Datasets:

recursal

/

Europarl-Conversation

like 0

Anslagsöverföringar: se protokollet

sv

Utvärdering av Dublinsystemet (fortsättning på debatten) Talmannen: Låt oss fortsätta debatten om Jean Lamberts betänkande om utvärderingen av Dublinsystemet. Inger Segelström: (SV) Herr talman! Det är en väldig omställning, men om vi inte löser krisen i Georgien kommer vi att behöva en ännu bättre asyl- och flyktingpolitik i Europa. Jag vill börja med att tacka Jean Lambert för ett mycket välarbetat betänkande. Jag stöder också både Martine Roures och Roselyne Lefrançois ändringsförslag. Utvärderingen av Dublinsystemet och förstalandsvalet för personer som kommer till EU behöver verkligen utvärderas, framför allt när det gäller de problem det kan innebära för länder som tar emot flyktingar. Jag tänker på Medelhavsländerna men också på Sverige, som är det land som i Europa tagit emot flest Irakflyktingar. EU borde ta ett större gemensamt ansvar, annars blir Dublinförordningen meningslös. För ett år sedan reste LIBE-utskottet på en studieresa runt Medelhavet. Det var förfärligt! Det blev heller inte bättre av att Sverige började återsända flyktingar och asylsökande till Grekland som redan tidigare var mycket hårt belastat. Därefter antog den konservativa gruppen i Europaparlamentet ett direktiv om återvändande som innehöll inhumana regler, t.ex. avvisning efter upp till 18 månaders väntan, vilket framförallt slår hårt mot barnen. Det är nödvändigt med en gemensam europeisk asyl- och flyktingpolitik, men jag känner att det går åt fel håll och det är jag orolig över. Jag är orolig över att vi inte accepterar och inte är beredda att ta mer hänsyn till barnen. Men det är en sak som vi har tagit hänsyn till och det var kommissionsledamot Jacques Barrots tal i dag om en tillfällig frysning. Som svensk vill jag passa på att lyfta fram Södertälje kommun söder om Stockholm. Södertälje har tagit emot fler flyktingar från Irak än hela USA och Kanada tillsammans! Jag anser att Södertälje måste vara med i ett sådant försök som kommissionsledamoten talade om. Tack! Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Den här debatten som utan tvekan är mycket viktig avbröts, men sådant händer. I varje fall är jag också övertygad om att ett utmärkt sätt att bemöta de problem som vi tog upp under den förra debatten skulle vara att förse Europa med en fullt ut harmoniserad asylrätt. Jag skulle i korthet vilja lyfta fram vissa synpunkter. Det är riktigt att det nuvarande systemet inte är ”rättvist” i bemärkelsen att asylsökande, beroende på till vilken medlemsstat de ansöker, inte alltid får samma svar. Det är riktigt av er, fru Segelström, att framhålla att vissa länder har varit öppnare och mer generösa än andra. Därför behöver vi en harmonisering. Vi måste också beakta ett antal viktiga punkter, som problemet med minderåriga utan sällskap. Vi måste också undersöka problemet med förvar av asylsökande och, vi måste helt uppenbart göra det inom ramen för översynen av dessa texter, inte nödvändigtvis för att förflytta oss bort från Dublinsystemet, utan för att förbättra det europeiska bemötandet av asylsökande. Vi måste hålla fast vid den europeiska traditionen med ett demokratiskt och humanistiskt bemötande. Det är därför vi tycker att den här debatten har varit till så stor nytta. Den ger oss definitivt en tankeställare och jag kommer givetvis återvända till parlamentet och presentera de texter som vi nu kommer att förbereda i ljuset av de utomordentliga synpunkter som har präglat den här debatten. Jag vill därför rikta ett varmt tack till parlamentet och till er, herr talman, och jag hoppas att jag i slutet av året kan återkomma med textförslag som ger oss möjlighet att väsentligt förbättra den asylrättsliga situationen i Europa. Talmannen: Jag vill på nytt be kommissionen om ursäkt för avbrottet i debatten. Tyvärr var prioriteringarna fastställda på ett sådant sätt att vi var tvungna att frångå det normala förfarandet och avbryta just den här debatten. Jean Lambert: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill rikta ett stort tack till kommissionsledamoten för det han nyss har sagt och för hans försäkran. Jag anser att det framgår klart av vad vi har sagt här i parlamentet i kväll att det inte bara behövs ett effektivt, utan också ett högkvalitativt system som bygger på ett gemensamt ansvar. Som min kollega Inger Segelström redan har betonat blir systemet meningslöst utan ett gemensamt ansvar. Jag anser att rådet behöver höra det här budskapet mycket tydligt, eftersom rådet representerar de regeringar som är ansvariga för att fullgöra sina skyldigheter. Det är sant att vissa medlemsstater, som Sverige, är mycket bra på att fullgöra sina skyldigheter. Andra är det inte. Det betyder att de åtgärder som kommissionen kan vidta för att stödja dem i detta - exempelvis användningen av FN:s flyktingorgan UNHCR och planerna på att inrätta ett europeiskt stödkontor för samarbete i asylfrågor - blir mycket betydelsefulla, förutsatt att de används på rätt sätt. Det är också något som jag anser att vi alla som är engagerade i budgetsystemet måste tänka på. På min kollega Simon Busuttils vägnar vill jag säga att vissa av oss fortfarande inte är övertygade om att flyktingtrycket på vissa medlemsstater är tillfälligt snarare än systematiskt, och att våra åtgärder därför kanske måste vara mer inriktade på hela systemet - förutsatt givetvis att vi inte ser en snabb förändring i världsläget som skulle påverka flyktingströmmarna. Jag vill återigen tacka kommissionsledamoten och mina kollegor för era varma ord. Vi ska se vad vi kan göra för att framföra budskapet till rådet och ser mycket fram mot de förslag som kommissionen kommer att lägga senare i år. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag.

sv

Avslutande av sammanträdet (Sammanträdet avslutades kl. 20.55.)

sv

10. EU:s årsrapport om utvecklingsfinansiering (

sv

Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

sv

2. Europeiska avdelningen för yttre åtgärder ( Talmannen: Jag vill gratulera föredraganden Elmar Brok och även våra förhandlare Elmar Brok, Guy Verhofstadt och Roberto Gualtieri. Det här är ett stort arbete och många av parlamentets utskott har också medverkat. Vi har nått ett brett samförstånd. Jag ber att få tacka alla. Dessutom vill jag påpeka att vi snart kommer att få de två viktiga betänkanden som Ingeborg Grässle och Bernhard Rapkay håller på att utarbeta, så vi måste fortsätta att arbeta med detta.

sv

Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 13.25.)

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Gjorda framsteg när det gäller omflyttning av Guantánamo-fångar och stängning av Guantánamo (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om gjorda framsteg när det gäller omflyttning av Guantánamo-fångar och stängning av Guantánamo. Diego López Garrido: Fru talman! Som ni vet välkomnade EU president Barack Obamas löfte att stänga Guantánamo. Han avgav löftet i sitt installationstal, och den 15 juni förra året antog Europeiska unionen och dess medlemsstater och USA ett gemensamt uttalande om detta. Vi är positiva till att lagen tillämpas och att de mänskliga rättigheterna respekteras vid varje tillfälle, och i detta uttalande instämde så klart också USA. Därför verkade det oförenligt med att behålla fånglägret i Guantánamo, som dessutom hade blivit en förevändning i den propaganda som al-Qaida ofta använde. Det är sant att den planerade tidsramen för lägrets stängning - ett år - nu är förbi. Men det är också sant att det råder svårigheter, som t.ex. att före detta fångar i Jemen inte kan skickas tillbaka direkt. Vi ser också att frågan är mycket kontroversiell i USA, även om vi välkomnar att president Obama står fast vid sin avsikt att stänga Guantánamo trots stort motstånd från kongressen, inte bara bland republikaner men också bland demokrater. I vilket fall som helst har vissa fångar, som t.ex. Khalid Sheikh Mohammed, hjärnan som påstås ligga bakom attackerna den 11 september, nu fått lämna Guantánamo och kommer att ställas inför rätta i vanliga domstolar i USA, trots att detta skapar oro i landet. Därför har vi alltid intagit en tydlig ståndpunkt i våra kontakter med USA, även nu senast, när USA:s särskilda sändebud för denna fråga, Daniel Fried, tidigare ansvarig för förbindelserna mellan USA och EU och numera ansvarig för att sköta stängning av Guantánamo, besökte Bryssel. Under hans besök i Bryssel och i samband med den dialog om mänskliga rättigheter som EU med jämna mellanrum för med USA, uttryckte EU sin oro över användningen av så kallade militära kommissioner och längre perioder av förvar utan rättegång, och självklart uttryckte vi vårt motstånd mot dödsstraffet. Det rör sig om mycket tydliga, fasta ståndpunkter som EU har vidhållit, vidhåller och kommer att fortsätta vidhålla i sina förbindelser med USA. Jag kan tänka mig att ni, i kontakterna parlamentsledamöter emellan, i den transatlantiska dialogen mellan lagstiftare, också har haft tillfälle att försvara samma principer. Jag anser att Europeiska unionen har fullföljt avtalet med USA, ett avtal som fastställdes i det gemensamma uttalandet som jag nämnde tidigare. Vissa medlemsstater har redan gått med på att ta emot personer som har suttit eller sitter fängslade i Guantánamo, och det antal vi kan hantera för tillfället, i de europeiska länder som har fastställt ett exakt antal interner, och i Schweiz, som är partner till EU inom Schengenområdet, är omkring 16. I varje fall känner ni säkert till att det naturligtvis är upp till varje medlemsstat att avgöra huruvida den önskar ta emot interner från Guantánamo eller inte. Den mekanism som EU:s inrikesministrar kom överens om var ett förverkligande av denna önskan att hjälpa USA. Vi har alltid hävdat att vi vill att Guantánamofängelset stängs, eftersom det uppenbarligen strider mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. EU måste hjälpa till att göra detta möjligt, i den mån vi kan och i överensstämmelse med de beslut som fattas - jag upprepar - i varje enskild medlemsstat enskilt och suveränt, när det gäller möjligheten att ta emot interner. Vi kan nämna att 242 interner satt i förvar i fånglägret när president Obama kom till makten, och att 44 av dem har fått lämna fängelset. Förekomsten av detta fångläger är självklart ett allvarligt problem för de transatlantiska förbindelserna. Det gemensamma uttalandet om stängningen av lägret antogs i samförstånd om att något liknande inte kommer att ske i framtiden. Detta är förstås USA:s regerings avsikt, och EU:s ståndpunkt har utan tvekan bidragit till att USA har ändrat sin ståndpunkt och sin kriminalvårdspolitik beträffande Guantánamo. Som vi har sagt vill vi dessutom - och detta ingår också i det gemensamma uttalandet av Europeiska unionen och USA - undersöka möjligheten att ta fram och komma överens om ett antal principer mellan EU och USA som kan utgöra en gemensam referenspunkt i samband med våra ansträngningar att bekämpa terrorism, något som också ingår i det gemensamma uttalandet. Inom EU vill vi mycket gärna att fånglägret i Guantánamo Bay stängs för all framtid, och vi välkomnar det faktum att president Obama står fast vid sitt åtagande att göra det. Paweł Samecki: Fru talman! EU, inklusive kommissionen, har konsekvent efterfrågat stängningen av fånglägret i Guantánamo Bay. Som ministern nämnde tidigare har EU utarbetat en tvåstegsstrategi för att stödja stängningen av Guantánamo, för det första genom slutsatserna från RIF-rådet den 4 juni 2009 och dess bilaga om en mekanism för informationsutbyte och, för det andra, genom det gemensamma uttalandet av den 15 juni 2009 av Europeiska unionen och dess medlemsstater och USA om stängningen av fånglägret i Guantánamo Bay och det framtida samarbetet för terrorismbekämpning. Rådets slutsatser och det gemensamma uttalandet anger tydligt att den mottagande EU-medlemsstaten eller det mottagande landet som deltar i Schengensamarbetet har ensamt ansvaret och behörigheten för besluten att ta emot f.d. fångar och fastställandet av deras rättsliga status. F.d. fångar som mottas enligt detta program kan få tillgång till rehabiliteringsåtgärder i EU-medlemsstaterna i enlighet med tillämplig nationell lag. I samband med det ovannämnda uttalandet om stängningen av Guantánamo skrev Europeiska rådets ordförande till ordföranden för arbetsgruppen för policy för frihetsberövande (US Detention Policy Task Force). I brevet presenterade EU ett icke-officiellt dokument med principer inom folkrätten som är kopplade till terrorismbekämpning. Dokumentet innehåller entydiga uttalanden om rättssäkerhetsgarantier, såsom tillgång till domstol för att bestrida häktning, internering och förflyttning, samt förbud mot tortyr. De har diskuterats utförligt i dialogen om terrorismbekämpning och folkrätt. Kommissionen anser att dessa principer är viktiga i dialogen, eftersom de bidrar till att bättre förstå hur terrorismbekämpningen bör ske med respekt för rättsstatsprincipen och folkrätten, inklusive internationell rätt avseende mänskliga rättigheter, flyktingrätt och internationell humanitär rätt. Som redan har nämnts motsätter sig EU dödsstraffet och har ingripit i enskilda fall mot tredjeländer, däribland USA, för att förhindra att de genomförs. Kommissionen kommer att överväga att vidta lämpliga åtgärder i fall en domstol i USA eller en militär kommission utdömer dödsstraff mot en f.d. Guantánamofånge. Europeiska kommissionen uppskattar de steg som president Barack Obama har tagit för stängningen av Guantánamo och hoppas i framtiden få se ytterligare framsteg på detta område. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: Fru talman, herr López Garrido, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att påpeka att Europaparlamentet vid flera tillfällen har uttryckt sin åsikt om situationen för fångarna från Guantánamo, i olika resolutioner. I sitt installationstal sade president Barack Obama att han åtar sig att stänga fånglägret i Guantánamo inom ett år. Tidsfristen gick ut den 22 januari, och det faktum att det fortfarande inte har stängts är ett bevis på att det ofta är lättare att lova saker inom politik än att genomföra dem. Dessutom, som företrädaren för rådets sittande ordförandeskap sade, har president Obamas personlige företrädare besökt Europeiska unionen, träffat vår ordförande och flera medlemsstater och bett om vårt samarbete, som vi måste erbjuda på grundval av en rad förutsättningar som kommissionsledamoten har nämnt. En av dem är att detta problem skapades av USA:s föregående regering, och att EU måste samarbeta, dock utifrån vissa specifika villkor, i synnerhet våra medlemsstaters säkerhet. I detta avseende vill jag påminna om det beslut som vissa medlemsstater tog, däribland den stat som för tillfället har ordförandeskapet, mitt eget land. Jag vill fråga företrädaren för det spanska ordförandeskapet om han tänker vidta några ytterligare åtgärder för att försöka harmonisera medlemsstaternas respons på de problem som har uppstått i Jemen i synnerhet, eller om han tänker låta varje medlemsstat ta detta beslut enskilt och suveränt, såsom ministrarna för rättsliga och inrikes frågor bestämde. En sista fråga, fru talman: det är verkligen sant att 100 av de 190, eller liknande, fångar som återstår har skickats tillbaka till sina hemländer eller till tredjeländer, och att 40 kommer att ställas inför rätta i domstolar i USA. Det finns dock ytterligare 50 fångar som inte kommer att släppas eftersom de, trots att det saknas tillräckliga bevis för att häkta dem, utgör en sådan risk att regeringen i USA har tvingats besluta att de inte bör släppas. Jag vill fråga kommissionen och rådet vad de anser om situationen för dessa 50 människor, som inte kommer att ställas inför rätta i domstolar i USA. Ana Gomes: Guantánamo skapades av Bushadministrationen, men hade inte kunnat skapas utan hjälp från europeiska allierade och utan EU:s tystnad. Därmed tillfaller det EU att handla i enlighet med sina värderingar och intressen, och göra allt det kan för att avsluta detta dystra kapitel i historien. Bilden av EU i världen, den transatlantiska förbindelsen, kampen mot terrorismen och den fria rörligheten inom Schengenområdet innebär samtliga att begäran att ta emot fångar från Guantánamo förtjänar en kollektiv och konsekvent europeisk respons. Men denna respons har blivit försenad och har begränsats till bilaterala överenskommelser mellan USA och vissa medlemsstater. Det är chockerande att stora länder som var Bushs medbrottslingar i extraordinära överlämnanden, i hemliga fängelser och i Guantánamo, som t.ex. Tyskland, Storbritannien, Italien, Polen och Rumänien, smiter från sitt ansvar och ignorerar Obamaadministrationens vädjan. Det är ett ärende för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som EU:s utrikesministrar borde handskas med, med beaktande av artikel 24 i Lissabonfördraget, och det måste grunda sig på medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet. Det tillfaller den höga representanten, som nu har utrustats med initiativbefogenheter, enligt artikel 30 i fördraget, att lägga fram förslag och leda en konkret europeisk strategi för att bidra till stängningen av Guantánamo så fort som möjligt, och se till att de människor som släpps fria får det stöd som krävs för deras personliga återhämtning och deras sociala återintegrering, inklusive deras rätt att återförenas med sina familjer. Jag måste välkomna mitt land Portugals insats, som första land att erbjuda hjälp till Obamaadministrationen, att uppmana sina europeiska partner att göra samma sak och att redan ha välkomnat personer som felaktigt har genomlidit flera års fångenskap i Guantánamo. Sarah Ludford: Fru talman! Vissa europeiska regeringar var delaktiga i olagliga överlämnanden, tortyr och olagligt förvar. En del gav bakgrundsstöd. Andra låtsades att de inte såg. Alltså var det inte något som bara skedde ”där borta”. Det är en av anledningarna till vårt ständiga intresse. I flera år efterfrågade parlamentsledamöterna stängningen av Guantánamo, och därför är president Barack Obamas uttalande varmt välkommet, och vi inser svårigheterna med att reda ut den röra som George Bush har lämnat efter sig. Det är dock mycket frustrerande att nästan 200 personer fortfarande finns där. Vi välkomnar också att personer som Khalid Sheikh Mohammed kommer att dömas i federala domstolar, men varför skedde inte detta för åtta år sedan? Det bästa sättet att reagera på terrorister är genom brottmålsdomar. Vi kommer att fortsätta pressa regeringarna i EU att ta emot fångar för omplacering, både av transatlantisk solidaritet och av skuld för deras egen delaktighet, och vi kommer att motstå de kinesiska hoten om uigurerna. Det hjälper inte att USA inte kan placera några alls av de 17 uigurerna på USA:s territorium. En av mina egna väljare, Shaker Aamer, som var lagligt bosatt i Storbritannien, och vars familj som består av hans brittiska fru och fyra brittiska barn som bor i Battersea i London, är fortfarande efter åtta år lämnad i ett rättsligt limbo i Guantánamo. Han verkar sitta fast i en ”skicka-runt-paket-lek” varigenom USA och Storbritannien eventuellt medverkar i konspiration att skicka iväg honom till hans hemland Saudiarabien. Han är ett direkt vittne till sin egen och andras tortyr, inte enbart av USA men också av brittiska säkerhetsagenter. Detta hade varit mycket bekvämt för att hindra honom från att vittna inför en brittisk domstol. Vi välkomnar, som jag sade, ansträngningarna att stänga Guantánamo, men vi motsätter oss militära kommissioner och annat fortsatt missbruk. Europa måste också göra ännu mer. Heidi Hautala: Fru talman, herr López Garrido! De höga representanterna för USA som ni nämnde träffade även oss parlamentsledamöter när de nyligen besökte Bryssel. Parlamentet kan mycket väl spela en nyckelroll i att uppmana medlemsstaterna att försöka skapa en gemensam strategi om stängningen av Guantánamo. Det är helt uppenbart att Guantánamo fortfarande utgör en framstående symbol för orättvisa och att dess stängning ligger i EU:s intresse. Vi framförde samma ståndpunkt som parlamentet förklarade i sin resolution i februari förra året. Vi berättade också för dem att vi inte enbart ville diskutera var fångarna från Guantánamo kan placeras, utan att vi samtidigt ville diskutera med USA behovet av att omfattande reformera deras kriminalvårdspolitik och deras strafflag för att dessa ska vara förenliga med rättsstatsprincipen. Herr López Garrido, herr kommissionsledamot! Jag hoppas att ni tar detta på allvar och att ni kommer att diskutera dessa frågor med USA:s företrädare i de dialoger ni nämnde. Slutligen vill jag säga hur viktigt det är att Europeiska unionen redogör för sin egen inblandning i dessa hemliga gripanden och fångläger. Jag vill hänvisa till det viktiga arbete som min kollega Carlos Coelho utförde under föregående valperiod. Vi måste fortsätta detta arbete eftersom Europeiska unionen fortfarande inte på något sätt har förklarat vilken roll dess medlemsstater spelade i dessa hemliga gripanden och fångläger på EU:s territorium. Ryszard Czarnecki: Fru talman! Med anledning av det uttalande som min respekterade ledamotskollega som talade före mig gjorde, skulle jag vilja betona att det faktiskt inte finns några konkreta belägg eller specifika fakta när det gäller förekomsten av CIA-fångläger och fängelser i vissa europeiska länder, i alla fall inte i Polen. Ännu en gång inom loppet av de senaste åren diskuterar vi Guantánamo i Europaparlamentet. Jag vill påpeka att vi även har diskuterat detta under president Barack Obamas presidentskap, varför det inte verkar som att vi kan skylla detta problem enbart på George Bushs hemska och onda administration. Det ser ut att vara något mera komplicerat. Jag säger detta med anledning av att företrädaren för rådet och för det spanska ordförandeskapet faktiskt sade att amerikanerna fortfarande inte har gjort allt vad de har lovat. Slutligen vill jag tillägga att det är mycket bra att EU talar ut om frågor som rör medborgarnas friheter. Men låt oss också minnas offren - de som faller offer för terroristerna. Talmannen: Herr Czarnecki, accepterar ni en fråga från Heidi Hautala? Ryszard Czarnecki: (PL) Fru talman! Jag hänvisade till uttalandet av min ledamotskollega i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som talade före mig. Heidi Hautala: (FI) Fru talman! Ryszard Czarnecki kanske inte känner till att en europeisk regering för första gången den 22 december 2009 erkände att det har funnits ett sådant hemligt fångläger på landets eget territorium. Det skedde när ett litauiskt parlamentsutskott angav att ett CIA-fängelse av denna sort hade funnits i Litauen under kriget mot terrorismen. Jag kan med glädje meddela att den litauiska regeringen har agerat kraftigt som svar på detta avslöjande. Ryszard Czarnecki: (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för denna anmärkning, men jag vill meddela henna att jag företräder Polen, inte Litauen. Helmut Scholz: Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill uttryckligen välkomna att Europaparlamentet ännu en gång debatterar frågan om den omedelbara stängningen av tortyrfängelset i Guantánamo Bay, och jag ställer mig bakom de ord och ståndpunkter som har framförts av mina kolleger som efterfrågar beslutsamma åtgärder från EU och från medlemsstaterna. I själva verket handlar det om ett transatlantiskt samarbetsproblem. Nästan 800 människor från fler än 40 länder har hållits i förvar där i ringaktning för Genèvekonventionen - utan åtal, utan advokat och utan rättegång. Flera gånger har det rapporterats om mord och om hemsk misshandel och förnedring av fångarna. Det faktum att de flesta EU-medlemsstaterna hittills har undvikit att förklara sig villiga att som tredjeländer ta emot fångar från Guantánamo Bay är, enligt min åsikt, en skam och ganska beklagligt, och jag uppmanar kommissionen att omedelbart lägga fram ärendet för rådet ännu en gång, tillsammans med frågan om avslöjandet av den roll som europeiska länder spelade genom att olagligt hålla fångar i förvar där. Jag avslutar med en sista tanke: användningen av Guantánamo Bay som ett tortyrfängelse strider onekligen mot det ursprungliga ”hyresavtalet”, och Catherine Ashton och de andra kommissionsledamöterna som ansvarar för utrikespolitik borde kanske instämma i min uppfordran till USA:s regering att dra ett symboliskt streck under detta skamfulla kapitel och ge tillbaka Guantánamo till Kuba. Mike Nattrass: Fru talman! Jag kommer från West Midlands-regionen, hemtrakterna för de så kallade ”Talibanerna från Tipton” som hölls i förvar i Guantánamo. Som UKIP-ledamot måste jag hålla med om att gripandet och deporteringen av personer från ett land för att ställas inför rätta i ett annat land, utan juridisk översyn, och fängslas utomlands, är ett främmande förfarande. Det är en skymf mot frihet, demokrati, ansvarighet och naturliga mänskliga rättigheter. Jag kan ge er en lista över brittiska medborgare som med tvång har blivit fängslade på detta vis, i smutsiga och olämpliga fängelser, inte i händerna på CIA och dess program för överlämnanden, utan i händerna på EU-medlemsstater inom ramen för en europeisk arresteringsorder som detta parlament utfärdade. Det gjordes i EU. Innan ni dömer USA bör ni titta er i spegeln och se ert eget hyckleri. Franz Obermayr: (DE) Fru talman! Stängningen av Guantánamo är definitivt ett tecken på att USA måste medge att man har brutit mot mänskliga rättigheter, också när det gäller att bekämpa terrorism, och att man vill sätta stopp för det. Därför välkomnar jag detta steg. Slovakien, Italien och andra medlemsstater har förklarat sig villiga att ta emot fångar. Jag anser att detta bör diskuteras på europeisk nivå, eftersom f.d. fångar kan komma att hamna i vilken medlemsstat som helst p.g.a. Schengenavtalet. Egentligen bör vi dock först klargöra tre punkter. Först - och detta är varken skamligt eller beklagligt, herr Scholz - måste säkerhetsrisken för mottagarlandet klargöras. Man måste också undersöka alla eventuella förbindelser som fången har till medlemsstaten i fråga. Till sist, och viktigast, måste det först slutligt klargöras varför USA inte kan ta emot fången i fråga. Carlos Coelho: (PT) Herr López Garrido, herr kommissionsledamot! Guantánamo var ett av de största misstagen som Bushadministrationen begick. Den kränkte internationella konventioner, som t.ex. konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingande försvinnanden, och den tillät godtycklig behandling, ringaktning för mänskliga rättigheter, fängslande av oskyldiga människor och tortyr. President Barack Obama hade helt rätt när han förklarade att det är nödvändigt att stänga Guantánamo för att ge USA tillbaka den moraliska auktoritet som landet förlorade genom att använda utomrättsliga metoder i kampen mot terrorism. President Obama tog beslutet på sin första dag i Vita huset att lägga ner rättegångarna inför militärdomstolar och att meddela stängningen av lägret i Guantánamo. Hans uppgift har inte varit lätt, särskilt med tanke på den amerikanska kongressens bristande samarbetsvilja. Här i Europaparlamentet har vi alltid varit delade beträffande den transatlantiska strategin, men vi har med bred enighet motsatt oss skammens fängelse. I rådet, som var djupt splittrat i frågan om Irakkriget, var det möjligt för samtliga utrikesministrar att enhälligt kräva stängning av Guantánamo. Som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra redan har sagt har flera medlemsstater accepterat att ta emot f.d. fångar på deras territorium: Frankrike, Portugal, Irland, Belgien, Storbritannien, Italien och Ungern. Beslutet huruvida man önskar ta emot interner från Guantánamo eller inte är helt och hållet upp till varje enskild medlemsstat, men det bör tas på basis av en europeisk samordning. I ett Europa utan gränser och med fri rörlighet måste medlemsstaterna dela information med varandra. Herr López Garrido, herr kommissionsledamot! Jag är bekymrad över att situationen i USA drar ut på tiden och vill fråga: Vad kan Europeiska unionen fortfarande göra för att hjälpa till, enligt er åsikt? Vad finns det att göra som vi ännu inte gör? Och vad är det, enligt er åsikt, som för närvarande hindrar eller gör det svårare för EU att erbjuda denna hjälp? María Muñiz De Urquiza: (ES) Fru talman! Guantánamo var en rättslig och humanitär abnormitet, det kanske mest iögonfallande exemplet på Bushadministrationens självsvåldiga inställning till det internationella samfundet och internationella förbindelser som trotsar all internationell rätt. Det fanns en hel del att gottgöra efter Bushkatastrofen, och president Barack Obama är på väg att göra det. Han inledde på ett bra sätt för ett år sedan då han meddelade att ett av hans första beslut skulle bli att stänga Guantánamo. Det var ett klokt beslut för att återställa Förenta staternas legitimitet i världen och även en gest mot det muslimska samhället. Den självpåtagna tidsgränsen att Guantánamo skulle stängas den 22 januari har dock passerats, och det finns fortfarande 192 fångar kvar. Om EU:s regeringar menar allvar med att de vill upprätta en verkligt strategisk förbindelse måste de stödja president Obamas beslut. Det bästa sättet att göra det är att ta emot fångar eller frihetsberövade från Guantánamo. Som nämnts gör Spanien och andra EU-länder detta enligt det gemensamma uttalandet av den 15 juni, som innebar att vi fick en gemensam ram för mottagandet av fångar. Även om det tekniskt sett är ensidiga, suveräna beslut som ska fattas av respektive medlemsstat bör det vara en gemensam EU-åtgärd att visa sitt stöd för ett gemensamt EU-beslut som parlamentet har efterlyst upprepade gånger, särskilt av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet. Det gäller 50 fångar: de som förklarats lämpliga att friges. Detta är ett antal som bör vara hanterligt för de 27 medlemsstaterna. Förutom de befintliga systemen för informationsutväxling mellan medlemsstaterna och de länder som ingår i Schengenområdet och deltar i mottagandet av fångar, behöver vi ha ett utbyte av information och erfarenheter om de bästa sätten att integrera de före detta fångarna i samhället. Ivo Vajgl: (SL) Först och främst vill jag tack alla företrädare både för rådet och för kommissionen för deras proaktiva inställning i Guantánamofrågan. Guantánamo har varit en abnormitet och en skandal från allra första dagen, ända sedan fängelset öppnades. Att det öppnades hade varit lättare att förstå i kölvattnet efter de upprörande attentaten den 11 september, men det har gått många år sedan dess. Ändå fortsätter skandalen Guantánamo, och alla vi som bekänner oss till den västerländska civilisationens värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen fortsätter att skämmas över den. I morse råkade jag hamna på en webbplats för en regeringsorganisation med namnet Joint Task Force Guantánamo. Det hade varit skrattretande om inte dess beskrivning av situationen i Guantánamo hade varit så sorglig: den beskrivs som ett femstjärnigt hotell med alla önskvärda bekvämligheter. Det är verkligen på tiden att vi uppmanar Barrack Obama att stänga denna skamfläck och bespara oss besväret att klandra hyckleriet. Hélène Flautre: (FR) Fru talman! Även jag hoppas att allting görs på EU-nivå för att uppmuntra medlemsstaterna att ta sitt ansvar och ta emot de Guantánamofångar som har bevisats vara oskyldiga. De är offer och måste få en fristad på europeisk mark. Alla vet dock att stängningen av Guantánamo inte kommer att stoppa frågorna om de mänskliga rättigheterna och terrorismbekämpningen, varken i Förenta staterna eller i EU. Som ni nämnde tillåter Förenta staterna fortfarande obegränsat frihetsberövande före rättegång samt rättslig prövning i militärdomstolar. I EU kan men knappast säga att Guantánamofångarna kommer som en överraskning. Jag är helt övertygad om att allting inte har kommit fram om den saken. Heidi Hautala gjorde helt rätt i att nämna den parlamentariska utredning som Litauen avslutade den 22 december. Den bör lovordas. Den är exemplarisk. Den måste tjäna som föredöme. Inga slutsatser drogs av dessa olagliga förfaranden på europeisk mark, och detta är enligt min mening Europeiska kommissionens uppgift; det är rådets uppgift. Vi måste dra så många slutsatser som möjligt av de olagliga förfaranden som ledde fram till att Guantánamolägret öppnades. I det beslutet var medlemsstaterna helt delaktiga. Rachida Dati: (FR) Fru talman! Först och främst fick vi alldeles nyligen veta att Guantánamolägret inte som planerat ska stängas 2010, utan 2013 - med andra ord vid utgången av president Barack Obamas ämbetsperiod. Även om stängningen tar längre tid än planerat kan vi fortfarande glädja oss över att den är på gång, eftersom den precis lika gärna kunde ha stoppats. Det är ett svar på EU:s önskemål. Vi kan verkligen inte kritisera Förenta staterna i åratal för Guantánamolägret och sedan låta bli att från vår sida visa särskilt mycket vilja eller ambitioner att hjälpa till att lösa problemet. För en kort tid sedan träffade jag Förenta staternas justitieminister Eric Holder, som förklarade storleksordningen av uppgiften för mig, men som också uppmärksammade mig på Förenta staternas önskan och vilja att få EU-medlemsstaternas stöd. Detta stöd skulle innebära att hjälpa till att stänga fånglägret genom att ta hand om vissa av fångarna i Europa. Vi måste därför hjälpa Förenta staterna att inom ramen för en samordnad insats avskaffa en institution som vi européer har motsatt oss i många år. Katarína Neveďalová: (SK) Varför ska EU behöva ta konsekvenserna av amerikansk politik? Det skulle vara enklare att uppmana Amerika och dess president, som uppfyller sitt vallöfte - i vilket han förresten har fått offentligt stöd från många ledande politiker - att reda ut detta stora och ovälkomna problem själva. EU har dock mycket gemensamt. Terrorister har också hotat och attackerat EU och fortsätter att hota hela världen, som EU är en del av. Har vi redan glömt Londons tunnelbana, Tyskland, Nederländerna, Spanien och raden av terroristattentat som hejdats? Vi är därför engagerade i detta tillsammans med Amerika. Det berör oss alla. På det här stadiet borde vår uppmärksamhet snarare inriktas på att förebygga och undanröja de negativa konsekvenserna för dessa människor, och göra allt vad vi kan för att hjälpa dem att integreras i samhället, så att de kan gå tillbaka till ett normalt liv och leva ett anständigt civilt liv med sina familjer. Raül Romeva i Rueda: (ES) Fru talman! Jag vill framhålla den punkt som Hélène Flautre nyss tog upp. Det är mycket viktigt att vi hjälper president Barack Obama att stänga Guantánamolägret. Vi har krävt detta under lång tid, och det är viktigt att vi inom EU också har det nödvändiga stödet för att ta emot alla människor som Obamaadministrationen för närvarande ber oss ta emot. Detta får dock inte innebära att vi glömmer att anledningen till att fängelset finns till stor del är att det främjades av Europa. Vi har därför ett historiskt ansvar som vi absolut inte får förtiga. Vi måste hjälpa till att stänga Guantánamo eftersom det också är viktigt att vi tar vårt ansvar som européer, eftersom detta är en europeisk skyldighet. Under lång tid har Europa sett åt andra hållet, t.ex. när det gäller flygningarna. När Europeiska kommissionens nuvarande ordförande var portugisisk premiärminister godkände och tillät han flygningar över portugisiskt territorium på väg mot Guantánamo. Mina damer och herrar i rådet och kommissionen! Detta historiska ansvar är under alla omständigheter otillåtligt. Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Vi är helt riktigt alla överens om att ge praktiskt stöd till det beslut som Amerikas förenta stater fattat om att stänga Guantánamofånglägret, och självklart uppmanar vi EU:s medlemsstater att ta emot fångar. Det är allmänt accepterat att Guantánamo var ett misstag från Amerikas förenta stater i dess ansträngningar att bekämpa terrorismen. Vi måste dock se till att liknande misstag inte upprepas i framtiden, särskilt inte i EU. Tyvärr väcker dock den rapport som redan nu i mars 2010 ska läggas fram för FN:s råd för mänskliga rättigheter allvarliga misstankar om att misstänkta brukar hållas fängslade i hemlighet i EU:s medlemsstater, bland annat i Storbritannien, Rumänien och Polen. Vi kan inte fördöma ett sådant förfarande och säga att de gör rätt i att stänga Guantánamolägret samtidigt som vi tolererar ett liknande förfarande, som vi kanske inte anser utgör ett lika allvarligt problem. Vi måste alla ta vårt ansvar. Janusz Władysław Zemke: (PL) Fru talman! Jag vill börja med det som föregående talare sade här. Herr Papanikolaou! Ni sade mycket kategoriskt att det finns olagliga fångar i Europa, bland annat i Polen och Rumänien. Som polack vill jag klart deklarera att det inte finns några entydiga bevis på att det finns sådana fångar i Polen. Det är min första kommentar. Nu till min andra kommentar: Jag tror inte att finns några meningsskiljaktigheter mellan oss här i kammaren om att Guantánamo bör upphöra att existera. Det är dock mycket enkelt att se att stängningen av Guantánamolägret kommer att bli en mycket komplicerad process och att ingen av oss vill hjälpa till med den. Vi måste fråga oss vad som kan göras åt detta. Jag skulle vilja ställa följande fråga: Har några förändringar gjorts i fråga om metoderna att hålla och förhöra fångar? Det är många metoder som har använts där - från att hålla fångarnas huvuden under vatten till att beröva dem sömnen under många nätter i rad. Är vi säkra på att dessa omänskliga metoder inte längre används där? Krisztina Morvai: (HU) Jag är glad över att mina parlamentskolleger är så upprörda över de grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Guantánamo under förespegling av att bekämpa terrorism. Det är en upprördhet som jag dock kan ta på allvar först när ni till sist, som svar på mina många påstötningar om saken, lovar att granska det Guantánamo som finns här inom EU, i Ungern. Jag upprepar för femtielfte gången att i Ungern finns det tolv personer som tillhör den politiska oppositionen som har hållits fängslade utan rättegång under nästan ett år misstänkta för terrorism, och som hålls under samma villkor och vars processuella rättigheter enligt straffrätten kränks precis lika mycket som Guantánamofångarnas. Jag vill därför be mina kolleger att genom handuppräckning tala om vilka av er som är villiga att ta detta fall på allvar och medverka till en grundlig utredning. Jag väntar på talmannens och mina parlamentskollegers handuppräckningar. Diego López Garrido: Fru talman! Jag vill diskutera två mycket specifika frågor som har tagits upp: den ena av José Ignacio Salafranca och den andra av Helmut Scholz. Den första frågan är Jemen. I fråga om Jemen känner jag inte till att något uttryckligt beslut har fattats eller kommer att fattas om att sätta Jemen i kontakt med fångar som kommer därifrån och är i Guantánamo. Läget i Jemen togs upp i slutsatserna från det första mötet med rådet (utrikes frågor) i EU:s historia. Det har bara varit ett ordinarie möte med utrikesrådet, den 25 januari, och från detta finns en slutsats om att uppmana Jemen att genomföra ett omfattande politiskt reformprogram, men inga hänvisningar gjordes till Guantánamofrågan. Vi stöder givetvis dessa slutsatser, liksom den konferens som hölls i London den 27 januari. När det gäller den anspelning som Helmut Scholz gjorde till läget vad gäller Guantánamo Bay och att dess territoriella status eventuellt kommer att ändras, är detta en fråga som uppkommer av det internationella fördraget från 1903 mellan Förenta staterna och Kuba. Det är således en helt bilateral fråga mellan Kuba och Förenta staterna. Jag tror att det finns en allmän enighet om att Guantánamofängelset innebär en rad allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och juridiska anomalier som inte kan accepteras, som vi inte vill se upprepas och som EU starkt har kritiserat. Det är av denna anledning som vi vill samarbeta med Förenta staternas president som har beslutat att Guantánamo ska upphöra och att fängelset ska stängas. Inte nog med det, han har också beslutat att Förenta staternas fängelsepolitik ska ses över. Det finns därför starkt fog för Ivo Vajgls kommentar om att fängelset ovillkorligen måste stängas på grund av grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och övriga kommentarer som har framförts här. Vidare anser jag att kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste kritiseras oavsett om de sker i andra länder i världen eller i Europa och att vi borde arbeta på att se till att det aldrig sker igen. Jag säger detta med anledning av Mike Nattrass' anförande. Jag är säker på att han håller med om att det inte finns någonting i Europa som påminner om Guantánamofängelset. EU och Förenta staterna har arbetat mycket grundligt med denna fråga. Jag nämnde förklaringen av den 15 juni förra året där Förenta staterna och EU åtog sig att arbeta för att befästa de mänskliga rättigheterna och bekämpa terrorism. Det gäller de mänskliga rättigheter som kränkts i Guantánamofängelset, men också behovet av att bekämpa terrorism med absolut respekt för friheter, grundläggande rättigheter och lagligheten. Det är viktigt för oss att vara överens om detta. Jag instämmer därför helt med det som Carlos Coelho sade om vikten av att EU bidrar till detta. Vi talar dock inte enbart om Förenta staternas beslut att stänga Guantánamo med alla problem som det kan medföra, vilka jag diskuterade i mitt första anförande. Det måste också uppmärksammas att president Barack Obama verkligen bryter med det förflutna. Det innebär att vända ett nytt blad, inte bara när det gäller Guantánamo, utan alla förfaranden runt omkring. Detta är enligt min mening mycket tydligt när vi tittar på de beslut som president Obama har fattat. Han har stoppat CIA:s hemliga interneringar och beordrat att alla Förenta staternas fångar från och med nu ska registreras hos Internationella rödakorskommittén. Han har stoppat de ”förstärkta” förhörsmetoderna, även CIA:s. Det innebär att de amerikanska utredarna inte längre kan använda rättsutlåtanden om tortyr och förhörsmetoder som framkom efter 11 september som berättigande, vilket naturligtvis innebär en nyorientering. Det har också skett en omprövning av förflyttningspolitiken för att se till att den överensstämmer med internationell rätt. Detta är något som vi välkomnar, och det sade vi i den gemensamma förklaringen. Vi välkomnar att det har skett en grundlig omprövning av Förenta staternas politik för internering, förflyttningar, åtal, förhör och kampen mot terrorism. Vi sade därför uttryckligen i förklaringen att vi konstaterat Förenta staternas vilja att ompröva alla säkerhetsrelaterade frågor och se över hela den genomförda politiken, tack vare det beslut som president Obama undertecknade den 22 januari 2009. Detta är något som enligt min mening behöver framhållas. För att uppnå detta måste vi självklart samarbeta, och María Muñiz de Urquiza hänvisade mycket uttryckligen till samarbetet med Förenta staterna. EU har kritiserat fängelset vid många tillfällen, och EU måste så långt möjligt samarbeta, även om det finns begränsningar av två slag. Den ena av dem berör Förenta staterna, nämligen att det i sista hand är det Förenta staternas lagstiftning och Förenta staternas suveränitet som tillämpas. Det andra är att även EU:s medlemsstater suveränt beslutar om de vill ta emot fångar från Guantánamo. Självklart är ordförandelandet helt för samarbete och främjande av samarbete, under respekterande av varje lands och varje medborgares rätt till säkerhet, vilket således är ytterligare en princip som behöver beaktas. Som Ana Gomes sade behöver vi därför främja samarbetet mellan Förenta staterna och EU, och även samarbetet mellan medlemsstaterna inom unionen. Vi behöver samarbeta inbördes om detta; vi behöver ha en inbördes dialog, och en del av den dialogen behöver sträcka sig länge än till enbart ämnet Guantánamo. I flera av anförandena har ämnet offer nämnts, bland annat i de som hållits av Heidi Hautala och Ryszard Czarnecki. Detta är ett av de områden i dialogen som vi bör ta upp i våra förbindelser med Förenta staterna. Dialogen om offren för de olika terrorismbrotten är en fråga som behöver hanteras i framtiden, och det pågår under alla omständigheter en djupgående dialog med Förenta staterna om frågan. Jag vill avsluta med att säga att EU har en mycket klar inställning i Guantánamofrågan, nämligen att fängelset bör stängas. EU har en mycket klar ståndpunkt att de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte får kränkas av någon anledning, och naturligtvis är vi för kampen mot terrorism och behovet av att samarbeta med Förenta staterna. Detta är en trovärdig ståndpunkt. Det har onekligen skett en radikal förändring, ett tydligt och radikalt brott med det förflutna, när det gäller Förenta staternas och president Obamas antiterrorismpolitik och när det gäller en hel rad politiska åtgärder i fråga om internering, förflyttningar och förhör. Det är en inställning som vi behöver förstärka och befästa. Rådets ståndpunkt är därför klart för ett samarbete med Förenta staterna för att uppnå det som vi alla vill ha, nämligen att Guantánamofängelset stängs för alltid. Paweł Samecki: Fru talman! Först av allt vill jag upprepa att vi anser att det är i allas vårt intresse i EU att Guantánamofängelset stängs. Som jag sade tidigare förväntar sig kommissionen att den amerikanska administrationen vidtar ytterligare steg mot stängning av Guantánamolägret under den närmaste framtiden. Som kommentar till Helmut Scholz' inlägg vill jag understryka att vi anser att det är Förenta staterna som har det primära ansvaret för Guantánamo. Kommissionen anser dock att vi, EU, ska hjälpa till så mycket som möjligt med att lösa frågan, och vissa viktiga steg har redan tagits av Obamaadministrationen. Ministern nämnde dem. Som svar på Janusz Władysław Zemkes fråga bör vi verkligen nämna att Barack Obama satt stopp för förstärkta förhörsmetoder och -tekniker, vilket vi välkomnar. Som svar på José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyras fråga om de 50 fångar vars öde ännu inte är avgjort, tror vi att den amerikanska administrationen kommer att ta itu med dessa 50 ärenden så att de får en liknande status eller lösning som de tidigare fallen. Kommissionen har ännu inte fått arbetsgruppens rapport, och vi kan därför inte ge er något bestämt svar, men generellt anser vi att vi vill ha ett korrekt rättsförfarande för alla. Slutligen anser vi att vi bör fortsätta att stödja en samordnad EU-inställning till situationen, och vi uppskattar parlamentets synpunkter och insatser. Talmannen: Debatten är härmed avslutad.

sv

7. Arbetstidens förläggning ( - Efter omröstningen: Alejandro Cercas: Herr talman! Jag vill mycket kort börja med att tacka alla mina kolleger i parlamentet och gratulera dem till denna triumf som alla grupper här i parlamentet kan ta åt sig äran för. Detta är en seger för hela parlamentet. (Applåder) Jag måste tacka två miljoner europeiska läkare och en miljon läkarstuderande för deras arbete, och jag måste också tacka Europeiska fackliga samarbetsorganisationen och alla nationella fackföreningar för deras hårda arbete. Det är viktigt att påminna rådet om att detta inte är ett bakslag, utan snarare ett tillfälle att korrigera ett felaktigt beslut. Rådet bör se detta som ett tillfälle att föra vår dagordning närmare medborgarnas dagordning. Vi måste be kommissionen att ikläda sig rollen som domare och ta ifrån rådet den tröja som det burit under de senaste tre åren. När väl kommissionen iklätt sig rollen som domare borde vi gå vidare till förlikning, så att det blir möjligt att förena yrkes- och privatlivet, tillsammans med det sociala Europa. (Livliga applåder) Jan Andersson: Jag skulle vilja säga ett hjärtligt tack till Alejandro och alla andra som har jobbat med denna fråga. Jag ser inte rådet här i dag. Vi har försökt att få i gång förhandlingar med rådet, men de har inte velat komma till bordet. Nu ser vi en stor majoritet här i parlamentet. Låt oss nu komma till bordet så att vi ett får ett bra arbetstidsdirektiv. Nu vet vi med en stark majoritet vad parlamentet tycker.

sv

Utnämning av ESA:s högre chefer (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om utnämning av ESA:s högre chefer. Enikő Győri: rådets ordförande. - (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten och ledamöterna - mina före detta kolleger - för att jag för rådet får möjlighet att kommentera förfarandet för utnämning av ordförande och verkställande direktörer för de nya europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA) och principerna som bör leda dem i deras arbete. I förordningarna om de europeiska tillsynsmyndigheterna, som vi antog för mindre än tre månader sedan, tilldelas rådet ingen särskild funktion vid utnämningen av ordförande och verkställande direktör för varje europeisk tillsynsmyndighet. Det görs av respektive tillsynsstyrelse. I enlighet med förordningarna om de europeiska tillsynsmyndigheterna utnämns därför ordföranden för varje europeisk tillsynsmyndighet av tillsynsstyrelsen. I förordningarna om de europeiska tillsynsmyndigheterna fastställs också en viktig roll för Europaparlamentet, som får invända mot utnämningen av de högre tjänstemännen och skilja en ordförande från sitt uppdrag efter beslut av tillsynsstyrelsen. Var står då rådet i denna fråga? Som medlagstiftare har rådet kommit överens med Europaparlamentet om att i förordningarna infoga bestämmelser som ser till att ledamöter i tillsynsstyrelsen - förvaltningsstyrelsen - ordförande och verkställande direktörer för varje europeisk tillsynsmyndighet skyddas av och är bundna till strikt oberoende för att handla uteslutande i EU:s intressen. Jag ska inte återge bestämmelserna i förordningarna fullständigt, särskilt artiklarna 42, 46, 49 och 52, men andan är tydlig. Varken de röstberättigade ledamöterna i tillsynsstyrelsen, ordföranden eller den verkställande direktören får varken efterfråga eller ta emot instruktioner från unionens institutioner eller organ, någon regering i en medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ. Dessa får i sin tur inte försöka påverka hur ordföranden eller den verkställande direktören utför sina uppgifter. I förordningarna om de europeiska tillsynsmyndigheterna fastställdes tjänsteföreskrifter för tjänstemän, som EU-institutionerna antog. De innehåller också ett antal viktiga bestämmelser för att se till att ordföranden och den verkställande direktören för varje myndighet utses så objektivt som möjligt och endast utifrån de kriterier som anges i artiklarna 48 och 51 i förordningarna. Utöver erfarenhet i ledande ställning enligt den verkställande direktörens profil, noterar jag att i båda artiklarna anges som kriterier ”meriter, färdigheter, kunskaper om finansinstitut och finansmarknader och [...] erfarenheter med relevans för finansiell tillsyn och reglering”. När det gäller finansieringen ställde rådet höga krav på de europeiska tillsynsmyndigheterna när förordningarna antogs och jag är övertygad om att också Europaparlamentet gjorde det. Nu åligger det båda institutionerna - i egenskap av budgetmyndigheter - att se till att ambitionerna överförs till lämpliga anslag varje år, utifrån kommissionens budgetförslag. Ordförandeskapet lägger också stor vikt vid att alla medlemsstater fullföljer sina skyldigheter gentemot de nya myndigheterna. För rådet, som är medlagstiftare, är det mycket viktigt att alla bestämmelser i förordningen genomförs fullt ut och på ett trovärdigt sätt. Vi förväntar oss att Europeiska kommissionen, som är fördragens väktare, ser till att det faktiskt blir så. Ledamöterna är säkert medvetna om att kommissionen enligt skäl 55 i förordningen ansvarar för att upprätta en slutlista över kandidaterna, i syfte att styra förfarandet för att utse varje myndighets första ordförande. Europaparlamentet och rådet kom överens om detta inledande förfarande när förordningarna antogs. Jag hoppas att ordförandena nu kommer att kunna inleda sitt arbete. Det är av största vikt att de nya myndigheterna inrättas och kommer igång så snart som möjligt. De utgör en väsentlig del av EU:s svar på den finansiella krisens utmaningar. Vi har inte råd att vänta och jag är övertygad om att jag kan räkna med Europaparlamentets fulla stöd för att se till att de nya myndigheterna inrättas och inleder sitt arbete på ett smidigt sätt. Det goda samarbetet mellan Europaparlamentet och rådet medförde att EU nu har en helt ny struktur för sin tillsynsmyndighet. Vi har ett gemensamt ansvar för att se till att de europeiska tillsynsmyndigheterna inleder sitt arbete så snart som möjligt. Som företrädare för ett ordförandeskap som står på god fot med Europaparlamentet är jag helt engagerad i ett harmoniskt arbete med Europaparlamentet, som jag också hoppas kunna samarbeta med på ett förtroendefullt sätt. Michel Barnier: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, fru minister, mina damer och herrar! Sedan den 1 januari har Europeiska unionen haft ett nytt tillsynssystem för finanssektorn. Systemet kommer, i kombination med att regleringen av marknaderna och de finansiella aktörerna ska reformeras i grunden, att öka den finansiella stabiliteten i unionen och på så sätt bidra till att öka möjligheterna och utgöra en stabil grund för finansbranschen, som ju är oerhört viktig i våra länder. Jag vill börja med att gratulera Europaparlamentet till den viktiga roll det har haft i detta arbete under flera år. Att vi nu har ett mer effektivt tillsynssystem för finanssektorn och har lärt oss av krisen inom denna och andra branscher kan till stor del tillskrivas Europaparlamentet. Vi närmar oss nu de sista stegen i arbetet med att inrätta de tre europeiska tillsynsmyndigheterna och kommer att under de närmaste dagarna utnämna ordförandena och de verkställande direktörerna för dessa. Mina damer och herrar, dessa utnämningar har genomförts helt öppet och helt i enlighet med de förordningar som tillämpades för att inrätta myndigheterna, samt andra bestämmelser som rör utnämning av cheferna för unionens tillsynsorgan. Vi fick in ungefär 275 ansökningar till de sex befattningar jag just talat om. De granskades alla noggrant och objektivt. Alla berörda parter, Europaparlamentet, tillsynsstyrelsen och kommissionen själv, höll sig strikt till sina respektive tilldelade roller. Även i framtiden kommer vi att se till att processen är öppen och ordentligt planerad, så att utskottet för ekonomi och valutafrågor i Europaparlamentet kan utföra sin mycket viktiga uppgift så bra som möjligt. Parlamentet har ställt och ställer fortfarande stora krav på dessa myndigheter, vilket jag tycker att man har rätt till. Det ställer krav som jag kan förstå. Precis som parlamentet anser kommissionen att ordförandena och de verkställande direktörerna för dessa myndigheter måste väljas utifrån sina meriter, sin erfarenhet, sitt oberoende, sitt engagemang för Europa och sin kunskap om frågor som rör tillsyn och reglering av finansmarknaderna. Mina damer och herrar, det är i en sådan anda som urvalet bland de inkomna ansökningarna har skett. Eftersom parlamentet och rådet i artikel 68 i förordningen om inrättande av dessa myndigheter har beslutat att ordförandena och de verkställande direktörerna ska omfattas av de föreskrifter som gäller för personal vid unionens institutioner har kommissionen sett till att så sker och att förordningen följs både på detta och på andra områden. Mina damer och herrar, ni har uttryckt vissa tvivel när det gäller ersättning till och övre åldersbegränsningar för dessa myndigheters högre chefer. Här har vi utforskat alla vägar för att skapa en så hög grad av flexibilitet som möjligt, och frågan kan vid behov utredas igen vid översynen av hur dessa myndigheter fungerar, som är planerat till slutet av 2013. Jag stöder även parlamentets avsikt att uppnå en optimal könsfördelning i myndigheternas högsta ledning. I det förberedande urvalet tillämpade kommissionen strikt principen om lika möjligheter utifrån de ansökningar som inkom. I den senaste processen för utnämning av verkställande direktörer, som pågår och ännu inte är avslutad, noterar jag att två mycket kompetenta kvinnor tävlar om posten som verkställande direktör. Jag håller helt med parlamentet om att vi behöver starka myndigheter som är oberoende av politiskt eller annat inflytande. Ordförande, verkställande direktörer och ledamöter med rösträtt i de olika styrelserna måste vara helt oberoende och endast verka för unionens bästa. Parlamentet och rådet har fullt ut tillämpat denna princip i förordningen om inrättande av myndigheterna, i synnerhet i artiklarna 42, 46, 49 och 52, som minister Enikő Győri just hänvisade till. Kommissionen, som väktare av EU:s lagstiftning, kommer helt och fullt att uppfylla sina skyldigheter för att se till att dessa artiklar följs fullt ut. Jag vill tillägga att kommissionen kommer att delta i myndigheternas tillsynsorgan och hålla ett vakande öga för att se till att alla beslut som fattas är i unionens intresse. När det gäller sammansättningen av tillsynsstyrelsen har kommissionen redan betonat att det är juridiskt nödvändigt och politiskt viktigt att se till att dessa styrelser utgörs av cheferna för de behöriga nationella myndigheterna. Jag har personligen skrivit till myndigheterna för att klargöra detta där så behövdes. Vissa nationella myndigheter har sedan dess ändrat sin representation. Andra måste fortfarande göra detta. Ni kan vara säkra på att kommissionen kommer att följa detta mycket noggrant och vara helt orubblig. Sammansättningen av myndigheternas styrelser måste helt ta hänsyn till era och lagstiftarens önskemål, och jag kommer personligen att se till att cheferna för de nationella myndigheterna verkligen är närvarande minst, jag upprepar, minst två gånger om året i enlighet med artikel 40 i förordningen om inrättande av dessa myndigheter. Slutligen, mina damer och herrar, stödjer jag parlamentets avsikt att se till att dessa myndigheter får de ekonomiska och personalmässiga resurser som krävs för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett trovärdigt sätt. Budgetmyndigheten kan räkna med tekniskt stöd från kommissionen för att se till att det ansvar som myndigheterna har tilldelats stämmer överens med de resurser som de tilldelats för att kunna utföra sitt arbete. Herr talman, mina damer och herrar, det är nu avgörande att arbetet med att utnämna och tillsätta ordförandena och de verkställande direktörerna för dessa myndigheter slutförs på ett framgångsrikt sätt. Myndigheterna måste få börja jobba. Jag kan lova att jag varje dag får bevis på hur användbara de nya myndigheterna är, eftersom vi samråder med dem nästan dagligen. De arbetsuppgifter som myndigheterna måste utföra i samarbete med Europeiska systemrisknämnden är ytterst viktiga. Vi ville att de skulle vara i full drift från den 1 januari. Nu har var och en av oss ansvar för att utifrån vår egen roll låta dem utföra sitt arbete snabbt och på bästa möjliga sätt. För att kunna göra det behöver de fullt stöd från era institutioner. Jag vill än en gång bekräfta att kommissionen å sin sida kommer att se till att lagstiftarens avsikt respekteras fullt ut och att dessa myndigheter uteslutande och enbart arbetar för Europeiska unionens bästa. Jean-Paul Gauzès: Fru talman, fru Győri, herr Barnier! Debatten är just nu inte en rättslig debatt utan en verkligt politisk debatt. Den handlar om den framtida finansregleringen i Europa. Det är kulmen på en aspekt av det arbete som parlamentet har gjort i samarbete med rådet under ledning av kommissionen. Jag ska därför vara mycket tydlig. För oss handlar det inte om någon sorts revolution eller om att visa våra muskler för skojs skull. Det handlar om att se till att den anda som rådde över avtalen mellan rådet och parlamentet verkligen respekteras. Det är inte en lektion i juridik. Texterna spelar ingen roll. Vi känner till dem. Det som spelar någon roll är sättet som dessa texter kommer att verkställas. I detta avseende vill jag tacka kommissionsledamoten för att han har talat klarspråk. Vi har aldrig haft för avsikt att ifrågasätta kommissionen, och det som kommissionsledamoten säger ligger helt i linje med parlamentets önskemål. Vi talar här om en politisk handling som består av att man säger: ”Institutionerna har inrättats, så vi måste ge dem konkreta resurser så att de kan fungera väl.”. Jag tror dock att vi inte bara hyser tvivel om utan även misstänksamhet mot det sätt på vilket dessa bestämmelser har tillämpats i vissa medlemsstater, i de länder som vill riva upp den europeiska tillsynen och förhindra finansreglering på europeisk nivå. Det är det vi motsätter oss, eftersom vi tror att vi, om så hade varit fallet, skulle ha blivit lurade i förhandlingarna om tillsyn. Förhandlingarna var långa och svåra. Alla fick göra kompromisser. Det belgiska ordförandeskapet har gjort ett anmärkningsvärt arbete och kommissionsledamoten uppvisade en fantastisk handlingskraft. I dag finns risk för att vi får institutioner som inte har någon verklig makt: på grund av de rekryterade medarbetarnas låga status, på grund av det faktum att medlemsstaterna inte har valt de bästa, och kanske på grund av att lönerna inte var attraktiva. Hur som helst behöver parlamentet i dag ett konkret svar. Fru minister, trots den vänskap jag känner för dig efter att ha suttit på samma bänk, i samma grupp och i samma utskott som du, måste jag säga att den skrivelse som jag har tagit del av och som jag bara anser är ett första utkast, är bristfällig. Jag vill ge dig gruppen för Europeiska folkpartiets (kristdemokrater) svar. Det är enkelt. Du säger på rådets vägnar att du helt stöder det som kommissionsledamoten just sade. För oss räcker detta. Kommissionsledamotens uttalande är precist. Det tar upp problemen med personalmässiga och finansiella resurser. I din skrivelse måste stå: ”Vi håller med om praktiskt taget allt kommissionsledamoten har sagt”. Fru Győri, detta är mycket viktigt. Vi håller med om praktiskt taget allt kommissionsledamoten har sagt i kammaren i kväll. Udo Bullmann: Fru talman, mina damer och herrar! Varför är vi här? Michel Barnier sade att vi är här för att Europaparlamentet framgångsrikt har inrättat europeiska tillsynsmyndigheter som är värda sitt namn. Det ingick inte i rådets program. Det ingick inte i medlemsstaternas program. Även kommissionen hyste tvivel om hur länge vi faktiskt skulle hålla ut vid inrättandet av denna nya institution. Rådet kommer att förstå - det måste förstå - och även kommissionen, kanske av sig själv, varför vi tvekar. Nej, detta europaparlament - och detta är något jag anser gäller alla partigrupper, inte bara socialdemokraterna - kommer inte att tillåta att man spelar nationella spel som urholkar de nya tillsynsmyndigheternas makt. Därför är vi naturligtvis intresserade av hur medarbetarna rekryteras. Det är vår rätt, och vi måste bli konsulterade. Detta är en av två oroväckande saker. Vi får listor på individer, och vi får listor som, när vi läser dem, inte ger oss någon information om huruvida man har tillämpat ett könskriterium eller inte. Vi får förslag på kandidater, och när vi går igenom dem - och detta säger jag med tillbörlig respekt för alla berörda - ser vi inte en enda som vi tror inte skulle kunna göra ett godkänt jobb. Alla är uppenbart bra personer som redan har visat i sitt arbete att de kan göra ett bra jobb, men de personer som har presenterats för oss är inte de personer som, utifrån den auktoritet som de kan ha visat i sitt tidigare arbete, verkligen kan berätta för de nationella tillsynsmyndigheterna var man skulle stå vid en eventuell konflikt. Där det finns europeisk kontroll avstannar den nationella kraften. Det överraskar och oroar oss, och vi måste ta itu med det. Procedurerna är otillfredsställande, och jag frågar mig varför vi till exempel inte kan göra på samma sätt som när det gäller de som är ansvariga för Olaf, där ni ju är intresserade av åsikterna i denna kammare. Varför kan vi inte göra det? Vi har fortfarande en möjlighet när det gäller de verkställande direktörerna. Ni kan fortfarande visa att ni är intresserade av Europaparlamentets åsikter. Det finns fortfarande en annan möjlighet. Jag vill uppmana er båda, rådets tjänstgörande ordförande och tidigare ledamotskollega Enikő Győri och kommissionsledamot Michel Barnier, att inte missa denna möjlighet. Ni kan ta hänsyn till protesterna i denna kammare. Ni kan tydligt berätta för oss hur ni vill samarbeta med oss i framtiden. Ni kan tydligt berätta vilka mål ni kommer att stödja vid 2013 års reform och hur ni avser utrusta institutionerna. Ni kommer att kunna klargöra om ni är intresserade av vår åsikt när det gäller de medarbetare som ännu ska rekryteras. Jag vill därför be er att för EU:s bästa fastställa dessa regler snabbt. Sylvie Goulard: Fru talman, Enikő Győri, herr kommissionsledamot! Tack för att ni deltar i kväll. Vi är alla medvetna om att ni hade begränsat med tid, så vi vill tacka er än mer för att ni har börjat svara på våra frågor. Jag tycker att det är viktigt att tydliggöra vår motivation, som mina ledamotskolleger har gjort. Det som motiverar oss är att vi i månader gemensamt har kämpat för att se till att det finns ett ”före krisen” och ett ”efter krisen”, alltså att de gemensamma reglerna och tillsynen blir enhetliga på denna inre marknad som har underlättat expansionen av finansiella tjänster och bankverksamhet, och vi stöder helt det gränsöverskridande arbete som gjorts inom sektorn. För att tala klarspråk blev det helt tydligt för oss under förhandlingarna - och än mer med stödet från kommissionen - att vi var bråkmakare. Vi kunde alla alltför tydligt se att det fanns medlemsstater som ville fortsätta att ha kontroll över tillsynen och som inte ville att någon skulle lägga näsan i blöt i deras angelägenheter. Fru Győri, du säger att rådet inte har någon talan när det gäller utnämningen av dessa tjänstemän, vilket är helt rätt juridiskt, men det finns medlemsstater som ligger i bakhåll. Dessutom påpekade kommissionsledamoten att hans avdelningar var tvungna att tala om för vissa länder att de skulle skicka framstående personer. Därför gör parlamentet sitt jobb genom att försöka säkra oberoende och resurser och med föresatsen att gå vidare. Vi känner naturligtvis till vårt ansvar. Vi mer än någon annan vill att dessa myndigheter ska börja jobba, eftersom vi personligen har bidragit till deras uppkomst. Vi vill inte fördröja deras arbete. Jag tänker till exempel på stresstesten för bankerna, som är så viktiga. Men faktum är att vi, precis som har påpekats, kommer att vara krävande, vi kommer att sova på saken och ta den tid som krävs för att i detalj titta på det ni har berättat för oss, var och en av er i tur och ordning, och vi kommer att ta ett beslut med ett rent samvete. Jag vill tacka Michel Barnier för hans tydliga uttalanden och jag vill uppmana er, fru Győri, att inte vara naiv. Mycket står på spel. Sven Giegold: Fru talman, mina damer och herrar! Enligt mig handlar det om att utnyttja de möjligheter som lagen ger oss på bästa sätt för att verkligen tillhandahålla en effektiv finanstillsyn i Europa, och vi tvivlar på att dessa möjligheter verkligen utnyttjas på bästa möjliga sätt i institutionerna. Vi ser brister i rutinerna. Vi i parlamentet har hittills inte fått se listan över kandidaterna i förväg, utan bara det slutgiltiga resultatet. Det skulle vara enkelt att skicka ut listan över de verkställande direktörerna nu. Vi har en tydlig brist på jämställdhet när det gäller hur posterna tillsätts, och till följd av vissa händelser under processens gång hyser vi tvivel om huruvida medlemsstaterna verkligen kan fylla posterna i denna institution i Europas bästa intresse. Denna och andra punkter i vår skrivelse låter oss ställa en grundläggande fråga. Förutom denna är frågan naturligtvis även hur lämpliga individerna är, och i detta avseende måste varje person bedömas individuellt utifrån hans eller hennes kompetens. Vi ser två stora problem med detta. Vid utfrågningarna upptäckte vi att en av kandidaterna ifrågasatte det faktum att detta var en europeisk institution, och istället talade om ett nätverk av tillsynsmyndigheter. Även när han tillfrågades om detta var han inte beredd att ändra sig. Vi fick inga tydliga svar när vi frågade kandidaterna om de var beredda att göra all form av kontakter med lobbyister från finansbranschen öppen. Vi har skickat en skrivelse till alla tre kandidater, och så vitt vi kan se beror resultatet av omröstningen på om deras svar blir tydliga och uttömmande. Kay Swinburne: Fru talman! Vi i Gruppen Europeiska konservativa och reformister välkomnar möjligheten att diskutera dessa frågor i kammaren i kväll. Jag vill klargöra att vår grupp anser att alla tre kandidater till ordförandeposten för ESA, som presenterades för utskottet för ekonomi och valutafrågor igår, är mycket kvalificerade och fullt kompetenta att utföra det viktiga arbete som posten innebär. Mina påpekanden ikväll handlar enbart om den process man har följt för att nå hit. Jag skulle vilja att man i urvalsprocesserna i framtiden strävar efter att rekrytera kandidater från en så bred kompetenspool som möjligt för att säkra en oberoende opinion och en ny mångfald inom den högsta ledningen för sådana myndigheter. För att uppnå detta måste löneskalorna anpassas till hur höga dessa befattningar förväntas vara. Onödiga åldersbegränsningar eller andra kriterier, som inte handlar om teknisk kunskap och kompetens, måste till varje pris undvikas. Vi kan bli lite bättre än vi har varit den här gången när det gäller processen och den öppenhet som skulle kunna tillämpas med hänsyn till parlamentet. Jag hoppas att man tar hänsyn till detta i framtiden. Marta Andreasen: för EFD-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag anser inte att de här chefstjänsterna behövs, eftersom jag inte anser att själva myndigheterna behövs. Kommer inrättandet av ytterligare en tillsynsnivå som kallas Esma att innebära någon förbättring jämfört med befintliga tillsynsmyndigheter? Genom att göra det här tror jag att vi bara skapar förvirring kring vem som ansvarar för vad. Kommer tillsynsmyndigheten att utarbeta bestämmelser som lämpar sig för världens största finansdistrikt? Det tvivlar jag på. Jag tror i stället att de marknadsfientliga gruppernas favoritteorier kommer att antas och påtvingas City of London. De problem som orsakats av finansiell verksamhet de senaste åren berodde på att regelböckerna antingen revs sönder eller nonchalerades av dem som hade i uppgift att se till att de följdes. Det finns ingen garanti för att dessa myndigheter kommer att göra något bättre. Dessutom har bara en enda kandidat till varje tjänst presenterats för oss - ett fullständigt odemokratiskt förfarande. Det gick förstås till på samma sätt när kommissionens ordförande, övriga kommissionsledamöter och den höga representanten utsågs. Jag skulle kunna fortsätta med en lång lista. Jag uppmanar er alla att rörsta emot dessa och alla andra kandidater. Michel Barnier: kommissionen. - (FR) Fru talman! Jag ska fatta mig kort, eftersom jag har uttryckt mig så uppriktigt och så tydligt som möjligt. Jag har noga vägt varje ord i mitt uttalande, som kommer att bekräftas skriftligen i en skrivelse som jag har undertecknat tillsammans med vice ordförande Maroš Šefčovič, så att allt ska vara fullständigt klart. Som svar på alla era anföranden, som jag tackar er för, vill jag bara ta upp tre frågor. Den första frågan gäller oberoendet och befogenheterna för myndigheternas ordförande. Jag är mycket glad, men inte förvånad, över parlamentets fullständiga engagemang, som delas av kommissionen, för att värna om detta oberoende och dessa befogenheter och för att se till att de respekteras på sikt. Det är avgörande och det är vad som är viktigt för framtiden, med tanke på den mängd uppgifter och allvaret i de uppgifter som dessa myndigheter kommer att ställas inför. Tidigare nämndes kreditvärderingsinstitut och stresstester. Det är frågor för vilka vi kommer att behöva myndigheterna och deras trovärdighet. Det är den första fråga jag ville ta upp, där parlamentet och kommissionen - naturligtvis - och förhoppningsvis även rådet, kan vara överens. Den andra punkten gäller urvalsförfarandet. Jag minns diskussionerna under trepartsmötena, där många debatter hölls om detta förfarande och medlagstiftarna slutligen nådde enighet. Det är vad det är och det har utan tvekan brister. Jag införde personligen rendez-vous-klausulen för att förbättra det. Jag har inget skäl att tro att det inte gjort det möjligt att välja ut bra kandidater - och jag är helt uppriktig när jag säger detta. Jag har inget skäl att ifrågasätta motiven hos de kandidater som valts ut. När jag fått slutlistorna och träffat var och en av kandidaterna personligen tog jag på mitt eget ansvar att fastställa en rangordning utifrån vad jag uppriktigt ansåg var de mest användbara och trovärdiga kriterierna. För att hitta dessa goda kandidater utgick vi dock från de listor vi fått och de 275 ansökningarna från medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. Vi har en rendez-vous-klausul för att förbättra förfarandena, som utan tvivel kan förbättras. Men jag vill uppriktigt säga att jag för egen del inte har något skäl att säga eller tro att vi inte valt goda kandidater som är förmögna att leva upp till sitt ansvar. Till sist är det en tredje punkt som flera av er har tagit upp, nämligen myndigheternas representationsnivå. Kommissionen kommer alltid att se till att denna representation är fullständigt förenlig med bestämmelserna, på högsta nivå. Jag vill framföra ett uppriktigt tack till Europaparlamentet för stödet i denna helt avgörande fråga, som också är en av nycklarna till trovärdighet. Det är vad jag ville säga innan vi alla drar oss tillbaka för att sova på saken, som en tidigare talare sade. Det är den försäkran som jag personligen ville ge uttryck för på alla kommissionsledamöternas vägnar när det gäller den omsorg som kommer att ägnas åt att se till att dessa myndigheter blir framgångsrika. På så sätt får vi en verklig europeisk tillsyn, som inte kommer att ersätta nationella tillsynsmyndigheter utan få dem att samarbeta mer effektivt, och som kommer att ha egna befogenheter när den ställs inför utmaningar och risker som nu är tydligt gränsöverskridande. Vi behövde dessa tre radarskärmar, dessa tre myndigheter vid sidan av Europeiska systemrisknämnden, och tack vare er har vi nu i princip fått dem. Nu måste alla snarast börja arbeta, för ärligt talat konstaterar jag att marknaderna agerar mycket snabbt, mycket snabbare än vi i vår demokratiska tid, och myndigheterna måste också arbeta mycket snabbt. Enikő Győri: rådets ordförande. - (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Till att börja med vill jag besvara den fråga som ställts mycket ofta i denna debatt: kommer rådet att gå med på att se över tillsättningsförfarandet i förordningen? Jag vet att det i samma skäl står, när det gäller senare utnämningar av ordförandena, att möjligheten att en slutlista upprättas av kommissionen bör ses över i en rapport. Jag vet också att artikel 81 i förordningen även innehåller bestämmelser om att kommissionens översyn ska sändas till Europaparlamentet och rådet senast den 2 januari 2014 och vart tredje år därefter. Det ger oss alltså en möjlighet att så småningom förbättra förordningen med utgångspunkt i praktiska erfarenheter, och i den andan ser jag fram emot en konstruktiv dialog mellan våra institutioner för att bana vägen för den kommande bedömningen. (HU) Fru talman! Kommissionsledamotens och mitt eget anförande präglades av vår respektive behörighet. Vi fick skrivelsen från ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor, och vi försökte båda besvara frågor som omfattas av vår respektive behörighet. Jag försökte övertyga er om att det finns garantier för oberoende, och vid utarbetandet av budgeten har rådet och parlamentet - som de två institutionerna med budgetansvar - i uppgift att se till att dessa institutioner är driftsdugliga. Enligt min mening tycks det finnas det en tydlig uppgiftsfördelning och ett entydigt engagemang från alla institutioners sida. Den skrivelse som i dag sänts av Ekofinrådets ordförande minister György Matolcsy, som svar på den skrivelse som skickades av ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor i morse, skrevs i den andan, och jag hoppas att ni kommer att se den, tillsammans med kommissionens yttrande, som ett nöjaktigt svar. Rådet och ordförandeskapet stöder detta till fullo. Det här var Jean-Paul Gauzès fråga, som kommissionen besvarade när det gäller de ämnen som tillhör dess behörighet. Jag hoppas därför att det efter detta inte finns några hinder för att parlamentet ska kunna stödja kandidaterna i morgon, så att tillsynsmyndigheterna äntligen kan inleda sin verksamhet. Talmannen: Avslutningsvis har jag mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 120 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30. Skriftlig förklaring (artikel 149) Alfredo Pallone: Parlamentet har i betydande grad bidragit till inrättandet av de nya europeiska finanstillsynsmyndigheterna. Därför vill man också betona sin roll i kväll och uppmanar rådet och kommissionen att göra utfästelser om att se till att myndigheterna agerar oberoende och har den personal och de resurser de behöver. Det gäller oavsett vem som utnämns. Kandidaterna till tjänsterna som ordförande för de europeiska tillsynsmyndigheterna har i själva verket visat sig kompetenta och professionella, och jag är övertygad om att de kommer att kunna fullgöra sin uppgift på ett opartiskt och mer än tillfredsställande sätt. Jag anser att det är oerhört viktigt att stödja kandidaterna och se till att myndigheterna får möjlighet att inleda sin verksamhet så snart som möjligt, eftersom det finns många problem som måste lösas och som kräver omedelbara åtgärder. Det var det kravet som gav oss anledning att inrätta myndigheterna och som vi måste komma ihåg i morgon vid omröstningen.

