtida marknaderna fungerar på basis av en minskning av den nuvarande nivån på 50 US-dollar per fat. Aktörerna på marknaden förväntar sig därför inte ytterligare ökningar av bensinpriset utan snarare en tendens att marknaden dämpas under de kommande två åren. Detta, som en del av er har sagt, med anledning av att andelen av oljeprisökningen de senaste månaderna varken beror på den objektiva situationen av tillgång och efterfrågan på marknaden eller andra geopolitiska faktorer som påverkar situationen, utan på spekulativa verksamheter som inte varaktigt kan bibehållas.
Vi måste därför vara försiktiga och realistiska när vi bedömer en situation som i varje fall inte är positiv och, som jag sade inledningsvis och som många av er har upprepat, har en negativ påverkan på tillväxten och prisutvecklingen.
För det tredje håller jag fullständigt med er som har betonat behovet av att fortsätta arbetet med vår energieffektivitet och med handlingsprogram för att minska vårt beroende av olja som energikälla. Jag anser att EU har gjort betydande framsteg här under de senaste tjugo eller tjugofem åren. Vi måste fortsätta framåt i denna riktning och intensifiera gemensamma åtgärder inom energipolitiken på EU-nivå där det behövs, något som jag menar är absolut nödvändigt i vissa avseenden.
Jag skall ge ett exempel. Jag sade tidigare att om oljepriset per fat under de kommande två åren, fram till slutet av 2006, ligger kvar på 50 US-dollar, så kommer detta att påverka EU:s ekonomi med en minskning av tillväxten med ungefär en punkt. Men Förenta staternas ekonomi skulle påverkas mycket mer, eftersom landets beroende av olja som huvudsaklig energikälla är mycket större än EU-ländernas. Och naturligtvis är det uppenbart att vi, under förutsättning att oljepriset har en negativ påverkan som skiljer sig åt för de olika sektorerna i samhället eller de olika produktionssektorerna, som många av er har påpekat, måste omfördela våra insatser för att kunna hantera situationen i de sektorer som drabbats hårdast av ökningen. Majoriteten av er som har hänvisat till denna ojämna fördelning av insatser har helt rätt hänvisat till fiskerisektorn i första hand och även till jordbruket.
Enligt vilka regler och ramar skall vi ta itu med denna insatsfördelning eller den särskilda kompensationen till de sektorer som drabbats hårdast av oljeprisökningar? Jag vill upprepa tre kriterier.
För det första skall uppmärksamheten helt klart riktas mot samordningsprincipen. Det är inte till fördel för någon att anta ensidiga åtgärder på nationell nivå för frågor som skall avgöras på EU-nivå, antingen av Ekofinrådet eller av rådet (jordbruk). Den artonde började rådet (jordbruk) att analysera frågan och i den första diskussionen var medlemsstaterna inte eniga i sina ställningstaganden. Det stämmer därför att kommissionen måste utarbeta initiativ. Den nya kommissionen som jag hoppas blir godkänd på onsdag kommer, som de ärade ledamöterna är medvetna om, inte bara att få en ny jordbrukskommissionär utan även en särskild fiskekommissionär, Joe Borg, och, som den ärade ledamoten sade, en ny energikommissionär.
Förutom kommissionens initiativ måste emellertid samförstånd skapas inom rådet. Både samförstånd om samordning, som är Ekofinrådets ansvar när det gäller åtgärder av skattemässig natur, och samförstånd om andra åtgärder som kan antas inom produktionssektorn. Dessa behandlades under den första diskussionen den artonde. Det rådde inte fullständig enighet mellan medlemsstaterna.
Slutligen är vi alla medvetna om att vi kommer att behöva diskutera denna fråga vidare under de kommande månaderna, men jag skall upprepa vad jag sade inledningsvis. Vi måste göra det med vetskap om att oljemarknaden strukturellt sett aldrig kommer att bli vad den var för tio, tjugo eller tjugofem år sedan. Bland annat för att det nu finns nya energikonsumerande länder med en ekonomisk potential utöver det vanliga och med mycket hög tillväxt. Men EU:s energipolitik går i rätt riktning och vi får inte ändra kursen, utan snarare förbättra den.
– Debatten är avslutad.
– Oljepriset per fat har överskridit den psykologiska barriären på 50 US-dollar. Även om denna siffra varierar, tenderar den att stiga.
Ökningen är ett resultat av en komplicerad rad faktorer som invasionen av Irak, politisk och social instabilitet i några av de stora exportländerna, naturkatastrofer, ökad efterfrågan i länder med stor befolkning och stark ekonomisk tillväxt och även spekulation.
Enligt Internationella valutafonden innebär en ökning med 8 US-dollar per fat en minskning i ekonomisk tillväxt med en halv procent. Följaktligen är riskerna för världsekonomin och dess förutspådda uppgång oerhörda, även om nedgången inte är så allvarlig som under sjuttio- och åttiotalen.
De första sektorerna att påverkas av oljeprishöjningarna har varit transport, fiske och jordbruk. De här sektorerna, i synnerhet de sista två, befinner sig redan i en djup svacka.
Därför bör gemenskapens restriktioner för direkt offentligt stöd till de drabbade sektorerna tas bort. Vi bör sätta in åtgärder och ge praktiskt stöd på EU-nivå för att minimera den socioekonomiska påverkan som oljeprisökningarna har.
Den centrala frågan är emellertid mycket mer utbredd och mera strukturell. Den beror på att världsekonomin aldrig har löst problemet med att vara beroende av en resurs som är begränsad och utsatt för spekulation.
– Ökningen av internationella och nationella oljepriser är resultatet av den allomfattande attacken av storföretagen i deras sökande efter större vinster och detta påverkar direkt inkomsten för familjerna på gräsrotsnivå. Följderna av ökningen kommer i synnerhet att kännas av i de fattiga hushållen under vintern, om inte direkta åtgärder sätts in för att ge dem ekonomiskt stöd för att klara av värmeräkningen.
Den upptrissade prisökningen på det ”svarta guldet” leder till en ny generell våg av prisökningar för många konsumtionsvaror, utöver de ständiga prisökningar som avsevärt har urholkat arbetstagarnas inkomster. Samtidigt multipliceras vinsterna i snabb takt hos de multinationella företagen inom sektorn. Koncentrationen och centraliseringen av kapital intensifieras till nackdel för i synnerhet små- och medelstora företag, och kapitalomstruktureringar förstärks.
Ökningen av energikonsumtionen i utvecklingsländerna, krigen och upptrappningarna som monopolföretagen själva skapar, är svepskäl för prisökningar. Det sanna skälet ligger i exploateringen av produktionsresurser för att gynna penningväldet och förstärka det i en anda av allmän privatisering.
Det enda som kan motverka höga priser är att arbetstagarna bekämpar detta barbari och kräver radikala förändringar och att energi och andra strategiskt viktiga sektorer skall bli folkets tillgångar och tillfredsställa arbetstagarnas nuvarande behov.
(1)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)
| sv |
Omröstning
| sv |
ABB-ABM-metoden som förvaltningsinstrument för tilldelning av budgetmedel - Halvtidsöversynen av budgetramen 2007-2013 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Kyösti Virrankoski, för budgetutskottet, om ABB-ABM-metoden som förvaltningsinstrument för tilldelning av budgetmedel, och
betänkandet av Reimer Böge, för budgetutskottet, om halvtidsöversynen av budgetramen 2007-2013.
Kyösti Virrankoski: föredragande. - (FI) Herr talman! Framför oss har vi betänkandet om verksamhetsbaserad budgetering och förvaltning. Jag skulle vilja tacka hela budgetutskottet för dess starka och konsekventa stöd, liksom utskottssekretariatet och alla dem som hjälpte mig.
Verksamhetsbaserad budgetering (ABB) och verksamhetsbaserad förvaltning (ABM) introducerades under Prodikommissionen och drevs av kommissionsledamot Neil Kinnock. Reformen sattes i gång genom en rapport av en extern grupp sakkunniga som fick uppdraget att undersöka krisen som den tidigare kommissionen gick igenom. Denna rapport utgör en sorts halvtidsöversyn av vad som betecknas som ”Kinnockreformerna”.
Målet med ABB och ABM är att förtydliga administrationen genom att budgetera tillgängliga medel och personalresurser enligt politikområde. Administrationen ska tydligt kunna uppvisa uppnådda resultat för att tydliggöra sitt värde i förhållande till indata.
Inriktningen ligger i huvudsak på resultaten och inte så mycket på hur de uppnås. Metoden liknar den som används i företagsvärlden.
Systemet kan också beskrivas på ett enklare sätt. Det räcker inte att pengar används - eller till och med slösas bort - lagligen eller i enlighet med reglerna: resultaten avgör administrationens kvalitet, inte goda avsikter.
Resultaten visar också hur effektiv förvaltningen och administrationen är. Låt oss ta struktur- och sammanhållningspolitiken som exempel. Om tre fjärdedelar av administrations- och styrsystemen inte har antagits två år och tre månader efter programperiodens början kan administrationen inte betraktas som effektiv. Det kan vara både kommissionens och medlemsstaternas fel, även om faktum kvarstår att administrationen är byråkratisk och ineffektiv.
Genom ABB och ABM betonas och främjas effektiviteten. Genom dem minskas byråkratin, och den rättsliga ställningen för medborgarna och dem som berörs av administrationen stärks vad förvaltningen beträffar.
I verksamhetsbaserad förvaltning betonas det personliga ansvaret, men det ges även handlingsutrymme. Med ett bra administrativt system får man en tydlig ansvarsfördelning. Förvaltningen har ett ansikte, både på lägre och högre nivå.
Eftersom förvaltningens mål är hög produktivitet bör en chef inte onödigt begränsa arbetet. Endast grundläggande regler behövs. Det finns inget behov av oväsentliga rapporter och planering.
Betänkandet utgår från nyligen genomförda studier, av vilka de viktigaste nämns i motiveringsavsnittet. Deras generella ton pekar på att genomförandet av ABM/ABB har varit framgångsrikt och medfört en betydande kulturförändring inom kommissionen, samtidigt som det har bidragit till att klargöra den personliga ansvarsskyldigheten och det personliga ansvaret samt har gjort förvaltningen effektivare, mer resultatinriktad och insynsvänlig.
Byråkratin och det faktum att den tilltar är dock ett verkligt hot. Vi måste framför allt bedöma om den nuvarande årliga planerings- och översynsprocessen inbegriper för mycket planering, särskilt jämfört med presentationen och utvärderingen av de uppnådda resultaten.
Vi bör också undersöka hur kommissionens strategiska femårsmål, dess ”regeringsprogram”, är kopplade till de fleråriga budgetramarna samt den årliga strategiska planeringen och programplaneringen (APS). Den årliga strategiska planeringen och programplaneringen är ofta kopplad till element som saknar tydlig koppling till regeringsprogrammet, de strategiska femårsmålen eller de fleråriga budgetramarna. Detta orsakar i allmänhet problem när budgetförslaget utarbetas eftersom resurser ingår i revisionen av budgetramen, vilket är vad rådet särskilt vänder sig emot. Det har funnits exempel på detta praktiskt taget vart femte år.
Kommissionen har särskilt svårt att identifiera de ”negativa prioriteringarna”, nämligen den verksamhet som är onödig eller mindre viktig och som bör överges. I detta avseende får man hoppas att kommissionen kommer att bli djärvare i sitt tillvägagångssätt.
Det är fortfarande svårt att uppskatta de administrativa utgifterna, även om dessa budgeteras separat, eftersom administrationen fortfarande finansieras genom funktionella anslag, vilket inbegriper genomförandeorgan och ofta teknisk hjälp i medlemsstaterna. Det är skälet till att vikten av att övervaka personalresurserna uppmärksammas i betänkandet.
Slutligen, herr talman, är betänkandet vi har framför oss grundat på vårt europeiska arv - artikel 15 i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från den stora franska revolutionen 1789: ”Samhället har rätt att kräva av varje offentlig befattningshavare en redogörelse för dennes ämbetsutövning.”
Reimer Böge: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag debatterar vi halvtidsöversynen av budgetramen 2007-2013. Jag skulle än en gång vilja påminna er om att vi ursprungligen kom överens om en rad interinstitutionella förklaringar vilkas genomförande efterlyses i detta betänkande och som vi lämnar över till det nyvalda parlamentet i form av riktlinjer för Europaparlamentets framtida ordning i dess debatter under de kommande månaderna.
Det fanns tre huvudsakliga förklaringar där det krävdes att parlamentet ska delta i framtida diskussioner om inkomst- och utgiftspolitiken, på ett sätt som är utan motstycke i det förflutna. Därför åtog sig kommissionen att lägga fram en rapport om hur det interinstitutionella avtalet fungerar före slutet av 2009. Kommissionen åtog sig även att 2008-2009 lägga fram en fullständig och omfattande budgetöversyn som täcker alla aspekter av EU:s utgifter, inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken, och av dess medel, inbegripet Storbritanniens rabatt. Dessutom får vi inte glömma bort att en halvtidsöversyn av många av de fleråriga programmen kommer att äga rum i denna kammare 2010.
Alla som tittar på dokumenten från det offentliga samrådet kommer att se att medlemsstaterna, till skillnad från övriga organ som kom med yttranden, försöker dra sig undan sina skyldigheter och det åtagande de har tagit på sig genom att gå direkt till efterföljande budgetram. Jag har just kommit från en diskussion om den så kallade ekonomiska återhämtningsplanen, och jag skulle vilja säga att vad som pågår här, med ett ständigt sökande efter marginaler som inte längre finns, och med nya planer som inkräktar på parlamentets budgeträttigheter, gör det klart att vi inte kan fortsätta som förut. Det är skälet till att jag uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till hösten som inte bara kommer att täcka perioden efter 2013 utan även omfatta en översyn av budgetramen och skapa nya framtidsutsikter.
Vi fastslår rätt entydigt i betänkandet att vi först och främst kommer att inrikta oss på befintliga underskott och de långsiktiga utsikterna, utan att i detalj behandla reformfördraget från Lissabon. Av detta skäl har vi i budgetutskottet med stor majoritet röstat för en trestegsstrategi: lösning av brister och uppenbara underskott i de återstående frågor som vi inte har lyckats framgångsrikt lösa samt klargörande av att det finns budgetrubriker - våra huvudsakliga politikområden - som är kroniskt underfinansierade. Till exempel kommer vi inte att nå våra mål inom forskning och innovation. Inom området för rubrikerna 3a och 3b kommer vi inte att kunna uppnå vad vi önskade vad beträffar kultur, ungdom, utbildning och tryggandet av vår inre och yttre säkerhet. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är också kroniskt underfinansierad.
Det är skälet till att vi har lagt fram följande erbjudande till rådet: låt oss diskutera dessa brister och föra förhandlingar på detta område, men inte som en del av kampen om det årliga budgetförfarandet. Vårt förslag är att lösa dessa problem genom en ambitiös översyn och på samma gång förlänga den befintliga budgetramen till 2015 eller till och med 2016, så att vi på lång sikt uppnår den nödvändiga demokratiska legitimiteten i budgetramen. Detta kommer att medföra att man anpassar kommissionens mandatperiod till den period som täcks av budgetramen. Dessutom får vi inte glömma att se till, särskilt i samband med debatten om Europeiska investeringsbanken, att det inte finns några skuggbudgetar utanför gemenskapsbudgeten.
Jag skulle vilja avsluta genom att säga att betänkandet är i överensstämmelse med betänkandena som har lagts fram av utskottet för konstitutionella frågor. Det är skälet till att vi har följande budskap till kommissionen och rådet: för oss är kravet på en femårig budgetram som löper parallellt med kommissionens mandatperiod inte förhandlingsbart. Vi är endast beredda att förhandla om hur vi uppnår vårt mål. Tack så mycket.
Dalia Grybauskaitė: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Tack så mycket för dessa båda betänkanden - som vi bedömer vara avsedda för den nya parlamentsförsamlingen och troligen fortfarande för den nuvarande kommissionen likväl som den nya kommissionen - om hur vi kommer att förhandla, vilka instrument vi kommer att ha för att hantera EU-budgeten och vilken sorts framtida EU-budget det kommer att handla om.
I det här sammanhanget skulle jag vilja gratulera oss alla, inklusive parlamentet och kommissionen. Under dessa fem år har det skett hittills okända saker. Vi har omarbetat budgetramen tre gånger - vilket aldrig har inträffat tidigare - Galileo, livsmedelsmekanismen och nu, fem miljarder euro.
Det beror helt och hållet på institutionernas förmåga att utnyttja den stela miljö där vi i dag arbetar med budgetramarna till det bästa av vår förmåga, och åstadkomma det som var nödvändigt.
Kommissionen noterar därför båda betänkandena, särskilt Reimer Böges betänkande, som rör EU-budgetens framtida utformning. Kommissionen är redo, och kommer att vara redo, att förhandla med utgångspunkt från vad ni tar med i betänkandet. Vi kommer att bekräfta vårt åliggande att lägga fram halvtidsöversynen och utvärderingen av hur det interinstitutionella avtalet fungerar. Vi bekräftar att vi kommer att uppfylla våra åligganden när det gäller budgetreformen som det har utlovats i det interinstitutionella avtalet före slutet av detta år.
Med hänsyn till detta skulle jag vilja tacka parlamentet personligen. Jag talar antagligen till er vid ett av mina sista tillfällen här, och jag skulle vilja tacka för all den samarbetsvilja jag har mött, för all den förståelse jag har fått från er ända från början. I denna svåra tid har vi tillsammans lyckats uppnå väldigt goda resultat.
Michael Gahler: föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. - (DE) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja ge mitt stöd till den trestegsstrategi som har valts för halvtidsöversynen, vilken utarbetats och lagts fram av Reimer Böge. Den ger möjlighet till en noggrann analys av våra politiska mål, de nödvändiga korrigeringarna av instrumenten vi har tillgång till samt finansieringsfrågan.
Ceterum censeo: som specialist på utrikesfrågor skulle jag än en gång vilja kräva ett slut på den kroniska underfinansieringen av utrikesfrågorna. Kommissionen har gått med på att lägga fram en utvärdering av detta område. Vi vill se kortsiktiga lösningar inom ramen för den nuvarande budgetramen och genomförbara alternativ för nästa budgetram. Bland annat måste man ge tillräckliga medel åt den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Vi vill ha en europeisk union som fullgör sina externa skyldigheter och kan reagera snabbt och på ett lämpligt sätt på krissituationer. Vår trovärdighet och vår förmåga att vara en effektiv partner är avhängiga av detta.
Vi välkomnar en vidareutveckling av den europeiska grannskapspolitiken i syfte att inbegripa det östliga partnerskapet och Medelhavsunionen, vilka ger deltagande partner två effektiva och pålitliga ramar. Vi måste dock ta reda på om de finansiella åtgärderna är genomförbara mot bakgrund av våra utrikespolitiska utmaningar. Vi efterlyser ny lagstiftning och adekvat finansiering i nästa finansieringsram för samarbete med utvecklingsländer utanför det offentliga utvecklingsbiståndet.
Jag skulle vilja uttrycka ännu en önskan för framtiden utöver och bortom Lissabonfördraget. Jag anser att alla finansiella medel för yttre åtgärder bör integreras i EU:s budget. Detta gäller både Europeiska utvecklingsfonden och Athenamekanismen. Vår regering bör inte vara rädd för att skapa insyn i ett bestämt område i syfte att klargöra hur många gemensamma åtgärder vi redan vidtar på EU-området när det gäller utrikespolitik, inklusive och i synnerhet i samband med militära insatser.
Herbert Bösch: föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. - (DE) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera kommissionen till meddelandet, som man öppet har lagt fram precis på det sätt vi tidigare hade föreställt oss. Gratulerar!
De drygt 300 inläggen är värda att följa upp. De är särskilt inriktade förslag som kommer att hjälpa oss framåt. Jag är väldigt glad över att ämnena ansvarighet, insyn och politikens synlighet har tagits upp i meddelandet. Detta kommer att ha ett avgörande inflytande. Min applåd till föregående talare var naturligtvis en reaktion på det intryck som skapades av frågan om i vilken utsträckning rådet kan undandra Europeiska unionen från Europaparlamentets kontroll. Med avseende på Lissabon innebär detta att om de verkligen får större rättigheter kommer det inte finnas någon parlamentarisk och offentlig tillsyn över de åtta miljarderna.
För att uttrycka det fullkomligt klart kommer jag från ett neutralt land. Jag borde kunna berätta för dem som valde mig vad som händer med pengarna. Det kan jag inte, trots att jag är ordförande för budgetkontrollutskottet. Därför måste man ta hänsyn till dessa synpunkter i framtiden. Jag är väldigt tacksam för era förslag.
Jag beklagar att denna debatt utspelar sig i ett politiskt övergångsskede, eftersom vi redan säger adjö till varandra och önskar varandra lycka till. Jag skulle vilja göra detsamma. Ni har gjort ett bra jobb som kommissionsledamot. Gratulerar!
Paul Rübig: föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU har lyckats skapa en så kallad nollbudget. Vi är den enda politiska instansen med nollbudget. Vi har tillgång till 0,89 procent av bruttonationalinkomsten och är ett bra exempel på hur försiktigt de europeiska skattebetalarnas pengar kan användas.
Dessutom har vi under ett antal år visat att våra inkomster överstiger utgifterna. Vi har lite över varje år och borde äntligen börja använda pengarna som blir över för att skapa europeiskt mervärde i framtiden. Parlamentet och rådet bör komma överens om hur dessa pengar kan bidra till europeiskt mervärde. Det är av yttersta vikt att vi lägger denna grund.
Dessutom har vi just fört en debatt om Europeiska investeringsbanken. Jag anser att medel bör göras tillgängliga så fort som möjligt, särskilt i kristider. Vi behöver en omedelbar tilldelning av medel, särskilt på forskningsområdet, som ger framtida möjligheter för nya tjänster och nya produkter. Att förenkla administrationen och minska byråkratin är viktiga krav, särskilt för små och medelstora företag, eftersom de vill göra affärer på världsmarknaderna, och för detta behöver de vårt stöd.
En stark inriktning på att utveckla infrastrukturen mellan medlemsstaterna, vilket man börjar inrikta sig på genom den ekonomiska återhämtningsplanen - Nabucco och andra gas- och oljeledningar för att ta ett exempel - är avgörande i detta avseende, eftersom det är möjligt att göra snabba investeringar inom detta område. Om ni tänker efter hur mycket stål som behövs för dessa ledningar blir det klart att vår stålindustri åtminstone på kort sikt skulle kunna uppnå toppförsäljning och trygga sysselsättningen. Vi bör sträva efter att uppnå detta.
Rumiana Jeleva: föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. - (BG) Mina damer och herrar! Som föredragande för utskottet för regional utveckling skulle jag vilja betona vikten av halvtidsöversynen av budgetramen 2007-2013.
Jag välkomnar Reimer Böges betänkande eftersom det där pekas på områden där det behövs förändringar och förbättringar, som bereder väg för en mer effektivt fungerande europeisk union. Ur mitt utskotts synvinkel är vi främst intresserade av hur sammanhållningspolitikens resurser används eftersom detta är en av budgetens grundläggande delar. Vi håller fast vid vår långsiktiga inställning att en större del av de ekonomiska resurserna bör läggas på mindre utvecklade regioner som behöver EU:s stöd. Jag är glad över att betänkandet inte strider mot vår inställning i denna fråga.
Det finns nya globala utmaningar som har en stor territoriell inverkan. För att klara av dem måste tillräckliga medel garanteras för perioden efter 2013. Ett belopp på 0,35 procent av EU:s BNP kanske inte kommer att vara tillräckligt för att uppnå våra mål. Vi beklagar att man i betänkandet inte helt accepterar vårt förslag, men vi välkomnar att dess slutsats ligger väldigt nära vår egen.
Vi granskade också situationen när det gäller strukturfonderna, vars resurser i vissa länder olyckligtvis används i liten utsträckning. De nationella myndigheterna är i viss mån skyldiga till att de utnyttjas på ett ineffektivt sätt i deras arbete. Att systemet är invecklat anser jag också vara en av anledningarna till att de utnyttjas i liten utsträckning. Vårt utskott föreslog en förenkling av förfarandena, och jag är glad över att Reimer Böges betänkande följer en liknande tankegång.
Vårt utskott anser att vi behöver inleda en ny debatt om användningen av de resurser som går förlorade på grund av regeln om N+2/N+3. Under diskussionerna om strukturfondsförordningen 2007-2013 föreslog parlamentet att de outnyttjade resurserna skulle användas till verksamhetsprogram med bättre upptagningsförmåga. I Bögebetänkandet övervägs inte denna idé, men jag anser att vi måste ta hänsyn till den som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.
Jag skulle vilja avsluta genom att tacka Reimer Böge för hans konstruktiva samarbete och det utmärkta betänkande han har utarbetat.
Esther De Lange: föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. - (NL) Herr talman! Jag hade i dag egentligen velat rikta mig till rådet, men jag förstår att ingen från rådet är närvarande och att man därför fäster något mindre vikt vid denna debatt. Detta förvånar mig en smula, eftersom nödvändiga åtaganden i förhållande till budgeten gjordes förra helgen men att rådet sedan, när det är dags att debattera den konkreta finansieringen av dessa åtaganden, lämnar återbud.
I varje fall står jag här med det sinne för ironi som krävs. Officiellt är vi här för att debattera halvtidsöversynen, men i verkligheten har allt nödvändigt redan sagts om det ekonomiska stimulanspaket om vilket man nådde en uppgörelse förra helgen. Det paketet tar vid där halvtidsöversynen och den fleråriga budgeten kommer till korta, eftersom vi sedan början av den nuvarande fleråriga ramen vid tre tillfällen i rad manipulerat med våra egna uppgörelser. Galileo, livsmedelshjälpen till Afrika och sättet på vilket den finansieras var inga vackra saker.
Nu diskuterar vi åter det ekonomiska stimulanspaketet. Rådet har gjort åtaganden men verkar ännu inte veta varifrån man ska ta pengarna. Till exempel, bara på energiområdet måste ungefär två miljarder euro hittas för energiprojekt, inte bara från detta års budget utan även från nästa års budget och möjligen från budgeten året efter det. Det innebär att vi redan kommer att fingra på jordbruksbudgetens marginaler. I detta kommer man att säga att det egentligen inte är jordbrukspengar, utan marginalen, men det krävs bara ett enda utbrott av djursjukdom och de pengarna kommer att behövas i jordbruksbudgeten. Kanske ni minns utbrottet av mul- och klövsjukan? Eller vad händer om de låga priserna på mejerimarknaden fortsätter och det krävs intervention? Dessutom kommer marginalen för jordbruksbudgeten bara att bli allt mindre under de kommande åren. I betänkandet om halvtidsöversynen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling påpekas detta med rätta.
Jag skulle därför vilja att kommissionen och rådet - om det senare skulle infinna sig eller i brist på det meddela sig skriftligen - bekräftar att vi först och främst kommer att titta på de befintliga åliggandena i förhållande till jordbruket innan vi går vidare och tittar på hur stor marginalen är, och först därefter avgöra om marginalen verkligen kan utnyttjas för andra syften. Dessa är reglerna som vi har kommit överens om tillsammans. Om vi inte håller oss till dem tror jag att vi skulle slänga ut barnet med badvattnet.
Ingeborg Gräßle: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle mycket varmt vilja tacka Kyösti Virrankoski för hans initiativbetänkande, som tar upp ett gammalt bekymmer för budgetutskottet, med andra ord frågan: hur går vi till väga med planeringen? Vilka planeringsinstrument ska vi göra tillgängliga? Hur ser vi till att våra prioriteringar blir genomförda? Tack så mycket, herr Virrankoski, för ert hårda arbete.
Vi anser att det är viktigt att våra budgetprioriteringar även speglas i frågan om personalresurser. Det är anledningen till att vi skulle vilja ge kommissionen ett förslag. Vi bör göra bättre bruk av kommissionens rapporteringsskyldighet för att föra samman den årliga strategiska planeringen och budgetförslaget. Vi anser att man i de årliga rapporterna från generaldirektoraten inte tillräckligt ingående behandlar eller helt och hållet åsidosätter hur väl budgeten uppfylls. Vad vi skulle vilja veta är vad som hände med parlamentets prioriteringar? Hur väl uppfylls den årliga strategiska planeringen i detta avseende?
Enligt mig har vi fortfarande en hel del att lära, och vi behöver också mycket mer erfarenhet om inte hela rapporteringsprocessen bara ska förbli ett rent teoretiskt mål. Det är inte någon teoretisk övning. Det är nödvändigt för att kunna förvalta pengar på ett riktigt sätt. Det är skälet till att vi begär att förvaltningsinstrumenten ska vidareutvecklas, för att hjälpa oss att få reda på mer om hur budgeten genomförs och ta med mer från genomförandeprocessen i planeringsförfarandet.
Vi frågar oss också på vilket sätt den årliga förvaltningsplanen mer effektivt kan införlivas i den årliga strategiska planeringen. Vi skulle vilja veta mer om kostnaderna för ABM-cykeln, som också behöver förenklas. Det har föreslagits att dessa frågor bör tas med i undersökningsrapporten. Vi har redan den nuvarande undersökningsrapporten - tack. Vi ska granska den och bekanta oss med den. Det innebär dock att dessa frågor måste ingå senast i nästa rapport.
Det har lagts fram två ändringsförslag som vår grupp inte kan godta. Vi tror inte att en förlängning till två år är korrekt eftersom det ytterligare minskar värdet på förvaltningsinstrumentet i stället för att förbättra det. Vi vill förbättra förvaltningsinstrumentet ABB/ABM, inte utsträcka det över två år. Vi kommer även att rösta nej till studieändringen. Det är ett bra ändringsförslag, men hör inte hemma i detta betänkande.
Vi skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hennes arbete och önskar alla lycka till i valet.
Gary Titley: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Ur denna budgetöversyn behöver vi bara fråga oss en sak: speglar budgeten 2000-talets politiska prioriteringar? Om inte behöver den förändras. Är den tillräckligt flexibel för att spegla ändrade förhållanden? För en av de saker som frustrerar mig med budgeten för ögonblicket är hur vi hanterar negativa prioriteringar. Alltför mycket lämnas i budgeten eftersom vi inte kan förändra saker på grund av de fleråriga budgetramarnas begränsningar.
Om jag får ta upp den verksamhetsbaserade budgeteringen och förvaltningen anser jag att kommissionen har gjort enorma framsteg i detta, men skulle vilja varna för en överbyråkratisering av detta förfarande, eftersom vi vill säkerställa en kvalitativ utvärdering, inte att man bara kryssar i formulär. Vi vill inte att personalen ägnar all tid åt att utvärdera sig själva när de egentligen skulle behöva sätta i gång med sitt arbete. Så vi måste vara försiktiga med det. Jag personligen anser att den årliga strategiska planeringen skulle bli bättre om den genomfördes vartannat år eller med två och ett halvt års intervaller för att passa parlamentscykeln. Det skulle göra det möjligt för oss att få en mycket tydligare bild av våra politiska perspektiv utöver kommissionens årliga verksamhetsprogram.
Silvana Koch-Mehrin: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! En reform av EU-finanserna skulle ha genomförts för länge sedan, och jag är tacksam mot föredraganden Reimer Böge för att ha påvisat detta. Vi behöver ett rättvist, enkelt, öppet, pålitligt och hållbart inkomst- och utgiftssystem för EU. Finansieringen av EU:s budget bör endast komma från två källor, med andra ord från de traditionella egna medlen och betalningarna baserade på medlemsstaternas ekonomiska ställning, det vill säga en del av bruttonationalinkomsten. I detta fall bör medlemsstaterna bidra med högst en procent av sin BNI.
I stället för att göra mer pengar tillgängliga för EU bör medlen omfördelas till områden där verkligt mervärde kan erhållas på europeisk nivå, exempelvis gemensam utrikespolitik, transeuropeiska nät, förvaltning av de yttre gränserna och forskning. Å andra sidan bör det inte längre finnas några långsiktiga subventioner. Detta innebär också att de momsbaserade egna medlen bör avskaffas och framför allt att det inte får finnas någon EU-skatt, oavsett i vilken form, så länge EU inte är en verklig representativ demokrati. Det är rätt med ett förbud mot EU:s offentliga skuldsättning. Detta är en utmärkt politik som måste behållas. Dessutom måste EU:s samtliga finansministrar slutligen utfärda en nationell revisionsförklaring. Tack så mycket, och jag önskar er all framgång i era nya roller.
Wiesław Stefan Kuc: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Båda de betänkanden som har lagts fram i dag är baserade på att man gör bedömningar som vi har tvingats göra genom beslut av olika organ i Europeiska unionen. Att utvärdera instrumenten verksamhetsbaserad förvaltning, verksamhetsbaserad budgetering eller strategisk planering och programplanering kan behövas, men ger intryck av att man skapar ”konst för konstens egen skull”. Hur kan uppnåendet av politiska mål jämföras med uppförandet av kraftverk eller transportnät? Är Europeiska unionen ett affärsföretag för vilket vi försöker tillämpa liknande mekanismer för bedömning av effektiviteten?
Detsamma gäller halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen. Varje dag gör vi utvärderingar och avleder resurser från vår årliga budget. Dessa beslut fattas av Europeiska rådet, som ökar den tillgängliga finansieringen för genomförande av viktiga enskilda uppgifter. Stabila fleråriga budgetramar ger oss alla en flerårig känsla av trygghet, och det är vad vi bör uppskatta mest, särskilt i dagens kristider.
Jag gratulerar hjärtligt Reimer Böge och Kyösti Virrankoski till deras mycket bra betänkanden. Jag önskar er, Dalia Grybauskaitė, den största framgång i det kommande valet.
Helga Trüpel: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid omröstningen om den nuvarande budgetramen insåg alla tre EU-institutionerna - rådet, parlamentet och kommissionen - att vi behöver reformer om vi vill modernisera vår verksamhet. Nu ryggar medlemsstaterna tillbaka inför detta, vilket är fel strategi. Däremot är det riktigt att vi behöver balansera kontinuitet och förutsägbarhet å ena sidan, och förmåga att snabbt anpassa oss till nya utmaningar å den andra.
Vi behöver förändra den rigida strukturen. Av detta skäl måste EU-budgeten - den finansiella planen på medellång sikt - omfatta fem år och därför politiskt sett vara kopplad till en vald kommissions och ett valt parlaments mandat. Detta kommer att bidra till insynen samt till den politiska klarheten och viljan att fatta beslut.
I dag har vi lyssnat till vad Gordon Brown föreslår och vad som bör finnas på agendan. President Barack Obama har i dag också tillkännagett sin avsikt att investera 129 miljarder i förnybar energi. Jag skulle vilja säga att vi även bör klargöra för EU:s medborgare att vi måste modifiera EU-budgeten. Vi måste exempelvis koppla jordbrukspolitiken till produktionen av miljövänlig energi och inte längre göra direkta utbetalningar beroende på gårdarnas storlek räknat i hektar. Vi måste upprätta fler kopplingar till landsbygdsutvecklingen som verkligen blir till nytta för dem som bor i landsbygdsområden.
Vi måste anpassa alla våra ekonomiska strategier och vår tillväxtpolitik till klimatförändrings- och hållbarhetsparadigmet, om vi verkligen tar debatterna vi för här och Lissabonfördraget på allvar, och vi måste anpassa oss till de nya utmaningar vi står inför. Det innebär också att vi måste investera mer i utbildning, forskning och utveckling på europeisk nivå. Alla tre EU-institutionerna måste finna det politiska modet att göra detta tillsammans.
Pedro Guerreiro: I betänkandet sätter man fingret på saker som i viss utsträckning betonar vad vi har sagt länge, nämligen att den nuvarande gemenskapsbudgeten inte räcker till för att ordentligt och effektivt främja den tillkännagivna ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken i Europeiska unionen. Detta gäller i ännu högre grad eftersom de otillräckliga begränsningar som man kom överens om för den nuvarande fleråriga budgetramen 2007-2013, trots att vi befinner oss mitt i en kris, inte utnyttjas till fullo - nästan 29 miljarder euro för lite mellan 2007 och 2009 - och beloppen som ingår i budgeten tillämpas inte som ett ”utgiftsmål”, särskilt när det gäller konvergensen samt jordbruk och fiske.
Å andra sidan läggs det till nya prioriteringar, som strider mot vad vi anser bör vara den objektiva och centrala prioriteringen för gemenskapsbudgeten: ett instrument för omfördelning när det gäller kostnader, ojämlikheter och asymmetrier orsakade av den inre marknaden, genom Ekonomiska och monetära unionen och genom liberaliseringen av världshandeln, för de länder och regioner i Europeiska unionen som är ekonomiskt mindre utvecklade. Vi bör ha en gemenskapsbudget i vilken verklig konvergens prioriteras, grundad på sociala framsteg och på skydd och främjande av varje lands potential, en hållbar användning av naturtillgångarna och miljöskydd, inriktad på ekonomisk och social sammanhållning, förutom ändamålsenligt utvecklingsbistånd.
Vi betonar också att gemenskapsbudgeten bör vara grundad på rättvisa bidrag från varje land enligt dess bruttonationalinkomst, och förkastar därför bestämt alla mer eller mindre maskerade försök att införa en EU-skatt.
Nils Lundgren: för IND/DEM-gruppen. - Herr talman! Som alltid när det gäller vår budget är detta ett samvetsgrant och kompetent utfört arbete, men det går tyvärr rent politiskt i gamla hjulspår. Det är, som en föregående talare här sa, inte en budget för 2000-talet. Utgångspunkten är uppenbarligen att EU:s utgifter ska växa och växa för evigt. Vi måste någon gång få ett slut på detta!
Jag ska i korthet peka på tre aspekter. Här sägs att om BNI sjunker, vilket den kommer att göra nu, så ska EU:s budget inte påverkas. Så kan vi inte driva den här verksamheten. Det är bättre att pengar spenderas i länderna när de ser sin konjunktur gå ned och kollapsa på det sätt som sker nu.
Här föreslås mer pengar till nya verksamhetsområden som har sin grund i Lissabonfördraget. Detta är en arrogans mot de demokratiska spelreglerna. Det fördraget är förkastat.
Samtidigt föreslås inga nedskärningar. Men det finns faktiskt mycket pengar att spara i jordbruk, strukturfonder, Ecosoc, regionkommittén och annat. Gör det!
Salvador Garriga Polledo: (ES) Herr talman! Tiden har kommit att bedöma hur den fleråriga budgetramen 2007-2013 har fungerat så här långt och vilka förändringar som kan bli nödvändiga för dess resterande nästan fyraåriga varaktighet.
För det första måste vi erkänna begränsningarna i överenskommelsen om budgetramen som antogs av medlemsstaterna 2006. Vi kritiserade den skarpt då och kan nu tydligt se hur otillräcklig denna överenskommelse är. Beklagligt nog har den nuvarande budgetramen visat sina begränsningar vid den minst lämpliga tidpunkten, just i den kristid då gemenskapsbudgeten borde ha fungerat som en spjutspets för Europeiska unionen i kampen mot den ekonomiska krisen och arbetslösheten.
För ögonblicket skulle det vara en nästan häpnadsväckande bragd att hitta fem miljarder euro i gemenskapsbudgeten som skulle kunna användas under de kommande två budgetåren i syfte att på nytt dra i gång energiforskningen, säkra sammankopplingen av energinät eller förbättra kommunikationerna i EU:s landsbygdsområden. Hela regioner i Europeiska unionen, såsom min, Asturien, hoppas kunna hitta ett framkomligt och hållbart sätt att använda kol som källa till ren energi.
Dessa är exempel på vad gemenskapsbudgeten bör användas till. Dess dåliga anpassningsbarhet och underfinansieringen av de olika utgiftsrubrikerna gör det dock endast möjligt att hitta dessa fem miljarder euro om pengarna för den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden 2009-2010 inte utnyttjas till fullo. Detta är inte budgetmässig effektivitet. Det är ett enkelt bokföringsknep.
Reimer Böge har i dag som föredragande inlett en väldigt nyttig diskussion om att omvandla gemenskapsbudgeten till ett verkligt aktivt instrument för den ekonomiska politiken. Vi har inte råd med fler misslyckade budgetramar i framtiden.
Göran Färm: Herr talman! Som socialistgruppens skuggföredragande i det här ärendet vill jag rikta ett tack till Reimer Böge för hans positiva samarbetsanda. Ett långsiktigt ramverk är viktigt, men en sjuårig låsning med rigida budgettak, både totalt och sektorsvis, är en orimlig modell i dagens snabbt föränderliga värld.
Dagens långtidsbudget, som gäller fram till 2014, fastställdes i praktiken 2005. Vad kunde man då veta om dagens ekonomiska kris, om läget i Kosovo eller Gaza, om klimatkrisens djup eller om de våldsamma svängningarna i livsmedelspriserna? Nej, det där håller inte!
Min slutsats är att vi måste få en omfattande översyn av dagens långtidsbudget, den fleråriga finansramen. Det gäller förstås i extra hög grad om budgetutskottets förslag genomförs, det vill säga den förlängning av den nuvarande finansramen med förslagsvis två år för att få den bättre koordinerad med kommissionens och parlamentets mandatperioder.
Vad vill vi då? Jo, flera saker.
För det första, ambitionerna för själva budgetöversynen. Vi menar att det inte är acceptabelt att bara rikta in sig på det kommande finansiella ramverket. Budgetutskottet har antagit ett antal ändringsförslag som innebär att vi ställer krav på kommissionen att snarast möjligt lägga ett förslag till en gedigen innehållsmässig översyn av innevarande långtidsbudget. Särskilt förstås om vårt krav på en förlängning skulle förverkligas.
Vi kräver också att det svenska ordförandeskapet i höst ska förvalta ett sådant förslag från kommissionen, aktivt och skyndsamt. Vi måste komma till skott.
För det andra; när det gäller den politiska inriktningen så har vi fått tydliga signaler från det breda öppna samråd som kommissionen har genomfört. Det är framför allt några områden där EU måste bli mer kraftfullt. Det är klimatpolitiken, det är jobb och tillväxt, det är utrikes- och utvecklingspolitik. Ska EU kunna spela en ledande global roll på de här områdena krävs det resurser. Det är helt klart. Idag är alla dessa områden tydligt underfinansierade.
För det tredje behövs ett antal nödvändiga tekniska förändringar. Jag behöver inte gå in närmare på detta eftersom Reimer Böge redan har nämnt det. Vi vill ha fem år i stället för sju och en omläggning av perioden så att det nya parlamentet och en ny kommission kan få ett rejält inflytande över det ramverk som ska gälla under deras period.
För det fjärde - ett reviderat och rättvisare system för EU:s egna medel. Nu krävs snabba förslag och en gedigen halvtidsöversyn av innevarande långtidsbudget som för retorik och resurser närmare varandra och som inleder processen mot en mer hållbar långsiktig inriktning av EU:s budget inför nästa långtidsbudgetperiod.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! Jag skulle vilja säga tre saker till kommissionen i den här debatten.
Europeiska kommissionen behöver föreslå ett stödsystem för regionerna som överstiger 75 procent av BNP per capita i den nuvarande budgetramen, men som kommer att kräva fortsatt finansiering med tanke på den stora inre obalansen i utvecklingen. Jag bör nämna att vissa regioner i Spanien, Portugal, Italien och Grekland får sådan övergångsfinansiering inom ramen för den nuvarande budgetramen.
Det behöver också fattas ett slutligt beslut om att överge de senaste försöken att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken. Det kommer inte att vara möjligt att garantera tillfredsställande obligatorisk samfinansiering av GJP på liknande nivå av enskilda medlemsstater, eftersom detta kommer att leda till att konkurrensen på ett betydligt sätt snedvrids, med andra ord GJP:s sammanbrott.
När det gäller Europeiska kommissionens ambition att skilja direktbetalningarna från produktionen är det även nödvändigt att efter 2013 avlägsna de stora skillnaderna i stöd till odlingsmark på mindre än en hektar som för närvarande föreligger mellan de gamla och nya medlemsstaterna. Om situationen kvarstår efter 2013 kommer det annars i praktiken innebära att två gemensamma jordbrukspolitiska linjer tolereras på EU:s territorium.
Janusz Lewandowski: för PPE-DE-gruppen. - (PL) Herr talman! Låt mig fortsätta på ett språk som Dalia Grybauskaitförstår. Våra inlägg i dag är grundade på två avslutade budgetår inom en sjuårig plan. Detta borde helt klart få oss att vara försiktiga i hur vi utformar våra ingripanden. Det framstår för mig som om det enhälliga antagandet av Reimer Böges betänkande i budgetutskottet visar att han har hittat den gemensamma nämnaren för de olika politiska gruppernas åsikter.
Vad som slår mig är att nästan fem miljarder euro från 2008 års budget inte utnyttjades. Detta får inte upprepas. Det skulle vara ett misslyckande för oss alla. Det finns initiativ från kommissionen inriktade på att göra det lättare att få finansiering. Eftersom det är så det fungerar och bör fungera ska och kan regionalpolitiken i framtiden inte vara en källa till medel för de budgetavsnitt som är kroniskt underfinansierade: vi talade om detta under förhandlingarna om budgetramen, och det har bekräftats till fullo i vår utrikespolitik: rubrik 1a och rubrik 3. Om vi fortsätter att vara hänvisade till en procent av budgetarna kommer vi helt klart att misslyckas med att uppnå en rimlig lösning på Europeiska unionens budgetproblem.
I betänkandet jag hänvisar till lägger Reimer Böge fram den centrala frågan att anpassa parlamentets valperiod till budgetramens period. Det är verkligen denna församlings ståndpunkt. Vi bör dock tänka på de betänkligheter som finns bland länder som påverkas av sammanhållningspolitiken, vilka söker någon sorts politisk säkerhet och ännu inte har klart för sig hur ett kortande av denna period kan påverka förutsägbarheten i erhållandet av strukturfonder.
Slutligen skulle jag hjärtligt vilja tacka Dalia Grybauskaitför hennes samarbete med parlamentet, och önskar naturligtvis som de övriga talarna er framgång i er kampanj. Trots skillnaderna i politiska åsikter bådar en sådan mångfald av röster gott inför valet.
Catherine Guy-Quint: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt skulle jag vilja påminna er om att denna debatt är en del av en lång process som har varat under flera år: Europeiska kommissionens samråd, kontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen och Lamassourebetänkandet om egna medel för budgeten.
Vår europeiska kommission har tillkännagett sin avsikt att senast hösten 2009 lägga fram sina huvudsakliga riktlinjer för denna revision, vilket har gett upphov till anmärkningsvärda insatser av vårt budgetutskott under ledning av Reimer Böge. Vi vet att denna revision kommer att genomföras så fort nästa Europaparlament finns på plats. Det är inte vårt nuvarande parlament som kommer att genomföra den.
Jag skulle därför vilja betona en grundläggande politisk fråga, nämligen att vi nästan har uppnått enhällighet om att den framtida budgetramen ska stämma överens med det framtida parlamentets politiska mandat, och det är en ordning som vi skulle vilja låta bestå. Detta framstår som mycket viktigt för mig eftersom vi slutligen kommer att ha en överensstämmelse mellan valresultaten och de budgetriktlinjer som ska tillses av kommissionen.
Sedan skulle jag vilja påminna er om att åsikten hos den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är att budgeten åter bör inriktas på de grundläggande uppdragen: sysselsättning, tillväxt och innovation, som vår kollega Göran Färm sa. Men innan jag slutar skulle jag vilja vara noga med att säga att unionens verkliga framtid beror på denna revision, och jag hoppas att det framtida parlamentet utnyttjar Reimer Böges betänkande så att det kan uppnå våra europeiska ambitioner trots de nationella egenintressen som avlöser varandra dagligen genom rådets undanflykter.
Det är upp till parlamentet att initiera europeiska strategier som ger alla medborgare verkliga förhoppningar om ett projekt som är politiskt och inte bara ekonomiskt.
Margaritis Schinas: (EL) Herr talman! I dag är vi 27, och vi spenderar mindre än en procent av våra samlade tillgångar på gemenskapsbudgeten, vilket är ungefär lika mycket som vi spenderade när vi var 15. Denna siffra i sig själv illustrerar varför Reimer Böges betänkande, som vi debatterar i dag, berör en av unionens viktigaste politiska prioriteringar för de kommande fem åren.
Det är en avgörande fråga som vi måste besvara: hur mycket pengar och för vilken politik? Var sätter vi gränsen, måttet på våra ambitioner? Denna gång måste vi lägga allting på bordet utan några förhandsvillkor, och diskussionen måste starta från grunden. Vi kommer att vara tvungna att ta itu med två viktiga svårigheter i denna stora förhandling:
Den första är naturligtvis att vi är fler nu än vi var vid det tidigare tillfället då liknande förhandlingar fördes.
Den andra svårigheten är olyckligtvis att denna förhandling äger rum när de rika åren är över och vi drabbas hårt av den ekonomiska krisen.
Inte desto mindre bör den förhandling som egentligen inleds i dag genom den mycket realistiska strategi som valts av Reimer Böge bekräfta tre grundläggande förhandsvillkor som är centrala för EU:
För det första, att jordbrukets framtid i gemenskapen tryggas även efter 2013.
För det andra, att principen om sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna inte upphör.
För det tredje, att tiden är kommen för en diskussion om smart utveckling, om pengar som även investeras i hjärnkapacitet och inte bara i asfalt och cement.
Costas Botopoulos: (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Betänkandet av ordföranden i vårt utskott, Reimer Böge, som vi debatterar i dag, är enligt mig mycket intressant och avgörande av tre skäl: för det första eftersom det där pekas på vissa områden som behöver förbättras, för det andra eftersom det där läggs fram vissa förslag, och för det tredje eftersom det där läggs grunden för en större debatt i parlamentets nästa valperiod.
De områden som kräver förbättring har framför allt att göra med att de politiska valen och gemenskapens val inte passar ihop och att vi inte klarar av att hantera våra budgetmedel på ett riktigt sätt.
Förslag:
Ett mycket grundläggande förslag är budgetramens femårscykel och en strategi med femårscykler för budgetpolitiken, med andra ord att parlamentets valperiod ska överensstämma med de politiska förslagen på budgetnivå.
För det andra är frågan om flexibilitet mycket, mycket viktig. Flexibilitet innebär inte bara skifte mellan olika områden; det innebär ett övergripande svar. Endast flexibilitet kan inte lösa problemet.
Så allt detta förbereder oss för den stora debatten under parlamentets nästa valperiod om en ny politisk och samordnad budget på nya premisser.
Alexandru Nazare: . - (RO) Att korta ned den finansiella programperioden till fem år, som även rekommenderas i Reimer Böges betänkande - och jag skulle vilja ta tillfället i akt att gratulera Reimer Böge till hans särskilda bidrag till detta betänkande - skulle ge konkreta bevis på EU-institutionernas mognad och utgöra ett tecken på att byråkratin minskas.
Samtidigt måste vi vara realistiska och tänka över hur genomförbar en sådan åtgärd är, så att vi inte hamnar i extrema situationer där det kommer att ta oss två år att anta en femårig budget. Den centrala frågan är hur vi ska gå till väga vid förenklingen av förfarandena så att EU:s pengar används inom en rimlig tidshorisont.
I redan legendariska incidenter som rörde EU-medel har pengarna inte anlänt månader, till och med år efter att de verkligen behövdes. Låt mig bara ge ett exempel som rörde pengar från Solidaritetsfonden. Som ni är medvetna om ska Rumänien få tolv miljoner euro för de fem regioner som drabbades av översvämningar. Översvämningarna ägde rum förra sommaren, vi röstade i frågan denna månad, men det är troligt att pengarna inte kommer att nå fram förrän ungefär ett år efter att översvämningarna ägde rum. De rumäner som får pengarna kommer inte att vara medvetna om att de får hjälp av Europeiska unionen.
Kyösti Virrankoski: föredragande. - (FI) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla som har kommit med åsikter om mitt betänkande.
Jag skulle säga att förvaltningen och administrationen nu när Europeiska unionen är en gemenskap med 27 medlemsstater och 480 miljoner invånare behöver förbättras och göras mer effektiv. Verksamhetsbaserad förvaltning och budgetering ger helt klart utrymme för det, med makten och ansvaret fördelade på lämpliga nivåer, i syfte att uppnå ansvarsfull förvaltning och effektivt genomförande av programmen.
Slutligen skulle jag vilja tacka er alla, och jag skulle särskilt vilja önska Dalia Grybauskaitall lycka och framgång i hennes framtida utmaningar. Det har varit ett mycket stort nöje att arbeta med er, och vi har noterat den utmärkta samarbetsnivån mellan parlamentet och kommissionen. Tack och allt gott.
Reimer Böge: föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att tacka kommissionsledamoten. Efter ett första skede då vi lärde känna varandra har vi samarbetat effektivt, konstruktivt och öppet. Detta har varit uppenbart i resultaten av en rad förhandlingar under de senaste åren. Jag önskar er allt gott under de kommande veckorna. Jag skulle också vilja utsträcka mitt varma tack till mina kolleger för deras hårda arbete och för den diskussion som ägde rum inför morgondagens omröstning i plenum samt till Catherine Guy-Quint i hennes roll som föredragande för budgetkonsekvenserna av Lissabonfördraget. Vi kom överens om ett gemensamt förfarande för betänkandenas huvudpunkter, särskilt när det gäller trestegsstrategin och tidtabellen.
Eftersom vi insåg att den nuvarande budgetramen 2007-2013 och, i förhållande till denna, det interinstitutionella avtalet från 2006 var det maximala som kunde uppnås genom förhandlingar, var vi också fullt medvetna om att man inte hade agerat tillräckligt. Det är skälet till att det är så viktigt att man i detta betänkande efterlyser framåtblickande avtal i god tid och ser till att de innebär ett fullständigt engagemang. Vårt jobb under de kommande veckorna och månaderna, särskilt med hänsyn till de nuvarande förhandlingarna, handlar helt om den ekonomiska återhämtningsplanen och om att påminna rådet om att alla delar av det interinstitutionella avtalet, för kommissionsledamoten hänvisade till ett antal instrument, är en oskiljaktig del av den övergripande budgetramen. Om alla medlemsstater var lite mer medvetna om detta skulle vi ha gjort större framsteg med våra befintliga regler.
Slutligen skulle jag vilja passa på att uppmana kommissionen att på hösten ta hänsyn till de grundläggande resultat och överväganden som parlamentet kommer att anta i morgon. Detta skulle kunna bli en utmärkt start på de nödvändiga ambitiösa förändringarna i form av en gemensam insats av kommissionen och Europaparlamentet, och på samma gång utveckla en framåtblickande budget som är förenad med större politisk legitimitet. Det är vad parlamentet på det bestämdaste och samfällt efterlyser i detta betänkande.
Talmannen: - Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 25 mars 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Czesław Adam Siekierski : En översyn av den nuvarande budgetramen är ett bra tillfälle för eftertanke, inte bara om sättet på vilket tillgängliga resurser tilldelas, men även om EU-budgetens framtida utformning. När vi inför förändringar till dagens budget och när vi planerar nästa budget bör vi framför allt vägledas av en strävan att fördjupa integrationen och uppnå bestämda mål.
Nyligen har vi kunnat bevittna omfattande förändringar i EU-budgetens struktur. Utgifterna för GJP tar inte längre den största delen av gemenskapens pengar i anspråk. För närvarande kan sammanhållningspolitiken och åtgärder kopplade till förverkligandet av Lissabonstrategin räkna med det största stödet. Det råder inga tvivel om att denna utveckling är fördelaktig för ett framtida EU inriktat på en innovativ, kunskapsbaserad ekonomi som garanterar en hög sysselsättningsgrad. En sådan förändring får dock inte äga rum på bekostnad av att EU:s livsmedelstrygghet undergrävs och att jordbrukarnas inkomster minskas.
Lika oroande är den fortgående minskningen av EU:s budget i förhållande till medlemsstaternas BNI. Statistiken visar att om vi i den nuvarande budgetramen hade behållit budgeten på den nivå som rådde under perioden 1993-1999 (beräknat på grundval av samma procentandel av BNP) skulle vi ha tillgång till ytterligare 200 miljarder euro för att förverkliga EU-politiken. Trycket vi iakttar för att minska gemenskapsbudgeten är skadligt, eftersom det begränsar dess flexibilitet och förmåga att anpassas till skiftande behov. Därför efterlyser jag att EU-budgeten ska anpassas till nya utmaningar, inte genom att flytta resurser från GJP, utan genom en tillräcklig ökning av EU:s budgetmedel.
| sv |
Synergieffekterna av medel öronmärkta för forskning och innovation enligt förordning (EG) nr 1080/2006 avseende Europeiska regionala utvecklingsfonden och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling - Skapa en inre marknad för konsumenter och medborgare - Långsiktigt hållbara offentliga finanser för ekonomisk återhämtning - Sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabonmålen och målen för EU2020 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Lambert van Nistelrooij, för utskottet för regional utveckling, om hur synergieffekterna av medel öronmärkta för forskning och innovation enligt förordning (EG) nr 1080/2006 avseende Europeiska regionala utvecklingsfonden och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling har utnyttjats i städer och regioner såväl som i medlemsstaterna och i unionen,
betänkandet av Louis Grech, för utskottet för den inre markanden och konsumentskydd, om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare,
betänkandet av Liem Hoang Ngoc, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om långsiktigt hållbara offentliga finanser för ekonomisk återhämtning [KOM(2009/0545 - 2010/2038 (INI))], och
betänkandet av Ricardo Cortés Lastra, för utskottet för regional utveckling, om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabonmålen och målen för EU 2020.
Lambert van Nistelrooij: Detta är verkligen ett i hög grad sammanhängande paket. Efter förmiddagens debatt om stödpaketet och om en stramare och sundare finansiell och ekonomisk styrning ska vi nu diskutera ett antal underliggande ärenden som har betydelse när det gäller de åtaganden som krävs i samband med EU 2020-strategin.
Parlamentet vill uttryckligen påverka inriktningen i kommissionens och, i synnerhet, rådets förslag. Det är oacceptabelt att rådet fattar beslut i juni utan att vi har nått en uttrycklig överenskommelse om en rad underliggande frågor. Vi talar nu om inriktningen och även om genomförandet på kort sikt, exempelvis när det gäller flaggskeppsprojekt som inom kort också kommer att kräva vårt gemensamma stöd. Därför är det mycket viktigt att vi tar oss tillräcklig tid med denna fråga nu.
Såväl Ricardo Cortés Lastras betänkande som mitt eget, för utskottet för regional utveckling, handlar om policysamverkan för att förbättra Europas resultat. Poängen med detta är att vi kan göra bättre ifrån oss och faktum är att vi måste bli bättre. Vår verksamhet är fragmenterad på flera områden, om vi ser till utvecklingen i världen, konkurrenskraften och de frågor vi vill ta oss an och komma tillrätta med. Sammanfattningsvis kan man säga att saker och ting måste bli smartare, miljövänligare, mer hållbara och skapa mer delaktighet.
Betänkandena som lagts fram av utskottet för ekonomi och valutafrågor rör också styrningsfrågor och handlar om att se till att det finns tillräckliga finansiella resurser, även för utbildning. Kort sagt hoppas jag att vi i eftermiddag slår fast tydliga grunder för denna resolution. Jag vet inte om omröstningen kommer att äga rum i morgon eller om man kommer att nå samsyn när det gäller styrningsfrågan. Men jag utgår ifrån att parlamentet under alla omständigheter kommer att kunna anta en slutgiltig ståndpunkt om EU 2020-strategin i juni.
För att återgå till mitt betänkande vill jag säga att det handlar om genomförande. Vi har noga granskat hur saker och ting fungerar på områdena forskning och utveckling, regionalpolitik och små och medelstora företag och jag vill tacka mina kolleger, däribland ledamöterna i utskottet för industrifrågor, forskning och energi som har gemensamt ansvar för ärendet i enlighet med artikel 50, för att man har hjälpt oss att nå ett bra resultat.
Vad har vi då kommit fram till?
1. I Europa har vi förstklassig forskning. Vad som dock hamnat på efterkälken är hur denna forskning används. Kunskapen är fri och rör sig fritt i världen. Man kan inte behålla den för sig själv. Trots att vi är mycket bra på att investera i forskning släpar vi efter när det gäller att använda oss av den, att föra ut innovation på marknaden och att därmed också upprätthålla en högkvalitativ produktion i denna del av världen.
2. I betänkandet påpekar jag att vi för närvarande använder en fjärdedel av de regionala fonderna till infrastruktur för forskning och innovation. Det är en stor förändring, en prioritering som under den aktuella perioden fungerat väl tack vare kommissionens initiativ. Att öronmärka medel är ett av de instrument som varit effektiva och det har definitivt också påverkat regionernas och städernas dagordning. Det leder till att man får en bättre profil i den kunskapsbaserade ekonomi som vi håller på att utvecklas till och att man uppnår en högre grad av specialisering.
3. Jag och mina kolleger lägger i betänkandet fram ett antal förslag till förbättringar längs hela kedjan forskning/innovation/produktion, för att uppnå bättre resultat. Vi måste också inse vikten av den territoriella dimension som fastslås i Lissabonfördraget. Vi måste fokusera på ett antal områden för att uppnå en storskalig effekt och vara modiga nog att specialisera produktionen i en region, under förutsättning att det finns bra sätt att överföra kunskapen (bredband eller traditionell infrastruktur). Apropå det vill jag påminna om att principen om specialisering har funnits länge inom EU. Om EU investerar pengar måste det också finnas ett samarbete mellan ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Liem Hoang Ngoc: Herr talman, mina damer och herrar! Initiativbetänkandet som vi ska rösta om i veckan har särskild symbolisk betydelse vid en tidpunkt då marknaderna är oförmögna att bedöma de risker som är förknippade med den ekonomiska situationen i euroområdet.
Efter att ha krävt en sträng budgetanpassningspolitik betvivlar man nu medlemsstaternas förmåga att snabbt få igång tillväxten och därmed få in de skatteintäkter som behövs för att betala skuldräntorna. Tyvärr kan man inte göra någon riskbedömning i den ytterst ovissa situation som den globala ekonomin befinner sig i. En sådan bedömning är särskilt viktig för EU eftersom utnyttjandet av produktionskapaciteten är rekordlågt.
Företagen ställer undan maskiner och utrustning istället för att investera eftersom att det råder brist på efterfrågan, trots de gryende tecken på återhämtning man såg i slutet av 2009. Tillväxten skulle till och med kunna hamna på tillbakagång om åtstramningsåtgärderna kväver återhämtningen i sin linda. Huvudsyftet med vårt betänkande var just att fastställa den optimala tidpunkten för att börja vidta policyåtgärder för att komma ur krisen. Vi föreslog att man skulle behålla stödåtgärderna tills man åter har uppnått ett normalt utnyttjande av produktionskapaciteten. Därför förslog vi att man skulle ratificera principen om en konjunkturutjämnande budgetpolitik. Den upprättades på ett framgångsrikt sätt under krisens första fas under 2008 och 2009 och den ligger också i linje med reformandan i stabilitetspakten från 2005.
En sådan politik innebär att man använder automatiska stabilisatorer, med andra ord att man avsätter överskott från den primära budgeten för att betala av skulder under högkonjunktur och att man låter medlemsstaterna låna de medel som krävs för att finansiera stimulanspaket vid lågkonjunktur. Vi befinner oss för närvarande vid konjunkturens lägsta punkt. Räntenivåerna står definitivt under tryck och äventyrar skuldbördans hållbarhet. Därför gjorde Europeiska centralbanken rätt i att meddela att man avsåg att köpa tillbaka en del skulder för att göra det möjligt för medlemsstaterna att diversifiera sina finanskällor.
Men förutom att påpeka att man aldrig har definierat detta hållbarhetsbegrepp i ekonomilitteraturen undrar jag om man verkligen kan anse att de riskpremier som marknaderna kräver är rättfärdigade? Nej, inte om vi beaktar att risken på marknaden för bolånederivat, precis som på marknaden för statsskulder, är omöjlig att bedöma. Därför föreslog vi i betänkandet att man särskilt bör uppmärksamma indikatorn för det strukturella underskottet snarare än att fokusera på ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Därför föreslog vi i betänkandet att man särskilt bör uppmärksamma indikatorn för det strukturella underskottet snarare än att fokusera på underskottet i bytesbalansen, vars storlek hänger på det faktiska budgetunderskottets försämrade läge. Det är resultatet av krisen som har lett till försvagad tillväxt och minskade skatteintäkter. Intäkterna har även påverkats negativt av att man har sänkt skatterna, vilket inte fick den effekt på utbudet som man hade förväntat sig.
I betänkandet lägger vi fram tre rekommendationer i kombination med vissa operativa indikatorer. Den första handlar om att bibehålla stödåtgärderna tills återhämtningen har konsoliderats. Den andra går ut på att övervaka de strukturella underskotten, som fortfarande ligger nära balanspunkten trots att de faktiska budgetunderskotten har förvärrats, för att kunna ge marknaderna ett lugnande budskap om statsfinansernas tillstånd. Den tredje är att man ska bedöma hur effektiv skatteutgifternas användning har varit och i synnerhet vissa skattelättnader som har samband med de minskade skatteintäkterna.
Tyvärr står inte sunt förnuft särskilt högt i kurs för liberalerna och de konservativa ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Det gör inte heller krisens effekter eller det faktum att den oerhört stora skulden också orsakats av undsättningsplanerna för att rädda bankerna. Det enda som räknas för dem är en blind tro på finansmarknadernas funktionsduglighet och en dogmatisk efterlevnad av den uppenbart förlegade stabilitetspakten. De kan inte se att det finns något behov av att skapa de redskap som krävs för att styra ekonomin, vilket är avgörande för att stärka unionen. För dem handlar det om att sätta Europa på svältkost och envist försöka uppfylla paktens kriterier utan att ha några garantier för att man lyckas med det och riskera att förstöra återhämtningen. Och den sociala sammanhållningen får klara sig bäst den vill. Det är den ståndpunkt de har försvarat i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Sedan den omröstningen har Europas ekonomiska hälsa försämrats ytterligare. Europeiska centralbanken och kommissionen har äntligen utarbetat monetära och budgetmässiga instrument som borde kunna göra det möjligt för oss att förbättra den ekonomiska styrningen i euroområdet. Men marknaderna har återigen fallit och det beror på den oroliga marknadssituation som nedskärningsplanerna har lett till.
Ekofinrådet var tvunget att börja om från början igen i måndags. Med tanke på bakgrunden är våra ändringsförslag på det stora hela ganska återhållsamma, och vi lägger dessutom fram en del nya ändringsförslag. I ändringsförslagen förespråkar vi en mer flexibel tillämpning av stabilitetspakten för att undvika en ovälkommen svångremskur. Dessutom vill vi ha ett offentligt kreditvärderingsinstitut för att skydda medlemsstaterna från marknadernas diktat. Detta är de signaler som parlamentet måste ge. Herr Karas! Tiden för ideologiska ryggmärgsreflexer är förbi, och samma gäller för kortsiktiga nationella manövrar för att vinna väljarröster. Europa behöver en politik som drivs av en verklig önskan att stärka unionen. Om ni och er grupp inte känner för att ta er an den uppgiften, om ni inte längre är i stånd att representera allmänintresset, kan ni vara förvissad om att våra medborgare kommer att kunna dra sina egna slutsatser, för nu är det euroområdets framtid som står på spel.
Ricardo Cortés Lastra: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka för bidragen från skuggföredragandena och deras assistenter samt sekretariatet för utskottet för regional utveckling och även tacka Europeiska kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik och generaldirektorat för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, fackföreningarna och de europeiska regionala nätverken och föreningarna för samarbetet.
Jag har haft sammanträden med flera regionala sammanslutningar och institutioner under mitt arbete med detta betänkande, särskilt med Regionkommittén, konferensen för perifera kustregioner i Europa, Europeiska regionförsamlingen, europeiska regioners nätverk för forskning och innovation (Errin), Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik och generaldirektorat för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter. Jag vill tacka dem alla för att de varit tillmötesgående och för deras intressanta bidrag.
Betänkandets titel har ändrats och innehåller nu en hänvisning till Europa 2020-strategin. Huvudsyftet med betänkandet är att försvara sammanhållningspolitikens roll som ett starkt och välfinansierat politikområde med närvaro i alla Europas regioner och även dess viktiga roll i Europa 2020-strategin.
Betänkandet antogs praktiskt taget med enhällighet av utskottet för regionalpolitik: 40 jaröster, 1 nedlagd röst och 1 nejröst.
Första delen av betänkandet innehåller en kort analys av sammanhållningspolitikens bidrag till Lissabonstrategin och tar upp det begränsade deltagandet från regionala och lokala myndigheters sida och även från de sociala och ekonomiska aktörernas samt det civila samhällets sida, vilket försvårade Lissabonstrategins antagande, kommunikation och verkan. I betänkandet tar vi också upp behovet av att göra utvärderingar, inte bara av de faktiska kostnaderna utan också av de reella effekterna.
I den andra delen tar jag upp rekommendationerna för den framtida Europa 2020-strategin och belyser regionernas betydelse och vikten av flernivåstyrning och principen om partnerskap, vilket är sammanhållningspolitikens grundpelare och måste ingå i Europa 2020-strategin som en förutsättning för att den ska kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt.
Dessutom är det viktigt att man stärker de sociala och ekonomiska aktörernas delaktighet, och även deltagandet från det civila samhällets sida i allmänhet, för att undvika att strategin förlorar kontakt med sina viktigaste aktörer och även deras förtroende.
I detta stycke understryker vi den viktiga roll som utbildning, yrkesutbildning, forskning och innovation har och hur viktigt det är att bidra till att man upprättar den så kallade kunskapstriangeln och behovet av att stödja små och medelstora företag, som ofta är föregångare inom innovation.
Men samtidigt får vi inte försumma de behov som föreligger för de regioner och samhällsgrupper som har störst svårigheter. Med tanke på det bör man skapa utrymme för viss flexibilitet.
För att förbättra hävstångseffekten för investeringar i forskning och utveckling samt i utbildning och yrkesutbildning måste vi förespråka behovet av förbättrad samverkan mellan de nationella strategiska referensramarna och de nationella reformprogrammen och av att skapa bättre samordning och sammanhang mellan olika typer av europeisk, nationell och regional politik med koppling till strategimålsättningar.
Europeiska investeringsbanken har, och måste även fortsättningsvis ha, en viktig roll när det gäller finansieringslösningar, samarbete och stödinstrument för att stödja regioner och små och medelstora företag. Men för att underlätta bankens och stödmottagarnas uppgift måste man göra framsteg som leder till förenkling.
Avslutningsvis förespråkar jag i betänkandet en solid och välfinansierad sammanhållningspolitik inför framtiden, en politik som finns närvarande i alla EU:s regioner och som har en avgörande roll att spela i Europa 2020-strategin.
Louis Grech: Herr talman! Mitt betänkande handlar i själva verket om att skydda den inre marknaden ur ett mikroperspektiv, att betrakta marknaden som ett enda projekt och att ta hänsyn till ramprogrammet för 2012, 2020-strategin och den aktuella finanskrisen.
Strategier och handlingslinjer som är avsedda att ingjuta nytt liv i den inre marknaden och den europeiska marknaden bör bygga på ett pragmatiskt och omfattande samförstånd som omfattar alla medlemsstaterna och som framför allt är inriktat på de prioriteringar som medlemsstaterna verkligen är villiga att göra.
EU måste utveckla 2020-strategier som gör det möjligt för marknaden att spela den ledande rollen i den ekonomiska återhämtningen, strategier som samtidigt vinner acceptans bland medborgarna genom att skydda deras intressen, bland konsumenterna genom att försvara deras rättigheter och bland små och medelstora företag genom att förse dem med de rätta incitamenten. I mitt betänkande föreslås en rad strategiska initiativ, av vilka en del avser lagstiftning, som är inriktade på att få den inre marknaden att fungera igen. Dessa initiativ kommer framför allt till uttryck i skapandet av lagen om den inre marknaden som kombinerar omedelbara insatser (2012) med den långsiktiga visionen i 2020-strategin.
Jag har också lagt fram specifika förslag, som inte är av lagstiftningskaraktär, om utarbetandet av den medborgarstadga som fastställer medborgarnas rättigheter och vad de har rätt att göra. Det är också uppmuntrande att jag har fått positiva reaktioner från kommissionsledamot Michel Barnier och kommissionsledamot John Dalli på mitt förslag om de 20 punkter som upplevs som mest frustrerande av EU-medborgarna, om skapandet av en kollektiv återhämtningsmekanism och om en kommunikationsstrategi som är specifikt inriktad på de vardagsproblem som våra medborgare upplever.
Vi måste anamma en i verklig mening ny politisk inriktning som bygger på konsumentskydd och den sociala dimensionen och som hjälper oss att formulera de lagar och uppgifter som Europeiska unionen måste ta itu med. Endast på detta sätt kan vi lyckas skapa en i sann mening social marknadsekonomi såsom föreskrivs i Lissabonfördraget.
Under de senaste åren har den inre marknaden tyvärr inte lyckats övertyga våra medborgare om att den gagnar deras intressen och förhoppningar. Vad som är än mer oroväckande är att våra medborgare och konsumenter upplever en växande osäkerhet och brist på tilltro till marknaden. Vi måste komma överens om att den traditionella, exklusivt ekonomiska, definitionen av den inre marknaden måste moderniseras. Vi måste gå in för en ny gemensam inriktning som är holistisk och som helt och fullt tar hänsyn till rådande uppfattningar bland våra medborgare, konsumenter och små och medelstora företag. Detta kan ske genom att man tilldelar dem en ledande roll i förnyandet av den inre marknaden. Varje gång man försöker förklara den inre marknaden på ett dogmatiskt sätt innebär det att man underskattar de utmaningar, motsägelser, intressen och varierande uppfattningar som vi måste ta hänsyn till.
Den process som integrationen av den inre marknaden innebär är inte oåterkallelig. Den nuvarande situationen för den inre marknaden måste kunna ifrågasättas. Den europeiska inre marknaden riskerar att bli ytterst svag och därigenom irrelevant på grund av de protektionistiska attityder som den ekonomiska krisen har lett till.
Den inre marknaden är inte något självändamål utan ett instrument som på ett betydelsefullt sätt måste bidra till en bättre livskvalitet för alla EU-medborgare så att ”den inre marknaden arbetar för medborgarna och inte mot dem”, så som Evelyne Gebhardt sade.
För att åstadkomma en livskraftig och stark inre marknad måste vi därför överbrygga motsättningen mellan marknadsintegration och sociala mål, något som Mario Monti tog upp i sin analytiska och stimulerande rapport. Det bästa systemet är, när allt kommer omkring, ett system som lyckas skapa balans mellan en vital och konkurrenskraftig ekonomi med incitament till innovation och skapande av nya arbetstillfällen och en ekonomi som ger konsumenten det skydd och även de sociala och miljömässiga garantier som våra medborgare kräver. Allt detta måste åstadkommas i en anda av kompromiss och solidaritet.
Herr talman! Slutligen vill jag tacka alla skuggföredragandena och samordnarna för deras insatser.
Pervenche Berès: frågeställare. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För det första ställer jag mig nog ändå ibland frågande till vår planering och vår förmåga att organisera debatter. Det gläder mig mycket att få delta i denna debatt om alla dessa initiativ från Europaparlamentet, men det känns faktiskt som om jag befinner mig i en smältdegel som jag inte är säker på kan erbjuda någon exakt definition av Europaparlamentets vision för EU 2020-strategin. Men kanske jag ställer alltför stora krav.
Å andra sidan hoppas jag att ni delar mina farhågor, herr talman, eftersom ni på parlamentets vägnar tog upp en ytterst viktig fråga med ordförande Herman Van Rompuy den 10 maj, en fråga som gäller det följande.
Riktlinjerna för sysselsättningen antogs i år - enligt min mening som en exceptionell åtgärd - som en del av det speciella partnerskapet mellan kommissionen och Europaparlamentet och i en anda av gott samarbete med rådet. Tidsplanen hade reviderats något; riktlinjerna för sysselsättningen offentliggörs normalt i slutet av föregående år, men i år offentliggjordes de i april. Även om riktlinjerna är bindande för oss för en lång följd av år måste vi ta ställning till dem före Europeiska rådets möte i vår, och ni hade vänligheten att på parlamentets vägnar stödja den begäran som vi riktade till ordförande Herman Van Rompuy i vilken vi begär att Europeiska rådet ska ge Europaparlamentet rätten att utöva sina befogenheter enligt Lissabonfördraget.
Uppenbarligen har varken kommissionen eller rådet för avsikt att beakta denna begäran, och därför tänker de medvetet bryta mot fördraget. Jag anser att myndigheterna här i parlamentet måste ta sitt ansvar och lära sig en läxa av detta.
Dessa sysselsättningsriktlinjer innebär en utmaning som kommer att bli en viktig faktor vid genomförandet av 2020-strategin. Vi måste fästa myndigheternas uppmärksamhet på hur viktiga dessa riktlinjer är i en tid då 17 procent av EU-medborgarna lever under fattigdomsgränsen och då 23 miljoner av våra medborgare kommer att bli arbetslösa - jag vill påpeka att dessa siffror är från 2007, dvs. från en tid redan innan krisen började.
Inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor är det framför allt två frågor som oroar oss. För det första oroar vi oss över målet att reducera fattigdomen, ett mål som jag tror kom till på initiativ av kommissionsledamot László Andor. Detta mål togs med i 2020-strategin och det välkomnar vi. Vi kan inte förstå hur denna fråga kan vara föremål för diskussioner, tvekan och ifrågasättande av unionens befogenheter inom rådet, eftersom det enligt fördraget tydligt framgår att detta är ett område där EU också har ett ansvar.
Den andra frågan gäller sambandet mellan de olika politiska åtgärderna och deras inbördes förenlighet. Kommissionen har nämligen tydligt sagt till oss att den har gjort grundläggande ändringar i denna 2020-strategi eftersom den har minskat antalet mål.
Jag anser att grundläggande ändringar måste handla om mer än att bara minska antalet mål. Vad vi är övertygade om är dock att 2020-strategin måste ta hänsyn till den verkliga situationen i EU. Den verkliga situationen är att de som för närvarande lider mest på grund av krisen, de som kommer att drabbas hårdast, är de som faktiskt skapar EU:s välstånd.
Vi ser faktiskt att man inleder debatter här som troligen går emot EU-medborgarnas verkliga intressen eftersom de skulle leda till en minskning av investeringarna just när de behövs som bäst, med andra ord investeringar i vårt långsiktiga kapital: utbildning, yrkesutbildning och hälso- och sjukvård.
Inför denna utmaning uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor därför myndigheterna att vara medvetna om hur offentliga investeringar skulle kunna minskas inom dessa områden vid en tidpunkt då svag tillväxt och minskade privata investeringar inte kan leda till åtstramningar och därigenom säkra en återhämtning för de offentliga finanserna på kort sikt.
Detta är en fråga där tidsplaneringen är av avgörande betydelse. Vi kan bara beklaga att ministrarna med ansvar för ekonomi och valutafrågor kunde argumentera för ett avskaffande av ett okonventionellt sysselsättningsstöd och minskade insatser mot arbetslöshet samtidigt som socialministrarna inte hade tillfrågats i en fråga som vi vet är tragisk i Europeiska unionen när det gäller sysselsättning och sociala frågor.
Mary Honeyball: Herr talman! I EU 2020-strategin föreslås insatser för att förbättra utbildningssystemen, göra den högre utbildningen inom EU mer attraktiv, skapa större rörlighet och fler yrkesutbildningsprogram för unga människor, modernisera arbetsmarknaderna, främja arbetskraftens rörlighet samt utveckla yrkesskicklighet och kompetens för att få in fler människor på arbetsmarknaden.
Dessa förslag antogs i våras av Europeiska rådet som fastslog att de viktigaste mål som kräver insatser på EU-nivå är bättre villkor för forskning och utveckling, högre utbildningsnivåer, en minskning av antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och en ökning av antalet unga, äldre och lågkvalificerade arbetstagare på arbetsmarknaden.
Den globala ekonomiska krisen har emellertid lett till budgetnedskärningar inom utbildningssektorn i medlemsstaterna runtom i EU. Till exempel Lettland har drabbats av en djup ekonomisk kris och har tvingats göra kraftiga nedskärningar i budgetarna för landets 34 högre utbildningsinstitut; budgeten för den högre utbildningen riskerar att skäras ned med 50 procent. De irländska universiteten står inför nedskärningar på 6 procent och även Storbritannien har drabbats. Enligt Higher Education Funding Council kan det bli aktuellt med nedskärningar på upp till 500 miljoner euro inom den högre utbildningen.
Situationen är dock inte alltigenom mörk. Vissa medlemsstater, t.ex. Frankrike, har klarat sig bra, men problemet är att anslagen till den högre utbildningen är mycket varierande i de olika medlemsstaterna. För att EU 2020-strategin ska fungera behöver vi en kraftfull samordnad strategi. Därför ber jag kommissionen förklara två punkter. För det första undrar jag hur den tänker agera för att se till att medlemsstaterna lever upp till sina åtaganden när det gäller de mål på utbildningsområdet som har fastställts i 2020-strategin genom att se till att detta område får tillräckligt stöd och tillräckliga anslag och inte glöms bort när man kämpar för att få balans i räkenskaperna under den ekonomiska krisen. För det andra undrar jag hur kommissionen avser att få fram extra budgetmedel för dessa viktiga strategier och program på EU-nivå.
Michel Barnier: Herr talman, mina damer och herrar! På kommissionens och dess ordförande José Manuel Barrosos vägnar vill jag framföra några kommentarer om 2020-strategin och även ta upp de mycket intressanta betänkanden som utarbetats av Louis Grech och Liem Hoang Ngoc. Sedan kommer mina kolleger och vänner kommissionsledamöterna Johannes Hahn och László Andor att tala i tur och ordning - i denna debatt som vi deltar i - om de andra muntliga frågorna som gäller andra sektorer: sammanhållning, sysselsättning, den sociala dimensionen, forskning och utveckling.
Som företrädare för oss alla tre vill jag tacka alla föredragandena och parlamentet för detta initiativ som tas i en ytterst allvarlig tid som innebär stora utmaningar för oss alla, en tid präglad av ekonomisk kris med de svårigheter som nyligen drabbat euron. Det är en situation som tydligt visar alla våra medlemsstaters ömsesidiga beroende av varandra och behovet av att samordna våra länders åtgärder på den ekonomiska politikens område. Det är dags att reagera och agera, så långt som möjligt tillsammans, i denna situation präglad av osäkerhet och kris. Vi anser att de beslut som har fattats under de senaste dagarna är mycket viktiga.
Jag kommer inte att gå tillbaka till den långa debatt som hölls nu under förmiddagen med min kollega kommissionsledamot Olli Rehn. Det är uppenbart att vi måste få fram instrument för att förbättra samordningen av våra ekonomisk-politiska åtgärder, och vi tror att denna EU 2020-strategi kan bli det första instrumentet för en ny, förstärkt och samordnad ekonomisk politik.
I sitt förslag till denna strategi underströk kommissionen redan i början av mars behovet av att stabilisera våra offentliga finanser. Den eurokris vi just har gått igenom bevisar för oss hur relevant denna ståndpunkt fortfarande är. I likhet med min kollega kommissionsledamot Olli Rehn har jag noterat de förslag i dessa frågor som framförs i Liem Hoang Ngocs betänkande.
Sedan finns det ytterligare ett preliminärt krav för att EU 2020-strategin ska lyckas, och det är att vi bygger vår ekonomi, våra ekonomier, på en sund och säkrare bas. Jag tänker naturligtvis på behovet av att övervaka och reglera finansmarknaden så att den tjänar den faktiska ekonomin och inte tvärtom.
Jag kan lova er att kommissionen kommer att hålla sig till sin färdplan på dessa områden. Inom det närmaste året kommer vi att ha lagt fram alla nödvändiga lagstiftningsförslag så att vi kan formalisera de åtaganden vi gjorde vid G20-mötet i fyra mycket viktiga frågor: insyn, ansvar, övervakning och förebyggande av kriser. När det gäller flera av dessa frågor, som redan har behandlats i lagstiftningsdebatten, hoppas jag verkligen att parlamentet och rådet snart ska kunna övervinna sina meningsskiljaktigheter kring de texter som diskuteras. Jag tänker på ”finanstillsynspaketet” och dokumentet om hedgefonder.
Vi måste återställa förtroendet. Vi måste också utnyttja alla tänkbara resurser för att vår ekonomis tillväxtpotential ska få fritt spelrum. Detta arbete omfattar uppenbarligen många aspekter. Debatten, faktiskt denna eftermiddags debatt, visar detta: förnyelsen av den inre marknaden, regionalpolitik för alla regioner, även de mest avlägset belägna, sammanhållning, ekonomisk styrning, hållbara offentliga finanser, sysselsättning, utbildning och forskning.
Vad är det vi talar om när vi talar om EU 2020? Jag anser att denna 2020-strategi måste göra det möjligt för oss att få en bättre överblick över den ekonomiska politiken i våra medlemsstater för att kunna undvika vissa obalanser eller t.o.m. vissa konkurrenssituationer i framtiden. Dessa obalanser har varit mycket tydliga under den nuvarande krisen, men samtidigt som vi aktivt tar itu med denna kris måste vi arbeta med ekonomin på medellång och lång sikt. Med utgångspunkt från förslag från kommissionen har Europeiska rådet därför antagit fem gemensamma mål: en sysselsättningsgrad på 75 procent, investeringar i forskning och utveckling på 3 procent av BNP och dessutom begränsningar när det gäller att lämna skolan i förtid, en ökning med 40 procent av antalet personer med universitetsexamen samt 20-20-20-målen på området energi och klimatförändringar. Slutligen finns också målet att främja social integration genom att bekämpa fattigdomen.
Kvantifierade indikatorer för utbildning och social integration måste fastställas vid Europeiska rådets möte i juni. Det pågår arbete med dessa två mål inom några av rådets olika forum. Det är mycket viktigt att klart inse att 2020-strategin inte bara är en vision. Den är framför allt ett konkret program för reformer som ska genomföras, och därför föreslår vi sju särskilt viktiga initiativ som ett led i denna strategi.
Förutom dessa särskilt viktiga initiativ, dessa EU-instrument, kommer vi också att mobilisera den inre marknaden, finansiella påtryckningsmedel och utrikespolitiska instrument för att eliminera vissa hinder. Jag vill också rekommendera Mario Montis rapport som lades fram för ett par dagar sedan, och jag vill också uttrycka min erkänsla för det intelligenta arbete som utförts av Louis Grech, en man som ger den inre marknaden en humanistisk och mer konkret dimension så som jag själv skulle vilja göra.
Det finns också vissa krav när det gäller genomförandet. Därför är det nödvändigt att föreslå nya styrningsmekanismer som kräver medverkan av såväl medlemsstaterna som kommissionen på varje nivå i övervakningsprocessen. EU 2020 innebär också att man antar reformer som ska genomföras inom medlemsstaterna själva. De senare måste lägga fram nationella reformprogram från och med nu och fram till slutet av året på ett samordnat sätt, med ett stabilitets- och konvergensprogram, samtidigt som de visar respekt för stabilitets- och tillväxtpakten. Herr Hoang Ngoc! Jag vill gärna påpeka att denna pakt nu i tio har fått stöd från såväl vänster- som högerregeringar.
Slutligen uppmanar kommissionen Europaparlamentet att utföra sitt arbete väl och att spela en ännu större roll i denna nya strategi. Under en kris vill vi sända ett tydligt budskap till medlemsstaterna. Detta är syftet med de integrerade riktlinjer som kommissionen har föreslagit. Dessa kommer inte att antas förrän ni har fört fram era uppfattningar. Med tanke på att situationen är akut måste vi genomföra denna strategi. Vi måste ha siktet inställt på en politisk överenskommelse vid Europeiska rådets möte i juni.
Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss tala klartext: i resten av världen genomförs redan socio-ekonomiska strategier på medellång sikt. EU får inte släpa efter.
Avslutningsvis vill jag säga att Europaparlamentet spelar sin roll för att mobilisera medborgarna, särskilt genom de nationella parlamenten, och det tackar vi för. Jag blev mycket imponerad av det initiativ som togs av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och dess ordförande Malcolm Harbour när det gäller servicedirektivet, vilket ledde till samarbete mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Det finns andra exempel, och detta är ett mycket viktigt företag.
Avslutningsvis vill jag bekräfta att kommissionen kommer att göra som ni önskar och spela sin roll på ett ändamålsenligt sätt för att genomföra denna strategi och för att tillsammans med er bygga denna nya högre kvalitet, denna mer hållbara och rättvisa tillväxt som medborgarna förväntar sig.
Ivaylo Kalfin: föredragande för yttrandet från budgetutskottet. - (BG) Herr talman, kommissionsledamöter! Om vi diskuterade EU 2020-strategin utan att den ekonomiska krisen hade inträffat skulle allting vara bra. Problemet är att EU 2020-strategin inte är tillräckligt ambitiös och dynamisk under den nuvarande krisen och efter vad som har inträffat.
Det problem som alla frågor under de senaste veckorna har handlat om är om det finns tillräcklig samordning, såsom fallet har varit hittills i EU:s politik, för att Europeiska unionen ska ha framgång. Såvitt vi kan se är denna samordning bra i tider av tillväxt, men under en kris lever den inte upp till kraven. Alternativt måste många funktioner överföras, inte bara samordningen, utan också beslutsfattandet på EU-nivå så att EU kan åta sig mer ambitiösa uppgifter och spela en mycket mer ledande roll i denna samordning.
Detta är den grundläggande fråga som måste besvaras. Om vi misslyckas med det kommer vi inte heller att kunna klara av 2020-programmet på ett bra sätt. Jag anser att vi under de kommande veckorna framför allt bör inrikta oss på denna fråga.
Othmar Karas: Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att se Johannes Hahn, kommissionsledamot för regionalpolitik, och Michel Barnier, kommissionsledamot för den inre marknaden, sitta sida vid sida. Det är nämligen mycket viktigt att vi inte spelar ut regionalpolitiken mot den inre marknaden. I stället bör vi se till att det ena området kompletterar det andra och att båda områdena är så starka att vi kan uppnå målen för EU 2020.
EU 2020 måste börja här och nu och bör inte enbart vara en förteckning över mål. EU 2020 är ett projekt för tillväxt och sysselsättning, och vi behöver konkreta projekt, vi behöver instrumenten, vi behöver förfarandet, vi behöver mekanismer för sanktioner så att detta kan genomföras framgångsrikt. Jag är övertygad om att vi endast kommer att lyckas att genomföra EU 2020 om vi är redo, om EU är redo, att tänka på EU i termer av Europas förenta stater. Vi måste tänka i dessa termer, och var och en av oss måste bidra till helheten.
EU 2020 innebär en vilja att skapa en politisk union. Detta förutsätter att vi stärker och utvidgar den monetära unionen och att vi stärker och utvidgar den inre marknaden. Vi måste frigöra den och uppmana människor att utnyttja den möjlighet som EU innebär, att utnyttja EU för att överskrida gränser. Vi måste skapa en ekonomisk union som är en del av en politisk union såväl som en social union. Ingenting av detta är färdigt, och det finns en hel del frågor som vi inte ens har tagit itu med. EU 2020 är en gemenskapsunion, inte ett nationalistiskt eller hämmande EU.
Därför behöver vi en finansiell översyn, en utvärdering av EU:s effekter och genomförande av rättsakten om småföretag i Europa. Uppenbarligen behöver vi också mycket specifika EU-projekt för tillväxt och sysselsättning och utökade friheter på områdena utbildning, vetenskap, forskning och innovation i EU.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort)(artikel 149.8 i arbetsordningen))
William: (EN) Herr talman! Jag vill fråga Othmar Karras om Europas förenta stater som han nämnde i sitt anförande kommer att genomföras med eller utan samtycke från folken i EU.
Othmar Karas: (DE) Herr talman! Var och en av oss som företräder EU:s medborgare och som ständigt står i kontakt med dem har ett enda mål: att samarbeta med EU-medborgarna för att utveckla EU ytterligare, att göra unionen mer konkurrenskraftig och skapa tillväxt och sysselsättning till gagn för EU:s medborgare. Om vi inte vidtar åtgärder gemensamt för att bli starkare och om var och en bara ser till sina egna intressen kommer denna gemenskap inte att stärkas utan försvagas i dessa tider med en ökande globalisering. Medborgarna är våra viktigaste allierade när det gäller att uppnå våra gemensamma mål.
Marita Ulvskog: för S&D-gruppen. - Herr talman! Det Europa som vi fattar beslut om i dag är också det som avgör hur Europa kommer att se ut år 2020. De beslut vi avstår från att fatta i dag kommer att leda till nya kriser. De beslut vi fattar i dag måste vara långsiktiga.
Det är ett allvarligt problem att så många av besluten fortfarande är kortsiktiga och väldigt styrda av ett högertänkande där ekonomier i kris ska sättas på svältkur, att vi diskuterar grekiska pensioner istället för de stora bankernas och fastighets- och finansmarknadsaktörernas beteende. Vi måste få ordning och reda på detta, annars kommer vi att möta ett Europa 2020 som befinner sig i en kanske ännu svårare kris än i dag.
Jag uppmanar kommissionen att på allvar verka för en omställning som innebär att vi överger övertron på marknadslösningar, att vi reglerar marknaderna, att vi gör stora investeringar i sådant som är för det gemensamma bästa. Det kan handla om transportsystem, det kan handla om energiförsörjning, det kan handla om andra viktiga lösningar där inte medlemsländerna kan stå ensamma utan där EU och kommissionen måste agera.
Jag hoppas också att kommissionen är beredd att lägga fram förslag som visar att vi tar omställningen till ett uthålligt samhälle på allvar. Alltså att vi ställer om vår industri så att den blir konkurrenskraftig och kan skapa nya jobb. Det kan vi inte göra genom att inbilla oss att vi kan köra på i gamla spår. Det kräver också investeringar, men kan leda till att en arbetslöshet på 28 miljoner öppet arbetslösa som vi har i dag faktiskt kan påverkas.
Jag uppmanar också kommissionen att visa EU:s löntagare den respekt som kommer att krävas i denna kris för att de ska vara med och bygga ett starkare och bättre samhälle. För att vi ska komma till rätta med krisen krävs alltså fackliga rättigheter och att Europas löntagare görs delaktiga.
Lena Ek: Herr talman! Jag brukade säga att vi i EU har en tredubbel kris med finansmarknader, arbetstillfällen och klimat. Men nu har vi tyvärr en fyrdubbel kris om vi lägger till statsbudgetkrisen. Denna kris har på ett smärtsamt sätt tydligt visat att EU är i akut behov av en vision. Den europeiska integrationen har hittills främst varit inriktad på att skapa nya projekt utan att se till att de verkligen fungerar ordentligt. Jag anser att det nu är dags för oss att ta itu med våra problem och i stället arbeta hårt för att fördjupa redan befintliga institutioner. De misstag som har gjorts kan rättas till och unionen kan fortfarande verka för - och med - sina medborgare.
Europa behöver en framåtblickande union. För mig är inriktningen klar: jag vill ha ett Europa som är öppet, inkluderande och grönt. Huvudförslagen i kommissionens EU 2020-strategi är viktiga instrument för att skapa detta Europa under förutsättning att vi kan förverkliga dem. Och här har jag en del frågetecken.
För det första är det övergripande målet för strategin att skapa en mer dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi. I vissa länder är andelen kvinnor på arbetsmarknaden så låg som 40 procent, och detta är skamligt. En arbetsmarknad med lika möjligheter för kvinnor och män är en förutsättning för att skaffa fler arbetstillfällen och ta itu med de demografriska utmaningarna. Jag hoppas att rådet och kommissionen verkligen ser allvarligt på att rådets slutsatser under ett antal månader har innefattat jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett inkluderande samhälle behöver fler arbetstillfällen. Arbetslösheten är den främsta anledningen till att det finns fattigdom. Ungdomsarbetslösheten i Spanien är förödande, den ligger på 44 procent.
Vi har oändligt många möjligheter att skapa gröna arbetstillfällen, men vår politik måste ha samma inriktning. Ett energieffektivt EU är också en drivkraft för innovation, och det behövs energimässiga motsvarigheter till snabbtåg, effektiva kraftledningsnät och högteknologiska kraftledningsnät för att förbättra EU:s konkurrenskraft.
Jag vill lovorda den liberala kommissionsledamoten Neelie Kroes för att hon var först med att verkligen skissera ett huvudförslag på den digitala agendan, och jag ser fram emot att få samma slags väl genomtänkta material i resten av huvudförslagen före juni så att vi också kan samarbeta i beslutsfattandet.
Men, herr kommissionsledamot, vi har EU-strategin som pekar i en riktning, och ert budgetförslag pekar, uppriktigt sagt, i en annan riktning. Såväl som i fråga om regionalfonderna, socialfonderna och jordbruksfonden måste vi eftersträva enhetlighet och sammanhållning i våra gemensamma instrument. Vi behöver öppenhet och insyn. Vi behöver samma slags statistik och vi behöver käppar och morötter för medlemsstaterna så att de inte bara avger löften utan också håller dem. Detta är viktigt för EU-medborgarna och för oss i Europaparlamentet. Vi måste stärka tillväxt- och stabilitetspakten, och vi stöder helt och fullt kommissionsledamot Olli Rehns paket.
Ni talade om att återställa förtroendet, herr kommissionsledamot. För att kunna göra detta måste vi ha indikatorerna för de övriga huvudförslagen. Detta skulle återställa vårt förtroende för er som kommission och kanske även medborgarnas förtroende för oss, om vi kan samarbeta i beslutsfattandet.
Pascal Canfin: Herr talman, herr Barnier! I ert anförande nämnde ni Mario Montis rapport som lades fram för ett par dagar sedan.
Det finns en mycket intressant aspekt i Mario Montis rapport, och det är att han understryker att vi absolut måste gå vidare till nästa stadium, som innebär samarbete på det fiskala området. I rapporten förklaras tydligt att kriterierna för stabilitets- och tillväxtpakten verkligen måste tillämpas men att de nästan säkert kommer att leda till recession om de enbart tillämpas på utgiftssidan genom olika former av nedskärningar. Det är därför av avgörande betydelse att utnyttja båda pelarna, särskilt den fiskala pelaren, för att medlemsstaterna ska kunna få in ytterligare intäkter från ekonomiska verksamheter och ekonomiska aktörer vilkas skattebörda upprepade gånger har minskats under de senaste åren: vinster från företag, kapital och finansiella transaktioner.
För att göra detta måste vi absolut ha samordning inom EU. Detta är slutsatsen i Mario Montis rapport som lades fram för två dagar sedan. I rapporten nämns emellertid ingenting om den EU 2020-strategi som kommissionen har lagt fram. Den nämns inte heller i det meddelande från kommissionsledamot Olli Rehn som offentliggjordes för några dagar sedan. Detta är en av de viktigaste pelarna, ett av de grundläggande mervärden som kommissionen för närvarande kan erbjuda. Gör detta, så kommer detta samband att skapas. Pervenche Berès sade just att denna debatt är som en smältdegel. Samordning på det fiskala området kommer att bidra till att skapa sambandet mellan å ena sidan EU 2020-strategin och å andra sidan rapporten om styrning av euroområdet och den inre marknaden samt frågor som gäller sysselsättning och utbildning.
Vi ska hålla fast vid reglerna för stabilitets- och tillväxtpakten - och detta är mycket viktigt - men om vi gör det enbart genom nedskärningar på utgiftssidan kommer vi att hamna i en situation med social nedrustning och ekonomisk regression.
Därför är min fråga mycket tydlig: Herr Barnier! Vilka förslag kommer ni som företrädare för kommissionen att lägga fram under de kommande veckorna? Hur kommer ni att övertyga era kolleger - och jag antar att ni själv är övertygad - om att det krävs en handlingsplan, en plan för fiskal samordning så att medlemsstaterna ännu en gång kan få fram ytterligare intäkter med utgångspunkt från ett antal överenskommelser?
Vilka är era förslag? Ni har inte rätt att iaktta tystnad. Kommissionen har en rätt att ta initiativ till lagstiftning, men i dag och i dessa frågor har denna rätt blivit en plikt.
Malcolm Harbour: Herr talman! Först av allt vill jag på min grupps vägnar särskilt välkomna alla betänkanden, i synnerhet betänkandet från Louis Grech, som jag var skuggföredragande för i utskottet. Strax kommer jag att ta upp några synpunkter på detta, men först vill jag bara instämma i vad Pervenche Berès sade om hur vittomspännande eftermiddagens debatt är. Å andra sidan är det en debatt som inte riktigt har något fokus. Många kolleger har kommit med verkligt viktiga bidrag, men uppriktigt talat speglar detta också EU:s 2020-strategis natur. Detta säger jag till kommissionen och till kommissionsledamot Michel Barnier. Strategin innehåller gott om utmärkta idéer, men den saknar fokus och den är också mycket underutvecklad i nuläget. Michel Barnier talade om sju huvudinitiativ, men vi känner inte till detaljerna om dessa än.
Min första synpunkt är därför: Låt oss se till att rådet inte antar detta förslag i detalj vid sitt nästa sammanträde i juni, för det är inte redo att antas. Vi behöver lägga mer tid på det tillsammans för att utarbeta detaljerna.
Min andra synpunkt är att jag anser att återupplivandet av den inre marknaden bör göras till ett åttonde huvudinitiativ. Detta innebär inte att komplicera saker och ting i onödan, eftersom det borde vara initiativ nummer ett. Ni har hört från Louis Grech att det finns potential för att skapa arbetstillfällen, för att uppmuntra till mer innovation och för att övergå till en mer hållbar ekonomi, men vi behöver stöd från medborgare och konsumenter för detta förslag.
Det är som i frågan som just ställdes till Othmar Karas av William Dartmouth. Vi behöver få med oss medborgarna i denna process, men den är till för dem. Det är de som kommer att vinna på den. Vi har detta instrument med enorm potential, och offentliga budgetar uppgår fortfarande till 16 procent av den europeiska ekonomin. Med tanke på detta, varför inte använda våra budgetar för offentlig upphandling för att främja innovation, för att köpa dessa former av ny teknik, och för att uppmuntra små och medelstora företag att anamma denna teknik? Detta är det i särklass största underutvecklade politikområdet vi har. Vi hörde vad Michel Barnier och Louis Grech sade i dag, och vi bidrog genom Mario Montis betänkande. Vi har instrumenten, men vi måste genomföra dem.
Gabriele Zimmer: Herr talman! Vi befinner oss mitt uppe i den mest genomgripande krisen i EU:s historia, och ändå fattas nästan alla beslut om strategiska riktlinjer på regeringsnivå. Europaparlamentet har fått sitta med på åskådarplats, men inte mer än så.
Gång på gång har hela debatten i dag kretsat kring specifika frågor om Europa 2020-strategin för sysselsättning och tillväxt, vilket ger ett felaktigt intryck av att vi talar om Europas framtid och i vilken riktning Europa ska utvecklas vidare. Vi kanske får ställa muntliga frågor om EU:s 2020-strategis politiska relevans för den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen, men vi tillåts inte påverka denna strategi med våra krav och förändra den, åtgärda brister eller kanske rentav ändra prioriteringarna.
I stället för att medverka i detta strategiska vägval har vi upplevt på nästan varenda punkt som debatterats här i parlamentet under de senaste månaderna att vi blir inblandade i maktkampen mellan institutionerna. Detta sker trots, eller kanske till och med på grund av Lissabonfördraget. Detta har mestadels varit till nackdel för Europaparlamentet. Både i EU:s 2020-strategi och exempelvis i de integrerade riktlinjer för sysselsättning som ordföranden för sysselsättningsutskottet talade om, ses parlamentet som ett organ som enbart ska informeras eller rådfrågas.
Dessutom ger alla de enskilda betänkanden som lagts fram här i dag långt ifrån någon fullständig överblick av Europaparlamentets krav eller ståndpunkter när det gäller Europa 2020-strategin. Vi vill införa en hel rad specifika förändringar.
Under förra mandatperioden framförde Europaparlamentet specifika krav till rådet och medlemsstaterna angående kampen mot fattigdom, införande av förmåner motsvarande minimiinkomst och en EU-omfattande minimilön som skyddar mot fattigdom. Inget av detta ingår i strategin. Tvärtom finns det rentav risk att mål som att bekämpa fattigdom och att minska fattigdomen med 25 procent kan komma att försvinna från den nuvarande strategin för att de inte överensstämmer med medlemsstaternas eller regeringarnas färdigheter och intressen.
Till och med EU:s sysselsättningsstatistik de senaste tio åren har tydligt visat särskilt att atypiska och osäkra arbetstillfällen har ökat till 60 procent. Denna enorma ökning av atypiska arbetstillfällen bör emellertid leda till att vi i strategin och riktlinjerna satsar på en modell med inriktning på säkra arbetstillfällen som förhindrar fattigdom. Detta är faktiskt ett grundläggande krav som vi talar om här.
Så länge emellertid EU, institutionerna och deras specifika politik inte sänder ut några signaler till de personer som är marginaliserade, lever i fattigdom eller saknar arbete, eller till ungdomar som inte har några framtidsutsikter, kommer vi inte att kunna övertyga dessa grupper om att en gemensam europeisk union är ett framtidsprojekt att satsa på. Detta är ett demokratiskt underskott som inte på något sätt åtgärdas i EU:s nuvarande 2020-strategi, och vi bör bekämpa det tillsammans med våra medborgare.
Bastiaan Belder: De problem som Grekland och euroområdet genomgått utgör en allvarlig situation som kräver ett strukturellt tillvägagångssätt. Den föreslagna Europa 2020-strategin, vars syfte är att bidra till ekonomisk tillväxt och sysselsättning, är ett försök till det.
Strategin omfattar helt riktigt sunda offentliga finanser. Detta initiativ kommer emellertid bara att vara till nytta om två villkor uppfylls. För det första behöver stabilitets- och tillväxtpaktens fungerande stärkas så att denna sorts situation inte uppkommer igen. Det är inte bara fråga om strukturer och bestämmelser, utan om mentalitet. Det är helt avgörande att medlemsstaterna fullgör sina budgetmässiga åtaganden, som jag påpekade vid en konferens i Aten förra veckan.
Det är välkommet att medlemsstaterna ska ställa varandra till svars mer intensivt i rådssammanhang när det gäller de strukturella reformer som behövs för att återställa ordningen i de offentliga finanserna. Enligt min åsikt bör stärkande av den ekonomiska samordningen omfatta detta.
Det andra villkoret som jag vill uppmärksamma är att det inte är önskvärt att EU ägnar sig åt politikområdena sociala frågor, sysselsättning och social sammanhållning. Mål på detta område kan inte drivas igenom på EU-nivå, och det är helt som sig bör. Vi såg i fallet med Lissabonstrategin att ett sådant tillvägagångssätt inte fungerar. Även här är det sant att i nöden prövas vännen, och i detta fall gäller det EU.
Barry Madlener: (NL) I dag diskuterar vi Europas ekonomi ur ett långsiktigt perspektiv, och hur vi kan uppnå hållbar ekonomisk tillväxt. När EU diskuterar detta sover jag inte så gott, eftersom EU inte har föreslagit mycket hittills. Jag vill påminna parlamentet om Lissabonstrategin och EU:s beslut att bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen. Detta visade sig förstås bli ett fullständigt misslyckande.
Allt denna europeiska union har gjort är att öka byråkratin, skapa onödiga bestämmelser - särskilt i mitt land, Nederländerna - och orsaka skattehöjningar, massinvandring, brottslighet och bristande säkerhet. Låt oss dessutom granska listan över länder som vill gå med i EU, som vi sitter runt bordet med varje dag: Albanien, Bosnien, Turkiet - allihop fattiga länder, muslimska länder, och korrupta och kriminella till på köpet - och Island - en stat försatt i konkurs.
Dessutom hör vi dagligen i denna kammare hur ledamöter från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, och till och med gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, säger att vi behöver en grön ekonomi och att vi måste satsa miljarder euro på subventioner för vindturbiner och grön elektricitet, trots att vår industri blir allt mindre konkurrenskraftig jämfört med Kina, Förenta staterna och Indien.
Är ni förvånade över att vår ekonomi stagnerar? Det finns bara ett recept på ett ekonomiskt starkt Europa, och det är mindre byråkrati och färre tjänstemän i Bryssel, samt mindre byråkrati även i medlemsstaterna; skattesänkningar i stället för skattehöjningar; och ett stopp för massinvandringen. Grekland måste givetvis uteslutas från euroområdet. Låt oss för en gångs skull se oss själva i spegeln och se på parlamentsledamöterna här: Vad har ni gjort på senare år för att tvinga Grekland att fullgöra sina åtaganden enligt stabilitets- och tillväxtpakten? Jag vet redan ert svar: absolut ingenting. Ni har alla legat och sovit här medan länder som Grekland, som har mottagit miljarder från EU varje år, har slösat bort dessa medel och låtit staten växa sig alldeles för stor.
Om EU inte lyckas med detta, förutspår jag att mitt land, Nederländerna - och även Tyskland - kommer att lämna euroområdet.
Gunnar Hökmark: (EN) Herr talman! Det finansiella stödpaket som presenterades för nästan två veckor sedan var en nödvändighet, men inte en lösning på de problem som EU står inför. Nu behövs det handling, beslut och återupprättat förtroende för de offentliga finanserna. Jag skulle vilja säga att visst behöver vi diskutera 2020-strategin, men ännu mer behöver vi en 2010-strategi för de åtgärder som måste vidtas nu för att återställa tillväxt, minska underskott och skapa optimism.
Den nödvändiga tillväxten kommer emellertid inte att ske utan återupprättat förtroende för de offentliga finanserna. På denna punkt håller socialisterna på att misslyckas. De försvarar samma politik som ledde till underskotten och krisen i Grekland, Spanien och Portugal och andra länder. Föredraganden, Liem Hoang Ngoc, säger att vi bör fortsätta med denna politik och att vi bör vänta innan vi minskar underskotten. Marita Ulvskog från Sverige föreslår ökade utgifter. Socialisterna har blivit ett hot mot välstånd, återhämtning och de nya arbetstillfällen som EU behöver. Jag kan försäkra er om att där socialisterna misslyckas kommer vi i PPE-gruppen att stå för de åtgärder som behöver vidtas - minskade underskott, återställt förtroende och reformer för tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är vad EU behöver, och vi kommer att stå fast vid detta, fatta de svåra besluten och ta ansvar där andra misslyckas.
Alejandro Cercas: (ES) Herr talman! Jag måste ägna ett par sekunder åt att uppmana talaren före mig att åka till Grekland och fråga där vem som är ansvarig för de problem som arbetstagarna upplever just nu. De väntar inte på Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Ånej - de hoppas på verklig politisk förändring, som den förändring som kan ske genom 2020-strategin.
Om vår analys är felaktig, kommer våra lösningar också att bli felaktiga. Den analys vi behöver göra är att Europa lider svårt av girighet, brist på reglering, brist på ekonomisk styrning, otillräckligt utbildad och sammanhållen befolkning, brist på social rättvisa, låg ekonomisk tillväxt, låg ökning av sysselsättningen och ett enormt antal lågkvalificerade personer som står utanför arbetsmarknaden.
Insatserna under de kommande tio åren måste inriktas på att öka antalet personer som arbetar och se till att folk är mycket bättre förberedda genom utbildning, så att vi kan vinna slaget om produktiviteten. Europa kommer inte att kunna öka sin konkurrenskraft utan att vinna slaget om produktiviteten. Vi kommer inte att kunna uppnå en god ställning i världen genom att sänka löner och genom att förstöra sociala standarder. Snarare behöver vi höja vår kunskapsnivå och öka solidariteten och den sociala sammanhållningen i vårt samhälle. Detta är våra starka sidor. Vi måste förvandla Europa till en verkligt enad världsdel, med en tydlig plan, tydliga mål, och ekonomisk styrning som inte bara gör det möjligt för oss att hantera dagens nödsituationer, utan även morgondagens utmaningar.
Detta är våra hopp. Detta är de hopp som en stor majoritet av ledamöterna i utskottet för sysselsättning och sociala frågor har format, utan att lyssna på sirenernas sång från dem som vill gå tillbaka till idén om att ”bra karl reder sig själv” och därmed förstöra solidariteten med alla.
Det är vad vi hoppas på: att 2020-strategin kommer att nå ut till alla EU-medborgare som efterfrågar fler arbeten, mer sysselsättning av hög kvalitet, och mer ekonomisk styrning och skattekonsolidering. Skattekonsolidering är bra, men det krävs också social och ekonomisk konsolidering, annars kommer vi inte att kunna uppnå någonting.
Michael Theurer: (DE) Herr talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Som vi har hört behöver finansmarknaderna omges av ett nytt regelverk, så att vi i framtiden kan undvika de omåttligheter som har lett till krisen.
Om vi emellertid ser på de bakomliggande skälen till att regeringarna är skuldsatta, framgår det tydligt att här i parlamentet talar vi för mycket om statsskuld och för lite om hur vi kan uppnå välstånd och tillväxt. Vad avgör vår tillväxt? Vår tillväxt och vårt välstånd är beroende av att folket i EU utvecklar produkter och alstrar nya idéer som också kan säljas på världsmarknaden.
Det är därför bra att ”innovationsunionen” är en av delarna i Europa 2020-strategin. Vi behöver fokusera på uppfinningar och på hur vi kan stärka forskning och utveckling. I detta sammanhang är det viktigt att vi arbetar för att öka synergieffekterrna av forskningsfinansiering och regional utvecklingspolitik. Mycket mer skulle kunna göras på dessa områden. Tillsammans med liberalerna och det tyska fria demokratiska partiet (FDP) vill jag förespråka att vi satsar på små och medelstora företag. Vi bör se till att vi som EU använder våra medel så att små och medelstora företag verkligen får tillgång till denna finansiering och så att det sker tekniköverföring mellan universitet och högskolor och små och medelstora företag. Vi bör uppmuntra folk att ta sitt öde i egna händer genom personligt ansvar och egna initiativ. Regeringar kan inte skapa arbetstillfällen; de måste skapas i själva ekonomin.
Elisabeth Schroedter: (DE) Herr talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det är tydligt att ni har insett att övergången till en grön ekonomisk utveckling måste börja nu, för klimatförändringar kommer att sätta EU:s ekonomiska framgångar på spel.
Vad som saknas i Europa 2020-strategin är emellertid sambandet mellan miljömässiga förändringar i samhället och en grön sysselsättningsstrategi. Det finns undersökningar som har visat att 8 miljoner nya arbetstillfällen kan skapas bara genom energiövergången. I Europa 2020-strategin behövs därför ett initiativ för gröna arbetstillfällen. Detta initiativ måste avspeglas i särskilda åtgärder och integrerade riktlinjer. Därför behöver vi stabila rättsliga och politiska ramar, så att investerare verkligen investerar i gröna arbetstillfällen. I detta ingår också att upprätta förbindelser mellan forskning och utveckling och ekonomin, att främja innovationskluster och även att göra det möjligt att främja sådana kluster i missgynnade regioner. Det är vad som står i Lambert van Nistelrooijs betänkande, och jag stöder det. Även om jag inte stöder dem som vill försöka tvinga på regioner krav ovanifrån när det gäller program med öronmärkta medel, är den drivkraft som kommer från betänkandet och från de förslag som lagts fram ändå ett steg i rätt riktning och kommer att bidra till att skapa gröna arbetstillfällen.
I sysselsättningsstrategin måste vi emellertid i lika hög grad koncentrera oss på att utforma övergången mot en grön ekonomi, på att få med oss arbetstagarna och förbereda dem för övergången. Jag riktar dessa ord till kommissionsledamot László Andor. De riktlinjer som lagts fram för sysselsättningen är i grunden riktiga och väl avvägda till sin struktur. Särskilt viktigt är att utbildning har lyfts fram som ett eget område av vikt. Utbildning medför stora möjligheter att bryta fattigdomens onda cirkel. Utbildning utgör också en hörnsten för en grön sysselsättningsstrategi och är därmed avgörande för Europa 2020-strategins framgång. Vi behöver emellertid också förbättra riktlinjerna. Riktlinjerna för sysselsättning har en central roll att spela, nämligen att göra det möjligt för oss att verkligen ta till vara de gröna arbetstillfällenas potential.
Konrad Szymański: (PL) Vitt skilda slutsatser kan dras av Europas långsamma ekonomiska tillväxt och kollapsen som orsakats av krisen. Man kan sannerligen instämma med de parlamentsledamöter som efterfrågar en minskning av de tillstånds-, administrations- och informationsbördor som uppstår inte bara i medlemsstaterna utan också genom EU och detta parlament. Det finns dock en risk för att man tar till en behandling som är mycket värre än sjukdomen. Att utöka EU:s roll inom skattesamarbete och skattesamordning, och den skatteharmonisering som detta skulle leda till, skulle vara en sådan åtgärd som skulle vara skadlig för den europeiska tillväxten. Skattekonkurrens, liksom alla sorters konkurrens, är bra för medborgarna och marknaderna. Den skapar chanser till bättre resultat, och är en viktig faktor i vår konkurrenskraft på global nivå. Därför bör gemensamma friheter och en gemensam marknad, och inte ett utvidgande av EU:s befogenheter, vara den centrala principen i EU:s ekonomiska politik.
Ilda Figueiredo: (PT) Herr talman! I denna debatt skulle vi vilja säga att det är dags att sluta leka ordlekar och börja tala om de verkliga problem som en majoritet av kvinnor och män upplever i våra länder. Det är dags att tala om lidande och om de mer än 85 miljoner människor som lever i fattigdom i EU, trots att EU är en av de rikaste delarna av världen och att skandalösa vinster fortsätter att göras där utan att några åtgärder vidtas för att kontrollera dem. Vi vill tala om bristen på anställningstrygghet och om de låga löner som drabbar arbetstagare, om ungdomarna och kvinnorna som inte kan hitta arbete, och om de 23 miljonerna arbetslösa. Vi vill tala om de äldre personer som nekas en rimlig pension och om de barn vars framtid intecknas.
Låt oss tala i klartext: det som föreslås i Europa 2020-strategin är samma väg som fanns där vid början av krisen. Europeiska kommissionen ville inte analysera orsakerna till den nuvarande situationen eller dra några slutsatser av följderna av dess politik för tillämpningen av Lissabonstrategin, med hörnstenar som liberalisering av ekonomiska sektorer, däribland finansiella tjänster, och den flexibilitet på arbetsmarknaden som den kallade ”flexicurity”.
Nu siktar de på att bana väg för större koncentration av tillgångarna genom olika direktiv som kommer att underlätta privatiseringen av strategiska ekonomiska sektorer, och angrepp mot offentliga tjänster som är av intresse för ekonomiska grupper på områdena för hälsovård, social trygghet och utbildning - allt som de kan göra vinster på. De föredrar att dölja att bara en brytning med denna politik skulle göra en kursändring möjlig och att bara detta kan medföra sociala framsteg. Vi insisterar emellertid på denna brytning. Det är dags att avskaffa stabilitetspakten och ersätta den med ett program för social utveckling och sociala framsteg. I detta program måste vi prioritera produktion, offentliga tjänster av god kvalitet, arbetstillfällen med rättigheter, löner, rimliga pensioner och pensionsvillkor, social integration, och rättvis fördelning av tillgångar. Dessa prioriteringar kommer att kräva sann ekonomisk och social sammanhållning, med ett tydligt stärkande av EU:s budget, solidariteten, den offentliga politiken, och den statliga kontrollen över de viktiga sektorerna av ekonomin.
Vi är säkra på att arbetstagarna och folket kommer att fortsätta att kämpa för detta, till exempel i Grekland i morgon eller i Portugal den 29 maj. Vi här hyllar deras strävan.
William: (EN) Herr talman! Utan tvivel sägs det mycket som är intressant i 2020-strategin, men genom utvidgningen kommer minst fem nya länder ha gått med i EU före 2020, mer sannolikt åtta. Redan i det EU vi har 2010 är 12 länder nettobetalare till EU. De andra 15 medlemsländerna är subventionerade.
Det är inte sannolikt att något av de nya länderna kommer att bli nettobetalare. Det är därför troligt att inte mindre än 23 länder kommer att behöva subventioneras 2020. 2020 kommer EU därför i praktiken ha blivit till en överföringsunion, som överför pengar från 12 betalande länder till 23 subventionerade länder. Tyvärr drabbas de brittiska skattebetalarna orättvist nog av detta. Det jämförelsevis utarmade Storbritannien är den näst största bidragaren till EU:s budget.
Vid de senaste regionala valen i Tyskland sade väljarna i Nordrhein-Westfalen nej till sin koalition, och vi säger också nej till överföringsunionen. Väljare i andra nettobetalande länder kommer också att säga nej under de kommande tio åren. 2020 kommer klyftan att vara omöjlig att överbrygga. Det ligger inte i Storbritanniens nationella intresse att det blir ekonomiskt kaos på andra sidan Engelska kanalen, men om inte utvidgningen genast upphör, är det precis vad som kommer att ske. I 2020-strategin missas därför poängen.
Krisztina Morvai: (HU) Mina damer och herrar! Med all respekt vill jag fråga er om ni inte tycker att det är något otroligt märkligt med vad som pågår här. Vid en extremt viktig debatt om den finansiella och ekonomiska kris som orsakar tragedier bland många miljoner européer, är bara ett 40-tal personer närvarande. Vi uppmanar EU:s ekonomiska aktörer och medborgare att spara energi. Samtidigt kan vi, om kamerorna visar det, se slöseriet med energi de senaste tre dagarna för att lysa upp en sal som är stor som en idrottsarena och där inte mer än 40 personer är närvarande med undantag för vid omröstningarna. Detta är sant vid varje plenarsammanträde. I de 27 tolkbåsen sitter 27x3, alltså 81, högkvalificerade simultantolkar som översätter åt oss. För 40 parlamentsledamöter blir det två tolkar per person. Är det inte dags att se oss själva i spegeln och sluta uppmana pensionärer, brandkår, sjuksköterskor och lärare att fortsätta att dra åt svångremmen?
Lena Kolarska-Bobińska: (PL) I kristider, när EU:s integritet hotas, bör vi ägna särskild uppmärksamhet åt EU:s sammanhållning när vi arbetar för att stödja ekonomisk tillväxt. Vi vet fortfarande inte om krisen kommer att leda till att skillnaderna mellan olika regioner i Europa ökar. Historiska skillnader i utvecklingsnivå mellan regioner kan komma att växa, och nya faktorer som orsakar skillnader kan komma att uppstå.
I denna situation finns ett särskilt behov av mekanismer för att minska skillnaderna mellan regioner. Att fortsätta bedriva en stark regionalpolitik är det rätta sättet att uppnå detta mål. Det vore oklokt att ge upp denna politik och avsevärt minska den finansiering som finns tillgänglig för lokala och regionala myndigheter. Att göra så skulle inte bara utgöra ett allvarligt hot mot stimuleringen av ekonomisk tillväxt, utan också ett hot mot själva den europeiska enigheten.
Europa 2020-strategin och sammanhållningspolitiken syftar till att uppnå samma mål. De har en avgörande effekt på den ekonomiska återhämtningen och en enorm betydelse för den europeiska solidaritetspolitiken. Det behövs emellertid bättre samordning dem emellan. Att upprätta nya och fristående tematiska fonder för att hantera nya utmaningar skulle vara slöseri med tid och pengar. Det skulle dessutom försena genomförandet av 2020-strategin och döma den till samma öde som Lissabonfördraget. Vi måste garantera finansiering av viktiga infrastrukturprojekt och avvisa åternationalisering av regionalpolitiken.
I dagsläget ställs vi ofta inför kraftiga påtryckningar från regeringarna i vissa medlemsstater och även från Europeiska kommissionen om att skära ned på eller minska utgifterna för regionalpolitiken. Budskapet från Europaparlamentet i betänkandet, som jag var skuggföredragande för, är emellertid tydligt. Vi behöver starkare sammanhållningspolitik, inte svagare. Vi behöver sann europeisk solidaritet.
Evelyne Gebhardt: (DE) Herr talman, herr Grech! Jag vill gratulera er till det verkligt utmärkta betänkande som ni har lagt fram för oss här och som ger oss en grund som vi kan gå vidare från. Tack också för att ni använde ett uttryck som jag själv använder hela tiden, nämligen att ekonomin är till för folket och inte tvärtom. Det är just det som EU:s politik borde grundas på.
I ert betänkande påpekar ni också mycket riktigt att en meningsfull bedömning av den inre marknadens sociala, konsumentrelaterade, miljömässiga och ekonomiska följder, och av de beslut som vi fattar inom den inre marknaden, är särskilt viktig. Det är just det som har saknats hittills, eller som inte har gjorts tillräckligt synligt för våra medborgare. Det är mycket viktigt att lyfta fram de humanistiska sidorna av vår politik och helhetssynen, även när det gäller den inre marknaden.
I ert betänkande nämner ni en sak som är särskilt viktig för oss socialdemokrater, och det är att socialpolitiken bör ställas i förgrunden för den inre marknaden och att det är särskilt viktigt att skydda tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Dessutom uppmanar ni till att dra upp en strategi för bättre information om de sociala fördelarna med den inre marknaden.
Det räcker med att betrakta dessa få punkter för att inse att vi skulle kunna uppnå en hel del om bara Europeiska kommissionen gav oss sitt stöd. Jag hoppas också verkligen att kommissionen på allvar kommer att ta tillfället i akt med Louis Grechs betänkande och sätta framsteg för EU-medborgarna i centrum. Detta uppmanar jag mycket starkt till, och som vi vet har Michel Barnier redan samtyckt. Om vi närmar oss den inre marknaden ur denna vinkel, kommer EU:s politik att mötas med större acceptans och vi kommer att kunna se fram mot en bättre framtid.
Robert Rochefort: (FR) Herr talman! I denna debatt om 2020-strategin vill jag också ta tillfället i akt, med tanke på Louis Grechs mycket intressanta betänkande, och säga att jag är övertygad om att konsumenterna inte får lämnas utanför denna framtidsstrategi.
När jag ser på kommissionens text om 2020-strategin noterar jag att konsumenter praktiskt taget inte nämns. Under den nuvarande krisen måste ni komma i håg att även om investeringar naturligtvis är den viktigaste variabeln, står konsumtion i våra olika länder för mellan 60 och 70 procent av vår BNP.
Jag skulle därför vilja att vi går längre i detta avseende med 2020-strategin. Jag skulle vilja se EU som pionjär inom en annorlunda typ av konsumtion, en som grundas på kunskapstriangeln och på hållbar utveckling. Jag skulle vilja se ett EU som kan utveckla produktionsvillkor och produkter som är av intresse för konsumenterna och som skapas tillsammans med dem, ett EU som är inriktat på kvalitet och inte längre på kvantitet för dess egen skull. Jag skulle vilja se ett slags förhöjd konkurrens som inte uppmuntrar till ”rabatter för rabatternas skull” utan tjänar till att konsumenterna ska bli mer nöjda.
Herr kommissionsledamot! Min fråga är därför mycket enkel. Kommer ni att föreslå inför ordförande José Manuel Barroso och kommissionärskollegiet att man ska bilda en grupp som ska arbeta med denna fråga, så att konsumenter inte längre anses som anpassningsvariabler, som passiva individer, utan snarare som aktiva deltagare som är på er sida - på vår sida - så att vi kan bygga det framtida samhälle som vi så desperat behöver?
Emilie Turunen: (DA) Herr talman! Jag vill ägna lite tid åt att tala om de sociala och sysselsättningsmässiga aspekterna av Europa 2020-strategin och kommissionens insatser i samband med detta. Jag är säker på att det inte är någon hemlighet att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle ha velat se en mycket mer ambitiös plan inför 2020 än den som diskuteras nu, med en äkta vilja att definiera hur Europa ska försörja sig i framtiden och med en vilja att sätta ribban högt när det gäller mål för sociala frågor och för sysselsättningen. Just nu har vi emellertid en situation där medlemsstaterna inte hade någon avsikt att utveckla den plan som kommissionen lade fram. I stället drar de sig bakåt.
När det gäller att bekämpa fattigdom har flera medlemsstater för det första ifrågasatt om EU över huvud taget har befogenhet att bekämpa fattigdom och att sätta särskilda mål på området för fattigdom. Som svar på detta vill jag helt enkelt säga att det finns rättslig grund för detta på flera ställen i det nya Lissabonfördraget, t.ex. i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 9 och 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det är därför bara att sätta i gång! För det andra har andra medlemsstater, inklusive min egen, Danmark, kritiserat definitionen av fattigdom. Naturligtvis behöver vi komma fram till en god definition. Dessa argument kan emellertid inte dölja att detta handlar om en enda sak: om vi verkligen vill bekämpa fattigdomen i Europa. Det är vad den verkliga debatten handlar om.
Vill vi minska antalet fattiga människor i Europa, som för närvarande är 84 miljoner? Vill vi minska antalet fattiga arbetstagare, som är nästan 17 miljoner? Vill vi inte bara att alla ska ha arbete, utan också att de ska ha goda, ordentliga arbeten? Vill vi att ungdomar ska ha tillträde till arbetsmarknaden? Ja, naturligtvis vill vi det, och det är just därför vi behöver konkreta mål för sociala frågor och på området för sysselsättning. Europa är i nuläget mitt i en ekonomisk kris, men vi får inte låta detta få oss att gå i baklås mentalt och göra oss rädda för att sätta ambitiösa mål på dessa områden. Om vi inte har modet att göra detta nu, kommer det att undergräva den ekonomiska situationen i Europa, liksom vår sociala sammanhållning. Därför vill jag säga till er alla att det är den politiska viljan som kommer att bli avgörande. Jag hoppas att parlamentet och kommissionen kommer att visa vägen och uppmana de medlemsstater som tvekar att i stället förbinda sig att arbeta för ett socialt Europa 2020. Jag hoppas att ni som kommissionsledamöter är beredda att göra detta.
Oldřich Vlasák: (CS) Vi har ägnat hela dagen åt att diskutera en önskvärd strategisk inriktning för EU. Enligt min mening borde vi dock först ha ställt frågan om den önskvärda framtida utvecklingen till våra medborgare och till dem det berör närmast, med andra ord borgmästare och kommunpolitiker. I detta avseende är det en stor besvikelse för mig att de lokala myndigheternas roll inte återspeglas tillräckligt i EU 2020-strategin. I strategin nämns med rätta behovet av större kopplingar till regionala och lokala partner, men det är inte tydligt hur principen om partnerskap bör tillämpas i praktiken. Dessutom är samrådsprocessen frivillig, så den är inte på något sätt bindande för beslutsfattandet i medlemsstaterna. Jag kan bekräfta detta med ett konkret exempel. När Tjeckiens kommunförbund framförde synpunkter på vår regerings ståndpunkt i förhållande till EU 2020-strategin hade dessa synpunkter inte tagits med, och förbundet fick inte ens något ordentligt svar på hur kommentarerna hade hanterats.
Om vi vill undvika att upprepa Lissabonstrategins misslyckande kan vi inte fortsätta att ignorera de lokala myndigheternas röst, eftersom de utgör en del av den offentliga förvaltningen i alla medlemsstater och spelar en avgörande roll för genomförandet av all EU-politik. Tvärtom skulle ett obligatoriskt samråd med aktörer på lägre nivåer kunna bidra med viktiga insikter när det gäller det korrekta och effektiva genomförandet av antagna åtgärder. Jag vill därför uppmana kommissionen att noggrant övervaka metoden för att koppla lokala myndigheter till hela processen.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Herr talman! Den nuvarande Lissabonstrategin har helt enkelt bytt namn till Europa 2020-strategin. I grunden kullkastar kommissionens förslag som helhet inte de nuvarande målen, och förutom att dessa mål inte har uppnåtts har utvecklingen under de senaste tio åren visat att levnadsstandarden för medborgarna i EU har halkat efter. Trots detta innehåller de förslag som lagts fram av kommissionen inte tillräckligt sociala kriterier. Vi ställer därför frågan: Vilken åtgärd föreslår kommissionen för att förhindra en ansvarslös marknad, godtyckliga uppsägningar och att otryggheten sprids till arbetsmarknaden? Innebär inte Internationella valutafondens medverkan mer betungande villkor för medlemsstaterna och medborgarna? Om stabilitetspakten inte ersätts av en pakt för att uppnå sociala mål tror vi att snaran runt folkets hals kommer att dras åt ännu mer och att större uppoffringar kommer att behövas.
Timo Soini: (FI) Herr talman! När jag studerade vid universitetet i Helsingfors på 1980-talet var Sovjetunionen still going strong. Så fort det dök upp problem där krävde de mer socialism. Nu är jag en medelålders familjefar här i EU, och så fort det dyker upp problem här kräver vi ökad integration. Denna filosofi är förvånansvärt lik, och resultatet kommer också att bli detsamma: det kommer inte att fungera.
Låt oss bygga vidare på en grund av nationalstater. För att göra detta måste vi baka vårt bröd innan vi delar ut det, som vi säger i Finland. Låt oss skapa arbetstillfällen och de rätta förutsättningarna. Det kommer att bli källan till vår styrka. Det är så vi kommer att göra framsteg. Det råder brist på arbetsgivare - inte på arbetstagare utan på arbetsgivare som kan ge människor arbete.
Småföretagen är av största vikt. Vi bör skjuta upp debatten om direktivet om ägarförarnas arbetstid till nästa sammanträdesperiod. Detta är ett typiskt exempel på en situation där vi borde försvara självständiga företagare som skapar arbetstillfällen, som gör gott och som anställer folk. Det finns dock en fara nu för att vi kommer att förlora arbetstillfällen på grund av administrativa beslut. Jag älskar verkligen Europa även om jag inte älskar EU.
Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Detta VM-år kanske damerna och herrarna i rådet kunde dra lärdom från fotbollen, nämligen att det inte blir någon bra fotbollsmatch om man har en domare för varje spelare. Men ett spel utan regler, utan domare och utan att man bestraffar ojust spel skulle sluta i kaos. Det är exakt den situationen vi befinner oss i just nu!
Det är hög tid att Europa 2020-strategin sätter stopp för dem som spekulerar i hedgefonder. De som har tjänat bra på spekulation och orimligt höga räntor i många år bör nu ge ett bidrag. Inte småspararna, utan företag med höga spekulativa vinster bör uppmanas att betala räkningen.
Inte heller bör eurokrisen ignoreras i sammanhållningspolitiken. Utöver det nuvarande krispaketet har Grekland tidigare gynnats oproportionerligt av jordbruksstöd och regional finansiering. I brist på nödvändiga strukturella förändringar är det tydligt att dessa pengar har sipprat bort och trots år av finansiering står nu landet på ruinens brant. Jag förstår inte varför vi skulle låta pengarna flöda i en sådan situation. Varför lyssnar vi inte till kommissionsledamot Olli Rehn som har lagt fram det ganska rimliga förslaget att vi ska minska stödet? Slutligen kan vi inte låta EU urarta till en union av överföringar. En centralstyrd planekonomi, vilket är vad vissa av er skulle vilja se, har ännu inte visat sig fungera, även om den kommer från Bryssel.
Vad är det då som krävs? En budgetpolitik präglad av eget ansvar, och om det inte fungerar, modiga och effektiva sanktionsmekanismer. Allt detta bör ingå i EU 2020-strategin.
Jean-Paul Gauzès: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den ekonomiska och finansiella situationen i EU motiverar fullt ut de drastiska åtgärder som har vidtagits, särskilt för att stabilisera euroområdet och undvika ett undergrävande av vår gemensamma valuta. Den akuta situationen motiverar det praktiska tillvägagångssätt som har valts. När det gäller genomförandet av de åtgärder som vidtagits bör man dock se till att parlamentet deltar, inom ramen för sina befogenheter, och kan utöva sin demokratiska kontroll under lämpliga förhållanden.
Vi måste verkligen se till att våra medborgare inte förlorar förtroendet, och att de kan återfå det, för de politiska institutionerna. Utan ett sådant förtroende kan vi inte genomföra några strukturella reformer eller få acceptans för nödvändiga åtstramningsåtgärder.
I förhållande till den finansiella krisen har EU inte varit inaktivt. Detta sägs inte tillräckligt ofta. Under 2009 utarbetade vi och antog förordningar om kreditvärderingsinstitut, vars tillämpningsföreskrifter kommer att offentliggöras inom kort av kommissionen. Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor röstade för några dagar sedan för paketet om tillsyn över finansiell verksamhet. I måndags antog samma utskott med stor majoritet rapporten om reglering av hedgefondernas förvaltare.
Trepartsmöten har inletts i syfte att nå en överenskommelse med rådet. Denna överenskommelse måste nås snabbt, så att våra institutioner kan behålla sin trovärdighet. Våra medborgare frågar oss ofta: ”Vad gör EU?” Vi måste uppfylla deras förväntningar.
I detta avseende vill jag gratulera er, herr kommissionsledamot, till er beslutsamhet, och uppmuntra er att fortsätta med det arbetsprogram som ni har inlett, i enlighet med de åtaganden som gjordes vid er utfrågning. Vi stöder er ambitiösa men nödvändiga tidsplan. Vi kommer att stå vid er sida för att den nödvändiga regleringen av finansiella tjänster ska kunna genomföras. Detta handlar inte om att mobba finanssektorn, utan om att fastställa regler för att se till att en verksamhet som bör regleras också blir reglerad, och att göra transaktionerna säkrare och öppnare.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! EU står i dag inför två stora uppgifter: utformningen av en ny strategi som vi nu diskuterar och som jag tycker håller på att utvecklas på ett bra sätt. EU står dock vid en vändpunkt om vi inte hittar ett nytt arbetssätt. De senaste veckornas händelser med hänsyn till den grekiska krisen - och här håller jag inte med Jean-Paul Gauzès eftersom EU och medlemsstaterna, och i synnerhet Angela Merkel, tyvärr har varit sena med att reagera på denna situation - innebär att EU står vid en vändpunkt. Detta är en utomordentligt farlig vändpunkt, en som kommer att avgöra om vi kommer att röra oss i riktning mot åternationalisering, nationellt tillbakadragande och egoism, eller i riktning mot kommunitarism. Om vi inte rör oss mot kommunitarism kommer det program som har beskrivits av Michel Barnier inte att genomföras och i stället förlora sitt värde. När vi fastställer nya mål är det mycket viktigt att vi inte glömmer bort vår tidigare politik, sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken, eller, med tanke på kommissionsledamot László Andor, förnyandet av den europeiska sociala modellen. Vi står vid en vändpunkt, kära kolleger. De senaste veckorna har visat att så är fallet: den tidigare modellen fungerar inte, och den nuvarande modellen fungerar inte heller som den ska. Jag är positiv till att kommissionen övervakar nationella budgetar innan de överlämnas till medlemsstaternas parlament.
Carl Haglund: Herr talman! Mitt inlägg gäller Liem Hoang Ngocs betänkande om hållbara finanser inom den offentliga sektorn. Det har varit ett mycket intressant betänkande att jobba med. Det är nämligen så, som det också kom fram i föredragandens inlägg, att vi har haft en ideologiskt ganska olika syn i denna fråga.
I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg vad som har hänt de senaste veckorna i Europa där vi har en kris som vi sällan har skådat tidigare. Den beror främst på att medlemsländer inte har skött om sin egen ekonomi och sitt eget hus. Därför var det kanske lite förvånande att vi hade så pass stora ideologiska skillnader om huruvida det faktiskt är vettigt att låna och spendera så mycket pengar som många länder har gjort de senaste åren.
Kring dessa frågor hade vi som sagt ganska stor oenighet vilket även framkommit här i kammaren. Lyckligtvis så var ändå en mycket bred majoritet i utskottet av den uppfattningen att det behövs strängare tag för att råda bot på den situation som vi är i. Kommissionen har presenterat mycket bra förslag de senaste veckorna. Nu har man äntligen börjat gå in för beslut som faktiskt leder till att vi får ordning på ekonomin i Europa. Det är exakt vad vi behöver.
Just därför var behandlingen i utskottet minst sagt spännande. Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om den upplåning vi har i dag utan det handlar också framtida utmaningar där bl.a. demografin i Europa med en alltmer åldrande befolkning osv. innebär utmaningar för framtiden. Det var ett viktigt betänkande och jag tycker att vi har gjort bra ändringar i det. Jag är övertygad om att beslutet här i kammaren kommer att bli bra.
Bas Eickhout: (NL) Dagens diskussion om denna kris har till största delen handlat om budgetdisciplin, och det med rätta, eftersom den är viktig. Den är dock inte allt. Låt oss också behålla rätt perspektiv på denna kris, nämligen att vi faktiskt fortfarande talar om en bankkris.
Under många år tjänade bankerna pengar på luft med hjälp av svåröverblickbara strukturer, och 2008 sprack denna bubbla. Länderna omvandlade då dessa privata skulder till statsskulder, och det är det problem som Grekland brottas med nu: en oacceptabelt hög nivå på statsskulden. Mot bakgrund av detta måste vi när vi diskuterar en 2020-strategi även titta på bankernas roll. Kommissionen saknar helt ambitioner i detta avseende. Knappt ett ord har sagts om bankerna. Vad den här krisen har visat är att en tydlig åtskillnad måste göras mellan sparbanker och investeringsbanker. Var är kommissionens ambition när det gäller planerna för att hantera detta? Det var den första punkten.
Vi måste dock också se på framtidens ekonomi. Ekonomin i framtiden kommer att utnyttja sina naturresurser på ett effektivt sätt. Även här har kommissionen för låga ambitioner. Antingen är målsättningarna alltför vaga eller målen för lågt satta, t.ex. en 20-procentig minskning av utsläppen av växthusgaser, vilket är helt otillräckligt för att främja grön innovation. Hur ska vi få företagen att förstå att de ska investera i grön teknik? Vi anser att kommissionens planer bör omfatta detta också.
När det slutligen gäller vår egen budget måste den också vara i linje med vår egen strategi. Detta innebär att strukturfonderna i slutändan måste användas för att främja ny grön teknik. För närvarande subventionerar vi huvudsakligen mer utsläpp av växthusgaser. Var är pengarna till innovation, och var är anslagen för hållbart jordbruk i jordbruksbudgeten? Kommissionen måste vara konkret och ambitiös i stället för att utarbeta vaga planer; dessa planer är inte rätt sätt att lösa krisen.
Kay Swinburne: (EN) Herr talman! Den centrala delen av EU 2020 bör inte vara stabiliseringsfonder och räddningsaktioner. Den bör vara en ny strategi som alla våra länder skulle vilja följa för att återuppta och återuppliva EU:s inre marknad. Vi måste titta på hur man kan ändra våra ekonomier så att de passar för dessa utmaningar. Det enda sättet är att titta på nya branscher genom forskning, utveckling och innovation. EU borde uppmuntra en ny ekonomisk dynamik i det europeiska området för forskning, skapa nätverk för spetskompetens, forskningskluster för integrerade projekt som bygger på innovation inom nya produkter och tjänster, titta på nya processer och teknik samt nya affärskoncept. Vi bör titta på befintliga framgångsrika projekt och använda EU-förbindelser för att hitta bästa metoder.
I min egen valkrets besökte jag Glyndŵr-universitetet, som har främjat direkta förbindelser med högteknologiska företag i norra Wales, och 90 procent av de utexaminerade har fått jobb, till och med förra året. Det har inte bara förbättrat utsikterna för de ungdomar som deltar i undervisningen, det har också gett ny livskraft åt en hel region i norra Wales. I stället för att titta på projekt som kostar flera miljarder dollar och patentlösningar måste vi komma tillbaka till de grundläggande detaljerna i det som utgör en framgångsrik ekonomi. Södra Wales har fem stora läkemedelsutvecklingsföretag med världsledande teknik. Med lite hjälp från EU kan detta högteknologiska företagskluster upphöjas till att bli ett världsledande centrum och på detta sätt lyfta en hel ekonomi som för närvarande är berättigad till medel från Sammanhållningsfonden till en ljusare framtid. Vi behöver lösningar för att kunna arbeta effektivt för våra medborgare.
Jacky Hénin: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Ni kommer inte att hålla med om det, men verkligheten är mycket tydlig: tanken på eller åtminstone myten om ett liberalt EU har runnit ut i sanden. Hur kan någon fortsätta att tro på en fördjupning av EU:s federala dimension när unionen är redo att skinna de mest skuldsatta länderna för att hjälpa de finansiella marknaderna?
Men det liberala EU:s projekt och verksamhet har också runnit ut i sanden på ett spektakulärt sätt. De upprepade kriserna, varav den sista var den djupaste av alla, har lett till att statsskulderna har ökat enormt. Ännu värre är dock att trovärdigheten för euroområdet har gått upp i rök. Denna situation kräver verklig solidaritet. Men Maastrichtfördraget utesluter all solidaritet mellan länderna i euroområdet. Detta är den ultimata europeiska paradoxen.
Att EU har hamnat i en återvändsgränd framgår också av WTO-förhandlingarna och av den berättelse som vi vanligen matas med som går ut på att EU kommer att skydda oss mot globaliseringen. EU-direktiven har inte alls skyddat oss utan har ofta tjänat till att skaffa EU fördelar på WTO:s bekostnad. Faktum är att vi nu är enormt sårbara på grund av EU, och vi får nu betala priset genom avindustrialisering och olika former av utlokalisering. För folkets skull måste EU-politiken snarast läggas om.
Mara Bizzotto: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den totala summan av de medel som har öronmärkts för genomförandet av sammanhållningspolitiken för perioden 2007-2013 är 308 miljarder euro. Hittills har EU använt, och att döma av resultaten slösat bort, en del av dessa prioriterade medel som har avsatts genom Lissabonfördraget. Om EU 2020-strategin ska bli framgångsrik och om de berg av pengar som återstår ska kunna användas till att stimulera ekonomisk tillväxt och gynna konkurrens, behövs två typer av insatser: förenkling och översyn.
Förenklingen kommer att bli nyckeln till att lösgöra tillgången till dessa resurser från den förlamande byråkratin: regioner, medborgare och företag vill kunna ha möjlighet att agera friare för att frigöra sin potential.
När det gäller översynen är denna absolut nödvändig för att ändra de kriterier som bestämmer hur medlen fördelas, genom att omvärdera den allmänna andan bakom sammanhållningspolitiken.
Nu som aldrig förr behöver vår sammanhållningspolitik kunna visa sin styrka som ett verktyg för flernivåstyre, genom att ge verklig röst åt de problem som påverkar vårt territorium, och genom att vi i Bryssel utformar ett efterlängtat svar vad gäller framtiden för vår sociala och ekonomiska modell.
Mina damer och herrar! Det åligger alla som liksom EU är ansvariga för att hantera dessa belopp att se till att stränga kontroller genomförs av de projekt som stöds och att kraftfullt bekämpa slöseri. Detta är enda sättet att förhindra EU 2020-strategin från att bli en dålig kopia av ett dåligt original.
Regina Bastos: (PT) Herr talman! Vi står inför ökande globala förändringar som får förödande konsekvenser för våra ekonomiska, politiska och sociala system och därmed för alla våra medborgare. Vi upplever just nu en aldrig tidigare skådad försvagning av staternas förmåga att bemöta problem. EU måste därför kartlägga gemensamma orsaker och allierade, och agera på ett tydligt och enat sätt i världen.
Extraordinära situationer kräver tydliga gemensamma åtgärder. Om vi inte vidtar de nödvändiga kraftfulla åtgärderna och tar ett kollektivt ansvar kommer EU att förpassas till marginalisering och utarmning. Endast ett starkt EU som respekterar kollektiva regler kommer att kunna ge ett tillfredsställande svar på den nya tidens problem.
Försvagade och skuldsatta stater har inte kapacitet att skydda sina medborgare. Vi måste därför kunna vinna tillbaka allmänhetens förtroende, vinna striderna om stabiliteten, budgetåtstramningarna, skapandet av arbetstillfällen, stabiliteten i den monetära unionen, globaliseringen och de strategiska valen.
Vi måste göra det, annars riskerar vi att äventyra vår framtid. Framtiden vinns genom att engagera sig för den sociala sammanhållningen, säkerställa freden och bygga en ny modell som grundas på värderingar om frihet, social rättvisa och ansvar. Därför utgör 2020-strategin och de integrerade Europa 2020-riktlinjerna väsentliga delar av en ny cykel av tillväxt och sysselsättning i EU.
För att vi ska kunna tillämpa detta korrekt och genomföra det måste vi fastställa tydliga kvantifierbara mål för sysselsättning, utbildning och fattigdomsbekämpning. Om strategin ska bli framgångsrik och kunna genomföras korrekt är det också viktigt att vi gör allt för att underlätta medlemsstaternas uppfyllande av sina nationella mål.
Constanze Angela Krehl: (DE) Herr talman! Den nuvarande sammanhållningspolitiken tog sin början under rubriken Lissabonstrategin. Jag är dock övertygad om att sammanhållningspolitiken kan och kommer att göra ett enormt bidrag till Europa 2020-strategin, inte bara för att vi har en stor budget jämfört med den övriga EU-politiken, utan framför allt på grund av att sammanhållningspolitiken möjliggör hållbar utveckling i våra regioner och garanterar en god övervakning av omstruktureringarna och utmaningarna i våra regioner.
Det finns dock en viktig fråga här som jag än en gång vill klargöra, och det gäller vår grupp också: vår sammanhållningspolitik kan bara fungera om den ekonomiska utvecklingen betraktas som lika viktig som den sociala utvecklingen och som att erbjuda utbildning åt arbetstagare. I princip måste vi ta ett gemensamt ansvar för de medel som finns tillgängliga för oss. Det är lite som med maskin- och programvara - det ena kan inte fungera utan det andra.
Ramona Nicole Mănescu: (RO) Jag vill börja med att gratulera Ricardo Cortés Lastra för hans insatser vid utarbetandet av sitt betänkande. I betänkandet betonas återigen sammanhållningspolitikens viktiga bidrag för att uppfylla EU 2020-strategins mål. Vi måste därför se till att sammanhållningspolitikens regionala fokus erkänns som ett led i denna strategi.
Vi är alla medvetna om att ett effektivt genomförande av strategin till mycket stor del beror på hur den utformas. Därför anser jag att de lokala och regionala myndigheterna bör medverka även på utarbetningsstadiet för att garantera att riktigt effektiva resultat uppnås senare. Samtidigt garanterar ett bättre styre på flera nivåer att sammanhållningspolitiken genomförs effektivt på nationell, regional och lokal nivå.
Eftersom denna politik gagnar medlemsstaterna anser jag att de måste behålla den viktiga roll som de har i beslutsprocessen när det gäller sammanhållningspolitiken i rådet. Slutligen vill jag välkomna erkännandet av den roll som strukturfonderna har givits när det gäller att uppnå strategins mål. Jag vill dock fästa er uppmärksamhet på att vi återigen måste undvika fallgropen att i framtiden använda dessa fonder som ett sätt att bestraffa medlemsstater. Jag anser att ett sådant handlande går stick i stäv mot sammanhållningspolitikens verkliga mål.
François Alfonsi: (FR) Herr talman! Nyckelordet i denna 2020-strategi är tillväxt. Det spelar ingen roll om vi väljer att kalla den intelligent, hållbar eller solidarisk, vi är nu i klorna på en kris i EU som inte kommer att ta slut i morgon. De kvantifierbara målen för denna 2020-strategi - att öka sysselsättningen, minska fattigdomen och så vidare - är bara fromma förhoppningar, eftersom de använder samma modell som Lissabonstrategin, vilken misslyckades.
EU står inför en kris som kräver ett betydligt mer visionärt och politiskt projekt, ett projekt med nya idéer, vilket helt saknas i denna 2020-strategi.
Jag vill lyfta fram en sådan idé. Borde vi inte äntligen fastställa ett mål för att stärka EU:s kulturella mångfald, en av EU:s grundläggande värderingar? Detta skulle kunna förse oss med råmaterial, utan motstycke i någon annan världsdel, för den ekonomiska utvecklingen i vårt EU, genom användning av immateriella tillgångar, såsom kulturekonomin, och av materiella tillgångar, såsom våra regionala specialiteter.
Dessutom håller en strategisk vision på att utvecklas som är nästan helt inriktad på medlemsstaterna. Ändå fortsätter dessa stater, med sina gränser, traditionella sätt att tänka och centraliserade förvaltningar, att konservera EU i en föråldrad form.
En större regional dimension krävs i EU:s framtida strategi. Makroregionala strategier som syftar till att omorganisera politiken om markanvändningen kring kontinentens livsuppehållande naturliga bassänger, som också är dess kulturella och historiska centrum - Östersjön, västra Medelhavet, Donau, Alperna, Atlantbågen, och så vidare - måste också uppmuntras.
Detta förhållningssätt håller successivt på att anammas, t.ex. i Östersjön, men det har inte tagits upp i 2020-strategin, och därför kan det mycket väl kvävas i sin linda när medlen för dess genomförande måste frigöras. Den 2020-strategi som presenteras för oss kännetecknas därför, enligt vår uppfattning, av ett mycket konventionellt och teknokratiskt förhållningssätt; den saknar en politisk vision.
Zbigniew Ziobro: (PL) EU 2020-strategin är ett dokument som syftar till att fastställa inriktningen för unionens utveckling under de kommande tio åren. Om detta dokument inte ska dela samma öde som Lissabonstrategin måste det dock vara mer realistiskt och ligga närmare medlemsstaternas ambitioner. Med tanke på detta bör vi uppskatta de ändringsförslag som parlamentet antagit när det gäller kommissionens förslag, som särskilt omfattar stärkande av den gemensamma marknaden, minskning av protektionismen, fortsatt sammanhållningspolitik och stödjande av jordbruket.
Det måste dock ändå understrykas att det är nödvändigt att bedriva klimatpolitiken mer rättvist, med andra ord på ett sätt som inte genom alltför tunga bördor innebär att länderna i Central- och Östeuropa alltid kommer att förbli EU:s fattiga kusiner från landet.
Slutligen vill jag påpeka att det centrala begreppet i EU:s strategi är innovation, men vi får inte glömma att fortsätta med sammanhållningspolitiken och stödet till jordbruket, eftersom det är detta som gör det möjligt för de fattigare regionerna att överbrygga klyftan i utvecklingen.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt min åsikt är en industripolitik som fokuserar enbart på internationellt verksamma högteknologiska företag inte den bästa vägen till framgång. Vi får inte glömma hela sektorn med små och medelstora företag, där både småskaliga tillverkare och återförsäljare ingår. Innovationspolitiken bör även rikta sig till dem.
I synnerhet bör denna strategi garantera förhållanden som ger små och medelstora företag samma villkor som sina konkurrenter utanför EU genom antagande av skyddsklausuler och starka, effektiva åtgärder för att bekämpa det ytterst allvarliga problemet med varumärkesförfalskning, bl.a. genom effektiva handelspolitiska skyddsinstrument. Det är viktigt att styrningen av Europa 2020-strategin inte bör ligga enbart i händerna på kommissionen, utan i stället utföras på olika nivåer, t.ex. nationell och makroregional nivå.
Vi måste börja formulera en politik och strategi som fokuserar på lokal nivå och verkligheten för tillverkningsindustrin ute på fältet, och jag skulle här vilja betona behovet av att uppmärksamma situationen för tillverkningsindustrin i Padanien. Med andra ord efterlyser vi mer uppmärksamhet för den faktiska situationen för tillverkningsindustrin ute på fältet, med fokus framför allt på de små och medelstora företagens struktur; som jag sade utgör denna ryggraden i tillverkningen i alla länder i EU, och därför är det där det verkliga framtidshoppet för EU:s tillverkningsindustri och utveckling ligger.
Bendt Bendtsen: (DA) Herr talman! Målet var att vi skulle bli ”den mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomin i världen”, men det blev inte så. De utmaningar som EU står inför under de kommande åren är enorma. De problem som vi ser i dag i Grekland, och kanske även snart kommer att se i ett antal andra länder, är resultatet av två saker: brist på konkurrenskraft i EU och det faktum att européerna har levt över sina tillgångar. Med andra ord har vi använt mer pengar än vi har tjänat, och vi har använt mer pengar än vår produktivitet tillåter.
Många ekonomer vill göra ekonomi mer komplicerat än det är, men förklaringen är ganska enkel: marknaderna har helt enkelt förlorat sin övertygelse om att EU:s skuldtyngda länder kan konkurrera och leva upp till sitt ansvar - det är orsaken till allt detta. EU:s största problem är, som jag sade, en bristande konkurrenskraft, och det är det problemet som det är tänkt att 2020-strategin ska lösa. Vi måste öka vår konkurrenskraft i förhållande till andra länder, och medlemsstaterna måste få ordning på sina ekonomier samtidigt som de investerar i framtiden.
Det kan faktiskt vara nödvändigt att göra nedskärningar i det vi kallar välfärdstjänster för att kunna använda pengarna till utbildning och forskning. Små och medelstora företag är ryggraden i EU:s ekonomi. Vi måste därför ta dem på allvar i denna strategi. De saknar kapital och de har svårt att låna pengar. Vi måste göra någonting åt detta. Många små och medelstora företag utestängs från offentliga upphandlingar, både i medlemsstaterna och särskilt när det gäller EU-anbud, där stora företag prioriteras.
Slutligen vill jag säga att den administrativa bördan också är något som vi måste kämpa med hela tiden. De administrativa regler som vi fastställer är naturligtvis en större belastning för små företag, som har mycket få anställda. Slutligen måste vi hjälpa små och medelstora företag att komma in på exportmarknaderna.
Sergio Gaetano Cofferati: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla löper en stor risk att enbart fokusera på krisen. Efter de åtgärder som har vidtagits för att inrätta fonden för att försvara euron i syfte att hjälpa länder i svårigheter och för att stoppa spekulation, har diskussionerna i denna kammare till stor del fokuserats på ämnena förnyelse och stabilitet, samtidigt som allt annat har försummats. Detta är frågor för medlemsstaterna.
Vi har fokuserat vår uppmärksamhet så snävt att frågorna om finans- och banksystemet och de därmed sammanhängande problemen med tillsyn och reglering har förts åt sidan och nästan blivit bortglömda. Jag är dock övertygad om att det behövs ett sinne för proportioner i vår utformning av politiken. Det är ingen slump att pakten har kallats ”stabilitets- och tillväxtpakten”. En ännu mer korrekt titel hade varit ”pakten stabilitet för tillväxt”.
Vi måste börja tala om tillväxt och utveckling igen. Det är det bästa sättet att stoppa spekulation och i stället skapa förtroende hos verkliga investerare. Utan förslag om tillväxt - jag tänker på den finanspolitiska enhetlighet som Mario Monti har talat om, resurser för investeringar, tillgängliggörande av euroobligationer samt sammanhållningsinstrument, för sammanhållningen är en mycket viktig faktor för konkurrenskraften - kommer det att bli svårt att skapa detta positiva klimat, särskilt i det läge vi befinner oss i just nu.
Olle Schmidt: Herr talman! Den senaste tiden har visat på vikten av sunda statsfinanser. Det är därför minst sagt egendomligt att föredraganden Liam Hoang Ngoc vill mildra, och till och med stryka, skarpa skrivningar om att stabilitets- och tillväxtpakten ska följas. Tvärtom, det är bra och nödvändigt att EU nu koncentrerar sig på att få kontroll på den galopperande skuldsättningen. Framtiden kan annars vara än mer förfärande.
Jag var ledamot i Sveriges riksdag på 90-talet. Jag satt i finansutskottet när våra offentliga finanser kollapsade. Jag är inte speciellt stolt över det, men så är sanningen. Ett tag hade vi en ränta på 500 procent! Den var på väg upp på 2 000 procent, då närmade vi oss bananrepublikens status. Men inte ens de här 500 procenten räckte. Vår valuta havererade och George Soros segrade.
En hård tid väntade det svenska folket, men vi lärde oss en sak, Liam Hoang Ngoc - vi lärde oss att hålla ordning på finanserna! Samma sak gäller i Europa - ordning och reda ger stabilitet och tillväxt.
Michail Tremopoulos: (EL) EU står inför ännu en flerdimensionell kris i dag, som drabbar sysselsättningen och personer med låga inkomster särskilt hårt. I EU:s begynnelse fanns det bara fattigdom där det inte fanns något arbete. I dag är 9,6 procent av européerna arbetslösa, och 8 procent av arbetstagarna lever på inkomster under existensminimum. Vilka är utsikterna för 2020?
Denna kombination av arbetslöshet och fattigdom förvärras av det tryck som skapas på grund av att det är så enkelt att säga upp arbetstagare. På EU-nivå finns det inget skydd mot uppsägning, och den nationella lagstiftningen håller på att urvattnas, som i Grekland. Allt detta sker under Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom.
Vi behöver därför en minimiram av negativa incitament för uppsägningar. Det har lagts fram flera förslag. Utgångspunkten är att massuppsägningar av företag som rapporterar en vinst i samma land ska betraktas som oegentliga metoder. Den logiska konsekvensen är att de undantas från EU-bidrag och blir föremål för högre skatter och böter och tvingas betala tillbaka finansieringen. Frågan är om ansvaret ingår i företagens skyldighet att fungera som en del av samhället eller om de anser att det är godtagbart att bete sig som konkurrenter till de anställda.
Vicky Ford: (EN) Herr talman! Jag välkomnar många av målen i EU 2020-strategin: Fokus på tillväxt som leds av innovativa företag, på hållbar tillväxt och på att uppnå hög sysselsättning. Men för att uppnå detta räcker det inte med vackra ord: EU måste också omsätta dem i handling.
När vi exempelvis genomför nödvändiga reformer av finansiella tjänster måste vi komma ihåg att innovativa företag och dessa arbetsgivare behöver tillgång till kapital på de globala marknaderna. Våra medlemsstater behöver också få tillgång till de globala kapitalmarknaderna, och även om alla blickar är fokuserade på den europeiska stabiliseringsfonden och huruvida den har lett till någon minskning av den omedelbara instabiliteten är det i grunden så att långsiktigt förtroende endast kan erhållas om, liksom denna ambitiösa tillväxt, vi får kontroll över våra underskott och om de offentliga finanserna blir hållbara.
Johannes Hahn: Herr talman! Jag tror att dagens debatt har visat och bevisat att parlamentet kan och bör ge ett betydande bidrag till utvecklingen av strategin. Med tanke på mitt ansvarsområde vill jag särskilt tacka Lambert van Nistelrooij och Ricardo Cortés Lastra för deras betänkanden. Jag vill också tacka alla som har varit intensivt engagerade i detta arbete, för de kommer att få stort inflytande över utformningen av regionalpolitiken och båda betänkandena har visat hur viktigt det är att beakta alla regioner i EU och att regionalpolitiken kan och måste vara en politik för alla regioner, både nu och i framtiden.
I båda betänkandena understryks de positiva effekterna av denna åtgärd. Jag vill särskilt tacka Ricardo Cortés Lastra för detta betydande bidrag och för att han har lyft fram vad Lissabonstrategin trots all kritik ändå har lyckats åstadkomma. Det är ju trots allt inte bara tanken, utan själva tillämpningen av begreppet öronmärkning som har haft en betydande inverkan här, särskilt inom områdena innovation och forskning.
Elisabeth Schroeder kanske tycker att detta är ett beskt piller, men självklart måste man fastställa ett mål. De regioner som har lokala strukturer och enskilda projektutvecklare har dock haft, och kommer att ha i framtiden, möjligheten att genomföra enskilda projekt och uppnå sina mål under en och samma struktur. Naturligtvis behöver vi tyngdpunkter och vi måste prioritera, och det är tanken bakom öronmärkningen. Vi kan dock åstadkomma en hel del genom att tillämpa en nedifrån och upp-strategi och en uppifrån och ner-strategi på samma gång.
Den strategiska rapport som jag nyligen lade fram om de 27 medlemsstaternas rapporter om situationen hittills när det gäller genomförandet under den nuvarande programperioden visar dessutom hur hållbar och förnuftig öronmärkningen faktiskt har varit, för 63 miljarder av de 93 miljarder euro som hittills har anslagits har använts till Lissabonmålen, det vill säga till forskning, innovation, investeringar i utbildning och slutligen även till transport och infrastruktur i ordens vidaste bemärkelse.
Regionalpolitiken - och detta framgick mycket tydligt av Lambert van Nistelrooijs betänkande - är en drivande kraft bakom innovation som kan driva på utvecklingen samt göra det europeiska samhället mer globalt konkurrenskraftigt och se till att det förblir det. Det har visats att hela 246 av de mer än 450 operativa programmen är inriktade på forskning och innovation. Detta visar mycket tydligt att tyngdpunkter som forskning och utveckling är nödvändiga och att de måste fortsätta att vara det.
Detta motiverar varför vi för den innevarande programperioden borde anslå 86 miljarder euro endast för detta område, vilket är tre gånger mer än för perioden 2000-2006. Vi måste dock självfallet se till att det blir bättre samordning, särskilt inom områdena forskning och innovation. Det finns ingen motsättning mellan hög kompetens och bred geografisk spridning. Det måste vara vårt mål att främja kompetensspridning, och inte kompetensflykt från några eller många regioner till ett fåtal. Tvärtom måste vi garantera spridning av kunskap och rörlighet för de inblandade personerna, särskilt när det gäller forskning, innovation och utveckling.
Ett av de viktigaste målen bör vara, särskilt om vi betraktar den kommande programperioden, att gå från en strategi som enbart är prestationsbaserad, vilket innebär god ekonomisk förvaltning, till ett starkare resultatbaserat tillvägagångssätt och perspektiv. Detta måste vara ett av EU 2020-strategins stora framsteg jämfört med Lissabonstrategin, att vi verkligen kan dela upp de europeiska målen i nationella, regionala och slutligen lokala mål och därigenom göra strategierna konkreta, synliga och begripliga.
En sista kommentar: regionalpolitiken är enligt min uppfattning en investeringspolitik som berör investeringar i alla regioner. Slutligen kan alla regioner dra nytta av framgångsrika investeringar som har gjorts i enskilda regioner, eftersom vi måste komma ihåg att två tredjedelar av den europeiska exporten i varje enskild medlemsstat sker till något av de 26 andra EU-länderna. Det innebär att om det går bra för dessa länder kommer det också att gå bra för den 27:e medlemsstaten. Detta måste vara ett av våra mål. Om vi i dag också talar om hur vi ska hantera krisen kan vi inte enbart diskutera budgetsanering, då tillväxten också utgör en mycket viktig faktor. Endast på detta sätt kan vi på lång sikt lyckas ta oss ur krisen, och regionalpolitiken kan ge ett betydande bidrag till det.
László Andor: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Fem plus två frågor har ställts om ekonomisk styrning och Europa 2020. Jag ska göra mitt bästa för att svara på fem minuter, och för att göra det kommer jag att tala engelska i stället för mitt modersmål.
Ärade ledamöter! Den första frågan handlar om hur kommissionen avser att förstärka övervakningen av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och hur kommissionen tänker se till att de nationella parlamenten och Europaparlamentet får en aktiv roll i den multilaterala övervakningsprocessen.
Som svar på den första frågan vill jag hänvisa till kommissionens meddelande om Europa 2020, där kommissionen föreslår att Europaparlamentet bör spela en viktig roll, inte bara i egenskap av medlagstiftare utan också som en drivkraft för att mobilisera medborgarna och de nationella parlamenten. Kommissionen betonar också vikten av att upprätta en ständig dialog mellan olika politiska nivåer, t.ex. nationella, regionala och lokala myndigheter, nationella parlament samt arbetsmarknadens parter och företrädare för det civila samhället.