sv

Ansvarsfrihet 2001 Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden: A5-0072/2003 av Sørensen för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen avseende genomförandet av budgeten för den sjätte, sjunde och åttonde Europeiska utvecklingsfonden budgetåret 2001 (KOM(2002) 211 - C5-0190/2002 - 2002/2087(DEC)); A5-0109/2003 av Casaca för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionernas allmänna budget för budgetåret 2001, avsnitt III kommissionen (SEK(2002) 403 - C5-0239/2002 - 2002/2101(DEC)); A5-0101/2003 av Avilés Perea för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2001: 1. Avsnitt II - Rådet (SEK(2002) 405 - C5-0243/2002 - 2002/2103(DEC)) 2. Avsnitt IV - Domstolen (SEK(2002) 405 - C5-0244/2002 - 2002/2104(DEC)) 3. Avsnitt V - Revisionsrätten (SEK(2002) 405 - C5-0245/2002 - 2002/2105(DEC)) 4. Avsnitt VI - Ekonomiska och sociala kommittén (SEK(2002) 405 - C5-0246/2002 - 2002/2106(DEC)) 5. Avsnitt VII - Regionkommittén (SEK(2002) 405 - C5-0247/2002 - 2002/2107(DEC)) 6. Avsnitt VIII - Ombudsmannen (SEK(2002) 405 - C5-0248/2002 - 2002/2108(DEC)) A5-0082/2003 av Staes för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionernas allmänna budget för budgetåret 2001 (Avsnitt I - Europaparlamentet) (SEK(2002) 405 - C5-0242/2002 - 2002/2102(DEC)) A5-0079/2003 av Blak för budgetkontrollutskottet: 1. om beviljande av ansvarsfrihet för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2001 (C5-0601/2002 - 2002/2186(DEC)) 2. om beviljande av ansvarsfrihet för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2001 (C5-0597/2002 - 2002/2187(DEC)) 3. om beviljande av ansvarsfrihet för Europeiska byrån för återuppbyggnad för budgetåret 2001 (C5-0596/2002 - 2002/2188(DEC)) A5-0068/2003 av Langenhagen för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) för budgetåret 2001 (C5-0556/2002 - 2002/2185(DEC)) A5-0074/2003 av Blak för budgetkontrollutskottet om att skjuta upp beslutet om beviljande av ansvarsfrihet för: Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2001 (C5-0102/2003 - 2003/2046(DEC)) Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2001 (C5-0098/2003 - 2003/2044(DEC)) Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2001 (C5-0100/2003 - 2003/2045(DEC)) Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2001 (C5-0096/2003 - 2003/2043(DEC)) Europeiska centrumet for övervakning av rasism och främlingsfientlighet för budgetåret 2001 (C5-0094/2003 - 2003/2042(DEC)) Herr talman! Även om revisionsrätten riktar skarp och direkt kritik mot kommissionens interna kontroll- och övervakningssystem, så anser jag att vi skall föreslå Europaparlamentet att man skall bevilja kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av den sjätte, sjunde och åttonde utvecklingsfonden för år 2001. Jag har i mitt betänkande fokuserat på en del grundläggande begrepp inom den aktuella utvecklingspolitiken och försökt undersöka om dessa begrepp ger upphov till särskilda krav eller innebär särskilda problem i samband med kontrollen av pengarnas användning. Jag vill i detta sammanhang framhäva en del olika punkter: Äganderätt: Äganderätten har stor betydelse om vi vill uppnå en effektiv förvaltning av utvecklingsbiståndet. Poängen är att legitima krav från givare, en politik för avhjälpande av fattigdom, miljöhänsyn osv., kan strida mot nationella och lokala prioriteringar. Budgetstöd: Budgetstöd är ett begrepp som också fångat mitt intresse under arbetet med betänkandet. Enligt min uppfattning finns det i princip ingen anledning - inte heller ur kontrollsynpunkt - att undvika budgetstöd. Men kommissionen skall på ett tillfredsställande sätt kunna garantera att det i fortsättningen inte råder något tvivel om när och under vilka omständigheter budgetstöd är en effektiv form av bistånd. Decentralisering: Den mycket omdiskuterade decentralisering som kommissionen inlett går ut på att fler beslut skall fattas ?on the spot?, och inte vare sig här eller i Bryssel. Jag stöder principen men kommissionen skall kunna garantera att man inte bara exporterar huvudkontorets nuvarande problem med förfarandena för revision till delegationerna. Underutnyttjande: Genomförandet av utbetalningarna från fonderna går för långsamt. Är det acceptabelt att vi för år 2001 hade ett belopp om totalt ca 8,5 miljarder euro utestående för förpliktelser och projekt som ännu inte genomförts? Jag tycker dessutom att det är betänkligt att genomförandet av de tre fonder som gällde räkenskapsåret 2001 har pågått i 16 respektive 11 och 4 år. Jag tycker även att det är svårbegripligt och byråkratiskt att genomförandet i administrativt hänseende skall behöva ske via tre fonder samtidigt. Jag förväntar mig att kommissionen snarast lägger fram en realistisk plan för att öka tempot för genomförandet och för att förenkla administrationen av fonderna. Generaldirektörernas förklaring: Om detta dokument skall kunna tillmätas någon betydelse, så förväntar jag mig att det av nästa års förklaring tydligt framgår vad som menas med ?a reasonable assurance?. Det bör fastställas en gräns för dels hur många förbehåll som kan göras, och dels när dessa förbehåll skall få konsekvenser. Gemenskapens yttre förbindelser är för närvarande fördelade på inte mindre än sex olika tjänster. Detta förhållande skulle ha utvärderats år 2002, men vi har ännu inte sett något resultat av dessa utvärderingar. Vi väntar fortfarande. Efter den finansiella revisionen framför revisionsrätten skarp kritik mot kommissionens interna kontrollsystem och övervakningsmekanismer. Det är beklagligt, ja rentav anmärkningsvärt, eftersom vi därmed inte kan bedöma om vi får ?value for money?. Slutligen med avseende på budgeten: Det gäller nu för kommissionen att fastställa konkreta handlingsplaner och tidsramar för att äntligen kunna föra in utvecklingsfonderna i den allmänna budgeten. Det är fullständigt oacceptabelt att skattebetalarnas pengar inte används så effektivt som möjligt. Detta beror inte på den så ofta utskällda kommissionen utan på regeringarna i en del av våra medlemsstater. Mitt betänkande angående utvecklingsfonderna utgör bara en del av förfarandet i samband med beviljande av ansvarsfrihet. Detta förfarande innebär en möjlighet för Europaparlamentet att testa kommissionens förmåga att administrera Europeiska unionens skattekronor. I detta sammanhang kan det förundra mig att man kan se en avmattning i kommissionens reformtempo inom vissa områden. När det gäller en hel del av de siffror vi skall ta ställning till är det en förutsättning att vi har ett tillförlitligt räkenskapssystem. Det har vi inte i dag. Den nuvarande kommissionen bildades efter Santerkommissionen, som hade kört fast. Man kan fråga sig om den här kommissionen är på väg åt samma håll. När det gäller de punkter som jag intresserat mig för har kommissionen haft både tillfälle, tid och möjlighet att reformera Europeiska unionen i administrativt hänseende. Det återstår mycket övrigt att önska och jag måste säga att Prodis förhoppning om ytterligare fem år som kommissionens ordförande tyder på en överdriven optimism. Om arbetet var gjort, om reformerna hade genomförts och om man visat vilja och förmåga att städa upp bland gamla och dåliga administrativa rutiner, då hade det funnits anledning att önska lycka till, men så tycks det inte förhålla sig i dag. (Applåder) Herr talman, fru kommissionär, fru ordförande för budgetkontrollutskottet, kära Helmut, kära socialistiska kolleger och kolleger från övriga politiska grupper som har arbetat med oss! Jag anser att vi kan vara nöjda med det arbete vi har gjort hittills i detta ansvarsfrihetsförfarande för budgeten 2001, som fick ett brett stöd i budgetkontrollutskottet och som bara lämnade de utanför som utifrån ideologiska fördomar mot de europeiska institutionerna ser detta arbete mer som ett medel att bekämpa en förstärkning av dessa än som ett instrument för att korrigera deras misstag. Vi har en syntes av frågor och rekommendationer som utgör ett verkligt arbetsprogram vilket jag är säker på, även om det inte är perfekt, kommer att leda till betydande framsteg mot ett bättre budgetgenomförande. Låt mig därför ägna mer uppmärksamhet åt det arbete som väntar oss än att upprepa vad som ligger bakom oss. En modernisering och korrigering av gemenskapens redovisningssystem är vår första prioritering. Denna modernisering måste ske av såväl målen på medellång och lång sikt som när det gäller att skyndsamt och omedelbart rätta till dess största anakronismer. Efter de redan vidtagna åtgärderna när det gäller säkerhet och okränkbarhet för uppgifterna är det viktigt att avskaffa de olika och motsägelsefulla redovisningssystemen som äventyrar samordningen och samstämmigheten, vilket erkändes av direktören för GD Budget i sin senaste årsrapport, när det gäller uppgifterna i bokföringen och ersätta dem med ett gemensamt begripligt, tillförlitligt och öppet system som alla budgetaktörer kan konsultera, ha tillgång till, förstå och använda. Det är särskilt viktigt att snabbt få bort de mekanismer som tillåter att 20 procent av de medel som återvinns på grund av oegentligheter i EUGFJ:s garantidel försvinner utan att ens lämna några spår eller noteringar i gemenskapens räkenskaper, med belopp och för ändamål som kommissionen inte känner till och än mindre har kontrollen över. Vi har sedan det största och svåraste problemet att korrigera, nämligen det systematiska underutnyttjandet av budgetmedel, vilken under 2001 översteg 15 miljarder euro, en enorm summa som i sig överstiger hela budgetens värde i flera av de nuvarande medlemsstaterna. Vi skulle här vilja återupprepa att den oansvarighet som ofta råder på detta område i gemenskapens institutioner, vilken alltid lägger skulden på andra, måste upphöra. Det är kommissionens uppgift att föreslå den rättsliga ramen för programmen för budgetgenomförandet. Det är kommissionens uppgift att lägga budgetförslagen såväl på årlig basis som när det gäller budgetplanen. Det är alltså kommissionen som skall försäkra att budgetprogrammen är realistiska och möjliga att genomföra. Om lagstiftnings- och budgetmyndigheten vill lägga fram förslag för kommissionen som den anser vara ogenomförbara, skall kommissionen bara använda sin initiativrätt och förkasta att de lagfästs. När det gäller de flesta gemenskapsmedlen finns det förvisso en medbeslutandebehörighet med strukturer på nationella, regionala eller andra nivåer. Men om det råder problem med genomförandet från förvaltningspartnerna, måste kommissionen öppet och i tid offentliggöra dessa så att lämpliga korrigeringsåtgärder kan vidtas. Det är inte acceptabelt att kommissionen, inför djupt mediokra budgetresultat som omfattar nästan alla partner utanför gemenskapen i förvaltningen av programmen, fortsätter att hävda att det inte är dess ansvar och att den inte är skyldig att göra något. Vi ägnar på detta område särskild uppmärksamhet åt programmet för strukturellt stöd till jordbruket i anslutningsländerna (Sapardprogrammet). Vi noterar med stor glädje och förväntning de garantier vi har fått av kommissionsledamot Franz Fischler om att han helt kommer att prioritera utförandet av detta program. Vi kommer att vara uppmärksamma på resultaten. För vår del anser vi också att vi måste bedriva de största ansträngningar för att göra våra kolleger medvetna om det nödvändiga i de interparlamentariska delegationernas sammanhang att påskynda genomförandet av detta program. Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma behovet av att vidta brådskande åtgärder när det gäller kommissionens förbindelser med de företag med vilka man har kontraktsförbindelser. Det är djupt beklagligt att kommissionen inte ens har förmågan att beräkna antalet kontrakt med företag genom vilka man genomför en betydande andel av sin egen budget, och således är man än mindre kapabel att fastställa en lämplig mekanism för efterhandskontroller, inte bara av lagligheten och korrektheten, utan också av öppenheten och effektiviteten i dessa kontrakt. Det är symptomatiskt när det gäller Eurostat, ett organ som detta parlament har ägnat sin uppmärksamhet i det färska betänkandet från vår kollega Herbert Bösch, att man redan har bedömt det inte vara möjligt att slutföra en revision inom de planerade tidsfristerna av dessa kontrakt de senaste åren, eftersom de uppgår till mer än 2000. Den så kallade utläggningen, det vill säga att lägga ut gemenskapstjänster på organ utanför kommissionen, är utan tvivel en politik som inte bara bör bibehållas utan också i många fall utvecklas. Men denna utläggning behöver en mer fungerande och konsekvent övervakning, och inte bara en formell. Godkännandet av detta betänkande kommer därför snarare än att uppnå ett mål, vara en utgångspunkt. Jag hoppas i detta arbete kunna fortsätta det samarbete jag hittills har haft med kommissionens avdelningar, särskilt med generaldirektoraten för budget och jordbruk, vilka jag här vill tacka offentligt. Jag räknar också med att kunna samarbeta med hela budgetkontrollutskottet. (Applåder) . (ES) Herr talman, fru kommissionär! Jag kommer att tala om andra institutioner, däribland rådet, domstolen, revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, regionkommittén och ombudsmannen. När det gäller rådet är det första gången parlamentet beviljar ansvarsfrihet. Hittills hade man inte nekat det men det fanns en gentlemen's agreement som innebar att parlamentet inte uttalade sig om ansvarsfriheten. Nu, då konventet avslutar sitt arbete, finns det dock ett förslag att utrikes- och försvarspolitiken, som nu hanteras av rådet, snart skall hanteras av kommissionen. Från det ögonblicket kommer även detta område att omfattas av beviljande av ansvarsfrihet, på samma sätt som andra institutioner som enbart ligger under kommissionen. Därför har budgetkontrollutskottet tyckt att det var lämpligt att redan detta år innefatta beviljande av ansvarsfrihet för rådet, med de nyanser jag kommer att sammanfatta nedan. Det är en tillfredsställelse för utskottet att se att samarbete och en förbättring till nästa år är ett av rådets mål, samt att man skall reda ut de skillnader som förekommit mellan de fasta tillgångarna och de bokförda. Vi anser att rådet borde tillämpa kommissionens interna kriterier för att reformera personalpolitiken, dvs. att personalens kvalifikationer och längden på anställningen i vissa befattningar på hög nivå, och således med stort ansvar i rådet, borde vara desamma som kommissionens för personal som inte stannar länge och för yrkeskategorier. Vi kan för närvarande inte tillräckligt om utrikes- och försvarspolitiken. Som jag sade tidigare har rådet hittills behandlats på ett speciellt sätt. Vi anser att rådet borde vara effektivare och öppnare. Vi beviljar domstolen ansvarsfrihet med några anmärkningar som jag kortfattat kommer att nämna. Vi konstaterar att det skett betydande förbättringar i förvaltningen av fasta tillgångar och i den presentation av inventarier som vi begärt. Vi ser också lösningen på alla de problem med fasta tillgångar som det talades om i Palais och för domstolens alla kringliggande fastigheter. Det fanns många luckor i informationen om dessa processer, men de är lösta nu och vi gläds åt det. Vi ser också med tillfredsställelse att man ökat antalet handlagda mål. Arbetet i domstolen går dock fortfarande sakta, vilket får oss att tänka att den kanske saknar tillräckliga medel. Vi skulle vilja känna till den exakta situationen och vad denna institution begär i syfte att bidra till lösningen av svårigheterna. Även revisionsrätten beviljas ansvarsfrihet och vi är glada över det offentliga framläggandet av nämnda domstols rapport. Den gjordes lägligt i november för Europaparlamentet och media, vilket är ett öppet och tydligt sätt att agera. Vi inbjuder revisionsrätten att fortsätta på detta sätt. Även om förseningar ibland på grund av svårigheter med översättningar uppstår så är det bra om presentationen görs så fort som möjligt. Vi gläder oss också åt det arbete som gjorts för att revisionsförklaringen skall vara ett instrument som gör det möjligt att få reda på de förbättringar som gjorts i förvaltningen och i tillsynen. Vi anser att detta arbete bör fortsätta eftersom det är ett av de bästa sätten att få reda på institutionernas aktuella situation. Vi vet också att revisionsrätten har personalproblem. Personalen där måste vara mycket kvalificerad och stannar inte länge -kanske på grund av personlig eller yrkesmässig karriär - och vi borde fundera över hur vi löser detta problem så att personalen blir mer stabil och underlättar domstolens arbete. Man borde också tänka på om man inte ibland borde ta till temporära kontrakt eller någon form av upphandling. Vi gläder oss också åt förbättringarna avseende den information om arbetet som revisionsrätten ger. Mycket kortfattat skall jag tala om Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vars förvaltning vi också godkänner. Alla de problem som fanns tidigare har lösts, vilket gläder oss mycket. Kommittén har redovisat sina räkenskaper och hela förvaltningen på ett tydligt sätt och i motsats till vad som skett tidigare har vi ingenting emot att bevilja ansvarsfrihet i år. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om regionkommittén vilken inte kan beviljas ansvarsfrihet här i parlamentet. Därför ber vi att det skjuts upp. Efter tidsfristen för rapportering, efter det att vi med hjälp av ett frågeformulär begärt ett antal upplysningar -som till övriga institutioner - har vi fått en revisionsrapport för år 2001 som uppvisar rätt så allvarliga brister avseende allt som har med betalningar och uppvisande av kvitton att göra, för resor, traktamenten och andra ersättningar. Även om regionkommittén sänt oss sina ändrade regler vid ett senare datum anser vi att det är lämpligare att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet till oktober och under tiden utarbeta en rapport som gör det möjligt för oss att få en större och tydligare inblick i regionkommitténs räkenskaper. När det gäller ombudsmannen vill jag uppmärksamma hans ypperliga samarbete med utskottet för framställningar i detta parlament och det goda arbete han utför, trots de knappa resurser som står till hans förfogande. Naturligtvis beviljas han också ansvarsfrihet. (Applåder) Herr talman, kolleger! Först och främst vill jag uttrycka mitt uppriktiga tack för det mycket goda samarbetet, inte bara med kollegerna utan framför allt med generalsekreteraren och hans avdelningar. Jag kan berätta för er att vi redan före jul fick svar på vår frågelista och att svaren på de frågorna har bidragit till att vi har kunnat innefatta dem helt och hållet i resolutionen. Jag tror att det är en av de första gångerna det har kunnat ske så tidigt och för den sakens skull vill jag uttala mitt uppriktiga tack. Jag har betraktat mitt betänkande som ett slags verksamhetsberättelse för Europaparlamentet år 2001. Jag börjar genast med den viktigaste nyheten. Jag rekommenderar er alla att bevilja generalsekreteraren ansvarsfrihet för det arbete han har uträttat år 2001. Mitt betänkande innefattar 120 punkter. Det är alltså omöjligt att gå in på alla punkter i närmare detalj och därför vill jag endast kommentera ett antal aspekter. I första hand personalpolitiken. Jag vill gå in närmare på jämställdhetspolitiken och kvinnornas möjligheter att bli befordrade till högre tjänster i denna kammare. Parlamentet har uttalat sig om det ett flertal gånger, men det är fortfarande en ömmande punkt. I mitt betänkande säger jag, tillsammans med budgetkontrollutskottet, att den här målsättningen egentligen inte har uppnåtts. Endast 22 procent av tjänstemännen i den högsta kategorin är kvinnor. Tre av de nyligen utnämnda generaldirektörerna och i kategori A befordrades år 2001 endast 14,3 procent kvinnor jämfört med 30,8 procent män. Därför anser jag att vi måste stödja positivt diskriminerande åtgärder. Då meriterna är desamma måste tjänster inom ledningen systematiskt gå till kvinnor, tills en balans har uppnåtts. En annan ömmande punkt är utnämningen av höga tjänstemän. Jag rekommenderar att frångå gängse praxis enligt vilken geografiskt och politiskt avvägda paket sammanställs. Jag anser att det inte är bra. Vi måste gå mot en utnämningspolicy enligt vilken vi baserar oss på kriterier rörande kvalifikationer, förtjänster och kompetens. Ett annat viktigt kapitel i mitt betänkande rör fastighetspolitiken. I första hand har vi det faktum att vi måste arbeta på tre arbetsplatser. I det förra ansvarsfrihetsbetänkandet ombads byrån och generaldirektören att publicera en studie om det. Den studien finns nu tillgänglig och av den framgår att arbetet på tre olika orter årligen kostar 169 miljoner euro, 120 miljoner euro för infrastrukturen, 40 miljoner euro för extra personal och tjänsteresor och 9 miljoner för diverse andra kostnader. 25 855 dagar går förlorade till följd av tjänsteresor till Strasbourg. Det kostar skattebetalarna närmare 4 miljoner euro. Det behöver knappast nämnas att detta leder till problem med vår framtoning. Varje gång vi tar emot en grupp besökare måste vi förklara det igen. Det leder inte bara till problem med framtoningen utan också till en förlust av tid och pengar. Det ligger utom vår inrådan. Därav rekommendationen till kollegerna som är aktiva i konventet att ta up det här i konventet och se till att man i förberedelserna av förslaget till grundlag granskar om det eventuellt går att ändra artikel 289 i EG-fördraget. Jag vet att det här fortfarande är ett problem av stor vikt, för ett sådant förslag måste fortfarande vidarebefordras till regeringskonferensen och för ett antal medlemsstater gäller fortfarande ett veto. Vi är skyldiga oss själva att göra ett försök. En annan del av fastighetspolitiken beträffar torget ovanför Luxemburgstationen i Bryssel. Där har den belgiska staten ett antal skyldigheter och borde egentligen stå för kostnaderna. Vid två tillfällen har skrivelser skickats till den belgiska premiärministern, men han svarar inte. Därför manar jag den belgiska regeringen att omedelbart fullgöra sina skyldigheter och betala oss dessa 4,74 miljoner euro. Så har jag också ägnat ett stycke åt byggnaden D4-D5. Herr talman! Ni är ansvarig vice talman för fastighetspolitiken och jag säger det här helt öppet: jag anser att ni och förvaltningen har styrt in på en förträfflig väg. Jag tror att ni har gjort allt för att utföra det här byggnadsprojektet i enlighet med de rätta reglerna. Inte desto mindre anser jag och det kan ni läsa i mitt betänkande att vissa saker har gått snett, inte på parlamentets sida utan på belgisk sida. Vi ställdes inför fullbordade faktum, utan att vi rådfrågades. Det faktum att den belgiska staten vid ett tillfälle uppgav att marken var gratis men att den ändå har hamnat i privata projektutvecklares händer har ytterligare försvårat vår uppgift och det beklagar jag. Slutligen, herr talman, vill jag också säga något om miljöpolitiken. Den är ett viktigt element. Jag beskriver de många bra åtgärder som ni har vidtagit med avseende på byggnaden D4-D5. Viktiga ansträngningar har gjorts för att snart använda förnybar energi, för att installera solpaneler och sådana saker. Jag anser att vi måste utarbeta en verklig klimatpolitisk plan för vår institution så att vi i Europaparlamentet också kan bidra till att Kyotonormerna efterlevs. Förra fredagen presenterade kommissionen en studie som visar att Europa skulle leva upp till Kyotonormen till 18 procent om alla offentliga byggnader i Europeiska unionen använde förnybar energi. Låt oss föregå med gott exempel, låt vårt parlament ta även det här steget och utarbeta en fullödig klimatpolitisk plan för Europaparlamentet. (Applåder) Herr talman! Först vill jag säga några ord till kommissionen angående ansvarsfriskrivningen. Jag rekommenderar att ansvarsfriskrivningen i år genomförs i tid. Alla vet att det är problem med kommissionens räkenskaps- och datorsystem. Det framgår av revisionsrättens rapporter. Det är ingen hemlighet att kommissionen borde ha åtgärdat problemet för länge sedan. Jag tror att kommissionen nu har insett att situationen är allvarlig och man har inlett ett mycket omfattande reformarbete. Det har inte någon betydelse om vi skjuter på beviljandet av ansvarsfrihet till oktober. Det skulle vara mycket effektivare att låta externa experter utvärdera reformförslaget samtidigt som Europaparlamentet fortlöpande ser till att kommissionen följer sin tidsplan. Kommissionen bör också beviljas ansvarsfrihet i tid på grund av sina medgivanden när det gäller Eurostatärendet. Eurostat är en skandal och har varit det i många år. Eurostat har ingått kontrakt med firmor som har fuskat och sysslat med bedrägerier. Kommissionen har nu insett detta och efter påtryckningar från Europaparlamentet brutit alla kontrakt med de aktuella firmorna. Detta tycker jag är värt en eloge. Det förekommer mycket sällan att en institution som kommissionen erkänner ett fel, men det har skett i det här fallet. Detta sänder nu sent omsider en signal till andra firmor om att man inte ostraffat kan lura till sig kontrakt genom Europeiska unionens institutioner. Eurostatärendet hade aldrig avslöjats om det inte vore för en anställd inom Eurostat. Jag vill gärna framhålla Dorte Schmidt-Brown och hennes oerhörda yrkesmässiga och personliga integritet. Jag hoppas att kommissionen kommer fram till en lösning så att hon får upprättelse. Det skulle få andra anställda i kommissionen att inse att det är allvarligt menat när man säger att man inte tolererar fusk och bedrägeri. Jag har rekommenderat att man beviljar ansvarsfrihet åt tre organ: Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, Europeiska byrån för återuppbyggnad och Cedefop (Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning). Övriga organ får vänta ett tag till. Det blev först nyligen helt klart att ytterligare fem organ skall beviljas ansvarsfrihet. Vi måste få tid att syna dem närmare innan vi beviljar ansvarsfrihet. Därför föreligger av tekniska skäl ett förslag om anstånd, som jag vill rekommendera. Det finns en del problem som gäller allmänt för alla organen. Först och främst anser jag att kommissionen bör slå till bromsarna och utföra en kostnads-intäktsanalys avseende alla typer av organ och samspelet mellan dessa. Kanske har man inrättat ett organ som senare visar sig ha spelat ut sin roll. Eventuellt kan man slå ihop några av organen. Vi skall fortlöpande utvärdera om det innebär en fördel att ha ett organ, och inte bara ha organen för att alla medlemsstater skall ha var sin ?baby?. Flera organ har en mycket omfattande administration, vilket inte nödvändigtvis behöver bero på dem själva, eftersom organen ofta påtvingas administrativa bördor som vore bättre lämpade för en administration av kommissionens storlek. Det finns därför anledning att överväga olika lösningar. Organen skulle kunna åläggas fler uppgifter. Det vore kanske värt att överväga om en del av kommissionens uppgifter skulle kunna överföras till organen, exempelvis när det gäller frågor rörande utbildning och hälsa. Vi bör undvika överlappningar mellan kommissionens och organens arbete, och noga överväga om det finns behov av att inrätta ännu fler genomförandeorgan. Kan vi inte lika gärna fördela arbetsuppgifterna på de organ vi redan har? Nu skall organen även genomföra den nya budgetförordningen, vilket redan gjorts vid Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien. Det innebär bl.a. att organen nu själva skall ansvara för ekonomistyrningen, och att det inte längre kommer att finnas någon oberoende extern förhandskontroll av organen. Vi har accepterat detta som en del av den nya budgetförordningen, men det oroar mig att det kan komma att innebära en brist när det gäller kontrollen. Kommissionens interna revisionstjänst har inga som helst resurser att kontrollera de enskilda transaktionerna. Revisionsrätten gör mycket få stickprovskontroller, vilket innebär att vi är oerhört beroende av att det interna kontrollsystemet inom organen fungerar som det skall. Byrån för återuppbyggnad har generellt sett klarat sig bra, men tyvärr har det förekommit ett mycket omfattande bedrägeri inom energisektorn. Ingen av de anställda vid byrån var inblandade i bedrägeriet, men byrån ansvarar ju när allt kommer omkring för kontrollen av de EU-medel som används. Jag har uppmanat kommissionen att lägga fram förslag avseende ett stegvist borttagande av framtida EU-medel till energisektorn i Kosovo, om den nuvarande situationen inte förändras. Det är ytterst beklagligt att byrån har ingått flera underhandsavtal om åtaganden utan att ta hänsyn till upphandlingsbestämmelserna. Det är emellertid kommissionen som har tvingat organen att underteckna avtalen. Det är inte olagligt att underteckna direkta kontrakt, men det bör endast ske i särskilda fall, och då helt öppet. Jag skulle kunna nämna två exempel, men jag vill inte göra det här av hänsyn till dem som har anledning att rodna. Man har underlåtit att följa bestämmelserna när det gäller flera av de kontrakt som undertecknades under 2001. Jag vill understryka för kommissionsledamoten att detta är någonting som inte får hända igen. I så fall kommer det att uppstå problem. Vi skall se till att organen följer upphandlingsbestämmelserna. Jag är väl medveten om att bestämmelserna kan förefalla mycket byråkratiska och besvärliga och detta får vi givetvis titta på. Men så länge bestämmelserna finns så måste de följas. (Applåder) Tack så väldigt mycket herr Blak för ert samarbete. Era kolleger vet -särskilt de i budgetkontrollutskottet - att varje sekund i kammaren kostar nästan 10 euro. Därför antar jag att ni uppskattar den tid ni har till förfogande. Herr talman, fru kommissionär! Befogad kritik skall framföras klart och tydligt. I budgetkontrollutskottet har vi årligen i uppgift att granska och utvärdera kommissionens räkenskaper. Europeiska revisionsrättens årsrapport ger oss de avgörande hållpunkterna. Även inför beviljandet av ansvarsfrihet 2001 var vi kritiska på vissa punkter och formulerade denna kritik tydligt. Detaljerna kring detta överlåter jag dock till mina kolleger som har behandlat respektive institutioner i sina betänkanden. Låt mig ta upp en i det stora hela glädjande fråga: Som föredragande för Europeiska gemenskapernas enskilda budget för Europeiska kol- och stålgemenskapen kan jag utan större tvekan rekommendera beviljande av ansvarsfrihet. Jag beklagar nästan att EKSG i överensstämmelse med fördraget löpte ut efter 50 år i juli förra året, för här har vi ett exempel på att det mycket väl går att lägga fram en stabil och korrekt budget. När Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman föreslog en sammanslagning av kol- och stålindustrierna i Frankrike, Tyskland, Italien och Beneluxländerna bara fem år efter krigsslutet var detta både en vision och ett risktagande. Med ett fredligt Europa som det stora målet för ögonen var Europeiska kol- och stålgemenskapen det första steget i riktning mot ett enande av Europas stater. Ett lyckat experiment kan vi konstatera 50 år senare. Och inte minst i dag vill jag lyfta fram den fredsbevarande tanken och förståelsen olika folk emellan. Redan från start hade kol- och stålgemenskapen vid sidan av det industripolitiska även en stark socialpolitisk sida som vi inte skall underskatta. Hundratusentals kol- och stålarbetare fick anpassningsstöd för att klara av strukturförändringen. Jag vill också nämna den forskningspolitiska sidan, t.ex. till stöd för innovativa produkttekniker eller för att utveckla miljövänliga lösningar. Nyttan av de anslagna medlen uppskattas till tio gånger insatsen, och det är faktiskt inte så illa. Låt mig uttrycka det så här efter mina djupgående efterforskningar: Utan kol- och stålgemenskapens framgångshistoria skulle ett och annat säkert ha förlöpt annorlunda i Europa och inte på långa vägar lika positivt. Jag har i betänkandet undersökt vilka åtgärder som krävs i samband med att kol- och stålgemenskapens verksamhet läggs ned. Framför allt vill jag lyfta fram det exemplariska samarbetet och den aktiva beredskapen både från revisionsrätten och kommissionen att överlämna begärd information. Låt mig ta upp några punkter som jag menar ändå bör genomföras: Med tanke på kol- och stålgemenskapens framgångsrika historia bör dess värv för det första framställas i en publikation, och då en riktig publikation värd namnet. Varför inte nämna framgångarna vid namn och föra dem vidare i skrift till kommande generationer? För det andra anser jag det nödvändigt att få löpande information från kommissionen om hur personalen tas till vara efter detta - denna personal med ovärderliga specialkunskaper som vi inte får kasta bort eller gömma undan. Även i frågan om ännu inte genomförda åtaganden - det finns några sådana fram till 2027 som handlar om bidrag till tjänstemannalån och ett åtagande som rör Eurotunneln fram till 2017 - behöver vi givetvis detaljerad information även efter att kol- och stålfördraget har löpt ut, och vi behöver information om annuleringen av alla bidrag ur reserven, som vi i framtiden uppenbarligen inte kommer att behöva längre. Man talar om ?vilande medel?. Jag upprepar: Europeiska kol- och stålgemenskapen var en modell för fred och framsteg i Europa. Även när fördraget nu har löpt ut skall andan leva kvar. Det är glädjande att en forskningsfond kommer att ge ett viktigt bidrag till gruvsektorn även när kol- och stålgemenskapen har avvecklats, som även de nya medlemsstaterna kommer att ta del av, med glädje. Jag kan dock lova att budgetkontrollutskottet även fortsättningsvis kommer att hålla ögonen öppna på detta område. (Applåder) Herr talman, ärade ledamöter! I förfarandet vid beslut om ansvarsfrihet skall kommissionen och övriga organ och institutioner inför det fritt valda Europaparlamentet redovisa hur gemenskapens budgetmedel har används. Parlamentet kontrollerar detta på unionsmedborgarnas vägnar. Under 2001 betalades 79,4 miljarder euro ur budgeten. Till detta kommer utgifterna från Europeiska utvecklingsfonden och kol- och stålgemenskapen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka huvudföredragande Casaca för det grundliga och intensiva arbetet. På kommissionens vägnar vill jag också tacka föredragandena Staes, Avilés Perea, Blak, Sørensenoch Langenhagen för deras grundliga och samvetsgranna arbete. Dessutom vill jag visa min respekt för budgetkontrollutskottets ordförande Theato och hennes prestationer under denna svåra process och tacka alla ledamöter i budgetkontrollutskottet för deras intensiva arbete. Slutligen har föredragandena och utskottet förutom flera hundra sidor årsredovisningshandlingar arbetat sig igenom revisionsrättens årsberättelse och hundratals sidor svar på de 267 frågor som ställdes till kommissionen, och utskottet har genomfört utfrågningar av åtta kommissionsledamöter. EU:s budget omfattar ju ett brett spektrum av utgiftsprogram, från säljfrämjande åtgärder för mjölkprodukter via slaktpremier för nöt, stöd för biodling, omstruktureringsåtgärder i fiskesektorn, utbytesprogram för ungdomar och stöd för bioteknisk forskning till främjandet av skolutbildning för flickor i Afghanistan eller livsmedelsstöd i södra Afrika. För allt detta finns olika regler. Varje område har olika aktörer som förvaltar programmen och hanterar medlen ekonomiskt och är utsatta för olika felrisker. I revisionsrättens och parlamentets kontrollarbete har man gjort rättvisa åt hela spektrumet av mångfaldiga uppgifter. Jag skall dock koncentrera mig på några punkter som har spelat störst roll under förfarandet för ansvarsfrihet, nämligen reglerna för redovisning och revisionssystemet, avtalen med Europeiska gemenskapernas statistikkontor och frågan om siffrorna för genomförandet av budgeten. Med avseende på redovisningen har revisionsrätten konstaterat att även budgetredovisning 2001 speglar inkomster och utgifter verklighetstroget, och detta har också på nytt tagits upp i Casacas betänkande. I betänkandet efterlyser man återigen reformer av beräkningen av tillgångar. I Casacas betänkande behandlas den förestående reformen i detalj. Vi har i budgetkontrollutskottet haft möjlighet att mycket ingående diskutera reformidéerna och de konkreta åtgärderna i reformen. Detta är ett projekt som omfattar alla avdelningar och alla organ. På några punkter är vi redan nu en förebild i fråga om att offentliggöra redovisningen, nämligen att vi varje månad publicerar siffrorna för den kassabaserade inkomst- och utgiftsredovisningen på Internet. Jag nämner detta därför att kommissionens förslag att ålägga aktiebolag att offentliggöra kvartalsrapporter har utlöst en livlig diskussion om rimligheten i ett sådant krav. Kommissionen själv publicerar sina budgetsiffror varje månad. Inte heller när det gäller vissa element i inkomstberäkningen behöver vi skämmas i jämförelse med medlemsstaterna. Räcker då detta? Nej, det räcker inte. Av bokföringssystemet måste framgå om en betalning är en slutlig betalning eller en förskottsbetalning som kan krävas tillbaka om ett program inte går bra. I redovisningssystemet måste det göras en inmatning i aktiva och passiva så snart t.ex. ett åtagande har gjorts och inte först när betalningen är ett faktum. Vi behöver en periodanpassad bokföring. Och de avdelningar som förvaltar medlen skall ha direkt inblick i kontoställningen för sina program. Detta är en förutsättning för att bokföringen skall bli bra. Givetvis är detta en utmaning för det IT-system som skall ligga till grund. Självklart skall kommissionen med nöje följa budgetkontrollutskottets uppmaning att kvartalsvis rapportera om reformåtgärderna. Vi har också sagt ja till att följa föredragande Casacas förslag att dra igång ett pilotprojekt i syfte att se till att betalningsmottagarna alltid underrättas skriftligt redan så snart utanordnaren har genomfört betalningsuppdraget och därmed skapa större öppenhet. Låt mig dock påminna om att endast 20 procent av budgeten förvaltas av kommissionen och att den största delen av budgeten i praktiken även kassamässigt är kvar i medlemsstaternas statskassor. Kommissionens räkenskaper kontrolleras varje år av Europeiska revisionsrätten. Ändå kommer vi att för revisionsrätten lägga fram parlamentets krav på en särskild extern granskning. För reformen kommer vi också att lägga de standarder till grund som fastslogs av International Federation of Accountance 2000 och 2001. Jag vill dock passa på att göra en principiell kommentar. I Old Europe - för att nu avgränsa detta - har det hittills varit så, även för Europeiska unionen, att de huvudsakliga bestämmelserna för redovisningen har slagits fast och kommer att slås fast av offentlig rätt och inte enbart av standarderna enligt en sådan organisation. Frågan är principiellt om man bör frångå denna praxis. Jag menar att vi bör hålla fast vid att de offentliga lagstiftarna även är med och beslutar om vilka principer som skall tillämpas för redovisningen av den offentliga budgeten. Vi har givetvis även den stora fördelen att som oberoende offentlig myndighet ha Europeiska revisionsrätten som en extern granskare av räkenskaperna. I en tid då skandaler som t.ex. Enronskandalen i Förenta staterna leder till att den offentliga kontrollmyndigheten stärks gentemot privata ekonomiska kontroller är det en klar fördel att ha en oberoende offentlig räkenskapsgranskare. Kommissionen har som svar på frågorna från er huvudföredragande lovat att preliminärt ställa in alla betalningar till Eurogramme och se över alla avtal som har slutits med Eurogramme. I samtliga fall där detta inte är förbundet med ytterligare kostnader kommer avtalsförhållandet att avslutas. Kommissionen uppmanas dessutom att innan juli i år se över alla avtal som har slutits av Europeiska gemenskapernas statistikkontor sedan 1999: närmare bestämt 2 660 avtal. Detta är omöjligt till i juli. Men eftersom vi vill följa parlamentets uppmaning måste vi hitta en praktiskt genomförbar lösning, t.ex. i form av stickprov. Kommissionen skall på något av de närmaste sammanträdena för budgetkontrollutskottet lägga fram en översikt över avtalen och föreslå hur kontrollerna skall gå vidare. Skeendet i Eurogramme eller Eurostat har även visat att samarbetet med OLAF måste ges en tydligare grund när det handlar om information. OLAF är och förblir den som behärskar informationen från sina undersökningar, och OLAF:s oberoende skall självklart respekteras i alla åtgärder. Det har dock visat sig att vi samtidigt måste se till att OLAF:s kunskaper når de medelhanterande enheterna i tid så att åtgärderna för att skydda budgeten mot bedrägerier också kan vidtas i ett tidigt skede. Låt mig kort kommentera Sapardprogrammet i samband med genomförandet av budgetmedlen. För Sapardprogrammets del har kommissionen lovat budgetkontrollutskottet och parlamentet att ge ett förbättrat genomförande av programmet högsta prioritet. Min kollega Fischler har redan delvis vidtagit de åtgärder som budgetkontrollutskottet fått löfte om. Så här dagen innan kammaren skall rösta om utvidgningsfördragen krävs det all ansträngning för att se till att föranslutningsstöden äntligen blir verksamma för landsbygdens utveckling även lokalt på plats. Fru Langenhagen! Ett stort tack för det mycket positiva betänkandet och den mycket positiva beskrivningen av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Den efterlysta rapporten om låneverksamheten har ni framför er, och ert förslag att på alla officiella språk lägga fram en publikation om arbetet i kol- och stålgemenskapen sedan grundandet 1952 kommer sannolikt inte att kunna förverkligas innan årsskiftet, eftersom enheterna redan har åtagit sig andra uppgifter. Jag ger er dock helt rätt i att erfarenheterna och informationen om denna viktiga del av den gemensamma europeiska historien bör bli tillgänglig i alla medlemsstater och att vi bör visa hur idén om ett ekonomiskt samarbete förvandlades till ett äkta fredsprojekt. Detta bör verkligen inte tillåtas att falla i glömska, och vi skall se över hur vi kan ta till oss idén och finna en möjlig väg. Herr Blak! Kontrollen av byråerna omfattar numera ett mycket brett spektrum av olika verksamhetsområden, och därför har det arbete som kommissionen vill tacka er för varit mycket omfattande. Den nya budgetordningen säger att grundandet av en ny byrå skall föregås av en lönsamhetsberäkning, och jag välkomnar att parlamentet vill se en strikt tillämpning av denna princip. För de befintliga byråerna är lönsamhetskontroller i samband med utvärderingen fortfarande det bästa sättet, givetvis även i syfte att undvika dubbla strukturer. Detta är en synpunkt som har stor betydelse i utnyttjandet av knappa budgetmedel. När det gäller det externa politiska området i byrån för återuppbyggnad delar kommissionen inte åsikten att det finns tillräckliga skäl för att granska förvaltningen. Vi kommer dock givetvis att kontrollera de händelser ni har tagit upp och informera er om resultatet. I fråga om utrikespolitiken har ju kommissionen på det hela taget respekterat parlamentets önskemål och avslutat decentraliseringen av uppgifter till byråerna för tekniskt bistånd. Av de 126 byråerna för information och tekniskt bistånd som fanns i september 2000 fanns 12 kvar i slutet av 2002. Detta bevisar att vi har följt den väg som parlamentet önskade. Denna väg åtföljdes av en väsentlig förändring i förvaltningen av programmen för odlingsstöd, nämligen den lokala bestämmanderätten. Detta rör även Europeiska utvecklingsfonden som Sørensenär föredragande för, och även i detta fall vill jag uttrycka min respekt för grundligheten i betänkandet. Budgetkontrollutskottet pekar särskilt på att medarbetarna i delegationerna skall ha tillräcklig utbildning för att verkligen klara av de ledande uppgifter som de förväntas klara. 2002 upprättade kommissionen en ny handbok för detta, och nu har det gemensamma systemet för information inom Relex införts för den ekonomiska hanteringen av externa program med den sköna förkortningen CRIS. Varje delegation skall nu lägga fram en revisionsplan som skall säkerställa en tillräckligt god kontroll över stödprogrammen. I vitboken om reform av kommissionen listade kommissionen under 2000 alla åtgärder som krävs för den totala reformen. 87 av de 96 åtgärderna har redan vidtagits. Kommissionen har skrivit en utförlig rapport om detta. En huvudprincip i reformen är en tydlig ansvarsfördelning i hanteringen av de gemensamma finanserna. Generaldirektörerna skall nu årligen redovisa hur kontrollstandarderna har tillämpats. Vilken offentlig förvaltning kräver av sina inrättningar att rapporter som även visar upp svagheterna skall offentliggöras? Vilken förvaltning kontrollerar sedan med full insyn för allmänheten om de nödvändiga åtgärderna för att förbättra den ekonomiska förvaltningen verkligen har vidtagits? Jag menar att själva öppenheten är en viktig del av reformen. Den nya budgetordningen trädde i kraft den 1 januari 2003. Denna omfattande reform är resultatet av kommissionens och parlamentets gemensamma arbete under åren 2001 och 2002, och jag vill i sammanhanget även nämna rådet. Reformeringen av redovisningen är i full gång och skall vara avslutad senast i slutet av 2004. Kommissionen kommer att lämna efter sig en funktion som är reformerad både på djupet och bredden och förberedd för de nya utmaningar som följer med utvidgningen. Budgetkontrollutskottet och parlamentet har alltid stöttat och hjälpt kommissionen, och i och med processen om beviljande av ansvarsfrihet har parlamentet ökat takten ytterligare för reformen. (Applåder) Herr talman, fru kommissionär! Även från en utrikespolitisk synpunkt kan man godkänna beviljandet av ansvarsfrihet. Jag vill alldeles särskilt tacka kollegan Casaca för det goda samarbetet. Ni har rätt, fru kommissionär! Genom decentraliseringen och stärkandet av delegationen har en stor reformprocess ägt rum vad gäller utvecklingen av utgifterna för utrikespolitiken. Decentraliseringen är alltigenom framgångsrik. Detta har jag själv kunnat se på många olika punkter. Jag skall ändå ta upp tre problem och så att säga i enlighet med en fredligt förebyggande strategi understryka att vi kommer att ta itu med dessa problem alldeles särskilt. Det första är Palestina. Här kommer olika argument till uttryck som hittills inte har visat sig vara hållbara, och det är bra att parlamentet har tillsatt en arbetsgrupp som skall se över detta. För om man, som jag, absolut förespråkar stöd för Palestina är det nödvändigt att övertyga sig om att allt går korrekt till. Den nye finansministern och den nye premiärministern i den palestinska myndigheten är ett gott tecken, men vi kommer att observera saken mycket noga. Det andra är KEDO-programmet. Inte minst just nu är detta förstås ett problematiskt men ändå mycket viktigt program. Kommissionen har gett oss ett svar för 2001 som vi visserligen har noterat men som givetvis inte är tillfredsställande, och framför allt kommer vi att titta närmare på 2002 och följande år för att undersöka om det kan garanteras att våra medel verkligen används för fredsnyttan. Detta är helt avgörande för utvecklingen i Korea och Nordkorea. Det tredje programmet är förberedelsestöden. Ni nämnde särskilt Sapard. Jag tror dock att det finns brister även i andra program. Med tanke på att Bulgarien och Rumänien kvarstår efter anslutningen och att Turkiet liksom några länder på Balkan, t.ex. Kroatien, med all sannolikhet kommer att tillkomma, kan vi inte nöja oss med att enbart ändra Sapard. Vi måste strukturera förberedelsestöden och göra dem mer flexibla för att lyckas. Icke desto mindre stöder vi beviljandet av ansvarsfrihet för 2001, dock med anmärkningen att vi kommer att följa framför allt dessa tre områden med stor uppmärksamhet kommande månader. (Applåder) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Som föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag helt enkelt inleda med ett par allmänna kommentarer till strukturfonderna. 2001 var allt annat än ett bra år för strukturfonderna. Utan omsvep kan vi konstatera att de viktigaste målen för reformeringen av strukturfonderna från 1999 inte har nåtts. För det första blev det, precis som i den förra reformen, stora förseningar även denna gång i övergången från den gamla programplaneringsperioden till den nya. För det andra har tillstånds- och förvaltningsförfarandena faktiskt inte blivit enklare - vilket var de ursprungliga planerna. För det tredje slog satsningen fel att decentralisera den löpande förvaltningen av stödmedlen och samtidigt förstärka kontrollen. Situationen är högst alarmerande. Medlemsstaterna har inte på långa vägar utnyttjat alla de pengar som ställts till deras förfogande. Detta gäller såväl tiden från 1994 till 1999 som för den nya strukturfondsperioden. Under 2001 togs endast hälften ut av de medel som medlemsstaterna ursprungligen siktade på. Vi alla vet vad detta innebär. Därför måste nästa reformering av strukturfonderna, som ju inte längre kommer att beröra 15, utan 25 stater, återigen följa de principer som vi egentligen ville genomföra redan i samband med den förra reformen. Detta är för det första att koncentrera sig på några få tydliga prioriteringar, för det andra att förenkla förvaltningen av medlen och för de tredje en starkare koppling mellan prestation och tilldelning av medel, vilket jag gång på gång har krävt utan framgång. Det fjärde kravet bör därmed bli att i framtiden undvika abrupta övergångar mellan de olika programplaneringsperioderna. Därmed kommer jag in på Europeiska socialfonden som sådan. Låt mig undanröja allt tvivel om att utskottet för sysselsättning och sociala frågor ser med stor oro på de delvis graverande fall av misskötsel i fråga om hur medlemsstaterna nyttjar socialfondsbidragen och att vi, fru kommissionär, i detta fall helt stöder kommissionen i alla sina undersökningar och kontroller. Ibland får man verkligen en känsla av att vissa medlemsstater inte ens har försökt att egentligen förbättra sig. Som föredragande för den senaste reformeringen av Europeiska socialfonden blir jag bestört av att läsa vad revisionsrätten skriver i sin särskilda rapport om nyttjandet av det så kallade ?sociala riskkapitalet?, ett instrument som kammaren införde speciellt för att ålägga medlemsstaterna att ställa en skälig del av medlen till förfogande i form av så kallade bidrag till icke-statliga organisationer och lokala partnerskap. Revisionsrätten konstaterar nämligen att medlemsstaterna knappast har utnyttjat instrumentet alls. I två fall har det över huvud taget inte utnyttjats, nämligen av Tyskland och Österrike. Jag har verkligen ingen som helst förståelse för detta. Å andra sidan måste kommissionen också fråga sig varför man inte informerade oss om den ohållbara situationen tidigare. Detta handlar nämligen otvetydigt om enskilda medlemsstaters brott mot förordningen om socialfonden. Därför uppmanar jag kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna omedelbart utarbeta en för alla sidor acceptabel lösning. Kommissionen kommer i eftermiddag att lägga fram sitt förslag till sysselsättningsdirektiv för oss. För första gången får vi då sysselsättningsdirektiv för tre år. Därmed finns det äntligen en chans att göra Europeiska socialfonden - vårt enda arbetsmarknadspolitiska instrument på EU-nivå - till en verklig del av sysselsättningsstrategin, eftersom vi inte längre kommer att ha olika löptider. Nu har vi för första gången en chans att stämma av och förena sysselsättningsstrategin och åtgärderna inom ramen för socialfonden för att minska arbetslösheten och ... (Talmannen fråntog talaren ordet.) (Applåder) Herr talman! Kvinnoutskottet uttryckte -och jag tackar föredraganden, Casaca, för att ha tagit med dem i betänkandet - ett antal beaktanden, som jag kommer att uppmärksamma. Å ena sidan är vi nöjda med det arbete kommissionen gjort under år 2001 för att integrera aspekten lika möjligheter mellan kvinnor och män i unionens politikområden och särskilt i de nya områdena som internationell handel, offentlig upphandling, asyl- och miljöpolitik. Det är ett bra sätt att arbeta för att nå målet för lika möjligheter som, som ni alla vet, finns med i fördraget som ett av de mål som måste uppfyllas i alla gemenskapens verksamheter. Jag måste därför, precis som andra kolleger har gjort, påvisa de problem som uppstått i förvaltningen av strukturfonder. Jag har ansvarat för ett initiativbetänkande om uppfyllandet av jämlikhetsmålen i strukturfonderna, eftersom det är ett oerhört viktigt program som tyvärr inte genomförs på korrekt sätt och som lämnar så betydande aspekter som lika möjligheter utanför. Vi hoppas att man i framtiden kommer att anta fler initiativ och att förfarandena förenklas så att dessa fonder skall användas på rätt sätt för att uppnå detta mål. Vi tycker också att det är oacceptabelt att man bara avsatt 6 procent av de 15 procent som Europeiska socialfonden fastställt av de totala kostnaderna till att främja kvinnors sysselsättning. Även om 15 procent inte är särskilt mycket är det faktum att man inte ens nått hälften av det något som måste korrigeras i framtiden, eftersom ett av de viktigaste verktygen för integrering av kvinnor och män, för jämlikheten, alltid är sysselsättning. Vi är också glada över utvecklingen av Daphneprogrammet som avslutades i slutet av 2002 och vars nya etapp satt igång. Vi har tagit upp ett antal beaktanden om förlängningen av Daphneprogrammet. Vi hoppas att de kommer att beaktas i kommissionens rapport och i den nya etappen i detta program, som är så viktigt för att bekämpa våldet mot kvinnor och som gett så bra resultat. Jag lyckönskar kommissionen till det. Slutligen skulle vi vilja att det arbete som görs för att destinera en del av budgeten till gemenskapsprogrammen för jämlikhet mellan kvinnor och män tydligt skall stå i kommissionens slutliga ekonomiska förvaltning. Vi hoppas att det beaktas under nästa budgetår. Herr talman, ärade kolleger! Ni har hört nyheten: budgetkontrollutskottet föreslår ansvarsfrihet för budget 2001 för alla institutioner utom för Regionkommittén som först måste fullgöra sina uppgifter till i höst, dvs. att kommittén måste åtgärda och göra en omfattande revision av inkonsekvenserna i redovisningen av resor och dagtraktamenten m.m. På samma sätt föreslås att ansvarsfriheten skjuts upp för fem byråer som får bidrag ur EU:s budget tills dokumenten om deras inrättande har anpassats till den nya budgetförordningen. Men låt mig först tacka alla föredragande för deras samvetsgranna och ansvarsfulla arbete, utskottets ledamöter för ett konstruktivt samarbete och inte minst utskottets sekretariat för ett fantastiskt stöd. I förfarandet vid beslut om ansvarsfrihet för 2001 har vi kommit in på okänd mark, eftersom bestämmelser har trätt i kraft som inte alltid är så tydliga och som kan orsaka problem. Den första frågan rör omröstningen på sammanträdet i april. Budgetkontrollutskottet har två möjligheter: antingen det första förslaget, nämligen att bevilja ansvarsfrihet, eller det andra förslaget, nämligen att skjuta upp beslutet om ett beviljande. Om plenum i det andra fallet skulle avvisa förslaget, gäller ansvarsfriheten som beviljad. Detta är en implicit röst som ur min synvinkel allt annat än respekterar ansvarsfrihetens betydelse. Vad blir kvar av ett ursprungligen strikt bindande beslut om det urvattnas genom att anpassas till ett sådant indirekt beslut om beviljande av ansvarsfrihet? Är bokslutet i så fall fortfarande korrekt nu när vi i motsats till tidigare skall göra bokslut för varje rapport om ansvarsfrihet, vilket kan ifrågasättas? Hur som helst skall all ansvarsfrihet offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. I går kväll underkastade sig budgetkontrollutskottet ännu en ny bestämmelse. Samtliga ändringsförslag som lämnats in för plenum skulle kontrolleras. Hur detta skall gå till förklaras ingenstans. Vi gick alltså praktiskt till väga och noterade utskottets förra röst för de förslag som lämnats in på nytt medan vi röstade om de nya förslagen - det var endast ett fåtal. En sak blir tydlig - plenum och partigrupperna styr skeendet. Utskottet kan endast komma med förslag, inte ge instruktioner. Jag menar att denna nya bestämmelse gör beviljandet av ansvarsfrihet mer komplicerat. Utan nämnda förnyelser skulle jag möjligen ha röstat för att skjuta upp Casacas betänkande, eftersom föredraganden klart och detaljerat har förtecknat kommissionens felhandlingar, vilka även övriga föredragande har tagit ställning till. Detta gäller framför allt bokföring och redovisning, där personalbesluten har varit tveksamma och reformer genomförts för sent och halvhjärtat, trots upprepade påstötningar från revisionsrätten. När jag trots allt detta väljer att rösta för ansvarsfrihet, så beror det på att jag inte har velat låta det hela bero på det scenario jag inledningsvis beskrev. Kommissionen skall inte uppfatta detta som en frisedel, utan grundligt, snabbt och på ett öppet sätt följa upp våra krav. Det är inte mycket tid fram till nästa förfarande vid beviljande av ansvarsfrihet som vi inleder i november. Vi kommer att kräva positiva resultat innan dess för att kritiken inte skall upprepas tillsammans med strängare villkor. Låt mig nämna dessa punkter: Eurostatförfarandet är ännu ej avslutat, och detta trots att åtgärderna har inletts och att utskottet kräver att alternativet att låta bokföring och reformer utföras av externa sakkunniga skall ses över. Detta bör diskuteras i en utfrågning. Motsvarande förslag kommer återigen att läggas fram i utvidgad form i dag. Jag ber om ett godkännande för detta. Än en gång, tack till alla som har medverkat i detta omfattande arbete! Herr talman! Efter att föredragandena har gett kommissionen en minnesbeta skall jag koncentrera mig på de politiska aspekterna av beviljandet av ansvarsfrihet. Det finns i kammaren uppenbarligen olika måttstockar och politiska sätt att utnyttja förfarandet för beviljandet av ansvarsfrihet. Vår måttstock lyder som följer: För samtliga områden där tydliga åtaganden har gjorts för att åtgärda fastställda brister och där det inte finns allvarliga felhanteringar, skall ansvarsfrihet beviljas. Så vitt jag vet är det också så att föredragandena har lagt fram många oemotståndliga förslag till att fullgöra dessa skyldigheter. Jag menar att detta är ett klokt tillvägagångssätt. För oss existerar alltså alltid båda möjligheterna när vi går in i en process om ansvarsfrihet. Enligt arbetsordningen finns både möjligheten att skjuta upp beslut om ansvarsfrihet och möjligheten att bevilja ansvarsfrihet. Jag menar dock att vi också bör vara tydliga med att erfarenheten efter fyra år visar att delar av kammaren - och då menar jag de självutnämnda EU-skeptikerna - permanent försöker reducera förfarandet till ett enda alternativ, nämligen att samla så många röster som möjligt för att skjuta skarpt på kommissionen - vem vet, en dag kanske den faller. Detta är knappast vad vi menar med taking into account. Båda möjligheterna finns alltid och inte bara den ena. För att ta bokföringssystemet som exempel: Vi har alltid utgått från att det enligt revisionsrättens konstateranden finns brister som skall åtgärdas. För mer långtgående påståenden som i ett eller annat land med stor ?hänförelse? har spridits via tryckalster som förvånande nog fortfarande kallas tidningar, har vi krävt mer utvecklade bevis, vilket vi aldrig har fått. Detta konstaterande är viktigt. Casaca har som huvudföredragande ställt tydliga villkor. Dessa har diskuterats i bred enighet med företrädarna för olika partigrupper och också accepterats av kommissionen. Detsamma har vi glädjande nog återigen fått höra av Schreyer i dag, och därmed stöder även vi beviljandet av ansvarsfrihet. Vi har upplevt hur man under 2002 systematiskt har försökt koppla ihop en personalkonflikt inom kommissionen med ryktet om eventuella förekomster av bedrägerier i bokföringssystemet. Som sådan hade denna personalfråga heller inte varit särskilt lämpad att slå vågor i pressen. Jag säger det igen: försöket att göra denna koppling misslyckades. Det har aldrig bevisats att ett sådant samband skulle ha funnits, och till syvende och sist är och förblir detta endast en konflikt bland personalen. Men en personalkonflikt är inget skäl att vägra ansvarsfrihet, inte i något system med ett liknande förfarande för beslut om ansvarsfrihet. Tvärtom: ju mer hysteriskt man försökte driva personalkonflikten vidare i slutet, desto mer insåg till och med vissa journalister att det inte fanns någon annan botten i historien. Framför allt insåg parlamentsledamöterna, när ett dokument som flera månader tidigare hade delats ut i kammaren en vecka före omröstningen i utskottet plötsligt beskrevs som senaste nytt i en tidning, att detta i grund och botten endast var ett försök att använda tidningen som ett verktyg. Jag menar att det var riktigt att inte lyssna till detta utan visa att även de självutnämnda EU-skeptikerna reduceras till kärntruppen när de väl skall rösta om det som egentliga står på deras dagordning. (Applåder) Herr talman! Även jag vill tacka föredragandena för deras arbete och gratulera dem till resultatet, framför allt Casaca som i år har åtagit sig ansvarsfriheten för kommissionen. Det anmärkningsvärda med den här diskussionen är att vi inför de förestående europeiska valen nästa år återigen har en kommission som inte har fått någon positiv revisionsförklaring av Europeiska revisionsrätten. Trots det kommer min grupp att ansluta sig till dem som vill bevilja ansvarsfrihet. Vilka anledningar har vi att göra det trots den där negativa eller bristfälliga revisionsförklaringen? För det första framgår det i många av revisionsrättens rapporter att det går bättre med kommissionens förvaltning. För det andra har en budgetförordning antagits. Vi anser att förordningen måste få tid och möjlighet att vidareutvecklas och vi ger kommissionen tid att göra det. Vårt tredje argument för att bevilja ansvarsfrihet är att det skulle göra ett utomordentligt dåligt intryck på de nya medlemsstaterna om vi inte gjorde det i den tid vi befinner oss i, inför utvidgningen, nämligen att vi egentligen skickade hem kommissionen. Det gick alltså inte heller för sig. Vårt sista argument för att bevilja ansvarsfrihet är att vi beaktar kommissionens hållning gentemot parlamentet som oerhört positiv under de senaste åren. Förfrågningar har besvarats i tid och på ett adekvat sätt och även reaktionerna på parlamentets initiativbetänkanden var positiva och således yrkar vi på att bevilja ansvarsfrihet. Den stora frågan för oss är alltid: vad måste kommissionen göra för att få en positiv revisionsförklaring? Det uppger inte revisionsrätten i sina rapporter. Varje år är det som framgår i rapporten en överraskning och gång efter annan läggs en hel lista fram med saker som har gått snett. Jag anser att det vore bra om kommissionen kunde inleda en diskussion med revisionsrätten och sedan meddela parlamentet vilka kriterier och vilket tidsschema de måste hålla sig till för att få en positiv revisionsförklaring. Några ord om jordbruket, herr talman. Den nuvarande jordbrukspolitikens mest påfallande kännetecken är att vi inte längre baserar oss på prisstöd utan på inkomststöd - IACS-systemet. Det tråkiga är att det tillämpas på olika sätt i olika länder i Europa. Det är oacceptabelt. I ett förenat Europa måste det finnas lika system. Av den anledningen vill jag än en gång uppmärksamma kommissionen på ett initiativbetänkande - som jag själv råkar vara upphovsman till, men som har godkänts av kammaren - i vilket vi visar på att kommissionen, om administrationerna av jordbruksutgifterna i de berörda nya och gamla medlemsstaterna inte är i ordning, måste upphäva förskottsbetalningarna mycket oftare tills systemet är i ordning istället för att kontrollera och ålägga straffavgifter i efterhand. Herr talman! I den här diskussionen har ledamöterna av Europaparlamentet speciellt stor anledning till självkritik. Som tidigare ledamot av budgetkontrollutskottet är jag själv också skyldig. Utgående från revisionsrättens rapport har jag inte dragit de rätta slutsatserna om bokföringssystemets svagheter. Jag trodde inte att kommissionens bokföring kunde vara så uselt organiserad i den här budgetekonomin som omsluter nästan 100 miljarder euro. När man bedömer det här i efterskott har vi parlamentsledamöter fått all relevant information av revisionsrätten, på basis av vilken vi borde ha reagerat tidigare på svagheterna i systemet. Vi har inte varit vår uppgift vuxna. Vi är skyldiga till en svag kontroll, kommissionen själv till ett svagt system. Problemen består inte av enskilda oegentligheter, utan de finns i själva systemet, bokföringssystemet. Problemen kunde uppdagas tack vare kommissionens förre chefsrevisor Martha Andreasens agerande. Det var Andreasen som berättade för oss att kejsaren saknade kläder, att kommissionens bokföringssystem är fullständigt ruttet och att man snabbt måste få det i skick. Tack vare henne talar vi nu om verkliga problem, vilka vi tidigare har sett genom fingrarna med. Som belöning avsattes hon från sin tjänst. I det avseendet har det skett en oegentlighet. Kommissionen har begått ett misstag genom att försvara tjänstemän som borde ha avskedats på grund av fullständig inkompetens när det gäller bokföring. I stället avskedades Andreasen. Vi politiker ser inte problemen om de är för nära eller tillräckligt stora. Vi såg inte bristerna i kommissionens bokföringssystem i tid, men när vi nu ser dem måste vi rätta till problemen. Vi måste även återställa Andreasens förlorade anseende. Vi skall inte enbart rädda socialdemokratiska och gröna kommissionsledamöter med socialdemokratiska och gröna röster i Europaparlamentet. Som parlamentsledamöter har vi anledning att skämmas över vår egen roll. I betänkandet av utskottet för budgetkontroll räknar man upp flera oegentligheter, vilka ger en dyster bild av såväl kommissionens bokföringssystem som av oss. Om vår verksamhet krävde ansvarsfrihet skulle jag rösta emot. Herr talman! Mitt tack riktar sig framför allt till Gruppen De gröna och alla föredragande och är ingen artighetsfloskel. I motsats till Seppänen anser jag nämligen att utskottet har utfört sitt arbete grundligt och redan tidigare har bemödat sig om att upptäcka alla problem i tid. Redan innan Andreassen gjorde rubriker genomförde vi en utfrågning i utskottet på temat bokföringssystem och diskuterade detta med kommissionens interna revisionskommitté och revisionsrätten. Jag vill också särskilt betona att de enskilda föredragandena, särskilt Casaca, har arbetat hårt för att i år granska alla detaljer och lägga fram ett mycket kritiskt betänkande. Ett betänkande som inte ryggar för att nämna problemen men samtidigt klargör att kommissionen gör ansträngningar för att lösa problemen. Därför kommer även vår grupp att stödja rekommendationen att bevilja ansvarsfrihet. I motsats till vissa EU-motståndare menar vi inte att rekommendationen att bevilja ansvarsfrihet innebär en urvattning, utan vårt beslut vilar på en grundlig genomgång och en kritisk uppfattning. Vi stöder också avvaktan med att bevilja ansvarsfrihet för Regionkommittén, eftersom kommittén fortfarande inte har nått en tillfredsställande lösning på de ständigt återkommande problemen med omkostnaderna, vilka äntligen måste lösas. Vår särskilda uppmärksamhet gäller dock Sapard. Sapard är ju ett viktigt program som skall förbereda anslutningsländerna inför de framtida bidragen på landsbygdsområdet. Och under 2001 genomfördes Sapard dessvärre endast till 9 procent. De enorma svårigheterna kring betalningsflödet i Sapardprogrammet är ingen tillfällighet. Programmet är avsett att förbereda jordbruket och landsbygdsområdena inför anslutningen, dels genom åtgärder för att modernisera jordbruken och näringen i landsbygden, dels genom att skapa den nödvändiga infrastrukturen och ge tillräcklig information om landsbygdsutvecklingen. Vidare bör befolkningen på landsbygden delta aktivt i idéerna kring och planeringen av denna utveckling som vi redan finansierar genom den så kallade andra pelaren och Leaderprogrammet i medlemsstaterna. Så har det tyvärr inte varit. Under anslutningsförhandlingarna prioriterade kommissionen entydigt genomförandet av det gemensamma regelverket. Kommissionen utnyttjade Sapard som ett slags träningsprogram för förvaltningen i anslutningsländerna och en testballong för genomförandet av regelverket. Förvaltningskostnaderna för programmet har blivit enorma och försenat ackrediteringen av byråerna alldeles för mycket. I fallet Slovenien har uppbyggnaden av förvaltningen av Sapard t.ex. tagit mer pengar i anspråk än vad som någonsin tillhandahålls för Sloveniens del. I stället för att alltså skapa uppbrottsstämning på landsbygden i kandidatländerna och partnerskap mellan regering och icke-statliga organisationer har förväntningarna lett till en bitter besvikelse nästan överallt, och de negativa erfarenheterna av Sapard har tyvärr utnyttjats av dem som mobiliserar mot en EU-anslutning. Kommissionen har nu meddelat att det kommer att genomföras en konferens om Sapards och Leaders framtid redan nu i vår i de nya medlemsstaterna, och att Sapardförordningarna eventuellt kommer att ändras. Vi menar att detta är nödvändigt och stöder detta. Avslutningsvis vill jag uppmärksamma ännu en fråga. Jag menar att det finns modiga kvinnor i kommissionen, och nu menar jag avsiktligen inte Andreassen, utan modiga kvinnor i kommissionen som har placerat frågan om Eurostat på föredragningslistan och som har gått den interna vägen för att lösa problemet. Jag hoppas att ett sådant modigt arbete i framtiden uppskattas, erkänns och stöds bättre av Europaparlamentet och kommissionen än EU-motståndarnas falska rubriker, de falska rubrikerna om Andreassen som inte minst EU-motståndarna utnyttjar. (Applåder) Herr talman! Jag vill ge en eloge till föredragandena av de sju betänkanden vi behandlar i dag. I dessa betänkanden fokuserar man oupphörligen på de stora problem det innebär att förvalta de ansenliga summor som skattebetalarna i de 15 medlemsstaterna betalar till Europeiska unionen. En del av räkenskaperna är vi ganska nöjda med, men tyvärr avser dessa i huvudsak de mindre eller små enheterna, så som rådet, domstolen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, ombudsmannen, Europaparlamentet och kol- och stålgemenskapen. Vi kan emellertid konstatera att situationen fortfarande inte på något sätt är tillfredsställande på de stora områdena som kommissionen ansvarar för. I Casacas utmärkta betänkande betonas att den ekonomiska rapporten som helhet är laglig och riktig såvitt avser inkomsterna, åtagandena och de administrativa utgifter men att man ännu inte kan ge någon sådan försäkran när det gäller alla de andra betalningarna. Det framgår också att man under de senaste sex åren gjort mycket få framsteg när det gäller att ta hänsyn till revisionsrättens synpunkter på redovisningssystemet. Man understryker att kommissionen i samband med avslutandet av räkenskaperna för 2001 åsidosatte budgetförordningen. Man kan läsa sida upp och sida ner med tungt vägande argument, som borde få oss att ta ställning på ett helt annat och mer djupgående sätt än vi gör. Det förekommer fortfarande allt för mycket regelrätt fusk och bedrägeri och när en hederlig manlig eller kvinnlig tjänsteman väljer att avslöja det, blir personen ifråga avskedad och ofta förnedrad - detta gäller vare sig man heter Dorte Schmidt-Brown eller Marta Andreasen. Man påstår att personen i fråga ?inte är riktigt normal? och de ansvariga blir befordrade. Lägg noga märke till att kommissionsledamoten med ansvar för budgeten, Michaele Schreyer, i dag avstod från att besvara Freddy Blaks önskemål om upprättelse för Dorte Schmidt-Brown. Jag stöder Freddy Blak i hans kommentarer. Schreyer har möjlighet att begära ordet igen och lämna Freddy Blak svar på hans uttryckliga önskemål. Jag anser att man i Europaparlamentet saknar vilja att ta itu med den helt oacceptabla ekonomiska förvaltning vi nu kan bevittna när det gäller en stor del av Europeiska unionens medel. Europeiska unionen bildades inte i går. Europeiska unionen är inte en sammanslutning av instabila utvecklingsländer. Europeiska unionens medlemsstater har till övervägande del nationella förvaltningar, som arbetar på ett långt mer ansvarsfullt och tillfredsställande sätt än Europeiska unionen. Inom Europeiska unionens nuvarande förvaltning är i själva verket ansvar ett flytande begrepp. Kommissionen har uppenbart inte läget under kontroll när det gäller generaldirektörerna och deras ämbetsmän, och oavsett hur många gånger Europaparlamentet påtalar fel och brister blir dessa inte åtgärdade på ett effektivt sätt. Den rådande mentaliteten tycks vara att vi, eftersom det inte är våra egna pengar, kan undandra oss det ansvar för budgeten som nationella ämbetsmän och politiker tvingas ta i nationalstaterna. Europeiska unionen säger sig stå för ökad demokrati och större öppenhet, dvs. en europeisk union för medborgarna. I själva verket representerar Europeiska unionen det rakt motsatta. Ju större inflytande Europeiska unionen får desto sämre blir det med demokratin, öppenheten och ansvaret. Medborgarna befinner sig i alla fall för långt från Europeiska unionen för att kunna upptäcka hur det förhåller sig. Europaparlamentet gör inte Europeiska unionen en tjänst genom att år efter år blunda för det faktum att de reformer som visemannagruppen efterfrågade 1999 ännu inte genomförts. Majoriteten i Europaparlamentet kommer säkerligen att rösta för samtliga budgetar, eftersom man inte vågar ställa medborgarna inför det faktum att Europeiska unionens förvaltning inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen kan därför ta kritiken med ro. Det händer ingenting, även om reformerna uteblir år efter år. Men vi sänder fel budskap, när vi godkänner samtliga redovisningar. Vi visar ett bristande ansvar när vi säger till våra väljare att detta är acceptabelt - det är det nämligen inte alls! En del av oss kommer därför att rösta emot betänkandena som gäller kommissionen, utvecklingsfonderna och organen, men vi kommer att rösta för de betänkanden i vilka man rekommenderar anstånd med beviljande av ansvarsfrihet. Till sist vill jag återigen tacka föredragandena för det utmärkta arbete de presterat tillsammans med sina assistenter när det gäller de föreliggande betänkandena. Herr talman! Det är mycket lätt att förlora kontakten med verkligheten i den förfinade atmosfären i denna kammare. I detta sammanhang gäller verkligheten andra människors pengar, som tas ifrån dem med motiveringen att parlamentet anser sig ha rätt att bestämma hur de skall användas. Människor erbjuder sig inte frivilligt att betala skatt och i sista hand krävs pengarna in under hot om tvångsåtgärder. Medborgare kan förlora sin egendom, sitt levebröd, ruineras och till och med dömas till fängelse om de inte betalar. Allt detta lägger ett speciellt ansvar på oss, ett speciellt förtroende, och vi måste fråga oss om vi kan se våra väljare i ögonen och säga ja: alla dessa pengar har använts och redovisats på vederbörligt sätt. För egen del måste jag fråga mig själv om jag personligen skulle kunna rättfärdiga att någon sätts i fängelse för att de inte har betalat skatter som denna gemenskap har använt. Jag kan inte med gott samvete säga att jag skulle kunna göra det och, uppriktigt sagt, det är det som är provet. Mot denna bakgrund kan jag inte förstå hur någon kan gå med på ansvarsfrihet för dessa räkenskaper. Man har inte bestått provet. Vi har inte fullgjort vårt ansvar gentemot medborgarna i våra medlemsstater att se till att pengarna har använts på vederbörligt sätt. Vi har inte någon rätt att bevilja ansvarsfrihet. Herr talman, kära kolleger! Nu har vi äntligen nått slutet av förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet, som än en gång har låtit tala mycket om sig och gett upphov till mycket skriverier. Synd bara att vi i slutfasen är så få här för att tala om det. Processen har gett upphov till mycket skriverier och har som alla år - i år tyvärr med en mer uttalad illvilja - gett spridning åt dåliga rykten i allmänhet och i synnerhet misskrediterat Jean-Paul Mingasson, som alla här har känt och respekterat. Jag vill här offentligt hedra honom, eftersom han har behandlats orättvist och då alla de anklagelser som riktats mot honom och Generaldirektoratet för budget - som vi i många år har haft ett solidariskt samarbete med - har visat sig vara ogrundade. Visst har de stött på ett antal problem och svårigheter, och de har vi precis som alla andra år behandlat i samband med att ansvarsfrihet skall beviljas, men detta bör inte ge vissa kolleger anledning att gå ut i pressen med ofta ogrundade anklagelser, kolleger som inte tycks vara här nu. Jag vill särskilt berömma Paulo Casaca, María Antonia Avilés Perea, Bart Staes och de andra föredragandena för det viktiga arbete som de har utfört och som gör att vi i dag kan bevilja ansvarsfrihet med välavvägda och gedigna underlag, samtidigt som vi självklart ber kommissionen att lösa ett antal frågor, framför allt frågan om förseningar. Dessa förseningar ligger uppenbart i sakens natur - en reform genomförs inte på en dag - men det var kanske oförsiktigt att i början av mandatperioden säga att allt kommer att göras mycket snabbt. Det här tar tid, vilket vi kan konstatera med reformeringen av tjänsteföreskrifterna och särskilt reformeringen av redovisningssystemet. Vi har sett detsamma med budgetförordningen, som gav upphov till en svår förhandling som lyckligtvis fördes i hamn. Fru kommissionär! Jag hoppas att denna reform kommer att fullbordas innan den nuvarande kommissionen ger plats åt den följande, och det ber jag er om i Prodikommissionens eget intresse. Reformeringen av redovisningssystemet - som har varit föremål för omfattande kritik, och i vissa fall givetvis välgrundad kritik - är viktig, eftersom detta system bland annat är upphovet till ett mycket allvarligt problem, nämligen de utestående åtagandena, som skapar stora svårigheter för oss som institution men också som union i förhållande till omvärlden. Därför har vi krävt en tidsplan eller åtminstone en uppföljningsplan med punkter som vi skall kunna förverkliga, det är jag säker på. Och ni skulle regelbundet kunna redogöra för resultaten av arbetet med att genomföra planen. Med denna reform tror jag att ni kan påskynda saker och ting. Vi har kommit förbi ett svårt hinder. Också inför denna uppgift har vi förtroende för er. Utför den effektivt - det som står på spel är nämligen ert arbete under dessa fem år och det förtroende vi kommer att visa för er alldeles strax, att döma av de inlägg vi hittills har hört och bortsett från ett antal marginella negativa röster. De italienska radikalerna kommer under alla omständigheter att rösta för att ansvarsfrihet beviljas. Herr talman! Jag kommer, precis som mina kolleger, att insistera på det som sagts om det arbete som gjorts i rapporterna under året. Och därför vill jag också förmedla mina gratulationer till föredragandena av huvudbetänkandet, Casaca, samt övriga föredragande Staes och Langenhagen, som gjort ett utmärkt arbete, inom sina respektive områden. Jag har personligen kunnat se hur föredragandena, som är skyldiga att kontrollera förvaltningen i de olika områdena, utsätts både för externa påtryckningar och av de politiska grupperna i syfte att vårt arbete skall gå i en viss riktning. Det är nödvändigt att avskärma sig från dessa påtryckningar för att kunna göra ett noggrant och objektivt arbete, vilket jag tycker att de olika föredragandena lyckats göra i år. Mycket stora problem har uppstått. Särskilt i Casacas betänkande har det förekommit problem med räkenskaperna i Sapard- och Eurostatprogrammen. Därför har föredraganden varit tvungen att anstränga sig extra för att finna effektiva lösningar för framtiden, genom att bevilja ansvarsfrihet för kommissionens kontroll. Jag anser att det har krävt ett betydande arbete som Casaca har genomfört på ett ypperligt sätt och därför insisterar jag på att vi bör gratulera honom. Även de andra föredragandena har utsatts för externa påtryckningar. Vi har under året utsatts för påtryckningar genom pressens nyheter, som ibland var sanna, ibland manipulerade, som har försökt påverka vårt arbete. Fru kommissionär! Jag tycker inte om att bli påverkad i detta arbete, jag vill ha egna kriterier, göra egna studier, noggrant analysera det som sker och därför vill jag tacka kommissionen, som samarbetat enormt för att tydliggöra alla dessa frågor, i syfte att parlamentet skall kunna ha en egen uppfattning då det avger sin ståndpunkt. Det är den linje jag arbetat efter och därför kommer min grupp att bevilja kommissionen ansvarsfrihet detta år. I de olika betänkandena har vi följt samma kriterium eftersom vi anser att det är ett ansvarsfullt arbete för parlamentet och i vilket man måste göra en mycket noggrann analys. Vi försvarar de europeiska medborgarnas intressen men framför allt måste vi tänka på konsekvenserna av det som beslutas i detta parlament. Därför måste ansvar och noggrannhet då arbetet genomförs krävas. Det är mitt arbetssätt och jag tror att det är samma sak för de andra föredragandena. Vi har haft turen att kunna räkna med vår ordförandes ledning, som under hela tiden tagit stort ansvar och jag tror att slutresultatet kommer att vara tillfredsställande. Detta trots att det, som alla utskottets ledamöter vet, varit ett särskilt komplicerat och svårt år. ) Herr talman, mina damer och herrar! Vi talar om tidsspannet för reformen och hur denna skall värderas. Tidsspannet löper förstås fortfarande, och därför är det också berättigat att tilldela kommissionen en lagerkrans i förväg. När vi återförvisar miljardtals euro till medlemsstaterna därför att vi inte klarar av att utnyttja programmen full ut, då har detta inget att göra med att vi är särskilt sparsamma, utan det brister helt enkelt i genomförandet av den politik som vi har enats om. Fru kommissionär! Detta är dock inte enbart en fråga för medlemsstaterna, utan när miljöorganisationer från ett år till ett annat fråntas sin bidragsstatus - mer eller mindre motvilligt - då har även detta med ett underutnyttjande av den europeiska budgeten att göra. Och inte heller att projektansökningar tvingas vänta flera år på de europeiska skattebetalarnas pengar har med sparsamhet och god förvaltning att göra. Fru kommissionär! Ni nämnde Eurostat. Detta är inte en fråga om OLAF - OLAF har bevisligen informerat kommissionen. Men att kommissionens generalsekreterare inte vet var Solves Miras kontor ligger är ett problem för den interna reformen av kommissionen. Här får ni vara uppmärksam de kommande åren. OLAF gör ett mycket ordentligt arbete. Det föreligger redan två anmälningar i Luxemburg. Vi måste insistera på att Luxemburg fullgör sina skyldigheter att behandla anmälningar som rör skyddet av de europeiska skattebetalarna och i slutändan leder detta till åtal. Vi har ett mycket sorgligt fall som redan har ett par år på nacken - PerryLux-affären - som Luxemburg hittills inte har tagit tag i. Jag vill nu verkligen uppmana Luxemburg att ta skyddet av de europeiska skattebetalarnas intressen på större allvar än vad som hittills har varit fallet. Man kan inte å ena sidan dra nytta av att tusentals EU-tjänstemän har sitt säte i Luxemburg och å andra dra sig undan ansvaret att företräda de europeiska skattebetalarnas intressen. Vi har tagit upp en fråga som rör byråerna - och detta vill jag rikta till kollegan Blak. Vet ni vad super user är? Och därmed är vi tillbaka på reformen igen, fru kommissionär! Det är personer som gör det möjligt för en och samma person att fullgöra uppgifterna som förvaltare av medlen, som utanordnare, styrekonom och revisor. Var och en som har att göra med revision vet att detta redan på förhand öppnar alla dörrar för missbruk av medlen. Sådana saker förekommer i våra byråer. Detta bör åtgärdas. Freddy Blak har med all rätt tagit upp detta i sina betänkanden. Jag vill redan i dag uppmana er alla att göra ett negativt ställningstagande till ansvarsfrihet för byråer där detta förekommer även nästa år. En sista punkt: Vi har beslutat oss för att skjuta upp ansvarsfriheten för Regionkommittén. De senaste nyheterna från Regionkommittén stärker detta. Det är ofattbart att man uppenbarligen försöker bestraffa den som kommer med den dåliga nyheten, nämligen styrekonomen, för det som har inträffat. Detta är fel. Andra talare kommer att ta upp detta. Jag kan bara varna Regionkommittén och dess generalsekreterare för att fortsätta på samma väg, för vi kommer inte att tveka att vidta lämpliga åtgärder. (Applåder) Herr talman! Jag har inte tillräckligt med tid för att vederlägga herr Kuhnes och fru Avilés kritik. Fyra år efter Paul van Buitenens avslöjanden, som bidrog till att den förra Europeiska kommissionen avgick, undermineras fortfarande tillförlitligheten till kontona av ett undermåligt automatiserat redovisningssystem. Det systemet består av olika icke-integrerade delar, och kan inte synliggöra fel och oegentligheter. Tjänstemän som samlar in kunskap om dessa tillkortakommanden och vill bidra till snabba lösningar belönas inte för det, de bestraffas. I flera år har lösningar skjutits på framtiden och först efter 2005 kommer vi att få reda på om någonting verkligen blir löst. Medlemsstater står inte under tryck av de många fördragsbrottsförfarandena till följd av att regler inte efterlevs, för de har inte lett till många granskningar och böter. Ett jämförbart tillvägagångssätt i en medlemsstat eller en del av den medlemsstaten skulle antagligen inte leda till ett godkännande av årsredovisningen där. Varför skulle vi då godkänna ett sådant dokument om Europeiska kommissionen innan problemen är lösta? Jag anser att det vore en felaktig signal att bevilja kommissionen ansvarsfrihet. Herr talman, fru kommissionär! Europeiska kommissionens genomförande av budgeten brister på alla plan sedan flera år tillbaka. När kommissionen tillträdde 1999 gav den högtidliga löften om bättring. Men i dag, fyra år senare, är en positiv revisionsförklaring från revisionsrätten ännu inte i sikte! Än en gång får vi nöja oss med utfästelsen att kommissionsledamoten verkligen kommer att göra allt för att förbättra situationen och hennes löfte om att det 2005 kommer att finnas ett modernt redovisningssystem. Konkreta utfästelser om 2003 och 2004 får vi inte höra. Inte heller när vi uttryckligen bad fru Schreyer om att inom kort ta itu med akuta problem. Att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet ligger således nära till hands. Kollega Casacas betänkande ger ett överflöd av anknytningspunkter för det. Då får vi se om kommissionen verkligen gör några framsteg det kommande halvåret. Kommissionens bristande förvaltning fläckar alla europeiska institutioners rykte. Trots det tycks majoriteten här i kammaren välja att låta sig tyglas. Ligger det i väljarnas, i skattebetalarnas intresse? Vi är övertygade om motsatsen. Slutligen frågan från den interna revisorn, Andreasen. Den interna promemorian från revisorn och moderniseringsplanerna visar att det verkligen finns grund för hennes kritik. Således är det rimligt att kommissionen lämnar skyttegraven, medger att den har fel och upphör med disciplinförfarandet istället för att straffa budbäraren från Regionkommittén. Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredragandena. Jag har bevittnat deras arbete och samordning med alla ledamöter i budgetkontrollutskottet. Jag gratulerar dem samtidigt som jag kommer att hålla mig till Casacas betänkande, vars positiva karaktär jag stöder på grund av följande skäl. För det första på grund av kommissionens överlag positiva attityd i samarbetet då detta betänkande utarbetades och i svaren på alla frågor som ställts. Men också eftersom detta beviljande, eller detta betänkande, har föregåtts av en analys, inte bara av revisionsrättens slutsatser utan också av de frågor som ställts i frågeformuläret, kommissionens svar samt de arbetsdokument som framställts av några av ledamöterna i utskottet. Det handlar dock om ett beviljande med viss tillsyn. Det följs av en massa rekommendationer som kommissionen inte bör bortse från. Jag är säker på att den inte kommer att göra det och att kommissionen kommer att samarbeta. Bland dessa nämner jag kortfattat de följande. För det första att försöka bli av med reservationerna avseende räkenskapernas tillförlitlighet. Förmodligen med den lösning Mulder föreslår -som nyligen nämnts - i en öppen och konstruktiv dialog med revisionsrätten. Men kommissionen bör också vara medveten om -vilket den utan tvivel är - den djupa oro budgetkontrollutskottet och jag är säker på att även denna kammare känner över bristerna i räkenskapssystemet samt nödvändigheten att göra rätt i vald räkenskapsmetod. Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag i kammaren, i syfte att en revision följs av en utfrågning så att vi som så småningom skall bedöma dessa räkenskaper skall kunna uttrycka våra åsikter om den. Å andra sidan skulle jag också vilja mana till försiktighet vid utformandet av de verkställande organen, behovet att sätta gränser för underutnyttjande av anslagen, särskilt när det gäller strukturfonderna, och uppfyllandet av målen i Sapardprogrammet, i synnerhet i dess positiva aspekter att skapa administrativa stödstrukturer i de länder som inom kort skall införlivas i vårt område. Herr talman! Jag gratulerar föredragandena, i synnerhet min vän, Casaca, som har gjort ett fullständigt enastående arbete. Jag gratulerar även kommissionen och all personal vid kommissionen som har arbetat så hårt för att erhålla ett positivt beslut från parlamentet under mycket besvärliga omständigheter. Under de senaste dagarna har euroskeptiker - många av dem på den yttersta vänstern och den yttersta högern - talat om för oss att vi inte bör bevilja ansvarsfrihet då det fortfarande finns alltför många farhågor kring redovisningssystemet. Jag delar de farhågorna, men kommissionen har gjort enastående framsteg under de senaste månaderna. Den alarmistiska och i sak ofta felaktiga rapporteringen i vissa tidningar gör inte rättvisa åt de ansträngningar som görs för att ställa saker och ting till rätta. Beträffande rådet kan jag bara understryka föredragandens, Avilés Perea, kommentarer att det är hög tid att rådet - som nu spelar en alltmer operativ roll - ställs till svars för hur det använder skattebetalarnas pengar. Det skulle vara bra om konventet kunde göra några framsteg i denna fråga. Tills vidare är det emellertid ett viktigt genombrott att få med rådet i betänkandet om beviljande av ansvarsfrihet för första gången som vi gör i dag. Avilés Perea och Bösch har redan talat om Regionkommittén. Situationen där kan endast beskrivas som alarmerande. För två veckor sedan var Regionkommitténs internrevisor inbjuden att delta i ett möte i vårt utskott för att förklara åsiktsskillnaderna mellan honom och direktören för finansavdelningen i den institutionen i fråga om den ekonomiska förvaltningen där. Internrevisorn sade tre saker. För det första, att den bild som direktören för finansavdelningen och generalsekreteraren tecknade av Regionkommitténs ekonomiska situation var ofullständig. För det andra, att Regionkommittén inte tillämpade reglerna för reseersättningar och andra finansiella bestämmelser korrekt. För det tredje, och det är det mest chockerande, sade han att hans framträdande inför utskottet var ?ett rop på hjälp?. Den högsta tjänstemannen med ansvar för ekonomistyrning vid Regionkommittén ropar på hjälp! Under de omständigheterna har vi inte något annat alternativ än att bordlägga frågan om ansvarsfrihet för Regionkommittén medan revisionsrätten genomför en undersökning för att fastställa problemens karaktär. Sedan mötet i vårt utskott för två veckor sedan har jag gjort ytterligare förfrågningar och fått fram nya uppgifter om oegentligheter som påstås ha ägt rum inom den institutionen. I ett fall lär en högt uppsatt medlem av Regionkommittén ha organiserat fingerade sammanträden omedelbart före officiella möten för att kunna göra anspråk på ytterligare dagtraktamenten till ett belopp av inte mindre än 10 000 euro. En annan, sedermera bortgången, medlem av Regionkommittén lär ha sysslat med bedrägerier med flygbiljetter i storleksordningen 11 000 euro. Det finns flera sådana fall. Det som kanske är mest oroande - till och med mer oroande än allt det här - är dock det faktum att internrevisionen tycks vara utsatt för starka påtryckningar och till och med hotelser i avsikt att avskräcka dem från att utöva sin verksamhet på ett fritt och opartiskt sätt. Mot bakgrund av det allvarliga i dessa påståenden, vilka jag bedömer som tillförlitliga, har jag beslutat att hänskjuta detta fall till byrån för bedrägeribekämpning, dvs. OLAF. Jag hoppas och förväntar mig att OLAF omedelbart kommer att inleda en undersökning för att komma till klarhet om allt det här. Till sist vill jag uttrycka mitt fulla stöd för betänkandet av Staes om ansvarsfrihet för Europaparlamentet. Jag hoppas att konventet kommer att ta det till sig och att detta parlaments presidium nu kommer att upphäva sitt löjliga beslut att bygga två nya mötesrum i Strasbourg. Vi behöver dem inte. Herr talman! I artikel 41 i den av oss alla mycket uppskattade stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter förankras rätten till god förvaltning. Man kan faktiskt tycka att en partiobunden, rättvis förvaltning som tillvaratar medborgarnas intresse borde vara en självklarhet även i Europa! Principer som sparsamhet, effektivitet, ärlighet och pålitlighet är ju hett efterfrågade just när det gäller genomförandet av budgeten. Men faktum är följande: För åttonde gången i rad har Europeiska revisionsrätten vägrat ge kommissionen en så kallad revisionsförklaring, dvs. intyget på att de europeiska skattebetalarnas pengar har hanterats noggrant och sparsamt. De brister i bokföringen som våren 2002 kom i dagen tack vare en modig topptjänsteman i kommissionen får håret att resa sig även på bokförande lekmän. Under tio års tid har kommissionen låtit bli att granska kassan. På EU:s statistikbyrå Eurostat står uppenbarligen gynnanden och misskötsel med massiva följder för budgeten på dagordningen. Kommissionen menar ändå inte att det är nödvändigt med kännbara konsekvenser. I stället fryser man ut tjänstemän som vägrar dölja de missförhållanden de ser och vidtar disciplinära åtgärder mot dem. På så sätt, menar jag med särskild adress till kommissionsledamoten, skall kommissionen inte sköta sina uppgifter! Om parlamentet som kontrollerande myndighet godtar detta, då har även parlamentet misslyckats med sin uppgift. Detta säger jag tydligt därför att jag är en övertygad europé och vill att Europa skall ha en framtid och vinna medborgarnas förtroende därute. I genomförandet av den egna budgeten menar jag att parlamentet skall agera särskilt förebildligt. Det lämnar helt enkelt en viss eftersmak om vi alltid beviljar ansvarsfrihet för oss själva och vår generalsekreterare. Egentligen bör, menar jag, detta skötas av en annan institution. Men nu till detaljerna i parlamentets betänkande. De brister som beskrivs är i allt väsentligt kända sedan gammalt. Det behöver bli bättre på punkter som öppenhet i beslut som rör personalen och en oklanderlig hantering av uppdragsgivningen. Detta krav i betänkandet stöder jag uttryckligen på min partigrupps vägnar. Jag förstår dock inte alltid besluten om köp och uppförande av byggnader, särskilt i sätet i Bryssel. Vad gäller ansvarsfrihet för de tre byråerna är det med all rätt vi ger uttryck för vår oro över att kolliderande uppgifter och dubbelarbete inte har uteslutits inom byråerna. Mycket otillfredsställande är också anpassningen av uppgifterna till de krav som följer med EU-utvidgningen. Den släpphänta tilldelningen av konsultuppdrag i den så kallade Kosovobyrån, i ett fall med ett arvode på drygt 25 000 euro i månaden, kom tydligen till efter påtryckningar från kommissionen, en ohälsosam påtryckning som jag menar kastar ett generellt tvivelaktigt ljus över kommissionens kontakter med byråerna. Jag undrar över huvud taget om det är nödvändigt att byråer skjuter upp som svampar i jorden i Europa. Måste varje medlemsstat verkligen ha minst en sådan inrättning? Har vi råd med dessa inrättningar och behöver vi dem verkligen? Jag menar att kommissionen på så sätt drar sig undan ansvaret samtidigt som kommissionen alltid griper in godtyckligt i vissa enskilda fall. Detta ger byråernas arbete dåligt rykte, och därför bör parlamentet beslutsamt driva en politik som vill externalisera, dvs. externt lägga ut kommissionens uppgifter, vilket är vad rådet och kommissionen propagerar inför framtiden! Herr talman! Budgetkontrollutskottet har slutligen beslutat rekommendera att kommissionen beviljas ansvarsfrihet. I detta förfarande har vi alla varit medvetna om de väldokumenterade bristerna i redovisningssystemet, som påpekades redan 1994. Detta har varit en viktig källa till oro för utskottets samtliga ledamöter. Vi kan inte stoppa huvudet i sanden, utan måste ta itu med problemen rakt på sak och i detta betänkande har Casaca gjort ett mycket gott arbete. Reformeringen av redovisningssystemet är oundgänglig. Vi har tidtabeller, vi har detaljer om hur det går med reformeringen av redovisningssystemet, men vi måste sätta in detta i ett sammanhang. Vi begär av kommissionen att den skall införa ett system som inte ett enda land inom Europeiska unionen hittills har lyckats genomföra, det vill säga införandet av ett fullständigt redovisningssystem med periodisering. Vi måste hålla det sammanhanget i minnet. Vi har begärt en hel del av kommissionen i det här betänkandet, och europeiska socialister har varit ledande när det gäller att ställa ytterst stränga mål för kommissionen. Som framkom i utskottet förra veckan har nästan samtliga europaparlamentariker i budgetkontrollutskottet låtit sig påverkas av kommissionens tydliga ansträngningar att uppfylla våra krav. Det ironiska är att vi har fått höra så mycket från högern och högerpressen genom hela detta förfarande för ansvarsfrihet, men ändå kunde de inte få ihop mer än tre futtiga röster i utskottet när det kom till kritan. Inte ens personer som företräder sådana partier som Independence Party i Förenade kungariket, personer som till exempel Camre och Titford, som är så högröstade i sin kritik, lyckades de få att ställa upp för omröstningen. Det visar att deras invändningar är grundade på ideologi och inte på fakta. Detta är något som vi bör tänka på. Målet för de flesta i budgetkontrollutskottet är att införa effektiva kontroller. För ett par veckor sedan var vi tvungna att göra en politisk bedömning av om vårt stöd för kommissionen skulle underlätta eller försvåra framtida reformer. Vi kom fram till att ett bordläggande av frågan om ansvarsfrihet i själva verket skulle bevara systemet. Vi är intresserade av resultat. Om vi nu går över till frågan om parlamentets ansvarsfrihet så måste vi vara på det klara över att vi i parlamentet inte kan kasta sten på kommissionen och begära, till exempel, en viss insynsnivå av dem, om vi inte är beredda att ställa samma krav på oss själva. Jag vill gratulera generalsekreteraren och Europaparlamentets talman för det sätt på vilket de har skött administrationen under de senaste tre åren. De respekterar finansförordningen fullt ut. Det kommer att bli intressant att se hur det decentraliserade systemet fungerar nästa år. Men vi kan inte klandra kommissionen för att den slösar med skattebetalarnas pengar när vi med eller mot vår vilja gör av med pengar på saker som uppriktigt sagt är fullständigt bortkastade. Varje månad lämnar tusentals assistenter och tjänstemän Bryssel och reser över 600 kilometer för att arbeta här i Strasbourg. Vi har kommit fram till att över 25 000 arbetsdagar går till spillo bara på resor varje år - 3,9 miljoner euro! Vi bör även lägga märke till hur detta diskriminerar deltidsarbetande, som till allra största delen brukar vara kvinnor. Det är fullständigt onödigt att använda 173 miljoner euro varje år för att respektera historiska fördrag. I ett vidare perspektiv har jag kommit fram till att vi lägger ned över 1 miljon euro varje år för möten som hålls utanför parlamentets säten. Vi har även sett en ökning av de penningbelopp som används för ?gula? veckor, som uppgår till 372 000 euro. Högersidan måste lyssna. De röstar mot alla dessa punkter om insyn inom parlamentet, och de är uppriktigt sagt bara en samling hycklare! Herr talman! Det är alltid ett stort nöje att komma efter en av kommissionens främsta försvarare. Jag undra vad människor på åhörarläktaren anser om att mellan 5 och 8 procent av de europeiska skattebetalarnas pengar från 2001 års budget på 98 miljarder pund sterling som kontrollerades av kommissionen har försvunnit genom bedrägeri, dålig förvaltning eller slöseri. Vad de anser om överskottet på 15 miljarder euro, pengar som inte kunde användas på grund av ineffektiv programplanering. Om de särskilda problem som vi fann när vi diskuterade de här sakerna - jag tänker särskilt på Eurocost. Om de läckta e-postmeddelanden och promemorior inom kommissionen som visar hur illa det faktiskt stod till med räkenskaperna 2001. Om löftena vi fick om hur saker och ting skull bli bättre till 2005 - men naturligtvis glömmer några ledamöter att det faktiskt är räkenskaperna för 2001 som vi håller på med och exakt hur de redovisades. Om ett redovisningssystem från 1960-talets offentliga sektor i akut behov av reformering och att kommissionen ändå inte kunde vidta någon annan åtgärd än att suspendera en av dem som hade kallats in för att genomföra reformen. Den enda förnuftiga utvägen för oss är att bordlägga frågan om ansvarsfrihet och vi behöver mycket mera djupgående undersökningar av reformerna av redovisningssystemet än de som har förts fram hittills. Morgan sade att hon och hennes grupp tar itu med problemen rakt på sak. Vad de i själva verket gör är att hålla upp mattan för kommissionen så att den kan sopa sina problem under den. Den socialdemokratiska gruppen borde skämmas över den ståndpunkt den har intagit under de senaste månaderna, för man visste hela tiden att man skulle gå med på att bevilja ansvarsfrihet oavsett hur dåliga räkenskaperna för 2001 skulle visa sig vara. Man kommer att få betala för det i de europeiska valen 2004. Herr talman! Den 1 april firade vi att Cotonouavtalet träder i kraft och att den nionde utvecklingsfonden kan påbörjas. I dag står vi emellertid inför att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av den sjunde, den åttonde och till och med den sjätte utvecklingsfonden och därvid framgår framför allt att mycket av pengarna inte har använts och att fonden alltså är underutnyttjad. Kommissionen är en av de största förvaltarna av utvecklingsbistånd i världen. Inte mindre än 10 procent av biståndspengarna i världen förvaltas av kommissionen. Således insisterar vi på att man lyssnar noga på de behjärtansvärda anmärkningar som framkommit i både utskottet för utveckling och samarbete och budgetkontrollutskottet. Många fel har gjorts och det finns en brist på mätbara indikatorer. Därtill brister det i samordningen med medlemsstaterna, vilket gör att samordningen mellan kommissionen och medlemsstaterna i praktiken ofta är obefintlig. Rådet inriktar sig inte på handlingsprogram, utan sysselsätter sig med 50 förvaltningskommittéer som måste möjliggöra en mikroförvaltning av enskilda projekt. Hård kritik har riktats mot vårt eget sätt att utöva kontroll. Endast legaliteten kontrolleras, samtidigt som många skattebetalare frågar sig om vi verkligen kan presentera resultat av vårt utvecklingsarbete. Jag instämmer alltså med budgetkontrollutskottets önskan om att innefatta Europeiska utvecklingsfonden i budgeten. Jag vill emellertid återkomma till något som jag anser vara mycket farligt, närmare bestämt riskerna med direkt budgetstöd. Det är en tilltagande tendens, och jag förstår att det vid första anblicken ser ut att vara mycket enklare. Redan nu uppgår det direkta budgetstödet till 2 604 miljoner euro och vi vet ju att det är förenat med stora risker som föredraganden redogör klart och tydligt för. Till att börja med har vi risken för substitution. Om vi inom ramen för fattigdomsbekämpningen vill att 35 procent av medlen går till hälsa och social infrastruktur, framför allt undervisning, så kan vi fastställa att länderna har det desto lättare att spendera sina pengar på att köpa vapen. Jag vill peka på Ugandas och Rwandas exempel, som kommissionen antagligen känner till som länder där allt går rätt och riktigt till. Men behöver bara se till vad de länderna gör i Demokratiska republiken Kongo för att se hur de gör sig medskyldiga till plundring av naturtillgångar. Och till de länderna ger vi budgetstöd! Vi ser för lite till villkoren, för de villkoren är enligt betänkandet - med rätta anser jag - dåligt och otillräckligt stipulerade. Vi har att göra med bristande kontroll av förvaltningen och användningen, för att inte tala om möjligheterna till korruption som detta tillåter och döljer. Det är de bestående tillsynsproblemen. Kort sagt, jag skulle vilja yrka på, fru kommissionsledamot, att Europeiska utvecklingsfonden och pengarna som utskottet för utveckling och samarbete förvaltar inte enbart testas med avseende på laglighet, utan också på de erhållna resultaten i samband med de prioriteringar som vi alla delar, nämligen att utrota fattigdom. Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka för en engagerad debatt. Jag har inte möjlighet att svara på allt men skall ta upp några punkter, t.ex. i ert inlägg, fru Maes. Jag hoppas att konventet ser till att Europeiska utvecklingsfonden i fortsättningen inte kommer att ha en separat budget med egna - och ofta problematiska - regler, som ju har varit en av orsakerna till det dåliga genomförandet. Jag hoppas att konventet tar steget fullt ut och stryker dessa extra fonder i författningen för att i stället infoga utvecklingsstödet i den europeiska budgeten. Jag vill säga följande till Heaton-Harris: Utgifterna för det europeiska budgetåret 2001 var inte 98 miljarder euro, utan 79 miljarder euro. Att budgeten var relativt låg och underutnyttjades har ju spelat en stor roll i debatten. Låt mig ta upp en fråga ur Casacas inlägg: De medel som medlemsstaterna kan hålla inne ifall jordbruksutgifterna dras in, hamnar i medlemsstaternas budgetar. Medlemsstaterna kan därmed göra som de vill med dessa 20 procent som de har rätt hålla inne för förvaltningskostnaderna. Medlemsstaterna bär ju förvaltningskostnaderna för respektive paying agency, varför detta så att säga blir ett bidrag till dessa förvaltningskostnader. Rörande Blaks framställning: I fråga om den f.d. projektansvarige för Dotcom-projektet kan jag meddela att frågan just nu återigen undersöks av vice talman Neil Kinnock. Frågan om i vilken utsträckning skyddet för tjänstemannastatus enligt artikel 24 respekteras, är under granskning. Angående Camre: Herr Camre! Ni framför beskyllningar mot medarbetare i kommissionen som jag måste tillbakavisa. Låt mig återigen understryka följande: Om det finns misstanke om oegentligheter - och särskilt om det finns misstanke om bedrägerier - är man skyldig att underrätta OLAF. OLAF vidtar då åtgärder för att utreda frågan. Vi har inte bara OLAF - jag skulle i dagarna kunna lägga fram en rapport om OLAF - utan vi har även kommissionens interna revisionskommitté, och i varje generaldirektorat har vi inrättat kontrollkapaciteter. Det som Bösch nämnde, nämligen att någon i personalstyrkan samtidigt hanterar medlen och är styrekonom är inte längre tillåtet enligt den nya budgetförordningen, utan dessa funktioner skall vara åtskilda. Detta gäller numera givetvis även byråerna, som de senaste veckorna ju har anpassats till den nya budgetförordningen - liksom motsvarande dokument om deras grundande. Rörande bokföringssystemet vill jag återigen påpeka att kommissionen 2000 beställde en undersökning för att se över bokföringen. När vi fått resultaten ändrade generaldirektören och jag på nytt förslagen till översyn av budgetförordningen och infogade nya regler för bokföringen. Detta skedde 2001. Låt mig återigen tacka Dell'Alba för hans ord om Mingasson. Mingasson har verkligen gjort mycket gott för kommissionen och framför allt alltid arbetat för att göra Europaparlamentet mer delaktigt i budgetproceduren. Mycket av den ?mjuka lagstiftning? som vi de senaste åren har infört på området och som gör det möjligt för parlamentet att bli mer delaktigt, har vi hans engagemang att tacka för. 2001 offentliggjorde kommissionen också ett arbetsdokument om reformeringen av revisionsförfarandet. Under flera månaders tid utfördes dock inte det nödvändiga arbetet, och detta på grund av en situation som ni alla känner till. Det har nu gjorts stora ansträngningar för att ta igen den förlorade tiden. Budgetkontrollutskottet har ju också välkomnat reformidéerna och framför allt vår vägledning - den stegvisa planen eller den konkreta listan över åtgärder. Stauners beskyllningar att kassan inte skulle ha granskats på tio år är helt enkelt felaktiga! Europeiska revisionsrätten granskar bokföringen årligen. Detta utgör så att säga en elementär del av revisionsrättens kontroller. Revisionsrätten har ju också på nytt påpekat detta för budgetkontrollutskottet. Det är inte acceptabelt att mer eller mindre ignorera Europeiska revisionsrättens arbete. Dagens debatt har varit mycket engagerande, precis som hela reformprocessen har varit mycket intensiv och hela proceduren för att bevilja ansvarsfrihet har genomförts mycket intensivt, engagerat och grundligt av Europaparlamentet. Reformen är ju också mycket omfattande, och det kritiska stödet från Europaparlamentet är absolut nödvändigt för genomförandet. Jag vill rikta ett hjärtligt tack till Europaparlamentet och framför allt budgetkontrollutskottet för dess kritiska men intensiva stöd. (Applåder) Herr talman! För kommissionsledamoten vill jag framhålla att kommissionen är ett kollegium och det skulle hedrat kommissionen om man i dag hade framfört en ursäkt till Dorte Schmidt-Brown. När man kan lovprisa Jean-Paul Mingasson på det sätt man gjorde, så skulle man också kunna ge en eloge åt en medarbetare som verkligen förtjänar det. Jag tycker att kommissionen borde kunna säga till Dorte Schmidt-Brown att hon har gjort en bra insats och på kommissionens vägnar be om ursäkt för den dåliga behandling hon utsatts för. Herr talman! Angående en ordningsfråga, undrade jag om Schreyer anser det realistiskt att förvänta sig att ett fullständigt redovisningssystem med periodisering skall vara infört 2005. Självfallet hoppas vi att det kommer att vara fallet, men det tog fyra år för Världsbanken. Kan kommissionsledamoten förklara hur hon skall bära sig åt för att hålla en mycket snäv tidtabell? Herr talman! Detta är en mycket tät och ambitiös tidsplan, men vi har ju enligt budgetförordningen - som ju har omarbetats helt med stöd av Europaparlamentet och nu har trätt i kraft - den rättsliga skyldigheten att genomföra reformen till 2005. Vi har uttryckligen åtagit oss detta gentemot parlamentet och budgetutskottet. Vi kommer därför att göra allt för att förverkliga detta och hålla er kontinuerligt informerade. Jag tror att vi genom stora ansträngningar också kan lyckas genomföra denna reform. Prodikommissionen har som ambition att verkligen slutföra detta till utgången av 2004. Herr talman! Jag vill helt kort gå in på det faktum att den socialdemokratiska gruppens talare knappast har sagt något om ansvarsfrihetens innehåll utan bara har försökt stena de som följer den här processen kritiskt. Höjden var att bli stämplad som hycklare av fru Morgan. Jag fäster inget som helst avseende vid den här förolämpningen. Jag förklarar härmed debatten avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 11.20 och återupptogs kl. 11.30.) Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. Resolutionsförslag (B5-0194/2003) från utskottet för utveckling och samarbete om situationen för Yannick Bigah, ordförande för ACAT-Togo. (Talmannen konstaterade att eftersom det inte fanns några invändningar var resolutionen att betrakta som antagen.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0071/2003) av Miguélez Ramos för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om den gemensamma ståndpunkten antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en gemensam nomenklatur för statistiska territoriella enheter (NUTS) (14052/2/2002 - C5-0616/2002 - 2001/0046(COD)) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0088/2003) av Kauppi för utskottet för ekonomi och valutafrågor om den gemensamma ståndpunkten antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om datorbehandling av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor (15291/2002 - C5-0014/2003 - 2001/0185(COD)) (Parlamentet antog texten.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0067/2003) av Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om den gemensamma ståndpunkten antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av jordbruks- eller skogsbrukstraktorer, av släpvagnar och utbytbara dragna maskiner till sådana traktorer samt av system, komponenter och separata tekniska enheter till dessa fordon och om upphävande av direktiv 74/150/EEG (10506/1/2002 - C5-0004/2003 - 2002/0017(COD)) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.) Betänkande (A5-0108/2003) av Wuermeling för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar (KOM(2002) 159 - C5-0211/02 - 2002/0090(COD)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0076/2003) av Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 88/407/EEG om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (KOM(2002) 527 - C5-0478/2002 - 2002/0229(CNS)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0070/2003) av Souchet för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 1766/92 beträffande beräkningen av importtullar för vissa typer av spannmål (KOM(2002) 732 - C5-0028/2003 - 2002/0292(CNS)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0065/2003) av Marinos för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kiribati om fiske i Kiribatis fiskezon (KOM(2002) 692 - C5-0039/2003 - 2002/0281(CNS)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0072/2003) av Sørensen för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen avseende genomförandet av budgeten för den sjätte, sjunde och åttonde Europeiska utvecklingsfonden budgetåret 2001 (KOM(2002) 211 - C5-0190/2002 - 2002/2087(DEC)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0074/2003) av Blak för budgetkontrollutskottet om att skjuta upp beslutet om beviljande av ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2001 (C5-0102/2003 - 2003/2046(DEC)), Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2001 (C5-0098/2003 - 2003/2044(DEC)), Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2001 (C5-0100/2003 - 2003/2045(DEC)), Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2001 (C5-0096/2003 - 2003/2043(DEC)), Europeiska centrumet for övervakning av rasism och främlingsfientlighet för budgetåret 2001 (C5-0094/2003 - 2003/2042(DEC)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0113/2003) av Soares för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet om den särskilda administrativa regionen Macao: första och andra årsrapporten (KOM(2001) 432 - KOM(2002) 445 - C5-0619/2002 - 2002/2275(INI)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0112/2003) av Cushnahan för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om kommissionens tredje och fjärde årliga rapporter om den särskilda administrativa regionen Hongkong (KOM(2001) 431 - KOM(2002) 450 - C5-0620/2002 - 2002/2276(INI)) Före omröstningen: . (EN) Herr talman! Som jag redan har meddelat er önskar jag tala om en procedurfråga, nämligen varför vi bör lägga till ytterligare ett avsnitt till detta betänkande. Först och främst vill jag tacka alla mina kolleger i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik för deras samarbete i arbetet med detta betänkande. Det är viktigt att Europaparlamentet fortsätter att övervaka utvecklingen i Hongkong och detta betänkande ger en viktig uppdatering i många frågor, inte minst i fråga om artikel 23, förslaget till lagstiftning mot uppvigling, om vilken vi antog en resolution i december 2002. Betänkandet gör en bedömning av den aktuella utvecklingen på områdena institutionell utveckling, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, ekonomi, miljö och samarbetet mellan EU och Hongkong. Men sedan vi diskuterade och röstade om betänkandet i utskottet för utrikesfrågor, har det varit ett utbrott av svår akut respiratorisk sjukdom, SARS. Även om utbrottet diskuterades i plenarsession i går kväll kommer det inte någon resolution i frågan. Mot bakgrund av att det har varit över 20 dödsfall och nästan 1 000 registrerade fall av sjukdomen i Hongkong, bör betänkandet nämna detta problem. Jag föreslår därför en muntlig ändring, vars text ledamöterna har framför sig. Jag ser fram emot deras stöd och samarbete i detta hänseende. Herr talman! Jag skulle vilja tillföra ett klargörande. Den sista meningen i ändringsförslag 53 bortföll inte. Den kan alltså gå till omröstning som ett tillägg till ändringsförslag 69, som vi just har röstat igenom. Jag skall läsa meningen för er: ?bland annat i form av kurser som organiseras av de deltagande universiteten?. Herr talman! Med tanke på den reparativa rättvisans växande betydelse vill jag tacka Belgien för initiativet. Målet är att inrätta ett europeiskt nätverk av nationella kontaktpunkter som möjliggör ett ständigt informationsutbyte om den reparativa rättvisan och en av dess mest tillämpade metoder för konflikthantering: förlikningen. Mina damer och herrar! Alla medborgare kan i dag röra sig fritt i unionen men också falla offer för brott i alla medlemsstater. Några av er här i parlamentet liksom era medarbetare har på ett smärtfullt sätt själva fått uppleva detta i parlamentets omedelbara närhet här i Bryssel. Jag har dock inte mycket till övers för att hela tiden skapa nya myndigheter på EU-nivå. Därför har jag föreslagit att kontaktpunkten skall placeras i det redan befintliga sekretariatet för Europeiska nätverket för brottsförebyggande. På så sätt kan driftskostnaderna hållas nere och redan befintliga synergier utnyttjas. Dessutom har jag konkretiserat de definierade målen och de rättsliga underlagen. Det bör dock nämnas att inrättandet av ett nätverk av kontaktpunkter inte räcker. Skapandet av ett sådant forum är bara första steget. Därför blir det vår uppgift att i samarbete med rådet och kommissionen fortsätta att förstärka skyddet för offren. Europa har här möjlighet att genom lämpliga rättsliga bestämmelser få till stånd en verkligt meningsfull harmonisering av de olika behandlingarna av brottsoffren i medlemsstaterna. (Applåder) Herr talman! Ett förslag har lagts fram av mig och mina kolleger skuggföredragandena om att betrakta ändringsförslag 15 som ett tillägg. Ändringsförslag 15 handlar alltså om punkt 65 b. Och i anslutning till det har jag också en anmärkning om punkt 66. Där föreslår vi en delad omröstning i två delar och vi rekommenderar att stryka den första delen av punkt 66 och att godta den andra delen som börjar med ?beklagar också att Belgiens regering, till och med efter de utfästelser ? ? osv. . (FR) Vi ansluter oss gärna till protesterna mot de förföljelser som Yannick Bigah utsatts för i Togo. Men vi är chockade över det faktum att protesten begränsas till detta enstaka fall och att man endast kräver garantier för människorättsorganisationerna, med tanke på att Togos diktator Eyadéma har skördat många fler offer under betydligt allvarligare omständigheter. Att Europaparlamentet kräver en sorts fri lejd för att skydda vissa organisationer mot diktaturen är bättre än ingenting alls. Men det skulle ha varit bättre om parlamentet protesterade mot själva diktaturen. Man måste dock anta att Europaparlamentet tar hänsyn till det faktum att Eyadéma är en av den franska imperialismens äldsta skyddslingar i Afrika. I stället för att ta risken att kritisera beskyddaren genom att kritisera diktatorn, förminskar man problemet till ett enskilt humanitärt fall. . (PT) Jag anser att det är av yttersta vikt att fastställa och bekräfta objektiva kriterier för definitionen av stödberättigade områden samt tydliga rättsliga bestämmelser för den framtida förändringen av systemet. NUTS-klassificeringen - nomenklaturen för statistiska territoriella enheter - är ett gemensamt och konsekvent system för geografisk fördelning av territorier i Europeiska unionen sedan 70-talet. Det utgör en viktig beståndsdel för den regionala statistiken och är en grund för att avgöra vilka områden som är stödberättigade från strukturfonderna. Antagandet av den förordning vi nu behandlar kommer för första gången att ge en tydlig och adekvat rättslig grund för att inrätta en nomenklatur för statistiska territoriella enheter i hela gemenskapen, vilket fram tills nu har varit föremål för förhandlingar mellan Eurostat och medlemsstaterna. Jag gläds speciellt åt de tre institutionernas stora enhällighet om texten efter första behandlingen i rådet, som accepterade parlamentets ståndpunkt i sin helhet vilken antogs i första behandlingen. Jag anser slutligen att förslaget om att inrätta en fjärde nivå är viktigt, för jag tycker det är verkligen nödvändigt att göra några territoriella ?separationer?, om vi inte skall se överdrivna rikedomsnivåer i ett område som består av en mycket stor tillväxtpunkt och andra mycket små och mycket lägre än genomsnittsnivåerna i området... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 37.1 i arbetsordningen.) Jag röstade för detta betänkande och ansluter mig till den bedömning som föredraganden gör och som godkändes i utskottet med ett brett stöd. För att förverkliga den inre marknaden, fördjupa den och göra den smidigare, är en minskad byråkrati avgörande element för förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor och en garanti för en skattekontroll som avskräcker från skatteflykt och bedrägeri. Därför tycks det faktiskt önskvärt, på grund av de tillgängliga moderna instrumenten, att centralisera uppgifterna för att möjliggöra ett utbyte mellan de olika medlemsstaternas myndigheter. Syftet med kommissionens förslag är att via ett system för datorbehandling i realtid av uppgifter om förflyttningar av punktskattepliktiga varor - EMCS (Excise Movement and Control System) - kontrollera förflyttningar av punktskattebelagda varor, ett system som samtidigt slås ihop med det nya systemet för datorisering av transiteringar (NCTS), som också skall upprättas. När det gäller tvivlen angående legitimiteten i gemenskapens ingripande på ett skatteområde tycker jag att problemet definitivt är klargjort när det gäller dess rättsliga grund, och det står klart att vi bara står inför ett tillnärmande av administrativ karaktär till en kontroll av skattemässig karaktär och en förbättring av den inre marknaden, och inte inför någon slags skatteharmonisering. Jag stödde också särskilt föredragandens förslag om att i ännu högre grad låta kandidatländerna delta även före anslutningen. Huvudsyftet med den text vi just har röstat igenom är att garantera säkra hygienförhållanden vid artificiell insemination av nötkreatur. Men det finns en annan aspekt på denna verksamhet som hittills inte har uppmärksammats tillräckligt, nämligen frågan om nötkreatursrasernas biologiska, eller genetiska, mångfald. Om sektorn för artificiell insemination av nötkreatur lämnas för att styras av liberala marknadslagar kommer den att eftersträva resultat till lägsta möjliga kostnad, vilket skapar ett tryck att minska antalet avelsdjur. Därmed uppstår en ökad risk för inavel, ett hot om utplåning av sällsynta raser och en utarmning av den biologiska mångfalden. I det genetiska urvalet av djurraser finns en allmännyttig dimension som inte får tillräcklig uppmärksamhet av en organisation som är strikt inriktad på handel. Uppgiften att upprätthålla den biologiska mångfalden hos husdjursraser är en aspekt på jordbrukets mångsidiga funktion som medlemsstaterna måste tänka på att stödja. Därför ber jag medlemsstaterna att skapa förutsättningar för att ett så rikt genetiskt arv som möjligt bevaras inom nötkreatursbestånden, samtidigt som de främjar näringsfriheten inom yrket och tillämpar nödvändiga bestämmelser för helt säkra hygienförhållanden vid artificiell insemination. . (FR) Frågan om vete från Svarta havet är typisk för kommissionens systematiska vägran att tillämpa principen för gemenskapspreferensen, trots att kommissionen är fördragens väktare och därmed också gemenskapspreferensens väktare. Det är dock sällsynt - bortsett från förhandlingsrundorna inom WTO - med så flagranta exempel på denna släpphänta attityd. Genom att vänta med att reagera och vägra använda alla tillgängliga regleringsinstrument har kommissionen avsiktligt låtit mycket stora mängder ryskt och ukrainskt vete (nästan 10 miljoner ton) komma in på Europeiska unionens territorium, vete som vi inte har behov av eftersom vi har interventionslager som är lätta att ta i bruk. Kommissionens inställning under regleringsåret 2001-2002, ?låt gå, låt det komma in?, har vidmakthållits i form av - för tillfället reducerade - tullkvoter för vissa kategorier spannmål som vi producerar ett överskott av. Institutionaliseringen av denna spricka ifrågasätter den plats som EU hittills har tilldelats i fråga om spannmålshandel. Det är vår sak att se till att denna spricka inte växer och utnyttjas för omfattande bedrägerier i samband med utvidgningen. Det gläder mig att mitt betänkande har antagits nästan enhälligt av kammaren. Detta avtal påminner om många andra i samma genre och är en illustration på hur Europeiska unionen gör hycklande hänsynstaganden för att linda in sin politik för resursplundring i tredje världen. Så ligger det helt uppenbart till när ett litet, fattigt och isolerat land i Stilla havet som är helt beroende av fisket av tonfisk är berett att ge sitt samtycke, inte till det faktum att landet kommer att exploateras, utan till de villkor på vilka landet kommer att exploateras. Europeiska unionen nöjer sig inte med att hjälpa fartygsägarna - och bakom dem de stora livsmedelsföretag som säljer tonfisk - att erhålla fiskerättigheter; unionen hittar också sätt att subventionera två tredjedelar av de klena avgifter som dessa företag skall betala till Republiken Kiribati. Vad detta betänkande säger om förutsättningarna för det som bör kallas ren och skär plundring kan inte annat än väcka avsmak. Det enda skälet till att vi lägger ned våra röster i stället för att rösta emot detta betänkande är att vi inte vill riskera att lägga hinder i vägen för de få klausuler i betänkandet som skulle kunna garantera Kiribatis befolkning en del av resurserna. Herr talman! Sørensens betänkande handlar om Europeiska utvecklingsfonden. Vi talar alltså om utveckling. Mario Collesano, som är ordförande och företrädare för Pensionärspartiet på Sicilien körde mig till Falcone-Borsellino-flygplatsen i Palermo. Vi talade om detta betänkande om Europeiska utvecklingsfonden och han uppmanade mig inte bara att rösta för, utan också att fråga parlamentet vart utvecklingspengarna tar vägen. Man vet att till exempel de medel som har avsatts för utveckling av Italiens södra regioner har gått i väg från Bryssel och Strasbourg, men de har aldrig kommit fram till de europeiska medborgarna på Sicilien, i Kalabrien och i de södra regionerna. Detta gäller för övrigt många andra utvecklingsregioner. Herr talman! Jag har också varit i Neapel, i det vackra Neapel, där jag följdes till flygplatsen av ordföranden för Pensionärspartiet i Neapel, Fortunato Sommella. Han gav mig i uppdrag att rösta för betänkandet om bland annat Europeiska miljöbyråns budget och sade så här när vi skildes: ?När det gäller miljön skall du komma ihåg att vi i Neapel hoppas att få stöd och medel från Europa för att sanera den vackra Camaldolikullen, som reser sig över Neapelbukten, på det att Neapels sol måtte lysa inte bara här utan också hos er. Därför skickar jag Neapels sol till Strasbourg den dag när du skall tala, Fatuzzo?. Och faktiskt lyser den - om ni tittar efter, herr talman - om än i ett kallt Strasbourg. Jag stöder föredraganden i övertygelsen om betydelsen av Macao som ?bro mellan EU och Folkrepubliken Kina? utifrån dess historia och de kulturella banden med Europa, särskilt med Portugal. Jag instämmer i hans bedömning när det gäller den positiva utvecklingen av Macaos särskilda administrativa region och bekräftar uppfyllandet av formen ?ett land, två system?. Jag håller också med om föredragandens tolkning när det gäller den prioriterade karaktären av att i Macao inrätta en ansvarig för samarbetet EU-Macao, och upprepar den ståndpunkt som Europaparlamentet redan har tagit och som jag har insisterat på i flera frågor till kommissionen. Jag vill framhålla behovet av att satsa på och diversifiera samarbetet mellan EU och Macao, och hoppas att detta betänkande och dess enhälliga godkännande på ett avgörande sätt skall bidra till denna satsning från alla EU-instansers sida. Jag är glad åt betänkandets läglighet och tydlighet och tackar föredraganden för det stöd han har velat ge åt den nyligen konstituerade Vänskapsgruppen Europaparlamentet/Macao som jag nyligen bildade, liksom för det positiva mottagandet av mina ändringsförslag. Det framhåller den speciella vikt de kinesiska myndigheterna lägger vid det portugisiska språket, liksom det mycket viktiga erkännandet som uttryckts av Europaparlamentet, om portugisiskan som ?tredje europeiska språket för internationell kommunikation?. Kommissionens rapporter från 2000 och 2001 om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och principen om proportionalitet är bedrövliga. Här förmedlas en inskränkt syn på subsidiaritet; subsidiariteten får aldrig ifrågasätta gemenskapens regelverk, inte stå i strid med kommissionens förslag och framför allt inte vara ett beslut av de nationella parlamenten. Att antalet texter från gemenskapen har minskat, en tendens som enligt kommissionen började kring 1990, är endast en automatisk följdverkan av att enhetsakten har genomförts. Men än i dag bryter man ständigt mot subsidiaritetsprincipen. I dag är EG-domstolen, dvs. en gemenskapsinstitution som inte kontrolleras av folken, den sista instans som dömer i frågor som rör subsidiaritet, och den är vanligtvis överens med kommissionen. Det nuvarande konventet om EU:s framtid skulle vilja förstärka denna roll ytterligare. Vi håller inte med. Som jag påpekade redan i mitt ?inlägg om subsidiariteten?, vilket lades fram så tidigt som 1995 för Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor, är det sanna kriteriet på subsidiaritet helt enkelt ett beslut som de nationella parlamentens måste fatta i frihet. Det är folken som har ratificerat fördraget. Det är folken som bör döma hur långt det får sträcka sig. . (PT) Jag håller med innehållet i detta betänkande i mycket hög grad. Jag stöder givetvis föredraganden när han anser att gemenskapslagstiftningen är för omfattande, komplex och tvetydig, och att den överdrivna lagstiftningen försvagar de rättsliga bestämmelserna och avlägsnar medborgarna från institutionerna. När det specifikt gäller de så viktiga subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna anser jag att kommissionens årliga rapport - ?Bättre lagstiftning? - kunde vara ett avgörande bidrag, då det vittnar om den praktiska erfarenheten från de som varje dag kämpar på området med dessa principer, och gör det därigenom möjligt att konkret fullända dess mening och omfattning. Detta tror jag är skälet till att rapporten har gjorts, eftersom en ren uppräkning av kommissionens ingripanden inte är en rapport om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Inom ramen för subsidiaritetsprincipen ser jag positivt på att de nationella parlamenten ges en kontrollerande roll genom ett förvarningssystem, att kommissionen måste ange motiveringarna till varje förslag och ingripande från Europeiska unionen, och i allmänhet på alla de åtgärder som gynnar en större öppenhet i innovationer och tillämpning av principen. Dessutom finns det, och utifrån denna genuina subsidiaritet, förespråkade jag redan för en tid sedan internt inrättandet av ett utskott för subsidiaritet i Europaparlamentet, vilket skulle förbättra våra... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 37.1.i arbetsordningen.) Herr talman! Grosch ägnar sig i sitt betänkande med rätta åt att försöka införa en extra examen för förare av fordon för gods- eller persontransport som cirkulerar i hela Europa. Är det farligt att ratta dessa fordon? Min reflektion är då att det är farligt och också mycket svårt att styra Europas regeringar! Då hade det väl varit bra att organisera examina och kurser också för regeringscheferna och ministrarna i Europas länder, de som styr sina länder och sköter en så svår uppgift? Den olagliga invandringen måste bekämpas. Oftast är den faktiskt synonym med utnyttjande och handel med människor. Jag håller därför med om det faktum att förare bör utbildas i att förebygga olaglig invandring. Den yrkesmässiga brottsligheten har dessutom blivit ett allvarligt problem, eftersom den berör befolkningens känsla av osäkerhet. Vi har att göra med former av organiserad brottslighet, grov kriminalitet och internationell terrorism där vapen och metoder har utvecklats och blivit alltmer avancerade. Med tanke på denna utveckling är det mycket viktigt med utbildning i att förebygga brottslighet. . (PT) Genom antagandet av direktivet om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport, kommer EU att ha ett viktigt instrument i den förebyggande arbetet mot trafikolyckor där tunga fordon är inblandade. I jämförelse med andra medlemsstater har Portugal alltid varit framträdande i statistiken över dödsolyckor i trafiken. Bara under 2001 inträffade mer än 42 500 olyckor, av vilka 5 800 ledde till dödsfall och allvarliga skador. En viktig del av dessa olyckssiffror förorsakas av tunga fordon för gods- eller passagerartransporter Därför stöder jag detta betänkande som bidrar till att förbättra trafiksäkerheten på vägarna genom, å ena sidan, ny teknik med simulatorsystem och, å andra sidan, fortbildning av yrkesförare. Jag beklagar bara att detta direktiv enbart tillämpas på nya förare som börjar utöva sitt yrke fem eller sex år efter att direktivet trätt i kraft. Med tanke på olycksnivåerna och yrkets låga attraktionskraft tycker jag att dessa frister är för långa. Jag håller även med om specialutbildningen för förare för att bekämpa gisslet med organiserade brottslighet, olaglig invandring och människohandel. . (PT) Vi har framför oss ett förslag till direktiv vars mål är att inrätta principen om grundläggande kompetens och obligatorisk regelbunden fortbildning för förare i alla medlemsstater, och som skiljer sig från den som krävs för att ta körkortet. Det handlar om en fråga med stor betydelse i allmänhet för medlemsstaterna (de nuvarande och kandidatländerna), eftersom denna utbildning för närvarande bara är obligatorisk i Frankrike och Nederländerna. När vi analyserade föreliggande förslag från utskottet för transport och turism, kunde vi konstatera att det beaktade rådets ståndpunkter angående medlemsstaternas valfrihet att uppfylla skyldigheterna till grundläggande utbildning: att införa kurser med åtföljande prov eller att införa ett prov. Det kommer först en period på åtta år efter vilken kommissionen kommer att utvärdera likvärdigheten mellan de olika systemen och deras effektivitet för förvärvande av nödvändig kompetens. Det är mycket viktigt att ikraftträdandet av detta direktiv inte sker retroaktivt och därmed ingen bestämmelse i denna handling kan tillämpas på de förare som redan utövar yrket. Däremot är det fullständigt förståeligt att det kan tillämpas på alla förare som har börjat utöva yrket minst fyra år efter att det har trätt i kraft. Dessa aspekter var avgörande för... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.) . (PT) Alla åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten är mycket positiva. Dessa åtgärder utgör för övrigt en utmaning av brådskande karaktär - trafikolyckorna är den största dödsorsaken i Europa. Därför anser jag att det är mycket lämpligt med en obligatorisk regelbunden utbildning för förare av tunga fordon i alla medlemsstater. När det gäller godstransporterna förespråkar jag sedan länge en prioritering av ett uppsving för järnvägen och en ökning av närsjöfarten (eller kustfartyg) och sjöfarten på inre vattenvägar för att minska den mer än övermättade vägtrafiken. Härigenom stöder jag i det förslag vi behandlar främst alla åtgärder som främjar en balans mellan transportmedlen och en bättre användning av transportnäten på europeisk nivå. Detta är ett betänkande av Marielle De Sarnez om Erasmus world. Nåväl, Erasmus World fick mig att tänka på Fantasy World, Adventure World, Future World, med andra ord på Disney World. Det här är ju ett program för ungdomar, men när får vi programmet Matusalem World, det vill säga 200 miljoner euro som inte bara avsätts för kultur och samarbete genom stöd till de unga, utan också för kulturellt utbyte mellan äldre människor, som reser omkring i hela världen i så stora antal? . (PT) Europeiska unionen måste svara på kraven från ett kunskapssamhälle som är öppet mot världen. Programmet Erasmus World gör det möjligt att svara på dessa utmaningar genom att stimulera kvaliteten i den högre undervisningen och att främja kulturella utbyten i samarbete med tredje land. Därför är detta betänkande viktigt och jag stöder det. Den europeiska högre utbildningens höga kvalitet måste erkännas och vara i syntes med arbetsmarknadens behov. Framgången för detta program kan bara garanteras genom en ökning av budgeten för att på lämpligt sätt kunna finansiera olika projekt, men även genom ett strängt urval av kandidater, institutioner och lärare. Beviljade anslag bör tillåta alla kategorier av kandidater att delta i dessa utbyten. Det är särskilt viktigt att sprida detta program via kommunikations- och informationsprojekt och att utarbeta gemensamma arbetsinstrument som inte innebär några hinder för kandidaternas rörlighet. Det är slutligen speciellt positivt att benämna det ?Erasmus mundus?, eftersom det ger programmet en mer global dimension utan att privilegiera något av medlemsstaternas språk. Vi har röstat för denna text och de flesta ändringsförslag, eftersom de kan bidra till att den högre utbildningen i EU förbättras och öppnas mer för andra kulturer och språk, både för studenter från Europeiska unionen och för studenter från tredje land. Men vi har självklart förkastat de ändringsförslag som öppet eller fördolt syftar till att främja privata högre utbildningsinrättningar eller tillåta arbetsgivarna att använda vilka svepskäl som helst för att stärka sitt grepp om utbildningen på universitetsnivå. Jag kan bara stödja och försvara det allmänna målet med det femåriga programmet Erasmus World (2004-2008), som syftar till att bidra till utvecklingen av en kvalitetsutbildning i EU genom ett förstärkt samarbete med tredje land. Det handlar om att förbereda medborgarna i EU och i våra partnerländer utanför EU att leva och arbeta i ett samhälle där kunskapen är central, att förstärka EU:s attraktionskraft som framstående centrum för högre utbildning och att förbättra den ömsesidiga förståelsen mellan folk och kulturer genom utbyten och ett strukturellt samarbete. Att åstadkomma ett attraktivt Utbildningseuropa som är öppet för världen kräver dock resurser i nivå med ändamålet: detta program med vackra framtidsutsikter får inte ge falska förespeglingar på grund av att det inte tilldelas tillräckliga medel. Utgifterna måste med andra ord ligga i nivå med det program man önskar genomföra, ett vittomspännande program som kan gagna ett stort antal studenter och därmed uppfylla de långtgående målen, så att en viktig dialog mellan kulturer blir verklighet. Programmet Erasmus World 2004-2008 är ett bra initiativ eftersom det syftar till att stärka de europeiska universitetens ställning på den internationella arenan. Också i denna miljö är konkurrensen stenhård, och därför inser säkert alla att det är avgörande att mobilisera alla krafter för att förhindra kompetensflykten till Förenta staterna. Samtidigt får detta mål inte befria EU:s institutioner från deras förpliktelser på utbildningsområdet. Därför bör det finnas fullständiga garantier för att artikel 149 i EG-fördraget tillämpas - där man framhåller ?medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald? - och för att de allmänna akademiska principerna förblir orubbade, till att börja med utbildningarnas vetenskapliga neutralitet och lärarnas oberoende. Vi måste undvika de avsteg som med rätta utpekas av många franska universitetsprofessorer vid Observatoire universitaire Jean Bodin och ett antal av gemenskapens utbildningsprogram, bland annat Jean Monnet-professurerna. Trots att de har ett uppenbart pedagogiskt värde fungerar de ibland lika uppenbart som ideologisk propaganda, en funktion som självklart är oförenlig med läraryrkets normala utövande. Erasmus World får inte bli EU-federalismens nya trojanska häst i universitetsvärlden. Jag gratulerar vår kollega Marielle de Sarnez till hennes utmärkta betänkande om förslaget till beslut om ett program för att höja kvaliteten i den högre utbildningen och främja interkulturell förståelse genom samarbete med tredje land (Erasmus World), vilket jag stöder, speciellt när det gäller behovet att främja och befästa samarbetet med tredje land på utbildningsområdet. Men jag vill framhålla att detta program faktiskt måste tillåta upprättandet av ett effektivt europeiskt högre utbildningssystem som erkänns för sin utbildningskvalitet och antagning. Om det finns någon reform som inom loppet av några generationer kan förändra bilden av vårt land så är det utbildningsreformen. Det är alltså också med tanke på oss som jag genom min röst för betänkandet stöder detta Erasmus World-programmet. Även om programmet baseras på ett närmare samarbete med tredje land, är det så att dess centrala mål består är att bidra till en förstärkning av den högre utbildningens och den allmänna utbildningens kvalitet i Europeiska unionen. Detta är vad vi måste besluta när vi ser programmets syfte: att göra medborgarna i Europa, men även medborgare i tredje land som är partnerland, bättre rustade för att leva och verka i dagens globala kunskapssamhälle, stärka Europas ställning som ett högklassiskt centrum för högre utbildning, att öka förståelsen mellan olika folk och kulturer genom utbyten och strukturerat samarbete. Slutligen vill jag framhäva det som tycks vara ett adekvat anslagsbelopp för att starta kurser, examina, stipendier, partnerskap, konferenser, seminarier och alla övriga åtgärder som konkretiseras i detta initiativ. . (PT) Jag skriver under på innehållet i detta betänkande eftersom jag anser att det förbättrar kommissionens text och framför allt för att det tar upp en typ av initiativ som blir allt nödvändigare och allt viktigare, Erasmusprogrammet. Dagens globala samhälle kräver kontinuerligt bättre förberedelser inför de utmaningar vi har framför oss. Den europeiska universitetsundervisningen måste förutom att bli mer öppen inåt, även öppna sig mot tredje land och därigenom bidra till att sprida de europeiska universiteten som högklassiska centrum för högre utbildning. Detta mål utgör också en stark impuls för de europeiska universiteten som härigenom når större synlighet. Unionen får dock inte låta denna öppning mot tredje land låta fördjupningen, utvidgningen och uppmuntran av Erasmusprogrammet mellan européer tappa fart. Det är verkligen nödvändigt att göra ännu större ansträngningar för att programmet skall kunna bli en verklig möjlighet för alla (och varför inte en normal etapp i universitetsutbildningen i Europa?), och kunna utveckla åtgärder som stärker de positiva effekterna av denna typ av program, och vi får inte låta dess allmänna spridning göra att de banaliseras. ?Erasmus mundus?, som syftar till att stärka banden mellan universiteten i alla världsdelar genom att skapa ett system för utbyte mellan studenter, lärare och forskare, skapar också framstående centrum för utbildning och universitetsforskning i vår världsdel och har till syfte att göra våra universitet - låt oss våga använda det ordet - konkurrenskraftiga på den internationella marknaden för högre utbildning, samtidigt som våra studenter äntligen får möjlighet att skaffa sig examensbevis med en europeisk dimension. Utbudet av verkligt europeiska studier - något som är helt nytt med hänsyn till antalet berörda studenter och med tanke på synligheten i Europa men också i andra världsdelar - kommer i framtiden att ge varje ung europé möjlighet att välja väg: antingen den nationella eller den europeiska. Detta kommer att vara en trumf såväl för studenternas personliga utveckling som för deras integration på arbetsmarknaden, också med hänsyn till framtidsutsikterna för innovationer i Europa. Vi måste absolut anslå mer än 1 procent av BNP till den högre utbildningen. Genomförandet av programmet ?Erasmus mundus? bör få de europeiska företagen att bygga upp varaktiga partnerskap med universiteten, vilket är ett nödvändigt medel om de europeiska studierna skall få tillräckliga resurser för att bli framstående, om de europeiska universiteten skall placeras längst fram på den internationella scenen, om kompetensflykten från Europa till Förenta staterna äntligen skall bromsas ... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.) Käre Mario Mauro! Du har föreslagit, och fått Europaparlamentet att gå med på, 54 miljoner euro till utbildning, så att lärarna skall lära sig hur de skall lära eleverna den nya informations- och kommunikationstekniken. Som företrädare för Pensionärspartiet och de äldre i Europa begär jag då också 54 miljoner euro för att lära lärarna att lära ut till pensionärer och äldre. Jag hoppas att parlamentet - som jag ser har stor närvaro i dag - lyssnar på mig och tar nästa tillfälle i akt att rösta igenom 54 miljoner euro till undervisning av de äldre. . (PT) Det allmänna målet för eLearning-programmet är att uppmuntra en integrering av informations- och kommunikationsteknik i de europeiska systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning för att möjliggöra: en större interkulturell dialog språkkunskaper utveckling av det livslånga lärandet utbyte av goda praktiska erfarenheter. De ändringsförslag som har lämnats in förbättrade kommissionens förslag och detta betänkande är en viktig knuff framåt för att nå ett ambitiöst kunskapsbaserat samhälle. På budgetnivå måste procentsatsen avseende förberedande åtgärder ökas och procenten för att bekämpa IT-klyftan kan minskas, eftersom det finns andra lämpligare gemenskapsinstrument för att möta denna. Det är viktigt att öka finansieringen av vänskolekontakter mellan europeiska skolor på olika undervisningsnivåer. En stor majoritet av skolorna i medlemsstaterna är uppkopplade till Internet, men få lärare använder det som ett undervisningsinstrument. Lärarna bör därför bli medvetna om vikten och mervärdet av integrationen av Internet i undervisningen, dels för elevernas skull, dels för dem själva. Vi är självklart positiva till att informations- och kommunikationstekniken får en så bred spridning som möjligt bland elever och lärare. Anledningen till att vi inte har röstat för detta betänkande och lagt ned våra röster är att föredraganden förespråkar - med främjandet av denna teknik som förevändning - olika slags stöd till företagen i denna sektor. Alla dessa företag är långt ifrån små och medelstora företag, vilket man låter antyda i betänkandet, och vissa är också dotterbolag till stora företagsgrupper. Efter toppmötet i Lissabon antogs ?eEurope 2002? och handlingsplanerna för ?eEurope 2005?, för att kunna utnyttja det bidrag den nya informations- och kommunikationsteknik (IKT) skulle kunna ge den ekonomiska tillväxten. eLearning eller elektronisk undervisning syftar till att använda denna teknik i utbildningen och yrkesutbildningen. Bara en invändning om att för den som så mycket har betonat detta område, måste vi säga att de värden som är upptagna är allt för små, framför allt när man försöker uppmuntra integreringen av ny informations- och kommunikationsteknik i de europeiska systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning, och därigenom försöker förbättra dess kvalitet och tillgänglighet. Som föredraganden betonar är en viktig grund att satsa på lärarutbildning och inte enbart på uppkoppling av skolorna. Det räcker med att titta på de uppgifter vi har angående skolors uppkoppling och lärarnas användning av Internet för inse vilken enorm skillnad och stor ojämlikhet som råder i Europeiska unionen. Betänkandet strävar alltså efter att fördjupa och förbättra kommissionens förslag, varför vi röstar för det, även om det inte går så långt som önskvärt, eftersom det också är viktigt att alla elever har lika stor tillgång till Internet, vilket är långt ifrån fallet. skriftlig. (PT) Jag gratulerar Mario Mauro till det utmärkta betänkande han har utarbetat om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ett flerårigt program (2004-2006) för en effektiv integrering av informations- och kommunikationsteknik (IKT) i de europeiska systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning (eLearning-programmet), vilket jag stöder, särskilt när det gäller behovet av att utveckla den nya tekniken i regioner långt från centrum, och här vill jag särskilt uppmärksamma den roll som den nya tekniken kan få för gemenskapens yttersta randområden, vilka genom raden av begränsningar och deras nuvarande situation, är regioner som behöver stöd i förberedandet av den nya digitala eran. Inom ramen för detta program vill jag också betona vikten av att utbilda lärare utan vilka det inte går att bedriva en effektiv undervisningspolitik, liksom att programmet utvidgas till skolor inom primärutbildningen. Jag måste också uttrycka mitt stöd till att detta program tar upp problemen för funktionshindrade personers problem att använda den nya tekniken liksom behovet att utveckla projekt för utbildning den nya tekniken för de äldre. Det som sades i röstförklaringen om Sarnez betänkande gäller även för detta betänkande, nu handlar det om ett initiativ som syftar till att uppmuntra integreringen av informations- och kommunikationsteknik (IKT) i de europeiska systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning för att förbättra kvaliteten och tillgängligheten. Det är särskilt betydelsefullt att man i betänkandet understryker att programmet inte skall ersätta utan snarare stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder inom sektorn. Dessutom kommer det att främja det ekonomiska stödet till pilotprojekt, forskning och uppföljning, strategiska åtgärder för europeiska nätverk och föreningar, ge bidrag till europeiska organisationer med målet att skapa ?plattformer?, liksom för teknisk och administrativ assistans i olika sektorer. Min röst kan bara vara en röst för betänkandet. Jag röstade för detta betänkande då jag anser att det redan har bidragit till att berika debatten och diskussionerna kring de bästa formerna för att förverkliga de ambitiösa målen som drogs upp av Europeiska rådet i Lissabon (mars 2000) om ?Ett Europa med innovation och kunskap?. Med eLearning-programmet som ingår i eEurope-initiativet (öka acceptansen för digital teknik i hela Europa se till att alla européer har tillräckliga kunskaper för att kunna använda den), föreslog kommissionen en fruktbara ram för den växande användningen av den nya tekniken i utbildningen och i skolutbildningen. Vi börjar redan se effekterna av detta. I konsekvensens därmed borde därför Europeiska kommissionen beakta en budgetökning, såsom föredraganden och budgetutskottet föreslår, för denna treårsplan. Denna investering är som få, en av de bästa garantierna för att befästa ett verkligt ?innovativt och kunskapsbaserat Europa?. Föredragandens påpekan om att vi bör fördubbla ansträngningarna för att utbilda lärarna är mycket viktig eftersom det finns, såsom han visar statistiskt, fall med mycket medel, men helt utan att de utnyttjas. Europeiska utbildningstjänster och -program, öka antalet uppkopplade skolor och lärare via europeiska plattformar och virtuella lektioner - det är några av de nödvändiga svaren som utgår ifrån den goda praktiken... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 37.1 i arbetsordningen.) . (FR) IKT, den nya informations- och kommunikationstekniken, skapar med nödvändighet en ny modell, ett nytt paradigm som grundas på nya band mellan eleven, kunskapen och läraren, och som orsakar och ger möjlighet till en pedagogisk omorganisation i utbildningsvärlden. Det främsta syftet med att utnyttja och föra in IKT på utbildningsområdet bör vara att förbättra elevens inlärningssituation och förhållande till omvärlden. Alla andra sätt att använda denna teknik som inte medför respekt för dessa principer gör att man använder tekniken bara för att använda den. IKT kan vara en fantastisk pedagogisk bundsförvant, om den fungerar som instrument och inte som ett ändamål i sig. Om tekniken tjänar de mål som fastställts av den pedagogiska och sociala gemenskapen kommer den att möjliggöra framsteg och utveckling. Den nya tekniken ger i dag utbildningsvärlden en helt ny möjlighet att bemöta efterfrågan på undervisning, som har blivit alltmer omfattande och mångskiftande. Stora saker står på spel, eftersom det är helt klart att enskilda personers förmåga att nå information och hantera den är avgörande, inte bara för att komma in på arbetsmarknaden utan också för deras sociala och kulturella miljö. En skola som av någon anledning saknar förmåga att utbilda eleverna för att använda eller behärska denna teknik kommer att öka de sociala orättvisorna ytterligare, ja till och med skapa dem. Att införa den nya tekniken i skolorna är inte att ifrågasätta lärarens ställning eller skolans grundläggande kallelse, nej tvärtom, den kan tillföra världen frihet och öppenhet. Principen om ?reparativ rättvisa? är bra och effektiv och bör helt klart främjas. Vi har i dag röstat för erfarenhetsutbyte under förutsättning att detta sker på en mellanstatlig nivå. Vi tar tydligt avstånd både från en harmonisering av straffrätten och från önskemålet att möjliggöra för Europeiska unionen att utveckla egna visioner och en egen politik inom området för reparativ rättvisa. I vår omröstning har vi röstat för att man skall stå fast vid det belgiska initiativets utgångspunkt som innebär finansiering via medlemsstaternas frivilliga bidrag, liksom samordning. Vi har därmed röstat emot ändringsförslagen till betänkandet, i vilka man strävar efter att inrätta ett sekretariat som leds av kommissionen och finansieras via Europeiska unionens allmänna budget. Det europeiska området med rättvisa och säkerhet kommer att införlivas med fördraget om Europeiska unionen, och blir därmed ofrånkomligen förpliktande för de nya kandidatländerna. Det internationella samarbetet i rättsliga frågor och i kampen mot alla former av brottslighet, bland annat terrorism, måste intensifieras. Medborgaren är fri inom unionen men kan också bli offer för ett brott i en medlemsstat. Det initiativ som går ut på att skapa ett nätverk av kontaktpunkter för att starta ett institutionaliserat forum för kontinuerligt utbyte av information samt teoretisk och praktisk kunskap om reparativ rättvisa bör vara en del i denna rörelse. Jag röstade för detta betänkande. Jag instämmer i stort sett med föredragandens oro när det gäller det angelägna för straffrättssystemet att svara bättre mot brottsoffrens behov, vilka många gånger förpassas till en rent teknisk nivå inför uppdelningen mellan stat/överträdare - som blir det centrala i de straffrättsliga och processrättsliga frågorna. Jag anser att tillämpningen av den reparativa rättvisan, i strikt respekt för dess lämplighet och proportionalitet, kan vara ett sätt att bättre förhindra den situationen och att så långt som acceptabelt, göra överträdarna ansvariga för sanering eller sanering eller mildring av de konkreta effekterna av det olagliga agerandet. Att institutionalisera ett europeiskt nätverk av nationella kontaktpunkter, med hänsyn till de olika interna rättsliga lösningarna i de olika medlemsstaterna, utifrån sina system och rättstraditioner, skulle stärka informationsutbytet och den goda praktiken, utan att de nationella rättsordningarna vattnas ur eller att konstgjorda strukturer skapas som kolliderar med dessa. Jag vill dock nämna att detta mål som omfattar alla delar av straffrätten, aldrig får glömma det gemensamma bästa när det gäller den allmänna ordningen och sociala freden, om inte slutmålet för straffrättens bestämmelser skall offras. Vi har röstat för betänkandet för att garantera en lösning på problemet för Kaliningrads medborgare. Men det verkliga problemet är den stängning av de yttre gränserna som Schengensamarbetet medför. Kaliningrad är endast ett konkret exempel på de konsekvenser Fästning Europa får för fattiga människor utanför Europeiska unionen. Genom upprättandet av Fästning Europa skapar vi en ny järnridå i Europa. Stängningen av gränserna mellan Ryssland, Polen och Litauen är precis lika onaturlig för dessa länders medborgare som Berlinmuren var för berlinarna. Om det är ett framsteg att avskaffa gränserna mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen - vilket för övrigt sker i ofullständig och begränsad utsträckning - är de rättsliga och fysiska barriärer som man anstränger sig för att stärka runtom unionen ett steg tillbaka till barbari. I hela den östra delen av det utvidgade Europa splittrar dessa barriärer folk som ett gemensamt förflutet har fört samman, en splittring som ibland befästs och förvärras inom ett och samma folk. Konsekvenserna av detta är särskilt upprörande i enklaven Kaliningrad, som klippts av från det övriga Ryssland. Att resa från Ryssland till Kaliningrad eller tvärtom har fram tills nu inte skapat några särskilda administrativa svårigheter. Från och med 2004 kommer EU:s myndigheter att kräva visering för en sådan resa. Man ber oss alltså att godkänna att invånarna i Kaliningrad och de som beger sig dit skall få försämrade in- och utresevillkor. EU:s myndigheter vill ha och tvingar fram denna försämring, även om man i dag lägger fram det som en obetydlig teknisk reglering. Precis som de senaste åren har jag röstat emot ansvarsfrihet för kommissionen för 2001. Inte heller i år har Prodikommissionen fullgjort sin uppgift att gå försiktigt och sparsamt till väga med de europeiska skattebetalarnas pengar. För åttonde gången i rad har Europeiska revisionsrätten valt att inte ge kommissionen den så kallade revisionsförklaringen. De allvarliga bristerna i kommissionens bokföring som uppdagades våren 2002 främjar bedrägerier och slarv. Kommissionen har underlåtit att granska bokföringen i tio år. Man har konstaterat misskötsel och intressekonflikter på högsta nivå i EU:s statistikbyrå Eurostat utan att vidta kännbara åtgärder. Med en sådan förvaltning kan EU inte göra rättvisa åt de stora utmaningarna i samband med utvidgningen och den fortsatta integrationen. Herr talman! I slutomröstningen röstade vår grupp emot Casacas betänkande. Med viss motvilja, för kollega Casaca har utfört ett mycket gott arbete, inte tu tal om den saken! I fråga om andemeningen så instämmer vi med resolutionen, men vi är av en annan åsikt vad beträffar resolutionens slutsats. Just nu är det politiska ögonblicket att bordlägga ansvarsfriheten med sex månader. Efter fyra års stretande finns det all anledning att dra åt tumskruvarna ordentligt. Låt oss nu inte gå efter kommissionens löften och utfästelser, utan vänta på dess handlingar och resultaten av dem. Annars misslyckas Europaparlamentet med sin viktigaste uppgift: att kontrollera Europeiska kommissionen. Genom att bevilja ansvarsfrihet har majoriteten i parlamentet låtit den här chansen gå förlorad. Tyvärr! Europeiska kommissionen har än en gång lyckats få ett fribrev som gör det möjligt att strula vidare under de kommande två åren. Vi tar avstånd från den här oansvarigt eftergivna inställningen. Herr talman! I går kväll, den 7 april 2003, när jag gick en promenad i närheten av hotellet, vid stationen i Strasbourg, var jag med om ett besynnerligt möte. Jag träffade Carlo Fatuzzo av den 1 juni 1990, det år då han var nyvald ledamot av regionparlamentet i regionen Lombardiet. Han hejdade mig och sade: ?Du Carlo, du som i dag är ledamot av Europaparlamentet, ta och be parlamentet - i samband med Avilés Pereas betänkande, som bland annat handlar om Regionkommittén - att det lägger större vikt vid regionerna, att de får lagstiftande makt, åtminstone till en del, och att också valda företrädare för regioner i hela Europa får ingå i Europaparlamentet?. Herr talman! Efter min kvällspromenad i närheten av hotellet - som jag berättade om - gick jag till sängs och drömde om föredraganden Staes. Han kom springande in i Europaparlamentet, i Bryssel - klockan var 21.55 en måndag - och han sprang uppför trapporna för att hinna skriva in sig som närvarande, för att visa att han hade kommit till Bryssel före klockan 22.00. Tyvärr lyckades han dock inte hinna fram i tid och i drömmen sade han till mig: ?Fatuzzo, snälla du, rösta emot min punkt 104, på sidan 28, där jag uttrycker oro över att öppettiderna för det centrala registret för namnunderskrifter förlängts till mellan 7.00 och 22.00. Jag tror faktiskt att det är bättre att vi ledamöter kommer i tid och inte behöver springa, som jag var tvungen att göra i denna dröm?. Herr talman! Jag stöder starkt betänkandet av Staes. För kanske första gången i vårt förfarande för ansvarsfrihet har vi tagit itu med frågor som är av stor betydelse för allmänheten i fråga om Europaparlamentets budget, i synnerhet de orimliga kostnaderna för att ha mer än ett säte och de potentiella kostnaderna för att bygga ut byggnaderna i Strasbourg så att de kan rymma fler ledamöter. Vi har även tagit itu med frågor om ledamöternas utgifter och utbetalning av pensioner. Detta är mycket viktiga frågor och jag kan bara beklaga att Staes betänkande inte fick en större majoritet i denna kammare. . Vi stöder helhjärtat punkterna 46-53 i betänkandet, som alla syftar till att visa på de höga kostnaderna för Europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. Precis som föredraganden påpekar, innebär parlamentets flytt mellan Bryssel och Strasbourg merkostnader för skattebetalarna på cirka 169 miljoner euro per år. Dessutom leder flytten till stora effektivitetsförluster för det parlamentariska arbetet. Lösningen är att parlamentets verksamhet koncentreras till en arbetsort. För att detta skall bli möjligt, krävs att medlemsstaterna tar sitt förnuft till fånga och gör en förändring i fördraget för att parlamentet självt skall kunna besluta om sitt säte. Europeiska konventet kan göra en viktig insats genom att driva debatten om parlamentets säte framåt, så att en ändring verkligen kommer till stånd. Jag var tvungen att ägna hela min talartid om ansvarsfriheten åt Casacas betänkande om Europeiska kommissionens årsredovisning 2001. Det blev oundvikligt med tanke på Kuhnes och Avilés utfall mot kritiska tjänstemän, tidningar och europaparlamentariker som anser att den ekonomiska förvaltningen fortfarande är känslig för bedrägerier. Därigenom fick jag inte tillfälle att uttala mitt stöd för Staes betänkande om ansvarsfrihet för avsnitt 1, parlamentet självt. Med rätta visar han på de årliga kostnaderna på 169 miljoner euro för byggnadskomplex i tre städer, inklusive 40 miljoner för extra personal. Han fäster också uppmärksamhet vid merkostnader på 3,9 miljoner euro för resorna fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg och förlusten av 25 855 arbetsdagar per år. Därför är det nödvändigt att koncentrera Europaparlamentets verksamhet till en stad och att låta parlamentet bestämma i vilken stad det skall vara. Det är bättre än att fastslå en fördelning av den uppgiften mellan Strasbourg och Bryssel, som i 1997 års fördrag eller som angiven i en superstats framtida grundlag som knappast går att ändra. Föredragandens kritik mot den ständiga nödvändigheten av att göra affärer med tomtspekulanter för utvidgning av fastighetsbeståndet i Bryssel är fullkomligt berättigad. Jag kommer att rösta för den här ansvarsfriheten. Jag har röstat emot betänkandet av Staes om ansvarsfrihet för Europaparlamentet. Med denna röst vill jag inte på något sätt framföra reservationer mot Europaparlamentets förvaltning av 2001 års budget. Min röst visar tvärtom att jag vänder mig emot föredragandens försök - som stöds av 13 ledamöter i hans utskott - att tillskansa sig befogenheter som tillhör antingen medlemsstaterna (t.ex. fastställande av institutionernas säte) eller andra organ än plenarkammaren (fastighetspolitik osv.). Med finansiell återhållsamhet som svepskäl lägger man fram en disparat samling förslag för ledamöterna, i det enda syftet att misskreditera de kolleger som kammaren valt för att förvalta Europaparlamentets budget. Denna underförstådda misstroendeförklaring skulle ha förtjänat att förkastas. Herr talman! I det här betänkandet av Blak talar man bland annat om levnads- och arbetsvillkor i Europa. Jag måste säga att jag, när jag nyss gick omkring utanför kammaren, såg många äldre och pensionärer som besökte Europaparlamentet. En av dem kände igen mig och sade: ?Fatuzzo, äntligen fick jag träffa er! Jag vet att ni ofta talar för pensionärernas och de äldres sak, och jag måste verkligen säga att jag lever ett gott liv. Jag har fantastiska levnadsvillkor, för jag reser, turistar. Jag skulle vilja att man kunde gå vidare så att alla, både unga och gamla, får sådana levnadsvillkor som vi har, som kan turista i Strasbourg - yrka på det genom att rösta på det här betänkandet av Blak?. Herr talman! När jag hade varit i Neapel åkte jag till Trieste, och där tog jag tåget till en annan stad i Italien. Företrädaren för Pensionärspartiet i Trieste, Luigi Ferone, följde mig till stationen och sade: ?Fatuzzo, jag vet att du skall rösta också om Europeiska kol- och stålgemenskapen. Var då snäll och säg att Europa skall vara ett Europa av stål, för i den här situationen med kriget i Irak har jag upplevt ett Europa som jag tycker verkar vara gjort av vax. Vi vill ha ett starkt Europa, ett Europa som är starkt som stål. Säg det!? Och det är det jag säger. Därmed avslutas röstförklaringarna. (Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.) Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0085/2003) av Buitenweg för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om reform av konventionerna om narkotika (2003/2015(INI)). Herr talman! Först och främst vill jag tacka mina kolleger för möjliggörandet av det här betänkandet, för Europaparlamentet blev nämligen inte tillfrågat om sin åsikt, men som europeiskt politiskt forum såg det ingen anledning till att inte framföra den åsikten. Med anledning av ett initiativ från Cappato, som understöddes av 108 kolleger, har parlamentet valt att upplysa medlemsstaterna och Europeiska unionens företrädare om vad vi anser att ansträngningen måste vara under Förenta nationernas ministerkonferens som hålls i Wien nästa vecka. Det är en viktig konferens. Man kommer att tala om strategier och framsteg i den kraftfulla bekämpningen av alla former av narkotikamissbruk. Därför är det egentligen väldigt konstigt att regeringars ansträngningar inte har varit ämnet för häftiga diskussioner i de nationella parlamenten. För zero tolerance-strategin som framkommer i tre relevanta FN-konventioner är inte omstridd. De konventionerna daterar från 1961, 1971 och 1988. Men 2003 meddelar emellertid Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk att i stort sett alla EU-medlemsstater har utvecklat egna strategier. De förbjuder inte helt enkelt, med hjälp av smarta metoder försöker de istället att motverka skadorna av narkotikamissbruk. Jag tror att det är däri kruxet ligger. Olika droger har olika användargrupper. Många heroinister använder heroin för att glömma, för att de inte orkar med livet. Men den som röker en joint är vanligtvis ingen desperado. Ni och jag tar ett glas vin till middagen i kväll och många ungdomar använder det andra njutningsmedlet i Europa, cannabis. Ecstasyanvändare utgör en helt annan grupp. Det lilla pillret är en del av en särskild ungdomskultur. Deras motto är: festa under helgen, men kliv upp tidigt på måndag. Min slutsats är således att det inte kommer att leda till några lösningar om man drar alla droger och drogmissbrukare över en kam. Vid sidan om det är jag övertygad om att strängare förbud kommer att öka den organiserade brottslighetens inflytande. Nederländerna är till exempel ett land som exporterar ecstasy, men det blev det först sedan den nederländska regeringen med hård hand började bekämpa ecstasy och därigenom råkade i händerna på de tungt belastade killarna i amfetaminmaffian; de ansåg att Nederländerna var ett lite för litet avsättningsområde och började därför exportera ecstasy. Herr talman! Jag vet att det inte är alla i parlamentet som kommer att instämma med min analys. Hur narkotikamissbruk skall hanteras och hur den organiserade brottsligheten skall bekämpas är ämnen för en politisk diskussion. Men i den diskussionen får det inte helt enkelt handla ideologier och önskedrömmar, utan om realiteten, hur realiteten och den mångfacetterade verkligheten skall hanteras. Som föredragande har jag valt att skriva en rekommendation som framför allt kommer att hjälpa den politiska diskussionen framåt. Det har inte varit min avsikt att komma fram till en ståndpunkt om vilken den bästa metoden är för att motverka narkotikamissbruk. Istället har jag valt - och detta stöds av en majoritet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter - att noggrant utvärdera verkan av FN-konventionerna om narkotika. Till motståndarna till mitt betänkande - då vänder jag mig framför allt till PPE:s sida - skulle jag vilja säga att en uppmaning till utvärdering inte omedelbart innebär en anpassning av de här FN-konventionerna. Däremot måste vi vara beredda att granska de här konventionerna ordentligt. Alla som är övertygade om att en repressiv strategi fungerar så bra har inte heller något att vara rädda för, för de tror antagligen att resultatet av en sådan utvärdering kommer att vara zero tolerance och att det nu också innefattas i rekommendationen som läggs fram. Jag tror inte att det är lösningen, men en utvärdering kommer i vilket fall som helst att bringa större klarhet. I debatter har jag redan beskyllts för extremism och den kvalifikationen accepterar jag helt och fullt när det handlar om mina egna idéer om hanteringen av narkotikamissbruk. Då är vi uppe i en viktig innehållsmässig debatt och då får ni tycka vad ni vill om mina ståndpunkter. Men jag accepterar inte den etiketten för det här betänkandet. Essensen av det här betänkandet är nämligen en rationell rekommendation, en utvärdering. En utvärdering som följs av en konferens i Förenta nationernas regi år 2004 för att diskutera slutsatserna av denna. En begränsad rekommendation alltså, och jag hoppas att ni kan stödja den. En sista punkt, herr talman, handlar om klassificeringen av narkotika. Den utvärderingen kommer naturligtvis att inverka på lång sikt och på kort sikt är det viktigt att vi redan nu kommer fram till en omklassificering av narkotika. För närvarande återfinns cannabis och heroin i samma kategori, och jag tror väl ändå att vi kan vara överens om att det är farligare att använda heroin än att röka en joint. Därför föreslår jag att som parlament upprepa vad som för två månader sedan fastslogs i Mallioris betänkande om förebyggande och begränsning av risker som hänger samman med narkotikaberoende, och alltså begära en klassificering av narkotika som stämmer överens med bevis för hälsorisker för människan. Herr talman, ärade ledamöter, fru Buitenweg! Kommissionen uppskattar det ständiga intresse som Europaparlamentet visar i narkotikafrågan och gratulerar Kathalijne Buitenweg till detta betänkande, ett dokument där hon på ett pragmatiskt sätt försöker värdera de frågor som tas upp i FN:s relevanta konventioner. Såsom redan vid FN:s generalförsamlings specialmöte om narkotika i juni 1998, kommer parlamentet och kommissionen att ingå i gemenskapens delegation som i april åker till Wien. Kommissionen gläds åt att fyra företrädare från Europaparlamentet kommer att närvara vid sammanträdet med FN:s narkotikakommission och vid dess ministersegment. Som ni säkert känner till kommer parlamentet att tillsammans med kommissionen utgöra en del av gemenskapens delegation, som har observatörsstatus i FN:s narkotikakommission. Ledamöterna känner till att gemenskapen inte är en del av konventionerna från 1961 och 1971 och ingår endast i konventionen från 1988, men i det fallet begränsat till dess behörighet angående kemiska prekursorer. Jag skulle vilja upprepa för kammaren att inte bara kommissionen, utan unionen i sin helhet, försvarar vikten av att utvärdera de narkotikastrategier som bedrivs. I november gjorde kommissionen en utvärdering efter halva tiden av Europeiska unionens handlingsplan för narkotika 2000-2004, vars resultat vi kommer att försöka lägga fram på mötet i Wien. Därför är vi glada åt att FN har inlett en liknande utvärderingsprocess, och vi hoppas att slutsatserna från utvärderingen av Europeiska unionens handlingsplan och FN:s slutsatser kan stärka varandra så att vi får en klarare bild av de frågor vi hanterar inom ramen för tillämpningen av dessa konventioner. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Den som endast läser Buitenwegs betänkande på ytan och lyssnar till hennes föredrag på det sättet, kan tycka att det hon föreslår egentligen är ganska oproblematiskt och enkelt kan godkännas. Hon har inte gjort det utan intelligens. Jag vill dock mycket starkt varna er för att verkligen rösta ja. Ni behöver nämligen bara läsa det sista stycket i betänkandet, där hon i sin motivering faktiskt skriver att det vore meningsfullt att helt enkelt stryka cannabis från listan över internationellt kontrollerade ämnen. Hon kräver alltså en särskild ändring av konvention 61 och att cannabis stryks från listan över förbjudna produkter. Jag vill starkt varna er för att rösta ja, för om ni följer Buitenweg röstar ni för en legalisering av droger och mot ungdomarnas hälsa och samhällets framtid. Den som stöder Buitenweg hjälper också knarklangarna att utvidga sina enorma affärer även till Europa och skadar det program som FN har upprättat för att hjälpa bönderna att övergå till och göra vinst på alternativa produkter, eftersom en ny marknad för droger skulle öppnas i Europa. Genom att stödja betänkandet främjar man i slutändan spridningen av narkotika i stället för att med all kraft bekämpa den, vilket bör vara vårt mål. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater - detta säger jag alltså på partigruppens vägnar - motsätter sig helt att cannabis legaliseras. Vi menar att FN:s konvention om narkotika skall bibehållas. Ännu mer, vi menar att narkotikakonventionen skall tillämpas fullt ut i stället för att ändras. Vi anser att det program som EU själv har utarbetat, nämligen ett parallellt arbete av förebyggande åtgärder, kontrollpolitik, behandling och rehabilitering skall träda i kraft fullt ut. Varför är vi då för och varför är vi emot att narkotikan legaliseras? Det är relativt enkelt: Se bara på det dramatiska läget i EU, där en tredje del av ungdomarna redan har provat cannabis. Nästan 8 procent av ungdomarna mellan 15 och 19 år röker hasch varje dag, och 75 procent av ungdomarna tror att cannabis är ofarligt, trots att medicinska undersökningar entydigt varnar för att användningen av cannabis innebär en risk för kroppen och särskilt psyket och leder till psykologiskt beroende. Det finns därmed inga som helst skäl att legalisera narkotika, legalisera cannabis eller stryka cannabis från listan över förbjudna ämnen. Tvärtom, den som känner till narkotikans risker för ungdomarna kan bara kräva följande: Nolltolerans mot narkotika! Detta är vad vår sida kommer att resa som motkrav, och vi hoppas också få majoritet för detta under omröstningen i morgon, eftersom vi för att skydda ungdomarna och deras intressen motsätter oss en ändring av narkotikakonventionen. Vi hoppas också att majoriteten i parlamentet tar sitt förnuft till fånga och stöder detta så att vi med denna förnuftets majoritet kan resa till konferensen i Wien och stötta FN i kampen mot narkotikan och göra klart att vi är för ett bevarande av konventionen och motsätter oss all form av drogliberalisering och all form av legalisering av narkotika. Vi kommer därför inte att kunna stödja Buitenwegs betänkande om detta inte ändras på avgörande punkter. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag måste säga att jag blev mycket förvånad över vad jag nyss fick höra från Pirkers mun, vilket jag skall förklara. För egen del vill jag först och främst gratulera föredraganden Buitenweg för ett betänkande som i motsats till vad som nyss sades är väl avvägt. Jag kan intyga att detta inte var någon enkel sak, med tanke på de mycket livliga diskussioner som den här frågan väckte vid behandlingen av betänkandet i utskottet. Som Buitenweg påpekade är det verkligen nödvändigt att utvärdera hur effektiva de nuvarande konventionerna är och dessutom lämpligt att omklassificera narkotikaprodukter. Som exempel kan jag nämna artikel 3 i allmänna narkotikakonventionen, där fler än 100 substanser klassificeras i fyra kategorier och där opium, heroin, kokain, hasch och metadon alla ingår i en av dessa kategorier. Är det verkligen logiskt? Jag ställer frågan till Pirker. Här måste det också sägas att betänkandet av Buitenweg inte på något sätt syftar till att lösa frågan om avkriminaliseringen av narkotika, inte ens när det handlar om lätt narkotika. I betänkandet ställs endast och uteslutande två frågor: frågan om det nuvarande systemets effektivitet och lämplighet och frågan om behovet av en omklassificering av produkterna. Och en omklassificering av produkterna betyder inte på något sätt att man föreslår att hasch skall få säljas fritt eller bli tillåtet. Jag utmanar Pirker att bevisa för kammaren att detta är ett av förslagen i betänkandet av Buitenweg. Jag vill också påpeka att denna instans antog betänkandet av Malliori för två månader sedan. Enligt detta betänkande finns det anledning att klassificera narkotika på vetenskapliga grunder, i förhållande till de risker dessa medför för hälsan. Buitenweg nämner för övrigt uttryckligen detta dokument, och jag ger henne mitt fulla stöd. Skall vi fortsätta att hänvisa till konventioner varav den äldsta går så långt tillbaka som till 1961 och den senaste till 1988? Det verkar vara dags att göra en utvärdering av dessa system. Jag vill här upprepa att detta betänkande är väl avvägt, att det i stor utsträckning och mycket korrekt klargör riskerna med narkotikamissbruk och att det inte under några omständigheter främjar användning av narkotika. Också i detta avseende utmanar jag Pirker och vissa av hans kolleger i PPE-DE-gruppen att finna punkter där det skulle finnas den minsta uppmuntran till narkotikamissbruk. I detta betänkande handlar det inte på något sätt om att förringa riskerna med narkotika och de skador som narkotika ger upphov till, och enligt min mening vore det inte så klokt att bryta en jämvikt som med stor möda, men med all rätt, har åstadkommits i betänkandet av Buitenweg. Jag önskar därför att vi skulle kunna lyckas uppbringa största möjliga stöd för detta betänkande, så att vi verkligen gynnar vår gemensamma önskan om att avhjälpa de skador som orsakas av narkotikamissbruk. Herr talman, kolleger! Till att börja med skulle jag vilja gratulera fru Buitenweg och upprepa kommissionsledamot Vitorinos ord. Han har sagt att Buitenweg har gått pragmatiskt tillväga med sitt betänkande och jag delar den åsikten helt och fullt. Kolleger! Jag har varit borta från parlamentet i ungefär tre år och jag är utomordentligt förvånad över den häftiga och hårda debatten om det här betänkandet - även i min egen grupp måste jag säga för ärlighetens skull. Till syvende och sist handlar det bara om en utvärdering och en nu översyn av avtal som ingåtts i det förflutna. Jag kan alltså inte föreställa mig att vi inte skulle kunna vara för det. Människor som anser att det är fullkomligt normalt att bilen måste besiktas efter ett antal år anser det alltså vara obegripligt att en period på mer än 30 år utvärderas och att man utifrån det drar slutsatser och konsekvenser. Vad handlar det om i själva verket, herr talman? Det handlar om att vi alla vill begränsa produktionen, handeln och användningen av droger, och framför allt användningen av utomordentligt skadliga droger. Ingen som röstar för Buitenwegs betänkande är beredd att offra barn till någon som helst form av narkotikamissbruk. Den enda frågan som vi tillsammans måste besvara är: vilken är den bästa metoden? Jag kan inte göra det här. Om jag skulle kunna göra det utan vidare, som Pirker kan, så vore det oerhört enkelt och då skulle jag antagligen bli rik som ett troll, för då hade jag funnit lösningen på ett världsproblem. Jag måste erkänna helt ärligt, herr talman, att jag inte kan det. Däremot anser jag att de som verkligen kan det och som kan utvärdera på grundval av ungefärliga uppgifter måste ha rätt att göra det. I det här sammanhanget vill jag än en gång yrka på enhetlig statistik. Alla som fördjupar sig i den här problematiken måste komma fram till slutsatsen att det finns väldigt lite jämförbar statistik. Enligt min åsikt måste man våga föreslå ändringar av policyn på grundval av klara och tydliga uppgifter. Kanske innebär en utvärdering av den nuvarande policyn att den befästs i brist på en bättre lösning. Jag talar inte för det, jag förväntar det inte heller, men det är ett möjligt resultat av det här betänkandet. Således begriper jag inte varför så många ändringsförslag har lämnats in som syftar till att motverka utvärderingen. Därför skulle jag vilja be mina kolleger som manar till att rösta emot Buitenwegs betänkande, eller åtminstone rösta emot delar av det, när det handlat om utvärderingen, att än en gång tänka över vad som verkligen är det bästa sättet att tillsammans lösa det stora problemet med narkotika. Att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns något problem är inte den rätta vägen. Att tillsammans våga utvärdera på grundval av riktiga uppgifter, det är enligt mig den rätta vägen. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Konsumtionen och handeln med narkotika är ett av de värsta gisslen i vår tid. I Europa är det få, om ens någon, som inte har någon på nära håll, en familjemedlem, granne, vän, kollega, medmänniska eller bekant som har gått igenom en erfarenhet med narkotikakonsumtion och -beroende, med sina inneboende effekter i form av nedbruten personlig och social situation, mänsklig förnedring, nedbruten hälsa, fattigdom och många gånger brottslighet och död. Därför är narkotikabekämpningen fortfarande en viktig del av den nuvarande offentliga politiken, för alla regeringar, för alla ansvariga stater, och det är inte dags att mildra denna kamp. De tre FN-konventionerna som ligger till grund för den resolution vi debatterar i dag och som vi skall rösta om i morgon har här en central plats. De utgör den högsta graden i ett konstaterande som ingen kan förneka: narkotikabekämpningsstrategin kommer bara att en dag lyckas till 100 procent om en verkligt uttryckligen internationell plan följs i hela världen. FN:s generalförsamlings handlingsplan från 1998 utgör ett annat steg i denna riktning, och vi befinner oss nu halvvägs mot den utvärderingsperiod på tio år som man då fastställde. Problemet är dock lika allvarligt på internationell nivå så det är inte dags att mildra det tidigare konstaterandet eller några av dess instrument. Under de senaste åren har det blivit ett mode i vissa kretsar att säga att förbudspolitiken, sammanfattad i termen ?förbudsiver?, har råkat ut för ständiga bakslag och att dessa bakslag har erkänts av myndigheterna själva. Det är inte sant! Det är framför allt inte korrekt med en liberaliseringsväg som man försöker få till ur denna diskussion. För det första, att notera områden eller nivåer med relativa bakslag gör inte att de uppnådda framgångarna försvinner och inte heller den avgörande betydelse som den antagna internationella förbudsramen utgör när det gäller ett globalt säkerhetsnätverk. För det andra, att notera områden där man har misslyckats för att man vill öka effektivitetsgraden, är inte samma sak som att slå upp det som ett misslyckande för att inspirera och underblåsa en kapitulation inför detta globala hot. Och för det tredje, att således upptäcka ett eventuellt misslyckande är bara användbart om det sker tillsammans med en seriös analys av orsakerna till det, för att stärka beslutsamheten inför nästa fas i högre grad. Det är inte svårt att erkänna att huvudorsaken till att vi ännu inte kan hävda en 100-procentig framgång i narkotikabekämpningen, enligt den linje som dessa tre konventioner fastställer, är att kampen ännu inte bedrivs inom en verkligt internationell ram. Det finns länder som tydligt eller på ett subtilt sätt flyr undan den fastställda disciplinen. Det finns många som tillämpar sin energi mer på att upptäcka fallgropar och öppningar i ramen för konventionerna eller skapa nya än att försöka tillämpa den på ett bra sätt. Detta betänkande, eller snarare dess motivering, är ett gott exempel på just detta. Det finns länder kvar, även i Europeiska unionen, som exempelvis Nederländerna, som prövar en politik med en annan inriktning, och man kan fråga sig om detta äventyrar den gemensamma säkerhetsramen för Schengenområdet. Det finns områden som undflyr myndigheterna i länder där brottsligor utövar en frontal utmaning mot den internationella myndigheten. Det finns andra områden och platser med en verksamhet av den mest skiftande natur inför vilken många länder förhåller sig ljumma, om de inte till och med frivilligt stänger ögonen inför det olagliga. Det är på dessa svagheter vi måste koncentrera vår uppmärksamhet inför Wienmötet den 16-17 april. Och som ett upplyst och ansvarsfullt parlament får vi inte till detta möte skicka en enda felaktig signal, ett enda svaghetstecken, ett enda tecken på att ge upp. Denna resolution började illa. Den började med ett initiativ som i sin helhet innebär en frontal utmaning mot FN-konventionerna och deras ram, även om den sedan har begränsat sitt mål. Buitenweg har därefter försökt anstränga sig för att staka ut innehållet, men hon har inte fått bort den ursprungliga känslan av misstag i detta initiativ eller dess risker. Därefter har det gjorts ansträngningar inom ramen för utskottets debatter för att närma olika synvinklar och begränsa områdena för meningsskiljaktigheter, men trots dessa ansträngningar är frågan så känslig att jag, som företrädare för UEN-gruppen, ansåg att jag skulle föreslå en alternativ resolution som kan ge oss en absolut politisk säkerhet. Det är detta förslag jag ber kammaren att stödja. All tvetydighet på detta område främjar en katastrof. Herr talman! Politiskt skiljer jag mig i grunden från föredragande Buitenwegs åsikt. I den utsträckning kommissionsledamot Vitorino instämmer med Buitenwegs förhållningssätt skiljer jag mig alltså i grunden från även hans åsikt. FN:s ministerkonferens om narkotika närmar sig med snabba steg, den börjar närmare bestämt i dag och håller på till den 17 april. Med växande förvåning har jag de senaste månaderna iakttagit förbudsmotståndarnas aktiviteter. Egentligen är det beundransvärt hur de lyckas manifestera sig på poster som spelar roll. De presenterar sin libertinistiska drogståndpunkt på ett sätt som nästan får en att tvivla. Det är trots allt bra att de först och främst ser till de beroendes hälsa. Det är trots allt bedrövligt att missbrukarna måste köpa dyra droger i olagliga kretsar. Om de använder droger i fängelset är trots all deras eget val. Man skulle nästan kunna tro att det är sant. Lyckligtvis är det många som inte gör det, trots de hårda påtryckningarna. Förbudsmotståndarlobbyn har känt av svåra motgångar. Vem har inte hört talas om skandalen kring Mike Trace? Han blev tvungen att ta farväl av sina arbeten vid FN och Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk när hans libertinistiska avsikter blev kända. Konferensen om droger som organiserades under det grekiska ordförandeskapet slutade med ett fiasko för förbudsmotståndarna. Medlemsstaterna vägrade att avlägga en förklaring i vilken det bland annat manades till en ändring av Förenta nationernas konventioner. Och nu ligger ärendet opåkallat hos Europaparlamentet. Andemeningen i Buitenwegs förslag är tydlig. Trots att det inte framkommer i klartext så insinueras det att en ändring av Förenta nationernas konventioner börjar bli oundviklig med tanke på att den politik som har förts fram till nu har gått i stå. Den libertinistiska policyn skulle leda till säkra framgångar. En oriktig slutsats enligt mig. Som den nederländare jag är känner jag till de bra och de dåliga sidorna av den nederländska politiken. Vården som de narkotikaberoende erbjuds är bra. På frågesidan har vi utvecklat många bra initiativ, men där upphör det. Skadebegräsning och ingenting mer än det är ingen lösning. Därmed accepterar vi narkotikaberoende som ett samhällsfenomen och ser vi på när medmänniskor förstörs. Ja, vi hjälper dem med rena sprutor och ett bra användarutrymme, men förstörelsen fortgår. Avvänjning, om så nödvändigt med tvång, är fortfarande det bästa sättet att skydda en narkotikamissbrukares hälsa. Den policyn hanterar vi också i fråga om tobaksberoende. Har Nederländerna färre narkotikaberoende än andra länder tack vare vår politik? Nej, minst lika många. Harm reduction kan spela en roll i hanteringen av drogproblematiken men är aldrig ett alternativ till kampen mot narkotikahandel och narkotikaberoende som betänkandet vill göra gällande. Det får ju heller inte vara det avtrubbade argumentet för att rösta för att ändra Förenta nationernas konventioner, för ändringarna som förbudsmotståndarna yrkar på går mycket längre än så. Harm reduction-historien är bara stenen som måste sätta jordskredet i rörelse. Att avskaffa Förenta staternas nuvarande konventioner och legalisera droger är målsättningen. Och fler liv går till spillo även i fortsättningen. Som framgår av de 14 ändringsförslag som jag har lämnat in stöder jag inte på något som helst sätt det här tvetydiga betänkandet. Rösta bort det och glöm det så fort som möjligt är vad mig beträffar det bästa alternativet. Herr talman, herr kommissionär! En del kolleger har valt att inte tala om Buitenwegs betänkande, utan om motiveringarna eller om rekommendationen som låg till grund för det. Dessa kolleger finner för gott att försöka dela upp denna församling i de som är mot droger, som de själva, de som är för våra ungdomar, som de själva, och å andra sidan de som är för droger och önskar livet av alla våra ungdomar. Låt mig först av allt säga att drogerna i dag är era droger, de fria drogerna: fria att hanteras av maffian, av den organiserade brottsligheten, fria att döda genom överdoser, fria att döda i aids, fria att döda på gatorna och torgen i våra städer. Det är snarare vi förbudsmotståndare, som är emot era fria och olagliga droger, som står för kontroll, för lagar och laglighet. Vi är för att de som använder droger - dagens lagliga och olagliga droger - skall behandlas som konsumenter, möjligen som sjuka, men inte som brottslingar. Jag förstår inte hur man kan använda era förebyggande åtgärder mot människor som behandlas som kriminella. Lyckligtvis har Europaparlamentet i dag att diskutera det som hör till dess befogenheter: alltså inte frågan om fria, lagliga eller förbjudna droger, utan en utvärdering och eventuell reformering av den nuvarande politiken. Det är detta ni borde ta ställning till, och det är detta ni vägrar tala om. 1998 sade Förenta nationerna, i linje med era internationella konventioner: ?Låt oss lansera en tioårsplan: 1998-2008, en drogfri värld, A drug-free world: We can do it?. Detta var den slagkraftiga sloganen. Man har försökt allt, till och med ekonomiska överenskommelser med talibanerna, europeiska pengar som skänktes till talibanregimen före den 11 september för att köpa utrotning av opiumodlingarna. Vi har köpt rökning i dalarna i Anderna i Sydamerika, vi har köpt helikoptrar, arméer och en militarisering av våra samhällen. Efter fem år ser vi en ökning av drogkonsumtionen och av produktionen, samt en diversifiering på marknaden: allt mer droger, allt mer aggressiva droger, nya molekyler och nya substanser. I dag, efter fem år, har vi alltså att ta itu med en faktisk situation, inte en ideologisk debatt. Det vi vill, det man vill i Buitenwegs betänkande, är att ni skall acceptera en utvärdering av resultaten. Om det hade varit vår politik som tillämpades i dag tror jag att vi hade varit beredda att acceptera en sådan utvärdering. Jag förstår inte varför ni inte är det, eller är det kanske just det jag gör: när man har med en ideologi att göra, när man överför en moral från att vara var och ens individuella moral - och jag tror inte att min nödvändigtvis är sämre än er - till att bli en statsmoral bygger man upp en etisk stat, och förbudstänkandet överförs från drogerna till debatten, till vetenskapen, så att till och med cannabis och kokablad likställs med heroin. Jag undrar om ni skulle hålla med om att dessa droger skall likställas om det vore er son eller dotter som använde eller missbrukade cannabis eller heroin! Jag skulle kunna fortsätta, men den tid jag har till mitt förfogande är slut. Jag hoppas att ledamöterna från alla politiska grupperingar åtminstone kommer att anta utmaningen att debattera och utvärdera detta, i stället för att bedriva ideologisk konfrontation. Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag är mycket ledsen över att behöva reta Cappato, men jag måste ändå säga vissa saker som han inte uppskattar. Detta är ett grundläggande betänkande, inte något övergångsbetänkande, som man vill få oss att tro. Sedan många år tillbaka har FN tagit ställning mot dem som tillverkar och handlar med droger, man har klart angivit hur farliga olika substanser är och hävdar med kraft att vi måste bekämpa smugglingen och brottslighetens utbredning på alla nivåer. Efter FN-konventionen 1961 har det gjorts andra ställningstaganden: 1971, 1988 och 1998. Nu, inför ministerkonferensen i Wien nästa vecka, har Europaparlamentet uppmanats att framlägga ett eget förslag, ett eget ställningstagande. Det är verkligen inte lätt efter vad vi har hört. Även om betänkandet utgår ifrån dessa vidsynta förutsättningar och tycks vara balanserat kommer man dock, mer eller mindre direkt, fram till samma slutsatser som vanligt, de som brukar splittra parlamentet och som också klyver den allmänna opinionen: det vill säga avreglering, legalisering av lätta droger, särskilt av cannabis, och skillnaden mellan dessa och de tunga drogerna. Någon sade nyss: visa mig var det står! Det står där, det är bara att läsa betänkandet ordentligt. Dessutom verkar det stå klart att man anser att behandling med alternativa substanser är det mest effektiva, det mest direkta instrumentet för att bekämpa drogberoende. Också på den punkten kan ingenting vara mer felaktigt: som vi vet ifrågasätts denna metod i många medlemsstater, eftersom den inte gör att de drogberoende avvänjs, utan bara att de bedövas av samhället. Det viktigaste när man använder denna metod är kort sagt att skaffa undan problemet, inte att individen skall bli återställd. Betänkandet framstår som bristfälligt också eftersom man inte kompletterar förslagen till hur den befintliga situationen skall åtgärdas med initiativ till förebyggande åtgärder som kan begränsa företeelsen i framtiden. Försöket att legalisera cannabis som ett ofarligt ämne kan hur som helst inte bifallas, eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis på detta. Det kanske är sant - jag skall sträcka ut handen till dem som har andra åsikter - att inte alla som börjar röka sedan övergår till tunga droger, men numera tycks det vara fastställt att alla de som i dag är slavar under heroinet började med att ta en joint eller röka gräs. Dessa olika åsikter kom fram redan under debatten i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och det är ingen tillfällighet att detta betänkande antogs med 24 röster för och 20 röster emot. Dokumentationen är alltså mycket tydlig och bevisar hur svårt det är att hävda några absoluta sanningar på detta område, liksom att komma med oantastliga och lika absoluta lösningar. Herr talman! Jag vill gratulera Buitenweg för det betänkande hon har lagt fram. Hon har haft en mycket svår uppgift. Det är inte möjligt att uppnå samförstånd i denna fråga. Men jag tror dock att det är möjligt att få en ordentlig majoritet. Den majoriteten kommer i stor utsträckning att återspegla människors åsikter inom hela den europeiska unionen. Det fins inte någon som bestrider det faktum att vi måste försöka minska drogmissbrukets förödande konsekvenser för missbrukarna, deras familjer och samhället i dess helhet. Det finns inte någonting i betänkandet som strider mot det. Vi har fått höra en del häpnadsväckande saker från Pirker, Santini, Blokland och andra som får en att undra hur de har valt att tolka anmärkningarna i detta betänkande. Herr Pirker! Ni sade för några minuter sedan att om ni skulle rösta för detta betänkande så skulle det vara mot hälsan för våra unga. Ni sade dessutom att det skulle vara att hjälpa narkotikahandlarna om ni röstade för detta betänkande. Om ni verkligen har läst betänkandet på det viset så föreslår jag att ni går tillbaka och läser det en gång till. Vidare, om ni vill att er grupp - PPE-DE-gruppen - skall anta den linjen så måste jag säga er att det inte bara är en förenkling av situationen, det är en vrångbild, en grov förvrängning av vad som står i betänkandet. Man har talat om nolltolerans. Det finns inte några som helst belägg för att nolltolerans är en seriös, effektiv eller ens praktiskt genomförbar policy för att försöka ta itu med denna fråga. Ni behöver bara se tillbaka på historien, på förbudstiden i Förenta staterna, då det fanns en nolltolerans för alkohol: vilken strålande framgång var det inte för att lösa alla problem de hade i Förenta staterna! Det kommer inte att fungera. Det finns inte några belägg som stöder nolltolerans. Jag håller med Boogerd-Quaak när hon säger att ingen känner till det verkliga svaret. Det finns inte någon enkel lösning. Men jag anser att vi genom att rösta för detta betänkande inte säger att konventionerna måste ändras utan att det finns utrymme för en djupgående utvärdering. Det är anledningen till att jag kommer att rösta för det: för att vara realistisk, för att acceptera samhället som det är, för att vara moderna i vårt synsätt och för att vara utåtriktade. Ja, Pirker, jag talar om samma betänkande som ni. Vi måste vara utåtriktade i detta parlament. Herr talman! I de allra flesta fall är jag beredd att stödja en kompromiss för det gemensamma EU:s bästa, att lyssna och ta intryck, men inte i dag! Kolleger, ni skall veta att det finns två tydliga linjer i den liberala gruppen. Det finns en gräns för kompromisser. Den gränsen tycker jag att Buitenweg med råge har överskridit. Det finns ingen som helst anledning att kräva förändringar eller översyn av FN:s konventioner om narkotika. Det är inte konventionerna det är fel på, utan det handlar om medlemsländernas bristande vilja att ta itu med de ökande knarkproblemen. Till de kolleger - det finns några t.o.m. i min egen grupp - som säger att jag är rigid och inte inser vikten av förändringar vill jag säga att det må så vara att jag är rigid, men jag vet också vad som ligger bakom denna resolution. Vi sysslar ju med politik, herr Evans! Det behöver man inte heta Einstein för att förstå. Ett besök härförleden i Amsterdams glädjekvarter gjorde mig än mer förvissad. Det är nämligen så, herr Evans, att de som går i bräschen för en översyn av FN-konventionerna är samma personer som vill legalisera och liberalisera narkotikapolitiken. Cappatos retorik klingar alltså fullständigt falskt. Vi vet vad han vill. Vi vet också vad Buitenweg vill, nämligen legalisera både lätt och tung narkotika. Glöm inte att bakom oss andra här i kammaren står miljoner européer! Över en miljon människor har skrivit under den s.k. Wiendeklarationen, ett nej till urholkning av FN-konventionerna. Kolleger, den signal som vi måste sända till Wien och alla Europas ungdomar, också de som sitter här och applåderar, är: Nej, vi vill inte legalisera! Nej, vi vill inte liberalisera! Nej, vi har inte givit upp kampen för ett narkotikafritt Europa! Avvisa resolutionen. Herr talman, mina damer och herrar! Två väsentliga aspekter på en statlig narkotikapolitik ligger till grund för min kritik mot betänkandet. Statens försök att hindra bruket av vissa droger är lika gammalt som dess misslyckande. Mot detta ställer jag den liberala och inte alls särskilt statskritiska idén om att det faktiskt finns saker som inte angår staten, som t.ex. vilken marmelad man gillar bäst, hur varmt man klär sig om vintern eller vilket berusningsmedel man tycker om att röka, sniffa, dricka eller injicera. De statliga försöken att reglera den individuella konsumtioner får hur som helst drastiska följder. De 2 000 heroinkonsumenter som årligen dör under erbarmliga förhållanden bara i Tyskland, går faktiskt inte under av själva drogen, utan av de villkor på vilka staten låter dem konsumera sin narkotika. Betänkandet vill inte riktigt kännas vid detta. Visserligen är kraven på narkotikapolitiken humanistiska i den bemärkelsen att droger t.ex. skall klassificeras utefter sin faktiska inverkan på kroppen, dvs. att principen om inverkan skall gå före principen om laglighet. Men narkotikapolitik har inget med humanism att göra, däremot en hel del med skapandet av ett statssamhälle och samhällskroppens produktivitet. Är man humanist - och i detta fall förväntar jag mig inte ens en marxistisk statskritik, ärade radikala och mindre radikala kolleger - då är avvisandet av all form av narkotikapolitik ett måste. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! I dagens Europa, i den värld vi lever förknippas narkotikan ofta med brottslighet, aids, social utslagning och arbetslöshet. Narkotikan är faktiskt ett problem som hotar medborgarnas hälsa, säkerhet och livskvalitet och det är därför Europaparlamentet har strävat efter att finna en effektiv lösning på narkotikaproblemet, som är ett gemensamt problem för alla länder och alla sociala grupper. De tre konventionerna som styr narkotikafrågan har här redan tagits upp. Det är narkotikakonventionen från 1961, konvention om psykotropa ämnen från 1971 och Wienkonventionen från 1988 om olaglig hantering av dessa ämnen. Dessa tre konventioner förbjuder framställning, handel, försäljning och konsumtion av en lång rad ämnen annat än för medicinska och vetenskapliga ändamål. Föredraganden Kathalijne Buitenwegs förslag är i grunden att ändra 1961 års narkotikakonvention genom en omklassificering av de ämnen som anges i förteckningen. Föredraganden försöker, och hon döljer det inte, att ändra förteckningen över förbjudna ämnen för att cannabis skall kunna tas bort från denna listan, vilket om man så vill det eller inte, leder till en legalisering av dess handel. Det är lovvärt att medlemsstaterna som har skrivit under dessa konventioner träffas, vilket kommer att ske den 16-17 april, som kommissionsledamoten redan har påmint om, för att utvärdera de uppnådda framstegen och de svårigheter man har stött på, och debattera ett eventuellt behov av att införa ändringar, en process i vilken nya strategier alltid kommer att välkomnas i kampen mot narkotika eller för att stärka den redan existerande. I detta betänkande ger man dock genom att föreslå en omklassificering av förtecknade ämnen, en impuls mot en liberalisering av konsumtionen av vissa droger. Och detta kan jag inte gå med på. Jag tror inte att stödet till en liberaliseringsrörelse för drogerna kan eller får vara en lösning för en effektiv kamp mot det växande narkotikaproblemet. Jag tycker det är oacceptabelt att man vill överföra tanken om att Europeiska unionen är för en liberalisering av narkotika i strid mot den strategi som nästan alla medlemsstater har följt. Vi måste respektera de befintliga konventionerna och stärka medlen för behandling och återanpassning av narkomanerna, vi måste respektera subsidiaritetsprincipen eftersom det finns olika narkotikapolitik i våra olika medlemsstater. Jag vill avsluta med att påminna om att vi förra månaden i denna kammare godkände ett betänkande av Pirker angående problemet om den växande ökningen av framställning och handel med syntetiska droger, då vi godkände en utvidgning av förbudet mot ämnen som hittills inte har inventerats. Ingen i det Europa vi lever skulle förstå om vi i dag tog en annorlunda riktning. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Debattens hetta visar klart och tydligt att vi har kommit fram till kärnan i en verkligt viktig samhällsfråga, och jag skulle vilja tacka Buitenweg för att hon gav sig i kast med denna fråga genom sitt betänkande. Men låt oss tala klarspråk: det vi gör i dag, är det inte att konstatera att dessa tre internationella konventioner är misslyckade, varav den första är 40 år gammal? Är vi i dag inte i färd med att säga att allt vi har gjort i form av förbud är meningslöst? Det viktiga internationella mötet i april i år kommer att avgöra om en utvärdering av dessa konventioner skall påbörjas, vilket skulle kunna bli ett tillfälle att inleda en bred debatt i frågan. Detta betänkande får betydande följder. Det visar, för en gångs skull, att vi har uppnått en nivå av mognad och ansvar. Här föreslås, enligt det sunda förnuftets logik, en nödvändig utvärdering för att stoppa vansinnet eller - om jag vågar säga så - den ljusskygghet som livar upp vissa när man talar om narkotikamissbruk. Att tala om utvärdering och uppdatering är inte detsamma som att ägna sig åt omvändelseiver. Vi måste konstatera att konventionerna är repressiva, mot bakgrund av att vi just har röstat igenom ett dokument med krav på att vi skall röra oss mot förebyggande åtgärder och mer pragmatiska metoder. Den klassificering som i dag reglerar olika läkemedel är uppenbarligen helt föråldrad. På vilket sätt skulle en vetenskaplig omvärdering med utgångspunkt i det grundläggande kriteriet om hälso- och samhällsfara kunna försätta oss i fara? Är motståndarna till denna strategi - anhängarna av allenarådande repression - så föga övertygade om sina egna teser att de fruktar en vanlig vetenskaplig utvärdering? Låt oss tala klarspråk! Antingen kommer alla de politiska åtgärder som vi har utvecklat att misslyckas i grunden eller också tar vi oss tiden att göra dessa utvärderingar - eller också sätter vi stopp för den fåniga ljusskygghet som jämställer hasch och heroin. Det är dags att påminna om att det är medlemsstaterna som tar initiativet till, ratificerar och utarbetar dessa konventioner, och att de i dag kanske har beslutat att nå fram till en politisk attityd som med all säkerhet är mer sammanhängande, mer samordnad och framför allt mer ansvarsfull på det här området. Herr talman! Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Förenta staterna, marionettspelaren vid denna konvention. Arton månader efter det att de bombade Afghanistan sönder och samman är heroinskörden i det landet större än någonsin. Vilken strålande strategi amerikanerna måste ha! Det är svårt att hitta någon som anser att den nuvarande narkotikapolitiken är en framgång. Om någon skulle säga att den var det skulle det vara ett löjligt påstående. Så det borde helt enkelt vara vanligt sunt förnuft att utvärdera den nuvarande politiken, bedöma dess effektivitet och överväga vilka alternativ som finns. För de flesta människor skulle det kanske vara sunt förnuft men jag är rädd att det inte gäller för delegaterna till denna konvention. De skulle lika gärna kunna stå i narkotikakungarnas sold. För resultatet av deras beslutsamhet att föra en förbudspolitik kommer bara att vara att fylla just dessa brottslingars fickor, genom att förkasta intelligentare strategier som skulle kunna reducera de verkliga skadorna för individer och resten av samhället. Sanningen är att förbudet inte är en lösning på problemen, utan den främsta orsaken till dem. Det är förbudet som skapar narkotikakungarnas vinster. Det är förbudet som dödar användarna genom att neka dem den information om drogerna de sätter i sig som de behöver. Det är förbudet som när den kräftsvulst av korruption som skadar våra samhällen så mycket. Jag tror och hoppas att förbudet en dag kommer att ersättas med statlig reglering, men jag säger inte att detta är en politik som bör tvingas på varje land. Jag säger till mina svenska kolleger och till Förenta staterna att de bör ha friheten att utveckla den narkotikapolitik som de anser passar deras länder, men att andra bör vara fria att utveckla sina egna strategier för att finna effektivare lösningar på detta fruktansvärt svåra problem. Herr talman! Vissa åsikter i Buitenwegs betänkande och ännu mer i Cappatos förslag skulle utan vidare kunna stödjas av narkotikahandlarna, av de läkemedelsindustrier som tillverkar ersättningsprodukter men också av dem som hellre ser att ungdomarna står under narkotikakulturens inflytande än att de kämpar för sina rättigheter eller demonstrerar mot den imperialistiska invasionen i Irak. Det sägs ingenting om de sociala orsakerna till narkotikamissbruket, och heller ingenting om förebyggande åtgärder och om avvänjning. Man underskattar FN:s undersökningar av de negativa resultaten av legaliseringen och tillverkningen av ersättningsprodukter, man ifrågasätter t.o.m. deras skadliga effekter genom förslaget om kategoriindelning, men också genom kravet på nya undersökningar av narkotikans konsekvenser. Cappato påstår t.o.m. att orsaken till marginaliseringen av narkomanerna inte är narkotikan utan det faktum att den inte används öppet. Ännu vansinnigare är hans påstående att det är förbudet som är orsaken till ökningen av narkotikamissbruket. Det innebär att han frikänner narkotikahandlarna och det kapitalistiska samhället och i stället dömer ungdomarna. Europaparlamentet har en möjlighet att skydda ungdomarna mot narkotikahandlarna och deras vänner genom att med stor majoritet rösta emot betänkandet eller göra en grundlig förändring av det. Herr talman! Under ministerkonferensen nästa vecka kommer det alltså att handla om utvärderingen av framstegen och problemen i förverkligandet av konventionernas målsättningar. De här målsättningarna avser minskning av bruk, försäljning, produktion, osv. Det är bra målsättningar och alltså är det också bra att fru Buitenweg har utarbetat ett betänkande om detta för att förse delegationen med ett par rekommendationer. Men hon menar naturligtvis något mer än bara det. Som den politiker hon är vill hon också ge en viss vägledning. Hennes betänkande är väldisponerat men enligt mig ur en felaktig infallsvinkel. Av den anledning ställer jag mig tämligen kritisk till det. Som jag ser det är punkt 7 kärnpunkten. Vad utvärderingar beträffar så måste man fastställa kriterier. De uppges i stora drag i punkt 7. I väldigt stora drag, för jag anser att samtliga förtjänar en närmare specificering. Jag tror att vetenskaplig forskning på det här området är svår i vilket fall som helst och att den måste förberedas mycket noggrant så att kriterierna som fastställs hela tiden vidhålls under forskningsarbetet. Vi känner alla till att all vetenskaplig forskning nu för tiden kan undergrävas av annan vetenskaplig forskning. Hur som helst, man kan till och med hyra institutioner för att göra det. Vi måste alltså vara noga med att se till att det görs ordentligt och ta till oss Hans Bloklands varning om personalen som ägnar sig åt den här forskningen. När de här frågorna diskuteras kommer en mängd olika känslor i svall. Det tycker jag är oerhört roligt att höra. Nyss hörde jag Robert Evans tala på ett fantastiskt sätt om de här frågorna. Det innebär att det finns ett slags tro bakom den intagna ståndpunkten. Eller att det i hög grad handlar om en framtoning som man vill ha. I Nederländerna har jag förstått att idén om individens autonomi, som måste stå väldigt centralt, är väldigt viktig. Jag tror inte alls på den inställningen. Vad den saken beträffar har jag en helt annan tro, eftersom jag inte heller tror att varje individ har rätt att välja sitt eget beroende, vilket jag hörde någon utbrista på nederländsk TV en gång. Jag tycker att det är en konstig autonomi varvid den högsta autonomin är att ge upp autonomin. Jag ser ingenting i det. Dessutom har det inte gått som vi förväntade oss i Nederländerna. Alla tycker att vi för en väldigt tolerant politik. Jo, fast vi tycker redan att den är förlegad. Vi ser alltså till andra möjligheter. Vi säger; har vi inte varit alldeles för toleranta? Den där klassificeringen av narkotika, är den rimlig egentligen? Jag kan berätta för er, herr Robert Evans, att vi i Nederländerna kan odla så bra cannabis som är så starkt koncentrerad att gränsen till tung narkotika nästan har suddats ut. Den klassificeringen har egentligen upphävt sig själv. Dessutom har det toleranta klimatet i Nederländerna - där många som tillverkar ecstasypiller inte har en känsla av att de ägnar sig åt något olagligt - en rikligt blomstrande produktion till följd. Jag tror att vi är en av de största exportörerna i världen. Ni kanske kan säga att det är bra för den nederländska ekonomin, men mig förfaller det ändå vara en felaktig infallsvinkel. Vad de där ecstasypillren beträffar så måste vi förstå att mycket av det meningslösa våldet i utelivet beror på dem. Jag anser att vi måste komma bort från det, att vi alltså måste föra en nykter politik i riktning mot zero tolerance. Herr talman! Jag och de svenska socialdemokraterna anser att FN:s narkotikakonventioner skall utgöra grunden för EU:s narkotikapolitik, och vi önskar att denna grund skall bestå. Att utvärdera effektivitet är en sak, men att antyda att väl fungerande internationella konventioner skall upphävas är att gå för långt. Det sker i detta betänkande. Jag ser inte heller någon anledning till omklassificering av preparat, vilket också krävs i betänkandet. Vi måste komma ihåg att det redan idag enligt FN:s konventioner krävs vetenskapliga bevis för medicinsk nytta och för att användning skall vara laglig. Jag stödjer alltså därför inte detta betänkande som det ser ut idag. För mig i egenskap av folkvald är det ett viktigt uppdrag att inte ge vika i kampen mot narkotika. Ibland är det svårt att diskutera dessa frågor, eftersom vi står långt ifrån varandra vad gäller användningen av verktygen, vilket har avspeglats i debatten idag. Låt mig förklara min och svenska socialdemokraters inställning: Vi anser att en avkriminalisering eller legalisering av så kallade lättare droger skulle vara direkt skadlig, eftersom dessa leder till bruk av tyngre droger. Detta vet vi av erfarenhet, och det tror jag knappast någon här kan säga emot. Vi stöder en narkotikapolitik som består av tre delar, där alla delar är viktiga: för det första förebyggande arbete, för det andra kontrollpolitik och för det tredje behandling. Den första delen, de förebyggande åtgärderna, är viktigast, och det är där tyngdpunkten skall ligga. Därför går det inte att riva upp de förebyggande internationella konventioner som vi har och som verkar för en klok narkotikapolitik. Den andra delen, kontrollpolitiken, är också viktig, men den är bara en av tre delar. Behandling och rehabilitering är självklara inslag om vi skall ha en human och fungerande narkotikapolitik syftande till att stoppa efterfrågan, spridning och kriminalitet. Herr talman! Som finländsk liberal stöder jag Olle Schmidts linje. Vi frågar oss vad det är som gör droghandel lockande för ungdomen. Jo, det är när de lever i samhällen där de saknar bättre perspektiv och inte har några andra möjligheter till framgång. Jag kommer från ett samhälle där alla ungdomar har möjlighet till utbildning, att förbättra sin sociala ställning och att komma framåt. De har hopp. Hopp är det bästa som finns i kampen mot droghandeln. Om vi argumenterar för att en handel måste legaliseras om den är lönsam, undrar jag om vi inte också måste legalisera kvinnohandel och människohandel som håller på att bli lika stora ekonomiska sektorer i världen, och ännu mer fruktansvärda. Till dem som kallar oss ridiculous när vi talar om den nordiska narkotikapolitiken som en framgång vill jag säga att vi enligt statistiken i Finland har lyckats. Där minskade den narkotikarelaterade brottsligheten i fjol. Herr talman! Malliori tog nyligen de första stegen i Europaparlamentet för att öppna för tankegångar som kan leda till legalisering av narkotika. Nu går förespråkarna för legalisering vidare och utmanar befintliga internationella överenskommelser. Det finns då anledning att stå upp för Europaparlamentets hittills kloka politik. Buitenwegs betänkande uppmanar till översyn av FN-konventionerna och omklassificering av narkotika. Det långsiktiga syftet tycks vara en fri marknad för viss narkotika, sedan för all narkotika och därefter avkriminaliserat narkotikamissbruk. Vare sig jag eller PPE-DE-gruppen kan stödja detta. Buitenweg presenterar detta på ett mycket intelligent sätt. Det är först när man studerar motiveringsdelen som man ser att det faktiskt handlar om legalisering av cannabis och att syftet i förlängningen är att legalisera all narkotika. Det kan vi läsa på olika ställen. Tonen hos dem som förespråkar legalisering har förändras och slipats de senare åren. Det ger större anledning till oro. Harm reduction låter oskyldigt, som att minska skador, men kan, om det används på fel sätt, bli ett verktyg för dem som vill legalisera. Det handlar inte bara om metadon och sprutprogram utan också om safer use of drugs, dvs. säker narkotikaanvändning, som om det fanns något sådant! Trycket ökar på ungdomar och familjer. Inte undra på att de flesta föräldrar motsätter sig en legalisering av cannabis. Samhället hjälper bäst till genom att inte öka tillgången på narkotika, oavsett vilken typ det gäller. EU gör viktiga insatser i bekämpningen av narkotikahandeln. Då skall vi inte bakvägen öppna dörren för annan narkotikahandel. Jag har tre råd till regeringarna och till kommissionen inför Wienmötet. För det första: Rör inte FN-konventionerna, utan verka i stället för att de genomförs till fullo av alla medlemsstater. För det andra: Låt vård- och behandlingsfrågor förbli nationell kompetens. Vad gäller detta är jag uppenbarligen på samma linje som Davies. Respektera medlemsstaternas skilda erfarenheter och traditioner på detta område. För det tredje: Ett tillgängligt och tillräckligt utbud av individuellt anpassade vård- och rehabiliteringstjänster är en bättre väg ur missbruk än omklassificering av olika sorters narkotika. Marknadsinstrument bör användas för det som man verkligen vill utveckla. Det gäller då inte fler droger eller fler narkomaner utan mer effektiv vård för att komma ur drogproblemen. Herr talman, herr kommissionär! Det är en allmän uppfattning att det är absolut nödvändigt med en samordnad politik på internationell nivå för att bekämpa narkotikaberoendet och den brottslighet som hänger samman med narkotikan. Det möte för en utvärdering efter halva tiden av Förenta nationernas handlingsplan som kommer att äga rum i Wien ger oss möjlighet att föra en vetenskapligt grundad diskussion om hur effektiva de hittillsvarande åtgärderna är. Man måste tillstå att de mål som uppställdes vid konferensen i New York i juni 1998 var ganska ambitiösa. Ganska många punkter i den planen har lyckats, som t.ex. balansen mellan minskad efterfrågan och minskat utbud, men också insamlandet av statistiska uppgifter på ett sådant sätt att man kan göra jämförelser mellan staterna. FN:s konventioner om narkotika är en viktig utgångspunkt för en framgångsrik politik. Men det krävs en utvärdering och en aktualisering, och då måste man ta hänsyn till de förändringar som skett på det internationella planet, de nya fakta på området, pilotprogrammens effektivitet och snabbheten i produktionen och spridandet av nya beroendeframkallande ämnen. Det är vår skyldighet att studera allt det ovannämnda noggrant och skaffa oss en uppfattning om huruvida de gällande konventionerna kan bedömas som aktuella och tillräckliga. Vi får för övrigt inte glömma att dessa konventioner tillkom 1961, 1971 och 1988. Dagens rekommendation från Europaparlamentet rör sig i stor utsträckning inom dessa ramar, och jag skulle vilja ta tillfället i akt och gratulera föredraganden. Värderade kolleger! Denna rekommendation tar inte ställning till om de beroendeframkallande ämnena skall legaliseras eller inte. Vad vi kräver är däremot att vår politik i en så svår fråga skall vara aktuell, adekvat och effektiv och, framför allt, att den skall förebygga problemen och inte bestraffa användarna. Herr talman! En rekommendation till det förslag som nu behandlas är att målsättningen skall vara att kullkasta den narkotikapolitik som baserar sig på tre FN-konventioner. Här ifrågasätter man på ett oroväckande sätt nolltoleransens ändamålsenlighet i förhållande till droger. Föredraganden måste ges en eloge för att han på ett listigt sätt dolt sitt egentliga budskap i tekniska nyanser. Det är inte nödvändigt att ändra klassificeringen av droger, vilket krävs i betänkandet. Omklassificeringen är endast ett täcknamn under vilket man försöker arbeta för en liberal drogpolitik. I klarspråk talar man här om legalisering av användningen av cannabis, en delvis upphävning av straffbarheten när det gäller försäljning av cannabisprodukter samt kontrollerad utdelning av heroin. Detta kan jag inte acceptera. Begränsande drogpolitik, eller nolltolerans, är det enda rätta sättet att förhålla sig till droger. Med den här politiken har man åstadkommit goda resultat. I de nordiska länderna har man lyckats hålla drogproblemen på en lägre nivå än i resten av Europa. Som exempel på resultaten man nått kan jag nämna en minskning av drogrelaterade dödsfall och brott samt en utjämning i antalet personer som prövat på droger. Ett sorgligt exempel på liberal drogpolitik är det så kallade mönsterlandet för en dylik inriktning, Nederländerna. Enligt Europols statistik produceras för närvarande över 50 procent av de syntetiska drogerna som rör sig i Europa i Nederländerna. Precis som kollega Oostlander redan tidigare sade är det helt klart att droger och användningen av dem ökar där man förhåller sig positivt till dem. I betänkandet har man som bakgrundsinformation använt utredningar av Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk. Dessa utredningars betydelse minskar dock på grund av den förre chefens bakgrund. Ifrågavarande person var i januari tvungen att lämna sin tjänst, eftersom det framkom att denne vid sidan om sin egentliga tjänst verkade för en legalisering av droger. Frågan om förhållningssättet till droger är principiell. Våra politiker måste inse vårt ansvar och agera därefter. Bästa kolleger! Jag uppmanar er att tänka noga efter vilket budskap ni vill ge i morgondagens omröstning, speciellt till de unga. (Applåder) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Buitenweg för detta betänkande och för hennes förnuftiga inställning till den fråga hon har varit tvungen att hantera. Vi vet alla att både småbrottslighet och organiserad brottslighet till överväldigande delen är drogrelaterad. Det europeiska samhället kan inte fortsätta att tolerera detta och föra en politik som är ett klart misslyckande. Om det finns någon som tror att vår drogpolitik fungerar så lever vederbörande i ett sagoland. Människor dör varje dag därför att de fastnar i en kriminell värld med droger som tjänar miljoner på deras elände. Jag har besökt bostadsområden där mormödrarna fostrar barnbarnen därför att föräldrarna har dött, inte av en överdos av cannabis eller ens heroin, utan därför att de använde smutsiga nålar för att injicera sig själva med heroin eller använde orent heroin. Vi kan inte fortsätta att tillåta att den kriminella drogvärlden förstör våra barn på detta sätt. I morse fanns det ännu en rapport i de irländska tidningarna om ett mord på grund av strider mellan olika droggäng - den femte på Irland bara under det senaste året. När hände det senast att en apotekare sköt en annan apotekare för att kontrollera drogmarknaden i sitt område? Eftersom drogmarknaden i hans område är laglig så finns det inte någon anledning för honom att försöka vinna en marknadsandel med olagliga medel. Vi behöver se över FN-konventionerna. I morgon bör det komma en kraftfull maning från detta parlament att det är nödvändigt att se över konventionerna och att vi måste ta itu med drogfrågan på allvar. Vi måste allvarligt överväga en avkriminalisering av cannabis och ta itu med de tunga drogerna på allvar. Herr talman! Den irländske socialdemokraten De Rossa menar att den nuvarande narkotikapolitiken inte fungerar. Finner han lösningen i Nederländerna? Är det där de stora förebilderna finns? Är Nederländerna ett exempel för övriga Europa? Narkotikans gissel är alltför allvarligt för att överlämnas till individer som inte är beredda att ta det fulla ansvaret för nuvarande och kommande generationer. Min fråga till många av er i PSE-gruppen och till majoriteten av er i Verts/ALE-gruppen, ELDR-gruppen och GUE/NGL-gruppen är vilket stöd ni är beredda att ge till föräldrarna när en tonårsflicka eller -pojke säger till mamma och pappa att ?de visa politikerna har avkriminaliserat detta, samhället har inget emot det?. Vilket stöd erbjuder ni mamman, herr De Rossa och herr Evans? Vilket stöd erbjuder ni pappan, herr De Rossa och herr Evans? Vad har ni för budskap? Är det den nederländska modellen som är det moderna? Är det denna modell som är den utåtriktade, den framtidsinriktade? Det cirkulerar så många olika begrepp. Tänk er in i den konkreta situationen i en familj, och det budskap man där ger till sina barn och till sina ungdomar! Försöken att legalisera narkotika utgör en allvarlig överträdelse mot innehållet i FN:s narkotikakonventioner och FN:s barnkonvention, speciellt artikel 33 i den sistnämnda. Jag citerar: ?Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder i upplysningssyfte, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handel med sådana ämnen?. Min fråga till föredragande Buitenweg är på vilket sätt hon tycker att den holländska politiken skyddar barnens rättigheter, på vilket sätt den ger styrka till holländska mammor och pappor att säga till sina barn och ungdomar: ?Stå emot narkotikan! Stå emot haschen!? Jag undrar också på vilket sätt Nederländerna är en förebild för övriga Europa. Evans tar också upp frågan om man kan jämföra hasch med alkohol. Uppenbarligen är budskapet att hasch skall bli lika kulturellt accepterat som alkohol är idag, inte minst i Storbritannien. Innebär detta att ni önskar att hasch skall bli en del av den kulturellt accepterade droganvändningen? Detta säger inte bara svenska kristdemokrater nej till, utan detta kommer också en majoritet av ledamöterna i Europaparlamentet att säga nej till i morgon. Herr talman! I likhet med andra kolleger välkomnar även jag detta tillfälle till debatt även om jag absolut inte är överens med några av dem som förslår att vi skall stödja denna resolution. Ett av de viktigaste områdena som vi måste undersöka gäller hur vi bäst skall kunna skapa ett samhälle som skyddar människor från de faror de utsätts för. Vi gör det på flera olika sätt, genom lagstiftning och åtgärder på andra områden för att skydda det gemensamma bästa och individuella rättigheter. Några av de målen för individuella rättigheter och det gemensamma bästa innebär att enskildas handlingsfrihet och rörelsefrihet beskärs, men syftet är inte att hindra någon från att göra vad denne vill göra utan därför att det ligger i allas intresse att se till att den personen inte kan göra det. Som en som har arbetat med unga drogmissbrukare och unga alkoholister vet jag att det inte finns något som är mer ägnat att sända fel budskap än förslag som kräver en legalisering av olagliga ämnen. Att göra det förnekar det faktum att de orsakar skada. Det är ironiskt att vi, vid en tid då Europeiska unionen och detta parlament arbetar för att minska rökningen på grund av dess allvarliga konsekvenser för hälsan, samtidigt försöker göra det möjligt för människor att fritt förstöra sin egen hälsa med droger som har visats vara skadliga för hälsan och ge upphov till andra problem. Det finns bättre sätt att upprätthålla lagen, göra den rättvisare och se till att vi kan reagera på enskilda missbrukares situation som vill komma tillbaka och få behandling. Men det kan inte åstadkommas genom lagstiftning. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0086/2003) av Cerdeira Morterero för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(2002) 225 - C5-0220/2002 - 1999/0258(CNS)). . (ES) Herr talman! Europeiska unionen har 12 miljoner olagliga invandrare från tredje land. Inrese- och uppehållstillstånd för familjeåterförening utgör i nästan alla unionens medlemsstater den huvudsakliga kanalen för laglig invandring av tredjelandsmedborgare. Denna familjeinvandring omfattar såväl familjeåterförening sensu stricto -återförening av familjemedlemmar med medborgare från tredje land med uppehållstillstånd - samt bildande av familj då familjekopplingen uppstår efter det att tredjelandsmedborgaren anlänt. De personer som beviljats uppehållstillstånd som familjemedlemmar utgör mellan 40 och 50 procent av alla invandrare. Ännu mer i vissa medlemsstater i unionen som i Frankrike och Förenade kungariket. Utan att bortse från betydelsen i kvantitativa termer av den lagliga invandringen är det å andra sidan viktigt att framhäva den grundläggande roll familjeåterföreningen spelar som nödvändigt medel för att uppnå en integration av tredjelandsmedborgare med laglig hemvist i Europeiska unionen. Familjemedlemmarnas närvaro bidrar till en större stabilitet och en integration av dessa personer då de tillåts leva ett normalt familjeliv. Den största delen av de familjemedlemmar som beviljas inresa genom rätten till familjeåterförening har en stor fördel i förhållande till andra slag av invandrare eftersom de har mycket starka band till en person -den sökande - som redan finns i mottagarlandet. Det underlättar möjligheten till integration i mycket hög grad. Den lagstiftning som handlar om familjeåterförening bör styras av två principer som också borde tillämpas på all invandringslagstiftning. Dessa principer som redan upprepats vid andra tillfällen är jämlikhet och säkerhet. Jag kommer inte att ånyo hänvisa till hela det historiska skedet i förslaget till det direktiv vi i dag diskuterar eftersom jag utgår från att det är känt. Jag kan dock inte låta bli att hänvisa till den första politiska överenskommelsen om laglig invandring som uppnåddes vid förra ministerrådsmötet (rättsliga och inrikes frågor) den 28 februari om rådets direktiv om rätten till familjeåterförening. En överenskommelse som är långt ifrån det detta parlament föreslår. Jag är medveten om svårigheterna att nå överenskommelser i så känsliga frågor som invandringen, vars fokus och rättsliga regleringar uppvisar mycket olika särdrag i medlemsstaterna. Det förslag som i dag läggs fram i plenum för godkännande innefattar som familjemedlemmar sökandens sambo, samt partner enligt medlemsstatens lagstiftning, oberoende av kön, sökandens och dennas sambos minderåriga barn, inklusive adopterade barn, samt sökandens eller dennas sambos minderåriga barn då en av dem är vårdnadshavare i teori och praktik, men vi har inte godkänt det undantag som handlar om barn över 12 år där medlemsstaten skulle kunna granska om det uppfyller kraven på integration innan man beviljar inrese- och uppehållstillstånd i enlighet med direktivet. Man har innefattat föräldrar med svårigheter i hemlandet då de inte har stöd från någon annan släkting. Man har också innefattat myndiga barn med hälsoproblem. Fristen för att meddela fattat beslut minskar från 9 till 6 månader och från 12 till 9 månader i exceptionella fall. När det gäller villkoren för rätten till familjeåterförening upprätthåller vi skälen för allmän ordning, säkerhet och folkhälsa då vi beviljar rätt till familjeåterförening. Man kommer inte att kunna avslå förnyande av tillstånd på grund av sjukdomar som uppkommit efter expediering av desamma. Man befriar de asylsökande från kravet att kunna visa att de kan försörja sina familjemedlemmar. Jag har upprepat alla ändringsförslag som handlar om subsidiärt skydd i utbyte mot ett löfte från kommissionen att så fort som möjligt lägga fram ett direktiv som harmoniserar denna fråga i Europeiska unionen. När det gäller inrese- och uppehållstillstånd för familjemedlemmar föreslår vi att en anpassning sker av rätten till utbildning, sysselsättning och yrkesutbildning till sökandens familjemedlemmar och inte till unionsmedborgarna. Det kommer att göra det möjligt att undvika olika sätt att behandla människor i en och samma familj. För änkor/änklingar, vid skilsmässor, separationer eller dödsfall kommer man att kunna få ett självständigt uppehållstillstånd om man haft tillstånd under minst ett år. I allmänhet finns det några aspekter som jag tycker är positiva, som t.ex.: befrielse från kravet på asylsökande att kunna bevisa att de har ekonomiska medel att försörja sin familj, antagandet av flexibla kriterier för asylsökande avseende kraven på bevis på släktskap och beviljande av alternativa bevismedel då dessa inte finns i dokument. Familjemedlemmar beviljas också i allmänna ordalag samma rättigheter till bosättning som familjeöverhuvudet, man beviljar familjemedlemmarna samma rätt till utbildning, sysselsättning för annans och egen räkning samt familjerådgivning och man erkänner de särskilda behov minderåriga som anländer själva har. Dock måste jag säga att den politiska överenskommelse som nåddes den 28 februari ligger långt från det detta parlament föreslog inom vissa områden eftersom det minskar dess tillämpningsområde och man kräver att rätten till permanent uppehållstillstånd skall vara en välgrundad framtidsutsikt. Avslutningsvis upprepar jag att jag beslutat mig för att dra tillbaka alla ändringsförslag som innefattades i tillämpningsområdet för personer som åtnjuter subsidiärt skydd i utbyte mot rådets löfte att anta det direktiv som lades fram av kommissionen den 12 september 2001 om minimiregler för krav och stadga som tredjelandsmedborgare och fördrivna personer kan välja för att söka asyl eller åtnjuta annat slag av internationellt skydd, inklusive rätten till familjeåterförening. Av dessa orsaker och de som vi på ett omfattande sätt förklarat tidigare i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ber jag om kammarens stöd för detta betänkande. Herr talman, ärade ledamöter, fru Carmen Cerdeira Morterero! Innan jag inleder debatten om ert betänkande skulle jag vilja gratulera till dess kvalitet och personligen gratulera er till att ni är här tillsammans med oss och tillönska er ett snabbt och fullständigt tillfrisknande. Det nya ändrade förslaget till direktiv om rätt till familjeåterförening, om vilket Europaparlamentet skall yttra sig i dag, antogs av kommissionen som svar på det mandat det fick av stats- och regeringscheferna i Laeken den 15 december 2001. Europeiska rådet bekräftade vid detta tillfälle att en gemensam asyl- och invandringspolitik förutsatte fastställandet av gemensamma bestämmelser i fråga om familjeåterförening. Europeiska rådet erkände dock att framstegen var långsammare och mindre substantiella än planerat och att det därför var nödvändigt med en ny impuls och nya riktlinjer för att återhämta den försening som hade ägt rum. Därför uppmanade Europeiska rådet ministerrådet att skynda på sitt arbete och krävde att de före juli 2003 skulle godkänna bestämmelserna för familjeåterförening. Kommissionen anser att familjeåterföreningen utgör ett viktigt element i en lyckad integration mellan nationaliteter i tredje land i de europeiska samhällena. Detta instrument är alltså för oss en viktig del av den gemensamma invandringspolitiken som kommissionen föreslagit och det var just det första av alla förslag som kommissionen lade fram för rådet under Tammerforsmandatet. Kommissionen använde för detta ändrade förslag ett nytt hanteringssätt i förhållande till de punkter som under två år väckte oöverkomliga skillnader mellan medlemsstaterna. Denna nya hantering erkänner att för att kunna harmonisera den nationella lagstiftningen är det nödvändigt med flera etapper. Förslaget utgör således bara den första etappen i detta närmande. Därför fastställer vi i flera av instrumenten en relativ flexibilitet, framför allt när det gäller de punkter som där det finns meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna. Denna flexibilitet är dock inramad på två sätt. För det första, när det gäller innehållet, genom att ta till en klausul av typen standstill, som försöker undvika att medlemsstaterna missbrukar de undantag som efteråt har införts i förhållande till den gällande lagstiftningen när det gäller att anta detta direktiv. Det finns en slags frysning av skyddsnivån för familjeåterföreningen så som den i dag finns i medlemsstaternas lagstiftning. För det andra, kommissionen inför en rendez-vous-klausul, som fastställer en frist på två år efter införlivandet av direktivet och uttryckligen slår fast vilka bestämmelser som i första hand skall ses över för att inleda den andra etappen i harmoniseringsprocessen av de nationella lagstiftningarna. Det handlar givetvis om de känsligaste bestämmelserna, som definitionen av familjemedlemmar och möjligheten att på samma sätt omfatta familjemedlemmar till gemenskapsmedborgare som inte utövar sin rätt till fri rörlighet. De viktigaste ändringarna i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag handlar i första hand om definitionen av familjemedlemmar. Rätten till familjeåterförening garanteras för make/maka och underåriga barn. Med en strävan efter flexibilitet specificerades att en medlemsstat kan undersöka, enbart om dess lagstiftning redan i dag innehåller uppgifter om antagandet av direktivet, om ett barn över tolv år uppfyller kriteriet för integration. Inresa för personer som lever tillsammans som ogifta par, släktingar i uppåtstigande led och äldre barn har å andra sidan kommet att bli frivilligt för medlemsstaterna, vilka måste besluta i denna fråga via lagstiftning eller förordningar. När det gäller formerna för familjeåterförening, bostadsförhållanden, materiella tillgångar och sjukförsäkring är de frivilliga. Men man förutsätter att kontrollen kan utföras efter återföreningen, vid förnyandet av uppehållstillståndet för familjemedlemmarna. Ett undantag gör det likaså möjligt att bibehålla de nationella lagstiftningarna som tar hänsyn till medlemsstatens mottagningsförmågan när det gäller att handlägga ansökningarna om familjeåterförening. I dessa fall kan ansökningarna, i enlighet med mottagningsförmågan, få vänta då man får införa en väntetid på högst tre år för familjemedlemmarna. Slutligen förenades bestämmelserna angående familjeåterförening för flyktingar i samma kapitel för att ta bättre hänsyn till deras situation. Kort sagt, förslaget går inte så långt som våra ursprungliga avsikter. Men det skapar ingen skyldighet att närma villkoren för familjeåterförening nedåt, och vi uppfattar dem som en första etapp på en väg vi vill skall vara snabbare, men vi kommer att fortsätta att arbeta med övertygelse och ihärdighet. Jag tackar för föredragandens och parlamentets stöd i denna debatt under de tre långa åren av gemensam vandring. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Cerdeira Mortereros betänkande om familjeåterförening som trots PPE-DE-gruppens röster antogs i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor är helt oacceptabelt för vår grupp. Detta är det tredje förslag som kommissionen lägger fram i frågan sedan 1999, och direktivet kommer efter att ha antagits av rådet snart att omvandlas till nationell rätt i medlemsstaterna. Vi, dvs. Europaparlamentet, skall i dag ta ställning till en såväl human som verklighetsnära lösning på familjeåterförening för personer som inte är EU-medborgare. Det handlar om en lösning som gör det möjligt för personer från länder utanför EU att leva i och med sina familjer i Europeiska unionen men som samtidigt inte dramatiskt ökar invandringen till våra medlemsstater. Kommissionen har efter flera år av tröga förhandlingar med rådet äntligen slagit in på en realistiskt och praktiskt orienterad kurs. Jag är dock - precis som i det första förslaget - kritisk till att kommissionen inte skiljer på de olika skälen till invandring i direktivet. Därför kräver jag återigen på min partigrupps vägnar skilda direktiv för familjeåterförening. Åtskilda för områdena asyl, arbetsinvandring och subsidiärt skydd. Genom att kommissionen nu reglerar det subsidiära skyddet - dvs. ett tidsbegränsat mottagande av människor som är i behov av skydd - i ett särdirektiv, tas ett steg i den riktning vi har krävt. I konsekvensens namn borde detsamma ha gjorts för områdena asyl och arbetsinvandring. Att utvidga återföreningen till att gälla även ogifta och registrerade partnerskap samt make eller makas barn - vilket Cerdeira Morterero kräver i betänkandet - avvisar vi kategoriskt, för vem skall kontrollera detta? Det är helt obegripligt varför man medvetet skulle öppna dörrarna för missbruk av reglerna. Jag vill rekommendera ideologerna i kammaren att ta kontakt med dem som arbetar praktiskt med detta ute i medlemsstaterna och som dagligen brottas med oklara regler och ett omfattande missbruk. Om man redan i dag betalar enorma summor till smugglare för att med livet som insats på olaglig väg resa in i Europa råder det ju ingen tvekan om vad man hädanefter kommer att betala för att helt lagligt resa in som någons så kallade livspartner. Inte heller är kommissionens förslag att överlåta åt medlemsstaterna att avgöra hur dessa grupper skall återförenas särskilt övertygande. Det lämnar alldeles för stort spelrum åt de enskilda staterna i ett förenat, öppet Europa. I stället för att stödja den praktiskt orienterade och praktiskt gångbara väg som jag föreslog redan i mitt första betänkande och som numera har övertagits av stora delar av rådet och kommissionen, tumlar vänstermajoriteten fortfarande runt och leker ideologer. Genom att stå fast vid verklighetsfrämmande förslag ger de vatten på kvarn åt de medlemsstater som inte vill ge Europaparlamentet medbestämmande på detta område. Jag kan för en gångs skull inte annat än välkomna att vi bara befinner oss i det rådgivande förfarandet. Rådet har redan gjort en politisk överenskommelse om att anta kommissionens förslag. Man kan alltså räkna med att kommissionens mer realistiska förslag kommer att läggas till grund för beslutet på rådets sammanträde den 8 maj i år. Därför önskar jag i dag och för framtiden att våra beslut inte skall präglas av ideologiska partiprogram, utan att vi i detta och kommande parlamentariska förfaranden kan enas om en konstruktiv, praktiskt orienterad och begriplig politik som även medborgarna i våra medlemsstater kan stödja. (Applåder) Herr talman! Innan jag börjar mitt inlägg föreslår jag såväl närvarande som icke närvarande, ingen är här från rådet vilket de borde vara, följande övning. Tänk i detta ögonblick att ni innefattas i tillämpningsområdet för detta direktiv och att vi nu talar om era män, fruar och barn. Jag tycker att det är en bra övning. För det andra skulle jag vilja gratulera Cerdeira Morterero. Hon hade ett mycket svårt arbete. Kammaren tog väl emot kommissionens första förslag. Vi lade några förslag som inte beaktats, och inte bara det, utan dessutom har det från det frånvarande rådets debatter kommit ett nytt förslag som vi tycker ännu mindre om. Trots det har föredraganden ansträngt sig för att se hur vi kan gå vidare, eftersom vi anser att det är en mycket viktig del i invandringspolitiken som redan borde vara fastställd. Vi godtar alltså många av de nya förslag som läggs fram för oss, vi godtar grunden för dem, vi godtar det faktum att man skall visa att man kan försörja familjen, vi kan tänka oss att vänta, till följd av en överenskommelse, på ett nytt förslag för subsidiärt skydd men det finns sådant som vi trots allt inte kan acceptera. Vi kan inte av några skäl godta begränsningen av inresor för minderåriga barn. Det tycker vi är självklart. Vi kan inte godta utökandet av fristerna och vi kan inte godta -eftersom vi inte alls tycker om det - det antal undantag, som trots kommissionens goda vilja, finns med i förslaget. Trots det och utan stor framgång är vi i PPE-DE villiga att nå en överenskommelse och fortsätta dialogen. Ledamöter, kära kolleger! Vi talar -som jag sade - om familjelivet. Jag antar att PPE-DE håller med om att det är grunden för vårt samhälle. Kan vi godta ett förslag som utökar tiden till tre år -tre år och nio månader om vi räknar in handläggningen - som en man måste vänta -tänk på det - på en kvinna för att få barn tillsammans med henne? Vet ni vad som händer ett barn mellan fyra och sju år, mellan sju och tolv? Är det skäligt att ge upphov till så mycken ängslan hos de människor som vi vill skall leva bland oss? Jag vill ställa en fråga. Skulle det inte vara bättre att erkänna att människor lever i familjer? Skulle vi inte kunna göra lagar som underlättar familjers inresa? Skulle inte det vara mer praktiskt? I utbyte mot det skulle jag vara villig att tala om att innefatta dem i andelen personer som kommer för att arbeta, om att innefatta dem i den öppna samordningsmetoden och i andelen personer som kommer på grund av familjeåterförening. Men jag anser att det skulle vara en mycket mer praktisk politik för integration av dessa medborgare i vårt samhälle. (Applåder) Herr talman! Jag vill inleda med att beklaga att rådet redan i slutet av februari fastställde sin politiska linje utan att invänta Europaparlamentets ståndpunkt. Även om Europaparlamentet tagit lång tid på sig att behandla betänkandet ursäktar det inte rådets åsidosättande av Europaparlamentets roll i lagstiftningsprocessen. Härefter vill jag säga att jag anser att direktivet berör ett viktigt område inom invandrings- och integrationsdebatten. Det är ett faktum att familjeåterföreningarna avseende tredjelandsmedborgare bidrar med 40 till 50 procent av det totala antalet invandrare inom Europeiska unionen. Direktivet kommer att bidra till att skapa större klarhet i fråga om bestämmelserna, en förbättrad integration och en mera rättvis fördelning av bördan inom gemenskapen. Samtidigt innebär direktivet att medlemsstaterna har möjlighet att agera för att förhindra oavsiktlig ekonomisk invandring. Det finns anledning att påpeka att familjeåterföreningarna medverkar till att garantera grundläggande värden för varje enskild individ: Familjens sammanhållning och ett normalt familjeliv. På Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps vägnar har jag stött ändringsförslag som innebär en utvidgad familjedefinition och som även involverar tredjelandsmedborgare med subsidiärt beskydd när det gäller bestämmelserna för familjeåterförening. Jag tycker dock inte att det är fel att vi kopplar vissa krav till bestämmelserna för familjeåterförening. Jag anser fortfarande att medlemsstaterna skall ha möjlighet att ställa krav, exempelvis när det gäller bostad av normal standard, inkomst som garanterar att familjen är självförsörjande, respekt för den allmänna ordningen och den allmänna säkerheten, samt möjlighet att fastställa en karensperiod. Jag hoppas att vi i denna kammare kommer att anta detta betänkande med största möjliga stöd och att rådet därefter kommer att lyssna till de råd vi ger dem. Herr talman! Att Cerdeira Morterero i sitt betänkande försöker tillföra positiva ändringar till kommissionens ursprungliga förslag skall ses mot bakgrund av ett klimat präglat av säkerhetslagar och en faktisk kriminalisering av utvandring. Detta gäller till exempel förslaget att beslut om familjeåterförening inte får vara diskriminerande. Men man kan fråga sig, enligt vissa av mina kolleger, om det här inte är rena skojeriet eftersom rådet nådde en överenskommelse redan i februari, vilken kommissionsledamot Vitorino gladde sig åt. Tillåt mig därför i min tur att uttrycka tvivel om viljan att ta hänsyn till Europaparlamentets ståndpunkt. Tillåt mig också att uttrycka den största oro för att många av unionens länder nu har en tendens att skärpa invandringspolitiken. Man kan till exempel förstå varför den franska regeringen har betecknat detta avtal som - jag citerar - en viktig del i politiken för kontroll av flyktingströmmarna. Om det nu skulle krävas en tillnärmning av de nationella lagstiftningarna kan man fråga sig om detta bygger på en respekt för tredjelandsmedborgares rättigheter och skydd - i Tammerforsavtalens anda - eller om somliga tvärtom kommer att utnyttja genomförandet av detta direktiv som förevändning för att sänka den skyddsnivå som redan garanteras av medlemsstaterna? Genom att man till exempel inför fler inresevillkor för barn och väljer mellan sökande till kvalificerade arbeten och andra kommer EU att bli en fästning. En sådan politik medverkar inte på något sätt till utvecklingen av ett EU-medborgarskap som ger liv åt värden som tolerans, demokrati och solidaritet, med respekt för bland annat Genèvekonventionen och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Den verkliga möjligheten för unionen är tvärtom att den invandrade befolkningen får rätt till fri rörlighet och tas emot på ett sådant sätt att de kan engagera sig i det lokala samhällslivet och få en skälig inkomst. Då skulle vi vara långt ifrån fantasteriet om inkräktare. I det här sammanhanget är det sanningen som kommer fram i 2002 års rapport om systemet för ständig övervakning av migration inrättat av OECD. I Frankrike - med all respekt för inrikesministern - uppgick nämligen det totala antalet inresor för permanent bosättning till 119 000 personer år 2002, en siffra som är lägre än den för 1998. Och huvudskälet till denna invandring är fortfarande, i 77 procent av fallen, familjeåterförening. I likhet med ett antal människorättsorganisationer vill jag här fördöma de åtgärder som det danska ordförandeskapet på något sätt gav tillåtelse till i sitt handlingsprogram om återvändande från november 2002. Jag menar de gemensamma charterflygningarna där de ?icke önskvärda? förs ombord. Det tog inte ens fyra månader innan Sarkozy i Frankrike kastade sig in i denna organisation för tvingade återvändanden, som är ovärdig vår tid och framför allt långt ifrån en mänsklig och rättvis invandringspolitik. Herr talman! Europaparlamentet uttalar sig i dag återigen om rådets förslag om familjeåterförening. När det gäller den frågan finns det anledning att påpeka att rådet fastställde en allmän strategi redan den 27 februari i år. Med tanke på att rätten att leva med sin familj är erkänd i internationella konventioner och anges i stadgan om de grundläggande rättigheterna är det beklagligt att se hur rådets strategi allvarligt ifrågasätter denna rätt för invånare från tredje land. Om man tar hänsyn till toppmötet i Tammerfors - vars syfte var att etablera en gemensam strategi för att integrera invånare från tredje land som bor lagligt i unionen, med respekt för instrument för mänskliga rättigheter - är denna nya strategi verkligen en nivåsänkning. Som vissa kolleger säger är det här direktivet visserligen bättre än ingenting, eftersom man vet hur svårt det var att nå ända hit. Men man kan inte hindra sig från att beklaga direktivets minimalistiska karaktär, trots föredragandens goda vilja och trots att vi är uppriktigt tacksamma för hennes arbete. Tillåt mig dock att framföra viss kritik. Varför utesluta de personer som omfattas av ett tillfälligt eller subsidiärt skydd? Om detta förslag innebär att de utesluts från asylsystemet blir de utan rättigheter. De utesluts också från alla direktiv som rör tredjelandsmedborgare. Och varför begränsa familjeåterförening till att gälla make/maka och, på vissa villkor, underåriga barn? Det finns ingenting som rättfärdigar att integrationskriteriet skall gälla underåriga som är äldre än tolv år eller att underåriga barn som är äldre än 15 år skall uteslutas. Definitionen av ett barn från tredje land bör vara densamma som definitionen av ett europeiskt barn. Ett barn är ett barn. Det har oavsett medborgarskap rätt att bo med sina föräldrar. Står inte denna bestämmelse i strid med medlemsstaternas internationella förpliktelser om barnets rättigheter? Den här typen av motsägelser är oberättigade och kan inte heller berättigas. När det gäller handläggningstiden bör en ansökan om familjeåterförening behandlas inom rimlig tid efter det att den lämnats in. Tre års äktenskap är en alldeles för lång väntetid. Kräver man att européer skall ha varit gifta i tre år för att de skall få leva tillsammans? Principen om rätten att leva med sin familj är egentligen enkel. Om en utländsk medborgare är lagligt bosatt i en av unionens stater och har ett uppehållstillstånd som är giltigt i ett år bör rätten till familjeåterförening vara automatisk. Med detta restriktiva förslag riskerar familjelivet dessutom att bli en plåga, framför allt för kvinnor. Enligt direktivet skall ett uppehållstillstånd endast beviljas för ett år och får endast förnyas på vissa villkor. Men det tillstånd som utfärdas bör ha samma varaktighet som makens/makans tillstånd. En väntetid på fem år för att make/maka skall få ett självständigt uppehållstillstånd är alldeles för lång tid. Avsaknaden av rättslig autonomi gör ofta kvinnorna helt beroende av sina män, vilket är oacceptabelt i ett Europa som försvarar kvinnors rättigheter. Och eftersom familjemedlemmarna inte har rätt att söka arbete så fort de har anlänt tvingas en av makarna att stå för hela försörjningen och stå i vägen för makens/makans hela sociala anpassningsprocess. Filosofin i detta förslag till direktiv är motsatsen till den som präglade det direktiv som antogs förra året. Den strider inte bara mot många ansvarigas tal om integration utan uppmuntrar också många invandrade ungdomar att reagera våldsamt på en upplevd orättvisa. Herr talman, mina kära kolleger! Jag kan bara återigen konstatera att den text vi nu behandlar är ett betydande avsteg i invandringsvänlig riktning. Logiken är alltid densamma: att hela tiden ytterligare gynna invandringen till Europa och att göra rätten till familjeåterförening till motorn för denna gemenskapspolitik. För en månad sedan kom Europeiska unionens råd (rättsliga och inrikes frågor) med möda fram till ett samförstånd om direktivet om familjeåterförening. I dag föreslår föredraganden en ändring av denna kompromiss, som hon anser är alltför restriktiv eftersom den inte i tillräcklig utsträckning förespråkar en utvidgad rätt till familjeåterförening. Vad som föreslås här är att begreppet familjemedlem skall utvidgas till att omfatta ogifta partner, myndiga barn och släktingar som saknar annat stöd. Men vem skall bedöma om det stämmer att de saknar annat stöd? Här likställs till exempel en homosexuell förbindelse med familjebegreppet. Det klargörs dock att man måste kunna åberopa en varaktig och stabil relation. Vilket skämt! Men nu är bräschen öppen, för alla sökande. För varje person som kommer in kommer nästan 15 andra att kunna bosätta sig här tillsammans med denna person. Visst bryr vi oss om den splittring som vissa utländska familjer lever med. Men om ni vill undvika den rotlöshet som följer med denna splittring, varför ställer ni er i dessa tider av arbetslöshet aldrig frågan om det eventuellt skulle gå att ordna en familjeåterförening i ursprungsländerna? Och varför ägnar vi inte en del av vår utvecklingsbudget på detta, en budget som alltför ofta går ut på att ta pengar ur fickorna på de fattiga i rika länder för att ge dem till de rika i fattiga länder. Är detta familjeåterföreningens verkliga syfte? Bör den inte i stället organiseras i invandrarnas ursprungsländer? Vi tar mer än någonsin avstånd från denna inflyttningsinvandring som organiseras av medlemsstaterna med EU-institutionernas aktiva medverkan: allt ryms under beteckningen asylrätt, gränskontrollerna avskaffas, olagliga invandrares förhållanden legaliseras, skenäktenskap blir vanligare ... Allt detta måste upphöra. Det är vår skyldighet att sätta stopp för denna självmordspolitik som EU bedriver. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Förslaget till direktiv om familjeåterförening blir faktiskt det första rättsliga instrument som vi inför i fråga om laglig invandring. Det gläder mig därför att kommissionens förslag åtminstone i tredje försöket går förnuftets väg och finner vårt stöd. Inte minst är jag glad därför att detta är det förslag som ligger PPE-DE-gruppens förslag närmast. Jag ser det som särskilt positivt att familjebegreppet med hänsyn till arbetsmarknaden i EU, det sociala nätet och de intressen vi har i samband med integrering av personer från tredje land, begränsas till kärnfamiljen, dvs. att man med ordet familj avser just föräldrar och deras minderåriga barn. Det är också positivt att rådet redan har godkänt förslaget politiskt och att vi kan förvänta oss ett slutgiltigt antagande av direktivet med denna snävare definition av familjen nu i maj. Det betänkande som vi har framför oss och som vi diskuterar är däremot, om ni så vill, ett stort steg tillbaka till migrationspolitikens stenålder. Det ignorerar helt enkelt verkligheten i medlemsstaterna. Ni kräver i stora drag att familjebegreppet skall breddas för att omfatta även ogifta partner, myndiga barn och släktingar. Ni går till och med så långt att ni vill att även hustru nummer två och tre och deras barn skall få flytta med. Detta är med förlov sagt ett brott mot Europas tradition och kultur. Ni kräver att fristen skall förkortas, och ni kräver att medlemsstaternas möjlighet att införa begränsningar i sina nationella regler skall tas bort. Kommissionens förslag får bedömas som positivt. PPE-DE-gruppen stöder förslaget. Vi avvisar dock beslutsamt föredragandens förslag att vidga familjebegreppet långt mer än vad Europeiska unionen kan acceptera på området invandring. (Applåder) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden för detta betänkande. För det första, även om jag inser att det beror på oundvikliga förseningar från parlamentets sida så kan det formellt sett inte accepteras att rådet, som Sørensen sade, redan har kommit fram till en generell överenskommelse om detta utan att invänta parlamentets yttrande. För det andra, kollegerna känner säkerligen till att Förenade kungariket på detta stadium, av väldokumenterade skäl har valt genom ett protokoll att inte ansluta sig till detta direktiv, men jag hoppas uppriktigt att det i framtiden kommer att ha möjlighet att ansluta sig. Därför välkomnar jag det förhållningssätt som föredraganden har valt när det gäller subsidiärt skydd. Vi bör, som andra har sagt, erkänna betydelsen av denna överenskommelse då det är det första lagstiftningsinstrumentet om legal invandring som antas på europeisk nivå. Om vi är medvetna om de svårigheter kommissionsledamoten mötte för att komma någon vart i denna fråga så bör vi även inse vilka stora utmaningar vi har framför oss. Klamts anmärkningar och hennes tolkning gjorde mig ledsen. I fråga om familjeåterförening vill jag säga till Gollnisch att jag mycket väl kan förstå att medlemmar av hans familj kanske inte skulle önska famijeåterförening om de befann sig tusentals kilometer ifrån honom - de skulle vara tacksamma för att vara åtskilda från honom. Men om det var medlemmar av min familj som var åtskilda och befann sig någon annanstans i världen - oavsett hur släktskapsförhållandet eller deras situation såg ut - så skulle jag välkomna detta och hoppas på en famijeåterförening som skulle föra oss samman. Vi måste, som Terrón i Cusí sade, vara realistiska i vår hållning till, och moderna i vår tolkning av släktskapsförhållanden och visa förståelse för de omständigheter människor kan befinna sig i nuförtiden. Detta parlament måste vara realistiskt, förnuftigt och framåtblickande. Jag ser fram emot att stödja detta betänkande. Herr talman! Betänkandet innehåller förslag som, om de vore bindande, skulle kunna minska några av svårigheterna i samband med familjeåterförening. Förslaget är dock otillräckligt och vissa framlagda ändringsförslag är bakåtsträvande, varför vi förkastar dem. Rätten till familjeåterförening måste vara en absolut rätt. Men det främsta intresset i detta betänkande tycks vara att kringgärda denna rätt med de mest skilda förevändningar, så att denna rätt inte skall kunna underlätta den så kallade olagliga invandringen. Ur mänsklig synvinkel är detta en förhatlig strävan som minskar räckvidden för de positiva aspekterna i texten. Samhället är så ojämlikt och världen rymmer så mycket misär att alltfler fattiga människor försöker fly hungern och lidandet för att försöka finna en räddning i Europas länder, något som de tyvärr ofta inte hittar. Nationalstaterna och EU-institutionerna kommer att kunna sätta upp fysisk såväl som rättslig taggtråd för att förhindra denna rörelse, men de kommer inte att hindra den. De tvingande åtgärder som sätts in för att avvisa dem som flyr misären visar bara hur omänskliga de personer är som vidtar sådana åtgärder och stöttar dem. Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för det arbete hon har lagt ned i denna fråga, och jag vill även foga min röst till Evans och stödja alla kommentarer han har gjort om detta betänkande. När jag undersökte frågor med anknytning till fri rörlighet för arbetstagare för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor fick jag veta av arbetsgivarorganisationer att familjeåterförening var en avgörande faktor för människors beslut huruvida de skulle komma och arbeta inom Europeiska unionen eller inte. De ville veta om deras make/maka skulle kunna arbeta, de ville veta vilken utbildning deras barn skulle få tillgång till och de ville även veta vilka av deras barn som inte skulle få komma och kanske skulle vara tvungna att leva med andra släktingar när de tog sina examina vid femton, sexton års ålder och så vidare. Om Europeiska unionen menar allvar med vad den säger om arbetsmarknadens flexibilitet och behovet av vissa kategorier arbetstagare, så måste vi tänka efter ordentligt om vi skall säga till de människor som vi vill skall komma hit för att arbeta som företagsledare, läkare, IT-specialister, köksmästare eller vad det nu kan vara: ?vi beklagar, men ni måste splittra er familj, ni måste vänta i upp till tre år innan ni kan ta hit dem.? Sådana människor har möjlighet att välja och de kommer att välja att inte komma hit. Min grupp och jag anser inte att vi talar om första och andra klassens familjer. Alla familjer vill vara tillsammans och enligt internationell rätt och internationella avtal har de rätt till det. Det betänkande som läggs fram av parlamentet erkänner att det numera finns olika släktskapsförhållanden. Vi måste erkänna livets fakta och vi måste hålla familjerna tillsammans, i synnerhet om vi vill ha en sådan ekonomi som vi anser oss ha rätt till. Herr talman! Förslaget till direktiv om familjeåterförening har sedan 1999 återkommit regelbundet till Europaparlamentet, likt sjöodjuret. Skälet till denna fram- och tillbakarörelse är enkelt: först lägger kommissionen fram ett släpphänt förslag, vilket Europaparlamentet godkänner och söker överträffa, och till sist kommer rådet - som tycks vara den mest ansvarsfulla av de tre - och säger nej, och då börjar allt om igen. Den här gången tror sig kommissionen ha funnit ett vapen som är omöjligt att värja sig mot. Man har hållit en låg profil när det gäller flertalet av de bestämmelser som rådet opponerade sig mot, men i slutet av texten har man infört en artikel 19, där det förklaras att alla punkter kommer att omprövas om två år eller tidigare. Taktiken är lätt att se. Det gäller, åtminstone i ett första skede, att få igenom en miniminivå i EU:s bestämmelser om familjeåterförening. Syftet är att åstadkomma ett erkännande av principen om att EU har en rättsordning och att EU ingriper. I ett andra skede kommer kommissionen att använda sig av dessa stödjande punkter för att upprepa sina krav. I artikel 19 nämns dessutom redan de bestämmelser som kommer att behöva ändras. Från rådets sida tar man risken att släppa igenom texten genom att säga varandra - som så ofta annars: för ögonblicket räddar vi det viktigaste, och när det gäller resten får vi se om två år. Vi anser för vår del att rådet inte bör låta sig dras med i denna onda cirkel. Familjeåterförening är i dag en källa till omfattande invandring, och det är viktigt att varje medlemsstat får behålla förmågan att noggrant kontrollera invandringen för att anpassa den efter sin förmåga att ta emot människor. Det får inte vara tal om att staterna låter sig påtvingas en på förhand bestämd utvidgning av denna rätt, vilket kommissionen och Europaparlamentet drömmer om. Vi anser således att detta direktiv är onödigt och farligt för staterna, och vår uppfattning förstärks av det faktum att konventet om EU:s framtid ger uttryck för en vilja att låta alla dessa frågor beslutas med kvalificerad majoritet. Herr talman! Jag skall göra ett mycket kort inlägg med hänvisning till artikel 122, för en personlig sak, eftersom jag har ifrågasatts av Evans. Det förhåller sig faktiskt så, herr Evans, att min hustrus familj kommer från Fjärran Östern och att den följaktligen bor mer än 10 000 kilometer härifrån. Jag älskar min hustru och håller mycket av mina svärföräldrar, jag hälsar ofta på dem i Japan och de hälsar på mig. Men varken de, mina svågrar eller min hustrus kusiner har någonsin tänkt på att de på grund av att hon har blivit min hustru har en etablerad rätt att stanna kvar och för alltid bo inom Europeiska unionens territorium. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja börja med att betona att fastställandet av gemensamma bestämmelser för familjeåterförening är för oss en viktig sak i en verkligt gemensam invandringspolitik. Detta var ett resultat av Europeiska rådets överläggningar i Tammerfors och de bekräftades nyligen i Laeken. Detta är emellertid ett mycket känsligt ämne där det naturligtvis finns en stark strävan att projicera de nationella verkligheterna. Därför är det svårt att hitta lösningar och kompromisser som kan rättfärdiga de nära två år som detta förslag har diskuterats i rådet. Kommissionen kommer alltså fram med detta nya förslag som även om det är långt ifrån idealiskt är det förvisso genomförbart och gör det möjligt att inleda tillnärmandeprocessen för lagstiftningen om inresa för familjeåterförening. Jag gratulerar kommissionsledamot António Vitorino till den pragmatiska hanteringen som gjorde att vi kunde arbeta med de punkter som fortfarande skapade problem och integrera de kompromisser som man under tiden kom fram till i rådet. Jag anser att lösningen av en process som kommer att bedrivas i flera etapper är förståndig, den förutsätter en stor flexibilitet angående de punkter där situationen fortfarande är blockerad, samtidigt som den ger de nationella lagstiftningarna ett visst manöverutrymme. Jag gratulerar honom också till den bestämmelse han kallade för rendez-vous, och som fastställer att inom en frist på två år skall denna flexibilitet och undantaget genomgå en prioriterad översyn. Av alla dessa skäl måste jag, när jag gratulerar vår kollega Carmen Cerdeira Morterero till det arbete hon har utfört, kritisera hennes avsikt att utvidga omfattningen för familjeåterföreningen för mycket, vilket enligt vår mening inte är önskvärt då det, förutom att det inte i denna första etapp är möjligt med tanke på skillnaderna i de nationella lagstiftningarna, kan leda till missbrukssituationer. Jag skulle också vilja påminna om att vi arbetar med ett direktiv som syftar till att införa minimibestämmelser, där medlemsstaterna inom ramen för sina traditioner och den nationella lagstiftningen har all rätt att skaffa fördelaktigare bestämmelser när det gäller familjeåterförening. Jag hoppas, herr talman, att vi oberoende av våra meningsskiljaktigheter, som är naturliga och för övrigt själva essensen i en demokrati, skall kunna samla våra krafter för att skapa ett tydligt och öppet rättsligt system som kan garantera integrationen av de lagliga invandrarna i mottagarländerna, där familjeåterföreningen säkert är en faktor som främjar den personliga stabiliteten för den invandrade och som stöder dennas integration. I enlighet med den planerade dagordningen, avbryter vi här debatten om detta betänkande, vilken kommer att fortsätta efter kl. 21.00. Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om ekonomiska prognoser för våren 2003: riktlinjer för sysselsättningen. Jag överlämnar ordet till kommissionsledamot Pedro Solbes Mira. . (ES) Herr talman! Såväl jag som min kollega Diamantopoulou kommer att ge er omfattande information om de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken och sysselsättningen. Denna eftermiddag har kommissionen just fattat beslut att anta sin rekommendation om riktlinjerna för sysselsättningen för perioden 2003-2005. Den bygger på det bidrag den ekonomiska politiken kan ge för att nå unionens strategiska mål som fastställdes i Lissabon. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken innefattas i ett samordnat paket av riktlinjer, tillsammans med dem för sysselsättning som kommer att presenteras av min kollega, Diamantopoulou. I rationaliseringssammanhang och med beaktande av den begäran som formulerats av Europeiska rådet i Bryssel har riktlinjerna för den ekonomiska politiken genomgått ett antal förändringar. De är tydligare och kretsar kring nyckelfrågor i den ekonomiska politiken. Dess allmänna del minskar drastiskt, tillika det antal riktlinjer som innehåller och ändå fortsätter att vara uttömmande. De fortsätter att ta upp alla de ekonomiska problemen även om det sker på ett mer koncentrerat sätt. När det gäller riktlinjer per land struktureras de nu tydligt kring de stora utmaningarna i den ekonomiska politiken som är specifika för varje land. Det gör det också möjligt att lägga större vikt vid de grundläggande frågorna i den ekonomiska politiken. Dessutom är de särskilda riktlinjerna klart kopplade till de allmänna, som de utgår från. Till sist läggs ett särskilt avsnitt om euroområdet och de utmaningar det står inför. Dock innebär denna fokusering inte en radikal brytning i förhållande till tidigare eftersom grundstrategin som utvecklats under de senaste åren, särskilt efter Lissabon, fortsätter att gälla. Samtidigt som man bekräftar strategierna insisterar riktlinjerna för den ekonomiska politiken på behovet att den makroekonomiska politiken skall upprätthålla stabiliteten och stödja tillväxten för att på ett beslutsamt sätt garantera att tillväxten skall vara hållbar vid ekonomiska, miljömässiga och sociala förändringar. Jag kommer inte att gå in på dessa tre områden i detalj. Jag kommer att begränsa mig till att göra vissa kommentarer om vart och ett av dem. När det gäller den makroekonomiska politiken gör den nuvarande och ovissa ekonomiska omgivningen att det är av avgörande vikt att politiken måste inge förtroende. Den makroekonomiska politiken måste låta sig ledas av behovet att stödja tillväxten på kort sikt samtidigt som den bibehåller den makroekonomiska stabiliteten. I budgetpolitiken innebär det att flexibilitet bör kombineras med en trovärdig anpassning. De automatiska stabilisatorerna bör alltid då det är möjligt fungera fullt ut men vi bör också fortsätta minska underskotten. Dessa styrande principer är ett svar på överenskommelsen om att stärka samordningen av budgetpolitiken i kommissionens meddelande i november förra året. I synnerhet bör behovet att vid behov minska de strukturella underskotten med minst hälften av BNP, innefattas i densamma. Å andra sidan är det viktigt att löneutvecklingen skall vara förenlig med en stabilisering av priserna och en produktivitetsökning i syfte att göra det möjligt att återställa vinstmarginaler som gynnar en expansion av sysselsättningsskapande investeringar. När det gäller den andra punkten -att främja tillväxtpotentialen - medger riktlinjerna i den ekonomiska politiken som sig bör behovet av strukturella reformer. Om något visar på unionens svaghet inför en global avmattning så är det utan tvivel behovet att ännu mer stärka tillväxtkapaciteten i vår ekonomi och dess motståndskraft mot chocker. För att stimulera skapandet av sysselsättning bör medlemsstaterna förbättra den kombinerade effekten av skatter på sociala ersättningar genom att agera såväl med hjälp av skatteslag som kriterierna för beviljande av ersättning. De bör främja en mer flexibel arbetsorganisation, revidera arbetsrätten och på lämpligt sätt anpassa utbildning och fortbildning. Det är också nödvändigt att underlätta arbetskraftens rörlighet genom att erkänna rätten till pension och sociala trygghetssystem. Naturligtvis bör nämnda åtgärder kompletteras med aktiva åtgärder på arbetsmarknaden för att finna arbeten. De stora riktlinjerna förespråkar också åtgärder som gynnar konkurrensen på produktions- och kapitalmarknaderna, som gynnar nyskaparandan och stimulerar övergången till en kunskapsekonomi. För att förbättra finansieringsvillkoren och i synnerhet tillgången till finansiering för små och medelstora företag bör handlingsplanen för riskkapital tillämpas fullt ut innan årets slut. Å andra sidan har färska händelser visat på behovet av bättre normer för styrning av företag och en adekvat finansiell tillsyn. Avslutningsvis när det gäller hållbarhet omfattar riktlinjerna hållbarhet på lång sikt för de offentliga finanserna med särskilt beaktande av problemet med den åldrande befolkningen. Pensionsreformen måste syfta till att förbättra den finansiella hållbarheten, främja längre tid i arbete och ta bort sporrarna till förtidspension för att göra det möjligt med mer flexibla normer för utveckling av yrken och sysselsättning. I linje med meddelandet från november speglar riktlinjerna en samstämmighet att ta sig bättre an den offentliga skulden och garantera att den fortsätter att minska. När det gäller den ekologiska hållbarheten upprätthåller riktlinjerna att ekonomisk tillväxt inte får ske på miljöns bekostnad. Därför är det nödvändigt att kombinera lagregler med andra som grundar sig på marknaden. Medlemsstaterna bör därför minska subventioner och skattebefrielser och andra sporrar som kan få en negativ påverkan på miljön. Avslutningsvis tas den ekonomiska politikens bidrag till den sociala hållbarheten upp. Sysselsättning är det bästa sättet att skydda sig mot fattigdom och utslagning och skapandet av sysselsättning är en förutsättning för att det skall finnas omständigheter som är gynnsamma för verksamhet och investeringar i den privata sektorn. Medlemsstaterna bör vidta de åtgärder som behövs för att förbättra arbetsmarknadens funktion och tillåta att lönerna speglar produktivitetsskillnader. Kommissionen har fastställt strategin på ett tydligt sätt. Vi försöker med det visa på maximal ståndfasthet när det gäller att uppfylla den genom att lägga större vikt vid denna fråga. Herr talman! För en månad sedan lade jag fram den reviderade sysselsättningsstrategin för parlamentet. Jag tror att vi i dag, genom framläggandet av de båda paketen, tar ett viktigt steg framåt och gör en viktig insats för att bättre och snabbare förverkliga Lissabonmålen, samtidigt som vi tar hänsyn till behoven och problemen i det utvidgade Europa. Indikatorerna och prognoserna under den aktuella perioden med ganska oroväckande indikatorer för ekonomisk utveckling visar att sysselsättningen fortfarande har utvecklats något under 2002, då ökningen av sysselsättningen var kring 1,1 procent, vilket innebär 500 000 nya arbetstillfällen, men vi måste naturligtvis inse att de ogynnsamma prognoserna för nästa år kommer att få konsekvenser också för sysselsättningen. Därför är det mycket viktigt att vi samordnar och intensifierar våra insatser, så att vi kan främja utvecklingen och bidra till skapandet av arbetstillfällen. Det förslag vi lägger fram innebär en grundläggande förändring jämfört med tidigare. Vi måste säga att det är resultatet av omfattande överläggningar med parlamentet, med arbetsmarknadens parter, med medlemsstaterna, det är resultatet av en väl underbyggd analys och utvärdering av de föregående fem åren, och när förslaget lades fram första gången i januari, fick det ett mycket brett stöd också av rådet. Riktlinjerna för sysselsättningen presenteras i år tillsammans med den ekonomiska prognosen, och det är viktigt att vi i år har en bättre tidsplanering, varigenom det inte kommer att uppstå samma förvirring som under tidigare år, då det gick sex månader mellan de båda paketen, men vi har också gjort framsteg i sakfrågorna, eftersom vi i mycket hög grad har lyckats åstadkomma sammanhållning och förenlighet mellan de båda paketen med riktlinjer, vilket kommer att bidra till bättre samordning och effektivare samarbete med medlemsstaterna. Riktlinjerna är färre, de är enklare och naturligtvis mycket tydliga i fråga om de resultat som måste uppnås. Riktlinjerna är inte särskilt detaljerade, och det beror på att sysselsättningspolitiken har en mycket påtaglig nationell dimension, och dessutom finns det subsidiaritetsfrågor. Således bör varje land i viss utsträckning välja vilka medel man skall använda. Däremot har riktlinjerna en tydlig politisk inriktning, och vi klargör naturligtvis tydligt vilka konkreta resultat som måste uppnås inom varje sektor, resultat som vi i ganska många fall kompletterar med kvantitativa mål. Vilken är den nya strukturen? Vilken är den nya grundtanken med sysselsättningspaketet? Den politiska grundvalen är den växelverkan som bör finnas mellan den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och den sociala politiken. Det finns därför tre mål: flera arbeten, bättre arbeten och en arbetsmarknad som inte utestänger någon. Dessa tre mål kommer till uttryck i tio prioriteter, som i själva verket täcker ett brett spektrum av reformer. Dessa reformer gäller individernas behov. De gäller det livslånga lärandet, de tjänster som måste erbjudas de arbetslösa, de gäller utbildningssystemen men naturligtvis också företagen, t.ex. problemet med byråkratin i företagen, frågan om stöd till företagen, främjandet av företagsamheten, och de gäller ett mycket brett spektrum med reformer, som t.ex. reformerna av de sociala trygghetssystemen, pensionsfrågan, skattefrågan, speciellt beträffande de lågavlönade, men också frågan om jämställdhet mellan könen och kvinnornas medverkan på arbetsmarknaden, något som kommer igen i alla prioriteterna, och det finns också en konkret prioritet, som gäller jämställdheten mellan könen och jämlikhet för alla de grupper som är utsatta för diskriminering. Det finns naturligtvis en fortsättning av de föregående riktlinjerna men också nya inslag som framför allt gäller frågan om den åldrande befolkningen och behovet av en politik som gör att man kan hålla kvar den äldre arbetskraften på arbetsmarknaden, frågan om rörlighet. Ett nytt intressant inslag är det informella arbetet, som också är ett prioriterat område för det italienska ordförandeskapet. Mina damer och herrar! Jag skulle vilja ta upp de kvantitativa målen. Sysselsättningsstrategin bygger på den öppna samarbetsmetoden. Det finns således inga sanktioner och inga tvingande åtgärder. För att det inte bara skall bli en presentation av idéer, måste vi därför komma överens och förbinda oss att åstadkomma konkreta resultat, att uppnå konkreta kvantitativa mål. Således föreslår vi en rad kvantitativa mål. De flesta av dessa är av nationell karaktär, dvs. det är medlemsstaterna som bestämmer om dem, men samtidigt finns det indikatorer för samtliga mål, med ett enda undantag, det informella arbetet, och kommissionen bedriver ett mycket seriöst analysarbete. Avslutningsvis vill jag säga att det finns riktlinjer för hur arbetsmarknadens parter skall medverka men också för hur arbetsmarknadsmyndigheterna skall reformeras, och slutligen finns möjligheten att göra konkreta rekommendationer till varje medlemsstat. Vi har tagit hänsyn till situationen på arbetsmarknaden i varje medlemsstat, och vi har sett rekommendationerna som en följd av de nya riktlinjerna. I år finns det 57 rekommendationer till medlemsstaterna, och jag måste naturligtvis upprepa förenligheten och sammanhållningen med de tidsramar som Solbes nämnde. Jag beklagar att parlamentet i år kommer att ha så kort tid på sig för att avge sitt yttrande om sysselsättningspaketet. Jag kan försäkra er om att kommissionen på alla sätt skall försöka underlätta parlamentets arbete, så att det kan bedrivas under kort tid men så effektivt som möjligt, och jag hoppas att vi från och med nästa år skall få bättre tid för vårt samarbete. Herr talman! Det kommissionsledamöterna har lagt fram här bekräftar i det väsentliga den fortsatta politiken med stabilitetspakten, den politik som nu formulerats under toppmötet i Bryssel om att skynda på avregleringarna och att göra arbetsmarknaden mer flexibel. Man insisterar kort sagt på mer av samma som förut. Konsekvenserna är katastrofala, framför allt i Portugal, det land jag kommer ifrån, där vi har gått in i en teknisk tillbakagång, där skillnaderna har ökat gentemot genomsnittet i Europeiska unionen, där arbetslösheten växer i en takt som överstiger Europeiska unionens och där vi har de största fattigdomssiffrorna, även för bestående fattigdom. Det krävs alltså en förändrad politik. Jag frågar: När skall stabilitetspakten ses över så att vi kan satsa på offentliga investeringar, skapande av mer sysselsättning, förbättrad köpkraft samt ett effektivt bekämpande av fattigdom och social utslagningen? Herr talman! Europeiska unionen befinner sig uppenbarligen i ett tillstånd av en utdragen konjunkturnedgång, och framtiden ser inte heller så strålande ut. Kostnaderna för kriget, och därefter kostnaderna för freden, kommer att bli en tung börda för världsekonomin och därmed också för den europeiska ekonomin. Herr kommissionär! Har vi råd att fortsätta kvävas av en doktrinär stabilitetspolitik som betraktas som ett mål i sig? Stabilitet är självklart en allmännytta! Men den ekonomiska politiken får inte bara handla om att bekämpa de offentliga underskotten. För närvarande har Förenta staterna paradoxalt nog en ekonomisk politik och skattepolitik som är mycket mer pragmatisk än EU:s. De amerikanska offentliga underskotten skulle nu, om de beräknades enligt Maastrichtkriterierna, överskrida 5 procent. Bör man inte, herr kommissionär, komplettera stabilitetspakten med en pakt för samordning av ländernas ekonomiska politik, en pakt som skulle stimulera tillväxten och sysselsättningen, främja offentliga och privata investeringar i forskningen om infrastrukturer för regional utveckling, utbildningen och arbetsmarknaden? Herr talman, ärade kommissionsledamöter, kolleger! Jag har två kommentarer. För det första är vårt utskott för sysselsättning och sociala frågor oerhört otillfredsställt med den utomordentligt korta tidsrymden. Diamantopoulou har också påpekat detta. Man skulle nästan kunna säga att det är odemokratiskt att vårt utskotts föredragande måste lägga fram ett betänkande redan nästa vecka, på fredag för att vara mer exakt. Efteråt kan vi naturligtvis prata med varandra om det, men tiden räcker naturligtvis inte till. Problemet är redan allvarligt men värre är att det kommer att upprepa sig nästa år och då i allvarligare form. När vi talar om en öppen samordningsmetod så vill jag bli tagen på allvar och det gäller både mig och väldigt många andra. De förfarandena måste alltså anpassas på ett eller annat vis, trots alla medlande aktiviteter som har ägt rum däremellan. Vidare är jag rädd för att två ämnen saknas i sysselsättningsriktlinjerna, men det går vi närmare in på i våra utskott. Det första är att vi i för hög grad och för eftertryckligt tänker på kortsiktiga problem i vissa länder - det omtalades också tidigare. Och det andra är de här riktlinjernas icke-cykliska karaktär. . (ES) Herr talman! Dagens debatt handlar just om de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken för att skapa mer sysselsättning i Europa. De problem vi har i Europa är inte, enligt kommissionens uppfattning, problem med en expansiv skattepolitik. Stabilisatorerna spelar en roll, de tillåter att denna expansiva politik uppstår. Å andra sidan har det ännu inte visats att de länder som har en expansiv skattepolitik når bättre resultat vad gäller tillväxten. Jag skulle snarare säga att förhållandet är det motsatta. De länder som har en sundare skattepolitik är de som når de högsta tillväxtnivåerna. Jag tror att de problem som uppstår i nuläget inte är -och det har jag sagt många gånger - på grund av stabilitetspakter, utan beror på de reformer som är nödvändiga för att öka vår tillväxtpotential i Europa. Det har mycket att göra med de förslag vi lägger i våra stora riktlinjer. Enligt min uppfattning ger den ändring kommissionen införde i november om stabilitetspakten en handlingsmarginal för att klara de aktuella omständigheterna. Herr talman, herr kommissionär, fru kommissionär, ledamöter! Jag håller inte med min kollega Goebbels i den första frågan. Jag tror att man måste upprätthålla den budgetdisciplin som fastställdes i stabiliseringspakten eftersom den ger Europeiska unionen en soliditet och trovärdighet som är högre än just den amerikanska, som i analysen av ekonomier på internationell nivå uppvisar ett underskott som ger anledning till stor oro. Jag vill insistera på behovet att det verkligen skall vara en effektiv samordning och ett effektivt uppfyllande av de åtaganden som fastställdes i stabiliseringspakterna av medlemsstaterna. Jag tycker, med tanke på de frågor som ställts här, att om kommissionen inte har en större kapacitet att ingripa i detta uppfyllande och i ett område som t.ex. användningen av skatteuppbördspolitiken så är verkligen den säkerhet vi har att de genomförs och att målen uppnås väldigt liten. Jag insisterar, och jag tror att parlamentet generellt stöder det, på graden av uppfyllelse och genomförande av medlemsstaternas förpliktelser. Vi ser att det i nuläget tyvärr finns några, och mycket viktiga, som istället för att närma sig skapar större avstånd då de skall visa trovärdighet och soliditet. Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och vill börja med att rikta ett varmt tack till kommissionsledamöterna. Jag vill ställa två frågor med anledning av det som har sagts här under debatten. Den första frågan handlar om den demografiska utmaningen som är en av EU:s viktigaste framtidsfrågor, kanske den allra viktigaste. Vilka initiativ är kommissionsledamöterna beredda att ta för att skapa en mer familje- och barnvänlig politik som skulle innebära att familjeliv och vård av barn skulle kunna förenas med yrkesliv? Den andra frågan handlar om det som kommissionsledamot Diamantopoulou nämnde om äldre arbetskraft. I USA är det författningsvidrigt att tvångspensionera äldre människor. Är det så att tvångspensionering av äldre borde vara en fråga att studera även i Europeiska unionen, samt borde äldre ges en möjlighet att på frivillig basis fortsätta i arbetslivet längre än i dag? Allra sist vill jag bara understryka att det är viktigt att stabilitetspakten är tydlig och inte handlar om politik, utan att det finns tydliga kriterier. Herr talman! Jag har tre frågor. Jag tycker att det är bra med en samordning av ekonomiska och sysselsättningspolitiska riktlinjer. När är det dags att integrera även de socialpolitiska riktlinjerna i denna samordning? Tillväxt, sysselsättning och social välfärd hör ihop. Med den tillväxt och den sysselsättningsökning vi har i dag kommer vi inte att klara av våra framtida sociala åtaganden, t.ex. pensionerna. Hur ser ni på det från kommissionens sida? Vi talar väldigt ofta om det mänskliga kapitalet och livslångt lärande. Vad föreslår ni konkret när det gäller livslångt lärande och kvalitet i arbetet, så att vi kan utnyttja arbetskraften bättre? Herr talman! Kanske jag skulle kunna få höra den sista frågan av Andersson igen, för jag förstod den inte. Den sista av mina tre frågor handlade om att vi väldigt ofta talar om mänskligt kapital och om att utveckla det mänskliga kapitalet för att öka konkurrenskraften. Vilka konkreta förslag finns för att utveckla det mänskliga kapitalet och öka kvaliteten i arbetet, så att det inte bara blir allmänt tal om detta? Vad görs konkret på europeisk nivå? Herr talman! Jag skall börja med Figueiredos fråga. Hon såg ett samband mellan stabilitetspakten och ökningen av arbetslösheten i Portugal. Jag tror det är av intresse att läsa analysen av arbetsmarknaden i Portugal och rekommendationerna till detta land. Vi ser att det finns ett mycket betydande produktivitetsproblem, som har att göra med investeringen i humankapital, med det största antalet elever som lämnar skolan innan de har avslutat sina studier och med det mycket stora antalet människor som inte har bedrivit studier på gymnasienivå. Arbetskraftens brist på kompetens och specialkunskaper får konsekvenser för de små och medelstora företagen, på innovationsområdet och på den avancerade teknikens område. Om vi går vidare, kommer vi att se att det finns ett speciellt problem för kvinnorna. Visserligen är deras medverkan på arbetsmarknaden stor i jämförelse med de andra länderna, men när vi analyserar kvinnornas arbetsmarknad, ser vi att de framför allt finns i mycket lågavlönade arbeten, med deltidsanställning, och orsaken är att kvinnorna saknar specialkompetens. Den politik som måste tillämpas, och den portugisiska regeringen har faktiskt tagit viktiga steg i denna riktning, är strukturella förändringar i fråga om arbetskraften. Vi får inte bortse från dessa viktiga politiska insatser, även om man måste inse att det inte bara är en fråga om strukturella reformer utan att det krävs omfattande utveckling av ett land. När det gäller den andra frågan, av Bouwman, tror jag att det mycket nära samarbete som vi har haft ända sedan november och fram till i dag i alla faser av utarbetandet av förslagen har inneburit en förberedelse för motsvarande parlamentsutskott, så att det på ett effektivt sätt, under denna korta tid, skall kunna formulera sin åsikt på ett tillfredsställande sätt. Nästa år skall vi försöka utnyttja alla möjligheter som synkroniseringen innebär, så att parlamentet kan spela en aktiv roll. Angående frågan om de äldre arbetstagarna och hur de skall kunna hållas kvar på arbetsmarknaden: Systemet med förtidspensioneringar har under många år varit ett instrument för omorganisation i företagen i Europa. Inom både den offentliga och den privata sektorn har varje stor omorganisation varit förenad med förmåner eller pension vid mycket unga år till arbetstagarna. Detta har fått till följd att vi har ett mycket stort antal relativt unga pensionärer, som är under 55 år, och vi måste naturligtvis säga att detta nu har nått en gräns. Den ekonomiska situationen i dag, framför allt för pensionssystemen inom både offentlig och privat sektor, har mycket svårt att klara detta slags lösningar. Förtidspensionering kan således, för det första, inte vara någon lösning vare sig för företagen eller för arbetstagarna, som går i pension i aktiv ålder och som själva har problem med att inte vara delaktiga i det ekonomiska skeendet, inte minst med tanke på att vi kan förvänta oss en betydande ökning av medellivslängden. Vi kan naturligtvis inte tala om att stoppa förtidspensioneringarna, om detta beslut inte åtföljs av politiska insatser för att hålla kvar dessa människor på arbetsmarknaden. Här finns det också bland de riktlinjer vi föreslår politiska insatser och konkreta mål om yrkesutbildning, om investering i dessa människor, så att de kan byta yrkesinriktning, om stöd till dem, så att de kan komma in bland de små och medelstora företagen och själva starta företag, politiska insatser som kan hålla dem kvar i aktivt arbete. Jag upprepar att det bland de 22 kvantitativa mål som ni kommer att se i texterna finns sådana som gäller personer över 55 år, och ett av dessa mål kom man faktiskt överens om vid rådets möte i Barcelona i fjol. Vilka konkreta förslag har vi i fråga om investeringar i humankapital? Bland de tio prioriteter vi talar om finns också det livslånga lärandet och ett förslag till kvantitativt mål i fråga om varje lands investeringar i livslångt lärande i relation till den totala arbetskostnaden. Vi måste säga att siffrorna i Europa för närvarande är väldigt låga. 2,4 procent av arbetskostnaden investeras i arbetstagarna inom den privata sektorn, det finns riktlinjer och konkreta mål för utbildningssystemet, vi har målet om att 80 procent av befolkningen fram till år 2010 skall ha genomgått en yrkesutbildning på gymnasienivå, för att kunna finnas kvar på arbetsmarknaden, för att kunna vara anställningsbara. Och om de kvantitativa målen kan accepteras på nationell nivå, så tror jag att det kommer att ge en betydande politisk kraft åt regeringarna. Tack så mycket, fru Diamantopoulous. Herr talman! Jag vill börja med att mycket kort kommentera tidsramarna. Jag är parlamentets föredragande vad gäller de riktlinjer som vi diskuterar nu. Jag vill tala om att jag inte fick den slutliga formuleringen av riktlinjerna förrän några minuter innan jag gick ner till kammaren nu strax före kl. 17. Jag skall vara klar med mitt arbete om två dagar. På fredag morgon skall min text alltså lämnas in för översättning. Det är oacceptabla villkor, men jag skall inte spilla mer tid på att tala om detta just nu. Jag vill i stället ta upp en politisk fråga som jag anser vara en huvudfråga. Jag tycker att det allra bästa med kommissionens strategi när det gäller den europeiska sysselsättningen är att kvalitetetsaspekten betonas så starkt. Det är framför allt det, tror jag, som i grunden skiljer oss från arbetsmarknader i USA, Japan och på andra håll. Kvalitetsdimensionen är avgörande, men samtidigt finns det ett tryck på att sänka kostnaderna för arbetskraften, vilket går ut över kvaliteten. Hur skall man lösa motsättningen mellan detta tryck att sänka kostnaderna och kvalitetskraven? Herr talman, kommissionsledamöter! Jag är mycket glad över att den utvärdering som gjorts om den europeiska sysselsättningsstrategin gör det möjligt för oss att förbättra instrumenten eftersom det är något våra medborgare verkligen begär. Herr talman! Jag vill ställa en fråga. Kommissionsledamoten har talat om att fastställa mål på ett område där dessa bör vara av nationell karaktär. Min fråga är om medlemsstaterna, i frågan om sysselsättningstal som det alltid talats om på regional och europeiska nivå, från år 2010 och 2005 faktiskt kommer att vara bundna av konkreta siffror, om varje stat kommer att vara tvungen att gå från ord till handling, om vi verkligen kommer att ha en europeisk sysselsättningsstrategi på nationell nivå som inte bara består av idéer utan också medför krav på resultat, från parlamentet och den allmänna opinionen. Herr talman! Detta är, trots den berättigade kritiken av den alltför knappa tiden, icke desto mindre en viktig händelse. Vi har äntligen samordnat riktlinjer och vi måste göra så gott med den situation vi nu har. Jag säger till kommissionsledamöterna att en av de praktiska saker som de kan göra, för att skapa tryck på de nationella regeringarna att handla, skulle vara att se till att dessa riktlinjer skickas till varje enskild ledamot i varje nationellt parlament inom Europeiska unionen, snarare än att gå igenom de nationella parlamentens sekretariat. Det skulle resultera i ett avsevärt tryck på de nationella regeringarna. När det gäller ett längre arbetsliv skulle jag vilja säga till båda kommissionsledamöterna att många arbetstagare oroar sig för att de i slutändan snarare kommer att få livslångt arbete än livslångt lärande. Jag föreslår att vi måste kunna garantera att människors pensioner faktiskt förbättras om de går med på att arbeta längre, i synnerhet för de som bara har små pensioner. Till sist, kommer vi att få en europeisk ram för investeringar i forskning och utveckling, utbildning, livslångt lärande, så att kan skapa en verklig tillväxtmotor i Europa? . (ES) Herr talman! Jag skall svara snabbt. Vi har alla för närvarande problem med tidsproblematiken, men vi räknade med det i processen för att uppnå streamlining. Utan tvekan är det så att det i definitionen av benchmark-systemen, inte finns någon inblandning i form av gemenskapsskyldighet. Det finns ett revisionssystem för siffror och uppträdande och när det gäller behovet ledamöterna tagit upp att disponera siffror finns det redan många av dem i den vårrapport vi lägger fram. Siffrorna i den är inte de absoluta talen. I många fall är de inte de sammanslagna gemenskapssiffrorna men vi hittar siffror från var och en av medlemsstaterna när det gäller forskning och utveckling och andra typer av utbildningar som gör det möjligt för oss att med viss grad av enhetlig jämförbarhet få veta vad som sker i var och en av dem. Alavanos har ordet för en ordningsfråga. Jag ber er att fatta er kort. Herr talman! Jag har framställt fråga nr 47, som handlar om skydd av de stenmurar som finns på de grekiska öarna för att förhindra jordflykt. Det är en miljöfråga, och endast en miljöfråga. Det handlar varken om utrikespolitik eller om något annat. Denna fråga borde ha tagits med bland frågorna till Wallström, och jag begär att den skall tas med enligt turordningen. Det är en fråga som hör till Wallströms behörighetssområde. Parlamentets tjänstemän har kanske gjort något fel. Jag ber om att den skall tas med där och att den skall besvaras först av Wallström, med stöd av tidpunkten för inlämnandet av frågan och dess löpnummer. Herr Alavanos! Vi noterar detta. Som ni vet är det kommissionen som informerar oss i parlamentet och som informerar parlamentets talman. Jag organiserar bara debatten vid detta sammanträdestillfälle, men jag noterar det ni säger och jag förmedlar det till rätt instans, såväl till kommissionen som till parlamentets talman. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B5-0088/2003). Följande frågor riktas till kommissionen. Första delen Fråga nr 32 av David Robert Bowe (H-0154/03): Angående: Försäljning av varor via Internet Enligt EU:s förordningar är det tillåtet för företag utanför EU att sälja varor via Internet och sedan importera dem direkt till köpare utan att betala mervärdeskatt om varans värde understiger den miniminivå som anges av kommissionen. Håller kommissionen med om att detta är orättvist? Anser inte kommissionen att detta utgör ett allvarligt hot mot företag och arbetstagare inom EU? Om inte, varför gör den inte det? Och i motsatt fall, om den gör det, vilka åtgärder har kommissionen att föreslå för att avhjälpa denna situation? Jag skulle vilja besvara Bowes fråga. Det stämmer verkligen att medlemsstater kan undanta varusändningar av mindre värde från tredje länder från moms, men dessa minimitrösklar, som kan uppgå till antingen 10 eller 22 euro, fastställs inte av kommissionen utan har snarare fastställts i artikel 22 i rådets direktiv 83/181/EEG. Dessa undantag är dessutom frivilliga. Medlemsstater kan därför välja att lägga moms på import av varor som har inhandlats via postorder. Några medlemsstater, som till exempel Belgien, gör det. Kommissionen är medveten om de potentiella konkurrenssnedvridande effekterna som kan uppstå på grund av varuleveranser från tredjeland av varor till ett värde som understiger dessa minimitrösklar. En teknisk arbetsgrupp, under ledning av mina avdelningar, har kommit fram till att ett växande antal produkter som till exempel dvd-skivor, videospel, blommor, kontaktlinser, böcker, andra trycksaker och cd-skivor regelbundet importeras från tredje länder. Det är inte möjligt att fastställa omfattningen av den ekonomiska snedvridningen utan ytterligare ekonomisk analys. På kommissionens initiativ har medlemsstater gått med på att genomföra ingående ekonomiska undersökningar för att analysera den ekonomiska dimensionen av detta problem. Det är i synnerhet nödvändigt att fastställa huruvida de potentiella konkurrenssnedvridande effekterna på grund av tillämpningen av skattelättnaden på 10 eller 22 euro utgör ett allvarligt hot mot affärsverksamhet och sysselsättning i Europeiska unionen. Ytterligare initiativ på gemenskapsnivå beror på resultatet av dessa undersökningar. Jag tackar er, herr kommissionär, för det svaret. Det är uppenbart att ni har identifierat situationen och vidtar vissa åtgärder. Men kunde ni inte handla snabbare? Jag blev uppmärksammad på detta problem av en väljare i staden Leeds. Denne har ett litet företag som säljer dvd-skivor - det slags material som ni nämnde - och sysselsätter 31 människor. Ett företag baserat på Kanalöarna, som helt lagligt sköter en hel del av sin verksamhet från Förenade kungarikets fastland, hotar allvarligt hans affärer. Detta är ett allvarligt problem. Genom att inrätta en arbetsgrupp har ni erkänt att detta är ett allvarligt problem i hela unionen. Med tanke på hur länge detta har pågått - ni nämnde ett direktiv från 1983 - hur lång tid kommer det att ta innan er arbetsgrupp lägger fram förslag till åtgärder? Jag är visserligen medveten om att medlemsstater kan ha en temporär möjlighet att vidta åtgärder som kan rädda företag från denna illojala konkurrens, men jag ber er att berätta för oss när ni skall rädda alla i unionen från den och vidta några åtgärder genom arbetsgruppen? Jag skulle vilja besvara Bowes mycket begripliga fråga genom att för det första säga att jag är medveten om problemet, men att vi å den andra sidan bör välkomna varuförsäljning genom Internet. Det är i sig ett välkommet fenomen på den inre marknaden och vi bör därför försöka främja sådan handel. Sedan har vi problemet med betalning av moms och punktskatter, och således det problem som Bowe talade om. Som jag sade tidigare kan vi faktiskt inte föreslå ett lämpligt tillvägagångssätt om vi inte först har analyserat situationen och den analysen bygger på medlemsstaternas undersökningar av problemets omfattning. Först då, när vi har den analysen, kan vi presentera ett meningsfullt förslag. Det intresserar säkert Bowe att veta att medlemsstater kommer att samla in uppgifter fram till i juli i år, så uppgifterna borde vara insamlade om några månader och därefter kan kommissionen föreslå lämpliga åtgärder - men endast om det fastställs att det föreligger en snedvridning av den inre marknaden. För det andra vill vi, naturligtvis, endast göra de varuleveranser som verkligen utgör ett problem till måltavla. När allt kommer omkring måste man, om man begär att människor skall iaktta vissa krav, kontrollera att de är korrekta och detta medför vissa kostnader för de berörda regeringarna. I grund och botten är detta anledningen till att vi har denna bestämmelse om minimitrösklar. Det kan finnas undantag och det är mycket möjligt att Bowes väljare är ett sådant undantag, men jag ber honom att ge oss tid till slutet av juni eller juli i år, och sedan kan vi återkomma till frågan om Bowe så önskar. Fråga nr 33 av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (H-0176/03): Angående: Avskaffande av allmänna preferenssystemet för vissa sektorer i Centralamerika och Andinska gemenskapen genom användning av moduleringsinstrumentet Anser kommissionen att avskaffandet av preferenssystemet (genom att EU antar förslag till rådets förordning (KOM/2003/0045 slutlig) om tillämpning av artikel 12 i förordning (EG) 2501/2001) Jag vill påminna om att moduleringsinstrumentet, som Salafrancas fråga handlar om, har varit en del av vårt allmänna preferenssystem sedan 1995. Syftet med detta system är att uppmuntra den ekonomiska utvecklingen i de länder som gynnas av preferenser, genom att låta dem öka sina exporter till gemenskapen och genom att rikta dessa tullpreferenser till de länder som bäst behöver dem. Målet med detta system är att uppmuntra exportutvecklingen i de länder som omfattas av preferenser, vilket innebär att denna förmånsbehandling bör upphöra så snart detta mål har uppnåtts. Det går inte att tänja på systemet med handelspreferenser i all oändlighet. Systemet bör förbli begränsat, och därför finns det ett moduleringsinstrument som gör att man kan införa begränsningar om det allmänna preferenssystemet endast behövs inom vissa sektorer. Denna modulering står i relation till objektiva och neutrala kriterier som anges i vår förordning och som har ett direkt samband med de berörda ländernas exportinriktning. Kommissionen förstår den oro som framförs av Salafranca, en oro som för övrigt sammanfaller med den som förmedlats av några av de länder som ingår i systemet. Allmänt sett bedömer vi dock att farhågorna för moduleringens följder är överdrivna, samtidigt som vi är beredda att vara något flexibla i det här fallet. I fallet med Colombia, som tas upp i frågans första del, är den berörda exportvaran i första hand snittblommor som i huvudsak exporteras till den amerikanska marknaden. Det är därmed föga troligt att en begränsad höjning av EU:s tullavgifter skulle påverka den allmänna nivån på exporten av snittblommor från Colombia. I fallet med Costa Rica, där det handlar om både grönsaker och snittblommor, delar vi inte heller de farhågor som har uttryckts på sina håll. Costa Rica är ett land som utvecklas relativt väl. Landets allmänna ekonomiska förhållanden har blivit bättre, och när det gäller specialisering - som på ett sätt avgör hur konkurrenskraftig en sektor i landet är jämfört med samma sektor i andra länder - är Costa Rica också helt klart konkurrenskraftigt. När det gäller frågan om hur moduleringsinstrumentet påverkar de länder som motarbetar odling av narkotika och som därmed omfattas av särskilda förmåner inom ramen för det allmänna preferenssystemet, stämmer det att moduleringsinstrumentet inte gällde dessa särskilda förmåner när det först utformades. År 2001 förändrades situationen i och med rådets förordning om det nya preferenssystemet för 2005, där de särskilda förmånerna för bekämpning av narkotika delvis införlivades med den allmänna ordningen. Varför denna ändring? Vi ville nämligen undvika att den diskriminerande karaktären på dessa särskilda förmåner skulle kunna ifrågasättas vid WTO. Indien missade dock inte den möjligheten och inledde ett tvistemål mot oss vid WTO i den här frågan. Enligt min mening bör vi kunna försvara oss. Låt oss till slut titta på vilka resultat som tidigare uppnåtts av att moduleringen har tillämpats. Vi kan konstatera att de tillbakadragna preferenserna i allmänhet inte har förhindrat exporten av berörda produkter från de förmånsbehandlade länderna. Om vi tittar på vad som har hänt i den region som nämns i frågan, bland annat Chile och Mexiko, har moduleringen inte förhindrat en fortsatt ökning av exporterna från dessa länder. Och eftersom tullavgifterna stadigt blir lägre genom de multilaterala förhandlingarna, har tullar och preferenser i ett slag fått allt mindre betydelse. Vi får slutligen komma ihåg att det är den europeiske importören som får betala tullavgiften i fråga när en förmånsbehandling avvecklas. Detta sker eventuellt genom en viss minskning av importörens marginaler, som vi vet i allmänhet är betryggande. Colombia och Costa Rica uppfyller således de objektiva villkoren i vår förordning som gör att moduleringsinstrumentet kommer att tillämpas på dem, och vi delar inte den analys som säger att detta skulle orsaka en betydande chock för deras ekonomier. Moduleringen är ingen bestraffning, tvärtom. Den betyder att exporterna från det berörda landet har uppnått en nivå som innebär att de kan fortsätta utan stödet från det allmänna preferenssystemet, och att de mål om konkurrenskraft och ekonomisk mognad som vi vill främja har uppnåtts. Kommissionen har ändå gått med på en viss flexibilitet för att bemöta de farhågor som uttryckts av flera parlamentsledamöter, ett antal medlemsstater, vissa ekonomiska aktörer och självklart av länderna i fråga. Moduleringsinstrumentet, som enligt förordningen skulle ha trätt i kraft i slutet av 2002, har ännu inte trätt i kraft, och därmed gynnas länderna fortfarande av det allmänna preferenssystemet. Slutdatumet diskuteras fortfarande och bör slås fast inom kort av ministerrådet. I den här frågan har vi således, även om vi inte delar alla de farhågor som uttryckts, börjat visa ett visst mått av flexibilitet. Herr talman! Kommissionen är en i grunden politisk institution, åtminstone för mig, och jag skulle vilja få ett politiskt svar av kommissionsledamoten. Herr kommissionär! Jag har noga under sex minuter lyssnat på ert svar men jag frågar er: kan man ur ett politiskt perspektiv seriöst stå bakom att borttagandet av dessa preferenser genom moduleringsmekanismen kommer att gynna och hjälpa ett land som Colombia som har 26 miljoner fattiga och i vilket 30 000 våldsamma dödsfall inträffar per år? Eller ett land som Costa Rica där dessa produkter odlas i känsliga områden, där det finns invandrare, familjeförsörjare och kvinnor? Herr kommissionär! Jag tror faktiskt att det inte kommer att gynna dessa länder, och man kan inte jämföra vare sig med Mexiko eller Chile. I den fjärde och femte delen av min fråga har ni gjort en utvikning och jag kommer inte att be er svara, men ni talade om flexibilitet och jag skulle vilja veta hur kommissionen beräknar flexibilitet. Menar ni att det är att diskutera det som handlar om ikraftträdandet av dessa åtgärder? Skulle kommissionen vara beredd att ta bort ersättningsjordbruksprodukter från denna organisation? Avslutningsvis vill jag fråga. Vad tänker kommissionen göra då det allmänna preferenssystemet i förhållande till narkotika tar slut 2004? Kommer kommissionen att förnya det? Herr Salafranca! Det har inte undgått mig att kommissionen är tänkt att vara något mer politisk än teknisk som institution. Men hur politisk kommissionen än är har den i uppdrag att tillämpa de fördrag, förordningar och lagar som Europeiska unionen antar. Gör vi inte det försummar vi våra förpliktelser, och detta är en politisk och inte en teknisk fråga. Kommer Costa Rica och Colombia att varaktigt och allvarligt drabbas av denna blygsamma sänkning av tullavgifterna för snittblommor? Vi tror inte det. Ni kan uttrycka motsatt ståndpunkt. Men det enda som kan få oss att ta ställning just nu är tidigare fall. Och tidigare fall visar att det inte finns några större faror. Kommissionen har samtidigt visat politisk lyhördhet genom att gå med på att vänta med att införa denna modulering. Hur länge? Vi diskuterar för närvarande detta med ministerrådet, som i den här frågan - som så ofta när det gäller handelspolitik - har sista ordet. Skulle ett särskilt undantag för jordbruksprodukter vara välkommet? Vi tror inte det, och det av en enkel anledning: det skulle nämligen göra vårt allmänna preferenssystem än mindre förenligt med WTO:s ordning, och som ni vet har systemet ifrågasatts av Indien, för övrigt med hänvisning till att landet inte omfattas av de särskilda förmånerna för bekämpning av narkotika. Vi vill därför inte ge ännu fler argument till dem som vill ta knäcken på detta system. Vad kommer slutligen att hända under 2004? Systemet löper ut i slutet av 2004 och nästa år kommer vi att besluta oss för ett av de två alternativ som för närvarande är tänkbara: antingen ändrar vi systemet från och med den 1 januari 2005 eller också förlänger vi det för en viss tid. Valet mellan dessa två hypoteser är beroende av hur långt förhandlingsrundan har kommit, eftersom det skulle vara bra att känna till tullsatsnivåns allmänna utveckling innan preferenserna fastställs slutgiltigt. Kommissionen kommer att fatta detta beslut under nästa år. Fråga nr 34 av Myrsini Zorba (H-0214/03): Angående: ECHO i Irak År 2002 gav ECHO bistånd till Irak motsvarande 15 miljoner euro. Nu ställer kommissionen upp 100 miljoner euro som mål - 21 miljoner euro har redan tillkännagetts och dessutom har man som målsättning att erhålla ytterligare 79 miljoner euro från reserven för katastrofhjälp. Under rådande omständigheter har biståndsbeloppet höjts betydligt samtidigt som ECHO:s enda representation i regionen är fem personer i Amman. Är den representationen tillräcklig för de enorma humanitära behov som finns i dag? Kommer antalet representanter för ECHO att öka i regionen och i Irak? Har det gjorts någon utvärdering av hur ECHO administrerat sin verksamhet fram till nu? Är idén att inrätta en mer permanent struktur i Irak och i regionen genomförbar? Finns det någon överenskommelse med FN om vad som skall ske efter kriget? Vad gäller det första ledet i frågan, det vill säga om ECHO:s kontor i Amman är tillräcklig för de nuvarande behoven i regionen, vill jag för det första klargöra följande. ECHO:s kontor i Amman är regionalt centrum för Irakkrisen. Kontoret har nyligen utvidgats och har nu sju utlandsstationerade tekniska experter och tio lokalanställda. Det ansvarar för Irak och resten av Mellanöstern. Det finns även en filial i Jerusalem med en utlandsstationerad teknisk expert och tre lokalanställda. Amman utsågs till regionalt centrum för denna kris eftersom kontoret där har tillräckliga personella och logistiska resurser för att kunna reagera omedelbart på nya behov på fältet. Den tekniske expertens roll är att värdera situationen på plats, analysera behoven och göra rekommendationer till ECHO. Så snart biståndet har godkänts övervakar den tekniske experten dess genomförande på platsen. Den tekniske experten svarar även för samordning med andra givare och humanitära intressenter. Det måste, emellertid, framhävas att ECHO som organisation inte står för genomförandet. Det faktiska utförandet av det humanitära biståndet står ECHO:s partners för. Dessa är internationella humanitära organisationer, som till exempel Röda korset, FN-organ och europeiska humanitära icke-statliga organisationer. Regelbundna kontrollbesök gjordes före krisen. Tre delegationer från högkvarteret och området har besökt Irak sedan januari i år. Huvudsyftet med dessa besök var förberedelser för följderna av vad som då var en potentiell kris. Sådana besök har nu ställts in. ECHO:s tekniska experter följer för närvarande krisen från Amman. ECHO:s besök för helhetsbedömning och kontroll kommer att återupptas så snart säkerhetssituationen tillåter. ECHO kommer då att göra en ny värdering av behovet att stärka sin närvaro på platsen. För närvarande anser emellertid ECHO att dess närvaro är tillräcklig. Beträffande det genomförbara i att ha en permanent struktur i Irak och i regionen, kan jag redan säga att, i likhet med vad som gjordes i Afghanistan, har ECHO för avsikt att öppna ett kontor i Bagdad så snart säkerhetssituationen har förbättrats. Detta kontor kommer att vara underställt det regionala kontoret i Amman. Det är möjligt att en del av personalen kommer att överföras från Amman till Bagdad. ECHO har även för avsikt att öppna ett kontor i Iran om det finns stora flyktingströmmar där. ECHO i Amman är berett att lämna operationellt, logistiskt och administrativt stöd till den framtida filialen i Bagdad i form av personal, utrustning, bistånd och så vidare, så snart det finns en närvaro där. När det gäller bedömningen av ECHO:s verksamhet vill jag, för det första, erinra om att en oberoende utvärdering av ECHO:s sätt att fungera som genomfördes 1999 kom fram till att ?ECHO för närvarande finansierar humanitärt bistånd åtminstone lika bra som någon annan organisation, och troligen bättre och på ett mera kostnadseffektivt sätt än någon annan jämförbar internationell organisation?. Det fanns även ett antal rekommendationer och konkreta kritiska påpekanden i denna utvärdering och vi har följt upp den mycket energiskt. Vi gör det för att förbättra kvaliteten på ECHO:s verksamhet, vilket även inkluderar kontroll av resultaten. Jag skulle vilja nämna de viktigaste. För det första har ECHO infört LFA-metoden (Logical Framework Approach) och arbetat för användning av standardiserade resultatindikatorer för att mäta resultaten och utvärdera effekterna av dess verksamhet på ett bättre sätt varhelst det är möjligt. Detta kommer även att stimulera bättre projektförslag från våra partners med ansvar för genomförandet och vi kan redan tydligt se denna effekt. ECHO har samtidigt ökat övervakningen och den tekniska samordningen av samtliga finansierade verksamheter, särskilt på fältnivå, genom att öka sin kapacitet för tekniskt bistånd och skapa regionala stödkontor, som jag just förklarade beträffande situationen i Amman, och även genom att arbeta för ett mera standardiserat arbetssätt på varje interventionsområde, i synnerhet på området för hälso- och sjukvårdsbistånd. Ett annat framsteg för att förbättra vårt arbete på grundval av gjorda erfarenheter var inrättandet av dialoger om strategisk programplanering för att stärka samarbete och strategier på operationell och policy nivå. Sedan 2000 har en omfattande och ständigt allt bättre strategisk dialog ägt rum med samtliga ECHO:s större partner: FN-organ, icke-statliga organisationer och andra internationella organisationer. Vidare har ECHO gett högre prioritet åt, och förbereder nu samordningen av, återhämtning, bistånd, utveckling och så vidare på ett bättre sätt, genom att spela en mera aktiv roll, begära samordningsmöten med relevanta avdelningar i kommissionen och andra givare, både på fält- och högkvartersnivå. Projekt är öronmärkta med biståndsfaser som anger de verksamheter som möjligen kan överlämnas till givare av utvecklingsbistånd. Hela denna satsning har varit mycket framgångsrik. Om vi ser på Östtimor, Kosovo och till och med Afghanistan, så har detta gradvisa överlämnande fungerat bättre än när det gäller tidigare konflikter. Parallellt med införandet av dessa nyckelelement för att förbättra resultatet presenterar ECHO nu varje år en utvärderingsplan i början av varje nytt budgetår. Därigenom synkroniseras utvärderingar med planering och genomförande på alla stadier av ECHO:s insatser. Utvärderingar fokuserar på landinsatser, partners och tematiska frågor. Utvärderingsplanen säkerställer att alla viktiga insatser nu utvärderas vartannat år. Därför pågår hela tiden ett utvärderingsprogram som anlitar externa konsulter och fokuserar på ECHO:s insatser, dess partners kapacitet såväl som på specifika tematiska frågor. De färska utvärderingarna av UNHCR och världslivsmedelsprogrammet, viktiga internationella partner som även spelar en viktig roll i den nuvarande krisen i Irak har en särskild relevans. Utvärderingsrapporterna offentliggörs regelbundet på ECHO:s webbplats, så snart medlemsstater har blivit informerade. Slutligen bör det även påpekas att ECHO har genomfört kommissionens reformprogram. Detta har haft en positiv inverkan på alla administrativa och ekonomiska aspekter av kommissionens arbete. ECHO befinner sig i dag i en situation som skiljer sig fullständigt från den som rådde när denna kommission tillträdde. En artikel som nyligen publicerades i European Voice fick mig att tro att vi har uppnått vad jag lovade i en utfrågning i parlamentet i augusti 1999. ECHO är i dag, på goda grunder, en respekterad aktör inom internationellt humanitärt bistånd. När det gäller den sista delen av frågan, dvs. om det finns någon överenskommelse med Förenta nationerna för att ta itu med ?dagen efter? i Irak, erinrar jag om vad Europeiska rådet sade den 21 mars, att FN bör spela en central roll under och efter den nuvarande krisen. Min åsikt i denna fråga är helt enkelt att FN-systemet har en unik - jag upprepar unik - legitimitet, mandat, kapacitet och praktisk erfarenhet av att samordna bistånd i lägen som uppstår efter konflikter. Där bör den diskussionen ta sin början. Herr kommissionär! Tack så mycket för ert svar. Jag skulle vilja fråga er mera konkret, eftersom denna humanitära kris som vi har upplevt under de senaste tjugo dagarna drabbar oss alla hårt, om ni har tagit något initiativ till dialog med de krigförande parterna, framför allt med Förenade kungariket, som ju också är medlem i Europeiska unionen; för det andra, vilka förslag ni har fått från de icke-statliga organisationerna. I fråga om FN gläder jag mig över ert ställningstagande. Jag är av samma åsikt. En annan fråga som jag skulle vilja att ni gav mig ett svar på är vad man räknar med, vad kommissionen har för åsikt om programmet ?olja mot livsmedel?. När tror ni att det återigen kan finnas ett nät för livsmedelsdistribution, med tanke på att det gamla uppenbarligen är i upplösningstillstånd? Svaret på den första delen av denna kompletterande fråga är att vi just nu koncentrerar oss på att leverera humanitärt bistånd allt eftersom det blir möjligt. Vi diskuterar ockupationsmaktens skyldighet att respektera Genèvekonventionen i en krigssituation och att göra det möjligt att leverera neutralt och opartiskt humanitärt bistånd. Vi har goda skäl att ta den diskussionen på fullt allvar och vi är engagerade i den på ett metodiskt sätt. Nästa fråga blir att se till att olika internationella humanitära icke-statliga organisationer kommer att få tillträde utan att vara tvungna att få tillstånd från någondera parten i konflikten. Detta är vad vi, som en viktig leverantör av humanitärt bistånd, ser som vår roll och det är det vi koncentrerar oss på. Vi hoppas att olja mot livsmedel-programmet, som förvaltas och bör förvaltas av Förenta nationerna, kommer igång igen inom kort. Generalsekreteraren har varit tydlig på denna punkt. Det är ett självklart sätt att organisera det hela och vi hoppas att det snart skall vara igång igen. Tack så mycket, herr Nielson. Vi går nu över till andra delen av frågestunden. De tre närvarande kommissionsledamöterna kommer att besvara dem. Andra delen Frågor till Liikanen Fråga nr 35 av Bill Newton Dunn (H-0177/03): Angående: Känner allmänheten till direktlinjerna (hotline) i tillräcklig utsträckning? Kommissionen har fått medel av budgetmyndigheten för att verka för att medlemsstaterna skall offentliggöra direktnummer som människor kan ringa, då de hittar stötande material på Internet. Är kommissionen vid närmare eftertanke nöjd med att bara en mycket liten del av befolkningen känner till dessa telefonnummer? När tror kommissionen att dessa användbara telefonnummer kommer att vara tillräckligt kända? Herr talman! Direktlinjerna är till för att ta emot rapporter från allmänheten om lagstridigt innehåll på Internet. De hanterar dessa rapporter i enlighet med etablerade förfaranden och skickar dem vid behov vidare till polisen, tjänsteleverantörer på Internet och andra direktlinjer. De medvetandehöjande projekt som finansieras inom ramen för handlingsplanen för ett säkrare Internet har som en av sina uppgifter att sprida medvetande om direktlinjer. Under perioden 1999 till 2002 uppgick utgifterna totalt till 9,869 miljoner euro. Kommissionen anser att detta är det mest kostnadseffektiva sättet. Därför kommer man att fortsätta med varningsmeddelanden inom ramen för det nya European Awareness Network som kommer inrättas i den andra fasen av handlingsplanen för ett säkrare Internet 2003-2004, där ledamoten fungerade som föredragande. Handlingsplanen för ett säkrare Internet finansierar för närvarande direktlinjer i Österrike, Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Irland, Italien, Nederländerna, Sverige, Finland, Förenade kungariket och Island, liksom även European Association of Hotlines. Utgifter från gemenskapens budget under perioden 1999 till 2002 uppgick totalt till 3,9 miljoner euro. Det genomsnittliga årliga bidraget per direktlinje är 76 500 euro. Det vanligaste sättet för att ta kontakt med direktlinjerna är inte via telefon utan genom formulär på webbsidor och e-post. Direktlinjerna har använt ett antal olika metoder för att informera allmänheten om hur man kan komma i kontakt med dem. I Spanien, t.ex., har den nationella direktlinjen en hyperlänk på den viktigaste spanska portalen Terras hemsida. Kommissionen har för närvarande inte några siffror på direktlinjernas synlighet i form av igenkännande från den breda allmänhetens sida, men en fråga om direktlinjernas synlighet kommer att tas med i nästa Eurobarometerundersökning för hela EU som planeras äga rum senare i år. Jag är säker på att vi då kommer att ha exaktare uppgifter. Statistiken visar en stadig ökning av antalet rapporter till alla direktlinjer. Över en sexmånadersperiod behandlade direktlinjer finansierade inom ramen för handlingsplanen ett säkrare Internet mer än 35 000 rapporter, av vilka nästan 19 000 var rapporter om barnpornografi. Kommissionen anser att detta är ett betydande antal och att direktlinjerna ger god valuta för pengarna. Den verklighet som döljer sig bakom dessa rapporter är en ytterst allvarlig fråga. Kommissionen har aktivt deltagit i ytterligare åtgärder för att itu med den, inklusive ett förslag till rambeslut om barnpornografi. Vi står gärna till tjänst för att förse ledamoten med flera detaljer om de åtgärder och evenemang som direktlinjerna står till tjänst med. Tack så mycket, herr kommissionär, det låter mycket lovande. När utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor diskuterade detta kommissionsförslag, för vilket jag var en föredragande, kom vi fram till att ingen av oss i utskottet var medveten om det här och jag undrar om de som lyssnar på frågestunden på åhörarläktaren är medvetna om det. Så det finns fortfarande en hel del att göra. Jag tackar för ert erbjudande att skicka mig mer information. Jag accepterar ert erbjudande och, eftersom vi 626 europaparlamentariker utgör kontakten mellan EU och allmänheten, skulle ni kunna skriva ett enkelt litet brev så att samtliga vi i parlamentet blir medvetna om det? Det skulle räcka att trycka upp dem på de elva språken så att varje ledamot blir medveten om det och så att vi alla kan hjälpa till att ge publicitet åt denna Europeiska unionens inrättning i våra medlemsstater! . (EN) Det gör jag gärna, men skulle jag inte kunna skicka det med e-post, med tanke på att vi talar om Internet? Jag skulle vilja följa upp min kollega Newton Dunns fråga genom att fråga kommissionsledamoten om han har försökt få till stånd ett samarbete med de stora tjänsteleverantörerna på Internet för att ge spridning åt dessa nummer. Det skulle uppenbarligen kunna vara en viktig ingångsport för många internetanvändare. En närliggande fråga är vilket sorts samarbete han uppfattar att tjänsteleverantörer på Internet erbjuder när det handlar om att kunna stänga anstötliga webbplatser som rapporteras genom direktlinjerna. En annan fråga med anknytning till detta är huruvida det är möjligt att vidta åtgärder mot webbplatser som matas från andra tjänsteleverantörer på Internet utanför Europeiska unionen. Direktlinjerna länkar till tjänsteleverantörer på Internet, men vi har naturligtvis även kontakt med till exempel European Association of Hotlines, för att be dem sprida denna information. Vi måste komma ihåg att medvetandet om barnpornografi var mycket mer begränsat när denna handlingsplan inleddes för några år sedan. Sedan dess har antalet webbplatser ökat och på samma gång har uppmärksamheten från föräldrar, lärare, och var och en i samhället ökat påtagligt. Det är uppenbarligen orsaken till att vi hade 35 000 rapporter, varav inte mindre än 19 000 gällde barnpornografi. Jag är beredd att ta kontakt med tjänsteleverantörer på Internet, och jag kommer, som jag sade till föredraganden, att skicka ett kort brev med länkar till er alla. Eventuellt kan vi även ta upp frågan med organisationen för internetleverantörer och rikta uppmärksamheten på vad Terra, för att ta ett exempel, gör i Spanien, och bifoga en länk till webbplatsen. Jag känner inte till något fall där tjänsteleverantörer skulle ha vägrat att ingripa om de får kännedom om det, men jag rapporterar gärna om det skulle vara någonting speciellt. Tack så mycket, herr Liikanen. Vi går vidare till frågor till Wallström. Frågor till Wallström Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 36. Fråga nr 37 av Torben Lund (H-0179/03): Angående: Endokrinstörande ämnen och testmetoder I sitt yttrande av den 26 oktober 2000 I juni 2001 antog kommissionen ett uppföljningsmeddelande till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av gemenskapens strategi för endokrinstörande ämnen - det vill säga, hormonstörande ämnen. Detta meddelande angav de åtgärder som skulle vidtas för att ta itu med potentiella miljöeffekter och hälsoeffekter av endokrina störningar, i överensstämmelse med kommissionens förpliktelse att skydda människors hälsa och miljön inom Europeiska unionen. I detta sammanhang är tillgång till vedertagna teststrategier och testmetoder för att identifiera och bedöma endokrinstörande kemikalier en grundläggande förutsättning för att omfattande lagstiftningsåtgärder skall kunna vidtas. Kommissionen deltar i OECD:s kommitté för testning och bedömning av endokrinstörande ämnen (EDTA), som inrättades 1998. Kommitténs viktigaste uppdrag är att utveckla en internationellt harmoniserad teststrategi samt att samordna och ha uppsyn över arbetet i olika undergrupper med ansvar för att utarbeta nya riktlinjer för tester eller revidera befintliga för att bedöma kemikaliers potentiellt endokrinstörande egenskaper. Kommittén har nått samförstånd om en begreppsram. Denna kommer att ge möjlighet till sortering och prioritering av kemikalier som ger anledning till oro på grundval av befintlig information snarare än på grundval av nya data som skapas som en del av bedömningsprocessen. Denna ram skapar information om mekanistiska data in vitro, in vivo, och/eller om andra negativa effekter av endokriner och andra mekanismer. Dessutom har kommittén definierat en uppsättning metoder som skall utvecklas och valideras: en jämförelse av testernas känslighet, relevans och tillförlitlighet när det gäller att testa endokrinstörande ämnens effekter på människors hälsa och/eller miljön. Den senaste uppskattningen är att vedertagna testmetoder för några miljöeffekter förväntas från detta år till 2005 medan några testmetoder som är relevanta för riskbedömning när det gäller människors hälsa förväntas bli klara mellan detta år och 2004. Nya validerade och vedertagna tester för endokrina störningar kommer att göra det enklare att tydligt identifiera endokrinstörande ämnen och möjliggöra välinformerade bedömningar av sannolikheten för negativa effekter. Som ett led i gemenskapens strategi för endokrinstörande ämnen tog kommissionen initiativ till en särskild ansökningsomgång för forskningsförslag 2001. Sammanlagt anslogs 20 miljoner euro till detta initiativ och, tillsammans med ytterligare finansiering under det femte europeiska ramprogrammet för forskning och utveckling, används för närvarande ungefär 59 miljoner euro på forskning om endokrinstörande kemikaliers potentiella effekter på människors hälsa och miljön. Denna forskning omfattar även utveckling av nya testmetoder. Det är viktigt att inse att endokrina störningar inte i sig är en slutpunkt i toxikologiskt avseende, som cancer eller allergi, utan att det är en mekanism som kan resultera i negativa toxiska effekter. Med tanke på karaktären av deras effekter skulle de flesta endokrinstörande ämnena normalt klassificeras som CMR - cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska. För sådana kemikalier kommer det att krävas tillstånd inom ramen för det REACH-system som förutses i vitboken om den framtida kemikaliepolicyn. Man har dessutom kunnat belägga ett kausalt samband mellan vissa negativa effekter på det endokrina systemet i vilda arter och vissa långlivade, bioackumulerande och toxiska ämnen. Även för dem kommer det att krävas tillstånd. Kommissionen överväger för närvarande om man i förslaget till REACH-förordning skall inkludera en bestämmelse som går ut på att det kommer att krävas tillstånd för ämnen som betecknas som långlivade, bioackumulerande och toxiska eller mycket långlivade och mycket bioackumulerande - och, från fall till fall, de ämnen som i lika hög grad ger anledning till oro, som till exempel endokrinstörande ämnen som inte redan fångats upp av CMR-kriterierna. Herr talman! Jag säger tack till kommissionsledamot Wallström för ett mycket uttömmande svar. Anledningen till min fråga är naturligtvis att det tar så lång tid att komma fram till dessa vedertagna testmetoder. Meningen var att man skulle ha kommit fram till en tillämpar metod redan förra året när det gäller hälsoeffekterna och att en metod för miljöeffekterna skulle komma under 2003-2005. Nu inser jag att en metod avseende hälsoeffekterna först kan bli aktuell 2004. Det är som en evighetslång process med dessa teststrategier, som skall utvecklas genom OECD-system. Det tycker jag är mycket oroande, eftersom det betyder att man inte kan agera. Om ämnena inte är giftiga eller farliga också av andra orsaker kan vi inte ens tillämpa försiktighetsprincipen, eftersom det inte föreligger vedertagna testmetoder. Jag vill gärna få mer information angående det kommissionsledamot Wallström avslutningsvis nämnde, nämligen frågan om att registrera de endokrinstörande ämnena under kategorin ?farliga ämnen? i en ny kemikalielagstiftning och som ett självständigt riskkriterium i överensstämmelse med det som skulle kunna vara cancerframkallande eller mutagena ämnen. Borde det inte vara viktigt att nu ta steget och konstatera att här finns någonting som är så osäkert för oss att det finns anledning att ta med det som ett självständigt riskkriterium? . Herr talman! Herr Lund, det rör sig om ett mycket mycket komplicerat förfarande. Samtidigt är det viktigt att EU deltar i ett internationellt sammanhang. Detta är ett klart gränsöverskridande problem. Det är viktigt att vi håller oss inom ramen för vad OECD gör och att vi försöker att utveckla dessa metoder. Jag tror inte att det finns någon som vill försena detta arbete. Tvärtom känner vi alla ett behov av att skynda på och att se till att vi så snabbt som möjligt får testmetoder och system att arbeta med dessa hormonstörande ämnen. Vi kan bara lova att vi skall göra allt vad vi kan för att se till att ett bra resultat kan uppnås i arbetet. Det som vi nu diskuterar i samband med den nya kemikalielagstiftningen är att så länge vi saknar entydiga definitioner och entydiga testmetoder samt överenskomna system att hantera dem, måste vi göra det på fall till fall-basis. I de diskussioner som vi haft så här långt nämns i alla fall gruppen endokrinstörande ämnen, vilket pekar i denna riktning. Därefter måste vi bara arbeta så fort vi kan för att få fram överenskomna metoder att hantera dem. Fråga nr 38 av Jan Dhaene (H-0197/03): Angående: Inrättandet av en europeisk räddningstjänstkår Att inrätta en europeisk räddningstjänstkår är en brådskande nödvändighet. Det framgick än en gång efter katastrofen med fartyget Prestige. Sådana personer, utrustade med ?gröna hjälmar? och verksamma under EU-flagg, skulle kunna göra nytta överallt inom unionen i samband med olycksfall och förfoga över specialutrustning som inte alla medlemsstater har möjlighet att köpa in. Hur långt har kommissionen kommit när det gäller att utarbeta ett förslag i frågan? Vilka medlemsstater har redan utlovat sin medverkan? När kommer kommissionen att lägga fram förslaget för rådet? Frågor om en europeisk räddningstjänstkår, eller tankar om liknande initiativ på särskilda områden, som till exempel en europeisk kustbevakning, har tagits upp vid olika tillfällen i det förflutna och även på senare tid. Såvitt jag känner till finns det dock inte något konkret förslag. Vi måste vara medvetna om att räddningstjänsten, enligt fördragen, tillhör medlemsstaternas befogenheter. Därför måste eventuella åtgärder på gemenskapsnivå noga respektera subsidiaritetsprincipen. Dessutom är många olika sektorer involverade i räddningstjänsten. Samarbetet mellan dem är organiserat på olika sätt i olika medlemsstater. Det skulle därför fordras en grundlig analys av de praktiska konsekvenserna av att inrätta en räddningstjänstkår för hela EU. Men tanken att skapa en sådan kår är förvisso intressant och jag kommer att följa diskussionerna i denna fråga i konventet för EU:s framtid med intresse. Utan samband med dessa diskussioner, kan jag informera er om att kommissionen redan är aktiv på detta område, även om detta inte tycks vara särskilt känt. På kommissionens initiativ har man inrättat en gemenskapsmekanism för att underlätta och förstärka samarbetet inom räddningstjänstens område. För närvarande deltar samtliga medlemsstater, elva kandidatländer och de tre EES-länderna i detta EU-ramverk stomme, som kan erbjuda en metod för bättre samordning mellan räddningstjänster såväl inom som utanför Europeiska unionen. Inrättandet av EU:s beredskapscentrum för räddningstjänster inom kommissionen har varit ett av de viktigaste elementen i detta sammanhang. Detta centrum har funnits sedan den 1 januari 2002 och är ständigt tillgängligt, 24 timmar om dygnet. Så snart centrat har aktiverats genom en begäran från något av de deltagande länderna kan det anropa medlemsstaternas räddningstjänster, som i förväg har identifierats för alla slag av större olyckor. Om ni önskar kan jag även tala om när detta centrum har använts och var vi har ingripit. Kommissionen anser att EU:s beredskapscentrum för räddningstjänster, som bygger på alla tillgängliga nationella resurser, är ett effektivt verktyg som besvarar den oro som den ärade ledamoten gav uttryck åt. Tack, fru kommissionär, för ert svar, men jag har ändå ett antal frågor. Ni säger att det här europeiska responscentrumet fungerar, men gjorde till exempel Spanien några anspråk på hjälp när katastrofen med Prestige inträffade? När begärde de hjälp från centrumet? Vad händer när en medlemsstat inte begär hjälp och inte har möjlighet att själv agera? Jag var i Galicien tio dagar efter katastrofen. Det belgiska civilförsvaret kom dit, men ingenting var organiserat. Om vi till exempel skulle drabbas av en katastrof utanför Lettlands kust om två år så skulle det vara ett problem. Jag anser att vi trots allt borde förfoga över en kår som kan uppträda omedelbart. Ytterligare en punkt är att den tekniska kunskap som behövs för att uppträda på ett korrekt och miljövänligt sätt måste samlas in och finnas tillgänglig för alla medlemsstater. Jag vill tacka er för den frågan, för fallet med Prestige är faktiskt en tydlig illustration av beredskapscentrats mervärde. Centrat aktiverades omedelbart efter olyckan den 13 november 2002, först av de spanska myndigheterna och därefter även av de portugisiska och franska myndigheterna. Allt som allt registrerades åtta önskemål om bistånd och den omgående behandlingen av dem i beredskapscentrat gjorde det möjligt att organisera och kanalisera de erbjudanden om hjälp som kom från de andra europeiska länderna. Härigenom ställdes en imponerande mängd resurser till de behöriga nationella myndigheternas förfogande, inklusive 15 specialfartyg för oljebekämpning, mer än 20 kilometer bommar och flera specialiserade övervakningsflygplan. Beredskapscentrat samordnade även det bistånd som erbjöds de tre länderna, det skickade en grupp med experter från gemenskapen omedelbart efter olyckan och det har erbjudit sig att samfinansiera en miljöstudie om olyckans effekter med Spanien. Vad skulle hända om någon av de nya medlemsstaterna begär vårt bistånd? Beredskapscentrat kommer naturligtvis att användas på samma sätt och vi kommer att erbjuda bistånd från alla medlemsstater. Nu kan vi mobilisera och samordna hjälp och bistånd från alla medlemsstater. Dessutom samarbetar vi regelbundet med de nationella myndigheter och avdelningar som håller på med räddningstjänsten så att vi kan lära av varandra. Vi har även övningar varigenom vi faktiskt kan simulera en stor olycka, till och med med biologiska eller kemiska vapen. Detta har förbättrat vår kapacitet avsevärt, men det är kanske inte så bekant. Det är på tiden att detta blir mera synligt och att vi ser till att vi verkligen ingriper direkt när en olycka har inträffat. Samtliga nya medlemsstater känner till vårt beredskapscentrum och vi erbjuder stöd från alla medlemsstater i sådana här fall. Tack så mycket fru kommissionär för er långa och mycket väldokumenterade förklaring. Fyra ledamöter har begärt ordet och enligt arbetsordningen kan endast två kompletterande frågor ställas. I öppenhetens namn, som vi särskilt värnar, kommer jag att tala om i vilken ordning begäran om ordet ställts: Rübig, först av alla, därefter Ortuondo, följd av Nogueira och sist Wuermeling. Därför kommer de två första att få ordet, dvs. Rübig och Ortuondo. Det går bara att ställa två frågor. Herr Rübig, ställ er kompletterande fråga. Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det är för oss alla viktigt att kunna ge snabb och effektiv hjälp vid katastrofer. Vore det möjligt att sammanställa en grönbok över de olika möjligheter som finns för alla avdelningar och alla frivilliga organisationer liksom att bilda en virtuell plattform där dessa enheter kan samordna verksamheten i en krissituation? Vi håller just nu på med det. All information om detta är bra och jag har för avsikt att göra det mera synligt. Vi har varit mycket effektiva, även med knappa resurser. Vi kan säga att det är mycket välkänt i alla medlemsstater, liksom även i kandidatländerna, och vi arbetar, som jag sade, regelbundet med dem för att förbättra vår beredskap och även för att göra mer när det gäller förebyggande arbete. För närvarande förbereder vi ett meddelande och vi skulle kanske kunna se det som ett första steg för förebyggande arbete och beredskap när det gäller katastrofer orsakade av människan och andra katastrofer. Jag är beredd att gå längre om parlamentet och medlemsstaterna så önskar, men detta är ett utmärkt tillfälle för oss att informera parlamentet om vad vi har gjort, hur vi kan ingripa och hur vi kan använda vår mekanism för räddningstjänsten. Fru kommissionär! Sedan olyckan på Erika den 19 december 1999 har det tagits flera initiativ i Europaparlamentet och övriga europeiska institutioner för att stärka sjösäkerheten. Tyvärr har man tydligen inte vidtagit adekvata åtgärder eftersom vi därefter, i november 2002, drabbats av en ny olycka till havs -fartyget Prestige - och nu reviderar vi det som antogs vid det första tillfället på grund av Erika. För närvarande arbetar vi också i utskottet för regionalpolitik, transport och turism i Europaparlamentet med reformen av förordningen om oljefartyg, enkelskroviga och dubbelskroviga, och det finns en mycket viktig fråga som har att göra med ert inlägg. Ni sade att det finns ett svarscenter i Europeiska unionen och jag skulle vilja veta om ni där har fastställt beredskapsplaner, särskilt för känsliga kustområden som Galicien och Bretagne där det år efter år sker oljetanksolyckor som ger upphov till skador i miljön. Herr Ortuondo Larrea, ni har fullständigt rätt. Detta är en fråga om genomförande. Kommissionen handlade med aldrig förut skådad hastighet efter Erika-olyckan. Om tre månader är vi klara med ett fullständigt förslag för att göra mer för att förhindra att sådana fruktansvärda olyckor kan inträffa igen. Men även detta måste genomföras och medlemsstaterna måste ta det på allvar. Efter Prestige-olyckan följde vi, som ni vet, upp för att se till att en tidsplan drevs igenom och att vi kunde handla snabbare än vad vi ursprungligen hade planerat. Kommissionens svar har varit seriöst. Det har varit mycket snabbt och vi har varit mycket ambitiösa i fråga om vad som behöver göras. Nu är det en fråga som även gäller genomförandet på medlemsstatsnivå. När det gäller katastrofplanering så är det en sak för medlemsstaterna. De måste identifiera de känsligaste områdena. De gör så regelbundet. Det är de nationella räddningstjänsternas arbete i var och en av medlemsstaterna. För oss gäller det att reagera så snart som möjligt, se till att vi mobiliserar och skickar den utrustning, expertis eller hjälp som vi kan, omedelbart efter det att en olycka har inträffat. Från och med nu kan vi svara dygnet runt. Genom intensivt samarbete kan vi vara bättre förberedda därför att vi kommer att känna till planerna i var och en av medlemsstaterna. Att utforma dessa katastrofplaner i varje medlemsstat är en fråga om subsidiaritet. Fråga nr 39 av Alexander de Roo (H-0211/03): Angående: Vetenskapligt möte i Ispra om den spanska nationella vattenresursplanen Det har framkommit i pressen att det planeras ett möte i Ispra mellan kommissionen och representanter för den spanska regeringen och framstående vetenskapsmän för att diskutera de vetenskapliga bevisen beträffande effekterna av den spanska nationella vattenresursplanen. Kan kommissionen bekräfta att man planerar ett sådant möte? Om så är fallet, när kommer det att äga rum och vem kommer att delta? Kan kommissionen också förklara hur detta möte kommer att inverka på dess strävanden att behandla de olika problemen beträffande den spanska nationella vattenresursplanen och dess miljöpåverkan i Spanien? Den 24 mars hade jag ett kort möte med den nye spanske miljöministern, Elvira Rodríguez, under vilket vi berörde ett antal frågor, inklusive den spanska nationella vattendragsplanen, och i synnerhet förslaget till överföring av vatten från Ebro. Både ministern och jag medgav att det finns ett antal grundläggande miljöfrågor där expertutlåtandena fortsätter att skilja sig mycket åt. Som kommissionsledamot med ansvar för miljön är jag synnerligen intresserad av de projekterade framtida flödena i floden Ebro, liksom även av fastställandet av det vattenflöde som fordras för att skydda ekologisk och kemisk status i Ebros nedre lopp och delta. En av de idéer som blev resultatet av min diskussion med ministern var att organisera ett litet möte där några av de viktigaste experterna förs samman - spanska regeringens experter, akademiker och icke-statliga organisationer - för att ta itu med några av dessa olösta frågor. Jag föreslog att miljöinstitutet vid kommissionens gemensamma forskningscentrum i Ispra skulle kunna vara en lämplig plats för ett sådant möte. Vare sig dagordningen eller förfarandena för att välja ut de experter som skall bjudas in till mötet har ännu fastställts. Det är därför inte troligt att mötet kan organiseras förrän tidigast i juni. Fru kommissionär! Jag har en kompletterande fråga om Ebros minsta ekologiska flöde. Ni har talat med den nya spanska ministern om detta, men i Spanien finns det en åsiktsskillnad mellan den katalanska regeringen - som också har en del att säga till om i frågan - och den spanska regeringen. Är ni medveten om denna åsiktsskillnad? Den är livsviktig eftersom den rör frågan om minsta ekologiskt korrekta flödesnivå för Ebro för att bevara dess ekologiska funktioner, som är så viktiga. Detta gäller i synnerhet för Ebros delta och de platser där som skyddas av den europeiska habitatlagstiftningen. Om ni inte är medveten om detta skulle jag vilja uppmana er att fråga den ansvarige i den katalanska regeringen för han eller hon har gjort ett offentligt uttalande om meningsskiljaktigheterna med den spanska centralregeringen. Detta är mycket viktigt. Det är just det som är meningen. Det var hela idén med att anordna ett möte. Vi har så olika uppfattningar om detta. Till och med experterna används nu av den ena eller den andra sidan. Vi ville sammanföra experterna så att vi kan få lite mer fakta och så att alla de olika uppfattningarna reflekteras i ett sådant möte och vi faktiskt kan kontrollera på expertnivå varför siffror och resultat skiljer sig så mycket åt. Det kommer för det första att vara ett tekniskt, vetenskapligt möte, för allting håller på att politiseras. Det är här vi vill få till stånd ett informationsflöde som kan ge oss lite mer fakta innan vi kan fortsätta att arbeta med denna fråga. Herr talman! Jag skall ställa två mycket korta tilläggsfrågor. Den första är följande och jag ställer den till kommissionsledamoten. Vad är Europeiska unionens belopp och tidsplan för finansieringen av den spanska nationella vattenresursplanen för perioden 2000-2006? I den andra, som också handlar om miljön och om Spanien, frågar jag vilket belopp kommissionen har planerat att avsätta för att finansiera Galiciaplanen som den spanska regeringen har fastställt för att återställa den galiciska kusten och utveckla Galicien efter Prestigeolyckan, också detta för perioden 2000-2006, i beaktande av att den spanska regeringen anser det nödvändigt med en allmän finansiering på 12 miljarder euro för denna period? Det är en helt annan fråga. Detta är inte en uppföljning till den fråga vi började med. Jag svarar gärna på ledamöternas frågor till mig, men de skall ställas enligt det fastställda förfarandet. Jag har uppfattningen att en del i Nogueiras fråga är kompletterande till den förra om Ispra och att en annan del inte alls är kompletterande och att Nogueira inte borde ställt den eftersom den kan leda till förvirring. Jag ber er upprepa den första delen av frågan som är kompletterande. Herr talman, fru kommissionär! Första delen av min fråga är avgörande och helt grundläggande. Den nationella vattenresursplanen i Spanien absorberar en väsentlig del av sammanhållningsfonden till detta land. Kommissionens inställning till denna finansiering är avgörande för om den nationella vattenresursplanen i Spanien kommer att genomföras eller ej. Jag tror att kommissionsledamoten är medveten om detta och att ni borde ha klargjort denna så avgörande punkt. Jag ger gärna ett generellt svar på den frågan, och det är att användningen av gemenskapsbidrag även måste stå i överensstämmelse med miljölagstiftningen. Det är den allmänna riktlinjen för användningen av strukturfonderna och andra fonder. Finansieringen kommer att prövas mot den befintliga miljölagstiftningen. Herr talman! Jag vill gratulera kommissionen eftersom jag har uppfattningen -med tanke på svaren på olika frågor - att när det gäller den spanska vattenresursplanen har man hittills klarat av att skilja de tekniska problemen från de rättsliga. Med beaktande av påtryckningar och vissa ledamöters klappjakt, som tror att politikerna har rätt att blanda sig i de nära, informella förbindelserna mellan länderna och kommissionen och framför allt att lägga sig i teknikernas roll frågar jag kommissionsledamoten följande. Är ni beredd att garantera experternas frihet i arbetet vid mötet i Ispra, som är ett tekniskt sådant -som ni sagt - och undvika en politisering på grund av särskilda och konkreta intressen? Vi skulle också kunna lägga oss i frågor som t.ex. angående nitrater i Nederländerna bl.a. Min fråga är: är ni beredd att garantera experternas frihet att arbeta så att ingen lägger sig i deras arbete eller att de utsätts för påtryckningar. Tillåt mig upprepa att detta möte kommer att vara av en tekniskt-vetenskaplig karaktär. Det kommer att ta itu med ett antal miljöfrågor med anknytning till förslaget till överföring av vatten från Ebro. Målet är att föra samman dessa experter för att granska de befintliga uppgifterna och, om möjligt, klargöra orsakerna till att uppfattningarna skiljer sig så mycket åt. Mötet är inte på något vis en utfrågning om hela den spanska nationella vattendragsplanen, och inte heller om förslaget till överföring av vatten från Ebro. Det finns olika och skiljaktiga ståndpunkter: detta är startpunkten. Men vi kommer att föra dem samman och jag hoppas att vi kommer att kunna klargöra hur de har kommit fram till dessa ståndpunkter, hur de har räknat, vilka beräkningar de har gjort och vilka uppgifter de har. Jag kan aldrig lova att det inte kommer att finnas en politisk bakgrund. Det finns en i denna fråga. Det är jag fullt medveten om. Jag har träffat människor på båda sidor i Spanien under en lång period. Jag har lyssnat mycket noggrannt på båda sidor och på många olika intressenter. Detta är ytterligare ett försök att förvissa oss om att vi har all den information som vi kan få, i synnerhet om dessa frågor, de viktigaste miljöfrågorna i denna plan. Tack så mycket, fru Wallström, för ert bidrag denna eftermiddag till parlamentets information. Vi inleder nu den sista delen i frågestunden. Vitorino svarar på dessa frågor. Frågor till Vitorino Fråga nr 40 av Bernd Posselt (H-0139/03): Angående: Gemensam gränsövervakning Vad anser kommissionen om de senaste försöken som gjorts tillsammans med kandidatländerna i fråga om gemensam gränsövervakning? Hur kommer man att gå vidare i denna fråga inom den närmaste framtiden? De tio stater som kommer att ansluta sig till Europeiska unionen i maj månad 2004 har i stor utsträckning gynnats - och kommer att fortsätta med det till 2006 - dels av ekonomiska resurser genom Phareprogrammet, dels av sakkunskapen hos specialiserad personal från medlemsstaterna som stationerats i dessa länder inom ramen för initiativ till vänsamarbete mellan olika sektorer i medlemsstaterna och kandidatländerna. Syftet är att stärka skyddet vid Europeiska unionens yttre gränser och att gradvis få dessa länder att nå Schengenavtalets nivå. Mellan 1997 och 2002 fick kandidatländerna ett anslag på mer än 300 miljoner euro genom Phareprogrammet för kontroll vid de yttre gränserna. Rumänien och Bulgarien får fortfarande Pharestöd och kommer genom detta program att få en utökad nationell budget mellan 2004-2006. För samma syfte kommer också Turkiet att få mer medel från EU. I artikel 35 i förslaget till anslutningsfördrag anges som ni vet att ett tillfälligt finansiellt instrument skall inrättas, med ett belopp på 858 miljoner euro till förmån för sju nya medlemsstater. Schengenmekanismen innebär att man för åren 2004-2006 kommer att finansiera de investeringar som krävs för att höja säkerhets- och skyddsnivån vid Europeiska unionens yttre gränser efter utvidgningen. Dessa investeringar rör i första hand infrastrukturer, utrustning, utbildning av gränsvakter, logistik och operativa insatser. Alla dessa faktorer är nödvändiga om man skall kunna garantera att Schengens normer följs när det gäller skyddet av de framtida yttre gränserna, och därmed också garantera en lämplig nivå på Europeiska unionens inre säkerhet. Herr kommissionär! Tack för denna mycket viktiga information. Jag undrar nu om ni kan svara även på följande två konkreta frågor. För det första: Hur ser det ut med utbildningen av gränspoliserna, framför allt med tanke på projektet med den europeiska polishögskolan? För det andra: När tror ni att rådet formellt sett kommer att fatta beslut, eller skulle kunna fatta beslut om projektet med en europeisk gränspolis? Eller är detta för tillfället bara en illusion? Jag vet att ni lägger stor vikt vid den här frågan. När det gäller möjligheterna att bygga upp en europeisk gränsvaktkår vill jag uppmärksamma er på det faktum att kommissionens förslag till handlingsplan, vilket antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 13 juni 2002, innebär en stegvis utveckling av samarbetsåtgärder och gemensamma gränskontrollag, för att man på sikt skall kunna inrätta en vaktkår vid de europeiska gränserna. Detta betyder att det politiska beslutet inte har fattats och att rådet har beslutat att först utveckla samarbetsinsatserna. Det jag kan säga Posselt är att samarbetsinsatserna startade redan under 2002, såväl när det gäller inre gränskontroller - med ett centrum för landgränskontroll placerat i Tyskland - som när det gäller den södra havsgränsen i Medelhavet, med gemensamma operativa insatser av Spanien, Italien, Frankrike, Portugal och Förenade kungariket. Alla dessa konkreta åtgärder för gemensamma insatser har finansierats genom Argoprogrammet. Med tanke på den naturliga utvecklingen av dessa gränskontrollcentrum och gemensamma insatser bör vi fundera på en formell gränsbevakning. Men rådet har inte slagit fast något datum. Jag hoppas att behovet av en sådan gränsbevakning kommer att bli uppenbart och att konventet om EU:s framtid kommer att verka för denna möjlighet. Det finns praktiskt taget redan en polishögskola. Vi fortsätter att stödja idén att den bör vara en formell institution med ett formellt säte. Som ni vet ingår den frågan i det ?byråpaket? som för närvarande behandlas av Europeiska rådet. Vi har tyvärr ännu inte fått svar från rådet. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi vet att det finns diverse svaga punkter vid de gemensamma yttre gränserna, t.ex. i Slovakien, där det finns ett cirka 40 km långt gränsavsnitt som ligger utanför gränskontrollpunkterna och som är mycket svårt att övervaka. Vore det möjligt att med kort varsel ställa en trupp till förfogande för särskilt känsliga gränsområden som behöver omedelbar hjälp och skydd? Herr talman, herr parlamentsledamot! Jag vill uppmärksamma er på det faktum att samarbetet med kandidatländerna i fråga om landgränser har utvecklats i flera år inom ramen för vänsamarbetet mellan medlemsstaterna och kandidatländerna, eftersom kommissionen inte har någon gränsbevakning. Flera medlemsstater samarbetar med Slovakien och Polen för kontroll av de yttre landgränserna. I det sammanhanget kan jag säga att kommissionen insisterar på att kandidatländerna ser seriöst på sitt åtagande att sköta kontrollen vid dessa gränser, och att rådets arbetsgrupp för utvärdering av gränskontroller tillsammans med centrumet för landgränskontroll med bas i Tyskland noggrant övervakar allt som rör den framtida yttre landgränsen, bland annat den slovakiska gröna gränsen, men också den polska gröna gränsen, som är ganska lång. Det jag kan säga är alltså att kommissionen själv inte kan skicka ut gränsvakter, men att vi stöder alla gemensamma insatser mellan Slovakien och medlemsstaterna som syftar till att förbättra kontrollen av denna gräns. Jag vill apropå detta också säga att det inte är mer än rättvist att medge att alla dessa länder har gjort mycket stora framsteg när det gäller gränskontroll. De har ännu inte nått upp till den nivå som fordras enligt Schengenavtalet. Därför kommer anslutningen till Schengen att ske i etapper och följa en metod för utvärdering, i varje enskilt fall, av den faktiska förmågan att garantera säkerhet vid Europeiska unionens yttre gränser efter utvidgningen. Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten om han anser att förväntningarna vid Europeiska rådets toppmöte i Sevilla i frågan om gränspolis var lite för höga. Anser han att det motverkande tillvägagångssättet har skapat förväntningar bland den europeiska allmänheten att vi inom kort kommer att ha en gränspolis runt den utvidgade Europeiska unionens yttre gräns? Är kommissionsledamoten, trots slutsatserna från Sevilla, fortfarande engagerad i den mycket mera ambitiösa strategin för asyllagstiftning och även olaglig invandring i slutsatserna från Tammerfors, där man såg till orsakerna bakom invandringen till Europeiska unionen? Är han fortfarande engagerad i denna mycket mera ambitiösa strategi och kommer det att visa sig i hans arbete? Slutsatserna från Sevilla är balanserade slutsatser. De framhäver nödvändigheten att bekämpa den olagliga invandringen, och det är utan tvekan en fråga som berör oss alla, men samtidigt framhäver de nödvändigheten av att invandringspolitiken integreras allt bättre i vår politik för yttre förbindelser, inklusive utveckling av ett partnerskap med ursprungs- och transitländer för att samarbeta och få en bättre kontroll av den olagliga invandringen. I det meddelande om invandrings- och utvecklingspolitik som kommissionen utfärdade för några månader sedan försökte den ge en bild av allt den gör inom området utvecklingspolitik med betydelse för migrationsflöden. Inte endast kamp mot fattigdom utan även för att garantera rättsstatsprincipen och respekt för mänskliga rättigheter, och se till att det inte finns några ?pull?-faktorer som förmår människor att lämna sitt eget land och resa, ibland olagligt, till Europeiska unionen. En sådan strategi har inte bara varit en balanserad utan även en realistisk strategi. Vi utvecklar samtliga element i handlingsplanen, inte bara den operationella delen utan även den rättsliga, och på fler områden än ni nämnde, som till exempel asyllagstiftning, har vi antagit de bestämmelser som förutsågs i Tammerforsprogrammet. Det går troligen långsammare än vad man kan förledas att tro av en del politisk retorik, men jag kan åtminstone försäkra er att det går framåt på en stabil grundval. Fråga nr 41 av Sarah Ludford (H-0141/03): Angående: Unionstäckande åtgärder för att förhindra mobiltelefonstölder Antalet stulna mobiltelefoner i EU kan troligtvis räknas i miljoner varje år, och en Eurobarometerundersökning visade nyligen att mellan en femtedel och en tredjedel av människorna i de flesta medlemsstaterna är rädda för att bli utsatta för en sådan stöld, som ofta genomförs av internationella ligor. I Förenade kungariket är omprogrammering av stulna mobiltelefoner numera olagligt, och mobiltelefonoperatörerna där samarbetar nu genom den internationella branschorganisationen GSM Association. GSM Association har en gemensam databas med stulna mobiltelefoners IMEI-nummer (identifikationsnummer för GSM-telefoner), så att dessa kan spärras. Även operatörer från kontinenten deltar, men ännu bara ungefär 20 av sammanlagt ca 500. Vilka steg vidtar kommissionen för att skapa en unionstäckande IMEI-databas som motsvarar den brittiska, så att man kan bekämpa brottsligheten genom att spärra stulna mobiltelefoner i hela EU? Tänker kommissionen lägga fram ett förslag, enligt artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, till ett EU-beslut om gemensam kriminalisering av omprogrammering av mobiltelefoner? Jag skulle vilja säga till ledamoten att kommissionen har stått i kontakt med myndigheterna i Förenade kungariket i denna fråga sedan juli 2002. Sedan dess har kommissionen även uppmärksammat det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet på att åtgärder för att förhindra stöld av mobiltelefoner inom hela EU skulle kunna vara lämpliga. Det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet diskuterar nu frågan. Trots det räknar inte kommissionen med att lägga fram ett förslag i denna fråga inom ramen för artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, då den för närvarande inte har identifierats som ett av de prioriterade områdena för tillnärmning av materiell straffrätt. Alla medlemsstaters straffrättssystem innehåller bestämmelser som kriminaliserar stöld vilka naturligtvis är tillämpliga på stöld av mobiltelefoner. Därför anser vi att dessa bestämmelser för närvarande är tillräckliga för att bekämpa denna speciella form av tilltagande brottslighet, inom ramen för subsidiaritetsprincipen. Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar men jag måste säga att jag trots allt blev lite besviken. Jag är medveten om att det diskuteras i nätverket för förebyggande av brottslighet, men det förefaller mig som att det finns utrymme för ytterligare åtgärder. miljoner mobiltelefoner stjäls varje år. Eurobarometerundersökningar visar att upp till en tredjedel av människorna i medlemsstaterna är rädda för att bli utsatta för detta. Med alla resor inom Europeiska unionen finns det även en gränsöverskridande dimension. Även om stöld, som ni säger, är en lagöverträdelse i samtliga medlemsstater, talar jag uttryckligen om brottet att omprogrammera mobiltelefoner. Såvitt jag känner till är det bara olagligt i Förenade kungariket. Ett EU-förslag som gör det olagligt överallt skulle vara berättigat. Det finns även ett problem som gäller skydd av personuppgifter. Vi måste ha en konsekvent tolkning av dataskyddschefer att IMEI-nummer inte är personuppgifter - vilket det anses vara i Tyskland. Tack så mycket. Jag kan bekräfta att frågan om IMEI-databasen, den internationella databasen för identifikationsnummer för mobil utrustning, har tagits upp i diskussioner med nätverket för förebyggande av brottslighet. Jag kan bekräfta att några medlemsstater är för att skapa en sådan databas, men andra är obenägna och tvivlar på att en sådan databas skulle vara användbar. Det är anledningen till att sade till er att diskussionen fortfarande pågår i nätverket för förebyggande av brottslighet. Den enda hänvisning jag gjorde gällde möjligheten av en tillnärmning av straffrätten och där anser jag inte att det finns någon specifik rättslig grund i fördraget. Jag förväntar mig inte att artikel 34 skulle kunna användas för det syftet. Jag vill tacka min kollega, Ludford, för att hon har lagt fram denna fråga. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att behandla ett verkligt gränsöverskridande problem när det gäller stöld av mobiltelefoner lite utförligare: den omfattande användningen av dem i en form av karusellbedrägerier mot momsmyndigheterna i olika medlemsstater. Detta används av sofistikerade organiserade brottslingar och det är därför något som jag hoppas att han är seriöst intresserad av. Frågan om att använda IMEI-nummer är uppenbarligen ett första steg, såtillvida som att stora transaktioner med mobiltelefoner endast bör tillåtas om IMEI-numren kontrolleras för att se till att de telefonerna inte har varit inblandade i en tidigare bedräglig transaktion. För det andra föreslår jag att åtgärder vidtas för att göra det möjligt att betala moms på mobiltelefoner direkt till skattemyndigheterna så att brottslingar inte kan lägga beslag på behållningen. Slutligen skickar jag gärna dokumentation från en stor handlare i mobiltelefoner i mitt område till kommissionsledamoten. Detta företag diskrimineras av de tyska momsmyndigheterna. Detta är att aktivt motarbeta lagliga affärer och kommer helt enkelt att leda till att detta företag övergår till bedrägliga affärsmän. Jag hoppas att han med stöd från Generaldirektoratet för skatter och tullar kommer att kunna vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa de tyska myndigheternas försök att bestraffa laglig handel på detta område. Jag är villig att ta emot all information som den ärade ledamoten kan ge oss om de ekonomiska konsekvenserna av denna brottsliga verksamhet. Jag medger att siffrorna är slående: 48 procent av alla rån i centrala London gäller mobiltelefoner och siffran för Paris är omkring 40 procent. Jag är mycket väl medveten om det faktum att det stals ungefär 700 000 telefoner i Förenade kungariket i fjol, 150 000 i Frankrike och 130 000 i Spanien. Jag förnekar inte att det finns en viktig gränsöverskridande dimension i denna sorts kriminella verksamhet. Frågan gäller hur vi skall prioritera de åtgärder som måste vidtas. Jag anser att vi bör prioritera det operationella samarbetet. Jag ser inte något behov av att harmonisera lagstiftningen. Därför kommer vi att fortsätta att diskutera ett europeiskt brottsförebyggande nätverk och vilka konkreta operationella aktiviteter som bör utvecklas för att bekämpa denna sorts brottslighet. Strategin att använda IMEI-nummer har redan diskuterats. Vi kan endast fatta enhälliga beslut och medlemsstaterna är splittrade i denna fråga. Men vi kommer absolut inte att släppa frågan. Fråga nr 42 av Alain Krivine (H-0174/03): Angående: Franskt-tyskt charterflyg Måndagen den 3 mars 2003 utvisade Frankrike och Tyskland 54 senegaleser och ivorianer genom att sätta dem på ett charterflyg från företaget Euralair Horizons. Ombord på detta flygplan, som chartrats av de båda regeringarna, fanns 30 ivorianer och 23 senegaleser som inte beviljats inresetillstånd i Frankrike eller som fått avslag på sin ansökan om politisk asyl i Frankrike och därefter placerats i en förläggning i Roissy. Dessutom fanns på planet en senegales som kommit landvägen från Tyskland, där han blivit utvisad. Anser kommissionen att Frankrike och Tyskland i denna fråga har iakttagit artikel 4 i protokoll nr 4 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och det första stycket i artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som ratificerades vid toppmötet i Nice? Anser kommissionen att Frankrike och Tyskland iakttog det andra stycket i artikel 19 i ovannämnda stadga när de utvisade ivorianerna till sitt hemland, där det för närvarande råder oroligheter? Anser kommissionen även att Frankrike och Tyskland har efterlevt de förfaranden för asylansökningar som garanteras av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 kompletterad av protokollet av den 31 januari 1967? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att se till att fördragen respekteras, särskilt när det gäller bestämmelserna om asylrätt och skydd i händelse av förvisning, utvisning och utlämnande? Herr talman! Såsom redan har nämnts i debatten om samarbetet om den operationella planen mellan medlemsstaterna i fråga om återflyttning av olagliga invånare, utgör de gemensamt chartrade flygplanen en av åtgärderna för att stärka det operationella samarbetet som planeras för handlingsprogrammet om återflyttning som godkändes av rådet i november 2002 utifrån ett meddelande från kommissionen. Rättsligt talat innebär dessa gemensamt chartrade flygplan två eller fler nationella operationer för avvisning utförda samtidigt i samma flygplan. Dessa gemensamt chartrade flygplan har inget att göra med kollektiva avvisningar, vilka är förbjudna enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och av Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter. Flygen för gemensamt återvändande, med ett visst antal personer ombord, organiseras av logistiska skäl, men de underliggande besluten om avvisning sker alltid på ett individuellt plan. Varje fall bedöms individuellt utifrån de personliga omständigheterna och varje persons rättsliga situation. Varje person ombord på ett av dessa flyg har med andra ord varit föremål för en individuell process som lett fram till ett individuellt avvisande av eventuella ansökningar eller överklaganden för att uppnå en laglig vistelse. Besluten grundas därefter på individuella motiv och inte på kollektiva. Kommissionen har inte, när det gäller det fall Krivin talade om, några indikationer på eller några skäl att tro att de specifika omständigheterna för var och en av de personer som har tagits med på dessa flyg har varit föremål för några kränkningar av något instrument för den internationella rätten, det vill säga, att personerna inte skulle ha fått sina ansökningar prövade individuellt och effektivt av de medlemsstater som vidtagit avvisningsåtgärderna. Herr kommissionär! Jag tackar för er förklaring. Jag tror att problemet är mycket allvarligt med tanke på att fem gemensamma flygningar - som ni säger - har avgått från Frankrike sedan jag ställde min fråga. Ombord på flygen fanns grupper av människor med samma nationalitet som reste på samma villkor, ofta i handbojor och ibland med munkavle, som var så effektiva att två invandrare till och med dog genom kvävning. Regeringen har för övrigt nyligen beslutat att det ombord på dessa s.k. gemensamma flygningar numera skall finnas en läkare från Röda korset som skall medverka till att allt avlöper väl. Min fråga är därför följande: Hur skiljer ni på en gemensam flygning och en samflygning? En grupp är definitionsmässigt en sammanslagning av individer. När ni har 42 senegaleser som är tillsammans, vem skall då avgöra vilket kriterium som skall användas för att ta reda på om de utgör ett kollektiv eller en summa av individer? Jag känner inte till något kollektiv som inte är en summa av individer. Men jag är benägen att tro att det i princip handlar om samma sak när ni för samman 42 senegaleser eller ett tjugotal ivorianer. Jag vill dessutom påpeka att ivorianerna kommer från ett land där de riskerar att dödas. Min fråga är därför följande: Vem avgör den semantiska skillnaden mellan gemensam flygning och kollektiv flygning? Förklara för mig vad en kollektiv, dvs. förbjuden, utvisning är. Mycket gärna, herr ledamot. En gemensam flygning är för det första en flygning organiserad av minst två medlemsstater. Det är på den nivån som det har skett en samordning av avsikter, i det här fallet Frankrikes och Tysklands avsikter. Dessa två länder har på samma plats samlat ett antal personer som skulle utvisas, och dessa personer har gått ombord på samma flyg. Detta är en gemensam flygning, ur organisationsmässig synvinkel. När det gäller kollektiv utvisning, något som är förbjudet enligt Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, är frågan: från vilken tidpunkt är det frågan om en kollektiv utvisning? Ett beslut om kollektiv utvisning fattas inte för en av de individer som ingår i en grupp, utan är ett enda beslut som fattas för en hel grupp med personer, utan hänsyn till de särskilda omständigheter som varje individ i gruppen befinner sig i. Det är skillnaden. En kollektiv utvisning är förbjuden. Ingenting i Europeiska unionen tillåter detta. Men om man har tio enskilda utvisningsbeslut och ser dessa tio personer tillsammans, då är de utan tvekan i grupp och kan gå ombord på en gemensam flygning - eller inte - men det rör sig inte om en kollektiv utvisning. Detta är den viktiga skillnaden, enligt min mening. Tack så mycket, herr Vitorino, för ert bidrag under denna eftermiddag. Eftersom tiden för frågor till rådet är slut kommer frågorna nr 43-80 att besvaras skriftligen. President Trajkovski! Ni är mycket välkommen till Europaparlamentet i dag. Det är en stor ära och ett stort nöje för mig att kunna presentera Er för vår kammare. I detta parlament känner vi allt för väl till vad länderna i Er region har gått igenom under det senaste årtiondet, och i synnerhet den prövotid med vapen och våld som ni alla har varit tvungna att genomleva, men icke desto mindre är Ert land ett land som i sin nuvarande fas bringar oss ett visst budskap om hopp. Krisen år 2001 var en där det, med aktivt bistånd från det internationella samfundet - däribland, är jag stolt över att säga, ett mycket direkt och beslutsamt agerande från Europeiska unionen - blev möjligt att inte glida in i ett kostsamt inbördeskrig. Den resulterade istället i stabila framsteg i termer av demokrati och i Ert engagemang, och Ert lands engagemang, för att utveckla goda grannskapsrelationer, respektera rättsstatsprincipen, hjälpa fram ekonomin genom handel och samarbete och arbeta gradvist genom ramavtalet från Ohrid. Detta erbjuder en bro över vilken Ert land fullständigt kan återvända till sina internationella förbindelser och till en punkt varifrån ni kan börja förverkliga er europeiska vision. Vi i denna kammare stöder kraftfullt unionens politik att söka utveckla ett europeiskt perspektiv för västra Balkan. Ert tal här i dag, och mot bakgrund framstegen som nu görs i Ert land, är ett viktigt brohuvud mot EU för regionen i allmänhet såväl som för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i synnerhet. Det lumpna mordet på Zoran Djindjic i Serbien för inte så länge sedan belyser än en gång för oss behovet av stabilitet i denna region och påminner oss om vår plikt att handla när vi har möjlighet att göra det och omständigheterna är de rätta. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien tillhör, liksom alla tidigare jugoslaviska stater, redan den europeiska familjen. Det erkändes uttryckligen vid Europeiska rådets möte i Feira i juni 2002. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har, liksom de andra länderna på västra Balkan, ett europeiskt perspektiv. Det gläder oss mycket i denna kammare att den europeiska snabbinsatsstyrkans första operation någonsin har inletts i Er republik. (Applåder) Detta är den tydligast möjliga signalen för unionens åtagande för regionen. I en stund då vi lever med en känsla av att Europa har misslyckats med att finna sin röst på ett lämpligt sätt i Irakkrisen och FN ser vi faktiskt på f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som en av framgångarna för den embryonala och framväxande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Europa. (Applåder) Ni är nu på väg mot denna europeiska vision som vi delar. Jag anser att hastigheten i er framryckning kommer att bero på er, på era framsteg när det gäller reformer, på er politiska beslutsamhet och er föresatser. Men varje steg som ni tar i den riktningen kommer vi att ta tillsammans med er. Det är budskapet som jag vill ge er i dag på mina kollegers vägnar. Ni kan räkna med vårt stöd. Det är nu min stora ära och nöje att be er tala till kammaren. . - (Talaren började tala på makedonska. Det följande stycket är en översättning.) Herr talman, framstående ledamöter av Europaparlamentet, det är med stor uppskattning och glädje som jag talar till er i dag. Europaparlamentet förkroppsligar en vision om Europa som i dag delas av miljoner människor, inte bara inuti men även utanför den nuvarande Europeiska unionen, inklusive av medborgarna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Det är en vision av en kontinent av mångfald, där olika traditioner, kulturer och språk möts på grundval av ömsesidig respekt och gemensamma intressen. Det är visionen om ett integrerat utrymme för människor, med fri rörlighet, en gemensam marknad och europeisk politik för att ta itu med gemensamma angelägenheter. (Talaren fortsatte på engelska.) Denna vision som Europeiska unionens fäder hade har i dag blivit verklighet för medborgarna i Europeiska unionen, för miljoner studenter som studerar vid universitet utanför deras eget land, för affärsmän som länkas samman genom handel och investeringar, och för politiker och tjänstemän som träffas dagligen för att utarbeta gemensamma svar på vår tidsålders utmaningar. Snart kommer Europeiska unionen att omfamna 10 nya länder, och deras medborgare delta i den europeiska drömmen om gemensam fred och välstånd. Valda företrädare från dessa länder kommer att sitta i denna kammare, som ett resultat av en av de största framgångarna inom internationell politik: det fredliga skapandet av en gemensam suveränitet på grundval av gemensamma värden och gemensamma intressen. Jag vill använda denna möjlighet i dag för att dela mina tankar om vad denna vision om ett förenat Europa betyder för folket i mitt land, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, med er. Medborgarna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien delar samma värderingar och har samma intressen som medborgarna i de andra länder som snart kommer att ansluta sig till unionen. Det finns ett starkt politiskt samförstånd om att anslutning till Europeiska unionen är det allt överskuggande politiska målet. Det finns ett starkt engagemang att göra vad som behövs för att uppfylla kriterierna för anslutning och för att ta på sig de ansträngningar som fordras. För två år sedan kan det ha funnits de - i Europeiska unionen och i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien - som tvivlade på om anslutning till Europa skulle bli verklighet under vår livstid. Staten stod då inför den allvarligaste krisen i sin moderna historia. Vi såg alla ned i en avgrund och fruktade det värsta. Men sedan lyckades vi ta ett steg tillbaka. Jag vill uttrycka uppskattningen från medborgarna i mitt land för alla de, i denna kammare och i andra europeiska och transatlantiska institutioner, som stod vid f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens sida i dessa svåra stunder och stödde våra ansträngningar att gå från väpnad konflikt till fredlig, politisk konfliktlösning. När en konflikt löses med fredliga medel och inte längre figurerar bland tidningsrubrikerna glöms den ibland inom kort, men de oupphörliga ansträngningar som gjordes av Romano Prodi, Javier Solana, Chris Patten och Lord Robertson förtjänar att kommas ihåg som en av de mest framgångsrika och lägliga interventioner som någonsin företagits av Europeiska unionen och Nato. (Applåder) Under denna svåra period upptäckte f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att det hade många vänner - också i denna kammare, där parlamentariker från alla politiska grupper har stött ansträngningarna att stabilisera vår stat och lugna våra medborgare. De särskilda företrädarnas roll har också varit mycket viktig och mycket uppskattad. I dag har f.d. jugoslaviska republiken Makedonien återvänt till fredliga förhållanden och vi är mer beslutna än någonsin att ta igen den förlorade tiden. Genomförandet av ramavtalet går stadigt framåt. Vi undertecknade nyligen ett nytt avtal med Internationella valutafonden. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien var, naturligtvis, det första landet i regionen som undertecknade ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen. Det är min övertygelse att den drivande kraft som har skapats under de senaste två åren och som har gjort det möjligt för mitt land att gå från väpnad konflikt till förnyade framsteg på vägen till integration i Europa, inte får gå förlorad. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien deltar i utarbetandet av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. SOFA-avtalet med EU-styrkorna har enhälligt antagits av den lagstiftande församlingen, vilket tydligt återspeglar förtroendet för Europas försvars- och säkerhetsförmåga. Detta europeiska uppdrag måste bli en framgång, och det kommer att bli en framgång. Detta är viktigt, och inte enbart för de som önskar att Europeiska unionen skall spela en aktiv roll utanför dess gränser. Jag har betonat hur stora framsteg som har gjorts den senaste tiden - det har blivit slut på fientligheterna, rättsstatsprincipen har stärkts, ramavtalet har genomförts - och hur viktig Europeiska unionens roll har varit i dessa ansträngningar. Men det skulle vara ett misstag att bli självbelåten och inte låtsas om allt det som återstår att göra för att föra inte bara f.d. jugoslaviska republiken Makedonien utan hela regionen mot en punkt där en återgång till instabiliteten blir otänkbar. Tillåt mig nu att övergå till utmaningarna i nuet och den nära framtiden. Låt mig framhålla vilka ansträngningar vi - f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens valda företrädare - kommer att påta oss för att klara de utmaningarna, samt även ge uttryck för konkreta idéer om vilka bidrag Europeiska unionen och dess institutioner kan lämna för att hjälpa oss i dessa ansträngningar. För att säkra de investeringar som har gjorts - i synnerhet av Europeiska unionen - i hela regionens stabilitet måste vi vara djärva och visionära. Det finns konkreta steg som vi måste ta och som inte kommer att kräva mindre engagemang än det vi har visat under de gångna två åren. F.d. jugoslaviska republiken Makedoniens medborgare ser fram mot den historiska utvidgningen av Europeiska unionen 2004 och därefter 2007. Vi måste se till att det inte uppstår farhågor för att västra Balkan, efter dessa utvidgningar, kan komma att isoleras från utvecklingen i resten av Europa. Det finns tre saker som behöver göras och som måste göras: vi behöver fortsätta våra ansträngningar för att stärka rättsstatsprincipen och bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Vi behöver fokusera om vår uppmärksamhet för att på ett effektivare sätt ta itu med frågor om ekonomisk och social sammanhållning. Och vi behöver arbeta för att förverkliga visionen om ett Europa som inte bara är till för stater utan även för medborgare, genom att möjliggöra fri rörlighet för medborgarna i västra Balkan över Europeiska unionens gränser. Det finns i dag ett tydligt samförstånd om vikten av att stärka rättsstatsprincipen i hela regionen. Detta är, framför allt, våra regeringars ansvar. Vi behöver stärka våra institutioner, förbättra vår lagstiftning och arbeta på vår gränsbevakning. Under de senaste månaderna har vi kunnat se betydande framsteg över hela regionen. Våra stater är inte så svaga att de inte kan ta itu med organiserad brottslighet, och våra medborgare stödjer våra institutioner när vi gör det. Det finns mycket som regeringarna i regionen kan göra, och det görs mycket. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien är i slutskedet av förberedelserna för att organisera en regional konferens om gränssäkerhet och bevakning i Ohrid för att gå vidare med denna dagordning. Verkligheten är att effekterna av den ekonomiska övergången, konsekvenserna av ett årtionde av fientligheter i regionen, sociala förskjutningar, skapandet av nya gränser och bildandet av nya och ibland svaga institutioner sammantaget skapar utmaningar som det kommer att ta en viss tid och stora ansträngningar för att ta itu med. Det viktigaste är vår beslutsamhet och våra medborgares stöd för att ta itu med dem. Att säkra en varaktig stabilitet är även kopplat till framgångar på området ekonomisk utveckling. I detta avseende har regeringarna och folket i regionen stora förväntningar på det kommande toppmötet i Thessaloniki. I och med att tyngdpunkten förskjuts från återuppbyggnad efter konflikter till utveckling, fokuserar våra medborgare på frågor som har att göra med ekonomisk och social sammanhållning: hög arbetslöshet, en infrastruktur som är stadd i förfall eller saknas och behovet att anpassa färdigheter till nya ekonomiska realiteter. Det finns en uppenbar koppling mellan framgångar i att genomföra ramavtalet, framgången med EU:s första militära uppdrag och ett konkret framtidsperspektiv för ekonomisk utveckling. Arbetslösheten är extremt hög, i synnerhet bland de unga. Ekonomiska reformer kommer att fordra flera smärtsamma beslut som till och med kan göra att den stiger än mer. Detta gör utvecklingen av en dynamisk privat sektor än viktigare, inte enbart av ekonomiska skäl, utan även av sociala och säkerhetsrelaterade skäl. Under de närmast kommande åren kommer Europeiska kommissionen att göra en stor insats för att hjälpa de nya kandidatländerna att komma i fatt resten av Europeiska unionen. Den kommer även att göra en stor insats för att hjälpa Bulgarien och Rumänien, våra grannar i öster, att komma i fatt de nya kandidatländerna. Detta bygger på de enastående framgångar som Europeiska unionen har haft när det gäller att hjälpa nya demokratier - i vår region är det Grekland, vår granne i söder - att komma i fatt och utveckla en stark ekonomi som drivs av den privata sektorn. Det är anledningen till att vi så starkt stöder det grekiska ordförandeskapets tanke att göra föranslutningsstöd tillgängligt även för länderna på västra Balkan. Vi hoppas mycket på att ett europeiskt åtagande för västra Balkan vid toppmötet i Thessaloniki skall kunna leda till skapandet av ett komplement till CARDS, med strukturpolitiska instrument som görs tillgängliga före anslutning, vilket har diskuterats av några medlemsstater i EU. Vi är medvetna om att ett sådant bistånd skulle vara förenat med många villkor för oss, inklusive behovet att samfinansiera projekt med våra resurser. Men sådana förutsättningar kommer att hjälpa oss att stärka vår förvaltning och förbereda oss för en framtid i Europa. Vi vill inte bli behandlade som ett humanitärt fall utan vi vill ta ansvar för utvecklingsprocesser i ett verkligt partnerskap med de europeiska institutionerna. Detta för mig till den tredje fråga som jag vill ta upp i dag, och som är av största vikt för medborgarna i mitt land och hela regionen. Europas idé och verklighet är föreställningen om rörlighet, fri rörlighet för varor och för människor. Det finns potentiella fördelar med viseringsfrihet i förhållande till demokratiseringsprocessen i stort. En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling skulle få näring av ett förenklat internationellt utbyte och möjligheter till resor för studenter, forskare och affärsmän. En framgångsrik fortsättning på reformprocessen behöver en ny generation av ansvarsfulla medborgare med internationella erfarenheter och kunskaper. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien med sina 2 miljoner medborgare gränsar till EU. Den har starka handelsförbindelser med EU. Fram till Jugoslaviens upplösning reste våra medborgare till alla EU-länder utan restriktioner och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är inte ett transitland. Jag har följt debatterna i ert parlament om den fråga som har påtvingats oss, och som har att göra med användningen av det författningsenliga namnet Republiken Makedonien, mycket noga. Då jag kommer från ett land med en rik kulturell tradition, som alltid har betraktat sig som i grund och botten europeiskt, kan jag bara bli inspirerad av de principer som ligger till grund för Europaparlamentet och skyddas av er, parlamentarikerna. Det kommer att kosta mycket mera ansträngningar och ta mycket mer tid innan den makedonska staten kan bli en fullvärdig medlem av unionen, även om jag ser fram emot den dag då makedonska ledamöter kommer att sitta i denna kammare. (Applåder) I detta hoppas jag även på ert stöd. Låt oss smida ett starkt gemensamt partnerskap och arbeta tillsammans för att säkerställa att den europeiska drömmen kommer att besannas även för de unga i Republiken Makedonien som ser fram emot att vara stolta medborgare i Europa i det 21:a århundradet. (Applåder) Vi tackar president Trajkovski för att han tagit sig tid att vara här, för hans europeiska vision som vi delar, för hans budskap om partnerskap och för hans uttalande om hopp för framtida utveckling och möjligheter, både i hans land, i regionen och i deras förbindelser med Europa. Vi tackar er. (Applåder) (Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.25.) Nästa punkt på föredragningslistan är den fortsatta debatten om ett betänkande (A5-0086/2003) av Cerdeira Morterero för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om ändring av förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(2002) 225 - C5-0220/2002 - 1999/0258(CNS)). Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle först och främst vilja gratulera min kollega, Carmen Cerdeira, för hennes utmärkta arbete om ett ämne av stor vikt. Denna text är faktiskt det första direktivet om laglig invandring sedan detta ämne blev ett av EU:s behörighetsområden. Men jag vill genast säga att jag beklagar två saker: för det första att vi fick vänta så länge och för det andra att ståndpunkten blev så överdrivet försiktig, vilket tyvärr blir följden av en politik som uteslutande grundas på kontroll av migrationsströmmar, trots de mål som fastställdes i Tammerfors. Efter mer än tre år av bittra förhandlingar och två helt olika förslag - trots Europaparlamentets stödjande yttrande om det första förslaget och trots föredragandens utmärkta arbete - har vi i dag en minimalistisk text om familjeåterförening. Dessutom kommer rådet absolut inte att ta hänsyn till Europaparlamentets yttrande, som ändå kommer att - vilket jag i alla fall önskar - bekräfta parlamentets tidigare ståndpunkt. Toppmötet i Tammerfors gav oss möjlighet att skönja något helt annat, men i det här skedet är det tyvärr helt säkert att den process som inleddes 1999 tar en helt annan vändning. I samband med morgondagens omröstning om betänkandet av Cerdeira måste parlamentet verkligen klart och tydligt ta avstånd från en Fästning Europa, som är på väg att ta form, och klart och tydligt uttala sig för rätten att bo med sin familj, en absolut central rätt i alla våra demokratier. Därför kommer vi att rösta emot - och vi är emot - den bestämmelse som tillåter medlemsstaterna att i vissa fall vägra inresa för ett barn som är yngre än tolv år. Vi säger också nej till den bestämmelse som tillåter en väntetid på tre år, och vi måste tyvärr konstatera att denna episod är det femtielfte beviset för att staterna saknar den politiska viljan att dela på behörigheten i invandringsfrågor. Det är inte med denna ängsliga attityd som man kommer att lösa problemet med olaglig invandring, och det är inte heller så här vi kommer att undvika att asylsökande förflyttar sig mellan medlemsstaterna, vilket ändå är ett av de främsta ändamålen med det här direktivet. Kort sagt, mellan de olika tillbakastegen i det andra direktivet och de olika ... (Talmannen uppmanade talaren att avsluta.) ... är vi verkligen långt ifrån de mål om att ge gemenskapen utökad behörighet som fastställdes 1999 vid toppmötet i Tammerfors. Herr talman! Först skulle också jag vilja gratulera föredraganden till hennes betänkande, som håller en utomordentligt hög kvalitet, vilket också kommissionsledamoten påpekade tidigare, och jag skulle också vilja uttrycka min tillfredsställelse med att det grekiska ordförandeskapet efter långa överläggningar lyckats avsluta - det var inte ordförandeskapet som initierade det men det har avslutat - detta kapitel i familjeåterföreningen av lagliga invandrare, en fråga som rådet har ägnat sig åt i ganska många år utan att slutföra den. Jag anser dock, herr kommissionär, att ni allvarligt borde beakta också förslagen från Europaparlamentet. Som ordförande för parlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor anser jag att detta initiativ till familjeåterförening är viktigt, eftersom det speciellt kommer att vara till hjälp för kvinnor med barn, som ofta inte kan följa med sina makar, när de utvandrar till länder i Europeiska unionen för att skapa en bättre situation för sig själva och för sina familjer. Som ett mycket belysande exempel kan jag berätta för er att jag för tre år sedan blev inbjuden till ett möte med kolonin från Bangladesh i Aten. Jag kom in i en lokal med 1 000 personer men med ytterst få kvinnor. Och när jag undrade varför kvinnorna inte deltog i mötet, då blev jag för första gången medveten om hur stort problemet är. Även om detta beslut av rådet inte är helt tillfredsställande för parlamentet, är jag ändå glad att man har fattat ett seriöst beslut i denna fråga. En speciellt positiv punkt i direktivet är dessutom att man definierar rättigheterna för familjemedlemmar som återförenas, rättigheter som gäller utbildning och sysselsättning, så att de kan integreras i medlemsstatens samhälle och få sina arbetsrättigheter garanterade, så att de inte bara förvandlas till billig arbetskraft på arbetsmarknaden. Avslutningsvis vill jag betona att familjeåterföreningen inte bara ingår i arbetet på en väl sammanhållen invandringspolitik, utan att den också är ett medel för att stärka gemenskapens sociala politik över huvud taget. Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Jag vill än en gång tacka Cerdeira för hennes betänkande och mycket uppriktigt säga att jag instämmer i de flesta synpunkter som har framförts under debatten, dvs. att den överenskommelse som har uppnåtts har en minimalistisk karaktär. Jag kan tala om för er att jag efter tre års förhandlingar är övertygad om att det var omöjligt att nå längre än den nivå som har uppnåtts tack vare det grekiska ordförandeskapets engagemang, vilket också Karamanou framhöll. Men jag är också säker på att det inte är sista gången vi talar om familjeåterförening. Det här är en process som kommer att utvecklas, och jag hoppas att vi två år efter det att direktivet har genomförts kan utvärdera mervärdet av de miniminormer som vi nu är på väg att anta, och därmed bedöma de nya framtidsutsikterna i fråga om familjeåterförening. Jag anser att detta är en grundläggande rättighet och ett mycket viktigt redskap för att vi skall lyckas med integrationspolitiken. I takt med att medlemsstaterna utvecklar sin integrationspolitik tror jag också att familjeåterförening allt tydligare kommer att framstå som ett medel för att hjälpa invandrade arbetstagare i europeiska samhällen att integreras på ett framgångsrikt sätt. Jag föreställer mig att det inte kommer att vara möjligt att avvika från profilen på den politiska överenskommelse som har träffats i rådet. Därför ber jag parlamentet att visa förståelse för det faktum att kommissionen själv inte kommer att avvika från denna politiska överenskommelse. Jag skulle däremot vilja tillägga att denna politiska överenskommelse inte får vara ett tillbakasteg i förhållande till vad som redan ligger på bordet. Därför anser jag till exempel att det inte är möjligt att gå med på att utesluta flyktingar från detta direktiv - även om jag tidigare har gått med på att inte ta med subsidiärt skydd och dem som omfattas av subsidiärt skydd i det här förslaget, vilket för övrigt också var en begäran från Europaparlamentet. Det bör erkännas att flyktingar måste ha rätt att återförenas med sin familj, att denna rättighet bör förekomma någonstans i en rättslig norm och att en rättslig norm är ett lämpligt instrument för att befästa rätten till familjeåterförening. Slutligen, som Hazan säger, handlar detta om ett första instrument för laglig invandring. Jag tror att det sänder ett kraftfullt politiskt budskap: en invandringspolitik för Europeiska unionen får inte bara vara en repressiv politik, den måste också vara en politik för laglig invandring. Jag hoppas att man kan använda detta första instrument - hur minimalistiskt det än är - för att utveckla en politisk vilja att också anamma kommissionens andra initiativ till lagstiftning för att reglera den lagliga invandringen. Det krävs nämligen en fullständig samling instrument för att åstadkomma en invandringspolitik som inte endast är trovärdig och konsekvent utan också innebär respekt för våra gemensamma värden. . (ES) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten samt övriga kolleger som stannat kvar denna sena timma men jag tror att det finns skäl till det. Frågan är viktig och vi har väntat länge på den. Jag håller fullständigt med det kommissionsledamoten sagt men det finns några påståenden som gjorts under denna debatt som jag skulle vilja förtydliga. Betänkandet om familjeåterförening tillåter inte i något fall situationer som den Pirker nämnde, dvs. polygami eller möjligheten att tillämpa direktivet på framtida fruar och jag vill att detta skall stå i protokollet eftersom jag tycker att det är ett mycket allvarligt påstående som endast kan bero på okunskap eller illvilja. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande tre betänkanden: A5-0107/2003 av Turco för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Konungariket Danmarks initiativ inför antagandet av rådets akt om ändring av rådets akt av den 3 november 1998 om antagande av regler om sekretesskydd för Europolinformation (13875/2002 - C5-0553/2002 - 2002/0823(CNS)), Konungariket Danmarks initiativ inför antagandet av rådets akt om ändring av tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol (13873/2002 - C5-0555/2002 - 2002/0822(CNS)), Republiken Greklands initiativ inför antagandet av rådets beslut om justering av grundlöner och tillägg för Europols personal (6314/2003 - C5-0066/2003 - 2003/0806(CNS)), A5-0106/2003 av von Boetticher för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Konungariket Danmarks initiativ inför antagandet av rådets akt om utarbetande på grundval av artikel 43.1 i konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen) av ett protokoll om ändring av konventionen (13254/5/2002 - C5-0001/2003 - 2002/0814(CNS)), A5-0116/2003 av ledamöterna Turco och von Boetticher för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Europaparlamentets rekommendation till rådet om Europols framtida utveckling (2003/2070(INI)). Herr talman! Jag befinner mig i en lite brydsam situation, eftersom vår politiska samtalspartner i debatter som denna, det vill säga rådet, saknas. Jag tycker att någon hög företrädare skulle ha behövt närvara när vi talar om en fråga som är så viktig för parlamentet. När detta är sagt, och åtminstone har tagits till protokollet, skulle jag vilja tacka särskilt alla kollegerna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och speciellt Gérard Deprez och Christian von Boetticher för de ansträngningar de har gjort. Det är tack vare deras arbete som vi har lyckats komma fram till en gemensam ståndpunkt. Först och främst vill jag påminna om att parlamentet upprepade gånger har bett rådet att reformera Europolkonventionen så att det införs en kontroll över och konkreta demokratiska krafter som leder detta organ. Jag citerar helt enkelt Nassauers, Karamanous och Deprez betänkanden: från dessa betänkanden upprepar vi återigen i dag kraven att Europaparlamentet skall vara mer delaktigt i budgetförfarandet för Europol och att Europol bör finansieras genom gemenskapsbudgeten. Vi vill att Europaparlamentet skall ha en röst vid tillsättande och entledigande av Europols ordförande och vice ordförande och delta med två företrädare vid Europols styrelsemöten. Vi begär full respekt för Europaparlamentets rätt till information och samråd och att Europolkonventionen skall omarbetas i syfte att införa högre standard på den demokratiska kontrollen och bättre metoder för att utöva den. Vi vill att EG-domstolens rättsliga kontroll skall stärkas och vi vill slutligen att Europol skall införlivas i gemenskapens behörighetsområde. Europeiska kommissionen har redan uttalat sig om den demokratiska kontrollen och föreslagit att en gemensam kommitté, bestående av ledamöter av de utskott vid medlemsstaternas parlament och Europaparlamentet som ansvarar för polisiära frågor skall inrättas. Frågan om demokratisk kontroll över Europol diskuterades också nyligen i konventets arbetsgrupp ?Frihet, säkerhet och rättvisa?. Enligt gruppens protokoll hävdade Europols direktör, Jürgen Storbeck, under en utfrågning att den parlamentariska kontrollen över Europol för närvarande är oklar. Han pekade på de svårigheter som är behäftade med att vara redovisningsskyldig till allt för många nationella församlingar och menade att en starkare och mer effektiv demokratisk kontroll vore i Europols eget intresse. Storbeck nämnde också möjligheten att underställa Europol Europaparlamentets kontroll. Konventets arbetsgrupp har utarbetat en slutrapport i vilken man fastslår att Europols verksamhet i framtiden måste bli föremål för demokratisk ansvarighet inför Europaparlamentet och rådet samt domstolskontroll av Europeiska gemenskapernas domstol i enlighet med normala fördragsregler. Trots alla dessa upprepade appeller och dessa specifika förslag står vi nu här och måste diskutera ett protokoll till Europolkonventionen som Europaparlamentet skall uttala sig om. Detta protokoll löser inte de påtalade problemen - det tar inte ens upp dem. Och resultaten är mycket nedslående om man jämför de nuvarande kontrollbefogenheterna med de nya befogenheter som anges i protokollet. Vi i utskottet - liksom kammaren i morgon, hoppas jag - konstaterar att de upprepade kraven och förslagen om reell, förbättrad demokratisk kontroll och makt över Europol har ignorerats, och måste påtala att de föreslagna ändringarna mestadels är kosmetiska och en skymf mot Europaparlamentet och de europeiska medborgare som har valt oss. Rådet har inte svarat på våra upprepade krav på utökade befogenheter beträffande Europols budget, tillsättnings- och entledigandeförfarandena och deltagande genom representanter vid Europols styrelsemöten. Inte heller har rådet hörsammat kommissionens förslag om en gemensam kommitté eller de synpunkter som Europols ordförande har presenterat till stöd för en utökad demokratisk kontroll. Med dessa förutsättningar kommer parlamentets roll gentemot Europol att förbli oförändrad: det döms att tala inför döva öron och att lägga fram betänkanden som ingen bryr sig om. Det är oundvikligt att rådet förr eller senare kommer att inse att en större demokratisk kontroll och en större makt över Europol är det enda sättet att se till att Europol fungerar som det skall och administreras ordentligt i allas intresse. I vårt avslagsyrkande och i den resolution som vi har framlagt slår vi fast detta: som jag sade var det ett beslut som satt långt inne. Vi diskuterade saken hela fyra gånger i utskottet men till slut var alla de politiska grupperna överens om detta dokument. Förmodligen blir det bara en upprepning i raden, men rådet kan inte fortsätta att ignorera detta ställningstagande, som inte längre är bara parlamentets åsikt, i evighet. Samtidigt hoppas jag att kommissionsledamot Vitorino kommer att förorda ett tydligt handlande, i stil med de många tydliga åtgärder som han har infört under denna mandatperiod. Herr talman, ärade kolleger! Jag vill direkt anknyta till kollegan Turcos anförande och återgälda hans tack. Vi har enats om ett gemensamt tillvägagångssätt, nämligen att tillbakavisa Danmarks och Greklands initiativ och att fatta beslut om en särskild rekommendation om Europols framtida utveckling. Men trots det gemensamma utkastet går våra argument givetvis något isär. Det stämmer att parlamentet tidigare har gjort det rätt enkelt för sig och avvisat alla förslag till ändring av Europolkonventionen. Motiveringen har varit Europols brister i demokrati och rättslig kontroll, för som ett objekt tillhörande den tredje pelaren har Europol hittills stått utanför Europaparlamentets parlamentariska kontroll och EG-domstolens rättsliga kontroll, medan de nationella parlamenten å sin sida för det allra mesta har saknat intresse för kontroller. Vissa utvidgade befogenheter för Europol har Europaparlamentet inte velat godkänna utan att få utökade kontrollbefogenheter. Men det danska förslag som faller under mitt betänkande, handlar om just dessa större kontrollmöjligheter för parlamentet. Parlamentet skall enligt förslaget rådfrågas i många frågor såsom insamling, bearbetning och användning av personrelaterade uppgifter, uppgiftsförmedling till tredje land, skapandet av regler för sekretesskydd i samband med tjänsteföreskrifterna och slutligen även all form av ändring av Europolkonventionen. Även den föreslagna möjligheten för nationella myndigheter att i framtiden ta direktkontakt med Europol vore ett viktigt framsteg. Att tillbakavisa allt detta tycktes mig i första rummet därför inte meningsfullt, och jag övervägde att välkomna förslaget trots den principiella hållningen hittills. Förslaget skulle ju också betraktas i ljuset av debatten i konventet. Där hade arbetsgrupp X vid samma tidpunkt föreslagit en upplösning av EU:s tredje pelare, samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, och att Europol flyttas över till den första pelaren. Detta skulle medföra såväl en rättslig kontroll i EG-domstolen som en parlamentarisk kontroll i Europaparlamentet via budgeten. Så långt var det också meningsfullt att förankra ett rådgivande förfarande i Europolkonventionen. Men nu har konventspresidiet med sina förslag kommit längre än det danska initiativet. Och här vill jag särskilt passa på att tacka kommissionsledamot Vitorino. Herr kommissionär! Jag skall i ärlighetens namn medge att jag först inte trodde det var möjligt att konventet faktiskt skulle bestämma sig för att flytta över Europol till ett medbeslutandeförfarande, vilket i framtiden skall kallas lagstiftningsförfarande, med lika rättigheter för parlamentet och rådet. Men den önskan jag gav uttryck för i slutet av mina senaste uttalanden har uppfyllts. Konventet har visat stort mod på området. När jag ser på ändringsförslagen från konventets ledamöter finner jag visserligen ett par som fortfarande talar för enhällighet i rådet, men inte ett enda som vill försvaga Europaparlamentets planerade roll. Så långt kan man här utgå från en bred enighet, och därmed kan Danmarks initiativ läggas till handlingarna tillsammans med det rådgivande förfarande som föreslås. Ändå kan presidiets förslag fortfarande förbättras. För det första: Europeiska rådets befogenhet att dra upp riktlinjer bör strykas. För det andra: likaså bör den begränsade kontrollen för EG-domstolen enligt artikel 9 strykas. För det tredje: vissa konventsledamöters förslag till enhällighet i rådet bör generellt avvisas. För det fjärde: Europol bör genom lagstiftningsförfarandet ges möjlighet att göra egna utredningar i samarbete med ansvariga tjänstemän i medlemsstaterna. En sådan behörighetsförskjutning skulle inledningsvis kunna kräva enhällighet, även om parlamentets rättigheter inte på några villkor får begränsas. För det femte: För att skydda EU:s finansiella intressen bör Europol även kunna agera på uppdrag av Eurojust och den åklagarmyndighet som fortfarande skall inrättas och finnas hos Eurojust. Samarbetet med denna institution måste regleras mer detaljerat och får inte, som hittills, överlåtas åt interna överenskommelser. För det sjätte: Först om Europol verkligen skulle ges verkställande befogenheter blir det meningsfullt med kontroll av Eurojust, för i annat fall leder detta till dubbla strukturer eftersom Europol ju fortfarande står under de nationella åklagarmyndigheternas kontroll. För det sjunde: Europol skall ges tillgång till de olika datasystem - låt mig bara nämna Schengensystemet för information, tullinformationssystemet och Eurodac - som bör göras till ett enhetligt datasystem med olika rätt till tillgång. Och apropå detta, punkt 8: Vi behöver ett enhetligt dataskydd för Europol, ett skydd som följer direktiv 46/95, och vi behöver enkla språkregler för Europol. Och sist men inte minst måste vi förstärka medlemsstaternas skyldighet att samarbeta med Europol. Många medlemsstater lämnar fortfarande inga eller för få uppgifter till Europol. Härmed uppmanar vi rådet att sluta stå i vägen för att Europols terroristbekämpning skall kunna finansieras även med medel ur EU:s budget tills regeringskonferensen har antagit motsvarande författningsfördrag. Man kan inte komma till medborgarna och säga att deras säkerhet blir lidande av att herrarna inrikesministrar känner sig kränkta i fråga om sina befogenheter. Konventionen lämnar hur som helst utrymme för en generös tolkning. Samtidigt måste rådet förbereda för övertagandet av Europolöverenskommelsen i lagstiftningen. Vi måste alla nu se till att konventet också blir framgångsrikt. Ja, jag tror rentav att vi är dömda till framgång, för utan dessa framsteg kommer den europeiska kampen mot brottslighet att bli resultatlös för en lång tid framöver. Därför vill jag även i dag avsluta med följande ord - och till och med min kollega Carlos Coelho kommer att hålla med: För övrigt anser jag att konventet skall bli ännu modigare. Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera ledamöterna Turco och von Boetticher till deras betänkanden, som behandlar initiativen från vissa medlemsstater om att, å ena sidan förbättra Europols funktion och, å andra sidan, att harmonisera klassificeringsnivåerna för Europolhandlingar med klassificeringsnivåerna för handlingar i rådet. Kommissionen delar Turcos åsikt att det skulle bli svårt för Europeiska unionens medborgare att förstå att klassificeringssystemet för Europolhandlingar skulle vara annorlunda än klassificeringssystemet för Europeiska unionens handlingar. I anknytning till detta initiativ skulle Europol få fyra klassificeringsnivåer som skulle motsvara de som antogs i rådets beslut av den 19 mars 2001 och i kommissionens beslut av den 29 november 2001. I sitt betänkande tar Turco upp rådets förordning 1049 från 2001. Jag skulle vilja uppmärksamma kammaren på det faktum att denna förordning tar upp frågan om allmänhetens tillgång till handlingar. Det är dock inte en förordning som fastställer klassificeringsnivåerna för rådets eller kommissionens handlingar. Och när det gäller bestämmelserna om allmänhetens tillgång till handlingar från Europol, känner säkert ledamöterna till att det danska initiativet föreslår att Europols styrelse skall anta regler för tillgången till Europolhandlingar och ta hänsyn till de principer och begränsningar som fastslås i förordning 1049. Detta innebär enligt kommissionens mening att Europols styrelse i formella termer bara är skyldig att anta sådana regler när det danska initiativet har ratificerats. Jag skulle dock vilja betona, med tanke på ärendets vikt, att enligt vår syn är det inget som hindrar att Europol antar regler för tillgång till handlingarna redan nu med hänsyn till det som fastslås i förordning 1049, så som föredraganden har föreslagit. När det gäller det betänkande som Boetticher har lagt fram är syftet med detta initiativ att förbättra definitionen av Europols behörighet, att göra Europol till en kontaktpunkt i Europeiska unionen för de frågor som handlar om förfalskning av euron, förbättra kontakterna mellan Europol och polisväsendet i medlemsstaterna, och slutligen att ge en bättre grund för information till Europaparlamentet om Europols verksamhet. Det är uppenbart för mig att de initiativ vi behandlar inte i grunden löser de problem som dyker upp genom Europols ställning. Jag är dock av den åsikten att de går i rätt riktning. Det är uppenbart att jag förstår parlamentets ståndpunkt att försöka uttrycka sin oenighet med det otillräckliga i lösningar när man rekommenderar avslag på initiativen från de fyra medlemsstaterna. Men det är nödvändigt att ta hänsyn till att de frågor som tas upp i dessa initiativ samtidigt behandlas i konventet om det framtida Europa. Och ett sådant förkastande av dessa initiativ skulle troligen vara ett dåligt tecken för utvecklingen i rätt riktning. Jag tror att parlamentet instämmer med kommissionen om att det är nödvändigt att ersätta Europolkonventionen med ett instrument som är lättare att anpassa och som tillåter en lämplig rättslig och demokratisk kontroll på europeisk nivå. Europolkonventionen borde redan i dag ersättas genom ett beslut i rådet, så som Eurojust inrättades med ett beslut i rådet som grund. Europols budget borde finansieras av gemenskapsbudgeten och likaså borde informationen till Europaparlamentet ses ur en annan synvinkel. I själva verket rekommenderar kommissionen i sitt meddelande till Europaparlamentet om den demokratiska kontrollen av Europol att ett gemensamt kontrollorgan inrättas bestående av företrädare för Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Slutligen måste vi, när det gäller uppgiftsskyddet, fördjupa de befintliga bestämmelserna i den nuvarande Europolkonventionen. Dessa mål uppnås bara delvis i medlemsstaternas initiativ. Men såsom Boetticher underströk så håller konventet om det framtida Europa just nu på att diskutera ett förslag till artikel om Europol som enligt min mening på ett bra sätt svarar mot den oro jag har uttryckt. Detta bör dock inte hindra att man godkänner Danmarks initiativ. Det är så att, och jag erkänner att Boetticher har rätt, att ratificeringsprocessen för denna konvention kommer att bli långsam och trög, för vi vet att alla konventioner inom ramen för avdelning 6 i fördraget har varit extremt långsamma och tröga. Det räcker med att påminna om att konventionen om skydd för Europeiska unionens ekonomiska intressen först för en månad sedan ratificerades av alla medlemsstater i Europeiska unionen och den är trots allt från 1995. Detta är ett bra skäl till att avskaffa instrumentet ?konventioner? inom ramen för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Men det är ändå lämpligt att inte glömma att resultatet från konventet om det framtida Europa, det vill säga det konstitutionella fördraget, också kommer att underställas en ratificeringsprocess av parlamenten i alla medlemsstater, de 25 medlemsstaterna, och det kommer således att bli en lika långsam och trög process. Den omedelbara starten av ratificeringsprocessen för dessa ändringsförslag av Europolkonventionen kolliderar inte med det konstitutionella fördraget, eftersom det konstitutionella fördragets bestämmelser gäller över de bestämmelser som detta initiativ från medlemsstaterna behandlar. Slutligen vill jag uttrycka mitt stöd till parlamentets ståndpunkt när man i sin rekommendation till rådet tar upp artikel 22 som lämnats in av konventets presidium. Jag vill betona att det mål med vilket kommissionen har mött debatten i konventet är att göra Europol till en byrå i Europeiska unionen med en normal stadga inom ramen för gemensam institutionell ram. Detta innebär gemenskapsfinansiering, en mer lättföränderlig rättslig grund, en lag i Europeiska unionen och användandet av ett normalt lagstiftningsförfarande, det vill säga, med regeln om kvalificerad majoritet och medbeslutande. Alla dessa element är välkomna, de ligger i linje med kommissionens meddelande från december 2002 om Europeiska unionens institutionella arkitektur och jag tror att de motsvarar mål om en större effektivitet i polissamarbetet i Europa. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Europaparlamentet har varit konsekvent genom sitt stöd till flera initiativ för att utvidga Europols mandat. Vi vill bidra till att Europol blir ett effektivt instrument i kampen mot den organiserade brottsligheten och kan spela en framträdande roll i samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter när det gäller undersökningar av gränsöverskridande brottslig verksamhet. Men om vi stöder införandet av operationell behörighet i Europol, som Amsterdamfördraget säger, har vi också insisterat på det nödvändiga i att stärka dess roll, dels genom åtgärder som garanterar en demokratisk kontroll, dels genom en rättslig kontroll. I linje med detta har vi varit konsekventa genom att förkasta alla initiativ som har lagts fram för att vi skall uttala oss i detaljfrågor om Europol. Vi har upprepade gånger krävt, som företrädare för de europeiska medborgarna, den nödvändiga behörigheten för att kunna utöva den önskvärda demokratiska kontrollen över Europol. Föredragandena, Turco och von Boetticher, kräver ännu en gång helt riktigt, att vi skall förkasta dessa danska initiativ, till vilka har kommit ett grekiskt, i enlighet med de ståndpunkter detta parlament har fastställt. Och detta förkastande bör utgöra ett tillfälle för att bekräfta vår förståelse. För det första, att Europol inte får fortsätta att hållas inom ramen för ett enkelt överstatligt samarbete. Europolkonventionen borde ersättas med ett beslut i rådet enligt artikel 34.2 c i Fördraget om Europeiska unionen, vilket kommissionsledamoten för övrigt nämnde, något som skulle göra det möjligt att införa ändringsförslag genom en förenklad process, liksom att anta verkställandeåtgärder med kvalificerad majoritet, vilket härigenom skulle integreras i Europeiska unionens institutionella system. För det andra måste vi ge stöd till EG-domstolens roll i enlighet med det fastslagna i Amsterdamfördraget, så att det finns en effektiv rättslig kontroll. För det tredje är det uppenbart att Europol måste underställas en lämplig nivå av demokratisk kontroll, där vi får stopp på den nuvarande situationen där Europaparlamentet har en fullständigt marginell roll. Det var med yttersta tillfredsställelse vi tog emot resultatet av konventets arbete och förslaget från konventets presidium, som tydligt begär att man skall harmonisera Europol, och föra in Europol i den första pelaren, och ersätta Europolkonventionen med ett beslut i rådet. Förutom detta skulle strukturen, arbetsmetoderna, verksamhetsområdena och uppdragen i Europol fastställas i ett medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet och rådet. PPE-DE stöder alltså resolutionsförslaget som Turco och von Boetticher har lagt fram för att kräva att rådet och medlemsstaterna skall stödja konventets förslag. Herr talman! Jag kommer nu att göra något ovanligt, men jag finner det nödvändigt. Det är synd att jag inte kan föra mitt flitigt nedtecknade, fyra minuter långa inlägg till protokollet. Men jag har insett att mitt inlägg i debatten bara skulle vara en upprepning av vad som redan har sagts, vilket också har varit riktigt. Därför vill jag inte, kl. 21.40 på kvällen, stå här och upprepa det som redan har sagts. Jag har inget att tillägga till det som von Boetticher, Coelho och kommissionsledamot Vitorino har sagt. Vi är alla överens. Min partigrupp stöder Turcos och von Boettichers förslag. Vi menar att ståndpunkten är rätt. Jag tycker inte att det finns mer att säga om detta. Mina kolleger kan alltså använda min talartid om de nödvändigtvis vill. (Applåder) Tack, herr Ceyhun! Jag tillåter mig att kommentera er synpunkt: En känd tysk komiker vid namn Karl Valentin besökte en gång det bayerska parlamentet. Efter halva debatten lämnade han salen. En journalist frågade honom: ?Varför gör ni så, herr Valentin?? Och han svarade: ?Allt har redan sagts, fast ännu inte av alla!? Därmed ett stort tack för ert inlägg! Herr talman! Jag vill tala om de båda frågorna personuppgifter och ansvarsskyldighet inför parlamentet, då de har ett samband. Den gemensamma tillsynsmyndigheten med ansvar för skydd av personuppgifter består av en ledamot från varje medlemsstat. Det antas att detta skall se till att Europol tar hänsyn till konventionens bestämmelser om skydd av personuppgifter. Den skall granska Europols verksamhet för att se till att enskilda personers rättigheter inte kränks av lagring, behandling och användning lagrade uppgifter. Den måste övervaka att överföring av uppgifter som har sitt ursprung i Europol är tillåtlig. Den rapporterar regelbundet till rådet. Konventionen föreskriver i flera rättsakter från rådet regler om användning av uppgifter och överföring av dessa uppgifter till tredje länder och tredje parts organ. Men att döma av det vittnesbörd som lämnades av Förenade kungarikets ledamot i den gemensamma tillsynsmyndigheten till överhusets European Select Committee, har vi anledning att fråga oss om kan ha fullt förtroende för att den gemensamma tillsynsmyndigheten utför sitt uppdrag med tillräcklig grundlighet. Jag stöder därför fullständigt rekommendationen i de betänkanden vi diskuterar att denna myndighet bör rapportera både till rådet och parlamentet och bör vara tillgängligt för utfrågning inför det behöriga utskottet, vilket torde vara utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Det vittnesbörd som oroade mig mest lämnades i november i fjol. Francis Aldhouse, biträdande dataskyddschef i Förenade kungariket, besvarade frågor om avtalet mellan Europol och Förenta staterna om utbyte av personuppgifter. Han diskuterade svårigheten att utvärdera om skyddet av personuppgifter i Förenta staterna var nöjaktigt - för det finns inte några federala lagar eller dataskyddsmyndighet utan de litar till stor del på rättspraxis, rättslig tillsyn och granskning. Han uttryckte sin oro för de mycket omfattande bestämmelserna för överföring av uppgifter och möjligheten för missbruk av avtalet mellan Europol och Förenta staterna. Men så avslutade han med att säga: ?Jag anser att vi bör sluta oss till den uppfattningen, i synnerhet mellan västeuropeiska länder och Förenta staterna, att det finns en grupp av länder som är stolta över att följa rättsstatsprincipen och kommer att hålla sina avtal. Jag instämmer med mina kolleger i den gemensamma tillsynsmyndigheten att detta är acceptabelt? - dvs. att vi litar på grabbarna. Jag anser inte att det är ansvarsfullt av honom att avsäga sig sitt ansvar att vara vaksam och aktiv på detta sätt, och han är Förenade kungarikets ledamot i den gemensamma tillsynsmyndigheten. Överhuset var inte heller imponerade och anmodade myndigheten att inta en tuff hållning när det gäller skydd av personuppgifter i avtal med tredje land. Genom att kräva ansvarsskyldighet inför Europaparlamentet kan vi bidra till att säkerställa detta, även om vi även måste ha ett partnerskap med nationella parlament. Ett gemensamt utskott för Europaparlamentet och nationella parlament skulle var ett utmärkt sätt att gå vidare. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! De betänkanden som har lagts fram avvisar Danmarks och Greklands initiativ till utbyggnad av Europol med principiella motiveringar. Gott så, för svaret på försöken att låta Europol fortsätta som hittills kan bara vara följande: Ett Europol som Europaparlamentet saknar demokratiskt inflytande och kontroll över får inte finnas och kommer heller inte att finnas med det parlament vi har. Därför vill jag uttryckligen tacka båda föredragandena som återigen har formulerat detta på ett glasklart sätt. Det är obegripligt vad som händer på detta känsliga område. Vissa betänkanden i parlamentet har gång på gång krävt en verklig parlamentarisk kontroll av Europol, men hittills har inget hänt. I stället skall man ostört fortsätta uppbyggnaden och utbyggnaden av Europol. Detta är en ren skandal. Mot bakgrund av diskussionen i Europeiska konventet gör de enskilda regeringarnas olika initiativ ett rent kafkaliknande intryck eftersom de ignorerar konventets förslag till reform på området rättsliga och inrikes frågor. Som ledamot av konventet stöder jag därför kammaren som nu återigen lägger fram och konfronterar rådet och regeringarna med sitt huvudkrav. Jag stöder också von Boettichers krav, nämligen att inte anta några ändringar av Europolkonventionen innan den europeiska författningen har ratificerats. Jag menar att detta är en självklarhet för den som tar konventet och dess arbete på allvar. Jag stöder kraven i resolutionen på att Europol skall föras över till den första pelaren, att Europol skall finansieras ur EU:s budget och därmed ställs under parlamentets fulla budgetkontroll, att det i författningen skall finnas ett rättsligt underlag för tydliga och mycket strikta bestämmelser om dataskydd och att allmänhetens tillgång till dokumenten inte får inskränkas på otillbörligt sätt. Det viktigaste är dock, ärade kolleger - det har ni ju redan upprepade gånger understrukit - att Europol skall underställas full parlamentarisk kontroll. Som ledamot av konventet kan jag bara be er att även i fortsättningen noga undersöka vilka förhandlingar konventet för om vad i denna fråga. För att ta ett exempel anser jag nämligen att konventpresidiets förslag om Europol går ut på att i grund och botten till stora delar överlåta åt myndigheten själv att slå fast sitt konkreta uppdrag, vilket jag finner oacceptabelt. Jag har därför föreslagit att det uteslutande skall vara lagstiftarnas sak, och då menar jag rådets och parlamentets gemensamma sak att som lagstiftare exakt definiera denna myndighets uppgifter i alla dess förgreningar. (Applåder) Herr talman! Stämningen är bra mycket trevligare i kväll. Lika splittrade som parlamentet var i eftermiddags i debatten om FN-konventionerna om narkotika, lika eniga är vi nu i avvisandet av rådets initiativ med avseende på Europol. I båda debatterna visar parlamentet hur det på ett alternativt sätt kan utöva inflytande på områden som det inte har någon lagstiftande befogenhet på. I eftermiddags som offentligt politiskt forum där hetsiga debatter förs och nu som beskyddare av våra medborgares rättigheter. För oss är det klart och tydligt att den nuvarande situationen är oacceptabel eftersom Europol inte kontrolleras rättsligt och demokratiskt. Därför deltar vi inte i leken och vi kommer inte att avge ett yttrande. Jag vill främst rikta ett hjärtligt tack till de båda föredragandena, herr von Boetticher och herr Turco, för att de har ombesörjt en strategi och en lösning varvid vi å ena sidan kan formulera vår kritik det gör vi genom att avvisa rådets förslag men varvid vi samtidigt har möjlighet att även formulera våra positiva, konstruktiva förslag i en rekommendation, som vår rekommendation att innefatta Europol i den första pelaren. Jag anser att det är ett mycket konstruktivt tillvägagångssätt. Det gläder mig också att vi i går skärpte texten med ett ändringsförslag i vilket vi eftertryckligen anbefaller att Europol måste bringa tillgången till dokument i överensstämmelse med europeisk lagstiftning om öppenhet. För öppenhet vad information beträffar måste även gälla för Europol. Det vill naturligtvis inte säga att det ibland inte kan finnas en bra anledning att hålla något hemligt, för att inte offentliggöra något, men för det måste objektiva kriterier gälla och de står utmärkt formulerade i förordning (EG) nr 1049/2001. Den förordningen måste tillämpas. Jag gläder mig åt kommissionsledamot Vitorinos bekräftelse, som säger att Europol redan nu kan tillämpa den förordningen, i avvaktan på att de formella bestämmelserna utarbetas. Till sist vill jag försöka övertyga er om det riktiga i de ändringsförslag som min grupp har lämnat in. Om jag lyckas med det så tror jag att det framgår helt tydligt att den här debatten skiljer sig från eftermiddagens, för då var alla övertygade om att de själva hade rätt. Jag vill att det skall framgå tydligt i Europols dataregister var uppgifterna kommer ifrån. Härrör de från egna undersökningar eller har de erhållits via nationella polis- eller underrättelsetjänster? Det här är viktigt eftersom vissa uppgifter får användas som bevis i brottsmålsprocesser i vissa länder men i andra länder inte. Utan tydlighet riskerar man alltså att ett bevis klassas som rättsvidrigt och alltså oanvändbart. Eftersom det är viktigt för rättsprocesser yrkar jag i mitt ändringsförslag till rekommendation 5 på tydlighet om bevisens härkomst. Jag hoppas på ert stöd. Herr talman! Jag vill också ansluta mig till mina kolleger och tacka föredragandena för deras initiativ och taktfullhet i att hantera denna situation. Jag har en något annorlunda uppfattning jämfört med några av talen och kommentarerna. För det första bör vi erkänna att Europol inte uppstod ur tomma intet. Det inrättades genom stadganden och protokoll som medlemsstaternas regeringar kom överens om, vilka handlade på uppdrag av folket som hade valt dem, för att de skulle föra fram idéer och förslag för deras räkning. För det andra är Europol till sin karaktär snarare reaktivt än interaktivt eller ?proaktivt?. Det är beroende av uppgifter från de nationella polisstyrkorna, av samarbete med dessa styrkor och även av önskemålen från dessa styrkor att vidta åtgärder. Men det finns en möjlighet till större ansvarsskyldighet för Europol. Det finns ett tvingande behov av att införa ett system för skydd av personuppgifter som alla kan se att det fungerar och förstå. Jag anser även att det i framtiden bör finnas en möjlighet för denna kammare att årligen diskutera Europols verksamhet i sina utskott och plenarsessionen. Där jag emellertid kanske skiljer mig från mina kolleger gäller försöket att använda tvångsmetoder mot medlemsstaters regeringar genom att tala om för dem vad de kan göra och vad de inte kan göra. Min sista punkt är att det på sistone har talats mycket i parlamentet om det pågående arbetet med konventet för EU:s framtid. Även om vi alla väntar med osäkerhet och spänning på resultatet av konventet, spelar det inte någon som helst roll för att forma förutsättningarna för vårt arbete i dag. Vi måste hantera den lagstiftning, de befogenheter och de fördrag som vi har i dag, och inte vad vi kanske kommer att få i framtiden inom ramen för något framtida fördrag. Herr talman, ärade kolleger! Europol tydliggör EU:s politik om inre säkerhet, vilket är en mycket positiv effekt som vi når tack vare Europols utmärkta arbete. Men: vi måste sträva efter att anpassa Europols situation till de nuvarande uppgifterna och att optimera arbetssituationen. Men här har vi nu det nämnda problemet, nämligen att vi, trots att vi överför arbetsuppgifter till unionen, fortfarande tvingas använda det mellanstatliga samarbetet som instrument eftersom detta är vad rättsakten kräver, och vi behöver enhälliga beslut. Eftersom vi i morgon kommer att fatta beslut om att utvidga EU med ytterligare tio stater till 25, måste vi också fundera på om detta är ett instrument som verkligen fungerar också när vi är 25 medlemsstater. Jag är rädd att Europol inte längre kan fullgöra sina uppgifter och att ändringar inte längre kan genomföras om vi tvingas vänta på att 25 stater skall ratificera konventionen. Därför är vi utifrån den debatt vi för i dag återigen kallade att med eftertryck kräva det som de två föredragandena kräver i sitt gemensamma betänkande. Jag talar om nödvändigheten att säkra Europols existens och EU:s säkerhetspolitik för framtiden. Därför bör det sättas tyngd bakom det krav som föredragandena talar om, nämligen gemenskapsnivån, dvs. överföringen till första pelaren, motsvarande kontroll av Europaparlamentet, budgetfördelningen på EU-nivå och, vilket är mycket viktigt, överförandet av verkställande befogenheter med motsvarande kontroll. Dessutom, vilket föregående talare redan har tagit upp, givetvis en intensivare samordning av de datasystem vi har för att kunna göra ännu effektivare utredningar för att motarbeta organiserad brottslighet och kriminalitet. Systemen skall inte längre löpa parallellt eller hindra varandra ömsesidigt, utan vi behöver enhetliga nyttjandemöjligheter i kombination med ett system som bygger på ett enhetligt dataskydd. En lång rad möjligheter som vi visserligen känner till men nu även bör utnyttja så att möjligheterna äntligen kan genomföras med hjälp av konventets förslag och med stort eftertryck och stöd tvärs genom alla partier i Europaparlamentet. (Applåder) Herr talman, mina damer och herrar! Efter att Europeiska polismyndigheten i tio års tid har varit en mellanstatlig kontrollinstitution skall Europol nu föras över till gemenskapsnivå. Några kanske invänder att Europol därmed flyttas från den tredje till den första pelaren och därmed blir ännu svårare att kontrollera för de europeiska nationalstaterna. Detta är lika sant som irrelevant, för det är inte vilken statlig instans som exakt skall kontrollera polismyndigheten som avgör dess karaktär. De nya Europolplanerna är ytterligare ett snäpp mer motbjudande än vad polisens uppgift i allmänhet redan är. För det är faktiskt polisen som med sitt upprätthållande av allmän ordning genomför alla tvång som finns från lönearbete till medborgarskap. Att här i denna sal beklaga sig över nedrigheten hos denna främsta bland godheter vore skrattretande, eftersom ni alla ser dessa tvång som något positivt! Men även om ni inte vill kännas vid en förnuftig kritik mot det borgerliga samhället så kan ni, om ni vill kalla er borgerliga humanister, faktiskt inte godkänna dessa planer. För vad Europol egentligen är kan man förstå av uppgiftsområdena. Högst på dagordningen står en effektiv organisation av Fästning Europa, dvs. isolering utåt och maximal kontroll inom det så fria, säkra och rättvisa europeiska området. Inte bara smugglare och knarklangare berörs av detta. Om de handlar av övertygelse eller på grundval av kapitalistiskt tvång spelar i sammanhanget ingen roll. Allt fler medborgare hamnar under luppen på den lagförande myndigheten, för genom flytten upp på gemenskapsnivå kan EU-poliserna användas mer flexibelt, och Europols befogenheter kan utvidgas genom ett enkelt rådsbeslut. De operationella befogenheterna införs samtidigt med flytten till första pelaren, och därmed är det sista steget taget mot fulländningen av en EU-polismyndighet med underrättelsebefogenheter. I alla hänseenden uppgraderas polismyndigheten ytterligare av att hamna på EU-nivå. Visst måste Europolkonventionen avskaffas och ersättas, men verkligen inte genom att skapa en laglig bas för ännu mer övervakning, utan genom ett strykningsprotokoll. Herr talman! Det finns ingen anledning att betvivla de goda demokratiska och rättspolitiska avsikterna när det gäller de betänkanden som nu är aktuella och då speciellt rekommendationen beträffande Europols framtida utveckling. Men jag ifrågasätter om förslaget är realistiskt och klokt ur politisk synpunkt. Eftersom förslagets ambitioner inte kan förverkligas mot bakgrund av det föreliggande fördragsunderlaget, har förslagsställarna hämtat sina argument från de förväntningar man ställer till Europeiska unionens grundlagskonvent, vars mål - som vi redan hört vid ett flertal tillfällen - uppenbart är att överföra dessa frågor från den mellanstatliga tredje pelaren till överstatlig reglering. Ett överstatligt Europol är rätt och slätt ett polisväsende av förbundskaraktär. Det är samtidigt både ett mål och ett medel för att göra det möjligt att upprätta en europeisk förbundsstat. Den logik som är upphovet till Europol utgör en lektion i EU-integration. Man skalar av vissa delar av den reglering som nationalstaterna hittills har ansvarat för. Man driver igenom ett upphävande av den nationella gränskontrollen. Den fria rörligheten öppnar gränserna för den mest välfungerande delen av den inre marknaden, nämligen den gränsöverskridande brottsligheten. Det är därför man upprättar Europol. I korthet klär man på förbundsstaten, genom att klä av nationalstaten. Som sagt, utan att tvivla på de goda avsikterna, är jag som nordbo övertygad om att de kontrollrättigheter vi har gentemot vår danska polis och som långt ifrån är tillfredsställande, dock tjänar demokratin och rättssäkerheten på ett långt mer betryggande sätt än ett övernationellt system. Det redan befintliga kontrollsystemet avseende uppgiftsskydd, som man för övrigt vill vidareutveckla, är en parodi på rättssäkerhet. Som en hälsning från oss i norr skulle jag vilja säga att vi kan göra detta bättre själva, i varje fall så länge vi inte har gjort oss av med hela vårt rättskulturella arv. Debatten är avslutad. Omröstningen om de första två betänkandena i debatten kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Omröstningen om betänkandet (A5-0116/2003) av Turco och von Boetticher kommer av tekniska skäl att äga rum på torsdag kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0104/2003) av Kirkhope för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Förbundsrepubliken Tysklands initiativ inför antagandet av rådets direktiv om stöd vid transitering inom ramen för åtgärder för återsändande med flyg (14848/2002 - C5-0011/2003 - 2003/0801(CNS)). Herr talman! Även om det jag skall säga inte är lika spännande som det vi just har diskuterat - det vill säga, inte vid första anblicken - måste jag, som före detta invandringsminister i Förenade kungariket, säga att en av de svåraste processerna i systemet för invandring uppstår när man måste avvisa en person som har genomgått alla rättsliga processer och inte längre har en laglig rätt att stanna kvar, eller inte har lämnat en laglig orsak för att få stanna i en medlemsstat och måste skickas tillbaka till varifrån han eller hon kom. Detta är naturligtvis ett svårt beslut för alla som är involverade i saken: det är svårt för tjänstemännen, det är svårt för ministrarna själva; men det måste göras på ett sätt som är både humant och effektivt. Fram till nu har det funnits avsevärda problem med att uppnå detta, när researrangemangen ställer krav på stöd som skall lämnas genom att flytta dessa personer med flyg och transitera dem genom andra europeiska länder på vägen tillbaka till dit de måste resa. På grund av bristande samordning eller samarbete har detta ofta inneburit mycket mera lidande för de berörda människorna, det har också inneburit att denna operation inte alltid har utförts på ett framgångsrikt sätt. Därför syftar detta initiativ från Tyskland, för vilket jag har nöjet att vara föredragande, till att föra denna fråga till ett effektivt och fullständigt slut. Vad vi verkligen är ute efter är att de berörda personerna vid behov skall erbjudas nödvändigt stöd i form av näring, läkarvård om så fordras, vid transitering genom flygplatser på väg till deras bestämmelseort. Men i synnerhet måste vi även se till att flygbolagen som flyger dem är medvetna om vad de för med sig och situationen under förfarandena. Det har inte alltid varit fallet i det förflutna, och detta betänkande bör vara till hjälp för att nå det syftet. Det är likaledes viktigt att de handlingar som skickas med de berörda personerna hanteras på lämpligt sätt under transiteringen. Detta är för närvarande alls inte fallet. Detta är också något vi önskar få se som ett resultat av detta arbete. Svårigheten har genomgående varit att det alltid har varit någon annans ansvar att se till att dessa ärenden sköts på rätt sätt. Tjänstemän har mött frustrationer och svårigheter i detta hänseende, inte bara i Förenade kungariket utan faktiskt i de flesta av EU:s medlemsstater. Jag vet att detta är en åtgärd som kommer att hälsas med betydande stöd och entusiasm från de som önskar se att vi äntligen börjar inse vad vi måste få ordning på för att kunna uppnå ändamål som detta. Detta påverkar inte på något sätt de enskilda medlemsstaternas förfaranden. Det är inte heller en åtgärd som försöker vara ambitiös och undersöka hela frågan om asylförfaranden som sådana eller asylkriterierna på nytt. Det skulle verkligen var ambitiöst och det är inte något som jag tänker sträva efter. Detta är enbart en enkel och mycket praktisk åtgärd som kommer att åstadkomma det som måste inträffa då och då när de rättsliga processerna är uttömda. Avslutningsvis är jag stolt över att vara föredragande för detta betänkande därför att det är ett tydligt bevis på att det, bortsett från våra politiska åsikter om Europa och dess framtida roll, finns många områden som detta där vi kan arbeta tillsammans på ett sätt som innebär en praktisk skillnad för många människor - både de som är beroende av vår omvårdnad och de som har att genomföra våra regler och förordningar. Av den anledningen, bortsett från någon annan, är jag nöjd med detta betänkande och jag hoppas att det får stöd i kammaren i morgon. Herr talman! Beträffande det tyska initiativet påpekade kommissionen i sitt meddelande av den 14 oktober 2002, om gemensamma skriftliga riktlinjer om olagliga invånare, att det finns behov av förbättrat operationellt samarbete mellan medlemsstater. Rådets handlingsprogram för återvändande som antogs den 28 november 2002, och som bygger på vårt meddelande, kräver också en vittomfattande gemenskapspolitik för återvändande. Denna bör utvecklas gradvist och börja med några praktiska steg för operationellt samarbete. I det sammanhanget hänvisade man även till det tyska initiativet för ett rådsdirektiv om stöd vid transitering inom ramen för åtgärder för återsändande med flyg, vilket jag i likhet med er stöder. Jag gratulerar Kirkhope till hans betänkande. Vi borde faktiskt inrätta ett gemensamt ramverk för frågor som har att göra med transitering under återsändande. Kommissionen har lagt fram ett förslag om fördelning av bördorna för kostnader under återsändandet. Men på grund av bristen på direkta förbindelser med mottagarlandet är det ofta nödvändigt att använda flygplatser i andra medlemsstater. I sådana fall är det viktigt att vi inrättar ett tydligt rättsligt ramverk för transiteringsförfarandena, i synnerhet vad beträffar användning av ledsagande personal och deras befogenheter under transitering. En fullfjädrad gemensam policy för återsändande måste icke desto mindre på medellång sikt dessutom sträva efter lagstiftningsåtgärder som inte bara kommer att underlätta samarbetet mellan medlemsstater, som till exempel det bindande ömsesidiga erkännandet av beslut om återsändande, utan även kommer att fastställa vissa gemensamma minimistandarder om utvisning, kvarhållande och återsändande, för att garantera att alla medlemsstater - inte bara de 15 utan alla 25 - följer och respekterar standarder om mänskliga och grundläggande rättigheter. Följaktligen tänker kommissionen lägga fram ett förslag till rådets direktiv om minimistandarder för förfaranden för återsändande och ömsesidigt erkännande av beslut om återsändande i slutet av året. Vi kommer självklart att rösta emot detta betänkande som bakom teknisk neutralitet syftar till att organisera utvisningar av s.k. olagliga invandrare. Att Europeiska unionens enda valda institution rättfärdigar dessa utvisningar och medverkar till att de organiseras visar att denna institution ur mänsklig och social synpunkt inte är mer värd än de nationella institutionerna, dvs. inte särskilt mycket. Till det omänskliga fogas hyckleriet, eftersom ingen kan vara ovetande om att industrin, byggsektorn och det industriella jordbruket i stor utsträckning använder sig av invandrare - lagliga, olagliga och säsongsarbetande. Att göra de s.k. olagliga invandrarna till villebråd för polisen innebär för det första att man låter dem bli till händer och fötter bundna till sina arbetsgivare, något som försätter vissa arbetstagare i en form av slaveri. Detta påverkar allas löner och är en del i det krig som alla regeringar i Europa för mot de fattiga. Jag vänder mig därför mot utvisningarna och kräver att man legaliserar situationen för alla olagliga invandrare genom att ge dem samma medborgerliga och politiska rättigheter som alla andra arbetstagare har. Herr talman, kära kolleger! Syftet med förslaget till initiativ är att fastställa åtgärder som myndigheterna får vidta för att medverka till en avvisning, med eller utan ledsagare, av medborgare från tredje land. Detta förslag är ett av många initiativ med syftet att motverka invandring utan giltiga skäl. Om det är nödvändigt att Europeiska unionen har en gemensam invandrings- och asylpolitik och skaffar sig resurser för att hantera migrationsströmmar, bör denna politik innebära respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som är allmänt erkända och godkända av medlemsstaterna. Därför kan vi inte stödja en strategi som syftar till att göra ett demagogiskt redskap av utvisningen av tredjelandsmedborgare som vistas här olagligt, vilket gagnar en politik som i realiteten håller tillbaka invandringen. Alltför många utvisningar med flyg har slutat med att människor dött med anledning av hur de har behandlats. Alla minns Semira Adamou, som kvävdes ombord på ett flyg i Belgien när hon skulle utvisas. Så sent som förra månaden, i Frankrike, dog två andra olagliga invandrare av samma våld. Nyligen, den 3 mars i år, utvisade Frankrike och Tyskland gemensamt 54 senegaleser och ivorianer som inte hade släppts in på ländernas territorier, som hade fått avslag på sina asylansökningar och som hade hållits kvar i en väntezon. Denna utvisning verkar ha utförts med våld och, minst sagt, i stor skala. Har man följt artikel 4 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och artikel 19 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som ratificerades vid toppmötet i Nice? Och har man i ivorianernas fall följt de förfaranden för asylansökan som garanteras av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning, med tanke på att de skickades tillbaka till ett land där det nu råder oroligheter och inbördeskrig? Det finns dessutom ingenting som garanterar att principen om icke-avvisning - en erkänd princip i asylrätten - följs helt och hållet. Den säkerhetsorienterade strategi som föreslås i dag ligger i linje med unionens metoder, som - det måste erkännas - inte har medverkat till en lösning på problemet med den olagliga invandringen. Det är brådskande att inse att myten om nollinvandring och dess logiska följd - repression som enda medel - är ett misslyckande. Medlemsländernas repressiva invandringspolitik har hittills inte gjort det möjligt att minska den olagliga invandringen utan tvärtom underblåst den, genom att skapa olagliga invandrare och få hundratusentals personer att gå under jorden, personer som i dag är fångar i exploatörers nätverk, människohandel och modernt slaveri. Detta misslyckande kräver en genomgripande översyn av invandrings- och asylpolitiken. Våra demokratier har ett viktigt ansvar för denna mycket viktiga, sammansatta och långsiktiga fråga. I detta förslag säger man nej till en gemensam politik till förmån för medlemsstaternas nationella krav, eftersom man försvagar invandrares och deras familjers rättigheter och därmed överlämnar dem till utvisningsvåld, och eftersom man vägrar erkänna de rikedomar som dessa medborgare - olagliga eller inte - bidrar med till den europeiska integrationen. Förslaget röjer därmed en filosofi som står i strid med våra övertygelser om ett öppet och solidariskt Europa, och därför förkastar De gröna detta förslag. Vi vädjar till rådet om att utveckla en sant gemensam asyl- och invandringspolitik som innebär respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Vi förordar att EU gör en insats för att legalisera förhållandena för alla de olagliga invandrare som har band till sitt mottagarland och som bor där varaktigt. Vi förordar att man sätter stopp för den orättvisa dubbelbestraffning, och ibland till och med trippelbestraffning, som följer av återtagandeavtalen. Vi måste snarast bryta den nuvarande inkonsekvensen i situationen för de personer som inte får utvisas men inte heller bo här lagligt genom att äntligen tillerkänna dem rätten att bo med sin familj. Efter detta minimalistiska förslag till direktiv om familjeåterförening, vilket vi behandlade för en stund sedan i denna församling, kan vi bara föreställa oss hur Europeiska unionen avser att diskriminera de svagaste och de mest utslagna i framtiden. Vi kan försäkra er att vi kommer att vara vaksamma på dessa metoder, så att alla invånare i Europa skall kunna bli fullvärdiga medborgare och leva med lika rättigheter. Oavsett nationalitet eller administrativa förhållanden bör dessa personer behandlas med den värdighet som alla människor förtjänar. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0053/2003) av Bayona de Perogordo Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om en informations- och kommunikationsstrategi för Europeiska unionen (2002/2205(INI)). . (ES) Herr talman, herr kommissionär! Jag är mycket tacksam över de närvarandes deltagande i denna debatt. Det betänkande som debatteras försöker ge Europaparlamentets svar på kommissionens meddelande av den 2 juli 2002 om en informations- och kommunikationsstrategi för Europeiska unionen. För att kortfattat presentera betänkandet vill jag påvisa att dess första egenskap är att information är ett villkor medborgarna ställer. Jag hoppas att denna medborgarnas rätt i framtiden, då Europeiska unionen som juridisk person erkänts, kommer att sammanfalla med Europeiska unionens rätt att uttrycka sig i eget namn. Det skulle vi kunna kalla rätten till bilden av Europeiska unionen, rätten för Europeiska unionen att förklara vad den är och gör och att sammanfallandet av dessa två rättigheter skall möjliggöra att vi får en fast rättslig grund på vilken vi kan utveckla en verklig informations- och kommunikationspolitik. Genom betänkandet satsar man beslutsamt på en konsolidering av det interinstitutionella samarbetet i de tre etapperna i processen, dvs. i utarbetandet av budskap i den interinstitutionella informationsgruppen, i tillämpningen, med hjälp av kommissionens representationer och Europaparlamentets kontor, förutom de nationella, regionala och lokala myndigheterna samt det interinstitutionella samarbetet för utvärdering såväl i den interinstitutionella informationsgruppen som genom att organisera en årlig debatt om informations- och kommunikationspolitiken. När det gäller informationens villkor vill jag bara tala om analysen av informationsspråk och tillgängligt språk. Språken bör inte bara vara de officiella utan också de mindre språken och alla andra på vilka budskapet kan nå fram på ett direktare sätt, med deltagande förstås av lokala, regionala, nationella och gemenskapens myndigheter inom deras befogenhetsområden. När det gäller innehållet kommer jag att hålla mig till två frågor. Å ena sidan borde innehållet visa Europeiska unionens påverkan på medborgarnas dagliga liv och avvisa bilden, som ofta finns, av Europeiska unionen som ett område för konfrontation, med motsatta intressen i de olika medlemsstaterna. Å andra sidan skulle man behöva konsolidera ett ständigt flöde av grundinformation till medborgarna. Det kommer att vara svårt att få medborgarna att ta del i prioriteringar som jag sedan kommer att nämna om de inte känner till Europeiska unionens elementära och grundläggande funktion. När det gäller de aktuella prioriteringarna läggs de till de som redan finns med i Princeprogrammet, dvs. utvidgningen, Europas framtid, området för frihet, säkerhet och rättvisa, införandet av euron eller Europeiska unionens roll i världen. Och man uppmärksammar att valen 2004 ligger nära i tiden och har ett symboliskt värde eftersom det är första gången som 25 länder kommer att välja sina direkta representanter i detta hus. I betänkandets analys tar man upp några kritiska frågor. Å ena sidan frågan om den rättsliga grunden. Tiden är inte mogen för att formulera en rättslig grund som ger anledning till att utarbeta program, men möjligheten genom konventet och den framtida regeringskonferensen gör det möjligt att stödja idén att i den framtida konstitutionen -inom det demokratiska livet i Europeiska unionen - omnämna medborgarnas rätt till information, för att kunna vara autentiska och verkliga medborgare. För det andra kommer jag att tala om frågan om den sektorsvisa informationen som -jag vet - kommissionens representanter har ansvarat för att visa och som hör till kommissions exklusiva behörighet. Faktum är dock att bilden av Europeiska unionen inte är positiv, eller direkt skadad av de verksamheter som utgår från de olika sektorsvisa politikområdena. Samordningen av dessa olika sektorsvisa politikområden, styrningen av sektorsvis politik mot ett gemensamt syfte -utvecklingen av Europeiska unionen - är det som borde vara föremål för, inte beslut förstås, men däremot beaktande inom ramen för det interinstitutionella informationsorganet. För det tredje uppkommer frågan om påverkan blir större med systematiserad, grund- eller pedagogisk information eller med spektakulära kampanjer som gör det möjligt att fokusera medborgarens uppmärksamhet och utifrån det söka grundfaktorerna. Slutligen finns de nationella myndigheternas filter. Medborgarna ser Europa genom sina nationella myndigheters ögon, som ser det som åstadkommits i förhållande till övriga européer som framgångar och det som är negativt för dem som motgångar. Associeringen och integreringen av medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna är grundläggande i detta sammanhang. Herr talman, mina damer och herrar! Efter det att vi lade fram vårt meddelande från den 2 juli förra året om en informations- och kommunikationsstrategi för Europeiska unionen noterar kommissionen med stor glädje att parlamentet ger sitt stöd till detta meddelande genom betänkandet av Bayona, som jag vill gratulera. Det är faktiskt mycket viktigt - med hänsyn till den interinstitutionella strategi som vi vill utveckla för att stärka Europeiska unionens anseende - att alla institutioner skriver under på och medverkar till att detta gemensamma mål uppnås. Och efter ministerrådets synnerligen positiva ståndpunkt från den 10 december förra året och det första betänkandet från Europaparlamentet, som utarbetades av Andreasen, ser kommissionen med glädje på parlamentets engagemang och de konkreta förslag som Bayona framför i sitt betänkande genom att knyta teknisk sakkunskap till frågans politiska känslighet. Jag skulle vilja bemöta dessa förslag i två steg. Först kommer jag att tala om de allmänna målen med den gemensamma strategin och sedan om de närmare villkoren för att genomföra denna strategi. Att fastställa och genomföra en informations- och kommunikationsstrategi för Europeiska unionen är inte något som kan göras utan rådets stöd och aktiva medverkan, självklart, men framför allt inte heller utan medlemsstaterna. Detta bör få oss att fundera ett ögonblick över sambandet mellan information och medborgarskap, vilket Bayona uppmanar oss till, särskilt med hänsyn till valet nästa år. Huvudsyftet med en aktiv informations- och kommunikationspolitik bör enligt kommissionen vara att förbättra medborgarens uppfattning om Europeiska unionen, eller kort sagt höja medvetenheten om medborgarskapets europeiska dimension. Kommissionen noterar också föredragandens förslag om att kommissionens text, som för närvarande utarbetas, uttryckligen skall hänvisa till att det krävs en informations- och kommunikationspolitik, eftersom en sådan politik betraktas som en förutsättning för EU-medborgarskapets utövande. Kommissionen skriver också helt och håller under på ert förslag om att gemensamma europeiska värden bör framhållas i unionens information, dvs. demokrati, pluralism, säkerhet, solidaritet, lika möjligheter, sammanhållning osv. Syftet, herr föredragande, är att visa medborgarna vilka konkreta fördelar de får i vardagslivet av att tillhöra unionen. Mot denna bakgrund är informationsspridningen på unionens alla språk en nödvändighet som bör bevaras och utvecklas, vilket ni själv framhåller. Uttrycket för detta medborgarskap bör tydliggöras genom ett aktivt deltagande i det kommande valet till Europaparlamentet. Valet är en avgörande händelse för unionens demokratiska liv och bör utan tvekan vara vårt gemensamma mål. Det säger sig självt att enbart detta val är tillräckligt för att motivera en förstärkning av vårt interinstitutionella samarbete. Att uppmuntra medborgarna att gå och rösta, är det inte det bästa sättet att hjälpa dem att bättre förstå - genom objektiv vägledning - den europeiska integrationens viktigaste frågor? Vi har därför kommit överens om fyra allmänna informationsteman för perioden 2003-2004, efter den stora eurokampanjen: utvidgningen, unionens framtid, området för frihet, säkerhet och rättvisa samt EU:s roll i världen. Dessa teman, framför allt utvidgningen och unionens framtid, är i dag prioriterade, bland annat med tanke på att de ligger parallellt i tiden, vilket dock inte utesluter andra frågor, däribland den ekonomiska och sociala dagordningen. Dessa teman har därför störst förutsättningar att medverka till att allmänheten inser betydelsen av den viktiga händelsen 2004. I det sammanhanget vill jag till fullo lugna kammaren. Kommissionen kommer med ytterst stor noggrannhet att iaktta de prioriteringar som Europaparlamentet fastställde vid omröstningen om budgeten och har inga avsikter att över huvud taget ändra jämvikten i Princeprogrammet, som har fastställts av budgetmyndigheten. Med detta sagt tar jag mig friheten att helt opartiskt påpeka - vilket jag redan har gjort många gånger tidigare - att de fördubblade anslag till Princeprogrammet som röstades igenom av kammaren för 2003 års budget givetvis kommer att orsaka stora praktiska problem i samband med genomförandet. Kommissionen hade uppskattat att kunna föregripa detta faktum genom en föregående samordning med parlamentets behöriga organ, i linje med det interinstitutionella samarbetets anda, som bör genomsyra Princeprogrammets funktion. När det gäller de närmare villkoren för genomförandet vill vi följa upp föredragandens uppmaning om en informationskampanj inför valet 2004 - där man bland annat skulle använda sig av TV som kommunikationsmedel - under förutsättning att denna kampanj drivs och samordnas av kommissionen, och har beslutat att offentliggöra en anbudsinfordran för förslag om hur både utvidgningsfrågan och frågan om EU:s framtid kan föras fram i audiovisuella medier. Denna integrerade strategi - som speglar det faktum att de två frågorna kompletterar varandra - kommer att ge nya och viktiga drivkrafter för den audiovisuella branschen i Europa. Den effekten kommer att bli lika stor för både producenter och sändningsföretag inom audiovisuella medier, så att medborgarna kan nås via de medier de själva föredrar för att få bättre kännedom om unionen. Som ni vet har man en mycket bättre uppfattning om Europeiska unionens roll i tredje länder än inom medlemsstaterna. Vid vårt senaste möte i den interinstitutionella gruppen framstod det som nödvändigt att redan i år utveckla riktade informationsinsatser, framför allt till opinionsbildare och lämpliga nätverk, om unionens roll i världen. Denna del i vår informations- och kommunikationsstrategi måste utvecklas snabbt, vilket Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik med rätta framhåller. Det är dessutom mer motiverat nu med hänsyn till allvaret i den senaste händelseutvecklingen. I det här skedet finns det ett förslag att inom denna ram ta med och utveckla tre områden, i fullt samförstånd med rådet. För det första globaliseringen, vilket ligger i linje med mötet i Cancun i höst. För det andra den politik som förs gentemot våra grannländer, som efter utvidgningen kommer att få en ny geostrategisk betydelse. Och slutligen den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den första utvecklingen av försvarsdelen. För att åstadkomma detta har kommissionen, som ni känner till, lagt fram en ändrings- och tilläggsbudget. Att utveckla detta nya tema redan i år ligger således hädanefter i era händer. Herr talman! Detta är med några ord kommissionens huvudsakliga synpunkter på Bayonas utmärkta betänkande. Ni har säkert konstaterat att vår gemensamma strategi - ett resultat av ett långt interinstitutionellt försök - onekligen bär frukt. Men för att vara effektiv måste denna strategi, som samordnas mellan institutionerna, onekligen väcka gensvar hos de flesta medlemsstater. Endast ett strukturerat partnerskap med behöriga nationella myndigheter ger oss möjlighet att utforska hela potentialen i denna strategi, som numera är gemensam för institutionerna, och att få ut så mycket som möjligt av den på regional nivå, ja till och med lokal nivå, till gagn för unionens allmänna intresse och till fördel för alla unionsmedborgare. (Applåder) Herr talman! Det är ett faktum att allmänheten i dag bombarderas med ett överflöd av nyheter, budskap, informationer, tack vare mångfalden av kommunikationsmedel, som det också är lätt att få tillgång till. Med denna massiva information och kommunikation skulle man alltså vänta sig att varje medborgare får möjligheter att skaffa sig en konkret bild av verkligheten. Trots allt detta är resultatet en ständigt växande förvirring hos allmänheten med därav följande konsekvenser, dvs. en skev eller förvrängd bild av verkligheten, ett okritiskt avvisande eller accepterande av fakta, informationer, symboler, uppfattningar, åsikter och därigenom möjligheter till manipulation. Erfarenheten visar att allt detta är konsekvenser som man inte kan bekämpa genom olika program och informationskampanjer. Informationen till Europeiska unionens medborgare bör således vara objektiv, fri från påverkan från politiska eller andra maktcentra. Medborgarna bör få information om de europeiska ståndpunkterna och politiska insatserna, framför allt i så viktiga frågor som t.ex. utrikespolitik och frågor som gäller Europeiska unionens säkerhet och försvar. Man måste lägga speciellt stor vikt vid frågorna om politisk legitimitet, det demokratiska underskottet och öppenhet och insyn i beslutsfattandet. Dessutom måste informationen vara tydlig och väl underbyggd. Det betyder att massmedia inte bör föra fram det som anses vara nödvändigt att föra fram utan varje beslut som har fattats i frågor som är viktiga för medlemsstaterna. På detta sätt kommer alla Europeiska unionens medborgare att lättare kunna förstå de beslut som fattas av unionens olika organ, beslut som många gånger presenteras på ett felaktigt sätt, vilket ger upphov till uppfattningar, som inte alls svarar mot verkligheten. Frågor med hög prioritet, som t.ex. utvidgningen, relationerna mellan den europeiska politiken och de europeiska medborgarnas vardagliga liv och problem, i synnerhet efter de nya ländernas anslutning till Europeiska unionen, vilket sannolikt kommer att leda till betydande förändringar i den europeiska jordbruks-, budget- och bidragspolitiken, om sådana frågor är det nödvändigt att ge en fullständig och väl underbyggd information. Det finns betydande problem i ytterområdena, där informationen antingen saknas helt eller är begränsad. I dessa områden bör det finnas ett närmare och mera reellt samarbete med de lokala aktörerna i varje medlemsstat, så att informationen blir tillgänglig för var och en. Den mest direkta och objektiva informationen skulle man kunna få genom direktsändningar av viktiga händelser, såsom när beslut fattas av parlamentet och dess utskott, t.ex. utrikesutskottet, via TV-kanaler eller, för att undvika stora kostnader, via Internet. Herr talman! Det är nödvändigt att medborgarna får korrekt och objektiv information. Att de europeiska medborgarna får korrekt information är för övrigt en nödvändig förutsättning för fördjupandet av den europeiska integrationen och för stärkandet av unionens roll i världen. Vi måste alltså intensifiera och systematisera våra satsningar och initiativ med tanke på den brist som råder inom informationssektorn, och informationen till medborgarna måste vara fullständig, väl underbyggd, tydlig och lätt tillgänglig. Det betänkande vi diskuterar innehåller allt väsentligt i den politiska strategin för information till och kommunikation med Europeiska unionens medborgare, och jag skulle också vilja ta tillfället i akt, herr talman, och tacka och gratulera föredraganden Bayona till hans utmärkta arbete. Herr talman! För det första vill jag gratulera föredraganden, min kollega och vän, Juan José Bayona, för hans arbete och goda idéer i detta betänkande och också kommissionsledamot Vitorino för hans initiativ. När man talar om Europa påminns jag på sätt och vis om skolan där vi alltid sade ?jag fick godkänt? eller ?de underkände mig?. I det här fallet när något går bra är det berört land eller region som tar åt sig äran men när något går dåligt, eller det uppstår en katastrof, så är det vanligtvis Europas fel. När man säger att ?det är Europas fel? vet medborgarna vanligtvis inte ens vilken institution de talar om eftersom de faktiskt inte känner till dem och inte kan särskilja dem. Vi måste erkänna att vi inte gjort det särskilt lätt för dem. Det finns språk som kanske inte är så svåra men på spanska har vi ?Comisión Europea? (kommissionen) och parlamentets ?comisiones? (utskott), ?Consejo de Europa? (Europeiska rådet) och ?Consejo Europeo? (Europarådet). Vi vet att de inte har något att göra med varandra men allmänheten vet det vanligtvis inte och vi måste erkänna att sammanfallandet eller nästan sammanfallandet är mycket olyckligt. Därför tror jag att detta betänkande om informationsstrategier i Europeiska unionen och det därefter följande igångsättandet av programmen är så viktiga och avgörande för unionsmedborgarna. Tillåt mig då att leda denna fråga in på mitt område, idrotten. Vi kan inte glömma att idrotten är ett betydande kommunikationsverktyg och har en verkligen betydande multiplicerande effekt. Om vi från parlamentet stöder innefattandet av en artikel om idrotten i de nya fördragen kan vi skapa idrottsprogram med stor räckvidd som alla skulle dra nytta av. Om vi dessutom beaktar hur viktigt det är att utbilda och informera ungdomar, som kommer att vara de verkliga huvudrollsinnehavarna i Europeiska unionen inom några få år och för unionens framtid, och att det är just de som idrottsinformationen lättast når skulle vi verkligen kunna sluta cirkeln för det intressantaste och förmånligaste för bilden av alla Europeiska unionens institutioner. Herr talman! Jag protesterar mot den absurda nattliga sammanträdestiden, nästan i hemlighet, för en debatt som borde höra till årets allra viktigaste. Herr talman! Vi har ett viktigt betänkande framför oss. Det har kommit mycket lämpligt och är av hög kvalitet. Min kollega Bayona de Perogordo är värd den socialdemokratiska gruppens gratulationer, som jag gärna förmedlar. Redan i Andreasens betänkande definierade detta parlament tillsammans med kommissionen en informationsstrategi för att försöka nå ut till alla medborgare. Men trots att vi befinner oss i full konstituerande process visar enkäterna fortfarande ett visst ointresse för det europeiska bygget. Vi skulle kunna sammanfatta situationen genom att tillsammans med Marianne Thyssen säga ?Europa är skapat, nu skall vi skapa européerna?. Den information som ges från våra institutioner bör inte vara neutral. Det är nödvändigt att i varje europé skapa en känsla av medborgarskap och tillhörighet i Europa. Européerna har en historisk skyldighet: vi kan och bör identifiera oss med varandra och det måste följas av, främjas av och också -vid behov -framprovoceras av de europeiska institutionerna. Till skillnad mot vad som sker med nationerna byggs inte Europa med känslor utan av skäl. Impulsen kommer inte från folket utan av den politiska, ekonomiska och mediala eliten. Det fattas fortfarande mycket, bl.a. ett europeiskt civilt samhälle, dvs. ett system av mellanorganisationer som är relativt oberoende av staterna och marknaden, som är kapabla att informera sig, överlägga, besluta och agera tillsammans och gränsöverskridande. Därför bör det vara prioriterade uppgifter för kommissionen, för de europeiska informationsmedierna och i allmänhet för opinionsskaparna -inklusive oss i Europaparlamentet - att stärka det europeiska politiska området, att utveckla en europeisk identitet, att fördjupa -som kommissionsledamoten sade - en gemensam värdegrund, att föra debatt om det framtida Europa och att ha ett europeiskt fokus i alla slag av information. Sammanfattningsvis bör inte uppgiften vara att om och om igen bekräfta Europas identitet utan att söka, definiera och konsolidera grunderna utifrån vilka européerna kan identifiera sig. Herr talman! Godkännandet av detta betänkande och det att kommissionsledamot Vitorino har ansvarat för att utveckla dessa politikområden utgör enligt mitt sätt att se det betydande hoppingivande faktorer. Herr talman! Jag delar er och Aparicio Sánchez oro över att vi först nu diskuterar ett så viktigt förslag. Dessutom säger jag tack och gratulerar Bayona de Perogordo till hans betänkande, som vi nu tar slutgiltig ställning till. Det är ett omfattande betänkande och jag vet av erfarenhet att arbetet är ganska krävande. Betänkandet innebär att vi är på god väg mot målet, en omfattande samordnad och decentraliserad informations- och kommunikationspolitik, eller med kommissionsledamot Vitorinos ord vid ?Friends of Europes'?-debatten, ?kampen mot apati och okunskap i fråga om Europeiska unionen?. Jag vill också tacka er, kommissionär Vitorino, för ert stora engagemang i denna fråga och beklagar att vi har en diskussionsform i Europaparlamentet som inte tillåter er att besvara frågorna med en gång. Även om vi har gjort en del stora framsteg, så återstår många obesvarade frågor. Jag nämner några av dem och skickar dem också gärna till er. När det gäller informations- och kommunikationsstrategin är det nämligen viktigt att vi inte vilar på lagrarna nu då så mycket står på spel rörande Europeiska unionens utvidgning och framtid och vi också närmar oss ett val till Europaparlamentet. Jag undrar därför hur långt man har kommit när det gäller genomförbarhetsstudien och möjligheterna till ett europeiskt ?C-SPAN?, som skall genomföras av kommissionen? Hur långt har man kommit när det gäller arbetet med ?Channel Europe-konceptet?? Hur långt har man kommit avseende inrättandet av ett gemensamt besökscentrum för institutionerna i Bryssel? Hur långt har man kommit när det gäller beräkningarna och omkostnaderna i samband med de tidigare föreslagna initiativen? Hur långt har man kommit i sina ansträngningar att inrymma kommissionens och Europaparlamentets informationskontor i huvudstäderna under samma tak? Jag vet att det inte har hänt någonting i Köpenhamn. Slutligen vill jag ställa en fråga till Europaparlamentets talmanskap: Vore det inte en god idé, herr talman, om vi i plenum genomförde en diskussion angående Europaparlamentets roll i fråga om informationsstrategin inför valet 2004? Herr talman! Europeiska enkätundersökningar visar tydligt att den europeiska medborgaren fjärmar sig allt mer från den europeiska tanken. En viktig grund torde vara att många EU-medborgare har blivit felinformerade de senaste åren. 43 procent av européerna tror t.ex. fortfarande att de behöver arbetstillstånd för att arbeta i övriga medlemsstater. De fördelar som EU innebär måste göras hörda. Så är dessvärre delvis inte fallet. Detta och många andra exempel visar entydigt att EU:s informations- och kommunikationspolitik hittills inte har fungerat. Omständigheten att EU inte har fått grepp om korruptionen och inte är effektiv på att riva ned den byråkratiska apparaten - jag tänker t.ex. på våra båda parlamentssäten - förstärker givetvis medborgarnas negativa åsikter. Vi bör utgöra en bättre statsbildning än den som medborgarna har där hemma. Vi måste snarast reagera och se till att EU tar ställning till sin egen felaktiga utveckling, åtgärdar den och fattar beslut om ett ytterligare åtgärdspaket. Man kunde t.ex. införa EU som ett särskilt skolämne och eleverna kunde ges fler möjligheter att på plats informera sig om vad som händer i EU. Åtgärderna skulle vara ett steg i rätt riktning för att komma till rätta med negativa fördomar om EU och återigen stärka EU-medborgarnas stöd för den europeiska tanken. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det är dan-före-dan för det största politiska projektet i Europeiska unionens historia: segern över den våldsamma tudelningen av Europa. Vi skall i morgon fatta beslut om att utvidga Europeiska unionen med tio nya medlemsstater. Trots denna framgång för Europeiska unionen visar Eurobarometerns publikation i mars 2002 tydligt att mindre än en tredjedel av de tillfrågade medborgarna anser sig vara välinformerade om EU. De flesta indikationerna bekräftar att hela 50 procent inte vet något om EU eller är likgiltiga inför unionen. Valdeltagandet har sjunkit från 63 procent 1979 till 49 procent 1999. Något måste vara fel! Jag menar att ett av våra huvudsakliga problem är att vi talar om EU som en skapelse som ligger långt bort. Detta hördes tydligt i föregående inlägg. Europeiska unionen är vi alla! Jag menar att den viktigaste orsaken till vårt problem är avståndet i människors hjärnor och hjärtan till de europeiska institutionerna, var de än bor. Den politiska viljan saknas för att göra Europapolitiken till en inrikespolitik. Den politiska viljan saknas för att minska avståndet mellan Europas medborgare och de europeiska institutionerna, men inte i de europeiska institutionerna själva, utan viljan saknas i medlemsstaterna. Eller berättar varje regering i medlemsstaterna att EU inte har några befogenheter utan medlemsstaternas godkännande? Informerar medlemsstaterna om att det inte blir några direktiv utan medlemsstaternas godkännande? Talar man öppet om att det inte blir någon utvidgning av Europeiska unionen utan godkännande av Europaparlamentet, stats- och regeringscheferna, medlemsstaterna och de kandidatländer som skall anslutas? Nej, i sitt tvivel säger man: ?De i Bryssel gör oss detta!? Medlemsstaternas delansvar i alla europeiska beslut är medborgarna inte medvetna om eftersom de inte kommuniceras och sätts i relation till vardagen. Låt mig avslutningsvis ställa följande fråga: Fullgör de regionala parlamenten sin uppgift att utöva parlamentarisk kontroll över sina företrädare i Regionkommittén? Nej! Fullgör de nationella parlamenten sin uppgift att utöva parlamentarisk kontroll över rådets verksamhet? Nej! Uppfyller Europaparlamentet i tillräcklig utsträckning sin uppgift att utöva parlamentarisk kontroll över kommissionen och det lagstiftande arbetet? Otillräckligt! Om vi inte helt uppfyller vår uppgift som parlamentariker på regional, nationell och europeisk nivå kan sammanhangen och den förgrenade beslutsmekanismen inte beskrivas på ett öppet sätt. Ingen informationskampanj i världen hjälper så länge medborgarna inte vet att de genom sina regeringar är delaktiga i varje litet beslut. (Applåder) Herr talman, ärade kommissionärer! Trots att det påstås att vi lever i ett informationssamhälle är informationen i sig ett problem för oss, på vilket kommissionens kommunikationsstrategi nu söker lösningar. Det är också bäst att den gör det, eftersom unionen ju strävar efter att vara det ledande informationssamhället redan inom sju år. Jag tror inte att det lyckas. Varför lyckas det inte? Därför att medlemsstaterna inte verkställer de gemensamma besluten från Lissabon. Kommissionen är alltså bekymrad över medborgarnas likgiltiga inställning till unionen och informationen kring den, eftersom under hälften av medborgarna röstar. Men har det inte gått så för just de medlemsstater som är så nonchalanta att de inte genomför Lissabonprocessen? Och en informationsbaserad ekonomi är just en informationsrelaterad fråga. Man måste komma ihåg att information bara är en råvara, den förädlade produkten är kunskap och slutprodukten civilisation. Våra målsättningar är bra, men medierna och människorna är inte särskilt intresserade. Man kan säga att motsatsen här är hjärnor som mjukats upp under decennier av tvåloperor och actionserier. Kunde man inte tänka sig att göra en actionfilm om Europeiska unionen? Då skulle man få den publik som man annars inte når. Euronews är ett bra mål. Viktigt är också förankringen i vardagen och förstås besökstjänsten. Generalsekreteraren slopade till exempel den finländska tjänsten där, vilket innebär att besökstjänsten inte har någon betjäning på finska. Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Vitorino till hans initiativ även om jag vet att han har händerna bakbundna på grund av bristande resurser och eftersom det som är nytt inte är lätt att införa i Europeiska unionen. Jag vill också gratulera Bayona de Perogordo för att han lyssnat och tagit till sig många uppfattningar. Faktum är att slutdokumentet är ett samförstånd, som berikats av parlamentet som bidragit med många nya figurer och många nya initiativ. Jag tycker att det är så man skall arbeta i det institutionella samarbetet. Jag tycker att man måste ta ännu ett steg eftersom den gällande modellen med kontoren och det aktuella spridningssystemet för parlamentspolitiken är en i huvudsak byråkratisk modell. Jag tycker att vi bör gå mot en modell med öppen och direkt kommunikation. En annan punkt som jag tycker är oerhört viktig som jag också tycker att man borde granska, och till vilken man i detta dokument inför en mycket tydlig begäran, är frågan om språken. Parlamentets politik för en språkreform minskar jämvikten mellan språken, den skapar skillnader mellan det ena och det andra och särskilt i översättningen är det skillnader på tillgång beroende på språk. Vad innebär det? Det innebär att vi är på väg tillbaka när det gäller kommunikation eftersom vissa medborgare får informationen först och andra sedan. Med tanke på snabbheten i många processer kommer det att finnas medborgare som inte får dokumenten på sitt språk och inte ens har tid att komma in med ändringsförslag. Därför anser jag att garantin att bibehålla språken är grundläggande, särskilt med tanke på att den nya tekniken möjliggör en direktare spridning. Jag stöder således kraven på en stärkning av tolkningsfrågan. En annan fråga jag tycker är av grundläggande betydelse i detta dokument, och som man måste beakta, är det en tidigare talare tog upp. Det finns ingen kommunikation utan deltagande. Med den nya tekniken och aktuella kommunikationskapaciteten kommer medborgarna inte att känna sig vinklade till dessa institutioner så länge de inte kan delta i dialogen. Jag tror att parlamentet och kommissionen måste inrätta sina kommunikationsavdelningar på ett sätt som gör det möjligt -som för de nationella parlamenten - att ha ett öppet system varifrån man kan få tillgång till vad vi gör överallt ifrån och på vilket språk som helst. Den nya tekniken möjliggör detta arbete och denna investering. Det förvånar mig att man inte i reformen, inklusive i byggnaderna, förutsett en utökning av språken och kommunikationen utan att det snarare är reduceringsandan som fått företräde. Därför begär jag att man respekterar jämlikheten mellan alla medborgare och att kommunikationsreformen skall utgå från ett modernare synsätt. Herr talman! Som alla andra i kammaren är jag bekymrad över det låga deltagandet i europeiska val, men det är inte ett fenomen som bara gäller Europaparlamentet, det är ett fenomen som även drabbar de nationella parlamenten. Det har egentligen inte heller något att göra med apati: under den gångna månaden eller så har vi sett miljoner människor uttrycka sitt engagemang i en fråga som angick dem direkt - inte nödvändigtvis på ett personligt plan, men på ett vidare internationellt plan - och var mycket tydliga i fråga om krig och fred. Så det är inte så att människor inte bryr sig om vad som händer i världen, men de ser förvisso inte nödvändigtvis någon mening i att bli uppmanade till att delta i val till Europaparlamentet, eller faktiskt i vissa fall till nationella parlament. Detta är ett misslyckande för våra institutioner och det är ett misslyckande för oss som politiker. Jag har lagt fram ett förslag i konventet för EU:s framtid om att vi skall ta hem Europa genom att ha en samordnad europeisk vecka i vart och ett av de nationella parlamenten. Där skulle vi bjuda in en kommissionsledamot till ett nationellt parlament för att presentera det årliga lagstiftningsprogrammet, där skulle europaparlamentarikerna från en viss medlemsstat vara närvarande i parlamentet, där skulle man kunna skapa ett visst nationellt intresse för vad Europeiska unionen sysslar med, och vad Europaparlamentet föreslår skall göras för att granska kommissionen och rådet inför det kommande året. Det är en tämligen enkel idé, men jag tror att den skulle kunna skapa en hel del intresse bland de europeiska medborgarna. Jag uppmanar kommissionsledamoten att ta med det som ett förslag. Det kräver inte någon författningsändring, men det skulle vara lämpligt att införliva det i protokollet om nationella parlament som vi för närvarande diskuterar i konventet. Herr talman! Jag vill tillfoga mina gratulationer till Bayona de Perogordo och tacka kommissionsledamot Vitorino för att de riktar uppmärksamheten på behovet av information. Är vi galna som är här vid denna sena timme för att diskutera denna fråga? Det är faktiskt de som inte är här som behöver förstå varför det är så viktigt att förklara vad Europeiska unionen gör. Vi måste få fram det budskapet. Om vi inte lyckas med det skall vi inte vara förvånade om de europeiska medborgarna är rätt så likgiltiga inför det. Många kolleger har nämnt det låga valdeltagandet i de senaste europeiska valen - 49 procent överlag, 24 procent i mitt land. Detta är rena skandalen, vi borde hänga med våra huvuden och skämmas. Den enda trösten jag har är att valdeltagandet i det senaste amerikanska presidentvalet bara var 50 procent. Så de av oss som tror på demokrati har ett problem. Lösningen på det problemet är att förklara vad vi gör och det är informationspolicy. Jag begärde ordet vid denna absurda tidpunkt mitt i natten för att påpeka tre enkla saker. Jag talar inte enbart som ledamot av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, med ett intresse för information, utan även som ledamot av utskottet för framställningar. Vi har tagit emot ett antal framställningar från medborgare som inte är medborgare i de nationalstater där de lever. De har rätt att rösta i de europeiska valen men de upptäckte i de senaste valen att de hade alla möjliga sorters problem: en brittisk medborgare som bor i Tyskland sade att det finns 6 000 icke-tyska medborgare som har rätt att rösta i deras distrikt, men att bara 40 gjorde det eftersom informationen var otillräcklig, en nederländsk medborgare gjorde exakt samma påpekande i en framställning om situationen i Frankrike. Jag kritiserar inte Tyskland eller Frankrike. Jag säger bara att om vi vill att människor skall rösta så måste vi förklara förfarandena enligt vilka de kan göra det. Detta är ett ansvar som vilar på medlemsstaterna. De bör leva upp till det ansvaret och förklara för alla som har rätt att rösta i de europeiska valen exakt hur de skall bära sig åt. Den andra saken jag vill påpeka gäller Euronews. I dag får människor sin information genom televisionen. Det finns en kanal i Europa som erbjuder europeisk information och ändå måste jag berätta för parlamentet att detta är en kanal på konkursens brant. Den kan klara det - och jag hoppas att den gör det - och den kan misslyckas. Om människor skall bli intresserade av Europa måste de känna till det. De lär sig saker genom televisionen och vi måste se till att Euronews klarar av att lyckas. Det tycks inte finnas någon här i kväll från budgetutskottet, men det är de som kan bidra till att Euronews lyckas. För det tredje, utskottet för framställningar besökte det danska parlamentet i fjol. Det danska parlamentet sade att det ville sörja för information om Europa från det nationella parlamentet hellre än från Europaparlamentet. Om vi kan uppmuntra de nationella parlamenten och de nationella myndigheterna till att lämna mer information så finns det hopp. Om vi gör det med en massa stjärnor så kommer människor att säga att det bara är propaganda. Så låt oss uppmuntra de nationella parlamenten att göra jobbet lika effektivt som danskarna. . (EN) Herr talman! Jag borde inte försöka mig på att göra ett uttalande vid denna sena timme. Jag skulle bara vilja tacka kammarens ledamöter för de åsikter de har framfört och mycket kortfattat beröra två eller tre frågor som har tagits upp. För det första är vi engagerade för strategin för gemensamma byggnader för kommissionen och parlamentet. I slutet av nästa månad kommer vi att förse parlamentet med en lägesrapport vad beträffar skapandet av de gemensamma byggnaderna. Vid det tillfället kommer vi att ha möjlighet att diskutera den fråga som Andreasen har tagit upp. Vad televisionen beträffar så medger 64 procent av de europeiska medborgarna, enligt våra undersökningar, att det de vet om Europeiska unionen kommer från televisionen. Det är anledningen till att vi har tagit initiativ till en gemensam anbudsinfordran för en audiovisuell strategi som skall omfatta frågor om utvidgningen och Europas framtid. Vi går vidare med genomförbarhetsundersökningen om Europakanalen. Vi har haft nära kontakt med Europaparlamentets avdelningar och vi följer även utvecklingen av en europeisk audiovisuell offentlig sektor, inklusive situationen för Euronews, för att få en övergripande bild och en bättre bedömning av vad vi kan göra på det audiovisuella området, inklusive televisionen, för att ge medborgarna mer information. Till sist, som Karas sade, strategin kan inte utvecklas endast av Europeiska unionens centrala institutioner. Utmaningen framför oss är att bygga ett partnerskap med medlemsstaterna, med regionala och lokala myndigheter, för att lansera information om unionen. Det partnerskapet kräver ömsesidigt förtroende och en förändring av komunikationskulturen. Om Europa, som ni har sagt, görs till syndabock för allt som går fel, så kommer det naturligtvis att vara extremt svårt att skildra det vi gör på ett positivt sätt. Men när allt kommer omkring hoppas jag att medlemsstater kommer att förstå att de, om de fortsätter med en sådan strategi, förr eller senare, kommer att vara de första offren som faller när de måste begära medborgarnas samtycke för det europeiska projektet. Därför hoppas jag att denna strategi kommer att förbättras steg för steg. Jag är optimistisk därför att rådet, för första gången, har engagerat sig i ett nära interinstitutionellt samarbete med parlamentet och kommissionen för att utveckla informations- och kommunikationsstrategier i de viktigaste frågorna. Det partnerskapet, som är helt frivilligt, kommer snart att börja ge konkreta resultat. De medlemsstater som skapar konkreta resultat kommer att vara en ledstjärna som de andra kan följa. Vi kommer att lyckas. Tack, kommissionär Vitorino! Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

sv

Återupptagande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 14 juni 2001. De politiska gruppernas sammansättning Jag kan meddela att Michael Holmes från och med i dag, måndagen den 2 juli, inte längre är ledamot av Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa utan tillhör de Grupplösa. Jag kan också meddela att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden enligt artikel 7.2 i arbetsordningen har gjort valprövning för Olga Zrihen Zaari och Miguel Mayol i Raynal. Jag föreslår därför att ni giltigförklarar deras mandat. Jag noterar att Holmes är partiordförande för UK Independence party. Jag undrar om det betyder att UK Independence party nu i sin helhet, eller åtminstone de två ledamöterna som är närvarande här, håller på att byta till den andra gruppen. Mitt meddelande gäller bara Holmes. Arbetsplan Nästa punkt på föredragningslistan är granskning av det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen torsdagen den 28 juni 2001. När det gäller onsdagens föredragningslista Fru talman! Jag beklagar att jag gång på gång måste säga samma sak om onsdagarna, men det råder fortfarande samma missförhållande. Som jag ser har frågestunden återigen blivit förskjuten och förkortad. Varje gång jag protesterar får jag till svar att detta är ett undantag. Under tiden börjar detta undantag att sakta men säkert bli regel, eftersom vi på grund av den idiotiska strykningen av fredagarna överbelastat onsdagarna. Jag ber er därför att se till att onsdagarna återigen kommer till sin fulla rätt oberoende av fredagsfrågan, som vi för närvarande inte kan lösa. Det innebär att en och en halv timme, och ingenting mindre, skall avsättas för frågestunden, eftersom rätten att ställa frågor är en grundläggande rättighet för varje parlamentariker. (Applåder) Herr Posselt! Jag lovar att detta blir sista undantaget. Såvida gruppordförandena inte är av en annan åsikt. (Arbetsplanen fastställdes) Inlägg avseende förfarande Fru talman! Jag vill än en gång göra er uppmärksam på svårigheterna att nå Strasbourg från våra respektive länder. I morse hade man till exempel satt in ett plan med 18 platser från Milano Malpensa, och Morgantini, till exempel, tillsammans med andra av våra kolleger, var bland dem som hade överbokats och fick inte gå ombord och kom därför inte i tid till denna sammanträdesperiod, trots att han lämnade Rom i morse klockan 7.30. Jag vill med andra ord påpeka detta grava missförhållande. Jag kan förstå att flygbolagens resurser inte är oändliga, men för sammanträdesperiodens första dag borde Air France, verkligen kunna ställa upp med ett större plan än ett med arton platser, fru talman! Detta innebär ett hinder för arbetet i kammaren! (Applåder) Tack för att ni gör mig uppmärksam på detta, fru Napoletano. Som ni vet gör vi allt vi förmår för att åstadkomma förbättringar. Jag tror att det i alla fall blivit något bättre. Jag hoppas att några av er haft tillfälle att konstatera det, men jag är medveten om att det återstår mycket att göra och därför noterar jag vederbörligen vad ni säger. Fru talman! I morse gick det inga flyg över huvud taget från Amsterdam till Strasbourg. Flyget var inställt igen. Jag har tidigare bett er uppmärksamma detta ett flertal gånger. Först gick det tre flyg per dag, sedan drog man ned antalet flyg till två per dag. Då trodde vi att de två turerna verkligen skulle gå, men än en gång har Air France beslutat att inte låta flyget gå alls. Jag skulle vilja be er uppmärksamma detta. Nu blev vi återigen tvungna att flyga via Paris eller via Bryssel eller via Frankfurt och kom inte fram förrän mycket sent, trots att vi var på flygplatsen före klockan åtta. Tack fru Plooij-van Gorsel! Jag kan bara med beklagande notera vad ni sagt. Ni har faktiskt ofta påpekat förhållandet, och ni kan lita på att jag skall försöka bevaka allt på bästa sätt. Fru talman! Oavsett vad man anser om de 10 senaste årens händelser i Jugoslavien, bombningar, och efter bombningarna ett urskuldande av de ansvariga regeringarna, försöket att demonisera och förödmjuka ett helt folk och dess ledning, som motsatt sig denna Natopolitik, och oavsett vad man anser om hur landet styrts av den i demokratisk ordning och upprepade gånger valde presidenten Milosevic och hans medarbetare, tror jag ni håller med mig om att bortförandet av Milosevic på ett ytterst olämpligt sätt, trots kategoriskt motstånd från såväl parlamentets båda kammare som den högsta författningsdomstolen, för att utlämna honom till en domstol som bevisligen inrättats på uppdrag av USA; och detta för att tjäna dess politiska syften och för att bidra till att skrämma alla som motsatt sig den nya ordningen. Allt detta är, milt uttryckt, ett oacceptabelt agerande. Vissa av oss kallar det för gangstermetoder, som man oförbehållsamt måste fördöma. Jag uppmanar er alltså att agera för att få slut på denna sorgliga situation, så att president Milosevic och hans medarbetare kan återvända till sitt hemland, utifrån övertygelsen att de enda som har behörighet att döma dem är folket och rättssystemet i landet. Om man tiger inför sådana internationella terroraktioner, innebär det i själva verket att man blir medskyldig och kränker varje tänkbar innebörd i begreppen internationell rätt och nationell suveränitet. Det innebär början till en kriminalisering av det internationella politiska livet. Jag tackar mina kolleger för deras instämmanden, men nu är det dags att var och en tar sitt ansvar, om ni vill tala om internationell legalitet och respekt för demokratiska system. Fru talman! För tre månader sedan hade jag här tillfälle att uttrycka min mening om Milosevic. Jag och troligen även de flesta i min grupp anser att Milosevic bär det huvudsakliga ansvaret för en av de värsta tragedier som drabbat det serbiska folket och de andra folken i det forna Jugoslavien. (Applåder) Förr eller senare måste han svara för sina brott, även inför den internationella rättvisan. Visserligen förmörkar omständigheterna kring hans nyligen företagna överlämnande till krigsförbrytartribunalen det historiska framsteg en sådan åtgärd hade kunnat innebära. Av denna anledning känner jag mig besviken, men inte så mycket på grund av att man kränkt ett beslut av författningsdomstolen i Belgrad, vilken åtnjuter tvivelaktig legitimitet. Jag är snarare besviken på grund av att man kränkt värdigheten hos de demokratiska serbiska och jugoslaviska makthavarna, vilket orsakat allvarlig söndring mellan dem på grund av de ekonomiska påtryckningarna från en stormakt som för övrigt å sin sida förkastar principen om en internationell straffdomstol. Ändå vidhåller vi vårt krav att se Milosevic ställas till svars för sina brott och jag är bestört över att höra en parlamentsledamot ur min grupp försvara honom och dessutom göra uttalanden i pressen som jag för min del inte anser vara godtagbara. (Applåder) Bland de män och kvinnor som orättmätigt kastats i fängelse räknar vi i det förflutna Nelson Mandela och i dag Leïla Zana. De värderingar sådana personer kämpar för är helt andra än de mål som den tidigare starke mannen i Belgrad eftersträvade. (Applåder) Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag skulle bara vilja påminna Wurtz om att Milosevic ursprungligen hade samma partifärg som Wurtz. Därför har jag och min grupp, väl att märka tillsammans med honom, bekämpat denne under den serbokroatiska konflikten. Men jag kan inte låta bli att känna ett visst äckel när jag bevittnar asgamarnas dans kring detta kadaver och denna rättegångsfars som alltid riktar sig mot de besegrade och aldrig ifrågasätter segrarnas handlingar. Vare sig det gäller Nürnberg, Tokyo eller Haag finns det i dag inte längre någon som tror att segrarna egentligen inte måste svara för sina gärningar, åtminstone inför historien om inte inför människors alltför kraftlösa domstol. Fru talman, ärade kolleger! Jag vill inte spela rollen av försvarsadvokat för en kollega från den socialistiska gruppen, men jag tror att det inlägg som vi hört om Milosevic i grunden inte handlar så mycket om frågan om huruvida han har begått brott eller inte, utan problemet är som följer, och det är allvarligt: vilka möjligheter har ett visst folk att dra gränser för sin självständighet när det gäller att ställa en person inför rätta? Vem har givit Förenta staterna ensamrätt, den rätt som de i dag tar sig, att ställa alla dem som skulle ha begått krigsförbrytelser inför rätta, när de själva ofta misstänks för att begå förbrytelser i samband med krig? Problemet för ett Europaparlamentet som man kan respektera blir då följande: Huruvida Milosevic är en krigsförbrytare eller inte kommer en särskild domstol att avgöra. Vi bör besluta att folkens självständighet är helig och okränkbar. Fru talman! Eftersom såväl gruppers ordförande som vissa andra kolleger har kommenterat mitt inlägg, vill jag förtydliga att jag uteslutande talade å egna vägnar och som företrädare för mitt partis parlamentsledamöter; för det andra, att jag påpekade att oavsett vilken uppfattning man har om hur landet har styrts av Milosevic och hans medarbetare, så kan man inte acceptera ett sådant agerande, än mindre när båda kamrarna i landets parlament vägrat anta en sådan lag och detta land inte har ratificerat dokumentet om inrättandet av den internationella domstolen för krigsförbrytelserna i Jugoslavien. Jag anser att man måste respektera varje lands institutioner och suveränitet. Annars vet jag inte vad för slags Europaparlament detta är. Fru talman! Jag tror att vi måste välkomna Wurtz anförande som ett omvändelsetal. Jag tror också att vi måste påminna våra grekiska vänner om att det makedoniska folket förödmjukas, till stor del på grund av den attityd deras land intar och som ännu tvingar, inte bara deras land utan alla länderna i Europeiska unionen, att omnämna ett land med en akronym som "FYROM" (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien). Det är en verklig förödmjukelse och kanske våra grekiska vänner skulle känna sig manade att i sitt hemland börja kämpa för att ändra på detta förhållande. (Applåder) Fru talman! Som en ordningsfråga skulle jag bara vilja säga till Dupuis att angående ärendet rörande namnet som han har refererat till, så håller detta på att förhandlas, framsteg har skett och jag hoppas att det snart kommer att vara löst. Till er övriga upprepar jag det som jag sagt en gång tidigare i denna kammare: att vårt grannland existerat så här långt beror endast på Greklands fortsatta moraliska och materiella stöd. Annars skulle Milosevic och hans sällskap ha söndrat det för länge sedan. Vi bör nu koncentrera oss på att stötta och hjälpa det att överleva i den pågående väldigt svåra situationen, snarare än att trassla till det med ärenden som kommer i andra hand. Fru talman! Jag skulle vilja stödja Dupuis uttalande om att inte kalla Makedonien "FYROM" och rekommendera att hela parlamentet rättar sin praxis efter den nederländska texten som förekommer på denna veckas dagordning och som för upp rådets och kommissionens uttalanden från onsdagsmorgonen som varande om "Makedonien", medan det i den engelska texten står "FYROM". Dupuis har helt rätt. Hur kan vi förvänta oss att ett land skall ha en identitet när det benämns med en akronym? Snälla, låt oss sätta stopp för dessa dumheter. Fru talman! Ni får ursäkta, men jag vill påminna mina kolleger om en sak. I frågan om FYROM:s namn, som har kommit upp igen, finns det en överrenskommelse från FYROM:s sida. Kära kolleger, försök inte sätta er själva i denna stats ställe genom att tala i dess namn. De har själva i Förenta nationerna kommit överens om vilket namn de skall ha. Var inte oroliga, det kommer att lösas, och det är inte detta som är problemet. Hjälp FYROM eller Makedonien i den situation landet befinner sig i idag. Detta är parlamentets uppgift. Fru talman! Jag tänkte tala om pensionärer och äldre som inte klarar sig själva, som är funktionshindrade. Den 28 juni avgjorde högsta domstolen i Tyskland ett överklagande som gällde ett tyskt privat vårdhem för gamla som tillhör en förening för privata europeiska vårdhem som heter Echo. Domstolen slog fast att den tyska lag som beviljar kontanter och annan hjälp till offentliga vårdhem för gamla och som inte ger samma stöd till privata vårdhem för hjälpbehövande gamla är felaktig. Jag hoppas att alla äldre som har behov av det skall hitta ett hem som kan ge dem hjälp, offentligt eller privat, i fri konkurrens med varandra. Jag hoppas att ni kommer att göra allt ni kan för att så skall ske. Upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande A5-0235/2001 av Jürgen Zimmerling för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) (C5-0220/2001 - 1996/0085(COD)). Fru talman! Jag är av den uppfattningen att detta direktiv kommer att bli en framgång. Vi har här typexemplet för det europeiska arbetet. Till att börja med tog parlamentet fram ett vägledande kriterium, varefter rådet sedan behövde fyra år för att fastställa en gemensam ståndpunkt för de 15 medlemsstaterna. Denna präglades uteslutande av nationella intressen. Sedan satte parlamentet rådet på plats i andra behandlingen, genom att de optimala kraven höjdes för konstnärer och auktionskammare. Efter en seg kamp med rådet och kommissionen nåddes slutligen en lösning som är godtagbar och tillfredsställande för alla inblandade parter. Vi har åter rättat till den europeiska konkurrensen på konstmarknaden genom att återställa jämlikhet för auktionskammare och gallerier inom EU. I sammanhanget förefaller det mig vara särskilt viktigt att kommissionen regelbundet även prövar frågan om och sedan när den europeiska och inte bara den nationella konstmarknaden egentligen berörs. Detta skall sedan följas av motsvarande anpassningar. Vi har förbättrat det sociala skyddet för konstnärer och deras arvingar genom att numera enhetligt säkerställa att värdestegringen på deras verk även skall komma dem till godo i ekonomiskt avseende. Jag tror också att vi här har tagit ett första viktigt steg i riktning mot mer konkurrens och större säkerhet på konstområdet i Europa. Jag skulle därför vilja be parlamentet att godkänna förhandlingsresultatet. Fru talman! Av de femton medlemsstaterna i unionen har tolv infört följerätt vad gäller vidareförsäljning av konstverk. En av de tolv staterna tillämpar inte lagstiftningen medan tre stater ännu inte utnyttjat denna metod. Eftersom de befintliga lagstiftningarna skiljer sig avsevärt, inte bara vad gäller det exakta föremålet utan också vad gäller de procentsatser som skall tillämpas och de personer som skall vara ersättningsberättigade innebar detta en brist för den inre marknaden. Den kompromiss som parlamentet, rådet och kommissionen kommit fram till syftar till att avhjälpa denna brist och att förhindra den snedvridning av konkurrensen som gemenskapen för närvarande lider av. För övrigt innebär följerätten en gottgörelse för konstnärerna eller för deras rättsinnehavare eftersom den utjämnar förhållandet att de lagar som styr konstmarknaden oftast först så småningom ökar i värde, medan en konstnär inte kan vänta till sin ålders höst för att kunna leva av sin konst. Slutligen utgör följerätten en sorts skatt på ekonomiska spekulationer inom konstens område. Det är en skatt som konstmarknaden utan svårighet kan uthärda, vilket bevisas av de speciella momsskatteregler som infördes på konstföremål genom direktiv 94/5. Dessa speciella regler hindrade på intet sätt att försäljningen ökade, även i de stater som inte tillämpade någon momsbeskattning. Föredraganden har yttrat det som behövde sägas om den kompromiss som ingåtts och som jag personligen givit mitt stöd. I och med denna kompromiss har Europaparlamentet uppnått två väsentliga saker: å ena sidan sänkningen till 3 000 euro av den lägsta beloppsgränsen för följerätten, viket i och för sig är mycket, men som skulle kunna justeras nedåt om kommissionen ansåg det vara nödvändigt och som blir mer godtagbar såvida man behåller möjligheten att tillämpa nationella tröskelvärden som är lägre än gemenskapens; å andra sidan har man avvisat möjligheten att erhålla den överdrivet långa tidsfristen på 15 år som ministerrådet behöll i den text som antogs där vid första behandlingen och som nu har skurits ned till högst sex år. Detta prejudikat hade införts vid en synnerligen olämplig tidpunkt, nämligen just då gemenskapen förbereder utvidgningen till nya medlemsstater. Eftersom den yttre konstmarknaden för övrigt inte misstagit sig vad gäller betydelsen av det utkast som vi i dag skall rösta om i parlamentet finns det ingen anledning att förkasta det, vilket är anledningen till att vår grupp kommer att rösta för det. Fru talman, kolleger, herr kommissionär! Efter att ha börjat i april 1997 har vi nu kommit fram till den tredje behandlingen av direktivet om följerätten. Jag skulle här vilja tacka ledamöterna i förlikningskommittén och herr Zimmerling för deras ansträngningar. Men tyvärr måste jag stå fast vid min gamla ståndpunkt. Till stor del är min grupp fortfarande missnöjd med förslaget. Det rör sig här om skillnaden mellan det engelska ordet copyright och det nederländska ordet för upphovsrätt. Här handlar det nämligen om försäljningen av ett konstverk. Skall upphovsmannens rättsinnehavare kunna göra anspråk på denna rätt sjuttio år i efterhand? Jag anser inte det. Försäljning innebär att man tar avstånd från alla rättigheter och skyldigheter, och för det erhåller man en ekonomisk kompensation. En förbättring är förslaget om att höja minimipriset till 3 000 euro. Ett lägre belopp skulle innebära ett allvarligt handikapp för konstnärer som är i början av sin bana. Det här leder mig till nästa kritiska punkt. Vår största invändning mot förslaget är att det står i regelrätt strid med subsidiaritetsprincipen. Kommissionen har inte kunnat påvisa att det faktum att det finns skillnader i medlemsstaternas lagstiftning på lång sikt har en direkt negativ effekt på den inre marknaden. Dessutom är det inte otänkbart att den europeiska marknaden för modern och nutida konst, som framför allt är mycket viktig för London, förflyttas till Schweiz - egentligen var det vad som hände vid Basel Art Fair för ett par veckor sedan - eller till och med att den flyttas utom Europa, där den här rätten inte existerar. Det kan väl ändå inte vara meningen. Förslaget visar också att det här är ett problem. Det innefattar en rad onödiga undantag. Alltså ingen harmonisering. Är det inte paradoxalt att man strävar efter att göra följerätten densamma i hela världen samtidigt som medlemsstaterna tack vare en mängd kryphål får möjlighet att efter eget godtycke frångå minimipriserna? Så till genomförandet. Vid sidan av det administrativa krångel som det innebär att dokumentera ett konstverks ägarbyten, blir saken än mer invecklad av alla undantag. Det är inte något som konstnärer sitter och väntar på. Om försäljningen äger rum mellan två privatpersoner är man undantagen från följerätten. Tror inte ni också att den privata handeln med konst kommer att öka oerhört mycket? Det här är inte det enda exemplet. Slutligen innebär direktivet inte någon lika behandling för alla konstnärer, bara via försäljning i gallerier och auktionshus. Det är otydligt och känsligt för bedrägerier. Det är onödigt, för det finns ingen störning på den inre marknaden. Min grupp sitter inte och väntar på den här typen av lagstiftning. Medborgarna uppfattar det här som onödig beställsamhet från Bryssel. Min grupp har röstat emot två gånger och anser inte att förslaget har förändrats och förbättrats tillräckligt och kommer därför att rösta emot även en tredje gång. Fru talman, aktade kolleger! I anslutning till det som Sanders-ten Holte sagt ser man att alla medaljer har en baksida. Hos föreningar och organ som företräder utövare av bildande konst, som jag har talat med under de senaste åren, finns det emellertid majoritet för önskan om att ha en europeisk rätt till ersättning vid vidareförsäljning, följerätt. Även bland aktörerna inom konsthandeln finns det majoritet för önskan att ha en gemensam följerätt. På det politiska planet har man i åratal försökt att komma överens om en kompromiss som är godtagbar för alla. Jag håller med om att rådet inte har eftersträvat en harmonisering på allvar, utan snarare har byggt en stomme med några kloka kryphål. Jag håller med om att rådet inte har varit särskilt flexibelt och inte har gått särskilt djupt in på Europaparlamentets förslag, men trots allt - det är en godtagbar kompromiss! Jag kan inte tala för kommissionen, men det finns en del som tyder på att inte heller kommissionen är nöjd och införstådd med alla förslag från rådet, framför allt inte med övergångsperioderna. Men kommissionen har också spelat med i detta spel, som inte har varit så mycket ett diskussionsspel utan mer en vetopolitik, för att möjliggöra denna följerätt. Nu har vi detta dokument, ett dokument som jag vill säga följande om: vi kommer motvilligt att säga ja, men vi kommer att säga ja, för det är när allt kommer omkring en seger. Vi har detta papper, som det finns anledning att förbättra, men eftersom vi nu har det kan vi också förbättra det. Motståndarna borde handskas lite försiktigare med sin kritik, för den leder till att de skär alla som är kritiska över en kam. Det finns emellertid de som principiellt avvisar en följerätt, och det finns också de som skulle vilja lägga till några genomgående tungt vägande kritiska kommentarer som kanske är av existentiell betydelse för dem själva eller för enskilda aktörer, till exempel för de minsta konstgallerierna. De är ju de som först skapar "talangpoolen" över huvud taget. De tar på sig den stora risken. De har ett stort antal problem med de skattemässiga skillnaderna, med administrationen, med försäkringsavtalen. Det är knappast tillåtet för dem att ta sådana verk som skapats av utövare av bildande konst i kommission; för det mesta måste de köpa dem. Om dessa smågallerier måste köpa och sedan efter tre år - vilket är tanken i detta förslag - inte kan sälja, om de till på köpet kanske först efter tre år måste sälja under inköpspriset, då får de stå för risken och en dubbel förlust, nämligen i fråga om priset och sedan genom följerätten. Trots detta kommer min grupp att rösta för detta förslag. Det finns fortfarande en del att förbättra i fråga om följerätten och de aspekter som har att göra med denna. Avslutningsvis finns det ytterligare ett argument som jag inte vill undanröja - det går inte -, men jag skulle dock vilja modifiera det en smula: det så kallade "försvinnandet från marknaden" är ingenting annat än ett argument för en viss lobby, för det finns ju tillgång och efterfrågan, och det finns vissa föremål som är eftersökta i Europa och alltid varit eftersökta i Europa och inte i USA och omvänt. Det är viktigt att detta europeiska beslut, som en majoritet av oss förhoppningsvis kommer att bedöma positivt i morgon, kommer att utöva ett starkt tryck till förmån för de företrädare i Schweiz och även i USA som kämpar för denna följerätt. De väntar på vårt ja, och jag hoppas att de kommer att få det i morgon. Fru talman! Detta betänkande hänför sig till den gemensamma text som godkänts av förlikningskommittén och det är därför alldeles för sent att påverka riktningen för detta direktiv - inte för att varken en ledamot eller en grupp ledamöter i Europaparlamentet skulle kunna göra det ändå. Jag vill ändå ta tillfället i akt att föra mitt partis opposition mot detta lagförslag till protokollet. Då jag gör detta måste jag påpeka några obehagliga sanningar för denna kammare, även om jag vet att dessa inte kommer att gillas av institutionen, som föredrar att leva i sin egen värld helt avskild från verkligheten. För det första, även om detta lagförslag syftar till att avlägsna skevheter på den inre marknaden, så kan man nog i ärlighetens namn säga att det inte finns något sådant som en gemenskapsmarknad då det gäller vidareförsäljning av originalkonstverk. Faktum är att det finns en stor marknad i Förenade kungariket - framförallt i London - men väldigt lite på andra håll i Europa. Därför skulle den mera betydande inverkan, inte så mycket komma att vanställa, som att söndra marknaden i Förenade kungariket. Resultatet av detta skulle bli att handeln drevs till andra platser: till Japan, Schweiz och Förenta staterna, inget av dessa länder kommer att ha samma intresse, som marknaden i London, för konstnärer baserade i Europa. För det andra, den sortens pengar som samlas in kommer undantagslöst att gå till fel personer. Sjuttio procent av 'droit de suite' -fonderna som 1996 samlades in i Frankrike gick inte till konstnärerna utan till ättlingarna till sju konstnärer, bland dem släktingar till Matisse och Picasso. Detta överensstämmer inte precis med bilden av att hjälpa den kämpande konstnären. För det tredje, lagen i sig själv är ohanterlig och kommer att avsevärt öka kostnaderna för konstmarknaden genom att lägga till ett skikt av byråkrati och omkostnader. Många småföretag kommer att helt och hållet utestängas från försäljningar där försäljningspriset är lågt vilket begränsar möjligheterna för nya och uppåtsträvande konstnärer att saluföra sina verk. Istället för att hjälpa konstnärer, så kommer detta att hindra dem, och det kommer att bli färre småföretag kvar i branschen. Vem kommer sedan att köpa konstverk från okända konstnärer? På det hela taget så är detta ett stycke dåligt formulerad, irrationell och till sist onödig lagstiftning. Lagstiftningen kommer att vara det instrument som orsakar skevheter på en annars fungerande marknad. Som så ofta är fallet bör parlamentet och Europeiska unionen lämna saker och ting ifred. Fru talman, kära kolleger! Den överenskommelse som vår föredragande Jürgen Zimmerling uppnått är en kompromiss rörande en mycket intressant fråga. Den har kritiserats av vissa konstnärsgrupper som har uttalat att de, egendomligt nog, ansåg att det nya direktivet skulle åstadkomma en icke godtagbar orättvisa mellan kända konstnärer och konstnärer som har det svårt och att det inte skulle hjälpa de konstnärer som är mest behövande. I själva verket hävdar man att det skulle röra sig om en snedvridning mellan en minoritet av privilegierade konstnärer vars verk säljs på konstgallerierna och i konstaffärerna och majoriteten av konstnärerna som officiellt skulle förvägras följerätten eftersom deras verk saluförs privatpersoner emellan eller säljs till museer av privata samlare. Fastställandet av den lägsta beloppsgränsen för tillämpningen av följerätten har uppenbarligen varit föremål för långa diskussioner: mellan 1 000 och 4 000 euro kom man fram till en kompromiss beträffande summan 3 000 euro, vilket är ett skäligt belopp. Mer oroväckande är däremot avvikelsen från regeln om likhet inför lagen, vilket riskerar att ge anledning till besvär inför EG-domstolen i Luxemburg. Detta blir nämligen en följd av det långt framskjutna datumet för direktivets ikraftträdande för de stater som ännu inte tillämpar följerätten. Jag syftar på år 2010. I vilket fall som helst kan man frukta att följerätten i sig själv - hur lovvärd tanken än må vara - som föregående talare påpekade i själva verket skapar en byråkrati som mer riskerar att paralysera konstmarknaden än att på ett rättmätigt sätt gottgöra berörda upphovsmän. Fru talman, mina kära kolleger, herr kommissionär! En majoritet av min grupp - jag säger detta även med tanke på att Graça Moura för tillfället inte kan vara här - kommer otvivelaktigt att rösta för det resultat som förlikningskommittén uppnått. Trots detta finns det ett större antal ledamöter i min grupp, men även i mitt eget land Österrike, som för närvarande inte har någon följerätt över huvud taget och inte heller betraktar det som nödvändigt att införa en sådan, som fortfarande hyser betänkligheter. Jag har också lovat kollega Fourtou från Frankrike att på nytt ta upp några av dessa betänkligheter i dag, trots att jag är en övertygad anhängare till rättvis konkurrens på den inre marknaden och alltid försvarar europeiska bestämmelser om de respekterar den inre marknaden och vår gemensamma integrationspolitik. Den 13 december förra året informerade jag därför plenum om den oro som råder hos den österrikiska konstnärsorganisationen i fråga om följerätten och hos den österrikiska konstakademin liksom hos gallerister, framför allt unga konstnärer, och hos auktionskamrarna i mitt land och i min grupp. Jag sade den gången avslutningsvis att det dåvarande beslutsunderlaget var otillfredsställande. Det står helt klart för mig att många förändringar som är i linje med betänkligheterna har genomförts i förlikningskommittén. Föredraganden kan också gratuleras till detta. I flera fall kunde de dock inte undanröjas fullständigt, vilket mycket tydligt kommer till uttryck i de formuleringar som avser övergångsbestämmelserna - även om det bara är symboliskt. Jag läser här i den tyska versionen: "Fristen för genomförande av direktivet kommer att vara 4 år. De medlemsstater som inte tillämpar följerätt då direktivet träder i kraft skall under en viss period, som dock inte får vara längre än till den 1 januari 2010, inte åläggas att tillämpa följerätt till förmån för upphovsmannens rättsinnehavare efter dennes död." Som komplement nämns en ytterligare frist. Denna formulering visar hur känsligt ämnet är och hur man tvingats till olika kompromisser. Jag skulle dock också vilja säga att målet för att införa en följerätt är att konstnärer från området bildkonst skall få del av senare ekonomisk framgång för deras verk. Vi måste fråga oss om detta mål har uppnåtts. Här anser många med ledning av vetenskapliga undersökningar och även med ledning av förlikningskommitténs resultat att följerätten innebär en omfördelning från unga, ofta fattiga konstnärer till äldre, framgångsrika konstnärer och framför allt deras arvingar. I en undersökning som ligger framför mig sammanfattas dessa betänkligheter, som jag särskilt måste hänvisa till, för det är inte alla som är euforiska i dag, på ett mycket bra sätt i fem punkter. För det första: eftersom konst- och auktionshandeln bara kan stå för en mycket liten del av följerättsavgifterna och det inte är möjligt att fullständigt föra över dem till dem som köper konstverk - tack och lov säger jag -, skulle följerätten kunna leda till att inköpsprisen för verk av unga konstnärer sänks. Det andra problemet: för de konstnärer som senare blir framgångsrika - det kan bara röra sig om ett fåtal av den totala mängden - skulle följerätten kunna leda till en framtvingad omfördelning under senare skeden i livet. För det tredje: detta är inte önskvärt, för det innebär att man som ung konstnär får begränsade konsumtionsmöjligheter. Fjärde punkten: avgiften skulle kunna åstadkomma en förändring av konkurrensförhållandet inom konsthandeln. Om den åstadkommer det skulle faran för att konst försvinner från marknaden kunna kvarstå. Femte punkten: vid den första försäljningen beaktas att följerättsavgiften vid en vidareförsäljning skall gå till konstnären, vilket skulle kunna ha ett inflytande på prissättningen. Dessa betänkligheter delas också av många i mitt land och inom gruppen. Det förringar inte resultatet, men jag vill be er att visa förståelse för att det inte är alla som är glada i dag. Fru talman! Det är jämlikhetsskäl som framtvingat en rättighet jämförbar med författares rättigheter eller andra immateriella rättigheter, i fråga om konstverk med obegränsade möjligheter till mångfaldigande. Och detta är följerätten för konstverk på bildområdet. Det är fråga om ett slags äganderätt, för den ger upphovsmannen ekonomisk makt och möjlighet till ersättning. Det rör sig dock om en speciell äganderätt, för genom den erkänner man de estetiska värdenas företräde, och samtidigt hedrar man på sätt och vis konstverkens upphovsmän. Det är ett faktum att kulturprodukter inte kan köpas och säljas utan medverkan av konsthandlarna. Men till skillnad från handeln med konsumtionsvaror eller andra kapitalvaror är denna handel inget självändamål. Det viktiga i handeln med konstverk är att sprida estetiska värden och estetiska budskap. Detta kan dock inte ske utan upphovsmännens medverkan. Deras medverkan är oumbärlig, men samtidigt får konstverken successivt ett marknadsvärde. Det är således helt obefogat att affärsmannen, som bara är en förmedlare, ensam kommer i åtnjutande av hela värdet, det är ju därför de uppmuntrar upphovsmännen att vara produktiva. Av alla dessa anledningar är det fel att upphovsmännen i vissa länder inte erkänner denna rättighet. Vi bör alltså rätta till felet i Bernkonventionen som gjorde följerätten fakultativ. Vissa länder insisterar på långa övergångsperioder eller framflyttning av datum för ikraftträdandet, och det är inte smickrande för dem som stödde konventionen. Europa, med sin ledande ställning inom skapande verksamhet och kultur, måste anvisa rätt väg för tredje land. Ingen kommer att drabbas negativt av denna lösning. Herr talman! Vi, det brittisk konservativa partiet, är inte nöjda med detta förslag. Vi anser inte att det är nödvändigt för fullbordandet av den inre marknaden. I praktiken tror vi inte att det kommer att hjälpa dem ekonomiskt som bäst behöver det. Som min kollega Karas påpekade finns faktiskt bevis för att det kan göra så att de får det svårare. Det kommer att tvinga en betydande del av marknaden för nutida konst ut från Europeiska unionen till Genève och New York, och detta kommer att göra så att jobb går förlorade både inom branschen själv och inom närliggande näringar. Dessa jobb är våra jobb - Europas jobb - och våra företag. På det hela taget tror vi att detta kan skada, snarare än förstärka, Europas ekonomi och ställningen för dess arbetande konstnärer. Dessutom kommer det att göra ett globalt avtal om 'droit de suite' mindre troligt eftersom det inte uppmuntrar någon av förmånstagarna enligt detta avtal - New York och Genève - att ingå avtal med Europeiska unionen. I korta drag, vi tycker att det är ett dåligt formulerat projekt som motverkar Europas främsta intressen i allmänhet och den inre marknaden i synnerhet. . (EN) Jag börjar med att framföra kommissionens tack till föredraganden Zimmerling för hans betänkande. I synnerhet noterar kommissionen med glädje att en överrenskommelse slutligen har nåtts. Jag skall uttrycka mig kortfattat; mycket har sagts i detta ämne, inte bara i dag utan också tidigare så jag skall hålla mig till det absolut nödvändigaste. Rätten till ersättning vid vidareförsäljning kommer att bli en del av gemenskapslagstiftningen. Det kommer att tillåta konstnärer att dra nytta av den rätten oavsett var i Europeiska unionen deras verk säljs. Det betyder att snedvridningen av konkurrensen som påverkar den inre marknaden på detta område gradvis kommer att få ett slut. Direktivet kommer att ge kommissionen en grund för att agera för att främja ett erkännande av rätten till ersättning vid vidareförsäljning på internationell nivå. Kommissionen har redan engagerat sig för att vidtaga lämpliga åtgärder i den riktningen. Men kommissionen är fortfarande oroad över de långa förseningarna i tillämpningen, förseningar som kan resultera i att 10 år förflyter innan direktivets fullständiga samordnande effekter kan komma att verka fullt ut. Kommissionen har därför gjort ett uttalande, vilket tillsammans med direktivet kommer att offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. I detta uttalande kommer det att påpekas att sådana förseningar skall betraktas som exceptionella och skall fortsätta att vara det för att bibehålla effektiviteten i gemenskapens verksamhet inom den inre marknaden. Tack så mycket, herr Bolkestein. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Bättre rättsligt skydd för olycksoffer Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0174/2001) av Rothley för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden med rekommendationer till kommissionen om Europaparlamentets och rådets femte direktiv om trafikförsäkring för att förbättra det rättsliga skyddet för olycksoffer. Herr talman, herr kommissionär! Föredraganden, Rothley, har i dag tyvärr blivit uppehållen vid ett viktigt sammanträde i Luxemburg och har bett mig att ersätta honom i dag, att i praktiken låna honom min röst, vilket jag gärna gör. Med förslaget till ett femte motorfordonsdirektiv vill vi ytterligare förbättra skyddet för olycksoffer och samtidigt ta hänsyn till de krav som den inre marknaden ställer. Vad är det vi föreslår? För det första: alla skador som härrör från en trafikolycka inom Europeiska unionen - gränsöverskridande eller inomstatlig - skall i framtiden regleras inom rimlig tid, annars hotar ekonomiska sanktioner. För det andra: ersättningen skall i framtiden uppgå till minst 2 miljoner euro, oavsett antalet offer och skadornas art. Jag tvivlar dock på om detta belopp kommer att räcka till. I december 1998 avgjorde en brittisk domstol fallet med en nederländsk student som i samband med en olycka hade brutit nacken och sedan dess är förlamad från halsen ned till tåspetsarna. Domstolen tillerkände olycksoffret ett skadestånd på ungefär 9 miljoner brittiska pund, därav cirka 8 miljoner som ren ekonomisk skada. För det tredje: det är fortfarande oklart vem som skall ta ansvaret för en olycka som har förorsakats av ett fordon utan registreringsnummer eller med ett förfalskat eller stulet registreringsnummer. Här behöver vi en klar och för olycksoffret tillfredsställande bestämmelse. I framtiden skall garantifonden i det land där olyckan har inträffat gå in. Exempel: en nederländsk förare på flykt förorsakar en olycka i Italien med ett fordon som stulits i Polen och som har ett förfalskat registreringsnummer från Tyskland. Vem tar ansvaret? Det skall i framtiden uteslutande den italienska garantifonden göra, vilken naturligtvis kommer att försöka utverka regress. För det fjärde: skyddet för en försäkringstagare, som tillfälligt arbetar i en annan medlemsstat, skall i framtiden utvidgas till tolv månader. Under denna tid behöver denne varken omregistrera sitt fordon eller teckna en ny försäkring. Det är bara en del av förslagen. Det handlar snarast om städaktioner. Vid en senare tidpunkt kommer vi att ägna oss åt de verkliga framtida problemen, dvs. reformen som avser ersättning för immateriella skador inom Europeiska unionen. Detta diskuterade vi i Europeiska rättsakademin i Trier under förra året. Det gällde skyddet för svagare trafikanter, fotgängare, cyklister. Det var ämnet i Trier i år på den andra europeiska trafikrättsdagen. Det innebär att olycksoffer skall rikta sina anspråk direkt mot sin egen försäkring. Jag anser att det är ett modernt sätt att tänka. Kommissionen måste också sätta i gång med det arbetet! Herr talman! Jag skulle vilja tacka fördraganden Rothley så mycket för det omsorgsfulla arbete han fortsätter att utföra å medborgares och bilisters vägnar i hela Europa för att täcka bristerna i deras försäkringsskydd. Försäkringar måste vara så idiotsäkra som bara är möjligt därför att det är vad kunderna förväntar sig. Många av oss har haft hand om fall i valkretsen på grund av problem eller kryphål i försäkringsskyddet. Å vår grupps vägnar välkomnar jag detta förslag från Rothley, och i synnerhet skulle jag vilja tacka honom för att han godtagit ett antal förslag som jag lagt fram för honom om detta och inkluderat dessa i sitt betänkande. Jag skulle bara särskilt vilja nämna två områden denna kväll. Det första är ett viktigt villkor som inte bara kommer medborgare till gagn utan också praktiskt uppmuntrar utvecklingen av den inre marknaden. För närvarande förhåller det sig så att om europeiska medborgare önskar resa till ett annat land för att köpa en ny bil så måste de skaffa ett speciellt försäkringsskydd för perioden då de hämtar bilen från återförsäljaren eller fabriken tills de fört tillbaka denna till hemlandet. Det är inte tillåtet för deras gällande försäkringsbolag att sörja för det skyddet. I Rothleys förslag så kommer de enkelt och lätt att kunna göra detta. Försäkringsskyddet kan utökas med 30 dagar för att medborgarna skall uppmuntras att resa och utöva sina rättigheter på den inre marknaden och handla över gränserna. Det är någonting som kommissionen, speciellt kommissionären för den inre marknaden, Bolkenstein, med nöje kommer att stödja. Det andra spörsmålet, som Gebhardt nämnde helt kort, gäller skydd för medborgare med tillfälliga befattningar i andra medlemsländer i Europeiska unionen, så som studenter som flyttar till ett universitet och önskar medföra bil, arbetstagare som förflyttas eller familjemedlemmar som tillfälligtvis flyttar till ett annat land. De kommer att utan problem kunna ta med sig sin bil med det redan befintliga försäkringsskyddet för en tidsperiod upp till tolv månader. Detta är viktigt. Vi känner till från inkomna klagomål, i mitt fall definitivt, från medborgare i Förenade kungariket att det inte har varit lätt för försäkringsbolagen att kunna sörja för ett sådant skydd. Återigen så är detta till praktiskt gagn, då det tillåter medborgare att utöva sina rättigheter på den inre markanden. Till sist skulle jag vilja säga till kommissionär Bolkenstein, att jag hoppas att han å parlamentets vägnar godtar detta förslag från Rothley och att han så fort som möjligt sätter igång med att genomföra dessa ändringar i form av vidare omarbetningar av direktivet om trafikförsäkring. Herr talman! Först skulle jag vilja göra det absolut klart att jag helt och hållet sympatiserar med vad vår föredragande önskar uppnå då han lägger fram detta förslag. Som vi ofta har noterat förut, så berör motorfordonsolyckor tyvärr alltför många av våra medborgares liv då rörligheten inom Europa ökar. Med det fjärde direktivet gjordes stora framsteg då det behandlade dessa problem. Jag skulle dock vilja koncentrera mig på det faktum att förslaget "kräver" att medlemsländerna i sin inhemska lagstiftning inför villkor avseende ett förbättrat ersättningsförfarande. I grund och botten har vi upprättat ett förmånssystem för europeiska skadeståndskrav för motorfordonsolyckor och därför, följdriktigt, låter det vettigt att ge dem som råkar ut för en olycka i ett helt och hållet inhemskt sammanhang samma fördelar. Följdriktigt, ja, men främjar denna väg respekten för subsidiaritetsprincipen? Jag är rädd för att den inte gör det och det är en viktig punkt. Jag har därför på nytt lagt fram ett ändringsförslag för att detta endast skall gälla som en rekommendation till medlemsländerna. Poängen är att frågorna som tas upp här är en angelägenhet för nationell civilrätt. Det skulle till exempel innebära väsentliga ändringar i skadeståndslagen i England och Wales. Vi skulle sätta olycksoffer från fordonsolyckor i en klass för sig. Hur blir det med de olycksoffer som råkat ut för medicinskt slarv, industriolyckor eller någon av de övriga typer av olyckor som medför skadeståndskrav från försäkringsbolag? För närvarande tittar vårt utskott noggrant igenom harmoniseringen av civilrätt. I det avseendet har vi med rätta varit kritiska mot ett gradvis närmande, oriktigt eftersökt. Jag skulle i dag blott och bart vilja poängtera att detta förslag involverar, och måste involvera, en mycket större debatt med oerhörda konsekvenser för våra respektive civilrättssystem. Det förtjänar en ordentlig och öppen behandling. Herr talman! Rothleys initiativbetänkande, är verkligen uppskattat i detta skede av den inre marknadens utveckling. Det råder inga tvivel om att det fjärde direktivet om trafikförsäkring behöver uppdateras efter att ha gällt i 15 år. Denna period har erbjudit oss tillräckliga möjligheter att utvärdera direktivets effektivitet att bidra till en verklig inre marknad för motorfordonsförsäkringar. Det är uppenbart att det är flera luckor som återstår och att försäkrings- och skadeståndstagaren fortfarande stöter på vissa svårigheter som vi måste ta itu med. Jag tackar Rothley för hans efterforskningar inom detta område och för att han klart fastställt de områden inom vilka det lagliga skyddet för olycksoffer kan förbättras. Så länge som det finns utrymme för förbättringar inom detta område, åligger det oss som varande europeiska lagstiftare att tvinga fram och få till stånd en bättre uppsättning villkor. Även om vissa framsteg har gjorts så står det klart att en gemensam försäkringsmarknad ännu inte föreligger. Detta berövar konsumenterna det bästa som företagen runt om i Europa kan erbjuda då det gäller alternativ, flexibilitet och, naturligtvis, pris. Fordonsförsäkringar är en europeiska miljardindustri och ytterligare konkurrens måste uppmuntras, så att konsumenterna kan skörda fördelarna. En påfallande inkonsekvens inom området för fordonsförsäkringar gäller tillfälligt boende. Enligt nuvarande regler är konsumenten ofta utelämnad åt försäkringsbolagen. Detta måste få ett slut. Jag stöder på det bestämdaste den åsikten att medborgare, som tillfälligtvis önskar vistas i ett annat land än sitt hemland skall få ta med sig sitt eget motorfordon utan att behöva stöta på finansiella och ekonomiska hinder. Friheten att leva, arbeta eller studera utomlands måste betyda just det - frihet - och inte gömda hinder. Att på nytt behöva försäkra och registrera sig kan vara sådana hinder. I mitt eget land har vi för närvarande den kortaste perioden för att åter registrera sig, endast en dag är tillåten. Det är ofta svårt för tillfälligt boende att erhålla lokalt försäkringsskydd till ett rimligt pris. En ett års anståndsperiod då försäkringsbolaget i hemlandet skulle tvingas att fortsätta försäkringsskyddet är fullständigt rimligt. Det skulle betyda att medborgare som funderar på att tillfälligt flytta till en annan medlemsstat skulle ha ett bekymmer mindre. Vi hör ofta i denna kammare att europeiska medborgare på ett eller annat sätt känner sig långt ifrån de beslut som fattas på europeisk nivå, att de frågor som behandlas inte är de som påverkar det dagliga livet. Därför är det ännu mer välkommet att vi i parlamentet tar initiativ i angelägenheter av detta slag, där vi på ett riktigt och handgripligt sätt kan bidra till våra medborgares rättigheter och rättsskydd. Herr talman, herr kommissionär! Antalet olyckor på vägarna i Europa är oacceptabelt högt. Inte minst om man tänker på de tiotusentals som mister livet på vägarna varje år, och de hundratusentals som skadas i trafikolyckor. I synnerhet i sådana fall, men också när det endast är fråga om materiell skada, får eländet inte förvärras av en oändlig dragkamp med försäkringsinstanser. I takt med att den gränsöverskridande trafiken ökar, både vad beträffar den kommersiella och privata trafiken, framgår problempunkterna i trafikförsäkringen i allt högre omfattning. Kollega Rothley har redogjort för dem i sitt betänkande och understryker att någonting måste ske. Samtidigt som registreringsskyltarna nu försetts med en angivelse av medlemsstaten innefattad i den europeiska stjärnkransen, säger registreringsskyltarna i många fall ingenting. Bilar som har tagits med från ett medlemsland till ett annat behåller sina gamla registreringsskyltar alltför länge, samtidigt som det kan vara onödigt komplicerat att tillfälligt behålla registreringsskylten i en annan medlemsstat. Vad minimiomfattningen av ansvarsplikten beträffar delar jag föredragandens uppfattning att den måste utökas. Tyvärr tycks två miljoner euro i praktiken behövas för att täcka skadan i nära nog samtliga fall. Således instämmer jag med det yrkande som läggs fram i förslaget till resolution om att kommissionen i höst skall skicka ett förslag till parlamentet. Tidsfristen är förvisso kort, men föredraganden har i och med betänkande redan tillhandahållit med en blåkopia. . (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga att kommissionen beklagar Rothleys frånvaro denna eftermiddag. Detta är inte första gången som jag har haft ett åsiktsutbyte med Rothley och hans kolleger om försäkringsfrågor för fordon: jag kommer livfullt ihåg diskussionen vi hade om det fjärde direktivet om trafikförsäkring; det direktivet har nu antagits. Därför vet jag att parlamentet speciellt intresserar sig för hur effektivt det försäkringsskyddet är som skyddar miljontals europeiska medborgare som kan komma att råka ut för motorfordonsolyckor. Faktiskt, den senaste utvecklingen för Europeiska unionens ramverk för fordonsförsäkringar - det fjärde direktivet för fordonsförsäkring, till vilken jag just hänvisat - härrör från en specifik förfrågan från parlamentet. Lagstiftningen antogs förra året. Från och med slutet av 2002 kommer detta att hjälpa till att förbättra situationen för besökande bilister, nämligen de olycksdrabbade europeiska medborgare som råkar ut för vägolyckor då de befinner sig utanför sitt hemland. Det direktivet var också en anmärkningsvärd utveckling därför att det var det första tillfället då parlamentet använde sig av sina nya befogenheter enligt med artikel 192 i EG-fördraget. Europaparlamentet uppmanar nu kommissionen, genom mig, att vidta ytterligare åtgärder inom detta område. Denna gång är det inte för att fylla hål i redan befintliga regler, som är föremål för parlamentets förfrågan, utan att modernisera och förstärka den gemensamma försäkringsmarknaden inom detta område. När det gäller denna fråga är kommissionen helt och hållet medveten om behovet av att modernisera direktiven för fordonsförsäkringar - när allt kommer omkring så var det 30 år sedan det första av dessa direktiv antogs. Av den anledningen, och efter att ha rådfrågat medlemsländer, fordonsindustrin och stödgrupper för olycksoffer, så påbörjade kommissionen 1998 ett omfattande arbete för att granska försäkringsdirektiven. Detta arbete är nu långt framskridet, men har ännu inte fullbordats. Jag skulle därför vilja framföra min uppriktiga tacksamhet till parlamentet i allmänhet och Rothley i synnerhet för hans initiativ, vilket ligger i linje med och bidrar med ny kraft till, kommissionens arbete inom detta område. Låt mig också säga att vissa aspekter av de föreslagna handlingarna i resolutionen, så som att harmonisera tidsfristen för registrering av fordon som importerats från en annan medlemsstat, kan gå utöver ramen för försäkringsdirektiven. Detta har redan påpekats i diskussioner i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, då det också fastslogs att om vi skall ha den inriktningen så kommer vi att behöva en annan rättslig grund än den som används för försäkringsfrågor. Förutom detta så bör andra åtgärder såsom försäkringstagarens skyldighet att tillhandahålla en skadeanmälan genomföras på ett sådant sätt att dessa åtgärder inte strider mot principen om fri prissättning vilket inspirerar gemenskapens försäkringslagstiftning. Till sist skulle jag på nytt vilja försäkra parlamentet om att även om vi inte har möjlighet att komma in med ett förslag inom den i resolutionen angivna tidsgränsen, så kommer kommissionen att göra sitt bästa för att försäkra sig om att ett uttömmande förslag, som syftar till att modernisera det rättsliga ramverket för motorfordonsförsäkringar, antas så fort som möjligt. Tack så mycket, herr Bolkestein. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Utomrättslig reglering av konsumenttvister Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0134/2001) av Wallis för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om kommissionens arbetsdokument om utomrättslig reglering av konsumenttvister (rekommendation 98/257/EG), Europeiska rådets slutsatser i Tammerfors (2000/2209(INI)). . (EN) Herr talman! Jag slogs idag av en artikel i The Wall Street Journal; underrubriken löd: "Varför skiljer sig Amerika och Europa åt då det gäller konsumentintressets betydelse?" Den fortsatte med, ur en amerikansk synvinkel: "då det kommer till att sätta konsumenten i centrum i sin ekonomiska modell så forsätter Europa att vara envist gammeldags." E-handel, av alla de slag, fortsätter att komma på efterkälken i Europa. Senast år 2005 kommer 11 procent av detaljhandelsförsäljningen i Förenta staterna att ske on-line, bara lite över sex procent i Västeuropa. Vår förhoppning måste vara den att kommissionens initiativ till ett europeiskt utomrättsligt nätverk kommer att stärka konsumenternas förtroende för e-handeln och driva upp den europeiska statistiken. Detta var de problem vi brottades med i samband med Bryssel-förordningen: hur man skulle kunna bevilja europeiska konsumenter tillgång till rättvisa över gränserna utan att betunga affärsverksamheten och ändå, samtidigt, utsätta affärsverksamheten för nödvändig konkurrenskraft. Vi måste vara tydliga med att detta är ett försök att handskas med ett stort antal gränsöverskridande konsumenttvister om mindre penningsummor som ligger utanför det vanliga rättsliga systemet. Alternativa sätt som nästan ersätter de lägre traditionella domstolarna kommer att införas. Detta är ett väldigt ambitiöst projekt och ett sådant arbete kräver ett seriöst åtagande och ordentlig finansiering. Ett av mina största bekymmer rörande detta initiativ är dess finansiering, både då det gäller initiativet i sig själv och då det gäller att göra reklam för det. Våra medborgare vet var deras lokala domstolar ligger, men kommer de att veta hur eller var de har tillträde till det utomrättsliga nätverket (EEJ Net)? Att döma av det jag sett, är jag inte särskilt optimistisk. För det andra, är systemet följdriktigt och effektivt? För närvarande så varierar utvecklingen mycket i de olika medlemsländerna. Kommissionen måste inta en tuff attityd i detta avseende, sålunda vårt förslag på ett servicenivåavtal med varje clearingorganisation. Bara genom en sådan åtgärd kan man försäkra sig om att våra medborgare erhåller den service de verkligen förtjänar. Detta för mig till ändringsförslagen. Vi kan med glädje godta ändringsförslag 2 och 3, men vi bekymrar oss allvarligt för ändring nummer ett. Att inte tillåta clearingorganisationerna att kunna ge råd i rättsliga spörsmål rimmar illa med verkligheten. Några av centralerna fungerar redan som s.k. Euroguichets (informationspunkter), och har utbildade advokater i sin personal. De skulle inte kunna fungera utan det. Vi kan inte erbjuda en andra klassens service. Bra juridiska råd, eller juridisk kunskap, redan i början av ett skadeståndskrav är nödvändigt för att det inte skall svänga i fel riktning och orsaka förtret, besvikelse och äventyra rättvisan. Till sist, låt oss övergå till den lagstiftningsmetoden, alternativ tvistlösning och ett gemenskapstäckande nätverk av nationella instanser (EEJ-NET) är exempel på icke-bindande regler (s.k. soft law) och samreglering. Om detta är framtidens väg, är det viktigt att parlamentet helt och hållet engagerar sig från början till slut. Till exempel, de flesta av oss skulle applådera de andra sektorernas initiativ på detta område, exempelvis FIN-nätverket (Financial services complaints network, ett särskilt prövningsnätverk för tvister som gäller finansiella tjänster) som behandlar ekonomisk service, men när var detta initiativ hänskjutet till parlamentet? Om vi ersätter eller förbättrar vårt rättssystem och vår tillgång till rättslig prövning, är dessa saker nyckeln till ett civilt samhälle och de kan inte, och får inte, hanteras utan inverkan av demokratiskt valda ledarmöter. Herr talman! Vi tar med glädje emot detta betänkande, som så skickligt har lotsats genom parlamentet av Wallis, därför att e-handelns förträffliga nya värld kommer att ha samma andel bedragare och kvacksalvare som den icke-digitala. Av denna anledning spelar konsumentskyddet minst lika stor roll. Den kommer i två varianter. För det första så sörjer den för rättsligt skydd och för det andra så tillhandahåller den ett sätt att upprätthålla detta skydd. Det är tydligt att, speciellt vad beträffar små gränsöverskridande skadeståndskrav - med andra ord, mellan olika rättsliga system - konventionella domstolar - kommer att vara till begränsad verklig hjälp, som Wallis just påpekat. Sålunda tar vi med glädje emot initiativet om att upprätta ett användarvänligt, utomrättsligt nätverk över Europa. Vi tycker dessutom att det skulle sträcka sig utanför Europeiska unionens fysiska gränser eftersom Internet inte tar hänsyn till nationella gränser. Som så ofta är fallet, så är det detaljen som är av vikt. Vi ser fram emot den detaljen och vi önskar utvecklingen av den all lycka. Herr talman! Wallis betänkande är ett viktig bidrag till diskussionen om gemenskapens politik för uppgörelser genom förlikning vid konsumenttvister. Jag skulle också vilja lovorda hennes rekommendation till denna kammare och jag delar verkligen hennes farhågor. Vi vet alla från egen erfarenhet att utdragna och kostsamma rättstvister i domstolarna håller på att förlora sin dragningskraft som ett sätt att lösa tvister. Föreställningen att de flesta människor vill ha domare, välklädda advokater och tjusiga rättegångssalar som ram för att lösa sina tvister är inte längre korrekt. Människor med problem, liksom människor med värk, vill ha lindring och de vill ha det så snabbt och billigt som möjligt. Framgången med de alternativa sätten att lösa tvister håller på att skapa en kulturell förändring bort från traditionella processer. Vid ett nyligen inträffat fall i Förenade kungariket ersattes och löstes en elva månader lång rättegång, där miljontals pund rann iväg, på några dagar genom förlikning. Vi ser exempel på detta över hela Europa. Men om den inre marknaden skall kunna växa så måste vi göra det lättare för konsumenterna att med större förtroende handla över gränserna. Detta kan endast ske om konsumenterna kan köpa varor och tjänster och vara säkra och vissa om att skulle det uppstå problem så kan dessa lätt lösas. Inte i första instansen i domstolen där den genomsnittliga kostnaden för ett gränsöverskridande fall ligger på 2 500 euro och tar mellan 23 och 29 månader att lösa. I verkligheten vet vi att konsumenter inte uppmuntras att handla via Internet utanför sina medlemsländer och att inhemska konsumentorganisationer - däribland i min egen medlemsstat - inte råder konsumenter att ta denna väg eftersom den är fylld med svårigheter. Min egen erfarenhet av att handla över Internet har inte ingett mig förtroende för e-handeln. Efter att ha köpt cd-skivor från en välkänd och vanligt förekommande affär, nämligen HMV, så erhöll jag en order som inte var fullständig och ett löfte om ytterligare leverans. De flesta ansedda e-handelssajter försäkrar att inga pengar debiterats från kontot. Två månader senare har jag fortfarande inte erhållit de återstående varorna och mitt kontokort har debiterats med hela beloppet. Och ändå är beloppet för dessa varor så litet och att få upprättelse i domstol skulle vara dyrt och meningslöst. Konsumenter lockas också allt mer till att köpa ännu dyrare föremål över gränserna, så som tvättmaskiner, kylskåp, finansiella tjänster och bilar. Alternativ tvistlösning är ett bra sätt att få tillgång till rättsskipande tjänster och gottgörelse som står i rimlig proportion till kostnaden för föremålet. Men det är inte patentmedlet för alla konsumenttvister. Konsumenten måste fortfarande ha rätten att gå till en domstol som en sista utväg. I avsaknad av ett avtal direkt med köpmannen eller handelssajten, så skall konsumenten uppmuntras att ta en titt på fördelarna med alternativ tvistlösning. Det är av yttersta vikt, som Wallis har sagt, att konsumenten är medveten och informerad om detta alternativ. I min egen medlemsstat så tjänstgör s.k. citizens advice bureaux (rådgivningsbyråer) som clearingorganisationer. Konsumenter som gör skadeståndanmälningar har därför ett lokalt ställe för tillgänglighet och information. Detta är av yttersta vikt. För konsumenter i Förenade kungariket finns det en ännu större bonus, en sidoeffekt av det höjda förtroendet för att handla över gränserna från Internet. Vi kan handla på en större marknad och ofta köpa varor som är upp till en tredjedel billigare. Detta måste vara en fördel i det som vi kallar "rövarpris-Britannien", genom att det driver ner de höga priserna på vår egen överdrivet dyra inhemska marknad. Herr talman! Jag har sedan flera år varit en stor förespråkare för alternativa och utomrättsliga regleringar av tvister. Det är inte bara ett sätt att göra någonting åt det hela tiden ökande trycket på de ordinarie rättsinstanserna, utan gör det framför allt lättare för medborgarna att på ett snabbt och billigt sätt få gottgörelse i klagomålsärenden. För övrigt har jag i en mängd olika konsumentärenden, som exempelvis i fråga om försäljning på avstånd, vid ett flertal tillfällen påpekat att uppmärksamhet måste ägnas åt alternativa sätt att reglera tvister för att den inre marknaden skall fungera bra. Alternativ reglering av konsumenttvister har således innefattats uttryckligen i ett antal direktiv. Den inre marknaden har lett till att konsumenterna har fått en mycket bredare överblick och att de inte längre är bundna till utbudet på den nationella marknaden. I synnerhet nu när försäljning och inköp i allt högre grad sker med hjälp av moderna kommunikationsmedel visar sig fördelarna med den europeiska marknaden. Men ibland händer det att konsumenten är missnöjd, precis som så kan vara fallet i den egna medlemsstaten. Vid ett inköp över gränsen är den väg man måste gå för att få klagomålet behandlat inte bara mycket längre, den är också mycket svårare. Många konsumenter blir så avskräckta av invecklade förfaranden, på ett annat språk dessutom, att de helt enkelt låter bli att lämna in något klagomål. Det är absolut inte önskvärt. Med tanke på det välkomnar jag kommissionens förslag. Mina komplimanger går också till fru Wallis som i sitt betänkande lägger fingret på några ömma punkter, vilket jag således också instämmer med. Men låt mig säga några ord i fråga om de clearingorganisationer som skall inrättas. Förfaringssätten måste vara enkla, lättillgängligheten måste vara hög för den rättssökande konsumenten och det måste finnas bra bestämmelser rörande användning av det egna språket. Vad den sista punkten beträffar bör kommissionen tänka efter hur planerna skall genomföras i praktiken. Dessutom skulle jag vilja veta när clearingorganisationerna kommer att inrättas i de olika medlemsstaterna. I Nederländerna planerar man att börja år 2001. Enligt min åsikt bör clearingorganisationerna koncentrera sig på att fungera som vägvisare för konsumenterna. I det avseendet instämmer jag alltså inte med Wallis. Den verkliga juridiska rådgivningen måste tillhandahållas av kvalificerade personer. Jag anser också att clearingorganisationen varken kan eller får uppträda som en advokat, för då är man ansvarig för de råd man har givit. Jag anser att clearingorganisationen skall vara en facilitet och en bra vägvisare som exempelvis kan slussa vidare konsumenter till alternativa sätt att reglera tvister. I det avseendet tror jag att man än en gång, föredraganden också, bör ta sig en titt på mina ändringsförslag. Vi löper för många risker när vi ger dem juridiska uppgifter. Jag talar av erfarenhet som ordförande i stiftelsen för tvisteförfaranden. Herr talman! Det är mycket viktigt att ett ramverk utvecklas inom Europeiska unionen för att garantera att konsumentens rättigheter alltid skyddas. Detta innebär införandet av system som ger Europeiska unionens 370 miljoner konsumenter snabb tillgång till rättvisa, och som säkerställer ersättning när konsumentens rättigheter kränks. Försenad rättvisa är nekad rättvisa. Därför välkomnar jag detta meddelande, som innebär att man försöker införa rutiner för att hantera reglering av konsumenttvister utanför domstol. Det är upp till Europeiska unionens 15 medlemsländer att tillämpa bestämmelserna i denna rekommendation. Varje medlemsland måste utarbeta rutiner för hantering av reglering av konsumenttvister utanför domstol. Till slut kan dessa nya strukturer medverka till att lösa gränsöverskridande tvister för förorättade konsumenter inom Europeiska unionen. Varje regering inom Europeiska unionen måste också inrätta centrala kontaktpunkter som kommer att förse konsumenter med nödvändig information om de organ för reglering av konsumenttvister utanför domstol som verkar inom respektive jurisdiktion. Vid dessa centrala kontaktpunkter kommer man att förklara för konsumenterna vem de skall vända sig till med sina klagomål och hur man gör för att söka lämplig ersättning. De centrala kontaktpunkterna kommer att tillhandahålla information och hjälp avseende regleringen av gränsöverskridande tvister inom Europeiska unionen. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att anslå betydande medel för att säkerställa att detta nya system blir brett offentliggjort över hela Europeiska unionen. Om vi vill att dessa nya strukturer skall lyckas, krävs vittomfattande offentlighet. Dessa nya förfaranden måste också övervakas på ett strukturerat sätt för att säkerställa att alla avvikelser i tillämpningen av dessa nya system inom Europeiska unionens olika medlemsländer slätas ut. Slutligen, herr talman, är detta förslag bara en del av en rad åtgärder vidtagna av Europeiska unionen för att skydda konsumentens rättigheter. Konsumenter måste skyddas, både i traditionell handel och i den allt viktigare e-handeln där konsumenter köper mycket varor och tjänster via Internet. En ny era av informationsteknik har nått oss. Vi måste säkerställa att konsumenternas rättigheter skyddas när dessa tekniker utvecklas. Jag gratulerar föredraganden för detta utmärkta betänkande. Herr talman, vi är många som skulle vara glada om vi fick uppleva ett välgjort arbetsdokument från kommissionen om hur man skall lösa konsumenttvister, särskilt sådana som innehåller gränsöverskridande lösningar. Som föredragande och parlamentsledamot Diana Wallis mycket riktigt påpekat, lite senkommen optimism och ofta fiende till det goda som ibland kan ske, bör vi dock vara tacksamma över kommissionens begränsade initiativ som anger att det är möjligt att lösa konsumenttvister som rör relativt låga värden snabbt och billigt. Som ni ju vet handlar det om att inrätta ett europeiskt utomrättsligt nätverk som kan lösa dessa konflikter med hjälp av trovärdighet, ärlighet, öppenhet och teknisk kunskap hos fritt bildade konsumentorganisationer, kapabla att upprätta ett skyddsnät för konsumenternas grundläggande rättigheter och de europeiska medborgarnas livskvalitet. Därmed är vi på väg mot en reglering av de enskildas skydd av sina ekonomiska rättigheter, samtidigt som vi befriar skyddet från det traditionella, tunga rättsmaskineriet. Till skillnad från den osynlig handen, organiserar den inre konsumentmarknaden i detta fall sin egen självreglering, med samordning och stöd från EU:s institutioner, och gör därför framsteg för unionens egen trovärdighet och närhet till medborgarna. Herr talman! Vägen ligger öppen. Ledamoten Diana Wallis har talat om för oss hur vi bör gå vidare, och därför kommer min partigrupp att rösta för det betänkande som nu debatteras. . (EN) Herr talman! Jag är inte bara advokat utan också en övertygad förespråkare för fördelarna med reglering utanför domstol. Detta bygger i stort på mina erfarenheter av juridiskt arbete, både inom det inhemska rättsväsendet i mitt eget medlemsland och inom internationell handelsskiljedom. Jag hade äran att vara medlem i Internationella skiljedomstolen inom Internationella handelskammaren i sju år, och skrev det senaste lagförslaget i mitt eget medlemsland om internationell handelsskiljedom, så jag är en övertygad förespråkare för skiljedomsförfarandets fördelar till skillnad mot domstolsförhandlingar. Därför tror jag att inrättandet av det europeiska utomrättsliga nätverket (EEJ-Net) är ett nödvändigt steg för att säkerställa att konsumenter har praktisk tillgång till enkla, billiga och effektiva medel för att lösa gränsöverskridande tvister. Det är en naturlig uppföljning av meddelandet från kommissionen från 1998 om möjlighet till rättslig prövning och underrättandet av medlemsländerna så att deras organ för utomrättslig reglering av tvister tillämpar principerna fastställda i kommissionens rekommendation nr 98/257. Dessutom är detta ett viktigt steg framåt för att uppfylla slutsatserna från Rådets möte i Tammerfors för att ge bättre tillgång till rättvisa i Europa. Den fortsatta utvidgningen av ekonomisk verksamhet inom den interna marknaden betyder mer och mer att konsumenternas verksamhet inte begränsas till det egna landet. Den alltjämt växande e-handeln, tillsammans med införandet av euron, understryker vikten av att aktivt främja konsumenternas förtroende för att säkerställa en verkligt konkurrenskraftig och effektiv intern marknad. Engagemanget och stödet från alla gemenskapsinstitutionerna, inklusive Europaparlamentet, är nödvändigt för att höja detta initiativs profil och för att säkerställa dess effektiva utdelning samt garantera dess slutliga framgång. Medlemsländerna, i nära samarbete med kommissionen, har redan gjort påtagliga framsteg sedan detta förslag lades fram i mars förra året. Alla, Tyskland undantaget, har nu informerat kommissionen om det organ som kommer att utföra deras nationella clearingorganisationsfunktioner och processen att upprätta dessa organ är på gång. Kommissionen tillhandahåller ekonomiskt stöd för startkostnaderna och kommer att utreda hur man bäst tillhandahåller ytterligare infrastruktur och riktade stöd. Vidare har både Norge och Island uttryckt önskemål om att medverka och har redan deltagit i möten med medlemsländernas experter och med kommissionen. Vi undersöker också hur EU-utvidgningens kandidatländer bäst kan introduceras i nätverket. Mycket arbete har fullbordats med medlemsländernas experter och med fler intressenter för att nätverket skall bli en framgångsrikt fungerande verklighet. Framför allt är ett resultat av detta arbete ett samförståndsavtal, som definierar minimikraven på funktioner och riktlinjer för driften av clearingorganisationerna, som nu snart kommer att slutföras. Det här dokumentet markerar ett viktigt steg i säkerställandet av sammanhängande samarbete genom hela nätverket. Det inkluderar behovet av tillhandahållande av praktisk information och rådgivning till konsumenter, ett allmänt system för hantering av klagomål baserat på European Complaint Forum (Europeiskt forum för klagomål), dess översättning samt övervakning för att säkerställa att nätverket fungerar effektivt, kravet på antingen clearingorganisationen eller den nationella myndigheten för att utarbeta de praktiska arrangemangen med de nationella systemen för alternativ reglering av tvister (ADR), för att säkerställa ett smidigt samarbete samt behovet att övervaka att de handlar i enlighet med principerna i kommissionens rekommendation. Nätverkssamarbetet understöds genom regelbundna möten, utvecklingen av nätverksstrategier och ständig granskning av nätverket för att garantera ständig förbättring. Enhetliga metoder för insamling av data över nätverkets prestanda, för dess utvärdering och för att identifiera specifika konsumentproblem ingår också i planen. Medlemsländernas expertgrupp träffas i morgon för att slutligen fastställa dessa detaljer. Det finns också en tillfällig överenskommelse om att nätverket skall tas i drift den 16 oktober i år. Detta sammanfaller med lanseringen av Euroguichet i Belgien, vilket kommer att verka som en clearingorganisation, och med konsumentorganisationernas årsstämma som äger rum den 18 och 19 oktober. EEJ-Net-initiativet är för mig en prioritet. Det är en väsentlig del av ett antal initiativ som för närvarande utvecklas av kommissionen och som är inriktade på att skapa förtroende för konsumenterna att aktivt ta del av och dra nytta av den interna marknaden. Det kommer också att bli viktigt för företag i underlättandet av större gränsöverskridande handel, naturligtvis i synnerhet, för mindre och medelstora företag. Det kommer att etablera det praktiska ramverket för att till fullo utnyttja systemen för alternativ reglering av tvisters potential för att lösa gränsöverskridande tvister. Ramverkets organiska egenskaper kommer att göra det tillräckligt flexibelt och anpassningsbart för att möta nya utmaningar och hållas under konstant utvärdering för att säkerställa utdelningen av en effektiv mekanism för alla medborgare och för att den interna marknaden skall fungera effektivt. Herr talman! Jag skulle gärna vilja höra kommissionärens kommentar till ändringsförslagen. . (EN) Herr talman! Detta är tillägg till den utmärkta texten framförd av föredraganden. Som de står har jag inga invändningar mot dem, särskilt inte mot den första som identifierar behovet av tillgången på juridisk personal. Det är önskvärt och ingår i vårt förslag. De andra verkar för mig vara fullkomligt rimliga. Till exempel refererar ändringsförslag 3 till EES-ländernas engagemang. Somliga av dessa är redan engagerade och vi vill att fler av dem blir engagerade, inklusive de ansökande länderna. Så kommissionen stöder detta till fullo. Tack så mycket herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande av kommissionen om den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker. Kommissionär Byrne har ordet. . (EN) Herr talman! Kommissionen skulle vilja tacka Europaparlamentet för den framlagda resolutionen avseende kommissionens rapport om arbetet med organisationen av den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker. Denna resolution innehåller ett antal mycket intressanta punkter och kommissionen har särskilt lagt märke till dessa. Som ni vet var avsikten med denna rapport att fungera som en plattform för en utbredd diskussion mellan medlemsländerna, Europaparlamentet och sektorn. Sedan januari har rapporten varit på föredragningslistan för rådets arbetsgrupper och för Särskilda jordbrukskommitténs (SCA) möten och den har diskuterats i det senaste rådsmötet. Kommissionen noterar alla åsikter och ståndpunkter och studerar och utvärderar för närvarande aktivt aspekter relaterade till rapporten och till sektorns framtid och den gemensamma organisationen av marknaden. I detta sammanhang välkomnar kommissionen synpunkterna från parlamentet som framkommit i resolutionen. I synnerhet stöder den målsättningen att öka koncentrationen av utbudet via tillverkarorganisationer, minska problem med verksamhetsprogram och förbättra den totala marknadsregleringen. Kommissionen skulle vilja försäkra parlamentet om att den är helt medveten om nödvändigheten av att fortsätta det brådskande arbetet med åtskilliga aspekter av denna rapport och er aktuella resolution. När den här utvärderingsprocessen är slutförd, ämnar kommissionen att lägga fram förslag för att förbättra den gemensamma organisationen av marknaden där det är lämpligt. Slutligen, skulle kommissionen vilja tacka parlamentet ännu en gång för denna resolution. Kommissionen är beredd att upprätthålla den nödvändiga kontakten mellan sina tjänsteenheter och parlamentet och ser fram emot fullständiga diskussioner och samarbete när det gäller den framtida gemensamma organisationen av marknaden för frukt- och grönsakssektorn. Tack så mycket, herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Jag vill till att börja med tacka kommissionen för detta korta uttalande som gjorts. Det är synd att den ansvariga kommissionären inte är här men jag är mycket tacksam att ni, herr Byrne, är här med oss i dag. Däremot är jag ledsen att behöva beklaga att ni begränsat er till att bara göra ett uttalande om era goda avsikter och att tacka parlamentet, utan att varken ha beskrivit problemen eller föreslagit några möjliga lösningar för oss. För ett år sedan bad rådet kommissionen att göra en specifik analys om situationen i frukt- och grönsakssektorn, som är den som för närvarande har störst problem, inom ramen för rapporten om hur den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker fungerade. För att undvika att stöden till densamma upphörde godtog man dessutom en förlängning av de stödåtgärder som upphörde år 2000. För närvarande står vi inför att denna förlängning tar slut år 2001 och situationen skapar en stor osäkerhet i sektorn, med risk att odlingar överges, trots de framgångar man nått med stödåtgärderna. För att lösa problemet krävs det att ett beslut som kan tillämpas omedelbart fattas att starta stödmekanismer, som ersätter de nuvarande stödåtgärderna i takt med att de upphör. Nötter och johannesbröd har stor betydelse ur social och miljömässig synvinkel för de södra länderna i Europeiska unionen (Spanien, Italien, Grekland, Portugal och Frankrike), eftersom det finns många små odlingar som ger många arbetstillfällen och som dessutom spelar en viktig och omedelbar roll för miljön. Parlamentet har uttalat sig till förmån för att söka en definitiv lösning för denna sektor, inom ramen för den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker. Det är nu nödvändigt, herr kommissionär, att man från ordförandeskapet och kommissionen skyndar på arbetet för att nå en definitiv lösning för nötter och johannesbröd i Europeiska unionen inom ramen för den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker och att man fram till dess förlänger stödåtgärderna. När det gäller denna gemensamma marknads övriga problem som rapporten hänvisar till, anser jag att det är nödvändigt att stödja producentorganisationerna och stärka de instrument den gemensamma marknaden ställer till deras förfogande, särskilt driftsfonderna. Det är också önskvärt att stimulera föreningar och sammanslagningar av producentorganisationer och att de driftsfonder som inrättats av sammanslagna producentorganisationer, eller de aktier som ges ut gemensamt av vissa organisationer, finansieras till 70 procent i stället för 50 procent, som i dagsläget. På så sätt skulle de behandlas på samma sätt som den nuvarande regleringen gör för aktier i den tvärprofessionella kedjan eller mellan transaktionsorganisationer. Jag anser också att det är nödvändigt att revidera den fastställda regleringen så att man kan göra det möjligt att göra finansiering med fonder för drift och för landsbygdens utveckling jämförbara, och att enda begränsning skall vara att man upprättar lämpliga kontrollmekanismer för att säkerställa att det inte uppstår en dubbel finansiering. Det skapar störningar i finansieringen av sektorn. Slutligen skulle man också behöva analysera andra aspekter mer på djupet, som regleringen av citrusfrukter, insatser för produkter som är särskilt drabbade av den internationella konkurrensen och regleringen av utbytena med tredje land. När det gäller den gemensamma marknadsorganisationen är i stora drag dessa de bekymmer vi i Europeiska folkpartiets grupp och ett land i söder har. Tack så mycket, herr kommissionär, för att ni är här med oss. Herr kommissionär! Ännu en gång är en rapport av kommissionen som handlar om hur den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker fungerar, med tanke på en framtida reform, en besvikelse. Och den är inte bara en besvikelse för parlamentet utan för hela producentsektorn, eftersom den inte innehåller nästan någon av rekommendationerna i de framställningar som uttalades i resolutionen den 26 oktober 2000. Den tar inte med utskottets för jordbruk eller parlamentets arbete och förslag, trots att kommissionär Franz Fischler då uttalade att man skulle beakta dem. Den är inkomplett. Den ger varken konkreta lösningar eller en uttömmande analys av situationen. Man har inte lagt tid och kraft på den och ännu en gång ger den upphov till besvikelse. Inga lösningar läggs fram för en sektor som i vissa av Europeiska unionens territorier står för 25 procent av den totala jordbruksproduktionen och ger mer sysselsättningstillfällen än någon annan. Vet ni, herr kommissionär, att av var sjätte euro som en frukt- och grönsaksproducent får i södra Europa kommer bara 0,012 från Europeiska unionen? Anser ni att det kan betecknas som en verklig gemensam marknad, som en verklig stödordning? Känner kommissionen till den kapacitet att ge sysselsättning som denna sektor har, särskilt åt arbetskraft från Nordafrika och vet ni att denna sektor å andra sidan är mer drabbad än någon annan av avregleringen av utbyten med de länder dessa arbetare kommer ifrån? Anser inte ni att om man drar till sig mycket sysselsättning, i mål 1-områden, borde vi tänka på det och beslutsamt stödja det i stället för att fortsätta att lägga hela bördan på jordbrukarnas axlar. Herr kommissionär, gör de reformer som är nödvändiga för att fortsätta att definitivt och utan tvetydigheter stödja frukt- och grönsaksproducenternas organisationer. Ge ett verkligt stöd, som inte funnits tidigare, och som gör det möjligt för dem att öka, inte produktionen, utan de redan höga kvalitetsnivåerna och livsmedelssäkerheten, samt lösa de miljöproblem de lider av. Förenkla med reformförslaget samordningen av utbudet inför distributionsmonopolen, operatörer som dominerar marknaden och tvingar fram priser och villkor. Föreslå lösningar som får ett slut på problem som är kopplade till driftsprogram och fonder, alltför mycket byråkrati och de negativa problem som handelsavtal med tredje land innebär. Herr kommissionär! Hur många gånger måste vi här från parlamentet upprepa att nötter och johannesbröd måste få en definitiv lösning och be att stödåtgärderna förlängs i sektorn, tills en reform av den gemensamma marknadsorganisationen genomförs så att ett stöd som ges per hektar kommer till stånd. I nuläget är stödåtgärderna av grundläggande vikt för att upprätthålla livet på landsbygden i områden som är mycket ogynnsamma och som inte har några verkliga alternativ? Herr kommissionär! Låt oss inte göra det så lätt för Förenta staterna eller Turkiet eller Kina. Låt oss skydda våra jordbrukare och nötterna och johannesbröden, åtminstone som de skyddar sina. Under månader har osäkerheten rått hos producenterna. I Andalusien hör man slogans som "Vi byter inte fiskar mot tomater" med anspelning på jordbrukseftergifterna till Maghreb under fiskeförhandlingarna. Kommissionen har uppnått att vi inte längre har fisk och nu är vi på väg mot att inte längre ha tomater. Herr talman! Vid presskonferensen efter det senaste rådsmötet (jordbruk) sade kommissionär Fischler att han inte skulle formulera förslag om nötter och johannesbröd eftersom de väntade på parlamentets uppfattning om rapporten om den gemensamma marknadens funktion för frukt och grönsaker. Om man bortser från att frågan om nötter och johannesbröd har förekommit i tre av detta parlaments resolutioner under det senaste året och att kommissionens rapport vände sig till rådet och inte till detta parlament är det lämpligt att uppehålla sig vid vad som hänt tidigare när det gäller frågan om frukt och grönsaker. För över fem år sedan genomfördes en radikal reform av den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker. Tyvärr har tiden visat att man inte uppnått den nivå på samordning av utbudet som man förväntade sig och några andra frågor som allvarligt begränsar effektiviteten i de åtgärder som sattes i gång vid nämnda reform. I oktober förra året antog detta parlament ett betänkande i vilket man visade att endast 40 procent av produktionen marknadsförs genom producentorganisationer. Med tanke på att de huvudsakliga instrumenten i de gemensamma marknaderna för frukt och grönsaker grundar sig i producentorganisationerna kan man dra slutsatsen, vilket detta parlament gjorde, att det rör sig om en halvgemensam organisation av marknaden. Därför lade vi då fram ett antal ändringsförslag i syfte att förbättra den gemensamma marknadens effektivitet och bland dem fanns ändringsförslag för att lösa problemet med nötter och johannesbröd. I den debatten uttalade kommissionär Fischler att även om han tyckte att flera av ändringsförslagen var sympatiska så översteg de området för det förslag som lagts fram av kommissionen. Han sade också att eftersom han skulle lägga fram en rapport några månader senare skulle kommissionen formulera förslag i denna riktning. Kommissionen lade i januari fram en rapport om den gemensamma marknaden för frukt och grönsakers funktion men tyvärr följdes den inte av förslag. Rapporten i fråga är huvudsakligen beskrivande. I den finns vissa mycket intressanta informationer som i allmänhet sammanfaller med dem som vi tog upp i vårt betänkande i oktober förra året. Skillnaden mellan dem består i att kommissionens rapport är beskrivande medan parlamentets betänkande formulerade värderingar och förslag. Två problem uppkommer alltså: Det första är det förfarande som bör följas efter att kommissionen lagt fram sin rapport och det andra är metoden för att så fort som möjligt lösa de problem som drabbar sektorn. När det gäller förfarandet består problemet i avsaknaden av analyser och värderingar i kommissionens rapport. Kommissionen tar upp att bara 40 procent av produktionen marknadsförs genom producentorganisationer, men det görs ingen bedömning av om det är mycket eller lite. Man analyserar inte effekterna av detta i förhållande till den gemensamma marknadens effektivitet och inte heller värderar man lämpligheten att formulera förslag. Att parlamentet lägger fram ett betänkande med statistiska uppgifter, som man får förvänta sig är välgrundade, har ingen verkan. Det skulle behövas ett betänkande för att diskutera värderingar och förslag, men kommissionens rapport medger inte det och dessutom hade Europaparlamentet redan formulerat dessa i oktober förra året. Frukt och grönsakssektorn har sedan länge ett antal problem som måste lösas så fort som möjligt. Den gemensamma marknadsorganisationen för frukt och grönsaker har en budget som ligger långt under dess betydelse som ekonomisk verksamhet. Regleringen hindrar att de anslag som finns till den gemensamma marknaden för frukt och grönsakers disposition utnyttjas effektivt. Producenternas avkastning påverkas av störningarna på marknaden, som orsakats av den progressiva utfasningen av gemenskapspreferensen och att produktionskostnaderna aldrig slutar öka. Därför är det nödvändigt att utvärdera och kompensera effekten av att sluta handelsavtal med tredje land. Det är nödvändigt att stimulera samordningen av utbudet av producentorganisationernas sammanslutningar. Alla dessa frågor och några till, som de som handlar om de problem som är kopplade till driftsfonder och program, finns redan med i det betänkande vi antog i parlamentet i oktober förra året. Och brådskan att lösa dessa problem kräver att kommissionen lägger fram förslag i den riktning som angetts i det betänkande vi antar. I detta ögonblick bör parlamentet kräva att kommissionen lägger fram förslag som vi senare kan få uttala oss om, som ett svar på den legitima oro producenter av frukt och grönsaker i gemenskapen känner. Jag vill inte avsluta utan att kort nämna nötter och johannesbröd, eftersom mina kolleger huvudsakligen har insisterat på det problemet. Om det finns något som brådskar, inom det som brådskar i den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker så är det att lösa problemet med dessa. Parlamentet formulerade också i oktober definitiva förslag för att lösa problemen. Jag tycker därför att det är obegripligt att kommissionären hänvisade till att vara ovetande om de förslag som parlamentet upprepade gånger lagt fram om detta. Det är en prioritet att ge denna sektor en definitiv lösning, och fram till den dag kommissionen presenterar förslag, som parlamentet gjort, bör de åtgärder som för närvarande gäller förlängas. Herr talman! Jag skulle vilja tala om för kommissionen att ännu en gång står vi inför ett problem som handlar om jordbruket vid Medelhavet, ett jordbruksproblem, frukt och grönsaker, där särskilt på ett direkt sätt produktionen vid Medelhavet är inblandad. Och jag skulle vilja fästa kommissionens uppmärksamhet på att det sker alltför ofta. Jag säger det till den kommissionär som är närvarande här, men särskilt med tanke på att det skall vidarebefordras till Fischler. Om och om igen har vi problem med produktioner i södra Europa, med produktioner i Medelhavsområdet, och det är inte av en händelse. Det är värt parlamentets uppmärksamhet eftersom dessa problem jämförelsevis behandlas mycket sämre än dem som handlar om jordbruket i norr. Kommissionen måste också förstå att det för Europaparlamentet är besvärande att behöva insistera på frågor som enligt kommissionens egna ord redan borde vara lösta. Så står det i de beaktandemeningar som inleder det resolutionsförslag som vi lägger fram med anledning av denna muntliga fråga. I skäl A bekräftas det att Europaparlamentet anser att det finns en stor överensstämmelse med kommissionen och rådet, men därefter menar vi att handlingarna inte motsvarar detta. Det fanns också ett åtagande från kommissionen att lösa de problem som uppkommit genom den senaste reformen av frukt och grönsaker. Inte heller det har följts upp. I skäl C, t.ex., bekräftas det om och om igen att kommissionen är medveten om problemen, men kommissionen är däremot inte konsekvent eftersom man inte överför sina förslag i gärningar och ännu har man inte lagt fram motsvarande lagstiftningsförslag. Därför begär vi i detta förslag till resolution att kommissionen skall lägga fram förslag för att förbättra den gemensamma marknadsorganisationens funktion i denna fråga, frukt och grönsaker, och särskilt det som gäller omorganiseringen av producentorganisationerna och det som handlar om nötter och johannesbröd. Herr kommissionär! Ni måste vara medveten om att de enda stöd som Agenda 2000 inte fortsatt är de som gäller nötter och johannesbröd. Herr talman! Ni vet hur vägarna i Spanien blockerats och kommissionen kan inte vara ovetande om problemet eftersom det är en sektor som betalar konsekvenserna av ett brott mot gemenskapspreferensen och en olycksalig handelspolitik. Jag ber att ni ger en lösning på behoven i denna sektor. Herr talman, ärade kommissionsledamöter! För det första skulle jag vilja hälsa de närvarande kommissionsledamöterna välkomna och påminna den del av kommissionen som är företrädd här om att det som har skett med frukt- och grönsakssektorn inte går att tolerera. I Europa finns det i dag två slags jordbruk: Det första, med höga subventioner, är beroende av stöd från den gemensamma tulltaxan, och det andra är beroende av marknaden och utsatt för de risker som jordbrukare löper på den marknaden. Tyvärr är det så att frukt- och grönsakssektorn, i synnerhet den som rör nötter, ingår i den andra produktgruppen, styvmoderligt behandlad av den gemensamma tulltaxan och tvungen att leva av marknaden, utsätta sig för dess risker och all den osäkerhet som råder inom jordbruket. Den gemensamma jordbrukspolitiken har inte kunnat lösa de här problemen på ett riktigt sätt. Som herr kommissionär vet sker nötproduktionen i områden i Sydeuropa, arida och semiarida områden där ibland få alternativ finns, ofta jordbruk bedrivna under torka. Det går inte ens att komma med argumentet att det är ett miljöfarligt intensivjordbruk, snarare tvärtom. Det vi har sett är att den här sektorn har varit helt bortglömd under alla dessa år. Och nu riskerar vi att falla i lagstiftande glömska eftersom kommissionen - vi förstår inte varför - beslutat att inte lägga fram något förslag. Det är sannerligen tråkigt att detta har skett. Därför är syftet med detta förslag till resolution som vi nu lägger fram för parlamentet att få kommissionen att bli medveten om denna glömska, detta tomrum, och lägga fram adekvata förslag för frukt- och grönsakssektorn. I detta sammanhang finns tre omständigheter som jag anser det viktigt att ta hänsyn till: För det första är det viktigt att komma med lösningar, att lagstifta om driftsfonder för producentorganisationerna. Det är uppenbart, som min kollega Ayuso González och andra kolleger sagt, det är viktigt att medfinansieringen blir 70 procent. Det är viktigt att stöden för förvaltningen av driftsfonderna är effektiva. För det andra är det viktigt att vara medveten om att det inte räcker att inrätta driftsfonder som huvudsakligt jordbrukspolitiskt instrument för sektorn, för det finns många regioner, t.ex. Spanien och Portugal, där det knappt existerar några producentorganisationer, där inte ens 10 procent av produktionen ingår i sådana. Vi måste tänka på åtgärder som erbjuder producenterna i dessa områden lösningar. Det skulle vara orättvist att åsidosätta dem på grund av att det inte finns några producentorganisationer där. Herr kommissionär, i tredje hand tycker jag att det är dags att vidta permanenta stödåtgärder för nötproducenterna. Varför inte direkta stöd? Nästan alla sektorer har ju det. Varför kan då inte denna så fattiga och marginella sektor i Europa få stöd? Jag hoppas kommissionen snart kommer att lägga fram sådana förslag som vi nu bett om. Herr talman! Förslaget till resolution om den gemensamma organisationen är marknaden för frukt och grönsaker, i synnerhet när det gäller nötter, mandlar och liknande, kommer vid en lämplig tidpunkt, och jag stöder det helhjärtat. Situationen är den att den lämpliga konkurrensbalansen har rubbats på ett farligt sätt för gemenskapens producenter inom denna sektor, och kommissionen måste agera omedelbart, för att vi inte skall hamna i en katastrof. Var och en av oss förstår hur viktig denna sektor är, vilket våra kolleger i sina tidigare inlägg visat på ett dramatiskt sätt. Verkligheten, den faktiska situationen som jag berättade om tidigare, herr talman, är följande, i synnerhet för våra egna produkter. Som ni vet, har dels devalveringen av den turkiska valutan, dels den synnerligen aggressiva politiken från andra stater med sådan produktion, t. ex. USA, försatt gemenskapens produktion i ett ytterst besvärligt läge. Vad vi föreslår för att hjälpa kommissionen är följande: att man fortsätter de program och stödåtgärder som skulle ha avslutats och att man skyndsamt ger effektivt stöd till gemenskapens producenter; man måste finna metoder att stödja producenterna, i synnerhet i dagens situation. Jag måste också, i likhet med en rad andra kolleger, betona att producenterna av dessa varor, i synnerhet nötter, mandlar och liknande, är fattiga småproducenter, som framför allt finns i Medelhavsländerna. De är inte tillräckligt väl organiserade för att kunna koncentrera sin produktion, och de kan inte av egen kraft konkurrera på den svåra marknaden, som jag sade tidigare. Jag vill således att man, utöver alla andra åtgärder, särskilt skall uppmärksamma hur producenterna är organiserade och försöka finna olika metoder att stödja deras organisationer, så att de själva kan ta itu med problemet genom en effektiv organisation. Även jag hävdar alltså denna ståndpunkt, vi röstar för detta resolutionsförslag, och vi vill att kommissionen skall ta fasta på vår oro. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Frukt- och grönsakssektorn ekonomiska, sociala och strategiska vikt är känd, framför allt för länderna i Sydeuropa, inklusive Portugal, för vilket det är av stor vikt att kommissionen förbereder en reform av den gemensamma organisationen av marknaden på det området, eftersom den senaste är från 1996. Det är viktigt att kommissionen rättar till de mest negativa aspekterna, inklusive dem som rör frukternas fattiga släktingar nötterna, och höjer gränsen för stödet till producentorganisationernas driftsfonder. Det är inte rättvist att en sektor som frukt- och grönsakssektorn, som motsvarar nästan 16 procent av jordbrukets slutproduktion, fortfarande bara får 4 procent av unionens stöd då det är en av de sektorer som skapar flest arbetstillfällen i Europeiska unionen. Därför måste kommissionen m.a.o. ta hänsyn till de förslag som lades fram förra året i Jové Peres betänkande, och som godkänts av parlamentet. Särskilt när det gäller en höjning av gränserna för produktionen och dess stöd, en större medfinansiering av producentorganisationernas driftsfonder och ett bibehållande av garantipriser så att denna viktiga jordbrukssektor kan bevaras, vilken även är drabbad av den import som uppstått på grund av bilaterala överenskommelser, då sektorn flera gånger använts i utbyte utan att man tagit hänsyn till de sydeuropeiska ländernas intressen och hur viktigt sektorn är för arbetstillfällen och utveckling i dessa länder. . (EN) Herr talman! Ett antal medlemmar har ställt frågan varför kommissionen inte har lagt fram några förslag avseende rapporten. Kommissionen håller fortfarande på att ta del av synpunkter och kommentarer. Som jag tidigare nämnde är emellertid kommissionen redan en bra bit på väg att utvärdera dessa synpunkter. Parlamentets kommentarer ingår naturligtvis också i denna utvärdering. Det är för tidigt att säga när möjliga förslag och lösningar kan läggas fram. Kommissionen kan inte lägga fram en kalender för kommande åtgärder. Många faktorer är inblandade, inklusive budgetaspekter och behovet av att harmonisera framtida politik mellan marknadssektorer. Jag kan emellertid ännu en gång försäkra er om att kommissionen prioriterar denna fråga. Den hoppas att så snart som möjligt kunna gå vidare till ett läge där fullständiga diskussioner kan hållas med alla berörda parter inom frukt- och grönsakssektorn. Avseende frågan om kommissionen kommer att föreslå en långsiktig lösning för nötter, så är kommissionen medveten om situationen i nötsektorn och alla berörda parters åsikter. I detta sammanhang håller kommissionen på att utvärdera huruvida och i vilken utsträckning ytterligare stöd kan bli tillgängligt. Denna utvärderingsprocess äger rum i rapportens större sammanhang. Hur som helst kan möjligt framtida stöd endast tänkas tillsammans med en omställning. Emellertid anser kommissionen att politiken med en ettårig förlängning av övergångsersättningen för nötförbättring inte verkar vara ett lämpligt sätt att hantera den här specifika frågan. De nödvändigaste anpassningarna till 1996 års reform var faktiskt säkerställda genom antagandet av förordning 2699/2000 i december förra året. Med denna förordning förenklade och förbättrade vi systemen för finansiering av driftsfonder för bearbetade tomater, persikor, päron och citrusfrukter och dessutom tog vi upp frågan gällande exportbidrag. Slutligen ställde ett antal medlemmar några tekniska frågor rörande de olika mekanismerna i den gemensamma marknadsorganisationen för frukt och grönsaker och jag hoppas att ni kommer att godta att detta, naturligtvis, inte tillhör mina normala ansvarsområden. Jag skulle föredra att lämna över de här frågorna till min kollega, Franz Fischler. Kommissionär Fischler hade inte möjlighet att närvara i kväll, men han har meddelat mig att han gärna diskuterar dessa frågor med er i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling så snart tillfälle bjuds. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag har erhållit ett gemensamt resolutionsförslag enligt artikel 37.2 i arbetsordningen. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00. Internationella civila flygorganisationen (ICAO): Flygtransport och miljö Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande av kommissionen om internationella civila flygorganisationen (ICAO): Flygtransport och miljö. Kommissionär Palacio har ordet. . (ES) Herr talman, ledamöter! Kommissionens meddelande i december förra året om gemenskapens mål för den 33:e ICAO-församlingen utgör, naturligtvis, referensramen för att förbereda och utvärdera de resultat som uppkommer i nämnda 33:e församling, såväl när det gäller att minska buller, ljudutsläpp från flygplanen, som när det gäller att minska utsläppet av gaser. Jag skulle vilja säga att rådet (transport) i april i år stödde den strategi som föreslagits av kommissionen. Meddelandet är mycket tydligt när det gäller att uppnå avtal inom ramen för ICAO, såväl när det gäller minskning av buller från flygplan som i åtgärder för att minska gaser som skyndar på växthuseffekten, samt begränsningen av drift av flyg som bara marginellt överensstämmer med de akustiska reglerna i kapitel 3 och som är de som till största delen bidrar till bullret på flygplatserna. Att sluta ett avtal med anledning av denna församling, med en lösning som gör det möjligt för de undertecknande länderna att på ett enkelt och bekvämare sätt uppfylla sina åtaganden att minska gaser med växthuspåverkan är också en del av våra mål. Ledamöter! Det finns en aspekt som vi redan förutser att vi kan säga kommer att ge ett bra resultat vid ICAO-församlingen. Jag talar naturligtvis om ett avtal om att skapa ett nytt kapitel 4 med en minskning av 10 decibel i förhållande till de maximala nivåerna som tillåts i de tidigare kapitlen. ICAO-rådet har dessutom redan antagit regler som säkerställer en strikthet när det gäller omcertifiering av flygplan och för att undvika den aktuella situationen för de omcertifierade eller omklassificerade flygplanen, som gått från kapitel 2 till kapitel 3 och som ligger till grund för hela vår kontrovers med Förenta staterna. Dessutom försöker man genom ICAO-församlingens förberedelse säkerställa att de undertecknande parterna har den flexibilitet som är nödvändig för att sätta igång de instrument som, enligt ICAO, möjliggör ett balanserat svar på hanteringen av bullret. Denna balanserade hantering bygger på fyra delar. För det första, åtgärder för att sänka bullret vid källan. För det andra, regler för markanvändningen. För det tredje, förfaranden vid så kallat mindre buller, som gör det möjligt för piloterna att begränsa bullret vid uppstigning och landning. Och slutligen åtgärder som försöker begränsa de flygningar i kapitel 3 som ger upphov till mest buller. Det är framför allt denna sista punkt som, som ledamöterna vet, ger upphov till mest problem i våra diskussioner med Förenta staterna. För att underlätta en överenskommelse inom ramen för ICAO om denna fråga håller vi parallellt på att diskutera med Förenta staterna och med utvecklingsländerna. Man måste säga att varken ICAO eller Förenta staterna, naturligtvis, kan ignorera det problem bullret från flygplanen ger upphov till vid många flygplatser i tätbefolkade områden. I detta sammanhang kan vi konstatera att dessa ljudstörningar vid vissa stora flygplatser håller på att uppnå verkligt kritiska nivåer. Därför är det oerhört brådskande att införa åtgärder som får ett slut på den situationen och som gör det möjligt att fortsätta att ha dessa flygplatser i drift. För andra däremot är ljudproblemet mycket mindre viktigt. Därför borde man fundera över några beslut där det finns en viss bedömningsmarginal, flygplats för flygplats. Det arbetar vi på och det är dessutom en fråga som är en del i att göra det lättare att nå en uppgörelse med Förenta staterna. Dock existerar det en viss risk med olika förfarandesätt när det gäller begränsningen av driften av flygplan enligt kapitel 3 - de som bullrar mest - som kan ge konkurrensstörningar mellan olika flygplatser. Därför, och för att undvika en explosionsartad situation i gemenskapen, är avsikten att förhandla med Förenta staterna, och naturligtvis inom ramen för ICAO, så att detta individuella beslut, flygplats för flygplats, kan innefattas i en allmän ram som fastställer olika nivåer på driftsbegränsningar beroende på särskilda omständigheter. Hur som helst åtar jag mig att ännu en gång att, tillsammans med kommissionens tjänstemän, hålla en öppen dialog under alla dessa månader med ledamöterna och jag hoppas att vi i slutändan kan nå en överenskommelse inom ramen för ICAO som gör det möjligt för oss att garantera en lösning på frågan om flygplatserna och de mest bullrande flygplanen och samtidigt undvika alla slag av konfrontation med Förenta staterna, vilket inte är till gagn för någon. Fru talman, fru vice kommissionsordförande! Först skulle jag vilja utrycka min uppskattning av vice kommissionsordföranden Palacios initiativ att komma till parlamentets plenarsammanträde och beskriva kommissionens strategi för oss och naturligtvis även situationen i förhållande till ICAO:s 33:e möte i september. Det är en fråga som vi diskuterade också i förra veckan, vid vårt utskotts sammanträde. Det är en fråga som vi sedan länge har diskuterat i Europaparlamentet, och vi hade för avsikt att från utskottet framställa en muntlig fråga till kommissionären. Därför är vi glada över att kommissionären själv tagit initiativet att komma hit och tala inför parlamentet och därigenom klargöra kommissionens ståndpunkter. Denna fråga är av vital betydelse för våra väljare. För miljöns och för livskvalitetens skull måste vi minska bullret från flygplanen, i all synnerhet som lufttrafiken ökar och situationen förvärras för varje dag. Det finns vissa tendenser, som kommissionären beskrev och som jag skulle vilja återkomma till. Jag skulle vilja säga att jag personligen hyser en viss optimism om att dessa tendenser kan leda oss till ett positivt resultat. Vi måste emellertid vara beslutsamma och visa att Europa är en jämbördig samtalspartner för Förenta staterna. Vi är vänner och det vill vi förbli, men de måste också förstå att de har att göra med en jämbördig samtalspartner, som vill lösa detta problem på bästa sätt och finna de regler som skall tillämpas så snart som möjligt. Jag hoppas nu att Förenta staterna med denna inriktning skall tala med en röst och inte med flera olika röster, vilket hittills varit fallet. Och jag måste göra ett annat förtydligande. Att vi eftersträvar en internationell lösning, eftersom det är ett internationellt problem och internationella problem kräver internationella lösningar. Vi är alltså här för att diskutera. Jag hoppas att även de har den uppfattningen; annars ligger det i sakens natur att vi måste agera på egen hand, som europeiskt parlament, med de lösningar som redan godkänts av Europaparlamentet. ICAO:s 33:e möte är ett tillfälle som vi måste utnyttja och inte får försumma. För egen del skulle jag vilja säga att vi här i Europaparlamentet - och jag tror att jag nu ger uttryck för vad majoriteten av ledamöterna anser - hyser förtroende för vice ordföranden Palacio som förhandlare för Europeiska unionen, och jag hoppas att vi vid denna konferens i september slutligen skall komma fram till resultat som leder till en bestående och definitiv lösning av frågan. Herr talman, fru kommissionär! I vilket fall som helst tackar jag er för den redogörelse som ni ger i plenum, även om jag tror att det fanns mer folk i utskottet för regionalpolitik, transport och turism än i detta plenum. Men symbolen räknas naturligtvis också. Jag har ytterligare ett par frågor. Kapitel 4 är bra, minus 10 db: formidabelt. Omcertifieringen eller omförflyttningen av flygplan från kategori till kategori är tydligen ordnad. Det är inte möjligt, om jag har förstått er rätt, att vi i framtiden får nya fall som de vi haft, en förskjutning från kategori 2 till kategori 3. Om jag förstår er rätt så är det nu uteslutet. Det är bra. Något som i vilket fall som helst måste uppnås, är att det inte blir värre någonstans. Det får inte bli värre än det är nu vid en enda flygplats. På ett antal flygplatser - ni har förresten själv sagt att man måste undersöka känsliga områden på varje enskild flygplats - måste det snabbt bli bättre, helst så snart som möjligt. Men min fråga är om de ingångna avtalen om klassificeringen av flygplatser är världsomfattande avtal? Vem är det som bestämmer normerna? Har vi i Europeiska unionen också något att säga till om? Får vi vara strängare? Hur görs det? Vad händer med konkurrensen mellan flygplatser? För en tid sedan, när vi talade om Lucas betänkande, sade vi att det är en av de viktiga punkterna. Konkurrens mellan flygplatser till nackdel för de omkringboende och miljön går inte för sig. Vet ni redan nu hur vi skall lösa det i unionen? Vilken roll skall de lokala myndigheterna spela? Genom fysisk planering sade ni, men det är en typisk lokal befogenhet. Så hur skall ni ordna det? Jag har alltså fortfarande en del frågor. Så har vi utfasning. Om jag har förstått saken rätt så har vi fortfarande inte fått någon rätsida på den saken, och då måste alltså klassificeringen av flygplatser bidra till att lösa det problemet. Om det inte finns någon utfasning, om de där kapitel 3-flygplanen fortsätter att flyga tills de går i pension, om jag får uttrycka det så, är det då inte lite väl länge? Bör vi inte vara lite ambitiösare och få ut de nya flygplanen på marknaden snabbare? Hur långt har vi kommit med enhetliga metodet för att mäta buller? Det är trots allt absolut nödvändigt att vi mäter på samma sätt, både amerikanerna och vi, så att the footprint avgörs på samma sätt överallt. Vidare har jag en fråga om luftföroreningar. Egentligen har ni inte sagt så mycket om det. Vad står det i avtalet om luftföroreningar? En allra sista fråga: vad händer med direktivet om hushkits? Försvinner det? Kommer ni att lägga fram ett förslag om att upphäva det? Kommer vi helt enkelt att behålla det? Har amerikanerna sagt något om det? Är det en del av paketet eller inte? Jag har ytterligare ett par frågor, men jag tror att vi är på rätt väg. I vilket fall som helst hoppas jag att vi kan nå fram till en lösning i september. Herr talman! Jag uppskattar verkligen kommissionärens uttalande. Jag förmodar att vi alla är överens om att Internationella civila flygorganisationens (ICAO) kommande generalförsamlingsmöte kommer att bli ett nyckelmöte avseende flygtransport och miljö. Som Sterckx sagt var jag föredragande av parlamentets svar på kommissionens förslag avseende flygtransport och miljö förra året. Ni kommer kanske ihåg att parlamentet starkt betonade behovet av ett positivt resultat av detta ICAO-möte. Vi sade, i stort sett, att om ICAO inte gav oss vad vi behöver måste EU allvarligt överväga att införa egna kompletterande medel för att säkerställa att miljöhänsyn integreras ordentligt i flygindustrin. Jag vill ta upp endast två nyckelfrågor i samband med dessa diskussioner. För det första ökar flygtransporterna otroligt i antal, passagerarantalet världen över förväntas fördubblas på mindre än 20 år. För det andra subventionerar gällande politik flygtrafiken och stimulerar därför denna tillväxt ytterligare. Flygbränsle är inte beskattat, det är inte belagt med mervärdesskatt och omfattas inte av Kyotoprotokollet. Så vad förväntar sig parlamentet av detta ICAO-möte? Om bullerminskning: vid mötena med Cape Working Group de senaste veckorna och månaderna har EU föreslagit att gradvis avveckla kapitel-3 flygplan och att uppgradera kapitel-4. Detta är minimikraven: att försöka att nå målet för bullerminskningen på, som bäst, - 14 dBA, men åtminstone -10 dBA minskning vid källan. Om ICAO inte kan åstadkomma detta, måste vi, som kommissionären sagt, anpassa reglerna och införa driftsrestriktioner på kapitel-3 flygplan vid ett antal bullerkänsliga flygplatser. Men EU kan också behöva undersöka om det går att införa ett direktiv för begränsning av flygbuller för att kunna uppnå en minskning på, allra minst, 10 dBA, som ett erkännande av de särskilda problem som uppstår i ett tätbefolkat område som EU. Beträffande utsläpp måste vi vidta konkreta och effektiva åtgärder för att minska flygplansutsläppen. Detta inbegriper inte bara frivilliga åtgärder utan också utsläppsrelaterade skattepålagor. Flygplan borde uppfylla högt satta men genomförbara mål för minskning av utsläppen. Om ICAO inte kan genomföra detta måste EU utveckla sina egna gränsvärden för utsläpp. Jag beklagar verkligen att vi inte kan få en parlamentsresolution i den här frågan. Jag tror att ett bestämt budskap från detta parlament skulle ha stärkt förhandlingspositionen för rådet och kommissionen på ICAO-mötet. Jag hoppas att både rådet och kommissionen känner vilka starka känslor som delas av alla grupper i Europaparlamentet i den här frågan och försöker nå bästa möjliga överenskommelse i september. Men om en sådan överenskommelse inte kan uppnås, måste de återvända till parlamentet, så att vi kan arbeta tillsammans för att säkerställa EUs egna åtaganden och förpliktelser enligt fördragen för att integrera miljöfrågorna i alla policyområdena, så att det kan ge effekt inom flygindustriområdet. Herr talman! Vi behöver verkligen ett genombrott i ICAO-sammanhang. Om vi uppnår det genombrottet så är jag den första att lyckönska fru Palacio till det. Jag anser att det är av utomordentlig vikt att vi, med tanke på att normerna för bullercertifiering inte har ändrats sedan 1977, och att flygtrafiken har ökat så enormt mycket, nu snabbt vidtar drastiska åtgärder. Moderna, tysta flygplan med strängare bullernormer och avveckling av bullriga flygplan. Och självfallet också ett minskat utsläpp av växthusgaser. Med tanke på det finns det enligt min åsikt inget utrymme för överljudsflygplan som flyger med en enorm hastighet men som använder mycket mer energi än de nuvarande flygplanen, vilket resulterar i ännu högre utsläpp av växthusgaser. Jag tror att det är av stor vikt att vi, i enlighet med avsikterna i resolutionen om luftfartyg med ljuddämparsystem som vi antog i mars 2000, nu också går vidare. Jag önskar kommissionär Palacio lycka till med förhandlingarna. Vi kommer att följa dem med stor uppmärksamhet. För om det inte går att lösa kommer vi tyvärr att bli tvungna att göra det på europeisk nivå, och det anser jag inte vara önskvärt. Herr talman! Jag uppskattade verkligen fru kommissionärens inlägg. Hon visade sig ha klara idéer och även en viss beslutsamhet, en viss övertygelse när det gäller denna känsliga fråga. Naturligtvis är det omöjligt att analysera hela denna fråga på de tre minuter som står till mitt förfogande, och därför tänker jag bara uppehålla mig vid ett par punkter. För det första: förbättra flygplanen. Självklart kommer mindre bullriga flygplan att betyda modernare flygplan, vilket också betyder bekvämare flygplan, men framför allt betyder det säkrare flygplan, och inte bara vad gäller motordelen: när planen landar kommer till exempel en stor del av bullret från landningsställen och inte från motorerna. När det gäller konkurrensen mellan olika flygplatser så är det utan tvivel nödvändigt att ge de lokala myndigheterna större inflytande. Det är uppenbart att flygplatsmyndigheterna kan frestas att bevilja undantag, och även att öka trafikvolymerna, men om en viss ståndpunkt bestäms av någon i beslutande ställning i de lokala myndigheterna, så kommer det att bli de berörda befolkningarna som bestämmer avvägningen mellan pengar/handel/varor och buller, och inte bara flygplatsledningen. När det gäller flygplatser så måste reglerna vara i viss mån flexibla, för det är klart att en flygplats som den i Malpensa, i närheten av där jag bor, som räknar sjuttio starter och landningar i timman är något helt annat än vissa flygplatser som har fyra eller fem om dagen. Det är tydligt att om det sker ett fåtal starter och landningar varje dag, så skulle man kunna acceptera en viss ökning av bullernivån, just på grund av det närmast löjligt låga antalet flygplan. När det gäller subventionerna måste jag säga att flygtransporter, även om de i viss utsträckning redan är subventionerade, får mycket mindre stöd än stadstrafiken, än järnvägen, än sjötransporterna eller alla övriga transporttyper. Att klaga över det statliga stödet till flygtransportsektorn förefaller därför omotiverat. Slutligen hopas jag att Europeiska unionen skall kunna uppnå de mål och resultat som kommissionen utlovar i ICAO, oberoende av de resolutioner som antas i denna kammare. Fru kommissionär! För det första vill jag börja med slutet. Jag önskar er all lycka till vid nästa sammankomst i ICAO. Ni skall veta att ni har parlamentets hjälp och stöd och att vi hoppas att ni kommer att nå de mål som Europeiska unionen hoppas på i denna fråga. Europeiska unionen bör gå före med att anta en serie av åtgärder som inte bara hör till ämnet för detta uttalande om flygtransporter och miljö, utan också om dess negativa konsekvenser för livskvaliteten för medborgarna i Europeiska unionen. Vi bör uppnå konkreta och mätbara mål. Och vi bör också uppnå en tidsplanering som är reell och genomförbar. Annars kommer vi inte att uppnå något av de mål som vi diskuterat så många gånger i utskottet, som handlar om bullernivån från flyget. Den situation, som Lucas så väl uttryckte, med en ökning av efterfrågan på flygtransporter, situationen vid vissa flygplatser som inte klarar av att ta emot all den flygtrafik som den nu tar emot, de åtgärder ni i kommissionen föreslagit, som bulleravgifter, begränsningar för flygning med vissa flygplanstyper i Europeiska unionen, eller tydliga politikområden för markanvändning när det gäller flygtransporter. Ett andra problem som jag tror oroar är gasutsläpp. Det talas mycket om växthuseffekten, som beror på koldioxid. Med tanke på att flygtransporterna skulle kunna minska en mycket större växthuseffekt mellan två och fyra gånger så anser jag att det är tillräckligt betydelsefullt för att vår inställning i frågan skall vara klar och bestämd. Samtidigt kan vi inte heller glömma vad flygtransporterna har betytt för utvecklingen i samhällena, i den ekonomiska utvecklingen i staterna, för medborgarnas livskvalitet, i snabbheten och möjligheten att lära känna och komma till andra platser. Jag anser att man behöver förnuftiga, konkreta och alldeles effektiva åtgärder, som verkligen förbättrar miljön och livskvaliteten. Herr talman, ärade fru kommissionär! Jag skulle som ledamot av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi vilja tacka er för att ni under era förhandlingar även tänker på den europeiska luftfartsindustrins konkurrensförmåga. Det just sådant som katastrofen hos Sabena som visar oss på att tusentals arbetstillfällen kan vara berörda inom den närmaste tiden. När allt kommer omkring är luftfartsindustrins kostnadsläge även en avgörande faktor för biljettpriserna. Biljettpriserna är mycket viktiga av sociala orsaker - men inte bara av sociala orsaker. Det avgörande problemet vid uppkomsten av buller är köbildningarna. Eftersom vi flyger från Bryssel ser vi ofta att fem, tio eller femton flygplan står efter varandra på startbanan och väntar på starttillstånd. Jag tror att bekämpandet av köbildningar i trafiken i allmänhet, men i synnerhet inom luftfarten, måste prioriteras och att vi måste engagera oss för effektivare system för att köbildningarna därigenom skall kunna minska. Men även utbildning och vidareutbildning av personalen, inte bara i tornet och i flygplanen, är avgörande. Om man överväger särskilda utbildningar, i synnerhet med tanke på buller- och miljöaspekter, skulle man kunna uppnå mycket på detta område. När allt kommer omkring handlar det också om infrastrukturen. Vi känner alla till problemen med Eurocontrol, och svårigheterna i samband med att fördela luftrummet på ett effektivt sätt mellan civila och militära flygplan är välkända. Jag tror att kommissionen borde utöva avsevärt mer tryck för att vi snabbare skall kunna nå lösningar för att få bukt med köbildningarna och samtidigt säkerställa ökad säkerhet och komfort för passagerarna. Sista punkten: det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling är för närvarande under utarbetande. Jag anser att det är nödvändigt att mycket intensivt insistera på att man finner en lösning för trafiksektorn i synnerhet. Här behöver vi nya utgångspunkter i det sjätte forskningsramprogrammet. Vi vet att köbildning kommer att vara en av flera huvudfrågor för nästa år. Jag tror att vi behöver intelligenta lösningar som hjälper oss att säkerställa rörligheten för befolkningen och samtidigt få bukt med dessa problem. Därför borde vi i ökad omfattning starta egna forskningsprogram även för luftfarten inom ramen för det sjätte ramprogrammet för att kunna erbjuda övertygande lösningar för befolkningen på detta område. Herr talman! Jag ber om ursäkt för min sena ankomst; den här diskussionen har gått ganska fort men jag har på annat håll lyssnat på vad kommissionären sade. Vad hon sade verkade inte alls särskilt tydligt eller exakt i den rådande situationen. Detta var en besvikelse för mig. Vi gav er ett projektunderlag i mars 2000. Vi förväntar oss att ni antingen håller er till projektunderlaget eller kommer tillbaka och meddelar oss något annat. Vi måste få veta vilka framsteg ni har gjort med detta projektunderlag. Vi måste veta vad ni gör av det. Vi måste få veta vilka framsteg som gjorts avseende bullerminskningen, gasutsläpp och naturligtvis bränsleekonomi. Framgångsrika förhandlingar kräver förberedelse och hårt arbete. Vi måste få veta vad som blir gjort och vi måste höra från er att det blir gjort. Ni måste gå dit och tala om för amerikanerna att buller- och gasutsläpp från flygplan är allvarliga problem i Europa, allvarligare problem än i USA eftersom Europa är mindre till ytan och vår infrastruktur är annorlunda. Den beräknade ökningen av flygtrafikens krav är helt klart en fråga som kräver handling nu. Ni måste hålla er till ert projektunderlag. Vi kommer att hålla noggrann uppsikt över detta. Men det väsentligaste är att vår kommissionär står på sig för Europa, står på sig för Europa och dess industri, står på sig för Europa och dess miljö och står på sig för Europa och dess folk. Vi förväntar oss att ni gör det. Låt oss hoppas att ni kan säga något ytterligare vid diskussionens slut som lugnar mig. Herr talman! Om jag kan få upprepa vad kolleger från alla partier och även nationella grupper sagt, nämligen att tiden för samtal nu är farligt kort. Emedan vi saluterar att ni har stått fast vid er förhandlingsposition, fru kommissionär, förväntar vi oss alla att ni skall säga att den inte är obegränsad - och inte heller ert tålamod. Ni har mandat från alla partier och grupper i detta hus för att angripa problemet med ökande utsläpp i luften och skadorna som drabbar de som bor i närheten av flygplatser som ett resultat av den nuvarande situationen. Det finns fortfarande en övertygelse om att den oändliga utökningen av flygtrafiken är helt av godo, att alla tjänar på den. Det gör de inte. Det finns sociala gränser för tillväxt och gränser för hur mycket vi kan njuta till och med av något så livsutvecklande som resande. Vi fick höra många hot och en del hårda ord från Förenta staterna förra året, när det såg ut som om flygplan med ljuddämpning s.k. hushkits och kapitel-3 flygplan skulle lämna våra skyar, kanske år 2002. Men hela Europa har problem, särskilt de som bor i närheten av flygplatser, och som inte bara lider av bullerförorening, utan också av utsläpp från flygplan med konsekvenser för miljön. Vi måste se förändringarnas början. I East Midlands i Förenade kungariket, där jag bor, har ett antal små flygplatser kommit till. Flera av dessa kämpar desperat för att kunna konkurrera med dygnet-runttrafik. Detta innebär flygtrafik med äldre flygplan, som kommer att halta fram i ytterligare några år, om de tillåts göra det, med få driftskontroller. Uppenbarligen är detta något som medlemsländerna kan reagera på. Om det inte finns ett ramverk för att ta äldre flygplan ur trafik, kommer vi aldrig att uppnå den kontrollnivå som vi behöver. Jag förenar mig med andra kolleger som har talat. Lucas uttryckte det på ett lysande sätt för oss alla - genom att säga att om det inte går att komma överens i september kan vi inte bara lämna det därhän och säga att vi försökte men misslyckades. Det här huset vill inte att kommissionsledamoten misslyckas, vi vill att hon lyckas. Även om vi uttrycker oss på ett burdust sätt, är det med vänlig anda. . (ES) Herr talman, ledamöter! Låt oss vara överens om en första sak. Flygplatser är källor till rikedom och utveckling. Och om det inte är så frågar jag er hur ni kommit hit, om ni inte flugit. Det står klart att vi behöver flygplatserna. Med det som utgångspunkt måste vi naturligtvis se till att skapa så lite problem som möjligt för befolkningen i området. Samtidigt måste vi också komma ihåg att befolkningen många gånger bosätter sig i närheten av flygplatser på grund av verksamheten på desamma, för den ekonomiska utveckling de ger och den infrastruktur de medför. Saker och ting måste ses i sitt rätta sammanhang. Den andra frågan är de lokala myndigheternas ansvar. Ledamöter! Det handlar om subsidiaritet. Varje land har sina egna regler och jag kommer inte att tala om för länderna vad de skall göra i denna fråga. För det tredje, hushkits-regeln, som detta parlament antog 1998 tillsammans med rådet, alla enhälligt. Om jag någon gång lägger fram eller föreslår en ändring av denna norm kommer det att vara just för att ersätta den med något som är ännu bättre för den befolkning som bor kring flygplatserna. För att förbättra. Och dessutom göra det på ett sätt som inte leder oss till en kontrovers och en internationell tvist som i nuläget. Dessutom är kommissionen, eller gemenskapen som sådan, inte medlem i organisationen för den internationella civila luftfarten, utan det är medlemsländerna som är det. Vi har en sekundär ställning, en hörnposition. Det är den aktuella situationen. Den nuvarande regeln har anmälts av Förenta staterna enligt artikel 84 och vi uppnådde för en vecka sedan att beslutsfattandet i ICAO:s senaste rådsmöte sköts upp, för att i november, dvs. efter församlingen, ta upp fattandet av beslutet om fonden som avser den tvist som inletts av Förenta staterna på grund av vår hushkits-regel. Vi får se vilket resultatet blir. Jag skulle vilja komma överens om normer som förbättrar flyplanens prestanda och att de så fort som möjligt moderniserar flygplansflottan i de olika länderna, med Förenta staterna, utvecklingsländerna och de länder som deltar i ICAO. Det finns en till fråga som tagits upp av Sterckx, Lucas och andra, som Blokland och Hatzidakis: förnyandet av flygplansflottorna. Det finns två olika aspekter i det. Först, tack vare vår reglering har vi uppnått att saker rör sig i ICAO. Därför sade jag tidigare att vi redan till dags dato uppnått positiva resultat. Det kommer att finnas ett kapitel 4 med -10 decibel. Det kommer däremot inte att finnas en överenskommelse om en utfasning, eftersom det inte går förrän det finns ett kapitel 4, som tidigare med kapitel 2 och 3. Dvs. att det kommer att vara vid församlingen 2004 som vi beslutar om datum för att överge flygplanen i kapitel 3. Vi har kommit överens om att metoder och utvärderingssystem för en omklassificering av flygplan är en nyckelfråga. Man måste komma ur den nuvarande situationen, med flygplan i kapitel 2 omklassificerade som kapitel 3 och som tillfredsställer kriterierna i detta tredje kapitel bara under vissa regler för flygning och dessutom på ett mycket begränsat sätt. Det innebär att de under andra omständigheter till stor del överstiger dessa buller och inte uppfyller reglerna i kapitel 3. Det är bakgrunden till vår hushkits-tvist. Ledamöter! Det vi söker är punkter att komma överens om med Förenta staterna, och med ett antal andra länder, och jag tror att det bästa är att vi uppnår ett avtal mellan alla. Självklart kommer jag att försvara de 15 EU-ländernas positioner. Men jag vill påminna er om situationen för ett år sedan när trycket från Förenta staterna var mycket starkare och det fanns hot om handelsrepressalier mot ett antal länder. Det trycket är nu mindre, bl.a. för att vi håller på att förhandla och det verkar som om vi kommer att nå punktvisa överenskommelser. Det nämnda trycket fick jag höra talas om från olika länder, delegationer av länder och också från vissa ledamöter i denna kammare. Jag vill inte hamna i en liknande situation fler gånger, eftersom den som då var tvungen att ta striden och säga nej, det var jag. Det jag vill är att nå en överenskommelse med Förenta staterna som gör det möjligt att nå det mål vi alla har, dvs. att minska bullret kring våra flygplatser. Det är det jag arbetar på. Jag söker också överenskommelser med andra länder, eftersom det i ICAO inte bara finns de 15 EU-länderna utan också Förenta staterna och ett antal andra länder från andra ställen på planeten som har intressen som är något olika de våra, och med vilka vi måste nå överenskommelser. Man har tagit upp två frågor. Frågan om konkurrens mellan flygplatser, de mest bullriga och de minst bullriga. Det är just därför vi vill att det skall vara ett beslut flygplats för flygplats, med en allmän ram där man sänker de olika begränsningsnivåerna för drift och buller till två, tre, maximalt fyra, beroende på specifik känslighet för den omkringboende befolkningen. Det finns geografiska villkor. Jag tänker t.ex. på flygplatsen i Salzburg, där det är problem att flyga in mellan bergen och det uppstår eko som förvärrar bullerproblemet, och andra frågor som rättfärdigar anpassningar och specifika skyddsåtgärder för dessa områden. Det vi säger är att beslut fattas individuellt, vilket är det som Förenta staterna begär, eller att det genomförs ett regionalt geografiskt allmänt närmande, som vi begär. Den kompromisslösning vi förhandlar med dem om är en geografisk ram med maximalt tre eller fyra känslighetsnivåer. En situation utan speciella begränsningar och två eller tre nivåer till med konkreta operativa begränsningar. Herr talman! Slutligen vill jag avsluta med att tacka för alla era inlägg och tacka för ert stöd, i hopp om att det skall vara möjligt att en delegation i detta parlament skulle kunna delta i ICAO, vara med oss där som våra följeslagare. Jag tror att det kan finnas ett gemensamt intresse av att innefatta en parlamentarisk delegation vid diskussionerna, och vi måste se hur vi skulle kunna formulera det, som man gör vid andra typer av förhandlingar. I ett av inläggen sades det att flygtransporterna har en gräns. Ledamöter, allt har en gräns. Alla vet vi att luftrummet är begränsat, kapaciteten är begränsad, men jag tror att vi inte nått dit ännu. Det vi måste göra är att förvalta alla resurser på bästa sätt. Just när det gäller dessa begränsningar av transporter, inte bara flygtransporter, utan transporter i allmänhet, samtidigt som möjlighet till tillväxt ges inom ramen för en hållbar utveckling, hoppas jag att vi under de följande veckorna kan börja diskutera vitboken om transporter, om allt går bra och vi kommer över de interna diskussionerna i kommissionen. I den tar vi bland annat upp höghastighetstågen som ett alternativ till flytransporter för distanser som är kortare än 800 eller 900 km. Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 19.59.)