Den andra frågan rör stabilitets- och tillväxtpakten samt de ytterligare instrument som kommissionen kan tänka sig att skapa för att komplettera denna pakt. Här vill jag hänvisa till vårt meddelande om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken, som vi antog förra veckan. I detta meddelande anger kommissionen förslag om att förstärka efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten och fördjupa den finanspolitiska samordningen. Rent konkret avser kommissionen att göra budgetövervakningen och samordningen av politiken mer framåtblickande. Särskilt i euroområdet tycks en mer långtgående strategi för utvärdering av budgetpolitiken vara motiverad, även en mer genomgripande översyn av bristerna i de nationella budgetplanerna innan de antas. För att ge medlemsstater de rätta incitamenten att ta itu med finanspolitiska obalanser kan dessutom förfarandet vid alltför stora underskott fås att fungera bättre genom att förfarandena påskyndas, särskilt med avseende på medlemsstater som upprepat bryter mot pakten. Kommissionen föreslår också att stärka ramen för makroekonomiskt förebyggande för medlemsstaterna i euroområdet genom att upprätta en permanent ram för krislösning. Enligt den föreslagna mekanismen skulle EU kunna emittera skuld för att finansiera nödlån till en medlemsstat i euroområdet som befinner sig i nöd.
Den tredje frågan gäller skillnaderna mellan två dokument från kommissionen: å ena sidan meddelandet om de offentliga finanserna i EMU 2006 från juni 2006 och å andra sidan 2008 års EMU 10-rapport. De politiska rekommendationer som vi gjorde 2006 var inriktade på de förändringar som reformen av pakten 2005 medförde. EMU 10-rapporten från 2008 ligger i linje med vad som skrevs vid den tiden, till exempel om betydelsen av långsiktig hållbarhet, om behovet av att skapa incitament i goda tider och om den positiva roll som nationella finanspolitiska ramar spelar. Samtidigt kräver lärdomarna av mer än 10 år med EMU och den senaste tidens effekter av krisen en uppdaterad men ändå konsekvent bedömning. Förra veckans meddelande om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken är inriktat på att göra pakten strängare både när det gäller dess förebyggande och dess korrigerande del. Det innehåller också detaljerade förslag mot bakgrund av de nya möjligheter som Lissabonfördraget ger.
Vi föreslår ett stärkande av stabilitets- och tillväxtpakten, både när det gäller dess avskräckande och korrigerande aspekter, en utvidgning av övervakningen av makroekonomiska obalanser och konkurrenskraftens utveckling inom euroområdet, ett införande av en ”europeisk termin” för att stärka den förhandsintegrerade samordningen av den ekonomiska politiken, och slutligen att vi arbetar för en robust och permanent krislösningsmekanism för medlemsstater i euroområdet som befinner sig i finansiell nöd.
Den fjärde frågan avser den arbetsgrupp som inrättades av Europeiska rådet i mars 2010 för att förbättra den ekonomiska styrningen inom unionen. Kommissionen kommer att samarbeta på ett konstruktivt sätt i unionens intresse och med full respekt för sin initiativrätt. Förra veckans meddelande utgör redan ett betydande bidrag till arbetsgruppen. Europaparlamentet är i detta sammanhang självfallet en mycket viktig aktör när det gäller att reformera den ekonomiska styrningen i EU. Genom sitt arbete och sina betänkanden i de berörda utskotten - särskilt dem som är kopplade till den ekonomiska krisen - ger parlamentet redan värdefulla bidrag till överläggningarna i arbetsgruppen.
Den femte och sista frågan handlar om det förtroende som måste återupprättas på europeiska banker och finansiella marknader och i det europeiska projektet i allmänhet. Jag ska bara sammanfatta det mycket snabbt, eftersom det är ett brett ämne. Jag anser att det finns tre viktiga frågor som bör lyftas fram här: för det första betydelsen av finansiell reglering för att skapa ett mycket säkrare finansiellt system, för det andra att göra bestämmelserna om budgetmässig stabilitet mycket tydliga, öppna och begripliga för alla och för det tredje att återställa tillväxtpotentialen i EU. Därför spelar Europa 2020 en viktig roll även i detta sammanhang. Dessa inslag är därför enligt min mening lika viktiga när det gäller att återställa förtroendet för det europeiska projektet.
Detta leder mig in på de två frågorna om Europa 2020-strategin. I linje med slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte, särskilt när det gäller de överordnade målen för Europa 2020-strategin, har kommissionen börjat arbeta med medlemsstaterna för att fastställa nationella mål för att stödja de övergripande målen. För att underlätta detta arbete har Sysselsättningskommitténs arbetsgrupp för indikatorer utarbetat två alternativa tekniska lösningar som visar vad varje medlemsstat skulle behöva göra för att garantera att EU uppfyller 75-procentsmålet när det gäller sysselsättningen.
Under den sista veckan i april och första veckan i maj höll kommissionen och ordförandeskapet en rad bilaterala diskussioner för att utbyta några inledande tankar om potentiella nationella mål för strategin. Dessa diskussioner var mycket givande eftersom de gav oss en första uppfattning om var medlemsstaterna står och gjorde det möjligt för oss att förstå de mycket speciella ekonomiska omständigheter som kännetecknar varje enskild medlemsstat. De bilaterala mötena visade att de flesta medlemsstater helhjärtat stöder de övergripande målen och är redo att sätta upp ambitiösa nationella mål för att uppnå de övergripande mål som fastställdes vid Europeiska rådets vårmöte. Grundat på det övergripande utfallet av dessa möten kommer kommissionen att sammanställa resultaten, som sedan kommer att tjäna som ett underlag för de olika rådskonstellationerna i maj och juni. Om det finns skillnader mellan EU:s mål och summan av de nationella målen har vi för avsikt att fortsätta diskussionerna med medlemsstaterna för att se hur insatser på nationell nivå eller EU-nivå kan föra EU närmare målen. Europeiska rådet har sagt att det kommer att granska det övergripande målet i juni på grundval av ytterligare arbete.
Det finns ett särskilt intresse för en förklaring av fattigdomsmålet, om ni tillåter mig. Europeiska rådets vårmöte uppmanade kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att fastställa lämpliga indikatorer som ligger till grund för EU:s övergripande mål för social integration, särskilt genom att minska fattigdomen. Efter att ha hört de olika medlemsstaternas farhågor har kommissionen lagt fram ett möjligt kompromissförslag. Förslaget bygger på tre viktiga fattigdomsindikatorer i EU, nämligen: fattigdomsrisk, materiell fattigdom och antalet arbetslösa hushåll. Tillsammans speglar de fattigdomens mångfacetterade karaktär och de olika situationer som medlemsstaterna befinner sig i. Ett antal delegationer har uttryckt sitt stöd för kommissionens förslag inom kommittén för socialt skydd, medan en del andra insisterar på att inbegripa en arbetsmarknadsdimension i det EU-mål som har fastställts. Kommissionen undersöker aktivt möjliga lösningar.
När det gäller styre vill jag försäkra er att vi sätter stort värde på er roll i den nya strategin och era synpunkter. Ordförande José Manuel Barroso har klargjort att en av hans största angelägenheter under sin andra mandatperiod är att låta parlamentet delta i större utsträckning i Europa 2020. Vi gör vårt bästa för att se till att parlamentet får tillräckligt med tid för att kunna formulera en ståndpunkt i år. Jag är personligen fast besluten att hjälpa er i denna process på alla möjliga sätt. Vi måste ha alla de viktigaste EU-institutionerna med oss om vi ska kunna få det politiska ansvarstagande som behövs för att strategin ska lyckas.
När det gäller utbildning och yrkesutbildning, som är föremål för den andra frågan om Europa 2020, vill jag bara säga följande. Redan i krisåterhämtningsplanen från november 2008 uppmanade kommissionen medlemsstaterna att fortsätta investera i utbildning och yrkesutbildning, och vi kommer att behålla detta fokus. I allmänhet har medlemsstaterna reagerat positivt på uppmaningen att inrikta återhämtningsåtgärderna på smarta investeringar i resurser för framtida tillväxt. Många regeringar har varken minskat sina studiestöd eller dragit ner på utbildningsplatserna. Tvärtom har många återhämtningspaket innehållit åtgärder för att stödja mer omfattande deltagande i utbildning, särskilt högre utbildning. Trots krisen har de utbildningsbudgetar som aviserats för 2010 varit oförändrade eller ökat i många medlemsstater. Trots detta ser vi dock tecken på planerade minskningar i en del andra länders utbildningsbudgetar.
Vi bör komma ihåg att vissa regeringar redan hade planerat - och i vissa fall genomfört - allmänna nedskärningar i de offentliga budgetarna innan krisen inleddes. Många av dessa nedskärningar skulle påverka utbildningen. Andra medlemsstater undersöker möjligheterna att diversifiera finansieringskällorna. Kommissionen kommer att fortsätta att följa denna fråga noga. I vissa länder kommer de ekonomiska begränsningarna inte att visa sig förrän nu. Vi kommer att övervaka de allmänna statsbudgetarna och effektiviteten av investeringarna.
På EU-nivå och inom den befintliga fleråriga budgetramen avser kommissionen att prioritera åtgärder till stöd för Europa 2020-målen. Att öka den ekonomiska återhämtningen genom att investera i EU:s ungdomar och bygga morgondagens infrastruktur är prioriteringarna i det förslag till budget för 2011 som kommissionen nyligen antog. Stödet till huvudinitiativet ”Unga på väg” innebär ett stärkande av programmen ”Livslångt lärande” och ”Aktiv ungdom” samt åtgärderna ”Marie Curie” och ”Erasmus för företagare”.
Låt oss inte glömma att vi också ingriper på detta område genom strukturfonderna. Europeiska socialfonden, med en budget på 76 miljarder euro under perioden 2007-2013, hjälper ungdomar att gå från utbildning till arbetslivet. Den hjälper också människor att återvända till utbildning för att förnya och utöka sina kunskaper. Omkring en tredjedel av dem som får stöd från Europeiska socialfonden är unga människor. Fonden fördelar också 8,3 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär 11 procent av den totala budgeten, till reformeringen av medlemsstaternas utbildningssystem.
Allt detta visar att Europa 2020-strategin betonar tanken på en kunskapsbaserad ekonomi och att utbildning och yrkesutbildning står i centrum för detta. Vi kommer att se till att vi har tillräckliga resurser för att nå våra mål.
David Casa: (MT) Det är oroande att den ekonomiska krisen kommer att ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Med en stigande ålder på befolkningen kommer medlemsstaternas utmaning när det gäller att garantera hållbarhet på området social välfärd också att öka. Jag kan förstå att de offentliga utgifterna måste diversifieras för att EU ska kunna uppfylla sin 2020-vision, men jag anser också att dessa utgifter måste utgöra en del av den nationella finanspolitiken. Nedgången i födelsetal och en allt äldre befolkning kräver en förändring av politiken om vi ska kunna garantera hållbara offentliga finanser. Dessutom måste man hålla i minnet de ökade pensionskraven och det ökade behovet av medicinsk hjälp.
När det gäller demografiska förändringsmönster behöver EU en strategi för att motivera äldre medborgare att vara kvar längre i arbetslivet. Det är viktigt att vi diskuterar sådana strategier mot bakgrund av de särskilda kraven i de olika medlemsstaterna. Vi kan inte bedriva en enda politik som passar alla. Vi måste se till varje enskilt fall. Därför är det grundläggande att fler personer får anställning och att vi ökar möjligheterna till hög sysselsättning. Detta kommer inte bara minska beroendet av sociala tjänster, det kommer också att innebära att fler personer bidrar till dessa system.
När det gäller sysselsättning och utbildning är det viktigt att EU inriktar sig på en aktiv sysselsättning för alla, med andra ord utnyttjar den fulla potentialen hos alla dem som kan arbeta, särskilt kvinnorna, för att främja integreringen av dem som befinner sig längst bort från arbetslivet och förser dem med alla de verktyg som krävs för att hjälpa dem att lyckas. Herr kommissionsledamot! Nu när vi har suttit på våra respektive poster i några veckor är det dags att kavla upp ärmarna och börja arbeta så att dessa mål uppnås, vilket kommer att öka sysselsättningen inom EU.
Ole Christensen: (DA) Herr talman! Varje dag går tusentals arbetstillfällen förlorade i EU, och Europa 2020-strategin är avsedd att vara EU:s svar på framtida utmaningar i detta avseende och på hur vi kan bevara och stärka vår konkurrenskraft så att vi kan skapa tillväxt och fler arbetstillfällen. Vi måste välja vilken väg vi ska ta: om vi ska konkurrera med låga löner och dåliga arbetsvillkor eller om vi ska konkurrera med kunskaper och färdigheter, gröna arbetstillfällen av hög kvalitet och anständiga villkor på arbetsmarknaden.
I detta avseende är det lite oroande att se kommissionens alltför starka betoning på flexibilitet i flexicurity-modellen. Det kommer inte att leda till någonting. Människor måste vara trygga och säkra för att kunna vara flexibla. Det måste finnas någon form av stöd som människor kan leva på om de förlorar sina jobb. Vidareutbildning måste ges så att personer kan röra sig fritt på arbetsmarknaden för att kunna hitta de bästa arbetstillfällena. Investeringar behövs i medlemsstaterna, men det måste vara investeringar som betalar sig på lång sikt.
Kommissionen måste göra mer för att ta itu med den sociala dumpningen. Den som flyttar från ett land till ett annat för att arbeta måste få arbeta under de villkor som gäller i det nya landet. Kommissionen måste se till att alla omfattas av reglerna om migrerande arbetstagare - de regler som gäller på EU-nivå - och reglerna för den inre marknaden får inte ha företräde framför bestämmelserna om arbetstagarnas rättigheter.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag vill bara säga att debatten i eftermiddag återspeglar parlamentets vilja eller rentav insisterande på att få medverka fullt ut i denna process. Med tanke på min begränsade tid vill jag bara göra tre snabba påpekanden. Jag stöder kommissionsledamot Olli Rehns uttalande - och även kommissionsledamot László Andors uttalande i dag - när det gäller granskningen av medlemsstaternas budgetar. Vid ett tillfälle såg det ut som att euroområdet och EU inte skulle kunna hålla ihop fram till 2020. Så för att se till att vi inte bara överlever utan också frodas, är det mycket viktigt att medlemsstaterna uppfyller de åtaganden och löften som redan gjorts. Att kasta in jästen i ugnen när brödet är bakat har alltid visat sig vara meningslöst.
För det andra har medlemsstaterna och EU under de senaste 18 månaderna fokuserat nästan uteslutande på en stabilisering av finansinstituten. Vi har faktiskt varit helt uppslukade av detta. Även om detta är viktigt har väldigt många medborgare förlorat förtroendet och känner sig nu övergivna. De söker stöd från medlemsstaterna och de hoppas att EU ska skapa en ram som främjar sysselsättning och företagaranda och stöder små och medelstora företag, men ytterst måste denna ram koppla ihop tillväxten i ekonomin med skapandet av ordentliga arbetstillfällen och en bättre välfärd för alla medborgare, särskilt för dem som lever under existensminimum.
Slutligen befinner vi oss i ett krisläge när det gäller ungdomsarbetslösheten. I ett dokument från kommissionen som offentliggjordes i går bekräftades att ungdomsarbetslösheten i EU ligger på 20 procent, vilket är dubbelt så mycket som prognosen för den totala arbetslösheten. Denna kris är lika verklig och omedelbar som den ekonomiska krisen, och även om jag hörde kommissionsledamotens kommentarer om ungdomsinitiativ och jag välkomnar dem, måste det finnas verklig samordning mellan, och ett starkt inflytande över, medlemsstaterna för att dessa initiativ ska omvandlas till konkreta arbetstillfällen.
Janusz Wojciechowski: (PL) Europa 2020-strategin innehåller ambitiösa mål som det är svårt att invända mot, men målen är definierade som om EU redan var rikt, fritt från bekymmer och enbart tänkte på att bygga en god framtid. Samtidigt vet vi att det finns många saker att oroa sig för, och framför allt finns det många skillnader i nivån på utvecklingen av de rika och fattiga länderna och regionerna i EU.
Jag noterar med förvåning att det bland prioriteringarna i strategin inte finns någon plats för utveckling av jordbruket, trots att vi ändå vet att världen fram till år 2050 måste öka sin produktion av livsmedel med 70 procent, eftersom människor i världen blir fler och fler och allt mindre mark används för jordbruksproduktion. Det är svårt att förstå varför utvecklingen av jordbruket inte behandlas som en prioritering i strategin.
Jordbruk innebär livsmedelssäkerhet och ekologisk säkerhet, och dessa saker är väldigt viktiga för oss och kommande generationer. Jag kan inte tänka mig en ansvarsfull utvecklingsstrategi för EU som inte omfattar oro för utvecklingen av det europeiska jordbruket.
Georgios Koumoutsakos: (EL) Herr talman! Innan vi talar om 2020-strategin anser jag att det behövs ett svar på vissa påpekanden som tidigare gjordes av en eller två ledamöter om det grekiska mitten-högerpartiets ståndpunkt om stödmekanismen för den grekiska ekonomin. Vi måste klargöra vissa punkter. Vårt parti har aldrig motsatt sig EU:s stödmekanism för Grekland. Vårt parti hade bara en viss uppfattning om de åtgärder som borde ha tillämpats. De åtgärder som nu tillämpas kommer säkerligen att orsaka en djup lågkonjunktur och stagflation, och regeringen beslutade om dessa åtgärder själv, utan att först ge någon information eller försöka nå en överenskommelse med de andra politiska partierna i Grekland och det grekiska samhället. Majoriteten i regeringen motsatte sig alla försök till överenskommelser som kunde ha resulterat i ett brett och nödvändigt politiskt och socialt samtycke. Jag upprepar att Nea Dimokratia inte motsatte sig EU:s och Internationella valutafondens europeiska stödmekanism. Vi respekterar varenda euro från våra partner, och vi tackar dem för deras stöd. Just därför stödde vi på ett ansvarsfullt sätt en annan mer effektiv policymix. Vi stöder behovet av en sträng budgetdisciplin och en tillväxtpolitik, så att Grekland kan bryta den onda cirkeln av djup lågkonjunktur och galopperande inflation, som har haft sådana förödande konsekvenser för det grekiska samhället och ekonomin, och i slutändan även en negativ inverkan på EU.
När det gäller vår debatt om den ekonomiska krisen och 2020-strategin anser jag att det är dags för konkret handling och påtagliga resultat. Nog sagt. Det är poängen med mitt anförande. Gör det så enkelt som möjligt. Euron är en historisk framgång för den europeiska integrationen och vi bör försvara och rädda den. Därför behöver vi en stark finansiell och ekonomisk styrning, för utan denna 2020-strategi är det risk att vi misslyckas på samma sätt som med Lissabonstrategin.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Marc Tarabella: (FR) Herr Koumoutsakos! Ni är inte lite fräck! Jag hörde er just tala om den grekiska regeringen och hur den inte brydde sig om att rådfråga er, de olika parterna eller det civila samhället före genomförandet av åtgärderna. Jag måste dock säga att den nuvarande grekiska regeringen inte på något sätt bär ansvar för situationen. Den har blivit ett offer för spekulanter, som jag kommer att kritisera i mitt anförande om en stund. Men det är också min plikt att peka på det ansvar som bärs av den förra regeringen, som snyggade till siffrorna under många år, och det faktum att ert parti var vid makten i minst två mandatperioder. Jag anser därför att ansvaret vilar mer på Grekland och att det politiska ansvaret vilar på ert parti. Har ni något svar på denna fråga, herr Koumoutsakos?
Georgios Koumoutsakos: (EL) Herr ledamot! Ert inlägg bygger på dålig information. Den tidigare grekiska regeringen tog över en ekonomi som var mycket djupt skuldsatt, en ekonomi på ruttna fundament, och dessa kroniska problem som var djupt rotade sedan 30 år tillbaka lyftes fram och förvärrades av den stora internationella ekonomiska krisen.
Naturligtvis gjordes en del misstag av den förra regeringen, men mycket större misstag har begåtts, antingen på grund av svaghet eller brist på mod, av den nuvarande regeringen, som väntade minst fem månader för länge med att vidta de åtgärder som krävdes för att tygla situationen, och i och med detta förvandlades den underskottskris som finns i varje land till en lånekris, som ni mycket väl vet.
Det är så vi har kommit fram till dagens drastiska situation. Detta är det självkritiska svar som jag ger er, men här gäller det gamla ordspråket ”den av er som är fri från synd ska kasta första stenen”.
Edward Scicluna: (MT) Herr talman! Aldrig förr har vikten av långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna hamnat i förgrunden på ett så dramatiskt sätt. Det vore lätt och naturligt att säga ”vi varnade er för att inte förlora kontrollen över era underskott och skulder”, och vi har all anledning att göra det. Men nu när många medlemsstater i EU, även de i euroområdet, har hamnat i denna ohållbara situation, kan vi inte bara försöka förändra den på så kort tid som möjligt och bortse från det allvarliga ekonomiska klimat vi befinner oss i.
Detta är inte en vädjan att skjuta upp våra åtgärder när det gäller de offentliga finanserna. Jag menar inte alls att vi ska göra det. Men att hänsynslöst kräva att EU-länderna ska bedriva svångremspolitik skulle innebära att vi förpassade hela den europeiska regionen till en lång period av långsam ekonomisk tillväxt, om inte värre. Vi har inte råd att dämpa efterfrågan, inte ens i länder med både interna och externa överskott, som har möjlighet att spendera mer och inte mindre.
Vi måste hjälpa de svagare länderna i EU att stimulera sina ekonomier genom export och därmed bidra till att stimulera utsikterna till en ökning av antalet arbetstillfällen. Låt oss inte vara dogmatiska. Denna situation kräver att vi agerar intelligent. Den kräver också en viss flexibilitet inom många sektorer, inte minst i den ekonomiska politiken.
Elizabeth Lynne: (EN) Herr talman! Vi har med rätta hört mycket om den ekonomiska återhämtningen i kommissionens förslag till EU 2020-strategi, men enligt min åsikt inte tillräckligt mycket om fattigdom, och därför blev jag glad när ni nämnde fattigdomsbekämpningen i ert tal.
Vi måste komma ihåg att de mest utsatta i samhället drabbas mer än någon annan av ekonomiska lågkonjunkturer, och det är därför vi måste införa mekanismer för att skydda dem. Till exempel vill jag se ett mål på en 25-procentig minskning av de EU-medborgare som lever i fattigdom samt en garanti på att de som nu är utestängda från arbetsmarknaden kan få tillgång till arbete av hög kvalitet, och att vi samtidigt har mål för att utrota svart arbete.
Vi måste också se till att medlemsstaterna investerar i social trygghet och sociala trygghetssystem och garanterar tillgången till rättigheter, resurser och samhällsomfattande tjänster. Jag skulle också vilja se att medlemsstaterna sätter som mål att utrota hemlösheten i hela EU före 2015, och att utveckla integrerade strategier mot hemlöshet.
På alla dessa områden är det inte bara parlamentet som bör rådfrågas mer - och det gläder mig att ni nämnde det - utan också de icke-statliga organisationer som arbetar på fältet. Den öppna samordningsmetoden på det sociala området måste förstärkas. Vi vet alla att den inte har fungerat så bra som den kunde ha gjort, men jag tror att den kan fungera bra i framtiden om de rätta mekanismerna skapas - men bara då.
Ryszard Czarnecki: (PL) Strategin håller på att antas vid sämsta möjliga tillfälle, när den industriella produktionen i EU har sjunkit till 1990-talets nivåer och bruttonationalprodukten i EU minskade med 4 procent förra året. Det värsta här är dock inte tidpunkten. Det värsta är att så många som fyra av de fem prioriteringar som har presenterats för oss som de viktigaste draghästarna i den europeiska utvecklingen är svåra att betrakta som EU-åtgärder, särskilt sysselsättning, forskning och utveckling, utbildning och kampen mot fattigdom. I princip finns det inget överstatligt med dessa frågor. Det är frågor som de enskilda länderna är ansvariga för. Man kan hävda att endast klimatpolitiken är ett område där vi kan vidta en viss mängd åtgärder på EU-nivå. De andra är uppriktigt sagt en fråga för de enskilda medlemsstaterna.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman! I Europa 2020-strategin borde man införliva åsikter om den ekonomiska krisen och föreslå en ny form av styrning i stället för att försöka reparera det nuvarande bristfälliga systemet.
Låt oss först och främst göra oss av med några felaktiga uppfattningar, särskilt dem som rör Grekland. Detta är inte någon grekisk kris. Grekland och dess befolkning är i dag offer för ett hänsynslöst ekonomiskt och finansiellt system, ett system där G20-länderna på ett par dagar pungade ut sammanlagt flera tusen miljarder dollar för att rädda bankerna, men där Grekland får lida i flera månader.
Internationella toppmöten ignoreras nu; det som sker, det sker. Slutligen skulle finansmarknaderna regleras och EU hade oändliga diskussioner, men gamarna har inte försvunnit. Så vad säger alla nu? Att marknadens förtroende måste återvinnas. Men vem är marknaden? Spekulanter, som vi måste blidka som om de vore halvgudar och som vi måste offra till så att vi kan be dem om nåd.
Hur mycket längre måste vi människor stå ut med detta cyniska förhållningssätt? Hur mycket längre ska vi behöva leva under illusionen av en marknad som ger finansiärerna mer än de förtjänar, men som utarmar folket? Vi kan inte låta finansmarknadernas terrorism få hela länder på knä.
En förfalskare löper en stor risk eftersom han attackerar en del av en stats suveränitet: landets valuta. Men när en värdepappershandlare spekulerar i ett lands skuld riskerar han ingenting. När kommer storfinansens ekonomiska brottslingar att straffas ordentligt? Spekulanter som girigt skor sig på allmänhetens bekostnad bör förbjudas, kasinobankerna som spelar hasard med våra medborgares liv och framtid bör avskaffas och EU bör vara skyldigt att övervaka finansmarknaderna ordentligt i stället för att angripa de offentliga tjänsterna.
Mina damer och herrar! Avslutningsvis anser jag att de har spelat oss detta spratt tillräckligt länge. Vi kan ha ett extra toppmöte varje fredag och frigöra miljarder, men om vi inte tar itu med orsakerna till fifflet kommer vi en av dessa fredagar till slut att behöva tillkännage att EU är bankrutt.
Filiz Hakaeva Hyusmenova: (BG) Herr talman! Den europeiska sammanhållningspolitiken har visat sin avgörande roll under åren och har blivit en viktig politik för gemenskapen. Den förser EU-medborgarna med en synlig, mätbar indikator på solidaritet. Dess roll har också erkänts genom dess införande bland målen i Lissabonfördraget. Allt detta förtjänar sin rättmätiga plats i Europa 2020-strategin.
I förslaget till strategi fick denna politik inte den plats den behövde. Därför uppskattar jag mycket betänkandet om att inbegripa sammanhållningspolitiken bland de mål som ska uppnås genom Lissabonfördraget och 2020-strategin, som ger ovärderliga riktlinjer. Vi behöver också en stark sammanhållningspolitik vid den tidpunkt då den ekonomiska krisen minskar antalet arbetstillfällen och försvagar vår konkurrenskraft, och även i framtiden, så att vi kan bekräfta EU som en stark global aktör.
Tillförlitliga riktmärken behövs för att ange effektiviteten och genomslagskraften hos de resurser som investeras i denna politik. Som det står i betänkandet krävs en utvärdering av effekterna av sammanhållningsmedlens inverkan på den regionala utvecklingen, grundad på särskilda indikatorer. För att fastställa indikatorer för utvärdering bör kommissionen överväga och föreslå en tydlig definition av begreppet ”territoriell sammanhållning”, eftersom det är precis vad som står i Lissabonfördraget. Objektiva och precisa kriterier för utvärdering kan endast fastställas efter att man har beaktat definitionen av själva begreppet. Detta kommer att ge en konkret grund för politiken, liksom för institutionerna och medborgarna.
Tamás Deutsch: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag uttrycka min uppskattning till föredragandena för deras enastående arbete och tacka kommissionsledamöterna för deras betydande och värdefulla reflektioner.
För några år sedan sade en god vän och mentor till mig att man i livet alltid kommer att stöta på situationer där man antingen är en del av problemet eller en del av lösningen. Enligt min uppfattning är EU 2020-strategin för tillfället mycket mer en del av problemet än en del av lösningen. Jag anser att det är vårt gemensamma ansvar att göra denna strategi mycket mer till en del av lösningen. Låt mig stanna upp ett ögonblick och be er att tänka på att själva namnet på strategin är problematiskt. På de allra flesta av EU:s språk betyder namnet Europa 2020 ingenting alls. Det är svårt att föreställa sig att en gemenskap med mer än 500 miljoner medborgare ska kunna identifiera sig med en strategi baserad på en föreställning om att kunna lösa problemen i deras egna liv, vars namn är så abstrakt och så långt från deras egen verklighet. Detta namn kanske är mycket meningsfullt när det diskuteras av specialister på marknadsföring. Men vi talar inte om specialister på marknadsföring här, utan om vanliga européer.
Det finns en annan klok ungrare som säger: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Enligt min uppfattning gapar EU 2020-strategin - som fortfarande är en del av problemet - efter mycket och mister hela stycket. Det bästa vore kanske om den kunde hantera den viktigaste frågan. I detta sammanhang vill jag påpeka att jag anser att det vi behöver göra är att stärka den regionala utvecklingen. Att stärka den regionala utvecklingen innebär investeringar, tillväxt och nya arbetstillfällen, och jag anser att det allvarligaste problemet för människor i dag är att det behövs fler arbetstillfällen. Detta var de punkter jag ville ge er att fundera över.
Francesco De Angelis: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Lanseringen av Europeiska unionens 2020-strategi markerar i själva verket slutet på förra fasen med Lissabonstrategin, och den kommer att behöva hantera de negativa strukturella effekter som den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har skapat och fortsätter att skapa.
För att 2020-strategin ska kunna bli effektiv anser jag att den måste inriktas på två centrala aspekter, för det första ett system för att utvärdera framsteg som inbegriper användningen av mekanismen med morot och piska, för det andra en kraftfull politik för att investera i infrastruktur, naturligtvis förutom verktyg för att reglera det finansiella systemet och en politik som syftar till att återupprätta den sociala dialogen och sammanhållningen.
Infrastrukturen är en hörnsten när det gäller att blåsa nytt liv i innovationspolitiken inom industri, små och medelstora företag, konsortier inom tillverkningsindustrin eller forskningsinstitut samt i förhållandet mellan dessa och universitet och lokala institutioner. Lambert van Nistelrooijs betänkande bör därför varmt välkomnas eftersom föredraganden, förutom att ge en fördjupad bild av det arbete som hittills gjorts i medlemsstaterna, tar tag i frågan om kriterierna för harmonisering av finansiella instrument och operativa planer som syftar till innovation.
Harmonisering av regler, förfaranden och metoder för förvaltning av EU-projekt samt förenkling och rationalisering av förfaranden är de lösningar som aktörerna på fältet och medborgarna länge har bett oss om. På denna punkt tror jag att EU kan och måste göra mycket för att främja tillväxt, utveckling och sysselsättning.
Marietje Schaake: (EN) Herr talman! Nu när vi försöker lösa den finansiella och ekonomiska krisen vill jag lyfta fram ett viktigt underskott, nämligen kunskapsunderskottet. Tyvärr måste jag säga att EU blir en dummare kontinent för varje dag som går, trots att kunskapen är vår mest givande och berikande resurs. Det är riskfritt att investera i den.
Den unga generation européer betalar dock priset för krisen när ungdomsarbetslösheten växer och budgetarna för utbildning och innovation fryses eller skärs ned. Vi måste skära i budgetarna, men låt oss göra det med ett modernt förhållningssätt, för vart går hälften av EU:s budget nu? Till jordbruket! Den borde gå till den unga generationen och dess utveckling. Inte bara en traditionell utbildning, utan en som t.ex. inriktas på e-kompetens och entreprenörskap.
Vi vet att ju högre en utbildning är, desto lägre är risken att förlora ett jobb. Trots detta respekterar inte medlemsstaterna det nödvändiga åtagandet att främja en ambitiös kunskapsekonomi. EU straffar alltså nästa generation av européer genom att inte låta dem utveckla sina begåvningar och ambitioner till sin fulla kapacitet, och det låter Kina, Indien och Förenta staterna bli mer attraktiva platser för begåvning, forskning, kreativitet och innovation.
Kortsiktiga åtgärder kommer att få en hög kostnad på lång sikt. Entreprenörskap, spetskompetens och en hållbar framtid i den europeiska ekonomin kan endast främjas om vi är villiga att investera i kunskap, för den som tycker att kunskap är dyrt vet inte vad dumhet kostar.
I dag presenterade kommissionsledamot Neelie Kroes sin vision om Europas digitala agenda, ett av EU 2020-strategins flaggskeppsprogram. Det är en ambitiös men konkret strategi för att göra EU:s digitala marknad starkare i en global ekonomi och samtidigt ansluta många européer till ett öppet Internet.
Jag anser att vi måste fatta fler smarta beslut nu och se till att den nuvarande krisen inte blir en inteckning för ungdomarna och den unga generationen med en ränta som de aldrig kan betala tillbaka.
Stöder kommissionen en samordnad strategi, där man rör sig bort från det mellanstatliga förfarandet i beslutsfattandet och ger kommissionen och parlamentet en starkare roll för att se till att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden?
Thomas Mann: (DE) Herr talman! Lissabonstrategin hade ingen varaktig framgång. Varför inte? Medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och stora delar av det civila samhället var inte tillräckligt engagerade och hade därför ingen gemensam ansvarskänsla. EU 2020-strategin kan bli annorlunda. Den kan bli en framgång, herr kommissionsledamot, om den också handlar om dem som står utanför, som drar det kortaste strået och som ofta inte har någon lobby.
Inom EU har inte ens två tredjedelar av dem som kan arbeta ett arbete. Endast knappt hälften av alla äldre arbetstagare har ett jobb. Åttio miljoner européer är inte tillräckligt kvalificerade och får allt sämre möjligheter på arbetsmarknaden. Detta är en situation vi inte kan acceptera. En verklig framtida strategi behöver dock en social inriktning. Kvalitativ tillväxt i ekonomin och sysselsättningen å ena sidan måste förenas med social rättvisa och hållbarhet. Kommissionsledamot Andor, vi arbetar båda på det.
Vad betyder det rent konkret? De sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna måste anpassas till den demokratiska förändringen. Genom utbyte av bästa metoder i hela EU skulle vi kunna bidra till det och lära av och med varandra. Europeiska socialfonden - en av era käpphästar - måste anpassas till de nya utmaningarna, så att vi kan bli ännu effektivare på fältet. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter måste konstrueras så att de som riskerar att bli arbetslösa ska kunna få tillbaka fotfästet. Vårt samhälle måste integrera unga människor, t.ex. genom lämplig utbildning och yrkesutbildning, så att de kan utvecklas både professionellt och på det personliga planet.
Trots all nödvändig konsolidering av de nationella budgetarna - vilket är precis vad vi går igenom och debatterade i förmiddags - finns det en sak vi inte får försöka spara pengar på: investeringar i våra medborgare - ekonomiskt och socialt sett, och även i termer av hållbarhet. EU 2020-strategin står och faller med dessa tre pelare.
Jutta Steinruck: (DE) Herr talman, herr Mann! Jag hoppas att ni håller regelbunden kontakt med er förbundskansler om ni ser saken på samma sätt som jag gör.
EU 2020-strategin är en verklig möjlighet att göra EU mer socialt, och vi behöver den möjligheten just nu när många fientliga ord riktas mot EU och när unionen har hamnat längre bort från folket. Vi måste absolut erbjuda något positivt till våra medborgare som kan motverka denna situation. När det gäller tillväxt och sysselsättning måste vi sluta att låta de ekonomiska intressena gå före medborgarnas intressen. I själva verket måste det vara det centrala målet för EU 2020-strategin eftersom EU behöver sociala framsteg.
Jag påpekade detta redan i måndags vid utskottsdebatten om riktlinjer för sysselsättningspolitiken: vi får inte glömma bort målet om full sysselsättning, men vi kan inte ha full sysselsättning till varje pris eftersom vi behöver bra arbetstillfällen. Vi säger alltid att vi behöver arbetstillfällen, men det viktiga för mig är att dessa arbetstillfällen är bra, att det finns social trygghet, att människor inte behöver få bidrag och att de faktiskt kan leva på dessa jobb.
Den ökande osäkerheten i arbetslivet, de ökande inkomstklyftorna och den växande fattigdomen - som många talare har berört i dag - måste äntligen upphöra tack vare med EU 2020-strategin. Vi behöver en mer aktiv arbetsmarknadspolitik som omfattar många områden. Slutligen förväntar sig medborgarna mer konkreta svar, till och med mycket konkreta svar, och inte en femtioelfte strategi!
Bogusław Sonik: (PL) Den ekonomiska kris som drabbat vår kontinent har lett till att vi - med rätta - koncentrerat oss på att rädda medlemsstaternas ekonomier och skapa en gemensam EU-mekanism som skydd mot en ekonomisk kollaps. Det är förståeligt att européerna i dag fokuserar på att öka utvecklingstakten och sysselsättningsskapandet, men vid skapandet av en strategi för EU får vi inte under många år begränsa oss till en ekonomisk debatt. EU bör inte enbart agera som en effektiv affärsman som skapar ekonomiska framgångar för sitt företag.
Strategin EU 2020 bör innehålla hänvisningar till kulturens betydelse när det gäller att uppnå de sociala och ekonomiska mål som ställts upp. Dessa prioriteringar kommer trots allt att påverka fördelningen av den kommande budgeten och därför bör vi även fortsättningsvis ha möjlighet att finansiera områden som utveckling av kulturell infrastruktur och skydd av kulturarv som en del av Europeiska regionala utvecklingsfonden. I strategin EU 2020 bör vi betona det starka inflytande som kulturen har på den sociala och ekonomiska utvecklingen inom unionen eftersom det trots allt är intellektuellt kapital och kreativa industrier som har gett Europa dess rykte. Det är inom denna sektor som vi kan skapa konkurrenskraft i förhållande till andra delar av världen. Kreativitet kräver stimulation och utveckling från första början. Först då kan vi räkna med att den omvandlas till innovation på områden såsom modern teknik inom EU.
Kulturen får inte förbises inom EU-politiken. Vi får inte avvisa alla förslag om att öka dess roll inom EU-politiken genom att säga att frågan tillhör medlemsstaternas behörighet. I dag är Europa stolt över projekt som Europeisk kulturhuvudstad, men det var de europeiska städerna som skapade detta projekt och det är de som fått ta den största bördan när det gäller det spektakulära programmet.
Därför förväntar jag mig att kommissionen visar prov på mer beslutsamhet när det gäller att se till att den slutgiltiga versionen av strategin 2020 omfattar kultur.
Silvia Costa: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tio år efter Lissabonstrategins införande och en kort tid före strategin EU 2020, mitt under en svår ekonomisk och social kris och sysselsättningskris, är vi medvetna om att vi inte kommer att kunna ta oss ur krisen eller lägga grunden för ny och hållbar tillväxt och ny social sammanhållning om vi inte stärker de mekanismer och instrument som EU har till sitt förfogande för att fortsätta att investera i kunskapstriangeln: utbildning, forskning och innovation.
Alldeles nyss bekräftade ni, herr kommissionsledamot, att när det gäller detta mål presterar vissa europeiska regeringar bra, medan andra presterar mindre bra. För att vi inte ska begränsas på samma sätt som med Lissabonstrategin anser jag att kommissionen måste stärka den öppna samordningsmetoden med medlemsstaterna på detta område, se till att Europeiska socialfonden omfattar stimulansåtgärder och straff samt övervaka resultaten.
Jag anser att det inte är konsekvent att som den italienska regeringen på tre år minska anslagen till utbildning och universitet med 8 miljarder euro utan att återinvestera besparingarna på dessa områden, i synnerhet eftersom 19 procent av befolkningen lämnar skolan i förtid och 25 procent av ungdomarna i landet är arbetslösa.
Sammanfattningsvis undrar jag om ni inte anser det lämpligt att stärka de rättsliga befogenheterna i direktiv 2005/36/EG för att främja ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer i medlemsstaterna? Enligt professor Montis rapport är antalet europeiska arbetstagare som arbetar i en annan medlemsstat för närvarande mindre än 3 procent, och en av anledningarna tycks vara just det svåra problemet med ömsesidigt erkännande av kvalifikationer.
Amalia Sartori: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill säga något om vad som skett under det senaste decenniet, 2000-2010, när det gäller Lissabon. Det är sant att många av oss, även med tanke på vad som skedde fram till åren 2008-2009, inte var helt nöjda med de resultat som uppnåddes. Samtidigt uppstod det utan tvekan nytt hopp och nya ambitioner under decenniet, och mycket gjordes för att uppnå de mål som ställts upp, framför allt i fråga om sysselsättning.
I dag befinner vi oss i början av ett nytt mer problematiskt och svårt decennium och jag instämmer delvis i de förslag som har presenterats för oss hittills, men när jag läser igenom dem mer noggrant upptäcker jag att de innehåller många brister. Jag skulle kunna älta de vägledande principerna i detta förslag, men tänker begränsa mig till tillväxt och sysselsättning.
Fler arbetstillfällen och ökad ekonomisk tillväxt är de mål som vi måste ställa upp. Vidare måste vi ta hänsyn till att vi gör det i en situation som präglas av mycket höga statsskulder, låg strukturell tillväxt och hög arbetslöshet. Det innebär att de mål som vi ställt upp är alltför ambitiösa och ibland inte tillräckligt flexibla. Med en något lägre ambitionsnivå och lite mer flexibilitet kanske målen för tillväxt och sysselsättning kan uppnås.
Zita Gurmai: (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Reding och ordförande Barroso har i sin skrivelse i dag bekräftat att kommissionen genom kvinnostadgan förbinder sig att främja och garantera jämställdhet och kvinnors rättigheter på alla politikområden. Därför är jag besviken över att detta ännu inte har genomförts för strategin EU 2020. Borde vi inte vara mer ambitiösa än vad vi var när det gällde Lissabonstrategin? Att ignorera 52 procent av tillgänglig kompetens, kunskaper och arbetskraft i Europa vore en stor förlust för alla sektorer.
För att EU ska kunna utnyttja all sin potential och ta sig ur krisen måste vi se till att kvinnors sysselsättning ökar till åtminstone 70 procent - och att detta bevisas i särskild könsstatistik. Vi behöver även specifika mål så att vi kan mäta varje medlemsstats engagemang när det gäller jämställdhet och därefter genomföra förbättringar utifrån detta.
Hur ska vi då gå tillväga? Vi måste minska könsklyftan med 10 procent i varje medlemsstat. Vi måste omvärdera hälso- och sjukvårdssektorn, som domineras av kvinnliga arbetstagare, genom att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren samt tillgängligheten till tjänsterna eftersom denna sektor blir alltmer viktig för vårt åldrande samhälle.
Vi måste öka antalet kvinnor med beslutsfattande befattningar som lednings- och styrelsebefattningar utifrån en norsk kvoteringsmodell som bygger på 40 procent. Vi måste öka möjligheterna för kvinnor inom forskning och utveckling samt innovation, och erbjuda dem utbildning för nya miljövänliga arbetstillfällen.
Medlemsstaterna får inte underlåta att utöka, förbättra och genomföra Barcelonamålen. EU och alla medlemsstater måste engagera alla medborgare i arbetet mot ett smart, miljövänligt och framstegsvänligt samhälle. Jag är övertygad om att vår kommissionsledamot Andor kommer att göra detta.
Jan Olbrycht: (PL) I diskussionen om strategin EU 2020 måste vi beakta erfarenheterna av den tidigare strategin. Vi vet alla att misslyckandena med denna strategi främst berodde på det faktum att strategin byggde på enskilda medlemsstaters ansvar i den öppna samordningsmetoden och att framgångarna delvis berodde på ”Lissabonifieringen” eller inkluderandet av vissa Lissabonmål i sammanhållningspolitiken.
Vi måste därför fråga oss hur vi ska närma oss den nya strategin. Det förefaller absolut nödvändigt att vi först av allt visar att vi har att göra med avtalspolitik, som inte är politik som utarbetats för en strategi utan politik som bedrivs under en längre tidsperiod, såsom sammanhållningspolitiken. Det innebär att vi måste använda enskilda politikområden för att genomföra strategin, men som tidigare erfarenheter visar kommer strategin endast bli framgångsrik om de enskilda politikområdena integreras med varandra. Alla åtgärder som innebär att enskilda politikområden separeras från varandra, fonder delas upp och roller åtskiljs kommer att leda till samma misslyckanden som inom den senaste strategin. Därför måste vi kombinera, integrera och utforma åtgärder som är kopplade till synergieffekter.
Liisa Jaakonsaari: (FI) Herr talman! Tillsammans utgör de nationella ekonomiernas skuldsättning och den åldrande befolkningen en tidsinställd bomb för Europa. Vi vet t.ex. att förekomsten av åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimers sjukdom kommer att fördubblas under de kommande tio åren. Det innebär en enorm börda för de nationella ekonomierna. Vi bör emellertid inte göra någon hemlighet av det faktum att vi har skulder. Om jag minns rätt var Ceaucşescus Rumänien ett land utan skulder precis som Nordkorea. Det finns även en ”smart produktiv skuld” - en skuld som är intelligent om den investeras i människor. Ur detta hänseende är t.ex. utrotningen av fattigdom liksom minskningen av ungdomsarbetslösheten mycket lukrativa investeringar för samhället.
När medlemsstaterna nu försöker minska sina underskott oroar jag mig över var nedskärningarna kommer att göras. Kommer de att göras inom utbildning, sysselsättning för äldre eller sysselsättning för funktionshindrade? Detta vore inte smart eller intelligent. Därför är strategin EU 2020 mycket viktig, och jag är en av dem som vill ha mer Europa snarare än mindre Europa. Mer Europa påminner om rotfyllning: medlemsstaterna kommer att vara tvungna att uppfylla de mål som ställs upp i strategin EU 2020.
Angelika Niebler: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ärligt talat har jag ingen lust att överhuvudtaget diskutera strategin EU 2020. För tio år sedan antog vi en strategi, Lissabonstrategin. När man ser tillbaka på det senaste decenniet är resultaten, för att uttrycka det milt, blygsamma.
Jag anser att vi bör koncentrera oss på det som verkligen betyder något för medborgarna i våra medlemsstater i stället för att göra om samma misstag på nytt. Medborgarna undrar om vi kommer att kunna garantera vår valutas stabilitet. Kommer det att bli inflation? Vilka lärdomar måste vi dra av de senaste två årens utveckling, av den finansiella och ekonomiska krisen och nu av valutakrisen? Ställer vi verkligen de aktörer på finansmarknaderna som har bidragit till krisen till svars?
Jag vill med skärpa uppmana kommissionen att först och främst vidta åtgärder för att garantera snabb reglering av finansmarknaden och framsteg i Europa. På så sätt kan man förhindra att pengar skickas runt jordklotet fem gånger på en och samma dag och att många gör en vinst på detta samtidigt som förlusterna nationaliseras, vilket har skett de senaste åren. Jag uppmanar kommissionen att kräva att medlemsstaterna håller en sträng budgetdisciplin och genomför lämpliga bestämmelser. Jag anser även att en åtstramning av stabilitets- och tillväxtpakten måste genomföras så snart som möjligt.
Det är här vi bör koncentrera våra insatser. Jag ber kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder, men inte som tidigare på egen hand eller genom att diskutera dem noggrant med medlemsstaterna. I stället bör man äntligen ta parlamentet på allvar och betrakta det som en lagstiftare av samma dignitet som de 27 medlemsstaterna.
Sylvana Rapti: (EL) Jag instämmer med föregående talare. Stabilitetspakten måste tillämpas. Det finns emellertid mycket annat som måste tillämpas före stabilitetspakten. Beslutsfattarna inom EU måste ha snabba reflexer och agera när så krävs. Om Angela Merkel hade fattat ett beslut i tid och om EU hade vidtagit de åtgärder som måste vidtas skulle vi ha sparat mycket pengar åt EU:s medborgare.
EU behöver sina medborgare för att vara ekonomiskt starkt och ha en global betydelse. Medborgarna måste vara friska och utbildade och de måste ha arbete. EU måste hålla detta i åtanke vid planeringen inför 2020, och vid planeringen av den inre marknaden. Den inre marknaden måste vara inriktad på medborgaren och den måste vara en marknad med ett mänskligt ansikte.
Arturs Krišjānis Kariņš: (LV) Tack, herr talman. Jag har hund. Nyligen tog hunden en korv från matbordet och åt upp den. Frågan är vem som bär skulden till att hunden åt upp korven? Bär hunden skulden till att den gör det som faller sig naturligt för den? Eller är det jag som bär skulden för att inte ha plockat undan korven och lagt den i kylskåpet när jag var klar med min måltid?
På de globala finansmarknaderna fortsätter eurons värde att sjunka varje dag. Vem bär skulden till detta? Många parlamentsledamöter säger att det är spekulanterna som bär skulden, att marknaden bär skulden till att ha angripit euron och minskat dess värde. Mina damer och herrar, jag vågar påstå att det kanske inte alls är marknaden som bär skulden. Snarare är det marknaden som har satt fingret på det bakomliggande felet och den bakomliggande orsaken. Den bakomliggande orsaken till våra svårigheter i dag är mycket enkel - de europeiska länderna har under alldeles för lång tid levt över sina tillgångar och spenderat mycket mer än vad de lyckats tjäna in. Marknaderna reagerar på detta på samma sätt som min hund reagerade på lukten av korv som jag lämnat på matbordet. För ett och ett halvt år sedan genomgick Lettland en kris som liknade den vi nu upplever i resten av Europa. Finansmarknaderna angrep vår valuta och förlorade allt förtroende för den. I stället för att beklaga oss över situationen åtgärdade vi våra grundläggande indikatorer genom att ta itu med situationen för våra offentliga finanser. Om vi vill att strategin EU 2020 ska bli betydelsefull måste vår främsta och viktigaste prioritering enligt min mening vara att de europeiska länderna kontrollerar sina offentliga utgifter, så att det blir en balans mellan inkomster och utgifter. På så sätt skulle förtroendet återställas, krisen lindras och ett lugn infinna sig på finansmarknaderna. Tack.
Georgios Stavrakakis: (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi bland annat två utmärkta betänkanden av Ricardo Cortés Lastra och Lambert van Nistelrooij. I båda dessa visas på ett tydligt sätt hur viktig sammanhållningspolitiken varit för att uppnå målen i fråga om konkurrenskraft och sysselsättning och den viktiga roll som kunskapsekonomin har när det gäller att främja innovation och tillväxt.
Strategin EU 2020 påminner på flera sätt om Lissabonstrategin, men utgör ett försök att förbättra inriktningen på och begränsningen av målen. Det finns emellertid ett område - ett mycket viktigt sådant - som förblir oklart, nämligen finansieringsinstrumentet. Det är upp till medlemsstaterna att besluta om detta område och om granskning som stöds genom övervakning av kommissionen.
Det verkar inte som om vi har lärt oss någonting av erfarenheterna av det dåliga resultatet av Lissabonstrategin. Jag ber kommissionen utforma förslag för att garantera ett starkare finansieringsinstrument för strategin EU 2020 och se till att alla dess mål uppfylls så att det inte stannar vid vackra ord.
Georgios Papanikolaou: (EL) Inom ramen för Lissabonstrategin ställdes höga mål upp, men Europa lyckades inte genomföra dessa. Vi rör oss mot en ny strategi för det kommande decenniet och det sker i en ytterst svår och olycklig situation. Vi är alla överens om att prioriteringarna och tonvikten på utvecklingstriangeln ”utbildning, forskning och innovation” är den bästa investeringen om vi ska kunna ta oss ur krisen. Den ger oss möjlighet att vara optimistiska beträffande Europas framtid.
Det är viktigt att betona att denna strategi måste genomföras i en miljö som präglas av solidaritet och av ett tätare samarbete mellan medlemsstaterna. Här vill jag för att undvika eventuella missförstånd klargöra att stödmekanismen för Grekland, trots eventuella fördröjningar, är ett bevis på denna solidaritet och ni behöver inte tvivla på att vi är medvetna om det.
I den nya demokratin i vårt mitten-högerparti i Grekland klargjorde vi att vi uppskattar att medborgare från andra europeiska länder bidragit till stödmekanismen. Förutom nödvändiga uppoffringar som måste fördelas rättvist, och vi har varit kritiska till vissa åtgärder, och de utgiftsnedskärningar som krävs för att minska skulden under underskottet måste även tillväxtinitiativ genomföras för att hjälpa landet att ta sig ur nedgången. Dessa initiativ har vi än så länge inte sett röken av. Det är det enda sättet som även vi i Grekland kommer att kunna närma oss de ambitiösa målen i strategin 2020 och det enda sättet vi kan ta oss stärkta ur krisen.
(Talaren godtog att I VEDERBÖRLIG ORDNING besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Derek Vaughan: (EN) Herr talman! Jag har med egna ögon sett hur viktig sammanhållningspolitiken är för Wales och därför välkomnar jag Lastrabetänkandet om sammanhållningspolitiken och EU 2020. Det finns många projekt över hela Wales som gynnar individer och samhällen. Därför är jag övertygad om att strukturfonderna kan bidra till att 2020-målen uppnås. Jag vill emellertid ta upp följande:
Strategin 2020, den femte sammanhållningsrapporten och budgeten måste överensstämma med varandra. I framtiden bör strukturfonderna finansieras på rätt sätt och de får inte åternationaliseras. Övergångsstatusen bör göras tillgänglig för de regioner som förlorar sin konvergensstatus.
Om vi kan förverkliga allt är jag övertygad om att sammanhållningspolitiken kan bidra till att vi uppnår 2020-målen. Detta skulle även göra strategin EU 2020 relevant för enskilda individer och medborgare i Europa.
Sylvana Rapti: (EL) Efter inlägget från min nära kollega Georgios Papanikolaou från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) vill jag ta tillfället i akt att göra följande förtydligande som jag anser vara ytterst viktigt i dessa kristider, framför allt för Grekland:
Grekland tar inte pengar från andra länder. EU:s medlemsstater lånar pengar till en lägre ränta och lånar ut eller ger pengar till stödmekanismen och via den till Grekland, till en högre ränta. Vi tar inte pengar från andra länder.
Georgios Papanikolaou: (EL) Ni har helt rätt, fru Rapti. Naturligtvis skulle Greklands lånekrav vara lägre och landet skulle lättare kunna skaffa pengar på marknaderna om den grekiska regeringen inte varit så senfärdig. Det har nu gått sex månader.
Thomas Ulmer: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Angelika Niebler har tagit upp mycket som även jag oroar mig över. Jag är djupt oroad över vår gemensamma framtid inom EU. Jag kan inte bara gå vidare på dagordningen utan att nämna krisen.
Ett av våra viktigaste mål, euron och dess höga monetära stabilitet riskerar att kollapsa helt och hållet. Välfärd och arbetstillfällen kan inte skapas utan ett säkert monetärt värde. Vi talar om EU 2020, men vi vet inte ens hur Europa kommer att se ut år 2011. Vi diskuterar kött med trombin och körtider för förare som är egenföretagare som om unionens stora problem kommer att lösa sig av sig själva.
Vi måste snabbt sända ut en tydlig signal om reglering, organisation och förbättring av underskotten, både inom de statliga budgetarna och inom banknäringen. Låt mig ge er några exempel. Vi behöver tydliga definitioner och stränga straff för brottslingar som gör sig skyldiga till underbalansering, genom att till exempel dra tillbaka finansieringen. Vi behöver tydliga regler för banker, såsom förbud mot kreditswappar eller krav på försäkring och deponering av dessa till motsvarande nominellt värde. Låt mig även citera den kände tyske borgmästare som var ordförande för den tyska organisationen för städer under många år: Den som inte spenderar pengar han inte har, är långt ifrån någon sparare!
Kerstin Westphal: (DE) Herr talman! Jag vill gå tillbaka till Ricardo Cortés Lastras betänkande, som jag anser vara ett mycket bra betänkande. Det är sant att sammanhållningspolitiken är det bästa instrumentet för att mobilisera investeringar i tillväxt och sysselsättning. Jag vill emellertid återigen betona städernas betydelse, eftersom de kommer att spela en avgörande roll när det gäller att uppnå målen med strategin EU 2020.
Fyra av fem européer lever i storstadsområden. Städerna är drivkraften bakom den ekonomiska tillväxten i Europa. Samtidigt blir många problem särskilt akuta för dem. Social integration, miljö och transport, men även demografiska förändringar är några nyckelord. Därför har städerna en särskild roll när det gäller att faktiskt förbättra medborgarnas levnadsvillkor.
Europas städer är dessutom mycket viktiga aktörer på områdena innovation och forskning och utbildning och har därför en avgörande roll när det gäller genomförandet av Lissabonstrategin och strategin EU 2020. Allt detta bör beaktas vid genomförandet av dessa strategier och då den framtida riktningen för sammanhållningspolitiken stakas ut.
Raffaele Baldassarre: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de senaste två åren har miljontals människor blivit arbetslösa, ytterligare statsskulder för många år framöver har tillkommit och nya påfrestningar på och brister i vår sociala sammanhållning har uppstått.
Vi måste agera snabbt och bestämt och för att undvika att göra samma missbedömningar som gjordes inom ramen för Lissabonstrategin måste EU 2020 vara ytterst realistisk när det gäller dess målsättningar och balanserad i de mål som ställs upp. Jag anser att tre av dessa mål bör prioriteras, herr kommissionsledamot. Det första är en stabil valuta och stabila nationella budgetar som emellertid inte kan åtskiljas från utveckling och ekonomisk tillväxt. Vi måste investera i forskning och innovation för att göra våra industrier ännu mer konkurrenskraftiga och skapa produkter av högsta kvalitet. Vi måste stödja små och medelstora företag och nya industrier såsom IT och hållbar energi samt naturligtvis vår infrastruktur. Visst bör vi höja den övergripande utbildningsnivån, men framför allt bör vi anpassa utbildningen till arbetsmarknadens och produktionens behov. Det är en paradox att näringslivet fortfarande kräver specialistkunskaper som marknaden inte på långa vägar har möjlighet att erbjuda. Det är uppenbart att varje energimål bör vara kopplat till det nationella sammanhanget, men inom ramen för en bredare europeisk strategi.
Jag vill avsluta genom att säga att den grekiska krisen, den ekonomiska krisen och sysselsättningskrisen i hela Europa vittnar om det faktum att vi för att värna om den sociala sammanhållningen, utvecklingen och stabila nationella budgetar behöver en kraftfull och fast ekonomisk styrning på EU-nivå så att EU:s institutioner, däribland parlamentet, kan vidta effektiva och förebyggande åtgärder.
Damien Abad: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om de viktigaste målen med strategin EU 2020 och om vi alla är överens om målen bör vi se till att vi har de medel som behövs för att genomföra dem. Här ingår till exempel upprättandet av en ekonomisk styrgrupp på EU-nivå.
För att dessa vackra ord och viktiga mål ska kunna bli verklighet och för att vi denna gång ska undvika den form av kollektiva besvikelse som uppstod i samband med Lissabonstrategin måste vi se till att vi har de resurser som krävs för att vidta åtgärder. Det är även därför som jag helhjärtat stöder kommissionens förslag om att de nationella budgetarna ska granskas i förväg av EU, under förutsättning att de nationella parlamenten och Europaparlamentet är engagerade i granskningarna.
Jag vill emellertid koncentrera mig på krisen och ungdomarna. Jag anser att ungdomarna under lång tid har varit de som drabbats hårdast av krisen och vi måste utnyttja den möjlighet vi har att ge ungdomarna en central plats i strategin EU 2020.
För det första måste EU 2020 vara en inkluderande strategi. Rörlighet, som är det konkreta uttrycket för begreppet fri rörlighet inom EU, måste bli en verklig möjlighet för alla ungdomar, inte bara för studerande. Därför hoppas jag att kommissionen kommer att stödja mitt förslag om en utvidgning av rörlighetsprogram för unga lärlingar på EU-nivå.
Dessutom anser jag att man inom strategin måste främja ungdomars kompetensutveckling för att motverka det gissel som ungdomsarbetslösheten innebär. Vi är alla medvetna om att övergången från utbildning till ett första arbete är en av de största utmaningarna som ungdomar står inför. För att uppnå framsteg på detta område måste deras kompetens förbättras, till exempel genom att EU-medel kanaliseras på ett mer effektivt sätt i särskilda program för ungdomar.
Slutligen måste alla unga européer få möjligheter till rörlighet och kompetensutveckling eftersom det vi mest av allt behöver är en innovativ ung generation. Det är dagens ungdomar som skapar tillväxt och innovation inför morgondagen. Därför vill jag inte att ungdomarna ska lämnas utanför strategin EU 2020.
Rosa Estaràs Ferragut: (ES) Herr talman! År 2000 godkände vi Lissabonagendan med dess mycket ambitiösa mål. Några, men inte många av dem, har uppfyllts. Det råder ingen tvekan om att regionfonderna har bidragit till Lissabonstrategin.
Tio år senare skakas vi av den värsta ekonomiska krisen i mannaminne. Jag anser att krisen har hjälpt oss att i den nya strategin EU 2020 konstatera vad vi tidigare gjort för fel och gjort det möjligt för oss att bättra oss så att vi kan uppnå bättre resultat.
För det första har vi lärt oss att samordning mellan alla styrnivåer är nödvändigt. Detta anges tydligt i Ricardo Cortés Lastras betänkande. Vi har också lärt oss att bidraget från regionfonderna är nödvändigt för att uppnå de mål vi föreslår.
Vi anser att en kombination av specifika åtgärder på alla nivåer - EU-nivå, nationell, regional och lokal nivå - är en absolut nödvändighet. Om vi samarbetar blir vi mycket starkare. Det är också viktigt att en sammanhållningspolitik som omfattar ekonomiska, sociala och territoriella aspekter införlivas i strategin EU 2020.
Jag har också en kommentar när det gäller sammanhållningspolitiken, nämligen att de byråkratiska förfarandena bör vara mycket mer flexibla och effektiva. Inom området för funktionshinder måste skillnaderna dessutom beaktas på något sätt.
Slutligen vill jag understryka att europeiska regioner och städer har en viktig roll och betona att mer uppmärksamhet bör ägnas åt områden med särskilda behov, såsom bergsområden, kustområden och öar.
För att vi ska kunna bli framgångsrika måste vi kunna räkna med de europeiska regionerna, städerna och en reformerad sammanhållningspolitik som anpassats till den nya situationen.
Petru Constantin Luhan: (RO) EU 2020 måste vara ett Europa för medborgarna och tillgodose deras behov. Jag anser att denna inställning måste utgöra underlaget för strategin. Det är viktigt att vi inom den nya EU-ramen fortsätter att genomföra åtgärder som främjar utveckling och de mål som redan ställts upp och som måste övervakas för att se till att konkreta och positiva resultat uppnås. Jag vill här specifikt hänvisa till investeringar i alla former av infrastruktur som gör det möjligt för oss att bli mycket mer konkurrenskraftiga ur ett ekonomiskt perspektiv.
Vi måste fortsätta att följa ekonomisk, social och territoriell sammanhållningspolitik för att minska skillnaderna mellan regioner och upprätta en plattform för balanserad ekonomisk utveckling, vilket även föreskrivs i Lissabonfördraget.
EU 2020 måste vara ett Europa som bygger på globala åtgärder. Detta kan uppnås om EU har en gemensam utvecklingsnivå som leder till att de lokala och regionala aktörerna blir bättre rustade att möta de globala utmaningarna.
EU 2020 är ett Europa där regionerna utvecklas utifrån sin specifika potential och där den regionala aspekten av forskning, utveckling och innovation används till att främja den ekonomiska utvecklingen och öka sysselsättningen.
Richard Seeber: (DE) Herr talman! När vi talar om EU 2020 talar vi först och främst om framtiden för vår världsdel: Vart strävar vi? Vilket slags liv kommer våra medborgare att få?
Enligt min mening måste vi först av allt analysera den faktiska situationen så att vi kan hitta rätt verktyg för att uppnå dessa mål. Det är även viktigt att göra skillnad mellan orsak och verkan. Vilka är de största problemen vi står inför i dag? Jag anser att ett av dem är åldrandet i våra europeiska samhällen. Hittills har vi dessvärre inte lyckats göra EU tillräckligt lockande för att medborgarna ens ska starta familj och skaffa barn. Det innebär att det kommer att bli mycket stora påfrestningar på statsbudgetarna i framtiden eftersom vi riskerar att inte kunna finansiera våra pensionssystem.
Dessutom är underskotten i den offentliga sektorn redan nu höga. Enligt Keynes klassiska lära har vi använt mycket pengar under denna kris. Nu är det dags att spara. Det innebär emellertid också att vår valuta kommer att hamna under press. Under den aktuella grekiska krisen har vi sett tecken på detta och vi står nu alla inför problemet att vi har misslyckats med att göra vår ekonomi tillräckligt konkurrenskraftig för att skapa ekonomisk tillväxt så att vi kan ta itu med de höga underskotten i den offentliga sektorn.
Här i EU har vi regler som stabilitets- och tillväxtpakten för dessa områden, men dessvärre är det ingen som följer dem. Det är ett av de största problemen. Vi skapar nya regler, men jag tror att det ibland vore bättre att tillämpa de regler som redan finns för att få ut så mycket som möjligt av dem. Därför uppmanar jag framför allt kommissionen att skapa ett klimat som präglas av åtstramning så att vi kan uppnå de mål vi enats om.
Sabine Verheyen: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill återknyta till det som Richard Seeber sade. Om vi verkligen vill lyckas uppnå målen med 2020-agendan måste vi först av allt ta itu med den nuvarande situationen.
Vi behöver en stark reglering av finansmarknaden, en reglering som verkligen är bättre när det gäller att övervaka och reglera det framtida agerandet på dessa områden. Vi måste emellertid även se om vårt eget hus och se till att vi har bättre kontroller för hur effektivt pengar från relevanta strukturfonder används och fastställa hur vi bör stödja vidareutveckling. Vi måste även engagera lokala och regionala myndigheter mer i våra strukturer och vår planering eftersom det i slutändan är de som måste genomföra uppgifterna och klargöra vilka uppgifter som måste uppfyllas för att vi ska kunna uppnå de mål vi med rätta ställt upp. Att ställa upp mål utan att på ett fast och konsekvent sätt ta itu med den nuvarande situationen och de befintliga uppgifterna och utan att analysera vad som behöver göras i nuläget ter sig enligt min mening emellertid inte särskilt meningsfullt.
Som Thomas Ulmer sade har vi gått vidare på dagordningen och diskuterar den dagliga verksamheten i parlamentet, livsmedelssäkerhet osv. utan att vara medvetna om vilka prioriterade frågor vi måste lösa. Dessa frågor måste vara vår utgångspunkt. Vi måste först av allt inrikta oss på att få kontroll över vår finansiella situation och se till att alla följer dessa regler. Vi måste även se till att parlamentet och framför allt kommissionen i framtiden tillämpar de kontrollmekanismer som har varit tillgängliga för dem tidigare mer konsekvent och vi måste få mer att säga till om när det gäller det som sker i vissa medlemsstater.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag är stolt över att säga några ord om debatten om strategin 2020 och vill ta upp följande punkter.
(EN) Jag måste säga att det är en besvikelse och ibland rentav deprimerande att höra talare efter talare här i Strasbourg och Bryssel tala om misslyckandet med Lissabonstrategin. Den var inte bara ett misslyckande, och om den hade varit det tror jag inte att 67 procent av det irländska folket skulle ha röstat ja till Lissabonfördraget i oktober förra året. Alla har kunnat se att strategin, precis som kommissionsledamoten tidigare påpekade, har inneburit många fördelar, framför allt på regional nivå. Det finns emellertid en rad områden som jag anser att det finns anledning att oroa sig över.
För det första undrar jag hur det halvårsvis roterande ordförandeskapet passar in i detta? Jag ser hur varje land anger sina prioriteringar för de kommande sex månaderna snarare än att ange hur dessa prioriteringar passar in i de övergripande målen som ställs upp årligen för de kommande tio åren. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga. Inget fotbollslag byter ut sin tränare var sjätte månad för att han ska komma in med nya prioriteringar som man inte kan uppnå på kort tid.
För det andra välkomnar jag de instrument som har införts för att få medlemsstaterna att ta sitt ansvar och betala priset för sina misslyckanden om de inte gör det. Det duger inte att vara försiktig längre. Om man är en del av ett lag och spelar dåligt får man antingen sparken eller blir tillsagd att skärpa sig. Vi måste skärpa oss.
Avslutningsvis vill jag säga att jag även välkomnar förslaget om att stärka regionerna och städerna som en del av denna process.
Sophie Auconie: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den 9 maj agerade EU, på order av finansministrarna, kraftfullt mot finansmarknaderna. Även om Europaparlamentet inte längre är föremål för parlamentsförfaranden får det inte vara dömt till passivitet.
Jag anser att parlamentet och vi, dess ledamöter, har tre viktiga roller att spela. För det första måste vi helhjärtat stödja regeringarna och kommissionen i de initiativ de nyligen vidtagit. För det andra måste vi omedelbart påbörja arbetet med att hitta lösningar som på medellång och lång sikt gör det möjligt för oss att ta oss ur krisen och som främjar en dynamisk tillväxtmodell som stöder realekonomin. Det är det som är utmaningen med strategin EU 2020 och de prioriterade mål som vi kommer att öronmärka för EU:s strukturfonder för perioden 2014-2020.
Fru Bowles! Till er vill jag säga att om Lissabonstrategin i någon mån är ett misslyckande så beror det på att den utformades för flera år sedan när den ekonomiska situationen såg annorlunda ut än vad den gör i dag. De som dömer ut denna strategi gör det för att den är oflexibel och olämplig för den aktuella situationen. Detta är problemet med strategier. Därför kommer strategin 2020 att bli så mycket starkare om den anpassas till de rådande omständigheterna.
Avslutningsvis - och detta är enligt mig det viktigaste - måste vi på lokal nivå förklara vad som händer på EU-nivå och få allmänhetens godkännande. Måndagen den 10 maj vaknade de europeiska medborgarna upp till ett nytt Europa. Det var inte de som hade orsakat denna förvandling. Ingen kan för närvarande bedöma dess långsiktiga konsekvenser. Förvandlingen kommer inte att ge resultat om den inte rotas i demokratin. Vi enades i mångfald och nu måste vi enas i motgång.
(Applåder)
Antonio Cancian: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket i dag och det har varit givande, men jag måste uppmärksamma er på en fråga som jag anser vara viktig. Enligt min mening kommer vi inte att lyckas om denna strategi anpassas till en marknad som inte fungerar i nuläget, som är föremål för ständiga spekulationer och som befinner sig i djup kris. Vi måste hålla denna situation i åtanke när vi diskuterar EU 2020.
Jag skulle vilja dela in diskussionen i två delar. Dels att marknaden måste anpassas till realekonomin och inte tvärtom, och dels att jag anser att EU måste fungera som ett lokomotiv för ekonomin. Den första delen har diskuterats mycket och det är hög tid att vi skyddar marknaden så att vi inte behöver vara beroende av någon, men det som är viktigt är lokomotivet, och för att lokomotivet ska fungera behöver vi rätt medel.
Låt oss ha modet att ändra denna budget, låt oss ha modet att upprätta en omfattande fond som fungerar som finansiellt skydd, men som framför allt kan få igång näten TEN-T, TEN-E och E-TEN. Detta är det lokomotiv som vi måste få igång och för att stimulera realekonomin behöver vi även den privata sektorn genom det offentlig-privata partnerskapsinitiativet. Det är denna uppgift, herr kommissionsledamot, som vi omedelbart måste ta itu med, eftersom krisen inte är över. Krisen är fortfarande aktuell och vi måste göra denna kraftansträngning nu.
Diogo Feio: (PT) Herr talman! En debatt om strategin EU 2020 leder naturligtvis till acceptans för bättre samordning av olika nationella politikområden, mer Europa och acceptans för strukturella reformer för att uppnå tillväxt för vår ekonomi. För att vi ska kunna nå 2020 måste vi emellertid ta oss igenom 2010 och när det gäller detta vill jag påpeka att det krävs balans mellan budgetkonsolideringspolitiken och behovet av att undvika att vi återigen hamnar i recession.
Jag är portugisisk medborgare och just nu föreslås det att skatterna ska höjas. Det som är viktigt är att medlemsstaterna kraftigt minskar de offentliga utgifterna genom att ha konkurrenskraftiga skattesystem och genomföra strukturella reformer så att vi kan uppnå nödvändig tillväxt.
Förutom villkoren på lång och medellång sikt måste vi även tänka kortsiktigt och börja främja förekomsten av kreativa företag i detta nu. Det är uppenbart att vi måste göra ett åtagande gentemot universitet samt forskning och utveckling. För att nå 2020 måste vi ta oss helskinnade igenom 2010.
Jag vill lämna denna oro bakom mig nu. Det är tydligt att vi har en stabilitetspakt, men det finns även en tillväxtpakt och nyckelordet för våra ekonomiers närmaste framtid är tillväxt.
Veronica Lope Fontagné: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om vi verkligen vill skapa ett konkurrenskraftigt ekonomiskt område, och ett område som är ekonomiskt, socialt och territoriellt sammanhängande, måste det genom framtidsstrategin 2020 bli möjligt för EU att rätta till de brister som upptäckts i Lissabonstrategin.
Trots att grundprinciperna i den Lissabonstrategi som nu blivit föråldrad fortfarande gäller vill jag påpeka att en av anledningarna till att strategin förlorade kraft var dess mycket komplexa struktur, framför allt dess bristande klarhet när det gäller att definiera de ansvarsområden och uppgifter som åligger EU och andra styrnivåer, i synnerhet dem som är av regional och lokal karaktär.
För att strategin 2020 överhuvudtaget ska ge resultat på medellång sikt måste regioner och lokala myndigheter får delta i utformningen och genomförandet av politiken.
Våra regioner och städer har en nyckelroll för utvecklingen och genomförandet av en stor del av EU:s offentliga investeringar i tillväxt och sysselsättning.
Fördelningen av regionalpolitiska resurser blir därmed avgörande för att uppnå de europeiska mål som vi angett. Jag vill påpeka att de resurser som investerats mellan åren 2000-2006 genom Europeiska regionala utvecklingsfonden har möjliggjort skapandet av 1 400 000 arbetstillfällen samt byggandet av över 2 000 km motorvägar inom EU.
Jag vill avsluta genom att återigen framhålla den europeiska regionalpolitikens betydelse när det gäller strategiska mål såsom tillväxt och sysselsättning. Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning utgör ett grundläggande mål som garanteras genom fördragen.
Joachim Zeller: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill särskilt välkomna parlamentets besökare som har följt denna debatt om en av de kommande tio årens viktigaste frågor för EU. Flera av dem har följt debatten mer uppmärksamt än många av våra ledamöter.
Vi genomför debatten på ett alldeles för teknokratiskt sätt. Jag växte upp i ett land där samhället organiserades utifrån fleråriga planer. Det landet, Tyska demokratiska republiken, finns inte längre. Därför är jag fortfarande något skeptisk när det gäller program som är en enda röra av strategier, önskade mål och planerade ekonomiska normer, som sträcker sig över en lång tidsperiod och som överlämnar genomförandet till andra. Det spelar ingen roll vilka beslut vi fattar inom ramen för strategin EU 2020, eftersom det är medlemsstaterna, de nationella regeringarna och parlamenten samt de regionala och lokala myndigheterna som måste sköta genomförandet. Det är uppenbart att denna typ av förfaranden väcker oro.
Ett Europa som bygger på en top-down-strategi fungerar inte. Ett enat Europa fungerar endast om vi fortsätter att bygga det tillsammans med nationella och regionala institutioner och med medborgarna. Kommissionen har övergivit Lissabonstrategin alltför snabbt, utan att noggrant analysera varför målen med strategin inte uppnåddes. Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att betänkanden och frågor i dag klumpades ihop i parlamentet under rubriken ”EU 2020”, trots att vart och ett av betänkandena förtjänar en separat debatt. De innehåller minst två punkter där EU-politiken varit framgångsrik: upprättandet av den inre marknaden samt sammanhållningspolitiken och den strukturella politiken. Strategin EU 2020 visar emellertid att sammanhållningspolitiken endast kommer att ha en biroll när det gäller att uppnå dess mål. Det kan man kalla motsägelse. Vi behöver inte mer planerad ekonomi inom EU. När det gäller detta har andra redan misslyckats.
Med tanke på de senaste årens osäkerhet och turbulens på de ekonomiska och finansiella marknaderna och deras inverkan på sysselsättning och den sociala situationen i medlemsstaterna krävs en ingående debatt om var EU har lyckats, var vi kan uppnå gemensamma mål, t.ex. genom en pakt med EU:s regioner, och hur vi kan skapa ökad gemenskap utan att överträda subsidiaritetsprincipen. Detta måste ske innan vi lägger fram en förteckning över planerade ekonomiska normer för medlemsstaterna, eftersom ingen för närvarande vet hur de ska tillämpa dessa normer.
Om vi gjorde detta skulle debatten leda till en övergripande strategi. I dag har vi emellertid insett att debatten bara har börjat, och det bör vara vi inom EU som leder den.
Csaba Sógor: (HU) Herr kommissionsledamot! Jag anser att den vägledande principen i alla planer eller strategier för europeisk utveckling måste vara att bygga ett Europa som fungerar som en verkligt enad region och vars syfte är att tjäna de europeiska medborgarna. Vi har sagt mycket om de ekonomiska och sociala dimensionerna av strategin EU 2020. EU är emellertid mycket mer än så i dag. EU är inte bara en gemenskap som bygger på intressen utan även på värden. Det är det som ger EU dess ekonomiska styrka och politiska slagkraft. Om vi till slutet av decenniet verkligen vill skapa ett mer framgångsrikt och konkurrenskraftigt EU måste vi ägna stor uppmärksamhet åt att se till att våra gemensamma värden behandlas med erforderlig respekt och att de stärks och tillämpas. Vi måste även fokusera på en ökad harmonisering av medlemsstaternas utbildningspolitik, minskad regional ojämlikhet och en fortsatt utvidgningsprocess, samt på skydd av grundläggande rättigheter och minoriteters rättigheter, för att bara nämna några politikområden som bygger på europeiska värden. Ekonomisk tillväxt och förbättring av medborgarnas levnadsvillkor är otänkbara utan denna form av värdebaserade politik.
Frédéric Daerden: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Strategin 2020 är omfattande och innehåller många frågor, vilket eftermiddagens debatt visat. Jag vill ta upp två särskilda aspekter.
För det första att jag när det gäller den sociala dimensionen av strategin helhjärtat stöder Pervenche Berès i hennes ifrågasättande av kommissionen, framför allt när det gäller kvantifierade mål för fattigdomsminskning i strategin, vilket för mig är en nödvändig förutsättning. Det är uppenbart att även principen om en minimiinkomst över hela EU måste genomföras i praktiken för att dessa mål ska kunna uppnås.
För det andra överensstämmelsen mellan EU:s budget och denna strategi. Varken rådet eller kommissionen har hittills visat något tecken på att vilja granska vår fleråriga finansiella ram för den aktuella perioden, trots att denna visat sig innehålla begränsningar. Om vi inte antar ramen i enlighet med de nya utmaningarna i strategin löper vi alla emellertid en stor risk. Det kommer inte att finnas utrymme för de investeringar som krävs för att stödja de olika flaggskeppsinitiativen inom strategin 2020, vare sig i EU:s budget, som är alltför begränsad, eller i de nationella offentliga budgetarna.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! På sidan 7 i dokumentet om EU 2020 står följande: ”Europa har många styrkor. Vi kan räkna med våra medborgares talanger och kreativitet”. Naturligtvis står det inte att människor från andra länder är mindre talangfulla eller kreativa - det vore mycket ovänligt och orättvist att påstå det - men det är ett faktum att befolkningen i Europa pekas ut som särskilt berömvärd.
På ett annat ställe i dokumentet beklagas det faktum att Europa har en åldrande befolkning. Det beror naturligtvis främst på de kraftigt minskade födelsetalen, även om detta inte står i dokumentet. Kanske borde de enskilda länderna i den mån de kan främja en ökning av födelsetalen hos sin befolkning. Detta skulle med säkerhet återställa befolkningsbalansen. Dessutom skulle det kanske till och med leda till åtminstone en proportionerlig ökning av antalet talangfulla och kreativa människor som behövs för den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Jag hoppas att det inte uppfattas som att jag angriper kommissionens dokument genom att koppla delar av det till välgrundade argument, men jag har åtminstone inte överskridit min talartid!
Czesław Adam Siekierski: (PL) Det går inte att uppnå allt som vi påstår här i dag med strategin EU 2020. Det är inte möjligt att göra så mycket till en kostnad av mindre än 1 procent av BNP, vilket är det värde som anges i EU:s budget. Låt oss visa vad vi kan göra genom att skapa lämplig och modern lagstiftning och låt oss visa vad medlen från EU:s budget kommer att anslås till.
Låt oss vara tydliga med att våra förväntningar inför strategin EU 2020 inte är realistiska. Det återstår för mycket att göra, alltför mycket hopp inges och medlemsstaternas roll har inte fastställts. Att öka sysselsättningen, minska fattigdomen och främja utbildning och framför allt ekonomisk tillväxt är de stora uppgifterna och huvudsakliga prioriteringarna som bör genomföras i nuläget. Vi befinner oss i en kris och bör vidta åtgärder för att återupprätta ekonomin - eftersom detta är det största problemet i strategin EU 2020: att blåsa nytt liv i ekonomin i dag.
Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) EU:s sammanhållningspolitik bidrar till att skapa synergieffekter med forsknings- och innovationspolitiken. Dessutom har den lett till en fokusering på den roll som territoriell sammanhållning har.
Jag anser att regionerna bör specialisera sig på smart och miljövänlig utveckling och själva ange en rad innovationsprioriteringar som bygger på EU:s mål och deras behov, samt kanalisera gemenskapens resurser i dessa prioriteringar. Samtidigt måste de främja framgångsmodeller som en del av kunskapstriangeln och förbindelser mellan företag, forskningscentrum, universitet och offentliga myndigheter, framför allt de som har upprättats via offentlig-privata partnerskap.
Jag anser också att kunskapsutbytet med regionala grupper kan underlättas av strukturfonderna eftersom EU-politiken ständigt inriktas på hållbar utveckling och ger konkreta resultat på regional nivå. Tillsammans utgör dessa aspekter den konkreta överenskommelsen om att uppnå territoriell sammanhållning inom EU.
Iosif Matula: (RO) Jag vill gratulera dagens föredragande, framför allt Lambert van Nistelrooij, till det utmärkta betänkande som har lagts fram. Genom forskning och utveckling kommer vi att hitta framtida lösningar för att på ett framgångsrikt sätt ta itu med de stora utmaningar vi står inför, både vad gäller den allvarliga ekonomiska krisen och uppnåendet av de långsiktiga målen med strategin 2020. Sammanhållningspolitiken, vars syfte är att främja innovation och entreprenörskap och utveckla en kunskapsbaserad ekonomi, tillför ny kraft och vi måste närma oss forskning och utveckling från två riktningar.
Grundat på en top-down-strategi kommer forskning och innovation att vara de områden vi koncentrerar oss på när det gäller att hitta lösningar på de problem som vi står inför och stimulera den ekonomiska tillväxten och hållbara utvecklingen. Lika viktigt som detta är emellertid att innovation sprids vidare från laboratorierna och forskningscentrumen och anpassas till en så bra nivå som möjligt utifrån de europeiska medborgarnas behov. Vi måste uppmuntra de lokala och regionala ekonomierna att förbättra sin innovationsförmåga och själva fastställa de mest effektiva lösningarna som en del av en bottom-up-strategi, och på så sätt utnyttja regional och lokal potential.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) För närvarande genomgår EU en ekonomisk, finansiell och social kris. Den avindustrialiseringspolitik som bedrivits de senaste åren har lett till att miljontals arbetstillfällen försvunnit och till att europeisk industri omlokaliserat sin verksamhet till tredjeländer. Dessutom uppgår arbetslösheten till 10 procent, eller till och med 20 procent för ungdomar, vilket lett till att EU:s konkurrenskraft äventyras.
Jag anser att EU måste göra mycket stora investeringar i transport- och energiinfrastruktur, i jordbruk, hälsa, utbildning och forskning, men framför allt i hållbar ekonomisk utveckling. För utvecklingen av industriell tillverkning, och i förlängningen skapandet av arbetstillfällen inom EU, krävs det att europeiska företag investerar i modernisering som leder till mer miljövänlig tillverkning. Under de kommande tio åren måste energieffektivitet vara vår viktigaste prioritering.
Utöver detta åldras EU:s befolkning och födelsetalen sjunker samtidigt som den höga arbetslösheten påverkar pensionssystemens hållbarhet. Jag anser att det är dags för EU att försvara dess grundläggande principer och tillgångar, och den största tillgång som EU har är dess 500 miljoner medborgare.
Angelika Werthmann: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi talar om strategin EU 2020 och dess viktigaste prioriteringar. Det finns en lärdom att dra av den grekiska krisen: vi måste agera i stället för att reagera.
En samordnad och övervakad budgetpolitik samt övervakning och reglering av finansmarknaden är nödvändiga. För våra medborgares skull samt för att minska arbetslösheten och skapa och trygga arbetstillfällen måste vi satsa på investeringar i tillväxt och sysselsättning. Detta innebär även att stärka utbildningssektorn och investera i utbildning, forskning och innovation som är hörnstenar för en hållbar social marknadsekonomi, och för en hållbar och mer miljömedveten ekonomi.
Anna Záborská: (SK) Det finns något som förenar strategin 2020 och Lissabonstrategin: en övertygelse om att ekonomin måste styras. Kommissionens recept ”konkurrens eller kris” förblir dessvärre oförändrat. I strategin 2020 fastställs att enkel tillgång till krediter och kortsiktigt tänkande resulterat i agerande som i sin tur lett till ohållbar tillväxt och kraftig obalans.
Längre ned i strategitexten anges att kommissionen kommer att försöka att förbättra tillgången till kapital och göra det enklare för små och medelstora företag att få tillgång till finanser. På så sätt sanktioneras ökad tillgång till krediter, vilket återigen kommer att leda till spekulation och ohållbar tillväxt.
År 1991 presenterade den malaysiske premiärministern projektet Vision 2020, eller Vavasan 2020 som det heter på malaysiska. Enligt detta skulle Malaysia komma ikapp Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan till år 2020. Planerade ekonomier fungerar emellertid inte, vilket såväl våra kolleger från de nya medlemsstaterna som kommissionsledamoten kan intyga.
László Andor: Fru talman! Dagens diskussion om strategin EU 2020 och morgonens diskussion om ekonomisk styrning har varit ytterst intressanta och användbara för oss i kommissionen. Jag vill tacka er för denna möjlighet och för alla era meddelanden om denna strategi. På kommissionens vägnar vill jag särskilt tacka Lambert van Nistelrooij, Louis Grech, Ricardo Cortés Lastra och Liem Hoang Ngoc för deras betänkanden.
Jag är redo att fortsätta diskutera olika detaljer och till och med nyanser angående strategin EU 2020. I dag koncentrerar jag mig emellertid på några av de viktigaste aspekterna av diskussionen och ger några sammanfattande kommentarer.
Jag vill börja med att återigen betona betydelsen av Europaparlamentets starka engagemang i de kommande stegen av strategin EU 2020. För det första Europaparlamentets yttrande om de integrerade riktlinjerna. För det andra, i ett senare skede, Europaparlamentets roll som medlagstiftare för flera förslag som ska utarbetas inom ramen för flaggskeppsinitiativen. Slutligen och för det tredje den kommande fleråriga budgetramen för att se till att de prioriteringar som ställts upp för EU genom strategin EU 2020 återspeglas på ett bättre sätt i EU:s framtida budgetar. Detta får inte glömmas bort.
Låt mig även vara mycket tydlig när det gäller målen med strategin. Den har ett dubbelt mål. Först och främst är den en nödvändig pelare i unionens svar på den aktuella krisen. Den är ett nödvändigt verktyg när det gäller att stärka samordningen av den ekonomiska politiken inom EU-27 och naturligtvis inom euroområdet. Förutom detta kortsiktiga mål handlar strategin emellertid även om att utrusta Europa med en strategi - eller, som Michel Barnier sade i sitt inledningsanförande, ett handlingsprogram - för att hjälpa EU att ta sig ur den ekonomiska krisen genom att återställa den ekonomiska tillväxten och se till så att den omvandlas till fler och bättre arbetstillfällen.
Vi måste emellertid försöka sträva efter ett annat slags sysselsättningsskapande än tidigare - ett sysselsättningsskapande som är mer hållbart, inte bara ur ekologisk synvinkel, utan även ekonomiskt, socialt och finansiellt. Det handlar om att återställa ett konkurrenskraftigt EU och se till att dess unika sociala modell blir hållbar - ett konkurrenskraftigt EU som har en ledande ställning globalt när det gäller att ta itu med klimatförändringarna, ett EU som investerar mer i dess medborgare genom mer och bättre utbildning och slutligen ett EU som stärker den sociala sammanhållningen genom att bekämpa fattigdom.
Av kommissionens slutsatser under morgonens debatt framgick att denna återgång till stark tillväxt naturligtvis endast är möjlig om vi ser till att våra medlemsstater under de kommande åren genomför nödvändig finanspolitisk konsolidering, och tar hänsyn till sina respektive utgångspunkter. Vi får inte heller undergräva den ömtåliga återhämtningen, och vi måste se över utgiftssidan samtidigt som intäktssidan. Allt detta är mycket viktigt.
Jag vill återigen betona betydelsen av och komplexiteten i de skattepolitiska problem som för närvarande finns på agendan, men jag vill även uppmärksamma er på det faktum att denna finansiella och ekonomiska kris inte bara handlar om budgetunderskott utan att den är mycket mer komplex än så. Upphovet till krisen är det faktum att banksektorn och därefter hela finanssektorn började fungera dåligt. För att vi på ett hållbart sätt ska kunna återhämta oss från denna situation måste vi åtgärda detta. För att uppnå en kunskapsbaserad ekonomisk tillväxt och sprida denna tillväxt till varje region och varje hörn av EU måste vi även komma tillrätta med andra orsaker till den senaste tidens recession, såsom bristen på en industripolitik och, i viss mån, bristen på framgång med våra tidigare strategier.
Därför måste vi stärka våra insatser när det gäller ekonomisk styrning och finansiell reglering och uppnå bättre ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
På det hela taget anser jag att det inte finns något annat alternativ än att lansera denna strategi och att göra det mycket snabbt. Om Europa inte återställer tillväxten kommer en ekonomisk nedgång och därigenom även en politisk nedgång att ske. Samtidigt som vi diskuterar denna nya strategi har de flesta av våra huvudsakliga handelspartner inte bara inrättat tioåriga långsiktiga strategier för ekonomisk utveckling, utan även börjat genomföra dem.
Om det finns någon lärdom att dra av den aktuella ekonomiska krisen och dess föregångare Lissabonstrategin - och jag instämmer med Seán Kelly i att denna strategi ofta utsätts för onödigt hård kritik - så är det att genomförandet av reformer är avgörande för att nå framgång. Därför är det viktigt att lansera EU 2020 vid Europeiska rådets möte i juni och att se till att både EU och dess medlemsstater inleder genomförandet direkt efter mötet.
Vid denna tidpunkt vill jag även tacka det spanska ordförandeskapet för dess insatser när det gäller att föra samman medlemsstaterna och för att det gett sitt stöd till strategin under de senaste månaderna. Ordförandeskapet kommer säkerligen fortsätta att stödja strategin under de kommande veckorna. Det får inte ske någon fördröjning med tanke på den aktuella ekonomiska situationen och den kris vi för närvarande genomgår. Vi är skyldiga medborgarna att hitta lösningar för att ta oss ur den aktuella krisen och förbättra samordningen av den ekonomiska politiken samtidigt som vi förbereder en återgång till smart, hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt. Genom att agera tillsammans kommer vi att få den tyngd som krävs för att bli framgångsrika även på den globala scenen. Kommissionen räknar med parlamentets stöd för att se till att strategin EU 2020 kan lanseras snabbt och framgångsrikt.
Lambert van Nistelrooij: Jag vill nu efter debatten tacka för ert stöd av mitt betänkande. Jag har några ytterligare kommentarer och aspekter som rör socialt och ekonomiskt styre på kort sikt som jag vill ta upp. Den finansiella sidan har fått tillräckligt med uppmärksamhet och blivit en viktig prioritering. Vi måste även kunna diskutera situationen på medellång sikt och ge flera kommentarer angående detta.
Vi kommer att ta med allt detta i en parlamentsresolution som vi ska diskutera i kammaren före toppmötet i juni.
Jag har ytterligare två kommentarer. Den första handlar om styre. Man har frågat vems strategi detta egentligen är. Ett av felen med Lissabonstrategin var att de decentraliserade parterna, dvs. våra samarbetspartner kommunerna och regionerna, inte var tillräckligt engagerade i processen. Därför föreslår jag att en territoriell pakt ingås med regionerna och städerna utöver avtalet i rådet med medlemsstaterna och kommissionen. Annars kommer samma sak att hända igen och vi kommer att tala om snarare än med våra samarbetspartner regionerna.
Om vi inte når ut till medborgarna denna gång kan vi vara säkra på en sak. Man kan smycka ut stora flaggskepp, men det kan leda till att de snart blir mer flaggor än skepp. Det bör bli mer spännande att delta i Lissabonstrategin och strategin EU 2020. Detta kan göras genom att det tillkännages att när det gäller att tillhandahålla stöd och uppmuntran så kan de som sticker ut hakan och tillhandahåller finansiering delta. Det hela är alltför platt. Därför uppmanar jag kommissionen att ingå en territoriell pakt med regionerna och städerna.
Avslutningsvis vill jag säga att integrerad politik, framför allt mellan sektorer, har en avgörande betydelse. Fragmenteringen av alla former av nya finansieringsstrukturer är inte till någon nytta och kommer inte att hjälpa oss att uppnå våra mål. Mitt betänkande handlar om synergieffekter mellan forskning, utveckling, innovation, tillverkning och sysselsättning i Europa. Vi måste kämpa mot fragmenteringen och därför uppmanar jag kommissionsledamot Andor att se till att Europeiska socialfonden förblir intakt i bestämmelserna och inte delas upp, vilket ibland föreslås här i parlamentet.
Louis Grech: Under den korta tid jag har till mitt förfogande vill jag bemöta några av mina parlamentskollegers kommentarer om mitt betänkande.
Jag instämmer med Malcolm Harbour i att det inte tycks finnas någon större vilja att betrakta den inre marknaden som det grundläggande verktyget i strategin 2020 - som fortfarande inte har definierats och utvecklats i tillräcklig utsträckning. Detta är verkligen synd med tanke på att en inre marknad som utgår från ett bredare och mer holistiskt perspektiv kan vara ett av de viktigaste initiativen i unionens strategi när det gäller att erbjuda de europeiska medborgarna en bättre livskvalitet.
Evelyne Gebhardt har också rätt när hon säger att det i dag är uppenbart att den inre marknaden inom ramen för strategin 2020 behöver ny kraft med uppmaningar om ett starkt ledarskap från samtliga unionens institutioner, framför allt från kommissionens sida, så att medborgarnas tillit till den inre marknaden kan återställas.
Avslutningsvis, fru talman, måste vi se till att den nya 2020-agendan inte blir överambitiös och överbelastad, eftersom detta skulle leda till en agenda som är full av prioriteringar, men där ingenting genomförs, vilket var vad som skedde senast det begav sig.
Liem Hoang Ngoc: Fru talman, mina damer och herrar! De senaste veckorna har det brutits mot två tabun. För det första kan ECB nu mäta statsskulderna i pengar. För det andra kan EU:s utgifter finansieras genom lån, framför allt när stabiliserings- och stödfonder skapas.
Det finns ett tredje tabu som det dessvärre inte brutits mot och det är stabilitets- och tillväxtpakten som vissa ledamöter i parlamentet kategoriskt kräver ett stärkande av. Herrar kommissionsledamöter, vi socialdemokrater är för federalism. Vi är för samordning av budgetpolitiken. Om samordningen av budgetpolitiken innebär att de nationella parlamenten åsidosätts och att deras medborgare sätts på svältdiet, befarar jag emellertid att den reduceras till en vacker tanke som självdör. Detta är det verkliga hotet som vi alla står inför för närvarande.
Det finns ingen chans att lyckas med åtstramningsplanerna i Grekland, Spanien, Portugal och Frankrike. Jag ber er att erkänna detta.
Ricardo Cortés Lastra: Fru talman! Jag vill tacka alla mina parlamentskolleger för deras bidrag och för den konstruktiva kritik som har präglat denna viktiga debatt.
Betänkandet om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och EU 2020-målen utgör ett av Europaparlamentets viktigaste bidrag till framtidsstrategin EU 2020 för tillväxt och sysselsättning, som är en av det spanska ordförandeskapets prioriteringar.
I betänkandet framhävs sysselsättningsskapande, främjande av en hållbar ekonomi, utbildning och innovation för att främja utveckling, sysselsättning och konkurrenskraft samt den nyckelroll som investeringar i forskning och utveckling har, med tanke på behovet av att anta specifika åtgärder för regioner med naturbetingade nackdelar.
Strategin EU 2020 kommer emellertid inte att kunna genomföras utan de regionala och lokala myndigheternas och det civila samhällets medverkan och fullständiga godkännande.
Regionerna bidrar inte bara till medfinansiering av projekt utan kan även göra en bättre bedömning av medborgarnas och de små och medelstora företagens behov på grund av sin närhet till dessa. De har även möjlighet att upprätta en direktförbindelse med universitet och innovationscentrum, och främjar därigenom kunskapstriangeln.
Sammanhållningspolitiken är således inte bara en källa till stabila finansiella anslag, utan utgör även ett kraftfullt verktyg inom den ekonomiska utvecklingen för alla europeiska regioner.
Dess mål om att avskaffa befintliga olikheter mellan regioner och införa ekonomisk, social och territoriell sammanhållning är tillsammans med dess grundläggande principer om en integrerad fokusering, ett flernivåstyre och verkligt samarbete nödvändiga för att vi ska uppnå framgång med strategin EU 2020.
Talmannen: Punkten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 20 maj 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Cristian Silviu Buşoi : Principerna för strategin EU 2020 är nödvändiga för att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Genom strukturella reformer kan vi ta oss ur den kris vi befinner oss i. De lösningar som hittills prövats för att ta sig ur krisen har inte varit inriktade på att åtgärda orsakerna till att vi hamnade i denna situation. Orsakerna till krisen kan endast åtgärdas genom strukturella reformer. Vi måste ägna mer uppmärksamhet åt våra ekonomiers innovationsförmåga eftersom det är där nyckeln till EU:s konkurrenskraft kommer att finnas under den kommande perioden. Vi måste anta en samordnad strategi för att använda medel som öronmärkts för innovation och regional utveckling. Innovation måste vara en del av den regionala utvecklingen. Innovation var ett mål med Lissabonstrategin, men dessvärre förblev det bara en princip i teorin. Det rådde stora skillnader när det gällde vilka framsteg medlemsstaterna gjorde och de övergripande målen uppnåddes inte. Därför uppmanar jag alla medlemsstater att ta sitt ansvar och stå fast vid sina åtaganden. Kommissionen bör också spela en mer aktiv roll i samordningen av genomförandet av denna strategi för att förhindra att den blir ett lika katastrofalt misslyckande som Lissabonstrategin.
Alain Cadec : I strategin EU 2020, som kommissionen föreslår för att stimulera tillväxt och sysselsättning i EU, framhävs forskning och innovation. Genom olika instrument tillhandahålls redan nu omfattande stöd till projekt på dessa områden: strukturfonderna, sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling samt ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Genom dessa olika program tillhandahålls 86 miljarder euro i finansiering för perioden 2007-2013. I strategin EU 2020 betonas även det ömsesidiga beroendet mellan EU:s olika politikområden. Av effektivitetsskäl är det därför nödvändigt att upprätta synergieffekter mellan de olika instrumenten. Eftersom det förhåller sig på detta sätt välkomnar jag det faktum att föredraganden fäster stor vikt vid den roll som en stark och korrekt finansierad regionalpolitik kan spela för uppnåendet av målen med strategin EU 2020. Jag instämmer även med föredraganden i att de eventuella bidragsmottagarna inte alltid är helt och hållet medvetna om de möjligheter som finns när det gäller att upprätta synergieffekter på området finansiering. Därför anser jag att det är nödvändigt att förbättra kommunikationen, t.ex. när det gäller modellen för Practical Guide to EU Funding Opportunities for Research and Development (praktisk vägledning om möjligheter till EU-finansiering för forskning och utveckling).
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska : Inom ramen för diskussionerna om den effektiva användningen av alla medel som EU öronmärkt för forskning och innovation måste vi ta upp problemet med lämpligt främjande av innovativa lösningar som uppstår i enskilda medlemsstater.
På grund av ett bristfälligt informationsflöde görs ofta investeringar i forskningsprojekt som redan har genomförts av forskare i någon av medlemsstaterna. Detta är ett slöseri med EU-medel som vi inte kan tillåta under en ekonomisk kris. Större tonvikt måste läggas på att förbättra kommunikationen och stödja EU:s köp av befintlig ny teknik och på så sätt även möjliggöra ytterligare ekonomiskt stöd till innovativa företag.
Det är även viktigt att finansiera så kallade mjuka projekt som utbildning och spridning av kunskap om betydelsen av innovation för ekonomisk tillväxt, att förbättra informationen om tillgängliga program från lokala enheter och att vara flexibel när det gäller att fastställa villkor för att bevilja stöd. På så sätt kan även länder som för närvarande har en låg innovationsnivå bidra till skapandet av globala konkurrensfördelar för EU genom utveckling av den berörda sektorn.
Det är även nödvändigt att skapa incitament för investeringar i lokala forskningscentrum. Små och medelstora företag har inte råd att göra sådana investeringar, medan stora internationella företag inte vill använda sig av dem. Detta innebär att innovationsnivån mellan EU:s medlemsstater blir alltmer oproportionerlig.
| sv |
13. Skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) (omröstning)
- Betänkande: Mayer
| sv |
Herr talman! Jag skulle vilja göra en anmärkning angående förmiddagens föredragningslista. Som ni märker innehåller den mycket få betydelsefulla frågor, medan ytterst viktiga händelser just nu äger rum i Europa. Jag tänker framför allt på att vi tillbringat en hel sammanträdesperiod utan att debattera den gemensamma valutan.
I förra veckan, den 24 september, hölls en mycket viktig folkomröstning genom vilken danskarna sade nej till den gemensamma valutan. I går höjde Europeiska centralbanken styrräntan med en kvarts procentenhet, vilket gjorde att euron föll på nytt. Härav måste vi dra två slutsatser: för det första kommer medborgarna aldrig att kunna intressera sig för våra debatter om Europaparlamentet envist undviker alla viktiga diskussioner; för det andra är euron en konstgjord valuta. Det skulle vara katastrofalt att helt och hållet gå över till euron under nuvarande omständigheter.
Herr talman! Låt mig bara på kollegernas vägnar rikta uppmärksamheten mot denna trave som visar vilka underlag vi har behövt för att gå till omröstning denna vecka. Jag vill gratulera mina kolleger. Vi är alla mycket flitiga!
(Skratt, applåder)
Tack, herr Rübig.
Utvidgning av gemenskapsgarantin som beviljats EIB till att omfatta lån till projekt i Kroatien
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0237/2000) av Seppänen för budgetutskottet om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 2000/24/EG för att utvidga gemenskapsgarantin som beviljats Europeiska investeringsbanken till att omfatta lån till projekt i Kroatien (KOM(2000) 289 - C5-0336/2000 - 2000/0122(CNS)).
. (FI) Herr talman! Europeiska investeringsbanken beviljar länder som inte är medlemmar i EU lån som garanteras av Europeiska unionen. Investeringsbanken beviljar fritt enskilda lån enligt sina egna kriterier utan exakta direktiv från EU.
Unionen har trots allt satt ett tak för de lån som man garanterar. Lånen garanteras inte till hundra procent, utan rådet har i december 1999 beslutat att garantera endast 65 procent av lånen under perioden 2000 - 2007. För den resterande delen måste investeringsbanken själv få andra säkerheter eller ge en riskkredit. I praktiken finns det inga riskkrediter och Europeiska investeringsbanken är till och med redo att sänka EU:s procentuella andel av borgen.
I unionens budget finns en särskild garantifond för investeringsbankens lån. Dit överförs medel för varje borgensförbindelse ur en särskild reserv, vars maximibelopp har angivits i finansieringsramarna som ingår i avtalet mellan de olika organen. År 2000 kan högst 204 miljoner euro överföras från reserven till garantifonden. För investeringsbankens lån överförs ur reserven tekniskt sett 9 procent av en summa som utgör 65 procent av lånens nominella värde.
Budgetens garantifond används också till så kallat makroekonomiskt stöd för länder som inte är medlemmar i EU. Det är ett billigt sätt för medlemsländerna att ge utvecklingsbistånd. Dessa lån beviljas på politiska grunder åt EU:s ödmjuka samarbetspartners och de garanteras i motsats till investeringsbankens lån till hundra procent ur garantifonden.
Beträffande det makroekonomiska stödet är det ofta fråga om EU:s andel i ett helhetspaket där övriga biståndsgivare är Världsbanken och Internationella valutafonden. I allmänhet ges finansieringsstöd till tredje land i enlighet med Internationella valutafondens ekonomiska och politiska förhållningskriterier - ju mer säkerheter man beviljar för investeringsbankens lån, desto mindre kan man ge i makroekonomiskt stöd och vice versa. Med medel ur garantifonden kan man även garantera så kallade Euratom-lån för att stödja utvecklingen av tredje lands kärnkraftsindustri, men för dem har man under de senaste åren inte behövt göra överföringar från reserven till garantifonden.
Rådet har i december 1999 beslutat ett tak för garantierna åt investeringsbanken för åren 2000-2007 samt gjort upp en förteckning över de länder utanför gemenskapen som är berättigade till lån. Europaparlamentet har tagit ställning till ärendet i Rühles betänkande hösten 1999. När parlamentet har rådfrågats behandlas ärendet inte längre i parlamentet vad gäller villkoren för garantierna.
Parlamentet skall i dag besluta om en mycket enkel fråga, huruvida Kroatien skall anslutas till de länder som Europeiska investeringsbanken kan bevilja lån som garanteras av EU. I Kroatien pågår inte längre krig och där har skett en demokratisk förändring. Således är det befogat att ansluta landet till låntagarna, liksom också att höja taket för investeringsbankens motsvarande lånemandat. Om parlamentet kunde ge ändringsförslag till rådets beslut, skulle det säkert påpeka arbetslösheten och de sociala problemen i Kroatien, vilka förorsakas av den bantningskur man föreskrivit Kroatien, men i detta sammanhang finns det ingen rättslig grund för sådana ändringsförslag.
Samma juridiska befogenhetsproblem berör beslutet som inom kort skall behandlas i parlamentet beträffande Turkiets anslutning till mottagarna av Europeiska investeringsbankens lånegarantier. Parlamentet skulle säkert vilja ställa flera villkor för Turkiets lån, men även då beslutar man i praktiken bara om en sak. I dag ansluts Kroatien till garantimottagarna, sedan ansluts Turkiet.
I detta sammanhang meddelar vi också kommissionen att medlen i garantifonden nästa år inte kommer att räcka till säkerhet för de lån man nu har vetskap om.
Herr talman! Förslaget till rådets beslut om att för första gången utvidga den garanti som gemenskapen beviljar Europeiska investeringsbanken är utan tvekan av ovanligt stor betydelse.
Innan jag framför några konkreta kommentarer om de frågor som tas upp i förslaget till beslut, vill jag ge uttryck för vårt stöd till detta, en position som parlamentets ståndpunkt om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kroatien kontrasignerar. Likaså vill jag inledningsvis påpeka att jag delar den oro som föredraganden har gett uttryck för beträffande lånegarantireserven vars snäva marginaler kan vålla problem om något oförutsett skulle hända.
Ett beslut som måste placeras i ett dubbelt sammanhang: ur en strikt politisk synvinkel bör vi i första hand ägna oss åt situationen i Kroatien. Vi välkomnar den nya politiska vändning som skedde i landet efter valen till den lagstiftande församlingen och presidentposten. Europeiska unionen kan inte annat än uppmuntra landets slutgiltiga förankring i demokratin och i rättsstaten, och det råder inga tvivel om att denna uppmuntran bör ta sig uttryck i finansiella stödåtgärder för att förbättra den ekonomiska situationen så att befolkningen kan göra de uppoffringar som krävs för att justera de grundläggande underskotten i den statliga budgeten.
Europeiska investeringsbanken kan och bör spela en viktig roll i området, men det är uppenbart att detta kraftfulla finansiella instrument som används i unionens utrikespolitik vars verksamhet, i enlighet med mandatet i 1999 års beslut, sträcker sig till mer än sextio länder bör anpassa sin verksamhet till kommissionens åtgärder och det bör stå klart att kommissionen inte kan avvika från det senaste avtalet som ingicks under trepartssamtalet i juli, där man enades om att varje nytt förslags förenlighet med det aktuella finansieringsprogrammet skall motiveras i dokumentationen till finansieringen.
Ur en funktionell synvinkel förutsätter den reserv som ingår i den aktuella budgetplanen samt garantifondens fungerande - enligt min uppfattning - att mekanismerna förbättras för att uppnå kvalitets- och effektivitetsmålen för unionens lån som omfattas av budgetgarantin. I det avseendet betraktar jag den analys som föredraganden tidigare gjorde som en mycket lovvärd utgångspunkt. Det handlar inte om att ifrågasätta varken budgetgarantins utformning eller Europeiska investeringsbankens roll. I det interinstitutionella avtalet fastställs för budgetförfarandet en rad trepartssamtal. I det sammanhanget och med tanke på lånegarantireservens snäva marginaler som fastslagits till 200 miljoner per år, finns det inget som hindrar diskussioner om prioriteringarna i utnyttjandet av dessa marginaler de närmaste åren.
Vår målsättning är naturligtvis att öka Europeiska investeringsbankens effektivitet och för att vi skall kunna göra det måste kommissionen garantera en utvärdering av EIB:s verksamhet som är så detaljerad som möjligt. Vi kan inte nöja oss med att konstatera att vi förfogar över ett stabilt garantisystem. Vår politiska grupp har upprätthållit en strategi i budgetförfarandet för år 2001 där en klar förbättring eftersträvas av kvaliteten på utgifterna och en förbättring av kontrollmekanismerna för utförandet. Detta är tillfället att kräva samma mål beträffande EIB:s verksamhet. Det är uppenbart att parlamentet inte får begränsa sin roll till att passivt ta del av den information som kommissionen och EIB lämnar eller till att välsigna rådets beslut.
Herr talman, bästa kolleger! Budgetutskottets betänkande som behandlas nu, där man rekommenderar en utvidgning av investeringsbankens gemenskapsgaranti till att omfatta lån beviljade i Kroatien, redogör för två viktiga aspekter.
För det första har den politiska situationen i Kroatien märkbart förbättrats. Den nya regeringen har förbundit sig till politiska och ekonomiska reformer. Det ger Europeiska unionen möjlighet att fortsätta samarbetet som avbröts 1995 i och med att Kroatien inledde väpnade operationer i Krajina.
Det andra budskapet står att finna i Kroatiens alltjämt mycket svåra ekonomiska situation. Under åratal har det idkats överexploatering i landet, vilket har lagt en lamslagen företagssektor och över 20 procents arbetslöshet på den nya regeringens axlar.
Föredraganden Esko Seppänen konstaterar alldeles riktigt i motiveringarna till sitt betänkande, att de samhälleliga förhållandena i Kroatien är svåra och att det stöd som gemenskapen beviljar även borde ha en positiv inverkan på det sociala området.
I Kroatien skedde en betydande politisk förändring i parlamentsvalen som hölls i början av detta år. Landets befolkning uttryckte genom att rösta ett krav på demokratisk förändring. En front bestående av sex partier med stark majoritet i folkrepresentationen bildade den nya regeringen. Regeringen har visat sig snabbt erkänna den europeiska demokratins och rättsstatens värderingar. I fråga om externa förbindelser prioriterar den en integrering med de europeiska-atlantiska strukturerna. I sitt program förbinder sig regeringen bland annat att respektera mänskliga och minoriteters rättigheter, verkställa återflyttningen av flyktingar, förbättra grannrelationerna samt vidta betydande ekonomiska reformer. Man har redan stiftat lagar som gäller dessa målsättningar.
Utvecklingen i Kroatien har snabbt lett till ett närmande i förhållandena mellan EU och Kroatien efter ett uppehåll i åratal. Mellan unionen och Kroatien verkar bland annat en rådgivande arbetsgrupp vars uppgift är att erbjuda Kroatien sin expertis samt tekniskt stöd i förhandlingarna om avtalsförhållandena.
Enligt kommissionen borde man så snabbt som möjligt inleda förhandlingar med landet om stabiliserings- och associeringsavtal. Rådet beslutade i augusti att Tempus 3-programmet som gäller högre utbildning skall utvidgas till Kroatien. I juni frigjorde kommissionen 10 miljoner euro för stödjandet av flyktingars hemkomst.
Förslaget som är under behandling innehåller ett riktbelopp om 250 miljoner euro för Europeiska investeringsbankens lån till Kroatien under åren 2000-2007. Med summan har man för avsikt att finansiera grundläggande infrastrukturprojekt och miljöinvesteringar, utveckling av industri och små och medelstora företag, återuppbyggnad av bostäder, upprustning av städer samt turism. Planerna är i enlighet med de projekt som föreslagits av Kroatien vid konferensen om regionala stöd som hölls i mars.
Kroatiens ledning har förbundit sig till en svår, men nödvändig ekonomireform. Det är en tuff kur, men förhoppningsvis skall de nu nämnda lånen hjälpa till att lindra ekonomireformens negativa effekter på medborgarnas liv. Man måste även komma ihåg att Kroatien har bra industrianläggningar, kompetent och utbildad arbetskraft samt utomordentliga förutsättningar att till exempel utveckla turismen.
Enligt kommissionens uppskattning kan landets konkurrenskraft på den europeiska markanden märkbart förbättras med ett antal enhetliga och ambitiösa strukturreformer, men för tillfället har många kroatiska företag alltjämt svårt att konkurrera i en öppen ekonomi.
Händelserna på Balkan och områdets framtid är mycket aktuella frågor. Denna vecka har vi i andlös spänning följt situationen efter presidentvalen i Jugoslavien. Reformvindarna blåser även i Belgrad. Det internationella samfundet har redan meddelat sitt stöd åt det serbiska folket och sanktionerna är på väg att upphävas. Europeiska unionen och Europaparlamentet har all anledning att stödja den positiva utvecklingen på Balkan. Osäkerheten inom området är ett hot mot hela Europa. Vi vet att nationalism och fattigdom betyder krig. Nu stundar en omfattande materiell och andlig återuppbyggnad och även vi måste för vår del röja undan hindren för ett effektivt bistånd.
Tyvärr ser de interinstitutionella förhandlingarna om unionens budget för nästa år - framför allt finansieringen av avsnitt IV - för tillfället ännu mycket komplicerade ut. Förhoppningsvis skall de hoppfulla signalerna från Kroatien och nu även från Jugoslavien sporra oss att finna en lösning för budgeten och problemen i budgetplanen.
Herr talman! I går kväll talade vi här om Serbien och de revolutionära förändringarna där. I Kroatien kom förra året en ny regering till makten på ett något mindre dramatiskt sätt. Oppositionens valseger erkändes i alla fall omedelbart. Därför är det nu möjligt att ta upp tråden från 1995 igen. Sedan dess har en undersökning om möjligheterna till ett stabiliserings- och associeringsavtal ägt rum, och det förväntas att förhandlingarna om detta skall kunna inledas redan i slutet av det här året. Man värdesätter en delegation från Europeiska unionen, och som ni vet kommer toppmötet i slutet av november att äga rum just i Zagreb för att ge Kroatien en signal att landet är välkommet i Europeiska unionens kretsar.
Därför är det också viktigt att man kommer i gång med återuppbyggnaden av ekonomin. Man har nu varit inne i en period som kännetecknas av en dramatisk försämring; en period även med allmänt utbredd korruption. Låt oss inte glömma bort att Kroatien tills helt nyligen var det klassiska exemplet på ett privatiseringsprogram som slagit helt snett, där bara någon enstaka person kunnat dra fördel av privatiseringen. Hela denna process kommer att behöva stöd. Det behövs enorma investeringar till detta: investeringar i infrastruktur, i miljö, men även investeringar i mycket riskfyllda operationer.
Som vi alla vet är det riskabelt att grunda ett litet eller medelstort företag i länder av den typen. Saker och ting kan gå på tok där, och det gäller också för flyktingmottagandet i synnerhet, ett investeringsmål som jag tyvärr saknade i föredragandens betänkande. Det är också riskabla investeringar. Därför är det också riktigt att Europeiska investeringsbankens mandat höjs med 250 miljoner. Europeiska unionen ställer sig som garant för detta.
Men kolleger, där klämmer skon, för nu kommer vi på nytt till samma punkt som också var aktuell i debatten om Serbien i går kväll, nämligen den för låga beräkning av de verkliga kostnaderna på Balkan som rådet i Berlin gjorde förra året. Som ledamot av utskottet för utrikesfrågor vet jag att kollegerna i budgetutskottet förebrår mig och mina kolleger för att vi hela tiden vill ha mer pengar till Balkan och att de måste förhandla med rådet, vilket inte alltid är så lätt.
Men det finns faktiskt ett verkligt problem. Jag nämnde det i går i fråga om Serbien, och jag nämner det nu igen. Det får inte vara så att klyftan mellan Europeiska unionens godkännanden och löften å ena sidan och de reserverade ekonomiska medlen å andra sidan fortfar att vara så stor som den nu hotar att bli. Europeiska unionen kan inte tillåta sig att efter de vackra orden i går och efter att ha beviljat denna garanti i dag komma till Belgrad i morgon med tomma händer. Jag vill därför enträget vädja till kollegerna, men framför allt också till rådet, att vid förhandlingarna om budgeten för nästa år och för de därpå följande åren hålla sig så nära intill kommissionens förslag som möjligt, eftersom kommissionen i mina ögon fortfarande har gjort den bästa uppskattningen av de totala kostnaderna i Kroatien, men även för andra delar av Balkan.
Sedan kommer jag till det övergripande programmet för Balkan. Jag stöder ändringsförslaget från utskottet för industrifrågor, där man med rätta säger att detta lån är viktigt, men att det övergripande programmet när allt kommer omkring är viktigare, men då med den finansiering som krävs.
Stort tack till föredraganden för hans betänkande och de kommenterande orden. Vi är väl alla överens om att Kroatien kommer att behöva politisk hjälp, men att ge hjälp på politisk väg innebär även att stötta finansiellt, för en politisk stabilitet förutsätter alltid social och ekonomisk stabilitet, och detta kan naturligtvis uppnås endast om motsvarande investeringar faktiskt genomförs på området. Nu är det bråttom att stoppa respektive vända den sänkning av bruttonationalinkomsten som kan konstateras för år 1999 och även det ökade budgetunderskottet i Kroatien, vilket i slutändan kan lyckas endast om det skapas självbärande ekonomiska kretslopp i Kroatien.
Det bidrag i form av ett lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) på 250 miljoner euro för tiden 2000 till 2007 som föreligger för diskussion kan visserligen inte vara en milstolpe men väl en hjälp framåt. Detta leder automatiskt till det förfaringssätt som kommissionen har föreslagit och som finner stöd i betänkandet. Den problematik som träder i dagen och som hittills förblivit olöst är dock egentligen en helt annan. Generellt gäller att nya politiska utmaningar också kräver större finansiella insatser, och större finansiella insatser betyder inte på andras bekostnad. Därför gäller det generellt att begrunda - och förhoppningsvis även att fatta positiva politiska beslut om - för det första att reserven för garantifonden skall ökas på, för det andra att det inte får överlåtas enbart åt rådet att besluta om hur reservmarginalen skall användas, och för det tredje att det utarbetas bindande kriterier för ett effektivt utnyttjande av EIB-lånen, så att det slutligen även går att kontrollera huruvida tilldelningen faktiskt svarar upp mot de nödvändiga målsättningarna.
Herr talman! Dessa dramatiska timmar blickar vi mot Belgrad och hoppas att det skall inledas en demokratiseringsprocess som ger oss en verklig demokrati under de kommande åren. Över allt detta hotar dock fortfarande ett våldsamt frågetecken. Vi vill stödja och välkomna detta, men vi får inte bli euforiska. Kroatien satte redan för tio år sedan igång med demokratiseringen och med demokratin. År 1990 höll man demokratiska val, vilka enligt internationellt omdöme var fria och rättvisa. Vid dessa val avgick den tidigare kommunistiska toppen som stod under ledning av nuvarande premiärminister Racan under disciplinerade former, och en ny demokratisk utveckling inleddes i regeringen Tudjman, som enligt internationell uppfattning började uppvisa en del brister, vilka sedan skärptes.
Nu måste man även se till det totala läget i landet. Landet var då inte bara upptaget med att skaka av sig lasten av 50 års kommunistiskt arv, vilket även övriga stater i Mellan- och Östeuropa, även kandidatländerna, ännu i dag måste arbeta hårt för, utan landet var till en tredjedel ockuperat av dåvarande och i dag fortfarande tjänstgörande diktatorn Milosevic utländska trupper. Kroatien var ockuperat till en tredjedel, och först efter många år lyckades man åter förena landet och införa en demokrati som - detta måste en gång för alla lyftas fram - mynnade i ett fredligt regeringsskifte. Nuvarande regering kom inte till makten under samma omständigheter som den förhoppningsvis kommande regeringen i Belgrad, utan den tidigare regeringen i Kroatien avgick enligt fria och rättvisa val, och en ny regering kom till makten. Därför är det inte helt korrekt när det i betänkandet talas om demokratisering. Demokratiseringen i Kroatien ägde rum för tio år sedan.
Vi måste även kunna urskilja det beundransvärda som under dessa tio år har presterats i samband med uppbyggnaden av marknadsekonomi, demokrati och rättsstatlighet. Kollegan Langendijk har rätt, utvecklingen på privatiseringsområdet har uppvisat stora fel. Det har förekommit en våldsam korruption, men se er om i de associerade länderna, i kandidatländerna, även där har vi denna utveckling. Den nuvarande demokratiska regeringen i Kroatien och den nuvarande demokratiska oppositionen i Kroatien behöver vårt fulla stöd. Därför välkomnar jag det faktum att vi i dag kommer att börja betala ut garantier, att vi i dag kommer att fatta detta beslut. Dock måste vi vara klara över att detta endast är ett första litet steg i rätt riktning.
Markov har helt riktigt påpekat att medlen är knapphändiga, att det endast kan bli fråga om ett första steg. Vår målsättning måste vara att visa vägen, inte enbart genom ytterligare kapital, utan framför allt genom politiska tecken. Därför är det viktigt att Kroatien äntligen får ett associeringsavtal som gör klart att det handlar om ett europeiskt land med blicken entydigt riktad mot anslutning till Europeiska unionen. Därför: ja till denna finansiella hjälp, ja till denna garanti, men samtidigt en energisk uppmaning till kommissionen att ge starkt stöd till detta djupt europeiska och nu verkligen demokratiskt och rättsstatligt styrda land och att föra in landet i raden av kandidatländer, för jag anser att Kroatien har förtjänat vårt fulla stöd. Detta kan bli en signal för hela regionen att ha som utgångspunkt för förnyelsen av hela området.
(Applåder)
Herr talman! I dag kan vi inte tala om Kroatien utan att se sammanhanget med dess grannland Serbien, där folket nu äntligen frigör sig från den auktoritära klick som styrt landet. Det handlar om en klick som kallade sig socialistisk, men som nu i drygt tio år har kunnat hålla sig kvar vid makten enbart genom att använda fascistiska metoder. Vid sidan av ojämlikhet inför lagen för oppositionen och öppet våld från statens sida hör framkallandet av rädsla för den onda yttervärlden hit, liksom även att alla som är kritiska mot regimen utropas till landsförrädare.
Samma recept användes också för tio år sedan i Kroatien. Kroatien tillhör inte de stater som vi har diskuterat denna vecka som möjligt framtida kandidatland till unionen. I många avseenden är detta lands ställning jämförbar med Slovakiens, ett land som nu är kandidatland. Båda områdena var fram till 1918 upproriska delar av Ungern med ett eget språk, en egen kultur och identitet, som motarbetades av den officiella statsmakten. På grund av internationellt tryck tvingades de sedan att inte bli helt självständiga, utan de måste i stället uppgå i nya samlingsstater som var avsedda att fungera som smältdegel för små slaviska folk, men den sammansmältningen lyckades aldrig.
När Kroatien och Slovakien för ett halvsekel sedan för första gången blev självständiga till namnet var de vasaller till Hitlerregimen. Yttervärlden ansåg 1945 att man för evigt måste göra slut på dessa staters existens. I efterhand måste vi konstatera att detta var dumt. Ignorerandet av dessa folks önskan att kunna fatta beslut självständigt har under många år varit en grogrund för en aggressiv och auktoritär nationalism, en nationalism som inte har dragit någon större lärdom av nazitidens katastrofer och som har en fientlig inställning gentemot andra folk och den inhemska demokratin. Människorna gömmer sig bakom Tudjman och Meciar eftersom de i dem såg den enda garantin för att kunna bli jämlika med de grannar som tidigare härskat över dem. Först nu när alla deras rimliga önskemål har blivit verklighet och ingen längre ifrågasätter deras rätt till oberoende slocknar nationalismen och normala politiska förhållanden uppstår. I båda länderna har nationalisterna nyligen förlorat den politiska makten. Det kan andra områden med en stark nationalism lära sig en läxa av. Det enda sättet att bli av med detta är att gå med på alla rimliga krav som dessa nationalister ställer.
Numera finns det all anledning att inte behandla Kroatien på något annat sätt än Slovakien och andra centraleuropeiska länder, vilka om de så önskar kan få ansluta sig till Europeiska unionen. Vi har nyligen kunnat se att krigsskadorna ännu inte är återställda. Landets trafikinfrastruktur är sårbar eftersom Dalmatien och Slavonien tillsammans i själva verket utgör två delar av samma folkgrupp. Däremellan ligger Bosnien som likaså bebos av Kroater, framför allt i västra Hercegovina. Miljön i de stora befolkningskoncentrationerna i Zagreb, Rijeka och Osijek utgör en risk. Dessa förhållanden gör det förmodligen nödvändigt med stora investeringar som först senare kommer att ge återbäring i form av turism och ny industri. Därför är det bra att redan nu sätta in åtgärder för detta.
I likhet med föredraganden ställer jag mig frågan om pengarna till detta verkligen kommer att bli tillgängliga, i synnerhet nu när det verkar som om stora penningflöden också måste till Serbien och unionens budget inte kommer att höjas. Det tjänar inte mycket till om Europeiska unionen till höger och vänster kommer med löften till krisområden och till kandidatländer som vi sedan inte kan förverkliga. Vad Kroatien beträffar finns det all anledning att sätta in en ekonomisk åtgärd. Det som min gruppkollega Papayannakis sade i går om att ge Serbien tillträde till Europeiska unionen bör också gälla för Kroatien.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! De senaste inläggen liksom dagens och gårdagens debatt har visat följande: trots den nödvändiga höjningen av garantin som vi alla har välkomnat och höjningen av garantibeloppet för EIB-lånet är det ur vår synvinkel nödvändigt med ett helhetskoncept för regionen, helhetspolitiska, näringslivspolitiska och kontraktsenliga avtal, överläggningar och beslut.
Vi välkomnar i dag ytterligare en detaljåtgärd. Vi kan givetvis inte se frågan om garantin och frågan om Kroatien lösryckta från gårdagskvällens diskussion och utvecklingen i Belgrad. Även i dag måste vi på ett entydigt sätt uppmana militären och polisen att omisskänneligen ställa sig på demokratins sida och göra allt för att det maktbyte som inleddes i och med det demokratiska valresultatet skall förlöpa fredligt även under kommande timmar. Som vi ser det finns det över huvud taget inga betänkligheter kring att erkänna dessa demokratiska val, kring att erkänna Vojislav Kostunica som valets segrare.
Mitt land Österrike kommer naturligtvis att tillsammans med alla övriga europeiska länder behöva ge sitt bidrag till återuppbyggnaden av Jugoslavien, vid sidan av Europeiska unionen. Vi kommer att göra allt för att det aviserade avbrytandet av sanktionerna mot f.d. Jugoslavien verkligen kommer att genomföras fullt ut.
Vad vår vän Posselt har sagt om utvecklingen i Kroatien stämmer. Ändå är vi alla överens om att parlaments- och presidentvalen i januari 2000 ledde till ett nytt politiskt klimat. Den nya regeringen har i större skala bekänt sig till politiska och ekonomiska reformer. Detta kommer att få positiva effekter för förbindelserna mellan Kroatien och EU. Europeiska unionen har inte reagerat på denna utveckling enbart genom att införa den rådgivande arbetsgruppen EU-Kroatien och genom att bygga ut kontoret för särskilda sändebud i Zagreb till ett permanent representationskontor för Europeiska kommissionen.
I lämplighetsrapporten om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Kroatien från maj 2000 kommer kommissionen till slutsatsen att villkoren har uppfyllts för att förhandlingar skall tas upp med Kroatien. Även delegationen från det kroatiska och från vårt eget parlament har uppmanat rådet att utvidga Europeiska investeringsbankens mandat. I juni slog rådet fast att samtliga förutsättningar för att inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal har uppfyllts. I juli sände Europeiska kommissionen utkastet till ett förhandlingsmandat till medlemsstaterna för ställningstagande. Österrike, mitt land, fanns med bland de tre första medlemsstaterna som avgav ett positivt ställningstagande.
Jag nämner utvecklingen efter valet år 2000 därför att den visar att det inte räcker bara med att höja garantifonden. Vi har redan kommit mycket längre än så. Vi måste konsekvent fortsätta det som inleddes i maj och juli ända fram till ett Europaavtal. Kroatien och regionen förtjänar detta i den europeiska fredens intresse.
(Applåder)
Herr talman! Först av allt måste jag förklara någonting som är av personligt intresse, jag har en svärson som var, och är, flykting från Krajina i Kroatien. Även om det nu är tekniskt möjligt att återvända, måste det göras mycket mer för att serbernas återvändande till Kroatien och till Krajina i synnerhet, skall bli positivt välkomnat. Det krävs mycken psykisk återställning i denna sorgsna del av Kroatien. Vi i Europeiska unionen måste insistera på att detta uppmuntras på ett positivt sätt och att det inte bara blir en formell gest. Våra finansiella bidrag bör ges med detta villkor och jag skulle uppskatta en ny försäkran från kommissionen om att den tar hänsyn till denna aspekt.
Den andra punkten jag vill ta upp berör själva Serbien. Även om det blir en lycklig demokratisk utgång, vilket är vad vi hoppas på i Serbien, kommer det fortfarande att råda mycket förbittring till följd av det som inträffade under Kosovokampanjen och våra senaste förbindelser med Serbien. Detta går inte att överbrygga på en gång. Vi i Europa måste vara förberedda på att sätta oss över alla irriterade reaktioner till följd av dessa känslor.
Vad som har högsta prioritet, inte bara för Serbien utan för hela Balkan inklusive Bulgarien och Rumänien, är att återupprätta normala transportförbindelser i hela området och att återföra Serbien med all dess smärta till den europeiska fållan.
Jag tackar Seppänen å kommissionens vägnar för hans rapport om förslaget att utvidga den gemenskapsgaranti som beviljats Europeiska investeringsbanken för att ge lån utanför unionen, till att omfatta projekt i Kroatien. Som kammaren förmodligen redan vet och som har kommenterats igen denna morgon, ledde parlaments- och presidentvalen tidigare i år till ett regeringsskifte i Kroatien, vilket medfört ett nytt politiskt klimat. Vi firar detta och vi agerar som en gemenskap för att stödja det.
Men jag kan inte låta denna debatt gå mig förbi utan att nämna en annan del av det tidigare Jugoslavien som träder in i det nya århundradet med hopp om och utsikter till frihet. Jag talar om den fantastiska revolution som just nu pågår i Serbien, tack vare det serbiska folkets mod och dess krav på demokrati.
(Applåder) Som kammaren förmodligen redan vet har kommissionen fullständigt klargjort att sanktionerna från Europeiska unionen kommer att hävas i och med att en demokratisk regering kommit till makten i Serbien. När det står klart att Milosevic har flytt och att folkets vilja har segrat, hoppas vi att åtgärder för att upprätta normala relationer och partnerskap mellan Serbien och unionen kommer att vidtagas inom bara några dagars lopp.
Under tiden visar den nya regeringen i Kroatien klart och tydligt ett allvarligt menat engagemang för att leda in landet på en säker demokratisk väg och för att genomföra de politiska och ekonomiska reformer som behövs för att ansluta sig till villkoren i Europeiska unionens stabiliserings- och associeringsprocess för västra Balkan. Efter att ha tagit med dessa framsteg i beräkningen lade kommissionen i maj fram en positiv genomförbarhetsrapport om inledandet av förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Kroatien, och den 19 juli rekommenderade kommissionen inledande förhandlingar. Detta innebär ett stort steg framåt för de bilaterala förbindelserna mellan EU och Kroatien. Kommissionen hoppas att ett beslut om detta kan fattas i november så att förhandlingar kan inledas utan ett allt för långt dröjsmål.
Det är också viktigt att gemenskapen sörjer för ett lämpligt finansiellt stöd till Kroatien. Återupptagandet av utlåningen från EIB avser att stödja landets investeringar i infrastruktur och den privata sektorns utveckling. Det står klart att det nya kroatiska ledarskapet behöver ett pålitligt och oavbrutet stöd för att kunna fortsätta att kräva reformer. Det förslag som lagts fram inför kammaren skulle innebära 250 miljoner euro i utlåning under de närmaste fyra åren. Som Purvis just har sagt - och jag håller fullständigt med honom - måste detta ses som en del av en process av normalisering, stabilisering och utveckling som sträcker sig över många år.
Föredraganden har inte föreslagit några ändringar. Därför tackar jag honom och kammaren för att de stöder detta användbara och progressiva förslag som är en investering i en stabil demokrati i ännu en del av vår kontinent.
(Applåder)
Hjärtligt tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Vi övergår omedelbart till omröstningen.
(Parlamentet antog lagresolutionen.)
Röstförklaring
Herr talman! Jag kom hit inte bara för att rösta för detta stöd till Kroatien, utan framför allt för att få möjlighet att uttrycka min tillfredsställelse - liksom andra har gjort i dag - med den demokratiska utveckling som pågår i Serbien just nu. Efter många års svårigheter för befolkningen - svårigheter av alla slag - kan vi nu äntligen på ett mycket demokratiskt sätt åter välkomna Serbien i folkgemenskapen i Europeiska unionen. Jag hoppas att kontakter snart kommer att knytas och att man kommer att bevilja stöd även till det serbiska folket, såsom till det kroatiska, ett folk som förtjänar största respekt.
Tack, herr Fatuzzo.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 09.45.)
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.50.)
| sv |
Sammanträdeskalendern: se protokollet
| sv |
4. ESFP-operation i östra Tchad och norra Centralafrikanska republiken (omröstning)
- Förslag till resolution:
Före omröstningen om punkt 3 h):
Michael Gahler: (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! I denna resolution anger vi specifikt att EUFOR anses vara en övergångsstyrka med ett tillfälligt mandat som ska ersättas av ett efterföljande uppdrag. Av skrivelsen av den 21 september från Tchads regering framgår dock inte klart om regeringen kommer att samtycka till det. Därav följande tilläggsändring till punkt 3 h):
(EN) ”före utplaceringen av EUFOR-styrkor krävs ett tydligt åtagande från Tchads regering att acceptera världssamfundets bedömning när det gäller behovet av en efterföljande insats.”
Sedan fortsätter texten.
Philippe Morillon: (FR) Herr talman! Ni bad inte om våra synpunkter om detta ändringsförslag innan det gick till omröstning.
Ni borde ha frågat om någon motsatte sig ändringsförslaget.
Michel Rocard: (FR) Herr talman! Jag anser att detta ändringsförslag är överflödigt mot bakgrund av den skrivelse som FN mottog från Tchads regering den 11 september 2007 där regeringens samtycke framförs. Jag har här en kopia av skrivelsen och jag citerar: ”Regeringen i Tchad välkomnar de nya rekommendationerna från FN:s generalsekreterare, i hans rapport av den 10 augusti 2007, om att utplacera en internationell styrka i östra Tchad för att bidra ...”, och så vidare.
Ändringsförslaget har därför inget syfte. Överenskommelsen är skriftlig och tillgänglig för alla som vill läsa den. Jag är tämligen förbluffad eftersom jag sände en kopia av texten till Michael Gahler. Jag föreslår därför att vi röstar emot ändringsförslaget.
Michael Gahler: (DE) Naturligtvis har jag texten här, och den avgörande punkten är:
(EN) ”efter sex månader kommer Tchads regering att bedöma det första resultatet av denna närvaro med hänsyn till en efterföljande EU-insats med andra styrkor inom FN:s ramverk och med Tchads samtycke”.
Det innebär att Tchad kan tillämpa sin vetorätt mot detta. Om regeringen inte samtycker kommer det inte att ske. Därför föreslår jag att vi ska lägga till att Tchad måste godkänna det internationella samfundets bedömning och inte kan tillämpa sin vetorätt.
(Applåder)
(Det muntliga ändringsförslaget antogs inte.)
| sv |
2. Utnämning av en rumänsk kommissionsledamot (omröstning)
Talmannen: Vi ska nu fortsätta med omröstningen och rösta om förslaget till beslut om utnämning av en rumänsk kommissionsledamot, Leonard Orban.
(Parlamentet antog beslutet.)
(Livliga applåder)
Tack, och jag gratulerar er också, herr Orban.
(Sammanträdet avbröts en kort stund i väntan på utdelningen av Sacharovpriset och återupptogs kl. 12.00.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Rättelse (artikel 216 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
Världsrymden och säkerheten (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Karl von Wogau, för utskottet för utrikesfrågor, om världsrymden och säkerheten (INI/2008/2030).
Karl von Wogau: föredragande. - (DE) Herr talman, herr vice ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! Operationerna inom ramen för säkerhets- och försvarspolitiken blir allt farligare. Det visar sig genom att en soldat för första gången har dödats vid en operation under europeiskt kommando. Gilles Polin dödades på gränsen mellan Tchad och Darfur.
Vi måste därför fundera över om vissa av dessa risker kan undvikas. De uppkommer till följd av fel typ av kommandostrukturer men även när den utrustning som behövs inte finns tillgänglig för vissa operationer.
När vi funderar på den här frågan så börjar vi med Javier Solanas breda förhållningssätt till säkerhetsstrategin, vilket omfattar såväl de väpnade styrkorna som Europeiska unionens kritiska infrastruktur, dess yttre gränser och humanitära operationer. Här hittar vi ständigt svagheter när det gäller rymden, satellitbaserad rekognoscering, satellitbaserad telekommunikation och satellitbaserad navigation. Om vi har ett tätare samarbete inom det området kommer vi att kunna investera våra pengar på ett nyttigare sätt och uppnå högre effektivitet.
Jag börjar med rekognosceringen. Vi har Helios rekognosceringssatelliter, tyska SAR Lupe-satelliter och italienska Cosmo-Skymed. Det är viktigt att se till att de bilder som vi får från dessa rekognosceringssatelliter verkligen är tillgängliga för vårt satellitcentrum i Torrejón.
Sedan har vi MUSIS-projektet som planerats för framtiden. I betänkandet yrkar jag på att det projektet ska omfattas av lämpliga europeiska ramar. Vi har sedan även satellitnavigation, Galileoprojektet. I betänkandet sägs tydligt att Galileoprojektet i framtiden även borde vara tillgängligt för militära operationer eftersom våra militärstyrkor som planerar och utför sådana operationer behöver Galileo för att få anvisningar.
Det för mig till telekommunikation, som också måste vara satellitbaserad. Här kan det vara till stor nytta med ett tätare samarbete. Jag ser även programvarustyrd radio som ett gemensamt projekt med stora möjligheter. Där fastställs en gemensam standard för skyddad telekommunikation som skulle kunna leda till interoperabilitet mellan de väpnade styrkorna å ena sidan och polisen å den andra och även med styrkor som står i beredskap för katastrofhjälp.
Vi behöver även rymdövervakning för att bevaka vår rymdinfrastruktur och skydda våra satelliter. Här skulle vi kunna utveckla ett gemensamt europeiskt system. Vi behöver ett system för tidig varning för ballistiska missiler och för kommunikation och elektronisk spaning.
Ett ord om finansiering. Vi konstaterar att vi redan ger ut en avsevärd del av den europeiska säkerhetsbudgeten på för det första säkerhetsforskning och för det andra på GMES, ett satellitbaserat observationssystem som också har betydelse för säkerheten, och nu på Galileo. Vi ger faktiskt ut 750 miljoner euro av budgeten på säkerhetsaspekter. Vi borde kanske fundera över om europeiska budgetmedel inte skulle kunna avsättas för de övriga planerade projekt som jag nämnde också.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Rymdpolitiken kommer att spela en mycket viktig roll de kommande sex månaderna eftersom den är en av det franska ordförandeskapets prioriteringar. Det tycker kommissionen är mycket välkommet. Alla vi här vet naturligtvis att rymden är ett spännande ämne. Det ser vi i dag när vi följer Marssonden Phoenix vetenskapliga äventyr, som vi gjorde för några månader sedan med den lyckade installationen av den europeiska laboratoriemodulen Columbus i den internationella rymdstationen.
Jag måste tillägga att utöver dessa resultat så ger rymdtekniken främst allt fler instrument som vi behöver för att uppnå våra politiska mål. Det gäller för miljöpolitik, transportpolitik och jordbrukspolitik, men även för viktigare utrikespolitiska områden som utvecklingspolitik, humanitärt bistånd och internationell katastrofhjälp och, naturligtvis - och därmed är jag framme vid det ämne som Karl von Wogau så framgångsrikt har hållit aktuellt i många år, vilket kommissionen är mycket tacksam för - rymdpolitik och europeisk säkerhet.
Kommissionen beskrev vikten av rymdtillämpningar för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken i sitt meddelande om europeisk rymdpolitik förra året. Jag håller med föredraganden om att de två hänger nära samman. Kommissionen välkomnar därför detta betänkande om rymd och säkerhet med dess förslag och uppgifter om specifika initiativ och åtgärder.
Jag skulle vilja diskutera några punkter lite mer ingående. I betänkandet poängteras att Europeiska unionen i den nuvarande budgeten anslår över 5 miljarder euro för att finansiera rymdprojekt. Lejonparten av det beloppet går till tillämpningar av GMES-systemet - Global Monitoring for Environment and Security - som snart kommer att få sitt eget och, enligt min åsikt, mycket tilltalande märkesnamn, som Galileo. Det kommer att ske i september.
De potentiella tillämpningarna av GMES är också av största betydelse för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Jag vill inte lämna något utrymme för tvekan här, så att vi inte upprepar tidigare misstag: GMES har potential att användas på flera sätt, det förnekar vi inte, och denna potential bör och måste användas med känslighet för att undvika överlappning och onödiga kostnader. Endast på det sättet kan vi se till att vår rymdindustri är konkurrenskraftig och att vi utvecklar dess teknik.
Min nästa punkt är mycket viktig för kommissionen, även med avseende på våra erfarenheter med Galileo. Om vi vill tillgängliggöra GMES-tjänster på lång sikt behöver vi en fast operativ finansieringsgrund. En sådan har vi inte i dag. Vi befinner oss fortfarande i utvecklingsfasen och finansierar GMES genom resurser för forskning och utveckling. Vi kommer dock mycket snart att gå in i den operativa fasen och då måste vi vara beredda att dra de slutsatser som krävs av det vi beslutat hittills, inte bara i förhållande till just rymdpolitik utan även när det gäller EU-budgeten. Det vore meningslöst att ge ut miljarder på att utveckla en teknik och sedan inte vilja finansiera den när vi väl har chansen att tillämpa den.
Om vi vill ha en långsiktig, operativ finansieringsgrund, och nu talar jag utan reservationer, måste vi inbegripa rymdprojekt som är av betydelse för säkerheten och försvaret.
Därmed kommer jag till punkt två. Vi är överens om att det finns ett nära samband mellan rymdpolitik och säkerhets- och försvarspolitik. Vi borde därför till fullo utnyttja synergierna mellan rymden och civil och militär säkerhet, både vad gäller teknik och på det operativa området. Jag är därför väldigt glad över att man i betänkandet efterlyser ett starkt samarbete mellan pelarna, dvs. mellan kommissionen, rådet, Europeiska försvarsbyrån och Europeiska unionens satellitcentrum.
Jag skulle också vilja betona att vi måste betrakta hela spektrumet av rymdfrågan och dess kopplingar till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, samtidigt som vi respekterar bestämmelserna i fördraget. Kommissionen skulle aldrig röra dem och har tydligt påtalat att vi inte kan finansiera några europeiska försvarsåtgärder av ett militärt slag med medel ur EU-budgeten. Kommissionen välkomnar varmt att även utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter i ordets striktare bemärkelse behandlas i betänkandet, såsom utarbetandet av en uppförandekodex för rymdverksamheter eller möjligheten för satelliter att övervaka internationella vapenregleringsavtal.
En central punkt i vår politik är att rymden endast används för fredliga syften. Europeiska unionen, och här kan jag hänvisa till olika resolutioner från Europaparlamentet, stöder varje initiativ för att förebygga en beväpning av rymden. Det är också anledningen till att kommissionen välkomnar Europeiska rymdorganisationens avsikt att utveckla ett instrument för det ändamålet, kallat medvetenhet om rymdsituationen, som inte bara kan kontrollera att de berörda avtalen följs utan även övervakar våra satelliters säkerhet.
Om några dagar kommer vi att diskutera hur detta ska samordnas med gemenskapens verksamheter vid ett möte mellan ministrarna med ansvar för rymdfrågor, det franska ordförandeskapet och kommissionen som kommer att hållas i Kourou, vår europeiska rymdstation i Franska Guyana.
I betänkandet om världsrymden och säkerheten klargörs de säkerhetsutmaningar som Europa kommer att ställas inför under de kommande åren. Vi bör se detta som en möjlighet att ge EU större förmåga att agera och göra det mer konkurrenskraftigt. En innovativ europeisk rymdpolitik och en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik kan föra oss en bit på vägen mot det målet.
Romana Jordan Cizelj: föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (SL) Den europeiska rymdpolitiken är ytterst viktig av två orsaker: För det första eftersom den bidrar till större säkerhet och för det andra för att den bidrar till att vi kan uppnå de utvecklingsmål som anges i Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Det var främst den aspekten som vi i utskottet för industrifrågor ägnade vår uppmärksamhet åt.
Vi är glada över att den europeiska rymdpolitiken ges en rättslig grund i Lissabonstrategins kapitel om forskning och teknisk utveckling. Vi kommer att noga granska de förslag om ett europeiskt rymdprogram som kommissionen ska lägga fram och inta en ståndpunkt om detta. Vi måste också definiera förbindelserna med Europeiska rymdorganisationen i enlighet med detta.
Jag är också glad över att den berörda förordningen har undertecknats just i dag, så att EGNOS- och Galileoprogrammen får en praktisk start. Genom vår erfarenhet av dessa två program kommer vi att kunna komma överens om hur andra program ska hanteras. Vi måste nu förbereda, och i praktiken inrätta, en miljö där det blir lättare för oss att effektivt utnyttja nya system och en så bred uppsättning tillämpningar som möjligt, utan att inskränka oss för mycket på förhand.
Mina damer och herrar, rymden är en naturlig gemensam tillgång och inte bara en nations eller gemenskaps egendom. Det är därför som vi, när vi utarbetar EU:s framtida lagstiftning, även måste ta hänsyn till de internationella ramarna. Då menar jag befintliga FN-fördrag samt principerna om rymdlagstiftning.
Slutligen skulle jag vilja tacka föredraganden för hans samarbete och för att han har beaktat industriutskottets åsikter och jag är övertygad om att vi kan åstadkomma mycket mer genom att arbeta på det här sättet.
Anna Ibrisagic: för PPE-DE-gruppen. - Herr talman! Tack, Karl von Wogau, för ett bra och tydligt betänkande. Jag ska börja med något som i första ögonblicket inte verkar ha så mycket med världsrymden att göra, nämligen Balkankriget. Så här i efterhand vet vi att Europa gjorde ganska många fel under 90-talets olika krigskonflikter på Balkan. Europa gjorde inte dessa fel på grund av en dålig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, utan på grund av en total avsaknad av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ändå finns det människor som motsätter sig både den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och de områden som betänkandet behandlar.
Jag delar Karl von Wogaus uppfattning att satellitövervakningssystem borde finansieras ur den europeiska budgeten, inte bara för att ett sådant system ska utnyttjas i säkerhetssyfte, utan också för att det ska utnyttjas i andra syften som vi har gemensamt intresse av, till exempel i miljösyfte.
Jag vill också poängtera att det i dessa viktiga, men också känsliga frågor som rymddimensionen av Europas säkerhet utgör, är bra att ha ett system som inte är beroende av USA, som bygger på ökat samarbete mellan medlemsstaterna och som utnyttjar resurser på ett bättre sätt. Ett sådant system som behandlas i detta betänkande är också en garant för att vi i framtiden bättre ska kunna hantera de eventuella konflikter som vi inte önskar i Europa, men som det ändå finns en risk för att vi måste hantera.
Ana Maria Gomes: för PSE-gruppen. - (PT) Herr talman! Jag gratulerar vår kollega Karl von Wogau till hans betänkande och till hans outtröttliga stöd till den fördjupning av det europeiska projektet som uppbyggandet av en europeisk försvarspolitik innebär. Betänkandet har en lämplig jämvikt mellan vad som borde vara huvudmålen i en europeisk politik inom området rymd och säkerhet. För det första gäller det den stora betydelsen av att använda alla diplomatiska och politiska kanaler för att förhindra beväpningen av rymden, vilket kommissionsledamot Günter Verheugen betonade, så att rymden kan fortsätta användas som en allmän tillgång för hela mänskligheten. För det andra handlar det om att förse EU med den politik, de finansiella resurser och den utrustning som behövs för att säkra unionens oberoende på det internationella planet.
När det gäller det första målet är det viktigt att poängtera att vi inte talar om att använda rymden för militära ändamål. Från det att rymden började utforskas har satelliter använts för att stödja olika länders väpnade styrkor inom kommunikationsområdet. Vissa av våra kolleger fortsätter att blanda ihop den här typen av operationer, som är förenliga med internationell lagstiftning, med försök av vissa, särskilt Förenta staterna, att sända upp vapen i rymden och göra den till ett fjärde slagfält, utöver land, sjö och luft. Det är sådana krigiska strategier och andra oacceptabla initiativ, såsom Kinas anti-satellitprov i januari 2007, som måste bekämpas.
I betänkandet bemöter man dessa hot genom att söka en aktiv roll för Europeiska unionen. Det är EU:s uppgift att leda en global strategi för att förse den internationella gemenskapen med en effektiv rättslig arkitektur som garanterar att vapen blir helt bannlysta från rymden, genom revidering och förstärkning av fördraget om yttre rymden.
När det gäller det andra målet innehåller betänkandet en varning för att förbise rymdens stora betydelse för EU:s strategiska oberoende. Galileoprojektet visade att en överväldigande majoritet av parlamentsledamöterna anser att det enda sättet för EU att undvika att bli beroende av Förenta staterna, Ryssland och Kina för livsviktiga strategiska verksamheter, t.ex. navigation, är att dela finansiella och tekniska resurser och utrustning mellan oss européer.
I betänkandet understryks även vikten, ofta åsidosatt eller fruktad, av Galileo och andra europeiska nationella program för en seriös gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Utan det fredliga och effektiva utnyttjandet av rymden skulle våra ekonomier, transportsystem och meteorologi och hela vårt sätt att leva att omöjliggöras. EU måste tänka strategiskt i den här viktiga frågan, på samma sätt som Washington, Peking och Moskva gör. Tänk och handla. Det är med det i åtanke som jag djupt beklagar att rådets ordförandeskap inte är närvarande för den här debatten.
Tobias Pflüger: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! I punkt 41 i betänkandet står att läsa: ”Europaparlamentet betonar att EU:s rymdpolitik under inga omständigheter bör bidra till den allmänna militariseringen och beväpningen av rymden”. Så långt är allt väl. Men hela betänkandet motsäger det uttalandet. Det är egentligen en lista över militära åtgärder. I punkt 5 står det till exempel att det behövs telekommunikation, informationshantering, observation och navigation inom militärområdet. I betänkandet understryks till och med behovet av satellitprojektet Galileo, vilket helt klart är ett civilt projekt, för autonoma operationer inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Jag tackar Günter Verheugen för att han har klargjort budgetaspekterna igen. I Europeiska unionens nuvarande fördrag står det tydligt att EU:s budget inte får användas för militära ändamål. Därför har GUE/NGL-gruppen lagt fram ändringsförslag för att rätta till den rättsliga situationen i det avseendet att rymden endast får användas för uttryckligen civila ändamål och att Galileo är ett uttryckligen civilt projekt.
Om man tittar på de andra ändringsförslag som lagts fram är det intressant att se hur motsägelsefulla vissa av dem är. Min favorit var ändringsförslaget från de Gröna som inleds med ett påpekande om att Galileo måste förbli ett rymdprojekt för civila ändamål och ändå fortsätter med ett erkännande av Galileos betydelse för självständiga operationer inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Det är verkligen motstridigt. Vi borde göra helt klart att frågan här gäller Europeiska unionens militarisering av rymden.
Det är enkelt att fortsätta peka finger åt andra som (också) försöker militarisera rymden. Sådant militärt utnyttjande är precis vad vi inte vill ha! Det är därför som innehållet i det här betänkandet generellt sett är felformulerat. Man uppmanar ju precis till sådan militarisering. Det förkastar vi. Vi vill att rymden ska användas för civila ändamål och att Galileo förblir ett rent civilt projekt. Vi har nu lagt över bördan på skattebetalarna - 3,4 miljarder euro - med denna senaste anbudsinfordran. Vi fortsätter att säga att vi vill ha ett system som är oberoende av USA, men nu är Boeing tydligt intresserat av det här anbudet så det verkar inte heller vara riktigt sant längre.
Vi vill ett rent civilt utnyttjande av rymden, ingen militarisering!
Gerard Batten: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Betänkandet inleds med orden ”de allt större politiska och säkerhetsmässiga utmaningar som Europeiska unionen ställs inför gör en självständig europeisk rymdpolitik till en strategisk nödvändighet”.
Om man godtar den öppningen för vad den är så följer naturligtvis betänkandets rekommendationer som en logisk konsekvens: En gemensam europeisk rymdpolitik, genomförandet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, utnyttjandet av satellitsystemet Galileo för militära syften och, naturligtvis, en budget att betala allt med.
Men om vi inte godtar den öppningen faller logiken isär. Världsdelen Europa ställs visserligen inför politiska och säkerhetsmässiga utmaningar, men varför skulle Europeiska unionen ha en självständig rymd-, säkerhets- och försvarspolitik?
Vad den överväldigande majoriteten av EU-medborgarna anbelangar så är inte och ska inte Europeiska unionen vara en politisk stat. Och endast stater har legitim säkerhetspolitik och militär kapacitet. Lissabonfördraget innehåller, som det mycket riktigt sägs i betänkandet, en rättslig grund för den europeiska rymdpolitiken och möjligheten till ett permanent strukturerat samarbete i säkerhets- och försvarsfrågor.
Men Lissabonfördraget är naturligtvis dött rättsligt sätt. Det dödades av Irlands nej i folkomröstningen, så genomförandet av en rymd-, säkerhets- och försvarspolitik borde alltså också vara dött.
Rymd-, säkerhets- och försvarspolitik skulle naturligtvis kräva ett gemensamt kommunikationssystem och i betänkandet understryks nödvändigheten av att Galileo används för en självständig europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Fram till helt nyligen har man dock sagt oss att Galileo endast var ämnat för civila ändamål. Slutligen måste det medges att dess verkliga användning är för EU:s militära syften.
I betänkandet vill man också ha det på båda sätten. Å ena sidan förespråkas ett rymdprogram för EU kopplat till säkerhets- och försvarspolitiken men samtidigt sägs det att rymdpolitiken inte ska bidra till militariseringen och beväpningen av rymden. Naturligtvis kommer rymden att militariseras och beväpnas. Det är ofrånkomligt. Det kommer att göras av USA, antagligen av Ryssland och småningom helt säkert av Kina.
Västvärldens säkerhetsintressen skulle i rymden inte representeras av en illegitim europeisk union utan av vår allierade USA, i partnerskap med den enda legitima säkerhetsorganisation som har demokratiskt stöd av Europas befolkning, Nato.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Mina gratulationer till föredraganden, Karl von Wogau, som har utarbetat ett mycket viktigt och aktuellt betänkande. Enligt min åsikt kan betänkandet sammanfattas på följande sätt: Mer fred i rymden, bättre samarbete mellan EU:s medlemsstater och andra länder samt mer finansiella medel för gemensamma rymdprojekt.
Jag godkänner de ändringsförslag som lagts fram, vilka återigen belyser hur viktigt Galileo är som ett rent civilt projekt och jag förkastar varje möjlighet att utnyttja rymden för militära ändamål.
Allt fler länder blir engagerade i rymdprojekt och rymden spelar en allt viktigare roll i våra liv. Militära och civila satellitsystem avsedda för jordobservation samt för telekommunikation, navigation, positionering och tidsbestämning har blivit våra ögon och öron. Geopolitiska klassiker fastställde för länge sedan att ”den som dominerar rymden, dominerar världen”. EU siktar inte på att uppnå överhöghet.
Den multipolära värld där alla nationers rättigheter är säkrade är mycket mer tilltalande. Om de 27 EU-medlemsstaterna slog ihop sin kapacitet i rymden, skulle de öka sin potential att utföra framgångsrika oberoende civila och förebyggande operationer inom ramen för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle kunna innebära en viktig fördel för EU när det gäller att observera truppökningar och övervaka genomförandet av internationella avtal.
EU-länderna har inrättat flera rymdprojekt i syfte att öka den nationella säkerheten. För att undvika onödig överlappning vore det bättre att utnyttja den potential som dessa system innebär fullt ut och minska kostnaden för jordobservationer. Sektorn för telekommunikationssatelliter borde genomgå en effektivare standardisering. Vi behöver intensivare samverkan mellan rymdprojekt som utarbetats av EU. EU borde anslå större finansiella medel och ha en gemensam budget för att hindra enskilda länder från att slösa med sina insatser och resurser.
Under tiden innebär de kommande förhandlingarna om det strategiska partnerskapet EU-Ryssland goda möjligheter att organisera ett ännu mer produktivt rymdsamarbete och målet är utan tvekan att göra allt för att försöka utvidga det strategiska samarbetet i gemensamma rymdprogram med Förenta staterna och Nato.
Philippe Morillon: (FR) Herr talman! Jag bad om ordet när jag hörde Anna Ibrisagic beskriva den kris som uppstod i Balkanområdet och där jag, som ni säkert minns, var inblandad.
Vid den tiden sa vår före detta kollega Jean-François Deniau att ”Europa dog i Sarajevo” och jag svarade att ”Europa dog inte i Sarajevo eftersom Europa inte existerar”.
Europa existerar fortfarande inte och jag gratulerar vår kollega Karl von Wogau till hans kamp, som han fört sedan han blev ordförande i underutskottet för säkerhet och försvar, för att se till att EU infriar de förväntningar som uttryckts, inte bara utanför EU i alla världens hörn utan även inom EU där, som ni vet, 70 procent av medborgarna uppmanar Europa att inta sin plats på den internationella scenen och bevisa att det är sitt arv värdigt.
Marie Anne Isler Béguin: (FR) Herr talman! Vi är ju inte så många här så jag skulle också vilja ta chansen att, i samma anda som Philippe Morillon, tillägga att människor faktiskt förväntar sig en hel del av Europa, och till och med i dag - som Karl von Wogau känner till - befinner sig Georgien, ett land som omfattas av vår grannskapspolitik, nästan på tröskeln till krig. Varje dag inträffar skärmytslingar mellan Georgien och utbrytarregionen Abchasien. Jag skulle vilja påstå att situationen blir värre för var timme som går.
I eftermiddag fick vi dessutom en brådskande vädjan från de georgiska myndigheterna om att EU ska engagera sig i lösningen av denna konflikt och det visar ju hur mycket vi behöver Europa. Om vi inför en grannskapspolitik måste vi också åta oss att genomföra den i praktiken.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som väntat har den här debatten varit tydligt fokuserad på de verkligt kritiska frågorna. Vi bör diskutera dem öppet eftersom vi har att göra med verkligheten och inte något önsketänkande.
Verkligheten är mycket enkel. De traditionella konfliktmönstren är inte längre vad de en gång varit. Den traditionella åtskillnaden mellan inre och yttre säkerhet blir allt vagare. Inte alla i parlamentet instämmer till exempel i den amerikanska inställningen att kampen mot terrorismen är ett krig. De flesta amerikaner delar dock den åsikten.
Den teknik som används för att upprätthålla inre säkerhet, särskilt för bekämpande av internationell brottslighet och terrorism, har en tendens att allt mer komma från samma forskningscentrum och samma företag och även användas för samma ändamål, fast med olika tillämpningsområden.
Vi måste inse att vi måste dra gränserna på annat håll, nämligen där de politiska besluten om att använda dessa instrument fattas. Här vill jag tydligt slå fast att fördraget gäller i detta avseende.
General Morillon, om jag får använda hans titel här eftersom han har hänvisat till sin viktiga roll i Balkanområdet, har uppmärksammat oss på det igen. Det har länge förekommit europeiska operationer för att förhindra, lösa och undvika konflikter. Jag behöver inte kalla in några högre officerare som vittnen. Alla här vet ju att det för de som är säkerhetsansvariga för de europeiska soldater som skickas ut på dessa uppdrag är oerhört viktigt att få en exakt bild av situationen. Dagens förhållanden gör det inte längre möjligt att få en exakt bild utan att använda sig av rymdteknik, eftersom den motsatta sidan skulle ha den annars. Vi skulle försätta våra trupper i extrem fara och göra dem mindre effektiva om vi sa att vi européer av principskäl inte kan tillåta något sådant.
Jag vill fästa uppmärksamheten på dessa problem igen för att visa att jag är mycket medveten om dem. De handlar både om vår rymdpolitik och om säkerhetsforskningen.
Jag kan bara uppmana parlamentet att även se sin roll som en försäkran om att vi i den svåra situation som vi befinner oss i, där allt inte bara är svart och vitt utan det även finns en stor gråzon, fortfarande inte gör avkall på våra värderingar och principer.
Karl von Wogau: föredragande. - (DE) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp det Günter Verheugen sa och även svara Tobias Pflüger och Gerard Batten på frågan om vad Europeiska unionens medborgare vill.
Eurobarometerundersökningar visar att 70-80 procent av EU:s medborgare anser att vi behöver en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Det blev särskilt tydligt i samband med de fruktansvärda händelserna i Balkanområdet. De 27 EU-länderna ger ut 170 miljarder euro per år på försvar och ändå kunde dessa länder inte få slut på blodbadet på Balkan eftersom vi helt enkelt ännu inte har en gemensam europeisk organisation för sådana operationer. Det fanns tyska, franska, brittiska, italienska, luxemburgska och andra trupper där men det var bara amerikanerna, inte européerna, som kunde göra slut på blodbadet. Philippe Morillon såg det med egna ögon och upplevde det mycket personligen.
Det är också helt fel att hänvisa till vapen i rymden här. Vilket hot finns det? Om vi till exempel stationerar Galileo- eller observationssatelliter i rymden för att ta reda på vad som händer så sker det för våra medborgares säkerhet. Den verkliga faran är att vapen stationeras ut i rymden och används för att förstöra våra kommunikationssatelliter. Då kan nämligen hela vårt sociala system raseras med relativt små medel. Tänk bara vad som skulle kunna hända om telekommunikationssatelliterna för tv, för radio, för allt som utgör vårt samhälle i dag, skulle förstöras.
Det är därför jag anser att vi är på rätt spår, även med Galileo. Vid omröstningen i morgon kommer vi antagligen att upptäcka att det har skett en åsiktsförändring i Europaparlamentet. Det första steget var att vi lyckades finansiera Galileo ur EU-budgeten. Budgetutskottet och utskottet för utrikesfrågor yrkade mycket kraftigt på detta och lyckades få igenom det. Det andra steget är att Galileo naturligtvis är ett civilt projekt, lite annorlunda än det amerikanska systemet, men att det även behövs och är tillgängligt för operationer som EU-styrkor utför i exempelvis Kongo, Bosnien och Hercegovina eller Tchad.
Jag tror därför att vi i morgon kommer att få uppleva en förändring i vad majoriteten av Europaparlamentet anser.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, den 10 juli 2008.
| sv |
Irak
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Irak.
(Några parlamentsledamöter höll upp banderoller med fredsparoller.)
Jag får be våra kolleger ta ner banderollerna och sitta ner och lyssna på rådets uttalande. Värderade kolleger, ni känner mycket väl till reglerna! Jag ber er enträget att sitta ner på era platser och att ta ner banderollerna!
(Parlamentsledamöterna rättade sig efter talmannens uppmaning.)
Ordet går nu till rådets ordförande, Greklands utrikesminister Papandreou.
Herr talman! I enlighet med besluten vid toppmötet och även vid utrikesministrarnas möte den 27 januari och med anledning av fredsmanifestationen vill jag framhålla att det grekiska ordförandeskapets uppgift är att utnyttja alla tänkbara möjligheter till en fredlig och diplomatisk lösning av Irakproblemet.
Irakfrågan angår oss av många orsaker. Först skulle jag vilja informera er om läget i Irakfrågan, som dock otvivelaktigt har ett samband med många andra frågor. Irakfrågan innebär en prövning för relationer och institutioner och den är en utmaning för oss alla. Vad som först och främst sätts på prov är enigheten inom Europeiska unionen, med femton medlemmar, men också enigheten inom Europeiska unionen med tjugofem eller tjugoåtta medlemmar. Det innebär en prövning för relationerna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen, våra transatlantiska relationer. Det är en prövning för relationerna mellan Europeiska unionen och den arabiska och muslimska världen. Det är också en prövning för länderna i Irakområdet, som utan tvivel är speciellt oroliga över utvecklingen. Det är en prövning för den internationella diplomatin och framför allt för FN:s betydelse och verksamhet i framtiden. Ett hot som också aktualiseras nu är den internationella terrorismen genom de nya utmaningar som massförstörelsevapnen innebär. Det är också en prövning för våra egna tankar om hur vi skall kunna möta dessa nya hot på bästa sätt. Och här har Europa en viktig uppgift. Det är en union som tror på gemensamma värden, och det är utifrån dessa värden vi försöker lösa vår tids problem.
I detta sammanhang skulle jag vilja understryka att Europeiska unionen i fråga om sin enighet - och som ordförandeskap har vi gjort särskilda ansträngningar - har fattat två viktiga beslut. Ni känner till dem. Jag skulle bara vilja påpeka att vi vid toppmötet den 17 februari lyckades komma fram till ett viktigt gemensamt uttalande, en gemensam hållning, där vi betonade att unionens mål är total avrustning av Irak och total efterlevnad av säkerhetsrådets resolution 1441. Vi ansåg och anser att kriget inte är oundvikligt, och jag vill betona att vi fortfarande har samma uppfattning. Nu är det Bagdads ansvar att få ett slut på krisen genom att leva upp till säkerhetsrådets krav. De femton medlemsländerna stöder helt och fullt vapeninspektörernas fortsatta arbete. De vill att inspektörerna skall få den tid och de medel som säkerhetsrådet anser nödvändiga. Inspektionerna kan dock inte fortsätta i det oändliga. Det främsta ansvaret för att genomföra avrustningen av Irak ligger hos säkerhetsrådet. Vi som union har naturligtvis våra åsikter, men det är i säkerhetsrådet besluten fattas. Världssamfundets enighet och beslutsamhet, som kom till uttryck i den enhälliga resolutionen 1441, och stärkandet av den militära närvaron i området bidrog i själva verket till återupptagandet av de internationella inspektionerna.