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

3. Administrativt samarbete i fråga om beskattning ( Sharon Bowles: (EN) Herr talman! Den omröstning som Europaparlamentet nu kommer att genomföra om kommissionens förslag till direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning påverkar inte den slutliga ståndpunkt som parlamentet kommer att inta om genomförandet av artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och konsekvenserna för de förfaranden som grundas på rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999, särskilt när det gäller det föreskrivande förfarandet med kontroll eller den ståndpunkt som parlamentet kan tänkas inta om delegerade akter i annan lagstiftning.

sv

7. Partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon om fiske (omröstning)

sv

Arbetsplan Talmannen: Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista, utarbetat av talmanskonferensen vid dess senaste möte i enlighet med artiklarna 140 och 155 i arbetsordningen, har delats ut. Jag föreslår, i överenskommelse med de politiska grupperna, följande ändringar i föredragningslistan för denna veckas plenarsammanträden: Onsdagen den 5 maj 2010: För det första kommer en gemensam debatt om två betänkanden av Íñigo Méndez de Vigo om Europaparlamentets sammansättning att vara den första punkten. För det andra har en ny punkt med titeln ”Förberedelse av toppmötet med euroområdets stats- eller regeringschefer den 7 maj - Uttalanden av rådet och kommissionen ”, utan omröstning, lagts till föredragningslistan. Detta kommer att vara den andra punkten, och det kommer bara att vara en omgång med talare från de politiska grupperna och inget så kallat ögonkontaktsförfarande. För det tredje har titeln ”Standardisering av eldrivna bilar - Uttalanden av rådet och kommissionen” ändrats till ”Eldrivna bilar - Uttalanden av rådet och kommissionen”. För det fjärde har ett betänkande av Vittorio Prodi, som skulle ha presenterats kortfattat i dag, flyttats till frågestunden torsdagen den 6 maj 2010 för omedelbar omröstning. Torsdagen den 6 maj 2010: För det första har omröstningen om ett betänkande av Vital Moreira om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om makroekonomiskt stöd till Ukraina skjutits upp till den andra sammanträdesperioden i maj. För det andra har omröstningen om resolutionsförslaget om kommissionens förslag till förordning om riktlinjer för upprättande av en kompensationsmekanism mellan systemansvariga för överföringssystem och om en gemensam strategi för priserna för överföring av el tagits bort från föredragningslistan. Finns det några synpunkter? (Parlamentet godkände ändringarna.) (Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)

sv

Genomförande av direktiv 85/611/EEG (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper) (omröstning)

sv

4. Situationen för civilsamhället och nationella minoriteter i Vitryssland (

sv

4. System för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken ( (Sammanträdet avbröts för det högtidliga mötet kl. 12.00 och återupptogs kl. 12.30.)

sv

Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

sv

   Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 1 april 2004.    –Det är min sorgliga plikt att omnämna det nesliga mord på den italienske medborgaren Fabrizio Quattrocchi som begåtts av terrorister i Irak. Jag vill på Europaparlamentets vägnar säga att vi utan förbehåll fördömer detta vidriga brott, och att vi vill uttrycka vårt djupaste deltagande med och framföra våra kondoleanser till offrets familj och till det italienska folket och den italienska regeringen. Från detta parlament vädjar vi till kidnapparna – som nu finns på så många platser i Irak – att omedelbart släppa alla som fortfarande hålls som gisslan. Detta gagnar inte målet att återlämna Irak till det irakiska folket på villkor som är hållbara för alla inblandade parter. Jag ber er att hålla en tyst minut.    – Herr talman! Ospecificerade anklagelser om dåligt uppförande mot mig och några av mina kolleger förekommer i tysk press. Det här är något vi redan har diskuterat här i kammaren. Tyvärr är det inte mitt arbete som dessa rapporter hänvisar till, i stället förekommer det bara anklagelser om att det är något förkastligt med mitt beteende, men eftersom jag inte kan få reda på vad jag anklagas för ber jag er, herr talman, att undersöka det närmare. Det påstås också i tyska medier att ni skall träffa en viss ledamot denna vecka och att ledamoten i fråga då kommer att överlämna vissa listor till er. Herr talman! Om detta är sant ber jag er att genast ta reda på om det är något som mina kolleger eller jag kan anklagas för. Om svaret är ja, ber jag er att omedelbart vidarebefordra alla handlingar till EG-domstolen eller revisionsrätten och OLAF. Det skulle naturligtvis vara bra om ni kunde informera dem som media anklagar för verkligt otrevliga, smutsiga och obehagliga saker om exakt vad de anklagas för, dvs. om de har skött sitt arbete dåligt eller brutit mot lagen.    – Fru Roth-Behrendt! Jag anser det mycket olyckligt att ni som är en person med mycket gott anseende i denna kammare skall vara tvungen att försvara er just i fråga om det som ni har valts för att utföra, och det ledarskap ni utövar i ert utskott och i så många olika aspekter av parlamentets arbete. Som ni känner till från mitt uttalande vid parlamentets senaste sammanträde, har jag bett en ledamot av detta parlament, som har framträtt i tyskspråkig press, radio och television, att vidarebefordra alla eventuella konkreta anklagelser som än må finnas till mig, så att jag kan fullgöra min plikt att vårda denna institution och dess ledamöter och deras anseende. Hittills har jag inte mottagit något skriftligen. Jag har inte fått några telefonsamtal eller e-postbrev, och trots att även jag har informerats via pressen om diverse avsikter, har ingen haft hövligheten att informera mig personligen om vilka dessa är. Ni talar om möten som faktiskt inte finns i min arbetskalender, eftersom ingen har begärt några sådana möten. Tyvärr måste jag säga att under dessa omständigheter är det omöjligt för parlamentet och för mig i min plikt att vårda både parlamentet och dess ledamöter, att handla på ett rimligt och rättvist sätt när, såvitt jag förstår, allt vi än så länge har är ogrundade allmänna anklagelser i fråga om arbetsordningen, till skillnad från anklagelser som gäller de personer vars ansvar det är att följa denna arbetsordning. Jag vädjar, liksom jag gjorde förra månaden, till dem som har några bevis på förseelser att förse mig med bevis, att låta mig göra min plikt mot detta parlament, dess ledamöter och allmänheten i den Europeiska unionen. Sluta med skuggboxningen: kom ut i öppen dager och tillåt mig att öppet hantera faktiska och öppet framförda anklagelser.    – Herr talman! Jag är mycket tacksam för det ni just sagt. Dagmar Roth-Behrendt talade om innehållet i anklagelserna om att ledamöter i kammaren missbrukat medel, och sedan gjorde ni ert inlägg. Jag vill bara påminna kammaren om hur dessa anklagelser uppstått under de tre senaste åren: Den ledamot det hänvisas till har använt en dold kamera för att spionera på ledamöter när de utför sitt arbete. Han har därmed brutit mot alla regler när det gäller ärlighet, förtroende och kollegialitet. Jag kan inte tänka mig att Europaparlamentet fogligt accepterar sådant utan minsta kritik. Det är inte enskilda som drabbas, utan kammaren drabbas som helhet när detta slags spionage används för att undersöka det arbete vi utför. Jag skulle vilja be er att entydigt fördöma detta i alla parlamentsledamöters intresse.    – Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen vid sammanträdet torsdagen den 15 april 2004 i enlighet med artikel 110 och 110a i arbetsordningen har delats ut. Finns det några synpunkter?(1)    – Herr talman! Jag vill tala om Boogerd-Quaak-betänkandet, för vilket utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för övrigt har sammankallats i dag kl. 19.00. Herr talman! Före påsk skrev jag till er om ett antal punkter som jag ur förfarande- och regelsynpunkt inte tycker överensstämmer med arbetsordningen. Jag nämnde ert ansvar som talman för att i enlighet med artikel 19.2 kontrollera att betänkanden överensstämmer med vår arbetsordning. Framför allt tillfrågades inte ens utskottet för framställningar, dvs. det fick inte yttra sig om betänkandet, och här talar jag också för Gemellis räkning eftersom han inte kunde vara här i dag, men jag vet att han skrev till er i förra veckan. Vi är på det klara med att det saknas en rättslig grund, och ändå har vi en fullständigt unik situation där betydande hänvisningar görs i betänkandet till en utredning som gjorts av en tredje part, som inte är godkänd i enlighet med vårt parlaments standardförfaranden. Det är dessutom en handling som man påstår är helt och hållet provisorisk, eftersom situationen bara har granskats i åtta av 25 länder, och eftersom den jämförelse som skall göras i slutet av juni inte har avslutats. Herr talman! Jag undrar därför hur detta betänkande kan behandlas under det här sammanträdet och jag ber er att återförvisa det till det behöriga utskottet så att utskottet för framställningar verkligen kan lämna sitt bidrag. Jag vill nämna att detta inte är kammarens ansvar. Ansvaret för att kontrollera att arbetet bedrivs i enlighet med arbetsordningen ligger hos den person som leder institutionen, och skall inte på något sätt avgöras genom omröstning med majoritet. Som ni förstår är det ur demokratisk synvinkel, och i ännu högre utsträckning när det gäller ett parlament som är det yttersta förkroppsligandet av demokratin, otänkbart att skyldigheter enligt arbetsordningen kringgås genom att omröstning med majoritet tillämpas.    – Tack för era kommentarer herr Podestà. Ni vet från talmanskonferensens sammanträde i förra veckan, där ni deltog, att jag har bett parlamentets organ att granska er mycket utförliga korrespondens med mig om arbetsordningen och dess tillämpning. Sedan jag kom hit i dag – en resa som alltid tar en hel del tid, trots tidiga avgångar – har jag inte haft möjlighet att ta del av en pro memoria i denna fråga som har förberetts för sammanträdet med de berörda utskotten i kväll. Jag kan för tillfället inte fatta något beslut om tillåtlighet. Det preliminära råd jag har fått – innan parlamentets tjänsteenheter har haft möjlighet att ingående studera er långa skrivelse till mig – förefaller dock vara att betänkandet kan vara otillåtet, även om det finns faktorer som måste undersökas noga. Vi har bett utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att samlas i kväll för att behandla de frågor som har rests på grund av era anmärkningar om arbetsordningen, och att överväga cirka 350 ändringsförslag. Jag vill göra det fullständigt klart att i enlighet med arbetsordningen har vi inte tid att denna vecka behandla ett betänkande med så många ändringsförslag. Därför vill jag för min del vill att utskottet skall sammanträda och överväga frågan. Om jag förstått saken rätt, har ni begärt återförvisning till utskottet och följaktligen att denna punkt stryks från föredragningslistan. Om detta faktiskt är er begäran kommer jag att ta en talare för och en emot, och sedan får vi genomföra en omröstning. Men, herr Podestà, om ni är beredd att vänta på att utskottet skall sammanträda i kväll för att överväga frågan, eftersom den gäller arbetsordningen och tillåtlighet, och överväga frågan om antalet ändringsförslag, då kan vi gå vidare och inbjuda våra kolleger i utskottet att diskutera dessa frågor senare i dag. Herr Podestà! Vill ni nu göra en begäran om återförvisning eller är ni nöjd med att detta skall behandlas i utskottet i dag?    – Jag håller med er, herr talman. Jag tycker att det är lämpligt att utskottet får överväga ärendet, men framför allt – och det här säger jag också för min kollega Gemellis räkning – att svar ges utifrån er bedömning, herr talman, med stöd av de detaljer som tjänsteenheterna kommer att ge er.    – Jag skall göra detta skriftligen så snart jag har fått ett definitivt råd. Jag måste berömma er för era grundliga kunskaper i vår arbetsordning: de är så mycket grundligare än mina egna och således är jag i stort behov av råd i denna sak!    – Herr talman! Eftersom ni måste genomföra denna viktiga kontroll ber jag att det sker med yttersta respekt för det behöriga utskottets önskemål. Vi har verkligen redan haft enorma problem när det gäller kontoret för inlämning av förslag, inte minst med ett betänkande från min kollega Voggenhuber, vilket vi snart skall diskutera. När det gäller frågan om bestämmanderätt och olika ämnens tillåtlighet uppmanar jag er därför att verkligen noggrant överväga den politiska vilja som uttryckts av det ansvariga utskottet efter en komplicerad debatt. Jag vill också säga att när det gäller antalet ändringsförslag, kommer de allra flesta från en enda politisk grupp. Jag undrar därför om denna politiska grupp använder sig av en förhalningspolitik, något vi kommer att ta upp i dag.    . – Herr talman! Jag måste säga att som föredragande blev jag mycket förvånad över de 350 ändringsförslagen i kammaren, eftersom vi hade en utmärkt diskussion i utskottet med betydligt färre ändringsförslag än vi nu har. Jag har emellertid läst dem, och i kväll skall vi i utskottet se vad vi kan göra med dem och se till att ett yttrande lämnas till parlamentet. Jag är emellertid oerhört förbluffad över att vi under sammanträdet i kammaren nu verkar göra det arbete som inte har utförts i det aktuella utskottet. Jag vill också påpeka att det finns ett EU-omfattande stöd för betänkandets innehåll. Om ni anser att det finns avsnitt som inte är förenliga med arbetsordningen skulle jag vilja att ni hör av er, och då kan vi fortfarande dra tillbaka dessa avsnitt om det behövs. Det här är ett utmärkt betänkande, åtminstone enligt dess anhängare och förtalare i medievärlden. Jag förstår därför inte varför vi skulle dra tillbaka betänkandet nu av sådana här skäl. Jag skulle ha önskat att frågan hade lösts i förväg.    – Flera andra kolleger har begärt ordet, men jag vill inte förekomma det arbete som utskottet kommer att utföra på våra vägnar i kväll. Om några fler ordningsfrågor uppkommer under utskottets arbete i kväll, får vi behandla dem senare. Jag skulle nu vilja avsluta denna punkt och försäkra föredraganden och utskottet om att de kommer att vara de första i denna kammare som får ta del av vilka råd jag än fått angående arbetsordningen i denna fråga. Vi kommer att utvärdera utskottets råd om hur vi bör gå vidare. Låt oss tills vidare nöja oss med att hänvisa arbetet till utskottets sammanträde i kväll, och se vad det leder till.    – Herr talman! Jag skulle vilja avsluta diskussionen om Boogerd-Quaak-betänkandet. Det handlar inte om utskottets politiska bedömning eller något annat. Frågan är om man har brutit mot arbetsordningen eller ej. Eftersom yttrandefriheten är en betydande fråga som är mycket viktig för oss, vill vi att frågan behandlas seriöst och fortsätter att diskuteras. Jag tycker därför – och jag talar självfallet för min grupps räkning – att betänkandet bör återförvisas till utskottet.    – Herr Fiori! Jag trodde att vi helt enkelt bad utskottet att titta på Boogerd-Quaak-betänkandet igen. Om ni på PPE-DE-gruppens vägnar formellt yrkar på att betänkandet skall återförvisas till utskottet, kan jag ta en talare för och en emot och så kan vi hålla en omröstning.    – Herr talman! Podestàs och Fioris krav förefaller mig fullständigt ogrundade. De påstår att man har brutit mot arbetsordningen eftersom utskottet för framställningar inte har yttrat sig. Det är en fullständigt ogrundad anklagelse. Samma utskott för framställningar sände oss den första framställningen enligt artikel 7 i fördraget så att vi kunde titta på den. Talmanskonferensen gav utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tillstånd att utarbeta detta initiativbetänkande. Det är ett politiskt betänkande och inte ett lagstiftningsbetänkande. Vi tillsändes ytterligare två framställningar i informativt syfte, men vi beslutar inte om dem. Vi fattar beslut på egen hand, och vilka utskott man skulle samråda med fastställdes av talmanskonferensen, som uppdrog åt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att utarbeta betänkandet. Det stod ”utarbeta betänkandet och begära yttranden från utskotten x, y och z”, inte utskottet för framställningar. Som mest handlar detta om att dra tillbaka godkännandet av de framställningar som felaktigt sänts, men inga misstag har begåtts när det gäller arbetsordningen. Jag tror att ordförandeskapet kan bedöma detta utan att behöva återförvisa något till utskottet. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor utsågs bara att enligt artikel 130a i arbetsordningen kontrollera något som är uppenbart: att ta reda på om en tiondel av utskottets ledamöter stöder vart och ett av de 330 ändringsförslagen i avsikt att förhala frågan. Eftersom ändringsförslagen lagts fram av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna kommer ändringsförslagen att stödjas av en tiondel av ledamöterna, och när vi nu har kontrollerat detta har vi fullgjort den uppgift talmannen givit oss.    – Herr Fiori! Jag har tittat på artikel 144 om återförvisning till utskottet. Låt mig förklara att ni är i er fulla rätt att begära återförvisning till utskottet, men jag borde ha informerats om det 24 timmar i förväg. Så var inte fallet, så därför har ni förlorat den rätten i dag. Om ni så vill har ni rätt att föreslå återförvisning när vi går till omröstning om betänkandet, om vi verkligen kommer dithän denna vecka, och om utskottet bereder vägen i kväll. Ni förlorar således inte möjligheten att återförvisa betänkandet, men har gått miste om den vid just detta tillfälle. Utskottet sammanträder kl. 19.00 i kväll, och kommer förhoppningsvis att både klargöra och intensifiera frågan när vi återkommer till den. Jag har mottagit en begäran från GUE/NGL-gruppen om att på tisdagens föredragningslista ta upp Marianne Erikssons betänkande (A5-0274/2004) för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om konsekvenserna av sexindustrin i Europeiska unionen.    . – Tack, herr talman! Jag har förstått att talmanskonferensen har beslutat att ta bort detta betänkande, som vi tidigare behandlat i kvinnoutskottet. Det har skett på begäran av PSE och PPE som har framfört det ohederliga argumentet att betänkandet skall återförvisas till utskottet. Utskottet har haft sitt sista sammanträde, och eftersom jag inte kandiderar igen innebär en återförvisning ett dödförklarande av detta initiativbetänkande. Betänkandet behandlar efterfrågandesidan när det gäller bl.a. handel med människor samt sexuell exploatering. Om detta parlament inte diskuterar betänkandet och sätter in den delen i sitt sammanhang förstår jag inte varför vi överhuvudtaget skall diskutera den s.k. sexuella exploateringen. Jag kräver därför att betänkandet åter förs upp på föredragningslistan som tidigare planerat enligt artikel 111 i arbetsordningen.    – Jag vill stödja Marianne Erikssons begäran av tre anledningar. För det första är detta vår sista chans att behandla betänkandet, precis som hon säger. Om det inte kommer upp på föredragningslistan för detta sammanträde kommer det inte att behandlas alls. Den andra anledningen är att det gett upphov till en avsevärd arbetsbörda i utskottet. Vi vet alla att det förekommit många meningsskiljaktigheter om betänkandet, men utskottet har lyckats nå en kompromiss. Allt är därför klart, och jag tycker inte att det är mer än rättvist att se till att allt arbete som utförts får ett positivt resultat. Slutligen är detta en social fråga som är mycket känslig i vissa länder. Vi kan vara för betänkandet eller emot det eller vi vill kanske ändra det, men jag tycker att det värsta vi kan göra är att ge intryck av att vi är ovilliga att behandla frågan. Herr talman! Jag vill därför för min grupps räkning insistera på att ärendet sätts upp på föredragningslistan för detta sammanträde, även om jag är medveten om att föredragningslistan är relativt fulltecknad.    – Herr talman! Jag vill för min grupps räkning säga att hur mycket vi än kan instämma i mycket av det som sägs är betänkandet som helhet obalanserat. Delar av det är obegripliga och motsäger varandra, och allt upprepas flera gånger. Jag ber uppriktigt att vi skall ta avstånd från detta betänkande och i höst gå tillbaka till de viktiga frågor som betänkandet innehåller och som jag tror förtjänar att beaktas på djupet, seriöst och på ett lämpligt sätt. –Jag har mottagit en begäran från PPE-DE-gruppen om att ett uttalande av kommissionen om Eurostat, med resolutionsförslag, skall tas med i den gemensamma debatten om ansvarsbefrielser för år 2002.    – Herr talman! Vi har under flera veckor och månader ägnat vår uppmärksamhet åt Eurostat, och ni är sannolikt mycket medveten om att ett betydande antal ledamöter här i kammaren till och med ville gå så långt som till att slå fast att parlamentet inte hade förtroende för kommissionen. Även om jag alltid har varit emot ett misstroendevotum mot kommissionen, har kammaren faktiskt ett verkligt intresse av att höra vad kommissionen har att säga i frågan och hur den bedömer vad som försiggick inom Eurostat. Att vi lyssnar på kommissionens uttalande och diskuterar det, är ett tecken på rättvisa, öppenhet och insyn.    – Herr talman! Politiker är alltid mycket skickliga inför ett val när det gäller att få parlamentets förfaranden att gynna deras egen valkampanj. Låt mig erinra Hans-Gert Poettering om att vi som en del av morgondagens debatt om ansvarsfrihet kommer att diskutera ett betänkande som utarbetats av en medlem i hans grupp, Juan José Bayona de Perogordo, och som innehåller ett helt avsnitt om Eurostat. Jag vill också påminna honom om att alla här i kammaren naturligtvis förväntar sig att kommissionen skall kommentera detta i morgon. Jag tycker inte att det verkar rimligt att påtvinga parlamentet ett förfarande som enbart är avsett att främja harmonin inom Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, efter att de brittiska Tories inte lyckades få tillräckligt med namnunderskrifter för ett misstroendevotum mot kommissionen. Många av de tricks som används för att åstadkomma ett välkommet bidrag till valkampanjerna är alltför uppenbara för att inte märkas, och eftersom vi har märkt dem måste vi rösta emot dem. (2) –Jag har mottagit en begäran från Verts/ALE-gruppen om uttalanden av rådet och kommissionen om situationen i Mellanöstern.    – Herr talman! Det här sammanträdet är särskilt komplicerat, men tyvärr är världen också komplicerad. Vår uppgift som ”det internationella samfundets ögon” är att vi måste finnas där och uttrycka en åsikt om de blodiga händelser som äger rum i Mellanöstern, eftersom Europeiska unionen, som företräds av sina medlemsstater, inte kan göra det tillräckligt tydligt och kraftfullt. Vi vill att detta uttalande om Mellanöstern skall sättas upp på föredragningslistan, eftersom vi vill veta hur rådet och kommissionen kommer att agera i en situation där det utan tvekan finns regeringar som fortsätter att gjuta olja på elden för att påverka konflikten. Herr talman! Jag vill också göra er uppmärksam på att vi nyligen antog en resolution i frågan, och särskilt en punkt där vi uppmanar rådet och kommissionen att beakta möjligheten att verka för att förstärka artikel 2 i associeringsavtalet med Israel, om landet fortsätter med sin politik med utomrättsliga mord. Vi tror att det vid den här tidpunkten är värt att inleda en debatt i parlamentet och fatta ett beslut, men framför allt är det värt att höra vad kommissionen och rådet har att säga oss.    – Herr talman! Jag tycker verkligen att detta är en mycket betydande förändring eller ett klargörande av den amerikanska ståndpunkten, och en sådan inställning kan definitivt på nytt införa en klyfta mellan Förenta staterna och EU. Det är därför viktigt att frågan diskuteras. Om man hävdar att det finns för lite tid kan det naturligtvis kombineras med diskussionen om transatlantiska förbindelser, där Mellanöstern utgör ett stort politiskt problem. Att det finns andra är ingen ursäkt. När det verkligen gäller kan frågan diskuteras tillsammans med transatlantiska förbindelser, även om det är en viktig fråga som skulle behöva hanteras separat i alla uttalanden. – Som ni vet, kommer vi att hålla debatter om Cypern och de transatlantiska förbindelserna den dagen. Dessa debatter kan dra över tiden och fortsätta under frågestunden. Jag vill tala om detta, eftersom Cypern behöver utrymme på vår dagordning. Förutom Mellanöstern finns det verkligen många transatlantiska frågor som också behöver få utrymme. Jag påpekar alltså för er att vi för ovanlighetens skull denna gång kan dra över tiden och ta av tiden för frågestunden – och jag framför mina ursäkter till Bernd Posselt i förväg, liksom till vice talmannen Alonso José Puerta, som ständigt förmanar oss att inte göra så.(3)    – Den 14 april 2004 mottog jag en skrivelse från Giuseppe Gargani, i hans egenskap av ordförande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, där han på begäran av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor informerade mig om att utskottet för rättsliga frågor rekommenderar att ett yttrande skall begäras från EG-domstolen så att domstolen kan pröva om föremålet för ett avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om behandling och överföring av uppgifter – passageraruppgifter – är förenligt med fördraget, samt fastställa om avtalets innehåll kan äventyra den grundläggande rätt till skydd av personuppgifter som fördraget och olika EU-direktiv ger. Som ni vet kommer parlamentet att diskutera Boogerd-Quaak-betänkandet om avtalet mellan EG och USA om passageraruppgifter i morgon kväll. Jag vill inte ta den diskussionen nu. Anledningen till att jag vill rådfråga parlamentet nu är att vår arbetsordning är entydig: om jag följer rådet från utskottet för rättsliga frågor, fungerar jag som en brevbärare som förmedlar begäran till domstolen. Jag anser att det med hänsyn till de berörda frågorna vore till nytta för mig att få kammarens råd och vägledning. Därför hade jag, i enlighet med arbetsordningen, ansett att det vore bättre att göra uppehåll för eftertanke och att ta upp frågan vid öppnandet av dagens sammanträde för att få höra ett kort uttalande från kommissionen och från grupperna, och sedan be grupperna i morgon eftermiddag att yttra sig om huruvida jag bör lägga fram saken inför domstolen. Jag ber kommissionär Frits Bolkestein, som tålmodigt har väntat här medan vi rett ut våra angelägenheter, att helt kort uttala sig om denna aspekt av saken.    . – Herr talman! Tack för att ni ger mig ordet i detta mycket omdiskuterade ämne. Den fråga som ställts till kommissionen är mycket specifik: Är kommissionen villig att dra tillbaka sitt förslag till rådet om att ingå ett internationellt avtal med Amerikas förenta stater om lufttrafikföretags behandling och överföring av passageraruppgifter till USA? Det sammanhang i vilken frågan ställs är också klar. Om kommissionen inte säger sig vara villig att följa parlamentets önskan, som uttrycktes i resolutionen av den 31 mars – nämligen att ersätta det nuvarande ”lätta” avtalet och konstaterande om adekvat skyddsnivå med ett mer självständigt internationellt avtal – skall parlamentet rösta om huruvida det skall begära ett yttrande från EG-domstolen om lagenligheten av det avtal som för nu är framlagt för kammaren. Kommissionen är tacksam för denna möjlighet att redogöra för sin inställning före omröstningen. Vad jag förstår önskar parlamentet i detta sammanhang svar från kommissionen på två frågor. För det första vill parlamentet veta om det föreslagna internationella avtalet ändrar direktivet om skydd av personuppgifter vad gäller utbytet av uppgifter med Förenta staterna och, följaktligen, huruvida avtalet är välgrundat vad gäller både skyddet av grundläggande rättigheter och Europaparlamentets privilegier. För det andra vill parlamentet att kommissionen skall klargöra läget för Förenta staternas dataöverföring till regeringar i tredjeland. På den första punkten anser kommissionen inte att det internationella avtalet ändrar direktivet om skydd av personuppgifter, och följaktligen finns det ingen anledning att grunda avtalet på andra stycket i artikel 300.3 i fördraget. Om avtalet hade ändrat direktivet skulle kommissionen ha föreslagit en annan rättslig grund för avtalet, och sökt parlamentets samtycke. Jag upprepar dock att avtalet enligt vår mening inte ändrar direktivet. Avtalet ändrar inte det skydd som ges i direktivet, i synnerhet proportionalitetskravet och behovet av att personuppgifter behandlas korrekt och lagligt. Det internationella avtalet är dock nödvändigt för att säkerställa en rättslig grund som gör att flygbolag och datoriserade bokningssystem kan behandla passageraruppgifter enligt Förenta staternas begäran, i den mån de omfattas av konstaterandet om adekvat skyddsnivå. Därutöver innehåller det internationella avtalet ett antal viktiga garantier för Europeiska unionen, i synnerhet USA:s åtaganden om icke-diskriminering och ömsesidighet, och en gemensam översyn av EU och USA av avtalets genomförande. Vad gäller den andra punkten om överföringar till tredjeland, är detta en ny fråga som inte kom upp förrän ganska nyligen under våra samtal med Förenta staterna. Den gäller vilka skyddsåtgärder som tillämpas om Förenta staterna delar med sig av passageraruppgifterna till rättsvårdande myndigheter i tredjeland. Kommissionen diskuterar fortfarande med Förenta staterna i denna fråga, vilket jag uppmärksammade parlamentet på i mitt uttalande den 29 mars. Diskussionerna pågår faktiskt i dag och kommer att fortsätta ytterligare ett tag. Jag förstår att parlamentet skulle välkomna ytterligare information om denna punkt. I synnerhet väckte föredraganden frågan om kommissionen nått fram till en definitiv slutsats om huruvida det föreligger en adekvat skyddsnivå och om de fortsatta samtalen innebar att den frågan lämnats öppen. Våra diskussioner med Förenta staterna om överföringar till tredjeland har ännu inte slutförts. Som jag sade tidigare har de pågått i dag och kan komma att fortsätta i morgon. Därför kan jag inte i detta ögonblick informera parlamentet om resultatet så utförligt som begärts. För närvarande förhandlar generaldirektören för direktoratet för den inre marknaden, Alex Schaub, tillsammans med sin stab om saken med USA. Avsikten med dessa samtal är inte att få till stånd ändringar i de handlingar ni har sett, utan att klargöra hur åtagandena kommer att tillämpas i den händelse att passageraruppgifter överförs till andra länder. Under samtalen kommer man i synnerhet försöka att se till att den överenskomna begränsningen av syftet i punkt 3 i åtagandena respekteras, även när data överförs till tredjeland. Naturligtvis trycker kommissionen på Förenta staterna för att få så starka garantier som möjligt. Frågan kommer att diskuteras av kommissionsledamöternas kollegium vid ett sammanträde i morgon eftermiddag. Min kollega Chris Patten kommer att hålla ett anförande i kammaren i morgon kväll om det internationella avtalet. Han kommer att informera kammaren om resultatet av diskussionerna med Förenta staterna och om all relevant utveckling. Jag tycker därför att det vore bäst om Chris Patten informerar parlamentet efter kommissionens sammanträde i morgon eftermiddag, och att parlamentet sedan fattar det beslut som det anser är bäst.    – Jag skulle vilja höra gruppens bedömning av frågan om huruvida domstolen skall anhängiggöras. Detta kan mycket väl grundas på vad kommissionären just har sagt, men jag skulle vilja påminna er om att hela debatten om passageraruppgifter kommer att äga rum i morgon.    – Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller frågan om att vända sig till EG-domstolen är Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna fullständigt pragmatisk i sitt synsätt. Det som oroar oss är att misslyckandet med att uppnå det slags överenskommelse som kommissionären har beskrivit kommer att leda till en rad olägenheter för EU-medborgare när de reser till USA. Om amerikanerna inte får den information de vill ha den här vägen kommer de att skaffa den på annat sätt, vare sig det innefattar förhör vid gränsen, obligatoriska visum eller intervjuer vid generalkonsulaten. För det andra: om vi inte får den här överenskommelsen kommer våra medborgares rättsliga ställning när det gäller uppgiftsskydd inte att förbättras. Deras rättsliga ställning kommer snarare att försämras, eftersom vi inte får något inflytande över vad amerikanerna gör med de uppgifter de får. Mot bakgrund av detta är vi tacksamma mot kommissionen för dess ansträngningar, och har som grupp uttryckt vårt motstånd mot ett överklagande till EG-domstolen, inte bara under debatten i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, utan även i resolutionen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.    – Herr talman! I mer än ett år har en majoritet här i parlamentet – även om Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna är av motsatt uppfattning – hävdat att det är ett allvarligt brott mot EU-medborgarnas grundläggande rätt till uppgiftsskydd att kräva att alla europeiska flygbolag måste behandla de uppgifter om EU-medborgare som finns i deras datoriserade reservationssystem enligt kraven från Förenta staternas , och i enlighet med den amerikanska lagstiftningen. Dessutom finns det inte ens någon amerikansk lagstiftning, eftersom det inte finns någon amerikansk lag för att skydda privata uppgifter. Vi måste alltså behandla våra uppgifter, våra medborgares uppgifter, enligt kraven från en administrativ enhet i ett tredjeland. Vi vill därför ha en internationell överenskommelse som medger rättigheter. Den här tvisten har pågått i ett år och kommissionen upprepar till och med nu att direktivet inte har ändrats, men på de här grunderna har det överträtts. Det är uppfattningen hos en majoritet i parlamentet. Vi vill därför ha ett preliminärt beslut från EG-domstolen. Jag tror inte ens att vi behöver invänta ytterligare nyheter i morgon eftersom vi, som jag sade, redan har hållit på i minst ett år. Det enda sättet att lösa frågan om huruvida det är sant eller ej att en rättighet i fördraget har överträtts, är att be EG-domstolen om ett förhandsavgörande, innan överenskommelsen undertecknas, så att det inte slutar med att vi upphäver en överenskommelse som redan har utarbetats, eftersom det skulle skada våra förbindelser.    – Herr talman! På ELDR-gruppens vägnar vill jag gratulera kommissionen, och särskilt kommissionär Frits Bolkestein till hans insatser för att försöka få till stånd ett avtal med Förenta staterna om en så svår fråga. Min grupp beklagar att han inte lyckats bättre med att övertala Förenta staterna att respektera vår oro angående skyddet av personuppgifter. Min grupp kan inte instämma i valet av rättslig grund. Precis som Frits Bolkestein säger, ändrar avtalet formellt sett inte vårt direktiv om skydd av personuppgifter, med det ändrar uppenbart lagens tillämpning på Europeiska gemenskapens medborgare, genom att vi underkastas USA:s lagstiftning på detta område, och avsaknaden av skydd i den amerikanska lagstiftningen är just vad som oroar oss. Det är ett stort demokratiskt nederlag när kommissionen lägger fram ett förslag som detta, och inte ger vare sig Europaparlamentet eller de nationella parlamenten möjlighet att säga ja eller nej. Nu när den information som överförs till Förenta staterna kan överföras till myndigheter i tredjeland, vilket Frits Bolkestein informerat oss om, bör vi bli allvarligt oroade. Det har hållits tre debatter och omröstningar i parlamentet om denna fråga. Tre utskott har granskat frågan, och samtliga rekommenderade att EG-domstolen skall anhängiggöras. Min grupp vill inte ha en tvist med kommissionen. Vi har bett kommissionen att dra tillbaka sitt förslag, och att försöka förhandla med USA och lägga fram ett komplett internationellt avtal för oss och för den amerikanska kongressen som täcker dessa frågor, så att vi tillsammans kraftfullt kan bekämpa terrorismen, samtidigt som vi iakttar våra åtaganden om skydd av personuppgifter. Vi skulle föredra att kommissionen gjorde detta, men om kommissionen inte kan göra det, skulle kanske kommissionen vid sitt sammanträde i morgon åtminstone kunna komma överens om att låta domstolen besluta om det finns en adekvat skyddsnivå eller inte.    – Jag vill inte upprepa allt som mina kolleger som talat före mig redan har uttryckt mycket väl. Kommissionen har vid flera tillfällen sagt att detta är den bästa överenskommelse den kunde få från den amerikanska regeringen, men jag måste säga att ju fler debatter vi har, desto värre blir situationen för EU:s medborgare. I dag vet vi dessutom att överenskommelsen inte bara innebär att fördragen överträds, utan att det även finns en risk för att dessa uppgifter överförs till ett tredjeland och behandlas där, vilket följaktligen gjorde det svårare att komma igång med debatten om överenskommelsens första del. Såsom redan nämnts har parlamentet ofta sagt att det är emot överenskommelsen. Vi har visserligen inte uttryckligen röstat om att anhängiggöra EG-domstolen, men det är en nödvändig följd enligt min uppfattning. Vi uppmanar därför parlamentet att lyssna på uppfattningen från en tredje mycket respekterad och auktoritativ myndighet, såsom EG-domstolen, för att på så sätt fritt kunna besluta att säga ja eller nej till den här överenskommelsen.    – Herr talman! Inte heller jag vill upprepa det som redan sagts, eftersom min grupp stöder Watsons, Paciottis och Di Lello Finuolis inlägg. Vi håller med om att vi bör fortsätta på vår inslagna väg, eftersom jag inte tycker att kommissionär Bolkesteins ord är tillfredsställande, och jag är också lite förvånad över hans bristande hänsyn i fråga om en omröstning som är så ovanlig för parlamentet som den som ägde rum vid den senaste sammanträdesperioden. Kommissionär Bolkestein! Det är tveklöst så att kommissionen genom att inte träffa en verklig internationell överenskommelse med Förenta staterna har valt att kringgå parlamentets uppfattning. Att ni förespråkat en ”lätt” lagstiftning i stället för en verklig överenskommelse säger bara det en hel del om kommissionens avsikt att utesluta den demokratiska kontrollen ur denna överenskommelse, och jag tycker att det är mycket oroande. Vi eftersträvar inte någon strid med er, men om ni är besluten att påtvinga oss den här överenskommelsen har vi inte något annat val än att bekämpa den, och vi tycker att det är mycket viktigt att be om EG-domstolens uppfattning. Ert uttalande, herr kommissionär, var inte tillräckligt för att hindra oss från detta, och vi tror också att denna ståndpunkt kommer att bli nyttig för kommissionen så att den i framtiden inte begår dessa misstag på medborgarnas bekostnad.    . – Herr talman! Jag måste säga att jag inte är särskilt glad över kommissionärens kommentar om att förordning nr 95/46 inte har överträtts. I punkt 4 i överenskommelsen står det just att alla uppgifter om europeiska passagerare kommer att behandlas i enlighet med amerikanska konstitutionella krav. En av de lagar i Förenta staterna som borde vara tillämplig är lagen om privatlivet (Privacy Act), men den gäller inte för personer från tredjeland, för att bara ta ett exempel. I artikel 6 i överenskommelsen slås fast att det skall föreligga ömsesidighet så långt det är möjligt och att det skall tillämpas strikt. Jag vill inte inleda någon debatt nu, men jag kan enkelt ge er ytterligare tio exempel på saker som inte är riktiga, och som i mina ögon innebär att vår lagstiftning om privatlivet överträds. Enbart av den anledningen bör vi hänvisa frågan till domstolen. Tidigare i debatten sade kommissionären när det gällde vidarebefordran av uppgifter till tredje part att ”vi förhandlar fortfarande med Förenta staterna”. Jag hörde det korrekt förra gången och även denna. Det är fullständigt otroligt att jag som föredragande måste lägga fram ett betänkande till kammaren med ett konstaterande om adekvat skyddsnivå, medan kommissionen själv fortfarande anser att hela ärendet var olämpligt. Det här är något jag verkligen vill föra in i debatten. Jag vill tacka alla ledamöter som förespråkat att vi skall vända oss till domstolen. Jag tycker att frågan till domstolen om huruvida vi kan ingå internationella överenskommelser där både parlamentet och den amerikanska kongressen ställs utanför, verkligen är intressant. Vid samråd med kongressledamöter har jag förstått att om en sådan överenskommelse skulle läggas fram inför den amerikanska kongressen skulle den aldrig godkänna den. Vi här i kammaren borde nu också visa att vi vet hur man ställer upp för våra medborgare, och att vi inte godtar att ställas under press från någon. Vi är ensamma om att kunna göra det. Jag hoppas därför att parlamentet vill följa den linje som intagits i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.    . – Herr talman! Vi har naturligtvis redan ingående diskuterat alla aspekter av överenskommelsen med Förenta staterna om behandling av personuppgifter rörande passagerare som reser till USA från EU:s territorium. Kravet på att först få ett utlåtande från EG-domstolen, såsom Lehne från min egen politiska grupp mycket riktigt redan sagt, kommer bara att försena undertecknandet av överenskommelsen och åstadkomma ett rättsligt tomrum när det gäller hur personuppgifter skall behandlas av de amerikanska myndigheterna, och allvarligt skada den europeiska allmänheten och flygbolagen själva. Det är därför inte nödvändigt att upprepa vår ståndpunkt som redan är välkänd. Vi anser naturligtvis också att överenskommelsen kan förbättras, men även att kampen mot terrorism och samarbetet med tredjeländer på detta område, i det här fallet Förenta staterna, bör prioriteras av Europeiska unionen. Herr talman! Vi behöver dessutom överenskommelsen nu, och vi kan hur som helst alltid hänskjuta frågan till EG-domstolen vid ett senare tillfälle. Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp kommissionär Bolkesteins förslag att vi skall lyssna på vad kommissionär Patten säger till oss i morgon eftermiddag om överenskommelsen, och skjuta upp omröstningen som planerats till i morgon förmiddag. Jag skulle vilja be er att överväga denna begäran, eftersom jag anser att den är mycket rimlig, och jag skulle i vilket fall som helst vilja be att den omröstning vi skulle hålla i morgon, om att först hänskjuta frågan till EG-domstolen, skjuts upp till i övermorgon när vi har tagit del av kommissionens uttalande.    – Jag tackar alla kolleger som har bidragit till denna diskussion. Ett flertal talare har kommenterat att sannolikheten att frågan kommer att hänskjutas till EG-domstolen har lagts fram från flera olika utskott och i flera olika resolutioner under de senaste veckorna och månaderna, vilket jag är medveten om eftersom jag engagerat har följt frågan. Den händelse som emellertid utlöste hänskjutningen till domstolen var den skrivelse från i onsdags eftermiddag förra veckan, som jag mottog från Giuseppe Gargani, som företrädare för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Detta var första gången som det var min plikt och som jag hade möjlighet att som talman undersöka denna fråga. Med hänsyn till diskussionen föreslår jag att vi går vidare till sakdebatten i morgon. Vi kommer att få höra vad kommissionär Chris Patten har att säga, liksom olika kollegers åsikter. Mot bakgrund av all den tillgängliga informationen kommer omröstningen att äga rum kl. 12.00 på onsdag. Då håller vi oss inom de 24 timmarna från den slutliga tidsgränsen för vår rätt att hänskjuta frågan till domstolen. Vi arbetar således inom de frister som gäller här. På grund av arbetsvolymen denna vecka har vi lagt till ett extra sammanträde i kväll. Jag föreslår att de kolleger som vill göra ett minutsanförande lämnar in vad de vill säga skriftligen, så skall jag försöka följa upp deras kommentarer. Om någon insisterar på att tala, medger arbetsordningen att den punkten tas upp senare under sammanträdet. Jag föreslår därför att punkten tas upp i slutet av förhandlingarna i kväll, i stället för i detta skede.(1)    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0227/2004) av Voggenhuber för utskottet för konstitutionella frågor om att respektera och främja unionens värden.    . – Tack, herr talman. Mina damer och herrar! Det kanske kan påpekas att de tidigare debatterna om Boogerd-Quaak-betänkandet om mediernas frihet och utbytet av flygbolagens passagerarinformation på ett dramatiskt sätt har visat hur viktigt det är att förbereda sig för kriser när goda tider råder, hur svårt det faktiskt kan vara att försvara vår unions grundläggande värden när vi utsätts för stor press eller hamnar i en krissituation, och hur viktigt det är att komma överens om gemensamma principer och förfaranden. Jag är därför glad över att utskottet med en överväldigande majoritet godkände betänkandet om att respektera och främja de värden som unionen bygger på, och som jag lägger fram för er i dag. Genom att göra detta har ledamöter inom alla politiska grupper visat sin enhälliga beslutsamhet att försvara de grundläggande värdena och unionens demokratiska och rättsstatliga principer, vilket är värderingar som den internationella terrorismen har förklarat krig emot, men som kan leda till konflikter när det gäller att bekämpa samma terrorism och som också sätts på spel genom främlingsfientlighet, rasism och anti-semitism i Europa, såväl som genom politisk extremism. Det är ingen idé att blunda för det. Jag tror i stället att situationen kräver att vi förbereder oss för det. Jag är tacksam mot kommissionen för att den med sitt meddelande lämnar ett viktigt bidrag till dialogen mellan institutionerna och till ett nära samarbete dem emellan, vilket jag anser är nödvändigt i fråga om tillämpningen av artiklarna 7.1 och 7.2. Även om föredraganden och utskottet båda framförde kritik mot kommissionens meddelande, tror jag ändå att vi i dag har lyckats lämna ett antal förslag till hur ståndpunkten kan utvecklas ytterligare. Både utskottet och jag ansåg att det var oumbärligt med en högre skyddsnivå än den som kommissionen föreslog, särskilt när det gäller att göra skillnad mellan en verklig risk enligt artikel 7.1 och en allvarlig överträdelse, vilket införlivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i konstitutionen enligt vår åsikt var. Även om det faktum att detta godkändes av samtliga institutioner och regeringar i medlemsstaterna inte gör det bindande enligt lag är det bindande i politisk mening, vilket innebär att beslut som fattas med hänvisning till artikel 7 är oinskränkta och politiska, och därför endast kan fattas på grundval av denna artikel och i fullständig överensstämmelse med den. Utskottet var ganska förbryllat – och det var verkligen jag också – över bristen på värdering av parlamentets särskilda ansvar, som så gott som saknas i kommissionens meddelande. Enligt artikel 7.1 har parlamentet initiativrätt och båda punkterna ger det dessutom godkännanderätt. Det innebär att frågan om huruvida de kriterier och principer som parlamentet väljer för detta förfarande verkligen erkänns också av andra institutioner blir ett relativt viktigt övervägande. I mitt betänkande föreslog jag ursprungligen att dessa principer skulle omfattas av en interinstitutionell överenskommelse och därigenom göras bindande för de övriga institutionerna, men jag accepterar fullständigt utskottets beslut att inleda en interinstitutionell dialog om detta. I betänkandet föreslås mycket uttryckliga principer, som jag hoppas också är framsynta, och de är avsedda att hantera de betänkligheter och farhågor som ledamöterna i kammaren hyser, men även andra utskott. Enligt principen om förtroende är det våra medlemsstaters uppgift att via sina konstitutioner och institutioner vidta aktiva åtgärder för att försvara unionens grundläggande rättigheter och värderingar mot överträdelser och riskerna för det, och vi är också övertygade om att de måste vilja och kunna göra det. Kammaren upprepar och bekräftar att den har detta förtroende. För det andra bekräftar vi på nytt, med hänvisning till principen om åsiktsmångfald som bygger på demokrati och rättstatsprinciper, parlamentets avsikt att artikel 7 aldrig får användas som ett instrument för politiskt motstånd. Principen om jämlikhet gäller också, trots de omfattande betänkligheterna om den, och avsikten är att den skall ingå, dvs. att medlemsstaterna skall behandlas lika oavsett deras storlek, deras bidrag till budgeten eller hur länge de varit medlemmar. Jag skall avsluta med att säga att jag fäster särskild betydelse vid principen om öppenhet. Även om varken jag eller någon annan här vill att saker och ting skall gå så långt kommer detta förfarande, om det sker, att ge upphov till stora spänningar. Debatterna i början av detta sammanträde visar hur svårt det kommer att bli att i en katastrofsituation införa ett sådant förfarande med förtroende, förstånd och rättvisa. Jag är övertygad om att parlamentet då skulle behöva en stor mängd offentlig trovärdighet, och i motsats till vad kommissionen föreslår kräver sådana omständigheter följaktligen inte ett separat förfarande, utan en fullständig insyn i alla förfaranden, vilket möjligheten med sanktioner gör så mycket mer nödvändigt. Jag kommer nu till min slutsats, herr talman. Parlamentet anser att frågan om sanktioner absolut måste tas upp och att den inte får vara föremål för spekulationer, så att det ingenstans – vare sig utanför eller inom EU – kan finnas det minsta tvivel om unionens beslutsamhet att använda alla till buds stående medel för att försvara de grundläggande rättigheterna, demokratin och rättstaten.    . – Herr talman! För det första vill jag tacka föredraganden för detta betänkande som utgör ett svar på kommissionens meddelande om artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen. Syftet med meddelandet, som var riktat till Europaparlamentet och rådet, var att ge en ram för analysen av villkoren för tillämpningen av artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen i syfte att inleda en dialog med de två andra institutioner som ansvarar för genomförandet av denna viktiga bestämmelse. Kommissionen är nöjd med parlamentets positiva gensvar på principen i detta kommissionsinitiativ. Grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen är Europeiska unionens grundval, och ett betydande avsteg av någon medlemsstat från dessa värden riskerar att ifrågasätta de gemensamma värden som unionen byggdes på. Av denna anledning betonar kommissionen i sitt meddelande förebyggande åtgärder som ett medel att undanröja behovet att tillgripa artikel 7, eller i alla händelser, behovet att införa de sanktioner som föreskrivs i den artikeln. Givetvis skall sanktioner fortfarande tillgripas om det är nödvändigt – låt oss vara helt klara på den punkten. Så som mycket riktigt betonas i resolutionsförslaget måste unionen först och främst ha förtroende för medlemsstaterna och deras egna institutioner, t.ex. författningsdomstolarna. Som ett led i en förebyggande strategi är det utan tvekan nödvändigt, och har också krävts av parlamentet, att unionen övervakar respekten för de grundläggande rättigheterna och att ett oberoende expertkunnande utvecklas på detta område inom Europeiska unionen. Som ni vet har vi upprättat ett nätverk av oberoende experter, vilket min kollega António Vitorino utförligt kommenterade vid parlamentets senaste sammanträdet under debatten om de grundläggande rättigheterna i unionen. Förebyggande kräver också samarbete mellan institutionerna och medlemsstaterna, en dialog med medborgarna samt information till och utbildning av allmänheten. En punkt som förtjänar särskild uppmärksamhet, och som kommissionen helt instämmer i, är hänvisningen till de principer som måste respekteras när man överväger att tillgripa artikel 7. Dessa principer utgör den plikt som borde styra EU:s relation till sina medlemsstater, respekten för pluralism, principen om medlemsstaternas jämlikhet och principen om öppenhet för de beslut som fattas i enlighet med artikel 7. Jag noterar också att man i betänkandet överväger att den roll som övervakningscentret i Wien spelar vid behov skall kunna revideras och ”bli mer oberoende och opartisk”. Detta är i linje med Europeiska rådets beslut i december 2003 att förlänga centrets uppdrag för att omvandla det till en byrå för grundläggande rättigheter, vilket stöds av kommissionen. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att bekräfta att kommissionen för närvarande undersöker sätt att genomföra de förberedande verksamheterna i stödprogrammet för icke-statliga organisationer i de nya medlemsstaterna, inom områdena respekt för lagstiftningen, demokrati och grundläggande rättigheter, i linje med parlamentets önskemål. Detta bekräftar kommissionens och parlamentets gemensamma föresats att med en förebyggande, positiv och konstruktiv strategi uppmuntra det civila samhället att vidta åtgärder för att stödja grundläggande rättigheter. Avslutningsvis välkomnar kommissionen erkännandet av vikten av dialog mellan institutionerna om införandet av modellen i artikel 7. Som jag sade tidigare är detta i linje med syftet för kommissionens meddelande, vilket var att inleda en dialog med de två institutionerna för att utveckla en gemensam strategi.    – Herr talman! Först skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans betänkande och påpeka att jag talar för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna och för en kollega som inte haft möjlighet att tala. Det får inte råda några tvivel om att PPE-DE-gruppen alltid har försvarat de grundläggande rättigheter och värden som vi i Europeiska unionen företräder. Den europeiska union som förespråkades av grundarna på 1950-talet var inte avsedd att vara en ekonomisk union, utan en union som bygger på vissa grundläggande värderingar som vi måste garantera, som föredraganden sade. Min grupp stöder till övervägande del hans betänkande, även om flera ändringsförslag har lämnats in, men vi kommer att rösta för föredragandens förslag i betänkandet. Det gläder mig att vissa av dessa värderingar i Nice införlivades i konstitutionen, och att åtgärder vidtogs för att inrätta ett system enligt artikel 7 för att säkerställa att värderingarna respekteras inom Europeiska unionen. Jag kommer från ett land som angripits av terrorister under de senaste 30 åren, och som dessutom attackerades hänsynslöst den 11 mars, och precis som föredraganden sade i sitt anförande kan terrorismen bara tacklas genom fler värderingar, ökad demokrati och fler grundläggande rättigheter. Europeiska unionen måste därför kunna garantera att dessa värderingar respekteras inom unionen, för att mer effektivt kunna bekämpa terrorismen, och angrepp mot våra värderingar och mot de europeiska värderingarna. Avslutningsvis vill jag i anslutning till föredragandens betänkande säga att vi instämmer i de principer som uttrycks där – förtroende, prioritet, jämställdhet och offentlighet – som kan göra det möjligt för oss att göra framsteg när det gäller att inrätta ett system som hindrar vissa stater från att underlåta att respektera de värderingar som det är så viktigt att vi försvarar inom Europeiska unionen, och här i parlamentet mer än någon annanstans. Vi stöder även hans förslag att inrätta ett interinstitutionellt system för att främja dialogen mellan parlamentet och rådet från och med nästa mandatperiod.    – Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, för vars räkning jag har äran att tala, tackar också föredraganden för ett mycket viktigt betänkande, som är en central faktor när det gäller att göra Europeiska unionen till en demokrati som kan försvara sig själv. I båda konventen – både det om stadgan om de grundläggande rättigheterna och det om konstitutionen – var vår grupp mycket aktiv när det gällde att hävda att EU inte endast är en ekonomisk gemenskap utan också en värdegemenskap, vars grund har lagts under århundraden och som är villig att försvara demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och rättstaten inom hela sitt territorium. Vår union är något fantastiskt som sträcker sig från Estland till Portugal, och vi måste ställa oss frågan vad det är som håller ihop den. Det är definitivt inte marknaden som utgör Europa, utan snarare känslan av solidaritet som kommer av våra värderingar. Så ser Europa och vår identitet ut – och det får vi inte förlora. Vi behöver självfallet något som garanterar att dessa värden bibehålls. Allmänheten skulle finna det obegripligt om en medlemsstat skulle förlora kontrollen utan att EU gjorde något åt det. Vi vill självfallet inte ingripa i en stats inre angelägenheter – vi är en union med stor pluralism och mångfald – men när det finns bevis för tydliga risker och långvariga överträdelser av dessa värden och principer är det dags för EU att agera. Det gläder mig mycket att höra kommissionären säga att sådana åtgärder till och med kan inbegripa sanktioner. Att dra in medel från Bryssel, för att inte nämna att dra in rätten att delta i beslutsfattande organ, är naturligtvis det skarpaste vapen som kan användas, men vi måste klargöra att vi är beredda att använda det om det blir nödvändigt. Jag anser att parlamentet spelar en särskild roll i detta, och det har också betonats i betänkandet. Jag vill upprepa vårt tack till Voggenhuber.    – Herr talman! Exakt sju år har gått och fortfarande har varken rådet eller kommissionen visat sig kunna utarbeta ett förfarande för att införa artikel 7, en artikel som en gång, i samband med Amsterdamfördraget, basunerades ut som en grundläggande politisk innovation i EU-fördraget. Bristen på tydliga förfararanderegler innebär emellertid att man i samband med det dokument där EU:s värderingar hävdas måste ha tålamod. Utan ett sådant förfarande förblir hela artikeln en papperstiger. En sådan situation är inte direkt avsedd att göra Europeiska unionen mer trovärdig i sina medborgares ögon. Ni är alla medvetna om hur lågt denna trovärdighet har sjunkit i alla våra medlemsstater. För att uttrycka mig artigt måste jag säga att jag är upprörd över det meddelande från kommissionen som används som utgångspunkt i betänkandet. Det är mycket upprörande att kommissionen tämligen uppenbart inte vill införa sanktioner för medlemsstater vid allvarliga överträdelser av fördragen. Kommissionen vill uppenbarligen lura oss att tro att allt i vår trädgård är underbart och kommer att förbli så. Vad kan det annars betyda när kommissionen på sidan 14 i sitt meddelande helt enkelt slår fast att – och jag citerar – ”sanktioner i enlighet med artikel 7 i EU-fördraget och artikel 309 i EG-fördraget inte kommer att bli nödvändiga”. En sådan befrielse från ansvar skulle påtagligt minska våra egna höga förväntningar på våra delade värderingar och i sista hand sänka normen för hur grundläggande rättigheter och värderingar skyddas inom EU. Det påminner oss även om den ofta använda repressiva meningen om att det som inte är tillåtet inte kan hända. Ännu allvarligare är kommissionens strutsliknande och nonchalanta attityd mot skyddet av grundläggande rättigheter i krigstid, och här finns den verkliga skandalen. Den verkliga skandalen är hur kommissionen faktiskt serverar EU:s grundläggande rättigheter i krigstid på ett silverfat. Låt mig citera från sidan 8 i kommissionens meddelande där det står att ”tvärtom förutsätter ett allvarligt åsidosättande att faran redan skall vara ett faktum”. Rent hypotetiskt skulle antagandet av en lag som upphäver procedurmässiga garantier i krigstid vara en uppenbar risk. Att för närvarande använda en sådan lag skulle å andra sidan innebära en allvarlig överträdelse. Det är verkligen något att fundera över. Kommissionen betraktar en medlemsstats lag som upphäver grundläggande rättigheter som endast en tydlig risk snarare än en allvarlig överträdelse, och nämner inte ens möjligheten med sanktioner. Nej, det här går inte. Det här är en punkt bortom vilken parlamentet inte kan tillåta kommissionen att envisas med att gå emot strömmen med de grundläggande rättigheterna, och jag är därför glad över att parlamentet har tagit initiativet, i form av Voggenhuberbetänkandet, så att nu äntligen någonting görs, sju år efter Amsterdam. I anslutning till detta har jag lämnat in ett antal ändringsförslag som syftar till att göra utkastet till text mer exakt. Det gäller särskilt EU:s skyldighet enligt konventets utkast till konstitutionellt fördrag i artikel 3.4 i avdelning I och artikel 193.1 i avdelning III att hålla sig till internationell rätt, och jag tror att Irakkriget, som stred mot internationell rätt, och allt elände detta land utsatts för av ockupationsmakterna, är ett bevis för att betänkandets förslag till resolution behöver stramas upp ytterligare.    – Herr talman! Voggenhuberbetänkandet och kommissionens meddelande som det bygger på visar bara alltför väl hur artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen kan bli en infernalisk apparat som gör det möjligt för unionen att, med förevändningen att förebygga eller straffa verkliga eller påstådda överträdelser av de grundläggande rättigheterna, utsätta medlemsstater för ökad extern övervakning. Vi ser med andra ord hur ett centralt disciplinsystem utvecklas som kan påtvinga de nationella demokratierna omfattande eller godtyckliga definitioner av deras skyldigheter. I punkt 3 i betänkandet finns ett bra exempel på detta när man föreslår att stater som tolererar, och jag citerar, ”ett samhällsklimat eller sociala förhållanden som ger människor anledning att känna sig hotade…” kan komma att dömas. Detta slags definition kan gå mycket långt, särskilt som artikel 7 inte bara gäller rättigheter som tillhandahålls av unionen, och som kan utökas i framtiden genom stadgan om de grundläggande rättigheterna, utan även rent inhemska befogenheter, vilket kommissionen tydligt förklarar. Det finns paradoxalt nog därför en risk för att ett högst odemokratiskt multilateralt övervakningssystem inrättas, med förevändningen att respektera de mänskliga rättigheterna. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har lämnat ett mycket negativt yttrande om betänkandet och det med rätta. Jag intog en liknande ståndpunkt i det minoritetsyttrande som jag gjorde efter omröstningen i utskottet för konstitutionella frågor.    – Herr talman! Johannes Voggenhuber har just betonat principen om öppenhet, och jag skulle bara vilja göra några korta kommentarer om det. Låt mig säga när vi nu talar om ämnet att jag mycket väl minns den godtyckliga behandling som mitt eget land Österrike utsattes för, i samband med det vi talar om. De österrikiska socialisterna, som nu sedan ett tag kallat sig socialdemokrater, var fullständigt involverade i de hemliga förfaranden som ägde rum på den tiden. Jag minns också mycket tydligt ett telefonsamtal från den dåvarande österrikiske socialistiske kanslern Viktor Klima, som var fullständigt införstådd och sade till mig att allt han begärde av mig var att inget skulle komma ut. Aldrig mer får principer av detta slag tillämpas på detta sätt, vare sig inom partipolitiken eller i statens angelägenheter, för utan öppenhet finns det ingen demokrati. Det är just av den anledningen som det är så viktigt att se hur dessa händelser har gått till och göra dem tillgängliga för allmänheten.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om - betänkandet (A5-0191/2004) av Gebhardt för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”). - andra betänkandet (A5-0224/2004) av Wuermeling för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter. och - betänkandet (A5-0188/2004) av Ghilardotti för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av direktiven 84/450/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (direktiv om otillbörliga affärsmetoder).    . – Herr talman! Det är bara ett år sedan parlamentet antog sin resolution om kommissionens nya konsumentpolitiska strategi för de kommande fem åren. Vi diskuterar i dag tre viktiga förslag i samband med denna strategi. Jag är särskilt nöjd med att parlamentet har beslutat att diskutera dem tillsammans, eftersom alla tre har till syfte att öka konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Konsumentköp står för nästan 60 procent av EU:s BNP. Om man förlorar konsumenternas förtroende – även i ringa utsträckning – kan det få betydande återverkningar på vår ekonomi och vårt gemensamma välstånd. Vid Europeiska rådets vårmöte förra månaden granskade stats- och regeringscheferna vårt genomförande av Lissabonmålen, vars syfte är att öka konkurrenskraften hos vår ekonomi. Det är ingen överdrift att säga att det definitivt finns utrymme för förbättringar i detta avseende. Konsumenternas förtroende är bra för företagen och skulle bidra till att stärka vår konkurrenskraft. Europeiska unionen har kommit långt med att undanröja hindren för den inre marknaden. När vi river de rättsliga hindren måste vi dock inse att konsumenterna – efterfrågesidan av marknaden – också möter andra hinder, nämligen förtroendehinder. Att inte ta itu med dessa förtroendehinder vore inte bara oansvarigt utan också mycket skadligt för både konsumenternas och företagens intressen. Det skulle också utgöra en stor belastning för våra möjligheter att uppfylla de mål för vår konkurrenskraft som uppställts i Lissabonmålen. De förslag som vi diskuterar i dag kommer att tillåta oss att maximera konsumenternas fördelar av den inre marknaden. Jag skulle vilja tacka de tre fördragandena från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för deras hårda arbete med dessa förslag, liksom föredragandena från de utskott som lämnat yttranden, för deras tid och insatser. Jag börjar med den föreslagna förordningen om tillsynssamarbete. Den är inriktad på det som alltid varit konsumentskyddets svaga punkt: den faktiska tillämpningen av lagen. I gränsöverskridande fall ökar problemen, eftersom de nationella tillsynssystemen inte är utformade för att hantera sådana fall. Oseriösa handlare som försöker lura konsumenterna har upptäckt detta och förekommer oftare i gränsöverskridande fall än i inhemska. De siktar in sig på konsumenter i andra länder via post, e-post eller webbplatser. För att råda bot på detta vill man i förslaget till förordning upprätta ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter, med minst en i varje medlemsstat. Förslagets effekt kommer att vara att nationella myndigheter snabbt och effektivt kan samarbeta i jakten på oseriösa handlare och hindra att dessa skadar konsumenterna och legitim affärsverksamhet. Genom denna förordning kommer man att sända ut ett starkt budskap till Europeiska unionens medborgare om att EU är av betydelse i deras dagliga angelägenheter, och att de kan känna större förtroende när de gör sina inköp i hela Europa. Jag skulle vilja tacka Evelyne Gebhardt och de kolleger som arbetat tillsammans med henne för att uppnå en kompromiss med rådet som gör det möjligt att anta förslaget i en enda behandling. Den kompromiss som förhandlades fram mellan institutionerna garanterar att tillsynsmyndigheterna äntligen förfogar över de nödvändiga medlen för att verkligen kunna samarbeta i gränsöverskridande fall. Samtidigt respekteras medlemsstaternas olika traditioner, där somliga förlitar sig mer på offentlig tillsyn, medan andra förlitar sig mer på privata initiativ. Jag vet om och är bekymrad över att vissa av er föredrar det ansvariga utskottets inställning, som kommer till uttryck i ändringsförslag 29, framför kompromisslösningen i ändringsförslag 76, som utarbetats tillsammans med rådet. Att följa den modellen skulle leda till utdragna diskussioner med rådet och till en andra behandling, vilket ytterligare skulle försena tillkomsten av ett effektivt tillsynssystem med vilket vi kan ta itu med oseriösa handlare. Jag tror inte att vare sig våra företag eller våra konsumenter skulle dra fördel av en sådan försening. De ändringsförslag som lagts fram, och som stöds av somliga, förbättrar på intet sätt systemets effektivitet, och inte heller ger de ett betydelsefullt bidrag till skyddet av etablerade nationella system och traditioner. Jag uppmanar därför alla ledamöter att hålla fast vid kompromissen. Detta är parlamentets sista sammanträdesperiod under mandatperioden före valen. Det är därför också er sista chans att se till att ni har ett konkret exempel att anföra när ni måste informera väljarna om exakt vad ni har gjort för att främja konsumenternas intressen och efterlevnaden av lagstiftningen. Det andra förslag vi diskuterar i dag är det föreslagna direktivet om konsumentkrediter. Det finns en bred samstämmighet om att ett nytt direktiv om konsumentkrediter är både nödvändigt och önskvärt. Marknaden och produkterna har utvecklats betydligt sedan mitten av 1980-talet, och det befintliga direktivet är inte längre anpassat till den nya utvecklingen på kreditområdet. Detta nya direktiv är nödvändigt för att en verklig inre marknad inom konsumentkrediter skall kunna inrättas. Det är önskvärt att åstadkomma en hög nivå av konsumentskydd i linje med den konsumentpolitiska handlingsplan som Europaparlamentet har godkänt. Därför anser jag att en fullständig harmonisering är det enda sättet att verkligen skapa lika villkor för långivare i hela EU. Många av er har efterfrågat och kommer att efterfråga minimal harmonisering, som tillåter medlemsstaterna att komplettera bestämmelserna på nationell nivå. Det skulle emellertid innebära att skillnaderna mellan nationella lagar består. Det skulle även i fortsättningen göra att kreditmarknaden förblir en inhemsk och lokal marknad, vilket gör att konsumenterna går miste om alla fördelar som en inre kreditmarknad skulle kunna erbjuda dem. Det skulle inte förbättra rättssäkerheten för kreditgivare och konsumenter som träffar avtal över gränserna. Det skulle inte bidra till att utveckla en verklig inre marknad för konsumentkrediter. En fullständig harmonisering kommer inte att leda till en sänkt standard för konsumentskyddet, eftersom vi klokt nog har valt en hög gemensam skyddsnivå som utgångspunkt. Dessutom vill jag betona att harmoniseringen endast gäller de områden som faktiskt omfattas av direktivet. Inom områden som faller utanför direktivets tillämpningsområde är medlemsstaterna fortfarande fria att behålla sina egna nationella bestämmelser. En fullständig harmonisering kommer att förbättra den generella nivån för konsumentskyddet i EU och underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande krediter. Sist, men inte minst, skall jag ta upp ramdirektivet om otillbörliga affärsmetoder gentemot konsumenter. Syftet med detta förslag är att fastställa en hög nivå för konsumentskyddet mot otillbörliga affärsmetoder över hela EU. Därigenom kommer förslaget att främja konsumenternas förtroende och se till att oseriösa metoder kan tas itu med varhelst de uppkommer inom EU. Lika viktigt är att förslaget kommer att minska hindren för seriösa företag att få mest möjliga ut av den inre marknaden och nå nya konsumenter. Både företag och konsumenter kommer att ha nytta av tryggheten av att ha en uppsättning bestämmelser i stället för 15 eller, från den 1 maj, 25. Både företag och konsumenter kommer därför att få bättre möjlighet att utnyttja den utvidgade inre marknaden. Detta kommer i sin tur att få en positiv effekt på konkurrenskraften i EU:s ekonomi som helhet. Jag nöjer mig med detta för stunden, och ser fram emot att höra era åsikter.    . – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Om och om igen hör vi talas om rovgiriga affärsmäns lömska ränksmiderier, i vars nät allmänheten fastnat, men från vilka det ofta är möjligt att lösgöra dem. Alla medlemsstater har försiktighetsåtgärder för att skydda konsumenterna, vare sig det sker genom att använda myndigheter som Förenade kungarikets eller Frankrikes eller sådana organ som det nederländska eller i Tyskland. Samtliga dessa myndigheter hjälper till om exempelvis ett brev landar på din dörrmatta där det står att du har vunnit pris i ett lotteri och att allt du behöver göra för att få det är att underteckna och posta blanketten, så det gör du och skickar iväg den. En vecka senare får du varor du inte har beställt och som du uppmanas att betala för. Alternativt faller du för en av de bantningskurer som erbjuds, som varit särskilt vanliga i ungdomstidningar den senaste tiden, vars effektivitet är betydligt överdriven och vars biverkningar slätas över. Kanske har du lockats av ett erbjudande som visade sig innefatta ”modemkapning”, där man på en webbplats erbjuder dig möjligheten att ladda ned musik gratis. Du accepterar erbjudandet och under processens gång blir du, kunden, utan att vara medveten om det bortkopplad från din ordinarie internetleverantör och kopplas till en annan som är mycket dyrare. Först senare får du räkningen. I de flesta fall av bedrägerier kan de nationella myndigheterna hjälpa till. I cirka 20 procent av fallen blir frågan problematisk när den enda kända adressen ofta är en postbox i ett annat land. I sådana situationer blir goda råd snart ovärderliga. Detta förslag till lagstiftning är av stor betydelse när det gäller att hantera sådana fall. Lagstiftning behövs också snarast eftersom problemen blir allt vanligare, och allmänheten skall inte behöva klara sig själv. Som föredragande instämmer jag därför i önskemålet från rådets irländska ordförandeskap att lagstiftningen, om det alls är möjligt, skall antas vid första behandlingen. Det som har lagts fram är vad som kommit fram vid förhandlingarna. Jag vill också protokollföra mitt tack till kommissionen för dess aktiva hjälp med att nå detta resultat. Denna lagstiftning handlar huvudsakligen om ömsesidigt stöd när det gäller att stärka konsumenternas rättigheter, för vilka alla medlemsstater bör inrätta ett offentligt kontor som kan fungera som kontaktpunkt för myndigheterna i andra medlemsstater, även om jag vill betona att ingen medlemsstat skall tvingas att inrätta en ny myndighet. Det är medlemsstaterna som bestämmer hur de funktioner som beskrivs i förordningen skall tilldelas olika befintliga myndigheter. Det handlar inte om att skapa byråkrati, utan om att framgångsrikt sätta stopp för de bedrägliga systemen hos ett fåtal skurkaktiga handlare som använder gränsöverskridande affärer som täckmantel. Offentliga myndigheter kan därför genom ömsesidig överenskommelse delegera hanteringen av fall till icke-statliga organisationer, och det är det traditionella förfarandet i Tyskland, Österrike och Nederländerna. Jag arbetar utifrån antagandet att normen i dessa stater blir att uppgifter överlämnas till beprövade organ såsom konsumentorganisationer eller självreglerande organ inom företagen. Min rekommendation som föredragande till mina kolleger att de bör godkänna denna kompromisstext i omröstningen bygger på detta. De enda undantag jag kan tänka mig är när lagstadgade organ måste utbyta särskilt känsliga uppgifter, men vi har vidtagit uttryckliga åtgärder för detta i texten. Genom att godkänna detta förslag till lagstiftning kan vi infria ett löfte som vi alla gjort som ledamöter i parlamentet, vårt löfte om att åta oss att ta hand om allmänhetens angelägenheter. Jag hoppas att vi i morgon kommer att göra det med ett rungande ja.    . – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar, ärade besökare! Jag vill börja med att mycket varmt tacka alla som bidragit till att utarbeta detta betänkande, som är mycket komplext och omfattande. Vi tvingades tyvärr att beakta ett förslag från kommissionen som inte var helt konsekvent genomtänkt, som var slarvigt formulerat och där kommissionen framför allt inte hade tagit hänsyn till de allvarliga konsekvenser som det skulle få för konsumenterna, exempelvis i fråga om deras tillgång till kredit. Vi i utskottet tvingades därför att föreslå omfattande förändringar av direktivet, och uppnådde det sorgliga rekordet med 650 ändringsförslag till vad som hittills varit 38 artiklar, men ert gemensamma samarbete innebär att det nu blivit möjligt att samla allt detta till en verkligt konsekvent helhet. Jag kan inte heller låta detta tillfälle passera utan att mycket varmt tacka parlamentets presidium och gruppernas sekretariat, för att inte nämna min egen personal, för de ändlösa timmar de ägnat åt detta projekt. Jag kan berätta för kammaren att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden med detta förslag vill sända ut tre signaler. En signal för med sig meddelandet att den europeiska inre marknaden behöver bästa tänkbara konsumentskydd. Vi kommer att uppnå det om vi kombinerar Europeiska unionens miniminormer med lagstiftningen i de enskilda staterna, men om vi å andra sidan skulle behöva harmonisera allt eller så mycket som möjligt skulle det bara leda till ett minimum av skydd för konsumenten. Det är här jag vill påpeka att min uppfattning skiljer sig från vad kommissionär Byrne hade att säga. Jag får faktiskt intrycket att det som är allra viktigast för kommissionen är att konsumentlagstiftningen på detta område bör centraliseras fullständigt, så att Europeiska unionen ensam har rätt att göra allt som har att göra med konsumentskydd. Det skulle emellertid inte vara rimligt objektiv sett, eftersom de inhemska marknaderna fortfarande i stor utsträckning skiljer sig åt, och det är där som vi måste få en snabb och flexibel reaktion när olämpliga affärsmetoder dyker upp. För det andra sänder vi meddelandet att finansmarknaderna måste öppnas även för enskilda konsumenter. Vi vill att skyddsnormerna inte bara skall stärka det offentliga förtroendet för e-handel och för att handla via postorder, utan också uppmuntra allmänheten att leta efter erbjudanden på hela den inre marknaden för att till slut finna krediter med gynnsamma villkor. För det tredje signalerar vi att vi är emot överreglering och byråkrati, för det finns helt enkelt ingen mening med att dränka vanliga kunder – även om de är ansvarsfulla vuxna – i en flod av information som de inte kan läsa eller ens förstå, och det är anledningen till vårt förslag om tydlig teknisk information som ger konsumenterna nyckelfakta om deras lån med en gång. Vi har också ansträngt oss för att bibehålla tillgången till krediter, särskilt för vanliga män och kvinnor, och för de utsatta samhällsmedlemmarna. Det är denna del av befolkningen som behöver kortfristiga lån för att helt enkelt klara sitt dagliga liv. Slutresultatet av kommissionens förslag skulle ha blivit att de enda människor som kunde få lån var de som inte behövde det. Det finns ytterligare två specifika punkter som jag kort skulle vilja ta upp, och de är fortfarande föremål för diskussion mellan grupperna. Den första gäller berättigandet till tidig återbetalning. En ståndpunkt när det gäller detta är att det i allmänhet borde vara tillåtet utan att några extra kostnader uppstår, medan en annan innebär att konsumenterna skulle få välja mellan lån på bestämd tid och lån som kan återbetalas tidigare. Låt mig med tanke på att vi ännu inte har nått någon överenskommelse om detta, ytterligare närma mig Europeiska socialdemokratiska partiets grupp. Som ni säkert har sett har jag redan lagt fram ett kompromissändringsförslag, ändringsförslag 173, där jag föreslår att när krediter beviljas för en period som är längre än tre år borde det vara möjligt att återbetala dem när som helst. Jag skulle nu vilja lägga till något till detta genom att kombinera det med ändringsförslag 96 som rekommenderats av utskottet, och som syftar till att åstadkomma en proportionerlig minskning av kostnaderna i detta fall. Även om det fanns några punkter från dagens debatt som jag ville nämna skall jag avsluta mitt inlägg. Jag ser det här paketet med betänkanden – Gebhardts, Ghilardottis och mitt eget – som kulmen och slutförandet av vårt lagstiftningsarbete inom konsumentlagstiftningsområdet. Vi har alltid lyckats fullgöra vårt ansvar i en anda av spänning mellan den inre marknadens krav och kraven från konsumentskyddet, och det vi har lagt fram för er ser jag som en enda mogen rättsakt. Oavsett våra meningsskiljaktigheter i fråga om detaljerna, hoppas jag därför att kammaren stöder dem som helhet.    . – Herr talman, herr kommissionär Byrne, mina damer och herrar! Förslaget till direktiv om otillbörliga affärsmetoder innehåller en stor del av grönboken om konsumentskydd, som kommissionären hänvisar till i sin rapport. Orsakerna till direktivet, som är avsett att leda till ett ökat konsumentskydd, är av ekonomisk art och hänför sig därför till fullbordandet och den smidiga hanteringen av den inre marknaden. För att dessa övergripande ekonomiska mål skall uppnås är det nödvändigt att ha en konsumentskyddspolitik som skapar förtroende hos de europeiska konsumenterna och ger internationella och europeiska affärstransaktioner ny drivkraft. Fördelarna med ekonomisk tillväxt på den inre marknaden borde resultera i både högre vinst för företagen, och högre skydd och ekonomiska fördelar för konsumenterna. Genom en gemensam konsumentpolitik och harmonisering av den inre marknaden blir det också möjligt att uppnå en priskonvergens. Omvänt leder otillbörliga affärsmetoder till ett irrationellt ekonomiskt beteende hos konsumenterna, det skapar snedvridning av konkurrensen och hindrar marknaden från att fungera väl. Jag instämmer därför i kommissionens synsätt, som bygger på harmonisering, på principen om ömsesidigt erkännande av ursprungslandet, på ett allmänt förbud mot otillbörliga affärsmetoder, på fastställande av särskilda kriterier och exempel och på det faktum att tillämpningsområdet begränsas till ett ramdirektiv som bygger på relationer mellan näringslivet och konsumenterna. Inrättandet av en europeisk lagstiftningsram som omfattar otillbörliga affärsmetoder, som är baserade på en rimlig harmoniseringsnivå och som syftar till ett tydligt och effektivt konsumentskydd i Europeiska unionen kommer att resultera i ökat förtroende från konsumenterna och ökad internationell handel, och det kommer att göra det möjligt för näringslivet att konkurrera i en rättsligt tydlig situation. Även om parlamentet instämmer i det huvudsakliga synsättet och huvudmålsättningarna i direktivet, har ändå en rad ändringsförslag lämnats in, genom vilka en mängd definitioner och valmöjligheter, enligt vår uppfattning, görs tydligare. I det sammanhanget har vi lämnat in ett ändringsförslag om den rättsliga grunden, nämligen ett förslag om att utöver den rättsliga grund som föreslås av kommissionen när det gäller den inre marknaden inrätta en rättslig grund som bygger på artikel 153 om konsumentskydd, så att vi kan förena målsättningen med harmonisering och ömsesidigt erkännande av den inre marknaden med medlemsstaternas möjlighet att bibehålla lagstiftning som går längre för att skydda konsumenterna. På så sätt tror jag att vi kan bemöta oron hos dem som tror att ökad harmonisering skulle kunna leda till en försämring av konsumentskyddet eller innebära ett steg bakåt jämfört med den befintliga lagstiftningen i många medlemsstater. Vi anser också att det är viktigt – när det gäller definitionen av konsumenter – att hänvisa till en viss grupp konsumenter, särskilt utsatta konsumenter som på grund av olika faktorer såsom ålder, fysisk eller mental förmåga, sin läs- och skrivkunnighet eller funktionshinder behöver mer skydd. När det gäller definitioner är det, återigen med hänvisning till artikel 2, viktigt att ändra definitionen av god yrkessed, och jag kommer att lägga fram ett ändringsförslag på nytt om detta i kammaren. Vi stöder i huvudsak kommissionens synsätt när det gäller förordningen om vilseledande eller aggressiva metoder, men vi betonar ändå att den information som konsumenterna måste få om otillbörliga affärsmetoder och uppförandekoder är en grundläggande beståndsdel. På samma sätt tror vi också, när det gäller uppförandekoder, att skillnaden mellan nationella koder och gemenskapskoder snarast är artificiell, och vi pekar därför på behovet av att erbjuda lämpliga och effektiva metoder för att övervaka och genomföra överensstämmelsen med koderna. En annan viktig punkt som gäller uppförandekoder som en metod för att reglera och lösa tvister mellan näringslivet och konsumenterna är skiljedomsförfaranden, som inte kan eller skall ersätta eller hindra användningen av administrativa organ, men som kan spela en viktig roll. Såsom mina kolleger och kommissionär Byrne påpekade är det därför ytterst viktigt att direktivet och morgondagens betänkande antas, både för utvecklingen av den inre marknaden och för konsumentskyddet. Avslutningsvis vill jag tacka mina kolleger som med sina bidrag försökt förbättra texten och finna en lösning. Jag vill särskilt tacka Paciotti som vikarierade för mig när jag var frånvarande på grund av sjukdom, och som gjorde ett enastående arbete för min räkning.    . – Herr talman! Att bara tala en minut om ett betänkande som vi ägnat oss åt under så lång tid blir svårt. Tack, herr kommissionär, för ert förslag. Det ger en grund att arbeta vidare från. Lyckligtvis kommer parlamentet att upplösas efter att ha arbetat utifrån den grunden. Ni vet att vi stöder det ambitiösa koncept som ni påbörjade, det om fullständig harmonisering, men vi kan se hur svårt det kommer att bli att få igenom det. Kanske skulle vi arbeta mer omkring det konceptet, för att uppnå ett verkligt konsumentskydd, vilket är vad vi vill ha. När det gäller tydlighet och effektivitet i texten uppfattar vi det som om det som parlamentet för närvarande föreslår när det gäller harmoniserade räntesatser är en användbar väg att gå. Vi behåller bara en ränta, den övergripande effektiva årliga räntan. Det kommer att göra saker och ting mycket enklare för alla. Låt oss emellertid komma ihåg att konsumentvaror är varor med en särskild slags kredit, såtillvida att varorna, så snart krediten upprättats inte längre är föremål för kredit utan snarare för en skuld, eftersom varorna förlorar sitt värde så snart de har köpts. Det finns två punkter som jag särskilt uppmärksammat, herr kommissionär, och det gäller förstås direktivets omfattning. Som ni vet varierar metoderna och överenskommelserna inom Europeiska unionen, och skillnaderna mellan hypotekskrediter, personliga lån och beviljade krediter är mycket stora från en medlemsstat till en annan, och vi måste inse att de olika nationella metoderna gör att det finns mekanismer och risker för dumpning. Om man tar bort hypotekskrediter från direktivet och flyttar dem till ett annat direktiv kommer man att öppna upp området för bankerna, som kommer att dra nytta av hypotekskrediter för att ge sig på andra konsumentkreditmarknader. Jag tror inte att det är målsättningen med direktivet, som först och främst är avsett att skydda alla former av konsumentkrediter.    . – Herr talman! Att stärka konsumenternas förtroende är verkligen nödvändigt för att utveckla den inre marknaden, såsom ni, herr kommissionär, har påpekat. Ändå bygger detta förtroende på konsumenternas möjligheter att utan att utsätta sig för några rättsliga eller ekonomiska risker genomföra alla slags affärstransaktioner, särskilt med hjälp av nya elektroniska sätt att göra affärer på. Systemen för att förhindra och bestraffa överträdelser av de konsumentlagar som för närvarande gäller i medlemsstaterna fungerar i allmänhet på de nationella marknaderna men är olämpliga att använda på gemenskapsnivå. Denna brist verkar uppenbarligen till fördel för skrupelfria aktörer till förfång för konsumenterna och ärliga näringsidkare. Vi kan därför bara välkomna kommissionens initiativ som består i att etablera ett nätverk av myndigheter som har möjlighet att samarbeta med varandra för att avskaffa tvivelaktig verksamhet från den inre marknaden, även om jag för min del hellre hade sett att vi hade valt ett nätverk som var helt och hållet offentligt till sin natur, i enlighet med utskottets ursprungliga förslag. Med tanke på behovet av att ta hänsyn till mångfalden i gemenskapsförfarandena och det akuta behovet av att göra detta instrument tillgängligt, anser jag emellertid att det är förnuftigt att anta den kompromiss som har uppnåtts, vilket särskilt föredragandens arbete har bidragit till. Jag vill därför uttrycka en förhoppning om att en sann och ömsesidig samarbetsanda kommer att råda mellan medlemsstaterna.    . – Herr talman! Jag skulle vilja tala om hur glada vi är över att Fiorella Ghilardotti har tillfrisknat och är med oss i dag. Detta är en debatt om människor och vår omsorg om dem. På miljöutskottets vägnar skulle jag vilja säga att vi i hög grad stöder vad föredraganden har sagt om otillbörliga affärsmetoder, det vill säga att principen om den sårbara konsumenten måste accepteras och erkännas, att vi måste ta hänsyn till skillnaderna mellan de nationella skyddsbestämmelserna, att vi måste insistera på en dubbel rättslig grund och att principen om optimal harmonisering bör gälla för alla tre direktiven. Under mina återstående sekunder skulle jag bara vilja säga att jag verkligen är mycket tacksam mot föredraganden Evelyne Gebhardt för att hon i tillsynsfrågan godtog att varje medlemsstat bör tillåtas att bestämma hur förordningen skall genomföras av de offentliga myndigheterna. Enligt ändringsförslag 76 skall förordningen dock genomföras av de offentliga myndigheterna tillsammans med, men inte ersatta av, andra offentliga intressen och icke-statliga organisationer. Det är en bra dag för konsumenterna och trots den ganska återhållna debatt vi har haft, bör vi ropa ut detta faktum från hustaken.    – Herr talman! Det faktum att vi kan avsluta denna sammanträdesperiod med en debatt om tre viktiga konsumentfrågor är inte bara symboliskt; det ger oss också tillfälle att åter betona vår genuina önskan att förstärka det mänskliga inslaget i den inre marknaden, och det ger oss dessutom tillfälle att klarlägga att den inre marknaden också finns till för konsumenterna och att vi vill och måste verka för att vinna konsumenternas förtroende. Beträffande ramdirektivet är vår grupps ledande princip att en hög grad av konsumentskydd är en förutsättning för att principen om ömsesidigt erkännande faktiskt skall kunna tillämpas. Vi godtar den begränsade räckvidden när det gäller förhållandet mellan industrin och konsumenterna. För att klarlägga sambandet mellan detta ramdirektiv och de konkurrensrelaterade aspekterna för alla, skulle vi dock fortfarande vilja lägga fram ändringsförslag. För vår grupp förblir genomsnittskonsumenten vår referenspunkt. Vi godtar att ytterligare ändringsförslag läggs fram, men dessa ändringsförslag får inte gå så långt att de i grunden avviker från alternativet. Dessutom är det fortfarande vår orubbliga uppfattning att det uttryckligen skall fastslås att de svarta listorna över aggressiv och vilseledande affärsmetoder skall vara uttömmande till sin karaktär och att direktivets strävan mot harmonisering inte får undergrävas. Om de svarta listorna skall ändras anser vi att detta måste ske genom ett medbeslutandeförfarande. Vi är också fortsatt övertygade om att en dubbel rättslig grund för ramdirektivet inte är befogat, inte är nödvändigt och är överflödigt i förhållande till kraven. Vi vill därför följa den rättsliga rekommendationen från vår rättstjänst och bekräfta de skäl som vi tidigare har redogjort för i de olika utskotten. Under denna sammanträdesperiod, liksom vid tidigare sammanträdesperioder, har vi antagit en rad fina lagar om konsumentskydd, och det har vi bara kunnat göra tack vare kommissionens förslag. Jag vill därför instämma med alla som vill tacka kommissionen i dag för det förslag som vi har fått, för utan kommissionens förslag skulle vi inte ha kunnat göra detta arbete. Det är naturligtvis så, att hur många fina lagar vi än antar är lagstiftningen helt och hållet beroende av att lagarna tillämpas och genomförs effektivt. Därför är jag en stor anhängare av kommissionens förslag att utveckla ett nätverk av förvaltningsorgan som är ansvariga för tillämpningen av alla dessa fina konsumentdirektiv. Jag välkomnar i högsta grad kommissionens förslag. Jag hoppas att ledamöterna i detta parlament kommer att ta ändringsförslagen under förnyat övervägande, eftersom jag vet att det finns många i vår grupp som skulle finna det högst beklagligt om vi i slutändan fick ett regelverk som är alldeles för byråkratiskt, med ett omfattande paragrafrytteri som resultat. Vi skulle betrakta detta som oförsvarligt. Vi måste därför se till att vi får ett maximalt antal röster så att vi kan godkänna förslaget om ett nätverk. Vi måste be rådet att ompröva frågan. När allt kommer omkring bör det inte alltid vara så att vi anpassar oss till rådets uppfattning. Vi delar rådets uppfattning på ett stort antal punkter. Vi bör för en gångs skull be rådet att anpassa sig till parlamentet och respektera demokratin.    – Herr talman! På den socialdemokratiska gruppens vägnar har Arlene McCarthy och jag lagt fram totalt 25 ändringsförslag till förslaget till direktiv om konsumentkrediter, för vilket Joachim Wuermeling är föredragande. Som vi vet var det inledande skedet präglat av obeslutsamhet, då föredraganden trodde att direktivet ändrades i utskottet, vilket ledde till att det föreslagna direktivet återförvisades till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, men lyckligtvis lyckades vi lösa frågan och slutligen bestämde sig föredraganden med vårt samtycke för att än en gång lägga fram betänkandet med en rad ändringsförslag. Vårt problem är brist på tid. Denna mandatperiod närmar sig sitt slut. Under denna mandatperiod har parlamentet inte kunnat avsluta sin granskning av det föreslagna direktivet, och vi är begränsade till en första behandling så att nästa parlament kan få möjlighet att granska förslaget till direktiv grundligt. Det ligger naturligtvis inte i vårt intresse att ta kål på konsumentkrediterna – som i vilket fall som helst har blivit en väsentlig del av våra liv – utan att skapa garantier för att krediterna i slutändan inte blir en snara runt konsumenternas hals. Våra ändringsförslag är av ett annat slag. Några har till exempel att göra med den rättsliga grunden. Vi anser att det är viktigt att införa artikel 153 som en ytterligare rättslig grund på området för konsumentskydd, och vidare menar vi också att det är viktigt att peka på vissa moment i definitionerna, och framför allt att hålla sig till vissa grundprinciper, som till exempel beräkningen av den effektiva räntan, vilket är ett begrepp som vi har utvecklat här, och vi måste förhindra att detta ersätts av andra kriterier som är mycket svårare att förstå. Slutligen hoppas vi att omröstningen i morgon skall leda till ett direktiv som är tydligare för konsumenten och att nästa parlament utifrån detta definitivt kommer att kunna anta detta direktiv som är så viktigt för alla konsumenter i Europeiska unionen.    – Herr talman! Värderade kommissionärer! Först vill jag nämna förslaget om konsumentmyndigheternas samarbete som är ytterst välkommet, och jag tycker att föredraganden har gjort ett ytterst gott arbete. Det är förvånande och beklämmande hur mycket energi en del i parlamentet har ägnat åt att försöka urvattna detta förslag. Jag kan inte tänka mig en situation som innebär att alla, utom konsumenterna, har rättigheter på den inre marknaden. Det har verkligen varit beklämmande, men jag är glad över förslaget och hoppas att parlamentet med stor majoritet kommer att ställa sig bakom det kompromissförslag som Gebhardt har utarbetat. När det gäller Wuermelings betänkande om konsumentkrediter måste jag säga att jag är glad att vi har debatten idag och att vi har kunnat komma långt. Som tidigare talare har sagt behöver vi emellertid förbättringar, eftersom det annars finns risk att direktiven försvagar de rättigheter som konsumenten redan har idag. Tidigare nämndes den verkliga effektiva räntan, och även i detta fall vill jag och den liberala gruppen ha en bredare definition. Rätten till tidigare återbetalning måste också förbättras. Jag tror inte att föredragandens kompromissförslag i detta avseende går tillräckligt långt. Jag vill endast, som jag ofta har gjort i debatten, hänvisa till rätten till nummerportabilitet inom telesektorn, vilken har gett betydande rättigheter till konsumenter. I mitt land har kostnaderna minskat med sju procent det senaste året, och jag tror att rätten till återbetalning till stor del har bidragit till detta. Jag tror vidare att vi måste ha bättre information om kreditkorten och anser att den uteslutning som vi finns i vissa ändringsförslag inte är riktigt önskvärd. Slutligen anser jag att det solidariska ansvaret verkligen behövs för att utveckla den inre marknaden och ge konsumenterna ett skydd när nya saker kommer ut på marknaden. Låt mig också här nämna det som vi har sett i vårt land. Ett nytt lågprisbolag gick i konkurs och bara de konsumenter som hade betalat med kreditkort hade någon form av skydd. Det talar också för att konsumenterna behöver denna del när marknaderna utvecklas.    – Herr talman! Jag vill ta ett lokalt perspektiv som utgångspunkt. Förra fredagen besökte jag Blantyre i min valkrets för att tala till ett kreditföreningsförbund i denna del av Skottland. Som kommissionären ju mycket väl känner till, ger kreditföreningarna i vissa delar av unionen konsumenterna tillgång till billiga, överkomliga och säkra kreditformer genom frivilligorganisationer som utför ett oavlönat och icke-vinstdrivande arbete. I ett tidigt skede av processen var de mycket oroade över att de skulle fastna i någon av teknikaliteterna i direktivet. Jag är oerhört tacksam mot Joachim Wuermeling hans sätt att i ändringsförslagen 4 och 62 försöka skapa ett undantag för verksamheter av detta slag. Det är verkligen mycket viktigt, och i min valkrets var man mycket glad att få höra hur mycket som hade gjorts i detta avseende. Det kan visserligen fortfarande finnas tvistefrågor mellan oss om den exakta jämvikten mellan konsumenterna och långivarna i Wuermeling-betänkandet, men vi är alla överens om att det är av avgörande betydelse att göra den inre marknaden säker, så att vi får en mycket bredare handel, men inte på bekostnad av att konsumenterna behandlas orättvist. Jag gratulerar föredraganden till det arbete han har utfört. Vi kommer visserligen att stödja vissa ändringsförlag emot honom i morgon, men inte på bekostnad av att stjälpa hela projektet. Samma sak gäller för Evelyne Gebhardts förslag. Vi talar om konsumenträttigheter. Inga rättigheter utan rättslig prövning är en gammal god princip, och jag anser att den viktiga punkten i den nya förordningen som kommissionären och Evelyne Gebhardt har talat om i hög grad är att garantera att det finns en adekvat och kraftfull rättslig prövning för rättigheter som vi alla stöder. Likaså, om jag får lov att säga detta till Fiorella Ghilardotti, är det en utmärkt idé att vi bör börja utveckla en rättspraxis för lojala handelsseder i Europeiska unionen. I omvänd bemärkelse kommer givetvis detta att ske genom införandet av en allmän plikt att inte bedriva otillbörlig handel. Jag gratulerar Fiorella Ghilardotti till allt hennes arbete. Det kan hända att det uppstår en eller ett par meningsskiljaktigheter i omröstningen i morgon, men det viktiga är att vi alla styr skeppet i samma riktning.    – Herr talman! I över ett och ett halvt år har detta parlament arbetat med kommissionens förslag till harmonisering av bestämmelserna om konsumentkrediter. Detta är enligt vår uppfattning alldeles för länge, inte minst eftersom den rådgivande kommitténs ställningstaganden i stort sett var färdiga så tidigt som före sommaren 2003. Det förefaller verkligen som om Europeiska kommissionen, som föreslår maximal harmonisering, har felbedömt den politiska genomförbarheten i detta. Min grupp, å andra sidan, förordar minimal harmonisering av bestämmelserna om konsumentkrediter, så att de rättigheter som konsumenterna fått i medlemsstaterna kan finnas kvar. En av de rättigheter som konsumenterna har fått i mitt land, Nederländerna, gör att konsumenten kan samla på sig en kortsiktig skuld till banken på sitt fortlöpande konto utan att några omfattande kontrakt upprättas. Vi kan kalla detta att ”stå på minus”. Det föreslås på goda grunder att punkt 2c i artikel 3 skall strykas och ersättas med ändringsförslag 52. Jag skulle vilja höra av kommissionsledamoten om han kommer att godkänna detta ändringsförslag. Kan den rådande praxisen med fortlöpande krediter finnas kvar i enlighet med det nya direktivet utan att några extra åtgärder vidtas på det administrativa området? För det andra skulle jag vilja rikta uppmärksamheten mot kommissionens förslag om otillbörliga affärsmetoder. I artikel 4 i detta förslag fastslås att den som bedriver handel bara behöver följa de bestämmelser som gäller i det egna landet. Detta kommer att vara obegripligt för konsumenterna; de vill ha det skydd som de åtnjuter i sitt eget land. Denna artikel är en väldig stötesten när det gäller att skapa förutsättningar för ett effektivt konsumentskydd. Den som bedriver handel behöver bara följa de bestämmelser som gäller i det land där de inför sin produkt på marknaden. Vår grupp har därför lagt fram ändringsförslag 95 för att komma till rätta med detta problem. Jag hoppas att detta ändringsförslag kommer att godkännas av parlamentet. Jag skulle också vilja höra av den närvarande kommissionsledamoten om detta ändringsförslag också kan godkännas.    . – Herr talman! Jag anser att detta är ett nödvändigt direktiv. Om något är säkert så är det att direktiv 87/102/EEG inte längre återspeglar situationen på kreditmarknaden. Man skulle kunna säga att alla vi européer för närvarande står i skuld. Vi behöver därför ett direktiv som inte ger det intrycket, när konsumenterna får ett krediterbjudande, att vi aldrig behöver betala tillbaka pengarna, och detta av två skäl som jag anser är grundläggande: för det första för att harmonisera de villkor enligt vilka konsumentkrediter erbjuds, och framför allt – och detta är för övrigt ett förslag från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp – för att garantera konsumenterna en hög skyddsnivå. Jag beklagar att jag inte har tillräckligt med tid för att inför kommissionsledamoten kommentera de ändringsförslag som vi anser vara nödvändiga för att åtminstone genomföra dessa två målsättningar. Jag hoppas emellertid verkligen att någon av mina kolleger kan göra detta, eftersom konsumenterna måste skyddas i en tid när det verkar som om krediter aldrig kommer att behöva återbetalas. Vi medborgare måste verkligen återbetala vad vi är skyldiga, men våra skulder är större än vad vi har råd med.    – Herr talman, mina damer och herrar! Konsumentskydd är ett viktigt mål, och vi måste hindra oärliga näringsidkare från att dra fördel av den inre marknaden för att vilseleda medborgarna genom att erbjuda dem felaktiga varor. Dessutom utnyttjar oärliga näringsidkare den nya teknik som finns i informationssamhället och undergräver därigenom konsumenternas förtroende för e-handeln. Dessa problem har inte bara nära ett samband med konsumenterna, utan rör även företag och ekonomin i dess helhet. För att skydda konsumenterna måste vi därför skapa en samling klara och effektiva regler, och även stärka samarbetet mellan de nationella myndigheterna som har till uppgift att skydda konsumenterna, genom att främja informationsutbyte och göra det möjligt för myndigheter som kontaktas av konsumenterna att begära hjälp av en myndighet i ett annat land. Det är precis detta andra viktiga mål som man försöker säkerställa med det förslag till förordning som nu diskuteras och som vi kommer att rösta om i parlamentet den här veckan. De rådande nationella systemen kan inte hindra och stävja exploatering över gränserna, och befintliga informella nätverk ställs inför hinder av rättslig natur, särskilt beträffande sådana svårigheter som har att göra med informationsflödet från den ena myndigheten till den andra, liksom bristen på offentliga myndigheter för konsumentskydd i vissa medlemsstater. Dessutom fastställs i förordningen medlemsstaternas exakta skyldighet att utse en offentlig myndighet för konsumentskydd, som skall vara en del av ett europeiskt nätverk. Myndigheten i en medlemsstat skall kunna begära hjälp av andra medlemmar i nätverket för att utreda möjliga överträdelser och för att ta emot information, för att därigenom sätta stopp för oärliga näringsidkares utnyttjande. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har lämnat ytterligare några garantier i förslaget till förordning för att undvika ett möjligt maktmissbruk inom de nationella myndigheterna, skydda konfidentiella uppgifter som företagen kan ha, och som egentligen inte behövs för utredningen, och säkerställa att förfrågningar om samarbete kan motiveras på ett rimligt sätt och inte utan anledning hindrar näringsidkare. I förslaget till förordning föreskrivs dessutom förfaranden som ibland är något hindrande och betungande för konsumenterna och de offentliga förvaltningarna, och riskerar att göra kostnaderna mycket högre än den förlust eller skada som drabbat konsumenterna. Därför är vi emot vissa av rådets och kommissionens bestämmelser som skulle göra systemet mycket mer komplicerat, och om vi måste anta förordningen vid behandlingen före utvidgningen kommer vi att se till att den blir föremål för en översyn, på grundval av de erfarenheter man vunnit, fem år efter dess ikraftträdande.    – Herr talman! Forskning som utförts i Förenade kungariket om konsumenters kreditmedvetenhet har mycket tydligt visat att konsumenterna behöver tydlig och konsekvent information för att kunna göra välinformerade jämförelser mellan de produkter som erbjuds. Tack vare innovationer och utveckling ger många av dagens produkter visserligen konsumenterna större valmöjlighet och flexibilitet, men många är svåra för konsumenterna att förstå: 56 procent av konsumenterna i Förenade kungariket förstod inte de villkor som används i kreditavtal, 77 procent tycker att språket i reklamen är förvirrande, och medan 68 procent var medvetna om att långivarna inte beräknar den effektiva räntan på samma sätt, vet de inte hur systemet fungerar och tycker att det är svårt att jämföra priset på ett lån mot ett annat, vilket gör det svårt för dem att söka efter de bästa erbjudandena. Än viktigare är att det också innebär att kreditgivarna är mindre pressade att göra sina priser och erbjudanden konkurrenskraftiga. Om detta är fallet i en medlemsstat, kan ni föreställa er hur läget är i 25 medlemsstater. Det är därför som direktivet måste ge ett så högt konsumentskydd som möjligt i fråga om reklam, information och regler för beräkningen av den effektiva räntan, en hög konsumentskyddsnivå samt rättslig prövning. Jag skulle vilja sätta fingret på två områden som kommissionen bör titta närmare på. För det första solidariskt ansvar. I Förenade kungariket föreskrivs påföljder och rättsmedel i paragraf 75 i konsumentkreditlagen. Jag har förstått vad kommissionären säger, nämligen att medlemsstaterna kan gå längre. Men jag vill dock inte att detta direktiv skall användas som ursäkt av kreditgivarna för att välja bort det mycket höga konsumentskydd som redan erbjuds i andra medlemsstater. Kooperativ och kreditföreningar nämndes också. Jag är mycket nöjd med att föredraganden har tagit med det ändringsförslag som Brian Crowley och jag utarbetat. Det stämmer att kreditföreningarna tillhandahåller en mycket viktig tjänst genom att de inte bara erbjuder överkomliga lån, utan också hjälper de fattigaste i samhället – de underprivilegierade och människor med låg inkomst – att klara sig undan kredithajarna. Jag är rädd att om de bestämmelser som föreslås i detta direktiv tillämpades skulle dessa konsumenter i fattigare områden inte ha några kreditföreningar och inget annat val än att vända sig till kredithajar. PSE-röstningslistan i morgon kommer att återspegla vår önskan om att inte bara se ett öppnande av en konsumentkreditmarknad på detta område, utan också att åstadkomma högsta möjliga konsumentskyddsnivå för konsumenterna över hela Europa.    – Herr talman! Jag anser att kvällens gemensamma debatt är en ganska passande avslutning på det arbete som utförts av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden under denna mandatperiod. I början av perioden trodde vi också att införandet av euron och e-handel skulle innebära en dubbel stimulans av Europas ekonomi och den inre marknaden. Tyvärr har verkligheten visat sig mer nedslående, i synnerhet i fråga om konsumenternas deltagande i gränsöverskridande transaktioner. Det har kommit en mycket intressant rapport från Konsument Europa med en mycket skarp slutsats. Rapporten lades fram på de europeiska konsumenternas dag i år. Av 114 gränsöverskridande transaktioner var det endast 75 som faktiskt fullföljdes. Det förekom problem med betalningar och problem med återbetalningar. Detta är knappast den säkra, välfungerande marknad som vi tänkte skapa, inte heller har vi fått den förtroendegrad som vi verkligen behöver. Det förefaller som om dessa tre åtgärder på olika kompletterande sätt kommer att bidra till att förbättra saken. Lagstiftningen om otillbörliga affärsmetoder bör skapa den höga konsumentskyddsnivån över hela linjen. Med de åtgärder den innehåller i form av uppförandekoder som hjälp till alternativ lösning av tvister, tillsammans med verklig tillsyn genom tillsynsdirektivet, kanske vi får tillgång till den rättvisa på hela marknaden som konsumenterna borde få. I fråga om konsumentkrediter, bör det slutligen finnas en bestämmelse som garanterar att konsumenterna får stöd av kreditgivarna: en sådan bestämmelse finns i mitt land och flera andra. Den bör utvidgas till att omfatta hela Europeiska unionen, och ett av våra ändringsförslag i detta syfte antogs av utskottet. Det är lovande inför framtiden att ge konsumenterna det förtroende som verkligen behövs för att marknaden skall fungera.    – Herr talman, mina damer och herrar! Med tanke på den korta tid som står till mitt förfogande vill jag bara yttra mig om Gebhardtbetänkandet. Jag uppskattar föredragandens och kommissionens ansträngningar i deras önskan att göra det rätta när det gäller samarbete över gränserna. Även om det inte råder något tvivel om betydelsen av detta, undrar jag om det förslag som det irländska ordförandeskapet har lagt fram verkligen innehåller ett ställningstagande som är godtagbart och om vi kanske skapar ett byråkratiskt monster. För det första anser jag att det är helt fel att vi nu för första gången i Europeiska unionens historia försöker att blanda oss i medlemsstaternas rätt att organisera det sätt på vilket de inom sina egna gränser genomför förordningar och direktiv. I detta fall föreskriver vi att medlemsstaterna inte får överföra vissa uppgifter till privata organ, utan att dessa uppgifter måste utföras av myndigheterna, och vad vi gör är exakt detta – vi lägger oss i angelägenheter som det är medlemsstaternas sak att handha – vilket mycket väl kan betyda att hela förordningen strider mot fördraget. Mitt andra bekymmer gäller den otympliga byråkratin hos beslutsfattandet vid en eventuell tvist. Detta kan jag bara beskriva som en satir i verkliga livet. Situationen är den att den medlemsstat som delegerar en uppgift måste godkänna att den medlemsstat som tar emot den anförtror genomförandet av uppgiften till en privat organisation. Om vare sig detta eller en förnyad prövning av kriterierna genom en ömsesidig överenskommelse är möjligt, inleds ett kommittéförfarande, enligt vilket beslutsfattandet ligger hos kommissionen, vilket innebär att människor reser till Bryssel från 25 nationella huvudstäder för att avgöra om uppgiften, i enlighet med direktivet eller en förordning, kan överlämnas till en privat organisation eller inte. Detta står inte i rimlig proportion till frågans omfattning. Vi måste respektera medlemsstaternas utövande av sina befogenheter, och visa vårt erkännande för deras effektiva sätt att fullgöra sina uppgifter. Jag föreslår därför att vi håller fast vid det som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden beslutade. Rådet kommer att göra likadant när det har kommit till besinning. Tidigare påpekade Marianne Thyssen att vi inte har någon anledning att ge vika i den frågan, utan att det är rådet som måste ge efter för oss. I så fall kan detta antas snabbt, i en behandling, men på basis av resolutionsförslaget från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, snarare än den kompromiss som det irländska ordförandeskapet har föreslagit.    – Herr talman, herr kommissionär Byrne, mina damer och herrar! Mitt inlägg gäller Wuermelingbetänkandet, direktivet om konsumentkrediter. Jag skulle uttryckligen vilja tacka föredraganden för hans utmärkta arbete och det goda samarbetet mellan utskotten. Han hade en svår uppgift, eftersom kommissionens utkast var dåligt, milt uttryckt. Kommissionens förslag utgår från felaktiga antaganden. Konsumenternas intressen spelas i kommissionens förslag ut mot bankernas, och i många fall hetsas faktiskt den ena parten mot den andra, trots att EU behöver mer samarbete och inte mer motsättningar, mer allvar i stället för populistisk ytlighet. Vi säger klart och tydligt ja till konsumentskydd, ja till större öppenhet, ja till ömsesidig information, ja till lägsta och högsta gränser för direktivets tillämplighet. Vi säger klart och tydligt nej till mer byråkrati vid små lån, nej till att göra små lån dyrare, och nej till att övertrassering införlivas i detta direktiv. Jag hoppas att parlamentets utkast, som bygger på föredragandens förslag, gör rättvisa åt de verkliga avsikterna med detta direktiv, vilka går ut på att förbättra konsumentskyddet samtidigt som byråkratin minskas, att skapa större öppenhet och att bidra till ökat förtroende och ömsesidigt erkännande, och att konsumenternas intressen och möjligheten att låna över gränserna därigenom främjas. Jag ber er alla att rösta för de ändringsförslag som parlamentet och föredraganden har lagt fram, eftersom det är det enda sättet att öka samarbetet i stället för motsättningarna.    – Herr talman! Jag skulle vilja begränsa mina kommentarer till Wuermelingbetänkandet om konsumentkrediter. Detta är hans andra försök att nå en kompromiss om direktivet för konsumentkrediter. Parlamentet invände mot många aspekter av det föreslagna direktivet och återförvisade det till utskottet i november 2003. Direktivets syfte är att harmonisera medlemsstaternas lagar och administrativa förfaranden för avtal om kredit till konsumenter och avtal om ställande av säkerhet som ingås av konsumenter. Efter att tidigare ha uttryckt mina invändningar mot många aspekter, kommer jag att vara glad över att stödja Joachim Wuermelings betänkande, förutsatt att samtliga ändringsförslag om så kallad ansvarsfull utlåning, obligatorisk användning av referensdatabaser för kreditgivning och undantaget för hypotek antas, och förutsatt att ändringsförslagen 4 och 61 om kreditföreningarna stöds av parlamentet. Kreditföreningsrörelsen i Irland och Förenade kungariket är unik. De flesta finansiella institutioner som lånar ut pengar gör det för att maximera sin vinst. Kreditföreningar är annorlunda eftersom de ägs och drivs av sina medlemmar. Alla styrelsemedlemmar och huvudmän arbetar ideellt – det finns 15 000 av dem i mitt land – liksom också merparten av personalen, utom vid de större kreditföreningarna som har upp till 2 000 avlönade anställda. Föreningarna får endast verka inom sitt lokala geografiska område och tillhandahåller små kreditbelopp till medlemmar med låga inkomster och personer i ekonomiska svårigheter. Genom ekonomisk rådgivning och konsumentvägledning, en tjänst som i Irland kallas MABS (Money Advice and Budgeting Service), ger de kredit till personer som ofta är svårt skuldsatta och som annars skulle vara ett lätt byte för illegala penningutlånare som tillhandahåller lån till omöjligt höga räntor. I mitt land, med mindre än fyra miljoner invånare, har kreditföreningarna 2,5 miljoner medlemmar med besparingar på över 9 miljarder euro. 37 procent av de lån som beviljas av kreditföreningarna är på 750 euro eller mindre. Det genomsnittliga lånet är på 7 000 euro. Totalt 5 miljarder euro är utlånade för ögonblicket. Irish League of Credit Unions utövar ett effektivt ledarskap för alla kreditföreningar i Irland. Slutsatsen är att harmonisering behövs och är välkommen i den mån den respekterar det varierande utbudet av finansiella produkter och kulturskillnaderna mellan de finansiella tjänsterna i varje medlemsstat. Vi behöver en balans här genom att skydda konsumenterna från långivarna och långivarna från konsumenterna.    – Herr talman! Som ett antal av kollegerna har sagt i fråga om konsumentkrediter, kommer god reglering att stimulera marknaden, främja konsumenternas förtroende och stimulera innovation och utveckling på hela den inre marknaden. Kommissionen misslyckades med sitt ursprungliga förslag att göra nästan allt detta och Wuermelingbetänkandet, som vi varmt välkomnar, är ett betydelsefullt steg i rätt riktning och en påtaglig förbättring. Konsumenträttigheter måste dock, som ett flertal kolleger har framhållit, ha ordentliga tillsynssystem. De andra två förslagen som diskuteras i kväll har den kopplingen gemensamt. Vi välkomnar varmt om Evelyne Gebhardt med sitt förslag når en kompromiss, som vi kommer att stödja eftersom detta är mycket viktigt. Vi har redan gjort påtagliga framsteg när det gäller att ta fram ett användbart förslag om otillbörliga affärsmetoder, där tillsyn är nyckeln. Det är ingen idé att ge konsumenterna nya rättigheter om de inte kan tillämpas. Företagen behöver veta var de står i förhållande till sin nationella lagstiftning, och de måste också uppmuntras att anta bästa praxis genom uppförandekoder. Vi har gjort avsevärda framsteg i den riktningen. Det viktiga förslaget om ömsesidigt erkännande är också absolut väsentligt för att det hela skall fungera framgångsrikt. Sammanfattningsvis är detta paket bra för konsumenterna och den inre marknaden, och vi kommer att ge samtliga tre förslag vårt bestämda stöd.    . – Herr talman! Jag tackar för era värdefulla inlägg i dessa tre frågor. Jag vet att parlamentet och kommissionen delar många åsikter. Tillåt mig att svara på vissa av de punkter som har framförts under debattens gång och ange kommissionens inställning till de viktigaste ändringsförslagen. För det första tillsynssamarbetet. I denna förordning kan kommissionen godta alla ändringsförslag som föredraganden lagt fram i kammaren, eftersom de återspeglar den kompromiss som nåtts med rådet om ett antagande vid första behandlingen av förordningen. De ändringsförslag som inte ingår i kompromisspaketet stöds inte av kommissionen. Att dra ut på diskussionerna bortom den kompromiss som nåtts med rådet kommer inte att medföra några väsentliga förbättringar av vår förmåga att bättre genomdriva konsumentskyddsreglerna. Det skulle emellertid ge oseriösa handlare mer tid att utnyttja avsaknaden av effektivt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. Kompromissen utgör en rimlig jämvikt mellan tillsynstraditionerna i medlemsstaterna. Den viktigaste frågan i dessa diskussioner har varit det föreslagna nätverkets offentliga karaktär. Tanken bakom kommissionens förslag var att endast offentliga myndigheter kan ge tillräckliga garantier om effektivitet och konfidentialitet. I en minoritet av medlemsstaterna utförs den faktiska tillsynen genom finansiering av privata konsumentorganisationer som handlar på det allmännas vägnar. Ändringsförslag 76 är en framgångsrik sammanjämkning av båda traditionerna. De medlemsstater som har en stark tradition av privata konsumentorgan kommer att kunna delegera en stor del av de gränsöverskridande fallen till dessa. I fall som involverar konfidentiell information eller som kräver omfattande utredningar, med andra ord de värsta skurkarna, kommer en offentlig myndighet att saknas. Hänvisningen till kommittéförfarandet infördes på begäran av de parlamentsledamöter som stöder delegation av medlemsstaterna. För en medlemsstat som av en annan medlemsstat förhindras att delegera till ett privat organ, ger det ett användbart sätt att framföra klagomål. Ändringsförslag 29, genom vilket punkterna 8.2 (b) och 8.2 (c) stryks, kommer att vara helt oacceptabelt för rådet och kommissionen. Båda har hävdat att punkt 8.2 är ett paket och inte får röras. Jag rekommenderar därför just denna inställning till parlamentet. Jag är glad att få debattera direktivet om konsumentkrediter här i dag. Det är nu litet mer än 19 månader sedan kommissionen skickade sitt förslag till parlamentet, bara några veckor kortare än elefantens dräktighetstid, och jag antar att det därför inte är överraskande att vi har fått detta digra verk från föredraganden. Jag är säker på att fördraganden kommer att förstå om jag inte godtar alla hans ändringsförslag, även om jag försöker att anlägga en försonlig attityd till hans ståndpunkt och till hans betänkande. Många av de ändringar som föreslås av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och som diskuteras i dag kan godtas av kommissionen. Somliga av dem kan delvis godtas eller godtas med begränsade ändringar. Jag noterar också att över 200 ändringsförslag lagts fram för detta plenarsammanträde, vilket tillsammans med kommentarerna från olika talare, visar att åsikterna är mycket skilda. Detta återspeglar de skilda strategierna för konsumentkrediter inom den Europeiska unionen. Det gläder mig icke desto mindre att det finns ett brett samförstånd om två av huvudmålen, nämligen att garantera en hög skyddsnivå och skapa en verklig inre marknad för konsumentkrediter. Med hänsyn till de många tekniska frågor som har rests, skulle jag komma alltför mycket på villovägar om jag kommenterade samtliga av dem. Jag skall därför koncentrera mig på vissa av huvudfrågorna. Jag vill upprepa att en fullständig harmonisering inte kommer att leda till en sänkt konsumentskyddsnivå. En fullständig harmonisering kommer att gälla de områden för vilka direktivet föreskriver sådan harmonisering, nämligen de områden som är mest relevanta för en fungerande inre marknad. Kommissionen är villig att överväga att undanta områden från förslagets räckvidd som inte skulle påverka den inre marknaden. På dessa områden kan medlemsstaterna behålla sina nationella bestämmelser. Kreditförmedlare skall endast underställas nationell tillsyn. Registreringskrav föreskrivs inte längre. Bestämmelser som redan täcks av befintlig lagstiftning kan i regel utgå, t.ex. bestämmelser om hemförsäljning. Samma sak gäller de frågor som täcks av nationell lagstiftning, t.ex. bestämmelser om återtagande och påföljder. Som jag sade tidigare, är syftet med direktivet också att garantera en hög skyddsnivå för konsumenterna inom kreditområdet. Jag kan därför inte godta ändringsförslag som skulle leda till en sänkt konsumentskyddsnivå. I fråga om små lån och övertrasseringar, är det möjligt att ha ett enklare system för kreditföreningar som främst bygger på lämnande av information. Jag är alltid intresserad av att höra sir Neil MacCormick berätta om medborgarna i hans valkrets och hans senaste erfarenheter därifrån. Jag är säker på att det kommer att glädja honom att få höra att jag blivit inbjuden till min egen hemstad Monasterevin, en liten landsortsstad i grevskapet Kildare, för att inviga en kreditförening inom de närmaste veckorna, där jag kommer att betona dessa punkter. I fråga om hypotekslån erkänner kommissionen att det finns ett antal viktiga praktiska och rättsliga problem, framför allt på grund av att säkerheten för sådana lån är en inteckning i fast egendom. Vi får dock inte glömma att konsumtionsutgifter och konsumenternas kreditarrangemang i allt högre grad finansieras genom lån med säkerhet i inteckningar i fast egendom genom så kallad omläggning av lån. De rättsliga frågor som omger sådana kontrakt är verkligen komplicerade, men riskerna med att konsumenter ställer sina familjehem som säkerhet för konsumtionsutgifter förtjänar lagstiftarnas uppmärksamhet, och det krävs bestämmelser som skyddar konsumenterna. Frågor om hypotekskrediter diskuteras i forumgruppen för hypotekskrediter, som skall lägga fram en preliminär rapport i juni 2004. Kommissionen kommer också att ta hänsyn till diskussionerna i denna grupp när den utarbetar sitt reviderade förslag. I detta avseende vill jag också konstatera att kommissionen är redo att godta det föreslagna taket. Krediter för belopp ovanför taket faller utanför direktivets omfattning. Vanligen ställs en inteckning som säkerhet för krediter för sådana belopp. Oro har uttryckts över att kommissionens föreslagna system med solidariskt ansvar kommer att leda till en betydande minskning av skyddet i ett antal medlemsstater. Kommissionen bekräftar att detta inte är dess avsikt, och anser att direktivet inte kommer att undergräva de berörda nationella systemen. I fråga om direktivet om otillbörliga affärsmetoder gläder det mig att konstatera att kommissionen kan godta många av de ändringar som föreslås i Fiorella Ghilardottis betänkande, i vissa fall efter smärre ändringar. Jag kommer därför att inrikta mig på de områden där de största svårigheterna uppkommer. Enligt förslaget uppfyller alla affärsmetoder som är missledande eller aggressiva automatiskt villkoren för otillbörliga affärsmetoder enligt det generella förbudet. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 32, eftersom det skulle göra att kriterierna för det generella förbudet på nytt måste tillämpas på missledande eller aggressiva affärsmetoder. Detta skulle minska rättssäkerheten. Ändringsförslag 58 är inte heller godtagbart, eftersom det kommer att bryta sambandet mellan artikeln om aggressiva affärsmetoder och kriterierna i det generella förbudet. Kommissionen är beredd att anpassa specificeringen av den typiska konsument som skall användas för att bedöma effekten av affärsmetoder. Till följd av vårt samråd har vi intagit en balanserad ståndpunkt till utlämnande av information. Förslaget är inriktat på den väsentliga information som, om den inte lämnas till konsumenterna eller är uppenbar av sammanhanget, tenderar att vara missledande. Medan somliga av de föreslagna ändringarna är godtagbara, skulle andra störa denna balans genom att antingen avlägsna viktig information eller genom att påföra extra krav som skulle förorsaka kostnader utan att ge konsumenterna några verkliga fördelar. Ändringsförslagen 46 och 49 till 57 är därför inte godtagbara. Åtgärderna i bilagan har valts eftersom de inte under alla omständigheter är otillbörliga och därför kan förbjudas i förväg. Men de uppnås genom tillämpning av kriterierna i generalklausulen och måste falla inom förslagets räckvidd. Jag är också emot idén med en dubbel rättslig grund som vissa personer har föreslagit. Jag vet att vissa talare hoppas på att artikel 153 skall införlivas. Emellertid finns det en korshänvisning i artikel 153.1 till artikel 95, som är den rättsliga grunden för denna lagstiftning, och i artikel 153.4 hänvisas det till lagstiftning som endast kan användas inom områden där det finns minimal harmonisering. Detta är inte vår ambition. Jag uppmanar därför parlamentet att följa utkastet till direktiv, och att följa rådet från parlamentets rättstjänst som, såvitt jag vet, är av samma åsikt som jag. Avslutningsvis vill jag säga att jag endast tagit upp ett antal specifika ändringsförslag eller teman. En fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt i fråga om vart och ett av ändringsförslagen i de tre betänkanden som diskuteras vid denna gemensamma debatt skall överlämnas till parlamentets sekretariat, och jag är övertygad om att denna förteckning kommer att inbegripas i det fullständiga förhandlingsreferatet från den gemensamma debatten.(1)    – Tack så mycket, herr kommissionär. Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0260/2004) av Sturdy för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i produkter av vegetabiliskt och animaliskt ursprung (KOM(2003) 117 – C5-0108/2003 – 2003/0052(COD)).    . – Herr talman!Det gläder mig att jag har fått möjlighet att diskutera detta förslag med er, och jag vill tacka föredragandena – Encarnación Redondo Jiménez i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och Robert William Sturdy i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor – för den tid och det arbete de har lagt ned för att uppnå enighet om texten. Detta förslag rör fastställandet av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i livsmedel och foder. Det är ett känsligt ämne, eftersom jag inte känner någon som aktivt vill ha bekämpningsmedelsrester i maten. Inom det moderna jordbruket är bekämpningsmedelsrester emellertid oundvikliga biprodukter av jordbrukets produktionsmetoder. Det är vår plikt att fastställa en juridisk och administrativ ram genom vilken konsumenterna skyddas mot oacceptabla bekämpningsmedelsnivåer, och som samtidigt medger handel med jordbruksvaror. Det är vikigt att framhålla att syftet med denna rättsakt inte är att fastställa normer för användningen av bekämpningsmedel, och jag har inte för avsikt att diskutera den allmänna frågan om användning av bekämpningsmedel här i dag. Denna fråga behandlas i rådets direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, för vilket kommissionen kommer att lägga fram ändringsförslag mot slutet av det här året. Låt oss i stället koncentrera oss på det förslag som vi har framför oss. Detta förslag har flera mål. För det första är syftet att förenkla. Förslaget genomgick en procedur med förenklad lagstiftning för den inre marknaden (SLIM) med de berörda parterna under åren 2000 och 2001, och i och med det nya förslaget befästs och ersätts fyra nu gällande direktiv med en enda förordning. För det andra är syftet att på en och samma gång uppnå en harmonisering av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester inom gemenskapen. Vi har fastställt gränsvärden för bekämpningsmedelsrester på gemenskapsnivå sedan 1976, och vi har ännu inte ens kommit halvvägs. Det innebär att 15 och snart 25 olika nationella regelsystem gäller för de flesta ämnen och varor. Detta är knappast förenligt med den inre marknaden. Genom att införa tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester inom gemenskapen kan vi harmonisera allting på kort tid, i väntan på resultatet av utvärderingarna av verksamma ämnen enligt direktivet 91/414/EEG. För det tredje kommer vi att ge Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet en roll i riskbedömningen av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester. För det fjärde kommer vi att införa tydliga och öppna förfaranden för alla berörda parter när det gäller fastställande och ändring av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester. Genom att, för det femte, införa konceptet ”nolltolerans” för gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, lägger vi fram en lösning av problemet med bekämpningsmedelsrester av de 400 ämnen vi redan har avlägsnat från marknaden och från vilka vi inte vill ha några rester i livsmedel. Vissa av dessa ämnen är oacceptabla ämnen, och många av dem är ämnen som branschen inte ville stödja inom utvärderingsprogrammet i direktiv 91/414/EEG. För dessa har vi inte någon som helst information. Slutligen strävar vi efter att skärpa bestämmelserna om övervaknings- och kontrollåtgärder. Det här är de vikigaste målen i förslaget, som jag hoppas kan träda i kraft senast 2006, 30 år efter våra första insatser på området. Under denna tid har vi sett stora förändringar inom forskning, handel, politik och konsumentskydd. Jag lovordar förslaget eftersom det utgör ett stort steg framåt inom konsumentskyddet, och jag ser fram emot den kommande överläggningen.    . – Herr talman! Kommissionären har förekommit mig och sagt nästan allt jag hade tänkt säga. Vi är fullkomligt överens i denna fråga. Innan jag börjar vill jag göra ett tillägg angående det kommissionären sade om Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som är av grundläggande betydelse. Det gäller en vädjan till parlamentet, kommissionen och övriga berörda parter om att det måste finnas tillräckliga medel för att se till att myndigheten för livsmedelssäkerhet kan utföra sitt arbete. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har en mycket bestämd uppfattning om detta. Jag välkomnar helhjärtat förslagen om harmonisering av gränsvärdena för bekämpningsmedelsrester i livsmedel inom Europeiska unionen. Alltför länge har det förekommit variationer mellan olika länder. Det är mycket viktigt att en produkt som konsumeras i ett land är lika säker i ett annat, precis som kommissionären sade. Det är i detta syfte jag har arbetat i nära samarbete med kommissionen och rådet. Jag vill också tacka Saïd El Khadraoui, skuggföredragande från den socialistiska partigruppen, eftersom vi med hans hjälp, och med hjälp från andra partigrupper, har lyckats lägga fram ett antal kompromissändringsförslag som har lindrat några av problemen, eftersom det fanns ett antal frågor där oenighet rådde. Precis som jag sade, var mitt mål att åstadkomma något som inte bara skulle leda till säkerhet, utan som också skulle gå att genomföra och som skulle införa rimliga standarder. Detta grundas i stor omfattning, precis som kommissionären sade, på direktiv 91/414/EEG, vilket omfattar växtskyddsmedel, och jag vill göra några tillägg till det. Jag är övertygad om att utskottet i största möjliga mån, allteftersom vi lägger fram ändringsförslagen på nytt, kommer att inse att de är viktiga för att lagstiftningen skall fungera. Jag sade att vi lägger fram vissa ändringsförslag på nytt: Vi lägger inte fram alla de ändringsförslag på nytt som inte antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, eftersom det vore ganska meningslöst. Jag kommer nu att gå igenom de ändringsförslag som vi lägger fram på nytt, så att alla kolleger förstår varför vi väljer att göra så. Ändringsförslagen 74 till 78, vilka behandlar tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, gör att lagen blir mer i linje med direktiv 91/414/EEG. Jag är övertygad om att vi har lyckats att göra detta på ett sätt som inte äventyrar folkhälsan, eftersom folkhälsa är rättsaktens själva syfte. I ändringsförslag 74 förklaras det varför tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester behövs. Producenterna har fyra år på sig för omregistrering från införandet av fullständig produktdokumentation. I ändringsförslag 77 behandlas praktiska frågor. Det fyraåriga förfarandet kommer bara att användas när medlemsstaterna begär det, och då är det upp till dem att lägga fram nödvändig forskning om produkten. Detta ändringsförslag förlorade med tre röster i utskottet, men om parlamentet skulle anta förslaget skulle det verkligen tillföra lagstiftningen något. Angående de ändringsförslag som lagts fram på nytt av mina kolleger, omfattar ändringsförslag 67, om fastställandet av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, utsatta grupper. Vi är alla medvetna om att de utsatta grupperna behöver skydd, men jag framhåller på nytt att det finns gällande lagstiftning som omfattar detta och, därför vore det meningslöst att anta det ändringsförslaget, även om jag är övertygad om att mina kolleger inte kommer att instämma i detta. Parlamentet skulle aldrig någonsin anta lagstiftning som stöder detta. Ändringsförslag 69 gäller integrerat växtskydd. Det finns inga normer alls för integrerat växtskydd. Det finns emellertid olika typer av jordbruk, och det skulle därför vara vilseledande att säga att det gynnar icke-kemiska metoder, eftersom jordbruk är jordbruk. Ingen lantbrukare – och då talar jag i egenskap av lantbrukare – vill använda kemikalier i onödan. Jag vill lägga till en sista punkt som är särskilt viktig. Ett av de ändringsförslag som lagts fram av Paul A.A.J.G. Lannoye gäller gränsvärden vid import. Det här är mycket viktigt, då mitt förnuft säger mig att vi inte borde anta det ändringsförslaget. Mitt lantbrukarhjärta däremot säger mig att vi borde göra det, eftersom det innebär ett sätt att med lagliga medel stoppa import till Europeiska unionen. Jag skall följa mitt förnuft och föreslå att vi röstar mot Paul A.A.J.G. Lannoyes ändringsförslag. I min sista punkt vänder jag mig till kommissionären: För dem som har mat finns det många problem, men för dem som inte har någon finns det bara ett.    – Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Robert William Sturdy för hans goda samarbete, som har gjort det möjligt för oss att nå viktiga kompromisser på ett antal avgörande punkter. Lika mycket som jag välkomnar en harmoniserad, enklare och enhetligare lagstiftning i fråga om bekämpningsmedelsrester, tycker jag att det skulle vara ännu bättre om vi kunde ta vara på detta tillfälle att öka konsumentskyddet. Hälften av våra färska livsmedel innehåller bekämpningsmedelsrester och antalet fall med olika resthalter ökar – man har funnits upp till 14 olika slags resthalter i samma produkt. Det är därför man vid fastställandet av gränsvärden tar större hänsyn till utsatta grupper genom att införa ytterligare säkerhetsfaktorer och genom att införa sammanlagda parametrar för tillsatser eller synergieffekter. I samband med detta har vi begärt att gränsvärdena skall fastställas med utgångspunkt i de bästa jordbruksmetoderna, särskilt de integrerade jordbruksmetoderna med lägsta möjliga dosering och förekomst av besprutning. Gränsvärdena bör inte enbart fastställas på ett annat sätt, utan mer och bättre forskning om bekämpningsmedelsrester är också viktigt. Ekonomiska påföljder vid överskridande av gränsvärdena borde göra att de genomförs mer effektivt. Slutligen anser jag att konsumenterna har rätt till information om produkternas beståndsdelar, och därmed även rätt att veta hur mycket bekämpningsmedelsrester de utsätts för. Åtgärder av detta slag bidrar till hälsosammare livsmedel med högre kvalitet för alla.    – Herr talman! Jag vill också gratulera Robert William Sturdy till hans betänkande. Vi har åstadkommit en hel del förbättringar: Vi har strängare regler för bekämpningsmedelsrester och vi har bättre definitioner för god jordbrukspraxis. Det var intressant att höra att kommissionen angående det moderna jordbruket framhöll att dessa bekämpningsmedelsrester är en oundviklig faktor. Om vi emellertid tittar på det som föreslagits framhåller vi att vi borde prioritera icke-kemiska odlingsmetoder, ett förslag som alla borde välkomna. I fråga om sammanlagda gränsvärden för bekämpningsmedelsrester gäller att om det exempelvis finns två eller tre olika bekämpningsmedel som alla ligger under gränsvärdena för bekämpningsmedelsrester, borde kombinationen innebära att de inte borde finnas på marknaden. Det är samma logik som vi i åratal har arbetat för i fråga om dricksvatten. Vi är mycket tillfreds med det faktum att detta nu har godtagits. Det finns många bekämpningsmedel, men det finns inga bra analysmetoder till buds. Om varken godkända laboratorieanalysmetoder eller metoder för att påvisa förekomst av rester finns tillgängliga, måste bekämpningsmedlen avlägsnas från marknaden. Sådana bekämpningsmedel får inte längre godkännas. Om nya vetenskapliga studier visar att det föreligger en risk skall samma förfarande gälla. I vissa av de ändringsförslag som vi lade fram i utskottet krävde vi nolltolerans för importerade produkter. Dessa ändringsförslag förkastades, eftersom majoriteten ansåg att det var nödvändigt att fastställa särskilda gränsvärden för bekämpningsmedelsrester för importerade produkter som inte har odlats inom EU, som tropiska frukter. Vi har lagt fram detta ändringsförslag på nytt. Jag framhåller till Robert William Sturdy att syftet med detta ändringsförslag från Paul A.A.J.G. Lannoye inte är att stoppa importen, utan att skydda konsumenterna. Angående det ändringsförslag där man krävde att de tillfälliga gränsvärdena för bekämpningsmedelsrester borde fastställas till den lägsta nivån av dem som föreslogs, röstade man inte om det i utskottet eftersom det var meningen att det skulle införlivas i kompromissen. Vi har lagt fram några ändringsförslag på nytt. Vi hoppas att vi kan få stöd för dem, eftersom de skulle förbättra det övergripande slutresultatet.    – Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka Sturdy för hans arbete och för hans kompromissvilja. De tillåtna halterna av bekämpningsmedelsrester skiljer sig betydligt mellan de olika medlemsstaterna, och därför är det en bra idé att fastställa gränsvärden för bekämpningsmedelsrester. Ändringsförslagen till texten är dock mycket viktiga för oss. Kommissionens förslag är alldeles för litet inriktat på konsumentskyddet och alldeles för mycket på att skydda jordbruksintressen. Jag skulle särskilt vilja ta upp tre saker. För det första måste gränsvärdena för bekämpningsmedelsrester hållas så låga som möjligt. Folkhälsan och bästa jordbruksmetoder bör vara normgivande i det hänseendet. Jag skulle nu vilja säga, herr kommissionär, att icke-kemiska bekämpningsmedel borde vara att föredra framför kemiska bekämpningsmedel. För det andra är barn särskilt utsatta, eftersom deras lever ännu inte är fullt utvecklad. Forskningsresultat från barnsjukhuset Emma i Amsterdam har visat att vissa bekämpningsmedelsrester allvarligt kan hindra barns utveckling. Det är därför av yttersta vikt att barn skyddas tillräckligt, och därför ber jag er alla att stödja ändringsförslag 67. För det tredje skulle tydliga och stränga regler ta bort den konkurrenssnedvridning som råder i dag när bekämpningsmedel tillåts användas. Det vore en välkommen utveckling.    . – Herr talman! Tack för det omfattande stödet för kommissionens förslag på detta viktiga område. Låt mig ännu en gång få tacka föredraganden Robert William Sturdy och skuggföredragandena för deras ansträngningar med att slutföra ärendet. Det gläder mig att vi har samma uppfattning om de mål som skall uppnås med förslaget: förenkling, konsumentskydd och förverkligande av den inre marknaden genom harmonisering. Jag vill också betona att i parlamentets överläggningar och diskussioner återges många av de ämnen och frågor som tagits upp i rådets diskussioner. Vad rådet beträffar skall man, såvitt jag förstår, sträva efter att nå en politisk överenskommelse nästa vecka och en gemensam ståndpunkt före sommaruppehållet. Mot bakgrund av att parlamentet och rådet har samma åsikter i frågan – åsikter som delas av kommissionen – är jag förvissad om att vi nu kan göra snabba framsteg mot ett snart antagande av förslaget. Vi har gjort stora framsteg när det gäller att fastställa en juridisk och administrativ ram genom vilken konsumenterna kommer att skyddas mot oacceptabla nivåer av bekämpningsmedelsrester, samtidigt som vi genom att tillåta handel med jordbruksvaror sett till att det finns en inre marknad. Jag vill rikta uppmärksamheten på sju specifika frågor som uppstod i diskussionerna. Den första av dessa frågor är idén med en standardbestämningsgräns för gränsvärden för bekämpningsmedelsrester. Det är en mycket viktig fråga. Genom att godkänna idén med att som standard införa ”nolltolerans” för gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, har vi funnit en lösning för restvärden från de 400 ämnen som vi avlägsnade från marknaden år 2003, från vilka de återstående restvärdena borde ha försvunnit från näringskedjan senast 2005. Detta innebär att om vi inte fastställer ett specifikt gränsvärde för bekämpningsmedelsrester i gemenskapen, förväntar vi oss inte att upptäcka några restvärden. Detta borde bidra till att vi undviker obehagliga överraskningar i framtiden, samtidigt som vi får ett rättsligt instrument som kan bidra till kampen mot felaktig användning av bekämpningsmedel. Införandet av ett standardgränsvärde för bekämpningsmedelsrester orsakar emellertid ett problem: Vad skall vi göra med alla de nationella gränsvärden som vi redan har och som ännu inte har harmoniserats? Vi är mitt uppe i arbetet med att införa tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester. Jag medger att frågan om tillfälliga gränsvärdena för bekämpningsmedelsrester skapar viss oro, men jag kan försäkra er om att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer att vara delaktig i processen. Detta innebär inte att allmänheten plötsligt blir mer exponerad för bekämpningsmedelsrester. I positiv bemärkelse kommer vi genom att fastställa tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester slutligen att uppnå harmonisering och centralisera processen med gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, och därigenom garanterar vi att höga standarder upprättas och bibehålls i framtiden. En annan positiv aspekt är att vårt förslag syftar till att kontrollera dessa tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, och att avlägsna dem som är påtagligt oacceptabla, medan vi samtidigt tillåter de befintliga förhållandena att fortsätta, i avvaktan på resultatet från de detaljerade utvärderingar som genomförts i enlighet med direktiv 91/414/EEG. Kom ihåg att vi inte ändrar några befintliga jordbruksmetoder. De bekämpningsmedelsrester som funnits i omlopp de senaste tio eller tjugo åren kommer fortfarande att finnas kvar i morgon med samma eller lägre värden, men inte med högre värden. Vad gäller jordbruksmetoder medger jag att det finns en önskan om att icke-kemiska metoder skall föredras framför kemiska metoder. Denna text är emellertid inte avsedd för att reglera denna fråga. I direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden regleras jordbruksproduktionen, och jag har för avsikt att lägga fram ändringsförslag till detta direktiv senare i år. Dessa förslag kommer att läggas fram som en del av ett paket tillsammans med våra förslag om hållbar användning av bekämpningsmedel. Jag är övertygad om att det vid det stadiet kommer att finnas goda möjligheter att diskutera den mer övergripande frågan om kemiska och icke-kemiska metoder. Det är också viktigt att erkänna den nya roll som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet spelar. Jag är övertygad om att detta kommer att förbättra konsumentskyddet och den vetenskapliga grund på vilken de beslut som fattats vilar. Jag är medveten om vad Robert William Sturdy sade om det ekonomiska och övriga stödet för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Myndigheten bör också spela en viktig roll när det gäller riskkommunikation, och bidra med förnuftiga åsikter i fråga om huruvida eventuella risker kan accepteras. Konsumenterna kommer inte bara att skyddas, utan det kommer att synas att de skyddas. EFSA kommer också att vara ordentligt engagerad i vetenskapliga frågor. Immunotoxicitet, endokrinstörande effekter, samlad riskbedömning: det här är nya frågor där lagstiftningen fortfarande försöker komma i kapp de senaste framstegen inom forskningen. Vi kommer att vända oss till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för att få hjälp med att göra framsteg på detta område, inte bara när det gäller att fastställa gränsvärden för bekämpningsmedelsrester, men också när det gäller de vetenskapliga rön som vi kommer att kräva i den dokumentation som branschen skall lämna till oss i enlighet med direktiv 91/414/EEG. Jag har redan nämnt att fastställandet av tillfälliga gränsvärden för bekämpningsmedelsrester på detta område slutligen leder fram till förverkligandet av den inre marknaden på detta område. Låt oss emellertid inte glömma bort den globala aspekten. Gemenskapen är en av de största livsmedelsimportörerna i världen. Följaktligen importerar vi också en hel del bekämpningsmedel. I detta förslag fastställs för första gången ett tydligt förfarande för importtolerans, för analys av bekämpningsmedelsresterna och för hur man skall försäkra sig om att bara de rester som funnits vara acceptabla kommer att tillåtas. Detta är ett viktigt åtagande med hänsyn till WTO: alla beslut som fattas om huruvida import kan accepteras eller om övriga importfrågor kommer att grundas på tydliga förfaranden och en sund vetenskaplig riskbedömning. Slutligen borde de skärpta bestämmelserna för övervaknings- och kontrollåtgärder öka förtroendet hos samtliga partier, och se till att vi har de verktyg vi behöver för att motivera och bevara detta förtroende. En fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt om varje enskilt ändringsförslag kommer att överlämnas till parlamentet. Jag förutsätter att denna förteckning kommer att införas i det fullständiga förhandlingsreferatet för detta sammanträde.(1)    – Tack så mycket, herr kommissionär! Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (Α5-0253/2004) av Ghilardotti för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i Europeiska unionen – Handlingsplan (KΟΜ(2003) 284 – C5-0378/2003 – 2003/2150(ΙΝΙ)).    . – Herr talman, herr kommissionär Bolkestein, mina damer och herrar! Europeiska kommissionen har lagt fram ett meddelande till rådet och Europaparlamentet om modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i Europeiska unionen. Det här meddelandet är ett svar på rapporten av den 4 november 2002 från den expertgrupp på hög nivå för bolagsrätt som kommissionär Bolkestein tillsatte just för att rekommendera ett modernt regelverk för bolagsrätten i Europa. I meddelandet anges de viktigaste politiska mål som skall tjäna som vägledning för alla våra initiativ i framtiden. Det inbegriper en handlingsplan i vilken en tidsplan anges för en rad instrument, för reglering eller annat, som man avser att inrätta på kort, medellång och lång sikt, tillsammans med en mall som anger prioriteringsordningen för själva åtgärderna. I det här förslaget har kommissionen tagit hänsyn till nödvändigheten av att respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och grundar sin egen regleringsstrategi på ett gradvis införande, dock utan att förlora regleringsutvecklingen på internationell nivå ur sikte. Det är två grundläggande mål som kommissionen vill uppfylla genom att reformera bolagsrätten i Europa: att förstärka aktieägarnas rättigheter och skyddet av tredje part samt att främja företags effektivitet och konkurrensförmåga. De viktigaste grunderna för det här initiativet är att inrätta en mer homogen referensram för bolagsrätt i syfte att underlätta etablering och omstrukturering över gränserna, och att skapa förhållanden genom vilka en upprepning av de företagsskandaler som nyligen inträffat förhindras – där Parmalatskandalen i mitt land är framträdande på grund av dess omfattning. Dessa företagsskandaler har fått allvarliga konsekvenser för miljontals människors inkomster, pensioner, arbeten, besparingar och investeringar. En annan grund för initiativet är att göra mesta möjliga av de fördelar som den inre marknaden ger. För att kunna uppfylla det första mål som föreslås i handlingsplanen är det grundläggande att införa ett effektivt och uppdaterat system för att skydda aktieägare och deras rättigheter. Vi måste även ta vederbörlig hänsyn till situationen för vissa tredje parter, som särskilt kvalificerar sig genom sina intressen: fordringsägare och arbetstagare. I det avseendet verkar kommissionens hantering av bolagsstyrningen vara simplistisk och otillräcklig. Bolagsstyrning läggs fram som ett problem som endast gäller förbindelserna mellan aktieägarna och företagsledningen, som om ett företag är ett organ som endast bryr sig om aktieägarnas intressen. På det sättet beskriver man ett virtuellt företag utan att lägga vederbörlig vikt på arbetstagarna, och utan mer allmänt ansvar mot andra kategorier av parter med intressen i själva företagets fortlevnad, som till exempel fordringsägare och andra intressenter. När det gäller det andra målet kan företags konkurrensförmåga främjas på olika sätt, inbegripet den oundvikliga befintligheten av ett lämpligt regelverk för bolagsrätt, med en fast jämvikt mellan nationella åtgärder och gemenskapsåtgärder. Jag tror att den utmaning som vi måste anta i dag är att sträva mot att föra ut de särpräglade och kännetecknande egenskaperna hos den europeiska kapitalismen i globaliseringsåldern. Vi behöver med andra ord se till att det verkligen finns en europeisk modell som tydligt skiljer sig från den nordamerikanska modellen. Inte för att denna modell motsvarar och härrör från en ram av utmaningar och frågor som skiljer sig från de som rör var och en i ett sammanhang med ekonomisk globalisering, utan för att den beaktar sociala konsekvenser och effekter, vilket gör den mer balanserad och mänsklig. Därigenom blir den en modell som försöker greppa om själva kärnan i företagsmodellen, som representeras av ett företags intressen, inte bara som medlemmarnas och aktieägarnas gemensamma intressen, utan även som själva företagets intresse, ett företag som i sin egenskap av oberoende ekonomisk aktör även tar ansvaret för specifika intressen hos alla parter utanför och inom själva företaget. Bland dessa parter finns anställda, kunder, leverantörer, fordringsägare, offentlig förvaltning, i egenskap av fördelare av välfärd och skatteintäkter, och hela det civila samhället, som är strukturellt sammankopplat med företagets välmåga och fortsatta drift genom det allmänna och gemensamma intresset. Slutligen en mer allmängiltig kommentar: vi måste uppnå rätt balans mellan självreglering och lagstiftad reglering när den europeiska ramen för bolagsstyrning utformas. I dag finns en utbredd tendens att luckor i lagstiftningen fylls med självregleringskoder. Det är positivt, men inte tillräckligt långtgående. Vi behöver ett system med juridiskt bindande regler som är kopplade till effektiva påföljder och som tillämpas av offentliga organ som har i uppgift att leda och övervaka. Målet måste vara just att globalisera reglerna för bolagsstyrning och införliva de offentliga tillsynsmyndigheterna i ett nätverk. Med utgångspunkt i detta har vi riktat vår uppmärksamhet på vissa nyckelfrågor som jag bara skall nämna: öppenhet och aktieägares rättigheter, institutionella investerares roll, främjande av oberoende styrelseledamöters roll, den särskilda frågan om företagspyramider, arbetstagares rättigheter som särskilt behöriga fordringsägare hos företaget och centraliseringen av ett system för offentlig översikt över företagsrevisioner.    . – Herr talman! Kommissionen välkomnar debatten om bolagsrätt och företagsstyrning samt handlingsplanen i frågan mycket varmt – en handlingsplan som antogs av kommissionen för nästan ett år sedan. Vi stöder i stort sett hela innehållet i den resolution som har lagts fram för parlamentet. Vi tackar Fiorella Ghilardotti varmt för hennes utmärkta betänkande. Handlingsplanen grundar sig på den bestämda tron att ett självreglerande marknadssystem, som uteslutande baseras på icke-bindande rekommendationer, utan tvivel inte alltid är tillräckligt för att garantera att sunda företagsstyrningsmetoder antas. Bara om det finns ett antal skräddarsydda regler kommer marknaderna att spela en disciplinerande roll och garantera en rigorös företagsstyrning. Mot bakgrund av den ökande integrationen av de europeiska kapitalmarknaderna, borde man därför anta en gemensam strategi på EU-nivå, och fastställa ett antal viktiga regler och lämplig samordning av regelverket för företagsstyrning. Den senaste tidens skandaler har därför förstärkt kommissionens beslutsamhet att genomföra handlingsplanen. Vi arbetar aktivt med att utarbeta förslag inom fem områden som om möjligt skall vara klara senare i år. De fem områdena är de följande: För det första, den roll icke-verkställande styrelseledamöter spelar, för det andra: chefslöner, för det tredje: ledningens ansvar för företagskonton, för det fjärde: fullständig redovisning av förbindelser mellan enheter i företaget samt transaktioner med berörda parter, inklusive insyn i företagskonton för utlandsbaserade speciella finansieringsmodeller, och för det femte: redovisning av företagsstyrningsmetoder. Syftet är därför att inte att på nytt undersöka eller överväga handlingsplanen i ljuset av den senaste tidens utveckling, vilket krävdes i förslaget till resolution, utan snarare att dra lärdom av denna utveckling och att ta vederbörlig hänsyn till den när man utarbetar de olika initiativen i förslaget. När handlingsplanen genomförs kommer kommissionen också att ta vederbörlig hänsyn till de olika berörda aktörernas intressen – vilket Fiorella Ghilardotti nämnde – och, där det är tillämpligt, göra skillnad mellan börsnoterade och ej-börsnoterade företag och stora och små aktieägare, vilket också krävs i förslaget till resolution. Det är av yttersta vikt att vi återskapar tilliten och förtroendet för revisioner. Det gör mig därför glad att föredraganden instämmer i de viktigaste delarna av reformen som jag har redogjort för i förslaget till ett åttonde direktiv om lagstadgad revision. Det borde innebära att vi snabbt kan gå vidare och förhoppningsvis nå en överenskommelse mellan rådet och parlamentet i en enda behandling. Jag är medveten om att frågan om andra tjänster än revisionstjänster som utförts för det företag som en revision avser är särskilt känslig. Kommissionen har offentliggjort en rekommendation om revisorernas oberoende där den fastställer de villkor enligt vilka sådana tjänster fortfarande tillåts. Vi måste undersöka om denna rekommendation efterlevs i praktiken. Många medlemsstater håller på att införliva denna rekommendation i den nationella lagstiftningen. Det vore därför inte passande att i det här skedet fundamentalt ändra vår inställning på det här området. I vårt meddelande från maj 2003 tillkännagav vi emellertid vår avsikt att genomföra en studie för att undersöka om det behövs ytterligare förändringar på detta område. Resultatet av undersökningen kommer att presenteras nästa år. Då kommer vi att besluta om ytterligare initiativ är nödvändiga. I Europa måste investerarna vara bättre organiserade, och förespråka nya företagsmetoder. Ett sunt regelverk för företagsstyrning kommer dock inte att uppnås enbart genom ett självreglerande system för marknaden, eller genom att man inför en alltför normativ rättslig infrastruktur. Den utmaning vi alla nu står inför är att finna rätt jämvikt mellan normativa och marknadsbaserade incitament och påföljder. Vi stöder därför resolutionens allmänna inriktning och arbetar beslutsamt i denna riktning.    . – Herr talman, herr kommissionär! Först skulle jag vilja tacka vår föredragande eftersom jag tror att vi här har ett bra förslag till ståndpunkt för Europaparlamentet. Jag vet att vi nu endast befinner oss i meddelandefasen. Det här är en början, men det svåra kommer senare. Kanske kommer en del personers ståndpunkter att bli hårdare då. Det här är dock ett bra utgångsläge som ger oss klartecken för förhandlingar i frågan. Jag håller med er, herr kommissionär, när ni säger att självregleringen har visat sina begränsningar. Självreglering räcker inte för att definiera den nya jämvikt som behövs för att kunna organisera en motverkande kraft inom företaget, eftersom aktieägarna själva inte kan organisera den motverkande kraften. För att organisera en verklig motverkande kraft måste man ta hänsyn till alla parter. Det är tanken bakom den ståndpunkt som vår föredragande föreslår till parlamentet, och som utskottet för ekonomi och valutafrågor med stor beslutsamhet kommer att stödja. Jag tycker att det verkar som om den enda svårigheten här är att först av allt se till att det finns en vilja att organisera en motverkande kraft genom att nå en jämvikt mellan de olika parterna, men det måste även finnas en vilja att bevara vad som skulle kunna vara en företagsmodell som motsvarar den jämvikt som uppnåtts till följd av vår erfarenhet inom EU, utan att nödvändigtvis kopiera andra modeller. Slutligen arbetar vi här vidare på en lagstiftning som kommer att bli mycket komplicerad att genomföra, samtidigt som samma frågor diskuteras i varje medlemsstat. Det tror jag är den riktigt stora svårighet som ni eller er efterföljare måste besluta om. Hur kan vi få våra framsteg att sammanfalla, så att det som beslutas i Bryssel inte omedelbart ses som föråldrat på grund av det som medlemsstaterna själva infört inom ramen för sin nationella lagstiftning?    . – Herr talman! I det yttrande som utskottet ITRE avgivit understryks behovet av dynamik och flexibilitet i principerna för företagsstyrning. Subsidiaritetsprincipen bör följas för att ge utrymme för nationella särdrag och traditioner på området, och vi skall så långt som möjligt undvika en central företagsstyrning. Vi skall inte försöka uppnå en harmonisering av olika koder för företagsstyrning. Röstningsandelar mellan olika aktier är ett annat exempel på sådant som inte bör avgöras på EU-nivå, eftersom det skulle skapa problem för små och medelstora s.k. framtidsföretag i vissa EU-länder. Europeiskt näringsliv behöver i stället ännu större öppenhet och insyn i förvaltning och redovisning. Det gagnar deras framtida kapitalförsörjning och marknadsställning. Jag noterar att föredragandens åsikter delvis står i motsats till utskottets yttrande, men jag vill påpeka att yttrandet antogs med stor enighet och att det står väl i samklang med kommissionens meddelande.    . – Herr talman! Framgångsrik bolagsstyrning hänger samman med minskad säkerhet i gränsöverskridande investeringar och ökad rörlighet för kapital. För EU med 25 medlemsstater medför det ett behov av att ge företagen en övergripande identitet, genom vilken deras internationella inflytande kommer att utövas. Den identiteten kan för Europas del inte skiljas från verksamheter som är känsliga för social- och miljöfrågor. Det är därför som jag särskilt beklagar att mina kolleger i Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna förkastade mitt ändringsförslag till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, i vilket jag ansåg att alla direktiv om bolagsrätt skulle innehålla en skyldighet att informera och samråda med arbetstagarrepresentanter när viktiga beslut skall fattas som påverkar företags och arbetsplatsers fortsatta existens. Det är synd att sådana förslag motarbetas när vi försöker förena våra krafter med produktionssystemet och sysselsättningsintressena, som om dessa förslag var livsfarliga. På samma sätt tror jag utan tvekan, när det gäller skyddet av aktieägare, att skyddet av deras rättigheter borde stärkas. Vi måste dock, och det gläder mig att kommissionären medger det, i alla lägen acceptera skillnaden mellan stora och små aktieägare, särskilt när det gäller användningen av modern teknik för aktieägarnas utövande av sin rösträtt, med tanke på att små aktieägare är mer utsatta för risker. Jag är glad över att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden godkänt det aktuella ändringsförslaget. Slutligen, och av samma skäl, måste man särskilt noggrant åtgärda metoder som leder till att aktieägare luras på sina röster. Det händer vid arrangemang som gör det möjligt att informellt ordna system där aktieägare representeras av stora anonyma grupper. Avslutningsvis skulle jag vilja tacka föredraganden, vars grundläggande ståndpunkt jag instämmer i.    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Fiorella Ghilardotti för hennes utmärka arbetet i utskottet med att skriva det här betänkandet. Samtidigt skulle jag vilja tacka Winters kommitté och Europeiska kommissionen för denna utmärkta handlingsplan. Det är ett mycket sansat och ändamålsenligt dokument, i vilket man avsiktligt inte försöker göra för mycket. Jag tror inte att vi behöver några europeiska koder för bolagsstyrning, det räcker gott med att verksamheterna samordnas och harmoniseras i medlemsstaterna på ett klokt sätt. Det är tydligt att våra system för bolagsrätt skiljer sig åt i hög grad, och att harmoniseringen inte kommit särskilt långt ännu. Flera mycket viktiga direktiv, som till exempel det femte, har lagts åt sidan av rådet och sedan inte sett dagens ljus igen. Mot den bakgrunden är det naturligtvis riktigt att inte vilja gå vidare med en europeisk kod för bolagsstyrning, eftersom det inte kommer att fungera utan ett gemensamt, harmoniserat system för bolagsrätt. Därför tycker jag, och det bekräftas i betänkandet av Ghilardotti, att kommissionen lagt fram ett mycket bra dokument här och framför allt en bra handlingsplan. Det fanns naturligtvis vissa åsiktsskillnader mellan de politiska grupperna vid den interna debatten i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag vill dock tydliggöra att det inte rörde sig om några principiella skillnader, utan skillnader som gällde hur saker och ting formulerats och detaljrikedomen. Ghilardotti lade till exempel fram flera förslag, särskilt om att ta med fackföreningspersonal och sociala rättigheter i betänkandet. Min grupp ansåg att vi inte skulle gå så djupt in på detaljer, eftersom det här är ett dokument om en handlingsplan för bolagsrätt och inte en social rapport eller ett socialt dokument. Det var därför som vi i vår grupp helt medvetet begränsade oss till ett allmänt uttalande om de sociala skälen till att begränsa äganderätten, och vi anser att det är tillräckligt och att det inte finns något behov av att nämna några andra sociala aspekter i det här betänkandet. I alla andra avseenden tycker vi att det här är ett bra betänkande. Med ett ändringsförslag kommer vi som grupp att rösta för det här betänkandet som det såg ut när det lämnade utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.    – Herr talman! Jag bör förklara att jag är icke-verkställande ordförande för en medelstor regional mediegrupp i Förenade kungariket. Jag kommer att börja med att kort redogöra för vad jag tror att företagsstyrning inte kommer att göra. Det kommer inte nödvändigtvis att få företag att fungera bättre eller lönsammare, och det kommer inte nödvändigtvis att få kriminella eller oetiska handlingar att upphöra, men det kommer att fastställa ett antal kriterier för företags agerande som sannolikt kommer att öka öppenheten och ansvarsskyldigheten och förbättra systemen för företagsstyrning, vilket i sin tur ger omvärlden, aktieägarna, intressenterna och andra en uppfattning om vad som sker. Det är politiskt grundläggande för 1900-talets europeiska kapitalism, som bedrivs i en social marknadsekonomi. Det är intressant att bolagsrätten i olika medlemsstater har skapat företag som kvalitativt skiljer sig från varandra. Den europeiska bolagsrätten kan antingen lagstifta för att harmonisera detta, eller göra ingenting och låta den oundvikliga konvergensprocessen styras av marknaden, förutsatt att ingen särskild modell diskrimineras. Jag vill tillägga att jag är medveten om de fräna kommentarer som gjorts om vad som händer i mitt land. Mot bakgrund av detta är principen att ”anpassa sig eller förklara” rätt utgångspunkt. Slutligen får vi inte glömma att på den globala marknad som för närvarande skapas av Världshandelsorganisationen, är avsaknad av konkurrenskraft en säker förelöpare till ekonomiskt misslyckande. Om vi inte lyckas förstå denna avgörande punkt kommer vi att gå under, göra våra barn arvlösa och förråda Europa och våra egna länder.    . – Herr talman! Jag vill bara betona en punkt vid slutet av denna debatt, och det är frågan om intressenternas och företagens sociala ansvar. Kommissionens handlingsplan ingår i en övergripande strategi för att utveckla företags effektivitet och konkurrenskraft, och för att stärka aktieägarnas rättigheter och skyddet av tredje part. Det finns dock besläktade initiativ som ingår i denna övergripande strategi. De inbegriper kommissionens verksamhet angående företagens sociala ansvar, och i synnerhet verksamheten inom det europeiska flerpartsforumet, som upprättats på min före detta kollega Anna Diamantopoulous initiativ. Det vore därför olämpligt att i denna handlingsplan införa ytterligare en övergripande ram för företagens sociala ansvar. Vad som ytterligare är av betydelse är att göra det som Pervenche Berès bett kommissionen att göra, nämligen att vederbörligen och fullständigt beakta samtliga intressenters intresse i de åtgärder som kommissionen kommer att anta. I handlingsplanen erkänns detta behov klart och tydligt, och kommissionen är därför förbunden att agera därefter.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (Α5-0192/2004) av Radwan för utskottet för ekonomi och valutafrågor om en rättslig ram för ett gemensamt betalningsområde (2003/2101(ΙΝΙ)).    . Herr talman, herr kommissionär Bolkestein! Europaparlamentet och utskottet för ekonomi och valutafrågor står helt bakom målet att skapa ett gemensamt betalningsområde i Europeiska unionen. Det finns fortfarande stora nationella hinder i form av olika nationella regler, nationella lagar och nationella kontroller. Till och med i dag gör dessa det svårt att skapa en gemensam inre marknad för massbetalningar, vilket i slutändan skulle vara till nytta för medborgarna. Vi tog de första stegen i den riktningen för en tid sedan med gränsöverskridande överföringsavgifter. Det krävde också ett initiativ på EU-nivå. Vi stöder också till exempel införandet av ett gemensamt direktdebiteringssystem, vilket inte varit möjligt hittills. Tänk att en medborgare nu kan resa till en annan stat, men att samma medborgare fortfarande inte kan få betalningar debiterade hemma, utan måste välja en nationell bank som gör det. Frågan är nu hur vi kan uppnå det här målet. Jag är en bestämd förespråkare för att använda gradvist införd lagstiftning i enlighet med subsidiaritetsprincipen, med självreglering i första hand, alltså självreglering av bankerna. Vi har europeiska betalningsrådet, som kan, borde och måste fastställa parametrarna för inrättandet av de tekniska gränssnitten för gränsöverskridande verksamhet till exempel. Sedan skulle jag, också i fråga om subsidiariteten, föredra att nästa steg tas i direktiv och att endast det som verkligen måste göras enhetligt föreskrivs i förordningar. Jag skulle också vilja ge en varning till näringslivet här, eftersom det själv alltid talar om självreglering: de här kraven måste också uppfyllas och motsvarande normer skapas utan otillbörlig fördröjning. Konsumentskyddet är ett större problem i det här kommissionsdokumentet. Dokumentet innehåller en del idéer som jag tycker går mycket längre än vår målsättning, och jag har intrycket att det finns vissa personer i kommissionen – och jag menar inte er, kommissionär Bolkestein – som förlorat greppet om tanken att medborgarna tar ansvar för sig själva. De föreslår att banken i framtiden skall ha ansvaret för en affär. Om kunder till exempel köper något via Internet och köpet är ogiltigt och de vill ha tillbaka sina pengar, och om de inte kan vända sig till leverantören, skulle de kunna vända sig till banken, som inte hade något att göra med den själva affären. Jag är säker på att sådana saker kan regleras av marknaden – och ni förespråkar trots allt marknaden – genom att man skapar produkter som medför garantier. En grundläggande ansvarsskyldighet för bankerna i sådana fall borde dock förkastas, liksom förslaget att kortinnehavarnas självrisk skulle begränsas till 150 euro när de tappat bort ett kort, oavsett hur de betett sig. Om de reser på semester och vid avresan upptäcker att de tappat kortet och anmäler det tre veckor senare, är kortinnehavarens självrisk fortfarande begränsad till 150 euro. Jag tycker att vi borde ge litet mer skydd till personer som beter sig på ett ansvarsfullt sätt än till de som beter sig oansvarigt. Jag välkomnar dock med glädje att kommissionen tagit upp idén att införa ett gemensamt telefonnummer inom hela EU för anmälning av förlorade kort – ett kort nummer som är lätt att komma ihåg och som medborgarna snabbt kan ringa. Jag skulle också vilja betona att inrättandet av ett gemensamt betalningsområde inte får resultera i att nationella strukturer som fungerar bra och effektivt blir mindre ekonomiska. Vi får inte hantera det på ett sätt som är till men för fungerande nationella system. För att återgå till konsumentskyddet vill jag dock vädja till er, herr Bolkestein, om att i de pågående diskussionerna inom kommissionen tala för de mogna och ansvarsfulla medborgarnas sak, och se till att de får ha kvar ansvaret. Vi får alltid höra om Lissabonmålet att bli världens mest innovativa och snabbväxande region. Alla använder slagorden ”mindre byråkrati”. Herr Bolkestein! Den text vi har att ta ställning till borde bedömas efter huruvida den skapar mer byråkrati eller gör livet lättare för banker och medborgare i Europeiska unionen.    . – Herr talman! Detta är tredje gången jag kommit till ett sammanträde för att tala om frågan om betalningar. Ett effektivt och säkert betalningssystem är ett grundläggande komplement till den fria rörligheten för varor och tjänster i Europeiska unionen. Låt mig ge er en siffra för att illustrera detta. Varje EU-medborgare utför i genomsnitt 138 betalningar som inte görs med kontanter varje år. Ett effektivt system måste baseras på ett robust och dynamiskt regelverk som säkerställer konkurrens, konsumentskydd och säkerhet vid betalningar. Handeln inom hela EU behöver ett effektivt bakomliggande betalningssystem för att kunna expandera. Regelverket för gränsöverskridande betalningar som antogs 2001 har gjort det enklare och billigare att göra många typer av betalningar i euro på den inre marknaden. Vi är dock ännu inte där vi vill vara och måste vara. Avsevärda hinder återstår, vilket har betonats i vårt meddelande. För att genomföra ett förbättrat regelverk för betalningar, bör de återstående rättsliga och tekniska hindren för betalningar inom EU identifieras och avskaffas. Med andra ord bör hela den inre marknaden omvandlas till ett enda effektivt inrikes betalningsområde. Detta är vårt huvudsakliga syfte. EU-lagstiftning är nödvändig på detta område. Men för vissa frågor kan själv- eller samreglering vara den bästa metoden. Detta tillgodoser även Alexander Radwans önskan om ökad subsidiaritet. Som alltid bör lösningen stå i proportion till det problem som det är meningen att den skall lösa. De fyra vägledande principerna för kommissionens framtida regelförslag bör vara de följande: För det första, att modernisera den befintliga EU-lagstiftningen om betalningar. För det andra, att öka konkurrenskraften på denna marknad för våra medborgares yttersta väl. Den grundläggande idén är att rätten till betalningstjänster bör vara öppen för alla lämpliga tillhandahållare, men utan att offra konsumentskyddet. Vi måste därför utforma en lämplig tillsynsram som passar alla typer av tillhandahållare av betalningstjänster. Den vägledande principen här måste vara: ”samma affärsverksamhet, samma risker, samma regler”. För det tredje måste vi utveckla ett tillförlitligt betalningsområde för hela EU som konsumenterna upplever sig ha samma skydd inom, oavsett var de är och vilken typ av betalningsinstrument de använder. En enda och balanserad uppsättning av regler bör definieras om parternas rättigheter och skyldigheter angående, exempelvis, missbruk av ett betalningsinstrument och återkallande av betalningsuppdrag. För det fjärde måste vi införliva de relevanta och särskilda rekommendationerna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt, eller FATF (Financial Action Task Force), i EU-lagstiftningen för att bekämpa finansieringen av kriminell verksamhet. Låt mig betona att med tanke på deras avgörande bidrag till vår ekonomis konkurrenskraft, står betalningar högt på kommissionens dagordning. Vi kommer att behöva ett starkt stöd från detta parlament, och i detta avseende uppmuntras jag av formuleringen i den resolution som har lagts fram av Alexander Radwan. Jag välkomnar alla ändringsförslag som lagts fram av ledamöterna i detta parlament. Jag skall avsluta med att tacka Alexander Radwan för betänkandet som han har lagt fram och försäkra honom att, på samma vis som han önskar mindre byråkrati, är det exakt det som denna kommissionsledamot och kommissionen som helhet också vill.    – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Under den förra mandatperioden infördes euron som kontomedel (icke-kontant betalningsmedel). Under den här mandatperioden har euron blivit gällande valuta i tolv länder i Europeiska unionen. Införandet av en gemensam valuta innebär dock inte automatiskt att det finns ett gemensamt betalningsområde, där samma regler gäller över gränserna. Det är en av de viktigaste uppgifter som Europeiska unionen står inför under nästa mandatperiod. Kommissionen väntade in i det längsta på att banksystemet skulle genomföra en självreglering efter att den gemensamma valutan införts. Efter eurons införande 1999, inrättades dock två marknader för betalningar – en nationell marknad och en internationell marknad. Det fanns ingen inre marknad som styrdes av inhemska regler för betalningar i den nya valutan, som, trots att den var en gemensam valuta, fungerade som en utländsk valuta och var föremål för kommissioner och andra växlingsavgifter. Den här situationen löstes delvis genom förordning 2560 från december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro. Självregleringen verkar fortfarande inte fungera och direktiven har inte heller fungerat, eftersom de måste införlivas i varje lands lagstiftning, och det har inte utförts samtidigt eller på samma sätt. Det här är ett område där stränga regler måste tillämpas samtidigt och på ett enhetligt sätt på hela den inre marknaden. Därför anser jag att det endast är genom att införa regler som vi kan ge medborgarna och företagen den säkerhet som krävs för ett betalningssystem.    – Herr talman! Det är synd att debatterna om konsumentkrediter och om ett gemensamt betalningsområde inte kombinerades, eftersom det gäller samma fråga i båda debatterna: Vill vi skapa en europeisk marknad för finansiella detaljisttjänster? Hittills har grossistmarknaden och investeringstjänster prioriterats. Under den här mandatperioden har det enda initiativet av betydelse – men det var också ett viktigt sådant – varit ett om regler för fastställande av avgifter för gränsöverskridande betalningar inom euroområdet. Den här debatten är därför viktig, och jag tror att vi nu måste fastställa tydliga politiska mål. Jag tror att det är vad kommissionen vill. Euron kan inte bli en fullständig framgång om vi inte inrättar euroområdet som ett inre område för betalningsmetoder. För att göra det är det viktigt att vi skapar interbankfunktioner i infrastrukturen. Erbjudandet av betalningstjänster förutsätter visserligen att nationella hinder tas bort, men samtidigt kräver det också förnuftig tillsyn. Det är utifrån dessa grunder som den inre detaljistmarknaden för banker, och särskilt marknaden för konsumentkrediter, kommer att kunna utvecklas, och det kommer i sin tur att göra det möjligt för Europas bankoperatörer att utvecklas. Inom detta integrerade område kommer det naturligtvis att vara nödvändigt att ta hänsyn till de delaktiga aktörernas mångfald, och särskilt sparbankernas och de ömsesidiga försäkringsbolagens särskilda egenskaper. Men vilken är den bästa vägen att gå? Att tillämpa regeln om ursprungsland med ett minimum av harmonisering tycker vi verkar vara negativt, både vad gäller konsumentskyddet och rättvis konkurrens. Radwan ger i sitt betänkande, som lutar åt det hållet, alldeles för mycket företräde till självreglering. Å andra sidan skulle maximal harmonisering dock inte ge något utrymme för mångfald och skulle därför också skapa ett problem. Därför tror jag att den bästa lösningen är att komma överens om gemensamma principer av allmänt intresse, gemensamma koncept, särskilt vad gäller allmän tillgång till betalningsmetoder med en hög säkerhetsnivå, tjänster som är billiga men som det finns ett stort förtroende för. Reglerna för gränsöverskridande betalningar måste vara exakta, och det behövs ett intensivt samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. Med tanke på detta finns det flera saker i Radwans betänkande som jag tycker behöver rättas till. I punkt 17 borde till exempel den regel som kommissionen rekommenderar återinföras. Det är alltså den regel som begränsar kundernas självrisk till 150 euro vid oauktoriserade transaktioner som de inte anmält. När det gäller direktdebiteringen för hela EU, måste kontoinnehavare kunna neka en betalning innan den debiteras deras konto. Om det sker en betydande prisändring måste det gå att stänga eller flytta kontot, utan kostnad, på kundens begäran. Det är också nödvändigt att återinföra ansvarsskyldigheten för tillhandahållare av betalningstjänster inom hela betalningskedjan. Slutligen är det också nödvändigt att ha strängare gemenskapsregler för att bekämpa finansieringen av terrorism. Systemet med fullständig information måste därför även gälla betalningar både utanför gemenskapen och inom gemenskapen.    . – Herr talman! Kommissionen är tacksam för det allmänna stöd den har fått i denna debatt. Jag ser ingen ytterligare anledning till varför jag skulle be parlamentet om mer tid än jag redan har gjort.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden: – A5-0213/2004 av Mombaur för utskottet för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om ändring av den rättsliga grunden och rådets ”allmänna riktlinjer” med hänsyn till utfärdandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att trygga gasförsörjningen; – A5-0254/2004 av Seppänen för utskottet för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om villkor för tillträde till gasnäten.    . – Herr talman, mina damer och herrar! Den förordning som Seppänens betänkande handlar om är en mycket viktig del i EU-lagstiftningen som syftar till att fullborda arbetet med att skapa en fullt fungerande konkurrenskraftig europeisk marknad för naturgas. Den är ett viktigt komplement till det andra direktivet om den inre gasmarknaden. Det beror på att man i förordningen anger minimikraven för den viktigaste aspekten av avregleringen av energimarknaden, nämligen tredje parters tillträde till gasnäten. Jag är fullt medveten om att förslaget till förordning om villkor för tillträde till gasnäten under de senaste veckorna har gett upphov till flera intressanta debatter. Jag skulle därför vilja ta det här tillfället i akt att klargöra vissa frågor som jag tror fortfarande behöver förklaras närmare. Det är viktigt att först fundera över vad förslaget till förordning har utformats för att uppnå, och för det andra över varför det behövs och vilken betydelse det har. Förordningen kompletterar tydligt direktivet om den inre marknaden och fyller det återstående tomrummet. Både det andra direktivet om den inre gasmarknaden och den föreslagna förordningen bygger på principerna om icke-diskriminering, insyn och konkurrens. I båda lagstiftningsakterna erkänns tydligt den grundläggande betydelsen av tredje parters tillträde till nätet. I direktivet definieras dock endast målen, medan det i förordningen fastställs ett antal minimikrav som skall uppfyllas med avseende på den avgörande frågan om tredje parters tillträde till nätet. Tydligen kommer ett antal villkor att behöva uppfyllas för att motsvara bestämmelserna och målen i direktivet, eftersom det finns kvalitativa konsekvenser med att öppna marknaden, utöver de kvantitativa. Dessa villkor behövs också för att se till att marknaden är konkurrenskraftig och kan utnyttjas till fullo. Den här diskussionen gäller utnyttjandet av de erfarenheter som erhållits genom avregleringen av gasmarknaderna. Erfarenheterna har visat att om sådana krav inte kan uppfyllas, innebär det att villkoren för tillträde till den europeiska marknaden inte längre motsvarar behoven av att öppna gasmarknaden. Gasmarknadens konkurrensförmåga och smidiga funktion kommer inte heller att garanteras. Allt detta har i ett år varit föremål för diskussion i Madridforumet. Det var i grunden deltagarna i det forumet som lade fram kraven. Kraven består av minimivillkor som alla delaktiga i Madridforumet enats om. Syftet är att skapa och garantera likvärdiga villkor för tillträde till denna marknad. Sammanfattningsvis kan det sägas att om den här förordningen träder i kraft, i den version som kommissionen föreslagit, kan man vara helt säker på att de medel och system som behövs för att få den att fungera finns tillgängliga. Jag måste påminna kammaren om att vårt gemensamma mål är att skapa en inre marknad för gas inom Europeiska unionen. Gas borde kunna flöda fritt mellan alla nät inom EU. Det betyder att gas kommer att kunna korsa gränserna utan begränsningar. Det betyder också att det inte kan införas några begränsningar för dess rörelser inom de olika medlemsstaterna i EU. Det är skälet till att det specifikt angivits att alla transportnät omfattas av den föreslagna förordningen, inte bara gränsöverskridande nät. Vad gäller gassektorns roll under de kommande åren, finns det ingen tvekan om att ett nära samarbete mellan sektorn och kommissionen kommer att vara väsentligt. Det får inte glömmas bort när det gäller att definiera de allmänna normerna för gasmarknaden i framtiden. Av uppenbara skäl har kommissionen föreslagit kommittéförfarandet. Detta förfarande kommer dock inte att ha något inflytande i det här avseendet. Förfarandet syftar inte till att begränsa sektorns roll, och absolut inte till att utesluta den från att föreslå framtida åtgärder. Kommissionen är tvärtom öppen för förslag där man betonar sektorns roll här och nu och i framtiden. Jag skulle nu vilja övergå till Mombaurs betänkande. Jag skall inrikta mig på de delar av betänkandet som gäller åtgärder för att garantera säkerheten i naturgasförsörjningen. Ni minns säkert att rådet enhälligt antog en politisk riktlinje i december. Rådet ändrade också den rättsliga grunden för kommissionens förslag. Artikel 100 är nu den rättsliga grunden i stället för artikel 95. Det betänkande från Europaparlamentet som vi diskuterar i dag stöder också ändringen av rättslig grund. Kammaren känner säkert till att kommissionen inte stöder en sådan ändring av den rättsliga grunden. Med anledning av rådets möte den 15 december 2003, gjorde kommissionen ett uttalande om sin ståndpunkt angående ändringen av den rättsliga grunden. Vi kommer att stå fast vid vårt uttalande och vår ståndpunkt när rådet slutligen antar direktivet. Låt mig nu förklara varför vi håller fast vid vår ståndpunkt. Jag skall fatta mig kort. Vi uppskattar att en del av texten i förslaget till direktiv gäller försörjningssäkerhet. Texten innehåller dock även hänvisningar till den inre marknadens funktion. Kommissionen anser att hänvisningarna till den inre marknaden väger tyngst, och att dessa därför borde avgöra den rättsliga grunden för direktivet. Kommissionen anser dessutom att den text som rådet antagit innehåller en rad normer som syftar till att införa en viss harmonisering av en konkurrenskraftig europeisk inre marknad för naturgas. Medlemsstaterna har i uppdrag att fastställa en strategi för att garantera säkerheten i gasförsörjningen. Det är också medlemsstaternas sak att definiera funktioner och ansvarsområden för gasmarknadens deltagare med avseende på försörjningssäkerheten. Dessutom ansvarar medlemsstaterna för att införa vissa miniminormer. Varje land skall fastställa sina egna normer. En viss harmonisering kommer det dock att finnas, eftersom normerna gäller vissa specifika kriterier för gas. Däremot är de bestämmelser som är helt inriktade på försörjningssäkerhet främst utformade för att hantera situationer som vi hoppas aldrig kommer att inträffa. Jag tänker på situationer som till exempel allvarliga politiska kriser eller långvarig ovisshet i fråga om gasförsörjningen. Mot bakgrund av allt detta är kommissionen övertygad om att artikel 95 är rätt rättslig grund. Kommissionen beklagar därför att rådet tyckte det var lämpligt att dra en annan slutsats och att parlamentet nu också verkar göra det. Herr talman! Jag skulle vilja sluta med att tacka Seppänen och Mombaur för allt deras arbete och alla deras ansträngningar med de här två betänkandena. I relation till de olika ändringsförslagen och inläggen, skall jag säga mer om den centrala frågan, nämligen tillträdet till näten. Enligt kommissionens sätt att se, kan det inte komma ifråga att riskera lönsamheten hos och framtida investeringar i en helt avgörande faktor för utvecklingen av gasmarknaden. Jag tänker på anläggning och underhåll av gasnät inom hela gemenskapen. Det bekräftas i förslaget om transeuropeiska energinät. Ett antal av de framtida huvudprojekt som redan antagits gäller gasnät. När nu det första förslaget diskuteras inför utvidgningen kan det sägas att kommissionen godkänner och stöder flera projekt som omfattar större sammanlänkningar mellan gasnät.    . Herr talman, kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Jag börjar med förslaget till förordning om tillträde till gasnäten. Det är viktigt att ha tillförlitliga regler för tillträde till näten. Det märkte vi i samband med gasdirektivet förra året. Min grupp anser att förslaget bör diskuteras vidare tillsammans med de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Herr kommissionär, jag vill rekommendera att ni beaktar fyra olika frågor mer i detalj under diskussionen i rådet. För det första, incitamenten för investeringar. Vi kan tala både länge och väl här om marknader. Men om vi inte har investerare, då har vi i slutändan ingen marknad heller. Kommissionen har ofta nämnt de stora risker som investerarna i gassektorn tar – utvinning, att bygga pipelines. Det finns konkurrens på pipelineområdet – det fanns det redan på monopolens tid. Det var så marknaden blev till, och det måste förbli tydligt att prissättning som bara baseras på kostnaden kan avskräcka från investeringar. Min andra kommentar är att jag vill be er att fundera över huruvida större vikt kan fästas vid gränsöverskridande gastransporter. För det tredje, kommittéförfarandet. Problemet är inte kommittéförfarandet som sådant, utan frågan är om artikel 9 verkligen står i rätt förhållande till artikel 3 till 8, det vill säga om det viktigaste verkligen står i artikel 3 till 8. Detta kan kanske åtgärdas när frågan diskuteras i rådet. Min fjärde kommentar, kommissionär de Palacio, är att alla som har något att säga om marknaden givetvis är viktiga – tillsynsmyndigheter, nätoperatörer och framför allt investerare – och det är helt klart att ni pratar med dem innan ni lägger fram era förslag; det har ni alltid gjort. Nu vill de alla bli omnämnda i lagtexten. Personligen kan jag inte se något skäl till att de skulle bli det, för jag tror att kommissionen vet hur den skall göra sitt jobb, men om det skulle glädja de nyss uppräknade om de kunde nämnas i ett skäl, har jag egentligen ingenting emot det. Jag skulle också vilja säga något om det andra betänkandet om en trygg naturgasförsörjning. Det stämmer att vi är mycket beroende av importer. Vi har därför anledning att uppmärksamma problemet och ålägga medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder. Nu har parlamentet vid första behandlingen antagit en annan text än den som kommissionen lade fram, och rådet har gett parlamentet sitt stöd i frågan. Vi talar således nu om en annan text än den som kommissionen ursprungligen lade fram, och enligt vår uppfattning innehåller denna text inte längre några bestämmelser för den inre marknaden. Det betyder att Europeiska unionen bara kan rättfärdiga den på ett enda sätt överhuvudtaget, nämligen genom fördragets artikel 100, och till följd av omröstningen i utskottet för rättsliga frågor och inre marknaden rekommenderar vi därför att parlamentet följer rådets exempel i detta ärende.    . – Herr talman, fru kommissionär! Kommissionen har tagit fram ett förslag till förordning som skall antas av parlamentet och rådet enligt medbeslutandeförfarandet, och som syftar till att säkra fritt tillträde till gasnäten inom hela EU. Vissa medlemsstater har haft problem med att genomföra tidigare beslut, och kommissionen har därför använt ett strategiskt vapen, alltså en förordning, för att säkra tillträde till gasnäten i samtliga länder, i synnerhet när gas transporteras över gränsen från ett land till ett annat, men också inom länder. Förslaget till förordning bygger huvudsakligen på Madridforumet, där olika marknadsaktörer deltog. Dessa trodde att de utarbetade en rekommendation som skulle säkra tillträde till gasmarknaderna på frivillig basis. En del av deltagarna kanske känner sig svikna, eftersom det frivilliga åtagandet i kommissionens händer förvandlades till en bindande förordning. Under Madridforumet fanns inte tid att diskutera alla detaljerna kring tillträde till näten, och nya rättsakter skall utarbetas framöver enligt kommittéförfarandet och utan samråd med deltagarna i Madridforumet. Det är därför förståeligt om vissa marknadsaktörer är oroliga över hur deras intressen kommer att tillvaratas i framtiden. Under diskussionerna i utskottet sade kommissionens företrädare att kommissionen hade för avsikt att också i framtiden höra Madridforumets deltagare när de närmare bestämmelserna för genomförande av förordningen skall utarbetas. Eftersom Madridforumet inte är något rättsligt organ anser kommissionen att samråd med deltagarna inte kan skrivas in i förordningen. Som föredragande anser jag dock att det vore lämpligt om samrådet med de olika berörda parterna också noterades i protokollet från parlamentets plenarsession. Jag väntar mig att så sker när kommissionären håller sitt nästa anförande, eller före den slutliga omröstningen. Efter att ha röstat i frågan ett antal gånger antog vårt utskott ståndpunkten att det finns goda skäl som talar för förordningen, och att kommissionens förslag vidare borde antas av detta parlament. I omröstningen antogs mer än 40 ändringsförslag som skulle ligga till grund för första behandlingen, och parlamentet vill diskutera dessa med företrädare för kommissionen och rådet något längre fram när man slutligen har enats om förslaget till förordning. Jag vill tacka alla för ert utmärkta samarbete då temat för diskussionen förbereddes. Vi var visserligen oeniga och hade våra egna intressen att ta hänsyn till, men jag anser att vi lyckades arbeta mycket objektivt och åstadkom ett utmärkt slutresultat. Jag ser fram emot kommissionärens anförande, som förhoppningsvis på nytt kommer att bekräfta att kommissionen har för avsikt att samråda med Madridforumets deltagare framöver.    – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till att han i sitt betänkande sammanför de olika åsiktsriktningar som uttrycktes i debatten. Det är betecknande att endast ett ändringsförslag efter mycket diskussion i utskottet har lagts fram utöver de som antagits i utskottet. Jag är en av de som godtog argumentet om behovet av en reglering för att göra den frivilliga koden om riktlinjer för god praxis, som man enades om vid Madridforumet, effektiv och bindande, och jag och min grupp stöder därför detta förslag om en reglering. Föredraganden framför saken mycket väl i sin motivering, och jag kan inte annat än att förorda hans analys till andra kolleger och rekommendera att den antas. Vi måste inse att industrin inte hade en enda uppfattning i denna fråga, angående vilken de berörda systemansvariga för nätverks- eller överföringssystemet motsatte sig förändringar, medan de flesta andra systemansvariga, vare sig de befann sig längre fram eller längre bak i kedjan, starkt stödde den bakomliggande principen i kommissionens förslag. Denna åtgärd bör stödja nya deltagare. För att konkurrensen skall blomstra och för att konkurrensen skall ge stora fördelar i fråga om bättre tjänster till konsumenterna, högre effektivitet beträffande både energi- och marknadskrafter, högre säkerhetsnormer, större flexibilitet och ökad förnyelse, måste det finnas ett tydligt regelverk. Denna åtgärd tar oss en bra bit närmare äkta och fullständig liberalisering, och jag gratulerar föredraganden och kommissionsledamoten till deras ansträngningar i detta hänseende.    – Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill ta vid där Giles Bryan Chichester slutade, det vill säga med att vi inte kan gå snabbt nog framåt när det gäller att öppna upp energimarknaderna. Jag tror att detta parlament har varit eniga på den punkten en bra tid. Låt mig påminna om att vi förra året, efter mer än två år av intensivt arbete, antog direktiv för att skynda på liberaliseringen av både el- och gasmarknaderna i Europa. Jag måste emellertid säga att jag själv, i likhet med en del andra, då blev något överraskad över hur snabbt det här uppföljningsförslaget till en förordning om gasnät kom. Vi är överraskade därför att tidsfristen för medlemsstaternas genomförande av direktivet ännu inte har löpt ut – det kommer den att göra om ett par veckor – liksom därför att vi har en mycket ambitiös tidplan för när kommissionen skall lägga fram en utvärdering av tillämpningen och genomförandet av direktivet; detta skulle ske under 2006. Så långt bakgrunden. Jag vill ta upp tre punkter som – det måste jag erkänna – har gjort mig ganska skeptisk. För det första, huruvida denna förordning är förenlig med det direktiv vi antagit. För det andra, den motivering kommissionen har lämnat och som jag inte direkt har hittat i texten, nämligen att tyngdpunkten skall ligga på den gränsöverskridande handeln. Den tredje fråga som har gjort mig ganska skeptisk är förslaget om ett mycket omfattande kommittéförfarande. Nu har vi efter en lång diskussion, liksom föredraganden påpekade, enats om att fortsätta att arbeta med kommissionens modell. Vi har därför föreslagit ett antal ändringsförslag på de tre områden jag nyss nämnde. Vad beträffar min egen grupp är resultatet att vi stöder paketet i dess helhet. Detta är dock inte slutpunkten för min grupps arbete. Vi väntar på att se vad rådet gör och sedan kommer en andra behandling att följa, men här i kammaren kommer vi att fortsätta stödja dessa 42 ändringsförslag som utskottet antagit, och vi hoppas att detta kommer att föra oss ett litet stycke framåt på vägen mot öppna energimarknader.    – Fru talman, först och främst vill jag tacka Peter Mombaur för hans arbete som föredragande i denna svåra fråga. När den rättsliga grunden för ett förslag är osäker, när medlemsstaternas rättigheter samtidigt kränks och när den faktiska texten lämnar en del i övrigt att önska, då är det inte lätt att utarbeta ett bra betänkande. Det är tillfredsställande att notera att rådet trots allt har nått politisk enighet, och att parlamentets reservationer har införlivats i vederbörlig ordning. Under förra årets diskussion om att säkra en trygg naturgasförsörjning var jag föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag angav då varför kommissionens förslag var otillfredsställande i ett antal avseenden. Det är glädjande att se att rådet har följt de viktigaste rekommendationer som fördes fram under diskussionerna. En första rekommendation gällde den rättsliga grunden för kommissionens förslag. Kommissionen tog artikel 95 – den inre marknaden – som grund. Vid det tillfället talade vi om att det skulle ha varit mer lämpligt att använda artikel 100 som handlar om krisåtgärder. Jag anser att kommissionen har fel när den påstår att artikel 100 bara gäller ekonomi- och valutapolitik; i ett vidare perspektiv kan den ekonomiska politiken även omfatta energipolitik. Kommissionären uppgav att kommissionen inte ser saken på samma sätt som rådet och parlamentet. Har ni för avsikt att på nytt hänskjuta frågan till EG-domstolen? Min andra rekommendation är den följande: Gasdirektivet som låg till grund för rådets gemensamma ståndpunkt cirkulerade inom rådet, kommissionen och parlamentet förra året. Förslaget om trygg försörjning verkar inte överensstämma med detta. Istället verkar det som om förslaget strider mot gasdirektivet. Det var överraskande att ett förslag om att säkra en trygg gasförsörjning lämnades till parlamentet innan behandlingen av gasdirektivet hade avslutats. Jag vill fråga kommissionären om det ändrade förslaget om en trygg naturgasförsörjning är baserat på gasdirektivet. I så fall, på vilket sätt?    – Fru talman, det är två saker man måste tänka på när det gäller naturgas. Den första är tillgängligheten och den andra är priset. Jag anser att det är rätt att ta artikel 100 till grund nu, även om Hans Blokland har rätt i att vi måste göra en mycket fri tolkning av den. När trygg försörjning diskuteras är det alltid frestande att se det som ett tillfälle att införa indirekt priskontroll. Jag tror att vi på det hela taget kommer att misslyckas med detta, för det kommer inte att fungera och perspektivet är alldeles för kortsiktigt. Vi får inte heller glömma att gas är beroende av priset, som i sin tur är kopplat till oljepriset, och att vi kanske misstar oss grovt när det gäller tillgängligheten. Det bästa sättet att trygga försörjningen är säkerligen att se till att vi har egen försörjning, och vi måste därför välkomna det arbete som gradvis görs för att a) producera egen kvalitetsgas inom Europeiska unionen och b) att leda in den gasen i våra egna tillgängliga nät.    – Fru talman! Efter nästan 25 år i detta parlament träder jag tillbaka i valet. Detta kan mycket väl vara mitt sista anförande i denna kammare. Som före detta gruvingenjör har energipolitiken varit ett av mina främsta intressen, så jag är glad över att göra min svanesång i ett energiämne. Jag hoppas att parlamentet kommer att ge detta förslag ett starkt stöd eftersom det kommer att spela en viktig roll vid fullbordandet av den inre energimarknaden. Förslagets syfte är att säkerställa en rättvis tillgång till nätverk för alla marknadsaktörer och en verkligt konkurrenskraftig marknad för handel med gas i EU. Riktlinjerna för tredjepartstillträde i bilagan har beslutats av medlemsstaterna, tillsynsmyndigheter, systemansvariga och systemanvändare. Det är därför lämpligt att den text för förordningen som man enats om i utskottet bör ligga så nära de riktlinjer som fastställdes vid Madridforumet som möjligt. Samråd med samtliga aktörer inom industrin är avgörande om regelverket skall bli effektivt. Därför måste de alla rådfrågas vid fastställandet av ytterligare riktlinjer. De nationella tillsynsmyndigheterna kommer att spela en avgörande roll vid genomförandet av riktlinjerna på medlemsstatsnivå, vilket föreskrivs i gasdirektivet. Denna föreslagna gasförordning behandlar frågor som liknar den elektricitetsförordning som rådet och parlamentet enades om förra året. Det är lämpligt att samma institutionella system och förfarande bör gälla. Jag uppmanar innerligt parlamentet att godkänna denna åtgärd.    – Fru talman, fru kommissionär De Palacio, herr Mombaur, herr Seppänen! I juni förra året antog Europeiska unionen, med svårighet och mycket försenat i förhållande till konsumenternas och de europeiska företagens behov, direktiv 2003/55/EG som innehåller avgörande åtgärder för att fullfölja avregleringen av gasmarknaden. För att övervinna de kvarvarande hindren för fullbordandet av den inre marknaden inrättade medlemsstaterna ett system för informell samordning mellan å ena sidan gemenskapen och nationella organ, och å andra sidan företag och tillsynsmyndigheter inom gassektorn. Syftet var att utarbeta riktlinjer för tredjepartstillträde till överföringsnäten. Det har dock visat sig att denna informella samordning inte är tillräcklig för att få bukt med de kraftiga förseningar som hittills har uppstått. Faktum är att olika länders intressen i företag och de privilegierade ställningar som många gasleverantörer fortsätter att dra nytta av allvarligt har äventyrat möjligheten att skapa en inre marknad för gassektorn. Vi bör därför välkomna kommissionens initiativ med förslaget till den förordning som vi måste diskutera i dag. Förslaget gör verksamhetsreglerna tydigare och bindande och svarar mot konsumenternas och företagens behov av säkerhet och snabbhet. Den text som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har lagt fram stärker förslaget ytterligare, och jag anser därför att det bör stödjas i sin nuvarande utformning. Vissa länder, särskilt Italien, som har en hög förbrukning av naturgas, en otillräcklig nationell produktion och ett stort och ökande importberoende, vilket gör att många länder måste korsas, har ett intresse av särskilda regler som i operativa termer innebär en verklig möjlighet att skapa en marknad och därmed ett system av avreglerade nät som gör gasen tillgänglig för företag och konsumenter i den omfattning som behövs, med valfrihet.    – Fru talman! Jag skulle vilja veta hur vi, eller de som kommer efter oss, kommer att tala om detta problem om tio år, och om vi blivit klokare eller inte. Jag kan inte besvara den frågan i dag. En sak är säker: ökad konkurrens stärker försörjningstryggheten. Det har vi alltid varit medvetna om. Inte ens konkurrensen kan dock säkra försörjningstryggheten om inte tillgången finns, vilket enligt min åsikt innebär att försörjningstryggheten för i synnerhet naturgas till stor del kommer att vara beroende av en europeisk utrikespolitik för energi, med andra ord mångfald och försörjningstrygghet genom tillgång till gas. Liksom många andra förespråkar även jag ett stegvis tillvägagångssätt. Jag anser att ansvaret, liksom när det gäller olja, i första hand ligger hos företagen. Jag skulle tro att frågan kommer att ses över inom två år och att vi kanske omprövar den nuvarande situationen. Jag anser inte att vi har någon tidspress på oss.    – Fru talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Konkurrensen kommer givetvis att snedvridas om exempelvis elmarknaden, men inte gasmarknaden, är tillgänglig. Den kommer att snedvridas ännu mer om vi skyddar monopol, som sedan köper upp mindre företag i andra länder. Vi behöver gemensamma regler och konkurrenshindren måste undanröjas, vilket naturligtvis gäller samtliga medlemsstater. Jag stöder också Esko Olavi Seppänens önskan om att deltagarna i Madridforumet skall rådfrågas. Dessutom anser jag att den korrekta rättsliga grunden mycket riktigt är artikel 95, vilket anges i kommissionens förslag. Jag är förvånad över ändringen till artikel 100, vilket jag anser bara innebär ytterligare ett problem, och jag hoppas att vi kommer att gå tillbaka till artikel 95.    . –  Fru talman! Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om den rättsliga grunden, och kommer därför att inrikta mig på de olika åsikter som har uttryckts och på ändringsförslagen till Seppänenbetänkandet. Låt mig börja med att tacka kammaren för den diskussion som uppstod om denna ytterst viktiga fråga, och för kvaliteten på de 43 ändringsförslagen. Detta innebär dock inte att vi kommer att kunna stödja alla 43. Jag vill framföra ett särskilt tack till föredraganden för hans utmärkta arbete. Jag vill också tacka Peter Michael Mombaur, som redan har lämnat kammaren. Jag delar inte hans uppfattning om att ändra den rättsliga grunden, men även han har verkligen arbetat på ett mycket konstruktivt sätt. Jag måste meddela att kommissionen inte kan stödja de ändringsförslag som inskränker räckvidden för utkastet till förordning till att endast omfatta gränsöverskridande handel. Det skulle innebära att syftet med förslaget begränsas avsevärt. Detsamma skulle gälla dess möjligheter. Det skulle inte vara några problem att handla med gas mellan länder, men den inhemska konkurrensen skulle utan tvekan begränsas. I många länder, däribland flera nya medlemsstater, strömmar gasen i många nät. En del av dessa är inte sammankopplade med någon särskild importpunkt. Följaktligen är de inte heller sammankopplade med någon gränsöverskridande punkt. Alla dessa transportnät och de berörda företagen skulle utestängas från det tillämpningsområde som fastställs i förslaget till förordning. Detta skulle förhindra och vara till skada för en väl fungerande inre marknad. Tillämpningsområdet är dessutom det som angavs i övergångsdirektivet och i det andra direktivet om den inre marknaden för gas. Vad det handlar om är att främja konkurrensen, inte bara mellan de olika länderna utan också inom dem. En begränsning av förordningens tillämpningsområde skulle innebära en betydande begränsning av dess syfte och av möjligheten att verkligen skapa en konkurrenskraftig europeisk gasmarknad. Vi måste emellertid också komma ihåg att flera talare, och i synnerhet Peter Michael Mombaur, har tagit upp frågan om att garantera en viss lönsamhet som skulle innebära att fördelningen av medel till upprättandet, konstruktionen och underhållet av gasnäten blir ett lockande förslag. I samband med detta kan jag meddela att vi är beredda att godta ändringsförslag 12. Vår uppfattning är att det förtydligar vår text och höjer dess kvalitet. Vi tycker att man i ändringsförslaget tar hänsyn till konkurrensen mellan de olika näten. Vår text innehöll ingen särskild bestämmelse om detta. Därför anser vi att ändringsförslaget bidrar till att lugna de som oroar sig för dålig lönsamhet. Följaktligen minskar det också oron för framtida problem i samband med nya investeringar. Jag måste framhålla att miniminormerna för tillträde till transportnäten är absolut nödvändiga. De är mycket viktiga när det gäller att främja nya konkurrenters tillträde, och därmed också för att skapa en verklig inre marknad för gas. Jag kan inte nog betona detta. Frågan om Madridforumet har också förts på tal. Man har föreslagit att vi bör gå något längre. Man har också uttryckt oro för att kommittéförfarandet i framtiden kan leda till att forumet eller dess huvudpersoner, dvs. själva sektorn, ställs utanför beslutsfattandet. Kammaren måste komma ihåg att jag genom åren alltid har påpekat hur viktigt det är att vi regelbundet lyssnar på de berörda parterna, och vi är därför beredda att överväga en lösning som garanterar att sektorn, och alla andra berörda parter, kommer att höras vid Madridforumet. Ändringsförslag 3 kan vara till stor hjälp i detta avseende. Vad som än händer framöver har vi inga avsikter att utestänga sektorn. Vi hoppas tvärtom att den fortsätter att vara engagerad. Om vi blickar framåt är det vår avsikt att stödja Madridforumet. Kommissionen vill inte sträcka sig längre än till det som har tagits upp vid Madridforumet. Vi anser ändå att ett av de förslag som Eurogas lade fram vid forumet, och som handlar om principen om att outnyttjad kapacitet går förlorad, är mycket viktigt för avtalsområdet. Förhandsavtal skulle annars kunna leda till att tredje parter helt nekas verkligt tillträde. Detta skulle innebära att konkurrensen begränsas. Framtida användaravtal måste därför också baseras på principen om att outnyttjad kapacitet går förlorad. Detta är det enda sättet att se till att avtalen är genuina, och inte enbart syftar till att använda eller mätta den tillgängliga kapaciteten. Genom att skapa en artificiell överbelastning i näten skulle sådana avtal förhindra tredjepartstillträde. Förslaget till förordning ligger i stort sett i linje med Madridforumets riktlinjer, vilket ni, mina damer och herrar, har påpekat och erkänt. De ändringsförslag som förtydligar eller stöder bestämmelserna i detta förslag till förordning kan godkännas, åtminstone delvis eller om texten i dem anpassas. Så är fallet med ändringsförslagen 1 och 22, och med många andra som jag inte nämner enskilt. En detaljerad förteckning kommer att upprättas. När det gäller vissa tekniska frågor, till exempel de som tas upp i ändringsförslagen 14 och 16, behandlas dessa frågor av , som upprättades på begäran av Madridforumet. Jag måste säga att vi även i fortsättningen kommer att låta denna organisation ta hand om de frågorna, eftersom de är så pass specifika, komplicerade och tekniska. Organisationen har redan gjort stora framsteg, och rapporterar regelbundet till Madridforumet. Vi menar att detta är det bästa sättet att hantera den här typen av ärenden på. Skälen till varför ändringsförslag som exempelvis 8, 17, 22, 27, 30, 35, 37 eller 42 inte kan godkännas är både praktiska och juridiska. Slutligen kan vi inte gå med på att nya riktlinjer om de återstående frågor som tas upp i förslaget till förordning måste läggas fram inom en i förväg fastställd tidsperiod. Undersökningar kan behöva genomföras när det gäller en del av dessa frågor. Diskussioner och förhandlingar om andra frågor kan ta längre tid än väntat. Ändringsförslag 31 kan därför inte godkännas. Mina damer och herrar! Detta är den sista debatten om grundläggande energifrågor som äger rum i detta parlament. En debatt om ekodesign kommer förstås att hållas senare. Det är dock i viss mån en mindre fråga, som förenar industri och energi. Det tycks alltid vara samma personer som deltar i dessa debatter, och vi har lärt känna varandra ganska väl. Jag vill gratulera föredraganden Esko Olavi Seppänen och även tacka alla de ärade ledamöter som är närvarande för deras insatser och stöd under årens lopp. Deras bidrag har varit mycket uppskattade och har införlivats i många av de förslag som har utformats under denna period. Jag tycker att parlamentets konstruktiva inställning och det goda meningsutbytet avsevärt har förbättrat de flesta av de förslag som har lagts fram inför kammaren. För egen del har jag uppskattat er hjälp, mina damer och herrar, och även kommissionens aldrig sviktande stöd. Man skall komma ihåg att det, tack vare denna konstruktiva inställning, har varit möjligt att göra imponerande framsteg under de senaste åren. Kommissionens antagande av grönboken innebar en vändpunkt. Parlamentets betänkande om grönboken var också ytterst viktigt, liksom de beslut som det ledde till. Jag kan nämna avregleringspaketen för gas och el. Viktiga kompletterande åtgärder, såsom tillträde till näten, har också vidtagits. Arbetet med detta håller just på att avslutas. Vi skulle ha velat slutföra detta tidigare, vilket Rolf Linkohr, Bernhard Rapkay och flera andra talare har påtalat. Vårt mål är trots allt inom räckhåll och vi närmar oss det sakta men säkert. Förslaget om transeuropeiska nät är, tillsammans med avregleringen av gas och el, avgörande för att den europeiska inre marknaden för energi skall kunna bli verklighet vad beträffar infrastrukturerna. De nödvändiga åtgärder som gäller den nuvarande unionen har redan antagits. Arbetet med liknande åtgärder för den utvidgade unionen är långt framskridet. Vi har arbetat som aldrig förr med att diskutera och främja frågor om energi och miljö. Andra parlament har tidigare haft en benägenhet att enbart sätta upp mål för detta viktiga område. Många goda föresatser har formulerats, men det har saknats särskilda förslag för att uppnå målen. Vi har lyckats omvandla de förtjänstfulla yttrandena och de goda föresatserna till texter, åtaganden och skyldigheter. Som exempel kan jag nämna främjandet av förnybara energikällor, energieffektiviteten i byggnader, biobränslefrågor, skapandet av intelligent energi, ekodesign och energieffektivitet. Gemenskapens politik har också spelat in. Detta har varit mycket viktigt. Goda framsteg har gjorts när det gäller gemenskapens politik om kärnsäkerhet. Arbetet är ännu inte klart, men mycket har åstadkommits. En annan fråga som rör den europeiska energimarknaden, och inom vilken stora framsteg har gjorts, är den om antagandet av ett europeiskt mål i fråga om försörjningstryggheten. Rolf Linkohr nämnde detta i sitt anförande. Vidare har även vikten av att säkra försörjningstryggheten inom unionen erkänts. Stora framsteg har gjorts. Vi har arbetat väl tillsammans. Fru talman! Jag måste än en gång tacka parlamentet för dess samarbete, för alla de insatser som det har gjort och för dess värdefulla bidrag. De ärade ledamöterna förtjänar särskilt beröm för den intellektuella färdighet och djupa kunskap som de har visat prov på under arbetet med texterna, som ibland har varit oerhört komplicerade och tekniska. De har visat en utomordentlig förståelse för frågorna, och jag anser att gratulationer är på sin plats.    – Tack, fru kommissionär. Ni var vänlig nog att tala om hur mycket ni har uppskattat det förträffliga samarbetet med Europaparlamentet och i synnerhet med ledamöterna av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Jag tror att jag talar för utskottsledamöterna och för hela Europaparlamentet när jag säger hur mycket även vi har uppskattat att få arbeta tillsammans med er, både när det gäller energi och andra områden. Jag är övertygad om att era känslor delas av parlamentets ledamöter. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    –Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0171/2004) av Thors för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energiförbrukande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG.    . – Fru talman, mina damer och herrar! Förslaget till direktiv om upprättandet av en ram för att fastställa de miljövänliga krav som gäller för energiförbrukande produkter är ganska innovativt. Jag vill tacka Astrid Thors och Claude Turmes för deras utmärkta arbete inom sina respektive utskott, utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Målet är att finna rätt balans mellan två delar. Å ena sidan har vi konkurrens, miljöskydd och konsumentskydd, inom ramen för hållbar utveckling. Å andra sidan har vi de olika miljöfrågor som hänger samman med produkter. Det är viktigt att se till att inte flytta problem från det ena området till det andra. Det måste finnas en enhetlig syn på frågorna. Alla EU-institutionerna måste också arbeta tillsammans. På detta sätt försäkrar man att medlagstiftarna kan gå med på att uppdra åt kommissionen att anta åtgärder som skall tillämpas på specifika produkter. Jag kommer att ta upp huvuddragen i detta förslag. Som titeln antyder är målet med förslaget att förbättra miljöbeteendet, det som kan kallas ekodesign, för energiförbrukande produkter. Den fria rörligheten för produkter som uppfyller kraven, skyddet av konsumenternas intressen och vår ekonomiska konkurrenskraft är dock mycket viktiga. Vi inser att det korrekta genomförandet av dessa förslag kan visa sig vara till stor nytta för alla parter. Det finns ett antal olika skäl till att det kan vara fallet. Industrin kommer att vara motiverad att förbättra miljöaspekterna för produkter med en stor kapacitet för självreglering. Tack vare den stora marknaden för investerings- och designförbättringar, kommer en uppdelning av marknaden att undvikas och investeringarna att löna sig. Målet för åtgärderna kommer också att vara att snabbt kompensera konsumenterna och att ta med marknadens karaktär i det utvidgade EU i beräkningen. Detta är förmodligen första gången som man genom ett förslag ger ett konsekvent globalt regelverk och därmed undviker tematisk lagstiftning. Det senare kan ibland visa sig motsägelsefullt. Med en integrerad produktpolitik strävar man efter att undvika risker av detta slag. Energikonsumtion är ett av de huvudsakliga sätten som produkter interagerar med miljön på. Jag är glad att detta har framhävts i diskussionerna i de olika utskott som ålagts att överväga detta förslag. Vad beträffar denna frågas institutionella dimension, föreslår vi att vi övergår från medbeslutandeförfarandet till kommittéförfarandet för att ta itu med särskilda produkter. Detta eftersom vi tycker att det är ett flexibelt sätt att hantera tekniska frågor på. Jag tänker till exempel på snabbt förändrade tekniker, och på planer för samråd med aktörer. Jag kan också nämna utvecklingen av självreglerande alternativ för en rad produkter som, enligt vår åsikt, är för omfattande för att hantera genom medbeslutandeförfarandet. Det skulle gå för långsamt och därmed vara mindre effektivt att försöka göra det. Senare kommer jag att i detalj kommentera de ändringsförslag som kammaren skall lägga fram. För tillfället vill jag dock säga att jag tycker att debatterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i utskottet för industrifrågor, utlandshandel, forskning och energi visade sig vara mycket konstruktiva. Jag vill särskilt gratulera Astrid Thors och Claude Turmes, och alla föredragande för att ni försöker uppnå enighet vid första behandlingen.    . – Herr talman! Värderade kommissionärer! Det tycks vara damernas afton här ikväll. Att inbegripa de tekniska möjligheterna då de är som störst är det som ekodesign handlar om. Över åttio procent av miljöskadorna bestäms under produktens tillverkningsfas. Det har vi lärt oss under behandlingen av detta direktiv. Vi vet också att vi i EU har antagit många regler som skall utradera farliga ämnen. Vi har regler om avfallshantering med kvantitativa mål för återvinning och återanvändning. Det är då relativt naturligt att vi har lagt en viss tyngdpunkt just vid energikonsumtionen när förslaget behandlades i utskottet. Jag vill betona detta eftersom det verkar som om det skulle ha riktats rätt kraftig kritik mot vårt arbete genom vilket energiaspekten har betonats. Detta i ett läge då vi fortfarande på de flesta håll i Europa har en kraftigt ökad energikonsumtion och många medlemsländer har svårt att uppnå Kyoto-målen. Det är då viktigt att vi får nya verktyg för att spara energi. I mitt eget land är den senaste uppgiften att vi kommer att överskrida kvoten för CO2-utsläpp under åren 2005-2007 med fjorton procent. Kritik har också riktats mot s.k. som vi använder oss av här. Jag tror emellertid att det råder många missförstånd om vad vi menar. Vi vill ha den främsta och bästa tekniken som en referensram för kommande genomförandeåtgärder. Det bildar en ram för beslutet, men utesluter inte någon från marknaden. Tvärtom tycker jag att vi har ett system som ger utrymme för kontinuerliga förbättringar. Betänkandet kritiseras också för att vi inte beaktat de tre pelare som omfattas av en hållbar utveckling. Miljön skall vi ha prioriterat på bekostnad av sociala och ekonomiska frågor. Den kritiken är felaktig, och jag tycker att ett studium av vad vi säger om livscykeltänkande liksom vårt stöd för de små- och medelstora företagen talar för sig själv. Vi ser de ekonomiska frågorna, vi ser de sociala frågorna och vi ser möjligheter, men också risker. Att man i förtid beaktar miljöfrågor är till syvende och sist, som kommissionären också sade, mer ekonomiskt än många andra miljöstyrningsmetoder, t.ex. genom subsidier och tyvärr också genom märkning. Det har visat sig att det är rätt lite vi får för pengarna genom subsidier inom interventionsskedet. Jag vill också peka på att precis som tidigare när vi behandlade grönboken om integrerad produktpolitik har vi också här stött åtgärder som gäller de små- och medelstora företagen. Vi uppmanar även kommissionen att upprätta en databas för att underlätta för alla företag att integrera livscykeltänkande och ekodesign i företagets verksamhet. Detta är ett innovativt begrepp. Det är ett tillämpningsområde som är brett, men egentligen handlar det om ett organiserat regelverk för hur vi skall gå vidare, hur vi skall välja det som är det viktiga och hur vi skall sätta upp kraven i framtiden, alltså urtypen för bra styrning. Ingen här i parlamentet har protesterat mot att Europaparlamentet i framtiden inte skall avgöra hur mycket energi en produkt får konsumera. Vi säger tvärtom att det skall avgöras där sakkunskapen finns, vilket jag tycker är en viktig förenkling som vi föreslår. Självregleringen har också sin roll enligt parlamentet, men bara om det ger bättre och snabbare resultat än vad det reglerade förfarandet skulle ge. Tyvärr tror jag inte, fast jag inte riktigt uppfattade vad kommissionären sade i slutet, att detta parlament kommer att kunna träffa åtminstone en överenskommelse med rådet under denna behandling, och det innebär att vi förlorar en del tid. Vi hade velat gå snabbare fram, och vi vill att man i direktivet fastställer en arbetsplan bl.a. för de produkter som står för fyrtio procent av koldioxidutsläppen. Vi vill gå snabbt fram, eftersom vi tycker att mycket tid har förlorats. Jag vill tacka kollegerna för ett gott samarbete beträffande beredningen av detta betänkande. Jag vill tacka för den förståelse som ni hade när jag tog över efter kollegan Ries som blev Europaminister i Belgien. Jag vill också tacka kommissionen för den goda viljan att nå en snabb överenskommelse med rådet. Jag tycker också att vi har varit mycket eniga, och det har varit en stor styrka. På några små punkter skiljer sig våra tankar ännu, t.ex. när det gäller den rättsliga grunden och bedömningen av överensstämmelse men vi skall inte låta de detaljerna skymma det faktum att vi har varit eniga. Parlamentet vill snabbt ha framgång och snabbt genomföra de åtgärder som behövs. Jag hoppas att rådet och det parlament med nya kolleger som kommer att väljas efter oss snabbt skall kunna komma överens om detta så att vi inte får en ytterligare fördröjning när det gäller dessa viktiga åtgärder.    . – Fru talman! Utformningen av apparater, IT-system och industrimotorer är av avgörande betydelse inte endast för klimatförändringar och försörjningstryggheten, utan även för den övergripande ekonomin i Europa. Detta erbjuder den enskilt största möjligheten avseende klimatförändringar, och även den mest brådskande möjligheten, eftersom omsättningstiden för sådana apparater ibland är två eller tre år och som mest tio till femton år, vilket är en mycket kortare tid än för infrastrukturer för energi. Det utgör även den billigaste möjligheten, eftersom de extra pengar som spenderas på att uppgradera en konstruktion kompenseras mer än väl genom reducerade elektricitetskostnader under dess livstid. Tyvärr släpar Europeiska unionen efter andra ekonomier, såsom Australien, USA och Japan. Till och med Kina är nu bättre på att fastställa standarder än EU. Vi är därför nöjda med att Europeiska kommissionen har kommit med detta förslag och att parlamentet lyckades stärka förslaget. Ett bra ekodesigndirektiv är viktigt inte bara för EU, utan även för världen. Det kommer snart att finnas mellan 500 och 700 miljoner nya medelklassmedborgare i Indien, Kina och andra sådana länder, så den enskilt största utmaningen för världsekonomin är att kunna erbjuda effektiva efterfrågade produkter, såsom apparater och datorer. Annars kan vi helt enkelt glömma att göra något åt klimatförändringarna. Detta utgör även en väldig möjlighet för den europeiska industrin, eftersom det kommer att öppna en enorm marknad. Tyvärr har delar av den europeiska industrin övat påtryckningar för ett svagt direktiv. Varför? Det är samma industrier som vill utlokalisera produktionen till Indien, Kina och liknande länder. Detta visar att just de industrialister som inte bryr sig om den globala miljön, inte heller bryr sig om att skapa mervärde och arbetstillfällen i Europa. Jag hoppas att rådet inte kommer att ge vika för dessa lobbyister.    – Fru talman, fru kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Att minska den mängd energi som används av apparater är till allas vår fördel. Det gynnar miljön, gör det möjligt för oss att nå Kyoto-målen snabbare och billigare och det gynnar konsumenten eftersom denne sparar pengar på elektricitet och elräkningar. Det är också en möjlighet för industrin att föra ut innovativa produkter på marknaden, särskilt om vi har enhetliga standarder för detta inom hela EU. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna välkomnar därför varmt Europeiska kommissionens förslag och vi tackar uttryckligen kommissionär de Palacio för hennes engagemang. Liksom de andra grupperna vill vi dock se några förändringar i kommissionens förslag. Vi vill ha större klarhet om vad kommissionen faktiskt skall göra med dessa befogenheter inom de närmaste åren. Av detta skäl vill vi ha en förteckning över de produkter som kommer att vara föremål för genomförandeåtgärder under de första åren, om det inte finns några frivilliga överenskommelser om att uppnå samma mål snabbare. Vi vill att texten skall innehålla färre vaga juridiska termer och framför allt vill vi ha en mycket sträng övervakning av marknaden, något som PPE-DE-gruppen prioriterar. Vi kan inte ha en situation, i denna eller andra frågor, där hederligt folk förlorar i slutändan, där en person som endast tillämpar CE-märkning när denne verkligen håller sig till reglerna straffas för att andra tillämpar märkningen utan att följa några regler alls. Därför måste det finnas mycket kännbara påföljder. Vi måste ha bättre kontroller och kraven måste vara sådana att de faktiskt kan kontrolleras. Vi måste vara ambitiösa, eftersom det endast är då det inte kommer att finnas någon motivation för enskilda medlemsstater att gå utanför minimistandarderna. Det är därför vi är flexibla i frågan när vi röstar om de två rättsliga grunderna i morgon om målet är ambitiöst, och rådets reaktion avskräcker mig lite här. Jag är mycket besviken över att det irländska ordförandeskapet och rådet som helhet är så tveksamma. Det kommer att uppmuntra enskilda länder att gå sin egen väg. Jag tycker inte att det är bra. Vi behöver gemensamma EU-standarder och personligen måste jag säga att under mina tio års arbete i Europaparlamentet har jag sällan sett rådet uppträda så destruktivt eller ett ordförandeskap hantera en fråga så illa. Jag vädjar till rådet och framför allt till det irländska ordförandeskapet, som tyvärr inte finns representerat här i dag, men någon kan kanske framföra meddelandet, att låta sig ledas av parlamentets ändringsförslag, åtminstone vid arbetet med den gemensamma ståndpunkten i juni. Om de inte gör det, om rådet helt enkelt ignorerar dessa ändringsförslag, kommer vi att få ett virrvarr av nationella regler, vi kommer inte att uppnå Kyoto-målen och konsumenterna kommer att fortsätta att i onödan slösa bort pengar på ström och energi. Om detta blir fallet kommer det irländska ordförandeskapet att ha misslyckats på denna punkt. Dess sista chans är att verkligen följa parlamentet och jag vädjar till dem att göra det.    – Fru talman, fru kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Jag vill innerligt gratulera och tacka föredraganden. Hon har tagit sig an ett mycket svårt och komplext ärende med relativt kort varsel. Samordningen i Europaparlamentet har inte lidit alls av detta. Vi har redan hört många bra argument i kväll om varför det är så viktigt för vår miljö och för skapandet av incitament för industrin att vi snabbt antar detta direktiv. Jag delar därför mina kollegers besvikelse över att ingen överenskommelse nåddes med rådet vid första behandlingen. Jag förstår att det är ett mycket svårt ärende för medlemsstaterna också, men vi i Europaparlamentet har visat att det är möjligt att närma sig varandra i mycket viktiga frågor, trots att våra utgångspunkter är mycket olika. En fråga där vi inte har lyckats komma överens och där morgondagens omröstning kommer att visa vilken ståndpunkt Europaparlamentet intar, är frågan om den rättsliga grunden. För mig framgår det mycket tydligt av direktivets titel att miljöskydd är en av prioriteringarna. Därför är jag inte nöjd med att endast ha artikel 95, artikeln om den inre marknaden, som rättslig grund. Om vi vill ha en bra miljö- och energipolitik är det inte rimligt att sätta koppel på medlemsstater som har kommit längre eller som har strängare krav i en viss fråga och binda dem. Jag vet att debatten mellan de som är närvarande redan har avslutats, men jag vill ännu en gång betona att jag och min grupp anser att det är mycket viktigt att ha två rättsliga grunder om miljö- och energipolitiken i medlemsstaterna skall bli bättre.    – Fru talman! Industrin klagar över regleringar och inblandning från Bryssel. Jag kan knappast tänka mig en lagstiftning som rimligen kommer att skapa mer bekymmer för vissa tillverkare än den där man så detaljerat anger hur de skall tillverka sina produkter och vilka miniminormer för energi som de måste uppnå, med en mängd detaljerade specifikationer som ännu inte har tillkommit, apparat för apparat, som avgörs genom kommittéförfarandet och till mycket stor del utanför allmänhetens insyn. Hur kan vi rättfärdiga inblandning i den privata marknaden i sådan utsträckning – inblandning och fastställande av normer som går långt utöver hälso- och säkerhetskraven? Jag anser att de möjliga fördelarna med energisparande, med att skapa effektivare produkter och med att reducera koldioxidutsläppen talar för sig själva. Det bekymrar mig att kommissionen i ett försök att göra medlemsstaternas olika krav förenliga, kanske kommer att utarbeta kompromisser som lägger normerna långt under vad som kan uppnås som bäst. Jag uppmanar kommissionen att sikta högt. Detta är ett positivt steg. För att övertyga både medborgarna och konsumenterna finns det ett enkelt budskap: Genom att minska energianvändningen kan vi hjälpa dem att spara pengar, och vi kan alla bidra till att göra vårt för att rädda planeten.    – Fru talman! Jag vill fokusera på en särskild fråga. Vi har talat allmänt om detta betänkandes betydelse och betydelsen av de globala effekter som det kan få. Men låt oss titta på en liten fråga och på hur detta betänkande kan påverka den: låt oss titta på patronerna till bläckstråleskrivare, som förmodligen är en av de mest använda produkterna i världen. Verkligheten är att alla större tillverkare använder alla knep de kan för att förhindra konsumenterna från att göra ett rättvist köp, och på samma gång undergräver behovet att förbättra energieffektiviteten, som är en avgörande faktor vid skyddet av miljön. Tillverkarna behöver denna lagstiftning för att få dem att agera rätt. Stora summor står på spel här. I genomsnitt kan en återanvändbar patron säljas för omkring halva priset för en ny produkt, och konsumenten bör få möjligheten att dra fördelar av detta. Vi behöver ändringsförslag för detta betänkande för att försäkra att dessa patroner återanvänds. Undersökningar som utförts av organisationer såsom Consumers' Association har framhållit den typ av taktik som vissa av dessa kända företag använder sig av Till exempel installationen av mikrochip som påstår att patronerna är tomma och i vissa fall till och med får skrivarna att sluta att fungera, när de i själva verket har mycket bläck kvar. Detta är slöseri med resurser och slöseri med energi. Undersökningar visar mycket tydligt på en mängd olika kostnader för olika operativsystem för skrivare, alla genomförda av operatörer som använder dessa metoder som tvingar konsumenten att köpa skrivarpatroner om och om igen, i stället för att återanvända och fylla på dem. Om vi kan infoga ett krav på att patroner måste vara återfyllningsbara och återvinningsbara i den nya ekodesignlagstiftningen, kommer det att vara ett stort steg framåt både för att skydda konsumentintresset och för att gynna miljön.    . – Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill upprepa mina gratulationer till föredraganden, Astrid Thors. Jag vill också gratulera Claude Turmes, föredraganden för yttrandet från utskottet för industrifrågor, utlandshandel, forskning och energi. Jag vill tacka båda de ärade ledamöterna för deras arbete och bidrag till debatten. Jag anser verkligen att det vi tar upp här är ett stort initiativ. Det kan få en verklig inverkan på målet att skilja tillväxt från ökad energiförbrukning. Stora besparingar i energiförbrukningen kan göras. Jag instämmer med de ärade ledamöterna som påpekade att en översikt över hela processen är det bästa sättet att undvika att lura oss själva. Trots allt finns det ingen mening med att spara in på en del av processen med att skapa en produkt, eller en del av produktens livslängd om slutresultatet är allmänt negativt. En detaljerad förteckning över kommissionens ståndpunkt om de olika ändringsförslagen kommer att lämnas till ordförandeskapet(1). Trots detta skulle jag vilja säga några ord om några av de frågor som har tagits upp och diskuterats under debatten. Först kommer jag att ta upp frågan om godkännande i rådet. Jag vill göra det klart för kammaren att jag hade hoppats att man skulle ha enats om denna text med rådet, och jag gjorde mitt bästa för att få ett godkännande, då detta skulle ha gjort att texten kunde ha antagits vid första behandlingen. Faktum är att när allt kom omkring stötte det irländska ordförandeskapet på allvarliga hinder för att uppnå våra mål vid första behandlingen. Trots det anser jag att det är mycket troligt att denna text kommer att antas vid andra behandlingen, om det skulle visa sig omöjligt att anta den vid första behandlingen. Som många ärade ledamöter har påpekat är det en brådskande fråga. Det är viktigt att anta denna nya gemenskapsförordning en gång för alla. Dessutom måste kommittéförfarandet inledas. Förfarandet måste vara tillräckligt flexibelt för att anpassas till efterföljande ändringar och den tekniska utvecklingen. Det måste också kunna ge lämplig respons på mer specifika frågor. När det gäller kommittéförfarande och parlamentets brist på kontroll vill jag påminna er, mina damer och herrar, om att vi är delaktiga i globala allmänna avtal om god lagstiftning och institutionernas kapacitet att skapa länkar mellan sig själva. Jag anser att dessa avtal ger en tillräcklig försäkran om att det inte kommer att förekomma några avvikelser eller faktiska svårigheter beträffande genomförandet av dessa åtgärder. När det gäller den rättsliga grunden har parlamentets utskott för rättsliga frågor och den inre marknaden bekräftat att artikel 95 i fördraget är den enda rätta rättsliga grunden för detta förslag. Jag instämmer i denna åsikt och hoppas att ni också kommer att göra det. Det var dessa viktiga frågor jag ville ta upp. Jag måste betona hur brådskande det är att anta denna åtgärd. Jag hoppas verkligen att rådets gemensamma ståndpunkt kommer att vara så nära förslaget som lades fram av själva parlamentet som möjligt när vi ses igen i juni. Att anta texten vid andra behandlingen bör då vara ganska enkelt, under förutsättning att den inte antas vid första behandlingen. Jag hoppas att den kan antas så snart som det nya parlamentet samlas. Texten behöver verkligen antas före utgången av detta år.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (2)    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0154/2004) av De Roo för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktivet om ett system för utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, i överensstämmelse med Kyotoprotokollets projektmekanismer.    . – Fru talman! Jag vill först tacka Europaparlamentet och särskilt dess föredragande, Alexander de Roo, för hans arbete med betänkandet och i synnerhet för den mycket konstruktiva inställningen i förhandlingarna om kompromisspaketet, som bör ge oss möjligheten att nå en överenskommelse vid första behandlingen av detta viktiga förslag. En överenskommelse vid första behandlingen om det som kallas ett ”kopplingsdirektiv” kommer att nås inom endast 10 månader, vilket bekräftar Europeiska unionens starka fortsatta engagemang för Kyotoprotokollet och dess flexibla mekanismer. En överenskommelse vid första behandlingen bekräftar ånyo hur högt Europeiska unionen prioriterar ett konkret agerande för att gripa sig an klimatförändringarna. Det kommer att ge våra samarbetspartner, i synnerhet utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier, inklusive Ryssland, en viktig signal om vårt fortsatta stöd för Kyotoprotokollet och vår orubbliga avsikt att gripa oss an klimatförändringarna multilateralt. Det kommer att hjälpa våra samarbetspartner i deras hållbara utveckling genom överföring av miljömässigt sund teknik och kunskap. Det kompromisspaket som lagts fram för parlamentet kommer att innebära ett viktigt uppsving för Kyotoprotokollet och dess projektmekanismer: gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för ren utveckling (CDM). Det kommer att skapa ett behov av tillgodohavanden från JI- och CDM-projekt genom att låta omkring 12 000 företag inom hela Europa använda tillgodohavanden från gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för ren utveckling (CDM) för att kunna uppfylla sina förpliktelser i enlighet med EU:s system för handel med utsläppsrätter. Därigenom kommer kompromisspaketet att höja kostnadseffektiviteten för EU:s system för handel med utsläppsrätter på ett sätt som även gynnar utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier. Jag vill betona att den överenskommelse som diskuteras i dag är helt och hållet förenlig med Kyotoprotokollets bestämmelser för genomförande, som vanligtvis kallas Marrakechavtalen. Som ni vet innehåller Kyotoprotokollet inte några bestämmelser om hur företag kan använda tillgodohavanden från JI och CDM. I detta direktiv klargörs nu hur detta kommer att genomföras av Europeiska unionen. Det kompromisspaket ni har framför er är mycket noga balanserat. I paketet tar man upp parlamentets bekymmer, genom att ge en noggrann balans mellan kvaliteten och kvantiteten för de JI- och CDM-tillgodohavanden som skall användas inom EU:s system för handel, samtidigt som det fortfarande är robust och enkelt. Kommissionen ber er nu att stödja detta kompromisspaket och, i och med detta, ta ytterligare ett beslutsamt steg för att stärka Europeiska unionens gensvar på utmaningen med klimatförändringarna.    . – Fru talman! Jag vill inleda med att tacka mina skuggföredragande: Chris Davies från liberalerna, David Robert Bowe från den socialdemokratiska gruppen, Cristina García-Orcoyen Tormo från kristdemokraterna och Hans Blokland från EDD-gruppen. Jag tackar dem för deras enhällighet och stöd. Jag vill tacka det irländska ordförandeskapet för dess konstruktiva förhandlingssätt. Jag vill också tacka kommissionen som har samarbetat så väl, fastän den inte är förpliktigad att göra det. Jag står också i tacksamhetsskuld till kommissionär Wallström. Vi har nått en överenskommelse vid första behandlingen. Jag kommer att ta upp nio punkter. Enligt min åsikt är resultatet välgrundat. Punkt 1: Detta kopplingsdirektiv träder i kraft så snart som 2005. Företagen kan börja nu, de får rättssäkerhet nu. Punkt 2: Detta kopplingsdirektiv är inte avhängigt av att Kyotoprotokollet träder i kraft, vilket inte heller lagen om handel med utsläppsrätter är. För oss i Europa börjar Kyotoprotokollet att gälla nu. Vi tänker inte vänta tills Ryssland ratificerar Kyotoprotokollet. Etthundratjugo länder, två tredjedelar av världens befolkning, har redan ratificerat Kyotoprotokollet. Punkt 3: Energiföretag och stora företag kan nu få utsläppsrätter genom att investera i övergången från kinesiska koleldade kraftverk till gas, i den ökade effektiviseringen av koleldade kraftverk, i solkraftverk i Indonesien, i vindkraftverk vid kusten i utvecklingsländer eller i att återvinna förbrukad gas från soptippar. Det finns många fler möjliga sätt att minska koldioxid och andra växthusgaser. Punkt 4: Vi följde Kyotoprotokollet när vi beslutade att det inte är tillåtet att bygga kärnkraftverk. Punkt 5: Kolsänkor kommer inte på fråga eftersom det, som denna kammare ser det, endast är en tillfällig lösning att plantera träd. Träd faller eller brinner upp. Även om träden dör en naturlig död ger de ifrån sig allt kol de har upptagit. Biomassa eller biobränslen är dock i högsta grad ett alternativ. Regeringar kan också skaffa sig erfarenheter genom sänkor. Punkt 6: Stora vattenkraftverk är endast möjliga om de uppfyller de kriterier som Världskommissionen för dammar har fastställt. Fastän vattenkraft faktiskt är till hjälp i kampen mot klimatförändringar, bör också ekologiska och sociala kriterier beaktas. Även på denna punkt är vi strängare än vad som anges i Kyotoprotokollet. Punkt 7: Överenskommelsen att medlemsstaterna måste vidta hälften av sina åtgärder från Kyotoprotokollet i sina egna länder och hälften utomlands har åter bekräftats. Överenskommelser enbart för att binda industrin till detta tak är inte förnuftiga eftersom detta leder till att regeringar, åtminstone vissa regeringar, gör 50 procent av sina investeringar utomlands samtidigt som industrin gör ytterligare 25 procent av landets investeringar utomlands. I slutändan kommer endast 25 procent att investeras i hemlandet och 75 procent utomlands. Genom att agera på detta sätt skulle vi sätta vår ekologiska trovärdighet på spel. Punkt 8: Utanför Europa finns det ett stort intresse för vårt system för handel med utsläppsrätter och detta kopplingsdirektiv. Femton stater i USA och fyra delstater i Australien tänker försöka instifta likvärdiga system för handel med utsläppsrätter. Kommissionen kommer att undersöka om dessa länder kan ansluta sig till vårt europeiska system. Detsamma gäller Kanada och förhoppningsvis i framtiden också Japan. På detta sätt börjar Kyotoprotokollet att införas innan det officiellt träder i kraft. Punkt 9: Vi måste utöka omfattningen av systemet för handel med utsläppsrätter till att inkludera flygväsendet och senare även vägtransporter. Detta är att föredra framför att välja inhemska gemensamma genomförandeprojekt, vilket föreslås av vissa. Till sist tror inte den franska regeringen och industrin på detta kopplingsdirektiv. Det gör inte heller Greenpeace. Detta är gammalmodig dogmatism. Jag är glad att alla politiska grupper, ministerrådet och kommissionen har större förståelse och är beredda att stödja denna kompromiss. Klimatet försämras varje dag, och vi måste agera unisont. För klimatförändringar gör det ingen skillnad var växthusgaserna produceras. Beväpnade med detta kopplingsdirektiv inleder vi nu en världsomfattande kamp för att lösa klimatproblemen.    .Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden för hans utmärkta arbete, och jag hoppas att en behandling kommer att vara tillräcklig. Jag vill endast fokusera på en sak, nämligen sänkor. Jag håller inte med på denna punkt. Jag har precis kommit tillbaka från en resa till Sydamerika som medlem av en officiell delegation. Förvånansvärt nog har de tittat mycket noggrant på detta kopplingsdirektiv, i alla fall i vissa av ministerierna, och jag fick upprepade gånger höra hur viktigt det är för dem att sänkor, med andra ord skogsbruk, inkluderas. Jag förstår varför. Om vi tar med skogsbruk skulle det vara till mycket stor hjälp, inte minst för att bekämpa fattigdomen i dessa länder, eller för att skapa alternativ till droger på platser där dessa odlas. Jag vill också nämna att för nästan ett år sedan ingick Frankrike ett avtal med Colombia som faktiskt inkluderade skogsbruk. Därför finns en konflikt mellan parlamentet och ministerrådet om att vi inte kommer att överleva på längre sikt.    – Fru talman, kommissionärer, mina damer och herrar. Det är nu ungefär två år sedan en ny väg framåt öppnades genom direktivet om handel med utsläppsrätter för de sektorer av industrin som släpper ut mest föroreningar. Dessa sektorer skulle involveras i kampen för att minska koldioxidutsläppen i atmosfären. Detta utgjorde ett komplext första steg som togs först nyligen. Det var verkligen nödvändigt för att EU skall kunna göra framsteg när det gäller att uppfylla sina åtaganden om klimatförändringar. Det är dock sant att ett klimat av rädsla och tvivel utvecklades i samband med den praktiska tillämpningen. Det är därför ändringarna i detta kopplingsdirektiv är så omfattande. I det nuvarande kopplingsdirektivet tillåter man genomförande av rena utvecklingsprojekt. I direktivet tar man också upp erkännande av certifikat för minskning av utsläpp. Genom kopplingsdirektivet skickar man en viktig politisk signal från EU till utvecklingsländer, och antyder att utvecklingsländer genom dessa projekt sannolikt kommer att få mycket större hjälp än de troligen får nu för miljövänlig utveckling. Ett budskap skickas också till de berörda sektorerna, i vilket man gör klart att EU verkligen har för avsikt att tillämpa dessa medel för att underlätta delaktigheten i handeln med utsläppsrätter. Jag tror att föredraganden Alexander de Roo till fullo förstod behovet av att se till att kopplingsdirektivet var mycket flexibelt. Han arbetade därför beundransvärt med alla politiska grupper. Dessutom genomförde han utmärkta förhandlingar med rådet. Jag är säker på att allt detta kommer att bära frukt i morgon och att en majoritet av kammaren kommer att rösta för direktivet vid första behandlingen. Trots detta verkar det som om möjligheterna inte togs eller uppfattades som sådana. Dessutom har vissa framsteg varit för stapplande. Följaktligen är den flexibla mekanismen inte så flexibel som den borde vara. Föredraganden är medveten om detta, eftersom vi har diskuterat det tillsammans. Jag tänker främst på inhemska eller nationella projekt, vilkas tillämpning har begränsats till järnvägsnäten. Jag menar att det skulle ha varit möjligt att acceptera många fler situationer utan att detta hade inneburit några nackdelar för direktivet. Jag menar också att överdriven försiktighet visades vid överläggningarna om tillåtligheten och genomförandet av vattenkraftprojekt. Jag tror att sådana projekt behövs i dessa länder och att de är lämpliga för Marrakechavtalen. Jag instämmer med Rolf Linkohr om att sänkor behövs i dessa länder också, och att överdriven försiktighet har visats även i detta avseende. Trots detta finns det några mycket positiva framsteg som är värda att notera. Ett av dessa är lösningen på problemet med kompletterande åtgärder. Jag kan också nämna medlemsstaternas kapacitet att organisera sig själva, dela gemensamma mål och fastställa den bästa blandningen av lämplig politik för att uppnå dem. Jag tycker att detta är ett utmärkt resultat och vill gratulera föredraganden ännu en gång.    – Fru talman! Jag välkomnar denna överenskommelse. Det är helt avgörande att se till att systemet för handel med utsläppsrätter fungerar när det inleds i januari 2005. Jag vill gratulera föredraganden till hans arbete. Jag har träffat många föredragande, och han har verkligen gjort ett mycket bra arbete. Han har säkerställt en överenskommelse med rådet som är en praktisk kompromiss och som kommer att ge avsevärda miljömässiga vinster, medan den ger industrin en rejält mycket större säkerhet än det ursprungliga förslaget. Jag är glad att vi har lyckats hålla igen antalet utfärdade tillgodohavanden. Det är en känslig lösning att låta medlemsstater övervaka och kontrollera marknaden och se till att den inte svämmar över. Angående särskilda frågor tror jag att vi har lyckats övertyga rådet om behovet av större eftertanke om huruvida inrikes projekt skall inbegripas. De riktlinjer som vi har fastställt i det hänseendet är användbara. Vad ”sänkor” beträffar uppfattar jag det som om vi har den bästa tänkbara uppgörelsen: ett förbud för företag att använda tillgodohavanden från markanvändningsprojekt och kolsänkor i skogar åtminstone tills 2008. Vi kommer att bli varse att detta är mycket svårt att beräkna, och vi behöver tid för att undersöka det närmare. Angående stora vattenkrafts- och kärnkraftsprojekt tycks det vara en besvikelse om vi ville att utsläppsrätterna för sådana projekt skulle utlämnas permanent från systemet, men i praktiken har parlamentet lyckats garantera att projekten och införlivandet inom det europeiska systemet åtminstone är i linje med Kyoto och Världskommissionen för dammar och Marrakechavtalen. Det är egentligen inget dåligt resultat. Vårt budskap till EU:s regeringar är tydligt: verklig miljöförbättring genom minskade utsläpp måste genomföras genom långsiktiga, hållbara ansträngningar på hemmaplan och inte genom billiga, ogenomtänkta och potentiellt skadliga projekt i fattigare länder. Medlemsstater: vi kommer att hålla ögonen på er!    – Fru talman! Överenskommelsen med rådet hade knappt nåtts förrän Greenpeace, Världsnaturfonden och Royal Society for the Protection of Birds hade dömt ut den som otillräcklig och uppmanat ledamöterna att förkasta den. Vissa ledamöter kanske kommer att rösta emot den när tiden är inne, men de kommer förmodligen att tillhöra de som brukar sätta industrins intresse framför miljöns. Jag är inte riktigt säker på att Världsnaturfonden betraktar dem som sina vänner. Jag kände en viss skadeglädje, i synnerhet med tanke på det annalkande valet, över att vår föredragande från de gröna blivit utdömd av Greenpeace för sitt arbete, men personligen gratulerar jag honom. Han har gjort ett utmärkt arbete för att hålla ihop alla sidor i detta parlament. Givetvis är överenskommelsen svag, men vi måste börja någonstans. Verkligheten är att vi visste att det fanns motstånd mot genomförandet av dessa åtgärder, till och med bland medlemsstaterna. Jag glad över att EU fortfarande försöker vara ledande i världen i hela frågan om klimatförändringar. Den verkliga frågan är dock, för det första, att vi måste införa något slags överenskommelse, och för det andra att vi måste gå framåt. Jag är bekymrad över vad som kommer att hända om Kyotoprotokollet inte träder i kraft. Detta är den nyckelfråga som kommissionsledamoten försöker att ta itu med denna vecka med sina kolleger. Kan vi övertala Ryssland – den avgörande komponenten i ekvationen – att ansluta sig till Kyotoprotokollet och få det att träda i kraft? Jag tycker inte om att behöva ge efter för utpressning. Det kan dock, för en gångs skull, vara ett pris som är värt att betala.    – Fru talman! Förra året slöt Jorge Moreira da Silva, vid den tiden ledamot i denna kammare, en överenskommelse med rådet om handel med växthusgaser. Detta var inte lätt, eftersom de överenskommelser som redan hade nåtts med industrin i ett antal länder för att minska utsläppen av växthusgaser måste införlivas i EU:s politik. I dag, eller snarare i morgon efter omröstningen, kommer vad jag anser vara en ny överenskommelse att ha nåtts och nya arrangemang kommer att finnas på plats, genom vilka handeln med utsläppsrätter kommer att utökas till att omfatta tredjeländer. Jag är stolt över att vi, Europeiska unionen, har visat att vi tar Kyotoprotokollet på allvar och att vi inte bara ingår överenskommelser utan också följer dem. Vi har inom EU alltför länge fört en defensiv politik inom miljöområdet. Med den nya mekanismen för ren utveckling, CDM, och gemensamt genomförande kan vi ännu en gång ta ledningen på den internationella arenan. Tack vare utvecklingen och exporten av ren teknik skapar vi en ny marknad för renare produktionsprocesser. Vår europeiska industri kommer att gynnas av detta. Jag förväntar mig dock att överföringen av miljövänliga tekniker också skall hjälpa utvecklingsländerna att införa hållbarhet, och det kommer också att ge dem ökat välstånd. Utbytesprojekten som nu kan införas med utvecklingsländer eller med länder som rör sig mot en marknadsekonomi, utvidgar marknaden för handel med utsläppsrätter, och minskar därmed kostnaderna per reducerat ton växthusgas, en hög vinst för miljön till lägsta möjliga kostnad. I utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och även i diskussioner med föredraganden har mycket sagts om riskerna med att placera minskningar utanför de egna medlemsstaterna. Eftersom vi nu har enats på EU-nivå om att ett gemensamt genomförande och CDM bara är tillägg, måste vi nöja oss med den granskning som har anordnats. Det som är viktigt nu är att industrin tar det som är tillgängligt. Alexander de Roo har gjort sitt allra bästa, vilket jag varmt vill gratulera honom till. Han har möjliggjort välgrundade förhandlingar, vilket jag också vill tacka honom för.    – Fru talman, fru kommissionär Wallström! Innan jag kommer till betänkandet av Alexander de Roo vill jag säga några ord om handel med utsläppsrätter i allmänhet, om betänkandet av Jorge Moreira da Silva som Ria G.H.C. Oomen-Ruijten också har nämnt. I betänkandet av Jorge Moreira da Silva föreslog parlamentet att en övre gräns eller ett tak skulle införas för den nationella tilldelningsplanen, och vi ville att gränserna i varje lands nationella tilldelningsplan skulle vara desamma. Tyvärr avslog rådet då ändringsförslaget. Detta är ett av skälen till att vi nu står inför en situation där vi har ett virrvarr av nationella tilldelningsplaner som inte är kompatibla med varandra. Många medlemsstater hade fortfarande inte tillkännagett någon plan alls den 31 mars, och vissa har lämnat in planer som är allt annat än ambitiösa. Jag vill uttryckligen stödja er, kommissionär Wallström, i ert engagemang för att uppmuntra medlemsstaterna att införa andemeningen och innehållet i detta direktiv, och om nödvändigt inleda rättsliga förfaranden i EG-domstolen för att tvinga dem att göra detta. Även om parlamentets ändringsförslag inte antogs ordagrant, tillåter faktiskt inte kraven i bilaga III att industrin beviljas generöst ökade utsläppsrätter. Det är därför mycket viktigt att vi håller ögonen öppna i detta avseende. Vi har också sammanställt en skrivelse om detta till kommissionens ordförande Romano Prodi. Vi kan inte tillåta att industrin i de medlemsstater som är relativt ambitiösa får lida på grund av att några få medlemsstater fortsätter att tro att de inte behöver göra något alls: Något måste också göras på nationell nivå, hur viktigt gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling än är. Detta leder mig till de Roo-betänkandet. Jag menar att de Roo-betänkandet är ett viktigt steg framåt inom den internationella klimatpolitiken. Vi stärker Kyotoprocessen och vi har också visat att det finns vissa gränser här. Till skillnad från Rolf Linkohr menar jag dock att vi gör rätt i att hålla oss till vår ståndpunkt att inte inkludera sänkor. Ni har nästan alltid rätt, Rolf Linkohr, men jag anser att ni har gjort en felberäkning här, även om ni är fysiker. I själva handeln med utsläppsrätter har vi en utsläppsfaktor på noll för biomassa, vilket betyder att man inte behöver några certifikat alls om man bränner biomassa. Brännande av biomassa gynnas mycket av detta. Om vi nu också betalar för plantering av träd, har vi själva beslutat detta och skyddar inte klimatet.    . – Fru talman! För det första – och ni har hört mig säga detta förut – kommer vi att få leva med frågan om klimatförändringar väldigt länge – kanske i generationer. Det kommer att utgöra en utmaning för mänskligheten i generationer framöver. Det är viktigt att Europeiska unionen bör fortsätta att ge prov på ledarskap i denna fråga. Vi bör fortsätta att visa att vi är villiga att skrida till handling på hemmaplan och internationellt, och att vi anser att ett verkligt globalt problem även kräver en global lösning. Vi kommer också att bli tvungna att vara kostnadseffektiva. För att vara trovärdiga måste vi titta på de kostnadseffektivaste lösningarna. Detta är en del av det förfarandet, och i och med detta kommer vi att kunna mobilisera alla de olika aktörerna. Detta kommer att hjälpa oss att göra det. Jag tackar återigen föredraganden och hela Europaparlamentet för detta. Jag vill kommentera två punkter som nämnts under debatten. Först och främst Ryssland. Som nämnts kommer en grupp kommissionsledamöter att åka till Ryssland senare i veckan för att diskutera ett antal frågor, inklusive många samarbetsområden med Ryssland. Vi bör inte vänta på Ryssland – det är riktigt – men de 120 länder som har skrivit under väntar inte; faktum är att de redan genomför åtgärder i fråga om klimatförändringar. Vi bör dock vidmakthålla pressen på Ryssland och göra det tydligt för ryssarna att de håller nyckeln till att genomföra Kyotoprotokollet, att det de gör är viktigt, och att vi räknar med dem. Därför kommer vi att fortsätta att arbeta med det. Den andra frågan är viktig: argumentet om sänkor och vår ståndpunkt om sänkor. Jag är återigen glad över att vår ståndpunkt om sänkor är konsekvent, eftersom vi i alla förhandlingar om Kyotoprotokollet varit tämligen skeptiska vad gäller sänkor – åtminstone fram till en sådan tidpunkt då vi kan övervaka och kontrollera sänkor och betrakta dem som pålitliga. Det är ett av argumenten, och det andra är sänkornas tillfälliga art och minskade utsläpp från dem. Vi har också följt vår inställning i detta förslag och jag välkomnar det. Detta är argumenten. Vi har alltjämt för många osäkerheter, och vi måste förtydliga dessa; men självfallet finns de i Kyotoprotokollet, och jag hoppas att detta en dag kommer att vara en möjlighet för Brasilien och andra länder. Så länge som vi inte har fullständig kunskap bör vi dock vara försiktiga. Detta kommer att vara ytterligare ett effektivt instrument i vår klimatförändringspolitik.    – Tack, fru kommissionär Wallström. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Fru talman! Vi är fler än 63 personer som i egenskap av ledamöter av Europaparlamentet har lagt fram ett förslag till misstroendevotum mot kommissionen, inte för att vi inte har förtroende för alla kommissionärer, utan för att detta är det enda sätt vi har att tillskriva någon ansvaret för Eurostat-skandalen. Vi uppmanar kommissionen att själv tillskriva någon ansvaret och, om den inte vill göra detta är vi tvungna att lägga fram vårt förslag tillmisstroendevotum som omfattar alla. Det finns 67 underskrifter av vilka 60 verifierades för ett par timmar sedan. Det finns ytterligare två underskrifter som verifierats av tjänsteenheterna, och det finns två som tjänsteenheterna inte vill verifiera och i samband med vilka vi har lämnat in skriftliga bekräftelser. Tjänsteenheterna bör nu därför ha åtminstone 64 underskrifter, och presidiet har inget annat val än att notera att ett förslag till misstroendevotum lagts fram med 63 underskrifter, med andra ord det erforderliga antalet underskrifter. Det måste därför tas upp på föredragningslistan inom 24 timmar, och en omröstning måste äga rum inom 48 timmar. Jag hoppas att talmannen kan notera att de 63 underskrifterna nu har erhållits och att tjänsteenheterna inte tolkar arbetsordningen korrekt genom att försöka att få folk att dra tillbaka sina underskrifter.    – Vi har noterat detta. Vi kommer naturligtvis att titta närmare på detta, kontrollera namnen och återkomma i ärendet i morgon.    – Nästa punkt på fördragningslistan är ett betänkande (A5-0265/2004) av Blokland för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer.    . – Fru talman! Jag vill börja med att tacka Europaparlamentet, utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i synnerhet föredraganden, Hans Blokland, för hans betänkande. Kommissionen försöker med sitt förslag om ett nytt batteridirektiv att vidga ramen för den befintliga gemenskapslagstiftningen om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen till att omfatta alla batterier och ackumulatorer som finns på gemenskapsmarknaden. I dag omfattar den befintliga lagstiftningen endast 7 procent av alla bärbara batterier som säljs varje år i Europeiska unionen. Detta har förhindrat upprättandet av effektiva nationella insamlings- och materialåtervinningssystem. Konsumenterna har även varit osäkra över vad som skall samlas in eller inte, och har därför inte deltagit effektivt i de nationella insamlingssystemen. Resultatet är att många batterier i dag hamnar i naturen. År 2002 till exempel deponerades eller förbrändes omkring 45 procent av den totala volymen bärbara batterier som såldes i EU:s 15 medlemsländer. Det nuvarande förslaget syftar till att uppnå en hög nivå för miljöskydd, samtidigt som det bidrar till att den inre marknaden för batterier fungerar väl. I detta hänseende har kommissionens förslag två centrala mål: att skapa ett slutet kretslopp för alla batterier och ackumulatorer, och att införa ett ansvarssystem för den enskilde tillverkaren. Det förslagna slutna kretsloppet kräver att medlemsstaterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att använda batterier bortskaffas för gott och uppnå en hög nivå för insamling och materialåtervinning av batterier. Jag är säker på att de föreslagna insamlingsmålen för bärbara batterier, i kombination med de föreslagna höga materialåtervinningsmålen, kommer att skydda vår miljö mot riskerna som följer då dessa batterier bortskaffas. Dessutom tar man i förslaget upp frågan om okontrollerat bortskaffande av farliga batterier som innehåller kvicksilver, kadmium eller bly. Utöver de befintliga restriktionerna för användning av dessa ämnen, som fastställs i direktivet om uttjänta fordon, kommer följande åtgärder att införas i detta hänseende: ett förbud mot deponering och förbränning av samtliga industri- och bilbatterier, vilket omfattar de flesta batterier som innehåller bly och kadmium, och ytterligare ett insamlingsmål för bärbara nickel-kadmiumbatterier, som kräver övervakning av avfallsflödet för att bestämma mängden bärbara nickel-kadmiumbatterier som bortskaffas. I den utvidgade konsekvensanalysen har man konstaterat att de föreslagna politiska alternativen är de mest hållbara från en ekonomisk, social och miljömässig synvinkel. Jag inriktar mig nu mot införandet av ett ansvarssystem för den enskilde tillverkaren. Tillämpningen av ansvarsprincipen för tillverkare är ett viktigt steg mot att införliva de yttre miljökostnaderna i produktionsfasen och på samma gång mot att uppmuntra tillverkare att marknadsföra miljövänligare produkter. Samtliga batterier och ackumulatorer bör avlägsnas från avfallsflödet och återvinnas för att undvika skador på miljön och återanvända de olika metaller som de innehåller. För att uppnå detta mål måste vi skapa ett slutet kretslopp och göra batteritillverkarna ansvariga för de produkter som de tillverkar.    . – Fru talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! För utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, vill jag klargöra mitt betänkande om batterier och ackumulatorer. Efter Europaparlamentets uttryckliga insisterande finns det äntligen ett förslag från Europeiska kommissionen. Ett antal punkter i kommissionens förslag kan ses som positiva. För det första omfattas alla batterier av direktivet. För det andra finns det bindande insamlingsmål. För det tredje är återvinningsprocenten och återvinningseffektiviteten bindande, och för det fjärde har tillverkarens ansvar stor betydelse för finansieringsmekanismerna. I utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har vi fört en utförlig debatt om batterier. Mer specifikt har vi diskuterat hur man undviker användningen av tungmetaller och insamlingsmål. Enighet har nåtts med alla grupper i de flesta punkter i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Också om insamlingsmålen för batterier har vi nått en kompromiss som har brett stöd. Eftersom försäljningssiffrorna för batterier varierar i tämligen hög grad mellan de olika medlemsstaterna, särskilt efter den 1 maj, har ett beslut fattats för att föreslå att insamlingsmålet skall utgöra en viss procentandel av försäljningen. När det gäller att undvika att använda tungmetaller har utvecklingen pågått under flera år. I EU:s lagstiftning fastställs nu att tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium är förbjudna i material och fordonsdelar som kommit ut på marknaden efter den 1 juli 2003, samt i nya elektriska och elektroniska apparater som kommer ut på marknaden efter den 1 juli 2006. Ett viktigt problem i samband med batterier och ackumulatorer är just förekomsten av kvicksilver, bly och kadmium, som är tungmetaller. På sidorna 9 till 12 i motiveringen till kommissionens förslag beskrivs tydligt de skadliga miljö- och hälsoeffekterna av kvicksilver, kadmium och bly. Av detta skäl förbjöds de flesta batterier som innehöll kvicksilver redan 1998. Den vägledande principen bakom förslagen till kommissionens reviderade batteridirektiv har alltid varit ett förbud mot nickel-kadmiumbatterier. Överraskande nog har kommissionen i sitt nuvarande förslag inte krävt ett förbud för dessa, utan föreslagit ett så kallat slutet kretslopp för kadmium. Det verkar dock inte finnas något slutet kretsloppsystem, eftersom endast 80 procent av bärbara nickel-kadmiumbatterier måste samlas in. Följaktligen hamnar 20 procent av alla bärbara nickel-kadmiumbatterier på soptippar eller i förbränningsugnar. Eftersom kadmium är en flyktig metall kommer den, i fallet med avfallsförbränning, oundvikligen att hamna i atmosfären. Det är därför utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentpolitik har infört ett förbud mot kvicksilver, kadmium och bly. Förutom detta har vi inkluderat en uttömmande förteckning över undantag för de fall där inga faktiska ersättningar finns. Detta omfattar batterier till hörapparater, nödbelysning, industribatterier, blyackumulatorer och sladdlösa motordrivna verktyg. Även om jag personligen inte tycker att det sista undantaget är nödvändigt, har jag ändå lagt till det för att tillmötesgå invändningar från ett antal ledamöter. Ersättningen för nickel-kadmiumbatterier, nickel-metallhydridbatterier, arbetar vid en temperatur på –20 grader Celsius till +60 grader Celsius. Därför antar jag att dessa batterier kan användas inom hela EU. Slutligen vill jag kommentera den tecknade serien från European Portable Battery Association, i vilken det inkorrekt antyds att inga typer av apparater längre skulle tillåtas om betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor antas. Jag har en gammal – fyra och ett halvt år gammal – mobiltelefon. Denna gamla telefon innehåller ett litium-jonbatteri. Jag är nästan säker på att batterierna i alla era mobiltelefoner är nickel-metallhydrid- eller litium-jonbatterier. Kort sagt, om nickel-kadmiumbatterier förbjuds i dessa produkter, innebär det inga som helst problem. Ett annat exempel från den tecknade serien handlar om blyackumulatorer i bilar, vilka inte förbjuds i direktivet om uttjänta fordon. Inte heller förbjuds de inom ramen för batteridirektivet, eftersom, som ni hörde för ett ögonblick sedan, de finns med på förteckningen över undantag. Detsamma gäller för knappceller i hörapparater och klockor, sladdlösa motordrivna verktyg, nödbelysning och alla tillämpningar inom industrin. Till och med den europeiska konsumentorganisationen BEUC är för ett förbud mot nickel-kadmiumbatterier i konsumentprodukter. Fastän det, som ni är medvetna om, finns många alternativ, har jag lagt märke till att industrin i princip är emot ett förbud, detta i sådan utsträckning att de fortfarande är emot det i dag, trots att alla undantag de krävt finns med. Jag anser att sådana argument inte skall ha någon betydelse för beslutsfattandet. Jag misstänker att det finns en farlig taktik bakom detta. I detta avseende är det värt att notera att industrin, som visar så stort motstånd mot ett förbud mot nickel-kadmiumbatterier, förespråkar alternativ för dessa på sina egna webbplatser. Vi bör därför också främja dessa alternativ, nämligen genom att utesluta skadliga tungmetaller från batterier i så stor utsträckning som möjligt.    – Fru talman! Jag måste medge att innan jag kom till Europaparlamentet arbetade jag med nickel-kadmiumbatterier i tio år. Vi byggde till och med en fabrik och jag tog ett antal patent som nu har gått ut. Jag har därför inga ekonomiska intressen att anmäla. Jag måste också erkänna att vi på den tiden inte tänkte så mycket på hur dessa batterier skulle hanteras senare. Jag menar därför att vi gör rätt i att undersöka hur dessa batterier kan återvinnas. Jag skulle dock råda er att inte använda förbud, utan att i stället införa alternativen snabbare, och sådana alternativ finns i teorin. Små bränsleceller kan lätt föras ut på marknaden i år eller nästa år, och de innehåller inga tungmetaller. De kommer också från samma företag som tillverkar nickel-kadmiumbatterier, det finns i alla fall många som har erfarenhet av dem, och jag skulle rekommendera detta i stället för att gå direkt till ett förbud.    – Fru talman! Batterier utgör en del av vårt dagliga liv. Faktum är att man med rätta kan säga att utvecklingen av bärbar elkraft, i synnerhet laddningsbar elkraft, har revolutionerat våra liv. Vi bär förmodligen alla på två eller tre batterier – i våra telefoner, i våra klockor, i våra bilnyckelringar och det kanske till och med finns en eller två pacemakers i detta parlament. Batterier har ökat säkerheten. Sladdlösa motordrivna verktyg har gjort byggplatser mycket säkrare, och vid strömavbrott är vi ofta beroende av batterier för reservbelysning och nödkraft. Jag var nyligen i ett kärnkraftverk där de har ett batteri stort som ett hus som levererar reservkraft i händelse av ett strömavbrott. Jag vill gratulera kommissionen till dess förslag som är balanserat och står i proportion till problemet. I synnerhet gratulerar jag kommissionen till dess sätt att behandla problemet med avfall. Vissa länder som till exempel Belgien har framgångsrikt avlägsnat batterier från avfallsflödet. Vi bör vara angelägna om att se till kostnaderna för detta. I Belgien kostar det åtminstone dubbelt så mycket att samla in batterierna som vad själva batterierna egentligen är värda. Vi behöver en marknadsstyrd lösning så att vi inte samlar in saker bara för sakens skull. Liksom i de flesta avfallsfrågor i mitt land, är Förenade kungarikets meritlista patetisk. När de mål som kommissionen fastställt antas hoppas jag att de kommer att mötas, och att vi inte upprepar den situation som rådde med gamla kylskåp när direktivet låg på hyllan och samlade damm tills det var försent att tillämpa det i tid. Jag hoppas också att Förenade kungarikets regering kommer att finansiera de lokala myndigheterna ordentligt som åläggs uppgiften att samla in dessa batterier. Jag stöder vissa av ändringsförslagen. I synnerhet stöder min grupp åtgärden att inte fastställa återvinningsmål baserade på ett godtyckligt antal gram – 160 gram för varje land. En sådan politik som skall passa alla skulle vara bisarr i länder som de baltiska staterna där batterimarknaden inte ens är hälften av 160 gram. Att fastställa återvinningsmålen grundade på en procentsats är en mycket förnuftigare inställning. Min grupp kommer dock inte att stödja ändringsförslagen för artikel 4 avseende förbuden mot tungmetaller. För det första är alternativen inte utvecklade i varje enskild sektor. I fråga om motordrivna verktyg har i synnerhet de alternativa batterierna inte fungerat lika bra, och vi skulle få se verktyg som har en mycket kortare livslängd och som kastas tidigare än för närvarande. För det andra har vi i Förenade kungariket haft ett antal studier om föroreningar där man tittat på deponering och förbränning. Trots att vi har kadmium i miljön, är batterier som källa till kadmium inte betydande. Om vi vill minska detta måste vi se över fossila bränslen, gödningsmedel och metallframställningsindustrierna. Slutligen, tidsskalan. Batterier som säljs nu kommer inte att hamna i avfallsflödet förrän om mer än 16 år. Därför löser inte förbudet mot tungmetaller problemet på kort sikt.    – Fru talman, fru kommissionär Wallström! Vi använder verkligen fler batterier i dag, och det orsakar problem. Först och främst vill vi göra batterier miljövänliga att använda, och sedan vill vi se till att de inte bidrar till att göra våra avfallsproblem värre än de redan är. Detta betyder att vi behöver en strategi som garanterar att så få batterier som möjligt hamnar på soptippar, för det andra måste vi se till att innovationer görs i fråga om batteritillverkning. Jag stöder därför också kommissionens strategi att inkludera alla batterier i lagstiftningen och att se till att det finns ett tillverkaransvar inom batteritillverkningen. Jag instämmer också i de många kompromisser vi gemensamt har nått med målet att förbättra organisationen av insamlingen och återvinningen av batterier så att våra avfallsproblem faktiskt minskar. Det finns en rad olika åsikter i kammaren om hur man skall uppmuntra innovationer och undvika tungmetaller. Det viktiga är att vi sänder ut signalen att vi vill ha batterier som inte skadar miljön, som inte innehåller tungmetaller och som är enkla att återvinna. Parlamentet måste se till att denna signal är tydlig så att batteriindustrin förnyar sig. Detta kan förstås också genomföras genom att använda olika deponeringssystem, med en högre deponeringsavgift för skadliga batterisystem än för andra. I slutändan måste också konsumenten göra sitt.    – Fru talman! Trots hotet om en misstroendevotering hoppas jag att kommissionsledamoten inte kommer att avbeställa sina flygbiljetter till Moskva. Lobbyarbetet har varit intensivt och övertygande i denna fråga. Jag måste medge att mina åsikter i fråga om detaljer har ändrats många gånger, men jag har kommit till slutsatsen att samtidigt som vi stöder ett slutet kretslopp för materialåtervinning av kadmiumbatterier på medellång sikt, bör vi på lång sikt eftersträva att ersätta sådana batterier på grund av deras giftighet. De många undantag som jag kommer att stödja visar att jag anser att detta tillvägagångssätt är måttfullt och balanserat. Vi måste vara försiktiga med att inte fastställa en nivå för bly som är så låg att den i verkligheten hindrar användning av batterier som endast innehåller spårelement av bly för viktiga ändamål, särskilt hörapparater. Jag betvivlar inte att vi i praktiken kommer att kunna lösa dessa frågor då vi överväger lagstiftningen ytterligare. Jag vill beröra frågan om insamlingsmål för bärbara batterier. Jag är djupt cynisk angående dessa. Jag har varit föremål för påtryckningar från British Local Government Association, som vill att jag stöder förslag om mycket högre mål – detta från en organisation som representerar lokala myndigheter som för närvarande endast samlar in 12 procent av hushållsavfallet. Alltihop framstår som löjligt. Som vi vet kommer medlemsstaterna alltför ofta överens om vad som bör vara rättsligt bindande mål i den säkra vetskapen om att de patetiskt ohanterliga genomförandeförfaranden som kommissionen har till sitt förfogande kommer att innebära att de egentligen aldrig kommer att behöva uppnå dessa mål inom en tid som ens är i närheten av den föreslagna tidsskalan. Liksom jag har sagt under de senaste fem åren, måste vi hitta bättre sätt att få ministrar som ställer sig bakom dessa överenskommelser att hålla sitt ord.    – Fru talman! Kadmium är ett mycket giftigt ämne. I ramdirektivet för vatten beslöt vi, det vill säga rådet, parlamentet och kommissionen, att successivt införa ett förbud mot kadmium. Varför gör vi inte samma sak här? Kommissionen har föreslagit ett slutet kretslopp för kadmium, men föredraganden har redan påpekat att endast 80 procent återvinns, vilket betyder att 20 procent försvinner ut i miljön. Kommissionens förslag har en annan svag punkt, nämligen avlägsnandet av kadmium – en liten mängd av det – från avfallsflödet, som är enormt. Detta är ett mycket ineffektivt arbetssätt, och därför är det bättre att arbeta med ett förbud och senare införa ett antal undantag. Litium-jon- och nickel-hydridbatterier finns redan på marknaden. I framtiden kommer också bränsleceller att finnas tillgängliga. Det finns således redan ett alternativ. Även marknadsandelarna för alternativet växer redan. Därför är det mycket beklagligt att kommissionen har gett efter för trycket från delar av industrin. EU-politiken borde belöna pionjärerna inom industrin och inte dem som ligger efter, vilket kommissionen gör. Tyvärr är det exakt detta, att belöna dem som ligger efter, som kristdemokraterna och kommissionen gör. Jag hoppas att majoriteten i denna kammare vet bättre.    – Fru talman! Kadmium är en farlig kemikalie. Det är cancerogent och kan leda till svåra skador på nervsystemet. Det anrikas också biologiskt, vilket innebär att det stannar i kroppen och lagras med tiden. Hög exponering kan leda till allvarlig lung-, prostata- och njurcancer. Användningen av kadmium bör därför förbjudas. Åtminstone skulle ett förbud mot kadmium i hushållsbatterier hjälpa till att minska kadmiumnivåerna och med tiden främja användningen av alternativ i batterier. Dessa alternativ till kadmium är vad vi verkligen behöver, och de finns redan. Kadmiumförorening av miljön innebär mycket höga hälsomässiga och ekonomiska kostnader, inklusive kostnader för vattenrening. Dessa kostnader – eller mer korrekt dessa potentiella besparingar – måste tas med i beräkningen när kostnaden för ett förbud mot kadmium bedöms. Om man betraktar farorna med kadmium inser man att vi måste finna alternativ. Det finns alternativ och vårt enda sätt att få dem är att införa ett förbud. På lång sikt är detta rätt inriktning för folkhälsans, konsumentskyddets och miljöns skull. Den propaganda som vi har hört, som är fullständigt förenklad och helt felaktig, gör ingenting för att hjälpa debatten, slösar pengar för dem som försöker att stödja den motsatta inriktningen, och kommer inte att fungera. Jag hoppas att ledamöterna i detta parlament inte kommer att påverkas av denna förenklande smörja.    . – Fru talman! Jag har lämnat en lista till sekretariatet som anger vilka ändringsförslag som är godtagbara för kommissionen.(1). Jag kommer att begränsa mig till att kommentera två frågor som har väckts under debatten och återigen förklara varför kommissionen inte föreslog ett förbud. Som ni vet genomförde kommissionen en utvidgad konsekvensanalys vid utarbetandet av detta förslag. Den har bedömt hållbarheten i olika politiska alternativ, inklusive ett förbud mot ämnen. Det är viktigt att komma ihåg att kommissionen i detta förslag har bevarat en allmän restriktion för användningen av kvicksilver i batterier, i enlighet med det befintliga batteridirektivet. Restriktionerna i direktivet om uttjänta fordon fortsätter också att gälla, så bestämmelserna finns. Utifrån denna konsekvensanalys valdes dock inget förbud mot ämnen av följande anledningar: Ett förbud mot ämnen kan bara vara aktuellt om möjliga alternativ finns. För tillfället finns dessa alternativ inte för alla tillämpningar. Ett förbud skulle alltid vara begränsat i sin omfattning och skulle aldrig kunna omfatta alla farliga batterier. Såsom vi redan har hört kommer ett förbud mot ämnen kanske inte att omfatta sladdlösa motordrivna verktyg, nödbelysning och industriella tillämpningar. Faktum är att ett förbud endast skulle stå för omkring 16 procent av den totala marknaden för nickelkadmium-batterier, och mindre än 6 procent av den totala marknaden för blybatterier. En hög procentsats av dessa farliga batterier används eller lagras för närvarande i hemmen. Man uppskattar att 60 procent av de laddningsbara bärbara batterierna ”hamstras” eller lagras i hemmen. De skulle inte omfattas av förbudet och skulle ändå riskera att hamna i naturen. För kadmiumbatterier har ersättningarna en kortare livslängd och är dyrare, så det skulle skapa mer avfall och extra kostnader för konsumenterna. Detta är huvudargumenten till varför vi väljer ett slutet kretslopp som lösning. Vi har föreslagit detta slutna kretslopp för samtliga batterier. Det bör säkerställa att batterier inte längre hamnar i avfallsströmmen, utan i stället samlas in och återvinns. För industriella nickelkadmium-batterier garanteras det slutna kretsloppet av det förslagna förbudet mot deponering och förbränning. Detta är våra huvudargument. Jag förmodar att detta kommer att debatteras från och med nu, men vi tycks alla vara överens om att det är viktigt att övervaka vad som händer och hitta den bästa lösningen för att se till att dessa farliga ämnen och batterier inte hamnar i avfallsströmmen. De måste tas om hand. Jag tackar er för ert arbete med detta betänkande och för debatten.    – Tack, fru kommissionär Wallström. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0261/2004) av Wijkman, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om integrerad produktpolitik – Miljöpåverkan ur livscykelperspektiv.    . – Fru talman! Fru Wallström! Miljöpolitiken har hittills varit relativt framgångsrik när det gäller att ta hand om punktutsläpp från fabriker, kraftverk osv. Det förhåller sig annorlunda med icke-punktutsläpp, dvs. påverkan från konsumtionen av varor och tjänster. Problemet vi står inför är att de samlade föroreningarna i samhället, inte minst via våra konsumtionsvanor, hela tiden ökar. Europeiska miljöbyrån har nyligen visat att avfallsvolymen i de femton medlemsländerna ökat med femton procent sedan 1990. Trots att vi alltså reducerat föroreningar och använder energi och material mer effektivt äts vinsterna snabbt upp av ökad tillväxt. Eftersom BNP i världen förväntas öka tre, fyra gånger de närmaste 30-40 åren måste vi göra någonting radikalt om vi inte bokstavligen skall dränkas i ett allt större berg av sopor och föroreningar. Den integrerade produktpolitik som vi diskuterar här idag erbjuder utmärkta möjligheter att skapa en ram av incitament för att få oss att lämna produktions- och konsumtionsmönster. Dessa karaktäriseras av ett slit- och slängtänkande av linjära flöden till förmån för resurseffektivitet, avfallsminimering, kontrollerad användning av farliga ämnen och ett stärkande av naturresursbasen. För att detta skall ske måste emellertid den integrerade produktpolitiken grundas på en långsiktig vision av hur vi skall förändra vår industriella produktionsmodell. Jag menar att det vi lärt oss är att det inte räcker att förorena lite mindre. Vi måste sträva efter produktions- och konsumtionsmönster som är rena i sig själva. Fördelen med integrerad produktpolitik är att den innebär ett helhetsgrepp, dvs. angriper hela produktkedjan, från råmaterialutvinning via produktdesign och själva produktionsfasen till det stadium när produkten tjänat ut. Kommissionens förslag innehåller ett antal bra saker, men är ändå inte tillräckligt proaktivt. Det verkar som om kommissionen delvis valt bort den integrerade produktpolitiken till förmån för de tematiska strategierna. Jag ser det inte som ett antingen eller utan som ett både och. Vi behöver de tematiska strategierna, men vi behöver också ett ramverk för den integrerade produktpolitiken för att hålla ihop politiken och vara en drivkraft i själva genomförandet. Överhuvudtaget måste miljöpolitiken och även energipolitiken bli långt mera koherent och konsistent. Vi har idag en uppsjö av direktiv och regelverk, men helheten får alltför litet uppmärksamhet. Kommissionen talar i sitt förslag om att använda frivilliga metoder så mycket som möjligt. EMAS och ISO är naturligtvis bra, men forskningen visar att det inte räcker. Frivilligheten i kommissionens tappning är också kopplad till marknadskrafterna, dvs. arbetet med marknaden. Eftersom miljökostnaderna högst sällan är invägda i priserna fungerar emellertid marknaden inte tillfredsställande. Företagen måste få direkta incitament, dvs. kunna tjäna pengar på att utveckla miljöanpassade produkter. Så är det sällan idag och hur skall då marknaden kunna hjälpa till? Kommissionen talar i sitt meddelande om att förbättra informationen till konsumenterna. Det är bra, men det är naivt att tro att bättre märkning och bättre miljöinformation skall lösa detta problem. Jag har själv varit med och utvecklat miljömärkning i Norden och jag vet hur svårt det är att få ett brett genomslag. Som jag ser det behöver vi ett dynamiskt ramverk kring den integrerade produktpolitiken som ger riktlinjer för politiken i stort och som ger stöd för de tematiska strategierna. Detta ramverk bör kännetecknas av en klar vision som bl.a. går ut på följande. För det första en systemansats där livscykeltänkandet utgör själva basen. För det andra en fördjupad förståelse av hur naturen och ekosystemet fungerar för att kunna anpassa företagens produkt- och affärsmodeller efter biologiska principer. För det tredje en optimering av själva produktdesignen genom val av materiel med så liten miljöpåverkan som möjligt. För det fjärde principen om att produkter som har tjänat ut skall separeras i sina beståndsdelar och återanvändas, alternativt om det är frågan om biologiskt nedbrytbara material, fasas in i naturens kretslopp. Slutligen skall informationsevolutionen utnyttjas långt mer maximalt för att främja större effektivitet när det gäller användningen av energi, material och avmaterialisering. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma de möjligheter som erbjuds genom att lära av naturen och kopiera naturen. Jag hinner inte gå in på detta nu, men det finns en rad exempel där företagarna idag utnyttjar dessa principer och åstadkommer helt rena lösningar och dessutom tjänar pengar på det. Fru talman, vid diskussionen i utskottet framhöll kommissionens representant att man inte är primärt inställd på ett ramdirektiv. Jag beklagar detta. Jag är övertygad om att det behövs och jag hoppas att kommissionen under Wallströms ledning kommer att ta sig en funderare på detta och inse att det är viktigt på sikt att åstadkomma ett horisontellt politiskt ramverk som hjälper till i det totala miljöarbetet.    . Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Parlamentets förslag till betänkande stöder ett livscykeltänkande och ger en god vägledning för hur kommissionen skall vidareutveckla den integrerade produktpolitiken under de närmaste åren. Vi har lagt ner mycket ansträngningar på att hitta ett namn som är bättre och som kan säga någonting till den oinsatte om vad detta handlar om. Bara det är en viktig uppgift. Jag uppskattar verkligen de ansträngningar som ligger bakom detta betänkande, i synnerhet det arbete som har lagts ner av föredraganden Anders Wijkman. I kommissionens meddelande betonar vi att det var nödvändigt att visa hur det här kan fungera i praktiken och vi har också sagt att vi vill använda två metoder för detta. För det första att genomföra ett par pilotprojekt som för samman olika aktörer för att diskutera och helst också genomföra åtgärder som minskar dessa speciella produkters miljöpåverkan. För det andra håller vi på att utarbeta en europeisk förteckning över de produkter som har den största potentialen för miljöförbättringar. En sådan förteckning kan hjälpa oss att inrikta våra insatser på de viktigaste produkterna. I betänkandet finns många intressanta insikter. Låt mig kommentera ett par av dem som är viktiga och som visar på sambandet mellan temastrategierna och detta förslag, som också föredraganden nämnde. Jag skulle också vilja beskriva hur jag ser på kopplingen mellan integrerad produktpolitik och andra initiativ som nämns i betänkandet, i synnerhet de två temastrategierna; strategin för en hållbar användning av naturresurser och strategin för förebyggande av avfall och återvinning. Min långsiktiga vision för dessa tre områden är egentligen ganska okomplicerad. Jag anser att strategin för naturresurser skall omfatta de allmänna problemen förbundna med frågan om hur vi skall kunna bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan. Strategin skall ange vad man skall göra för att åstadkomma denna frikoppling och fastställa allmänna mål om hur naturresurserna skall skyddas mot överexploatering och förorening. Den integrerade produktpolitiken skall sedan omvandla de här resursinriktade målen – glöm inte att naturresurserna ger oss mineraler, föda, ren luft och vatten – till konkreta åtgärder för att minska produkters och tjänsters miljöpåverkan samtidigt som man skapar affärsmöjligheter. Det spelar ingen roll att vi börjar utarbeta en integrerad produktpolitik redan innan resursstrategin är färdig. Som vi har sagt i vårt förslag så kan vi göra mycket redan nu. Jag anser också att strategin som rör avfall och återvinning tydligare bör inriktas på de miljö- och marknadsproblem som uppträder i den delen av livscykeln. Det betyder inte att man glömmer bort hela produkternas livscykel. De åtgärder som vidtas här måste tvärtom beakta miljöpåverkan under hela livscykeln med tillämpning av integrerad produktpolitik. Därför tycker jag inte heller att integrerad produktpolitik skall omfatta resursbaserade mål. Jag tycker att de passar bättre inom resursstrategin och jag tror inte heller att man inom integrerad produktpolitik skall förespråka användning av vissa material, oavsett om det rör sig om biobaserade material, kompositmaterial eller annat, eftersom man då riskerar att strunta i livscykelperspektivet. För det andra vill jag understryka att jag inte anser att detta är rätt tillfälle att göra ett ramdirektiv om integrerad produktpolitik. Vid sidan av frågan om vad som realistiskt sett kan ingå i ett sådant direktiv – det borde täcka ett mycket stort antal verktyg och begrepp samtidigt som efterlevnaden bör kunna kontrolleras så anser jag helt enkelt att det är för tidigt att avgöra om ett sådant ramdirektiv är nödvändigt. Hur otåliga vi än är så tror jag att vi måste vänta litet och se hur olika aktörer kommer att tillämpa integrerad produktpolitik i praktiken. Det gäller både industri, regeringar och konsumenter. Om de inte utnyttjar de möjligheter som den erbjuder kan vi överväga en strategi som i mindre grad bygger på frivillighet, men jag tror det är för tidigt att dra slutsatser om det idag. Under år 2007 kommer kommissionen att se över de två punkter som jag nämnt och hela den integrerade produktpolitiken. Om det visar sig nödvändigt kommer vi att göra förändringar. Några exempel skulle kunna vara att lägga större tonvikt på tjänster, förespråka ett ramdirektiv eller ändra den integrerade produktpolitiken till följd av diskussionerna om temastrategierna. För övrigt anser jag att föredraganden har många viktiga poänger i sitt inlägg som definitivt borde styra vårt tänkande i högre grad och rent allmänt inför framtiden.    – Fru talman, fru kommissionär Wallström! Jag stöder bestämt Anders Wijkman. Om vi verkligen vill genomdriva en hållbar produktion måste vi tänka i livscykler och inte i enskilda produkter. Det är därför, fru kommissionär Wallström, som vi också behöver en strukturell ram att bygga på. Om man tittar på den grund vi nu har, är det en grund vars olika byggstenar är spridda på marken. Vi har EMAS, vi har miljömärkning och för batterier har vi åter beslutat om miljömärkning. Sedan har vi gränsvärden, och när det gäller bilar har vi mer miljövänliga fordon. Vi har systemet med offentlig upphandling, men ingenting hänger samman. Följaktligen är företagarna och konsumenterna givetvis inte helt på det klara med hur den integrerade produktionen skall kunna gynna dem. Därför kan jag inte göra annat än att bestämt stödja Anders Wijkman. Vi behöver ett ramverk för fundamentet så att dessa byggstenar passar ihop och bildar en förnuftig struktur. Endast då anser jag att vi kommer att kunna övertala tillverkarna att ändra sina produktionsmetoder och slutligen få en miljövänlig och hållbar produktion.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0234/2004) av Lambert, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen.    . – Fru talman! Jag beklagar den sena timmen för debatten om detta ämne som faktiskt kommer att påverka många av våra medborgares liv, men kärngruppen bland anhängarna till förordning 1408 är fortfarande här och inser dess betydelse. Detta arbete om samordningen – inte harmoniseringen, vilket vissa av mina kolleger vill få oss att tro – av de sociala trygghetssystemen har varit långdraget. Det påbörjades i det förra parlamentet, och ändrades sedan till medbeslutande och enhällighet i rådet 1999. Jag litar på att denna förenkling och modernisering av den ofta ändrade förordningen i det förflutna kommer att ge en användbar och mycket konstruktiv ram i en ytterligare utvidgning av Europeiska unionen. Jag vill tacka samtliga skuggföredragande och andra parlamentsledamöter för deras sakliga arbete och ytterst konstruktiva förhållande till denna förordning. Jag vill också att mitt tack till kommissionen registreras för dess vilja att stödja vårt arbete med tid, information och förklaringar. Också i rådet har vi sett en ökande vilja att närma sig denna reform med viss entusiasm, som jag vet inte delades av alla parlamentsledamöter 1999 när jag första gången träffade företrädare och medlemsstater i Helsingfors. Jag vill påminna parlamentsledamöterna om att rådet informerade ordföranden och ledamöterna av utskottet för sysselsättning och sociala frågor – skriftligen i ett brev daterat den 31 mars och mycket riktigt muntligt efter detta – om att de godkänner att de ändringsförslag som här föreslås till den gemensamma ståndpunkten och till rådets uttalande om beskattning tas med i rådets protokoll, om en överenskommelse skulle nås om att anta förordningen. Jag litar på att vi i morgon kommer att godkänna utskottet för sysselsättning och sociala frågors ståndpunkt vid dess sista sammanträde. Som vi vet har begränsningarna gällande denna förordning vållat oss vissa problem: det faktum att skatt inte kan behandlas inom förordningen skapar särskilda problem för vissa gränsarbetare, i synnerhet eftersom skatt och sociala skyddssystem i allt högre grad sammankopplas i vissa medlemsstater. Det faktum att vi inte kan bygga broar mellan system innebär att vissa människor fortfarande kommer att uppleva att den fria rörligheten inte stöds tillräckligt och det kommer åtminstone att betyda mer arbete för utskottet för framställningar. Ömsesidigt erkännande, vare sig det gäller familjestatusen eller statusen som funktionshindrad, till exempel, kommer emellertid även fortsättningsvis att vara aktuellt. Vi erkänner även i parlamentet att vi inte har uppnått den fulla flexibilitet som vi hade hoppats på beträffande tillgång till vårdförmåner för gränsarbetare och deras familjer. Medan vi inser att det faktum att medlemsstater nu uttryckligen måste registrera sig i bilaga 3 om de inte vill erbjuda en sådan tjänst visar att detta är en avvikelse från normen, betraktar vi ett sådant nekande med oro. Jag är säker på att detta är en fråga som kommer att tas upp i nästa parlament när vi ser kommissionens förslag till de för närvarande tomma bilagorna 2, 10 och 11, och tillämpningsförordningen. Vi litar på att arbetet kommer att fortskrida så snabbt som möjligt, så att hela det omarbetade förslaget träder i kraft inom de kommande två åren. Vi tror dock att den gemensamma ståndpunkten såsom den ändrats i utskottet är ett positivt steg framåt. Det har inte skett någon tillbakagång till status quo: alla människor som omfattas av sociala trygghetssystem inkluderas nu – inte endast avlönade arbetstagare. De positiva steg som tagits för medborgare från tredje land – Ria G.H.C. Oomen-Ruijtens betänkande – finns också där, och fanns i det ursprungliga kommissionsförslaget. Det råder större tydlighet gällande gränsöverskridande hälso- och sjukvård, och EG-domstolens beslut om kriterierna för medicinsk nödvändighet finns med. Antagandet av assimileringen av fakta och händelser kommer att gynna gränsarbetare i synnerhet, och antalet inskränkningar och undantag har reducerats, trots våra bekymmer om bilagornas framtida utveckling. Det finns nu tydliga kriterier för de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmånerna. Principen om god förvaltningssed har också införts. Detta är ett komplicerat men nödvändigt arbete, och det hjälper till att besvara frågorna om vad Europaparlamentet gör som människor har nytta av. Trots vissa reservationer, som många av oss i parlamentet känner, rekommenderar jag den ändrade gemensamma ståndpunkten till parlamentet och önskar framtida föredragande i frågan samma stöd och intresse som jag har fått som er föredragande. Till sist upplevde jag tidvis på något märkligt sätt denna utmanande och intressanta erfarenhet som tämligen rolig.    . Fru talman, mina damer och herrar! Jag är mycket nöjd med de stora framsteg som har gjorts när det gäller detta förslag, både i rådet och i parlamentet, och med det faktum att vi nu har kommit till det sista skedet för dess godkännande. Att uppnå målet med officiellt godkännande av rådet och parlamentet före den 1 maj är av största betydelse av flera skäl. Det viktigaste är att det kommer att sända ett tydligt budskap till medborgarna i både de nuvarande och de nya medlemsstaterna, och visa att Europeiska unionen både vill och kan fastställa lämpliga villkor för den verkliga fria rörligheten för personer, vars hörnsten är samordningen av de sociala trygghetssystemen. Jag vill gratulera föredraganden, Jean Lambert, för hennes verkligt utmärkta betänkande om en så tekniskt svår fråga som samordningen av de sociala trygghetssystemen. Jag vill också tacka utskottet för sysselsättning och sociala frågor för dess arbete. Som ni vet beaktade Europeiska kommissionen, i det ändrade förslaget som det lämnade in förra oktober, helt eller delvis de flesta ändringsförslag som godkändes av parlamentet vid första behandlingen. Beträffande de två ändringsförslagen inom ramen för andra behandlingen förbättrade de uppenbart textens kvalitet, och kommissionen kan därför anta dem i sin helhet. Dessutom kan jag försäkra er att kommissionen också kan godkänna några av de återstående synpunkter och iakttagelser som vissa ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor framförde vid andra behandlingen, inom ramen för förslaget om en ny genomförandeförordning som kommissionen kommer att lägga fram i slutet av året. Jag hoppas, som Jean Lambert också sade, att både förordningen och de tre bilagorna kommer att godkännas senast 2006. Rådets gemensamma ståndpunkt motsvarar huvudmålen i kommissionens förslag, som innebär en förenkling och förbättring av samordningen av de sociala trygghetssystemen till förmån för de EU-medborgare som rör sig inom unionen. Förenklingen och moderniseringen av den nuvarande förordningen är den grundläggande förutsättningen för främjandet av arbetskraftens rörlighet inom unionen. De hänger därför tätt samman med det allmänna målet med konkurrenskraft, fler och bättre arbetstillfällen och social sammanhållning. Det är ett faktum att den nuvarande förordningen ger skydd inom den sociala trygghetssektorn för personer som förflyttar sig av olika skäl – personliga eller yrkesmässiga – från en medlemsstat till en annan. Förordningen är därför viktig för en överväldigande majoritet av unionens medborgare. Jag har inte för avsikt att räkna upp alla förbättringar som de nya bestämmelserna kommer att föra med sig jämfört med den nuvarande förordningen, men vi kan mycket kort rikta vår uppmärksamhet mot tre frågor. De nya bestämmelserna kommer att gälla alla medborgare i Europeiska unionen som omfattas av det sociala trygghetssystemet i en medlemsstat. Tillämpningen av samordningsbestämmelserna för alla försäkrade personer kommer att fylla behovet av att anpassa förordning nr 1408 till utvecklingen av den fria rörligheten inom Europeiska unionen, som inte bara är en rätt för arbetstagare utan också en verklighet för alla unionsmedborgare. De nya reglerna kommer att stärka principen om likabehandling av medborgarna i Europeiska unionen genom att en bestämmelse införs för gränsöverskridande erkännande av fakta och händelser. Denna bestämmelse är särskilt viktig för gränsarbetare. Den nuvarande förordningen innehåller inga tydliga bestämmelser om god förvaltningssed. Denna brist åtgärdas genom de nya reglerna. I dessa regler krävs i själva verket ökat samarbete och ömsesidigt bistånd mellan byråerna i medlemsstaterna till förmån för medborgarna. Dessutom kommer det att krävas att byråerna svarar på alla frågor inom rimlig tid och förser medborgarna med den information som de har begärt när de utnyttjar sina rättigheter. Slutligen vill jag säga att detta verkligen var ett långt och komplicerat förfarande som nu avslutas på ett lyckat sätt, och jag måste tacka er ännu en gång för att ni snabbt slutförde en sådan mödosam uppgift i er egenskap av gemensam lagstiftare.    – Fru talman! Jag samtycker motvilligt till det förslag som nu lagts fram. Jag ville ha fler och bättre förslag på flera punkter. Jag har ändå märkt att flera viktiga mål har uppnåtts och jag vill tacka kommissionär Stavros Dimas för hans svar. Förordningen som lagts fram för oss gäller alla EU-medborgare. Det är ett framsteg. Jag har märkt att den inte bara har utvidgats i omfattning, utan den har också förenklats. Det är också ett framsteg. I teorin ser det ut som att en tydlig gräns har dragits mellan möjligheterna att exportera kontantförmåner eller inte. Dessutom tror jag att problem mycket väl kan uppstå när bilagorna har specificerats ytterligare. Jag beklagar fortfarande att Marie-Hélène Gillig och hennes socialdemokratiska kolleger förra gången vägrade att ens låta denna punkt gå till omröstning på demokratiskt vis. Därför är jag rädd att vi kommer att få problem när bilagorna byggs ut. Det finns stora förbättringar i denna förordning för gränsarbetare. Jag kan se de rättsliga följderna av det som nu har fastställts. Vissa händelser i en medlemsstat måste till exempel behandlas på samma sätt i hemlandet som liknande händelser som har skett på deras eget territorium. Detta är ett framsteg. Jag har också lagt märke till att situationen för gränsarbetarnas familjemedlemmar faktiskt har förändrats, och att de nu också har rättigheter. Men i en bilaga upphävs precis samma rättigheter, så det framsteg som har gjorts i förordningen omintetgörs i bilagan. Jag har känslan av att vi kunde ha uträttat mer om vi hade tagit del av alla protokoll, till exempel på området för skatteavgifter och socialförsäkringsavgifter. Jag vet att rådet är emot det men vi kunde ha hållit ihop allt detta. Jag kan se att EG-domstolens domar har integrerats mycket tydligare i denna förordning i flera avseenden. Jag kan också konstatera att domstolens hälso- och sjukvårdsdekret har införlivats effektivt. Men jag har ett problem med hur den öppna hälso- och sjukvården har behandlats, i motsats till vad domstolen anger. Vidare har arbetslösheten belysts bättre, om än i mindre omfattning än vad jag hade förväntat mig. Nu omfattas tredjelandsmedborgare, men jag hade redan föreslagit det i mitt betänkande. Jag har rekommenderat att min grupp skall rösta för förslaget, på det villkoret att jag får varje möjlighet att införa förbättringar där det är möjligt när den inledande förordningen byggs ut, och även i bilagorna. Jag vill tacka föredraganden mycket varmt.    – Fru talman! Denna förenkling och modernisering har visat sig vara en betungande uppgift. Jag vill också gratulera alla dem som har deltagit i detta arbete, särskilt parlamentets föredragande Rob Cornelissen och hans team, det irländska ordförandeskapet och flera av de föregående ordförandeskapen till denna bedrift. Min grupp anser att detta är en ordentlig grund, och sätter också stort värde på det faktum att man som en prioriterad fråga garanterar att det första steget kommer att vara klart före den 1 maj. Självfallet är vi inte helt klara, inte heller är vi hundraprocentigt nöjda. Även under den nya mandatperioden med 25 medlemsstater kommer det fortfarande att vara av yttersta vikt att vi håller ett kritiskt öga på såväl hur bilagorna byggs ut, som på hur tillämpningsförordningen utvecklas. I detta avseende bör vi inte bara granska det system för vilket grunden nu har lagts, utan också de konsekvenser som blir följden av ändringarna, eftersom vissa människor kan bli mycket besvikna över detta. Vi måste finna lösningar på dessa problem. Dessutom finns det problem som inte kan lösas i själva förordningen, av vilka vissa redan har nämnts, inklusive kopplingen mellan skatter och de sociala trygghetssystemen, eller de system där de sociala trygghetssystemen kompletteras med kollektivavtal inom industrin i den privata sektorn. Detta är frågor som i huvudsak påverkar gränsarbetare. Vid flera tillfällen har vi i kammaren krävt ett test för gränsarbete, ändringar i de nationella reglerna och ett mycket bättre och strukturerat samarbete mellan de medlemsstater där gränsarbete ofta förekommer. Därför vill jag uppmana det nederländska ordförandeskapet att i detta skede skrida till verket när det gäller denna fråga under nästa halvår, så snart översynen är klar. Nederländerna och dess grannländer Tyskland och Belgien bör utgöra ett exempel för de andra medlemsstaterna på de områden där många bilaterala förhandlingar fortfarande skall äga rum, och Nederländerna bör om möjligt också utarbeta mer ambitiösa samarbetsavtal för de 25 medlemsstaterna, eftersom arbetskraftsinvandringen förväntas öka. Tidsbristen hindrar mig från att upprepa alla punkter, men jag vill i alla fall föreslå att samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen skall fortsätta på samma grunder och på ett konstruktivt sätt. Det kan mycket väl ske inom ramen för en särskild arbetsgrupp, vars namn Jean Lambert redan har föreslagit: ”Anhängarna av 1408”.    – Fru talman! För det första vill jag gratulera kommissionären till hans nya utnämning. Jag hoppas att han delar vår uppfattning att rörligheten mellan medlemsstaterna är mer än nödvändig om vi vill genomföra Lissabonmålen. Lambertbetänkandet och förordning nr 1408/71, som betänkandet baseras på, är givetvis viktiga instrument i detta hänseende. Jag är ytterst bekymrad över den försiktighet som medlemsstaterna visar beträffande följderna för deras egna skattesystem och sociala trygghetssystem. Här anser jag att det är värt att ge dem en knuff i rätt riktning i framtiden. Det betyder inte nödvändigtvis att ni behöver få parlamentets stöd, utan huvudsakligen att ni behöver stöd från medlemsstaterna. Jag vill ändå tacka föredraganden och alla de som har medverkat. I morgon kommer min grupp att rösta för Lambertbetänkandet. Jag måste säga att jag beundrar Jean Lambert mycket. Denna förordning innehåller några välgrundade punkter. Definitionen av gränsarbetare har antagits. Det finns förbättringar inom området för pensioner och inte heller gränsarbetarnas familjer har förbisetts. Men det är inte allt. Till exempel har mitt land, Nederländerna, återigen begärt undantag från vissa delar, varav ett är sjukvård för familjemedlemmar till gränsarbetare. Vi har tillgodosett detta i förordningen, men Nederländerna begär fortfarande undantag. Jag anser att det är oacceptabelt. Jag tycker att man alltid skall vara först med att tala om för sitt land att det agerar oklokt. Det gäller givetvis även för andra länder som är ytterst oroliga för att deras sociala trygghet kommer att utsättas för stora påfrestningar inför den nära förestående utvidgningen av EU. Fru talman, fru kommissionär! Jag hoppas att vi tillsammans kan förverkliga det förespråkade idealet med rörlighet mellan medlemsstaterna, och att den första generationen gränsarbetare kommer att kompenseras därefter och inte alltid måste kämpa för sina rättigheter. Det verkar som om talmannen anser att jag har överskridit min talartid, men jag skulle väldigt gärna vilja föra ett långt samtal med den nya kommissionären om hur vi kan nå ut med denna fråga mer effektivt. Enligt min åsikt kräver detta ett ständigt övervakningsutskott.    – Fru talman! Jag vill instämma i mina kollegers gratulationer till Jean Lambert för hennes enorma arbete med vad som var ett mycket komplicerat ärende. En sak som detta framhäver är att utmärkta resultat kan uppnås när EU-institutionerna förenar sin kollektiva intelligens. Föredraganden har visat stor målmedvetenhet med att hålla en mycket svår kurs mellan mycket olika uppfattningar, och har nått fram till den bästa möjliga lösningen. Jag hoppas att samtliga parlamentsledamöter kommer att stödja detta betänkande i morgon, tillsammans med dess två ändringsförslag, eftersom vi behöver en majoritet vid omröstningen. När vi presenterar denna förordning för allmänheten bör vi framhäva att detta förmodligen är den enskilt viktigaste sociallagstiftning som kommit från detta parlament, och en lagstiftning som verkligen kan förändra människors liv i och med att den återspeglar den verklighet som dagens EU-medborgare arbetar i. Människor flyttar över gränserna för att arbeta, en del människor tillbringar sina pensionsår i andra områden, och ett växande antal människor arbetar periodvis i andra medlemsstater. Vi måste se till att sådana människors rättigheter kan tas med över gränserna. Rådet förtjänar beröm för att ha tagit med så många av de ändringsförslag som parlamentet försökte föra fram efter första behandlingen. För att vara provinsiell vill jag tacka den irländska ständiga representationen för deras enorma arbete. Ett antal av dessa kolleger, som sitter längst bort i detta parlament, är en heder för Irland och sin avdelning för allt arbete de har gjort i denna fråga. Det finns ett antal bekymmersamma punkter. Några har redan behandlats, men jag vill ånyo betona dem. Frågan om beskattning är en fråga endast för medlemsstaterna. Det är inte en fråga som vi bör koppla till andra ärenden, eftersom det endast avleder uppmärksamheten från det område där det verkliga arbetet kan göras. Jag håller med föredraganden om att detta betänkande inte handlar om harmonisering; det handlar om bättre samordning av de sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna. Denna förordning utgör en väldig möjlighet. Där tidigare förordningar endast gällde de som är ekonomiskt aktiva, gäller denna alla förmånstagare. Den utgör även en förbättring i fråga om att främja en jämlik behandling av alla EU-medborgare. Frågan om de ”tomma bilagorna” återstår. Vi insisterar på att kommissionen och rådet inom den närmaste framtiden presenterar ett förslag som gäller tillämpningsförordningen, för att försäkra att den berättigade och verkliga oro som mina kolleger uttalat – och i synnerhet Ria G.H.C. Oomen-Ruijten – tas upp och åtgärdas. Ria G.H.C. Oomen-Ruijten förde fram frågor som inte är kopplade till abstrakta siffror eller abstrakta individer, utan verkliga människor som stöter på denna slags diskriminering varje dag. Det är nu upp till kommissionen och rådet, utifrån på det goda förtroende vi kommer att visa i morgon, att hålla sin del av uppgörelsen och framföra ett förslag i detta hänseende. De måste leva upp till sitt ord och se till att dessa tomma bilagor fylls.    – Fru talman, fru kommissionär! Liksom övriga ledamöter är jag glad över att denna kväll se hur många framsteg som har gjorts när det gäller uppgiften att modernisera förordning nr 1408/71 om social trygghet, som uppenbart förbättrar situationen för EU-medborgare som måste resa över gränserna, huvudsakligen på grund av sina arbeten. Detta är något som vi kan vara glada över, även om jag delar invändningarna som andra ledamöter har uttryckt. Detta är en teknisk och invecklad fråga. Det har krävt mycket tid att hantera den och uppgiften är ännu inte avslutad. Vi har precis påmints om att bilagorna är tomma, och vi har fortfarande en hel del arbete framför oss. Men jag vill först och främst, och även på mina kollegers vägnar, tacka Jean Lambert för hennes idoghet och beslutsamhet. Jag vill också hylla alla dem som har deltagit i detta arbete, vare sig det har varit i kommissionen eller i rådet. På det stora hela kan vi trots allt vara nöjda, men vi borde ändå erkänna att det är både möjligt och nödvändigt med marginaler för förbättringar i detta ärende. Jag vill fokusera på frågan om de verktyg som står till vårt förfogande för att hantera denna fråga. Vi måste bortse från de invändningar och attityder som finns hos de medlemsstater som försöker bevara befogenheter som i detta sammanhang i hög grad liknar protektionism. Jag hoppas att samordningsprincipen, som i grunden inskränker och begränsar oss och inte tillåter oss att svara på frågor från ledamöterna, snart kommer att ge vika för en verklig harmonisering av den sociala tryggheten, som är en av de väsentliga beståndsdelarna i den europeiska sociala modellen. Fru talman! Jag är övertygad om att EU-medborgarnas krav på ett verkligt socialt Europa, som vi kommer att få höra mycket om den närmaste framtiden, erfordrar en betydande institutionell förändring. De framsteg som har gjorts skall välkomnas. De är betydande, men de är fortfarande blygsamma jämfört med vad som står på spel. Slutligen, och framför allt, får det inte vara tillåtet att dölja befintliga skillnader, vilket skall fördömas, mellan de mycket effektiva förfaranden som står till vårt förfogande när det gäller ekonomiska frågor, och de mycket svagare förfaranden som används på det sociala området. Sociala konvergenskrav är nödvändiga för att korrekt hantera frågan om social trygghet kopplad till rörligheten i Europa, en fråga som för EU-medborgarna utgör grunden för den europeiska integrationens trovärdighet.    . – Fru talman! Kommissionen kan ta till sig farhågorna bland vissa ledamöter av utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till den nya tillämpningsförordningen. För kommissionens båda förslag, för den nya tillämpningsförordningen och innehållet i de tre bilagorna kommer parlamentet att spela sin roll som medlagstiftare.    – Tack, herr kommissionär Dimas. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (1)    . – Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på Mordechai Vanunus belägenhet, som släpps från ett israeliskt fängelse denna vecka efter 18 års fångenskap för att ha avslöjat detaljer i det israeliska kärnvapenprogrammet. Han är nu underkastad nödförordningar, vilket är ett grymt och ovanligt straff, trots att han har avtjänat sin dom – för övrigt för att ha avslöjat detaljer om den sorts vapen som USA försöker att upptäcka i Irak. Nödförordningarna hindrar honom från att lämna landet under sex månader eller att kontakta någon utlänning – även via e-post eller telefon – annars kommer han att gripas på nytt. Han får inte tala med journalister och han är också förbjuden att gå närmare än 100 meter från en utländsk ambassad. Detta bör fördömas av parlamentet, eftersom det strider mot rättssäkerheten.    .– Det verkar som om Europaparlamentets talman har kommenterat de cypriotiska ledarna i sin intervju med den cypriotiska tidningen genom att säga att han personligen blev besviken över vad han ansåg var ett misslyckande i fråga om den fantasi och det modiga ledarskap som nu måste visas. Han avslutade med att uppmana det cypriotiska folket att ta tillfället i akt. Jag anser att det är oacceptabelt och otillåtligt att Europaparlamentets talman, även på personlig nivå, använder sitt inflytande och bidrar till det outhärdliga tryck, tvång och hot som det cypriotiska folket utsätts för från FN:s generalsekreterare och hans följeslagare, från Förenta staternas regering, från Europeiska kommissionen och rådet, från Turkiet och från flera andra, inklusive de politiska krafterna i Grekland. Hans inlägg är en förolämpning och, om jag får säga så, opassande mot de politiska krafterna på Cypern och det cypriotiska folket som helhet, som inte behöver några lektioner i gott uppförande från Europaparlamentets talman eller någon annan. Dessutom motsäger talmannen i sina kommentarer det han säger i början av intervjun om att valet för befolkningsgrupperna på Cypern i de två folkomröstningarna är ett val för ett fritt och suveränt folk. Funderar kanske talmannen och andra över att det enda fria valet som det cypriotiska folket kan göra i folkomröstningen är att säga ”ja”?    .– Fru talman! De kommande dagarna kommer ceremonier att hållas på olika platser runt om i världen till minne av det turkiska folkmordet på det armeniska folket, vilket krävde mer än en miljon människors liv. Mellan 1915 och 1918 evakuerade den turkiska armén nästan alla armeniska byar i det ottomanska riket. Detta omfattade en omedelbar avrättning av hundratusentals medborgare, medan andra dog senare under fasansfulla omständigheter vid hungermarscher till Syrien. Detta var nittonhundratalets första folkmord. Men än i dag vägrar Turkiet att erkänna detta folkmord. Detta är en allvarlig skamfläck för ett kandidatland. Det visar hur dagens turkiska regering ser på mänskliga rättigheter. Jag vill påminna er om den resolution som antogs av vårt eget parlament 1987, där det tydligt stadgas att Turkiet inte kan göra anspråk på EU-medlemskap så länge landet inte erkänner det armeniska folkmordet. Jag insisterar på att kommissionen och rådet uppmärksammas på samma resolution, som fortfarande gäller.    .– I dag är det den 19 april. Det är högtiden för Sankt Vicent Ferrer, som firas stort i min hemregion Valencia. Det är nämligen så att i dag är den dag då jag tillträder min tjänst som ledamot av detta parlament som företrädare för Bloc Nacionalista Valencià. Jag vill ta tillfället i akt att belysa ett allvarligt problem som påverkar produktionen av apelsiner och andra citrusfrukter i Valencia-regionen. Europeiska unionen har misslyckats med att vidta förebyggande åtgärder för växtskydd för att förhindra eventuella attacker av skadedjur och sjukdomar till följd av importen av citrusfrukter från tredjeland som till exempel Argentina och Brasilien. Detta är en mycket allvarlig situation. Det har tidigare lett till att skadedjur som till exempel citronsaftmal förts in. Den närmaste framtiden kan det få allvarliga konsekvenser för odlingen av citrusfrukter i Valencia-regionen och i Europa. Det är möjligt att pv kan genomsyra unionens territorium. Denna skadegörare orsakar rost hos citrusfrukter och den påföljande uppkomsten av svarta fläckar på apelsinernas skal. Europeiska unionen får inte undandra sig sitt ansvar. Det måste skyndsamt införa klausuler som garanterar växtskyddet. Klausuler av en annan karaktär vore lämpligt för andra sektorer, som till exempel textilsektorn. Syftet bör vara att förhindra införsel av skadedjur och sjukdomar i en sektor som är mycket viktig för Valencias ekonomi och därmed för hela Europas ekonomi.    . – Fru talman! Några veckor efter mordet på Hamas-ledaren shejk Yassin mördade Sharon-regeringen dess nye ledare Abdel Ratissi, vilket inte bara visar att Sharon-regeringen inte vill att fredsprocessen skall fortskrida och att det därmed skall finnas en självständig palestinsk stat, utan också gjuter olja på elden och avsiktligt skapar spänningar. EU, som klart framgår av dess inställning hittills, följer i grunden Förenta staternas linje genom att endast begränsa sig till att protestera mot dessa mord och Israels attacker, samtidigt som det – genom Javier Solana – talar om Israels rätt att skydda sig och granskar Sharons politik för att evakuera Gazaremsan. EU gör därmed angriparen till ett offer. Vi medlemmar av Greklands kommunistparti fördömer Sharon-regeringens brott och EU:s skenheliga, delaktiga politik. Vi uttrycker vår aktiva solidaritet med det palestinska folket och uppmanar Europaparlamentet att kräva att EU slutar att utrusta Israel med vapen och fryser associeringsavtalet med landet. Fru talman! På er uppmaning höll i dag Europaparlamentet återigen en tyst minut för den unge italienaren som avrättades av paramilitära styrkor i Irak, men parlamentet har aldrig gjort samma sak för de tusentals offren för invasionerna i Afghanistan, Irak och, tidigare, Jugoslavien. Eftersom ledamöterna av Greklands kommunistparti upprepade gånger har begärt det av er, kan ni tala om för oss när ni tänker göra det?    . –Fru talman! Jag begärde att få ordet för att informera kammaren om att de pakistanska myndigheterna har tillåtit besättningen på att återvända till sina hem i Grekland och Filippinerna. Det önskade resultatet uppnåddes efter flera månaders försök av den grekiska regeringen med den dåvarande utrikesministern Giorgos Papandreou, som självklart har fortsatt fram till i dag, och genom att den grekiska regeringen gav garantier. Även reaktionen från Europaparlamentet, som antog en resolution i frågan, och åtgärder av trojkan och av kommissionär Chris Patten och besöket i Pakistan bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes. Efter att därmed ha noterat hur åtgärderna av Europeiska unionens institutioner och dess medlemsstater kan vara framgångsrika när de samordnas korrekt, låt oss tacka de som ansvarat för hanteringen av denna fråga.    .– Fru talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på och be om ert omedelbara ingripande i en ytterst viktig fråga. Det gäller överlevnaden för de grekiska jordbrukarna, som bokstavligen står på randen till en katastrof. Det bitande kalla vädret som drabbade Grekland för några månader sedan orsakade omfattande skador på gårdarnas tillgångar (växter, mark och så vidare) i hela landet. De berörda jordbrukarna har svåra problem att klara sig och kommer att gå i konkurs om inte särskilda åtgärder genast vidtas. Fru talman! Jag uppmanar er att ingripa för att skynda på de tidskrävande gemenskapsförfarandena för att godkänna utbetalningen av ekonomisk kompensation och finansiellt stöd till de grekiska jordbrukarna, såsom gjordes för Frankrike, Italien och Malta, för att förhindra konkurser och göra det möjligt för de berörda jordbrukarna att fortsätta sin produktiva verksamhet.    – Alzheimers sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar drabbar allvarligt Europas befolkning. Enligt aktuella beräkningar drabbas 5 procent av befolkningen mellan 50 och 60 år, 8 till 10 procent av befolkningen mellan 60 och 70 år och 10 till 20 procent av befolkningen mellan 70 och 80 år. Dessa sjukdomar som påverkar hjärnan innehar en tredje plats på den tragiska topplistan med sjukdomar, efter kardiovaskulära sjukdomar på första plats och cancer på andra plats. Alzheimers och relaterade sjukdomar drabbar miljontals europeiska medborgare som efter en tid inte kan hantera sina liv, för att inte tala om deras familjer som avsevärt måste dra ned på sin yrkesmässiga verksamhet eller kanske till och med ge upp den helt när de tar på sig ansvaret för vården av sådana patienter. Dessa sjukdomar har katastrofala mänskliga, ekonomiska och sociala konsekvenser för vårt samhälle. Utöver det psykiska lidandet som dessa sjukdomar orsakar finns det nästan inga specialiserade vårdhem, och de som finns är ofta för dyra för patienten eller dennes familj och omfattas inte av det sociala trygghetssystemet eller av medicinska försäkringar. Det finns därför ett trängande behov av att på alla fronter utveckla en verklig plan för en organiserad kontroll av detta gissel, som drabbar oss alla, antingen direkt eller indirekt. Hjärnsjukdomarnas ekonomiska och sociala börda utgör 35 procent av kostnaden för alla sjukdomar i Europa, och denna siffra förväntas stiga de kommande tio till tjugo åren. Detta måste leda till en omdefiniering av den politik som bör tillämpas när det gäller forskning, utbildning, hälso- och sjukvård, förebyggande åtgärder och social trygghet. Eftersom en tredjedel av den totala kostnaden för alla sjukdomar kan tillskrivas hjärnsjukdomar, krävs följande åtgärder: En väsentlig andel av de medel som går till forskning i biovetenskap bör avsättas till hjärnan och dess sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, och i det sjunde ramprogrammet som för närvarande förhandlas fram bör detta tas med i beräkningen. En väsentlig del av de utgifter som görs inom hälso- och sjukvården (förebyggande åtgärder, diagnos och behandling) bör avsättas till dessa sjukdomar, medicinska studieprogram bör inriktas proportionellt på dessa sjukdomar, ett socialt trygghetssystem bör inrättas som gör det möjligt att ge materiellt stöd (vårdhem) och finansiellt stöd till patienter och deras familjer som lider av dessa handikapp, och slutligen bör ett europeiskt övervakningscentrum för hjärnsjukdomar inrättas. Detta gissel är så omfattande och dess inverkan på vårt samhälle så allvarlig att det är en plikt för de olika europeiska institutionerna – kommissionen, Europaparlamentet och rådet – och för medlemsstaterna att vidta alla erforderliga åtgärder som står i deras makt för att bekämpa, kontrollera och förhindra neurodegenerativa sjukdomar som till exempel Alzheimers, och hjälpa dem som lider av dessa sjukdomar. Kommissionens ståndpunkt återspeglar den kompromiss som rådet och föredraganden kom överens om för att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Kommissionen kan godta kompromissändringsförlagen 60 till och med 94. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 1 till och med 59. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 5, 8, 12, 13, 15, 16, 24, 25, 39, 42, 43, 46, 50, 51, 63, 64, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 74, 75, 78, 86, 100, 102, 103, 104, 110, 112, 114, 117, 124, 126, 127, 128, 133, 134, 135, 136, 137, 139, 145, 147, 149, 174, 191, 199 och 201. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag under förutsättning att de omformuleras: 2, 3, 9, 11, 14, 18, 20, 26, 29, 34, 35, 37, 38, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 60, 61, 66, 73, 79, 81, 87, 91, 92, 101, 105, 107, 108, 109, 118, 121, 140, 144, 146, 148, 150, 151, 156, 159, 162, 165, 168, 176, 179, 180, 184, 185, 186, 187, 192, 194, 197, 198 och 205. Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag, under förutsättning att de omformuleras: 1, 6, 7, 23, 36, 40, 62, 65, 84, 95, 130, 131, 155, 164, 166, 167, 169, 172, 177, 188 och 195. Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 17, 27, 59, 142 och 158. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 4, 10, 19, 21, 22, 28, 30, 31, 32, 33, 41, 44, 45, 47, 48, 49, 52, 76, 77, 80, 82, 83, 85, 88, 89, 90, 93, 94, 96, 97, 98, 99, 106, 111, 113, 115, 116, 119, 120, 122, 123, 125, 129, 132, 138, 141, 143, 152, 153, 154, 157, 160, 161, 163, 170, 171, 173, 175, 178, 181, 182, 183, 189, 190, 193, 196, 200, 202, 203, 204 eller 206. Betänkande Ghilardotti Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 5, 10, 19, 23, 41, 59, 60, 62, 68, 71, 88, 90, 96, 104, 107, 108, 109, 111 och 112 (totalt: 20). Kommissionen kan godta följande ändringsförslag delvis eller efter ändringar: 2, 4, 6, 7, 8, 9, 13, 14, 17, 21, 24, 25, 27, 28, 29, 31, 33, 34, 37, 38, 39, 40, 42, 44, 45, 47, 61, 65, 67, 69, 72, 73, 76, 80, 84, 85, 87, 89, 92, 98, 99, 100, 103, 105 och 106 (totalt: 45). Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 3, 11, 12, 15, 16, 18, 20, 22, 26, 30, 32, 35, 36, 43, 46, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 63, 64, 66, 70, 74, 75, 77, 78, 79, 81, 82, 83, 86, 91, 93, 94, 95, 97, 101, 102 eller 110 (Totalt: 47). Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 5, 6, 8, 9 (endast om 12 också antas), 12, 16, 17, 18, 19, 20, 22, 24, 28, 29, 30, 32, 33, 34, 37, 39, 40, 41, 42, 44, 45, 50, 51, 52, 53, 54, 57, 58, 60, 61, 62, 63, 64, 66, 76, 77 och 78. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag under förutsättning att de omformuleras: 2, 3, 4, 43, 74 och 75. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag som en del av kompromisspaketet: 7, 15, 23 (om det omformuleras), 25, 36, 38, 46, 47, 48, 59 och 65. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 10, 11, 14, 21, 26, 27, 31, 35, 49, 55, 56, 67, 68, 69, 70, 71, 72 eller 73. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag om de omarbetas: 5, 10, 13, 16, 23, 24, 25, 26 och 35. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag i princip: 6, 7, 8, 9 och 73. Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 17, 20, 47, 48, 59, 60, 63, 65, 66 och 69. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 11, 12, 14, 15, 18, 19, 21, 22, 27-34, 36-46, 42-46, 49-58, 61-62, 64, 67-68, 70-72 och 74-81. Kommissionen kan godta kompromisspaketet bestående av ändringsförslagen i block 1 (ändringsförslagen 11, 12 och 18 till 46). Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen i block 2 som helhet. Av ändringsförslagen i block 2 kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 2, 3, 5, 10, 11, 12, 13 eller 18. Ändringsförslag 6 är godtagbart i princip. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 1, 7, 9, 15 eller 16. Ändringsförslagen 4, 8, 14 och 17 är delvis godtagbara. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 4, 5, 11, 12, 13, 14, 21, 24, 31, 46, 47, 50, 51, 52, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 64, 78, 79, 80 och 81 – sammanlagt 26 ändringsförslag. Ändringsförslagen 10, 16, 17, 20, 22, 23, 27, 28, 29, 35, 40, 42, 43, 44, 48 och 53 kan godtas i princip och/eller delvis – sammanlagt 16 ändringsförslag. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9, 15, 18, 19, 25, 26, 30, 32, 33, 34, 36, 37, 38, 39, 41, 45, 49, 54, 55, 63, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77 och 82 – sammanlagt 40 ändringsförslag.

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Michl Ebner, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner. Michl Ebner: föredragande. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig uttrycka min glädje över att kommissionsledamoten också arbetar med frågan och jag hoppas att det kommer att återspegla sig inte bara i hans korta anförande utan även i kommissionens arbete, eftersom vi naturligtvis har en skyldighet att se till att kommissionens arbete vederbörligen återspeglar våra önskemål och idéer. Alla som läser titeln på mitt betänkande, eller snarare betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som antogs enhälligt, nämligen ”Betänkande om situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner”, måste inse att det bara utgör en del av det faktiska innehållet i betänkandet. I betänkandet sägs att vi måste formulera en politik för dessa områden, som täcker upp till hälften av hela territoriet i vissa medlemsstater, såsom Österrike, Italien och Spanien, och över en tredjedel av territoriet i andra medlemsstater, områden som är hemvist för totalt 19 procent av EU:s befolkning. Det är områden som kan beskrivas som exceptionellt missgynnade ur många jordbruks- och landsbygdsmässiga aspekter och de är extremt sårbara. I Alperna är exempelvis effekten av den globala uppvärmningen betydligt mer märkbar än i låglandsregioner. Bergsområden är missgynnade på många sätt på grund av branta sluttningar, väderförhållanden, erosion, höjdskillnader, höga höjder och bergig terräng. Vi behöver därför en övergripande strategi för dessa områden och inte bara en jordbrukspolitik som visserligen har gett resultat och som vi måste värna om, men som inte är tillräcklig för att hantera de problem som påverkar bergsregionerna. Gamla beprövade recept för detta behöver därför bevaras, men de måste kombineras med nya recept om jordbruket ska bibehållas som livsnerv för bergsområdena. Andra viktiga faktorer måste också införlivas i detta synsätt, nämligen ett brett spektrum av hållbart utnyttjande av naturresurser, inrättande och förbättring av transportnät - inte bara fysisk transport utan även tillgång till Internet och kommunikationsnätverk - förbättring och utveckling av kommunal och lokal service - som blir desto svårare i dessa områden genom den utspridda bebyggelsen - och förstärkning av den sociala strukturen. Nya inslag måste läggas till, t.ex. ökad inriktning på grundläggande och fortsatt utbildning, skydd av landskapets känsliga biologiska mångfald och den tidigare nämnda anpassningen till klimatförändringarna. Betänkandet som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antog enhälligt innehåller 13 skäl och 72 punkter om dessa frågor. Målet är att ta fram en ramstrategi på grundval av de befintliga sektorsvisa insatserna. Av detta skäl uppmanas kommissionen i betänkandet att utarbeta en integrerad strategi med ett brett utbud av instrument inom sex månader, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och i harmoni med medlemsstaternas nationella åtgärdsplaner. Jag hoppas att parlamentet kommer att ge sitt godkännande på samma sätt som utskottet och jag ber kommissionsledamoten att tala för den här frågan inför kommissionen och erinra om att bidraget från invånarna i bergsområdena görs för hela befolkningens räkning och kommer dem således till del, och de bör därför vederbörligen erkännas. Det är ett bidrag till miljön och till vår kontinents värde som turistdestination, ett bidrag som måste beaktas eftersom det fungerar som garanti mot avfolkning i regioner som Piemonte och Lombardiet och delar av Frankrike och Spanien. Ján Figel': ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det här är det sista men inte det minst viktiga betänkandet. Jag kan försäkra föredraganden Michl Ebner om betydelsen av rekommendationerna i betänkandet. Jag vill tacka honom och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för detta betänkande som verkligen belyser betydelsen av bergsjordbruk för Europeiska unionen - han talade om en procentandel av territorier - men också betydelsen av jordbruket i bergsregioner som bidrar till att skydda miljön, leverera kvalitetsprodukter och bibehålla det kulturella landskapet som en del av vårt europeiska arv. Det är skälet till att bergsområden erhåller särskilt stöd enligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Stödet ska kompensera jordbrukarna för olägenheter på grund av naturförhållandena. Dessa regioner omfattas dessutom av flera andra åtgärder för landsbygdsutveckling, såsom stöd för miljövänligt jordbruk för att bibehålla alternerande beteshållning och betesbruk, stöd till jordbruksprodukter av hög kvalitet och främjande av diversifiering på gårdarna, exempelvis genom jordbruksturism. I kommissionens förslag nyligen, särskilt hälsokontrollen, togs också missgynnade områden som bergsområden upp. I samband med utfasningen av mjölkkvotsystemet kan särskilt stöd bibehållas i ekonomiskt sårbara eller miljömässigt känsliga områden inom mejeri-, nöt-, får- och getsektorn. I betänkandet uppmanas kommissionen att inrätta en global strategi för bergsregioner och bergsjordbruk. Vi vet alla att det finns en stor mångfald i bergsområdena med skilda ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle därför vara väldigt svårt att fastställa en omfattande gemenskapsstrategi och en detaljerad åtgärdsplan för alla dessa olika förhållanden. EU:s stödprogram för landsbygdsutveckling och sammanhållningspolitiken utgör emellertid en lämplig och enhetlig ram där medlemsstaterna kan fastställa sina egna territoriella prioriteringar och de lämpligaste systemen för sina regioners styrkor och svagheter. Detta decentraliserade synsätt inom Europeiska unionen gör det möjligt för medlemsstaterna att ha program som är lämpligt anpassade till bergsregioner, samtidigt som de erbjuder en övergripande strategisk enhetlighet. Jag kan inte ta upp alla förslag i betänkandet nu, men jag kan försäkra er att kommissionen kommer att granska slutsatserna i betänkandet mer detaljerat. Jag vill än en gång tacka Michl Ebner, utskottet och er alla. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Bernadette Bourzai : skriftlig. - (FR) Jordbruket i bergsregioner är en avgörande faktor för såväl lokal ekonomisk utveckling som miljöskydd (t.ex. bekämpning av klimatförändringen, biologisk mångfald, tillhandahållande av öppna och säkra turist- och rekreationsområden). Jordbrukarna i bergsregionerna drabbas av särskilda nackdelar, relaterade till höjd, topografi och klimat. Därmed är det berättigat att de ges kompensationsbidrag för de naturbetingade nackdelarna och direkt inkomststöd som kompensation för deras ökade produktionskostnader för deras ökade roll i förvaltningen av de lokala områdena. Enligt mig är huvudfrågorna följande: att undvika en fullständig frikoppling av jordbruksstödet till animalieproduktion, eftersom det kan leda till förluster av arbetstillfällen, att stödja mejerisektorn, eftersom den spelar en central roll i mindre gynnade områden, att höja startbidragen till unga jordbrukare och att uppmuntra till solidaritet mellan användare uppströms och nedströms när det gäller förvaltningen av vattnet. Jag är också positiv till att man inrättar en verkligt integrerad gemenskapsstrategi för bergsregionerna så att man verkligen tar hänsyn till deras specifika särdrag när man utarbetar gemenskapspolitik inom olika områden. Urszula Gacek : skriftlig. - (PL) Europaparlamentet gör i sitt betänkande om situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner rätt i att kräva att kommissionen lägger fram en strategi för jordbruket i bergsregioner inom sex månader. Detta är ett verkligt steg mot att ta hänsyn till de speciella förutsättningar som 90 procent av EU:s alla medborgare lever i och arbetar under. Parlamentets förslag angående de vardagliga problemen för dem som lever i den polska Podhale-regionen förtjänar vårt stöd. Hittills har riktlinjerna i lagstiftningen för bergsregionerna enbart grundats på jordbrukspolitik. I betänkandet betonas också behovet av att stödja jordbruket genom kompensationsbidrag och genom stöd för högkvalitativa produkter. I bergsregionerna finns det dock många problem som EU bör engagera sig i, eftersom de omfattar ett brett spektrum av ekonomiska och sociala frågor samt frågor relaterade till livskvalitet. Därför är det mycket bra att man i betänkandet tar upp problemen med tillgång till transportnät och Internet. Dessutom bör samhällena stödjas både ekonomiskt och genom specifika lösningar på regional nivå så att man kan förbättra de kommunala tjänsterna. Samtidigt måste vi komma ihåg att ”bergsbefolkningen” är viktig för att skydda nationella traditioner och traditionell kunskap om den naturliga miljön. Betydelsen av bestående sociala strukturer och behovet av en hållbar användning av miljön förtjänar att betonas särskilt. I detta avseende är Podhale-regionen utan tvekan det bästa exemplet på god praxis. Ioannis Gklavakis : Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig gratulera Michl Ebner till hans betänkande. Bergsregionerna är mycket viktiga i EU eftersom de utgör mer än 50 procent av vissa medlemsstaters område. Dessa länders jordbruksbefolkning är fortfarande en viktig komponent. Dessa områdens speciella fysiska egenskaper (mer eller mindre branta lutningar och höjdskillnader) gör att de är missgynnade jämfört med andra EU-regioner. De svåra förhållandena för jordbruksproduktionen, de höga transportkostnaderna, de bristfälliga transport- och kommunikationsnäten och kostnaderna för person- och tjänstetransporter påverkar ekonomin och de vardagliga levnadsvillkoren för de medborgare som lever i bergsregionerna. Å andra sidan är producenterna i dessa regioner kända för sina kvalitetsprodukter från jordbruket och för sin erfarenhet när det gäller ett hållbart utnyttjande av skogar och betesmarker. Dessa särdrag bör stärkas och utnyttjas så att man kan förstärka deras konkurrenskraft och kulturella identitet. Därför behövs det en strategi där man tar hänsyn till de specifika särdragen i regionerna i fråga, hjälper till med nya utmaningar, utvecklar alternativa anställningsformer och bibehåller befolkningen i dessa områden. Genom strategin bör man också speciellt uppmärksamma olycksdrabbade regioner, såsom eldhärjade bergsområden. Rumiana Jeleva : skriftlig. - (EN) Enligt min åsikt är människor i små och isolerade landsbygdssamhällen, i synnerhet i bergsregionerna, missgynnade och ställs inför begränsningar och svårigheter i vardagen. Deras behov borde vara en av våra främsta prioriteringar, eftersom de ofta saknar grundläggande nödvändigheter, såsom tillgång till tjänster. De befinner sig ofta under konstanta påtryckningar på grund av dagliga ekonomiska och praktiska problem, vilket skapar ångest. När det gäller deras situation i mitt land, Bulgarien, skulle jag vilja säga att det främst är de grundläggande mänskliga behoven som majoriteten av landsbygdsinvånarna tycks vara bekymrade över. Därför saknas ofta långsiktiga utvecklingsstrategier. Dessutom är det tydligt att landsbygdspolitiken fortfarande ligger efter och att den inte motsvarar verkligheten i landsbygdsområdena. Regional utvecklingspolitik och landsbygdsutvecklingspolitik samt åtgärder för regional utveckling och landsbygdsutveckling bör decentraliseras så att de kan anpassas till de lokala förhållandena. Därför finns det ett behov av att utveckla konkreta, flexibla och skräddarsydda åtgärder samt lokala program för sysselsättning och sociala förmåner. Vi måste således fokusera på utveckling av mänskliga resurser och kapacitetsuppbyggnad, särskilt när det gäller unga människor, kvinnor och minoriteter, samt på utveckling av en mer förnuftig politik i små, avlägsna byar, med hänsyn till de befintliga lokala naturbetingade och mänskliga resurserna såväl som människors behov. Sepp Kusstatscher : skriftlig. - (DE) Betänkandet innehåller alla tänkbara saker. Det är ett verkligt lappverk, en kvarleva av en snabb brainstorming om jordbruk och bergsregionerna. Det är en katalog över önskningar och krav, uttryckta med tomma ord och plattityder, med upprepningar och motsägelser och det kan inte godkännas, även om alla kan hitta någonting de tycker om i det. Den största motsägelsen hittar man mellan de miljömässiga och sociala fiktiva åtgärderna samt den grymma politik som Michl Ebner och hans parti bedriver på daglig basis. Kärnan i en genomförbar jordbrukspolitik för EU måste vara en verkligt hållbar strategi. Alla som förstör vatten, jord och biologisk mångfald måste stå för notan enligt principen ”förorenaren betalar”. Vi behöver främja en form av jordbruk där man verkligen skyddar klimatet och strävar efter att saluföra olika hälsosamma produkter till konsumenterna. Ekologiskt jordbruk måste bli standard. Vi Gröna stöder inte en politik som innebär att man subventionerar de stora aktörerna på den globala marknaden. Vi vill stärka de lokala och regionala livsmedelsmarknaderna, se till att jordbrukare får en skälig inkomst och att konsumenterna får färska och hälsosamma livsmedel. Den här förvaltningsformen är det bästa sättet att skydda jordbrukslandskapet och miljön på. Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) Michl Ebner betonar i sitt betänkande om situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner behoven och särdragen i dessa regioner som utgör 40 procent av EU:s område. Dessa regioner står inför naturbetingade svårigheter, som gör det svårare att producera och som begränsar tillträdet. Därmed förtjänar de särskild uppmärksamhet. Därför uppmanar jag kommissionen att utarbeta en global plan som bygger på kontinuitet med de åtgärder som hittills vidtagits samtidigt som man integrerar dem med varandra för att göra dem mer effektiva. Detta innebär att fortsätta med kompensationsbidrag för att kompensera för naturbetingade nackdelar, ge ekonomiskt stöd till unga jordbrukare och fokusera på mejerisektorn. Den mänskliga verksamheten måste behållas i bergsregionerna i ”Natura 2000”. Slutligen måste man fokusera på jaktens och fiskets roll för markunderhåll. Genom en sådan strategi kan dessa regioner möta de konkurrensmässiga utmaningarna och utmaningarna för en hållbar utveckling, eftersom de inte enbart är potentiella källor till ekonomisk tillväxt utan också traditionsbevarare som producerar kvalitet och bidrar till att bevara våra landskap. Cătălin-Ioan Nechifor: , skriftlig. - (RO) Bergsregioner utgör en stor del av EU och dessutom bevaras traditioner, kultur och språk mycket bättre i dessa områden än i andra i de 27 medlemsstaterna. Tyvärr genomför inte de nationella regeringarna integrerade regionala utvecklingsstrategier, och det finns dessutom stora klyftor som sakta men säkert leder till att dessa regioner avfolkas. Med utgångspunkt i EU:s motto ”enade i mångfald” välkomnar jag parlamentets beslut att begära att kommissionen ska utarbeta en integrerad strategi för hållbar utveckling och användning av bergsresurser, och därmed ge lika möjligheter till de unionsmedborgare som väljer att leva under de svårare förhållandena i bergregionerna. Mot bakgrund av de aktuella samtalen om att en frikoppling av stödutbetalningarna till bergsregionerna, anser jag att det är vår skyldighet i egenskap av parlamentsledamöter att utöva påtryckningar för ett fortsatt ekonomiskt stöd till bergsregionerna. Därmed kommer bergsregionerna att bli skyddade områden, som kan trygga sin egen hållbara utveckling samtidigt som de är en oas för europeiska och internationella turister. Rareş-Lucian Niculescu : skriftlig. - (RO) Över en tredjedel av det land jag företräder, Rumänien, täcks av berg, och invånarna i bergsregionerna är missgynnade jämfört med andra människor som lever på landsbygden. Förslagen i Michl Ebners betänkande är välkomna och jag anser verkligen att en samstämmig EU-strategi för bergsregionerna, som är oerhört viktig och brådskande, i stor utsträckning kan bidra till att förbättra levnadsvillkoren i dessa områden. Samtidigt skulle jag vilja betona att det krävs bättre regler, och det är lika brådskande, när det gäller gemenskapsfinansieringen av landsbygdens utveckling. Till exempel har rumänska myndigheter påbörjat olika program, som finansieras genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, för att stödja små företag och turism. Små företag och pensionat är synnerligen viktiga för att främja bergsregionerna. Handledningarna för att ansöka om dessa åtgärder, inklusive det komplicerade pappersarbete som krävs, offentliggjordes en dag innan sammanträdet inleddes, trots att de skrevs i augusti. Detta är en uppenbar kränkning av principen om att tillhandahålla rätt och öppen information till potentiella förmånstagare. Jag anser att man genom gemenskapslagstiftningen bör se till att undvika situationer som leder till att EU:s ekonomiska insatser blir meningslösa. Zita Pleštinská : Bergsregionerna kan tillhandahålla jordbruksprodukter av hög kvalitet och bidra till en större bredd av jordbruksprodukterna på EU:s marknad. Följaktligen krävs det bättre samordning av landsbygdsutveckling och strukturstöd. Ett hållbart, modernt och mångkulturellt jordbruk är nödvändigt i bergsregionerna. Utnyttjande av biobränsle och landsbygdsturism ökar lokalbefolkningens inkomster. Bevarande av särskilda djur- och växtarter, upprätthållande av traditioner och framför allt främjande av turistverksamheter bidrar till att bekämpa klimatförändringarna genom att man skyddar den biologiska mångfalden och minskar koldioxidutsläppen med hjälp av permanenta ängsmarker och skogar. Ett hållbart skogsbruk kommer att möjliggöra energiproduktion med hjälp av träflis. Jag skulle vilja betona hur viktig frågan om vattenförvaltning i bergsregionerna är. Det är viktigt att kommissionen uppmuntrar lokala och regionala myndigheter att skapa lojalitet mellan användare uppströms och nedströms och att den använder lämpliga finansieringsinstrument för att stödja ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna i dessa områden. Dessa regioner är särskilt sårbara för effekterna av klimatförändringarna. Därför är det viktigt att man främjar ett omedelbart genomförande av skyddsåtgärder mot naturkatastrofer, särskilt skogsbränder, i dessa regioner. Jag är övertygad om att det krävs nya sätt att skydda områden mot översvämningar för bergsområdena, med betoning på förebyggande av översvämningar, samtidigt som jordbrukare och skogsbrukare kan bidra till översvämningsförebyggande åtgärder genom de direkta arealstöd som de får via den gemensamma jordbrukspolitiken. Theodor Dumitru Stolojan : skriftlig. - (RO) Vi välkomnar Michl Ebners betänkande. Bergsregionerna utgör 33 procent av Rumäniens yta. Liksom i andra EU-länder riskerar bergsregionerna att avfolkas och förlora specifika ekonomiska verksamheter. Vi behöver en integrerad EU-strategi för hållbar utveckling i bergsregionerna. Vi kräver att man framför allt inriktar sig på att stödja jordbruk, ekologiska produkter, landsbygdsturism, tillträde samt kommunikationsmedel i bergsregionerna. Samtidigt insisterar vi på att unga familjer bör uppmuntras att inrätta anläggningar för landsbygdsturism, i syfte att återupprätta områdenas ekonomiska potential. Dushana Zdravkova: skriftlig. - (BG) I egenskap av företrädare för en medlemsstat med stora problem inom jordbrukssektorn och i synnerhet inom jordbruket i bergsregioner vill jag uttrycka mitt stöd för Michl Ebners betänkande om situationen och utsikterna för jordbruket i bergsregioner, som är särskilt viktigt för oss. I Bulgarien, vilket betonas i betänkandet, finns det en risk för avfolkning och minskat socialt liv i lokalsamhällena, och dessa regioner hotas dessutom till och med av nedläggning av jordbruksverksamheten. Den gemensamma politiken för gårdsstöd är knappast tillämplig för sådana områden (t.ex. kravet på ett minsta antal djur). Därför finns det ett behov av särskilt ekonomiskt stöd till mjölkproducenterna och konkreta kompletterande finansieringsåtgärder, som bör godkännas i samband med införlivandet av förslagen i betänkandet. Det är det enda sättet att bevara de animaliska genetiska resurserna, de mänskliga resurserna och dessa områdens unika karaktär i allmänhet. De är oerhört viktiga både för de berörda medlemsstaterna och för hela EU. Detta kommer även att bidra till att främja annan sektorsinriktad politik, när det gäller miljöskydd, turism, små och medelstora företag samt utbildning. Därför insisterar jag på att man inrättar gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken samt särskilda stödsystem för bergsregionerna.

sv

4. Gemensam programplanering av forskning för att bekämpa neurodegenerativa sjukdomar (omröstning)

sv

Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet (Sammanträdet avbröts kl. 13.05 och återupptogs kl. 15.00.) Raül Romeva i Rueda: (FR) Jag skulle vilja delge parlamentet vissa uppgifter som jag nyss tagit del av. Under några veckor har en ny och tidigare okänd företeelse inträffat kring vissa stora ockuperade städer i Västsahara där drygt 12 000 sahariska män, kvinnor och barn i talande stund överger sina städer och flyttar in i tält i närheten av Laayoune, Smara och Boujdour. Denna flykt, som ständigt ökar, tycks vara ett nytt sätt att protestera mot de ohållbara politiska och socioekonomiska förhållanden som de infödda invånarna i dessa områden lever under. Jag säger det här i dag och i denna stund eftersom det finns en risk att problemet med den marockanska regimens många våldsamma ingripanden kan förvärras den här helgen. Därför uppmanar jag parlamentet att vara redo att agera beroende på hur situationen utvecklas. Talmannen: Jag kommer att beakta detta. Det är förstås en ordningsfråga och situationen i Västsahara och Marocko är inte det vi förväntas tala om den här eftermiddagen. Jag kommer dock att göra en notering av det du har sagt.

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

sv

Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

sv

2. Avtal EG/Kirgizistan om vissa luftfartsaspekter (omröstning) - Betänkande: Costa

sv

Mätinstrument som innehåller kvicksilver (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 76/769/EEG när det gäller begränsning av utsläppandet på marknaden av vissa mätinstrument som innehåller kvicksilver (05665/1/2007 - C6-0114/2007 - (Föredragande: María Sornosa Martínez). María Sornosa Martínez : föredragande. - (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla här i parlamentet håller med om att det är nödvändigt att minska efterfrågan på kvicksilver vid tillverkningen av produkter och att påskynda dess ersättning. Det vore bra om det på EU-nivå kunde införas marknadsrestriktioner för mät- och kontrollinstrument för privat bruk som innehåller kvicksilver, med vissa undantag på hälsovårdsområdet. Vi vill förhindra att stora mängder kvicksilver kommer in i avfallsflödet. På så sätt bidrar vi till att garantera en hög grad av skydd för miljön och människors hälsa. Samtidigt bevarar vi den inre marknaden i enlighet med kraven i artikel 95 i fördraget. Kvicksilver och dess föreningar är mycket giftiga för människor, ekosystem och vilda djur. Till att börja med sågs det som ett diffust lokalt problem. Numera betraktas emellertid kvicksilverförorening som ett globalt, kroniskt och allvarligt problem. När det gäller ett eventuellt totalförbud mot kvicksilver i alla instrument, som är syftet med detta förslag, bör det understrykas att de experter som kommissionen har rådfrågat har kommit fram till att sjukhus måste ha instrument med stor tillförlitlighet för att kunna behandla livshotande tillstånd som högt blodtryck, hjärtrytmrubbningar och havandeskapsförgiftning. Kvicksilverblodtrycksmätare ger den exakthet och tillförlitlighet som krävs för att patientsäkerheten ska kunna garanteras. För närvarande föreslår vi därför att dessa instrument ska undantas från förbudet innan vi har fullständiga garantier för att eventuella alternativa instrument fungerar lika bra. Än en gång skulle jag vilja uppmana kommissionen att anta tidsbegränsade åtgärder för att se till att alla produkter som innehåller kvicksilver och som för närvarande finns på marknaden samlas in separat och avfallshanteras på ett säkert sätt. Annars kommer detta direktiv inte att bli lika effektivt i praktiken. När det gäller tillverkningen av nya traditionella barometrar som innehåller kvicksilver, som har varit den mest kontroversiella aspekten i parlamentet, föreslog vi en överenskommelse om att ha en övergångsperiod på två år för att ge tillverkare möjlighet att anpassa sig till de nya reglerna. Tyvärr har inte alla politiska grupper gått med på detta, även om jag tror att det finns en tillräcklig majoritet i kammaren för att kunna anta denna överenskommelse. Till tillverkarna av dessa barometrar skulle jag vilja säga att de kommer att få två år på sig att sluta använda kvicksilver i sina industriprocesser. De kommer inte att få några konkurrensnackdelar eller lida ekonomisk skada eftersom vi vet att de sedan en tid redan tillverkar barometrar utan kvicksilver. Vi måste påminna våra medborgare om att dessa instrument kan utgöra en hälsorisk och ett hot mot miljön eftersom de lätt går sönder och ofta slängs. Eller ännu värre, om instrumenten bränns sprids kvicksilvret i atmosfären och förorenar luften, marken och vattnet. På så sätt kommer kvicksilvret in i livsmedelskedjan, först i fisk och sedan i människor. Parlamentet är säkert medvetet om att en majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vid andra behandlingen förkastade de ändringsförslag som skulle göra det möjligt att fortsätta att tillverka nya kvicksilverbarometrar. Jag anser att det vore oansvarigt att godta denna begäran och uppmanar därför alla ledamöter att rösta emot detta förslag, vilket även rådet och Europeiska kommissionen föreslår. Jag tackar dem för deras ansträngningar för att undvika ett eventuellt förlikningsförfarande. Avslutningsvis skulle jag än en gång vilja uppmana kommissionen att göra allmänheten mer medveten om denna fråga genom att anordna informationskampanjer om hälsoriskerna med kvicksilverexponering och de miljöproblem som kan uppstå, eftersom jag tyvärr är rädd att allmänheten fortfarande inte är tillräckligt välinformerad om hur giftigt kvicksilver är. Jag skulle vilja avsluta med att tacka kommissionen för dess arbete och för möjligheten att nå en överenskommelse vid andra behandlingen. Tack även till rådet och de politiska grupper som har stött förslaget. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Till att börja med skulle jag vilja tacka föredraganden María Sornosa Martínez för hennes arbete med detta betänkande. Vi diskuterar ett mycket viktigt direktiv i kväll. Det är en viktig del i vår strategi för att för all framtid avlägsna kvicksilver från miljön - en strategi som sedan länge har haft Europaparlamentets stöd. Kvicksilver och dess föreningar är mycket giftiga för människor och miljön. Direktivet är därför ett steg i rätt riktning. Det kommer att begränsa utsläppandet på marknaden av vissa nya mätinstrument som innehåller kvicksilver och på så sätt årligen förhindra att omkring 30 ton kvicksilver släpps ut i miljön i form av avfall. Förslaget till direktiv syftar till att minska användningen av detta farliga ämne i mätinstrument till ett minimum och att tillåta undantag endast i de fall där riskerna är försumbara eller där det inte går att ersätta. Exempelvis kommer det därför att bli helt förbjudet att sälja febertermometrar som innehåller kvicksilver. Och försäljningen till allmänheten av andra mätinstrument med kvicksilver kommer att förhindras. Jag anser att det är rätt att det kommer att finnas ett undantag för blodtrycksmätare inom sjukvården och för antika mätinstrument. Förslaget har utarbetats på grundval av en riskbedömning och en detaljerad konsekvensbedömning som tagits fram för kvicksilverstrategin. Genom detta direktiv skyddas inte bara människors hälsa och miljön. Det kommer också att bevara den inre marknaden eftersom det tack vare direktivet kommer att införas harmoniserade regler i hela EU för försäljning av mätinstrument som innehåller kvicksilver. Föredraganden rekommenderar att rådets gemensamma ståndpunkt antas utan ytterligare ändringar. Kommissionen delar helt och hållet denna uppfattning eftersom den gemensamma ståndpunkten innehåller vissa av de ändringsförslag som parlamentet lade fram vid första behandlingen, och eftersom den representerar en balanserad kompromiss mellan insatserna för att dels så långt det är möjligt förbjuda användningen av kvicksilver för att skydda människors hälsa och miljön, dels garantera patientsäkerheten inom sjukvården. Jag måste bekräfta det som fördraganden redan har sagt. Majoriteten av experterna anser fortfarande att kvicksilverblodtrycksmätare behövs för att behandla vissa livshotande sjukdomar. Vi måste emellertid undersöka denna fråga närmare. Om det även finns säkra alternativ för dessa behandlingar bör kvicksilver förbjudas även på detta område. Om två år kommer kommissionen därför att se över undantaget. Ett annat undantag innebär att antika mätinstrument, dvs. sådana som är minst 50 år gamla, även i fortsättningen kommer att kunna säljas. Kommissionen kan gå med på detta eftersom antika instrument först och främst är samlarföremål som på grund av sitt värde hanteras varsamt och endast i begränsad omfattning kommer ut på marknaden. Kommissionen anser emellertid inte att det finns något skäl till ett obegränsat undantag för försäljning av nya kvicksilverbarometrar till allmänheten. Eftersom alternativen till kvicksilverbarometrar är lika dekorativa och tillförlitliga finns det inte något som helst skäl att låta detta farliga ämne användas vid tillverkningen av barometrar. Ett obegränsat undantag för sådana instrument skulle stå i stark motsättning till den syn på mycket giftiga ämnen som Europaparlamentet gav uttryck för vid antagandet av REACH-lagstiftningen om kemikalier. Den övergångsperiod på två år som nu föreskrivs i direktivet är fullt tillräcklig för att göra det möjligt för de få kvarvarande tillverkarna av kvicksilverbarometrar att byta till andra alternativ. Många av, om inte alla, dessa tillverkare erbjuder ändå redan nu alternativa produkter. Kommissionen kan därför inte under några omständigheter godta de ändringsförslag som har lagts fram i syfte att få till stånd ett permanent undantag för barometrar. Jag uppmanar er starkt att stödja den gemensamma ståndpunkten så att direktivet kan antas vid andra behandlingen. Martin Callanan: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Vi har gått igenom dessa argument ett antal gånger redan så jag ska fatta mig så kort som möjligt. Den enda fråga som finns kvar att lösa, vilket kommissionsledamoten och Maria Somosa Martínes påpekade, gäller barometrarna. Jag måste säga att jag fortfarande är fullständigt övertygad om att både kommissionen och rådet och vissa ledamöter av Europaparlamentet har fått detta argument om bakfoten. Det finns ingenting alls som rättfärdigar ett förbud mot barometrar. De har endast valts ut därför att det bara är ett relativt litet antal företag i EU som fortfarande tillverkar dem och därför är de ett lätt mål för kommissionen. Med ett förbud kan man visa att man faktiskt gör något mot kvicksilver, trots att de största källorna till kvicksilverutsläpp - från elverk, krematorier, osv. - inte omfattas, eftersom det skulle bli väldigt dyrt för medlemsstaternas regeringar och lokala myndigheter att ta itu med dessa källor. Europaparlamentet godkände ett ändringsförslag för att undanta barometertillverkarna vid en första behandling i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och även i parlamentet. Rådet förkastade det sedan, dock med en tvåårig utfasningsperiod. Miljöutskottet stödde inte ändringsförslaget den här gången, tyvärr, men jag har återigen lagt fram ändringsförslag för att på så vis ge Europaparlamentet ytterligare en chans att fatta ett beslut om detta, och som ledamöterna säkert vet bedrivs det just nu en mycket intensiv kampanj av ett antal oberoende operatörer och distributörer över hela Europa. Det är fullständigt ologiskt att inta en ståndpunkt där man säger att antika instrument undantas, medan nya förbjuds. Det finns antagligen fler antika instrument som cirkulerar och kommer ut på den europeiska marknaden än det tillverkas nya. Det är en mycket liten specialiserad marknad och EU ger sig självt dåligt rykte genom att avlegalisera, förbjuda och att tvinga företag att slå igen. Detta slår hårt mot ett litet antal mycket företagsamma och skickliga hantverkare. De kan kontrolleras genom ordentlig licensiering och kontroll, något som de säger sig vara villiga att betala för. Det skulle vara en mycket förnuftigare lösning än ett totalförbud som tvingar ett antal små företag att slå igen, samtidigt som man förlorar skicklighet och traditioner som har funnits i Europa under flera hundra år. Dorette Corbey: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag tackar María Sornosa Martínez, som har vårt starka och oreserverade stöd. Kvicksilver, och framförallt kvicksilverföroreningar och kvicksilverångor, är giftigt. Kvicksilver kan ackumuleras i hjärnvävnaden och nervsystemet där det kan skapa stort kaos. Följden kan bli nedsatt intelligens. En intelligent politik förbjuder därför användningen av kvicksilver i onödiga tillämpningar. Eftersom det finns alternativ anser vi att det är glädjande att kvicksilvertermometern har förpassats till historien. Barometrar har debatterats flitigt. I Nederländerna har användningen av kvicksilver varit förbjuden sedan 2003, men det gjordes ett undantag för barometrar fram till 2005, och sedan i väntan på ny EU-lagstiftning fram till den 1 januari 2006. Vi är villiga att förlänga undantagsperioden i ytterligare två år för traditionella barometrar, vilka måste medges är mycket vackra föremål. Eftersom detta skjuter upp förbudet till den 1 januari 2010 finns det tillräckligt med tid att utveckla alternativ. Kommissionsledamoten bekräftade också att sådana till viss del redan finns. Även om jag kan förstå att detta är svårt för tillverkare av barometrar att acceptera måste vi - om vi vill totalförbjuda kvicksilver - under alla omständigheter förbjuda konsumtionsartiklar som innehåll kvicksilver. Barometrar kan gå sönder och läcka så att kvicksilvret ändå hamnar i naturen. Jag håller därför givetvis med tillverkarna av barometrar om att användningen av kvicksilver i lågenergilampor också är mycket skadlig. Det är en god idé att byta till LED-lampor så snart som möjligt, men detta direktiv handlar om kvicksilver i mätinstrument och inte om lågenergilampor. Jag skulle därför än en gång vilja uttrycka mitt starka stöd för María Sornosa Martínez. Jag anser att hon har valt en mycket bra anfallslinje. Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Maria Somosa Martínez till hennes utmärkta betänkande. Detta lagstiftningsbetänkande följer betänkandet om kvicksilverstrategin som antogs av Europaparlamentet förra året. Det syftar till att begränsa utsläpp på marknaden av ett antal nya mätinstrument som innehåller kvicksilver. Maria Somosa Martínez instämmer helt riktigt i det mesta som sägs i det betänkande som vi behandlar, och har endast några reservationer som gäller fall där det inte finns några lämpliga substitut tillgängliga ännu. Min grupp stöder helhjärtat detta förslag och anser att föredragandens ändringsförslag är användbara och lämpliga. I sin helhet får förslaget stöd från hela parlamentet, förutom den enda, välkända frågan om barometrarna. Skillnaden är som ni vet att rådet har godkänt kompromissförslaget om att tillåta ett tvåårigt undantag efter det att direktivet trätt i kraft. Undantaget ska gälla ett litet antal tillverkare av barometrar som ser traditionella ut, men som är nytillverkade. Vi anser att detta är en vettig lösning, som ger dessa tillverkare tid att tillämpa kvicksilverfria substitut för sina produkter. Denna åsikt delas inte av vissa kolleger, som i stället stöder den uppfattning som framförs i ändringsförslagen 1 och 2, dvs. att det bör finnas ett permanent undantag för barometrar med traditionellt utseende. Frågan är egentligen inte livsviktig, eftersom mängden kvicksilver som används i dessa instrument är mycket liten och tillverkarna använder sig av lämpliga säkerhetsåtgärder. Men samtidigt, av princip, behövs inget långvarigt undantag eftersom tillverkarna har tillräckligt med tid på sig för att finna säkra alternativa kemikalier, utan att vi ska behöva införa ett riskfyllt undantag i säkerhetsdirektiven. Frågan har tyvärr fått oproportionerligt stor uppmärksamhet av en del av den nationella pressen, som vill framställa situationen som hjärtlös och byråkratisk, som att EU är storebror som försvårar livet för fattiga, ärliga traditionella instrumenttillverkare och försöker förgöra dem. Detta är ju som ni förstår inte sant. Min grupps ståndpunkt är att följa vetenskaplig logik och inte acceptera permanenta undantag för barometrar, men med tanke på vissa Europaparlamentsledamöters starka åsikter, kommer vi inte att vara onödigt hårda mot dem i vår grupp som väljer att inte följa partilinjen, även om det alltid finns en risk för att barometerändringsförslaget godkänns och äventyrar hela förslaget. Vi får hoppas att det inte sker. Leopold Józef Rutowicz: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av utsläppandet på marknaden av vissa mätinstrument som innehåller kvicksilver är ett viktigt dokument eftersom det begränsar den mängd kvicksilver som släpps ut i miljön. Kvicksilver kommer in i livsmedelskedjan i form av metylkvicksilver i vattenmiljön och påverkar fisk, frukt, grönsaker och i slutändan människor. Det ackumuleras i våra kroppar och förgiftar oss. Varje år släpps 33 ton kvicksilver ut på marknaden från nya instrument och 27 ton från gamla instrument. Tekniska framsteg har minskat användningen av kvicksilver i industrin och i konsumtionsartiklar. Vid hanteringen av kvicksilver är det viktigt att det utvinns från använda instrument och att importen av sådana instrument från länder utanför EU drastiskt minskar. EU:s samtliga medlemsstater bör införa ett förbud av detta slag efter en snabb ändring av rådets direktiv 76/769/EEG om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat. Jag tackar María Sornosa Martínez för hennes arbete. Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Jag lekte med kvicksilver som liten. Förhoppningsvis kommer detta direktiv leda till att framtida generationers barn inte gör det. Nu finns det en kompromiss med rådet och det är hög tid att vi antar den. Vi vet att kvicksilver skadar människor och natur. Vi vet att kvicksilver nästan alltid kan ersättas med mindre farliga ämnen. Kompromissen i ministerrådet är balanserad och kommer 14 år efter att Sverige införde sitt nationella förbud mot kvicksilvertermometrar. Det finns ingen mer tid att förlora. De som nu funderar på att rösta igenom ett tekniskt omotiverat förslag från barometerlobbyn ska veta att hela förbudet riskerar att fördröjas och försvåras om det godkänns. Det vore oansvarigt. Tandläkare, laboratorier och sjukhus har fasat ut kvicksilver. Det finns inga som helst svårigheter att mäta lufttryck utan kvicksilver. Vill man vara nostalgisk kan man köpa en gammal barometer. Den är fortsatt laglig på den inre marknaden även med detta förbud som inte gäller antikviteter. Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Det har länge varit känt att kvicksilverföreningar är skadliga för människor och för miljön. Kvicksilver kommer lätt in i livsmedelskedjan. De största riskgrupperna är barn, inklusive ofödda barn, och personer som kommer i direkt kontakt med kvicksilver. Kvicksilver skadar människokroppen genom att det försämrar nervsystemet, koordinationen och synen. Det har negativa effekter på hälsan och miljön. Det är därför rätt att införa bestämmelser som begränsar användningen av kvicksilver i vissa mätinstrument. Medicinska instrument som innehåller kvicksilver bör emellertid försvinna från marknaden successivt, särskilt i nya medlemsstater som endast har begränsade hälsovårdsresurser. Det beräknas exempelvis att det skulle kosta ytterligare ca 3 miljoner polska złoty om året i statliga utgifter med ett förbud mot användningen av kvicksilvertermometrar. Att plötsligt upphöra med mätinstrument som innehåller kvicksilver kommer inte bara att bli mycket kostsamt utan skulle även kunna få folk att låta bli att mäta temperaturen eller blodtrycket. Detta är extra allvarligt eftersom billiga elektroniska instrument inte är särskilt tillförlitliga. Vi föreslog att övergångsperioden skulle förlängas. Detta skulle sänka kostnaderna avsevärt. Vi anser dessutom att termometrar för för tidigt födda barn bör undantas från förbudet på grund av det specifika mätområdet, deras tillförlitlighet och precision. Även ägglossningstermometrar som används för att diagnostisera oregelbundenheter och för reproduktion som en del av en grundläggande naturlig familjeplaneringsmetod bör undantas från förbudet. Dessutom behövs veterinärtermometrar för att ställa diagnoser vid djursjukdomar. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att denna typ av överilade lagstiftningsändringar brukar väcka misstankar om att det finns kapitalintressen inblandade. I detta fall kanske inte indragningen av instrument som innehåller kvicksilver enbart beror på en önskan om att skydda människors hälsa och miljön. Thomas Ulmer: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta direktiv om mätinstrument syftar till att få bort ungefär 30 ton kvicksilver från marknaden, inte särskilt mycket men trots allt en betydelsefull mängd. Riskerna med kvicksilver är välkända. Ingen betvivlar dess giftighet eller påverkan på nervsystemet. När människors hälsa hotas anser jag att ersättningsprincipen måste tillkämpas strikt. Där kvicksilver är absolut nödvändigt och där det inte finns några alternativ kan man under stränga villkor behålla kvicksilver. Undantag tillåts därför endast där det inte finns några betydande risker eller där det inte finns några alternativ. Undantagen inkluderar blodtrycksmätare för särskilda tillämpningar och gamla mätinstrument. Det säger sig självt att antalet gamla mätinstrument gradvis kommer att bli allt förre. Jag anser att övergångsperioden på två år för barometrar är fullt tillräcklig. För mig är harmoniseringen av den inre marknaden det avgörande och förslaget utgör ett steg i den riktningen. Jag ställer mig bakom den gemensamma ståndpunkten. Åsa Westlund: Det är faktiskt förvånande att vi tvingas ha den här debatten. Kvicksilver är ett av de farligaste gifterna som vi har mitt ibland oss. Självklart ska det inte användas om det inte är absolut nödvändigt. Det förvånar mig att någon alls kan anse att det är viktigare att bevara tillverkningen av gamla barometrar och termometrar än att skydda människors hälsa. Som gravid känner jag bara alltför väl till alla risker som kvicksilver för med sig. Jag vet att ingen som ska föda barn bör äta den fisk som jag själv och många med mig ätit under hela vår uppväxt. ska vi ha det så? ska unga kvinnor inte kunna äta vanlig mat? ska man som gravid behöva oroa sig för att det foster man bär på skadats av kvicksilver som bl.a. kommer från produkter som helt i onödan innehåller detta ämne? Inför den här debatten har vi fått brev om att vi måste värna den traditionella barometertillverkningen. Det är riktigt pinsamt! Hur kan någon tro att jag värderar den eventuella njutning av att ha en barometer högre än den risk som kvicksilveranvändningen innebär för kommande generationer? Jag hoppas att alla mina kolleger vid morgondagens omröstning visar hur pinsamma de här breven är och att vi tar vårt ansvar för miljö och människors hälsa på allvar genom att rösta nej till alla ändringsförslag som syftar till att behålla kvicksilveranvändningen. Holger Krahmer: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med: kvicksilver är mycket giftigt. Det skadar miljön, djur och via livsmedelskedjan och andra vägar även människor. Det är rätt att där det går och fungerar bra ersätta detta ämne, men inte alltid och till vilket pris som helst och inte på grund av själva ämnets egenskaper, utan bara när dess användning verkligen utgör en fara för miljön. Vi kan ändå inte få bort kvicksilver från marknaden för då skulle vi få säga adjö till ytterligare en produkt som många av parlamentets ledamöter värderar högt. Lågenergilampan - som många via lagstiftning vill göra obligatorisk för att skydda klimatet - innehåller också kvicksilver. Om alla skulle använda lågenergilampor skulle vi ha minst lika mycket kvicksilver i våra hem som vi i dag har på grund av termometrar Jag kan inte förstå dem som från och med morgon inte längre vill tillåta kvicksilver och en rad olika hantverk på EU:s marknad men samtidigt vill skruva i kvicksilverlampor i våra lampsocklar. Jag skulle gärna höra vad kommissionen har att säga om dessa motstridiga mål. Miroslav Mikolášik: (SK) Kvicksilver används i många mätinstrument, termometrar och barometrar. Kvicksilver har även framgångsrikt, och utan några större hälsoeffekter, använts inom tandvården i form av amalgamfyllningar. Å andra sidan vet vi att kvicksilver under vissa omständigheter är skadligt och att det kan ackumuleras i levande organismer, inklusive i människokroppen. Vi är alla medvetna om att rådets gemensamma ståndpunkt innehåller de flesta av de ändringsförslag som Europaparlamentet antog den 14 november 2006. Det speglas i texten, där föredraganden och skuggföredraganden nästan var så överens att lagstiftningsprocessen kunde ha avslutats vid första behandlingen. Det finns emellertid en viktig skiljelinje mellan rådet och parlamentet. Det handlar om tillverkningen av instrument som innehåller kvicksilver, framför allt barometrar. Som vi känner till röstade parlamentet för ett fullständigt undantag, medan rådet föreslår ett undantag som begränsas till två år, vilket verkar vara rimligt. Ett förbud skulle gälla nya termometrar men det verkar rimligt att godta begagnade termometrar, eftersom detta skulle göra det möjligt att fortsätta att sälja, reparera och underhålla dessa. Som medborgare och konsument stöder jag den typ av kompromiss som föredraganden har ställt sig bakom, eftersom den inte kommer att hota den allmänna folkhälsan och kommer att göra det möjligt för tillverkare av konventionella barometrar att snabbare anpassa sig till den nya situationen. Linda McAvan: (EN) Herr talman! Jag tycker att vi bör påminna oss själva om att detta är en del av en större strategi för att fasa ut kvicksilver. Ingen sektor har valts ut - varken termometrar eller barometrar - eftersom det kommer att vidtas ett antal åtgärder under flera år. Jag anser att Thomas Ulmer har rätt: vi har kommit överens i Reach-direktivet att om det finns ett säkert alternativ till farliga kemikalier så måste vi använda de säkra alternativen. Vi har allihop enats om det här i parlamentet. Alla de stora politiska grupperna stödde Reach. Att nu säga att vi ska göra ett undantag för barometrar är fullständigt oförenligt med Reach-direktivet. Dessutom så skulle Reach-direktivet omfatta barometrar. Det finns ett ändringsförslag om att ge licenser för barometrar. Visst, men man tar inte upp frågan om spill, skada genom olyckshändelse eller avfallsdisponering, deponering och förbränning. I Förenta staterna i maj så var det någon som hittade en trasig barometer i ett förrådsskåp i en skola. Skolan stängdes i en vecka. Hela skolan måste evakueras och kostnaden för saneringen uppgick till tusentals US-dollar. Sexton amerikanska delstater går mot ett förbud mot kvicksilver i barometrar och annan utrustning. De går faktiskt mycket längre än det som kommissionen föreslår här i dag. Så den som anser att EU är en förmyndarstat har helt fel när det gäller barometerfrågan. Den socialdemokratiska gruppen har pläderat för en tvåårig utfasningsperiod för barometerindustrin. Vi vet att det handlar om små företag, vi vet att detta kommer att innebära vissa svårigheter för dem, men jag tror nog att de vet att Reach-direktivet är på väg i alla fall, och jag anser att detta är en vettig kompromiss. Avslutningsvis talade Carl Schlyter om hur han brukade leka med kvicksilver då han var barn. Det är många som har sagt detta till mig under debattens gång. Förr lekte man ju med det. Då brukar jag påpeka att förr åkte vi bil utan bilbälte, vi andades in bensin med bly i och till jul brukade jag få chokladcigaretter i min julstrumpa. Det finns vissa saker som måste förändras och jag anser att tiden nu är inne för denna förändring. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att åter en gång få klargöra kommissionens politik när det gäller hanteringen av bevisligen mycket giftiga ämnen i vår miljö. Vi kan inte avlägsna alla risker från samhället men när villkoren för en ersättning är uppfyllda måste en sådan ersättning prioriteras. Jag förstår inte hur någon kan ha en annan åsikt. Om vi inte måste hantera mycket giftiga ämnen i vår miljö, ska vi helt enkelt inte göra det. Detta gäller även de lågenergilampor som Holger Krahmer nämnde. De innehåller faktiskt mycket små kvantiteter kvicksilver. Än så länge finns det emellertid ingen ersättning för dessa. Men vi måste arbeta vidare på detta område och så snart som det finns ersättningsprodukter måste givetvis tillverkning utan kvicksilver föredras även här. Låt mig avsluta med att tala om barometrar igen. Ingen är en större vän av vackra gamla instrument än jag. Jag är en stor vän av traditionella tillverkningsmetoder och en stor vän av hantverksföretag, särskilt småföretag. Vi vill inte driva bort ett enda hantverksföretag från EU:s marknad. Här har jag emellertid en katalog från en av dessa tillverkare. Och det råder inget tvivel om saken. Redan i dag erbjuder de underbara barometrar som utvändigt inte skiljer sig det minsta från de barometrar som tillverkades tidigare. Men de innehåller inte längre kvicksilver. Till och med den berömda Prince of Wales-barometern, en kopia av John Russels kungliga barometer, finns redan att få utan minsta spår av kvicksilver, även om den kostar 795 brittiska pund. Det är därför omöjligt att påstå att ett enda företag kan tvingas upphöra med sin verksamhet. Jag kan därför mycket tydligt tala om för er att vi inte agerar i dessa småföretags intressen om vi förhindrar dem från att göra det som krävs för att ge deras produkter en framtid. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, den 11 juli 2007. Carl Schlyter: (EN) Herr talman! Jag undrar om ni skulle kunna kontrollera att tolkningen stämde. Jag sa att jag lekte med kvicksilver som barn och att jag hoppas att kommande generationer inte ska utsättas för samma risker. Bara så att det står fullkomligt klart. Talmannen: Det var precis så jag förstod er. Jag kan försäkra er att jag gjorde samma sak när jag var barn, och jag hoppas få ett långt liv.

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Datum för sammanträdesperioderna: se protokollet

sv

Offentlig upphandling (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är omröstning. Jag vill informera kammaren om att vi under omröstningen, efter uttryckligt önskemål från parlamentsjournalisternas förening, för varje uppsättning resultat också uttryckligen måste ange antalet röster för och emot och antalet ledamöter som avstår. Vi ville förenkla saker och ting för er, men det är inte möjligt. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

sv

De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

Högtidligt möte - Costa Rica Talmannen: Bienvenido al Parlamento Europeo, Presidente Arias! Republiken Costa Ricas president, mina damer och herrar! På Europaparlamentets vägnar hälsar jag president Óscar Arias hjärtligt välkommen. Ert besök innebär en milstolpe i förbindelserna mellan Europaparlamentet, Europeiska unionen, Costa Rica och Latinamerika. Dr Óscar Arias, ni var Costa Ricas president från 1986 till 1990, och 2006 blev ni vald på nytt för en fyraårsperiod. Ni är mest känd som mottagare av Nobels fredspris, som ni tilldelades 1987 som ett erkännande av det enorma arbete som ni utförde under era strävanden efter fredliga lösningar i Centralamerika. President Arias insatser i rollen som internationell fredsmäklare ledde till fredsavtalet i Esquipulas, som undertecknades den 7 augusti 1987 av presidenterna i alla centralamerikanska länder. Europeiska unionen stödde helhjärtat detta arbete. Costa Ricas president är därför en förebild för människor över hela världen. Han har en gång sagt att det är viktigt att ha värderingar, principer och ideal och att kämpa för dem. President Arias, ni har under många år hängivet kämpat för detta, och Costa Ricas invånare har hedrat resultatet av ert arbete genom att för två år sedan välja er på nytt. I mitt anförande vid det femte toppmötet i Lima i Peru mellan EU, och Latinamerika/Västindien (EU-LAC), som ägde rum i maj i år, framhöll jag den grundläggande betydelsen av regional integration på 2000-talet. Som Jean Monnet, en av EU:s grundare, kortfattat uttryckte det, handlar det om att ”bygga en gemenskap mellan människor, inte ett samarbete mellan stater”. President Arias, ni har anslutit er till dessa ideal och arbetat aktivt för att uppnå dem. Från Europaparlaments synpunkt är det önskvärt att sluta ett associeringsavtal mellan Centralamerika och Europeiska unionen i en nära framtid - och det sa jag också i Lima - och jag skulle vilja tillägga, såsom vi diskuterade ingående vid vårt möte alldeles nyss: när ett krig bryter ut någonstans görs stora penningsummor tillgängliga i dollar eller euro eller andra valutor, men när det krävs stöd för att upprätta fredliga förbindelser har man invändningar mot långt mindre summor. Vi måste ge freden en chans! (Applåder) Detta är vårt budskap i dag till EU:s övriga institutioner. President Arias! Låt mig som sammanfattning säga att vi tror att ni och ert land kommer att fortsätta att spela en avgörande roll för att förhandlingarna ska få ett framgångsrikt resultat. På Europaparlamentets samtliga ledamöters vägnar hälsar jag er återigen välkommen. Jag hoppas att ert besök ska ge oss tillfälle att stärka vänskapsbanden mellan Europa, Costa Rica och Latinamerika. Jag har ett tillägg som är en smula ”utanför ämnet”: det är fantastiskt att Costa Ricas president är här, och det är en mycket angenäm tillfällighet - som ett undantag har jag i dag fått tillåtelse att avslöja någons ålder - att den kommissionsledamot som ansvarar för yttre förbindelser, Benita Ferrero-Waldner, firar sin sextioårsdag i dag. Det är ytterligare en anledning att fira, och vi vill därför framföra våra hjärtliga gratulationer på födelsedagen. (Applåder) Óscar Rafael Arias Sánchez: Herr talman! Jag hälsar er från en liten amerikansk republik, där lite mer än 4,5 miljoner människor har modet att leva och drömma, där utopin om ett samhälle utan armé har blivit möjlig, och där vi snart kommer att fira 110 år som demokrati. Jag hälsar er från en liten amerikansk republik som under den andra hälften av 1900-talet var omgiven av förfärliga diktaturer, men som aldrig själv behövt leva under förtryck, som vägrade att bli en bricka i det kalla kriget och som avstått från att använda vapen för att uppnå fred. Jag hälsar er från Republiken Costa Rica. Herr talman, mina damer och herrar! Två händelser har föregått mig i dag, åtskilda av århundraden och årtionden, men de är lika förbundna med nuet som gryningen denna morgon. Denna dag för 225 år sen slutade det nordamerikanska frihetskriget genom fredsfördraget i Paris, den första vågen av frihetsrörelser över praktiskt taget hela den amerikanska kontinenten. I dag är det också 69 år sedan andra världskriget började med att Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland och man bildande de allierade, vilket drog in en stor del av Amerika i kriget. Jag nämner detta eftersom jag, när jag kommer till det här podiet, som är en symbol för gemenskap mellan olika folk, också är medveten om det historiska bagage jag bär med mig och som också ni bär med er i och med att var och en av de nationer som ni företräder också har ett förflutet. Vi har inte kommit hit för att upprätta förbindelser mellan våra båda kontinenter utan för att erkänna att sådana förbindelser har existerat under lång tid och att ambitioner att förbättra dem bör starta med en ambition att förstå dem som helhet. Med den uppriktighet som bör råda mellan vänner måste vi erkänna att vår gemensamma historia har sitt ursprung i den ena civilisationens herravälde över den andra. Amerika lärde känna Europa först och främst genom dess makt och inte genom dess idéer. Fruktan följde i erövrarnas spår och vrede följde kolonisatörerna. Men vi kan inte låta bli att beundra den här mycket gamla kulturen. Trots de strider som vi har utkämpat går det inte att förneka att Europa kom med upplysning till vårt land och att Europa har gjort oss hängivna humanitetens främsta ideal, ideal som vi inte övergav när vi vann vår självständighet. Det var sådana ideal som förde mig till Europa för 21 år sedan under min första period som Costa Ricas president. Den gången kom jag för att be denna kontinent om förstärkning som hjälp att skapa fred i Centralamerika, där fem nationer kämpade på liv och död mitt uppe i ett inbördeskrig. Blodspillan splittrade våra folk och gjorde bröder till bittra fiender. Dåtidens makthavare använde oss i ett blodigt experiment för att visa sin styrka: de förde in vapnen och vi betalade med våra liv. Enligt vissa bedömningar uppgick antalet dödsoffer till 350 000. Proportionellt sett skulle det motsvara nästan 4 miljoner amerikanska medborgare under Irakkriget. Bara genom att uppnå fred kunde vi garantera en framtid för vår region. Den gången blev Europa svaret på våra böner. Det moraliska stödet från Europa legitimerade våra försök att finna en diplomatisk lösning på konflikterna, en centralamerikansk lösning på centralamerikanska problem. Den internationella hjälp som ni då gav oss var omfattande och generös och blev en symbol för Europas uppriktiga önskan att hjälpa de centralamerikanska nationerna i deras utveckling. Nu, 21 år senare, är jag tillbaka i Europa, och i likhet med Fray Luis de León när han frigavs efter fyra år i fängelse känner jag mig frestad att inleda med att säga: ”Som vi sa i går ...”, eftersom vi i många avseenden måste börja där vi en gång slutade. Förbindelserna mellan Europa och Centralamerika, som var så täta under kriget, har börjat glesna i fredstid. Biståndet från Europa till Centralamerika, som var så stort under förtryckets dagar, har blivit mer återhållsamt nu när vi är självständiga. Vi trodde inte att vi genom att gå över fredens tröskel skulle komma in i glömskans rike. Jag vill gärna hoppas att det är nu är dags att visa att de vänner som stödde oss under våra mörka dagar också stöttar oss under våra ljusare dagar, just därför att vi nu upplever sådana dagar. I dag vill jag gärna föreslå tre handlingsvägar för att stärka våra band och kämpa sida vid sida för att bygga de utopier som ni har lärt oss att eftersträva: undertecknandet av associeringsavtalet mellan EU och Centralamerika, ”Consensus of Costa Rica” och ”Peace with Nature”. Jag är väl medveten om att en mängd olika synpunkter på frihandel finns representerade i Europaparlamentet. Men jag vet också att dessa synpunkter uttrycks från det höghöjdsperspektiv som man kan ha om man är lycklig nog att bo i ett industriland. I dag vill jag förmedla ett nedifrånperspektiv. I ett land som mitt, som är ett av världens minsta, har vi inte möjlighet att producera allt det vi förbrukar. Vi är dömda att vara den moderna tidens fenicier. I en globaliserad värld står utvecklingsländerna inför ett dilemma som är lika bistert som enkelt: om vi inte kan exportera fler och fler varor och tjänster kommer vi i stället att exportera fler och fler människor. Det är givet att EU måste se till EU-medborgarnas intressen. Men det är också tydligt att EU-medborgarnas och alla andra folks intressen alltmer avgörs av mänsklighetens gemensamma framtid. Ingen nation kan förbli obekymrad om att hunger, okunnighet, våld och sjukdom breder ut sig utanför dess gränser. Även om olikheterna mellan våra nationer är stora, kommer en global diaspora att föra tusentals människor över oceaner, floder och stadsmurar för att söka möjligheter som de inte funnit i sina egna länder. Associeringsavtalet mellan Centralamerika och EU, som kanske blir det första avtal mellan regioner som sluts av EU, är ett mycket närliggande, tydligt och omedelbart tillfälle för Europa att återuppliva sin närvaro i Latinamerika. Sedan Centralamerikanska gemensamma marknaden bildades har det inte funnits många initiativ som haft större potential att påskynda den ekonomiska tillväxten i Centralamerika, modernisera våra institutioner och ge nya möjligheter till de människor i Centralamerika som fortfarande lever i fattigdom. Om vi kan komma fram till ett sådant avtal skulle det betyda att Europa återtar den ledande position som gått förlorad och besätter den vakanta främsta posten i kampen för att utveckla vårt Latinamerika. I går var vi allierade för fred, i dag kan vi bli kompanjoner för utveckling. Men Centralamerika och Europa har fortfarande mycket stora olikheter som måste beaktas. Den första är skillnaden mellan våra två integrationsmodeller: EU måste acceptera att den centralamerikanska integrationen har skett på det sätt som vår institutionella utveckling har tillåtit. Vi är nu den mest integrerade regionen i utvecklingsvärlden, och därför anser vi att det inte vore rättvist att ålägga oss villkor som rör vår integration för att föra förhandlingarna framåt, villkor som det är svårt för Centralamerika att följa och som inte heller krävs för världens övriga regioner. Den andra skillnaden mellan våra regioner, och kanske den viktigaste, är skillnaden mellan våra utvecklingsnivåer: det är viktigt att avtalets kommersiella del medger asymmetrisk behandling till förmån för Centralamerika, framför allt att man undviker den förfärliga metoden med att behålla hindren inom just de områden där Centralamerika har de komparativa fördelarna. Om vi kan komma fram till ett avtal baserat på dessa förutsättningar, skulle EU göra en enorm insats för att gynna folken i Centralamerika, men också i Europa, eftersom Europa i tider av internationell kris skulle ha stor nytta av en ekonomi som under de senaste fem åren har växt ungefär dubbelt så fort som den europeiska ekonomin. Europa kan få en ny ledande roll i utvecklingsvärlden, men först måste man se till att denna ledande roll verkligen gynnar utveckling. Goethe har sagt något i stil med att ingenting skadar en ny sanning så mycket som ett gammalt misstag. Vi kan inte gå in i en ny fas av internationellt samarbete samtidigt som vi bär på bördor från det förflutna, i synnerhet bördan av en militärutgift som är stötande för de nästan 200 miljoner latinamerikaner som försmäktar i fattigdom. Det är dags för den internationella ekonomiska gemenskapen att lära sig skilja agnarna från vetet och att med bevisen framför ögonen inse vilka utgifter som leder till en bättre levnadsstandard för människorna, och vilka som inte gör det. Det är inte särskilt hedrande att militärutgifterna i Latinamerika under 2007 uppgick till 36 miljarder dollar i en region där det inte pågår någon väpnad konflikt, med Colombia som enda undantag. De pengar som går till ett enda flygplan av typen Sukhoi Su-30k skulle kunna användas till ca 200 000 bärbara datorer av typen MIT Media Lab XO för våra studenter. De pengar som går till en enda Black Hawk-helikopter skulle kunna användas till ett månadsbidrag på 100 dollar till 5 000 unga latinamerikaner. Världens industrinationer får inte, varken med bistånd eller med resurser, stödja beslut som fattas av dem som hellre utrustar sina soldater än utbildar sina barn. Därför har min regering tillkännagett ”Consensus of Costa Rica”, ett initiativ för att skapa mekanismer för att efterskänka skulder och med finansiella medel stödja utvecklingsländer som investerar mer i miljöskydd, utbildning, hälsa och bostäder för sina befolkningar och mindre i vapen och soldater. Jag hoppas att ”Consensus of Costa Rica” en dag ska bli verklighet med ert stöd. Jag hoppas också att vi ska kunna anta en plan som är nära kopplad till vårt Consensus: fördraget om överföring av vapen som Costa Rica har föreslagit i FN, och som förbjuder länder att överföra vapen till stater, grupper eller privatopersoner om det finns tillräckliga skäl att tro att vapnen kommer att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller internationell rätt. Jag förstår inte hur mycket längre vi kommer att kunna överleva utan att erkänna att det är lika klandervärt att döda några människor åt gången varje dag, som att döda många människor under en dag. Den destruktiva kraften hos de 640 miljoner handeldvapen och lätta vapen som finns runt om i världen, där 74 procent finns i händerna på privatpersoner, har dödat fler människor än atombomberna. Det här är en av de viktigaste orsakerna till människors otrygghet, såväl nationellt som internationellt. Dödsfruktan får inte bli nyckelordet för våra invånares framtid. I dag kan vi göra något för att det inte ska bli så. Jag vill ta upp en sak till som också har att göra med våld och förstörelse, men inte bara mot människor utan mot alla livsformer. Varje skog som vi hugger ner, varje ton koldioxid som vi släpper ut i luften och varje flod som vi förorenar leder oss ett steg närmare porten till arternas utrotning, på vars tröskel, precis som vid porten till Dantes helvete, vi måste överge allt hopp. Jag vägrar att bli vittne till att mänskligheten passerar genom den porten. För sextio år sedan hade Costa Ricas förre president José Figueres en vision om att avskaffa den nationella armén och således förklara fred med världen. Vi har nu fattat beslutet att förklara fred med naturen. Vi har bestämt oss för att vara ett koldioxidneutralt land år 2021, när vi firar 200-årsjubileum som självständig nation. Förra året blev vi det land som har flest träd per invånare och kvadratkilometer i världen, genom att plantera 5 miljoner träd. Under 2008 ska vi plantera ytterligare 7 miljoner träd. Vi för ett internationellt korståg mot den globala uppvärmningen, och i dag ber jag er ödmjukt att delta tillsammans med oss. Den globala uppvärmningen har gjort att man kan odla oliver längs Englands kuster, och det är en verkligt alarmerande signal för forskarsamfundet. Till skillnad från berättelsen i Bibeln kommer duvan den här gången att bära en olivkvist som ett tecken på fara i stället för som ett tecken på fred. I dag vill jag att vi ska skicka den duvan så långt bort som möjligt, så att den kan återvända och bära med sig en vilja till förändring hos världens alla nationer. Det är bara tillsammans som vi kan bilda ett nytt förbund, denna gång inte mellan Gud och människa utan mellan människorna och Guds skapelse. Herr talman! Den store argentinske författaren Jorge Luis Borges brukade säga att han var exileuropé, och anspelade på den stora andel av den amerikanska kontinentens befolkning som har sitt ursprung i Europa. Efter århundraden av blandningar och korsningar finns det förmodligen också många exilamerikaner här. Vi blev isolerade genom att ett världshav ligger mellan oss, och den historiska slumpen hos en pendel som beroende på omständigheterna för oss samman eller skiljer oss åt. Jag menar att det är dags att stanna pendeln när den är inställd på förening, för att åter slå in på den väg som vindarna tog för 180 miljoner år sedan, innan den första sprickan fick marken att dela sig, när Europa satt ihop med Amerika och man skulle ha kunnat gå till fots från Paris till New York. Vi tillhör alla en och samma art, och vi har fortfarande möjlighet att plocka de bästa blommorna i livets trädgård. Våra drömmar är vårt gemensamma arv och våra beslut påverkar andra varelsers liv, vare sig vi vill det eller inte. Det här ska inte ses som ett hot utan en fantastisk möjlighet. Jag ser det på samma sätt som Costa Ricas stora poet, Jorge Debravo, uttrycker det: ”Framför allt är det underbart att veta att vi har makt att blåsa liv i de mest avlägsna ting som vi berör och vidga horisonterna utanför våra gränser, eftersom allt det vi ser blir oändligt, liksom vi.” Jag tvivlar inte på att vi kan använda vår oändliga förmåga till det bästa för var och en, såväl i Europa som i Amerika, och att vi sida vid sida kan följa morgondagens stjärna mot allt större rättvisa och frihet. (Stående ovationer.) Talmannen: President Arias! På Europaparlamentets vägnar tackar jag er av hela mitt hjärta för ert lysande anförande. Era ord ger uttryck för att ni och ert land är företrädare för frihet och demokrati; ni arbetar mot våld, terror och diktaturer. När ni säger att Costa Rica är ett litet land vill jag framhålla att ett lands befolkning eller dess geografiska yta inte det viktigaste. Det viktiga är andan hos ett land och dess president. Vem som helst som har hört ett tal inser att president Arias och Costa Rica står för frihet och demokrati. Det gör Costa Rica till ett stort land i världen. (Applåder) Ni är en fredens man, och det var därför ni tilldelades Nobels fredspris 1987. Men ni har inte dragit er tillbaka. Nu, 21 år senare, kämpar ni för fred mellan människor och fred med naturen. Europaparlamentet står vid er sida för att upprätthålla dessa principer. Jag vill också varmt välkomna de ministrar ur er regering som har följt med er hit - utrikesminister Stagno Ugarte och utrikeshandelsminister Ruiz Gutiérrez, som också finns med oss här i kammaren tillsammans med många costaricanska medborgare som bor här i Bryssel och i Belgien. Var stolta över ert land! Inte i nationalistisk mening, för i den bemärkelsen kan även diktaturer som styrs med våld vara stolta över sig själva, men var stolt över ert land, över Costa Rica, eftersom ni kämpar för de rätta värderingarna: demokrati, frihet och fred. Vi tackar er ännu en gång. Muchas gracias, President Arias! (Applåder)

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

Omarbetad ungersk konstitution (debatt) Talmannen: Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om den omarbetade ungerska konstitutionen. Enikő Győri: Fru talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Rådet har inte tilldelats några befogenheter genom fördraget att behandla medlemsstaternas nationella konstitutioner. Enligt artikel 4.1 och 4.2 i EU-fördraget är den berörda medlemsstaten fortfarande ensam behörig att anta en konstitution. Rådet har därför inte kunnat diskutera den konstitution som Ungern nyligen antagit. Viviane Reding: Fru talman! På ordförande José Manuel Barrosos begäran talar jag i dag här i kammaren om ämnet den ungerska konstitutionen. Ordförande Barroso framhöll inledningsvis vid flera tillfällen att kommissionen inte gör politiska bedömningar av en medlemsstat grundläggande konstitutionella och institutionella val. Antagandet av en ny konstitution i en medlemsstat är en fråga för dess folk och dess institutioner i enlighet med den tillämpliga nationella lagen och, i tillämpliga fall EU-lagstiftningen och internationell rätt. Kommissionen får dock granska att konstitutionen - precis som kommissionen får göra med en medlemsstats övriga rättsakter - överensstämmer med EU-rätten. Självklart ska varje medlemsstats konstitution avspegla och överensstämma med EU-värdena frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen, mänsklig värdighet och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheterna för människor som tillhör minoriteter, utan diskriminering, så som föreskrivs i artikel 2 i fördraget. Den nya ungerska konstitutionen träder i kraft den 1 januari 2012 och kommer att kräva att genomförandeåtgärder vidtas. På det här stadiet kan kommissionen därför bara göra en preliminär analys, eftersom den exakta bilden av hur konstitutionen samspelar med EU-rätten och dess rättsliga konsekvenser först kan utvärderas till fullo med beaktande av genomförandelagstiftningen samt den administrativa och rättsliga praxis som bygger på konstitutionen. Kommissionen följer också Venedigkommissionens och Europarådets arbete med frågan och vi förväntar oss en rapport den 17-18 juni. Jag känner även till att Thomas Markert, som är Venedigkommissionens sekreterare, besökte utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor den 25 maj, och jag läste med stort intresse hans kommentarer. Som jag redan har förklarat omfattas alla frågor som diskuterades då den nationella behörigheten. Vi blir behöriga först när dessa frågor omsätts i lagstiftning. Jag kommer nu att lyssna till vad ni parlamentsledamöter har att säga för att förstå Europaparlamentets ståndpunkt i frågan. József Szájer: Fru talman! Jag vill inte verka oartig, men jag kommer att nu att vända mig till kammarens vänstra del: den majoritet som består av De gröna, kommunister, socialdemokrater och liberaler, som tvingade upp detta ämne på dagens föredragningslista, tvärtemot PPE-gruppens och den konservativa gruppens vilja. Jag har frågor till er. Anser ni att det är förenligt med förbudet mot diskriminering på grundval av födslorätt att EU har medlemsstater, bland annat Spanien, Belgien och Sverige, där medborgare har rätt att inneha höga statliga befattningar, exempelvis som monark, grundat på sin födslorätt? I mitt lands nya konstitution tillämpas inte någon sådan diskriminering. Anser ni att det är acceptabelt att unionen har medlemsstater, bland annat Storbritannien, som inte har en samlad, skriven konstitution? Mitt lands nya konstitution är en demokratisk, skriven konstitution. Anser ni att det är acceptabelt att unionen har medlemsstater, bland annat Frankrike, vars konstitution inte innehåller grundläggande rättigheter? Mitt lands nya konstitution innehåller inte bara grundläggande rättigheter utan är även den första i EU som har EU-stadgan om de grundläggande rättigheter som norm. Anser ni att det är acceptabelt att vissa medlemsstater saknaren författningsdomstol, eller att, i de fall där det finns en sådan domstol, den inte har några större befogenheter? Mitt lands nya konstitution kan stoltsera med att den garanterar ett starkt konstitutionellt skydd. Ni påstår er handla för ett gemensamt EU när ni drar hit den nya ungerska konstitutionen för kritisk granskning. Ni förråder dock de allra viktigaste principerna i Lissabonfördraget, nämligen artikel 4.2: ”Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer”. Om ni inte har ordnat eller kommer att ordna diskussioner om de stater som jag nämnde ovan, eller har underlåtit att erinra er här i Europaparlamentet att den socialdemokratiska regeringen i Ungern flagrant struntade i mötesfriheten 2006, då gör ni er skyldiga till dubbelmoral. Ni kan se grandet i er broders öga men inte bjälken i ert eget. Ni vägrar inse att er inställning inte stöder det europeiska samarbetet, utan i stället provocerar fram konflikter mellan de europeiska nationerna. Detta avslöjar er verkliga partiskhet. Jag föreslår att ni i era länder ska följa den förebild som den ungerska konstitutionen utgör. Tygla skuldsättningen med konstitutionella metoder för att förhindra att ännu en grekisk, irländsk eller portugisisk kris inträffar. Jag föreslår att ni med konstitutionella metoder skyddar de framtida generationernas rättigheter, precis som den nya ungerska konstitutionen gör, och höjer den miljörelaterade, budgetmässiga och demografiska hållbarheten till de konstitutionella principernas nivå. Skydda era medborgare och minoriteter, exempelvis romerna, med starka kollektiva rättigheter, precis som den nya ungerska konstitutionen är ensam om att göra i Europa. Ni upprepar ständigt obefogade anklagelser, trots att vi har motbevisat dem och gång på gång redovisat vår ståndpunkt, men jag säger er detta ännu en gång: den nya ungerska konstitutionen förbjuder inte aborter. Den nya ungerska konstitutionen inskränker inte religionsfriheten eller samvetsfriheten. Den nya ungerska konstitutionen inskränker inte de homosexuellas rättigheter. Tillämpningsområdet för den nya ungerska konstitutionen sträcker sig inte utanför landets geografiska yta och konstitutionen ger ett oöverträffat starkt rättsligt skydd åt de nationella befolkningsgrupperna inom dess territorium. Den nya ungerska konstitutionen försvagar inte, utan förstärker principerna om maktdelning och kontrollmekanismer. Den nya ungerska konstitutionen är till sin anda en europeisk konstitution, som tillkommit för att garantera landets alla medborgare grundläggande rättigheter samt samarbete och sammanhållning mellan nationerna. I vår konstitution finns det 18 hänvisningar till Europa och vi tog även in EU:s motto ”enhet i mångfald”. Vi ungrare är en nation som älskar frihet och demokrati. Vi behöver inte läxas upp om demokrati av dem som har mycket att göra hemma på sina egna bakgårdar. Juan Fernando López Aguilar: Fru talman! EU är en union som bygger på gemensamma värden och en gemensam lagstiftning. Den är utformad som en övernationell integration av medlemsstaterna, där var och en är en ansedd konstitutionell stat. Det finns även en konstitutionell dimension i EU självt, eftersom lagstiftningen dels omfattar uppbyggnaden av dess institutioner och dels rättsliga garantier som skyddar de enskildas ställning gentemot de statliga myndigheterna i EU. Det finns också en viktig princip om demokrati som stärker pluralismen. Det är säkerligen därför som denna översyn av den ungerska konstitutionen debatteras i Europaparlamentet och har blivit föremål för överläggningar i två av parlamentets utskott: nämligen utskottet för konstitutionella frågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag anser att den främsta orospunkten kan sammanfattas som intrycket att en visserligen mycket stor politisk majoritet, två tredjedelars majoritet, men en icke desto mindre situationsberoende politisk majoritet i det ungerska parlamentet, har lyckats framtvinga en konstitutionell reform som inskränker möjligheterna att uppnå politisk pluralism och följaktligen möjligheten att alternera mellan olika politiska planer enligt samma spelregler. Jag anser att detta orsakar oron för konstitutionens överensstämmelse med principerna i artiklarna 2 och 3 i EU-fördraget och med den politiska aspekten av de rättigheter som föreskrivs i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Ingen har försökt att på förhand döma vad den ungerska konstitutionen kommer att bli eller hur den kommer att tillämpas i praktiken, och den kommer självklart att omfattas av de kontrollmekanismer som föreskrivs av det konstitutionella systemet, den konstitutionella avvägningen i den ungerska konstitutionen själv och det faktum att Ungern är underkastad övernationella organ som Europarådet och EU, organ som är insatta i grundläggande rättigheter. Jag måste dock ta upp det som jag just har hört om skyddet av minoriteternas rättigheter i den spanska konstitutionen, ett skydd som har lagts fram som en förebild för andra konstitutioner, som József Szájer just nämnde. Jag kan inte bortse från detta. Med all respekt måste jag informera József Szájer om att det inte finns en tillstymmelse till diskriminering på grund av härkomst eller börd i den spanska konstitutionen. Ingen försöker att ha föregripa resultatet av genomförandet av den ungerska konstitutionen, men jag tror att vi i parlamentet är angelägna om att den ungerska konstitutionen också måste följa regeln om att erkänna politisk pluralism och att politiska projekt ska ändras enligt samma spelregler. Denna och föregående debatter vittnar om detta intresse. Renate Weber: Fru talman! Ungerns nya grundlag - en alltför kontroversiell text för en konstitution skulle man kunna säga - har hastats igenom det ungerska parlamentet efter endast en månads offentliga samråd. Det ungerska civilsamhället och Venedigkommissionen har framfört allvarliga farhågor om processens varaktighet och öppenhet. Ibland har de som ifrågasatt texten anklagats för att göra detta av rent politiska skäl. Man hade väntat sig att den nya ungerska konstitutionen - 20 år efter den kommunistiska regimens fall och i en tid då Ungern innehar ordförandeskapet i EU - helt skulle avspegla de mest omhuldade värdena i EU. Är dessa endast politiska värden? Jag måste medge att det oroar mig som liberal att regeringar urholkar medborgerliga fri- och rättigheter och demokratisk kontroll. Jag är oroad över att man i lagstiftningen blundar för mångfald och är övertygad om att inte alla ungerska medborgare känner igen sig själva i den konservativa bild som skildras i konstitutionen. Hur skulle jag kunna förhålla mig neutral till en text om pluralism och maktkoncentration i tillsynsmyndigheter av det slag som föreskrivs i den ännu helt nya ungerska medielagen? Vi bör alla oroa oss för demokratin när ett parti vid regeringsmakten antar lagar som befäster dess makt långt efter att dess mandatperiod har löpt ut och begränsar betydelsen av framtida val, och för politiska ledare som går så långt att de skriver eller ändrar grundlagar som endast överensstämmer med deras politiska lärosatser eller principer för den ekonomiska politiken. Och ja, jag är oroad över att dessa ungerska mönster ska spridas. Mitt eget lands ledare har inspirerats av dessa åtgärder och vissa ändringar av den rumänska konstitutionen nyligen tycks vara ett ”klipp-och-klistra-verk”. De kommer inte att godkännas, men försöket har gjorts. EU-institutionerna får inte tveka i sådana tider. Vi måste sträva efter att inga EU-medborgare ska behöva vara oroliga, utan de ska känna tillförsikt att våra värden står i centrum för vår lagstiftning och har kommit för att stanna. Timothy Kirkhope: Fru talman, fru kommissionsledamot! Denna debatt är en utvärdering av läget i fråga om den nya ungerska konstitutionen, inte om Storbritanniens sedvanerätt (common law) som har skyddat våra medborgare i snart 900 år. Det är kommissionens uppgift att utvärdera och vidta åtgärder i de frågor som är fastställda i föredragen, något som parlamentet begärde bara för ett par månader sedan. Vi i kammaren hoppades kunna fråga kommissionen om dess slutsatser och hur kommissionen tänker gå vidare, och vi ser fortfarande fram mot kommissionens vägledning, men det tycks som om vi måste vänta ännu ett tag. EU är en union med olika kulturer och varierande prioriteringar. Gemensamma värden för oss är dock frihet, rättvisa och jämlikhet för alla människor och alla medlemsstater. Det som vi inte får tolerera är intoleransen i sig. Det som vi nu ber kommissionsledamoten är att så snart som möjligt ge kammaren ett definitivt svar på om huruvida den ungerska konstitutionen överensstämmer med EU:s lagstiftning och grundläggande rättigheter. Och om inte, vad sker då? Om den överensstämmer, behöver vi också få reda på det så snart som möjligt. Judith Sargentini: Fru talman! Jag tackar mina parlamentskolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna) som vill inleda en debatt med oss här om den ungerska konstitutionen. Det är lovvärt, eftersom när jag hör Europeiska rådets företrädare säga ”Vi har inte diskuterat detta i rådet”, och jag hör kommissionsledamoten Viviane Reding säga ”Ett lands konstitution är det landets ensak och det är inget som vi på EU-nivå ska blanda oss i”, är jag glad över att vi i Europaparlamentet för denna diskussion sinsemellan. Förmodas vi verkligen inte engagera oss? Är detta uteslutande en ungersk fråga? Det anser jag inte. Läget för demokratin i en EU-medlemsstat rör de övriga medlemsstaterna. Om ett land väljer att använda ett rättvist val och två tredjedelars majoritet till att inrätta ett envälde, har vi andra rätt att bli chockerade och försöka protestera. Här citerar jag György Konrád som säger: ”I Ungern vet en så kallad majoritet hur man skapar en autokratisk regim på ett demokratiskt sätt”. Det är sant. Om ni driver igenom en lag i det ungerska parlamentet och påbjuder att från och med nu får den endast ändras med två tredjedels majoritet, vet ni att det inte kommer att vara lätt att ändra den igen efter nästa val. Det här är något som urholkar valets funktion som ett demokratiskt instrument. En nation har rätt att vart fjärde år säga ”Vi gillade det här, men inte det där” och få till stånd förändringar. Om en demokratisk regim gör arrangemang som innebär att inga ändringar kan genomföras på många år, är detta osunt och fel. Om vi i EU vänder bort blicken och säger ”Detta är uteslutande en ungersk fråga”, om 26 medlemsstater inte är beredda att säga: ”Kära vänner, vi behandlar inte människor på detta sätt i vårt samhälle”, och om kommissionen säger samma sak, vad ska vi då som grupp säga till länder där situationen är ännu värre? Vad ska vi säga till dessa ungrare som inte ingår i två tredjedelsmajoriteten? ”Tyvärr kommer ni inte att få en chans att upphäva dessa lagar efter de följande två valen heller”. Jag finner det absolut upprörande att vi alla i EU vänder bort blicken och låter bli att vidta åtgärder. Rui Tavares: Fru talman! I denna debatt om den ungerska konstitutionen för vi faktiskt två debatter. Den ena är debatten om konstitutionens innehåll. Den andra är debatten om debatten, det vill säga om huruvida det är legitimt eller inte att göra uttalanden om innehållet i den ungerska konstitutionen i vårt parlament eller i andra institutioner utanför Ungern. När det gäller debatten om innehållet vet vi att det finns många delar som oroar oss i parlamentet, exempelvis de utskott som har diskuterat dokumentet, och Venedigkommissionen. Frågan om icke-diskriminering... József Szájer säger oss att det inte stämmer att diskrimineringen av exempelvis minoritetsgrupper på grund av kön eller sexuell läggning föreskrivs, eftersom det finns en hänvisning till all slags diskriminering. För min del anser jag att hänvisningen är för vag och lämnar alltför stort utrymme att bestrida den i efterföljande domstolsavgöranden. Det bör föreskrivas i konstitutionen, så som är normen i EU-länderna, och så som är normen i de mest avancerade och progressiva demokratierna. Detsamma gäller för foster, skyddet av foster, eller exempelvis Ungerns kontrollmekanismer. Vi har dock också debatten om debatten och debatten om legitimiteten i att parlamentet uttalar sig i frågan, som vi också mycket tydligt måste ta strid för. Detta beror för det första på att konstitutioner inte är vattentäta. Det måste sägas att när det förekommer kräkningar av de grundläggande rättigheterna förväntar sig de 500 miljoner medborgarna att EU-institutionerna ska uttala sig. Huruvida kränkningen sker genom en lag, en konstitution eller en förordning är irrelevant: alla kränkningar av grundläggande rättigheter är förbjudna i fördragen. För det andra, förklaringen att en konstitution skulle kunna gå fri från kritik på grund av kulturskillnader är ren konstitutionell relativism. Det får inte vara fallet. Om det är så att en konstitution kränker andan och lydelsen i fördragen, skulle det kränka suveräniteten i de övriga 26 länderna som har godkänt att vara med i EU tillsammans med det land som bryter mot fördragen. Det är därför en fråga om allas suveränitet. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att säga en sak. Den två tredjedelars majoritet - som mycket ofta åberopats här, härrör faktiskt från 50 procent och inte två tredjedelar av de ungerska medborgarnas röster, eftersom de utgör två tredjedelar av ledamöterna i det ungerska parlamentet, men endast 50 procent av rösterna - har en funktion överallt: att ge ett brett samhälleligt samförstånd om konstitutionen. De som har makten i Ungern har just använd två tredjedelsmajoriteten till raka motsatsen: att stänga ute oppositionen, vilket gör konstitutionen extremt kontroversiell i deras samhälle. Den kanske följer lydelsen i två-tredjedels-regeln, men den strider mot andan. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Dimitar Stoyanov: (BG) Rui Tavares, jag har en mycket kort fråga till dig. Med vilken rätt talar du för samtliga 500 miljoner EU-medborgare? Frågan ställs eftersom du mycket djärvt uttalar dig på deras vägnar. Jag tror dock att om EU:s medborgare blev tillfrågade skulle deras kommentarer inte avspegla exakt det som sades. Alla i parlamentet har olika åsikter och företräder olika delar av EU-medborgarna. Med vilken rätt uttalar du dig för samtliga medborgare? Rui Tavares: Fru talman! Dimitar Stoyanov, jag vill uppmana dig att läsa unionsfördragen och parlamentets arbetsordning, där sägs det att vi som har valts av EU-medborgarna företräder vår egen medlemsstat och dess medborgare samt de 500 miljoner medborgarna i EU som helhet. Vi har fått dessa medborgares uppdrag att respektera och få andra att respektera EU:s grundfördrag, som skyddar dessa medborgares rättigheter. Det är mycket enkelt: Eftersom vi har ett sådant uppdrag har Dimitar Stoyanov och jag själv lika stor rätt att tala på de 500 miljoner EU-medborgarnas vägnar i denna kammare, som tillhör medborgarna. Jaroslav Paška: Fru talman! Den reviderade ungerska konstitutionen från i april i år har utsatts för berättigad kritik av hela det europeiska demokratiska samhället. Genom konstitutionen införs bestämmelser i Ungerns rättsordning utan beaktande av international rätt och de strider direkt mot de internationella förpliktelser som Ungern har åtagit sig. Det regerande partiet Fidesz har i konstitutionen infört versioner av texter varigenom Ungern tillskansar sig rätten att besluta om ställningen, rättigheterna och politiska organisationen för alla ungersktalande medborgare i omgivande stater. Landet har också förbehållit sig rätten att ge alla dessa medborgare i omgivande stater, som inte har några som helst kopplingar till Ungern, ungerskt medborgarskap, rösträtt i Ungern, rätt till social trygghet eller utbildning i enlighet med ungerska lagbestämmelser och universellt ungerskt diplomatiskt skydd. Enligt internationell rätt är organisationen av ett politiskt system en suverän fråga i suveräna stater, och därför kan vi inte betrakta bestämmelserna i den ungerska konstitutionen, enligt vilka Ungern förbehåller sig rätten att besluta om organisationen av livet för medborgarna i andra stater, som någonting annat än ett primitivt och rått angrepp på en lugn och fredlig samlevnad i Europa. Idén om en nation, ett imperium och så vidare är inte ny. Den svartmuskige lille Hitler, som missbrukade den senast i sin längtan efter makt och ära i Europa, har för länge sedan fördömts av den anständiga, civiliserade och demokratiska världen. Jag hoppas därför att de demokratiska politiska krafterna i det ungerska parlamentet kommer att korrigera alla fel i ännu en lagstiftningsprocess och ändra tillbaka konstitutionen i överensstämmelse med internationell rätt och Ungerns internationella förpliktelser. Dimitar Stoyanov: (BG) Fru talman! Jag anser att parlamentet bör be kommissionsledamoten om ursäkt för att vi blandar in henne i denna debatt. Orsaken till detta är att det har blivit helt uppenbart för alla i kammaren vad hon sade - åtminstone för mig, men jag vet inte om alla har fått det klart för sig - att den nya lagstiftning som syftar till att införliva Ungerns konstitution fortfarande ska antas och att det då blir klart huruvida någons rättigheter har kränkts. Vi befinner oss ännu en gång i en situation där det pågår en debatt i parlamentet i syfte att fördöma en medlemsstat för något som den ännu inte har gjort. I vilka av era medlemsstater döms någon för någonting som de inte har gjort? Eller fördöms för något som de inte har gjort? Inte i någon. Det skulle strida mot demokratiska värden. De personer som inledde debatten måste be inte bara kommissionsledamoten om ursäkt, utan även alla EU-medborgare, eftersom det är just detta slags beteende från parlamentets sida som leder till att EU-medborgarna saknar intresse för parlamentets verksamheter, till besvikelse och lågt valdeltagande i valen till Europaparlamentet. Simon Busuttil: (EN) Fru talman! Debatten i dag om den ungerska konstitutionen är fel av två huvudanledningar. En medlemsstat av 27 pekas ut, och det gäller en nationell fråga som omfattas av medlemsstaternas suveränitet. Först och främst bör vi inte peka ut en konstitution i en medlemsstat om vi ska debattera innehållet i en konstitution. Vi bör åtminstone debattera varje enskild medlemsstats konstitution. Vissa av de kritiserade inslagen återfinns faktiskt i en rad andra konstitutioner i andra medlemsstater och ändå debatterar vi bara en konstitution i en medlemsstat. Detta är fel. För det andra måste man fråga sig vilka befogenheter och behörigheter vi överhuvud taget har att ta upp frågan om en nationell konstitution i Europaparlamentet? Medlemsstaterna har suverän behörighet att fastställa sina egna nationella konstitutioner, och i detta fall bör vi respektera det ungerska folkets rätt att bestämma om sin egen konstitution, som antas av deras demokratiskt valda nationella parlament. Vår debatt här i dag om innehållet i denna konstitution bör om något föras av den ungerska befolkningen och inte i den här kammaren. Oavsett om vi gillar det eller inte, om vi är för eller mot denna nationella konstitution, måste vi respektera suveräniteten och lagarnas hierarki, annars skapar vi ett farligt prejudikat. När vi väljer ut en medlemsstat och försöker att gå utanför vår behörighet, sänder vi således fel budskap. Vi kommer att bli anklagade för politisk manipulation, och vi undergräver våra medborgares tilltro till vår egen institution. Vi bör inte slå in på denna farliga väg. Monika Flašíková Beňová: (SK) Fru talman! För gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater vill jag entydigt förklara att vi erkänner alla EU-medlemsstaters rätt att stifta sina egna lagar. Vi vill därför inte kritisera Ungern och framför allt inte de ungerska medborgarna. Våra kommentarer och farhågor är inte avsedda som en kritik av Ungern och de ungerska medborgarna, men vi är helt övertygade om att försvaret av de grundläggande rättigheterna, de medborgerliga friheterna och våra gemensamma europeiska värden, fred, säkerhet och hygglig samlevnad är ett tillräckligt skäl för oss att hålla denna debatt i dag. Vi hoppas också att debatten och det faktum att vi lägger fram våra frågor och synpunkter kan leda till en förbättring och till en bättre förberedelse av den genomförandelagstiftning som nämndes tidigare. Precis som kommissionsledamoten vill vi följa förfarandet för att se till att hela processen genomförs korrekt, och vi kommer att invänta Venedigkommissionens slutliga yttrande, även om det nu står klart utifrån de preliminära slutsatser som Venedigkommissionens sekreterare Thomas Markert redogjorde för i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att den nuvarande ungerska konstitutionen är minst sagt kontroversiell på många punkter. Att det finns svaga punkter i den ungerska konstitutionen har inte bara utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor konstaterat, utan även utskottet för konstitutionella frågor. Om vi bortser från de romantiska, nästan monarkistiska idéer som genomsyrar ingressen, vill jag nämna några områden som vi, till skillnad från våra kolleger från Fidesz, som också är ledamöter av Europaparlamentet, betraktar som ytterst känsliga. Ett exempel är den tidigare nämnda principen för antagande av konstitutionen. Det är inte särskilt normalt i demokratiska länder att en samrådsprocess varar i endast fem veckor. Det är onormalt att inte oppositionen deltar i den, och även om Fidesz har den majoritet som krävs måste det sägas att segrarna är skyldiga att visa ödmjukhet. Inskränkningen av författningsdomstolens befogenheter har redan nämnts på vår grupps vägnar. Jag vill också nämna konstitutionens diskriminerande beskaffenhet när det gäller personer som tillhör sexuella minoriteter, eftersom det inte finns något förbud i konstitutionen mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Skyddet av ungerska minoriteter utomlands, där artikel D är direkt tillämplig, omfattar även personer av ungerskt ursprung som bor i grannländerna. Det är verkligen EU:s uppdrag att vi ska kunna leva tillsammans som nationer och som EU-stater i fred, samverkan och ömsesidig respekt. Hur ska vi från de direkt berörda länderna uppfatta denna konstitution? Hur kan ni vänta er att vi ska acceptera den? Till skillnad från er har vi redan sträckt ut en vänskapens hand till er, och vi har alltid velat ha hygglig samlevnad och därför vill vi att ni i genomförandeförordningarna för er konstitution respekterar grannstaternas suveränitet i regionen. Sarah Ludford: (EN) Fru talman! Det är oförsvarbart att påstå att en medlemsstats konstitution är en fråga som bara gäller den berörda staten. Det framgår kristallklart av artiklarna 6 och 7 i fördragen att inte bara unionen och medlemsstaterna har vissa gemensamma värden, utan även att kommissionen är skyldig att övervaka respekten för dessa värden. Jag stöder helhjärtat det som min kollega Renate Weber så vältaligt uttryckte: Jag anser det en aning överdådigt för dem som har samma politiska övertygelse som det regerande Fidesz-partiet i Ungern att anklaga konstitutionskritikerna för att vara ute i politiska syften. Många av bestämmelserna i konstitutionen är mycket ensidiga, exempelvis att homosexuellas skydd mot diskriminering inte nämns och att mödrar tilldelas extra röster i valet. Jag vill dock ge ett bra exempel på en brist i konstitutionen som undergräver fördragets krav att rättsstatsprincipen ska tillämpas. Det är förklaringen att 1949 års konstitution är ogiltig. Inte bara upphävd, utan ogiltig. Detta skapar stor rättsosäkerhet, eftersom det lämnar lagar som har antagits under den konstitutionen hängande i luften, vilka uppenbarligen ogiltigförklarar sig själva. Det gäller även lagar om Ungerns anslutning till och medlemskap i EU. Detta är ett av skälen till att kommissionen bör granska den för att se om den överensstämmer med EU-rätten, och det kan få stor betydelse för andra medlemsstater. Lajos Bokros: (EN) Fru talman! Den nya ungerska konstitutionen kullkastar grundpelarna för en demokrati som bygger på rättsstatsprincipen och slår upp dörrarna för envälde. Detta är ett stort bakslag på vägen mot en omställning. Processen för utarbetandet och antagandet av den nya konstitutionen var knappast legitim. Ingressen är utestängande och avspeglar en snedvriden tolkning av historien. Huvudtexten innebär ett intrång i privatlivet, grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter definieras på ett snävt sätt, sociala rättigheter underordnas statliga mål. Kontrollmekanismerna försvagas, särskilt rättsväsendets oberoende. Europeiska rådet, parlamentet och kommissionen får inte bortse från dessa kränkningar av europeiska värden, eftersom de kan skapa ett negativt prejudikat som andra intoleranta regimer kan komma att följa. Trots detta väntar sig demokraterna i Ungern inte att undsättningen ska komma utifrån. Om det sker på det sättet skulle det förstärka den ungerska premiärministerns uppfattning, som har jämfört EU med Sovjetunionen. Lösningen kan endast komma från de ungerska medborgarna, som kommer att avvisa konstitutionen när de inser att en autokratisk regim inte kan ge dem hög levnadsstandard och mer frihet. För tjugoett år sedan var vi inte tvungna att slåss för friheten. Nu är vi det. Under tiden bör EU hålla ett vakande öga på Ungern och uppmuntra de ungerska demokraterna att ta tillbaka initiativet. Ulrike Lunacek: (EN) Fru talman! Jag är starkt oenig med alla dem som har sagt att vi inte respekterar suveräniteten om vi debatterar och kritiserar en medlemsstats konstitution här, eller att det, som någon sade, skulle vara ett farligt prejudikat och innebära att vi handlar utanför EU-behörigheten. Medlemsstaternas konstitutioner måste överensstämma med europeiska värden, med den värdegemenskap som vi har definierat. Jag vill nämna minst två saker som inte överensstämmer med detta. Andra har tagit upp andra saker. Den första är att diskriminering på grund av sexuell läggning inte ingår och att det måste ingå i framtiden. Värden rörande äktenskap och familj som definieras i konstitutionen går också utöver den verklighet som både européer och ungrare lever i, och det är inte den mångfaldsprincip som vi har. En annan sak gäller den så kallade miljöombudsmannen för framtida generationers miljörättigheter och rätt till hållbarhet. Ämbetet underställs nu den allmänna ombudsmannen och blir därigenom försvagat. Detta är också ett område där behörigheterna förs utanför den sfär av förordningar där de tidigare fanns, och det klargörs att frågan om hållbarhet, miljöskydd och framtida generationers rättigheter - en annan del av de europeiska värdena - som måste vara viktiga, inte längre är lika viktiga som tidigare. En sista punkt: tidigare fanns det också en ombudsman för uppgiftsskydd. Ämbetet har avskaffats helt, och det innebär att det inte längre går att få insyn i uppgifter om staten, till exempel om offentlig upphandling. Detta är något som jag och min grupp är mycket kritiska till. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Kinga Gál: (HU) Ulrike Lunacek, Jag vill be dig räkna upp de medlemsstater i unionen vars konstitution innehåller en ombudsman eller kommissarie för framtida generationers rättigheter som institution. Hur många medlemsstater har en institution liknande den i Ungern, som verkligen fungerar och som nämns i den ungerska konstitutionen? Om vi förmodar att du har läst den nuvarande ungerska konstitutionen, den nya ungerska konstitution som antogs i april, kan du då nämna konstitutioner som innehåller fler och mer långtgående artiklar om miljöskydd och framtida generationer än den nya ungerska konstitutionen? Jag uppmanar dig att namnge dem. Ulrike Lunacek: (EN) Fru talman! Mitt svar till Kinga Gál är följande. Saken gällde inte en jämförelse med andra medlemsstaters konstitutioner. Utan frågan var: Vad är ett europeiskt värde? Vad ingår i våra grundläggande rättigheter? Vad ingår i de gemensamma värden som jag hoppas att även du delar? I fråga om framtida generationers rättigheter är miljömässig hållbarhet något som finns inskrivet i rättigheterna i vår gemensamma Europeiska union. Vissa medlemsstater har detta, medan andra kanske inte har det, men faktum kvarstår att i en ny konstitution har den ungerska regeringen avskaffat denna symboliska ombudsman. Det finns nu bara en ombudsman, och det symboliska värdet som stadfästs i skrift finns inte längre kvar. Ni vet hur viktiga symboler är även i politiken. Det innebär att man inte vill ha denna symboliska representation, vare sig på politisk nivå eller på ombudsmannanivå. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) József Szájer: (EN) Fru talman! Det kanske inte framgick, men jag ska förenkla frågan. Ulrike Lunacek, jag vet att du kommer från Österrike, finns det någon miljöombudsman i ditt land? I Ungern fanns det en miljöombudsman för flera år sedan, och det kommer att finnas en miljöombudsman i enlighet med den nya konstitutionen. Finns det en miljöombudsman i ditt land? Ja eller nej? Ulrike Lunacek: (EN) Fru talman! Till József Szájer måste jag säga: Tyvärr, men detta är inte problemet. Ungern hade en miljö... (Skratt) Skratta om ni vill, det är helt i sin ordning. Jag har inget emot skratt. Jag gillar humor, men frågan är om denna miljöombudsman i och med den nya konstitutionen har avskaffats och blivit underställd. Samtliga fyra ombudsmän som finns har underställts ett allmänt ombudsmannakontor. Frågan om hållbarhet för framtida generationer är inte lika synlig som tidigare, och det är min kritik. Mitt land har ingen sådan befattning. Som medlem av De gröna kommer jag naturligtvis att kämpa för det, men ni har skrivit en ny konstitution och därigenom avskaffat ett symboliskt och politiskt värde som jag gissar var viktigt för dig, med tanke på det som du säger nu. Varför avskaffade ni det då? Varför inte behålla det, så att alla fick uppleva en miljöombudsman som är för framtida generationers rättigheter, miljö och hållbarhet? Det har inte mina kolleger förklarat. Mario Mauro: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är verkligen förvånad över tonläget i debatten. När jag tänker tillbaka på Ulrike Lunaceks senaste uttalanden, avstår jag från att diskutera exempelvis ämnet diskriminering på grund av sexuell läggning. Ämnet nämns inte i mitt lands konstitution, så när kommer Europaparlamentet att hålla en debatt om den italienska konstitutionen? Det är dessutom ganska egendomligt för det enda parti som vill ändra konstitutionen i mitt land är Silvio Berlusconis center-högerparti. För 15 år sedan hade vänsterns svar varit att vi måste ändra konstitutionen annars blir det demokratins slut. Var därför försiktiga. Om vi inleder en debatt om vad en författningstext innehåller eller inte innehåller kanske vi först bör reda ut ett missförstånd. Anser vi verkligen att omnämnandet av ofödda barns rättigheter utgör en risk för moderniteten? Anser vi verkligen att omnämnandet av ett lands kristna rötter i denna konstitution utgör en risk för identiteten? För min del anser jag att vi bör bekanta oss en aning mer med texten i den europeiska konstitutionen, som i själva verket inte förverkligades, men som har mottot ”förenade i mångfald”, och vara lite mer toleranta inför det faktum att vi alla är olika. Med andra ord måste vi inse att för närvarande har man genom ett brett samförstånd i Ungern uppmärksammat ett folks behov, och för att undvika att dessa behov förvandlas till nationalism, måste de understödjas av ett starkt EU som erkänner allas rättigheter och skyldigheter. Kinga Göncz: (HU) Fru talman! Enligt EU-fördraget ska Europeiska unionen bygga på respekt för frihet, demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. Dessa värden delas av medlemsstaterna. Köpenhamnskriterierna bygger på dessa värden, och de ingår också i anslutningsvillkoren. EU-institutionerna ansvarar också för att säkerställa att medlemsstaterna följer dessa principer även efter anslutningen. Låt mig påminna er alla om denna skyldighet och särskilt kommissionens ordförande och kommissionsledamoten som har det primära ansvaret i detta avseende. Vare sig innehållet i den nya ungerska konstitutionen eller omständigheterna kring dess utarbetande överensstämmer med dessa grundprinciper. Frågorna om denna sak kan därför betraktas som europeiska, inte nationella. Ett enda parti antog konstitutionen, utan samråd med allmänheten eller sakkunniga, och den utarbetades av personer med tvivelaktig demokratisk legitimitet. De demokratiska oppositionspartierna krävde rättsliga garantier för att den nya konstitutionen ska bygga på ett brett allmänt samförstånd, och när detta inte förelåg lämnande de den konstitutionella processen. Konstitutionens två huvuduppgifter är att garantera de mänskliga rättigheterna och en välfungerande stat. Ramen för den välfungerande staten är dock problematisk. Enligt den nya konstitutionen måste ändringar av skattesystemet, pensionssystemet och systemet för stöd till familjer antas med två tredjedels majoritet. Detta kommer att hindra kandidater i kommande val från att utlova förändringar av dessa frågor och begränsa väljarnas möjligheter i fria val. Genom konstitutionen införs vidare ett budgetråd, som inte ska utses genom direkta val, med vetorätt över parlamentets budgetbeslut. Detta i sin tur kan leda till upplösning av parlamentet och nyval, något som äventyrar ett stabilt styre. Skyddsnivån för de mänskliga rättigheterna sänks. Mänskliga rättigheter kommer att upprätthållas mindre effektivt, eftersom författningsdomstolens behörighet är begränsad. EU:s viktigaste tillgång är att EU genom sina värden har kunnat kanalisera konflikter, som tidigare endast kunnat lösas till priset av betydande mänskligt lidande, till ett demokratiskt regelverk som bygger på rättsstatsprincipen. EU erbjuder begär av sina medlemsstater ett tydligt regelverk för rättsstatsprincipen, konstitutionella garantier, institutionella kontrollmekanismer och förhandlingslösningar. Dessa värden bör bevaras. Sophia in 't Veld: (EN) Fru talman! I denna kammare har vi diskuterat mediernas frihet som hotas i Italien, Slovakien och Ungern. Vi har diskuterat kränkningarna av hbt-gruppernas rättigheter i Litauen, Ungern och Polen. Vi har diskuterat utvisningen och diskrimineringen av romerna i Frankrike och Italien, och det finns många andra exempel på debatter om grundläggande rättigheter som hotas i den ena eller den andra medlemsstaten. Var enda gång har jag hört EPP säga att detta inte bör vara partipolitik och att vi inte bör utpeka enskilda medlemsstater. Detta handlar inte om medlemsstaterna. Det handlar om grundläggande rättigheter. Grundläggande rättigheter är inte en fråga om subsidiaritet. Grundläggande rättigheter är själva grunden för EU. För att visa detta, påminner jag er om att vi också ber kandidatländerna att inte bara anpassa sina lagar utan även sina konstitutioner för att få bli medlemmar av EU. Det finns helt klart objektiva farhågor som har uttryckts inte bara av de politiska partierna utan även av Venedigkommissionen, och det finns minst sagt tvetydigheter. I stället för denna mycket bittra debatt borde vi försöka reda ut frågorna. Ett sista praktiskt förslag till den ungerska regeringen. Om ni vill visa ert mycket starka engagemang för skyddet av hbt-rättigheter inbjuder jag er att gå med i Gay Pride i Bukarest den 18 juni. Manfred Weber: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! De grundläggande rättigheterna är universella, vilket innebär att de är tillämpliga i alla situationer. Jag har lyssnat på debatten. Ingen av talarna har hittills, inbegripet kritikerna, citerat konstitutionen för att ange exakt vad det är som de ogillar. Juan Fernando López Aguilar säger att han får intrycket av att något har gått snett, medan andra gör insinuationer om allting som kan gå fel med konstitutionen. Inte en enda person har verkligen citerat själva konstitutionen. Detta är just det problemet med denna diskussion: Var finns de verkliga anklagelserna? När jag funderar på hur ungrarna kommer att reagera på denna debatt och på anklagelser som utslungats mot en del av mina parlamentskolleger utan stöd från direkta citat, kan jag mycket väl tänka mig att vissa kommer att tycka att ungrarna och deras lands utveckling diskuteras på ett extremt arrogant sätt här. Som européer bör vi vara försiktiga med att inlåta oss i sådana anklagelser. Jag vill hävda att många av dem som har ansvaret i Ungern i dag är personer som gav sig ut på gatorna för att kämpa mot kommunismen och för friheten. Det är helt enkelt oacceptabelt att anklagelser ständigt ska framföras mot dessa personer och att man ger intryck av att de har problem med frihet. Detta har inget med partipolitik att göra. Det är ett enkelt faktum. Efter att ha klagat över att inga citat har gjorts under debatten, ska jag nu citera från den nya ungerska konstitutionen: ”Vi är stolta över att vårt land har varit en del av det kristna Europa i tusen år och vi är medvetna om kristendomens betydelse för att upprätthålla vår nation”. Det gläder mig att finna sådana tankar i en konstitution. Det kanske inte gläder alla ledamöter i kammaren. Men jag är glad över att denna hänvisning till kristendomen finns med, och jag skulle ha önskat att den fanns med i Lissabonfördraget och i den europeiska konstitutionen. Enligt min ståndpunkt som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna) är detta en bra sak. Zita Gurmai: (EN) Fru talman! Vi diskuterar inte bara inhemska problem i Europaparlamentet. Europeiska värden ifrågasätts i den nya ungerska konstitutionen. Vi måste därför diskutera den, och det måste vi göra nu. Det finns fortfarande tid innan de allmänna lagarna ska antas. Jag hoppas att alla är överens om att konstitutionen måste vara väl avvägd, nära medborgarna, grundas på accepterade värden och principer och vara partineutral. Den ungerska konstitutionen uppfyller inte dessa kriterier. Även antagandet av dokumentet är tvivelaktigt. Det föregicks inte av något, eller endast ytterst lite samråd med samhället. Texten stöds endast av ett politiskt parti, och den kritiseras av ledande konstitutionsexperter. Den nya konstitutionen väcker frågor på internationell nivå. Det saknas till exempel en hänvisning till EU-rätten i slutbestämmelserna. Vi konstaterar klara skillnader, och vid en jämförelse med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna framträder inkonsekvenser och skillnader i värden och principer. Principen om god samhällsstyrning präglar inte heller dokumentet. Konstitutionen tillhandahåller inte en modern förvaltningsstruktur som uppfyller EU:s krav. De tidigare nämnda allmänna lagarna är mycket farliga. De gör det praktiskt taget omöjligt för alla framtida regeringar att styra landet. Som en av våra kolleger formulerade det, man har intrycket av att regering är som ett fotbollslag som försöker utmana spelreglerna och skiljedomaren under pågående match. Detta är inte rätt sätt att behandla politiska motståndare, och det är verkligen inte så som demokrati fungerar i 2000-talets Europa. Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Jag känner en hel del sympati för de ståndpunkter som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna) intar på andra områden. Vi arbetar nära med varandra i ekonomiska frågor. I just detta fall måste vi dock göra det klart att vi inte bör spela ett partipolitiskt spel. Framför allt måste vi framhålla att det är upprörande att en medlemsstats konstitution kritiseras i detta forum, vilken medlemsstat det än må vara. Det finns medlemsstater - och här vänder jag mig bland annat mot Simon Busuttil, eftersom han tog upp frågan med sådant eftertryck - som söker stöd från EU när de drabbas av problem. Det är ett uttryck för den europeiska solidariteten att vi bör ge hjälp när till exempel Malta har ett flyktingproblem. Solidariteten måste dock bygga på gemensamma värden och alla grupper i kammaren ansvarar för att upprätthålla dessa värden. Må vara att EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna bara är bindande för EU-lagstiftningen och dess genomförande men artiklarna 2, 6 och 7 i fördragen är bindande för alla medlemsstater. En två tredjedels majoritet stadfästes i den ungerska konstitutionen, så att realistiskt sett alla kommande ungerska regeringar kommer att förhindras från att ändra landets lagar. Detta strider mot principen om parlamentarisk demokrati. Inskränkningen av författningsdomstolens befogenheter är någonting ganska unikt och äventyrar maktdelningsprincipen. Vi kan inte bortse från tänkbarheten att det föreligger ett brott mot den internationella rätten i samband med straffrättsliga förfaranden. Det finns så mycket som jag skulle kunna säga, men jag önskar framför allt fastslå följande: det är inte bara EU:s och kommissionens rätt att framföra sin ståndpunkt i detta fall, det är även deras skyldighet. Tidigare - även långt innan EU fanns - var man i Europa ofta återhållsam med att kritisera kränkningar i medlemsstater. Det har bland annat mitt land erfarenhet av. När politikerna tiger kommer folket förr eller senare att göra sig hörda, och vi måste fråga oss själva om det är för sent och om vi har misslyckats. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Alexander Alvaro, det är helt riktigt. Bara en mening. Vi instämmer. Kritiken är skamlig. Min fråga är följande: På vilka grunder baserar du din ståndpunkt om att en grundlag som antagits med två tredjedelars majoritet inte kan ändras i ett demokratiskt land? Den har kunnat ändras hittills. Den kan ändras även i andra länder. Var specifik. Exakt vilka är de gemensamma värdena, de gemensamma europeiska värdena, som har uteslutits, avvisats eller kan komma att strida mot den ungerska konstitutionen? För det du säger är alltför allmänt. Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Stort tack för din fråga. Jag godtar kritiken att jag har hållit mig till allmängiltigheter under den minuts talartid som tilldelats mig. Jag kan dock ge mer konkreta exempel. Europeiska värden är en sak. Europeiska värden innebär också bland annat att en medlemsstat ska tillämpa rättsstatsprincipen varav följer sådana saker som maktdelning och den demokratiska principen. När exempelvis en författningsdomstol inte har någon jurisdiktion i budget- och skattefrågor utgör detta en inskränkning av maktdelningen, och detta är utan tvekan ett problematiskt förhållande. Därför anser jag att vi kan diskutera sådana frågor. När det gäller andra frågor, så som två tredjedels majoriteten, måste jag fråga i vilket utsträckning den är förenlig med parlamentarisk demokrati om framtida regeringar inte längre har något manöverutrymme. Det står oss visserligen fritt att ifrågasätta om livstidsfängelse utan rätt att överklaga eller rättslig omprövning av högsta domstolen är förenlig med de principer om demokrati och rättsstatsprincipen som upprätthålls i EU. Det är frågor som behöver besvaras, och som jag anser att kommissionen måste undersöka. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) József Szájer: (HU) Alexander Alvaro, jag vill fråga dig om du är medveten om att det i den tidigare gällande ungerska författningen räknades upp 27 lagar som endast kunde ändras med två tredjedelars majoritet, medan det i den nya konstitutionen endast räknas upp 26 lagar. Vad är problemet här? Uppgiften kommer från en nyligen genomförd akademisk analys. Jag har inte gjort någon egen beräkning. Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Jag tror att man kommer att förlåta mig, om jag besvarar en fråga som bygger på en subjektiv åsikt med min egen subjektiva åsikt. Nej, jag anser inte att den är den mest moderna. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Manfred Weber: (DE) Fru talman! Alexander Alvaro har just visat hur man förlänger sin talartid genom att godta en mängd frågor. Jag skulle vilja fråga dig om du känner till att bestämmelserna för den ungerska författningsdomstolen - jag vet inte om du har läst den ungerska konstitutionen i dess helhet - är praktiskt taget desamma som gäller för författningsdomstolen i Tyskland. Jag vill därför fråga dig om den tyska författningsdomstolen är precis lika odemokratisk och bör kritiseras som den ungerska författningsdomstolen? Jag skulle vilja höra ditt svar på den frågan. Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Eftersom Manfred Weber just har sagt att konstitutionen bara är identisk i vissa avsnitt, är det helt klart att det också finns avsnitt som kan ifrågasättas, oavsett om den ungerska konstitutionens inskränkning av författningsdomstolens behörighet i skatte- och budgetfrågor är förenlig med maktdelningsprincipen eller inte. Om du nu skulle tala om för mig att den tyska författningsdomstolen inte skulle kunna besluta i exempelvis skatteärenden efter beslut av den tyska federala domstolen, eller om budgetlagen inte kan granskas av den tyska författningsdomstolen vid en författningstvist mellan statliga organ till exempel, som ett parti i tyska förbundsdagen, då skulle jag hålla med dig. Den tyska konstitutionen medger faktiskt detta, och även att saken prövas av den tyska författningsdomstolen i sådana frågor. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Vytautas Landsbergis: (EN) Fru talman! Jag vill hänvisa till något som nämndes tidigare. Framtida generationers rättigheter. Det ser ut att vara något mycket unikt för den ungerska konstitutionen, som är stadfäst där och som uppenbart även erkänns där. Detta leder mig till att ställa en fråga om den grundläggande rätten för dessa eventuella medlemmar av de framtida generationerna - att bli född. Är omtanken om framtidens människor ett europeiskt värde - eller inte? Kanske inte europeiska, utan bara ungerska? I EU bör man se med tacksamhet på Ungern för att landet påminner EU om vissa grundläggande principer. Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Jag hyser stor aktning för Vytautas Landsbergis. Jag kunde dock inte finna någon fråga i hans anförande. Om det inte var en fråga vill jag använda tiden till att göra ett uttalande. Så vitt jag vet, definieras inte lagen för framtida generationer i någon konstitution. Det är inte det som står på spel. Vad vi har att göra med är den mänskliga värdigheten - detta är en princip som återfinns i den tyska, och även andra konstitutioner- och den ungerska konstitutionen är inte annorlunda i det avseendet. Jag kan inte se någon motsägelse här. Frågan är om detta kommer att inskränkas eller definieras i framtiden. Som jag sade tidigare förstår jag dock inte helt din fråga. Hållbarhet, värnandet om framtida generationer, önskan om en frisk naturmiljö och bevarandet av livskvaliteten - samtliga är principer som, om jag inte misstar mig, återfinns i alla medlemsstaters konstitutioner och som har upprätthållits i många avgöranden i högsta domstolen. Jag tror att detta är en princip som du aldrig har ifrågasatt, inte ens under din presidenttid. Kinga Gál: (HU) Fru talman! Jag vill försäkra mina parlamentskolleger och Alexander Alvaro om att Ungern är en stat där rättsstatsprincipen fortfarande råder. Jag vill försäkra Sophia in 't Veld, Kinga Göncz och Monika Flańíková Beňová att Ungern fortfarande respekterar grundläggande rättigheter, de mänskliga rättigheterna och unionens värden. De ungerska lagar och den konstitution som antogs i april överensstämmer med EU:s lagar och grundläggande värden. Ungern fullgör alla sina internationella rättsliga förpliktelser och åtaganden. Det anges tydligt i konstitutionen, och om så inte vore fallet skulle kommissionen ta frågan till domstolen i Luxemburg för att få den prövad i ett formellt förfarande. Men alla i kammaren vet att så inte är fallet. Frågan om vad som ingår i ett lands konstitution och vad som handläggs på en annan lagstiftningsnivå av en viss medlemsstat är helt klart är en fråga om nationell suveränitet. I en demokrati som bygger på folklig representation tillkommer det de parlamentsledamöter som valts i fria val att avgöra vilka områden som bör handläggas på konstitutionell nivå och vilka områden som bör handläggas på allmän lagstiftningsnivå. Det som jag inte förstår med denna debatt är att hitintills har vi fått veta att lagar som kan ändras med två tredjedels majoritet finns där för att ge en garanti för att de inte kan missbrukas. Vi behöver en konstitution med två tredjedels majoritet eftersom det finns en regel som ger garantier. Nu får vi höra att många invänder mot just denna två tredjedels majoritet som tidigare har setts som en garanti. Jag anser själv att ni är oförmögna att acceptera demokratins spelregler. Som mina kolleger redan har påpekat innehåller den nya ungerska konstitutionen en hänvisning till EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är ett konstitutionellt inslag, och Ungerns minoriteter betraktas som en integrerad del av det ungerska politiska samhället. Den ungerska ombudsmannen för framtida generationer sade att det höjer miljöskyddet och ansvaret för framtida generationer till en enastående nivå. Vi talar om denna konstitution på ett sätt som skulle gälla vilken annan europeisk konstitution som helst. Ni talar alltid om skillnader och framhåller att om någonting avspeglar ett annat värde så innebär detta inte att det är vare sig bättre eller sämre. Det är helt enkelt annorlunda, och som ungrare vore jag tacksam om ni kunde respektera detta i en anda av enhet i mångfald. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Vladimír Maňka: (SK) Fru talman! I dag fick jag en inbjudan till utställningen ”Broar mellan nationer”, ett evenemang som arrangeras av min kollega. I inbjudan använde han EU:s grundaren Jean Monnets motto, som sade att unionen byggdes av människor. Kinga Gál, konstitutioner och broar måste också byggas av människor. Jag vill fråga dig varför koalitionen i Ungern inte vill att oppositionen ska delta i processen att utforma konstitutionen. Kinga Gál: (HU) Oppositionen hade möjlighet att delta i parlamentets arbete. Oppositionen beslutade sig för att inte delta i arbetet, och vi respekterar deras beslut. I stället vill de, som vi kan se, föra en debatt här, något som den ungerska allmänheten verkligen inte kan förstå. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Alexander Alvaro: (DE) Fru talman! Nej, detta är faktiskt i grunden är rätt enkelt. Efter att ha hört från andra att övriga medlemsstater bör se om sitt eget hus och granska sina konstitutioner, kanske Kinga Gál skulle kunna citera en artikel ur konstitutionen i någon av EU:s medlemsstat som hon skulle betrakta som ett exempel på ett område där man behöver ”se om sitt eget hus”. Trots allt var det Kinga Gál som uttryckligen sade att detta var vad andra medlemsstater borde göra. Med andra ord: Var finns den uttryckliga kritiken av en annan medlemsstats konstitution som behöver tas upp? När vi har fått den informationen kan vi självklart börja diskutera. Kinga Gál: (HU) Det anges inte på konstitutionell nivå att alla ska se om sitt eget hus. Även till Alexander Alvaro sade jag, som liberal parlamentsledamot, att de som respekterar och betonar rätten att vara annorlunda på alla områden bör vara beredda att acceptera att det annorlunda kan gälla i andan, i valet av värden och konstitutionernas uppbyggnad. Det var detta som jag ville säga. Det innebär inte att vi inte respekterar EU:s grundläggande värden eller att vi inte helt följer de krav som ställs i EU-lagstiftningen eller internationell rätt. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Kinga Gál! Jag vill svara på varför den tidigare regeln att ändringar av konstitutionen bara kunde antas med stöd av fyra femtedels majoritet av parlamentsledamöterna måste ändras. Denna bestämmelse, som hade godkänts av en parlamentsmajoritet som fått 72 procent av rösterna mellan 1994 och 1998 för att skydda de politiska minoriteternas och oppositionens rättigheter, upphävdes av Fidesz. Vad var anledningen till detta? Oppositionen deltog inte i arbetet därför att denna garanti saknades. Det handlade inte om att berövas denna rätt, eftersom den bestämmelsen hade ändrats. Jag vill uppmärksamma kommissionsledamoten Vivane Redings om detta. Kinga Gál: (HU) Csaba Sándor Tabajdi, jag har inte varit ledamot av det ungerska parlamentet sedan 1990, men mina kolleger, som var parlamentsledamöter eller till och med gruppledare eller talmän under den perioden, hävdar att det inte fanns någon sådan gällande regel. Det är riktigt. Jag anser att vi bör genomföra denna debatt i det ungerska parlamentet. Det ligger helt utanför ramen för Europaparlamentets debatter. Boris Zala: (SK) Fru talman, mina damer och herrar! Den nya ungerska konstitutionen kanske i själva verket är den mest reaktionära konstitutionen i EU. Detta är en sida av saken. Den andra sidan är att konstitutionen även är farlig på internationell nivå. Vissa ledamöter här har sagt att detta är en nationell fråga för Ungern. Det är riktigt men konstitutionen strider mot andra staters suveränitet. Detta är, som kommissionsledamoten bör förstå, en ytterst viktig fråga. Den undergräver fredsuppgörelsen i EU. Den urholkar gränserna mellan stater. Den utnyttjar öppet minoriteter i angränsande länder för extremnationalistiska syften. Den genomsyras av en storungersk anda. Genom att bevilja medlemskap på rent etniska grunder, oberoende av bostadsort, arbets- eller familjeanknytning öppnar det en Pandoras ask för extremnationalism av ett slag som vi inte har sett sedan andra världskrigets slut. Det är inte allt. Den gör det möjligt att bevilja rösträtt till ungrare som är permanent bosatta i grannländerna. Kan ni föreställa er att ungerska partier ger sig ut på valkampanjer i ett annat land? Kort och gott kommer den nya ungerska konstitutionen att leda till en total destabilisering av Centraleuropa. Den för med sig balkankrigens anda till Centraleuropa. Det ungerska parlamentets talman, László Kövér, sade nyligen i samband med dammen i Gabčíkovo-Nagymaros att det krävdes militärt ingripande från Ungerns sida och att Paris-fredsfördragen inte var tillämpliga på Slovakien. Han ifrågasatte även Slovakiens gränser i konstitutionens anda. Jag anser att det är dags för både EU och Europaparlamentet att säga bestämt nej till denna farliga nationella politik, medan det ännu finns tid. Nathalie Griesbeck: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Det här är en fascinerande debatt där jag ändå, kanske lite burdust, skulle vilja framhålla att vi inte får blanda ihop saker och ting. I dag får jag intrycket att vi i viss mån undviker politiskt hyckleri, eftersom det inte är fråga om att kritisera en EU-medlemsstats konstitution - Ungern och dess folk, liksom alla andra medlemsstater, har sin egen suveränitet. Men här i parlamentet är det en fråga, och i mitt fall en oro, som rör EU:s rättssystem och följaktligen något som påverkar både i vilken utsträckning vi faktiskt delar våra gemensamma värderingar och EU:s uppbyggnad genom såväl staterna själva som medlemsstaternas grundläggande texter jämte andra nationella grundtexter. Det verkar dock finnas motsättningar i fråga om icke-diskriminering, respekten för minoriteter, mångfald och opposition, som vi nu tvistar om. Så, mina damer och herrar: om allt är så enkelt som vissa av talarna här i eftermiddag verkar framställa det, borde vi därför bara låta kommissionen fastställa om den ungerska texten är förenlig och juridiskt överensstämmande med grunden för vår EU-plattform, så kommer allt att klarna. Trovärdigheten hos EU:s rättssystem hänger på det, och följaktligen hela EU:s trovärdighet. Seán Kelly: (EN) Fru talman! Det här har blivit en häftig och upplivande, om än något kontroversiell debatt, men jag tycker verkligen det är roligt att demokratin får lov att ta sig detta uttryck. Det måste ändå sägas att vi har all rätt att föra denna diskussion, för Ungern ingår i Europeiska unionen. Men Ungern har också rätt till en egen konstitution, och denna är absolut mycket bättre än den gamla från 1949, som kommunisterna skapade. Här har man gjort en ordentlig ansträngning för att spegla moderna värderingar i ett europeiskt sammanhang. Även om det alltid finns de som kommer att argumentera emot vissa delar, måste man här påpeka att en konstitution alltid kan ändras genom en folkomröstning och att om vi anser att vissa delar inte överensstämmer med EU:s lagar och värderingar, så kan en sådan genomföras och godtas. Det måste också noteras att denna konstitution antogs den 18 april med 262 röster för och 44 emot, och det är ett uttryck för demokrati. Det finns de som har motsatt sig vissa aspekter av den, bland annat hänvisningarna till kristendom och Gud, men det är ju inget nytt. Detsamma återfinns också i de tyska, polska och irländska konstitutionerna. Som kristdemokrat är jag väldigt glad att man hänvisar till Gud och kristendomen, eftersom det är en grundläggande del i vår kultur och historia, och jag anser att det är långt bättre att ha det med än att utesluta det och på så sätt skapa ett gudlöst samhälle. Vissa har även motsatt sig att personer som är bosatta utanför Ungern ska få medborgarskap, men på Irland har vi haft passfrihet för dem som är skrivna på Nordirland, som ju ingår i Storbritannien. Det har underlättat läget snarare än skadat det, och i dagsläget har vi ett bättre förhållande till Storbritannien än någonsin tidigare, drottning Elizabeths besök på Irland för två veckor sedan är ett uttryck för detta. Folk har motsatt sig definitionen av äktenskapet, av livet och så vidare, men som sagt: finns det några skavanker så kan de åtgärdas genom en folkomröstning. Slutligen ska personerna bakom berömmas för att de fått med en begränsning av statsskulden, vilket är väldigt viktigt. Hade vi haft med det i Irlands konstitution, skulle vi kanske inte ha befunnit oss i denna ekonomiska röra. Det finns alltså en väldig massa bra delar i den, och jag tror att om vi funderar på en ny konstitution så kan vi lära oss en hel del av Ungern. Glenis Willmott: (EN) Fru talman! Den här konstitutionen innebär många svårigheter, men jag vill koncentrera mig på en huvudfråga, nämligen att den föreslagna konstitutionen inte ger något skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det enda erkända äktenskapet skulle vara det som ingås mellan en man och en kvinna. Vi har kämpat länge runtom i hela EU för hbt-rättigheter, och vi kan inte låta Ungern få ta detta steg tillbaka. De homosexuellas rättigheter skyddas av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Men dessutom bör gifta par av samma kön kunna röra sig fritt i EU och få sitt partnerskap juridiskt godkänt oavsett var de befinner sig. Givetvis ska Ungerns folk självt bestämma om den ungerska konstitutionen. Men varje medlemsstat har ett ansvar för att respektera den europeiska gemenskap som de ingår i. Inom Europeiska unionen är skyddet för hbt-människor en grundläggande rättighet, och Ungern kan inte bortse ifrån det. Eduard Kukan: (SK) Fru talman! Dagens EU grundar sig på värden som förenar oss och som gör att vi kan samarbeta och respektera varandra. Jag skulle också vilja betona att varje stat har rätt att anta sin egen konstitution genom demokratiskt valda företrädare. Men den nya ungerska konstitutionen tar upp sakfrågor som är känsliga för landets grannar och påverkar dem. Jag syftar till exempel på artikel 23. Däri förutses möjligheten att medlemmar av den ungerska minoriteten i grannländerna ska få rösträtt, förutsatt att de skaffar sig ungerskt medborgarskap. Häri ligger problemet. De ovanliga kriterier som fastställts för att få ett ungerskt medborgarskap, med andra ord: utan en naturlig anknytning till Ungern, skapar en möjlighet för att politiska förbindelser skapas mellan en stat och medborgare som inte har någon verklig anknytning till den staten. Jag kan även se problem med formuleringen i avsnitt D. Där pratas det om en enda ungersk nation, om kollektiva rättigheter, om stöd för deras självstyre i andra länder enligt principen om etnicitet och om alla ungrares ansvar för Ungern. Så i punkt 4 finns det utrymme för eventuella extraterritoriella följder av denna konstitution. Den slovakiska regeringen strävar efter en fredlig, affärsmässig diskussion om dessa frågor på bilateral nivå. Den möts dock avvisande från Ungerns sida. Eftersom konstitutionen inte har trätt i kraft än, tror jag att det nu är rätt tid att diskutera den och förklara vilka negativa följder den kan få. Jag skulle vilja tillägga en sak. I vår nuvarande utvidgningspolitik för EU försöker vi betona förlikningar mellan grannländer som vill bli medlemsstater, grundade på våra europeiska värderingar. Tänk er unionens reaktion om till exempel Serbien i dag beslöt sig för att bevilja medborgarskap i parti och minut till medborgare i Bosnien och Hercegovina, eller om Albanien gav medborgare i Makedonien ett albanskt medborgarskap. Jag skulle vilja upprepa att vi bara kan prata om att fortsätta Europeiska unionens gemensamma framtida utveckling när det finns ömsesidig respekt för värderingar och samarbeten. Kinga Göncz: (HU) Fru talman! Jag har bett att få ordet tre gånger nu, och är glad att jag fick ordet på min tredje anhållan. Först skulle jag vilja rätta en sak. Det kom en fråga om huruvida konstitutionen innehåller den där särskilda fyra femtedelsmajoriteten eller inte. Den ingick i parlamentets gällande föreskrifter, men avskaffades på Fidesz' förslag. Jag skulle dock vilja fråga Eduard Kukan en sak. När Thomas Markert från Venedigkommissionen var här och två tredjedelsmajoriteten nämndes - och den återkommer även här - bekräftade han att två tredjedelsmajoriteten finns. I sådana fall borde man åtminstone kunna förvänta självbehärskning, men det såg han inget av. Så min fråga till Eduard Kukan är om han redan har diskuterat de frågor som han nu har tagit upp med de medlemmar av Fidesz som sitter i Europaparlamentet. Verkar han alls vara villig att ändra på dessa punkter i konstitutionen? Eduard Kukan: (EN) Fru talman! Är denna fråga till mig? Mitt ärliga svar blir att jag inte kan svara på den frågan. Sylvie Guillaume: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Den nya ungerska konstitutionen som regeringen Orbán har föreslagit saknar verkligen inte mycket slående artiklar, som mina kollegor har poängterat. Kapitlet om privatliv verkar vara höjdpunkten i denna konstitution, som vi har kunnat notera grundas det enbart på kristna religiösa referenser och traditionella familjevärderingar. Det verkar som om denna text också tillåter att aborter i Ungern begränsas med anledningen ”att fostrets liv ska skyddas ända från befruktningsögonblicket”. Den ungerska regeringen har understrukit sina ord genom att lansera en anti-abortkampanj som tydligen fortfarande använder medel från EU:s Progress-program (Gemenskapsprogrammet för sysselsättning och solidaritet). Vid en tidpunkt när Europeiska unionen framhåller framsteg och jämställdhet mellan könen som gemensamma grundläggande värden, kommer det som lite av en överraskning att dessa EU-medel blandas in i en kampanj av detta slag. Därför skulle jag vilja ta detta debattillfälle i akt för att fråga kommissionen om man har bekräftat att denna kampanj får medel ur Progress-programmet. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Sylvie Guillaume, jag skulle vilja ställa en fråga till dig. Hur anser du att förordningarna om abortbegreppet och abortlagarna i den nya konstitutionen ändrats jämfört med den förra konstitutionen? Sylvie Guillaume: (FR) Fru talman! Jag skulle vilja uppmuntra kommissionen till att svara på frågan om programmet. Jag har redan ställt frågan till kommissionen och väntar på ett svar om huruvida det faktiskt har bekräftats att dessa medel verkligen har använts till denna kampanj. Victor Boştinaru: (RO) Fru talman! Jag skulle vilja uppmärksamma er framför allt på de bestämmelser i den omarbetade konstitutionen som rör kollektiva rättigheter hos den etniskt ungerska minoriteten som bor i andra länder och på den uttalade förklaringen om principen om extraterritorialitet, vilka båda uppenbart bryter mot OSSE-normer och de upprepade bedömningar som Venedigkommissionen gjort i liknande fall. Jag hänvisar till artikel D, så vet Manfred Weber det. Det här är helt oacceptabelt, och jag borde påminna om att det redan har fått effekt. I förra veckan var László Tőkés, Europaparlamentets vice talman, värd för den officiella invigningen av ett kontor för regionen Székely, något som inte finns i Rumänien, i det ungerska Regionshuset. Jag tror bestämt, fru kommissionsledamot, att dessa brott kommer att bekräftas i Venedigkommissionens rapport. Då vill jag fråga följande: vad kommer Europeiska kommissionen att vilja och kunna göra åt detta? Slutligen vill jag ställa följande fråga till framför allt de tyska och franska parlamentsledamöterna bland oss här i Strasbourg, staden som är en symbol för den historiska förlikning mellan Tyskland och Frankrike som vår europeiska union bygger på: kan ni tillåta att nationalismens demoner släpps fria i Europa utan att det förstör EU-projektet? (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) József Szájer: (HU) Victor Boştinaru, jag skulle vilja ställa två frågor: tillåter rumänsk lag att man beviljar medborgarskap till individer som är rumäner, även om de inte bor inom Rumänens territorium? Det var min första fråga. Min andra fråga lyder som följer: finns det någon lag som säger att de rumänska medborgare som inte bor inom Rumäniens territorium får delta i valen till nationalförsamlingen och senaten? Victor Boştinaru: (RO) Ärade kollega! Jag skulle vilja påminna dig om att jag enbart hänvisade till EU:s normer och principer, som är allmänt vedertagna, och inte till juridiska eller konstitutionella bestämmelser i Rumänien. Men jag skulle också vilja svara med att säga att det inte finns någon lag i Rumänien som föreskriver principen om extraterritorialitet och kollektiva rättigheter. Jag hänvisade till detta när jag nämnde konflikten med kommissionens bedömningar. När en överträdelse av dessa värden noteras i någon av EU:s medlemsstater, är det EU:s uppgift att komma med ett kraftfullt svar, oavsett vilken stat det gäller. Där har du mitt svar. Debora Serracchiani: (IT) Fru talman! Den nya ungerska konstitutionen begränsar möjligheten för tillsynsorgan som författningsdomstolen att ingripa, och ökar makten hos de verkställande organen, och därmed ifrågasätter ett normalt maktfördelningssystem. Sociala rättigheter har upphävts, och staten förser bara de behövande med bidrag om de går med på att göra samhällstjänst. Slutligen har rätten till självförsvar stadfästs och man får till och med ha vapen i hemmet utan vapenlicens. Aborträtten har förbjudits och synnerligen diskriminerande lagar har införts mot homosexuella. Allt detta strider mot direktiv 2000/78/EG, i vilket en allmän ram för kampen mot diskriminering fastställs. Därför vill jag fråga kommissionsledamoten vilka åtgärder hon planerar att vidta, sett till att de grundläggande rättigheterna i den nya ungerska konstitutionen knappast är förenliga med varken EU:s rättigheter eller unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Emine Bozkurt: (NL) Fru talman! Jag är glad att kommissionsledamot Vivane Reding deltar i denna debatt om hur vi bäst kan försvara europeiska demokrativärderingar. Hennes frånvaro märktes under de tidigare debatterna om den ungerska medielagen, när samma värderingar stod på spel. När det gäller konstitutionen, har varje land rätt att välja företrädare till sin egen regering. Regering har ansvar för att stå upp för sitt folks intressen, och det gäller hela folket. I Ungerns fall är det majoritetspartiet Fidesz som fattar beslut om innehållet i en ny konstitution. Genom att ändra konstitutionen på detta sätt, utan att egentligen blanda in övriga partier eller samhällsorganisationer, underminerar partiet den demokratiska processen, tar död på dynamiken och hotar med enpartistyre. Majoritet på minoritetens bekostnad. En äkta demokrati prövas och bedöms efter hur landet behandlar sina minoriteter. I synnerhet en av minoriteterna, HBT-personerna, kommer att drabbas extra hårt av en konstitution som under 2000-talet faller tillbaks på en föråldrad livsstil. Detta innebär ett steg tillbaka i tiden, inte att följa med sin tid. Vi förväntar oss mer av EU:s ordförandeskap. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) József Szájer: (HU) Mina damer och herrar! Jag ber om ursäkt för att jag tar ordet så många gånger, men jag var personligen inblandad i att utforma denna konstitution och det stör mig oerhört att höra missuppfattningar om den, oavsett om de är medvetna eller omedvetna. Just därför vill jag fråga Emine Bozkurt följande, efter att hon har påstått att det inte förekom samråd i detta ärende: Visste du att 917 000 ungerska medborgare svarade på formuläret med 12 frågor som Ungern och den ungerska regeringen använde för att samråda med sina medborgare om de viktiga frågorna i konstitutionen? Detta gjordes direkt med de ungerska medborgarna. Hela 10 procent av befolkningen deltog i samrådet. Känner du till någon annan europeisk konstitution som har föregåtts av ett så omfattande samråd? Emine Bozkurt: (NL) Fru talman! Detta går bara i cirklar. Men kan du förklara varför det har blivit så stora protester här, varför människor från alla möjliga grupper säger att det här är fel? Varför debatterar vi över huvud taget? Jag tror inte att vi skulle ha debatterat om allt hade gått bra. Kan du tala om vilket parti de personer röstar på som svarade på dessa 17 000 blanketter? Vilka skickades de till? Det skulle jag vilja ha svar på. Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Fru talman! Emine Bozkurt, för att svara på din fråga: alla fick detta brev, där de kunde uttrycka sina åsikter. Tack för att vi får en möjlighet till att ta denna debatt, för på detta sätt kan jag få tala om vilket otroligt stort nöje jag har haft av att se den ungerska konstitutionen födas. Det är ett tragiskt faktum att de 20 år som har gått sedan kommunismens fall inte räckte för att skapa en ny konstitution. Men nu har vi avslutat denna övergångsperiod och fastställt en ny konstitution grundad på rikstäckande samförstånd. Vår nya konstitution är en samling av de värderingar vi delar. Den inleds med vår underbart vackra nationalbön i vilken vikten av våra gemensamma, europeiska värderingar betonas, och i den får äntligen den uppskattning vi känner för våra kristna rötter och vår kristna familj - våra grundvärden - sin välförtjänta plats. Det känns mer än förtroendeingivande att den ungerska staten i den nya konstitutionen tar ansvar för sina medborgare, såväl innanför som utanför landets gränser, att statsskulden tillåts inte rusa iväg okontrollerat, och bland annat fastställs föräldrarnas ansvar för sina barn. Ádám Kósa: (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är glad att få ordet i slutet av debatten, för tyvärr måste jag säga att jag, när allt kommer omkring, inte hört någon specificerad kritik från er. För det andra får vi parlamentsledamöter inte säga vår mening om nationell kompetens. Men nu när jag har fått ordet vill jag helst inte kritisera, utan ge en rekommendation på de 80 miljoner människors vägnar som lever med funktionshinder. Den ungerska konstitutionen är den enda europeiska konstitution som inbegriper särskilda bestämmelser och bistånd till personer med funktionshinder. Jag vill därför föreslå att ni fastställer liknande bestämmelser i era respektive länders konstitutioner. Tack för er uppmärksamhet. Monika Smolková: (SK) Fru talman! Denna exempellösa förklaring från den näst högsta företrädaren för den Ungerska republiken, parlamentets talman László Kövér, som har dragit in Parisfördraget och gränserna i frågan, bekräftar bara den omfattande revisionism som används i den ungerska politiken. Det är olyckligt att Iveta Radičovás regering i Slovakien, med svepskälet icke-konfrontationspolitik, döljer sin egen oförmåga att alls reagera på frågor som dubbelt medborgarskap, den ungerska republikens konstitution, rösträtt för ungrare som bor i grannländerna och uttalandena från det ungerska parlamentets talman. Jag oroar mig för vår regerings olämplighet, men tystnaden från Europeiska unionens institutioner är också påfallande, som om de inte vill se att det land som innehar ordförandeskapet bryter mot EU:s lagar. Jag hoppas att företrädarna från Europeiska unionens institutioner kommer att lyssna noga och övervaka situationen i Ungern, samt att de snart kommer att publicera ett obevekligt uttalande om att gränserna och fredsfördraget i Paris undermineras, och om en ungersk konstitution som innefattar stöd för de ungerska minoriteternas kollektiva rättigheter och vill skapa kollektiva självstyrande områden. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Fru talman, kommissionsledamot Reding! Jag vänder mig till er. Det är tydligt att den ungerska konstitutionen i sig inte skulle ha skapat en så bred debatt i EU, men tyvärr är nu Ungern tillbaks på föredragningslistan igen, ett halvår efter att vi granskade medielagen. Egentligen är det inte konstitutionen i sig som är problemet, utan de antidemokratiska vanor som har slagit rot i Ungern: domare, poliser och vanligt folk som betalar till privata pensionsfonder berövas sina förvärvade rättigheter. Kommissionsledamot Reding! Vilken orsak ligger till grund för att författningsdomstolen och ombudsmännen har berövats sina förvärvade rättigheter? De hotar domstolarnas oberoende; de har redan ryckt undan medias oberoende. Allt detta är extremt viktiga och farliga element. Kommissionsledamot Reding! Jag skulle vilja lämna över Venedigkommissionens 30-sidiga kritik. Detta organ har formulerat extremt allvarlig kritik, och jag hoppas verkligen att kommissionen, och i synnerhet du, till slut tar sin plikt på allvar, för du och kommissionen ska vara EU-fördragens väktare. Var snälla och gör ert jobb! Ivo Vajgl: (SL) Fru talman! Det ungerska ordförandeskapet förvånade oss redan från första början med en ovanlig present, en karta över Storungern, en karta över en dröm som självklart inte kan bli verklighet i ett förenat, demokratiskt Europa som inte åberopar det förflutna. Dagens debatt är ett bevis på att nationalism, och dessutom överdriven nationalism, är en av orsakerna till splittringen. Den region jag kommer ifrån har haft riktigt många problem de senaste årtiondena på grund av nationalism. Jag vill be de ungerska parlamentsledamöterna och de ungerska myndigheternas företrädare att sluta med de nationalistiska spelen och med att leka med fredsfördrag som fortfarande inte har förverkligats och som de uppfattar vara orättvisa. Annars kommer freden i Trianon att representera något dåligt för oss alla. Sophia in 't Veld: (EN) Fru talman! Jag skulle vilja be om några förtydligande ord från kollegorna på den andra sidan kammaren, för i debatten har ni bestämt insisterat på att varje medlemsstat har rätt att anta lagar som man i landet anser lämpliga, så länge lagen har fått demokratisk majoritet, och att dessa lagar måste erkännas av övriga stater. Kanske jag kan få be József Szájer att svara för PPE-gruppen, huruvida detta innebär att Ungern och de andra företrädda staterna från och med nu även kommer att erkänna den nederländska äktenskapslagen som tillåter att samkönade par ingår äktenskap? Jacek Olgierd Kurski: (PL) Fru talman! Denna debatt påminner mig om en annan debatt som hölls för flera månader sedan om Ungerns medielagar. Såväl den debatten som den här är bara en förevändning för att attackera Ungern. EU:s politiska korrekthet klarar inte av det faktum att det finns ett land där konservatismen firar triumftåg, att det finns ett land i Europa där nationella intressen skyddas effektivt, ett land som går tillbaks till sanna värden. Det här är en attack på den ungerska regeringen för att de har lyckats rädda landet efter femtio år av totalt misslyckade kommunistregeringar och deras politiska ättlingar. Nu har turen kommit till konstitutionen. När EU:s politiska korrekthet kraftigt tar avstånd från sina kristna rötter, har ungrarna med stolthet vågat pränta ner dem i sin konstitution. När Bryssel främjar kosmopolitism, understryker Budapest sitt heroiska, nationella förflutna. Ungrarna fokuserar på nationell identitet, sin egen stat och sunt förnuft. Världen har äntligen kommit på fötter igen. Kommunismen beskrivs som tyranni, och äktenskapet är äntligen en förening mellan kvinna och man. Jag hoppas att framtida generationer ungrare kommer att vara stolta över denna fina konstitution. Csaba Sógor: (HU) Fru talman! I dagens debatt verkar Venedigkommissionen ha blivit något slags europeisk högsta domstol. Samma Venedigkommission förde fram allvarlig och berättigad kritik mot den slovakiska språklagen, som fortfarande är i kraft, och jag har inte hört någon av mina slovakiska kollegor någonsin hänvisa till denna språklag. Min kollega Victor Boştinaru är inte kvar i kammaren, så han kan inte svara, men jag skulle vilja svara József Szájer och säga att jag, som är rumänsk medborgare, mycket väl känner till att rumänska medborgare som bor utanför Rumäniens territorium kan rösta och bära pass. I likhet med den slovakiska konstitutionen fastställs i många europeiska konstitutioner rättigheter för de medborgare som bor utanför landets gränser. Jag ser inget förkastligt i det. Det jag hellre skulle fundera över är varför man i Ungern känner behov av att skriva in detta i sin konstitution. Det är för att ungrare som bor utanför landsgränserna fortfarande diskrimineras i de länder där den ungerska konstitutionen kritiseras kraftigt. Sophia in 't Veld: (EN) Fru talman! Jag tyckte att jag ställde en väldigt konkret och tydlig fråga till József Szájer. Jag hoppas att han vill svara. President: Vi använder oss av ögonkontaktsförfarandet, så blåkortsförfarandet är inte tillåtet. Edit Bauer: (HU) Fru talman! Som slovakisk medborgare skulle jag vilja säga min åsikt om dagens händelser. Jag är en av dem som inte fick ungerskt medborgarskap i klump, eftersom detta bara ges till dem som lämnar in sin ansökan enskilt. Jag begärde att få ordet på grund av några av mina kollegors stridslystna ton. Jag blir oroad av att den ungerska konstitutionen bedöms som om den vore en attack på den fredliga samlevnaden i EU. Det känns som om dessa anföranden framförs i en extremt dålig stämning och i en väldigt stridslysten ton, som inte passar sig i Europaparlamentet, bara på grund av totalt feltolkade eller dåligt översatta texter - till exempel om rösträtten, som inte ingår i konstitutionen. János Áder: (HU) Fru talman! Socialisternas initiativ kan beskrivas med tre karaktärsdrag: det bryter mot lagen, det är fegt och det liknar en skenrättegång. Det bryter mot lagen, eftersom Europaparlamentet varken har rätt eller kompetens att granska den ungerska konstitutionen. Det framgår av José Manuel Barrosos brev och Viviane Redings uttalande om att detta innefattas i en nations suveränitet. Det är fegt, för ifall socialisterna hade hittat något de kunde bestrida, skulle de ha vänt sig till EU-domstolen i Luxemburg istället för att debattera här. Det har de inte gjort, eftersom de mycket väl vet att de skulle förlora målet. Och slutligen liknar både förfarandet och initiativet en skenrättegång för det är bara en enda sak som ligger bakom allt: Fidesz vann valet med två tredjedels majoritet förra året. Socialisterna - inte bara de ungerska, utan även de europeiska - har inte klarat av att hantera de ungerska medborgarnas beslut, så de tar varje tillfälle som ges att attackera den ungerska regeringen. Zbigniew Ziobro: (PL) Fru talman! Det måste sägas: hyckleriet och dubbelmoralen i den här debatten och i kritiken av den ungerska konstitutionen är slående. Å ena sidan har anklagelserna riktats mot konstitutionen för att den inte hänvisar till Gud och kristendomen, och för att det inte står något i den om skydd för det som kallas homosexuella äktenskap. Men sådana anklagelser kan utan svårigheter riktas mot flera europeiska konstitutioner, däribland den polska, som också innehåller sådana bestämmelser, eller inte innehåller den sistnämnda sortens föreskrifter. Det är precis som det ska vara. Detta är ett inhemskt ärende som Polen får ta itu med, precis som det står i EU-fördraget. Vi ska ju inte bryta mot fördraget om Europeiska unionen. Utformningen av konstitutionen har påståtts ske på ett odemokratiskt vis, men då struntar man i att en bred majoritet bland ungrarna stödde denna konstitution. Detta hyckleri framgår också av hur de som i dag protesterar så ljudligt mot Ungern och dess premiärminister, Viktor Orbán, höll tyst när den tidigare socialistregeringen i Ungern i praktiken nästan försatte landet i konkurs och tystade opposition med våld när den protesterade vid demokratiska möten och sammankomster. Vi ska inte lägga oss i det här. Kinga Göncz: (HU) János Áder, en snabb korrigering: Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ligger inte i Luxemburg, utan i Strasbourg. Elmar Brok: (DE) Fru talman, Enikő Győri, Viviane Reding! Jag ser inte någon poäng med denna debatt. Jag skulle ha utformat några av punkterna i den ungerska konstitutionen på ett annat vis. Det finns även några punkter i min egen tyska konstitution som jag inte håller med om helt, detsamma gäller den franska konstitutionen. Det har dock inget att göra med kammaren, för det ingår inte i dess ansvar. Det är den avgörande poängen. Förutom, givetvis, om man särskilt kan fastställa att någon föreskrift bryter mot EU-rätten. Att någon ogillar en viss del av ett lands konstitution har inget att göra med kammaren, för detta är en fråga om nationell identitet och rättsskipning. På samma sätt som kommissionen tvingade fram ändringar i Ungerns medielagar för att vissa punkter var oacceptabla, så kan den eller EU-domstolen vidta åtgärder om lagar stiftas som bryter mot EU-rätten när man tillämpar konstitutionen. Man kan till och med ta ärendet till EU-domstolen. Det är av denna anledning jag tror att vi bevittnar är ett stycke politisk teater här. Vi har ingen rätt att blanda oss i den ungerska konstitutionen. Kanske skulle jag själv ha gjort ett och annat annorlunda, men i Ungern har man rätt att göra saker som man anser vara rätt för landet. András Gyürk: (HU) Fru talman! Vi har bevittnat en aldrig förut skådad händelse här i Europaparlamentet. En medlemsstats konstitution, en av de viktigaste delarna i den nationella suveräniteten, har här attackerats av vissa parlamentsledamöter. Ni ska veta att de som så påfallande har gjort intrång i den nationella suveräniteten inte bara skadar Ungern, utan hela Europa. Detta fall har skapat ett prejudikat som försvagar dem som verkligen stöder EU och som stärker EU-skeptikerna. Det är ansvarslöst. Samtidigt är det vi har hört från kommissionen lugnande. Det verkar självklart, men jag är glad att någon klargjorde det under detta plenarsammanträde. Kommissionen har inget skäl eller rätt att blanda sig medlemsstaternas i konstitutionella ärenden. Efter allt det här är det hög tid att vänsterflygeln slutar med sin provokativa, politiska kampanj mot den ungerska regeringen som grundas på oriktiga framställningar. Den nya ungerska konstitutionen är ett viktigt instrument för att röja undan de rester som är kvar efter åtta år med ett korrupt och odugligt socialiststyre. Fidesz fick sitt mandat av två tredjedelar av väljarna för att utföra detta arbete. Vänsterflygeln får helt enkelt acceptera att detta beslut varken kan ändras i Bryssel eller i Strasbourg. Jan Philipp Albrecht: (DE) Fru talman, Elmar Brok! Era kommentarer irriterade mig något, så nu bad jag att få ordet. Naturligtvis har Europeiska unionen kompetens för att fastställa ifall en nationell lag är förenlig med EU:s lagstiftning. Som du själv nämnde kan allt som bryter mot EU:s fördrag även avgöras i domstol. Så varför skulle denna kammare hindras från att debattera en sådan här situation? Är det inte snarare absolut nödvändigt att denna sak debatteras här i kammaren? Jag anser att vi här ser en trend där nationella konstitutioner ses som ett område där det inte finns plats för någon politisk debatt i EU:s demokratier. Om vi bor i en europeisk demokrati, så måste givetvis kärnan i vår konstitution vara fastställd gemensamt och förenlig med de internationella fördrag som vi alla har skrivit under. Det gäller till exempel såväl konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Europeiska unionens fördrag, och jag anser att vi ska kunna debattera detta ämne här i kammaren. Viviane Reding: Fru talman! Jag har bett om en tydlig linje från Europaparlamentet, men det har jag inte fått. Jag har hört många spridda åsikter, och det i sig visar hur komplext detta ärende är. Så jag vill än en gång understryka att kommissionen respekterar Lissabonfördraget och inte lägger sig i de olika nationalstaternas suveränitet. På uppdrag av José Manuel Barroso vill jag än en gång understryka att kommissionen inte gör politiska fördömanden av de grundläggande konstitutionella och institutionella val en medlemsstat gör. Antagandet av en ny konstitution i en medlemsstat är en sak som bara rör befolkningen och landets institutioner. Som jag redan har understrukit kan vi bli klokare på det här när konstitutionen har överförts till lagstiftande, administrativ eller rättslig praxis. Men jag kan lova parlamentet att vi inte skulle tveka ett ögonblick att blanda oss i om fördraget eller stadgan överträddes, eller om EU-rätten inte respekterades. För att övergå till Sylvie Guillaumes fråga om EU-rätten: när EU-rätten står på spel har jag aldrig smitit från att vidta åtgärder. Frågan som Sylvie Guillaume tog upp rör en kampanj för medvetandegörande om balansen mellan yrkes- och familjeliv, som stöddes av Progress-programmet. Hennes fråga gäller en del av kampanjens reklammaterial som visar ett foster och texten ”Låt mig leva”, tillsammans med kommissionens logotyp. Jag var väldigt tydlig: denna kampanj ligger inte i linje med Progress-programmet och inte heller med det projektförslag som skickades in till kommissionen av de ungerska myndigheterna. Av den anledningen bad kommissionen att denna del av kampanjen skulle stoppas omedelbart och att alla uppsatta affischer skulle tas ner. Om detta inte görs, kommer vi att inleda förfaranden för att avbryta överenskommelsen och dra nödvändiga slutsatser, även ekonomiska sådana. Det är så vi gör när EU-rätten står på spel. Konstitutioner ingår inte i vår behörighetsområde. Enikő Győri: Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka kammaren för all uppmärksamhet som min regerings verksamhet har fått under det senaste halvåret. Det ungerska ordförandeskapet är fast övertygat om att den nyligen antagna - inte reviderade - ungerska konstitutionen är helt i linje med de grundläggande värden och principer som EU bygger på. Sedan vi tog över ordförandeskapet har vi outtröttligt lagt all vår energi på att främja EU:s gemensamma program. Jag är extra nöjd med att inte ens den kritik som nämndes under dagens debatt har ifrågasatt min regerings starka och uppriktiga engagemang. Judith Sargentini: (EN) Fru talman! En ordningsfråga - som jag försökte ställa halvvägs in i debatten, men blev avfärdad - jag skulle vilja att du såg tillbaks på denna debatt och kontrollerade hur du fördelade och hanterade blåkortsfrågor och ögonkontaktsförfarandet. Jag kan summera dem: två blåkortsfrågor från mig ignorerades, medan inlägg godkändes från Alexander Alvaro (två gånger), Kinga Göncz (tre gånger) och Rui Tavares (en gång). Du klarade inte av att balansera fördelningen. Jag vill be dig att se över detta så att det blir balanserat nästa gång. Talmannen: (EN) Jag försäkrar Judith Sargentini att vi har överskridit den avsatta talartiden på 45 minuter. Alla ledamöter har fått en chans att tala. Jag lät alla tala i minst 15 sekunder och i vissa fall upp till en minut, och balansen mellan de politiska grupperna har respekterats fullt ut. Men du får givetvis dubbelkolla och lämna in ett klagomål. Debatten är härmed avslutad. Skriftlig förklaring (artikel 149) Cătălin Sorin Ivan: Den ungerska konstitutionen antogs den 18 april genom en process som har tänjt på demokratins gränser. Konstitutionen kommer att träda i kraft nästa år. Även om vi inte har den makt som krävs för att föreskriva vad en medlemsstat ska skriva i sina grundläggande lagar, så kan vi inte vara likgiltiga inför dessa antidemokratiska oegentligheter. Det här fallet bör få varningsklockorna att ringa i alla medlemsstater och regeringar, oavsett politisk övertygelse. Vad som är än mer allvarligt är att den ungerska regeringen inte använder EU:s ordförandeskap för att bidra till att bygga upp en enat Europa, utan för att stödja en framväxande nationalism som vi trodde hade glömts bort. Vad gäller stater som Rumänien och Slovakien, kan innehållet i konstitution skapa en ram som kan orsaka farliga situationer på grund av de kollektiva rättigheterna för etniska ungrare och principen om extraterritorialitet. Vidare har den ungerska regeringen visat sitt stöd för att inrätta ett kontor för regionen Székely i Bryssel, vilket skulle innebära en stor förolämpning mot rumänerna och Rumäniens territoriella integritet. Sławomir Witold Nitras: Jag anser att Europaparlamentet har rätt att diskutera de lagstiftningslösningar som är inskrivna i medlemsstaternas konstitutioner. Vi bor i ett enat Europa, och våra länders medborgare har rätt att bo i vilken medlemsstat som helst utan hinder. Vi måste dock komma ihåg att EU-länder har en suverän rätt att anta grundlagar. Olika länder och olika nationaliteter har formats av olika upplevelser. Ungrarna har rätt att anta en konstitution där varken ombudsman eller personuppgiftsansvarig omnämns. När jag hör parlamentsledamöter tala om att det ungerska parlamentet bryter mot grundläggande EU-principer kan jag inte hjälpa det, men jag känner inte att jag delar de principer ni hänvisar till. Framför allt skulle jag vilja gratulera Ungern till dess nya konstitution. Det faktum att en överväldigande majoritet av ungrarna stöder den nya lagen är synnerligen imponerande, och visar att den ungerska nationen har lämnat traditionen med kommunistkonstitutioner bakom sig, och brutit med den förra konstitutionen. József Szájer: Ungern är medlem i Europeiska unionen och följer föreningsreglerna alldeles korrekt. Ifall någon trodde något annat, så har denna förening motsvarande bestämmelser för hur man ska fortsätta. Om de råkar ha rätt, så får jag be dem att framställa en anklagelse om pliktförsummelse mot oss. Samma förfarande gäller för alla andra länder med, och vi ungrare ber inte om att få något undantag. Vi försvarar våra åsikter i en rättvis, sanningsgrundad debatt, men vi vill inte delta i någon politisk häxjakt. Samtidigt som vi röjer bland de ruiner era ungerska socialistkollegor lämnade, samlar vi massor med energi för att göra Ungern till ett demokratiskt, europeiskt och fritt land med grunden i det konstitutionsmandat vi fick av de ungerska medborgarna i fria val. Det är därför vi har antagit en ny konstitution som äntligen kommer att ersätta kommunistkonstitutionen från 1949, som framkallade hemska minnen och var en symbol för tyranni enligt ungrarna själva. Vi är ett land där man älskar frihet och demokrati. Genom vår konstitution har vi skyddat rätten att stå upp mot tyranni ända sedan den berömda gyllene bullan - den ungerska Magna Charta från 1222, fastställde vi religionsfrihet genom ediktet i Torda för första gången i Europa, var vi bland de första att garantera likhet inför lagen år 1848, och har vi en av de äldsta parlamenttraditionerna i Europa, som är tusen år gammal. Vi behöver inga demokratilektioner av dem som har en massa hemuppgifter att göra i sina egna länder. Marc Tarabella: Europeiska unionen byggdes på grundläggande principer, som jämställdhet mellan män och kvinnor. Men genom att godkänna en ny konstitution i vilken det står att fostret måste skyddas ända från befruktningsögonblicket, har medlemsstaten Ungern trampat på dessa värderingar genom att än en gång ta upp frågan om aborträtten. Jag har också lärt mig att den ungerska regeringen har lanserat en reklamkampanj mot abort, som har bekostats och därmed till synes godkänts av EU. I det här läget skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att aborträtten är en grundläggande rättighet som tusentals kvinnor har kämpat för och kommer att fortsätta kämpa för i Europa, ofta med risk för sitt liv, att den rätten stöds av detta parlament och av de ungerska medborgarna, och att 23 av 27 medlemsstater har erkänt den. Förutom att ta avstånd från en politik av det här slaget - som strider mot kvinnors grundläggande rättigheter - måste kommissionen göra sitt yttersta för att se till att den ungerska regeringen avbryter alla kampanjer som ifrågasätter aborträtten. Det handlar om att skydda våra gemensamma värderingar.