Avslutningsvis, inom ramen för unionens övergripande politik för att befästa fred, säkerhet och samarbete i Mellanöstern har vi understrukit att vår främsta prioritet är att arbeta för en lösning av Mellanösternfrågan, för fredsprocessen och speciellt för att den handlingsplan som vi har begärt skall främjas, offentliggöras och tillämpas.
I detta sammanhang skulle jag vilja betona att den senaste utvecklingen i Irakfrågan är utomordentligt allvarlig. Vi har uppmärksamt lyssnat på Blix, och jag vill understryka att det grekiska ordförandeskapet försöker vara ständigt närvarande i alla FN:s åtaganden och träffa alla de parter som diskuterar Irakfrågan. Vi står i ständig kontakt med Kofi Annan, Hans Blix och Mohammed El-Baradei, och naturligtvis även med många, om än inte alla, medlemmar i säkerhetsrådet.
Nyligen hade vi således tillfälle att lyssna på Blix, och enligt Unmovics utförliga rapport har Irak, speciellt under den senaste tiden, tagit en del positiva steg i riktning mot ökat samarbete. Jag syftar på att man har börjat förstöra al Samoud-robotarna, och att det har genomförts intervjuer med irakiska tjänstemän utan några bandinspelningar och utan närvaro av någon tredje part. Världssamfundet väntar emellertid fortfarande på att Irak skall uppfylla sina förpliktelser i fråga om avrustning, vilka fastställts i säkerhetsrådets resolutioner och speciellt i resolution 1441. Vi uppmanar alltså återigen den irakiska regimen att omedelbart efterleva dessa resolutioner.
I samband med de utmaningar jag har nämnt skulle jag också vilja framhålla det grekiska ordförandeskapets initiativ, i samarbete med rådets sekretariat, Solana, kommissionen och Patten, och betona att vi anser dessa ytterst betydelsefulla. Först och främst, våra relationer med arabvärlden. Vi har tagit viktiga initiativ. Vi har under de senaste veckorna fortlöpande besökt arabvärlden. Patten har varit i olika länder i området, i Iran, i Jordanien, i Turkiet. Så även ordförandeskapet. Jag har personligen nyligen gjort fyra besök i området. Jag har deltagit i Arabförbundets utrikesministerråd, och Arabförbundets toppmöte kallade mig till Sharm el-Sheik för att tala som företrädare för Europeiska unionen. Även andra kolleger i rådet, den österrikiske utrikesministern, den italienske utrikesministern med flera har besökt området på ordförandeskapets uppdrag.
Vårt mål är att samarbeta med arabvärlden. För det första, för att framföra ett kraftfullt budskap till Irak om att det finns hopp om en fredlig lösning, om landet helt och fullt rättar sig efter säkerhetsrådets resolutioner, för det andra, för att betona att den här krisen inte är en kris där kulturer eller religioner ställs mot varandra. Tvärtom, det är en kris där vi samarbetar med arabvärlden och den muslimska världen, och detta har rönt speciell uppskattning från arabvärldens sida. För det tredje, vårt mål har varit att skapa engagemang i arabvärlden, och det tror jag att vi har lyckats med. Nu i dagarna kommer en delegation från Arabförbundet att befinna sig i området för att framföra ett konkret och tydligt budskap till Saddam Hussein.
Ett annat viktigt område är relationerna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen. Jag anser att det vore fel att inte erkänna att våra relationer har varit spända under den senaste tiden, speciellt med anledning av Irak. Det har kanske funnits andra frågor också tidigare, som t.ex. Kyoto, Internationella brottmålsdomstolen och kanske en del andra frågor, men det är Irakfrågan som framför allt har orsakat de spända relationerna. Jag tror att vi alla vill behålla ett samarbetsförhållande, som bygger på flera årtiondens gemensamma satsningar på säkerhet och som självfallet också bygger på de gemensamma värden som Europa och naturligtvis också Förenta staterna står för, principerna om frihet, demokrati och fred. Vi vill alltså visa att det nu krävs en reell dialog om den internationella säkerheten i framtiden och om hur vi skall hantera liknande problem. Vi har redan träffat Powell, men också Rice och andra företrädare för Förenta staternas politiska liv, och målet är att det vid toppmötet i juni skall kunna föras en substantiell diskussion om dessa frågor mellan Europeiska unionen och president Bush. Vi står givetvis i ständig kontakt med Förenta staterna, med utgångspunkt från våra egna ståndpunkter i Irakfrågan.
Beträffande länderna i området har vi ett nära samarbete med Turkiet, som har tagit initiativ till en diskussion om de problem som Irakkrisen sannolikt leder till men också om Turkiets kontakter med grannländerna för att avvärja kriget och förmå Saddam Hussein att efterleva säkerhetsrådets resolutioner. Vi fortsätter detta nära samarbete. Turkiet är också kandidatland, och vi är självfallet oroliga för vilka konsekvenser utvecklingen kan få för området, när det gäller den kurdiska frågan och flyktingfrågan, men vi oroar oss också för de ekonomiska och politiska konsekvenserna över huvud taget. Vi samarbetar alltså även med dem. I fråga om den internationella diplomatin anser jag, som jag sade, att vi helt och fullt har stött FN:s ansträngningar. Europeiska unionen, man skulle kunna säga de femton eller t.o.m. de tjugoåtta länderna, har framhållit hur viktig FN:s roll är, och jag tror att detta måste vara utgångspunkten för de beslut vi som världssamfund kan komma att fatta i framtiden.
Som ordförandeskap har alltså även vi stött alla initiativ som tagits i säkerhetsrådet, och det har framlagts ganska många förslag, från Kanada, Mexico, och de gemensamma förslagen från Storbritannien, Förenta staterna och Spanien respektive från Frankrike och Tyskland. Eftersom vi också har många egna medlemmar i säkerhetsrådet, har vi naturligtvis ansträngt oss att i möjligaste mån bidra till en gemensam inställning till problemet.
Som jag sade, aktualiserar Irakfrågan nya frågeställningar, eller snarare, den aktualiserar vår tids problem: hur vi skall förhålla oss till länder som har massförstörelsevapen, hur vi skall hantera risken för att massförstörelsevapnen skall användas i terroristattacker, och här tror jag att Europa kan spela en mycket viktig roll. Europa är en värdegemenskap. Europa har erfarenhet av att integrera länder som har upplevt diktaturer och totalitära regimer, det har visat att det kan integrera länder i en ny verklighet med demokrati och frihet och bidra till fred i ett stort område på den europeiska kontinenten. Jag tror att denna ovärderliga erfarenhet kan tjäna som vägvisare och utgångspunkt för hur vi skall hantera nya problem i andra områden i världen. Jag anser att denna erfarenhet inte vittnar om någon svaghet, vilket ibland påstås i kritiken mot Europa, utan innebär en mycket viktig kraft, som jag anser att vi måste utnyttja, för att vår eniga och starka röst skall göra sig hörd internationellt. Det är i denna riktning vårt ordförandeskap kommer att fortsätta samarbetet med de femton medlemsländerna, men också med de tjugofem och de tjugoåtta medlemsländerna, och naturligtvis även med Europaparlamentet.
Efter detta korta anförande skulle jag vilja tacka er för er uppmärksamhet, och jag är naturligtvis beredd att svara på era frågor. Jag vill också framhålla att jag skulle vilja ha mera tid för att vara här och diskutera, här i parlamentet. Jag hoppas naturligtvis att ni förstår att jag tyvärr tillbringar en stor del av mitt liv i flygplan på väg mellan olika kontinenter, mellan olika områden, framför allt på grund av Irakfrågan, som representant för Europeiska unionen i denna svåra tid.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill uttrycka min tacksamhet till Greklands utrikesminister för hans professionalism och tillmötesgående uppträdande. Det är ett sant nöje att samarbete med honom. Detta efter att ha samarbetat med åtta olika ordförandeskap. Ministern sade att han under de senaste veckorna har tillbringat åtskillig tid på 10 000 meters höjd. Jag kan försäkra att jag själv har tillbringat en stor del av min tid på den höjden under de senaste tre och ett halvt åren. När jag inte har vistats på den höjden har jag på det hela taget befunnit mig här i kammaren. På grund av mina omfattande ansvarsområden har jag sannolikt tillbringat - och med glädje tillbringat - mer tid i denna kammare än någon annan kommissionsledamot. Jag tror att man i kammaren är medveten om att jag har försökt att begränsa mina kommentarer för att inte uppta alltför mycket av debattiden. Jag hoppas att kammaren i dag låter mig hålla ett något längre anförande med tanke på att jag önskar dryfta några frågor som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag hoppas att jag inför kammaren aldrig medvetet har överreklamerat den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens landvinningar - eller dess potential i enlighet med det befintliga fördraget. Jag har alltid varit mycket väl medveten om dess begränsningar. Låt mig i korta ordalag citera ur ett anförande jag höll för nära tre år sedan, i juni 2000: ?De betydelsefulla framsteg som under det senaste årtiondet har gjorts inom GUSP, har inte inneburit att medlemsstaterna har givit kommissionen ensam initiativrätt. I allmänhet har de heller inte enats om att hålla sig till majoritetsomröstningar, och de har inte accepterat att Europa har 'överhöghet på området', med minskad nationell handlingsfrihet till följd... Utrikespolitiken är och förblir en fråga för de demokratiskt valda regeringarna i medlemsstaterna.?
De djärva och ytterst professionella ansträngningarna från det grekiska ordförandeskapet till trots, har detta faktum aldrig varit mer uppenbart än under de senaste eländiga veckorna, vilket mer än nog illustrerar det som jag sade senare i samma anförande, nämligen att: ?Alla medlemsstater bör inse det som alla som arbetar med GUSP i praktiken sedan länge har förstått - att ett samarbete som uteslutande bygger på mellanstatlighet är ett recept på svaghet och medelmåttighet,
(Applåder)
och en europeisk politik som utgår från den minsta gemensamma nämnaren. Detta kommer att bli än mer uppenbart när nya länder blir medlemmar i unionen.?
Den ynkliga figur som Europeiska unionen utgjort under de senaste veckorna bör inte göra oss blinda för de faktiska och anmärkningsvärda framsteg som gjorts under det senaste årtiondet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, på Balkan, i Afghanistan och på många andra håll av världen. Men det bör samtidigt vara en påminnelse om hur mycket som återstår att uträtta. Som vissa har föreslagit är det naturligtvis möjligt att en mindre grupp av länder kan uppträda som en pådrivande faktor för att ge Europa en sammanhängande och tydlig utrikespolitik. Men utan bättre mekanismer för att samla en gemensam politisk vilja är det troligt att även dessa länder skulle bedriva en inkonsekvent men framträdande politik. Det har varit en dyster tid för dem som anser att den bästa lösningen är att överlåta ansvaret på de stora medlemsstaterna.
En lärdom vi redan nu kan dra av händelseutvecklingen - något som även ministern påpekade - är vikten av att vidareutveckla Förenta nationernas roll och makt. Det ligger i hela världens intresse att makten begränsas av internationella regler och att den utnyttjas endast genom internationella överenskommelser. Vilken annan grund för internationell legitimitet finns vid sidan om FN i fråga om militära ingripanden? Med vilken annan utgångspunkt är det möjligt att ta itu med de problem som massförstörelsevapen utgör? Jag tänker inte bara på Irakfrågan, utan även ett bredare perspektiv. Förenta staternas vägran att arbeta vidare för att få till stånd en ratificering av det fullständiga provstoppsavtalet förstärker knappast förhandlingspositionen för Internationella atomenergiorganet och andra som strävar efter att förhindra att kärnteknik sprids till Iran, Nordkorea och andra länder. Jag beklagade även Förenta staternas beslut att så lättvindigt dra sig ur ABM-avtalet. För sådana beslut - och det har förekommit en hel del - skickar ut farliga signaler om vilket värde som Förenta staterna tillmäter internationella åtaganden. Detta är utan tvekan ett avgörande nederlag i det som vissa kallar ?kriget mot terrorismen?.
Jag har nämligen svårt att föreställa mig hur terroristhotet kan bekämpas effektivt på andra sätt än genom internationellt samarbete och internationella regler.
(Applåder)
Det har redan uträttats ett imponerande arbete inom Europeiska unionen och genom FN:s antiterroristkommitté. Vi bör fortsätta att hjälpa de länder som har svårt att uppfylla sina åtaganden om terrorismbekämpning enligt FN-resolution 1373. Och vi bör fortsätta att arbeta för en mindre ojämlik värld, till exempel inom ramen för WTO:s utvecklingsagenda från Doha, genom att arbeta vidare med de beslut om utvecklingsfinansiering som fattades i Monterrey och genom att genomföra de beslut om hållbar utveckling som fattades i Johannesburg. Är det i allmänhet inte så att krig leder till nyrekrytering av terrorister snarare än att avskräcka dem? Det är svårt att skapa demokratiska system med vapenmakt när historien visar att demokrati vanligtvis är ett resultat av en långvarig intern utveckling inom ett samhälle.
Eftersom FN har en unik roll som en legitimitetsgrund är det ytterst viktigt att FN har sanktionerat ett beslut om angrepp i händelse av ett krig mot Irak. Om Förenta nationernas ståndpunkt tråkigt nog skulle förbli oklar - till exempel om en sanktionering av ett angrepp endast skulle utgå ifrån resolution 1441, utan en uttrycklig bekräftelse från säkerhetsrådet att det faktum att Irak inte till fullo har efterlevt beslutet utgör casus belli - vore det sannolikt ändå önskvärt att FN så snart som möjligt utarbetade en ram för det humanitära bistånd som därefter kan komma att bli aktuellt, att organisationen bör övervaka utvecklingen av den nya irakiska statsbildningen under ledning av det irakiska folket och att FN dessutom bör hjälpa till att samordna det internationella återuppbyggnadsarbete som helt säkert kommer att bli nödvändigt. Ingen kan emellertid ifrågasätta att det vore att föredra om - och jag menar verkligen om - Saddam Hussein kunde avväpnas med hjälp av inspektioner.
Europeiska unionen är en mycket stor bidragsgivare på Balkan och i Afghanistan, och vi är redan i nuläget den största humanitära bidragsgivaren i Irak. Om kriget skulle bli verklighet måste vi otvivelaktigt öka dessa hjälpinsatser, inte bara till konfliktens offer, utan även till dem som försöker fly från konflikten. Kommissionen har haft intensiva kontakter med FN-organisationerna och med Iraks grannländer med anledning av frågan om hur vi på bästa sätt kan bidra på det humanitära området. Det har redan anslagits 15 miljoner euro, men det är möjligt att vi måste bidra med mycket mera än så och, om så skulle behövas, utnyttja medel ur budgetens katastrofreserv.
Det är oundgängligt att Europeiska unionen tillsammans med andra internationella hjälporganisationer har möjlighet att bistå med oberoende och opartisk hjälp. Det måste även fortsättningsvis råda en strikt uppdelning mellan militära insatser och hjälpinsatser så att det så kallade humanitära utrymmet bevaras. Detta mål kommer att bli mycket enklare att uppnå om FN i ett tidigt skede erkänns som huvudsaklig hjälpsamordnare.
Ett omedelbart humanitärt bistånd är en sak, men de krav som ställs på oss kommer helt säkert att sträcka sig betydligt längre än så. Som kammarens ledamöter alltför väl känner till, är Europas budget för yttre förbindelser redan mycket ansträngd. Det kommer under alla omständigheter att bli mycket svårt att lansera omfattande nya program i Irak och dess närområde. Men det kommer att bli avsevärt mycket svårare för Europeiska unionen att inleda ett heltäckande och storskaligt samarbete - även inom ramen för det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet - om händelseutvecklingen inte stöds av FN och om splittringen mellan medlemsstaterna består.
När jag tidigare yttrat denna åsikt har jag ibland anklagats för att så att säga utfärda hotelser om en europeisk samarbetsvägran om Förenta staterna väljer att gå vidare utan stöd från FN, enligt den princip som antyddes av kolumnisten Tom Friedman i New York Times utifrån en skylt i en kinesbutik: ?Den som förstör något får själv betala.? Men detta är inte min avsikt. Jag iakttar bara fakta: om ett krig skulle bryta ut, kommer det att vara mycket lättare att övertala er - Europeiska unionens budgetmyndighet - att vara generösa om det inte råder någon tvist om legitimiteten i de militära insatser som har ägt rum, om det nya politiska system som framträder efter kriget, eller om vem som bär ansvaret för återuppbyggnadsprocessen. Jag är inte ute efter att ta hem skenbart juridiska poänger. Jag gör bara en politisk bedömning som varken är särskilt ny eller skarpsinnig.
Jag är djupt oroad - och jag vet att många i kammaren delar min oro - över de oavsiktliga skador på civilbefolkningen som kan bli verklighet till följd av den senaste tidens händelser och i händelse av ett eventuellt krig. Våra gemensamma ansträngningar bör inriktas på att försöka att minimera dessa tänkbara följdverkningar. Jag tänker inte bara på den död och förödelse som själva kriget kan ge upphov till, eller på de destabiliserande konsekvenserna för Iraks närmaste grannländer, utan även på de skador som till exempel kan tillfogas Förenta nationernas inflytande, Nato och de transatlantiska förbindelserna, vilka för närvarande, för att uttrycka det milt, upplever en mycket svår tid. I alla dessa sammanhang måste vi se bortom de omedelbara argumenten och tänka på de långsiktiga fördelarna med att samarbeta och att stärka det skamfilade men nödvändiga instrument som ett internationellt styre är.
Avslutningsvis vill jag nämna ytterligare tre områden där vi bör anstränga oss för att minska de oavsiktliga skador som den senaste tidens händelser kan ge upphov till.
Den första av dessa områden är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som har drabbats av ett allvarligt bakslag på grund av att medlemsstater ur båda läger har valt att inta orubbliga nationella politiska ståndpunkter som om de talade för hela Europeiska unionens räkning. Vi skall inte bli modfällda av detta avbräck. En liknande splittring har förekommit inom Förenta staterna, och till och med inom Förenta staternas regering, men tack vare att presidenten har rätt att tala på hela nationens vägnar har denna splittring inte delat landet. Vi är en union av oberoende nationer och kan inte dra nytta av sådana fördelar. Men detta är en anledning till att fördubbla våra ansträngningar för att skapa en effektiv GUSP och inget skäl till att ge upp detta arbete. När vi återupptar arbetet kommer vi kanske att märka att även de större länderna har blivit något mer ödmjuka, eftersom dessa tydligt inser vilka skador de har tillfogat det gemensamma projektet och hur mycket de har minskat det gemensamma inflytandet genom offentligt käbbel.
(Applåder)
Ett annat europeiskt projekt som riskerar att drabbas av den senaste tidens händelser om vi inte arbetar aktivt för dess upprätthållande är utvidgningen. Det är särskilt skadligt att oenigheten i Irakfrågan har tillåtits överskugga diskussionen om utvidgningen. Vi får inte ifrågasätta ländernas europeiska kall enbart på grund av deras åsikter om Irakkrisen.
(Applåder)
Låt oss försäkra de tillträdande länderna om att vi fortfarande ivrigt ser fram emot deras förestående medlemskap.
Men låt oss samtidigt erkänna att de som ansluter sig till vår union gör ett existentiellt val. De skall inte förklara att de är för Europa och mot Förenta staterna - absolut inte. Men enligt formuleringen i fördraget om europeiska unionen åtar de sig att ?avstå från varje handling... som kan minska [unionens effektivitet] som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna?. Det är möjligt att de nuvarande medlemmarna har varit ett mycket dåligt föredöme,
(Applåder)
men det minskar inte ansvaret för alla medlemmar, inklusive de tillträdande länderna, att uppfylla denna skyldighet enligt fördraget.
Slutligen vill jag säga några ord om Israel och Palestina. Vad sker om ett krig bryter ut i Irak? Låt oss anta, låt oss be, att kriget blir kortvarigt. Låt oss vidare anta att alla farhågor som har uttalats om följderna för landet ur stabilitetssynpunkt visar sig vara ogrundade. Kort sagt, låt oss glömma alla eller de flesta av våra farhågor.
Jag vill ställa två frågor. Kommer den fred som uppstår att frammana en historisk försoning mellan palestinier och israeler? Palestiniernas situation beskrevs förra veckan av Peter Hansen, chef för FN:s hjälporganisation för Palestina och en av världens mest framstående internationella ämbetsmän. ?Den nakna sanningen?, skrev han, ?är att nära en fjärdedel av de palestinska barnen lider av akut eller kronisk undernäring enbart på grund av orsaker som människan rår för. Ingen torka har drabbat Gaza och Västbanken, inga skördar har slagit fel och butikerna är ofta fulla med mat. Men den misslyckade fredsprocessen och ödeläggelsen av ekonomin till följd av Israels isolationspolitik har haft samma effekt som en fruktansvärd naturkatastrof?.
Kommer ledaren för en FN-stödd insats eller för en mer begränsad koalition, det vill säga Förenta staterna, efter kriget att spela en mer aktiv roll för att utforma en fred mellan Israel och Palestina? Vi har fått höra att så kommer att ske. Europas ledare har fått höra att så kommer att ske. Vi har fått höra att den s.k. vägledningen kommer att se dagens ljus innan vi alla kommer fram till vägens slut. Jag hoppas innerligt att så blir fallet. Jag fruktar verkligen för följderna om kriget i Irak följs av ännu ett år eller mer av våld i Palestina och Israel. Det skulle ytterligare piska upp stämningen i den islamiska världen. Vissa menar att man måste besegra Saddam Hussein om man vill besegra terrorismen. Det må vara sant eller inte - vissa av oss har åtminstone en agnostisk hållning i den frågan. Men jag är hur som helst fullständigt övertygad om att en invasion av Irak utan en fredsuppgörelse i Mellanöstern skulle skapa just den grogrund som terrorismen behöver.
(Applåder från mitten och från vänster)
Sanningen är - och detta bör vi vara medvetna om - att ingen av oss kommer att vara immun mot följderna av ett sådant scenario.
(Applåder)
Herr talman! Herr rådsordförande, det gläder oss att ni är här i dag, och vi hoppas att vi under det grekiska ordförandeskapet i rådet kommer att få flera tillfällen att hälsa er välkommen. Kommissionär Patten, kära kolleger! När det handlar om frågor om krig och fred, då för vi denna diskussion inte bara med förnuftet, utan - naturligtvis - också med känsla. Då måste vi alltid utgå från att vi till slut lyckas undanröja hotet och samtidigt, förhoppningsvis, säkra freden.
I början av vår analys måste vi göra en klar beskrivning av den faktiska situationen. Vi skulle inte ha någon diskussion här i dag, FN:s säkerhetsråd skulle inte befatta sig med den fråga vi ägnar oss åt, om inte Saddam Husseins brottsliga regim funnes i Bagdad. Vi måste klart säga att Saddam Husseins regim stöder sig på underrättelsetjänst, våld, mord och terror. Jag håller fullständigt med ordföranden i rådet när han säger att målet måste vara att Irak skall avrusta helt och fullt. Kära vänner, innan vi riktar blicken mot Amerika - och jag skall strax säga något om det - innan vi kritiserar amerikanerna, måste vårt första argument vara att Saddam Hussein skall avrusta fullständigt! Det är problemets kärna.
(Applåder)
Mina damer och herrar, låt oss nu titta på Amerika. Jag ser med djupt beklagande att Amerika över hela världen - inte bara i Europa - sätts på de anklagades bänk, och därför ber jag oss alla att vi skall föra en rimlig diskussion med våra amerikanska partner och vänner.
Jag erinrar mig mycket väl vår debatt i Bryssel dagen efter den 11 september 2001, efter terrorattackerna i Washington och New York. Låt oss komma ihåg dessa timmar den 11 september 2001, när man under några timmar fick intrycket att Förenta staternas beslutscentrum - inte bara Pentagon, utan också Vita huset och Capitolium - skulle ha kunnat träffas och Förenta staterna inte längre skulle ha varit handlingsdugligt. Detta hade varit en skräckvision, och därför säger vi att det är bra att Amerikas förenta stater finns. Vi är Amerikas vänner och partner! Detta gäller för vår grupp.
(Applåder)
På den grundvalen ber jag också om - och vi underskattar inte Amerikas stora historiska bedrifter: mot nationalsocialismen och kommunismen på 1900-talet - att vi, när vi nu talar om Amerika, alltid skall vara medvetna om att Amerika är en demokrati, och amerikanerna har alltid löst svåra problem med demokratiska medel. Så kommer det att vara nu också.
Låt oss också komma ihåg att Saddam Hussein nu visserligen håller på att avrusta, i fråga om vapen som han alltid har sagt att han inte alls har, nämligen al-Samoud-2-robotar, kanske nervgas, mjältbrandsbakterier, men han är bara beredd att förstöra dessa vapen stegvis därför att amerikanerna står där i regionen med 260 000 soldater. Det vore en storartad bedrift för president George W Bush om man lyckades åstadkomma en total avrustning av Irak med hjälp av närvaron av dessa trupper - men med fredliga medel.
(Applåder)
Detta måste vi säga med all tydlighet. Vi, vår grupp - och jag talar för hela gruppen - och i fråga om en så viktig fråga finns det naturligtvis olika åsikter - vi är helt klart av den åsikten att vår moraliska styrka består i att vi har respekt för rätten. Därför säger vi precis som kommissionsledamot Patten och rådets ordförande Papandreou: Alla åtgärder som riktar sig mot Irak måste äga rum inom ramen för det internationella samfundet och inom ramen för internationell rätt. Därför hoppas vi att Förenta nationerna skall lyckas att på fredlig väg bidra till en fullständig avrustning av Irak.
Låt oss titta på oss själva - på européerna. Vi är alltid duktiga när det gäller att kritisera Amerika. Men det finns inte för mycket Amerika, utan det finns för lite Europa! Det är inte bra om den ena regeringen efter den andra går sin egen väg i Irakfrågan, utan att först ha diskuterat med de andra.
(Applåder)
Jag vill inte nu kritisera enskilda regeringar, men det grundläggande felet i Europa är att var och en anser att han måste gå sin egen isolerade väg. Om vi fortsätter på detta vis, kommer vi varken att uppnå något i världen, eller kunna påverka våra amerikanska vänner, utan vi måste fråga oss själva: Vad kan vi, européerna, göra för att vi skall bli handlingsdugliga globalt med tanke på våra värderingar, som rådets ordförande helt riktigt har sagt?
Låt mig göra ytterligare två påpekanden. Vi måste försöka att med alla fredliga medel se till att denna konfrontation med den brottsliga regimen i Irak inte blir en konfrontation med den arabiska världen. Jag skulle välkomna, herr talman, om inbjudan till den algeriske presidenten Bouteflika eller Egyptens president Mubarak att tala här i kammaren skulle kunna förverkligas mycket snart, så att vi på så vis kan ge uttryck för att vi vill ha ett partnerskap, och att vi - om det går - vill ha vänskap mellan oss och den islamiska och arabiska världen.
Vi är positiva till att den franske presidenten nu med stor framgång har besökt Algeriet. När han säger att vi måste intensifiera Medelhavsdialogen, då önskar jag för allas vår del att detta inte bara är ord, utan att orden skall följas av handling, inte bara handling i form av politiskt samarbete, utan handling i form av hjälp till självhjälp i dessa länder i Nordafrika - så att människorna där får en framtid och inte förs vilse in i några som helst våldsåtgärder. Partnerskap och vänskap med den arabiska världen!
Ett avslutande påpekande: Israel har en ny regering. Vi vädjar till premiärminister Sharon att han nu utnyttjar sin styrka till att också gå palestinierna till mötes, så att vi där kommer fram till en verklig fredlig lösning, med en israelisk stat inom säkra gränser, men också en palestinsk stat, där palestinierna kan leva i värdighet.
Herr rådsordförande, herr kommissionär! Om vi förstärker våra ansträngningar i denna riktning - inte varje land i Europeiska unionen för sig, utan gemensamt - kan vi också åstadkomma något i världen med tanke på våra värderingar - för frihet, demokrati och fred.
(Applåder)
Herr talman, rådets ordförande, herr kommissionär, ledamöter! Min grupp ber rådets ordförande att förmedla ett budskap till vårens toppmöte. Det har sin utgångspunkt i den resolution som vi antog i januari i parlamentet och som fortfarande är lika gällande.
Vi uttalade tre ?nej?: nej till spridning av massförstörelsevapen, nej till tyranner och diktatorer som Saddam Hussein och nej till unilateralism. Och vi sade tre ?ja?: ja till FN och multilateralism, ja till nedrustning och ja till demokrati. Med utgångspunkt i dessa fraser anser vi att politik och diplomati bör fortsätta ha företräde framför användning av förebyggande våld, som endast kan leda till mer fanatism och polarisering.
Förra fredagen rapporterade Blix och El-Baradei i säkerhetsrådet om vissa framgångar i inspektionerna och arbetet med att nedrusta Irak. Rapporten bekräftade att man gjort framsteg som, inom området för ballistiska vapen, innefattar en gradvis förstörelse av al-Samoud-missiler och annat. Även om de gör det motvilligt - ?à contre-coeur? som fransmännen säger -, måste Saddam Hussein gå med på att inspektionerna fortgår. Vi menar att man måste fortsätta med en tydlig inspektionspolitik understödd av påtryckningar, enligt säkerhetsrådets resolution 1441. Man måste fortsätta med det som grund eftersom det går att undvika ett krig och det är fortfarande möjligt att nå en fredlig lösning.
Fredspristagaren Jimmy Carter skrev om Irakfallet att det är uppenbart att det finns tydliga alternativ till krig och att ett krig vore orättfärdigt. Den f.d. amerikanska presidentens röst är en till bland de många röster som, utan föregångare i historien, fortsätter att i hela världen begära ett totalt avståndstagande från en massiv unilateral attack i Irak.
Det är lämpligt att fråga sig vilka fördelar ett förebyggande krig skulle föra med sig. Särskilt när man beaktar Förenta staternas krigsplaner att fälla, enligt vad som sagts, omkring 3 000 bomber, inklusive ?alla bombers moder?. I början av en möjlig invasion, hur extrem denna operations precision än är, kommer det att uppstå massiva dubbelsidiga skador. Det innebär att det irakiska folket kommer att straffas dubbelt, dels den befintliga diktaturens straff samt det straff som leder till en massiv ödeläggelse av civilbefolkningen, med en rännil av död och förstörelse för en befolkning vars ena hälft är under femton år och med en inkomst per capita som den i Palestina.
Herr talman! Det är mycket viktigt att Europeiska unionen inte tillåter att fredsprocessen mellan Israel och Palestina stannar upp - den måste återupptas.
(Applåder)
Vår grupp anser att man bör fortsätta att följa resolution 1441, inom ramen för lag och folkrätt. Vi anser att ett förebyggande krig varken garanterar världens säkerhet eller är i överensstämmelse med folkrätten. Tvärtom hamnar vi i händerna på dem som verkligen försvarar kulturkrockar. En attack under dessa premisser skulle vara utmärkt gödsel för den internationella terrorismen. Det förebyggande kriget som försvarspolitiskt instrument formuleras vid sidan av de värdegrunder som har sin grund i en ömsesidig respekt mellan nationer och folk och är ett tydligt brott mot multilateralismen och mot den aktuella folkrätten som återfinns i Förenta nationerna och som tillkom i San Francisco 1945, särskilt på grund av Förenta staternas arbete måste man komma ihåg.
Precis som Kofi Annan upprepar vi att en unilateral insats skulle bryta mot Förenta nationernas stadga. Världssamfundets ambition att klara världens säkerhet måste grunda sig i förebyggande politik, inte i förebyggande attacker. Det behövs mer framåtanda och större beslutsamhet för att lösa problemen med ojämlikhet, våld och misär.
Jag frågar mig, och vi frågar oss: vad skulle en snabb militär seger leda till? Vilken plan föreslås för att klara av de mycket komplexa problemen i regionen? Vill man uppnå en snabbare demokratisering av en nation - som getts form med hjälp av raka streck på kartan efter första världskriget och som består av sunniter, shiiter, kurder, turkmener -, eller försöker man etablera ett neokolonialt konsulat, som bara kan upprätthållas med vapenmakt?
Jag skulle rekommendera att man i Vita huset läste uttalandena av den brittiska generalen Maude, som gick in i Bagdad 1918, och att man för irakierna läste ett brev till de tre vise männen, som dessutom - enligt evangeliet - kommer från Babylonien, där de lovade fred, lycka och demokrati inom sex månader. Efter sex månader var det krig i Bagdad. Man måste beakta och lära av historien.
Ledamöter! Tiden är inne att komma över våra meningsskiljaktigheter, särskilt i Europa. Det är vårt budskap, som jag upprepar i min grupps namn. Vi måste låta oss ledas av solidaritet och våra ömsesidiga åtaganden som finns i fördragen. Det är skyldigheter för alla våra stater och för våra medborgare. Därför kräver vi av vårens toppmöte nästa vecka att man där skall göra allt som går för att finna en enad europeisk röst, i enlighet med fördragens krav.
Det får inte gå till så att var och en går sin egen väg efter att ha skrivit på ett gemensamt uttalande och att spektaklet i säkerhetsrådet upprepas. Det räcker med att ta med en griffeltavla, som i skolorna, till toppmötet och förklara att om vi hade fyra röster plus en skulle européerna bestämma. Varför? Vi kan inte utifrån våra meningsskiljaktigheter - och jag menar då länderna på båda sidor -, använda oss av påtryckningar för att få latinamerikaner eller afrikaner att ta oss ur problemet. De har också sin värdighet och man kan inte acceptera att man skaffar sig röster med hjälp av påtryckningar med en attityd som i dessa länder tolkas som fullständigt neokolonialistisk. Därför behöver vi, och det är en mycket enkel ekvation som alla regeringschefer förstår, ...
(Applåder)
... vi behöver våra röster och Bulgariens. Det skulle förändra läget. Herr talman, jag avslutar med att säga att det dessutom skulle göra att säkerhetsrådet var relevant, och inte som den nordamerikanska försvarsministern, Rumsfeld, säger, att det är irrelevant. Det som gör FN irrelevant är att säga att man i vilket fall som helst kommer att kriga.
Europeiska unionen har ett stort ansvar att hävda att folkrätten har företräde framför en förebyggande och unilateral insats.
(Applåder)
Herr talman! En ansedd och ädel vän till mig har berättat hur han övertygades om behovet av ett regimskifte i Irak när irakiska soldater under Iraks invasion av Kuwait placerade kuwaitiska krigsfångar i manhål, stängde locket, hällde ned olja i lufthålen och tände eld på dem. Få kan undgå att känna till de grymheter som Saddam Husseins regim har gjort sig skyldig till, såväl mot sin egen befolkning som mot andra, och av denna anledning välkomnar jag initiativet från min vän och kollega Rutelli, om att försöka inrätta en internationell tribunal för brott mot humanitär rätt i Irak. Världssamfundet har haft ögonen på Irak i över ett årtionde och vårt tålamod vad gäller avväpningen är på upphällningen.
För liberalerna här i kammaren är det ytterst viktigt att förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna är goda. Vårt engagemang i gemensamma värderingar, vårt engagemang i ekonomiska och kulturella band som återspeglas i vår militära allians är saker som betyder mycket för oss. Vi delar Amerikas smärta efter attacken den 11 september, inte bara på grund av att européer fanns bland dem som mördades så brutalt. Men vi delar inte Förenta staternas presidents åsikt att ett krig mot Irak är befogat i detta läge.
Den rapport som Hans Blix presenterade för FN:s säkerhetsråd förra fredagen innehåller inga skäl för omedelbara militära insatser. Tvärtom rapporterade han om en påtaglig avväpning och även om han medgav att samarbetet på intet sätt var fullständigt, så välkomnade han det som aktivt och till och med proaktivt. Hans rapport visade att inspektionerna leder till konkreta resultat för vapeninspektörerna, tillräckligt för att de skall få de ytterligare månader de behöver för att fullborda avväpningen av Irak. Att slå undan benen på Hans Blix och i nuläget inleda ett krig, vore obegripligt för den moderata opinionen runtom i världen.
Jag skulle vilja be våra amerikanska vänner att om så bara för några minuter stanna upp och begrunda vissa grundläggande frågor. Kommer ett regimskifte i Irak att göra det lättare att dra al-Qaidas terrorister inför rätta? Kommer en omstörtning av en sekulär arabstat att underlätta en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina? Och skulle inte kostnaderna för fortsatt vaksamhet, flexibilitet och tålamod bli mindre än kostnaderna för ett krig och en återuppbyggnad? Vi får inte underskatta förlusterna i händelse av krig, inte bara de mänskliga förlusterna, även om de skulle bli stora och kostsamma, utan även de diplomatiska förlusterna som troligen först skulle märkas i form av ett sammanbrott av försoningssamtalen på Cypern.
När krisen blossar upp närmar vi oss samtidigt ett kritiskt ögonblick för Förenta nationernas framtida trovärdighet och tron på en världsordning som bygger på rättsregler. Den anmärkningsvärda sammanhållning som världssamfundet uppvisade i november i fjol då man enhälligt enades om resolution 1441 hotar nu att raseras. Vi bevittnar det föga uppbyggliga käbblet mellan grupper i säkerhetsrådet som är för respektive mot ett krig och som genom trakasserier, mutor och till och med utpressning försöker värva de länder som ännu inte har tagit ställning. Förenta nationernas värdighet och integritet står på spel.
Förenta staternas beslut att använda FN-systemet för att avväpna Irak välkomnades varmt av min grupp och nu måste landet hålla sig till den multilaterala strategin. Om Förenta staterna väljer att sätta sig över ett FN-beslut mot ett tidigt militärt ingripande, skulle det kunna innebära dödsstöten för Förenta nationerna. Det spelar ingen roll om detta beslut fattas på grund av att man misslyckats att uppbåda de nio röster som krävs eller om det beror på grund av ett franskt eller ryskt veto. Ett veto som man motsätter sig kommer alltid att uppfattas som mer orimligt än ett veto som man själv lägger in. Men regler är regler, och ett stöd från FN om ett militärt ingripande får inte kringgås med ursäkten att ett veto är ?orimligt?.
Det vore mycket bättre om omröstningen angående en ny resolution sköts upp till det att ett samförstånd kan uppnås. Det vore lätt att räkna ut vilka element ett sådant samförstånd skulle innehålla, om bara de konstlade kraven på en i förväg fastslagen tidsplan för militära insatser kunde skjutas åt sidan.
Herr rådsordförande, ni har sagt oss att det fortfarande är möjligt att undvika ett krig. Dörrarna till Janustemplet har låsts upp, även om de ännu inte har öppnats. Hans Blix har redogjort för de områden där en avväpning ännu inte är fullbordad och dessa områden skulle kunna arbetas in i en ny resolution som tydligt definierade riktmärken för Irak att leva upp till under de kommande månaderna. Om man medger att Irak har gått så långt i sina eftergifter endast på grund av hotet om militära ingripanden, varför då inte fortsätta med dessa påtryckningar till det att processen är avslutad? Om Saddam Hussein inte lever upp till de riktmärken som finns i resolutionen kan de diplomatiska alternativen och inspektionerna anses vara uttömda, och i det läget har världssamfundet en moralisk befogenhet och legitimitet att inleda ett krig.
I London, Washington och Madrid sägs det att ett eventuellt krig kan bli kort, snabbt och framgångsrikt. Med stöd från FN skulle så kunna bli fallet, men utan ett sådant stöd skulle en konflikt som splittrar världssamfundet kunna leda till att vi står inför ett nytt hundraårigt krig som kan bringa regimer på fall långt utanför Iraks gränser.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Även om omröstningen i säkerhetsrådet i talande stund ännu inte har ägt rum, vet vi redan att det i alla händelser bara kommer att återstå en enda laglig väg, som innebär att Irak skall avväpnas på fredlig väg genom vapeninspektioner.
De som tar på sig ansvaret för att kringgå detta mandat och ensidigt inleda ett krig skulle trotsa hela det internationella samfundet. De skulle, hoppas jag, utsätta sig för det egna folkets politiska bestraffning, som skulle få avskräckande verkan. Vad gäller deras förtroende i världens ögon skulle det förmodligen vara förverkat för lång tid framöver. Genom att skylta alltför mycket med sin hardpower, löper man risk att förstöra sin softpower.
Tyvärr är det risk för att hela det internationella samfundet skulle destabiliseras av ett sådant uppenbart brott - material breach - mot de regler demokratierna har ålagt sig att följa efter andra världskriget. Ändå är detta vad Förenta staternas president aviserar, utan att skämmas. Samtidigt som vi går samman mot Irakkriget måste vi gå samman mot denna unilaterala politik, som kriget är en del av och som i våra ögon är imperialistisk. Där saknar vi varken trumfkort eller bundsförvanter. Inte sedan det kalla krigets slut har en så mäktig fredsrörelse öppet trätt fram över hela jorden, en rörelse som hävdar rätten och det multilaterala samarbetet. Det är inifrån den rörelsen Europas röst för en solidarisk värld skall och bör göra sig hörd.
Våra bundsförvanter utgörs främst av hela världens folk, i synnerhet folken i EU:s femton eller tjugofem medlemsstater. Detta gör det just nu bara än mer legitimt att innan anslutningsfördragen ratificeras och innan omröstningen om den framtida författningen, kräva en djupgående diskussion i medlemsstaterna och med våra partnerskapsländer om den vision av Europa som vi tillsammans vill främja för att möta den folkvilja som kommer till uttryck hos EU:s medborgare.
Denna makalösa internationella opinionsyttring har troligen underlättat för en majoritet av världens regeringar att ta ställning mot kriget. Det gäller i första hand sydländerna, framför allt rörelsen av icke-allierade som ensam företräder två tredjedelar av FN:s generalförsamling. Det är vårt andra trumfkort. Hur ömklig och vulgär är inte den utpressning som Colin Powell i det här sammanhanget utövar mot de mest beroende av dessa länder i syfte att avtvinga dem en röst som saknar allt folkligt stöd. De vi stöder oss på är än en gång personer som världen räknar som sina mest framstående moraliska auktoriteter: allt ifrån påven Johannes Paulus den andre till Nelson Mandela, och däremellan den tidigare presidenten Carter och FN:s generalsekreterare själv, Kofi Annan. Med stort engagemang och värdighet arbetar de alla för fredens sak och respekten för FN-stadgan.
Låt oss även hylla alla dessa erkända auktoriteter på den internationella rättens område, som undervisar i Oxford, Cambridge eller vid London School of Economics, och de tre hundra framstående spanska jurister som alla på förhand avvisar alla försök att legalisera en eventuell användning av militärt våld mot Irak. En viktig del i detta har också vapeninspektörerna, som både klarat att visa stor fasthet gentemot Bagdad och stå emot Washington och London, som de inte tvekat att anklaga för att ha försett dem med falska uppgifter.
Jag vill också särskilt nämna de män och kvinnor som arbetar på FN-organen, som vid sidan av en del europeiska företrädare i regionen ofta är de enda som i första hand tänker på befolkningen och det lidande den tvingas utstå i Irak, i Palestina och i arabvärlden i stort. Tack också till Chris Patten för vissa av de kraftfulla och sanna ord han hade att säga i denna fråga nu på förmiddagen.
En annan viktig faktor är i dag det fransk-tyska samarbetet, som kommer att ha hållit stånd, även om man får betala ett pris för sitt politiska mod att trotsa den starkare parten. Åter andra bundsförvanter har vi hittat på andra sidan Atlanten. Vi, det vill säga den breda koalition av europeiska parlamentariker som redan förra månaden reste till Bagdad, och som nu i Förenta staternas kongress knutit varaktiga samarbetskontakter med folkvalda från Washington, Ohio, Kalifornien och rentav Texas. Se där ett Amerika som inte föraktar Europa, utan sätter sitt hopp till Europa och hälsar dess företrädare med öppna armar. Vad har våra amerikanska vänner lärt oss? Att 126 parlamentariker har röstat mot ett krig, i synnerhet två tredjedelar av demokraternas representanter, att 130 amerikanska städer och däribland Washington, Philadelphia och Los Angeles, har antagit resolutioner i vilka man motsätter sig en militär aktion, att den fackliga centralorganisationen AFL-CIO har uttalat sig i samma riktning, att antikrigsrörelsen (United for Peace and Justice, Women for Peace, etc.) har fått en betydelse som aldrig förr i det skede som föregår ett krigsutbrott. New York Times har för sin del också nyligen valt att säga nej till krig. Vi står långt ifrån den heliga allians som vissa beskrev för oss. ?Georges W. Bush har hotat att isolera de européer som gör motstånd mot hans anspråk på världsherravälde. Ögonblicket är perfekt för att vi skall räcka varandra handen?, kom som ett eko till oss från kongressledamoten Dennis Kucinich, talesman för fredskoalitionen. Herr talman! När allt kommer omkring har man de amerikanska vänner man förtjänar.
Herr talman, kära kolleger! Det finns vissa saker som jag inte kan förstå. Exempelvis brukar vi alltid försvara fördragen. I artikel 19 i EU-fördraget står något mycket enkelt: ?Alla regeringar som är representerade i säkerhetsrådet skall försvara den gemensamma ståndpunkt som fastställts av Europeiska unionen?. Spanien, England, Frankrike och Tyskland skall alltså försvara en gemensam ståndpunkt.
Vare sig man gillar den gemensamma ståndpunkt som fastställts av EU:s regeringschefer eller inte, sägs där ingenting om något ultimatum och inte heller om konsekvenser i form av krig. Där sägs att vapeninspektörernas arbete skall fortsätta. Detta är exakt det memorandum Frankrike och Tyskland har föreslagit. Jag kan inte förstå hur Spanien och England i fördragets namn kan låta bli att stödja denna ståndpunkt. Vi måste äntligen få ett beslut inom EU om fördragens reella betydelse.
Palacio Vallelersundi har alltid tråkat ut oss med sina förklaringar om fördragen här i parlamentet. Hon borde minnas att hon nyss försvarade de fördrag som hon nu själv skändar i egenskap av utrikesminister.
(Applåder)
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför man måste kriga när man har vunnit kriget. Varför ingripa militärt när man har vunnit utan att behöva ingripa militärt? En sak skall erkännas: utan amerikanerna hade vi inte haft några vapeninspektörer i dag. Vi hade varken haft vapeninspektioner eller avväpning. Men eftersom det nu pågår en avväpning och inspektioner, behöver vi inte kriga. Varför dra iväg och skjuta och döda, när vi kan få allt utan att skjuta och döda? Jag kan inte begripa det. Vi vill vara självkritiska genom att säga att situationen är som den är tack vare en viss beslutsamhet, oavsett om man gillar denna beslutsamhet eller ej.
Nu får vi höra, och jag förstår det fortfarande inte, att man skall införa demokrati i Irak. Alldeles utmärkt, det är ju fantastiskt. Men vad gör man då med Turkiet? I Turkiet är parlamentet folkvalt. Utmärkt, det är demokrati, oavsett om man gillar de som har valts eller inte, det är inte vårt problem. Men sedan träffar man ett avtal med armén och kör över parlamentet, som är en demokratisk församling, får att uppnå vad man inte kunde uppnå på demokratisk väg och på det sättet säger man till folket: ?Se här hur den demokrati vi skall ge er fungerar!? Jag kan inte begripa det.
Man fortsätter att förklara att man exempelvis skall befria folken i Irak. Till kurderna i Irak säger vi: det blir fantastiskt, vi skall befria er tillsammans med den turkiska armén. Just den befrielse kurderna drömmer om sedan ett hundratal år tillbaka: att äntligen få stå under den turkiska arméns kontroll! Dessa folk tycker förstås att detta är fantastiskt!
Ändå finns det en nyckel till demokrati i denna region. Den nyckeln finns i Teheran. Det handlar inte om att kriga mot Iran, men befolkningen i Iran kämpar för demokrati. Det är i dagsläget det enda folk som gör uppror mot sitt totalitära styre, det enda folk som går ut i jättelika demonstrationer, som röstar för demokrati. Ändå lämnar vi det folket ensamt, vi hjälper det inte och sedan hävdar vi att vi har infört demokrati i andra regioner.
Jag menar att vi måste göra tvärtom. Genom att hjälpa det iranska folket att befria sig, skulle vi ge två lärdomar till denna region. Det första är att frigörelse och demokrati är något man själv åstadkommer, inte genom militära interventioner någonstans ifrån, utan med hjälp av viljan och beslutsamheten hos folken själva. Det andra är att detta folk, om det lyckas befria sig med vår hjälp, kan säga till alla traditionalister, alla terrorister och alla som fascineras av den totalitära traditionalismen: ?Vi vet vad traditionalism vill säga, vi har fått känna av följderna av den och vi har bekämpat den. Vi har befriat oss?. Det kommer att bli en enastående lärdom för regionen, mer talande än om en amerikansk general ockuperar Irak.
Avslutningsvis måste vi alla kasta våra skygglappar. Ja, regimen i Bagdad måste bytas ut, precis som regimen i Saudiarabien, i Tunisien och i ett antal länder i Afrika måste bytas ut, men detta kan inte ske genom en militär invasion, oavsett vilken. Låt oss därför ta vårt ansvar som en del av världens demokratier och låt oss inte säga att fred kommer att råda om det inte blir något militärt angrepp mot Irak. Fred är det inte, men detta är inte rätt sätt för att det irakiska folket äntligen skall få leva i fred. De har rätt att leva i fred, utan amerikansk general, men också utan Saddam Hussein.
(Applåder från vänster)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Förenta staterna är en stor demokrati. De har gett oss mycket. Och om man ser till de senaste femtio åren kan ingen glömma den avgörande roll de har spelat för att försvara friheten. Av det skälet vägrar jag, tillsammans med min grupp, att hamna i det dilemma som består i att man förklarar sig vara antingen för eller mot amerikanerna. Det vore en idiotisk ståndpunkt.
Efter dessa ord och på grund av att vi uppskattar och värdesätter Förenta staterna, har vi också rätt att säga dem att de tar miste och att den politik de nu för bara kan utmynna i mycket allvarliga konsekvenser för framtiden. Bara ett av följande alternativ gäller. Antingen existerar det internationella regler och varje land måste rätta sig efter dem. Eller också anser vi att man har tagit ett stort steg bakåt och att vapenmakt hädanefter går före rätt. Bara man har den vapenmakten är man också den starkaste och har rätt att ingripa. I så fall uppmanar jag er att föreslå att FN-stadgan ändras, så att interventionsrätten hädanefter omfattar de starkastes rätt att ingripa när de tycker att det behövs för att försvara sina allmänna intressen, sina vitala intressen.
Förenta staterna har utsatts för ett fruktansvärt angrepp. Flera tusen amerikaner har dödats. Detta kan ingen glömma. Därför har de rätt att försvara sig. De har rätt att gå till motangrepp. Men vem är ansvarig för dessa attentat? Organisationen al-Qaida. Har det lagts fram några bevis på kopplingar mellan organisationen al-Qaida och Irak? Svaret är nej. Det existerar inga bevis. Innan Förenta staterna inleder denna militära aktion bör de därför tala om för oss vilka de verkliga skälen är, de djupliggande skälen till att de vill ingripa. Om det handlar om att rita om kartan i denna del av världen, så säger jag på en gång att det kommer att få följder som är omöjliga att förutse, och att man som ett resultat håller på att bädda för att en ny generation terrorister skall växa fram och en varaktig klyfta uppstå mellan den muslimska världen och resten av jordklotet. Detta är ytterst oroande.
Därför är vi inom denna grupp eniga om att säga att alla ansträngningar måste fullföljas för att nå en lösning på detta problem genom avväpning. När denna princip väl har slagits fast, är det inte här som besluten skall fattas. Det finns i våra debatter något både sympatiskt och overkligt. Icke desto mindre har vi rätt att säga vad vi tycker och vad den franska delegationen beträffar - och framför allt för egen del, även om jag inte på något sätt är beroende av regeringen - vill jag säga att den ställer sig bakom det ställningstagande som gjorts av Frankrikes president och som innebär att man med alla medel motsätter sig igångsättandet av en militär aktion.
(Applåder)
Herr talman! I den här debatten om Irak framträder ett bisarrt motsatsförhållande. Från Irak har jag fått uppgifter om kontakter mellan framstående företrädare för Baathregimen och den irakiska oppositionen. Saddams omedelbara omgivning förbereder sig tydligen på att ?Rädslans republik? skall falla. De försöker i första hand rädda sina egna skinn genom att tillkännage ett uppror om det skulle komma ett amerikanskt militärt ingripande.
Vad hör jag däremot inom Europeiska unionen? Ett antal stora medlemsstater ivrar för ett politiskt status quo i Irak. Vapeninspektioner inom ramen för FN utan tydliga tidsfrister skulle räcka för att tämja regimen i Bagdad. På vad grundar sig denna stora politiska kredit som de unnar den hänsynslösa våldsmannen Saddam Hussein? Den lidande irakiska befolkningens oförståelse för denna ansvarslösa hållning från ett antal europeiska länders sida är tydlig och allmängiltig.
Lika negativt är det nuvarande politiska priset för den västerländska Irakfejden: ett allvarligt undergrävande av de transatlantiska förbindelserna, allvarlig splittring inom själva Europeiska unionen och en växande tvedräkt inom det internationella samfundet inom ramen för Förenta nationerna. Allt detta på grund av en mordlustig megaloman som i åratal helt enkelt vägrat följa FN-resolutioner. Ett sådant scenario måste uppmuntra liknande diktaturer att gå sin egen beväpnade väg.
Kan Europeiska unionens medlemsstater rädda något i denna splittrande Irakfejd? Jag tror det. För det första borde de på mycket kort sikt ställa sig bakom en tydlig tidsfrist för FN:s vapeninspektioner i Irak, en begränsning varvid tillräckligt mycket hänsyn tas till alternativet med ett väpnat ingripande. När allt kommer omkring tvingar endast den nuvarande maktuppvisningen i Gulfområdet Saddam Hussein till visst samarbete med FN-inspektörerna. Samtidigt borde medlemsstaterna i Europeiska unionen äntligen visa tecken på omsorg om Iraks framtid, politiskt och socialekonomiskt, eftersom det verkligen finns alternativ till Saddams ?Rädslans republik?. Vad gäller båda dessa saker ser jag fram mot initiativ från det grekiska ordförandeskapets sida.
Herr talman, mina damer och herrar! Motståndarlägret mot det orättfärdiga preventivkrig som anglo-amerikanerna planerar att inleda i Irak växer sig starkare för varje dag, såväl hos den nationella opinionen - det vittnar opinionsundersökningar och demonstrationer om - som i FN:s säkerhetsråd. Frankrikes, Tysklands och Rysslands diplomatiska fasthet kan få de ansvariga i Storbritannien och rentav i Förenta staterna att reflektera.
Krig är krig, men den fas som föregår kriget är inte krig. På randen av den avgrund som hotar att uppsluka världsfreden vore det ingen vanära, tvärtom, att avstå från en så orättfärdig aktion, som så klart strider mot folkrätten och som är så riskabel, trots de storvulna tal och trots de kostnader man ådragit sig. I det läget vore det inte orimligt om Europaparlamentet efter att åter ha förlikats föreslog den kommitté som har sitt säte i Oslos parlament att tilldela George W. Bush fredspriset, för att han bidragit till att uppnå de av FN fastställda målen i Irak, utan blodsutgjutelse och tårar, och för att han vunnit denna seger över sig själv och på sitt folks vägnar, denna stora fredsseger. Varför inte?
Om det hela tar en annan och olycklig vändning och den stackars befolkningen i Irak, och i synnerhet barnen, offras till krigets demoner, då får detta dramatiska konsekvenser. Världen skulle sättas i gungning på ett sätt som skulle släppa lös ondskans krafter över hela jorden. Och vilket skulle bli nästa steg i den aviserade omstruktureringen av Mellanöstern? Skulle nästa måltavla för supermaktens armé bli Iran, Syrien och ytterligare andra länder, eftersom det hädanefter inte skulle finnas några begränsningar för den starkastes rätt?
Herr talman! Det är en mycket speciell dag för mig i Europaparlamentet. Jag har lyssnat till anföranden från Cohn-Bendit och Le Pen som varit i det närmaste identiska.
(Blandade reaktioner)
Insatserna har höjts sedan vi senast debatterade Irakkrisen. Det står klart att Saddam fortfarande försöker att vinna tid. Förenta nationerna uppmanar till avväpning, såsom man tydligt och enhälligt beskriver i resolution 1441, men denna avväpning har fram till i dag ännu inte uppfyllts. Detta är sanningen om den situation vi nu ställs inför. Vi inser att denna situation är farlig och instabil, men låt oss vara på det klara med att situationen är farlig och instabil just på grund av den irakiska regimens undanflykter och, tråkigt nog, på grund av vissa europeiska regeringars psykningar.
Dessa regeringar tycks ha förlorat den grundläggande fråga som står på spel ur sikte, nämligen det påtagliga hot som regimen i Bagdad utgör mot freden och säkerheten i Mellanöstern och den övriga världen. Lås oss inte ens i detta långt framskridna skede glömma att Saddam vägrar att förklara vad som har skett med det lager av kemiska och biologiska vapen och nervgaser som upptäcktes av FN:s inspektörer år 1998. Om världens demokratier inte är beredda att tala med en stämma om behovet av en omedelbar och ovillkorlig avväpning, råder det inga tvivel om att Saddam Hussein i all oändlighet kommer att fortsätta att leka katt och råtta med Förenta nationerna.
Jag måste säga att de senaste månadernas händelser även har uppenbarat två viktiga sanningar för oss här i Europaparlamentet och för Europa i allmänhet. För det första undergräver vi på eget ansvar sammanhållningen inom Nato. Vissa antiamerikanska röster i Europa har uttryckt sitt förakt för allt amerikanskt och det är möjligt att vi får mer av den varan under denna debatt. Vi har även konstaterat att vissa politiker i Europa är beredda att försvara Nato och den transatlantiska alliansen i sin strävan att göra Europa till någon form av antagonist eller motvikt snarare än en allierad till Förenta staterna.
Låt mig på de brittiska konservativas vägnar undanröja alla tvivel och göra klart att vi bestämt står bakom Nato som en hörnsten i vår säkerhet och vårt försvar. Jag ber inte om ursäkt för att vi upprepar vår tro på Nato och det stora värde vi sätter på vårt partnerskap med Förenta staterna. Jag anser att de åtgärder som Frankrike, Tyskland och Belgien har vidtagit för att underblåsa splittringen inom alliansen i den mycket viktiga frågan om Turkiets säkerhet bara är att beklaga. De kommande dagarna kommer världssamfundets vilja och Förenta nationernas trovärdighet att sättas på prov. Men låt det inte råda några som helst tvivel om följande: ansvaret för att förhindra ett krig vilar fortfarande helt och hållet på Saddam Hussein och det är upp till honom att välja freden.
(Applåder från höger)
Herr talman! Jag tror inte att det finns någon som inte instämmer i de synpunkter som framförts av rådets ordförande, Greklands utrikesminister Papandreou, och kommissionsledamot Patten. Som komplettering skulle jag bara vilja säga att i detta fall är den massiva mobiliseringen av nästan hela den allmänna opinionen och de europeiska medborgarnas demonstrationer, och inte bara det, ytterligare en politisk omständighet, som man måste ta hänsyn till.
Den 11 september 2001 gav alla Europas folk och regeringar sitt enhälliga stöd till Amerikas förenta stater efter den terroristattack som drabbat landet. I dag motsätter sig alla Europas folk, men inte alla regeringarna, ett krig som inte leder någonvart, som inte får något resultat. Man skulle kunna anspela på gamla talesätt i fråga om krisen i Mesopotamien och konstatera att man skapar ett politiskt Babels torn, som helst borde försvinna. Det finns sidoeffekter av att de 15 medlemsländerna inte har kunnat enas om hur man skall förhålla sig till krisen, men sidoeffekterna gäller också kandidatländerna, som har olika uppfattningar om möjligheten till en enhetlig inställning. I en tid då Europa håller på att bygga sin framtid genom konventet, som fastställer de nya villkoren i den författning som håller på att ta form, måste vi se till att vi inte skapar inre motsättningar, som sedan inte kan överbryggas. Vi måste binda samman de 25, de 28 och så många fler som möjligt, i en ny strategi, för ett Europa med fred och samarbete, ett Europa som eftersträvar en demokratisk utveckling i hela världen, den så kallade politiken för förebyggande och hantering av kriser, i stället för att se till vad vi kan göra efter krisen, hur vi skall kunna lösa problemen med flyktingar, döda osv.
Jag vill emellertid också påminna om, och det sägs i alla analyser, att det är två strategier som står mot varandra i Amerika: en strategi för Amerikas samexistens med hela världen och en annan strategi med en teokratisk grundsyn, enligt vilken det är Amerika som måste bestämma över utvecklingen utifrån en subjektiv bedömning av vad som bäst gagnar världen.
Jag vill påminna de många som framfört teorier om att FN har sett sina bästa dagar, om att FN var ett uttryck för maktbalansen efter andra världskrigets slut och att de nya maktförhållandena måste komma till uttryck i de nya konstellationerna, att vi måste förstå att de nya internationella maktförhållandena måste komma till uttryck på ett väl genomtänkt sätt och genom ett system, som är sådant att det inte leder till konflikter.
Men det är också bra om vi kommer ihåg vissa förhållanden som gäller oss som europeisk union. Vi kom fram till en enig ståndpunkt i Palestinafrågan. Men denna eniga ståndpunkt, som vi alla stod bakom, respekterades inte. Vi kom fram till en enig ståndpunkt i Irakfrågan, i fråga om embargot mot Iraks folk. Och denna eniga ståndpunkt respekterades inte heller. Mot denna bakgrund måste vi se till att visa uthållighet under de perioder då vår politik kan leda till ett praktiskt resultat, som inte sedan ger näring åt nya kriser.
Kolleger, vi befinner oss förvisso vid en kritisk vändpunkt. Men jag tror att varje kris skapar förutsättningar för en ny kvalitet. Vi måste säga till våra amerikanska vänner att denna uppfattning leder till äventyrligheter. Och dessa äventyrligheter är inte till gagn ens för Amerika. Det är farligt med sådana uppfattningar som Rumsfeld har. Enligt vad jag hörde i morse, har han börjat klandra Förenade kungarikets premiärminister för att han begärt några dagars förlängning av tidsfristen för vapeninspektörerna.
Kolleger, parlamentet måste sända ett budskap om fredlig lösning av alla internationella problem, fredlig lösning genom demokratiska förfaranden över hela världen.
Herr talman! I mitt hemland, Sverige, föreslog i går en präst att man för att undvika krig skulle låta lönnmörda Saddam Hussein. Det kanske är ett något märkligt budskap för att komma från en representant från Svenska kyrkan, men idén om furstemord i folkets tjänst är annars ganska gammal. Säkert har en del av oss i hemlighet tänkt denna tanke, men naturligtvis kan inte denna typ av mord begås. Det strider mot internationell rätt.
Icke desto mindre kanske kriget skulle kunna stoppas om Saddam Hussein avgick eller gick i exil. De diskussioner som förs nu inom arabsamfundet för att förmå Saddam Hussein att avgå är väldigt intressanta. Vi hoppas förstås att en internationell domstol skall kunna ställa Saddam till svars för hans förbrytelser.
Om man kunde vrida klockan tillbaka, skulle mycket i Irakkonflikten ha kunnat göras annorlunda. Arabsamfundet borde ha involverats mycket tidigare i diskussionen om hela Mellanösterns framtid. USA, EU och FN:s säkerhetsråd borde ha visat större engagemang i att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Fredssamtalen måste komma igång igen, annars vinner vi aldrig kampen mot terrorismen.
Nu rullar krigstrummorna. Den liberala gruppens uppfattning är fortfarande att vapeninspektörerna måste få fortsätta så länge deras insatser är meningsfulla och så länge de gör framsteg. De framsteg som görs beror inte på att Saddam Hussein har blivit samarbetsvillig, utan på resolutionerna och hotet om militärt våld. Vi får aldrig glömma att det är Saddam Hussein som skall bevisa att han inte har vapen, inte FN som skall finna dem.
Förhoppningsvis kan krig ännu undvikas. Det är vår uppfattning att om några militära beslut skall fattas, skall de fattas av FN:s säkerhetsråd. FN är dock allvarligt sargat i dag. Den kohandel som pågår för att övertyga länder att rösta ja eller nej i säkerhetsrådet är patetisk och skadar hela världssamfundet. När de permanenta medlemmarna bråkar, överlåter man dessa svåra beslut åt länder som Ghana, Kamerun och Angola. Det är orimligt och skrämmande, och det undergräver FN:s trovärdighet. En rejäl reform blir alltmer akut. FN är splittrat, Nato är splittrat, EU är splittrat, de transatlantiska relationerna är skadade. Den enda som gläds åt detta är diktatorn i Bagdad.
Herr talman! Vad är syftet med kriget? Det måste vi få klart för oss om vi skall kunna stoppa det. Men syftet med kriget varierar i förhållande till hur framgångsrika vapeninspektörerna är i sitt arbete. Nu hör jag genom min goda kollega, Malmström, att avsikten är att byta ut diktatorn i Bagdad. Ursäkta, men jag trodde att det gick ut på att avväpna Irak och förstöra dess massförstörelsevapen. Men nu förstår jag att Förenta nationerna skall gå långt över gränsen för sina befogenheter och byta ut regimer vi inte gillar.
Vi gillar inte Saddam Hussein. Att vara emot kriget är inte det samma som att vara vän av Saddam Hussein, eller för den sakens skull Le Pen. Eller vän av Chirac. Jag betraktar inte någon av dem som vänner, men detta visar bara hur bred antikrigsrörelsen är och hur snäv den krets är på väg att bli som är för kriget.
Om det rör sig om ett regimskifte skulle jag vilja fråga vilken ståndpunkt Europeiska unionen intar när det gäller att ta emot flyktingar från den diktatur man önskar sätta stopp för? Var finns Europeiska unionen när folk flyr från den förskräcklige diktator som min kollega Evans beskrev? Varför kastar vi dessa flyktingarna tillbaka i armarna på den regim som vi önskar byta ut? Varför stöder vi inte de demokratiska rörelserna i Iran, precis som min kollega Cohn-Bendit sade?
Jag slutar här eftersom min talartid är till ända.
Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! De senaste tio åren, sedan Gulfkriget, har Förenta staterna utvecklat en ?alla bombers moder?. Europa har under tiden med tålamod och diplomati försökt utvidga unionen. Det är en symbolisk och tydlig skillnad. Om Europaparlamentet och Europeiska kommissionen skulle ha det slutgiltiga ansvaret så skulle EU kunna agera med auktoritet för en världsfred och en internationell rättsordning. Tyvärr är det inte så. Det är inte bara demokratins och de mänskliga rättigheternas värderingar som förenar EU utan även viljan att genom samarbete garantera fred och inrätta en internationell ordning.
Har kriget mot Irak börjat eller inte? Eller har kriget mot Irak egentligen aldrig slutat sedan Gulfkriget och kampen om övermakten i Mellanöstern bara hamnat i en ny fas? Det kommer historien att utvisa. Efter Saddams militära nederlag mot den internationella koalitionen hade regimen kvar sin ställning, men den hölls på plats genom ett hänsynslöst embargo som lämnade regimens makt över befolkningen oantastad men svälte ut befolkningen. De första fyra årens vapeninspektörer var inte effektiva när det gällde att avväpna Irak men fungerade som en underrättelsetjänst för de stater som skickade ut och betalade sina experter och spioner. Förenta staterna och Storbritannien kunde därefter bomba Irak med större framgång. De nya vapeninspektionerna under ledning av Hans Blix och Förenta nationerna som går hand i hand med militära hot var däremot framgångsrika. Därför måste vi fortsätta på den vägen och vi måste förena de europeiska länderna kring den ståndpunkten.
Herr talman! Det vi minst av allt skulle vilja se i dessa oroliga tider vore att den irakiska regimen kunde fira den mer än tänkbara splittringen av Förenta nationerna, de nästan oöverstigliga svårigheterna i Nato eller frånvaron av alla möjligheter till förståelse mellan de femton EU-länderna angående denna kris.
Sanningen är att under mer än tio år och 17 FN-resolutioner har den irakiska regimen fortsatt att skjuta upp destruktionen av sina olagliga vapen. Denna gång kommer dock inte Saddam Hussein att kunna fortsätta att utmana den internationella rätten. Låt oss säga utan att vara naiva att vi hoppas att det fortfarande är möjligt att uppnå ett beslut inom ramen för FN som på grund av dess fakta får Irak att frivilligt genomföra en nedrustning. Men vi vill också göra klart att vi inte kommer att hålla oss neutrala om en konflikt bryter ut. Vi kommer alltid att stå på demokratins och inte på tyrannins sida.
Vi står också på den internationella rättens sida, för vi önskar ett omedelbart och ovillkorlig uppfyllande av de 17 FN-resolutionerna om nedrustning av Irak. Vi står på den sida som inser att den kollektiva säkerheten har ett pris och vi får inte begränsa oss och motsätta oss den som betalar det enda avskräckande vapnet som Saddam känner till och fruktar, de mer än 200 000 soldaterna som har placerats i området.
Slutligen, herr talman, och bortsett från alla dessa skäl står vi inte neutrala eftersom vi anser att vår plikt är att alltid stå på våra allierades sida, såväl i goda som i svåra tider. Varför? Det är enkelt, herr talman: för om vi i framtiden utsätts för ett direkt hot kan vi på samma sätt be om solidaritet.
Herr talman, mina damer och herrar! Om vi inte i dag kände oss så oroade över hotet om en ny tragedi som kommer att kosta så många människor livet, skulle vi säga att denna kris är en ypperlig indikator på världen sådan den är. Den lägger nämligen i dagen sanningar som förespråkarna av självbestämmande länge varit ensamma om att hävda för döva öron och som plötsligt är på väg att bli accepterade som självklara.
Självklar sanning nummer ett: Aktörerna på den internationella arenan är inga block, och inte några civilisatoriska enheter som raskt yxas till för att tillfredställa en maktlysten och för övrigt lätt rasistisk tolkning av världen. De verkliga aktörerna är fortfarande nationalstaterna. Ett enat internationellt samfund existerar lika lite som det finns en enad västvärld, eller för övrigt ett enat Europa. Västvärlden, det så kallade internationella samfundet och Europa är fullkomligt splittrade. Splittrad är också vad den stackars Huntington så idiotiskt kallade ?den muslimska världen?, som omfattar både länder som är för ett krig, i likhet med Kuwait, och länder som är mot, i likhet med många arabländer. Det finns till och med länder som avstår från att ta ställning, som Pakistan. Europa är förstås inte mer enat, eftersom det är i detta vacklande bygge, som påstås vara involverat i en löjeväckande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som man finner de mest hårdnackade anhängarna av den amerikanska linjen, liksom de mest beslutsamma motståndarna. I nord som syd fattar varje nation sina egna beslut, oberoende av all sorts skenbar solidaritet, och det är inte bara den anglosaxiske springaren som utdelar en dödsstöt åt den gamla multilateralism som varit så på modet under 1900-talet. Nej, det är uppenbart att bara nationalstaterna återstår, och vi är glada över att detta har bevisats på ett så övertygande sätt.
Och vilken demonstration av Amerikas sanna natur, eller kanske skall man snarare säga Förenta staternas natur, för det är utan någon som helst rätt de gör anspråk på att tala för en hel kontinent, något som det modiga Chile nyss har bevisat. Förenta staterna försvarar i själva verket bara egenintressen på en väldigt trivial nivå, och inte ens det är säkert, eftersom man ser hur ett litet maktlystet kotteri så sakta rör sig i riktning mot det krig som ligger i imperiets hela natur, och imperiet är lika med krig. Detta är också något vi alltid har sagt. Samtidigt som nationen är den enda möjliga vägen att uppnå ett icke-totalitärt enande av världen.
Också Frankrike framstår genom denna kris sådan hon verkligen är, nämligen sådan hon i all evighet kommer att bestå, det enda verkliga bålverket mot de imperier som vill ge folken frihet som är ett annat namn för frihet....
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, herr rådsordförande, ledamöter! I denna kammare, liksom för övrigt i Förenta nationerna, verkar det som om vi oundvikligen har att välja mellan krig, med eller utan säkerhetsrådets stöd, och den veka, men tilltalande, ståndpunkt de som begär mer tid för inspektionerna har intagit. De senare stödjer sig för övrigt på de angloamerikanska militära påtryckningarna på Saddams regim och gör egentligen inspektionerna till ett mål i sig, trots att de mycket väl vet att Hans Blix och hans män svårligen kommer att lyckas avväpna Saddam ensamma. Likväl har många kolleger uttryckt sin avsky för Saddams regim också i dag, och krävt demokrati och frihet för irakierna.
Vi radikala ledamöter är, liksom hundratals andra framstående personer och parlamentsledamöter i en mängd länder, övertygade om att det fortfarande finns tid och marginal för ett annat scenario: att diktatorn i Bagdad går i exil, vilket skulle vara det enda sättet att verkligen undvika ett krig. Det är ett scenario som en del arabregeringar i regionen arbetar på sedan lång tid och som unionen skulle kunna ta till sig inför nästa resolution i säkerhetsrådet.
Sedan har vi perioden efter Saddam, som ingen har talat om i dag: vi är övertygade om att detta scenario måste kompletteras med att Förenta nationerna provisoriskt tar över styret i Irak i minst två år. Ett FN-styre är det enda som kan accepteras och som kan bidra till att föra in ett land som har utsatts för en av de grymmaste diktaturer vi känner till på rätt spår igen.
Herr rådsordförande! Jag hoppas att Europa skall kunna tala med en röst igen med detta som utgångspunkt.
Herr talman! Här har det sagts att man uppnått vissa framsteg i nedrustningen även om betydelsen av dessa framsteg är svåra att mäta i relativa termer eftersom man inte uppfyllt kravet att bevisa förstörelsen av massförstörelsevapen.
Man måste påminna sig att inspektörerna inte är privatdetektiver, de är inte lärlingar till Sherlock Holmes, utan de är notarier. Vi accepterar dock att man gjort framsteg. Varför har de gjorts? De har gjorts med hjälp av internationella påtryckningar, vars sista utväg är användande av våld. Man måste minnas att inspektörerna inte lämnade landet 1998 av egen vilja utan att de slängdes ut då regimen ansåg att faran var över.
Och man måste minnas offren, de tusentals personer som dog under tvillingtornens massor, de tiotusentals personer som eliminerats i Irak eftersom de varit oliktänkande eller helt enkelt eftersom de tillhört en annan minoritet, de hundratusentals som varit tvungna att gå i exil för att överleva. Jag antar att vi alla är överens om att man måste göra allt man kan för att de internationella terroristorganisationerna inte skall få tillgång till dessa massförstörelsevapen. Herr kommissionär, jag antar att det inte råder något tvivel om det.
Jag skulle också vilja påminna om att hittills har alla, utom Saddam Hussein, agerat med fullständig respekt för folkrätten. Om man skjuter upp beslut och omröstningar i Förenta nationernas säkerhetsråd är det just för att nå en överenskommelse som gör det möjligt för oss att hålla oss till folkrätten, och fastställa konkreta villkor för nedrustning och precisa datum för uppfyllelse. Som Europeiska rådet sagt kan inte inspektionerna hålla på i evinnerliga tider.
I detta sammanhang är tyvärr medlemsstaterna fortfarande splittrade och vi måste be Papandreou och kommissionsledamot Patten att de skall fortsätta att försöka nå en överenskommelse, även om vi vet att uppdraget inte är enkelt. Herr talman, denna överenskommelse bör grunda sig i viljan att nå konsensus i medlemsstaterna, i respekten för andras uppfattning, i att inte försöka tvinga på andra en politik som består av redan genomförda handlingar och att avhålla sig från kategoriska attityder. Ett ?aldrig mer? leder ingenstans.
Herr rådsordförande! Först vill jag tacka det grekiska ordförandeskapet för alla dess ansträngningar och framgångsrika insatser, som har haft två syften: att kriget skall undvikas och att Europeiska unionen skall framträda med en gemensam hållning och en gemensam politik. Jag gratulerar er uppriktigt, herr ordförande, till er framgång, er stora framgång, då ni fick Europeiska unionen att enas om en gemensam ståndpunkt den 17 februari i Bryssel. Ni som ordförandeskap bär inte ansvaret för att den spanske premiärministern Aznar eller Anzar, som hans vän Bush kallar honom, fem dagar senare bröt denna överenskommelse och avvek från Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt, då han på den amerikanske presidentens ranch förberedde förslaget till beslut i säkerhetsrådet om att inleda kriget mot Irak.
Herr talman, jag ber er ha förståelse för att jag fortsätter på tyska.
Herr talman! Att hota med ett straff måste alltid vara så trovärdigt att straffet inte behöver utföras. Den massiva militära närvaron kring Irak och retoriken från Bush har gjort intryck på Saddam. Plötsligt medverkar han med inspektionerna och förstör vapen som han sade att han inte hade. Det är alltså naivt att påstå att Saddam endast hade kunnat övertygas genom diplomatiska vädjanden.
Förutom Saddam har tyvärr också Bush själv börjat tro så mycket på det militära hotet att han tycker att han inte längre kan undgå det. Att dra tillbaka en kvarts miljon militärer från Irakområdet medan Saddam fortfarande sitter i sadeln är för den amerikanska presidenten en vanära som han på alla vis vill förhindra. Han försökte till och med muta medlemmar i säkerhetsrådet för att framför allt möjliggöra ett anfall på kort sikt. Bush och Blair har nu blivit fångade i sin egen retorik och sin diplomatiska oförmåga att uppbringa tillräckligt med stöd. Utan grönt ljus från säkerhetsrådet återstår dem endast valet mellan två onda ting: inte göra något alls och alltså förlora ansiktet eller agera militärt utanför FN:s ram med alla negativa konsekvenser som det medför. Ett ensidigt militärt ingripande kommer att leda till en oerhörd instabilitet och allvarligt försvåra återuppbyggnaden av Irak. När Saddam själv förstörde raketerna så lade han en bomb under FN, Nato och EU, med hjälp på traven av oansvarigt agerande västerländska ledare.
Sedan murens fall strävar EU:s medlemsstater främst efter att försvara sina egna intressen och sin egen prestige och det blir inte mycket av en gemensam utrikespolitik. Den europeiska politiken måste bestå i att fortsätta utöva påtryckningar mot Saddam och det får absolut inte startas ett förhastat krig. Vi måste konkret visa vad tyrannen måste uppfylla inom en tidsfrist som inspektörerna finner rimlig. Endast FN kan se till att Saddam lyder och att straffet inte behöver verkställas.
Herr talman, herr kommissionär! Förenta staterna trodde att de kunde manipulera FN för att ge sitt plundringskrig i Irak legalitetens täckmantel, men FN har stått emot. FN och världsopinionen vill inte ha detta krig. Förnuft och rättvisa vägrar att underkasta sig den fanatiska fundamentalism som sedan en tid tillbaka härskar i Washington. Det irakiska folket är oskyldigt. Varför måste man bomba dem också, när de så länge levt under ett så grymt embargo?
Detta krig kommer att störta oss ner i civilisationernas krig. Den här gången är det inte muslimska traditionalister som provocerar fram konflikten, det är den amerikanska administrationen. Reaktionerna kommer att bli fruktansvärda. Redan i går uppmanade moskén i Al-Hazar, den muslimska världens Vatikan, till heligt krig mot amerikanerna. Frankrike kommer att lägga sitt veto i säkerhetsrådet, liksom Ryssland. Vi måste stödja freden.
Herr talman! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot Patten för hans kloka ord, och tacka de olika kolleger som klart och entydigt har förordat en avväpning av Irak med hjälp av vapeninspektioner och på fredlig väg.
Barbari kan inte bekämpas genom barbari. Och krig är en form av barbari, vare sig man vill det eller ej. Det är också ett ålderdomligt sätt att lösa konflikter. För drygt ett år sedan kallade Förenta staternas president ett antal länder för skurkstater. De misstänktes för att förfoga över massförstörelsevapen som hotade världsfreden och som de ville använda för att göra militära erövringar. Att skaffa bort massförstörelsevapen är förvisso ett vällovligt syfte, som vi alla måste försöka uppnå inom ramen för FN, och framför allt inom ramen för icke-spridningsavtalet. Men hur skall vi förklara för befolkningarna i de så kallade skurkstaterna att massförstörelsevapen är dåliga när de tillhör dessa länder och bra när de tillhör så kallade ?rättfärdiga? stater? De rättfärdiga staterna finns framför allt i Europa, men vi har också Förenta staterna, vars armé är beredd att använda sådana massförstörelsevapen, det vill säga taktiska kärnvapen, i det krig man vill föra mot Irak. Det är totalt motsägelsefullt och ytterligare en post att föra upp på den amerikanska regeringens balansräkning inom området för internationell rätt.
Om jag ville haka på president Bushs parodiska tal, skulle jag säga att den amerikanska staten är en superskurk. Men jag skall inte göra det. Det vore att förolämpa den amerikanska befolkningen - och jag vill inte att vi hänfaller åt förolämpningar. I förra veckan hade vi nämligen möjlighet att träffa amerikanska folkvalda som öppet motsatte sig en militär aktion. De demonstrerar mot krig tillsammans med sina medborgare och företräder enligt min uppfattning en stor majoritet av den allmänna opinionen.
Herr talman! Alla de vackra orden om att Saddam Hussein måste avväpnas och att det irakiska folket har rätt till sin frihet klingar egendomligt tomma när vi alla vet att Saddam Hussein inte drömmer om att nedrusta, gå i exil eller ge det förtryckta irakiska folket dess frihet. Europas historia från 1930 till 1939 är historien om ett Europa som gradvis gav upp inför Hitlers dominans och aggression. ?There will be peace in our time?, sade Chamberlain, när han kom tillbaka efter mötet med Hitler i München 1938. I dag säger vår tids ?Chamberlains? att Saddam Hussein kan avväpnas av vapeninspektörerna. Om detta stämmer, varför har vi då inte gjort det för länge sedan? Vi glömmer också att de vapen som hotar Iraks omvärld och som vi vill avlägsna inte är de vapen som används för att förtrycka det irakiska folket - det klarar man lätt av med konventionella handeldvapen.
Kriget mot Saddam Hussein skall vara ett befrielsekrig. Det handlar om att demokratisera de arabiska länderna. Demokrati och ekonomisk utveckling är vårt enda skydd mot terrorister, men Europeiska unionens insats under de senaste tolv åren, sedan vapeninspektionerna startade, har varit att garantera en fredlig samexistens med diktatorn. Europeiska unionen måste tänka om, och på ett mycket mer aktivt sätt agera för de arabiska folkens frihet och sociala utveckling. Så länge vi endast har ord att erbjuda är vi maktlösa.
Herr talman! År 1950 antog generalförsamlingen resolution 377 med titeln ?Samling för fred?, där man slog fast att när vissa villkor är uppfyllda - till exempel om säkerhetsrådet inte klarar av att fullgöra sina uppgifter - ?skall generalförsamlingen omedelbart ta ärendet under övervägande i syfte att lägga fram lämpliga rekommendationer om kollektiva insatser för medlemmarna?. Jag skulle vilja att det grekiska ordförandeskapet underlättade ett sammankallande av ett sådant extra sammanträde i generalförsamlingen, i enlighet med stadgans artikel 20, i syfte att utarbeta rekommendationer med avseende på ett bevarande av den internationella freden och säkerheten. Om Förenta staterna tillåts inleda ett unilateralt krig, är det möjligt att Kina inom kort invaderar Taiwan eller att Ryssland försöker att återskapa Sovjetunionen. Därför ber jag det grekiska ordförandeskapet att sammankalla till ett sammanträde i generalförsamlingen.
Herr talman! Den världsomfattande konfrontationen mellan två sätt att uppfatta internationella förbindelser i Irakfrågan klyver Europa i två delar. Krisen skingrar illusionernas dimmor och ställer oss på nytt inför verkligheten. De som hade glömt detta påminns om att nationalstaterna fortfarande är de diplomatiska och strategiska aktörerna, som när analyserna sammanfaller självklart kan agera gemensamt på ett effektivt sätt på mellanstatlig nivå, och att Europeiska unionen inte är en politisk fråga. Att Europa är intensivt närvarande i denna kris beror inte på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens mekanismer, utan på den politiska viljan hos ett antal europeiska länder. Det mest beslutsamma stödet för den amerikanska visionen är europeiskt, precis som de mest uttalade motståndarna är europeiska.
Konventet kommer därför att behöva dra lärdomar av denna återgång till verkligheten. Ingen bör längre fundera på att tvinga fram en gemensam allomfattande utrikespolitik med hjälp av bindande majoritetsbeslut. Det vore att välja likriktningens väg istället för det europeiska oberoendets väg. GUSP måste anpassa sina ambitioner till verkligheten, måste bidra till att harmonisera ländernas diplomati på de punkter där man är överens, och låta länderna agera självständigt när så inte är fallet och aldrig mer försöka ersätta dem med konstlade och icke-fungerande pseudoöverenskommelser, för det vore att handla på ett sätt som skadar Europa.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att vi i dessa dagar kan konstatera att den definition av intressen som görs enbart nationellt av de europeiska staterna i existerande storleksordningar, är en feltolkning, för man klarar inte av att genomdriva nationella intressen i sådana globala tvister.
Vi ser det nu i den tragiska situation som den brittiske premiärministern befinner sig i, som så troget har stött den amerikanska sidan och nu eventuellt hamnar i underläge, eftersom han inte kan leverera några rimliga resultat. Detta kan man också betrakta med ett visst mått av cynism. För en sak står fullständigt klar: Den som inte iakttar artikel 11 i Nicefördraget och därigenom motarbetar Europeiska unionens intressen av att eftersträva gemensamma ståndpunkter, kommer inte heller i denna uppgörelse att höra till vinnarna. Det må vara så att han i varje fall, under alla omständigheter, ville vara med, eller också ville han, liksom den tyske förbundskanslern, absolut inte vara med. Av den anledningen måste också just de stora länderna förstå - och denna kris bidrar därför till det - att det egna intresset för de egna medborgarna bara kan genomdrivas om vi finner ett gemensamt gränssnitt för alla europeiska stater och lägger alla dessa i vågskålen.
Därför hoppas jag att denna kris inte skadar utvecklingen av en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik, utan får en katalysatorfunktion, så att vi kommer framåt i denna fråga.
Om Amerikas förenta stater kommer att påbörja ett unilateralt krig, kommer vi att få stora legitimitetsproblem bland befolkningen. Det kommer att bli mycket svårt att åter ta upp den viktiga transatlantiska dialogen, framför allt med stöd av våra medborgare. Jag anser att det är av stort intresse för oss alla att de transatlantiska förbindelserna i detta läge inte lider någon varaktig skada. Av den anledningen måste vi också klara av att så snabbt som möjligt efter ett eventuellt Irakkrig skapa visioner, med vilka vi kan få de transatlantiska förbindelserna på fötter igen förutom genom Nato och säkerhetsalliansen, för att på sikt göra förbindelserna hållbara och därmed finna stöd bland medborgarna på båda sidor av Atlanten för dessa förbindelser.
Det får ändå inte vara så att visionen för framtiden är att bilda allianser med Moskva och Beijing, och på grund av vårt uppträdande fjärma oss från det land som vi har gemensamma värderingar med - Amerikas förenta stater.
(Applåder)
Men jag anser att detta också betyder att vi som europeisk union - om vi har en gemensam röst - måste klargöra att de militära åtgärderna visserligen är viktiga i kampen mot diktatorer som Saddam Hussein och i kampen mot den internationella terrorismen, men att detta krig ändå bara kan vinnas på global nivå om vi förfogar över förebyggande krafter och en kulturell dialog, och om vi är medvetna om idéer om social rättvisa, om vi har vittgående kriterier med vilka vi klarar att behandla hela denna fråga. Jag tror att det är vår uppgift att konstatera att denna värld bara kan göras fredlig om vi inte enbart använder oss av militära medel.
Herr talman, herr kommissionär! Jag tror att applåderna efter ert anförande helt enkelt var en hyllning till det faktum att ni denna morgon visade att en europeisk kommissionsledamot kan förkroppsliga européernas röst och att det finns en europeisk röst i denna kris. Tack.
(Applåder)
Det sägs att ett blixtkrig skulle göra det möjligt att först införa demokrati i Irak, och sedan torrlägga terrorismens källa. Men vad säger man då om situationen i Afghanistan, där ett blixtkrig har utspelat sig och där vi dag efter dag i tysthet bevittnar de afghanska kvinnornas öde? Vad säger man om mobiliseringen hos den nya supermakt som den allmänna opinionen utgör? Förstår man då inte att dess beslutsamhet att gå ut på gatorna dikterades av övertygelsen att ett krig inte skulle torrlägga terrorismen, och att ett unilateralt preventivkrig dessutom skulle ge upphov till en ny terrorism? Det är med utgångspunkt i vad detta mobiliserade europeiska folk säger oss som vi måste agera i säkerhetsrådet. När vi inom ramen för FN har engagerat oss till förmån för en avväpning som möjliggörs genom internationella påtryckningar och konstaterat att denna process fungerar, enligt de villkor som gemensamt fastställts, då kan vi inte acceptera att man mitt i arbetet vill ändra reglerna och ställa ett ultimatum.
Vad vi hoppas på är att en majoritet skall motsätta sig ett ultimatum i säkerhetsrådet. Vi tror på detta. Vi menar att krig kan undvikas. Det beror till stor del på Europa. Herr tjänstgörande rådsordförande! Det beror till stor del på er, när det gäller att ge Hans Blix den tid han säger sig behöva för att slutföra arbetet. Han har sagt att det inte handlar om veckor eller år, utan månader.
Det är mot den bakgrunden som vi menar att vetorätten för vissa permanenta medlemmar i säkerhetsrådet bör användas om det inte går att samla en majoritet. Men i första hand hoppas vi på en majoritet i säkerhetsrådet. Vi ville ha inspektioner och internationell legalitet. På dessa punkter var alla européer överens. Vapeninspektörerna har utfört sitt arbete och gjort framsteg som vi välkomnar. Vapeninspektörerna kräver mer tid. Det måste vi ge dem.
I grund och botten vet vi att det är den nya världsordningen som nu spelas upp för oss. Det var inte den 11 september 2001 den började införas, utan efter Berlinmurens fall. Kvar i världen lämnar den bara en enda supermakt. Och i det läget anser vi inte att ett enda europeiskt land i det långa loppet ensamt kan hålla stånd mot vad som kommer att bli en pax americana. Vi är européer, vilket innebär att vi tror på debattens och övertygelsens värden, det onödiga i förödmjukelser, det nödvändiga i att ge alla en plats på den internationella arenan, och vi tror framför allt på den internationella rätten.
Vad kan Europa göra när det nu skall fattas beslut om Irakkrisen? Herr talman, jag säger Europa, hellre än parlamentet eller rådet eller kommissionen, och jag tänker på det europeiska folket, som till mycket stor del är emot ett krig för att avväpna Irak och, med än större rätt, är emot ett krig för att byta ut regimen i Irak.
Europeiska rådet tog ställning vid sitt möte den 17 februari: ett krig skall vara den sista utvägen och kan hur som helst inte inledas utan ett tydligt mandat från Förenta nationerna. Låt oss komma ihåg att parlamentet har röstat igenom en resolution som uppmanar säkerhetsrådet att agera mot Saddam Hussein, på grundval av de mycket allvarliga brott han har begått mot mänskligheten. Den håller vi fast vid med kraft, för denna diktatur har lämnat förfärande blodspår efter sig. Därför måste Irak avväpnas, men via FN. Vi måste stödja en demokratisering av Irak, men via FN. Ett unilateralt krig skapar en spricka i FN och i Nato och försätter Europa i kris. Till somliga av våra europeiska bröder vill vi säga att en röst i säkerhetsrådet som går emot Brysseldokumentet, emot parlamentets vilja, emot kommissionens vilja, skulle innebära ett hugg mot Europas hjärta. I artikel 19 i unionsfördraget står det att medlemsstater som också är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet skall försvara unionens ställningstaganden och intresse. Vad hände i fråga om det före detta Jugoslavien? Säkerhetsrådet kunde inte fatta beslut om en intervention i Kosovo, utan det var Nato som stod för denna, med Europeiska rådets samtycke.
Det handlar också om vår amerikanske allierades och väns auktoritet och anseende liksom om broderskapet mellan våra folk, som aldrig har känts så starkt som efter den 11 september och aldrig har varit så hotat som i dag, på tröskeln till ett onödigt, orättfärdigt och olagligt krig. Förenta staterna skall veta att de folkvalda som har samlats här bekämpar antiamerikanska strömningar och därför ber Förenta staterna att visa större respekt för europeiska idéer och övertygelser.
Herr talman! Om Irak kan avväpnas utan krig är detta en seger för förnuftet, för FN och också en seger för Förenta staternas och Storbritanniens militära påtryckningar liksom för Frankrikes, Tysklands och Europas engagemang mot unilateralismen. Om det blir krig blir det katastrof. Låt oss alltså förena oss mot Saddam Husseins diktatur, för det irakiska folkets frihet. Låt oss hålla kriget borta från det unga ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Vi står inför en katastrof som tillkännagivits och önskats av den amerikanska administrationen. Det framstår nu som uppenbart att de värden Bush försvarar inte har något med demokrati att skaffa, utan snarare är börsnoterade värden som stinker av olja. Irak har ännu inte krossats under en bombmatta när Wall Street Journal den 10 mars tillkännager att den amerikanska administrationen erbjudit fem amerikanska koncerner ett bud på 900 miljoner dollar för återuppbyggnaden av landet. Vilket erkännande!
Irak är inte det första land som blir offer för en offensiv som skall ge den amerikanska kapitalismen möjlighet att globalisera sitt ekonomiska och därmed militära världsherravälde, genom att förvandla folken till handelsvaror och kanonmat. Afghanistan, Colombia, Filippinerna, Venezuela, Palestina, ingen slipper undan. Men den 15 februari inträffade en annan genomgripande förändring. Tusentals människor invaderade gatorna i våra huvudstäder för att säga nej till krig, och de kommer att göra samma sak den 15 mars. I en demokrati gäller det att ta fasta på detta krav och ingen endaste parlamentsledamot eller regering kommer att slippa undan. Vetorätten finns hädanefter på gatorna. Här som i Förenta staterna måste alla välja sida.
Herr talman! Argumenten från dem som förespråkar ett krig i Mellanöstern blir för varje dag allt svagare och mindre trovärdiga. Vi måste se på hur man i FN:s säkerhetsråd öppet försöker att genom ekonomiskt stöd till fattiga afrikanska stater köpa sig ett godkännande av ett krig.
Sedan den senaste debatten här om Irakkriget har det emellertid också skett glädjande saker. Det turkiska parlamentet har åtminstone preliminärt avvisat en krigsuppmarsch genom sitt territorium. I Storbritannien har mer än 200 labourledamöter uttalat sig mot kriget. Vi högaktar dem för det.
Den som är mot det planerade kriget i Irak är inte en motståndare till Förenta staterna, utan en förespråkare för civilisationen!
Herr talman! Måste det gå så långt som att vi tar till vapen för att tvinga Saddam Hussein att slutgiltigt avstå från sina program för att utveckla, tillverka och lagra massförstörelsevapen och lägga fram bevis för detta? Jag hör till dem som fortfarande hoppas att det skall gå att undvika, och efter gruppordföranden Pasqua vill jag här säga att jag stöder de ansträngningar i denna riktning som gjorts av Frankrike och den franska regeringen. Jag instämmer även med dem som hävdar att detta endast kan ske med ett FN-mandat, om det blir nödvändigt att tillgripa denna sista utväg. FN är den enda organisation som kan skänka legitimitet åt en sådan aktion. Med adress till Barón Crespo vill jag säga att det skulle innebära en radikal förändring i det internationella samfundets agerande. Hittills har det rått enighet om att militära aktioner endast får förekomma i en legitim självförsvarssituation, eller med andra ord för att bemöta en faktisk aggression.
Kära kolleger! Vi har tagit upp denna fråga till diskussion under föregående debatter. Självklart har vi inte hittat något slutgiltigt svar på frågan. Men jag skulle här vilja påminna om att det är i frågan om det legitima eller illegitima i varje form av preventiv eller avskräckande militär aktion som vår grupp inte har velat ansluta sig till den majoritetsuppfattning som parlamentet gav uttryck åt i sin senaste resolution. Herr rådsordförande! Hur skall vi bemöta den nya utmaning som den internationella terrorismen innebär, om vi inte inom detta område precis som inom andra områden tillämpar försiktighetsprincipen, som i dag erkänns av alla? Personligen tror jag att alla stats- och regeringschefer som informeras om ett allvarligt hot mot miljoner medborgares liv och som då inte vidtar alla åtgärder som krävs för att skydda dem, skulle ses som skyldiga i medborgarnas ögon.
Massförstörelsevapen utgör ett verkligt hot mot folkens överlevnad och hälsa. Varje gång det bekräftas att ett sådant hot föreligger tror jag att det är de ansvariga politikernas skyldighet att undanröja detta hot, utan att vänta tills det har satts i verket, det vill säga genom preventiva, diplomatiska, ekonomiska och politiska åtgärder och om dessa åtgärder inte räcker, genom att som en sista utväg tillgripa militära aktioner. Detta är vad vi alla gemensamt har åtagit oss att åstadkomma i Irak, och vad vi troligen i morgon måste göra i Nordkorea, och det är i kraft av denna övertygelse som jag här upprepar att våra nuvarande meningsskiljaktigheter i mycket högre utsträckning är skenbara än verkliga.
Herr talman! Inspektörernas roll förefaller vara avgörande för denna debatt och därför borde jag kanske ägna några minuter åt att granska deras verksamhet. Många har påstått att deras arbete så här långt har varit framgångsrikt. Jag måste säga att jag inte delar den åsikten. Visserligen har man gjort vissa framsteg, men dessa är i själva verket bara toppen av isberget. Den 7 mars publicerade Unmovic ett dokument med titeln ?Olösta avväpningsfrågor: Iraks förbjudna vapenprogram?. Detta dokument är 173 sidor långt och innehåller en uppräkning av 29 separata uppsättningar olösta frågor. Dessa omfattar starka misstankar om att det fortfarande finns 10 000 liter mjältbrandsbakterier. Vi vet att man har upptäckt en målrobot som kan sprida biologiska och kemiska vapen, och dessutom vet vi att man har påträffat klusterbomber. Detta är ingen framgång. Rapporten är en tydlig indikation på att Irak bryter mot resolution 1441, att man inte samarbetar fullt ut med inspektörerna och att man inte har avslöjat hela sanningen. Trots dessa bevis påstod Iraks ständiga representant i Förenta nationerna den 7 mars än en gång att Irak inte har några massförstörelsevapen.
Men trots dessa bevis är det många i denna församling som har sagt att inspektionerna bör fortsätta. Men hur länge? När skall vi säga att det räcker? Låt oss dra oss till minnes att Irak för tolv år sedan fick 15 dagar på sig att avväpna. Vi vet att inspektörerna har släppts in endast till följd av militära påtryckningar, vi vet att Saddam Hussein gör eftergifter för att dra ut på processen fram till sommaren då ett krig är omöjligt att genomföra. Vi vet att det är omöjligt att i all oändlighet upprätthålla de militära påtryckningarna under sådana omständigheter, och vi vet därför att Saddam Hussein kommer att ta till sina gamla knep och hindra inspektörerna så snart hotet minskar. Så sent som i går utfärdades flygförbud för de spaningsplan av typen U2 som han tidigare beviljat eftergifter för. Är inte det ett tecken på vad som komma skall? Ändå begär vi att inspektionerna skall fortsätta i all oändlighet, och nog är det så att detta helt enkelt beror på att vi vill slippa undan ett beslut.
Kommissionsledamot Patten propagerade på ett övertygande sätt för följderna av unilaterala insatser. Jag kan i stort sett ställa mig bakom det som sades. Vad han däremot inte nämnde var vad som kommer att hända med FN om vi inte vidtar effektiva åtgärder för att genomföra tolv år av resolutioner som inte har efterlevts. Om vi inte kan vidta effektiva åtgärder för att avväpna Irak är FN:s roll som en effektiv kraft överspelad och de stora länderna kommer att agera unilateralt till förfång för freden och stabiliteten i världen. Världens framtid står på spel. Vi har hört mycket sägas om före detta presidenter, påven och akademiker. Alla har de en sak gemensamt, alla saknar de helt makt. I detta läge när världens framtid står på spel, krävs det ärlighet, mod, beslutsamhet och oräddhet för att förmå världssamfundet att uppträda tillsammans. Det krävs en andra FN-resolution och en tydlig tidtabell för att klargöra att inspektörerna kan fortsätta sitt arbete fram till ett visst datum men inte längre. När så sker måste vi vara beredda att inleda ett krig. Om vi inte gör det är vi förlorade.
Jag är särskilt stolt över det mod, den oräddhet och den klarsynthet som min partiledare har uppvisat och jag önskar att fler partiledare gjorde detsamma.
(Applåder)
Herr talman! Det har blivit uppenbart för alla att avväpningen, som för övrigt fortgår, och störtandet av Saddam bara är en förevändning. Det råder inget tvivel om att det verkliga motivet är Förenta staternas och dess allierades önskan att få kontroll över Iraks oljetillgångar och landets geografiska och strategiska läge. Det är också sant att kriget, även om det äger rum efter ett FN-beslut, kommer att få oerhörda konsekvenser inte bara för det irakiska folket utan också för området, för Europa och för hela världen. Frågan är därför om det grekiska ordförandeskapet och Europeiska unionen, på grund av det växande motståndet bland våra folk och hos det amerikanska folket, kommer att förhindra detta oerhörda brott. Kommer de att i detta syfte utnyttja de fyra rösterna i säkerhetsrådet? Kommer den grekiska regeringen och de andra regeringarna att sluta bidra till krigsförberedelserna genom att på alla möjliga sätt underlätta en invasion?
Herr talman, i denna kritiska stund, då det så oerhört tydligt märks att Sovjetunionen inte längre finns, riktar jag en sista vädjan till er och till alla kollegerna om att förhindra detta krig, som kommer att förebåda nya krig. Vi måste stänga den väg som leder till fördärvet!
Låt oss samtidigt uttrycka vår solidaritet med det irakiska folket i dess kamp för att störta den tyranniska regimen!
Herr talman! Jag vill tacka de få damerna och herrarna i salen, framför allt kollegerna Poettering och Watson, för att de i all berättigad diskussion om metoderna för att avväpna den irakiske diktatorn erinrat om vem som är vän och vem som är fiende i denna dispyt. Bland alla banderoller här i kammaren ser jag visserligen hela tiden huvuden på företrädare för demokratiska stater, men aldrig Saddam Husseins ansikte. Hatet mot Förenta staterna skapar kanske en kortsiktig sammanhållning mellan extremt olika politiska grupperingar, men den kommer inte att kunna utgöra någon grund för en gemensam europeisk utrikespolitik. Tvärtom, den kommer bara att förhindra den.
Låt mig också för dem som här kommer med goda råd om hur vi skall hantera diktaturer citera de ord som sades av Rwandas president Kagame denna vecka: Jag hoppas att säkerhetsrådet och FN handlar med bestämdhet i Irak och inte på samma sätt som de gjorde i Rwanda, för rådet kan fatta felaktiga beslut. Det gjorde man i Rwanda, och vi har förlorat 1 miljon människor.
Herr talman! De nyheter som kommer från New York i dag, att ultimatumet förmodligen kommer att skjutas upp, gör att vi fortfarande kan hoppas att Irakkrisen skall kunna lösas utan vapen. Att Förenta staterna och Storbritannien är beredda att skjuta upp slutdatumet för sitt ultimatum till Saddam Hussein ger på nytt en strimma hopp om fred.
Det finns fortfarande tid för politik och diplomati och alla vägar att undvika ett krig måste utforskas: detta är inget omöjligt mål. Först och främst måste - jag håller med ordförande Poettering om det - Saddam Hussein utan tveksamhet eller hyckleri förstöra de förbjudna vapnen. Saddam Hussein måste samarbeta med FN-inspektörerna utan att låta någon tid gå förlorad. Iraks diktator har också möjlighet att lämna sitt land och på så sätt befria det från en intolerant regim och återge det demokrati: detta är ett alternativ som bland andra många ledamöter i detta parlament har förespråkat.
Europa måste dock också göra sin kraftiga stämma hörd och undvika splittring och motsättningar. Det dokument som antogs den 17 februari skall vara utgångspunkten för rådets och kommissionens handlande och alla politiska krafter som finns företrädda i detta parlament måste i första hand arbeta för att Förenta nationernas trovärdighet inte skall naggas i kanten eller reduceras. Europas politik och diplomati måste sättas i rörelse för att förhindra att den internationella krisen gör att denna institution, som vi alla identifierar oss med, förlorar sin roll som instrument för att värna om den internationella rätten. Vi måste också arbeta för att undvika att ett annat multilateralt organ, Nato, förlorar i trovärdighet.
Herr talman! Det är således vår skyldighet att arbeta för ett enat Europa. De sprickor som har visat sig under de senaste veckorna måste överbryggas genom att alla gör en extra kraftansträngning: ett svagt och splittrat Europa främjar inte freden. Vi måste dra lärdom av svårigheterna så att Europa kan återgå till att spela en huvudroll på den internationella scenen.
Men, herr talman, vi får heller inte glömma de förbindelser och den värdegemenskap vi har med Förenta staterna - ett land som sårades allvarligt av attentaten den 11 september, attentat som också sårade oss alla, alla européer - och vi måste undvika att Washington lämnas ensamt. Det är därför som alla internationella diplomatiska insatser i dessa dagar måste syfta till att åstadkomma en lösning på Irakkrisen. Europeiska unionen och Förenta staterna måste komma fram till gemensamma initiativ inom ramen för den internationella rätten.
Herr talman! Historien har lärt oss att det är så gott som omöjligt att samarbeta med diktatorer, eftersom de inte bryr sig om sitt eget folks lidanden. Detta gäller även Iraks ledare Saddam Hussein. Det irakiska folket har fått betala dyrt för sin ledares omedgörlighet. Den irakiska ledningen har inte ens till fullo velat utnyttja programmet ?mat mot olja?, utan har hellre låtit sina medborgare lida i brist på tillräcklig näring och mediciner.
För oss européer, som utgår från internationella konventioner och samarbetspolitik, har det varit smärtsamt att konstatera att endast väpnade påtryckningar har fått Saddam Hussein att acceptera vapeninspektörernas verksamhet. Före det hade Iraks ledning trotsat FN:s beslut och inte gått med på att avstå från sina massförstörelsevapen och vapenprogram. Fastän man har gjort framsteg i vapeninspektionerna innehåller vapeninspektörernas rapport fortfarande över hundra obesvarade frågor. De gäller bland annat obemannade stridsflyg samt scudrobotarnas och mjältbrandsbakterielösningarnas öde.
Mitt hemland Finland betonar starkt FN:s roll i lösningen av Irakkrisen. President Halonen konstaterade i går att Finland stöder säkerhetsrådet och dess beslut, och att kraftåtgärder utan säkerhetsrådets bemyndigande inte kan accepteras. Halonen sade också att Finland stöder fortsättningen av vapeninspektörernas arbete så länge som arbetet är meningsfullt och nyttigt. Säkerhetsrådet måste överväga tidsresurserna utgående från vapeninspektörernas rapport.
Det är synnerligen viktigt att medlemmarna i säkerhetsrådet gör allt för att uppnå enighet. Målsättningen bör naturligtvis vara att nedrusta Irak utan att behöva tillgripa kraftåtgärder. Om nedrustningen kräver krigshandlingar måste även de vara godkända av säkerhetsrådet. Målmedveten diplomati måste gå före de pampiga offentliga framträdandena av säkerhetsrådets medlemsstater. Vapeninspektörernas arbete måste ges tillräcklig tid, men det får inte betyda att Saddam Hussein i evighet kan spela med det internationella samfundet.
Människoskaror över hela världen har givit sig ut på gatorna för att demonstrera för en fredlig lösning av Iraktvisten. Man måste verkligen ge freden en chans, men förutsättningen för en fredlig lösning är att det internationella samfundet kan vara säkert på att Irak inte besitter farliga massförstörelsevapen eller program för att utveckla sådana.
FN och dess säkerhetsråd bör spela en primär roll i lösningen av Irakkrisen. Om FN inte kan agera finns det en risk att vi förlorar vårt viktigaste globala instrument för säkrande av världsfreden. Europeiska unionen bör nu enhälligt och med alla krafter stärka FN:s verksamhetsförutsättningar.
Herr talman! Det har fallit på mitt hemlands regerings lott att axla detta tunga ok. Det är en svår situation, men vi har möjligheter, vi har traditioner - det är traditionerna från de tidigare grekiska ordförandeskapen, Andreas Papandreous regeringar, som målmedvetet kämpade för freden, för Europas oberoende.
Herr rådsordförande, vi kan behålla våra allianser, även med Förenta staterna, men, för att nu använda ett historiskt exempel, Förenta staternas vänner var inte de som sade till dem ?fäll napalmbomber över Vietnam? utan de som sade till dem ?upphör med detta krig?. Vi kan kämpa för Europeiska unionens enighet - som har förnedrats genom att representanter för Förenade kungariket vänder sig till Kamerun, Angola och Guinea för att få med dem i kriget - genom att stödja principerna i Europeiska unionens fördrag om fred, om FN-stadgan, och genom att ge Blair och Aznar en tillrättavisning.
Vi kan ingå en stor allians med Europas folk. Inget ordförandeskap har haft den förmånen att Europas folk demonstrerar på gatorna och har en gemensam inställning. Och den de bör lyssna på är inte bara Schröder, inte bara Chirac, utan också Simitis, det grekiska ordförandeskapets ledare. Det är en svår situation, vi är ett litet land, men Belgien är också litet. Ni har goda föresatser, men vi vill ha mera resultat.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Krigsrisken i Irak lämnar ingen oberörd. Jag känner inte någon som inte skulle föredra en fredlig lösning i Irak. Det borde också vara självklart bland demokrater.
Men enbart fredsvilja från vår sida räcker inte, man måste också göra något. Europa har förlorat i betydelse i detta sammanhang. Vi har under loppet av de senaste veckorna och månaderna inte lyckats behålla och utveckla den tidigare centrala rollen som Förenta staternas partner. Det har tyvärr min förbundsregering - den tyska regeringen - avsevärt bidragit till. För att vinna valen har förbundskansler Schröder underblåst krigsrädslan i Tyskland, och i gengäld har han splittrat Europa, Nato och - det intrycket får man nästan - Förenta nationerna. Han har inte på något sätt bidragit till att Saddam Hussein tar Förenta nationernas påtryckningar på allvar. Men det betyder att vi nu måste klargöra att vi är intresserade av en verklig fred, som inte lämnar plats - det vill jag uttryckligen säga - för despoter som underkuvar sitt folk, gör en region instabil och tillverkar och förfogar över farliga massförstörelsevapen.
Europa talar utrikespolitiskt fortfarande inte - ännu mindre än någonsin tidigare - med en röst. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik är mer avlägsen än någonsin. Därför behöver Europa Amerikas förenta stater som en garant för fred och frihet i världen. Det är inte Europa som har fått slut på folkmordet på Balkan. Utan Förenta staterna skulle krigsförbrytaren Milosevic ännu inte sitta på den anklagades bänk i Haag. Det är inte Europa som klarar av att få bukt med konflikten mellan Indien och Pakistan. Det är inte Europa som klarar av att inta en hållning som garanterar vår säkerhet. Europa ensamt har inte potentialen att bekämpa den internationella terrorismen.
Förenta staternas politik presenteras säkerligen inte alltid på ett övertygande sätt av Förenta staternas regering. Den uteslutande koncentrationen på massförstörelsevapen var säkert inte så lyckad. Därigenom överflyttas bevisföringen, initiativet överlåts på inspektörerna och slutligen också på Saddam Hussein, och Förenta staterna och dess förespråkare manövreras in i en defensiv position. Men faktum kvarstår att Saddam Hussein hotar världsfreden. Vi har på denna kontinent ofta haft att göra med despoter, där man redan i förväg kunde förutse vad de ville, och sådant finner vi också hos Saddam Hussein.
Faktum kvarstår att godtycke, terror, tortyr och mord tyvärr hör till vardagen i Irak. Faktum kvarstår att många frågor fortfarande är obesvarade. Förfogar Irak över smittkoppsvirus? Vad har hänt med senapsgasgranaterna? Var finns den mycket farliga nervgasen VX och de stora mängderna mjältbrandsbakterier, var finns de 6 500 bomberna med kemiska stridsmedel, och var finns de mobila vapenlaboratorierna? Det är lika viktigt att dessa frågor klaras upp. Men förutom att klara upp dessa frågor är det också viktigt att fundera över denna regions framtid. Här har Europa en stor uppgift.
Jag uppmanar utrikesministrarna att tillsammans med kommissionsledamoten utveckla modeller för den kommande behandlingen av detta område och förbindelserna med detta område.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Frågan handlar om hur Irak på bästa och mest effektiva sätt skall avväpnas och inte om den förhatliga regimen. Regimen är självklart förhatlig - det finns väl ingen i denna kammare som älskar Saddam Hussein - men frågan är hur massförstörelsevapnen skall avlägsnas. Sker denna avväpning bäst genom militärt ingripande eller genom fortsatt arbete av vapeninspektörerna?
För min del är jag övertygad om att det bästa sättet i nuläget är genom fortsatt arbete av vapeninspektörerna, helt enkelt för att ett väpnat ingripande alltid är en sista utväg. När alla andra möjligheter är prövade kan det bli aktuellt. Ett sådant ingripande skulle ha mycket stora konsekvenser, inte bara för folket i Irak och alla de oskyldiga som skulle drabbas, utan också, tror jag, för de fortsatta relationerna med arabvärlden.
Dessutom anser jag att vapeninspektionerna fungerar. Man kanske skulle kunna önska att de fungerade ännu bättre, men det görs framsteg för närvarande. Vi skall vara medvetna om att inspektionerna fungerar på grund av det tryck som finns på Saddam Hussein, att det finns ett hot om ett väpnat ingripande. Det är därför viktigt att detta tryck upprätthålls. Denna situation kan inte pågå för evigt, men de tidsgränser som hittills har föreslagits från USA och andra har varit helt orealistiska. Därför skall vapeninspektionerna fortsätta.
Att gå till anfall utan ett beslut i FN:s säkerhetsråd vore fullständigt förkastligt. Det bryter mot folkrätten. Det skulle få stora framtida konsekvenser för FN:s legitimitet. Det finns brister inom FN-systemet, men vi har inget annat på global nivå. Vi måste därför gemensamt bidra till att upprätthålla detta system.
När det gäller EU:s roll i denna konflikt är det ett sorgligt kapitel. De stolta deklarationer som brukar komma fram vid högtidliga tillfällen om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har ju visat sig inte hålla när de sätts på prov. Det är framför allt de stora länderna som brister, som går sina egna vägar, som följer sina egna nationella intressen i stället för att vänta, sätta sig ned, diskutera och finna en gemensam linje.
Om EU i framtiden skall spela en roll på det utrikespolitiska området, måste vi lära oss någonting av det som har hänt. Skall vi kunna spela en roll i Irak, i Mellanöstern, på koreanska halvön och andra ställen, måste den gemensamma politiken gå före de nationella intressena. Annars kommer EU inte att kunna spela en viktig roll i framtiden.
Jag tackar er, kommissionär Patten, och gratulerar er till ert anförande!
Herr rådsordförande! Det har bara gått 18 månader sedan de tragiska händelserna den 11 september, och president Bush och hans stab har lyckats med vad som kunde verka ogenomförbart t.o.m. för den ofta oskickliga amerikanska diplomatin, dvs. att förverka ett nästan enhälligt och oreserverat internationellt stöd för Förenta staterna och dess ansträngningar att bekämpa terrorismen och ersätta det med en lika allomfattande och enhällig koalition, men denna gång riktad mot den amerikanska regeringen och dess krigsplaner.
Och detta beror inte på meningsskiljaktigheter i fråga om den avskyvärda irakiska diktaturregimen och riskerna med att Saddam Hussein har tillgång till massförstörelsevapen, vilket för övrigt bekräftades i resolution 1441, som absolut måste tillämpas helt, utan det beror på att en överväldigande majoritet bland folken och regeringarna i hela världen har blivit medveten om att dagens kris gäller mycket mer än Irak och dess ledning och att den gäller hur man i framtiden skall organisera världen, en värld som uppmanas att välja mellan å ena sidan godtycke och ensidighet och å andra sidan laglig kollektiv lösning av de internationella problemen. Med andra ord, världen får välja mellan FN-stadgans principer och regler och innehållet i Washingtons nya strategiska doktrin, som innebär den starkares rätt att ingripa med våld i preventivt syfte, åsidosättande av FN och uppmuntran till så kallade frivilliga allianser, som bildas med utgångspunkt från de militära behoven vid ett visst tillfälle och inte bygger på de regler för internationell rätt som gällt hittills.
Det är just detta perspektiv Europeiska unionen och Europaparlamentet måste motsätta sig, eftersom parlamentet har valts för att representera unionens folk, som tillsammans med det amerikanska folket har fört en gemensam kamp för att befästa det rättssystem som den nuvarande amerikanska regeringen nu tyvärr är på väg att kränka på ett flagrant sätt.
Herr talman, herr kommissionär! Vi kommer kanske att lyckas rädda Europa, och det är alltid något. Det är sant att det efter ett år av osäkerhet, motsägelsefulla uppgifter och konflikter nu finns positiva tecken. Avväpningen av Irak har påbörjats. Folkets röst har hörts på gatorna, och till Titley vill jag säga att den inte bara kommit från påven och universitetsstudenter, utan från miljoner människor. Vi konstaterar också att varken sarkasmer, hot eller plånbokspolitik räckt för att få motståndarna att ge upp i all den massiva propagandan.
Därtill har vi det enastående och intensiva diplomatiska arbete som pågår i FN, och det grekiska ordförandeskapet arbete. Låt oss glädjas åt det. Men det paradoxala är att kriget aldrig varit så nära förestående som nu. Och om avväpning är målet för detta krig, så pågår den avväpningen. Om målet är demokrati i Irak, så finns det andra sätt att skapa den än krig. Låt oss tala om ett hävande av embargot, låt oss tala om Internationella brottmålsdomstolen, låt oss tala om det civila samhälle som finns i Irak och som ber om uppmuntran, men låt oss inte tala om krig. Och om problemet är geopolitiskt och ekonomiskt, om det vi ser är styrka som står mot rätt, då är svaret nej, nej och åter nej och då måste vi protestera.
Todorov, som studerade de totalitära systemen på 1900-talet, har sagt en fruktansvärd mening. Han sade att demokratin inte är immun mot det godas frestelse som kan få den till det värsta av allt, nämligen att släppa humanitära bomber. Låt oss inte i morgon släppa humanitära bomber över Irak, över ett Irak som vi då kommer att ha lyckats avväpna, men inte skydda.
Herr talman! En militär intervention skall tillgripas endast som sista utväg. Det vore både förhastat och omotiverat att i nuläget ingripa militärt mot Irak och ett sådant ingripande skulle få långtgående konsekvenser även bortom det direkta målet. Att länderna på båda sidor om Atlanten utbyter förolämpningar med varandra är dessutom meningslöst och gör bara saken värre. Det är sårande att bli anklagad för att vara antiamerikanskt endast av den enkla anledningen att man är emot den politik som bedrivs av den sittande amerikanska regeringen. Det lägger dessutom sten på börda att bli anklagad för att glömma bort Förenta staternas insatser under två världskrig.
Anledningen till att Europeiska unionen visade en sådan sammanhållning och solidaritet med Förenta staterna efter den 11 september var att vi uppskattade deras bidrag och satte pris på den starka transatlantiska alliansen. Det innebär emellertid inte att vi inte har möjlighet att någon gång vara av en annan åsikt, i synnerhet när vi anser att deras strategi är felaktig.
De utrikespolitiska hökarna i den amerikanska regeringen borde hålla i åtanke att orsaken till den pågående världskrisen med anledning av Saddam Hussein och Usama bin Ladin är ett resultat av dubiösa politiska beslut som har fattats av tidigare amerikanska regeringar. Det var Förenta staterna som tillhandahöll resurser och stöd till dessa motbjudande personer när de var Förenta staternas allierade. Nu får hela världen, inte bara Förenta staterna, betala priset för dessa felbedömningar.
Förenade kungariket och Förenta staterna borde stanna upp och tänka efter innan de vidtar åtgärder utan stöd från FN. Förenta nationerna är den allmänt erkända väktaren av folkrätten och förfogar över unika strukturer och processer för att upprätthålla den. Detta innebär att alla som stödjer denna princip måste rätta sig efter de beslut som fattas, däribland ett utnyttjande av vetorätten. En inställning som går ut på att man kan välja à la carte bland Förenta nationernas regler är helt enkel inte acceptabel.
Militära ingripanden utan ett godkännande från FN kommer att förvärra motsättningarna mellan västvärlden och den muslimska världen. Det kommer att förvärra situationen i Mellanöstern och innebära dödsstöten, inte bara för FN:s trovärdighet, utan även för den framtida utvecklingen av Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Herr talman! Många påstår att den splittring som råder i Irakfrågan framför allt gäller Europa och Förenta staterna. I själva verket finns splittringen mellan å ena sidan Frankrike och Tyskland och å andra sidan 19 andra nya europeiska regeringar som står på Förenta staternas sida. Frankrike och Tyskland har fjärmat sig från Förenta staterna, undergrävt FN och Nato och blottställt svårigheten med att åstadkomma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Frankrike och Ryssland kommer att dömas hårt för att i samband med den andra resolutionen ha utnyttjat sina veton för cyniska och kommersiella ändamål och därmed skickat helt felaktiga signaler till Bagdad.
Det finns befogade meningsskiljaktigheter vad gäller omedelbarheten i Iraks militära hot, men Saddam Hussein fortsätter att gäcka Förenta nationernas trovärdighet i sin jakt på massförstörelsevapen. Intressant nog är Irak och Nordkorea de enda länderna i världen som vägrar att foga sig efter säkerhetsbestämmelserna i ickespridningsfördraget och jag vill inte att Irak hamnar i Nordkoreas situation och får tillgång till kärnvapen som skyddar dem mot angrepp.
Personligen är jag övertygad om att det behövs ett regimskifte. Det bästa vore om Saddam gick i exil, men om denna utväg inte är möjlig måste man tillgripa en militär intervention som sista utväg för att garantera ett avväpnat och fredligt Irak. De allierade måste installera en demokratisk regering för att förhindra flyktingströmmar eller instabilitet i regionen, så att de 200 000 personerna i min valkrets, London, kan återvända, och för att garantera att Iraks oljetillgångar används till folkets bästa och inte till vapeninköp. Alternativet är att för en tid kontrollera Saddam till det att världens blickar riktas åt ett annat håll och han än en gång får tillfälle att upprusta.
Clintonregeringen uppträdde under flera års tid undfallande mot Nordkorea och gav ekonomiskt stöd till regimen, samtidigt som den lät sin egen befolkning svälta och i hemlighet fortsatte att utveckla kärnvapen i strid med 1994 års avtal.
De ledamöter som ivrar för eftergifter kanske kan förklara varför de välkomnade kriget i Kosovo, där det inte handlade om massförstörelsevapen eller hot mot andra stater och där det inte fanns något godkännande från FN, och nu har så svårt att vidta åtgärder mot en ondskefull folkmordsdiktator som har startat två krig och bär ansvaret för att ha dödat nära en miljon människor och som under en enda dag gasade ihjäl fler människor än det totala antalet döda under hela konflikten i Kosovo.
Så snart det nära nog oundvikliga kriget är över måste Förenta staterna genom kvartetten lägga fram en plan till lösning på konflikten mellan Israel och Palestina och se till att det finns en genomförbar tvåstatslösning. Låt oss fram till dess inte avhålla oss ifrån att ta itu med detta farliga hot medan det fortfarande är möjligt.
Herr talman! Vart tog EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik vägen? När president Chirac i förrgår tillkännagav den franska FN-linjen, föreföll samarbetet med Ryssland viktigare än samtal och överläggningar med EU-vännerna i säkerhetsrådet, såsom Storbritannien, Tyskland, Spanien och kandidatlandet Bulgarien.
För en månad sedan hötte den franske presidenten med fingret mot kandidatländerna och krävde en solidaritetsförklaring gentemot EU. Finns det då inte skäl i dag att kräva en solidaritetsförklaring av den franske presidenten gentemot EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik? De som kräver att vapeninspektörerna skall få mer tid på sig för att kunna finna Saddam Husseins massförstörelsevapen saknar stöd för sitt påstående i FN-resolution nr 1441. Tvärtom är det Saddam Husseins uppgift att plocka fram sina massförstörelsevapen och förstöra dem under vapeninspektörernas överinseende. Om Saddam Hussein redan har förstört de massförstörelsevapen som han har haft, då skall han för vapeninspektörerna redovisa dokument därom. FN-resolution nr 1441 ger inget utrymme för en kurragömmalek.
Personligen hyser jag ingen tilltro till Saddam Husseins goda vilja. Han har trotsat FN upprepade gånger, och han har i själva verket aldrig fogat sig i FN:s krav. Det föreligger inga svårigheter att ställa diagnosen att Saddam Hussein har en svår personlig rubbning, en svår psykisk abnormitet. Han skryter om att han mördade första gången när han var elva år gammal. Han mördade en av sina ministrar under pågående regeringssammanträde. Han har mördat sina närmaste i den egna familjen, och han har använt gasgranater för att döda sitt eget folk. Han lider av ett storhetsvansinne som är jämförbart med Hitlers och Stalins. Folket i Irak behöver en annan politisk ledning, och låt mig uttrycka förhoppningen att detta kan ske utan att krig behöver tillgripas.
Herr talman! Under de senaste veckorna har vi bevittnat farliga sprickor inom Förenta nationerna och demokratiernas internationella institutioner. Den framtida Europeiska unionen är redan splittrad mellan 18 länder som har intagit en ståndpunkt och tre eller fyra länder som har intagit en motsatt ståndpunkt. Natos effektivitet kan ha undergrävts på ett högst olyckligt sätt. Istället för att ansluta sig till Amerika, Storbritannien, Spanien, Bulgarien och många andra länder och tillsammans med dem uppvisa solidaritet och beslutsamhet, har regeringen i framför allt en medlemsstat i EU sträckt sig mycket långt för att skydda Saddam Husseins regim från följderna av dess handlande och omintetgöra de ansträngningar som har gjorts av den internationella koalitionen mot Saddam.
Vilket motiv kan ligga till grund för detta? Många dumheter har sagts angående vem som har försett Saddam med vapen. Vi bör vara på det klara med att det är Ryssland och Frankrike som har försett Saddam med vapen. Jag talar inte om kärnreaktorerna Osirak som för 30 år sedan lade grunden till Saddams ursprungliga kärnvapenprogram. Jag konstaterar bara att det inte finns några flygplan av typen F-16 eller några brittiska Tornadoplan i Iraks flygvapen, men att det däremot finns ett omfattande lager av Mig-plan, Sukhoi-plan och Mirage F1-plan, liksom Roland-luftvärnssystem, Pannard-pansarbandvagnar, Milan-pansarvärnsvapensystem och Exocet-missiler.
Det har även sagts många dumheter om kontrollen över Iraks olja. Vi bör vara medvetna om att Iraks politik går ut på att bevilja oljekoncessioner till länder som stödjer en lindring eller ett upphävande av FN:s sanktioner. Som exempel kan nämnas att Deutsche Bank i oktober förra året beräknade att kontrakt om nya oljefält motsvarande ett värde av 38 miljoner dollar har undertecknats med oljebolag från framför allt Kina, Frankrike och Ryssland. Vidare måste man få ett slut på uppfattningen att två eller tre länder skall tala för Europas räkning och definiera och genomföra dess politik, medan de övriga ländernas uppfattning, däribland många som fäster stor vikt vid den transatlantiska alliansen, utmålas som en villfarelse.
Herr talman! Det är andra gången som jag tar till orda i en lagstiftande församling för att uttrycka mitt stöd för en brittisk premiärminister som överväger att skicka brittiska trupper till Irak. Samma sak gjorde jag för tolv år sedan när den dåvarande konservativa premiärministern, den dåvarande konservativa regeringen, där kommissionsledamot Patten var en framstående medlem, satte in brittiska trupper för att slå tillbaka den irakiska invasionen av Kuwait. Jag befinner mig i dag i den egendomliga situationen att jag stödjer en labourregering, en premiärminister från labourpartiet och en labourledare för delegationen här i parlamentet i de ord de uttalar och de åtgärder de föreslår.
För tolv år sedan gjorde vi halt vid Bagdads portar. Vi gjorde det efter ett löfte från Saddam Hussein om att massförstörelsevapnen skulle avvecklas. Tolv år senare och otaliga resolutioner, löften och inspektioner senare har dessa åtaganden ännu inte uppfyllts. Den situation vi i dag befinner oss i är en direkt följd av detta.
Vi står inför ett enkelt val: antingen tror vi på det som Saddam Hussein säger om att han tänker avväpna på egen hand, eller så väljer vi att fatta det tuffa och svåra beslutet att sätta våra unga män och kvinnors liv på spel för att driva igenom världssamfundets vilja. Vi kan bli tvingade till det, eftersom vi annars skickar signaler till Saddam Hussein om att han kan slippa undan. Vi skickar dessutom ett ännu värre budskap till Förenta staterna som har stått vid denna kontinents sida i vått och torrt om att man nu får klara sig själva. Som Winston Churchill sade för 60 år sedan: ?Antingen är vi med det amerikanska folket, är vi en del av dem, eller så är vi det inte.?
(Applåder)
Herr talman! Jag talar i egenskap av PPE-DE-gruppens talesman i frågor som rör islam och som mångårig ledamot av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Låt oss se närmare på politiken. Vi har oss själva att skylla för att GUSP har blivit ett misslyckande. Bushregeringen har aldrig gjort hemlighet av sin beslutsamhet att om så behövs avsätta Saddam Hussein med våld. Kongressen gav sitt samtycke till detta och Europa lämnade det i stort sett utan avseende. Istället för att eftersträva en gemensam ståndpunkt och gå i bräschen för debatten har Frankrike och Storbritannien, de länder som huvudsakligen bar skulden för kaoset i Mellanöstern efter första världskriget, återigen råkat i gräl med varandra. Jag har en koppling till detta eftersom min frände T. E. Lawrence arbetade för och räknade med arabisk självständighet. Samtidigt har Washington i tal efter tal, med den säkerhet som en president har halvvägs in i mandatperioden, placerat en betydande armé i området och talar öppet om mer omfattande regimskiften. Planen för fred mellan Israel och Palestina har också presenterats - den finns på den palestinska myndighetens webbsida.
Vi känner alla till att den allmänna opinionen i de demokratiska länderna är emot en konflikt. Vem vet emellertid hur den egentliga folkopinionen i arabländerna ser ut? Vi har något att lära av den omfattande UNDP-rapport som skrevs av araber förra året, där man konstaterar: ?Den politiska delaktigheten är fortfarande låg i arabländerna, vilket avspeglas i brist på verklig representativ demokrati och inskränkning av friheter.? Samtidigt har befolkningens längtan efter ökad frihet och ett större inflytande över beslutsfattandet vuxit till följd av stigande inkomster, utbildning och informationsflöden. Detta enligt Förenta nationerna.
Det bör påpekas att den muslimska tron i sig inte är intolerant och förtryckande och att Islam under tidigare århundraden utövade ett kulturellt progressivt och civiliserande inflytande. Våra ansträngningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i världen utgår från programmet för demokrati och mänskliga rättigheter. De huvudsakliga principerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken - främjande av demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och grundläggande friheter - är av avgörande betydelse i detta sammanhang.
Herr talman! Saddam Hussein är Irakkrisens ursprung och orsak. Utan det militära tryck som USA och dess allierade - främst Storbritannien - satt på Iraks diktator Saddam Hussein, hade inte FN:s vapeninspektörer släppts in i landet. Vi får inte glömma att Saddam Hussein kastade ut de tidigare vapeninspektörerna 1998. Det gav honom fyra år att utveckla biologiska och kemiska massförstörelsevapen och långdistansmissiler av typen Al-Samoud 2. Existensen av dessa robotar förnekades länge av Irakregimen. Nu förstörs de under vapeninspektörernas överinseende.
Irak har alltsedan nederlaget i Kuwaitkriget 1991 systematiskt saboterat möjligheten för FN:s vapeninspektörer att undersöka landets förekomst av massförstörelsevapen. Den dåvarande amerikanske försvarsministern William Cohen varnade Irak när FN:s vapeninspektörer kastades ut i november 1998 med orden: dragkampen kan inte pågå för evigt.
Saddam Hussein är en diktator, tyrann, beredd att ta till vilka metoder som helst för att bekämpa sina fiender, inklusive att mörda sina svärsöner. Han drog sig inte för att sätta in kemiska stridsmedel mot iranska soldater under Iran/Irakkriget på 1980-talet och gasade ihjäl 5 000 kurder i staden Halabja 1988 under krigets slutskede. Det är liknande massförstörelsevapen som FN:s inspektörer inte tillåtits leta efter.
I tolv år har Saddam Hussein försökt gäcka omvärlden genom en katt- och råttalek med FN:s vapeninspektörer. Han måste avsättas, både för att skapa lugn och stabilitet i regionen, men i första hand för frihet och demokrati åt Iraks förtryckta befolkning.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har havererat när den behövs som mest. I svåra situationer prövas förtroendet för varandra. Uppenbart är att denna tillit till varandra inom EU nu saknas. En europeisk union byggd utan förtroende för varandra vacklar.
Herr talman! Även jag skulle vilja tacka er alla för era påpekanden, synpunkter och ställningstaganden, som sänder många och viktiga budskap, inte bara till rådet utan också, menar jag, till den allmänna opinionen och till hela världen. Det är verkligen, som talmannen sade, en mycket intressant debatt, och jag skall försöka svara på 3-4 grundläggande frågor, som ni alla på ett eller annat sätt har ställt.
Först och främst, om det finns några möjligheter till en diplomatisk lösning av krisen inom de snäva tidsramar vi har. Här skulle jag vilja framhålla att ni alla utan undantag, och även Europeiska unionens råd och ett enigt säkerhetsråd, har en gemensam ståndpunkt om att Irak måste avväpnas och att Saddam Hussein omedelbart måste samarbeta helt och fullt med säkerhetsrådet. Jag anser det alltså mycket viktigt att våra meningsskiljaktigheter inte tolkas - vi är ett demokratiskt samhälle, vi befinner oss i Europaparlamentet, vi befinner oss i en demokratisk europeisk union - att dessa meningsskiljaktigheter inte tolkas som ett felaktigt budskap till Saddam Hussein att vi har olika uppfattning om det slutliga målet. Det slutliga målet är konkret och vi är alla överens om det.
Den andra punkten är att toppmötet faktiskt gav det grekiska ordförandeskapet i uppdrag att ta initiativ. Först och främst att vi skall uttömma, att vi skall göra alla tänkbara ansträngningar för att uttömma möjligheterna att lösa Irakkrisen på diplomatisk väg. Och naturligtvis har vi dessutom betonat att den som är ansvarig för alla tänkbara konsekvenser är Saddam Hussein själv. Jag skulle dock vilja framföra en personlig åsikt som bygger på min egen erfarenhet, när jag på nära håll har följt arbetet i säkerhetsrådet men också i rådet för allmänna angelägenheter under de senaste veckorna: Jag anser, såsom även Kofi Annan har framhållit, att också vi har ett betydande ansvar. Vårt ansvar består i att vi kan vara eniga, så att vi kan utforma en gemensam ståndpunkt, och om vi kan uppvisa en enig front, om FN kan stärkas genom vår prestige men också genom våra resurser, då kommer vi att nå bättre resultat, speciellt när det gäller en fredlig lösning av problemet.
Vid toppmötet uteslöt Europeiska unionen inte sannolikheten för ett militärt ingripande, men, som Andersson och Cushnahan har framhållit, detta är det allra sista alternativet, vilket många andra också har framhållit. Vi känner till följderna av ett krig, de är många och obehagliga, och vårt uppdrag från rådet är att vi skall utnyttja alla tänkbara initiativ. Det är därför vi har tagit kontakt med arabvärlden genom fortlöpande samarbete, överläggningar och möten, och det är därför Arabförbundet nu i dagarna vänder sig till Saddam Hussein för att förmedla ett viktigt och tydligt budskap. Men den fråga som ställdes av Watson, men framför allt av Cohn-Bendit är, anser jag, välgrundad; Cohn-Bendit ställde frågan: ?Men skulle inte Förenta staterna eller världssamfundet i dag kunna säga att vi har lyckats?? Vi har faktiskt lyckats att placera inspektörerna på Iraks territorium, vi har fått igång inspektionerna, avväpningsprocessen fortskrider, men det finns många medlemsstater i Europeiska unionen som har en annan uppfattning. Och detta är ett av de problem som vi har ställts inför. Om det här glaset är halvfullt eller halvtomt. Och när araberna begär konkreta och tydliga besked om vilket budskap de bör sända till Bagdad, är det mycket viktigt med den diskussion som just nu pågår i säkerhetsrådet om de så kallade deadlines. Finns det alltså några konkreta mål som skulle göra det möjligt att bedöma om Saddam Hussein har fattat detta strategiska beslut om avrustning, som amerikanerna och britterna framhåller? Och om det är så, inom vilken tidsram skulle detta kunna bedömas? Här ser jag att det samtidigt, som Titley framhöll, inte är sant att vi talar om en obegränsad tid. Redan vid toppmötet sade vi att det inte finns någon obegränsad tid. Nu är det t.o.m. i säkerhetsrådet så att de båda parterna i denna diskussion inte talar om obegränsad tid. De är förvisso inte eniga om hur lång denna tidsfrist är. Men detta visar att det finns en möjlighet till närmande mellan de båda parterna, om de kan komma överens om både tidsfristen och de deadlines som bedömningen av Saddam Husseins trovärdighet i sista hand bygger på.
Jag menar alltså att vi inte får anse frågan om kriget som avgjord. Och jag betonar återigen Europeiska rådets ståndpunkt att kriget inte är oundvikligt, och jag vill också i dag framhålla att innan den första bomben har fallit, är kriget inte oundvikligt. Vi måste fortsätta med alla diplomatiska insatser för att lösa krisen med fredliga medel.
Jag anser alltså att en diplomatisk lösning är möjlig, men om vi inte finner någon diplomatisk lösning, anser jag att vi åtminstone kan slippa ensidiga aktioner, som Baron Crespo mycket riktigt påpekade, och här tror jag att Europeiska unionen kan spela en viktig roll.
Detta leder mig över till den andra punkt som jag skulle vilja ta upp, den som gäller den europeiska rösten, den europeiska närvaron, som Poettering sade, den europeiska enigheten. Ordförandeskapet får självfallet, som Alavanos mycket riktigt påpekade, bara hålla sig inom ramen för rådets enhälliga beslut. Vi har emellertid en gemensam ståndpunkt. Vi har gemensamma slutsatser. Sedan finns det förvisso meningsskiljaktigheter i fråga om vad vi bör göra. Vilka blir de följande stegen? Min uppfattning, som återigen är personlig och bygger på mina erfarenheter under de senaste veckorna, är att det finns en vilja till närmande och enighet inom rådet, och vi bör utnyttja denna potential under de följande dagarna, för att se om vi kan komma fram till en gemensam hållning, även i fråga om de mest konkreta åtgärderna. Det är självfallet inte Europeiska unionen som skall fatta det slutgiltiga beslutet om vad vi skall göra i Irak. Det är säkerhetsrådet.
Jag vill också framhålla det som även Chris Patten mycket riktigt framhöll, om Europeiska unionens enighet. Jag har en känsla av att de största medlemsstaterna ofta inte förstår att de i dagens internationella situation inte heller har den nödvändiga styrkan för att på egen hand påverka den internationella utvecklingen på ett avgörande sätt. Vi kan spela en roll på den politiska scenen, om vi arbetar gemensamt, både stora och små och medelstora stater, och agerar med en stark, enig, europeisk röst.
Och så kommer jag till frågan om Europas närvaro. Jag menar att krisen i Irak aktualiserar viktiga frågor om vad som kommer att hända efter krisen, oavsett när den tiden kommer. Först och främst genom konventet om Europas framtid, en fördjupad diskussion om vårt försvar och vår utrikespolitik men också, menar jag, frågan om de europeiska organens styrka, deras prestige och demokratiska legitimitet, så att de kan tala med auktoritet och framföra ett enhälligt budskap, som verkligen stöds av alla unionens medborgare.
För det andra, vårt viktiga beslut om att utveckla våra möjligheter på försvarsområdet, de tekniska och industriella resurser vi förfogar över, men också den viktiga frågan om hur Europa på ett trovärdigt sätt kan framföra egna förslag till lösning av de stora frågorna, såsom frågorna om massförstörelsevapen, terrorism m.fl. Under de senaste åren har vi visat vår förmåga inom utrikespolitiken, t.ex. på Balkan. Vi har en enhetlig, sammanhållen och realistisk politik, som påverkar detta område. Jag anser att vi bör dra lärdom av detta exempel för att se hur vi bör gå vidare med ytterligare åtgärder.
När det så gäller den europeiska rösten, vill jag avslutningsvis säga några ord om utvidgningen. Det är viktigt att utvidgningen fortsätter, att den inte påverkas av världsläget, men också att vi drar nytta av de lärdomar vi har fått genom denna erfarenhet. Först och främst, vi är en värdegemenskap som respekterar olika demokratiska åsikter - och de finns - och vi vill att dessa nya länder skall komma in i ett demokratiskt samfund. Detta är, om ni så vill, innebörden i utvidgningen. Det är att de skall integreras i en demokratisk värdegemenskap, men samtidigt är budskapet också till dem att demokratin innebär att vi har möjligheter att sammanjämka olika uppfattningar och utarbeta en gemensam strategi i väldigt många frågor.
En tredje punkt som jag skulle vilja nämna, en fråga som många av er har tagit upp, är frågan om krisen i våra relationer till Förenta staterna. Jag håller med väldigt många talare, som säger att det innebär en felaktig förenkling att tala om ?antiamerikanism eller en politik för amerikanerna?. Det skulle vara ett stort misstag att strida om olika slagord och stereotyper: det nya och det gamla Europa, det onda Amerika, det goda Europa, eller det onda Europa, det svaga Europa och det starka Amerika. Detta kommer att försvåra den verkliga dialog och den verkliga diskussion som vi måste föra.
(Applåder)
Och vi måste till slut föra en ordentlig diskussion om vad vi bör göra med vår värld, med de verkliga problemen. Det framhöll både Patten och Pasqua och många andra. Vilka är hoten i dag? Hur skall vi hantera dessa frågor? Hur skall vi hantera terrorismen? Vi förstår det stora trauma som den 11 september har orsakat. Men samtidigt, i Palestinafrågan, som också Patten nämnde, undrar man vilka terrorismens orsaker är. Är det militära och polisiära bekämpandet av terrorismen det enda sättet att bli kvitt denna företeelse? Eller kanske vi måste vinna förtroende hos medborgarna i de områden som präglas av våld och strider och som ofta är en grogrund för terrorism?
Och här kan Europa spela en viktig roll. Som Patten sade, investerar vi i humanitär hjälp, i utvecklingsbistånd, vi öppnar våra marknader för olika områden över hela världen för att bidra till deras ekonomiska utveckling. Och vi försöker lösa problem som fattigdom, miljö, jämställdhet, nationalistiska kriser, fundamentalism. Det är dessa frågor vi måste diskutera med Förenta staterna för att se hur vi i praktiken skall utforma en ny politik i en ny tid för att lösa dessa problem. Och här är det inte ett svagt Europa som talar. Det är ett Europa som bygger på sina värden och sina erfarenheter.
Men här vill jag säga att ni, Europaparlamentet, kan spela en ytterst betydelsefull roll. Det räcker inte med ett möte mellan ordförandelandets utrikesminister eller Solana eller Patten och Colin Powell eller den som för tillfället är Amerikas utrikesminister. Vi måste förmå det amerikanska samhället att medverka aktivt och vi måste tala med det, och Europaparlamentet kan spela en viktig roll i denna dialog med det amerikanska samhället, i synnerhet med den amerikanska kongressen. Jag har talat med parlamentets talman om dess egna initiativ, och jag tror att han helt stöder detta perspektiv.
För det fjärde, jag skulle vilja tala om arabvärlden. Många av er har framhållit att denna kris inte får bli till en konflikt mellan kulturer eller religioner, och det finns verkligen en mycket stor risk för att denna kris skulle kunna leda till det. Jag kan säga till er av egen erfarenhet och efter mina samtal med arabvärlden att Europas insatser, dess roll och dess ställningstagande, har bidragit till att stärka vårt samarbete med arabvärlden. Och detta partnerskapsförhållande med dem är viktigt. Vi har ett gemensamt ansvar för säkerheten i området, men också för många andra frågor, ekonomi, politiskt samarbete, och vi är angelägna om att få en lösning på Mellanösternkonflikten, vilket vi har sagt upprepade gånger. Vi vill ha nya relationer mellan Europeiska unionen och Israel, där också vi kan bidra till säkerheten i området, men vi anser att det går att skapa ännu säkrare garantier för Israels säkerhet, kanske varaktigt, om Mellanösternfrågan kan lösas. Vi vill att man skall skapa en trovärdig, organiserad, demokratisk palestinsk stat och att sedan hela området, i enlighet med Arabförbundets initiativ, skall samarbeta med Israel, erkänna det och bidra till även detta lands säkerhet.
Jag anser alltså att vårt ställningstagande är mycket viktigt, och jag tror att det uppskattas av araberna. Men, som Brok sade, dialogen mellan kulturerna är den främsta prioriteten. Arabförbundet har bett att vi skall inleda en dialog mellan kulturerna, och vi har accepterat detta förslag och redan börjat, och vid arabernas toppmöte framhöll jag också personligen att vi måste diskutera frågor som terrorism, säkerhet, mänskliga rättigheter, frågor om demokrati och medborgarnas delaktighet, kvinnornas roll i våra samhällen, men också UNDP:s rapport, som är mycket viktig i fråga om de reformer som måste genomföras i arabvärlden.
Och här vill jag framhålla att Cohn-Bendit talade om demokratin i arabvärlden. Som jag tidigare framhållit, håller jag helt med om att demokratin, begreppet demokrati, inte är något som kan påtvingas . Det framgår ju redan av ordet demokrati att det är någonting som kommer från demos, från folket, från medborgaren, underifrån. Vi måste alltså utveckla de demokratiska institutionerna. Och även här kan Europeiska unionen spela en ytterst betydelsefull roll för arabvärlden, i en dialog för att underlätta just dessa reformer, med respekt för arabvärlden och med respekt för de värden unionen omfattar. Vi har redan beslutat inleda dialogen mellan kulturerna på politisk nivå, men också att den euro-arabiska dialogen skall omfatta företrädare för religionerna och andra intellektuella och att vi inom ramen för samarbetet mellan Europa och Medelhavsländerna skall inleda en diskussion om kvinnornas roll. Jag skulle också vilja tacka Diamantopoulou, som genom sin egen rapport om kvinnornas roll kommer att lämna ett speciellt viktigt bidrag till detta möte mellan länderna i Europa och i Medelhavsområdet, där vi kommer att diskutera kvinnornas roll.
Avslutningsvis, också här spelar parlamentet en mycket viktig roll, i synnerhet Europaparlamentet, där vi vill organisera mötet mellan parlamenten inom ramen för samarbetet mellan Europa och Medelhavsländerna. Innan jag slutar, skulle jag vilja säga några ord om ett ämne som har tagits upp. Om Turkiet. Både Watson och Cohn-Bendit har talat om huruvida Cypern blir det första offret men också om den demokratiska utvecklingen i Turkiet. Krisen kan förvisso få många konsekvenser, och vi måste ta itu med dem, oavsett om det blir något krig eller inte. Vår frågeställning är viktig när det gäller Turkiet, det är ett kandidatland och därför har vi som europeisk union ett speciellt ansvar för Turkiet, vi har ett ansvar därför att vi år 2004 kommer att fatta ett viktigt beslut om Turkiets väg mot Europa, ett beslut om landets kommande anslutning till unionen, och anslutningen innebär, som jag sade tidigare, att Turkiet ansluts till en värdegemenskap. Och det skulle naturligtvis vara oerhört negativt, om krisen skulle leda till ett misslyckande för förändringarna, för reformerna i Turkiet. Och jag tror faktiskt att parlamentet kan få en demokratisk potential i Turkiet, som vi måste respektera och dra nytta av. Här kan Europaparlamentet åter spela en viktig roll.
Jag anser att vi alla bör fortsätta våra ansträngningar att åstadkomma demokratiska förändringar i Turkiet. Och vi måste också förstå vissa allvarliga farhågor som Turkiet hyser i fråga om Irak, speciellt i fråga om Iraks integritet. I annat fall, om Iraks integritet inte kan garanteras, aktualiseras den kurdiska frågan på ett farligt sätt. Europeiska unionen kräver skydd för kurdernas demokratiska rättigheter och deras rättigheter som minoritet. Kanske Irak senare kommer att bli en federation. Men Europeiska unionen motsätter sig varje tanke på ändring av gränserna och hot mot Iraks territoriella integritet. Detta anser jag är ett viktigt budskap, som vi måste betona.
(Applåder)
Turkiet har också betydande ekonomiska problem på grund av krisen, och ännu fler problem, om det blir krig, problem som vi från Europeiska unionens sida måste förstå. Samtidigt krävs det en lösning av Cypernproblemet, för att Turkiet skall kunna bli medlem i Europeiska unionen. Jag vill också å ordförandeskapets vägnar tacka för alla Kofi Annans ansträngningar för att lösa detta problem. Ansträngningarna har emellertid inte upphört. Det är inte något avslutat kapitel. Och Cypernfrågan är naturligtvis inte något offer för Irakkrisen. Jag tror att det fortfarande finns betydande möjligheter eller att det kommer att finnas allt fler möjligheter i samband med att Cypern ansluts till Europeiska unionen. Vi vill ha med turkcyprioterna. Vi vill ha dem med här i parlamentet. Vi vill ha dem med i rådet och i de europeiska organen.
(Applåder)
Men det betyder att Cypernfrågan måste få en lösning. Vi vill se den turkcypriotiska befolkningsgruppen tillsammans med oss. Det betyder att vi vill att även Turkiet skall hjälpa till, för att turkcyprioterna inte skall förbli utanför denna vår stora familj, vår värdegemenskap.
Mina vänner, jag har talat längre än arbetsordningen tillåter mig. Jag tackar talmannen och er för er tolerans men, som ni förstår, det är en ytterst viktig debatt. Jag vill bara avsluta med några korta ord. Vi upplever förvisso en kris men, som kineserna säger, krisen innebär inte bara ett hot utan också en möjlighet. Möjligheten innebär framför allt att vi kan granska och ompröva vår verksamhet och våra institutioner, för att vår röst, som bör uttrycka enighet, skall höras bättre på den internationella scenen. Men enigheten bör bygga på den demokratiska legitimiteten i alla de nya institutioner vi skapar och en lösning av problemet med det demokratiska underskottet, för våra medborgare vill ha denna eniga röst, och det har de själva visat genom sina demonstrationer på Europeiska unionens gator.
För det andra, det innebär en möjlighet att lägga en ny grund för våra förbindelser med arabvärlden, som jag sade, genom dialogen mellan kulturerna. Det är en möjlighet till nya relationer mellan oss och Förenta staterna när det gäller säkerhetsfrågor, demokrati och internationell diplomati. Och, som Beres men också många andra sagt om FN, det innebär en möjlighet att stärka denna organisation, för de ömsesidiga beroendeförhållandena i den internationella utvecklingen på teknikens, ekonomins, politikens och miljöns område, som leder till ömsesidigt beroende mellan olika intressen, aktualiserar frågan om en världsregering. Och den grundläggande frågan blir då utifrån vilka principer och värden vi skall utforma denna världsregering, för att vi skall få en fungerande värld, där det visserligen finns många problem men där problemen kan lösas på fredlig väg, med rättsmedvetande och med respekt för den mänskliga värdigheten och för vår miljö.
Europa är ett föredöme i fråga om samarbete mellan många olika parter. Ett slags pionjärroll i världen. Och vår möjlighet att tjäna som exempel är av avgörande betydelse. Vi lär ut rättens styrka och inte den starkes rätt. Denna moraliska auktoritet måste vi slå vakt om, om vi vill leva i en värld där trygghet och frihet råder.
Vänner, kära kolleger, mina damer och herrar, som ordförandeskap kommer vi att göra alla tänkbara ansträngningar för att leva upp till kraven från Europeiska unionens medborgare, från Europaparlamentet och från medlemsstaterna. Och samtidigt, oavsett krisens utgång, skulle jag vilja uppmana er till samarbete, för att Europa skall dra lärdom av situationen, så att det efter krisen blir starkare och så att våra gemensamma värden kan höras på den internationella scenen men också vara en maning till oss att stärka demokratin och säkerheten på vår egen kontinent.
(Applåder)
Ni sade klart och tydligt att parlamentet har en viktig roll att spela. Jag är övertygad om att alla kolleger i detta avgörande skede vill önska er och kommissionsledamot Patten lycka till med uppgiften att tillvarata Europamedborgarnas intressen.
(Applåder)
Debatten är avslutad.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120 I ARBETSORDNINGEN)
På sin presskonferens i förrgår betonade den franske presidenten med rätta att de engelska och amerikanska truppernas uppmarsch vid Iraks gränser var den verkliga orsaken till att vapeninspektionerna kunde påbörjas på nytt, och till att de första märkbara resultaten kom. Det är ingen paradox att hävda att denna uppmarsch hittills har gjort det möjligt för oss att på fredlig väg göra en del framsteg i riktning mot allas vårt mål, som är att avväpna Irak.
I dagens debatt har vi dock tydligt känt hur vissa talare börjar slå över i en sorts exalterad antiamerikanism. Ordföranden för den kommunistiska gruppen gladde sig exempelvis åt att ha sett framväxten av ?en fredsrörelse, den mäktigaste sedan det kalla krigets slut?. Denna argumentation påminde oss om en gammal dialektik som vi bara alltför ofta hörde under det kalla kriget. Tack vare den försvinner syftet med att avväpna Saddam Hussein, och ibland rentav fördömandena av honom, så sakta bakom det antiamerikanska jublet.
För min del skulle jag vilja undvika dessa stickspår och återvända till själva huvudfrågan, som riskerar att glömmas bort: Hur skall vi desarmera Saddam Hussein utan att vänta i tio år?
Nästa punkt är omröstningen
Herr talman, kära kolleger! Hjärtligt tack för detta mottagande! Det framlagda förslaget till förordning för en ny version av den rättsliga ramen för Eurostats arbete, genom vilken man skall uppnå bättre jämförbarhet, tillförlitlighet och fullständighet i fråga om medlemsstaternas bruttonationalprodukt, kan vi rösta för.
Men jag vill här ändå peka på två aspekter. För det första tvistar rådet och kommissionen fortfarande om till vilket datum uppgifterna om bruttonationalinkomsten skall läggas fram för Eurostat i Luxemburg - ni bör lägga märke till att det nu inte längre heter bruttonationalprodukten. Hittills har det varit den 30 september, kommissionen hade föreslagit den 15 september, och rådet beslutade sig redan med majoritet för den 22 september. Det är nästan en matthandlarmetod. Som föredragande undrade jag om vi skall medverka i detta spel. Vi gjorde inte det.
Dessutom har kommissionen inom ramen för kommittésystemet, en fråga som ju somliga kolleger här är livligt intresserade av, gjort ett försök att ändra karaktären på den tidigare kommittén. Inte heller detta spel deltar vi i.
Men jag vill också påpeka en egendomlighet: Enligt ett övervägande måste BNI-uppgifterna vara fullständiga, dvs. de skall inte bara innehålla de uppgifter som finns hos finansmyndigheten eller andra förvaltningar, utan också de icke-deklarerade aktiviteterna. Jag undrade då näsvist hur medlemsstaterna beräknar sådana icke-deklarerade aktiviteter, exempelvis prostitution. Det förefaller som om det finns en tumregel för detta. I vissa medlemsstater ger det 1 procent, lika mycket som jordbruket bidrar med till BNI. I de blivande medlemsstaterna vore det två procent. Förstå det, den som kan. Det förefaller också som om olika medlemsstater agerar mycket tveksamt när det gäller att göra en uppskattning av dessa illegala aktiviteter, exempelvis narkotikahandel, när det gäller anmälning till Eurostat. Varför? Man vet ju att en allt större del av EU:s egna resurser beror av bruttonationalprodukten. Därför överdriver naturligtvis olika stater inte, för då måste de ju betala mer. Å andra sidan måste de då också underdriva, dvs. göra en för låg bedömning av BNI. Då skulle de naturligtvis få problem med att iaktta Maastrichtkriterierna.
Jag vet att rådets ordförande har talat för länge. Men jag ville ändå informera er, så att ni vet vad ni nu skall rösta om.
(Applåder)
Tack. Ni gjorde oss inte besvikna.
(Parlamentet antog texten.)
Betänkande (A5-0058/2003) av Wallis för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om kommissionens grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (KOM(2002) 196 - C5-0284/2002 - 2002/2144(COS))
(Parlamentet antog texten.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0057/2003) av Ayuso González för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel (12695/1/2002 - C5-0585/2002 - 2001/0265(COD))
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0042/2003) av Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (11212/4/2002 - C5-0534/2002 - 2000/0260(COD))
Före omröstningen:
Herr talman! Karasbetänkandet diskuterades i går mellan klockan elva och midnatt inför en gles åhörarskara och utan närvarande journalister. Det är en skandal, eftersom det handlar om ett mycket viktigt betänkande, och jag tycker att vårt parlament gör sig själv en björntjänst genom att systematiskt förlägga lagstiftningsbetänkanden till småtimmarna kring midnatt. Hur har ni tänkt er att vårt lagstiftningsarbete skall kunna respekteras om vi inte respekterar det arbete som utförs av Karas och andra, som har lagt ned ett omfattande jobb på detta mycket viktiga direktiv.
(Applåder)
Gruppledarna har noterat era kommentarer.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.)
Gemensamt resolutionsförslag
Herr talman! I elfte timmen har föredraganden, Thomas Mann, gjort ett antal ansträngningar för att tillmötesgå min partigrupp litet mer. Vi uppskattar de ansträngningarna mycket. Resultatet motsvarar dock ännu inte våra förväntningar. Det finns nämligen några avsnitt om politiken med avseende på små och medelstora företag och om skatteminskningen som vi inte helhjärtat kan stödja. Jag skulle därför vilja uppmana min partigrupp att avstå från att rösta om det här betänkandet.
Jag instämmer i stort sett med föredragandens oro för behovet att anpassa kraven på offentlighet till dataåldern. Jag anser att den största snabbhet och öppenhet i dessa åtgärder kommer att leda till en större säkerhet och tro på bolagen och de affärsmässiga bruken vilka alla inom detta område kan dra nytta av, såväl berörda i allmänhet och i slutändan själva slutkonsumenten.
Det är i själva verket ett faktum att en rad händelser och information om den verkliga bolagssituationen inte alltid är tillgänglig i tid vare sig för aktieägarna eller för affärspartnerna. Härigenom kan tydliga orättvisa fördomar uppstå, bara utifrån okunskapen om fakta som förutom kraven på offentlighet, verkligen är i behov av att offentliggöras, vilket i ett område utan gränser bara är möjligt med den senaste informationstekniken och ett frivilligt registrerande på andra språk.
Det är också viktigt att se till att bolagens webbsidor innehåller de minsta beståndsdelar som anges i artikel 4 i direktiv 68/151/EEG.
Det är viktigt att uppdatera detta direktiv också när det gäller de bolagstyper som nämns och omnämnandena av bokföringskraven.
Därför röstade jag för betänkandet.
Jag röstade för detta betänkande på grund av den enorma vikt jag läger vid antagandet av bättre och snabbare åtgärder i tvistlösning inom civil- och handelsrätt. Fastställandet av sådana åtgärder och villkor sine qua non för att minska mängden fall i domstolar och klassiska skiljedomar, lätta bördan för dessa domstolsinstitutioner i frågor som genom sin mindre komplexitet kan bli föremål för andra alternativa lösningsmodeller.
Jag noterar med glädje och jag stöder föredragandens rekommendation till kommissionen om ?att gå fram försiktigt och genomföra ingående undersökningar och breda samråd innan man lägger fram förslag om lagstiftningsinitiativ?. Detta krävs med tanke på den särskilt ömtåliga situationen för tvister och för subsidiaritetsprincipen, som i inget fall får äventyras när det gäller rättsfrågor, framför allt när det gäller de nationella rättsordningarna och lösningar via redan existerande icke-rättsliga vägar.
Jag håller också med föredraganden om behovet att minska formaliteterna till ett minimum för att undvika den rättsliga jargongen, även om det aldrig får skada rätten till rättvisa samt rättslig säkerhet och kvalitet, och rätten att överklaga utomrättsliga beslut.
Herr talman! Jag har röstat för Ayuso González betänkande, och det gjorde jag av verklig övertygelse, och jag är då överens med den överväldigande majoriteten här i kammaren - det var ju bara fem ledamöter som inte röstade för det, och det borde ändå vara en signal även för de delar av rådet som hittills har försökt att förhindra eller fördröja att biobränslen gynnas.
Det finns bara positiva argument för biobränslen: Man kommer bort från ett starkt beroende, man åstadkommer bättre miljövänlighet och ökar inkomstmöjligheterna för jordbruksföretagen. Av den anledningen är det svårt att förstå att det i flera delar av rådet finns så lite förståelse för det, på liknande sätt som när det gäller att främja produktion av energi från förnybara energikällor. Jag hoppas att denna slutna omröstning i Europaparlamentet också kommer att skaka om rådet, så att det visar förståelse och så att vi därigenom kommer fram till mer miljövänlighet, ett stärkande av jordbruket och framför allt också till ett mindre beroende inom energiområdet.
I förstabehandlingen hade parlamentet ingivit en rad ändringsförslag i det vällovliga syftet att få rå vegetabilisk olja (Pure Plant Oil, PPO) att erkännas som ett biobränsle. Dessa olika ändringsförslag har inte tagits med i den gemensamma ståndpunkt som antagits av rådet. Därför röstar jag för ändringsförslag 7 från det behöriga utskottet. Det finns nämligen skäl att erkänna rå vegetabilisk olja som ett biobränsle med tanke på dess många miljömässiga fördelar, men även för att en decentraliserad framställning av olja i jordbruksföretagen skulle ge berörda jordbrukare möjlighet till ett mervärde i produktionen.
Den främsta kritiken mot användningen av PPO består i att det krävs en anpassning av dieselmotorerna. Denna kritik kan dock tala till PPO:s fördel, eftersom en hel ekonomisk sektor på detta sätt skulle kunna byggas upp, med de ekonomiska och sociala effekter detta skulle ge. Dessutom krävs en anpassning av motorerna även för andra alternativa bränslen, som vad dem beträffar är skattebefriade. Det gäller vätgas, flytande naturgas, elektricitet, och så vidare.
Jag gratulerar Ayuso González till det betänkande vi har röstat om i kammaren i dag och som jag stöder. Jag instämmer i behovet av att fastställa en rättslig ram som gör det möjligt att främja och utveckla användandet av alternativa drivmedel för vägtrafiken, inte bara på grund av de säkerhetsgarantier det innebär för investerarna, utan för dess betydelse i ansträngningarna att minska utsläppsnivåerna för växthusgaser inom ramen för åtagandena i Kyoto.
Här skulle jag vilja betona den betydelse skattelättnader kan få för att främja utvecklingen av biodrivmedel då de genom ett lämpligt skattesystem kan bidra till att minska produktionskostnaderna i förhållande till fossila bränslen.
Inför förutsägelserna om en 50-procentig ökning till 2010 av utsläppen av växthusgaser inom transportsektorn är det bråttom att ta fram en lagstiftningsram för att främja kollektivtrafiken, satsa på sjöfart och järnväg för godstransporterna, främja nya motorer, införa nya drivmedel och beskatta energin och koldioxidutsläppen. Att främja biodrivmedel ingår i denna ram och är oerhört viktigt med tanke på att: det minskar vårt beroende av olja, det är positivt för miljön och det erbjuder nya inkomstmöjligheter för jordbruket. Jag beklagar att rådet har begränsat den obligatoriska karaktären för dessa mål om införande av biodrivmedel på marknaden och tillåter att medlemsstaterna sätter lägre mål än de som föreslås i direktivet.
Herr talman! Karas betänkande innebär att tilläggspensionerna skall regleras i ett direktiv. Pensionärspartiet ställer sig mycket positivt till detta betänkande och framför allt till att Europa reglerar och förstärker pensionsfonder som bygger på kapitalisering, vilka säkerligen kommer att utvecklas bättre än de fördelningsfonder som de enskilda regeringarna inte har klarat av att sköta. Emellertid tycker jag att det är tråkigt att utskottet för sysselsättning och sociala frågor inte biföll mitt ändringsförslag, herr talman. Det innebar att medlemsstaterna skulle ingripa om pensionsfonderna går i konkurs eller blir insolventa. Jag hoppas att detta skall komma med i nästa version av direktivet.
Herr talman! Jag välkomnar Karas betänkande och de ändringsförslag vi enats om. Jag var särskilt nöjd över att man strök de ändringsförslag som gick ut på att avskaffa de utbetalningar i form av klumpsummor som är mycket vanliga inom brittiska pensionsfonder.
Väldigt många pensionärer i medlemsländerna är i dag mycket oroade över sina pensioner. Många upplever att deras pensioner är hotade och osäkra.
Två av mina väljare avbröt sin semester för att besöka mig i Europaparlamentet förra veckan eftersom de var oroliga för att det förslag vi skulle rösta igenom skulle äventyra de pensionsplaner de haft under de senaste tio åren.
Europeisk lagstiftning bör inte stärka den osäkerhet som folk upplever inför pensionen. Nya produkter borde förbättra tryggheten i pensionerna, inte undergräva den. De kompromisser vi enats om i dag kommer till viss del att lyckas med detta och garantera att alla medborgare får en anständig pension.
Vid omröstningen om Karasbetänkandet om tjänstepensionsinstituts verksamhet uttalade sig den franska socialistiska delegationen för det förslag om avslag som inlämnats av GUE-gruppen. Som vi ser det måste finansieringen av pensionerna bygga på fördelningsprincipen. Dessutom är den text som har förelagts oss i andrabehandlingen inte acceptabel och de förslag som i efterhand lagts fram av kommissionsledamot Bolkestein och de ändringsförslag som antagits av utskottet för ekonomi och valutafrågor är inte tillräckliga för att skapa en bättre balans i texten.
Tjänstepensionsinstituten kan inte behandlas som vanliga finansinstrument, de måste vara utformade för att ingå i det sociala skyddsnätet. Det är här inte fråga om att klampa in på medlemsstaternas befogenheter på det sociala området, utan om att Europaparlamentet - som är medborgarnas representativa organ - vill påminna om textens sociala betydelse. Alltsedan förstabehandlingen har vi kämpat för att grundprinciperna med de biometriska riskerna, regelbunden information till medlemmarna och kontrollen av dessa institut skall ingå i texten.