sv

Uttalande av talmannen Kolleger! Efter en särskilt våldsam sommar med fortlöpande attacker mot militär personal i Irak, avskyvärda attacker mot oskyldiga civila i Mumbai, i Jerusalem och i helgen även i Najaf, är det tyvärr min plikt att särskilt nämna bombningen av Förenta nationernas högkvarter i Bagdad. Den 19 augusti 2003 dödades FN:s särskilda representant i Irak, Sergio de Mello, tillsammans med FN-personal, irakiska civila och anställda från andra humanitära biståndsorganisationer och bilaterala organisationer, när de deltog i ett samordningsmöte i FN-byggnaden, vid tidpunkten för dådet denna dag. På era vägnar skickade jag omedelbart ett brev till Förenta nationernas generalsekreterare, där jag uttryckte vår djupaste medkänsla och solidaritet med offrens familjer, vänner och kolleger. Denna gång har Förenta nationerna drabbats av ett hårt slag. Genom Sergio de Mellos tragiska död har Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan inte bara förlorat en synnerligen kompetent representant och rådgivare, utan även en nära och uppskattad vän. Generalsekreterare Annan skall veta att han har Europaparlamentets fulla och fasta stöd vid denna dystra och prövande tidpunkt. Tragedin med liv som gått till spillo har även berört oss i parlamentet personligt och direkt. Bland de döda fanns en före detta assistent till en ledamot i kammaren och brodern till en anställd vid parlamentet. Det lämpligaste sättet att hedra det orubbliga mod som visades av Sergio de Mello och de övriga som miste sina liv i Bagdad, är att Förenta nationerna uppfyller sitt mål att snabbt återupprätta respekten för internationell rätt och lag och ordning i Irak, och kan skapa anständiga levnadsförhållanden för den irakiska befolkningen. Jag ber er att hedra deras minne med en tyst minut. (Parlamentet höll stående en tyst minut.) Det slutliga förslaget till föredragningslista som i enlighet med artiklarna 110 och 110a i arbetsordningen utarbetades av talmanskonferensen vid dess sammanträde torsdagen den 28 augusti 2003, har delats ut. Följande ändring har föreslagits: Herr talman! Med anledning av detta förslag vill jag påminna kammaren om att jag i egenskap av Europaparlamentets talman år 1991 hade äran att tilldela Aung San Suu Kyi Sacharovpriset, som i hennes frånvaro mottogs av hennes man, en brittisk medborgare som sedan dess avlidit. Hon har sedan 1991 fortsatt att kämpa för samma sak. Jag tycker att vi snarare än att hålla en debatt om aktuella och brådskande frågor bör göra en vädjan och hylla Aung San Suu Kyis uthållighet, förutom att stödja hennes rättfärdiga kamp. (Applåder) Det är tydligt att kammaren stöder denna begäran fullt ut. (Parlamentet gav sitt samtycke.) Arbetsplanen fastställdes. Herr talman! Jag vet att detta är en tröttsam upprepning, men när nu stackars gamla Ryanair har förhindrats att flyga till Strasbourg, kan ni tala om för oss om Air France - som denna kammare hyser mycket blandade åsikter om - är berett att återuppta sin linje från London, som bolaget ställde in vid första tecken på konkurrens på sträckan? (Applåder) Jag tog upp detta förra veckan med den franska ministern med ansvar för Europafrågor. Såvitt jag förstår kommer hon att ta itu med saken omgående. Om jag får mer information från andra kontakter under veckans gång, skall jag med glädje se till att kammaren får ta del av den. Jag antar att vi också måste dra lärdom av våra erfarenheter, som ju utgör en annan form av information i detta sammanhang. Herr talman! Angående den kommentaren vill jag bara tillägga att talesmannen för Air Frances dotterbolag Brit Air som stod för linjen uppgav i tidningen The Times förra veckan att även om domslutet mot stödet till Ryanair bekräftas, kanske bolaget ändå inte återupptar rutten till Strasbourg, eftersom det eventuellt hittar lönsammare flygsträckor. Detta fick mig att skriva ett brev som The Times publicerade, om att europeiska skattebetalare har mer att vinna på att inte alls subventionera denna resecirkus som uppgår till 169 miljoner euro per år. (Applåder) Herr talman! Tyvärr måste jag ta avstånd från en oacceptabel och skamlig handling som begåtts av de turkiska trupper som olagligt ockuperar norra delen av Cypern. I lördags fördrevs två grekcypriotiska lärare vid den grekiska förskolan i Rizokarpaso, Alexia och Grigoris Koukotsikas, och deras barn från Rizokarpaso, dit de hade kommit för att överlämna skolbyggnaden och skolmateriel till sina efterträdare. Karpasias samordningskommitté uttrycker farhågor för att alla grekcyprioter som är kvar i Karpasia skall fördrivas, och att de först drabbade blir familjer med barn på mellan- och högstadiet. Kommittén har betonat att sedan ett förslag lagts fram om att inrätta en privat mellan- och högstadieskola i Rizokarpaso, hotar de turkiska inkräktarna också med att stänga folkskolan i samhället, som är den enda öppna grekiska skolan i det ockuperade området. Jag tror inte, herr talman, att jag behöver påpeka för kammaren hur många och vilka grundläggande rättigheter och internationella fördrag som kränks. Jag ber er, herr talman, att ingripa mot de turkiska myndigheterna i Ankara, vars företrädare skamlöst än en gång bryter mot lagen i den ockuperade delen av Cypern. Herr talman! Jag vill ta upp samma fråga. Barn och ungdomar har i närmare 30 år nekats undervisning på mellan- och högstadienivå i de grekcypriotiska samhällen som ligger som enklaver på norra Cypern. Resultatet av detta är att när barnen i dessa enklaver uppnår skolåldern måste de åka till andra delar av Cypern för att gå i skolan. Detta leder till att familjer splittras och är enbart avsett att fördriva de få återstående grekcypriotiska familjerna från sina hem i norra delen av Cypern, som för närvarande kontrolleras av de turkiska myndigheterna. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har lämnat in en protest i frågan och konstaterat att det handlar om en överträdelse av artikel 2. Jag uppmanar kammaren att vädja till Denktash att ompröva sitt beslut att inte tillåta att mellan- och högstadieskolorna öppnas på nytt. Familjerna i dessa enklavsamhällen har alltför länge berövats sina mänskliga rättigheter och rätten till utbildning. Nu när det finns allt fler tecken på försoning mellan de två grupperna på Cypern, och när Cypern är på väg att bli medlem i Europeiska unionen, är det en mycket lämplig tidpunkt att ge uttryck för denna försoning genom att tillåta mellan- och högstadieskolorna i de grekcypriotiska enklavsamhällena att återuppta sin verksamhet. Som svar till de båda ledamöterna kan jag meddela vi skall ta upp frågan med de relevanta myndigheterna i Ankara och på norra Cypern. Herr talman! På kammarens vägnar vill jag be er att framföra vår medkänsla och vårt medlidande till Jean McConvilles familj, vars kvarlevor av en händelse påträffades för ungefär en vecka sedan. Hon var en av de nio ?försvunna? som IRA i Irland tar på sig ansvaret för. Denna kvinna - mor till tio barn och 37-årig änka - blev bortförd, mördad och begravd på hemlig plats för nästan 30 år sedan. Fem av de nio personer vars försvinnande IRA tar på sig ansvaret för, har ännu inte påträffats. Jag uppmanar er också att vädja till de irländska och brittiska regeringarna att använda alla sina kontakter med IRA för att få närmare uppgifter om var de fem olycksaliga offren för IRA:s terror befinner sig. Den sinnesro som familjerna till dessa ?försvunna? behöver är viktigare än mördarnas trygghet och säkerhet. (Applåder) Herr talman! För en vecka sedan var jag i den lilla staden Jogeva i Estland och såg den grupp som reser runt och arbetar för EU:s folkomröstningskampanj. Här fanns professionella, uniformerade kampanjflickor som delade ut tendentiös propaganda. På en av trycksakerna förekom PPE-DE-gruppens namn, och en manlig modell under den bisarra rubriken ?Rösta ja för sexigare män?. (Skratt och applåder) En diplomat från den tyska ambassaden i Estland, Carsten Wilms, höll ett tal för anslutningen. Detta var ett tydligt brott mot artikel 41 i Wienkonventionen från 1961 som förbjuder diplomater att ingripa i värdländernas inre angelägenheter. Herr talman! Kan ni och jag tillsammans fördöma detta brott mot Wienkonventionen, och kan ni skriva till medlemsstaternas utrikesministrar och påminna dem om deras skyldigheter i sammanhanget? Om jag förstod er rätt, herr Helmer, sade ni att hänvisningen till ?sexigare män? fanns på litteratur från PPE-DE-gruppen. De måste ha känt till att ni är medlem i denna grupp. Herr talman! Tillåt mig påpeka att de militära trupper i Irak som ni inledningsvis nämnde i själva verket är ockupationstrupper. Och nu till mitt ämne. Enligt uppgifter vi tagit del av har det rumänska rättsväsendet strukit Socialistiska arbetarpartiet, som har 110 000 medlemmar och fram till helt nyligen var representerat i parlamentet, från listan över landets erkända politiska partier. Beslutet att stryka partiet är uppenbart olagligt, eftersom det strider mot lag 14/2003 om politiska partiers verksamhet. Beslutet fattades efter den rumänska regeringens intensiva påtryckningar mot rättsväsendet, och efter det att det regerande socialdemokratiska partiet lagt sig i Socialistiska arbetarpartiets interna angelägenheter. Greklands kommunistiska parti fördömer de rumänska myndigheternas olagliga och oacceptabla handlingar, vars syfte uppenbarligen är att tysta alla de som försvarar de grundläggande rättigheterna och stöder socialistiska visioner. Vi kan inte undgå att se ett samband mellan dessa olagliga handlingar och upprättandet av amerikanska militärbaser i Rumänien och landets kommande anslutning till Europeiska unionen. Herr talman! Beklagligt nog vill jag ta upp frågan om uppgiftslämning (whistle-blowing). Det handlar om ett fall som rör en av mina väljare, Robert Dougal Watt. Han arbetade tidigare för revisionsrätten och för över ett år sedan delgav han många Europaparlamentariker sin djupa oro över hur revisionsrätten skötte en del av sin verksamhet. Han sjukskrev sig senare och efter det blev han föremål för ett disciplinärt förfarande. I egenskap av hans företrädare kontaktade jag revisionsrättens generalsekreterare, inte för att uttrycka en åsikt om huruvida Watts påpekanden var korrekta eller inte, utan helt enkelt för att göra rätten uppmärksam på att jag ansåg att Watt - oavsett om han hade rätt eller inte - var en socialt ansvarskännande person som agerade i vad han såg som allmänhetens intresse. Han bör behandlas med vederbörlig respekt. Såvitt jag förstår rekommenderade disciplinnämnden senare att han skulle degraderas, men den 13 juli 2003 fick jag reda på att han just hade avskedats. Detta är första gången jag får tillfälle att tala med mina kolleger om hur mycket frågan bekymrar mig. Jag anser att kammaren bör undersöka om vi har ett lämpligt skydd för uppgiftslämnare i Europeiska unionen. Bestämmelserna har ändrats och blivit strängare, men jag är inte helt säker på att situationen fungerar tillfredsställande, och det beklagar jag verkligen. De av oss som tror starkast på den europeiska integrationens förtjänster har också störst intresse av att se till att integrationen ovillkorligen sker med oklanderlig integritet och med hänsyn till skyddet av enskilda personer. (Applåder) Den fråga ni tar upp förtjänar verkligen att undersökas. Kanske är budgetkontrollutskottet det lämpligaste parlamentsorganet för en inledande bedömning av frågan. Herr talman! I slutet av juli och i början av augusti 2003 närvarade jag vid de avslutande förhandlingarna i rättegången i Bogota mot tre irländare, som anklagats för att ha utbildat Farc-gerillan i Colombia. Efter det att åtalet hade lagts fram gick stabschefen i Colombias armé, general Moro, ut i TV och uppmanade domstolen att fälla männen, trots att försvaret ännu inte hade lagt fram sin slutplädering. Observatörerna från Förenta staterna och Australien drog samtliga slutsatsen att det inte fanns några bevis mot männen. I delegationen fanns advokater, politiker och fackföreningsrepresentanter. Rättegången har följts noggrant i världen och om det blir en fällande dom kommer det utan tvekan att röra sig om ett justitiemord. De colombianska myndigheterna har gjort åtskilliga kommentarer som allvarligt skadar de anklagade männen. Dessa kommentarer ger upphov till tvivel om rättegången verkligen är rättvis. Jag uppmanar er, herr talman, att svara på det e-postmeddelande i ärendet som jag skickade till ert kansli i slutet av juli. Under vårt besök i fängelset angav dessutom fängelsedirektören mycket tydligt att dessa tre män inte skulle vara säkra i något fängelse i Colombia. Nu när rättegången har slutförts är det därför mycket viktigt att ni, herr talman, på parlamentsledamöternas vägnar ingriper till deras förmån - som den brittiska regeringen gör i många fall då landets medborgare är i trångmål. Jag skall svara på meddelandet. Herr talman! För några veckor sedan befann jag mig i Lettland på inbjudan av Lettlands socialistiska parti. Jag fick tillfälle att ta del av uppgifter om vissa mycket allvarliga kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna, trots sporadiska rapporter om att framsteg görs i Lettland. Lettlands kommunistiska parti är således fortfarande förbjudet. Över 70 000 invånare förvägras alla politiska rättigheter och rätten till lettiskt medborgarskap på grund av att de åtta månader före Sovjetunionens upplösning inte hade lämnat kommunistpartiet. Av samma anledning har lettiska medborgare inte rätt att kandidera i valen. Så är fallet med Alfred Rubiks, ordföranden för socialistpartiet, som är representerat i parlamentet, och andra viktiga offentliga personer. Flera hundratusentals personer i en totalbefolkning på 2 500 000 saknar dessutom nationell identitet, även om många av dem har bott i Lettland i 100 år. 30 procent av befolkningen saknar rösträtt och kommer därför inte att delta i den kommande folkomröstningen om Europeiska unionen, som därmed redan är noll och intet värd. Trots att 45 procent av Lettlands invånare är ryskspråkiga stängdes de ryskspråkiga universiteten 1998, och trots att totalförbudet mot ryskspråkiga grundskolor slutligen drogs tillbaka efter protester, har undervisningen på ryska ändå begränsats till 40 procent av lektionerna. Inför denna situation upprätthåller Europeiska unionen en ståndpunkt med skuldmedveten tolerans, eller till och med samtycke. Det är återigen fråga om den välkända politiken med två olika måttstockar. Och denna situation råder inte bara i Lettland, utan också i Estland och på andra håll. Hur tänker ni reagera, herr talman, särskilt som det, liksom jag sade, råder en liknande situation i Estland, där man bland annat reser minnesmärken över SS? Jag skall undersöka frågorna ni tog upp. Herr talman! Ni har redan nämnt den tragiska raden av terroristbombattentat mot oskyldiga civila i Jerusalem och Bagdad den 19 augusti 2003 och det ohyggliga attentatet i Bombay den 25 augusti 2003. Nu kan vi också lägga till Najaf. Jag vill ta upp den allvarliga frågan med att bombattentatet i Jerusalem, som dödade 20 busspassagerare, däribland spädbarn, utfördes av den islamistiska gruppen Hamas, trots att det vid denna tidpunkt fanns ett avtal om vapenvila med Israel. Hur är det möjligt att EU fortfarande tillåter att Hamas politiska gren får verka och samla in medel till sin verksamhet och så kallade välgörenhet i EU? Förenta staterna har redan placerat Hamas på listan över förbjudna terroristorganisationer, och till och med den palestinska myndigheten har slagit ned på gruppen genom att frysa dess ekonomiska tillgångar och stänga dess tidningar. Det är verkligen dags att kommissionen och ministerrådet gör samma sak för vårt gemensamma mål att bekämpa den internationella terrorismen. Vi kommer att hålla en debatt om Mellanöstern under den andra sammanträdesperioden i september. Detta är en av de frågor som rör Mellanöstern som kan tas upp med de lämpliga institutionerna vid det tillfället. Herr talman! Europeiska unionen tiger fortfarande inför det stora brott som Sharons maffiaregering begår i Palestina. Förutom den skammens mur som nu är 150 kilometer lång - och tänkt att förlängas till 350 km - och 8,5 meter hög, innebär Israels politik fortfarande att med berått mod mörda politiska motståndare - medlemmar av Hamas - och fälla bomber över palestinierna, med dödsoffer och skadade som följd. Jag undrar varför Europeiska unionen fortfarande ger ekonomiskt stöd till Israel och varför Europeiska unionens höge representant Solana, som befinner sig i Israel, inte har fördömt dessa mord? Herr talman! Jag skulle vilja fråga er vilket öde som väntar de laotiska guider som följde Thierry Falise och Vincent Reynaud som, såvitt vi vet, lyckligtvis befriats efter att ha arresterats och dömts till mer än tjugo års fängelse. Vi vet emellertid ingenting om vad som hänt de laotier som reste med dem. Jag skulle vilja veta om det är möjligt att få några uppgifter om dem, eftersom det vore logiskt att även journalisternas guider befriades. De verkar inte ha haft turen att gynnas av utrikesministrarnas och ambassadörernas ingripanden till förmån för journalisternas frisläppande. Vi måste undersöka detta, fru André-Léonard, och sedan återkomma till er och kammaren. Herr talman! Före semestern i augusti var jag i Rumänien, bland annat för att utföra ett uppdrag som anförtrotts mig av Robert Schuman-stiftelsen, där jag är generalsekreterare. Under min tid där träffade jag grupper av företagare och framför allt jordbrukare. Jag fick ta del av ett klagomål som skulle vilja vidarebefordra till kommissionsledamoten och till ledamöterna i delegationen för förbindelserna med Rumänien. Framför allt klagade jordbrukarna på oacceptabla förseningar i genomförandet av Ispa- och Sapard-programmen, som orsakats av att det statliga organ som skall fungera som mellanled inte fungerar som det skall, vilket de tydligt förklarade. Det saknas grundläggande information, ingen hjälp ges till projektplanering, projektförslag vidarebefordras godtyckligt från Bukarest till Bryssel, den begränsade rådgivning som finns att tillgå kostar orimligt mycket och den byråkratiska apparaten ger upphov till omotiverade fördröjningar som framför allt drabbar Rumäniens gränsområden, som förvisso är de fattigaste delarna av landet. Herr talman! Jag ber er att vid talmanskonferensen ta upp denna fråga med ledamöterna i Rumäniendelegationen och jag ber kommissionsledamoten att vidta de åtgärder han har befogenhet till. Herr talman! Jag skulle vilja meddela att vi kommit fram till Strasbourg välbehållna. Fem ledamöter ur vår partigrupp har cyklat hela sträckan, femhundratrettio kilometer. Katelijne Buitenweg, Claude Turmes, Theo Bouwman, Miguel Mayol och jag själv vill tacka för ert stöd. Det var verklig PR för att cykla i Europa, både korta och långa distanser. Det var också PR för Europatanken. Vi korsade fyra landgränser. På det sättet mötte vi väldigt många människor och de lokala myndigheterna tog emot oss med öppna armar. Vi inbjuder er alla att följa med oss igen nästa år. (Applåder) Herr talman! Om vi bortser från frågan om det val de nya spanska caudillos gjort beträffande Rajoy - vilket för övrigt påminner oss om general Franco för 34 år sedan - skall jag koncentrera mig på innebörden av att mitt politiska parti så skandalöst uteslöts för över ett år sedan. Politisk pluralism och kulturell mångfald är värden som förespråkas av alla i denna kammare. Att förbjuda Batasuna är alltså ett europeiskt, och inte bara ett spanskt, misstag. Detta på grund av att det för anslutningsländerna är mycket viktigt att det finns en övergripande enighet om principen att en stark, självklar, förnyad kulturell och politisk mångfald, så här i början av det nya årtusendet, är ett universellt inslag i den europeiska verkligheten. Den europeiska integrationen kan aldrig reduceras till att enbart handla om en assimilering av små nationer: vår kulturella mångfald och inre sammanhållning skulle kunna förstöras. Parlamentet kan inte dra sig undan sitt ansvar i denna avgörande fråga. De som har förbjudits kommer ändå att hålla fast vid sin politiska väg och kämpa för snabba och effektiva diplomatiska åtgärder, utan några förbehåll, för att nå en slutlig lösning på den pågående konflikten i Baskien. Herr talman! Ni kan vara säker på att jag kommer att engagera mig i frågan. Herr talman! I slutet av förra året enades parlamentets delegation till förlikningskommittén om det slutliga innehållet i den andra pelaren i Århuskonventionen, det vill säga direktivet om allmänhetens deltagande i miljöbeslut. Vid förlikningen fungerade jag som föredragande. En mycket viktig del i godkännandet av förlikningsresultatet bestod i att kommissionen åtog sig att lägga fram ett förslag om Århuskonventionens tredje pelare under det första kvartalet av 2003, eller senast i slutet av mars i år. I enlighet med ett beslut som fattats av förlikningskommittén bifogade kommissionen en förklaring till direktivet som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, där den bekräftade detta åtagande. Kommissionen har fortfarande inte fullgjort detta åtagande. Den har ännu inte antagit förslaget till direktiv om tillgång till rättslig prövning med avseende på miljöfrågor, trots att vi är inne på årets sista kvartal, vilket betyder att förslaget är sex månader försenat. Det faktum att kommissionen inte fullföljt sitt åtagande undergräver i hög grad parlamentets förtroende och kan inte försvaras eller accepteras. Därför ber jag er, herr talman, att ni omgående utarbetar en skrivelse riktad till kommissionens ordförande, där parlamentet påminner kommissionen om dess åtagande, tillrättavisar kommissionen för att den inte har stått fast vid sitt åtagande eller ens på något sätt har velat ge parlamentet en förklaring till förseningen, samt kräver att kommissionen antar de förslag som saknas och som skall bifogas Århuskonventionen och överlämnar dem till parlamentet under september månad. Var vänlig och skicka ett kort meddelande eller e-postmeddelande till mig med de relevanta uppgifterna, som jag kommer att förmedla till kommissionen, som ni föreslår. Herr talman! Den 14 augusti inträffade en mycket allvarlig olycka vid Repsol YPF:s oljeraffinaderi i Puertollano, som är ett av de största raffinaderierna i Spanien och ligger i min region, Castilla-la Mancha. Den explosion och brand som följde ledde till att sju arbetare dog. Många skadades också och bedrövelsen var stor i staden, i provinsen Ciudad Real och i hela Spanien. Tyvärr har detta blottat de bristande skyddsåtgärderna i denna farliga industri, men framför allt har det blivit uppenbart att olycksfall och olycksfall med dödlig utgång ökat på grund av underentreprenader och den allmänna arbetslösheten i Spanien, som är tre gånger högre än gemenskapssnittet. Jag vill be talmannen att i parlamentets namn skicka ett kondoleans- och solidaritetsbrev till de omkomna och skadade arbetarnas familjer och till de lokala, provinsiella och regionala myndigheterna, som haft en viktig funktion och visat värdighet i hanteringen av olyckan och dess konsekvenser. Det gör jag gärna. Herr talman, kära kolleger! Många av er känner till Ingrid Betancourt, företrädare för det Gröna partiet i Colombia, vars anhöriga vid upprepade tillfällen besökt kammaren. Det är nu ett och ett halvt år sedan hon fördes bort av Farc, Colombias väpnade revolutionära styrkor. Den ståndpunkt familjen och det Gröna partiet i Colombia, såväl som Gruppen De gröna i Europaparlamentet, intagit har bestått i att främja ett humanitärt utbyte, samtidigt som man kritiserat Farc-gerillan och framhållit att det är oacceptabelt att föreslå ett politiskt utbyte. I går fick colombiansk press en kassett där Ingrid Betancourt lämnar tre meddelanden. För det första: Om ni tänker genomföra en militär aktion för att befria mig, så gör det, men var försiktiga! För det andra: Det kan inte förekomma något humanitärt utbyte annat än mellan arméer. För det tredje: När det gäller oss bortförda politiker kan endast Farc-gerillan ge oss en villkorslös frigivning. Jag tror att detta mycket överraskande meddelande både kan förklaras av Ingrid Betancourts oerhörda mod å ena sidan, som inte tvekar att ta risker för sina politiska principer, och å andra sidan av Farc-gerillans vilja att visa att den är beredd att låta sin fånge vädja till den allmänna opinionen, även om det enbart är för att säga ?attackera oss!?. Kära kolleger, herr talman! Jag skulle vilja att vi ger vårt starka stöd åt Ingrid Betancourts tredje förslag, vilket innebär att vi mycket tydligt ber Farc-gerillan om en unilateral frigivning av alla deras politiska fångar, eftersom det är oacceptabelt att ta förhandlare eller representanter från befolkningen som gisslan. Herr talman! Nyheten från Förenade kungariket att framtiden ser dyster ut för upparbetningsanläggningen i Thorp är mycket välkommen från irländsk synvinkel. Irländarna har mycket öppet motsatt sig kärnkraftsverksamheten och dess utvidgning i Sellafield. Jag har flera gånger uttalat mig om detta i kammaren under de senaste 20 åren. Jag har haft förmånen att besöka anläggningen två gånger på mitt irländska partis vägnar. Ett av dessa besök ägde rum i samband med Nirex undersökning. Vi blev emellertid särskilt upprörda över uppförandet av upparbetningsanläggningen Thorp år 1993. Thorp-anläggningen har länge varit en dyrbar lyx på kärnenergiområdet för britterna, men irländarna har varit helt emot den under många år, och kommer att fortsätta att vara det. Förra veckan kom det rapporter om att verksamheten vid upparbetningsanläggningen i Thorp kanske upphör inom kort. Jag hoppas att den brittiska regeringen kommer med det nödvändiga klargörandet i detta fall. Jag uppmanar er, herr talman, att be kommissionen att övervaka läget mycket noga, enligt de befogenheter den har i enlighet med Euratomfördraget. Herr talman, kära kolleger! Jag skulle vilja tala om samma ämne. Jag vill framföra min upprördhet över ett beslut som fattats av min regering, den franska, som gör transporten av radioaktivt avfall hemligstämplat. Detta innebär att det i Frankrike numera är förbjudet att informera befolkningen och deras folkvalda om transporter av radioaktivt material. Vi vet dock alla hur farligt högradioaktivt avfall är, och vi är också medvetna om våra landsmäns oro inför frågor som rör radioaktivt avfall som framför allt kommer från kärnkraftverk. Detta beslut är för mig, kära kolleger, en skymf mot vår yttrandefrihet. Det strider mot Europaparlamentets resolution om transport av radioaktivt material som vi här i kammaren röstade för i februari 2001. I denna resolution krävde vi att folkvalda representanter och lokala myndigheter skall informeras om tågtransporter med radioaktivt avfall. I resolutionen betonade vi också vår rätt till yttrandefrihet och till fredliga demonstrationer när dessa tåg passerar. Jag ber er därför, herr talman, att kontakta den franska regeringen för att informera den om Europaparlamentets resolution, så att den kan dra tillbaka sitt fullständigt absurda beslut. Jag kommer för min del att fortsätta att informera alla kolleger och medborgare som frågar om tågtransporter med radioaktivt avfall. Herr talman! Jag vill uppmärksamma det häpnadsväckande misslyckande som den brittiska regeringen, som är en labourregering, även om jag inte skulle kalla den socialistisk, åstadkommit när det gäller att följa EU:s diskrimineringslagstiftning. Denna regering har under de senaste månaderna påstått att den genomför både rasdirektivet och ramdirektivet om sysselsättning, men de nya brittiska föreskrifternas räckvidd är otillräcklig i båda fallen när det gäller centrala aspekter av det skydd som ges genom EU:s direktiv. Förenade kungariket bryter därför på ett tydligt sätt mot EU:s lagstiftning. Beträffande rasdirektivet har regeringen vägrat att ge skydd mot diskriminering på grundval av hudfärg, och hävdat att förbudet mot diskriminering på grundval av ras eller etniskt ursprung inte omfattar hudfärg. Detta är den värsta sortens absurd och trångsynt formalism och gynnar inte det europeiska försprång som Förenade kungarikets raslagstiftning tidigare har haft. När det gäller ramdirektivet är det - enligt de föreskrifter som är avsedda att genomföra EU-direktivets förbud mot diskriminering på grundval av sexuell läggning - faktiskt tillåtet för en arbetsgivare att ställa krav angående sexuell läggning, om detta överensstämmer med en religiös trossats eller med religionsutövarnas religiösa övertygelse. Detta är ett direkt resultat av lobbying från högerorienterade personer inom Church of England, som är fientligt inställda till homosexuella. Det kan innebära att en homosexuell person kan nekas en lärartjänst i en skola med anknytning till kyrkan, hur gudfruktig denne än är. Det är skamligt att en regering, som för sex år sedan valdes på grundval av ett valmanifest där man lovade att stoppa all orättfärdig diskriminering, är beredd att bryta mot EU:s lagstiftning för att tillfredsställa reaktionära krafter. Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om följderna av sommarens intensiva värmebölja. . (FR) Herr talman, ärade Europaparlamentsledamöter! Sommaren 2003, som ännu inte är över, har i många avseenden varit tragisk. Ni bad oss nyss hålla en tyst minut till minnet av hela den FN-trupp som mördades i Bagdad, och det finns även andra exempel på att den sommar vi nyss genomlevt varit svår och ibland också tragisk. Förra torsdagen besökte jag Portugal för att under flera timmar flyga över de ödelagda regionerna Santarém, Portalegre och Castelo Branco. Jag mötte en ödeläggelse, vars omfattning mina kolleger Diamantopoulou och Vitorino redan några dagar tidigare bevittnat: den förödelse jag mötte påminde mig också om den jag mötte för nästan exakt ett år sedan i Tyskland, men som hade andra orsaker. Även sommaren 2002 var tragisk för en stor del av Centraleuropa, länderna i östra Tyskland, Republiken Tjeckien, Österrike och även Frankrike. Vi måste agera på alla fronter och alla nivåer när det gäller denna typ av miljökatastrofer, som vi väl vet inte alltid har naturliga orsaker och deras humanitära konsekvenser - i Portugal miste arton personer livet i dessa bränder. Detta gäller även de ekonomiska konsekvenserna - hundratusentals hektar är förstörda och tusentals jordbrukare har följaktligen blivit arbetslösa i Portugals centrala delar, som är landets fattigaste region. Vi måste agera för dessa tusentals människor som inte längre kan arbeta såvida vi inte omedelbart hittar nya jobb åt dem och som kommer att frestas att flytta till storstadsområdena eller till kusten. Det säger sig självt att den nivå som vi här representerar, och då menar jag ni, Europaparlamentet, vi, kommissionen, och rådet, är rätt nivå för ingripanden under dessa omständigheter. Jag tackar er därför ännu en gång herr talman, och jag tackar Europaparlamentet och samtliga politiska grupper för att kommissionen fått detta tillfälle att informera er om vad den uträttar, vad den avser att uträtta och vad den ännu inte har uträttat på Europanivå. Europeiska unionens solidaritetsfond är det främsta verktyget eller instrumentet med vilket vi kan ge stöd. Jag minns, mina damer och herrar, mitt så gott som första anförande i kammaren. Som många av er vet är jag sedan länge intresserad av miljö och ekologi. I oktober 1999, när jag nyligen hade utsetts till kommissionsledamot, blev jag tvungen att åka till Grekland, herr talman, för att utvärdera skadorna av en jordbävning. Jag sade då att vi inte hade några extraordinära instrument tillgängliga vid extraordinära situationer, tragedier eller naturkatastrofer. Vi hade ingenting annat än välbekanta standardsvar. Det var först efter förra årets katastrof, översvämningarna i Centraleuropa, som solidaritetsfonden kunde inrättas. Det initiativ som kommissionen antog i frågan fick ett omedelbart stöd från er församling, som jag måste säga var mycket effektivt. Jag kommer väl ihåg det arbete som utfördes av era föredragande Rolf Berend och Ralf Walter, som gav oss sitt stöd. Fonden inrättades på tre månader. Med anslag på en miljard euro per år är den nu vårt främsta hjälpmedel för att återställa - jag kommer strax att säga några ord om det förebyggande arbetet - skador förorsakade av bränder likt dem vi sett i Portugal eller som fortfarande pågår i Frankrike. Fonden upprättades inte bara mycket snabbt: den respons vi ger är också mycket snabb. Portugals förfrågan kom in till kommissionen den 14 augusti och förra veckan, det vill säga 14 dagar senare, anslog vi ett katastrofbidrag på 31,6 miljoner euro till assistans, tillfällig inkvartering, energiförsörjning, återställande av grundläggande infrastruktur och djurfoder, eftersom allt blivit förstört. I år har solidaritetsfonden mottagit fem förfrågningar och mina avdelningar har godkänt fyra av dem (Etnas utbrott i Italien, jordbävningen i Moliseregionen, Prestige-haveriet och naturligtvis Portugal) motsvarande ett belopp på sammanlagt 88 miljoner euro. 2002 beviljades ett stöd på 728 miljoner euro från fonden, som då endast funnits i tre eller fyra månader, till Tyskland, Republiken Tjeckien och Österrike. När det gäller Tyskland vill jag informera parlamentet om att jag nu på torsdag beger mig till Dresden i Sachsen, ett område som jag besökte för ett år sedan. Jag kommer där att kontrollera, observera och bedöma hur de europeiska anslagen till reparation av skadorna från översvämningarna har använts. Mina damer och herrar, vi har även tillgång till andra former av stöd än denna solidaritetsfond som är avsedd för nödåtgärder när inget annat europeiskt stöd ges, framför allt stöd till återuppbyggandet av ekonomier som havererat. Detta är syftet med strukturfonderna och sammanhållningsfonderna, som enligt begäran från regeringar kan omstruktureras eller omfördelas. Portugal informerade oss följaktligen om att landet tänkte begära omstrukturering eller omfördelning av gemenskapens strukturfonder i storleksordningen 182 miljoner euro för att klara av återuppbyggnaden av skogs- och jordbrukssektorerna. Låt mig, herr talman, infoga en liten parentes beträffande strukturfonderna. Talman Cox nämnde nyligen att Luciano Caveri skall lämna parlamentet. Han har betytt mycket både för er och för mig i egenskap av ordförande i utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att hedra och tacka honom för den kvalitet och rättframhet som under flera år kännetecknat våra förbindelser med detta utskott. Mina damer och herrar, jag kommer nu till en tanke som en del av er kanske vill ta upp. Det är tanken att kriterierna för solidaritetsfonden som vi gemensamt har antagit utifrån kommissionens förslag och som rådet har anpassat eller förändrat behöver utvärderas. Jag hävdar inte att dessa kriterier som vi sedan ett och ett halvt år tillbaka konsekvent, objektivt och opartiskt tillämpat vid alla katastrofer, är helt perfekta. Jag håller därför fast vid möjligheten att utvärdera hur fonden fungerar - det måste vi göra före den 31 december 2006 - och om nödvändigt föreslå en ändring av interventionskriterierna. På grund av den intensiva värmeböljan som orsakar eller förvärrar bränder har många regioner, särskilt i södra Europa, drabbats av andra ekonomiska och humanitära tragedier. Jag tänker särskilt på den torka som en del av er säkert kommer att nämna. Även torkan har orsakat betydande skador. Som exempel kan nämnas att enbart i norra Italien har de skador som drabbat mjölkproduktionen uppskattats till 70 miljoner euro och de som drabbat odlingar och foder till 380 miljoner euro. I det specifika fallet med torka kan vi givetvis inte på Europanivå förlita oss på solidaritetsfonden, eftersom den inte skapats i detta syfte. Som påminnelse kan nämnas att denna fond är avsedd för katastrofer där inget annat stöd finns. När det gäller torkan både hade och har vi fortfarande möjligheter att ingripa, i synnerhet inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. I detta sammanhang vill jag påminna om att kommissionen på initiativ från min kollega Franz Fischler i början av juli antog ett antal åtgärder till förmån för producenter i alla berörda regioner. Åtgärderna berör särskilt användningen av växttäcke på mark som ligger i träda, användningen av vissa interventionslager av spannmål och ris för utfodring av boskap, möjligheten att öka betalningsförskotten till 80 procent inom nötköttsektorn och att i förväg genomföra vissa betalningar inom nötköttsektorn, fårsektorn eller sektorn med de vanligaste grödorna. Kommissionen är naturligtvis beredd att så fort som möjligt granska alla berättigade förfrågningar om statsstöd eller ändringar av programmet för utveckling av landsbygden som kan komma att läggas fram av regeringarna i de medlemsstater som är berörda av torkan. Min tredje punkt gäller civilförsvaret. Jag fick häromdagen tillfälle att i Castelo Branco hälsa på frivilliga brandmän som gjort ett fantastiskt arbete. Överallt där liknande katastrofer inträffat har vi bevittnat en våg av solidaritet, sammanhållning och generositet. Alla de nödsituationer som inträffat och som fortfarande inträffar väcker emellertid frågan om samordning av resurser för civilförsvar på europeisk nivå. På civilförsvarsområdet finns det ett beredskapscentrum inom gemenskapen som inrättats genom ett rådsbeslut i oktober 2001 och som har till uppgift att verkställa det europeiska samarbetet vid nödsituationer. Det är framför allt ett center för samordning och expertkunskap som har varit ytterst aktivt i fråga om bränder - vilket var fallet vid Erika- och Prestige-haveriet - och som har utnyttjat alla tillgängliga medel inom ramen för sina befogenheter. Men erfarenheten, i synnerhet denna sommar i Portugal, har visat att centrets nuvarande befogenheter tyvärr inte räcker till för att ge allt det stöd som behövs vid större katastrofer. Kommissionen kommer därför på uppmaning av min kollega Margot Wallström att senast i slutet av september lägga fram resultatet av sina diskussioner om vilket som är det bästa sättet att bemöta situationen och lägga fram förslag. Jag tror att detta är ett område där vi måste vara mer ambitiösa och diskutera vilka finansiella och operativa resurser som krävs för att möjliggöra mer effektiva ingripanden, särskilt från centrumets sida. Oavsett vilka förslag eller åtgärder vi lägger fram vill jag påminna om att civilförsvaret generellt sett förblir en nationell behörighet och ofta till och med en regional behörighet, och att ingenting därför kan göras såvida inte ministerrådet ber kommissionen att lägga fram en plan. Jag måste också säga att det även krävs att parlamentet talar om för oss vad den vill och hur långt den vill att vi skall gå på detta område, vilket några av dess ledamöter redan har gjort. Jag har talat om solidaritetsfonden, torkan och läget beträffande våra kommande förslag när det gäller civilförsvaret. Jag skulle vilja avsluta denna framställning genom att lyfta fram en övertygelse jag har haft mycket länge. Jag har alltid ansett att förebyggande arbete när det handlar om naturkatastrofer - även om jag får upprepa att alla dessa katastrofer inte har orsakats av naturen och att det inte fanns något naturligt över Prestige- och Erika-haverierna - av vilket slag de än må vara, är mindre kostnadskrävande än återuppbyggnadsarbete. Jag vill därför belysa vilka förebyggande insatser som gjorts på alla nivåer: på global nivå - det återkommer jag till avslutningsvis i samband med Kyoto - och på lokal nivå, på plats på det regionala eller nationella området. När vi om några månader gör en granskning efter halva tiden av de regionalpolitiska programmen kommer jag därför att vara mycket uppmärksam på förfrågningar från stater eller regioner som gäller stöd inom strukturfondernas programplaneringsperiod 2000-2006, till alla former av förebyggande arbete. Jag vill dock gå ännu längre och göra mer än vad vi har gjort och för tillfället gör för att efter våra diskussioner kunna göra de förebyggande katastrofåtgärderna mer eller mindre obligatoriska i samtliga regionala program i de förslag som kommissionen lägger fram beträffande den framtida regionalpolitiken och sammanhållningspolitiken. Jag hoppas också att vi tillsammans skall hitta medel för att öka budgetsatsningen på förnybara energikällor eller rena transportformer i de regionala eller nationella programmen. Eftersom jag talar om förebyggande åtgärder vill jag dessutom lyfta fram att vi alla är medvetna om att vi för att kunna förebygga måste förstå, känna till och vara väl informerade. Geografisk information är i detta sammanhang en viktig beståndsdel i förebyggandet och hanteringen av risker. Kommissionen har tagit fram ett europeiskt informationssystem för skogsbränder. Med systemet kan man varje dag göra en brandriskkarta över hela det europeiska territoriet. Systemet är redan nu en nödvändig del av gemenskapssystemet för stöd åt civilförsvarets skogstjänster i medlemsstaterna. Slutligen vill jag betona att med detta system kan vi också göra en snabb och tillförlitlig uppskattning av de skador som orsakats av skogsbränder. Det var på detta sätt vi i förra veckan kunde uppskatta att det område i Portugal som förstörts av bränder uppgår till en yta av över 400 000 hektar. Sammanfattningsvis skall jag, mina damer och herrar, avsluta med att tala om det allra viktigaste, svåraste och mest nödvändiga förebyggande arbetet, vilket är det globala förebyggandet, det vill säga våra medlemsstaters och vår unions åtgärder när det gäller klimatförändringarna. Om sannolikheten ökar för att den pågående globala uppvärmningen leder till betydande förändringar av regnfördelning och torka, vilket alla klimatforskare förutser, är det viktigt för gemenskapen och var och en av dess medlemmar att hålla sig kvar i det främsta ledet i kampen mot klimatförändringar, och att deras åtgärder på området utgör ett gott föredöme. Inget land och ingen grupp av industriländer liksom Europeiska unionen har möjlighet att på egen hand eller inom sina egna gränser lösa ett sådant problem. Därför vill Europeiska unionen att Kyotoprotokollet, som redan ratificerats av 113 länder, som representerar mer än två tredjedelar av världens befolkning, skall kunna träda i kraft så fort som möjligt. Europeiska unionen har för sin del redan antagit flera åtgärder för att uppnå de mål som fastställs i detta protokoll, och har även införlivat miljöprinciperna i sin strategi och beslutsprocess. Men som ni väl vet, kära ledamöter, är de olika medlemsstaternas engagemang och delaktighet inte lika stort, trots att det är avgörande. De senaste utsläppsuppgifterna visar att tio av de femton nuvarande medlemsstaterna fortfarande ligger långt ifrån sina mål för minskade utsläpp av växthusgaser. Den 22 juli inledde kommissionen rättsliga åtgärder för att garantera att Europeiska unionens lagstiftning för att förbättra luftkvaliteten i Europa följs. Vi har som ni vet även antagit ett förslag till förordning som syftar till att minska utsläppen av fluorerande växthusgaser. Förslaget representerar en ny fas i det arbete Europeiska unionen bedriver för att uppfylla de förpliktelser som åligger oss enligt Kyotoprotokollet. Slutligen tas nu hänsyn till de nya miljökraven och ekologiska kraven i riktlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken - Franz Fischler kan berätta mer om detta än jag. Herr talman, mina damer och herrar! Alltid när vi talar om naturkatastrofer och allt som har hänt denna sommar, talar vi oundvikligen om ekonomi, om hundratusentals hektar förstörd skogsmark, om en jordbruksekonomi som drabbats av en kraftig motgång, vars följder blir kännbara en lång tid framöver. Men vi måste också och kanske främst tala om de män och kvinnor som drabbats och vars egendomar skadats. Jag skulle inte kunna avsluta min framställning utan att hedra minnet av de många tusentals landsmän som avlidit till följd av den extrema värme vi fått utstå de senaste veckorna. Kanske behöver vi också av det skälet försöka att förstå den särskilda situationen i var och en av våra medlemsstater, fundera över hur vi kan samordna vårt arbete och våra bedömningsinstrument ytterligare, och troligen även nå större framsteg inom folkhälsoområdet i Europa. Jag har som ni vet länge deltagit å era vägnar i konventets arbete, i presidiet och i själva konventet, tillsammans med Klaus Hänsch och Íñigo Méndez de Vigo. Tillsammans med många andra företrädare från Europaparlamentet har vi försökt att förbättra texterna som rör europeiska insatser för folkhälsan. Texten i konstitutionen kanske uppvisar vissa tecken på framsteg, men jag är inte säker på att denna text går så långt som den borde, när man ser vissa katastrofer ur det verkligt europeiska perspektivet. Jag skulle följaktligen - även om frågan kan tyckas ligga tämligen långt från bränderna i Portugal - med anledning av värmeböljan och andra betydande gissel som påverkar de europeiska medborgarnas hälsa vilja säga att vi måste gå längre med de gemensamma insatserna, och också gemenskapens insatser, när det gäller folkhälsan. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar för ert inlägg och för ert besök i Portugal, för den solidaritet ni uttryckte för kommissionens räkning efter att två av era kommissionskolleger hade besökt mitt land och för de uttalanden ni gjorde i Portugal. Ni skall veta att portugiserna särskilt berördes av kommissionens företrädare Michel Barniers uttalande om att han aldrig hade sett en tragedi som denna under hela sin politiska karriär, och av att han medgav att stödet på 31 miljoner euro från solidaritetsfonden var otillräckligt, eller för att citera honom exakt, att det var mindre än förväntat. Det var precis som ni sade en mycket stor tragedi som drabbade Portugal. En tragedi som beräknas kosta mer än en miljard euro i skador, mer än 400 000 hektar förstörd mark, enligt kommissionens egna uppgifter. Detta utgör fem procent av Portugals totala territorium och nära elva procent av dess skogsareal. Det var som ni sade i ert inlägg en tragedi som krävde människoliv och som får enorma sociala, ekonomiska och miljömässiga återverkningar på lång sikt. Den välbehövliga katastrofhjälpen, som är viktig för människor som inte har något och som har förlorat allt, delas nu ut tack vare beslutsamma insatser från den portugisiska regeringen, de lokala myndigheterna och de icke-statliga organisationer som har visat sin solidaritet. Som ni väl vet, herr kommissionär, och som ni sagt tidigare, behövs den europeiska solidariteten. Den måste också återspeglas i stödens belopp och genom hur snabbt stödet utbetalas. Jag skulle vilja betona dessa två faktorer. Det är inte bara nödvändigt att stödet är tillräckligt stort finansiellt sett, utan det måste också utbetalas snabbt, så att Europa genast kan påverka situationen. För att alltså använda era egna ord, herr kommissionär, så är stödet mindre än förväntat. Naturligtvis är de 31 miljoner euro som nämndes bara för katastrofhjälp, men de utgifter som kan komma att åberopas som berättigade för katastrofhjälp har redan ökat till 90 miljoner euro, vilket är tre gånger mer än gemenskapens stödpaket. Dessutom uppskattar man, som jag sade, att kostnaderna för tragedin kommer att överskrida en miljard euro. PPE-DE-gruppen hade alltså rätt när den betonade behovet av en resolution från Europaparlamentet. Efter denna debatt måste parlamentet anta en resolution där parlamentets ståndpunkt i frågan läggs fram. Herr kommissionär! Ni tog upp många frågor, framför allt behovet av förebyggande åtgärder. Vi är överens med er på den punkten. Förebyggande insatser är verkligen nödvändiga, eftersom detta också är ett område där det är bättre att förebygga än att åtgärda i efterhand. Med detta i åtanke kan det också vara värt att ompröva åtgärder som de som fastställdes inom ramen för Forest Focus för att se till att vi har de finansiella resurserna att förebygga skogsbränder. Medelhavsskogens betydelse för den regionala och lokala ekonomin, för att skapa sysselsättning och skydda området, för den biologiska mångfalden och för livskvaliteten gör att detta verkligen är nödvändigt. Jag vill avsluta med att tacka alla medlemsstater som visade så stor solidaritet genom att snabbt hjälpa Portugal. Jag vill också tacka de länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen och som också gav oss stöd. Just i dag befinner sig Schweiz president i Portugal och har med sig ett stöd till en av de mest drabbade kommunerna, Mação, på nära en miljon euro. Jag vill säga ett sista ord för att betona en punkt som kommissionsledamot Michel Barnier redan har nämnt, nämligen brandmännens och civilbefolkningens engagemang, vars kurage, generositet och hjältemod tydligt visat det vi redan visste, att under tragedier som den här, då stundom det värsta hos människan kommer fram, finns det också människor som avslöjar det bästa hos människan. Herr talman, herr Barnier! Ni har mycket tydligt redogjort för situationen, och det gladde mig att ni, som före detta miljöminister, även påpekade att katastrofer har en orsak. Jag respekterar att kollegerna från de länder som är särskilt drabbade naturligtvis också kräver solidaritet. Det gör de med all rätt! Kollegerna från länder som Frankrike, Portugal och andra sydeuropeiska länder kräver med all rätt solidaritet, men - och det vill jag också säga klart och tydligt - jag vill inte att vi i dagens diskussion bara talar om huruvida vi behöver 31 miljoner, 90 miljoner eller 120 miljoner för att reparera skadorna, för det står också klart - och det har ni också sagt mycket tydligt, herr Barnier - att vi ordnar upp situationen. Om vi inte vill fortsätta att göra det år efter år måste vi fundera över orsakerna. Vi måste också tänka på orsakerna av den anledningen att vi någon gång kommer att tömma ut våra möjligheter att reparera skadorna. Vi kommer från och med nästa år att vara 25 medlemsstater. Detta kommer inte att fördubbla budgeten och vi kommer även i framtiden att drabbas av katastrofer - översvämningar, stormar, värmeböljor samt bränder i varierande intervaller, och som ni påpekade, herr Barnier, har detta ett samband med klimatförändringarna. Ingen är nu ovetande om detta. Men är vi beredda att agera i enlighet med denna kunskap? Låt mig säga rakt ut att nej, det är vi inte! Vi saknar alla beredskap och vi har egentligen inte heller någon lust att lyssna på något så obehagligt. Vi har i Europeiska unionen inte på långa vägar skapat de förutsättningar under vilka Kyotokriterierna kan uppfyllas. För närvarande kommer bara tre medlemsstater i närheten - Tyskland, Storbritannien och Sverige. Vi uppfyller för närvarande högst hälften av kriterierna från Kyoto, genom att vi minskar på gaser som skadar klimatet och till exempel orsakar global uppvärmning på grund av växthusgaser som förekommer inom jordbruket och avfallshanteringen, men framför allt inom energiförsörjning och transporter. Vi är inte beredda att vidta åtgärder och vara konsekventa när det handlar om att förändra de bakomliggande faktorerna. Vägtrafiken ökar ständigt och vi vet att den är en av de främsta källorna till växthusgaser, och detta i allt högre grad. För närvarande härrör cirka 20 procent av alla utsläpp från vägtrafiken, och 2010, då Kyoto-protokollet senast skall ha uppfyllts, kommer det att vara 28 procent. Ni märker alltså att vi visserligen kan tala om katastrofer, men vi är inte beredda att vidta åtgärder för att förhindra dem. Det jag redogör för er är fullständigt sakliga fakta. Ni lär inte bli överraskade om jag säger att vi naturligtvis aldrig är särskilt ambitiösa när det gäller miljöpolitiken. Jag har nu i ganska exakt fjorton år varit ledamot av detta parlament. Jag har under denna tid sysslat med miljöpolitik, men jag vet också mycket väl var vi alla står när det är fråga om att anta verklig lagstiftning. Vad händer när vi talar om att beskatta kerosen, det bränsle som används i flygplan? Vad kommer att hända om vi säger till herr Barnier att han måste sätta strikta gränser för strukturfonderna så att de till exempel bara gäller för järnvägstrafik eller miljövänliga åtgärder? Jag skulle vilja höra vad kollegerna i de drabbade länderna har att säga om det! Vi måste en gång för alla skapa incitament för att till exempel överföra trafik från vägar till järnvägar, genom förmånsbehandling, belöningar, och också genom sanktioner, även om parlamentet aldrig vill ha några sanktioner. Det betyder till exempel också att vi minskar industriutsläppen, att vi vidtar åtgärder för att förbättra kontrollerna, att vi beskattar verksamhet som är skadlig. Vad gjorde vi i början av detta år när det var tal om att beskatta energiproduktionen? Vi drog oss ur. Rådet drog sig ur, och återigen drog vi oss alla ur. Även om kommissionen till viss del har fortsatt framåt, finner vi alla att vi gång på gång påverkas av vad vi kallar vårt valdistrikts behov, där det finns industrier, som inte vill bli påverkade, som producerar kemikalier - som faktiskt är viktiga! - och som producerar bekämpningsmedel, som vi måste använda. På så sätt vill ingen av oss egentligen göra något, men varje år står vi här i kammaren efter sommaren eller hösten och talar om katastrofer. Låt mig utöver detta säga att jag har läst ett reportage i pressen om att ordföranden för det franska förbundet för ålderdomshem har sagt att det i Tyskland finns fyra gånger så mycket personal på ålderdomshemmen. Detta gör mig förfärad, det är rentav chockerande, för situationen på ålderdomshemmen i Tyskland är i allmänhet katastrofal. Följaktligen måste vi i Europeiska unionen också äntligen utöva praktisk solidaritet inom socialväsendet. Vi måste fastställa en gång för alla vilka standarder som gäller för de människor som bor i Europeiska unionen. Hur skall de alltså kunna leva värdigt på ålderdomshem, och vad händer med sjukförsäkringarna? Ni vet att jag i konstitutionen ville skriva in tydliga befogenheter för Europeiska unionen när det gäller hälso- och sjukvårdspolitiken. Vi lyckades inte med detta. De lyckades inte heller. Det tycks som om ingen ville ha detta, och det beklagar jag. När vi ändå talar om katastrofer, så betyder det å ena sidan att vi återställer saker och ting och hjälper kollegerna från de berörda länderna, men det betyder också framför allt att vi måste förhindra att dessa saker händer igen, och det ber jag er också att göra i framtiden. (Applåder) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka kommissionsledamot Barnier för den tydliga och öppna översikt han har lagt fram för oss. Denna sommar år 2003 har verkligen varit brännhet i hela Europa, från Rovaniemi till Algarve, och de tragiska konsekvenserna av denna värmebölja saknar motstycke. Det har varit en grymt orättvis europeisk sommar: som vi har sett är det de svagaste i samhället som framför allt drabbats. Närmare 20 000 äldre, ensamboende människor, som i vissa fall lidit av andningssjukdomar, har dukat under för denna dödliga värme. Jag skulle å den liberala gruppens vägnar i första hand vilja rikta mina djupaste kondoleanser till offrens familjer. Parallellt med denna mänskliga tragedi, med denna folkhälsokatastrof som ännu skakar Frankrike djupt, har skogsområdena i Medelhavsländerna fått närmast irreparabla skador. Ytterst våldsamma bränder har denna sommar förstört över 400 000 hektar skog. Detta är ett mänskligt, ekonomiskt och ekologiskt slutresultat som skulle ha kunnat vara ännu mer allvarligt om det inte vore för brandmännens mod och effektivitet, varav många är frivilliga, hjälpen från Röda korset till de drabbade samhällena, solidariteten mellan de europeiska staterna och, inte att förglömma, det betydande samarbetet med tredje länder. Europa har agerat effektivt. Kommissionsledamoten hänvisade till de 31 miljoner euro som betalats ut i solidaritet med Portugal - en solidaritet som står i centrum för våra fördrag - och genom strukturfonderna. Jag vill göra ytterligare ett iakttagande: de drygt 23 miljonerna euro, det vill säga kostnaden till dags dato för det centraliserade gemenskapsprogrammet för hantering av skogsbränder och forskning, inte har betalats ut förgäves. Pilotprojekten för brandförebyggande, fastställande av riskområden, och återställande av drabbade områden har visat sig användbara, inte minst i Portugal, men också begränsade. Det är sant att Europa måste göra mer. Dessa enorma bränder i Portugal och Sydfrankrike har visat en sak: Flygplansflottan för brandbekämpning är föråldrad i de flesta medlemsstater. Utan den hjälp från grannländerna som jag nyss nämnde, och inte minst utan hjälp från ryska transportflygplan med cisterner som rymmer tolv ton, hade betydligt mer än 400 000 hektar gått upp i rök. Därför är de liberala positivt inställda - och jag besvarar här en av era frågor - till inrättandet av en europeisk civilförsvarsstyrka som skulle ansvara för att bekämpa skogsbränder och översvämningar, men även hantera risker som orsakas av framför allt industrikatastrofer. En sådan förstärkning av de humanitära medlen måste åtföljas av en förstärkning av de materiella medlen. Europa kan inte fortsätta att släpa efter Kanada, Australien, Förenta staterna eller Ryssland, utan måste särskilt överväga att utrusta sig med egna kraftfulla europeiska vattenbombplan som är anpassade till våra olika särskilda geografiska särdrag. Jag ser därför fram emot att få höra kommissionsledamot Wallström lägga fram de förslag som nämndes av hennes kollega, kommissionsledamot Barnier. Europa kan inte heller bortse från att det är människor som är upphovet till 95 procent av dessa bränder, vilket ingen hittills ännu talat om. Det är avgörande att vi inför fler kampanjer för att öka medborgarnas medvetenhet om detta. En enda cigarett som kastas ut genom ett bilfönster kan få en hel skog att förstöras. Att ställa de som är vårdslösa till svars är därför ytterligare en av våra trossatser när gäller det förebyggande arbetet. Hur kan man avslutningsvis, och jag kunde ha inlett med detta, undgå att se sambandet mellan dessa oupphörliga naturkatastrofer och den globala uppvärmningen? Den liberala gruppen stöder kommissionen i alla dess ansträngningar för att minska växthusgaserna. Denna sommar har rekord slagits i samtliga medlemsstater när det gäller ozonföroreningar. Trots de hätska angrepp som Kyotoprotokollet regelbundet utsätts för, och trots dess begränsningar, bör det förbli ett verktyg, ett minimimål för vissa, men också ett åtagande. Europeiska unionen bör, nu mer än någonsin, göra Kyotoprotokollet till sin stridshäst i dess internationella förhandlingar. Herr talman! De allvarliga skogsbränderna som i år bröt ut i Portugal drabbade även jordbruksbygder och bebyggda områden. De förstörde hus, fabriker, skolor, el- och telenät och annan utrustning. De förorsakade 18 dödsfall, gjorde många familjer bostadslösa och tog ifrån dem allt de ägde, dödade vilt och boskap, och tog ifrån nära 45 000 människor deras levebröd och inkomster. Det var en enorm katastrof, en katastrof som har förvärrat de redan svåra sociala och ekonomiska villkoren i Portugal. Därför bad vi redan från början om stöd och solidaritet från Europeiska unionen. Enligt nyligen gjorda beräkningar ödelades mer än 400 000 hektar av bränderna, vilket utgör nära fem procent av vår totala landyta och elva procent av skogsarealen. I vissa kommuner har mer än 80 procent av skogsarealen brunnit upp, och de uppskattade skadorna uppgår till mer än en miljard euro. Denna situation kräver speciella stödåtgärder, eftersom det belopp kommissionen föreslår är klart otillräckligt, vilket också kommissionsledamot Michel Barnier påpekade under sitt besök i Portugal. Förutom medkänslan för och solidariteten med offrens familjer och alla de människor som har drabbats av denna katastrof, förutom erkänslan för brandmännens och civilbefolkningens beslutsamma ansträngningar för att bekämpa bränderna, trots de knappa medel som stod till buds, så är det nödvändigt att beloppet från Europeiska unionens solidaritetsfond åtminstone uppgår till den summa den portugisiska regeringen har begärt, det vill säga, över 52 miljoner euro. Den allvarliga situationen kräver dock ytterligare extraordinära åtgärder, såväl i form av en omprogrammering av strukturfonderna som via olika befintliga gemenskapsprogram, och genom att det rigida förfarandet för anslaget av fonderna görs mer flexibelt och förenklas. Detta är inte bara nödvändigt för att kompensera de sociala kostnader som tillkommit, utan även för att stödja återställandet av produktiviteten i de drabbade regionerna och främja återplanteringen av skogen. Även om skogsbränderna varje år utgör ett gissel som förtär hundratusentals hektar i Europeiska unionen, framför allt i södra Europa, måste man komma ihåg att de atmosfäriska förhållanden som drabbade Europa i år förvärrade situationen och skapade de rätta förutsättningarna för bränder av en enorm omfattning som var svåra att bekämpa. Det innebär också att fler effektiva förebyggande åtgärder måste främjas på gemenskapsnivå och på nationell och lokal nivå, och att större uppmärksamhet måste ägnas folkhälsan i Europa. Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) har i sig lett till att tusentals jordbruksanläggningar och jordbrukare försvunnit de senaste åren, framför allt i mitt land, och har därmed bidragit till en total rasering av det traditionella komplementära förhållandet mellan skogs- och jordbruk i de regioner där småbruk dominerar. Detta har gjort att utbredningen av ödemark har ökat på landsbygden. Den gemensamma jordbrukspolitiken har därigenom bidragit till att skapa de rätta förutsättningarna för uppkomsten av stora skogsbränder. Förändringarna av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att ha tendens att förvärra denna situation, vilket kräver att vi tänker igenom de åtgärder som vidtagits. Vi uppmanar kommissionen att fortsätta sitt samarbete med de nationella myndigheterna, både för att minska miljökonsekvenserna och för att stödja de drabbade samhällena, men också för att återplantera skogen genom att stödja alla initiativ med statliga bidrag och se över programmet Forest Focus så att det får större räckvidd. Vi uppmanar också kommissionen att lägga fram en helhetsstrategi för gemenskapens brandbekämpning, och vi vill dessutom framhålla att denna katastrof tydligt visar de orimliga kraven i stabilitetspakten, med tanke på de socioekonomiska förhållandena i Portugal. Stabilitetspakten inför nämligen begränsningar för sådana investeringar, även om situationen kräver stora offentliga investeringar. Därför uppmanar vi kommissionen och rådet att se över stabilitetspakten, framför allt genom att omedelbart räkna bort alla katastrofrelaterade statliga utgifter och investeringar från budgetunderskottet. Herr kommissionär, kära kolleger! Vi politiker bör betrakta denna sommar som en sista varning om att slutligen börja agera när det gäller klimatförändringen. Vi talar - som sig bör naturligtvis - mycket om de tusentals offren i Frankrike och Portugal, men vi glömmer bort att översvämningar i Kina denna sommar drabbat fyra miljoner människor, och att utvecklingsländer drabbas mycket hårdare än vi. Inför detta faktum måste vi inleda en mer beslutsam politik. Vi kan inte längre nöja oss med våra vanliga rutiner. Vi i De gröna har därför tagit initiativet och utarbetat ett öppet brev till Prodi, vars huvudsakliga drag jag kommer att ange. Vad är det vi kräver? För det första måste vi upprätta en stabilitetspakt för klimatförändringen. Vi kan inte tolerera att regeringarna i Spanien, Portugal och Irland struntar i klimatförändringen och att Europeiska unionen förlöjligas på det internationella planet för att dessa regeringar inte tar sitt ansvar. Statistik från Europeiska miljöbyrån visar tydligt hur långt efter dessa regeringar är. Vad är för det andra resultatet av den analys som gjorts av initiativet för den europeiska infrastrukturen, som det italienska ordförandeskapet nyligen lagt fram? Motorvägar och åter motorvägar, regionala flygplatser och åter regionala flygplatser! Det är rena vansinnet! Vi kan nu inte använda miljarderna från Europeiska investeringsbanken eller miljarderna i EU:s budget till att bedriva en helt urspårad transportpolitik. Vi inom De gröna är för en politik med ekonomisk stimulans, men det hela måste ske via järnvägsinvesteringar. Vi har i dag inte det järnvägsnät som krävs för att driva en annan godstrafikpolitik i Europa. Vi måste investera kraftigt i sådana åtgärder. För det tredje visade värmeböljan att de extremt centraliserade kraftstationerna riskerade att inte längre kunna producera elektricitet om det inte fanns tillräckligt med vatten i floderna eller om vattnet blev för varmt. Ett kolkraftverk och en kärnkraftsreaktor har en effektivitet som är lägre än 35 procent. Det innebär att de värmer upp atmosfären mer, med risk att åstadkomma ?fiskbuljong?, och alltså inte producerar elektricitet på ett miljövänligt sätt. Vi måste investera mycket mer i decentraliserad energi och vi inom De gröna tackar er, herr Barnier, för att ni visat er redo att se över kriterierna för strukturfonderna och de regionala fonderna. Jag blev förbluffad över bränderna i Medelhavsområdet. Ett av problemen är röjningen av snårskogen. I Österrike finns det en politik för att uppvärdera trä. Internationellt går vi i spetsen när det gäller uppvärmning med trä. Vi skall nu producera elektricitet i samgenerering med trä, och om Europa finansierar projekt skulle vi behöva skapa ett samband mellan nödvändig röjning och uppvärdering av trä. Slutligen ligger Europa långt efter vad beträffar energihantering. Vi väntar sedan ett år tillbaka på två direktiv om energihantering. I stället för att spilla tid på att förhindra nedgången inom kärnkraftsindustrin, borde de Palacio äntligen lägga fram de direktiv som krävs för att Europa skall kunna komma ikapp på detta område. Vi har skrivit till Prodi för att be honom lägga in en högre växel och samordna sitt team bättre i kampen mot klockan för att förebygga klimatförändringarna. Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag vill först och främst börja med att tacka er, talman Cox, för er snabba reaktion på Ilda Figueiredos skrivelser, och de skrivelser som jag själv utarbetat för min grupps räkning när krisen fortfarande bredde ut sig i Portugal, och för att ni så snabbt meddelade att denna debatt skulle äga rum, trots sommarledigheten från den 11 augusti. Jag är också tacksam för att denna debatt, inom grupperna och vid talmanskonferensen, såsom vi begärde utmärks av och avslutas med ett uttalande från kommissionen och en resolutionsomröstning. Jag vill också tacka kommissionsledamot Barnier för att ni sett till att närvara vid denna debatt, för era ord i inledningen av debatten, er vänskapliga och hänsynsfulla inställning när ni besökte vårt land, och de uttalanden ni gjorde där. Jag vill naturligtvis också tacka för den omtanke kommissionen redan tidigare visade genom kommissionsledamöterna Diamantopoulou och Vitorino. Efter att ha uttryckt min tacksamhet måste jag nu också redogöra för fakta och göra en vädjan. Jag vill berätta litet om den tragedi som drabbade mitt land: tre veckor av intensiv vånda, av extrem ödeläggelse av vårt land, framför allt orsakad av,- även om det förvisso alltid finns flera orsaker till dessa fenomen - de verkligt förfärliga väderförhållandena. De var inte bara förfärliga på grund av att de var onaturliga i fråga om temperatur, fukt och kontinentala vindar. De varade också onormalt länge. Det verkligt uppskakande, vilket var en fruktansvärd tragedi för de som direkt berördes och de som gjorde störst insats i brandbekämpningen, var faktiskt att befinna sig mitt i dramat och vara fullständigt medveten om sin maktlöshet, alltmedan vädret fortfarande var detsamma. Krisen avtog faktiskt först när vädret slutligen slog om den 14 augusti, nästan tre veckor efter att den brutit ut med sådan intensitet. Vi talar alltså om en naturkatastrof vars förödande mänskliga, sociala och ekonomiska konsekvenser redan har tagits upp här. Olika siffror har nämnts: fem procent av den totala landytan, och elva procent av skogsarealerna. Men denna statistik är missvisande, eftersom procentandelarna i flera av de värst drabbade kommunerna, vilket har påpekats här, steg till 80 procent av skogen, mer än 50 procent av all mark, och i vissa fall 70 procent. Dessa siffror är dessutom bara just siffror. Man måste se det med egna ögon, såsom kommissionsledamoten har gjort och kunnat vittna om. Jag återvände själv nyligen och besökte olika områden som Vila do Rei, Mação och Gavião. Jag vill ge er en uppfattning av situationen. I Gavião, som är en stad norr om Portalegre-distriktet, stod vi på en höjd, i ett torn bakom kyrkan, och tittade ut över horisonten inåt landet. Vi talar här om ett område som breder ut sig många kilometer. Över bergen, till vänster, till höger och framför oss var allting sönderbränt. Det är sådana enorma skador som drabbat mitt land och skälet till att mitt land ber om hjälp och stöd från Europeiska unionen. Kommissionsledamoten nämnde helt korrekt regeringens snabba agerande, främst med att sätta i gång gemenskapsmekanismerna, och också kommissionens snabba agerande. Men jag ansluter mig till de av mina kolleger som ber parlamentet om mer medel, för att på ett mer omsorgsfullt och generöst sätt besvara min regerings begäran. Portugal har begärt nära 50 miljoner euro ur solidaritetsfonden, och jag anser att det vore riktigt att bevilja detta belopp. Jag förstår kommissionens bestämmelser, men jag anser att den portugisiska begäran är rimlig. 50 miljoner euro är det belopp som ministerrådet betalade ut i förskott, när krisen var som värst i Portugal, och motsvarar också värdet av de nationella bidragen till omorienteringen av olika gemenskapsprogram som kommissionsledamoten redan nämnt. Jag anser dock att min regerings beräkningar är riktiga, och att den begärde parlamentets stöd på dessa grunder. Som flera andra ledamöter också har sagt handlar det inte heller enbart om att få pengar ur solidaritetsfonden. Det är också nödvändigt att på lämpligt sätt omorientera andra program, främst för att datumet för andrabehandlingen av förordningen om Forest Focus-programmet för perioden 2003-2008 snabbt närmar sig. Jag anser att denna kris, som har sargat mitt land särskilt svårt, visar att parlamentet hade rätt i att anta de ståndpunkter vi röstade för i kammaren vid förstabehandlingen, och att företrädarna för regeringarna i Italien, Spanien och Portugal gjorde rätt i att lägga ned sina röster i fråga om den gemensamma ståndpunkten, när den debatterades för några månader sedan, och därmed uppmärksammade behovet av att öka medlen för att förebygga skogsbränder i detta program. Jag är därför övertygad om att när förordningen om några veckor kommer tillbaka för andrabehandlingen kommer vi alla enhälligt att återta parlamentets ståndpunkter från förstabehandlingen, och att både rådet och kommissionen därefter kommer att dela parlamentets ståndpunkter. Herr talman! Vi har denna sommar kunnat se de fruktansvärda följderna av värmeböljan: torka, bränder, och vatten- och luftföroreningar. Framför allt är vi dock bestörta över dödsfallen bland äldre personer, som var särskilt många, i ett land som Frankrike. Normalt sett borde vi dock inte vända oss till unionen för hjälp. Även våra europeiska grannar har drabbats, och ett stort och korrekt styrt land borde kunna hantera en sådan här situation på egen hand. Frankrike befinner sig emellertid i dagsläget i en extremt utsatt situation, eftersom manöverutrymmet i budgeten inte återställdes när detta var möjligt, det vill säga när skatteinkomsterna var stora. Frankrike kännetecknas dessutom av två mycket negativa faktorer: det har blivit svårare att få hälso- och sjukvårdssystemet att fungera på grund av bristen på praktiserande läkare, särskilt under sommaren, och på grund av att arbetstiden minskats till 35 timmar i veckan. Familjer är också uppenbart mer utspridda än i grannländerna, vilket gjort att det varit svårare att förlita sig till släktband. I detta hänseende vill jag i förbigående nämna att kravet på geografisk rörlighet för arbetstagare, vilket ofta försvaras av Europeiska unionen, borde nyanseras avsevärt så att familjeband och sociala band kan bevaras bättre i de fall det är möjligt. En stor uppgift för Europeiska unionen i framtiden blir framför allt att utvidga det interna och externa arbetet i kampen mot växthuseffekten, och följaktligen den globala uppvärmningen. Om den nuvarande nivån av koldioxidutsläpp bevaras får det till exempel oåterkalleliga effekter på klimatet. Vi ber Europeiska unionen att noggrant fullfölja genomförandet av Kyotoprotokollet för att bättre införliva energi- och miljöpolitiken. I detta avseende måste vi visserligen prioritera de förnybara energikällorna, men i första hand kärnkraften, som är mycket sparsam när det gäller koldioxidutsläpp. Om kärnkraften skall bli mer allmänt accepterad måste dock frågan om hantering och bortskaffande av radioaktivt avfall absolut lösas. Med detta mål framför oss vill vi att en stor gemensam forskarinsats inleds, vilket är en absolut prioritet, eftersom allt annat är beroende av detta. Slutligen har vi en tredje tanke som handlar om att minskningen av växthusgaser också delvis kommer att uppnås via en bättre kontroll av vägtransporterna. Vi anser att man i de vägavgifter som ingår i förslaget till direktiv om prissättningen på väginfrastrukturen borde acceptera att införa inte bara kostnaderna för underhåll av vägnäten, utan även ännu inte beräknade kostnader för skador som transporterna förorsakar miljön och följaktligen samhället som helhet. Herr talman, herr kommissionär! Det är tyvärr de tragiska händelserna från i somras som på nytt för oss samman för att diskutera frågor som redan varit föremål för ett tämligen stort antal debatter i denna kammare. När det gäller skogsområdena och skogsbränderna vill vi först och främst uttrycka vår medkänsla med offren för dessa bränder, i första hand i Portugal, men även i de övriga länder som drabbats av liknande katastrofer. Det är nämligen verkliga ekologiska katastrofer som ägt rum i Sydeuropa. De eldhärjade skogsområdena måste återställas med vederbörlig respekt för dess klimatbetingelser och ekologiska egenskaper. Dessa skogsområden har visserligen brunnit ned, men även i andra skogsområden kommer effekterna av torkan att märkas. Man behöver bara åka igenom våra bergsregioner för att se träd som redan är alldeles förtorkade innan hösten ens är här. Vi måste återställa dessa skogsområden och man kan fråga om vi genom vår jordbrukspolitik lyckats uppnå en verklig planerings- och utvecklingspolitik för landsbygden. Vi har förlorat en del jordbrukare på grund av jordbrukspolitiken. I dag kan vi tyvärr konstatera att om våra länder hade haft något fler jordbrukare, så hade marken varit bättre underhållen och skogarna bättre planerade, eftersom de då inte hade utgjort det enda alternativet till ökenspridning, utan i stället varit produktiva skogar. Nyss talade en av våra kolleger om trä som energikälla. Jag stöder detta fullt ut och odlar själv på ett område som jag ansvarar för. Vi måste utan tvekan se över vår jordbrukspolitik och i första hand stödja våra jordbrukare som kommer att lida fruktansvärt av torkans effekter, eftersom de alla säger att det kommer att kosta dem ett års inkomster att klara konsekvenserna av torkan. Uppfödarna vet i dag inte längre hur de skall kunna föda sin boskap, och de väntar på att hjälp skall ges snabbt. Hjälp har utlovats, men för det mesta kommer den för sent. Vi måste på europeisk nivå visa att vi faktiskt kan genomföra en gemenskapsbaserad politik. Även ängsmarkerna måste återställas, också i de lägre bergsregionerna, som ni känner väl till och är mycket förtjust i, herr kommissionär. De måste återställas när jordbrukarna inte har tillgång till bevattning eller när det inte finns några mekaniska hjälpmedel i marker som är mycket svåra att bruka. Slutligen vill jag också tala om vattenproblemen, eftersom vi kanske inte har lyckats genomföra en vattenpolitik som har chans att avhjälpa de svårigheter vi mött. Vi har också talat om de åldrande befolkningarna. Jag bad under konventets arbete med den framtida europeiska konstitutionen att folkhälsan skulle få bli en viktig beståndsdel i konstitutionen. Tyvärr har man för närvarande inte tagit någon hänsyn till detta, vilket jag beklagar. Om jag får framföra ännu en synpunkt skulle jag bara vilja att denna koppling mellan katastroferna och klimatförändringar slutligen stimulerar oss att respektera och genomföra Kyotoprotokollet. Jag anser inte att beskattningar är en bra lösning. Europa måste vara innovativt. Det måste övertyga regeringarna och befolkningarna om att en annorlunda jordbrukspolitik måste stödjas, och att det är nödvändigt att produktiva skogsområden återskapas. Det behövs också en decentraliserad gemenskapsbaserad politik och framförallt en omdefiniering av energi- och transportpolitiken. Avslutningsvis måste vi helt enkelt driva en verklig europeisk politik för hållbar utveckling. Herr talman, ärade ledamöter! Också jag känner att det är min plikt att börja med att uttrycka mitt erkännande och min tacksamhet till kommissionsledamot Michel Barnier för hans sätt att hantera de tragiska händelserna i Portugal. Han utgjorde själva bilden för sinnesrörelse och förståelse och sade det som portugiserna ville höra och uppskattade, och som inte alltid andra ansvariga kunde uttrycka lika väl. Som kommissionsledamoten sade, har slutet på sommarledigheten lämnat en bitter eftersmak, efter en tragisk sommar, med dess tragiska statistik över dödsfall och förödande skogsbränder. Tusentals äldre gick under för värmen i flera europeiska länder, och även ozontopparna kan ha drabbat ännu fler. Handlar det om en oundviklig klimathändelse eller har vi drabbats av konsekvenserna av klimatförändringar, orsakade av människans beteende? Handlar det om resultatet av mänsklighetens egen vårdslöshet? Svaret måste vara att det handlar om båda faktorerna. Herr talman, herr kommissionär! De ödelagda skogsområdena i Portugal uppgår, vilket vi redan hört här i dag, till så mycket som 400 000 hektar, det vill säga mer än all sammanlagd skogsareal som har ödelagts av bränder i resten av södra Europa. Detta är något att reflektera över. Hur kan Portugal, ett land med relativt liten yta, råka ut för skogsbränder av denna omfattning? Är kanske portugiserna något slags elddyrkare? Det finns de som har skrivit det, med tanke på vår förkärlek för eldar vid midsommar och fester med fyrverkerier. Jag tvivlar dock på det. Förklaringen till de ofattbara händelserna i Portugal denna sommar ligger i stor utsträckning i myndigheternas allvarliga misstag och försummelser. Bränderna har avslöjat svagheterna med det misskötta och ologiska skogsvårdssystem som vi har i Portugal. De senaste decennierna har skogarna i Portugal vårdats på ett kaotiskt sätt, vilket kommissionsledamoten redan har sagt. En tredjedel av Portugals landyta på 90 000 kvadratkilometer är täckt av skog. På huvuddelen av denna skogsmark - två tredjedelar - växer tall, som enbart används som byggnadsmaterial. Resten utgörs av eukalyptus som används vid pappersmassaproduktion, samt det förträffliga trädet korkek. Varje träd, varje växtart i Medelhavsområdet har under tusentals år utvecklat en strategi för att skydda sig och återhämta sig efter eldsvådor. Problemet är att skogen för varje år blir allt mer utarmad, och antingen förvandlas till buskmark, eller domineras av barrträd som är mer lättantändliga än lövskog, som till exempel ek och korkek, som växer långsammare. Jorderosionen gör resten och ökenspridningen fortskrider. Herr talman, ärade ledamöter! Solidaritetsfonden föddes av vatten, men tillämpas på eld. Det påminner om Thales och Herakleitos två grundläggande element. Född av vatten tillämpas den på eld, men tillämpningen är blygsam, vilket redan har påpekats. De tillgängliga medlen är mycket knappa, herr kommissionär. Jag tycker att beloppet borde omprövas. Eftersom det handlar om en för tillfället dämpande insats måste medlen ökas, med tanke på Portugals nuvarande enorma budgetsvårigheter. Jag anser att den omfördelning av medel från strukturfonderna som kommissionsledamoten föreslog är en bra lösning för att finansiera nyplanteringen av skog och förändringen av det portugisiska växttäcket. Vi samtycker därför till att medel faktiskt omfördelas. Det är viktigt att agera snabbt i Portugal medan minnet av händelserna finns kvar, vilket även gäller övriga Europa. Förebyggande insatser är nyckelordet och den gyllene regeln för skogsvård, vilket redan sagts av flera personer i kammaren i dag. Men även skogsövervakning och polisbevakning, samt hårda straff för brottsliga handlingar som begås av personer som avsiktligt och med uppsåt antänder skogen är centralt. Staten måste få en ny roll i omfördelningen och omorganisationen av all den portugisiska skogsmarken, liksom i hanteringen av de problem som klimatet förorsakar i dagens Europa. Klimatförändringarna är de facto ett allvarligt hot och åtgärder måste genast vidtas. Herr talman! För det första vill jag tacka för att denna debatt planerats för att analysera problemen i samband med den intensiva värmebölja vi upplevt i sommar. Värmen har dessutom lett till ett antal katastrofer, varav vissa är återkommande, som till exempel skogsbränder. Jag skulle vilja att vi å ena sidan särskiljer konsekvenserna av årets värmebölja från ett vanligt förekommande problem i Medelhavsländerna i södra Europa, å andra sidan, det vill säga skogsbränderna. Skogsbränderna kan ha blivit vanligare på grund av klimatförändringarna, men också till följd av de förändrade förutsättningarna för skogar och landsbygd. Avfolkningen på landsbygden är ett faktum. Att trä från Medelhavsskogarna inte används, eftersom det inte längre är ekonomiskt lönsamt, är ett annat. Skogen har därmed inte längre någon ekonomisk funktion, utan får en miljöroll, som också är mycket viktig. Omständigheterna är dock annorlunda. På grund av avfolkningen försvinner jordbrukarna, som är de som huvudsakligen skyddar skogen och naturen. Detta får vi inte glömma. Det är jordbrukarna som först tar sig an skogsbränder. Eftersom det handlar om en vanligt förekommande plåga är det viktigt att anta katastrofåtgärder. De skulle fungera som antibiotika. Men vad vi verkligen behöver vid dessa sjukdomstillstånd är dock ?vaccin?. I det här fallet utgörs vaccinet av förebyggande åtgärder och alla resurser som snabbt kan sättas in vid skogsbränder. Herr kommissionär! I år har vi bevittnat skogsbrändernas förödande verkan. Ni har talat om att anpassa strukturfonderna och delvis sammanhållningsfonderna för att hantera dessa effekter. Jag skulle vilja be er att ni också tänker på gemenskapsinitiativet för landsbygdsutveckling, Leader, och hur detta initiativ, som särskilt utnyttjas i vissa områden, också skulle kunna användas i områden som ödelagts av skogsbränder. Jag tror också att de åtgärder som antagits i detta hänseende inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken i de områden som haft störst problem med torkan varit positiva. Jag vill också ge ett erkännande till det arbete som utförts av brandmän, skogvaktare och frivilliga som bidragit till att stävja skogsbränderna. På samma sätt som vi begär att det för nya projekt skall göras en miljökonsekvensbedömning, borde en sådan miljöbedömning utvidgas till att även omfatta de möjliga effekterna av skogsbränder, som, liksom jag sagt, är ett ständigt förekommande gissel i Medelhavsländerna i södra Europa. Herr talman, herr kommissionär! Ett flertal europeiska länder har under sommaren verkligen lidit av extrema temperaturer, vilket är ämnet för diskussionen i kväll, och nu är det förvisso en fråga om tid. Följderna av denna värmebölja för våra länder och dess befolkningar är fruktansvärda. I Portugal har bränderna förstört fem procent av landet, vilket kollegerna också påpekat. Det är en nationell katastrof. När det gäller Frankrike vill jag först och främst ge uttryck för mina känslor, och också min indignation, inför omfattningen av det humanitära drama vi har upplevt. Den franska regeringen meddelade i fredags att mer än 11 000 dödsfall till följd av värmeböljan registrerats mellan den 1 och 15 augusti. Det är skrämmande siffror. Visst bör detta få oss att fråga oss vilken skyldighet var och en har att visa solidaritet gentemot de mest utsatta. Men de nationella regeringarna, i synnerhet den franska regeringen, liksom Europeiska unionen, bör också rannsaka sig själva när det gäller vikten av offentliga åtgärder på folkhälsoområdet, kravet på akutsjukvård av hög kvalitet för alla och i tillräcklig omfattning, liksom beträffande kraven på pensionärshem med utbildad personal och resurser som garanterar tjänster av god kvalitet. De måste kort sagt överväga att införa en ambitiös politik för de äldre och mest utsatta. Allt detta kräver budgetanslag och därmed även politiska prioriteringar som styr de offentliga utgifterna så att allas behov kan tillgodoses. Vad beträffar de bränder som särskilt har drabbat Var-regionen i Frankrike, och i ännu högre grad andra europeiska länder, står vi inför ett antal frågor. Vilket stöd bör det finns i dag för dessa drabbade regioner? Hur skall dessa kriser kunna hanteras mer effektivt i framtiden? Och framför allt, hur kan de undvikas och genom vilken förebyggande politik? Dessa frågor kan även tillämpas på torkans fruktansvärda konsekvenser för jordbruket. Kommissionsledamoten föreslår ett antal svar och tankelinjer kring dessa frågor, men både vid fall av bränder och torka krävs det givetvis ett organiserat katastrofbistånd, både i form av den europeiska solidaritetsfonden och nationellt stöd, till förmån för länder som drabbats av bränderna. För jordbrukarna, varav många står inför svåra situationer, bör Europeiska unionen åtminstone ge de nationella regeringarna tillstånd att bevilja extra stöd på kort och medellång sikt. I Frankrike är konsekvenserna i de drabbade områdena överväldigande: man räknar med en förlust på 50 till 100 procent av produktionen för obevattnat spannmål i Lot-et-Garonne. Det saknas foder, vilket direkt hotar boskapen. Överallt ställs jordbrukarna inför mycket stora inkomstbortfall. Parallellt med dessa stöd måste man tänka över vilka mekanismer som skall användas och hur krishanteringen i samband med extraordinära naturhändelser kan bli effektivare. Till detta krävs också offentliga medel som inte kan förenas med konkurrensmässiga villkor. Slutligen vill jag tala om förebyggande arbete och orsaker. I linje med andra kolleger vill jag verkligen betona vikten av att ompröva de nuvarande modellerna för landsbygdsplanering och jordbruks - och transportutveckling. Det framgår tydligt att tendensen att ständigt försöka öka lönsamheten i tillgängliga markområden, att inte investera i förebyggande av bränder med förevändningen att besparingar måste genomföras, att prioritera stora jordbruksföretag och stordrift, att främja vägtransporter till ständig nackdel för järnvägstrafiken - jag kan ge ännu fler exempel -innebär många risker. I själva verket bör man ta fram en annan modell, grundad på verkliga miljöhänsyn, det allmännas intresse och solidariteten. Vi måste visa prov på en betydligt större beslutsamhet när det gäller tillämpningen av Kyotoprotokollet, men jag hoppas avslutningsvis att alla de dramatiska händelser som våra landsmän fått genomleva under de senaste veckorna åtminstone skall ha ökat vår medvetenhet... (Talmannen avbröt talaren.) Herr talman, herr kommissionär! Somrarna avlöser varandra, och så även katastroferna. Förra året var det översvämningarna som höljde Europa i sorg. I år är det värmeböljan, som lett till en vårdkris i Frankrike, en miljökatastrof i Portugal och längs Medelhavskusten. Dessa oroande och onormala väderförhållanden kan vara följden av den globala uppvärmningen, vilken som bekant i sig förvärras av den växthuseffekt som härrör från utsläppen av koldioxid. Under alla omständigheter är alla i dag medvetna om att vi måste vara mer försiktiga i vårt förhållande till naturen. Vi måste också visa större medkänsla i förhållandet till varandra. I Paris är det förfärligt att över 800 människor dött - och det är ett skrämmande antal - som ingen har sörjt och vars kroppar ingen har gjort anspråk på. Förslaget till resolution från vår grupp, Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, innehåller ett antal mycket positiva rekommendationer, av vilka jag här endast vill ange några stycken. När det gäller hälso- och sjukvårdsområdet måste kommissionen hjälpa medlemsstaterna att garantera samtliga individer de rättigheter som tillkännages i artikel 35 i stadgan, det vill säga rätten att ha tillgång till förebyggande hälso- och sjukvård även under extrema klimatförhållanden. Vad Portugal beträffar ber vi, herr kommissionär, att solidaritetsfonden utnyttjas utöver nivån för katastrofbistånd för att verkligen hjälpa detta land att läka sina sår. För att växthuseffekten skall kunna minskas måste vi uppmana kommissionen att se till att åtagandena enligt Kyoto respekteras. Transportpolitiken har en betydande roll på detta område. Vi måste i större utsträckning uppmuntra mer energisnåla transportsätt. Som vår kollega, Jan Dhaene, tidigare förklarade har en del av oss tagit sig från Bryssel till Strasbourg på cykel och anlände sent på förmiddagen. Syftet var givetvis att främja cykelanvändningen, som måste planeras in i de transeuropeiska transportnäten. Det skulle hjälpa berörda myndigheter att bygga cykelvägar, eller förbättra befintliga sådana, som sammanbinder de kontinentala medlemsstaterna. Under sista delen av vår resa cyklade vi längs kanalen mellan Marne och Rhen. Landskapet är fantastiskt, men vi kunde också konstatera att kanalen underutnyttjas för godstransport. Vi måste i högre grad uppmuntra denna typ av transporter som är mindre förorenande än vägtransporterna. Slutligen skulle jag vilja nämna ett sista förslag i vårt förslag till resolution. Det handlar om att inrätta en europeisk civilförsvarsstyrka, de ?gröna baskrarna?. Deras ingripande vid ekologiska katastrofer skulle sporra medlemsstaterna att ta sitt ansvar. Kort sagt måste vi sluta gå som katten kring het gröt i fråga om hållbar utveckling och i stället skrida till handling. Detta är inriktningen i vårt förslag till resolution. Herr talman! 12 000 människor dog på tio dagar. Det är tre gånger så många som dog i World Trade Center. Tusen människor dog varje dag, ensamma och övergivna. Kropparna lastades i kylbilar, i arméns ammunitionskistor, på en frukt- och grönsaksmarknad i Rungis i Parisregionen. Inte sedan neanderthalarnas tid, långt före Antigone, har begravningsbestämmelser åsidosatts på detta sätt. Var utspelar sig detta Timisoara? Hos Milosevic? I Bagdad under Saddam Husseins styre? I Haiders Österrike? I de läger som bevakas av de vakter som Berlusconi talade om? I Somalia, i Rwanda, de tusen kullarnas land? Det utspelar sig i Frankrike! I friidrottsvärldsmästerskapets Frankrike, i de mänskliga rättigheternas Frankrike, i guldmedaljernas Frankrike, i Valéry Giscard d'Estaings Frankrike, anfader till konstitutionen, i vilken man i första artikeln erkänner rätten till värdighet, även för äldre. Var inträffade alla dessa dödsfall? 66 procent av dödsfallen inträffade på äldreboenden, sjukhus och specialistcenter. De fick inte tillräckligt mycket vätska. De dog av uttorkning. Varför? Därför att det inte fanns några sjuksköterskor, ingen personal och inga läkare. Varför? Därför att stabilitetspakten för budgeten kräver att besparingar och nedskärningar måste göras. Följaktligen har nedskärningar gjorts som skadar de svagaste som inte kan protestera, och som skadar de äldre. Majoriteten av de avlidna är kvinnor. De dog inte till följd av våld inom äktenskapet, som utskottet för kvinnors rättigheter tror. De dog inte på grund av diskriminering eller brist på jämställdhet, de dog av uttorkning. Detta leder oss fram till de bakomliggande orsakerna, nämligen anhopningen av kollektiva misstag under de senaste tjugo åren. Det kollektiva misstaget med ultraliberalism och ekonomism. På 1800-talet gav ultraliberalismen upphov till Zola, Victor Hugo, proletariatet och miljoner döda, och ultraliberalismen börjar åter kräva sina dödsoffer. Det kollektiva misstaget med läran om de mänskliga rättigheterna som gjort att Lenin inte fått plats bland de formella och verkliga rättigheterna, för att inte tala om det hyckleri som det innebär att enbart åberopa rättigheter i proportion till hur mycket de kränks. Vad skall vi då göra? Naturligtvis kan man, herr Barnier, tillkännage anslag, projekt, en ny ekonomi och en ny hierarki. Men sanningen, bekräftad i statistiken, är att det bland de döda inte finns en enda representant från medelklassen eller den exklusiva eliten. Det var de längst ner i hierarkin som dog. Lyckligtvis har kött- och benmjöl förbjudits, annars skulle det ha slutat med att de maldes ned inom den industriella svinuppfödningen. Men svin överges åtminstone inte, till skillnad från den äldre franska befolkningen. Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka kommissionsledamot Barnier, som med sedvanlig tydlighet har beskrivit sommarens tragiska händelser och som alltid med skicklighet förklarat kommissionens insatser. Det är bara en sak som förbryllar mig: jag har svårt att se en klar skiljelinje mellan torkan och bränderna, framför allt när det gäller konsekvenserna för miljön och ekonomin. Om det finns en skillnad handlar den om orsakerna, för tyvärr beror bränderna i många fall på människors, eller en pyromans, dåraktighet, medan det är väldigt svårt att hitta någon som ligger bakom torkan. Herr kommissionär! Låt mig utvärdera denna fullständigt fruktansvärda sommar för Europa ur ett jordbruksperspektiv. Jag anser nämligen att problemet är mycket omfattande. De senaste månadernas torka är ännu ett klart bevis på hur de klimatförändringar som onekligen sker på vår jord har förorsakat ohjälpliga skador för miljön, och särskilt vårt jordbruk. Tyvärr har extrema företeelser blivit vardagliga: torka, regn, cykloner och översvämningar är resultat av en ökenspridning som tyvärr drabbar Europa, speciellt Syd- och Östeuropa, och i slutänden får mycket svåra konsekvenser för jordbruket, eftersom katastroferna leder till ekonomisk kris. Tillverkningskostnaderna stiger brant samtidigt som marknadsmarginalerna för jordbruksprodukter sjunker drastiskt, så att det i stora delar av Europa till och med blir svårt att fortsätta med verksamheten efter en sommar som denna. Jag vill inte måla upp en fullständigt mörk bild, utan jag beskriver bara hur situationen är och skulle vilja hitta sätt att hjälpa och stödja jordbruket. I det här fallet är det viktigt att kommissionen rent allmänt gör en noggrann utvärdering och antar konkreta instrument för att analysera och styra de europeiska vattentillgångarnas kvantitet och kvalitet under de kommande decennierna, och framför fokuserar på sätt att spara på dem. Sedan har vi de omedelbara behoven. Även om omfattningen av skadorna på grund av torkan, som kommer att framgå efter odling och skörd, skulle kunna - eller kommer att - vara sådana att Europeiska unionens solidaritetsfond behöver aktiveras, anser jag samtidigt att det måste finnas en möjlighet att förskottera utbetalningarna av gemenskapsstödet till jordbrukarna, liksom vid andra uttalade nödsituationer. I detta hänseende skulle en europeisk instans som samordnar alla aktörer som berörs av katastrofsituationer kunna vara ett bra instrument, vilket behövs i arbetet med att förbättra situationen, särskilt ekonomin inom jordbrukssektorn. En uppskattning av skadorna, inte genast men inom kort, vilket visserligen kan vara svårt att göra, men vars resultat säkerligen kommer att ligga nära tröskelvärdena för att gynnas av de solidaritetsinstrument som jag nyss nämnde, skulle kunna kräva att kommissionen överväger situationen noggrant och lägger fram ett förslag till en allriskreform som tar hänsyn till de nya klimatförhållandena på vår kontinent. Detta skulle verkligen vara ett mycket användbart, helt banbrytande, instrument till stöd för vårt jordbruk. Herr talman! Jag vill först framföra mina kondoleanser med anledning av de dödsfall som förekommit. Vår första skyldighet är att framföra våra kondoleanser till familjerna. Vi kan dock inte begränsa oss till detta omedelbara uttryck av mänsklig solidaritet, även om det är rätt och nödvändigt. Människor har dött - hur många som dött i mitt land vet vi faktiskt inte ännu - och detta är utan tvivel det allra viktigaste; men vi kan också säga att hus, landskap, flora och fauna dött. Branden luckrar upp marken och förr eller senare kommer de vanliga återkommande stormarna, som alltid vid Medelhavskusten i september och oktober, vilket på grund av markuppluckringen kommer att leda till ännu mer erosion i dessa områden. Det måste vi tänka på. Utan tvekan har värmeböljan och torkan bidragit till denna katastrof, men värmen är inte något nytt fenomen vid Medelhavet. Som andra redan har påpekat har vi haft det varmt under flera sekel. Det som är exceptionellt här är temperaturer som överstiger allt vi tidigare känt till. De som ifrågasätter klimatförändringarna bör kanske därför reflektera över det, och myndigheter, företag och privatpersoner bör vidta lämpliga åtgärder. Människor undrar vad Europeiska unionen gör i detta hänseende. Kommissionsledamoten föreslår att vi skall använda solidaritetsfonden. Jag håller med om det. Jag är budgetutskottets föredragande och det råder inget tvivel om att jag är positiv till tanken, men herr kommissionär, solidaritetsfonden handlar om naturkatastrofer och de här är inte bara naturliga. Det finns pyromaner och oerhört många brottsfall, och vi bör också fråga oss vad vi gör med direktivet och annan lagstiftning om miljöansvar, hur tillämpar vi dem, hur införlivar vi dem i lagstiftningen, hur vi verkställer dem och hur vi utkräver ansvar. Jag kom till parlamentet 1986. Jag tror att min första insats var ett förslag till resolution med en begäran om program för att förebygga skogsbränder i Medelhavsområdet. Vi fick igenom det fem år därefter, 1992, och vi har därefter haft ett tioårsprogram som omfattat åren 1992-2002. Varför har det alltid funnits pengar kvar, herr kommissionär? Ni har tagit upp flera positiva exempel, men jag kan i egenskap av budgetföredragande tala om för er att varje år i uppsamlingsöverföringen kommer medel från denna fond. Varför? Har inte regeringarna använt dem? Jag tycker att det är mycket allvarligt, eftersom vi kommer att få samma problem nästa år om de inte används. Vi måste göra en gemenskapsinsats. Staterna har sitt ansvar, men jag anser att Europeiska unionen har en skyldighet att ta täten och föreskriva åtgärder. Annars kommer vi att förlita oss på att vintern släcker sommarens bränder, precis som varje år. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Som kommissionsledamot Barnier har sagt är det viktigt att Europeiska unionen visar sin solidaritet gentemot de länder vars skogsområden och jordbruksproduktion har drabbats. Det vore dock mycket allvarligt om vi reducerade sommarens miljökatastrof till att endast handla om ekonomiska förluster. Det är i första hand en enorm humanitär katastrof, som räknat över hela Europa är tio gånger så stor som attentaten den 11 september. Det är faktiskt den första stora katastrof ur både ekonomisk och humanitär synvinkel som framkallats av klimatväxlingen i den tempererade zonen. Denna klimatväxling har sammanfallit med en annan tendens som också den är katastrofal, nämligen en ökad isolering av en befolkningsgrupp, som på grund av att den utgörs av äldre människor samtidigt blir allt mer beroende. Jag överlåter åt mina kolleger i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att närmare beskriva de prioriteringar som obetingat måste göras på grund av denna fruktansvärda upplevelse, denna förödande dom mot vår utvecklingsmodell: vi måste påskynda Kyoto, ta avstånd till ekonomisk stimulans grundad på ett motorvägsprogram, ifrågasätta kärnkraften som alternativ till de fossila bränslena, och åta oss att anpassa vår flora och livsmiljö till de förändringar som redan inträffat. Men lika viktig är anpassningen av vårt hälso- och sjukvårdssystem och våra sociala trygghetsnät så att vi kan skydda våra äldre mot klimatchocker. Mindre nära familjeband, inklusive geografisk närhet, till följd av individualiseringen av våra samhällen och den ökande rörligheten, utgör en i stor utsträckning oåterkallelig process som inte alltid är negativ. Våra äldre, vi själva i morgon, kommer att kunna klara av detta om bara de allmännyttiga tjänsterna utvecklas som motvikt, vare sig det gäller den offentliga eller den tredje sektorn, eller sektorerna med föreningsverksamhet eller kooperativ verksamhet. Kan det faktum att Frankrike drabbats särskilt hårt inte framför allt bero på att stöden till de sammanslutningar som driver äldreboendena är halverade sedan två år tillbaka, liksom att biståndet till personer med stort hjälpbehov har skurits ned? Vi ber därför kommissionen att med stöd i bästa europeiska praxis utarbeta en grönbok om skydd för äldre personer och bekämpande av klimatriskerna samt, mer allmänt, risker inom hälso- och sjukvården. Herr talman, herr kommissionär! Ännu en gång har skogsbränderna ödelagt skogarna vid Medelhavet, och de har varit särskilt häftiga i sommar på grund av de väderförhållanden vi drabbats av. Förutom att människor omkommit, vilket vi måste beklaga, förutom de fasansfulla minnesbilderna från bränderna och de ekonomiska skador de givit upphov till, visar omfattningen av den katastrof som år efter år hotar skogarna i södra Europa och dess konsekvenser för unionen som helhet att det finns ett behov av en gemenskapspolitik för att skydda skogen mot bränder. En sådan politik skall ha egna finansiella resurser och ta hänsyn till den specifika karaktären hos Medelhavsområdets skogar, samt omfatta förebyggande åtgärder som en integrerad del av skogsvården, vilket parlamentet begärde vid tidpunkten för bränderna. Vi får inte glömma att skogarna i Medelhavsområdet och skogarna i norr utvecklas på helt olika sätt och därför styrs av helt olika lagar. Jord och vatten är båda växthämmande faktorer i Medelhavsområdets skogar, medan bristen på ljus hämmar de nordliga skogarnas tillväxt. I Medelhavsområdets skogar, där det inte råder någon brist på ljus, måste de större träden konkurrera med buskar och gräs om vattnet på marken, och eftersom denna konkurrens är en begränsande faktor uppnås ett tillfälle då varje vattendroppe som faller måste fördelas på marken. Grundvattennivån sjunker därför, rötterna når inte dit ner och dör, varefter den del som finns ovan jord växer sig tätare och till slut uppstår olyckligtvis upprepade bränder, och vi tvingas börja om på nytt. Dessa olika utvecklingsmodeller kräver också olika typer av skogsvård, och att förvaltning och förebyggande arbete utgör en oupplöslig helhet i Medelhavsområdets skogar, vilket är det enda sättet att varje sommar förhindra dessa vågor av bränder, som är mer eller mindre allvarliga beroende på väderförhållandena. Skogarna i Medelhavsområdet är en del av alla européers gemensamma arv. Därför är kampen mot skogsbränderna inte bara medlemsstaternas eller de behöriga regionala regeringarnas ansvar, även om en korrekt tillämpning av subsidiaritetsprincipen tveklöst är grundläggande för att öka effektiviteten i de åtgärder som skall vidtas. Gemenskapens befogenheter i miljöfrågor samt Europeiska unionens åtaganden i Kyoto kräver att större budgetresurser anslås och att Europeiska unionen blir mer delaktig i kampen mot bränder. (Talmannen avbröt talaren.) Herr talman, herr kommissionär! Med sorg och en hel del förfäran vill jag först och främst erinra om alla de avlidna i samband med den hälso- och sjukvårdskatastrof som så grymt har drabbat den äldre generationen i vårt land, Frankrike, men även i andra länder. Jag tror att det i första hand är detta faktum vi bör uppehålla oss vid. Men jag tänker i första hand uttala mig beträffande problemen med skogsbränderna. Varje år får vi tyvärr anledning att ge uttryck för vår medkänsla. Förra året gällde det översvämningarna i Centraleuropa, och i år gäller det bränderna. Vi lyckas i allmänhet hitta rätt ord och vår uppriktighet ifrågasätts inte, men mycket ofta känner vi oss oförmögna att verkligen finna de lämpliga åtgärderna på det europeiska planet. Länge förfogade vi för övrigt inte över mer än ord ända tills vi på ert initiativ herr kommissionär - vilket jag lyckönskar er till - efter olika diskussioner som överbryggade alla politiska grupperingar inrättade solidaritetsfonden. Fonden utgör ett svar på ett mycket brett engagemang för att Europeiska unionen skall vara så nära sina medborgare som möjligt, särskilt när de befinner sig i stor nöd. Ni har redogjort för hur detta nya instrument används, och jag tror att det är till stor nytta. Det lindrar allvarliga krissituationer, men märkligt nog upplever vi nu ändå, genom en egendomlig ödets nyck, samma situation med skogsbränderna. Vi hade tidigare en särskild politik, ett särskilt instrument och en särskild budget. Ferrer erinrade om detta, och det är inte så länge sedan, utan från 1992. Det handlade om en europeisk förordning, direkt tillgänglig för samtliga privata eller offentliga skogsägare, som gjorde det möjligt att i förebyggande syfte - för som ni har sagt, herr kommissionär, är det bättre att förebygga än att försöka bota - investera i särskild brandbekämpningsutrustning, såsom brandgator, vattenposter, tillfartsvägar och annat. Vi bedömde det dock lämpligt att avskaffa denna förordning i början av året. Förordningens budget var 52 miljoner euro för perioden 1992-1997 och 77 miljoner euro för perioden 1997-2002. I dag föreslår man oss en annan förordning med ett helt annat syfte, i vilken skyddet mot skogsbränder inte finns med och inte är budgeterat. Den kallas Forest Focus och omfattar anslag på 41 miljoner euro. Om vi väljer denna väg kommer folk att dra slutsatsen att Europeiska unionen år 2003, ett katastrofalt år i fråga om bränder, fattade beslutet att överge sitt åtagande att skydda skogsområden mot bränder. Jag anser att vi bör bespara oss allmänhetens förlöjligande och ogillande. Herr kommissionär, en hel del av oss här, på alla bänkar, anser att 60 miljoner euro är ett mycket högt pris att betala för att skada bilden av Europa, om vi den dag en katastrof av detta slag inträffar överger ett verktyg som är förebyggande, som fungerar, som är tillfredsställande och som efterfrågas av samtliga skogsodlare i Europa. Jag ber er följaktligen att upprepa de besynnerliga gymnastiska övningar vi inför en mycket stark opposition utförde i fråga om solidaritetsfonden. Det krävdes översvämningar i Tyskland för att människor slutligen skulle inse att det fanns behov av en solidaritetsfond. Kanske har de dramatiska bränderna i Portugal varit nödvändiga för att vi, vilket jag hoppas, skall återta den förordning om skydd mot skogsbränder, som fungerade mycket väl och vars avskaffande i dag förefaller ge mycket dåliga signaler. Herr talman, herr kommissionär! Just i denna stund fortsätter elden att skövla en del av Mauresmassivet i Frankrike. Man känner förtvivlan, hjälplöshet och vrede när man passerar dessa områden som bränts till aska. Jag är medveten om att ni för kommissionens vägnar föreslog solidaritetsfonden, men vad kan egentligen fonden uträtta inför denna omfattande förödelse och de kostnader den ger upphov till? Hela segment av ekonomin har omintetgjorts. Naturen, som redan är försvagad, upphör dessutom aldrig att betala kostnaden för våra inkonsekventa politiska åtgärder. Vem skall betala för att återställa naturen, för att återställa Natura 2000-områdena som vi har så svårt att utse, eftersom de på grund av en förryckt utveckling inom turistnäringen blivit alltför åtråvärda? Och har vi inte med nöd och näppe undvikit andra katastrofer, med tanke på att vattnet i våra floder inte längre kunde kyla ned kärnkraftverken - vattnet i de floder där exempelvis den franska regeringen beviljat utsläpp av ännu varmare vatten? Herr talman, herr kommissionär! Det är verkligen hög tid att sätta stopp för detta. Ni har själva erinrat om våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet när det gäller den globala uppvärmningen. Men vad gör Europeiska unionen för att få till stånd en annan transportpolitik och en annan energipolitik? Denna värmebölja är ju som vi alla vet, och som vi har sagt vid upprepade tillfällen, en försmak av de problem vi kommer att ställas inför i framtiden. Meteorologerna är eniga, vi har fler: värmeböljor att vänta. Herr kommissionär! Efter dessa katastrofer måste vi omedelbart skrida till handling, och det är dessutom där skon klämmer, som vi alla vet. Inte ens här tilldelar vi samma termer samma innebörd. Hållbar utveckling, hållbara transporter, hållbar ekonomi: alla dagens politiska åtgärder i Europa är hållbara. Men för att kunna hantera den ekologiska krisen måste vi ändra politisk kurs, och våra politiska åtgärder måste vara ekologiskt hållbara. Vi måste införa en miljöpolitik som inte ständigt kommer att ses som en frivillig bonuspolitik, så som är fallet i dag. Miljön måste vara en prioritering i de politiska val vi gör. Det är som vi vet dock fortfarande inte fallet. Vi har för övrigt även tekniska hjälpmedel i kommissionen för att möta utmaningen - vi behöver inte gå närmare in på dessa, ni känner med säkerhet till dem - men det är de politiska valen som obarmhärtigt tryter, oavsett vad våra regeringar säger. Så vi räknar verkligen med att ni, herr kommissionär, skall övertyga politikerna om att göra andra val. Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka kommissionen för dess snabba och generösa svar på den portugisiska regeringens vädjan om hjälp för att minska kostnaderna för de skador som bränderna har förorsakat. Även om talman Cox inte är närvarande, hoppas jag att presidiets ordförande förmedlar mitt tack för hans snabba svar på de skrivelser han fick från portugisiska ledamöter från alla partier, inklusive mitt eget. Vår skrivelse hade utarbetats av Carlos Coelho, och undertecknats av flera av oss. Jag tackar Pat Cox för hans snabba svar på vår vädjan, och jag tackar även de politiska partiernas ordförande för deras snabba beslut om att anordna denna brådskande debatt om värmeböljan, och särskilt i fråga om dess mest synliga konsekvens, bränderna, men även om andra skador som vållades av värmen. Jag skulle vilja rikta en kortfattad vädjan till kommissionsledamoten och även till kammarens goda vilja angående det som står på spel i Portugal. Alla vet att det uppstått kortsiktiga skador, synliga och omedelbara skador, och också långsiktiga skador, som dock inte är mindre betydelsefulla. När det gäller de kortsiktiga skadorna har vi en objektiv bedömning som ligger på nära en miljard euro. Enligt denna bedömning, som utarbetats och lagts fram för kommissionen, har Portugal rätt att begära närmare 100 miljoner euro (cirka 95 miljoner euro) från Europeiska unionens solidaritetsfond. Den portugisiska regeringen lade fram en begäran om ungefär halva det belopp som man var berättigad, och kommissionen föreslog ett stödpaket på 32 miljoner euro. Det är ett användbart och mycket viktigt stöd, det förnekar vi inte, men det är alldeles för litet jämfört med vad som behövs. Det första grundläggande skälet är katastrofens omfattning: närmare en procent av vår bruttonationalprodukt står på spel, och årets eldsvådor var lika allvarliga som samtliga eldsvådor under de tio senaste åren. Att hantera detta överstiger våra möjligheter med tanke på att vi dessutom måste anpassa oss till en sträng finansiell mekanism, nämligen stabilitetspakten. Den andra aspekten är de långsiktiga effekterna, som i framtiden kommer att vara viktiga eftersom de områden som drabbats är fattiga områden i inlandet där skogen var den främsta sysselsättningskällan. Vi måste nu tänka på att få fram ekonomiska stödinstrument, både inom ramen för denna gemenskapsstödram, som innefattar omprogrammering och omarbetning, samt i framtiden inom ramen för nästa gemenskapsstödram, den gemensamma jordbrukspolitiken, den regionala utvecklingspolitiken och landsbygdens utvecklingspolitik. En viktig och avslutande fråga, herr talman: det har här blivit uppenbart att det krävs något mer än en skogsstrategi för Europeiska unionen. Det är också uppenbart att skogarna i Medelhavsområdet löper mycket större risk än skogarna i norra Europa. Vi måste gå mycket längre, och kommissionen måste se över sitt förslag om Forest Focus, som är fullständigt otillräckligt när det gäller att förebygga skador på skogsmark. Herr talman, herr kommissionär! Jag vill naturligtvis också uttrycka min solidaritet med länderna i söder, men jag hoppas att ni ursäktar mig om jag, i stället för att upprepa allt som mina kolleger redan har sagt, koncentrerar mig på torkan i mitt hemland. Vi som tänker något längre tillbaka i tiden vet att det ofta har förekommit mycket torra somrar, herr kommissionär. Därför hör jag inte till dem som betraktar denna århundradets sommar som ett helt unikt fenomen, men med tanke på det ansträngda ekonomiska läge som jordbruksföretagen befinner sig i kan vi emellertid svårligen avfärda denna århundradets sommar som en risk som hör till yrket. Liksom den skörderapport som lagts fram, bekräftar nu också departementets officiella siffror att torkan förorsakat extrema skördeförluster i Tyskland, men även i de europeiska grannländerna. Ni har ju också redan påpekat att Europeiska kommissionen har vidtagit inledande åtgärder för att snabbare och tidigare betala ut de direktbetalningar till jordbruket som ändå redan har förfallit till betalning. Även om jag tycker att det är uppmuntrande, rör det sig inte om extra pengar. Det stärker jordbruksföretagens likviditet så att de kan köpa in foder och klara en ny sådd. Men jag frågar er - och detta diskuterades i korthet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling: finns det då verkligen inga medel i EU:s jordbruksbudget som inte är öronmärkta? Jag tror ändå att det fanns tillgängliga medel. Kan man inte tänka sig att man här - med nationell medfinansiering, vilket några förbundsstater i Tyskland överväger - kan ge snabbare hjälp? Låt mig avslutningsvis nämna något som redan har berörts mycket ofta: att de slutliga följderna för skogsbruket, även i vårt land, kommer att vara att många jordbrukares egna finansiella resurser inte kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra plantering av ny skog. Om vi nu skall tala om landsbygdens utveckling bör vi i detta läge verkligen på allvar fundera på hur vi skall ta itu med detta problem. Herr talman! Jag tycker att det är mycket synd att vi i dag inte lagstiftar om klimatförändringar, för när jag nu ser så mycket tro komma till uttryck, tror jag inte att det skulle vara lika svårt att lagstifta som det har varit de senaste månaderna. Jag säger det utifrån min erfarenhet som föredragande inom detta område, då jag ofta har upplevt att det råder en viss skepsis mot klimatförändringar. Vi måste således dra lärdom av situationen. För det första genom att gå mot en hållbar skogsvård, med större betoning på inhemska arter och mindre på exotiska sådana, med satsning på en mångsidig användning av skogsmark, eftersom människans närvaro i form av jakt, turism, biodling, skogsbruk, betesmark och jordbruk är det bästa verktyget för att avskräcka och övervaka. Men vi måste också dra lärdomar i fråga om klimatförändringarna. Bränderna som omedelbart bidrar till klimatförändringarna genom att avge stora mängder koldioxid och minska vår kapacitet i fråga om kolsänkor, beror till allt större del på klimatförändringen. Vi är obönhörligen på väg mot klimatförändringar. 1990-talet var det varmaste decenniet på 200 år. Förra sommaren uppnåddes rekordhöga temperaturer i flera delar av södra Europa. Forskare hävdar att temperaturen kommer att öka med 5,8 grader de kommande 100 åren. Internt måste vi därför till att börja med följa upp de positiva ansträngningar som vi redan har påbörjat på transportområdet genom handeln med utsläppsrättigheter och åtgärder för att minska utsläppen från industrin och energisektorn. Men det är också viktigt att på global nivå trycka på Förenta staterna för att få dem att anta Kyotoprotokollet. Kyoto är knappast något jättekliv framåt: det innebär endast fem procents minskning, när forskarna säger att vi måste minska utsläppen på jorden med 70 procent. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Först vill jag uttrycka min medkänsla med alla de regioner i södra Europa som härjats av fruktansvärda bränder. Detta är verkligen en mänsklig, miljömässig och ekonomisk tragedi. Som ni har sagt, herr kommissionär, kostar det mer att reparera skadan än att förebygga: vi måste därför värna om och ekonomiskt stödja det förebyggande arbetet. I detta sammanhang kan jag meddela att inrättandet av nätverk i Aquitaine-skogarna, genom att bygga vägar, brandgator och gräva diken, öka antalet vattenposter och placera ut brandvakter, har gjort det möjligt att i mycket hög grad begränsa spridningen av begynnande bränder. Dessa förebyggande åtgärder har i första hand finansierats genom en EU-förordning om skydd av skogsområden mot bränder, förordning nr 2158/92/EEG, som tyvärr upphörde att gälla vid slutet av 2002. Trots de obestridligt positiva effekterna av denna förordning förde kommissionen - vilket många av oss påpekat - endast över brandövervakningsaspekten till Forest Focus-förslaget. När det gäller de förebyggande åtgärderna, har de införlivats i landsbygdens utveckling, där finansieringen är mycket mer osäker. Detta visar att kommissionen utan åtskillnad avser att överge en Europapolitik om skydd mot bränder i skogsområden och att återföra denna politik till det nationella planet. Jag anser att detta vore ett misstag i politiskt, ekonomiskt, såväl som miljömässigt hänseende. Långt före sommarens fruktansvärda bränder - alltså, långt före - närmare bestämt den 29 april, skrev jag till Europeiska kommissionens ordförande, Romano Prodi, för att delge honom min förvåning över kommissionens ståndpunkt. Vid förstabehandlingen hade kommissionen i själva verket tagit ställning för ett avslag av Europaparlamentets ändringsförslag om att införliva förebyggande av bränder i Forest Focus. Som svar fick jag bara en bekräftelse på denna hållning, vilket jag ser som minst sagt överraskande. När Europaparlamentet gör sig redo att vid andrabehandlingen återigen diskutera Forest Focus-förslaget måste vi göra allt vi kan för att få med brandförebyggande åtgärder i förslaget. När det gäller gemenskapsbudgeten är detta stöd bara en droppe i havet, men, herr kommissionär, en droppe som kan släcka många bränder. Herr kommissionär! Ni sade att det kostar mer att bygga upp igen än att förebygga. Detta budskap riktar sig till de redan övertygade. Det vi talar om här är just att förebygga. När kommissionen lägger fram Forest Focus-förslaget minskar man sitt ekonomiska bidrag från 18 till 13 miljoner euro, och säger att de fem miljoner som saknas har överförts till förordningen om landsbygdens utveckling, men i slutänden har kommissionen tvingats medge att denna överföring inte ägt rum, vilket får oss att tro att pengarna försvunnit längs vägen. Som Martin och många av mina kolleger sagt, vilket jag inte skall upprepa, är det inte ur politisk synvinkel acceptabelt att den fastställda budgeten för den enda förordningen som enbart handlar om skogsskydd, föroreningar och bränder, minskas med 5 miljoner euro, och att säga att vi nu skall bekämpa bränder, utan förebyggande arbete, att vi skall forska kring föroreningar, öka den biologiska mångfalden och även forska kring kol. Det går inte att utföra många fler saker med mycket mindre pengar, eftersom 5 av 18 miljoner är en mycket hög procentandel. Jag skulle föredra att inte behöva tala om, beklaga eller uttrycka vår medkänsla för de familjer som förlorat sina anhöriga i bränderna, och inte heller nämna landskapen, hemmen och allt annat som försvunnit, men jag anser att den ansvarige miljökommissionärens politik är snål genom att försöka minska de enda medel vi haft och säga att de överförts till landsbygdsutveckling, när länderna, för det första, inte haft möjlighet att införa dessa stöd i sina program och stödet, för det andra, inte heller finns inom landsbygdsutvecklingen. Tack, herr kommissionär. Jag ber er förmedla detta till kommissionsledamot Wallström, så att vi vid andrabehandlingen kan anta de ändringsförslag som parlamentet redan antagit. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Efter allt som redan sagts är det omöjligt för mig att vara originell. Södra Europa - Frankrike, Spanien och Italien - drabbades dessvärre denna sommar av bränder, men mitt land, Portugal, drabbades särskilt svårt. Bränderna, som härjade i 15 av våra 18 distrikt, utplånade fem procent av vårt nationella skogsbestånd. Följderna av denna tragedi är av ekonomisk och miljömässig natur, men drabbar även människor. Jag vill därför hedra de 18 personer som miste sina liv, och uttrycka mitt deltagande till deras familjer. Men jag vill även ge mina sympatier till alla mina landsmän vars liv påverkades av bränderna och som nu lever i ovisshet inför framtiden. Jag tänker särskilt på de familjer som har skogsbruk som sin främsta - och ibland enda - försörjningskälla. Omfattningen av denna tragedi kräver Europeiska unionens stöd, som måste vara omedelbart och tillräckligt. Jag skulle följaktligen vilja betona det mina kolleger redan sagt här angående den portugisiska regeringens verkningsfulla och omedelbara handlande, när den antog åtgärder, mått och steg för att minska de sociala och mänskliga konsekvenserna. Jag vill också belysa kommissionsledamot Barniers stödjande ord och hans tillkännagivande av Europeiska socialfondens stödpaket under hans besök i Portugal förra veckan. Herr kommissionär! Ni fann rätt tonläge för detta tillfälle, och detta vill jag tacka er för. Därtill lyckades detta tonläge mildra vår börda. Men som kommissionsledamoten uttryckte det, känner vi också att det stöd som erbjuds inte motsvarar våra förväntningar. Situationen är tragisk, och särskilt tragiskt genom sin stora omfattning. Tillåt mig insistera: denna katastrof saknar motstycke, och för sådana fall måste en proportionerlig stödnivå beviljas. Vi hoppas, herr kommissionär, att de i hög grad övertygande följderna av det sotsvarta landskap ni med egna ögon såg under er vistelse i Portugal efter bränderna lyckas vända den obefintliga motivationen till ett positivt svar på den rimliga och adekvata begäran som inkommit från myndigheterna i mitt land. Herr talman! Jag skulle också vilja börja med att uttrycka min medkänsla med mina kolleger från södra Europa. Jag är glad att också kommissionen gjort det, men det visar tydligt att katastrofen som inträffat där kräver europeisk solidaritet. EU måste därför visa vad man kan göra på det sociala området. Jag vill även lyfta fram en annan fråga i denna debatt. Det är oacceptabelt att kommissionen gynnas finansiellt av den torka som drabbat det europeiska jordbruket så hårt. Detta är ett sannolikt scenario, särskilt inom odlingen av potatis för industriell behandling, för att nämna ett exempel. I Nederländerna, Tyskland, Danmark och Österrike förväntas avkastningen minska några dussintals procentandelar jämfört med årsgenomsnittet. I motsats till andra produkter, som hushållspotatis, leder inte denna bristande tillgång till högre priser. Europaparlamentets CDA-delegation uppmanar Europeiska kommissionen att på kort sikt skaffa sig en uppfattning om hur mycket lägre än den fastställda kvoten produktionen blir och vilka ekonomiska fördelar det innebär. Ett produktionstapp på 25 procent innebär till exempel en besparing på 30 miljoner euro för Europeiska kommissionen, eftersom stödet för den här grödan, liksom för flera andra grödor, är direkt kopplat till avkastningen. Bara av dessa skäl är det önskvärt att påpeka detta för er, än mer eftersom man under 2004 även planerar ett frisläppande på 40 procent för dessa grödor. Detta innebär att avkastningen inte längre avgör bidragens storlek. Troligen kommer just detta system att tillämpas i viss utsträckning redan år 2003. Dessutom anser Europaparlamentets CDA-delegation att kommissionen borde inleda en strategidiskussion på Europanivå om kvantitativ vattenhantering. I kvalitativt avseende har EU:s vattenpolitik varit en framgång, men med tanke på att översvämningar och vattenbrist så snabbt avlöst varandra under ett antal år nu, är det nödvändigt att vi gör vad vi kan när det gäller effektiv vattenhantering för att uppnå en framtida strategi. Herr talman! Jag tycker att det har varit en spännande debatt, och jag skulle vilja kommentera några av punkterna. Vi har diskuterat koldioxidutsläppen, hur klimatet är beroende av energisituationen, och vi har talat om behovet av tämligen mycket mer hållbar energi. Under de varma dagarna i Danmark, där jag bor, tittade jag på våra många vindkraftverk och såg att de stod stilla. Det fanns ingen vind, och därför måste vi dra slutsatsen att enbart vindkraft inte kan lösa problemet. Däremot fanns det gott om sol, och vi måste därför se till så att sol- och fotovoltceller kan utvecklas, så att vi verkligen kan dra nytta av solen som sänder så mycket energi till jorden. Det faktum att vi fick problem med vissa kraftverk, som inte fungerade när det blev mycket varmt, är något vi måste kompensera oss för genom att skapa ett lämpligt, kraftfullt högspänningssystem, så att vi kan ha ett verkligt energiutbyte mellan Europas olika regioner. De skogsbränder vi haft påverkar inte miljön på lång sikt, eftersom träden hur som helst i slutänden skulle ha avgett koldioxid på liknande vis. Katastrofens omfattning är emellertid ganska enorm, vilket vi alla hört och är överens om. Jag tycker att det är otroligt att så stora områden kan börja brinna, utan att man kan hejda det. Det gör att jag sällar mig till Martin och säger att vi måste se till att skapa mycket stora brandgator i form av breda filer, eller ännu bättre, mycket breda korridorer genom markerna, så att elden inte kan sprida sig i den omfattning som vi har sett och så att vi, på detta sätt, kan skydda vår natur och vår landsbygd. Herr talman, kära ledamöter! Tack till er alla för er uppmärksamhet och er närvaro och, till er som uttalat er, för era frågor och iakttagelser. Jag vill särskilt säga till Lage och hans portugisiska kolleger att jag verkligen blev gripen av deras tack. Likväl tycker jag att jag bara gjorde mitt jobb, liksom Diamantopoulou och Vitorino när också de besökte Portugal för att uttrycka den europeiska solidariteten i ord och medkänsla, men också genom konkret handlande, även om jag förstår att detta ibland kan förefalla otillräckligt. Jag vill hur som helst tacka för era synpunkter. Coelho nämnde utbetalningshastigheten. Förra onsdagen, samtidigt som jag föreslog de 31,6 miljonerna, lade Schreyer fram förslag beträffande det nödvändiga förfarandet för att de två delarna av budgetmyndigheten, Europaparlamentet och rådet, mycket snabbt skall kunna fatta ett beslut, utan tvekan före denna månads utgång, så att pengarna verkligen betalas, i sin helhet, till Portugal under oktober månad. De kommer sålunda att kunna användas i oktober. I torsdags mötte jag den portugisiske finansministern som förbereder fördelningen av dessa pengar för att ge bidrag till eller återbetala utgifter för nödläget. Återigen var även jag väldigt tagen av det portugisiska folkets, men också andra regioners invånares och andra länders solidaritet, generositet och proaktiva agerande och, som Coelho sade, inte bara EU-länder. Schweiz har nämnts. Marocko har också bidragit till hjälpinsatserna. Jag tycker att detta är utmärkt och att det behövde påpekas. Liksom många av er, har Figueiredo och Ferrer nämnt det tidskrävande återställandet av skogen. När det gäller korkekar kommer det att ta längre tid - 40 år - än för barrträd. När man flyger över den utbrända bara jorden slås man av mängden skogsvägar. Man ser tydligt att människor som levde av skogsnäringen här verkligen drev en ekonomisk verksamhet. Under den tid som återväxten av skogen tar måste dessa människor överleva och inte tvingas ge sig iväg. Arbetstillfällen måste därmed skapas, utan tvekan inom andra sektorer, för att människor inte skall frestas att flytta. Hur som helst kan jag bekräfta att strukturfonderna kommer att kunna användas och omstruktureras för detta ändamål. Många av er, däribland Redondo Jiménez, Martin, Ferrer, Savary och Vallvé, har uttalat er ganska övertygande om de förebyggande åtgärderna och skyddsåtgärderna, och beklagat de ändringar kommissionen föreslagit genom Forest Focus. Jag vill gärna undvika polemik och i synnerhet missförstånd, och påminna er om eller mycket kraftfullt betona för er att de nödvändiga skyddsåtgärderna och förebyggande åtgärderna alltjämt är och förblir finansierade genom programmen för landsbygdsutveckling. Den nya Forest Focus-förordningen skall ses som ett komplement och ett tillägg till dessa. Det kommissionen har försökt göra, även om det tydligen uppkommit ett missförstånd, är att undvika förordningar som delvis sammanfaller eller är överflödiga. Wallström skall, vill jag lägga till, för övrigt mycket snart träffa utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och då förklara denna fråga för dem. Jag vill också säga - Rovsing och Hugues Martin har tagit upp denna fråga - att när vi talar om återväxt av skog menar vi regioner som förstörts antingen av bränder eller av stormar. Jag minns åsynen av delar av vår region, Aquitaine, där stormar vält omkull tusentals hektar skog. Olika metoder för återväxt av skog behöver sålunda införas med beaktande av vad som har inträffat. Jag tänker särskilt på områden med brandgator, vilket ni nämnde, Rovsing. Låt mig nämna följande statistik: 10 procent av utgifterna för landsbygdsutveckling för perioden 2000-2006 går till skogsrelaterade åtgärder, och en stor del av dessa pengar har avsatts till skogsplantering. Det finns alltså pengar. Det är inte pengar som saknas. Vi har kapaciteten att finansiera alla dessa initiativ, och jag vill upprepa att när det gäller strukturfonderna, som jag är direkt ansvarig för, eller utbildning som Diamantopoulou ansvarar för eller landsbygdsutveckling som Fischler ansvarar för, kommer vi att kunna uppvisa stor flexibilitet och godkänna alla förslag till omstrukturering eller omprogrammering av stöden, vilket Portugal för övrigt redan föreslagit gällande ett belopp på 182 miljoner euro. Ribeiro e Castro, Bastos nyligen och Cunha beklagade att summan inte var högre än 31,6 miljoner. Häromdagen påpekade jag själv att denna summa utan tvekan inte är tillräcklig för att möta behoven. Jag upprepar att pengarna har öronmärkts för nödåtgärder som aldrig skulle ha fått stöd om det inte varit för solidaritetsfonden. Om denna katastrof i Portugal inträffat för två år sedan hade summan inte varit 31,6 miljoner, utan noll. Som Savary nyss erinrade om var det på grund av de omfattande översvämningarna som den tidigare avvecklade solidaritetsfonden återupprättades. Den gamla fonden bestod bara av några dussintals miljoner euro; vi har nu återskapat den till ett belopp på en miljard euro, vilket innebär ett verkligt framsteg. Med detta sagt kan jag bara tillämpa de kriterier som Europaparlamentet och rådet godkänt även om jag, vill jag tillägga, kan notera att de kriterier som jag ursprungligen föreslog var helt annorlunda. Vi tillämpar dessa kriterier med största opartiskhet och objektivitet, och det är samma kriterier som används vid översvämningar i Tyskland, Österrike och i Republiken Tjeckien som i Portugal. Till Bastos vill jag säga att jag inte betraktar dessa kriterier som avgjort goda eller idealiska. Tvärtom anser jag att kommissionens roll är att göra en utvärdering när fonden varit i bruk i två år, och sannolikt föreslå förändringar. Jag vill tacka Ries för hennes synpunkter när det gäller civilförsvarsfrågan, och jag skall förmedla hennes grupps stöd för idén om en europeisk civilförsvarsstyrka till Wallström. Till Mayol i Raynal, som inte längre är närvarande, vill jag säga att jag blev mycket intresserad av hans idé som, om jag förstod det hela rätt, handlar om en europeisk cykelväg. Det råkar vara så att jag sedan länge varit en ivrig förespråkare för införandet av cykelvägar, och jag skall berätta för de Palacio att Europaparlamentet är angeläget om att se framsteg på detta område. När det gäller förebyggande insatser har många av er naturligt nog nämnt den bästa metoden, som naturligtvis är att få män och kvinnor att stanna kvar och leva och arbeta i områdena. Grossetête talade om ökenspridning, liksom Vallvé, Fiori, Maat och Figueiredo. Detta är inte rätt tillfälle att nämna de olika aspekterna av den gemensamma jordbrukspolitiken. Oavsett dess brister eller tillkortakommanden, och utöver de nya GJP-riktlinjerna - och jag har själv sagt att den gemensamma jordbrukspolitiken hade varit bättre om man gjort som Fischler föreslår och tagit med miljökraven i beräkningen - måste man dock rent ut sagt säga att om den gemensamma jordbrukspolitiken inte funnits skulle det ha inneburit slutet för många regioner där det i dag fortfarande finns jordbrukare. Jag vill tillägga att om man vill bevara dessa verksamheter, inte enbart inom jord- och skogsbruk, utan verksamhet inom landsbygdsområden där ökenspridning är ett reellt hot, behöver vi också en regionalstödspolitik. Detta talar för en ny regionalpolitik som är av intresse för alla Europas regioner, även om den måste utvecklas ytterligare. Roth-Behrendt och Moreira Da Silva nämnde, i likhet med många av er, den stora globala frågan om Kyoto, växthuseffekten och den globala uppvärmningen. Jag har själv sagt vad jag tycker i ämnet. Tillfälligheter har inget med det att göra. Om vi upplever allt våldsammare oväder, om temperaturen fortsätter stiga, om den globala uppvärmningen ligger bakom dessa ökade temperaturer, och om det, helt plötsligt, uppstår bränder, översvämningar, och - vilket vi troligen får se de närmsta veckorna - nya katastrofer orsakade av regn, åskväder och erosion, så är det inte någon slump. Jag menar därför att Europeiska unionen har ett samlat gemenskapsansvar att tillämpa Kyoto-protokollet till punkt och pricka, som jag sade tidigare, och att övertala så många länder som möjligt, inklusive Ryssland, att ratificera detta protokoll, som syftar till att organisera förebyggande insatser på det globala planet. Förutom de ansträngningar vi måste göra för att minska utsläppen av växthusgaser finns naturligtvis alla våra övriga politikområden som, enligt min uppfattning - jag säger detta till Turmes eftersom jag håller med honom - bör genomföras med detta i åtanke. Det gäller även de politikområden som vi stöder genom strukturfonderna eller transportfonderna. Personligen är jag mån om att den europeiska transportpolitiken väger över till järnvägens fördel. Jag vill för övrigt påminna er om att inom ramen för Sammanhållningsfonden, som jag ansvarar för, är hälften av anslagen avdelade för miljön och den andra hälften för transporter. I detta sammanhang kommer jag, herr Turmes, att noggrant uppmärksamma de nya länder som ansluter sig till Europeiska unionen, eftersom vi måste förhindra att dessa länder, som är under kraftig återuppbyggnad, begår samma misstag som vi på transportområdet efter kriget, som att dra högspänningsledningar var som helst, bygga vägar rakt genom städer, i första hand anlägga vägar och motorvägar, med mer och mer betong, i stället för att utveckla järnvägstransporter. Jag kan lova att vi kommer att se till att uppnå en bättre jämvikt i den framtida Sammanhållningsfonden. Ni glömde ett ämne, herr Turmes, som jag också särskilt månar om, och det är stadskollektivtrafik. Genom Sammanhållningsfonden skall vi hjälpa städer, Warszawa och andra, att erbjuda denna kollektivtrafik. Jag skulle vilja att man i dessa städer gav mer utrymme och ökat stöd åt stadskollektivtrafiken. Jag skulle vilja upprepa att jag i den framtida regionalpolitiken, vilken jag för närvarande funderar över, avser att göra detta slags riskförebyggande obligatoriskt i alla europeiska regioner som tar emot stöd. Ainardi och Keppelhoff-Wiechert tog upp den gemensamma jordbrukspolitiken i samband med torkan och jag vill också upprepa att vi, vilket Fischler har visat, kommer att visa prov på stor flexibilitet inom GJP för att tillsammans med och som ett komplement till de nationella regeringarna bistå de jordbrukare som för närvarande är mycket hårt drabbade. Ries nämnde utbildning. Tiden tillåter inte att jag går in på detaljerna här och nu, men jag anser att en form av förebyggande arbete på miljöområdet är att förklara vad som står på spel och utbilda människor, för att i så stor utsträckning som möjligt begränsa inte bara överlagda eller kriminella handlingar, utan även handlingar som grundar sig på rent oförstånd. Jag skulle vilja ge mitt stöd till Berthu, som nämnde behovet av att utveckla forskningsprogrammet. Min kollega Busquin avser också att öka forskningen på detta område, eftersom den är otillräcklig inom Europa. Som Colom i Naval sade är forskningsinsatsen än mer nödvändig när det gäller värmeböljan och den globala uppvärmningen mot bakgrund av det faktum att man under det senaste årtiondet, från 1990 till 2000, har upplevt de varmaste åren på tusen år. Det är följaktligen nödvändigt att öka vår förståelse för dessa företeelser för att kunna bekämpa dem så effektivt som möjligt. Jag har svarat på Fioris synpunkter om torkan. Han uppmanade kommissionen att beakta frågan om samordnade vattenresurser. Det är okej för min del. Problemet är att ansvaret för planering och för vattenresurserna inte helt ligger på gemenskapsnivå, utan delas med nationella och regionala organ. Slutligen föreslog Lipietz en grönbok om skydd för äldre personer mot klimatrelaterade olyckor. Detta är en intressant tanke tycker jag, inte minst för att kunna se vad som har hänt i alla länderna och kanske få en sorts överblick över krisen, av hur olika länder reagerade på den, och för att kunna utbyta kunskap om god praxis. Jag kommer att föra detta förslag vidare till min kollega David Byrne. Till herr Turmes skulle jag vilja säga att den skrivelse han nämnde, som sänts till Prodi, kommer att granskas mycket noggrant, inte enbart av kommissionens ordförande utan även av alla kommissionsledamöter som intresserar sig för denna fråga och särskilt av den kommissionsledamot som nyss talat inför er. (Applåder) Punkten är avslutad. Omröstningen äger rum på torsdag. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0258/2003) av Radwan för utskottet för ekonomi och valutafrågor om bankernas eget kapital (Basel II) (2001/2257(INI)). Herr talman, herr kommissionär! I höst förväntas Baselkommittén besluta om bankernas egna kapital i framtiden. Vi kommer med säkerhet att mycket noggrant följa USA:s planer för att införliva detta i sin lagstiftning och naturligtvis dra våra egna slutsatser på europeisk nivå. Om beslutet fattas i höst är det dock meningen att vi skall inleda lagstiftningsprocessen nästa år. Detta betänkande är inriktat på de små och medelstora företagen, eftersom syftet med Basel II ju är att göra de internationella finansmarknaderna stabilare, ett mål som delas av alla. Resultatet av Basel II får dock inte slå mot de som inte varit delaktiga i destabiliseringen av finansmarknaderna - i synnerhet inte mot de små och medelstora företagen i Europeiska unionen, vilka, som ständigt framhålls, utgör ryggraden i vår ekonomi och är den enda faktor som kan hjälpa oss ur den ekonomiska krisen. Det har tämligen länge efterlysts en studie om detta, och det gör det än mer viktigt att en sådan presenterats innan ett förslag till direktiv läggs fram, för att man sedan skall kunna dra de relevanta slutsatserna när det gäller lagstiftningen. Jag vill nu förklara en del av de centrala punkter i mitt betänkande som jag ser som mycket viktiga. Först gäller det frågan om lagstiftning. Jag är mycket kritisk till det sätt på vilket vi i allt större utsträckning får ?mjuk lagstiftning?, alltså lagstiftning i internationella organ som inte har någon demokratisk legitimitet. Detta är ingen kritik mot det arbete som utförs där, utan mot det sätt på vilket det utförs. Om det bara gällde Basel II skulle man möjligen kunna bortse från det, men vi får allt fler organ som liknar Basel II, t.ex. internationella redovisningsorganet (IASC), inom vilken experter träffas och formulerar normer som sedan läggs fram för parlamentet och kommissionen med förväntningen att vi skall införliva dem i lagstiftningen utan större förändringar. Som ansvariga politiker kan vi bara säga nej till denna process. Vi måste sträva efter en öppnare process som påverkar dessa organs sammansättning. Även om jag inte anser att vi nödvändigtvis måste diskutera varje detaljfråga i kammaren eller i utskotten måste vi ändå, som ansvariga politiker, få mer inflytande. Hur som helst är det nästa år val till Europaparlamentet, och då kommer vi alla att få stå till svars för våra beslut på hemmaplan. Detta leder mig till nästa punkt om kommittéförfarandet. Basel II är inget typiskt Lamfalussyförfarande, vilket jag också har klart för mig, eftersom lagstiftningsförfarandet kommer ge oss medbeslutande i fråga om bilagorna. Men Lamfalussyförfarandet kommer ändå att användas, eftersom vi på det stadiet skall besluta vilka bilagor som skall ändras genom vilket förfarande. Det är samma sak här - detta är ingen generell kritik mot Lamfalussyförfarandet, men det finns två punkter som först måste klargöras. Den ena - att förstärka lagen, och återkallanderätten - är en angelägenhet för författningskonventet, medan den andra naturligtvis gäller en kritisk bedömning. Fungerar Lamfalussyförfarandet så som dess skapare trodde, eller finns det fortfarande utrymme för förbättringar? Nog med detta om de grundläggande principerna till att börja med! Mycket har redan åstadkommits. Vi har taket på en miljon euro, som vi kräver skall justeras i takt med inflationen, vi har intern och extern rating - här måste vi verkligen se till att inte de mindre bankerna blir insnärjda i byråkratiska hinder, granularitetskriteriet på 0,2 procent måste bort och vi måste ta hänsyn till procykliskheten. Här kräver vi en studie där denna punkt åter undersöks och granskas närmare innan lagstiftningen träder i kraft. Hur kommer nystartade företag inom sektorn att behandlas i framtiden? På EU-nivå kommer vi säkerligen att ha ett stort behov av partiell användning, vilket man för Basel II hittills har avvisat. Detta är vad vi kräver av Baselkommittén, och om den gör som vi vill kommer vi att kunna anta reglerna utan större förändringar. Om kommittén däremot inte gör detta, kommer vi att införa den flexibilitet som krävs på europeisk nivå. Men Basel erbjuder också möjligheter, t.ex. rating för små och medelstora företag, som ger dem en tydlig bild av hur deras verksamhet ser ut. I detta sammanhang är det emellertid nödvändigt att bankerna lägger ner tillräckligt med tid på att förklara ratingsystemet, och på att arbeta med de små och medelstora företagen och stödja deras vidareutveckling. Naturligtvis måste vi också göra vår läxa på hemmaplan. I mitt eget land säger man ofta att de små och medelstora företagen traditionellt sett har haft ett litet eget kapital. Observera att den traditionen inte är något jag som bayrare ser som något positivt - tvärtom är den resultatet av en förfelad skattepolitik under de senaste årtiondena, och det är nu dags att vi genomför lämpliga korrigeringar för att rätta till detta där hemma. Basel II skall genomföras 2006 eller 2007. Detta är ett realistiskt mål om vi arbetar för det, men vi håller inte dogmatiskt fast vid det - med andra ord förbehåller vi oss rätten att genomföra den granskning ett beslut vilar på. (Ihållande applåder) . (EN) Herr talman! Detta är ett viktigt ämne. Jag vill inledningsvis säga att kommissionen välkomnar detta initiativbetänkande som utarbetats av Radwan och utskottet för ekonomi och valutafrågor. Parlamentets intresse för denna fråga är mycket välkommet. Tillsammans med den intensiva samrådsprocess som har ägt rum i samband med kommissionens utkast till förslag, kommer denna diskussion att starkt medverka till att möta den krävande tidsplanen för antagandet av en ny ram i Europeiska unionen, samtidigt som den nya Baselöverenskommelsen genomförs globalt. Jag instämmer fullständigt i den åsikt som framförs i betänkandet att de nuvarande bestämmelserna om kapitalkrav måste ses över. De har blivit föråldrade och återspeglar inte längre den verklighet som råder inom området för finansiella tjänster. Det gläder mig också att man i betänkandet stöder åsikten att den nya ramen bör gälla för ett brett spektrum av banker och värdepappersföretag. Detta säkrar en enhetlig tillsynsstandard och en rättvis konkurrens. Ett viktigt mål för kommissionen är att se till att den nya ramen inte bara passar de stora bankerna, utan också mindre komplexa banker och värdepappersföretag. Vi är nu mycket nära att uppnå detta målet. När det gäller bankernas utlåning till små och medelstora företag - något som varit av särskild vikt i föredragandens hemland - skriver man helt korrekt i betänkandet att det gjorts flera förbättringar. Resultatet av den nyligen genomförda konsekvensanalysen visar att kapitalkraven för lån till små och medelstora företag nu är mycket skäliga, och att de förmodligen kommer att sänkas i förhållande till de nuvarande bestämmelserna. Detta är ännu ett viktigt skäl att slopa de nu gällande bestämmelserna. I betänkandet kräver man ytterligare sänkningar för små och medelstora företag, och sänkningar av bankernas kapitalkrav för riskkapital och investeringar i egenkapital i nystartade företag. Det är min plikt att påpeka för parlamentet att kommissionen är mycket oroad över denna fråga. När det handlar om riskkapital finns det naturligtvis risker. Om vi använder tillsynsbestämmelserna för att på konstlad väg minska kapitalkraven för riskinvesteringar kommer vi att äventyra just de intressen som vi försöker att skydda, dvs. konsumenternas besparingar och det finansiella systemets stabilitet. I betänkandet behandlas också den mycket viktiga frågan om de nya bestämmelsernas potentiella konjunkturmässiga effekter: Vad händer - vid en ekonomisk nedgång - om de nya bestämmelsernas riskkänslighet resulterar i en mindre tillgång på krediter? Lösningen är att hitta rätt balans mellan riskkänslighet - och dess fördelar - och potentiellt negativa konjunkturmässiga effekter. Kommissionen menar att man i de nya bestämmelser som föreslås hittat en bra balans. Detta är emellertid en aspekt som man även fortsättningsvis måste övervaka noga. Vi måste vara beredda att handla snabbt och ändra bestämmelserna, om utvecklingen antyder att den rådande balansen inte är korrekt. Låt mig avsluta med att upprepa det jag sade när kommissionen offentliggjorde sitt tredje samrådsdokument i juli. Jag anser att den nya kapitalramen kommer att vara bra för den finansiella stabiliteten, att den kommer att vara bra för finansinstituten och för deras kunder. Jag välkomnar därför detta betänkande - som jag återigen tackar Radwan för - som ytterligare ett steg i riktning mot att se till att den nya europeiska ramen blir den bästa möjliga, och se till att den införs i rätt tid, så att inte de europeiska instituten drabbas av några nackdelar. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Förutom att tacka föredraganden Alexander Radwan vill jag här ta upp fem aspekter. För det första diskuterar vi ett initiativbetänkande som utskottet för ekonomi och valutafrågor antagit enhälligt - min kollega Paul Rübig kommer att kommentera vad som hände i budgetutskottet. Vi visar därmed tydligt att vi står på folkets sida och att vi handlar när det krävs, dvs. när det är dags att höja rösten och handla politiskt, hellre än att vänta till dess att förslag till direktiv väl har lagts fram. För det andra tas detta parlamentariska initiativ innan Baselkommittén antagit några resolutioner och innan förslaget till direktivet om eget kapital i syfte att stabilisera finansmarknaderna läggs fram, och detta bör på lång sikt påverka dessa båda händelser lika mycket som det vi hittills har gjort sedan Villiers betänkande. För det tredje vill jag påpeka att vi faktiskt redan gjort stora framsteg för små och medelstora företag som banker, för att öka öppenheten i den politiska debatten på detta område, och för att stärka det europeiska självförtroendet i Baselkommittén. För det fjärde innebär dock det faktum att vi ännu inte är framme vid målet att vi fortfarande har en rad krav som måste ställas. För det första, att taket på en miljon för lån anpassas till den årliga inflationstakten; för det andra, att granularitetskriteriet på 0,2 procent slopas; för det tredje, att fysiska säkerheter erkänns; för det fjärde, att hänsyn tas till den specifika ekonomiska situationen vid bildande och övertagande av företag. För det femte, att man förhindrar onödiga administrativa pålagor som resulterar i extrakostnader för bankerna; för det sjätte, att man garanterar öppenhet i fråga om ratingkriterierna; för det sjunde, att ratingen omfattar en bedömning av forskningsverksamhet och investeringsutgifter i positiv bemärkelse, och slutligen kräver vi att konsekvensanalysen för små och medelstora företag läggs fram och tas med i kommissionens förslag. Det femte området jag vill ta upp kräver något av oss. Beslutsfattare, banker och företag har fortfarande mycket att göra i förberedelserna för Basel II och direktivet. Ett öppet partnerskap måste byggas upp eller byggas ut. Alla tre grupperna behöver bättre ramvillkor, och därför är jag också glad för att den österrikiska skattereformen minskar beskattningsbördan på innestående vinster, eftersom den därigenom stärker det egna kapitalet. Herr talman! Jag gratulerar Radwan till hans betänkande, där han verkligen ger sig i kast med alla de frågor som diskuterats sedan de första utkasten från Basel, och där man kräver att man hänsyn tas till de särskilda ekonomiska och sociala omständigheterna inom EU. De internationella banktillsynsorganen och emissionsbankerna i Basel, liksom kommissionen i Bryssel, har redan tillmötesgått många av de krav som vi i parlamentet ställt, men det återstår fortfarande en del stora stötestenar att ta itu med. I synnerhet måste kommissionen ta hänsyn till våra önskemål i sina överläggningar, även om vi formellt sett inte deltar i förfarandet utan först nästa år kommer att bearbeta direktivet för att införliva denna överenskommelse i gemenskapslagstiftningen i sin helhet. Följden av detta blir att vi parlamentsledamöter finner bearbetningsprocessen ganska komplicerad. Det krävs samarbetsvillighet av kommissionen, i allra högsta grad. Vi parlamentsledamöter anser att det finns två principer som måste följas. För det första anser vi att varje lag om banktillsyn i slutänden måste tjäna till att skydda kreditgivarna, dvs. spararna, och säkerställa finansmarknadens funktionsduglighet. För det andra: eftersom vi i EU eftersträvar en inre marknad för finanstjänster, borde införlivandet i lagstiftningen ske genom ett direktiv som ger plats för särskilda bestämmelser på nationell nivå enbart när det i verkligt objektiv mening föreligger särskilda omständigheter. Den första principen kräver en saklig definition och bedömning av de risker som bankerna tar. Bankerna beräknar det egna kapitalet på grundval av risken för kreditförluster, och detta påverkar i sin tur naturligtvis kredittagarnas räntor. Basel II - för det är det systemet jag talar om - måste hålla en jämvikt. Det får varken leda till oskäliga, oproportionerliga eller ohanterliga merkostnader för banker och kredittagare eller hindra sysselsättning och innovationer. Jag vet att det är litet mycket begärt, men detta är grundförutsättningen för att det hela skall kunna accepteras. Vid förberedelserna av direktivet om en stor, likvid inre marknad måste man se till att behoven av särskilda regler på nationell nivå inte urartar. Även konsumentskyddet kräver en gränsöverskridande harmonisering för att inte konkurrensen skall stanna vid nationsgränserna. Ett särdrag i vår samhällsstruktur är att privatekonomiskt styrda företag existerar tillsammans med sådana som tillhandahåller allmännyttiga tjänster. Ett typexempel på detta är partnerskap mellan privata och statliga företag, och det är enbart i sådana fall som man bör tillåta nationella regler om banktillsynslagstiftning. Om man använder samma måttstock för alla dessa kredittagare kommer värderingssystemet att fördyras, eller så kommer bankernas kreditgivning att hindras. Avslutningsvis skulle jag än en gång vilja påpeka att kreditgivningen i framtiden inte får begränsa arbetsmarknaden, och att Basel II inte heller får tas som förevändning för kredituppsägningar eller kreditbegränsningar. Vår tillväxt är redan osäker, och vi får inte förvärra läget genom att låta bankerna föra över skulder till Basel II. Det företagsledningarna behöver, och det som är ekonomiskt önskvärt, är helt enkelt ett objektivt synsätt vid riskbedömningen av enskilda kredittagare, vid beräkning av krediträntan och vid beviljandet av lån. Denna princip stärker min positiva grundinställning till Basel II. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det är självklart att en exakt riskbedömning vid kreditgivning är av avgörande betydelse för banksystemets stabilitet, och därför har vi, trots att vi stöder Basel II-överenskommelsens mål att stärka bankernas riskbedömning, ändå ett antal kritiska anmärkningar. För det första bör Baselöverenskommelsen framför allt inriktas mot internationellt verksamma banker, som skulle kunna utgöra en risk för den internationella stabiliteten i finanssystemet. I många medlemsstater spelar små lokala banker en viktig roll. Man måste se till att de kostnader som läggs på dessa institutioner genom de nya tillsynsreglerna inte blir ohanterliga och inte leder till dyrare krediter. Kommissionen har här visserligen valt en mera flexibel grund än Baselkommittén, men grunden är fortfarande inte tillfredsställande. För det andra har ingenting gjorts för att skingra farhågorna om att denna kompromiss kommer att förvärra finansieringsvillkoren för små och medelstora företag. Taket på en miljon euro måste höjas om inte kostnaderna för krediter som små banker ger skall bli för dyra för små och medelstora företag. Det är tämligen obegripligt att ingen detaljerad analys har lagts fram på europeisk nivå över hur de nya reglerna för eget kapital kommer att påverka finansieringsvillkoren för små och medelstora företag. Därför måste vi stödja föredragandens krav på att denna studie om de små och medelstora företagen skall läggas fram innan det föreslagna nya direktivet träder i kraft och på att hänsyn skall tas till dess resultat, eftersom man annars riskerar att kväva den utvecklingsmotor som de små och medelstora företagen utgör i sina regioner. För det tredje framstår inverkan på den makroekonomiska stabiliteten av det nya systemet för eget kapital som ytterst problematisk, eftersom det högst troligen kommer att resultera i procykliskhet. Under en konjunkturnedgång stiger normalt kreditriskerna, varvid bankerna inskränker sin kreditgivning och hindrar investeringar, vilket kan leda till att konjunkturnedgången förstärks. Här måste man enligt min uppfattning införa nya bestämmelser eller undersöka detta närmare. Min fjärde punkt har föredraganden också redan berört. Det kommittéförfarande som man har valt återspeglar inte tillräckligt Europaparlamentets intressen, eftersom det när allt kommer omkring inte har klargjorts vad som är politiska principfrågor och vad som är tekniska frågor, vilket under vissa förhållanden kan innebära att parlamentet hindras från att göra ändringar i framtiden. Därför måste kravet på en formell återkallanderätt betonas och stödjas. Herr talman! Om Basel II genomförs enligt Baselkommitténs förslag blir det lättare för de företag som inte behöver pengar - dvs. lån - att få tillgång till krediter. Däremot kommer företag som behöver lån - dvs. pengar - att få betydligt svårare att få tillgång till dem. I Österrike, till exempel, finansieras cirka 65 procent av företagen genom bankkrediter. Genomsnittet i EU är bara 46 procent. Dessa företag har för det mesta litet eget kapital. Särskilt drabbade är bygg-, turist- och restaurangbranscherna. Andelen eget kapital inom restaurangbranschen i Österrike är t.ex. bara 1,75 procent. Eftersom det emellertid är just det egna kapitalet som i framtiden blir avgörande för kreditgivningen, innebär Basel II att dessa företag och branscher inte kommer att få några eller få krediter. Följderna vore katastrofala. Företagen skulle inte längre kunna investera och modernisera och skulle vara tvungna att stänga. Vi skulle förlora tusentals och åter tusentals företag och arbetsplatser. Jag kan bara hålla med föredraganden när han kräver en analys av dessa följder, så att de negativa följderna av Basel II redovisas och man samtidigt inleder motåtgärder, så att de negativa följderna förhindras. Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, som arbetat mycket hårt med frågan och utarbetat ett utmärkt betänkande som har mitt fulla stöd. Jag håller med om att det finns ett behov att gå vidare till en riskkänslig ram som belönar ansvarsfull utlåning och bestraffar oansvarig utlåning. Jag stöder också strävan att genomföra överenskommelsen i så nära samordning som möjligt med genomförandet i Förenta staterna, för att förhindra att banksektorn inom EU drabbas av konkurrensmässiga nackdelar. Det gläder mig att Radwan i sitt betänkande tar upp betydelsen av en korrekt kostnads- och intäktsanalys och av att skräddarsy ramen till behoven i de olika sektorer som påverkas av direktivet om kapitalkrav. Detta omfattar både små och stora banker, värdepappersföretag och företag med både investerings- och kreditverksamhet. I framtiden kanske vi måste ändra direktivet för att ta hänsyn till behoven hos handelsföretag, om de kommer att omfattas av ramen. Jag gratulerar kommissionen till dess framsteg när det gäller att hantera frågan om utlåning till små företag. Det är helt riktigt att ramen inte i onödan får bestraffa utlåning till små företag. Många små företag har inget att frukta av en riskkänslig ram, eftersom det finns många små företag som uppvisar mycket goda riskbilder och som därför kan förvänta sig att få billigare krediter som ett resultat av Basel II. Det finns dock vissa små, nystartade företag som är högriskobjekt, och jag håller med kommissionsledamoten om att utlåning till dessa även fortsättningsvis bör föra med sig en hög kapitalavgift. På det hela taget, när det gäller små och medelstora företag - särskilt mot bakgrund av reformen av definitionen på krediter, som omfattar stora delar av utlåningen till små och medelstora företag - arbetar vi i riktning mot en ram som är en rättvis och väl avvägd lösning på frågan om utlåning till små och medelstora företag. Jag skulle vilja att man i ramverket går varsamt fram när det gäller operationella risker. Operationella risker är något som man ännu inte kan avväga med lätthet, och vi bör vara mycket försiktiga innan vi inför en stor avgift. Vi bör vara flexibla när det gäller att återspegla utvecklingen om hur denna avgift skall bedömas. Det är också viktigt att man inom ramen inser vilken viktig riskdämpande roll säkerheter spelar, både ekonomiska och fysiska. Detta är en annan mycket viktig del av Radwans betänkande som vi som parlamentsledamöter bör erkänna. Vi bör också inse vikten av försäkringar och skadeförsäkringar när det gäller att dämpa risker. Detta är särskilt viktigt i fråga om värdepappersföretag. Slutligen bör ramen ta hänsyn till den yrkesmässiga praxisen. Den bör främja god praxis och arbeta med den bästa praxisen i branschen, i stället för att kanske införa en helt annorlunda ram utöver god branschpraxis. Herr talman! Föredraganden har i sitt betänkande med rätta förklarat att de ändringar som gjorts under de senaste åren alla har gått i rätt riktning. Vårt utskott har tydligt uttalat det som jag också vill säga - nämligen att Basel II gör rätt i att sträva efter att göra bankerna stabilare. Det är ett mycket gott syfte med överenskommelsen med tanke på vad vi vet om de kostnader som är förknippade med bankkriser. Faktum är att riskkänsliga kreditavgifter är en central förutsättning för ett stabilt finanssystem. Basel II måste diskuteras vidare. Debatten har redan pågått i över fyra år, och jag måste säga att det är positivt att man, särskilt inom den första pelaren, minskat riskviktsfunktionen och gjort den klart mindre. Detta förhindrar eventuella problem med kredittillgången, framför allt för små och medelstora företag. Vidare är det också positivt att lockelsen med kortare kreditperioder har minskat. Ur europeiskt perspektiv är det säkert dessutom viktigt att reella säkerheter inte diskrimineras. De måste behandlas på samma sätt som finansiella säkerheter. Vi bör emellertid äntligen förstå att Basel II kommer att påverka inte bara de små och medelstora bankerna utan även små och medelstora företag. Den mycket varierande finansieringsstrukturen inom EU, som likväl är oumbärlig för näringslivet, måste bevaras. Ökade kapitalkrav för lån som garanteras av näringslivets stödjande institut, och självhjälpsinstitutioner som inte omfattas av riskberäkningar måste uteslutas. Ytterligare några frågor: Jag anser att man måste ange skälen till varför bara tio banker i Förenta staterna måste tillämpa Basel II och ytterligare tio institut gör det på frivillig basis, medan alla kreditinstitut i Europa måste använda modellen. Det är visserligen sant att de små europeiska bankerna inte direkt konkurrerar med de institut i Förenta staterna som är undantagna från Baselöverenskommelsen, utan istället med dessa instituts företagskunder. I fråga om konkurrens skulle detta möjligen kunna innebära att de europeiska företagen får en konkurrensnackdel på världsmarknaden. Jag menar att detta måste klarläggas, och jag räknar också med att man tar upp frågan i det yttrande som kommissionen har begärt, och i tillräckligt god tid för att det skall kunna leda till vissa ändringar. Jag vill dessutom betona att det är mycket viktigt att klargöra de centrala punkter som tagits upp av Charles Goodharts forskningsgrupp vid London School of Economics, särskilt de punkter som rör procykliskheten i Basel II, som redan har nämnts. Jag vill ge mitt formella stöd till Radwan i hans resonemang om att parlamentet i god tid måste ta upp problemen med små och medelstora företag och deras anställda, att vi måste fortsätta att göra detta, och att vi framför allt också måste se till att parlamentet även i fortsättningen har inflytande och slutligen blir hört. Herr talman! Det gläder mig att få framföra min tillfredsställelse över Radwans betänkande om den kommande Basel II-överenskommelsen. Utvecklingen av en ny ram för kapitalkrav kommer att maximera kapitalbestämmelsernas effektivitet, genom att man säkrar en övergripande finansiella stabilitet, bevarar förtroendet för finansinstituten och skyddar konsumenternas och spararnas intressen. Detta skulle inte bara gynna bankbranschen, utan också hela EU:s ekonomi. En strukturerad dialog mellan tillsynsorgan, tillsynsmyndigheter och företrädare för banker och värdepappersföretag är emellertid nödvändig för att skapa en hållbar kapitalram. En central del - nämligen den demokratiska kontrollen - har saknats. Radwans mål att få med Europaparlamentet i diskussionen om kapitalkrav och att lägga till demokratiserande delar till beslutsprocessen är därför mycket välkommet. Principen om att ta hänsyn till företagsrisker vid prissättning av lån är sund. Risker bör behandlas på samma sätt, oavsett det aktuella institutets rättsliga karaktär och delaktighetsnivå. Farhågorna beträffande utlåning till små och medelstora företag, som betonas i betänkandet och av många kolleger, är emellertid välgrundade. I Finland exempelvis har bara de stora bankerna och ett dussintal företag extern kreditvärdering. Endast återanvändning av extern kreditvärdering är därför inte en hållbar lösning för oss på kort sikt. I stället skulle intern kreditvärdering grundad på vissa nyckeltalskriterier kunna utvecklas för att undvika oskäliga kostnader för små och medelstora företag. Jag är oroad över ett stort antal nationella alternativ. Jag är rädd att de nationella tillsynsorganen kan komma att tolka och tillämpa den nya ramen på olika sätt. Dessa nationella olikheter skulle kunna skapa en snedvriden konkurrens på den inre marknaden. Jag vill också nämna ömsesidigt erkännande med Förenta staterna. Banker och värdepappersföretag från EU som är verksamma i länder utanför EU borde inte straffas med den potentiella börda som uppkommer genom olika krav från tillsynsmyndigheterna i hemlandet och värdlandet. Detta är en fråga av yttersta vikt för oss, särskilt för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Förenta staterna, där vi har diskuterat dessa bestämmelser om ekonomisk säkerhet. Herr talman, herr Radwan, mina damer och herrar! Vad handlar Basel II om? Det handlar om kreditvärdigheten och de säkerheter som krävs för denna. Därför är vi främst intresserade av hur detta kommer att påverka små och medelstora företag. Två tredjedelar av arbetskraften i Europa finns trots allt i dessa företag, och de betalar 80 procent av skatterna. Därför kräver vi också förberedelser inför införandet av Basel II i form av en stabilitetspakt för små och medelstora företag. Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har gett STOA i uppdrag att utföra en studie. Ett av de viktigaste rönen var att bankerna enligt kreditvärderingsförfarandena krävde upp till 400 procent mer i deposition för finansieringen av riskföretag och nystartade företag. Jag tror att detta bör visa oss att vi i budgetutskottet också bör göra oss delaktiga. Som ledamot i budgetutskottet har jag tillsammans med föredraganden Mulder lagt fram ett förslag om att starta ett pilotprojekt på detta område som genom de europeiska instituten och bankerna ger garantier för små och medelstora företag. Särskilt bör garantier på upp till 25 000 euro ställas till små och medelstora företags förfogande. Vi vill ha ett paket på tio- eller hundratals miljoner så att vi kan hjälpa de små företagen. Vi vill också ha ett utbildningspaket, särskilt för finansdepartementen. Här, liksom i Lissabonprocessen, måste vi undersöka vilka följder skattelagstiftningen kommer att få för de olika strukturerna för eget kapital, reserver, fonder, avskrivningar, bolagsbeskattning, avgifter för icke vinstdrivande verksamhet m.m. Här finns det mycket att kontrollera, och jag vill uppmana kommissionen att ta upp dessa frågor i sin rapport, som borde ha varit klar för länge sedan, så att även medlemsstaterna och deras ministrar kan införa och förbereda sig för Basel II på ett så bra sätt som möjligt. . (EN) Herr talman! Radwan tog upp kommittéförfarandet, och jag vill betona att en av de viktigaste kommentarerna som kommissionen har tagit del av är att den nya ramen måste kunna uppdateras snabbt. Kommissionen håller med om att detta är mycket viktigt, och det uppmärksammas också i det betänkande som vi diskuterar här i dag. Kommissionen tar till sig parlamentets oro över användningen av kommittéförfarandet: det är en gammal fråga som har diskuterats ofta i denna kammare. Denna oro återspeglas också i förslaget till betänkande som har lagts fram av Radwan. Alla föreslagna bestämmelser, både artiklar och bilagor, kommer att finnas med i kommissionens förslag och alla kommer att behöva antas i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Parlamentet kommer därför att ha full rätt att göra alla kommentarer det önskar. Som jag har sagt ett antal gånger i kammaren, stöder kommissionen parlamentets önskan att ändra artikel 202 i fördraget, vilket Randzio-Plath mycket väl känner till. Min andra punkt gäller de små och medelstora företagen. Frågan har tagits upp av en rad ledamöter, bland andra Karas, Markov, Villiers och Ilgenfritz. Jag vill påpeka att det har gjorts åtskilliga förbättringar för att säkra rättvisa och proportionerliga kapitalkrav för bankutlåning till små och medelstora företag. Exempel på detta är sänkningen av kraven för låntagare med större risk; en sänkning med i genomsnitt 10 procent för mindre låntagare som gör det möjligt för små och medelstora företag att ingå i låneportföljen när lånet är mindre än en miljon euro. Karas frågade om detta kunde indexeras med hänsyn till inflationen. Jag skulle absolut inte ha någonting emot detta, men det är en av de frågor som bör utvecklas inom ramen för kommittéförfarandet. Konsekvensanalyser har utförts, och resultaten visar att de nya bestämmelserna skulle leda till rättvisa och proportionerliga kapitalkrav för utlåning till små och medelstora företag. De små och medelstora företagen gynnas alltså, och jag kan därför inte hålla med Ilgenfritz. Jag skulle vilja hänvisa honom till Villiers mycket relevanta kommentarer, som står i direkt kontrast till hans åsikter. Jag föreslår att dessa två ledamöter kort diskuterar frågan, men kommissionen håller förvisso med Villiers. Vi har sedan frågan om riskkapital, som i synnerhet Ettl hänvisade till. Kommissionen delar åsikten att riskkapital och investeringar av egenkapital i nystartade företag är viktiga. Syftet med tillsynslagstiftningen, vilket är vad vi diskuterar, är emellertid att skydda det finansiella systemet och insättarnas och spararnas intressen. Ettl framhöll förvisso själv behovet av konsumentskydd. Vi måste därför vara säkra på att vi inte hanterar mer riskfyllda investeringar, t.ex. i riskkapitalföretag, på ett alltför lättvindigt sätt, och därmed riskerar att skada konsumentskyddet. Som jag nämnde tidigare, är jag dock glad att kunna klargöra att rabatten för små företag - dvs. sänkningen med upp till 20 procent för utlåning till mindre företag - också kommer att gälla för lån av egenkapital till riskkapitalföretag. Flera ledamöter har efterlyst ytterligare analyser. Europeiska rådet i Barcelona uppmanade till ytterligare analyser av konsekvenserna av Basel II för den europeiska ekonomin. Mot bakgrund av denna begäran håller nu PricewaterhouseCoopers på att genomföra en analys. Förslaget till rapport skall enligt planerna läggas fram i slutet av detta år, och den slutliga rapporten i slutet av mars. Resultatet av analysen skall överlämnas till kommissionen i början av 2004. Som jag sade tidigare har vi nu genomfört konsekvensanalyser, och nästa år kommer PricewaterhouseCoopers att genomföra ytterligare analyser som ett resultat av de krav som Europeiska rådet i Barcelona har ställt på kommissionen. Randzio-Plath framhöll det faktum att det bara är ett begränsat antal banker i Förenta staterna som blir tvungna att följa Basel II-bestämmelserna. Enligt Roger Ferguson, som är Federal Reserves vice ordförande, innebär dock det faktum att Basel II skall gälla för dessa ?tio plus tio? banker i Förenta staterna - de tio största och de tio näst största - att mer än 99 procent av Förenta staternas utländska banktillgångar kommer att omfattas av bestämmelserna. Vi kan därför acceptera att konkurrensen mellan europeiska och amerikanska banker kommer att vara rättvis på den internationella marknaden. Randzio-Plath och andra tog upp frågan om procykliskheten. Som jag sade tidigare i mitt inledningsanförande, är en ökad riskkänslighet en viktig faktor. Jag anser - och det hoppas jag även att parlamentet gör - att rapporten är väl avvägd i detta avseende. Ändringar har införts för att minska de föreslagna bestämmelsernas procykliska effekter, vilket är gott och väl. Vi hoppas också att en bättre riskhantering till följd av hela Basel II-förfarandet kommer att göra bankerna bättre förberedda för att hantera effekterna av ekonomiska nedgångar. I sitt inledningsanförande tog Radwan upp en viktig punkt om mjuk lagstiftning. Jag förstår mycket väl parlamentets farhågor kring detta. Mjuk lagstiftning innebär att parlamentet kan kringgås. Jag godtar synpunkten hos de som säger att mjuk lagstiftning måste begränsas, så att lagstiftningens demokratiska innehåll inte kan förvanskas. Jag godtar synpunkten, men har svårt att gå med på att hela konceptet med mjuk lagstiftning skulle vara tillämpligt, både för redovisningsstandarderna och Basel II. Radwan framhöll också redovisningsstandarderna. Båda dessa områden - redovisningsstandarderna och Basel II - är oerhört komplicerade. Jag tror att Radwan håller med om det. Det är därför rimligt att man ber experter på dessa områden att formulera bestämmelser, vilket är vad som sker i Internationella redovisningsorganet (IASB) och Basel II-kommittén, i vilken kommissionen är observatör. När detta arbete slutförts kommer resultatet att fastställas i form av direktiv. Det kommer att bli ett direktiv om Basel II och ett om internationella redovisningsstandarder. Parlamentet kommer därför att ha rätt att lägga fram alla eventuella klagomål och ta upp sakfrågor. Jag upprepar att samtidigt som jag håller med Radwan i hans åsikt om mjuk lagstiftning rent allmänt, anser jag inte att det är rätt att tillämpa detta på Basel II eller redovisningsstandarderna. Tack så mycket, kommissionsledamot Bolkestein. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0180/2003) av Ioannis Koukiadis för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om de rättsliga grunderna och respekten för EG-rätten (2001/2151(INI)). Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden gjorde mig den äran att be mig att utarbeta ett initiativbetänkande om de rättsliga grunderna och respekten för EG-rätten. Betänkandets titel är inte exakt. Jag skulle nog säga att den är lite vilseledande. I själva verket rör det sig i betänkandet om en mycket stor fråga, som på grund av motsägelsefulla ståndpunkter är mycket besvärlig för rådet, kommissionen och Europaparlamentet, och som gäller en undersökning av möjliga rättsliga grunder för Europeiska unionens rättsliga befogenheter att införa straffpåföljder vid vissa allvarliga överträdelser av EG-rätten. Det råder stora meningsskiljaktigheter i frågan om och i vilken utsträckning man kan lagstifta om denna typ av verksamhet. För att vi skulle få fram ett väl underbyggt betänkande, föreslog jag därför att det skulle hållas en offentlig utfrågning med företrädare för de olika åsiktsriktningarna, vilket kommissionen godkände. Jag vill uttrycka min tacksamhet över deras bidrag, och tala om för kammaren att betänkandet bygger på de punkter där alla verkar mer eller mindre överens. Det gemensamma målet för oss alla måste vara en effektiv tillämpning av gemenskapsbestämmelserna, men med pålitliga lösningar, eftersom det allra viktigaste för oss är att skapa rättssäkerhet. Jag vill också påminna er om att frågan om att införa straffpåföljder för allvarliga överträdelser av EG-rätten också har väckts tidigare i samband med lagförslag om miljöskydd, skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, skydd av immaterialrätter, föroreningar till havs och föroreningsbrott i allmänhet. Ur rättslig synvinkel är det en ganska komplicerad fråga. Den försvåras ytterligare genom åtskillnaden mellan de tre pelarna. Betänkandet är inriktat på frågan om att lagstifta om straffpåföljder inom den första pelaren. För att göra problemet förståeligt, har jag nöjt mig med att formulera den grundläggande fråga som betänkandet ger ett positivt svar på, med andra ord i vilken utsträckning gemenskapen kan ålägga medlemsstaterna att införa straffpåföljder vid allvarliga överträdelser av EG-rätten. Det rör sig om den så kallade blandmetoden, där gemenskapen ålägger medlemsstaterna en skyldighet att införa straffpåföljder i den aktuella frågan. Jag har begränsat mig till denna metod, eftersom den verkar ha ett brett stöd. Den renodlade gemenskapsmodell som innebär att man inför straffpåföljder direkt i EG-rätten, vilket innebär att straffrätten på sätt och vis görs till gemenskapsfråga, väcker däremot allvarliga juridiska invändningar, eftersom det inte finns någon tydlig rättslig grund i fördraget i denna fråga och eftersom beslut om straffpåföljder faller under medlemsstaternas nationella suveränitet och straffrätten är en oförytterlig del av den nationella kulturen. En annan invändning som förs fram är också att straffpåföljderna innebär en begränsning av individens rättigheter, vilket förutsätter en fullständigt konstitutionellt samordnad stat och inte en ofullkomlig rättsordning, med de uppenbara ekonomiska inslag och det demokratiska underskott som kännetecknar Europeiska unionen. Under alla omständigheter skulle den rena gemenskapsmodellen, även om den accepterades, begränsas till införandet av en enda straffpåföljd. Modellen förefaller inte innebära någon befogenhet att utdöma straffpåföljd i detta specifika fall. Vad beträffar den så kallade nationella metoden, som innebär att medlemsstaterna har rätt att ålägga straffpåföljder vid överträdelser av EG-rätten, föranleder den inga problem. Det står staterna fritt att tillämpa denna metod. Påföljderna måste dock vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Det skulle till och med framgå tydligt att det sålunda inte rörde sig om en harmonisering av straffrätten eller straffpåföljder, eftersom det bara är den tredje pelaren som kan användas för detta, och då bara i specifika fall. Dessa frågor kommer att få en ny rättslig grund i och med den konstitution som utarbetas. Betänkandets ståndpunkt i den grundläggande fråga jag nyss nämnde, dvs. frågan om huruvida gemenskapen kan ålägga medlemsstaterna att införa straffpåföljder, är att gemenskapslagstiftaren har rättsliga befogenheter att kräva detta av medlemsstaterna. I betänkandet erkänns närmare bestämt den princip om skydd av lagstiftningen som fastställs i artikel 10 i EG-fördraget, dvs. medlemsstaternas skyldighet att se till att överträdelser av EG-rätten leder till effektiva straffpåföljder. Eftersom vi erkänner att medlemsstaterna har en sådan skyldighet, bör vi följaktligen också erkänna att gemenskapslagstiftaren kan ålägga motsvarande skyldigheter, åtminstone vid allvarliga överträdelser av EG-rätten. I betänkandet klargörs det därför att för att ett sådant gemenskapsinitiativ skall vara förenligt med nuvarande rättsordning får det bara användas i de fall där detta är den enda möjligheten att garantera att gemenskapsbestämmelserna verkligen följs. Slutligen framförs i betänkandet också förslaget att Europeiska kommissionen i egenskap av väktare av gemenskapens intressen skall kunna göra en anmälan eller föra enskild talan, åtminstone i de fall då motsvarande rätt erkänns i medlemsstaterna. Det är uppmuntrande att författningskonventet är inne på samma linje i sina slutliga resolutionsförslag, såsom framgår av artiklarna I-13, III-65 och III-172. När det nya fördraget har trätt i kraft, bör vi ta upp frågan på nytt. Herr talman! Kommissionen vill först och främst framföra sin uppskattning över den höga kvaliteten i Koukiadis betänkande, som är ett värdefullt arbetsdokument om det känsliga förhållandet mellan straffpåföljder och gemenskapsrätten. Detta betänkande har dessutom förtjänsten att vara det första institutionsdokumentet som ger en komplett översikt över detta problem, som visserligen inte är något nytt. Kommissionens tjänsteenheter är vidare angelägna om att ta itu med det i olika arbetsdokument när alla eller nästan alla de förslag som nämns i Koukiadis betänkande har lagts fram, särkilt de som gäller skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, miljöskydd genom straffrätt, samt rasism och främlingsfientlighet, vilket är ämnen som tidigare aldrig behandlats på ett så systematiskt sätt utanför den akademiska världen. Den andra anledningen till att jag gläder mig på kommissionens vägnar har att göra med det faktum att jag vid läsningen av betänkandet upptäckt att många av de synpunkter som framförs överensstämmer med kommissionens ståndpunkt. Kommissionen anser i likhet med Koukiadis inte att gemenskapen enligt fördragens nuvarande lydelse har någon allmän behörighet på det straffrättsliga området. Däremot anser kommissionen att gemenskapens officiella behörighet att uppfylla de mål som fastställs i artikel 2 i EG-fördraget gör gemenskapen behörig att ålägga medlemsstaterna att fastställa påföljder, vid behov även straffrättsliga sådana, om detta visar sig vara nödvändigt för att uppnå ett gemenskapsmål. I detta synsätt stöder man sig, som Koukiadis påpekat, på EG-domstolens rättspraxis, enligt vilken artikel 10 i fördraget, och jag citerar, innebär att ?medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa en effektiv tillämpning av EG-rätten?. Med fördragens nuvarande lydelse kan harmoniseringen av medlemsstaternas strafflagstiftning dock endast styras av bestämmelserna i avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen. Detta är också den ståndpunkt som kommissionen, med stöd av parlamentet, förvarar inför EG-domstolen i målet om ifrågasättandet av lagligheten i rambeslutet om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Avslutningsvis anser jag att Koukiadis betänkande, och särskilt dess slutsatser, besitter den enorma förtjänsten att det på ett förträffligt sätt belyser omfattningen av de ständiga svårigheter som sammanflätningen av politiken under gemenskapens första pelare och de handlingsmöjligheter som skall tillhöra den tredje pelaren innebär. Dessutom medför denna situation en risk för att beslutsprocessen blockeras. Det pris vi betalar för att överbrygga dessa svårigheter är att vi måste göra konstlade uppdelningar mellan lagstiftning som tjänar samma syften, vilket ofta gör unionens agerande till stor del obegripligt för medborgarna. Vidare är det viktigt att Europaparlamentet och EG-domstolen tillerkänns samma roll den de har i den första pelaren, så att vår strävan efter effektivitet går jämsides med en förbättring av de demokratiska och rättsliga kontrollerna och åtgärderna. Kommissionen välkomnar därför förslaget om att föra in avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen i gemenskapssystemet som sådant, som konventet rekommenderat. Kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att detta viktiga steg framåt skall klara sig igenom den regeringskonferens som inleds nästa månad. Jag vet att parlamentet i detta avseende är helt enigt med kommissionen. Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Koukiadis till hans utmärkta betänkande. Han har verkligen bemödat sig om att klargöra detaljerna i denna känsliga fråga. I betänkandet gör man med rätta skillnad mellan de specifika begreppen och vad som är den huvudsakliga tanken med gemenskapens verksamhet, genom kravet att medlemsstaterna vid behov skall fastställa påföljder. Denna tanke är den lojalitetsplikt som följer av artikel 10 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Man är också noga med att, som kommissionen just gjorde, framhäva den milt sagt speciella situation som det innebär att man har en dubbel möjlighet att använda dels avsnitt VI, dels den första pelaren. I betänkandet framhålls dessutom att den första pelaren bör användas när så är möjligt, vilket parlamentet alltid har gjort och vilket är helt riktigt. Som kommissionsledamoten också just påpekade inverkar detta inte heller negativt på de stora framsteg som det innebär att den europeiska konstitutionen åtminstone formellt fastställer att pelarna skall avskaffas, och anpassar den tredje pelarens egenskaper till den första. Det här är en fråga som vi måste försöka att hålla fast vid under regeringskonferensen, och där är jag helt enig med kommissionsledamot Bolkestein. Min grupp stöder denna text av Koukiadis, som dessutom varit mycket flexibel genom att föreskriva två av de punkter för vilka vi uttryckligen begärde att proportionalitetsprincipen skulle tillämpas. Med andra ord krävs det inte att sanktioner tillämpas om man kan nå samma mål med hjälp av andra rättsliga instrument. I vissa fall kommer det att bli nödvändigt med sanktioner, men vi måste alltid försöka att se till att inte tillämpa lagens strängaste straff om målet kan nås med den minst stränga påföljden. Detta har Koukiadis på ett lämpligt sätt tagit med i sitt betänkande, och det vill jag tacka honom för. Jag därför att vi har ett balanserat betänkande framför oss som speglar kommissionens och parlamentets ständiga strävan att gemenskapsrätten inte bara skall vara tomma ord, utan att den skall vara effektiv. Ingen lag kan vara effektiv utan påföljder, utan möjlighet att kräva att lagen följs genom att man vidtar lämpliga åtgärder vid överträdelser. Jag skulle återigen vilja gratulera föredraganden, och jag förlitar mig på att parlamentet med en bred majoritet kommer att rösta för texten i hans betänkande. Herr talman! Jag vill också tacka och gratulera föredraganden. Det är ett mycket lägligt och välgjort betänkande om en fråga som, som sagt, är mycket komplicerad och känslig. Även om frågan är komplex måste vi inta ett praktiskt förhållningssätt till den. Det har funnits tillfällen i vårt utskott då medlemsstaterna har lagt fram initiativ där de vill att vi skall införa rättsliga påföljder, men vi befinner oss i en situation där vi inte kan uppfylla deras önskemål. Med tanke på denna situation kommer rådet och medlemsstaterna i samband med regeringskonferensen att uppskatta de förnuftiga förslag som har lagts fram här. Jag slogs också av den idé som lades fram för oss - vid den upplysande expertutfrågningen när Koukiadis höll på att utarbeta detta betänkande - att gemenskapen bör och måste ha de medel som krävs för att, i den mest vidsträckta bemärkelse, kunna skydda sin egendom. Det är detta vi talar om: egendom i dess mest vidsträckta bemärkelse. Jag måste emellertid ta upp och betona en sak. Om vi skall ge gemenskapen befogenheter inom detta ansvarsområde - vilket vi bör göra - bör dessa också stödjas av den typ av balans som uppnås av gemenskapen själv, genom att den undertecknar Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Om vi skall få vissa befogenheter på det straffrättsliga området, om än begränsade, måste detta avvägas genom att vi väger denna lagstiftning mot något fundamentalt och grundläggande som garanterar våra medborgares mänskliga rättigheter. Herr talman! Vid denna sena timme finns inte mycket mer att säga, i synnerhet eftersom vi alla håller med om betänkandets fördelar och dess grundläggande poäng. Jag vill bara kort ta upp tre principer. För det första är det uppenbart att straffrätten och straffpåföljder berör medborgarnas frihet mer än någon annan del av lagstiftningen, och det är därför avgörande för friheten som en grundsten i rättssäkerheten att man fullständigt förvissar sig om att det finns en giltig konstitutionell grund för användningen av straffrätten. En av de saker som betänkandet och dess motivering gör är att visa exakt i vilken omfattning det finns en grund. För det andra är det i vår demokratiska gemenskap nödvändigt att medborgarnas företrädare får rösta om huruvida straffrätten bör utvidgas. Bara detta faktum gör att vi måste betrakta tredje pelaren som en mycket suspekt grund för alla former av inblandning i straffrätten. Den utesluter i praktiken medborgarnas demokratiska företrädare i detta parlament på förhand, och företrädarna i de nationella parlamenten i efterhand. Det känns därför mycket bra att förstå, vilket Koukiadis visar, att detta är en fråga för gemenskapspelaren. Jag vill betona stycket om subsidiaritet och proportionalitet i punkt 7. Det sänder, återigen, ett budskap till medlemsstaterna om att de skall förbättra sin straffrätt på ett lämpligt sätt och vara lyhörda för lokala rättstraditioner. Det är fullständigt avgörande. Detta är tre viktiga principer i ett utmärkt betänkande. Jag välkomnar herr Bolkestein tillbaka från hans korta vistelse i Skottland, där han var mycket välkommen. . (EN) Jag skall fatta mig kort. Som MacCormick sade - och jag välkomnar honom tillbaka till Strasbourg efter våra två sammanträden i Edinburgh - är vi alla överens. Wallis tog upp frågan om ett undertecknande av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är en mycket god idé. En del har föreslagit att vi i stället för denna stadga om de grundläggande rättigheterna, som nu är färdig och troligen kommer att bli en del av den nya konstitutionen - även om vissa inte vill det - bara borde ha undertecknat Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det finns i nuläget en risk att det blir ett slags konkurrens mellan de två instrumenten. Detta har vi redan diskuterat, men vi beslutade till sist - som Wallis känner till - att vi skulle ha en stadga om de grundläggande rättigheterna. Frågan är nu om det tjänar något till att underteckna Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, utöver den stadga som vi redan har. Jag är försiktig när det gäller att duplicera instrument, så jag undrar om Wallis förslag är bra, men det är förvisso värt att beakta. Tack så mycket, kommissionär Bolkestein. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (Sammanträdet avslutades kl. 21.10.)

sv

1. Bättre karriärer och ökad rörlighet: ett europeiskt partnerskap för forskare (

sv

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 11.50.)

sv

Röstförklaringar Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min tyska kollega Angelika Nieblers betänkande om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Staten Israel. Jag gratulerar helhjärtat kommissionen som förhandlade fram avtalet utifrån principerna om ömsesidig nytta, båda parternas möjlighet att medverka i respektive parts program och verksamhet på de områden som omfattas av avtalet, icke-diskriminering samt ett effektivt skydd och en rättvis fördelning av immateriella rättigheter. Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min spanska kollega Gerardo Galeotes betänkande om förslaget till rådets beslut om tillstånd för Frankrike att tillämpa en nedsatt punktskattesats för ”traditionell” rom som framställs i landets utomeuropeiska departement och om ändring av rådets beslut av den 18 februari 2002. Förslaget till beslut ger Frankrike rätt att från och med den 1 januari 2007 till och med den 31 december 2012 tillämpa en nedsatt punktskattesats för en betydande kvot för ”traditionell” rom som framställs i landets utomeuropeiska departement. Detta innebär en utökning och förlängning av de skatteregler som för närvarande tillämpas på traditionell rom eftersom situationen har förvärrats de senaste åren. Det här är utmärkta nyheter för produktionen i sektorn för sockerrörsrom, vilket är avgörande för den ekonomiska och sociala balansen i dessa territorier. Det gläder mig att denna omröstning vid första behandlingen och utan ändringsförslag öppnar för ett snabbt antagande av dokumentet. Jag värdesätter min franska kollega Margie Sudres viktiga arbete, som orubbligt har försvarat frågan i utskottet för regional utveckling. Margie Sudre : skriftlig. - (FR) I de nya skattereglerna tas hänsyn till att den traditionella romen från de utomeuropeiska departementen har blivit betydligt mindre konkurrenskraftig sedan 2001 och att stödet till sektorn för sockerrörsrom är avgörande för den ekonomiska och sociala balansen i dessa regioner. Åtgärden motsvarar sektorns extra kostnader till följd av de handikapp som förknippas med ställningen som yttersta randområden, särskilt det avlägsna läget, den lilla marknaden och den besvärliga topografin, vilket förklarar det höga priset på rörsocker. Kommissionen beaktade lämpligt nog att 40 000 arbetstillfällen på totalt 5 500 jordbruksföretag direkt eller indirekt var beroende av odlingen av sockerrör. Det nya skattesystemet bör även bidra till att bevara tio destillerier i Guadeloupe, nio i Martinique, tre i Réunion och ett i franska Guyana, samt 22 000 arbetstillfällen som är direkt förknippade med romframställningen. EU-stödet kommer att bidra till att bevara handeln med rom från de utomeuropeiska departementen och motstå konkurrensen från producenter i AVS-länderna. Detta kommer att gynna lokala producenter som har väntat på ett positivt tecken, medvetna om de extrema svårigheter som de har framför sig de närmaste åren, särskilt efter den förödelse som cyklonen Dean orsakade i Antillerna förra månaden. Lars Wohlin : skriftlig. - Jag har idag röstat emot betänkandet av Gerardo Galeote. Frankrike ska inte få gynna romproducenter i sina utomeuropeiska departement genom lägre skatter än tillåtet. Att gynna jordbruket i mindre utvecklade länder görs bäst genom tullar för jordbruksprodukter från alla världens länder samt den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) slopas. Vidare har punktskatter på alkohol till syfte att dämpa alkoholkonsumtionen. Alkoholens skadeverkningar är precis lika stora om alkoholen är producerad på Guadeloupe eller Martinique som om den är producerad någon annanstans. Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om passagerarhandtag på tvåhjuliga motorfordon (kodifierad version). Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 27 mars 2003 då kommissionen lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kodifiering av rådets direktiv 93/32/EEG av den 14 juni 1993 om passagerarhandtag på tvåhjuliga motorfordon. I sitt yttrande av den 26 juni 2003 förklarade rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, att förslaget begränsade sig till vanlig kodifiering utan några större ändringar av de rättsakter som förslaget gällde. Trots det är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning. Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om stöd för tvåhjuliga motorfordon (kodifierad version). Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 28 mars 2003 då kommissionen lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kodifiering av rådets direktiv 93/31/EEG om stöd för tvåhjuliga motorfordon. I sitt yttrande av den 26 juni 2003 förklarade rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, att förslaget begränsade sig till vanlig kodifiering utan några större ändringar av de rättsakter som förslaget gällde. Trots det är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning. Jean-Pierre Audy : in writing. - (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om monteringsplatsen för den bakre registreringsskylten på två- och trehjuliga motorfordon (kodifierad version). Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 5 september 2006 då kommissionen lade fram ett förslag till kodifiering av rådets direktiv 93/94/EEG av den 29 oktober 1993 om monteringsplatsen för den bakre registreringsskylten på två- och trehjuliga motorfordon. Jag vet inte om denna fråga hänsköts till rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter. Hur som helst är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning. Ilda Figueiredo : Vi vet att statistiken över utbildningen i gemenskapen under det senaste årtiondet har tagits fram utifrån ett informellt avtal mellan medlemsstaterna till följd av rådets resolution av den 5 december 1994 om främjande av utbildningsstatistik i Europeiska unionen. Medlemsstaterna sammanställer denna statistik och översänder den varje år till kommissionen (Eurostat) på frivillig basis genom en gemensam insats tillsammans med Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Unescos statistikinstitut, som vanligtvis kallas ”UOE-datainsamlingen”. Eurostat samlar även in data om utbildning och livslångt lärande via andra källor samt data om yrkesutbildning på företag. Nu görs ett försök att skapa en ny rättslig ram för att reglera och formalisera framtagandet av gemenskapsstatistik för att skapa ett hållbart system för framtagande av statistik i dessa sektorer. Det fanns dock en del luckor och oklarheter som behövde redas ut under parlamentsdebatten. Den slutliga texten tycks därför garantera en större öppenhet. Man hoppas också att genomförandet inte kommer att innebära en orimlig administrativ eller ekonomisk börda. Milan Gaľa : skriftlig. - (SK) Jag gratulerar Nikolaos Sifunakis till ett väl sammanställt betänkande. Jag röstade entydigt för det framlagda dokumentet. Som föredragande för utskottet för kultur och utbildning för ett förslag om inrättande av en europeisk ram för kvalifikationer för livslångt lärande välkomnar jag kommissionens lagstiftningsinitiativ. Jag tycker att det är viktigt att se till att det även finns återkoppling till våra insatser för att lyfta fram utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande inom ramen för Lissabonstrategin och konkreta åtgärder på utbildningsområdet i EU. Med hjälp av jämförbar statistik kan man skapa ett fungerande system för jämförelse av statistik om utbildning och livslångt lärande. Vi kommer att ha tillgång till ytterst betydelsefull statistik som kommer att hjälpa oss att fokusera på brister eller felaktiga mål vid genomförandet av gemenskapens utbildningspolitik. Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan godtar kommissionens förslag och Europaparlamentets tillägg, förutsatt att EU:s institutioner respekterar principen att utbildningspolitik är en nationell angelägenhet. Europaparlamentets kulturutskott föreslår emellertid i ändringsförslag 7 att man också ska ta in en skrivning som refererar till ”EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna”. Någon sådan finns inte. EU-länderna har inte fastställt någon sådan stadga. Det fanns ett sådant inslag i det förslag till konstitutionellt fördrag som förkastades i den demokratiska processen sommaren 2005. Däremot har alla EU:s medlemsstater skrivit under Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Detta betyder att alla EU-medborgare kan hävda sina grundläggande fri- och rättigheter i Europadomstolen. EU-stadgan representerar motsatsen till det ”smalare men vassare” EU som det ofta talas om i festtalen om subsidiaritet. EU ska ägna sig åt de gränsöverskridande frågorna, men hålla sig borta från det som de enskilda medlemsstaterna kan besluta om själva eller som redan reglerats i andra internationella fördrag. Av detta följer att man bör avvisa förslaget till EU-stadga för grundläggande rättigheter liksom naturligtvis förslaget till ”nytt” fördrag för EU. Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Statistiken bevisar det vi redan vet, nämligen att en bra utbildning ger löfte om högre inkomst och skydd mot arbetslöshet. På så sätt är det oansvarigt av EU att ständigt släppa in ett stort antal outbildade migranter, som sedan är dömda till ett liv i arbetslöshet och svartarbete, vilket leder till att låglönesektorn sätts under ännu större press, och som hamnar i kriminalitet eller ”bara” belastar välfärdsstaten. Om det verkligen råder brist på yrkesutbildad arbetskraft så borde vi utbilda vårt eget folk i stället för att locka hit billiga ersättare från utlandet med gröna eller blå kort, vilket pressar ned lönerna. Här är det viktigt att ha statistik för att kunna vidta åtgärder vid en oönskad utveckling. Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jag lade ned min röst om Georg Jarzembowskis betänkande eftersom höghastighetssträckorna i Europa har byggts ut på senare år, framför allt mellan stora städer, och kortare sträckor har blivit förskräckligt försummade, trots att 90 procent av resorna görs på kortare sträckor. Å ena sidan kräver Bryssel att människor blir mer rörliga och vill styra trafiken från väg till järnväg. Å andra sidan försöker man få till stånd en rakt motsatt utveckling med det magiska receptet privatisering. EU måste se till att gemensamma standarder och system underlättar det gränsöverskridande järnvägsresandet och att viktiga trafikledsprojekt främjas. I slutändan måste EU dock inse att privata investerare inte har landets och folkets välbefinnande i åtanke utan till syvende och sist endast den egna vinsten och avkastningen på egna investeringar. Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Georg Jarzembowskis betänkande, delvis för att jag hoppas att vår utmärkta föredragande kommer att lyssna på pensionärerna i Rom som visste att vi skulle rösta om betänkandet och som när jag begav mig av till Strasbourg sa följande till mig: ”Men herr Fatuzzo, ni har inte gett någon förklaring till hur ni har röstat på så länge! Vi skulle vilja att ni berättade för Europaparlamentet, och även om alla håller på att gå, är upptagna av sina egna tankar och småpratar när ni talar så skulle vi vilja att ni berättade för talmannen, som lyssnar noga på det ni säger, att det äntligen bör tas fram kort för fri rörlighet i hela Europa för de pensionärer som vill se Europa med egna ögon efter att tillbringat så många år med att bygga det. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Slutförandet av förhandlingsprocessen mellan Europaparlamentet och rådet om det som något förskönande kallas ”utvecklingen av gemenskapens järnvägar” utgör början av liberaliseringen av den internationella persontrafiken från och med den 1 januari 2010. Vi vill påpeka att vi vid tidigare behandlingar i Europaparlamentet lade fram förslag om att avslå kommissionens initiativ. Majoriteten av Europaparlamentet röstade dock för att påskynda liberaliseringen (och privatiseringen) av persontrafik på järnväg och försökte att inkludera den nationella persontrafiken från och med 2017. Försöket var dock inte framgångsrikt och fick inte den majoritet som krävdes för att antas. Liberaliseringen av järnvägstransporterna är ett försök att överlämna de (lönsammaste) sträckorna till stora privata intressen genom att privatisera verksamheten på dessa sträckor (särskilt genom koncessioner) och därmed främja skapandet av monopol på bekostnad av offentliga medel. Järnvägstransporter är en strategisk sektor för ett lands utveckling eftersom de spelar en viktig roll för rörligheten för varor, arbetstagare och befolkningen i allmänhet och de innebär stora fördelar för miljön och för den sociala och territoriella sammanhållningen. Det som behövs är att främja och utveckla de offentliga järnvägssystemen i de olika länderna, inte att privatisera dem. Därför röstade vi emot det. Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Jag röstar för liberaliseringen av internationella transporter från och med 2010. Senast två år efter lagstiftningens ikraftträdande bör kommissionen undersöka direktivets effekter. Därefter kommer man att diskutera om de ska öppnas ytterligare. Konkurrens kommer således att tillåtas i begränsad omfattning och nationella leverantörer kommer inte att äventyras. Jag är lättad över att Europaparlamentet har argumenterat emot en automatisk liberalisering av nationella järnvägstransporter 2017. Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Jag röstar för Georg Jarzembowskis betänkande om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur. Det tredje järnvägspaketet utgör en mycket viktig del i transportlagstiftningen. Vi behöver öppna de internationella persontrafiknäten och kommissionen bör analysera läget på den internationella persontrafikmarknaden i syfte att fatta ett beslut om ytterligare liberalisering som även omfattar nationella transporter. Lars Wohlin : skriftlig. - Jag välkomnar möjligheten till gränsöverskridande tågtrafikm, men för att en marknad ska fungera måste konkurrensen ske på lika villkor. Det är därför olyckligt att EU framtvingar en lagstiftning som innebär att länder som ännu inte avreglerat järnvägstrafiken ges rätt att konkurrera med operatörer på en avreglerad marknad i samband med internationella resor. I praktiken ger detta förslag statsstödda järnvägsföretag möjlighet att konkurrera på en marknad där fri konkurrens råder, vilket på lång sikt riskerar att sätta marknadens mekanismer ur spel. Jag har därför valt att rösta nej till detta betänkande. Statsstödda järnvägsföretag bör inte tillåtas konkurrera på en marknad med fri konkurrens. Pedro Guerreiro : Förslaget till direktiv om ”behörighetsprövning av lokförare som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen” är en del av det tredje järnvägspaketet som främst syftar till att främja liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg. Även här bör det framför allt betonas att direktivets främsta mål kommer att vara att genom harmonisering undanröja alla hinder för liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg som kan bero på olika regler när det gäller yrkeskraven inom sektorn i varje land. Åtgärden kommer även att främja rörligheten för arbetskraft i sektorn. Utöver de viktiga frågor som direktivet ger upphov till måste det betonas att antagandet av harmoniserade regler på gemenskapsnivå om behörighetsprövning av arbetstagare i järnvägssektorn i varje land aldrig får hindra mer progressiva rättigheter eller standarder som redan införts på medlemsstatsnivå eller beröva medlemsstaterna rätten att själva införa dessa rättigheter eller standarder. Verkligheten visar dock även här att liberaliseringen och privatiseringen av järnvägstrafiken har äventyrat arbetstagarnas rättigheter och minskat antalet arbetstagare i järnvägssektorn med allvarliga konsekvenser för den servicenivå som erbjuds. Jörg Leichtfried : Jag röstar för ett standardiserat körkort för lokförare. Harmoniseringen av förarutbildningen kommer även att leda till ökad säkerhet på järnvägarna i framtiden. En åldersgräns på 20 år och lämplig skol- och språkutbildning är nu obligatoriska villkor för att få lov att arbeta som lokförare inom den internationella järnvägstrafiken. Standardiseringen av utbildningen är nyckeln till ett europeiskt järnvägsnät. Körkort som utfärdas i en medlemsstat kommer i framtiden att erkännas av alla andra medlemsstater. Pedro Guerreiro : Det tredje järnvägspaketet som främst syftar till att främja liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg innehåller en förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Framför allt kan vi konstatera att förordningens grundläggande syfte är att undanröja alla hinder för liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg som kan bero på olika regler när det gäller tågresenärers rättigheter och skyldigheter i de olika länderna. Utöver att betona denna första punkt - som är den centrala frågan - anser vi verkligen att det är nödvändigt att skydda resenärernas rättigheter, först och främst rätten till offentlig persontrafik på järnväg som tillhandahålls av offentliga företag i varje land. Verkligheten visar att det är liberaliseringen och privatiseringen av järnvägstrafiken som äventyrar resenärernas rättigheter. Detta har lett till att allmänhetens tjänsteutbud och villkoren för resenärernas rörlighet har försämrats samt till att biljettpriserna har höjts. Det har i sin tur lett till att hundratals kilometer järnvägsspår har försvunnit, att stationer har lagts ned, att antalet arbetstagare i järnvägssektorn har minskat och att deras lön och anställningsrättigheter hotas. Det här är en ödesdiger politik som arbetstagarna och allmänheten motsätter sig. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag stödde detta betänkande om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Det skulle ursprungligen bara gälla tågresenärer inom den internationella järnvägstrafiken, så det gläder mig att våra synpunkter har hörsammats, och att reglerna nu kommer att omfatta nationell järnvägstrafik också. Från och med 2009 kommer en rad befogade grundläggande rättigheter att tillämpas, inbegripet rätt till transport för människor med nedsatt rörlighet. Dessutom välkomnar jag att det ska införas ett system för ersättning i händelse av förseningar. Jörg Leichtfried : Jag röstar för en ny resenärsförordning från och med 2009. I förordningen regleras bland annat ersättning vid stora förseningar, företagens ansvar för passagerare och deras bagage, transporter av funktionshindrade personer och vilken information som järnvägsföretagen ska tillhandahålla. Detta innebär i praktiken att om det i framtiden blir en försening vid en gränsöverskridande transport på mellan 60 och 119 minuter kommer kunderna att ha rätt att få tillbaka 25 procent av biljettpriset. Ersättningen ökar till 50 procent vid förseningar på över två timmar. Det innebär mer rättsliga anspråk men leder också till ökad visshet för järnvägskunderna. Det är nu upp till medlemsstaterna att så snart som möjligt, och inte först om 15 år, utvidga dessa regler till att även omfatta de nationella transportnäten. Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Detta betänkande om tågresenärers rättigheter och skyldigheter bör välkomnas. Lars Wohlin : skriftlig. - Även om det senaste förslaget inte ställer lika hårda krav på tågoperatörerna som tidigare förslag, så omfattar förslaget fortfarande alltför långtgående bestämmelser om alltifrån hur man ska kunna köpa biljetter (via telefon, internet och i automater) till tågbolagens skadeståndsansvar med avseende på resgods. Vidare detaljregleras olika kompensationer för förseningar (ersättningsnivåer, rättigheter till måltider osv.) och minimikrav på information om vad som kan orsaka eventuella förseningar. Jag valde att rösta emot förslaget, eftersom operatörerna själva måste få möjlighet att utveckla dessa tjänster utifrån det skydd som resenärerna efterfrågar (och är beredda att betala för i form av högre biljettpriser). Vidare står inte de långtgående regleringarna i proportion till det mervärde som skapas av att befintliga regler på medlemsstatsnivå ersätts i de länder som valt nationell lagstiftning. Mathieu Grosch : skriftlig. - (DE) Liberaliseringen av järnvägarna är inte något självändamål. Den måste gynna användarna och öka effektiviteten. Liberaliseringen av internationella transporter är naturlig eftersom inget enskilt land bör kunna isolera sig från ett annat. Inom nationella transporter finns det vare sig syfte eller mening med att utsätta de lönsamma sträckorna för konkurrens under liberaliseringen och samtidigt överlåta de olönsamma sträckorna till den offentliga sektorn utan någon ersättning. Med detta i åtanke väntar jag spänt på tillämpningen av den nyligen antagna förordningen om offentlig persontrafik. Parlamentet försvarade resenärernas rättigheter gentemot medlemsstaterna och järnvägsföretagen, vilket är en enorm framgång för EU:s medborgare. Särskilt i transitländer som Belgien skulle det vara meningslöst och orättvist att skilja mellan internationella och nationella resenärer. I det avseendet är det tredje järnvägspaketet ett steg i rätt riktning, även om det säkerligen inte kommer att vara det sista. Brian Simpson : Jag kommer att rösta för den kompromiss som våra föredragande har enats om med ministerrådet, eftersom jag anser att det är ett framsteg för hela EU:s järnvägsindustri, och det bästa avtalet som parlamentet har vid denna tidpunkt. Men järnvägsindustrins långsamma arbetstakt är inte bara frustrerande utan fungerar också som en mycket effektiv broms för den typ av radikala åtgärder som krävs för att uppliva järnvägarna i många av våra medlemsstater. Det råder en stor skillnad mellan till exempel järnvägarna i Frankrike och Tyskland jämfört med dem i Bulgarien och Rumänien. Denna skillnad måste övervinnas om vi menar allvar med att utveckla ett järnvägsnät som är klart täcker hela EU. Slutligen, samtidigt som jag välkomnar avtalet om att alla järnvägar bör vara fullständigt tillgängliga inom 15 år, är det inte sorgligt och en anklagelse mot vår järnvägsindustri att många människor med nedsatt rörlighet inte har tillgång till sin järnväg på 2000-talet? Järnvägsindustrin har fastnat i en filosofi av ”det går inte” snarare än ”det går visst”. Jag hoppas att detta åtgärdspaket åtminstone flyttar oss iväg från negativitet och utgör början på en mer positiv era för våra järnvägar. (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.) Czesław Adam Siekierski: (PL) Vi har avgett vårt yttrande över ändringarna av den tidigare reformen av EU:s sockermarknad. Den reformen utarbetades 2005 och var tänkt att återställa jämvikten på marknaden. Tråkigt nog är mitt intryck att alla dessa förslag utgör betydande begränsningar av sockerbetsodlingen för att skapa utrymme för rörsocker. Det är jag helt emot. Vi kan inte låta den traditionella sockerbetsodlingen och sockerproduktionen i EU utplånas. Jag tror inte att det nya förslag som kommissionen lade fram i maj 2007, som var avsett att ge incitament till att dra tillbaka nästan 3,8 miljoner ton socker från EU:s marknad, kommer att ge förutspått resultat den här gången heller. När det gäller den hotade obligatoriska kvotminskningen 2010 kan kvotminskningar inte ta hänsyn till storleksändringar i de kvoter som frivilligt och mot ersättning tidigare avståtts till omstruktureringsfonden, eftersom produktionsbegränsningarna genomfördes i mindre konkurrenskraftiga regioner, i enlighet med reformens syfte, efter utbetalning av lämplig ekonomisk ersättning. Jan Březina: (CS) Herr talman! Tyvärr leder den föreslagna sockerreformen inte till något positivt. Det beror på att de berörda parterna, trots att sockerreformen tycks vara baserad på ekonomiska faktorer, tenderar att ta hänsyn till andra faktorer när de överväger om de ska lämna marknaden. Trots att Tjeckien har en lönsam sockerproduktion avstod vi ändå 22 procent av kvoten. Den kvoten ligger i Västeuropas händer. Tyvärr kan de föreslagna åtgärderna påverka Tjeckien negativt. Samma faktorer som gör sockerproduktionen i vårt land lönsam och ger oss konkurrensfördelar, till exempel att enskilda sockerbetsodlares innehav i genomsnitt är större, kan mot bakgrund av de här förslagen bli en nackdel om jordbrukarna har rätt att lämna marknaden. En situation där de som inte behöver några bidrag för att överleva lämnar marknaden är knappast önskvärd. I det avseendet är reformen ett steg i fel riktning. Därför röstade jag emot föredragande Katerina Batzelis båda betänkanden. Hynek Fajmon: (CS) Mina damer och herrar! Vid dagens omröstning röstade jag, tillsammans med mina kolleger i det tjeckiska demokratiska medborgarpartiet, emot föredragande Katerina Batzelis betänkanden om reformen av sockerordningen. Hittills har reformen skadat Tjeckien. Många sockerfabriker har lagts ned och maskiner och teknik har förlorat sitt värde. Mitt land har under många århundraden haft en tradition av sockerproduktion och sockerexport. Vi har nu, på grund av en dålig EU-politik, blivit en nettoimportör av socker. Detta är ett resultat av ett inkompetent beslutsfattande i Bryssel. Tjeckien har redan minskat sin sockerproduktion med över 20 procent. Andra medlemsstater i EU bör nu göra detsamma, särskilt de stater som ännu inte har minskat sin produktion överhuvudtaget. Av dessa skäl röstade jag emot reformen. DanutBudreikait: (LT) Mina damer och herrar! Omstruktureringen av sockerindustrin och förändringarna i organisationen av marknaderna inom sockersektorn är nödvändiga. Det är dock möjligt att kommissionens förslag inte kommer att bidra till att lösa problemen, utan i stället skapa ytterligare problem på sockermarknaderna i vissa länder. Om ett land inte på egen hand kan ange en prioritetsordning för kriterierna för odlarnas ansökningar, där hänsyn tas till jordbruksföretagens produktivitet och produktionsvolymer, är det möjligt att det inte bara är de företag som har lägst produktivitet utan även de konkurrenskraftiga odlarna som kommer att sluta producera sockerbetor. I Litauens fall kan sockerfabrikerna komma att drabbas av en brist på råsocker, vilket skulle få negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Vidare har kommissionen inte övervägt Litauens förslag att minska kvoten fram till 2010, som innebär att hänsyn tas både till om en medlemsstat frivilligt minskar sin produktionskvot och om den har köpt ytterligare produktionskvoter. Jag uppmuntrar kommissionen att beakta dessa synpunkter. Förresten lade jag ned min röst i omröstningen om det här projektet. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater röstade emot parlamentets betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för socker. I grunden ställer vi oss positiva till en reform av sockersektorn inom gemenskapen. Vi anser dock inte att parlamentets förslag tillför någonting positivt till kommissionens förslag. Vi anser att förslaget riskerar att leda till kostnadsökningar inom en redan alltför stor jordbrukssektor, något som vi svenska socialdemokrater aldrig kan stödja. Dessutom anser vi att exportstödet för socker på sikt måste tas bort helt. Det stöd som fortsatt betalas ut till jordbruket ska betalas ut i form av direktstöd helt frikopplat från produktionen. Marie-Arlette Carlotti : skriftlig. - (FR) Som ett led i reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker ville EU hjälpa raffinaderierna att anpassa sig till omstruktureringen av den europeiska sockerindustrin genom att bevilja 150 miljoner euro i ”övergångsstöd”. Jag var mycket nöjd med det initiativet, vilket bland annat skulle hjälpa raffinaderiet Saint-Louis Sucre i Marseille att uppfylla de nya villkoren på sockermarknaden utan att behöva säga upp anställda. Jag varnade dock även de behöriga franska och europeiska myndigheterna om bristen på insyn i kriterierna för att bevilja detta stöd, vilket är medlemsstaternas ansvar. För närvarande beviljas inte stödet i avsikt att bevara raffineringsindustrin eller arbetstillfällen. Det finns inte heller någon garanti för att stödet inte kommer att användas som incitament för att flytta verksamheten till länder utanför EU. Den nya reformen borde ha varit en möjlighet att klargöra detta. Tyvärr har det inte blivit så. Frågan ligger nu i rådets händer. Jag uppmanar rådet att vara mer vaksamt, särskilt på de franska myndigheterna, så att vi slutligen kan reda ut den här frågan som påverkar våra medborgares arbeten. Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan stödjer en genomgripande reform av sockermarknaden inom EU i syfte att snarast liberalisera denna och ge sockerproducerande länder utanför EU möjligheten att kunna konkurrera på rättvisa villkor. De förslag till ändringar som Europaparlamentets jordbruksutskott för fram i dessa betänkanden kan inte annat än betecknas som ytterligare försök att i största möjliga utsträckning förhindra reformtakten och att därigenom fortsätta att bedriva en protektionistisk handelspolitik. Förslagen innebär vidare att kostnaderna för den industriella omvandlingen av befintliga raffinaderier som reformeringen innebär skulle öka samtidigt som mer generösa direkta ersättningar till aktörerna inom sockerindustrin föreslås. Junilistan kan aldrig stå bakom ett betänkande som motarbetar målen med reformer av sockermarknaden inom EU och som oundvikligen skulle komma att urvattna denna samt äventyra dess slutförande. Vi motsätter oss oblyga försök att smita ifrån de åtaganden man gjort gentemot MUL-länderna. Av ovan nämnda anledningar röstar vi därför mot detta betänkande. Ilda Figueiredo : Verkligheten har visat att det i den här sektorn, i likhet med andra sektorer, har fått negativa konsekvenser att övertala små odlare att avstå från kvoter och avveckla produktionen - vilket har föreslagits för produktionen av sockerbetor och socker - i syfte att främja konkurrensen. Det förstärker skillnaderna i utveckling och kommer att öka fattigdomen och massflykten från landsbygden. Vi motsätter oss därför kommissionens förslag och betonar behovet av att ändra politiken och ta hänsyn till medlemsstaternas specifika situation och produktionsbehov. Vi stöder därför självbestämmanderätten i fråga om livsmedel och anser att det är oacceptabelt att ett land som Portugal, som endast har en mycket begränsad sockerproduktion och som knappt kan tillgodose halva landets konsumtionsbehov av socker, ska behöva minska sin kvot av socker som framställs av sockerbetor. Vi anser att det är nödvändigt att vända den liberaliseringstrend som vi har sett i flera reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, att vidta åtgärder för att bibehålla den nationella sockerbetsproduktionen och att stödja jordbruk som i huvudsak är inriktat på livsmedelsproduktion och därmed bidra till att skydda produktionen och sysselsättningen på de två fabrikerna. Jaromír Kohlíček : skriftlig. - (CS) EU får ofta befogad kritik för att lägga sig i en rad industrisektorer. Det är särskilt kontroversiellt att lägga sig i livsmedelsberedningsindustrins angelägenheter. Det stämmer att en del medlemsstater skapar sina egna problem. Ett klassiskt exempel är ett antal central- och östeuropeiska länders ihärdiga ansträngningar för att lägga ned jordbrukskooperativ trots att de är lönsamma. I Tjeckien har man försökt åstadkomma just detta med hjälp av åtskilliga ändrade lagar som reglerar jordbrukskooperativ. Många jordbrukskooperativ har splittrats och andra har ombildats till andra juridiska enheter. Samtidigt har produktionen minskat inom en rad industrier, till exempel i sockerbetsodlingsindustrin. Dessutom har beredningen tyvärr skilts från produktionen till följd av privatisering. De flesta sockerfabrikerna har köpts upp av utländska aktörer. Detta har lett till en ödesdiger situation i sockerindustrin i Tjeckien. Vinsterna hamnar i fickorna på utlänningar, samtidigt som förlusterna drabbar det tjeckiska folket. Sockerproduktionen har minskat med över 20 procent i ett land som har exporterat socker i 150 år. Nu måste Tjeckien börja importera socker och samtidigt försöka hitta nya möjligheter för de jordbruksföretag som hittills har odlat sockerbetor. Katerina Batzelis betänkanden bidrar inte till att lösa den ohållbara situationen. Vi röstade dock för dem eftersom man åtminstone uppmärksammar den otillfredsställande situationen. Jag skulle även vilja varna dem som ser dagens dokument som en lösning på problemet. Jag räknar med att vi kommer att återkomma till sockerfrågan och att vi nästa gång bättre kommer att kunna tillgodose våra jordbrukares behov. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder betänkandet om reformen av sockersektorn, även om det finns vissa problem med detta betänkande. Jag instämmer inte i avsikten i betänkandet att tillämpa återtagandet av sockeröverskott på raffinaderier. Detta står i strid med kommissionens förslag att utesluta raffinaderier från återtagningsprocessen. Då raffinaderierna inte är en direkt del av omstruktureringsordningen skulle ett återtagande av raffinaderiernas traditionella försörjningsbehov inte få någon effekt på minskningen av överskottet på EU-marknaden, eftersom EU fortfarande skulle tvingas uppfylla sitt åtagande att importera särskilda kvantiteter råsocker från AVS-länder. Ändringsförslaget skulle dock tendera att försvaga åtgärdens effekt när det gäller att skapa stimulansåtgärder i syfte få betodlare att avveckla sin anläggning. Brian Simpson : Jag kommer att rösta för det betänkande som Katerina Batzeli har utarbetat, eftersom det är helt uppenbart att det krävs en omstrukturering av sockerindustrin. Det enda som oroar mig är ändringsförslag 31, som, om det går igenom, fortfarande skulle förplikta Europeiska kommissionen att hålla sin befintliga fond öppen fram till 2011, och det skulle vara en negativ del av denna omstruktureringsprocess. Detta betänkande, även om det inte är perfekt, skapar trots detta en balans mellan producenternas behov och det uppenbara behovet att reformera denna sektor. Det enda som oroar är vilken effekt som en omstrukturering skulle kunna få på sockerrörsproducenter från utvecklingsländer. Vi måste till varje pris undvika en omstrukturering som skyddar betsockerproducenterna på sockerrörsproducenternas bekostnad, och jag hoppas att kommissionen ser till att detta inte sker, samtidigt som den är rättvis mot våra egna jordbrukare. Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) När ledamöter med ett ekonomiskt intresse röstar om jordbruksbetänkanden, som detta betänkande om socker, bör de tillkännage det eller avstå från att rösta. Bernadette Bourzai : skriftlig. - (FR) Vi bör stödja EU:s åtagande att nå det ambitiösa målet att 20 procent av den totala energi som förbrukas i Europa ska komma från förnybara energikällor före 2020. Förnybar energi medför otaliga fördelar för Europa. Lägre koldioxidutsläpp, minskat beroende i Europa och ökad sysselsättning och tillväxt. Vi behöver dock övervaka utvecklingen av all förnybar energi ur ett hållbarhetsperspektiv, naturligtvis beroende på medlemsstaternas kapacitet, och spara energi genom minskad förbrukning och ökad energieffektivitet. Jag beklagar att direktivet om el producerad från förnybara energikällor inte gör kraftvärmeproduktionen obligatorisk. Detta innebär att det kommer att byggas storskaliga kraftverk för biomassa utan kraftvärmeproduktion, vilket inte är energieffektivt, och att marknaden för virke, både för industriella ändamål och energiproduktion, kommer att destabiliseras. Det finns exempel på detta i min egen region, Limousin. Det gläder mig därför att Europaparlamentet efterlyser ett förslag om värme- och kylningssektorerna som ska vara centrala i det framtida ramdirektivet om förnybar energi och jag röstade därför för Britta Thomsens betänkande. Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Britta Thomsens betänkande om en färdplan för förnybar energi i Europa, eftersom jag anser att det är nödvändigt att öka investeringarna i förnybar energi för att minska EU:s externa energiberoende, minska koldioxidutsläppen och därmed bidra till att bekämpa klimatförändringen. Betänkandet visar hur viktigt det är med en hållbar användning av biobränslen i transportsektorn för att minska oljeberoendet och utsläppen av växthusgaser och därmed minska miljöpåverkan. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Detta är ett mycket obalanserat betänkande, trots en del positiva förändringar jämfört med tidigare betänkanden, särskilt eftersom man nu erkänner att fossila energikällor oundvikligen kommer att ta slut inom en snar framtid - även om man inte nämner de höga oljepriserna - och eftersom man inser vilka skador på miljö och samhälle som orsakas av agrobränslen, som upphöjts så på senare tid. Men sedan glömmer man behovet av en ny rad energipolitiska prioriteringar som är inriktade på att sänka kostnaderna för konsumenter, rationalisera konsumtionen för att kunna minska den (och inte enbart genom energieffektivitet), en mindre förorenande kollektivtrafik och en offentlig politik som verkligen ligger i människornas intresse. Idén om att inrätta en gemensam europeisk energipolitik är ett försök att hitta sätt att ge större stöd åt sektorns privata finansieringsföretag, men med en sådan politik åsidosätts varje medlemsstats suveräna rätt att inrätta sin egen energipolitik. Man underlåter även att analysera biobränslen av gas. Man lyfter inte fram behovet av att främja forskning om och utveckling av biogas och nämner inte programmet Target 2020. Detta beror på att huvudmålet med betänkandet är att garantera ännu större vinster, närmare bestämt genom att använda marknaden för utsläppshandeln med växthusgaser. Françoise Grossetête: skriftlig. - (FR) Jag röstade för detta betänkande där medlemsstaterna uppmanas att vidta nödvändiga åtgärder för att öka andelen förnybara energikällor i sin energimix. Förnybara källor måste bli en språngbräda för att uppnå de båda målen om ökad försörjningstrygghet och minskade växthusgasutsläpp. Målet att förbättra energieffektiviteten bör inte ses som en förutsättning för att uppnå målet 20 procent förnybar energi till 2020, utan som ett eget villkor. Detta kommer att skapa nya arbetstillfällen och främja forskning och innovation i energisektorn. Jag tänker till exempel på forskning kring ökad tillgång till miljövänliga byggnadsmaterial till hus. Förnybar energi är ett av de bästa sätten att skydda konsumenterna och industrin från den dubbla effekten av ökad energiimport och stigande bränslekostnader. Slutligen är jag nöjd med friheten att välja den lämpligaste förnybara energikällan med tanke på att möjligheten att utveckla vissa förnybara energikällor varierar beroende på de särskilda geologiska, hydrologiska och klimatmässiga förutsättningarna i varje medlemsstat. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag stödde Thomsenbetänkandet och är fast övertygad om att mer effektivt stöd borde avsättas till att främja förnybara energikällor. Mitt eget land, Skottland, har en oerhörd potential på området förnybar energi, och den skotska regeringen tillkännagav nyligen sin avsikt att understödja en så lång rad förnybara tekniker som möjligt. Jag anser att Skottlands ansträngningar spelar en avgörande roll för EU:s mål för förnybar teknik. Jag röstade emot att fastställa ett mål på 10 procent för anläggningsbränsle, och jag röstade för uppmaningar till en fullständig konsekvensbedömning innan man överväger alla tänkbara biobränslemål. Biobränsleproduktionen kan påskynda den globala uppvärmningen genom att den påskyndar förstörelsen av skogar, torvland, friska jordar och andra ekosystem som är kolsänkor och som bidrar till att reglera klimatet. Jaromír Kohlíček: skriftlig. - (CS) Jag gillar dilettantframträdanden. Det spelar inte så stor roll vilket ämne dilettanten behandlar. Med sin ideologiska ögonbindel på blir resultatet alltid detsamma. En svartvit beskrivning av verkligheten, extatiska slutsatser som skiljer sig från fakta. Dessutom omfattar den praktiska tillämpningen ibland höga kostnader och ”oväntade problem”. Särskilt förtjusande är anförandena av några av mina kolleger i parlamentet om så lockande ämnen som biomassa och biobränslen, som kräver mycket energi vid transport av råvaror, bearbetning och produktdistribution. Av erfarenhet vet vi att detta är ett allmänt faktum. För att kunna sänka kostnaderna bör vi bygga små produktionsenheter som förser lokala områden med alternativa bränslen. Jag måste understryka att dessa källor inte är lösningen på vår elförsörjningssituation. De är bara en relativt liten förbättring av den nuvarande situationen. Detsamma gäller system för regnvattenanvändning som börjar bli mycket populära och en rad andra förnybara energikällor. De kommande 10 åren kommer stora städer och industrier att vara beroende av storskalig energiproduktion och naturgas. Om vi vill uppfylla våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet måste länder med en snabbt ökande bruttonationalprodukt också bygga stora kraftverk. Detta kan bara betyda en sak: fler kärnkraftverk. Annars kommer EU snart att bli mycket beroende av energiimport. Dilettanternas romantiska dagdrömmar kommer inte att förändra detta faktum. Romano Maria La Russa: skriftlig. - (IT) Jag stödde Britta Thomsens betänkande där man bekräftar behovet av att uppnå målet att 20 procent av energin ska komma från förnybar energi före 2020. Detta blir en stor utmaning för alla europeiska länder, och vi får inte längre försöka undvika denna utmaning eller kräva att bara de duktigaste och mest framsynta medlemsstaterna ska ta itu med den. Jag anser att olika nationella mål måste fastställas, som fördelas rättvist utifrån de befintliga nivåerna av förnybar energi, energimixen och den varierande utvecklingspotentialen till följd av de olika klimatmässiga, geologiska och territoriella förutsättningarna i medlemsstaterna. Förnybara energikällor representerar framtiden. Det krävs enorma investeringar i innovation och teknik för att EU ska kunna lösa problemet med sitt energiberoende inom en rimlig tidsperiod och garantera överkomliga priser för användarna. Jag anser dock att vi bör vara pragmatiska och undvika att hyckla. Det är orealistiskt att inbilla sig att produktionen av förnybar energi i sig kommer att leda till att vi kan uppfylla dessa ambitiösa mål, även om förutfattade meningar och ofta ideologiska idéer bland vissa vänster- och miljöpolitiker kanske får oss att tro motsatsen. Det som kan rädda EU på medellång sikt är en energimix som även består av energikällor som inte är helt förnybara, som kärnkraft, som vare sig vi vill eller inte står för en tredjedel av den europeiska elproduktionen. (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.) Kartika Tamara Liotard: skriftlig. - (NL) Eftersom vårt parti, det holländska socialistpartiet, fäster stor vikt vid förnybara energikällor och anser att åtgärder måste vidtas i mycket större skala i detta hänseende, har vi inte röstat emot detta betänkande. Det innehåller dock en del mycket negativa aspekter. Vi avvisar starkt kärnenergi som en hållbar, förnybar energikälla. Dessutom är vi emot idén att energimarknader måste liberaliseras på EU-nivå. Slutligen anser vi att solenergi, vindenergi och vattenenergi är bättre alternativ till biobränslen. Diamanto Manolakou : skriftlig. - (EL) Kommissionens förslag om att fastställa ett produktionsmål att 20 procent av den totala energin ska komma från förnybara energikällor, som ska uppnås av samtliga medlemsstater och ingå i nationella handlingsplaner, skulle ha varit godtagbart om syftet var att tillgodose människors behov, minska energiberoendet, spara energi, skydda miljön och bekräfta att energiprodukter är en offentlig tillgång och inte en handelsvara. Syftet med EU:s riktlinjer är emellertid att skapa lönsamhet för investerare och använda förnybar energi för att bana vägen för privat kapital, medan man säkrar den förnybara energins lönsamhet. Även om förnybara energikällor är naturliga och outtömliga samt bidrar till att minska föroreningar, fortsätter miljöförstörelsen för vinstens skull. Ett exempel är det okontrollerade främjandet av vindparker för privata förtjänster, till och med i Natura-områden. Följaktligen används miljön som en hycklande förevändning för en liberalisering av energisektorn och dess följder för människors intressen. Energin behandlas som en handelsvara snarare än en gemensam tillgång. När det gäller biobränslen är det provocerande att använda livsmedelsprodukter till energi i stället för att ge mat åt de hungriga när miljontals människor svälter ihjäl. Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Även om främjandet av förnybar energi är viktigt bör det inte användas som en förevändning i samband med EU-konstitutionen för att i smyg ytterligare minska medlemsstaternas suveräna rättigheter. Eftersom denna punkt tyvärr inte har fått något utrymme i det aktuella betänkandet och inget förtydligande har gjorts måste jag rösta nej till betänkandet. Inriktningen på dyra kärnkraftverk har hindrat utvecklingen av andra energitekniker alltför länge. Kärnforskningens budget är fortfarande sju till åtta gånger större än medlen till förnybara energikällor och energieffektivitet. Om EU verkligen menar allvar med förnybara energikällor med sin färdplan måste medlen fördelas mer rättvist, men det finns det inte heller några tecken på det i betänkandet som vi röstar om. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Ökad konsumtion är ett tecken på en allmän (dock inte alltid balanserad) förbättring av levnadsförhållandena. När man vidtar åtgärder för att bekämpa de negativa effekterna av ökad konsumtion bör man därför ha i åtanke att en av faktorerna i ekvationen - tillväxten - inte kan förändras. Detta ger oss möjlighet att agera på två fronter, dvs. rationalisera konsumtionen och förbättra effektiviteten (särskilt energieffektiviteten) när det gäller det vi producerar. Mycket av det vi måste försöka åstadkomma är därför beroende av forskning och innovation. I den godkända resolutionen betonas mycket riktigt att ”förnybara energikällor är ett viktigt inslag i en hållbar energimix och bidrar till minskat importberoende och större variation i bränslemixen, lägre utsläpp av koldioxid och andra ämnen, utveckling av ny och innovativ teknik, sysselsättning och regional utveckling”. En av slutsatserna är att man bör utnyttja EU:s program för forskning och teknik ännu mer för att främja utvecklingen av teknik för förnybar energi. Sammanfattningsvis stöder jag det valda tillvägagångssättet, och jag är för att öka investeringen för detta ändamål. Det är framför allt därför jag röstade för detta betänkande. Lydia Schenardi: skriftlig. - (FR) Vi stöder främjandet av förnybar energi fullt ut, oavsett om det är för transport, värme eller elektricitet. Som alla våra kolleger i parlamentet ser vi det som ett sätt att skydda miljön men även att minska vårt energiberoende. Vi kan dock inte stödja Britta Thomsens betänkande. För det första är hennes verkliga syfte inte ekologiskt eller ens ekonomiskt, utan dogmatiskt. Som nämns i motiveringen är syftet att införa en gemensam europeisk energipolitik, och detta måste få företräde framför allt annat. Men energipolitik, som är en fråga om suveränitet och oberoende, bör enbart vara en nationell befogenhet. Detta hindrar inte på något sätt samarbete och solidaritet. Dessutom verkar inte förslagen i betänkandet räcka för att se till att de nationella förhållandena beaktas ordentligt - inte bara geografiska särdrag, utan även specifika ekonomiska begränsningar. I texten nämns inte heller hur man avser att hjälpa de länder som har gjort minst framsteg på detta område att uppnå ett bindande, allmänt mål. Jag säger ja till förnybar energi, men inte som en förevändning för att öka EU:s makt. Brian Simpson : Förnybar energi inom EU är en viktig fråga, som enligt mig inte får det erkännande som den förtjänar. I denna tid av energikriser, global uppvärmning och minskande förråd av de vanligaste fossila bränslena är det riktigt att parlamentet undersöker en bättre användning av förnybara energikällor. Men jag skulle också vilja påpeka att vi fortfarande har stora kolreserver inom EU, och med utvecklingen av tekniken för att rena kol undrar jag om vårt beslut att överge kol som en energikälla var förhastat? Jag kommer att stödja detta betänkande, men jag tror att vi måste vara realistiska när det gäller vad som kan uppnås med vind- eller vågkraft, särskilt när de ställs mot EU:s ständigt ökande energiefterfrågan. Jag anser att det är rätt att be kommissionen att utarbeta handlingsplaner som omfattar förnybara energikällor som vind-, våg- och solkraftenergi, liksom att utveckla en strategi för biobränslen. Ändå måste vi i detta hänseende se till att vi inte räddar planeten i miljöhänseende bara för att sedan se dess befolkning svälta ihjäl, och det är därför som utskottets uppmaning till en rättvis balans mellan livsmedel och energiproduktion är en riktig inställning. Kathy Sinnott : skriftlig. - (EN) I mitt land, Irland, svarar bostadsenergin för omkring 25 procent av den sammanlagda energikonsumtionen. En stor del av denna energi som redovisades hörde samman med energikonsumtionen för produktion av värme. Energikonsumtionen inom hushållssektorn är större än nödvändigt, eftersom människor som bor i ineffektiva bostäder måste konsumera mer energi för att värma upp sina hem. Ofta kan man förbättra energieffektiviteten i ett hushåll genom att vidta några relativt enkla och billiga åtgärder, som att montera termoventiler på värmeelement eller använda mer energieffektiva hushållsapparater. Andra åtgärder omfattar installering av fullständigt centrala uppvärmningssystem, eller isolering i hålmurar eller på loft. Dessa senare alternativ kan vara mer omstörtande på kort sikt, men deras effekt är långvarig. Jag skulle vilja uppmana regeringar att främja isolering vid bostadsbyggande och de övriga åtgärder som jag har nämnt. Genom att främja dessa åtgärder kan man spara energikostnader samtidigt som man hjälper miljön. Regeringar borde främja en momssänkning för renovering. Bättre isolering skulle minska energikonsumtionen i bostäder med så mycket som 5 procent. Peter Skinner : skriftlig. - (EN) Jag kan rösta för detta betänkande och anser att dess allmänna mål balanseras mot bakgrund av en fortsatt oro för energisäkerhet. Förnybara energikällor är en viktig aspekt av vår nästa generation elektricitet, men vi måste fortfarande arbeta med befintlig energiproduktion. Om EU lyckas lägga tonvikten på den teknik som krävs för att föra in unionen i 2000-talet, kommer den också att åtnjuta en konkurrenskraftig fördel i denna sektor under de kommande åren. Bart Staes: skriftlig. - (NL) Betänkandet om en färdplan för förnybar energi är ett skickligt utfört arbete. Av betänkandet framgår det tydligt att de kommande åren är avgörande och att en rättslig ram behövs för att genom medbeslutandeförfarandet kunna höja den nuvarande andelen av 7 procent förnybar energi i energimixen till 20 procent år 2020. I betänkandet understryks med rätta den enorma potentialen hos vindenergi utanför kusterna, ett potentiellt bidrag på 15 procent till EU:s totala energibehov före 2020, vilket skulle kunna leda till 368 000 nya arbetstillfällen. Det finns naturligtvis en del frågetecken när det gäller utvecklingen av biobränslen, i synnerhet behovet av hållbara produktionsmetoder och en rimlig balans mellan livsmedels- och energiproduktion. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle ha varit mer kritisk och begärt att en seriös analys utfördes av biobränslenas effekter på klimatet, miljön, samhällsstrukturen och en tryggad tillgång på livsmedel. Det är synd att målet på 10 procent biobränslen har lämnats oförändrats i betänkandet. Ett annat minus är skäl E där lobbygruppen för kärnkraft föreslår kärnenergi som en ”övergångsteknik”. De gröna godtar inte detta och lade därför fram ändringsförslag 2. I sin helhet är detta ett välarbetat betänkande som är värt att stödjas.