Med kommissionsledamotens samtycke förbjuder i dag föredraganden medlagstiftaren parlamentet från att försvara medborgarnas intressen, med den märkliga förevändningen att man vill undvika att gå till förlikning. Vi säger nej till detta maktövertagande.
Som bekant beslutade Europeiska rådet i Lissabon utifrån den demografiska utvecklingen i unionens länder och inom ramen för handlingsplanen för de finansiella tjänsterna att skapa en inre marknad i Europa för tjänstepensionsprogrammen, och gav dem en första prioritet.
Utifrån principen ?Särskilt där huvuddelen av pensionerna omfattas av ett fördelningssystem är det nödvändigt att främja ytterligare former av fonderad pension? är förslaget till direktiv ämnat att göra det möjligt att ytterligare utveckla tjänstepensioner som pensionssystemets andra pelare; en europeisk inre marknad som bör leda till ?högre effektivitet, insyn och säkerhet inom ramen för den andra pelaren?.
Trots att betänkandet tenderar att ingripa i rätten till arbete och den sociala rätten i medlemsstaterna, eftersom det föreslår en europeisk reglering av pensionsfonderna inte bara för kapitalmarknaderna utan också när det gäller socialförsäkringssystemen för respektive förmånstagare, stödde jag det till slut eftersom det återspeglar de lyckade alternativen på detta område och som för övrigt den portugisiska regeringen har åtagit sig.
Jag har av misstag röstat mot förslag 38 som lagts fram av GUE/NGL-gruppen. Jag är emellertid för att man återförvisar den gemensamma ståndpunkten, eftersom den är fullständigt otillräcklig.
Uppdelningen av marknaderna mellan monopolen och de starka på jorden, inom ramen för WTO, inskränker sig inte bara till industri- och jordbruksprodukter utan utvidgas nu till att också omfatta tjänster. Utan någon som helst insyn kulminerar nu diskussionerna om hur det utländska kapitalet skall kunna lägga under sig transporter, telekommunikationer, energi, banktjänster, vattendistribution, sjukvård, utbildning och kultur, genom fullständig tillämpning av principen om att allt kan säljas och köpas. Målgruppen är de minst utvecklade länderna, som de multinationella företagen är beredda att utsuga ännu mer. En nödvändig förutsättning är privatiseringen och liberaliseringen av de sektorer som blivit kvar i offentlig ägo.
Det grekiska kommunistpartiet motsätter sig helt denna utveckling. Vi fördömer monopolens girighet, utplundringen av de nationella rikedomarna, det brutala utnyttjandet av arbetstagarna, de usla arbetsförhållandena, attacken mot de sociala förmånerna. Vi fördömer också hyckleriet hos alla dem som påstår att liberaliseringen av handeln, öppnandet av marknaderna, avskaffandet av alla hinder för storkapitalets hänsynslösa framfart kommer att leda till utveckling. Vi försvarar, både när det gäller vårt land och när det gäller alla länder i världen, offentligt ägande och offentlig drift inom grundläggande sektorer i ekonomin, vi kämpar för offentlig sjukvård och utbildning med hög kvalitet, för en fri utveckling av kulturen, under respekt för varje folks särdrag.
Är WTO en organisation för att avveckla de allmännyttiga tjänsterna? Det intrycket ger Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS). Även om man i artikel 16 i EG-fördraget tydligt definierar vilken roll allmännyttiga tjänster spelar för den sociala och territoriella sammanhållningen inom unionen, pågår en utförsäljning av dessa tjänster. Post, energi, järnvägar - allt skall gå samma väg. När får vi se konkurrensutsättning av kultur, utbildning och hälsovård? Jag skulle vilja att mandatet till unionens förhandlare Pascal Lamy blev tydligt och ytterst väl avgränsat. För vad det här handlar om är gemensamma principer och värden som vi måste försvara - jämställdhet och lika tillträde - och inte vanliga handelsförhandlingar. Mandatet som utgår till kommissionen borde också beslutas enhälligt av medlemsstaterna, och inte med kvalificerad majoritet. Det borde också vara offentligt. Ingen har kunnat informera sig om vad det innehåller, inte ens de nationella parlamenten, som inte har kunnat debattera frågan. Ändå är det de som har röstat ja till att inrätta de allmännyttiga tjänsterna. Bara några få europaparlamentariker har kunnat få tillgång till mandatdokumentet, i en särskild lokal som iordningställts för detta ändamål, med ett formellt förbud mot att göra anteckningar. Se där en tydlig illustration av den demokratiska bristen.
Vi har röstat mot parlamentets resolutionsförslag som ger kommissionen fullmakt att förhandla om en avreglering av handeln med tjänster, i den så kallade ?GATS-rundan?. Denna fullmakt beviljas på alldeles för lösa grunder, kommissionen kommer som vanligt att tänja på den, och folken kommer att stå där berövade ännu lite mer skydd av samma aktörer som påstår sig vilja göra dem ?starkare?.
Våra farhågor växer när vi konstaterar att konventet under ledning av Valéry Giscard d'Estaing har för avsikt att låta handelspolitiken ingå bland unionens exklusiva befogenheter, som skall behandlas med kvalificerad majoritet, och slopa de undantag som enligt artikel 133.6 i EG-fördraget fortfarande skall behandlas med enhällighet (kulturella och audiovisuella tjänster, utbildning, sociala tjänster och hälsovård). Vi anser att en sådan utveckling skulle förvärra GATS-fällan.
Man kan vidare lätt roat konstatera att den franska regeringen har protesterat och krävt att enhälliga beslut skall fortsätta att gälla för dessa ?mycket känsliga? områden. Men varför skall man betrakta dessa områden som mer känsliga än andra, känsligare än vattenproduktion och kärnenergiteknik, för att nämna några exempel? Och om enhällighet verkligen ger ett så gott skydd, varför svartmålas den då i alla EU-sammanhang?
De handelsavtal som predikar en liberalisering och avreglering av världshandeln förutsätter att allt fler allmännyttiga tjänstesektorer sätts ut på marknaden och utsätts för konkurrens och för de privata intressenas vinstbegär.
Detta är för den stora majoriteten i samhället en katastrofal utveckling. Det är en regelrätt attack mot de arbetande klasserna. Men det måste understrykas att denna attack sker med regeringarnas goda minne, och rentav på deras initiativ, även när de ger sken av att stå fria gentemot WTO eller andra organisationer av samma slag.
Problemet är inte bara att bevara den kulturella mångfalden, även om det är legitimt att hävda att kultur inte skall vara en marknadsvara. Men hur kan man acceptera att hälsa, omsorg, utbildning, områden av vital betydelse för samhällslivet, skall lämnas ut till marknadens och konkurrensens idiotiska lagar? Hur kan man acceptera detta när det gäller vatten, elektricitet, posttjänster, järnvägar och andra sektorer som är viktiga för samhällslivet?
För vår del motsätter vi oss hela denna utveckling och vi är motståndare till all form av konkurrensutsättning av allmännyttiga tjänster och till profitjakt, till alla angrepp på offentliganställda och alla förlorade arbetstillfällen.
De liberaler och de konservativa av alla sorter (och politiska färger) som har undertecknat en gemensam resolution har skjutit i sank alla försök att försvara den kulturella mångfalden och säga nej till ?kommersialiseringen? av kulturen!
Alla GUE/NGL-gruppens ändringsförslag som gick i denna riktning har förkastats.
Av det skälet har jag och ledamöterna i min delegation från den republikanska, radikala och medborgarvänliga vänstern, GUE/NGL-gruppen och ett fåtal andra socialistiska ledamöter röstat mot denna resolution från ?PPE-PSE-liberalerna?.
Detta är inte den sorts Europa som motsvarar det europeiska Europa jag i 40 år har kämpat för!
Jag beklagar att vi måste nöja oss med ett resolutionsförfarande i en fråga som är så avgörande för de europeiska medborgarnas framtid. En kommissionsledamot skall inte uttala sig på Europeiska unionens vägnar innan han har förhandlat om sitt mandat tillsammans med valda företrädare. Denna demokratiska brist måste beaktas i konstitutionen om vi skall lyckas få EU att närma sig medborgarna. Eftersom de ändringsförslag som innebär en politisk omorientering av texten har förkastats har jag röstat mot resolutionen.
Allmännyttiga tjänster bör inte omfattas av dessa förhandlingar. Genom ett moratorium som tillfälligt upphäver alla avtal skulle man kunna få en verklig utvärdering av konsekvenserna för övriga kommersiella tjänster.
Somliga hävdar att utvecklingsländerna efterfrågar dessa avtal. De har ingen annan möjlighet än att privatisera sina allmännyttiga tjänster, eftersom deras stora skuldbörda omöjliggör varje form av lån för att utveckla dessa tjänster, framför allt vad gäller vatten. WTO bör inte längre användas för att smygvägen genomdriva en liberalisering som har visat sina begränsningar och sin oförmåga att förbättra livskvaliteten för en majoritet av jordens medborgare. Världshandeln är nödvändig, men den måste underställas krav på att miljöbestämmelser och sociala bestämmelser antas och följs.
. (FR) Som så ofta i Europaparlamentet är den gemensamma resolution om GATS som lagts fram av högern (PPE-DE), liberalerna (ELDR) och socialisterna (PSE) en blandning av negativa och positiva förslag (offentliga förhandlingar, försvar av den kulturella mångfalden, och så vidare). Förslagets huvudlinje kan dock inte misstolkas. Det handlar om att fullfölja liberaliseringen av tjänsterna och förstärka WTO:s roll inom ramen för en globalisering på olika villkor.
Resolutionen förfäktar en teori som motsägs av fakta. Den innebär att en avreglerad tjänstemarknad är bra för alla. Som mål anges att ?övertyga de fattigaste länderna om att ett framgångsrikt WTO är av största betydelse för ekonomin i alla länder, både rika och fattiga? (beaktandemeningarna A och C). Istället för att kräva att den förhandlingsrunda som inletts i Doha tillfälligt avbryts och att ett moratorium läggs i GATS-förhandlingarna - bevarandeåtgärder som är en förutsättning för en fungerande demokrati - vill man i resolutionen ha en ökad liberalisering inom ett antal sektorer, däribland telekommunikationer och sjöfart (artiklarna 3 och 8).
Författarna av den gemensamma resolutionen är medvetna om den utbredda oro som GATS-avtalet väcker. Men deras försiktighetsmått för formens skull kan inte dölja att detta resolutionsförslag om det antas blir ytterligare ett steg på väg mot en kommersialisering av tjänsterna. Vi har röstat mot.
Tjänsterna - framför allt de allmännyttiga tjänsterna - är en nyckelfråga, inte bara för att de utgör två tredjedelar av Europas BNP, utan även för att de berör själva grunden för folkens kulturella identitet.
Skall man då privatisera och kommersialisera globala kollektiva nyttigheter som hälsa, läs- och skrivundervisning, kunskap, vatten? För WTO är svaret ja. Allt är handelsvaror. För Europeiska unionen är svaret ja, men i smyg, för Bryssel ansluter sig ideologiskt till ?frihetsivrarnas? filosofi. De tycker att allt kan säljas, till och med polisen, armén och den humanitära hjälpen via ECHO.
Man låtsas vilja bevara den kulturella mångfalden. Kultur och audiovisuella medier skall inte kunna ?kommersialiseras?, samtidigt som jordbruket, grunden för vår civilisation, har prisgivits åt marknaden alltsedan Uruguayrundan. Det sägs också att Europa inte har gjort några erbjudanden om liberaliseringar i fråga om hälsa, undervisning och audiovisuella medier. Men redan nu köps ett universitet i Madrid upp av amerikanska utbildningskedjor som arbetar enligt snabbmatskonceptet. Berlusconis, Bouygues och Murdochs audiovisuella medier är en marknadsvara.
Vi har vattenfrågan, som Valutafondens före detta generaldirektör Camdessus hävdar spelar en avgörande roll för korruptionen, framför allt i Frankrike med sitt Lyonnaise des Eaux. De hemlighetsstämplade förhandlingarna, osäkerheten kring de berörda tjänstesektorerna och de spetsfundiga distinktionerna mellan globaliserad handel och nationella regelverk gör GATS-avtalet till ett avtal bakom ryggen på folken.
Den motivering som kommissionsledamot Lamy gav måndag den 10 mars i början av debatten om EU:s insatser i GATS-förhandlingarna lät lugnande. Den europeiska socialekonomiska modellen måste behållas, statsmonopol fortsätter att vara möjliga, det handlar inte om påtvingad privatisering eller avreglering, och alla förpliktelser som EU åtar sig är tillfälliga så att den inte varaktigt kan påverka de inrikespolitiska avvägningarna. Skälen till att reglera sådana saker inom ramen för Världshandelsorganisationen är att bilaterala kontakter utanför den organisationen leder till mer slumpmässighet, okontrollerbarhet och övermakt. Trots den här motiveringen uttrycker Förenta staterna och tredje världen sin oro att EU:s hållning är en helt annan. EU skulle vilja ge företag från de egna medlemsstaterna tillträde till verksamheter som till exempel vattenförsörjning och eventuellt till och med vattenutvinning, vilket inom EU till övervägande del fortsätter att vara i statsföretags händer. Tillgången till dricksvatten för de fattiga skulle hotas. Det är nu tal om att EU är mycket hårdare mot yttervärlden än mot sina egna medlemsstater och invånare? Slutet i Lamys svar lät mindre oroväckande än början. Det är mitt skäl till att nu ställa kompletterande frågor till Europeiska kommissionen. Förkastandet av alla ändringsförslag från vänsterkanten gör också att jag röstar mot.
Herr talman! Jag är övertygad om att ni är lika nöjd som jag över att resolutionen om krisen inom fiskeindustrin blev antagen med en sådan stor majoritet som 508 röster mot 7, med 27 nedlagda röster. Detta innebär verkligen att det från Europaparlamentets sida finns ett kraftigt stöd för behovet av att vidta beslutsamma åtgärder för att bidra med stöd till en industri som befinner sig i kris. Och som ni väl känner till gör sig denna kris för närvarande mest gällande i Skottland.
Jag besökte nyligen Eyemouth i södra Skottland och inom kort kommer jag även att besöka både Oban och Campbeltown på västkusten. Dessa samhällen är allvarligt drabbade av krisen, men situationen är ännu värre i norra delen av Skottland.
Om vi inte kan vidta adekvata åtgärder för att hjälpa industrin kommer den att kollapsa. Detta innebär att det inte längre kommer att finnas någon livsduglig industri som kan fånga torsken när beståndet väl har återhämtat sig. Torsken utgör en nödvändig del av en hållbar kosthållning för Europas medborgare i framtiden. Vi måste ha en fullgod fiskeindustri. Vi måste stödja denna industri och om vi anslår medel måste vår regering i Förenade kungariket ta dem i anspråk. Det har sagts att de inte kommer att vända sig till kommissionen med mössan i hand för att begära pengar. Detta sker inte med mössan i hand. Pengarna erbjuds frivilligt. Så låt dem tas i anspråk.
I februari 2001 då man här i parlamentet diskuterade återhämtningsåtgärder för torskbeståndet, slog Nicholson i sitt betänkande klart och tydligt fast, och jag citerar: ? ... kan kommissionens föreliggande förslag om en fortsatt fridlysning under 2001 accepteras endast med största motvilja ... Om 2001 blir en upprepning av 2000, då är det ingenting att förvåna sig över om fiskarna ställer upp bakom yrkanden på krishjälp, av det slag som jordbruket fått under en så lång tid och som fiskeflottorna i andra delar av gemenskapen får?.
Beslut och mål inom ramen för återhämtningsplanerna måste även beakta de sociala och ekonomiska konsekvenser de ger upphov till. Återhämtningsplanerna måste avvägas mellan återhämtning och bevarande av bestånden och åtgärder för att begränsa följderna för fiskenäringen.
2003 är en upprepning av 2002 som är en upprepning av 2001 som är en upprepning av 2000. Fiskare kräver nu nödhjälp för att hållas skadelösa för de förluster de ådragit sig till följd av de åtgärder som vidtagits för att bevara torsken, och jag för min del stödjer dem.
Största respekt måste visas för behovet av social, ekonomisk och regional sammanhållning och högsta prioritet måste ges åt att försvara befolkningen i de regioner som är starkt beroende av fisket.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Återigen är fiskarna oense med kommissionen. Kommissionen verkar använda sig av torsken som försöksdjur för att testa det nya instrument man har lyckats tvinga på rådet inom ramen för återhämtningsplanerna för hotade fiskarter - begränsningen av fiskeansträngningen. Det finns naturligtvis risk för att detta instrument utökas mycket kraftigt. Det talas redan om kummel och sjötunga i Biscayabukten.
Kommissionens förslag om torsken grundar sig som alltid på de senaste utlåtandena från Internationella havsforskningsrådet. I rådet deltar många utomeuropeiska aktörer och dess ställningstaganden har tidigare ifrågasatts.
Det är tveklöst så att vissa torskbestånd är försvagade i olika områden. Men genom att enbart skylla uppkomsten av denna situation på fisket riskerar kommissionen att fördöma fiskarna utan att fiskeresurserna återhämtar sig.
Det enda skälet till att vi lägger ned vår röst om Stevensons resolutionsförslag är att det där förordas att medbeslutandeförfarandet även skall omfatta den gemensamma fiskepolitiken. Enligt vår uppfattning behöver den inte ännu en faktor som skapar osäkerhet och oförutsägbarhet. I övrigt stöder vi givetvis denna resolution.
Herr talman! Det här dokumentet handlar om en strategi för sysselsättning och socialpolitik. Jag röstade naturligtvis för det, men skulle ändå vilja göra ett påpekande. Ofta hör jag upplysta och framstående ekonomer säga att sysselsättningsstrategin inte kan ses som frikopplad ifrån pensionsstrategin. Om man talar om att öka sysselsättningen i Europa måste man också tala om att reformera pensionerna för dem som arbetar. Men, herr talman, jag skulle vilja betona en sak: vi måste kalla saker vid deras rätta namn och säga vad vi tycker. När vi talar om en europeisk sysselsättningsstrategi försöker vi öka antalet arbetstillfällen i Europa, men när vi talar om en europeisk pensionsstrategi handlar det tyvärr om att sänka och skära ner pensionerna. Så tala om vad ni menar med det ni säger!
Uppgifterna om sysselsättningen i Europeiska unionen har under den senaste tiden tyvärr varit synnerligen negativa. Både i Grekland och i Tyskland kan vi notera en minskning. Det är nödvändigt att omedelbart vidta effektiva åtgärder för att öka sysselsättningen. För det första, ett förhindrande av kriget i Irak kommer att uppmuntra till investeringar i hela världen, men också i Europeiska unionen, vilket även kommer att påverka sysselsättningen. För det andra, en uppmjukning av stabilitetspakten kommer att främja offentliga insatser för utveckling och sysselsättning. För det tredje, en definition av indikatorerna för sysselsättning, såsom har skett med de ekonomiska indikatorerna, för att man skall kunna kontrollera och stärka medlemsländernas politik mot arbetslösheten. För det fjärde, åtgärder för samordning av skattereglerna för små och medelstora företag, bekämpning av social utslagning och illegalt arbete, åtgärder som i sig inte är tillräckliga, i synnerhet inte med den restriktiva tillämpningen enligt resolutionsförslaget, som jag också har röstat emot.
I motiveringen till detta betänkande gläds man åt den minskade arbetslösheten inom EU. Ändå finns det ingen anledning att glädjas åt den siffra på 13 miljoner arbetslösa som nämns i texten, en siffra som sannolikt är i underkant och som dessutom inte omfattar dem som måste nöja sig med osäkra och illa betalda jobb. Sedan flera månader ökar dessutom antalet arbetslösa på nytt i samtliga EU-länder.
Hur skulle det kunna vara på något annat sätt, när de mäktigaste industrikoncernerna på kontinenten aviserar omfattande personalnedskärningar och slår igen den ena fabriken efter den andra?
Att under dessa förhållanden tala om sysselsättningsstrategi, för att använda ett ord i betänkandets titel, kan kännas rätt dystert för de miljoner arbetstagare som drivs in i fattigdom bara för att de företag som avskedar dem skall kunna tillförsäkra sina aktieägare högre utdelning genom att betala ut mindre lön.
Vi har röstat mot denna text, eftersom den bygger på tanken att det är upp till arbetsgivarna att på egen hand bestämma om de skall bevara arbetstillfällen eller ej, trots att det är uppenbart att antalet arbetslösa bara kommer att fortsätta att öka och fattigdomen att växa om man inte vidtar tvingande åtgärder som ålägger företagen att av sina tidigare och nuvarande vinster sätta av tillräckliga medel för att bevara jobb och löner.
Det åtagande som ingicks i Lissabon om en europeisk framtid som kännetecknas av en kvantitativ och kvalitativ förbättring av arbetsmarknaden och en ökad social sammanhållning verkar starkt hotat av detta betänkande, om betänkandet i dag ändras i den riktning som Mann föreslår.
Dessa ändringsförslag som lagts fram på nytt för kammaren ikullkastar fullständigt det arbete som utförts av utskottet för sysselsättning och sociala frågor för att balansera föredragandens text till förmån för en sysselsättningspolitik som inte bara bekymrar sig om ökad flexibilitet och minskat skattetryck, utan även - och framför allt - om att snarast förverkliga en sysselsättning av god kvalitet för alla. Fortbildning och utbildning måste vara navet i vår politik, andra klassens jobb och andra okvalificerade arbeten måste försvinna.
Genom dessa ändringar glöms principerna om solidaritet och social sammanhållning bort i betänkandet, grundläggande principer och mål som skall uppfyllas för alla som seriöst försöker införa en ny sysselsättningsstrategi, en generös strategi som sätter människan i centrum.
Med dessa ändringar kan jag därför bara motsätta mig detta betänkande, som anammar de nyliberala principerna och med andra ord försvarar en sysselsättningspolitik som glömmer bort människan.
I punkt 23 nämns den europeiska sociala modellen, vilket är bra.
Det är lämpligt att uppvärdera denna modell för att slå vakt om en social standard som är attraktiv för resten av världen. Möjligheten för arbetstagare att få del i företagens kapitaltillgångar är en mycket viktig väg som bör bli föremål för nya förslag från kommissionen, och få genomslag i medlemsstaterna, framför allt genom att man använder sig av systemet för skattebefrielse.
I detta sammanhang bör användning av skatteundantag i sektorer med hög anställbarhet (mikroföretag, tjänster, hotell- och restaurangbranschen, och så vidare) infogas i den europeiska sociala modellen.
Det var positivt att betänkandet med de ändringsförslag som PPE-DE och den liberala gruppen hade lagt till förkastades. Vi bidrog till detta förkastande genom att rösta mot, inte bara de mest negativa ändringsförslagen utan även mot slutresolutionen. Därigenom undvek vi att framför allt att godkänna de förslag som tryckte på:
större flexibilitet i den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen, för att erbjuda olika anställningsformer och arbetstidsregleringar åt de arbetssökande,
kritisera det faktum att bestämmelserna om den inre marknaden ännu inte har införlivats helt i alla medlemsstater, ett av skälen till att det inte finns tillräcklig konkurrens.
Som vi kan se av dessa enkla exempel gick satsningen ut på att insistera på en ökad tillämpning av den nyliberala politiken, och därför var det positivt att parlamentet förkastade det.
På Europeiska socialdemokratiska partiets vägnar röstade vi för de delar av Manns betänkande som främjar företagaranda, och vi anser att det är rätt att stödja det arbete som utförs av små och medelstora företag (SME), vilka enligt vissa uppskattningar svarar för upp till 70 procent av alla arbetstillfällen i EU.
Vår röst överensstämmer med behovet av att se till att de som driver de små och medelstora företagen inte drabbas av onödiga skattebördor eller olämpliga bestämmelser.
Jag stödjer helhjärtat påståendet i betänkandet om att innovations- och informationssamhället kommer att spela en avgörande roll för att göra EU konkurrenskraftigt, och mer forskning borde ledas i riktning mot dessa områden.
Genom att intensifiera den nyliberala monetaristiska politiken och genom att hålla fast vid kravet på budgetdisciplin försöker man lösa problemet med arbetslösheten, samtidigt som man bortser från att det är denna politik som bär ansvaret för dagens kris och den höga arbetslösheten.
Under den falska Lissabonrubriken ?för hållbar utveckling och full sysselsättning? och trots de ökande klyftorna driver man igenom de strukturreformer som leder till spridning av arbetslösheten, ökning av de flexibla anställningsformerna, osäkerhet och otrygghet för arbetstagarna och en minskning av lönekostnaden, för att kapitalets vinster ständigt skall kunna fortsätta att växa. Den omfattande, långvariga arbetslöshet som i flera decennier har plågat arbetskraften, med en nivå på över 10 procent, åtföljs av en allt större ökning av de tillfälliga anställningsformerna.
Med de demografiska förändringarna och fondernas hållbarhet som förevändning föreslår man en förlängning av den yrkesverksamma tiden under hänvisning till det ?aktiva åldrandet? och en total förändring av försäkrings- och pensionssystemet.
Utveckling av investeringarna löser inte problemet, eftersom de flesta gäller teknisk utrustning, som inte ökar utan tvärtom minskar antalet arbetstillfällen.
Vi motsätter oss EU:s politik, som är avpassad efter stabilitetspakten och Lissabonprocessen, därför att denna politik står i strid med arbetstagarnas, jordbrukarnas och de små och medelstora företagens behov och i stället syftar till att avskaffa arbetstagarnas rättigheter genom att den går i storkapitalets ledband.
Tyvärr godkändes inte detta betänkande. Jag skulle säga att alla ansträngningar att få en balans mellan olika motståndare gjorde att det blev obalanserat...
Jag var själv tvungen att avstå i slutomröstningen då jag anser att det gick för långt i skattepolitiken, och harmoniseringen riskerade att utöva ett tryck mot medlemsstaternas självständighet.
Jag vill ändå lovorda det intensiva arbetet och de ansträngningar som har lagts ned av vår kollega Thomas Mann, och jag stöder öppet främjandet av nya initiativ för Europeiska unionens sysselsättningsstrategi och sociala politik i linje med Lissabonstrategin. Föredraganden pekar ut vägar som vi bör stödja och följa. Jag stöder kraftfullt fokuseringen på skyddet av familjen och riktlinjer för sysselsättningen för att kunna förena arbetet med familjen, uppnå en mer gynnsam politik i förhållande till barnen och familjen och göra arbetet mer attraktivt för äldre personer. Jag vill också upprepa min ståndpunkt när det gäller vikten av att skynda på initiativen om yrkesutbildning, livslångt lärande och gemenskapens stödåtgärder till forskning, där vi mer intensivt bör dela med oss av framgångsrika fall i de olika medlemsstaterna.
Till följd av slutsatserna från toppmötet i Lissabon har vi hela tiden framhållit att det krävs en balans mellan kvantitet och kvalitet. På så vis har vi gjort verkliga framsteg, och vi måste bekämpa arbetslöshetens gissel. Men vi måste vara på vår vakt mot sociala planer, företagsomstruktureringar, utlokaliseringar och massavskedanden. Vi kan inte nöja oss med denna utsatthet som drabbar allt fler av våra medborgare. Europaparlamentet har en verklig uppgift när det gäller att varna för detta.
Genom att lägga fram en helt och hållet nyliberal trosförklaring ger Mann rakt motsatt budskap, vilket är oacceptabelt. I dag behöver vi en verklig kamp mot fattigdom och för sysselsättning. Vi accepterar inte okvalificerade småjobb, och vi accepterar inte att lönerna urholkas. Vi måste tvärtom satsa på utbildning, kompetens och stödja de mest utsatta. Vi måste vara mycket uppmärksamma på kvinnornas arbete, vi måste ge ungdomar möjligheter att med tillförsikt komma ut på arbetsmarknaden.
Vi vill inte ha någon avreglering och okontrollerat öppnande av handeln med tjänster (GATS). Vi kommer inte att gå med på att offra alla våra så dyrt förvärvade sociala landvinningar.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Med tanke på den nuvarande arbetslöshetssituationen som i huvudsak beror på omlokalisering av företag som prioriterar vinstjakten utan hänsyn till betydelsen av ?arbetsfunktionen? i den sociala utvecklingen, i arbetstagarnas psykiska hälsa och för deras hushåll, är det absolut nödvändigt för Europaparlamentet att inta en kraftfull ståndpunkt, i egenskap av företrädare för den europeiska befolkningen, till förmån för en allmän sysselsättningsstrategi och dess socialpolitiska konsekvenser i Europeiska unionen.
Vi försvarar en europeisk socialpolitik som genomsyrar all annan utvecklings- och tillväxtpolitik i unionen.
Herr talman! Inte ens i de stora talen om den ekonomiska politiken, där man främst talar om att få de enskilda EU-staternas budgetar att gå ihop, säger man vad man vill göra för att sanera statsbudgetarna. Ändå talar man om att budgetarna skulle tyngas, skjutas i sank och undergrävas av det stora antal pensionärer vars pensioner belastar statsbudgeten. Trots att jag röstade för är detta någonting som bekymrar mig. Herr talman! Då skulle jag vilja be er, trots att jag i praktiken vänder mig till regeringscheferna och rådet: skulle vi först kunna fastställa hur mycket vi skall betala i pensioner till medborgarna och sedan göra av med det som blir över, eller skall vi först spendera hela statsbudgeten och sedan ge de eventuella smulor - jag upprepar det, eventuella - som blir kvar till pensionärerna?
García-Margallo betonar i sitt betänkande hur starkt han värnar om respekten för bestämmelserna i stabilitetspakten och att de reformer som beslutades i Lissabon skall påskyndas, men slår dövörat till för kritiken och de starkt avvikande uppfattningar som i allt högre grad hörs från den allmänna opinionen. Han är blind för den ökande arbetslösheten, massavskedanden, brutala företagsnedläggningar. Vilket brott har de anställda på Metaleurope begått? Vilken sorts ?stabilitet? talar man om när liv ödeläggs av respekt för ?förenligheten med valutapolitiken?? Vi känner igen refrängen: liberaliseringen av marknaderna kräver uppoffringar!
Jag skulle istället ha önskat att EU ställde upp som mål att inrätta en verklig pakt för sysselsättning och tillväxt, som grundar sig på att uppfylla de behov som finns hos befolkningen och höja lönerna, en verklig politik för att generera sysselsättning och välstånd.
Jag kan därför inte annat än motsätta mig resonemanget i betänkandet som inte ifrågasätter den makroekonomiska stabilitet som gör att arbetsgivarna får offentliga medel och kan lägga ned företag utan att behöva stå till svars. Jag kan inte stödja uppmaningen att ?fortsätta att avreglera tjänster i allmänhetens intresse och branscher med nätburna tjänster, exempelvis posten, telekommunikationer, gas och el, järnvägs- och flygtransporter och radio- och TV-sändningar?.
Betänkandet tar inte upp den viktiga frågan om efterfrågan i EU och lägger inte fram någon utvärdering av de ekonomiska riktlinjerna och sysselsättningen för att ta itu med den nuvarande ekonomiska krisen och öka sysselsättningen. Orsaken som anges är ?bristen på flexibilitet i den europeiska ekonomin? som hindrar den ?från att reagera snabbt på externa chocker?.
Problemet handlar om vilken brist på flexibilitet man talar om. Man anser inte att den existerande monetära politiken är rigid, vilken ställer samma krav på räntenivåer och valutakurser för länder med olika behov och olika inflationsnivåer, och minskar därigenom regionernas kapacitet vid ekonomiska asymmetriska chocker, vilket förvärras av gemenskapsbudgeten som inte uppfyller kraven på omfördelning och solidaritet mellan medlemsstaterna.
Man anser inte att stabilitetspaktens budgetpolitik är rigid, vilken fastställer villkoren för de offentliga investeringarna och tillämpningen av strukturfonderna, och äventyrar de nödvändiga offentliga tjänsterna och vitala områden för innovation och produktivitet, såsom investeringar i utbildning, hälsovård samt forskning och utveckling.
Man insisterar på ökad löneflexibilitet och flexibilitet på arbetsmarknaden, vilket bidrar till återhållsamma löner och osäkra arbeten. Man vill ha större flexibilitet på varumarknaden, främst genom att fortsätta med privatiseringar, liberaliseringar och avregleringar av marknaderna. Därför har vi röstat emot betänkandet.
Det betänkande vi diskuterar anammar EU:s antifolkliga politik, som avskaffar arbetstagarnas rättigheter till förmån för monopolens intressen.
Betänkandet stöder helt tillämpningen av stabilitetspakten, påskyndande av strukturförändringarna på arbetsmarknaden, minskning av lönerna, förlängning av den yrkesverksamma tiden, total liberalisering av de allmännyttiga tjänsterna, speciellt postväsen, telekommunikationer, energi och transporter, liksom även radio- och TV-sändningar, och begär en sänkning av skatterna för företagarna. Betänkandet hävdar oförbehållsamt att stelheten på arbetsmarknaden, den ofullständiga tillämpningen av flexibla anställningsformer, är en av de främsta orsakerna till arbetslösheten.
Under hänvisning till kravet på budgetbalans, som tjänar som alibi för den ständiga nedskärningen av de sociala kostnaderna och privatiseringen av de allmännyttiga tjänsterna, stärker man storkapitalet och kräver en total omarbetning av socialförsäkrings- och pensionssystemen.
Samtidigt som krigsmolnen tätnar, skärps konkurrensen mellan de imperialistiska krafterna och det blir omöjligt att ta sig ur krisen (kommissionen räknar med en ytterst svag tillväxt år 2003, mellan -0,1 procent och 0,5 procent), och man satsar framför allt på att stärka de europeiska monopolens konkurrenskraft och öka deras vinster.
Vi motsätter oss en sådan antifolklig politik och solidariserar oss med arbetstagarna, som genom sin kamp kan bryta denna politiska utveckling.
Detta betänkande saknar helt intresse, om det inte bara handlar om att Europaparlamentet vill ge sitt villkorslösa stöd till kommissionens förslag.
Bortsett från den obligatoriska uppräkningen av goda avsikter som man bara kan instämma i - att främja företagarandan, ökade investeringar i mänskliga resurser och forskning och utveckling - illustrerar detta betänkande utmärkt väl det reflexmässiga tankeklimat som råder i detta parlament. Det räcker att kommissionen gör sig till apostel för den europeiska integrationen i liberal och federalistisk tappning för att parlamentet per automatik skall hålla med den om allt.
Samma sak gäller kravet på att göra kommissionen till Europas ekonomiska regering, och viljan att liberalisera allmännyttiga tjänster och nätverksföretag. Av dessa kan främst nämnas posttjänster, telekommunikationer, gas och elektricitet samt järnvägstransporter.
Även om det givetvis är önskvärt med en ökad samordning mellan medlemsstaternas ekonomiska politik måste denna för att bli hållbar utformas med respekt för ländernas olika kompetensområden och samtidigt växa fram naturligt ur den fria ekonomiska konkurrensen mellan länderna, och inte till följd av teknokratiska beslut som bortser från nationella realiteter.
Jag erkänner betydelsen av och det lägliga med detta initiativbetänkande från utskottet för ekonomi och valutafrågor, dels genom det omtumlande aktuella geopolitiska sammanhanget (vilket kräver ett klargörande av målet och riktningen att följa), dels genom den debatt vi måste återta om viktiga frågor som de sjunkande offentliga och privata investeringarna, den låga produktivitetstillväxten, tendensen till minskad sysselsättning och en åldrande befolkning.
Jag anser därtill att det inom denna ram är viktigt att vi alla beaktar konsekvenserna av frågor som privatpersoners och företags alltför stora skuldsättning, för stort energiberoende och konsekvenserna av Kinas och Indiens inträde i den industriella produktionsvärlden. Dessa aspekter innebär emellertid också, även om det inte tas upp i detta betänkande, angelägenheter på medellång och lång sikt för vilka de europeiska medborgarna också kräver att ?beslutsfattarna i EU måste vidta djärva åtgärder?.
Slutligen valde jag att lägga ned min röst i den allmänna slutomröstningen, eftersom jag inte tycker om den reservationslösa anslutningen till den politiskt federalistiska och obegränsat liberala syn på EU som präglar föredragandens analys.
Trentinbetänkandet välkomnar stabilitets- och tillväxtpaktens ytterst tillfredsställande resultat, trots att kommissionens ordförande Romano Prodi för inte så länge sedan beskrev pakten som korkad. Föredraganden anser att det lämpligaste sättet att bemöta konjunktursvackan är att genomföra strukturreformer. Man vet att dessa bara har en hämmande inverkan på den inhemska tillväxten, som han också nämner.
I likhet med García-Margallos och dos Santos betänkanden, som också läggs fram för omröstning, är Trentinbetänkandet positivt till att pakten tillämpas på ett intelligent sätt och till de justeringar detta kräver. Men intelligens och dumhet sammanfaller i ett osammanhängande tal, där man söker förena oförenliga ting. I klarspråk innebär de strukturreformer som tas upp att osäkerheten på arbetsmarknaden ökar, att pensionerna globaliseras och nya privatiseringar. Med den nuvarande ökande arbetslösheten är alternativet att helt enkelt överge stabilitets- och tillväxtpakten till förmån för en politik inriktad på att skapa nya jobb genom en djupgående förändring av inkomstfördelningen. På grund av att vi inte hittar några spår av ett sådant perspektiv har vi röstat mot detta betänkande, där man bara föreslår att pakten skall lappas ihop provisoriskt.
Jag gratulerar Bruno Trentin till detta lägliga och utmärkta betänkande om den årliga utvärderingen av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen, vilket jag ger mitt stöd, speciellt när det gäller behovet i det aktuella sammanhanget att se över de stränga monetära och budgetmässiga kriterier som infördes genom stabilitets- och tillväxtpakten och stabilitets- och konvergensprogrammen, eftersom denna stränghet har begränsat Europeiska unionens ekonomiska tillväxt, och inte löst de höga arbetslöshets- och ojämlikhetsnivåerna, eller garanterat en hållbar utveckling.
Jag skulle också vilja betona behovet av att, med respekt för målen om minskat budgetunderskott och statsskulden, inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten föra in vissa indikatorer anpassade till de olika nationella verkligheterna, speciellt verkligheten i sammanhållningsländerna.
Detta betänkande bekänner sig till den monetaristiska ortodoxa läran och är ett försvarstal för en än mer rigid tolkning av den pakt som bär det föga passande namnet stabilitets- och tillväxtpakten. Här handlar det inte så mycket om att dra lärdom av den verklighet man kan iaktta, som om att klandra stater som begått brottet att inte underkasta sig kraven i en text som i dag utgör en outhärdlig tvångströja för ett ekonomiskt uppsving.
Framför allt är det uppenbart att upphöjandet av stabilitetspakten till en absolut sanning inte enbart motiveras av strikt ekonomiska skäl, utan att det hädanefter handlar om en utpräglat politisk fråga.
Alla ser ju att en balanserad budget inte bara uppfattas som ett lovvärt mål ur ekonomisk synpunkt - enligt vanligt sunt förnuft - utan att det upphöjs till en sorts dogm som ingen får avvika från, för att inte äventyra ett helt bygge (EMU) som uppförts av i första hand politiska skäl (att inrätta en första utpräglat federativ EU-struktur).
Detta är skälet till att föredraganden ytterligare vill skärpa stabilitetspaktens hårda regler, istället för att analysera dagens ekonomiska realiteter. Det skall bland annat ske genom att öka kommissionens självständighet i övervakningen av medlemsstaterna. Logiken i detta är oacceptabel.
Jag röstade för Manuel dos Santos betänkande, som jag anser är balanserat i synen på att stabilitets- och tillväxtpakten som ett värdefullt och avgörande instrument för den Ekonomiska och monetära unionen också bör bidra till ett effektivt genomförande av Lissabonstrategin. Det är alltså viktigt att tänka på en flexibilisering genom att införa mer sofistikerade kriterier. Jag tycker också att förslaget om att det är viktigt att välja ut och urskilja vissa typer av investeringar framför allt offentliga, vilka föredraganden, liksom Europeiska kommissionen, betecknar som ?offentliga investeringar av hög kvalitet?, för att se till att den dynamik som är ett resultat av de offentliga investeringarna garanterar en hållbar tillväxt.
Jag måste bara säga att det förutom frågor om bokföring och aritmetik som är associerade till stabilitets- och tillväxtprogrammet, vilket föredraganden behandlar på ett oförvitligt sätt, , också finns ett element av psykologisk natur för det ekonomiska nätet som vi måste följa noga. Uppfyllandet av de åtaganden som kommer ur detta innebär en ny ansvarsnivå för alla ekonomiska operatörer, såväl staten som den privata företagsamheten. Bara denna ram av faktiskt ansvar kan ge ett objektivt bidrag för att vi stadigt skall kunna gå i riktning mot världens mest dynamiska ekonomiska område, grundat på kunskaper och med förmåga att stå för en hållbar ekonomisk utveckling med fler...
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Inför konstaterandet att ?två år av ogynnsam konjunktur har gett upphov till en slapphet när det gäller drivande politiska åtgärder som gör det möjligt att reagera på hoten om ekonomisk tillbakagång och ökad arbetslöshet? är det viktigt att faktiskt angripa de mekanismer vi har till vårt förfogande för att ge effektiva lösningar på de krav som ställs genom åtagandena enligt Lissabonstrategin. Jag anser också att det är viktigt att nu införa vissa indikatorer bland de kriterier och mål som godkänts i stabilitets- och tillväxtpakten, som kan möjliggöra en mer flexibel ?ledning? av denna pakt, anpassa den till de olika nationella situationerna och samtidigt bevara målet att minska budgetunderskottet och statsskulden. Att iaktta dessa mål, som jag också säger angående föredraganden dos Santos förslag, är mycket viktigt då de innehåller en ny rad ansvarsåtaganden som utgör ett viktigt budskap till de ekonomiska operatörerna.
Därför röstade jag för detta betänkande.
. Jag röstade nej till betänkandet i och med att punkt 15 röstades bort av den politiska vänstersidan (266 ja-röster mot 237 nej-röster).
I punkt 15 krävs ?att stabilitets- och tillväxtpakten följs strikt och att alla försök att mjuka upp den, vilket följaktligen skulle äventyra den europeiska valutans långsiktiga stabilitet, avvärjs?.
Det faktum att punkt 15 utgår öppnar för en uppluckring av stabilitets- och tillväxtpakten i stället för att det skulle krävas en strikt efterlevnad av objektiva och mätbara kriterier. I och med att punkt 15 utgår öppnas det upp för Europas finansministrar att öka de offentliga utgifterna i lågkonjunkturer och i situationer med budgetunderskott. Detta riskerar att leda till ökad inflation, minskat förtroende och en skakigare EU-valuta.
. Jag röstade emot betänkandet som helhet, vilket dock antogs med röstsiffrorna 359-79 och 50 nedlagda röster, eftersom det innebär en uppluckring av stabilitetspakten och underminerar Sveriges grundlag.
Jag har röstat ja till punkt 5 om att ett eventuellt införande av euron underställs en folkomröstning. Sverige kommer inte att tvingas gå med i EMU om majoriteten av de röstande stöder den svenska kronan. Det är värt att uppmärksamma att denna punkt antogs med röstsiffrorna 486-3 och 8 nedlagda röster.
Jag röstade för att punkt 4 skulle utgå, dvs. emot att stabilitetspakten genomförs på ?ett mer flexibelt sätt?. I praktiken innebär denna punkt en uppluckring av de objektiva kriterierna till förmån för mer vaga och politiskt förhandlingsbara. Beklagligtvis blev denna punkt kvar. Euron behöver klara och stabila regler. Beslutet innebär att förtroendet för euron som betalningsmedel minskar.
Jag röstade nej till punkt 10 om att EG-rätten är överordnad svensk lag, t.o.m. innan den svenska lagstiftningen ändrats. Syftet med denna punkt är att euron skall kunna införas som valuta utan att den svenska grundlagen ändrats, dvs. före riksdagsvalet 2006. Punkten innebär att reglerna för hur den svenska grundlagen ändras skulle kringgås av EG-rätten.
Herr talman! Det talas om ekonomin i de stater som har gått över till euron. Jag röstade för - jag är för euron - men innan det är dags att önska er alla - inklusive talmannen, tolkarna och vaktmästarna - en smaklig måltid, vill jag understryka en sak: att det hade varit bra om regeringarna i de stater som har infört euron övervakade att inte skrupelfria handlare, klippare som bara tänker på sig själva, höjer priserna på de konsumtionsvaror som medborgarna, löntagarna och pensionärerna, det vill säga människor med fasta inkomster, köper. Hittills har regeringarna inte haft någon sådan kontroll och man har utnyttjat det faktum att människor vid övergången från en nationell valuta till en europeisk, till euron, inte är vana vid den nya valutans värde. Så var det med säkerhet i Italien, men förmodligen också i andra stater inom Europeiska unionen. Priserna på de varor som de minst välbesuttna, framför allt pensionärer och medborgare som tyvärr har små inkomster, i störst utsträckning köper har ökat oproportionerligt mycket.
Europaparlamentet gör sig än en gång till en hantlangare av Brysselkommissionens uppfordrande krav.
Det är upp till parlamentets majoritet att önska en intelligent och flexibel tillämpning av stabilitetspakten enligt de villkor som föreslås av kommissionen, eller stödja kommissionen när den godtyckligt inleder inkvisitoriska förfaranden mot de stater som inte kan underordna sig en överdrivet nitisk tolkning av stabilitetspaktens bestämmelser. För egen del kan jag dock inte slå in på den vägen.
Även om jag anser att de påstådda justeringar som Europeiska kommissionen inför - justeringar där man erkänner att det i budgetunderskottet finns en strukturell komponent och en komponent som sammanhänger med konjunkturcykeln - att de faktiskt är berättigade i det att de förstärker tillväxtbasen utan att tumma på stabilitetsfaktorn, så glömmer jag inte heller att denna spektakulära omsvängning ingår i en mer övergripande strategi som syftar till att göra kommissionen till unionens ekonomiska regering. Det säger sig självt att jag inte kan acceptera ett sådant scenario.
Röstförklaringarna är avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.35. och återupptogs kl. 15.00.)
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! På sidan 17 i protokollet har gårdagens frågestund återgivits, närmare bestämt började frågestunden tre kvart för sent, då tillkännagavs den på bildskärmen. Det skulle ha varit min tur en halvtimma efter att frågestunden börjat, jag rusade ändå genast ner, men då hade min fråga redan strukits, eftersom alla frågeställare hade saknats den första halvtimmen.
Jag vädjade då om att man trots detta skulle tillåta min fråga, eftersom man bara börjat behandla den följande frågan. Talmannen höll sig emellertid extremt strikt till reglerna. Jag skulle ändå vilja säga att man antingen skall hålla sig strikt till reglerna - men det innebär också att man skall börja punktligt med frågestunden - eller att man, om man ändå slarvar på det viset, också måste hantera saken generöst. Det är det första jag ville säga, och jag ber er se till att jag inte får det standardiserade påminnelsebrevet om att jag skulle ha varit närvarande vid frågestunden, annars måste jag svara ganska personligt.
Nu till den andra punkten som jag vill beröra i detta sammanhang: Talman Puerta lovade i går att vi, kollegan Salafranca, som hade samma problem, och jag, skall få ett skriftligt svar - i motsats till vad som annars är vanligt - och jag ber er om att man åtminstone håller detta löfte.
Tack så mycket, herr Posselt, för ert påpekande, som vi har noterat för att vidta de åtgärder som krävs.
(Protokollet justerades.)
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om unionens militära uppdrag i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Jag ger ordet till rådets tjänstgörande ordförande, Greklands utrikesminister, Papandreou.
Kära kolleger! Låt mig börja detta inlägg med två ord om en god vän, Zoran Djindjic. Serbiens premiärminister, Zoran Djindjic har tyvärr blivit mördad. Vi är chockade av denna händelse, för vi har förlorat en vän, vi har förlorat en vän till Europa, vi har förlorat en förkämpe för demokrati och stabilitet i regionen, i regionen sydöstra Europa och Balkan. Jag skulle följaktligen vilja framföra mina personliga kondoleanser till hans familj, till hans fru och barn, men även, naturligtvis, till hela det serbiska folket. Vi delar deras smärta. Dagens tragiska händelse har inte bara chockat oss, utan även påmint oss om behovet av att vi, Europeiska unionen, ihärdigt fortsätter arbetet för stabilisering, arbetet för fred, arbetet för framsteg i denna region av Europa, en region som under de senaste åren har upplevt svåra stunder, många oroligheter och etniska konflikter, en region där demokratiprocessen har startat i alla länder men fortfarande ligger i sin linda, en region som vi, tack vare samarbetet mellan Europeiska unionen, världssamfundet, FN, Förenta staterna, Ryssland och många andra, men framför allt tack vare Europas ledande roll, har lyckats få in på en väg av stabilisering och utveckling. Men dagens händelse visar att vi fortfarande har lång väg kvar att gå. Och som rådets tjänstgörande ordförande skulle jag vilja betona att den operation i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som vi talar om visar på vår roll och vårt engagemang i regionen, vår vilja att hjälpa regionen i dess europeiska strävanden, men framför allt vårt engagemang för stabilitet och fred i regionen.
Denna operation är viktig på flera sätt. För det första kommer den att bidra till att lägga grunden till långsiktig säkerhet och stabilitet i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och till att skydda landets suveränitet och territoriella integritet samt dess internationellt erkända gränsers okränkbarhet. För det andra kommer åtagandet av operationen i fråga att bidra till att uppvärdera Europeiska unionens roll och närvaro i landet. Man skulle kunna säga att det kommer att främja landets utveckling mot europeisk integration, inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen. Det kommer att underlätta genomförandet av ramavtalet. För det tredje kommer operationen att utgöra det första provet i praktiken för den europeiska mekanismen för militär krishantering och det andra steget, efter polisuppdraget i Bosnien, mot att förverkliga Europeiska unionens operativa kapacitet. Förberedelserna för och genomförandet av operationen bör följaktligen ägnas stor uppmärksamhet. Man skulle kunna säga att vår trovärdighet, Europeiska unionens trovärdighet, står på spel. För det fjärde innebär operationen den första faktiska tillämpningen av samarbetet mellan Europeiska unionen och Nato på området krishantering och av sammanhörande permanenta arrangemang, som man räknar med kommer att fullbordas mycket snart.
Det finns två grundläggande förutsättningar för att Europeiska unionen skall åta sig operationen. För det första måste man fullborda och träffa avtal om de permanenta arrangemangen EU-Nato, och för det andra måste det finnas en begäran om detta från de officiella myndigheterna i landet.
När det gäller den första frågan lägger man just nu sista handen vid de permanenta arrangemangen. Nästan alla sammanhörande textförslag har redan överenskommits inom Nato och vidarebefordrats till Europeiska unionen. Här kommer vi att göra kommentarer, om så behövs, eller påpekanden ur vårt perspektiv, och man räknar med att de två organisationerna inom kort, i alla händelser under innevarande månad, kommer att kunna offentliggöra dessa texter.
När det gäller den andra frågan finns det redan en officiell begäran från f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens regering om att Europeiska unionen skall åta sig operationen, ett initiativ som välkomnas av alla inblandade parter.
Det grekiska ordförandeskapet har angett åtagandet av operationen i fråga som en av sina grundläggande prioriteringar på den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens (ESFP) område. Och den gör följaktligen allt den kan i den riktningen. Vi bör även påpeka att åtagandet av denna operation, men även av andra möjliga operationer på Balkan, som t.ex. att ta över efter SFOR i Bosnien, inte betyder att Natos eller Förenta staternas medverkan och närvaro upphör. Tvärtom kommer det nära samarbetet att fortsätta, och vi måste betona för alla att detta samarbete fortsätter och att vi arbetar gemensamt för stabiliteten och säkerheten i regionen. Dessutom, mot bakgrund av att det handlar om att ta över efter Nato och inte om att inleda en ny operation, är ett nära samarbete med alliansen nödvändigt för att garantera en mjuk övergång även fortsättningsvis. Detta övertagande bör givetvis ske inom ramen för tillämpliga överenskomna permanenta arrangemang, så att de två organisationernas självständighet skyddas.
I fråga om framstegen mot bakgrund av de saker jag har tagit upp i det föregående skulle jag helt kort vilja nämna de viktigaste hållpunkterna i framstegen hittills i förberedelserna för operationen. Den 23 januari antog rådet ett allmänt koncept för operationen och den 27 januari den sammanhörande gemensamma åtgärden. Den rättsliga ramen för operationen fullbordades med arrangemang för finansieringen. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik beslutade den 4 februari om vilka tredje länder som kommer att inbjudas, nämligen, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Bulgarien, Rumänien, Island, Norge, Turkiet och Kanada. Den 7 februari utnämndes den ställföreträdande överbefälhavaren för de allierade styrkorna i Europa till operationschef. Det beslutades att operationsstaben skall förläggas till SHAPE (Supreme Headquarters of Allied Powers in Europe), och dessutom utsågs den franske befälhavaren över styrkan, mot bakgrund av att Frankrike har valts att fungera som ramstat (framework nation). Samma dag antogs även inledande militära riktlinjer för operationschefen. Operationschefen lade för den militära kommittén fram en operationsplan, omfattande kommando- och kontrollstrukturen enligt insatsreglerna och en förklaring om resursbehovet. Därpå, den 18 februari, fattade kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik beslut om att inrätta kommittén för bidragande länder. Slutligen, den 20 februari, ägde ett möte rum om styrkans uppsättande och den 25 februari ett möte om bemanningen av styrkans stab.
Det som återstår att göra är att träffa officiella avtal om de permanenta arrangemang mellan Europeiska unionen och Nato som jag nämnde tidigare, särskilt det avtal som måste slutas med Nato för att frigöra de medel och resurser som kommer att ställas till Europeiska unionens förfogande för operationens genomförande, att godkänna och anta operationsplanen, att slutföra bemanningen av staberna, att godkänna operationsbudgeten, att sluta avtal med de tredje länder som kommer att delta, att skriftväxla med den före detta jugoslaviska republiken om operationen, att sluta avtal om styrkornas status med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, att sluta undantagsavtal mellan medlemsstater som kommer att delta i operationen samt att skriftväxla med OSSE om förbindelserna med organisationens observatörer; dessutom måste Nato fatta beslut om att avsluta alliansens operation ?Allied Harmony? och rådet beslut om att inleda operationen. I och med detta kommer i alla händelser även det exakta datumet för övertagande av operationen att fastställas. Man räknar med att den kommer att inledas officiellt under innevarande månad, så snart kvarstående frågor har lösts.
Låt mig innan jag avslutar tala om syftet, varaktigheten, styrkans storlek samt operationens kommando. Syftet är att fortsätta den internationella militära närvaron, i avsikt att lägga grunden till stabila och säkra förhållanden som gör det möjligt för f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens regering att genomföra Ohrid-ramavtalet. Uppdraget beräknas vara i ungefär sex månader. Dess avslutande kommer att bestämmas av uppfyllandet av det grundläggande målet. Styrkan uppgår till sammanlagt 487 man, inberäknat dem som innehar stabstjänster, det vill säga 212 stabstjänster. Viktiga inslag när det gäller operationens kommando är dess struktur och kontroll. Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har nyligen informerats utförligt i denna fråga av den ställföreträdande överbefälhavaren för de allierade styrkorna i Europa, amiral Feist, som kommer att vara operationschef för den europeiska operationen i landet.
Jag vill inte trötta ut er med detaljer men skulle bara vilja betona att det har beslutats att operationen i landet kommer att genomföras med användning av Natos medel och resurser och att planeringen följaktligen kommer att ske i enlighet med Nicefördraget. Inom denna ram har man utnämnt den ställföreträdande överbefälhavaren för de allierade styrkorna i Europa till operationschef och beslutat att Europeiska unionens operationsstab skall förläggas till SHAPE.
Som jag nämnde tidigare finns det redan en operationsplan, som har lagts fram för Europeiska unionens militära kommitté, och det förekommer ett nära samarbete mellan SHAPE och Europeiska unionens militära stab.
För en bättre samordning mellan Europeiska unionens och Natos verksamheter, särskilt mellan de EU-styrkor som kommer att vara utplacerade i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och de Natostyrkor som kommer att vara utplacerade främst i Kosovo, har en kommandoenhet inrättats i Europeiska unionen, vid Natos högkvarter i Napoli i Italien. Som jag sade har Frankrike valts till ramstat för operationen och kommer att spela den viktigaste rollen i operationens ledning. Inom denna ram har den franske generalen Maral utnämnts till befälhavare över styrkan. Nato kommer dock att ha kvar en hög militär företrädare vid alliansens stab i Skopje, och det kommer följaktligen att förekomma ett nära samarbete mellan de två staberna.
Jag skulle vilja avsluta denna korta genomgång med den hoppingivande iakttagelsen att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken trots svårigheterna, som i alla händelser var väntade, har nått en mognad, en mognad som gör det möjligt att tillämpa den mekanism för krishantering som byggts upp de senaste fyra åren. Denna första operation är, anser jag, särskilt viktig. Vi välkomnar den insats som görs för Europeiska unionens räkning och gläds åt att vi som ordförandeskap för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), även under förra halvåret, har lyckats övervinna de hinder som fanns för samarbetet ESFP-Nato.
Vi hoppas alltså inte bara att dessa beslut kommer att genomföras på ett bra sätt, utan även att vi verkligen kommer att kunna uppnå fred och stabilitet i regionen sydöstra Europa, särskilt efter händelser som den tragiska händelsen i dag.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill börja med att helhjärtat ansluta mig till allt det som utrikesministern sagt om mordet på premiärminister Djindjic. Jag är säker på att jag talar för hela kammaren när jag uttrycker min medkänsla med hans familj och vänner och alla demokrater i Serbien. Vi får inte låta detta mord hejda de anmärkningsvärda framsteg som Serbien har gjort för att återförenas med den europeiska familjen, inte minst tack vare modet hos män och kvinnor som Djindjic. Om cirka en och en halv timme skall jag flyga till Kroatien. Detta innebär att jag kommer att missa slutet av nästa debatt, som då lämnas i Bolkesteins kunniga händer. Jag hade planerat att flyga till Belgrad i morgon kväll. Om det fortfarande passar sig för myndigheterna vill jag gärna göra det och framföra parlamentets, kommissionens och rådets solidaritet med den serbiska regeringen och det serbiska folket i denna för dem mycket plågsamma tid.
Som utrikesministern sade kommer Europeiska unionens första militära insats att inledas på Balkan inom kort. Det är ett historiskt steg för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Efter de beslut som fattades i Köpenhamn står vi nu i begrepp att uppnå en uppsättning omfattande uppgörelser tillsammans med Nato, såsom utrikesministern redogjorde för, vilka kommer att skapa förutsättningar för att vårt strategiska partnerskap med dem kan gå hand i hand med det praktiska genomförandet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Det beslut som fattades av rådet i januari om att sätta igång en gemensam åtgärd inledde ett nytt kapitel i den europeiska integrationens historia, och det kommer inte som en överraskning att de första sidorna i detta kapitel kommer att skrivas på Balkan. Denna historiska dimension rättfärdigar till fullo den debatt vi i dag för om utgångspunkten för det resolutionsförslag som lagts fram av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Vi minns alla de tragiska händelser som ägde rum i sydöstra Europa i början av nittiotalet. Ställd inför en situation som ingen trodde var möjlig på vår kontinent, blev man inom Europeiska unionen tvungen att utveckla nya instrument för att stärka förmågan att förebygga och, om så skulle bli nödvändigt, ta itu med eventuella liknande kriser som skulle kunna utgöra ett hot mot vår säkerhet och kränker våra mest grundläggande värderingar. Det är därför ingen slump att den före detta jugoslaviska republiken Makedonien utgör inramningen för detta nya skede i Europeiska unionens utveckling.
Bakgrunden till denna insats är inte längre en absolut nödvändig åtgärd för att få ett slut på inbördeskriget och sära de stridande parterna åt. Snarare är det en fortsättning på ansträngningarna för att skapa närmare förbindelser mellan unionen och ett land som närmar sig Europeiska unionen och som behöver vårt stöd för att befästa den stabilitet som är nödvändig för att fortsätta på den inslagna vägen.
Jag vill påminna kammaren om att den före detta jugoslaviska republiken Makedonien så sent som för två år sedan stod på randen till ett inbördeskrig. Som tur var vände man emellertid kriget ryggen när en överenskommelse uppnåddes mellan de stridande parterna. Under mina första två år som kommissionsledamot var FYROM den plats jag besökte oftast. Under loppet av drygt ett år besökte jag Makedonien närmare tio gånger. Ett betydande och ihållande åtagande från Europeiska unionens sida - såväl politiskt som ekonomiskt - stödde denna process. Vi erbjöd sålunda landet utsikter om ett närmande till Europa, dels genom stabiliserings- och associeringsprocessen och dels genom ett ökat ekonomiskt stöd.
Följande siffror visar hur omfattande vårt finansiella stöd har varit. Under 2001 tilldelades mer än 30 miljoner euro genom CARDS-programmet och mekanismen för akuta ingripanden, medan nära 7 miljoner euro tillhandahölls i form av humanitärt bistånd. Dessa medel har främst använts till minröjning, återuppbyggnad av bostäder, återställande av lokal infrastruktur, förtroendeskapande åtgärder och till att åstadkomma de institutionella åtgärder som ramavtalet kräver. Denna insats uppföljdes snabbt av antagandet av det fleråriga program för vilket det inom ramen för CARDS anslogs 130,5 miljoner euro för demokrati, rättssäkerhet, rättsliga och inrikes frågor samt ekonomisk och social utveckling.
Dessa ansträngningar har givit resultat. Under de senaste månaderna har det politiska livet tack vare genomförandet av ramavtalet och stabiliserings- och associationsprocessen börjat återgå till det normala. Det är sant att säkerhetssituationen fortfarande är bräcklig. Förra veckans tragiska incident, då två polska Nato-officerare miste livet, var ytterligare ett bevis på ett det krävs en fortsatt internationell säkerhetsfrämjande närvaro under de kommande månaderna för att konsolidera freden och säkerheten i landet och för att stödja genomförandet av Ohrid-avtalet. Denna bedömning delas av regeringen, presidenten, de viktigaste politiska partierna och internationella aktörer.
Jag skulle i detta sammanhang vilja ta upp den osäkerhet som eventuellt har uppstått angående omfattningen av och målet med Europeiska unionens militära uppdrag.
Europeiska unionens insatser kommer endast att vara av begränsad omfattning, men låt mig ändå klart och tydligt slå fast att jag inte anser att detta kan vara ett användbart kriterium för att bedöma värdet av sådana insatser. Det kommer att vara ett påtagligt bevis för vårt åtagande att garantera stabiliteten i detta land.
För det andra behöver vi inte ändra uppfattning. Våra mål är tydliga.
Såsom med rätta påpekades i resolutionsförslaget kommer Europeiska unionens planerade övertagande av Natos militära uppdrag att vara ytterligare ett bevis på Europeiska unionens engagemang för freden och säkerheten i landet och i regionen. Detta är helt förenligt med vår hållning att bidra till långsiktig säkerhet i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien. Låt mig bara påminna kammaren om det omfattande ekonomiska stödpaket under rubriken för rättsliga och inrikes frågor som gemenskapen beviljat för säkerhetsområdet. Mellan åren 2002 och 2004 har 31,2 miljoner euro anslagits för detta ändamål. Detta omfattar framför allt två centrala element. Det första gäller stöd till landet för hantering av gränskontroller genom ett omfattande och integrerat gränsförvaltningsprogram som innefattar inrättandet av en effektiv gränspolisstyrka. Processen för att förbättra gränssäkerheten och gränsförvaltningen har starka inslag av regionalt samarbete, och därför bedriver Europeiska unionen för närvarande ett nära samarbete med Nato och OSSE för att stödja de ansträngningar som länderna i regionen själva har tagit initiativ till.
Det andra elementet är stöd till den före detta jugoslaviska republiken Makedonien för utarbetandet av ett omfattande strategi för att reformera polisväsendet och göra det till en välutbildad, multietnisk och samhällsbaserad offentlig tjänst.
Enligt kommissionens uppfattning kommer Europeiska unionen i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien att bidra till att befästa en stabil miljö som befrämjar genomförandet av reformer vilka underlättar landets framtida införlivande med Europeiska unionen.
Mot denna bakgrund hyser jag inte några tvivel om att en begränsad och riktad militär intervention från EU:s sida endast kan stärka utvecklingen mot en fullständig civil och demokratiskt kontroll över de pågående reformerna.
Denna förmiddag har vi ägnat en stund åt att diskutera ett område inom utrikes- och försvarspolitiken där vi - för att uttrycka det diplomatiskt - inte har gjort så stora framsteg som vi hade önskat. Vi måste emellertid erkänna att Europa på vissa håll i världen, i synnerhet på Balkan, har gjort en uppryckning under de senaste åren. Man behöver bara jämföra förödmjukelserna och den blodiga förödelsen i början av 1990-talet, då Europa inte klarade av att ta itu med fruktansvärda problem vi hade inpå knutarna, med de framgångar vi haft under de senaste åren vad gäller att utforma en politik och hjälpa länderna på Balkan att utvecklas i riktning mot den europeiska familjen. Vi vet att den resan inte är helt bekymmersfri och dagens tragedi påminner oss om hur mycket arbete som återstår. Som jag tidigare har sagt här i kammaren vore det ett fruktansvärt misstag att tro att problemen på Balkan eller i Afghanistan är överstökade. Vi måste även fortsättningsvis arbeta målmedvetet och koncentrerat och vara generösa med vår tid, vår erfarenhet och vårt stöd när det handlar om att hjälpa dessa länder på vägen mot ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen. Jag är övertygad om att de kommer att uppnå detta mål under kommande år oavsett vilka tragiska bakslag som än inträffar.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Även jag vill uttrycka min sorg över mordet på Djindjic. Jag tror att han, trots alla tvister och meningsskiljaktigheter som man kunde ha i enstaka fall, stod för uppbyggnad av demokratin i sitt land och för en modig politik i tider när detta var mycket farligt, och att han därför förtjänat vår djupa respekt. Vi bör ta detta som en anledning att fortsätta att bidra till stabilitet och demokrati i regionen.
Jag tror att det vi skall diskutera i dag utgör ett av stegen. Vi har under förmiddagen konstaterat hur illa läget är i Europa när det gäller frågan om krig och fred. Beträffande Balkan har vi lärt oss av felen i det förflutna, och Europeiska unionen har i ökande utsträckning tagit på sig ansvaret. Det faktum att vi nu för första gången tar på oss en militär insats där i Europeiska unionens namn - hur liten den än må vara - visar att Europeiska unionen slår in på en ny väg och att detta är ett tecken på en vidareutveckling av handlingskraften på detta område - hur begränsad den än må vara. Jag tror att vi bör ta det som en positiv bedömning. Därför vill jag tacka aktörerna för att detta blivit möjligt.
Vi i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik vill emellertid gärna ha denna debatt på kammarens föredragningslista, eftersom vi anser att det inte går an att Europeiska unionen beslutar om en militär insats i Europeiska unionens namn, utan att Europaparlamentet som direktvald representation för de europeiska folken hörs om detta.
Ni sade, herr rådsordförande, att vi har fått information i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, men det fick vi på grund av att vi sänt inbjudningar och på grund av att vi utbett oss information, men inte därför att man tagit kontakt med Europaparlamentet i en förnuftig informationsprocess, för att lämna information på denna grundval, så att parlamentet blir delaktigt.
Även om insatsen i Makedonien bara handlar om en liten kontingent om cirka 300 soldater, är det den första militära insatsen överhuvud taget i Europeiska unionens historia, och det är ett viktigt precedensfall. Redan nu planerar Europeiska unionen en betydligt större insats under 2004, nämligen att man skall ta över Natos SFOR-uppdrag i Bosnien-Hercegovina. Vårt principiella krav till rådet lyder därför: informera och rådfråga parlamentet om mandatet för kommande Petersbergsuppdrag, innan dessa inleds, i enlighet med artikel 21 i fördraget, samt den gemensamma förklaringen om finansieringen av GUSP som antogs först i december förra året av rådet, kommissionen och parlamentet!
Militära insatser som görs av Europeiska unionen, liknande de som nu planeras för Balkan, skiljer sig på en punkt väsentligt från Natos operationer. Nato är en ren försvarsallians, och det är inte Europeiska unionen. Europeiska unionens Petersbergsuppdrag kommer alltid att hänga samman med unionens politisk-diplomatiska och ekonomisk-finansiella engagemang i berörda krisregioner. Det civilmilitära samarbetet under Europeiska unionens flagga kommer alltid att vara en viktig aspekt i hela operationen. Därför har rådet tänkt för kortsiktigt när man menar att man kan avstå från att formellt inbegripa parlamentet när det gäller dessa mellanstatliga militära insatser. Vi kräver därför att bli involverade och informerade i god tid, och med fullständig öppenhet.
I punkt 6 i vår resolution har vi räknat upp de frågor som man i ett sådant sammanhang till exempel kunde diskutera gemensamt vid en tidig tidpunkt, nämligen: med vilket mandat och med vilken målsättning genomförs uppdraget? Vilket förhållande till varandra har de trupper i regionen, som står under EU- respektive Nato-befäl? Hurdant är samarbetet med andra organisationer som är aktiva i regionen, exempelvis FN och OSSE? Hur passar detta uppdrag i Makedonien och nästa år i Bosnien och Hercegovina in i hela ramen för stabilitets- och associeringsprocessen på Balkan? Vilken är den finansiella ramen för de gemensamma kostnaderna?
Herr rådsordförande, herr kommissionär! Ni har båda i dag på de flesta områden gett mycket utförliga svar på dessa frågor, men detta är, som sagt, formellt inte den lämpliga vägen, utan skulle redan ha skett på annat sätt, på andra initiativ, vid en annan tidpunkt, så det är ingen kritik till det som ni i dag har gett uttryck för, utan just en kritik av förfarandet och av när och var.
Kommande EU-uppdrag kommer alltid att ha en stark civilmilitär aspekt, och de kommer att äga rum i krisområden där Europeiska unionen antingen redan har varit aktiv politiskt eller humanitärt, eller där EU efter en krisinsats kommer att engagera sig ekonomiskt i och för återuppbyggnad och utveckling. Det är det speciella med Europeiska unionen - och det skiljer oss från en ren militärallians - om vi nu försiktigt börjar ta vårt ansvar även på det militära området.
Genom denna första operation i Makedonien går vi in på ett nytt område - även Europaparlamentet. Därför föreslås det i resolutionen av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att vi under de kommande månaderna skall skicka en fact finding-delegation till operationsområdet, för att vi som parlamentsledamöter skall kunna göra oss en egen bild av hur Europeiska unionens första militära uppdrag fungerar. Även om rådet inte formellt har rådfrågat oss kommer vi som Europaparlament inte att dra oss undan vårt ansvar att ge ett lämpligt parlamentariskt stöd till soldaterna från våra medlemsstater som befinner sig på europeiskt uppdrag, eller att stödja uppdraget i sin helhet, i enlighet med de möjligheter som vi har.
(Applåder)
Herr talman! Jag ansluter mig naturligtvis till rådsordförandens och kommissionsledamot Pattens uttalanden men även till kollega Broks om de tragiska händelserna som ägde rum i Belgrad i morse och jag ansluter mig till alla uttryck av medlidande med premiärminister Djindjics anhöriga och naturligtvis alla serber som otvivelaktigt är mycket chockerade av det som hände i morse. Jag vill samtidigt uttala min förhoppning om att det här inte skall störa försöket att även i Serbien och i före detta Jugoslavien skapa en bättre stabilitet.
Sedan tillbaka till det som vi skall behandla i dag. Medan Irakfrågan ställer Europeiska unionen under hård press och oenigheten verkar stor, inleder Europeiska unionen inom kort sin egen första militära operation under egen fana i FYROM. Inom det större Europa tar nu också unionen själv direkt ansvar för en viktig fredsoperation. Att det sker i Makedonien är logiskt på grund av de stora politiska insatser som Europeiska unionen gjort den senaste tiden, vilka lett till bättre förbindelser inne i landet självt, nämligen med den albanska minoriteten, och som därmed också lett till större politisk stabilitet.
Det militära uppdraget måste naturligtvis hjälpa till att göra den positiva utvecklingen bestående. Därför har det dröjt något innan uppdragets omfattning kunde slutföras eftersom Europeiska unionen ju inte kan utföra uppdraget utan stöd från och samarbete med Nato. Därför tog det ett tag att hitta rätt formel med avseende på uppdragets oberoende karaktär. Av erfarenhet vet vi dock att vi måste fortsätta att jobba på en förbättring av Europeiska unionens egen kapacitet så att Europeiska unionen en dag också kan klara av en sådan operation på egen hand. Det steg som nu tas är i sig viktigt för det berörda landet men som redan sagts så är det också en första övning för Europeiska unionen och det finns nog mycket att lära av det. I det sammanhanget handlar det särskilt om det praktiska samarbetet med Nato men även om en kommande större operation, till exempel i Bosnien och Hercegovina.
Konfliktförebyggande är en av de viktigaste utgångspunkterna för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Den omsätts nu för första gången ?militärt? i praktiken genom en operation i enlighet med reglerna. Det är en del av ett bredare paket av politiska och ekonomiska åtgärder för stöd till stabilitetsprocessen i det berörda området. Därför är det viktigt att uppdraget får den uppmärksamhet som behövs. Det är ju ett viktigt steg i utvecklingen av en gemensam säkerhetspolitik som medborgarna borde bli mer informerade om, även genom verksamheter från parlamentets sida. Jag hoppas att ett framgångsrikt uppdrag även skall vara en stimulans att hålla den takt som behövs vid inrättandet av den snabba insatsstyrkan och vid genomförandet av en mer samordnad politik för vapenköp.
I resolutionen ägnas med rätta stor uppmärksamhet åt frågan om demokratisk legitimitet eller bättre sagt, bristen på en sådan. Det är mycket riktigt otillfredsställande att uppleva att Europaparlamentet inte riktigt har hörts i det här unika fallet. I framtiden borde det organiseras bättre. Europaparlamentet är ändå en av plattformarna för att följa och bedöma sådana fredsoperationer.
Herr talman! Utvecklingen mot stabilitet i Makedonien är ett påtagligt exempel på hur samarbetet mellan Nato, EU och Förenta staterna kan leda till mycket positiva resultat. Kommissionsledamot Patten gör helt rätt i att säga att Europeiska unionen har gjort en avsevärd uppryckning på Balkan. Jag lyckönskar även den koalitionsregering som suttit vid makten sedan september i fjol. Lås oss hoppas att Makedonien verkligen har slagit in på en ny väg och att Ohrid-avtalet kommer att genomföras fullt ut. En militär närvaro är fortfarande nödvändig för att skapa en känsla av säkerhet och EU:s delegation kan och bör utföra uppgifter såsom insamling av vapen och utbildning.
När EU nu företar den första militära insatsen är det verkligen en viktig och historisk milstolpe. Brok gör helt rätt i att insistera på att detta inte får ske utan samråd med Europaparlamentet. Det gräl som uppstått om utbyte av underrättelseinformation mellan Nato och EU och som försenat slutförandet av detaljerna sägs vara av rent teknisk natur. Detta är belysande för det ömsesidiga beroendet mellan dem båda och visar vad som krävs för att få denna överenskommelse att fungera. Det är rätt att EU övertar vissa av Natos uppgifter och detta är ett övertygande bevis på att vi menar allvar med att spela en viktigare roll på säkerhetsområdet.
De interna problem som Makedonien står inför omfattar inte bara militära säkerhetshot utan även många andra politiska utmaningar och svulster på samhällskroppen såsom korruption och brottslighet, ofta våldsam sådan, som undergräver staten. Det finns misstänkta kopplingar mellan den organiserade brottsligheten och politiska extremister, och mordet på premiärminister Djindjic som begicks i ett av grannländerna och som vi nyss har fått höra om, kan vara ett bevis på förekomsten av dylika kopplingar. Så länge laglösheten grasserar är det otänkbart med ekonomisk utveckling eller investeringar. Makedoniens premiärminister ställde sig frågan vem som vill investera, bygga och anställa ny personal i ett land med ständiga skottlossningar, ett land där man avråder folk från ett resa i en tredjedel av territoriet efter mörkrets inbrott. Han har helt rätt: det finns en mycket nära koppling mellan säkerhet och ekonomins tillväxt.
Jag vill än en gång nämna problemet med landets namn. Den sittande rådsordföranden och kommissionsledamoten använder uttrycket FYROM - den före detta jugoslaviska republiken Makedonien. Jag vägrar att använda detta namn. Jag önskar att förhandlingarna om detta namn ledde någon vart - det verkar som om de drar ut på tiden.
Avslutningsvis vill jag uppmana de medlemsstater som ännu inte har ratificerat stabilitets- och associationsavtalet att göra det så snart som möjligt. Detta skulle skicka en mycket positiv signal till Makedonien.
Herr talman! I skuggan av diskussionen om ett kommande krig i Irak och i ljuset av den ökande skepsisen med avseende på möjligheten till en gemensam europeisk utrikespolitik, riskerar många att förlora ur sikte vad Europeiska unionen verkligen har uträttat i Makedonien. Jag nämner de traditionella medlen: diplomati, förebyggande av konflikter och då det lyckats en investering i återuppbyggnad, både av infrastruktur och av institutioner. Från och med i dag eller inom kort kan Europeiska unionen, äntligen skulle jag säga, lägga till ytterligare ett medel och det är att skicka ut militärer under EU-flagg.
I hela diskussionen om möjligheten till och önskvärdheten i en europeisk utrikespolitik vinkas uppdraget i Makedonien ofta bort som betydelselöst, ett uppdrag som inte liknar något och som vi inte får dra för stora slutsatser av. Jag håller inte med om den ståndpunkten eller det förkastandet. Jag tror att den makedoniska modellen, varvid Europeiska unionen kunnat utnyttja alla sina diplomatiska, ekonomiska och militära möjligheter, kan vara en förebild som förtjänar att följas i många länder.
Naturligtvis handlade det om en småskalig konflikt. Naturligtvis handlar det om en begränsad militär närvaro men det faktum att EU nu kan utnyttja hela den paletten av möjligheter är ett stort symboliskt framsteg som - än en gång, i skuggan av de nuvarande Irakdiskussionerna - oförtjänt riskerar att gå förlorat.
Utöver de vackra orden om vad som kan göras, även två varningar. Mina kolleger har också redan tagit upp dem. Det kan inte vara så att vi i Europeiska unionen i framtiden fortsätter att skicka ut militärer utan någon som helst parlamentarisk kontroll. Vi alla som är närvarande vet att varken nationella parlament eller det här parlamentet kan påverka det här uppdraget - eller kommande uppdrag - och dess förlopp. Så kan det inte fortsätta. Låt oss vara ärliga, det är och förblir en väldigt svår fråga. Jag vill därför uppmana Papandreou att å rådets vägnar i varje fall hörsamma den brett delade synen här i parlamentet att det här visserligen är en bra början men bara kommer att vara en bra början om den följs upp av mer parlamentarisk kontroll, helst genom Europaparlamentet.
Om detta är möjligt, om det görs en ansats och om den sker tillsammans med en bättre finansiell politik och en bättre förvaltning av medlen för sådana operationer, då, kolleger, är det ett riktigt genombrott utan motstycke. Då kan Europeiska unionen äntligen ingripa med en bred palett av möjligheter, och helst förebygga konflikter och vid behov hantera kriser.
Jag skall avsluta med ett par ord om det avskyvärda mordet på premiärminister Djindjic i Serbien. Det mordet tydliggör att problemen där är långt från lösta och visar samtidigt tydligt att Europeiska unionens inblandning fortfarande behövs på Serbiens svåra, mycket svåra, väg mot demokrati. Jag hoppas därför också verkligen att kommissionsledamoten skall kunna resa till Serbien för att där överföra sitt budskap till det serbiska parlamentet. Ett budskap om solidaritet med de demokratiska krafterna i Serbien. Låt oss verkligen hoppas att de traditionella medlen, nämligen diplomati och återuppbyggnad, kommer att räcka i Serbien och att vi där inte behöver övergå till att använda EU:s nya medel.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Detta uppdrag i Makedonien har just presenterats som en historisk etapp i Europeiska unionens internationella engagemang. Jag tror att vi måste tona ned denna ambitiösa presentation en smula. Först och främst för att det i kvantitativa termer handlar om relativt lite. Om vi förstått saken rätt gäller det ett uppdrag för mindre än 500 man, inklusive befäl. Vidare för att vi inte har lyckats enas om ytterst exakta mål. Vi kan inte ens enas om namnet på detta land, och jag är glad över att yttra mig inför Greklands utrikesminister. Jag ställer mig frågan om man inte skall låta detta land använda det namn det hade som federal republik inom det forna Jugoslavien, givetvis under förutsättning att detta namn inte i sig medför några territoriella anspråk eller krav på ändrade gränser.
Till sist och framför allt har vår militära närvaro inte något riktigt klart syfte. Det sägs till exempel inte i vilket sammanhang detta uppdrag kan tänkas avslutas, eftersom orsakerna till konflikten fortfarande kvarstår, bland annat den gradvisa albaniseringen av det territorium där en slavisk befolkning hittills varit i majoritet. Och i motsats till vad utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik hävdar är uppdraget inte i egentlig mening något vi övertar efter Nato. Det kommer att ledas av de allierade styrkornas högsta ledning i Europa, från Nato-högkvarteret SHAPE. Man använder sig av Natos resurser. Det verkar som om Förenta staterna lägger ut denna insats, som nu fått underordnad betydelse, på underentreprenad hos sina europeiska vasaller, eftersom man behöver sina trupper i Mellanöstern. Jag tror inte att det finns så stora skäl att glädjas åt detta.
Herr talman, ärade kolleger! Jag vill också från min sida uttrycka vår djupa bestörtning över Djindjics död och vid detta tillfälle också säga att man vid dylika händelser alltid frågar sig om pacificeringen av denna region faktiskt har kommit så långt som vi alltid har hoppats.
Å andra sidan, herr Gollnisch, anser jag att det är en historisk händelse att vi tagit på oss ansvaret för operationen i Makedonien från Nato. Även om det bara gäller en mycket liten trupp, så blir det ändå ett precedensfall. Här kommer det att skapas strukturer, här skapas det möjligheter som man senare kan bygga på. Därför anser jag att det är ett viktigt steg på vägen mot en europeisk försvarspolitik.
För första gången övertar unionen ansvaret för den militära delen av säkrandet av freden i den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien. Vad är parlamentets uppgift i samband med insatser av detta slag? En av principerna i demokratisk politik lyder att militära insatser bara får äga rum om det föreligger ett mandat för detta från ett direktvalt parlament. För Makedonien handlar det om mandaten från de nationella parlamenten. Om den europeiska försvarspolitiken vidareutvecklas, kommer det i framtiden också att krävas mandat från Europaparlamentet. Därför förväntar vi oss för det första att rådet, som redan krävts, redan nu tar hänsyn till denna nödvändighet genom verkligt omfattande information, och för det andra att konventet entydigt och klart förankrar den parlamentariska kontrollen i det kommande författningsfördraget.
Den politiska ledningen måste se till att soldaterna på plats inte utsätts för onödiga risker. Hur uppstår onödiga risker? Antingen på grund av ledning och ledningsstrukturer som är felaktiga, eller på grund av otillräcklig utrustning. I detta sammanhang vill jag också ställa några frågor till rådet och kommissionen: För det första: Vad blir skillnaden när amerikanska trupper i framtiden inte längre kommer att vara engagerade i Makedonien? Kan det uppstå risker för våra soldater genom att bestämd kapacitet försvinner?
Den andra frågan: Hur genomförs besluten? Är ni säker på att de beslut som fattas av Europeiska rådet sedan genomförs via Nato, och att dessa beslutsvägar, också när det gäller att snabbt genomföra beslut lokalt, faktiskt också fungerar så snabbt som det kommer att krävas?
För det tredje beträffande kostnaderna har jag en fråga dels om den civila delen av denna operation, dels om den militära delen. Jag anser att man i framtiden också i konventet och i det nya författningsfördraget måste ge utrymme för möjligheten att även de militära kostnaderna för operationen skall täckas ur Europeiska unionens budget.
Slutligen vill jag säga att vi i Irakdebatten under förmiddagen har sett hur otillräcklig Europeiska unionens utrikes- och försvarspolitik i dag fortfarande kan vara. Men jag vill ge uttryck för förhoppningen att vi åtminstone i Europeiska unionens omedelbara närhet, där det handlar om det egentliga, om Europas kärna - och hit hör Balkan - även i fortsättningen åtminstone visar att Europeiska unionen är i stånd att bidra till att upprätthålla freden.
(Applåder)
Herr talman! Även jag är mycket bestört över mordet på den serbiske premiärministern Djindjic. Bara för några månader sedan hade jag möjlighet att föra ett långt samtal med premiärministern i hans ämbetslokaler i Belgrad. Han var, trots all kritik som man naturligtvis kan rikta mot alla statsmän, en symbol för de ekonomiska framstegen, en symbol för de politiska reformerna och även för samarbetet med Haagtribunalen. Han har tagit viktiga steg för att närma Serbien också som samhälle, inte bara som politiskt system, till de västliga grundvärderingarna. Detta visar hur prekär situationen är, vilken än bakgrunden kan ha varit till detta attentat i Serbien och Montenegro.
Även i Makedonien är läget fortfarande prekärt. Vi såg ju detta också vid valet, även om den nya koalitionen och det nya samarbetet mellan de albanska och de makedonisk-slaviska krafterna - det är alltid svårt att uttrycka detta - hittills har visat sig vara absolut bärkraftiga. Även de som hittills kämpat med vapen i hand - jag var mycket kritisk till detta - har ändå mycket övertygande - åtminstone under den nuvarande tidsperioden - förklarat sig villiga till ett samarbete vid förhandlingsbordet och till parlamentarisk verksamhet.
Situationen är prekär också i omgivningen. Låt oss tänka på de olika attentaten i Presevodalen. Det har fortfarande inte lugnat ned sig. Attentatet på Djindjic har bara än en gång tydligt visat detta.
Jag stöder intensivt den stegvisa - låt oss säga så - europeiseringen också av den aktuella säkerhetspolitiken och den militära interventionen på Balkan. Om vi med all rätt framför många anklagelser mot Amerika - kanske ibland också orättvist, men i många fall med all rätt - då måste vi också själva ta på oss ansvaret på vår egen bakgård. Därför anser jag att detta steg absolut är riktigt och avgörande, hur litet det för ögonblicket än syns vara. Det är också fördelaktigt att detta sker i ett land där det inte finns någon aktuell krissituation, där det då och då kan uppträda en konflikt, men där det också är möjligt att klara av uppgiften på ett bra sätt.
I anslutning till det som von Wogau sagt vill jag bara än en gång understryka att det lokala kommandot också måste ha tillräcklig flexibilitet i sina ingrepp, för det är inte bara en militär enhet som kommer dit, utan det är också en enhet som skall stödja befolkningen, som skall hjälpa befolkningen att leva tillsammans, att lösa konflikterna fredligt och inte genom strid och absolut inte i en väpnad strid.
Som en sista punkt vill jag än en gång påpeka en sak: utrikespolitik förutsätter också att vi har funktionsdugliga, bra och effektiva instrument. Herr rådsordförande, herr kommissionär, det känner ni till. Låt mig bara räkna upp hur Europeiska unionen är representerad nu i det lilla landet Makedonien: genom ordförandeskapet, genom en företrädare från kommissionen, genom en hög representant, genom ett kontor för återuppbyggnad och nu också genom en militär enhet. Om alla dessa samverkar på ett bra sätt är det fint, men jag ber er verkligen överväga hur vi också skulle kunna strama till våra instrument lite mer, för att i ett litet land inte ge en bild av att vi själva inte vet var vi står, utan att vi verkligen kan genomdriva vår utrikespolitik med ett gemensamt europeiskt språk och med gemensamma europeiska medel.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Fram till år 1999 fanns det inte någon europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Den uppstod ur lärdomarna på Balkan, där vi upplevde att vi 1999 i Kosovokonflikten efter ett årtionde av dissonans visserligen kunde tala med en röst; men om Amerikas förenta stater någon gång skulle säga att det är en europeisk angelägenhet, ni måste agera själva, då vore vi inte i stånd att göra det. Därför bör vi fram till år 2003 bygga upp denna gemensamma insatsstyrka, och att vi nu år 2003 kommer att börja med det, även om det är ett litet uppdrag, tror jag är ett viktigt steg i den europeiska politiken för ett enande, och det understryker samtidigt att detta sker i samarbete med amerikanerna, i samarbete med Nato och inte i motsatsställning till dem.
I denna fas blir det allt viktigare att beakta Europeiska unionens institutioner och den institutionella strukturen. Såtillvida har Europaparlamentet tillsammans med rådet i budgetförfarandet den 25 november 2002 enats om ett uttalande om att finansiera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I detta uttalande bekräftas det för det första att Europaparlamentet skall informeras om alla grundläggande möjligheter för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och dess ekonomiska effekter. Det har rådet hittills ännu inte hörsammat. I framtiden skall detta nu ske, och fram till den 15 juni sammanfattas i ett separat dokument avsett för parlamentet.
För det andra skall rådet emellertid inte göra detta enbart en gång om året, utan skall vid varje beslut om kostnader som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ofördröjligen och i varje enskilt fall säga hur höga de förväntade kostnaderna är. Det är ett nytt steg som överenskoms i november. Efter en viss tvekan gläder vi oss åt att det grekiska ordförandeskapet i rådet under den senaste medlingen med Europaparlamentet lovat att ställa all information till förfogande för Europaparlamentet, som till att börja med undanhållits, även rörande kostnader och personal. Jag tror att det är ett viktigt kompletterande beslut till det politiska principbeslutet att också låta parlamentet få ta del av detta.
Vi vet att det fortfarande existerar en parlamentarisk församling för Västeuropeiska unionen - trots att Västeuropeiska unionen nu integrerats i Europeiska unionen - mot den bakgrunden att de nationella parlamenten även i fortsättningen måste träffas regelbundet, eftersom Europaparlamentet ännu inte har några kontrollrättigheter. Detta exempel visar att vi i dag redan är delaktiga här. Att bygga ut detta och att vid kommande uppdrag, exempelvis vid övertagandet av SFOR-mandatet, även i god tid inbegripa Europaparlamentet, är ett viktigt steg, och jag stöder eftertryckligen Karl von Wogaus påpekande att också förankra detta på lämpligt sätt i den europeiska författningen.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär! Europeiska unionens första militära insatser görs i ett historiskt skede och sammanfaller tyvärr också med en ny risk för destabilisering på Balkan. Detta visar hur ömtåligt läget är. De serbiska ledarna har omgivit sig med stora säkerhetspådrag under den senaste tiden, eftersom de vet att faran är som störst just när det tas allt snabbare steg mot en normalisering. Tyvärr tjänade det ingenting till.
Mordet på Zoran Djindjic kommer bland mycket annat att inverka på hur somliga av ändringsförslagen till den resolution vi skall ta ställning till formuleras. Jag tycker att det verkar vara en för kort period att göra den första utvärderingen av uppdragets resultat från Europeiska gemenskapens sida efter två månader, som man föreslår.
Kommissionsledamot Patten sade i ett annat sammanhang, när han talade om Europeiska unionens insatser i morse, att mellanstatlighet på det militära och politiska området är någonting dåligt, och han tillade mer eller mindre att det skapar inkonsekvens mellan initiativen. Det är tydligt att det är så och vi måste ta hänsyn till det. Nu är vi dock på väg till Makedonien, på gott eller ont, och måste klargöra några punkter och diskutera dem i denna församling. En del har vi fått reda på i sista minuten och en del annat som vi inte känner till än kommer vi kanske att få reda på senare. Jag skulle till exempel vilja veta hur ordergivningen fungerar, från grunden och upp till Bryssel, vilket förhållande som råder mellan Natoavdelningar och Europeiska unionen, hur kostnaderna skall fördelas, och självfallet i vilken utsträckning ett samarbete med Makedoniens regering och armé har planerats och genomförts. De militära kostnaderna åvilar de nationella parlamenten, men Europeiska unionen borde sköta de ekonomiska transaktionerna på gemensamma grunder och sedan borde parlamentet utöva sin kontrollfunktion.
Herr talman! När jag i förmiddags tog till orda i Irakdebatten, framhöll jag Frankrikes egennyttiga dagordning. Frankrike är ett land som jag hyser stor kärlek till men vars utrikespolitik innehåller vissa mycket farliga element. Ett av dess huvudsakliga mål är att befria Europeisk säkerhet från amerikansk inblandning.
Det främsta instrumentet för denna politik är den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken som annars förnuftiga europeiska stater har lurats att ställa sig bakom. De har givits falska förespeglingar. Ironiskt nog är Blair lika skyldig till detta, eftersom det var han som gav klartecken till EU:s försvarspolitik i S:t Malo 1998, och i Le Touquet för en månad sedan ytterligare förvärrade detta misstag.
Det faktum att det finns en separat europeisk säkerhets- och försvarspolitik har utan tvivel bidragit till att försvaga sammanhållningen inom Nato-alliansen och medverkat till den senaste tidens skadliga meningsskiljaktigheter. Utan att egentligen samråda med Förenta staterna förbereder sig Europeiska unionen nu för att överta Natos operationer i före detta jugoslaviska republiken Makedonien och planerna går uppenbarligen också ut på att överta det militära ansvaret i Bosnien.
Detta bygger på den bisarra tanken att om vi inrättar separata beslutsstrukturer inom EU, distraherar Natos biträdande befälhavare genom att ge honom två olika politiska herrar att tjäna, och klistrar olika förbandstecken på vapnen inom en och samma trupp på Balkan, så kommer vi på något sätt att stärka Natos möjligheter. För Gollnischs kännedom kan jag för övrigt säga att det endast finns 30 amerikaner i den makedoniska styrkan, och ingen av dessa ingår i de stridande trupperna.
För att Europeiska unionen skall kunna företa militära operationer under eget flagg är man till råga på allt beroende av Nato för sin operativa planering och för förstärkningar eller tillbakadraganden ifall den relativt lindriga operationen i Makedonien skulle förvandlas till någonting farligare. Men dagens tragiska händelser understryker hur lättantändlig situationen på Balkan fortfarande är.
Efter att ha skapat en onödig och konstlad militär uppdelning, har EU och Nato varit tvungna att ägna två år åt förhandlingar och förberedelser för att Europeiska unionen och Nato skall kunna samarbeta. Faktum är att EU:s operettliknande övertagande av Natos operation i FYROM inte kommer att medföra några ytterligare militära fördelar. Det skapar endast möjligheter för en politisk uppdelning mellan allierade i Europa och Nordamerika vid en tidpunkt då de alla borda sitta vid samma bord.
Så mycket enklare det vore om Frankrike helt enkelt återvände till alliansens integrerade militära struktur. Då skulle alla vara nöjda och glada. Istället för att skapa en uppdelning inom västalliansen, måste både nordamerikanerna och deras likasinnade i Europa göra de politiska och materiella åtaganden som behövs för att blåsa nytt liv i Nato som det främsta instrumentet för säkerhet i väst. Vi måste återinföra Europas militära bidrag till Natos fålla och inleda en återuppbyggnad av västvärldens gemensamma strategiska kultur innan det är för sent.
Jag tackar kollegerna för deras påpekanden och inlägg. Jag skulle först vilja säga, i fråga om vårt förfaringssätt, att rådet till punkt och pricka uppfyller de förpliktelser som härrör från fördraget när det gäller information till och medverkan av parlamentet i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi tror på en mycket framträdande roll för Europaparlamentet, men även på principerna om öppenhet och informering. Just detta är också anledningen till att jag, som rådets tjänstgörande ordförande, men naturligtvis även kommissionsledamot Patten, i dag är här för att utförligt informera parlamentet om den planerade operationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Och detta självfallet innan vi inleder vårt uppdrag.
Jag skulle vilja vända mig till Brok och naturligtvis ansluta mig till hans åsikter samt försäkra honom om att vi kommer att undersöka alla möjligheter inom ramen för fördraget till en effektivare och mer ändamålsenlig informering av parlamentet liksom naturligtvis, genom parlamentet, en ansvarsfull informering av vår unions medborgare.
Jag skulle vilja hålla med Wiersma om att den militära och politiska operation som vi avser att genomföra är ett viktigt prov för Europeiska unionen, vilket naturligtvis är skälet till att vi vidtar alla åtgärder, så att den inte bara blir trovärdig utan även framgångsrik.
Till Ludford skulle jag vilja säga att jag instämmer i mycket av det hon har sagt, särskilt i att problemen på Balkan inte är slut, men som Patten sade har Europeiska unionen faktiskt lyckats utforma en kraftfull och enhetlig politik för regionen. Det finns inga meningsskiljaktigheter mellan oss i fråga om strategin - och inte heller, skulle jag vilja påstå, i fråga om genomförandet av denna strategi -, mellan medlemsstaterna eller Europeiska unionens övriga grundläggande institutioner. Jag anser att detta visar att vår utrikespolitik har mognat, åtminstone när det gäller denna region, men jag anser också att det är ett viktigt faktum för vår gemensamma utrikespolitiks vidare utveckling.
Jag skulle även vilja betona att problemen på Balkan är komplexa. Frågan om den organiserade brottsligheten, som lyftes fram av Ludford, om samarbetet med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien, rättsstaten, korruptionen, det regionala samarbetet, de nödvändiga näten för kommunikationer, energi och informationsteknik - allt detta är hörnstenar för stabilisering och utveckling i regionen, liksom för framgång för regionens och Europeiska unionens gemensamma strävanden.
Av den anledningen anordnar kommissionen - och även ordförandeskapet - ett toppmöte i Thessaloniki, just i syfte att utnyttja, att fortsätta denna utveckling mot integration av dessa länder med den europeiska familjen och att ge en ny dynamik, man skulle kunna säga sluta ett nytt avtal mellan oss, där vi kräver av dem att de ihärdigt skall sträva mot och inrikta sig på EU:s villkor och att denna strävan skall omsättas i handling, med konkreta åtgärder, konkreta reformer och konkreta förändringar, samt att problemen, som det Ludford nämnde - den organiserade brottsligheten -, men även andra, skall angripas, medan vi å vår sida måste kunna bekräfta det löfte som vi har gett dem vid flera av rådets toppmöten: att även de en dag får bli medlemmar i Europeiska unionen.
Jag vill även tala som grekisk utrikesminister. I fråga om namnet skulle jag vilja betona att ingen av oss är nöjd med namnet ?f.d. jugoslaviska republiken Makedonien?. Jag vill dock framhålla att detta namn är ett resultat av kompromisser och förhandlingar inom ramen för FN samt att FN använder det som officiellt namn på landet och att alla internationella organisationer använder det som tillfälligt namn. Ett slutligt namn måste givetvis fastställas så snabbt som möjligt - förhandlingar pågår i FN -, jag håller fullständigt med om det, och jag vill understryka att vi alltid är beredda att fortsätta och att intensifiera förhandlingarna med den andra sidan i avsikt att tillgodose båda sidors ståndpunkter och att finna en lösning som tillfredsställer, som jag sade, båda sidor.
Jag vill dock även besvara Gollnisch, som sade något som inte är riktigt, nämligen att namnet inte är förknippat med territoriella krav. Tyvärr är kärnan i hela problemet att namnet historiskt har använts för att framställa territoriella krav. Tyvärr levde begreppet ?Stormakedonien? vidare till helt nyligen, och namnet ?Makedonien? har följaktligen utan tvekan använts som en förevändning att ändra gränser och införliva grannländers områden. Som tur är har denna fråga hanterats och, skulle man kunna säga, övervunnits, åtminstone när det gäller denna dess historiska aspekt. Mer specifikt har de bilaterala förbindelserna mellan Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien förbättrats avsevärt de senaste åren. Vi är det land som investerar mest i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och har orubbligt stöttat landets territoriella integritet, välstånd och europeiska strävanden i alla de svåra stunder som det upplevt de senaste månaderna eller senaste åren.
Jag skulle även vilja hålla med Swoboda om att Djindjic fattade modiga beslut både i fråga om Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och i fråga om demokratiska förändringar, men nyligen även i fråga om Kosovo, och dessutom skulle diskussioner, inte om Kosovos slutliga status men om viktiga praktiska arrangemang mellan Belgrad och Pristina, just inledas mellan Djindjic och Kosovos ledare. Jag anser att vi, i och med hans död, bör fatta en egen föresats att fortsätta att stödja reform- och demokratikrafterna i Jugoslavien och i Serbien och Montenegro och att göra allt vi kan för att hjälpa dessa länder i deras europeiska strävanden.
Jag vill också betona, och jag vänder mig till Swoboda, att jag när det gäller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien lyckligtvis kan säga att vi ser ett exempel på gott samarbete mellan Europeiska unionens olika institutioner, att samordningen mellan oss är god - något som jag tror att även Patten skulle kunna bekräfta -, men jag skulle inte bara säga mellan våra egna institutioner, utan även mellan Europeiska unionen och Förenta staterna och andra organisationer, som OSSE och Europarådet. Och detta visar på behovet av multilateralt samarbete, av ett nära samarbete mellan oss i hanteringen av kriser internationellt. Jag tror att vi är effektivare när det finns ett sådant samarbete, när det finns en sådan samordning.
I fråga om Västeuropeiska unionens (VEU) parlamentariska församling, som Laschet nämnde, ansluter jag mig till hans åsikter. Jag har själv kontakt med de ansvariga inom VEU, och det rör sig naturligtvis om frågor som även kommer att diskuteras inom ramen för diskussionen om Europas framtid.
Jag vill också ta upp två-tre frågor som både Laschet och von Wogau, men även Van Orden, har ställt rörande vårt samarbete med Förenta staterna och mekanismerna för beslutsfattande Europeiska unionen-Nato, men även operationernas risker. Allra först, i fråga om Europeiska unionens mekanism för beslutsfattande prövas nu för första gången mekanismen inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), särskilt för militära operationer. Vi är dock fullt övertygande om att våra överenskomna förfaranden är effektiva, samtidigt som det faktum att denna första operation kommer att genomföras med användning av Natos medel och resurser främjar ett snabbt beslutsfattande. Till detta bidrar dessutom det faktum att en medlemsstat - Frankrike - har valts till ramstat, eftersom det även garanterar enigheten inom operationens kommandostruktur.
Angående den militära operationen och frågan om huruvida den är förenad med risker har naturligtvis varje militär operation sina oundvikliga risker. När det gäller denna operation kommer dock, som jag även sade i mitt inlägg, samarbetet med Nato att fortsätta, och åtgärder har vidtagits för att använda Natoreserver om läget skulle förvärras. Natos stab i Skopje kommer att fortsätta att vara verksam, liksom styrkan KFOR Rear. Inom denna ram, och i enlighet med dagens bedömning av riskerna, betraktar vi följaktligen dessa som förhållandevis små.
Slutligen, i fråga om finansieringen av operationen omfattas inte, som vi vet, utgifter som avser försvarsaspekter av gemenskapens budget, och av denna anledning kommer medlemsstaterna att stå för finansieringen av operationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Det skulle självfallet vara bra att i framtiden finansiera operationer inom ramen för ESFP genom unionens budget, men det kräver naturligtvis konstitutionella ändringar.
Med detta, herr talman och kära kolleger, tackar jag för er uppmärksamhet, och ni kan vara säkra på att jag alltid kommer att vara redo, givetvis inom de tidsmässiga ramarna, men viljan kommer att finnas, vilket ni kommer att märka, att hålla er informerade om varje förfarande, beslut och utveckling som står i samband med denna fråga.
Kära kolleger! Jag upplyser er om att jag har mottagit resolutionsförslaget B5-0157/2003 för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om denna fråga, som ingivits i enlighet med artikel 37 i arbetsordningen.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på dagordningen är uttalandet av kommissionen om överföring av personuppgifter från flygbolag till Förenta staternas immigrationsverk.
Herr talman! Med er tillåtelse kanske undertecknad - som är mindre kunnig än sin kollega - kunde inleda debatten enligt angivelserna på tavlan, och att min kollega kommissionsledamot Bolkestein tar till orda därefter, eftersom denna fråga berör båda våra behörighetsområden. Jag vill upprepa det jag sade redan i början av den föregående debatten och be parlamentet om ursäkt för att jag är tvungen att ge mig av tidigt, även om min utomordentliga kollega kommer att stanna kvar till slutet på debatten. Under den förra debatten förklarade jag att jag måste flyga till Kroatien och Belgrad senare i eftermiddag och jag vet att parlamentet, inte minst på grund av dagens tragiska händelser, kommer att ha förståelse för detta.
Låt mig nu återgå till det föreliggande ärendet. Den amerikanska kongressen godkände den 19 september 2001 lagen om flygsäkerhet, en av de många lagar som Förenta staterna införde efter den 11 september 2001 med ett dominerande syfte: att förbättra den nationella säkerheten, framför allt genom säkerhetsåtgärder på transportområdet. Det grundläggande syftet är att förhindra terroristhandlingar genom att potentiella gärningsmän upptäcks redan innan de kommer in i landet.
Förenta staternas kongress har i detta sammanhang begärt att transportföretagen på begäran skall utlämna sina passagerarlistor till Förenta staternas tullmyndigheter.
Kommissionen delar Förenta staternas säkerhetsbekymmer. Inte desto mindre har de åtgärder som Förenta staterna vidtagit givit upphov till bekymmer angående efterlevnaden av gemenskapens och medlemsstaternas lagar om uppgiftsskydd. Flygbolag som utför flygningar över Atlanten riskerar att komma i kläm mellan två oförenliga åtgärder och drabbas av allvarliga förluster till följd av de påföljder som Förenta staternas hotar med att införa, däribland bötesstraff och till och med återkallande av landningstillstånd. Även passagerarna - mellan tio och elva miljoner årligen - skulle drabbas i form av avbrott i flygtrafiken och de tidskrävande dubbelkontroller som Förenta staterna planerar att införa i samband med inresa i landet. Dessutom riskerar de flygbolag som inte efterlever bestämmelserna att betraktas som mer riskfyllda, vilket kan leda till ett starkt minskat antal passagerare.
Därför var insatserna mycket höga och konsekvenserna skulle ha blivit ytterst allvarliga om vi inte hade ingripit. Vi var tvungna att i största möjligaste mån garantera att de europeiska medborgarnas rätt till privatliv balanserades mot behovet av att slå vakt om tusentals arbetstillfällen hos våra flygbolag och därtill knutna näringsgrenar såsom resebyråer. Jag vill försäkra kammaren om att Europeiska kommissionen redan från början har gjort sitt yttersta för att tillsammans med Förenta staterna inleda en diskussion om hur man kan finna en lösning som är förenlig med båda lagstiftningarna och som kan garantera rättsäkerheten för alla inblandade.
Europeiska kommissionen har tagit sitt ansvar och har under de senaste veckorna inlett svåra diskussioner för att överbrygga den låsning som uppstod på grund av att Förenta staterna till en början bagatelliserade våra bekymmer och inte besvarade våra frågor.
Europeiska kommissionen har i själva verket tagit upp detta ärende med Förenta staterna vid ett flertal tillfällen, särskilt efter det att Förenta staternas tullmyndigheter den 19 juni 2002 utfärdade den provisoriska lag som innehåller de konkreta genomförandemetoderna. Till följd av dessa ansträngningar från kommissionens sida sköt Förenta staterna först upp ikraftträdandet av de nya bestämmelserna till den 5 februari, och gick sedan med på att avstå från att straffbelägga de flygbolag som inte efterlever bestämmelserna fram till den 5 mars.
Efter ett högnivåmöte den 17 och 18 februari om åtkomst till de personuppgifter som passagerarlistorna innehåller, utfärdade parterna ett gemensamt uttalande där man beskrev de åtgärder som måste vidtas för att det skall bli möjligt att uppnå en lösning som är rättssäker och tillfredsställande för båda parter.
Ytterligare samtal som ägde rum den 4 mars ledde till att Förenta staterna lämnade nya garantier med avseende på behandlingen och skyddet av känsliga uppgifter.
Jag är medveten om att frågan har väckts om den rättsliga grunden för de åtgärder som kommissionen har vidtagit hittills. Som min kollega kommissionsledamot Bolkestein kommer att förklara närmare förefaller detta bygga på ett missförstånd. Så här långt har vi varken träffat några överenskommelser eller fattat några beslut. Istället har vi fört en intensiv dialog med myndigheterna i Förenta staterna i syfte att erhålla de garantier som krävs beträffande lämplig hantering och användning av de aktuella uppgifterna från Förenta staternas sida.
Båda parter har nu förbundit sig att fortsätta diskussionerna för att finna en lösning som är mer rättssäker. Möjligheten att ta initiativ till sådana diskussioner föreskrivs i direktivet om skydd av personuppgifter, som en första och nödvändig åtgärd för att i enlighet med artikel 25.6 i direktivet konstatera att en adekvat skyddsnivå föreligger. Efter kommittéförfarandet skall kommissionens förslag till beslut diskuteras av kammaren innan det slutgiltigt godkänns.
Under tiden har vi från Förenta staterna fått provisoriska garantier om hur de kommer att skydda de personuppgifter de får tillgång till samt ett särskilt löfte om att de inte skall använda känsliga uppgifter för att skapa gärningsmannaprofiler.
Innan jag lämnar över ordet till min kollega så att han får tillfälle att delge ledamöterna ytterligare detaljer om detta ärende, skulle jag vilja be kammaren att visa erkänsla för de ansträngningar som kommissionen gjort och de positiva resultat vi åstadkommit så här långt - även om dessa ännu inte har slutförts - och jag hoppas att parlamentet kommer att förena sig med oss i vår strävan att från Förenta staterna erhålla nödvändiga garantier om skydd av personuppgifter för europeiska medborgare, så att vi kan uppnå en permanent lösning på problemet.
Jag skulle vilja avsluta med en personlig kommentar. Hela kammaren inser att händelserna den 11 september framkallade chock och en känsla av verklig sårbarhet i Förenta staterna. Kammaren inser nog även Förenta staternas behov av att vidta åtgärder för att garantera att risken för terroristattacker minskar snarare än ökar i framtiden. Liksom ett antal ledamöter kommer även jag från ett land där man var tvungen att vidta åtgärder för att uppträda mot terroristhotet. Mot denna bakgrund hoppas jag att vi kan involvera Förenta staterna i ett mycket tidigare skede i det politiska arbetet för att diskutera dessa säkerhetsfrågor. Om vi kan få till stånd en dialog tidigare i processen kommer det att bli enklare att undvika den typ av politiska svårigheter som vi då och då har upplevt under det gångna året. Vi borde vara överens om att det är viktigt att vidta säkerhetsåtgärder som båda parter uppfattar som rimliga. Detta skulle bli enklare om vi i ett tidigare skede kunde samtala mer öppet om denna typ av åtgärder.
Herr kommissionär, jag skulle vilja ta tillfället i akt att försäkra er om att det inte var min avsikt att förhindra er från att ta till orda. Vi hade emellertid fått information om att ni på grund av tidsbrist var tvungen att ge er av tidigare.
Herr talman! Det rör sig förvisso om ett uttalande av kommissionen, men om en mycket viktig fråga, en fråga med politiska dimensioner. Det gäller förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, där det planeras lagstiftningsåtgärder, som kommissionsledamot Patten sade, vilket nödvändiggör medverkan även av rådet. Anser ni inte att rådets företrädare borde närvara när denna fråga tas upp, om det vill göra inlägg redan nu?
Herr Alavanos! Jag noterar givetvis det ni har sagt, och vi skall undersöka exakt vad som pågår. Det var dock bestämt från början att kommissionen skulle göra uttalanden om denna fråga.
Herr talman! Jag vill tillägga följande till det som kommissionsledamot Patten just har sagt.
Den nya amerikanska lag som kräver att de flygbolag som utför flygningar till, från eller via Förenta staterna skall ge elektronisk åtkomst till sina passagerarlistor, ger upphov till en rad politiska frågor: för det första, kampen mot terrorismen; för det andra, rätten till privatliv; för det tredje, våra flygbolags konkurrensförmåga; för det fjärde, vanliga flygpassagerares säkerhet och bekvämlighet; för det femte, relationen mellan Europa och Förenta staterna i allmänhet.
Man måste fläta samman alla dessa trådar och finna en lämplig balans. Man måste även vara praktiskt och inte teoretiskt inriktad. Mitt första budskap är att vi borde samarbeta för att uppnå bästa möjliga resultat med avseende på behovet att bekämpa terrorismen, samtidigt som vi respekterar den gällande lagstiftningen om uppgiftsskydd, utan att skada våra flygbolags kommersiella intressen och utan att vålla besvär för vanliga flygpassagerare.
Kommissionen välkomnar varmt möjligheten att tala inför parlamentet i detta ärende. Bakom de tekniska frågorna finns ett antal grundläggande frågor om säkerhet och medborgerliga rättigheter som alla demokratier bör föra på tal. Diskussioner om sådana frågor bland de folkvalda parlamentsledamöterna är av avgörande betydelse.
I det resolutionsförslag som lagts fram i parlamentet kritiseras kommissionen för att man inte har informerat och överlagt med parlamentet i ett tidigare skede. Kommissionen godtar denna tillrättavisning. Avsikten var inte att hemlighålla något. Snarare var det en fråga om när och i vilken form ärendet skulle tas upp med parlamentet.
Vi har inte mycket tid på oss. Istället för att göra ett långt anförande baserat på fakta vill jag fästa parlamentets uppmärksamhet på två dokument som kommissionen har offentliggjort.
Det första dokumentet är det gemensamma uttalande som innehåller resultaten av de samtal mellan högre tjänstemän från kommissionen och Förenta staternas tullmyndigheter som ägde rum den 17 och 18 februari 2003. Det andra dokumentet är uttalandet av Förenta staternas tullmyndigheter av den 4 mars som innehåller garantier beträffande hanteringen av känsliga uppgifter.
Ett missförstånd måste klaras upp. Som min kollega kommissionsledamot Patten just sade, hänvisar man i många betänkanden till en överenskommelse eller ett beslut. Jag vill betona att det inte finns någon överenskommelse eller något beslut. Därför finns det heller ingen rättslig grund. Diskussioner har förekommit och Förenta staterna har gjort vissa försäkringar. Detta är första steget i processen. Båda parter har förbundit sig att i sinom tid finna en mer rättssäker lösning. Dessa diskussioner är nödvändiga.
Varför är de nödvändiga? Därför att kommissionen efter att ha tagit del av Förenta staternas nya krav ansåg det vara nödvändigt att i november i fjol informera Europeiska unionens flygbolag och de berörda bokningssystemen om att det inte var klart huruvida de kunde tillhandahålla den information som krävs enligt Förenta staternas lagstiftning, utan att bryta mot sina skyldigheter angående skyddet av personuppgifter enligt EU:s lagstiftning. För att besvara denna fråga var det nödvändigt att erhålla information från Förenta staternas sida, särskilt angående användningen av uppgifter och de villkor som skulle gälla för behandlingen av dessa.
Förenta staterna besvarade tyvärr denna begäran om information mycket sent och först i december 2002 började de att ta våra problem på allvar. Eftersom inga diskussioner med Förenta staterna hade inletts skulle flygbolagen, såsom kommissionsledamot Patten redan har förklarat, ha försatts i en omöjlig situation. De skulle ha drabbats av en hel serie påföljder, först och främst i form av dubbla kontroller av ankommande passagerare. Denna åtgärd hade faktiskt redan vidtagits. Detta medförde mycket omfattande förseningar för hundratals, om inte tusentals, vanliga resenärer.
Detta är ett alternativ, men vad vill vi egentligen uppnå? Detta är absolut inte vad flygbolagen önskade, och det är mycket sannolikt att dessa flygbolag hade uppfyllt de amerikanska kraven ändå.
Jag håller helt och fullt med de ledamöter som i måndags i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uttryckte åsikten att det amerikanska sättet att agera unilateralt och utfärda hot om påföljder är oacceptabelt. Men om vi inte hade fört diskussioner med Förenta staterna skulle de ha fått fri tillgång till uppgifterna och Europeiska unionen skulle inte ha haft några möjligheter att påverka hur dessa uppgifter behandlas. Flygbolagen skulle dessutom ha blivit föremål för åtgärder antingen från Förenta staterna eller från medlemsstaterna trots att flygbolagen är fel måltavla.
Om vi vill utöva påtryckningar skall vi göra det mot dem som kan åstadkomma en lösning - och det är inte flygbolagen. Vårt mål har alltså varit att inleda en dialog som gör att vi kan påverka Förenta staternas metoder och erhålla garantier från dem som kan borga för att uppgifterna skyddas i tillräcklig utsträckning.
Kommissionen anser att samtalen under februari av två skäl ledde fram till positiva resultat för uppgiftsskyddet. För det första ställde sig Förenta staterna bakom de vidare åtgärder som skall vidtas för att uppnå en lösning som är tillfredsställande för båda parter och som garanterar rättssäkerhet för alla inblandade. Det andra skälet är att Förenta staterna gjorde ett antal viktiga unilaterala åtaganden med omedelbar verkan. De utfärdade till exempel garantier beträffande vilka uppgifter de inte kommer att använda sig av och hur de skall hantera de uppgifter de kommer att använda sig av. Framför allt bekräftade de att deras insamling av uppgifter endast kommer att omfatta flygningar till, från eller via Förenta staterna.
Vi behöver naturligtvis mer tid och information från Förenta staterna innan vi kan säga att vi uppnått en lösning. Vi kan vara nöjda först när vi har träffat en överenskommelse som innebär maximal rättssäkerhet för alla berörda parter. Under mellantiden förekommer överföringar av uppgifter. Är sådana överföringar lagliga? Endast domstolarna kan ge ett slutgiltigt svar på frågan, men jag skulle vilja anföra två kommentarer i detta hänseende.
För det första måste flygbolagen uppfylla sina skyldigheter som registeransvariga. De skall ge passagerarna utförlig information om registreringen i enlighet med artikel 10 i direktivet, och inhämta deras samtycke för behandling av känsliga uppgifter enligt artikel 8 i direktivet.
För det andra måste lagenligheten granskas utifrån behovet av ett adekvat skydd beträffande uppgifter som överförs till ett tredje land. Överföringar kan emellertid omfatta ett av de undantag som nämns i direktivets artikel 26.1. Vissa överföringar kan till exempel vara nödvändiga för att fullgöra ett avtal med en registrerad person, med andra ord ett avtal om att flyga passageraren till Förenta staterna. Eftersom ett sådant undantag kan ifrågasättas saknar denna lösning emellertid rättssäkerhet. Även om undantagen är lagliga för vissa överföringar skapar de inga garantier för att uppgifterna kommer att skyddas senare.
Artikel 25.6 i direktivet skapar å andra sidan möjligheter för kommissionen att konstatera att ett tredje land har en skyddsnivå som är adekvat beträffande överföringar av personuppgifter från Europeiska unionen. Ett beslut som kommissionen fattar på grundval av artikel 25.6 är därför att föredra framför att förlita sig på undantagen från regeln om tillräcklighet, eftersom detta innebär att de uppgifter som överförs kommer att vara skyddade. Utsikterna för ett sådant beslut och den rättssäkerhet det ger upphov till, gör det möjligt för kommissionen att inleda diskussioner med landet i fråga angående det skydd som erbjuds och tvinga vederbörande att garantera en hög skyddsnivå.
Beslut på grundval av artikel 25.6 innehåller dessutom alltid en säkerhetsklausul som kan utlösas om skyddet i praktiken inte motsvarar den förväntade skyddsnivån. Om så skulle vara nödvändigt kan de även upphävas unilateralt.
Till sist är ett beslut enligt artikel 25.6 ett gemenskapsförfarande och utmynnar i ett resultat som är bindande för alla medlemsstater. Detta är i högsta grad att föredra framför att låta medlemsstaterna agera var och en för sig. Det bör nämnas att en eller två medlemsstater har vidtagit eller planerar att vidta åtgärder som påminner om de som Förenta staterna hanterar.
För egen del och på min kollega kommissionsledamot Pattens vägnar skulle jag vilja uppmana kammaren att se positivt på kommissionens åtgärder den 17 och 18 februari. Från Förenta staternas sida har man utfäst sig att delta i en process där våra befogade intressen i deras skyddsmetoder erkänns, enligt vilken de låter sina planer undergå en granskning från vår sida i enlighet med våra normer. Detta anser jag vara ett stort framsteg. Naturligtvis har Förenta staterna ännu att tillhandahålla de uppgifter som behövs för att göra det möjligt för kommissionen att göra ett sådant konstaterande angående skyddsnivåns tillräcklighet.
Eftersom detta är ett beslut om kommittéförfarande, skall ett konstaterande om tillräcklighet enligt artikel 25.6 alltid läggas fram i parlamentet innan det slutligen fastställs, såsom Patten redogjorde för. Jag ser verkligen fram emot att vid ett senare tillfälle fortsätta diskussionen om detta ärende tillsammans med parlamentets ledamöter.
Herr talman! Jag vill tacka för de två kommissionsledamöternas uttalanden och jag uppmärksammar att Bolkestein känner sig hedrad av att acceptera den reprimand som, som han själv säger, vi gett kommissionen. Men saken är den att vi ägnar oss åt en debatt som borde ha förts långt innan den 5 mars, som är den dag då de åtgärder som Förenta staterna antagit trädde i kraft, dvs. att flygbolag som flyger från Europeiska unionen till detta land skall uppfylla de krav som den amerikanska lagstiftningen ställer om överföring av personuppgifter om resenärer till migrationsmyndigheterna, som redan nämnts här, och att flygbolagen om detta inte uppfylls kan utsättas för stränga sanktioner.
Herr Patten, vi delar också den nordamerikanska oron efter det som inträffade den 11 september men vi måste också säga att det är vår skyldighet att kräva att den europeiska lagstiftningen följs, i detta fall direktiv 95/46/EG, som skyddar överföring och användning av personuppgifter - för i detta fall över 11 miljoner människor som varje år reser över Atlanten - och som också i artikel 25.6 fastställer ett visst förfarande för överföring av uppgifter till tredje länder. Kommissionsledamöter, vi anser att det inte uppfyllts i detta fall.
Naturligtvis har vi också skyldighet att skydda flygbolagens intressen, vilka å ena sidan måste uppfylla den nordamerikanska lagstiftningens krav och å den andra respektera principerna i gemenskapslagstiftningen. För närvarande är läget ovisst.
Herr kommissionär! Tillåt mig för det första att uttrycka detta parlaments bekymmer över den, ur mitt utskotts synvinkel, sena reaktionen att ta itu med denna fråga, vilket också får oss att tvivla på lagligheten i de ageranden som speglas i det gemensamma uttalande som tjänstemän i Europeiska unionen och Förenta staternas tullverk antog den 17 och 18 februari.
Herr talman, kommissionsledamöter! I uttalandet gör man till och med - det tycker jag är förvånansvärt - ett undantag från tillämpningen av vår lagstiftning inför kraven från Förenta staterna. Jag frågar mig hur man kan göra det.
Å andra sidan har de nationella myndigheterna händerna bakbundna för att skydda uppgifter i unionen. Om passagerarna klagar måste de tillämpa de gällande europeiska direktiven och de är då tvungna att straffa flygbolagen. Det är således nödvändigt att snabbt komma ur denna ovissa situation, och definiera en klar handlingsram, som gör Förenta staternas legitima krav förenliga med respekten för den europeiska lagstiftningen.
Av denna anledning är det nödvändigt att den dialog som hittills förts på tjänstemannanivå skyndsamt förs över till institutionernas politiska nivå, för att nå den öppenhet som krävs, och att man inom kort finner formler som möjliggör en tydlig definition av de uppgifter som skall förmedlas, samt villkoren för handläggning av dessa vid Förenta staternas byråer. Det är samtidigt alldeles nödvändigt att informera medborgarna om att deras uppgifter kan överföras och om så är fallet inhämta deras samtycke. Kommissionsledamöter, det är vad som gäller enligt gemenskapens regler.
Kommissionsledamöter! Den ideala situationen är att de nordamerikanska myndigheterna snabbt skall definiera standarder för skydd av uppgifter. Antagande av sådana är redan planerade i deras lagstiftning och kommissionen kan, i konsekvens med det, uttala att nödvändiga uppgifter kan överföras enligt gällande villkor i gemenskapslagstiftningen. Det i sin tur krävs också i artikel 7 i vår stadga om de grundläggande rättigheterna.
Därför uppmanar jag behöriga kommissionsledamöter att ta igen den tid som har gått förlorad och jag välkomnar - också i det utskotts namn jag har äran att vara ordförande i - kommissionens vilja att med all grundlighet och snabbhet som behövs granska de texter som kommer att läggas fram för oss med grund i direktiv 95/46/EG. För att kunna samarbeta med kommissionen på det sätt som här begärts av oss skulle vi också från dagens datum vilja hållas informerade om alla kontakter och etapper i förhandlingen, istället för när beslutet redan är klart för antagande.
(Applåder)
Herr talman! Jag instämmer till fullo i vad Hernández Mollar sade. Vi är medvetna om vilket säkerhetsbehov Förenta staterna har, men, kommissionsledamöter, det är unionens stadga med grundläggande rättigheter som kommissionen har åtagit sig att följa. Enligt denna finns det en grundläggande rätt till skydd för personuppgifter och i direktivet från 1995, som kommissionen föreslog och som vi antog, finns det regler för skydd av dessa uppgifter. Enligt detta direktiv skall kommissionen, via ett specifikt förfarande, kontrollera om det tredje landet erbjuder ett tillräckligt skydd för uppgifterna om våra medborgare. Om så inte är fallet skall man inleda förhandlingar, söka åtgärda saken och underkasta resultatet Europaparlamentets granskning.
I det fall vi nu har att ta ställning till innebär den överföring av personuppgifter om passagerarna från flygbolag som flyger på Förenta staterna som myndigheterna där har begärt, på grundval av lagar från 2001 och 2002, svåra problem i fråga om förenlighet med det europeiska regelverket, framför allt när det gäller planerna på direkt tillgång till bokningssystemen och registren med namn på våra flygbolags passagerare för den amerikanska tullen.
Jag vill bland annat understryka att de uppgifter som kan inhämtas - på grund av denna direkta tillgång - också skulle kunna innehålla information av ekonomisk, medicinsk, religiös eller etnisk natur, som även skulle kunna gälla andra människor än de passagerare som skall resa in på amerikanskt territorium, att uppgifterna kan överföras till andra organ utan att den berörde ger sitt samtycke eller har kontroll över det, och att Förenta staternas lagar bara gäller amerikanska medborgare.
I detta läge har kommissionen - vilket man har erkänt - underlåtit att informera parlamentet, man har underlåtit att informera de europeiska medborgarna innan skyldigheterna för flygbolagen trädde i kraft, den 5 mars, och man har inte skyndsamt genomfört den tillbörliga kontrollen av att det finns ett tillräckligt skydd, utan har gett löften och lugnande besked om de framtida ingreppen via uttalanden av tjänstemän och pressmeddelanden.
På så sätt står nu en av de grundläggande rättigheterna för de europeiska medborgarna på spel. Flygbolagen och de nationella myndigheter som skall trygga personuppgifterna har hamnat i ett läge med rättslig osäkerhet och kan anklagas för att bryta emot nationella lagar eller riskera att drabbas hårt ekonomiskt. Berörda kommissionsledamöter måste snarast ta sitt ansvar. De måste åstadkomma ett tillfälligt upphävande av de gällande reglerna, begära formella och kontrollerbara garantier, inhämta de yttranden som direktiven kräver och underkasta Europaparlamentet sitt beslut, enligt artikel 25 i direktivet. I annat fall tror jag att Europaparlamentet bör överväga att vända sig till domstolen för att se till att Europas medborgare värnas.
Herr talman! Kommissionsledamot Bolkestein uppmanade oss att se positivt på kommissionens åtgärd i det gemensamma uttalandet av den 17 februari. Jag är säker på att kommissionen handlade utifrån en genuin önskan om att rädda Europas flygbolag från att hamna mellan hammaren och städet, såtillvida att de hade belagts med flygförbud och nekats landningstillstånd i Förenta staterna om de hade rättat sig efter gemenskapens lagstiftning om uppgiftsskydd, medan de hade kommit i konflikt med dataskyddsmyndigheterna om de hade givit efter för Förenta staternas krav. Kommissionen uppträdde emellertid felaktigt, inte minst på grund av att de varken rådfrågade Europaparlamentet eller, dessförinnan, den arbetsgrupp bestående av företrädare för nationella tillsynsmyndigheter som inrättats enligt artikel 29.
Det är oärligt att försöka påstå att detta inte är ett avtal. Det kallas för ett gemensamt uttalande och i texten benämns det dessutom som en överenskommelse mellan parterna som kommer att genomföras. Överfört till klartext är detta utan tvekan ett avtal. Detta skapar emellertid inte rättssäkerhet, och ordföranden i den arbetsgrupp som inrättats enligt artikel 29 har bestridit kommissionens försäkran om att EU:s dataskyddsmyndighet inte anser det vara nödvändigt att vidta åtgärder mot flygbolag som uppfyller Förenta staternas krav, på grund av att de bryter mot direktivet om uppgiftsskydd. Detta är en härlig avsnäsning riktad mot kommissionen. Han sade i huvudsak att företrädarna för de nationella dataskyddsmyndigheterna och domstolarna inte utan vidare kan upphäva relevant lagstiftning endast på grund av att kommissionen så tillåter. Detta borde stämma. Det är en påminnelse för kommissionen om att andra tvingas uppträda som gemenskapslagstiftningens väktare om inte kommissionen gör det.
De politiska grupperna är helt överens i denna fråga. Den enda tvistefrågan gäller det ändringsförslag där man uppmanar kommissionen att se till att Förenta staterna skjuter upp sina krav till det att man fattat ett beslut om förenlighet med direktivet om uppgiftsskydd, vilket innebär ett beslut enligt artikel 25.6. PPE-DE-gruppen har inte undertecknat detta ändringsförslag, och jag utgår från att de menar att flygbolagen på så sätt skulle hamna i en utsatt situation. Arbetsgruppen enligt artikel 29 har emellertid förklarat att de i alla händelser kan utsättas för påföljder för att de brutit mot lagstiftningen om uppgiftsskydd. Frågan är därför endast av akademisk betydelse.
Texten i förklaringen gör klart att direktivet om uppgiftsskydd är tillämpligt eftersom det slås fast att Förenta staternas tullmyndigheter kommer att få åtkomst till uppgifter inom gemenskapens territorium.
Det grundläggande problemet är att Förenta staterna saknar en lagstiftning om uppgiftsskydd. Detta utgör ett problem för Europolkonventionen och avtalet mellan EU och Förenta staterna om ömsesidig rättslig hjälp. Man är mycket bekymrad över att jämvikten mellan säkerhet och medborgerliga rättigheter i Förenta staterna har rubbats så att tyngdpunkten alltför mycket ligger på säkerhet. Mot bakgrund av de uppenbara justitiemord som har ägt rum i Förenta staterna den senaste tiden, är bristen på kontroll över hur andra rättsvårdande myndigheter använder uppgifter mycket bekymmersam. Ett beslut enligt artikel 25.6 efter samråd med kammaren är nödvändigt. Det är möjligt att kommissionen har gjort sitt bästa, men man har ändå handlat fel.
Herr talman! För tio dagar sedan hände följande: Venios Angelopoulos, professor vid Atens tekniska högskola, reser till Förenta staterna, till JFK-flygplatsen, och försvinner. Han är försvunnen i fem timmar, eftersom han förhörs av FBI. Och liksom de tar in honom utan någon som helst förklaring, låter de honom gå utan någon som helst förklaring. Detta gav upphov till stor uppståndelse i Grekland - Hur? Varför? Vad hände? - tills det sakta gick upp för oss vad det var som doldes för Europeiska unionens medborgare, kanske för Europeiska unionens medlemsländer och för ledamöterna: det vill säga att det redan finns ett avtal mellan Europeiska kommissionen och Förenta staterna som medger överföring av personuppgifter om resenärer som åker till Förenta staterna. Och inte nog med det: Förenta staterna får även söka i datasystemen, i passagerarregistren, som innehåller uppgifter om bokningsdatum, resebyrå, biljettuppgifter, kreditkortsnummer, sista giltighetsdag för kreditkort, resväg, tidigare uppgifter om passagerare, som kan avse tidigare resor, religiös eller etnisk tillhörighet som framgår av måltidsval osv., grupper som rest, var de bott, medel för kommunikation med andra personer, medicinska uppgifter, och de kan även söka i programmen för flitiga resenärer (?frequent flyer programs?), som innehåller tiotals andra uppgifter.
Hur är detta möjligt? Vad är Förenta staterna? En internationell polis? Vad är Europeiska unionen? Varför har Europeiska unionen en egen lagstiftning om uppgiftsskydd? Och kan vi godta att Förenta staterna börjar ålägga flygbolagen straff för att de vill följa Europeiska unionens lagstiftning? Skall vi behöva utstå en sådan förnedring?
Europaparlamentet kräver i sina förslag av kommissionen - och kommissionsledamoten sade inte ord - att detta skall upphöra tills det sker en anpassning till Europeiska unionens lagstiftning. Jag anser att vi måste tillämpa artikel 91 i arbetsordningen, eftersom kommissionen inte svarar, och vända oss till domstolen.
Herr talman! Rätten till personlig integritet är inte helig, det är en grundläggande rättighet men den kan överträdas om tungt vägande intressen är i farozonen, om det sker effektivt, om det är proportionellt och om det finns garantier mot missbruk. Jag kan i alla fall redan säga till kommissionen att utpressning från ett tredje land eller långa väntetider för flygtrafiken vad mig anbelangar inte kan räknas till tungt vägande intressen. Det måste verkligen lösas på annat sätt.
Personlig integritet är inget hinder utan en viktig del av säkerheten. En slarvig hantering av våra medborgares personliga integritet äventyrar befolkningens förtroende för myndigheterna och för rättsstaten och då har vi hamnat på fel spår. För min partigrupp är det logiskt att Förenta staterna vill veta vem som beträder deras mark och i det sammanhanget kan vi naturligtvis också diskutera utbytet av data. Då måste man dock även träffa avtal om vilka uppgifter som skall utbytas, vilka myndigheter som skall ha tillgång till dem och hur länge de får bevaras.
Den amerikanska tullen får vidarebefordra uppgifter till andra myndigheter som är engagerade i bekämpandet av terrorism. Men, herr talman, det amerikanska intresset i flygpassagerarnas personliga uppgifter kan inte kopplas loss från deras insatser för att skapa ett Global Computer Surveillance System (internationellt datoriserat övervakningssystem). Förenta staterna vill, som min föregående kollega redan sagt, kartlägga medborgares resemönster, deras kreditkortsköp och så vidare.
Nu är kommissionen mycket glad eftersom amerikanerna högtidligt lovat att inte använda uppgifter om religion och hälsa. Vad betyder det? Betyder det att de har tillgång till de uppgifterna men att de helt enkelt lovat att inte använda dem? Herr kommissionär! Tror ni verkligen att om amerikanerna har de här uppgifterna och om de tror att det är meningsfullt för deras system, att de verkligen inte kommer att använda dem? Även uppgifter om vilken mat man föredrar kan säga något om en person. Jag äter själv sedan åratal vegetariskt, även på flygplan. Det registreras och arkiveras nu alltså alltihop. För personer som inte vill det hade en talesman för Europeiska kommissionen ett gott råd. ?The choice is clear?, sade han, ?either you do not go to the United States, or you go for the sandwich option?. Skriver kommissionären under på det rådet och tycker ni också att det är så väldigt vitsigt?
I sig passar det bra till er liberala kommentar nyss om att passagerare framför allt måste bli väl informerade om känslig information som samlas ihop om dem. De små bokstäverna på en flygbiljett är en sak men har passagerarna egentligen något annat riktigt val? Det skulle jag också vilja höra från er.
Herr talman! Jag ansluter mig för övrigt till mina kollegers många kommentarer om de exakta tekniska och juridiska problemen i samband med det här. Vi anser också från vår sida att utbytet av data omedelbart måste upphöra. Europeiska regler gäller här i den europeiska världsdelen och om vi kommer överens om att ändra de reglerna så måste även den part som gör den överenskommelsen med, respektera våra utgångsprinciper. Så går det till i ett partnerskap mellan välmenande länder.
Herr kommissionär! Först och främst en procedurfråga: ni säger att det inte är ett lagstiftningsdokument, ett gemenskapsdokument. Problemet är att vi tycker att det åtminstone är möjligt att dessa handlingar, dessa uttalanden sammantagna - först det från februari och sedan det från mars - kan ge upphov till rättsliga konsekvenser, åtgärder och utbyte av uppgifter och information på basis av dessa möten och dessa uttalanden.
Redan i det gemensamma uttalande som de båda parterna gjorde i februari talas det om att de känsligaste uppgifterna skall behandlas i enlighet med lagstiftningen i Europeiska unionen - och så sker. Genom att hävda detta bedömer man också sättet att överföra uppgifter, man gör en slutgiltig bedömning som är normerande och de facto legitimerar ett uppgiftsutbyte som redan har funnits. Så är det också med kommissionens rekommendation - i punkt 4 - till de nationella myndigheter som skall skydda personuppgifter, enligt vilken man inte behöver vidta några åtgärder mot de flygbolag som inte uppfyller Förenta staternas krav. Också detta är en rekommendation som har status och verkan av lag: kommissionen säger ?gör ingenting!? gentemot flygbolag som överför uppgifter i enlighet med amerikansk lagstiftning.
Jag tror alltså att det åtminstone finns en möjlighet till och en tveksamhet kring om denna handling skall jämställas med ett lagstiftningsdokument, vilket parlamentet kan överklaga till domstolen. Jag tror också att detta förfarande skulle kunna hjälpa kommissionen och Europeiska unionen att stärka sin ställning i en dialog som måste föras på samma nivå, av jämställda parter, mellan en marknad på 250 miljoner människor och en marknad på 350 miljoner människor. Vi måste nämligen ta det faktum att insamlingen av dessa uppgifter och överföringen av dem till Förenta staterna redan i dag måste anses strida emot gemenskapslagstiftningen på stort allvar.
Tvärtemot vad kommissionen har sagt i de gemensamma uttalandena utgör insamling av uppgifter som har inhämtats i kommersiellt syfte och sedan används för säkerhets- eller underrättelseändamål i sig ett brott mot nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen i gemenskapslagstiftningen. Det uppstår de facto en så kallad generell övervakning, som faktiskt står i strid med gemenskapens lagstiftning, det är inte så att den skulle kunna strida mot den eller att vi behöver undersöka om så är fallet.
Det handlar alltså om att inleda formella, officiella förhandlingar för att se vilka överenskommelser och kompromisser vi kan uppnå. Vi kan inte lösa frågan med förebyggande åtgärder och på så sätt faktiskt legitimera den överföring av uppgifter som redan har inletts. Av detta skäl måste parlamentet fortsätta på den inslagna vägen, bland annat också för att ge kommissionen och gemenskapens institutioner råg i ryggen.
Herr talman! Det råder ingen tvekan om att vi står inför en obehaglig situation. Känsliga personuppgifter om Europeiska unionens medborgare kan överföras till Förenta staternas myndigheter utan garantier, något som självklart framkallar oro bland medborgarna. Samtidigt intar Förenta staterna en hotfull hållning. De hotar med åtgärder mot våra egna flygbolag om vi inte rättar oss efter deras vilja, vilket självklart inte är en väns eller bundsförvants hållning. Detta uppträdande får läggas till en rad händelser som vi har upplevt de senaste åren - i än högre grad det senaste året, skulle jag säga - och som många gånger leder oss till ganska tragikomiska, skulle man kunna säga, situationer. Det vill säga, och detta är tydligt även i fallet Irak, att många europeiska länder har nått en punkt där de står närmare makter som Kina och Ryssland än Förenta staterna, ett land med vilket jag anser att vi, till att börja med, delar samma värden. De två sidorna, både vår sida och den amerikanska, bör följaktligen vid tillfälle sätta sig ned och allvarligt och jämbördigt diskutera i vilken riktning våra förbindelser utvecklar sig och hur vi effektivt kan hantera den hela tiden allt tydligare försämringen av våra förbindelser.
Nu, när det gäller den konkreta frågan utsätts kommissionen för kritik, som jag i hög grad instämmer i. Jag bör förvisso säga att jag personligen inte tror att det var kommissionens avsikt att stödja amerikanerna. Den har försökt hantera en besvärlig situation som den stod inför och gjort det på ett visst sätt. Det viktigaste i mina ögon är i alla händelser att lösa det problem som har uppstått så snabbt som möjligt och på ett sätt som, för det första, är rättsligt korrekt och, för det andra, rättsligt säkert när det gäller Europeiska unionens medborgares rättigheter.
Jag anser, herr talman, att detta tillvägagångssätt verkligen är att föredra framför det som begärs med ett ändringsförslag som lagts fram av många politiska grupper, det vill säga att omedelbart ogiltigförklara det interimsavtal som slutits mellan kommissionen och amerikanska myndigheter. Om vi automatiskt upphäver avtalet nu omedelbart, tror jag, uppriktigt sagt, att vi mer skadar oss själva och de europeiska flygbolagen, som inte kommer att ha rätt att flyga till Förenta staterna. Låt oss följaktligen arbeta för att så snabbt som möjligt lösa frågan på ett rättsligt säkert sätt, låt kommissionen arbeta i den riktningen - om så först nu - och kanske rätta till vissa fel som begåtts, och låt oss nöja oss med det.
Herr talman, kommissionsledamöter! Detta parlament har reagerat efter ett påkallande av uppmärksamheten av ingen mindre än ordföranden för artikel 29-kommittén riktad till ordförande Prodi, ordförande Simitis och ordförande Hernández Mollar. Kommissionen däremot säger att det beror på missförstånd. Jag måste säga att jag efter förtydliganden om missförstånden känner mig ännu mer oroad.
Jag kommer från en medlemsstat som vet att man måste fastställa åtgärder mot terrorismen, men som också vet - mycket väl dessutom - att det måste ske strikt inom ramen för respekten för lag och rätt om vi inte i slutändan vill ge segern till terroristerna.
Ni säger att flygbolagen utsätts för påtryckningar från Förenta staternas myndigheter på ett sådant sätt att de tvingas att bryta mot gemenskapslagstiftningen. Flygbolagen har i detta fall rätt att skyddas av sina myndigheter, precis som unionens medborgare har denna rätt.
Kommissionsledamoten säger att det inte finns någon överenskommelse eller beslut och att det därför inte finns någon rättslig grund. Herr kommissionär, det är just det vi klagar över, det är just den frågan vi ställer oss. Vad har vi gjort för att Förenta staterna skulle tro att de kunde ta till en unilateral åtgärd? Vad har vi gjort för att detta skulle hända?
Ni vill att vi skall se positivt på det kommissionen gjort och att vi måste se skyddet av personuppgifter - en rätt som erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna - och förlusten av arbetstillfällen eller straff som bolagen kan råka ut för på ett balanserat sätt.
Ärligt talat tycker jag att det är att acceptera utpressning. Situationen förvånar mig. Har inte Europeiska unionen förmåga att svara på samma sätt för att tala om att det finns sådant som inte kan tillåtas och som kan medföra motåtgärder? Jag upplever att vi är i samma situation som den kvinna som, övertygad om att hon står under mannens totala auktoritet - jag citerar en roman - är glad för att hennes man bara slår henne ?normalt mycket?.
Jag tycker att detta är oacceptabelt. Vi måste ändra attityd. Vi måste stoppa, som flertalet grupper i denna kammare begär, tillämpningen av de beslut som fattats, av unionen och Förenta staterna eller bara av Förenta staterna. Med hjälp av de påtryckningsmedel vi har och vår lagstiftning - som bör ha företräde - bör vi denna gång söka nå en överenskommelse som garanterar en säker hantering av våra uppgifter samt informera om denna överenskommelse på ett korrekt sätt till parlamentet och särskilt till våra medborgare.
(Applåder)
Herr talman! Kommissionsledamoten sade att det inte är ett avtal och inget beslut utan en tillfällig reglering. Då är min fråga, hur länge kan en sådan tillfällig reglering gälla och hur skall vi betrakta denna? Skyddet av personuppgifter är en grundläggande rättighet enligt artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Det kommer antagligen också att ingå i vår europeiska grundlag. Det handlar här alltså om en mycket allvarlig sak. Allt det här har också fastställts i våra direktiv och särskilt i direktiv 95/46/EEG. I det anges också de undantag som vi skulle uppfylla.
Så vitt jag läst de undantagen så måste jag konstatera att överföringen av data till Förenta staterna sker systematiskt och alltså inte omfattas av undantagen i artikel 13 i det direktivet. Vidare är det också så att det handlar om uppgifter som är så omfattande att man inte kan säga att de inte spelar någon roll och inte är extrema och alltså inte kan omfattas av artikel 6 i det direktivet. Dessutom fastställs det allmänt i direktiv 95/46/EEG att överföringen av personuppgifter till ett tredje land endast får ske om det tredje landet erbjuder ett tillräckligt skydd. Inte heller det uppfylls här, tycker jag.
Jag har lyssnat noga till kommissionsledamoten, han sade att han gjort sitt bästa för att hitta en jämvikt mellan behållandet av den personliga integriteten och skyddet av flygbolagen. Det kan jag ha viss förståelse för men jag tror ändå att man har slagit in på fel väg. Det finns inget demokratiskt berättigande och avtal har träffats som inte klarar en parlamentarisk kontroll. Det är helt fel. Just nu anser jag att åtgärderna i sin nuvarande form måste upphävas.
Kommissionens företrädare, jag tror att det var Bolkestein, tog vid ett tillfälle upp frågan om man inte från Europaparlamentets sida skulle kunna ge uttryck för ett godkännande av kommissionens insats. Varken jag eller mina kolleger kan ge uttryck för något godkännande. Mig förefaller det som lite av ett dåligt skämt, eftersom man sällan har skådat en så tydlig eftergift för de orimliga krav som ställs från de amerikanska myndigheternas sida. Det viktiga när det gäller denna fråga är just Förenta staternas förhållande till omvärlden.
För oss handlar det inte om att omgående tillämpa militär mördarteknologi mot andra befolkningar, men synsättet är besläktat. De krav som ställs av den amerikanska regeringen strider tydligt mot de rättsliga krav som framgår av gällande lagstiftning, först och främst direktiv 95/46/EG om principerna för skydd av uppgifter. Pudelns kärna är, som framgår av flera av de redogörelser som artikel 29-gruppen har lagt fram, att man inte endast använder dessa upplysningar när det gäller flygsäkerheten utan även när det gäller något man i Förenta staterna kallar för den allmänna ordningen. Detta sker som ett led i Förenta staternas kamp mot terrorismen, under devisen att ändamålet helgar medlen. Det finns emellertid en del rättsliga principer som vi inte kan bortse från. Kommissionen har gjort en ynklig insats när det gäller uppfyllandet av dessa rättsliga principer.
Det man kan utläsa av dokumentet från 29-gruppen är verkligen skrämmande. Det framgår att man vidarebefordrar upplysningar inte enbart till immigrationsmyndigheterna utan också till andra myndighetskontor. Upplysningarna är då inte längre skyddade på det sätt de borde vara enligt amerikansk lagstiftning.
Jag kan komplettera med en fråga och ett svar. Den fråga som togs upp av kommissionsledamoten var om vi kunde klara av detta genom ett kommittéförfarande. Det vore absurt. Enligt min uppfattning måste frågan gälla ett avtal i enlighet med fördraget om Europeiska unionen, artikel 24, jämför artikel 38, och det betyder tyvärr att Europaparlamentet inte har någon talan, eftersom det inte har något inflytande när det gäller dessa beslut. Desto större är anledningen att informera allmänheten i förväg.
Herr talman, herr kommissionär! Det är helt obestridligt att vi särskilt efter den 11 september måste vidta strängare åtgärder mot terrorismen, men det måste vara lika obestridligt att det för alla åtgärder vi vidtar skall krävas en rättslig grund. Förenta staterna utfärdade nu den 5 mars en lag som utan tvivel får effekter på medborgarna i Europeiska unionen, på dataskyddet och bestämmelserna i Europeiska unionen. Förenta staterna har utfärdat denna lag utan att slutföra nödvändiga bilaterala eller multilaterala förhandlingar och utan något avtal med unionen.
På grund av detta - det har ni också antytt, herr kommissionär - har det uppstått ett problem med flyglinjerna. De befinner sig mellan två lika dåliga hötappar. Om de inte lämnar uppgifterna, så får de problem med den nationella lagstiftningen, dvs. också affärsproblem. Men om de lämnar uppgifter i den omfattning som är nödvändigt, löper de risk att överträda unionsrätten och att dras inför rätta. Det är ett enormt problem som uppstått här. Detta skeende är helt enkelt oacceptabelt.
Kritiken drabbar emellertid också kommissionen som känt till detta i 15 månader, och haft tillräckligt med tid för att diskutera problematiken, kontakta parlamentet och söka finna lösningar. Möjligheten försummades, vi informerades första gången om detta i går. I dag diskuterar vi något som trädde i kraft för länge sedan och där uppgifter om våra medborgare överförs till Förenta staterna, utan att vi har verkliga garantier för vad som verkligen sker med dessa uppgifter.
Det jag också kritiserar är att förhandlingarna inte förts på politisk nivå, utan att tjänstemän fått i uppdrag att nå en överenskommelse här, att den sedan lades fram så att säga som rättslig grund för alla dessa processer, och att Europeiska unionens medborgare förväntas finna sig i detta. Allt detta kan absolut inte heller godtas.
Det vi kräver och förväntar oss är att de ansvariga, vilka har åstadkommit att uppgifter för närvarande lämnas ut ur Europeiska unionen utan rättslig grund, ställs till svars. Vi från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna kräver också att man granskar möjligheten att väcka klagan inför EG-domstolen, och vi kräver särskilt att man genast reparerar det som införts lagstridigt, och som gäller nu. Men vi förväntar oss också att vi skall fortsätta samarbetet med Förenta nationerna i kampen mot terrorismen, men alltid på en rättslig grundval.
Vi vet alla att kampen mot terrorismen bara kan vinnas om vi söker samarbete ut över gränserna. Därför vill vi ha samarbete med Förenta staterna, men för att än en gång betona det: alltid på basis av våra rättigheter!
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär! Det är bra att vi i dag har vittnen här som hör oss och som inte besöker Europaparlamentet förgäves. Alla dessa medborgare, som hör oss här i dag, är skattebetalare och är de som också i slutändan finansierar lönerna för sina tjänstemän, och flera av dem följer ironiskt våra debatter. Och just människorna ur kommissionens tredje led, herr kommissionär, era tjänstemän, borde också veta att de har ett enormt ansvar i Bryssel, att de också måste skydda medborgarnas intressen.
Det är klart att vi måste bekämpa terrorismen. Jag är själv varje år huvudföredragande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och kommissionsledamot Vitorino får allt han behöver av oss när det gäller bekämpning av terrorismen. Hos oss säger ingen ?nej? om åtgärderna är förnuftiga. Vi vet särskilt efter den 11 september 2001 vad det betyder att vara uppmärksam här på jorden och alltid tvingas vidta de rätta åtgärderna. Men å andra sidan är dataskydd - och det säger jag som kommer från Tyskland - något som man inte helt enkelt kan ge bort på detta vis, om man fäster vikt vid att vi skall slippa amerikanska förhållanden i Europeiska unionen. Det är vår uppgift, just som ledamöter, som folkrepresentanter, att försvara våra väljares intressen och ta dem på allvar. Här handlar det inte bara om flygbolagens intressen. Det handlar om alla dem som inom kort, utan att veta det, kommer att ha lämnat alla detaljer om sitt liv till alla amerikanska säkerhetsmyndigheter, utan att någonsin ha gett sitt tillstånd, och som inte vet vad som kommer att ske med dessa uppgifter. De har hittills alltid utgått från att de lever i Europeiska unionen under demokratiska förhållanden och att deras uppgifter är tabu.
Nu undrar jag: Hur skall ni i framtiden övertyga dessa medborgare, om de amerikanska myndigheterna, som inte lämnar någon garanti, godtyckligt kan missbruka deras uppgifter?
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill än en gång säga emot föregående talare. Han skall inte överdriva. De tyska och de andra flygbolagen informerar medborgarna om den nya situationen, och upplyser dem om att de, om de vill flyga till Förenta staterna, måste ge sin tillåtelse till att dessa uppgifter lämnas vidare. Här hemlighålls så att säga ingenting, utan medborgarna informeras. Att detta inte räcker, är fullständigt klart, men nu uppträder ni som om flygbolagen går bakom ryggen på medborgarna, och det är helt enkelt inte riktigt.
Jag vill försöka betrakta hela denna historia lite grand ur flygbolagens och passagerarnas synvinkel. Flygbolagen i Europa har på grund av den allmänna recessionen haft problem redan före den 11 september. På grund av den 11 september och den tid som följde befinner sig alla europeiska och även de amerikanska flygbolagen i stora svårigheter. Som ni läst om de senaste dagarna hotar rentav American Airlines, i Chapter 11, att försvinna.
Vi har alltså en ytterst besvärlig situation för flygbolagen. Det får också konsekvenser för flygplatserna och för sysselsättningen. Därför vill jag påpeka att det inte är någon mening med att avbryta flygtransporterna mellan Förenta staterna och Europa under de närmaste veckorna på grund av en principiell tvist. Vi måste se till att vi finner en demokratisk, genomförbar lösning för denna situation.
Jag vill också påpeka att denna idé, att amerikanska myndigheter så att säga skulle våldföra sig på och missbruka sådana uppgifter om europeiska och andra medborgare som de kommer över, också är en insinuation från vissa kolleger, och den kan jag inte låta stå oemotsagd. Ni kan utgå från att amerikanerna, innan européerna hade någon dataskyddslagstiftning, hade mycket strängare dataskyddsbestämmelser än vi och att det finns stränga bestämmelser om hur man får eller inte får lämna uppgifter vidare. Påståendet att amerikanerna ständigt skulle missbruka våra uppgifter om de får dem, stämmer helt enkelt inte på det viset.
Det vi naturligtvis behöver, herr Bolkestein, är klara svar från er. Hur vill ni skapa en rättssäkerhet så att de amerikanska myndigheterna bara får de uppgifter som behövs för terrorismbekämpning, och inte några andra? Hur vill ni se till att amerikanerna, också beträffande företagsuppgifterna, bara får de uppgifter som är nödvändiga, men inte sådana som kan användas mot vår ekonomi, våra flygbolag etc.? Detta måste ni se till genom klara överenskommelser med amerikanerna.
Därför ställer jag ytterligare två frågor om i vilken omfattning ni är beredd att förhandla med amerikanerna: Vilka av de möjligheter till lösning, av rättsligt slag, vill ni nu faktiskt tillämpa, och hur lång tid behöver ni för det? Jag anser att vi inte kan kosta på oss att i den nuvarande svåra situationen för flygtransporterna frambesvärja ett faktiskt avbrott av flygtransporterna mellan Förenta staterna och Europa.
Herr talman! Terroristbekämpning är nödvändigt men inte alla medel är tillåtna. Det är en mycket enkel utgångspunkt. Man kan inte driva med den demokratiska legitimiteten och politikens trovärdighet. Om Europeiska unionen under täckmantel av terroristbekämpningen skulle tillåta för mycket överträdelser av medborgarnas rättigheter så glider vi iväg mot en upplösning av rättsstaten. Om vi lyssnar för mycket till flygbolagens svårigheter, som den föregående talaren verkar vilja yrka på, så hamnar vi också snett. Åt det hållet skulle det gå om Europaparlamentet skulle finna sig i avtalet mellan kommissionen och Förenta staterna.
Att det nu enligt kommissionsledamot Bolkestein inte längre får kallas för avtal gör inte saken bättre. Europeiska kommissionen har ju gjort ett övertramp i den här frågan och det är särskilt beklagansvärt att det handlar om kommissionsledamot Bolkestein, som just den här veckan mycket förnöjt tillkännagivit att han kandiderar för en andra period som ledamot av Europeiska kommissionen - märkvärdigt.
Europeiska kommissionen, så sade jag, har gjort ett övertramp. För det första har den inte hållit sig till sina egna föresatser att i förväg pröva sitt eget handlande mot artikel 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Dessutom är kommissionen som fördragens övervakare tvingad att upprätthålla befintlig europeisk lagstiftning, i det här fallet angående dataskydd. Liksom föregående talare redan utförligt tagit upp - jag skall inte upprepa det - finns det flera motstridigheter. I stället för att utföra sina arbetsuppgifter som det skall göras så har kommissionen uppfört sig som en borgmästare i krigstid. Den har gett efter för amerikanska påtryckningar, utpressning har det också kallats, så att säga för att förhindra värre saker. Det agerandet saknar varje rättslig grund, är mycket luddigt och helt okontrollerbart. Om kommissionen hade visat mer politiskt mod och i tid hade kopplat in parlamentet, hade det kunnat föras en anständig diskussion om spelrummet inom terroristbekämpningen och gränserna för datautbytet.
Kommissionen bör därför ta ett steg tillbaka och skjuta upp avtalets ikraftträdande. Om överenskommelserna prövas på rätt sätt mot de europeiska reglerna kan ett riktigt avtal träffas och inte det här halvdana resultatet som äventyrar rättssäkerheten. Jag är därför särskilt glad att vi i den resolution som går till omröstning i morgon också kommer att öppna vägen till EU-domstolen eftersom det inte är första gången som kommissionen försöker sätta parlamentet ur spel.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi lever i en tid då Förenta staterna framhärdar i oönskade ensidiga initiativ. Det är oacceptabelt att de vidtar ensidigt införda åtgärder, och under hot om hårda sanktioner, mot flygbolagen. Jag anser för övrigt att kommissionen och rådet måste göra noggranna undersökningar om denna typ av åtgärder är helt förenlig med de internationella luftfartsavtalen och -konventionerna.
Såsom flera talare redan har betonat, och givetvis ordföranden Hernández Mollar, befinner sig våra flygbolag i ett dilemma. Dilemmat att man å ena sidan är tvingad att uppfylla unionens bestämmelser om uppgiftsskydd, konkret direktiv 95/46, och å andra sidan skall de, utifrån denna amerikanska lagstiftning, tvingas förmedla dessa uppgifter om passagerare som flyger till, från eller i Förenta staterna. Och de vet att om de inte gör detta, eller gör det på ett felaktigt eller ofullständigt sätt, straffas de med hårda sanktioner från att förlora landningsrätten till att betala betydande bötesbelopp.
Jag håller med alla de talare som har betonat att något var fel i förbindelsen mellan kommissionen och parlamentet. Först när 15 månader har gått lade kommissionen fram problemet för parlamentet. Det är uppenbart att den gemensamma förklaringen från tjänstemännen den 18 februari inte ändrar gemenskapslagen och därmed inte ger någon rättslig grund till flygbolagen att bevilja tillgången till deras uppgifter. Härigenom finns det en verklig risk att de skall bli föremål för rättsliga processer inför passagerarnas klagomål när deras personuppgifter förmedlas till de amerikanska myndigheterna. Direktivet om skydd för personuppgifter fastställer att överlämnande av personuppgifter till tredje land bara får ske om ett adekvat skydd garanteras. Lämnar Förenta staterna tillräckliga garantier när det gäller skyddet för dessa uppgifter? Man måste fastställa skälen, begränsningen av uppgifternas användning, villkoren för och begränsningarna av överföring och utbyte av uppgifter, skyddet av uppgifterna i förhållande till icke auktoriserad tillgång, varaktigheten och lagringsvillkoren, de nationella åtgärderna för skydd av känsliga uppgifter, former för passagerarnas möjligheter att se över och korrigera de uppgifter som de amerikanska myndigheterna har och slutligen villkorens ömsesidighet.
Jag hoppas att denna fråga kommer att tas upp på toppmötet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna den 25 juni och att Europeiska unionen kommer att inta en fast hållning. Herr talman! Alla förkastar vi och fördömer terrorismen och dess brottsliga gärningar. Vi är solidariska med det amerikanska målet att förebygga och bekämpa terrorismen och vi fördömer kraftfullt de fruktansvärda handlingarna den 11 september 2001. Det är oacceptabla gärningar utifrån ett blint våld som drabbar oskyldiga medborgare. Men för oss helgar inte ändamålet medlen. Som Hubert Pirker och Anna Terrón i Cusí sade måste kampen mot brottsligheten ske i respekt för rättsstaten och får inte äventyra medborgarnas rättigheter. Vår respekt för de amerikanska lagarna måste grundas på en ömsesidig respekt för våra rättsordningar. Vår kamp för säkerhet får inte äventyra friheten.
Herr talman! Även USA-vänner har anledning att kritisera lagstiftning som tvingar flygbolag att välja mellan EU och USA. Det är ytterst olyckligt att denna fråga inte har diskuterats politiskt, vare sig med USA eller inom kommissionen, trots att man har vetat om detta i 15 månader. Det är behjärtansvärt att man har försökt åstadkomma rättsliga garantier, men det har tyvärr inte lyckats. Man har dock fått till stånd ett tekniskt dataskydd, som uppenbarligen är ganska kraftigt, kanske maximalt.
Man måste - det vet vi alla - balansera personlig integritet och brottsbekämpning i lagstiftningen. Nu riskerar vi i stället missbruk av information, om kreditkortsnummer, religionstillhörighet, ras och annan information, som går mycket längre än vad flygbolagen har rätt att ge ifrån sig. USA har också infört orimliga lagringstider för informationen, som verkar grunda sig på att vi alla är något slags potentiella kriminella. Tio år gäller för vanliga medborgare, och 50 år för dem som är misstänkta. Detta skall ses i ett perspektiv när vi i unionen diskuterar ett års lagringstid. Det är oceaner emellan synpunkterna. Det vore naturligtvis mera rimligt att radera uppgifter när de har fyllt sitt syfte, när de har använts. Här krävs uppenbarligen globala diskussioner. Det gäller inte bara USA, utan vi behöver också diskutera med andra länder i världen som har specialregler. Det vore nog klokt om kommissionen också använde sig av parlamentet, som faktiskt kan bidra till denna diskussion. Jag tror att kommissionär Patten har förstått det, eftersom han talade om att parlamentet och kommissionen skall förena sina krafter.
För drygt en vecka sedan hade vi här en diskussion med kongressmän från USA. Vi märkte då tydligt att de nu har mycket större förståelse för integritetsskydd och dataskydd än vad de skulle ha haft för t.ex. två år sedan. Om vi inte får till stånd seriösa diskussioner, hamnar vi i ett läge där vi måste diskutera ömsesidiga, reciproka reaktioner, och det vore väl bättre om vi kom överens på ett annat sätt.
Vad handlar detta om? Syftet är att skydda medborgarna. Medborgarna har då också rätt till information för att veta vilken information som lämnas ut till vem och hur den används. Detta är också ett bra exempel på diskussionen i konventet och nödvändigheten av att medborgarna kan utkräva politiskt ansvar. Detta visar tydligt att det förhåller sig på det sättet.
Avslutningsvis hoppas jag att kollegorna ger ett riktigt kraftig stöd till denna resolution, så att vår röst hörs i kommissionen. Vi hörs kanske redan, men vår röst måste även höras över Atlanten och leda till gemensamma samtal innan lagstiftning kommer till stånd, så att vi får rättsliga garantier och kan bekämpa brott.
Till sist ett budskap till USA och kommissionen: Den man respekterar talar man med i tid.
Herr talman, herr kommissionär! Trots allt tillhör jag dem som fortfarande försöker förstå vilka de bakomliggande skäl är som har förmått Förenta staterna att vidta denna åtgärd - vi känner ju till dem: den 11 september, den rädsla som råder, krigsförberedelserna, det latenta hotet om attentat - men jag hör verkligen också till dem som tar bladet från munnen och säger att det oavsett alla dessa skäl är det fullständigt oacceptabelt att en allierad regering bryter mot internationella överenskommelser framför allt när de, som i detta fall, bygger på EG-fördraget.
Vi vet alla - det har redan nämnts, men jag upprepar det så att vi friskar upp minnet så här i slutet av debatten - att den mest allvarliga och kontroversiella punkten är den som stycke B i resolutionens ingress handlar om, nämligen att Förenta staterna ursprungligen bara bad om att få tillgång till dessa uppgifter. Det finns ett italienskt ordspråk som lyder: ?Frågan är fri och den artige svarar?. Det är bara det att Förenta staterna inte var artiga nog att vänta på vårt beslut, utan omedelbart övergick till nästa steg i sitt agerande. De utnyttjade omedelbart dessa uppgifter och hotade till och med de bolag som inte tillhandahåller denna information med böter på 1 000 euro per person.
Och vilken information är det vi talar om, herr talman! Inte bara för- och efternamn och resrutt, utan rent av all information på kreditkorten, uppgifter om andra resor som dessa passagerare har gjort, uppgifter som till exempel skulle kunna berätta om passagerarnas etniska och religiösa tillhörighet, medicinska data, alla slags adresser, yrke, medlemskap i vissa föreningar och så vidare.
Kommissionen har rättfärdigat denna åtgärd med att säga att flygbolagen inte ville ta på sig bördan att skapa filter och därmed direkt gav tillgång till dessa uppgifter, eftersom de bland annat fruktade böterna på tusen euro. Kommissionen har också sagt att man på detta sätt skulle undvika de besvärliga köerna för ankommande passagerare på olika destinationsorter i Förenta staterna. Detta tycker jag är en minst sagt barnslig förklaring: dessa ursäkter är inte acceptabla eftersom de fullkomligt strider emot artikel 8 i direktiv 95/46 - också detta har redan nämnts - och kommissionens främsta uppgift är att se till att direktiven, och därmed gemenskapsrätten, följs.
Ytterligare en kontroversiell punkt: sedan mer än femton månader har kommissionen, som nämnts, vetat om att Förenta staterna tänkte införa denna åtgärd den 5 mars. Då hade kommissionen snarast bort informera de europeiska medborgarna och Europaparlamentet, vilket automatiskt hade gjort att detta kom ut.
Förenta staternas kongress verkar inte heller ha någon större respekt för demokratin: den har inte ens diskuterat denna åtgärd, utan bara tolkat lagstiftningen på ett elastiskt sätt, sägs det, och sedan skridit till handling. Jag skulle vilja säga att också detta är mycket fräckt.
Den enda beröringspunkten är den berömda överenskommelsen mellan de höga tjänstemännen från den 19 februari, som dock inte är ett skriftligt avtal och inte äger någon giltighet. Än mindre kan vi ta den till domstolen. Vi frågar kommissionen vilken rättslig grund detta avtal har och vilket europeiskt intresse det värnar om.
För att skapa klarhet på denna och andra punkter har Europaparlamentet nu sammankallat till en offentlig utfrågning. Kanske kommer vi efter denna utfrågning för det första att veta lite mer om hur allt detta har kunnat hända och för det andra och framför allt få lite bättre klart för oss vad som är bäst att göra nu, för att undvika emotionell schizofreni och komma överens om gemensamma och konsekventa standarder att upprätthålla i framtiden.
Jag meddelar att jag har mottagit ett resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Herr talman! Jag skall göra mitt bästa för att besvara de viktigaste av de frågor som har ställts och de kommentarer som har yttrats. Det är svårt att uttrycka sig kortfattat eftersom detta är ett mycket komplicerat och viktigt ärende.
Hittills har vi lyckats åstadkomma två saker: för det första har vi sett till att Förenta staterna ställer sig bakom de vidare åtgärder som måste vidtas om vi skall uppnå en lösning som är tillfredsställande för båda parter och som skapar rättssäkerhet för alla inblandade. Jag vill betona att denna lösning förefaller vara ömsesidigt tillfredsställande för kommissionen, Europaparlamentet och för Europa som part. Jag säger detta särskilt med tanke på Buitenweg, som insisterade på att våra regler skall gälla som kriterium för alla framtida avtals godtagbarhet. Lösningen måste vara tillfredsställande för båda parter. Detta har Förenta staterna godtagit.
För det andra har Förenta staterna gjort ett antal viktiga unilaterala utfästelser med omedelbar tillämpning. De gav till exempel löften beträffande vilka uppgifter de inte kommer att använda och hur de kommer att hantera den dagliga användningen av uppgifter. Framför allt kommer insamlingen av uppgifter att begränsas till flygningar till, från eller via Förenta staterna. Dessa resultat har våra diskussioner lett till så här långt. Vi är ännu inte framme vid målet, långt därifrån. Vi har ännu inte nått ett avtal. Diskussionerna med Förenta staterna kommer att fortsätta, förhoppningsvis så snart och så eftertryckligt som möjligt. Det är för tidigt att säga att kommissionen har misslyckats och att man borde ha uppnått bättre resultat än vad man har gjort. Som ombud för kommissionsledamot Patten och kommissionär de Palacio, som är ansvarig för transportfrågor, måste jag tillbakavisa denna kritik. Det betyder emellertid inte att det inte återstår mer att uträtta.
Det har påpekats att effekten, trots att ett avtal ännu inte har nåtts, ändå blir att uppgifter som tidigare inte var åtkomliga nu kommer att kunna användas. Detta stämmer. Det står klart att flygbolagen skulle ha tillhandahållit uppgifterna även om inga diskussioner hade förts. Flygbolagen är medvetna om att Förenta staternas flygbolag och de bokningssystem som är baserade där gör så redan i dag.
Detta är en mycket viktig detalj som kanske har förbisetts i debattens hetta. Det är inte bara en fråga om att tillåta att uppgifterna överförs eller att förhindra att så sker, eftersom många uppgifter ändå flödar. Därför anser jag det inte vara något särskilt konstruktivt förslag att såsom föreslogs dra flygbolagen inför rätta vid Europeiska gemenskapernas domstol. Så sker i nuläget. Såsom Baroness Ludford sade, befinner flygbolagen sig mellan hammaren och städet. De vet att man från amerikansk sida menar allvar med att utdöma påföljder och att vissa av dessa kan äventyra deras transatlantiska flygningar. Det andra hotet - nämligen att kommissionen skulle inleda ett överträdelseförfarande, rättsliga åtgärder för brott mot lagen om uppgiftsskydd - var ett allvarligt bekymmer för flygbolagen. Vissa av dem har emellertid sagt att detta inte är livshotande, medan så är fallet med de amerikanska hoten. Jag vill be ledamöterna att visa förståelse för den mycket besvärliga situation i vilken flygbolagen befinner sig, och att detta såsom kommissionsledamot Patten förklarade kommer att påverka trafiken över Atlanten för mellan tio och elva miljoner passagerare årligen.
Ett antal talare nämnde Europamedborgarnas tillgång till information. Som ledamöterna säkert känner till åligger det enligt uppgiftsskyddslagstiftningen först och främst den registeransvarige att informera de registrerade. I detta fall är det flygbolagen och eventuella resebyråer. Fredagen den 14 mars kommer det att hållas ett möte för att se till att de är medvetna om sina skyldigheter att informera passagerare och flygpersonal om vad som kommer att ske med deras uppgifter och varför. Informationsskyldigheter åligger dessutom Förenta staternas regering. De flesta skulle ha svårt att argumentera för att ett land som Förenta staterna inte skulle ha rätt att avgöra vilka villkor som skall gälla för att en person skall beviljas inresa i landet. De har även en skyldighet att informera allmänheten så att potentiella resenärer har möjlighet att fatta välunderbyggda beslut.
Baroness Ludford kom med ett mycket relevant påpekande angående de datasystem som finns inom Europeiska unionen och hur Förenta staterna skulle få åtkomst till dessa. Detta har att göra med direktivets direkta tillämpning på Förenta staternas tullmyndigheter och ger det europeiska direktivet en uppenbar exterritorial verkan.
Kommissionen genomför för närvarande en grundlig rättslig analys av frågans olika konsekvenser, till exempel med avseende på direktivets räckvidd och Förenta staternas tullmyndigheters utövande av statliga befogenheter på medlemsstaternas territorium. EG-domstolen väntas inom kort avkunna ett utslag som kan sprida ljus över direktivets exakta räckvidd, men domstolen har ännu inte fastställt något datum för detta.
Frågan kommer i alla händelser endast att bli aktuell om Förenta staternas tullmyndigheter har direkt åtkomst till flygbolagens databas. Frågan blir däremot inte aktuell om flygbolagen skulle skicka uppgifterna till Förenta staternas tullmyndigheter och denna metod, det vill säga leverantörsstyrning, är absolut att föredra om den är tekniskt genomförbar.
Så har vi frågan om måltider ombord på flygplanet som framför allt togs upp av Buitenweg men nämndes även av andra ledamöter. Man måste vara medveten om att de kontroller som Förenta staterna använder sig av inte omfattar uppgifter såsom beställning av mat, utan att dessa uppgifter finns med i registret över passagerarna och laddas ned tillsammans med övriga uppgifter. Detta är förkastligt ur uppgiftsskyddssynpunkt. Faktum är att Förenta staterna varken kräver att flygbolagen skall ändra sina rutiner för insamling av uppgifter eller att de skall skilja relevanta uppgifter från irrelevanta, vilket gör det hela mindre kostsamt för flygbolagen.
Santini och Jarzembowski tog upp denna aspekt av ärendet. Till och med i vårt eget direktiv står det att särskilda åtgärder inte är obligatoriska om de inte står i rimlig proportion till de resultat de åstadkommer i uppgiftsskyddshänseende. Vi kommer helt säkert att fortsätta våra samtal med flygbolagen för att förmå dem att införa filter som skiljer de flygningar som berör Förenta staterna från övriga flygningar, och möjligen även filter som skiljer känsliga uppgifter från andra uppgifter som Förenta staterna sagt att de inte behöver eller använder.
Detta var några av de mer konkreta frågor som ställdes av parlamentets ledamöter. Utöver dessa frågor finns, med anledning av ett förslag från Paciotti, naturligtvis möjligheten att utnyttja artikel 25.6, det vill säga konstaterande av tillräcklighet. Om kommissionen skulle komma till slutsatsen att tillräcklighet råder på detta område kommer man som reglerna säger att informera parlamentet, så att tillfälle ges att föra en diskussion utifrån kommissionens konstaterande.
Det ställdes även en fråga om de diskussioner som skall äga rum på politisk nivå. Jag har noterat detta förslag och kommer naturligtvis att diskutera saken med kommissionsledamot Patten - som framför sina ursäkter av de skäl som han själv angav - och med kommissionsledamot de Palacio, med tanke på att även hon av uppenbara skäl berörs av frågan.
Samtidigt vill jag säga att det inte alltid är de politiska insatserna som leder fram till en lösning. När allt kommer omkring består personalen, i synnerhet de tjänstegrenar som arbetar under mitt överinseende, av mycket kunnigt folk. Det finns inga skäl att anta att de kan åstadkomma mindre än de ansvariga på politisk nivå, men möjligheten kan ändå inte uteslutas och därför är jag positivt inställd till förslaget.
Flera parlamentsledamöter talade om ett uppskjutande av de amerikanska åtgärderna. Jag beklagar, men i betraktande av vad jag sade tidigare och det som Jarzembowski framförde, har vi inte råd att stoppa eller allvarligt äventyra flygtrafiken till Förenta staterna, särskilt inte i dessa tider av politisk osäkerhet och ekonomisk nedgång. Denna trafik omfattar trots allt miljontals passagerare per år och vi har inte råd att låta den äventyras.
Jarzembowski sade att vi i samarbete med Förenta staterna måste finna en praktisk lösning med en riktig rättslig grund. Jag håller helt och fullt med honom och kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att nå en sådan praktisk lösning med stabil rättslig grund. Jag hoppas att jag som sig bör får tillfälle att diskutera den vidare utvecklingen på området tillsammans med parlamentet.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B5-0085/2003) med frågor till rådet.
Ortuondo har begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga och beroende av svaret kanske ett klagomål. Vem ansvarar för i vilken ordning frågor till rådet besvaras?
Den högst ansvariga är parlamentets talman.
Herr talman! Med er tillåtelse vill jag här framföra ett klagomål. Under sammanträdesperioden i februari beslutades det att man skulle ställa in frågestunden. Min fråga till rådet hade nr 3. Då det talades om att frågestunden utgick sades det att de skulle besvaras i mars. Nu är det mars och min fråga, som var nr 3, är nu nr 22. Det är diskriminering. Herr talman! Jag protesterar till er, jag begär er hjälp.
Det är svårt för en talman vid sammanträdet att ge hjälp. Ni kommer att få ett brev från generalsekreteraren med en detaljerad förklaring.
Jag ber ledamöterna att de skall vara solidariska med dem som i dag står med på frågestunden annars kommer några av dem att inte kunna få svar.
Jag ber Ortuondo och Nogueira att vara kortfattade i era ordningsfrågor.
Jag har redan fått ett svar av generalsekreteraren, men det är inget svar på min fråga. Det jag vill är att man ger svar på min fråga. Varför kan en fråga som i februari var nr 3 i mars vara nr 22?
Jag lovar att göra allt jag kan för att ni skall få ett svar.
Herr talman! Jag är en i gruppen av ledamöter som har ställt frågor till rådet. Och jag hävdar att en fråga som för mig, givetvis subjektivt, är mycket viktig och rör den konflikt jag anser råder mellan kommissionen och rådet angående lagstiftningen om sjöfarten, vilken formulerades den 30 januari, enligt vad som framgår i det dokument som vi har här, dyker upp mycket långt efter frågor som formulerats i februari.
Och vi försöker naturligtvis få svar här i kammaren och kan inte förstå vilka kriterier som används. Jag tror att vi bör känna till det politiska kriteriet för att kunna agera utifrån det.
Jag ber er att ni skickar ett brev till de tjänster som ansvarar för denna frågestund för att få ett mer detaljerat svar, utan att försämra den rätt ledamöterna nu har att kunna få svar.
Frågorna 1 och 3 besvaras inte eftersom ärendet redan finns med på föredragningslistan för denna sammanträdesperiod.
Posselt har begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr talman! Den andra frågan har inte behandlats i dag. Kosovo har överhuvud taget ingenting att göra med Makedonien och med Irak. Jag har nu suttit här en halvtimme och väntat från kl. 17.30 till 18.00, tills frågestunden...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr Posselt, jag sade fråga 1 och 3, inte fråga 2. Ni har full rätt att ställa frågan. Rådet som företräds av Papandreou, som vi med glädje välkomnar i kammaren, kommer att besvara den omedelbart. Fråga nr 2 av Bernd Posselt (H-0070/03):
Angående: Kosovos status
Om Kosovos framtida status inte stegvis antar klarare konturer, kan man befara att samhället inte kommer att stabiliseras och att det inte kommer att vara möjligt att säkra några investeringar i Kosovo. Hur tänker rådets ordförandeskap i denna fråga?
Jag skulle vilja betona för Posselt att rådet vid upprepade tillfällen har förklarat att grunden för Kosovos framtida status är och förblir FN:s säkerhetsråds resolution 1244. Frågan om Kosovos slutliga status bör behandlas vid rätt tidpunkt och naturligtvis i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1244, med deltagande av regeringen i Belgrad och de valda ledarna och företrädarna för de lokala politiska institutionerna i Pristina.
Rådet har även upprepade gånger uttryckt sitt fulla stöd för FN:s generalsekreterares särskilda sändebud och för den handlingslinje som Förenta nationernas delegation i Kosovo följer, som syftar till, vilket Steiner själv betonar, att uppnå förutsättningar före den slutliga statusen - standards before status -, eftersom det är det enda sättet för Kosovo att bli ett stabilt och välmående samhälle och ytterligare närma sig de i Europeiska unionen gällande värdena och vedertagna normer. Även detaljerna för Kosovos deltagande i stabiliserings- och associeringsprocessen bör behandlas helt och fullt i enlighet med resolution 1244 och med avsikt att uppnå förutsättningarna före den slutliga statusen.
Europeiska unionen har föresatt sig att hjälpa Kosovo att bli ett både demokratiskt och välmående samhälle där alla folkgrupper har lärt sig att leva tillsammans i fred och säkerhet. Det är följaktligen ytterst viktigt att Europeiska unionen fortsätter att vädja till de tillfälliga självstyrande institutionerna i Kosovo om största möjliga insatser för att uppfylla de konkreta mätbara kriterierna enligt handlingslinjen, som syftar till att uppnå standards before status.
Herr talman! Först vill jag be om ursäkt. Översättningen löd: frågorna 1-3. Därför har jag bett om ordet. Det var alltså ett översättningsfel. Jag ber om ursäkt. Men nu till min fråga till ministern, som jag tackar för hans mycket konkreta och bra svar.
Det är två korta extrafrågor. För det första: Vad anser ni om idén att helt enkelt tillsätta en arbetsgrupp, som diskuterar möjligheterna för Kosovos framtid? Därigenom skulle vi så att säga agera förebyggande och inte återigen reagera först när det är för sent. För det andra: I Serbien-Montenegros nya författning fastslås, såvitt jag vet, i inledningen Serbiens anspråk på att Kosovo i framtiden skall vara en del av den jugoslaviska delstaten Serbien. Jag vill fråga er om EU eller FN har protesterat mot det. För det vore ju ett prejudikat, det vore en överträdelse mot beslutet att Kosovos kommande status skall lämnas öppen.
När det gäller den första frågan har, som jag sade, inga diskussioner om den slutliga statusen startat, och det går naturligtvis, när och om så behövs, att inrätta olika grupper, som ni har betonat. Vad man har försökt göra är att få till stånd diskussioner mellan Belgrad och Pristina om frågor av gemensamt intresse, som flyktingarnas återvändande, säkerhetsfrågor, frågor om nät, energi osv., där det verkligen behövs samarbete, vilket kan bidra till att öka förtroendet mellan de två sidorna inför den vidare, i nästa skede, diskussionen om den slutliga statusen. Oavsett vad som sägs i Jugoslaviens eller den nya staten Serbien-Montenegros författning har diskussionen om den slutliga statusen alltså inte ägt rum, och den kommer naturligtvis, som jag sade, att äga rum med utgångspunkt i FN:s resolutioner. FN:s resolutioner är bekanta; jag behöver inte tala om dem här. Det rör sig om säkerhetsrådets resolution 1244.
Herr minister! Ni säger att vi måste vänta. Vi har just fått veta att premiärminister Djindjic mördats i Belgrad. I många europeiska huvudstäder ville man vänta med att arrestera krigsförbrytarna Mladic och Karadzic. Nu ser vi hur det går. I Kosovo har situationen långt ifrån förbättrats. Förhållandet mellan den serbiska minoriteten och den kosovoalbanska majoriteten blir inte bättre.
Skulle man inte i lugn och ro kunna börja undersöka scenarier av den typ Posselt har pekat på, något man för övrigt har gjort i den cypriotiska frågan? Jag har hört sägas att den höge representanten Solana arbetar med de scenarier Posselt har tagit upp, och jag skulle om möjligt vilja att ni bekräftade de uppgifterna. Har ni några närmare upplysningar om denna fråga?
Jag skulle bara vilja säga att såväl vi som kommissionen, rådet och många parlamentsledamöter nämnde mordet på Djindjic - en tragisk händelse - under den tidigare diskussionen om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, och ni känner naturligtvis till att Djindjic var en av de faktorer som bidrog till stabiliteten, till demokratin, men även, skulle jag vilja påstå, till försöken att lösa det viktiga och svåra problemet med Kosovo. Precis som även ni har betonat anser jag att det finns problem i relationerna mellan folkgrupperna i Kosovo, att det finns problem i fråga om flyktingarnas återvändande, att det finns problem som försvårar den dagliga verksamheten i Kosovo i en rad frågor som har starkt samband med det som vi kallar europeiska värden, europeiska normer, och just därför har Steiner också, på FN:s vägnar, betonat - och vi instämmer i och stöder hans åsikt - att det är nödvändigt att förbättra standarden, att förbättra förutsättningarna. Vi talar därför om standards before status. Låt mig att betona att om alla sidor arbetar för att stärka dessa förutsättningar, dessa standards, kommer det att öka förtroendet mellan de olika folkgrupperna på detta område, vilket så småningom kommer att möjliggöra en mer konkret diskussion om Kosovos framtida status. Motsatsen kan leda till explosiva situationer. Även den möjligheten har diskuterats, men jag skulle vilja påstå att inte bara Europeiska unionen, utan även världssamfundet, anser att detta sannolikt är det bästa sättet att hantera problemet med Kosovo.
Fråga nr 4 av Sarah Ludford (H-0073/03):
Angående: Guantanamo Bay
Hur kan det råda ömsesidigt förtroende mellan Förenta staterna och EU i fråga om rättstillämpning och upprätthållande av grundläggande rättigheter - till exempel då det gäller att berättiga avtalet om utbyte av information, inbördes rättshjälp och utlämning - samtidigt som Europeiska medborgare fängslas utan åtal, i strid med internationell rätt, i Camp Delta i Guantanamo Bay?
Låt mig svara Sarah Ludford: rådet har gett ordförandeskapet detaljerade riktlinjer för förhandlingarna om ett avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål på grundval av artikel 24 i Fördraget om Europeiska unionen. Bestämmelserna i detta avtal syftar till att komplettera bestämmelserna i de bilaterala avtal som undertecknats mellan Förenta staterna och Europeiska unionens medlemsstater.
Förhandlingarna har ännu inte slutförts. Så snart rådet fattar beslut om avtalets undertecknande - och förutsatt att det undertecknas - kommer ordförandeskapet att informera Europaparlamentet om resultaten av förhandlingarna.
Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för svaret, men är det inte så att vårt förtroende för de medborgerliga friheterna i Förenta staterna har fått sig en knäck och att Förenta staterna under Bushregeringen tragiskt nog har låtit rättvisan och rätten att gå i svaromål stå tillbaka?
För endast två dagar sedan avslog en federal appellationsdomstol ett försök att klarlägga den rättsliga situationen för några av fångarna i Guantanamo Bay, däribland två brittiska medborgare. I ett beslut som kan göra att fångarna för all framtid kommer att befinna sig i ett rättsligt ingenmansland, slog domstolen fast att utlänningar inte har några rättigheter enligt Förenta staternas konstitution och att de inte kan åberopa amerikanska domstolars domsrätt för att pröva legaliteten i deras frihetsberövande. Denna skandalösa situation, vilken står i kontrast till den situation som kommer att uppstå när Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter blir bindande - då utlänningar så väl som medborgare i EU kommer att ha rätt att få sina grundläggande rättigheter prövade - följer i spåren efter andra justitiemord, till exempel det fall där en brittisk medborgare avrättades till följd av att en domare i Texas vägrade att granska DNA-bevis och det fall där en brittisk medborgare hölls fängslad i tre veckor i Sydafrika på grund av inkompetens hos FBI.
Hur kan vi under dessa omständigheter lita på Förenta staternas straffrättsliga system och polisväsende? Borde ni inte samråda med Europaparlamentet innan ni ingår de avtal som rådet har för avsikt att ingå?
Först av allt vill jag betona att jag ser er fråga även som ett inlägg, som jag beaktar som företrädare för rådet, och jag kommer naturligtvis att vidarebefordra dessa tankar till rådet.
För det andra vill jag betona att en dialog har utvecklats med Förenta staterna om en rad frågor som rör de mänskliga rättigheterna, som dödsstraffet. Jag anser att Europeiska unionen har all anledning att försvara de värden som vi betraktar som grundläggande, vilket den kommer att göra med varje partner, med varje land - inte minst med Förenta staterna, ett land med vilket vi delar gemensamma värden och gemensamma mål. Jag vill också understryka att vi, som jag sade, har gett detaljerade riktlinjer för förhandlingarna om avtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, och jag är således säker på att alla dessa frågor kommer att beaktas i förhandlingarna, som dock inte har slutförts ännu, vilket betyder att det är för tidigt för mig att kommentera utvecklingen.
Fråga nr 5 av Riitta Myller (H-0076/03):
Angående: Sjötransporter
Kommissionen har begärt ett förhandlingsmandat av rådet för att kunna förhandla i samtliga 15 medlemsstaters namn och på detta sätt garantera att kandidatländerna och de grannländer som berörs av transporter av tung brännolja på EU:s farvatten tillämpar samma kriterier på sjötransporter som de som tillämpas inom EU.
Vilka åtgärder har rådet vidtagit för att garantera att kommissionen får tillräckliga förhandlingsbefogenheter i denna fråga?
Jag skulle vilja svara Myller att rådet betraktar särskilt sjötransporterna som en sektor av global karaktär och att det följaktligen är önskvärt att de regler som styr den följs av så många som möjligt. Jag håller således verkligen med ledamoten om att det är bra, inom det möjligas gränser, om EU:s kandidatländer, liksom andra grannländer, däribland Ryssland, kan tillämpa principer liknande dem som gäller i Europeiska unionen.
Rådet, mer bestämt rådet (transport, telekommunikation och energi), anlade just detta synsätt i de slutsatser som det antog den 6 december 2002. Det rörde sig om slutsatser om en säker sjöfart och förhindrande av föroreningar efter olyckan med oljetankfartyget Prestige utanför Galiciens kust. Rådet markerade på det sättet kommissionens avsikt att, i samarbete med medlemsstaterna, vidta nödvändiga övervakningsåtgärder i syfte att se till att EU:s kandidatländer, liksom andra grannländer, däribland även Ryssland, genomför transporter av tung olja endast i tankfartyg med dubbelskrov. Rådet stödde även kommissionen i dess ansträngningar att undersöka möjligheterna att utarbeta program för tekniskt samarbete i avsikt att hjälpa angränsande länder - i synnerhet kandidatländerna, Ryssland och länderna inom ramen för Europa-Medelhavssamarbetet - i deras ansträngningar att förbättra sjösäkerheten, stärka kampen mot föroreningar och, framför allt, effektivisera tillämpningen av tillämpliga kontrollförfaranden av hamnstaten.
Avslutningsvis meddelade kommissionen under just detta sammanträde rådet om att den ansåg sig vara i stånd, inom ramen för det befintliga samarbetet med de länder jag har nämnt, att fullgöra detta åtagande.
Herr talman, ärade rådsordförande! Tack för ert svar. Det är verkligen viktigt att vi till exempel ser till att man vid oljetransporter använder sig av dubbla skrov, men det är inte tillräckligt i alla sammanhang. När det gäller isförhållandena i norr behövs det mer, och det har framkommit speciellt tydligt i år, eftersom vintern har varit kall och isen tjock på Östersjön och speciellt på Finska viken som är mycket känslig. Havets medeldjup är ca 30 meter och förhållandena är synnerligen svåra.
Därför frågar jag er herr rådsordförande om ni godkänner Finlands initiativ om att förordningen om dubbelskrov bör ändras så att en medlemsstat i framtiden kan kräva vederbörlig isförstärkning av fartyg som anlöper hamn. Det vill säga vad som är tillräckligt i det här sammanhanget, skulle bestämmas av den medlemsstat i vars hamn fartyget anlöper. Borde inte detta även omfatta närområdena, till exempel i det här sammanhanget när vi diskuterar Finska viken, även fartyg som trafikerar till och från Ryssland?
Även jag delar Riita Myllers oro. Jag har förståelse för de speciella förhållandena i Östersjön och för de isproblem hon talar om. Som jag sade är det lämpligt att vi betraktar saken i dess helhet, inte bara som en fråga för Europeiska unionen, utan även för kandidatländerna och grannländerna, däribland Ryssland. Jag vill betona att alla de förändringar som vi arbetar för inte kommer att få full verkan om de enbart berör Europeiska unionen och inte anammas av internationella organisationer med större räckvidd, särskilt av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), som i alla händelser kan bidra så att inte bara de europeiska länderna är skyldiga att använda tankfartyg med dubbelskrov, utan att det gäller även för alla andra länder. Vår ansats är följaktligen dubbel: dels att förbättra vår egen lagstiftning för förhindrande av sådana olyckor, men samtidigt även att främja de nödvändiga åtgärderna på internationell nivå - i första hand naturligtvis i vårt närområde, men även på internationell nivå - så att vi verkligen kan tala om säkra tankfartyg och undvika liknande katastrofer.
Herr talman, herr rådsordförande! Som ni vet utfärdade Förenta staterna 1989, efter olyckan med oljefartyget Exxon Valdez, en lag kallad Oil Pollution Act, som drastiskt försökte avhjälpa denna typ av problem. För att ge ett exempel: av de fartyg som passerar genom Förenta staternas vatten krävs en garanti på en miljard dollar och i fall av olycka krävs ett belopp på fem miljarder dollar i skadestånd.
För att sanera efter Prestigekatastrofen finns endast 180 miljoner euro som skall delas mellan Galicien (det mest drabbade landet, mitt hemland, min nation), andra regioner i Spanien samt Frankrike. Jag anser att vi måste utarbeta en liknande lag som den i Förenta staterna, så att vi genom detta europeiska initiativ kan ändra lagstiftningen i Internationella sjöfartsorganisationen. Vad anser ordförandeskapet om denna fråga? Vilka initiativ tänker man ta? Varför fastställer man inte obligatoriska bestämmelser för sjöfarten, såsom de som existerar för luftfart och landtrafik?
Jag tackar ledamoten för hans frågor. Ni nämnde lagstiftning i Förenta staterna och nödvändigheten av att införa bestämmelser liknande dem som gäller för vägtrafiken. Två korta kommentarer.
För det första är jag övertygad om att rådet, tillsammans med kommissionen, utvärderar liknande lagstiftning även i andra länder för att komma fram till vilken som är bäst och, naturligtvis, vilken som bör främjas på internationell nivå.
När det gäller er andra fråga räcker det inte, som jag betonade tidigare, med enbart Europeiska unionen; vi lever för övrigt i en tid av ömsesidigt beroende: miljön, men även handeln, saknar gränser, och Europeiska unionens uppgift är följaktligen inte bara att granska sin egen lagstiftning, utan även att se till att främja sin egen lagstiftning på internationell nivå, så att de bestämmelser som införs verkligen garanterar såväl miljöskyddet som en sund konkurrens mellan världens olika regioner och stater.
Herr talman, ärade rådsordförande! Jag stöder helhjärtat rådets försök att förbättra sjöfartstransporternas säkerhet i Internationella sjöfartsorganisationen. Om man lyckas köra bort sådana farliga fartyg som inte uppfyller standarderna från Europas territorialvatten är det viktigt att man ser till att dessa fartyg inte därefter flyttar över till tredje världens territorialvatten och orsakar problem där. Det är viktigt att arbeta genom det internationella samfundet.
Min egentliga fråga gäller dock huruvida det är möjligt att ta upp denna fråga som speciellt gäller bränsletransporter på Östersjön vid nästa toppmöte mellan EU och Ryssland. Det är viktigt att man ger dylika frågor så hög profil som möjligt, och jag anser att denna fråga är så viktig att det finns orsak att på högsta politiska nivå diskutera frågan med Rysslands ledning. Är detta möjligt?
Om jag inte har fel är frågan redan föremål för diskussioner mellan kommissionen och Ryssland, och den har emellanåt tagits upp som diskussionsämne av trojkan i de olika mötena med Ryssland. Jag vet att det finns ett särskilt intresse hos de baltiska staterna och är övertygad om att den kommer att sysselsätta oss i framtiden.
Fråga nr 6 av Sylviane H. Ainardi (H-0084/03):
Angående: Bekvämlighetsflagg
I resolutionen om Prestige-katastrofen och dess följder krävde Europaparlamentet den 19 december 2002 bland annat ?ett förbud mot bekvämlighetsflagg i Europeiska unionens farvatten?? Vilka åtgärder föreslår kommissionen för att snarast möjligt genomföra denna rekommendation?
I en liknande fråga skulle jag vilja betona för Ainardi att rådet, i likhet med Europaparlamentet, reagerade snabbt efter olyckan med Prestige utanför Galiciens kust i november 2002.
Rådet beaktar parlamentets resolutioner och ansluter sig till de flesta av de principer som framförs i dem. Rådet instämmer i synnerhet i målet att undvika att undermåliga fartyg används i Europeiska unionens vatten.
Vid sidan av de åtgärder som anges i de slutsatser som antogs den 6 december om en säker sjöfart och förhindrande av föroreningar uttryckte rådet sitt stöd för det arbete som pågår inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) för att utarbeta en flaggstatskod och en obligatorisk modell för kontrollsystem som garanterar att flaggstaterna fullgör sina åtaganden enligt de internationella konventionerna. Mer allmänt betonade rådet nödvändigheten av att ånyo granska de internationella reglerna när det gäller havsrätt och sjötransporter, regler som ger vissa öppna register möjlighet att tolerera oansvarighet och vårdslöshet.
Kommissionen kan ta initiativ och eventuellt föreslå särskilda åtgärder för de fartyg som för så kallad bekvämlighetsflagg. Rådet är dock övertygat om att det eftersträvade målet kan uppnås genom noga utvalda åtgärder mot de undermåliga fartygen, t.ex. genom en förstärkt hamnstatskontroll. Den gällande lagstiftningen medger en förstärkning av hamnstatskontrollen på grundval av kriterier för de undermåliga fartygens klassificering, kriterier som fastställts genom samförståndsavtalet om hamnstatskontroll (MOU). Till dessa hör även fartygets flagg.
I enlighet med direktivet om hamnstatskontroll, som skall sättas i kraft senast den 22 juli 2003 och som ingår i åtgärdspaketet Erika I, skall medlemsstaterna dessutom se till att fartyg av vissa kategorier vägras tillträde till dess hamnar om de är flaggade i en stat som står upptagen i den ?svarta lista? som offentliggörs i den årliga MOU-rapporten och redan tidigare har blivit föremål för anmärkningar.
Herr talman! Tack för de upplysningar ni har lämnat, men låt mig också insistera, eftersom Europaparlamentet också har följt upp alla initiativ från kommissionen och rådet för att påskynda genomförandet av Erika I- och Erika II-paketen. Ni hänvisar till de nya bestämmelser om Internationella sjöfartsorganisationen som har antagits. Att Europaparlamentet har föreslagit ett förbud mot bekvämlighetsflagg beror dock på att alla här i kammaren mot bakgrund av de debatter vi har haft efter fartygskatastroferna är mycket väl medvetna om att bekvämlighetsflaggen har den egenheten att det är förenat med enorma svårigheter att spåra de ansvariga, när problem uppstår. Vi vet mycket väl att det i hela kedjan mellan flaggstat, land, fartygets kapten och de olika besättningarna till syvende och sist inte längre går att avgöra vem man skall avkräva det straffrättsliga och ekonomiska ansvaret. Därav parlamentets förslag.
Jag tar mig friheten att insistera. Det är riktigt att kommissionen måste ta initiativet, men jag skulle vilja veta hur ni som rådets ordförande kommer att stödja detta förslag från Europaparlamentet.
Vi talar här om Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/106/EG om ändring av rådets direktiv 95/21/EG om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten. Jag vill dock betona att rådet, vilket ni med rätta har frågat om, är berett att fortsätta att sträva efter de lämpligaste lösningarna, i syfte att angripa problemet med undermåliga fartyg, antingen genom att delta i internationella forum eller genom att granska kommissionens förslag till gemenskapslagstiftning.
Frågan hör till det grekiska ordförandeskapets prioriteringar under de kommande månaderna. Den har diskuterats och kommer att diskuteras även vid kommande rådsmöten.
Herr talman! Rådets tjänstgörande ordförande har helt rätt i att vi måste samarbeta inom ramen för IMO om vi skall kunna nå en rimlig överenskommelse med andra länder, men huvudtemat i rådets krav från kommissionen efter olyckan med Prestige har varit att utarbeta nya förordningar på EU-nivå, vilka huvudsakligen bygger på krav på dubbelskrov för alla tankfartyg som transporterar tunga eldningsoljor. Är talmannen medveten om att det finns cirka 4 000 fartyg under 5 000 registerton i världen, och att färre än 200 av dessa är försedda med dubbelskrov. Hur hade han tänkt sig att vi skall kunna ersätta dessa tusentals fartyg så att vi kan fortsätta att förse Europa med tunga eldningsoljor?
Jag håller med er om att det inte räcker med att främja nya regleringar genom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), utan att vi även måste ta initiativ och fastställa, om ni vill, nödvändiga normer även för Europeiska unionen. Jag anser bara att detta måste gå hand i hand, och vi emotser och kan stödja förslag som läggs fram på initiativ av kommissionen. Rådet är berett att granska alla dessa konkreta frågor, antingen det handlar om dubbelskrov eller om att angripa de särskilda problem som är förenade med transport av råolja och tyngre olja. Vi betonar att vi är beredda att bidra, inom det möjligas gränser, till att främja våra egna regleringar, naturligtvis även på internationell nivå.
Herr rådsordförande! Jag håller med er om att det är nödvändigt att ändra Internationella sjöfartsorganisationens lagstiftning. Men i detta ögonblick måste vi hitta en lämplig strategi för att göra detta. Vi har redan Oil Pollution Act i Förenta staterna som går i rätt riktning. Den bästa strategin för att ändra den internationella lagstiftningen är att göra en specifik europeisk lag. Resten följer därefter som en oundviklig konsekvens av denna. Varför försöker man inte med detta? Är det kanske för att vissa länder motsätter sig detta, som Förenade kungariket, Nederländerna och Grekland, såsom skedde under rådet i Köpenhamn? Vi måste tänka på att det i Förenta staterna inte har inträffat några olyckor de senaste 15 åren, men däremot i Galicien och i Bretagne. I Europeiska unionen har det inträffat olyckor.
Jag skulle vilja säga att jag instämmer med talaren. Som jag sade tidigare måste vi i vårt arbete även utnyttja viktiga idéer, innovationer eller lagstiftningar i andra länder. Jag skulle också vilja betona att rådet vid toppmötet i Köpenhamn fattade ett mycket viktigt beslut och att även rådet för transportministrar har fattat ett beslut som rör hela denna fråga, och jag tror inte att det finns någon medlemsstat som vill hindra åtgärder som bidrar till att skydda miljön. De medlemsstater ni nämner har all anledning att vilja skydda sina kuster. Förenade kungariket har lång kust. Grekland har lång kust. Det skulle följaktligen vara ologiskt om ett land som Förenade kungariket inte ville skydda sin kust. Jag är säker på att viljan finns inom Europeiska unionen - i synnerhet inom rådet - att verka för nödvändig lagstiftning och, för det andra, att viljan finns även inom kommissionen, som dock själv har initiativ till nya regleringar. Vi emotser således initiativ från kommissionen och är beredda att ta vårt ansvar som råd.
Jag vill dock åter betona att vi inte får tro att det räcker med enbart vår egen lagstiftning för att skydda oss. Det skulle vara en enkel lösning, som vi skulle tillgripa omedelbart om det var nog för att säkerställa skyddet av våra länder och våra kuster, men även grannländerna måste göra detsamma. Vi har nämnt de nya länderna, vi har nämnt Ryssland och Medelhavsländerna, men jag skulle vilja hävda att det är nödvändigt att införa dessa krav, dessa normer, även på internationell nivå - vi har betonat även denna aspekt - för att inte bara skydda de europeiska länderna och kusterna, utan även, som en kollega sade, de andra länderna och andra kusterna runtom i världen.
Fråga nr 7 av Marialiese Flemming (H-0078/03):
Angående: Förgiftning av herrelösa hundar och katter i Grekland
Ett fåtal dagar innan Grekland tog över ordförandeskapet i rådet, senast den 30 december 2002, skedde en massförgiftning av herrelösa hundar och katter i Aten. En liknande händelse inträffade strax innan Grekland inledde sitt senaste ordförandeskap. Dessa systematiska förgiftningar leder till misstanken att Atens stadsmiljö just vid tidpunkten för Greklands ordförandeskap i rådet skall befrias från herrelösa djur.
Den 30 januari 2003 överlämnade den grekiska icke-statliga paraplyorganisationen CIDAG (Coalition in Defense of Animals in Greece) en protestlista med 47 000 underskrifter till grekiska ambassaden i Bryssel med krav på att dessa missförhållanden skulle redas ut och snarast upphöra.
Avser det grekiska ordförandeskapet att inleda en omedelbar undersökning för att spåra dem som är ansvariga för dessa kriminella handlingar och verka för att problemet löses omgående?
Jag tackar Flemming för frågan. Som ni vet är rådet inte behörigt att besvara denna fråga, men låt mig som medborgare fördöma händelsen. Jag är övertygad om att jag talar för alla medborgare i mitt hemland men även uttrycker regeringens vilja att hantera varje liknande händelse med stränghet.
Herr rådsordförande! Jag beundrar er verkligen i dag med tanke på det överflöd av frågor som ni här fått lov att ta upp, Irakkrisen å ena sidan och lösdrivande hundar i Aten å andra sidan. Det är en aning mycket, det medger jag nog. Ser ni, rådet - jag har ju också ställt frågan till kommissionen, men den hann i går inte fram till den - berörs av detta därför att man naturligtvis sagt oss från paraplyorganisationen för alla djurskyddsorganisationer i Grekland att rådet så att säga ville rensa Aten, så att Europa slipper se de lösa hundarna där. Ser ni, jag älskar Aten, vår kulturs vagga, vaggan för allt det som vi tänker och känner. Men jag sover alltid mycket dåligt i Aten, eftersom jag alltid blir vansinnigt ledsen av att höra dessa skällande, omkringströvande hundar.
Min bön - om ni nu tar itu med detta som medborgare eller som ledamot i en regering är fullständigt likgiltigt för mig och för hundarna - är följande: Det finns djurskyddsorganisationer i Grekland, och jag vet också att de fångar in hundarna, att de avlivar de gamla och sjuka hundarna som inte går att hjälpa, att de söker ett bra hem för de friska hundarna och att de steriliserar de andra och släpper dem fria igen. Jag tror att dessa organisationer behöver pengar och stöd från någon medborgare. Om han av en händelse är minister, så skadar det inte alls!
Först av allt kan jag försäkra er om att rådet inte har fattat något sådant beslut om att befria den plats där Europeiska rådets möte skulle äga rum, och jag kan upplysa er om - antingen som medborgare eller som minister, trots att det inte faller under min direkta behörighet - att vi har ett mycket gott samarbete även med de organisationer ni nämner och att vi kommer att fortsätta detta samarbete.
Jag påminner ledamöterna om att det är en frågestund. Jag anser att ni ibland bara gör uttalanden. För att det inte skall bli praxis ber jag er ställa frågor. Fråga nr 8 av Manuel Medina Ortega (H-0086/03):
Angående: ODYSSEUSprogrammet för kontroll av medlemsstaternas sjögränser
ODYSSEUSprogrammet, som syftar till samarbete mellan flera medlemsstater för kontroll av unionens sjögränser med tanke på den olagliga invandringen, har inletts på försöksbasis i östra delen av Medelhavet. Avsikten är att inom kort utvidga programmet till att omfatta de atlantiska öarna (Azorerna, Madeira och Kanarieöarna). Kan rådet mot denna bakgrund uppge från och med vilket datum detta skyddsprogram även kommer att omfatta de atlantiska öarna?
Jag skulle vilja påminna Medina Ortega om att man, efter slutsatserna från Sevilla och inom ramen för strategin för förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser, har startat olika gemensamma insatser, pilotprojekt och samarbetscentrum, sammanlagt 17 stycken, för att vara exakt. En av dessa insatser är Odysseusprogrammet, som syftar till att kontrollera och minska den olagliga invandringen sjövägen till Medelhavets norra kuster och till Kanarieöarna. En lägesrapport om genomförandet av strategin för förvaltning av de yttre gränserna lades fram för rådet den 19 december 2002. I rapporten sades att Odysseusprogrammet skulle inledas i början av 2003. Programmets första steg har redan genomförts i Medelhavet, mellan den 25 januari och den 10 februari 2003. Som huvudland för programmet har Spanien informerat rådet om att programmets andra del kommer äga rum i april 2003. Rådet har i denna stund dock inga konkreta upplysningar om exakta datum för programmet och inte heller om dess geografiska räckvidd. Dessa verksamhetsaspekter bestäms av programmets huvudland och de medverkande länderna. En slutrapport om förverkligandet av de olika programmen, insatserna och samarbetscentrumen kommer att läggas fram vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) sammanträde den 5-6 juni i år. Målet är att rapporten skall läggas fram vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki, där man naturligtvis kommer att diskutera såväl vidare frågor om invandring, illegal invandring och gränsskydd som viktiga frågor som de lagliga invandrarnas inträde och integration i våra samhällen.
Tack så mycket, herr rådsordförande, för den information ni har gett mig. Nu har det publicerats viss information om programmets effektivitet. Det verkar som om det kommit 300 invandrare i området kring sundet, trots att detta program har trätt i kraft. Det innebär att det inte är särskilt effektivt. Det problem som uppkommer är att det på annat håll sker en ökning av den illegala invandringen till de atlantiska öarna, vilket går på ett ut. Det är som en behållare fylld med vätska där vätskan då man täpper till ett hål tar sig ut med större kraft i ett annat.
Jag frågar ordförandeskapet om det är medvetet om att den illegala invandringen via de atlantiska öarna kommer att öka i samma utsträckning som ODYSSEUSprogrammet verkar effektivt för att hejda den i Medelhavet, och om rådet är medvetet om brådskan att tillämpa ODYSSEUSprogrammet så fort som möjligt i Atlantområdet om det vill agera effektivt.
Jag tackar ledamoten för hans påpekanden, som jag även kommer att vidarebefordra till rådet. Som jag har sagt rör det sig om ett pilotprojekt, för det är i allt väsentligt första gången det äger rum ett så omfattande samarbete mellan medlemsstaterna i en insats av detta slag. Diskussionen handlar givetvis om hur vi skall kunna bidra till ett bättre skydd av våra gränser mot den olagliga invandringen. Problemet med olaglig invandring är naturligtvis komplicerat, eftersom det inte bara handlar om att skydda gränser, utan även om andra saker, som krigshärdar, fattigdomshärdar, miljörelaterade, politiska eller andra kriser. Alla dessa faktorer påverkar i alla händelser flödet, valet av färdvägar, men även efterfrågan på människosmugglare. Jag håller med er om att resultatet av denna insats inte kan garanteras. Det rör sig om ett pilotprojekt, och det kommer i alla händelser att utvärderas, i likhet med många andra åtgärder som vi måste vidta, åtgärder som även avser andra av unionens politikområden, som rättsliga och inrikes frågor, men även utvecklingssamarbete och våra bilaterala förbindelser med många stater, och som vi hoppas kommer att uppvisa positiva resultat även de.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gärna fråga om rådet redan har tagit hänsyn till införlivandet av Galileoprojektet för satellitövervakning i Odysseusprogrammet, och hur långt planerna har framskridit.
Jag känner inte till i vilken utsträckning Galileoprogrammet kommer att användas för att bekämpa den olagliga invandringen, om jag har förstått er fråga rätt. Det är mycket möjligt, och frågan och förslaget är mycket förnuftiga, om det inte endast är en fråga. Jag skall notera detta.
Herr talman! Med anledning av den hemska olyckan Prestige och dess återverkningar på personer och miljön tar vi upp möjligheten att skapa en gemensam kustbevakning med ansvar att hindra båtar som inte är i skick att cirkulera.
Med anledning av ovanstående skulle jag vilja ställa en fråga till rådet. Är inte just den fråga vi talar om ännu en anledning till att skapa denna europeiska kustbevakning, som inte skall ha en repressiv inriktning gentemot det som ni definierat som en kamp mot den illegala invandringen, utan att den också skall tjäna till att rädda livet på oerhört många människor som i båtar eller på annat sätt försöker nå de europeiska kusterna och som ofta mister livet?
Jag kan konstatera att parlamentet i olika resolutioner har föreslagit många, och jag skulle vilja säga, mycket intressanta och värdefulla idéer rörande bekämpning av olaglig invandring eller, i ännu högre grad, den kustbevakning som ni har talat om, vilken kanske skulle ha en ännu vidare uppgift. Jag anser personligen att dessa förslag är värdefulla. Rådet har ännu inte fattat beslut i dessa frågor. Som jag sade ser vi fram emot toppmötet i Thessaloniki. Fram till dess kommer viktiga diskussioner att äga rum i rådet om frågorna invandring och olaglig invandring. De första grundläggande diskussionerna om dessa frågor ägde, som vi kommer ihåg, rum i Tammerfors i Finland och innebar det första steget i den riktning i vilken vi måste arbeta. Vi har alla, även under det spanska ordförandeskapet, diskuterat hur viktigt det är att angripa problemet med olaglig invandring, och det grekiska ordförandeskapet har angett inte bara frågan om olaglig invandring, utan även frågan om integration av de lagliga invandrarna, som en prioritering. Och nyligen antogs ett direktiv som underlättar familjeåterförening. Man enades om detta direktiv vid det informella mötet mellan de femton ministrarna i rådet (rättsliga och inrikes frågor).
Jag vill således lovorda Europaparlamentets betydelsefulla initiativ. Ni kan vara säkra på att det grekiska ordförandeskapet kommer att beakta dessa tankar i de diskussioner som kommer att följa under de närmaste månaderna.
Fråga nr 9 av Olivier Dupuis (H-0087/03):
Angående: Utvidgning
En av det grekiska ordförandeskapets prioriteringar är att förstärka relationerna mellan EU och de europeiska länder som ännu inte är med på listan över kandidatländer. Ett uttryck för detta är minister Papandreous besök den 13-15 januari i Västra Balkan där han träffade ledarna för länderna i regionen. Av uppenbara skäl, som har att göra med såväl fullt begripliga ömsesidiga intressen som EU:s politiska och historiska förpliktelser gentemot dessa länder, bör unionen omedelbart och formellt erkänna de legitima strävanden att integrera sig fullt ut i den europeiska kretsen som uttrycks av Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Georgien, Kosovo, Makedonien (FYROM), Moldavien samt Serbien och Montenegro.
Avser det grekiska ordförandeskapet mot bakgrund av detta att ta tillfället i akt och vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki i juni 2003 föra upp dessa länder på listan över kandidatländer för anslutning till EU? Tidpunkten för att inleda anslutningsförhandlingar skulle naturligtvis bero på de politiska, institutionella och ekonomiska framsteg som vart och ett av dessa länder gjort i förhållande till Köpenhamnskriterierna och i vilken grad landet i fråga införlivat gemenskapens regelverk. Anslutningsförhandlingarna skulle inte heller avslutas förrän dessa kandidatländer faktiskt genomfört de reformer som krävs i de olika förhandlingskapitlen.
I fråga om de länder på västra Balkan som Dupuis nämner - Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Montenegro - skulle jag vilja svara honom att deras europeiska perspektiv som tänkbara framtida medlemsstater bekräftades vid det toppmöte som ägde rum i Zagreb mellan Europeiska unionen och dessa länder i november 2000, på grundval av Europeiska rådets slutsatser i Feira den 19 och 20 juni 2000. Dessutom erinrade Europeiska rådet vid sitt möte i Köpenhamn, i december förra året, om anslutningskriterierna, som fastställdes av just Europeiska rådet i Köpenhamn, men i juni 1993. Och det bekräftade att länderna på västra Balkan har ett europeiskt perspektiv. Det underströk även sin beslutsamhet att stödja deras ansträngningar att närma sig Europeiska unionen ytterligare och välkomnade likaså det grekiska ordförandeskapets beslut och prioritering, om ni så vill, att anordna ett toppmöte i Thessaloniki den 21 juni. I toppmötet kommer Europeiska unionens medlemsstater och länderna i regionen västra Balkan att delta. I det grekiska ordförandeskapets arbetsprogram för utvidgningen sägs uttryckligen att ordförandeskapet kommer att fortsätta och intensifiera samarbetet med länderna i regionen i syfte att integrera dem så fullständigt som möjligt i Europas politiska och ekonomiska krets. Och vårt mål är naturligtvis att denna process skall bidra så att de verkligen kan ges status som möjliga kandidater för anslutning till Europeiska unionen.
Rådet påminner även om att Kroatien, av dessa länder, lade fram en ansökan om medlemskap den 21 februari 2003. Rådet kommer inom kort att utvärdera denna ansökan och även överlämna den till kommissionen, som naturligtvis kommer att skärskåda ansökan i avsikt att yttra sig innan beslut om denna fattas i rådet.
Denna ansökan vittnar likväl, anser jag, om det intresse som finns i regionen för den egna europeiska utvecklingen och om den betydelse som Europeiska unionen har fått, om den dragningskraft, om ni så vill, som Europeiska unionen utövar på regionen och som gör att vi kan hoppas att drivfjädrarna till de nödvändiga reformerna i regionen kommer att vara betydande, eftersom det rör sig om reformer som är mycket viktiga för stabiliteten på Balkan.
Det säger följaktligen sig själv att toppmötet i Thessaloniki kommer att utgöra en ny milstolpe i det speciella förhållandet mellan Europeiska unionen och länderna på västra Balkan.
I fråga om länderna i södra Kaukasus - Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, men även Moldavien - är Europeiska unionen och dess medlemsstater associerade med dem genom avtal om partnerskap och samarbete. Europeiska unionen har föresatt sig att bidra till att konsolidera rättsstaten, de ekonomiska reformerna, freden, säkerheten och stabiliteten i dessa länder, varav inget ännu har lämnat in ansökan om medlemskap.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande! Tack så mycket för detta mycket detaljerade svar. En fråga bara. Ni säger själv att Kroatien redan har lämnat in en ansökan om medlemskap och att Makedonien för övrigt har aviserat att man kommer att göra samma under hösten. Inför dessa aviserade anslutningar undrar jag om det inte vore politiskt mer intressant för Europeiska unionen att föreslå att dessa länder skall föras upp på listan över kandidatländer, något som ur juridisk och politisk synpunkt är något annat än att formellt inleda förhandlingar.
När det gäller länderna i Kaukasus, som jag mycket ofta haft tillfälle att besöka, har jag varje gång noterat att de grekiska ambassadörerna är de som varit mest uppmärksamma på behovet av att säkerställa att dessa länder ges tydliga utsikter om att integreras i Europeiska unionen. Ni vet lika väl som jag att den destabilisering som ett stort grannland har åstadkommit har haft helt förödande konsekvenser, att det är en ond cirkel, att dessa länder inte kommer att kunna ta sig ur denna negativa spiral utan ett tydligt anslutningsalternativ. Tycker ni inte att det därför vore angeläget att unionen föreslår dessa länder samma sak?
Jag tackar er för frågan. För det första sade ni att vi bör föreslå att de förs upp på listan. Om ni menar att officiellt säga att dessa länder har utsikter att bli kandidatländer - och jag tror att det är det ni menar - har ett sådant beslut redan meddelats, och jag tror att det utgör ett viktigt budskap. Vi har de tio nya länder som ansluts i och med underteckningsceremonin den 16 april i Aten, vi har de tre kandidatländerna - Bulgarien, Rumänien och Turkiet - och vi har sagt att länderna på västra Balkan har ett europeiskt perspektiv. Detta faktum utgör följaktligen ett tydligt åtagande, givetvis under förutsättning att villkoren, det vill säga Köpenhamnskriterierna, uppfylls och att viktiga reformer genomförs; andra förutsättningar är goda grannförbindelser och regionalt samarbete.
I fråga om Kaukasus tackar jag för era ord om de grekiska ambassadörerna, som verkligen är lyhörda när det gäller dessa länder, men jag företräder här naturligtvis de 15 och vill i detta sammanhang upplysa om att rådet vid upprepade tillfällen har diskuterat frågan om ansökningar från länder som Turkiet. I Köpenhamn fattade vi ett mycket viktigt beslut om det nya, om ni så vill, perspektivet för och den nya utvärderingen av landet 2004, med målet att inleda förhandlingarna, förutsatt att kriterierna är uppfyllda. Dessutom pågår naturligtvis en annan stor diskussion, som inte har lett till resultat, om frågan var Europeiska unionens gränser går, det vill säga hur stor Europeiska unionen kan bli och vilka länder som verkligen kan bli medlemmar. På denna fråga har rådet ännu inget svar, och följaktligen kan inte heller jag ge ett svar. Men det är en stor fråga, den som ni har ställt, som helt säkert kommer att sysselsätta inte bara oss, utan även er, under mycket lång tid framöver.
Herr talman! Frågan om Europeiska unionens gränser är mycket intressant och den har även diskuterats i Europeiska konventet. I går godkände kommissionen en strategi om god grannskapspolitik, där man även räknar upp de länder som omfattas av denna grannskapspolitik. Borde man ge detta kommissionens förslag till strategi någon betydelse när vi diskuterar beslutet från toppmötet i Thessaloniki om möjligheterna att inleda förhandlingar med nya kandidatländer? Jag frågar alltså vilken relationen är mellan denna strategi om grannskapspolitik och nya, eventuella kandidatländer? Är det meningen att grannskapspolitiken skall definiera de områden och stater som aldrig någonsin kan ansluta sig till unionen, det vill säga är det de facto fråga om en definiering av unionens gränser?
Jag tackar för frågan, för jag tror att denna fråga behöver klargöras. I och med utvidgningen ändras Europeiska unionens faktiska gränser, och vi vill betona att dessa gränser inte kommer att fungera som nya Berlinmurar, utan som broar för samarbete. Broar för samarbete som naturligtvis måste grunda sig på våra gemensamma värderingar, våra mål i fråga om demokrati, frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna, ekonomiska och politiska förbindelser, säkerhet, bekämpning av den organiserade brottsligheten, gemensamt samarbete med grannskapet i stort, vårt gemensamma, om ni så vill, grannskap, som sträcker sig ända från Ryssland till Medelhavet. Kommissionen har följaktligen en roll, och rådet har vid upprepade tillfällen bett kommissionen lägga fram förslag om detta vårt nya gemensamma grannskap och om hur dessa broar för samarbete med våra grannar kan förstärkas, men detta har inte kopplats samman med frågan om ansökningarnas utsikter. Som jag betonade även för den förre talaren utgör detta ett stort problem, och en bred dialog om frågan har inletts, vilket jag tror att även ni sade, och frågan har också diskuterats i konventet, men vi har inte fattat några beslut. Följaktligen, ja, kommissionen har utarbetat en text, vilken kommer att diskuteras, naturligtvis även vid den europeiska konferensen, som kommer att äga rum i Aten dagen efter de tio ländernas undertecknande, med de ungefär 40 stater som deltar i konferensen, men inte tillsammans med frågan om ansökningarnas utsikter, som utgör ett kapitel för sig.
Herr talman, herr ordförande, mina damer och herrar! Kroatiens anslutningsansökan utgör återigen ett steg av stabilisering för regionen. Vi har just under de senaste minuterna fått dåliga nyheter från Serbien. Där råder sedan några minuter undantagstillstånd efter att premiärminister Djindjic mördats. Det skulle intressera mig att höra om ni har för avsikt att inkalla ett brådskande sammanträde med utrikesministrarna, eftersom denna utveckling faktiskt är oroväckande!
Om jag har förstått rätt frågar ni om vi kommer att sammankalla ett extra möte för ministrarna i rådet (utrikesfrågor) med anledning av händelserna i Serbien. För det första har vi, som jag sade även tidigare, fördömt denna händelse och uttryckt vår sorg. Jag anser dock att detta lands utveckling är en utveckling i vilken vi har investerat mycket; vi har i väldigt många år ägnat oss åt Serbien och Montenegros och hela regionens framtid, och vi arbetar ihärdigt för att bevara och konsolidera - om ni vill - stabiliteten, freden och de demokratiska institutionerna där. Detta är det budskap som vi även i dag, som ordförandeskap, sänder till Serbien och till Serbiens och hela regionens folk, samtidigt som vi betonar att vi kommer att vidta alla åtgärder som bidrar i den riktningen. Ett ministermöte kommer att äga rum mycket snart, om några dagar, så det finns ingen anledning till ett extra rådsmöte, och kanske skulle ett sådant också vara en signal som skulle kunna framkalla viss rädsla. Vi tror inte att denna händelse kommer att ge upphov till - utöver bedrövelse och upprördhet - några inre oroligheter. Den står på vår dagordning, och vi bör vidta våra åtgärder de följande dagarna om det behövs särskilt stöd.
Frågorna nr 10 och 23 har dragits tillbaka.
Eftersom tiden för frågor till rådet är slut kommer frågorna nr 11 till 22 och 24 till 49 att besvaras skriftligen.
Frågestunden till rådet är avslutad.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0060/2003) av Gröner för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om integrering av ett jämställdhetsperspektiv i Europaparlamentet (2002/2025(INI)).
Herr talman! Vi väntar ivrigt på kommissionsledamoten, som också har meddelat att hon skall komma. Jag hoppas att hon snart är här. I mitt initiativbetänkande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor ägnar jag mig åt jämställdhetsperspektiv i Europaparlamentet, både på politisk och på administrativ nivå. Vi har i vårt utskott diskuterat med aktörerna, fört en rad samtal både med talmannen och med generalsekreteraren, en offentlig utfrågning följde, och vi har också samtalat med personalrepresentanter och med det rådgivande utskottet.
Europeiska unionens skyldighet att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män är förankrad i EG-fördraget i artiklarna 2, 3 och 13 och i artikel 23 i stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter. Jämställdhetsperspektivet som politisk strategi skall hjälpa till att förverkliga detta anspråksfulla mål. Detta är också i enlighet med åtgärdsplattformen från Beijing, i och med att man utifrån jämställdhetsperspektivet skall driva på utveckling, organisation och utvärdering av politiska beslutsprocesser och åtgärder så att hänsyn tas till utgångsvillkoren och effekterna på kvinnor och män på alla politikområden och på alla nivåer, för att man skall kunna arbeta mot målet med ett faktiskt jämställande av kvinnor och män.
Europaparlamentet måste visa sig vara en motor för jämställdhet och har alltid varit detta i det förflutna, och jämställdhetsperspektivet måste nu inbegripas i vår politiska verksamhet och våra strukturer på ett samstämmigt och omfattande vis. Därför föreslås i detta betänkande en rad åtgärder för att principen om jämställdhet skall förankras långsiktigt. Att stärka kvinnornas ställning är därför en viktig aspekt, men inte den enda, utan det gäller att ställa den dubbla strategin i förgrunden som en princip.
Vi föreslår i betänkandet följande åtgärder: Europeiska unionen måste spela en föregångarroll och visa att det engagerar sig aktivt. Ett yttre tecken på detta är också i Europaparlamentet, liksom i kommissionen, att man tillsätter en högnivågrupp för jämställdhet med parlamentets talman som ordförande, så som redan skedde i kommissionen under ordförande Santer. Vi ligger här absolut lite efter.
Utskottsordförandekonferensen skall tas med och måste utarbeta förslag tillsammans med delegationsordförandena, och lägga fram rekommendationer för talmanskonferensen om hur jämställdhetsperspektivet skall kunna genomföras obligatoriskt inom respektive rådande politikområden. Vårt förslag till detta är att utnämna en ledamot - helst ordföranden eller en vice ordförande - som ansvarig för jämställdhetsperspektivet, och de enskilda utskotten skall sedan i sitt arbetsprogram leta fram projekt som visar hur jämställdhetsperspektivet förverkligas inom deras verksamhetsområde, och systematiskt granska följderna av åtgärderna för kvinnor och män.
Planeringen och genomförandet skall dessutom, liksom utvärderingen, vara inriktade på fastslagna kvalitetsnormer och möjliggöra en intern benchmarking. Varje utskott företar sedan en årlig utvärdering av sin verksamhet och sina resultat på jämställdhetsområdet, med ledning av tidigare fastslagna mål, och granskar dessa åtgärder. Vårt förslag är att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor sedan sammanfattar de enskilda rapporterna till en årsrapport om jämställdhetsperspektivet, och avger rekommendationer för det fortsatta arbetet. Ytterligare ett knippe åtgärder måste vidtas, även i enlighet med överenskommelsen om yrkes- och familjemässig verksamhet för medarbetarna. Användning av könsneutralt språk är exempelvis ett viktigt mål.
Vårt mål måste också vara att med tanke på utvidgningen även inbegripa kandidatländerna och med sikte på parlamentsvalen 2004 arbeta för att åstadkomma en välavvägd representation av män och kvinnor. Situationen ser sådan ut att Europaparlamentet visserligen alltid varit en föregångare, men när allt kommer omkring låg andelen kvinnliga ledamöter år 1979 på 17,5 procent; nu har vi 31 procent. I konventet kan dock en tillbakagång noteras. Jag anser att det är mycket viktigt att vi, när vi genomför benchmarking och jämställdhetsperspektivet, ger en politisk signal, för att vi skall göra framsteg till valen 2004, och inte gå tillbaka.
Jag hoppas att det inte har uppstått ett missförstånd. Ingen kommissionsledamot kommer att delta i den här debatten. Denna diskussion berör Europaparlamentet snarare än Europeiska kommissionen. När vi så småningom skall diskutera frågor som gäller kommissionens ansvarsområden kommer en kommissionsledamot att vara närvarande.
Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap av ordförande i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, som har ägnat sig åt denna problematik på eget bevåg, som Gröner sade. Vi har avgett ett positivt yttrande, även om vi är kritiska på några punkter, eftersom målet jämställdhet mellan könen, som finns inskrivet i fördraget och i stadgan med grundläggande rättigheter, är ett viktigt mål som parlamentet bör diskutera.
Att tillämpa jämställdhet innebär, som Gröner sade, att ingripa i de politiska och administrativa beslutsprocesserna för att främja beslut som tar hänsyn till de mål vi vill uppnå. Således föreslår utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor att parlamentet skall anta en handlingsplan som skall åtföljas av åtgärder som naturligtvis finns med i regelverket och som syftar till att nå de mål vi vill genomföra.
Herr talman! Det handlar om en process med förgreningar i de sociala strukturerna och institutionerna och som självfallet måste betrakta en verklig jämställdhet som erövrandet av en faktisk likställdhet i fråga om grundläggande rättigheter och skyldigheter i ett öppet, globaliserat samhälle som vill låta alla kulturella uttryck få sin rätta vikt. Jag tror att uttrycken för jämställdhet har ett stor kulturell komponent.
Jag tror att det är av grundläggande betydelse att det finns en politisk grupp på hög nivå som försöker att utjämna det kvinnliga inslaget i parlamentets styrande organ, i hela parlamentet som helhet, bland annat med tanke på utvidgningen som måste ta hänsyn till de mål som vi vill uppnå. Och så understryker vi här i kväll, i det yttrande som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har avgivit och som jag presenterar för kammaren, att vi har hänvisat till Lalumières betänkande från 2002, som presidiet har antagit. I detta betänkande föreskrivs att en större andel kvinnor skall utses på nivåerna A1 och A3 under de kommande åren, samt att kvotering skall tillämpas systematiskt i fråga om befordringar.
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden tycker att denna princip på något sätt är lite överdriven och skjuter lite över de mål vi vill uppnå, eftersom den står i motsatsställning till domstolens - som jag tror ganska upplysta - rättsskipning. Domstolen hävdar självfallet att det strider emot nationella regler att automatiskt föredra den av lika kvalificerade sökande som har ett visst kön. Sådana preferenser måste man naturligtvis ta stor hänsyn till förebyggande i samband med uttagningsförfaranden, men de kan inte konkret sätta villkoren för slutresultatet. Med andra ord innebär en absolut och ovillkorlig preferens för det underrepresenterade könet vid anställning eller befordran enligt vad domstolen har fastslagit inte bara att man går längre än målet att verka för lika möjligheter, utan också att målet i stället blir lika representation, vilket bara kan uppnås genom att lika möjligheter föreligger.
Detta resonemang från domstolens sida och denna grundläggande princip som, genom att man tillämpar en viss måtta, leder till stor balans i besluten, tror jag är de instrument som parlamentet bör tillhandahålla för att uppnå en mognare jämställdhet, vilken innebär ett framsteg i utvecklingen av det sociala och kulturella livet.
Herr talman! Gröners initiativbetänkande utgör ett viktigt arbete om jämställdheten vid Europaparlamentet och ger oss alla en god anledning att fundera över om vi själva, här i vårt eget hus, kan genomföra det som vi arbetar för och råder medlemsstaterna att genomföra.
Betänkandet hänvisar till hela vårt regelverk, det vill säga till allt det som vi fram till i dag har genomfört eller antagit i Europaparlamentet, som Lalumières betänkande. Det anger även goda lösningar som används inom Europeiska kommissionen för att främja ett balanserat deltagande av män och kvinnor i personalen. Betänkandets viktigaste bidrag är att det påvisar behovet av politisk vilja på alla beslutsnivåer, i den administrativa mekanismen, i presidiet, i talmanskonferensen, i de politiska partiernas verksamhet, för att vi skall uppnå ett mer balanserat deltagande.
Det är sant att jämställdheten måste föras upp på alla organs dagordning, för bara så kan problemet med kvinnornas underrepresentation och underskottet i balansen bli synliga. Betänkandet innehåller intressanta förslag som avser den sociala infrastrukturen, t.ex. om vaktning av tjänstemännens och ledamöternas barn, något vi betraktar som en nödvändig förutsättning, och andra förslag som avser forskningen om det kvinnliga deltagandet och dess återverkningar på alla nivåer och på alla de politikområden som Europaparlamentet ägnar sig åt.
Det är ett initiativbetänkande som inte anger någon tvingande politik eller några bindande konkreta åtgärder. Vi hoppas dock att det kommer att uppmuntra till diskussion och inspirera till antagande av åtgärder i en tid när vårt parlament förbereder sig för utvidgningen genom att ta emot företrädare för de nya medlemsstaterna. Det bör inte bara visa upp bästa möjliga bild, utan även utgöra ett exempel att ta efter för de nya länderna, och detta naturligtvis utan att vi glömmer bort att många av dagens medlemsstater fortfarande har behov av råd och förslag, så att de bättre kan organisera det parlamentariska livet och sina parlaments verksamhetsrelaterade mekanismer i syfte att uppnå en balanserad representation av de två könen.
Herr talman! Kommissionsledamotens närvaro gläder mig mycket eftersom den vederlägger den mycket kränkande kommentar ni gjorde tidigare om det utskott i vilket jag har äran att vara ordförande. Jag hoppas att ni nu har övertygats om att den fråga vi diskuterar är tillräckligt viktig för att motivera den ansvariga kommissionsledamotens närvaro under debatten.
Mina damer och herrar! När vi talar om att införliva jämställdheten mellan könen i all politik och i samtliga verksamheter är det naturligt att vi först ser efter vårt eget hus. Även Kratsa sade detta för en stund sedan. De europeiska organens verksamhet bör utgöra förebild och ett exempel att ta efter för medlemsstaterna och för hela världen. Europaparlamentet utgör en värdefull ram för att bedriva politik och dra användbara slutsatser om genomförandet i praktiken av jämställdheten mellan könen genom att främja en balanserad representation av könen, såväl när det gäller den parlamentariska sysslan och utnämningen av kvinnor till ansvarsfulla tjänster inom parlamentet som när det gäller karriärs- och löneutvecklingen för kvinnliga chefer på alla nivåer i Europaparlamentets administrativa hierarki.
Sex år efter det att integreringen av jämställdhetsperspektivet befästes genom Amsterdamfördraget har denna viktiga strategi för att uppnå jämställdhet tyvärr ännu inte genomförts fullt ut vare sig inom parlamentets administration eller i det politiska arbetet. Utan att förringa de insatser som gjorts konstaterar vi likväl att vi i Europaparlamentet ligger efter Europeiska kommissionen.
I sitt viktiga betänkande specificerar och belyser Gröner alla de centrala frågorna, och hon föreslår konkreta åtgärder och metoder för att hantera de brister som finns. Vårt utskott har ambitionen att göra Europaparlamentet till förebild för genomförandet av integreringen av jämställdhetsperspektivet, och vi hoppas att Gröners utmärkta betänkande kommer att utgöra riktmärke och utgångspunkt för arbetet för att uppnå detta mål. Det behövs dock stöd och engagemang på högsta möjliga nivå för att detta mål skall uppnås, och dessutom måste medel anslås för att garantera ett konsekvent genomförande av de åtgärder som föreslås i betänkandet.
Principen om integrering av jämställdhetsperspektivet bör befästas klart och tydligt även i det nya grundfördraget, och detta är ett av huvudkraven från mitt utskott i vår kamp för att det framtida Europa - och även Europaparlamentets manliga ledamöter, hoppas vi, herr talman - skall blir mer lyhörda i jämställdhetsfrågor. Jag anser i alla händelser att det beslut som fattades av det grekiska ordförandeskapet vid rådets informella möte nyligen, efter ett förslag från er, fru kommissionär, att Europeiska kommissionen skall lägga fram en årlig rapport om hur integreringen av jämställdhetsperspektivet genomförs i unionen, är mycket betydelsefullt.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka Lissy Gröner för det stora arbete hon lagt ned. En lång och grundlig process har som sedvanligt när Gröner är verksam föregått denna diskussion.
Gröner nämner artikel 2 och 3.2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som alla betonar Europeiska unionens förpliktelse att främja jämställdheten och avlägsna ojämlikheterna mellan män och kvinnor. Här vill jag även nämna artikel 141.4, som tydligt föreskriver att man kan vidta åtgärder som syftar till att införa särskilda fördelar, vars ändamål är att underlätta för det underrepresenterade könet att utöva yrkesverksamhet, eller att förebygga eller uppväga nackdelar i yrkeslivet.
Jag är helt införstådd med att man riktar sig speciellt mot medlemsstaterna, men det är faktiskt en princip som även borde gälla här i Europaparlamentet. Jämställdhet uppnås nämligen först när den politiska viljan finns och man har tillgång till de rätta redskapen.
Det finns i dag anledning att allmänt sett notera en del varningssignaler. Tidigare gällde diskussionen kvinnornas fria val att skapa lika möjligheter. Nu har diskussionen faktiskt ändrat karaktär och fått ett nytt fokus på många håll i Europa. Det handlar nu i allt högre grad om att män och kvinnor har uppnått jämställdhet när det gäller lagstiftningen och att det därför måste vara kvinnornas sak att själva komma fram till vad de vill. Diskussionen har flyttats tillbaka till hemmen. Men man har förbisett realiteterna. Det är fortfarande så att det är kvinnorna som tjänar minst och därför kommer det fortfarande att vara dem som går hemma med barnen. Det betyder att det fortfarande kommer att vara männen som bestämmer, även här i Europaparlamentet.
31,5 procent av Europaparlamentets ledamöter är kvinnor, dock med ojämn fördelning mellan de olika länderna. Av de grekiska ledamöterna i Europaparlamentet är 8,7 procent kvinnor, medan Sveriges andel kvinnor är 44,3 procent. Det sista exemplet visar att det kan löna sig att göra en aktiv insats för kvinnornas deltagande och att det är möjligt att skapa en mer jämställd representation, antingen genom kvotering när det gäller de olika listorna eller genom möjligheten till förmånsval.
Bilden är en helt annan när vi ser på de indirekta och hierarkiska systemen. Europeiska konventet är exempel på ett indirekt system och här är endast sjutton procent kvinnor. Europaparlamentets administration är exempel på ett hierarkiskt system och även där är det illa ställt med jämställdheten. Om inte vi, som den demokratiska institutionen framför alla andra, kan visa upp bättre exempel än dem vi har i dag, så kan man fråga sig hur vi skall kunna övertyga medborgarna i Europa om att jämställdheten är ett ?sine qua non? - en nödvändighet - om vi skall få en anständig framtid i Europa.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill tacka Gröner så mycket för kvällens betänkande, som tar upp ett ytterst viktigt ämne, viktigt eftersom det är av central betydelse för politiken för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är ytterst svårt att införa detta som Europaparlamentet föreslår med uttrycket gender mainstreaming, som kan översättas med integrering av jämställdhetsperspektiv. Först och främst måste man erkänna den svårighet det innebär att skapa en särskild politik för kvinnor - vilket är skälet till att det i parlamentet finns ett utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor - och samtidigt se till att denna politik får effekter som genomsyrar samtliga utskott och samtliga politiska ärenden. Det är vad som föreslås i detta betänkande. Än en gång är Europa en pionjär på området och vi måste vara oerhört uppmärksamma på denna dubbla svårighet. Vi måste gå fram på två ben, och inte hoppa på ett: å ena sidan jämställdhet, tillsammans med utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, och å andra sidan integrering av jämställdhetsperspektiv och gender mainstreaming. Detta är ytterst svårt. Det konstaterar vi varje dag i våra respektive utskott, om man bortser från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet.
I detta betänkande föreslås en arbetsmodell med två nivåer, och jag vill återigen tacka Lissy Gröner för detta. Dels handlar det om att ta tag i beslutsfattandet, och göra så att gender mainstreaming tillämpas på alla nivåer inom parlamentet, såsom redan är fallet i kommissionen, vilket jag tror är en förändring till det bättre. Dels läggs tyngdvikten inte på likhet, utan på jämställdhet mellan könen inom samtliga områden, tack vare detta betänkande som kommer att gå till omröstning i kammaren, vilket gläder mig, då jag själv har ingivit ett ändringsförlag för att få en omröstning i kammaren. Denna andra punkt tycks mig vara minst lika grundläggande. Därför är detta betänkande viktigt, både för att det bryter ny mark och för att det framhåller svårigheterna med denna politik.
Fru kommissionär! Redan vid det informella rådsmötet i förra veckan fastslogs i det närmaste vissa förslag i detta betänkande och det är jag glad över. Jag är dock mycket mindre glad över vad som händer med utvidgningen. Malta har ju nyss fått rätt att rösta om anslutning, trots sina antiabortlagar och sin restriktiva skilsmässolagstiftning, som EU och de femton medlemsstaterna verkar acceptera. Det verkar också som om Polen gör sig redo att behålla sina rättigheter vad beträffar lagar om reproduktiva rättigheter. Jag undrar hur det är bevänt med den politiska viljan i våra femton medlemsstater. Det har sagts att det var viktigt att vi föregick med gott exempel inför de kommande medlemsstaterna, men om vi inte kan kräva av dem att de respekterar ett antal landvinningar inom området för kvinnors rättigheter, tycker jag att detta är ytterst oroande.
Mina damer och herrar, fru kommissionär! Jag känner mig besviken över att det i Europaparlamentet fortfarande måste läggas fram ett betänkande om gender mainstreaming, en politik som godkänts redan för flera år sedan och som redan borde varit förverkligad. Det hindrar inte Lissy Gröners insatser i detta mycket fullständiga betänkande. Om jag skulle se mainstreaming och den därav följande jämlikheten mellan män och kvinnor i den här institutionen i en dröm så skulle jag även se den första kvinnliga generalsekreteraren och en jämn fördelning av män och kvinnor på alla nivåer. Hälften av de deltidsarbetande skulle vara män och mot slutet av eftermiddagen skulle det springa omkring barn som hämtats från ett daghem utan köer och som Europaparlamentet ordnat. Den här kammaren skulle samtidigt drivas av båda könen på ett nyskapande, progressivt sätt som skulle komma sig av skillnaderna i kön.
Det är dock bara en dröm. Därför ser jag en missad möjlighet i betänkandet om gender mainstreaming att helt integrera gemenskapens regelverk om jämlikhet, tjänstestadgan och Europaparlamentets personalpolitik. Jag tycker att det är oacceptabelt att medlemsstaterna inför jämlikhetslagstiftning medan Europaparlamentet släpar efter. Under skollov eller en oförutsedd strejk i skolan så ser vi många barn springa omkring här i byggnaden. Det är barn till assistenter, personal eller ledamöterna själva. De är inte alltid i en sådan ålder att de kan få plats på ett daghem, om vi utgår från, som i min dröm, att det inte finns några daghemsköer. Var i denna jättelika byggnad finns det en liten lekhörna med leksaker, målarpenslar osv., där vi kan lämna ett barn ett par timmar på ett säkert sätt? Det skulle då också passa in i den politik som är inriktad på att förena samhälls-, familje- och arbetslivet med varandra.
Bästa kolleger! Tyvärr måste jag meddela er att mitt bidrag hittills grundar sig på ett anförande som jag höll här i kammaren den 8 mars 2002 för att ge glans åt den internationella kvinnodagen. Ingenting har förändrats. Det är obegripligt. Jag vill avsluta med att säga att vårt utskott för kvinnors rättigheter kommer att behöva spela en viktig roll i kontrollen av genomförandet av Gröners betänkande.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att gratulera Lissy Gröner till detta arbete för jämställdhet. Trots det långtgående skyddet av kvinnors grundläggande rättigheter de senaste åren är införlivandet av principen om lika möjligheter ännu inte tillfredsställande på alla områden, framför allt inte inom de politiska och administrativa områdena.
Ett jämnt och aktivt deltagande från kvinnor och män i det politiska livet utgör ett grundläggande instrument för att befästa ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Med tanke på att parlamentet är den institution som står medborgarna närmast och att dess arbete för att försvara lika rättigheter har gjort det möjligt att utveckla många politiska aktiviteter i denna riktning, är det dess plikt att föregå med gott exempel genom att stärka kvinnors integrering i parlamentets verksamhet och i dess interna strukturer.
Det är därför nödvändigt att främja deras fullständiga medverkan för att uppnå en mer balanserad situation. När det gäller utvidgningen och valen till Europaparlamentet 2004, måste informationskampanjer dras i gång för att förbereda de kvinnor som vill komma in i de europeiska institutionerna. Härigenom kan vi undvika att procentandelen kvinnliga ledamöter i Europaparlamentet minskar ännu mer. Jag skulle vilja framhålla, utan att döma i egen sak, att det arbete som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har bedrivit har varit av avgörande betydelse för att medvetandegöra andra utskott, genom dess anföranden och yttranden.
När det gäller parlamentets förvaltning stöder jag helt åtgärderna att stärka medvetandet, informationen och yrkesutbildningen, att införa rådssystem för karriärutveckling och en bättre utveckling av yrkes- och privatlivet genom framför allt flexibla arbetstider och tillgång till system för barnomsorg. Jag anser dock inte att det är ett bra alternativ att systematiskt tillämpa principen om positiv diskriminering av kvinnor till chefsposter så länge som obalansen består. Därför stöder jag det ändringsförslag som Gargani har lämnat in, som inte stöder en så sträng automatism utan föredrar möjligheten att anta positiva åtgärder till förmån för det underrepresenterade könet när det gäller rekrytering, karriärutveckling och annan yrkesverksamhet.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! För några dagar sedan skulle jag tro att alla vi här närvarande kvinnor, var och en i det egna landet, deltog i firandet av den internationella kvinnodagen. Denna dag efterlämnar en lite bitter eftersmak. Vi är fortfarande offer för orättvisor och vi behandlas fortfarande som en minoritetsgrupp, trots att vi utgör över hälften av mänskligheten. Det är med stor besvikelse jag tvingas konstatera att kvinnofrågan än en gång bara verkar intressera kvinnor i kväll, och jag hoppas att vi i morgon kommer att vara fler som reser oss för att kämpa mot detta, precis som vissa män i dag kämpade när de klagade över att vissa mycket viktiga frågor, exempelvis pensionsfrågan, bara behandlades sent på kvällen.
Det måste sägas att jämställdhetsprincipen ännu inte tillämpas på EU-nivå. I Lalumières betänkande, där hon tittar närmare på situationen i vår institution, sägs det tydligt hur det förhåller sig med den saken och betänkandet åtföljs av konkreta förslag. Det är riktigt att man måste gå i närkamp med detta problem och sluta skyla sitt ansikte med socioekonomiska och sociokulturella hänsynstaganden. Vi har sagt att vi ville ha ett mer jämställt och rättvist samhälle.
Jag vill tacka Gröner för detta utmärkta betänkande, för det kommer att utgöra ett ojämförligt instrument för att utveckla ett integrerat jämställdhetsperspektiv i vår politik, i våra åtgärder och budgetar. Varför? Helt enkelt för att vi anser att detta integrerade perspektiv kommer att leda till ett mer rättvist och demokratiskt samhälle, och att beaktandet av olikheterna mellan män och kvinnor kommer att göra det möjligt att utnyttja de mänskliga resurserna på bästa sätt. Vi måste engagera oss aktivt och effektivt, vare sig det gäller strukturer, informationspolitik, utvärdering av våra åtgärder eller upprättande av statistik. Kanske kan jag påminna om att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om knappt ett år fyller tjugo år? Tjugo år är en viktig etapp, och jag hoppas att vi i faktisk handling skall kunna göra en mer positiv summering av allt detta arbete som uträttats.
Herr talman! Jag vill bara erinra om att Simone de Beauvoir sade: ?Vi föds inte till kvinnor, utan vi blir det?. Det sociala könet. Mannen är fortfarande norm. Med det menas att som män behandlar män så behandlar också kvinnor män, och som män behandlar kvinnor så behandlar många kvinnor kvinnor. Det är därför som gender mainstreaming-metodiken är viktig som ett stöd i en sorts könsmässig strukturomvandling, som är absolut nödvändig.
Sverige brukar pekas ut som världens mest jämställda land, men män och kvinnor i Sverige är inte jämställda. Vi är långtifrån jämställda. Detta säger väl mycket om tillståndet i världen i övrigt. Efter det senaste valet i Sverige i september 2002 består vårt nationella parlament av 47 procent kvinnor, alltså t.o.m. fler än de 44,3 procent som Dybkjær nämnde. Detta har kunnat ske genom partiernas egna ändringar och åtaganden samt genom det så kallade frivilliga kontraktet med väljarna, vilka också på ett aktivt sätt har röstat in kvinnor.
1998 var jag ansvarig för gender mainstreaming och försvarade detta här i kammaren. Jag kan inte se att särskilt mycket, eller ens någonting, har hänt på dessa fem år. Många har lärt sig att säga gender mainstreaming, men det sker inga förändringar bara för att man lär sig säga ett nytt ord. Vi måste alltså lära oss att utöva det. Vi kan börja med att anta och verkställa Gröners trots allt ganska självklara och blygsamma förslag.
Herr talman! Gender mainstreaming hamnade på Europaparlamentets dagordning för cirka tio år sedan och via EU på FN:s dagordning genom gemensamma insatser från svenska och nederländska feministiska politiker. Jag vet det så noga eftersom jag själv var med. Grundtanken bakom den här metodiken, nämligen att kvinnoproblem är problem som skär igenom alla linjer, är dock av mycket äldre datum och har använts inom politiken mycket tidigare. I Nederländerna talade vi om ?facettpolitik? och politisk integrering, i Tyskland sade vi att kvinnopolitik, fru Gröner, var en sektorsövergripande fråga och på franska hette det helt enkelt le mainstreaming.
Erfarenheterna av det här är litet växlande. Med framgångarna och även med problemen skulle vi redan kunna fylla en rejäl bokhylla. Tyvärr stöter vi i den bokhyllan även på missförstånd och kanske till och med uppsåtliga förvrängningar. Vissa falska profeter försöker nämligen sälja vad som egentligen är en specifik politik under täckmanteln gender mainstreaming och det har vi ingen nytta av. Lyckligtvis har vår föredragande Gröner i sitt mer än förträffliga betänkande hejdat strömmen av sådant missbruk genom att tillämpa det här begreppet i Europaparlamentet. I betänkandet klargörs en gång för alla att gender mainstreaming inte är: add women and stir. Alltså: lägg till en nypa kvinnor i soppan, rör om och det är klart. Nej, så går det inte. Med gender mainstreaming syftar man till att så kallad allmän politik blir av med sin allmängiltighet, att vi slår hål på den myten och att vi ser efter hur olika det inverkar på män och kvinnor. Vi måste inse att vi fortfarande har långt kvar innan det här blir helt införstått.
Många män kan inte fördra tanken på att deras verklighetsbild inte gäller för kvinnor. Bakom de definitionerna av verkligheten döljs maktpositioner som, det vet feminister, aldrig kommer att ges upp utan strid. Den politiska fråga som ligger bakom det här betänkandet är då också följande: är de män som styr och ställer här i parlamentet verkligen beredda att gå en bit åt sidan och dela makten med oss? Så länge vi inte kan besvara den frågan med ett uppriktigt ja så måste vi fortsätta på den här vägen, trots alla pessimistiska yttranden jag hör. Vi måste fortsätta slå på stora trumman.
Herr talman, fru kommissionär, ärade ledamöter! Det är viktigt att vi här i parlamentet ger en puff framåt i tillämpningen av principen om lika rättigheter och möjligheter, och jag gratulerar Lissy Gröner till de förslag som hon lägger fram och som, om de tillämpas, kommer att ge ett viktigt bidrag för att integrera könsperspektivet, och främja jämställdheten mellan män och kvinnor genom att detta genomsyrar all verksamhet. Jag skulle också vilja understryka att det inte bara handlar om att öka kvinnors deltagande i parlamentets organ, de olika utskotten och arbetsgrupperna, utan framför allt att integrera könsperspektivet i alla faser av politiken i de olika arbetsprocesserna i utskotten och parlamentsdelegationerna, inklusive budgetprocessen och all gemenskapspolitik, vilket är mycket viktigt.
Naturligtvis är det nödvändigt med lämpliga ekonomiska och personella resurser, men framför allt behövs det en verklig politik för att främja jämställdheten och mycket politisk vilja, inte bara i parlamentets ansvariga organ utan också i kommissionen och rådet, för att könsperspektivet faktiskt skall integreras i all politik och verksamhet.
Herr talman! Vi kommer att rösta ja till detta betänkande, eftersom det innehåller ett antal goda avsikter när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor och eftersom det där föreslås att Europaparlamentet skall börja med att sopa rent framför sin egen dörr. Inte nog med att det är hälften så många kvinnor som män i parlamentet. I parlamentets styrande organ, presidiet, talmanskonferensen och så vidare, är kvinnorna dessutom våldsamt underrepresenterade.
Jag vill dock understryka att det bara vore att skumma på ytan av problemet att enbart agera på denna nivå. I företagen finns det alltid ett stort lönegap mellan män och kvinnor. EU:s institutioner är ju bra på att föreslå tvingande direktiv när det handlar om att underlätta handel och transaktioner. Varför gör de inte samma sak för att säkerställa verkligt lika löner? Varför tvingar de inte alla medlemsstater, inklusive de mest bakåtsträvande, att respektera den grundläggande rättigheten för kvinnor att bestämma över sin egen kropp? Det skulle säkert inte räcka för att hejda framväxten av kvinnohat och barbariskt beteende mot kvinnor, som gror i de fattiga och gettoliknande arbetarkvarterens jordmån, men det skulle bromsa försämringen av kvinnornas levnadsvillkor.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0059/2003) av Avilés Perea för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om jämställdhetsmålen vid användningen av strukturfonderna (2002/2210(INI)).
Herr talman, fru kommissionär! Målet lika möjligheter för kvinnor och män infördes i Amsterdamfördraget och i och med detta gavs en rättslig grund för gemenskapens åtagande att i alla strukturfondsprogram arbeta för att nå detta mål. Det infördes också i strukturfondsförordningen för perioden 2000-2006.
Lika möjligheter är ett mål i alla program och insatser som medfinansieras av fonderna. Trots dessa så tydliga mål och att de är obligatoriska har vi kunnat konstatera att de inte uppfylls, förutom i europeiska socialfonden, dvs. inte ens då de innefattas i det program där de skall förverkligas.
Den europeiska socialfonden är inom området för sysselsättning, yrkesutbildning och fortbildning den enda som uppfyller detta mål med specifika program som är ägnade att uppnå lika möjligheter. Däremot innefattar andra betydande områden, som infrastruktur, transport, miljö, lokal och urban utveckling, landsbygdsutveckling, forskning etc. inte jämlikhet i sina mål. Även om europeiska socialfonden fokuserar på att skapa sysselsättningstillfällen, finns det fortfarande betydande insatser att förverkliga, som t.ex. en minskning av segregationen på arbetsmarknaden, skillnaderna i lön för lika arbete, främjandet av kvinnors deltagande i den nya informations- och kommunikationsteknologin, företagsandan och nya sysselsättningsmöjligheter samt i förfarandet för beslutsfattande.
Vi ber kommissionen att den skall anta mer specifika och effektiva åtgärder för att mildra dessa brister.
Vi tycker också att det fattas en klar politisk vilja i medlemsstaterna att trycka på jämlikhetsmålet i strukturfonderna. Det är sant att man gått framåt i utvecklingen av genusuppdelad statistik, vilket gör det möjligt för oss att känna till verkligheten bättre, men indikatorerna för uppföljning av programmen har inte förbättrats i förhållande till det tidigare programmet.
Medlemsstaterna ansvarar för programmen och vi ber dem anstränga sig att stödja specifik politik och åtgärder som syftar till att uppnå målen om lika möjligheter, genom att välja projekt som uppfyller detta mål. Det skulle kunna utvecklas infrastruktur, som förskolor eller dagcenter för äldre och funktionshindrade. Vanligtvis är det kvinnorna som åtar sig dessa uppgifter inom familjen och med en lämplig infrastruktur skulle vi kunna få en bättre integration av kvinnor i arbetslivet och en möjlighet att förena yrkesliv med hemmet, en bättre organisation av arbetstiden och åtgärder för ett återvändande till arbetslivet efter lång bortovaro, samt en större känslighet för en jämlik fördelning mellan män och kvinnor i hemmet.
Särskild uppmärksamhet bör ges de kvinnor som har störst svårigheter att nå lika möjligheter, dvs. kvinnor med funktionshinder, invandrare och familjeförsörjare. En bättre integrering av kvinnorna i de beslutsfattande organen skulle utan tvivel underlätta denna uppgift. Utbildning och medvetandegörande om lika möjligheter bör inte rikta sig enbart till kvinnor utan till hela samhället. Låt oss använda de möjligheter fördraget och strukturfondsförordningen ger oss för att gå vidare mot lika möjligheter med projekt som uppfyller dessa mål.
I deltidsutvärderingen som kommer att göras i år när halva programtiden gått bör man analysera uppfyllandet av detta mål: anslagstilldelningens art och belopp som går till konkreta insatser för att främja lika möjligheter, för att genomföra nödvändiga ändringar i den andra delen av programperioden. Man bör också beakta vikten av dessa insatser i de kandidatländer som inom drygt ett år kommer att ansluta sig till EU och som har svårigheter med den administrativa och ekonomiska omstruktureringen som i synnerhet drabbar kvinnor.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja gratulera Avilés Perea, inte av formella skäl, utan för att den debatt som äger rum i dag verkligen är påtaglig, eftersom strukturfonderna är en mycket konkret politisk tillämpning där vi kan mäta om det finns påtagliga resultat eller inte. Även för strukturfonderna gäller naturligtvis det dubbla greppet på jämställdheten mellan könen, det vill säga å ena sidan den övergripande dimensionen - integreringen av jämställdhetsperspektivet - och å andra sidan konkreta lösningar och konkreta program som endast gäller kvinnor, det vill säga positiva åtgärder.
Det stämmer, vilket flera talare har betonat, att detta mål inte alltid uppnås. Förordningen om strukturfonderna är ett viktigt instrument, men det behövs en riktig tillämpning i praktiken. Det finns fyra stadium: programmets utformande, det vill säga dess planering, genomförande, övervakning och utvärdering. Om de som deltar i de fyra processerna inte visar prov på den medvetenhet och det engagemang som behövs i den konkreta politiken, kan vi inte uppnå resultat.
Den svenska regeringen anordnade nyligen ett seminarium för alla ministrarna. Statsråden deltog i seminarium om integreringen av jämställdhetsperspektivet, så att de skulle förstå behovet av planering på alla enskilda politikområden. Det är följaktligen viktigt att vi inser att det krävs en politisk medvetenhet där strukturfondsprogrammen utformas och planeras, antingen detta sker på ministernivå eller på regions-, läns- eller kommunnivå. Vi ser inte en sådan överallt. Jag anser att det finns ett betydande politiskt underskott i de utvärderingar som görs, för att börja där.
Vi övergår till den andra nivån, som är genomförande, och den tredje, som är övervakning. Här spelar förvaltningen en mycket viktig roll, alla nivåer i förvaltningen, och det finns ett tydligt samband med föregående debatt. I alla länderna, med mycket få undantag, bemannas de högre nivåerna i förvaltningen i mycket hög grad av män, och åtgärder för att öka förvaltningstjänstemännens medvetenhet eller för att utbilda dem vidtas i endast några få länder. Även på nivåerna genomförande och övervakning saknas följaktligen den särskilda medvetenhet som skulle bidra till - låt vara i detta skede - att främja målen. Och vi kommer till det fjärde stadiet, som är utvärdering. Här använder vi oss av konsultföretag och externa byråer som gör utvärderingarna. I mycket få program får de i uppdrag att göra en särskild utvärdering av de politiska åtgärdernas och programmens resultat när det gäller kvinnorna.
Jag anser att kommissionen lade fram detta meddelande om genomförandet av jämställdhetsintegrering i strukturfonderna 2000-2006 fullt motiverat och vid rätt tidpunkt, i december 2002. Det ger oss en första möjlighet att se om och i vilken utsträckning jämställdhetsaspekten har beaktats vid planeringen i medlemsstaterna under de två första årens genomförande av den nya gemenskapsstödramen. Vi har en första förteckning, men inga kvantitativa uppgifter, eftersom de flesta program, som ni vet, har startat de senaste ett och ett halvt åren. Vad vi kan konstatera i det att vi tar hänsyn till subsidiariteten när det gäller frågan om strukturfondernas planering är att vi ser ganska många goda lösningar, att viktiga indikatorer har använts, men bara av vissa medlemsstater. Jag skall nämna några indikatorer, som antalet kvinnor som har startat eget företag, antalet program för kvinnor i förhållande till övriga program, kvinnors utbildning i informationssamhället som kvantitativ storhet, lokala sysselsättningsprogram i vilka hänsyn tas till jämställdhetsaspekten, andelen kvinnor som deltar i utbildningsprogram totalt sett samt en rad indikatorer som används endast i vissa länder. Det är inte regeln, och jag tror att det skulle vara bra om ert utskott och, skulle jag vilja säga, parlamentsledamöterna i varje land frågade regeringarna varför det inte, som det borde, finns indikatorer för varje enskilt program.
Det faktum att vi har detta meddelande i detta skede är mycket viktigt ur ett tidsperspektiv, för det ger oss möjlighet att betrakta översynen av strukturfonderna, ändringarna av finansieringens fördelning, men även den nya reservens fördelning, mot bakgrund av dessa programs resultat på området jämställdhetsintegrering. Halvtidsöversynen kommer att ge oss ett bra tillfälle, i det att vi tar hänsyn till förteckningen över vad som har gjorts i medlemsstaterna, att undersöka hur vi kan åstadkomma en ny omfördelning av medlen som innebär större anslag till konkreta politiska åtgärder för kvinnor.
För att vara mer konkret bör vi ge extra poäng till de program som godkänns för finansiering när de även omfattar ett jämställdhetsperspektiv. Det behövs särskilda åtgärder för att främja de program som gäller jämställdheten mellan de två könen, vilket ofta även ger upphov till multiplikatoreffekter, eftersom det ökar medvetenheten hos dem som planerar.
En tredje viktig fråga är behovet av att vidta fler åtgärder för att utbilda cheferna i förvaltningen, men även politikerna. Utbildningen i de politiska partierna, i regeringarna, i de självstyrande organen, men även i förvaltningarna, är en nödvändig förutsättning för en effektivare planering, och socialfonden finansierar givetvis sådan utbildning av de personer som verkligen planerar programmen.
Den fjärde punkten gäller förberedelserna i de nya medlemsländerna. Vad vi försöker göra redan från början, åtminstone när det gäller den fond som ligger under mitt ansvar, är att se till att det i de enheter som inrättas för socialfonden i kandidatländerna redan från början finns en ansvarig chef som informeras och utbildas i Bryssel, så att planeringen inom ramen för socialfonden tar hänsyn till frågan om jämställdhetsintegrering redan från början.
Herr talman! Jag vill gratulera María Antonia Avilés Perea för detta betänkande som är ett arbete av stor kvalitet och som kommer mycket lägligt. Trots att de skyldigheter som finns i fråga om likhet mellan båda könen har överförts till bestämmelserna om strukturfonderna för perioden 2000-2006 ser vi ännu bara en svag tillämpning av den verksamhet som medfinansieras av fonderna.
Europeiska socialfonden fortsätter att spela en viktig roll i förverkligandet av detta mål, i jämfört med andra fonder. Detta därför att de flesta program handlar om sysselsättning och sociala frågor. Vi måste erkänna att det fortfarande återstår mycket kvar att göra för att minska segregationen på arbetsmarknaden och löneskillnaderna. Det finns många luckor och av olika slag. Ett svagt deltagande från kvinnornas sida när det gäller data- och kommunikationsteknik, inte mer än en begynnande företagsanda och ett underskott i beslutsfattarprocesserna. Bara för att nämna några och för att visa att kommissionen måste agera för att täppa till luckorna.
Vi anser att det är lämpligt, för att inte säga brådskande, att kommissionen fastställer riktlinjer för att jämställdheten skall beaktas på alla verksamhetsområden i strukturfonderna. Medlemsstaterna får naturligtvis inte stå utanför. Det bör för övrigt nämnas att trots betydelsen av det politiska åtagandet har medlemsstaterna tagit till sig detta på ett otillräckligt sätt.
Medlemsstaterna måste bli mer konsekventa när det gäller utvecklingen av åtgärder för att systematiskt integrera jämställdheten i alla faser av programplaneringen och genomförandet av verksamheten samt regelbundet lämna en rapport till kommissionen om de framsteg som görs. Utformandet av könsuppdelad statistik är viktig för att följa upp och utvärdera programmen, liksom att medvetandegöra och utbilda kandidaterna och de olika deltagarna, från utarbetande till genomförande.
Det är rimligt att ge de ansvariga myndigheterna mandat att förkasta förslag eller föreslå att de revideras och att tillämpa sanktioner om de inte är i överensstämmelse mellan projekten och kraven på integration av jämställdheten. En slutanmärkning för att understryka att det i år kommer att ske en halvtidsutvärdering av strukturfonderna för perioden 2000-2006. I detta sammanhang bör kommissionen och medlemsstaterna passa på tillfället att genomföra de nödvändiga förändringarna för att stärka genomförandegraden för målet om lika möjligheter mellan män och kvinnor för resten av programperioden.
Herr talman, fru kommissionär! I förordningen om strukturfonderna, som innehåller socialfonden, regionalfonden och jordbruksfondens strukturdel, gäller skyldigheten att inkludera jämställdhet. Detta åtagande gäller också för gemenskapsinitiativen Equal, Interreg III, Urban II och Leader Plus. I praktiken lämnar genomförandet mycket övrigt att önska med tanke på de mål som skall eftersträvas för att kvinnor och män skall jämställas i dessa program, som vi just har hört av de föregående talarna.
Kommissionen har lovat att fram till slutet av året lägga fram halvtidsöversynen av strukturfonderna. Jag tror att detta initiativbetänkande av kollegan Avilés Perea kan vara en bra grundval, och jag vill helt kort komplettera med och visa på ytterligare ett par av våra förväntningar och av de brister som finns.
Vid anslagstilldelningen måste följande förbättras: välavvägt deltagande av kvinnor och män inom de tjänster som är ansvariga för beslutsfattande, urval och uppföljning på lokal, regional och nationell nivå; tillhandahållande av information för förslagsställare och medarbetare inom projektledningen om hur jämställdhet skall kunna inkluderas på ett effektivt sätt i förslagen till åtgärder. Det är bl.a. viktigt att planerna och programmen inom strukturfonderna visar på finansieringsprogram med angivande av de finansmedel som står till förfogande för de enskilda åtgärderna för att förbättra jämställdheten.
Detta vore att understryka och garantera att man tar jämställdheten på allvar och verkligen vill praktisera den inom programmen. Den bristande förenligheten mellan yrke och familj som orsakas av struktursvagheter är fortfarande ett problem. Om inte jämställdheten systematiskt inbegrips i alla faser av programplaneringen och genomförandet kommer denna aspekt även i framtiden att bli våldsamt försummad.
Socialfonden måste användas i mycket högre utsträckning som ett instrument för att förbättra den ojämlika behandlingen av kvinnorna på arbetsmarknaden. Urgammalt, men tyvärr fortfarande ouppfyllt, är kvinnornas krav på lika lön för lika arbete. Det är nödvändigt att stödja kvinnorna inom områdena informationsteknik och entreprenörskap; utvecklingen av nya sysselsättningsmöjligheter är också otillräcklig. Medlemsstaterna har visserligen formellt åtagit sig att genomföra jämställdheten, men det praktiska genomförandet är trots förmånlig lagstiftning ändå bristfällig. Där frågar man sig än en gång: Vad tjänar de bästa föreskrifter till, om det nästan inte för med sig några som helst konsekvenser om de inte uppfylls?
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar föredraganden för det utmärkta betänkandet. I fråga om jämställdhetspolitiken har vi tyvärr alltför sent börjat sätta pengarna i fokus i stället för orden. När vi fokuserar på pengarna framträder de verkliga siffrorna avseende ojämställdheten. Här är Europeiska unionens strukturfonder det mest handgripliga redskapet för omfördelning av resurserna, dels mellan regionerna och dels mellan befolkningsgrupperna. De måste därför ses som viktiga instrument när det gäller att uppnå gemenskapens övergripande mål; jämställdhet mellan män och kvinnor.
Som framgår av både Avilés Pereas betänkande och av flera kvinnoorganisationers analyser, är könsperspektivet inte alls tillräckligt uppmärksammat, vilket kommissionsledamoten också poängterade. En sak är att detta inte har gjorts, men en annan att vi i och med Europeiska unionens utvidgning står inför ännu större utmaningar på jämställdhetsområdet. Det tillkommer nu en rad medlemsstater som har en annan tradition och historia än vi har, och därmed en annan syn på begreppet jämställdhet än vi har i de nuvarande medlemsstaterna.
De kommunistiska regimerna ansåg kvinnoförtryck vara någonting som hörde hemma i det kapitalistiska samhället och därför infördes officiellt lika rätt för båda könen. Det innebar att kvinnorna skulle arbeta och delta i det politiska livet. I gengäld inrättade man institutioner för barnen, och införde mammaledighet och fri abort i en rad länder. Systemet innebar att andelen kvinnor på arbetsmarknaden blev mycket hög i förhållande till i Europeiska unionens länder. Medaljens baksida var dock att kvinnorna i många fall upplevde arbetet endast som en plikt och inte som en rättighet. Lika lön var det överhuvudtaget inte tal om och därför naturligtvis inte heller om någon jämställdhet.
Vi kan nu konstatera att kvinnorna i och med övergången till marknadsekonomi har drabbats hårt av arbetslösheten. Kvinnorna sätter ofta detta i samband med Europeiska unionens intåg, och Europeiska unionen måste därför göra en extra insats för att övertyga kvinnorna om att Europeiska unionen står för mer än bara hänsynslös marknadsekonomi. Här spelar strukturfonderna en central roll och det är mycket viktigt att representationerna i de olika länderna förstår att införliva ett jämställdhetsperspektiv, att involvera kvinnorna i projekten. I annat fall blir det inte några projekt som gagnar kvinnorna, just för att de inte har en positiv inställning till varken marknadsekonomin eller till Europeiska unionen och för att de har den historiska bakgrund som jag tidigare redogjort för. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att följa upp det hon redan har sagt om att vi skall vara uppmärksamma på detta, och även ingriper om det visar sig att man inte införlivar ett jämställdhetsperspektiv på ett riktigt sätt. Jag är helt övertygad om att alla vi som är här i kväll med glädje hjälper till.
Herr talman! Jag vill verkligen tacka Avilés Perea för detta initiativ om användningen av strukturfonderna. När jag funderade på vad jag skulle säga i dessa två efter varandra följande debatter, tänkte jag att man ibland blir lite politiskt trött när man ägnar sig åt kvinnofrågor. Många är de män som säger att det går framåt, men jag håller inte med om det utan blir ibland bara trött.
På 400-talet beslutade den då elitistiska manliga församlingen i Europa på ett kyrkomöte att kvinnan hade en själ. 1993 beslutade FN:s konferens i Wien att kvinnors rättigheter också är mänskliga rättigheter. Det är med andra ord mer än 1 500 år mellan dessa två beslut.
Kvinnor som jag träffar runtom i medlemsstaterna är också väldigt trötta. De är trötta på att delta i projekt som inte leder någonstans. Jag brukar uppmana dem att ta reda på hur det ser ut just med strukturfondsmöjligheter. Avilés Perea pekar i sitt betänkande på de svårigheter som finns när det gäller nationalstaternas bristande vilja att se jämställdshetsaspekter i strukturfonderna.
I det svenska parlamentet har mitt parti i flera år krävt av den svenska regeringen att vi skall ha utvärderingar, särskilt med könsperspektiv. Vi har inte fått något gehör för detta. Jag hoppas därför verkligen att kommissionen och parlamentet - och det svenska vänsterpartiet i fråga om Sverige - kan samarbeta för att få detta till stånd.
Hur skall man då ändra på manligt traditionellt tänkande i exempelvis styrelserum? I styrelser talas ofta om kompetens, men man har aldrig riktigt lyckats definiera vad som avses med kompetens och vilken typ av kompetens som egentligen behövs i ett modernt samhälle. I fråga om detta stöder jag verkligen den svenska jämställdhetsministern som nu har utlovat en könskvotering i näringslivets styrelser via lagstiftning, om vi inte kan få in fler kvinnor där, och därmed förhoppningsvis också ett nytt synsätt.
Jag sade i den tidigare debatten att vi behöver en könsmässig strukturomvandling. Det står jag för. Det är så sällan vi har jämställdhetsdebatter här i plenum. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att nämna konventet, ett konvent som nu vill plocka in en kristen grund men ingen jämställdhet mellan könen. Det var därför jag tänkte på 400-talet.
Herr talman! Jag vill lyckönska föredraganden. Jag välkomnar varmt detta betänkande och jag är nöjd över att utskottet har tagit detta initiativ som en förberedelse inför halvtidsöversynen, så att ändringar då kan genomföras.
Förutsatt att de förvaltas på ett effektivt sätt spelar strukturfonderna som vi alla vet en avgörande roll för att hjälpa de regioner och människor som är i störst behov av stöd, blåsa nytt liv i eftersatta regioner och bidra till att bekämpa social utslagning. Det är självklart att kvinnor och jämställdhet är centrala faktorer i detta sammanhang.
Min valkrets i Wales omfattar några av Europas fattigaste samhällen. Wales är en mottagare av stöd inom ramen för mål 1 och delar sannolikt sina erfarenheter med andra europeiska regioner. Ett gott arbete har uträttats. Europeiska partnerskapet för jämlikhet i Wales har utvecklat system för att försöka integrera jämställdhetsperspektivet och fullt ut beakta könsperspektivet och andra jämställdhetsfrågor i programplaneringen. Men de som arbetar på fältet rapporterar fortfarande om frustrationer. De som ansvarar för programmen har bristfälliga kunskaper om den ekonomiska betydelsen av lika möjligheter och de positiva effekter som detta innebär för samhället i stort. Goda metoder undergrävs ibland av tvånget att följa tidsgränser för utgifter. Det saknas tekniskt stöd för personer som försöker att genomföra jämställdhetsåtgärder. Hos oss i Wales utnyttjas de medel som anslagits för könsspecifika åtgärder oroande nog inte fullt ut. Detta är något som vi måste utreda.
Allt detta visar på betydelsen av kontrollsystem som gör det möjligt att jämföra hur situationen faktiskt ser ut i de olika länderna. Vi har nu tillgång till halvtidsöversynen, som är ett tillfälle att ta itu med de frågor som tas upp i Avilés Pereas betänkande, en möjlighet att flytta fram positionerna i jämställdhetsarbetet. För att detta skall kunna genomföras krävs att det finns utbildnings- och stödmekanismer för att se till att åtgärderna genomförs, och effektiva kontroller av och påföljder för bristande efterlevnad. Dessutom är det ytterst viktigt att kvinnor och jämställdhetsorganisationer involveras i utvärderingen. Tack vare deras engagemang, hårda arbete och vaksamhet görs stora framsteg och detta är verkligen något som medlemsstaterna borde ta efter.
Avilés Pereas initiativbetänkande har gett oss tillfälle att inse att hela den enorma, ambitiösa och finansiellt generösa politiken inom ramen för strukturfonderna har påverkat kvinnornas situation ytterst lite, trots att jämställdhet anges som ett grundläggande mål i den allmänna förordningen från 1991, som gäller för alla fonderna.
Vi konstaterar att medlemsstaterna inte har fullgjort sitt åtagande att införliva målet horisontell jämställdhetsintegrering i gemenskapsstödramarna. Det saknas särskilda övervakningsmekanismer, informationen är bristfällig, de kvantitativa och kvalitativa indikatorerna är inte heltäckande och åtgärderna för att förbereda och utbilda de ansvariga är otillräckliga, som kommissionsledamoten sade. De föregående talarna har tagit upp alla dessa brister och förlorade tillfällen att främja jämställdheten och skapa infrastruktur som får direkta och positiva återverkningar på kvinnornas liv.
Vad jag vill betona är att det inte pågår någon som helst offentlig diskussion om denna fråga i medlemsstaterna, det vill säga om deras skyldigheter, om behovet av utvärdering och behovet av att ändra politik. Det har en särskild betydelse att vi har denna diskussion i anslutning till halvtidsutvärderingen, och vi måste fortsätta den och utvidga den till medlemsstaterna, bidra till att fördjupa dessa funderingar även i de nya medlemsstaterna och få dem att inse att strukturfonderna, den nya strukturpolitik som kommer att genomföras, är ett utmärkt instrument för att möta deras utmaningar. Vi måste dessutom samarbeta med dem, så att den nya strukturpolitiken omfattar lämpliga politiska åtgärder för att fylla dagens luckor men även präglas av samförstånd och insikt om behovet av att genomföra det som bestäms i medlemsstaterna.
Herr talman! Jag vill också tacka Avilés för hennes utmärkta betänkande. Egentligen finns det inte mycket att tillägga till det som hon har skrivit och till det som har sagts i kväll. Därför skulle jag vilja uppehålla mig vid den läxa vi borde lära oss av Avilés Pereas betänkande, av vad kommissionsledamoten sade och också av Gröners betänkande, tycker jag.
Först och främst tror jag att det är viktigt att säga att dessa båda initiativbetänkanden har till syfte att skapa ett instrument och en stimulans till de vidare insatser som kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna skall göra, just eftersom de fokuserar på de instrument som vi behöver ha tillgång till, både under planeringen och under utvärderingen av vilket genomslag den politik som vi skapar har på det konkreta och verkliga liv våra landsmän, och framför allt kvinnorna, för.
Jag tror att det finns några viktiga, positiva exempel vad detta anbelangar: de indikatorer som fastslås i den europeiska sysselsättningsstrategin och den utvärdering av resultaten som kommissionen har påbörjat kan vara en utmärkt utgångspunkt för att göra samma sak också inom andra politiska områden. Detta kan till exempel vara utvärderingen av strukturfondsprogrammen. Det gladde mig att höra kommissionsledamoten säga i kväll att man skall ta hänsyn till dessa element just vid halvtidsöversynen.
Således måste vi finslipa instrumenten som består av statistik, kvinnorepresentation i beslutsfattande organ och kommittéer och indikatorerna för att utvärdera resultatet. Jag tror att ytterligare ett instrument kommer att tillkomma, nämligen ett könsperspektiv på budgetarbetet. Vi håller på att fila på det i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor. Jag tror att detta kommer att bli ett viktigt paket som vi kommer att kunna arbeta med tillsammans för att i någon mån se till att denna politik tillämpas på alla nivåer i medlemsstaterna: på nationell, regional och lokal nivå.
Jag tror att vi bör öka informationen om de instrument vi har tillgång till, uppskatta det positiva som har gjorts - även om vi inte är helt igenom nöjda, för det finns fortfarande mycket att göra - men vi skall inte låta oss nedslås av att vi inte har tillgång till några instrument: vi har instrumenten. Låt oss också försöka utnyttja dem!
Herr talman! Även jag delar kollega Avilés Pereas slutsatser om strukturpolitiken. Av strukturfonderna blir tiotals miljarder över av vilka de nationella regeringarna borde lägga till hälften. Även om det utlovats att 15 procent av strukturfonderna skulle vara avsedda för kvinnoprojekt och lika möjligheter så är det slutliga resultatet endast sex procent. Låt oss dock vara ärliga, det handlar här alltså om sex procent av utgifterna och inte sex procent av anslagen. I verkligheten är det alltså bara en liten del av det ursprungliga beloppet. Kommissionen gömmer sig alltid bakom det faktum att den inte vet vilket av de föreslagna programmen är specifikt avsett för kvinnor och tvår sina händer i oskuld.
Med hänsyn till det stora överskottet måste vi alltså se till att rollerna blir ombytta. Om medlemsstaterna inte lägger fram några program där 15 procent kvinnoprogram ingår så blir vi tyvärr tvungna att uppmana kommissionen att förkasta de förslagen. Det måste också gälla efter utvidgningen eftersom man kan förvänta sig att behovet av strukturfonder är så stort i de nya medlemsstaterna att gender-dimensionen där kommer att behandlas helt och hållet styvmoderligt.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! För oss i detta parlament är könsintegreringen i all Europeiska unionens politik en uppgift som inte behöver förklaras, den behöver bara genomföras. Men detta är ännu inte verkligheten i medlemsstaterna. Även om det finns en bestämmelse från 1999 som lagfäster jämställdheten som ett nyckelmål för strukturfondernas verksamhet är det så att, med undantag för Europeiska socialfonden, begreppet ännu inte har integrerats av förvaltningarna, dels i unionens femton medlemsstater, dels i de tio kandidatländerna.
Det är dock ett oerhört viktigt vapen som kommissionen har för att tillämpa alla positiva handlingar till förmån för kvinnorna. Det är viktigt att könsperspektivet integreras och utvärderas, dels i utarbetandefasen i varje land - som kommissionsledamoten sade - av de projekt som skall finansieras av fonderna, dels i kommissionens bedömning, och även i genomföranderapporten. Ett ökat kvinnligt deltagande är viktigt för de lag som utformar och bedömer projekten som skall finansieras, liksom utarbetandet av indikatorer som gör det möjligt att mäta effekterna och resultaten i denna fråga.
Därför stöder jag Avilés Pereas betänkande och jag hoppas att resultaten av jämställdhetspolitiken i halvårsutvärderingen av tillämpningen av fonderna för 2003 skall vara tydliga och att programmen har förbättrats till 2004-2006 med tanke på följande mål: strukturfonderna måste bli ett kraftfullt vapen för att förbättra jämställdheten för kvinnorna i Europeiska unionen.
Herr talman! Att åstadkomma ett jämställt samhälle är ingen lätt uppgift. Det största hindret finns hos oss själva. Det är våra attityder och förhållningssätt som gör att vi fortfarande har en mycket lång väg till ett verkligt jämställt samhälle. Det är naturligtvis inte bara våra attityder som gör att det brister i jämställdheten, utan även de strukturer som samhället är uppbyggt kring påverkar.
Vi diskuterar nu en sådan struktur, nämligen Europeiska socialfonden och strukturfonderna. Sammanhållningspolitiken, Europeiska socialfonden och strukturfonderna är mycket viktiga för att utveckla samarbetet inom EU. Det är bara om alla medborgare känner sig delaktiga som samarbetet i Europa har möjlighet att nå full framgång. På en rad områden blir det naturligtvis avgörande för jämställdhetsarbetet om dessa redskap verkar för ökad jämställdhet eller om de cementerar befintliga förhållningssätt och strukturer.
Jämställdhet är ett prioriterat mål för strukturfonderna sedan 1994. Det är naturligtvis anmärkningsvärt att det inte har hänt mer på snart tio år. Det har gjorts framsteg, men dessa är otillräckliga. Sysselsättningen är av central betydelse för jämställdhetsarbetet. Möjligheten till arbete och egen försörjning avgör om det är möjligt att nå fram till ett jämställt samhälle. Det finns också en stark koppling till utbildning. Därför måste arbetet syfta till att kvinnor i lika hög utsträckning som män får del av de satsningar som sker inom strukturfonderna. Jämställdhetsperspektivet måste införlivas i allt programarbete.
Det är mycket viktigt att det finns jämställdhetsorgan på alla samhällsnivåer och att dessa organ består av lika många kvinnor som män. Det är möjligt att sätta stark press på hur dessa gemenskapsmedel hanteras. Är inte jämställdhetsperspektivet tillräckligt tydligt eller är inte de organ jämställda som hanterar dessa pengar, så bör ansökningarna avslås. Kan detta förhållningssätt prägla strukturfonderna, så är jag säker på att det ser annorlunda ut nästa gång vi diskuterar dessa frågor.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0036/2003) av Hernández Mollar för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om ändring, för tionde gången och när det gäller undantag från spärrande av tillgångar och ekonomiska resurser, av förordning (EG) nr 881/2002 beträffande införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter (KOM(2003) 41 - C5-0048/2003 - 2003/0015(CNS)).
Herr talman! Den 27 maj 2002 antog rådet förordning (EEG) 881/2002 som syftar till att införliva ett antal resolutioner av Förenta nationernas säkerhetsråd. Rent konkret handlade det om två resolutioner i vilka man fastställde insatser, i huvudsak frysning av tillgångar och andra ekonomiska medel, att tillämpa på personer och enheter som innefattats på den lista som skapats specifikt av Förenta nationernas sanktionskommitté för detta ändamål. Europaparlamentet uttalade sig i frågan den 11 april 2002 inom ramen för brådskande förfarande, och antog resolutionen med 14 ändringsförslag.
I december samma år antog Förenta nationernas säkerhetsråd en annan resolution, 1454 från 2002, i vilken man medgav vissa undantag från kraven att frysa fonder och tillgångar. Med detta som grund har kommissionen lagt fram det förslag vi i dag diskuterar. Det följer nästan ordagrant Förenta nationernas text.
Det handlar alltså om att acceptera en lindring för de personer som finns på listan, i syfte att täcka människors basbehov, som livsmedel, medicinska behandlingar, advokatarvoden, hyror etc., i enlighet med det som parlamentet begärde i resolutionen den 11 april 2002, som redan nämnts.
Vid det tillfället föreslog kammaren i Europaparlamentet också andra förändringar som inte innefattades av rådet i förordning (EEG) 881/2002, och inte heller av kommissionen i det aktuella förslaget.
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor röstade om ett antal ändringsförslag som finns med i det betänkande som i dag kommit till kammaren och som jag föreslår att vi stöder. Det handlar om fem betänkanden som uttryckligen försöker få in ett förfarande i gemenskapens förordning för att ta bort namn på personer från den terroristlista som nu gäller i Förenta nationerna, som kräver att Europaparlamentet skall vara fullständigt med och informerat samt tar upp behovet att nämnda förordning bör ligga i linje med de tidsgränser som gäller för de resolutioner av Förenta nationerna som införlivas.
Ledamöter, herr talman! Med grund i dessa penseldrag över ett konkret tema, som vi i dag debatterar, skulle jag vilja utnyttja de sista minuterna av mitt inlägg till att göra en mer allmän reflektion över orsaken till att vi måste anta detta slags internationella och europeiska normer, dvs. inget annat än att terrorismen finns kvar.
Särskilt under de senaste ett och ett halvt åren har den blodiga och brutala terrorismen skakat hela världen. Om vi fokuserar kring det som är kampen mot terrorismen i Europeiska unionen skulle jag vilja framhäva en aspekt som jag tycker är relevant. Om vi verkligen alla är överens om att vi vill uppnå ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är det nödvändigt att vi arbetar för att dess tre komponenter utvecklas fullständigt och lika intensivt i hela Europeiska unionen. Det finns dock ingen anledning att tala om ett europeiskt område med nämnda egenskaper om inte hela det europeiska territoriet är rättvist, säkert och fritt. Den huvudsakliga orsaken är alltså att terrorismen finns kvar i Europeiska unionen. Den är inte något som ligger utanför våra gränser utan något som finns kvar inom desamma.
Behöriga europeiska myndigheter har därför börjat arbeta i syfte att anta en hel arsenal lagstiftning för att kämpa mot terrorismens gissel. Även om alla insatser i denna riktning skulle kunna ifrågasättas och naturligtvis underställas granskning skulle jag också vilja kritisera de röster som hörts och som bekymrar sig mycket mer över att bevaka terroristernas rättigheter och friheter än över att minnas den skada, det lidande och den desperation som terrorismen orsakat offren, för att inte tala om den orättvisa och maktlöshet som gärningar av sådan art innebär.
Ledamöter, herr talman! Därför hoppas jag med förväntan på en mer konkret inställning till stöd för terroristoffrens och deras familjers rättigheter och friheter i framtiden. I detta sammanhang, och eftersom vi i dag har kommissionen här - jag ser att rådet inte är här -, tar jag tillfället i akt för att ge er en idé som det redan talas om i korridorerna och som jag hoppas får ett svar snart. Jag talar om att studera möjligheterna att på europeisk nivå skapa någon solidaritetsmekanism som föreslår metoder för att ersätta de europeiska medborgare som fallit offer för terroristattentat på unionens territorium.
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Sedan 1999 har Europeiska unionen vidtagit sanktioner mot talibanregimen i Afghanistan. Restriktionerna infördes inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i samklang med motsvarande resolutioner från FN:s säkerhetsråd.
Efter terrorattackerna mot Förenta staterna den 11 september 2001 och talibanregeringens fall omprövades dessa åtgärder på våren 2002. Omprövningen ledde till att vissa restriktioner gentemot Afghanistan upphävdes, t.ex. flygförbudet. Åtgärder gentemot enskilda medlemmar av den tidigare talibanregimen upprätthölls dock. Samtidigt infördes i många länder nya åtgärder mot en mängd personer, grupper och organisationer, som står i förbindelse med Usama bin Ladin och hans al-Qaida-nätverk.
Dessa åtgärder vidtogs av Europeiska unionen och de andra medlemsstaterna i det internationella samfundet i enlighet med resolution 1390/2002 från FN:s säkerhetsråd. Listan på personer, grupper och organisationer, vars pengar och ekonomiska tillgångar skall frysas, beslutades av en kommitté inom FN:s säkerhetsråd på grundval av kapitel 7 i FN:s stadga om åtgärder vid hot mot fred och säkerhet på internationell nivå. Dessa åtgärder är bindande för alla FN:s medlemsstater.
Europeiska rådet omvandlade denna lista genom förordning (EG) nr 881/2002 till gemenskapsrätt och bemyndigade kommissionen att offentliggöra ändringar av listan. I april avgav Europaparlamentet - herr föredragande, ni nämnde detta - ett yttrande om denna förordning. Rådet och kommissionen är mycket positiva till parlamentets samarbete i denna fråga, inte bara i fråga om bekämpning av terrorism och finansieringen av den, utan också för att stärka medlemsstaternas rykte som lojala medlemmar i Förenta nationerna.
I april förra året påpekade Europaparlamentet i sitt yttrande helt riktigt att man under inga omständigheter får avvika från bestämda rättigheter, exempelvis rätten till liv. Rådet granskade detta och andra krav i parlamentets yttrande med hänsyn till medlemsstaternas skyldigheter inom ramen för Förenta nationernas stadga. Till följd av denna granskning kom rådet fram till den slutsatsen att det enligt ifrågavarande resolution från säkerhetsrådet inte är tillåtet för Europeiska unionens medlemsstater att införa ensidiga undantagsbestämmelser från de föreskrivna frysningsåtgärderna.
Därför var det nödvändigt att ta upp denna punkt i säkerhetsrådet. Samråd ägde rum med medlemmarna i FN:s säkerhetsråd om undantagsbestämmelserna, som till största delen stöder sig på humanitära överväganden. I samråden befarade några medlemmar att undantagsbestämmelser i praktiken skulle kunna göra de principiella bestämmelserna overksamma. Detta är den bakgrund mot vilken förslaget om eventuella undantagsbestämmelser bör granskas. Förslaget står i samklang med resolution 1452/2002 från FN:s säkerhetsråd, enligt vilken undantagsbestämmelser på begäran av Europeiska unionens medlemsstater är tillåtna.
Kommissionen välkomnar det betänkande som utarbetats av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och vill tacka föredraganden så hjärtligt för hans intensiva arbete. Betänkandet visar att de undantagsbestämmelser som föreslås där är tillräckliga för att hänsyn skall tas till oron över åtgärdernas eventuella effekter på rätten till liv för fysiska personer, som drabbats av sanktioner.
Kommissionen är positiv till förslaget i betänkandet att det noggrant skall fastslås vilka bestämmelser de på listan angivna personerna, grupperna eller organisationerna måste efterleva, om de vill begära att bli strukna från listan över dem vars pengar och ekonomiska resurser skall frysas.
Resolution 1452 och det förslag som Europaparlamentet har tagit ställning till är ett viktigt medel för att främja respekten för de grundläggande rättigheterna. Kommissionen är medveten om att man måste finna ett korrekt förhållande mellan å ena sidan de grundläggande rättigheter som garanteras i de demokratiska samhällena, och å andra sidan nödvändigheten att bekämpa terrorismen - en nödvändighet som även i fortsättningen kommer att stå högt upp på den politiska dagordningen i det internationella samfundet.
Eftersom terrorismen ur världssamfundets synvinkel utgör ett hot mot fred och säkerhet på internationell nivå, måste säkerhetsrådets befogenheter att reagera på sådana hot absolut bibehållas.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Terrorismen är ett allvarligt hot mot säkerheten och stabiliteten, mot friheten och demokratin. De tragiska händelserna den 11 september 2001 och terroristattacken den 12 oktober 2002 på Bali är färska exempel, chockerande och våldsamma. Vi hyser inga tvivel om att detta gissel måste bekämpas för att skydda våra medborgare mot alla säkerhetshot.
Europeiska unionens snabba och effektiva agerande för att finna en effektiv lösning på detta gissel är att lovorda. Man definierade den 21 september 2001 en allmän antiterroriststrategi genom att anta en europeisk handlingsplan för att bekämpa terrorismen, med senare förnyelser i Gent, Laeken och nyligen i Sevilla. Det är också med glädje jag noterar de viktiga framsteg dels när det gäller informationsutbyte och polis- och rättssamarbete i kampen mot terrorismen, dels när det gäller lagstiftningsramen. Vilka lösningar vi än hittar för att bekämpa denna typ av hot är det viktigt att vi alltid är medvetna om att inga åtgärder vi vidtar får äventyra den fullständiga respekten, garantin och främjandet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna som alltid har legat till grund för det europeiska bygget.
Då vi i dag här talade om problemet med överföring av personuppgifter till flygbolagen i rutterna till och från Förenta staterna, måste alltid kampen mot brottsligheten ske i respekt för rättsstaten så att inte medborgarnas rättigheter hotas. Vår kamp för säkerhet varken får eller bör äventyra friheten.
Vi måste alltså garantera en balans utan att äventyra de grundläggande värdena som erkänns av våra samhällen. Vi får inte låta rättsprinciperna och de civila rättigheterna bli offer för denna kamp. Förslaget vi diskuterar här i dag visar tydligt att om det å ena sidan har antagits en rad repressiva åtgärder för terrorismbekämpning, vilka inkluderar frysning av ekonomiska medel och resurser, måste vi ändå vara försiktiga med undantagen för dessa frysningar av de ekonomiska medel och resurser som kan komma att beviljas av humanitära skäl, till exempel betalningen av hyror och hypotek, livsmedel, hälsovård, för att undvika eventuella kränkningar av de grundläggande rättigheterna.
Jag gratulerar följaktligen vår kollega Jorge Salvador Hernández Mollar till hans betänkande. Det är ett lämpligt initiativ som kallar oss till en uppenbar sak som vissa inte tycks vilja förstå: det uppenbara i att en kamp som glömmer bort dessa prioriteringar till slut kommer att leda till barbariets oberättigade erkännande och ett steg bakåt för civilisationen, vilket vi anser oacceptabelt.
Herr talman! Jag vill först tacka utskottets ordförande, som också är föredragande i detta ärende, för hans arbete. I den terroristlagstiftning som vi har fått ägna oss åt efter den 11 september gäller det att hitta en balans där vi å ena sidan reagerar på terroristbrott, men å andra sidan också hävdar och värnar rättssäkerheten i processen. Den enskildes rättssäkerhet måste garanteras i samband med terroristbekämpning. När tre svenska medborgare fördes upp på frysningslistorna efter den 11 september blev det mycket tydligt vilka svårigheter som uppstår när personer för det första plötsligt finns på en frysningslista, för det andra inte vet hur de skall bete sig för att överklaga ett beslut och för det tredje inte vet hur de skall klara livets nödtorft då de inte har tillgång till det som behövs för det dagliga livet.
Därför är jag glad över att Europaparlamentet nu kan bidra till ett mer rättssäkert förfarande, ett humanitärt undantag vid frysning av tillgångar som föredraganden har redogjort för. Detta är något som medlemsländerna, bl.a. Sverige, och Europaparlamentet har arbetat för under en lång tid.
Det är ett administrativt förfarande att föra upp personer på terroristlistorna för att förhindra terroristbrott. Det handlar om att genomföra internationell lag under FN-stadgan. För den enskilde är det, som alltid vid myndighetsutövning, viktigt med rättssäkerhet både nationellt och internationellt. Det sker nu också så sakteliga förbättringar i FN-resolutionerna. Ett exempel är att FN:s sanktionskommitté från detta år måste motivera sina beslut, och det är helt nödvändigt.
Europaparlamentet måste även i fortsättningen, vid varje tillfälle, kräva att de grundläggande mänskliga rättigheterna i vårt internationella samhälle respekteras, även vid svåra situationer som efter den 11 september. Det råder fortfarande rättsosäkerhet, och här kan utskottets nya ändringsförslag spela en stor roll. Vi föreslår att unionen skall föra in bestämmelser om processer för strykning på frysningslistorna. Detta föreslår vi därför att processen måste bli ännu mer rättssäker.
De ändringsförslag som utskottet för fram och som vi har att ta ställning till i morgon är bra, eftersom de kräver ett förfarande för hur strykningar skall gå till. Dessa ändringsförslag måste sedan noga övervägas av det internationella samhället, av kommissionen och av rådet.
Det råder inte något tvivel om att det förslag som betänkandet innehåller utgör någon form av framsteg. Men om man utgår från den nu gällande ordningen måste man konstatera att bestämmelserna rörande de så kallade frysningsbestämmelserna med införande på terroristlistor visar på avsaknad av varje form av rättssäkerhet.
Det rör sig om en lagstiftning som på förhand definierar vissa personer och organisationer som terrorister och betänkandet innebär en sorts humanisering av dessa bestämmelser.
Situationen är i grova drag den att Europeiska unionens bestämmelser har kommit till mot bakgrund av Förenta nationernas resolutioner. Förenta nationernas sanktionskommitté handlar emellertid i stort sett enligt diktat från Förenta staterna, som principiellt hellre riskerar att tio oskyldiga drabbas än att en skyldig går fri. Det är faktiskt den princip man antagit. Det som händer nu är att man på vissa punkter förbättrar den rättsliga ställningen, men egentligen saknas en grundläggande rättssäkerhet. De terroristmisstänkta borde ha rätt till ett försvar och rätt att få ta del av underlaget för anklagelsen. Det är detta som Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänsters ändringsförslag först och främst syftar till att åtgärda och förbättra. Det handlar om att förflytta sig från en absolut nollpunkt till någonting som kan påminna om rättssäkerhet. Vårt förslag syftar till att öka denna rättssäkerhet med krav på försvar, rätten att ha tillgång till ett grundläggande försvar, och först och främst en protest mot att man utnämner vissa utpekade grupper till terrorister utan att erbjuda möjlighet till en ?due process of law?.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0055/2003) av Bösch för budgetkontrollutskottet om skydd av gemenskapens ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning - årsrapport 2001 (2002/2211(INI)).
Herr talman, fru kommissionär! Jag hoppas att ni i denna intima runda vid denna tid är lika väl till mods som jag, och ni vet också varför vi är här så sent. Kommissionen har inte sett sig i stånd att följa den europeiska lagstiftningen och i tid leverera rapporten om hur OLAF fungerar. Europaparlamentet har väntat på denna rapport. Vi trodde inte det var möjligt att kommissionen, som fördragens väktare, skulle bryta mot fördragen - det gäller förordning 1073/99. Därför träffas vi i kväll. Jag hoppas att något sådant inte kommer att upprepas och jag förväntar mig att denna rapport läggs fram snarast. Vi kommer också att behandla denna fråga när vi beslutar om ansvarsfrihet, fru kommissionär, vi kan inte stillatigande se på hur en väktare av fördragen medvetet bryter mot fördragen.
Ett par positiva punkter: För det första är jag mycket glad över - och det kommer vi förhoppningsvis att besluta om genom ett ändringsförslag i morgon - att OLAF:s övervakningskommitté äntligen åter har tillsatts. Vi blev upprörda när ett medlemsland av mycket simpla skäl försökte förhindra ett omval av ledamöterna. Jag gratulerar det grekiska ordförandeskapet till denna framgång, och jag tackar er uttryckligen, fru kommissionär, för stödet på detta område.
För det andra är jag mycket glad över att kommissionen äntligen har för avsikt att vidta åtgärder gentemot en tidigare kommissionsledamot. Kommissionen följer därmed Europaparlamentets uttryckliga önskan, också i enlighet med artikel 213 i EG-fördraget. Det är - oberoende av den ekonomiska omfattningen av det förmodade missförhållandet - viktigt att man går vidare här för att ändra kulturen inom EU:s förvaltning.
När jag talar om kulturen inom förvaltningen så kommer jag naturligtvis till frågan om Eurostat, fru kommissionär. Jag ansåg egentligen att det inte var möjligt att mer än tre år efter att en kommission avgått se på hur en så viktig inrättning som Eurostat skulle skadas - vilken hur som helst skall övervaka de varningsskrivelser som skickas till unionens finansministrar. Jag vill redan nu säga er att det inte är Europaparlamentet som avslöjar missförhållandena där, utan det är kommissionen som åtminstone sedan 1999 känt till att det inte står rätt till inom Eurostat, och ni blundade för det i flera år. Den enda åtgärd ni vidtog var att skicka den tjänsteman som än en gång drog upp detta fall, efter att OLAF misslyckades år 1999, med full lön till Danmark för att gå omkring där och promenera.
Detta erinrar igen om en holländsk tjänsteman, som vi hade här en gång, där exakt samma sak inträffade. Inga konsekvenser, inte ett spår av nolltoleranspolitik, så som man i början av denna period lovat oss. Jag kan här bara uppmana kommissionen att ändra detta förhållningssätt så snabbt som möjligt! Ni står inte någonstans inom en kvadratmils yta i Bryssel inför detta ansvar, utan ni skall ansvara inför 370 miljoner européer, och företrädarna för dessa 370 miljoner är just detta parlament, som ni även i fortsättningen tänker dölja mer för än ni blottlägger.
Jag vill ge er ett exempel på hur det inte får gå till. Jag fick i dag ett telefonsamtal och, herr talman, ge mig ett par sekunder till för detta. Jag måste nämna det, eftersom det handlar om en grundläggande fråga. Ni vet att under posten A-3035 i Europeiska unionens budget finns det medel för att underhålla platserna för de nazistiska koncentrationslägren. Vi talar här om ett fundament för Europas enande. Även sådana organisationer kan få stöd, som i första hand syftar till att hålla minnet av offren i de nazistiska koncentrationslägren levande, eller att undersöka fenomenet med nationalsocialismen ur historisk synvinkel. Ansökan måste gälla ett projekt som börjar mellan 1 juli 2003 och 1 december 2003, och som avslutas fram till 30 juni 2004. Fru kommissionär, minnesdagarna för offren i dessa nazistläger äger rum på årsdagen av deras befrielse. Befrielsen ägde bevisligen rum år 1945 inte mellan 1 juli och 31 december, utan under våren - i april och maj - och då firas dessa minneshögtider! Har era tjänstemän och era enheter hittills inte insett detta, fru kommissionär?
På detta vis reformeras inte den europeiska förvaltningen. Jag uppmanar er härmed att genast upphöra med sådana dumheter och äntligen utfärda föreskrifter som slutligen också motsvarar omfattningen och värdigheten i detta program!
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Jag noterar ert senaste påpekande än en gång och tror att vi kan tala om det direkt i anslutning till denna debatt. Det är naturligtvis alltid svårt att slå fast bestämmelser för A30-posterna som sedan också alla kan godkänna. Men jag är gärna beredd att ta upp och granska detta än en gång.
Kampen mot bedrägerier i gemenskapens budget står högst upp på dagordningen för kommissionen inom alla politikområden. Alla enheter är skyldiga att se till detta. Genom att inrätta OLAF, byrån för bedrägeribekämpning, har man ju tagit ett enormt steg på gemenskapsnivå för att skydda gemenskapens finanser.
Prodis kommission beslutade på mitt förslag i juli 2000 om en total strategi för att skydda gemenskapens finanser och om en handlingsplan för åren 2001-2003. 75 procent av de åtgärder som planeras där har redan genomförts. Det är enligt min åsikt ett bra resultat.
Ledamoten Bösch betänkande gäller primärt kommissionens rapport om bedrägeribekämpning år 2001. Den inkluderar emellertid också ytterligare dokument, åtgärder och undersökningar som gjorts av OLAF. Herr Bösch, ni är ju känd för er kritiska hållning, men även för er grundlighet och för att ni ägnar mycket tid och arbete åt era betänkanden, och även för att ni, när ni stödjer åtgärder, gör det mycket grundligt. Därför vill jag tacka föredraganden, naturligtvis särskilt för stödet till kommissionens klagomål rörande tobakssmuggling och för det starka stödet till förslaget om att skapa en europeisk åklagarmyndighet.
I kommissionens rapport understryks nödvändigheten av ett nära samarbete med medlemsstaterna; den innehåller en överblick över de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna under år 2001 för att förbättra skyddet av de ekonomiska intressena. Det gäller kontrollen av gemenskapens medel. Strukturfondsmedlen och jordbruksutgifterna förvaltas av medlemsstaterna. Det gäller även rapporter om upptäckta oegentligheter, och det gäller återbetalning av stödmedel, om de inte använts på korrekt sätt, eller om det rentav föreligger bedrägerier.
Även mottagarnas återbetalning av jordbrukssubventioner eller strukturfondsmedel, för den händelse att oegentligheter föreligger, ingår i medlemsstaternas skyldigheter. I Bösch betänkande understryks med all rätt betydelsen av att gemenskapsmedel återkrävs. För att göra förfarandet mer effektivt har kommissionen på nytt informerat sina enheter om vilket ansvar man har. I sitt meddelande av december 2002 om återbetalning av gemenskapsstöd förklaras uppgiftsfördelningen och förloppet närmare, det föreslås förebyggande åtgärder och utanordnarnas ansvar stärks.
För att ta itu med ouppklarade gamla uppgifter inom jordbruksfonden inrättades en arbetsgrupp, som har påbörjat sitt arbete. Här måste jag naturligtvis påpeka att många ärenden ifrågasätts inför domstolen, för ofta värjer sig de slutliga mottagarna, men även medlemsstaterna, mot krav på återbetalning genom att inlämna besvär.
För att förbättra samarbetet med medlemsstaterna har OLAF fortsatt sin uppbyggnad. Nu förfogar OLAF över kapacitet inom den s.k. underrättelseverksamheten, som tjänar till att fastslå prioriteringar och strategier när det gäller bedrägeribekämpning, liksom över en avdelning som består av domare och advokater.
Den rapport enligt artikel 15 i OLAF-förordningen som ni nämnde - utvärderingsrapporten - kommer snart att färdigställas. Den kommer inom de närmaste fyra veckorna att stå på kommissionens föredragningslista och kommer sedan att läggas fram för övervakningskommittén. Jag är naturligtvis glad över att man äntligen kunnat komma fram till en lösning. Alla fem ledamöterna i övervakningskommittén har meddelat att de är beredda att acceptera en andra mandattid. Jag anser att just detta, och även kontinuiteten med tanke på konsolideringen av OLAF:s arbete, är mycket bra.
Nu till statistiken över de fall av oriktigheter som anmälts av medlemsstaterna och som rör de egna medlen och jordbruks- och strukturfondsmedlen. Den allmänna tendensen visar en minskning av beloppen under 2001, jämfört med föregående år. Enbart med hjälp av siffrorna för ett år kan man emellertid inte dra några långtgående slutsatser om tendenserna, särskilt som det ju inte kunde göras någon åtskillnad i betänkandet mellan å ena sidan bedrägerier och å andra sidan oriktigheter som en mer allmän aspekt, eftersom medlemsstaterna i detta avseende ännu inte lämnar några enhetliga rapporter.
Kommissionen arbetar inom ramen för det rådgivande utskottet tillsammans med medlemsstaterna för en samordning av bedrägeribekämpningen - förkortat Cocolaf - för att få till stånd en enhetlig rapportering. Ett underlag för arbetet i denna fråga lades fram i budgetkontrollutskottet i december förra året. Vi hoppas att kunna göra betydande framsteg på detta område detta år.
Föredraganden lägger stor vikt vid samarbetet med kandidatländerna i fråga om bedrägeribekämpningen. Med tanke på utvidgningen har kommissionen lagt ned betydande ansträngningar för att vart och ett av länderna skall förfoga över en förvaltningsstruktur, som entydigt skall vara ansvarig för skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen och för bekämpningen av bedrägerier som drabbar gemenskapens budget, och dessutom skall kunna samarbeta direkt med OLAF, och jag tror att det motsvarar föredragandens förslag med tanke på filialerna.
I Polen har dessa strukturer byggts ut under åren 2001-2002 med hjälp av en OLAF-medarbetare, som arbetar på plats, och kommissionen har ställt 15 miljoner euro till förfogande i Polen ur Phareprogrammet för att utveckla dessa strukturer och öka effektiviteten.
Men bedrägeribekämpningen för att skydda EU:s finanser handlar inte bara om samarbete mellan medlemsstaterna och samarbetet med kommissionen, och det handlar inte heller bara om kandidatländerna, utan också om tredje land, exempelvis samarbetet med Schweiz. Här pågår fortfarande förhandlingar om avtalet rörande bedrägeribekämpning. Ni vet att detta hängde samman med förhandlingarna om avtalet rörande räntebeskattning, och Schweiz har nyligen än en gång klargjort att man även i fortsättningen anser att alla avtal som sammanhänger med de tio pågående bilaterala förhandlingarna bör slutföras samtidigt. Vi kommer även i fortsättningen att försöka att här komma fram till ett annat resultat, men man har nu en gång denna ståndpunkt i Schweiz, och det är mycket svårt att komma vidare här, särskilt som en punkt som rör Schengenavtalet är en mycket viktig del av förhandlingarna.
Avslutningsvis vill jag ta upp en sista viktig punkt. I fråga om det straffrättsliga skyddet av EU:s finanser befinner vi oss nu i en avgörande fas - det gäller arbetet i konventet. Det är ett avgörande moment. Man kan göra viktiga framsteg för att skapa en europeisk åklagarmyndighet, en plan som ju stöds både av Europaparlamentet och kommissionen. Jag vill eftertryckligen vädja till konventet att ge aktivt stöd åt detta viktiga koncept. Man befinner sig nu i den avgörande fasen.
Kommissionen kommer för övrigt att anta följdrapporten till kommissionens grönbok under nästa vecka eller senast under veckan därpå. I rapporten utvärderas resultaten av de offentliga samråden och det påvisas än en gång hur viktigt det är för hela bedrägeribekämpningskonceptet att man skapar en europeisk åklagarmyndighet. Jag hoppas att även det betänkande som här i kammaren slutbehandlas av Theato kommer att få en motsvarande tyngd inom ramen för diskussionerna i konventet.
Herr talman, fru kommissionär! Jag skulle vilja gratulera Bösch för det kompletta betänkande han utarbetat. I det tar han upp de händelser som skett år 2001. Skyddet av de ekonomiska intressena och kampen mot bedrägerier är grundläggande uppgifter för att garantera Europeiska unionens medborgares rättigheter.
I Europeiska folkpartiets grupp gläder vi oss åt minskningen av nästan 40 procent av den totala volymen bedrägerier och oegentligheter från år 2000 till 2001. Den har minskat från 2 028 miljoner euro 2000 till 1 275 miljoner euro 2001. Minskningen av bedrägerier har varit generell över alla områden, förutom i strukturfonderna där det skett en ökning.
Vi beklagar dock den dåliga återbetalningsnivån, som minskat betydligt. Budgetkontrollutskottet har vid flera tillfällen uttalat sitt missnöje med det dåliga återbetalningssystemet och behovet att förbättra hanteringen. Vi hoppas också i min grupp att kommissionen uppfyller sitt löfte om nolltolerans för bedrägerier och att den informerar parlamentet på lämpligt sätt om de framsteg som görs i de olika pågående processerna, samt de nyligen inledda utredningarna.
Europeiska folkpartiets grupp anser att det är av avgörande vikt att man i anslutningsfördragen skall beakta kandidatländernas kontrollförmåga och väntar med otålighet på ett svar från revisionsrätten om de finansiella kontrollsystemen i vart och ett av dem. Vi måste dock minnas att det inte är tillräckligt att känna till vilken kontrollförmåga dessa länder har eftersom utvidgningen kommer att innebära en verklig risk för ökning av bedrägerier på grund av våra nya gränser mot Ryssland. Det kommer oundvikligen att skada gemenskapens finansiella intressen.
Vi kan inte tala om kamp mot bedrägerierna utan att tala om den framtida allmänna reformen av Europeiska gemenskapernas fördrag, som för närvarande diskuteras i konventet och som avspeglar sig i de ändringsförslag som min grupp lagt fram.
Efter publiceringen av kommissionens grönbok som handlar om skyddet av de finansiella intressena och konventets förslag till ändring av artikel 280 i fördraget, föreslås att ett nytt organ som skall vaka över skyddet av gemenskapens finansiella intressen skapas: den europeiska åklagaren. Såväl när det gäller de externa bedrägerierna som sker i de olika medlemsstaterna, som de interna bedrägerierna inom institutionerna, väntar parlamentet och särskilt budgetkontrollutskottet otåligt på ett svar från de olika medlemsstaterna om de godkänner en åklagare, samtidigt som man försöker finna en lämplig behandling av detta nya organ, särskilt när det gäller befogenheter och förhållandet till samordnings- och hjälporganet, Eurojust.
Vi vill dock att de möjliga referenser som finns i detta betänkande om rapporten om en europeisk åklagare - Theatos behörighet - skall vara mycket tydliga. Min grupp kommer förmodligen i morgon innan omröstningen att lämna något förslag för att förhindra en sammanblandning av Theatos betänkande och Böschs betänkande.
Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande (som jag vill gratulera för det betänkande han har överlämnat)! Jag vill börja med att påminna om att för två år sedan hade jag tillfälle att här i parlamentet kritisera, apropå OLAF:s rapport 1999, kommissionens tystnad och likgiltighet inför manipuleringen av tiotusentals ton smör under 90-talet, vilket inbegrep ett stort antal viktiga europeiska industrier. Då som nu var logiken att undersökningarna och slutsatserna i OLAF alltid är hemliga och riktar sig i slutändan till de nationella rättsliga myndigheterna, och de förblir hemliga även när dessa myndigheter inte gör något med dem och inte ens begär att de skall vara hemliga. Hemlighetsmakeriet är sådant att inte ens kommissionen, parlamentet eller rådet är medvetna om dessa oegentligheter eller dess förövare. Följaktligen är de inte heller medvetna om vilka de omedelbara och ofrånkomliga åtgärderna för att lösa tvistemål på ett politisk och administrativt plan bör vara. Hemligheten bryts normalt sett på tidningssidorna. Därifrån dyker det ofta upp anklagelser, utan meddelande eller rätt till försvar för den som inte ens ges presumtion för oskuld.
Vi är därför rädda att undersökningarna i OLAF angående avtalen mellan kommissionen och företaget Eurogram, som pågick redan under 1999, helt ignoreras av de rättsliga myndigheterna i Luxemburg, på samma sätt som kommissionen ignorerar dem, vars generalsekreterare beslutade att lägga ner processen, vilket ledde till att tiotals avtal under tiden ingicks mellan detta företag och kommissionen. I praktiska termer innebär detta att en undersökning för OLAF kan innebära en förbannelse för den som i konkreta och välbekanta fall är fullkomligt oskyldig och ser sitt namn publicerat i pressen, eller det kan bli en välsignelse för brottslingarna, som i denna ser en nästan intern och straffri sekretessgaranti. Det är en total snedvridning av rättvisan.
Jag vill här göra klart att parlamentet inte får ge efter för denna situation och att vi genast måste förändra den. Denna förändring måste först göras angående frågan om sekretessen. Det bör bara finnas sekretess i den strikta graden när det är nödvändigt för att försvara den åtalades goda namn eller för att undersökningarna skall bli framgångsrika. Såvitt inte några av dessa skäl åberopas på ett objektivt sätt och begränsat i tid av de indragna parterna, dels åtalade, dels rättsliga myndigheter, måste OLAF utan dröjsmål meddela och lämna viktig information om rättsprocessen och framför allt till Europaparlamentets budgetkontrollutskott.
Sekretessen bör vara ett undantag och inte en regel. På samma sätt tycker jag att det också har blivit dags att fråga oss hur situationen ser ut och vad myndigheterna i Luxemburg tänker göra angående flera klagomål som redan har riktats till dem från OLAF. Myndigheterna måste informeras för att kunna agera konsekvent och inte vara tvungna att basera sig enbart på rykten eller på vag information, delvis eller helt motsägelsefull, och allmänheten måste informeras på ett annat sätt, och inte bara genom informationsläckage. Det är bara detta vi kräver.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Även jag gratulerar herr Bösch till hans bra betänkande. Det är ett tecken på hans grundlighet och hans envishet, som överhuvud taget alltid har utmärkt budgetkontrollutskottet i det förflutna, och som också har lett till att OLAF överhuvud taget kunde inrättas.
Parlamentet har här visat sig vara en värdig väktare med tanke på medborgarkontroll, och har här också initierat en förvaltningsreform, som man kan vara stolt över. Säkert kunde OLAF - jag noterar kritiken, även den från Casacas - ibland sörja för mer öppenhet. Ibland vore det säkert erforderligt att också informera medborgarna tidigare och mer öppet om OLAF, för OLAF måste också göra mer reklam för sig själv. Ändå anser jag att vi som ledamöter även måste betona att OLAF kan betraktas som en framgång.
Vad vore Eurostat utan OLAF? Vad vore Eurostat utan de modiga vittnen som kunde gå till OLAF och lämna vittnesmål där? I dag följer man upp ärendet. Om man hänvisar till processen 1999 måste man också säga att det var UCLAF, OLAF:s föregångare, som då försökte att slå ned saken, och att OLAF - och det visar återigen att övergången från UCLAF till OLAF var riktig - hade möjlighet att ta tillfället i akt, och även gjorde detta, att återigen ta upp denna fråga på dagordningen och finna en lösning på problemet med Eurostat.
Det är förvisso klart - och jag tror att på den punkten är vi alla ense - att det finns stora problem när man går vidare med ärendet. Det är klart att det utan det andra steget, som nu äntligen måste komma, nämligen steget till en europeisk åklagarmyndighet, hela tiden beror på medlemsstaterna vilka konsekvenser som blir följden. Därför vill jag här än en gång mycket tydligt vädja till konventet att man skall ha modet i detta fall att ta detta steg. Jag befarar att medlemsstaterna inte kommer att ha modet till det. Utan konventet kommer vi här inte att lyckas, och vi behöver den europeiska åklagarmyndigheten för att göra förvaltningsreformen, som vi har initierat tillsammans med OLAF, till en verklig framgång.
Herr talman! Jag känner att jag måste komma med några påpekanden angående Böschs betänkande om skydd av gemenskapernas ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning, ett betänkande som besitter en viss konsekvens, som har sina fördelar och som redan har rönt den uppskattning det förtjänar i denna diskussion i kväll.
I den här texten går man dock i avsnittet ?En starkare straffrättslig dimension? - från punkt 58 till och med punkt 65 - in på införandet av en europeisk åklagare, som också har påpekats här. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden - som jag har äran att vara ordförande för - ställde sig negativt till detta och kom sedan fram till en kompromiss i fråga om Theatos betänkande, som vi måste utveckla. Detta är verkligen en grundpelare som vi måste försvara, även om vi som sagt måste hitta en jämvikt.
Att man nu föregriper detta, och på sätt och vis också lägger sig i den åtgärd som skall diskuteras under Brysselsammanträdet i slutet av mars, tror jag inte heller rationaliserar lagstiftningen. Den förenklade lagstiftning som vi talar om är ett föregripande som praktiskt taget är att sälja skinnet innan björnen är skjuten, och som gör att vi tvingas lägga fram ändringsförslag. Förslaget att införa en europeisk åklagarmyndighet, som skall bevaka de domar och brott som skadar gemenskapens ekonomiska intressen, är nämligen ganska oacceptabelt för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, eftersom Europeiska unionens rättsordning inte innehåller vare sig några straffrättsliga befogenheter eller en domarkår med alla jurisdiktionsnivåer, som kan se till att rätten till försvar tryggas. I avsaknad på detta är det ologiskt och omotiverat att införa en europeisk åklagare, och detta skulle jag vilja understryka och även säga till kommissionsledamoten, som avskrev problemet lite för snabbt.
Vi måste överväga detta noggrant, för det är för tidigt att skapa ett dylikt organ om man betänker att målen om rättsligt samarbete - som är det viktigaste här - inte har uppnåtts, och att vi måste harmonisera reglerna om straffrättsliga frågor inom medlemsstaternas organ. Det räcker inte att bara ge EG-domstolen straffrättslig behörighet: EG-domstolen och förstainstansdomstolen har tillkommit i olika syften och det är således inte nödvändigt att införa en europeisk åklagare när det räcker med att förstärka det rättsliga samarbetet, på basis av subsidiaritetsprincipen, som just är det kriterium vi bör hålla oss till. Vi bör alltså fortsätta att utöka de befogenheter som EUROJUST har, att bygga ut och samordna dessa befogenheter på europeisk nivå. De ändringsförslag som har lagts fram syftar alltså till att skapa klarhet. I övrigt kan vi acceptera allt i betänkandet. Vi är mycket rädda för att åklagarmyndigheterna i de europeiska länderna inte har den status och de befogenheter som vi skulle vilja ge den europeiske åklagaren - med Italien som enda undantag, där man håller på att förändra rättsordningen just nu medan vi talar. Det är detta som ligger till grund för vår oro i fråga om den rättsliga fastheten och det europeiska juridiska området.
Dessa betänkligheter kommer vi att ta upp i debatten om den europeiske åklagaren, men eftersom frågan faktiskt har smugit sig in i denna åtgärd måste vi redan nu uttrycka dem här i parlamentet och vidta åtgärder i form av dessa ändringsförslag.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 11.10.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 17 maj 2001.
Meddelande från talmannen
Kära kolleger! Den 24 maj sköts Santiago Oleaga, finansdirektör vid den baskiska dagstidningen El Diario Vasco, med sju skott i ryggen, i San Sebastian.
Redan föregående dag hade terroristerna försökt döda en säkerhetsvakt vid Baskiens universitet, genom att placera en bomb under hans bil som lyckligtvis inte exploderade.
Så snart mordet på Santiago Oleaga blev känt, framförde jag å mina och Europaparlamentets vägnar mina uppriktiga kondoleanser och uttryckte vår solidaritet med hans familj och kolleger.
Ännu en gång har ETA tyvärr visat sitt verkliga ansikte - en blind terrorism som innebär att man föraktar demokratin och kränker all frihet, inbegripet den mest grundläggande, nämligen yttrandefriheten.
Jag ber er hålla en tyst minut.
(Kammaren höll en tyst minut.)
Föredragningslista
Nästa punkt på föredragningslistan är fastställande av arbetsplanen. Förslaget till föredragningslista har delats ut och följande ändringar har gjorts eller föreslagits (artikel 111 i arbetsordningen).
Till att börja med har jag två upplysningar till er. Busquin kommer att redogöra för kommissionens meddelande som gäller det särskilda programmet för genomförande av Europeiska gemenskapens ramprogram för 2000-2006, å ena sidan, när det gäller åtgärder inom forskning och teknisk utveckling och demonstration, och Europeiska atomenergigemenskapens, å andra sidan, när det gäller forsknings- och utbildningsåtgärder.
Jag vill också informera er om att Mayers betänkande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden strukits från föredragningslistan, eftersom det ännu inte antagits av det behöriga utskottet.
När det gäller den gemensamma diskussionen om miljöpolitiken har rådet meddelat att Sveriges miljöminister Larsson vill närvara vid debatten om Hulthéns betänkande. Enligt överenskommelse med de politiska grupperna kommer också den gemensamma diskussionen att flyttas fram i föredragningslistan. Den kommer att äga rum före Myllers betänkande, också det för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om gemenskapens handlingsprogram för miljön.
Jag vill slutligen berätta att den tidsfrist som i dag fastställts för att lämna in begäran om separat omröstning, delad omröstning eller begäran om namnupprop flyttats fram till kl. 16, också detta på begäran av och i fullständigt samförstånd med samtliga politiska grupper.
(Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)
Fru talman! I dessa dagar har man kommit fram till en överenskommelse om ett förslag till en europeisk lagstiftning för kampen mot pedofili. Jag skulle vilja erinra om att denna överenskommelse framstår som något senkommen i förhållande till de tusentals namnunderskrifter som vi har haft förmånen att få överlämna till er, liksom även i förhållande till den ökade frekvensen av denna företeelse som, liksom under dessa veckor i Italien, har drabbat flera hundra barn.
Vi önskar en snabbare rättsskipning och strängare lagar: i själva verket finns det i alltför många fall ekonomiska intressen och ofta politiskt beskydd bakom detta motbjudande brott som märker tusentals barn för livet.
Vi önskar att detta parlament skall vända sig till kommissionen och ministerrådet för att ta initiativ till en kultur mot pedofilin som inför regler även för användningen av Internet, ett redskap som alltför ofta används av dem som gör sig skyldiga till pedofili. Barnen i hela världen, men i detta fall speciellt i Europa, begär av detta parlament att det talar om var det står. Man kan inte enbart förlita sig på senkomna eller begränsande dokument: vi måste börja handla med kraft!
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om ett mycket viktigt möte som ägde rum i går med ministrarna för rättsliga och inrikes frågor, vid vilket man nådde en överenskommelse som rör människors privatliv och deras rätt till privatliv, deras grundläggande rättigheter när det gäller tillgång till telekommunikationer.
Det handlar om vad som kallas Enfopol 29. Enfopol 29 har aldrig diskuterats i detta parlament. Man har diskuterat Enfopol 98, att skriva om internationella användarkrav, men detta är någonting helt annat. Det handlar om att tolka befintliga krav och fastställa hur de kommer att användas inom EU. Det är fullständigt oacceptabelt att långtgående beslut har fattats av ministrarna i rådet (rättsliga och inrikes frågor) utan att saken har diskuterats i detta parlament. Dessa beslut kommer att beröra oss alla, liksom de kommer att beröra alla utanför detta parlament: människor kommer inte att ha rätt till ett privatliv, och det här är en fråga som bör tas upp över hela linjen. Det är en fråga om grundläggande rättigheter.
(Applåder från Verts/Ale-gruppen)
Fru talman! Jag vill tala om samma sak. Det dåliga med att förnya dessa Enfopol-planer är att de går långt utöver det som planerades för tre år sedan. Det är inte bara traffic data och content data samt header i ett e-postmeddelande och innehållet som kontrolleras, utan många, många fler detaljer skall kontrolleras ända till kreditkorten, IP-ports, och det handlar om att kontrollera datorn helt och hållet. Det betyder att det inte längre finns någonting i kommunikationen som inte kontrolleras. Detta förelåg inte en gång som ett riktigt dokument i rådet. Vi har överhuvud taget inte någon möjlighet att komma åt informationen! Beslutet har ännu inte fattats, uppenbarligen på grund av ett formellt fel. Men det kan fattas när som helst, det krävs inte något ytterligare möte för det.
Jag vill upprepa kravet: Vi behöver en diskussion om detta. Vi hade nu ett tillfälligt utskott för Echelon, och vi är irriterade över att NSA och andra underrättelsetjänster kränker de allmänna fri- och rättigheterna. Det som händer är att man inom EU planerar något mycket värre, nämligen att verkligen allting kan övervakas!
(Applåder från Verts/Ale-gruppen )
Varje gång fru talman talar om Baskien är det för att måla upp en bild av sorg och smärta för kammaren, vilket är mycket beklagligt.
Det är anledningen till att jag systematiskt deltar när denna församling sörjer offren - alla offren - för vår mer än sekelgamla konflikt. Vi borde inse att det inte är lätt att finna en väg ut ur en av Europas mörkaste politiska tunnlar, särskilt inte om vi håller oss till samma vägar. Vi måste definitivt prova någonting nytt, och vi, Euskal Herritarrok, är angelägna om att ge all den hjälp vi kan.
Fru talman! Med er tillåtelse kommer jag att läsa upp ett stycke ur den ledare som publicerades i tidningen Diario Vasco vars ekonomichef, Santiago Oleaga, har mördats av ETA. Texten i stycket lyder: "Det råder inget tvivel om anledningen till mordet på Santiago. De dödade honom med en obeskrivlig sadism, för att genom hans död ingjuta rädsla och oro i alla de yrkesmänniskor som arbetar inom de olika kommunikationsmedier som ETA har valt till sin måltavla. Men terroristerna kunde inte ha valt ett mer talande offer för att visa vilken avsikt de egentligen har med sina aktioner: att tysta det ord som dessa kommunikationsmedier sprider för att på så vis tysta ett helt samhälle tills de underkuvar det med avskyvärd tyranni".
Fru talman, jag anser att den bästa hyllning vi kan ge Santiago Oleaga här i dag är att visa vårt fasta avståndstagande från de som vill påtvinga oss denna avskyvärda tyranni och även att uttrycka vårt mest absoluta förakt inför deras talesmän.
(Applåder)
Särskilt program för forskning och teknisk utveckling
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om det särskilda programmet för forskning och teknisk utveckling.
Jag har nöjet att lämna ordet till kommissionär Busquin.
. (FR) Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! I dag har kommissionen antagit sina förslag för de särskilda programmen inom ramprogrammet för forskning för 2002-2006. Kommissionen har samtidigt antagit ett meddelande om möjligheten att utnyttja artikel 169 i fördraget för att genomföra ramprogrammet. De särskilda programmen är instrument för genomförande. Kommissionens förslag i frågan innehåller därför inget annat än förslaget till ramprogram som skall antas genom medbeslutande. Men förslagen ger ett antal preciseringar i frågan. Som ni vet antog kommissionen ramprogrammet den 21 februari i år, och detta nya ramprogram är särskilt utformat för att bidra till att genomföra det europeiska området för forskning.
Jag erinrar om huvudprinciperna i programmet. Inom denna ram har vi lagt fram ramprogrammet med strävan efter att samla ansträngningarna till ett begränsat antal prioriteringar där gemenskapens åtgärder har störst mervärde. Vi vill också försöka skapa en strukturerande effekt på den forskning som bedrivs i Europa, genom att bättre samla de nationella åtgärderna och inrätta ett mer enhetligt europeiskt område för forskning. Vi anser också att förvaltningen av våra ramprogram bör underlättas och förenklas genom de möjligheter till ingripande som finns.
För genomförandet av detta ramprogram föreslår vi en struktur med fem särskilda program. Det återspeglar ramprogrammet, och omvandlar dess politiska förslag till operativ verklighet. Strukturen är följande: ett program kallat "Integrera och förstärka det europeiska området för forskning" omfattar samtliga aktiviteter inom forskning och samordning när det gäller forskningspolitik i Europa, ett program kallat "Strukturera det europeiska området för forskning" innefattar verksamhet som gäller förbindelser mellan forskning och innovation, inom området rörlighet för forskare och inom området infrastruktur och frågor om vetenskap och samhälle, och dessa förbindelser med medborgarna, vilket är frågor som blir alltmer betydelsefulla i det europeiska samhället. Vi har också ett program för forskningsverksamhet inom Euratomområdet. Vidare två program för verksamheten vid det gemensamma forskningscentret respektive inom det nukleära och icke-nukleära området.
Innehållet i förslagen syftar till att precisera det vetenskapliga och tekniska innehållet, som läggs fram mycket mer detaljerat än i ramprogrammen. Men förslagen gäller även de nya instrumenten för genomförande som står i centrum för filosofin i ramprogrammet för 2002-2006, inrättandet av kompetensnätverk och integrerade projekt. Kompletterande preciseringar om hur det skall fungera kommer att finnas i reglerna för deltagande i och spridning av ramprogrammet, som antogs genom medbeslutande och där kommissionen senare kommer att lägga fram sina förslag.
Jag sade också att när det gäller meddelandet om genomförande av artikel 169 i fördraget, som aldrig riktigt genomförts, har vi låtit utarbeta ett antal förslag om hur man konkret skulle kunna få metoden att fungera med gemenskapens deltagande i nationella program som verkställs gemensamt. Det är betydelsen i denna artikel 169. Vår målsättning är alltså att inleda en politisk debatt om denna fråga. På grundval av dessa första resultat planerar kommissionen att senare lägga fram ett förslag till rambeslut som fastställer de allmänna villkoren för gemenskapens stöd, inom ramen för artikel 169, samt inom vilka områden det är möjligt att använda denna metod.
Jag tror därför, fru talman, att jag kan säga att kommissionen för första gången lägger fram sina förslag till särskilda program snabbt, efter att förslaget till ramprogram lagts fram. Vi tror därför att vi uppfyller ett önskemål från parlamentet i syfte att underlätta den politiska debatten genom att tillhandahålla denna serie av kompletterande information. Det finns också beståndsdelar för precision och klargörande, eftersom de nya instrumenten kräver det, och vi har också planerat ett informationsmöte med ledamöterna i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, den 5 juni. Jag tror därmed att vi kommer att ha gjort allt för att, inom planerade tidsfrister i parlamentet och med rådet, anta det nya ramprogrammet som är ett verktyg för detta europeiska område för forskning, och som jag tror har starkt stöd från Europeiska unionen.
(Applåder)
Tack, kommissionär Busquin, för detta meddelande.
Fru talman! Jag vill gärna tacka kommissionären så hjärtligt för hans uttalande och framför allt också för att han kunnat hålla de avtalade tidsfristerna. Det är en stor framgång. Jag skulle också vilja be honom att så snabbt som möjligt besvara de frågor som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi ställt till honom. Då kan vi också hålla oss till tidsfristerna och tycker jag är väldigt viktigt.
Fru talman! Jag har två konkreta frågor till kommissionären. För det första: i det särskilda programmet blir den viktigaste forskningen, och därmed även pengar, förbehållen det mänskliga genomet och bioteknik. Det är mycket riktigt ett viktigt forskningsområde, men ett som ger resultat under en tio- till femtonårsperiod.
Fru talman! Fortfarande dör tyvärr väldigt många medborgare i Europeiska unionen av tre kända åkommor, nämligen cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och åldrandesjukdomar, såsom Alzheimer. I utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi växer undan för undan önskningen om ett särskilt life-science-program inom ramen för det mänskliga genomet och biotekniken. Min fråga till kommissionären är om han är beredd att tillsammans med oss fundera på att utarbeta ett sådant program.
Min andra fråga till kommissionären är mer teknisk: kommissionären gav en lång förklaring angående artikel 169 i fördraget. Varför tillämpar han inte artikel 168 i fördraget? Det är väl mycket mer praktiskt.
. (FR) Fru talman! Jag skulle vilja säga till herr Van Velzen att frågorna överlämnades officiellt till oss i måndags, den 28 maj, och att vi gör allt för att kunna besvara dem innan veckan är slut. Ni får därför svaren i början av nästa vecka, det är jag angelägen om, och vi kan fortsätta denna dialog om denna typ av frågor.