sv

Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

sv

14. Turismens inverkan i kustregionerna (

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

1. Tillämpning av Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien (

sv

Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

sv

Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet: se protokollet

sv

40. Bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder (

sv

Anslagsöverföringar: se protokollet

sv

Uttalande av den nominerade kandidaten till ämbetet som kommissionens ordförande (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett uttalande från den nominerade ordföranden för kommissionen. José Manuel Barroso: Herr talman, mina damer och herrar! Vi lever i en helt nya tidsera. Själv är jag övertygad om att man i framtidens historieböcker kommer att tala om tiden före respektive efter finanskrisen. Det är dock inte enbart en finansiell, ekonomisk och social kris. Det är också en värdekris. Därför anser jag att vi måste sätta vår europeiska sociala modell, vår sociala marknadsekonomi, i centrum av våra åtgärder mot krisen. Samtidigt har krisen visat just hur beroende av varandra vi har blivit i denna globaliseringens era. Vi har en finanskris men också en energikris. Vi har problemen med livsmedelstrygghet och klimatförändringar, ett område där EU nu är ledande. Därför anser jag att vi kan säga att det är sanningens ögonblick för EU. Vill vi forma globaliseringen efter våra värden genom att försvara våra intressen, eller ska vi passivt utstå globaliseringen genom att följa efter de andra? För mig är valet självklart. Vi måste anta utmaningen tillsammans, för om vi inte gör det tillsammans riskerar EU att bli marginaliserat. Vi har erfarenheten. Jag tror inte att någon annan region i världen har samma erfarenhet som vi av att upprätta en inre marknad, gemensamma regler, gemensamma institutioner och till och med en gemensam valuta samt en politik för solidaritet och sammanhållning. Vi har denna unika erfarenhet. I stället för att låta oss drabbas av globaliseringen kan vi forma den eftersom vi själva är ett globaliseringslaboratorium. Vi är mästare på globalt styre. Detta är inte rätt tid för stillastående och rutin. Vi måste ha en plan för förändring. Nu mer än någonsin behöver vi ett starkt EU. Med Lissabonfördraget blir vi starkare i framtiden och mer handlingskraftiga. När jag säger ett starkare EU måste vi ha klart för oss vad det betyder. Det betyder inte nödvändigtvis mer centralisering av makten. Jag är för den demokratiska subsidiaritetsprincipen, en subsidiaritet som naturligtvis är förenad med solidaritet med de beslut som fattas på den lämpligaste nivån. När jag talar om ett starkare EU talar jag också om den europeiska andan, om den europeiska beslutsfattarkulturen, om gemenskapsmetoden och om viljan att handla tillsammans - inte enbart handlingsförmågan utan också viljan att handla, den politiska viljan. Vi behöver ett EU som envist försvarar sina värden och intressen, som avvisar protektionism i alla dess former, men utan att vara naivt, och som kan visa prov på denna dynamiska anda. Det var den dynamiska andan som var vägledande under arbetet med det dokument som jag skickade till er alla före detta sammanträde. Den kommission som jag för närvarande leder fick som uppdrag att vara den första kommissionen i det utvidgade Europa, ett större EU med 27 medlemsstater. Nu när vi har befäst detta EU har vi lagt förutsättningarna för en ny ambition: en ny social ambition, eftersom det råder kris och arbetslösheten är européernas största problem. En ny ambition för bekämpandet av klimatförändringarna, ett område där vi redan spelar en ledande roll, och en ny ambition när det gäller hur vi ska förhålla oss till globaliseringen. (EN) Förra veckan hade jag tillfälle att diskutera dessa politiska riktlinjer med alla politiska grupper som bjöd in mig. Jag menar att det var en mycket nyttig, konstruktiv och öppen diskussion och jag fick ta del av många synpunkter. Det är nu hög tid för ett brett samförstånd och vissa överenskommelser om vägen framåt. Inför er alla i dag lovar jag högtidligt att om min utnämning bekräftas av parlamentet kommer jag att tillämpa dessa politiska riktlinjer under min andra mandatperiod. Tillsammans med de nya kommissionsledamöterna kommer jag att omvandla dem till ett lagstiftnings- och arbetsprogram för kommissionen. Jag ska inte upprepa riktlinjerna nu, men efter diskussionerna med er alla anser jag att det skulle vara till nytta att konkretisera vissa delar och även komplettera riktlinjerna med en del av era förslag. För att vara tydlig vill jag gå igenom dessa områden med er nu. För det första grundförutsättningen: Samtidigt som vi till fullo genomför vår återhämtningsplan för att ta oss ur den ekonomiska och finansiella krisen måste vi hålla ett öga på framtiden. Vi måste återuppliva vår allomfattande sociala marknadsekonomi. Vi kommer att investera i nya källor till hållbar tillväxt, i smart grön tillväxt, i framtidens nätverk - alltifrån den digitala infrastrukturen till europeiska supernät för el och gas - och allt detta gör vi för att främja sysselsättning och sociala förmåner på hög nivå och förstärka den europeiska samhällsmodellen, samtidigt som vi hävdar oss i en allt mer konkurrensfylld värld. Solidaritet måste förbli nyckeln. Förutom alla beslut som redan fattats och förslagits när det gäller strukturfonderna och dubblering av vårt stöd till vissa länders betalningsbalans, vill jag därför förbinda mig att använda alla till buds stående medel för att hjälpa de medlemsstater som har drabbats av allvarliga budgetpåfrestningar - nämligen de nya medlemsstaterna - tillbaka på vägen mot återhämtning. Vi kan dock inte återgå till den tidigare tillväxtmodellen. Den har helt klart visat sig vara ohållbar. Vi måste skapa förutsättningar där övergången till en ekonomi med låg kolanvändning skapar konkurrensfördelar för våra företag, arbetstillfällen för våra arbetstagare och hopp för kommande generationer. Ja, jag instämmer med dem som sagt att samordning inte är tillräckligt. Ja, vi behöver utforma en verkligt europeisk dagordning. Ja, vi behöver en integrerad vision för en konsekvent europeisk strategi: En strategi för EU 2020 som bygger på öppna marknader genom att kombinera nya källor till hållbar tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning, vår handlingsplan för klimatet och energitryggheten, en ny inriktning på industripolitiken och en övergång till kunskapssamhället. Jag förespråkar särskilt innovations- och stödåtgärder för små och medelstora företag. Ja, detta innebär en översyn av Lissabonstrategin efter 2010. Ja, vi behöver ett mycket mer integrerat förhållningssätt till de ekonomiska, sociala och miljömässiga riktlinjerna i olika strategier. Som kommissionens ordförande lovar jag att göra mitt bästa för att övertyga medlemsstaterna om att godkänna denna sammanhållna och samordnade uppläggning. Jag sade i riktlinjerna att ekonomin behöver ett finansiellt system som är etiskt, stabilt och ansvarsfullt. Reglering och tillsyn har inte hållit takten med integrationen och innovationen på de finansiella marknaderna - vare sig i Europa eller på global nivå. Jag måste säga att jag chockerades av hur omfattande det oetiska beteende som vi bevittnade var. Vi kan inte tillåta en återgång till ”business as usual”. Exempelvis kräver bonusfrågan omedelbara åtgärder. Vi har nu en ledande ställning i G20 - en process som förresten inleddes i Europa - men det är helt riktigt att mer behöver göras. Nästa vecka inför G20-mötet i Pittsburgh kommer kommissionen att anta förslag om att bygga upp ett verkligt europeiskt system för tillsyn - ett system som avspeglar integrationen av vår inre marknad. En översyn av våra åtgärder om tre år kommer att ge oss möjlighet att se vilka ytterligare åtgärder som behövs. Det är viktigt att vi får föreskrifter som garanterar den finansiella sektorns ansvar och legitimitet utan att kväva nytänkandet. Jag vill att EU ska behålla sitt världsledarskap inom finansiella tjänster. I mina riktlinjer förklarade jag också varför krisen kräver en starkare fokusering på den sociala dimensionen i Europa på alla beslutsnivåer - i EU, men också på nationell nivå. Den finansiella sektorn och ekonomin kanske visar tecken på återhämtning, men låt oss göra klart för oss att krisen inte är över för dem som har förlorat sitt arbete. Vi kan inte säga att krisen är över förrän vi återigen börjar skapa arbetstillfällen i stället för att öka arbetslösheten. Jag vill fullgöra mitt åtagande om hög sysselsättningsnivå och social sammanhållning genom en rad åtgärder som jag har diskuterat med somliga av er. Jag har tydligt angett min respekt för de grundläggande sociala rättigheterna och principen om rörlighet för arbetstagarna. Tolkningen och genomförandet av direktivet om utstationerade arbetstagare brister i båda avseendena. Därför vill jag så snart som möjligt föreslå en förordning som ska lösa de uppkomna problemen. Förordningen kommer att antas av Europaparlamentet och rådet genom medbeslutande. Fördelen med en förordning är att en sådan ger större rättssäkerhet än en översyn av själva direktivet, vilket fortfarande skulle lämna för mycket utrymme för avvikelser i det nationella införlivandet och ta längre tid att ge verkliga effekter i praktiken. Men om vi under utarbetandet av förordningen upptäcker att det finns områden som vi behöver gå tillbaka till i själva direktivet kommer jag inte att tveka att göra det. Kort sagt är jag fast besluten att bekämpa alla former av social dumpning i EU. Frågan om sociala konsekvensanalyser av alla framtida förslag togs också upp, och jag håller med om att det behövs. Det första testfallet för en sådan social konsekvensanalys borde bli översynen av arbetstidsdirektivet. På grundval av konsekvensanalysen kommer nästa kommission att samråda med arbetsmarknadens parter och lägga fram ett allsidigt lagförslag. I riktlinjerna framhåller jag de allmännyttiga tjänsternas betydelse för vår europeiska samhällsmodell. I Lissabonfördraget är denna punkt mycket klar, och jag är redo att arbeta tillsammans med er för att utarbeta ett kvalitetsregelverk för allmännyttiga tjänster. Jag betonade också jämställdhet mellan kvinnor och män och behovet av att avskaffa löneklyftan mellan dem. Därför åtar jag mig nu att arbeta med er på en kvinnostadga, vilket samtidigt blir ett sätt att högtidlighålla den 15:e årsdagen av Pekingkonferensen 2010. I mina riktlinjer uttrycker jag min fasta föresats att se till att Lissabonfördragets nyheter inom internationella förbindelser, bland annat den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och posten som hög representant och vice ordförande för kommissionen, fungerar effektivt. Enligt min mening är det en av de viktigaste nyheterna i vårt Lissabonfördrag, och jag vill i största allmänhet förstärka samarbetet med Europaparlamentet inom området yttre förbindelser. EU behöver dock medel som motsvarar dess ambitioner. Som jag sade i riktlinjerna kräver detta en övergripande reform av EU:s budget på utgifts- och inkomstsidan. Vi måste röra oss bort från den snäva fokuseringen på betalningsbalanser och i stället gå mot en uppläggning som grundas på solidaritet, delade bördor och rättvisa. Detta gäller också frågan om egna medel. EU måste ha ett mer öppet och effektivt sätt att finansiera sin politik, och jag är redo - förhoppningsvis med stöd från parlamentet - att ta denna strid med medlemsstaterna när vi omformar EU:s budget. Jag vill också titta på nya finansieringsformer i nära samarbete med Europeiska investeringsbanken. Jag är också för smart lagstiftning, och jag vill upprepa att förenklade förfaranden och minskad administrativ börda för företagen, särskilt för de små och medelstora, kommer att förbli en prioriterad fråga för den nya kommissionen. Denna uppgift - liksom konsekvensbedömningsnämnden och efterhandsutvärdering - kommer att stå under mitt direkta överinseende för att verkligen avspegla den prioritering vi ger den. Jag kommer också att försvara den inre marknadens integritet, precis som vi har gjort under årens lopp och ibland under svåra omständigheter. Utan en inre marknad och utan en sammanhållningspolitik har vi ju helt enkelt ingen europeisk union. Men varför stoppa där? Varför enbart försvara den inre marknaden? Jag vill slutföra de saknade länkarna så att företag och konsumenter kan åtnjuta de fulla fördelarna. Ärade ledamöter! Jag är redo att tillämpa dessa prioriteringar vid organiserandet av nästa kommission så snart jag har fått er bekräftelse, men jag kan redan i dag delge er vissa organisatoriska ändringar som jag tänker införa. Jag kommer att inrätta en befattning som kommissionsledamot med ansvar för rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgerliga friheter, inklusive medborgarnas och minoriteternas rättigheter, för att avspegla att EU är en gemenskap med rättigheter och värden. Jag kommer också att inrätta en befattning som kommissionsledamot för inrikes frågor och migration, inbegripet säkerhet. En av de viktigaste uppgifterna för den kommissionsledamoten kommer att vara att utarbeta en verkligt gemensam migrationsstrategi: främja integrationen av lagliga invandrare, bekämpa illegal migration och därmed förknippad kriminell verksamhet samt svara för solidaritet mellan medlemsstaterna. Vi behöver solidaritet. Vi behöver solidaritet när vi måste stödja våra baltiska vänner eller länder som drabbats av gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina, men vi behöver också solidaritet när vi måste stödja våra Medelhavsvänner när de står inför problem som de inte kan hantera ensamma. Jag kommer också att inrätta en befattning som kommissionsledamot för klimatförändringar för att visa att klimatförändringarna är en utmaning som behöver angripas inom samtliga våra politikområden. En särskild kommissionsledamot för klimatåtgärder är också en viktig signal om att EU tänker hålla takten i åtgärderna oavsett vilken ambitionsnivå som blir följden av Köpenhamnskonferensen. Vi behöver också en grundläggande översyn av EU-institutionernas tillgång till och utnyttjande av vetenskaplig rådgivning. I nästa kommission kommer jag att inrätta en tjänst som chefsrådgivare på det vetenskapliga området med uppgift att bidra med strategisk, vetenskaplig rådgivning på alla stadier i utvecklingen och genomförandet av politiska åtgärder. Detta avspeglar den vikt som jag fäster vid forskning och utveckling. Enligt min mening har vi mycket kvar att göra på detta område. Forskning och utveckling om något är ett område där de fragmenterade insatserna i Europa inte ger önskat resultat. Enligt min uppfattning finns det en potential när det gäller alltifrån bekämpningen av klimatförändringarna till energitryggheten om vi vill arbeta tillsammans inom forskning och utveckling för Europa. Det jag föreslår är inget mindre än en omvandlingsplan för EU. För att förverkliga denna ambition har jag föreslagit ett särskilt partnerskap mellan parlamentet och kommissionen. Vi företräder de två främsta EU-institutionerna, och detta ger oss ett särskilt ansvar att skapa ett verkligt europeiskt offentligt forum för debatt. Jag är redo att ge mitt bidrag till den europeiska parlamentariska demokratin. Under de senaste månaderna har jag haft tillfälle att diskutera detta med er talman Jerzy Buzek, vilket ledde till de många förbättringar som jag föreslår i mina riktlinjer, exempelvis en regelbundet återkommande frågestund. Efter mina möten med grupperna är jag redo att ta upp förslag som en del av er lämnat, inte bara att träffa talmanskonferensen mer regelbundet utan även att upprätta en lämplig dialog med er utskottsordförandekonferens. Konkret vill jag varje år inbjuda ordförandekonferensen att träffa hela kommissionen med samtliga ledamöter innan kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram antas. Vi lever verkligen i en mycket speciell era med osäkerhet och maktskiften. Det kanske är fråga om en fundamental förändring i förbindelserna mellan stormakterna, och det finns verkligen stor anledning att oroa sig för växande nationell egoism, oförtäckt nationalism, oroväckande nationalism och vissa former av extremism. Det finns en verklig fara att våra resultat när det gäller europeisk integration ifrågasätts. Därför anser jag det vara viktigt att ha denna särskilda relation mellan kommissionen och parlamentet för att bekämpa den nationella egoismen. Låt mig avsluta med en vädjan till er alla. Nu mer än någonsin behöver vi ett starkt EU och en stark europeisk kommission. Uppriktigt sagt måste en stark kommission vara en politisk kommission - men en politisk kommission måste inte vara en partisk kommission. Som ordförande för kommissionen är mitt parti Europa. Nästa kommission kommer precis som den nuvarande att bestå av ett stort antal ledamöter från en mängd olika politiska familjer. Jag vill att Europas politiska mångfald ska avspeglas i kommissionen och i de viktigaste posterna inom kommissionen. Det är endast med detta tvärpolitiska stöd som vi faktiskt kan få ett starkt EU och en stark kommission. Vi behöver en kommission som håller sina löften. Vi behöver också ett parlament som klarar av att mobilisera de funktionsdugliga majoriteter som krävs för ett handlingskraftigt EU. Vill ni ha en stark kommission som ibland står upp mot medlemsstaterna och nationell egoism måste ni ge kommissionen det starka stöd den behöver. Vi har alla olika politiska och ideologiska ståndpunkter, och vi kommer från mycket olika politiska familjer, men jag tror att i tider som dessa behöver vi förutom våra övertygelser också en stark etik av europeiskt ansvar. Det är till ert europeiska ansvar som jag vädjar - en vädjan som genomsyras av mitt engagemang för Europa. Låt oss inleda den europeiska resan tillsammans. (Ihållande applåder) Joseph Daul: Herr talman, mina damer och herrar! I juni i år bekräftade Europa sitt stöd för gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) genom att göra vår grupp till den ledande kraften i parlamentet för tredje gången i rad. Genom sin röst förespråkade våra medborgare ett antal tydliga alternativ: valet av ett stabilt och starkt EU i en tid av kris och ovisshet, valet av en social marknadsekonomi försedd med etiska regler och valet av en ansvarskännande klimat- och energipolitik. PPE-gruppen var det enda parti som flera månader före valet föreslog en kandidat till posten som ordförande för kommissionen. Europas befolkning godkände därmed själva indirekt valet av José Manuel Barroso genom att ge oss de flesta rösterna. För min del är jag stolt över att PPE-gruppen gjorde detta val, och jag kan faktiskt säga att jag är stolt över att vi tog den risken. Alla vet vilka PPE-gruppens hjärtefrågor är. Det är samma frågor som en gång inspirerade EU:s grundare och som fortsatt att inspirera de flesta av regeringarna i dagens Europa. De flesta av målen är gemensamma och upprätthålls av den nuvarande kommissionsordföranden José Manuel Barroso. Mina damer och herrar! PPE-gruppen stöder José Manuel Barroso därför att han har visat sin duglighet. Det har han gjort i fråga om energi- och klimatpaketet och genom att göra det möjligt för EU att bli världsledande i kampen mot global uppvärmning. Det är detta banbrytande EU som kommer att vara förebilden vid Köpenhamnskonferensen. Han har också visat sin förmåga att höja de etiska normerna i de finansiella systemen, vilket gjort att EU var först med att dra lärdomar av den finanskris som ingen, och jag menar verkligen ingen, hade förutsett. Det är EU och Barrosokommissionen som visar våra amerikanska och asiatiska samarbetspartner vägen i G20. Förr beskrevs Europa som en politisk dvärg. Hur kan man annat än glädja sig över att EU till sist är i ledningen för de två viktigaste frågorna för européerna - krisen och klimatförändringen? Jag vill lägga till att José Manuel Barroso är den första kandidaten till posten som ordförande för kommissionen som så nära involverat parlamentet i sitt arbete med utformningen av riktlinjerna. Han är den förste som föreslagit ett verkligt partnerskap mellan dessa två institutioner genom en rad konkreta åtgärder. Detta menar jag är en viktig utveckling för europeisk parlamentarism. Det är en möjlighet som vi parlamentsledamöter måste gripa. Därför hoppas min grupp att ordförande Barroso kommer att bilda en ny kommission och snabbt komma igång med arbetet. Självfallet kan kommissionens ordförande inte företräda ett enskilt parti. Självfallet måste ordföranden kompromissa med kommissionens ledamöter som tillhör flera olika politiska familjer. Det är något som vi välkomnar eftersom EU endast kan byggas i en anda av öppenhet och samförstånd. Herr talman, fru rådsordförande! Med detta sagt har jag en vädjan till er. När ordföranden för kommissionen väl har valts måste ni omedelbart sätta igång med att bilda resten av kommissionen, oavsett vilket fördrag som är i kraft. Och herr Barroso! Om ni som jag hoppas får stöd av en majoritet av Europaparlamentets ledamöter kommer detta inte att vara ett fribrev. Det vet ni, men det är min plikt att säga det igen till er här. Eftersom PPE-gruppen delar de flesta av era övertygelser har ni också ett ansvar: att se till att kommissionens arbete under de kommande åren infriar våra och européernas förväntningar. Vi har förtroende för er, men tvivla inte på att vi också kommer att fullgöra vår plikt som lagstiftare i det partnerskap som ni kommer att föreslå. Mina damer och herrar! Tack för er uppmärksamhet. (Applåder) Martin Schulz: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har frågat mig själv under de senaste dagarna varför en kandidat som är så kontroversiell i alla grupper i parlamentet orsakar så lite kontroverser i rådet. Jag tror att svaret är uppenbart. Om jag hade varit regeringschef skulle jag också ha valt José Manuel Durão Barroso. Det kunde inte ha funnits en bättre talesman för Europeiska rådets intressen under de senaste fem åren. Herr Barroso! Er vädjan till parlamentet om samarbete är därför korrekt, men den kommer för sent. (Applåder) En aspekt av de gångna fem åren var att ni ständigt stod till tjänst för regeringarna i EU, och det är just ett av skälen till varför det finns så mycket skepsis till er. Många vänner är farligare än fienderna. Knappt hade ni avslutat ert anförande med påståendet ”Jag är allas kandidat”, förrän Joseph Daul sade: ”Detta är Europeiska folkpartiets kandidat.” Vilken risk för er, herr Barroso! Av vilket skäl skulle någon annan tänkbar majoritet i kammaren välja er om ert program är Europeiska folkpartiets program? Vi kunde ha börjat med en annan majoritet. I juli såg vi en potentiell majoritet bildas i kammaren efter överläggningar i de olika grupperna, som Guy Verhofstadt hade sammanfört till en reforminriktad Europavänlig majoritet. Detta ledde till att omröstningen sköts upp till september och andra ting skulle kanske också ha varit möjliga. Tyvärr fortsatte inte gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa att stödja sin ledare. Det hade annars varit möjligt. Det är därför som vi röstar i dag och bedömer om det ni säger är trovärdigt. Knappt hade ni börjat koncentrera er på ett program förrän ni började göra något annat. Under de senaste dagarna har ni skickat ut era budbärare med budskapet: Moi, j'ai la majorité - jag har en majoritet. Det kan hända att ni får en majoritet i morgon. Det kanske blir så. Kanske ni får en majoritet i morgon bestående av PPE-gruppen och ALDE-gruppen, där en majoritet kommer att rösta för er, och så självklart den enda grupp som enhälligt, omgående och utan att tveka kommer att rösta för er: Europeiska konservativa och reformister, Lech Kaczyńskis och hans brors parti, Vaclav Klaus' parti, Torypartiet. Ni säger att ni vill uppnå en majoritet för Lissabonfördraget, men detta är ju det parti som invänder mot fördraget. Hur kan ni leda EU på en Europavänlig väg om ni ingår allianser av detta slag? (Applåder) Vidare handlar det inte bara om er. Det handlar visserligen om er men också om frågan: Barroso - ja eller nej? Det handlar om frågan om ni kommer att vinna en majoritet - ja eller nej? Det handlar dock också om en annan fråga. Det handlar om riktningen för EU som helhet, och det är inte ert beslut ensamt. Här deltar också rådet och framför allt parlamentet i beslutet om kommissionens sammansättning, om de portföljer som ni kommer att göra tillgängliga och om det program för de närmaste fem åren som ni kommer att lägga fram. Det handlar om er, men också om frågan om vi slutligen ska klara av att reglera den inre marknaden och finansmarknaderna och om vi slutligen ska klara av att sätta stopp för den billiga arbetskraften i Europa som förstör den sociala sammanhållningen i vårt samhälle. Det handlar också om att kunna få till stånd en förändring av EU:s riktning, vilket kommissionen som helhet måste stödja. För oss är det därför också en fråga om programrelaterade aspekter. EU kan inte reduceras till en fråga om en enskild person och till om denna person har majoritet eller inte. Vi behöver mer! Vi behöver sociala konsekvensanalyser. Ni har sagt att ni vill införa det. Vi kommer att döma er efter om ni verkligen gör detta, efter om ni är redo att utarbeta förordningar tillsammans med parlamentet enligt en interinstitutionell överenskommelse. I framtiden måste kommissionen i förväg överväga vilka effekter dess åtgärder kommer att få på de sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna. Vi vill ha och behöver ett direktiv för offentliga tjänster, för allmännyttiga tjänster. Kommissionen får helt enkelt inte vänta tills den sista offentliga kyrkogården i Europa är privatiserad. Den strategin måste upphöra för gott. Vi behöver också en förändrad inriktning på lönepolitiken i EU. Herr Barroso! Vilket medel vi än väljer förväntar jag mig att få höra en mening från er. Ni har ännu en gång försummat att säga den i dag. Men jag förväntar mig dock att ni ska säga den någon gång. Målet för kommissionen, särskilt efter EG-domstolens dom i målen Viking, Laval och Rüffert, måste vara lika lön för lika arbete på samma plats för både män och kvinnor. Det här är de frågor som gäller program och innehåll som vi vill diskutera med er men inte enbart med er. Frågan gäller också vilka kommissionsledamöterna är och vilka ansvarsområden de har. Jag vet inte vilket som har vållat störst skada i EU, ni själv eller att ni inte stoppade Charlie McCreevy från att göra vad han kunde göra. Vi behöver en förändrad inriktning i EU. Det är detta som vi kommer att döma er efter. (Applåder) Vi kan därför se ett samband mellan morgondagens omröstning och den slutliga omröstningen om kommissionen. Det finns ett sätt att ta sig dit. Det är möjligheten att uppnå större enighet och förtroende än vad som för närvarande är fallet. I fråga om ert bokslut för de gångna fem åren och det om ni har lagt fram för oss hittills - jag talar inte om vad som kan hända i framtiden utan om vad som nu finns på bordet - kan jag med visshet säga er en sak: ni har inte stöd från min grupp. (Applåder) Talmannen: Jag vill informera er om att vi har en ny arbetsordning. Alla har kanske inte satt sig in i den ännu. Enligt regeln får ledamöter som är närvarande i kammaren hålla upp ett blått kort under ett anförande så får de ställa en fråga till den person som talar. Frågan får inte vara längre än en halv minut och får endast ställas med talarens medgivande. Detta är en ny regel som vi inte har haft tidigare. Syftet är att liva upp våra debatter. Miguel Portas: (PT) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort: Herr Schulz! Jag lyssnade mycket noga till er, och jag instämmer i många av de frågor ni ställde till kommissionens ordförande, som nu kandiderar igen. Jag har även hört er säga att socialdemokraterna inte stöder högern och att EU inte bara består av högern. Herr Schulz! Jag undrar hur många ledamöter från er parlamentsgrupp - socialdemokraterna, portugiser, spanjorer eller britter - som redan gett sitt stöd till den nya kandidaten, oberoende av era egna ståndpunkter? Martin Schulz: (DE) Herr talman! Jag måste medge att jag inte känner kollegan. Jag är dock glad att som nya kolleger ... (Häcklande) Har han varit här ett tag? Jag har inte riktigt lagt märke till honom förrän nu. Efter vad jag har hört förstår jag varför. Vi kommer i kväll att besluta om den slutliga omröstningen för vår grupp. Jag vet inte hur djupa de demokratiska strukturerna är i ert parti, men vi är ett demokratiskt parti, och därför kommer vi att fatta beslut i kväll genom en demokratisk omröstning. Talmannen: Jag vill påpeka att endast en fråga per anförande är tillåten, eftersom vi annars kanske aldrig skulle få något slut på debatten. Guy Verhofstadt: Herr talman! Sedan vi inledde utnämningsförfarandet har som ni vet gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa sagt att vad som står på spel här är programmet för de närmaste fem åren. Det är alltså inte en fråga om personer eller personligheter. Vad som räknas är det program som kandidaten presenterar, först översiktligt som nu och sedan det detaljerade programmet, som jag hoppas kommer att läggas fram i slutet av året när kommissionen är klar. För det andra, på begäran av vissa av mina kolleger har vår grupp också ingående diskuterat om vi skulle vänta med att fatta det slutliga beslutet. Vi stödde detta förslag i juli eftersom vi ansåg det nödvändigt att kandidaten hade ett program, vilket inte var fallet tidigare. Det var enligt min mening rätt beslut i juli att avvakta med utnämningen och invänta de förslag som vi nu kommer att diskutera. Vi ansåg dock att så snart kandidaten hade lagt fram sina riktlinjer var det inte någon poäng med att ännu en gång säga att vi skulle vänta några veckor eller månader. Vi genomgår en ekonomisk och finansiell kris, och därför behöver vi EU:s institutioner, och vi behöver en kommission. Det är inte särskilt ansvarsfullt ... (Applåder) ... Det är inte särskilt ansvarsfullt att i dag säga ”Låt oss vänta”. Vänta på vadå? Vänta två veckor, tre veckor, två månader tills de lägger fram förslag? De finns där. Låt oss ta vårt ansvar oavsett om vi röstar för eller emot, men låt oss ta vårt ansvar. För det tredje blev vi inte särskilt övertygade av de riktlinjer som kandidaten lade fram. Jag anser att dessa ibland detaljerade förslag bygger på en felaktig grundtanke, nämligen på antagandet att konjunkturnedgången är över, att en återhämtning är på gång och att vi inte behöver fler politiska åtgärder från gemenskapen för att ta oss ut ur krisen. Detta är en dålig utgångspunkt eftersom lågkonjunkturens slut inte innebär att det är början på en återhämtning. Vi kan hamna i ekonomisk stagnation som i Japan, där man har väntat på tillväxt i 10 eller 15 år. Därför behöver vi också en ny integrerad gemenskapsstrategi som sträcker sig längre än 27 nationella planer. Det är det krav som vi ställer som liberaler och demokrater, och det är lika viktigt att kommissionen så snabbt som möjligt planerar för en sanering av bankerna. Inte 27 olika planer som vi har i dag, utan en gemensam och enhetlig strategi som utstakats av kommissionen. Herr Barroso! Jag hörde er säga i vår grupp att ni var beredd att lägga fram förslag om både en ny integrerad gemenskapsstrategi som sträcker sig längre än 27 nationella planer och en europeisk stabilisering av banksektorn. Detta är positivt, och det som vi begär är att dessa två ingredienser ska vara detaljerade och utvecklade i det program som ni nu kommer att utarbeta och som ni kommer att lägga fram tillsammans med kommissionen. Vårt stöd är mycket tydligt. Det är villkorat. Det innebär att vårt stöd kommer att fortsätta till dess att vi i varje del av kommissionens program ser följande ingredienser: en ny integrerad gemenskapsstrategi, en plan för att stabilisera banksektorn som går utöver det som ni upprepade i dag i ert anförande, en budget som bygger på egna medel och en halvtidsöversyn av den finansiella tillsynen. I fråga om detta ämne måste jag säga er att jag är fortsatt övertygad om att det är Europeiska centralbankens struktur som bör användas, inte de förslag från Jacques de Larosière som för närvarande är kommissionens och rådets utgångspunkt. Slutligen kommer som ni vet vårt stöd också att vara beroende av kommissionens nya sammansättning. Vi vill ha en effektiv kommission vars befogenheter fördelas mer jämnt än vad som varit fallet tidigare. Här räknar vi också med det löfte som ni gav till vår grupp, nämligen att en särskild kommissionsledamot från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, med ansvar för grundläggande rättigheter och medborgerliga friheter, kommer att få plats i ert lag. Det är viktigt att denna kommissionsledamot får gemensamt ansvar med de andra kommissionsledamöterna och inte bara som rådgivare. För EU:s allmänna bästa behöver vi således en djärvare och mer ambitiös kommission, vilket vi hoppas att ni kommer att garantera. Jag hoppas också att ni kommer att uppfylla våra förväntningar i ert definitiva program. Daniel Cohn-Bendit: Herr talman, herr ordförandekandidat, mina damer och herrar! Jag måste erkänna att jag tror att jag hallucinerar. Först får vi höra: ”Allting har ändrats så jag stannar!” Anledningen till att José Manuel Barroso måste stanna är att allting har ändrats och att han står för stabiliteten i en föränderlig värld. Så låt det ske. Sedan hörde jag vad Joseph Daul hade att säga. Jag deltog valkampanjen i Frankrike. I Frankrike fick vi under valkampanjen höra att när det gäller bankerna, vänd er till Sarkozy, när det gäller klimatförändringen, vänd er till Sarkozy, när det gäller förändringen i Europa, vänd er till Sarkozy. Nu hör jag Joseph Daul säga att när det gäller klimatförändringen, vänd er till Barroso, när det gäller problemet X, Y eller Z, vänd er till Barroso. Ni kommer att få en utskällning från Elyséepalatset, min vän! Ni kommer att få en utskällning! Hur som helst är hela affären otrolig! Ja, ja, jag vet maj -68. Det irriterar er, ni kommer alltid dragande med samma gamla sak. Jag kommer att förklara det för er en dag om ni vill lyssna. Allt jag säger är att denna plats, just här, är en plats där vi har rätt att säga vad som helst. José Manuel Obama: Ja, han kan! Han kan göra precis vad han vill nu. Han kan göra allting som han var oförmögen att göra under fem år. Ni kommer att se vad som händer, och apropå stats- och regeringschefer. Fru Malmström! Se upp! Den tid då lille herr Barroso lyssnade till er är över. Ni kommer att vara tvungen att lyssna till honom nu. Han kommer att påtvinga er en ny integrerad politik, inte en samordningspolitik. Ni kommer att vara tvungen att följa hans order ... Nej, men stopp, stopp, herr Barroso! Vi vet hur ni är! Under fem år i kammaren har ni inte en enda gång sagt ”jag hade fel”, som jag, Daniel Cohn-Bendit, och andra har gjort ... Ni talar om europeiska värden, ni talar om europeisk etik, men problemet är följande, herr Barroso. Om ni verkligen vill ha förändringar måste ni förklara en sak för Europaparlamentets ledamöter och för medborgarna: lösningen på den finansiella och ekonomiska krisen måste samtidigt vara en lösning på miljökrisen. Om ni vill ta itu med kriserna måste ni vidare omvandla Europa - reformera räcker inte - och med det menar jag en miljömässig och social omvandling. Våra produktionssystem måste ifrågasättas. Bankerna: varför blev de galna? Eftersom vi har ett system som gör dem helt galna. Varför? Av den enkla anledningen att det handlar om att ha mer och mer och ännu mer, ännu snabbare. Är det så, herr Barroso? Är det så, stats- och regeringschefer, att majoriteten av kammaren i dag är beredd att utmana inställningen ”mer och mer så snabbt som möjligt”? Detta är roten till krisen, och när människor talar om hållbar utveckling handlar det inte bara om några lappverksåtgärder, det handlar om att försöka förklara och förstå att medan det finns områden som behöver tillväxt, dvs. selektiv tillväxt - förnybar energi osv. - finns det en mängd områden som behöver tyglas. Det behövs en proportion, och här står jag och hallucinerar ännu mer. Ni talade om Lissabonprocessen. Ni talade om forskning. Herr Barroso! Förklara en sak för mig. Under fem år - eller snarare under fyra år, det sista året efter krisen var ni försiktigare - förklarade ni för oss att grunden för ekonomisk och miljömässig effektivitet var avreglering. Avreglering. Ja verkligen, jag kommer ihåg era anföranden, jag kommer ihåg vad ni sade. Sedan när kriserna kom insåg ni plötsligt att det inte fungerade på det sättet. När det gäller kriserna - och det hedrar er - sade vi aldrig att ni var diskrediterad, vi sade bara att med det sätt på vilket ni, herr Barroso, har lett kommissionen har vi inget förtroende för er. Ni är europé, men samtidigt är ni fastlåst i en ideologi som är just den som orsakade krisen, inte den som löser den. Och Guy Verhofstadt, det här tar verkligen priset nu. Under valkampanjen sade vi - jag kommer att sluta här och dessutom kommer Barroso att tacka oss för det - att vi inte ville rösta i juli. Nu är alla tacksamma mot oss för att omröstningen inte ägde rum i juli eftersom José Manuel Barroso åtminstone kunde lägga fram sitt program. Om Joseph Daul hade fått bestämma, om Barroso hade fått bestämma, skulle vi ha röstat utan något program i juli, och allting skulle ha varit bra! Så tacka oss åtminstone för att ha gett er tillfälle att lägga fram ert program. För all del, för all del, herr Barroso. För det andra - men detta är obetalbart - säger ni: ”Varför skjuta på det längre?” Av den enkla anledningen - och detta är helt nytt - att folket på Irland kommer att rösta om tre veckor, och om det blir som jag och andra tror röstar de för Lissabonfördraget, vilket ger en annan förutsättning för kommissionen. Ni säger till oss: ”Det är absolut nödvändigt eftersom vi är i en ekonomisk kris så får ni se vad som händer.” Under de närmaste två månaderna kommer Barroso att vara tvungen att bilda sin kommission. Han kommer inte att ha tid med vare sig Lissabon eller Köpenhamn eftersom han måste förhandla med Nicolas Sarkozy. Kommer Michel Barnier att få den inre marknaden? Om Barnier får den inre marknaden, vad kommer han då att ge polackerna som han har lovat en fin kommissionsplats? Vad kommer han att ge tyskarna? Vad kommer han att ge britterna? Eftersom kommissionen bara handlar om kohandel! Och kohandeln kommer att hålla honom upptagen, men medan han är upptagen med kohandel kommer de andra att kohandla i Köpenhamn. Detta är problemet. Detta är verkligheten. Herr Barroso! Avslutningsvis vill jag säga till er att visst är ni en hedersman, men ni ska veta en sak: gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har inte förtroende för er och kommer att rösta mot er utnämning eftersom vi anser att EU behöver någon bättre, någon bättre än ni, herr Barroso! (Applåder) Michał Tomasz Kamiński: Daniel Cohn-Bendit kanske talade för länge, och det är nog så att jag knappast instämmer med honom alls, men han har alltid intressanta saker att säga, och det är trots allt viktigt i parlamentet. Herr talman! Det ger parlamentet den vitalitet som ni talade om i ert anförande tidigare i dag. Gruppen Europeiska konservativa och reformister kommer att rösta för den nominerade ordföranden Barroso. Herr ordförande! Vi kommer inte att göra detta eftersom vi är överens med er om allting. Det finns tyvärr många frågor där vi inte är överens. Till att börja med vill jag nämna ert entusiastiska stöd för Lissabonfördraget. Vi delar inte den entusiasmen, men vi instämmer i den avsky och det fördömande av alla former av nationell egoism och nationalism som ni uttryckte i ert anförande. Det var faktiskt Europa, vår kontinent som vi vill ska leva i fred och fortsätta att leva i fred, som nationell egoism och chauvinism bragde i så stor olycka. I dag tackar vi Gud för att vi lever i ett Europa i fred. Vi är inte överens om en del av de frågor som José Manuel Barroso talade om. Vi har rätt att vara oense, och vi kommer att försvara den rätten även om somliga ständigt ifrågasätter det enkla faktum att väljarna i EU röstade för Europeiska konservativa och reformister, och jag lovar att de kommer att välja ännu fler av dem. Vi kommer att finnas på plats här, och vår röst kommer att höras. Vi har därför rätt att tala på väljarnas vägnar när vi säger att vi stöder José Manuel Barroso i hans svåra uppdrag. Jag är glad att europeisk solidaritet har nämnts i dag. Jag är glad att det har sagts att kommissionen - den nya kommissionen under Barrosos ledning - kommer att leda insatserna för att göra det möjligt för oss att ta oss ur den ekonomiska krisen. Det är oerhört viktigt, och vi är glada över att det ambitiösa program som Barroso har lagt fram verkligen tycks vara inriktat på de viktigaste områden där det krävs åtgärder från vår sida. Detta visar förresten hur stort behovet av samarbete mellan nationerna är i dagens EU. Krisen påverkar oss alla oberoende av vilket politiskt system och vilken ekonomi som vi är en del av, oberoende av i vilken region av Europa våra länder finns. Krisen påverkar oss alla, och vi måste alla bekämpa krisen. Herr ordförande! Genom att ge er stöd på vår grupps vägnar vill jag vädja till er att under kommande månader se till att EU inte förhåller sig likgiltigt inför vad som händer i världspolitiken. Jag vill inte sticka under stol med att det som sker i dag i Iran enligt min mening är en av de viktigaste prövningar som väntar västvärlden. Iran är ett land som inte gör någon hemlighet av sina kärnvapenambitioner. Presidenten i det landet förnekar inte bara förintelsens förfärliga brott utan hotar även dagens Israel med utplåning. Enligt min mening finns det inget utrymme för den typen av beteende, och det borde inte accepteras i en modern, demokratisk värld. Vår grupp förväntar sig att Europeiska kommissionen under er ledning kommer att bestämt invända mot de odemokratiska förfarandena och den odemokratiska politik som den nuvarande regeringen i Iran för och som är riktad mot vår viktigaste allierade i Mellanöstern - mot staten Israel. Vi förväntar oss också - och jag är glad att detta alltid framtonar starkt i det ni säger, herr ordförande - att EU:s utrikespolitik alltid kommer att vara en härold för medborgerliga friheter och att den alltid också kommer att främja våra europeiska värden utanför våra gränser. Ni lyckades förvisso inte undvika att göra misstag under den föregående mandatperioden, men ingen som är engagerad i politik undviker att göra misstag - så är det tyvärr i världen. Det är dock ett hårt arbete som ni åtar er. Vi räknar med att ni kommer att hålla flaggan högt för europeiska värden och arbeta för det goda i - och det vill jag framhålla - ett gemensamt och enat Europa. Lothar Bisky: Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Herr Barroso, ni står för en fortsättning på den politik som har bidragit till den största ekonomiska krisen under efterkrigstiden. När kasinona i våra största finanscentrum öppnas igen får världens medborgare stå för räkningen. Konsekvenserna av krisen är arbetslöshet, fattigdom, lägre inkomster och mindre utbildning. Ni påstår att finanskrisen främst härrörde från USA och att det endast var bankerna som orsakade kollapsen. Vi säger att det politiska systemet, inklusive Europeiska kommissionens politik, har ansvaret för att ha främjat kasinokapitalismen. Liberaliseringsideologin, avregleringen och privatiseringen har lett till krisen. Om vi fortsätter som tidigare kommer det att leda till en ännu svårare kris. Det politiska systemet måste ta ansvar, lära sig av sina misstag och överge de nyliberala idealen. Europeisk politik måste konsekvent inriktas på det europeiska folkets intressen. Jag kan inte hitta någon sådan fokusering i era riktlinjer. Jag är dock nöjd med era kommentarer i dag. Sociala frågor gavs större vikt än vad som var fallet för ett år sedan. Jag vill illustrera vår politiska oenighet med några exempel. Ni vill hålla fast vid Lissabonstrategin. Men det europeiska folket behöver bra arbetstillfällen med löner som tillåter ett värdigt liv. Det som behöver sättas på dagordningen är en minskning och inte en ökning av antalet arbetstimmar. Vi förväntar oss att den nya kommissionen ska omforma direktivet om utstationering av arbetstagare. EU måste äntligen garantera att sociala rättigheter inte kommer att uppoffras för konkurrensstrategin. Därför har vi tillsammans med en del andra föreslagit en rättsligt bindande bestämmelse om sociala framsteg och en stadga för offentliga tjänster, som ska ge social trygghet och allmännyttiga tjänster företräde framför förordningar om den inre marknaden. Av det ni sagt förstår jag att det inte är något som ni förespråkar. I Zimmermannbetänkandet efterlyste Europaparlamentet minimilöner på minst 60 procent av den genomsnittliga inkomsten i respektive medlemsstat. Ni hävdar att ni inte kan göra något åt detta. Jag anser att ni kan det, till exempel genom riktlinjer för sysselsättningspolitiken. Ni är helt inriktad på stabilitets- och tillväxtpakten, som har visat sig vara ett ineffektivt verktyg, särskilt under krisen. Vi vill ha en social pakt i stället för Lissabonstrategin och stabilitetspakten. Ni menar att det räcker med några få nya bestämmelser om finansiell tillsyn för att hålla finansvärldens girighet i schack. Vi efterlyser ett förbud mot vissa riskabla former av investeringar och beskattning av kapitalrörelser. Ni, och jag citerar, ”stöder varje artikel i Lissabonfördraget”. Vi vill ha ett socialt EU i stället för en fortsatt radikal fokusering på den inre marknaden. Vi vill ha ett åtagande om nedrustning och civil konflikthantering i stället för fortsatt utbyggnad av den militära kapaciteten. Ni ser EU som en ledande makt, och vi vill sprida ideologin om frihandel och marknadsorientering på alla områden i livet över hela världen. Vi står för interkulturell, multilateral dialog och största möjliga stöd till utvecklingsländerna i lösandet av den ekonomiska krisen, livsmedelskrisen, finanskrisen och klimatkrisen. Låt oss tillsammans välja en kommission som har ett socialt, fredligt, ekonomiskt hållbart och demokratiskt EU som mål. Om vi vill vinna stöd bland människor i Europa för EU-projektet behöver vi bryta med de radikala idéerna om fria marknader och få mer direktdemokrati. I detta avseende är José Manuel Barroso fel man för ordförandeposten. Nigel Farage: Herr talman! Jag vill ställa följande fråga till José Manuel Barroso: Varför denna omotiverade brådska? Varför ändra spelreglerna? Varför måste ert omval för ytterligare fem år som kommissionsordförande ske nu? Svaret är naturligtvis Irland och Lissabonfördraget. Planen är att visa alla att fartyget är stabilt, att allt går bra, att allt irländarna behöver göra är att rätta till sitt lilla fåniga misstag - och ert arbetsdokument är ju skrivet som om fördraget redan var ratificerat. Men det finns en ganska viktig poäng som man missar här. Ni har varit chefen, ni har varit ledaren under de senaste fem åren. Ni har ansvarat för att övervaka genomdrivandet av konstitutionsfördraget. Men det gick inte som det skulle, eller hur? Fransmännen sade nej och nederländarna sade nej, men ni vägrade att acceptera dessa demokratiska resultat. Tillsammans med många ledamöter av Europaparlamentet deltog ni i det fullkomliga bedrägeri som Lissabonfördraget innebär. Ni sade att flaggan och hymnen skulle tas bort, men jag har knappast sett något tecken på det. Ni ändrade namnet till Lissabonfördraget, men ni kunde inte stoppa irländarna från att rösta, och irländarna sade nej. Men inte heller denna gång kunde ni acceptera ett demokratiskt resultat, nej - irländarna måste rösta igen! Var i allt detta finns principen om demokratiskt ansvar? Det är ju ni som är chefen. Man skulle kunna hävda att det inte finns så mycket demokrati kvar i EU nu, men det bör åtminstone finnas något mått av ansvar. Strax före vad som mycket väl kan bli ett fjärde förkastande av detta fördrag - som tar kål på det för gott - bör Europaparlamentet enligt min mening inte tillsätta er som kommissionsordförande för de kommande fem åren, utan vänta till dess att vi har fått detta resultat. Om irländarna säger nej en andra gång måste vi helt enkelt respektera vad de säger, och ni måste sluta som kommissionens ordförande. Detta skulle ske på alla andra områden, det skulle ske inom alla företag, och jag anser att det verkligen borde ske inom EU:s politik. Och hur är det med er meritlista? Ni har sett över Lissabonagendan. Den hade sjunkit spårlöst långt innan kreditåtstramningen drabbade oss. Nu säger ni oss att vi måste ha en kommissionsledamot för invandring som tar ifrån nationalstaterna deras mest grundläggande rättighet, att besluta vem som kommer för att leva, arbeta och bosätta sig i deras länder. Ni har fortsatt med er besatthet av klimatförändringarna, som har lett till stora kostnader men inga konkreta fördelar över huvud taget. Men viktigast av allt är att ni bortsåg från Irlands folkomröstning. Ni sade att irländarna inte kan stoppa det här fördraget: Enbart av detta skäl kan jag helt enkelt inte stödja er. Men det är möjligt att jag totalt har missuppfattat detta. Det är möjligt att ni är rätt person när allt kommer omkring. I går i Daily Telegraph frågade man nämligen, i en undersökning: Om Lissabonfördraget går igenom utan en folkomröstning, vill ni att Storbritannien fortsätter vara medlem i EU? Och med 43 procent mot 26 procent - för första gången på över 30 år - sade en stor majoritet av britterna att de vill att vi går ur EU om Barroso får som han vill. Så jag kanske tog miste. Ni kanske är rätt person. Vi får se. (Applåder och skratt från vissa håll) Ja, han går gärna! Krisztina Morvai: (HU) Herr talman! EU har nått en historisk vändpunkt. Miljontals människor som tjänar sitt uppehälle genom hederligt arbete vill ha en grundläggande förändring. De vill bekämpa de grova orättvisorna med nyliberalismen och det globala storkapitalet. Bland dessa människor finns familjejordbrukare och småskaliga jordbrukare, ägare av småföretag och offentliganställda. För att lyckas med detta är de i enormt behov av mänskliga rättigheter. Jag beklagar att kommissionsledamoten inte är här nu för att höra mig tala till försvar för de mänskliga rättigheterna och de civila friheterna. Dessa rättigheter är nödvändiga för att folk ska kunna uttrycka sina åsikter, med andra ord, åtnjuta åsiktsfrihet, rätt till mötesfrihet och yttrandefrihet utan att kallas fascister, såsom faktiskt skedde här i dag i parlamentet, eller skjutas i ögat, utsättas för polisvåld, misshandlas, fängslas eller bli föremål för skenrättegångar. När allt detta skedde i Ungern hösten 2006 vände vi oss till er för att ni skulle göra något. Men ni gjorde ingenting. Varför inte? Jag vill be parlamentets vice talman Pál Schmitt att bekräfta vad som skedde, anledningen till varför vi vände oss till er. Det var på grund av händelserna vid ett möte som anordnades av Fidesz-partiet, ett medborgarparti ... (Talmannen avbröt talaren.) Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Tack herr talman! Ärade ledamöter! Tack för möjligheten att få säga några korta ord i denna diskussion. Jag måste säga att det är roligt att vara tillbaka i Europaparlamentet. Diskussionen och inläggen här är onekligen mer dynamiska och underhållande än hemma i Sverige. Jag vill gratulera José Manuel Barroso för att han så tydligt har angett vilken roll han vill att kommissionen ska spela och för hans reformagenda de närmaste fem åren. Jag har också mycket noga och uppmärksamt lyssnat på vad gruppordförandena har sagt. Det finns naturligtvis oerhört mycket att kommentera, men jag ska inte göra det idag, för det är inte rådets debatt. Det är parlamentets debatt med den föreslagna ordföranden för kommissionen. Det är som sagt inte min uppgift att kommentera det som har sagts, men jag har lyssnat mycket uppmärksamt på debatten. Bara två saker vill jag säga. Det första är det uppenbara: José Manuel Barroso har blivit enhälligt nominerad av 27 stats- och regeringschefer med olika politiska tillhörighet. Han har vårt tydliga stöd att leda kommissionen i en mandatperiod till. Det minskar naturligtvis inte parlamentets skyldighet att granska honom och att fatta beslut om att godkänna eller inte godkänna. Det andra är också uppenbart, men tål att upprepas: vi lever i en mycket osäker tid med stora och svåra utmaningar. Vi behöver ett starkt och handlingskraftigt Europa där de europeiska institutionerna fungerar och kan samarbeta. Vi har behov av visshet, tydlighet och stabilitet så att vi tillsammans kan ta itu med de frågor där våra medborgare förväntar sig resultat; där de förväntar sig att Europa levererar. José Manuel Barroso: Herr talman! Först av allt, låt oss behandla några frågor som gäller politikens innehåll. Kommissionen förespråkar inte och har aldrig förespråkat någon privatisering av offentliga tjänster. Vi anser att offentliga tjänster är en viktig del av vår europeiska samhällsmodell. Det är viktigt att dessa offentliga tjänster fungerar inom ramen för en stark inre marknad, när det gäller gemenskapsreglerna. Det är mycket viktigt. Om vi vill ha ett sant EU måste den inre marknaden respekteras. Låt oss vara uppriktiga här. När det finns något problem händer det ibland att vissa nationella politiker säger att det är Bryssels fel. Men när det går bra säger de att det är deras egen förtjänst. Så låt oss inte ansluta oss till beskyllningarna om att privatiseringen beror på Bryssel. Det handlar om nationella beslut. Bland våra medlemsstater finns det några länder med vissa offentliga tjänster som de har valt att privatisera, men det är inte något påbud från Bryssel. Jag menar att vanan att klaga på Bryssel går för långt ibland. Alla borde ta sitt ansvar. Den andra punkten handlar om utstationering av arbetstagare. Principerna i direktivet är just de principer som har tagits upp av den socialdemokratiska gruppen: respekt för arbetstagarnas grundläggande rättigheter. Jag har sagt det mycket ofta. För oss är dessa rättigheter heliga: strejkrätten, föreningsrätten. Grundläggande rättigheter är något mycket viktigt. I mitt land fanns det en tid då man inte hade några medborgerliga eller sociala rättigheter, så jag vet vad det innebär att ha tillgång till dessa sociala rättigheter. Samtidigt är vi för fri rörlighet i Europa. Utan fri rörlighet kommer det inte att finnas något EU. Så låt oss försöka förena dessa båda principer på något sätt. Låt oss inte ge efter för EG-domstolens tolkningar. Därför föreslår jag här en väg framåt som inspireras av många av era förslag, och jag är redo att samarbeta lojalt med alla Europaparlamentariker för att uppnå detta så att vi får ett starkare Europa och behåller vår inre marknad men samtidigt till fullo respekterar våra arbetstagares sociala rättigheter. När det gäller reglering och avreglering, låt mig vara mycket tydlig, och jag ber er, herr Cohn-Bendit, att hitta ett uttalande där jag förespråkar avreglering. Jag har alltid sagt ”bättre lagstiftning” eller ”smart lagstiftning”. Det är inte mitt fel om detta översätts som ”avreglering” på franska. Bättre lagstiftning: mieux légiférer, inte moins légiférer. (FR) Jag vill säga er något, herr Cohn-Bendit. Ni är besatt av mig. Jag är inte besatt av er. Tvärtom känner jag nästan sympati för er eftersom ni påminner mig om min ungdom ... (Applåder) Det finns en politisk fråga som är mycket viktig. Jag kanske kritiseras för många saker, och jag är den förste att medge att det finns frågor där jag själv och kommissionen kan kritiseras. Men vi måste klara vårt åtagande i fråga om klimatförändringarna. Alla medger att vi är världsledande i denna fråga. Jag har fått komplimanger, riktade till kommissionen, från president Barack Obama, från FN:s generalsekreterare och från nobelpristagaren Rajendra K. Pachauri, som skrev ett fint brev till mig. Jag vill gärna dela denna framgång för EU med er, eftersom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har bidragit till dagordningen för grön tillväxt. Hys inga tvivel: Jag är för grön tillväxt. Jag är inte för att det går utför för Europa. Detta är viktigt. Jag är för grön tillväxt, livskraftig tillväxt, men jag är inte för en avindustrialisering av Europa. Jag är inte för att arbetstillfällen försvinner i Europa. Faktum är att det är kommissionen som har gjort mest för klimatförändringarna, och det är just kommissionen som Daniel Cohn-Bendit har gjort till syndabock hela tiden. Redan innan jag har presenterat riktlinjerna och redan innan jag har presenterat mig själv för er grupp har ni sagt nej. Ni har också tillverkat T-shirtar. De har inte sålt så bra, T-shirtarna med texten ”Stop Barroso”. Det ni talar om är hallucinationer, herr Cohn-Bendit. Hör upp! Ett parti presenterar en kandidat före valet. Jag hörde själv era förslag. Ni föreslog en brittisk konservativ ledamot, Chris Patten. Ni presenterade väl till och med Frankrikes premiärminister som kandidat, vilket visar ... men nej, det gjorde ni inte, för jag tänkte att det var ännu en tjänst som den som ni gjorde för Nicolas Sarkozy, genom att splittra vänstern i Frankrike. Sanningen är denna: Om vi vill ha ett EU som är närmare medborgarna måste vi göra val som grundar sig på politiken. Jag önskar verkligen att de EU-vänliga krafterna ska stödja ett EU-vänligt program. Jag har presenterat ett mycket EU-vänligt program för er. Det är upp till er att rösta på mig. Det är inte jag som beslutar vem som ska stödja mig. Det är ni som måste rösta. Jag har ett EU-vänligt program, knutet till Lissabonfördraget. Det kanske inte är den bästa nyheten för alla, men jag tror på det. Det jag erbjuder er nu är en ny ambition för Europa. De senaste fem åren har varit år av konsolidering av det utvidgade EU. Självklart ber jag inte om ursäkt för att ha stöd från 27 stats- och regeringschefer, som är demokratiskt valda och som kommer från alla politiska riktningar, eftersom jag upplever att min roll väsentligen var att föra samman människor. Detta är första gången som vi har haft detta utvidgade Europa. Jag ber inte om ursäkt för att lojalt ha samarbetat med dessa stats- och regeringschefer. Det är självklart att en omvald kommissionsordförande kommer att ha ett ökat inflytande. Jag uppmanar er att ge ett starkt stöd till en kommission som är för högre ambitioner, mer beslutsamma framsteg och ett europeiskt projekt präglat av solidaritet och frihet. Jag erbjuder er lojalt samarbete. Vissa har utestängt sig från detta. Det är verkligen synd! Jag för min del kommer att stå fast vid mina värderingar och även vid de värderingar som ni ibland försvarar. (Applåder) (Daniel Cohn-Bendit höll upp ett blått kort.) Talmannen: Jag måste förklara. Daniel Cohn-Bendit håller upp ett blått kort, men vi upptäckte för en halvtimme sedan att den regeln bara gäller talare som är ledamöter av Europaparlamentet och inte talare som inte tillhör parlamentet, såsom talare från kommissionen. Kanske vi bör ändra detta i framtiden, men just nu måste vi hålla oss till reglerna. Othmar Karas: (DE) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ändra tonläget i denna debatt och föreslå att vi alla frågar oss själva följande: Vem av oss behöver inte växa och utvecklas? Vem av oss har inte utrymme för förbättringar? Vem av oss gör aldrig några misstag? En ny riktning behövs på många områden, inte bara från kommissionsordförandens sida utan även från vår sida. Det finns många nya vägar för oss att gå. Jag har en känsla av att många personer här letar efter någon att anklaga för de problem vi står inför i stället för att arbeta med att lösa våra gemensamma problem med ny styrka, nya idéer, entusiasm och visioner. Många kommer med antydningar och skapar misstänksamhet för att avleda uppmärksamheten från sina egna brister. Många personer bortser också från valresultaten från den 7 juni 2009, som utgör den demokratiska grunden för dagens debatt. Vi anklagar kommissionsordföranden för att han gör saker som han måste göra, nämligen att följa fördragen och genomföra resolutionerna. Någon kom i dag med det fina yttrandet: ”Utan frihet finns det ingen solidaritet, och utan solidaritet finns det inget starkt och effektivt EU.” Jag skulle vilja tillägga: ingen stark kommission. Vi sitter alla i samma båt. Vi är alla gemensamt ansvariga. Var och en av oss har sin del av ansvaret. Kommissionsordföranden har en stor del av huvudansvaret. Men, som Martin Schulz sade, detta handlar inte bara om honom. Hans styrka beror på oss, på medlemsstaterna och på kommissionsledamöternas kompetens och kvalitet. Detta är nästa kapitel i vår bok. Hur ska vi genomföra en ekologisk och social marknadsekonomi? Hur ska vi omstrukturera kommissionen? Hur ska vi inrätta en kommissionsledamot för finansmarknaderna? Hur blir det med diplomattjänsten? Hur blir det med klimatskyddet? I slutet av sitt anförande parafraserade vår ordförande ett citat från Bronisław Geremek: ”Låt oss alla arbeta hårt på vårt eget sätt och på bästa sätt utnyttja möjligheten att åstadkomma förändring i stället för att racka ner på varandra!” Stephen Hughes: (EN) Herr talman! José Manuel Barroso kanske kommer ihåg mitt inlägg när han talade till vår grupp i förra veckan. Som jag sade då, herr Barroso, läste jag era politiska riktlinjer för den nya kommissionen med stort intresse, och jag märkte faktiskt att mycket av retoriken i riktlinjerna speglar mina egna föreställningar och politiska prioriteringar. Det gäller säkert också många andra på vänstersidan. Problemet är dock att ni använde i stort sätt samma retorik när ni kom hit för fem år sedan med kommissionsordförandeskapet i sikte. Då gav ni ett antal löften, angående det sociala Europa, om att förnya den sociala agendan under de fem åren, men dessa löften har inte uppfyllts. Ni kanske kommer ihåg att ni för fem år sedan bland annat sade följande om tjänster av allmänt intresse: ”Jag utesluter inte möjligheten av ett ramdirektiv.” Nu, fem år senare, skulle EU kunna inrätta en kvalitetsstadga för offentliga och sociala tjänster, vilket ni har sagt på nytt i dag. Vi vet inte exakt vad detta innebär. Vi vet vad ett ramdirektiv innebär, och för oss är det mycket viktigt att ni gör ett sådant åtagande. Att säga att ni inte utesluter möjligheten av ett sådant räcker helt enkelt inte den här gången. När vi tog del av ert dokument förra veckan letade vi efter specifika konkreta åtaganden, men vi hittade praktiskt taget inget. Vad vi hittade - tack vare Google - är att själva riktlinjerna, som presenteras som en förändringsagenda, i stort sett bara är en återvinning av befintliga kommissionstexter och den befintliga politiska dagordningen. Här är tre övergripande kommentarer om era riktlinjer: För det första tar de helt enkelt inte itu med den allvarliga situationen med den omfattande arbetslöshet och den sociala kris som vi står inför, vilken kommer att förvärras under de kommande månaderna eller åren. För det andra anser vi att era ord om en strategi för att komma ur krisen är förhastade. Ni har ändrat detta i det ni har sagt i dag. Men vad vi bör tala om är en ingångsstrategi, en strategi för positivt ingripande i arbetsmarknaden, inte bara på medlemsstatsnivå utan även på EU-nivå. För det tredje är er förändringsagenda densamma som den tidigare agendan. Krisen kräver en mycket djärvare och mer framsynt politik än den ni åsyftar. I stället måste den främsta prioriteringen för en ny kommission vara att sjösätta en moderniserad och ambitiös ny social agenda för EU. Jag har i dag än en gång lyssnat mycket noga på vad ni har sagt om svaret på Lavaldomen i samband med direktivet om utstationering av arbetstagare. Ni upprepade att en genomförandeförordning är rätt väg, utan att man gör något åt direktivet. Det kommer helt enkelt inte att fungera. Problemet finns i själva direktivet där det om och om igen upprepas att ”medlemsstaterna kan ...”. Om genomförandeförordningen inte ersätter eller att går före detta direktiv kommer Lavals problem att kvarstå. Samtidigt, ursäkta oss om vi dömer er för vad ni tidigare gjort. Laval hände inte i går. Vad har ni gjort under perioden på nästan två år sedan Lavaldomen skickade chockvågor genom fackföreningsrörelsen? En sista fråga: Kommer ni att göra ett åtagande i dag om att göra det mesta möjliga för att uppnå en lämplig könsbalans i nästa kommission? Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman, mina damer och herrar, varför nu? Varför Barroso? Dessa är de två frågor som vi behöver besvara. Frågan ”varför nu?” har redan behandlats här. Vi är mitt i en finansiell och ekonomisk kris, och förutsättningarna för stark ekonomisk tillväxt och skapande av fler arbetstillfällen kommer inte att infinna sig omedelbart. Vi behöver en effektiv kommission, och vi behöver en gemensam, långsiktig europeisk strategi. Vi kan inte börja arbeta med detta nästa år. Vi måste börja genast. Det är därför vi också måste rösta nu. Varför Barroso? Jag är glad över den tydliga förklaringen från kommissionsordföranden, kandidaten, om den sociala marknadsekonomin, om konkurrens och om den inre marknaden. Som liberaler har vi också höga förväntningar och höga krav. Vi förväntar oss att en gemensam strategi utvecklas tillsammans med medlemsstaterna. På medellång sikt kommer det inte att räcka att ha ett nätverk av tillsynsmyndigheter som övervakar finansmarknaden. Vi behöver en enhetlig europeisk finansinspektion. Som Guy Verhofstadt just har sagt kommer halvtidsöversynen att vara avgörande för oss. Som liberaler anser vi att inrättandet av kommissionsledamoten för grundläggande rättigheter är ett positivt steg. Vi vill att han ska ha verkliga befogenheter. För alla som inte vet vad detta innebär kan man förklara att dataskyddet och behandlingen av asylsökande vid EU:s yttre gränser båda är teman som kräver mer uppmärksamhet. Jag skulle vilja säga några ord om de kommentarer som har gjorts här om den politiska situationen. Jag beklagar verkligen att majoriteten av socialdemokraterna inte kommer att rösta för er i morgon. Socialdemokraterna drar sig alltså ur den EU-vänliga allians som vi ville inrätta, särskilt när det gäller EU-politiska frågor. Martin Schulz, Lothar Bisky och Daniel Cohn-Bendit organiserar en röd/röd/grön blockad av EU. Åtminstone försöker de göra det. Den avgörande faktorn är den följande: Vi kan inte försvara oss mot överenskommelsen mellan europeiska konservativa, men det är avgörande att liberalerna och kristdemokraterna upprätthåller EU:s förmåga att agera. Jill Evans: (EN) Herr talman! Jag talar för medlemmarna av Europeiska fria alliansen i Verts/ALE-gruppen. Vi tror på jämställdhet för alla människor i Europa. Vi stöder oberoendet för de nationer och regioner i Europa som inte för närvarande är medlemsstater men som strävar efter att bli medlemsstater, och vi kämpar för lika rättigheter för talare av alla språk, vare sig de är officiella EU-språk eller andra officiella språk och oavsett om de talas av majoriteten eller minoriteten i en medlemsstat. Herr Barroso! I era riktlinjer, liksom även nu i dag, talar ni om behovet av att uppnå en känsla av samhörighet mellan EU och EU-medborgarna, men detta kan aldrig uppnås förrän EU erkänner de verkliga nationerna och folken och denna subsidiaritet fungerar på alla nivåer och inte bara mellan EU och medlemsstaternas regeringar. Om EU ska kunna stödja oss effektivt under den ekonomiska krisen, vara ledande som det behöver vara i kampen mot klimatförändringarna, skydda de offentliga tjänsterna, försvara de mänskliga rättigheterna och bidra till internationell fred och nedrustning, måste vi alla bidra, och detta inkluderar Wales, Skottand, Katalonien, Korsika, Flandern och många andra. Över hela Europa hålls det just nu diskussioner, samråd och folkomröstningar, och jag talar inte om Lissabon utan om förslag om konstitutionell förändring och större självständighet i dessa länder. Jag beklagar att ni inte har uppmärksammat, erkänt eller tagit upp denna aktuella utveckling i era riktlinjer, och ni har inte heller fört fram förslag om större deltagande från de länder och regioner som har lagstiftande befogenheter inom EU:s beslutsfattande, något som vi inom ALE ser som centralt. Jag vill än en gång be er att göra detta. Timothy Kirkhope: (EN) Herr talman! En av de allvarligaste kritiska synpunkterna på EU är att det är mer bekymrat om sina egna interna system än om att visa ledarskap i globala frågor eller agera på ett sätt som ger mervärde för medborgarna. Ingenstans har denna tendens varit tydligare än i de befängda diskussioner som vi har tvingats uthärda om huruvida man ska utse kommissionens ordförande och när. I dag är det årsdagen av Lehman Brothers kollaps, och det är en läglig påminnelse om den svåra situationen för EU:s ekonomi och särskilt för Storbritanniens ekonomi. Arbetslösheten är på uppgång vart man än ser, och det är bara några veckor kvar till ett centralt globalt toppmöte om klimatförändringarna. Under dessa omständigheter var det absurt att försöka senarelägga utnämningen av kommissionens ordförande till efter september. Jag läste ordförande José Manuel Barrosos politiska riktlinjer med stort intresse. Jag välkomnar varmt det tillfälle som ECR-gruppen hade till en livlig diskussion med honom om detta. För det första måste vår centrala prioritering vara att åter få igång den ekonomiska tillväxten och att skapa långsiktig konkurrenskraft. På kort sikt innebär detta att göra mindre ekonomiska ingripanden och att motstå att ta till protektionism. Sedan måste vi säkra en återgång till sunda offentliga finanser och arbeta för att säkra ytterligare marknadsliberalisering för att återupprätta handelns och företagens förtroende och se till att det görs tillräckliga investeringar i kompetens och humankapital samt i innovation och forskning. Kommissionen har en central roll att spela för att se till att EU-institutionerna inte undergräver den ekonomiska återhämtningen genom att införa onödiga och överdrivna bördor för företag. Ordförande Barrosos och kommissionsledamot Günter Verheugens arbete på detta område har varit mycket viktigt. Att hantera överdriven reglering och främja dagordningen om ”bättre lagstiftning” - även om jag själv hade föredragit att kalla det ”avreglering” - var ett område där den förra kommissionen lyckades väl. Inte desto mindre är det beklagligt att denna framgång inte var mer uttalad, och utan tvekan krävs det mer arbete. Vi behöver en erfaren vice ordförande för kommissionen med ansvar för detta område. Jag uppmanar er, ordförande Barroso, att utnämna en sådan person om ni blir vald i morgon. I frågan om klimatförändringar har EU gett prov på ledarskap vid internationella förhandlingar och måste fortsätta att göra det. Jag välkomnar ordförande Barrosos betoning av hur kampen mot klimatförändringarna kan bidra till att modernisera våra ekonomier. Ett annat område som jag vill belysa är åtagandet att omarbeta EU:s budget genom en radikal reform. En sådan reform har varit påkallad sedan länge, och det borde ha varit ett bindande åtagande. Även om jag personligen och även min grupp bestämt stöder att ordföranden utnämns på nytt och välkomnar några av de viktigaste punkterna har vi inte samma åsikter om allt, vilket min vän Michał Kamiński har sagt. Jag har allvarliga farhågor om de planer som kommissionen enligt uppgift har på invandrings- och asylområdet. När det gäller Storbritannien är det fortsatt mycket viktigt att vi har nationell kontroll över våra gränser. Som ordförande Barroso vet utifrån våra diskussioner finns det problem med kommissionens förslag om den finansiella tillsynen. Det finns en konkret risk för att viktiga finansföretag att utlokaliserar verksamheten utanför EU, vilket enbart gynnar våra konkurrenter. För det sista har det under hela debatten förekommit hänvisningar till Lissabonfördraget. Jag döljer inte detta faktum och inskränker mig till att påminna om att EU har fortsatt att fungera utmärkt utan Lissabonfördraget under de senaste tre eller fyra åren. Det finns ingen anledning till varför de inte skulle fortsätta att vara så. Slutligen citerar jag ett stycke mot slutet av ordförande Barrosos manifest. Han sade: ”EU fungerar bäst när det fokuserar på sin huvuduppgift. Jag vill koncentrera våra begränsade resurser på var vi kan ha störst effekt och var vi kan tillföra störst mervärde.” Med andra ord tror jag att detta innebär att EU skulle kunna göra mindre, men det måste göra det bättre. Ordförande Barroso! Om detta skulle bli ert motto under de kommande fem åren skulle det vara en utmärkt grund för framsteg. I alla händelser förtjänar ni ett rungande stöd från oss i morgondagens omröstning. Jean-Luc Mélenchon: (FR) Herr talman, herr Barroso! Institutionerna tillåter inte att vänstern för fram någon kandidat. Vi beklagar denna situation med en kandidat och de politiska överenskommelser bland högerregeringar och socialdemokratiska regeringar som gör detta möjligt. Denna situation innebär faktiskt att man förnekar att det finns en mycket vanlig åsikt i Europa som står i total motsättning till er liberala modell av den europeiska integrationen. Det är den modell som, utan att ni säger ett enda ord om det, utsätter det europeiska idealet för fientlig röstskolkning i EU-valen, särskilt - vilket är anmärkningsvärt - i de nya medlemsstaterna. Det är den modell som har vänt drömmen om ett skyddande EU till en maskin för att förstöra våra sociala rättigheter och våra nationella industrier och som får folk att konkurrera mot varandra för att tjäna sitt uppehälle. Fler och fler personer säger: ”EU ger inga fördelar.” Ni såg inte den finansiella katastrof och den miljökatastrof som var på väg, trots alla varningar, för det fanns varningar. Ni bidrog till att dessa infann sig - ni och de andra - med denna diktatur av fri och rättvis konkurrens som lamslår våra samhällen och förstör deras gemenskapsanda och våra offentliga tjänster. Nu ändrar ni orden men inte handlingarna. Ert program kan dock sammanfattas i en mening - jag vet inte om den franska ordvitsen kan översättas - nämligen: ”Hädanefter kommer det att bli som tidigare.” Det är emellertid en stor förändring som Europa behöver för att gå ifrån en epok, en föråldrad och svunnen era, eran av finansiell kapitalism och maximal produktivitet. Förändringen skulle därför kunna börja med vägran att tilldela er ordförandeskapet. Därför kommer vår delegation inte att rösta på er. Timo Soini: (FI) Herr talman, ordförande Barroso! Ni kom för att träffa vår EU-fientliga grupp, och vi uppskattar detta. Det var ett tillfälle att diskutera frågor, och ni fick några svåra frågor, bland annat från mig. Men det faktum att det bara finns en kandidat tilltalar mig inte. Dessutom, om vi inte accepterar er nu, kommer det då att bli som på Irland, så att José Manuel Barroso kommer tillbaka om ett par månader med en annan slips och alla ska rösta om samma sak igen? Ni tycker om kommissionen. Jag har läst detta dokument mycket noga. Ni säger där att kommissionen är oersättlig och att det bara är kommissionen som har auktoritet att lägga fram förslag som tar hänsyn till alla EU-medborgares intressen och att bara kommissionen har kompetens och oberoende. Var finns Europas nationer? Var finns Europas parlamentet, och var finns de europeiska väljarna? Säger de inte att det är för deras skull som denna union hålls på fötter? Jag tror inte så mycket på det. Herr Barroso! Stå upp för dem som arbetar, stå upp för arbetstagarna. Den trötta vänstern kan inte längre göra detta. Stå upp för småföretagarna. Vi har ingen brist på arbetskraft. Vi har en brist på arbetsgivare. Gör ett bra arbete nedifrån och upp så att folk kan anställa andra. På detta sätt kan EU gå framåt. Slutligen, inga EU-skatter, tack! Vi har redan tillräckligt med skatter. (Applåder) Francisco Sosa Wagner: (ES) Herr talman! Jag vill rikta mina kommentarer till José Manuel Barroso. Herr Barroso! Jag har lyssnat på er med stort intresse och även med stor respekt, under mycket lång tid, faktiskt sedan ni var politiker i ett land som ligger mycket nära oss och nära våra hjärtan, nämligen Portugal. Men ni har just överraskat mig totalt. Det finns två skäl till detta: För det första har ni visat förakt för den grupp som jag tillhör - de grupplösa ledamöterna - genom att inte ge oss en enda minut av er tid för att förklara era politiska förslag. Vi företräder många EU-medborgare, och ni har visat förakt för alla våra väljare. För det andra, er politiska plan är svag, och era politiska förslag i dokumentet ”Politiska riktlinjer för nästa kommission” är dåliga. Dessa förslag inkluderar inte ens det som ni själv har försvarat under er period som kommissionsordförande. Jag är överraskad över att frågor såsom energi som under hela er tjänsteperiod har hanterats väl nu, när ni kommer med era förslag för nästa ... (Talmannen avbröt talaren.) Carlos Coelho: (PT) Herr talman, fru Malmström, ordförande Barroso! Jag börjar med att framföra mina gratulationer. Jag gratulerar er först till era fem års arbete som ledare för kommissionen, där ni har visat beslutsamhet i förbindelsen med medlemsstaterna, såsom i klimat- och energifrågan, samt en förmåga att uppnå kompromisser och samförstånd, som i fråga om budgetramen, trots de extra svårigheterna på grund av utvidgningen, den institutionella krisen och den internationella finanskrisen. För det andra gratulerar jag er till de politiska riktlinjer för nästa kommission som ni har presenterat för Europaparlamentet. Men i en demokrati kan man tyvärr inte behaga alla. Vissa tycker inte om er eftersom ni är för europeisk och andra på grund av ideologiska fördomar. Andra jämför er med gångna tider och glömmer att det i dag finns 27 medlemsstater vars intressen ska förlikas och inte längre bara 12, samt att Europaparlamentet lyckligtvis har större inflytande och att det interinstitutionella samarbetet är mer krävande. Andra vill senarelägga beslutet. Att senarelägga det skulle skapa ett vakuum och försvaga både kommissionen och EU. Världen väntar inte på oss. Så sent som i går gjorde Brasiliens president ett uttalande som kastade G8 i historiens papperskorg och som stödde G20. Världen står inte stilla när Europa gör i ordning på hemmaplan och väljer sina ledare. Att senarelägga beslutet skulle innebära att man accepterar att Europa är irrelevant i en mer global värld. Jag är naturligtvis stolt över att en portugis leder Europeiska kommissionen, men mitt stöd är inte enbart ett uttryck för nationell solidaritet. Det representerar mitt erkännande av det arbete som ni har gjort och min anslutning till era prioriteringar, som också är mina: ekonomisk tillväxt, investering i innovation, utbildning och kamp mot arbetslöshet, betoning av vikten av ekonomisk och social sammanhållning, investering i miljön och kamp mot klimatförändringarna, större säkerhet utan att man begränsar friheten och ett stärkt medborgarskap och medborgardeltagande. Jag välkomnar vad ni just har föreslagit för oss när det gäller att samarbeta, att föra Europaparlamentet och kommissionen närmare varandra för att främja vårt gemensamma Europa. Det är dags för Europaparlamentet att ge statscheferna från olika politiska riktningar ett skäl att enhälligt utnämna er på nytt som kommissionens ledare. Ordförande Barroso! Jag önskar er lycka till och framgång i ert arbete. Hannes Swoboda: (DE) Herr talman, herr Barroso! Jag genomförde min valkampanj som den ledande socialdemokratiska kandidaten i Österrike med betoning av en stark europeisk reglering av finansmarknaderna, en förändring av direktivet om utstationering av arbetstagare, skydd för offentliga tjänster och en bedömning av lagstiftningens sociala inverkan. Eftersom inget av detta har uppnåtts av den föregående kommissionen, där ni var ledare, har jag utgått från att vi behöver en ny kommissionen och en ny kommissionsordförande. Nu säger ni att ni ska göra allt det som jag har bett om. Hur kan vi plötsligt börja tro på vad ni säger? Min kollega Stephen Hughes har redan påpekat att den första Barroso-kommissionen misslyckades med att uppnå en stor del av vad ni redan hade utlovat. Under de kommande veckorna kommer ni ha tillfälle att visa att ni verkligen tar detta på allvar. Att ta det på allvar innebär i detta fall att ha stöd från de människor som vill genomföra dessa åtgärder. Det har redan klargjorts att ni i morgon kommer att få stöd från många personer som inte har något att göra med dessa konkreta mål. Ni kommer att få stort stöd från de parlamentsledamöter som har förhindrat uppnåendet av dessa mål eller förkastat dessa mål, till exempel i fråga om direktivet om utstationering av arbetstagare och åtgärderna för offentliga tjänster, och som har varit mycket positiva till privatisering. Dessa ledamöter kommer att stödja er i morgon. Ni måste bevisa att ni kan åstadkomma en ny majoritet i kommissionen som verkligen vill uppnå dessa mål. Som svar till Alexander Graf Lambsdorff, som säger att detta bara kan vara en tysk valkampanj och att socialdemokraterna lämnar den europeiska vägen, skulle jag vilja säga att det inte är socialdemokraterna utan ni själva som går in i en allians med verkliga EU-fiender och det är det som är problemet. Många av oss skulle vara redo att stödja er om kommissionen hade en tydlig ståndpunkt om den sociala dimensionen. Vi noterar de löften som ni har gett i dag, men vi förväntar oss också ett beslut som visar att de frågor som jag har hänvisat till idag kommer att tas på allvar i den framtida kommissionens politik. Marielle De Sarnez: (FR) Herr talman, herr Barroso! I Europaparlamentet finns det parlamentsledamöter, inklusive mig själv, som inte kommer att uttrycka sitt förtroende för er i morgondagens omröstning. Jag vill här uppge skälen till detta beslut och även meddela er våra farhågor, eftersom jag anser att de förtjänar att höras. Vi tror att kommissionen är betydligt svagare i dag än den var för fem år sedan. Vi tror att den alltför ofta avsiktligt har valt att ge efter för rådet, för att inte göra någon upprörd. Vi tror också att den inte har haft förmåga att utnyttja de befogenheter som den fått genom fördragen, den initiativrätt som i kristider borde vara en verklig initiativplikt. Slutligen tror vi också att kommissionen inte längre är den plats där det europeiska allmänintresset formas, så att det kan höras av alla och envar, och att inget av detta är bra för EU. EU behöver en vision, det behöver befogenheter att tänka och att ta fram en ny utvecklingsmodell och det behöver nya lösningar på ekonomiska frågor: Hur kan vi uppnå större industriell och budgetmässig integration, hur kan vi prioritera långsiktigt snarare än kortsiktigt, hur kan vi till exempel se till att bankerna finns där för att främst stödja företag, hushåll och europeiska investerare på lagstiftningsområdet, hur kan vi inrätta en europeisk tillsynsmyndighet som kan diskutera sociala frågor på samma nivå som dess amerikanska motsvarighet, hur kan vi genomföra en sysselsättningspakt, hur kan vi uppnå större harmonisering uppåt på valutaområdet, hur kan vi visa och gynnas av solidaritet, hur kan vi i framtiden eventuellt uppnå en ytterligare utvidgning av euroområdet, inklusive på området hållbar utveckling, och hur kan vi få denna övergång att fungera, inte bara i Europa utan också i utvecklingsländerna? Där är några av de frågor ni står inför, herr Barroso. Därför tror jag att vi behöver en kommission som kan återuppliva det europeiska allmänintresset och dess vision och helt enkelt återskapa meningen hos den europeiska idén. Det är på denna grundval som vi ska bedöma era framtida handlingar. Tack för att ni har lyssnat. Sven Giegold: (DE) Herr talman! Den allvarliga krisen i Europa orsakades inte enbart av oetiskt agerande på finansmarknaderna, herr Barroso. Krisen beror också på andra orsaker, som t.ex. allt större sociala skillnader, en farlig makroekonomisk obalans mellan medlemsstaterna, vilket lett till en bristande solidaritet, och EU:s beroende av resurser till allt högre priser. EU-medborgarna förtjänar en kommission som gång på gång åter för upp dessa djupare orsaker på dagordningen i stället för att omvandla dem till tabun och i stället för att göra det motsatta genom att föra över ansvaret till medlemsstaterna. Vi behöver en verkligt samordnad ekonomi- och skattepolitik inom EU. Vi behöver ett skattesamarbete inom EU som sätter stopp för skattedumpning. Först då kommer vi att kunna hindra större sociala skillnader och finansiera de miljövänliga investeringar som krävs. Vi behöver en politik som konsekvent främjar miljövänlig teknik och en miljövänlig livsstil för att snabbt minska EU:s beroende av begränsade resurser. Det skulle motsvara en grön miljörevolution. Jag hittar inget av detta i ert program, herr Barroso, och därför kan jag inte rösta för er. Roberts Zīle: (LV) Tack! Herr talman, herr Barroso! Några av de nya mindre medlemsstaterna hade redan upprätthållit en fast växelkurs för sin nationella valuta gentemot euron i flera år innan de anslöt sig till EU. Tack vare det kunde EU:s finansiella sektor göra mycket gynnsamma investeringar i dessa länder. Men om dessa länder bevarar denna strikta valutakurs i dessa kristider leder det till en minskning av människors inkomster som skulle få stora sociala konsekvenser och till spekulativa angrepp på dessa länders centralbanksreserver av utländsk valuta. Detta skulle stå såväl deras medborgare som Europeiska kommissionen, som lånar ut dessa pengar, dyrt. Ett snabbare införande av euron i dessa länder skulle minska dessa kostnader och skapa stabilitet. Därför, herr Barroso, vill jag att ni främjar en tillämpning av de lämpliga Maastrichtkriterierna i dessa kristider med samma iver som ni försvarade Lissabonfördraget. Tack. Joe Higgins: (EN) Herr talman! Jag motsatte mig nomineringen av José Manuel Barroso som kommissionens ordförande. Barroso använder Europeiska kommissionen för att ingripa i det irländska folkets demokratiska rättighet att fritt besluta om det ska godkänna eller förkasta Lissabonfördraget i en folkomröstning den 2 oktober. Hans kommission har med stor cynism sänt kommissionens anställda till skolor över hela Irland under de senaste dagarna för att enligt uppgift berätta om hur bra Europeiska kommissionen är, vilket i praktiken är en signal till deras föräldrar att rösta ”ja” till Lissabonfördraget. Dessutom har en högre kommissionstjänsteman öppet deltagit i allmänna möten med organisationer som bedriver kampanjer för Lissabonfördraget. Liksom kejsar Augustus sänder Barroso ut sina sändebud för att tala om för det irländska folket vad det borde göra. Vi kan föra en demokratisk debatt med alla som vill, men det är ett allvarligt missbruk av skattemedel att tjänstemän tar ställning för en sida i denna debatt. (GA) Barrosos politik gynnar inte alls den europeiska arbetsstyrkan, och Lissabonfördraget gynnar inte den europeiska arbetsstyrkan, utan främjar snarare militarisering och privatisering, och därför kommer vi från och med nu inte att acceptera Barroso som ordförande. Nicole Sinclaire: - (EN) Herr talman! Ordförande José Manuel Barroso hyllar ett ambitionens Europa. EU har förvisso lyckats med det: 27 stater på 50 år, och Lissabonfördraget kommer - om det ratificeras av Irland - att innebära slutet för deras nationella suveränitet och utgöra ett språngbräde för EU:s maktövertagande. Vi i UK Independence Party förkastar Barrosos plan med europeisk integration, eftersom vi vet att individuella medlemsstater inte är oviktigt. Den nationella suveräniteten utgör grunden för våra värderingar och hörnstenen för Storbritanniens demokrati. De mänskliga rättigheterna inom EU - oavsett om de är individuella eller kollektiva - kommer i andra hand efter solidariteten för européerna. Dessa två är direkt oförenliga, men ändå utgör de grunden för ordförande Barrosos vision av EU under de kommande fem åren, i vilken solidariteten utgör hörnstenen för EU-samhället. Vi i UK Independence Party föredrar suveränitet framför solidaritet. När medlemsstaternas medborgare framför sina åsikter i nationella folkomröstningar borde resultatet vara slutgiltigt, av respekt för deras rätt till sin åsikt, men EU:s version av medborgarrättigheter är att tvinga medborgarna att gång på gång rösta i nationella folkomröstningar tills de ger upp för trycket och röstar ”ja”. Det var så Maastrichtfördraget och Nicefördraget genomfördes, och nu följer EU samma taktik och tvingar Irland att återigen rösta om Lissabonfördraget trots att de redan har förkastat det, precis som Frankrike och Nederländerna. Vad är det för typ av rättigheter, när de förkastas utan vidare i solidaritetens namn? UK Independence Party sätter suveräniteten och medborgarnas rättigheter framför solidaritet. Vi förkastar Lissabonfördraget och ordförande Barrosos vision av det. Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Vi behöver en demokratisk revolution. Herr Barroso, föreställ er att ni skulle kandidera i ett val i Europa, bara ni och ingen annan kandidat. Hur stor andel av rösterna skulle ni få? Vad skulle medborgarna göra? De skulle förmodligen ha lyssnat på er i dag och sett att ni lovade alla allt. Förhoppningsvis skulle de också få reda på vad ni gjorde för fem år sedan. Då lovade ni de flesta en hel del. Det handlar om att jämföra vad ni lovade då med vad ni lovar nu och med vad man kan förvänta sig. Jag tror att vi kan förvänta oss mycket, mycket litet. Ni företräder det gamla Europa, det hafsiga Europa, som bidragit till den finansiella krisen till följd av kommissionens misslyckande, bristen på engagemang för klimatfrågorna och så vidare. Jag skulle stå på samma sida som merparten av EU-medborgarna, för jag tror inte att ni skulle få mer än 10 eller 12 eller 15 procent av rösterna. Werner Langen: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill på förhand säga att de tyska konservativa parlamentsledamöterna (CDU/CSU) kommer att stödja er, herr Barroso, i er satsning på att få sitta kvar en andra mandatperiod. Vi har dock specifika förväntningar på er och naturligtvis på den kommande kommissionen under denna andra mandatperiod. Det vill jag göra fullständigt klart. Våra krav handlar om framtiden, men vi har naturligtvis fem års erfarenhet med oss i bagaget, och därför vill jag kort betona de förändringar som vi vill ska göras. Enligt vår åsikt har de senaste fem åren bjudit på såväl höjdpunkter som besvikelser. Besvikelserna omfattar bristen på reglering av finansmarknaderna, eftersom kommissionen saknade modet att vidta de nödvändiga åtgärderna mot enskilda medlemsstater som hindrade framsteg, rådets påtagligt ökade makt och egenmäktigheten hos enskilda kommissionsledamöter som har åsidosatt subsidiariteten. Vi kommer att stödja ert program och era riktlinjer, eftersom vi anser att de utgör rätt tillvägagångssätt. Vi vill se till att vissa av de saker som är viktiga för oss genomförs, och jag är säker på att ni kommer att ta hänsyn till detta. Till att börja med måste modellen för den sociala marknadsekonomin utgöra grunden för vår gemensamma EU-politik, dvs. frihet och ansvar och inte bara den frihet som funnits på finansmarknaderna. EU:s konkurrenskraft och anställningstrygghet måste vägas mot miljö- och klimatskyddet. Jag blev tämligen förvånad över att ni kan tänka er att riskera hela denna övergripande strategi genom att utse en särskild kommissionsledamot med ansvar för klimatfrågor. Vi behöver en industriell bas inom EU, och världsproblemen, som till exempel hunger, fattigdom och sjukdom, kan endast lösas om EU är en stark ekonomisk kraft som bygger på en sådan bas. Medborgarna måste ge EU sitt stöd. Överreglering minskar människors motivation avsevärt och distanserar dem från begreppet EU, och därför vill vi att en oberoende bedömning ska göras av lagstiftningens konsekvenser. För det fjärde och slutligen vill vi ha en helt ny version av de interinstitutionella avtalen. Med dessa villkor kommer den femåriga mandatperioden att bli en positiv period. Adrian Severin: (EN) Herr talman! Man kan inte begära att en folkpartistisk politiker ska bli socialist, och inte heller att en socialist ska rösta för en folkpartistisk politiker. Det skulle vara så enkelt, om det inte vore mycket mer komplicerat. Varför känner vi oss aningen besvärade och splittrade när vi ombeds att stödja er kandidatur? Låt oss vara uppriktiga. Förteckningen över besvikelserna och misslyckandena under denna kommissions mandatperiod är alldeles för lång, liksom förteckningen över de löften och initiativ som inte hållits eller genomförts. EU-medborgarna har följaktligen inte bara förlorat tilliten till EU-institutionerna, utan också sina förhoppningar och sina passioner. För att vara helt ärlig måste vi också erkänna att ni inte helt kan ställas till svars för det. Det huvudsakliga ansvaret bör läggas på de nationella politiska ledarna, som alltid nationaliserat bedrifterna och europeiserat misslyckandena, och som till största delen prioriterat nationell egoism framför europeisk solidaritet. Många av era kommissionsledamöter, vissa av dem socialister, vilka föreslagits av samma nationella ledare, är också ansvariga för att ha saknat tillräckliga visioner eller tillräckligt mycket mod, kompetens och vilja. I dag konfronterar vi därför inte bara er utan även de som nominerar er som den enda kandidaten för en av de viktigaste EU-befattningarna. De nominerar naturligtvis inte er av respekt för era kvaliteter och styrkor, utan för vad de tror är era brister. Inte för att de tror att ni kommer att arbeta för att göra unionen alltmer sammanflätad och ge den en mäktig social dragningskraft, utan för att de tror att ni kommer att kontakta dem enskilt för att be om deras nationella välsignelse före varje initiativ som Europeiska kommissionen tar. Det är hur som helst paradoxalt att Europaparlamentet i dag, som en gemenskapsinstitution, i stället för att befästa den demokratiska legitimiteten hos den kommande ordföranden för den gemenskapsinstitution som kommissionen är med ett överväldigande ”ja”, genom denna kandidat utmanar den mellanstatliga institution som rådet är. I slutet av denna omröstning om kommissionskollegiet kommer det därför att bli viktigt för er att bevisa att ni är en av oss och inte en av dem. Andrew Duff: (EN) Herr talman! Vi bör gratulera ordförande José Manuel Barroso till hans ståndaktiga stöd för fördragsändringsfrågan under hela den föregående mandatperioden. Jag anser också att vi borde tacka honom för att ha lagt fram ett bra stabilitetsprogram samt nödvändiga förslag till förbättring på komplicerade politikområden som vi alla är överens om. Jag måste dock säga att allteftersom BNP minskar och våra utgifter ökar riskerar vi under perioden fram till 2014 en ny budgetkris, och vid den tidpunkten utgår jag från att ordförande Barroso tydligt kommer att ta ställning för parlamentet och motsätta sig den ståndpunkt som vi kan förutse att de nationella finansministerierna kommer att inta. Faktum är att unionen behöver en större budget och en budgetpolitik som är utformad för att främja ekonomisk återhämtning. De nationella utgifterna bör överföras till EU-budgeten i de fall där det finns en tydlig kostnadseffektivitet, skalekonomier och ett mervärde, och i de fall där marknadsmisslyckanden behöver korrigeras genom en starkare EU-politik. Vi måste tillföra budgeten resurser genom ett oberoende och mer progressivt och insynsvänligt system. Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Jag tänker naturligtvis inte på föregående talare, men jag skulle vilja be er att vara rättvis när ni avbryter talare som har överskridit sin talartid. Ni avbryter vissa talare abrupt och låter andra dra över mycket länge på talartiden. Det går inte för sig. Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag vill bara klargöra att Irland inte tvingas rösta igen bara för att någon sagt det: det irländska folket röstar igen för att de själva beslutat det, och de följer sitt eget beslut. För det andra skiljer sig den här omröstningen från den förra. Vi har garantier som klargör saker och ting för det irländska folket, och vi har också fått en garanti för att vi får behålla vår kommissionsledamot. (Talmannen avbröt talaren.) Talmannen: Herr Kelly! Jag ber om ursäkt, men detta är ett nytt förfarande, och vi måste tillämpa det korrekt. Förfarandet gäller endast frågor till föregående talare, och inte uttalanden. Jag ber om ursäkt för att jag måste avbryta er. José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman! Jag börjar med de politiska frågorna och går sedan över till politiken om jag har tid. Beträffande Stephen Hughes' frågor tror jag att det är viktigt att klargöra de frågor som är mycket viktiga för er grupp och för mig, och för vårt engagemang för en social marknadsekonomi. Angående utstationering av arbetstagare är mitt ställningstagande för en förordning avsett att ta itu med just det problem som ni tog upp, herr Hughes. De genomförande- och tolkningsfrågor som har skapat ovisshet är problemet. Jag vill påminna er om att en förordning är direkt tillämpbar och kommer att ta mindre tid än en övergripande omarbetning av direktivet. Jag har hur som helst sagt att om det blir nödvändigt kan vi överväga en omarbetning av direktivet. Angående Laval har kommissionsledamot Vladimír Špidla, som tillhör er socialistiska familj, i överenskommelse med mig på ett mycket uttömmande sätt sökt praktiska lösningar. Ni måste vara medvetna om att de problem som ni tog upp inte uppstår i alla medlemsstater. Arbetsrättens mångfald i medlemsstaterna innebär att en Laval-situation kan uppstå i vissa medlemsstater, men inte i andra. Ni av alla människor vet att medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och fackföreningarna håller sig till sitt arbetsrättsliga regelverk. Vi var tvungna att bedöma situationen fullt ut för att se till att lösningen inte skulle skapa ett större problem än det som den var avsedd att avhjälpa. Špidla har gjort denna analys, och därför kan jag nu föreslå en lösning och försöka nå en bred överenskommelse här i parlamentet. Beträffande offentliga tjänster frågade Stephen Hughes varför kommissionen ännu inte har lagt fram ett ramdirektiv. Jag vill påpeka att min kommission har utfört ett mycket viktigt rättsligt arbete när det gäller att klargöra tillämpningen av reglerna för statligt stöd för offentliga tjänster. Det var den viktigaste frågan för fem år sedan, och sanningen är att dessa klargöranden har gjort den uråldriga debatten om allmänna tjänster på den inre marknaden avsevärt mycket lugnare. Jag säger inte att vi inte har fler problem. Jag erkänner dem tvärtom. Jag är besluten att analysera situationen fullständigt, och jag kommer inte att tveka att gå ännu längre om det krävs. Jag har lagt fram ett ärligt och lojalt erbjudande i diskussionerna med er grupp, och jag ser fram emot att arbeta med detta erbjudande tillsammans med er, samt med de lämpliga rättsliga instrumenten. Angående frågan om en jämn könsfördelning är jag besluten att genomföra detta, och i min kommission finns rekordmånga kvinnor. Jag kan helt uppriktigt säga att det var en mycket hård kamp att få vissa medlemsstater att sända kompetenta kvinnor till kommissionen, eftersom de inte ville sända kvinnor. Som ni vet kommer initiativet i fråga om detta från medlemsstaterna. Jag är besluten att göra mitt bästa ytterligare en gång. Jag kommer ihåg att den första Delors-kommissionen inte hade några kvinnor och den andra bara en. Vid en tidpunkt hade jag nio kvinnliga kommissionsledamöter, vilket jag anser är mycket bra. Jag nominerade den första kvinnan någonsin till posten som generalsekreterare - vilken är den viktigaste tjänstemannaposten inom kommissionen - så jag är mycket engagerad i denna fråga och behöver ert stöd på detta område. Men jag vill återigen be er att bearbeta med era medlemsstater så att de inte återgår till den rutinen, för under 50 år lyckades vissa medlemsstater inte föreslå en enda kvinnlig kommissionsledamot. Beträffande de sociala frågorna, låt oss säga detta utan omsvep: om ni vill angripa karikatyren José Manuel Barroso så gör det, men ni vet mycket väl att jag ofta har lagt fram förslag som förkastats av rådet - inklusive av vissa regeringar från er politiska familj förresten. Låt oss vara ärliga i fråga om detta. Vid Europeiska rådets senaste möte föreslog jag att vi inte längre skulle tillämpa samfinansiering av socialfonden för de länder som inte har den möjligheten, nämligen de medlemsstater som genomgår svårigheter. Jag föreslog det. Detta förslag förkastades av flera regeringar, inklusive vissa vars ledarskap, eller vars finansminister, tillhör ert parti. Så jag håller inte alls med. Det är inte intellektuellt ärligt att angripa kommissionen hela tiden. Ni skjuter över målet. Det är lättare för er, men sanningen är att vi verkligen trycker på. Efter detta rådsmöte lade jag fram ett förslag som nu övervägs av rådet om att avskaffa reglerna om samfinansiering av socialfonden för länder med svårigheter. Jag är engagerad i den sociala sammanhållningen. Hur skulle jag inte kunna vara det när jag kommer från ett land som Portugal som drar så stor nytta av Europeiska unionen? Jag har tagit ställning för den sociala och ekonomiska sammanhållningen, och därför tror jag att denna karikatyr som vissa försöker visa upp skadar unionen. Jag håller med om vad Alexander Graf Lambsdorff sade tidigare. Jag skulle föredra att få stöd från de viktigaste proeuropeiska politiska familjerna, men vissa utesluter sig själva från det. Det är ert val och inte mitt. Jag vill skapa bredast möjliga samförstånd utan att utesluta någon. Låt oss vara uppriktiga: i den europeiska integrationens historia är det inte bara PPE, och inte bara socialisterna eller liberalerna som har bidragit med mycket. Alltifrån Lord Arthur Cockfield, som var konservativ, till en kommunist som Altiero Spinelli, till De gröna har bidragit med mycket till den europeiska integrationen. Efter valet, och med denna mångfald av åsikter, är det viktigt att vi samarbetar för Europa. Vi behöver ett starkt Europa, men det finns en motsättning här. Å ena sidan säger ni att ni vill ha ett starkt Europa och en stark kommission, att ni vill att jag ska stå på mig mot vissa medlemsstater som är alltför nationella, men samtidigt säger ni: ”Vi kommer inte att rösta för er. Vi kommer att minska ert inflytande. Vi kommer att försvaga er inför medlemsstaterna.” Det finns en motsättning här, så låt oss vara uppriktiga om det. Om ni vill ha en stark kommission som har alla rättigheter och tar initiativ för att försvara europeiska intressen, så ge mig en chans. Vi lever i svåra tider, och jag har gett er ett ärligt erbjudande, ett lojalt erbjudande till alla parlamentsledamöter, med full insyn. Ni kan inte säga att jag säger olika saker till olika grupper, för jag lägger fram samma program för er alla. I dag har jag gjort vissa kompletteringar och klargöranden, men det är samma program. Det är naturligtvis en kompromiss, men EU fungerar endast som en kompromiss. EU kan inte fungera med fanatism eller dogmatism. Jag tackar PPE för dess stöd. Jag är verkligen tacksam för ert stöd, men PPE var den första gruppen som sade att de inte vill ha detta för att de är ensamma. Inget parti har ensam majoritet, så vi måste skapa ett samförstånd inom EU. Det är av avgörande betydelse att vi skapar detta samförstånd inom EU. Vi behåller naturligtvis våra ideologiska skillnader och för den politiska debatten vidare, men vi gör en ansträngning för att skapa ett starkare Europa. Jag förbinder mig att göra det. Gör ni det? Det är min fråga. Joe Higgins: (EN) Herr talman! José Manuel Barroso besvarade inte min anklagelse om kommissionens intervention i den demokratiska processen i Irland om Lissabonfördraget ... (Talmannen avbröt talaren.) Hélène Flautre: - (FR) Herr talman, herr Barroso! Jag har ett problem som innebär att jag inte kommer att rösta på er i morgon, men ni vet vad det gäller eftersom min grupp har förklarat det väl. Det är en politisk fråga. Ni bedriver inget projekt för att omvandla Europa miljömässigt och socialt. Ändå är det just det jag tycker behöver göras i dag. Men som Joseph Daul elegant uttryckte det var det högern som vann valet, därför tillhör ni högern. Situationen är klar. Jag skulle dock önska att jag kunde respektera kommissionsordföranden, men jag tycker att det är problematiskt att jag när jag ser er oundvikligen - och jag försäkrar er att detta är sant - tänker på ert ansvar i frågan om CIA:s hemliga flygningar. Mellan 2002 och 2006 överfördes 728 människor till Guantánamo via portugisiskt luftrum. Ni var minister mellan 2002 och 2004. Jag kan därför inte tro er, herr Barroso, när ni gör uttalanden om att Europa är mästare på de mänskliga rättigheterna. Vad jag förväntar mig från er - vad jag hoppas på från er, eftersom jag i framtiden skulle vilja respektera er som kommissionsordförande - är inte era memoarer, hur många år det än tar innan de blir färdiga, utan att ni erkänner ert ansvar i detta allvarliga mål, som kastar en skugga över de europeiska värderingarna. Derk Jan Eppink: (EN) Herr talman! Det finns ett talesätt som säger att om man inte sitter till bords, så finns man på menyn. Nästa decennium kommer att bli avgörande för var EU kommer att befinna sig. Dagens styrande generation i Västeuropa har utgjort ett undantag från historien. Vi växte upp i fred. Vi växte upp i en välfärdsstat. Vi drog på oss skulder som vi har fört vidare till våra barn. Men historien knackar på dörren. Vi kommer att få en långsam ekonomi under många år framöver; vi står inför en ökande invandring och måste ta hand om en åldrande befolkning. Tyvärr saknar EU en framgångskultur. Den europeiska drömmen är att pensionera sig på den franska Rivieran så snart som möjligt. Om vi inte förnyar oss och utvecklar en entreprenörskultur som ni har utformat kommer Europa att finnas på menyn. Jag litar på ert ledarskap. Jag vill ge er ett råd: Håll EU fokuserat på dess huvudsakliga uppgift. Om ni misslyckas med det kommer ni att misslyckas överallt. Behåll den öppna inställningen och föreslå inte någon europeisk skatt, för det skulle provocera fram en medborgarrevolution mot EU. Jag har aldrig sett någon demonstration för införandet av en europeisk skatt. Det vore helt enkelt att gå ett steg för långt, och det skulle bara öka på allmänhetens vrede. Jag litar på er känsla för realism när det gäller att få Europa till bordet och inte på det, och jag önskar er lycka till i er andra mandatperiod. Andreas Mölzer: - (DE) Herr talman! Vi vet att José Manuel Barroso företräder en vandrande kompromiss mellan de styrande i EU. Vi vet också att han är den minsta gemensamma nämnaren för medlemsstaternas regeringar. Vi vet att Barroso också har något att erbjuda åt alla: lite maoism för de på vänsterkanten, en aning konservatism för kristdemokraterna, en gnutta nyliberalism, plus ett grönt och socialistiskt synsätt. Barroso kommer naturligtvis att framstå som en kandidat utan opposition, utan alternativ. Därför har han nu några tuffa dagar då han måste lyssna till otrevliga anmärkningar från den enade vänstern och andra kritiker. Det kommer dock att betala sig eftersom vi vet att José Manuel Barroso efter dessa tuffa dagar troligen än en gång kommer att bli kommissionens ordförande och att det än en gång kommer att göras tvivelaktiga kompromisser mellan de stora och mäktiga grupperna i kammaren, men också mellan regeringarna i rådet, och att Barroso, som har personifierat misslyckandena med den europeiska integrationen under de senaste fem åren, troligen kommer att fortsätta att göra det under de närmaste fem åren. När det kommer till kritan har vi alla väldigt lite inflytande. Jacek Saryusz Wolski: (EN) Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi stöder ordförande José Manuel Barrosos europeiska ambition och hans program, och jag säger det på 28 polska parlamentsledamöters vägnar, om inte fler. Det finns dock en sak i detta program som ligger oss särskilt varmt om hjärtat, och det är energitryggheten. Som ni vet, ordförande Barroso, är parlamentet väldigt fäst vid denna fråga. Vi måste se över och ompröva både framstegen och bristerna i denna process och fastställa prioriteringar för de kommande månaderna och åren. Det aktuella läget är inte tillfredsställande, utan snarare ganska grått, för trots alla förklaringar och all uppenbar goodwill är de framsteg som gjorts när det gäller energiinfrastruktur och krismekanismer långt ifrån tillräckliga. De åtgärder som har vidtagits uppfyller inte alla förväntningar och är fortfarande inte tillfredsställande. Vi välkomnar självklart de kortsiktiga åtgärder som har fastställts av kommissionen och ordförandeskapet, men vi förväntar oss en långsiktig vision och beslutsamhet från kommissionens ordförande, samt att kommissionens ordförande vid behov bemöter eller utmanar medlemsstaternas passivitet och egoism. Vi behöver en stark kommission och ett starkt ledarskap från er sida eftersom kommissionen måste agera på hela unionens vägnar och i unionsmedborgarnas intresse. Låt mig betona att ett sådant ledarskap bör baseras på ett samförstånd som ni måste leda och bygga upp i både parlamentet, kommissionen och medlemsstaterna. Som ni vet lanserades denna idé här i parlamentet för tre år sedan, men mycket återstår fortfarande, och vi väntar ännu på att denna dröm ska besannas. Jag hoppas att ni vid slutet av denna mandatperiod, ordförande Barroso, kan få detta mirakel att ske och att ni kommer att få chansen att göra det. I denna förväntan stöder vi er kandidatur och håller tummarna för ert ordförandeskap. Marita Ulvskog: Herr talman! Herr Barroso, ni talade i er inledning om att Europa och världen har drabbats av en värdekris. Varför inte tala klarspråk? Det vi har drabbats av är ju en kris för det extrema marknadstänkande som ni själv och er partigrupp hör till de främsta företrädarna för. Jag har lovat mina väljare att inte rösta på er - och så har många andra socialdemokrater också gjort - om ni inte garanterar att utstationeringsdirektivet görs om så att löntagarnas rättigheter stärks. Nu hör jag hur ni försöker låta som om ni har gått detta krav till mötes. Men, säger ni, inte genom att ändra direktivet utan med hjälp av en ny förordning som vi vet är helt otillräcklig. Jag hör samtidigt att ni ger en felaktig bild av vad detta förändrade utstationeringsdirektiv har fått för konsekvenser. Ni har fått frågan förr och ni har slingrat er varje gång. Nu vill jag ställa frågan igen: Kommer ni att agera så att utstationeringsdirektivet ändras och EU:s löntagare därmed får lika lön för lika arbete i hela EU, i stället för den lönedumpning som vi alla lider av i dag i hela Europa? Olle Schmidt: Herr talman! Europa är idag en kontinent som präglas av fred och demokrati. Så var det inte för 70 år sedan - då var Europa i krig. Så var det heller inte för 20 år sedan - då var Europa delat i öst och väst. Vår generation har ett ansvar för att förvalta vår kontinent och bevara och stärka ett öppet och demokratiskt Europa. José Manuel Barroso - du har ett särskilt ansvar! Europa behöver ett tydligt ledarskap och ett EU som är synligt och närvarande för Europas medborgare i såväl svåra som goda tider. Vi behöver ett lyssnande ledarskap. Här måste du göra mer. Jag vill se mer av dagens engagemang, mer av den Barroso vi ser här idag. Imorgon kommer du få stöd av folkpartiet - de svenska liberalerna - Cecilia Malmströms parti. Inte för att vi håller med dig i allt, utan för att vi tror att du kan göra mer än vad du hittills har visat. Några ledstjärnor för ditt fortsatta arbete: Protektionism är en styggelse - till och med för en gammal maoist. EU:s styrka är öppna gränser och frihandel! Mänskliga rättigheter gäller alla och överallt! Här måste du göra mer. Den ekonomiska krisen pockar på en global nyordning med balanserat regelverk som gör det möjligt att klara klimatkrisen. Befria Europas bönder, och ge konsumenterna och marknaden en chans! EU behöver inte mer av institutionell maktkamp. Bevare oss från det! Europa har nog av lama ankor. José Manuel Barroso! Imorgon får du förhoppningsvis möjlighet att forma en ny kommission. Jag hoppas att du då ser till att det blir lika många kvinnor som män i den nya kommissionen. Michail Tremopoulos: - (EL) Herr Barroso! Som ni vet har ni inte sagt någonting alls om er ståndpunkt i frågor som skyddet av biologisk mångfald eller era åtaganden i enlighet med millenniemålen och EU:s strategi för hållbar utveckling. Jag ska fokusera på betydelsen av flexicurity, som ni ofta använder för att kombinera flexibilitet och trygghet. Detta begrepp verkar innebära stora risker när det gäller arbetarskyddet. Deltidsanställning är till exempel bra så länge arbetstagaren har valt det själv. Men en tvingad anställning, där arbetstagaren inte har något val utan kanske är oförmögen att hitta ett arbete, ser ut som deltidsarbetslöshet. Det finns ett liknande problem med tvingade anställningar i arbeten med arbetstider som har negativa effekter på medborgarnas personliga liv och deras livskvalitet. Om ni blir vald, vilka politiska riktlinjer tänker ni ange i dessa frågor, i de fall som ni tycker är viktiga? Och varför nämner ni inte specifika mål för gröna yrken och andra sådana initiativ, inte för att ni själv ska bli ”grön”, utan för att åtminstone ange hur vi ska finna en väg ut ur krisen? George Becali: (RO) Herr Barroso! Jag har läst ert dokument, men uppriktigt sagt kommer jag att rösta för er i morgon därför att jag anser att EU behöver en religiös kristen man som ni, med denna typ av uppfostran. Jag tycker att ni ska bli kommissionsordförande i morgon, och jag uppmanar er, herr Barroso, att be till Gud att han ger er samma sak som han gav till Salomon: visdomen att leda Europeiska kommissionen. Om Gud vill. Mario Mauro: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den italienska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp kommer att stödja er, herr Barroso, med samma respekt, vänskap och lojalitet som vanligt. Dock uppmanar vi er att visa större mod för att göra det möjligt för våra institutioner att möta de viktiga tider som vi upplever, och att fokusera inte bara på regeringarnas berättigade farhågor, utan först och främst på de unga generationernas behov, deras önskan att sätta bo, bilda familj och skaffa barn: med andra ord modet att kämpa för ett sant EU, ett EU underbyggt av vårt sinne för ansvar och inte av vår politiska blandning. Därför uppmanar jag mina socialistiska kolleger att visa samma mod. Att välja José Manuel Barroso igen kan naturligtvis fungera som en tillfällig åtgärd mot den samförståndskris som tydligt har visat sig genom valresultatet, men en ja-röst, även om det är en ja-röst med villkor för den som kandiderar till posten som kommissionsordförande, skulle också ge er alla möjligheter att spela er roll i denna svåra tid, och sända en tydlig signal till den europeiska allmänheten, nämligen att det som förenar oss är starkare än det som delar oss, och att vi endast på detta sätt, tillsammans, kan hjälpa varandra upp ur avgrunden. Kort sagt är det inte bara ett ja till José Manuel Barroso utan ett ja till ett tydligt och enkelt recept: en kommission som ni alla har bidragit till att skapa kommer att bli mer oberoende, mer effektiv, starkare och med andra ord mer europeisk. Monika Flašíková Beňová: (SK) Jag skulle vilja diskutera ett ämne som orsakar oro hos många människor i EU, även mig själv. Våra ekonomier genomgår en mycket svår period, en period av kris, vars effekter visar sig särskilt för så kallade vanliga människor. Dessa människor kämpar för sitt arbete, för sin existens och för sina barn, och det är just denna rädsla och oro som skapar en sådan grogrund för den ökande högerextremismen inom EU och dess medlemsstater. Tidigare har högerextremisterna dolt sina ansikten bakom olika masker och förklädnader. I dag paraderar de genom offentliga kvarter och talar öppet med medierna. Dessa människor, som sprider hat mot romer, judar, invandrare och homosexuella, startar dessutom politiska partier, och tyvärr lyckas de få fram kandidater både till de nationella parlamenten och till Europaparlamentet under denna svåra tid. Slutligen var det inte så länge sedan vi till och med här, i denna demokratiska institution, här i Europaparlamentet, bevittnade hur vissa parlamentsledamöter anlände eller snarare marscherade in i uniformer som påminde om andra världskrigets fascistiska period. Jag vill därför fråga er, herr talman, vilka åtgärder som behöver införas i framtiden, med respekt för er roll och kommissionen som myndighet, mot sådant missbruk av Europaparlamentet och framför allt beträffande den faktiska kampen mot extremismen. Sophia in 't Veld: (EN) Herr talman! José Manuel Barroso sade att vi lever i exceptionella tider - vilket är sant - men exceptionella tider kräver ett exceptionellt ledarskap. Är ni en sådan ledare, herr Barroso? Jag stödde er inte 2004, och tyvärr har ni under de fem år som gått sedan dess inte gjort tillräckligt för att övertyga mig. En majoritet av min grupp är dock villig att hellre fria än fälla er, men vi kommer att vänta med vårt slutliga avgörande tills vi har sett hela fördelningen av kommissionsledamöternas portföljer och alla detaljer i ert politiska program, för glöm inte bort, och jag hoppas att ni förstår ironin i detta, att ordföranden för Europeiska kommissionen är en politiker, och inte en statstjänsteman med anställningstrygghet. Oavsett vilket resultatet av omröstningen blir har denna process stärkt EU:s parlamentariska demokrati eftersom, tvärtemot vad en del personer i kammaren fruktar, skyldigheten för varje kandidat att bedriva en kampanj inte har försvagat utan snarare stärkt kommissionsordförandens ställning. Som jag ser det är nämligen ett mandat från Europaparlamentet för ett politiskt program en mycket mer solid bas än en nominering grundad på en uppgörelse bakom kulisserna mellan nationella regeringar. Jag råkar också tycka, i motsats till er, om jag hörde rätt, att uppkomsten av en verklig opposition i parlamentet är mycket välkommen och ett tecken på att den europeiska parlamentariska demokratin är vital och mogen. Bollen ligger alltså hos er, herr Barroso. Antar ni utmaningen? För ni har inte övertygat mig ännu. Men det är långt viktigare, herr Barroso, att övertyga EU-medborgarna under de närmaste fem åren. (Applåder) Judith Sargentini: (NL) Fru talman! När kreditkrisen uppstod gjorde ni ingenting, herr Barroso. Det var det franska ordförandeskapet som hittade fram till nödutgången. Ni lyckades inte återta tyglarna: inte med er europeiska ekonomiska återhämtningsplan - ni misslyckades att göra det statliga stödet till bilindustrin till föremål för stränga miljövillkor - och inte heller med ett förslag om bättre finansiell övervakning: ni kapitulerade så fort ni mötte motstånd från London. EU behöll tyglarna i den globala strategin för klimatkrisen, men ni är på god väg att släppa dem. Ni hotar med att köpa största delen av våra koldioxidminskningar från utvecklingsländer i stället för att se till att vi släpper ut mindre själva. Detta skulle ni kunna skylla på de nationella regeringarna, men knappast förra veckans ohyggligt snåla förslag till klimatbistånd till utvecklingsländerna: 2 miljarder euro. Det är småpengar jämfört med de 30-35 miljarder euro som EU borde bidra med. På detta sätt skapar ni stora hinder för möjligheterna till framgång i Köpenhamn. Kreditkrisen, den ekonomiska krisen och klimatkrisen har inneburit tre prov på äkta ledarskap. Tre gånger har ni blivit underkänd, herr Barroso. Diane Dodds: (EN) Fru talman! Som ny ledamot av parlamentet har jag lyssnat på de många talare som har fokuserat på José Manuel Barrosos meriter i ämbetet och uttryckt många skäl till oro. Många håller jag med. Våra vägar skiljs fullständigt när det gäller Lissabonfördraget, herr Barroso. Ni har dock intresserat er mycket för min valkrets i Nordirland. För detta engagemang tackar jag er. Vi värderar stödet och det nära samarbetet mellan Nordirland och kommissionens tjänstemän på alla nivåer. Jag hoppas att detta samarbete ska bestå och att min valkrets ska kunna dra nytta av det. Ni känner till vårt förflutna: våldets inverkan på investeringarna, och behovet av nya vägar och järnvägsförbindelser. Ni känner till den väldiga potentialen för ekonomin genom turismens utveckling. För att bidra till vår ekonomiska utveckling vill jag uppmana kommissionen att undersöka vilka resurser som kommer att göras tillgängliga för att kompensera för alla år av underinvesteringar. Som många här i kammaren redan har sagt i dag är det handling och resultat som räknas. Jaime Mayor Oreja: (ES) Fru talman, herr kommissionsordförande! Låt mig göra en inledande anmärkning. Vi kan inte ha samma debatt efter ett val som före valet, av respekt för själva valet och det europeiska folket. Vi borde bete oss på samma sätt som i de nationella parlamenten i detta avseende. Om de europeiska kommissionsledamöterna är resultatet av en majoritet i varje land, borde vår viktigaste angelägenhet vara att kommissionsordföranden är trogen det som det europeiska folket har röstat för i Europavalen. Därför är det viktigt och korrekt att José Manuel Barroso blir kommissionsordförande. Detta är en strikt demokratisk princip. José Manuel Barroso tog upp två punkter som jag utan tvivel tydligt och definitivt stöder. Den första gäller hela den analys av det aktuella läget som han gjorde i sitt anförande och sina kommentarer. Vi upplever inte bara en ekonomisk och finansiell kris, utan också en värdekris. Det är första gången som jag här i parlamentet har hört en bekräftelse på dessa utmärkande drag. Vi upplever inte bara en kris, utan också en värld i förändring. Därför måste, mer än någonsin tidigare, betoningen ligga på enskilda personers positiva åtgärder och på en förändring av vår attityd gentemot staten och marknaderna, för vi har troligen levt över våra tillgångar i många EU-länder. Den andra punkten, som jag också stöder, är Barrosos europeiska ambition. EU måste välja, prioritera och organisera, och krisen och Lissabonfördraget är de två huvudfrågor som kommissionsordföranden särskilt måste koncentrera sig på. För att vi ska kunna hantera denna kris krävs en beslutsam kommission och även ett parlament som kan hantera de allvarliga omständigheter som vi befinner oss i. Krisen är ännu inte över, och vi vet fortfarande inte riktigt hur den kommer att slå. Den tvingar oss också att hantera de sociala skillnaderna inom EU. Därför behöver vi den politiska vilja som ni har visat i eftermiddag, herr Barroso. Juan Fernando López Aguilar: - (ES) Fru talman, herr ordförande! Efter att ha lyssnat noga till er vill jag understryka några punkter som många av oss skulle hålla med er om. För det första är det tydligt att vi står inför en kris, men trots detta anser många av oss att EU under de senaste åren har varit oförmöget att skapa den förväntan och det hopp som kan övervinna pessimismen. För det andra är det tydligt att vi behöver EU, starka institutioner och en kommission som vet vart den är på väg. Men många av oss anser att ni inte kan kandidera till att bli omvald till samma kommission, utan i stället till en ny kommission för att inleda en ny era där vi konfronteras med många fler och mycket tuffare utmaningar. Vi behöver ett EU som kan reglera marknader och garantera rättigheter, särskilt sociala rättigheter. Men vi behöver verkligen ett Europa som kan skapa ett mervärde för att kunna komma till rätta med globala övergrepp och orättvisor där de uppstår. Jag har lyssnat till förslaget om att en kommissionsledamot med ansvar för säkerhetsrelaterade immigrationsfrågor ska ingå i er kommission. Jag vill betona att immigrationen inte enbart påverkar vår säkerhet, utan också våra värderingar och vår förmåga att komma till rätta med orättvisor på plats. Därför kommer morgondagens omröstning inte att markera slutet på en process, utan snarare första steget i eller startpunkten för en enorm uppgift som den nya kommissionen måste ta på sig så att det, tvärtemot vad de som hoppas på att EU ska bli paralyserat eller dra sig tillbaka vill, kan ge nya impulser till ett mycket bättre EU än det vi har fått se under de senaste åren. Denna nya kommission måste vara i stånd att hävda sig själv mot eurofoberna och de euroskeptiska, den måste kunna försvara sitt oberoende som europeisk motor gentemot rådet, och den måste inte bara kunna samarbeta utan också ständigt kunna bemöta parlamentet. Michel Barnier: - (FR) Fru talman, herr Barroso! Det finns flera faktorer och orsaker till vårt visade förtroende och vår mycket tydliga röst i morgon. Den första faktorn är demokratisk konsekvens: när det gäller de 27 stats- och regeringscheferna som valde er enhälligt, när det gäller det vi sade under valkampanjen - det var inte så länge sedan - och när det gäller medborgarnas röst. Vi kommer inte att be om ursäkt för att ha vunnit valet, fastän vi är medvetna - väl medvetna, vill jag påpeka för våra kolleger - om att vi måste omge er med fler idéer än de som kommer från Europeiska folkpartiet (kristdemokrater). Dessutom finns det en demokratisk konsekvens med avseende på den övning som ni har ägnat er åt i flera veckor, i den krävande, uppriktiga och ödmjuka dialogen med parlamentet, och vi är här för att vittna om den. Det finns en annan orsak, som är en övertygelse: den mycket starka övertygelsen om att EU inte kan föra någon kraftfull politik så länge institutionerna är svaga. Vi behöver starka institutioner. Därför hoppas vi att Lissabonfördraget kommer att ratificeras. Det är en verktygslåda som kommer att få institutionerna att arbeta. Vi behöver en stark kommission som kan konfrontera krisen så snabbt som möjligt. Den tredje orsaken är ett förtroendekontrakt som vi har undertecknat med er. Inför denna mycket allvarliga och djupa ekonomiska och finansiella kris som även är en livsmedelskris - låt oss inte glömma den miljard av svältande människor i världen - och en miljökris, måste kommissionen visa sin kämpaglöd. Ni måste, och vi måste hjälpa er med det, dra alla lärdomar från denna kris, vad beträffar styrelsesätt, reglering, innovation och ny politik - jag tänker på idén om en europeisk sparkassa för att stödja små och medelstora företag i de strategiska sektorerna - och, med tanke på den djupaste krisen, nämligen miljökrisen, idén om att införa en ny modell för ekonomisk och social tillväxt, för grön tillväxt, som ni själv sade. Därför, herr Barroso, kommer vi i morgon att vara redo att underteckna förtroendekontraktet med er. David Maria Sassoli: - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Ert anförande i dag, herr Barroso, har inte ändrat vår åsikt. Vi är fortfarande mycket negativt inställda. Under era år som ordförande har kommissionen visat sig vara oförmögen och sakna självständighet. Det gäller den finansiella krisen, och samma sak gäller även invandringspolitiken: skyddet av de grundläggande rättigheterna och efterlevnaden av gemenskapsrätten måste utgöra två sidor av samma politik. Ni sade i kammaren att ni tänker utse en kommissionsledamot för rättvisa och rättigheter samt en kommissionsledamot för inrikes frågor och immigration. Gör inte det, herr Barroso: immigration och rättigheter måste hållas ihop om vi vill undvika att stödja främlingsfientlig politik. Ni är i majoritet här i parlamentet, en högermajoritet, och vi kan helt klart inte identifiera oss med denna majoritet. Jag förstår svårigheterna för ALDE-gruppen, men herr Verhofstadt, kom inte och säg att den samlade strategi som ni efterfrågade för att ta oss ur krisen består i att bilda Barrosokommissionen så snabbt som möjligt. Det är uppenbart att vi inte kan identifiera oss med denna majoritet. Våra ståndpunkter är inte förenliga med dem som inte resolut kämpar för full informationsfrihet, med dem som inte kämpar för att skydda rättigheter, och med dem som betraktar parlamentet endast som ett forum där de nationella regeringarna företräds. Marian-Jean Marinescu: - (RO) Fru talman, herr kommissionsordförande! Den ökade energitryggheten är en viktig del i ert program. De framgångsrika förhandlingarna med Turkiet, som ledde till att Nabuccoavtalet undertecknades, visar att EU kan företräda medlemsstaterna på den internationella arenan, och jag vill gratulera er till denna prestation. Jag hoppas att vi genom att använda samma metoder kan nå en liknande framgång när det gäller att säkra den gasmängd som krävs i en tid när det finns länder i regionen som vill göra sina källor tillgängliga för detta projekt. Den framtida kommissionen måste skapa en inre energimarknad, en effektiv konkurrens och en hög nivå av försörjningstrygghet för alla medlemsstater. På denna punkt kommer Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter att spela en viktig roll. Rumänien har ansökt om att få inrymma byråns huvudkontor, och jag hoppas att den kommer att få det stöd som krävs. Energitryggheten är också beroende av EU:s grannländer. Vi måste stödja grannländer som delar de europeiska värderingarna och vill bli en del av den europeiska familjen. Jag vill också rikta er uppmärksamhet på det ännu ömtåliga politiska läget och den svåra ekonomiska situationen i Republiken Moldavien. Vi bör snarast stödja de nya politiska makthavarna i Chisinau för att hjälpa dem att ta sig igenom denna svåra situation. Slutligen är jag övertygad om att morgondagens omröstning kommer att bevisa stabiliteten hos EU:s institutioner och ge ett positivt bidrag till resultatet av folkomröstningen i Irland. Catherine Trautmann: - (FR) Fru talman, herr Barroso! Jag kan lika gärna säga det på en gång: Ni har inte övertygat de franska socialisterna under de senaste fem åren, och ni lyckas inte övertyga oss nu med ett projekt där ni är lika generös i era ord som ni är allmän när det gäller ändamålet. Hur kan ni säga till oss: ”Rösta på mig om ni vill ha ett EU som är enat i sin mångfald”, när det är just därför att vi vill ha ett sådant EU som vi rekommenderar att man väntar på den irländska omröstningen innan man röstar om er kandidatur? Beväpnad med stödet från medlemsstaterna föredrog ni att säkra er utnämning i förväg och med färre risker när det gäller antalet röster som krävdes. Ni trodde att parlamentets godkännande bara skulle vara en formalitet, eller hur, och detta är bara början, för er respons lever inte upp till förväntningarna hos medborgarna, som lider av krisen och som har visat sin ilska gentemot våra institutioner genom sitt låga valdeltagande. Ni säger att krisen har förändrat er, och ni framställer er själv som den store ledaren av ett enat Europa, men ni har inte kunnat leda medlemsstaterna mot en verklig europeisk återhämtningsplan, och vi väntar fortfarande på de konkreta och bindande åtgärder som krävs för finansiell reglering. Ni hävdar att ni har gett oss garantier om den sociala agendan, men allt ni förespråkar är en ny förordning, inte någon granskning av direktivet om utstationering av arbetstagare. Dessutom har ni inte gjort något fast, och framför allt tydligt, åtagande om ett direktiv om skydd av offentliga tjänster. Ni visar förakt för parlamentsledamöternas förmåga att minnas. Vi har inte glömt att de sociala frågorna under de senaste fem åren aldrig har legat till grund för de föreslagna lösningarna, och först nu samtycker ni till att man gör en social konsekvensbedömning för varje del av EU:s lagstiftning. I denna kris som saknar motstycke, och som förstör hundratusentals arbetstillfällen, måste vi göra allt för att se till att antalet arbetslösa eller fattiga arbetstagare i EU inte når 25 miljoner 2010. För detta krävs att vi inför en industripolitik. Medborgarna behöver ett föredöme av solidaritet för att kunna bekämpa krisen. Varken i era ord eller i er aviserade ambition för EU kommer de att hitta denna drivkraft i dag. Att fortsätta som tidigare är katastrofalt, som filosofen Walter Benjamin sade. Ni har fortfarande en mycket lång väg att gå om ni vill övertyga socialisterna och socialdemokraterna. För den politiska konsekvensens skull och av respekt för våra väljare kommer vi inte att rösta på er. Wim van de Camp: (NL) Fru talman, herr Barroso! Ledamöterna i den nederländska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att rösta för er med övertygelse i morgon. Det beror inte enbart på att vi är övertygade om era kvaliteter utan också att vi har bråttom. Enligt vår åsikt har de senaste två månaderna varit en förlorad möjlighet att ta itu med den ekonomiska krisen - och vi, nederländarna, har bråttom. Vi vill verkligen se mer social marknadsekonomi i ert program - vad oss anbelangar var den tidigare kommissionen snarare för liberal i detta avseende. Vi hoppas att ni kommer att fortsätta kampen mot överdriven reglering och göra Köpenhamn till en framgång samtidigt som ni kommer att minska inrättandet av europeiska byråer. En annan fråga rör EU:s medborgare. I dag, i eftermiddag, har de nämnts kanske två eller tre gånger. Det är inte tillräckligt. EU-valet har visat oss att vi verkligen måste anstränga oss för att övertyga de vanliga människorna om EU. Opels anställda som kommer att bli arbetslösa måste omedelbart se EU som en källa till hopp, en källa till arbete. Slutligen, under de senaste sex veckorna har ni gjort intryck på mig som en passionerad och entusiastisk man. Ni trivs när ni står inför utmaningar. Jag uppmanar er att fortsätta så de kommande fem åren. Jag skulle vilja se det varje vecka. Glenis Willmott: (EN) Fru talman! Vi lever verkligen i en extraordinär tid, men José Manuel Barrosos svar på den ekonomiska krisen är kraft- och effektlöst, och hans löften om ett socialt EU har inte infriats. Herr Barroso, era politiska riktlinjer gör knappast era planer tydliga, och de innehåller mycket av den retorik som användes för fem år sedan. Självfallet behöver vi en stark och livfull inre marknad som ger arbete och välfärd, men detta måste gå hand i hand med förbättrade sociala rättigheter i EU för arbetare och medborgare, i stället för att ske på deras bekostnad. Trots att parlamentet har utövat påtryckningar för att rätta till denna obalans samt krävt en översyn av direktivet om utstationerade arbetstagare, sociala konsekvensbedömningar och ett ambitiösare ekonomiskt återhämtningspaket väntar vi fortfarande. Tidigare refererade ni till fackföreningsmedlemskap och strejkrätten som heliga. I Storbritannien talar fackföreningarna återigen om att strejka på grund av direktivet om utstationerade arbetstagare och att de är rädda för att lönerna kommer att sänkas samt att kollektivavtalen kommer att undergrävas. Ert svar på min fråga om det här problemet förra veckan lät entusiastiskt, men ändå erkände ni att direktivet inte lever upp till sina mål. Problemet ligger i EG-domstolens genomförande och tolkning av det. Ni lovade att rätta till detta genom ett nytt rättsligt verktyg, men EG-domstolens domar visar att vi behöver stärka direktivet för att stoppa lönenedskärningarna. I finanskrisens tid behöver vi tydliga rättsliga riktlinjer, och vi behöver samma lön för samma arbete på samma plats, oberoende av kön. Kan ni garantera oss att det kommer att bli så? Marianne Thyssen: (NL) Fru talman, herr kommissionsordförande, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Det här är en svår tid, en övergångstid, förändringens tid - men också en intressant tid. Institutionellt sett är vi på väg från Nice till Lissabon. Jag hoppas att vi kommer fram helskinnade: finansiellt, ekonomiskt, miljömässigt, demografiskt, även vad gäller energi, migration och säkerhet samt, inte att förglömma, globaliseringen, livsmedelsproblemet och kampen för att bevara vår sociala modell. Inom alla dessa områden befinner vi oss i en övergångsperiod. Huruvida dessa områden utgör faror eller möjligheter beror till stor del på oss själva. En sak är säker: endast om vi antar ett europeiskt förhållningssätt till utmaningarna, endast om vi bemöter dem med ett grundligt, välorienterat EU-program - vilket ni har, herr kommissionsordförandekandidat - och endast om vi har starka institutioner att arbeta med kan vi själva hjälpa till att forma framtiden och ytterligare utveckla vår socialt och miljömässigt anpassade marknadsekonomi. Vi har ingen tid att förlora - ”vi har bråttom”, som min granne just sade - och även därför måste vi driva på inrättandet av en ny kommission. Just nu har vi en enda ordförandekandidat. Vi måste ge José Manuel Barroso vårt förtroende. Jag skulle vilja be alla som misstycker att försäkra sig om att de kan skilja vänner från fiender - vad uppnår ni när allt kommer omkring med förseningar och nejröster? Om ni inte vill ha José Manuel Barroso, vem vill ni då ha? Vem var er kandidat, vem är er kandidat, frågar jag gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet? Om ni lyckas med era planer, är ni säkra på att ni kommer att få vad ni anser vara en bättre kandidat, en bättre kommissionsordförande? Herr kommissionsordförandekandidat! Ni har mitt förtroende, och ni kommer att få min röst och min grupps röster. Jag önskar er all framgång, även med utformningen av den nya kommissionen. Ni måste ges tillräckligt med utrymme för att kunna arbeta vidare med detta. Edite Estrela: (PT) Ordförande Barroso! Lissabonfördraget kommer att ratificeras och träda i kraft inom några månader. Det är min förhoppning. Det framgår dock klart och tydligt av ert program och ert anförande i dag att ni vill stärka Europaparlamentets makt omgående. Jag håller med. Vi kan nämligen inte längre gå tillbaka till en tid när EU:s framtid stakades ut av rådet och kommissionen medan Europaparlamentet endast var åskådare. Jag anser att ert nästa mandat kommer att vara avgörande för att befästa den nya institutionella balansen mellan kommissionen, rådet och parlament. Vårt stöd är därför inte ett carte blanche utan en investering. EU kännetecknas av sin demokratiska tradition, av skyddet av mänskliga rättigheter, av innovationer i produktionen av renare energiformer samt av en bättre miljöpolitik. Ingenting skiljer oss dock så mycket från resten av världen som vår socialpolitik. Därför måste jag uttrycka vår förhoppning att kommissionen, som jag är säker på att ni kommer att leda, kommer att ta ansvar för att skydda, befästa och förbättra EU:s sociala modell samt främja jämställdhet mellan könen. Innan jag avslutar skulle jag vilja poängtera att jag antecknade vad ni sade i dag, det vill säga era åtaganden inför framtiden. Ni kan räkna med de portugisiska socialisternas röst. Ni kan dock också räkna med ett förhållande som säkerligen kommer att vara lojalt, men mycket krävande även under er nästa mandatperiod. Jag önskar er all lycka och framgång i ert arbete. Markus Ferber: (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Vad handlar morgondagens omröstning om? Den handlar om att göra vad många i den här kammaren inte kan göra och andra inte vill göra. Den handlar i själva verket om att ta ansvar för EU. Jag skulle vilja betona en punkt. Herr Barroso, jag är mycket tacksam över att ni nämnde detta igen i ert inhopp. Det handlar om att ta ansvar för EU:s förmåga att handla i en svår tid, i syfte att övervinna alla de problem som med fog har kritiserats av medborgarna och även av parlamentet. Jag anser att dagens debatt har bidragit till att förtydliga frågan om vem EU kan och inte kan lita på i framtiden när det handlar om att ta politiskt ansvar de kommande åren. Jag skulle dock vilja betona att det givetvis finns en rad ämnen på dagordningen som man måste ta itu med. Ni har ett stort ansvar för detta eftersom ni har monopol på att lansera initiativ på EU-nivå. Jag skulle vilja titta på ytterligare ett ämne som enligt min mening inte har tagits upp tillräckligt ingående under debatten än så länge, och det är jordbrukspolitiken. Inom detta område står vi inför många nya utmaningar. Det räcker helt enkelt inte med att nämna att jordbruksministrarna kom fram till en resolution förra hösten. Det räcker inte med att vi har inlett ett program med omfattande jordbruksreformer. När de grundläggande förutsättningarna förändras måste ni nämligen givetvis vidta analoga åtgärder för att hjälpa EU:s jordbrukare. Jag uppmanar er att ta kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk åt sidan och betona för henne att det inte kommer att gå att vägleda denna viktiga sektor ut ur krisen med hennes modell. Vi är förberedda, och jag talar för mina kolleger här, att ta över ansvaret för Europa i EU:s och det europeiska folkets intresse. Csaba Sándor Tabajdi: (FR) Fru talman, Herr Barroso! I februari 2008, sex månader före den globala finanskrisen, föreslog den ungerska premiärministern att man skulle inrätta en EU-institution som skulle kontrollera och övervaka globala ekonomiska trender. Tyvärr beslutade rådet och er kommission sig för att inrätta denna institution först efter att den globala krisen brutit ut. Herr Barroso! Hur långt har man kommit i förberedelserna med denna institution? När kommer institutionen att påbörja sitt arbete? Under de senaste åren har inte kommissionen haft någon framgång med att bekämpa de stora handelskedjornas dominans, och den har varken skyddat jordbrukare eller konsumenter. Min andra fråga är om vi kan förvänta oss konkreta och effektiva åtgärder från kommissionen? I dag råder det en djup kris i mejeribranschen i Europa, vilket har lett till mycket allvarliga sociala och politiska konsekvenser. Min tredje fråga är om ni har för avsikt att ändra eller se över den nyliberala politik som kommissionen hittills har bedrivit och som har misslyckats kapitalt? Min fjärde fråga är om ni, i egenskap av ordförandekandidat, har för avsikt att inrätta ett medlingssystem? Önskar ni återigen bekräfta er avsikt att anförtro den nya kommissionsledamoten med ansvar för mänskliga rättigheter ansvaret för historiska nationella minoriteter, invandrarminoriteter och romer? Simon Busuttil: (MT) Fru talman, herr Barroso! Finansiella och ekonomiska utmaningar har diskuterats utförligt. I dag skulle jag dock vilja fokusera på medborgerliga rättigheter och på medborgarnas EU. Vi talar om EU-medborgarskap, om medborgerliga rättigheter, fri rörlighet, brottsbekämpning, ökad säkerhet, kamp mot terrorismen och en gemensam immigrationspolitik. Allt detta påverkar EU-medborgarna, liksom ekonomiska och finansiella frågor. Det finns dock även andra utmaningar som påverkar våra medborgare i deras dagliga liv och som därmed förtjänar att tas itu med. Vi har en plan, en plan på att skapa ett europeiskt utrymme som grundas på rättvisa, frihet och säkerhet. Vi hade Tammerforsprogrammet, Haagprogrammet och nu har vi också Stockholmsprogrammet. Jag anser att vi bör investera förnyad energi inom detta område. Stockholmsprogrammet kommer att skapa nya möjligheter. Dessutom har vi Lissabonfördraget som kommer att ge oss nya och viktiga befogenheter samt tilldela parlamentet en mycket större roll inom detta område. I kväll berättade ni för oss, herr Barroso, att det inte längre kommer att finnas en utan två kommissionsledamöter inom detta område. Vi fick veta att det kommer att finnas en kommissionsledamot med ansvar för inre angelägenheter och migration och en annan som kommer att tilldelas områdena rättvisa, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter. Låt oss inrätta ett partnerskap, ett nära partnerskap mellan kommissionen och parlamentet för ett EU som verkligen kommer att vara ett EU för våra medborgare, ett EU som försvarar våra medborgares rättigheter, som skyddar våra medborgares friheter och som värnar om våra medborgares säkerhet. Ja, jag anser att vi tillsammans kan bygga ett EU för våra medborgare, och jag önskar er all lycka till i morgondagens val. Zoran Thaler: (SL) Jag instämmer i många av kommentarerna från mina kolleger som redan har talat, men jag skulle även vilja ställa följande frågor till er, herr Barroso. Har ni inventerat er förra mandatperiod? Är ni nöjd med vad ni har åstadkommit de senaste fem åren? Jag kan föreställa mig att ni är det och att det är anledningen till att ni kandiderar som kommissionens ordförande igen. Jag undrar dock även om ni är nöjd med er effektivitet hittills när det gäller att förhindra den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Kan ni med rent samvete bevittna den chockerande ökningen av arbetslösheten, som nu har drabbat miljontals EU-invånare, och de skamlösa ersättningar som återigen betalas ut inom finanssektorn till dem som inte bara har störtat oss ner i den värsta tänkbara krisen, utan också hotat oss med fattigdom? Kan ni berätta för oss i dag om ni kommer att göra saker och ting annorlunda under er andra mandatperiod? Kommer vi att få se mer av samma sak eller någonting nytt? Finns det någonting vi borde se fram emot? Vad anser ni att ni behöver förändra i ert arbetssätt? Låt mig ställa ytterligare en fråga till er om någonting som ni verkligen har undvikit att ta upp i era politiska riktlinjer. Ni vill klart och tydligt leda kommissionen i en europeisk union med 500 miljoner människor. Var finns ambitionen och drivkraften i vår stora gemenskap när det handlar om att öppna dörren för de medeuropéer som vill bli medlemmar? Vilka ytterligare ansträngningar kommer er kommission att göra för att påskynda denna process? Kommer ni att erbjuda konkret stöd, det vill säga expertis och materiella resurser, till centralregeringen i Bosnien och Hercegovina för att hjälpa den att uppnå sin färdplan och uppfylla de kriterier som krävs för att dess medborgare ska kunna resa fritt inom EU? Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Herr Barroso, ni kommer att få vårt stöd i morgon, inte enbart på grund av att ni är nominerad av alla de 27 medlemsstaterna och inte enbart på grund av att vi måste börja arbeta, utan också på grund av att ni har lagt fram en bred politisk dagordning som behandlar vår tids stora utmaningar. Givetvis har vi alla olika åsikter om detta. Vi kommer att uppmana er och er kommission att lansera initiativ som en majoritet av parlamentet står bakom i stället för att försöka påtvinga minoritetsståndpunkter. Vi kommer att diskutera och granska era förslag och fatta beslut som en majoritet av parlamentet står bakom. Det är så demokrati fungerar, och det är så vi arbetar. Vi har förtroende, inte bara för er utan även för parlamentet. Låt mig bara säga att om ni röstar nej i morgon utan ett alternativ betyder det att ni inte har något alternativ. Samtidigt uppmanar vi er att handla; det finns de som vill stoppa handlingen. Och jag måste säga att med några få veckor kvar till Köpenhamnsmötet är det inte ansvarsfullt att handla på ett sätt som gör att vi inte har någon ledare för kommissionen. I en tid när vi behöver ta itu med alla avtal och lagstiftningen på finansmarknaderna är alternativet att säga ”nej” till en ny kommission inte ansvarsfullt. Och att handla på ett sätt som gör att vi inte kan påbörja den politiska processen för ekonomisk återhämtning när arbeten är hotade överallt i EU är inte ansvarsfullt. Omröstningen i morgon är i hög grad en omröstning om Europaparlamentets ställning. Vi parlamentsledamöter säger att vi vill att EU ska vara ledande i världen, men vi kan aldrig få ett globalt ledarskap om vi inte kan se till att EU har ett ledarskap. Vi kommer att ge er vårt stöd, vi kommer att granska förslagen och vi kommer att diskutera med er, eftersom vi har förtroende för demokratin och den majoritet vi har i parlamentet. Lycka till i morgon. (Applåder) Erminia Mazzoni: (IT) Fru talman, mina damer och herrar, herr Barroso! Efter den här debatten är jag ännu mer övertygad om att jag gör rätt i att stödja förslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) att stödja ert ordförandeskap, och i egenskap av ordförande för utskottet för framställningar skulle jag vilja ge er mitt blygsamma bidrag. Jag stöder era mål och de prioriteringar ni satt upp, men tillåt mig föreslå två områden som man bör fokusera mer på, i synnerhet med avseende på vad ni kallar att övervinna den ekonomiska och finansiella krisen. Jag anser, liksom ni, att denna kris också, och framför allt, är en kris för våra värderingar, för vårt samhälles grundläggande värderingar. Under de kommande fem åren kommer Europeiska kommissionen tvingas ta itu med stora utmaningar. De geopolitiska förhållandena har förändrats radikalt. Tillväxtländerna, tillväxtekonomierna som Indien, Brasilien och Afrika, spelar nu en betydande roll i realekonomin. Å ena sidan ger det oss nya möjligheter till tillväxt, å andra sidan finns det risk för marknadsdominans som, på lång sikt, kan leda till höga fattigdomsnivåer. I detta avseende är Europas roll, dess civilisation och visdom grundläggande för att främja utbredd, balanserad tillväxt och se till att medborgerliga rättigheter följs. Det är en verklig integration av olika rötter och kulturer. Jag syftar på våra rötter, våra kristna rötter, som skulle kunna vara det verktyg med vilket vi kan ta itu med värdeaspekten hos denna mycket allvarliga kris. Vi kan dock bara lyckas om vi använder dem som en guide för att främja utveckling och integration av allas rättigheter och skyldigheter. På det ekonomiska planet måste vi bedöma behovet av att reformera penning- och finanspolitiken för att desarmera kampen mellan vår valuta, euron, och dollarns gamla dominans samt att ta upp kampen mot Kinas och Indiens framväxande valutor. Vi måste reglera finansmarknaden hårdare och förbjuda spekulationer på energiprodukter och, framför allt, livsmedel, vars priser kan svälta många ekonomier. Finansen måste återfå sin huvudsakliga roll, det vill säga att tjäna produktionen. Vi måste även ersätta eller backa upp de traditionella ekonomiska bidragen till de minst utvecklade europeiska regionerna genom skatteincitament. Vad gäller medborgarnas EU, som ni föreslår att man ska utveckla genom att stärka dialogen och sprida information, känner jag mig personligen engagerad i egenskap av ordförande för utskottet för framställningar. Därför bör detta utskott kallas om parlamentet följer upp den resolution som antogs under den förra valperioden. Utskottet för framställningar är den första kontaktpunkten mellan EU-institutionerna och medborgarna. Det söker efter lösningar, tillhandahåller förklaringar och främjar handling som svar på de talrika och varierande klagomål som görs av EU:s medborgare. Därför uppmanar jag er att stärka förhållandet mellan kommissionen, som ni har äran att leda, och det utskott som jag är ordförande för, utskottet för framställningar, samt att inrätta en särskild kommissionsledamot med ansvar för detta. Ni har redan meddelat att ni kommer att skapa två nya kommissionsposter. Ett EU som fokuserar på sina medborgare i sitt arbetsprogram, som ni hävdade, är ett EU som måste ge detta utskott - som är det forum, den plats där medborgarnas rättigheter gör sig hörda - större rättigheter och större betydelse. Sophie Briard Auconie: (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag har undersökt riktlinjerna för ert program, och jag är nöjd med att ni inom alla de stora politiska områdena, inklusive den ekonomiska politiken, strävar efter att bevara och inrätta nya verksamheter. Jag är nöjd med ert arbete med återhämtningsplanen och er strävan efter social sammanhållning, liksom ert arbete inom miljöpolitiken, framför allt med hållbar utveckling. Jag är också nöjd med att ni arbetar med projekt för unga människor, med att stärka EU:s försvar samt att ni fortsätter att bedriva en stark och hållbar jordbrukspolitik. Jag välkomnar er ambition att skapa ett starkt, enat och beskyddande EU, som vi vill ha. Jag ifrågasätter dock EU:s ekonomiska kapacitet när det gäller alla era projekt. EU måste ha de ekonomiska resurser som dess ambitioner kräver. Några av mina kolleger har redan betonat denna punkt. Enligt min åsikt är det mycket viktigt att vi ser att ni börjar uppmuntra medlemsstaterna att öka sitt bidrag till gemenskapsbudgeten avsevärt från och med 2014. Det är sant att medlemsstaternas budgetar är ansträngda just nu på grund av krisen. Likväl måste vi se framåt till perioden efter krisen, och vi måste i dag börja arbeta med en gemenskapsbudget som räcker för att möta behoven av handling från EU:s sida. Jag vet att ni är medveten om detta behov eftersom ni tog upp det i ert program. Det enda som återstår i dag är att ni förbinder er att se till att vi, parlamentet och rådet, i framtiden kommer att ha de resurser som krävs för att utöva vår politik. Sandra Kalniete: (LV) Jag skulle vilja bekräfta att ledamöterna i Europeiska folkpartiets grupp från Lettland kommer att stödja ordförande José Manuel Barrosos kandidatur. Vi kommer att stödja er eftersom vi hoppas att ni i egenskap av ordförande för Europeiska kommissionen kommer att fortsätta arbeta för ett rättvisare EU. Vi anser att jordbruksstödet bör fördelas rättvist mellan alla medlemsstater, oavsett hur länge de har varit medlemmar i EU. Vi förväntar oss också att ni tar ledarrollen när det gäller att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och att se till att alla medlemsstater har möjlighet till rättvis konkurrens. Vi uppmanar er att vara ledande i ytterligare avreglering av EU:s tjänstemarknad. EU kommer endast att lyckas ta sig ur krisen om man grundar sin strategi på en stark inre marknad och lika villkor. EU-institutionerna har verkligen en stabiliserande roll när det gäller att övervinna krisen i de medlemsstater som drabbats hårdast, och Lettland vet det. Jag skulle vilja tacka Europeiska kommissionen för att den arbetar med oss. Den europeiska gemensamma valutan har bevisat sin stabiliserande roll under den nuvarande krisen. De baltiska staterna har själva satt upp som mål att ingå i eurosamarbetet, men under den globala nedgången är detta en mycket svår uppgift. Därför uppmanar vi kommissionen att främja ett förnuftigt och flexibelt förhållningssätt vid tillämpningen av villkoren i stabilitets- och tillväxtpakten samt Maastrichtkriterierna, ett förhållningssätt som är ändamålsenligt för krisen. Jag är övertygad om att det är i hela EU:s intresse att baltstaterna och alla EU-länder ingår i eurosamarbetet. Herr ordförande! Vi uppmanar er att snabbare utveckla en gemensam energipolitik för att minska EU:s beroende av monopol. Jag önskar er lycka till i morgondagens omröstning. Damien Abad: (FR) Fru talman, herr Barroso! I egenskap av ledamot i den franska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och företrädare för Nouveau Centre, ett franskt politiskt parti som föddes ur UDF, var jag ivrig att få tilltala er direkt i dag. Framför allt skulle jag vilja påminna er om stödet från den franska presidenten och den franska regeringen samt välkomna det sätt som ni bidrog till det franska ordförandeskapets framgång på. Michel Barnier och alla mina parlamentskolleger från den franska presidentmajoriteten förväntar sig nu att vårt uppdrag att bygga upp ett politiskt EU som kan påverka i de stora globala frågorna i framtiden kommer att tas upp och delas av er kommission. För att bygga upp detta politiska EU måste man enligt vår åsikt undvika två fallgropar. För det första, att den nuvarande konkurrensen är en absolut och oöverkomlig dogm. Ja, EU behöver industripolitik, jordbrukspolitik, energipolitik eller energipolitik som främjar ny teknik likaväl som man behöver konkurrenspolitik. Den andra fallgropen man måste undvika är att låta kommissionen förvandlas till ett rent generalsekretariat till rådet. Vi behöver en kommission som är stark, som kommer med förslag, som förnyar och som driver på den europeiska integrationen. Därför är jag, trots alla reservationer från mitt eget politiska parti i Frankrike, beredd att stödja er och att följa er på denna målmedvetna stig som ni tycks vilja gå, inte minst i termer av hållbar utveckling och av kampen mot klimatförändringarna. För att försäkra mig om att min röst, och rösterna från många av mina parlamentskolleger som fortfarande har några frågor i dag, ska vara så upplyst som möjligt skulle jag vilja be er att ingå två kraftfulla åtaganden i kammaren. För det första att ni kommer att genomföra en verkligt målmedveten politik till förmån för våra industrier, våra områden och allting som utgör en europeisk identitet. För det andra att ni gör allt som står i er makt för att se till att den europeiska modellen blir den modell som bäst förlikar marknadsekonomin med kravet på solidaritet bland medlemsstater, regioner och befolkningar. Dagens unga människor behöver ett EU som stöder dem i deras globalisering och som utgör ett nytt hopp. Som den yngsta av de franska parlamentsledamöterna är jag helt övertygad om att dessa unga människor vill ha ett EU som både skyddar dem och ger dem nya ambitioner. I framtiden är det vår uppgift att bygga ett Europa tillsammans. Jag räknar med er precis som ni kan räkna med mig. Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Europa är enat! Det är ett fredens, frihetens och demokratins Europa. Vi respekterar mänskliga rättigheter, och vi vill förverkliga ett program med social marknadsekonomi - ett program som sätter folket i centrum för vår uppmärksamhet. Det finns dock även stora skillnader inom Europa. Vi har många mycket fattiga regioner, och det finns därmed ett behov av en verklig sammanhållningspolitik. Genom den gemensamma jordbrukspolitiken bekräftas i själva verket två Europa - det gamla och det nya. Detta kräver förändring samt att man skapar ett verkligt, samlat, enat och sammanhållet Europa. Vilka åtgärder har ni för avsikt att vidta för att förändra denna situation? Hannu Takkula: (FI) Fru talman, ordförande Barroso! Jag anser att ni har varit fantastiskt framgångsrik i rollen som kommissionens ordförande. Det är lätt att kritisera, men vi måste ge beröm när det är motiverat. Att leda 27 olika länder i ett pluralistiskt EU är en svår uppgift, och ni har gjort det bra. Ni har stått för en balans mellan de stora och de små länderna, så i detta sammanhang vill jag i likhet med min partiordförande, Finlands statsminister Matti Vanhanen, säga att ni förtjänar en ny mandatperiod. Det stöder jag starkt, och det kommer jag att rösta för. Det som ni lyckats åstadkomma på fem år talar för sig självt. Enligt min mening finns det inte längre något behov av förslag till nya program, för handlingar talar för sig själva, och jag hoppas att den finske kommissionsledamoten Olli Rehn också får en stark och bra ställning i den nya kommissionen. Viktigast av allt är dock att vi i morgon röstar för att ni får möjlighet att inrätta en ny kommission. Jag önskar er all framgång. Ulrike Lunacek: (EN) Fru talman! José Manuel Barroso har ofta talat om den anmärkningsvärda tid vi lever i, de viktiga frågor vi står inför och det ledarskap EU måste visa inom finansmarknadssektorn. Men, herr Barroso, det är en sak jag vill fråga er om, nämligen EU:s egna finansiella resurser - ni nämner det själv i dokument ni lagt fram för oss. Ni talar inte om varifrån de ska komma. Jag ställde en fråga till er om detta vid utfrågningen med gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i förra veckan. Tyvärr fick jag inget svar av er, men förhoppningsvis får jag det nu. Min fråga är: Hur ser ni på en skatt på finansiella transaktioner? Till och med Nicolas Sarkozy har nu föreslagit detta, och Frank-Walter Steinmeier med flera talar nu om det. Belgien och Frankrike har redan rättsliga instrument för att genomföra det, så varför inte diskutera och sätta press med sikte på ett förslag från kommissionen om en skatt på finansiella transaktioner? Nikolaos Chountis: (EL) Fru talman! Jag har lyssnat på José Manuel Barroso två gånger, en gång i plenum och en gång vid en konferens med Europeiska enade vänstern, och jag har läst hans planeringsutgångspunkter Jag har en specifik kommentar: Vi känner till José Manuel Barrosos ståndpunkt om den ändrade politiken. Vi har inte fått reda på hans ståndpunkt om modifierade produkter. Betyder det att import och saluföring av förorenade produkter ska tolereras i EU? José Manuel Barroso hävdar allmänt att han stöder de nya idéer som EU behöver, medan han i grund och botten stöder och föreslår samma misslyckade nyliberala recept som lett till depression i EU, arbetslöshet i EU och allvarliga sociala skillnader i EU. Denna strategi, dvs. er och kommissionens strategi, herr Barroso, har skapat en förtroendeklyfta mellan EU:s ledare och EU-medborgarna, vilket tydligt återspeglades i det förra valet när oerhört många EU-medborgare avstod från att rösta. Till sist - eftersom ni kallar alla som inte stöder ert program för EU-skeptiker kommer inte alla européer att ha förtroende för er, särskilt inte de som vi ha ett annat EU. Därför är ni inte, enligt min mening, lämpad för detta ämbete. Barry Madlener: (NL) Herr Barroso! Ni har inte lyckats få stöd från gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet eller gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen - och det talar faktiskt till er fördel. Det blir en spännande omröstning: det ser ut som om ni kan räkna med ungefär hälften av rösterna, så varje röst är viktig. Ni vill naturligtvis att även vi ska rösta för er - Frihetspartiet, som är det näst största nederländska partiet i parlamentet. Vi är beredda att ge er vår röst, men ni måste lova att stoppa förhandlingarna med Turkiet, att se till att Nederländerna inte längre är den största nettobetalaren till detta byråkratiska EU och arbeta för ett EU av suveräna medlemsstater i stället för den federala superstat som ni eftersträvar. Jag bjuder in er att besöka oss i dag kl. 22.00 för att diskutera detta. Vem vet, ni kanske lovar oss detta, får vårt stöd och kan gå vidare med ert arbete - om än på ett helt annat sätt än de senaste fem åren. Brian Crowley: (EN) Fru talman! Först och främst vill jag önska José Manuel Barroso lycka till i morgondagens omröstning. Tyvärr ansåg jag att omröstningen borde ha hållits i juli för att undvika att ett tomrum av ovisshet uppstår. Samtidigt anser jag dock att de politiska riktlinjer ni har utarbetat, herr Barroso, tydligt beskriver den vision och de idéer ni har när det gäller att sätta i gång med saker igen. Min kanske främsta vädjan till er - förutom att komma tillbaka till parlamentet - skulle också vara att vara lite mer kritisk mot regeringar som misslyckas med att leva upp till sina åtaganden, för om vi tittar på Lissabonstrategin har 90 procent av strategin inte kunnat genomföras eftersom medlemsstaterna inte har vidtagit åtgärder för att göra oss till den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin i framtiden. Jag vet att det är svårt att försöka peka ut någon enskild stat. Jag skulle inte våga göra det, men om vi föregår med gott exempel och om både parlamentet och kommissionen för fram idéer om hur vi kan skapa ny tillväxt och vara innovativa i den nya ekonomin måste även medlemsstaterna ta sitt ansvar och vidta sådana åtgärder. Vid en tidpunkt när exempellösa ekonomiska svårigheter råder världen över och vi i EU visar ledarskap när det gäller bankreglering och liknande områden tycker jag slutligen att det är sorgligt att möjligheten har gått förlorad på grund av det omogna politiska spelet i vissa grupper. Raül Romeva i Rueda: (ES) Herr Barroso! Ni ses som en mästare på miljöskydd, och jag vill gratulera er till det. I förra veckan fick vi faktiskt goda nyheter, för det beslutades äntligen att blåfenad tonfisk, som hotas av utrotning, ska skyddas genom att den tas med på förteckningen över arter som skyddas av Cites. Jag kräver nu att detta tillfälliga stöd ska bli permanent. Problemet och den globala paradoxen i allt detta är att det är den nyliberala politik som ni har förespråkat hittills som har lett till denna situation, för det är en politik som helt enkelt går ut på att privatisera vinster och socialisera kostnader. I detta avseende står vi inför ett allvarligt miljöproblem. Vi har i åratal subventionerat flottor som har utarmat våra hav och som i det här sammanhanget i många fall bär det gemensamma ansvaret för katastrofen. De ber nu om pengar för att åtgärda den situation som vi har orsakat. Detta är absurt och mycket svårt att motivera i demokratiskt hänseende. Vi får inte göra sådana här misstag med människors pengar. Vi kräver därför att den gemensamma fiskeripolitiken ska ses över, främst på grundval av dessa nya principer. Pat the Cope Gallagher: (EN) Fru talman! Jag är övertygad om att José Manuel Barroso i morgon kommer att säkra ytterligare fem år som kommissionens näste ordförande. Jag anser han är rätt person för jobbet, och hans meritlista är imponerande. Jag tror också att EU kommer att fungera mer effektivt om Lissabonfördraget godkänns i mitt land. De som är emot fördraget på Irland sprider missvisande uppgifter om att minimilönen skulle vara 1,84 euro. Folk talar om gröna skott som en del av den ekonomiska återhämtningen i EU. Ratificeringen av Lissabonfördraget är i sig ett grönt skott. Investerare och människor som kan skapa sysselsättning vill att Lissabonfördraget ska antas. Det faktum att vi på Irland, sedan den senaste folkomröstningen, har säkrat rätten att utse en ledamot av Europeiska kommissionen i framtiden är en viktig förändring. Därutöver är de rättsliga garantierna i fråga om neutralitet, skatt, rätten till liv, utbildning och familjen betydelsefulla. Dessa garantier är viktiga för oss. Protokollen ingår i fördraget, och givetvis behöver Irland EU - och EU behöver Irland. (GA) Jag önskar er lycka till i morgon. Martin Ehrenhauser: (DE) Fru talman! EU lider av ett dramatiskt demokratiskt underskott. Tyvärr har inget förändrats i det avseendet under de senaste fem åren under José Manuel Barrosos ledarskap. Under hans mandattid har vi hamnat i en mycket allvarlig ekonomisk kris, och det har blivit uppenbart att alla varningar om finanssystemets instabilitet helt enkelt ignorerades. För visst utfärdades det varningar. Barroso talar i sitt anförande om behovet av att ändra finanssystemets arkitektur och reformera bonussystemet för chefer. Till er, herr Barroso, vill jag tydligt säga detta: det var er uppgift under de senaste fem åren, och ni har inte gjort det. Jag kommer därför att rösta mot er utnämning. För egen del skulle jag vilja se en ung kommissionsordförande, som tar på sig sin roll med stor kreativitet, med mod att göra stora förändringar och, framför allt, med oberoende - någon som gör EU till en verklig demokrati. Jag är övertygad om att EU behöver en ny optimism och det kommer definitivt inte att komma till stånd med José Manuel Barroso, utan bara utan honom. Zoltán Balczó: (HU) Tack för att jag får möjlighet att tala. Jag skulle vilja ställa två frågor till ordförande José Manuel Barroso. Den första lyder som följer: I ert anförande gjorde ni en tydlig koppling mellan er politiska framtid och Lissabonfördragets ikraftträdande. Betyder det också att ni, om ni väljs i morgon och Lissabonfördraget inte godkänns i den irländska folkomröstningen, kommer att avgå? Min andra fråga är denna: Ni har förklarat krig mot nationell egoism, som enligt er definition har sin grund i ängslan och övergår i extremism. Min fråga är: Vem ska avgöra om människor, organisationer eller partier fortfarande ägnar sig åt denna skadliga verksamhet? Eller handlar det om dem, som i vårt fall, som strävar efter att främja en nationell medvetenhet och ett nödvändigt bevarande av nationellt självbestämmande? Med andra ord, ger detta oss en grund för att här i EU tala om nationella kulturer, språk och mångfald? José Manuel Barroso: Fru talman! Jag skulle vilja börja med en procedurfråga. Jag vill säga, framför allt till de grupplösa ledamöterna, att jag inte besökte deras grupp därför att de inte bjöd in mig. Så enkelt är det. Jag är givetvis djupt oenig med vissa av dessa ledamöter och även med andra, men jag besökte alla grupper som bjöd in mig, samtliga legitimt bildade grupper. Jag besökte dem för en demokratisk debatt. Jag tycker om demokratisk debatt. Låt oss vara på det klara med det. Jag ska försöka att snabbt besvara ett stort antal frågor. Jag ser också ibland att vissa ledamöter inte längre är här för att lyssna på mig, men jag tänker ändå göra en ansträngning. Jag börjar med bonusfrågan, som var den sista frågan. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att kommissionen - min kommission - i slutet av 2004 utfärdade en rekommendation om alltför höga ersättningar, inte bara i banker utan även i det ekonomiska systemet generellt sett. Tyvärr var det vid den tiden ingen som uppmärksammade vår rekommendation. Det gläder mig att frågan om bonusar och alltför höga ersättningar nu fått högre prioritet, och jag hoppas att vi ska kunna finna en lösning på grundval av de förslag som vi lagt fram för rådet - det kanske jag ska tillägga. Vi har lagt fram dem: en rekommendation, men också en bindande del av direktivet om kapitalkrav för banker. Många frågor gällde energitrygghet: frågorna från Jacek Saryusz-Wolski, Maria-Jean Marinescu med flera. Energitrygghet var faktiskt en av kollegiets huvudprioriteringar, och jag har också för avsikt att låta det ingå i den nya kommissionens prioriteringar om jag får parlamentets samtycke, eftersom det är till kommissionen som européerna vänder sig - och inte bara européerna i unionen. När det var problem mellan Ryssland och Ukraina beslutade president Vladimir Putin att kalla specifikt på mig för att informera mig om problemet, och ni vet hur mycket tid och kraft vi i kommissionen, tillsammans med andra partner, har ägnat åt att försöka finna en lösning på ett problem som rörde Ryssland och Ukraina men som fick konsekvenser för europeiska konsumenter. Jag har personligen ett stort engagemang för dessa frågor. Jag kan tillägga att det är därför vi lanserade programmet för sammanlänkning i de baltiska staterna, och det är därför det var kommissionen som bröt dödläget i Nabuccofrågan - och låt oss tala klarspråk, det var ett fullständigt dödläge. Jag ska därför låta dessa frågor ingå i kommissionens huvudprioriteringar, men det finns faktiskt ett motstånd mot skapandet av en verklig inre energimarknad. Jag hoppas att vi under nästa mandatperiod med ert stöd kan övervinna detta motstånd, som om vi ska vara uppriktiga och ärliga fortfarande finns, så att en verklig integrerad energimarknad kan upprättas i EU. Ni kan lita på att jag och kommissionen kommer att vara kompromisslösa i försvaret av det europeiska intresset. Jag anser dessutom att energitrygghetsproblemet också är avgörande för kampen mot klimatförändringarna. Låt mig än en gång säga, särskilt riktat till ledamöterna i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen: visst kan man alltid vara ambitiösare, men jag menar uppriktigt att vi bör välkomna att EU, med utgångspunkt i ett förslag från kommissionen, går i spetsen för kampen mot klimatförändringarna. Jag vill framhålla att det står klart att vi inte skulle ha nått enighet mellan alla medlemsstater om det inte hade varit för det arbete som utfördes under Angela Merkels ordförandeskap och sedan under Nicolas Sarkozys ordförandeskap, eftersom även de arbetade för att åstadkomma detta, och det bör också erkännas. Alla medlemsstater har gjort en insats, men det är på grundval av ett ambitiöst förslag från kommissionen som vi har kunnat föra denna kamp mot den globala uppvärmningen, och jag räknar i hög grad med era ansträngningar för att EU ska kunna vara kvar i främsta ledet i denna kamp. När det gäller de sociala frågorna har jag redan sagt min mening: jag har redan gjort några mycket konkreta åtaganden i frågorna om utstationering av arbetstagare och problemen med avseende på offentliga tjänster. Jag är villig att samarbeta med er kring de principer som jag nämnt och som jag också mycket tydligt redogjort för i dag: mot social dumpning, för social marknadsekonomi. Jag är väl medveten om att det här är en intressant ideologisk debatt, men jag menar att vi har svaret i EU. Vi behöver en inre marknad - det är vår styrka - och samtidigt social sammanhållning på en hög nivå. Det här är en europeisk skapelse - ett bidrag. I inledningen av mitt dokument citerade jag en stor europeisk nutida historiker, Tony Judt, som föreläser vid New York University. Han sade: ”Förenta staterna kanske har den mäktigaste armén i världen och Kina kanske säljer billigare varor, men bara Europa har en modell som kan tjäna som en inspiration för övriga världen.” Det 21:a århundradet kan mycket väl bli Europas århundrade. Jag tror det. Jag tror att vi kan hantera globaliseringen, inte med styrka utan med inspiration. Vi har en social marknadsekonomi som inte tillhör vare sig kristdemokraterna, socialdemokraterna eller liberalerna. Den skapades av Europa, framför allt efter andra världskriget - inte bara den europeiska integrationsprocessen utan också denna sociala marknadsekonomi som syftar till att binda samman fria och öppna marknader. EU är världens största exportmakt. Vi européer måste därför avvisa protektionism och samtidigt främja den europeiska modellen med social dialog och social trygghet. När jag hör vissa ”undergångsprofeter”, ”krisälskarna”, säga att det nu är amerikanerna och kineserna som styr allting säger jag till dem: Må så vara, men vad gör president Barack Obama? President Obama försöker nu införa ett nationellt hälso- och sjukvårdssystem, som vi har i stort sett överallt i Europa, med en del skillnader - och jag önskar honom lycka till. Det är amerikanerna som nu hämtar inspiration från den europeiska modellen. Vad gör kineserna? De överväger nu - även för att öka efterfrågan - att införa ett socialt trygghetssystem, och jag tror att de kommer att få ett sådant system, för välståndet kommer att öka i Kina och det är bra för hela världen. Vad gör amerikanerna och andra stormakter i dag? De börjar tala med oss om att bekämpa klimatförändringarna. Jag minns tydligt att amerikanerna, när vi talade med dem tidigare, bestämt vägrade att göra några som helst målrelaterade åtaganden i kampen mot klimatförändringarna. Som ni förstår kan jag inte vara lika pessimistisk som en del av dem som har talat här i dag. Visst har vi problem i EU, problem med konsekvensen. När det gäller politisk vilja måste vi arbeta hårdare för att åstadkomma större konsekvens. Vi har också ett mycket tydligt socialt problem, som är det allra allvarligaste: den ökande arbetslösheten. Men låt oss tala klarspråk: det är inte EU eller Europeiska kommissionen som skapat finanskrisen. Ni vet alla varifrån krisen kommer. När den brutit ut reagerade vi omedelbart. Vi reagerade med konkreta förslag. Under det franska ordförandeskapet var jag i Förenta staterna med den franske presidenten för att föreslå för den amerikanske presidenten att G20-processen skulle inledas. Det var EU som tog initiativ till denna respons. Jag sade i Camp David att marknader behöver regler för att vara legitima, trovärdiga och etiska, precis på samma sätt som öppna samhällen behöver rättsstatsprincipen och rättsregler. Det är EU:s ståndpunkt. Jag menar faktiskt att vi ska vara stolta över de förslag vi lagt fram. De ligger på bordet. Jag hoppas att de antas, och vi får så småningom se om det behövs någon ytterligare insats. När det gäller miljön tror jag att kommissionens meritlista är väl känd. Någon sade att biologisk mångfald inte finns med där. Läs mitt dokument en gång till så får ni se att det finns med. Vidare var det en parlamentsledamot som berömde våra insatser för att skydda den blåfenade tonfisken, och jag vill tacka för det. Jag anser att vi har en del goda meriter på det området. När det gäller Monika Flašíková Beňovás fråga om grundläggande rättigheter är det helt på sin plats med det nya tecken på engagemang som jag bestämt mig för att skapa i form av posten som kommissionsledamot med ansvar för grundläggande rättigheter och individuella friheter - jag vill tillägga att förslaget kom från Europaparlamentet, även om jag redan var övertygad. Kommissionsledamoten kommer givetvis även att hantera minoritetsfrågan, och han eller hon kommer att kunna rapportera till utskottet för framställningar, som nämndes här. Jag anser också att vi, precis som i de nationella systemen där det normalt finns en justitieminister och en inrikesminister, bör ha en kommissionsledamot med ansvar för rättvisa, grundläggande rättigheter och friheter. Vi måste också mena allvar med detta, vi måste också inse att det finns problem med otrygghet i EU och att det finns saker vi kan göra tillsammans med det mervärde som EU står för, och därför kommer vi att ha ytterligare en kommissionsledamot som också kommer att ägna sig åt andra frågor, men alltid i samma anda: med inriktning på trygghet och med full respekt för individuella friheter och grundläggande rättigheter. Det är, återigen, vad EU handlar om. Någon talade om Guantánamo. Jag var en av de första politikerna i regeringsställning, kanske den allra första, som uppmanade den amerikanske presidenten att stänga Guantánamo - det var under det österrikiska ordförandeskapet. Jag sade detta offentligt eftersom jag anser att vi européer motsätter oss en kampanj mot terrorismen som inte genomförs med respekt för grundläggande rättigheter - det är så den moraliska auktoriteten går förlorad. När det gäller grundläggande rättigheter menar jag att vi kanske är oeniga på vissa punkter men att det inte finns någon grundläggande oenighet med en del av de ledamöter som tog upp denna fråga. För egen del behöver jag inga råd i denna fråga. Vid sexton års ålder hade jag redan gått ut på gatorna i mitt land för att slåss mot en diktatur, mot kolonialsystemet. Därför behöver jag inga råd när det gäller att visa engagemang för grundläggande rättigheter. Men tack i alla fall. När det gäller Nordirlandfrågan vill jag tacka er, fru Dodds. Det är sant att vi har gjort en stor - men diskret - insats för Nordirland. Vi har inrättat en särskild arbetsgrupp, och innan en dialog hade inletts mellan parterna hjälpte vi till att få till stånd denna försoning. När det gäller frågan från Juan Fernando López Aguilar - ja, jag menar att tiden nu är inne för en ny social ambition. Det är uppenbart. Vi har ett arbetslöshetsproblem som är mycket större än tidigare. Om man tittar på statistiken är sanningen den att sysselsättningen ökade överallt fram till finanskrisen. Lissabonstrategin, som somliga kritiserar, var faktiskt på det hela taget på väg i rätt riktning. Det skapades arbetstillfällen och tillväxt i EU. Det är först i och med finanskrisen som vi har sett trenden vändas i de flesta länder, inklusive ert eget land Spanien. Det är den globala finanskrisen som har försatt oss i ett annat läge. Så nu, i denna situation av social oro när vi både har arbetslösa och andra som riskerar att bli det, står det klart att vi måste göra en social satsning. Det är därför jag har efterlyst en ny social ambition. Jag trodde att det skulle vara möjligt att ena en stor majoritet i parlamentet kring denna prioritering, och det tror jag fortfarande. Sophia in 't Veld sade att jag inte hade övertygat henne. Ni är mycket svår att övertyga, fru in 't Veld. Jag ska göra mitt bästa, men en sak vill jag säga er: jag kommer alltid att göra mitt bästa, inte bara för att övertyga er utan därför att jag verkligen tror på grundläggande rättigheter, friheter och garantier. Jag anser att kommissionen har en roll att spela här, inte bara i lagstiftningshänseende utan också med avseende på de signaler vi sänder. Det kan jag säga er, närhelst det finns ett problem i världen, oavsett om det gäller Guantánamo eller om det är när jag träffar Vladimir Putin, varje gång jag frågar honom: ”Vad händer med Anna Politkovskajas mördare? Hur är det möjligt att ett system som det ryska, med världens största säkerhetssystem, inte kan hitta dem som mördar journalister?” Jag har ställt frågan till Vladimir Putin, precis som jag nu ställer frågor till premiärministrarna, även den kinesiske premiärministern när jag talar med honom, och precis som jag alltid ställer frågor om mänskliga rättigheter. Jag frågar till och med den japanske premiärministern varför Japan nu tillämpar dödsstraff igen, när det funnits ett moratorium. Kommissionen är därför viktig, inte bara i lagstiftningshänseende utan också för de signaler som kommissionen och kommissionens ordförande sänder, som vid krisen med skämtteckningarna i Danmark, då jag entydigt försvarade och hävdade yttrandefriheten. Jag tror faktiskt att vi kan finna en grundläggande enighet kring detta. Damien Abad ställde några mycket konkreta frågor, och jag vill säga till honom att jag stöder hans förslag och anser att de är viktiga. Jag menar att vi behöver en industriell bas i EU. Vi vill inte ha omlokaliseringar, men det är viktigt att denna industriella bas kan anpassas till de nya krav som den globala konkurrensen ställer och, framför allt, till de stora utmaningar som klimatförändringarna och en mer hållbar tillväxt innebär. Jag menar att vi har möjlighet att åstadkomma det här och föreslår därför att mer resurser i framtiden läggs på detta på EU-nivå. När det gäller den budgetrelaterade fråga som någon ställde, låt oss framför allt försöka nå samförstånd om huvudprinciperna. Jag anser att det vore ett misstag att inleda med att tala om beloppen i den framtida budgeten. Det skulle leda till splittring. Vi måste först titta på var det finns ett europeiskt mervärde och sedan besluta vilka prioriteringarna ska vara. Jag anser dock att forskning, innovation och sammanhållningspolitik helt klart måste vara viktiga prioriteringar, särskilt när det handlar om de nya generationerna. Jag vänder mig särskilt till den yngste medlemmen av den franska delegationen och hoppas att de unga här i parlamentet ska stödja denna rörelse. Någon ställde en fråga om den globala finansskatten, skatten på finansiella transaktioner. Om den är global stöder jag den givetvis. Jag anser att det vore en utmärkt idé, men låt oss under alla omständigheter tala klarspråk: jag tycker inte att det är meningsfullt att köra ut de finansiella tjänster som vi har i EU i dag, oavsett om de finns i London, Frankfurt eller Paris. Vi är världsledande när det gäller finansiella tjänster. Vad är vitsen med att lämna över ledarskapet till Dubai? Jag kan inte se vitsen med det. Låt oss vara tydliga på den punkten. Om det däremot fanns en global skatt på finansiella transaktioner anser jag att det vore en utmärkt idé. Jag menar att det redan finns rätt många skäl som talar för detta: att bekämpa svält i världen, för det som händer på 2000-talet är skandalöst; att hjälpa EU att nå millenniemålen; att kämpa för mer solidaritet i EU. Ni kanske inte vet det, men jag har föreslagit för rådet att vi ska öka en mekanism för livsmedelsbistånd som vi har i EU, för det finns fattiga och nyfattiga människor här, men förslaget avvisades. Det finns alltså många skäl att införa en skatt om man så vill, förutsatt att den verkligen är global och inte underminerar EU:s konkurrenskraft. Avslutningsvis vill jag säga er något mycket viktigt. Somliga har sagt: ”Varför ska vi rösta på er? Ni är den enda kandidaten. Är det demokratiskt?” Jag har själv ofta undrat varför jag är den enda kandidaten. Uppriktigt sagt tycker jag att det är fel att jag är den enda kandidaten, för det betyder givetvis att jag är den enda som attackerats och kritiserats under hela denna tid. Varje gång ni jämför mig med er önskekandidat förlorar jag naturligtvis. Jag förlorar mot en önskekandidat, mot varje grupps önskekandidat. Men vi bygger inte EU med önskekandidater. EU är en övning i ansvar. Jag tror att det enkla skälet till att det inte funnits någon annan kandidat är att det inte funnits tillräckligt stöd för någon annan. Det är orsaken. Rätt många namn har nämnts, men jag lyckades nå samförstånd och det är jag stolt över, för det är en oerhört svår uppgift att bygga EU i dag. Det har vi sett i debatten, och det inser ni alla. EU präglas av stor mångfald. Det finns många krav och många prioriteringar, och jag är därför stolt över att vara den kandidat som stötts av det parti som vann valet, att vara den kandidat som stötts av demokratiskt valda stats- och regeringschefer från hela det politiska spektrumet, och jag ser inte det som något negativt. Men samtidigt är jag ingens generalsekreterare, och kommissionen är en oberoende institution. Det kan jag försäkra er om. Den kommission som jag leder och som jag kommer att leda om jag får ert stöd kommer att vara oberoende i sitt kompromisslösa försvar av det europeiska allmänintresset. Jag förstår till fullo att stödet från dem som är villiga att backa upp mig inte är något carte blanche, som Edite Estrela med flera har sagt. Jag vill tacka alla som gett mig sitt stöd; jag kan inte nämna dem alla. Några av dem är fortfarande här. Jag vill tacka er. Ert stöd är inte något carte blanche. Jag sätter parlamentet högt. Somliga säger att jag står för nära regeringarna. Ni glömmer en sak: innan jag blev premiärminister var jag oppositionsledare, och innan jag blev oppositionsledare var jag parlamentariker. Jag valdes in i det portugisiska parlamentet för första gången när jag var 29 år gammal. Jag är politiker - inte teknokrat eller byråkrat. Jag försvarar parlamenten, och jag vill delta i denna debatt med er. Era krav kan därför hjälpa mig och hjälpa kommissionen att göra bättre ifrån oss. Det är vad jag tänker göra om jag får ert stöd. (Applåder) Talmannen: Jag vill tacka den nominerade ordföranden för Europeiska kommissionen. Jag vill också tacka alla som är här, liksom dem som talade tidigare, för en oerhört livlig diskussion. Vidare vill jag tacka Cecilia Malmström för att hon deltar i vårt sammanträde. Nu inför vi nya handlingsprinciper och nya institutionella lösningar för EU. Kom ihåg att den nominerade ordföranden har redogjort för riktningarna för de politiska åtgärderna under de kommande fem åren. Det har han gjort här i parlamentet, där han har träffat alla politiska grupper. Han har gett oss information som är mycket betydelsefull, både för oss och för våra medborgare. Vi ska rösta i morgon, efter dagens långa, uttömmande och kloka diskussion. (Talmannen fortsatte på engelska.) Återigen stort tack, herr nominerade ordförande. Det här var en utmärkt möjlighet att få reda på era politiska riktlinjer och få diskutera i de politiska grupperna och även under plenarsammanträdet. Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Georges Bach : José Manuel Barrosos program är ambitiöst och vittnar om en innerlig önskan att ge vårt krisdrabbade EU det uppsving det så väl behöver. Enligt min mening vore det fel att klandra José Manuel Barroso personligen för alla de svårigheter som kännetecknat den gångna perioden. Att kompromissa med en utvidgad kommission, där beslut nu fattas av alla 27, och hantera en finansiell och ekonomisk kris med en besvärlig institutionell reform som bakgrund har definitivt inte underlättat ordförande Barrosos arbete. Visst hade man kanske, i dessa svåra tider, hoppats få höra honom leverera ett mer bestämt europeiskt budskap. Men jag tror att han lärt sig av sina misstag och att han i framtiden kommer att göra stora insatser både för EU som helhet och för de mindre länderna. Genom att göra sociala frågor till en viktigare del av sitt program tycks han vilja visa sin lyhördhet för EU:s folk, som längtar efter ett mer socialt EU. Tanken på ett verkligt partnerskap mellan parlamentet och kommissionen är lovvärd och en möjlighet som måste utnyttjas. Jag stöder därför José Manuel Barrosos kandidatur, men mitt stöd är inte något carte blanche. Diogo Feio : Det gläder mig att säga att jag, som portugis och ledamot av Europaparlamentet, kommer att rösta för ett omval av José Manuel Durão Barroso som ordförande för Europeiska kommissionen. Jag anser att hans insatser under den innevarande mandatperioden, som har präglats av så många politiska, finansiella och sociala svårigheter, och de erfarenheter han skaffat sig i detta ämbete motiverar regeringarnas stöd och parlamentets förnyade förtroende. Jag beklagar de många försök som gjorts - inte alltid öppet eller seriöst - att förhindra att hans kandidatur blir framgångsrik, och jag noterar att de omintetgjorts inte bara av bristen på ett trovärdigt alternativ utan även av de löjeväckande argumenten. Jag beklagar att ledamöter från mitt eget land inte kan låta bli att gå den vägen, vilket är lika lätt som det är ologiskt. Jag hoppas att den andra Barrosokommissionen kan kombinera teknisk kompetens med det där ”lilla extra”. Jag hoppas också att den verkligen kommer att respektera och tillämpa subsidiaritetsprincipen och välja den säkra och stabila vägen genom att ta små steg, som Jean Monnet rekommenderade, i stället för att anamma det snabbspårsalternativ som lovat mycket men gjort lite för att det europeiska projektet och den europeiska drömmen verkligen ska gå framåt. Hur mycket vi än siktar mot horisonten kommer vi bara att komma dit genom att sätta den ena foten framför den andra. Låt oss gå den rätta vägen. João Ferreira : Vad denna omröstning också gäller är i vilken riktning EU ska gå de närmaste åren. Kommissionens nuvarande ordförande, som kandiderar för ytterligare en mandatperiod, symboliserar en möjlig riktning: det EU han står för är ett EU som styrs av de stora ekonomiska gruppernas intressen. Det är ett odemokratiskt, byråkratiskt EU, ett politiskt och ideologiskt konservativt EU, ett EU där djupa orättvisor och socialt, regionalt och nationellt övervälde förstärks och institutionaliseras, ett militaristiskt och interventionistiskt EU och ett EU där institutionaliserad nyliberalism är det enda ekonomiska system som godtas. Men det är inte, och har aldrig varit, den enda möjliga riktningen. Alternativet är ett socialt Europa, ett arbetarnas och folkens Europa. Det är ett EU som värderar demokratin och dess deltagande aspekter, i stället för att reducera den till formell representation. Det är ett EU som respekterar folkens vilja och de beslut som de demokratiskt ger uttryck för, och som värnar om offentliga tjänster och arbetarnas rättigheter som nödvändiga verktyg för social utveckling och sammanhållning. Det är ett EU av fria, suveräna stater med lika rättigheter, som stöder och främjar naturskydd, fred och samarbete folken emellan. Ilda Figueiredo : Det uttalande som José Manuel Barroso just gjort som nominerad ordförande för kommissionen är en bekräftelse av de grundläggande pelarna för EU som vi känner det. Det bekräftar även Europas kapitalistiska, federalistiska och militaristiska integration enligt Maastricht- och Nicefördragen, som man vill gå vidare med i utkastet till Lissabonfördraget. Om någon tvekan råder har vi hans uttalanden om vikten av utkastet till Lissabonfördraget. De kommer faktiskt efter de antidemokratiska påtryckningarna på det irländska folket från de europeiska ledarnas sida - som han också lade märke till. De tvingas nu till en ny folkomröstning, som ska hållas den 2 oktober. Även om han nu försöker lova att lindra de allvarliga angrepp på sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter som Europeiska kommissionen, som han fortfarande leder, utfört under den gångna mandatperioden, har han aldrig gått till botten med de frågorna eller med orsakerna till den kris för kapitalismen som vi nu upplever. Vad han i praktiken föreslår är att gå vidare med samma politik som prioriterar fri konkurrens, militarism och ekonomiska och finansiella gruppers intressen, särskilt intressena hos de mäktigaste länderna. Det framgick tydligt när han sade att vi är globaliseringens mästare. Lívia Járóka : Herr talman! Som Europeiska folkpartiets delegat vill jag försäkra José Manuel Barroso om mitt stöd och uttrycka förhoppningen att den nuvarande Europeiska kommissionen ska kunna fortsätta med det arbete som inletts när det gäller romernas sociala integration. Viktiga resultat har nåtts under denna period, framför allt under de senaste två åren, men vi förväntar oss i framtiden ett betydligt djupare engagemang och en större initiativförmåga från detta organ som, i sin egenskap av ensam initiativtagare till EU-lagstiftning, kan vara en drivkraft i kampen mot den fattigdom och det utanförskap som drabbar Europas största minoritet, romerna. Jag hoppas att inrättandet av en ny portfölj för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgerliga friheter i kommissionen kommer att sporra kommissionen som organisation att göra större och mer samordnade ansträngningar. Jag hoppas också att ordförande Barroso kommer att behålla sitt aktiva personliga engagemang för frågor som rör romerna, som han också har gett uttryck för vid flera tillfällen, och att han kommer att göra sitt yttersta för att se till att stats- och regeringscheferna agerar mer kraftfullt när det gäller att utforma ett övergripande, integrerat program som omfattar både partier och mandatperioder. De sociala utmaningar som både romer och icke-romer ställs inför är så allvarliga, och konsekvenserna av passivitet så farliga, att vi inte har råd med den apati och de misstag som präglade den förra mandatperioden. Vi förväntar oss omedelbara, modiga insatser och en radikal förändring av den hittillsvarande inställningen hos den nuvarande och tidigare ordföranden samt att kommissionen går i bräschen för en alleuropeisk strategi för romerna, som utvecklas snarast möjligt på grundval av lagstiftningsnormer, en stabil budget och ett tydligt politiskt åtagande. Nuno Melo : Om det finns något som ingen ifrågasätter i något parti är det att vi genomgår en ekonomisk kris som påverkar länderna och gör det svårare för regeringarna att fatta beslut. Huruvida vi får en godkänd kommission vars ordförande valts eller en provisorisk kommission där detta avgörande beslut hela tiden skjuts upp har därför betydelse för hur effektivt EU kan avvärja krisen. Argumenten från alla dem som avvisar José Manuel Durão Barroso och försöker förhindra att han väljs till Europeiska kommissionens ordförande, fast de inte förnekar kristecknen utan till och med gång på gång nämner krisen, blir därför till ren retorik. Jag talar med andra ord om dem som tänker och agerar utan eller nästan utan tanke på krisens effekter och i stället bara, eller nästan bara, tänker på att vinna fördelar genom något slags partipolitisk manipulation som, åtminstone under rådande omständigheter, rättmätigen bör undvikas. Georgios Toussas : Stödet för José Manuel Barroso från konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter av Europaparlamentet är en följd av hans enhälliga utnämning som den enda gemensamma kandidaten för alla EU-länders regeringar, både nykonservativa och socialdemokratiska. EU:s arbetarklassfientliga politik är inte avhängig av personer eller kommissionens ordförande; den bestäms framför allt av EU:s sanna karaktär som en imperialistisk kapitalunion. De politiska riktlinjer som Barroso lagt fram utgör en summering av det europeiska monopolkapitalets strategiska ambitioner och är det politiska program som tillämpas av de politiska krafterna på den enkelriktade europeiska vägen genom EU, inklusive både Ny demokrati och Pasok i Grekland, oavsett om de befinner sig i regeringsställning eller i opposition. Det främsta syftet med detta politiska program är att föra över krisbördan på arbetarklasserna och på så sätt se till att de europeiska monopolgrupperna är fria att värna om och öka sina vinster, så att de kan befästa sin position som globala imperialistiska konkurrenter när den kapitalistiska ekonomin får nytt liv efter recessionen. Detta mål kommer att nås genom anpassning till de nya villkoren i den arbetarfientliga Lissabonstrategin till 2020 och genom ett ännu illvilligare angrepp på arbetarnas rättigheter i fråga om arbete, lön, socialt skydd och försäkring.

sv

Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt Kinga Gál: (HU) För tredje gången organiserade den ungerska vetenskapsakademien i förra veckan ett vetenskapligt världsforum i samarbete med Europeiska unionen, Unesco och det internationella vetenskapsrådet. Vetenskapsmän och beslutsfattare från mer än 60 länder deltog i det vetenskapliga världsforumet, inklusive fyra statschefer, Unescos generaldirektör och kommissionens miljö ... (inpass: ursäkta mig herr talman men jag kan inte fortsätta på denna linje!). Efter att László Sólyom, Ungerns president, i sitt anförande rekommenderat att inrätta en världsmiljöorganisation tillkännagav ledarna för Förenta nationernas miljöprogram bildandet av en ny internationell organisation. Vid världsforumet rekommenderades att parlamenten i så många länder som möjligt skulle inrätta posten kommissionsledamot med ansvar för framtida generationer. Det huvudsakliga budskapet från världsforumet är att vetenskap och politik måste samverka för att sätta stopp för klimatförändringarna och miljöförstörelsen. Enligt deltagarna har ett ”vetenskapligt Davos” inrättats i Budapest. Budapest är med andra ord nu för vetenskapen vad Davos är för ekonomiska frågor. Nästa evenemang i ordningen kommer att äga rum 2009 när Budapest ska vara värd för världens vetenskaps-, utbildnings- och finansministrar i Budapest. Detta är den stora händelsen under Europeiska året för kreativitet och innovation. Jag vill be kommissionen och er alla att stödja evenemanget och det koncept som ligger bakom, det vill säga att vi måste försvara oss själva och framtida generationer, liksom miljön och hållbarheten. Tack för ordet. Eluned Morgan: (EN) Herr talman! Ett av de största problemen när det gäller EU-politiken är genomförandet av den. Detta gäller särskilt de direktiv som handlar om Lissabonstrategin och klimatförändringen. Den 4 januari 2006 borde bestämmelserna i direktivet om byggnaders energiprestanda ha genomförts i samtliga medlemsstater. Detta skulle ha lett till enormt stora energibesparingar. Problemet är att endast åtta länder meddelade att direktivet i tid hade genomförts fullt ut. Detta betyder att inget av följande länder hade genomfört de lagar som de själva hade undertecknat: Frankrike. Italien, Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Spanien. Österrike, Sverige, Estland, Lettland, Polen, Tjeckiska republiken, Slovenien, Ungern, Rumänien, Grekland, Cypern och Malta. EU kommer att förlora trovärdighet och unionens försök att minska koldioxidutsläppen kommer inte att tas på allvar om unionens lagar inte respekteras i tid. Jag uppmanar er att skriva till de medlemsstater jag just nämnde och tala om för dem att de måste påskynda genomförandet av detta viktiga direktiv. Cristian Silviu Buşoi: (RO) De italienska medborgarnas säkerhet på italienskt territorium ligger inom ramen för den italienska regeringens exklusiva jurisdiktion. Rumäniens regering kan inte ingripa på något sätt. Vad den rumänska regeringen kan göra, och har gjort, är att samarbeta och tillhandahålla all nödvändig information för att förhindra att eventuella brott utförs av rumänska medborgare. Fram till nu har Italiens regering inte haft någon strategi för att förbättra romernas situation på italienskt territorium. Det bästa beviset för detta är det faktum att den italienska regeringen inte har begärt att få några EU-medel för integration av romerna fastän det har varit mycket tydligt i flera år att romerna varit ett problem och att en strategi har behövts i flera år nu. EU:s medlemsstater har rätt att utvisa medborgare som begår brott men inget land i Europeiska unionen kan ha rätt att utvisa EU-medborgare som misstänks för eventuell brottslighet i framtiden, innan de ens har utfört en kriminell handling. I direktiv nr 38/2004 förklaras dessa situationer tydligt och den italienska regeringens beslut ignorerar andan och bokstaven i EG-direktivet. Europaparlamentet och EU-tjänstemännen bör ta ställning till dekret nr 181 av den 1 november 2007 och uppmana det italienska parlamentet att följa EG-direktivets anda och bokstav i den slutliga utformningen av lagen. Mirosław Mariusz Piotrowski: - (PL) Herr talman! Nyligen konstaterade Valéry Giscard d'Estaing, tidigare Frankrikes president och huvudarkitekt bakom konstitutionsfördraget som röstades ned vid de franska och nederländska folkomröstningarna, att EU:s reformfördrag som antogs i Lissabon inte var mer än en reviderad version av konstitutionsfördraget, där hänvisningar till konstitutionen avsiktligt tagits bort. Låt mig citera honom ordagrant: ”framför allt avvärja alla hot om folkomröstningar genom att undvika alla former av konstitutionell vokabulär.” Det är så EU-medborgarna fick reda på att en folkomröstning om reformfördraget är ett hot mot Europa. Författarna av fördraget medger att det sker avsiktliga manipulationer för att lura EU:s medborgare. Detta skandalösa uttalande visar att folkomröstningar om fördraget och en ärlig debatt behövs, inte minst i Europaparlamentet, innan de hålls. Våra väljare måste få veta vad detta dokument verkligen handlar om. Věra Flasarová: (CS) Mina damer och herrar! Under ett möte med tjeckiska medborgare fick jag veta att det fortfarande finns personer där som upplever svårigheter med den ännu pågående harmoniseringen av gemenskapslagstiftningen om förmåner för personer med funktionshinder som reser utanför sitt hemland. Jag har redan talat i år i Europaparlamentet om harmonisering av gemenskapslagstiftningen, som skulle innebära att personer med olika grader av mentala och fysiska funktionshinder fick ett enda dokument som berättigade dem till förmåner över hela Europeiska unionen. Det skulle tillåta dem att utöva rätten till fri rörlighet, vilket i sin tur skulle göra det möjligt för dem att till fullo delta i vårt samhälle. En annan fråga som medborgarna uttryckt och som förtjänar vår uppmärksamhet gäller tidsfristen för att inkomma med förslag till projekt finansierade av Europeiska socialfonden. Jag inser att medlen är riktade till medborgare som har behov av stöd. Att utarbeta och lämna in projekt inom tidsperioden mellan utlysningen av ansökningsomgången och sista inlämningsdag är enligt handikappsorganisationer ibland en övermänsklig uppgift, till och med för en fullständigt frisk person. Jag vet att reformfördraget tar särskild hänsyn till personer med funktionshinder men det kommer inte att lösa alla frågor. Vi måste därför diskutera om vi behöver ta mer hänsyn till personer med funktionshinder. Var går gränsen mellan de arbetsföra och personer med funktionshinder? När det gäller stöd, vem är givare och vem är mottagare? Var och en av oss kan en dag hamna på andra sidan av denna ekvation. Bernard Wojciechowski: - (PL) Herr talman! Den polska pressen har rapporterat att namnen på två polska kvinnor har utelämnats på det minnesmärke i Madrid som hedrar minnet av offren för terroristattacken den 11 mars 2004. De utelämnade namnen är Danuta Teresa Szpila och Alina Maria Bryk. Deras familjer känner sig förolämpade. Minnesmärket avtäcktes för åtta månader sedan. Namnen på invandrare från Marocko och Rumänien har också utelämnats. Därför vill jag fråga mina parlamentskolleger från Spanien: har detta fel rättats till? Varför fanns inte dessa namn på minnesmärket? Jag vill också be talmannen att engagera sig och ingripa i denna fråga. Dimitar Stoyanov: (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Ahmed Dogan, ledare för det anti-konstitutionella turkiska partiet Rörelsen för rättigheter och friheter, som har den bulgariska regeringens mandat, deklarerade natten före lokalvalet att röstshopping var praxis i Europeiska unionen. Detta skandalösa uttalande retade med rätta upp Bayerns minister för EU-frågor, Markus Söder. I en intervju för Die Welt krävde Markus Söder att en undersökning skulle utföras och att eventuella EU-medel till Bulgarien skulle stoppas. Rörelsen för rättigheter och friheter är den politiska arvtagaren till en turkisk terroristorganisation. Ahmed Dogan grundade den organisationen och blev därför fälld och satt i fängelse som terrorist. Redan från början har Ataka-partiet alltid protesterat mot existensen av denna maffialiknande struktur, som använder sina medel för att köpa röster och att utöva ekonomisk utpressning och diskriminera bulgarer i deras eget hemland. Att stoppa utbetalningen av EU-medel skulle vara liktydigt med att bestraffa det bulgariska folket på grund av en politisk mafioso. Därför är det bättre att i stället stoppa Ahmed Dogan! Om han ansåg att röstshopping var praxis i Europeiska unionen då kan ni ju föreställa er hur de fyra representanterna från Rörelsen för rättigheter och friheter kom att ingå i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa här i Europaparlamentet! Europaparlamentet bör fördöma dessa antidemokratiska uttalanden från Ahmed Dogan och tillsätta en undersökningskommitté som kan undersöka de nyligen hållna lokalvalen och valet till Europaparlamentet som hölls i maj i år. Tack! Jaroslav Zvěřina: (CS) Mina damer och herrar! Det slutliga beslutet om inträdet av nio EU-medlemsstater i Schengenområdet välkomnades entusiastiskt av de tjeckiska medborgarna. Det kommer att medföra formella ändringar i säkerhetssystemet, skydd av landets gränser och dessutom underlätta den fria rörligheten för varor och personer. Men det kommer också att medföra vissa överraskande komplikationer. Vid det senaste mötet med de lokala myndigheterna från Sydböhmen, Bayern och Oberösterreich nämnde några experter att det nya hindret längs de tidigare landsgränserna skulle kunna bli den ”störningsfria zonen” i nationalparken Šumava. Vissa turistvägar från Bayern gränsar till den störningsfria zonen och den stränga miljölagstiftningen tillåter inte att dessa vägar korsar tjeckiskt territorium. För inte så länge sedan fanns det en järnridå längs med gränsen mellan Tjeckien-Österrike och Tjeckien-Tyskland som utestängde det forna Östtyskland och Tjeckoslovakien, styrda av en totalitär kommunistisk regim, från den demokratiska världen. Vi kan komma att uppleva en situation där människorna i dessa regioner denna gång inte är åtskilda av en järnridå utan av en grön ridå. Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Ursäkta mig men i det näst senaste anförandet översatte vår duktige tyske tolk att Markus Söder var Bulgariens minister för EU-frågor. Jag anser att det är viktigt att påpeka att han faktiskt är Bayerns minister för EU-frågor. Detta visar hur viktigt det är att vi får skrivna protokoll igen och inte bara audiovisuella inspelningar. Talmannen: Vi noterar detta. Vasile Dîncu har nu ordet. Är han inte här? Richard Corbett: (EN) Herr talman! Detta är en debatt där det gäller att fånga talmannens uppmärksamhet. Hur lyckades denna ledamot fånga er uppmärksamhet utan att vara här? Talmannen: Jag förstår att ni är intresserad av att fånga talmannens uppmärksamhet, så ni har faktiskt lyckats! Kristian Vigenin: (EN) Herr talman! Jag vill fästa er uppmärksamhet på den ökande aktiviteten bland extremistiska krafter långt ut på högerkanten, något som vi ibland har en tendens att glömma eller till och med förlåta. Under mindre än en månad har vi upplevt en rad oroväckande händelser. I oktober smutskastade en grupp unga italienare minnet av förintelsen genom att ropa slagord för Hitler i koncentrationslägret Dachau. Spanien har upplevt rasistiska attacker mot invandrare i Barcelona och Madrid. Det paramilitära ungerska gardet har visat sin våldsbenägenhet i Budapest. Under de senaste dagarna har vi sett hur extrema högeråsikter som strider mot det europeiska projektets helt grundläggande värden har infekterat det politiska livet i Belgien och Italien och påverkat politiska beslut och åtgärder. Något som bör uppmärksammas särskilt är extremhögerns möte i Prag i förra veckan då man försökte fira minnet av det som går under namnet ”kristallnatten”, dvs. den antijudiska utrensningsaktionen den 9 november 1938. Alla dessa händelser håller på att bli en del av vår vardag. Det är dags att vakna upp. Vi Europaparlamentariker bör leda kampen för de principer som förde oss hit till parlamentet: fred, demokrati, tolerans, rättvisa och solidaritet. Låt mig understryka att existensen av en politisk grupp på yttersta högerkanten här i parlamentet fungerar som en uppmuntran för extremister runtom i EU. Mitt enda hopp är att detta missbruk av demokratin snart kommer att upphöra. Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Det är nästan säkert att det mul- och klövsjukevirus som allvarligt skadade den brittiska ekonomin förra sommaren härrörde från Pirbright-laboratoriet i Surrey. Denna institution är ett referenslaboratorium för EU vars uppgift är att skydda våra djur mot smittsamma sjukdomar och inte att förorsaka epidemier på grund av inkompetens. Under de senaste två veckorna har samma laboratorium spelat huvudrollen i vad som förefaller vara ännu ett fiasko. Laboratoriet har med utgångspunkt från djurprover som skickats från Cypern publicerat mängder av förvirrande och ibland motsägelsefulla resultat när det gäller mul- och klövsjuka. Detta uppenbart oansvariga agerande har fått allvarliga följder för hundratals jordbrukare på ön. De cypriotiska myndigheterna lägger hela ansvaret för förvirringen på Europeiska kommissionen, och det är förståeligt att medborgarna är ganska upprörda. Innan Pirbright begår ännu fler farliga misstag vill jag be er uppmana kommissionen att ta bort detta laboratorium från listan över referenslaboratorier som utför djurtester och ersätta det med en mer tillförlitlig institution för jordbrukets skull. Mieczysław Edmund Janowski: - (PL) Herr talman! Jag vill ta upp en fråga som aktualiserades för inte så länge sedan, nämligen omställningen från sommartid till vintertid (och tillbaka igen i mars). Det sägs att detta ger betydande besparingar i elförbrukningen. Jag håller inte med, eftersom mängden dagsljus inte förändras på något sätt. Inte heller elförbrukningen för gatubelysning, som regleras automatiskt beroende på mängden tillgängligt naturligt ljus. Elförbrukningen vid industrianläggningar förändras inte. De enda mindre besparingarna finns i elförbrukningen i hemmet, men nya tidtabeller trycks, tåg stoppas, det blir ett avbrott för de äldre och även för barnen, och det blir störningar i informationssystemen. Jag skulle önska att Europaparlamentet kunde få officiell information från kommissionen om vinsterna och förlusterna med tidsomställningen. James Nicholson: (EN) Herr talman! Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på ett förslag från FIFA, det internationella fotbollsförbundet, som innebär att spelare födda i Nordirland tillåts representera Republiken Irland. Den nordirländska fotbollen har en mycket stolt historia sedan flera decennier och den har under åren gett upphov till många framstående fotbollslag som har besegrat många av de stora nationerna i Europa. Under dessa år har Nordirland haft många svårigheter sådan som situationen har varit under de senaste 30 åren, men under hela denna tid har fotbollen kunnat förena människor. Därför säger jag i klartext till FIFA: det är fel av er att slå in på denna väg, och det skulle förvisso inte underlätta Nordirlands utsikter till utveckling över huvud taget i framtiden, framför allt inte vid en tidpunkt då vi trodde att vi var på väg tillbaka till normala förhållanden. Glyn Ford: (EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om Cadbury Schweppes som just har meddelat i min valkrets att företaget kommer att lägga ned sin fabrik i Keynsham och flytta tillverkningen till Polen, vilket innebär att 500 arbetstillfällen går förlorade. De brittiska och polska fackförbunden har motsatt sig detta eftersom de anser att det är ett försök från Cadbury Schweppes sida att pressa kostnaderna genom att anställa människor som är beredda att acceptera de lägsta lönerna. Choklad har tillverkats i Keynsham i 250 år och i nästan 100 år av Cadbury Schweppes. Nedläggningen kommer att leda till att 500 arbetstillfällen går förlorade, men om man ser till sidoeffekterna för underleverantörerna kommer antalet att vara cirka 1 500. Man hoppas att EU ska bidra till att täcka utgifterna för flyttningen av denna tillverkning. Jag stöder helt och fullt EU:s projekt för att skapa arbetstillfällen, och jag hoppas att kommissionen ska fortsätta med sådana projekt - vare sig det är i Storbritannien, i Polen eller någon ananstans - men pengar från Europeiska unionen är avsedda för att skapa arbetstillfällen, inte för att flytta dem. Jag hoppas att det kommer att stå helt klart för kommissionen att vi inte förväntar oss att den ska betala för dessa förluster av arbetstillfällen. Czesław Adam Siekierski: - (PL) Herr talman! EU:s integrationsprocess genomgår en rad olika stadier. Som ett resultat av genomförandet av Schengenavtalet kommer en ny grupp av stater att träda in i ett område där gränsrestriktioner och kontroller har upphävts. Vi välkomnar detta eftersom en betydande del av Polens östra gräns också är en EU-gräns. Ikraftträdandet av Schengen-bestämmelserna har tvingat Polen att utföra extra kontroller vid denna gräns. Jag tänker särskilt på gränsen till Ukraina, ett land som håller på att bli en viktig partner till EU sedan dess demokratiska och ekonomiska övergång. Polen och Ukraina är grannländer som är sammankopplade genom sekler av historia. I dag behöver vi särskilt täta kontakter med och samarbete mellan våra medborgare och våra folk. Därför måste vi ta fram goda villkor och göra det bekvämt för människor att korsa den ukrainsk-polska gränsen - det vill säga gränsen mellan Ukraina och EU - samtidigt som onödiga administrativa krav och kostnader hålls nere till ett minimum. Detta ska inte vara en delningens gräns utan en gräns kännetecknad av samarbete mellan goda grannar - en gräns som i framtiden endast kommer att finnas kvar rent formellt på papper när Ukraina integreras i Europeiska unionen - och låt oss hoppas att så sker. Viktória Mohácsi: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tala om den situation som har uppkommit för de rumänska romerna i Italien. Det är beklagligt att en sådan tragedi skulle behöva inträffa för att det italienska beslutet, som alla har tolkat på olika sätt, skulle belysa det verkliga problemet. Ett problem som jag har tagit upp vid varje forum under så lång tid jag kan minnas. I denna kammare har jag alltid nämnt bristen på integrationspolitik för romerna under anslutningsdiskussionerna för Rumänien och Bulgarien. Om minoritetsgrupper lämnar sitt hemland i hopp om ett bättre liv så är det ett problem. Men det är också ett enormt problem att det finns diskriminerande situationer innanför EU:s gränser och att vissa minoritetsgrupper tvingas lämna sitt hemland. Tiden är kommen för att tillämpa den övergripande strategi som vi röstade för i vårt beslut i april 2005 - denna kammare röstade för det - där vi bad kommissionen att anmoda medlemsstaterna att tillämpa strategin. Rumänien, Bulgarien, Ungern och Slovakien har redan genomfört strategin och deltar i programmet Årtiondet för integrering av den romska befolkningen. Om riktlinjerna från 2005 och parlamentsbeslutet inte var tillfredsställande för kommissionen och för de andra medlemsstaterna måste frågan tas upp igen. Vi behöver inte bara fastställa en omfattande strategi för den romska befolkningen. För att påskynda att strategin utarbetas och erkänns behöver vi så fort som möjligt också skapa en EU-fond för att helt kunna integrera den romska befolkningen, särskilt i avsikt att stoppa segregationen på utbildningsområdet. Hanna Foltyn-Kubicka: - (PL) Herr talman! Egentligen skulle jag ha talat i dag om situationen i Myanmar men på grund av information som jag har fått känner jag mig tvingad att rikta er uppmärksamhet ännu en gång mot Ryssland. Samtidigt som förberedelserna ägde rum för Europeiska unionens toppmöte i Mafra utspelades ännu en omgång i den sedan länge pågående striden mellan myndigheterna och medierna i den ryska staden Kazan, 720 kilometer från Moskva. Denna gång var offret Natalia Petrova, en dokumentärfilmare som gjorde filmer om bland annat Tjetjenien. Rollen som plågoandar spelades av civilklädda poliser från lokalpolisen. De arresterade Natalia Petrova i hennes hem mitt framför ögonen på hennes föräldrar och två små barn. Under arresteringen förlorade hon medvetandet, blev slagen flera gånger och bränd med cigaretter. Hon återfick medvetandet på polishuset, varifrån hon släpptes efter några timmar. En av journalistens döttrar fick också skador, liksom hennes mor. Är detta verkligen normalt för polisbeteende i en demokratisk stat som är medlem i Europarådet? Kommer dessa händelser att med kraft hängas ut i detta forum för att EU ska bli medvetet om vad som verkligen sker i Ryssland? Pedro Guerreiro: (PT) Jag vill använda inledningen av sammanträdet i Europaparlamentet för att uttrycka min solidaritet med arbetarna i Gestnave och Erecta som envist och modigt fortsätter att kämpa för att få integreras med Lisnave. Den integrationen, om de uppnår den, innebär inte endast ett genomförande av vad som fastställdes i det avtal som undertecknades för tio år sedan av den portugisiska staten och Mello-gruppen inom ramen för omstruktureringen av halvön Setúbals varvsindustri utan också av vad som överensstämmer med den portugisiska arbetsrätten. Till sist vill jag ge mitt fulla stöd till de otaliga initiativ som arbetarna i Gestnave, Erecta och Lisnave har tagit under åren för att se till att lagstiftningen efterlevs och att rättvisa skipas för arbetarna och den framtida skeppsbyggar- och reparationsindustrin i Portugal. Avril Doyle: (EN) Herr talman! En nyligen genomförd oppinionsundersökning i Irland visade att stödet för reformfördraget var oroväckande lågt; knappt 25 procent svarade ja medan över 62 procent ännu inte hade bestämt sig. Men i kommissionens förslag till lagstiftningsprogram för 2008 står det den här veckan att man även i fortsättningen kommer att verka för att företagen ska tillåtas att välja en skattebas som omfattar hela EU. Dr Sean Barrett, som är senior lecturer i ekonomi vid Trinity College i Dublin, har i dag beskrivt minskningen av bolagsskatten i Irland från 50 procent under 1980-talet till 12,5 procent tio år senare som ”den viktigaste politiska åtgärden bakom Irlands omvandling”. Systemet med en EU-gemensam skattebas, som innebär en riskabel möjlighet att driva in bolagsskatter på försäljningar med utgångspunkt från skattesatsen i varje land, undergräver förtroendet för EU, det bidrar till den växande EU-skepsisen i Irland och kommer vid en ytterst olämplig tidpunkt med tanke på ratificeringen av reformfördraget. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast ta itu med denna fråga. Vi bör främst inrikta oss på de viktiga inslagen i det föreslagna fördraget och på de verkliga hindren för den inre marknaden och inte riskera framväxande marknader, inre investeringar och den framtida ratificeringen av fördraget genom att verka för ett oförnuftigt förslag om en gemensam skattebas som väcker misstro och därför är oacceptabelt. Talmannen: Kommissionsledamot Ján Figeľ är här och jag är säker på att han noterat detta. Anna Záborská: (SK) Den 17 november blir lika symboliskt viktig för de tjeckiska och slovakiska folken som rivningen av Berlinmuren är för tyskarna. För arton år sedan fick en barbarisk och totalitär regim ett slut i dessa länder. Därefter blev de tjeckiska och slovakiska folken återigen en del av Europa. Tack vare denna händelse är den 17 november en årsdag som lever, en symbol för någonting viktigt som bör kommas ihåg. Det förenade Europa är inte bara grundat på besegrandet av nazismen utan också på besegrandet av kommunismen. Precis som det är ett hot mot Europa att inte ta itu med de nazistiska brotten och brottslingarna gäller samma sak för de brott som begåtts av den kommunistiska regimen. Jag vill påminna om arvet från påven Johannes Paulus II, vars berömda ord ”var inte rädda” var en viktig solidarisk signal till de slovakiska dissidenterna. Jag vill också nämna president Ronald Reagan vars ord om ”det onda imperiet” gjorde honom till vår president, trots att vi inte röstade på honom. Kommunismen kunde besegras tack vare modet hos kvinnor och män; orättvisa fick lämna plats åt rättvisa. Frihet är en fantastisk gåva och det gläder mig att kunna utnyttja den här i dag i egenskap av ledamot i Europaparlamentet. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) En avgörande majoritet i Europaparlamentet har med rätta upprörts över händelserna i Italien. Men det finns ett mycket stort hyckleri i detta. Som om vi inte redan visste att det finns 3-4 miljoner romer som lever under svåra förhållanden i Rumänien. Som om vi inte redan visste att det finns 12 miljoner romer i Europeiska unionen. Detta visar också att Europeiska unionen inte har någon minoritetspolitik, varken för inhemska minoriteter, romer eller migrerande minoriteter. Jag är glad och stolt över att de europeiska socialdemokraterna har fördömt principen om kollektiv skuld i Italien och jag skulle också ha varit nöjd om min egen grupp hade gjort detsamma i fråga om det kollektiva brännmärkandet av den ungerska minoritet som lever i Slovakien. Herr talman! Jag skulle önska att det under detta plenarsammanträde åtminstone fanns en person som ansvarar för minoritetsfrågor i Europaparlamentet samt att underkommittén om mänskliga rättigheter äntligen blev en behörig kommitté och att det skedde en viss övervakning, eftersom vår talman är en i sanning ”minoritetsvänlig” talman. Tack. Milan Horáček: (DE) Herr talman! Nyligen var det exakt fyra år sedan Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev, som har hjärtproblem och lider av gulsot, fängslades. Det är oacceptabelt att dessa två män fortfarande sitter i fängelse i den sibiriska staden Chita, i direkt strid mot rysk lagstiftning. På falska grunder har deras ansökningar om förtida frigivning, som är möjligt under rysk lagstiftning, blivit avslagna trots gott uppförande. Detta var helt klart en åtgärd för att hålla oppositionen till ett minimum före det kommande årets val. När vår grupp besökte Moskva för två veckor sedan träffade jag Michail Chodorkovskijs advokat Yuri Schmidt. Vi träffade också flera andra representanter för Memorial, med Garry Kasparov och Grigorij Javlinskij, som alla bekräftade att Yukos problem väldigt mycket är ett politiskt problem. Därför vill jag uppmana Europeiska unionen att ta itu med kränkningar av de mänskliga rättigheterna på ett tydligare och mer intensivt sätt i sin dialog med Ryssland. Vad som är viktigt här är inte vedergällning utan humanitet och rättvisa. Rodi Kratsa-Τsagaropoulou: - (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta upp den tragiska politiska situationen i Libanon och den roll som Europeiska unionen måste ta på sig. I dag skedde något som är ett väldigt typiskt exempel på denna kris, det vill säga valet av republikens president blev återigen uppskjutet. Regionalt maktkäbbel som påverkar Libanon har fördjupat klyftan mellan de politiska grupperna. På grund av detta hålls nu folket som gisslan och det finns risk för inbördeskrig. Hela området är instabilt. Europeiska unionen, som har ett partnerskapsavtal med Libanon, följer en handlingsplan som fastställts av den europeiska grannskapspolitiken. Europeiska unionen och medlemsstaterna bidrar med 40 procent av det internationella utvecklingsstödet. Europeiska unionen har uppfyllt sitt ansvar i och med den förstärkta fredsbevarande styrkan. Ändå är allt detta värdelöst om inte en nationell överenskommelse kan uppnås för att avstyra krisen. Vägen framåt är svår, nästintill omöjlig, på grund av misslyckandet med presidentvalet. Europeiska unionen måste spela sin roll som effektiv förhandlare och inleda en verklig dialog. Vi har inte tid att tveka. Vi kan inte bara vänta och se. Gerard Batten: (EN) Herr talman! Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fällde nyligen ett utslag som kan få långtgående konsekvenser. Det fall det gäller var tvisten mellan Amalgamated Society of Locomotive Engineers and Firemen (ASLEF) och Storbritannien. Fallet gällde Jay Lee som hade varit medlem av ASLEF och British National Party (BNP). Lee uteslöts ur ASLEF på grund av sitt medlemskap i BNP. Domstolen godkände uteslutningen. BNP är ett politiskt parti med rötter i nynazismen. Men enligt brittisk lag är medlemskapet alltigenom lagligt. Den brittiska regeringen har medgett att lagstiftningen om fackförbund nu måste ändras så att fackförbunden kan utesluta medlemmar vilkas politiska åsikter de ogillar. Fackförbundens roll består i att kollektivt företräda sina medlemmars materiella intressen på arbetsplatsen, inte i att fatta beslut om vilka politiska åsikter som är acceptabla och vilka som inte är det. Domstolens utslag är ännu en europeisk spik i de brittiska friheternas likkista. Toomas Savi: (EN) Herr talman! Vi blev chockade över de våldsamma sammanstötningarna i förra veckan mellan demonstranter och polis i Tbilisi i Georgien. Det är ytterst oroväckande att president Michail Saakashvili utlyste undantagstillstånd för att få bukt med upploppen och slog ned dem med våld. Enligt uttalanden från deltagarna orsakades upploppen inte av yttre påverkan utan de var ett uttryck för allvarligt missnöje med regeringen. President Saakashvili överreagerade eftersom våld inte är någon lämplig lösning för att bemöta berättigad kritik och oro från oppositionens sida. Dessutom förklarade president Saakashvili att det skulle hållas presidentval i Georgien i januari 2008. Vi bör ta oroligheterna på allvar. Eftersom Georgien omfattas av den europeiska grannskapspolitiken har EU gett landet råd om hur det bör genomföra förändringen av statsskicket. Vi bör ställa oss frågan om vi har gjort vårt bästa för att förhindra en sådan kris från att inträffa och dessutom om vi kan vara säkra på att detta inte kommer att hända igen i något annat land som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken. Tunne Kelam: (EN) Her talman! Vid toppmötet i Mafra nyligen föreslog den ryska sidan inrättandet av ett institut med uppgift att övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i EU-länderna. De ryska företrädarna anbefaller detta initiativ som en politisk åtgärd som innebär en motvikt mot EU:s fortsatta kritik av den allt sämre situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Ifrågavarande institut skulle finansieras av Ryssland. Enligt min uppfattning bör EU:s ledare i princip undvika sådana försök att politisera frågor som gäller de mänskliga rättigheterna. Det finns faktiskt lämpliga mekanismer för dialog om de mänskliga rättigheterna mellan EU och Ryssland. Dessa mekanismer har dock tyvärr inte utnyttjats tillräckligt framför allt på grund av bristande rysk respons på de problem som EU har tagit upp. Som en vidareutveckling av denna tanke skulle man kunna föreställa sig att nästa steg blir att president Mahmoud Ahmadinejad kräver att ett av Iran finansierat institut för studier kring de mänskliga rättigheterna och förintelsen inrättas på EU:s territorium. Jag är övertygad om att initiativ av detta slag endast leder till att den ädla kampen för att försvara de mänskliga rättigheterna bringas i vanrykte.