När det gäller de två mer exakta punkterna tog Van Velzen, med rätta, upp hälsoproblemen såväl när det gäller neurologiskt degenerativa sjukdomar som cancerfrågor, och han kommer vid antagandet av särskilda program, när det gäller genom och hälsa, att se att perspektiv öppnats för att utföra arbete som har ett europeiskt mervärde i denna fråga. När det exempelvis gäller kliniska försök inom cancer och degenerativa sjukdomar finns det i det särskilda programmet möjligheter som ingår i det nya genomperspektivet. Men det hindrar inte att man kan göra det redan nu, så snart det finns ett obestridligt europeiskt mervärde.
När det gäller artikel 169 har vi, som jag sade, utarbetat ett dokument som inleder debatten i denna anda, och vi förklarar varför artikel 168 inte används på samma sätt. I svaret på frågorna får Van Velzen ett mycket uttryckligt svar.
Fru talman! Även jag vill gratulera kommissionären och kommissionen till detta förslag. Men om jag har förstått er rätt så har vi nu i det sjätte ramprogrammet för forskning mycket färre specifika program än i det femte, och jag skulle gärna vilja fråga er varför. Vilka är anledningarna? Vi har alltså färre specifika program för de sektorsvisa frågorna. Vi hade hittills ett för bioteknik, för energi, miljö osv. Allt detta kommer i framtiden att sammanfattas under ett tak. Befarar inte ni också att ramprogrammet för forskning därigenom blir mindre synligt? Måste man inte också befara att de enskilda yrkesgruppernas och sektorernas intresseorganisationer då kommer att delta i mindre utsträckning i det sjätte ramprogrammet, eftersom de inte vet exakt vilket område de nu hamnar under? Min fråga lyder: Kan ni tala om vad anledningen är till att ni denna gång har färre specifika program än tidigare?
. (FR) Jag skulle vilja säga till herr Linkohr att målsättningen är att uppnå ett europeiskt område för forskning, och alltså bättre strukturera forskningen på denna nivå, och han är en av de första som inom parlamentet sagt att vi måste undvika att splittra forskningen. Ramprogrammet motsvarar ett stort belopp, men det är aldrig mer än 5 procent av de offentliga utgifterna för forskning i Europa. Man får därför inte kräva av ramprogrammet att det skall utföra all europeisk forskning. Vad programmet kan göra är att bidra till att påverka den europeiska forskningen och ge större enhetlighet. Om man har ett alltför sektoriellt synsätt, får man en katalog av åtgärder och en mycket stor spridning. Vi har därför försökt att ta upp problemet med beståndsdelar som har hög prioritet.
Jag har just nämnt problemet med genomen, som berör många områden beträffande hälsa, bioteknik, men inom områden, såsom det som Linkohr känner till väl, nanotekniken, vilket innebär att utarbeta teknik med hjälp av mer intelligenta processer, material som kräver mindre energi och råvaror, kommer ett stort antal sektorer att beröras, både bil- och flygsektorn och andra. Det finns alltså en vision om enhetlighet snarare än en förteckning över problem. Jag inser mycket väl att frågan om antalet särskilda program inte får förhindra en dialog om innehållet i prioriteringarna. Och när det gäller innehållet i prioriteringarna är det uppenbart att man kan vara mycket mer detaljerad. Ni skall få se att i och med antagandet av dessa särskilda program kommer ytterligare ett steg att ha tagits. Jag tror att den dialog som inletts med kommissionen kommer att göra det möjligt att ytterligare klargöra denna strävan efter att strukturera det europeiska området för forskning.
Jag tror att vi känner till de nuvarande bristerna. Vi sprider våra medel alltför mycket och Europa har inte en kritisk massa med stora forskningsmålsättningar jämfört med andra utvecklade länder, såsom Förenta staterna, Japan, och vi måste därför uppnå denna kritiska massa och det europeiska programmet kan bidra, även med nya villkor, såsom större anslutning från de nationella programmen. Vi måste stimulera enhetliga åtgärder. Det är lite av den anledningen som det inte finns lika många kataloger för de särskilda programmen per ämne.
Fru talman! Jag tackar kommissionären för hans uttalande. Jag tar mig dock friheten att inte hålla med om det sista han sade och ansluta mig till min kollega Linkohr: vare sig ett program omfattar tjugo olika ämnen eller om det är ett särskilt program så måste varje program bedömas efter dess egna meriter och få sin egen plats och budget. Dessutom tycker jag det måste vara tydligare för de som skall ansöka till programmen om de skiljs åt litet mer.
Det var dock inte det jag skulle fråga om. Jag skulle precis som min kollega Wim van Velzen vilja fråga när vi kommer att få svar på de skriftliga frågor vi ställt. Ni vet bättre än någon annan hur ofta jag redan frågat kommissionen vad som egentligen ligger till grund för vissa prioriteter i ramprogrammet och vilka kriterier som har tillämpats i det sammanhanget. Jag har aldrig fått något svar på den frågan, lika litet som alla andra som ställt liknande frågor. Jag hoppas att jag verkligen kan få svar på det nu.
. (FR) När det gäller svaren på frågorna skulle jag bara vilja påpeka att vi fick frågorna i måndags. I dag är det onsdag, och vi skall alltså besvara dem före veckans slut. Jag anser att så korta tidsfrister visar på respekt för parlamentet och det arbete vi försöker utföra tillsammans. Jag vill verkligen att svaren skall vara betydelsefulla, så att dialogen blir alltmer tydlig och exakt.
Beträffande problemet med urval, tror jag att jag sagt att de stora prioriteringarna, och jag har redan haft tillfälle att svara parlamentet om detta, dels motsvarar arbete inom IPTS, och diskussioner med centrum för ekonomisk och social forskning (CRES) på olika nivåer som företräder de vetenskapliga råden i medlemsstaterna, dels den allmänna strömningen inom den vetenskapliga och industriella världen, vare sig det gäller genomen, nanoteknik, problemet med informationssamhället, livsmedelssäkerhet eller hållbar utveckling där jag instämmer med er att vi ytterligare måste precisera frågorna om transport, miljö och energi.
De stora riktlinjerna har, tror jag, fastställts enligt mycket objektiva kriterier, och jag har redan haft tillfälle att svara, men det har alltid funnits ett val. I slutändan ställer jag fortfarande frågan: vad mer vill ni tillägga? Låt oss diskutera det. Jag tror att det inom ramen för de särskilda programmen finns ett handlingsutrymme, under förutsättning att vi inte hamnar i spridningsprocesser som skulle undanröja ramprogrammets enande effekt.
Fru talman, kära kolleger! Jag skulle först vilja tacka kommissionär Busquin, inte bara för hans meddelande, utan även för att han hela tiden böjer sig för samrådet med oss, för vi ställer många frågor, men sakta men säkert får vi beståndsdelar för att arbeta, och jag tror att seminariet den 5 juni kommer att kunna ge oss kompletterande upplysningar.
Jag skulle vilja betona behovet av att strukturera det europeiska området för forskning och den innovation det innebär, göra det sjätte ramprogrammet mer flexibelt och lättare att få tillgång till, och jag tänker särskilt på detta europeiska mervärde som vi finner i alltmer utbyte inom unionens länder, bl.a. genom stipendier för ungdomar, så att de kan bedriva forskning och arbeta i övriga stater och lära känna varandra bättre. Vi måste också kunna behålla de värden och hjärnor som vi har i Europa, och inte bara se dem exporteras någon annanstans. När det gäller de särskilda programmen skulle jag slutligen, denna gång, vilja betona innovationen, när det gäller en hållbar utveckling. Det är mycket viktigt och något man talar mycket om, men som man ännu tillämpar alltför lite.
Jag fäster kollegernas uppmärksamhet på att gruppen De gröna arrangerar en konferens i ämnet här i parlamentet i Bryssel, nästa vecka den 6 juni. Vi inbjuder alla våra kolleger att komma och delge oss sina tankar om hållbar utveckling, energi, förnybar energi, miljö och ekologi, framför allt, så att vi kan ta hänsyn till det och lämna förslag inom detta område, som intresserar oss mycket.
. (FR) Rörligheten är mycket viktig för att verkligen skapa en europeisk dimension inom forskningen. Aspekten omfattar två delar: för det första de nuvarande hindren för forskarnas och lärarnas rörlighet, etc. En högnivågrupp har träffats tillsammans med experter från samtliga medlemsstater och överlämnat en rapport till oss, som för övrigt kommer att diskuteras vid rådet (forskning) den 26 juni och lämnas till parlamentet för att visa på alla svårigheter när det gäller rörlighet i den vetenskapliga världen. Som jag så ofta sagt är det svårare för en erkänd forskare i Europa att bege sig till ett annat europeiskt land än till exempelvis Förenta staterna. Det finns alltså hinder där som man måste försöka bemöta och undanröja.
För det andra vet vi, när det gäller unga forskares rörlighet, att vi har programmet Marie Curie, som är en stor framgång, men vi vill i vårt förslag fördubbla medlen för unga forskares rörlighet, och även inrätta stipendier för att locka forskare till Europa, så att Europa på nytt skall bli attraktivt för de bästa forskarna i världen och i tredje land. Det finns därför mycket konkreta förslag i programmet beträffande rörligheten, vilket ni också kommer att se.
Den sista punkten slutligen, nämligen problemen med att konkretisera beståndsdelar för en hållbar utveckling, tror jag ingår i den politik som parlamentet, kommissionen och rådet kommer att diskutera i Göteborg. Inom dessa områden återstår forskning att göra, bl.a. beträffande konkreta exempel, för att stödja politiken för en hållbar utveckling. Herr Piétrasanta! Ni försvarade exempelvis idén om väl definierade ekologiska platser inom ett exakt område. Jag tycker att det är ett bra exempel på tillämpning av en hållbar utveckling på lokal nivå och jag tror att vi kan tänka oss att inrätta ett nätverk av ekologiska platser i Europa.
Fru talman! Jag hoppas att ni inte kommer att anse att jag bryter mot arbetsordningen, men jag har en mycket specifik fråga till kommissionären, om forskning.
Jag har förståelse för mina kolleger som tycker att det sätt på vilket de nya programmen kommer att läggas upp gör det svårt att se vad som egentligen händer. Min specifika fråga är följande: En av de saker som det finns ett trängande behov av att forska i är hur effektivt det är att vaccinera vid utbrott av mul- och klövsjuka. Jag vet inte - och jag har forskat en del i detta - vad som är på gång i fråga om sådan forskning inom ramprogrammet, varken inom det nuvarande eller inom det som planeras.
Det skulle vara ytterst bra för många människor i Europa att veta vad som görs. På grundval av erfarenheten i Förenade kungariket är jag mycket rädd för att mul- och klövsjukan inte kommer att försvinna utan att vi kommer att ha att göra med den under en lång tidsrymd. Det är därför oerhört viktigt med europeisk forskning.
. (FR) Fru talman! När det gäller problemen med forskning om mul- och klövsjukan i det nya ramprogrammet har frågan om livsmedelssäkerhet liksom fodrets kvalitet blivit en prioritet. Vi har för övrigt planerat att avsätta 600 miljoner euro för denna del av programmet. Vi får då, tror jag, större möjligheter också att anpassa programmet till nya problem. Det är en punkt som vi betonar: att kunna behålla ett manöverutrymme, ett utrymme för anpassning till krissituationer, så att vi inte i dag begränsar oss genom att anta det nya ramprogrammet fram till 2005, utan att planera för vad som kan hända då.
I de särskilda programmen anger vi därför hur vi anser att man varje år bör ha möjlighet att inrätta brådskande och exakta program. När det gäller forskning som bedrivits om mul- och klövsjukan, både tidigare och i ramprogrammet, tillåter jag mig att informera om det som vi redan har till vårt förfogande i kommissionen, jag skall närmare bestämt be mina enheter att meddela er dem så snart som möjligt.
Fru talman! Jag skulle i min tur vilja tacka kommissionären både för hans tillgänglighet och för att han respekterar de tidsfrister vi ömsesidigt kommer överens om när vi frågar ut varandra. Jag vill också bekräfta för honom att vi är överens om den allmänna utformningen av hans förslag. Jag vill ändå, efter att ha hört honom berätta om innehållet i de fem särskilda programmen, erinra honom om att vi i parlamentet är oroade över att detta antal är alltför lågt och jag skulle vilja fråga honom vad han föreslår när det gäller möjligheter att kontrollera dessa särskilda program, både inom parlamentet och i ministerrådet.
Den andra frågan gäller instrumenten. Jag skulle vilja höra vad han säger om den nödvändiga flexibilitet, som förefaller oss oundviklig, mellan de nya instrument han föreslår och åtminstone ett tillfälligt bibehållande av vissa tidigare instrument.
En tredje fråga slutligen: vilka garantier har han hittills för att rådet godkänner det belopp på 17,5 miljarder euro som han föreslår?
Och sedan en extra fråga: är han personligen anhängare av att det gemensamma forskningscentret bibehålls under mycket goda förhållanden?
Jag tackar herr Caudron. Naturligtvis skulle alla dessa frågor förtjäna att utvecklas omfattande men jag skulle, i den telegrafiska stil som vi har möjlighet till i dag, vilja försöka att redan nu ge honom några svar. När det gäller programmet för att kontrollera prioriteringar, såväl för rådet som för parlamentet, eftersom det handlar om medbeslutande i ramprogrammet, är det uppenbart att fördelen med att ha ett särskilt program som tar upp alla prioriteringar skapar en mindre krets, men en krets som så att säga kan delas upp utifrån intresseområden. Jag tror att i diskussionen är problemet inte nödvändigtvis antalet, utan möjligheten att ha en fördjupad debatt om ett antal prioriteringar. Jag tror alltså att vi kan diskutera villkoren för arbete och tillämpning och se hur vi skall bemöta denna invändning.
När det gäller problemet med nya instrument och tidigare - där måste man vara tydlig - anser vi att det nya ramprogrammet skall spela en roll som verktyg för att strukturera Bryssels europeiska område. De tidigare bedömningarna av föregående program visar att de är till nytta, eftersom de skapar kontakter på europeisk nivå, men att de inte har en tillräckligt strukturerande effekt. Det är fullständigt klart. Det är därför det krävs nya instrument. Jag förstår oron varje gång man talar om "nytt". Anpassningen till förändringar är svår och det är normalt. Det är alltså en fullständigt begriplig mekanism och jag förstår viss oro och det är därför nödvändigt att förklara sig noga. Jag skulle emellertid vilja säga att förslagsinfordran fortfarande är aktuellt i det som kallas "den åttonde prioriteringen", där stödet till politiken och den framväxande politiken samlas. Där finns alltså över 1,6 miljarder euro som är tillgängliga för förslagsinfordran i termens traditionella mening. Förslaget är alltså noterat.
När det gäller den allmänna budgeten anser jag för min del att även om den förefaller få lite bifall från rådet, har jag tyckt mig förstå att förslaget från det svenska ordförandeskapet blir att vid rådet (forskning) den 26 juni ha en första informell diskussion om budgeten. Jag hoppas att vårt förslag kommer att godkännas. Det är ett försiktigt förslag som för övrigt ingår i budgetplanen som fastställdes i Berlin om kommissionens olika politikområden. Det förefaller mig därför som om det finns en möjlighet.
Avslutningsvis, har vi det gemensamma forskningscentrumet. Som ni vet har vi ansträngt oss för att det gemensamma forskningscentrumet skall fokuseras på uppgifter som det är mest lämpat för - dvs. uppdrag med gemensamma kontroller, gemensamma tester och vetenskaplig expertis när det gäller miljö, hälsa, vissa aspekter av kärnenergin samt säkerhet när det gäller informationssamhället. Vi har här verktyg, och vi har naturligtvis ett program inom det gemensamma forskningscentrumet vars budgetanslag förvisso inte ökat, men som bättre koncentrerar centrumets roll. Jag tror därför att det gemensamma forskningscentrumet fortfarande har en framtid, under förutsättning att det får uppdrag som är till nytta för hela Europeiska unionen.
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp de problem som de senaste månaderna och åren förekommit inom sektorn djurprodukter.
Vi har två problem: BSE, för vilket bättre tester kan utvecklas, och mul- och klövsjukan, för vilken ett markörvaccin kan utvecklas. Jag skulle gärna från kommissionären vilja veta vilka konkreta åtgärder som han tänkt vidta på kort sikt i det sammanhanget.
Jag tror att allmänheten inte längre kan acceptera masslakt av friska djur. Det måste vi från EU:s sida så snabbt som möjligt göra något åt och jag skulle gärna vilja att kommissionären svarar på frågan om när Europeiska unionen kommer att bidra till utvecklingen på det området.
(utan mikrofon) (FR) ...problem med forskningen, eftersom jag talar om forskningen. När det gäller sjukdomar, bl.a. galna kosjukan och överföring av spongiform encefalopati, har 48 forskningsprojekt fastställts i föregående program till följd av processens uppkomst. Vi har alltså ett dokument som samlar hela den forskning som bedrivs och vid det senaste ministerrådet (forskning) beslutades som en första etapp att inrätta ett möte på europeisk nivå med samtliga forskare, jag talar inte om veterinärer eller skolor för veterinärexpertis, när det gäller problemen med galna kosjukan men också om problemen med Creuzfelt Jacobs sjukdom som för människorna är särskilt oroande och krävande.
Jag har nöjet att meddela parlamentets ledamöter att vi har utfört ett arbete som erkänts som unikt i sitt slag, genom att det just upprättar en förteckning över alla forskningsprojekt i Europa. Det är redan ett intressant arbete i sig eftersom duktiga forskare från olika länder var förvånade över att få veta att det fanns andra i andra länder som bedrev liknande forskning. Dokumentet kommer att finnas tillgängligt vid ministerrådet (forskning) den 26 juni och kommer att offentliggöras. Jag har redan haft tillfälle att hålla en presskonferens för att avisera det och berätta om huvuddragen, men jag tror att allt detta är mycket konkret.
När det gäller frågan om att slakta eller ej, tror jag att man måste hänvisa till mina kolleger Byrne eller Fischler, eftersom det är politik som fastställs antingen inom hälsa och konsumentskydd eller inom jordbrukspolitiken.
Fru talman! Vi talar här om djursjukdomar, även hos människan förekommer det fortfarande mycket dramatiska sjukdomar, herr kommissionär!
Spridningen av skenbart oförklarliga sjukdomar hos människor har ofta ändå förklarliga orsaker, såsom uran, utarmat eller inte, och sjukdomar i immunitetssystemet som skulle kunna ha förorsakats av ämnen i miljön. Kan ni försäkra att tillräcklig vikt kommer att läggas vid forskningen inom det området?
Mer allmänt skulle jag vilja fråga er: kommer det att bli slut på Europas eftersläpning gentemot Förenta staterna? Europa släpar efter, bland annat när det gäller budgetanslag. Kan kommissionären försäkra oss om att mer medel kommer att anslås, både från gemenskapen och från medlemsstaterna? Kommissionären har hela tiden sagt oss att det inte är så relevant att ständigt ta upp skillnaderna mellan grundläggande och tillämpad forskning. Får vi ändå utgå från att den grundläggande forskningen i Europa inte skall hamna på efterkälken?
När det gäller den första frågan är det fullständigt klart att i de särskilda program som vi antog i förmiddags i kommissionen, skall ni få se, fru Maes, att det finns mycket tydliga avsnitt om miljöns inverkan på hälsan, och därmed exempelvis effekterna av kemiska produkter. Studier av denna typ planeras. Det har redan förekommit, men ni har rätt i att det handlar om förebyggande. Hälsorisker knutna till miljön - ni kommer att se det i dokumentet -, granskas på sidan om prioriteringen "livsmedelssäkerhet och hälsorisker".
När det gäller de medel som Europa ställer till förfogande för forskningen vill jag säga att det är nödvändigt att göra en ansträngning som totalt sett är större. Det var budskapet i meddelandet om det europeiska området för forskning - vi använder bara 1,9 procent av vår BNI, Förenta staterna 2,7 och Japan 3,1. Jag tror att vi blev mer medvetna efter toppmötena i Lissabon och i Stockholm. Statscheferna talar regelbundet om det europeiska området för forskning. Jag läste för övrigt med glädje att Jospin i sitt tal om Europeiska unionen talar om behovet av ett europeiskt område för forskning, men medlemsstaternas vilja krävs. De måste öka sina ansträngningar. Det är anledningen till att frågan om " benchmarking" , som vi inför, jämförelser mellan forskningsansträngningar, och utvecklingen av möjligheter för att styra denna forskning genom att inrätta integrerade projekt och genom att strukturera det europeiska området, tack vare att kommissionen lämnar stöd för att de nationella programmen skall kunna samlas, bör skapa dynamik till förmån för denna forskning.
På samma sätt gör ni fullständigt rätt i att betona ett grundläggande problem på europeisk nivå, nämligen problemet med unga forskare. Det kan inte tillräckligt betonas att medelåldern bland europeiska forskare är högre än medelåldern bland den europeiska befolkningen. Det betyder att det finns ett problem, att det inte förekommit någon rekrytering eller förkovran av den vetenskapliga forskningen i våra medlemsstater. Totalt sett har det de senaste tjugo åren funnits ett specifikt problem, och det finns därför för närvarande behov av att locka också ungdomar till en forskarkarriär, och att låta dem förkovra sig. Det är tydligt att i ett antal medlemsstater är det, jag säger det kanske lite brutalt, något skandalöst med den status man ger åt unga forskare när det gäller social och ekonomisk förkovran.
Det är alltså ett problem som vi måste ta oss an överallt i Europa, och där tror jag att vi kan tillföra jämförelser för att varje medlemsstat skall kunna ta sig an problemet, och jag kan säga att man nu är mottaglig. Alla vet att kunskapssamhället är motorn i ekonomin för de kommande åren. Toppmötet i Lissabon erkände att 25-50 procent är knutet till kunskap och därmed till forskning och innovation. Det finns här en positiv dynamik som vi också försöker att återspegla så mycket som möjligt. Ramprogrammet bör här spela en roll för att öka medvetenheten om denna fråga.
Fru talman, kommissionär Busquin! Ni kräver ett starkare nätverk för forskningsaktiviteterna dels på den europeiska sidan, dels på den nationella, regionala och internationella nivån. Det finns ett mycket typiskt exempel i min region, nämligen samarbetet mellan det tyska cancerforskningscentrumet i Heidelberg och Transuran-Institut i Karlsruhe. Man kan ställa sig följande fråga: Bör vi inte i framtiden införa en europeisk nätverksvecka, där man visar upp bra exempel, och kommer skapandet av nätverken inte också att medföra att det krävs ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, med vars hjälp särskilt framgångsrika gemensamma forskningsföretag skulle kunna stödjas?
. (FR) Jag instämmer helt i Schwaigers inlägg. Det är precis det vi vill göra. Jag kan säga honom att när det gäller de stora forskningscentrumen i Europa som inte faller under Europeiska unionens behörighet, såsom CERN - European Organisation for Nuclear Research i Genève och Institutet för molekylärbiologi i Heidelberg, har vi inlett en politik för kontakt med dem. Vi försöker för första gången skapa synergi mellan dem. De träffades här i Bryssel, tillsammans med kommissionen, de är oberoende men de skapade effekten av en kritisk massa. Ert exempel med Heidelberg och cancerforskningsinstitutet har jag tagit mig friheten att lämna till INSERM (Institut National de la Santé et de la recherche médicale) i Frankrike - eftersom ni vet att det finns ett franskt forskarlag som arbetar i Heidelberg med det tyska cancerforskningsinstitutet. Det är mycket viktigt att vi bidrar till att inrätta dessa nationella synergier. Det är antingen artikel 169 eller stödet till samarbetet i de nationella programmen.
Men er idé att konkret visa dessa anslutningar är utmärkt, och jag kanske tar mig friheten att föra den vidare för att visa vad som redan finns, och vad som måste utökas. Kommissionens roll blir att göra det möjligt för alla att delta, utifrån sina intressen och inom ett visst antal områden, men det är tydligt att initiativ har tagits. Dynamiken i det europeiska området märks redan i en rad nationella institutioner som vinnlagt sig om denna dynamik.
Fru talman! Jag välkomnar att kommissionären säger att han är inställd på att lyssna. Jag undrar om han skulle kunna lyssna särskilt till de människor som arbetar inom folkhälsoområdet och till deras oro över att vad som har varit ett mycket bra program för skydd av folkhälsan, främjande av hälsa och förebyggande av sjukdomar tycks försvinna.
Som jag förstår saken är insatserna på hälsoområdet, inom de första sju kategorierna av forskningsprogram, begränsade till starkt vetenskapliga biomedicinska forskningsprogram. När människor undrar vad som händer i fråga om forskningen som avser skydd av folkhälsan, får de höra att den ingår i den allomfattande kategori 8, som snarast är en loppmarknad för program, med en mycket snäv finansiell ram.
De får höra att kommissionens generaldirektorat redan bjuds in att lägga bud, så Generaldirektoratet för jordbruk bjuder över Generaldirektoratet för miljö, som bjuder över Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd och så vidare. Och det verkar som om folkhälsoområdet får stryka på foten, på samma gång som det genom Amsterdamfördraget förs upp på dagordningen för Europeiska unionen. Kommer han att undersöka detta? För om vi skall få till ett bra forskningsprogram, måste vi se till att det finns forskning i forskningsprogrammet samt lyssna till dem som arbetar inom området.
. (FR) Jag förstår fullständigt frågan. Jag tror att detta är betydelsen av den diskussion vi skall ha. Innehållet i prioriteringarna till att börja med. Inom ramen för genomforskningen är det uppenbart att det även finns hälsovårdspolitik. Jag har redan svarat van Velzen när det gäller problemet med cancer och problemet med Alzheimers sjukdom som kommer att fortsätta att granskas. Jag deltog nyligen i ett möte med Europas bästa specialister när det gäller cancerforskning. Alla vet att genomforskning är en möjlig lösning när det gäller denna sjukdom, eftersom vi går mot alltmer individuella behandlingar, som innebär att man tar hänsyn till genomforskningen. Och det är inte den teoretiska genomforskningen om tio eller femton år, utan tillämpningar som man kan visa på. Att inrätta detta nätverk med de bästa cancerforskarna ingår alltså i vår målsättning. Det finns inte alls någon motsättning här.
Ni har rätt när ni påpekar att studier om folkhälsa som förefaller ha en mindre vetenskaplig dimension, och snarare är inriktade på epidemiologi, också måste bedrivas. Det stämmer att det inte ingår i den åttonde prioriteringen. Det planeras inom en annan sektor som man kanske inte har framhållit tillräckligt, nämligen samarbetet inom de nationella programmen. Man skulle därför kunna sätta "samarbeta" om exempelvis samtliga epidemiologiska uppgifter. 400 miljoner euro har avsatts för att förstärka det europeiska området för forskning. Det finns flera angreppsvinklar. Ni har helt rätt när ni säger att vi inte kan bortse från allt som kan bidra till att skapa en europeisk dimension av problemet. Dessa aspekter måste alltid beaktas.
Fru talman! Jag vill framför allt understryka det utmärkta samarbete som parlamentet har haft med kommissionär Busquin och Europaparlamentet genom det utskott jag är ordförande för när det gäller forskningsfrågor. Jag vill även ta tillfället i akt för att ta upp två frågor som oroar ett praktiskt taget enigt forskarsamhälle.
Den första frågan gäller det faktum att forskarsamhället utan reservationer stöder idén med ett gemensamt område för forskningsverksamhet. Men det hyser även allvarliga tvivel om att synergieffekten och det europeiska mervärdet kan gå förlorade genom en koncentration av de olika forskningsprojekten; det vill säga att ju mindre kärnan blir och ju mer dessa projekt koncentreras, desto större risker finns det för att dessa synergier inte uppstår på europeisk nivå.
Den andra frågan handlar om instrumenten. Tre instrument förutses: nätverk mellan spetsforskningscentrum, integrerade projekt och de resurser som finns att tillgå i enlighet med artikel 169 i fördraget. Forskarsamhället är oroat över det faktum att dessa tre instrument är nya och att de kommer vara de enda instrument som tillämpas. Den fruktar att andra instrument som har tillämpats och som forskarsamhället är förtroget med vid det här laget går förlorade. De fruktar även att en hel rad forskningslag som har växt fram plötsligt försvinner till följd av att det är endast dessa tre instrument som kommer att tillämpas.
Jag skulle därför vilja att kommissionären ger svar på dessa två oroande frågor.
. (FR) Westendorp ställer en grundläggande fråga. Vi försöker besvara den vartefter. Jag tror att man måste sätta sig in i den dynamik vi haft för avsikt att skapa, dvs. en större koncentration, ett europeiskt mervärde i projekten, en dynamik för att strukturera det europeiska området. Jag har redan sagt det. Vilken är då frågan? Det är det faktum att det finns hinder mot denna strukturering, för att förslagen splittrats upp alltför mycket. Med öppningen mot kandidatländerna, med utvidgningen, riskerar denna uppsplittring att öka. Vi kommer då att få alltför små projekt, vilket skapar problem som den vetenskapliga världen själv tar upp: problem med tidsfrister, byråkrati, och det faktum att projekten inte är tillräckligt ambitiösa. Det är den negativa aspekten.
Vi måste därför hitta en gyllene medelväg, med mer ambitiösa projekt, mer integrerade, och där man inte bortser från hela den vetenskapliga världen. Dessa projekt är för övrigt mer vända mot den vetenskapliga världen, eftersom de har ett europeiskt mervärde och pågår under längre tid. Expertnätverken är exempelvis något som kommer och som mer berör den vetenskapliga världen än det som finns nu. Jag är medveten om nödvändigheten av att hitta en balans mellan viljan att inrätta detta europeiska område, projektdimensionen, och det faktum att ingen skall behöva känna sig utanför. Här måste vi alltså informera och förfina arbetet, särskilt som de tre instrumenten är instrument för de prioriterade områdena men de är inte prioriterade inom ramen för den åttonde prioriteten, där det finns projekt som är förbundna med stödet till unionens politik, och därmed med traditionella förslag.
Men jag tror att hela debatten kommer att handla just om att finna den gyllene medelvägen mellan förändring och en viss överensstämmelse som orsakade en hel del förvaltningsproblem för alla projekt. Vi förvaltar hela 14 000 projekt.
Jag upprepar återigen att det europeiska området för forskning inte bara består av det europeiska ramprogrammet. Det europeiska ramprogrammet ingår i det europeiska området för forskning. Detta område kommer också att inrättas genom medlemsstaternas strävan efter att samarbeta lite mer sinsemellan när det gäller forskningsverktyg. Vi bör därför bidra till detta. Det är vår målsättning.
Fru talman! Jag vill gärna tacka kommissionären, därför att jag tycker att det är ett av de viktigaste områdena över huvud taget, som vi behandlar här i dag. Det handlar ju om skapandet av de värden som skall säkerställa välfärden i Europa under många år framöver. Tråkigt nog ligger ansvaret för forskningen främst hos regeringarna, och de har i alla europeiska länder - nästan utan undantag - bara skurit ned, och jag är inte heller säker på att vårt svenska broderfolk gör något för att stödja de nationella grundforskningsprogram som genererar ny kunskap. Om vi genom det sjätte ramprogrammet skall kunna se till att de innovativa små företagen kan få tillgång utan att deras immateriella rättigheter förstörs, måste vi få vissa mekanismer som gör det möjligt för ett företag utifrån att få tillgång till de stora forskningsprogrammen, och att det går att sluta kontrakt utan påföljande onödig byråkrati. En grundläggande fråga är därför: Har rådet slutligen sett till att ge forskningsavdelningen ett sådant mandat att den kan sluta kontrakt utan att det behövs tjugo underskrifter? Om man inte har det, så är dess handlingskraft, herr kommissionär, mycket begränsad. Det är frustrerande att behöva vänta på tjugo underskrifter när man är ett litet företag eller en universitetsavdelning, därför att rådet har dikterat dessa villkor; och har vi i samband med omstruktureringen av kommissionens förfaranden tagit hänsyn till denna viktiga fråga? Det gläder mig att rådet för en gångs skull är närvarande, och det kommer att glädja mig att få höra kommissionens svar.
. (FR) Jag instämmer helt i detta inlägg. De nya instrumenten skall ge större ansvar och större flexibilitet. Vi vill undvika alltför tvingande och avvärjande regler för deltagande i det sjätte ramprogrammet. Reglerna för deltagande skall därför bättre tjäna de små och medelstora företagen, och den vetenskapliga världen, än vad de gör i dag. Det är fullständigt klart. Det är i den riktningen som de integrerade projekten kommer att ge större flexibilitet, och vi skall undvika regler som är så tvingande att de undanröjer de små och medelstora företagen.
Fru talman! Med mitt inlägg vill jag tacka kommissionär Busquin för den utomordentliga möjlighet som han ger oss genom sin fortlöpande kontakt med Europaparlamentet.
Visst, i huvudsak anser vi att programmet duger, men det måste förbättras. Detta är den uppgift som vi har att utföra tillsammans. Förbättringarna avser till exempel tillvägagångssättet som fortfarande är alltför byråkratiskt: det måste klargöras bättre i sina delar liksom även fördelningen av den finansiella strukturen, enligt min mening, måste göras tydligare. Enligt min åsikt måste vi faktiskt prioritera de hälsoproblem som är de mest brådskande och allvarligaste och inte kan vänta.
När vi sedan talar om nätverk och om "centres of excellence", tror jag att kommissionären också känner behovet, nödvändigheten av ett utbyte med parlamentet. När det gäller vårt parlamentsutskott så föreställer vi oss en hel serie av "centres of excellence" som skall vara aktiva i Europa. Därför anser jag, sammanfattningsvis, att denna fortlöpande kontakt kan bidra till att programmet förbättras och att brådskande frågor besvaras, såsom till exempel de som har framförts av Jackson eller Bowis. Vi bör med andra ord inte arbeta med en uppdelning i vattentäta skott: vi har utarbetat ett europeiskt program för folkhälsan som säkerligen kan vara till stor nytta för kommissionären och jag är säker på att han redan i stor utsträckning har beaktat det.
. (FR) Tack, herr Nisticò. Jag tror att det uttryck han använde, när han sade att programmen inte skall vara alltför uppdelade är svaret, uttryckt i andra ord, på det jag sagt, dvs. att man måste försöka undvika system som är alltför stela, alltför uppdelade, och ta stora frågor, såsom självfallet allt det som är knutet till neurologi, genom, som är problem som kommer att beröra hälsan och som berör olika områden, och alltså ha ett mer tvärvetenskapligt synsätt, skapa expertnätverk och ta hänsyn till alla dessa beståndsdelar, det är det som är tanken. Men idén måste göra framsteg, naturligtvis, genom en dialog mellan olika vetenskapliga världar.
I det hänseendet har självfallet parlamentsledamöterna möjlighet att till att börja med komma med frågorna från den vetenskapliga världen som jag ser dyka upp, men även förslag till att inrätta expertnätverk inom områden som är intressanta för Europeiska unionen och som definitivt har ett europeiskt mervärde. Det är det grundläggande kriteriet. Som jag sade i början tror jag att vi den 5 juni, nästa tisdag, får en eftermiddag med arbete där vi kommer att försöka hitta konkreta beståndsdelar utifrån de särskilda programmen såsom de fastställts, men även utifrån berättigade utfrågningar om de nya instrumenten.
Tack, kommissionär Busquin. Jag tackar alla kolleger som yttrat sig.
Jag förklarar debatten avslutad.
Tillåt mig att komma med ett förslag för framtiden. I början av det här sammanträdet viftade jag under lång tid gång på gång med händerna. Kanske hade jag eller kanske hade jag inte förts upp på listan, men jag hade ingen aning om vilket som var fallet. Skulle en av era medhjälpare möjligen kunna visa att han eller hon har sett våra viftningar, så att vi vet när vi kan sluta och om vi är med på listan eller inte. Det skulle hjälpa oss.
Utmärkt, herr Purvis. Jag godtar förslaget.
Nicefördraget och Europeiska unionens framtid
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0168/2001) av Méndez de Vigo och Seguro för utskottet för konstitutionella frågor om Nicefördraget och Europeiska unionens framtid.
. (ES) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! För fyra år sedan när jag tillsammans med min vän Dimitri Tsatsos hade äran att lägga fram ett yttrande om Amsterdamfördraget för parlamentet avslutade jag det inlägg jag gjorde då med att erinra om Miguel de Cervantes ord, som vid det laget gammal och trött, less på livet, sade att det fanns tillfällen då man måste välja mellan att vara väg eller värdshus, mellan att fortsätta framåt eller stanna upp, och jag sade: "vi måste vara en väg, vi måste fortsätta framåt". Amsterdam är ännu ett steg i den riktningen. Och jag kommer ihåg att kommissionären, vår gode vän Marcelino Oreja, även han svarade mig med ett citat av Miguel de Cervantes om trollkarlar, som kan ta ifrån oss allt, men aldrig hoppet.
Är då Nicefördraget det hopp som Europaparlamentet förlitade sig till? Svaret är klart: nej, det var inte det här Europaparlamentet ville. Europaparlamentet ville nämligen ha en djupgående reform av institutionerna; Europaparlamentet ville förbereda Europeiska unionen inför utvidgningen; Europaparlamentet ville behandla problem som oroar medborgarna. Men sanningen är att regeringarna, vilka är de som dominerar regeringskonferensen, fattade ett annorlunda beslut och därför har dagordningen blivit vad den blivit och inte den som Europaparlamentet ville ha.
De flesta av de här frågorna har inte lösts genom Nicefördraget. Endast vissa frågor har fått en lösning, i vissa fall på ett tillfredställande sätt, och i andra fall på ett otillräckligt sätt. Jag tror att förtjänsten - om det är så att det finns någon - med den resolution och det betänkande som Antonio Seguro och jag lägger fram är det ett välbalanserat dokument, vilket är vad som kännetecknar ett parlament som har upphört att blott och bart vara en drivande kraft för att i stället vara ett medbeslutande organ. Ett medbeslutande parlament innebär att det är ansvarsfullt och därför måste göra saker på ett välbalanserat sätt.
Jag vill hylla alla ledamöter i utskottet för konstitutionella frågor, som har utfört ett enormt arbete i samförstånd, från ordföranden, Giorgio Napolitano, till min gode vän, Antonio Seguro, som har varit en trygg, intelligent och även lojal kollega.
Vi talar därför om ett välbalanserat dokument, i vilket vi klart och tydligt pekar på de fel som finns och det som vi vill se ändrat i framtiden, eftersom avtalen, och Nicefördraget är ett avtal, inte varar för alltid - ordet alltid är bara ett tidsadverbial - vilket innebär att de är möjliga att reformera. Själva Nicefördraget är alltså början på denna reform. Jag anser att vi med den här resolutionen blickar mot framtiden, vi ser mot förklaring nr 23, och genom den förklaringen banas väg för en ny metod för reformer.
Vi har i konstruktiv anda velat hjälpa det svenska ordförandeskapet som vi har haft många kontakter med under de senaste månaderna, och målet med det är att man under Europeiska rådet i Göteborg skall kunna enas om hur Europeiska unionens framtid skall se ut och dess institutionella svar.
Fru talman, vad vi vill se är att det upprättas nationella kommittéer i alla medlemsstater för att människor skall diskutera på riktigt, inte på låtsas, för att vi på så vis skall få reda på hur medborgarna vill att framtidens Europa skall se ut.
Parlamentet satsar även på en demokratisk metod för att förbereda regeringskonferensen. Vi anser att den rätta demokratiska metoden är det konvent som utarbetade stadgan om de grundläggande rättigheterna. I dag när vi ser så många förslag från både det ena och det andra hållet - vilket är positivt - vill jag påpeka att vad Europaparlamentet vill ha är ett konvent som grundas på den modell som stadgan om de grundläggande rättigheterna utarbetades efter: på den metoden och inte på någon annan, eftersom den visade sig vara framgångsrik och förenade flera olika legitimitetsområden för att nå önskat resultat.
På grundval av konventmetoden vill vi att resultatet av denna även skall bli det dokument som regeringarna studerar vid regeringskonferensen. Vi kommer att lägga fram konstitutionella förslag, och man får inte vara rädd för begreppet konstitutionell; när vi talar om legitimitetsprincipen och om institutionell arkitektur talar vi nämligen om konstitutionella frågor.
Det resultat vi vill uppnå är att Europa får en konstitution och jag vill säga detta rakt ut, att det finns en europeisk konstitution, av vilken det klart framgår vilka befogenheter alla har, och framför allt, vilka uppgifter de olika institutionerna har inom den institutionella arkitekturen. Vi vill att den skall vara färdig innan år 2004, innan valen till Europaparlamentet, så att de politiska grupperna kan gå till dessa val och försvara våra möjligheter.
Fru talman, jag tror - och jag upprepar det jag sade i början av mitt inlägg - att detta är en hoppets väg. Vi står inför eurons Europa, inför utvidgningen, och om denna väg skall vara en hoppets väg eller en väg som leder oss till en situation med blockering av Europeiska unionen vilket ingen vill ha - beror på oss själva. Därför vill jag att denna resolution skall bli ett konstruktivt bidrag till denna hoppets väg som blir allt bredare, och att vi tack vare denna blir allt mer europeiska.
Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionär Michel Barnier! Det överraskar nog ingen att jag börjar mitt inlägg med att upprepa vår besvikelse över resultaten från Nicekonferensen, de alternativ man beslutat sig för och den räddhågsenhet med vilken regeringskonferensen arbetade i Nice. Nice var för oss en andra del av Amsterdam, och därför var det en förlorad chans för Europa att ta ett fast och stort steg framåt, för att nå ett större politiskt och socialt djup. Europaparlamentet arbetade för att stadgan om de grundläggande rättigheterna skulle införlivas i fördragen. Regeringskonferensen godkände den, men införlivade den inte i fördragen. Europaparlamentet ville att fler frågor skulle komma att beslutas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet, situationen är redan nu besvärlig med 15 länder, och blir ännu värre med 27 länder, men regeringskonferensen gick precis motsatt väg. Europaparlamentet ville att regeln om kvalificerad majoritet för rådets beslut skulle bli ett medbeslutande med detta parlament, men regeringskonferensen valde inte det vi ansåg vara det riktiga. I Nice hade man den kortaste föredragningslistan i regeringskonferensernas historia, men trots det tog den det blygsammaste steget av alla fördragsreformer.
I stället fick vi i Nice en bild av ett Europa av egenintressen i stället för ett Europa med gemensamma värden, en bild av Europa där det verkar som om varje land bara brydde sig om sig själva och inte om Europa. Europa betyder inte att var och en sköter sitt, i Europa tar vi alla hand om alla, detta för att hedra grundarna till det europeiska projektet. Men rådet var medvetet om detta när det godkände sin "Förklaring 23", genom att det sade och medgav att resultatet var klent i Nice. I viss mån erkände det också att förberedelsemetoden inför denna regeringskonferens var helt uttömd.
Vi anser dock att Nice, bland andra positiva aspekter, gjorde det möjligt att fortsätta vägen mot en utvidgning. Det är precis i den här triangeln och i denna balans som min kollega Iñigo Méndez de Vigo sade att Europaparlamentet placerar sig, med tanke på resultaten från Nice, som gjorde oss besvikna, med tanke på möjligheten att fortsätta utvidgningen och med tanke på att en debatt och en ny metod för förberedelser och revidering av fördragen inleds som gör det möjligt att tänka på Europa på ett mer allmänt, seriöst, konsekvent och framför allt djupare sätt. Inte genom att som i Maastricht, säga "ja" till Nicefördraget, inte genom att som i Amsterdam säga "ja" till Amsterdamfördraget, men inte heller genom att stoppa utvidgningsprocessen, utan genom att således samarbeta på ett positivt sätt för att utvidgningen skall kunna förverkligas. Eller med andra ord: Europaparlamentet vill inte utgöra en del av problemet utan av lösningen.
Därför upprepar vi här att vi i vårt betänkande inte underställer utvärderingen av Nicefördraget slutsatserna från rådet i Laeken, utan vi tar hänsyn till slutsatserna från Göteborg och rådet i Laeken när Europaparlamentet skall avge ett yttrande med anledning av nästa regeringskonferens sammankallande. Varför det? Därför att vi vill ha seriösa och djupa lösningar. Därför föreslår vi för det första en ny förberedelsemetod för fördragsrevideringen. Vi vill ha ett konvent. En sak förstår vi för övrigt inte: om den mellanstatliga metoden misslyckades i Nice och om konventet var en framgång i utarbetandet av stadgan om grundläggande rättigheter som rådet skrev under, av vilka skäl använder man inte det goda exemplet från konventet för att utarbeta fördragsreformen? Vi förstår för övrigt inte av vilka skäl de nationella parlamenten och Europaparlamentet inte skall kunna delta i detta konvent. Vi förstår inte rådets rädsla, för det vi vill är inte att ersätta regeringarna, det vi vill är att delta på lika villkor med regeringarna i debatten och när det gäller de positiva förslagen för Europeiska unionens framtid. För det andra vill vi ha en bred debatt, och inte en debatt som är begränsad till bara de fyra ämnen som finns i "Förklaring 23". Men med mänskligt ansikte: det räcker inte med en site (hemsida), vi vill att det skall bildas kommittéer som aktiverar debatten, att det skall finnas handlingar som återger förslag i linje med konventet och att det kommer ett konstitutionellt förslag från konventet som kan utgöra en grund för den framtida fördragsreformen, vilken vi hoppas skall ske vid ett konvent.
Fru talman! Jag avslutar med att uttrycka min tacksamhet: för det första till min kollega Iñigo Méndez de Vigo, för hans erfarenhet, kompetens, intelligens, men också för den ärlighet och noggrannhet han har visat i detta arbete. Därefter vill jag tacka alla kolleger i utskottet för konstitutionella frågor, och utskottsordföranden Giorgio Napolitano för att han på ett exemplariskt sätt hela tiden har lett arbetet. Jag vill också tacka för allas bidrag, trots alla mycket olika inställningar, så att Europaparlamentet lyckades komma fram till en stark och fast ståndpunkt, med konkreta förslag. Slutligen vill jag tacka sekretariatet i utskottet för konstitutionella frågor, som såg till att vi i tid fick ändringsförslagen och förslagen på alla språk. Vårt mål, fru talman, är att återhållsamt arbeta för att Europaparlamentet skall bidra till ett Europa som är närmare medborgarna, ett Europa som stärker kommissionen och parlamentet mer, och rådet mindre, ett Europa med stiftelser och institutioner som bryr sig mer om alla europeiska medborgares välfärd och inte bara om ländernas egoistiska intressen. Jag upprepar all min respekt, all min uppskattning och all min beundran för rådets ordförande, jag är säker på att hon accepterar att jag påminner om hennes närvaro här i debatten och att vi är mycket tillfredsställda över dess politiska betydelse: det handlar om ett litet klistermärke med texten: Ja till ett konvent! Tänk på detta klistermärke när ni lägger fram era förslag och när ni röstar om dem tillsammans med era partner och övriga regeringsmedlemmar i unionen.
(Applåder) (Talaren riktar sig till rådets ordförande och överräcker det nämnda klistermärket.)
Tack, herr Seguro. Klistermärket passar perfekt till ministerns dräkt. Det är ett gott tecken!
Fru tjänstgörande rådsordförande, jag ger er genast ordet.
, rådet. Fru talman! Ärade ledamöter! Europas framtid formas nu när Europeiska unionen samlar sig inför utvidgningen. Det gäller den historiska uppgiften att ena Europa och att önska kandidatländerna välkomna tillbaka till den europeiska familjen.
På västra Balkan gör unionen allt för att förhindra nya krig i Europa, ett nytt Srebrenica eller en ny etnisk rensning. Hittills har vi kunnat bidra till att förhindra fullskaliga konflikter i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och i södra Serbien. EU:s framtid ligger i att samordna utrikespolitiken så att vi kan förebygga väpnade konflikter.
Unionen håller nu också på att utveckla samarbetet med Afrika. En EU-trojka besöker just nu Västafrika. EU:s ansvar och EU:s framtid innefattar också ett globalt ansvar.
Samarbetet fördjupas nu inom en rad områden i Europa. Europa måste innebära mer än en marknad. Full sysselsättning, jämställdhet och social och ekonomisk balans är mål för framtidens EU.
Unionens arbetsformer utvecklas nu med rättsakten om allmänhetens tillgång till handlingar och med reformarbetet inom institutionerna. EU:s framtid ligger i en öppen och demokratisk union.
Samtidigt vet vi att mycket återstår när det gäller rättvis och fri handel, kampen för mänskliga rättigheter och arbetet för miljöfrågorna. Framtidsdebatten handlar om hur vi skall lyckas med dessa framtidsfrågor och hur vi skall skapa institutioner som gör att vi blir framgångsrika.
Genom Nice-fördraget förberedde vi unionen för anslutningen av nya medlemmar och klargjorde samtidigt engagemanget för en fortsatt fördjupning. Vi lyckades gå från enhällighet till majoritetsbeslut när det gäller ytterligare ca trettiofem bestämmelser. Själv hade jag dock, och många med mig, gärna hoppats att vi skulle ha kommit längre när det gäller det sociala området och den tredje pelaren. Vi lyckades också utsträcka medbeslutandeförfarandet till att omfatta nya områden, där Europaparlamentet tillsammans med de nationella regeringarna kan säkra den demokratiska förankringen i beslutsprocessen.
Detta var viktiga beslut, och vi lyckades nå längre än de tre frågor som pekades ut i Amsterdam. Samtidigt är de flesta överens om att - jag är övertygad om att vi kommer att få många exempel här i dag - nästa regeringskonferens behöver gå betydligt längre än Nice och att vi därför behöver denna breda debatt om Europas framtid.
Ett viktigt mål måste vara att göra medborgarna mer delaktiga i det europeiska projektet. Det svenska ordförandeskapet som, tillsammans med det kommande belgiska ordförandeskapet, fick uppdraget att sätta i gång debatten har tagit det på stort allvar.
Den gemensamma hemsida som kommissionen sköter öppnades redan i början av mars. Där finns redan inlägg från många stats- och regeringschefer och mängder av kommentarer från Europas medborgare. Hemsidan kommer att byggas ut till att omfatta samtliga elva EU-språk, och jag hoppas att den skall leva vidare i den debatt som kommer att fortsätta fram till och parallellt med regeringskonferensen. Institutionerna planerar också en rad gemensamma seminarier och konferenser. Till detta kommer alla de nationella initiativ som har dragits igång, både i medlemsländer och kandidatländer.
Vi vänder oss nu för första gången direkt till Europas medborgare i förberedelserna inför en regeringskonferens. Deras förväntningar och förhoppningar kommer säkert att sträcka sig bortom de fyra institutionella frågor som pekades ut i Nice. Det tycker jag är bra. Jag menar att framtidsdebatten i första hand handlar om politik, och i andra hand om institutioner. Innan vi försöker definiera våra verktyg, måste vi veta vad verktygen skall användas till. Samtidigt måste vi självfallet också föra de principiella resonemangen om unionens karaktär och väsen. Därför välkomnar jag såsom ordförande i rådet de mer långsiktiga visioner vi nu börjar se i debatten.
Det kan vara frestande att förenkla debatten genom att titta för mycket på själva begreppen och för litet på vad begreppen egentligen står för. Vi ser t.ex. att många vill dra en klar skiljelinje mellan de radikala "federalisterna" och dem som har mer modesta ambitioner vad gäller de institutionella frågorna. Varje land har emellertid sin historia och sina referensramar, som också avgör hur man där ser på begreppen. Själva begreppet " federalism" tolkas positivt och som decentralisering i några länder, medan det kan vara ett rött skynke och ses som centralisering i andra länder. Detsamma gäller debatten om en " konstitution" . De befintliga fördragen utgör redan, som flera har sagt, en sorts konstitution. De innehåller bestämmelser om vilka uppgifter vi skall ha, om ansvarsfördelningen mellan olika institutioner och om procedurregler. Det intressanta är vad de grundläggande reglerna innehåller, inte vad vi väljer att kalla dem. På liknande sätt målas det ofta upp en motsats mellan dem som menar att den demokratiska legitimiteten utgår från folkvalda i det egna landet, och dem som menar att den måste sökas i en ny politisk modell för det europeiska samarbetet. Jag anser att vi måste försöka hitta olika sätt att stärka sambandet mellan Europapolitik och nationell politik. Demokrati är inget nollsummespel. Jag är övertygad om att vi kan göra mycket för att stärka den europeiska demokratin, utan att bygga om unionen från grunden. När samspelet mellan den europeiska och den nationella nivån utvecklas, så vinner demokratin, och medborgarnas inflytande stärks.
Vi måste komma bort från den konstlade uppdelningen mellan europeiskt och nationellt. Både nationella och europeiska parlamentariker har ett direkt folkligt mandat. Vad är det som hindrar att nationella parlamentariker mer regelbundet framträder i Europaparlamentet och Europaparlamentariker mer regelbundet i de nationella parlamenten?
Kraven på folklig förankring och den omfattande dagordningen kommer att ställa särskilda krav på förberedelserna inför nästa regeringskonferens, och många har framfört att man måste hitta ett öppnare sätt än tidigare. Somliga tycker att en liten grupp av s.k. vise män skulle lägga fram förslag. En sådan grupp kan arbeta snabbt, men det skulle samtidigt betyda att alla länder inte kan vara representerade.
Många, inte minst här i parlamentet, har föreslagit att man skall använda ett öppet forum, liknande det konvent som utarbetade stadgan om de grundläggande rättigheterna förra året. Flera länder har dock betonat att ett öppet forum, ett konvent, inte får inskränka eller föregripa debatten med medborgarna. Efter det att ett öppet forum avslutat sitt arbete, måste resultatet kunna bli föremål för debatt, kommentarer och förankring.
Om jag ett ögonblick får tala som svensk ordförande och svensk utrikesminister och inte enbart som ordförande för rådet, vill jag säga att jag gärna skulle önska att vi kunde tillsätta ett öppet forum i början av 2002. Ett sådant forum skulle få arbeta under ungefär ett år, med uppgift att lägga fram rekommendationer till vilka frågor som skall tas upp på regeringskonferensens dagordning och att också komma med olika förslag när det gäller svaren och synpunkterna på de frågorna.
Samtidigt är det viktigt att den breda debatten fortsätter och att vi också tar till oss vad som sker i de nationella debatterna. Ett sätt att säkerställa det kan vara att sammanfatta de nationella debatterna och att redovisa för Europeiska rådet varje halvår. Det kommer säkert också att bli nödvändigt med ett tekniskt utredningsarbete, eftersom de frågor som togs upp i Nice är ganska komplicerade.
Sammanfattningsvis tror jag , med ledning av de diskussioner jag har fört med medlemsländer och kandidatländer, att det blir svårt att hitta en enskild förberedelseform som är lämplig för alla frågor. Vi behöver en kombination. Jag tror att vi behöver ett konvent, att vi behöver tekniska förberedelser och att vi behöver redovisa de nationella debatterna.
Det svenska ordförandeskapet kommer att fortsätta diskussionerna med Europaparlamentet, vid sidan av överläggningarna i rådet. Den resolution som ni antar i dag - jag vill verkligen tacka Méndez de Vigo och Seguro - kommer att vara ett mycket viktigt inlägg i den debatten. Detta blir naturligtvis också ett viktigt underlag för ordförandeskapet när vi skall presentera en rapport i Göteborg. Dessa frågor kommer där att ges en framträdande plats och förhoppningsvis bidra med nya impulser till den fortsatta diskussionen.
Jag ser nu fram emot era synpunkter!
(Applåder)
. (ES) Fru talman! Yttrandet från budgetutskottet är i viss mån sammanfattat i punkterna 2, 3 och 40 i förslaget till resolution; men ni förstår säkert att jag inte kommer att ge efter för frestelsen att avsluta mitt inlägg här. Jag tar mig därför friheten att ytterligare illustrera och nyansera yttrandet.
Vi håller fullständigt med om den mening i punkt 2, vilken lyder: "beklagar djupt att Nicefördraget ger ett blygsamt och i vissa fall otillräckligt svar ". Detta är en av de faktorer som mest frustrerar budgetutskottet: att vi för tillfället inte har varit förmögna att ta itu med budgetfrågorna och lösa dem innan vi går in i den effektiva fasen av utvidgningsprocessen.
I punkt 3 i förslaget från våra kolleger i utskottet för konstitutionella frågor står det att regeringskonferensen "gör beslutsprocessen inom unionen än mer diffus och ogenomblickbar". När det gäller den saken och ur budgetsynpunkt kan jag bara säga er att om ni ser på budgetsaldona och jämför dessa med medlemsstaternas röstvikter i rådet kanske röstningsförfarandet inte är så förvirrat.
Om vi går in på budgetaspekterna förväntade vi oss, som jag sade, en högre ambitionsnivå från medlemsstaternas sida, vi förväntade oss att de nu på ett uppriktigt sätt skulle ta itu med frågan om budgetförfaranden och att de till och med skulle bestämma sig för, för att säga det så, för en modell som finns i den tyska konstitutionen, vilken innehåller ett avsnitt som heter den "finansiella konstitutionen", enligt vilken en (Finanzausgleich), en ekonomisk kompensation föreskrivs mellan de delstater - lander - som ingår i den tyska förbundsrepubliken. Det här var det rätta ögonblicket att göra detta, utan att vänta till senare.
När det gäller det interinstitutionella avtalet är det fortfarande fullständigt godtyckligt, så till den grad att det finns 5 artiklar i det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin i vilka föreskrivs majoriteter som inte förutses i fördraget. Detta juridiska problem löstes inte i Nice. Detta förorsakar frustration i parlamentet. Vi skulle ha föredragit att budgetplanerna fastställdes och definierades, vetandes att detta inte skulle medföra någon särskild fördel för parlamentet, men däremot för unionen.
Budgetplanerna nämns i alla fall i fördraget men de definieras inte, vilket innebär att vi inte uppnår några större förbättringar. Nya utgifter och nya aktiviteter föreslås, Europaparlamentet förutsätts hålla med, men det föreskrivs inga ekonomiska medel för att göra detta.
Eftersom jag har ont om tid, ärade kolleger, vänder jag mig nu till rådets ordförande med anledning av att han har erinrat om våra olika kulturer, politik och traditioner, men det finns en sak som förenar oss alla: parlamenten skapades i Europa för att fungera som företrädare för medborgarna i syfte att kontrollera de offentliga utgifterna och godkänna härskarens utgifter. Budgeten är den hårda kärnan i den representativa demokratin och om vi vill ha en representativ demokrati i Europa måste vi avancera mycket mer i budgetförfarandena.
(Applåder)
Herr talman, ärade kolleger! När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken ser vi ett typexempel på resultaten från Nice och fördraget i sin helhet. Europeiska unionen är stark överallt där Monnets metod tillämpas. Europeiska unionen är svag överallt där den mellanstatliga metoden tillämpas. Vi ser detta i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken med de dubbla strukturerna, som påverkar vår handlingsförmåga negativt. Vi ser det exempelvis också på att man tillämpar det stärkta samarbetet överallt där man kanske inte behöver det; där man bäst skulle behöva det - i fråga om försvaret - tillämpar man det dock inte.
Vi bör komma ihåg varför konferensen i Nice ägde rum. Den skulle stärka Europeiska unionens handlingsförmåga inför utvidgningen och samtidigt minska bristen på demokrati. I inget av fallen nådde man något resultat, i fråga om beslutsstrukturerna uppstod det rent av försämringar. Av den anledningen måste vi inse att den nuvarande metoden inte längre fungerar. Jag hade två gånger äran att företräda parlamentet - i Amsterdam och Nice - och jag vet att detta sätt att förbereda regeringskonferensen inte bäddar för de nödvändiga framstegen. Det kan bara göras av ett konvent, där de nationella parlamenten och även Europaparlamentet vid sidan av kommissionen och regeringarna deltar på lämpligt sätt.
Fru rådsordförande, det öppna forumet är inte något alternativ till konventet. Det kan tjäna som en förberedande åtgärd, men konventet - som består av parlamentsledamöterna - kan kanalisera detta öppna forum, den offentliga debatten, för att lägga fram ett resultat för er som stats- och regeringschefer, och tjäna som förhandlingsunderlag för er. Därför är det ett sätt att bygga upp den offentliga processen och inte något alternativ till den offentliga processen.
Vi måste komma fram till att medborgarna i detta Europa får det de har rätt till. Därför måste stadgan bli bindande. Vi måste se till att Europeiska unionen kan besluta där den har behörighet, så att man kommer fram till acceptans om beslutsförmågan. Vi måste göra Europeiska unionen demokratisk. Därför måste det i alla lagstiftningsfrågor finnas ett medbeslutande, även inom jordbrukspolitiken. Vi måste utforma öppenheten så att medborgarna vet vem som är ansvarig för ett felaktigt beslut. Därför måste de möten som hålls av rådet som lagstiftare vara offentliga. Det är de avgörande åtgärder som vi måste genomdriva i denna regeringskonferens!
(Applåder)
Därvid är det också nödvändigt att stärka de nationella parlamenten. Det räcker inte, som Jospin har föreslagit, att införa en kinesisk folkkongress i Europa, där det en gång om året förs stora debatter. Nej, vi vill stärka de nationella parlamenten där hemma, så att de som medlemmar av rådet kan kontrollera sina nationella regeringar. Det måste vara rätt utgångspunkt!
(Applåder)
Vi befinner oss nu i en situation där Europas ansikte och storhet kommer att präglas under de närmaste två och ett halvt åren. Vi påverkar ansiktet genom att vi för denna författningsdebatt på förnuftigt sätt och kommer fram till ett resultat, och genom att åstadkomma utvidgningen - båda sakerna tillsammans.
Jag hoppas att vi kommer att ha den styrkan och inte visa den fåfänga som flera regeringar gör, som anser att de måste fortsätta att sitta och kura på det existerande, för att förhindra framsteg! Därför bör man ge konventet chansen, där Europas valda företrädare, Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan bidra till att prägla detta ansikte!
(Applåder)
Herr talman, ärade kolleger! Det räcker med en enda punkt för att klargöra mitt utskotts besvikelse. Jag företräder fiskeripolitiken. Men den är ett av de få europeiska politikområden som uteslutande faller under gemenskapens ansvar. Detta har till följd att samtliga rättsnormer från Bryssel på detta område direkt angår unionens medborgare. Desto mer uppenbar blir den med all rätt kritiserade bristen på demokrati för alla deltagande. Ett faktiskt deltagande i lagstiftningen förnekas fortfarande oss som parlament, den enda institution som är legitimerad av folket.
Jag menar medbeslutandeförfarandet, vilket i strid mot våra krav fortfarande inte möjliggjorts för fiskeripolitiken. Det europeiska fiskets framtid från och med år 2003 utformas just nu. Därför är det särskilt viktigt för mig att i denna fas efter Nice upprepa den ståndpunkt vi hade före Nice, ja att bekräfta den. Ett enkelt samråd med parlamentet räcker inte. Vi vill verkligen medverka när de viktigaste frågorna definieras. Vi kräver därför med eftertryck att man tar upp medbeslutandebestämmelserna i artiklarna 32-38 i EG-fördraget, och vi ber om ert stöd!
Ytterligare en brist när det gäller parlamentets deltagande i fråga om fisket konstaterar jag fortfarande när det gäller slutande av internationella avtal. Vi kräver ett obligatoriskt godkännande från Europaparlamentets sida i fråga om de internationella avtal som kommissionen förhandlar fram, vilka också är av budgetpolitisk betydelse!
Avslutningsvis: Vi vill ha en egen rubrik i EG-fördraget, och allt detta, käre Elmar, som tillägg till jordbrukspolitiken. Det är bara konsekvent. Bara på så vis får vi en överensstämmelse med det stora regelverket i denna europeiska politik som nu är mycket långt utvecklad!
(Applåder)
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor beklagar att Nicefördraget innebar långt färre specifika förändringar på området för sysselsättnings- och socialpolitik än vad det hade önskat. Utskottet hoppas att dessa frågor kommer att tas upp i det andra betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och vid nästa regeringskonferens.
När det gäller de bredare institutionella frågorna, som för närvarande diskuteras, välkomnar vi kraven i betänkandet på ett konvent som skall förbereda nästa regeringskonferens och på en debatt med aktivt deltagande av alla Europas medborgare. Vi skulle vilja uppmana konventet att under diskussionernas gång ha nära kontakt med arbetsmarknadens parter och med det civila samhället. Vi skulle i synnerhet sträva efter samråd - både inom medlemsstaterna och med kandidatländerna - när det gäller frågan om en rättslig grund för det civila samhällets deltagande i Europeiska unionens beslutsprocesser.
Vi skulle också vilja se att medlemsstaterna uppmuntras att upprätta forum där medborgarna kan utbyta åsikter om Europas framtid med sina egna parlament. Vi tror också att det fram till och även efter nästa regeringskonferens skulle vara bra med gemensamma årliga möten mellan delegationer från utskottet för sysselsättning och socialfrågor från Europaparlamentet, från medlemsstaterna och kandidatländerna och från Europarådets parlamentariska församling. Vi hoppas att det kommer att gå att finna ett sätt att stödja sådana möten.
Slutligen litar vi på att stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att införlivas i fördragen på ett juridiskt bindande sätt och vi ser fram emot ett brett och aktivt deltagande i framtiden i diskussionen om unionens framtid.
. (ES) Herr talman! Jag anser att det förslag till resolution som vi skall rösta om och som handlar om Nicefördraget och Europeiska unionens framtid är en positiv och välbalanserad text i vilken Europaparlamentets huvudroll i processen av byggandet av Europa upprätthålls. Därför förtjänar det ett fullständigt stöd från kammaren, och jag hoppas att det blir med majoritet.
Som ordförande för utskottet för industri, utrikeshandel, forskning och energi har jag lagt fram ett yttrande som jag kommer att sammanfatta i fyra punkter. Den första gäller artikel 157.3 om särskilda stödåtgärder på industriområdet. Den andra handlar om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla år 2002. Den tredje punkten gäller artikel 181a om ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med tredje land. Slutligen så berör punkt 4 de otillfredsställande ändringarna av artikel 133 om den gemensamma handelspolitiken. Dessa fyra punkter har ett gemensamt fel, de utgör nämligen inte något bidrag till att komma till rätta med det uppenbara demokratiska underskott som finns i dessa frågor och där Europaparlamentet i vissa fall inte deltar alls, och i andra fall har en funktion som begränsas till att det endast rådfrågas, när man skulle ha gått längre.
Jag förlitar mig på att detta yttrande som bifogas förslaget till resolution längre fram kommer att innefattas i en ny handling från Europaparlamentet och jag förlitar mig även på att dessa frågor även finns med på dagordningen för nästa konvent som kommer att utmynna i en regeringskonferens.
(Applåder)
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Först vill jag tacka kollegerna Méndez de Vigo och Seguro för deras utmärkta betänkande. Vår grupp anser att det är viktigt att vi i grundläggande frågor också kommer fram till ett samförstånd mellan grupperna, ty vi, Europaparlamentet, måste vara en garant för gemenskapens Europa. Därför har vi ett gemensamt ansvar. Därför var det också bra att de båda kollegerna lade fram ett gemensamt betänkande.
Dessutom är detta bidrag från kollegerna Méndez de Vigo och Seguro också ett bidrag till ett grannsämjeförhållande, ty ofta har ju partner, som befinner sig geografiskt nära varandra, svårt att hålla sams. Detta var ju därför också ett bra spansk-portugisiskt bidrag till Europas utveckling, ytterligare en positiv effekt.
Jag välkomnar naturligtvis att rådets ordförande är här i dag. Beträffande kommissionen har vi ju alltid nöjet att ha dem närvarande. Fru rådsordförande, vi uppskattar detta. Vi har ju tidigare också sagt en del kritiska saker. Jag hoppas att ert positiva exempel, när ni är här i dag, också är ett exempel för kommande ordförandeskap. Vi förväntar oss att ministerrådets närvaro här i Europaparlamentet blir betydligt bättre och att vi också i det hänseendet kommer fram till en överenskommelse!
Vad Nice anbelangar - många har sagt det - är vi inte tillfreds. Beslutsförfarandet i rådet är mer komplicerat än tidigare. Det har inte gjorts någon väsentlig utvidgning av majoritetsbeslutet i rådet. Framför allt finns det - det är en punkt vi är mycket kritiska till - ingen väsentlig utvidgning av Europaparlamentets medbeslutande tillsammans med ministerrådet. Vi är ju lite förvånade över att den franske premiärministern i sitt tal, där det naturligtvis också finns positiva aspekter, inte på något sätt yttrar sig om en utvidgning av Europaparlamentets befogenheter, utan bara säger, jag citerar: "Behörigheten för församlingen i Strasbourg måste definieras tydligare." Vi förväntar oss av premiärministern i ett stort land, att han arbetar för mer demokrati i Europa, för mer befogenheter för Europaparlamentet!
(Applåder) Det vi behöver, kollegan Brok har just berört detta - är tydliga ansvarsområden för parlamentet. Europaparlamentet är den parlamentariska kontrollören på europeisk nivå gentemot kommissionen och en likaberättigad lagstiftare tillsammans med ministerrådet. De nationella parlamentens uppgift är att i större utsträckning kontrollera sina egna regeringar. Vi vill inte ha någon kongress av nationella ledamöter, utan vi vill att Europaparlamentet skall iaktta sitt ansvar i Europa och att våra nationella kolleger skall göra det på nationell nivå!
(Applåder)
Efter Nice kvarstår den andra och tredje pelaren. Det måste vi ändra på. Det är ett mellanstatligt samarbete, när vi nu ser framåt. Mellanstatligt samarbete betyder inte bara att vi inte kan agera, utan mellanstatligt samarbete betyder också att det inte finns någon demokratisk parlamentarisk kontroll och ingen granskning från EG-domstolens sida. Därför är det mellanstatliga samarbetet inte bara ett uttryck för en brist på handlingsförmåga, utan det motsäger också våra värderingar i fråga om demokrati och rättsprinciper. Därför måste vi ändra det för framtiden!
(Applåder)
Fru rådsordförande, låt mig avslutningsvis säga följande: Ni har åstadkommit en hel del under ert ordförandeskap. Det kommer ju en tid, när vi måste värdesätta det, exempelvis i fråga om öppenhet och liknande frågor. Men för vår grupp är det dock avgörande hur man fortsätter att metodiskt utforma framtiden. Vi förväntar oss att man i Göteborg inte lägger några hinder i vägen för ett beslut i Laeken om ett konvent, utan vi förväntar oss att man i Göteborg visar vägen för bra beslut i Laeken, så att vi på grundval av ett konvent sedan kan gå in i den europeiska framtiden.
Fru ordförande, jag kommer inte med någon present till er, men inte därför att jag har något emot den röda färgen. Färgen är vacker i och för sig. Innehållet, när det används politiskt, är ibland inte helt acceptabelt. Ni har ju själv talat om en röd duk, vilket ju inte alltid är så förebildligt. Men vi önskar er framgång i Göteborg! Om ni har framgång, är det vår gemensamma framgång. Alltså, lycka till i Göteborg!
(Applåder)
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill först av allt å den socialistiska gruppens vägnar säga att vi stöder det betänkande som Méndez de Vigo och Seguro gemensamt har utarbetat och att vi kommer att rösta för det. De har utfört sitt arbete med allvar, elegans och med en samarbetsanda som inte bara är iberisk utan även europeisk. Denna samarbetsanda tror jag kan utvidgas till andra områden eftersom jag i denna debatt om "efterNice" som vi har påbörjat ser att de förslag som har gjorts av ledarna för min politiska familj: Jospin (Frankrikes premiärminister) och Schröder kritiseras av de framstående ledarna för PPE-gruppen. Jag kan bara säga en sak: vi väntar otåligt på bidragen från herrarna Aznar och Berlusconi. Vi minns alla (protester och applåder) de insatser som vår kollega, Berlusconi, har gjort till fördel för Europa i denna kammare.
Herr talman, jag kommer inte att gå in på en kritisk analys av fördraget, eftersom våra två kolleger redan har utfört det arbetet. Jag riktar mig nu till den tjänstgörande ordföranden för rådet, eftersom hon har sagt två viktiga saker. För det första har hon sagt att ett virtuellt forum har lanserats. Det stämmer, detta forum finns nu på Internet; det är ett forum och jag tackar dessutom den tjänstgörande ordföranden för rådet för att Europaparlamentet till slut har gått med i forumet i den senaste versionen. Vi kan till och med finna metoder för att kunna klicka oss fram till våra egna debatter och ansluta oss till dem. Forumet finns nu. Det svenska ordförandeskapet skall ha heder för att detta forum är öppet och demokratiskt i enlighet med de allra främsta svenska traditionerna.
Rådsordföranden har påpekat att det kanske skulle vara lämpligt att upprätta en kommitté med vise män. Jag tycker att det är bra att de erfarna politiska ledarna inte blir arbetslösa. Man skulle kunna leta reda på några politiska ledare som ger oss råd. Men hur som helst finns det inte något forum som kan ersätta konventmetoden, för den - och jag erinrar om att det är rådets påhitt, och inte parlamentets i Köln - är en metod i enlighet med vilken vi inte kommer med rekommendationer utan diskuterar frågorna och formulerar förslag inför regeringskonferensen. Jag anser att man i det här sammanhanget måste vara klar: det är inte bara Europaparlamentet som begär detta för närvarande. Om jag har förstått saken rätt uttalade sig COSAC (Konferensen mellan organen för gemenskaps- och EU-frågor vid medlemsstaternas parlament) förra veckan för konventmodellen efter en ganska livlig debatt i Stockholm. Detta innebär logiskt nog att det europeiska folkets företrädare, vilka är valda enligt de två vägarna, är överens om att ett konvent måste finnas av en anledning som vi anser vara grundläggande och som inte är något annat än, herr talman - och med detta avslutar jag - en öppen, offentlig och genomblickbar debatt, med ljus och stenografer och framför allt är det viktigt att den är förståelig för alla våra medborgare.
(Applåder)
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Min grupp kommer att stödja föredragandenas arbete, och jag gratulerar dem till den eleganta balansen i betänkandet. Det är i det här skedet helt och hållet på sin plats att Europaparlamentet inte uttrycker en slutgiltig åsikt om Nicefördragets kvaliteter, eftersom vi inser att mer måste göras, något som också framgår av fördraget. Vi vill aktivt driva på och påverka så att mer görs, härav vårt engagemang för idén med ett konvent. Och det gläder mig mycket att höra rådets ordförandes positiva ord i det hänseendet.
Ni har även talat om uppdelning i både den nationella dimensionen och den bredare offentliga debatten. Jag hoppas att jag inte lyssnar till skapandet av ett konvent som kommer att vara som ett slags pub utan öl. Vi skulle faktiskt vilja se dessa saker införlivas på ett sätt som innebär att det skulle vara kraftfullt och representativt för en bredare uppfattning.
I mitt hemland, republiken Irland, hålls om åtta dagar en folkomröstning om Nicefördraget, vilket är unikt bland de 15 medlemsstaterna. Under upptakten har det drivits en mycket aktiv nej-kampanj på tre breda teman: nej med motiveringen att det inte är nödvändigt att säga "ja" till Nicefördraget för utvidgningen, nej med motiveringen att reformerna i fråga om kvalificerad majoritet och de mindre staternas roll är för långtgående och nej i protest mot den så kallade militariseringen av EU.
Jag blandar mig normalt inte i den nationella politiken, men i dag vill jag av ett europeiskt skäl tydligt förklara för kammaren att det att rösta "ja" till Nicefördraget i Irland är att rösta för att avlägsna det sista formella hindret för en betydande utvidgning. Och jag uppmanar, med gott samvete, folk att rösta ja, och jag kommer själv, med gott samvete, att rösta ja. Det är ett "ja" som garanterar att vi uppfyller de politiska villkoren som man enades om i Helsingfors: att vi i EU bör vara redo för denna historiska resa mot utvidgning senast i slutet av 2002. En "ja"röst är en röst för att återförena Europa. Jag uppmanar mina landsmän i Irland att beakta det.
Man kan kritisera Nicefördraget för mycket när det gäller kvalificerad majoritet och de mindre staternas roll, men människor som är ärliga och rationella kan knappast kritisera fördraget för att det gick för långt. Problemet med Nicefördraget är att så mycket lämnades till senare. Den som påstår motsatsen spelar på populistiska strängar i stället för att ägna sig åt innehåll och fakta.
Slutligen, angående argumentet om militarisering: som irländare gör det mig illamående att lyssna till föreläsningar av Adams med flera i Sinn Féin som i dag fortfarande upprätthåller en väpnad vapenvila i Nordirland, som vägrar att nedmontera vapen och som, innan de gick med på att delta i fredsprocessen, fläckade irländarnas namn genom en kampanj av mord och terror under tre årtionden. Det är en travesti att dessa människor beskriver Europas stora fredsrörelse - den europeiska integrationsprocessen - som en väg mot militarisering. Dessa människor är själva fortfarande ofullständiga demokrater. Vi bör inte lyssna till deras föreläsningar i detta ämne.
General Morillon, som är här denna eftermiddag, tjänstgjorde med värdighet i Srebrenica och på andra platser, trots att han hade ett mycket svårt och i själva verket omöjligt FN-mandat. Vi vet att Nato och USA inte skulle ingripa och inte ingrep. Vi, EU, kunde inte ingripa. Utan Nato fanns det ingenting. Vi har en moralisk och etisk skyldighet att se till att vi är redo för den typen av uppdrag i framtiden, med till exempel snabbinsatsstyrkan. Detta är ett uttryck för ansvar och mognad i Europa, inte militarisering. Ännu en gång, människorna i Irland bör inte lyssna på dem som predikar om militarism, för detta är en falsk premiss.
(Applåder)
Jag har varit mycket generös med tid för de tre politiska gruppledarna. Jag kommer inte att vara så tolerant i fortsättningen, men ni hade verkligen ett starkt stöd i kammaren, Pat Cox.
Herr talman! Vad vore det för storsinthet om ni skulle inskränka er till de stora grupperna? Det skulle då vara en storsinthet som riktar sig till makten, och det vill jag inte beskylla er för!
Ledamöter i kammaren, om vi vill lösa krisen med den europeiska integrationen är det på tiden att vi talar öppet. Vi bevittnar och deltar i en maktkamp i Europa. Det handlar här inte om förbundsstat mot statsförbund, inte om superstat mot subsidiaritet. Det handlar om demokrati, mot maktanspråken från de nationella verkställande organen, mot ett Europa med hemligt regeringssamarbete och en faktisk regeringslagstiftning. Det handlar om att förvandla projektet Europa från att vara en sak för förvaltningseliten till en res publica.
Regeringskonferensen i Nice misslyckades. EU har varken blivit mer demokratiskt eller mer handlingsdugligt, och inte heller mer kapabelt till en utvidgning. Regeringskonferensen har visat sig vara ett odugligt instrument. Stats- och regeringscheferna gör Europa till en basar för nationella intressen. Vid halv fyra taget på natten sitter de i ett trevligt hörn och byter fiskkvoter mot grundläggande rättigheter, godkännande av utvidgningen mot jordbrukssubventioner. Efter Nice firades de inte för det som de gjort för Europa, utan för det som de har undanhållit Europa. I stället för att fullgöra det uppdrag de har enligt fördraget, nämligen att föra Europa framåt, har de uppträtt som advokater för den nationella identiteten, och sedan är de förvånade över Haider och Berlusconi.
De som misslyckades i Nice vill nu inte längre bara vara regering och lagstiftare och fördragens herrar, utan de vill också skapa en författning för Europa! Ledamöter, det är på tiden att Europas parlament erinrar sig sin speciella uppgift, nämligen att de och uteslutande de är utsedda att skapa en författning. Det är på tiden att man sätter upp en europeisk demokrati och ett socialt europeiskt område gentemot detta riksfurstarnas Europa. Det är parlamentens stund. Det är parlamentens uppgift, och jag gläder mig över att detta parlament tar på sig uppdraget att smida en allians mellan parlamenten för en europeisk demokrati! Mina damer och herrar, debatten om förbundsstater och statsförbund finner jag oerhört uttråkande! Vi kan tryggt överlåta den på nästa generation, men det kan vi inte göra med frågan om den europeiska demokratin. Detta är utmaningen, så att vi en dag kan säga: Vive la République d'Europe! Leve den Europeiska republiken!
(Applåder)
Herr talman, fru rådsordförande, kommissionär Barnier! Många kolleger i kammaren är kritiska till Nicefördraget. Även jag och min grupp är ytterst oroade över Europeiska unionens framtid, ty många av de frågor som bestämmer människornas vardagliga sorger och bekymmer är fortfarande olösta eller behandlas bara halvhjärtat. Nice har försvagat gemenskapen. Nice var en integrationspolitisk tillbakagång. Det fanns inte ett spår av stärkt demokrati, större öppenhet, mer handlings- och beslutsförmåga! Fördraget har, så som det står i betänkandet, möjligen på sin höjd formellt undanröjt hindren för utvidgningen. Därför vill jag tacka mina båda kolleger, Méndez de Vigo och Seguro, för deras engagerade arbete som föredragande, ty deras betänkande återspeglar denna kammares i stort sett kritiska åsikt om fördraget.
Rådet i Nice uppenbarade att regeringarna slutligen bara kämpar för att upprätthålla sina nationella vetorätter. Unionen står inför den största utmaningen i sin historia, men i stället för att energiskt ta itu med de brådskande problemen, splittrar sig regeringarna inom stängda dörrar. Därför måste också ur min synpunkt tiden efter Nice utnyttjas till att rädda unionen från Nice.
Jag vill här ta upp några punkter som är viktiga för mig. Det är absolut nödvändigt att man genast ändrar antalet platser för Tjeckien och Ungern i Europaparlamentet. Det får inte finnas någon diskriminering av dessa båda länder när det gäller deras parlamentariska representation i denna kammare. Efter Nice måste man ta itu med en ambitiös, verkligt genomgripande reform, en reform för att åstadkomma två saker: För det första får de uppnådda integrationsframstegen inte annulleras, och här vill jag med eftertryck påpeka att jag inte delar den tyska förbundsregeringens idé om att åternationalisera jordbrukspolitiken och i synnerhet strukturfonderna, eftersom detta går ut på att ifrågasätta en av unionens centrala pelare, principen om ekonomisk och social sammanhållning och solidariteten mellan medlemsstaterna.
För det andra behövs det en reform som verkligen gör unionen framtidsduglig. Därför måste det inledas ett författningsliknande förfarande, som resulterar i att man med hjälp av de europeiska medborgarnas vilja konstituerar ett enat Europa. Hit hör naturligtvis en öppen och bred offentlig debatt i hela Europa, ja den är absolut nödvändig, men jag vill också understryka följande: I Nice blev det tydligt att metoden med regeringskonferensen är föråldrad. Den är inte längre något lämpligt sätt att leda Europa framåt på ett substantiellt sätt. Vi behöver den metod, nämligen metoden med konventet, som många redan har nämnt här.
Hur viktiga och nödvändiga besluten om Europas kommande institutionella struktur än är, så får man inte glömma bort att efterfråga innehållet i den europeiska politiken. Europas framtid får inte begränsas till marknaden och den gemensamma valutan. Jag är positiv till att den franske premiärministern Jospin i sitt senaste tal ställde målen för unionens politik i centrum och inte som förbundskansler Schröder och utrikesminister Fischer i sina överväganden i stor utsträckning inskränkte sig till frågor om den institutionella reformen av EU. I själva verket är för närvarande debatten om innehållet i Europeiska unionens politik mer angelägen än diskussionen om dess slutliga institutionella utformning, och jag välkomnar, fru rådsordförande, att ni i dag också har berört detta.
Rättvisa, solidaritet och socialpolitik måste vara centrala värderingar och uppgifter för gemenskapen. Därför är Jospins förslag om att göra en snävare samordning av den ekonomiska politiken och bilda en ekonomisk regering i EU, liksom att inrätta en konjunkturfond för att stödja EU:s medlemsstater i kristid, synnerligen aktuella. Social dumpning får inte längre vara en del av vardagen i Europeiska unionen, i själva verket brådskar det med en harmonisering av företagsbeskattningen.
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! När Europeiska unionens ledare träffades i Nice i december för att se över de befintliga fördragen hade de ett övergripande mål i sikte: att förändra de interna beslutsförfarandena inom unionens institutioner i syfte att garantera att Europeiska unionens utvidgning skulle kunna äga rum.
Jag anser att Nicefördraget är en balanserad överenskommelse som garanterar en klarsignal för utvidgningsprocessen på samma gång som det skyddar och främjar de mindre medlemsstaternas intressen. Med Nicefördraget byggs inte en europeisk union i två lager, i vilken större medlemsstater kan diktera förändringstakten inom unionen på de mindre staternas bekostnad. Det kommer inte att ske någon grundläggande förändring av maktbalansen inom unionen till följd av att fördragets bestämmelser genomförs. Europeiska unionen kommer att förbli en union av folk och stater. Alla medlemsstater inom unionen kommer att behålla rätten att utse en ledamot till kommissionen till dess 27 länder är fullvärdiga medlemmar i unionen, och även då kommer platserna i kommissionen att fördelas mellan alla medlemmar i enlighet med ett roterande system.
Beslut som gäller viktiga nationella intressen kommer även fortsättningsvis att vara ett exklusivt område för enskilda medlemsstaters regeringar, och varje förändring som gäller skattepolitik eller sociala trygghetsfrågor kommer att överlämnas till enskilda länder att besluta om. Kravet på enhällighet vid förändringar på skatteområdet förblir ordningen för dagen inom unionen. Detta är mycket viktigt, för jag anser att skattefrågor bör handhas av nationella parlament och inte beslutas centralt av Europeiska unionen.
Unionens utvidgning kommer att främja och befästa demokratiska strukturer i Öst- och Centraleuropa. Den kommer att hjälpa till att stärka dessa länders nya marknadsekonomier, och det kommer att bidra till att öka ländernas konkurrenskraft.
Utvidgningsprocessen erbjuder en grund för en verklig historisk försoning på en kontinent som under det senaste århundradet har delats av krig och ideologier. Det åligger oss alla att gripa de möjligheter som ligger framför oss och hjälpa till att bygga en stabilare europeisk kontinent som är till freds med sig själv.
Vi känner i denna kammare alla till att en konstitutionell folkomröstning om Nicefördraget hålls i Irland i nästa vecka. Fördraget är helt säkert en bra affär för länderna i Öst- och Centraleuropa, men likaså för unionens befintliga medlemsstater. Det råder ingen tvekan om att den inre marknaden har varit en framgång, särskilt under de senaste tio åren, och ur ett irländsk perspektiv skulle den ekonomiska framgången i vårt land helt enkelt inte ha varit möjlig om vi inte var medlem i unionen.
Herr talman! Nicefördraget innebär, om man skall sammanfatta det, i stort sett mer union och mindre demokrati. Nicefördraget ökar avståndet mellan EU-eliten och EU-ländernas medborgare. De tas som gisslan i en, kan vi säga, minst sagt förvrängd demokratiförståelse, som också kommer till uttryck i denna församling. Vilken var egentligen bakgrunden till Nicefördraget? Jo, det var hänsynen till utvidgningen och sammanhållningen av den europeiska kontinenten. Det finns bara två anmärkningar i detta sammanhang. För det första att det som är nödvändigt för att säkerställa utvidgningen inte finns med i fördraget, och att det som finns med i fördraget inte är nödvändigt med hänsyn till utvidgningen. Det avgörande elementet i detta fördrag och i den lyrik som utgör grund för detta betänkande, hittar vi i den ambition som uttrycks i punkt skäl och följande framställning. Det talas om att bygga upp EU:s institutioner och naturligtvis särskilt detta parlament som ett surrogat för de nationella demokratierna.
Majoriteten av vår grupp kan i stort sett stödja det minoritetsuttalande som Ribeiro e Castro har formulerat. Det handlar om en förvrängd demokratiuppfattning. Vi kan se det i den egendomliga bestämmelse som innebär att EU-eliten skall övervaka demokratierna. Vad är det där för struntprat. Är det inte folken som övervakar demokratierna? Nej, det skall vara EU-eliten. Vi kan se det i det egendomliga förslag som lades fram under det senaste sammanträdet, ett förgripande av den nya artikel 191, "Europeiska politiska partier", som skall finansieras av Europeiska unionen, därför att dessa partier inte kan ordna pengar på något annat sätt, bl.a. därför att de inte har några medlemmar. Vad är det för slags demokratiförståelse? Och slutligen: Får medborgarna säga sitt om detta fördrag? Det danska folket får inte det. Det enda folk som får det är irländarna, och jag hoppas verkligen att de - på samtliga europeiska folks vägnar - säger till denna elit att dess demokratiuppfattning är ett missförstånd, och att de röstar nej den 7 juni.
Herr talman! Jag uppskattar er mycket, men eftersom det är fråga om system och demokrati och om ni skall vara strikt, så skall ni vara strikt mot alla de politiska grupperna. Om ni tänker visa flexibilitet, så bör den gälla gentemot alla grupperna, åtminstone i den första omgången. Jag anser att det skulle vara bättre för oss alla.
Herr Alavanos! Jag kommer att försöka att hålla på tiden, för om parlamentet kommer efter tidsschemat, är det ytterst besvärligt för en del av dem som kommer senare i debatten, inte bara för dem som är i främsta ledet.
När det gäller er grupptalesman måste jag tala om för er att hon fick exakt lika mycket tid som Hans-Gert Poettering, till exempel, och Barón Crespo. Cox drog över en aning, men han höll ett av de mest lidelsefulla tal som har hörts i detta parlament på länge, och jag tror att kammaren uppskattade att lyssna till det.
Herr talman! En regeringskonferens som i stort sett pågått i tio år, ändlösa diskussioner om Europeiska unionens utformning och till och med dess existensberättigande, det liknar alltmer dessa onödiga maskiner inom nutida konst där komplexiteten i maskineriet är det enda viktiga. Företaget har blivit så okontrollerbart - jag hörde för övrigt ordet "orimligt" nyss - att vissa socialdemokrater öppet önskar en ny nationalism, men en europeisk sådan denna gång, till och med de som visar sig inkapabla att ta det ansvar för sitt eget land som åligger dem.
Eftersom Nicefördraget är ett misslyckande, låt oss fly mot ett femte europeiskt fördrag som säkert kommer att vara bättre än de tidigare med sina tjugo tusen direktiv och förordningar. Men den europeiska konstruktionen är någonting som är så speciellt, paradoxalt och osäkert, att den blir oantastlig. Detta institutionella gestikulerande av typen "federationen av nationalstater", eller som den slogan som hördes i en valkampanj, "Europas förenta stater", kan inte dölja verkligheten att dagens Europa bara är ett handels-Europa, som är bestrött med några orosmoment när det gäller miljön och som domineras av mediafinansen.
Alla vet mycket väl att den gemensamma jordbrukspolitiken upplever sina sista år. Stödet har till stor del trängt undan de garanterade priserna och produktivismen har jagat de flesta jordbrukare från sina marker. I det hänseendet bör förslaget nyligen från förbundskansler Schröder, som syftar till att byta ut bibehållandet av den gemensamma jordbrukspolitiken mot ett steg i riktning mot en europeisk federalism, förbli utan svar eftersom man för att rädda de sista jordbrukarna måste gå just i riktning mot att avskaffa den gemensamma jordbrukspolitiken.
När det gäller strukturfonderna, där beviljandet orsakat vedervärdigt missbruk, är det fullständigt orealistiskt att påstå att man kan behålla dem efter 2006. Låt oss reservera de belopp som fortfarande finns för kandidatländerna, i form av en utökad sammanhållningsfond, och naturligtvis hoppas att dessa länder inte förlorar sina illusioner alltför fort när det gäller de verkliga fördelar de kommer att ha av den europeiska utopin.
Vi säger nej till varje form av europeisk nationalism.
Herr talman! Jag vill också gratulera föredragandena, nämligen därför att de inte gett efter för frestelsen, och kanske rent av för trycket från ett större antal parlamentsledamöter, att reflexartat fördöma resultatet från Nice, utan har bemödat sig om en objektiv kritik. Nästan allt har redan sagts om Nice. Men jag vill ta upp ännu en fråga, som Poettering snuddat vid, men inte har lagt tonvikten vid. Jag anser nämligen att kravet att den regeringskonferens som i Nice fastslogs till år 2004 skulle tidigareläggas till 2003 är förfelat. De argument som lagts fram för att stödja detta är inte övertygande. För det första har vi i Europa viktiga val även år 2003. För det andra skall - såtillvida finns det till stor del samförstånd oberoende av de olika idéerna om förloppet - nästa regeringskonferens vara kortvarig. Den kan alltså bekvämt planeras till efter valen till Europaparlamentet. Men framför allt skulle man hellre ta hänsyn till önskemålet om en diskussion om unionens framtid på bredaste basis, om det här vore en valkampsfråga. Att tidigarelägga den tyder på flykt från väljarna och kommer också att uppfattas på så vis av dem. Det vill jag varna för!
Herr talman! Jag vill också för egen del gratulera våra kolleger Mendez de Vigo och Seguro, och jag vill framhålla att det iberiska samarbetets bidrag till utformandet av Europas framtid framför allt är frukten av en dialog och av korrekta politiska kompromisser.
Förvisso innehåller toppmötet i Nice och fördraget därifrån väldigt många motsägelser och väldigt många luckor, i synnerhet när det gäller Europaparlamentets roll för Europas framtid och de institutionella ramarna för Europas framtida utveckling. Det framgår dock tydligt att Mendez de Vigo och Seguro i sitt betänkande mycket klart lyfter fram de frågor som vi måste fundera över framdeles: viktiga frågor som t.ex. fördelningen av befogenheter, de europeiska parlamentens roll, konstitutionaliseringen av fördragen, den gemensamma utrikespolitikens framtid, frågor som vi kommer att arbeta med både nu och fram till toppmötet i Laeken och därefter, frågor som därigenom från och med nu binder samman toppmötena med resultatet av Nicemötet.
Jag lyssnade mycket uppmärksamt på rådsordföranden, och jag måste säga att jag inte besväras av vare sig websajter eller websidor. Allt detta är nyttigt. Vad som verkligen besvärar mig är att vi inte redan nu säger "ja" till behovet av ett konvent, där alla Europas politiska krafter får uttrycka sina åsikter officiellt och på ett välavvägt sätt och där de på ett välavvägt sätt kan föra en dialog om Europas framtid.
Herr talman! Jag hoppas att parlamentet med bred majoritet kommer att godkänna denna resolution som är resultatet av en lång och allvarlig diskussion inom utskottet för konstitutionella frågor, med avgörande bidrag från kollegorna Méndez de Vigo och Seguro. Detta är en resolution som effektivt förenar en rigorös kritik av Nicefördraget och en allvarlig oro för de risker som följer av det med ett direkt ingrepp i den nya fas av det europeiska bygget som nu har inletts. Resolutionen innehåller tydliga anvisningar för att förbereda lämpliga svar, med konstitutionellt värde, på de grundläggande frågorna om unionens framtid. En punkt som jag särskilt vill framhålla är att vi lägger stor vikt vid de nationella parlamentens roll och vårt samarbete med dem i alla former.
Vi gör inte anspråk på att tala om för de nationella parlamenten vad de bör göra i fråga om ratificering av Nicefördraget. Det vi önskar är en konvergens kring förslaget till ett konvent. Ett konvent, fru ordförande för rådet, som inte är ett enkelt diskussionsforum som på sin höjd kommer med artiga rekommendationer, utan en arbetande organisation, en working body, som förmår att utarbeta texter som i slutändan kommer att underställas regeringskonferensen. Och när vi säger "konvent" gör vi inte enbart anspråk på en roll för Europaparlamentet utan på en gemensam roll för parlamenten, det vill säga de institutioner som direkt företräder medborgarna på nationell nivå och på unionsnivå, vilket, som ni har sagt minister Lindh, är det enda sättet att garantera öppenhet, insyn och ökad demokrati i förberedelserna för den framtida konferensen. Måtte regeringarna - alla regeringar, oavsett politisk färg - inte tveka utan välja konventet. I grund och botten borde även de vara intresserade av att inte än en gång hamna i den återvändsgränd, den bur, den mardröm som den sista natten i Nice var!
Min grupp är fast besluten att Europaparlamentets särskilda legitimitet att spela en roll i unionens konstitutionella utveckling bör erkännas i konventet. Parlamentet kommer att bidra med visdom och engagemang till processen och inrikta sig på gemensamma europeiska lösningar. Men vi kräver också att medlemsstaterna skall spela en fullständig roll i konventet, och det finns för närvarande vissa tecken på att somliga premiärministrar gör sig redo att gå med på konventet men sedan dra tillbaka sina egna företrädare från det. Detta skulle undergräva konventet, liksom det skulle vara en förolämpning mot detta parlament. Det skulle dessutom förstöra skenet av att Europeiska rådet respekterar de nationella parlamentens roll.
Om regeringarna uteblev skulle vi stå där med en storslagen diskussionsklubb, och det skulle vara outhärdligt för detta parlament att avfärdas på det sättet. Jag skulle vilja be kommissionen och rådet att lova att konventet kommer att bestå av fyra parter och att man vid regeringskonferensen kommer att använda konventets arbete som grund för regeringskonferensen.
(Applåder)
Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Det är i denna stund - när tonen om Europa i Förenade kungariket har blivit, är jag rädd, ganska negativ - ett stort nöje att kunna tala om hur mycket man välkomnar denna utveckling i riktning mot en konstitutionalisering av Europa under omständigheter i vilka demokratin fördjupas och utvidgas till att omfatta länderna i Öst- och Centraleuropa. Som rådets ordförande har sagt är det en besynnerlig åsikt att säga att Europeiska unionen inte redan har en konstitution. Naturligtvis har den det. Den har en underförstådd och inte särskilt begriplig konstitution, och vår uppgift är att göra den tydlig och begriplig och att se till att den införs på ett riktigt sätt. Det betyder inte nödvändigtvis en fullskalig federation längs Schröders linjer. De av oss som tror på ett konfedererat Europa tror lika mycket på att ett sådant Europa måste kännetecknas av respekt för mänskliga rättigheter, av tydliga demokratiska principer och av växelspel mellan pluralistiska konstitutioner, snarare än att vara en strängt hierarkisk modell.
Alltför ofta hör vi i denna kammare termen "nation" användas som om den hade samma innebörd som termen "medlemsstat". Det är ett välkänt faktum, för dem som funderar över det, att det finns fler nationer i Europa än det finns stater. Ett av vår tids intressanta särdrag har varit, delvis till följd av den starkare demokratin i Europa, att inhemska demokratier i små och gamla nationer i Europa, som Katalonien, Baskien, Skottland, Galicien och Flandern, har återuppstått.
Vi i Europeiska fria alliansen hoppas att den process som vi startar i dag kommer att kännetecknas av respekt för subsidiaritetsprincipen i en generös och vidsträckt bemärkelse: ändringsförslagen 5 och 18 från liberalerna samt ändringsförslag 28 från min egen grupp är för oss hörnstenar i processen.
Denna union måste helt visst erkänna subsidiaritetsprincipen i en generös och vid bemärkelse, den måste erkänna Europeiska unionens politiska och nationella mångfald, och i framtidsdebatten måste full hänsyn tas till den makt som ligger hos medlemsstaternas inhemska politiska enheter, inte bara till den makt som ligger hos medlemsstaterna själva. I valet i Skottland pågår en debatt om huruvida det skotska parlamentet bör få fullständig självbestämmanderätt på skatteområdet: självbestämmanderätten växer i alla dessa små länder, och det är nödvändigt att den erkänns. Det gladde mig att kommissionen i sitt uttalande för en liten stund sedan om skatteharmonisering gjorde helt klart att subsidiaritetsprincipen kan ges en vid tillämpning i dessa frågor.
(Applåder)
Herr MacCormick! Jag beklagar att jag inte insåg att det i går var en av era särskilda födelsedagar. Gratulerar.
Herr talman! Nicefördraget brukar marknadsföras som ett utvidgningsfördrag. Jag menar att det inte är korrekt. De institutionella frågorna för utvidgningen är nämligen inte lösta genom Nicefördraget. Dessutom har det mesta av det som beslutades i Nice ingenting med utvidgningen att göra.
Som påpekas i betänkandet måste fördelningen av platserna i Europaparlamentet göras om, eftersom det finns en direkt diskriminering mot Ungern och Tjeckien. Det kan göras om i anslutningsfördragen, precis som dessa frågor kan regleras generellt i anslutningsfördragen, som de gjorde t.ex. för Sverige, Österrike och Finland när vi gick in i Europeiska unionen.
Nicefördraget handlar egentligen i huvudsak om någonting annat. Det handlar om att de stora EU-ländernas makt stärks på de små ländernas bekostnad. Alla kandidatländer utom Polen är därmed också förlorare, eftersom de är små länder i Europeiska unionen. Beslutsprocessen i ministerrådet blir krångligare, inte enklare.
Andra huvuddrag i Nicefördraget är att överstatligheten ökar och vetorätten försvinner på flera områden. Det finns också några tydligt federalistiska inslag, t.ex. vad gäller stödet till europeiska politiska partier och den nya processen i att utse Europeiska kommissionen, vilket gör att kommissionen alltmer liknar en regering med en statsminister.
Nicefördragets verkliga innehåll är alltså att en utvidgad union kommer att domineras av samma stora länder som dominerar dagens Europeiska union och att marschen mot en federalistisk statsbildning i EU fortsätter, även om utvecklingen inte går lika fort som vissa i denna församling skulle önska.
Det är därför inte svårt för mitt parti och för mig att rösta nej både till Nicefördraget och till det betänkande som vi skall rösta om i morgon. Det är dock viktigt att påpeka att det även finns några positiva inslag i betänkandet. Bland annat krävs öppna ministerrådsmöten. Det hade ju varit rimligt att ett sådant beslut hade kunnat fattas i Nice, dvs. att öppna den lagstiftande församlingen för insyn. Vidare krävs att fördelningen av säten i Europaparlamentet görs om, vilket är ett nödvändigt demokratiskt krav.
Däremot tror vi inte på konventmetoden. Vi kan inte riktigt se poängen med att ha ett konvent för att arbeta fram nästa fördragsändring. Om man trots allt har ett konvent, menar vi att det skall vara ett konvent för dem som beslutar om fördraget, nämligen de nationella parlamenten. Vi hoppas att det svenska ordförandeskapet och den svenska regeringen inte viker en tum från uppfattningen att det är de nationella parlamenten som skall ha beslutanderätten över fördragen och att det är de som skall styra utvecklingen när fördragen tas fram.
Vad skulle man då i stället ha gjort i Nice? Ja, vi hade gärna sett att man demokratiserat EU, minskat tjänstemännens och kommissionens makt, ökat de nationella parlamentens makt, ökat öppenheten och insynen i ministerrådet, att man hade ändrat den fria marknadens dominans över miljöhänsyn och sociala hänsyn samt omprövat den dogmatiska monetarism som är grunden för den monetära unionen. Nu ser vi i stället hur de socialdemokratiska regeringarna har börjat falla runtom i EU. Ingenting har egentligen hänt i EU:s fundament under den tid vi har haft en "rödgrön" dominans i EU. Chansen är på väg att gå förbi, och EU:s grund har inte ändrats vare sig i "röd" eller "grön" riktning, vilket vi beklagar.
Herr talman, fru rådsordförande, kära kolleger! Jag vill framföra ett budskap med nio korta punkter. Detta betänkande handlar inte om Nicefördraget, det handlar om processen efter Nice, inledningen av den politiska ramen för toppmötet i Laeken i slutet av året. Fastän vi knappt lämnat Nice har man redan börjat galoppera. Europeiska unionens kris beror på denna federalistiska besatthet. Vi skulle kunna koncentrera oss på att reformera institutionerna för att få dem att fungera bättre. Vi skulle kunna börja här i parlamentet, där den demokratiska representationen lider av ett sådant underskott och brister i trovärdighet. Men, nej då! I stället för detta vill man reformera allting annat. Man ägnar hela livet åt att diskutera förändringarna i balansen mellan institutionerna. Det är därför maktkampen uppstår, den man därefter kritiserar så hårt: kampen mellan länderna, kampen mellan institutionerna. Detta har lett till maktkamp.
Federalisterna tycker om att åberopa de länder som skapade unionen, men det vore bra om de lät bli det. Robert Schuman, sade i den berömda förklaringen av den 9 maj 1950: "Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet." Detta räcker för att lämna detta betänkande, som är fullt av plötsliga steg framåt och helhetslösningar, och man struntar helt i det konkreta genomförandet av en varaktig verklig solidaritet. Var är den verkliga sammanhållningen?
Vi måste tacka förbundskansler Gerhard Schröder för att han har krossat en av myterna med federalismen, den falska tanken att den tjänar de små och svagaste länderna. Det är ett förslag om maktkoncentration, utplånande av medlemsstaterna, ett krossande av den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Den totala motsatsen.
Vi anslöt oss inte till de Förenta staterna av Europa, utan till en gemenskap. Vi vill inte ha en federation av medlemsstater, utan den union av medlemsstater som vi är. Varken mer eller mindre. Vem är det som vill lämna detta? Vem är det som helt enkelt vill förstöra det Europa som så framgångsrikt har skapats? Att arbeta fram en europeisk konstitution är en annan helt skruvad fantasi. Om det inte finns en europeisk befolkning finns det ingen legitim konstituerande europeisk makt. Och om det inte finns en konstituerande europeisk makt kan det inte finnas någon europeisk konstitution. Fördragsreformen skall ske genom fördrag. Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder: "Ordet är ett mänskligt påfund för att dölja det man tänker".
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Lite mindre Bryssel, vilket gläder mig, och lite mer Tyskland, det är enligt min uppfattning hur man kan sammanfatta detta olycksbringande Nicefördrag som man ber oss godkänna. När man tänker på att de varit två, på den franska sidan, för att skada denna europeiska byggnad vars hörnsten, sedan femtio år, har hetat paritet mellan Frankrike och Tyskland, denna paritet som allt ber oss respektera, geografin såväl som historien, såväl känslan som förnuftet.
Tyvärr liknar detta fransk-tyska par sedan Nice de par som gjorde den franske tecknaren Dubout känd, och man vet numera vem som bestämmer var skåpet skall stå. Det är anledningen till att man, vare sig man är positiv eller ej till denna europeiska konstruktion, inte borde ratificera fördraget som är lika orättfärdigt för Frankrikes intressen som för framtiden för Europeiska unionen. Och om ni tillåter förefaller det mig som om inte heller någon tysk borde rösta för detta fördrag, eftersom det är så uppenbart att den oväntade fördel som Tyskland erhöll i Nice bara beror på viljan hos våra två nationella Daladier att uppnå ett avtal till varje pris.
Detta fördrag, herr talman, är inte bara värdelöst, som vi hör från alla bänkar här i kammaren, det är också farligt, och detta parlament skulle berömma sig av att skicka tillbaka hela texten till dem som i Nice så illa förutsade framtiden för vår kontinent.
Herr talman! Vi kommer inte att rösta för betänkandet från Méndez de Vigo/Seguro, som självfallet är alltför tillmötesgående gentemot Nicefördraget. Redan i den första artikeln låtsas man tro att denna text skulle undanröja det sista hindret mot utvidgningen. Det tror inte vi. Detta fördrag kommer inte att underlätta utvidgningen, utan snarare göra den mer komplicerad. Protokollet som är tänkt att förbereda institutionerna för denna stora händelse är inte alls övertygande. Reformen av kommissionen kommer att äga rum först efter utvidgningen, och fortfarande är innehållet dunkelt. Den enda tydliga beståndsdelen är att avskaffandet av en andra kommissionär för de stora staterna förefaller oss vara utan intresse. När det gäller den nya röstviktningen för platserna i Europaparlamentet och rösterna i rådet, innebär den att gemenskapen förflyttas från en logik med stater i riktning mot en logik av befolkningar, en förflyttning som kanske främjar inrättandet av grunderna till en superstat, men som inte tillför något till utvidgningen.
Den fortsatta superstaten berättigar i verkligheten i stort sett samtliga bestämmelser i Nicefördraget som ägnas åt förstärkningen av institutionerna och de överstatliga förfarandena med utvidgningar av omröstningen till majoritet för frågor av grundläggande suveränitet. Bland dessa skulle utnämnandet av kommissionen med kvalificerad majoritet på sikt omvandla kollegiet till Europas regering, och radikalt kullkasta den filosofi för de europeiska institutionerna som vi känt till hittills. Denna utveckling mot superstaten stöds på övertygelsen, som är fast förankrad hos federalisterna, att en ökande heterogenitet i Europa skall bemötas med ökad centralisering. Enligt vår uppfattning kommer detta begrepp att göra utvidgningen svår, och samtidigt öka det demokratiska underskottet i den nuvarande unionen.
Det är för att förklara denna ståndpunkt som delegationen för Rörelsen för Frankrike i Europaparlamentet nyss offentliggjort en motrapport om Nicefördraget, herr talman, som jag skall sända till er och som vi har svagheten att föredra framför betänkandet från Méndez de Vigo/Seguro.
Herr talman! Nice var helt enkelt ingen framgång. Sällan har det förekommit ett EU-toppmöte som gett så häftiga eftervärkar och oftast sker det vid mycket problematiska förlossningar.
Presidenter, en förbundskansler, premiärministrar och utrikesministrar överträffar varandra med artiklar i framstående tidningar, med tal inför prestigefyllda institutioner och med förklaringar om hur det egentligen borde ha varit i Nice och hur Europas framtid egentligen borde se ut. Det hade varit mycket bättre, herr talman, om det arbetet skett före Nice i stället för efteråt. Då hade kanske det här misslyckandet kunnat förhindras.
Det var många saker som gick fel i Nice men de allvarligaste felen är väl ändå den komplicerade beslutsprocess som skapats, ännu mer invecklad och obegriplig än den redan var, och det faktum att det beslutades om kvalificerad majoritet på ett antal punkter utan medhåll från Europaparlamentet. Om något sådant sker i ett utvecklingsland säger man: det börjar bli dags för ett good governance-program.
Det är alltså bäst att inte se tillbaka något mer utan att se framåt och förbättra Nice. I det sammanhanget är det utmärkt att förbundskansler Schröder har tagit vara på PPE:s idéer från 70- och 80-talet och gjutit dem i en ny form. Kollega Barón Crespo undrade vart förslagen från PPE:s presidenter och premiärministrar tagit vägen: förstärkning av Europeiska kommissionen, ett Europaparlament med större befogenheter, ett råd som måste sammanträda offentligt i form av en senat eller ett förbundsråd. De här tankarna har PPE, parti och partigrupp, försvarat redan sedan 70- och 80-talet. Frågan är nu hur man skall lyckas få igenom att de här sakerna verkligen genomförs också. Vi tror inte så mycket på vise män - vi har redan haft 20 sådana kommittéer sedan 1979 - eller på ett forum som man väl alltid kan anordna. Det måste helt enkelt inrättas ett konvent av nationella parlament och Europaparlamentet: då täcks åtminstone de nationella ministrarna, när de sammanträder i det europeiska toppmötet, av de nationella parlamenten.
Herr talman, fru rådsordförande! Det vore bättre om ni antog den tanken. Jag önskar er mycket kraft i Göteborg och jag hoppas att det blir fråga om ett konvent. Det tycker jag verkar vara den bästa lösningen.
Herr talman! När föredraganden påbörjade arbetet med detta betänkande fanns det en reell risk för att parlamentet i slutändan skulle förkasta Nicefördraget genom en ohelig allians mellan dem som ansåg att det gick för långt och dem som ansåg att det inte gick tillräckligt långt, så det är ett bevis på deras arbete att de har styrt parlamentet till en mycket förståndig analys av fördraget och till en strategi för att komma vidare.
Det finns faktiskt somliga, vilket vi just har hört i debatten, som fortfarande tycks ha den fantasifulla uppfattningen att man med detta fördrag upprättar en centraliserad superstat: jag finner det häpnadsväckande att de kan läsa Nicefördraget och verkligen anse det. Utanför denna kammare säger dessutom det brittiska konservativa partiet under valkampanjen i Förenade kungariket att det inte skulle ratificera Nicefördraget om det kom till makten. Det är inte fallet med deras ledamöter här, eller åtminstone inte med alla deras ledamöter här - jag lade märke till att de två brittiska konservativa ledamöterna i utskottet röstade för Méndez de Vigos och Seguros betänkande, och jag hyllar dem för att de gjorde det. Men de konservativa där hemma håller på denna uppfattning, att man med fördraget upprättar en superstat. Det är struntprat, och det verkar inte hjälpa dem särskilt mycket i opinionsundersökningarna. Allmänheten kan se igenom denna särskilt fantasifulla uppfattning.
Om ni vände er om skulle ni se i flaggruppen att den irländska flaggan har placerats där den europeiska flaggan normalt sett är: i mitten av gruppen - antagligen på grund av att Irland är den enda medlemsstaten som håller en folkomröstning om Nicefördraget. Varför folkomröstar man bara i Irland? Varför inte i Danmark och andra länder? Det beror just på att Nicefördraget inte innebär någon ytterligare överföring av behörighet till Europeiska unionen. Det är inte ett centraliserande fördrag, vilket kritikerna - naturligtvis - vet.
Andra har blivit besvikna på Nicefördraget på grund av att det inte gick tillräckligt långt och på grund av några av de tvivelaktiga kompromisser som det innehåller, som omröstningssystemet i rådet och de extra platserna i Europaparlamentet. Men allteftersom arbetet fortskred i vårt utskott, insåg vi att det också fanns mycket positivt i Nicefördraget. I alla händelser, om ni anser att fördraget har brister, är det bästa sättet att förbättra det att använda 2004 års process. Att förkasta Nicefördraget skulle ha orsakat försening och förvirring. År 2004 erbjuds vi möjligheter att förbättra det som vår rådsordförande benämner den befintliga europeiska konstitutionen: fördragen. Ja, fördraget behöver förbättras, men det behöver också vår metod att arbeta med det. Det måste börja med våra förberedelser inför en regeringskonferens: inte den vanliga gruppen av tjänstemän från utrikesministerier - med all vederbörlig respekt för Gunnar Lund - utan ett bredare och mer representativt organ. Härav parlamentets krav på ett rådskonvent, inte bara ett forum. Forumet är den breda debatt som förs med det civila samhället. Vi behöver någonting för att kanalisera den debatten in i en uppsättning slutsatser som regeringskonferensen kan arbeta med. Det är vad vi behöver, en regeringskonferens är i slutändan någonting som kan destillera debatten...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Man kan uppenbarligen tolka en hel del i Nicefördraget. Det är positivt att de formella hindren för utvidgningen har undanröjts och att unionen nu är konstitutionellt redo för sin viktiga uppgift att ena Europa. Nu hoppas vi på en klarare tidtabell och gärna ett datum i samband med toppmötet i Göteborg om ett par veckor.
Men visst finns det stora problem med fördraget: Beslutsfattandet blir inte enklare, inte effektivare och knappast mer begripligt för medborgarna. Demokratiskt sett lämnar det också mycket övrigt att önska. Alltför många beslut kommer även i fortsättningen att fattas bakom stängda dörrar i rådet - utan parlamentets demokratiska kontroll, insyn eller deltagande.
Metoden vid regeringskonferensen påminner lite grann om påveval. I flera dygn låses delegaterna in för att förhandla medan omvärlden otåligt väntar på den vita röken, ett tecken på att kompromissen är klar. Under tiden vet ingen vad som händer. Nu skall nästa fördrag emellertid förberedas på ett annat sätt, tillsammans med medborgarna. Det är viktigt att påminna om dessa högtidstal när planerna inför Laeken smids. Kanske blir det trots allt ett konvent. Det är ju ingen hemlighet att majoriteten i denna kammare förespråkar det i alla fall. Det är det mest öppna och demokratiska sättet att förbereda förslag. Nu ryktas det dock att det blir ett konvent utan regeringsrepresentanter. Vad blir det då? En diskussionsklubb, ett alibi som ministrarna sedan i vanlig ordning kör över? Det är ingen bra lösning!
Det är också dags att vända sig från Nice och blicka framåt. Det gör vi i Europaparlamentet också, kanske inte så mycket i dag, men vi kommer att göra det. Det gör också en del regeringschefer. Jag hoppas dessutom att fler regeringschefer och ministrar deltar i debatten om Europas framtid.
Utrikesministern talade om "federalismbegreppet" och de olika känslor som det väcker. Det är sant, och innehållet är förstås viktigare än begreppet. Federalism, med de olika tolkningar som kan göras, är dock en vision om ett mer demokratiskt Europa. Olika visioner om det europeiska projektet är nödvändiga för den europeiska debatten, så att medborgarna så småningom vet vilka frågor de skall ta ställning till.
Herr talman! Denna resolution, som vi stöder, hävdar Europaparlamentets fulla rätt att ta del i besluten om unionens framtid, vilket många av de styrande fortfarande tror är något som endast tillkommer dem. För att uppnå detta vänder vi oss till kommissionen, till de nationella parlamenten och till de regeringar som vet att en verklig demokrati på europeisk nivå ligger i deras medborgares intresse - det kanske inte ligger i deras förvaltningars intresse men det ligger helt visst i deras medborgares intresse -, till de regeringar som inte längre tror på pratet om den suveräna statens mystiska allmakt och som i Nice blev obehagligt berörda av det köpslående som ägde rum där.
Vi önskar att dessa skall förena sig med oss för att uppnå två saker: konstitution och konvent. För dessa två saker kommer vi att vänta på dem.
Herr talman! Nicefördraget var de stora ländernas statskupp. Deras röstetal ökades på de små ländernas bekostnad. De stora länderna fick även till sitt förfogande en vetorätt baserad på befolkningsmängd. Nicefördraget motiverades med behoven vid utvidgningen. De små ländernas ledare har godtagit en princip enligt vilken de stora ländernas röstetal ökar, fastän EU inte utvidgas. Bara denna felbedömning av de små ländernas ledare utgör ett tillräckligt skäl att förkasta Nicefördraget. Förklaring 23 som godkändes i Nice ökar det federalistiska trycket på att godkänna en överstatlig grundlag för EU och att använda den så kallade konventmetoden för beredningen av den. Det är en oparlamentarisk och odemokratisk metod. Nicefördraget stöder den tyska modellen om en federalstat och godkänner inte den franska statsministerns krav på ett Europa bestående av självständiga stater.
Detta betänkande stöder utvecklingen mot en federalstat och måste förkastas, och de nationella parlamenten bör förkasta Nicefördraget. Jag önskar Irlands demokrater framgång, vilka genom direkt demokrati erbjuds möjligheten att förkasta fördraget. På annat håll vågar man inte fråga medborgarna som är demokratins enda subjekt.
Herr talman! Jag är en av dem i detta parlament som ger regeringskonferensen i Nice ett mycket negativt omdöme och jag har undertecknat en skriftlig resolution - vilken jag hoppas skall få så många underskrifter som möjligt - som ordagrant säger: "betraktar Nicefördraget som ett steg tillbaka för de europeiska institutionerna". Men nu är situationen som den är och då måste vi se framåt och försöka göra så att parlamentet och de europeiska institutionerna marscherar framåt mot slutmålet: en konstitution. Inte längre något som kommer från ovan utan något som växer fram nerifrån - detta tror jag på, och jag tror även att det är ett stort mål - som inte upphäver nationalstaterna utan förenar de europeiska folken, eller de av dem som vill vara med, i en än större dröm.
Detta såg ut att vara den väg vi hade framför oss, men det tjänar inte någonting till att blunda för de senaste tilldragelserna: de uttalanden som den franske premiärministern Jospin har gjort i dessa dagar går i motsatt riktning. Den franska regeringens uttalanden talar inte om en väg mot en europeisk konstitution genom det europeiska konventet, detta finns inte i deras tankar. Om jag har förstått dessa uttalanden riktigt - men så har de tolkats - så talar de ett språk som går i exakt motsatt riktning. Och detta är en ny politisk händelse av oerhörd betydelse som inte kan negligeras.
Jag hoppas att detta inte är Frankrikes framtida ståndpunkt. Jag hoppas dessutom att republikens president, som har befogenhet att ingripa, skall korrigera denna kurs, men om Seguros resolution, som jag för övrigt skulle ha önskat var ännu hårdare, blir antagen i morgon bör vi vara medvetna om att det är ett förslag som går i motsatt riktning mot den franske premiärministern Jospin och den franska regeringens senaste uttalanden. Jag hoppas därför att parlamentet och kommissionen håller fast vid det som röstas igenom i morgon i denna kammare.
Herr talman! Som spegel en kort historisk skiss: Nederländerna bestod på sextonhundratalet av sju provinser, vilka var och en var självständiga och suveräna. Det var endast vissa frågor som reglerades av en gemensam myndighet.
Hur var beslutsprocessen reglerad på den tiden? Varje provins hade vetorätt vid alla beslut. Dessutom hade representanterna ingen behörighet att fatta bindande beslut för sin provins. Bindande beslut kunde endast fattas efter godkännande från provinsen. Ni kan ju föreställa er att det gav upphov till en hel del fördröjningar under en tid av diligenser, dragpråmar och brevduvor. Ändå var Nederländerna på den tiden en välmående världsmakt och hade landet relativt mycket frihet. Tydligen var det invecklade statssystemet inget hinder för det.
I det här parlamentet ser många dystert på Europeiska unionens framtid. Det är enligt dem bara genom ytterligare centralisering och fördjupning som Europeiska unionen inte kommer att köra fast. Det tvivlar jag starkt på. Beslutsfattande skall främst vara avhängigt av samförstånd mellan regeringarna. Av historien har vi också lärt oss att det också går att uppnå genom enhällighet.
Europeiska unionens stabilitet i framtiden är dock viktigare. Den beror till största delen på i hur hög grad unionens beslut uppfattas som legitima. Europeiska unionens legitimitet är ett mycket större problem än dess invecklade statskonstruktion. En ökad legitimitet i beslutsprocessen uppnås dock inte genom centralisering. Jag saknar verkligen uppmärksamhet för den saken i betänkandet av Méndez de Vigo/Seguro. Därför kommer jag att rösta emot det här betänkandet.
Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till detta objektiva och intressanta betänkande. Framgången med Nice utgörs kanske av det faktum, att föreliggande dokument existerar, och att det nu är de ansvarigas sak att på grundval av detta dokument åstadkomma en lämplig vidareutveckling. För oss är följande områden viktiga: Uppdelningen av behörighet mellan EU och medlemsstaterna, som skulle kunna inleda en författningsprocess, förenklingen av fördragen, så att man kan förmedla dem till befolkningen och så att de även kan förstås av dem som berörs, inbegripandet av nationella parlament i ett framtida förenat Europa för att få med medborgarna och även göra dem begeistrade i högre utsträckning för ett förenat Europa, samt naturligtvis stadgan om de grundläggande rättigheterna. När min kollega Voggenhuber här bedrövat talade om väljarnas uppträdande i Italien och Österrike, så bör man kanske erinra honom om att den av honom så mångbesjungna europeiska demokratin framför allt innebär respekt för väljarnas vilja.
Herr talman, mina damer och herrar! De båda föredragandena, Iñigo Méndez de Vigo och António José Seguro, har tagit på sig den svåra uppgiften att utvärdera resultaten från regeringstoppmötet i Nice i december 2000, utan att såra någon, och samtidigt göra markeringar för framtiden och uttrycka Europaparlamentets önskemål och krav. Det tackar jag dem hjärtligt för!
Den politiska närheten till regeringen i hemländerna spelar uppenbarligen en viss roll när resultaten från Nice skall bedömas. Huruvida denna praxis, att utnämna två föredragande från olika grupper, även i framtiden är bra för Europaparlamentet, bör granskas noggrant. Som vice ordförande i utskottet för konstitutionella frågor skulle jag ha önskat mig ett tydligare språk. Här vet jag att jag har stora delar av PPE-gruppen och inte bara tyska kolleger bakom mig. Enligt vår uppfattning räcker inte resultaten från Nice för att skapa de institutionella förutsättningarna för utvidgningen. Just därför att vi vill ha en utvidgning, så snart som möjligt, beklagar vi detta. Våra förbehåll gäller framför allt det komplicerade omröstningsförfarandet i ministerrådet, men också antalet ledamöter och sammansättningen av Europaparlamentet, som är fullständigt bristfällig om den regleras först år 2009, som orsakar rättsliga problem till dess, medför orättvisa för vissa kandidatländer och dessutom cementerar den kvarlevande bristen på demokrati genom att det saknas en koppling av medbeslutandeförfarandet till majoritetsomröstningen i ministerrådet.
För den nya regeringskonferensen har man i Nice angett fyra frågor, av vilka avgränsningen av behörigheter är av största vikt för oss och måste regleras före de första anslutningarna. Tyvärr talas det i förslaget fortfarande om en författning. Jag vädjar här för det klara rättsliga begreppet författningsfördrag. Avslutningsvis det allra viktigaste: Den kommande regeringskonferensen måste inte bara vara bättre förberedd, utan den måste vara avslutad i slutet av 2003, och därför måste det senast vid Europeiska rådet i Laeken i slutet av 2001 skapas bindande förutsättningar för detta genom utformning av konvent, tidsplan och innehåll.
Herr talman! Trots min otillräckliga talartid vill jag absolut ge våra två föredragande en verkligt välförtjänt hyllning. De har antagit utmaningen att ansluta en stor majoritet av parlamentsledamöter till ett projekt som i början föreföll ohållbart. Nice var faktiskt ett toppmöte för nationella intressen, för att inte säga nationella egoismer. Inget stort europeiskt projekt, ingen entusiasmerande inspiration kunde egentligen komma av en dagordning som begränsades till de utslagna från Amsterdam. Processen efter Nice ger oss nu möjlighet att på nytt bekräfta politikens företräde.
Låt oss, innan vi genomför ett nytt institutionellt fuskverk, tydligt slå fast varför vi vill ha mer Europa, för att försvara och förstärka våra grundläggande värderingar och vår sociala modell, för att ge Europeiska unionen större tyngd, ibland motvikt, i den internationella politiken, för att klart och tydligt bekräfta att den interna och externa solidariteten bör ha företräde framför den omgivande egoismen.
Vi behöver inga nya institutioner. Låt oss framför allt eftersträva ett sätt för att bättre införliva medborgarna i förberedelserna av unionens framtid. Den nya metoden med konventet som våra två föredragande så gärna vill ha, ger oss möjlighet att göra det. En ny ingivelse, en grundvåg, behöver fräscha upp den gamla metoden med mellanstatliga förhandlingar. För att inviga denna nya period i den europeiska konstruktionen, låt oss släppa loss fantasin och börja med att säga "ja" till konventet.
Herr talman! Den understatliga politikens verklighet finns inte med i detta betänkande. Vi har därför lagt fram ändringsförslag: eftersom den aspekten inte finns med i betänkandet och för att det är viktigt att det understatliga området, att de konstitutionella regionerna deltar i denna förberedande debatt och att de deltar i konventet. Det är många människor i Europa som vill se detta. Därför är det inte bara vi som lägger fram dessa ändringsförslag, de högsta företrädarna för viktiga europeiska regioner - Katalonien, Bayern, Skottland, Nordrhein-Westfalen, Salzburg, Vallonien och Flandern - sammanträdde med den belgiske premiärministern, Verhofstadt, för att föreslå honom exakt samma sak. Om dessa ändringsförslag antas, får vi ett positivt erkännande av verkligheten och subsidiaritetsprincipen tillämpas på lämpligt sätt.
Herr Méndez de Vigo, detta betänkande ger hopp till många människor. Jag hoppas att det kommer att vara en väg och inte ett värdshus. Jag gratulerar er och Seguro till det arbete ni har utfört.
Herr talman! Nicefördraget har utsatts för hård kritik, inte bara här i kammaren, utan över hela Europa. När förhandlingarna om fördraget slutfördes i rökfyllda rum och med kohandel sent in på nätterna visade EU upp ett oacceptabelt ansikte som inte är värdigt en union med 350 miljoner invånare.
Ansvarighet och demokrati bör vara i centrum för uppmärksamheten, men Nice var en huggsexa, med följden för Irland att vi förlorar vår automatiska rätt till en kommissionär. Jag tror att Irland kommer att rösta "nej" den 7 juni, trots hånleendena hos vissa elitister här och på andra håll, och att det resultatet kommer att välkomnas över hela Europa.
Nicefördraget gör det möjlig för en kärntrupp av medlemsstater att bilda en elitistisk inre krets. De har kidnappat EU:s institutioner, vilket kommer att innebära att några stater blir andra klassens medlemmar, däribland de nya kandidatländerna.
Vi behöver ett ansvarigt Europa, som gör mänskliga rättigheter till en central värdering och som ser till att framsteg görs även när det gäller sociala rättigheter och miljörättigheter. EU, som förde samman före detta fiender för ett fredligt samarbete, håller nu på att militariseras. Nicefördraget skulle kunna innebära att ett antal medlemsstater skulle kunna besluta sig för att upprätta en kärnvapenbeväpnad styrka, även om de andra staterna inte samtycker. Det skulle vara otänkbart.
Herr talman! Jag instämmer inte i detta betänkande på tre viktiga punkter. Den första gäller den bedömning som görs av Nicefördragets innehåll, med en maximalistisk inställning, där man framför kritik mot de antagna ståndpunkterna som anses blygsamma och otillräckliga, när man i själva verket borde kritisera de federalistiska steg som äventyrar grundläggande intressen i vissa av de nuvarande och framtida medlemsstaterna, eftersom kandidatländerna inte har fått delta i beslutsprocessen angående ändringsförslag som berör dem. Även när det gäller Europaparlamentet är det oacceptabelt att man kritiserar den ståndpunkt som antogs i Nice när man utökade antalet ledamöter för att få en ökad mångfald i sammansättningen efter utvidgningen, även om man därefter försökt få till någon slags rättvisa när det gäller antalet företrädare för Ungern och Tjeckien. Det är det minsta man kan göra!
Den andra meningsskiljaktigheten gäller påskyndandet av förberedelseprocessen för ett nytt fördrag vid en tidpunkt då Nicefördraget inte ens har ratificerats av de nationella parlamenten i medlemsstaterna. Det är oacceptabelt att man insisterar på ett förslag om att skynda på förberedelserna av fördragsrevideringen för att få det klart till slutet av 2003, utan att ens garantera ett deltagande på samma villkor för kandidatländerna.
Den tredje punkten jag inte håller med om gäller den metod man planerar att använda för förslaget till utformning av stadgan. Denna metod utesluter ett deltagande från partier med olika inställning och äventyrar därför pluralismen och ett verkligt oberoende och demokratiskt deltagande från de nationella parlamentens sida.
Herr talman! Vi noterar med intresse att regeringarna har börjat föra en dialog om unionens framtid. Efter förslagen från minister Fischer och från kansler Schröder, har den franske premiärministern Jospin denna vecka gjort ett ställningstagande som förutspår en framtid för Europa som bygger på nationalstaterna. Jag har tagit emot nyheten med uppskattning, både därför att jag tillhör gruppen "Unionen för nationernas Europa" och därför att jag ända sedan jag blev vald till denna församling för tolv år sedan har förespråkat det lämpliga i att förverkliga den politiska unionen utan att bortse från nationalstaterna. Ett förbund av stater som respekterar subsidiaritetsprincipen och skillnaderna skulle berika det förenade Europa och dess folk.
Jag håller inte med om den betydelse som man lägger vid modellen med ett konvent som organ för förberedelserna för den framtida femtioelfte regeringskonferensen, eftersom ett parlament som inte kan ändra ett kommatecken i den av konventet förberedda texten blir en fiktiv demokrati. Vi har redan varit utsatta för denna situation. Vi vill inte att det projekt som handlar om unionens framtid skall underställas vårt samtycke, vilket skulle vara det samma som att säga: debattera så mycket ni vill, men ni kan inte ändra i texten. Europas framtid kan inte endast anförtros till ett konvent, även om det är upplyst och består av de bästa, utan måste förbli ett prerogativ för företrädare för institutionerna och de folkvalda.
Vi är likaledes förbluffade över att man talar om den roll som de nationella parlamenten skall spela innan vårt parlament äntligen tillerkänts de prerogativ som tillkommer en institution som valts i allmänna direkta val. Låt oss börja med att avskaffa det demokratiska underskott som vi talar om sedan Altiero Spinellis dagar, ett demokratiskt underskott som fortfarande drabbar oss, och som vi inte kan avskaffa eftersom vi talar för mycket och handlar för litet!
Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Méndez de Vigo och Seguro till deras gemensamma betänkande och till det nedlagda arbetet samt utskottet för konstitutionella frågor och de andra utskott som arbetat med denna debatt som mål. Vi har avslutat utskottsarbetet och måste nu göra ett val i plenum. Europaparlamentets konservativa ledamöter kommer att rösta emot detta betänkande, inte för att döma ut Nicefördraget, utan snarare för att påbörja en förändring av förfarandet som styr förberedelserna inför nästa regeringskonferens och för att väcka frågan om att öka allmänhetens medvetenhet och stimulera deras deltagande i efter-Nice-debatten.
Betänkandets kännemärke är förslaget om att inrätta ett konvent som skall förbereda nästa regeringskonferens. Detta konvent skulle bestå av företrädare från kommissionen, nationella regeringar, Europaparlamentet och nationella parlament, och det skulle förbereda dagordningen och förslagen inför nästa regeringskonferens. Vi är inte övertygade om att detta är rätt väg. Dessutom finns det ett antal klausuler i betänkandet som vi konservativa inte kan stödja, som klausulen om att införliva stadgan om de grundläggande rättigheterna i fördraget eller klausulen om att utvidga beslut med kvalificerad majoritet även till skatteområdet.
Trots de konnotationer som omger betänkandets ämne ges inget tydligt "ja" eller "nej" till själva Nicefördraget. Man tar emellertid upp de viktiga frågorna om ökad demokrati och öppenhet för nästa regeringskonferens. Vi anser att regeringskonferensen bör ligga tidigt. Jag instämmer i den del av betänkandet där detta begärs, eftersom det skulle klargöra de centrala alternativen för den europeiska allmänheten, som jag hoppas då omfattar allmänheten i några av kandidatländerna, så att de skulle kunna göra sina val vid nästa Europaval. Jag ser fram emot den debatt som då kommer att äga rum.
Herr talman! Nicefördraget innebär ett misslyckande och en möjlighet på samma gång. Det är ett misslyckande eftersom det inte innehåller de nödvändiga reformerna som unionen behöver för att möta alla de utmaningar den står inför, nu och i framtiden. Till exempel har inte medbeslutandeförfarandet införlivats som en norm och inte heller stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Men Nice är också en möjlighet eftersom utlysningen av nästa regeringskonferens lämnar dörren öppen för en ny period i byggandet av Europa, och målen för den kommer att vara att svara emot de medborgerliga kraven, komma till rätta med det demokratiska underskottet, utveckla den europeiska sociala modellen, att delta med egna idéer i globaliseringen för att reglera den och att slutföra utvidgningen och undvika att Europeiska unionen endast blir ett frihandelsområde.
Det är i dag mer än någonsin mycket angeläget att satsa på ett större och bättre Europa, ett Europa som är mer politiskt och har fler europeiska politikområden, på en politisk och federal union som utvidgas med ökad demokrati och på ett effektivare sätt. Framtiden ligger nämligen inte i att försvaga det som finns för närvarande, genom att åternationalisera politikområden som medbeslutandet, utan tvärt om, genom att komplettera euron med en ekonomisk regering i unionen, att bygga det sociala Europa och avsätta tillräckliga och progressiva budgetmedel som ligger i nivå med verkligheten.
Nyckelfaktorn i den här nya utvecklingen måste vara att anta en europeisk konstitution genom en radikalt demokratisk process som är bredare än Nice och där ett konvent som till lika delar utgörs av rådet, kommissionen och parlamentet spelar huvudrollen - konventets slutgiltiga sammansättning bör fastställas inom den ramen - och nationella parlament, vilka formellt bör anta en regeringskonferens innan de europeiska valen.
I morgon när vi röstar med majoritet om det fantastiska betänkande som Méndez de Vigo och Seguro har lagt fram - och jag gratulerar dem till det arbete de har utfört, kommer parlamentet av regeringarna att kräva, vilket vi hoppas att även de nationella lagstiftande organen gör, att de antar den här utmaningen och att - hoppas vi - regeringarna förstår budskapet den här gången: konstitution och konvent - varken fler fördrag eller mer mellanstatlighet - och att de inte på nytt ger ett blygsamt svar på de stora utmaningar som vi står inför.
Herr talman! En oskön process och ett ännu värre resultat, säger många här i parlamentet av olika skäl. Kanske det, men demokrati är nu en gång för alla något som skapats av människan och endast av människan. En sak är emellertid helt säker. De som röstar nej till Nicefördraget, röstar emot att lösa EU:s just nu viktigaste uppgift, dvs. utvidgningen. Så enkelt är det, oavsett vilka skäl man har till sitt nej. De som anger spelreglerna har definierat Nicefördraget som en vändpunkt för utvidgningen, och så är det, oavsett att andra vill ha andra spelregler. Vi kan försöka att hitta nya spelregler för framtiden, men som inte bara handlar om oss, utan framför allt om medborgarnas deltagande. Och jag vädjar här om att medierna deltar i denna process, och kanske - kan man nästan säga - för en gångs skull tar sitt public service-uppdrag på allvar.
. Herr talman! Jag tycker att det är glädjande att det är så många deltagare i denna debatt att den blir längre än förutsett. Jag måste dock beklaga att jag på grund av att den blir längre måste lämna debatten för att inte missa sista flyget till Sverige.
Om vi återvänder till debattens början och de inlägg som gjordes då, vet jag inte om jag kan lova Cox en irländsk pub med öl, eller om jag kan lova Voggenhuber en europeisk basar, men som jag sade i mitt inledningsanförande, tror jag som svensk utrikesminister på ett genuint öppet forum, ett konvent. Jag kan instämma i det som Poettering, Barón Crespo, Kaufmann och andra har sagt, att ett konvent är en viktig del av förberedelserna. Samtidigt skall vi emellertid också hålla öppet för andra förberedelser när det gäller nationella kommittéer och debatter, när det gäller tekniska förberedelsegrupper och liknande.
Jag vill återknyta till Cox liknelse med den irländska puben, där väl ölen stod för konventet. Jag har också varit på irländska pubar och kan instämma i att ölen spelar den viktigaste rollen, men det har också funnits möjlighet att få mineralvatten, juice eller vin, så vi kan väl visa samma generositet när det gäller förberedelsen inför regeringskonferensen.
Beslut om huruvida vi skall ha konvent eller inte lär fattas i Laeken, men min förhoppning är att vi får rätt färdriktning i Göteborg.
Jag skulle också kort vilja beröra kritiken mot Nice. Att säga att beslutsförmågan försämras efter Nicefördraget, vilket några talare har gjort, tror jag är förhastat. Vi vet ju att de problem som vi ser uppstår när beslut skall fattas med enhällighet. Nu fattar vi beslut med kvalificerad majoritet på många fler områden. Samtidigt är det i praktiken så, att när vi har rätt att fatta beslut med kvalificerad majoritet, tvingar det ofta fram kompromisser och beslut, och det är mycket ovanligt att det blir en formell omröstning. När vi utvärderar Nicefördraget, tror jag att vi kommer att se att beslutsförmågan i praktiken faktiskt har förbättras.
Vidare skulle jag också vilja instämma med de talare som sade att Nice var avgörande för att vi skulle kunna fortsätta med utvidgningen, och att Nice därför spelar en viktig roll för att dagens allra viktigaste fråga för unionen, nämligen utvidgningen, skall vara fortsatt viktig. Vad gäller det tycker jag också som tjänstgörande ordförande i rådet att det är roligt att kunna meddela att vi nu har en överenskommelse mellan medlemsstaterna om fri rörlighet för arbetskraft, som ger oss möjlighet att också ytterligare komma vidare i utvidgningsförhandlingarna.
Avslutningsvis vill jag tacka för dagens debatt.
Herr talman! Av någon okänd anledning har jag inte kunnat tala när de föredragande av yttranden från de olika utskotten gjorde sina inlägg, men jag kommer att framföra de åsikter som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling hyser.
Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling anser att det faktum att medbeslutandeförfarandet inte har införlivats är en av de främsta olösta frågorna från Nice. På så sätt fortsätter den diskriminerande behandlingen av jordbruket i förhållande till närstående områden såsom folkhälsan, konsumentskydd eller den inre marknaden.
Toppmötet i Nice har hos allmänheten lämnat bilden av några stater som är överdrivet oroliga för hur den inre makten inom institutionerna skall fördelas. I och med toppmötet har det såtts allvarliga tvivel om rådets kapacitet och politiska vilja att nå de nödvändiga avtal som jordbrukspolitiken är i behov av. Dessa reformer måste svara mot de europeiska medborgarnas ökade krav, mot de utmaningar som utvidgningen medför samt mot våra åtaganden i Världshandelsorganisationen.
Vi anser även att efter Nice blir det komplicerade beslutsfattandet ännu mer komplicerat om det nu är möjligt, och detta kan förlama de kommande reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi vill inte att skyddandet av den europeiska jordbruksmodellen riskeras på grund av den här situationen. Den är - och detta får vi inte glömma - en grundläggande beståndsdel i Europas sociala modell.
På grund av dessa skäl begär vi att man under nästa regeringskonferens beaktar anpassningen av de kapitel som berör jordbruket i fördragen för att införliva medbeslutandeförfarandet. Vi tror fullt och fast att den nya jordbrukspolitiken, vilken grundas på principerna många funktioner och hållbarhet, är i behov av och fordrar att medbeslutandeförfarandet införlivas för att vi skall lyckas uppnå en högre grad av demokratisk legitimitet, en större öppenhet och även - naturligtvis - en större samordning inom jordbrukspolitiken, vilket det europeiska samhället kräver.
Herr talman! En grundtanke i Nicefördraget är att man vill stärka unionens politiska integration för att bättre tjäna det europeiska monopolkapitalets intressen.
Denna utveckling har hela tiden stött på svårigheter t.o.m. bland dem som inspirerat den. Svårigheterna gäller vem som skall få störst inflytande i Europa efter utvidgningen. Det eländiga köpslåendet i Nice, som sånär hade omintetgjort hela toppmötet, om fördelningen av rösterna, är en bekräftelse på detta, och det är hyckleri, när vissa talar om en europeisk familj. Det betänkande vi diskuterar i dag lovprisar Nicefördragets mest antidemokratiska och reaktionära bestämmelser och utövar påtryckningar för att få igenom ännu mer antidemokratiska bestämmelser, såsom avskaffande av vetorätten även i andra frågor. Man vill låta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och även de antifolkliga grundläggande rättigheterna ingå i fördraget. Man vill i själva verket kringgå de nationella parlamenten genom att skapa ett speciellt konvent, som skall utarbeta ett förslag till konstitution.
Det är ett oacceptabelt förslag. Europas folk kämpar emot dess innehåll och kommer att göra det även i fortsättningen.
Herr talman! Jag vill uttrycka mitt bifall till betänkandet av Méndez de Vigo och Seguro. Det är en utmärkt sammanfattning av arbetet inom utskottet för konstitutionella frågor. Europas återförening är helt visst en historisk vändpunkt, men denna vändpunkt kräver en grundläggande reform av unionens institutioner. Med toppmötet i Nice har man uttömt de mellanstatliga förfaranden som påtvingar en mödosam medling mellan de nationella intressena. Nu behövs ett konstituerande konvent som före valen till Europaparlamentet utarbetar en modell som kan garantera demokratin och unionens handlingskraft. Betänkandet har undvikit att skärpa polemiken om Nicefördraget, men det har utan omsvep angett dess begränsningar. Vi kan dock inte förbli tysta i väntan på Laeken, medan framstående företrädare för de nationella regeringarna i dessa dagar griper sig an de grundläggande frågorna om unionens framtid.
Kansler Schröder har talat om en europeisk federation, den franske premiärministern Jospin har talat om ett nationernas Europa. Jag vet inte vad Aznar och Berlusconi skulle säga, men jag vet att gemenskapens konkreta problem och reformen av institutionerna är två sidor av samma mynt och att Europa måste bli ett politiskt utrymme med en demokratisk själ. Och parlamentet kan inte stå vid sidan om denna debatt. Det duger inte att låta Europas framtid avgöras enbart av marknadskrafterna, men den kan inte heller få bli en angelägenhet enbart för de nationella regeringarna. Detta parlament måste driva en debatt som överskrider den pragmatism som bakbinder de nationella regeringarna. Av det vi har hört kan vi, även av denna debatt, dra slutsatsen att om vi vill vara realister så måste vi vara modigare och mer framsynta.
Herr talman! Jag tackar också kollegerna Méndez de Vigo och Seguro för detta utmärkta betänkande, som återspeglar åsikterna hos den övervägande majoriteten här i Europaparlamentet. Jag är säker på att vi kommer att konstatera det i morgon vid omröstningen. Men jag vill också fastslå att Europaparlamentet för första gången inte säger entydigt "ja" till ett Europafördrag. Detta är nytt och skiljer sig från Maastricht och Amsterdam. Jag tror att det bör utgöra en larmsignal för de regeringar som har förhandlat fram detta fördrag. Vi säger inte entydigt "ja", eftersom vi inte är tillfreds med resultaten, och eftersom vi tror att varken handlingsförmågan eller givetvis den demokratiska kontrollen är garanterade i en union, som nu utvidgas till 20-25 stater.
Formellt har hindren undanröjts, men materiellt kvarstår problemen med effektivitet och öppenhet. Det oroar oss. Därför kan vi inte säga ett entydigt "ja".
Vi kräver konsekvenser av det som skedde i Nice. Jag kan bara ansluta mig till uppfattningen att det nu måste bildas ett konvent för att förbereda nästa Europafördrag. Det måste ha ett entydigt mandat för att utarbeta ett fördrag, som medborgarna också kan läsa och förstå. Det måste vara ett mandat för ett författningsfördrag, ett dokument som skapar en bas för denna utvidgade union.
Jag vill begränsa mig till en kärnfråga beträffande detta konvent, nämligen att undanröja bristen på demokrati i unionen. Vi talar alla om det, men vi har fortfarande olika uppfattning om hur det skall ske. Jag tror att den viktigaste institutionen för medborgarna är Europaparlamentet och inte ministerrådet. Därför måste detta parlament stärkas. Vi förenar människor och inte stater. Därför behöver vi ett medborgarnas Europa och inte bara ett regeringarnas Europa!
Herr talman! Fem argument. Det första innebär ett ja till det konstituerande konventet, men det krävs representativitet på regional nivå. För det andra, en federalistisk konstitution, som skall bygga på subsidiariteten union - stater - regionala gemenskaper. Det tredje argumentet är det svåraste: det behövs en konstitution för Europas medborgare som är en slags pyramid. Toppen, det är vår del, unionens makt och institutioner, den andra är staternas logik, av dem som återstår, medan de regionala konstitutionerna bör uppfylla det största utrymmet. Det fjärde argumentet blir därför att Nicefördraget bara kan omarbetas om denna konstituerande väg redan finns. Det sista argumentet är att konstitutionen erbjuder en internationell garanti för Europas minoritetsfolk.
Herr talman! Jag vill säga att min ståndpunkt i stort sett redan har kommit till uttryck genom Kaufmanns inledande inlägg och genom inläggen från de andra kollegerna i vår grupp. Jag skulle helt kortfattat vilja säga att Nicemötet bemöttes med total likgiltighet av Europas medborgare, trots att mötets resultat har viktiga konsekvenser för dem, men även Europamedborgarnas regeringar visade likgiltighet. Detta framgår också av innehållet i stadgan om de mänskliga rättigheterna och reaktionerna på den.
Vi har ännu en gång bevittnat ett mycket grovt köpslående, som står i strid med de storslagna proklamationer vi får höra av Tysklands förbundskansler, av Frankrikes premiärminister osv. Frågan är var dessa tankar och drömmar hos Schröder, hos Fischler, fanns, medan överläggningarna i Nice pågick?
Men ändå, Nicemötet ligger nu bakom oss, och jag tror att Europaparlamentet kan bidra till en ny inriktning. Ett steg i rätt riktning kan vara att försöka täcka det stora demokratiska underskottet och att medverka i konstitutionsarbetet liksom även att inrikta sig på vissa politiska åtgärder till gagn för Europas medborgare.
Herr talman! Det är första gången, under femtio år av europeisk historia, som de ansvariga i Europa skall bedöma ett fördrag om europeisk tillbakagång. Hittills har alla fördrag, det ena efter det andra, med små eller stora steg, varit fördrag som inneburit framsteg för Europa. Detta är det första fördraget som innebär en tillbakagång för Europa.
Det fanns egentligen sedan länge två historiska utmaningar: den första är att bygga upp en europeisk makt, och den andra av dessa utmaningar är att ge dem som styr, som skulle styra denna europeiska makt, ett demokratiskt berättigande. Makten å ena sidan, demokratin å den andra. Men Nicefördraget bekräftar den europeiska maktlösheten, under lång tid, det placerar maktlösheten i centrum av de europeiska institutionerna, och inför även dunklet, som är den europeiska demokratins motsats.
Detta är de två utmaningarna och det är två utmaningar som vi inte antagit. Det är anledningen till det att Europa som beslutades i Nice inte kommer att fungera. De länder vi uppmanar att komma med oss, och som kommer att bli medlemmar, vissa med entusiasm, erbjuder vi i verkligheten ett bedrägeri. De träder in i ett hus som kommer att kännetecknas av europeisk maktlöshet och dunkel. Det är anledningen till, är jag rädd för, att jag hör allt man säger om tiden efter Nice, men jag fruktar att tiden efter Nice inte motsvarar förväntningarna från vissa. I Nice beställde vi en enkel biljett, och det är anledningen till att resolutionen från Méndez de Vigo och Seguro är en kritisk resolution. Men jag skulle önska att den var ännu mer kritisk. Jag kommer därför att avstå från att rösta.
Herr talman! Jag skulle vilja instämma i det beröm som många ledamöter tilldelat Seguro och Mendez de Vigo. Jag delar Corbetts åsikt att om inte föredragandena hade gjort ett så bra jobb hade sannolikheten varit stor att parlamentet rekommenderat ett nej till Nice. Trots att jag delar den kritik som förekommer, tror jag att ett nej är mycket värre än ett ja. Anledningen är att den viktiga utvidgningsprocessen då hade försenats, vilket är något jag inte vill skall ske.
Jag instämmer i mycket av kritiken. De viktigaste kritiska synpunkterna handlar om att fördraget efter Nice är svårare att förstå, vilket även påverkar medborgarnas möjlighet att kunna delta i Europadebatten. Det är ett svårt fördrag som är svårt att förstå. Dessutom riskerar det att bli ineffektivt genom att man har gjort det svårare att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Det är sant att fler områden omfattas av kvalificerad majoritet, men dessa är inte så tunga. De riktigt tunga områdena fördes inte in under denna beslutsform, vilket är olyckligt när nu unionen utvidgas.
Detta är något vi måste ändra på. Vi behöver fler beslut med kvalificerad majoritet och medbeslutanderätt för parlamentet.
Den andra formen av kritik rör öppenheten och det sätt på vilket fördraget förhandlades fram. Jag har hört att en del har liknat förhandlingarna vid ett påveval där man stängde in sig i ett rum och sedan kom ut med en kompromiss. Ingen utomstående hade fått medverka i processen.
Låt oss inte göra om detta. Låt oss starta konventet, och låt det bli utgångspunkten för nästa regeringskonferens. Det innebär ju inte att vi inte skall föra nationella debatter med organisationer och andra. I det sammanhanget tycker jag också att det är viktigt vi tar vårt ansvar som politiker. Vi får inte göra den institutionella debatten till huvudnummer, vi måste utgå från sakfrågorna: Vad vill vi egentligen göra med EU? Hur skall det göras? Vilka verktyg skall vi använda?
Vi måste starta med sakdebatten.
Herr talman! Den centrala frågan är fortfarande: är Europeiska gemenskapen genom Nice klar för den kommande historiska utvidgningen till Central- och Östeuropa? Svaret är tydligt ett nej! Nice är ett för litet steg. Vi får dock inte kasta ut barnet med badvattnet.
Det nya betänkandet innehåller också positiva punkter och det vore ett grovt politiskt misstag att utan vidare förkasta det här nya fördraget. Nu gäller det att se framåt, mot en bredare och samtidigt djupare debatt om Europeiska unionens framtid.
Allt verkar fokuseras på det belgiska ordförandeskapet och uttalandet i Laken. Vi får dock inte väcka några falska förväntningar: Laken kommer inte att ge något nytt fördrag, kan inte ge någon lösning på de brister som finns kvar efter Nice. I Laken måste dock en roadmap utarbetas, en dagordning, en metod, en tidsplan för att åstadkomma den nya regeringskonferens där Nice måste rättas till.
Vi får hoppas att både de nuvarande medlemsstaterna och kandidatländerna då kommer att vara klara för en grundlig fördjupning av den europeiska integrationsprocessen.
Herr talman, herr rådsordförande! Regeringskonferensen i Nice kommer att möjliggöra EU:s utvidgning. Det var också dess huvuduppgift. Samtliga femton nationella parlament i medlemsstaterna kommer under år 2001 att ratificera fördraget, oavsett hur otillfredsställd och kritisk majoriteten är här i Europaparlamentet.
Därför anser vi svenska kristdemokrater att punkt 42 om Europaparlamentets samtycke till anslutningsfördragen för kandidatländerna kunde formuleras betydligt mer positivt och välkomnande. Hur kommer punkt 42 att tas emot i Estland, i Polen eller på Cypern?
Mitt parti kan inte heller godta punkt 25, som öppnar för införandet av en egen europeisk skattenivå - dessutom försedd med beslutsregler byggda på kvalificerad majoritet. All historisk erfarenhet visar att nya skattenivåer och nya beslutsnivåer för skatteuttag leder till högre skatter och mindre pengar kvar för medborgarna.
En annan kärnfråga för varje nationellt parlaments och nationell regerings beslutskompetens rör försvarspolitiken. Sveriges kristdemokratiska parti kan därför inte heller godta punkt 34, där man begär att försvarspolitiken skall ingå i det så kallade närmare samarbetet.
Samtidigt vill mitt parti välkomna två historiska förbättringar som föreslås i betänkandet. För det första är det dags att förbättra medborgarnas och de nationella parlamentens insyn och kontroll av rådets arbete samt att göra rådets möten öppna när rådet fungerar som lagstiftare. För att kunna tala om demokrati och inte bara om diplomati inom EU måste vi ha denna öppenhet, dvs. vi säger ja till punkt 11 och ändringsförslag 68.
Avslutningsvis behöver subsidiaritetsprincipen preciseras. Vi säger därför jag till PPE:s ändringsförslag 77 om en avgränsning av EU:s maktbefogenheter.
Herr talman! Utvidgningsprocessen är bron från det gamla Europa till det nya. Den debatt som vi håller i dag och det betänkande som vi diskuterar är ett första steg i den processen. Det är emellertid viktigt att vi inte tillåter oss själva att bli fångna i gamla idéer. Trots våra tvivel om en eller annan aspekt i betänkandet bör vi vara modiga nog att ge den ledning som Europas folk förväntar sig från detta parlament, av de valda företrädarna för Europas folk.
I betänkandet utesluts inga alternativ. Man försöker inte ge en åsikt om ratificeringen av Nicefördraget. Det överlåts till medlemsstaterna, som har ansvaret för den. Jag råkar delta i "ja"kampanjen i Irland, men det är ett kritiskt "ja". Jag har min kritik mot Nicefördraget, men det är viktigt att vi är modiga nog att säga "Naturligtvis finns det problem, men det är viktigt att utvidgningsprocessen kommer i gång". Viktigast av allt i debatten om Europas framtid är frågan om vilket slags Europa vi vill ha: vill vi ha ett demokratiskt gemensamt Europa, vill vi ha ett socialt allomfattande Europa? Om vi vill det, måste vi inse att det inte kommer att bli det av sig själv.
Vi måste engagera oss i debatten, vi måste övertyga människor här och i våra egna medlemsstater. Vi måste inte bara sörja för ett forum på europeisk nivå, genom ett konvent, utan även se till att det finns forum i varje medlemsstat, så att människorna i varje medlemsstat kan tala och diskutera med varandra, med andra människor i Europa.
Herr talman! Folkomröstningen i Irland om Nicefördraget äger rum i ett särskilt ögonblick i vårt förhållande till Europeiska unionen. Före detta årtiondes slut kommer vi, i stället för att vara en stor mottagare av EU-medel, att bli en nettobidragsgivare till EU:s budget. Som tur är har detta ingen betydande inverkan på irländarnas inställning till Nicefördraget. Till skillnad från de spanska och italienska regeringarna är de irländska medborgarna inte själviska när det gäller utvidgningens verkningar på vår framtida andel struktur- och sammanhållningsmedel. Det finns i stället en positiv insikt om att vi har en skyldighet att bistå de just flygfärdiga demokratierna i de före detta kommunistländerna.
Trots det oroar de sig mycket över vissa aspekter av fördraget. De är särskilt oroliga för att EU:s traditionella beslutsprocess i samförstånd överges till förmån för ett system i vilket stora medlemsstater kommer att utöva makt på de små ländernas bekostnad. De är också oroliga för att ett förstärkt samarbete skulle skapa första och andra klassens medlemmar inom EU. Vidare oroar sig en del människor för att inrättandet av snabbinsatsstyrkan i enlighet med Amsterdamfördraget kommer att innebära slutet på Irlands militära neutralitet.
Jag delar inte dessa farhågor, men irländska medborgare måste övertygas på dessa punkter, inte bara inom ramen för den här debatten, utan även när det gäller långsiktiga irländska intressen inom EU. Om de vill behålla det irländska inflytandet i Europa - och särskilt det goda rykte som vi omsorgsfullt har byggt upp under åren - är det bästa sättet för att lyckas med det att ratificera Nicefördraget: att förkasta det är att förkasta utvidgningen och riva upp processen.
Ingen har emellertid råd att vara nöjd med utgången av den irländska folkomröstningen. Med tanke på att de röstberättigade nästa torsdag kommer att gå till valurnorna både i Storbritannien och Irland, skulle det vara ganska ironiskt - i själva verket tragiskt - om vi skulle få se ett massivt förkastande av Europaskepsisen i Storbritannien och den på samma gång vann betydande terräng i Irland.
Jag skulle avslutningsvis vilja hylla föredragandena, Méndez de Vigo och Seguro, för deras utmärkta betänkande.
Herr talman! Jag vill tacka kollegerna Méndez de Vigo och Seguro.
Nice var ett misslyckande i flera avseenden och IGC-metoden är för min del ett avslutat kapitel. Vi vill ändå rösta för resolutionen eftersom Nice har skapat de minimivillkor som behövs för utvidgningen. De som lidit för länge under diktaturen får inte bli offer för vår brist på tillräckliga inre reformer.
Vi kommer också att rösta för eftersom det som var otänkbart för ett halvår, även här i kammaren, verkar bli allt mer möjligt i Laken, nämligen ett verkligt konvent med Europaparlamentet, de nationella parlamenten, regeringarna, Europeiska kommissionen, tillsammans med samhällsorganisationer och medborgarna. Det är mycket viktigt att medborgarna kan bidra till diskussionen, så att vi inte hamnar i en teknisk och för medborgarna obegriplig expertdebatt.
Det här konventet, herr talman, får inte bli en pratgrupp utan förpliktelser: det måste utarbetas praktiska kompromisser som först i det sista stadiet formellt avslutas i regeringskonferensen.
Före konventet i höst måste vi, som Europaparlament - och det står helt rätt i resolutionen - lägga fram våra egna konkreta idéer om Europas framtid. Jag vill följande: en europeisk regering med en direktvald premiärminister, med behörighet för alla ärenden som hellre kan höra tillsammans på europeisk nivå, till exempel jordbruk. Mer politisk integrering alltså, en ny europeisk federation. Jag vill också ha mer subsidiaritet, det betyder nämligen att vi kan göra det som måste göras på lokal och regional nivå bättre.
Framför allt vill jag ha mer demokrati. Ett fullvärdigt, kraftigt, demokratiskt Europaparlament, valt av de europeiska medborgarna, med medbeslutanderätt på alla politikområden, med en europeisk grundlag i vilken stadgan om de grundläggande rättigheterna utgör själva grunden.
Herr talman! Vi går mot en vacker framtid och jag tycker att vi gjort bra ifrån oss i den här resolutionen. Jag hoppas därför också att vi nu kan få ihop en stor majoritet för ett bättre angreppssätt.
Herr talman, kommissionär Barnier, tjänstgörande rådsordförande! Nicefördraget har stannat på halva vägen, inte bara inom det institutionella området, utan också i viktiga sakfrågor. Låt oss ta det mycket aktuella exemplet med den gemensamma europeiska handelspolitiken. Den vilar på gemensamma principer, och principiellt fattas det majoritetsbeslut. Den lilla utvidgningen av artikel 133, tjänster och immateriella rättigheter, omintetgörs genom sex undantag och tre förslag till själva rådet, att inte överskrida de områden som det tilldelats.
Samtidigt elimineras den hittills föreskrivna rådfrågningen av Europaparlamentet, så att det nu formellt sett och i stor utsträckning varken finns en nationell eller europeisk parlamentarisk möjlighet att medverka till handelspolitiken i Europa, i motsats till vad som är fallet i USA. Vi kräver därför, såsom klart formulerats i punkt 27 i Méndez de Vigos/Seguros betänkande, att Europaparlamentet fullständigt inbegrips i den gemensamma handelspolitiken och den externa ekonomiska politiken både i den inledande etappen och förhandlings- och avslutningsetapperna - och där med medbeslutanderätt - ty om de nationella parlamenten inte längre har någon behörighet när det gäller den gemensamma handelspolitiken, är det absolut nödvändigt, som en beståndsdel av den demokratiska medverkande kontrollen, att Europaparlamentet träder i dess ställe och att detta också äntligen föreskrivs formellt.
Annars står vi som Europaparlament vid förhandlingarna med Världshandelsorganisationen inför en fullt handlingsduglig amerikansk kongress, som kan inrikta sin administration på lämpligt sätt, medan Europaparlamentet i detta sammanhang formellt fortfarande saknar befogenheter. Jag ber därför det svenska ordförandeskapet att redan nu skapa förutsättningar för att det belgiska ordförandeskapet vid omarbetningen av Nicefördraget skall kunna besluta om en effektiv omskrivning av artikel 133 vid rådet i Laeken.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Efter denna långa debatt skulle jag vilja säga några ord för kommissionens räkning, och till att börja med utifrån den plats jag befinner mig, som ansvarig inom kommissionen för reformen av institutionerna, och erinra om att jag verkligen, under de tio månader som föregick Nice, uppskattade kvaliteten och kompetensen i de parlamentsdebatter som ägde rum här eller i ert utskott för konstitutionella frågor, med Napolitano som ordförande. Jag vill alltså tack er för det, liksom de parlamentariska radarpar som i tur och ordning tagit hand om dessa frågor, vare sig det handlar om Dimitrakopoulos/Leinen, Elmar Brok och professor Tsatsos under regeringskonferensen, och i dag Méndez de Vigo och Seguro, som jag vill tacka.
Vi har arbetat i kommissionen och parlamentet, i gott samförstånd, och det är därför inte förvånande att vi också analyserar innehållet i detta Nicefördrag. Jag har redan haft tillfälle att säga det, och jag skall upprepa det i dag, att detta fördrag i mina ögon är ett kortsiktigt och användbart fördrag. Det är användbart genom de framsteg det innehåller, artikel 7, reformen av domstolsväsendet, vilket behövdes, uppmjukningen av det förstärkta samarbetet som vi kommer att behöva, den rättsliga grunden som ni ville ha för en tydlig och öppen stadga för de politiska partierna. Det är framför allt användbart när det gäller utvidgningen, och många av er har med kraft sagt det, eftersom vi måste få ljuset att slå om från gult till grönt. Det är ett användbart fördrag, men det är ett fördrag på kort sikt.
Jag menar med det, mina damer och herrar, att i mina ögon är dess lösningar på de institutionella utmaningarna för att en union med trettio medlemmar skall fungera bra, men dessa lösningar är inte i längden i nivå med de problem som en union med trettio länder kommer att ställas inför, på medellång och lång sikt. Det finns alltför många omröstningar med enhällighet, alltför mycket vetorätt. Och vi vet mycket väl att med trettio medlemmar kommer denna vetorätt att bli en källa till maktlöshet eller kollektiv svaghet. Medbeslutandet har inte blivit generellt som vi tillsammans önskade för hela gemenskapslagstiftningen. Vi beklagade att Europaparlamentet inte spelar sin roll för handelspolitiken. Och slutligen är det minsta man kan säga att röstsystemet förblir eller kommer att bli mer komplext.
På detta stadium, och innan ni uttalar er med hela ert ansvar och med full insikt, vill jag på nytt säga att detta fördrag är mycket användbart, att det är det på kort sikt, att vi måste ta hänsyn till det, att vi måste använda det och gå ännu längre. Det har denna första stora förtjänst att öppna möjligheten att nu gå framåt normalt och ganska snabbt när det gäller utvidgningen. Det har en annan förtjänst, den som står i bilagan, lite grann som om stats- och regeringscheferna kl. 5.00 på morgonen, efter att ha undertecknat texten, insåg att de inte kunde nöja sig med detta, som om de själva fått dåligt samvete, beslutade att genast inleda en ny övning. Europaparlamentet och kommissionen, bl.a., måste engagera sig i denna övning som står öppen fram till 2004 och för vilken man tillåtit en ny metod, som för övrigt visar att enbart metoden med mellanstatlighet visat på sina begränsningar.
Vi har därför tid att nu inleda en verklig medborgardebatt. Och jag räknar med att säga, som jag gjorde till utrikesministrarna häromdagen, att i Göteborg till att börja med, och kanske i Laeken, men framför allt i Göteborg, måste vi hitta ett sätt att sammanfatta dessa nationella debatter som kommer att inledas, men undvika att de bara blir parallella debatter, och finna ett sätt att utbyta praxis och information, åstadkomma en slags korsbefruktning av dessa nationella debatter. Kommissionen, liksom Europaparlamentet, kommer att finnas vid rådets sida för att vid lämpligt tillfälle göra dessa nationella debatter till en europeisk debatt. Denna medborgardebatt bör göra det möjligt för oss att, så brett som möjligt, granska institutionernas svagheter, och bortom de institutionella frågorna på nytt tala om det europeiska projektet.
Vad vill vi göra tillsammans? Vill vi förbli en stor marknad som fungerar bra med en gemensam valuta, eller vill vi gå längre? Hur skall vi stödja den värdegemenskap som vi utgör sedan femtio år tillsammans, en solidarisk gemenskap? Bevisa att detta europeiska projekt naturligtvis måste utvecklas, men att det ändå burit frukt, särskilt med gemenskapsmodellen som fungerat bra och med gemenskapspolitik som varit användbar. Jag vill särskilt erinra om frukterna av denna politik som jag är ansvarig för, nämligen sammanhållningspolitiken.
Detta är betydelsen av denna stora debatt som vi skall inleda. Och sedan, under 2002 och 2003, måste vi finna ett sätt att strukturera debatten och arbetet för att på ett bra sätt förbereda den slutliga regeringskonferensen. Det är därför som också vi, under 2002 och 2003, såsom ordförande Prodi sagt, är positiva till att kalla till ett konvent som skulle samla de fyra institutionella parterna, enligt den modell som fungerade så bra för stadgan om de grundläggande rättigheterna, nämligen nationella parlament, Europaparlamentet, nationella regeringar och kommissionen.
I och med detta har jag inte besvarat alla frågor som ställs, bl.a. den om att ta med kandidatländerna, eftersom vi 2004 vill göra en stor reform som gäller dem direkt såväl som oss själva i dag i unionen. Jag tror att de kan finna sin plats i detta konvent. Vi måste också besluta om ett bra sätt för att organisera arbetet i konventet.
Mina damer och herrar! Vi vet mycket väl att detta konvent, jag säger det till de medlemsstater som kan vara oroliga, inte kommer att fatta några beslut, utan kommer att lämna förslag till regeringskonferensen som slutgiltigt, på ett kortfattat sätt och på högsta nivå i sin tur kommer att fatta besluten. Men detta konvent är, ur min synvinkel, efter de olika erfarenheterna vi haft och jag personligen haft i Amsterdam, Nice och i konventet om de grundläggande rättigheterna, detta konvent förefaller mig vara ett sätt att lyckas med den kommande regeringskonferensen. Den är ett sätt att få större öppenhet, en verklig debatt, eftersom de fyra institutionella parter som skulle delta i detta förberedande arbete och dessa förslag har möjligheter, på samma sätt som ni har möjlighet, att utanför kamrarna förklara för de folkvalda och medborgarna i våra länder vad som sker. Det är alltså villkoret med öppenhet och villkoret med bra demokratisk förklaring.
Jag vill därmed i kommissionens namn säga att vi är positiva till detta konvent under 2002 och 2003, eftersom det är ett villkor för att lyckas med det arbete som inleddes efter Nice och för att denna gång få en verklig reform till stånd under 2004. I vilket fall som helst kommer Europeiska kommissionen för sin del att ta hela sitt ansvar, ni kan räkna med oss, för att förbereda de olika etapperna som leder oss härifrån till 2004 och i riktning mot en stor reform.
(Applåder)
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Resultatet från rådets och kommissionens besök i Nord- och Sydkorea
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om resultatet från rådets och kommissionens besök i Nordkorea
. Herr talman! Europaparlamentet har begärt att rådet skall informera om det besök på den koreanska halvön som statsminister Göran Persson genomförde den 2-4 maj i egenskap av EU:s ordförande.
I Pyongyang fördes samtal med den nordkoreanske ledaren, ordföranden Kim Jong Il, och nummer två i den nordkoreanska makthierarkin Kim Jong Nam och i Seoul med president Kim Dae-jung. Den höge representanten Javier Solana och kommissionär Chris Patten deltog.
Initiativet till resan togs i december förra året då president Kim Dae-jung besökte Stockholm, i samband med att han mottog Nobels fredspris i Oslo, för samtal med statsminister Persson. President Kim Dae-jung betonade att Sveriges långvariga kontakter med länderna på den koreanska halvön skulle kunna spela en värdefull roll under det svenska ordförandeskapet. Efter diskussioner mellan EU:s medlemsstater och även med representanter för både Nord- och Sydkorea fattades beslutet om resan vid EU:s toppmöte i Stockholm den 23-24 mars 2001. Till grund för besöket låg rådets slutsatser och riktlinjer från oktober och november 2000.
EU-delegationen hade under besöket i Pyongyang den 2-3 maj långa samtal med substantiellt innehåll med Kim Jong Il, och därefter presenterades detta för president Kim Dae-jung i Sydkorea. Sammanfattningsvis var resultaten goda.
För det första gjordes en försäkran om att Nordkorea står fast vid den gemensamma deklarationen från det interkoreanska toppmötet i Pyongyang i juni 2000. En försäkran gavs också om att ordföranden Kim Jong Il vill se ett andra toppmöte, men att tiden måste vara mogen för ett sådant.
Ordföranden Kim Jong Il underströk för det andra vikten av att relationerna mellan USA och Nordkorea och de interkoreanska relationerna utvecklas parallellt.
För det tredje bekräftade han att Nordkorea står fast vid 1994 års ramavtal mellan Nordkorea och USA samt vid missilmoratoriet fram till år 2003. Missilexporten skulle dock inte komma att upphöra förrän Nordkorea fått utfästelser om kompensation för eventuella förlorade exportintäkter. Exporten var en rent kommersiell fråga.
Nordkorea erkände för det fjärde också behovet av ekonomiska reformer och tackade ja till att sända en nordkoreansk delegation till Europa för att lära mer om marknadsekonomi.
För det femte bekräftade ordförande Kim Jong Il att Nordkorea var villigt att inleda en diskussion om mänskliga rättigheter med EU. Från EU:s sida underströks att frågan om mänskliga rättigheter är av central betydelse för EU:s politik. Jag hoppas att ett första möte kan äga rum under det svenska ordförandeskapet.
För det sjätte diskuterades behovet av bättre arbetsvillkor och insyn i biståndsprojekt för FN och icke-statliga organisationer i Nordkorea.
Avslutningsvis vill jag säga att man från Sydkoreas sida var mycket positiv till resultaten av mötet, särskilt försäkran om ett andra toppmöte och missilförsvaret.
EU:s besök var fruktbart. Resultatet av våra insatser kan dock inte slutgiltigt bedömas förrän om ett par år. I den vidare processen spelar givetvis USA en viktig roll, men EU:s insats är inte oviktig.
. (EN) Herr talman! Europeiska unionen stöder starkt president Kim Dae Jungs solskenspolitik, och det var på denna grundval som den resa som leddes av Göran Persson, i vilken min kollega Chris Patten deltog, ägde rum.
Unionens roll i Demokratiska folkrepubliken Korea är ett komplement till de tre huvudaktörernas: Sydkorea, Amerikas förenta stater och Japan. Tvärtemot vissa spekulationer i pressen var denna resa inte avsedd som ett försök att ersätta den amerikanska rollen: USA informerades i förväg och stödde fullständigt initiativet. Pressuppgifter om en diplomatisk utmaning från EU:s sida gentemot Förenta staterna var följaktligen helt gripna ur luften. Men valet av tidpunkt påverkades av vår önskan att hjälpa till att bevara farten i försoningsprocessen på Koreahalvön medan Förenta staterna slutför sin politiska översyn.
Besöket ledde, som vi redan har hört, till betydande resultat, och Europeiska unionens grupp hade en ungefär fem timmar lång intressant diskussion med ordförande Kim Jong Il, under vilken den kunde ta upp sina angelägenheter till fullo. Vi följer nu upp fem områden: För det första fortsätter det nuvarande biståndet. Ett högsta anslag på 7 miljoner euro planeras för humanitärt bistånd, och 20 miljoner euro för livsmedelsbistånd och livsmedelssäkerhet inom ramen för 2001 års budget. Frågan om vilka projekt som är lämpligast att stödja och vilka villkor som skall gälla kommer att diskuteras med Nordkorea under de kommande veckorna. För det andra pågår förberedelserna för att komma i gång med vårt tekniska bistånd, och en projektidentifieringsresa till Nordkorea förväntas äga rum inom kort, i syfte att komma överens med de nordkoreanska myndigheterna om utformningen av två pilotprojekt: kostnaden för vart och ett av dessa kommer att uppgå till nära 1 miljon euro, och de kommer att vara särskilt inriktade på att utbilda tjänstemän i centrala departement och i grundläggande institutionsbyggande. För det tredje pågår förberedelser för att anordna diskussioner med Nordkorea om mänskliga rättigheter i Bryssel den 13 juni. För det fjärde utforskar vi sätt att utveckla en dialog med Nordkorea om ekonomiska reformer genom att anordna studiebesök till unionen.
För det femte och sista undersöker vi alternativ för diplomatisk ackreditering tillsammans med Nordkorea, till följd av beslutet av den 14 maj om att upprätta diplomatiska förbindelser. Eftersom detta kommer att kräva förhandlingar, vill jag i detta skede inte spekulera om detaljerna. Under tiden avvaktar vi med intresse slutförandet av USA:s politiska översyn om Nordkorea och hoppas att detta kommer att leda till framsteg i försoningsprocessen mellan Nord- och Sydkorea.
Herr talman! Till att börja med skulle jag mycket uppriktigt vilja tacka rådets tjänstgörande ordförande och kommissionären för den information de lämnat när det gäller Europeiska unionens förflyttning i Nordkorea. Europeiska unionen måste vara medveten om den stora utmaning som framtiden på den koreanska halvön utgör för unionen. I januari förra året bad Europaparlamentet, efter ett besök av en ad hoc-delegation, såväl rådet som kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att förstärka politiken för ett närmande mellan Nord- och Sydkorea och för att öppna upp Nordkorea mot det internationella samfundet.
Genom att uppmana till normalisering av Europeiska unionens förbindelser med Nordkorea, avsåg vi inte att erkänna en politisk regim, som för övrigt ligger mycket långt från de grundläggande värderingar vi förespråkar, utan vi avsåg att stödja den politik som kallas "sunshine policy", som president Kim Du-Yung inlett med stort mod och stor beslutsamhet, eftersom vi var medvetna om att utan ett aktivt stöd från det internationella samfundet skulle denna politik vara dömd att misslyckas på sikt och den skulle mycket snabbt tappa andan.
Vi uppskattar därför rådets och kommissionens ansträngningar för att uppnå denna normalisering i syfte att fastställa enhetliga riktlinjer för åtgärder gentemot Folkrepubliken Korea.
Jag har med intresse noterat att Europeiska unionen betonat att den tillnärmning som inleddes med Sydkorea skall fortsätta mot Pyongyang och att man respekterat de åtaganden som gjorts gentemot detta land. Vi har för övrigt alltid betonat det faktum att hela befolkningen skall ha tillgång till stöd utifrån och att de icke-statliga organisationerna av denna anledning skall ha möjlighet att arbeta under tillfredsställande förhållanden. Andra åtgärder, såsom beviljande av visering för europeiska journalister och fördelaktiga arbetsvillkor, skulle kunna skapa det förtroende som krävs för att tillnärmningen skall kunna placeras på en mer stabil grund.
Jag avslutar med att helt enkelt säga att vi bör vara mycket medvetna om att den process som inletts kommer att bli lång och äga rum successivt, men att den är viktig för att upprätthålla freden i denna del av världen, något som vår egen stabilitet och säkerhet också är beroende av.
Herr talman! Socialistgruppen välkomnar varmt det officiella besöket till Nordkorea och till Seoul av rådet, kommissionen och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. När kommissionär Patten i går rapporterade inför utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik sade han att man hade haft blygsamma mål för besöket men att dessa blygsamma mål hade uppnåtts, vilket vi välkomnar.
Som parlamentariker är jag ganska besviken över att delegationen lyckades stoppa in 75 journalister men att det inte fanns plats för några parlamentariker, med motiveringen att det var en liten delegation. Jag hoppas att kommissionen och rådet vid framtida tillfällen kanske överväger att ta med några parlamentariker, särskilt mot bakgrund av det faktum att det var Europaparlamentet som banade väg för förbindelserna mellan Nordkorea och Europeiska unionen, för mer än två år sedan, när vi sände ut vår första officiella delegation.
Jag välkomnar det faktum att samtalen med Kim Jong Il var bra. Nordkorea är helt klart en stat som vi måste ägna vårt intresse. Vi välkomnar det faktum att de fortsätter med sitt moratorium för missilprov till år 2004. Jag inser att de för närvarande har mycket få alternativ till att exportera militär utrustning. De producerar nästan inga varor som någon vill köpa förutom militär utrustning. Så det är knappast överraskande att vapnen No-dong I och No-dong II, som har en räckvidd på 1 300 kilometer, har sålts till Iran, Syrien och Pakistan eller att nordkoreanerna ger militärt bistånd till Kongo, Iran, Etiopien och Syrien.
Problemet kommer att vara om de fortsätter att prova Taepodong-missilen, som kommer att ha en räckvidd på i storleksordningen mellan 4 000 och 6 000 kilometer. Självklart välkomnar vi moratoriet.
Vi välkomnar det extra bistånd som kommer att ges i form av livsmedelsbistånd. Europeiska unionens kontrollanter måste ges bättre tillträde, så att vi kan vara säkra på att biståndet fördelas på ett riktigt sätt. Vi välkomnar det ökade biståndet till jordbrukssektorn, särskilt mot bakgrund av att vi har hört att man nu till en del erkänner att det är nödvändigt med reformer. Det är viktigt att utbilda nordkoreaner i färdigheter som i dag används inom industrin och på kontor, och vi måste ge bistånd till en icke-kärnenergisektor samt öka textilkvoterna. Det är viktigt att det förs en dialog om mänskliga rättigheter, och jag välkomnar det faktum att den dialogen kommer att äga rum den 13 juni.
Ingen har nämnt Kado; Europeiska unionen deltar i Kado-programmet för att bygga två kärnkraftverk i Nordkorea. Tyvärr har vi skurit ned budgeten denna gång jämfört med förra gången, och om vi menar allvar med att vilja hjälpa Kim Dae Jung med hans solskenspolitik, sänder det precis fel signaler. Vi är mycket angelägna om att diplomatiska förbindelser skall upprättas, och jag uppmanar kommissionen och rådet att överväga att placera ett kontor i Pyongyang i stället för att göra Beijing-kontoret ansvarigt för Nordkorea. Om så blir fallet kommer dagliga kontakter inte att äga rum.
Man gör för närvarande åtskillnad mellan EU och USA, och vi hoppas att vi kan gå framåt tillsammans. Men om vi inte kan det, måste vi gå framåt var för sig, för den riktning som vi går i är den rätta.
Herr talman! Det är svårt att förstå - även för dem som, i likhet med några av oss, har haft förmånen att besöka Nordkorea mer än en gång - vad den regimen vill, i vilken riktning den rör sig. Efter en hastigt uppblossande entusiasm ifjol har Nordkoreas förmodade öppning mot omvärlden och utvecklingen av förhållandet mellan detta land och dess grannar i söder gått in i en lugnare, mera stillastående fas; det finns till och med de som talar om ett steg tillbaka. Därför undrar jag, för egen del, om inte den europeiska delegationens besök förra månaden kom lite för tidigt. Kommissionär Patten sade oss i går - och det har upprepats här i dag - att man under samtalen även talade om mänskliga rättigheter, vilka systematiskt kränks i denna den sista kommunistiska diktaturen. Men han sade dock inte med vilket resultat, vilket får mig att tro att man inte har uppnått särskilt mycket. Hade det då inte vara bättre om man först uppnått eftergifter på detta känsliga område för att sedan belöna detta med ett besök i Pyongyang? Vi har i våra händer medel som kan förmå den nordkoreanska regimen till att behandla sina medborgare på ett civiliserat sätt och vi har en moralisk förpliktelse att använda dem.
Den andra aspekten av detta besök som bekymrar mig är förhållandet till Förenta staterna, som har en dominerande position i denna region och ett mycket större ansvar än Europa. Även i detta fall har kommissionären Patten sagt oss att besöket har föregåtts av konsultationer med Washington. Men framstående amerikanska kommentatorer - vilket har påpekats av kommissionen - bland dem även den före detta utrikesministern Kissinger, har förklarat sig vara mycket överraskande över detta uppdrag, som ger intryck av att man vill fylla, vill dra fördel av det tillfälliga tomrum som har lämnats av USA, där det som vi vet pågår en översyn av politiken gentemot Nordkorea.
På dessa två punkter skulle jag alltså önska försäkringar från kommissionen och rådet.
. (EN) Herr talman! Jag tänkte att jag skulle kunna kommentera ett par saker och svara på några av frågorna. Herr Santer! Vi kan hålla med om allt det som ni säger, och jag har också förstått att arbetsförhållandena för icke-statliga organisationer var en av de frågor som togs upp under besöket: delegationen fick den uppfattningen att saker och ting hade förbättrats under det senaste året, fastän det sannolikt återstår väldigt mycket att göra.
Till Ford vill jag säga att vi ibland kanske är stela i vårt sätt att sätta ihop våra delegationer. Detta var trojkaformationen, och journalisterna kom i alla fall. De ingick inte i delegationen, men de kom. Det skulle naturligtvis vara möjligt att ibland bjuda in Europaparlamentsledamöter, men jag har förstått att detta är en fråga i vilken samarbetet mellan Europaparlamentet, kommissionen och rådet är bra, och jag hoppas att det kan fortsätta. Jag har ingen rättighet att säga att ledamöter från Europaparlamentet bör delta i framtiden, men vi har noterat er kommentar i fråga om detta.
När det gäller metoderna för att upprätta diplomatiska förbindelser, kommer saken inom kort att diskuteras med nordkoreanerna, och jag har förstått att man ännu inte har fattat något beslut om att öppna en delegation, var den skulle ligga och hur det skulle gå till.
Jag hoppas att jag har behandlat de viktigaste frågor som tagits upp. Tack för era inlägg.
Tack för det extra svaret.
Som avslutning på den här debatten har jag mottagit sex förslag till resolutioner om Korea, i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Miljöpolitik
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
(A5-0172/2001) av Blokland för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om att tillgodose våra behov på ett ansvarsfullt sätt - att integrera miljöfrågor i den ekonomiska politiken (KOM(2000) 576 - C5-0012/2001 - (2001/2004(COS))
(A5-0171/2001) av Hulthén för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, med rekommendationer till kommissionen om miljöpolitik och hållbar utveckling: förberedelse av Europeiska rådets möte i Göteborg (2000/2322(INI))
. (NL) Herr talman! Jag vill inleda den här debatten med att läsa en dikt:
"Finns det väl någon skapelse i luften,
På jorden, i vattnet,
Som vi inte förstör,
Som vi inte fördärvar?
Ingen fysisk kraft,
Ingen skicklighet,
Ännu mindre klokhet eller list
Kan rädda dem
från vår förintande kraft.
Ingen klippa är så hård,
Inget berg så högt och väldigt,
Inget träd så ståtligt och högväxt:
Allt kan vi slå sönder.
Ingen fågel flyger så högt på himlen,
Ingen fisk simmar så djupt nere i havet,
Inget djur håller sig så långt borta,
På ensliga platser,
Att vi inte kan få vår makt att gälla,
Vi dödar det.
Den här dikten uttrycker ett djupt medlidande med skapelsen. Den som tror att den har skrivits av en miljöaktivist på tjugohundratalet har fel, det gavs nämligen ut år 1536 av Martin Bucer, predikant i Thomaskyrkan i Strasbourg. Oro för och omsorg om miljön är sålunda inte något som bara tillhör vår tid. Vi kan med rätta konstatera att vi i dag diskuterar ett meddelande från kommissionen och ett betänkande av parlamentet som inte innehåller några uppseendeväckande nyheter.
Miljöutskottets allmänna bedömning är den att Europeiska kommissionens meddelande för mycket liknar den handling som publicerades för sex år sedan. Den politiska utveckling som skett under den tiden tycker vi är för obetydlig.
Det försiktiga angreppssätt som kommissionen väljer är i sig förståeligt men får inte leda till att säkerställandet av den ekonomiska tillväxten på kort sikt får högsta politiska prioritet. Då kommer andra samhälls- och fördragsmålsättningar att hamna i kläm. En av dessa andra målsättningar är att den ekonomiska utvecklingen skall kunna inpassas på ett ekologiskt sätt. Kommissionen borde med större eftertryck påpeka för medlemsstaterna att de engagerat sig för detta och måste ta de konsekvenser som uppstår.
Genom att införa marknadsanpassade instrument kan de yttre miljöeffekterna av ekonomisk handel i priserna på varor och tjänster internaliseras. På det sättet blir det lättare att bedöma värdet av många miljöbrister som det hittills inte hängt någon prislapp på. Producenter och konsumenter får på det sättet "automatiska stimulanser" som styr dem mot ett hållbarare sätt att leva och arbeta. Det är dock slående att kommissionen inte ägnar någon uppmärksamhet åt marknadsfunktionens brister och skuggsidor. Ren luft och rent dricksvatten borde vara fritt tillgängligt för var och en. Den principen om social rättvisa och jämlikhet bör också ingå i betraktelsen. I yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor tas det upp med eftertryck.
Problemet med miljöns tillbakagång är för övrigt inget fristående problem. Fattigdom, arbetslöshet, energi och miljöproblem förstärker varandra och på det sättet riskerar vi att hamna i en negativ spiral. Inte bara i utvecklingsländer utan även i välfärdsländer framträder denna växelverkan. Detta bör man ägna mer uppmärksamhet åt.
När det gäller indikatorerna för integrering av ekonomi och miljö så yrkar kommissionen helt rätt på en anslutning till de strukturindikatorer som begärdes vid rådet i Lissabon. Tyvärr betonar kommissionen i det avseendet inte hur viktigt det är med ett systeminriktat angreppssätt, i vilket miljöräkenskaper kopplas till de nationella räkenskaperna. Parlamentet har redan påpekat det här i resolutioner från 1995 och 1998. Vid ett systeminriktat angreppssätt kan just denna växelverkan mellan ekonomiska sektorer, miljön och andra områden påvisas på ett objektivt sätt. Lösa indikatorer ger ett mycket större enkättryck. Kan kommissionär Wallström utlova att det här systeminriktade angreppssättet kommer att följas i enlighet med förslagen i den aktuella resolutionen?
Kommissionens föresats att bidrag och skatteregler som är skadliga för miljön i framtiden kommer att åtgärdas har väckt en hel del uppmärksamhet i pressen. Förlaget om att utarbeta indikatorer för det här verkar dock inte vara så fruktbart. Det är mycket bättre med en kritisk undersökning genom en kvalitativ studie i vilken effektiviteten prövas hos både miljöskadliga åtgärder och miljöskyddsavgifter och stimulerande bidrag.
I meddelandet ägnas ingen uppmärksamhet åt konsekvenserna av de nya politiska åtgärder för kandidatländerna som tillkännagivits. Hur engageras statliga eller andra styrande instanser i de här länderna i den process som följer efter det här meddelandet?
Allmänhetens medvetande om vikten av en hållbar ekonomisk utveckling är i allmänhet för dålig. Dagens ekonomiska verksamhet är ensidigt inriktad på en större expansion. Man kan inte säga att det i det sammanhanget ges mycket plats åt respekt för bevarande av skapelsen och respekt för andras rättigheter, inbegripet kommande generationers rättigheter. Det nuvarande orättvisa förhållandet i världen ger invånarna i de rika, industrialiserade länderna inte så många rättigheter utan främst ansvar och skyldigheter.
Det är därför beklagansvärt att dagens debatt hamnat under rubriken "miljöpolitik". Det är alldeles för begränsat. Det handlar i dag om vår framtid och frågan om vi är beredda att delta i den förändringsprocess som så lovande inleddes i Rio eller om vi låter allt gå som det går. Det handlar alltså om huruvida vi vill ta vårt ansvar, om vi verkligen vill förvalta den här Jorden.
Kolleger! En liten ordningsfråga. Herr Blokland! Ni har mer än väl tagit vara på er talartid. Det unnar jag er verkligen och även följande föredragande, men jag skulle dock vilja påpeka att vi nu verkligen har hamnat efter i tidsschemat. Jag måste bli strängare med talartiden och det skall jag försöka bli.
. Herr talman! Jag kan ha överseende med om den föregående talaren talade litet för länge om detta ämne. Fem minuter för att debattera hållbar utveckling i ett 25-årsperspektiv är inte mycket, och det är en konst att kunna hålla sig till den tidsmarginalen exakt på sekunden.
Frågan är vad vi menar med "hållbarhetsstrategi"? Är det en ny politisk floskel som vi försöker uppfinna här i parlamentet? Nej, det är det inte. Det är ett arv som går tillbaka längre i tiden. Vi har ett uppdrag alltsedan man i Rio för snart 10 år sedan beslutade att, varje nation skall upprätthålla en hållbarhetsstrategi.
Vad är då hållbarhet? Vad talar vi egentligen om när vi diskuterar hållbarhet? Jo, vi diskuterar kommande generationers framtid. Vi diskuterar vilken utveckling, vilket liv vi vill att kommande generationer skall ha, med andra ord hur deras liv skall styras när det gäller de sociala frågorna, den ekologiska utvecklingen och ekonomin. Vi måste dock ha i åtanke att det är lätt för oss som lever i en ganska liten, rik del av världen att säga att vi vill lämna efter oss ett arv med en situation som är lika bra som den vi har. Önskemålet för en övervägande majoritet i världen måste vara att barnen skall få ett bättre liv än det man själv har.
Processen i parlamentet för att producera detta dokument, som ändå skall utgöra någon form av underlag, bidrag till toppmötet i Göteborg, lämnar en hel del övrigt att önska. Parlamentet har fått springa något slags parallellopp bredvid kommissionen för att kunna producera eller för att överhuvudtaget kunna få en möjlighet att ge sina synpunkter på hur denna utveckling skall se ut. Det är inte tillfredsställande. Det är möjligt att kommissionen själv har haft gott om tid, men man bör ändå ge parlamentet en reell möjlighet att diskutera dessa frågor - inte enbart utifrån ett miljöperspektiv. Hela parlamentet, utskott som arbetar med sociala eller ekonomiska frågor och alla övriga utskott som faktiskt är berörda, borde engageras. I annat fall begränsar vi frågan och gör den till enbart en miljöfråga, vilket den inte är.
När det gäller vilka politikområden som det vore önskvärt att behandla i ett sådant dokument, bl.a. mot bakgrund av vilken inriktning man vill att frågans behandling skall få i Göteborg, tror jag att vi främst måste utgå från det ekologiska perspektivet. Både det sociala och det ekonomiska perspektivet är förstås viktiga, och vi vet att de styr våra liv. Har vi inte en väl fungerande planet i ekologiskt hänseende, blir det dock mycket svårt att diskutera ekonomiska och sociala frågor. Det förutsätter helt enkelt att vi har en ekologi i balans. Kommissionens text, som vi menar trots allt har sin utgångspunkt i de nuvarande ekonomiska systemen, är då kanske inte helt tillfredsställande. Man har liksom inte förstått det fina i kråksången. Det gäller att utnyttja den ekonomi som finns. Det gäller att försöka sätta de gränser man vill ha för marknaden. Det gäller att hitta de styrmedel som vi själva kan använda i vår egen budget och i vår egen upphandling.
Om man skall skapa en hållbarhetsstrategi för Europeiska unionen, skall man visserligen betrakta de problem som finns inom unionen, men det är fullkomligt omöjligt att isolera unionen från omvärlden i övrigt. Vi måste se oss som en del av planeten, av det globala sammanhanget. Det vi gör i unionen påverkar vår omgivning. Vi skall inte exportera sådant som vi inte vill ha själva. Vi måste se över våra handelsrelationer och vår jordbrukspolitik samt vilka negativa effekter den får på andra länders möjligheter att utvecklas. Vi har ett ansvar också i de internationella handelsrelationerna.
Utan det lokala perspektivet blir det inte heller någon hållbarhetsstrategi. Det fina med Agenda 21-arbetet var att det gav och ger möjligheter för frivilligorganisationer, aktörer på lokal nivå, kommuner och medborgare att delta i processen och förstå vad det handlar om. Sist och slutligen handlar det om individens ansvar och om att det egentligen krävs ett förändrat beteende på alla områden. Kommissionen, men naturligtvis även rådet, måste fundera över hur man skall kunna uppmuntra och se till att folk känner ett engagemang, så att detta inte bara blir ett budskap som kommer uppifrån.
Avslutningsvis vill jag säga något om det politiska ledarskapet. Det är nödvändigt att det budskap som kommer att ges i Göteborg är tydligt för att detta skall fungera. Det kan inte bara bli ett tomt manifest. Det måste också finnas bevis på att kommissionen och rådet verkligen vill gå från ord till handling.
. Herr talman, ärade ledamöter! Jag är mycket glad över möjligheten att få närvara vid denna debatt i dag. Debatten gäller strategin för hållbar utveckling, integration av miljöfrågor i den ekonomiska politiken. Att dessa frågor står högt på dagordningen är ett uttryck för politisk vilja till förändring och förnyelse.
När hållbar utveckling skrevs in i Amsterdamfördraget, kritiserades vi för att det inte var tillräckligt och inte förpliktigande till handling. Det uttrycktes en misstro mot vår gemensamma politik och mot Europeiska unionens förmåga. Denna kritiken kan inte riktas mot oss i dag. Nu har vi att ta ställning till konkreta förslag, mål och medel, baserat på kommissionens väl formulerade förslag till strategi för hållbar utveckling och de betänkanden som Hulthén och Blokland har presenterat.
En slagkraftig politik för hållbar utveckling kräver en rak och tydlig samhällskritik. Biodiversiteten är hotad, försurningen fortsätter, övergödningen vidgas, kemikalierna ansamlas i våra kroppar, luftföroreningarna dödar, klimatförändringen accelererar - och allt detta sker nu i detta ögonblick. Samtidigt får vi inte blunda för de stora möjligheter vi har: Forskningen ökar, vi har mer och mer fokus på utbildning och på livslångt lärande, kunskaper växer och sprids, ny teknik utvecklas, resurssnåla lösningar blir vanligare, problemen inom jordbruk och fiske föder nya idéer och nya lösningar, den politiska viljan växer.
Nu måste vi anlägga ett helhetsperspektiv där olika politikområden samverkar. Det ekonomiska, sociala och ekologiska perspektivet måste flätas samman och erhålla en jämlik ställning inom samtliga politikområden. Vi måste föreslå konkreta åtgärder, förändrade principer och tydliga mål. Vi kan nu formulera en framtidsvision. Målet för Europa är att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Det målet måste i Göteborg kompletteras med den ekologiska dimensionen, för att vi skall vara den region som tar det största ansvaret för naturen och för miljön.
Det är också viktigt att politiken förankras i medborgarnas vardag. Forskning, utbildning, demokrati, delaktighet är alla förutsättningar för gemensamt ansvarstagande. I det fortsatta arbetet med hållbarhetsstrategin måste dialogen med det civila samhället och mellan unionens institutioner fördjupas.
Ordförandeskapets ambition inför rådets möte i Göteborg är att vi kan anta en strategi som bl.a. skall sammanfläta Lissabonprocessen med strategin för hållbar utveckling, som skall lägga fast den ekologiska dimensionen genom att sätta ett antal tydliga, uppföljningsbara mål för att vända de negativa trender vi nu kan se. Den skall innebära att alla framtida beslut inom unionen skall prövas ur ett hållbarhetsperspektiv. Den skall tydligt visa Europas ambition att minska klimatpåverkan och att delta aktivt och pådrivande i det globala samarbetet. Den skall innebära att ohållbara subventioner avvecklas. Den skall leda till att kemikaliers negativa påverkan på hälsa och miljö minimeras, och den skall se till att en hållbar utveckling återkommande diskuteras på högsta politiska nivå.
Jag vill särskilt understryka att det är viktigt att vi har det politiska modet att sätta upp konkreta, tidsbestämda mål för att nå en hållbar utveckling. Med denna utgångspunkt är det glädjande att det betänkande från Hulthén som Europaparlamentet i dag har att behandla uttrycker samma åsikt. Speciellt vill jag i detta betänkande lyfta fram kravet på ett klimatomställningsprogram och mål för förnybar energi, kravet på omställning av transportpolitiken, kravet på en ny kemikaliepolitik baserad på försiktighetsprincipen, kravet på en hållbarhetsanalys av alla beslut samt kravet på en förstärkning av hållbarhetsperspektivet också i unionens globala arbete.
Det är viktigt att parlamentet, som det sägs i betänkandet, fortsätter att vara pådrivande och kritiskt granskande när det gäller ny lagstiftning inom unionen. När det gäller det globala ansvaret vill jag särskilt understryka det som Hulthén tar upp i sitt betänkande. En hållbar utveckling kan inte uppnås utan att det globala perspektivet behandlas. Det är därför en viktig uppgift för oss. Europeiska unionen skall inta en ledande roll för arbetet med global hållbar utveckling. Vi måste vara tydliga i vår strävan att nästa års World Summit for Sustainable Development i Sydafrika når nödvändiga resultat.
Som ett led i förberedelserna, både för rådets möte i Göteborg och för mötet i Johannesburg, bjöd jag förra helgen in 250 ungdomar i åldern 20-25 år från 110 olika länder runtom i världen. Det mötet erkände inga gränser mellan länder eller mellan människor. Vad har då dessa ungdomar? De har engagemang, de har entusiasm. Vad är det de saknar? De saknar tålamod, de saknar rädsla för att ge sig i kast med svåra och besvärliga problem. Vad är vi skyldiga dem? Jag tror man kan säga att vi är skyldiga dem att lägga en grund för deras framtidstro genom att vi är tydliga, genom att vi kan lägga fast konkreta, politiska åtgärder, genom att vi kan visa att vi har det politiska modet och den politiska viljan att vända de farliga trenderna i världen. Vad är det de kräver av EU, särskilt efter USA:s agerande i klimatpolitiken? Jo, de kräver att EU tar ett tydligt ledarskap i det globala arbetet för hållbar utveckling, mot fattigdom och mot den miljöförstörelse som nu pågår.
Jag vill sammanfatta: Hållbarhet på en kontinent är inte en hållbar hållbarhet. Precis som Hulthén sade, kan vi aldrig räkna med att en del av jorden kan leva i hållbarhet medan resten av jorden går under i fattigdom och i miljöförstöring.
Blokland har i sitt betänkande pekat på sambandet mellan utarmning av våra naturresurser och miljöpåverkan i relation till den ekonomiska politiken. Slutsatsen är att frånvaron av prislappar på knappa resurser och miljöpåverkan leder till en otillräcklig integration av miljöhänsyn och ekonomi. För mig står det alldeles klart att en viktig del i framtidens hållbarhetspolitik är att bättre s.k. internalisera miljökostnaderna i kostnaderna för varor och tjänster i ekonomin.
De förslag som presenteras i betänkandet är viktiga instrument för den vidare utvecklingen av en strategi för hållbar utveckling och sektorsintegration. Ordförandeskapets utgångspunkt är att det är viktigt att miljöintegrationen kommer in i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, in i Broad Economic Policy Guidelines. Här skall också i ökande grad användas marknadsbaserade ekonomiska styrmedel för att prissätta knappa resurser samt utvärdera om subventioner och skatteundantag leder till negativa miljöeffekter. Utvecklingen av strategin för miljöintegration skall inkludera mål, tidtabeller och uppföljningsmekanismer i BEPG.
Jag vill avsluta med att referera till en slutsats i Bloklands betänkande. Det behövs åtgärder nu för att dyrare åtgärder senare skall kunna undvikas. Jag kan också komplettera detta med en rapport från Sverige, från svenska Naturvårdsverket, som visar att det i regel tar betydligt längre tid för naturen och för miljön att återställa sig efter den miljöförstöring som vi har ägnat oss åt, och som vi fortfarande ägnar oss åt. Jag tycker att den slutsatsen kompletterar Bloklands slutsats.
Med andra ord har vi inte råd att vänta. Vi måste agera nu, och de betänkanden som ligger framför oss i dag är ett viktigt steg fram mot rådets möte i Göteborg och också mot toppmötet i Johannesburg nästa år.
. (EN) Herr talman! Jag välkomnar tillfället att bidra till denna debatt för utskottets för sysselsättning och socialfrågor räkning, även om dokumentet var en riktig sista-minuten-upplaga som jag tror exemplifierar mycket av det som för närvarande är fel i vårt sätt att se på hållbarhetsbegreppet inom denna institution. Vi integrerar inte vår socialpolitik, ekonomiska politik och miljöpolitik. De bör dra i samma riktning, men det gör de sannerligen inte för närvarande.
Det exemplifieras också av det faktum att den kommissionär som vi har med oss här i kväll är kommissionären med ansvar för miljö. Jag välkomnar henne hit, men när vi diskuterar hållbarhet, skulle jag i framtiden verkligen vilja se kommissionären från mitt eget utskott liksom - åtminstone - kommissionären från utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Om vi skall få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling och utveckla en verkligt "grön" ekonomi, måste vi se till att främja miljövänliga företag och att använda resurserna effektivt, och det omfattar vårt sätt att använda vår arbetskraft. Härav mitt utskotts krav på snabba framsteg när det gäller att göra det möjligt för människor att arbeta effektivt genom verkligt samråd och verklig delaktighet, för demokrati är också en del av hållbarhetsbegreppet, liksom förkortad arbetstid och arbete av hög kvalitet under säkra arbetsförhållanden med stöd av ett effektivt socialt trygghetssystem är det.
Om vi kräver att företagen skall genomföra granskningar av sociala kriterier och miljökriterier - vilket vi gör med rätta - behöver vi de revisorer och andra yrkesmän som kan göra det. Om vi vill ha byggare som kan bygga energisnåla hus, måste vi utbilda dem. Härav mitt utskotts krav på att man i alla utbildningsinitiativ som finansieras av Europeiska unionen skall ta full hänsyn till miljödimensionen, om vi verkligen förbereder människorna för framtiden.
Social integration utgör, som redan sagts, en väsentlig del av ett hållbart samhälle, härav behovet av en garanterad minimiinkomst som täcker alla grundläggande behov. Vi måste bekämpa diskriminering och fattigdom. För närvarande känner de fattiga att de inte har något intresse för framtiden, och det är, håller alla med om, ett vansinnigt slöseri.
Hållbar utveckling handlar om att skapa en värld utan förlorare. Vi kan inte nå detta mål om våra insatser på olika politikområden fortsätter att dra i olika riktningar och till och med undergräva varandra. Vår gemensamma framtid är beroende av att vi finner ett effektivt sätt att garantera integration och hållbarhet.
Herr talman! Möjligheten att förena ekologi och ekonomi har i många år varit en fråga som inbjuder till filosoferande. Problemet är att det visserligen teoretiskt inte finns någon inre motsägelse mellan ekonomisk tillväxt och ett bibehållande av miljön, men i praktiken så har ekonomisk tillväxt hittills i regel också utövat negativt inflytande på miljöns kvalitet. Å andra sidan får också en ekonomisk nedgång, tillsammans med ökande arbetslöshet och fattigdom, alltid till följd att miljöns kvalitet försämras.
Frågan är alltså mycket komplex och mycket svår att formulera, eftersom det fortfarande saknas allmängiltiga indikatorer för en monetär bedömning av naturresurser. Vi behöver giltiga måttstockar för hela EU, och vi kan bara formulera dem för EU. Kommissionen uppmanas att basera sina meddelanden på statistiskt säkrade grundvalar, så att vi inte fortsätter att bara diskutera luftslott.
Om man gör det hypotetiska antagandet att det skulle finnas säkra grundvalar så återstår frågan vilka konsekvenser man kunde dra av detta. Mycket finns i åtanke. Subventioner, utsläppsrättigheter som är möjliga att handla med eller den s.k. ekologiska skatten, dvs. miljörelaterade skatter eller avgifter. Modellerna finns.
Men det är viktigt att dessa modeller införs i alla EU:s medlemsstater på samma vis och vid samma tidpunkt, för att ge alla deltagare rättvisa möjligheter. Bara en rättvis konkurrens kan säkra acceptansen av de miljörelaterade åtgärderna, av vilken typ de än är. Subventioner måste granskas med tanke på sin effektivitet, och i förekommande fall ändras eller ersättas med andra åtgärder.
Handel med naturresurser måste vara rättvis. Miljörelaterade skatter och avgifter är bara meningsfulla och effektiva, om de kan hänföras till utsläpp samt tas ut skatteneutralt för medborgaren. Inte i något fall får heller sådana skatter och avgifter användas i annat syfte för andra områden än miljöområdet.
Bara på så vis är det möjligt att faktiskt uppfylla de berättigade anspråk på en sund miljö som ställs av våra medborgare och människorna utanför EU.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Hållbar utveckling är den största utmaningen under de kommande tjugo åren. Hållbar utveckling är en strålande tanke som ger uttryck för övertygelsen att ekonomisk tillväxt kan fungera tillsammans med en bättre miljö. Hittills var det oftast inte så och den ekonomiska tillväxten skedde på miljöns bekostnad. Uppgiften är nu att förbättra våra produktionsmetoder så att de tar mer, eller ännu mer, hänsyn till miljön, att ändra vårt tänkande och vårt handlande, att räkna in miljökostnaderna så att miljöskyddet blir lönsamt. Europeiska rådet i Göteborg måste göra en kraftig ansats för det.
Jag skall ta tillfället i akt att gratulera Blokland till hans betänkande. Hans realistiska angreppssätt ger i alla fall flera konkreta anslutningspunkter för vidare bearbetning. Jag vill också gärna tacka Hulthén för den övertygelse och ihärdighet med vilken hon lägger fram sin syn på hållbar utveckling.
Idén med hållbar utveckling måste omvandlas till konkreta förslag och beslut. I det sammanhanget vill jag ta upp tre saker litet närmare: produktnormer, biologisk mångfald och uppfyllandet av skyldigheter. Hållbar utveckling måste få händer och fötter. Vi vill arbeta på att få fram konkreta produktnormer, normer som minska energiförbrukningen, normer som begränsar eller i möjligaste mån förbjuder användningen av farliga ämnen, regler som gör det möjligt att miljökostnader räknas in i produktpriset. Sådana normer är viktiga inom sektorn livsmedels, byggnadsmaterial, kläder, målarfärg och naturligtvis förpackningar. Där tror jag det går att göra stora miljövinster.
Normerna måste också gälla förebyggandet av avfall: mindre engångsbruk, mindre förslitning, mer hållbarhet och hållbarare kvalitet. Om produkter ändå kommer till sin slutpunkt så måste återanvändning och återvinning vara en självklarhet. Den stora utmaningen är då att skapa marknader för allt produktavfallet och alla avfallsämnen. Sådana marknader skapar dessutom nya arbetstillfällen.
Det är viktigt att räkna in miljökostnaderna i priset men allt går inte att uttrycka i pengar. Skyddet av naturen och den biologiska mångfalden är även ett värde i sig utan att det har ett direkt ekonomiskt värde. Skyddet av den biologiska mångfalden är ett tema som alltid måste återkomma i många politikområden. i måste naturligtvis också följa fågel- och livsmiljödirektivet.
Då har vi kommit till den tredje punkten: uppfyllandet av skyldigheter. Det finns mycket bra europeisk lagstiftning. Det gäller alltså att även följa de här lagarna. Det är dock ofta ett problem. Inte alla medlemsstater har ett lika gott namn i det avseendet. Mina kolleger Hulthén och Bowe frågade i Strasbourg hur kommissionen har tänkt hantera det här. De svar som kommissionsordförande Prodi gav var minst sagt en besvikelse. Jag vill därför en gång till fråga kommissionen på vilket sätt den tänker hantera de medlemsstater som inte helt följer de europeiska reglerna. Jag vill också understryka att parlamentet kan vara mycket mer engagerat i det här. Jag skulle gärna vilja få till stånd en halvårsvis översikt över hur det står till när det gäller hur lagstiftningen följs.
Herr talman, ärade minister, herr kommissionär! Hållbar utveckling innehåller många faktorer. Det är väldigt enkelt att skriva om vackra drömmar och använda stora ord.
Jag skulle vilja se att man vid rådets möte i Göteborg vågar peka framåt. Jag skulle samtidigt vilja att man tog ett modigt steg och tittade på EU:s egna räkenskaper, på det egna subventionssystemet. Blokland tar upp det i punkt 5 och Hulthén i sitt betänkande i punkt 33, nämligen att vi behöver revidera jordbrukssubventionerna. Tack och lov är kommissionens meddelande ännu lite vassare. Däri står det nämligen: "När den gemensamma jordbrukspolitiken ses över 2002, bör man fästa större vikt vid kvalitet i stället för kvantitet."
Det är så att jordbruket fortfarande är Europas modernäring såtillvida att jord- och skogsbruk är de som står för vårt kulturarv, för vår rekreation och för biologisk mångfald. Det handlar om kemikalier och växtnäringsämnen i vatten. Det handlar om luften och om folkhälsan. Då måste man ställa frågan: Hur hållbart är Europeiska unionens eget subventionssystem för jordbruket? Är det inte dags att använda en del av dessa pengar till en hållbar utveckling, till landsbygdsutveckling, till bevarande av biologisk mångfald, till att få bort kemikalier, till att få livsmedel som vi kan äta med glädje och trygghet?
Tänk om Europeiska rådet skulle våga ta ett sådant initiativ och peka med handen och säga: "Dit skall vi gå"!
Herr talman, fru kommissionär! Europeiska unionens paradox består i att dess miljölagstiftning å ena sidan spelat en pionjärroll för många av unionens länder, däribland mitt eget, och definitivt kommer att spela en pionjärroll för kandidatländerna. Den andra delen av paradoxen är att många av Europeiska unionens sektorsvisa politikområden faktiskt går tvärtemot kriterierna för en hållbar utveckling, däribland jordbrukspolitiken, men mer allmänt också betoningen på en ekonomisk tillväxt utan tillräckligt beaktande av den hållbara utvecklingen, vilket nyligen betonats - jag tillåter mig att fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på detta -, i en rapport från OECD som är mycket mer kritiskt än vanligt mot kommissionens texter.
Jag tror att det brådskar, och det är innebörden i vårt stöd till de två betänkandena från Europaparlamentet och till Myllers betänkande som hänför sig dit, vi måste skyndsamt byta riktning. Politiskt, i Göteborg, finns tre krav. För det första måste Europeiska rådet garantera kommissionens text utan att späda ut de riktlinjer som föreslagits av kommissionen. För det andra måste rådet (miljö) som äger rum en vecka före Göteborg beakta Europaparlamentets krav beträffande det sjätte ramprogrammet. Och för det tredje måste det belgiska ordförandeskapet i Göteborg få i uppdrag att konkret följa upp de riktlinjer som beslutas i Göteborg.
När det gäller de mer ekonomiska aspekterna måste Ekofin-rådet byta dagordning. Subventionerna som stöder produktionsmetoder som är skadliga för miljön måste bl.a. avskaffas och i stället bör produktionsmetoder som bättre respekterar miljön premieras. När det gäller frågan om offentlig upphandling krävs kriterier på miljöområdet och på det sociala området, när det gäller frågan om indikatorer är det inte godtagbart att den begränsade förteckningen över indikatorer för närvarande inte innehåller något miljökriterium. En nationell bokföring som även omfattar miljöuppgifter måste beaktas.
Det var ett antal påpekanden som vi vill göra. Vi måste skaffa medel till det. Och vi kommer att under det belgiska ordförandeskapet vara uppmärksamma, så att Europeiska rådet i Barcelona verkligen blir det första europeiska råd som innehåller en miljömässig, social och ekonomisk strategi.
Herr talman! Jag vill säga några ord om kommissionens förslag om hållbar utveckling. Det är klart att det kunde ha sträckt sig mycket längre på många områden, men jag måste ändå säga att det var vassare än väntat och att det innehåller flera förslag som, om de genomförs, verkligen kommer att utgöra en skillnad gentemot dagens politik på miljöområdet.
Jag skulle framför allt vilja lyfta fram kraven på att begränsa vägtransporter, på att minska utsläppen av växthusgaser, på att ta bort skadliga subsidier, på att ändra upphandlingsreglerna i miljövänlig riktning, och på att anpassa jordbrukspolitiken. Om detta genomförs, är det viktiga steg av förändring.
Nu är frågan om dessa konkreta förslag kommer att överleva rådets möte i Göteborg. Jag önskar att de gör det, och att det inte är dessa förslag som plockas bort ur slutdokumentet, utan att de finns kvar och att man i stället kanske kan korta ned de allmänna resonemangen. Jag tror att det kan bli ett verkligt bidrag till att ställa om denna politik. Jag önskar det svenska ordförandeskapet lycka till med det.
På ett område är förslaget dock otillräckligt, nämligen vad gäller det internationella samarbetet och förhållandet till Världshandelsorganisationen och miljöregler.
Herr talman! En verklig miljöpolitik bör bedrivas i Europa för att respektera miljön, vår miljö. Det innebär att vi erkänner skyldigheten att överlämna ett intakt universellt naturarv till kommande generationer. Men vi måste samtidigt se till att miljöpolitiken i Europa inte blir ideologisk utan stöder sig på ansvarsbegreppet. Vi måste tillämpa subsidiaritetsprincipen vid hanteringen av våra föroreningsproblem.
Luftföroreningarna i städerna skall exempelvis åtgärdas av lokala myndigheter med maximal handlingsfrihet. Vattenföroreningarna i en flod berör närliggande stater. Det är upp till dem att fritt komma med lösningar, där det grundläggande är att de är effektiva. Klimatförändringarna på jorden är däremot globala. Europa måste ha en gemensam ståndpunkt i de internationella instanserna i frågan och bör, genom ramdirektiv, ge medlemsstaterna målsättningar att uppnå, genom att ge dem full handlingsfrihet så att de kan lyckas.
Låt oss avslutningsvis inte reglera allt från Bryssel eller Strasbourg. Beslut som fattas närmare medborgarna blir bättre anpassade och därmed lättare att förstå. Är det inte just Europeiska unionens ambition att bli bättre förstådd av folket?
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag tackar fru Hulthén för att hon lagt fram sitt betänkande om en hållbar utveckling, som hon har utarbetat under stor tidspress och svåra omständigheter. PPE kommer att stödja betänkandet. Det innehåller miljöpolitiskt viktiga inslag. Men vi är inte helt införstådda med formuleringarna på alla ställen. Just när det gäller uttalandena om den ekonomiska politiken och socialpolitiken hade det varit bra om vi haft mer tid för att diskutera dessa också med utskottet för sysselsättning och socialfrågor och utskottet för ekonomi och valutafrågor. När vi till exempel i punkt 32 kräver en minimiinkomst och uttalar oss om tillgång till väsentliga tjänster av allmänt intresse, då skulle man inte slå fast det i ett miljöpolitiskt betänkande, som egentligen bara har bearbetats av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, utan först efter intensiv diskussion med utskottet för sysselsättning och socialfrågor och utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Jag beklagar också - det beror säkert på tidspressen - att vi bara har tagit upp en enda punkt om de utvecklingspolitiska aspekterna med den hållbara utvecklingen, ty den som ägnar sig åt hållbar utveckling, åt Rio-processen, han vet att utvecklingspolitiken är kärnpunkten i hela frågan. Jag tror att man skulle ha kunnat säga mer om det. Men det är inte någon förebråelse, ty det var helt enkelt svårt för parlamentet att arbeta in allt på rätt sätt under denna tidspress.
En punkt i betänkandet och i kommissionsordförande Prodis uttalanden om den hållbara utvecklingen har utlöst stor uppståndelse i Tyskland. Det gäller punkterna 21 och 22 i detta betänkande. Det handlar om att ta bort miljöskadliga subventioner, särskilt för kol. Jag tror personligen att målet på lång sikt säkert måste vara att helt avskaffa miljöskadliga subventioner. Men jag tror att vi måste vara försiktiga med att redan nu nämna ett mycket nära förestående datum. Om PSE-gruppen i det kommande betänkandet om det sjätte miljöhandlingsprogrammet kräver att dessa måste upphöra före 2005, då kommer det att leda till massuppsägningar, och då uppnår vi säkert inte målet på ett hållbart sätt. Därför tror jag att vi bör vara tydliga om målet, där finns det ingen oenighet, men ersättningsarbete bör också...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, fru kommissionär, rådets ordförande! Jag vill börja med att tacka de två föredragandena för bra betänkanden. Det är oerhört viktigt att denna fråga om hållbar utveckling nu står högt på den politiska dagordningen. Det handlar dels om solidaritet, dvs. solidaritet med kommande generationer, solidaritet inom EU med fattigare regioner och fattigare människor, dels om ett globalt ansvar, om hur EU agerar inom handelspolitik och utvecklingspolitik gentemot den övriga världen.
Den hållbara utvecklingen berör alla politikområden. Det är känt att den berör transportpolitiken, jordbrukspolitiken och energipolitiken, men även socialpolitiken berörs. Vad gäller det delar jag inte synpunkterna från föregående talare. Även socialpolitiken utgör naturligtvis en del av den hållbara utvecklingen. Det är viktigt med en god socialpolitik och en rättvis ekonomisk politik.
Hållbar utveckling handlar också om en mängd metoder. Det är inte så att de nuvarande metoderna med lagstiftning är dåliga. Lagstiftningen måste fortsätta. Den lagstiftning vi har inom EU måste genomföras bättre. Vi måste använda skatteinstrumenten, vilket ofta har påpekats från parlamentets sida. Det nya är att vi skall integrera de ekologiska aspekterna i den s.k. Lissabonprocessen. Nästa gång rådet samlas på våren i Barcelona är det inte bara de ekonomiska frågorna, de sociala frågorna, frågorna om livslångt lärande, frågorna om investeringspolitik och industripolitik som skall behandlas, utan rådet skall också vara ett "hållbarhetsråd" genom att de ekologiska aspekterna integreras i politiken. Det viktiga är denna nya strategi som håller på att utvecklas och som vi varmt stöder från parlamentet.
Herr talman! Jag vill gratulera de båda föredragandena, Hulthén och Blokland, till två viktiga betänkanden, inte bara för oss som är här nu, utan även för kommande generationer. Självklart stöder min grupp helt och hållet dessa två betänkanden. Båda visar på nödvändigheten av att man integrerar miljöpolitiken, den sociala politiken och den ekonomiska politiken, om vi verkligen skall få en hållbar utveckling. Det måste dock ske nu och får inte vara en målsättning bara för framtiden. Cardiffprocessen är bra, men den går alldeles för långsamt. Att det måste ske ett trendbrott - för att uttrycka det milt - är också helt klart. Precis som miljöminister Kjell Larsson säger, behövs det nu politiskt mod inom alla institutioner och i alla läger.
Kommissionen menar i sitt dokument om att integrera miljöpolitiken i den ekonomiska politiken att det inte finns någon motsättning mellan ekonomisk tillväxt och miljöskydd. Men hur kan det då komma sig att den ökade produktionen och den ökade konsumtionen har "ätit upp" alla de miljöinsatser som vi faktiskt hittills har gjort och det som görs? En sådan uppfattning är faktiskt inte tidsenlig. Den ekonomiska utvecklingen måste därför anpassas till de ekologiska kraven, annars blir det ingen hållbar utveckling. Den insikten måste vi alla ha.
I ett förslag från De gröna/EFA som antogs i utskottet menar man att de negativa miljöeffekter som en del av EU:s subventioner medför behöver ses över, framför allt när det gäller energi- och jordbrukspolitiken. De måste helt enkelt fasas ut. Vi har inte råd att ha dem kvar.
Hulthén tar också upp det som även andra har sagt, nämligen att en strategi inte bara skall vara för EU utan att den också måste utgöra ett globalt avstamp. Tio år efter Rio måste man faktiskt ta upp detta ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Hur skall vi bevara våra resurser, uppnå ökad miljöhälsa och socialt välstånd på ett välbalanserat sätt utan att någon av de tre pelarna av den hållbara utvecklingen försvagas? Vid toppmötet i Göteborg kommer man att försöka ge svar på dessa frågetecken och mötet kommer att utvisa våra regeringars mognad och politiska kapacitet för att ta itu med utmaningen av en ny ordning med fred och välstånd för det tjugoförsta århundradet.
Det första steget är att bryta sambandet mellan en ökad resursanvändning och ekonomisk tillväxt och undvika oönskade effekter såsom föroreningar. I det här sammanhanget anser jag att vi måste välkomna Hulthéns och Bloklands betänkanden. Att göra den europeiska ekonomin mer konkurrenskraftig, dynamisk och basera den på kunskap och inte på intensiv användning av resurserna, kräver en bättre och bredare tillämpning av marknadsinstrumenten till förmån för att uppnå maximala effektivitetsnivåer i processerna och för våra produkter, och det krävs även att andra faktorer inverkar samtidigt.
Om vi vill bli av med det spöke som heter förlorad konkurrenskraft för alltid eller hotet om konflikter på arbetsmarknaden i Europa, behöver vi nu mer än någonsin en enhetlig samordning mellan alla medlemsstater, och det är bråttom. Ännu mer, vi måste göra det utifrån ett globalt perspektiv och räkna med de internationella avtal som gör det möjligt att lösa de rättsliga och praktiska svårigheter som uppstår med många av våra lagstiftningstexter.
Vi behöver även upprätta realistiska kalendarier, som gör det möjligt för företagen och samhället i allmänhet att anpassa sig till de nya förhållanden som råder på marknaden och införa nödvändiga reformer. På så vis minskar riskerna för de oönskade effekter som kan uppstå om företagens manöverutrymme har för små marginaler när de skall ta itu med de här frågorna.
Till sist, för att framgångsrikt slutföra den ändringsprocess som har påbörjats anser jag det vara absolut nödvändigt att vi kan räkna med ett brett socialt samförstånd, vilket innefattar åtaganden med arbetsmarknadens parter och - naturligtvis - att progressivt men med fast hand ersätta de sociala värden som tillhör den gamla ordningen - vilka grundas på ägande och ackumulering av tillgångar - med andra värden som hör till ett etiskt och civilt mer avancerat samhälle, vilka grundas på de mer immateriella aspekterna i livet.
Fru kommissionär, herr rådsordförande! Det är inte och kan aldrig bli ett val mellan sysselsättning eller miljö. Välstånd, tillväxt, företagsamhet och utveckling behöver inte förbruka miljön i mogna samhällen - och gör inte heller det. Tvärtom kan man se att det finns ett tydligt samband mellan miljöns kvalitet och en nations välstånd.
I hela EU och Nordamerika har tekniska förbättringar som beror på lagstiftning och samhälleliga förväntningar lett till att vatten- och luftföroreningarna har minskat dramatiskt under de senaste åren. Under samma tidsperiod har de naturliga miljöer och naturresurser som är formellt erkända och skyddade ökat markant, i fråga om både utsträckning och antal. Den infrastruktur, organisation och teknik som behövs för en renare miljö finns inom räckhåll tack vare de lokala ekonomiernas välstånd och överskott.
Betydande miljöförstöring av luft och vatten samt en ohållbar exploatering av naturresurser har blivit kännemärken för de tidiga skedena i industriella ekonomier under utveckling, såsom de en gång var det hos oss. Miljöskydd kräver överskott, utbildning och framsynthet i förening med institutionell mognad och stabilitet. En stark lobby till förmån för miljöskydd är en bra och nödvändig del av varje moget demokratiskt samhälle.
Vi måste åta oss att garantera största möjliga antal åsikter och värderingar och att se till att de närs, uttrycks och övervägs, eftersom debatt enbart kan öka kunskaperna och förbättra beslutens kvalitet. Likaså måste ortodoxa uppfattningar på miljöområdet ständigt granskas och omprövas för att garantera att det skydd som krävs är proportionerligt och effektivt. Personer som sprider panik i miljöfrågor hämmar den öppna debatten genom att blåsa upp en påvisbar risk, till exempel förekomsten av en toxin, så att den felaktigt uppfattas som ett hot, till exempel genom att inte tillstå att mängden av toxinen ligger långt under en farlig nivå.
Jag anser att det är nödvändigt att visa stor lyhördhet, vidsyn och förståelse när man föreslår att en utvecklad ekonomis miljönormer skall tillämpas på ekonomin och miljön i en ekonomi under utveckling. EU:s historia har visat att en begränsad överbelastning av miljön kan vara ett tillfälligt skede i en ekonomi under utveckling. Vi måste erkänna att...
(Talmannen avbröt talaren.)
. Herr talman! Tack för de olika konstruktiva inlägg som vi har hört. Jag vill förstås också instämma i gratulationerna till Hulthén och Blokland för betänkandena. Det är rätt att diskutera dessa två betänkanden samtidigt, eftersom de absolut hör ihop.
Det är märkligt med begreppet "hållbar utveckling" som har funnits nu i 15 år, och som har förblivit levande trots att så många har kritiserat det under dessa år för att vara luddigt, svårt att omsätta i praktiken, svårt att se konkreta resultat osv. Men ändå erbjuder det väl oss en möjlighet att faktiskt binda samman ekonomisk politik, miljöpolitik och social politik och att inte bara se problemen, utan också de möjligheter som ligger i detta begrepp. Det är därför viktigt att man utvecklar indikatorer, som påpekades i debatten, och att vi kan följa upp detta på ett klokt sätt. Jag tror att vi bara är i början av att få fram riktigt effektiva och bra indikatorer som på längre sikt kan leda till att vi får nya ekonomiska begrepp i stort, så att säga en ny definition, också en ny ekonomisk definition. Samtidigt skall vi självklart fortsätta att arbeta på att få fram effektiva indikatorer och en övervakning av utvecklingen som är effektiv.
Det har känts som om det har varit ont om tid, men jag vill ändå säga att vi har fått mer än hundra skriftliga kommentarer, t.o.m. i god tid. Nästan alla miljöorganisationer, sociala organisationer och även stora business-organisationer har formulerat sina förslag och skickat in dem till kommissionen. Vi tittade också väldigt noggrant på förslaget till betänkande från Hulthén.
I vårt förslag har vi från kommissionens sida sagt att vi självklart vill se till att detta blir ett förslag som ägs gemensamt av många olika intressenter i samhället, och att vi vill följa upp det upp på ett sådant sätt att vi också konsulterar olika grupper i samhället. I detta sammanhang kommer självklart också parlamentet att spela en aktiv roll. Man kan väl säga att kommissionens förslag till strategi för hållbar utveckling också har förblivit detsamma under behandlingen av detta förslag. De prioriteringar som vi satte upp från början har funnits där hela tiden, och man har känt igen förslagen under resans gång.
Jag vill också kommentera det som har nämnts om det internationella perspektivet. Det är nämligen otroligt viktigt. Vi har sagt från kommissionens sida att vi måste återkomma för att bli ännu mer konkreta och följa upp med våra synpunkter på hur vi skall kunna agera internationellt. Det är då viktigt att vi sopar framför egen dörr och visar hur vi skall ta itu med dessa frågor samt visar ledarskap innan vi ger oss på att tala om också för övriga världen hur man skall göra. Självklart måste det globala perspektivet finnas i allt vi gör. Samtidigt betonas också i vår strategi för hållbar utveckling, precis som Marit Paulsen påpekade, att vi måste se till att vi blir av med det som är en inkonsekvent politik och göra oss av med subventioner som faktiskt inte är bra för miljön och som inte gynnar en hållbar utveckling. Jag tycker att detta framkommer tydligt i programmet.
Nu återstår att behandla detta vid rådets möte i Göteborg. Det är en viktig uppgift att se till att det inte vattnas ur under detta möte, utan att vi faktiskt kan stå fast på en så ambitiös plattform som kommissionens strategi utgör och få alla medlemsländer att jobba på att fullfölja detta. Jag tycker att det är en bra målsättning för det belgiska ordförandeskapet att följa upp på det sätt som vi hörde Jonckheer beskriva under debatten.
Jag tycker vidare att det är ligger en poäng i att vi, vilket också har nämnts under debatten, ser över hur Europaparlametet och våra egna institutioner skall förändras på ett sådant sätt att vi också kan leva upp till tanken på en hållbar utveckling och skapa dessa band mellan ekonomiska och sociala frågor och miljöfrågor. Då måste vi också i Europaparlamentet, i kommissionen och i rådet förmodligen se över vårt sätt att arbeta, så att det kan bli effektivt och så att vi har ett sätt att tackla de frågor som går över gränserna och inte bara ser på snävt avgränsade områden. Det kommer att bli spännande när vi nu skall se över vår politik på områden som jordbruk och fiske, transportpolitiken och utjämningspolitiken. Då blir det naturligtvis upp till bevis för oss och för unionen som helhet.
Detta var nog de viktigaste kommentarerna förutom den fråga som Corbey tog upp, nämligen hur genomförandet skall ske. Jag vill påstå att jag i alla fall från första stund mycket tydligt har drivit att vi har en bra lagstiftning, en solid lagstiftning, vilket även framgick vid utvärderingen av det femte miljöhandlingsprogrammet. Samtidigt måste vi också se till att genomföra denna lagstiftning. Det är därför viktigt att vi även på detta område ser till att vi får en bra kontroll av genomförandet. Det är säkert möjligt att hitta på ytterligare åtgärder för att förstärka uppföljningen, men det som vi redan gör för att se till att medlemsländerna lever upp till lagstiftningen skall förstärkas. Vi skall dessutom göra det tydligare också för våra medborgare i unionen, hur medlemsländerna sköter sig. Jag tror att det kan hjälpa till att sätta press på länderna.
Till sist vill jag bara kommentera hur vi definierar hållbar utveckling, eftersom det togs upp i Bloklands betänkande. Lägg märke till att vi i kommissionens strategi för hållbar utveckling börjar med att citera Brundtlandkommissionens rapport och definitionen däri av hållbar utveckling. Det finns också i det stycke där den definitionen läggs fast ett resonemang om hur man bekämpar fattigdomen. Det är förstås oerhört viktigt. Jag understryker återigen betydelsen av ett globalt perspektiv, men om man noggrant läser Brundtlandkommissionens rapport är vår definition den riktiga. Jag tror att det är viktigt att vi håller oss till denna definition. Den är nämligen överlägsen och pekar på vårt ansvar gentemot kommande generationer, vilket är det som allt handlar om.
Tack för denna debatt. Låt oss se till att vi också kan omsätta detta i praktiken.
(Applåder)
. Herr talman! Jag vill gärna göra några kommentarer till det som har sagts under debatten.
Flera talare har tagit upp den ekonomiska tillväxten och dess påverkan på miljön. Det finns en litet förlegad bild av att ekonomisk tillväxt alltid leder till försämrad miljö. Vi vet emellertid, vilket också har påpekats, att dålig ekonomisk utveckling innebär stora risker för försämringar i miljön.
Det engelska begreppet decoupling, dvs. vikten av att kunna föra isär kurvorna för den ekonomiska utvecklingen och kurvorna för miljöpåverkan, blir alltmer centralt i den miljöpolitiska diskussionen. Detta är egentligen inget nytt. Vi har arbetat med det under många decennier utan att kanske använda just det begreppet.
Sett i ett tioårsperspektiv skulle jag gissa att tillväxten i EU har varit ungefär 30 procent. Samtidigt har utsläppen av växthusgaser minskat med fyra procent. Det innebär att för varje miljon euro i produktion är utsläppen av växthusgaser ungefär 35 procent lägre. Det är ett uttryck för den decoupling som redan sker. Samtidigt måste vi bli ännu mer framgångsrika och se till att det inte bara blir en marginell minskning av växthusgasutsläppen. Under de kommande decennierna kommer det att krävas en radikal minskning.
Utsläppen av NOx i Sverige per producerad miljon euro är idag ungefär 60 procent mindre. Motsvarande siffra för utsläpp av SOx är ungefär 80 procent. Detta är ytterligare två exempel på decoupling. Nu gäller det att ytterligare öka ansträngningarna och att även göra det på de områden där vi idag inte har kunnat konstatera någon minskad miljöpåverkan och där den ekonomiska tillväxten har varit en bidragande orsak till detta.
Frågan om subventioner och internalisering av kostnader har också tagits upp av flera talare. Som jag sade i mitt inledningsanförande betraktar jag det som en central fråga i det miljöpolitiska tänkandet, nu och för lång tid framöver.
På global nivå är det egentligen förbluffande att vi idag har subventioner som enligt vissa beräkningar uppgår till 200 miljarder dollar varje år till icke hållbar energi, dvs. fossila bränslen. Det är en ofattbart stor summa, som visar att vi i stället för att internalisera miljökostnader i själva verket har externaliserat miljökostnader och bär dem på annat håll. Det måste bli en huvudlinje i utvecklingen i EU, och även globalt, att få bort denna typ av subventioner och i stället satsa på en rejäl internalisering av miljökostnaderna i priserna.
Den biologiska mångfalden har också nämnts här, och det är litet grand en hjärtefråga för mig. Jag vill peka på att vi har stora problem med biodiversiteten också i Europa, något som alltför få egentligen är medvetna om. I storleksordningen 35 procent av alla fågelarter är hotade och inte mindre än 45 procent av fjärilsarterna, för att ta två exempel.
Dessa målsättningar klarar vi inte bara genom att införa Natura 2000-områden, även om det är en viktig del av en naturvårdspolitik. Det krävs nämligen också en faktisk integrering av miljötänkandet i jordbrukspolitiken. Många av de hotade arterna är beroende av det småskaliga jordbrukslandskap som nu håller på att försvinna. Det gäller verkligen att hindra att det sker också i de nya länderna, som vi hoppas kommer att bli medlemmar i EU.
Det handlar dock inte bara om att integrera detta tänkande i jordbrukspolitiken, utan det måste ske också i fiskepolitiken. Tillståndet för den marina biodiversiteten är nämligen betydligt mycket värre än för biodiversiteten på land. I själva verket befinner sig det marina ekosystemet vid våra kuster i en rejäl kris. Om EU-medborgarna med egna ögon hade kunnat se vad vi egentligen gör med havsbottnarna och med havsvattnet och vilka effekter det får på biodiversiteten, hade det förmodligen blivit en miljöpolitisk revolution i EU. Även när det gäller fiskepolitiken är det därför viktigt att integrera miljötänkandet och att också se de marina ekosystemen som viktiga delar av den biodiversitet som vi måste arbeta för att behålla.
Det har också påpekats av Jonckheer att sektorsinriktningen går stick i stäv med miljöpolitiken i EU. Det är precis det vi skall råda bot på genom sektorsintegreringen. Vidare håller jag med Schörling om att detta går litet för långsamt. Jag hoppas därför att toppmötet i Göteborg på basis av ordförandeskapets syntesrapport kommer att kunna ge tydliga och klara riktlinjer för det fortsatta arbetet med sektorsintegrering. Jag tror att jag, herr talman, nöjer mig med dessa kommentarer.
Tack så mycket, herr minister.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen om de båda betänkandena kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 20.25 och återupptogs kl. 21.00.)
Gemenskapens miljöhandlingsprogram för perioden 2001-2010
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0175/2001) av Myller, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om gemenskapens miljöhandlingsprogram för perioden 2001-2010 (KOM(2001) 31 - C5-0032/2001 - 2001/0029(COD)).
. (FI) Herr talman, ärade kommissionär Wallström, bästa företrädare för ordförandelandet! Allra först vill jag tacka mina kolleger i utskottet för miljö. Det är tack vare er flexibilitet som vi nu skall godkänna parlamentets ståndpunkt till gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram. Det har helt befogat framförts kritik mot att behandlingen av programmet i parlamentet har skett inom en alltför snabb tidtabell med beaktande av ärendets betydelse och omfattning. Orsaken är, som ni vet, att ärendet dröjt i kommissionen. När vi ändå ville bidra med vår egen insats vid toppmötet i Göteborg, vilket är det första toppmötet ägnat åt miljöfrågor, kunde man inte undgå brådskan, liksom inte heller utskottsomröstningen under dygnets mörka timmar. Jag vill tacka utskottsordföranden, utskotts- och gruppsekretariatet samt representanternas assistenter för omröstningsarrangemangen. Jag vill även tacka Sveriges ordförandeskap för ett gott samarbete, liksom även kommissionen. Under beredningen har vi lyckats uppnå ett fungerande samarbete med kommissionen, trots att bedömningarna av programmets karaktär inte till alla delar är helt samstämmiga.
Under beredningen av miljöhandlingsprogrammet har vi kunnat vara synnerligen eniga om att de tyngdpunkter i programmet som kommissionen föreslagit är de rätta. Ur miljöhänseende orsakas den största oron av klimatförändringarna, minskad biologisk mångfald, miljöproblem som hotar hälsan, tillgången på naturresurser samt hållbar hantering av avfall. Frågan om hur de problem som kräver en lösning skall behandlas i programmet har orsakat meningsskiljaktigheter. Kommissionen har velat ha ett mera beskrivande program och jag som föredragande för utskottet för miljö har valt en linje, där man för de valda prioriterade områdena, när det varit möjligt, eftersträvat konkreta kvantitativa och kvalitativa målsättningar och även klara tidtabeller för målsättningarna. Fastän miljöhandlingsprogrammet har utarbetats för en tioårsperiod, har jag även fört fram målsättningar för en längre period än så. Till exempel förutsätter bekämpandet av klimatförändringarna ett tidsperspektiv på flera tiotals år. Man måste ställa upp tillräckligt ambitiösa etappmål för att säkerställa att de långsiktiga målsättningarna kan drivas igenom.
Då rådet (miljö) i mars förra året gav kommissionen direktiv för sammanställandet av programmet krävde även det att man skulle ställa upp konkreta målsättningar och tidtabeller. Hur långt miljöministrarna kommer om en vecka i uppbyggandet av en gemensam ståndpunkt, återstår att se. Jag önskar dem lycka till. Det skulle vara ett verkligt starkt budskap till Europas medborgare visavi EU:s miljöambitioner, om parlamentet och rådet förde en gemensam målinriktad ståndpunkt till toppmötet i Göteborg. Jag anser att det är viktigt att EU:s miljöprogram innehåller klara målsättningar och tidtabeller för att uppnå målsättningarna, eftersom endast ett sådant program och genomförandet av det kan göra en tillräckligt entydig utvärdering. Utvärderingen, som görs efter halva tiden av programmet, måste baseras på en påvisad utveckling och utgående från den måste man kunna göra nödvändiga ändringar för att uppnå målsättningarna.
För att uppnå miljömålsättningarna krävs samarbete. Miljöfrågorna måste integreras i all gemenskapspolitik och alla beslut. Vi bekämpar inte klimatförändringarna eller ger våra medborgare möjligheten att andas hälsosam luft om vi inte begränsar utsläppen från energiproduktion, trafik och industri. Besluten om vad som skall göras inom de olika politiska områdena och hur man möjliggör införlivandet av miljöfrågorna i verksamhetsprinciperna fattas trots allt inom de olika sektorerna. Därför måste man också föra in starkare miljökunskap i dem. Även ekonomiska beslut måste inkludera miljöbedömning. Kommissionen och rådet måste ändra sina arbetsmetoder för att miljöfrågorna skall kunna integreras i all gemenskapens beslutsfattning. Kommissionen har lagt fram en intressant idé om att skapa nya tematiska strategier, områdesspecifika program kring de allvarligaste problemen. Detta anser jag särkilt välkommet. Parlamentet och rådet måste ändå delta i beslutsfattandet via det normala medbeslutandeförfarandet.
Utvidgningen utgör såväl en utmaning som en möjlighet för miljön i Europa. Enligt programmet skall man föreslå metoder med vilka utvidgningen kan innebära en stor chans att förbättra vår miljös tillstånd. Man måste också modigt ta ledningen i den internationella miljöpolitiken, inom såväl handelspolitiken som politiken för utvecklingssamarbete. Man måste även säkerställa ett starkt engagemang hos medborgarnas. Detta förutsätter en klar och synlig information om miljöfrågorna.
Herr talman! Som föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vill jag gratulera Riitta Myller till hennes arbete, och även till den uppmärksamhet hon har ägnat de olika förslag vi har godkänt, även om man givetvis hade kunnat gå något längre. Jag vill lägga särskild tonvikt på att hon har fört in de förslag vi har förespråkat, angående behovet av att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken utifrån principen att vi måste främja och stödja en utveckling och tillämpning av en strategi för att integrera miljöfrågorna i de olika politikområdena, och att det också är nödvändigt att skydda den jordbruksproduktion där hänsyn tas till livsmedelssäkerheten, försiktighetsprincipen och självförsörjningen av livsmedel, och gynna de olika regionala särdragen och odlingsmetoder som är anpassade efter naturen.
Å andra sidan kommer som bekant betydelsen av förnybara råvaror att öka med de ansträngningar som bedrivs för att genomföra ett mer hållbart ekonomiskt system, och där skogarna och jordbruksmarken har en särskild betydelse. Men för att göra en hållbar utveckling och ekonomisk och social sammanhållning möjlig, är det nödvändigt att de interna hjälpinsatserna tar särskild hänsyn till jordbrukarnas och deras familjers situation, liksom till det legitima i ett särskilt stöd till varor och tjänster i allmänhetens intresse inom ramen för ett mångsidigt jordbruk. Och givetvis att man tar hänsyn till jordbrukets olika utvecklingsnivåer i Europeiska unionens olika medlemsstater och i kandidatländerna.
. (ES) Herr talman! Vi håller med den föredragande och utskottet om de prioriterade målen för detta mycket viktiga program som under de kommande tio åren kommer att anslå tonen för den miljöpolitik Europeiska unionen kommer att föra.
I dagens läge är dessa prioriterade mål i ropet och de tas dagligen upp i pressen: klimatförändringar, främjande och bevarande av den biologiska mångfalden, hållbar förvaltning av resurserna, respekt för miljön försvar av folkhälsan. Detta är de prioriterade målen och därför är det absolut nödvändigt att vidta åtgärder på ett mer energiskt sätt än vad som har gjorts hittills. För det första måste lagstiftningen tillämpas. Integrering, som den föredragande sade, av miljöpolitiken i de andra politikområdena, såsom jordbruk, transport och energi. Detta har ännu inte gjorts som sig bör. Vi behöver även hållbarare produktions- och konsumtionsmönster. Enligt min åsikt måste man ändra produktions- och konsumtionsmönstren; om vi inte gör det kommer vi inte att nå de mål som såväl utskottet som den föredragande har satt upp.
Intresset för det här programmet är uppenbart. Beviset på detta är att vi under två timmar röstade om fler än 350 ändringsförslag, men att det ännu i dag, trots att många av de ändringsförslag som har lagts fram av de olika föredragande av yttranden har tagits med, återstår nästan 300 ändringsförslag som vi kommer att rösta om i plenum för att de skall antas. Ur utskottet för framställningars synpunkt - och jag talar nu om detta utskotts konkreta erfarenheter - finns det två grundläggande frågor, vilka den föredragande har tagit med. Den första är tillämpningen av gemenskapsrätten. Medlemsstaterna tillämpar den inte och beviset på det är att Europeiska kommissionen har varit tvungen att anmäla flera medlemsstater till domstol av olika skäl (till exempel nitratföroreningar). Närmare bestämt har det mot Spanien nu väckts talan på grund av att det finns över sju olagliga avstjälpningsplatser i landet. Den främsta grundläggande frågan är därför att miljölagstiftningen följs.
Den andra frågan gäller främjandet av medborgarnas deltagande. I utskottet för framställningar har vi konstaterat att av de 1 100 - 1 200 framställningar som registreras per år vid utskottet, handlar 40 procent om försvar av naturlandskapet. Detta visar att det inte endast är miljögrupper, utan även medborgarsammanslutningar som har ett enormt intresse för att bevara den miljö de lever i och de är de som lämnar in framställningar. De tar sig tid att sätta sig in i gemenskapsrätten, de lägger fram framställningar och har det änglalika tålamodet att vänta på resultatet av processerna, vilka ibland tar allt för lång tid. Detta är ett annat problem: regeringarna dröjer ofta med att svara på framlagda klagomål eller framställningar, vilket leder till att processerna blir så långvariga att skadan ibland redan är skedd och inte går att reparera, och i andra fall förlorar de medborgare som anmäler dessa oegentligheter tålamodet.
Ur utskottet för framställningars synpunkt är de grundläggande frågorna dessa: medborgerligt deltagande, att förenkla processerna, och framför allt, att gemenskapsrätten följs.
För några månader sedan hade vi i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor en debatt om det faktum att även om Europeiska unionens miljölagstiftning är mycket bra, så följs den inte. Vi måste finna metoder för att uppfylla den. Vi föreslår här några ändringsförslag som inriktas på att straffa dem som inte använder strukturfonderna och Sammanhållningsfonden för miljöbevarande projekt. Detta är tyvärr det enda språk som regeringarna förstår.
Vi måste även finna andra mekanismer för att förenkla processerna så att medborgarna inte skall förlora tålamodet.
Herr talman, jag anser att detta är ett utomordentligt bra program. Jag hoppas att de flesta av de ändringsförslag som den föredragande och en del av grupperna har lagt fram antas i morgon och jag anser även att vad vi måste uppnå är att programmet tillämpas i praktiken som sig bör under de kommande tio åren.
Herr talman! Vi beklagar att vi har haft så kort tid till vårt förfogande eftersom detta program inte har gett upphov till en demokratisk och öppen debatt och inte har bidragit till att öka medvetandet bland befolkningen och det civila samhället om de frågor vi behandlar i parlamentet.
I egenskap av grupp har vi alltid stött kommissionen, eftersom vi har ansett att det handlar om ett mycket bra program. Det har kritiserats för att vara för ytligt, men jag tror inte att alla har förstått att kommissionens förslag går ut på att förflytta de konkreta politikområdena till de temainriktade strategierna; och detta beror på att de temainriktade strategierna är en ny arbetsform, som är mer vetenskaplig och där detaljerna kommer att studeras mer ingående: de tekniska nivåerna och de tekniska lösningarna, projektens genomförbarhet, ländernas situation och den typ av lagstiftning som skulle vara den lämpliga.
Därför har vi i stor utsträckning stött programmets utformning såsom kommissionen har utarbetat det. Vi har haft förståelse för att våra marginaler för att lägga fram ändringsförslag måste minskas och bli snävare för att programmets system inte skulle ändras helt och hållet. Vi ville att den välbalanserade akademiska karaktären i kommissionens handlingsprogram skulle respekteras. Och dessutom är vi fullständigt övertygade om att miljöpolitiken är ett av de bästa europeiska politikområdena i Europas historia: den räknar med en fantastisk tjänstemannakår, vilka samtidigt har experter till sitt förfogande som ger dem råd, och det föreföll oss inte vara lämpligt att utarbeta ett annat parallellt program.
Nåväl, med denna nya vändning som situationen har tagit i och med det stora antalet ändringsförslag, har vi infört några prioriteringar för att komplettera handlingsprogrammet, inte för att ändra på det, för det finns redan många godkända direktiv och vi ansåg inte att det var fråga om att se bakåt. Vi har därför infört initiativ om till exempel den urbana miljön, landskapet, en hållbar kultur, frågan om djurens föda och kontrollen över livsmedelskedjan, en fråga vi hade insisterat mycket mer på om programmet hade utarbetats i dagens läge. Vad vi har velat är att förstärka och bredda handlingsprogrammet, och på så sätt visa att vår grupp intresserar sig mycket för detta politikområde.
Emellertid måste det sägas att om vissa av de införda ändringsförslagen antas, kommer vi att se oss tvungna att förkasta det här handlingsprogrammet. Vi kan nämligen inte tillåta att det i ett program av den här typen till exempel talas om obegränsat civilt ansvar för alla företag eller andra initiativ. Ändringsförslag 68 skulle, om det tillämpas direkt, tvinga vilken jordbrukare i bergen som helst som har boskap som kan skada miljön att teckna en civil ansvarsförsäkring. Detta anser vi vara rena vansinnet. En del av ändringsförslagen är överdrivet hårda och kommer att slå emot medborgarna. Det samma måste sägas om en obegränsad koldioxidavgift eller för energi. Det finns risk för att en sådan åtgärd kommer att drabba de svagaste i befolkningen, de som har två timmars resväg till arbetet eftersom de bor i städernas utkanter.
För att sammanfatta: vi har trott på detta handlingsprogram och vi stöder det. Vi stöder kommissionen. Vi stöder den övergripande tanken med programmet och de flesta idéerna. Men detta är inte en julgran, som en ledamot sade, som man kan hänga vad som helst på. Det är inte heller ett program inför Göteborg, det är ett program inför Johannesburg, som vi vill kunna lägga fram med all stolthet under år 2002 och därmed stödja kommissionen och den europeiska politiken.
Herr talman! Det är mycket betydelsefullt att vår församling i dag ägnar en viktig del av sin föredragningslista åt en debatt om unionens framtid med tre betänkanden - Hulthén, Blokland och Myller - som behandlar tre ömsesidigt kompletterande aspekter av samma strategi: med betänkandet av Hulthén har man försökt att skissera ett mera bestämt scenario för en hållbar utveckling; med betänkandet av Blokland att utforska förhållandet mellan ekonomisk politik och miljöfrågor mera på djupet, och till slut har man med betänkandet av Myller försökt att rusta sig med en serie mål för miljöpolitiken och följdriktiga och effektiva verktyg för att uppnå dessa mål.
Omröstningen om det sjätte miljöhandlingsprogrammet i morgon är visserligen bara ett steg i detta viktiga projekt som vi har gett oss i kast med, men den är inte mindre viktig för det: tvärtom, utskottets för miljö, hälsa och konsumentfrågor avsikt att förstärka texten och göra den mera förpliktande är det tydligaste beviset på vår vilja att genomföra konkreta steg för att skydda och förbättra villkoren för den miljö som omger oss, vilket även motiveras av de otillräckliga resultaten som uppnåtts med det femte handlingsprogrammet.
I detta sammanhang vill jag tacka vår föredragande och helt kort uppehålla mig något vid två punkter som tycks mig särskilt viktiga: den första rör nödvändigheten av att förstärka de lokala myndigheternas medverkan i handlingsprogrammet. Om det är viktigt att fastställa mål på kontinental nivå så får vi inte glömma att det bara är ett uthålligt agerande på lokal nivå som verkligen i grunden kan förändra vanor och seder för att på så vis införa ny kultur av ekologiskt förenlig planering på alla nivåer av våra lokala institutioner. I denna mening tillåter jag mig att rikta er uppmärksamhet mot ändringsförslagen 52 och 53 som redan godkänts av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
Vi måste se till att göra alla de instrument som förutses i planen - rättsliga, skattemässiga, finansiella, vetenskapliga, kulturella och informativa - effektivt användbara. Därför - och jag kommer nu till den andra punkten - är det av fundamental betydelse att förstärka utbildningen om miljöpolitik för alla de aktörer som agerar inom territoriet. Och jag talar inte enbart om administratörer utan även om ekonomiska och sociala aktörer och vanliga medborgare, som vi måste göra delaktiga i denna kollektiva kraftansträngning för att verkligen kunna ta ett kvalitativt språng i skyddet av vår miljö för att på det viset kunna utöva ett ännu starkare tryck för att uppnå ambitiösa mål på global nivå.
Herr talman! Jag minns att vi i ett mycket tidigt skede, innan handlingsprogrammet hade lagts fram, hade ett samtal med kommissionären, i vilket vi sade att det sjätte miljöhandlingsprogrammet måste bli en kort handling, som en pamflett, med mycket tydliga prioriteter och målsättningar. Jag minns att kommissionären höll med om det. För den liberala gruppens räkning måste jag tyvärr säga att vi i det avseendet är besvikna över det resultat vi äntligen fått.
Det är en handling som visserligen ger en utmärkt analys, men som är alldeles för lång och i vilken det inte ställs upp några tydliga prioriteter och egentligen inte heller ges någon tydlig politisk inriktning, förutom då att vi vill ha en renare miljö. Vidare finns det inte mycket tydlighet att se.
Det är för övrigt inte någon personlig kritik mot kommissionären: vi är mycket nöjda med allt övrigt som hon gör. Kommissionen har ändå här sett chansen att utarbeta något som vi egentligen inte ville ha. Sedan är det alltså utskottets för miljö tur. Vi uppskattar verkligen det arbete som föredraganden lagt ner på att i viss utsträckning skriva om hela den här handlingen. Resultatet av utskottets för miljö arbete är dock när allt kommer omkring inte riktigt så som vi hade önskat. Det börjar allt mer likna en julgran: alla ropar något och lämnar förslag, varigenom man till sist hamnar på en sorts drömlista. Jag kan inte komma ifrån intrycket att om någon vid något tillfälle hade föreslagit att samtidigt se till att månen skulle bli ren så hade kommissionen antagit det också. På det sättet kommer vi naturligtvis ingenstans. Vi lägger fram en massa vackra ord och ger intryck av att göra något bra, men egentligen är det inte så.
Frågan är kanske också om ett tioårsprogram är vad vi behöver i dag. En massa prat som för övrigt passar alldeles utmärkt i min politiska kultur i Nederländerna: hos oss pratar vi också ändlöst om alla möjliga saker - den berömda låglandsmodellen - men sedan dröjer det förskräckligt länge innan det verkligen händer något. Vi kanske behöver ett helt annat angreppssätt genom att till exempel på kort sikt inrätta mycket tydliga program med frågeställningar vid sidan om det vanliga lagstiftningsprogram som kommissionen så förträffligt håller på med.
Jag vill också säga något konstruktivt och tala om vilka frågor vi anser borde prioriteras: i varje fall klimatförändringen, energi, avfall och biologisk mångfald. Det borde vi ha lagt tyngdpunkten på i stället för att lägga fram en handling i vilken det för alla områden talas om hur vacker världen måste bli.
Vi har problem med många ändringsförslag eftersom det gås in för mycket på detaljer. Vi instämmer i de föreslagna detaljerna i lagstiftningen i sig, men vi anser inte att de behövs införas i handlingsprogrammet nu och inte heller att de här sakerna skall regleras från Bryssel och Strasbourg, utan att det vore mycket bättre om det skedde på nationell och kanske till och med på regional eller lokal nivå.
Herr talman! Tydlighet och detaljer tycker vi absolut inte är samma sak. Vi kommer därför också att rösta emot ett stort antal ändringsförslag som vi egentligen kanske knappt ens inte håller med om men vars innehåll är saker som i alla fall inte nu skall fastställas av Europaparlamentet. Vi stöder alltså den här processen med stor tvekan.
Slutligen skulle jag vilja föreslå följande: nästa gång en sådan här handling arbetas fram så måste vi be tjänstemännen vid kommissionen att använda skrivmaskiner igen i stället för ordbehandlare. Då blir det kanske lättare att hålla det kort, eftersom det inte hela tiden kopieras in saker från redan befintliga handlingar i den nya handlingen.
Det stämmer att korta dokument sparar träd. Jag kan därför bara stödja er, kära kollega.
Herr talman! Sjätte miljöhandlingsprogrammet är kanske det viktigaste policydokument vi har att ta ställning till under den här mandatperioden, eftersom det kommer att vägleda miljölagstiftningen och miljöpolitiken i EU under en lång tid framöver. Det utgör också en avgörande pelare för strategin för hållbar utveckling.
Jag vill ge en eloge till Riitta Myller, som har arbetat på ett alldeles utmärkt sätt tillsammans med skuggföredragandena. Hon har även involverat oss på ett mycket tidigt stadium genom att låta oss lägga fram förslag som hon sedan har tagit hänsyn till. Jag tycker att vi har höjt ambitionsnivån på kommissionens dokument, framför allt när det gäller programmets omfattning, mål och tidsangivelser.
Kommissionen och kommissionsledamot Wallström fick mycket kritik för att förslaget var alltför tamt och hade alltför låg ambitionsnivå. Kritiken kom från alla håll, även från de två institutionerna rådet och parlamentet. Jag skulle dock vilja tacka Margot Wallström för att vi ändå har ett sjätte miljöhandlingsprogram. Vi har kanske glömt bort att kommissionen till att börja med inte ville ha något sjätte miljöhandlingsprogram överhuvudtaget. Det var först vid utfrågningen i miljöutskottet, i samband med att Wallström kandiderade till posten som kommissionsledamot, som löftet om ett sjätte handlingsprogram gavs. Jag är övertygad om att det inte bara har behövts politiskt mod, utan även en hel del envishet och kraft för att genomföra detta löfte, vilket är viktigt att komma ihåg.
Det finns många viktiga punkter som jag antagligen inte hinner gå in på nu, men jag vill ändå påpeka att utskottet har gjort ett bra arbete i att slå fast att de temainriktade strategierna samt målen, medlen och tidsplanen utformas till ett ramdirektiv, så att ärendet kan behandlas på ett demokratiskt sätt i parlamentet och rådet, och så att vi kan komma in i beslutsprocessen och påverka den.
Jag tycker också att det är bra att formuleringarna om offentlig upphandling, biologisk mångfald, försiktighetsprincipen och ersättningsprincipen när det gäller kemikaliestrategin har tagits med.
Herr talman! Sedan det femte handlingsprogrammet för miljön misslyckats och sedan medborgarna mist förtroendet för termer som hållbar utveckling, minskade utsläpp, minskning av växthusgaserna och inte längre litar på de mångomtalade internationella koncernerna som miljöorganisationer, riktar sig Europeiska unionen nu med sitt sjätte handlingsprogram ensidigt och öppet till den privata sektorn, för att den skall ta itu med miljökrisen, en politik som kulminerat i moraliskt och miljömässigt felaktiga åtgärder och instrument som t.ex. handeln med förorenande växthusgaser.
De två viktigaste av de fem handlingslinjer som handlingsstrategin anvisar gäller, för det första, att finna nya former för närmare samarbete med marknaden genom företag och konsumenter och, för det andra, att behandla människorna som privatpersoner. På detta enkla, grova och cyniska sätt hanteras det akuta miljöproblemet av Europeiska unionen, som genom bombningarna i Jugoslavien och bomberna med utbränt uran förutom till andra katastrofer också bidragit till en enorm förstörelse av värdefulla naturresurser.
Och sist, men inte minst, nämner jag ett betecknande exempel. I Grekland, på den thessaliska slätten, finns det inget vatten, vilket fått till följd att ungefär en miljon människor lider av törst och att slätten avfolkas och förvandlas till öken som i Sahara. Avledandet av floden Acheloos övre lopp, i första hand ett miljöprojekt, för vattenförsörjning, energi och delvis bevattning, har inte kunnat sättas i gång, eftersom gemenskapens stödprogram, de omtalade paketen, inte finansierar sådana projekt. Borde inte Europeiska unionen, som säger sig ömma för miljön, ompröva sin inställning till detta projekt och finansiera det?
Herr talman! I utvärderingen av det femte miljöhandlingsprogrammet gjordes för nästan två år sedan tydliga och konfronterande konstateranden med avseende på de olika miljöfrågorna. Genom den ökade verksamheten inom området transport, energi och jordbruk ökar trycket på miljön trots alla nya miljölagar. Det orsakas bland annat genom att många medlemsstater inte verkställer miljölagarna. Slutsatsen i utvärderingen var att målsättningarna från det femte miljöhandlingsprogrammet inte hade uppnåtts.
Den absoluta topprioriteten bör alltså vara genomförande och efterlevande, inbegripet nödvändiga kontroller och inspektioner, av den nuvarande gemenskapslagstiftningen. Samtidigt bör den återstående delen av det nuvarande miljöhandlingsprogrammet genomföras. Inom ramen för utvidgningen måste det till starka insatser för att det här på så kort tid som möjligt även skall kunna uppnås i de nya medlemsstaterna. Lösandet av miljöfrågorna i de här länderna har en mycket hög prioritet. Dessutom kan de största miljövinsterna göras där.
Avslutningsvis, herr talman - och det är ingen förebråelse av kommissionär Wallström och föredragande Myller - är risken med det här förslaget med de många ändringsförslagen att det inte kommer att ha mer styrka än en papperstiger. Jag kan stödja flera av målsättningarna men de kan eftersträvas först sedan målen i det femte miljöhandlingsprogrammet har uppnåtts. Det är därför inte så allvarligt om det sjätte miljöhandlingsprogrammet fastställs litet senare. Under tiden kan mycket arbete läggas ned på genomförandet av den nuvarande lagstiftningen i det femte miljöhandlingsprogrammet och då har rådet också tid att bedöma de väldigt, väldigt många ändringsförslagen från parlamentet.
Herr talman! Det är i och för sig svårt att bedöma ett långtgående och inte alltid konkret formulerat tioårsprogram som hör till EU:s miljöpolitik. Det som föredraganden har gjort av det, gör saken ännu svårare. Jag anser att det som kommissionen lade fram för oss var ett mycket bra utgångsmaterial. Jag vill egentligen uttrycka mitt beklagande till kommissionens tjänstemän, som har lagt fram en mycket bra rapport, därför att deras bra arbete har förändrats på ett sådant sätt. Jag kan inte gratulera föredraganden.
I diskussionen, när det femte miljöåtgärdsprogrammet diskuterades med tanke på det sjätte, formulerades gång på gång i grunddragen tre väsentliga önskemål, som jag nu också lyckligtvis återfinner: dels en smal lagstiftning för EU, en frivillig ansats i genomförandet - såvitt detta är möjligt - och ett ökat inbegripande av konsumenterna, vars uppträdande vi ju vill påverka. Ty i förgrunden för den aktuella miljöpolitiken står ju i dag inte längre "vad". "Vad" är vi ju ense om - även industrin - det är vägen till målet, som är omstridd!
Ur min synvinkel är EU-vägen ofta dubbelspårig, motsägande, svår att genomföra och förbunden med byråkrati och kostnader, som går utöver det ekologiska syftet. Sådana ordningsfel multipliceras ju sedan femton gånger vid genomförandet. Om vi - vilket jag verkligen hoppas - mycket snart kommer att genomföra en utvidgning, då kommer det att bli dubbelt så många, ty när allt kommer omkring biter hundarna vid alla dessa fel alltid den sista i kedjan. Det är inte alls industrin, det är konsumenterna.
Det som är meningsfullt är att genomföra EG:s nuvarande regelverk, vilket berörs i miljöåtgärdsprogram och vilket kommissionär Wallström med all rätt alltid kräver, och det ligger också i linje med den smala lagstiftning som vi alltid kräver.
Jag saknar mycket i detta miljöprogram. Vi skulle säkert ha kunnat få med det. Men det som föredraganden har gjort av det, gör inte saken bättre. Jag beklagar kommissionens tjänstemän!
Herr talman, fru kommissionär! Jag sade i början, när jag läste kommissionens förslag: Suveränt! Det var när jag hade läst meddelandet. Sedan tittade jag på artiklarna och konstaterade att något hade hänt mellan meddelande och artikel. Där saknas hela tiden något. När man tittar noga på det, kan man också exakt tänka sig in i detta. I meddelandet har de strategiska målen - förknippade med åtgärderna - skildrats mycket bra. I artiklarna finns det bara vaga antydningar. Ibland har också något gått helt förlorat, exempelvis i fråga om buller, vilket enligt min åsikt är en central miljöfaktor när det gäller människornas hälsa.
I meddelandet skildras belastningen, och åtgärderna listas. Sedan kommer man till artiklarna; i artikel 2 finner man också målet att bullerbelastningen, i synnerhet långtidsbelastningen, skall minskas. Sedan, när det handlar om hälsan bland åtgärderna i artikel 6, bläddrar man och bläddrar, fru kommissionär! I fråga om larmet kan jag inte hitta någon enda konkret åtgärd.
I det avseendet anser jag att det är rätt att vi nu för in i artiklarna det som ni helt riktigt listade i början av meddelandet, och därmed hänför det till kommissionens, parlamentets och rådets skyldigheter. Där kan den ena eller andra listan med exempel dras upp. Vi behöver, när vi sätter i gång med ett sådant instrument, också någon strategisk inriktning. Beträffande vattenområdet står det exempelvis där: "successiv minskning av utsläppen av farliga ämnen". Jag tror inte att det finns någon enda människa i Europeiska unionen som säger att han vill släppa ut fler farliga ämnen i vattnet. Men frågorna om när något sker och vad som menas med farliga ämnen måste ändå definieras lite noggrannare! Detta saknas helt.
I nästa strecksats står: "översyn av badvattendirektivet". Vad betyder "översyn"? Betyder det att normerna skall höjas? Betyder det samma normer som i direktivet om dricksvatten, eller betyder det skydd av människornas hälsa? Här behöver vi alltså mer klarhet. Och nu med adress till PPE: Jag medger att vi här har några förslag där man kan diskutera innehållet. Det måste vi också göra, men det måste vi göra i andra behandlingen, eftersom det då finslipas. Jag vill eftertryckligen be om att man i första behandlingen ger oss ett förhandlingsmandat och att man stöder betänkandet.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka föredragande Myller för ett mycket bra betänkande. Sedan 1972 har vi haft det första, andra, tredje, fjärde och femte miljöhandlingsprogrammet. För ett par år sedan sade viktiga tjänstemän i generaldirektoratet för miljö: egentligen har vi redan gjort tillräckligt, vi behöver inte alls något sjätte miljöhandlingsprogram. Om medlemsstaterna nu genomför det som beslutats så blir nog allt bra med miljön. Det protesterade vi i Gruppen De gröna högljutt mot och vi bad den kandiderande kommissionären Wallström att ändå ge oss ett sjätte miljöhandlingsprogram. Det har hon gjort. Det löftet har hon hållit.
Vi måste säga att lagstiftningsdelen, vilket Lange redan sagt, är litet i magraste laget. Den ingående motiveringen var mycket bättre. Därför ville vi som majoritet i parlamentet införa den ingående motiveringen i lagtexten. Det är anledningen till de många ändringsförslagen.
Under tiden har vi också fått Prodi-akten för toppmötet i Göteborg. Det måste sägas att den akten innehåller flera tilltalande idéer som går ännu längre, såsom avskaffandet av subventioner för fossila bränslen till år 2010 och 7 procent biobränsle för bilar och lastbilar, även det till år 2010. Den sortens ändringsförslag har vi i Gruppen De gröna lämnat in. Vi hoppas att socialdemokrater och liberaler skall stödja dem så att de hamnar i lagtexten. Då stöder parlamentet ett ambitiöst program för de kommande tio åren.
Klimat, avfall och biologisk mångfald: de sakerna ville liberalerna ha med. Utan det sjätte miljöhandlingsprogrammet hade hela den biologiska mångfalden glömts bort. Då hade det området inte prioriterats längre i dagens politik. Därför är jag nöjd med den här nya ansatsen.
Herr talman! Inför toppmötet i Göteborg är det nödvändigt att förena miljö och ekonomisk tillväxt, dvs. bekämpa miljöförstöringen samtidigt som företagen får möjlighet att utvecklas. I det sjätte åtgärdsprogrammet försöker man sig på det, mer eller mindre framgångsrikt. Där föreslås att Kyoto skall ratificeras för en effektiv kamp mot växthuseffekten och man betonar behovet av större skydd för kultur- och naturarv, vilket min kollega De Veyrac underströk i sitt betänkande, och vilket vi nu också instämmer i.
Men det finns andra punkter som oroar oss, nämligen: man övergår till det sjätte programmet utan att verkligen ha utvärderat resultaten av det föregående programmet, det femte, vilket är fullständigt onormalt. En programplanering över tio år förefaller oss alltför lång, till den grad att i kommissionens meddelande, ett dokument som ändå omfattar 90 sidor, segrar teorin över praktiken. När det gäller öppenheten i besluten och tillgång till dokument hoppas jag att de inte förblir verkningslösa, vilket förespråkas i betänkandet från Korhola. Målsättningarna med att förstärka skyddet av den biologiska mångfalden genom Natura 2000 förefaller slutligen oroande.
I stort sett samtliga medlemsstater upplever svårigheter när det gäller tillämpningen, på grund av att texterna är oprecisa och tolkats restriktivt av EG-domstolen. I artikel 225.a i Nicefördraget föreskrivs möjligheten att inrätta särskilda rättsinstanser med uppgift att som första instans få kännedom om vissa kategorier hänvändelser till domstol som sker inom särskilda områden. Man kan vara ganska säker på att miljön blir ett av de första områdena där dessa inrättas, med tanke på sammanhanget. Är det på detta sätt man lyckas att bättre skydda miljön? Tillåt mig att tvivla på det och vädja till ett sjätte program som är rationellt, realistiskt och mänskligt i sin tillämpning.
Herr talman! Det här är ett av de viktigaste dokument som vi kommer att debattera på miljöområdet under detta parlaments ämbetsperiod. Mot bakgrund av dess stärkta rättsliga status kommer det här dokumentet att vara av större betydelse än något av de andra miljöhandlingsprogram som jag har sett gå igenom parlamentet under de senaste tio åren. Jag är av den anledningen bekymrad över den hast med vilken det har behandlats av parlamentet, som åtminstone delvis har drivits på av ett ambitiöst ordförandeskap som kommer att vara här i dag och borta i morgon. Myller skall inte kritiseras på något sätt, eftersom hon har ansträngt sig mycket hårt för att få i gång diskussionen om denna debatts innehåll i ett tidigt skede, men det har inte hindrat några av hennes kolleger från att i sista minuten lägga fram en lång lista med krav som sträcker sig långt in i framtiden.
Men vi bör inte misströsta. Förslagen är i ändringsförslagen fortfarande i dokumentets centrum. Kommissionen kan fortfarande rädda det i den andra behandlingen. Föredraganden kommer i den andra behandlingen att ha möjlighet att få ihop en kärna av förnuftiga ändringsförslag som kommer att stödjas av en klar majoritet av ledamöterna i denna kammare. Jag kommer, i likhet med många andra i morgon, att rösta för detta betänkande och de flesta av ändringsförslagen och veta att vi genom att gå vidare till den andra behandlingen tar ett steg i den långa processen för att utveckla en miljöpolitik för Europeiska unionen som kommer att överleva alla ordförandeskap och alla ministrar som detta parlament kommer att se och som antagligen även kommer att överleva de flesta av ledamöterna i denna kammare. I den bemärkelsen måste vi alla inse hur liten roll vi spelar i den större, övergripande processen.
Herr talman! Miljöhandlingsprogrammet har satt igång en stor aktivitet i parlamentet. Det har lett till motstridiga reaktioner, både besvikelse och tillfredsställelse. Jag hör själv till dem som egentligen är ganska nöjda: det är bra teman som valts och jag är glad åt all betoning på klimat, hälsa, biologisk mångfald och avfall. För min del så kan det vara mycket mer konkret, mer to the point och mer exakt.
Rita Myller har som föredragande lagt fram ett mycket bra betänkande som jag stöder helt. Hennes betänkande bidrar till ett bättre och mer konkret miljöhandlingsprogram. Det sjätte miljöhandlingsprogrammet måste bli stödpelaren i EU:s strategi för hållbar utveckling. Det stöder jag verkligen också.
Två saker tycker jag är mycket viktiga. För det första att lagstiftningen följs: jag är glad att kommissionären lägger så stor vikt vid detta. Det bekräftade hon även i den förra debatten. Min ståndpunkt är att parlamentet kan spela en mycket viktigare roll i att detta sker. I ett av ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor sägs att parlamentet varje halvår måste få en lägesöversikt, en översikt över hur medlemsstaterna följer lagstiftningen och kommissionens uppmaningar och i möjligaste mån även över reglernas effektivitet. En sådan översikt kan vara ett stort stöd för de nationella parlamenten: de är de första som påpekar för regeringarna att de europeiska skyldigheterna inte iakttas. På det sättet kan även flera fronter samarbeta för att göra det sjätte miljöhandlingsprogrammet till en framgång. Fru kommissionär! Jag skulle gärna vilja höra er åsikt om möjligheterna med de här halvårsrapporterna.
Min andra punkt handlar om det internationella samarbetet. Hållbar utveckling får inte stanna innanför de europeiska gränserna. Därför yrkar utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor på ett skydd för de så kallade hotspots i tropiska områden. Internationella avtal är viktiga. Tyvärr har parlamentet för få befogenheter på det området och de internationella förhandlingarna är inte offentliga. I ett av ändringsförslagen uppmanas kommissionen att samråda med parlamentet både före och efter förhandlingarna. Det sker väl också men sker det till exempel också vid konferenserna med de internationella luftfartsorganisationerna? Det skulle vara mycket välkommet, tycker jag.
Jag vill ansluta mig till den förhoppning som uttryckts om att det här betänkandet får ett mycket brett stöd vid omröstningen i morgon.
. (FI) Herr talman! Jag vill tacka alla kolleger som deltagit i diskussionen. Jag är kanske en aning besviken på PPE-DE:s ståndpunkter. Dessa programmässiga målsättningar, vilka har lyfts fram i direktivet, kommer huvudsakligen från kommissionens meddelande, men det innehåller även många likadana målsättningar som kommissionens ordförande Prodi vid förra sammanträdet i Strasbourg lyfte fram i sitt eget förslag till hållbar utveckling. Jag tackar alla skuggföredraganden: jag anser att man gjorde ett seriöst arbete. Jag tackar även för de påpekanden som lades fram; själv försökte jag i varje fall inleda diskussioner i ett så tidigt skede som möjligt och under arbetets gång hålla kontakt med olika grupper. Jag hoppas att jag lyckats med det. Jag hoppas även att PPE-DE kunde stödja detta betänkande, eftersom jag i utskottsbehandlingen i stor omfattning har uppmärksammat deras förslag. Kanske det är av den anledningen som detta slutliga förslag som kommer till första behandling har blivit en slags önsketunna, men Bernd Lange och David Bowe konstaterade ytterst bra på vilket sätt vi kan bearbeta detta programdokument vidare. Tack ännu en gång!
. (EN) Herr talman, ledamöter av Europaparlamentet! Tack för era inlägg, och jag skulle, naturligtvis, först av allt vilja berömma föredraganden, Myller, för hennes utmärkta arbete med att utarbeta betänkandet på mycket kort tid.
Det fanns i själva verket två alternativ efter det att jag bestämde mig för att svara "ja" på frågan under utfrågningen om huruvida jag ville lägga fram ett sjätte miljöhandlingsprogram: antingen alternativet att kritiseras för att vara för ambitiös och därför orealistisk eller alternativet att kritiseras för att vara för detaljerad och därför inte tillräckligt visionär. Jag har tillbringat många sömnlösa nätter med att fundera över om det var ett bra svar att säga "ja, vi bör ha ett sjätte miljöhandlingsprogram", eftersom det har blivit hårt kritiserat.
Å andra sidan räknade jag med det, eftersom det gjordes en global utvärdering av det femte programmet, och vad lärde vi oss av det? Vi lärde oss av det programmet att genomförandet inte var bra nog. Vi har en solid grund av mer än 200 rättsakter på miljöområdet. Vi har redan ambitiösa mål och tidsgränser i programmen, men alla har inte nåtts och respekterats. Det finns en brist på förståelse hos olika institutioner och hos medlemsstaterna när det gäller att verkligen vilja utföra det nödvändiga arbetet för miljön. Det är vad vi lärde oss.
Jag ville göra ett kort program: det borde ha varit kortare, men gissa vad som skulle ha hänt då? Vi skulle ha lagt till - och parlamentet och rådet skulle ha lagt till - ett antal detaljer och tagit med ännu fler frågor i miljöprogrammet. Det är alltid risken om man vill göra det kort. Min medarbetare sade att det inte var möjligt att föra in alla de viktiga frågorna och göra programmet kortare. Det finns en risk att man gör det till en "inköpslista", och jag ville undvika det. Jag ville göra det till ett handlingsprogram. Jag ville framhålla att det är nödvändigt att mobilisera - på en mycket bred skala - alla olika berörda parter i samhället och nämna de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de mål som fastställs i programmet samt visa att det, under en period på tio år, är nödvändigt att vidta detta slags åtgärder.
Naturligtvis har jag ingenting emot mål, tidsplaner och tidsgränser. Vi behöver dem, men de måste grundas på god vetenskaplig kunskap, på de senaste sakuppgifterna från dessa olika sektorer och politikområden. Jag uppskattar att vi har ett brett stöd för programmets prioriteringar och struktur. Det finns ett problem som hänger samman med att det här rör sig om medbeslutandeförfarandet, så det finns en skillnad mellan den första och den andra delen, och jag vet inte hur vi skall ta itu med det. Det är synd att den finns, för man måste se den fullständiga texten för att förstå vårt sätt att se på dessa frågor: det är följaktligen delvis en förklaring till de problem som vi upplever.
Men det måste komma i rätt ordning: målen och tidsgränserna bör, naturligtvis, komma i de automatiska strategierna, i uppföljningen. Jag ville emellertid att man i programmet skulle beskriva prioriteringarna och hålla fast vid prioriteringarna, inte göra det till en inköpslista, inte lägga till allting om badvattenkvalitet eller bullerproblemet och så vidare, i stället för att hålla fast vid dessa prioriteringar. Det finns så många bra ändringsförslag som verkligen stärker det här programmet, och vi välkomnar de ändringsförslag som förtydligar texten och ytterligare preciserar de föreslagna åtgärderna: jag inkluderar ändringsförslag 77, som syftar till att tillåta att miljökriterier beaktas vid offentlig upphandling. Detta är vad vi arbetar med för närvarande.
Jag uppskattar idén att prioritera unga människor när det gäller tillhandahållande av information, som förs fram i ändringsförslag 88. Vi har inte kunnat säga "ja" till alla utmärkta ändringsförslag om information och utbildning till unga människor. Vi har inte behörighet eller resurser - det måste vara upp till medlemsstaterna att genomföra detta - men det är en mycket viktig fråga, och jag vill understryka det. Att fastställa mål bör ses som en del av processen, att få resultat genom att engagera berörda parter, eftersom vi inte har många specifika förslag för dessa mål och tidsplaner. Det var samma sak i rådet när vi frågade vilka slags mål de menade? Vi bad dem att ge oss några exempel - jag fick två, av vilka ett var mycket allmänt och det andra redan bekant för oss. Vi kunde naturligtvis ha använt begrepp som "ekologiska fotavtryck" eller "faktor 4" eller "faktor 10", men programmet skulle då ha varit en aning annorlunda. Det måste grundas på god vetenskaplig kunskap och goda sakuppgifter, det måste vara möjligt att uppnå och vara livskraftigt.
Jag skulle vilja säga några saker om temainriktade strategier. Vi har föreslagit att vi skall använda temainriktade strategier för att fastställa den uppsättning åtgärder som kommer att behövas för att angripa sex komplicerade och flerdimensionella problem. Kommissionen förstår fullständigt och stöder starkt parlamentets önskan att till fullo medverka och rådfrågas om de temainriktade strategiernas innehåll. Det har varit vårt mål hela tiden. Jag välkomnar inbegripandet av en artikel i vilken de temainriktade strategierna definieras, och jag kan stödja andan - om inte bokstaven - i ändringsförslag 66, eftersom en temainriktad strategi kan vara ett ramdirektiv, men det skulle också kunna vara en kombination av ett direktiv och andra åtgärder. Vi bör inte specificera att det i varje enskilt fall bör vara ett ramdirektiv. Vi måste hålla det öppet, så att vi får en strategi som inbegriper möjligheten att föreslå ett ramdirektiv.
Dessutom har vi frågan om tidsplaner, och vi måste ännu en gång komma ihåg att det här är ett strategiskt program i vilket vi fastställer prioriteringarna för de kommande tio åren, det är inte ett uttömmande arbetsprogram. Det finns ingen länk mellan nya åtgärder som föreslås och de resurser som finns tillgängliga för att utföra arbetet. Kommissionen kommer att lägga fram de nödvändiga förslagen, men dessa måste vara av hög kvalitet, vilket också är viktigt att understryka.
Vi kan inte godta de ändringsförslag som syftar till att binda kommissionen vid att lägga fram förslag till fastställda datum, till exempel ändringsförslagen 49, 76, 85, 123, 189 och 198. Det är alltid kommissionens avsikt att använda den översyn som skall göras efter halva programtiden som den punkt vid vilken genomförandeåtgärderna för programmet bör utarbetas. Det finns årsrapporter om genomförande, men vi har hittills inte ägnat dem särskilt stor uppmärksamhet, även om vi har börjat hålla "name, fame and shame"seminarier, vid vilka man pekar ut och ställer de länder i skamvrån som inte följer miljöreglerna, och göra mer i fråga om att offentliggöra informationen, och vi välkomnar varmt parlamentets avsikt att delta och att öka sina kunskaper: vi är villiga att göra allt som står i vår makt för att hjälpa till med detta.
Jag kommer inte att gå igenom alla ändringsförslagen, eftersom vi redan har lämnat en kommentar, men större vikt måste fästas vid tätorter, och vi välkomnar andan i ändringsförslag 207. Av de 297 ändringsförslagen kan kommissionen i själva verket stödja fler än hälften till fullo, delvis eller i princip, men vi kan inte godta 145 av dem.
Avslutningsvis välkomnar vi detta betänkande. Vi anser att det kommer att utgöra ett ovärderligt bidrag för att skapa ett funktionsdugligt, dynamiskt och slutligen framgångsrikt sjätte miljöhandlingsprogram.
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0177/2001) av Schörling för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöinverkan (C5-0118/01 - 1996/0304(COD)).
. Herr talman! Det har varit väldigt spännande att få vara med på resan fram till det beslut om strategiska miljökonsekvensbedömningar som vi skall fatta.
Tanken bakom miljökonsekvensbeskrivningar för planer och program är gammal. Det ursprungliga utkastet till direktiv kom på 70-talet. Det omfattade då politikområden, planer, program och projekt. Kommissionen ändrade sig dock och beslöt att man skulle föreslå ett direktiv som enbart omfattade miljökonsekvensbeskrivningar för projekt. Nästa steg togs först 1991 då kommissionen lade fram ett direktivförslag om miljökonsekvensbeskrivningar också för politikområden, planer och program.
Det förslaget såg emellertid dagens ljus samtidigt som det rådde en livlig debatt om maktbalansen inom dåvarande Europeiska gemenskapen, och förslaget stötte på så mycket motstånd att det drogs tillbaka 1992.
Kommissionen gav inte upp, utan angav i det femte miljöhandlingsprogrammet att en konsekvensbeskrivning av politikområden, planer och program är nödvändig för att man skall uppnå hållbar utveckling. Detta sagt med tanke på den debatt som förts tidigare idag. Samtidigt uppmanades medlemsländerna att utvidga direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar för projekt, så att det också skulle gälla för planer och program.
1997 lade kommissionen fram ett nytt, ändrat, förslag där politikområden inte längre omfattades. Det var synd - av naturliga skäl borde även politikområden ha inkluderats. Jag försökte återinföra politikområden i texten, men detta ändringsförslag fick tyvärr inte något stöd i andra behandlingen. Jag hoppas ändå att det kommer med någon gång i framtiden.
Syftet med direktivet är ju att sörja för att en miljökonsekvensanalys av vissa planer och program utförs och att resultaten av dessa miljökonsekvensanalyser beaktas under den tid som planer och program som kan ha miljöpåverkan förbereds och godkänns. Att miljöbedömningen kommer in tidigt i planeringsprocessen, så att det finns utrymme för att justera, ändra eller anta alternativa planer, är naturligtvis ett utmärkt instrument för alla beslutsfattare.
Direktivet skall naturligtvis också ses som ett komplement till miljökonsekvensbeskrivningar av projekt, men dessa kommer som sagt in betydligt senare i beslutsprocessen.
Förlikningen i ärendet startade i oktober 2000 och avslutades i Strasbourg den 14 mars 2001. Även om förhandlingarna har varit tuffa är jag nöjd med slutresultatet, som kan sammanfattas som följer.
Parlamentet har fått igenom ett krav på övervakning av miljöpåverkan som inte fanns med i rådets gemensamma ståndpunkt. Det innebär att man säkerställer att korrigerande åtgärder kan vidtas om det vid övervakningen skulle visa sig att insatserna inte varit tillräckliga. Man skall också kunna identifiera skadliga verkningar och, som sagt, om möjligt på ett tidigt stadium vidta återställande åtgärder.
En hård batalj utkämpades även om huruvida strukturfonder, jordbruksfonder och fonder för kandidatländerna skulle inkluderas i direktivet. Till slut fick vi ändå igenom ett politiskt ställningstagande om att så skall ske och att de undantag som finns idag enbart gäller för den programperiod som går ut 2006/2007. Jag var inte helt nöjd med denna lösning. Det har därför bifogats en informationsnot, utformad av kommissionens tjänstemän, i vilken det bekräftas att detta naturligtvis även skall gälla för EU:s egna planer och program.
En annan viktig punkt som blev bra formulerad var den om gränsöverskridande samråd med tredje länder och samråd med allmänheten.
Jag skulle vilja tacka alla som har varit involverade i arbetet: det svenska rådsordförandeskapet för dess tuffa förhandlingar, kommissionen för all sakkunskap samt de kollegor som har deltagit i utskotts- och delegationsarbetet, förutom alla andra som har deltagit i delegationen. Tack skall ni ha allihop!
Herr talman! På det hela taget är vi nöjda med förlikningsöverenskommelsen. Samtliga huvudkrav som vår församling har framfört under de två tidigare behandlingarna har godkänts av rådet. Att en miljökonsekvensanalys blir obligatorisk redan på ett mycket tidigt stadium av planeringen gör det faktiskt möjligt att redan på planeringsstadiet integrera miljöfrågorna helt och hållet i utarbetandet av planer och program för markanvändning.
Unionen har äntligen förstått att man inte längre kan begränsa sig till att i efterhand behandla de skador som har orsakats av en kortsiktig planering. I denna betydelse är utvidgningen av direktivets tillämpningsområde till en hel serie planer och program som medfinansieras av unionen ett stort steg framåt. I synnerhet i de regioner vars utveckling släpar efter utgör dessa i praktiken det samlade antalet av de genomförda programmen. Utan att gå så långt som till en detaljerad uppräkning så förordnar den godkända texten tydligt i artikel 3 principen att samtliga planer och program som kan ha en betydande miljöpåverkan skall underkastas en miljökonsekvensanalys.
Tack vare den samarbetsanda som har rått inom kommittén, till vilken föredragandens agerande har bidragit på ett avgörande sätt, har man även kunnat uppnå andra viktiga resultat, såsom en mera precis definition av vad som avses med "samråd med allmänheten" och en rangordning av de olika förfarandena så att man kan undvika att de lokala förvaltningarna överbelastas i onödan.
På det hela taget är det en mycket användbar lagstiftning som kan vara ett bra sätt för medlemsstaterna att undvika den hela tiden närvarande frestelsen - vilket även uttalanden av de blivande ministrarna i den regering som nu håller på att bildas i Italien visar - att påskynda lanseringen av tunga infrastrukturverksamheter genom att åtminstone delvis hoppa över de förfaranden som gemenskapslagstiftningen föreskriver.
Herr talman, mina damer och herrar! I dag har det åter bevisats: Europeiska unionens miljöpolitik har under de senaste åren utvecklats till en tyngdpunkt i den europeiska politiken. Säkert är de omfattande ansatserna för att skydda miljön och människornas hälsa liksom den förtänksamma och rationella användningen av naturresurserna nödvändiga och viktiga. Den kompromiss som nu åstadkommits i förlikningskommittén om granskningen av de miljöeffekter man fått av vissa av kammarens program utgör därför också en viktig byggnadssten i Europeiska unionens miljöpolitik.
Det är glädjande att många oklarheter och svårbedömbara saker från den första och andra behandlingen inte längre finns med i detta direktiv. Det är särskilt positivt att många begrepp - och jag vill här bara än en gång nämna begreppet allmänheten - nu har definierats klart och översiktligt. Att direktivet utvidgas till stöd som finansieras av EU, alltså också till strukturfondsstöd, kan säkert till att börja med bedömas som positivt. Emellertid bör det påpekas att när det gäller begäran om strukturfondsmedel så orsakar byråkratiska hinder och, enligt min åsikt, mycket överdrivna krav redan nu tidsmässiga flaskhalsar.
Om man alltså nu begär ytterligare preliminära åtgärder inom ramen för strukturfondsstödet, måste det andra steg som krävs vara att minska byråkratin på andra områden. Jag vill med eftertryck påpeka att man här inte bör väcka intryck av att det medför risker för stödet om miljökonsekvensprovningen införlivas. Låt mig påpeka ytterligare en svag punkt: Det kan betvivlas att miljökonsekvensprovningen enligt föreliggande text tillämpas på jämförbart sätt i alla medlemsstater. Alltför ofta överlåts tillämpningen och genomförandet av viktiga bestämmelser åt medlemsstaternas egen uppfattning. Det tillfredsställer säkert regionalisterna i EU, men det tjänar knappast till att skapa jämförbara situationer i Europeiska unionen. Man kan också befara att det kan uppstå en snedvridning av konkurrensen. Här ser jag den avgörande svaga punkten i den kompromiss som uppnåtts i förlikningskommittén.
När miljökonsekvenstester i det ena landet bara tjänar till att visa på eventuella risker, medan samma resultat av miljökonsekvenstester i ett annat land kan leda till förbud mot ifrågavarande åtgärder, kan man väl knappast tala om en reglering som är relevant för den inre marknaden. Vi bör under de närmaste åren iaktta och kritiskt granska utvecklingen och ingripa på lämpligt sätt.
. (EN) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att det här direktivet nu går in i det sista skedet inför antagandet. Det är verkligen ett viktigt nytt instrument, som kommer öka integreringen av miljöhänsyn i beslutsfattandet, och jag välkomnar särskilt förlikningskommitténs överenskommelse om ett gemensamt utkast, vilken bekräftades den 21 mars.
Några betydande förbättringar har gjorts från den gemensamma ståndpunkten till det slutliga direktivet, några har införlivats i direktivet, som förslagen om att införa övervakning eller att stärka föreskrifterna om kvaliteten på miljörapporten. Detta var möjligt tack vare kvaliteten på parlamentets förslag och tack vare att rådet gick med på att ta med dessa inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Jag skulle särskilt vilja gratulera föredraganden, Schörling, liksom ledamöterna i förlikningskommittén. Detta direktivs internationella betydelse framgår också av det faktum att det redan tjänar som exempel för ett SCA-protokoll som för närvarande utvecklas av FN:s ekonomiska kommission för Europa. Detta är ett bevis på det bidrag som Europeiska gemenskapen kan och bör fortsätta att göra när det gäller miljöförbättring.
Tack så mycket, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0178/2001) av de Roo för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/23/EEG om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (C5-0130/2001 - 1997/0348(COD)).
. (NL) Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Buller är ett av de viktigaste miljöproblemen. Det är ett av de få miljöproblem som väldigt många medborgare har besvär av och som de kan göra sig en föreställning om. Det här konstaterades redan i det femte miljöhandlingsprogrammet och då lovade kommissionen att lägga fram förslag men nästan tio år har gått utan att de gjort särskilt mycket åt det.
Av alla bullerkällor är bullret från personbilar och lastbilar det viktigaste. Bullret från bilar som kör fortare än 40 till 50 km i timmen kommer inte i första hand från motorn utan i större utsträckning från däcken, nämligen vid kontakten mellan däcken och vägytan.
I ministerrådet (inre marknad) har bulleraspekten blivit mycket åsidosatt. Man har knappast brytt sig om miljöaspekten överhuvudtaget. Därför beslutade Europaparlamentet i andrabehandlingen att försöka minska bullret från bildäck med två decibel. Två decibel verkar inte vara så mycket men tre decibel är redan nästan en halvering av bullret. Den gemensamma ståndpunkten var så svag att 70 procent av bilarna redan nu uppfyller de nya bullernormerna. I varje fall är det så för Nordeuropa.
Allvaret i förhandlingarna rörde inte ministerrådet särskilt mycket. Inte ens parlamentets kompromiss om att helt enkelt halvera den begärda minskningen på två decibel till endast en decibel kunde finna nåd hos ministrarna. Slutligen nådde vi dock en kompromiss. I kompromissen har vi bollat tillbaka frågan till kommissionen. Den har nu en stark press på sig att i framtiden utarbeta mer långtgående förslag om däckens bullerproduktion.
Viskande däck finns redan nu att köpa på marknaden. De här viskande däcken måst bli en norm för framtiden och industrin i Europeiska gemenskapen måste välja de viskande däckens sida och inte hamna på efterkälken.
Omprövningen av lagstiftningen om däckens rullmotstånd är också viktig. I det sammanhanget går det att göra vinster i samband med koldioxidproblemet, växthusproblemet. Det går absolut att klara fem till tio procent. Även här går kompromissen ut på att det är Europeiska kommissionens tur att göra sitt drag igen. Förlikningskommittén har när allt kommer omkring lyckats nå en rimlig kompromiss och därför rekommenderar jag hela Europaparlamentet att stödja det resultat som uppnåtts.
Nu en liten framåtblick bara. En rejäl bullerminskning kan inte bara uppnås genom att de viskande däcken blir norm för Europa utan även genom att använda viskande asfalt. Det gör det möjligt med en bullerminskning från vägtrafiken på fem decibel. I mitt eget land, Nederländerna, där 40 procent av befolkningen klagar över trafikbuller, pågår till och med ett pilotprojekt med viskande asfalt som möjliggör en minskning på upp till tio decibel.
Jag hoppas att Europeiska kommissionen i sina nya förslag inte bara skall se till viskande däck utan även uppmärksamma den viskande asfalten eftersom trafikbullret är en nagel i ögat på allt fler människor.
Herr talman, my favorite Commissioner! När jag för ett halvt år sedan köpte nya däck till min bil beslutade jag mig för däck med en bullernivå om 71 decibel. Den ligger 3 decibel under den som vi i morgon skall besluta om för 2005. Herr kommissionär, jag kan egentligen inte göra det begripligt för någon att det redan nu finns däck på marknaden, som ligger 3 decibel under den norm som vi skall besluta om för 2005. Nu säger somliga att däcket kanske är tyst, men det är osäkert, och dessutom förbrukar det mer bränsle. Det stämmer inte! Detta däck, som jag har köpt, har ett rullmotståndsvärde, som ligger väsentligt under genomsnittet, och dessutom har det värden för väggrepp och vattenplaning som är väsentligt bättre än genomsnittet. Det är alltså ett tyskt, bränslesnålt och samtidigt säkert däck. Det står för övrigt som reklam - det tycker jag också är riktigt - på däcket: reducing co2.
Här kan man alltså göra mer än vad som föreslagits. Därför anser jag att kompromissen bara är nätt och jämt godtagbar. Ni och kommissionen måste äntligen titta på vad som finns på marknaden. Sedan bör ni snarast lägga fram ett nytt förslag för att ytterligare minska bullret - med bibehållande av säkerhetsnormerna - och jag tror att på den vägen kommer också parlamentet att begeistrat följa med.
Tack så mycket, herr Lange. Jag tror att det är många kolleger som skulle vilja veta vilket däckmärke ni just beskrivit.
. (EN) Jag skulle vilja gratulera Europaparlamentet, den delegation som letts av Provan samt föredraganden, de Roo, till att de har lyckats nå en överenskommelse med rådet om det här direktivet.
Jag skulle vilja betona att Europeiska gemenskapen med detta direktiv kommer att visa vägen för industrin när det gäller att framställa "tystare" däck, till förmån för alla europeiska medborgare. Detta direktiv är bara ett första men ett stort steg i riktning mot bättre kontroll av olägenheter vid vägtransporter. Andra åtgärder kommer att följa, i syfte att ytterligare förbättra miljöskyddet och vägsäkerhetsaspekterna för däck. Detta kommer att placera den europeiska däckindustrin i framkanten av teknologin globalt sett.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Budgetförordningen för EG:s allmänna budget
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0176/2001) av Dell'Alba för budgetkontrollutskottet om förslaget till rådets förordning (EG, EKSG, Euratom) om budgetförordningen för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (KOM(2000) 462 - C5-0627/2000 - 2000/0203(CNS)).
. (FR) Herr talman! Det är en ära att få tala i tio minuter inför denna sal fylld med kolleger om ett betänkande som ändå är ganska viktigt och till och med intressant, med tanke på de frågor som det leder till, samt innehållet i anslutning till detta betänkande. Det handlar om Europeiska unionens budgetförordning, en omstöpning av det finansiella godkännandet, och naturligtvis tillsammans med själva reformen av vår union, vår kommission, till följd av kommissionens avgång, till följd av rapporten från de vises kommitté, till följd av rekommendationerna från de vises kommitté och som vårt parlament och våra behöriga utskott, särskilt budgetkontrollutskottet, verkligen tagit hänsyn till.
Vi minns alla hur särskilt budgetkontrollutskottet betonat betydelsen av arbetet i de vises kommitté. En av de viktigaste reformerna som föreslogs av de vise och som godkändes av vårt parlament, liksom i det berörda betänkandet från kollegan van Hulten, gäller framför allt en nyckelreform som förespråkas i denna budgetförordning, dvs. avskaffandet av kontrollfunktionen såsom den är utformad i dag med alla svårigheter det medför när det gäller att tillämpa och genomföra översyn för att kontrollera posten x, byta tillvägagångssätt utan att byta system, tvärtom, för att fördjupa kontrollerna och göra dem mer effektiva enligt de vise själva.
Det är alltså till följd av denna rekommendation som våra utskott, såväl budgetkontrollutskottet som bugetutskottet, följt Europeiska kommissionens logik, och det är en av de punkter jag vill betona, för i den andra delen av mitt inlägg skall jag ägna mig åt de ändringsförslag som lagts fram och som förefaller mig särskilt underliga i frågan.
För att illustrera mitt betänkande under de fem minuter jag har till mitt förfogande i min egenskap av föredragande, skall jag återigen helt och hållet instämma i reformen genom att säga att vi mycket noggrant granskat ert förslag, fru kommissionär, och att vi lämnat 260 ändringsförslag, vilket bevisar att vi utfört ett omfattande arbete. De två utskotten - Hughes-förfarandet - och kollegan van Hulten som jag tackar så mycket för att de haft ett nära samarbete, båda två, för att de gjort framsteg och för att de hållit en tidsplan som vi trodde att rådet skulle be oss om, eftersom man vill ta upp denna fråga redan vid Ekofin-rådet den 5 juni. Vi begärde förgäves att rådet skulle vara närvarande - det är för sent, rådet är inte här, det gör inte så mycket - men vi ber det och vi framför budskapet att man bett oss att gå framåt snabbt och det har vi gjort. Vi har utfört arbetet på några månader och jag försäkrar att det inte var något lätt arbete.
Vi har alltså instämt med er, fru kommissionär. Vi har lämnat många ändringsförslag. Jag tror att inom vissa områden har vi sannolikt försökt att skynda på, helt och hållet instämma i öppenheten, i en stramare budget, ett effektivare system, en tydligare och mer öppen tillämpning av normerna, för dem som skall verkställa vissa av våra budgetar där det förelåg brister, det måste vi konstatera. Inom vissa specifika områden har vi ändå konstaterat en hel del försening i genomförandet av projekt som inletts men inte förbrukats.
Vi har gett oss på de verkställande tjänstemännen, vi har försökt att bättre definiera - jag hoppas, fru kommissionär, att ni finner detta arbete effektivt - begreppet med verkställande tjänstemän. Vi har behållit den specifika förordningen i budgetförordningen i sin helhet med en diskussion som vi löst på detta sätt. Vi tror att det är bättre att behålla den i budgetförordning som lagstiftningsinstrument. Vi har infört begreppet finansieringsöversikter, alltså "source law", och vi har försökt att omvandla den till verklig lagstiftning. Vi har betonat OLAF:s oberoende. Vi har försökt förbättra en text som när allt kommer omkring, enligt vår uppfattning, i stort sett gick i rätt riktning.
Det var de fem minuter jag hade som föredragande. Nu vill jag, i mitt namn och för min politiska grupp, de italienska radikala, uttala mig om de ändringsförslag som lagts fram. Ni, herr talman, befinner er i rätt position för att veta det, det är ändå något underligt som händer i denna debatt där budgetutskottet och budgetkontrollutskottet lägger fram 230 ändringsförslag och vi har en utskottsordförande som lägger fram ändringsförslag. Naturligtvis i sin grupps namn. Enligt arbetsordningen måste hon skriva in sitt namn, mot det egna utskottet, som jag är ledamot av. Ni förstår väl att detta ändå är ganska underligt? Tror ni, fru Schreyer, om ni lämnar ett förslag, att kommissionen godkänner det, och att Prodi dagen därpå angriper er eller ändrar det förslag som just röstats igenom av kollegiet som sådant. Det är ändå lite underligt. Ett utskott som redan har granskat många av dessa ändringsförslag och som förkastat dem. De dyker sedan upp igen i ordförandens namn. Det är Kramer mot Kramer. Jag kommer ihåg att en mycket känd fransk minister sade "en minister håller käften eller avgår".
Jag tror därför, herr talman, jag vet inte vad ni skulle göra i mitt ställe om Fontaine lämnade ändringsförslag till en text om Nice, en text som redan godkänts av parlamentet. Vad skulle ni göra? Personligen, i min egenskap av föredragande, röstar jag emot, men i min egenskap av föredragande anser jag att det finns anledning att tänka efter. Antingen är vi en garanti för ett organ, eller också kan man inte gå emot det organ man företräder? Jag tycker att det här är lite underligt. En stor del av dessa ändringsförslag förkastades, som jag sade, av utskottet. Vi var alltså tvungna att säga att vi var emot dem, i vår egenskap av föredragande. Det är till och med pinsamt, eftersom det gör en illa till mods. När det gäller andra har man varit överens om att dra tillbaka dem, och nu ligger de på bordet igen. Det är också ganska pinsamt när man ser att ett utskott redan hade uttalat sig emot dem. Andra kommer från revisionsrätten. Men revisionsrätten är inget lagstiftande organ, vi tycker bra om revisionsrätten, men vår uppgift är ändå inte att vara telegrafister i Luxemburg utan att spela vår lagstiftningsroll.
Jag vill alltså betona detta - och jag har använt många minuter för att göra det - eftersom resonemanget haltar, när andra ändringsförslag är låt oss säga mer än aktningsvärda, skulle en grupp med 233 ledamöter ha kunna företräda ändringsförslagen för andra. När jag ser min ordförande lägga fram ändringsförslag mot mitt betänkande, i sitt namn och mot sitt utskott, tror jag vi måste ta lärdom av det. Om man inte är överens med sitt utskott, måste man dra slutsatser av det och kanske - varför inte - överväga att avstå från en roll om den rollen inte passar den politiker som vill satsa helhjärtat, det må han eller hon göra, men då får man lämna sin roll (man kan inte både vara domare och spelare).
Jag vänder mig därför bl.a. emot raden av ändringsförslag som syftar till att på nytt införa begreppet styrekonom. Vi är inte här för att ge kommissionen ansvarsfrihet. Vi skall noga se till att det system som inrättats och utformats av de vises kommitté, som förespråkats av de vises kommitté, denna kommitté som man hedrat blir ett bärkraftigt system som fungerar och som kan kontrolleras, och om det inte fungerar blir vi de första att kritisera det. Men systemet är i drift, parlamentet har redan godkänt det flera gånger. Jag rekommenderar därför livligt att man följer linjen i mitt betänkande och kollegan van Hultens och att man förkastar detta försök till tillbakagång som inte har något berättigande i vår debatt som börjar, och vi har fortfarande mycket att tala om.
Herr talman! Jag skall avsluta, för vi är för närvarande inte nöjda med rådets attityd och vi skall i morgon efter omröstningen, om ni tillåter, avisera parlamentets attityd. Jag undrar - vi väntar på kommissionen - om vi inte måste skjuta upp den slutliga omröstningen. Men det får vi se i morgon förmiddag.
Herr talman! Jag skall tala för budgetkontrollutskottets räkning och även för socialistgruppens räkning. Lyckligtvis är de två ståndpunkterna desamma om detta betänkande. Jag skulle vilja börja med att tacka herr Dell'Alba för det utmärkta samarbete som vi har haft när det gäller budgetförordningen samt alla de kolleger som har arbetat med oss i de olika grupperna. De flesta grupperna har visat en stor vilja att kompromissa. Jag skulle särskilt vilja tacka den liberala gruppen, Gruppen De gröna och EDD-gruppen för deras aktiva stöd under utarbetandet av ett paket ändringsförslag som var godtagbart för en majoritet i budgetkontrollutskottet.
Jag blev, i likhet med min kollega Dell'Alba, förvånad över att de flesta av ändringsförslagen till detta betänkande lades fram av budgetkontrollutskottets ordförande. Jag håller med Dell'Alba om att varje ledamot naturligtvis har rätt att lägga fram ändringsförslag till ett betänkande, även för sin grupps räkning. Men när det gäller ordförandeskapet i ett utskott, undrar man om de inte blandar ihop rollerna, till skada för deras utskotts anseende.
De förslag som vi har framför oss i dag motsvarar de mest genomgripande förändringarna av gemenskapens finansiella bestämmelser på 21 år. För budgetkontrollutskottet är reformen av den finansiella kontrollen detta förslags huvudaspekt. Enligt kommissionens förslag kommer det förhandsgodkännande som utfärdas av en central styrekonom att avskaffas, och i stället kommer generaldirektörerna att göras fullt ansvariga för de samlade utgifterna för program som genomförs med deras bemyndigande. Detta är en av de centrala reformer som den oberoende expertkommittén efterlyste 1999, när den offentliggjorde sina rapporter. Den oberoende expertkommittén drog då slutsatsen att de flesta av de oegentligheter som kunnat påvisas av kommittén härrörde från beslut som godkänts av styrekonomen; kommittén fastslog också att den kvalitetsgaranti som godkännandet anses utgöra är en myt. Den gav två starka argument för att ändra systemet, och jag citerar: "För det första kan förhandskontroll, vare sig den sker övergripande eller genom stickprov, knappast bli kostnadseffektiv. Det krävs helt klart oproportionerligt stora insatser för att kontrollera alla transaktioner, och stickprovsmetoden är knappast tillräckligt avskräckande. Den andra mycket viktiga invändningen är att all förhandskontroll innebär att man i praktiken, om än inte i teorin, flyttar ansvaret för att transaktionen är korrekt från den person som faktiskt förvaltar utgifterna till den person som godkänner dem. Denna överflyttning av ansvaret innebär i praktiken att ingen bär det yttersta ansvaret."
Även revisionsrätten diskuterade förändringar av systemet för finansiell kontroll i sitt yttrande nr 4/1997. När det gällde avskaffandet av förhandsgodkännanden drog den följande slutsats, och jag citerar igen: "Ett fullständigt avskaffande av förhandsgodkännandet skulle inte vara mer acceptabelt om det inte ersattes av andra förfaranden som utgör ett åtminstone lika gott skydd och som även kan involvera andra anställda inom ekonomifunktionen än styrekonomen." Har detta kriterium uppfyllts? I stort sett "ja", åtminstone enligt revisionsrättens yttrande nr 2/2001, i vilket man kommenterar kommissionens förslag i följande ordalag: "... skulle bestämmelserna om aktörerna i budgetförvaltningen och, följaktligen, strukturen för gemenskapens system för internkontroll genomgå en betydande utveckling i den riktning som revisionsrätten önskat...".
Argumenten för reform är överväldigande, så mycket står klart, men det också i viss utsträckning ett språng ut i det okända, och det kan bara fungera om ett antal villkor är uppfyllda: för det första måste utanordnarna hållas fullt ansvariga; fel måste erkännas och tas itu med, inte skylas över.
(Talmannen uppmanade talaren att tala långsammare för att underlätta för tolkarna.)
Samma tolkar vägrar att översätta till nederländska när jag talar engelska, men jag skall gärna vara till lags.
För det andra måste det disciplinära förfarandet stärkas. Man har gjort för lite i det förflutna. En kommitté för ekonomiska oegentligheter skulle stärka förfarandet, och det skulle också andra ändringsförslag som vi har infört. För det tredje måste internrevisorernas oberoende garanteras, liksom det yrkesmässiga oberoendet för de personer som utför internrevisioner inom generaldirektoraten. Till sist måste man hålla fast vid miniminormer för finansiella kontroller. Ändringsförslag 72 gäller detta. För att denna bestämmelse skall vara effektiv krävs det att en central tjänsteman med ansvar inför generaldirektoratet för budget fastställer miniminormer utan att undergräva ansvaret för de generaldirektorat som står för utgifterna.
Vi behöver förhandla med rådet om det här förslaget. Den enda möjligheten att göra det effektivt är att skjuta upp omröstningen om lagstiftningsresolutionen i enlighet med vår arbetsordning. Diskussionen om artikel 24 visade att rådet inte fäster minsta uppmärksamhet vid parlamentets åsikter, trots att budgetutskottets ordförande är här i dag, och det är särskilt överraskande när det kommer från det svenska ordförandeskapet.
Ett antal nationella regeringar har under de senaste veckorna kontaktat mig och bett om att vi skall genomföra vår omröstning utan dröjsmål. Det sorgliga med dagens institutionella uppbyggnad är parlamentet, om det vill göra sin röst hörd, måste tillgripa ovanliga metoder. Jag håller med om att det behövs en snabb reform, men när det gäller en fråga som är så viktig som denna - finansiella bestämmelser som vi skulle kunna få dras med under de kommande 21 åren - får vi inte låta parlamentets legitima förväntningar om att förhandla ignoreras av ett arrogant råd.
Tack, herr Hulten. Ni kan vara lugn, ni översattes perfekt till nederländska.
Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att få tala efter Dell'Alba och särskilt efter van Hulten; på samma gång som jag inte delar hans politiska strävanden, erkänner jag att han är en begåvad ung människa som en dag antagligen kommer att leda Europeiska unionen till höga höjder. Jag erkänner också att budgetdisciplin grundar sig på vissa principer: principerna om enhet, ettårighet, jämvikt, beräkningsenhet, universalitet och specificering. I den externa budgeten krävs emellertid även öppenhet, eftersom vår externa budget ständigt är blottställd för korruption. Det finns många praktiska problem som vi måste ta itu med i den externa budgeten.
För det första tjänas utvecklingssamarbetet bättre av fleråriga snarare än årliga program, men i EU används inte fleråriga program. Vi har ett årligt program som inte fungerar konsekvent när det gäller utgiftsmålen. För det andra mäts inte utgiftsmål i externa budgetar, så vi vet i slutändan inte vad vi har gjort med våra skattebetalares pengar. Vi kan aldrig komma tillbaka till parlamentet och rapportera om vad som har hänt med våra skattebetalares pengar. För det tredje är det normala att budgeten inte används, samtidigt som de behövande lider av fattigdom, undernäring, hunger, sjukdomar och underutveckling och går miste om möjligheter till utbildning och ökad livskvalitet.
Ja, i stället för att lämna tillbaka de medel som vid budgetens sammanställande förutspås bli oanvända - vilka då skulle kunna lämnas tillbaka till medlemsstaterna, som skulle kunna använda pengarna bättre - behåller vi dessa pengar i mer än tre år och slösar sedan bort dem.
Jag vill vara stolt över vad vi gör. Jag vill att världen skall säga att vårt bidrag är viktigt. Jag vill att vårt program för utvecklingsbistånd skall vara det bästa i världen. Vi har en mycket lång väg att vandra innan vi är där.
Herr talman! Jag vill uttryckligen tacka för att ni påpekade att föredragandens talartid inte får användas till att yttra personliga åsikter - särskilt inte på detta skarpa sätt, som ju nästan kan betraktas som smutskastning! Jag vill protestera mot att jag som ledamot, vilket jag ju också är - jag talar senare i gruppens namn - får ett slags talarförbud mot att yttra mig och ha en åsikt om en fråga, som jag aldrig har förtigit. Jag har i lika hög grad rätt att underteckna ändringsförslag för gruppen, som min grupp stöder. Jag ber om att man vidare ser till att en föredragande också skall iaktta en viss neutralitet och företräda utskottets åsikt.
Jag talar här som ledamot och inte som ordförande, jag har heller aldrig någonstans undertecknat något som ordförande. Jag ber om att man håller isär detta och inte trasslar till arbetet på detta vis. Vi har egentligen ett mycket bra klimat i utskottet. Jag är faktiskt en aning skakad över hur man agerar här i kväll!
Herr talman! Jag skall försöka att i någon mån bryta den stämning som uppstått och vara lite mera positiv. Först skulle jag vilja gratulera alla dem som medverkat vid utarbetandet av detta viktiga betänkande. Ett svårt och tidsödande arbete på grund av dess omfattning och mängden av olika specialproblem.
Resultatet av de ändringsförslag vi skall rösta om i morgon är enligt min uppfattning en balanserad sammanjämkning av många åsikter, och jag anser att det innebär en väsentlig förbättring av det ursprungliga förslaget. Ändringsförslagen innehåller dels de grundläggande prioriteringar som Europaparlamentet gjort, dels många av revisionsrättens påpekanden och förslag. Även ändringsförslagen framhåller vikten av att Europeiska kommissionen visar flexibilitet vid genomförandet av budgeten, i synnerhet med tanke på det nya sättet att i presentationen utgå från olika verksamheter, Förslagen innebär förbättringar i fråga om betalningsrutinerna, nyttiga och nödvändiga kompletteringar, liksom också förenklingar, som syftar till att tydliggöra bestämmelserna i den nya förordningen och, avslutningsvis, förslagen ger de budgetansvariga ett ännu större ansvar utan att detta inkräktar på deras oberoende och autonomi. Enligt min uppfattning innebär de föreslagna tilläggen steg i rätt riktning, och de kan säkert bidra till en effektivisering av budgetbestämmelserna, även om det kan behövas också andra förbättringar.
Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta ämne, men innan jag avslutar mitt inlägg, vill också jag påpeka en viss inkonsekvens som tyvärr finns. Det vill säga den omständigheten att Europaparlamentet, som är en av de båda parterna i budgetarbetet, i fråga om budgetförordningen tyvärr inte har fått motsvarande befogenheter och att dess inflytande inskränker sig till överläggningar med rådet. Jag anser det vara vår plikt att med alla till buds stående medel insistera på att göra vår röst hörd, så att man kan föra en uppriktig samförståndsdialog mellan likaberättigade parter inom ramen för samrådsförfarandet med kommissionen och rådet.
Av den anledningen instämmer också jag i uppfattningen att parlamentet i morgon endast bör anta ändringsförslagen.
Herr talman! Omarbetandet av budgetförordningen är en av nödvändighet tungrodd process. Denna förordning handlar inte bara om budgetramen utan också om redovisning och bokföringskontroll samt de främsta budgetaktörernas skyldigheter och ansvar. Alla dessa frågor är upptagna i samma artikel i fördraget, vilket kräver samma förfaranden för dem, men det innebär inte att de nödvändigtvis måste behandlas i samma förordningstexter. Att det krävs enhällighet för att godkänna dem i rådet försvårar i ännu högre grad en förändring av dem. Kanske är det av dessa skäl som processen släpar efter, sedan kommissionen i juli 1996 lade fram sitt första omarbetningsförslag. Och allt detta innebär att det nu kommer ännu en ny fas.
Viljan att återigen försöka få sammanhang i en text som har blivit en härva av spridda regler och bestämmelser är därför givetvis det viktigaste i denna omarbetningsperiod. Inom ramen för detta budgetår är det varken möjligt eller önskvärt att glömma den viktiga regleringen av sektorer, nämligen när det gäller jordbruksutgifter, strukturfonder, forskning och utveckling samt externa åtgärder, och inte heller innehållet i det viktiga interinstitutionella avtalet för budgetdisciplinen. I denna fråga då det inte är politiskt eller lagligt acceptabelt att köra över befintliga bestämmelser och avtal genom att godkänna bestämmelser som går emot budgetförordningen, är det nödvändigt att minska reglerna till det minsta nödvändiga när det gäller den specifika regleringen av sektorer, och det är också nödvändigt att dessa blir perfekt sammankopplade med dem i budgetförordningen. Det är också nödvändigt att förena och rama in det interinstitutionella avtalet med budgetförordningen i varje framtida revidering av detta avtal.
Den andra stora frågan gäller gemenskapens budgetsystem som är organiserat i åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden, liksom de tidsfrister som är nödvändiga för deras genomförande. Det aktuella systemet uppvisar kända svagheter och problem, men det är långt ifrån säkert att de innovationer som kommissionen föreslår (och i ännu mindre grad de som föreslås av andra institutioner) bidrar till att förbättra situationen. Det är en punkt där det är nödvändigt med en fördjupad reflektion, grundad på en komplett och noggrann uppskattning av det nuvarande systemet. Vi hoppas att kommissionen uppmärksammar detta tillräckligt i sina framtida förslag.
En annan viktig punkt är den som gäller de försenade betalningsbemyndigandena. De europeiska institutionerna har nyligen, på kommissionens förslag, godkänt ett direktiv som inför stränga ekonomiska straff, såväl för offentliga myndigheter som privata, om man inte respekterar en maximal betalningsfrist om trettio dagar. Hur är det möjligt att de europeiska institutionerna försöker undanta sig själva från de regler som har antagits för alla andra institutioner, privata och offentliga, i unionen? Vi vill därför påpeka att kommissionens meddelande i denna fråga inte är tillfredsställande. Bara ett åtagande från kommissionen om att själv tillämpa de regler man föreslår för andra är godtagbart. På samma sätt är det för oss socialister en hederssak att se till att de politiska grupperna i detta parlament, utan undantag, uppfyller de förfaranden som vi kommer att godkänna här för gemenskapsutgifterna i övriga institutioner. Vi kommer att vara mycket uppmärksamma på hur var och en hanterar denna fråga i morgon vid omröstningen.
Slutligen måste vi notera att rådet inte har svarat på våra ständiga inbjudningar för att debattera ändringsförslagen till budgetförordningen. Det vore absurt och oacceptabelt att Europaparlamentet, som ytterst är den som godkänner budgeten, skulle fråntas alla interventionsmöjligheter i reglerna för denna förordning. I detta sammanhang har vi inga andra alternativ än att skjuta upp parlamentets slutliga ståndpunkt.
Jag vill avsluta med att gratulera våra föredraganden Gianfranco Dell'Alba och Michiel van Hulten, vilka har genomfört ett utmärkt arbete här, och jag hoppas att detta arbete fortsätter i samma samarbetsanda som hittills.
Herr talman! Allra först vill jag tacka föredragande Gianfranco Dell'Alba för ett lysande betänkande. Det har inneburit ett enormt arbete att sammanställa det, att analysera ändringsförslagen och att föreslå kompromisser. I det avseendet har detta betänkande och beredningen av det utgjort en klass för sig. Samtidigt vill jag tacka Michiel van Hulten för ett mycket bra samarbete. Förnyandet av budgetförordningen är ett viktigt steg i moderniseringen av kommissionen och hela EU:s förvaltning. Dess viktigaste syfte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen, klargöra det personliga ansvaret och göra penningrörelsen snabbare. EU:s rykte som betalare av fakturor är dystert, eftersom betalningarna dröjer mångfaldigt längre än den tid som godkänns inom affärslivet och medlemsländernas betalningsrörelse.
Den största orsaken till förnyelse är dock att förtydliga det personliga ansvaret och redovisningsskyldigheten. Detta kan endast genomföras genom att man klart förenar såväl administrativt som ekonomiskt ansvar hos samma personer, liksom man gör nu. Det är nödvändigt att förnya budgetförordningen för att effektivisera förvaltningen. Det öppnar möjligheter för en resultatansvarig utveckling av förvaltningen och verksamhetsbaserad budgetering. På detta sätt kan man styra ämbetsverkens och organens verksamhet mera utgående från målsättningar och resultat i stället för med hjälp av kontroll och detaljerade bestämmelser. Byråkratin minskar och samtidigt ger man ämbetsverken en chans att själva förbättra sina arbetsmetoder. Samtidigt ökar deras eget ansvar för arbetet. Genomdrivandet av reformen innebär dock förnyande av tjänsteföreskrifterna, vilket i sin tur förutsätter ett gott samarbete med bland annat arbetstagarorganisationerna. Förändringen är trots allt absolut nödvändig.
Till slut vill jag framföra några för min grupps del viktiga detaljer. För användningen av beviljade anslag måste sättas ett tak på tre år, varefter den oanvända delen återkallas. Överföringen av anslag till följande år utgör ett viktigt instrument för att sköta en flexibel budgetpolitik. Vår grundläggande utgångspunkt är att vi understöder föredragandens förslag.
Herr talman! Den nuvarande budgetförordningen är föråldrad. Den motsvarar inte de krav som kan ställas på en modern finanshantering. På grundval av principerna med decentraliserat ansvar och öppenhet har kommissionen lagt fram ett förslag till en ny budgetförordning. De båda föredragandena, Dell'Alba och van Hulten, har i budgetutskottet och budgetkontrollutskottet genomarbetat detta förslag och föreslagit ändringar. Det skall de ha beröm och erkännande för!
Ändå kvarstår några punkter för min grupp. För det första: I kommissionens senaste rapport om bedrägeribekämpning 2000 konstaterades en snabb ökning av bedrägerier och oriktigheter jämfört med året innan. Omkring 2 miljarder euro gick förlorade. Vi vet av erfarenhet att i bästa fall 15-20 procent av förlusterna kan återvinnas. Är det då klokt att avskaffa förebyggande förhandskontroller genom en oberoende ekonomistyrning? Vi vill inte gå tillbaka till schematiska centraliserade förhandskontroller, som fråntog ansvar och förespeglade en falsk säkerhet. Snarare bör i framtiden decentraliserat placerade oberoende styrekonomer på grundval av effektiva riskanalyser och stickprov bidra till att skattebetalarnas pengar inte ges ut på orättmätigt sätt i förväg.
För det andra: Vid mer ansvar på alla nivåer skall i framtiden finansaktörerna ställas till ansvar vid vårdslöshet eller avsiktlig kränkning av de ekonomiska föreskrifterna. Vårt förslag skall här skapa ett rättvist förfarande genom en oberoende instans för alla institutioner.
Beträffande stickordet oberoende: Vi konstaterar med förvåning att kommissionen i sitt förslag till ny budgetförordning i all tysthet har strukit de interna revisorernas oberoende rätt att överklaga beslut, såsom den är förankrad i nuvarande budgetförordning. Vi vill återställa detta med hjälp av ett förslag.
Den sista punkten: Rådgivande kommittén för upphandling och avtal. Det är den rådgivande instans, som skall kopplas in före tilldelning av avtal. Denna kammare beslutade under det senaste sammanträdet i Strasbourg om en reform av detta förfarande. Jag tror inte vi blir trovärdiga, om vi nu 14 dagar senare kräver att instansen skall avskaffas.
Herr talman! Även jag har tagit del av den rapport som Europeiska kommissionen nyligen lade fram om bekämpande av bedrägerier. Två miljarder euro i skattepengar försvann under år 2000 till följd av bedrägerier och oegentligheter. Det är ett väldigt oroväckande fenomen. Europa har ju redan ett dåligt rykte på det området och alla segel måste hissas för att det här skall kunna bekämpas.
I dag pratar vi om revideringen av budgetförordningen. Jag vill mot den bakgrunden göra några kommentarer. Ni blir väl inte förvånade över att även jag förespråkar en effektiv och modern kontroll. Kommissionen och de föredragande vill helt avskaffa den centrala oberoende förhandskontrollen. I stället för den måste det komma en central kontroll i efterhand. Vi har redan vid tidigare tillfällen diskuterat det här. Då påpekade jag att införandet av en oberoende granskning i efterhand är bra, men att det inte får ske på bekostnad av möjligheten till en oberoende kontroll i förväg. Om vi inför det här över hela linjen är jag rädd att vi från en vacker dröm hamnar i en mardrömslik situation.
Jag är dock för ett system där en oberoende granskning i efterhand är regel. Möjligheten till oberoende kontroll i förväg måste finnas kvar. Man kan tänka sig väldigt många situationer då det är nödvändigt med föregående systematiska eller slumpmässiga stickprovskontroller vid oegentligheter. Om vi nu stryker den möjligheten ur budgetförordningen så lämnar vi ifrån oss ett viktigt vapen i kampen mot bedrägerier och det vore oansvarigt i ett skede då det ännu inte finns någon erfarenhet av decentraliserad efterhandskontroll. Därför uppmanar jag verkligen mina kolleger att stödja våra ändringsförslag i den frågan, så att vi kan hindra att förhandskontrollerna avskaffas.
Herr talman! Jag tackar er för att ni så snabbt har uppmärksammat att jag är närvarande i plenum.
Jag vill påminna den ärade föredraganden, Dell'Alba, om att den parlamentariska hövligheten och ledamöternas individuella rättighet att utöva sitt arbete, vilket innefattar rätten att lägga fram ändringsförslag i det fall de anser det vara nödvändigt står över alla meningsskiljaktigheter, som alltid är berättigade.
Ärade kolleger, fru kommissionär, rådets tjänstgörande ordförande, hur som helst anser jag att det är på sin plats att vi gratulerar oss själva, för det första för att vi står inför det första förslaget med bred lagstiftande räckvidd om regleringen av unionens allmänna budget, vilken löper parallellt med den administrativa reformen av förvaltningsförfarandena och de mänskliga resurserna och som måste vara oåterkalleliga politiska mål för parlamentet och kommissionen.
Man avstod - vilket enligt min åsikt var ett klokt drag - från att rätta till de brister som finns i den lagstiftning som hittills har tillämpats för att i stället införa en ny administrativ kultur med kontroll och utgiftseffektivitet i syfte att uppnå det gemensamma målet, vilket är en bättre och mer öppen hantering av de offentliga finanserna. Men beslutandeförfarandet på det här området visar att det finns en minimal politisk logik. Därför bör vi följa den strategi som föredraganden föreslår oss: att rösta om ändringsförslagen, som återspeglar ett gott arbete och är en god utgångspunkt för en diskussion om de allra känsligaste frågorna i förslaget, och förmå rådet att beakta Europaparlamentets åsikt när kommissionen lägger fram sitt omändrade förslag.
Målet med våra förhandlingar måste vara att vi försöker få igång en dialog mellan institutionerna om en budgetförordning med permanent funktion och en sådan dialog är både önskvärd och möjlig att genomföra. Denna dialog bör ta upp de prioriteringar som parlamentet upprepade gånger har påtalat på det här området. Frågan om en permanent funktion har mycket polemiska aspekter, såsom att avskaffa metoder för kontroll ex ante, vilket kan göra att vi glömmer bort andra brister som får återverkningar på lång sikt. Jag talar om regleringen av de offentliga marknaderna och om bidragen. Den situation vi har för tillfället är inte bara problematisk, den är kaotisk. Under de senaste åren har man inte lyckats harmonisera upphandlingsförfarandena.
När det gäller den information som parlamentet skall få för att kunna anta - och här vädjar jag om en välvillig inställning, herr talman - nya regler för förvaltning uppskattar jag kommissionens ståndpunkt att respektera och ta med grundläggande inslag från det interinstitutionella ramavtalet om tillämpningen av artikel 206 i fördraget. Jag anser att man kan och måste kunna komma fram till en text i samförstånd i framtiden och samtidigt värna om de principer som parlamentet absolut inte kan göra avkall från, såsom mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och ingen inblandning i förfaranden som är sub iudice.
Herr talman! För en organisation med en utgiftsvolym om mer än 92 miljarder euro är budgetförordningen den nästan viktigaste rättsliga grunden för att garantera en noggrann hantering av de europeiska medlen och så långt möjligt utesluta missbruk. Det är mera nödvändigt än någonsin att betona denna aspekt, ty kommissionen själv meddelade oss för två veckor sedan att det totala belopp som gått förlorat år 2000 på grund av bedrägerier och oriktigheter uppgår till hela 2 028 miljoner euro. Det är faktiskt inget att skryta med i Europa! Det är bättre att förebygga än att bota. Frågan är bara hur kommissionen här vill få någon förbättring till stånd.
Kommissionen vill inom ramen för reformprogrammet avskaffa den oberoende styrekonomen, alltså den institution som av erfarenhet visat sig vara mest framgångsrik när det gäller bedrägeribekämpning - jag vill bara nämna Fléchardfallet. Det är ungefär som om antalet inbrott fördubblas i ett bostadsområde och polisen då ordnar så att alla vakthundar avskaffas. Parlamentet har behållit den oberoende ekonomistyrningen med en decentraliserad placering, och för övrigt flera gånger beslutat detta, senast den 4 april 2001 i det preliminära betänkandet om ansvarsfriheten för 1998. Dessutom finns styrekonomen fast inskriven i fördraget. En internal auditor är inte någon styrekonom i nya kläder, utan en bedräglig förpackning, som i varje fall inte är godtagbar för min grupp.
En nödvändig pendang till en oberoende ekonomistyrning är att man tydligt fördelar behörighet och ansvar i händelse av uppsåtlig överträdelse eller vårdslös pliktuppfyllelse från tjänstemäns sida, vilket för övrigt återfinns i all nationell lagstiftning hos de femton länderna. Kommissionens reformansträngningar tycks snarare leda till att det ekonomiska ansvaret flyttas fram och tillbaka som på en rangerbangård, tills i slutändan ingen längre vet vilket spår man står på.
Entydighet, öppenhet och begriplighet när budgeten skall genomföras bör gälla för budgetförordningen. Bara på så sätt kan vi tillförsäkra oss medborgarnas acceptans!
Herr talman! Eftersom rådet är närvarande i dag, undrar jag om ni skulle vilja be rådets ordförande att kommentera ledamöternas iakttagelser.
Herr talman, ärade ledamöter! Den 26 juli förra året föreslog kommissionen en grundläggande omarbetning av den finansbibel som ju budgetförordningen utgör, med grundläggande bestämmelser för hela den ekonomiska hanteringen. I dag har vi tillfälle att diskutera parlamentets ändringsförslag och betänkanden. Jag vill till att börja med uttrycka mitt tack till och även min beundran för två herrar, nämligen föredraganden från budgetutskottet, Dell'Alba, och föredraganden från budgetkontrollutskottet, van Hulten. De har på verkligt kort tid levererat ett mycket omfattande arbete, och för det skall de ha min beundran och mitt tack. Jag vill naturligtvis också tacka för utskottens intensiva och precisa arbete.
Vi har nu förutom föredragandenas betänkanden också fått en rapport från revisionsrätten, som offentliggjordes redan i mars, och vi har förslaget till rekommendation från rådet. Jag vill särskilt framhålla hur värdefullt det är att parlamentet stöder denna snäva tidsplan, denna ambitiösa tidsplan, nämligen att om möjligt redan år 2002 ha en ny budgetförordning till förfogande och
tack vare dess arbete ligger vi mycket bra till i tidsplaneringen.
I fråga om hela förfarandet har vi inte någon lätt situation framför oss, det har redan nämnts. I rådet krävs det enhällighet, och för parlamentet föreskriver det formella förfarandet bara ett enkelt samråd. Kommissionen förstår att parlamentet skulle vilja utforma detta förfarande så att parlamentets ändringsförslag sedan också återfinns i det slutliga resultatet.
Ni känner till förslaget som kommissionen lade fram för regeringskonferensen i Nice. Kommissionen har fortfarande inte fattat någon formell ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag, eftersom det ännu inte föreligger något formellt yttrande från parlamentet, men jag vill redan i kväll meddela att jag är positiv till en rad ändringsförslag. Resultaten från samrådet mellan rådet, Europaparlamentet och revisionsrätten visar på många områden stor överensstämmelse. Många andra områden som gäller principfrågor eller tekniska detaljer måste fortfarande klaras upp och stämmas av.
Jag vill nu än en gång gå in på några grundläggande principer. Dagens budgetförordning är, som nämnts, från 1977, och vi har för ögonblicket snarare en trasmatta än ett sammanhållet koncept med finans- och budgetföreskrifter. Förslaget innehåller därför en grundläggande förenkling och nystrukturering. Alla principer och väsentliga föreskrifter för finanshanteringen bör sammanfattas i ett enda rättsligt instrument. Därför är jag också reserverad när det gäller olika ändringsförslag, där man snarast åter vill infoga speciella beståndsdelar.
Detaljerade och tekniska bestämmelser skall ha sin plats i den genomförandeförordning som kommissionen skall anta. Kommissionens förslag omfattar två delar, det bör än en gång påpekas: För det första de bestämmelser som inriktas på att strama åt och aktualisera reglerna och förfarandena för budgethanteringen och ansvarsfriheten för budgeten, och för det andra de bestämmelser där finanshanteringen och budgetstrukturen reformeras, och därmed också finansaktörernas roller.
I den första delen ställs mer rationella regler upp för nästan alla områden som finns med i nuvarande budgetförordning. Principerna om enhet och om sådant som skall ske årligen bör hanteras på ett striktare sätt. Det skall bara finnas separata medel, vilket får till följd att det bara föreskrivs åtagande- och betalningsbemyndiganden för samtliga utgifter, och kommissionen gläder sig mycket åt att parlamentet stöder denna ståndpunkt och denna nya version. Det kommer att förenkla förfarandet med att överföra medel till nästa budgetår.
Sedan en viktig punkt: De negativa utgifterna och inkomsterna skall tas bort. De negativa utgifterna på jordbruksområdet skall behandlas som intäkter som är avsatta för särskilda ändamål i enlighet med de regler som gäller för detta område. På denna punkt kan vi inte följa parlamentets ändringsförslag om att sådana negativa utgifter på jordbruksområdet skall anses som övriga allmänna intäkter, ty detta skulle i själva verket få mycket allvarliga konsekvenser, nämligen att jordbruksutgifterna då måste skäras ned i förhållande till budgetplanen.
I det interinstitutionella avtalet föreskrivs det - det finns t.o.m. extra nämnt - att de utgifter som finansieras genom intäkter som avsatts för särskilda ändamål, inte får adderas till taket för budgetplanen.
Det är en av de viktiga anledningarna till att vi säger att dessa jordbruksintäkter skall betraktas som öronmärkta intäkter. Om detta inte blir fallet, betyder det att man måste kapa jordbruksutgifterna jämfört med vad som är fallet i dag, och det bör förhindras. Någon nedskärning av jordbruksutgifterna, på sätt och vis i hemlighet genom budgetförordningen, bör egentligen inte ske.
Ett av de viktiga målen med den nya versionen är att de ekonomiska åtagandena för bistånd till tredje land snabbare kan omsättas i konkreta projekt. För att få till stånd ett mer rigoröst genomförande föreslås det därför att generella ekonomiska åtaganden skall avslutas fram till den 31 december i budgetår nr 1, med undantag för genomförandet av ekonomiska konventioner inom ramen för den externa politiken.
Genom den nya versionen omsätts EG:s direktiv om offentlig upphandling i budgetförordningen. För att bekämpa oriktigheter, bedrägerier och korruption kan aspiranter eller anbudsgivare, hos vilka man påvisar sådant felaktigt uppträdande, uteslutas från upphandlingen, vilket är en viktig punkt.
Vad beträffar det ekonomiska stödet, så är ju grundläggande principer - exempelvis en befintlig rättslig grund - öppet formulerade. I enlighet med förslaget skall det då dessutom vara möjligt att sköta allt bistånd till tredje land decentraliserat. Även detta är en aspekt som ofta nämnts av budgetutskottet i syfte att öka effektiviteten.
I andra delen föreslås ett solitt system för resultat- och prestationsinriktad finanshantering. Detta system har två nyckelkomponenter, för det första det ökade ansvaret för förvaltarna och för det andra inbegripandet av kontrollerna i förvaltningen av medlen. Jag kan bara understryka det som van Hulten har sagt. Det handlar ju just om att fördela ansvaret. Ty i dag har vi den situationen att de enskilda generaldirektoraten, som sköter medlen, gömmer sig bakom den centraliserade ekonomistyrningen, och det är just det som bör avskaffas. Ansvaret skall ligga på alla dem som måste hantera medlen. Då kan just detta att man gömmer sig inte längre genomföras. Det är en väsentlig punkt.
Fru Theato, ni har ju nu för era ändringsförslag - som naturligtvis inte välkomnas av kommissionen, eftersom de åter skulle häva hela systemet - anfört att den senaste rapporten om bedrägeribekämpning nu skulle bevisa hur viktig förhandskontrollen är. Där har ni valt helt fel exempel! Det måste jag helt enkelt säga, eftersom statistiken på detta område är styrekonomernas statistik i medlemsstaterna. Det betyder att det är statistiken över de fall som anmäls, till exempel i fråga om tullar. När det gäller tullar finns det överhuvud taget inte någon förhandskontroll. Eller i fråga om jordbrukspolitiken: På detta område sker förhandskontrollen bara genom commitments. Betalningarna kontrolleras inte genom den centraliserade förhandskontrollen här i Bryssel, utan av utbetalningsställena i medlemsstaterna. På samma sätt är det när det gäller strukturstöd. Frågan huruvida man i fortsättningen vill ha förhandskontrollerna centraliserade eller inte, och statistiken från medlemsstaterna har helt enkelt ingenting med varandra att göra, eftersom förhandskontrollen inte är placerad där, utan sker i medlemsstaterna.
Beträffande budgetplanens disposition: Låt mig helt kort gå in på några påpekanden som gjorts under den föregående diskussionen. Vi föreslår ju med tanke på activity based budgeting att man avskaffar separationen av A och B. Det skall naturligtvis inte minska öppenheten, utan egentligen öka den. Det kommer ju i framtiden inte att vara så att personalmedlen eller de administrativa medlen inte längre överförs separat. Naturligtvis kommer de även i fortsättningen att ha sin extra budgetpost, som sedan beslutas av parlamentet tillsammans med rådet. Men det är inte längre en generell del, som tas upp i budgeten i sammanfattning, utan det räknas till de enskilda politikområdena. Och det ökar ju öppenheten i sin helhet.
Följande punkter stämmer överens med kommissionens ståndpunkt. Jag refererar nu till föredragandens ändringsförslag beträffande aktörernas roll, prioriteringen av budgetförordningen framför sektorsvisa bestämmelser, definitionen av ekonomiska åtaganden och utläggningen. Jag vill också särskilt välkomna ändringsförslag 44 beträffande definitionen av en finansieringsöversikt och dess funktion. Jag tror att det är ett mycket viktigt klargörande, och det gäller överhuvud taget enskilda klargöranden som finns med i ändringsförslagen, vilka kommissionen är mycket positiv till, eftersom de, tror jag, väsentligt ökar den hanterbarhet och rättsliga klarhet, som skall skapas genom budgetförordningen.
Jag hade redan nämnt att vi inte kan godta ändringsförslagen om de negativa intäkterna och utgifterna. Låt mig säga följande om den punkten: Beträffande intäkterna på tullområdet föreslår ni i ändringsförslagen att andelen administrativa medel, som kan hållas inne i medlemsstaterna, skall stå som en utgift i budgeten. Det skulle då vara en utgift i kategori 5 och skapa helt nya problem i denna kategori, trots att det ju är medel som överhuvud taget inte flyter genom kommissionens budget. Jag tror dock att man beträffande dessa punkter skall kunna komma överens.
Jag tror inte att det är meningsfullt att skildra alla olika ändringsförslag nu, eftersom det skulle dra ut på tiden långt förbi midnatt.
Låt mig avsluta med att konstatera att Europaparlamentet ju för närvarande vill skjuta upp den formella omröstningen om resolutionen. Jag vill upprepa att jag förstår och stöder Europaparlamentet när det vill ge tyngd åt sin ståndpunkt i förhandlingarna. Det är därför min avsikt att vid Ekofin nästa vecka, den 5 juni, inbjuda ordförandeskapet till ett fyrpartssamtal tillsammans med Europaparlamentet, revisionsrätten och kommissionen, för att just i ett fyrpartssamtal - nyskapat ord - kunna komma överens om det fortsatta förfarandet, men framför allt också kunna diskutera innehållet. Detta möte skulle då äga rum så snart som möjligt. Jag hoppas att detta förfarande kommer att göra det möjligt för Europaparlamentet att i god tid avge sitt yttrande. Kommissionen vill lägga fram sitt omarbetade förslag i september, i ljuset av den fortsatta utvecklingen och förhoppningsvis även den fortsatta enigheten.
Tack så mycket, fru kommissionär, för att ha inrättat fyrpartsdialogen.
Enligt artikel 121.5 i arbetsordningen har rådet rätt att uttala sig. Önskar ni det? Ordet är ert.
. Herr talman! Det är en oväntad men ändå välkommen ära att få tala till er här i kväll.
Jag har lyssnat väldigt noga på vad som har sagts. Jag måste göra er besvikna såtillvida att jag inte kan kommentera substansen i de synpunkter som har framförts. Det beror på att rådet ännu inte har tagit ställning. Det kommer att ske på Ekofin-rådets möte i nästa vecka.
Jag är helt övertygad om att så fort parlamentet har fattat sitt beslut, kommer rådet att granska det med största noggrannhet.
Trots att jag inte kan kommentera substansen, vågar jag ändå drista mig till att hänvisa till vad rådet har sagt tidigare, nämligen att vi är väldigt angelägna om att ett beslut om den nya budgetförordningen fattas som snabbt som möjligt. Förhoppningsvis kan parlamentet i morgon fatta ett beslut, så att kommissionen kan arbeta vidare med det reviderade förslaget. Vi skulle då kunna erhålla det i september och förhoppningsvis få till stånd ett beslut om den slutliga förordningen så fort det bara är möjligt.
Jag har naturligtvis också noterat vad Michaele Schreyer sade att hon kommer att ta upp på Ekofin-rådets möte och ser fram emot denna diskussion.
Vi tackar rådet.
Dell'Alba vill ha ordet. På den här nivån i debatten kan det endast gälla ett förslag som rör förfaranden.
. (FR) Herr talman! Klockan är 23.20. Det gäller en precisering som jag måste göra till Schreyer. Jag tackar henne så mycket för det hon sagt, och även för hennes kritik mot vårt betänkande, vilket för övrigt något berättigar det faktum att vi vill behålla denna strategi. När ni talade om negativa utgifter, negativa inkomster, kritiserade ni vårt förslag genom att säga att våra ändringsförslag skulle skapa en slags allmän intäkt, men jag tror att ni har fel.
Vi ville med denna idé om inkomster avsatta för särskilt ändamål behålla en gammal princip om budgetenighet å ena sidan och en mekanism för kompensation som just skulle undvika översvämningar i anslutning till budgetförordningen. När det gäller rådets ordförande tackar jag henne så mycket.
Jag ber om ursäkt ifall jag i början av mitt inlägg, ett förslag som rör förfaranden, sade att rådet inte var här, eftersom det inte var representerat på ministernivå. Det var en premiär när ni gjorde ert inlägg. Tillåt mig att säga att kollegan van Hulthen - jag talar ur hans synvinkel - redan preciserat vår idé. Ni sade: ni vill ha vårt yttrande i morgon, det är just det vi inte kommer att göra, vi kommer att vänta på ett konkret steg från rådet, vilket kommissionären önskade, för att sedan avisera. Det är vårt enda sätt att lite grand förhandla med rådet genom det förfarande vi har för avsikt att följa i morgon.
Herr talman! Rådet ombeds ofta att komma med inlägg under debatterna i parlamentet. Det gör sällan det, och jag skulle vilja tacka rådet för inlägget vid detta tillfälle. Jag tar tillbaka det som jag sade om rådets arrogans och hoppas att detta är början på en givande diskussion.
Tack, kära kollega.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Obligatorisk användning av bilbälten
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0141/2001) av Hedkvist Petersen för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/671/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av bilbälten i fordon som väger mindre än 3,5 ton (KOM(2000) 815 - C5-0684/2000 - 2000/0315(COD)).
. Herr talman! Vid denna mycket sena timme skall jag som föredragande säga några ord om detta betänkande. För det första vill jag tacka alla kolleger för ett gott samarbete i utskottet. Jag vill även tacka kommissionen för ett bra förslag till direktiv när det gäller säkerhetsbälten och fastspänning av barn i fordon.
Detta är en viktigt fråga. Jag vill än en gång upprepa att det är väldigt många människor som dör i trafiken i EU:s medlemsstater. Det rör sig om ungefär 42 000 människor per år. Vi skulle aldrig acceptera så höga dödstal inom något annat transportslag. Vi måste därför vidta åtgärder. En sådan åtgärd är det förslag som kommissionen nu lägger fram. Vi skall också komma ihåg att barn drabbas väldigt allvarligt på vägarna. Den vanligaste dödsorsaken bland barn och unga är trafikdöden.
Man kan då fråga sig: Skall EU lagstifta om säkerhetsbälten och barnsäkerhet i bilar? Mitt svar är ja. Jag tycker att det är väldigt viktigt. För det första finns det en rättslig grund i fördraget. För det andra finns det sedan tidigare en lagstiftning, ett direktiv, som nu skall skärpas, eftersom det finns behov av det.
Vi vet att bilbälten räddar liv. Detta är särskilt markant när det gäller barn. Olycksforskning visar att risken för allvarliga skador är sju gånger större för barn som inte använder fasthållningsanordningar än för barn som använder sådana. Därför finns det ett behov av detta.
Dessutom är dagens trafik i Europa i väldigt stor utsträckning gränsöverskridande. Människor rör sig i privatbilar, men också i yrkestrafik. Både privatbilismen och yrkestrafiken ökar över gränserna. Det har vi sett senast i en rapport i dag. Vi har också kraftigt ökande turistströmmar, som gör att det finns behov av gemensamma regler när det gäller fundamentala säkerhetsåtgärder på vägarna. Det är alltså viktigt att vi har en hög säkerhetsnivå i alla EU-länder, så att vi vet vilka regler som gäller, som privatperson och som yrkesförare, men också för bilfabrikanterna. Det är viktigt för dem att ha gemensamma säkerhetskrav så att reglerna blir tydliga. Samtidigt är det också viktigt för konsumenterna att säkerhetsanordningarna blir billigare, vilket de blir om reglerna är gemensamma.
Kommissionens förslag är en skärpning av ett tidigare direktiv som innebär att samtliga passagerare i fordon som är utrustade med säkerhetsbälten skall använda dessa, att alla barn skall spännas fast i godkända bilbarnstolar, undantagen försvinner, att barn under tre år inte får åka i en bil utan lämplig bilbarnstol, med undantag av taxibil, och att användningen av bakåtvända bilbarnstolar förbjuds om krockkudden inte har avaktiverats.
Allt detta är bra förslag. Utskottet är enigt om att man vill föra fram det också som parlamentets förslag. Vi har dock sex ändringsförslag. I korthet innebär det första ändringsförslaget att kommissionen tillsammans med medlemsstaterna och trafiksäkerhetsorganisationer bör främja en informationskampanj. I det andra föreslår vi att det är längden på ett barn som skall vara avgörande för när ett barn kan använda bilbälte för vuxna. Genom ändringsförslag 4 vill vi att tillverkarna skall ange vilka bilbarnstolar som passar till vilka bilmodeller. Vi föreslår även att landsbygdsbussar som används i stadstrafik - det är inte så ofta men det förekommer - inte skall omfattas av kravet på obligatorisk användning. Dessutom vill vi att kommissionen, i samarbete med bilindustrin, skall utveckla säkrare och mer användarvänliga system för krockkuddar. Det skall dessutom redovisas tillsammans med den rapport som skall läggas fram senast 1 augusti 2004 om genomförandet av direktivet.
Rådet skall behandla kommissionens förslag vid transportministrarnas möte i slutet av juni. Jag ser verkligen fram emot att vi nu kan fatta ett gemensamt beslut i EU och att vi kan genomföra en mycket viktig trafiksäkerhetsåtgärd som är grundläggande för trafiksäkerheten i EU.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Många människor dör årligen i Europa på våra vägar. Som Europaparlamentariker har vi därför ett stort ansvar för att arbeta för mer säkerhet inom vägtrafiken. Men vi vet också att trafiken ökar varje år, och därför delvis också blir en större riskfaktor. Frågan om bältesplikt spelar enligt min åsikt en utslagsgivande roll här.
Jag är rent allmänt helt införstådd med kommissionens förslag att förbättra säkerheten för förare och passagerare. Jag är också principiellt införstådd med att man bör vara skyldig att alltid spänna på sig bältet på alla säten som är utrustade med säkerhetsbälten, respektive med det grundläggande kravet att använda de säten som är utrustade med säkerhetsbälten eller med fasthållningsanordningar för barn. Jag anser också att det är en principiell skyldighet att använda fasthållningsanordningar för barn under 12 år.
Men jag vill här konstatera att det är nödvändigt att ge medlemsstaterna ett spelrum på vissa punkter när det gäller genomförandet av direktivet i länderna. Jag tänker här på användningen av fasthållningsanordningar för mycket små barn. Jag tänker också på medicinska orsaker, och jag tänker på mycket specifika situationer, krav exempelvis när det gäller småbussar och bussar, vilket också redan berörts av föredraganden. Att nämna ytterligare detaljer skulle här dra ut för långt på tiden. En harmonisering av lagstiftningen på europeisk nivå kommer att skapa öppenhet och klarhet och förbättra de olika nationella bestämmelserna.
På det stora hela taget vill jag gratulera föredraganden så hjärtligt till detta betänkande, som jag också anser vara mycket balanserat, och jag kan redan i dag försäkra att min grupp kommer att rösta för detta betänkande. Men jag vill ändå påpeka att det detaljerade genomförandet av direktivet i fortsättningen måste göras av medlemsstaterna, och när allt kommer omkring har medlemsstaterna också ansvaret för säkerheten på Europas vägar.
Herr talman, fru kommissionär! De senaste resultaten från olycksfallsforskningen bevisar att 50 procent av de omkomna passagerarna inte använt bilbälte. I fråga om vägtrafiksäkerheten har det skett en blixtsnabb utveckling. Jag kommer från ett område i en delstat, där det för tio år sedan inte alls fanns barnstolar och fasthållningsanordningar för barn, och där rullbälten hörde till bilarnas lyxutrustning. Sedan hade jag 1991 möjlighet att medverka till direktivet om skyldighet att använda bilbälten.
I dag handlar det redan om den nödvändiga anpassningen av detta direktiv till de vetenskapliga tekniska framstegen. Omfattande olycksfallsforskningsresultat, men även de av näringslivet utvecklade moderna säkerhetsfasthållningsanordningar, gör dagens situation oacceptabel. Det är till exempel oförsvarligt att transportera barn under tre år, utan att de på något sätt är fastspända, på baksätet i personbilar, eller att köra dem i barnstolar på passagerarstolen i framsätet utan att krockkudden har kopplats från. Det får inte längre vara tillåtet att spänna fast större barn med de bälten som är avsedda för vuxna. Undantagsregler från den generella skyldigheten att använda bälte, exempelvis för lastbilsförare, måste i framtiden höra till det förgångna.
Genom det förslag om att ändra ifrågavarande direktiv, som konkretiserats genom sex ändringsförslag från Europaparlamentet, uppnår vi bland annat lösningar som är tekniskt säkra, men framför allt sådana som kan hanteras av konsumenterna. Särskilt det sistnämnda ökar möjligheten att befintliga fasthållningsanordningar också används. Fortfarande åker mer än 50 procent av barnen utan att vara fastspända, till och med när det finns sådana anordningar i fordonet. Härvidlag tycks föräldrarna inte känna till att risken ökar sjufalt för att deras icke fastspända barn skall råka ut för en svår eller rent av dödlig skada till följd av en olycka.
Fortfarande är detta inte färdigutvecklat. Nuvarande fasthållningsanordningar för barn utvärderas enligt tester som rör frontalkollisioner och får nästan genomgående bra betyg. Ändå kan 70 procent av alla olycksfall som rör barn i personbilar, med dödlig utgång, hänföras till sidokollisioner. Där räcker inte dessa system till. Jag rekommenderar att man röstar för föreliggande ändringar om anpassning av direktivet.
. (ES) Herr talman! Jag vill först och främst hjärtligt gratulera fru Hedkvist Petersen till det betänkande hon har lagt fram. Hon visar i detta betänkande sin personliga känslighet, och även hela utskottets, inför en så viktig fråga som trafiksäkerhet i ett försök att minska en siffra som är oacceptabel för oss: 42 000 döda per år, vilket är det antal personer som avlider till följd av trafikolyckor i Europeiska unionen. Denna siffra är talande, det är för många döda.
Kommissionen antog i december 2000 ett förslag om obligatorisk användning av bilbälten i fordon. Förslaget innehåller även bestämmelser om obligatorisk användning av fasthållningsanordningar för barn i personbilar och liknande fordon. Ärade kolleger, om ni går till vilken butik som helst kan ni själva se att de fasthållningsanordningar för barn som finns tillgängliga på marknaden redan i dag är anpassade till den nuvarande lagstiftningen. Därför tas de undantag som fanns i det ursprungliga direktivet bort i och med detta förslag, eftersom de undantagen var tänkta för ett annat sammanhang och innehöll bestämmelser som tillät barn att använda säkerhetsbälten för vuxna personer i det fall det inte fanns tillgång till fasthållningsanordningar för barn. I dag vet vi att det inte längre är nödvändigt.
Förutom att förslaget till direktiv skyddar barn i fordon, kommer det även att bidra till att minska antalet döda och allvarligt skadade till följd av olyckor med bussar, minibussar och lastbilar i och med att det blir obligatoriskt att använda säkerhetsbälten för förare och passagerare när det finns sådana. En korrekt användning av säkerhetsbälten och fasthållningsanordningar för barn är en av de viktigaste åtgärder som kommissionen föreslår på området för vägsäkerhet.
Såväl ni, parlamentet, som rådet har stött förslaget genom att beslutsamt stödja kommissionens handlingsprogram om prioriteringar i trafiksäkerheten inom unionen, information, situation för och klassificering av antagandet av bestämmelser, och bland dessa är just användningen av säkerhetsbälte och fasthållningsanordningar för barn en av de grundläggande prioriteringarna i vägsäkerheten.
Ärade kolleger, jag går nu vidare till de konkreta ändringsförslagen. Det finns bara ett ändringsförslag, nummer 4, som kommissionen inte kan godta. Skälet till att vi inte kan anta det är att tillverkarna enligt detta ändringsförslag skulle bli skyldiga att tydligt ange vilka fasthållningsanordningar för barn som passar och som enkelt kan anpassas till deras fordon. Även om kommissionen erkänner att det har funnits problem med att installera en del anordningar i vissa bestämda fordon, skulle en sådan bestämmelse innebära en överträdelse av reglerna för den inre marknaden och rätten till fri etablering samt förslaget till direktiv i den senaste internationella normen för fasthållningsanordningar för barn.
Dock vidtas för närvarande åtgärder som inte är lagstiftande, särskilt genom testorganisationen Euro NCAP, vilken bilfabrikanterna som ni vet - är anslutna till, detta i syfte att få dem att ange vilka fasthållningsanordningar som är lämpliga för deras fordon. Enligt min uppskattning kommer denna ansträngning samt det faktum att de fasthållningsanordningar som föreskrivs enligt 44.03 är lättare att installera och att de är säkrare än de system som fanns innan - att minska problemen.
Slutligen finns det två ändringsförslag som skulle tvinga kommissionen att anta åtgärder som den redan planerar att sätta igång. Det handlar om ändringsförslag 1, enligt vilket kommissionen blir skyldig att främja en informationskampanj parallellt med tillämpningen av direktivet samt det andra stycket av ändringsförslag 6, enligt vilket kommissionen i samarbete med fordonsindustrin skall undersöka hur man kan utveckla mindre aggressiva system för krockkuddar, särskilt deras hantering i samband med bakåtvända säkerhetsanordningar för barn. Kommissionen föreslår att dessa två ändringsförslag inte tas med i lagstiftningstexten, utan att de införs som skäl, eftersom vi är medvetna om att de är av intresse och att de är viktiga inför framtiden.
Herr talman, ärade kolleger, jag har nu sammanfattat kommissionens ståndpunkt angående detta betänkande. Jag vill åter påpeka att förutom ändringsförslag 4, vilket vi måste förkasta, antar vi alla övriga ändringsförslag med de anmärkningar jag har gjort om ändringsförslag 1 och det andra stycket av ändringsförslag 6, vilka i stället för att införas i själva lagstiftningstexten helt enkelt kan införas som skäl i den slutliga texten.
Jag tackar så mycket och det återstår bara för mig att än en gång gratulera den föredragande, Hedkvist Petersen, och även Schierhuber, för de inlägg de har gjort och säga att jag håller med om vad de säger. Nu återstår det att se hur de olika medlemsstaterna tillämpar den lagstiftning vi antar här i dag. Just därför kommer vi att utarbeta ett förslag tillsammans med kommissionär Vitorino där vi förutom att ta upp den här konkreta frågan även beaktar alla krav på trafiksäkerhet i syfte att försöka harmonisera medlemsstaternas verkliga tillämpning av kontroller och även sanktioner på det här området.
Parlamentet tackar kommissionen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.11.00.
| sv |
29. Europaparlamentets godkännande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (omröstning)
- Betänkande: Jo Leinen
- Före omröstningen
Jo Leinen: föredragande. - (DE) Herr talman! Med denna resolution banar vi väg för den högtidliga proklamationen av stadgan om de grundläggande rättigheterna av alla de tre institutionerna i Strasbourg den 12 december.
Får jag göra er uppmärksamma på ett viktigt ändringsförslag, nämligen ändringsförslag 3, som jag stöder och som uppmanar Storbritannien och Polen att fördubbla försöken att tänka om och återkalla sitt beslut att hoppa av. När det gäller grundläggande fri- och rättigheter måste EU kunna tala med en röst, både hemma och utomlands. Ändringsförslag nr 3 är därför mycket viktigt.
| sv |
14. Godkännande respektive icke-godkännande av vissa hälsopåståenden om livsmedel som avser barns utveckling och hälsa (
Före omröstningen:
Glenis Willmott: (EN) Herr talman! Parlamentsledamöterna har en viktig roll att spela genom att granska beslut om hälsopåståenden. Jag har fått en mängd brev och e-postmeddelanden från oroliga föräldrar, stora hälso- och konsumentorganisationer, barnmorskor, sjuksköterskor och läkarförbund, samt från Unicef och WHO. Innan det råder verklig enighet inom forskarvärlden om påståendets giltighet kan vi inte tillåta det. De nu tillgängliga bevisen är inte entydiga och det finns inga bevis som kan göra det berättigat att använda ett sådant påstående på tillskottsnäring.
Om DHA framställd på syntetisk väg i framtiden visar sig ha en bevislig gynnsam effekt på spädbarn bör vi se till att det blir en grundläggande ingrediens i all modersmjölksersättning och inte låta det utnyttjas som en marknadsföringsploj av ett visst varumärke. Jag uppmanar er att stödja denna resolution.
Esther de Lange: (EN) Herr talman! Jag vill absolut inte öppna debatten på nytt, men vi bör verkligen tänka oss för innan vi ger ordet åt människor som lägger fram sina personliga åsikter som vetenskapliga bevis. Låt oss bara rösta. Vi har bestämt oss.
(Applåder)
| sv |
En särskild plats för barnen i EU:s yttre åtgärder (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är en kort presentation av betänkandet av Glenys Kinnock, för utskottet för utveckling, om en särskild plats för barnen i EU:s yttre åtgärder.
Glenys Kinnock: föredragande. - (EN) Herr talman! Till att börja med måste jag säga att jag välkomnar varmt det meddelande som kommissionen förberett. Jag tycker att det är både omfattande och ambitiöst.
I mitt betänkande rekommenderade jag vilka praktiska åtgärder, investeringar och processer som behövs för att vi ska kunna fastställa en särskild plats för barnen i de yttre åtgärderna. Kommissionens och rådets meddelande och slutsatser om yttre åtgärder kommer att bygga på den yttre dimensionen av EU:s strategi om barnens rättigheter. Jag anser att detta är mycket viktigt för EU.
Jag hoppas verkligen på åtgärder som speglar den ambition jag ser. Vi behöver substans som backar upp retoriken. Det kräver resurser och självklart, vilket ni säkert håller med om, får inte EU:s medlemsstater backa när det gäller åtaganden att finansiera millenniemålen. Vi vet att de flesta av väldens två miljarder barn dagligen kämpar med fattigdom och utsatthet. Vi vet även att 98 procent av världens barn som lever i extrem fattigdom bor i utvecklingsländer.
Dessutom är det nu tydligt att följderna av finanskrisen kommer att drabba barn och ungdomar hårt, till exempel när man drar ned på budgeten för hälsovård och utbildning. Därför tror jag att det är rätt att vi gör ett politiskt åtagande på högsta nivå för barnen, och med barnen. I sitt partnerskap med utvecklingsländer måste EU se möjligheten att påverka politiken för att rädda barns liv. De åtgärder för barn som bör prioriteras måste främjas när kommissionen förhandlar om regionala och tematiska strategier i landsstrategidokument, samt när de utarbetas och revideras.
I både budgetstöd och budgetkontrakt om millenniemålen bör och måste man inkludera specifika mål och indikationer när det gäller barn. Jag välkomnar kommissionens föresats att utarbeta nationella åtgärdsplaner för barn med partnerländer. Vi behöver garantier för att även mycket marginaliserade barn, till exempel handikappade och föräldralösa barn, får rättvis tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, socialvård och juridiska tjänster.
Jag anser att kommissionens anställda, både de i Bryssel och de som ingår i delegationer, måste få mer och bättre utbildning, framför allt om hur de bäst hanterar barns deltagande. Vi behöver tänka om i EU när det gäller hur vi lyssnar på barnen och bjuder in dem att delta, eftersom vi förstår att det är barnen själva som ger liv till värderingarna som har införts i internationell lagstiftning genom konventionen om barnets rättigheter från 1989. Min erfarenhet är att barnen, eller de unga, har mycket insikt och kunskap om hur fattigdom och miljöförstöring kan åtgärdas, och detta bör vi ta tillvara.
Det glädjer mig att kommissionen är medveten om hur viktigt det är med samråd under förberedelserna av EU-strategin om barnets rättigheter. Jag förstår också att detta har inplanerats till första halvåret av 2009. Kan kommissionen ange när detta arbete kommer att påbörjas? Jag hoppas att det inte kommer att fattas något beslut om att det offentliga samrådet, som inkluderar barn, kommer att skjutas upp tills den nya kommissionen och det nya parlamentet är på plats.
Avslutningsvis vill jag citera Kofi Annan, ”There is no trust more sacred than the one the world holds with children. There is no duty more important than ensuring that their rights are respected, that their welfare is protected, that their lives are free from fear and want and that they grow up in peace.” Jag tror att vi alla kan hålla med om att det är bra målsättningar.
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det är ett nöje att vara här i dag för att prata om barn och om det betänkande ni kommer att anta snart.
Låt mig ta några minuter för att prata om hur vi hamnade där vi är i dag och vad som väntar och om barns deltagande, vilket troligtvis utgör vår största utmaning när det gäller barn.
I dag tar vi ett viktigt steg i en lång process som startade för flera år sedan i kommissionen. Vi är medvetna om att EU behöver en strategi för barn. Vi behöver en strategi för EU:s genomförande av sina åtaganden. Vi och övriga världen har undertecknat FN:s konvention om barnets rättigheter.
Det första steget var kommissionens meddelande från 2006 om en EU-strategi för barnets rättigheter. 2008 kom sedan meddelandet om barnen i yttre åtgärder, som innehöll en omfattande EU-strategi för barn som innefattade samtliga instrument i det yttre samarbetet.
Låt mig göra en liten utvikning, då jag är säker på att några av er kommer att fråga vad som hände med EU-strategin om barnets rättigheter, som offentliggjordes i nämnda meddelande. Jag kan intyga att kommissionen arbetar med strategin, och den kommer att presenteras av nästa kommission.
Under Sloveniens ordförandeskap i maj 2008 antog rådet slutsatser om främjande och skydd av barnets rättigheter i Europeiska unionens yttre åtgärder - utvecklingsdimensionen och den humanitära dimensionen.
Utskottet för utveckling började sedan utarbeta ett betänkande och vi befinner oss nu i slutfasen av den processen och i morgon kommer ni att rösta om detta utmärkta betänkande.
Dessutom är EU:s politik för barn grundad på riktlinjerna om barn och väpnad konflikt och riktlinjerna om barnets rättigheter, som båda tillämpas i några utvalda försöksländer. Kommissionen välkomnar betänkandet, som är ett utmärkt komplement till vårt meddelande, och rådets slutsatser och riktlinjerna. Vi kommer att använda oss av det i vårt arbete med barn.
Avslutningsvis vill jag ta upp vår troligtvis största utmaning just nu: barns deltagande. Hur kan vi se till att involvera barn i beslut som rör dem? Hur kan vi se till att barn har tillgång till viktig information? Hur kan vi se till att barn har lika möjlighet att utrycka sina åsikter? Vi måste medge att, av allt som vi åtog oss i konventionen om barnets rättigheter, är detta kanske den största utmaningen.
Vi måste erkänna att vi fortfarande har långt kvar till att göra en betydande insats för barns deltagande. I kommissionen börjar vi fundera på hur man skulle kunna utforma och genomföra barns deltagande på ett bra sätt, så att det inte bara blir en symbolisk insats. Barnens deltagande bör vara relevant, meningsfullt och välorienterat. Vi har även ordnat med lämplig finansiering för barns deltagande i det tematiska programmet ”Investera i människor”.
Varför är detta så svårt för oss vuxna? Främst beror det på att det är vårt beteende som ifrågasätts.
Vad kommer kommissionen att göra för att främja detta deltagande i sina yttre åtgärder? Kommissionen kommer att ta fram verktyg för samråd med barn åt våra delegationer, men de verktygen kommer inte bara att användas av våra delegationer utan även av partnerländerna. Tillsammans med Unicef har vi också tagit fram en samling verktyg som är avsedda för barns deltagande och allmänt skydd av barn, rättsliga reformer och budget för barn.
Utöver dessa verktyg, omorganiserar och stärker vi även vårt samarbete med Unicef för att kunna öka vårt stöd till partnerländer och deras arbete för att barn ska komma till tals i landet.
Vi har även ett nära samarbete med diverse icke-statliga organisationer för att lära av dem om olika upplägg för hur man kan involvera barn och göra deras deltagande meningsfullt. Jag ska vara ärlig: det kommer inte att ske i morgon. Detta är bara början på en lång process.
Jag vill säga en sak om betänkandet. I betänkandet påpekas att kommissionen bör ägna uppmärksamhet åt barns deltagande, men det kommer även ni att behöva göra, och jag kan försäkra er att kommissionen gärna samarbetar med er. Vi borde ta tillvara på de två institutionernas kollektiva styrka för att ta itu med denna fråga.
Jag vill än en gång uttrycka hur mycket kommissionen uppskattar betänkandet och betona att vi kommer att göra vårt yttersta för att följa rekommendationerna. Vi räknar med parlamentets fortsatta stöd i detta.
Som svar på Glenys Kinnocks fråga kan jag med glädje bekräfta att kommissionens ståndpunkt är oförändrad. Det var kommissionen själv som kom med idén att använda 2009 för samråd och vi arbetar för att man under samrådsprocessen med barn använder sig av alla verktyg som finns tillgängliga.
Jag vill även understryka att kommissionen vill se till att barnets rättigheter respekteras till fullo under samrådsprocessen.
Till sist vill jag tacka dig Gladys Kinnock för ett givande samarbete om barn och frågor som rör barn, inte bara i samband med betänkandet, utan under alla dessa år. Jag vet att jag tagit upp mycket tid, men man kan aldrig ta upp för mycket tid när det handlar om barns rättigheter.
Talmannen: Tack, herr kommissionsledamot! Ert tal var mycket intressant och berörde ett väldigt viktigt ämne.
Punkten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 19 februari 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
John Attard-Montalto: skriftlig. - (EN) Det är sorgligt att konstatera att det varje dag dör fler än 26 000 barn under fem års ålder i världen, för det mesta av orsaker som hade kunnat förebyggas.
Det är tragiskt att många liv skulle kunna räddas med rätt åtgärder, de må vara medicinska eller finansiella, och trots det blir situationen bara värre. Man måste särskilt uppmärksamma de mest sårbara och socialt utestängda flickorna och pojkarna, inklusive funktionshindrade barn, immigrantbarn och minoritetsbarn.
Betänkandet är berömligt. Det enda som jag inte håller med om är de delar som handlar om abort.
Utskottet för utveckling antog detta initiativbetänkande (som utarbetats av Glenys Kinnock (PSE, Förenade kungariket)) om en särskild plats för barnen i EU:s yttre åtgärder som ett svar på kommissionens meddelande om samma fråga. Utskottet välkomnade meddelandet och de fyra vägledande principerna i kommissionens handlingsplan om barnets rättigheter i de yttre åtgärderna, som består av en holistisk och sammanhängande strategi som baserar sig på barnets rättigheter.
Vi måste snarast
a) inleda en grundlig analys av barns rättigheter,
b) bygga ut befintliga närverk för unga och barn som lämpliga plattformar för att rådfråga barn,
c) se till att internationella överrenskommelser mellan EU och tredjeländer innehåller en rättsligt bindande bestämmelse om skydd av barnets rättigheter.
Daciana Octavia Sârbu : Det är vår skyldighet att se till att det är vi som bygger upp en bättre framtid, inte bara för européer utan även för utvecklingsländer.
Barnen representerar framtiden och vi måste kunna se till att deras rättigheter stärks och respekteras i tredjeländer som får europeiskt bistånd.
Det är en prioriteringsfråga att Europeiska unionen, i relationer med tredjeländer, ser till att barns rätt till utbildning och sjukvård garanteras.
Det stämmer att vi befinner oss i en finanskris, men vi kan inte bortse från att någonstans i världen så dör ett barn var tredje sekund och varje minut dör en kvinna i barnsäng.
Barnen utgör hälften av världens befolkning och barnens rättigheter måste vara en prioriteringsfråga inom Europeiska unionens utvecklingspolitik.
Varje medlemsstat borde efter sina förutsättningar engagera sig i samarbetspolitiken med utvecklingsländer. Europeiska kommissionen borde sätta press på utvecklingsländerna att i sina nationella lagstiftningar införliva bestämmelserna i FN:s konvention om barnens rättigheter.
Anna Záborská : Jag är tacksam over att jag fick möjlighet att skriva ett yttrande om betänkandet i utskottet för kvinnors rättigheter. Jag har med särskilt stort intresse tagit del av ämnet om barnens rättigheter i samband med utrikes förbindelser.
Mitt yttrande antogs enhälligt. I yttrandet framhålls framför allt att EU:s utrikesstrategi för barns rättigheter bör utgå från värderingar och principer som fastställs i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, särskilt artiklarna 3, 16, 18, 23, 25, 26 och 29. Artiklarna är särskilt viktiga såväl för den enskildes som för hela samhällets välbefinnande. I mitt yttrande betonas att man vid alla insatser för barns rättigheter måste ta hänsyn till den prioriterade ställning som barnets föräldrar och närmaste släkt har.
Att Europaparlamentet har antagit mitt yttrande understryker vikten av att skydda mänskligt liv på rätt sätt från början och att varje barn folkbokförs. Jag lyckades lägga fram uttalanden som fördömer den arvshygieniska könsdiskriminering som blir allt vanligare i vissa länder. I yttrandet uppmanas kommissionen att betona vikten och nödvändigheten av att alla barn i tredjeländer folkbokförs från födelsen som en del av kommissionens utvecklingspolitik samt att koppla EU:s biståndsprogram till detta krav.
Jag stödjer alla försök att främja utvecklingsbistånd. Jag insisterar dock på att humanitära organisationer och internationella organ som är ansvariga för att fördela bistånd ska kunna se till att biståndet verkligen når de barn som det är avsatt för och att det inte går förlorat.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
4. Deltagande av Schweiz och Liechtenstein i Frontex verksamhet (
| sv |
14. Hiv/aids: tidig diagnos och behandling (omröstning)
| sv |
Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
Paul Rübig: (DE) Herr talman! Vid gårdagens kvällssession bar Arlene McCarthy med sig ett vapen här i parlamentet. Jag skulle vilja fråga vem som gav tillstånd till att ett vapen fick föras in i kammaren.
Talmannen: Det är en bra fråga. Jag kommer att vidarebefordra frågan till de relevanta myndigheterna, och de hör sedan av sig till er.
| sv |
2. Laos och Vietnam (omröstning)
| sv |
1. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: ansökan EGF/2010/019 IE/Construction 41 från Irland (
| sv |
Pågående förhandlingar om bilaterala avtal mellan Förenta staterna och vissa medlemsstater om passageraruppgifter (Passenger Name Record) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om de pågående förhandlingarna om bilaterala avtal mellan Förenta Staterna och vissa medlemsstater när det gäller visum och passageraruppgifter (PNR).
Franco Frattini: Fru talman! Låt mig börja med att säga att den gemensamma viseringspolitiken inom EU hittills har gett påtagliga resultat avseende flera tredje länder såsom helt nyligen Kanada och Australien. Men tyvärr har detta inte varit fallet med USA.
Sedan 2004 har vi arbetat mycket hårt för att nå målet att alla EU:s medlemsstater ska ingå i USA:s program för viseringsundantag. Jag har tillsammans med rådets ordförande konstant utövat påtryckningar på USA:s administration för att alla medlemsstaternas röster ska höras i Washington. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har som ni vet personligen tagit upp frågan med president Bush och med den amerikanska kongressens ledare vid alla sina officiella besök i Washington.
Vi har alla hävdat att EU:s medlemsstater redan uppfyller de extra säkerhetskriterier som fastställts i den reformlagstiftning som nyligen antogs i USA. Vi förstår mycket väl att de uteblivna framgångarna gentemot USA har skapat stor frustration bland de länder som ännu inte ingår i USA:s program för viseringsundantag. Våra medborgare är i sin fulla rätt att vara oförstående inför en sådan diskriminering.
Men vi ska inte låta oss splittras och skrämmas till att överskrida vad vi nyligen har kommit överens om och acceptera sådant som borde vara otänkbart - till exempel att ge andra tillgång till Schengenregister över migration och asyl. Allt detta borde vara otänkbart.
Vi behöver ingående diskussioner, förhandlingar och ömsesidighet. När allt kommer omkring har vi uppnått en hel del tillsammans. Alldeles nyligen firade vi att Schengenområdet utvidgats till att omfatta största delen av Europa. Det ger oss ett kollektivt ansvar för allt som rör säkerheten vid de yttre gränserna och för att garantera att kontroll och hantering av uppgifter om alla dem som besöker vårt gemensamma territorium sker på ett korrekt sätt.
Jag ifrågasätter inte medlemsstaternas rätt att samarbeta med USA i frågor som är nationella rättigheter, t.ex. samarbete mellan underrättelsetjänster eller inom ramen för luftvapenprogram, men vi menar att det USA kräver av oss i olika viseringsfrågor väcker allvarliga rättsliga och politiska frågor.
Låt mig understryka att även om brådskan är förståelig måste vi alla acceptera att undertecknandet av samförståndsavtalet inte får något land att komma med i undantagsprogrammet dagen därpå. USA måste fortfarande inrätta det elektroniska resetillståndet och utresekontroller för flyget. USA kommer att göra många besök på plats för att utvärdera de berörda länderna. Det finns därför ingen anledning att rusa in i något som rättsligt kan ifrågasättas och som lämnar varje land att klara sig självt vid förhandlingarna med USA.
Eftersom alla EU:s medlemsstater, både de som söker viseringsundantag och de som redan ingår i programmet, är bekymrade över detta och blir kontaktade av USA, antog Coreper - EU-ländernas ambassadörer - en gemensam ståndpunkt den 5 mars: ett antal gemensamma hållpunkter som kommer att vara riktlinjer för de enskilda medlemsländernas diskussioner med USA. Det blir en bra grund för våra samtal vid trojkamötet mellan EU:s och USA:s ministrar den 13 mars 2008.
Parallellt med detta kommer jag i morgon att presentera ett mandat för korrekta EU-förhandlingar med USA i frågor som rör viseringspolitiken. Genom att fortsätta med ett gemensamt angreppssätt grundat på gemensamma hållpunkter stärker vi möjligheten att på kort sikt nå ett avtal med våra partners i USA genom det mandat som kommissionen föreslagit.
Vi måste komma ihåg att EU och USA är nära bundsförvanter. Det har visat sig vid flera tillfällen. Att bekämpa terrorismen är en global utmaning som inte bara påverkar oss alla utan som bara kan lyckas om vi arbetar tillsammans. EU är berett att göra sin del genom att bevara medlemsstaternas enighet och respekt inför unionens gemensamma lagstiftning och behörighet.
Sammanfattningsvis kommer vi alltså att förhandla med USA. Men det går bara inte att överge, att förneka, inte bara vår europeiska lagstiftning utan också våra gemensamma kriterier på vars grund vi har förhandlat. Vi kommer att fortsätta förhandlingarna. Ingen medlemsstat kommer att tillåtas att överträda eller göra undantag från EU-lagstiftningen i denna fråga.
Urszula Gacek: för PPE-DE-gruppen.- (PL) Fru talman! Den gemensamma viseringspolitiken ligger under gemenskapens behörighet. Medlemsstaterna är dessutom förpliktade att respektera solidaritetsprincipen inom detta område. Om den principen överträds måste vi fråga oss själva varför. Rådet säger att det amerikanska programmet för viseringsundantag i slutändan ska ge alla EU-medborgare samma rättigheter. Tyvärr saknar vi fortfarande en konkret tidplan för hur och när det målet ska uppnås.
Kommissionen förklarar att inträdet i Schengenområdet i slutet av förra året var mycket bra för medborgarna i de nya medlemsstaterna. Ja, inträdet i Schengenområdet ger dem verkliga fördelar. Men det gör bara den förödmjukande, tidsödande och kostsamma proceduren att skaffa turistvisum till USA ännu mer irriterande. Kan kommissionen försäkra att man kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att alla EU-medborgare ska behandlas lika av USA? Kan kommissionen försäkra parlamentet att man aktivt kommer att ta på sig den samordnande rollen och göra bilaterala överenskommelser överflödiga?
Parlamentet måste också ta på sig en del av skulden. Speciellt de till vänster i parlamentet vars urskillningslöst hårda kritik av USA stärker amerikanarnas uppfattning att man tyst och effektivt kan förhandla med individuella stater. Dessutom bakbinder man kommissionens händer. De länder som inte ingår i programmet för viseringsundantag måste visa politisk ryggrad och stå emot påtryckningar från missnöjda medborgare i hemlandet. Genom att bryta mot solidaritetsprinciperna sätter de regeringarna i de kvarvarande länderna under ökad press att ta större hänsyn till sina nationella intressen än till gemenskapsprinciperna.
De länder som redan deltar i programmet för viseringsundantag måste upphöra med att behandla detta som ett problem bara för de länder som väntar på att få komma med. På min grupps vägnar kan jag försäkra kommissionen att vi helt och fullt kommer att stödja ansträngningarna för att uppnå fri rörlighet utan visum för turister, med samma villkor för alla EU:s medborgare.
Stavros Lambrinidis: för PSE-gruppen. - (EL) Fru talman! Den påtryckning som på sista tiden utövats av USA:s regering på enskilda europeiska regeringar i samband med deltagandet i programmet för viseringsundantag bör öppet fördömas och bör medföra avsevärda påföljder. Inte under några omständigheter kan vi tillåtas reagera på annat sätt, herr kommissionsledamot. Med andra ord, de oacceptabla krav som ställs av en USA-regering som är på väg ut och vars president för bara två dagar sedan lade in sitt veto mot en lag som förbjöd USA:s underrättelsetjänst att använda tortyr, får inte användas av kommissionen för att rättfärdiga införandet av dylika bestämmelser i EU-lagstiftningen under förevändning av att bevara solidariteten.
De bilaterala krav och påtryckningar som USA utövar kränker den nationella suveräniteten hos de enskilda medlemsstaterna och medborgarnas grundläggande rättigheter. Grekland och elva av de tolv nya medlemsstaterna är under hårda påtryckningar för att ge USA:s säkerhetsmyndigheter tillgång till en rad mycket känsliga personuppgifter, vilket man inte kräver av övriga europeiska länder. Det är som om de utpekade länderna vore Europas fattiga släktingar eller försökskaniner för USA:s nya säkerhetsåtgärder.
För det andra, dessa åtgärder kränker även den gemensamma viseringspolitiken eftersom tredjeländer är skyldiga att behandla alla EU-stater på likvärdigt sätt. De får inte dela upp oss i bra och dåliga européer. Alla ursäkter man hittills använt, som att vissa europeiska länders pass inte var säkra, är nu ogiltiga och ändå fortsätter USA på samma sätt!
För det tredje strider åtgärderna mot det nya internationella PNR-avtalet mellan Europa och USA, som klart definierar vad USA får och inte får göra.
För det fjärde strider åtgärderna mot EU:s lagstiftning om insamling och bearbetning av uppgifter, som t.ex. Schengenavtalet. När det gäller denna punkt har ni helt riktigt sagt att USA begär att få tillgång till sådana uppgifter.
Fru talman, USA:s regering främjar allt som ligger i det egna intresset genom sin favoritmetod, ”söndra och härska”. Frågan är vad EU gör för att skydda sin maktbefogenhet, sina lagar och sina medborgare? Tyvärr har svaret än så länge varit nedslående. Kommissionen har under flera år misslyckats med att övertala USA att utvidga programmet för viseringsundantag till att gälla alla EU-länder på samma villkor och har därmed öppnat dörrarna för bilaterala förhandlingar med enskilda länder. Republiken Tjeckien verkar ha otillständigt bråttom att acceptera de nya olagliga villkoren genom att bryta mot gemenskapspolitik och solidaritet.
Mitt i detta myller av politiska påtryckningar och hemliga förhandlingar är det uppmuntrande att ni har gett svar idag, herr kommissionsledamot. Dock uppmanar vi er att ge uttömmande svar på följande frågor, i ljuset av vad jag just har talat om:
För det första, avser ni att vidta åtgärder mot medlemsstater som ingår bilaterala avtal med USA? Kommer ni att föra republiken Tjeckien inför Europadomstolen om villkoren i avtalet visar sig strida mot gemenskapslagarna?
För det andra, har ni bett andra europeiska regeringar som håller på att förhandla med USA att inte ge efter för påtryckningarna? Om så är fallet, vilka är dessa regeringar som ni har talat med eller just nu talar med? Vad exakt säger ni till dem om vad de får och inte får göra?
För det tredje, om USA:s regering fortsätter med sin politik, vilka specifika åtgärder avser ni att vidta mot ett tredjeland som överträder EU:s politik och lagstiftning?
För det fjärde, kan ni garantera att ni inte kommer att föreslå eller godkänna någon förändring i det befintliga PNR-avtalet, den gemensamma europeiska viseringspolitiken eller andra politikområden inom unionen? Sådan förändring kommer att leda till obegränsade kränkningar av de europeiska medborgarnas personuppgifter, en politik som tyvärr stöds av USA.
Sophia in 't Veld: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min förståelse för den frustration som finns i republiken Tjeckien och andra länder som står utanför viseringsundantaget. Det vore dock förödande om tjeckerna skulle ta saken i egna händer och vi får inte ge vika inför USA:s ”söndra-och-härska”-taktik. Jag hoppas att kommissionen och rådet har lärt sig denna viktiga läxa: att ett korrekt mandat och godkännande från Europaparlamentet inte utgör ett hinder för förhandlingar utan snarare stärker EU:s position. USA borde agera som en lojal och pålitlig bundsförvant och respektera EU-lagstiftningen.
När det gäller PNR undrar jag varför det alls ska inkluderas i samförståndsavtalet om det redan täcks av avtalet mellan EU och USA. Bläcket har inte ens torkat på PNR-avtalet mellan EU och USA och alla medlemsstater har inte ratificerat det, så vad mer vill USA?
Har kommissionen kunnat fastställa om åtgärderna för genomförandet av samförståndsavtalet ligger i linje med avtalet mellan EU och USA, och om ej, kan vi då anta att avtalet har blivit ogiltigt? Om så är fallet existerar nämligen inte längre något avtal och vi måste påbörja nya samtal, och jag antar att det då blir medbeslutande för EU-parlamentet.
Så här i backspegeln är det ännu mer beklagligt att rådet och kommissionen har accepterat PNR-avtalet mellan EU och USA på så vaga och öppna villkor, eftersom det lämnar så många möjligheter för USA att ytterligare utvidga omfattningen av PNR-avtalet.
Slutligen tycker jag att EU endast har en korrekt ställning i förhållande till USA om vi talar med en röst. Om vi inte gör det - om vi är splittrade - så sätts våra regler i Washington och inte här eller i Bryssel.
Eva Lichtenberger: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Frågan om utbytet av uppgifter mellan USA och EU har följts av stora problem från allra första dagen. Debatten om överföringen av passagerarlistor och svårigheten med PNR-avtalet och dess rättsliga grund räcker för att visa att det helt enkelt inte finns något sådant som jämlika förhandlingar i dessa frågor. USA ökar hela tiden sina krav och vill ha ytterligare material, medan EU finner det svårt att tala med en röst och fortsätta att motsätta sig dessa orimliga krav.
Dessa frågor väcker stor oro hos människorna i Europa, speciellt när det gäller skyddet av personuppgifter. Man fruktar att uppgifterna ska missbrukas, vilket är orsaken till att EU:s taktik, vare sig det gäller överföringen av passagerarlistor eller viseringspolitik, har rönt ett stort allmänt intresse. Vi får inte ge efter för de försök som här görs för att skapa oenighet bland medlemsstaterna, vi försvagar bara varandra om vi gör det. Vi kan inte heller tillåta att några medlemsstater väljs ut av USA och behandlas annorlunda med speciella krav och önskemål.
Kommissionen har ställt två krav i denna fråga: förutom en enad strategi efterfrågar man framför allt ryggrad, ryggrad och mera ryggrad. Ett konstant bugande inför USA leder bara till ännu besvärligare krav.
Sylvia-Yvonne Kaufmann: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Fru talman! Låt mig helt bestämt säga att vi inte får tillåta att USA splittrar Europa. EU måste agera som en enhet, det är det enda sätt varpå vi kan göra intryck och få någon tyngd på den internationella scenen. Detta gäller speciellt i kontakterna med USA.
En enskild medlemsstat har naturligtvis mindre inflytande än EU som en gemenskap. Men trots det kan en medlemsstat genom att ta saken i egna händer försvaga unionen som helhet och allvarligt skada den. En sådan taktik nöter på det innersta av EU:s trovärdighet. Det ger i praktiken USA en hammare serverad på silverfat, med vilken de kan föra in en kil genom Europa och ge Washington möjlighet att få sådant från de enskilda länderna som man inte kan få från unionen som helhet.
Förhandlingarna mellan USA och EU som kulminerade i överenskommelsen i juli 2007 om överföringen av passagerarlistor, visade att det knappast var möjligt för EU att få USA:s godkännande på någon punkt. Många människor i Europa, och även jag själv, menar att redan det avtalet ger USA tillgång till alltför mycket information om europeiska flygpassagerare. Dessutom vet vi inte ens exakt hur uppgifterna används, eller till vem de skickas vidare. Den grundläggande frågan är om denna uppgiftssamling fyller någon som helst funktion i kampen mot terrorismen. Jag finner det därför helt enkelt groteskt att enskilda medlemsstater nu går ännu längre än vad avtalet kräver och låter sig dras in i en form av kohandel där viseringsundantag byts mot överföring av ännu fler uppgifter. Det kan inte ligga i allmänhetens intresse. Medborgarna i dessa medlemsstater skulle säkert få rätten att komma in i USA utan visum, som andra EU-medborgare redan kan, men till vilken kostnad för oss alla?
Nej, en sådan metod utsätter EU för en risk för utpressning. Om medlemsstaterna inte agerar tillsammans och visar solidaritet, och om de inte månar om unionens sammanhållning, ska vi inte bli förvånade om USA inte tar EU på allvar.
Carlos Coelho: (PT) Fru talman, vice ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! Jag vill ta upp fem korta punkter. För det första: söndra och härska. Den amerikanska administrationens strategi med bilaterala förhandlingar med medlemsstater i EU förvånar mig inte. Söndra och härska är en gammal och lättbegriplig taktik, men vi kan inte tillåta medlemsstaterna i EU att underlätta och stödja denna strategi.
För det andra: försvagandet av EU:s position. Förhandlingarna mellan kommissionen och USA-administrationen har dragit ut på tiden. Det är beklagligt att en medlemsstat beslutar att skriva under ett bilateralt avtal och därmed försvagar EU:s gemensamma ställning gentemot USA:s krav, speciellt så här nära inpå trojkamötet mellan EU:s och USA:s ministrar nu på torsdag i Slovenien.
För det tredje: solidaritetens sammanbrott. Som Europaparlamentets Schengenrapportör har jag följt kraven på snar utvidgning av Schengenområdet och avskaffandet av inre gränser. Efter glädjedemonstrationerna för bara två månader sedan verkar man nu ha glömt bort det faktum att förvaltar ett gemensamt område. Jag fördömer kraftigt denna brist på europeisk solidaritet.
För det fjärde: avtalets rättsliga grund. Det finns ett oroväckande hemlighetsmakeri kring vissa detaljer i överenskommelsen som fortfarande är okända. Det blir speciellt allvarligt om man försöker kringgå överenskommelsen mellan EU och USA om gemensamma uppgifter enligt PNR-avtalet, och är speciellt oacceptabelt om det direkt eller indirekt ger USA tillgång till europeiska databaser såsom VIS- eller SIS-systemen.
Den femte och sista punkten: att frysa dessa överenskommelser. Jag uppmanar rådet att nå samstämmighet om att frysa dessa oönskade bilaterala avtal omgående, och kommissionsledamot Franco Frattini och kommissionen såsom fördragens väktare att använda alla till buds stående medel.
Gérard Deprez: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många har redan sagt det här men jag måste säga det igen: Jag tycker att det här är en särdeles allvarlig fråga. Den är allvarlig först och främst därför att våra amerikanska bundsförvanter medvetet - man måste komma ihåg att de har gjort det medvetet - har valt att vända sig till enskilda medlemsstater inom EU i frågor som de mycket väl vet ligger inom unionens behörighetsområde, och utnyttjar det för att ställa orimliga säkerhetskrav.
Det är emellertid också allvarligt ur unionens synvinkel. Det är sorgligt att se medlemsstaterna rada upp sig en efter en för att kunna ge sina medborgare möjlighet till en tripp till USA utan visum, i utbyte mot säkerhetsåtgärder som USA inte kan förhandla sig till med unionen. Jag tror att den här röran är det olyckliga resultatet av en sorglig brist på politisk strategi från vår sida.
Fram tills nu har kommissionen och rådet haft kontakter med USA-administrationen i rent praktiska frågor, från fall till fall och alltid på USA:s begäran, utan att någonsin ha mod att kräva något i utbyte från USA. Jag riktar inte anmärkningen mot Franco Frattini för jag vet att han har försökt, men han fick inget stöd. Om jag förstår det hela rätt, ber kommissionen nu med tanke på allvaret och den brådskande situationen om ett uttryckligt förhandlingsmandat för att se till att USA rättar sig efter det som de skulle ha rättat sig efter från början, gemenskapslagarna och EU:s behörigheter.
Vi kommer att stödja kommissionens ansträngningar, men kommissionen får inte glömma att man kommer att behöva parlamentet, speciellt när fördraget har godkänts. Inget som görs nu kan vinna kraft om inte parlamentet godkänner det vid något tillfälle. Kommissionsledamoten bör informera sin efterföljare om det, vare sig denne är tillfällig eller permanent.
Jan Zahradil: (CS) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Som vi redan har hört är situationen ohållbar. Tre år efter EU:s utvidgning finns det skillnader mellan de gamla och de nya medlemsstaterna och förhandlingarna mellan kommissionen och USA för att undanröja ojämlikheterna har inte gjort många framsteg.
Det kan därför inte finnas något att invända mot bilaterala förhandlingar mellan de berörda länderna, speciellt inte då de inte på något sätt bryter mot någon del av gemenskapslagstiftningen. Tvärtom, republiken Tjeckien inkluderade EU:s krav i sitt samförståndsavtal så att detta helt stämde överens med EU:s lagar. Det återspeglar sig också i åsikterna från rådets rättstjänst. Gemenskapens behörighet när det gäller en gemensam viseringspolitik har inte heller brutits eftersom det elektroniska systemet för resetillstånd som håller på att byggas upp inte är ett visum.
Det är visst sant att USA endast är villigt till bilaterala förhandlingar om att låta fler länder ingå i programmet för viseringsundantag, eftersom de måste göra så enligt inhemsk lag. Till programmet kan endast länder ansluta sig, inte internationella organisationer eller gemenskaper. Sådan är situationen.
Inget prejudikat har skapats för andra länder. Enligt min mening både bör och kan Tjeckien och andra länder fortsätta med bilaterala förhandlingar med USA. Naturligtvis är de alltid beredda att öppet redovisa sina åtgärder, att dela med sig av information och att diskutera sitt nästa steg med Europakommissionen och med ordförandeskapet.
Jag vill tacka kommissionsledamoten för den realistiska inställning som han visar i sin presentation. Jag vill bara varna för att alla yttre påtryckningar på EU-nivå på vissa enskilda medlemsstater skulle kunna innebära politiska risker och misskreditera EU:s image, speciellt nu när en ratificering av det nya reformfördraget äger rum i de enskilda länderna.
Jeanine Hennis-Plasschaert: (NL) USA:s taktik 2008 att söndra och härska står modell för de transatlantiska relationerna. Men mer än allt annat borde vi inse att vi har oss själva att skylla för detta. Denna gång var tjeckerna det första målet och de första som gav efter. Förra torsdagen var kommissionen oförmögen att vare sig förneka eller bekräfta att EU:s lagar och regler hade överträtts. Hur bisarrt är inte det? När ska medlemsstaterna inse att de allihop, i högre eller mindre grad, är en ropande röst i öknen?
I de politiska kontakterna med övriga världen och alltså även med USA är det av avgörande vikt att medlemsstaterna talar med en röst. De transatlantiska förbindelserna är utan tvekan mycket viktiga, men ingen av EU:s medlemsstater - hur lojal den än är - kommer någonsin att bli den 51:e staten i USA. Det här måste få en ände. Europa har bollen på sin planhalva. Ärligt talat är jag rasande över att rådet inte är representerat här i parlamentet just nu. Det visar en total brist på förståelse för vad som är brådskande.
Sarah Ludford: (EN) Fru talman! Som andra tidigare har sagt är detta samförståndsavtal olagligt enligt gemenskapsrätten och EU-lagstiftningen, enligt vilken viseringspolitik, viktiga aspekter av antiterrorism och säkerhetspolitik samt överföring av passageraruppgifter ingår i unionens befogenheter. Det måste väl vara olagligt om republiken Tjeckien överför information från gemensamma databaser inom EU, som t.ex. informationssystemet för viseringar, till USA.
Men, vilket är nästan ännu viktigare, det är politiskt förödande. En del av oss upptäckte i fjol vid ett besök i Washington hur skadlig bilateral lobbying var, och inte bara Tjeckiens för den delen, för kommissionens och ordförandeskapets ansträngningar att uppvisa en enad front i hela EU:s intresse.
Men nej, vissa medlemsstater kunde helt enkelt inte förstå det. Visst kan jag förstå den frustration som finns i de länder vars soldater strider och dör sida vid sida med amerikaner, inte bara i Afghanistan utan också, vilket är mer kontroversiellt, i Irak, när deras medborgare misstänks för terrorism när de vill besöka USA. Det ligger en ironi i detta någonstans. Men det är så dumt att gå in i den här ”söndra-och-härska”-fällan!
Det ligger så långt ifrån EU:s strävan att ha ett inflytande i världen att man nästan förtvivlar, och det gör att rådet som helhet riskerar att bli till åtlöje. Liksom Jeanine Hennis-Plasschaert har jag observerat att de inte är här ikväll för att bemöta anklagelsen.
Zita Pleštinská: (SK) Liksom Polen, Litauen, Estland och andra medlemsstater i EU, och precis som Tjeckien, har Slovakien länge kämpat för att komma med på listan över länder vars medborgare inte behöver visum för att resa till Förenta staterna.
Varje framsteg på vägen mot avskaffande av visum är mycket viktigt för våra medborgare, eftersom det innebär att man uppnår jämlikhet för alla EU-medborgare. Jag litar på att såväl kommissionen som det slovenska ordförandeskapet inser att rättsliga åtgärder mot Tjeckien, på grund av att landet skrev under samförståndsavtalet med USA, inte vore en bra signal från Bryssel just nu medan ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget pågår.
Jag förespråkar att man antar en kompromiss mellan en enad EU-strategi och regler som medger att medlemsstaterna även skulle kunna bedriva bilaterala förhandlingar med USA.
Oldřich Vlasák: (CS) Mina damer och herrar! Låt oss komma ihåg att med undantag för Slovenien måste alla medborgare i de nyligen anslutna medlemsstaterna först skaffa visum när de vill resa till Amerika. Till skillnad från andra européer måste dessa medborgare stå i kö på amerikanska ambassader och betala betydande summor pengar. I åratal har de väntat förgäves på att EU ska stödja dem i deras ansträngningar för att inkluderas i programmet för viseringsundantag. Bland de äldre medlemsstaterna är det bara grekerna som befinner sig i samma situation.
Det är sant att EU länge har fört diskussioner med Förenta staterna om denna fråga, och att tjänstemännen i Bryssel, särskilt efter utvidgningen av Schengen-området, har ökat trycket på amerikanerna att inkludera de nya medlemsstaterna i programmet för viseringsundantag. Men fyra år har gått sedan vår anslutning och hittills har ingenting hänt. Därför beslutade Tjeckien att ta saken i egna händer och förverkliga sina medborgares önskan.
Samförståndsavtalet som undertecknades mellan Tjeckien och USA måste därför ses som ett bidrag till de kollektiva ansträngningarna för att ge samma rättigheter till alla medlemmar i unionen. Låt oss komma ihåg att detta agerande är helt i enlighet med EU:s lagstiftning och ingen borde bestrida den.
Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Vi diskuterade detta ämne även i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och det finns inte någon i utskottet som inte sympatiserar med de nya medlemsstaterna och den situation som de befinner sig i, särskilt i fråga om visumpolitik och bilaterala förhandlingar med Förenta staterna. Det finns dock även äldre medlemsstater - Grekland har nämnts i det här sammanhanget - som på liknande sätt väntar på en förändring av USA:s visumpolitik. Ingen ifrågasätter alltså deras rätt att falla ur ledet, men vi måste fråga oss om det som är lagligt nödvändigtvis är befogat. I det här fallet är det inte befogat, eftersom det underminerar EU:s enade strategi och därmed sätter käppar i hjulen för ett avtal som skulle gälla hela EU:s territorium.
Det är viktigt att ta ett steg i taget. Vi har just klarat av de nya medlemmarnas anslutning till Schengen-området. Nästa steg är att tänka över hur vi kan uppnå en allmän lösning i visumfrågan.
En sista sak: jag anser att det är rent skamligt att hota med Lissabonfördraget.
Ivo Strejček: (CS) Låt mig bygga vidare lite på debatten som hölls här för några minuter sedan.
Det har många gånger sagts att vi, det vill säga EU, måste använda oss av en enda, gemensam strategi i våra förhandlingar med Förenta staterna. Det är vad hela saken verkar handla om för de flesta som yttrat sig. Det handlar inte om enskilda fördelar för enskilda ledamöter från enskilda medlemsstater - det handlar om en gemensam anti-amerikansk politik.
Låt mig få berätta för er att för en majoritet av de tjeckiska medborgarna representerar programmet för viseringsundantag den symboliska pricken över i på vårt historiska återvändande till de demokratiska ländernas skara. Jag vill också försäkra er att ratificeringsprocessen för viseringsundantaget i det tjeckiska parlamentet kommer att vara mycket snabbare än ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget.
Piia-Noora Kauppi: (EN) Fru talman! Liksom många andra kolleger anser jag att EU:s enighet är mycket viktig, inte enbart inom viseringspolitiken utan även i andra frågor som har med Förenta staterna att göra.
Jag skulle emellertid vilja ställa en specifik fråga till kommissionsledamoten: tror ni att USA ställer andra sorters krav, grundat på andra skäl än säkerhet, på de medlemsstater som nu försöker förhandla självständigt om programmet för viseringsundantag? Tror ni att USA spelar ut EU:s medlemsstater mot varandra och försöker använda andra frågor som också har samband med detta ämne? Eller är det bara säkerhetsintressen från USA:s sida?
Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Tack för era bidrag till debatten.
Eftersom fri rörlighet enligt min åsikt är en grundläggande rättighet för alla våra europeiska medborgare, vilket vi bekräftade genom att utvidga Schengenområdet, måste man först och främst säga att Europeiska kommissionen och de europeiska institutionerna måste arbeta mot ett absolut resultat, inte ett relativt resultat. Alla medborgare i alla medlemsstater måste kunna resa till Förenta staterna utan personligt visum. Det är vår klara målsättning, och jag har förståelse för oron och också för otåligheten hos vissa ledamöter från medlemsstater som varit med i EU i många år, som Grekland, eller som varit medlemmar i fyra år.
Det finns emellertid en första sak som måste klargöras om vi ska få en rättvis bild av situationen: det är inte sant att vi inte har uppnått några resultat! Vårt arbete på europeisk snarare än nationell nivå har gett betydande resultat, till exempel helt nyligen med Kanada. Jag besökte Kanada förra året, vid en tid då ingen av de nya medlemsstaterna ingick i programmet för viseringsundantag med Kanada. Tolv månader senare ingår de alla.
Vi har avtalat med Australien om ett system för likabehandling. Som följd av detta finns det inte längre någon diskriminering mellan de gamla och de nya - inom citationstecken - medlemsstaterna i EU.
Det är sant att det återstår att åstadkomma sådana resultat med Förenta staterna, men jag skulle vilja påminna de ledamöter som talade om fyra år, alltså tiden som gått från det datum de gick med i EU, om att Förenta staterna genomförde sin lagändring för mindre än ett år sedan, i augusti 2007. Det är bara sedan dess som Förenta staterna har sagt att de är villiga att utvidga programmet för viseringsundantag. Därför kan man inte tala om fyra år. Frånsett att förhandlingarna med Förenta staterna går ännu längre tillbaka i tiden, så handlar det om mindre än 12 månaders förhandlingar grundade på den nya lagen. Vad vi förhandlat fram tidigare, grundat på en lag som nu har ändrats, är ju inte längre relevant.
Enligt min åsikt måste vi arbeta med Förenta staterna för att se till att alla europeiska medborgare kan ingå i ett system där de inte behöver personliga visum, utan att vissa medlemsstater tror sig kunna uppnå sådana resultat före de andra. Det säger jag rent ut. Varför? För att det skulle ge vår motpart, i detta fall våra amerikanska vänner, övertaget i förhandlingarna. De må vara våra vänner och allierade, men de bedriver trots allt förhandlingar, och de kommer att sätta press på oss i dessa förhandlingar om de hittar några svaga punkter på den europeiska sidan. Vi måste se till att vi inte visar någon svaghet - det är huvudsaken och det måste vi vara klara över.
Ni minns säkert att när jag presenterade avtalet om passageraruppgifter mellan EU och Förenta staterna här i parlamentet, ett avtal som vissa kritiserade och andra välkomnade, sa jag att avtalet skulle stärka EU:s position gentemot USA. Jag vill nu säga att de som stödde avtalet om passageraruppgifter hade rätt, eftersom en av de viktigaste punkterna i mandatet som vi efterfrågar är att det inte kan ske något utbyte av uppgifter och information utöver vad som är möjligt enligt detta avtal, och om sådana krav skulle ställas skulle EU avvisa dem.
Detta bevisar att ett sådant europeiskt avtal uppväger den svaga position som de medlemsstater från vilka ytterligare uppgifter har begärts från befinner sig i - och det finns inga tvivel om att ytterligare uppgifter har efterfrågats, liksom tillträde till databaser som tillhör oss i EU. Men på grund av detta avtal, som vissa kritiserade och andra stödde, kan vi nu säga klart och tydligt till våra amerikanska vänner att det inte är möjligt att gå utanför det europeiska avtalet om passageraruppgifter. Detta är i mina ögon ett tecken på styrka, inte på svaghet.
Vi vet redan vad som kan göras och vad som inte kan göras. Vårt regelverk, våra europeiska lagar och de avtal som vi har undertecknat fastslår det. I detta avseende är det uppenbart att EU måste tala med en enda röst när vi yttrar oss i dessa frågor, och det är också uppenbart att ”söndra och härska”-taktiken är det allra största misstaget från europeisk synvinkel sett. Det är ett tillvägagångssätt som vi måste avstå ifrån och som institutionerna givetvis måste motarbeta.
Men varför diskuterar vi den här frågan här i parlamentet i dag? Jo, för att fastän det finns tydliga lagar, fastän det finns detaljerade avtal, har det funnits en frestelse, om man kan säga så, att rusa i förväg. Det är en frestelse som kanske är politiskt förståelig för medborgarna i de berörda länderna, men som inte är institutionellt godtagbar. Av den anledningen har vi varit tvungna att reagera, naturligtvis i en anda av solidaritet med alla medlemsstater, inklusive de som strävar efter att komma med i programmet för viseringsundantag.
Vad har vi gjort? Vi har bett Coreper, det vill säga medlemsstaternas ambassadörer, att utarbeta ett basdokument. Vi ser detta dokument som en röd linje: i det upprepas vad man kan göra och vad man inte kan göra. Vi har även uppmanat medlemsstaterna att se till att alla politiska förhandlingar respekterar denna röda linje, denna centrala punkt. Vi har till exempel upprepat att informationsutbyten utöver det som de europeiska avtalen redan möjliggör inte kan godtas, och att frågor som hemvändande för personer som stannat längre än beviljad tid måste förhandlas på europeisk nivå, inte på nationell nivå. Ärligt talat skulle dessa saker inte ha behövt upprepas om det hade funnits ett formellt mandat. Vi har gjort detta för tydlighetens skull, för att säga en gång för alla att vi har förståelse för att de medlemsstater som för närvarande inte ingår i programmet för viseringsundantag är oroliga, men att EU:s regler har företräde framför denna oro. Om vi skulle ifrågasätta detta, bara en enda gång, skulle det bli ett prejudikat som skulle följas av många andra, vart och ett farligare än det föregående.
Avslutningsvis arbetar vi denna vecka på att föreslå ett förhandlingsmandat för USA, där det står klart att alla medlemsstater, enhälligt, även representanterna för Tjeckien och Estland, har avtalat att baslinjen inte kan överträdas i enskilda förhandlingar. Finns det utrymme för enskilda förhandlingar? Ja visst, på områden som ligger utanför EU:s befogenhetsområde, det är självklart. Men för alla frågor som omfattas av EU:s befogenhetsområde, och de utgör en överväldigande majoritet, ger medlemsstaterna oss ett enhälligt mandat. Det slovenska ordförandeskapet är fast beslutet att följa denna linje. I morgon ska jag begära ett formellt mandat från kommissionen att informera Förenta staterna om vår linje, och det kan inte bli fråga om några eftergifter eller återkallanden från den linjen.
Sophia in 't Veld: (EN) Herr talman! Som så ofta i dessa debatter finner jag att vi inte får svar på våra frågor. Jag ställde en mycket precis fråga till kommissionsledamoten: om han har kunnat fastställa om genomförandeåtgärderna för passageraruppgiftsdelen av samförståndsavtalet ligger i linje med avtalet mellan EU och USA, och om detta i annat fall innebär att avtalet skulle vara ogiltigt?
Kommissionsledamoten sa att vissa ledamöter var emot avtalet och andra stödde det. Jag skulle vilja påminna honom om att när vi antog en resolution här i parlamentet i juli förra året, antogs den nästan enhälligt och i den ansågs avtalet ha avsevärda brister.
Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag trodde att jag hade uttryckt mig tydligt, men låt mig upprepa: det kommer inte att finnas några genomförandebestämmelser i strid med dokumentet som godkänts av Coreper och det mandat som jag ska begära. Det finns inte några genomförandebestämmelser ännu, eftersom Tjeckien har godtagit vår uppmaning att inte lägga fram några genomförandebestämmelser förrän vi har kommit fram till en gemensam europeisk ståndpunkt. Nu har vi en gemensam ståndpunkt, och Tjeckiens regering kommer att rätta sig efter den.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Vaccinering mot bluetongue (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Janusz Wojciechowski, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2000/75/EG vad gäller vaccinering mot bluetongue - 05499/2011 - C7-0032/2011 -.
Janusz Wojciechowski: föredragande. - (PL) Herr talman! Det är med stor belåtenhet som jag lägger fram mitt betänkande inför parlamentet om ändring av direktivet om vaccinering mot bluetongue, en sjukdom som utgör en enorm risk för nötkreatur, får och getter som föds upp i många EU-länder. Jag är särskilt nöjd eftersom jag under en tidigare mandatperiod, för tre år sedan i parlamentet, hade äran att lägga fram ett betänkande om en ny strategi för djurs hälsa som byggde på principen ”det är bättre att förebygga än att bota”. Dagens ändringsförslag till direktivet om vaccinering mot bluetongue är ett praktiskt genomförande av just denna princip. Vi förstärker skyddet mot denna sjukdom, och vi bidrar till en bättre djurhälsa. Kostnaderna för deras behandling kommer att sänkas, och hela vaccinationsprocessen kommer att organiseras bättre.
Ändringsförslagen hör samman med att det nuvarande direktivet från 2000 anpassades efter då rådande villkor, och särskilt efter de vaccineringar som då fanns tillgängliga på marknaden. Dessa vaccineringar måste erbjudas, och det måste de fortfarande, men med vissa restriktioner som beror på att det finns en risk för att viruset överförs från vaccinerade djur till de djur som inte har vaccinerats. Detta innebär att det krävs olika restriktioner under vaccinationsprocessen. Det gäller till exempel vaccineringar som ges i särskilda områden som därför omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Detta är en tung börda för uppfödare, och till följd därav begränsas effektiviteten av dessa vaccineringar. Vetenskapen har gått framåt. Vi har andra generationens vaccineringar som har testats och kan ges utan någon risk för att viruset överförs till ovaccinerade djur. Följaktligen kan de ges utan att de aktuella restriktionerna tillämpas. Att erbjuda dessa vaccineringar kommer därför att gynna uppfödare, eftersom de kommer att slippa en börda och säkert bli mer effektiva. Det kommer att bli möjligt att ge dem i mycket större utsträckning.
Förfarandena går fort i detta ärende. Jordbruksutskottet utförde sitt arbete inom kort efter att de mottagit lagstiftningsförslaget från kommissionen, och lägger nu fram det inför parlamentet. Vi hoppas att det kommer att bli möjligt att utföra massvaccineringar med hjälp av det nya vaccinet under årets sommarsäsong. Det är av denna anledning som ändringsförslagen lagts fram, och det är därför som parlamentet i sina ändringsförslag till betänkandet, som jag har lagt fram, har inbegripit tidsplaner inom vilka medlemsstaternas lagstiftning ska anpassas till kraven i direktivet, så att vaccineringarna kan utföras i år, och vi inte måste vänta till nästa säsong.
Jag skulle vilja påminna er om de kontroverser som omgav betänkandet och ändringsförslagen till direktivet om jämförelsetabeller, som kommissionen föreslog. I mitt betänkande instämmer vi i ett införande av en plikt att inbegripa jämförelsetabeller som innehåller uppgifter om införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning och vilka särskilda bestämmelser som införlivar direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning. Myndigheterna i vissa medlemsstater anser att detta är ett byråkratiskt krav, men det bör ses i ett annat ljus. Tack vare införandet av detta krav kommer europeisk lag att bli mer insynsvänlig. Det blir enklare för medborgarna att kontrollera om ett direktiv har införlivats i nationell lagstiftning, och på vilket sätt. Detta är enligt min uppfattning en bra metod. Såvitt jag känner till är detta det första, eller ett av de första, antagna direktiven genom vilket detta krav införs, och jag anser att det är helt rätt åtgärd. Detta borde bli en standardmetod för vår lagstiftning.
Jag vill åter tacka er för att jag fick lägga fram mitt betänkande, och jag anser att vi förbättrar mycket för uppfödarna och minskar djurens lidande i EU.
Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Kommissionen är tacksam mot parlamentet för dess stöd till förslaget att ytterligare förenkla vaccinering mot bluetongue och för rekommendationen i förhållande till denna mycket viktiga fråga. Jag skulle särskilt vilja tacka föredraganden, Janusz Wojciechowski, för hans engagemang med anledning av detta.
Bluetongue har orsakat mycket oro hos alla europeiska jordbrukare. Fram till 1990-talet ansågs bluetongue som exotisk i EU, med bara några sporadiska utbrott i södra Europa. Men under de senaste åren har flera allvarliga epidemivågor svept över en rad medlemsstater, även i centrala och norra Europa, något som har medfört betydande förluster i fråga om sjuklighet, dödlighet och störningar i handeln med levande djur.
Under de senaste åren har situationen med bluetongue i EU förbättrats avsevärt, tack vare massiva vaccinationskampanjer som till stor del samfinansierats av EU. EU samfinansierade med 150 miljoner euro 2008, anslog 120 miljoner euro 2009 och 100 miljoner euro under efterföljande år. Enligt gällande regler är det bara tillåtet att vaccinera i områden där bluetongue har förekommit och som därför omfattas av restriktioner. Med de föreslagna ändringsförslagen till direktivet införs möjligheten att använda inaktiverade vacciner över hela EU. Ändringsförslaget skulle tillåta en mer utbredd användning av förebyggande vaccineringar mot bluetongue, och detta kommer att säkerställa en bättre kontroll av sjukdomen och lindra bördan för jordbrukssektorn.
Parlamentets betänkande kommer mycket lägligt och är viktigt för djurhälsosituationen i EU. I betänkandet erkänner man med rätta det brådskande behovet att ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att vaccinera djur innan nästa säsong av bluetongue startar. Vi får inte glömma bort att sjukdomen inte har utrotats, även om situationen med bluetongue har förbättras något oerhört under de senaste åren. EU befinner sig fortfarande i riskzonen för nya framtida epidemivågor av bluetongue, och det är viktigt att medlemsstaterna ges möjlighet att skydda djur mot viruset när de är utsatta. Medlemsstaterna bör kunna optimera sina vaccinationsprogram i syfte att minska påverkan av framtida utbrott av bluetongue i EU. Ett antal medlemsstater har till och med redan angett att de vill genomföra denna åtgärd så fort tillfälle ges.
Föredraganden hänvisar till den mycket svåra frågan med jämförelsetabeller, som är mycket viktiga för att följa ett korrekt, lämpligt införlivande av EU-lagstiftning i nationella rättssystem. Detta är en mångårig fråga, och här i parlamentet har vi åtskilliga gånger diskuterat hur vi ska kontrollera och övervaka ett ordenligt införlivande av EU-rätten i nationella rättssystem. Vi kan se att jämförelsetabeller är det bästa verktyget för att göra detta, för att övervaka det och garantera ett lämpligt införlivande av EU-rätt.
Samtidigt är vi högst medvetna om att vi, särskilt med sådana brådskande frågor som den vi diskuterar i dag, måste arbeta mycket hårt för att finna en lösning mellan parlamentet och rådet för att undvika onödiga blockeringar. Jag hoppas att rådet kommer att uppvisa en tillräcklig flexibilitet, så att denna lagstiftning kan antas i tid innan säsongen då bluetongue kan bryta ut inleds.
Elisabeth Jeggle: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som man redan sagt är förslaget till ett direktiv om vaccinering mot bluetongue ett mycket viktig steg mot att utrota denna farliga djursjukdom. Det är en sjukdom som drabbar idisslare, såsom nötkreatur, får och getter. Den kan leda till att djur dör. De nya inaktiverade vaccinen gör att infektionsrisken utesluts, så att detta vaccin också kan användas på ett framgångsrikt sätt i områden där sjukdomen ännu inte har förekommit.
Detta kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja vaccineringarna mer effektivt, och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn avsevärt. De nya vaccinen gör det möjligt att bekämpa sjukdomen på en verkligt bred front en gång för alla, och jag hoppas att medlemsstaterna och jordbrukarna kommer att ta detta tillfälle i akt. Det ger en större trygghet, och det är obestridligen en stor förbättring av djurens hälsa.
Ju mer vi håller nere spridningen av bluetongue med hjälp av nya vaccin, desto större blir möjligheterna att exportera boskap till fördel för ekonomin.
För att direktivet ska kunna träda i kraft och de nya vaccinen ska kunna göras tillgängliga, är det i själva verket viktigt att vi fattar ett beslut snabbt. I måndags sände utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ut ett tydligt budskap genom att enhälligt anta betänkandet, och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att följa dess exempel i dagens omröstning i kammaren. Jag stöder föredragandens uppmaning att låta jämförelsetabellerna vara kvar i betänkandet. När allt kommer omkring kan vi inte fatta beslut i EU utan att medlemsstaterna ger information om hur de genomförs. Vi måste även ha öppenhet - och med detta riktar jag mig mycket tydligt till rådet - för att stärka EU:s trovärdighet.
Jag vill sluta med att tacka föredraganden för hans goda arbete och konstruktiva samarbete. Stort tack! Vi kommer att stödja betänkandet.
John Stuart Agnew: (EN) Herr talman! Jag vill göra ett yttrande snarare än att ställa en fråga. Omröstningen var inte enhällig, för jag röstade inte för.
Sergio Gutiérrez Prieto: för S&D-gruppen. - (ES) Herr talman! Bluetongue har varit ett konstant hot mot vår boskap och, därmed, mot folkhälsan.
Hittills har vi använt ett aktiverat vaccin för att bekämpa sjukdomen, vars användning medför ett behov av att begränsa djurförflyttningar till vissa områden i syfte att hindra viruset från att spridas till osmittade djur.
Användning av vaccinet, användning av vaccinering, begränsades därför till områden där smittade djur hade upptäckts tidigare. Detta var till skada för de drabbade jordbrukarna, som drabbades av två skäl: för det första av sjukdomen, och för det andra av restriktionerna.
Alla dessa problem kan till synes undvikas genom användning av ett nytt inaktiverat vaccin, som, utöver att förebygga eventuella störningar på den inre boskapsmarknaden, också kommer att möjliggöra utvecklingen av nya, mer långtgående - och det är detta som verkligen betyder något - förebyggande strategier för att bekämpa denna sjukdom.
Det är därför livsviktigt för boskapsindustrin att vi ändrar direktivet och tillåter användning av detta vaccin, och att vi gör detta så snart som möjligt.
Iakttagande av våra fördrag, särskilt när det gäller jämförelsetabeller, ska inte vara en ursäkt för att inte se till att denna förordning träder i kraft före sommaren. En sådan försening skulle bara skada jordbrukarna ytterligare.
Marit Paulsen: för ALDE-gruppen. - Herr talman! Ett stort tack till Janusz Wojciechowski för ett effektivt och mycket bra jobb. Mina kolleger före mig har sagt vad det här egentligen handlar om, ett nytt effektivt vaccin. Jag skulle därför vilja använda mina få sekunder till att påpeka att detta är det kanske första påtagliga beviset för vad som kommer att hända inom vårt jordbruk när klimatet förändras våldsamt. I mitt hemland Sverige vore en sjukdom som blåtunga hos idisslarna en fullständigt orealistisk tanke för 4-5 år sedan. Det var en sporadisk sjukdom i södra Europa. Idag är den en realitet och vi har haft vår första epidemi. Så det är mycket viktigt att vi nu kommer igång med vaccineringen, men det är också oerhört viktigt att vi när vi pratar om klimat, miljö och framtiden inser att det är inte bara torka och regn som kommer att förändras. En stark klimatförändring kommer att innebära något helt annat, sjukdomar med epidemier och epizootier, både bland människor och bland djur. Vi måste ta detta med i beräkningen när vi diskuterar till exempel Europa 2020-strategin. Vart har vi tänkt gå? Det är också viktigt för oss som lagstiftare att inse. Vi kan bara fatta beslut med den kunskap vi har idag, men vi måste ha flexibilitet att kunna ta nya beslut vid nya kunskaper och nya --i detta fall - vacciner.
James Nicholson: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Janusz Wojciechowski för att ha lyckats lägga fram detta betänkande för parlamentet så snabbt. Han arbetade oerhört hårt med detta. Jag vill återgå till området jämförelsetabeller. Kommissionsledamoten sade att han hoppades att det skulle vara gott nog, men jag måste säga till kommissionsledamoten att det inte räcker att ”hoppas”. Detta är en mycket allvarlig sjukdom som vi måste få kontroll över i sommar. Den sprids av små flugor, av det som vi kallar svidknott, och vi måste få kontroll över den i sommar.
Janusz Wojciechowski har gjort sin beskärda del och kan inte beskyllas för någon försening på något sätt. Det skulle vara mycket beklagligt om maktkamper i Bryssel eller en överdriven byråkrati skulle leda till förseningar. Vi behöver verkligen handling, för sjukdomen rör sig oerhört snabbt, och vi måste få möjlighet att vaccinera utanför berörda områden. Jag måste påminna parlamentet om att det i många fall är bättre att förebygga än att bota, vilket Janusz Wojciechowski med flera har sagt. I det här fallet anser jag att vi måste agera, och jag vill att kommissionen ska försäkra oss om att byråkratin inte kommer att stoppa oss.
John Stuart Agnew: för EFD-gruppen. - (EN) Herr talman! Jordbrukarna borde fatta sina egna beslut om den här sjukdomen utifrån sina egna särskilda omständigheter. Jag är brittisk jordbrukare och kommer att förlita mig på veterinärers rekommendationer och inte synpunkter som kommer från någon byråkrat i ett annat land. Jag uppskattar stödet från brittiska skattebetalare som finansierar mina vaccin, och jag är frustrerad över att EU måste lägga sig i över huvud taget. Ni gav oss denna sjukdom. Gör inte saker värre.
Nu diskuterar vi den här frågan trots försäkringar om att Lissabonfördraget inte skulle medföra någon grundläggande förändring. Om detta är fallet, varför måste så många åtgärder, små som stora, som den här, omarbetas för att anpassas efter fördraget om EU:s funktionssätt? Vi vet inte hur frågan om jämförelsetabeller ska lösas, och detta ämne är en exakt illustration av den förvirring som det så kallade medbeslutandet kan leda till. Medan den brittiska regeringen kommer att använda de medel som krävs för att anpassa sig efter ert tänkesätt, kan andra medlemsstater se på saken ur ett mycket annorlunda perspektiv.
Diane Dodds: (EN) Herr talman! Jag vill rikta mitt tack till föredraganden för detta betänkande. Samtidigt som jag vanligtvis är för den princip som detta betänkande bygger på skulle jag vilja tillägga att detta vaccin bara bör användas när de behöriga myndigheterna identifierar en allvarlig risk för boskapspopulationen. I Nordirland har både jordbrukare och ministeriet för jordbruk och landsbygdens utveckling arbetat oerhört hårt för att hålla smittan utan för landets gränser.
Det är viktigt att kommissionen och rådet erkänner statusen sjukdomsfritt område inom EU och vidtar skyddsåtgärder för dessa områden. Det kommer dock att kvarstå en allvarlig risk i EU för att sjukdomen kan sprida sig, och jag anser därför att det är nödvändigt att Nordirland får möjlighet att använda vaccinen. Det är absolut nödvändigt att de behöriga myndigheterna övervakar förflyttningar och inför handelsförbud, där så krävs, för att stoppa spridningen av bluetongue. Samtliga aktörer måste också följa god praxis.
Det är viktigt att alla medlemsstater samarbetar konstruktivt för att minska risken för att denna sjukdom sprids och skyddar industrin från ett stort utbrott. Kommunikation mellan medlemsstaterna och kommissionen är en viktig del av övervakning och kontroll av sjukdomsutbrott. Jag skulle vilja uppmuntra till detta.
Rareş-Lucian Niculescu: (RO) Herr talman! Epidemier, som bluetongue, får en allvarlig effekt på både boskapsuppfödare, konsumenter och EU:s ekonomi i allmänhet, eftersom de orsakar djurdödlighet och handelsavbrott.
Restriktioner för djurförflyttningar slår hårt mot de ekonomiska resurserna på de platser och i de zoner där de införs. Med en förebyggande vaccinationskampanj måste till exempel en restriktionszon upprätthållas, enligt gällande lagstiftning, även om inga fall av bluetongue har påträffats. Det är därför som den åtgärd som kommissionen har föreslagit är rättvis och ekonomiskt fördelaktig för producenter och konsumenter. Samtidigt följer åtgärden principen att använda varje vetenskapligt framsteg inom jordbruket.
Jag ska också nämna det viktiga bidrag som hittills lämnats genom unionsmedel för att förbättra situationen när det gäller bluetongueepidemier. Unionen har medfinansierat stora vaccinationskampanjer med upp till 370 miljoner euro under de tre senaste åren, som även kommissionsledamoten nämnde. Jag anser att medfinansiering av vaccinationsprogrammen också ska fortsätta under de kommande åren, med tanke på hur effektiva de är och den nya, mycket enklare ramlagstiftning som vi debatterar i dag.
Paolo De Castro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första skulle jag vilja tacka Janusz Wojciechowski och alla skuggföredragande för deras arbete med betänkandet, som syftar till att göra reglerna om vaccinering mot bluetongue mer flexibla. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gjort allt i sin makt för att godkänna texten som ett brådskande ärende för att se till att vaccinationskampanjen ska kunna inledas före sommaren.
Kommissionen hade lagt fram ett förslag i vilket man inte beaktade godkännandet av Lissabonfördraget. Med andra ord överlämnade kommissionen hela den beslutsfattande behörigheten helt till rådet, och uteslöt parlamentet fullständigt. Efter intensiva diskussioner, för vilka jag skulle vilja tacka parlamentets rättstjänst och sekretariatet vid utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, lyckades vi nå en överenskommelse som syftar till att ändra den rättsliga grunden i enlighet med artikel 43.2 i fördraget. Med andra ord, inom ramen för den ordinarie lagstiftningsprocessen.
Nu förväntar vi oss att rådet ska agera lika effektivt när det gäller att acceptera vår ståndpunkt och inbegriper jämförelsetabeller för att ge europeiska boskapsuppfödare en snabb lösning.
Liam Aylward: (EN) Herr talman! Med anledning av en kombination av vaccinationer och restriktioner för djurförflyttningar har antalet utbrott av bluetongue sjunkit avsevärt under de senaste åren. Sjukdomen orsakar intensivt lidande och dödlighet bland de smittade djuren och har en mätbart negativ inverkan på landsbygdens ekonomi och jordbrukssamhället. Jag välkomnar åtgärder som låter medlemsstater använda inaktiverad vaccinering mot bluetongue i områden som inte påverkats av sjukdomen, och vill tacka föredraganden för hans arbete med denna fråga.
Medlemsstaterna borde tillåta flexibiliteten att vara förebyggande och arbeta efter tekniska framsteg inom vaccintillverkning, för att på så sätt minska den börda för jordbrukssektorn som denna sjukdom medför och förebygga förekomst utan att neka medlemsstaterna status som sjukdomsfria områden, något som tidigare var fallet. Vaccinering utgör en effektiv veterinärmedicinsk åtgärd som riktar sig mot bluetongue, och som, när den åtföljs av ytterligare åtgärder som övervakning, innebär att det finns faktiska möjligheter att utrota sjukdomen inom EU.
Vaccinering som syftar till att kontrollera och till slut utrota sjukdomen kommer att leda till minskade ekonomiska förluster, och det skulle gynna den europeiska boskapen.
Julie Girling: (EN) Herr talman! Det gläder mig att säga att denna lagstiftning kommer att ge jordbrukarna flexibilitet, alternativ och hopp.
Under alltför lång tid har vår vaccinationsstrategi hejdats av att vi inte har utvecklat tillräckligt sofistikerade produkter som möjliggör vaccinering av djur utanför uteslutningszoner. Att befinna sig i en uteslutningszon kan vara katastrofalt för en jordbrukares livsuppehälle. Det kan också vara katastrofalt att inte skydda ens djur från sjukdom, särskilt när det gäller en sjukdom som är så skadlig och kraftig som bluetongue. Utvecklingen av nya vaccin och ändrade regler som jag hoppas parlamentet kommer att enas om i dag kommer att göra det möjligt för Storbritannien att övergå till statusen bluetonguefritt område. Det kommer att möjliggöra friare djurförflyttning och spara pengar på landsbygden.
Det är emellertid mycket viktigt att dessa regler träder i kraft så snart som möjligt. Jordbrukare i West Country måste ha möjlighet att vaccinera före slutet av maj för att se till att djur får fullt skydd. Alla av oss här förstår bakgrunden till den interinstitutionella strid som rasar över jämförelsetabeller, men jag kan tala om för er att de jordbrukare som jag företräder inte förstår det, och de förlitar sig på att vi, de valda företrädarna, ska ordna upp det åt dem. Detta är en brådskande fråga, och sunt förnuft måste råda. Låt oss gå vidare med detta nu, komma överens om ett påskyndat förfarande för brådskande ärenden av detta slag, och gå vidare med att få vår boskap vaccinerad.
Elisabeth Köstinger: (DE) Herr talman! Bluetongue är en djurepidemi som drabbar idisslare, och den har redan orsakat stor skada inom hela boskaps- och produktionssektorn. Sedan utbrotten av epidemier i ett antal medlemsstater 2000 har omfattande ekonomisk skada orsakats. Som alltid när ekonomiska förluster uppstår påverkas de på botten av produktionskedjan mest av den finansiella skadan. Särskilt den blomstrande handeln med boskapsuppfödning kollapsade. Trots vaccinering paralyserades exporten helt i vissa länder. Även i Österrike, där boskapsuppfödning har en lång tradition, hotades många jordbrukares livsuppehälle.
Vi måste ägna tid åt att vidta förebyggande åtgärder nu. Sjukdomen har inte utrotats och skulle kunna återutvecklas när som helst. Vi måste dra lärdom av tidigare händelser och kunna erbjuda snabb hjälp. Det som var riktigt för tio år sedan gäller inte längre. Det gamla direktivet om åtgärder mot bluetongue från 2000 måste förbättras och uppdateras.
Reglerna om vaccinering som gällde då måste anpassas efter teknisk utveckling för att bekämpa bluetongue mer effektivt och minska bördan för jordbrukare. Reglerna från den tiden utformades för användning av levande, försvagade vaccin, som var de enda vaccinen som fanns då direktivet antogs för tio år sedan. Dagens vaccin är mer avancerade. Vi måste beakta detta.
Jag välkomnar den snabba insatsen från kommissionens och parlamentets sida och förespråkar att det nya direktivet ska genomföras snabbt. Som företrädare för jordbrukssamhället vet jag hur viktigt det är att tänka i termer av årscykeln. Om man fattar ett snabbt beslut får vi möjlighet till ett användbart och enhetligt avgörande till hösten, något som ligger i medlemsstaternas intresse och framför allt i uppfödarnas och jordbrukarnas intresse. Ett stort tack till föredraganden.
Luis Manuel Capoulas Santos: (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inga egentliga invändningar mot förslagen i denna lagstiftningsresolution, och jag skulle vilja gratulera kommissionen till detta initiativ som syftar till att erkänna vetenskapliga framsteg och tillåta användning av vaccin mot bluetongue utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar, eftersom denna typ av vaccin inte utgör någon risk för en oönskad spridning av viruset.
Jag skulle vilja gratulera och uttrycka mitt tack för det arbete som föredraganden Janusz Wojciechowski och ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling Paolo De Castro har gjort, som härmed gör det möjligt för rådet och kommissionen att nå en snabb överenskommelse om den rättsliga grunden för detta förslag. Tvärtemot det som ursprungligen föreslogs delas därför lagstiftningsbefogenheter mellan parlamentet och rådet enligt det ordinarie lagstiftningsförfarande som infördes genom Lissabonfördraget.
Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har diskuterat och godkänt betänkandet på kort tid för att möjliggöra dagens omröstning, och för att nästa steg mot ett avtal med rådet ska kunna tas så snart som möjligt och på så sätt tillåta nya bestämmelser i detta direktiv att träda i kraft. Jag skulle därför vilja uppmana rådet att nå en kompromiss med kommissionens och parlamentets ståndpunkt, som jag är säker på att en stor majoritet kommer att godkänna här i dag.
Horst Schnellhardt: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Antagande av regler om vaccinering mot bluetongue är i linje med EU:s nya vaccineringspolitik som uttrycks i strategin för djurhälsa för perioden 2007-2013 under slagordet ”Det är bättre att förebygga än att bota”.
Ett mer flexibelt förfarande för vaccinering av boskap är nödvändigt om vi ska kunna bekämpa epidemier som bluetongue mer effektivt och minska deras påverkan på jordbruket. Större flexibilitet och förebyggande skulle utan tvivel vara önskvärt för ett antal djurepidemier.
Den typ av sträng strategi att inte vaccinera som vi länge har följt i EU är inte längre tillämplig. Följaktligen anser jag att vi vidtar rätt åtgärd nu. Jag skulle vilja ge mitt stöd till Marit Paulsen, som sade att vi kan vänta oss andra djurepidemier inom en nära framtid till följd av klimatförändringarna. Detta i sin tur innebär att vi behöver en tydlig strategi, och här kan vi naturligtvis tillämpa detta korrekt. Mot denna bakgrund skulle jag också vilja upprepa att diskussionen om avlivning inte borde fortgå i kommissionen heller.
I fallet med bluetongue har vi naturligtvis gynnats av att vi stöder forskning och nu har ett inaktiverat vaccin och kan utföra en omfattande vaccinering, som tidigare var mycket farlig och mycket svår. Vi befinner oss därför i en ny situation här.
Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hans snabba arbetstakt. Av erfarenhet vet vi att vi kan vänta oss de första utbrotten under sensommaren och hösten. Länderna måste därför utarbeta vaccinationsstrategier och även tillämpa dessa.
Till John Stuart Agnew skulle jag vilja säga att om man har en bra veterinär så kommer denne att rekommendera vaccinering, för det vill de veterinärer som jag känner, och det är detta som jag har hört upprepade gånger under diskussionerna.
Det är naturligtvis inte slutet på det hela. Kommissionen måste utarbeta tillämpningsförordningar och anta dessa till den nya processen, och detta måste göras precis lika snabbt som här i parlamentet. Jag uppmanar därför kommissionen att arbeta snabbt, så att vi kan börja utnyttja detta vetenskapliga framsteg före årsslutet.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot vår kollega, Janusz Wojciechowski, för hans betänkande, som påminner oss om vikten av lämplig lagstiftning på detta område.
Men oavsett om vaccinet är levande, försvagat eller inaktiverat, med tanke på våra aktuella kunskaper, hjälper inte blodtester oss att identifiera hur den patogena organismen kom in i djurets blod - med andra ord, om det härstammar från ett vaccin eller det vilda. Därför, om inte ett inaktiverat spårvaccin - det vill säga ett vaccin där den patogena organismen har sitt ursprung i vaccinet - utvecklas, kommer det att bli omöjligt att skilja ett vaccinerat djur från ett djur som är smittat av viruset. Det är dock ett nödvändigt villkor för att förklara en region eller ett land fritt från smitta. Det finns därför en stor risk att länder som är skyddande från all smitta kommer att sätta upp handelshinder mellan sig och länder som använder detta inaktiverade vaccin.
EU är alltså skyldigt att uppmuntra pågående forskning om ett inaktiverat spårvaccin, för att garantera en större biosäkerhet inom unionen, något som kommer att göra det möjligt för oss att kombinera våra strategier för hälsa och handel på ett mer effektivt sätt.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Det är värt att komma ihåg kommissionsledamotens kommentar att antalet fall av bluetongue minskar: från 48 000 fall 2008 till 120 fall 2010. Samtidigt är vi fortfarande inte säkra på hur trenden kommer att se ut i framtiden, så utvecklingen av detta inaktiverade vaccin och diskussionen om teknikaliteter som rör dess användning är mycket välkomna.
Det skulle vara praktiskt om rådet närvarande i kammaren så att vi kunde ta upp frågan om huruvida det är villigt att faktiskt tillhandahålla de jämförelsetabeller som parlamentet och kommissionen anser nödvändiga - och det är kanske en sak som rådet skulle kunna återkomma till oss med inom kort. Förebyggandet av sjukdomar i allmänhet, och av denna sjukdom i synnerhet, inriktas på djurhållning, restriktionen för djurförflyttning, skydd mot vektorangrepp och den fråga som diskuterades denna förmiddag - nämligen vaccinering.
Oldřich Vlasák: (CS) Herr talman! Problemet när man använder inaktiverade vaccin för vaccinering utanför de stängda zonerna är att djur kommer att visa positiva resultat i serologiska tester, och för att avgöra om djuren har vaccinerats eller faktiskt är sjuka kommer det att bli nödvändigt att utföra ett virologiskt test, som är dyrare. Detta kommer att skapa problem med handel och förflyttning av djur. Med tanke på att det inbegriper införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning kommer den tidsfrist som löper ut den 30 juni 2011 också bli svår att hålla, av procedurskäl. Personligen motsätter jag mig också en ändring av datumet för direktivets ikraftträdande från det tidigare fastställda den 20 till dagen efter dess offentliggörande. Vi bör också förstå att utarbetandet av jämförelsetabeller kommer att göra bördan än större.
Giommaria Uggias: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi gör framsteg när det gäller att förstå att detta inte är ett problem som är förbundet med vissa områden i EU, Sydeuropa eller Nordafrika. Jag ser dock positivt på åtgärderna.
Jag skulle vilja fråga Marc Tarabella om han eller kommissionen inte anser att problemet med ansökan till veterinärmyndigheter också borde behandlas omedelbart, så att det skulle kunna vidtas en åtgärd som skulle göra det möjligt att undanröja problemet i hela EU.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Det är oerhört viktigt att förbättra vaccinationsstrategierna för bluetongue. De nya inaktiverade vaccinen möjliggör för första gången för producenter att utesluta infektionsrisk när det gäller denna potentiellt mycket farliga sjukdom, för vaccinen kan nu också användas i områden där bluetongue inte tidigare har påträffats. Med tanke på detta måste vi upprepade gånger betona att jordbruk - inbegripet export av uppfödda djur - är en viktig faktor i alla EU-länder. Jordbrukarna måste därför kunna dra fördel av de senaste rönen inom djurhälsa, som har använts för att utveckla dessa vaccin.
Vi behöver särskilt två saker nu. För det första en snabb lösning när det gäller praxis inom EU. För det andra behöver vi, enligt min mening, lika omgående en skyldighet att underrätta om de åtgärder som införts i medlemsstaterna. Det handlar med andra ord om en skyldighet för medlemsstaterna att rapportera till kommissionen.
Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka kammaren för dess starka stöd för detta förslag och även för ert erkännande av ärendets brådskande natur och de mycket snabba förfarandena.
Många av er hänvisade till problemet med jämförelsetabeller. Jag skulle bara vilja påminna er om att talmanskonferensen gav ny kraft till hanteringen av denna fråga, och har fäst större vikt vid den, särskilt när det gäller att erkänna problemet med införlivandet av EU-lagstiftning i nationell lagstiftning.
Jag skulle vilja fråga om det verkligen är så svårt för medlemsstaterna att underrätta kommissionen om den rättsliga grund som ligger till grund för införlivandet av EU-lagstiftning i deras nationella rättssystem. Är det verkligen så svårt? Jag är säker på att de tänker igenom hur lagstiftning ska införlivas, de måste göra förberedelser och besluta hur de ska införliva den.
Jag anser att vi alla medger - och vi har diskuterat denna fråga flera gånger - att EU blir lidande när införlivandet av EU-rätt är ojämnt. När det gäller en så viktig fråga som den vi diskuterar i dag skulle ett inkorrekt införlivande kunna få särskilt negativa effekter.
Samtidigt skulle jag, som jag sade i mitt öppningsanförande, vilja betona att kommissionen helt motsätter sig onödiga avbrott. Vi är fullt medvetna om detta ärendes brådskande natur. Jag hoppas därför att vi kan finna en lösning på detta problem med hjälp av ökad flexibilitet och intensiva förhandlingar. Kommissionen kommer att försöka bidra så mycket som möjligt, så att vi kan anta denna lagstiftning innan säsongen då ett potentiellt utbrott av bluetongue kan inträffa inleds.
När det gäller kommissionens villighet att genomföra denna åtgärd skulle jag vilja försäkra Horst Schnellhardt och Giommaria Uggias att kommissionen dragit sitt strå till stacken. Vårt genomförande av åtgärder är nästan fullbordat. Det som vi behöver är ett godkännande av detta förslag från lagstiftaren. Så fort vi har fått det kan vi gå vidare i mycket snabb takt.
Jag skulle åter vilja tacka föredraganden och parlamentet för deras starka stöd för denna åtgärd.
Janusz Wojciechowski: föredragande. - (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som deltog i debatten och uttryckte sitt stöd för mitt betänkande. Alla skuggföredragande och ledamöter i jordbruksutskottet ska ha ett tack; det var deras förtjänst att vi lyckades behandla betänkandet så snabbt och effektivt. Det händer inte ofta att vi är så enade vid antagandet av ett positivt dokument som så tydligt syftar till att förbättra den aktuella situationen.
När det gäller de jämförelsetabeller som man hänvisade till i diskussionen som en möjlig källa till problem, anser jag att det skulle vara svårt att sympatisera med medlemsstaternas förvaltningsorgan eller regeringar i detta fall. Att skapa tabeller och skicka över dem till kommissionen är egentligen inte något problem. En sak är säker, och det är att medborgare som vill kontrollera om lagstiftningen i deras medlemsstater överensstämmer med EU:s lagstiftning kommer att få större problem. Det är de som måste anstränga sig och göra efterforskningar om det inte finns några tabeller, vilket har varit fallet hittills. Det är ofta svårt att leta sig fram i EU-lagstiftningen. Jag tror och hoppas att detta instrument kommer att bli tillgängligt för alla som är intresserade, inte bara för kommissionen, och att det kommer att vara ett lättillgängligt dokument som kommer att finnas åtkomligt när det behövs. Det kommer också att vara ett mycket användbart dokument.
Jag vädjar till rådet att inte diskutera jämförelsetabellerna, och om man måste, gör det inte i detta fall, så att de nya vaccinationerna kan träda i kraft under denna säsong, som det var tänkt. Vi kan inte tillåta förseningar, för det skulle motverka vårt snabba och effektiva arbete. Jag vill åter tacka er alla för ert samarbete med detta betänkande.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum inom kort.
| sv |
1. Avtal mellan EG och Mongoliet om vissa luftfartsaspekter (
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet
Talmannen: Kolleger! Vi ska börja med undertecknandet av lagen om det europeiska medborgarinitiativet. Minister Martonyi, herr ordförande, kära ordförande, kära föredragande! I dag behandlar vi juridiska frågor: det mycket viktiga antagandet av en mycket viktig europeisk lagstiftning. Det är viktigt eftersom vi inför ytterligare ett kontrollinstrument för att balansera våra institutioners befogenheter.
Syftet med denna förordning om det europeiska medborgarinitiativet, som har antagits enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, är att ge våra medborgare samma möjlighet till politiska initiativ som ministerrådet och parlamentet redan har. En miljon underskrifter behövs - från endast 0,2 procent av våra medborgare - för att uppmana kommissionen att agera i frågor som berör dem direkt. Därmed kan de göra sina röster hörda. Det kommer att skapa en direkt länk mellan medborgarna och unionens institutioner, en som överbryggar klyftan mellan dem, mellan oss alla i EU.
Europaparlamentet och rådet har arbetat hårt för att få ett snabbt antagande av denna medborgarvänliga förordning vid första behandlingen. Jag skulle vilja tacka alla som har bidragit till denna framgång: De olika ordförandeskapen - särskilt det belgiska och det ungerska - samt kommissionen och parlamentsledamöterna. Jag vill särskilt tacka ordförandena i utskottet för konstitutionella frågor (AFCO) och i utskottet för framställningar (PETI), Carlo Casini och Erminia Mazzoni. Jag kommer att be er att komma fram för undertecknandeförfarandet. De fyra föredragandena, Alain Lamassoure, Zita Gurmai, Diana Wallis och Gerald Häfner - jag hoppas att ni är här och att vi kan gå igenom förfarandet tillsammans - liksom de många andra ledamöter som medverkat som skuggföredragande.
Ni kan vara stolta över det arbete som utförts för våra medborgare. Tillsammans med rådet ska vi nu underteckna denna handling för att göra den till gällande lag, men först ska jag be vår gäst minister János Martonyi, som ofta kommer att vara närvarande i Europaparlamentet detta halvår, att säga några ord.
János Martonyi: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! I denna unika och högtidliga stund minns jag Europeiska konventets begynnelse när vi diskuterade hur det som brukade kallas ”det demokratiska underskottet i den europeiska integrationsprocessen” skulle kunna elimineras eller åtminstone minskas. Det fanns ett gemensamt mål som vi alla hade, och det var att förbättra EU:s demokratiska funktion.
Ett sätt att göra detta har just hittats, och det är att gynna medborgarnas eget deltagande i unionens demokratiska liv. Det var så, och det var därför, rätten till medborgarinitiativ inkluderades i fördraget, och nu kan medborgarna gå direkt till kommissionen och uppmana den att föreslå en EU-lag.
Jag är helt övertygad om att detta är en milstolpe på vägen mot en utökad demokrati i unionen. Det är också det främsta elementet i direktdemokratin. Det skapar direktkontakt och dialog mellan institutionerna och medborgarna och uppmuntrar gränsöverskridande direktdialog och samarbete. Det främjar också en känsla av delaktighet: Europa är inte de andra - Europa är vi, och Europa kommer att utvecklas på det sätt vi alla tillsammans formar. Ja, vårt motto ”Ett starkt och mänskligt Europa” är beroende av oss alla.
För att dessa mål skulle kunna nås och fördraget följas måste tydliga och användarvänliga arbetsordningar skapas. Detta har nu skett, och det är resultatet av ett gott samarbete mellan alla institutioner - kommissionen och rådet och först och främst parlamentet. Jag vill särskilt tacka Maroš Šefčovič i kommissionen, jag vill tacka det spanska och det belgiska ordförandeskapet, båda två medlemmar i vår trio, och jag vill verkligen tacka och gratulera parlamentet och alla som medverkade i detta extremt viktiga arbete: utskottsordförandena och även föredragandena Alain Lamassoure, Zita Gurmai, Diana Wallis och Gerald Häfner samt alla andra ledamöter som medverkade i detta extremt viktiga arbete.
Detta är ett bevis på det utmärkta samarbetet och samförståndet inte bara mellan de europeiska institutionerna, utan också mellan de olika politiska familjerna eller grupperna. Jag kan bara uttrycka min förhoppning om att detta samarbete och samförstånd blir ett föredöme för framtiden, både för institutionerna och för de politiska grupperna.
| sv |
7. Kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (
| sv |
Frihandelsavtal med Indien (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en muntlig fråga till kommissionen från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om läget i förhandlingarna om frihandelsavtalet mellan EU och Indien - B7-0214/2011).
Vital Moreira: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag hoppas att jag inte behöver använda hela fem minuter. Frågan är enkel. Detta är ett initiativ från utskottet för internationell handel, för vilket jag är ordförande, och det är i egenskap av ordförande jag ställer denna fråga som de politiska grupperna enhälligt har ställt sig bakom. Det gläder mig att få ställa denna fråga som har godkänts av samordnarna för de politiska grupperna i mitt utskott och som söker ett svar från kommissionen om en rad frågor kring läget i de förhandlingar om frihandelsavtalet mellan EU och Indien som har pågått sedan 2007.
Det är inte nödvändigt att framhålla betydelsen av detta initiativ. En av de stora innovationerna i Lissabonfördraget var i själva verket att ge Europaparlamentet rätt att inte bara ge sitt slutliga godkännande av avtal om bl.a. internationell handel efter förhandlingarnas slut utan också rätt att hållas informerat om varje skede i förhandlingarna ända från början.
Detta innebär att parlamentet har befogenhet och skyldighet att övervaka förhandlingarna - i detta fall handelsförhandlingar - och att ingripa politiskt med de medel som står till parlamentets förfogande, t.ex. utfrågningar, resolutioner och muntliga frågor, för att hålla sig informerat om hur förhandlingarna fortskrider.
Därför anser utskottet för internationell handel att det är viktigt att lyssna på kommissionen som vi kan säga har försett oss med en hel del information om detta ämne. Jag anser emellertid att kommissionen måste svara offentligt på ett antal frågor. Den muntliga frågan består av sju frågor, specifikt om de framsteg som görs inom en rad känsliga ämnen som t.ex. offentlig upphandling, förhandlingar om immaterialrättsliga frågor som gäller generiska läkemedel, den ansökan om mandat för förhandlingar om utlandsinvesteringar som kommissionen har ingivit till Europeiska rådet, frågor i förhandlingar om kultur och kulturella tjänster, frågan om det har gjorts någon specifik bedömning av effekterna för de viktigaste EU-industrierna av ett eventuellt frihandelsavtal med Indien, frågan om det har gjorts någon kvantitativ bedömning av förutsägbara fördelar och nackdelar med detta frihandelsområde för Europeiska unionen och, slutligen, frågan om huruvida kommissionen kan försäkra oss om att den kommer att ta parlamentets åsikter i denna fråga under ordentligt övervägande.
Frågorna är skriftliga. De finns i det dokument som vi har lagt fram, och jag anser att de är tillräckligt tydliga för att vi ska kunna göra framsteg när det gäller offentlig information om dessa viktiga handelsförhandlingar mellan Europeiska unionen och en av våra stora handelspartner.
Karel De Gucht: Herr talman! Jag vill tacka Vital Moreira och utskottet för internationell handel för att de har gett mig denna möjlighet att tala i plenum om denna viktiga förhandling.
Det säger sig självt att ingåendet av ett avtal med Indien vid denna tidpunkt inte bara är av stort ekonomiskt värde utan också av mycket stor strategisk betydelse. Indien befinner sig i början av en utveckling som kommer att göra landet till en av de viktigaste ekonomiska aktörerna under detta århundrade. Ett ambitiöst och välavvägt avtal med Indien skulle höja våra förbindelser till en annan nivå genom att ge våra framtida ekonomiska relationer ett stabilt och förutsägbart regelverk.
Därför arbetar vi mycket hårt på att slutföra denna förhandling och det finns en reell möjlighet att lyckas. Indien är uppenbart intresserat på högsta politiska nivå. Toppmötet mellan Indien och EU i december utmynnade i ett tydligt åtagande från båda sidor att slutföra förhandlingarna så snart som möjligt.
Vi har gjort framsteg i en rad frågor. Vi är på god väg när det gäller tullerbjudanden och vi förbereder ett utbyte av tjänsteerbjudanden. Just nu för vi intensiva förhandlingar om upphandling, och detta är första gången som Indien har förhandlat om ett reellt upphandlingskapitel som innefattar specifika regler och åtaganden när det gäller tillträde till marknaden.
Sedan vill jag inte dölja att det återstår en del besvärliga frågor som kräver svåra förhandlingar. Precis som vid alla förhandlingar är det den sista sträckan som är den svåraste. För det första har vi tullförhandlingarna där vi snabbt har gjort en hel del framsteg under de senaste månaderna, och jag är övertygad om att Indien kommer att förbättra sitt erbjudande betydligt, men det återstår ett antal mycket svåra sektorer, särskilt bilar, vin och alkohol.
Vi för också mycket intensiva diskussioner om tjänster, och konturerna till ett eventuellt paket börjar klarna, men en del av våra viktigaste intressen gäller sektorer där man fortfarande genomför eller överväger lagstiftningsreformer i Indien. Detta gäller framför allt försäkringsbranschen samt tjänster inom områdena post, finans, detaljhandel, juridik och bokföring. Detta gör förhandlingarna till en stor utmaning. Sedan har vi frågan om hållbar utveckling som naturligtvis är mycket viktig för oss men mycket känslig i Indien. Vi är fullt medvetna om Europaparlamentets åsikter i detta avseende och vi kommer att beakta dem.
Vi måste emellertid vara realistiska. Vi måste se vad som i sista hand kommer att vara möjligt med en partner som Indien. Vi måste finna en lösning som tillfredsställer våra förväntningar men som också tar hänsyn till Indiens specifika situation. Det kommer alltså att finnas ett kapitel om hållbar utveckling som en integrerad del av avtalen. I detta kapitel kommer vikten av relevanta internationella standarder att framhållas och det kommer att bygga på samarbete, men vi måste också ha klart för oss att ett kapitel om hållbar utveckling som tillåter handelsrestriktioner av sociala eller miljörelaterade skäl inte kommer att vara acceptabelt för Indien. Detta skulle inte heller vara i överensstämmelse med den modell vi i allmänhet förespråkar i våra handelsavtal. Vi eftersträvar inte sanktioner utan samarbete på detta område.
En annan fråga som har varit känslig i denna förhandling och som har föranlett vissa farhågor är tillgång till läkemedel och vilken effekt ett frihandelsområde skulle kunna få för tillgången till läkemedel i utvecklingsländerna. Men ni kan känna er helt lugna på dessa avgörande punkter. Vi är fullt medvetna om den specifika roll Indien spelar när det gäller tillgång till läkemedel i utvecklingsländerna. Oavsett om det gäller kapitlet om immaterialrätt, kapitlet om investeringar eller något annat kapitel kommer detta frihandelsommråde därför inte att undergräva Indiens förmåga att främja, producera eller exportera generiska läkemedel, inbegripet läkemedel som kräver särskilda tillstånd. Vi har själva lagt fram ett mycket tydligt förslag om detta, men samtidigt bör man tänka på vikten av ett kraftfullt regelverk om immateriella rättigheter i Indien, ett regelverk som säkert kan uppmuntra innovation och forskning, inbegripet framtagandet av nya läkemedel. Att förhandla med Indien om ett kapitel om immateriella rättigheter är därför fortfarande ett viktigt mål för oss i denna förhandling.
Jag vill också uttrycka mig mycket tydligt när det gäller uppgiftsskydd och uppgiftsexklusivitet för farmaceutiska produkter. Om och när Indien beslutar att införa ett system med uppgiftsexklusivitet kommer vi genom detta avtal att eftersträva att systemet tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt så att även EU-producenter kommer att kunna dra nytta av det, och vi anser naturligtvis fortfarande att tillgång till läkemedel och skydd av testdata kan samexistera på ett konstruktivt sätt. Genom fortsatt dialog mellan alla berörda aktörer bör det vara möjligt att komma fram till en gemensam uppfattning i denna fråga.
I kapitlet om immaterialrätt är dessutom de geografiska ursprungsbeteckningarna av största intresse för EU. Det är nödvändigt i denna förhandling att komma fram till ett effektivt skydd för EU:s viktigaste geografiska ursprungsbeteckningar. Förhandlingarna hittills har visat sig svåra. Trots detta fortsätter kommissionen att arbeta för att uppnå ett tillfredsställande resultat.
Som ni känner till har kommissionen också föreslagit rådet att utfärda ytterligare förhandlingsdirektiv även när det gäller skydd för investeringar. Dessa förslag till förhandlingsdirektiv har delgivits parlamentet samtidigt som deras konfidentiella karaktär har beaktats. Rådet granskar för närvarande dessa riktlinjer och vi ser fram emot att få höra parlamentets åsikt om dem. När och hur detta kapitel kan slutförhandlas kommer ytterst att vara avhängigt av när rådet lyckas komma överens om dessa ytterligare förhandlingsdirektiv.
Låt mig avslutningsvis återigen upprepa att denna förhandling är mycket viktig och jag anser att det är ett tillfälle som vi inte bör missa. Naturligtvis bör vi inte ingå ett avtal till varje pris utan bara om substansen är den rätta. Om substansen inte finns bör vi helt enkelt säga nej. Det är svårt för Indien att leva upp till vissa av våra krav, t.ex. tillträde för våra bilar eller viner eller alkoholdrycker eller öppnandet av vissa tjänstesektorer. Jag ser fram emot ett mer intensivt meningsutbyte om detta med Europaparlamentet när vi nu går in i vad som förhoppningsvis är slutfasen.
Jag anser att den debatt vi nu kommer att föra innebär ett nyttigt tillfälle för parlamentet att föra fram sina åsikter om dessa förhandlingar. Dessa åsikter kommer att beaktas så långt det är möjligt med tanke på realiteterna och de specifika omständigheterna i just denna förhandling. I detta avseende ser vi fram emot den resolution ni planerar att anta om frihandelsavtalet med Indien, som jag anser kommer vid en mycket lämplig tidpunkt.
Daniel Caspary: Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller Indien vill jag säga att jag helt instämmer i kommissionsledamotens uppfattning att det är bra för oss att föra samtal om ett handelsavtal med detta land. Enbart de strategiska skälen - ni nämnde några av dem - talar för sig själva. I synnerhet det faktum att vi tyvärr inte gör några framsteg inom ramen för WTO talar i än högre grad för detta frihandelsavtal med Indien.
Den fråga som emellertid fortfarande oroar mig är huruvida vi verkligen kommer att få tillträde till den indiska marknaden för våra företag. Passar detta frihandelsavtal i själva verket bara den värld och den fördelning av den ekonomiska makten mellan EU och Indien som vi känner till i dag, eller kommer detta avtal fortfarande att vara lämpligt om tio eller 15 år?
I detta sammanhang är jag alltmer oroad av frågan om undantag. Jag förstår till fullo varför Indien för närvarande kräver vissa undantag inom vissa sektorer under förhandlingarna. Ett land på Indiens utvecklingsnivå behöver undantag. Detta är förvisso någonting som vi i EU mycket väl kan förstå.
Jag vill emellertid tydligt säga ifrån att jag vill se alla dessa undantag upphävda vid en bestämd tidpunkt. Jag skulle vilja att undantagen beviljas antingen med en tydlig tidsgräns eller med fastställda riktmärken, oavsett hur de är strukturerade. Kanske kommissionen skulle kunna överväga vilka förslag den avser att lägga fram för att delvis tillmötesgå Indiens krav. Jag skulle därför vilja ha mycket tydliga gränser för alla undantag, antingen i form av tidsgränser eller i form av riktmärken. Detta är vi i högsta grad skyldiga våra företag och därmed också våra arbetstagare.
Jag skulle vara mycket tacksam om ni kunde tala om för oss i vilken utsträckning ni räknar med sådana undantag och eventuella gränser för dem under förhandlingarna.
Det andra viktiga ämne ni nämnde, ett ämne där jag delar er uppfattning, gäller immateriella rättigheter. Vi måste absolut komma fram till ett resultat som gagnar våra jordbrukare och andra berörda parter, särskilt när det gäller geografiska ursprungsmärkningar. Vi måste också hjälpa våra industrier när det gäller läkemedel, men jag tror att vi alla kan vara överens om att detta inte får ske på bekostnad av dem som är beroende av tillgång till billiga läkemedel.
Harlem Désir: för S&D-gruppen. (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förhandlingarna om frihandelsavtalet mellan EU och Indien är ambitiösa, de berör många ekonomiska sektorer men de föranleder också oro i EU och i Indien. Detta kunde jag se under förra månadens möte mellan handelsutskotten från det indiska parlamentets båda kamrar och Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Indien.
Indien upplever en högkonjunktur. Landet är en strategisk partner, vilket ni har påpekat för oss. Var och en förstår betydelsen av att utveckla handeln mellan oss. Men ändå börjar vi inte från nollpunkten eftersom unionen redan är Indiens främsta handelspartner, den främsta investeraren i Indien och det främsta målet för indiska investerare. Indien är också det land som drar störst nytta av det allmänna preferenssystemet.
Därför måste vi vara uppmärksamma på varje ny effekt som ett nytt och mer långtgående handelsavtal kan få på utsatta sektorer i Indiens ekonomi. Jag tänker t.ex. på jordbruket - våra indiska kolleger talade med oss om detta - och på konsekvenserna för sektorer som är särskilt utsatta för konkurrens från tillväxtekonomier i EU, och jag tänker på bilindustrin. Ett sådant avtal bör vara till gagn för utvecklingen i våra samhällen och för sysselsättningen och inte ge upphov till en okontrollerad avreglering som skulle få förödande effekter.
Därför vill min grupp framhålla ett antal punkter i dessa förhandlingar som bör leda fram till ett avtal som bidrar till uppnåendet av målen hållbar utveckling och avskaffande av fattigdom. I avtalet bör det dessutom ingå tydliga och verifierbara åtaganden - naturligtvis på samarbetsbasis - som bör kombineras med seriösa sociala och miljöinriktade åtaganden.
Jag vill särskilt framhålla några punkter. Den första punkten gäller jordbruket, som jag nämnde tidigare. Här vill vi uppmana kommissionen att se till att ingen av bestämmelserna i avtalet hotar det småskaliga jordbruket i Indien, vare sig det nu gäller en liberalisering av jordbrukshandeln eller av de immateriella rättigheterna. Jag tänker t.ex. på bestämmelserna om utsäde.
Den andra punkten gäller generiska läkemedel. Bland utvecklingsländerna är Indien den största producenten av generiska läkemedel. Vi uppmanar kommissionen att inte längre kräva uppgiftsexklusivitet eftersom alla icke-statliga organisationer säger att det kan skada distributionen av dessa läkemedel.
Den tredje punkten gäller tjänstesektorn. Här kräver vi för det första att offentliga tjänster ska undantas från de sektorer som avregleras. För det andra kräver vi när det gäller metod IV att principen om lika behandling ska respekteras - med andra ord att man avvisar alla former av social dumpning.
Slutligen anser vi att kapitlet om hållbar utveckling måste innefatta bindande åtaganden att respektera sociala och miljömässiga standarder, särskilt ILO:s sociala standarder.
Niccolò Rinaldi: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Dessa förhandlingar har en viss likhet med den fyrarmade guden Shiva eftersom det krävs så stora ansträngningar för att slutföra ett komplext avtal.
Jag tänker nu förklara den ståndpunkt som företräds av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. För det första: tillgång till läkemedel. Samtidigt som jag välkomnar kommissionsledamotens uttalande vill jag bekräfta att jag är motståndare till varje försök att vidta protektionistiska åtgärder inom en sektor där EU tidigare faktiskt hindrade tillgång till billiga läkemedel. Att utnyttja frågan om förfalskning enbart av protektionistiska skäl är ett verkligt lågvattenmärke. Avtalet bör i stället innebära en möjlighet för Indiens och EU:s läkemedelsindustrier att samarbeta med varandra.
För det andra: industrisektorerna. Vi ber Indien att låta avtalet omfatta även sådana känsliga sektorer som bil- och alkoholsektorerna där vår export i dag är tungt beskattad.
För det tredje: jordbruket. För vår del förklarar vi oss villiga att diskutera jordbruksprodukter och att öppna vår marknad, men på vissa villkor: naturligtvis måste vi säga nej till genmodifierade grödor och göra allt vi kan för att skydda de geografiska ursprungsbeteckningarna. När det gäller den sistnämnda aspekten vill jag påminna er om att geografiska ursprungsbeteckningar inte bara är en fråga om handelspolitik. Dessa beteckningar är också en del av EU:s identitet. Vi hoppas därför att man kommer att göra riktigt stora ansträngningar för att förenkla registreringsförfarandena i Indiens byråkratiska system, som är mycket tungrott, kanske ännu mer tungrott än EU:s, vilket säger allt.
När det gäller offentlig upphandling gratulerar jag kommissionen om det är sant att Indien för första gången verkar berett att låta offentlig upphandling ingå i ett internationellt avtal. Jag kan nämna de indiska järnvägarna som exempel. 17 000 tåg transporterar varje dag 18 miljoner passagerare, och det finns planer på att bygga ytterligare 25 000 kilometer räls under de närmaste 10 åren. Detta är en av de många marknader som eventuellt skulle kunna öppnas genom detta frihandelsavtal.
Om förhandlingarna går bra kommer båda parter att dra nytta av det. Hållbar utveckling kommer att främjas, barnarbete kommer successivt att avskaffas och en mer progressiv form för socialt skydd kommer att införas. Jag anser att det är poänglöst och skadligt att motsätta sig detta, och därför uppmanar jag alla grupper i parlamentet att på förhand förkasta en kompromisstext.
Robert Sturdy: Herr talman! Som kommissionsledamoten har sagt instämmer han i denna resolution, och den upprepar allt det som frihandelsavtalet mellan EU och Indien skulle kunna uppmuntra - investeringar, avskaffande av tullar, tullfria gränser, o.s.v.
Ingåendet av ett ambitiöst frihandelsavtal förväntas leda till en ökning av den bilaterala handeln med 160 miljarder euro fram till 2015, samtidigt som nyckelsektorer kan notera så mycket som en 30-procentig ökning av de bilaterala utländska direktinvesteringarna.
Jag är säker på att kommissionsledamoten håller med om att det är just detta slags siffror som kommer att bidra till att stimulera ekonomin och skapa arbetstillfällen, inte bara i hela Storbritannien utan även i Indien.
Centrumet för analys av regional integration i Sussex har i sin första bedömning av potentialen i frihandelsavtalet mellan EU och Indien dragit slutsatsen att alla vinster skulle vara avhängiga av i vilken utsträckning texten identifierade och behandlade de nyckelområden som kommissionsledamoten nämnde specifikt, t.ex. statlig upphandling, tjänster, investeringar för att underlätta handeln o.s.v.
Enligt bedömningen är det viktigt att ett avtal inte begränsas till låg integration, särskilt tullsänkningar. I ett sådant fall finns det stor risk för att omläggningen av handeln för båda parter får större omfattning än skapandet av ny handel.
Kommissionsledamoten nämnde med rätta hållbar utveckling. Jag vill säga till er att vi måste vara mycket försiktiga. Riktlinjerna är tydligt utstakade, och jag hoppas att vi inte kommer att göra alltför stora eftergifter.
Jag vill också instämma i vad Daniel Caspary sade om tidsgränser. Jag anser att det var en mycket klok synpunkt han framförde.
Här bör jag också nämna hur WTO:s Doharunda kan påverka ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. De senaste signalerna från Genève har inte varit positiva, och för en tid sedan medgav kommissionsledamoten att förhandlingarna befann sig i ett besvärligt läge. Nu är det kanske dags för plan B, sade han. Jag vill tillägga att utskottet för internationell handel länge har efterfrågat en sådan plan. Vilken effekt kommer detta att få på frihandelsavtalet mellan EU och Indien?
Franziska Keller: Herr talman! Låt oss vara tydliga: detta frihandelsavtal har inte förhandlats fram på lika villkor. Indiens BNP per capita är omkring 6 procent av EU:s. Även om Indien är ambitiöst är det ett utvecklingsland med ett mycket stort antal fattiga och svältande människor inom sina gränser. Detta får vi inte glömma.
Vi är bundna av den princip om konsekvent politik för utveckling som finns inskriven i Lissabonfördraget, och enligt denna princip får ingen av våra politiska åtgärder skada utvecklingen. Men med detta frihandelsavtal åstadkommer vi skada - för jordbruk, detaljhandel, indiska företag o.s.v. Exempel har redan nämnts. Genom bestämmelserna om konfliktlösning minskar vi dessutom det politiska utrymmet för Indien och för EU och dess medlemsstater att t.ex. införa ny miljölagstiftning.
Den mekanism det är fråga om har lett till att multinationella företag har stämt länder för deras politik på hälso- och miljöområdet - och även era regeringar kommer att påverkas av detta.
När det gäller generiska läkemedel är de, som jag ser det, fortfarande i farozonen. Att kräva uppgiftsexklusivitet i någon form är ett problem, oavsett hur det görs.
Parlamentet måste sända en tydlig signal till kommissionen om att ett handelsavtal bör vara rättvist och att det inte bör inkräkta på det politiska manöverutrymmet.
Men medlemmarna i grupperna EPP, ALDE och ECR gör tyvärr faktiskt avkall på sina egna befogenheter som ledamöter av Europaparlamentet. I utskottet för internationell handel har de hela tiden bett kommissionen att inte fortsätta med investeringskapitlet förrän parlamentet har avgett sitt yttrande om hur en investeringspolitik bör se ut, men i denna resolution uppmanar de nu kommissionen att gå vidare utan att avvakta parlamentets åsikt. Hur kan det komma sig?
Jag hoppas verkligen att några av våra kolleger kan titta på texten ännu en gång innan de helt enkelt bara godkänner den på onsdag. Jag hoppas att vi kan sända en tydlig signal till kommissionen och därigenom påverka förhandlingarna, samtidigt som vi mycket tydligt markerar att vi vill utöva våra befogenheter som medlemmar av Europaparlamentet.
Helmut Scholz: Herr talman, herr kommissionsledamot! De resolutionsförslag som har lagts fram i Europaparlamentet gör det tydligt för alla grupper att parlamentet - såsom redan har påpekats - inte anser att det har fått tillräcklig information om det specifika läget i förhandlingarna. Jag är därför tacksam för den mer detaljerade information som vi har fått i dag. Särskilt frågorna från vänstergrupperna i parlamentet handlar direkt om farhågor för folket i EU, men också i Indien. Det är farhågor för deras egen sociala och ekonomiska situation och oron över utsikterna för arbetstagare och arbetssökande, även i EU:s medlemsstater.
Som vi vet finns djävulen i detaljerna. Därför vill vi rikta följande frågor till kommissionsledamoten: vilka är de specifika ämnena i förhandlingarna när det gäller offentliga anbudsförfaranden inom tjänstesektorn eller i samband med arbetsinvandring? Vilken text diskuterar man när det gäller immateriella rättigheter? Hur är situationen när det gäller miljö och jordbruk? Genom att använda de specifika texterna vill vi undersöka om Indiens roll som apotek för världens fattiga är i farozonen eller om tillverkningen av billigare malariamediciner eller läkemedel för behandling av aids kommer att försvåras genom avtalet, utan att för den skull bortse från de massiva forskningsinvesteringar som våra egna läkemedelsföretag gör. Vi vill undersöka om lokala myndigheter, sjukhus eller ministerier i framtiden blir skyldiga att utlysa anbudsförfaranden där även indiska företag kan delta. Vi vill veta om avtalet kommer att reglera villkoren för att sjuksköterskor eller äldrevårdspersonal från Indien ska få komma in i EU:s medlemsstater. Vi vill bl.a. ha uppgifter om hur länge de får stanna och om hur deras yrkeskvalifikationer kommer att erkännas. Vi vill veta om avtalstexten innebär att småskaliga jordbrukare och fiskare i Indien hamnar i riskzonen och om EU:s stålarbetare hotas av att bli överflödiga, eftersom det indiska kapitalet som ett resultat av avtalet i framtiden kommer att kunna investeras fritt för uppköp av företag inom EU.
Csanád Szegedi: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Det visar sig att de politiska analytiker och politiker, till exempel Henry Kissinger, som för flera årtionden sedan förutspådde att EU, Ryssland, Kina och även Indien skulle ha en ledande roll i den nya världsordningen vid sidan av USA hade rätt. Naturligtvis gratulerar vi den indiska befolkningen till detta, men vi får samtidigt får inte glömma de kränkningar som har lett till detta och denna utveckling, bland annat barnarbete. EU måste sända ett tydligt budskap till Indien om att kränkningar av de mänskliga rättigheterna och barnarbete inte kan fortgå i framtiden. Det stämmer inte överens med de värderingar som EU står för.
Vi anser inte att frihandelsavtalet skulle garantera tillräckligt oberoende för den europeiska ekonomin och produktionen. Vi föreslår därför att frihandelsavtalet ska innehålla garantier så att vi kan garantera ett oberoende för de europeiska familjeentreprenörerna, småbrukarna och producenterna, som kanske kommer att kunna hjälpa Europa att ta sig ur den ekonomiska kris som vi för närvarande befinner oss i.
Paweł Zalewski: (PL) Herr talman! Det är helt rätt att EU i en situation där man har problem med att utöka liberaliseringen av handeln inom WTO sluter frihandelsavtal med viktiga globala partner, till exempel Indien. Vi har mycket gemensamt med Indien, som är världens största demokrati och ett land som fungerar som en stabiliserande kraft på den internationella arenan samt vår bundsförvant i kampen mot den internationella terrorismen. Handelsrelationer spelar en stor roll i dag. Att organisera dessa på rätt sätt skulle leda till ekonomisk tillväxt i Indien och en utveckling av landet, samtidigt som det även skulle öka stabiliteten i världen. Det ligger i vårt intresse.
Det är helt rätt att vi också förväntar oss att kommissionen ska ta upp den mycket viktiga frågan med utländska investeringar och inbegripa främjande och skydd av dessa. Från Europaparlamentets sida finns redan ett dokument i denna fråga, som beskriver parlamentets förväntningar på framtida förhandlingar om ömsesidigt skydd av utländska investeringar. I morgon kommer vi att rösta om en viktig förordning som kommer att ge kommissionen befogenhet att vidta ytterligare åtgärder. Det är mycket viktigt att sektorn utökas och gynnar europeiska och indiska investerare.
George Sabin Cutaş: (RO) Herr talman! Frihandelsavtalet med Indien kommer att bli det mest betydande avtalet i sitt slag om förhandlingarna avslutas tillfredsställande för båda sidor. EU är Indiens största handelspartner och det allmänna preferenssystemet är ett av de instrument som EU använder för att uppmuntra landets ekonomiska utveckling.
Även om Indien är en tillväxtekonomi kvarstår sociala skillnader. Över 800 miljoner människor lever på mindre än 2 US-dollar per dag. Indiens satsningar för att bygga upp en stark ekonomi måste backas upp av en politisk vilja att förbättra situationen för mänskliga, sociala och miljömässiga rättigheter. Därför måste kommissionen i sina förhandlingar yrka på rättsligt bindande klausuler på dessa områden. Indien kan inte bara föregå med gott exempel ekonomiskt för övriga utvecklingsländer, utan även demokratiskt.
Bill Newton Dunn: (EN) Herr talman! Jag ingick i Europaparlamentets delegation till Indien förra månaden. Vi var en liten grupp som åkte, och det var ytterst intressant och mycket värdefullt att få åka.
Jag vill särskilt tala om punkt 29 i det förslag som vi kommer att rösta om på onsdag. Där står att parlamentet ”välkomnar den indiska regeringens alla försök att utrota barnfattigdomen”. Jag antar att den som har lagt fram detta förslag syftar på varor som kan vara tillverkade genom barnarbete och importerade till Europa, men det är inte vad som står i förslaget. I stället pekar man ut en av de beklagliga sidor av det indiska samhället som fortfarande påträffas. Förra året besökte vår delegation ett projekt i södra Indien som finansieras genom EU-medel och som syftar till att utrota barnarbete. Enligt vad vi kunde se var problemet egentligen att barnen arbetade ute på fälten - inte inom tillverkningen - för att betala av de skulder som deras föräldrar hade ådragit sig. Barnen var dömda att göra detta under hela sin livstid och gå miste om sin skolgång.
Ordalydelsen i förslaget till resolution kan väcka anstöt hos de indiska medborgarna. Naturligtvis vill de utrota barnarbete. Vi bör antingen stryka punkt 29 eller ändra den så att innebörden blir att vi är bekymrade över varor som kan ha tillverkats genom barnarbete. Jag tycker att man anar en viss överlägsenhet här, som om Europa sade: ”Vi har utrotat barnarbete, men ni i Indien utnyttjar det fortfarande”. Det är inte den typen av förbindelser som vi ska ha med en mycket viktig handelspartner.
Peter van Dalen: (NL) Herr talman! Jag anser att det finns två synsätt på ett frihandelsavtal med Indien.
För det första ett som säger att vi nu har ett avtal som är det mest omfattande i världen. Vi måste därför upprätthålla det, eftersom avtalet är viktigt som sådant. När vi sedan bedriver handel med Indien kommer ett antal företeelser som vi vardagligt brukar kalla icke-handelsmässiga aspekter att dyka upp, till exempel minoriteters rättigheter, barnarbete och kastbaserad diskriminering. Jag kallar detta ”affärsmannens syn på saker och ting”. Detta slags synsätt genomsyrar den resolution vi har framför oss.
Det andra synsättet kräver att vi faktiskt först och främst reder ut icke-handelsmässiga aspekter och först därefter sluter ett avtal. Jag kallar detta ”predikantens syn på saker och ting”. Vi vet att Indien i det senare scenariot definitivt inte kommer att vilja ingå ett avtal med oss.
Jag vill påminna parlamentet om att vi i mars 2009 antog en resolution där både handelsmässiga och icke-handelsmässiga aspekter beaktades. Resolutionen framför oss är enligt min mening ett steg tillbaka. Kanhända innehåller den en viktig utvecklingsklausul, men den saknar skärpa. Daliterna har knappast inte nämnts alls. Naturen och miljön är de främsta förlorarna i den nuvarande texten. Jag kan därför inte stödja resolutionstexten. Våra förhandlare måste hålla fast vid 2009 års resolution. Affärsmannen och predikanten måste fortsätta att samarbeta eftersom vi endast på så sätt kommer att kunna nå ett balanserat avtal, för att citera kommissionen.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Att sluta ett ambitiöst och ömsesidigt förmånligt avtal mellan EU och Indien är mycket riktigt en kärnfråga inom EU:s nuvarande utrikeshandelspolitik. Om förhandlingarna ska avslutas inom en snar framtid måste det hållas fler samråd inom de viktigaste sektorerna, till exempel på området tjänster, icke-tariffära hinder, offentlig upphandling och geografiska beteckningar.
När det gäller varuhandeln skulle jag vilja lyfta fram de höga genomsnittliga tullar som Indien har infört både för jordbruks- och industriprodukter. Angående tillgången till tjänstesektorn tycks det i nuläget tyvärr inte finnas något tydligt åtagande från Indiens sida. Unionen måste klart och tydligt insistera på sitt krav att öka skyddet för alla geografiska beteckningar på en marknad som är så viktig som den indiska. Indien är även en bundsförvant till unionen inom ramen för multilaterala förhandlingar om geografiska beteckningar i Doharundan. Det bör noteras att Indien har en tydlig lagstiftningsram, särskilt för registreringsförfarandet för geografiska beteckningar och deras samexistens vid sidan av varumärken.
Avslutningsvis vill jag säga att unionen måste visa flexibilitet mot Indiens krav på skydd av andra indiska geografiska beteckningar än jordbruksbeteckningar, så att Indien i sin tur kommer att bevilja skydd för Europas geografiska beteckningar.
Bernd Lange: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Efter Lissabonfördragets ikraftträdande är det verkligen viktigt att vi gemensamt bestämmer hur förhandlingarna ska genomföras, eftersom parlamentet i enlighet med fördraget har en ny roll i handelsförbindelser. Om vi återigen överväger att Indien uppenbart är en framtidsmarknad måste vi även återspegla detta i ett tydligt ställningstagande av parlamentet. Enligt vår åsikt är industriell utveckling inom EU - som är kopplad till arbetstillfällen - av största vikt. Vi måste därför klargöra att intresset för arbetstillfällen inom den europeiska industrin måste prioriteras i handelsavtalen.
Även om ett avtal måste vara asymmetriskt måste vi i slutändan ha nolltullar. Vi kan inte godta att ha tullar på 100 procent inom maskinindustrin och bilindustrin och i slutändan kanske förhandla fram 50 procent. Så länge vi inte har nolltullar kommer detta att uppmuntra till investeringar utanför Europas gränser.
Karel De Gucht, vi måste därför tydligt fastställa våra prioriteringar och dessa finns inom industrin. Vi måste även skapa lika villkor för sociala standarder och införa tydliga skyldigheter för Indien gällande arbetstagarnas rättigheter.
Cristian Silviu Buşoi: (RO) Fru talman! Indien blomstrar som land och har en avundsvärd ekonomisk tillväxt som en av våra största handelspartner. Frihandelsavtalet med Indien är oerhört viktigt för framtida handelsförbindelser. Därför anser även jag att avtalet ska ingås så snart som möjligt.
En viktig aspekt gäller avregleringen av tjänster, särskilt i fråga om metoderna 3 och 4. Tjänster är särskilt viktiga för den ekonomiska tillväxten, både i Indien och EU, vilket måste återspeglas i frihandelsavtalet. I fråga om metod 4 måste problemen med erkännande av yrkeskvalifikationer lösas, vilket trots allt är en ganska svår uppgift med tanke på att vi ha problem med ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer till och med mellan EU-medlemsstaterna. Jag vill be kommissionen att meddela oss hur långt man har nått i diskussionerna i denna fråga.
Den andra aspekten gäller ömsesidigt tillträde till marknader för offentlig upphandling. Om europeiska företag får tillträde till Indiens marknader för offentlig upphandling kan detta bidra till en utveckling av våra företag. Det krävs också att Indien utarbetar och inför tydlig lagstiftning om offentliga upphandlingar, som även gör det möjligt för europeiska företag att få tillträde till dem.
Sajjad Karim: (EN) Fru talman! Jag var ursprunglig föredragande från parlamentet i denna fråga då vi inledde förhandlingarna 2007 och jag sade då alltid att vi borde försöka få till stånd ett ambitiöst frihandelsavtal som verkligen är omfattande och långtgående i förhållande till vad vi kan uppnå, och jag är mycket nöjd med att vi har följt en strategi som syftar till just detta.
Jag tycker att det blir ganska tydligt när jag hör de indiska handels- och industrikamrarnas förbund uttala sig att vi sannolikt kommer att öka den bilaterala handeln från 69 miljarder euro 2009 till 160 miljarder euro 2015.
Det gläder mig att även Indien gör verkliga framsteg genom att försöka ta itu med en mängd olika frågor, bland annat och framför allt icke-tariffära hinder. Det är mycket glädjande att se att den nuvarande indiska regeringen tar itu med dessa icke-tariffära hinder och korruptionsproblem, till och med i sådan omfattning att man häktar den högst ansvariga för Samväldesspelen.
Karel De Gucht, jag välkomnar även den gemensamma förklaringen av den 13 december 2010 från dig och Indiens handelsminister Anand Sharma, där ni klart och tydligt fastställer att ingenting i avtalet ska hindra den fattigaste befolkningen från att få tillgång till livräddande läkemedel. Jag hoppas att det kommer att ge mina kolleger här i parlamentet förtröstan i fråga om vår strategi i dessa förhandlingar.
Det återstår en annan punkt som alltid har ansetts vara mycket känslig, nämligen frågan om offentliga upphandlingar. På alla de frågor som jag har ställt har jag fått till svar att det finns vissa ingående förhandlingar och planer, men hittills har ingen utförligare information kommit om detta. Jag undrar om du, Karel De Gucht, skulle kunna ge oss det i dag? Avslutningsvis skulle jag vilja drista mig till att fråga om vi kan avsluta detta frihandelsavtal innan sommaren är över.
Lena Kolarska-Bobińska: (PL) Fru talman! Jag tycker, i motsats till min kollega, att det i nuläget verkar som om avtalet kommer att bli mycket fördelaktigt både för Indien och EU. Världsordningen håller på att förändras. Vissa supermakter blir svagare, medan andra, exempelvis Indien, blir allt mäktigare. Därför behöver vi i EU en partner som Indien, en demokratisk partner, eftersom vi även har åtskilliga förbindelser med icke-demokratiska partner. Det avtal som vi för närvarande förhandlar om gäller utbyte av varor, tjänster och investeringar, men det kommer även att finnas hänvisningar till känsliga sociala och miljömässiga frågor.
Jag blev mycket glad över kommissionens yttrande om generiska läkemedel, nämligen att det inte kommer att vara någon risk för en negativ effekt för patienterna. Vi har varit i Indien många gånger, och även i utvecklingsländer, där vi fått höra från aidspatienter hur viktigt det är för dem att ha tillgång till billiga läkemedel. Digitala tjänster och personuppgifter är mycket viktiga även i Europa. Jag är övertygad om att Indien kan uppfylla de europeiska villkoren angående personuppgifter, trots att EU för närvarande ändrar dem och förmodligen kommer att ändra dem igen allt eftersom den tekniska utvecklingen fortskrider. Efter de senaste händelserna på Sony måste de europeiska medborgarna vara säkra på att deras uppgifter skyddas när de förvaltas utomlands. Jag är säker på att det här avtalet kommer att leda till flera olika bättre arbetsmiljöstandarder, men vi måste vara försiktiga i detta avseende. Jag tycker att det verkar som att vi alla har olika förväntningar på Indien, särskilt med tanke på vår debatt här, och att vi vill ta med dessa förväntningar i frihandelsavtalet. Med det är ett frihandelsavtal, och det kan inte innehålla alla våra förväntningar eller allting som vi skulle vilja att Indien uppnår.
(Talmannen avbröt talaren.)
Jörg Leichtfried: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är så många frågor inblandade i det här avtalet att man måste koncentrera sig lite för att kunna peka ut de viktigaste. Enligt min åsikt är det två saker som är oerhört viktiga, och båda dessa skulle kunna inordnas under rubriken ”Rättvisa”. Den första aspekten gäller rättvisa för våra producenter och för vår industri. Detta har redan nämnts ett antal gånger. Vi får inte tillåta att vissa begränsningar finns kvar för all framtid, även om de kan tyckas vara förnuftiga i början. Precis i början av detta avtal måste vi fastställa hur länge någonting ska gälla och under vilka omständigheter bestämmelser kommer att upphävas. Indien kommer uppenbarligen att fortsätta utvecklas och vi måste ta hänsyn till det. Jag delar här de åsikter som har framförts av mina kolleger.
Det handlar även om rättvisa för befolkningen, både i EU och i Indien. Också detta är oerhört viktigt. Ett avtal som det här måste innehålla avsnitt som inte nödvändigtvis bara gäller handel. Även dessa har nämnts redan, nämligen hållbarhet, mänskliga rättigheter, sociala, miljömässiga och arbetsrelaterade standarder. Dessa saker är också otroligt viktiga. Framför allt måste dessa aspekter fastställas på sådant sätt att det kommer att få konsekvenser om de inte efterlevs. Det är inte alls min mening att låta uppfostrande mot våra indiska vänner. När det gäller mänskliga rättigheter kan jag föreställa mig att Indien har bättre lagstiftning om till exempel tryckfrihet än vissa medlemsstater i EU. Med andra ord måste vi se det hela även från den motsatta sidan. Dessa krav måste vara bindande för båda sidor, de måste uppfyllas och om de inte uppfylls måste detta få konsekvenser för båda sidor på bekostnad av social dumpning.
Tokia Saïfi: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi stöder förhandlingarna om frihandelsavtalet med Indien. Avtalet måste vara ambitiöst, men ändå uppkommer vissa frågor.
Först och främst gäller det frågan om huruvida ett kapitel om hållbar utveckling ska ingå. Frihandelsavtalet är en ny typ av avtal, så det är bara naturligt att ett sådant kapitel ingår. Vi talar alltså inte om en kompensation, utan om att förhandla fram ett kapitel i sig. Om frihandelsavtalet ska återspegla varje parts utvecklingsnivå kan sådana grundläggande standarder som exempelvis förbud mot barnarbete inte utelämnas. Trots att barnarbete har varit officiellt förbjudet sedan 1986 beräknas 60 miljoner barn fortfarande arbeta på Indiens fält och fabriker i dagsläget. Kommissionen får inte försumma sociala minimistandarder under dessa förhandlingar.
För att återgå till den rent handelsmässiga förhandlingsbiten så har frågan om ömsesidig tillgång till statliga avtal ännu inte lösts fullständigt. Jag är glad över att tillgången till Indiens federala statliga avtal omfattas av förhandlingarna, men hur är det med regionala avtal?
Avslutningsvis har jag vissa betänkligheter kring skyddet av immateriella rättigheter, särskilt av geografiska beteckningar, som har nämnts ett flertal gånger. Dessa skyddas av den indiska lagstiftningen endast på nationell nivå, inte på internationell nivå. Som jag har förstått det har kommissionen upprättat en förteckning över 200 beteckningar som den avser skydda genom ett avtal som ska träda i kraft före frihandelsavtalet. Är detta fortfarande kommissionens avsikt?
Talmannen: Vi övergår nu till ögonkontaktsförfarandet i debatten. Jag kommer inte att kunna ge ordet till alla som har bett om det. Jag vill be dem som får ordet att hålla er till den minut ni har till förfogande.
Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman, mina damer och herrar! Frihandelsavtalet med Indien är utan tvivel en spännande möjlighet med fantastiska utsikter till handel med världens största demokrati.
Jag är dock ganska besviken över att förhandlingarna om frihandelsavtalet endast har gått långsamt framåt mot ett avtalsslutande. Särskilt punkten immateriella rättigheter måste behandlas klart och tydligt och rättvist, eftersom det från ett människorättsperspektiv inte är godtagbart att grundläggande rättigheter hotas för utvecklingsländernas fattigaste invånare, däribland rätten till tillgång till generiska läkemedel och hälso- och sjukvård. Kommissionen och de indiska myndigheterna bör och måste öka sitt samarbete och bygga detta på en gemensam definition av förfalskade läkemedel, som är ett viktigt område som är skadligt för patienternas hälsa, för att folkhälsan ska skyddas tillräckligt.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Fru talman! Som medlem av EU:s Indiendelegation stöder jag ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. Indien är ett viktigt utvecklingsland och en betydande handelspartner för EU. Det är dock viktigt att vi vet vilka exakta detaljer som avtalet kommer att innehålla. Jag vill som en påminnelse nämna att Europaparlamentet kommer att ratificera det här avtalet. Därför ber vi om mer information om hur förhandlingsläget ser ut. Jag skulle vilja veta av kommissionen hur avtalet kommer att återspegla både EU:s framtida industripolitik och Indiens industripolitik. Det borde ligga särskild fokus på respekt för och skydd av immateriella rättigheter och patent. Sist men inte minst skulle jag vilja veta hur avtalet kommer att få EU och Indien att närma sig varandra i kampen mot klimatförändringarna och för minskade utsläpp.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Att sluta ett avtal med Indien om frihandel är för närvarande en kärnfråga för Europa. I och med de ekonomiska problem som vi har i nuläget kommer avtalet att göra att unionen får bättre tillgång till en av de snabbast växande ekonomierna i världen.
Det finns dock fortfarande många problem att ta itu med. Jag anser att vi bör utveckla jordbruksfrågorna mer och frågor som gäller förflyttning av befolkningar. Det saknas även tillräckliga framsteg i fråga om offentliga upphandlingar och tjänster, principer för skydd av immateriella rättigheter, däribland geografiska beteckningar, och villkor för hållbar utveckling, särskilt när det gäller att följa produktionsstandarder i samband med lika konkurrensvillkor. Jag anser att det är viktigt att göra en bedömning av de särskilda egenskaperna för varje enskild sektor, för att fastställa frihandelsavtalets möjliga negativa påverkan på känsliga sektorer inom EU:s ekonomi.
Syed Kamall: (EN) Fru talman! Jag tror att vi alla välkomnar den tillväxt som Indien haft under låt säga de senaste tio åren, särskilt efter att man övergav vissa delar av den misslyckade marxistiska och socialdemokratiska politiken förra året. Detta har gjort det möjligt för landet att kasta bojorna och växa på ett beundransvärt sätt.
Jag vill påminna mina kolleger från hela det politiska spektrumet om att detta är ett frihandelsavtal och att vi därför bör inrikta oss på handelsaspekterna. Därmed är inte sagt att de andra aspekterna är oviktiga, men om vi kan inrikta oss på handel och bidra till att skapa välstånd i Indien samtidigt som entreprenörerna i Indien bidrar till att skapa välstånd och arbetstillfällen i sina egna byar och städer, då kommer detta att gynna alla. Det bekymrar mig att vi redan från dag ett på ett nästan imperialistiskt sätt har lagt alltför stor vikt vid våra standarder, vilket min kollega Bill Newton Dunn tidigare sagt.
Jag anser att det är viktigt att vi inriktar oss på att förbättra handelsavtalen för att skapa välstånd i dessa länder, inbegripet Indien, för att hjälpa dem ut ur fattigdomen. Det är det bästa sättet att hjälpa till på.
João Ferreira: (PT) Fru talman! Det finns en djupgående försvagning av produktionsförmågan i de svagare ekonomierna inom EU, till exempel Portugal, vilket är en följd av en samverkan som bygger på konkurrens mellan de starka och de som därför har blivit svagare och de rika och de som därför har blivit fattigare. Denna försvagning har föranletts av de stora företagens intressen inom de europeiska stormakterna och den förvärras av liberaliseringen och avregleringen av världshandeln, som dessa makter gått i spetsen för i enlighet med sina egna intressen.
I denna uppenbara katastrof som orsakats av ett sådant system fortsätter EU, i stället för att gå tillbaka, att sända signaler om att man blint vill kämpa sig vidare framåt. Mot denna bakgrund bör avtalet analyseras, detta avtal som är det mest omfattande hittills.
Det krävs omgående en grundlig ändring av den nuvarande handelspolitiken för att styra den internationella handeln mot komplementaritet och inte konkurrens, och mot att upprätta rättvisa ekonomiska förbindelser som gynnar alla parter, inte bara några få företag och finansinstitut, och stöder utvecklingen av länder och deras befolkningar. Den mångfacetterade kris som vi står inför kräver en ny logisk grund för ekonomiska, sociala, energirelaterade och miljömässiga frågor, vilka frihandeln, en av nyliberalismens pelare, uppenbarligen gör praktiskt ogenomförbara.
Karel De Gucht: Fru talman! Jag vill tacka kollegerna för den mycket innehållsrika debatten om förhandlingarna om frihandelsavtalet med Indien. Det är naturligtvis mycket svårt att utförligt gå in på alla detaljer, så jag kommer att inrikta mig på några av de frågor som har ställts här upprepade gånger.
Angående offentliga upphandlingar är det uppenbart att kapitlet om detta kommer att vara inriktat på federal nivå, inte regional nivå. Det här är för övrigt första gången någonsin som de har varit redo att förhandla om offentliga upphandlingar, men jag vill också nämna vilka begränsningarna är för detta. Något som är mycket viktigt är att våra förhandlingar i största möjligaste mån också omfattar Indiens offentliga sektor på central nivå, där det mesta antalet upphandlingar sker. Niccolò Rinaldi tog upp exemplet med tågsektorn, som utan tvivel är en av de största sektorerna med tanke på den svåra infrastruktursituation som Indien har.
En annan fråga som har nämnts ett antal gånger är barnarbete. Jag anser att det är rimligt att göra en åtskillnad mellan barnarbete inom tillverkningssektorn och barnarbete inom jordbruket. Uppenbarligen är det fortfarande ganska många unga människor som arbetar inom jordbruket. Huruvida de kombinerar detta med en skolgång eller inte är det inte alltid helt klart, men jag tror att de flesta av dem gör det. Det kan också vara ett ganska begränsat antal barn som arbetar med tillverkning av produkter som exporteras till Europa, så jag anser att vi bör göra en tydlig åtskillnad mellan dessa, vilket Bill Newton Dunn tidigare påpekade.
Låt mig även få säga att barnarbete är en mycket komplex fråga och att det alltid har varit en mycket komplex fråga i våra egna länder. Jag minns mycket väl att när jag var ung, vilket naturligtvis är ganska längesedan men ändå inte evigheter sedan, så arbetade fortfarande många barn, särskilt inom jordbruket. Barnarbete är alltså ingenting som helt och hållet tillhör den dunkla medeltiden i Europa heller.
(FR) Harlem Désir tog upp frågan om Europas krav på att dataexklusivitet ska ingå i våra förhandlingar. Flera andra ledamöter har särskilt tagit upp detta i samband med läkare i utvecklingsländer.
Jag vill vara mycket tydlig på den här punkten och jag har redan sagt detta vid ett flertal tillfällen under konferenser och även direkt till de frivilligorganisationer som är berörda: Vi har inget krav på dataexklusivitet. Vi har helt enkelt inget krav på det. Det vi säger är att om Indien någonsin beslutar på egen hand att tillämpa dataexklusivitet, så kommer detta att gälla även för oss, något som i alla fall jag tycker är rimligt. Inom vår jargong kallas detta ”nationell behandling” och jag anser att det är det rätta tillvägagångssättet. Därför tror jag att jag i viss mån skulle få kritik om jag samtyckte till att anta skyddsåtgärder för den indiska läkemedelsindustrin när dessa inte har antagits för vår egen industri. Det är vad det hela handlar om, ingenting annat. Jag vill verkligen vara mycket tydlig på den här punkten.
Andra frågor har tagits upp som särskilt gäller tullar, bland andra av Daniel Caspary. Det finns naturligtvis en annan tidsram för exempelvis vägen till nolltullar för Indien och för Europa, vilket är förståeligt, eftersom vi har olika utvecklingsnivåer. Den enda frågan är om det går att uppnå nolltullar inom vissa sektorer. Vi betonar alltid behovet av att uppnå nolltullar inom varje sektor. Även om vi gör det vill jag ställa följande fråga, Daniel Caspary: Vilket alternativ kommer att gynna vår industri mest? En väg mot nolltullar i det långa loppet eller en ganska drastisk minskning under de första åren? Jag anser att vi faktiskt måste hitta en balans mellan de båda alternativen och sedan se vart det leder oss. Ändå vill jag framhålla två mål: Det ena är att uppnå nolltullar inom exempelvis 20 år, det andra att uppnå en mycket rimlig minskning under tiden fram tills dess. En och samma lösning är inte nödvändigtvis tilltalande för vår industri, enligt min åsikt. Därför får vi se hur det utvecklar sig. Jag är säker på att vi på det hela taget kommer fram till den bästa möjliga lösningen under diskussionens gång.
(EN) Angående geografiska beteckningar är det viktigt att ha ett starkt skydd som mål i förhandlingarna. Det har tagit ganska lång tid och en hel del arbete för att Indien skulle komma fram till en gemensam strategi. Vi bör även beakta att Indien aldrig har skyddat geografiska beteckningar genom ett bilateralt avtal, så detta är första gången som detta diskuteras med en partner. Vi kommer engagerat att fortsätta följa upp den här frågan med det övergripande målet att åstadkomma ett starkt skydd för våra geografiska beteckningar.
Jag tror att jag har svarat på de flesta av era andra frågor. Jag är definitivt villig att fortsätta diskussionen om det här avtalet med parlamentet och utskottet för internationell handel, ännu mer nu när vi håller på att nå slutet av diskussionen. Jag kommer inte uttala mig om den exakta tidsramen för ett slutgiltigt avtal, men det kan i vilket fall som helst inte dröja så länge till, eftersom vi håller på att behandla de allra känsligaste frågorna: bilar, vin och alkohol, offentliga upphandlingar och geografiska beteckningar. Vi måste komma till ett avslut, så vi är verkligen i det som jag skulle vilja kalla slutet av förhandlingarna. Vi nästan nått fram till mållinjen, men vägen dit kommer fortfarande att vara ganska skakig.
Talmannen: Franz Obermayr, du bad tidigare att få ordet. Jag sade i början av ögonkontaktsförfarandet i debatten att jag inte kunde låta alla få ordet och jag befarar att du hör till den gruppen.
Okej, men vi har inte mycket tid.
Franz Obermayr: (DE) Fru talman! Jag vill framhålla att jag mycket väl förstår vad du säger och att du gör ett utmärkt arbete som talman. Men föregående talman var inte rättvis, eftersom många ledamöter fick dra över tiden med en halv minut eller 20 sekunder. Även kommissionsledamoten talade i sju minuter och 36 sekunder i stället för tre minuter. Det är verkligen inte rättvist att vi ska hålla tiden nu, när talartiden ändå bara är en minut. Jag förstår dock vad du säger och jag tackar för din förståelse.
Talmannen: När jag tog över talmansposten klargjorde jag att jag förväntar mig att alla håller sig till sin talartid under resten av kvällen, eftersom vi annars kommer att få problem och måste dra över till efter midnatt, vilket jag vill undvika.
Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 11 maj 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Joanna Katarzyna Skrzydlewska: Indiens ekonomi är en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Till och med nu görs större delen av Indiens utlandsinvesteringar i EU och Tata Group hör på egen hand till de ledande arbetsgivarna inom Storbritanniens industrisektor. Med tanke på Indiens utveckling bör man erkänna att handelsavtalet mellan Indien och EU kommer att bli ett av de viktigaste och mest krävande avtal som hittills har ingåtts. Avtalet kommer utan tvivel att bidra till ökade investeringar och ökad import och export för båda parter. Det kommer även att möjliggöra ett friare utbyte av varor och bidra till mer välstånd både i Indien och i EU-länderna. Avtalet kommer att leda till en intensivare världshandel, särskilt inom tjänstesektorn. Trots de fördelar som kommer att uppstå genom avtalet bör vi dock ha i åtanke att de båda avtalsparterna är oense i vissa frågor. EU godtar inte varor som har producerats på bekostnad av miljön eller genom barnarbete. Vi eftersträvar ett avtal som bör garantera anständiga arbetsplatser, diversifierade utvecklingsekonomier och multikulturell mångfald. Det är mycket viktigt att införa ett system för beslutsfattande som är effektivt och som förbättrar samarbetet. Det är även viktigt att införa åtgärder som syftar till att stödja utbildning av enskilda personer och organisationer som kommer att hjälpa regionerna att utvecklas. För att nå de avsedda målen krävs en öppen och offentlig debatt.
Dominique Vlasto: Vi är på väg in i ett kritiskt skede i förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. Detta är en mycket svår uppgift och jag hoppas att kommissionen kommer att arbeta hårt för att tillmötesgå de olika strategiska intressena i Europa. Jag vill lyfta fram behovet av att den indiska marknaden öppnas upp för Europas vinexportörer. I dag är den indiska marknaden låst för våra produkter eftersom man har infört orimliga tullar på 150 procent för dessa. Vi måste därför kräva att principen om ömsesidighet i handeln respekteras. Det verkar absurt att vår marknad ska vara fullständigt öppen för vinprodukter från tillväxtländerna medan vi inte har tillfredsställande tillträde till deras marknader. Jag uppmuntrar därför kommissionen att fortsätta samma ambitiösa strategi som den kunde genomföra när den slöt ett frihandelsavtal med Sydkorea. För att kompensera för att billigare viner som produceras utanför EU får komma in på vår marknad är det nödvändigt att våra produkter får ökat tillträde till de utländska marknaderna, framför allt till den indiska marknaden som har en enastående tillväxtpotential.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer
| sv |