sv

Föroreningar förorsakade av fartyg och sanktioner för överträdelser (debatt) Talmannen: Nästa punkt är betänkandet av Luis de Grandes Pascual, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/35/EG om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser - C6-0142/2008 -. Luis de Grandes Pascual: föredragande. - (ES) Herr talman, kommissionens vice ordförande och kommissionsledamot Antonio Tajani med ansvar för transportfrågor, rådets ordförande, mina damer och herrar! Personligen kan jag inte föreställa mig en bättre avslutning på parlamentets valperiod än godkännandet av detta förslag till direktiv om föroreningar orsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser, inklusive straffrättsliga sanktioner för brott som gäller föroreningar. Jag hoppas att alla kommer att stödja det. Det samförstånd vi har nått visar att vi har ett omfattande stöd för förslaget och att det kommer att godkännas i morgon vid första behandlingen. Frånsett den enorma insats som de tre institutionerna har gjort under förhandlingsfasen beror detta huvudsakligen på att vi är överens om att EU måste vidta åtgärder för att bekämpa allvarliga miljöbrott. Medlemsstaterna var visserligen misstrogna i början, eftersom de åtgärder som ska godtas - EU:s ökade befogenhet på det straffrättsliga området - inte bygger på en reform av fördragen utan i stället kommer att uppnås genom lagstiftning som dessutom är obestridlig och av enorm betydelse. Allt detta härrör från behovet av att råda bot på omfattande problem inom sjötransporterna, t.ex. den oroväckande ökningen av olagliga utsläpp av förorenande ämnen från fartyg. Även om vi redan har internationella bestämmelser som ska minska denna situation (Marpolkonventionen 73/78), ser vi allt större brister när det gäller tillämpningen och efterlevnaden. Dessutom har vi konstaterat att de befintliga regelverken för civilrättsligt ansvar när det gäller föroreningar från fartyg inte är tillräckligt avskräckande. Försyndelserna inom bestämda områden av de europeiska kustlinjerna är så vanliga att en del ansvariga personer inom sjötransportsektorn i praktiken föredrar att göra sig skyldiga till olagliga föroreningar, eftersom det blir billigare för dem att betala administrativa sanktioner än att följa lagstiftningen på området. Detta beteende har omvandlat den tidigare principen ”förorenaren betalar” till principen ”betala för att kunna förorena”. Genom att införa straffrättsliga sanktioner på grund av det allvar och den sociala stämpel dessa medför jämfört med administrativa sanktioner, försöker EU avhålla möjliga förorenare från eventuella överträdelser. Reformen är ett resultat av förhandlingar med rådet som representeras av det tjeckiska ordförandeskapet - som förresten förtjänar beröm eftersom det har haft gott om politiska svårigheter att hantera under sin mandattid. Reformen är en strukturreform av direktivet som inte påverkar grundpelarna i parlamentets uppdrag. Den följer även subsidiaritetsprincipen genom att direktivet fastställer principerna för sanktionsåtgärder med villkor som har definierats i domstolens beslut samtidigt som det är medlemsstaternas uppgift att fastställa strafftyperna. Vidare konsolideras skillnaden mellan mindre allvarliga utsläpp och allvarliga överträdelser, och straffen för dessa brott fastställs. Så långt har vi lyckats. Vi var helt enkelt tvungna att upprepa de överenskommelser som ingåtts tidigare i debatten och godkännandet av direktiv 2005/35/EG och av rådets rambeslut 2005/667/RIF, men enligt den nya rättsliga grunden, eftersom de tidigare nämnda bestämmelserna gör det möjligt för gemenskapslagstiftaren att vidta åtgärder som rör medlemsstaternas straffrätt. Detta ändringsförslag kommer att göra det möjligt för oss att gå ett steg längre i kampen mot miljöbrott inom sjötransportsektorn. Den största nyheten i förslaget är att det gör gällande att även upprepning av mindre allvarliga utsläpp som medför förorening av vattnet kan utgöra ett brott, och det är något som jag själv har hävdat redan från första dagen. Jag är glad över att jag inte har kämpat ensam, för parlamentet har gett mig sitt stöd genom ledamöter i utskottet för transport och turism. Kommissionen och rådet förstod till slut innebörden och vikten av mitt förslag. Jag vill framföra mitt djupaste tack till skuggföredragandena som har hjälpt mig i min strävan och som har gett mig stöd i de hårda förhandlingarna med rådet och kommissionen. Jag vill tacka föredragandena för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras bidrag. Vi har slutligen nått en kompromisslösning om vilket datum direktivet ska träda i kraft. Det kommer att ske inom de kommande 12 månaderna. Jag anser att vi i dag har all anledning att vara nöjda. EU har stärkt sin position som ledare inom sjöfartssäkerheten genom antagandet av denna lagstiftning och genom godkännandet av det tredje sjöfartspaketet i början av mars. Jag är säker på att vi kommer att fungera som förebilder för andra. Antonio Tajani: Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen är mycket glad över det resultat vi har nått som kommer att leda till att ett nytt direktiv antas som ändrar det föregående direktivet. Direktivet kommer att fylla det rättsliga tomrum som skapades då EG-domstolens beslut upphävde rambeslut 2005/667, i vilket karaktären, typen och nivån på straffrättsliga sanktioner för olagliga utsläpp av förorenande ämnen i havet fastställdes. När direktivet har antagits kommer det att vara möjligt att på ett effektivare sätt bekämpa dem som ansvarar för föroreningarna i havet. Den text som parlamentet snart kommer att godkänna är därför ett viktigt tillägg till det tredje sjösäkerhetspaketet som undertecknades av både parlamentets och rådets ordförande vid den förra sammanträdesperiodens slut. Den kompromisstext som diskuteras för närvarande skiljer sig något från kommissionens ursprungliga förslag, även om de viktigaste punkterna är oförändrade. Det handlar för det första om vilka sanktioner som ska införas för olagliga utsläpp och för det andra om möjligheten att väcka åtal mot alla som ansvarar för sådana utsläpp, även juridiska personer. Kommissionen stöder texten av den anledningen, även om den inför separat behandling för mindre allvarliga överträdelser och upprepade mindre allvarliga överträdelser. Å andra sidan uppskattar jag att rådet och parlamentet ansåg det vara önskvärt att utsläpp som inte försämrar vattenkvaliteten inte nödvändigtvis blir föremål för straffrättsliga förfaranden. Jag anser i högre grad än parlamentet att små utsläpp ska vara straffbara. För även om de inte är allvarliga kan de leda till verklig förorening av havsmiljön just för att de upprepas. Den kompromiss vi har uppnått kring frågan om upprepade mindre allvarliga överträdelser innehåller en mer specifik definition av ”upprepade” och kan därför godtas av kommissionen. Jag vill upprepa att kommissionen är nöjd med resultatet tack vare det arbete som har utförts av kommissionens personal och ledamöterna i parlamentet. Jag anser därför att vi i dag kan hävda att vi är glada över att kunna sända ett budskap om att minska föroreningarna av haven. Marios Matsakis: föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. - (EN) Herr talman! Det rättsliga tomrum som skapades genom EG-domstolens beslut i denna fråga nödvändiggjorde ändringen av det direktiv som diskuteras. Det är otroligt att ett misstag som gäller den rättsliga grunden har orsakat en försening i genomförandet av ett sådant viktigt direktiv, och detta har utan tvivel varit till nackdel för vår havsmiljö. Alla inblandade kan och måste lära sig av detta för att undvika liknande händelser i framtiden. Det viktigaste i detta skede är att snabbt ändra förslaget till direktiv och se till att det blir aktuellt för genomförande så snart som möjligt. Först då kan vi vänta oss att man kan kontrollera det utbredda problemet med ökad förekomst och omfattning av olagliga tankrengöringar med förorenande ämnen från fartyg och först då kommer vår uppgift att kämpa för att hålla våra hav rena ha verkliga förutsättningar att lyckas. Slutligen vill jag tacka föredraganden för det utmärkta arbete som han har gjort med detta betänkande. Eva Lichtenberger: föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. - (DE) Herr talman! Förorening av havet är endast något vi fokuserar på när det har hänt en allvarlig olycka. Då förekommer viktiga debatter om hoten mot haven från de pågående föroreningarna. Men däremellan ignoreras ämnet tyvärr alltid i stor utsträckning. Vi måste ta de ständiga och upprepade lagöverträdelserna på allvar. De bidrar på ett markant och dramatiskt sätt till hotet inte bara mot haven utan även mot kustlinjerna. Jag vill tacka de ledamöter som vi har diskuterat frågan med för deras orubbliga inställning om att skydda haven. Jag kommer från ett land som är avskuret från havet, men som europé känner jag ändå ansvar för att skydda haven mot de pågående föroreningarna som orsakas av tarvliga affärsintressen. Vi måste även införliva principerna i det tredje sjöfartspaketet som utskottet för rättsliga frågor har föreslagit och som vi har ett trängande behov av. Georg Jarzembowski: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, kommissionens vice ordförande! Gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder det ändrade direktivet som har förhandlats fram av föredraganden med rådet och som inför sanktioner mot föroreningar från fartyg. Vi vill framföra våra varmaste lyckönskningar till honom för det arbete han har utfört. Vi vill även gratulera kommissionens vice ordförande, för utan kommissionens hjälp skulle det inte ha varit möjligt att nå en överenskommelse med rådet i första behandlingen. Det är en stor dag för oss när vi nu kan avsluta detta viktiga ärende mot slutet av denna period. Det är viktigt att komma ihåg att de nya bestämmelserna blev nödvändiga då EG-domstolen i sina domstolsbeslut mellan 2005 och 2007 slutgiltigt gjorde det fullständigt otvetydigt att lagstiftning, däribland straffrätt, är tillåtet på grundval av den första pelaren. Vi behöver denna lagstiftning för att skydda haven från fartyg och från fartygschefers, skeppsredares och andras beteende. Hittills har lagstiftningen om civilrättsligt ansvar inte varit tillräckligt avskräckande. Det är mycket billigare att släppa ut olagliga ämnen i havet. Det kan väl inte vara rätt. Därför behöver vi effektiva sanktioner. Jag vill tacka föredraganden för detta trepartsavtal som har uppnåtts mellan samtliga tre institutioner. Det är uppenbart att allvarliga föroreningar från fartyg måste klassificeras och bestraffas som en straffbar handling och att mindre allvarliga föroreningar från fartyg kan betraktas som en förseelse, så att det finns en åtskillnad mellan graden av allvar i de två aktiviteterna. Men min tredje punkt är mycket viktig och handlar om att upprepade mindre allvarliga föroreningar från fartyg nu betraktas som en straffbar handling, eftersom de bidrar till de totala föroreningarna av haven och att de är inte en bagatellartad fråga. Vi måste sända tydliga signaler i detta hänseende och vi uppmanar medlemsstaterna - och jag hoppas att någon kan vidarebefordra denna uppmaning till rådet - att genomföra detta direktiv omedelbart. Vi kan endast skydda haven genom avskräckande straff. Silvia-Adriana Ţicău: Även jag vill tacka Luis de Grandes Pascual. Jag vill även nämna att föroreningar av havet faktiskt är ett ämne som vi måste diskutera oftare. Tyvärr kan jag visa ett exempel från Svarta havet där de kraftiga föroreningarna bara under de två senaste åren har gett upphov till en fyrdubbel ökning av algvolymen. Detta beror just på mycket höga koncentrationer av nitrater. Det är uppenbart att sjötransporterna tyvärr ansvarar för en del av föroreningarna. Syftet med detta direktiv är i själva verket att få bukt med olagliga utsläpp från fartyg som antingen görs genom försumlighet, med uppsåt eller genom vårdslöshet. I praktiken harmoniserar direktivet definitionen av föroreningar från fartyg orsakade av fysiska personer eller juridiska personer, omfånget av ansvaret för detta och sanktionernas straffkaraktär som kan tillämpas i händelse av sådana brott som begås av fysiska personer. Jag vill även nämna att ett antal sammanhängande lagstiftningsåtgärder redan har antagits på EU-nivå för att förstärka sjösäkerheten och förhindra föroreningar från fartyg. Denna lagstiftning vänder sig till och gäller flaggstater, skeppsredare och klassificeringsföretag samt hamnstater och kuststater. Det är dock viktigt att vi skärper det nuvarande systemet med sanktioner för olagliga utsläpp från fartyg genom att komplettera den tillämpliga lagstiftningen. Vi måste betona att denna lagstiftning var nödvändig just för att de befintliga, förebyggande bestämmelserna inte har genomdrivits i tillräcklig grad. Tyvärr har Marpolkonventionen 73/78 inte heller genomdrivits tillräckligt. Därför anser jag att det är viktigt för oss att ha detta lagstiftningspaket. Både utskottet för rättsliga frågor och utskottet för framställningar har lämnat yttranden och det ser jag som ett bevis på hur viktigt ämnet är. Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Det är uppenbart att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet på lagstiftande och verkställande nivå står i skuld till de europeiska medborgarna. Det är medborgarna som i sista hand påverkas av föroreningen i våra havsområden. Jag ser den här frågan mot bakgrund av de föregående bestämmelserna och deras verkställighet i syfte att skydda miljön, haven och de angränsande kusterna. Jag vill upprepa att bestämmelserna och ändringen av direktiven är nödvändiga, men att de fortfarande är bristfälliga. Det viktigaste är hur effektivt de genomförs. Det kan inte accepteras som normalt beteende att dumpa avfall i havet och betala böter som är billigare än att följa kraven i direktivet. Därför måste vi först och främst rikta vår uppmärksamhet mot övervakning. Nuförtiden finns det ett stort antal tekniska möjligheter som kan användas för att skydda vatten och kuster genom en långsiktig politik, där användningen och skyddet av hela floran och faunan regleras. Jag stöder förslaget om att ändra direktivet, eftersom jag anser att det är synnerligen viktigt att inrätta ett sakkunnigt organ för Europeiska sjösäkerhetsbyrån med uppgift att genomföra detta direktiv. Antonio Tajani: Herr talman, ärade ledamöter! Den här debatten är snart över och jag anser att vi måste vara tacksamma för det interinstitutionella samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen som Georg Jarzembowski påpekade i sitt anförande. Jag vill även tacka föredraganden för hans arbete. Den här gången har institutionerna visat att de kan samarbeta och nå en lösning vid första behandlingen till och med vid slutet av en mandatperiod. Jag ser det som ett budskap till medborgarna inför valet till Europaparlamentet. Det är ytterligare ett budskap på det känsliga transportområdet. Eftersom detta är en av de sista debatterna med parlamentets utskott för transport och turism, passar jag på att tacka alla ledamöter i utskottet för det arbete det har lagt ner i samarbete med Europeiska kommissionen och med mig för att nå praktiska lösningar i många viktiga frågor som i vissa fall har pågått i flera månader. Det har varit möjligt tack vare ledamöternas skarpsinne och även tack vare det arbete vi har lagt ned för att uppnå ett effektivt samarbete bland våra medarbetare. Det visar att när byråkratin har tydliga uppgifter, när det finns mål att nå är det inte ett hinder för medborgarna utan ett effektivt instrument vid sidan av politiken som vi kan använda för att täcka medborgarnas behov. Jag tror att parlamentet i dag och naturligtvis i morgon vid omröstningen kommer att visa sin effektivitet och sin önskan om att alltid arbeta för folket. Med den här debatten och med omröstningen fyller kommissionen, parlamentet och rådet ett rättsligt tomrum och gör det möjligt för medlemsstaterna att från och med i morgon bättre kunna väcka åtal mot dem som förorenar våra hav. De europeiska institutionerna har tagit ytterligare ett steg mot att stärka det europeiska folkets rättigheter och friheter. Luis de Grandes Pascual: föredragande. - (ES) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort, något som ledamöterna säkert uppskattar vid den här tiden på kvällen. Jag vill än en gång tacka Antonio Tajani. Ni har precis som i det tredje sjöfartspaketet visat att ni med er drivkraft och med er politiska skicklighet kan få till stånd ett avtal med rådet. Ni har även gjort det möjligt för parlamentet, rådet och kommissionen att nå en överenskommelse i den här frågan de sista dagarna under parlamentets valperiod. Jag anser att vi ska lyckönska oss själva. Jag är förstås tacksam gentemot föredragandena för yttrandena från utskottet för rättsliga frågor och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras nära samarbete. Jag vill än en gång tacka skuggföredragandena för deras hårda insats och för deras samarbete. Jag är säker på att morgondagens godkännande av en överenskommelse vid första behandlingen kring en sådan viktig bestämmelse som fulländar arbetet med det tredje sjöfartspaketet, är en framgång för parlamentet och för EU:s tre institutioner. Jag upprepar att detta rättfärdigar det fördelaktiga medbeslutandeförfarandet som gör det möjligt för oss att bevara en konstruktiv dialog till fördel för medborgarna i EU. Talmannen: Tack, herr kommissionsledamot, inte bara för ert arbete som kommissionsledamot utan också som ledamot av Europaparlamentet. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 5 maj 2009).

sv

9. "made in" (ursprungsmärkning) (omröstning)

sv

Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Catherine Trautmann, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (03677/2009 - -. Catherine Trautmann: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Så var det dags igen, men nu för sista gången, att diskutera telekompaketet och framför allt mitt betänkande om regelverk-, tillträdes- och auktorisationsdirektiven, som utgör den sista hörnstenen. Detta ger mig en möjlighet att tacka mina kolleger, framför allt mina medföredragande Pilar del Castillo och Malcolm Harbour, förlikningskommitténs ordförande Alejo Vidal-Quadras, ordföranden för utskottet för industrifrågor, forskning och energi Herbert Reul och alla Europaparlamentets övriga tjänsteavdelningar som varit engagerade. Jag vill också tacka kommissionsledamoten för hennes engagemang och stöd genom hela perioden, och jag tackar även hennes avdelningar. Slutligen välkomnar jag det svenska ordförandeskapets insatser för att nå en tillfredsställande lösning. Låt oss ett ögonblick minnas Ulrika Barklund Larsson. Morgondagens omröstning kommer att sända en mycket positiv signal till dem som förväntar sig en mer dynamisk europeisk näringslivspolitik. Eftersom enigheten kring 99 procent av texten från andra behandlingen kvarstår, ska jag bara sammanfatta de aspekter som vi har prioriterat. Framför allt ville vi bibehålla en effektiv, långsiktig konkurrenskraft, men också se till att konkurrensen blir nyttig för den ekonomiska och sociala utvecklingen genom en komplett täckning av det europeiska territoriet i fråga om tillträde, höghastighetsinternet för alla och för alla regioner, inklusive en bättre hantering av radiospektrum, och fullständiga rättigheter för konsumenterna. Detta kommer att innebära att man fastställer en konsekvent, operativ ram för dem som ska utnyttja dessa direktiv, dvs. lagstiftare, Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för nät och tjänster inom området elektronisk kommunikation samt kommissionen, att man garanterar rättssäkerheten, uppmuntrar de investeringar som krävs för att åter få fart på vår ekonomi och skapar en dynamisk marknad för operatörerna, deras konsumenter och anställda, och slutligen, att man utvecklar mängder av tjänster av högsta kvalitet som är tillgängliga för majoriteten och rättvist prissatta. Det är viktigt att vi håller oss kvar inom avtalets villkor. Dessvärre skapar uttalanden nyligen från vissa medlemsstater viss osäkerhet när det gäller deras engagemang i det avseendet. Jag tänker stödja kommissionens tolkning av resultaten av våra förhandlingar om artikel 19. Jag kan också nämna att den utformning som valdes för den artikeln är nära knuten till diskussionen om mekanismerna i artikel 7 och 7a. Det skulle vara en besvikelse om rådet genom icke-bindande förklaringar för ut budskapet att det på något sätt både vill behålla kakan och äta den genom att vägra gå med på en rättvis maktfördelning mellan medlemsstaterna, organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och kommissionen, såsom framgår av den slutgiltiga kompromissen. Låt mig slutligen nämna den viktiga punkt som ledde oss fram till förlikningen, ändringsförslag 138. Jag vill bara säga att det resultat som uppnåddes var det bästa möjliga som parlamentet kunde uppnå med den rättsliga grund vi hade: harmonisering av den inre marknaden. Så det resultatet måste tas på allvar, eftersom det ger alla användare av elektroniska anslutningar ett stabilt skydd för rätten att vara anonyma och att betraktas som oskyldiga och ha rätt till kontradiktoriska förfaranden, oavsett vilka åtgärder de ställs inför och innan man beslutar om några påföljder. Jag gläder mig också mycket över kommissionens vilja att utvärdera situationen för nätneutralitet i EU och att ställa lämpliga instrument till parlamentets och rådets förfogande till årsslutet på grundval av resultatet från sådana observationer. Avslutningsvis vill jag därför be alla fundera över hur paketet ska genomföras. Jag är redan medveten om att parlamentet, för vilket detta paket är mycket viktigt, kommer att se till att genomförandet sker med respekt för tidigare överenskommelser. Jag kommer nu att lyssna uppmärksamt på mina kollegers anföranden innan jag tar till orda igen i slutet av diskussionen. Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! I dag är kulmen för vad som har varit en mycket lång och mycket ofta intensiv lagstiftningsprocess, och de ansträngningar som gjorts på alla sidor i förhandlingarna har lett till resultat som varit väl värda att vänta på. Jag vill tacka föredragandena, utskottsordförandena, talmannen och förlikningskommitténs ledamöter, och alla enskilda parlamentsledamöter som bidragit med sitt engagemang och sin expertis. Genom antagandet av reformpaketet i dess nuvarande utformning kommer unionen att få ett regelverk som kan hjälpa oss att möta utmaningarna med en digital ekonomi i snabb utveckling som bygger på rimliga priser för alla när det gäller tillgång till telefon- och Internetanslutning, samtidigt som förberedelser görs för investeringar i höghastighetsnät med högkvalitativa och innovativa tjänster. Dessa bestämmelser och dessa reformer kommer att göra Europeiska unionen världsledande i fråga om regleringen av elektronisk kommunikation, inte bara genom att förbättra mekanismen för att gå mot en konkurrenskraftig inre marknad, utan också genom att placera medborgarnas rättigheter i centrum för en regleringspolitik. Genom den kompromiss som nåddes vid förlikningen fastställs för första gången i EU-rätten Internetanvändarnas grundläggande rättigheter i fråga om åtgärder som skulle kunna begränsa deras tillgång till Internet. Detta är en mycket viktig bestämmelse om frihet på Internet. Genom bestämmelsen klargörs att Internet, som blir allt mer centralt i vår vardag, ska vara föremål för samma skyddsklausuler i fråga om våra grundläggande rättigheter som andra verksamhetsområden. Föregående, rättvisa förfaranden, med presumtionen för oskuld och rätten till integritet, tillsammans med rätten till effektiv och snabb domstolsprövning: det är dessa bestämmelser som har införts i det nya reformpaketet. Samtidigt införlivas i reformpaketet en vision om ett öppet och ömsesidigt Internet som ett mål för regleringspolitiken. EU:s strategi är mycket praktiskt inriktad. Den har förresten redan hyllats på andra kontinenter som en viktig trendsättare. Konsumenternas skydd mot förlust av personuppgifter och mot skräppost har också stärkts, särskilt genom kravet på att operatörerna ska meddela konsumenterna vid personuppgiftsbrott och genom den förstärkta principen om användarnas samtycke när det gäller användningen av kakor. Bland andra stora förbättringar för konsumenterna finns rätten att byta fast eller mobil operatör på en arbetsdag och samtidigt behålla sitt gamla telefonnummer. Tack vare parlamentet kommer de nya bestämmelserna om radiospektrum att medföra lägre priser och främja införandet av nya tjänster, vilket kommer att bidra till att överbrygga den digitala klyftan. Parlamentet kommer att spela en central roll i fastställandet av den strategiska inriktningen för spektrumpolitiken på EU-nivå genom det nya fleråriga politiska programmet om radiospektrum. Tack vare reformerna kommer operatörerna också att kunna att investera i nästa generations nätverk. Reformerna kommer att stärka incitamenten att göra effektiva investeringar i ny infrastruktur med beaktande av investeringsriskerna, och samtidigt se till att konkurrensen inte hämmas. På institutionell nivå erbjuder organet för europeiska regleringsmyndigheter, det berömda Berec, en möjlighet för de 27 nationella tillsynsmyndigheterna att bidra till den inre marknadens funktionssätt på ett mer öppet och effektivt sätt. Kommissionens skärpta tillsyn av möjligheterna till prövning, med stöd av Berec, kommer att bidra till att stärka den inre marknaden genom att förbättra konsekvensen och kvaliteten hos genomförandet av regelverket inom EU och garantera lika konkurrensvillkor för operatörerna. Vi får inte glömma den viktiga överenskommelse som nåtts angående artikel 19 i ramdirektivet, som ger kommissionen förstärkta harmoniseringsbefogenheter i fråga om allmänna regleringsstrategier, bland annat när det gäller möjligheter till prövning. Detta ger kommissionen en central roll, i samarbete med Berec, när det gäller att se till att telekomförordningen tillämpas på ett konsekvent sätt på den inre marknaden till förmån för medborgarna och näringslivet. Jag uttalade mig redan vid parlamentssammanträdet i maj, och sade då att kommissionen kommer att bygga vidare på reformerna genom att genomföra breda samråd nästa år om räckvidden för framtida samhällsomfattande tjänster och en bredare tillämpning av principerna om anmälan av databrott. Jag bekräftar i dag åter dessa åtaganden, med anpassning till den tid som förflutit sedan dess naturligtvis. Kommissionen kommer också att göra sitt för att se till att de nya verktygen verkligen används när de behövs. Jag har sagt att kommissionen kommer att övervaka inverkan av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen på nätfriheterna och rapportera till Europaparlamentet och rådet före slutet av 2010 om huruvida ytterligare vägledning krävs. Kommissionen kommer också att åberopa sina befintliga konkurrensrättsliga befogenheter för att ta itu med eventuella konkurrensfientliga metoder som kan uppkomma. Jag anser att det förtroende och den rättssäkerhet som dessa reformer kommer att ge kommer att vara av avgörande vikt för att hjälpa e-kommunikationssektorn att bidra till EU:s ekonomiska återhämtning. Jag vill därför berömma parlamentet för dess stöd för paketet och uppmana ledamöterna att rösta för dess antagande. (Applåder) Pilar del Castillo Vera: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka mina kolleger i parlamentet, och i detta fall framför allt föredraganden, Catherine Trautmann, eftersom hon verkligen har gjort ett extraordinärt arbete. Man var tvungen att vara där för att förstå hur mycket som uppnåtts i detta slutliga skede, vilket har lett till ett framgångsrikt förlikningsförfarande. Jag skulle säga att vi för tillfället har en utmärkt utgångspunkt för att börja ta oss an en framtid som på ett sätt är revolutionerande, eller borde vara det. Vi har äntligen - eller kommer snart att ha - ett regelverk som ger oss mycket goda förutsättningar för att sätta utvecklingen av Internet, det digitala samhället och den digitala ekonomin i förgrunden för våra målsättningar. Detta regelverk skapar ett bra skydd för konsumenterna, det främjar deras rättigheter och innebär också en säkerhet för investerarna. Jag anser dock att det är mycket viktigt att vi nu beslutsamt blickar framåt. Vi måste beslutsamt blicka framåt efter 2010 så att vi kan ägna alla våra ansträngningar åt att anta en digital agenda efter 2010. De centrala målen för denna digitala agenda borde innefatta att se till att alla konsumenter och medborgare har alla nödvändiga resurser för att få tillgång till och delta via Internet och naturligtvis att skapa en intern digital marknad som är öppen och konkurrenskraftig. Detta är ett absolut centralt mål om vi vill ge den europeiska ekonomin den plats den borde ha i dagens globala värld. Corinne Lepage: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gladde mig, fru kommissionsledamot, att höra er säga att fri tillgång till Internet borde garanteras på samma sätt som andra grundläggande rättigheter. Det är precis denna fråga som vi ledamöter i Europaparlamentet har kämpat för: att få samma garantinivå, det vill säga ett föregående förfarande med prövning av en opartisk domare. Vi lyckades inte riktigt med det, men tack vare föredragandens arbete tycks vi ha nått en så bra lösning som möjligt. Den är inte perfekt. Den är inte perfekt eftersom den kommer att bana väg för dispyter som vi helst skulle ha undvikit, och om vi hade varit så tydliga som jag just har varit skulle inga dispyter ha uppkommit. Vi nådde tyvärr ingen kompromiss på denna punkt. Detta innebär att vi åter kommer att behöva ta upp frågorna om fri tillgång till Internet, nätneutralitet och att det, i ett så öppet samhälle som dagens, borde finnas en viss nivå av fri tillgång till kunskap och information. Allt detta rör samma fråga. Vi har tagit första steget, vi har den grundläggande centrala första texten, och därför kommer jag personligen att rösta för den, även om andra tvekar. Vi kommer dock att behöva gå mycket längre när det gäller att skydda den fria tillgången till öppen vetenskap, öppen forskning och alla intellektuella verk, samtidigt som vi förstås måste komma ihåg att även äganderättigheter på områden som litteratur, konst och forskning måste skyddas. Vi kommer dock under de kommande åren nästan säkerligen att tvingas göra ytterligare kompromisser. Philippe Lamberts: Herr talman, mina damer och herrar! Vi gläder oss över att Europaparlamentets åtgärder har gjort det möjligt för Internetanvändarna att få ett garanterat och nu uttalat skydd. Det är sant att om parlamentet inte hade röstat två gånger för det berömda ändringsförslaget 138 skulle vi inte stå där vi står i dag. Det är tydligt att innehållet i kompromisstexten i dag har uppnåtts tack vare det. Men som Corinne Lepage sade är den kompromiss som nåtts säkerligen inte A och O när det gäller skyddet av Internetanvändarnas rättigheter. Jag tror att vi gått så långt vi kunnat med tanke på den konstitutionella ordning inom vilken Europaparlamentet i dag verkar. Kompromissen banar därför väg för antagandet av detta telekompaket som för oss innebär verkliga framsteg jämfört med det system som vi har ärvt från tiden för telekommunikationsmonopolen, vilket är en era som lyckligtvis ligger i det förflutna. Morgondagens omröstning är dock bara början. Vi kommer såväl här som i de nationella parlamenten att mycket noga övervaka hur den kompromiss som antas i morgon införlivas i den nationella lagstiftningen, för vi vet att ett antal EU-medlemsstater är en aning bortkomna kan man säga när det gäller allmänna friheter - särskilt Internet - och jag är inte säker på att de kommer att lyckas undvika fallgropen med att avvika från den regel som vi kommer att anta i morgon. Det är slutligen dags för Europeiska unionen att anta en verklig stadga för Internetanvändarnas rättigheter, i vilken tillträdesrättigheter naturligtvis ska definieras, men även rätten till integritet, yttrandefrihet och nätneutralitet. För oss är det inte tillräckligt med bara ett uttalande om nätneutralitet. Det är också sant att vi särskilt borde uppmärksamma författares och upphovsmäns rättigheter, så att spridningen av deras verk på Internet blir en uppmuntran för dem. Det får dock inte leda till att detta anmärkningsvärda verktyg beslagtas till förmån för privata intressen. Malcolm Harbour: Herr talman! Som en av de tre föredragande som bedrivit ett mycket nära samarbete om hela paketet - och det är tydligt att detta är ett paket - vill jag mycket varmt välkomna denna kompromissöverenskommelse och också gratulera Catherine Trautmann, som har lett förhandlingarna med stor skicklighet. Den slutliga textens vittomspännande karaktär och de garantier detta ger i fråga om konsumenträttigheter är ett bevis på hennes förhandlingsskicklighet. Jag välkomnar att alla politiska grupper som var företrädda i förlikningen har godkänt texten och att vi slutligen kan frigöra fördelarna hos hela paketet genom omröstningen i morgon, för det har nu gått ett antal månader sedan vi arbetade med det. Rådet godkände redan den 26 oktober mitt initiativbetänkande om samhällsomfattande tjänster och användarrättigheter, varav Viviane Reding betonade ett antal punkter. Jag kommer inte att upprepa dessa, det räcker att säga att detta är ett stort framsteg för konsumenterna. Jag vill göra ett par kommentarer om vissa inslag i mitt initiativbetänkande och särskilt betona våra förhandlingar med rådet - herr talman, ni har tyvärr inte fått chansen att tala, men ni var djupt engagerad i dessa förhandlingar - vilka har bidragit till avsevärda framsteg på områdena för databrott och i synnerhet frågor som rör användningen av kakor och de rättigheter som konsumenterna har att motsätta sig enheter som kan samla information i deras datorer. Fru kommissionsledamot! Vi välkomnar verkligen det uttalande som ni redan gjort om databrott, men jag måste säga att jag blev aningen förvånad när jag mottog ett uttalande från 13 medlemsstater som jag snarast tyckte innebar en omtolkning av den överenskommelse som de redan hade ingått den 26 oktober. Ni kanske vill kommentera detta senare. Jag vill bara betona att vad vi har enats om är ståndpunkten, och det är jag säker på att ni instämmer i, herr talman. Kommissionen kommer nu att genomföra denna ståndpunkt. Om den måste klargöras är det kommissionens uppgift. Vi ser fram emot att få se kommissionen stärka och genomföra detta snarast möjligt, särskilt på området för nätneutralitet, om vilket ert uttalande varmt välkomnas, eftersom det är något som vi kämpat mycket hårt för i mitt utskott. Detta är ett viktigt steg framåt för konsumenterna. Jag välkomnar det innerligt på min grupps vägnar och på hela parlamentets vägnar hoppas jag. Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! I morgon avgörs telekompaketet. Jag vill tacka Catherine Trautmann och alla kolleger som har kämpat för ett fritt internet. Framför allt vill jag också tacka alla engagerade medborgare. Med rätta har de engagerat sig oerhört starkt, eftersom det ytterst handlar om yttrandefrihet och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Tack vare engagerade medborgare blev internetanvändarnas skydd mot maktövergrepp och övervakning bättre än väntat, men enligt min och vänsterns uppfattning inte tillräckligt bra. Jag har tre skäl att rösta nej. För det första för att kompromissen, ändringsförslag 138, inte ger medborgarna tillräckligt skydd mot myndigheters och internetleverantörernas makt. Den talar bara om en prövning före avstängning - inte om en domstolsprövning. Detta kan öppna för godtyckliga åtgärder. Texten innebär att slutanvändarnas rättigheter inte kan begränsas av medlemsstaterna, vilket är bra, men företag kan införa begränsningar om de gör det i avtalen. Det andra skälet är att mina ändringsförslag om rättigheter på internet, dvs. de välkända Citizens' Rights Amendments, inte finns med i kompromissen. Det öppnar faktiskt för ett nät där det inte är självklart att alla användare har tillgång till hela nätet, och där alla sajter inte har samma möjlighet att synas. Jag tycker att vi borde ha varit mycket tydliga med att det inte ska vara tillåtet att leda in internet i en sådan fålla. Slutresultatet riskerar då nämligen att bli som en samling kabel-TV-kanaler snarare än fri kommunikation för alla. Det tredje skälet är att telekompaketet hamnar under reglerna för den inre marknaden. Det betyder naturligtvis att det vid en eventuell konflikt blir domstolen som avgör. Yttrandefrihet ska inte avgöras av EG-domstolen. Det räcker inte med ett halvdant skydd för medborgarnas rättigheter, utan de måste ha ett fullgott skydd. Jaroslav Paška: I slutet av omröstningen vid plenarsammanträdet den 6 maj 2009 godkände Europaparlamentet ett utkast till direktiv om fastställande av villkoren och bestämmelserna för elektronisk kommunikation. Parlamentet godkände dock även ett ändringsförslag som rådet betraktade som svårt att genomföra. Ett förlikningsförfarande pågick därför fram till den 29 september, genom vilket man försökte harmonisera rådets, kommissionens och Europaparlamentets åsikter så att man skulle kunna se till att kraven i artikel 138 kunde införlivas korrekt i den nuvarande EU-lagstiftningen. Jag vill därför berömma insatserna från Europaparlamentets förhandlingsgrupp, samt det affärsmässiga och konstruktiva tillvägagångssätt som rådets och kommissionens företrädare tillämpat, tack vare vilka det var möjligt att nå en överenskommelse om ordalydelsen i den omtvistade bestämmelsen på ett sådant sätt att syftena och idéerna i den ursprungliga artikel 138 införlivades på ett godtagbart sätt i det nya telekommunikationsdirektivet. Jag anser bestämt att det nya telekommunikationsdirektivet till följd av förlikningsförfarandet är redo att tillämpas i EU:s offentliga förvaltning. Herbert Reul: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta var ett mödosamt arbete som krävde två ronder så att säga, men det var väl värt ansträngningen. Resultatet är något som Europaparlamentet kan vara stolt över. På min kollega Angelika Nieblers vägnar, som tyvärr inte kan vara här i dag, vill jag också särskilt tacka föredragandena Pilar del Castillo Vera, Malcolm Harbour och Catherine Trautmann, samt alla andra som bidragit till att bana väg för en kompromiss. Det var verkligen en svår uppgift, som ibland krävde en hel del ansträngningar från enskilda personer och politiska grupper, men i slutändan nåddes en enighet. Telekommunikationssektorn är en avgörande sektor i fråga om ekonomisk utveckling, eftersom den utgör en viktig drivfjäder för sysselsättningen. Enbart under 2007 redovisade denna sektor en omsättning på omkring 300 miljarder euro. Det innebär att denna sektor kommer att få en ny rättslig ram, som också kommer att ha en stor inverkan på EU:s ekonomiska utveckling. EU står inför stora utmaningar: att investera i högpresterande bredbandsnätverk och att utöka dem. Näringslivet är redo att agera och vi vill också öppna dörrar. Ett viktigt beslut har fattats. Sist men inte minst vill vi göra radiospektrumpolitiken mer flexibel, och vi måste utnyttja den digitala utdelningen. Också här har en viktig förutsättning uppfyllts. Och slutligen har vi tvingats göra en hel del ansträngningar, eftersom många av oss till en början inte var medvetna om problemen och om hur man hanterar Internetfrihet och stärker medborgarnas rättigheter på Internet. Vi har nu säkrat skyddet av våra medborgare i mycket högre grad än vi hade föreställt oss i början av processen, eftersom saker och ting har utvecklats. Åtgärder som har vidtagits i EU-medlemsstaterna i fråga om tillgång till eller användning av elektroniska kommunikationsnätverkstjänster får inte på något sätt begränsa de grundläggande rättigheterna. Begränsningar får endast införas efter en rättvis och oberoende process. Individer måste ha rätt till prövning och kunna bestrida ett beslut i domstol. Detta är en ändring som inte kunde förutses i början. Alla bidrog till denna process, och jag hoppas att alla därför kommer att kunna rösta för förslagen. Tack så mycket. Christian Engström: (EN) Herr talman! Vi i svenska Piratpartiet stöder den kompromiss som nåddes vid förlikningen. Den är inte perfekt och den är inte allt vi hade önskat oss, men vi anser att den är ett bra steg i rätt riktning. Ingen borde utestängas från Internet utan åtminstone ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande som omfattar rätten till prövning och respekterar principen att man är oskyldig till dess att man bevisas skyldig. Kompromissen sänder medlemsstaterna en tydlig signal om att saker som den franska HADOPI-lagen eller Mandelson-metoden i Storbritannien helt enkelt inte är acceptabla. Det är nu upp till aktivisterna i Frankrike och Storbritannien att se till att deras regeringar respekterar detta. Men för oss här i Europaparlamentet var detta bara början. Vi behöver, liksom flera talare sagt, verklig lagstiftning om rättigheter för Internet, där det fullständigt tydligt framgår att Internet är en viktig del av samhället, där våra grundläggande medborgerliga rättigheter måste respekteras. Detta innefattar rätten till informationsfrihet och rätten till integritet enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vi behöver nätneutralitet och vi behöver en politik som säger ja till de fantastiska möjligheter som Internet och den nya informationstekniken ger oss alla. EU har en unik möjlighet att visa ledarskap och att föregå med gott exempel inför världen på ett fritt och öppet Internet. Vi borde ta denna chans. Vägen framåt ligger öppen. Denna kompromiss är bara ett första steg, men det är ett steg i rätt riktning. Så jag uppmuntrar alla kolleger att rösta ja till den. Trevor Colman: (EN) Herr talman! Tanken på denna föreslagna åtgärd har fått håret att resa sig i nacken på Internetanvändare i alla medlemsstater. Genom förslaget hotar aldrig förut skådade nivåer av statlig övervakning, statligt ingripande och kommersiell exploatering och man vill till och med beröva Internetanvändarna domstolskyddet. Rådet har angett att parlamentet överskrider sina befogenheter genom att föreskriva att domstolsskyddet ska kvarstå. Men oavsett om detta är sant eller inte, hur mycket mer skulle inte dessa befogenheter överskridas genom en bestämmelse som tillåter tjänstemän att förfölja och spionera på Internetanvändarna, samtidigt som de står kvar över lagen? Parlamentet medlade genom ändringsförslag 138 mellan regeringarna och såg till att skydda dem från allvarliga justitiemord, vilket byråkrater är mer än kapabla till när de inte är underställda rättslig övervakning. Enligt ett tillförlitligt rättsutlåtande har andan och ordalydelsen i ändringsförslag 138 förvrängts genom förlikningsförfarandet. Jag uppmanar alla ledamöter att besluta sig för att om parlamentet inte kan ge de garantier som med rätta borde åtfölja denna åtgärd, borde det inte anta åtgärden alls. Gunnar Hökmark: Herr talman! Skyddet för användarna har stått i fokus för en stor del av telekomdebatten. I våras röstade bland andra Eva-Britt Svensson ner ett förslag som ställer krav på domstolsprövning om någon skulle stängas av. Nu har vi fått en annan lösning, som skyddar användarna genom mycket tydliga hänvisningar till det regelsystem som måste krävas i varje medlemsstat. Jag tycker att det är viktigt att säga att skillnaden här inte handlar om huruvida man vill skydda användarna, utan om huruvida man respekterar medlemsstaternas rätt att besluta över sina egna rättssystem. Där är det intressant att notera att en av de svenska parlamentariker som är mest emot Europeiska unionen och Sveriges medlemskap vill göra den mer överstatlig än vad någon annan i denna kammare brukar föreslå, eftersom hon vill att Europeiska unionen ska lagstifta om hur medlemsstaternas rättssystem ska utformas. Det är ett stort steg och det har den mycket breda majoriteten i parlamentet gått emot, eftersom vi stöder den kompromiss som nu finns och som kommer att innebära ett bra skydd för användarna. Vi gör det också därför att vi vill öppna upp för Europas konsumenter och användare att alltid kunna välja mellan olika leverantörer, olika operatörer. Att kunna byta ut de operatörer som fungerar dåligt är att ge konsumenterna och medborgarna en makt som de ännu aldrig har haft. Det är någonting annat, Eva-Britt Svensson, än den tid då vi hade de stora monopolen som bestämde över medborgarnas rätt att se, att avgöra, att använda information. Det är en fantastisk förändring som tyvärr Eva-Britt Svensson och möjligtvis också några andra kommer att rösta emot. Men den stora saken - som jag också vill gratulera Catherine Trautmann och kommissionären till - är att vi nu också tar tag i spektrumfrågan och ser till att vi i Europa kan bli ledande när det gäller att utnyttja den digitala dividenden. Det kommer att ge Europas medborgare framgång och möjligheter och europeisk industri en möjlighet att vara världsledande. Därför stöder jag och det stora flertalet i denna kammare det förslag som vi ska rösta om imorgon. Eva Lichtenberger: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! De komplicerade diskussioner som var en del av förlikningsförfarandet hade ett centralt och viktigt syfte, nämligen att fastställa grundläggande rättigheter och friheter på Internet, och framför allt respekt för rättssäkerheten. Dessa får inte göras ineffektiva genom de enskilda intressena hos de stora ekonomiska makterna på Internet för att de vill kämpa med näbbar och klor för att rädda ett föråldrat copyrightsystem som inte har anpassats till Interneteran. Vi behöver ett helt nytt system för att skydda de immateriella rättigheterna hos de skapande krafterna på Internet, och det systemet måste vi utveckla tillsammans. När det gäller skyddet av medborgarnas rättigheter måste vi dock vara konsekventa, och det omfattar att övervaka tillämpningen i medlemsstaterna. Det var trots allt rådet som inte förespråkade ett skydd av dessa rättigheter och som skulle ha föredragit att lämna dem åt sidan. Vi måste delta i denna maktkamp om skyddet av medborgarnas rättigheter och vi måste vinna. Ingen medlemsstat får nu tillåtas att slingra sig ur dessa skyldigheter. Lambert van Nistelrooij: (NL) Europaparlamentet har med rätta lagt tonvikten på ett antal frågor: att garantera tillträdet, nätneutraliteten och en bättre övervakning. Hela paketet i dess nuvarande utformning är utomordentligt välbalanserat. Å ena sidan tillåter paketet oss nu att utnyttja möjligheterna till verklig konkurrens, tillväxt inom denna sektor och även i ekonomiska termer möjligheterna att skapa sysselsättning och ekonomiska fördelar. Å andra sidan skapar paketet särskilt goda förutsättningar för konsumentskyddet. Konsumenter som misstänks ha begått ett straffbart brott kan endast utestängas från Internet efter det att en dom har avkunnats av de rättsliga myndigheterna, och ett tydligt förfarande måste följas. Vi har också en bestämmelse om överklagande, vilket innebär att etablerade mänskliga rättigheter garanteras, liksom borde vara fallet. Förra veckan hölls en viktig konferens om förvaltning av Internet under överinseende av FN, där även en delegation från Europaparlamentet deltog. Det visade sig att alla i hela världen såg till oss för att se hur vi reglerar detta område. I många länder och i stora delar av världen vill regeringarna diktera vilket innehåll som kan visas på Internet och under vilka omständigheter medborgare kan utestängas från Internet, eller för den sakens skull, ges tillgång till det. Vi föregår här med gott exempel på en rättslig ram och vi når en balans mellan marknaden och skyddet av medborgarna. I synnerhet de icke-statliga civila samhällsorganisationerna världen över tittar på hur denna fråga har reglerats i detta paket. Jag hade möjligheten att själv bevittna detta förra veckan och jag vill påpeka att vi i viss mån skriver telekommunikationshistoria. Jag vill gratulera föredraganden Catherine Trautmann, som har gjort ett fantastiskt arbete med att fastställa gränserna. Detta är en pièce de résistance för konsten att förhandla. Rådet var dock ursprungligen inte redo att gå så långt. Sandrine Bélier: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den 4 november fick parlamentet en garanti från rådet om att inskränkningar av tillgången till Internet endast kan införas om vissa villkor uppfylls: ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande, en garanti för principen om presumtion för oskuld och respekt för integriteten, och respekt för Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna överenskommelse är första steget mot ett bättre skydd av medborgarna, som möts av allt fler försök av vissa stater och privata operatörer att trivialisera principen om ett flexibelt svar, datalagring och kontrollen av digitalt utbyte på Internet. Det är dock inte tillräckligt. Att acceptera inskränkningar av de digitala friheterna och att gå emot nätneutraliteten är inte godtagbart. Det strider mot Lissabonstrategin och undergräver unionens grundläggande rättigheter och värderingar. Som den enda direktvalda EU-institutionen har parlamentet, för att skydda medborgarnas intressen, nu den moraliska och politiska plikten att ta itu med denna fråga och definiera Internetanvändarnas rättigheter och skyldigheter för att garantera deras digitala frihet och tillgång till kunskap. Vi kommer att rösta för denna text, men vi kommer att se till att vi vidareutvecklar frågan i morgon. Paul Rübig: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att innerligt tacka kommissionsledamoten. Den telekomlagstiftning som antagits under de senaste fem åren har visat att EU målmedvetet och systematiskt gör framsteg, tack vare det engagemang och den expertkunskap som gjort att vi kunnat införa lämplig lagstiftning. Jag vill nu tacka mina kolleger och framför allt föredragandena. Vi har sett att nya generationer av teknik uppkommer, och att dessa nya generationer av teknik, som t.ex. fjärde generationens långtidseffektnätverk, behöver få utrymme på EU:s inre marknad. För att detta ska ske måste vi också använda den digitala utdelningen på ett förnuftigt sätt, och vi behöver uppgiftsroaming som motsvarar behoven på den inre marknaden. Jag tror att vi fortfarande har en hel del arbete framför oss på detta område. Frågan om frihet på Internet har diskuterats noggrant och mycket ingående. Jag vill tacka alla som deltagit i debatten. Vi måste dock fortfarande vidta åtgärder avseende immateriella rättigheter, så att vi kan vidta de nödvändiga åtgärderna under nästa mandatperiod. I detta hänseende tänker jag också på de nationella tillsynsorganen, som nu har fått ytterligare befogenheter genom Berec. Det är deras uppgift att hjälpa sina nationella industrier och nationella kunder att hävda sina rättigheter i de övriga 26 länderna. Det finns i detta hänseende ett stort behov av att de nationella tillsynsmyndigheterna vidtar åtgärder, eftersom detta är utgångspunkten för en framtida expansion på området för digital kommunikation inom och utanför EU och för att EU ska kunna inta en ledande roll på detta område internationellt. Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Låt mig byta spår och uppmärksamma er på ett antal verkliga fakta. Om man måste rapportera större incidenter, som t.ex. hackning av ett e-postkonto, kan man bara göra det elektroniskt. Det går inte att tala med en verklig person och föra en normal dialog. Om man har ett problem som man vill rapportera till en telefon- och Internetleverantör fastnar man i en labyrint med inspelade röster som förflyttar en från den ena till den andra tills företaget är nöjt med det belopp de tjänat på en, även om det problem man vill rapportera har orsakats av deras bristfälliga tjänster. Jag vill därför föreslå att den nya kommissionen ska se över denna fråga och lägga fram en förordning som tvingar leverantörerna att ha en verklig person som kan besvara ens första förflyttning. Det skulle bespara konsumenterna tid och pengar och skona deras hälsa och ändå ge tjänsteleverantören en vinst, om än en mindre sådan, och ett antal jobb till arbetslösa. Sammanfattningsvis, fru kommissionsledamot, vill jag uppmärksamma er på ett annat verkligt fakta, nämligen den mängd personliga uppgifter som konsumenten ombes lämna vid fria nedladdningar av programvara vid inköp av produkter som finns i lager. Var samlas denna information, och vad är syftet? Axel Voss: (DE) Herr talman! Våra liv, och i synnerhet unga människors liv i dag, kretsar kring Internet i avsevärd utsträckning, och såväl den digitala revolutionen som användningen av elektroniska kommunikationsmedel bidrar till framstegen på detta område. Därför ser många människor en enkel tillgång till Internet och den informationsrikedom som finns tillgänglig på nätet som en nödvändighet. I detta avseende bör och får vi inte heller glömma bort de människor som hittills inte har haft tillgång till Internet. Därför välkomnar jag särskilt varmt de åtgärder som har tagit oss så här långt, eftersom vi nu är på rätt väg när det gäller att skapa större konkurrens och förbättra tillgången till viktig information. Jag är säker på att vad som än återstår att göra fortfarande kan uppnås framöver. Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag är mycket nöjd med vad jag har hört här i kväll och jag vill gratulera föredraganden och kommissionsledamoten till deras tydliga och koncisa presentation av sitt ärende. De viktiga frågorna har nämnts: medborgarnas rättigheter, investeringar, kontroll, insyn, befästande av den inre marknaden, lika konkurrensvillkor, ansvarsskyldighet, verklig konkurrens och konsumentskydd. Allt detta är mycket viktigt. Lambert van Nistelrooij sade att vi i kväll skriver kommunikationshistoria här. Vad som nu måste ske är att detta införlivas snarast möjligt i den nationella lagstiftningen och genomförs, och de centrala punkterna är tre ord: vi kommer att få fri, rättvis och snabb tillgång till Internet för personer och företag, oavsett om de befinner sig i unionens centrum eller i dess yttersta regioner. Vi har börjat skriva historia. Vi måste nu fortsätta med det och tillämpa det för alla medborgares bästa. Bra jobbat! Sophia in 't Veld: (NL) Det finns många bra inslag i detta paket, men det finns också ett antal frågor som fortfarande oroar mig allvarligt. En av dem är naturligtvis bestämmelsen om ”tre försök, sen är du ute”, och än i dag kan jag inte förstå varför den har införlivats i detta telekommunikationspaket över huvud taget. Det är ett helt främmande inslag i paketet. Jag förstår inte heller varför EU måste förklara för medlemsstaterna varför den inför en sådan bestämmelse. De har redan själva en tämligen bra uppfattning om varför den har införts och behöver ingen förklaring från EU. Enligt min åsikt är detta ännu ett utmärkt exempel på policytvätt. Jag är besviken över att parlamentet inte har visat någon styrka inför rådet och inte har sagt till rådet: detta är vad vi har röstat om och vi kommer att hålla oss till det. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag till sist ska rösta, eftersom det som sagt fortfarande är en hel del med detta paket som är bra. Men samtidigt anser jag att telekommunikationspaketet som helhet fortfarande är något av ett hopkok, att det inte når ända fram till målet och att vi behöver förtydliganden om vilka områden det gäller för och vilka det inte gäller för. Jag förmodar därför att detta endast är ett första steg, men jag vill ha fler garantier och fler försäkringar om att vi inte kommer att förlita oss till detta telekommunikationspaket för att lösa det problem som policyn med ”tre försök, sen är du ute” är avsedd att lösa, och att vi i stället kommer att eftersträva vägledning genom bättre lagstiftning, för att belöna och skydda intellektuella, kreativa och finansiella insatser. Lena Kolarska-Bobiñska: (EN) Herr talman! Diskussionen om artikel 138 och den kompromiss som nåtts visar att Europaparlamentets ledamöter reagerar på den allmänna opinionen och människors intressen och att parlamentet försvarar friheten, i relation till människors reaktioner. Detta är ett underbart exempel där Internetanvändarna har utfört övervakning, skrivit till Europaparlamentsledamöterna och antagit en ståndpunkt till försvar för sina rättigheter och önskemål. Det bör användas som en viktig fallstudie i parlamentets arbete. Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag tror att jag kan sälla mig till alla de som har sagt att detta är ett bra samarbete för att få en bra rättsakt. Inga rättsakter är perfekta och inte heller denna är perfekt, och ni vet hur mycket tid vi skulle behöva för att utarbeta ny lagstiftning - så när vi väl når en överenskommelse har världen redan avancerat så mycket att vi borde börja från början igen. Det är precis därför vi sade att skyddet av de individuella rättigheterna i fråga om nätneutralitet är det första steget, och ett andra steg som måste tas är hur upphovsrätten måste anpassas till online-världen. Eftersom vi inte kan vänta till dess att alla dessa regler har införts i den nationella lagstiftningen har jag, på kommissionens vägnar, sagt att kommissionen kommer att övervaka inverkan av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen på nätfriheterna och rapportera till Europaparlamentet och rådet före årsslutet 2010. Vi måste sedan tillsammans avgöra om vi behöver vidta andra kompletterande åtgärder eller om vi måste trycka på för att genomföra de befintliga åtgärder som vi ska rösta om i morgon när det gäller medlemsstaternas agerande. Två konkreta svar på två konkreta frågor: för det första, uttalandet om artikel 19 om harmoniseringsförfaranden. Precis som parlamentet beklagar jag att 16 medlemsstater gjort ett uttalande i vilket man ifrågasätter räckvidden för kommissionens befogenheter, vilka överenskommits av parlamentet och rådet i enlighet med den ändrade artikel 19, i synnerhet kommissionens befogenheter i fråga om de lagstiftningsmässiga skyldigheter som kan påföras av de nationella tillsynsmyndigheterna. Så med tanke på dessa 16 uttalanden har kommissionen också gjort ett uttalande där det påpekar att även om kommissionen kanske inte fattar beslut enligt den artikel som hänvisar till specifika anmälningar av de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet med artikel 7a, kan kommissionen fatta beslut om allmänna lagstiftningsregler om införlivande, bevarande, ändring eller upphävande av sådana skyldigheter. Parlamentet har rätt, en överenskommelse har ingåtts och vi borde inte försöka ändra den i smyg. För det andra, frågan om kakor. Kommissionen blev liksom Malcolm Harbour förvånad över att vissa medlemsstater tycktes ifrågasätta den överenskomna texten om kakor. Jag vill vara mycket tydlig: vi var eniga med parlamentet och vi anser att den slutliga texten är otvetydig. Användarna måste för det första ges tydlig och omfattande information, utifrån vilken andrahandsanvändarna måste ge sitt samtycke. Så är det med det, och det borde nu tillämpas i medlemsstaterna. Jag uppskattar inte att vissa, efter att allt har bestämts, försöker sig på manövrar för att inte behöva hålla sig fullt ut till pacta sunt servanda-avtal i politiken. Det är så jag ser på saken. Så jag är mycket stolt över EU-institutionerna. Jag anser att de har lyckats utarbeta en bra rättsakt. De har också lyckats bevara denna jämvikt mellan operatörernas intressen, den ekonomiska aspekten av reglerna, användarnas intressen och medborgarnas rättigheter, och det är denna jämvikt som jag anser att EU handlar om: EU handlar om ekonomin och samhället. I denna text har vi lyckats sammanföra dessa båda saker. Jag vill gratulera alla de som bidragit till att göra detta möjligt. Catherine Trautmann: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag vill framföra mitt varmaste tack till de kolleger som har deltagit i debatten och säga att de verkligen har klargjort vilket riskabelt och svårt arbete det var att slutföra detta telekompaket. Paketet försenades slutligen genom ett ändringsförslag om vilket vi haft flera högljudda omröstningar här i parlamentet, men som inte godkändes av rådet. Liksom andra anser jag att detta är en utgångspunkt och inte ett slutresultat. Vi har inte lyckats lika bra med denna punkt som med andra. Kommissionsledamoten betonade också detsamma i sitt svar angående artikel 19. Jag hade hoppats att vi skulle göra mycket större framsteg med att införa ett ekonomiskt medlingsförfarande med tanke på de europeiska tillsynsmyndigheterna, men vi kunde naturligtvis inte lyckas med allt på en gång. Vi försökte vara effektiva, rättvisa och balanserade, och vi ville visa att samtidigt som Internet och det digitala samhället drivs av användningen och rörligheten, får medborgarnas rättigheter aldrig förlöjligas, hånas eller ignoreras. Det här är första gången som en text av detta slag innehåller en sådan referens i sin första artikel, vilket gör den till en grundläggande princip och kopplar samman Internet med utövandet av rättigheter och grundläggande friheter. Vi anser att detta gör vårt arbete tämligen distinktivt när vi lagstiftar med rådet och utarbetar texter med kommissionen. Vi anser faktiskt att informationssamhället både borde respektera medborgarnas rättigheter och vara positivt ur ekonomisk och social synvinkel, och skapa en ny kulturell sfär. Det är därför vi förväntar oss att marknaden ska möjliggöra detta, att användarnas rättigheter ska tydliggöras och garanteras, men att vi också kan få denna utökade tillgång och dessa uppkopplingsmöjligheter för alla. Men det är också därför som vi nu har en stor uppgift framför oss på områdena för upphovsrätt, nätneutralitet och radiospektrum. Europaparlamentet kommer att ge sitt stöd. Jag vill säga att det varit ett nöje att arbeta med mina kolleger och att jag gläder mig över att denna kompromiss respekterar den röst som vi så starkt framfört tillsammans. Talmannen: Ärade kolleger! Ni kan föreställa er min frustration över att inte kunna delta i denna debatt, så jag kommer helt enkelt att använda min institutionella roll i slutet av debatten för att varmt gratulera Catherine Trautmann, Pilar del Castillo Vera och Malcolm Harbour till deras arbete. Jag vill också tacka kommissionen, och särskilt kommissionsledamot Viviane Reding, för deras utmärkta samarbete under en mycket komplicerad process, och säga att det skulle ha varit ett nöje att ha fått välkomna rådet till denna viktiga debatt, eftersom det bättre än oss andra skulle ha kunnat förklara de förvånande ordalydelser som nämndes i fråga om vissa rättsliga aspekter av denna debatt. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 24 november 2009 kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Ivo Belet : Herr talman! Jag vill ta upp den kniviga frågan med Internetkompromissen (även kallad ”ändringsförslag 138”). Det lagstiftningspaket som vi har lagt fram ger maximalt skydd för alla Internetanvändare: vi har sett till att användarnas integritet respekteras och att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tillämpas och framför allt att ingen någonsin kommer att utestängas från Internet utan att ett oberoende organ först granskar deras fall och beslutar om det. Det innebär rent konkret att ingripande endast är tillåtet vid grovt missbruk. Denna rättsliga bestämmelse gäller såväl myndigheterna som själva Internetleverantörerna. Denna EU-lag garanterar dock fri tillgång till Internet och bekräftar de facto att Internet är en tjänst av allmänt intresse, som ingen konsument kan utestängas från utan giltigt skäl (precis som ingen konsument kan utestängas från tillgången till gas, vatten eller elektricitet). Att denna kompromiss har godkänts enhälligt i alla parlamentets delegationer är ett bevis för att det är en utmärkt överenskommelse som har placerat konsumenternas rättigheter i centrum för det nya telekommunikationspaketet. Tiziano Motti : Vi har anledning att vara nöjda med det resultat vi nått i dag om telekommunikationspaketet, eftersom det stärker Internetanvändarnas rättigheter och främjar konkurrensen mellan telefonföretagen. De nya reglerna kommer att garantera konsumenterna större rättigheter, ovillkorlig frihet i fråga om tillgången till Internet och skydd av personuppgifter. Detta är ett utmärkt exempel på hur vårt arbete som lagstiftare inverkar på våra medborgares dagliga liv. Internet har faktiskt för första gången i världen börjat innebära utövandet av en rättighet och en grundläggande frihet. Som sådan kommer den att komplettera och även utformas i proportion till, och i enlighet med, andra grundläggande friheter som redan finns och som garanteras genom fördraget: jämlikhet mellan könen, respekt för människors sexuella läggning och religiösa tro, skydd av barns rättigheter, och yttrandefrihet i linje med skyddet av den mänskliga värdigheten. Åtgärder som begränsar tillgången till Internet kan nu endast införas om de bedöms vara ”lämpliga, proportionella och nödvändiga” i ett demokratiskt samhälle. Vi har i dag visat att vi samtycker till fullständig frihet på Internet, till främjandet av ett elektroniskt civilt samhälle, till främjandet av de grundläggande friheterna och bästa praxis, och till identifiering och isolering av alla de personer, i synnerhet pedofiler och sexförbrytare, som försöker missbruka denna absoluta frihet. Siiri Oviir : skriftlig. - (ET) Det grundläggande syftet med ändringarna av ramdirektivet om elektroniska kommunikationsnätverk och tjänster är att stärka rättigheterna för telefon- och Internetanvändare och även att öka konkurrensen mellan telekommunikationsleverantörerna. För närvarande regleras elektroniska kommunikationer av regler som antogs för sju år sedan. Sedan dess har dramatiska framsteg gjorts på området. Som advokat anser jag att parlamentet överskred sina befogenheter enligt fördraget när det i sista stund lade till ett förslag till ändringar med krav på att de allmänna tillsynsmyndigheterna skulle främja EU-medborgarnas intressen, och föreskrev att inga inskränkningar fick införas av de grundläggande rättigheterna och friheterna för slutanvändarna utan en förhandsdom från EG-domstolen. Det gläder mig att man, till följd av diskussionerna i förlikningskommittén, har hittat ett bättre sätt att säkra textens rättsliga korrekthet och även ge skydd till alla användare och visa respekt för medlemsstaternas domsrätt. Beslutet gör slutligen att vi kan godkänna ändringarna av ramdirektivet om elektroniska kommunikationsnätverk och tjänster. Bernadette Vergnaud : Det gläder mig att detta långdragna och mycket kontroversiella arbete når ett slut, vilket visar på telekommunikationssektorns betydelse inte bara som ekonomisk aktör utan också som ett mycket viktigt inslag i dagens samhälle. Våra medborgare kommunicerar över gränserna dagligen och vårt mål var att garantera en kvalitet hos tjänsterna och samtidigt se till att användarnas grundläggande rättigheter respekteras. Jag vill gratulera Catherine Trautmann och förhandlingsgruppen till den kompromiss de nått genom att göra alla sanktioner mot användare föremål för ett föregående kontradiktoriskt förfarande. Dessutom var kommissionen besluten att garantera nätneutralitet och bekämpa konkurrensfientliga och diskriminerande förfaranden från operatörernas sida. Denna överenskommelse kommer att innebära att konsumenterna kommer att dra nytta av positiv utveckling på många områden, som ibland varit resultatet av tuffa förhandlingar. Jag vill särskilt betona garanterad tillgång till och lokalisering för samtal till nödnumret (112), förbättrad tillgång för funktionshindrade, mer information om avtal och räkningar, varningar vid ovanligt omfattande användning, införande av en maximal väntetid vid flytt av en kunds telefonnummer, och information vid säkerhetsöverträdelser i fråga om personuppgifter.

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

23. Fastställande av MRL-värden för farmakologiskt verksamma ämnen i animaliska livsmedel ( Före omröstningen: Avril Doyle: föredragande. - (EN) Herr talman! Denna lagstiftning är verkligen nödvändig eftersom den aktuella lagstiftningen om kontroll av restsubstanser har lett till en kraftig minskning av tillgången till godkända veterinärmedicinska läkemedel, vilket har negativa effekter för människors och djurs hälsa och välbefinnande. Jag skulle vilja uppmana ordförandeskapet, särskilt den tillträdande franska ministern, att prioritera detta ärende för att bidra till att lösa krisen i fråga om tillgång, särskilt när det gäller så kallade mindre användningar eller mindre arter, vilket inkluderar får, hästar, bin, fiskar och många andra djur som inte är så obetydliga i många av våra länder. Det finns dock ett brådskande behov av att se över direktivet om veterinärmedicinska läkemedel enligt resultatet från arbetsgruppen för tillgång till veterinärmedicinska läkemedel. Denna lagstiftning är bara en tillfällig lösning i förhållande till det behov som finns därute. Samtidigt som jag välkomnar lagstiftningen uppmanar jag det tillträdande franska ordförandeskapet att i tillräcklig grad prioritera denna fråga.

sv

12. Sarajevo som europeisk kulturhuvudstad 2014 (omröstning)

sv

3. Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan medlemsstater (omröstning) - Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra

sv

Diverse Mario Mauro: (IT) Herr talman! Jag talar i enlighet med artikel 173 i arbetsordningen. I kväll har högsta domstolen i Brasilien vägrat att utlämna massmördaren Cesare Battisti. Parlamentet har krävt det motsatta beslutet i inte mindre än två resolutioner. Förutom min egen besvikelse skulle jag därför vilja protokollföra min önskan om att parlamentets presidium skriver till de brasilianska myndigheterna och framför hela Europaparlamentets besvikelse och inte minst uttrycker vår solidaritet och vår smärta för offrens familjer som har väntat i 30 år på att rättvisa ska skipas. Talmannen: Jag är tacksam för Mario Mauros välvalda ingripande ... (Mario Borghezio talar utan mikrofon). Jag tror att hela parlamentet delar besvikelsen och den djupa bitterheten över det beslut som har fattats. Jag kan därför bara upprepa vad parlamentet redan har klargjort i den här frågan vid minst två tillfällen. Låt oss till de brasilianska myndigheterna framföra vår förtrytelse i denna anda av besvikelse och med denna tydlighet. Licia Ronzulli: (IT) Herr talman! Jag behöver bara några få sekunder för att ge mina lyckönskningar till Anja Weisgerber som nyligen har blivit mamma och som är här i dag med sin lilla flicka, liksom till alla nyblivna mammor i parlamentet, till alla som ska bli mammor och till dem som liksom jag arbetar hårt för att vara en bra mamma och en bra parlamentariker. Det är underbart att se hur kammaren har livats upp med symboler för hopp, men ... (talaren avbröts av oro i kammaren). Jag ber om er uppmärksamhet, eftersom jag anser att det är viktigt och jag känner mig tvingad att tala med er om det som oroar mig. Jag vill be er om att uppföra er som vuxna, för de senaste dagarna har jag tyvärr hört kommentarer såsom ”Parlamentet är ingen lekplats. Detta är inget dagis. Ut med barnen och ut med mammorna.” Man har till och med sagt att ”barnens närvaro ger ledamöterna en dålig image”. Eftersom vi ofta lagstiftar om balansen mellan arbetslivet och privatlivet, är det verkligen absurt att kommentarer av det här slaget framförs i kammaren och till och med av kvinnor.

sv

36. Konsekvenser av Lissabonfördragets ikraftträdande för pågående interinstitutionella beslutsförfaranden ( Takis Hatzigeorgiou: (EL) Jag behöver bara några sekunder för att förklara tillbakadragandet av vårt ändringsförslag: Vi har dragit tillbaka vårt ändringsförslag med en absolut och stark övertygelse om att talmanskonferensen, som ska undersöka frågan, kommer att ta största hänsyn till andan i och lydelsen av vårt ändringsförslag. Jag vill påminna parlamentet om att vi i ändringsförslaget uppmanar kommissionen att undersöka förändringen av förordningen om direkt handel mellan Europeiska unionen och de områden av Cypern som inte kontrolleras av Republiken Cypern.

sv

Att möta oljeutmaningarna (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är en kortfattad redogörelse för betänkandet av Herbert Reul, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslag till lösning på utmaningarna i samband med oljeförsörjningen. Herbert Reul: Herr talman, mina damer och herrar! I detta betänkande om oljeförsörjningen talar jag för - och det var också vår överenskommelse i utskottet - att man bör framhålla oljans betydelse för energiförsörjningen i Europa i framtiden. Olja kommer att förbli en mycket viktig primär energikälla i EU även i det medellånga och långa perspektivet. Vi har nu sett en kraftig ökning av efterfrågan på grund av den ekonomiska tillväxten och befolkningstillväxten och också på grund av önskemål om individuell rörlighet. Under de senaste månaderna och åren har vi på olika sätt intresserat oss för - och även i betänkandet koncentrerar man sig i stor utsträckning på detta - den logiska frågan som uppstår när det gäller hur man ska minska förbrukningen, hur man ska minska efterfrågan. Hur kan vi sänka vår förbrukning eller täcka den med andra energikällor också? I detta betänkande försöker man ta upp vad vi politiker borde fundera över, om och hur vi kan öka resurserna, utbudssidan, och vad vi kan göra i detta avseende. Tre eller fyra punkter nämns. För det första behövs en omfattande investering för att producera och utnyttja den tillgängliga oljan: 350 miljarder US-dollar per år är den siffra som alltid citeras i detta sammanhang. För det andra måste det påpekas att vi behöver vara mycket mera aktiva på området för teknisk förnyelse. Vi behöver också överväga hur vi ska utnyttja alla tillgängliga resurser så effektivt som möjligt. Detta leder fokus inte bara till frågor om teknik och markens användbarhet, utan naturligtvis också mycket snabbt till utrikespolitiska överväganden. I detta avseende försöker man också i betänkandet, i ett antal punkter som jag inte grundligt kan gå igenom här, framhäva att vi måste öka våra ansträngningar att göra okonventionella oljeresurser kommersiellt gångbara, t.ex. genom att bidra till diversifiering, besvara frågan hur transportvägar också kan ändras och ta upp frågan om vad utrikespolitiken kan bidra med för att stärka förbindelserna och det ömsesidiga beroendet och den ömsesidiga tilliten mellan EU och de oljeproducerande länderna. I detta betänkande försöker man inte besvara alla frågor som rör olja, utan man söker snarare undersöka ett antal frågor som inte har stått i centrum tidigare. Man bortser från alla effektivitets- och energisparfrågor, inte därför att de är oviktiga utan därför att de behandlas i andra sammanhang. Ett antal nya frågor bör tas upp i detta sammanhang - vi bör till och med exempelvis överväga om tillräckligt många unga förmågor ägnar sig åt teknikområdet - unga människor som är beredda att engagera sig för teknik och söka nya lösningar. Det var en kort sammanfattning av innehållet i detta betänkande. Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag vill på kommissionens vägnar tacka Herbert Reul för att ha utarbetat betänkandet om förslag till lösning på utmaningarna i samband med oljeförsörjningen. Jag vill också tacka de ledamöter i de olika utskotten som har framlagt synpunkter på frågorna för deras värdefulla bidrag till denna viktiga debatt. De ekonomiska förhållandena har i hög grad förändrats sedan kommissionens meddelande från juni 2008, ”Åtgärder för att bemöta de stigande oljepriserna”. Vid den tidpunkten nådde råoljan upp till 140 US-dollar per fat med stora konsekvenser för den allmänna ekonomin och för enskilda personer i EU. Sedan dess har priset på råolja sjunkit med drygt 100 US-dollar till under 40 US-dollar per fat. Den översyn som kommissionen då gjorde är fortfarande tillämpbar för oljemarknadernas strukturella förhållanden, för världens energibehov på medellång och lång sikt och för betydelsen av EU:s energi- och klimatförändringspolitik. Alla dessa faktorer kommer att förändra våra produktions- och konsumtionsformer och vårt beteende. Många av dessa frågor diskuterades i detalj i den andra strategiska energiöversynen, som antogs i november 2008 och som har varit ämne för debatt vid andra tillfällen i parlamentet. Dessutom var det förslagspaket om energin och klimatförändringen som antogs av rådet och parlamentet i december 2008 ett stort steg mot resoluta åtgärder för våra framtida energibehov, särskilt när man fastställde målet att använda 20 procent förnybar energi i all energikonsumtion år 2020. Kommissionen mottar med glädje de flesta av de punkter som Herbert Reul tar upp i sitt betänkande. Vi noterar stödet för nya investeringar i ersättande energikällor, som förnybar energi, och prioriteringen av energieffektiva varor och tjänster. Dessa punkter las fram av kommissionen i Ekonomisk återhämtningsplan för Europa. Vi välkomnar naturligtvis den vikt man tillmäter intensifieringen av dialogen med producentländerna för att hitta praktiska lösningar på de problem som vi möter. Det är tydligt att vi, på grund av det växande sambandet mellan energi och utrikespolitik och behovet av att trygga energiförsörjningen, måste verka för goda förbindelser med producentländerna för att de internationella marknaderna ska fungera på ett mer förutsebart sätt Frågan om öppenhet om oljereserverna måste tas upp i detta sammanhang. När det gäller öppenheten om oljelagren började denna fråga dryftas vid tiden för den andra strategiska översynen. I denna fråga undersöks för närvarande möjligheten att varje vecka offentliggöra information om kommersiella lager. I frågorna om att spara energi och diversifiera energikällorna noterar vi de resonemang som framförts om möjligheten att spara energi i byggnadssektorn och vi avvaktar med intresse avslutningen av debatterna om ändringen av direktivet om byggnaders energiprestanda. När det gäller de delar som rör behovet av att diversifiera energikällorna i transportsektorn och utnyttja möjligheten med energieffektiva fordon noterar jag att återhämtningsplanen inbegriper ett initiativ för gröna bilar. Som avslutning vill jag fästa er uppmärksamhet på kommissionens meddelande för att ytterligare utveckla åtgärderna för alla de frågor som tagits upp i samband med oljepriserna. Dessa frågor utgör en del av den allmänna energi-, klimat- och forskningspolitiken. Vi gläder oss åt att få fortsätta vårt samarbete med parlamentet på alla dessa områden och jag tackar än en gång Herbert Reul för att ha gett oss information och förklaringar som blir en mycket värdefull vägledning för vår framtida energipolitik. Talmannen: Punkten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Constantin Dumitriu : Herbert Reuls betänkande är oerhört viktigt i samband med den nuvarande ekonomiska krisen och de utmaningar som är knutna till klimatförändringen. Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har jag konsekvent stött linjen att vi inte får förringa betydelsen av investeringar i ren teknik och förnybar energi som lösningar för att minska oljeberoendet, skära ned på koldioxidutsläppen och, sist men inte minst, som lösning för att skapa nya arbetstillfällen och stimulera den ekonomiska tillväxten. Jag välkomnar att man i detta betänkande nämner biobränslen som en resurs som inte har utnyttjats tillräckligt och jag hoppas att kommissionen tar hänsyn till rekommendationen om att underlätta marknadstillträdet för dem. Användningen av biobränslen erbjuder ett reellt ekonomiskt och socialt alternativ för landsbygdens utveckling och miljöskydd. Samtidigt gläder jag mig åt den ökade uppmärksamhet som ges energieffektivitet i byggnader, som har införts som en prioritering i den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa och som nämns i Herbert Reuls betänkande som en lösning för att minska efterfrågan på fossila energiresurser. Energieffektivitet har den fördelen att den också kommer att minska storleken på konsumenternas räkningar vid en tidpunkt då den ekonomiska krisen får en allt större negativ effekt på dem. Anni Podimata : skriftlig. - (EL) Nu mer än någonsin behöver EU en gemensam europeisk energipolitik som främjar energisäkerhet och energisolidaritet och samtidigt stöder genomförbara energival. I dag är olja den viktigaste energikällan i Europa, huvudsakligen på grund av dess omfattande användning i transportsektorn. Som ett belysande exempel har man konstaterat att år 2030 förväntas EU:s beroende av olja nå 95 procent. Vi får inte bortse från att importen i stort sett kommer från länder där politisk osäkerhet råder och därför inte kan anses tryggad. Dessutom står EU i dag inför tre utmaningar: ekonomi-, energi- och miljöutmaningarna, som oundvikligen begränsar våra val. Oljan är en förlegad energikälla. Kostnaden har fördubblats sedan 2005, priset fluktuerar ständigt och den medför höga koldioxidutsläpp. Omorienteringen i energipolitiken är därför den enda vägen att gå. Att stödja kärnkraften eller nya gruvor i Afrika är inte lösningen. Lösningen är att stödja europeiska och nationella åtgärder för att främja energieffektivitet och investera i projekt som begagnar sig av förnybara energikällor.

sv

Krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning) (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Magor Imre Csibi, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning) - C6-0277/2008 -. Magor Imre Csibi: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka skuggföredragandena för deras samarbete för att nå kompromissöverenskommelsen med rådet om omarbetningen av direktivet om ekodesign. Det har varit en utmaning, huvudsakligen på grund av omarbetningens mycket restriktiva natur. Ett lagstiftningsförslag där parlamentet knappt kan ändra någonting är ingen lämplig ram för medbeslutande. Vi är inte längre någon institution som är begränsad till att ge sitt samtycke, och det här är inte det sätt som parlamentet vill arbeta med omarbetningen i framtiden. Jag är dock nöjd med att vi trots dessa utmaningar lyckades nå en kompromiss som bekräftar de grundläggande principerna i kommissionens förslag, till exempel att tillämpningsområdet ska utvidgas till energirelaterade produkter, men också innehåller mer förtydliganden och mer betoning på alla relevanta miljöparametrar. Kompromissen förbättrar således definitionen av ”energirelaterade produkter” genom att klargöra vilka produkter som ska omfattas av genomförandeåtgärder, till exempel fönsterisoleringsmaterial eller en del vattenanvändande produkter såsom duschmunstycken och kranar. Och jag vill betona att dessa produkter inte kommer att omfattas automatiskt bara för att dessa exempel har nämnts. Först kommer de att bli föremål för en särskild konsekvensbedömning, och genomförandeåtgärder kommer att utvecklas endast för de produkter som har en betydande miljöpåverkan, har en betydande förbättringspotential och inte omfattas av någon annan lagstiftning med vars hjälp man kan uppnå samma mål snabbare och mindre kostsamt. Därefter ska man enligt kompromissen göra en bedömning av de metoder som används för att utarbeta genomförandeåtgärderna med särskild hänsyn till resurseffektivitet och produkternas livscykel. I en tid med minskande naturtillgångar måste vi inte bara rikta in oss på att vara energieffektiva utan också på att optimera resursanvändningen i sin helhet. Dessutom måste vi försöka minska våra produkters miljöpåverkan inte bara under användningsfasen, utan även under hela deras livscykel, från valet av råvaror till tillverkning, paketering, användning och slutligt omhändertagande. Även om direktivet denna gång har utvidgats till energirelaterade produkter bör vi vara förberedda på en ytterligare utvidgning till alla produkter i framtiden. Både miljöutskottet och utskottet för industrifrågor har begärt ett tydligt löfte om att utvidga direktivets tillämpningsområde bortom energirelaterade produkter efter översynen 2012. Som svar på detta har kommissionen åtagit sig att vid behov anta de nuvarande metoderna med tanke på en ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet till alla produkter. Vi kan dock inte avge något bindande löfte om en utvidgning av tillämpningsområdet till alla produkter efter översynen av direktivet 2012. Jag skulle önska att kommissionen hade haft en mer bestämd och visionär linje, särskilt eftersom vi har alla instrument på bordet i dag och detta var det bästa alternativet enligt konsekvensbedömningen. I det avseendet anser jag att vi har gått miste om en möjlighet att göra mer för miljön med mindre byråkrati. Sedan har vi också översynen 2012. Vi vill självfallet inte bestrida att vi behöver ändra våra konsumtions- och produktionsmönster genom att byta till renare produkter. Det behövs en förändring, men förändringar kan också ske utan att företag och hushåll överbelastas. Genom att utforma en resurseffektiv ekonomi, där vi inte släpper ut så mycket koldioxid, kan vi ge ny fart till konkurrenskraften. Direktivet om ekodesign utgör en stor möjlighet för industrin att bygga mer konkurrenskraftiga företag baserade på grön teknik. Det leder till lika villkor i hela Europa och minskar byråkratin och produktionskostnaderna. Det ger också en flexibilitet till industrin, eftersom åtgärder för självreglering kan erkännas som alternativ till reglerande genomförandeåtgärder. Sist men inte minst ska berörda parter rådfrågas och delta i fastställandet och utvärderingen av genomförandeåtgärderna och bedömningen av åtgärderna för självreglering. Efter mina samråd med berörda parter har jag insett att företag som blickar framåt inte väntar på att bestämmelser ska träda i kraft utan i stället vidtar proaktiva åtgärder. Några gör det av altruism, men de flesta gör det eftersom miljömedvetenheten helt enkelt är bra för affärerna. Vi måste dock ge rätt budskap till industrin. Även om min vision av att utöka kraven på ekodesign till alla produkter inte delas av alla mina kolleger är jag fast övertygad om att det enda sättet att stoppa miljöförstöringen är att byta till renare varor. Mer än 80 procent av all miljöpåverkan från en produkt beror på produktens utformning. En förbättrad produktutformning skulle förhindra slöseri och ge konsumenterna mer effektiva, tillförlitliga och långlivade produkter. Ett utvidgande av kraven på ekodesign till att även omfatta energirelaterade produkter som fönster och vattenkranar utgör det första steget mot en mer ambitiös strategi och en hållbar produktpolicy på EU-nivå. Ibland kan även små steg leda till stora resultat. Jag hoppas att ni kommer att stödja detta kompromissavtal som en väg framåt och att ni kommer att fortsätta trycka på för att optimera den fulla potentialen för miljöförbättringar och stimulera utformandet av miljövänligare produkter. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka föredraganden Magor Imre Csibi för hans utomordentliga arbete med detta förslag och säga hur oerhört glad jag är över att han genom sin insats har gjort det möjligt att nå en överenskommelse i första behandling. Förslagets innehåll är - ur rent juridisk synvinkel - begränsat. Det innebär i huvudsak att det nuvarande direktivet om ekodesign utvidgas så att det inte som i dag bara omfattar energiförbrukande produkter utan alla energirelevanta produkter. Ur politisk synvinkel är denna förändring dock av största betydelse. Den är ett viktigt steg på vägen mot den tredje industriella revolutionen i Europa, mot en omvandling av våra europeiska nationella ekonomier till nationella ekonomier med låg produktion av koldioxid. Jag har en vision av hur framtidens europeiska produkter kommer att se ut. Framtidens europeiska produkter, märkta ”Made in Europe”, ska vara de mest innovativa, säkra och dessutom energi- och resurseffektiva som finns. Jag är övertygad om att en ledande roll för Europa när det gäller energieffektivitet och resurshushållning inte bara kommer att gynna miljön utan även våra sysselsättningssiffror. Miljövänliga produkter och miljövänliga processer har för närvarande ett kraftigt ekonomiskt uppsving, trots den pågående krisen, och detta lär fortsätta. Som jag ser det är detta direktiv ett bra exempel på en integrerad produktpolitik. Det har redan bevisat sitt värde och vi ser positiva resultat när det gäller energiförbrukande produkter. Direktivet utgör en ram för fastställandet av krav för ekodesign som tar hänsyn till produkters faktiska miljöpåverkan under hela deras livslängd. Som Magor Imre Csibi redan har påpekat banar direktivet väg för ett frivilligt initiativ av industrin. Det innebär att de officiellt angivna kraven begränsas till produkter med en betydande besparingspotential som kan förverkligas på ett ekonomiskt bärkraftigt sätt. Det nu gällande direktivet bidrar redan väsentligt till uppnåendet av de europeiska minskningsmålen genom avskaffandet av glödlampor, värmepannor och många andra energiineffektiva konsumentprodukter. En utvidgning av direktivet så att det omfattar alla energirelaterade produkter skapar enorma möjligheter att ytterligare minska energiförbrukningen och därmed koldioxidutsläppen. För att sammanfatta - alla produkter som är relevanta för energiförbrukningen omfattas nu av direktivet. Det gäller alltså även produkter som inte förbrukar energi direkt när de används, men som påverkar energiförbrukningen indirekt. Krav kan till exempel nu fastställas för produkter som förbrukar vatten och för fönster. För att bara nämna ett exempel: genom att helt enkelt öka andelen tvåglasfönster kan man uppnå ytterligare energibesparingar på 30 procent fram till 2020. Det motsvarar en besparing om 55 000 gigawattimmar, vilket motsvarar 27 megaton koldioxidutsläpp eller produktionen från två eller tre kärnkraftverk. Det visar vilka enorma effekter som kan dölja sig bakom dessa till synes intetsägande ändringar. Kommissionen kommer att fortsätta arbetet med de omkring 25 genomförandeåtgärderna för direktivet om ekodesign som fastställdes i arbetsplanen för 2009-2011. Efter samråd med samrådsforumet för ekodesign i enlighet med artikel 16 i direktivet kommer man senast den 21 oktober 2011 att slå fast vilka produkter som ska ingå i den andra arbetsplanen. Kommissionen ska i enlighet med artikel 21 senast 2012 också se över om det vore lämpligt att utvidga direktivets tillämpningsområde till produkter som inte är relevanta för energiförbrukningen men som har betydelse för resurshushållningen. Som man enades om i de förhandlingar som ledde fram till en överenskommelse i första behandling ska kommissionen utfärda en förklaring. Parlamentet känner till förklaringen och jag kommer att överlämna den till presidiet efter detta sammanträde. Tack vare att förslaget har antagits så snabbt i första behandling kan kommissionen nu genomföra sin hållbara industripolitik och sätta i gång arbetet med andra konkreta åtgärder som kan leda till energibesparingar och minska koldioxidutsläppen. Låt mig avsluta med att säga att förhandlingarna påskyndades av det nära samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Jag är mycket glad över att kunna informera er om att kommissionen anser sig kunna stödja alla ändringsförslag som föredraganden, Magor Imre Csibi, har lagt fram. Tack. Anders Wijkman: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Magor Imre Csibi. Resultatet av våra gemensamma insatser för att omarbeta direktivet om ekodesign utgör, enligt min åsikt, en möjlighet som har gått förlorad. Att utvidga tillämpningsområdet från energianvändande till energirelaterade produkter är förstås bra. Men varför stanna där? De problem vi står inför när det gäller resursanvändning handlar inte bara om energi. Kommissionsledamoten borde vara medveten om det. Problemet är det totala trycket på ekosystemen och naturtillgångarna. Många vetenskapliga rapporter vittnar om detta, inte minst vår egen temainriktade strategi för naturresurser. Uppskattningsvis två tredjedelar av de stora ekosystemen i världen är överutnyttjade, och vi förbrukar våra naturresurser. Detta problem förvärras på grund av växande ekonomier och befolkningar. Faktum är att dagens tillväxtmodell inte är hållbar. Vilka förutom EU skulle kunna bidra till att omvandla tillväxtbegreppet så att det blir mer hållbart? Direktivet om ekodesign erbjuder enligt min åsikt en väg framåt. På samma sätt som med energieffektiviteten skulle vi kunna upprätta standarder och normer för hur material ska köpas in och hur produkter ska utformas för att underlätta återanvändning och återvinning och förbättra resurseffektiviteten. Vi måste så snart som möjligt ta itu med resurseffektiviteten. Efter att ha sett tidigare utkast till kommissionens förslag som omfattade resurseffektivitet är det en gåta för mig varför dessa förslag inte har fullföljts. Kan ni säga mig på vilket annat ställe i EU:s lagstiftning det finns åtgärder som uppmuntrar resurseffektivitet? Vi behöver politiska ramar som uppmuntrar resurseffektivitet generellt, som uppmuntrar företag att pröva nya affärsmodeller - till exempel funktionellt tänkande - och erbjuder tjänster i stället för produkter, och där intäkterna erhålls genom kvaliteten på tjänsterna och inte enbart genom ökade försäljningsvolymer. Som jag sa hade direktivet kunnat omfatta allt detta. Jag tror att vi om några år kommer att ångra att vi inte var mer proaktiva i dag. Som jag sa, en förlorad möjlighet. Dorette Corbey: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden. Jag beundrar och värdesätter hans hängivenhet och engagemang, och jag uppskattar också i högsta grad hans snabbhet. Vad mig anbelangar kunde det hela ha gått lite snabbare och det är beklagligt att han hölls tillbaka så mycket. Europa brottas för närvarande med en ekonomisk kris, men vi har faktiskt alla i många år brottats med en brist på innovation. Andra världsdelar är ofta mer innovativa än EU. USA är det eftersom man satsar mycket mer pengar - från den offentliga men även från den privata sektorn - på forskning och utveckling. Japan har en stark innovation, delvis på grund av sin ”top runner”-modell. Vårt direktiv om ekodesign är inriktat på innovation. Det är bra för både miljön och ekonomin. Made in Europe bör absolut stå för de mest miljövänliga produkterna. Innovation måste ske i flera riktningar: lägre energiförbrukning, mindre föroreningar från produktion och konsumtion, betydligt bättre hantering av naturresurser och inriktning på återanvändning eller återvinning av produkter i slutet av deras användbara livslängd. Det handlar inte bara om energiförbrukande produkter, utan också om energirelaterade produkter och jag håller helt med föredraganden om att det faktiskt borde handla om alla produkter. Resurser är med andra ord viktiga. Om vi inom tjugo år har nästan nio miljarder invånare på denna jord och om de alla vill ha en rimlig nivå av välstånd är det nödvändigt att hantera naturresurser väl och sparsamt. Det finns inspirerande idéer, t.ex. ”vagga till vagga”-modellen som har förts fram av Michael Braungart, radikala idéer som går ut på att möjliggöra fullständig återanvändning av material. I dag är den viktiga frågan: fungerar verkligen direktivet om ekodesign? Det mest välkända exemplet från direktivet om ekodesign är förbudet mot glödlampor, ett impopulärt men väldigt positivt beslut. Tyvärr råder det fortfarande en viss förvirring kring LED-lampornas energieffektivitet, eftersom de har visat sig vara något mindre fördelaktiga än vad tillverkarna lät antyda. Ett annat beklagligt exempel från direktivet om ekodesign är energimärkningen. Idag har vi AA, A+, A20, A40 och snart kommer alla produkter att ha någon typ av A-gradering. Samtidigt är det inte alls klart vad den betyder, vilket knappast är ett bra exempel på ekodesign. Kära kolleger! Allt kan dessvärre inte lösas genom denna omarbetning. Vi sitter fast i våra egna förfaranden och överenskommelser och detta är verkligen ett tillfälle som har försuttits. Förhoppningsvis kan utvärderingen bli ett tillfälle till att åstadkomma förbättringar. Det är viktigt att en grundlig utvärdering av direktivet om ekodesign görs snart. Leder det verkligen till den innovation som vi vill ha? Placerar det EU och de europeiska tillverkarna i täten på marknaden? Leder det till energibesparingar? Minskar det avfallet och utnyttjandet av naturresurser? Och viktigast av allt: kan effekten utvidgas till icke-energirelaterade produkter och till alla produkter? Holger Krahmer: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman, kommissionsledamot Verheugen, mina damer och herrar! Jag har några varningens ord när det gäller denna kompromiss, som träffades mycket snabbt - i själva verket häpnadsväckande snabbt. Vi har gått fram så snabbt att vi hade kunnat anta detta direktiv i kväll i stort sett utan någon debatt. Det måste vara en av förklaringarna till varför så få ledamöter planerar att yttra sig. Jag vill varna för att vi utvidgar direktivets tillämpningsområde vid en tidpunkt då vi nästan inte har några erfarenheter av hur införlivandet av det nuvarande direktivet har gått. Jag vill också påminna alla om att vi har debatterat tillämpningsområdet i parlamentet och att detta parlament ville utvidga det till att omfatta alla produkter. Jag anser att det är fel väg att gå. Det är varken acceptabelt eller klokt att föreskriva att varje produkt som tillverkas i EU ska genomgå en bedömning av om den uppfyller miljöreglerna och det är synd - åtminstone som jag ser det - att detta tas upp i texten som en möjlighet år 2012. Jag vill påminna om att vi måste vara försiktiga så att Europeiska kommissionen inte blir en produktplaneringsmyndighet. Politiker och handläggare vet inte mer, inte ens efter den finansiella och ekonomiska krisen, om hur produkter ska tillverkas eller om sådant som ingenjörer kanske vet bättre. Jag vill avslutningsvis även påminna alla om att denna produktlagstiftnings växande komplexitet överväldigar små och medelstora företag. Dessa företag kan knappt uppfylla många av dessa krav som det ser ut nu och det vi gör i dag innebär att det läggs ytterligare bördor på dem, vars praktiska konsekvenser jag har en känsla av att vi inte har tänkt igenom tillräckligt. Satu Hassi: för Verts/ALE-gruppen. - (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt uppriktiga tack till föredraganden Magor Imre Csibi för hans utmärkta arbete. Direktivet om ekodesign är inte den typen av fråga som medierna eller allmänheten blir upphetsade över, men det handlar faktiskt om något mycket viktigt, även om jag delar Anders Wijkmans uppfattning om att perspektivet bör utvidgas så att det omfattar resurseffektivitet överhuvudtaget. Alla kartläggningar med analyser av kostnaderna för klimatskydd visar att det är genom att spara energi som vi kan minska utsläppen snabbast och till lägst kostnad. Om vi inför krav på energieffektivitet för utrustning och produkter kommer vi att uppnå betydande energibesparingar, utan att det medför en massa extra besvär för allmänheten. Byggnader beräknas orsaka 36 procent av utsläppen av växthusgaser i EU. Enligt de rapporter som vi alla har sett är en förbättring av byggnaders energieffektivitet ett av de mest ekonomiska sätten att skydda klimatet. Nu ska vi bredda tillämpningsområdet för direktivet om ekodesign genom att införa energikrav för t.ex. fönster, väggar och isoleringselement i byggnader. Det är inte mer än rätt och jag tycker att det är utmärkt att vi inte har låtit kemikalieindustrins lobbyister blockera detta mycket nödvändiga beslut. Direktivet kommer att spela en stor roll för att hjälpa oss att nå målet om energibesparingar på 20 procent. En annan viktig metod som står till vårt förfogande är energimärkning av utrustning. Det är patologiskt korkat av kommissionen att försöka få bort A-G-skalan, som har fungerat så bra, som konsumenterna har vant sig vid och som har varit en förebild för andra platser i världen. Det gläder mig att utskottet för industri, forskning och energi i veckan antog en fast ståndpunkt om att A-G-skalan ska vara kvar och att dess kriterier ska uppdateras i takt med den tekniska utvecklingen. Jag hoppas att kommissionen äntligen fäster avseende vid detta parlaments mycket starka och tydliga åsikt. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Ärade ledamöter! Kontroversen i denna debatt gäller inte energieffektivitet. Jag tror alla är överens om att kommissionens förslag kommer att innebära ett stort framsteg och öka energieffektiviteten, energibesparingarna och minska utsläppen av växthusgaser. Det är det förslaget handlar om. Det är ett förslag som rör vår klimat- och energipolitik. Jag är något förundrad över den svepande kritik jag just fick höra. Jag tror att jag i mitt inlägg här i dag gjorde mycket klart att i kommissionens integrerade produktpolitik anses energieffektivitet och resurshushållning vara oupplösligt förbundna med varandra. I detta avseende spelar resurshushållning i själva verket en helt avgörande roll i det förslag som ligger på bordet. Självklart gör den det. Detta faktum verkar ha förbisetts. Får jag också påpeka att när det gäller genomförandeåtgärder omfattar bilaga 1 till direktivet redan alla miljörelevanta egenskaper under en produkts hela livslängd - och innefattar därmed resurseffektivitet och inte bara energieffektivitet - och att kommissionen tar hänsyn till sådana faktorer när den med hjälp av en särskilt utformad metod fastställer vilka parametrar för ekodesign som ska regleras i genomförandeåtgärderna för energiförbrukande produkters ekodesign. När det gäller konkreta genomförandeåtgärder är frågan om resurseffektivitet helt avgörande. Låt mig dock säga något ganska allmänt om politiken i denna fråga. Jag anser att denna nya produktpolitik, som kommer att få ett enormt inflytande på konsumenternas beteende, på industriproduktion över hela skalan och på hela vår ekonomiska kultur, inte kan drivas igenom i ett svep utan måste genomföras steg för steg. Det är dessutom alltid klokt att inte fastställa lagstadgade regler förrän det åtminstone finns ett minimum av erfarenheter och det är något som vi i dagsläget inte har tillräckligt av när det gäller vanliga konsumentprodukters resurseffektivitet. Vi har emellertid mycket tydligt visat i vilken riktning vi ska gå och jag är tämligen säker på att det inte längre kommer att vara energieffektivitet som är centralt nästa gång vi behandlar detta direktiv, utan resurshushållning. Jag vore mycket tacksam mot er alla om vi i dagsläget kunde göra vad som rimligen är möjligt just nu och tillsammans åstadkomma vad som faktiskt skulle vara ett viktigt och bestående bidrag för att minska energiförbrukningen och därmed uppnå målet att ge EU en världsledande position när det gäller energieffektivitet och minskning av koldioxidutsläpp. - (EN) Kommissionens yttrande Betänkande: Csibi Kommissionen förklarar att antagandet av förslaget om att utvidga Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter inte kommer att påverka genomförandet av det arbetsprogram som för närvarande gäller. Dessutom kommer kommissionen att ta tillbörlig hänsyn till erfarenheterna från direktivet när man upprättar arbetsprogrammet och föreslår nya genomförandeåtgärder enligt det omarbetade direktivet. I enlighet med artikel 15.2 c i direktivet och principerna om bättre lagstiftning kommer kommissionen särskilt att sträva efter att se till att den övergripande konsekvensen i EU:s lagstiftning om produkter upprätthålls. Dessutom kommer kommissionen när den bedömer lämpligheten av att utvidga direktivets tillämpningsområde till produkter som inte är energirelaterade enligt artikel 21 att överväga behovet av att anpassa metoderna för att identifiera och hantera betydande miljöparametrar för sådana produkter. Magor Imre Csibi: föredragande. - (EN) Herr talman! Kompromisser är aldrig enkla, och dagens debatt har visat att vi har olika åsikter, men det är också aldrig enkelt att hitta en bra medelväg mellan Europaparlamentets progressivitet och generaldirektoratens och rådets realism. Jag vill ändå uppriktigt tacka våra kolleger från generaldirektoraten för deras flexibilitet. Jag vill också tacka kommissionsledamot Günther Verheugen för hans stöd och hans vänliga ord, och skuggföredragandena som har hjälpt mig i denna lagstiftningsprocess. Jag anser att vi har lyckats hitta en bra medelväg i detta förslag och ett sätt att hantera detta paket som inte kommer att innebära en alltför stor belastning på den europeiska industrin utan också hjälpa oss att åstadkomma en mer energi- och resurseffektiv europeisk industri. Men jag vill också till viss del upprepa vad min kollega Holger Krahmer sa, och uttrycka mitt hopp om att genomförandet av detta förslag ska ske lika snabbt som vårt lagstiftningsarbete. Därför vill jag se ett snabbt genomförande, jag vill se snabba resultat och jag vill se resultat som först av allt tjänar EU-medborgarnas intressen, och därefter även industrins intressen. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Rovana Plumb : Den nuvarande finansiella krisen ökar bara EU:s ansvar att fullgöra sina åtaganden på energi- och miljöområdet. En rad åtgärder måste vidtas (t.ex. ekodesign) så att vårt sätt att konsumera och tillverka produkter inom EU blir mer hållbart, men utan att det medför ytterligare kostnader för företag och medborgare. Ekodesign rör det första stadiet i en produkts livscykel. Syftet med detta nya begrepp är att undanröja produkters och produktionsprocessers miljöpåverkan. Omkring 80 procent av en produkts miljöpåverkan och kostnader under sin livslängd kan beräknas under designfasen. Insamling och spridning av befintliga kunskaper som genereras genom tillverkarnas ekodesignarbete är en av de avgörande positiva effekterna av omarbetningen av direktivet om ekodesign. Att informera konsumenterna om energieffektivitet och resurser bör vara ett viktigt inslag i tillverkarnas beslut. Att förbättra energieffektiviteten är det snabbaste och billigaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser. För att kunna garantera ökad öppenhet för konsumenter, industri och relevanta myndigheter och underlätta en snabb insamling av uppgifter för konsumenter och små och medelstora företag måste det finnas en tillgänglig databas. Jag stöder den begäran som har överlämnats till kommissionen om inrättandet av en offentlig databas för ekodesign som är tillgänglig på nätet.

sv

8. Vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden inom luftfartssektorn (kodifierad version) (

sv

Genomförande av Goldstone-rekommendationerna om Israel/Palestina (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

sv

   – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0165/2006) av Angelika Niebler för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (15623/7/2005 – C6 0089/2006 – 2004/0084(COD)).    . – Herr talman, fru kommissionsledamot! I dag ska vi rösta om den gemensamma ståndpunkten om vad som kallas för ett omarbetat direktiv, som har blivit föremål för utdragna förhandlingar mellan rådet och parlamentet, och det är därför en viktig lagstiftningsprocess som närmar sig sitt slut. Innan jag börjar diskutera direktivet vill jag uttrycka mitt varma tack till skuggföredraganden för hennes vänliga och konstruktiva samarbete, och också tacka Luxemburgs, Förenade kungarikets och Österrikes ordförandeskap för att de har arbetat tillsammans med parlamentet för att överhuvudtaget få till en lösning. Jag vill också tacka kommissionen, vars tjänstemän som har arbetat med dessa frågor alltid har varit uppmuntrande och professionella, så tack allesammans! Vad handlar det här direktivet då om? Det handlar om EU:s bestämmelser om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet. Det finns sju direktiv som handlar om denna fråga, och fyrtio års juridiska utslag som är förknippade med dem. Med hjälp av detta omarbetade direktiv, som vi ska rösta om vid 12-tiden i dag, ägnar vi oss för en gångs skull åt bättre lagstiftning, eftersom vi har sammanfattat lagen samt komprimerat, förenklat och gjort den smidigare. Detta omarbetade direktiv innehåller för första gången standarddefinitioner på begrepp som diskriminering och sexuella trakasserier. Direktivet medför en standardisering och förbättring av det rättsliga skyddet för dem som drabbas av diskriminering i arbetslivet. Vi har också genom att samarbeta med rådet lyckats förbättra vissa punkter med syftet att åstadkomma likabehandling, till exempel genom att samarbeta med det ännu inte upprättade jämställdhetsinstitutet eller fortsätta med offentliga informationskampanjer i medlemsstaterna – och detta är allt när det gäller lagförslagen. Hur fungerar detta i vardagen? Trots euforin om förenklingen av lagstiftningen och detta nya direktiv, får vi inte glömma att det i praktiken fortfarande finns avsevärda brister när det gäller likabehandling av kvinnor och män, särskilt i arbetslivet. Det finns aktuella statistiska bevis från alla 25 medlemsstater på att det fortfarande finns ett stort behov av ytterligare åtgärder när det gäller jämställdhet, eftersom könsspecifika skillnader på arbetsmarknaden snarare har ökat än minskat. Till exempel skiljer sig lönerna åt. Det är ganska häpnadsväckande att löneskillnaderna trots många års rättspraxis och lagstiftning uppgår till över 15 procent i alla medlemsstater, vilket med andra ord betyder att kvinnor tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män för att utföra samma arbete. Detta är oacceptabelt. Det ser likadant ut när det gäller könssegregation. Vissa jobb, i synnerhet tyvärr de mindre välbetalda, utförs även i dag i en oproportionerligt stor grad av kvinnor, och det är fortfarande mycket fler kvinnor än män som jobbar deltid. Jag anser att situationen fortfarande är oacceptabel, och vi måste göra någonting åt den. Behöver vi nya regler och bestämmelser för att hantera detta? Jag anser inte det. Vi har nu denna lagstiftning tillsammans med rättspraxis i frågan. Det viktiga är inte att vi ska anta nya och striktare bestämmelser, utan att de bestämmelser vi redan har antagit måste tillämpas effektivt i praktiken, och det omarbetade direktivet kan ge ett betydande bidrag till detta. Som jag har sagt har vi införlivat den befintliga lagstiftningen och EG-domstolens rättspraxis i det omarbetade direktivet, och på så sätt har vi tagit ett praktiskt steg mot ökad tydlighet och öppenhet, och därmed mot ökad rättssäkerhet. Vi måste dock också överväga nya metoder. Till exempel måste vi göra en ännu mer noggrann undersökning av orsakerna till den uttalade segregationen på arbetsmarknaden, och vi måste också göra allmänheten mer medveten om den där den sker. Arbetsmarknadens parter måste också vidta ännu mer bestämda åtgärder för att motverka diskriminering – särskilt mot kvinnor – på arbetsmarknaden. Att garantera jämställdhet är också en utmaning för socialpolitiken i allmänhet, för detta angår mer än bara en grupp. Frågan blir ännu mer intressant om man betraktar den demografiska utvecklingen, eftersom vi tack och lov lever allt längre. Alla europeiska länder har låga födelsetal, och detta kommer garanterat att leda till att ännu fler kvinnor kommer att börja jobba under de kommande årtiondena. Särskilt mot denna bakgrund är det viktigt att vi garanterar jämställdhet och lika villkor på detta område, särskilt för kvinnor. Jag har en minut kvar, och den vill jag använda till att ta upp en annan fråga, nämligen föräldraledighet, som också har lett till en häftig diskussion bland oss. Detta omarbetade direktiv innehåller av systematiska skäl inga bestämmelser om föräldraledighet, men vi vill att detta hamnar överst på den politiska dagordningen, eftersom det är grundläggande för balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Här kan en impuls från EU-håll klargöra att det behöver göras ännu mer när det gäller balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Jag är glad över att vi i dag kan se fram emot att kommissionen har en del att säga om detta och att även Europeiska rådet vid vårtoppmötet prioriterade balansen mellan yrkesliv och familjeliv och antog den europeiska jämställdhetspakten. Vi är på rätt väg, men har ännu inte nått ända fram. Om vi med gemensamma krafter vidtar ytterligare åtgärder för att åstadkomma jämställdhet i arbetslivet kan vi förhoppningsvis snart nå vårt mål.    , . – Herr talman, fru Niebler, mina damer och herrar! Jag ska först säga några ord på tyska och sedan läsa en engelsk text, eftersom jag ersätter min kollega Vladimír Špidla. Som under lång tid politiskt aktiv kvinna, som alltid har arbetat, vill jag säga att jag naturligtvis alltid personligen har erfarit jämställdhetsfrågan, och verklig jämställdhet är något jag alltid har kämpat för, så jag vill säga till Angelika Niebler att jag är väldigt glad över att få göra detta i dag. Jag tänker nu fortsätta på engelska. Rent konkret handlar de viktigaste förbättringarna om att få till stånd en enhetlig terminologi och framför allt enhetliga definitioner i syfte att se till att lagstiftningen verkligen är entydig. Förbättringarna syftar även till att direkt tillämpa ett antal övergripande bestämmelser på de företags- och yrkesbaserade systemen för social trygghet, och om att införliva EG-domstolens fasta rättspraxis och därmed öka tydligheten och rättssäkerheten. Att på detta sätt modernisera direktivet kommer att bidra till att avsevärt förbättra det rättsliga ramverket för lika möjligheter. Mot bakgrund av det nuvarande komplicerade rättsläget och den omfattande lagstiftningen om likabehandling i yrkeslivet är syftet med förslaget, det vill säga att förenkla gemenskapslagstiftningen och göra den mer lättillgänglig för EU-medborgarna, mycket viktigt. Den text som lagts fram i dag är resultatet av interinstitutionella förhandlingar som har lett fram till en rimlig, mycket tillfredsställande och av de båda medlagstiftarna godtagbar kompromiss. Även kommissionen godkänner texten. Europaparlamentet har spelat en mycket aktiv roll och har lagt ned ett omfattande arbete på ärendet. Parlamentet har gjort betydande insatser för att förbättra och förtydliga texten i direktivet. Bland annat har en hänvisning till vikten av en könsuppdelad jämförande statistik lagts till. I en annan bestämmelse ställs krav på att organisationer som arbetar för att främja likabehandling ska utbyta information med vissa EU-organ, exempelvis det europeiska jämställdhetsinstitutet, vilket ni, fru föredragande, nämnde. Den övergripande kompromissen innefattar även två uttalanden av kommissionen och rådet, där såväl den stora betydelsen av att förena yrkesliv och privatliv som vikten av föräldraledighet framhålls. Att förena yrkesliv och familjeliv är en utmaning för samtliga kvinnor utan undantag i vårt samhälle. Kommissionen framhöll i sitt uttalande att den är angelägen om att främja föräldraledigheten som ett synnerligen viktigt instrument för att uppnå full jämställdhet mellan kvinnor och män i yrkeslivet. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att förbättra de villkor som krävs för att förena yrkesliv och privatliv och se till att direktivet om föräldraledighet genomförs på lämpligt sätt, och vi kommer framför allt att kontrollera att det är ändamålsenligt och effektivt. Avslutningsvis planerar kommissionen därför att ange möjligheten att förena yrkesliv och privatliv som ett av sina prioriterade områden och införliva det med den färdplan om jämställdhet mellan könen som antogs så sent som den 1 mars 2006. Det finns i detta sammanhang planer på att kartlägga samtliga faktorer som påverkar möjligheterna att förena yrkesliv och privatliv, däribland föräldraledighet, flexibla arbetsvillkor och möjligheten till stöd och omsorg, i syfte att komma fram till de lösningar som krävs. Detta kommer som vi vet att innebära att vi måste inleda en dialog med arbetsmarknadens parter. Jag är mycket glad över att institutionerna har haft ett så gott samarbete i detta ärende och lagt fram en godtagbar och modern text som förhoppningsvis kommer att bidra till större jämställdhet mellan könen i framtiden.    Herr talman! Först av allt vill jag lyckönska min kollega Angelika Niebler för det utomordentliga arbetet i både utskottet och i förhandlingarna med ordförandeskapet, kommissionen och parlamentets skuggföredraganden. Jag är verkligen stolt över detta i egenskap av gruppsamordnare i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag gläder mig också över att detta direktiv håller på att bli färdigt, eftersom det innehåller flera saker som nu borde göra att parlamentet gärna antar det. Låt mig lyfta fram tre saker. För det första ger det oss alla ett argument att använda som svar på alla som frågar vad EU gör åt Lissabonstrategin, efter all publicitet kring Lissabonmålens innehåll. För några månader sedan tyckte jag att det var svårt, för de flesta talade med mig om budgeten och frågade vilka resurser vi anslår för de mål som nämns i Lissabondokumenten. I dag kan jag dock svara genom att till exempel nämna detta direktiv; med andra ord kan jag säga att eftersom vi – enligt Lissabonstrategin – uppmanar kvinnor att i hög grad träda in på arbetsmarknaden, betraktar vi detta som en avgörande faktor för att kunna upprätthålla det välfärdssamhälle i Europa som vi alla vill skydda, samtidigt som vi är medvetna om att vi också måste ge kvinnor ytterligare försäkringar när vi en gång har bett dem om detta. Detta är den första anledningen till att jag är stolt och nöjd. För det andra fortsätter vi med detta direktiv på den inslagna vägen med sund förvaltning genom att minska antalet direktiv som handlar om denna fråga från sju till ett, och på detta sätt visar vi upp bättre lagstiftning. För det tredje: innehållet – naturligtvis den viktigaste aspekten – som redan har sammanfattats och presenterats av Angelika Niebler och kommissionen. Jag vill bara tillägga några saker: Under de senaste månaderna har problem som framför allt rör lön, tillgång och utbildning och även indirekt diskriminering, framhävts i alla länder i unionen, även i de länder som historiskt sett har ansetts ha kommit längst när det gäller kvinnopolitik. Jag anser att vi i detta direktiv tar upp de problem som har påpekats för oss: lika lön, likabehandling i yrkesbaserade sociala trygghetssystem samt likabehandling när det gäller tillgång till arbete, utbildning och karriärutveckling. Därför är jag nöjd, och än en gång vill jag uttrycka mitt tack för det arbete som utförts.    . – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill berömma det utmärkta arbete som utförts av vår föredragande, Angelika Niebler, som alltid har varit noga med att ta hänsyn till de olika synpunkterna från hennes kolleger i syfte att göra detta omarbetade direktiv så bra som möjligt. Därför hoppas jag att det resultat som uppnås inte kommer att passera spårlöst förbi och bara bli en avsiktsförklaring från medlemsstaterna, vilket ofta är fallet när det handlar om likabehandling av män och kvinnor. Behöver jag påminna er om att en bättre balans mellan yrkesliv och privatliv är en grundläggande förutsättning för att uppnå de mål som EU har satt upp för sig själv i Lissabonstrategin och när det gäller sysselsättning och tillväxt? Därför vill jag tacka kommissionen och rådet för att de gick med på att göra ett uttalande om föräldraledighet som Europaparlamentet bad om. Jag är också mycket glad över denna överenskommelse mellan våra institutioner, eftersom omarbetningen av dessa sju direktiv om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet kommer att göra det möjligt för oss att öka öppenheten och att klargöra vilka rättigheter medborgarna har, särskilt med avseende på direkt eller indirekt diskriminering, trakasserier och jämställdhet när det gäller lön och tjänstepensioner. I synnerhet när det gäller den senaste frågan vill jag ta mig friheten, fru kommissionsledamot, att uppmana kommissionen att kräva att Frankrike uppfyller de åtaganden landet gjorde när det ratificerade Romfördraget, vari all diskriminering på grundval av könstillhörighet, särskilt när det gäller pensionsrättigheter, för första gången fördömdes. Tidsfristen för att införliva rådets direktiv 96/97/EG av den 20 december 1996 om genomförandet av principen om likabehandling av män och kvinnor i företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet var den 1 juli 1997. Frankrike bryter fortfarande mot gemenskapsrätten eftersom direktivet ännu inte har införlivats. Vad väntar vi på? Jag är också nöjd med att de tidsfrister som har bestämts i detta omarbetade direktiv när det gäller införlivande och sanktioner för underlåtenhet att genomföra direktivet har förkortats jämfört med det ursprungliga förslaget. Statistikinsamlandet kommer också att ge oss ett intryck av den övergripande situationen och göra det möjligt för oss att bedöma förändringar och justeringar gjorda på EU-nivå. Det är vårt ansvar att upprätta en verklig europeisk politik om likabehandling av män och kvinnor, vilken måste vara effektiv och möjliggöra en snabb attitydförändring, eftersom detta är helt nödvändigt för att åstadkomma en verklig förändring av samhället.    . – Jämställdhet mellan könen i Europeiska unionen betraktas som ett demokratiskt värde, som frihet att förverkliga sig själv och som grunden för fullvärdiga relationer mellan människor. Genom att understryka förenligheten mellan yrkesliv och privatliv som en av de viktigaste aspekterna av EU:s jämställdhetspolitik främjar Europeiska kommissionen en enhetlig syn på män och kvinnor inom alla områden, till exempel sysselsättning, lön och den individuella rätten för varje förälder i hela Europeiska unionen till ordentlig föräldraledighet. Även om det finns olika modeller för att genomföra en jämställdhetsstrategi i Europeiska unionen (båda föräldrarna som familjeförsörjare, mannen som familjeförsörjare medan kvinnan arbetar deltid och är hemmafru på deltid, mannen som familjeförsörjare och kvinnan som hemmafru på heltid), är jämställdhet mellan könen en viktig fråga inom hela sysselsättningsområdet – professionell och vertikal könssegregation på arbetsmarknaden, vilket hänger samman med att kvinnor av kulturella skäl har tilldelats mest ansvar för hemarbetet. Samtidigt som jag håller med kommissionen, uppmanar jag medlemsstaterna att vara mer aktiva när det gäller att organisera informationskampanjer för allmänheten och arbetsgivarna om frågor som handlar om jämställdhet i arbetslivet. Arbetsgivarna måste regelbundet ge de anställda eller deras företrädare lämplig information om den enhetliga synen på män och kvinnor på arbetsplatsen. För att få bättre förståelse för orsakerna till olika attityder till män och kvinnor i arbetslivet är det nödvändigt att samla in och analysera jämförbar könsspecifik information och statistik. Genom att samarbeta med arbetsmarknadens parter måste vi förbättra kvinnornas ställning på arbetsplatsen och lösa problemet med könsrelaterade löneskillnader, vilket fortfarande är relevant, samt frågan om den tydliga könssegregationen på arbetsmarknaden. Vi måste ompröva bestämmelserna om flexibel arbetstid så att de gör det möjligt för män och kvinnor att samordna yrkeslivet och familjelivet på ett bättre sätt, och garantera lika möjligheter till arbete och yrkesutbildning, som är avgörande för att kunna få ett arbete.    . – Herr talman! Jag stöder överenskommelsen fullt ut och vill verkligen tacka föredraganden Niebler både för ett gott samarbete och en stor lyhördhet under arbetets gång. Trots framgången med detta direktiv, vill jag ändå höja ett varningens finger. Hur bra direktiv vi än kan få fram i EU-systemet, är det ändå de konkreta handlingarna som innebär förändringar. Vi har exempelvis haft likalönsdirektivet väldigt länge. Trots det tvingas vi fortfarande leva med könsdiskriminerande löner. Jag beklagar att vi inte nådde ännu längre när det gäller föräldraledigheten. Jag hade velat se en mycket starkare uppmaning till medlemsländerna att ta den frågan på allvar. Nu har vi fått in vissa skrivningar, vilket är bra, även om jag anser att de inte är tillräckliga och hade önskat att vi hade nått längre. Det innebär emellertid att vi måste fortsätta arbetet på alla plan för att kunna nå ända fram.    . – Herr talman! Principen om lika lön för lika arbete oavsett könstillhörighet borde vara en grundläggande princip i den civiliserade världen. Dock betraktar vi likabehandling av män och kvinnor som diskriminering och något som är orättvist för kvinnor, som i de allra flesta fall är mödrar och uppfostrar den yngre generationen. Av denna anledning bör de åtnjuta ett särskilt skydd, inte bara när det gäller anställningsvillkor, utan också när det gäller arbetsförhållanden. Även under det totalitära system som människorna i Polen levde skyddades kvinnor åtminstone på papperet av lagen, och i synnerhet hade de möjlighet att återvända till sina tidigare jobb efter att ha varit mammalediga, och även utvecklas yrkesmässigt. Därför kräver vi särskilda rättsliga lösningar som inte bara garanterar likabehandling av män och kvinnor, utan också skyddar kvinnor, särskilt dem i fertil ålder och dem som är mammalediga. I de nationella lagstiftningarna bör det finnas bestämmelser som gynnar kvinnor mer, till exempel att den tid de varit föräldralediga ska räknas som tjänstgöringstid och vara pensionsgrundande, och även införas något sorts ekonomiskt stöd för föräldraledighet, vilket skulle minska arbetslösheten.    – Herr talman! Jag välkomnar i högsta grad den vilja som våra institutioner har visat när det gäller att ta itu med ett problem som ständigt och allvarligt undergräver stabiliteten i vår sociala modell. Jämställdhet mellan män och kvinnor är faktiskt en grundläggande princip i gemenskapsrätten och ingår i artiklarna 2 och 3 i fördraget. Trots att Europeiska unionen ligger långt framme när det gäller att skydda medborgarnas och arbetstagarnas rättigheter hör könsdiskriminering, både direkt och indirekt, tyvärr till ordningen för dagen i många medlemsstater. Själva procedurerna för att få tillgång till arbetsmarknaden, villkoren och bestämmelserna för anställningar och tillgängligheten till tjänster till stöd för familjer och släktingar till dem som behöver barnomsorg, bara för att ge några exempel, utgör i praktiken ett allvarligt hinder för många kvinnors personliga valfrihet när det gäller att nå lika långt i sin yrkeskarriär som deras manliga kolleger. Uppmaningen till medlemsstaterna att genomföra ett avskräckande sanktionssystem för alla tänkbara fall av diskriminering är därför en nödvändig och angelägen åtgärd som måste antas snabbt av alla behöriga nationella myndigheter.    – Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är 2 000 år sedan det sades: ”Nu är ingen längre slav eller fri, man eller kvinna.” Att garantera likabehandling av män och kvinnor, i alla fall enligt lagen, är en kulturell nödvändighet; vi måste dock ännu i dag på 2000-talet insistera på att detta inte bara ska gälla när européernas sunda förnuft finner det självklart, utan också för att vi ska kunna uppdatera och förenkla den gemensamma EU-lagstiftningen, så att nya och kommande medlemsstater på ett enkelt sätt kan ta upp gemenskapens regelverk och målen med Lissabonstrategin kan uppnås. Vi måste också jämföra och analysera de negativa aspekterna av mäns och kvinnors yrkeskarriärer för att identifiera de ”möjligheter” som skapas av ojämlikhet. Som föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor kommer jag alltid att komma ihåg reaktionen från kommissionens företrädare när han insåg att vi förutom gemenskapsrättens allmänna uppfattning och EG-domstolens rättspraxis om lika lön, likabehandling av socialförsäkringssystem, likabehandling i yrkesutbildning, anställning och utveckling på arbetet samt bevisbördan när det gäller ojämlikhet, lade till likabehandling och lika möjligheter när det gäller föräldraledighet. För att Europaparlamentets önskan skulle uppfyllas och förenandet av yrkeslivet och familjelivet skulle uppmärksammas krävdes föredraganden från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor Angelika Nieblers exemplariska metod eller envishet. Hon förbättrade kommissionens text genom att kombinera de andra utskottens åsikter och genom att uppnå en kompromiss i inofficiella trepartsförhandlingar. Naturligtvis står det inte ”familjelivet”; det står att privatlivet måste förenas med yrkeslivet, som om vi menade att män och kvinnor skulle utesluta möjligheten att bilda och försörja en familj från deras privatliv. Naturligtvis skänker kompromissändringsförslaget om att se över föräldraledigheten inom ramen för de nya möjligheter som ges av färdplanen för kvinnors rättigheter en hel del hopp tillsammans med en ny överenskommelse om jämställdhet, och jag är övertygad om att Angelika Nieblers barn och alla våra barn kommer att leva i ett jämlikt samhälle.    – Jag vill börja med att lyckönska Angelika Niebler, till hennes betänkande, och Bernadette Vergnaud, skuggföredragande för min grupp. Jag välkomnar detta initiativ från kommissionen som syftar till att modernisera gemenskapsrätten inom området likabehandling av män och kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnor lider fortfarande av diskriminering i arbetslivet, vilket tar sig en mängd olika uttryck, som ojämlika löner och svårigheter att få tillgång till arbetsmarknaden, och särskilt till välbetalda och prestigefyllda arbeten. Ändå handlar Lissabonstrategin bland annat om större kvinnlig delaktighet på arbetsmarknaden och fler och bättre arbetstillfällen för kvinnor. För det tredje vill jag upprepa de förslag jag lade fram i mina betänkanden om Lissabonstrategin från ett genusperspektiv och om demografiska förändringar. Medlemsstaterna måste så snart som möjligt vidta åtgärder för att göra det möjligt för kvinnor att kunna förena yrkesliv och privatliv på ett bättre sätt. Omarbetningen av direktivet om föräldraledighet bör bidra till att bekämpa de ekonomiska, sociala och kulturella fördomar som förknippas med pappaledighet. Medlemsstaterna bör införa betald föräldraledighet när ett barn föds eller adopteras och bör naturligtvis följa bästa praxis när det gäller mammaledighetens längd, som varierar mellan 14 och 28 veckor, den obligatoriska tidsperioden och det belopp som betalas ut under ledigheten. Sådana åtgärder kommer tveklöst att hjälpa till att stoppa diskrimineringen av kvinnor och hjälpa kvinnor att skaffa de barn de vill ha.    – Herr talman! Jag vill tacka Angelika Niebler för hennes mycket förtjänstfulla arbete. I det omarbetade direktivet, som syftar till att förenkla och modernisera frågan, ingår de relevanta aspekterna på området. Standardisering och definitioner är förvisso viktiga, men vad vi nu framför allt behöver är sanktioner. Att förena yrkesliv och familjeliv är en av de mest angelägna frågorna i såväl dagens som morgondagens Europa. Det finns i EU i dag inget land där födelsetalen är tillräckligt höga för att människosläktets fortlevnad ska anses säkrad. Kvinnor vill yrkesarbeta. Om de tvingas välja mellan yrkesarbete och familj väljer allt fler kvinnor att arbeta. En av de mest uppenbara utslagen av diskriminering utgörs av löneklyftan mellan könen. Vi har i mer än 30 år haft ett direktiv om detta, men hur mycket har förändrats på denna tid? Inget alls. På detta område har ingen som helst förbättring skett. Kommer det omarbetade direktivet att innebära någon förändring? Det återstår att se. Att ange möjligheten att förena yrkesliv och familjeliv som ett prioriterat område, som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nämnde, är nog bra, men vad vi till varje pris behöver är sanktioner. Hela Europas framtid står nämligen på spel.    – Herr talman! Principen om jämställdhet och likabehandling för män och kvinnor när det gäller tillgång till arbete och arbetsrelaterad verksamhet måste införas på en mängd olika områden. Detta finns med i det direktiv vi ska rösta om i dag, vilket omfattar ett antal olika befintliga gemenskapsbestämmelser, bland annat EG-domstolens rättspraxis. Alla medlemsstater måste nu visa den politiska vilja som behövs för att genomföra de lagstiftningsförslag vi har framför oss för att bekämpa den diskriminering som fortfarande pågår när det gäller löner, tillgång till arbete, yrkesutbildning, befordran, de trakasserier och sexuella trakasserier som ofta ingår i sådan diskriminering, samt all sorts ogynnsam behandling av kvinnor i samband med graviditet eller moderskap. Jag välkomnar också det viktiga erkännandet att likabehandling i arbetslivet inte bör begränsas till lagstiftande åtgärder och ett effektivt rättsligt skydd. Kunskapshöjande kampanjer bör dras i gång, och infrastruktur och utrustning tillhandahållas för att stödja barn, mödrar och fäder.    – Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är ett bevisat faktum att män och kvinnor inte behandlas på samma sätt i arbetslivet. Europaparlamentet har oroats av detta under många år och publicerar regelbundet betänkanden med fromma förhoppningar om välsignade resolutioner om jämlikhet: oerhört invecklade system och tomt prat, som ni alla förstår. Men borde inte vår institution allvarligt talat koncentrera sig mer på att förena allmänheten med den politiska eliten? Ett år efter de överväldigande nej-rösterna från den franska och den nederländska befolkningen måste det sägas att ingen vill vara en del av detta Europa som styrs av kommissionsledamöterna, av detta globaliserade Europa, och att klyftan mellan det eurokraterna vill och det Europas nationer vill bara växer och växer. I stället för att envist försöka pussla ihop någonting för att försöka kringgå förkastandet av den europeiska konstitutionen, borde inte EU-centralmaktens planer och parlamentets planer inspireras av att man lyssnar till och respekterar folket?    – Herr talman! Direktivet om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet är ett mycket viktigt och efterlängtat dokument för Europeiska unionens medborgare. Det nya direktivet stramar upp tidigare EU-förordningar genom att sammanföra bestämmelser från ett antal andra direktiv om genomförande av principerna om lika lön och likabehandling för män och kvinnor när det gäller tillgång till arbete, yrkesutbildning och befordran, samt arbetsförhållanden. För att principen om jämställdhet ska bli riktigt effektiv krävs det flexibla bestämmelser om arbetstid som kan göra det möjligt för både kvinnor och män att kombinera familjeliv och yrkesliv. Medlemsstaterna måste avsätta medel till barnomsorg, och även särskilda bestämmelser om föräldraledighet som skulle gälla båda föräldrar, eftersom detta skulle garantera lika tillgång till arbete, yrkesutbildning och befordran. Dessutom krävs ett nära samarbete med arbetsmarknadens parter för att effektivt motverka problemet med de ihållande och orättvisa löneskillnaderna mellan män och kvinnor och den konstaterade könssegregationen på arbetsmarknaden. Även jag lyckönskar Angelika Niebler till hennes utmärkta betänkande.    – Herr talman! I Amsterdamfördraget står det att ett av Europeiska gemenskapens uppdrag är att främja lika rättigheter för män och kvinnor genom att tillämpa gemensam politik och finansiering enligt artiklarna 3 och 4. I fördraget fästs betydande vikt vid jämställdhet mellan könen: enligt fördraget är det lika viktigt att sprida denna princip som att utveckla en konkurrenskraftig ekonomi. Vi har nu möjlighet att röra oss framåt och reglera en stor del av den befintliga lagstiftningen, till exempel direktivet om lika lön, direktivet om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet och direktivet om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Det har också äntligen blivit möjligt att nå en kompromiss om en bestämmelse som gör det möjligt för både män och kvinnor att mer effektivt göra sin plikt som föräldrar. Därför stöder jag ett antagande av denna kompromisslösning, särskilt eftersom det är barnens dag i Polen i dag, och detta är den gåva som våra barn förtjänar mest.    , . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill innerligt tacka er – och särskilt Angelika Niebler – för denna debatt, och också säga hur mycket jag uppskattar att så många män, det vill säga manliga ledamöter i parlamentet, har deltagit. Debatten har betonat att det i praktiken fortfarande finns mycket att göra på vägen mot full jämställdhet. Här finns arbete för oss alla och det måste göras tillsammans, eftersom jämställdhet mellan kvinnor och män inte bara är en grundläggande rättighet utan också något som gör våra företag och vår ekonomi mer konkurrenskraftig. Dagens samhälle är beroende av alla arbetares förmågor och måste därför försöka få kvinnor integrerade på arbetsmarknaden och behålla dem där på lång sikt. Som alla här har påpekat spelar överensstämmelsen mellan yrkesliv och familjeliv en mycket stor roll i denna sak och måste värderas högt. Vi måste dock – särskilt om man ser på samhället i sin helhet, och förändringarna i befolkningarna mest av allt – komma ihåg att vi som samhälle håller på att åldras och i framtiden måste försöka att inte bara föda fler barn, utan också samtidigt göra det möjligt för människor att kombinera yrkesliv och familjeliv. Därför anser jag att detta omarbetade direktiv är ett mycket viktigt steg, eftersom det förenklar och moderniserar en betydande del av den befintliga lagstiftningen om likabehandling av kvinnor och män. Med hjälp av detta direktiv kan vi verkligen göra det möjligt för allmänheten att få bättre – och förhoppningsvis enklare – tillgång till ett viktigt rättsligt område.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.    – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A6-0148/2006) av Lívia Járóka för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om situationen för de romska kvinnorna i Europeiska unionen (2005/2164(INI)).    . – Herr talman! Det här är andra gången under ett plenarsammanträde i Europaparlamentet som vi för en debatt särskilt inriktad på romernas situation. Vid det första tillfället, för ett år sedan, röstade parlamentet med stor majoritet för överenskommelsen mellan fem partier som gällde romernas situation, vilket var det första parlamentsdokumentet som uteslutande inriktade sig på det romska folkets problem. Vid detta tillfälle formulerade vi även vissa förslag. Detta gjordes utifrån en omfattande rapport om romernas situation i Europa som kommissionen hade utarbetat mycket tidigare. Deras situation har inte förändrats något nämnvärt, utan har efter offentliggörandet av dessa viktiga dokument i stället försämrats i många fall, precis som under de senaste decennierna. Myndigheternas insatser på detta område har i huvudsak resulterat i beundransvärda åtgärdsplaner, men man har varken genomfört några verkliga strukturella förändringar eller kunnat få fram de medel som krävs för reformer. De innebär inte heller att straff för lagöverträdelser införs i tillräcklig utsträckning, eller att de så kallade romerprojekten övervakas på rätt sätt. Europeiska unionen tar sig inte heller an någon av dessa uppgifter. Under de senaste sjutton åren har EU lagt ut 750 miljoner euro på romerna. Mer än en tredjedel av dessa medel har tagits från öronmärkta resurser, specifika för romerprogram. Mer än hälften av de romska barnen kan fortfarande bara gå i segregerade zigenarklasser. I Ungern, vilket troligtvis är den enda EU-medlemsstat som förespråkar en progressiv utbildningspolitik för romerna, har antalet segregerade barn trots desegregeringsinsatser fortsatt att växa under de senaste åren. Mer än två tredjedelar av den aktiva romska befolkningen är långtidsarbetslösa. Vi har fortfarande isolerade zigenarbosättningar, getton, hopplöshet, bidragsberoende och en ökande antiromsk attityd, vilket leder till social utslagning för kommande generationer. En viktig utveckling under de senaste åren kan emellertid vara att det romska civilsamhället har blivit starkare, och det gläder mig att kommissionen anser att det är viktigt att stödja det. Det har tagit oss – följandes i de civila organisationernas fotspår, som har arbetat med detta i två decennier – nästan två års hårt arbete för att se till att allt fler frågor som påverkar romerna har uppmärksammats av Europaparlamentet under arbetets gång. Det betänkande om romska kvinnor som jag lagt fram och som vi diskuterar i dag kunde inte ha blivit ett starkt professionellt dokument utan bidrag från civila organisationer som Open Society Institute, European Roma Rights Centre och andra organisationer och specialister som vi samarbetar med i vårt dagliga arbete. Det är viktigt att de organisationer som arbetar med romer ökar i antal för varje år, och att de blir den drivande kraften för skyddet av romernas rättigheter i hela Europa. Erfarenheten har dock visat att det inte på något sätt räcker för att göra betydande förändringar i romernas liv. En förskolelärare berättade för ett par veckor sedan att skälet till att de romska barnen inte får gå i förskolan är att de är för smutsiga. Den romska bosättningens gator, som föräldrarna går med sina barn på till förskolan, har aldrig grusats och asfaltsbeläggning ingår inte i planeringen på medellång sikt. Översvämningar har sköljt bort bosättningen vid tre tillfällen, vilket har gjort att flera hundra kilo avfall har samlats mellan husen, och det beror på att även den här bosättningen, liksom tusentals andra zigenarbosättningar, ligger för långt bort från stadens avfallsanläggningar. Dagen före mitt besök blev en äldre romsk kvinna hjärndöd för att det tog tjugo minuter att skjuta på ambulansen ut ur bosättningen. I samma bosättning kollapsade i januari en lerhydda över en familj med sex barn, som sedan dess har varit tvungna att bo hos grannfamiljen. Där bor nu tolv personer i ett och samma rum. Jag ser ofta liknande situationer även i gamla medlemsstater, inte enbart i Östeuropa. Myndigheterna har alltid samma svar: de lokala myndigheterna eller de romska ledarna kan inte hjälpa till. Detta är den verklighet som en romsk kvinna står inför dagligen i ett Europa med tjugofem medlemsstater. Rasdiskriminering förvärrar den redan missgynnade situationen och den ökande öppna och underförstått antiromska attityden över hela Europa gör vår vardag svårare. Romerna står inför stora svårigheter på sysselsättningsområdet, där antalet arbetslösa i vissa europeiska regioner med stor romersk befolkning uppgår till 100 procent. I stället för att stå inför problemet med att förena yrkesliv och familjeliv, måste den genomsnittliga arbetslösa romska kvinnan dagligen kämpa för att få mat på bordet och förlita sig på bidrag och lånehajarnas barmhärtighet. Det är sant att arbetslöshet många gånger beror på låg, segregerad utbildningsnivå, men mycket ofta beror det också på faktumet att romska personer som går på anställningsintervjuer automatiskt blir avvisade på grund av sin hudfärg. Det är särskilt viktigt att betona detta, eftersom vi håller på att göra Europa ännu mer konkurrenskraftigt i en tid då kontinentens befolkning åldras snabbt. Det verkar därför logiskt att ta hänsyn till den yngsta och största etniska minoriteten i Europa, särskilt med tanke på de rapporter som visar att andelen aktiva romer år 2050 kommer att vara större än aktiva icke-romer i vissa medlemsstater. Det var inte meningen att de otaliga dokument, studier och publikationer som beskriver romernas situation, inklusive mitt eget betänkande, skulle hamna på hyllan eller i arkivskåpet, och de är heller inte avsedda att användas som propaganda i frågan. I de här dokumenten, men också i den offentliga utfrågningen och expertutlåtandet i samband med mitt betänkande, presenteras en chockerande bild. Politikerna har ett enormt ansvar, och en logisk fråga kommer upp: hur ska ett förenat Europa hantera de utmaningar som uppkommer i samband med integreringen och globaliseringen av de immigranter som kommer till Europa, om det sopar romerna – som har bott i Europa sedan 1500-talet – och deras problem under mattan?    . – Herr talman! Jag vill tacka Lívia Járóka för hennes arbete med att utarbeta detta betänkande som jag anser vara utomordentligt betydelsefullt. Vi delar hennes önskan att främja integrationen av etniska minoriteter som romerna, särskilt de romska kvinnorna, och att därvid beakta könsaspekten. Jämställdheten och kampen mot diskriminering är ju två grundläggande värden inom EU. Dessa värden genomsyrar följaktligen den politik vi för, och vi vidtar åtgärder av olika slag. Tidigare i år inrättade vi exempelvis en rådgivande expertgrupp på hög nivå för frågor rörande integrationen i samhället av etniska minoriteter och deras deltagande fullt ut på arbetsmarknaden. Vi uppdrog åt gruppen att senast i slutet av 2007 lämna in rekommendationer till oss om bästa praxis, vilket ni också nämnde. För det andra och när det gäller lagstiftningsåtgärder omfattas romska kvinnor av gemenskapens lagstiftning, där alla former av direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön eller etniskt ursprung förbjuds. Rättsskyddet innefattar tillgång till anställning, utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster. Det finns också ett program för att öka kunskapen, liksom olika kampanjer. EU tillhandahåller genom strukturfonderna och olika gemenskapsprogram ekonomiskt stöd till speciella projekt. Närmare 300 miljoner euro har de senaste fem åren avsatts till projekt som syftar till att bistå den romska befolkningen. Vi kommer också att inrätta ett särskilt år, och 2007 kommer alltså att bli det europeiska året för lika möjligheter. Detta kommer enligt min mening att vara ett utmärkt tillfälle att öka kunskapen om den flerfaldiga diskrimineringen, särskilt de romska kvinnornas situation. Romerna själva spelar en mycket viktig roll när det gäller att uppmuntra kvinnorna att delta fullt ut i såväl det sociala som det ekonomiska och politiska livet. Vi är i högsta grad medvetna om att det problem med flerfaldig diskriminering som ni tar upp i ert betänkande är omfattande. Kommissionen tänker i år inleda en undersökning som syftar till att fördjupa analysen och också att stärka vår politik i denna fråga. Vad har vi gjort när det gäller analys och datainsamling? Inrättandet av ett europeiskt jämställdhetsinstitut kommer enligt min uppfattning tveklöst att bidra till att det görs framsteg på området. Genom insamling och analys av tillförlitliga jämförbara data på gemenskapsnivå kommer detta förhoppningsvis att förbättras. Institutets arbetsprogram kommer att utgå från kommissionens prioriterade områden, men det ankommer på styrelsen att även besluta om hur frågorna om de romska kvinnornas situation bäst ska integreras.    .Det är väldigt svårt att skriva ett balanserat, oberoende betänkande i frågan om romer och romska kvinnor. Författaren till detta betänkande har lyckats med det, och jag vill innerligt lyckönska henne. I betänkandet nämns hur man ska lösa ett stort problem, nämligen de romska kvinnornas situation. Vi bör komma ihåg att det totala antalet romer i EU beräknas ligga på mellan sju och nio miljoner, och enligt beräkningar gjorda av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) kommer siffran att stiga med mellan 2 och 3,2 miljoner efter Rumäniens och Bulgariens anslutning. Den här siffran motsvarar befolkningsmängden i ett medelstort EU-land. Den diskriminering som romerna uppenbarligen utsätts för är en mycket komplex, social och kulturell företeelse, där orsak och verkan är svåra att fastställa, om de överhuvudtaget kan särskiljas. Det verkar som om det här problemet, vilket man i Europa anser blir alltmer komplicerat, bara kan lösas genom utbildning, anställbarhet och sysselsättning samt genom en förändring i levnadsvillkoren. Eftersom ett enskilt land inte kan hitta en tillfredsställande lösning, mot bakgrund av den fria rörligheten för personer inom EU, anser jag att Europeiska kommissionen bör tillhandahålla ett målinriktat och ändamålsenligt finansiellt stöd och ett mer effektivt program för att lösa romernas situation och då i synnerhet de romska kvinnornas, vilket bör inkludera den öppna samordningsmetoden för spridning av bästa praxis. Å andra sidan är det också sant som Benita Ferrero-Waldner säger. EU har ingen antidiskrimineringslagstiftning, men enligt min uppfattning bör Europeiska kommissionen kräva mycket närmare övervakning av de här direktiven, som i fallet med romerna där man tydligt bryter mot direktivet, antingen i form av direkt eller indirekt diskriminering.    . – Herr talman! Jag tycker det är mycket positivt att man har utarbetat ett betänkande om romernas situation i Europeiska unionen. Det samarbete som fanns när dokumentets slutversion gjordes har varit exemplariskt. Resolutionen om romernas missgynnade situation förtjänar stöd av flera skäl och det måste gå utöver partiintressena. Det första skälet är eftersom jag företräder en medlemsstat med en särskilt stor befolkning romer, och för att jag personligen är mån om att hitta lösningar. För det andra är romerna utsatta för växande diskriminering på nästan alla livets områden, såsom ras, etnisk tillhörighet och kön, vilket ofta ytterligare förvärras av social utslagning och hotet om fattigdom. Det tredje skälet är för att de romska kvinnornas situation är särskilt svår och nästintill hopplös. Även om betänkandet berör alla Europas tjugofem medlemsstater är det värt att särskilt ta upp situationen för de romska kvinnor som bor i de nya medlemsstaterna. Vi får inte skämmas över att erkänna att problemet är mycket värre i medlemsstaterna i Central- och Östeuropa, där andelen romer är mycket högre än EU-genomsnittet. Frågan om romerna är mycket mer än bara en social fråga, och den kräver en rad omfattande politiska instrument. Det huvudsakliga målet är att bekämpa social utslagning och marginalisering samt att se till att romerna får genuina lika möjligheter och blir socialt integrerade. Romerna måste också bli vinnare, inte förlorare, i den europeiska integreringsprocessen och dra nytta av fördelarna med integrering. De romska kvinnors situation måste ständigt finnas på dagordningen om vi vill uppnå en betydande förändring. För att vi ska få en objektiv bild av romernas situation måste medlemsstaterna samla in och offentliggöra tillförlitlig och omfattande statistik om romerna och se till att uppgifter samlas in kontinuerligt. Det betänkande som har utarbetats av min kollega Lívia Járóka är resultatet av ett väl genomtänkt och plikttroget arbete. Jag föreslår att vi antar betänkandet.    . – Herr talman! Precis som mina kolleger har sagt, gläder det mig att Europaparlamentet nu för andra gången tar upp romernas situation. Det betänkande som lades fram för mer än ett år sedan, liksom beslutet, tog upp kvinnornas situation, sysselsättning, utbildning och hälsa. Det är emellertid viktigt att ta upp frågan som ett separat ämne, vilket man har gjort i detta betänkande, i form av ett betänkande eller ett separat beslut, eller till och med genom att utarbeta nya direktiv. Det är viktigt att vi försöker behandla de frågor som mina kolleger tog upp här tidigare på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Som vi hörde förut har de 750 miljoner euro som EU har lagt ut på romernas situation eller på att försöka lösa deras problem inte lett till några förbättringar av deras situation, utan i stället förvärrat den. Arbetslösheten har stigit i alla stater, och i synnerhet har antalet diskrimineringsfall ökat både i EU:s medlemsstater och i kandidatländerna. Det gläder mig att författaren till betänkandet har lyckats presentera ärendet på ett mångsidigt sätt, och alla medlemmar i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, inklusive jag själv, stöder betänkandet helt och hållet. Medlemsstaternas regeringar försöker dock ofta att ta itu med de romska kvinnornas problem på ett patriarkaliskt sätt. De frågar vare sig efter de romska kvinnornas åsikter eller efter andra kvinnors åsikter i kampen mot diskriminering av kvinnor, och inte heller om instrumenten och metoderna för att starta och genomföra kampen mot diskriminering. Jag skulle uppskatta om vi kunde ta upp dessa frågor, men också om vi inte blandar in romska traditioner i kampen mot diskriminering. Det skulle vara mycket riskfyllt för EU:s medlemsstater och andra lagstiftare att ingripa i sådana fall och att inkräkta i privata familjeangelägenheter.    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder det här betänkandet. Situationen för EU:s romska befolkning är inte bra. Romska kvinnor missgynnas på alla nivåer. Detta leder till en ond cirkel och de som bedriver och genomför politik för att bryta den cirkeln gör alldeles för lite. Föräldrar tvingar ofta döttrar att sluta skolan för att hjälpa till i hushållet och se efter sina syskon, och detta leder till bristande utbildning, dåliga arbetsförhållanden – om de överhuvudtaget lyckas ta sig in på arbetsmarknaden – och till låg betalning. Deras levnadsvillkor och familjeförhållanden är ofta eländiga och den hälsovård de har tillgång till är otillräcklig. Till detta måste läggas det intoleranta och omänskliga brott som kvinnor utan sin vetskap tvingas till i form av sterilisering, vilket var en del av födelsekontrollprogrammet i öststaterna under kommunisttiden, och det är särskilt upprörande att detta fortfarande pågick för några år sedan. Vi måste göra vårt yttersta för att åtminstone ge dessa skadade kvinnor allt slags psykologisk och materiell hjälp. Vi måste snarast se till att målinriktad undervisning och information leder till att sådana omänskliga saker inte kan hända i EU igen. Vi röstade förra året för att grisfarmen på den mark där en gång det romska koncentrationslägret låg i Lety i Tjeckien skulle avlägsnas och det är beklagligt att detta ännu inte skett.    . – Mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppskattning för Lívia Járókas utmärkta betänkande. Ju mer Europeiska unionen utvidgas desto mer komplicerade kommer vissa problem att bli. En av de mest utmanande uppgifterna är det som jag skulle beskriva som den förändrade förbindelsen mellan å ena sidan majoriteten och å andra sidan romerna och det kinesiska samhället. Få europeiska minoriteter ställs inför sådana fördomar och brist på förståelse som romerna och få nationella minoriteter orsakar så många problem när det gäller integration i majoritetssamhället. Jag är fullt övertygad om att de hinder som drabbar romerna, särskilt romska kvinnor och barn, beror på en långvarig konflikt mellan två olika civilisationsprinciper. Under århundraden har en misstro växt fram mellan de två principernas anhängare och i stället för att samarbeta har människor skaffat sig vanan att leva sida vid sida och inte tillsammans. Det är inte någon bra lösning. Resultatet av denna bristande förståelse är den förvridna bild av det romska livet som visas i medierna, uteslutning från utbildning och sysselsättning och de många problemen för den romska befolkningen. Å andra sidan bör det påpekas att tack vare de dussintals institutionernas, romska och icke-romska frivilligorganisationers och ett ökande antal människors insatser varje dag har situationen i många europeiska länder förbättrats något. Samhället mognar successivt till en punkt där människor inser behovet av samexistens och av att undanröja kulturella, religiösa och andra fördomar. Jag har upplevt detta i Tjeckien också och det gör mig optimistisk inför framtiden.    – Herr talman! En forskare berättade för mig att om alla zigenare samlades ihop i en enda stat skulle den ha ungefär lika stor befolkning som Tyskland; de skulle med andra ord ha över 90 parlamentsledamöter. I dag är de emellertid inte representerade. Detta är också en särskild sorts rasism om man så vill. Vi gör dem orättvisa, både socialt och historiskt. Hitler utrotade miljontals zigenare och de fick ingen upprättelse i historien, såsom judarna fick med erkännandet av förintelsen. Vi har dem också i historiens marginaler. Vi behöver undersöka frågan mycket noga och med stor känslighet. Solen skiner på alla. Luften finns för alla. Vatten är till för alla. Vi måste ge dem utrymme, ett utrymme inom utbildningen, särskilt för kvinnor, för om kvinnorna utbildas kommer de att utbilda sina barn. Vi måste ge dem utrymme i samhället. Vi kommer alla att vinna på att zigenarna blandas med oss på jämställd fot och inte under det slag av rasistiska tendenser som, dessvärre, förekommer till viss del i vissa stater och i högre grad i andra.    – Herr talman! Romernas situation varierar mellan olika EU-länder. I hela Europa är romerna emellertid en mycket fattig folkgrupp och lider av fattigdomens alla konsekvenser. Kulturellt är de en mycket sammansvetsad grupp med egna lagar som är diskriminerande för kvinnor. De förändringar som har skett i länderna i det tidigare socialistblocket har lett till arbetslöshet, som särskilt påverkar romska kvinnor. Svält, sjukdom och brist på arbete och bostäder har tvingat detta samhälle till extrem fattigdom, vilket jag upplevt i Ukraina, i Rumänien och i EU-länder där den romska folkgruppen utgör en stor, etnisk grupp. En hoppfull plats var barnhemmet i Liptovský Ján, där en grupp romska barn fick kläder och kunde le och leka i stället för att tigga. Jag vill gärna lägga till ”och barns” till titeln på parlamentets resolution om romska kvinnors situation, eftersom barnen är försvarslösa i denna tragedi. Resolutionen och dess förslag är sunda, och jag vill tacka föredraganden för hennes arbete med den.    – Herr talman! Vissa etniska grupper, såsom romerna, har sina egna regler för giftermål och fortplantning. Fjortonåriga flickor behandlas som reproduktionsmaskiner och har inget att säga till om i frågan. I stället för att njuta av intima förbindelser är de passiva varelser som ofta plågas av psykologiska trauman. De är själva, liksom deras män och fäder, ofta omedvetna om dessa psykologiska konsekvenser. Som psykolog kan jag säga att våra studier visar att ett alltför tidigt sexliv, och särskilt sterilisering som ett resultat av exempelvis en tidig graviditet, får långsiktiga konsekvenser för den mentala hälsan, vilket kan vara mindre synligt, men som är högst menligt för välbefinnandet. Nationell lagstiftning har en åldersgräns för officiellt giftermål men detta ignoreras ofta av minoritetsgrupper såsom mormoner i Förenta staterna eller bland romerna. Det finns ett stort behov av att göra alla parter mer medvetna om problemet, bland annat regeringar, institutioner, föräldrar och flickorna själva, och om konsekvenserna av denna företeelse som fördärvar deras liv i stället för att medföra lycka.    – Herr talman! Jag vill tacka Lívia Járóka för kvaliteten på hennes betänkande och för att hon beaktade de framlagda ändringsförslagen så seriöst. Jag är också mycket glad över resultatet av omröstningen i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. I mina ändringsförslag betonade jag vissa punkter som jag tycker är grundläggande när det handlar om särskilt de romska kvinnornas ställning: de romska barnens behov av att lära sig läsa och skriva, och även betydelsen av social integration när de gäller bostäder och behovet av att tillhandahålla boplatser för resande romer. Tillträde till utbildning förefaller fortfarande vara ett problem för Lívia Járóka, men en majoritet av mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män valde att stödja mina förslag, och det är jag tacksam för. Jag hoppas att detsamma kommer att gälla i kammaren och att detta utmärkta betänkande får ett brett stöd, eftersom initiativ som detta kommer att bidra till att ge mer information till medborgarna i EU och förbättra romernas vardag och integration.    – Herr talman! Vi har redan hört att många medlemsstater fortfarande systematiskt diskriminerar romer och att detta drabbar romska kvinnor mer än romska män. Reproduktiva rättigheter är en central fråga. Som framgår av Lívia Járókas betänkande rapporterades nyligen fall av sterilisering i två medlemsstater. Detta går över gränsen för det godtagbara i dagens EU. Den enda anledningen till att detta inte har fördömts mer allmänt är just att det berör romska kvinnor. Även på detta område behöver vi sanktioner. Jag vill också betona att det måste samlas in data på grundval av kön och etnisk tillhörighet. Endast på detta sätt kommer vi att kunna lägga fram ovedersägliga bevis på hur omfattande problemet med diskriminering och marginalisering egentligen är. Avslutningsvis har Lívia Járóka visat för oss alla hur viktiga de romska kvinnornas insatser kan vara.    – Herr talman! Lívia Járókas betänkande är en historisk handling av flera skäl. Detta är första gången som Europaparlamentet diskuterar en omfattande analys av situationen för romska kvinnor, och är engagerat i vilka steg som ska tas. Det finns en risk för att vi är mindre öppenhjärtiga och bestämda när det gäller att agera mot diskriminering än vi var tidigare. När det gäller romerna har det blivit särskilt brådskande att inta en bestämd ståndpunkt för de mänskliga rättigheterna efter anslutningen av de tio nya länderna, och 2007 kommer att göra detta utmärkta betänkande ännu mer relevant. Det är Europeiska unionens egen identitet som kommer att avgöra huruvida vi kommer att kunna röra oss framåt i den riktning som stakas ut i betänkandet. Vill vi stödja utbildning och social integration av romska barn med gemenskapsinstrument? Mobiliserar vi ekonomiska, rättsliga och politiska instrument för att göra det möjligt för romska kvinnor att hitta sin plats i ett samhälle där de marginaliserats? I betänkandet tar man oss framåt i den riktningen med viktiga och tydliga uppgifter. Låt oss inte glömma dessa när vi diskuterar stödpolitik och strukturfonder. Och låt oss inte glömma att utan en inställning som innebär att man accepterar, anpassar och respekterar andra kulturer, kan även stöd med de bästa avsikter som erbjuds av majoritetssamhället få skadliga effekter.    – Herr talman! Jag vill tacka min kollega Lívia Járóka för hennes utmärkta initiativbetänkande. Jag vill betona några saker. För det första är romska kvinnor när det gäller utbildning i själva verket föremål för dubbel diskriminering: för det första eftersom de tillhör den romska minoriteten och för det andra eftersom de tillhör det svagare könet. Klyftan i utbildningsnivå mellan pojkar och flickor är oacceptabelt stor, och många flickor får inte ens grundläggande skolutbildning. Därmed hamnar de i en permanent ofördelaktig situation, både inom och utanför sin egen grupp. För det andra är romska kvinnor när det gäller tillgång till sjukvård också i en oacceptabelt svag situation, särskilt i frågor om reproduktiv och sexuell hälsa. Man måste ta krafttag för att tillhandahålla grundläggande utbildning om reproduktion och för att förhindra tvångssteriliseringar. För närvarande förvägras många romska kvinnor i själva verket rätten till sin egen kropp och sin egen hälsa – en oinskränkt rätt för varje individ. De många nödvändiga åtgärder som man pekar på i betänkandet är grundläggande för att lyfta många romska kvinnor ur den negativa spiral som de föds in i och förhindras lämna. De flesta av dessa åtgärder kan genomföras som en del av programmen för integrering av jämställdhetsperspektivet och skulle alltså inte innebära ny betungande lagstiftning för medlemsstaterna. Rassegregering och fördomsfulla attityder bär skulden till detta, men ansvaret måste också läggas hos de romska grupperna själva. Jag ser fram emot att fortsätta dialogen med Lívia Járóka och andra på EU-nivå. Jag är säker på att Finland, mitt hemland, är mycket engagerat i frågan. Vi har skapat ett romskt forum i Europarådet. Vi menar att detta är en viktig fråga som kommer att vara viktig också i framtiden, särskilt när vi ser på utvidgningen med Bulgarien och Rumänien där den minoriteten är ganska stor.    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det är mycket viktigt att vi påminner oss själva om att kommissionen i detta hänseende verkligen är gemenskapsrättens väktare och att den betraktar de två EU-direktiven mot diskriminering som grundläggande instrument i kampen mot bristande jämlikhet. Kommissionen är mycket sträng när det gäller att kontrollera att dessa direktiv införlivas exakt och i sin helhet av medlemsstaterna. Om man tänker tillbaka på den situation som rådde på vissa platser före utvidgningen anser jag verkligen att vissa förbättringar har skett i detta hänseende sedan dess. Jag instämmer emellertid med er om att det fortfarande finns väldigt mycket kvar att göra. Det finns fortfarande saker kvar för oss att göra för att få stopp på denna onda cirkel och jag instämmer i det som sades i debatten att detta i stor utsträckning är en fråga där romerna själva bär ett stort ansvar för att göra något för sina egna kvinnor. Vi måste särskilt uppmärksamma den flerfaldiga diskrimineringen, och en fråga som också har slagit mig som grundläggande och som man flera gånger har hänvisat till i debatten är den om utbildning och undervisning. Romska kvinnor har nu möjlighet att ta sig ur en tradition som i vissa hänseenden är problematisk och inte alltid ger dem alla möjligheter, för att i stället i framtiden kunna åtnjuta lika möjligheter under normala förhållanden. Europeiska socialfonden är ett grundläggande verktyg i detta sammanhang och vi kommer att använda det.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.    – Mina damer och herrar! Jag föreslår att vi antar det betänkande som utarbetats av Lívia Járóka och som handlar om romska kvinnors situation i Europeiska unionen. Även om man i betänkandet målar upp en mycket mörk bild av situationen för de romska kvinnorna och romerna i allmänhet – av deras många sociala nackdelar, fattigdom, försvarslöshet, och den diskriminering de utsätts för, särskilt i de nya medlemsstaterna och i kandidatländerna – är varje ord i betänkandet sant. Romerna är definitivt den mest missgynnade gruppen i samhället: deras livslängd är kortare än genomsnittet, de är ofta uteslutna från hälsovård, romska kvinnor faller lättare offer för vit slavhandel, och klyftan mellan utbildningsnivån för romer och icke-romer blir oacceptabelt bred. Detta sakernas tillstånd stöddes under två sammanträden i det romska forumet i Europaparlamentet som hölls den 28 juni 2005 och den 22 mars 2006 och där man diskuterade landrapporter och lade fram personliga erfarenheter. Utifrån EU:s värderingar och policy har lagstiftarna redan stiftat flera lagar mot rasdiskriminering och till stöd för kvinnors jämställdhet. Jag är emellertid övertygad om att vi behöver göra mycket mer, både i medlemsstaterna och på EU-nivå när det gäller att stifta lagar, öka kunskapen om mänskliga rättigheter och straffa diskriminering. Även när vi verkligen har lämpliga lagar hamnar deras genomförande på medlemsstatsnivå efter Europeiska unionens rättsliga krav. Vi behöver därför integrerat stöd och integrerad politik inom gemenskapen som skapar möjligheter. Vi behöver solidaritet när det gäller att bekämpa fattigdomen. Vi behöver resurser som faktiskt kan förändra situationen för romerna och de romska kvinnorna. Vi behöver utbildning och sysselsättning. Vi behöver utveckling i de mindre regionerna. Jag anser också att massmediernas positiva roll är mycket viktig när det gäller att bekämpa fördomar, stärka romernas identitet och sprida deras kultur.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0159/2006) av Véronique De Keyser för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om kvinnornas situation i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder som just genomgått en konflikt (2005/2215(INI)).    . – Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta betänkande om kvinnornas situation i väpnade konflikter och återuppbyggnaden bygger på tre grundläggande dokument: FN:s resolution nr 1325 från 2000, Maj-Britt Theorins betänkande för Europaparlamentet i samma fråga år 2000 och avslutningsvis den skakande rapporten av Elisabeth Rehn och Ellen Johnson-Sirleaf, som nu är president i Liberia, i samma ämne. Vad har hänt sedan dessa betänkanden offentliggjordes? Trots att det nu är 2006 återstår fortfarande allt att göra och i mitt betänkande ville jag sprida ljus över tre aspekter på detta. Den första är kvinnor som är offer för konflikter. Jag måste säga att på detta område, som redan har diskuterats omfattande, är situationen fullständigt oacceptabel. I dag våldtas fortfarande kvinnor, eftersom våldtäkt är ett instrument för krigföring. I dag sprättas kvinnors könsorgan fortfarande upp med bajonetter. I dag, mina damer och herrar, slits fortfarande levande barn ut ur sina mödrars livmoder. I dag i flyktinglägren är sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn fortfarande om inte tillåtet så i alla fall vanligt, även bland de fredsbevarande styrkorna och medlemmar av den diplomatiska kåren. Det är outhärdligt! Den andra aspekt jag ville ta upp är kvinnor som ett redskap för fred. Där kaos råder i världen finns det modiga kvinnor som kräver rättvisa, håller fram sina händer till angriparna och säger ”vi kvinnor vill ha fred”. Vi måste skydda dessa samfund, vi måste främja dem, och vi måste låta dessa fredens kvinnor, när de väl når förhandlingsbordet, få en jämställd del och spela en avgörande roll när det gäller att bygga upp demokratin. Vi är åtminstone skyldiga dem det. Den tredje aspekten är ännu känsligare eftersom kvinnor inte bara är ett verktyg för fred utan även – tyvärr! – ett verktyg för krig. Den amerikanska kvinnliga militären i Abu Ghraib-fängelset är ett fruktansvärt exempel på detta. Kvinnor kan vara grymma och jag ville lyfta fram den mycket känsliga frågan om kvinnliga självmordsbombare. Det är inte en ny företeelse, men en ökande sådan. I Tjetjenien är 50 procent av kvinnorna självmordsbombare och i Palestina har vi bevittnat en ny våg av kvinnliga självmordsbombare. Vad är orsaken till detta? Vi måste analysera det i parlamentet, vi måste göra en studie och vi måste hålla en konferens, men vi vet redan att det finns tre inblandade faktorer. För det första finns det en snedvriden uppfattning om den stora religionen islam: det är i fundamentalistiska länder detta sker. Den andra faktorn är motstånd i konfliktsituationer som innebär att internationell lag överskrids varje dag: ett motstånd som vi måste förstå samtidigt som vi avvisar och fördömer det faktum att det dödar oskyldiga offer. Den tredje faktorn är kopplad till samhällen där kvinnor är kulturellt isolerade eller ibland till och med förvisade från sina byar för att de har blivit våldtagna. Det är där vi hittar självmordsbombarna – bland kvinnor som redan är samhällets offer. Jag uppmanar därför kommissionen och parlamentet att titta närmare på problemet. Vad kan vi nu göra åt allt detta? Allt återstår också att göra. Allt har sagts och alla åtgärder har vidtagits, men det vi nu behöver göra är att tillämpa dem. Vi behöver verkligen inrätta bättre reproduktiv hälsovård, men det är inte det viktigaste i betänkandet. I alla våra finansiella instrument, i alla våra program – stabilitetsprogrammet, grannskapsprogrammet – och genom våra handlingsplaner måste vi genomföra åtgärder där frågan om genus och kvinnors värdighet tas med i beräkningen. Vi måste också utbilda våra fredsbevarande styrkor när vi nu har dem så att även de kan respektera kvinnors rättigheter, så att de blir lyhörda och innefattar även kvinnor bland dem. I denna enorma förödelse finns både anledning till hopp – i form av fredens kvinnor – och orsak till oro. Vi har mycket att stå i och jag är tacksam mot alla mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för att de har satt sig över ideologiska debatter för att säga att ”vi instämmer i betänkandet”. Jag för min del kommer att respektera allt som antagits i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och jag vill också tacka ordföranden i utskottet, Anna Záborská, som inte är här i dag men som sände mig ett kort meddelande i morse. Det måste sägas: vi kvinnor kommer att sätta oss över partipolitiken på detta område. Tack på förhand för ert stöd.    . – Fru talman, fru De Keyser, mina damer och herrar! Allra först vill jag tacka kammaren för denna mycket viktiga debatt och för det viktiga betänkandet. I betänkandet talas om kvinnor som offer, kvinnor som fredsfaktorer och kvinnor som krigsfaktorer. Vi ser också de tre utvecklingslinjerna, och jag håller med er om att alla lagstiftningsinstrument redan finns på plats men att det som oftast krävs är att de tillämpas på ett mycket bättre sätt. Vi måste alla arbeta mot det målet, och jag lovar att försöka åstadkomma en förändring, åtminstone i de områden där jag är ansvarig. Vi har förbundit oss att tillämpa FN:s säkerhetsråds resolution 1325 från oktober 2000, om kvinnor, fred och säkerhet, där också alla dessa frågor nämns. I ert betänkande talas om kvinnor i konflikter och som fredsuppbyggare ur många olika synvinklar. Jag stöder det förhållningssättet, för kvinnor får inte bara ses som offer. Mycket ofta är de huvudaktörer när det gäller att främja fred. I Palestina och Israel kan vi t.ex. se att kvinnor går samman och att det är kvinnorna i samhället som skulle vilja gå framåt med fredsskapande. Den kvinnliga självmordsbombaren är ett slående exempel på hur sammansatt frågan är och en företeelse som förtjänar att studeras ytterligare. Och, som ni sa, mycket ofta handlar det om kvinnor som i viss utsträckning är isolerade i sina egna samhällen och som därmed naturligtvis inte har någon annan chans, inte längre bryr sig om sitt liv och sedan blir självmordsbombare. Kommissionens tvåstegsstrategi för att främja jämställdhet mellan könen i andra länder återspeglas tydligt i betänkandet. För det första tar vi in jämställdhetsaspekten i alla riktlinjer och program – ett slags ”mainstreaming”. För det andra finansierar också vi särskilda projekt som ska gynna kvinnor. Jag är övertygad om att den strategin kommer att vara effektiv även i framtiden. Både integrering av jämställdhetsaspekten och särskilda åtgärder kommer att krävas i fortsättningen, men det handlar också om att förändra de samhällena. Det handlar om att förändra mentaliteten i samhällena, som ni mycket riktigt sa. Integrering av jämställdhetsperspektivet är viktigt eftersom fredsskapande innefattar en mångfald områden. Där återfinns fredsförhandlingar, fredsbevarande arbete, demobilisering, avväpning, återintegrering och rehabilitering. Där har kvinnor alltid sin roll – vare sig de är mödrar, systrar osv. Kvinnorna finns där i samhället, och de ser vad som sker. Det är också mycket viktigt med valövervakningsuppdrag, reformer av säkerhetssektorn, institutionsuppbyggande och, i synnerhet, ett stärkande av det civila samhället. Vi har även utbildningsprogram som möjligen kan förbättras i framtiden, där mer än 800 tjänstemän från kommissionen och annan personal deltar i kanaliseringen av genomförandet av programmen. Ett annat exempel som hänger ihop med kapacitetsuppbyggnad, som är högst betydelsefullt här, är att vi stöder utbildning i krishantering som är avsedd för experter från medlemsstaterna på detta område. Att främja jämställdhet mellan könen i krishantering och konfliktlösning är en väsentlig del i hela den utbildningen. Jämställdhetsaspekten finns där. Jag säger att stödet till organisationer i det civila samhället spelar en nyckelroll, och jag menar att så verkligen är fallet när det gäller t.ex. kvinnor i Bosnien och Kosovo men också när det gäller utbildning av kvinnor i konfliktlösning i Rwanda eller Burundi och att stärka kvinnors aktiva deltagande i fredsprocesser runtom i världen, som i Georgien och Colombia. Genom ECHO, vårt humanitära program, stöder vi också flera projekt som riktas mot kvinnor i drabbade områden som Afghanistan, Burundi och Demokratiska republiken Kongo. I år fokuserar vi också, inom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, på frågor som likabehandling, kvinnor som är offer för könsrelaterat våld i konfliktområden samt handel med kvinnor och barn. Det finns alltså ett imponerande stort antal förslag om projekt på området Totalt finns 9,7 miljoner euro tillgängligt för denna kampanj från 2005 års budget och årets budget. Därutöver kommer vi i år att lägga ännu större vikt vid jämställdhetsfrågor vid stöd till konfliktförebyggande nätverk. Här måste vi uppmuntra det civila samhället, tankesmedjor och den akademiska världen att komma med analyser utifrån. Sedan får vi se hur vi kan tillämpa dem.    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Véronique De Keyser för hennes betänkande, som innehåller mycket som är viktigt och som jag oreserverat kan stödja, särskilt kraven på området för den reproduktiva hälsan. Om Förenta nationernas resolution nr 1325 skulle genomföras konsekvent skulle det innebära ett enormt steg framåt för kvinnors delaktighet på alla nivåer i de institutioner som arbetar med att förebygga, övervinna och lösa konflikter, och det är en skam att det uppenbarligen fortfarande behövs kvoteringar för att garantera världens 6,5 miljarder människor lika rättigheter. Kvinnliga självmordsbombare är ett relativt nytt fenomen och här krävs expertanalys och särskilda stödprogram. Det religiösa sammanhanget får inte tillåtas dölja det faktum att religionen här förvanskas för politiska ändamål. Jag tror inte att mer påtaglig militär närvaro – inte ens om den består av kvinnliga soldater och poliser – skulle åstadkomma större säkerhet. Som föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling måste jag i stället säga att jag anser att de största möjligheterna till långfristig stabilitet och säkerhet kan uppnås genom att aktörerna i det civila samhället förstärks. Det är absolut avgörande att den politiska dialogen har företräde. I konflikttider måste kvinnor erbjudas mer skydd och bättre tillgång till livsmedel och hälsovård, och säkerheten i flyktingläger spelar också en stor roll i detta, eftersom förhållandena i vissa områden i underutvecklade länder som drabbas av konflikter är katastrofala. Fler soldater bidrar inte till större säkerhet – och jag vill betona igen att vare sig de är kvinnor eller män, fientliga eller medlemmar av de så kallade fredsbevarande styrkorna är oviktigt. De gör det tvärtom mer sannolikt att kvinnor blir offer för sexuellt våld.    – Herr talman! Först av allt vill jag tacka Véronique De Keyser för hennes utmärkta samarbete. Véronique De Keysers betänkande om kvinnornas situation i väpnade konflikter går längre än de rådande offentliga opinionernas stereotyper. Det är ett faktum att kvinnor är i majoritet i väpnade konflikter och blir passivt lidande och ofta offer. De är mer sårbara. Det är de som räddar barnen och de som ofta blir offer för våldet. Situationen förändras emellertid snabbt och grundläggande, eftersom kvinnor i dag är en del av de väpnade styrkorna och är närvarande i de fredsbevarande styrkorna. De är också närvarande på samma sida som de som begår våld, vilket framgår i betänkandet. Föredraganden kan tydligt se att kvinnor inte är vare sig sämre eller bättre än män och de behöver inte nödvändigtvis ta större del i att skapa fred och demokrati än män. Uppenbarligen har de färre tillfällen att göra detta. En avgjort positiv punkt i betänkandet är att man där undviker den förenkling som genast faller en in, eftersom det otvivelaktigt är så att kvinnor på grund av sina biologiska särdrag ser livets värden annorlunda. I betänkandet försöker man ta reda på vad kvinnor kan göra för att förebygga konflikter och återupprätta freden samtidigt som man har de europeiska värderingarna i minnet. Det fäster inte bara uppmärksamhet på det faktum att kvinnors roll har förändrats utan även på det faktum att – och jag vill särskilt betona detta – massvåldtäkter har blivit ett verktyg i krigföringen, och jag kan bara stödja förslaget att massvåldtäkter ska hanteras som en krigsförbrytelse och straffas effektivt. Detta kan bidra till att minska denna fasansfullt omänskliga och förnedrande typ av våld, vars allvar endast kan jämföras med folkmord. Erfarenheten har visat att när väpnade konflikter är över består den höga nivån av våld och riktas mot svaga, kvinnor, barn och äldre. Vi kan därför inte underskatta kvinnors behov av att i större utsträckning delta i fredsbevarande, diplomati och polismakt, för att säkerställa att offren får rätt uppmärksamhet och hjälp och kanske senare minska antalet offer. Jag tackar ännu en gång föredraganden för detta utmärkta betänkande.    . – Herr talman! Handlingar säger mer än ord och jag vill innerligen tacka Véronique De Keyser för hennes mycket koncisa betänkande vari alla aspekter beaktas, inte minst bristen på balans mellan kvinnor och män som en orsak till konflikt. Samtidigt som vi ser kvinnor som både förövare och offer ser vi också lösningar och det är mycket viktigt att vi erkänner att kvinnor ofta hör till de första offren i konflikter mellan stater eller inom dem, eftersom de hör till de svagaste medlemmarna i samhället och ändå, paradoxalt nog, får uppleva hur de spelar rollen som den starkare när det gäller att klara av konfliktsituationer. Det var kvinnorna som genomsökte spillrorna av ett Tyskland som var förstört efter andra världskriget och som var drivkraften bakom landets återuppbyggnad, och ändå blev de återigen, som väntat, utestängda från det politiska ansvaret. Varhelst i världen det pågår ett krig är normen att kvinnor ska falla offer för sexuellt våld. I länder som Irak och Palestina är de uteslutna från det politiska ansvaret och i konflikten i Sudan har det sexuella våldet spårat ur. För oss socialdemokrater är därför kvinnors delaktighet via jämställdhet mellan könen i alla uppgifter så otroligt viktig, vilket också beskrivs i FN:s resolution nr 1325. Vi vill att de ska ha lika mycket att säga till om inom alla områden av diplomatisk politik även innan konflikterna uppkommer. Det är ett olyckligt faktum, fru kommissionsledamot, att endast tre av EU:s uppdrag i världen leds av kvinnor. Vår grupp fortsätter att arbeta med frågan och vi kommer att använda Ana Maria Gomes betänkande för att fortsätta att arbeta djupare på det diplomatiska området, en fråga som är så enormt viktig för oss som grupp. Vi har tagit upp frågan om reproduktiv hälsa, självmordsbombningar och truppminor, där kvinnor och barn fortsätter att lida av efterdyningarna. Vi kan vara säkra på att det av betänkandet framgår inte bara att kvinnor är bättre människor utan att vi aktivt vill spela vår roll själva, och här måste EU visa vägen.    . – Herr talman! Jag instämmer i att betänkandet är av dubbel betydelse: å ena sidan betonas där den enorma och allvarliga situation som drabbar kvinnor som offer vid väpnade konflikter och å andra sidan nämner man mycket positivt den grundläggande – och ofta exklusiva – roll som kvinnor kan spela i fredsprocessen och i återuppbyggnaden efter krig. Betänkandet – som jag lyckönskar föredraganden till, och jag vill också lyckönska henne till den lyhördhet hon har visat genom att acceptera många av våra ändringsförslag – går till och med längre än vad som anges i resolution nr 1325 från FN:s säkerhetsråd och meddelandet från FN:s generalsekreterare om särskilda åtgärder för att skydda mot utnyttjande och sexuellt våld. Man visar exempelvis på betydelsen av tillgång till reproduktiv hälsovård, särskilt under krig och efter krigssituationer och framför allt i flyktingläger. Man betonar behovet av att tackla våld mot kvinnor, man kräver att sexuella våldshandlingar, såsom våldtäkt, sexslaveri, påtvingad graviditet, påtvingad prostitution och påtvingad sterilisering bland andra sedvänjor ska hanteras som krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och det innebär att kvinnor som drabbas av dessa dåd kan ta sitt fall direkt till internationella rättsliga organ. Det är också nödvändigt att betona den grundläggande roll som kvinnor spelar i fredsbyggande processer, och vi uppmanar därför kommissionen och rådet, liksom de medlemsstater som är engagerade i konflikthantering, att vara mer lyhörda när det gäller frågan om att garantera det tekniska och ekonomiska stöd som krävs för att främja program som kan göra det möjligt för kvinnor att agera och använda sin egen röst i dessa processer, exempelvis som kvinnoorganisationer i Kosovo har krävt, som vill ingå i förhandlingsdelegationer där de nuvarande sju ledamöterna alla är män. Vi ber dessutom företrädare för internationella uppdrag, både civila och militära, att ta mycket stor hänsyn till genusperspektivet i sina åtgärder på fältet och införa stränga straff för alla deltagare i dessa uppdrag som missbrukar sin ställning och sin straffrihet för att begå förnedrande handlingar och våldtäkter mot kvinnor och flickor – något som vi tyvärr har upplevt vid flera tillfällen.    . – Herr talman! I fredsrörelser världen över är kvinnorna ofta initiativtagare och i majoritet. De har insett att bomber inte skapar fred. Tvärtom skapar militärt våld hat och krav på vedergällning samt självmordsbombare. En upptrappning av det militära våldet innebär också oerhörda, fasansfulla övergrepp på kvinnor och barn, vilket också detta betänkande visar. Kvinnor har i fredsrörelsen visat på en annan och bättre väg, en väg av konfliktlösning och fredsskapande åtgärder. Jag tycker att betänkandet i stora delar pekar på denna annorlunda och bättre väg, vilket jag tackar föredraganden särskilt för. Däremot visar punkterna 14–20 på en risk för ytterligare militarisering. Jag anser därför att dessa punkter skall tas bort, så att vi får ett betänkande som går kvinnornas och fredens väg, inte militariseringens.    . – Herr talman! Eftersom jag har en minuts talartid om betänkandet om kvinnornas situation i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder som just genomgått en konflikt vill jag påpeka att ett av villkoren för att spela en positiv roll i konfliktsituationer, och inte bara för kvinnor, är en hög personlig utvecklingsnivå, vilket gör det möjligt att arbeta i familjen och främja utveckling av familjen och uppfostra barnen, men som också gör det möjligt att kämpa för att nå rättvisa, säkerhet och respekt för mänsklig värdighet i alla samhällen, vilka alla är av yttersta vikt för den yngre generationen, som är särskilt utsatt för traumat med väpnade konflikter. Kvinnors roll är dessutom särskilt viktig eftersom kvinnor som skyddar livet med sin modersinstinkt är särskilt förutbestämda för omvårdnad och för att förebygga konflikter genom sin vänlighet, osjälviskhet, empati och medkänsla med andra människor och vilja att hjälpa dem.    – Herr talman! Jag vill tala om denna extremt känsliga fråga som Véronique De Keyser har tagit upp på ett mycket intelligent och mycket noggrant sätt. Även jag tänker lyfta fram tre grundläggande punkter som belystes i betänkandet och som jag vill betona här. Den första punkten gäller det urgamla gisslet med sexuellt våld i krigstid. Jag anser att det bara kan finnas ett modernt svar på detta urgamla gissel (vi är alla bekanta med det och jag ska inte nämna det igen nu): kort sagt, nolltolerans från alla samhällen som betraktar sig som en demokrati, precis som vårt eget. Den andra punkten: nolltolerans innebär många saker, bland annat hårdare tag genom att bestraffa dessa brott och inte acceptera ursäkter av något slag. Den andra punkten däremot är nyare och det är det faktum att kvinnor själva begår våldshandlingar. De kan göra det, återigen, delvis som offer, som i fallet med kvinnliga självmordsbombare, vilka ännu en gång ofta utnyttjas, men det måste erkännas att det finns fall där kvinnor, i jämställdhetens namn, har använt våld precis som alla andra. Även i sådana fall bör det inte finnas någon genustolerans så att säga. Det finns ett tredje faktum som berör mig ännu mer och som jag vill betona starkare: kvinnornas roll är så viktig att man till och med talar om kvotering av kvinnor i alla politiska och administrativa sammanhang som berör krigsfrågor. Jag vill se dem sitta vid alla bord där fred och återuppbyggnad diskuteras. Jag anser att kvinnors närvaro på detta område är vad världen kan erbjuda i termer av modernitet och demokrati: ett verkligt nytt, samtida bidrag.    – Herr talman! Även jag vill lyckönska föredraganden till att ha åstadkommit ett mycket bra betänkande. Jag ska bara ta upp två punkter. Jag vill betona att konflikternas natur har förändrats de senaste åren och en av de mest tragiska förändringarna som ägt rum är det ökade sexuella våldet mot kvinnor. Så har skett eftersom kvinnor anses vara bärare av kulturell identitet, och eftersom sexuellt våld har både ett symboliskt och politiskt budskap har det blivit en strategi i krig. På grund av denna nya konflikttyp finns det mycket få mekanismer för att skydda flickor och kvinnor, och det är därför grundläggande att utöka de förebyggande åtgärderna, men förebyggande åtgärder kan inte skapas ur intet. Praktiska steg behöver vidtas och tänkas ut och genomföras genom ett system för tidig varning och tidig reaktion. Sexuellt våld, våldtäkt och prostitution i anslutning till väpnade styrkor är indikatorer för möjliga konflikter, och det gäller även kvinnors minskade delaktighet i det civila samhället och i politiska partier, vilket vi sett i fallet med Afghanistan. För det första vill jag belysa betydelsen av detta system för tidig varning. För det andra är det grundläggande för kvinnor att få vara delaktiga i alla stadier av fredsprocessen, eftersom de inte fångas upp i de traditionella modellerna för stridsbeteende eller i varje fall inte i samma utsträckning som männen. Detta är vad som behöver göras, men det händer ännu inte, och vi kräver därför kvotering för att se till att kvinnor blir delaktiga i alla processer som rör fredsförhandlingar.    – Herr talman! Sexuellt våld och tortyr riktat mot kvinnor och flickor är oskiljaktiga från alla väpnade konflikter, ändå är de långtifrån att vara endast offer. Det finns en mängd kvinnoinitiativ som arbetar för dialog, fred och försoning och kvinnor tar därför en aktiv roll med stor social potential, och en som det internationella samfundet måste göra allt det kan för att stödja dem i. Som jag ser det är det viktigaste kravet i resolution nr 1325 det som innebär att kvinnors representation måste öka på alla beslutsfattande nivåer i nationella, regionala och internationella institutioner samt inom system för förebyggande, hantering och lösande av konflikter. Detta krav måste aktivt genomföras via konkreta mål, exempelvis i form av kvotering. Att klara sig utan kvotering är mycket ofta en uppmaning till att välja synsättet ”passar det inte får det vara”, och stärker de krafter som, oavsett skäl, vill hålla kvinnorna utanför den politiska processen. Jag hade velat att kommissionen ville utarbeta mycket konkreta krav för hur denna resolution ska genomföras på kort och lång sikt. Det är också grundläggande att särskilda budgetposter för kvinnors rättigheter får spela en viktig roll när det gäller humanitärt stöd. Min förhoppning är därför att kommissionen ska lägga fram några verkligt konkreta åtgärder för att genomföra resolutionen i praktiken.    – Herr talman! Jag är verkligen mycket oroad över detta betänkande: här introduceras begreppet positiv särbehandling. Jag måste som vanligt säga att jag aldrig i livet har hört så mycket struntprat förut som i dag. Uppenbarligen har ingen här någon erfarenhet av försvaret. Jag har länge varit med i det brittiska försvaret, och jag sitter i Förenade kungarikets utskott för de väpnade styrkorna. Jag kan tala om för er att jag nyligen har varit ombord på brittiska fartyg tillsammans med kvinnliga styrmän, piloter, som fullgjorde alla möjliga komplicerade och avancerade uppgifter i det brittiska försvaret. Vad skulle ni tycka om ni var kapten ombord på en båt och en styrman som kom ombord var örlogskapten och kvinna? Skulle ni lita på henne eller inte? Är hon där därför att hon är bra på sitt jobb, eller är hon där eftersom hon ingår i en kvot? Låt oss sluta upp med det här struntpratet från människor som inte har någon som helst erfarenhet av försvaret!    – Herr talman! Jag vill uppriktigt lyckönska Véronique De Keyser för det engagemang hon har visat i det initiativbetänkande som lagts fram för parlamentet. Hon har metodiskt analyserat både situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i fredsprocessen. Det mod som många kvinnor visat vid motgångar visar att klichén som framställer kvinnor som de mest sårbara i samhället vid väpnade konfliktsituationer inte är sann. När kriget bryter ut kan ändå kvinnor vara i stor fara. Medan vissa av dessa risker är gemensamma för hela deras samhälle är andra specifikt knutna till det faktum att de är kvinnor. Miljontals kvinnor lider av effekterna av den onda cirkeln av fattigdom, diskriminering och fanatism, och det är ofta de som lider mest av väpnade konflikter, särskilt på grund av redan befintliga ojämlikheter mellan könen när det gäller läs- och skrivkunnighet, hälsa och inkomst. Diskriminering av kvinnor är både orsaken till och konsekvensen av det lidande de drabbas av i krigstid. Det är absolut grundläggande för de som arbetar inom humanitära organisationer att hålla detta i minnet och arbeta för att se till att kvinnor konsulteras direkt och blir nära delaktiga i all verksamhet som genomförs för att gynna dem, så att de och deras barn fullt ut kan utöva sin rätt till mänsklig värdighet och integritet. Kvinnors röst hörs fortfarande inte vid fredsförhandlingsborden, och deras behov och intressen beaktas inte i fredsfördrag. Av betänkandet framgår att efter tio år har de åtgärder som förordnades i handlingsprogrammet i Peking fortfarande inte någon effekt. Det är uppenbart att situationen för kvinnor som påverkas av kriget endast kan förbättras om det finns en politisk vilja att göra det. Fru kommissionsledamot! Ni har gett prov på detta. Regeringen och de internationella och regionala institutionerna behöver öka kvinnors deltagande i alla forum och i all verksamhet i anslutning till fred på alla nivåer, och vi får inte glömma att utbildningen för åklagare, domare och andra människor med ansvar måste ta hänsyn till skillnaderna mellan könen.    – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett viktigt betänkande som vi antar i dag och jag är glad över att vi nu lyfter fram detta ämne. Jag är särskilt glad över att betoningen nu läggs på kvinnor som fredsmäklare. Det är de svagaste som blir de första offren vid krig och andra konflikter, nämligen kvinnor, barn och äldre. Kvinnor utsätts för upprörande grymma handlingar såsom våld, våldtäkt och ännu värre saker. Kvinnor får emellertid inte betraktas enbart som offer. Kvinnor kan verkligen bidra till att skapa fred, återintegrera barnsoldater och skapa politisk dialog mellan de stridande parterna. Det är viktigt att vi ser till att det finns lämpliga resurser för projekt där kvinnor kan spela en aktiv roll när det gäller att lösa konflikter. Det är viktigt att vi ökar samarbetet med lokala kvinnoorganisationer och att vi insisterar på behovet av att integrera genusaspekten i fredsforskning, konfliktförebyggande och konfliktlösande. Jag vill tacka Véronique De Keyser för detta viktiga betänkande och för hennes utmärkta arbete, och jag hoppas att kommissionen kommer att vara mottaglig för det här betänkandet och genast sätta i gång en del praktiskt arbete som kommer att förbättra kvinnors situation vid väpnade konflikter.    – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes arbete om en fråga som är särskilt känslig, eftersom väpnade konflikter särskilt påverkar kvinnor. Majoriteten flyktingar och tvångsförflyttade personer är kvinnor och barn. Det är kvinnor som bär bördan med sina familjers behov, möter större faror än männen, inklusive risken att bli våldtagen. Detta drama som kvinnor ställs inför är vanligt i alla konflikter. Jag vill emellertid betona att beslut som leder till en sådan situation sannolikt inte har fattats av kvinnor eftersom det praktiskt taget inte finns några kvinnor på de positioner där beslut fattas om säkerhetspolitik eller vid förhandlingsbord. Trots rekommendationerna från Peking, trots resolution nr 1325 från FN:s säkerhetsråd, där man rekommenderar att kvinnor ska vara delaktiga i alla fredsprocesser, och trots att vi kvinnor vet mycket om att ge, bevara och ta hand om livet, om att modigt kämpa för tillvaron, om att förhandla och nå överenskommelser är det en paradox att majoriteten av de icke-statliga organisationer som spelar en aktiv roll i fredsförhandlingarna och i återuppbyggnadsprocesser efter konflikter består av kvinnor, och vi inom institutionerna måste stödja och hjälpa dem och vi måste vidta åtgärder för att öka kvinnors närvaro oavsett var de beslut fattas som påverkar vårt gemensamma öde, eftersom, mina damer och herrar, avsaknaden av kvinnor visar på ett demokratiskt underskott.    . – Herr talman! Först av allt vill jag tacka er ännu en gång, fru De Keyser, för detta mycket omfattande och mycket välavvägda betänkande. Kommissionens synsätt som jag i detalj har förklarat återspeglas också helt och fullt i detta betänkande. En nyckelaspekt som erkändes brett under debatten var utbildning och undervisning. Det är ett av våra huvudteman i vårt synsätt och för handlingsplanerna i grannskapspolitiken. Vi måste utbilda kvinnorna: vi måste utbilda dem så att de kan spela sin roll i samhället – en mer politisk roll, och en roll inom de forum som ytterst kommer att leda till fredsförhandlingar. Vi håller på att göra det, inte bara som en del av grannskapspolitiken utan även, exempelvis, i Latinamerika – som vi diskuterade vid toppmötet – och rent allmänt när det gäller jämställdhet. I detta sammanhang vill jag också påpeka att vi håller på att organisera ministerkonferensen inom Europa–Medelhavsområdet som särskilt kommer att hantera frågan om hur vi kan förbättra kvinnors roll i samhället i regionen. I detta hänseende måste kvinnor själva kunna ta på sig mer politiska roller. Ett förberedande möte kommer att hållas om två veckor i Rabat. När det gäller förebyggande instämmer jag helt i att kvinnor måste dra mer nytta av det. Ett realistiskt synsätt skulle kunna bestå i att uppmuntra de parter som förhandlar om fred att få betydligt fler kvinnor delaktiga. Det är ett mycket mer realistiskt synsätt än att fastställa kvoter: det är inte upp till oss att fastställa kvoter, men vi behöver säga till de berörda parterna att de också behöver tänka på den andra hälften av samhället, nämligen kvinnorna. Jag instämmer helt i att vi behöver granska denna punkt mer i detalj och djupare. Avslutningsvis ska vi i vår nya utvecklingsstrategi i större utsträckning betona frågan om jämställdhet mellan könen när det gäller utvecklingssamarbete.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.    Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några invändningar?    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber om tillåtelse att tala på grundval av artikel 145 i arbetsordningen som handlar om personliga uttalanden i debatter. Jag vill ta upp en ordningsfråga om något som har sagts om mig. Jag tänker på en kommentar från Boguslaw Rogalski under debatten i går kväll och anledningen till att jag använder min rätt att svara är att Boguslaw Rogalski som hittills inte har gjort något större väsen av sig i kammaren – vilket är anledningen till att jag inte visste vem han var – beskrev mig som resultatet av en förbindelse mellan Karl Marx och Rosa Luxemburg, vilket naturligtvis är ett ganska märkligt uttalande. Herr talman! Jag är säker på att ni förstår att jag – även om detta är en biologisk omöjlighet – är stolt över denna särskilda ära och det faktum att extremhögern applåderade detta uttalande. Det är emellertid inte det jag vill lyfta fram. Jag vill citera en kommentar som Boguslaw Rogalski gjorde. Den hade att göra med homosexuella och den gick ut på att homosexuella är värdelösa eftersom de inte kan reproducera sig. Det är en form av språk som vi var kritiska mot i går, ett omänskligt uttalande som det inte finns något utrymme för här i kammaren! Eftersom er kollega som var ordförande vid sammanträdet inte tycktes klara av att ingripa ber jag att protokollet ska revideras och att det säkerställs vilka sanktioner kammaren kan införa som svar på ett sådant otroligt uttalande.    – Vi har noterat er kommentar, herr Schulz.    – Herr talman, herr Schulz! Jag jämförde verkligen ert agerande med Marx och Rosa Luxemburgs agerande, och dessvärre är det som ni påstår att jag har sagt om homosexuella inte sant. Vad jag faktiskt sade är att den polska regeringen – som jag stöder i det här fallet – är emot pornografiska homosexuella parader, vilket är något helt annat, herr Schulz. Jag vill be er att avstå från att snedvrida sanningen här i kammaren, eftersom ni ofta har missbrukat er ställning som ansvarig för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet för att förtala ledamöternas tal. Jag ber er att sluta upp med det.    – Herr talman! Jag vill begära ordet i enlighet med artikel 145.1 i arbetsordningen. Protokollet från gårdagens sammanträde innehåller uttalandet av ordföranden för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Martin Schulz, som sade att han också talade för ordföranden för de andra grupperna, Francis Wurtz, Monica Frassoni, Graham Watson och Hans-Gert Poettering. Hans uttalande innehöll falska påståenden, vilka han också tillskrev mig som ledamot av det polska familjepartiet. Det är inte sant att det polska familjepartiet, dess ordförande och vice ordförande, min son Roman Giertych, eller någon annan medlem av partiet, uttryckte rasistiska åsikter eller krävde våldshandlingar gentemot homosexuella eller personer som ville delta i jämställdhetsparaden i Warszawa. Martin Schulz och hans kolleger har fått fel information. Hela hans tal är aggressivt mot mig personligen, mot mitt parti och mot Polen. Det är särskilt skandalöst att jämföra det polska famljepartiet med de tyska nazisterna. Det var en demokratiskt vald tysk regering som hade ett program för att utrota homosexuella och andra grupper av människor som man inte tyckte om. Sådana uppfattningar har aldrig förekommit, förekommer inte och kommer aldrig att förekomma i Polen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.    – Herr talman! Jag har en begäran till er. Punkt 9 skulle vara omröstningen om Stephen Hughes betänkande. Stephen Hughes är på väg tillbaka hit från Luxemburg där han har utövat sina skyldigheter och jag vill föreslå – vilket ordföranden för utskottet för sysselsättning och socialfrågor instämmer i – att vi röstar om detta i slutet av dagens omröstning.    . – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Små och medelstora företag är i allmänhet mikroföretag och ett av deras problem är att många av dem arbetar på informell basis, det vill säga inom den svarta ekonomin. Det är därför viktigt att dessa entreprenörers egendom blir lagligt erkänd, inte minst – och det är inte någon tom fras – för det som tillhör kvinnorna. Fastighetsregister och rättigheter när det gäller juridisk äganderätt är nyckeln till framgång för små och medelstora företag i utvecklingsländerna lika mycket som i andra länder. Jag till tacka alla dem som arbetat med detta betänkande, som har antagits enhälligt av utskottet för utveckling och be kammaren att ge det största möjliga stöd.    – Herr talman! Jag vet inte vilken artikel jag behöver hänvisa till, men det är problem med den franska tolkningen. Det har förekommit flera omröstningar där ”nej” har blandats ihop med att ledamöter har avstått: röstnedläggelserna och nej-rösterna har förväxlats. Jag vill bara uppmärksamma er på det innan omröstningen är slut.    – Herr talman! I detta ändringsförslag hänvisas till komplementariteten mellan detta program och det arbete som utförs av FN:s högnivågrupp för civilisationernas allians. Det jag säger är att kommissionen ska komplettera arbetet i FN:s högnivågrupp för civilisationernas allians och varje annat initiativ för samarbete med tredjeland, särskilt utvecklingsländerna, som är relevant för målsättningarna för den interkulturella dialogen under detta europeiska år.    – Herr talman! Jag hänvisar till artikel 132 samt artikel 170 och förslår, på PPE-DE-gruppens vägnar, att omröstningen om förslagen om Guantánamo skjuts upp två veckor till nästa sammanträdesperiod i Strasbourg. Motivet är att en delegation med fyra Europaparlamentsledamöter från olika politiska partier just har återvänt från ett besök på Guantánamo. Tyvärr har de inte haft tillfälle att medverka i arbetet med den resolution som kommer upp i kammaren i dag. Min grupp menar att de berörda ledamöterna, genom detta korta uppskov, kommer att få tid att informera sina grupper om besöket och bidra till en bättre text med krav om stängande av Guantánamo som, förhoppningsvis, alla grupper kan stödja. Den texten kommer sålunda att erhålla maximalt stöd och ge parlamentet trovärdighet i förberedelserna för toppmötet EU–Förenta staterna i slutet av juni.    – Herr talman! Jag vill instämma i detta förslag. Precis som jag instämmer i denna resolutions slutsats att vi här har att göra med en överträdelse av rättsstaten och att denna möjlighet måste upphöra, är det ett antal områden där argumenten och motiveringarna inte längre är uppdaterade. Jag anser att om vi vill ha så mycket inflytande som möjligt över hur denna fråga ska lösas behöver vi verkligen vara uppdaterade och samla en så bred majoritet som möjligt här i kammaren före toppmötet för att kunna påverka det, och jag vill därför be kammaren att stödja Simon Coveneys förslag.    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker inte vi ska ge en tvetydig signal om en så vital fråga. Vi vet hur situationen är i Guantanamo. Vi har fått information om det av FN och andra internationella organisationer. Ett uppskjutande, hur ovilligt det än sker, skulle därför tolkas som ett tecken på tvekan i en fråga där vi måste vara mycket tydliga. Jag anser därför att vi måste rösta i dag.    – Herr talman! Jag har ett förslag till kammaren och till den ledamot som lade fram detta förslag. Jag skulle som föredragande mycket väl kunna rekommendera en ja-röst om den överensstämde med att förslaget endast innehöll orden till och med ”konvention” och att den sista meningen skulle strykas. Om det är ert budskap, herr Brie, då skulle jag kunna rekommendera ett ”ja”. André Brie säger ”ja” så jag kan verkligen rekommendera att vi röstar om orden fram till och med ”konvention”. Den andra delen kan därför betraktas som att den dragits tillbaka och vi kan därför alla rösta ”ja” till detta.    . – Herr talman! Vid den här tidpunkten innebär röstordningen att vi ska rösta om ändringsförslag 18 först och sedan om punkt 7 och göra det i fyra steg. Det vi behöver göra här är först att rösta om ändringsförslag 18 som är förenligt med förslaget om delad omröstning, och göra saker i rätt ordning. Jag vill emellertid föreslå att vi bortser från att rösta om del 1, som är identisk med delarna 2, 3 och 4, bortsett från att delad omröstning har föreslagits för delarna 2, 3 och 4 och att man i del 1 föreslår att man ska rösta om delarna 2, 3 och 4 tillsammans. Jag ska också vara så djärv att jag lägger till något. Förslaget om en delad omröstning om delarna 2, 3 och 4 hänvisar endast till ändringsförslagen i den engelska versionen och inte till versionerna på de övriga språken. Jag hoppas att det verkar rimligt.    – Herr talman! Detta är mycket enkelt. Jag skulle vilja tillägga ”och biodiesel” efter ordet ”bioetanol” i ändringsförslag 15.    – Herr talman! Jag ska läsa upp texten i mitt ändringsförslag: ”Europaparlamentet påpekar att kommissionen skall offentliggöra sina slutsatser beträffande länder som ännu inte anses redo att ansluta sig till euroområdet varje gång en utvärdering görs, och presentera dessa för Europaparlamentet för att säkerställa en hög grad av öppenhet och ansvarighet i beslutsprocessen på EU-nivå.”    . – Herr talman! Utskottet för ekonomi och valutafrågor beslutade med mycket stor majoritet att vi inte genom detta betänkande skulle döma enskilda länder utan endast uttrycka en uppfattning om villkoren för medlemskap i euroområdet. På grundval av det beslutet har jag rekommenderat att vi bör avvisa de tre ändringsförslag som de liberala lagt fram. Jag fick i går kväll klockan fem över elva veta att socialdemokraterna hade övergett denna ståndpunkt och jag vill därför rekommendera hela kammaren att rösta på ett annat sätt. Det jag skulle vilja är att kammaren röstar för Slovenien, det vill säga säger ”ja” till det, och gör samma sak med ändringsförslagen 1 och 3 om Estland men bestämt avvisar liberalernas ändringsförslag 2, som innebär att kommissionen och Europeiska centralbanken har gjort stora misstag när det gäller att bedöma situationen i Litauen och att kommissionen därför bör lämna en reviderad version av sin konvergensrapport. Nästan alla här i kammaren är positiva till den snabba utvidgningen av euroområdet men om kammaren vill bibehålla sin egen trovärdighet, om vi vill bli tagna på allvar, då kan vi inte uttrycka oss tvärtemot reglerna i fördraget och Maastrichtkriterierna. Jag ber därför att vi i en omröstning med namnupprop ska rösta emot ändringsförslag 2 och för ändringsförslagen 1 och 3.    – Herr talman! Jag skulle vilja förtydliga innehållet i ändringsförslag 2. Det är ingen kritik mot kommissionen, som Werner Langen hävdade. Vi i vår grupp har alltid framhållit att vi stöder kommissionen i hanteringen av fördraget och protokollen till fördraget. I detta ändringsförslag – som lades fram av ALDE-gruppen och som vi stöder – framförs det att vi beklagar det negativa förordnande som Litauen tilldelades. Det är ingen kritik mot kommissionen. Vi beklagar att det har varit så här och vi har några kritiska kommentarer till kriterierna i texten som får stöd av alla.    – Herr talman! Mitt muntliga ändringsförslag är endast ett tekniskt ändringsförslag om att ta bort ordet ”alla”. Vi kan inte säga att ”alla” medlemsstater ansvarar för utvidgningen av euroområdet, eftersom två av dem – Storbritannien och Danmark – utnyttjar en undantagsklausul.    . – Herr talman! Jag skulle vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag. Jag skulle vilja att punkt 1 i mitt betänkande fick följande lydelse: ”Europaparlamentet välkomnar förslaget att inrätta ett europeiskt institut för jämställdhet mellan kvinnor och män, och uppmanar med kraft detta institut att intensivt fokusera sin verksamhet på situationen för kvinnor som lider av flerfaldig diskriminering inbegripet romska kvinnor ”.    – Herr talman! Jag föreslår att vi tar bort avsnitt B helt – och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa röstade faktiskt för detta i går – eftersom det inte finns några bevis för att det är den patriarkala traditionen som hindrar romska kvinnor från att föda när de vill.    . – Herr talman! Den här punkten betyder inte alls något sådant. Det har vi redan diskuterat med övriga skuggföredragande, och vi opponerar oss mot detta ändringsförslag.    . – Herr talman! Gruppen De gröna/ALE har informerat mig om att den kommer att dra tillbaka sina ändringsförslag med undantag för ändringsförslag 10. Jag ber därför min grupp och alla mina kolleger att stödja detta ändringsförslag som gäller kvinnor från Kosovo.    – Herr talman! Jag skulle vilja lägga till protokollet att när vi påbörjade omröstningen för mindre än en timme sedan röstade 621 ledamöter i kammaren. Vid den senaste omröstningen fanns 405 ledamöter kvar – 216 ledamöter har lämnat kammaren under omröstningen. Vi har inget förtroende för detta fåniga omröstningssystem.    – Herr talman! Jag skulle bara vilja veta varför detta betänkande, för vilket det krävs en kvalificerad majoritet, har skjutits upp till slutet av sammanträdet när vi mycket väl vet att några ledamöter inte kommer att vara här.    – Det är mycket enkelt. En begäran gjordes, om jag minns rätt, i början av omröstningen av Hannes Swoboda och den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet som Stephen Hughes också tillhör. Denna begäran accepterades, eftersom det inte fanns någon invändning från kammaren och det flyttades därför eftersom Stephen Hughes skulle komma senare. Jag är verkligen ledsen, frågan kunde ha tagits upp i slutet och omröstningen kunde ha skjutits upp. Den togs emellertid inte upp och då följer vi föredragningslistan.    . – Herr talman! Du har helt rätt, jag var på ett möte i Luxemburg i morse och fick skynda mig tillbaka till den här omröstningen. På sätt och vis är jag därför tacksam för att omröstningen sköts upp. Å andra sidan kunde kanske ingen ha förutsett en sådan katastrofal minskning av antalet närvarande. Jag rättar mig efter era uppgifter, men om jag inte minns fel så finns det en regel om att jag kan begära att slutomröstningen skjuts upp till nästa omröstningstillfälle. Om så är fallet skulle jag vilja lägga fram ett önskemål om detta.    – Herr talman! Om jag förstod föredraganden rätt vill han på grund av våra otillfredsställande förfaranden, som vi alla är ansvariga för, skjuta upp omröstningen till nästa sammanträde och avbryta nu. Resultatet av det hela – inte bara den avslutande omröstningen utan även omröstningen om de enskilda förslagen – innebär att detta kan beskrivas som ett misstag när det gäller förfarandet. Det är en regel att sådant som omfattas av medbeslutande ska hanteras i början av omröstningen. Vi har inte följt den regeln och det har visat sig vara ett misstag. – Omröstningen är avslutad.    . – Eftersom betänkandet är så viktigt har jag röstat det, men jag vill skriva under på den hänvisning till skatteharmonisering som finns i detta annars så utmärkta betänkande. Eftersom vi endast hade en enda röst kunde jag inte protokollföra min invändning mot förslaget om ”harmonisering” utanför slutomröstningen.    . – Jag vill lyckönska Jorgo Chatzimarkakis till hans viktiga och lägliga betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) som jag fullt ut stöder. Jag välkomnar särskilt idén att styra programmet i riktning mot möjliga sökande, med andra ord de direkta mottagarna. De som kan söka måste ha möjlighet att innan de gör en ansökan erhålla tillräckligt med information om de typer av stöd som erbjuds inom programmet. Jag instämmer också med föredraganden om att det behövs en enda kontaktpunkt för programmet för att underlätta kontakten med intressenterna. Föredraganden har också rätt när han säger att ansökningsförfarandet måste förenklas. Avslutningsvis vill jag betona betydelsen av detta ramprogram för små och medelstora företag i olika regioner i EU och särskilt de i EU:s yttersta randområden. De har möjlighet att dra nytta av detta viktiga ramprogram som syftar till att hjälpa dem att övervinna de seriösa hinder som möter dem genom artikel 299.2 i EG-fördraget.    . – Jag stöder innehållet i detta betänkande, men jag anser inte att ändringsförslag 21, som lades fram av utskottet för sysselsättning och sociala frågor och som uppmanar kommissionen att fastställa åtgärder för att samordna medlemsstaternas skatte- och avgiftspolitik, hör hemma i ett betänkande som ger sig ut för att stimulera innovation och konkurrenskraft. Tvärtom är det endast genom att gynna en ökad konkurrenskraft mellan små och medelstora företag och andra företag i EU när det gäller företagens olika skatteåtaganden och andra varierande marknadsförutsättningar, som en verkligt konkurrenskraftig och innovativ marknad kan bli realitet för alla europeiska företag.    . – Små och medelstora företag är det ekonomiska hjärtat i våra länder, de som verkligen skapar arbetstillfällen och välstånd. Vi kan därför bara lovorda föredragandens strävan efter att betona dem i detta ramprogram för konkurrenskraft och innovation. Med tanke på dagens skarpa globala ekonomiska konkurrens är tekniska framsteg mycket ofta det som gör det möjligt för små och medelstora företag att överleva, hur små framstegen än är, vilket alltid är kostsamt och hela tiden behöver eftersträvas. Det är anledningen till att vi skulle vilja att små organisationer får tillgång till det här programmet så att de blir mer än bara en from förhoppning. Information om stödet de kan få måste på ett effektivt sätt vända sig till små företag, och inte bara sådana som har resurser att finansiera särskilda tjänster för att söka bidrag. Reglerna för att delta i dessa program måste vara mycket enkla och öppna och får inte leda till orimliga kostnader för att sammanställa rapporter för små och medelstora företag. Det måste också vara konsekvent och komplettera andra EU-program, och särskilt det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling måste garanteras. Kravet på bättre gemenskapsregler, som är enklare och mer i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen måste upphöra eftersom det varit en slogan som de senaste 20 åren har upprepats men aldrig tillämpats. Vi ska se hur det är när vi använder den.    . – Jag ger mitt fulla stöd till alla initiativ som gynnar utveckling och tillväxt av små och medelstora företag i utvecklingsländerna. Men vi kan inte stödja detta betänkande, eftersom genomförandet av EU-metoder och EU-politik i många fall har resulterat i utarmning av utvecklingsländerna. UKIP anser på det bestämdaste att utvecklingsländerna skulle få bättre hjälp genom avtal med individuella länder.    . – Det råder inga tvivel om att små och medelstora företag spelar en mycket stor roll för länders ekonomi. I utvecklingsländer där det inte finns stora företag är det självfallet viktigare att se till att det finns ett institutionellt ramverk som möjliggör att små och medelstora företag kan verka. Det är emellertid inte Europaparlamentets uppgift att diktera vilka förhållanden som skall råda i utvecklingsländerna. Varje stat, såväl i EU som i resten av världen, har rätt att äga och utforma sin egen utveckling. Därför har jag idag röstat mot detta betänkande.    . – De ständiga ekonomiska problemen i utvecklingsländerna, särskilt i Afrika, förhindrar tillväxten och ger i värsta fall upphov till krig och svält. Den främsta orsaken till problemen utöver globaliseringen är korruptionen som är utbredd på både nationell och lokal nivå. Detta gissel hör samman med bristande översyn och förskingring av betydande internationellt stöd. Liksom hos oss måste familjerna kunna leva av sitt arbete. Jordbruk, hantverk och industri måste fortsätta kunna försvara sin plats samtidigt som sysselsättningen inom servicesektorn måste växa inom hälsosamma gemenskapsramar som ger förutsättningar för en rättvis ekonomisk och social spiral. Denna förhoppning får inte bli ursäkt för en falskt naiv diskussion. Ja, vi vill och måste stödja små och medelstora företag i utvecklingsländerna, men så länge ”samarbete” går hand i hand med ”korruption” är det omöjligt att hjälpa dessa länder att ta ansvar för sitt folks välfärd. En omdefiniering av ett kontrollerat och villkorat samarbete får inte bli en anledning att börja dalta, utan en anledning att definiera och utveckla en känsla av ansvarstagande. Detta nya samarbete kommer att återge ungdomarna hoppet i dessa länder så att de inte slutar som illegala invandrare, uppspolade på kusterna av ett Europa som redan är tyngt av arbetslöshet.    – Herr talman! Jag skulle beträffande omröstningen om läkemedel för pediatrisk användning bara vilja påpeka att sedan de multinationella företagen vid första behandlingen fick en förlängning av sexmånaderspatenten anser jag att man verkligen går för långt när man nu förlänger den övergångsperiod under vilken detta tilläggsskydd kan tillämpas från två till fem år. Därför röstade jag nej till ändringsförslag 18. Jag röstade också nej på grund av att fördelarna för den pediatriska populationen inte kan dokumenteras vetenskapligt. Att godkänna detta ändringsförslag kan dessutom bli en uppmuntran att forska kring pediatriska indikationer för läkemedel som tagits fram för vuxna, vilket strider direkt mot förordningens syfte.    . – Kommissionens förslag täpper till en lucka på folkhälsoområdet som länge funnits inom EU och som i vissa fall har lett till ett beroende av den amerikanska och asiatiska läkemedelsindustrin. Framtagningen av särskilda läkemedel för barn i stället för att ordinera lägre doser av vanliga läkemedel passar deras ämnesomsättning bättre och ger snabbare och effektivare behandling. Förutom kravet på att erbjuda ett ”riskhanteringssystem” för sådana läkemedel innan de släpps ut på marknaden har en mycket viktig åtgärd inrättats som kommer att avskaffa, eller i alla fall minska, riskerna och ge effektiv behandling till den utsatta grupp den pediatriska populationen är. Föredraganden har lagt vederbörlig tonvikt vid att forskning ska bedrivas för att avgöra om sådana läkemedel kan användas av barn utan att därmed förhindra att samma läkemedel kan utvecklas för vuxna. Forskningen kommer i vissa fall också att underlätta begäran om uppskjutande av inlämning av planer för studier av barn utan att utsläppandet på marknaden av vuxenversionen försenas. Jag stöder kommissionens förslag och betänkandet av Françoise Grossetête.    – Tack vare att denna rekommendation om läkemedel för pediatrisk användning har antagits och tack vare överenskommelsen mellan parlamentet och rådet kan barn hädanefter få läkemedel som passar deras särskilda ämnesomsättning snarare än svagare doser av läkemedel som är avsedda för vuxna. Jag anser att vi här har försökt kombinera alla de förutsättningar som behövs för ett intelligent införande i Europa av särskilda läkemedelsformer för barn: bestämmelser om stöd till innovation och forskningsincitament för laboratorier (framför allt med det sex månader långa tilläggsskyddet av skyddsintyget), inrättandet av en förteckning över specifika terapeutiska behov inom pediatriken, kravet att ta fram en pediatrisk version av nya läkemedel, åtgärder för att garantera att läkemedel som en gång utvecklats distribueras i alla medlemsstater, eller i annat fall särskilda undantag för att garantera att utvecklingen av läkemedelsprodukter för barn i vilket fall inte förhindrar utvecklingen av läkemedel för vuxna. Vi har här ett konkret exempel på mervärdet av gemenskapslagstiftning: en ensam medlemsstat skulle aldrig ha haft kraft att på egen hand bedriva en sådan politik för vissa läkemedel.    . – Jag röstade ja i andra behandlingen av Françoise Grossetêtes betänkande om läkemedel för pediatrisk användning eftersom jag anser att läkemedel som tas fram särskilt för barn bör gynnas med tanke på att barnen har en särskild ämnesomsättning. Inrättandet av en pediatrisk kommitté som en del av Europeiska läkemedelsmyndigheten kommer att bli en hjälp vid övervakningen av forskningen på området. Det kommer att leda till att antalet tester i forskningssyfte begränsas till det minimum som krävs.    . – I likhet med förstabehandlingen av detta ärende röstar Junilistan av principiella skäl nej till betänkandet. Vi stöder fullt ut att kvinnor och män skall likabehandlas i arbetslivet. Detta är ett centralt område som internationella organisationer såsom ILO behandlar på ett förtjänstfullt sätt. Vi anser inte att EU skall reglera denna typ av frågor i långtgående betänkanden, som har karaktären av politiska program. Arbetstidsbestämmelser, föräldraledighet och andra betydelsefulla nationella frågor skall EU inte styra över. Detta sköter medlemsstaterna med fördel självständigt, i överensstämmelse med redan antagna internationella avtal.    . – Vi vet att kvinnor i jämförbara företag tjänar 11 procent mindre än män, så därför råder det ingen tvekan om att vi fortfarande måste höja medvetenheten om den insats som var och en behöver göra för att slippa införa jämställdhet och jämlikhet mellan män och kvinnor med tvång, vilket skulle vara befängt, utan i stället nå ett rättvist läge med social jämvikt. Vi gör inga framsteg på området genom enstaka feministiska utbrott eller tvångsåtgärder där man alltför ofta med tvång försöker införa kvinnors närvaro, oavsett om det gäller representativa organ eller i ledningsfunktioner, och alltför ofta, som vi vet, utan hänsyn till deras kompetens eller färdigheter. Låt oss vara intelligenta. Låt oss främja kvinnor i samhället, särskilt genom att ge dem ett reellt val mellan yrkesliv och familj, och genom att ge dem möjlighet att förena kraven i arbete och kraven med barn. Alltför många kvinnor har i dag tyvärr inte en chans att välja.    . – När det gäller arbetsmarknadsfrågor fördömer jag starkt den uppenbara ojämlikheten mellan män och kvinnor på flera områden – löner, tillgång till sysselsättning, yrkesutbildning, arbetsförhållanden och karriärutveckling. Jag röstade ja till betänkandet eftersom det utgör ett steg framåt i genomförandet av principen om lika möjligheter och lika behandling av män och kvinnor i frågor som rör sysselsättning och yrkesval. Ett annat skäl till mitt stöd är att fler initiativ måste införas för att hjälpa människor att skapa bättre balans mellan arbete och privatliv. Att föra samman flera olika jämställdhetsinitiativ i ett samlat dokument bidrar till att förenkla gällande rättsliga ramar. Skyddsnivån trappas dessutom upp i och med att utvecklingen av EG-domstolens rättspraxis införlivas. Jag beklagar dock att jämställdheten, trots att den tagits upp i EU-fördraget och i ett antal direktiv, tyvärr fortfarande är en ouppfylld dröm, en vag politisk princip med en genomförandenivå som lämnar mycket i övrigt att önska.    – Herr talman! Jag röstade för betänkandet om Europeiska året för interkulturell dialog och jag är nöjd med innehållet. Men det finns en aspekt i den interkulturella dialogen som måste framhävas: i många fall hänvisar vi till oss själva som ”Europa” och ”européer”, och glömmer det faktum att en stor del av Östeuropa, även den största europeiska nationen Ryssland, inte är medlem i EU. Vi delar samma europeiska kultur och kulturarv, men vi känner knappt till varandras samtida konst och kultur. Det förekommer mediesändningar, felaktiga föreställningar och dåliga klichéer om det vardagliga livet i dessa länder. Europeiska året för interkulturell dialog borde ge oss möjlighet att skapa en sann bild av den rika kulturen i Ryssland och Ukraina liksom i de före detta jugoslaviska republikerna. Genom att bjuda in unga konstnärer, studenter och journalister och främja det kulturella utbytet mellan medlemsstaterna och länderna i Östeuropa kan vi stärka vår gemensamma europeiska identitet.    – Herr talman! I likhet med de flesta av er är även jag chockad av de många mord med rasistiska förtecken som begåtts i en del europeiska länder på senare tid. De är exempel på de grövsta och värsta uttrycken för rasism och främlingsfientlighet. Det finns dock andra former som inte är lika synliga och ändå skadar ännu fler människor. Jag hyser mitt hopp till att de insatser som planeras som stöd för det Europeiska året för interkulturell dialog, och framför allt den interkulturella dialogen i sig, kan lyckas dämpa de nationalistiska stämningar som sveper genom unionen. Jag anser att år 2008 är en lämplig tidpunkt för detta med tanke på att Europeiska unionen vid det laget har utökats till 27 medlemsstater. Initiativ som bygger på praktiska och hållbara projekt som ska fortsätta efter 2006 måste dock också skapas. Av dessa skäl betraktar jag därför det betänkande vi nyligen antog som ett steg i rätt riktning.    – Herr talman! Min kollega i gruppen, Koenraad Dillen, kommer inom kort att göra er uppmärksamma på en tysk opinionsundersökning i som visar att många invandrare är ovilliga att anpassa sig, vilket är en tendens som också märks i många andra undersökningar. Enligt till exempel en österrikisk undersökning är inte mindre än 45 procent av muslimerna fientliga till tanken på integrering. Vore det inte bättre om det officiella Europa sände ut ett annat budskap, till exempel att göra år 2008 till året för respekt för europeiska normer och värderingar? Med Europas senaste kapitulation inför hot i samband med publiceringen av de danska teckningarna i färskt minne hyser jag inga större förhoppningar – särskilt inte när jag erinrar mig den undersökning som gjordes i Förenade kungariket för . Den visar att 40 procent av muslimerna i Storbritannien är positiva till att införa -lagarna.    – Herr talman! Mina kolleger och jag har röstat nej till betänkandet av Erna Hennicot-Schoepges på grund av att det så kallade Europeiska året för interkulturell dialog – ett initiativ som för övrigt orsakar oss en förlust på tio miljoner euro – är ännu ett exempel på hur det officiella Europa blundar inför den verklighet allmänheten lever i. Denna verklighet består av ett Europa med allt fler muslimer som inte bara vägrar anpassa sig till gemensamma europeiska värderingar, utan också vill påtvinga oss sin egen världsbild och sitt eget levnadssätt. Den tyska allmänheten tror till exempel inte längre på en dialog med en religion som vägrar att acceptera grundläggande värderingar som jämställdhet. Tyskarna har fått nog av hedersmord, utbrett våld i skolorna och slöjor på gatorna. En opinionsundersökning som nyligen gjordes av visade att över 71 procent av tyskarna anser att islam är intolerant; 91 procent av tyskarna jämställer islam med våld mot kvinnor. Det officiella Europa skulle må bra av att ta de signalerna på lite större allvar.    . – Vi har idag röstat för betänkandet om Europeiska året för interkulturell dialog. Kulturellt utbyte är naturligtvis berikande och viktigt för att öka förståelsen mellan medborgarna. Det finns emellertid detaljer i betänkandet som vi ställer oss skeptiska till. Vi tror inte att dagar, veckor och år för det ena eller andra ändamålet har någon praktisk betydelse för medborgarna, men att de kanske kan utgöra någon form av målbeskrivning för institutionernas insatser. Som alltid är vi skeptiska till centralt utarbetade kampanjer och opinionsbildning och noterar att betänkandet stramar upp kommissionens förslag i denna del. En nej-röst skulle innebära mera pengar till unionens institutioner och till PR-kampanjer.    . – Junilistan anser att hela idén med Europaår är onödig och inget som EU:s skattebetalare skall finansiera. Att lägga 10 miljoner euro på Europeiska året för interkulturell dialog är helt förkastligt, och nyttan av detta är svår, kanske rent av omöjlig, att se. Europaparlamentets kulturutskott vill även, otroligt nog, öka EU:s del av bidragen till den typ av verksamhet som gäller nationella evenemang och initiativ från 50 procents till 80 procents bidrag (ändringsförslag 33). Jag röstar nej till betänkandet i sin helhet.    . – Hur kan man ha ett kulturellt utbyte med en annan person om man inte vet vem man själv är? Ni konstaterar att den ”religiösa identiteten är en viktig del av allas vår identitet – även för dem av oss som inte är religiösa”, men ni vägrade att erkänna våra kristna rötter i er konstitution – som till vår glädje nu är död och begraven. Så vad talar vi om? Ändringsförslag 9 handlar om ”interkulturell hövlighet”, men det är en självmotsägelse – annars har inte ordet ”hövlighet” längre någon innebörd! Att lägga till vackra högtflygande ord brukar sluta med att ingenting blir sagt. Resultatet av ert förhållningssätt är relativism och svek: Ni vill främja ett europeiskt år för interkulturell dialog vid OS i Beijing och därmed fungera som stödhjul för den kommunistiska diktaturen (ändringsförslag 38)! Vilken skam! Visst, ni ska diskutera interkulturell dialog med Tibet, eller hur? Enbart detta initiativ diskvalificerar ert förslag.    . – Jag röstar för betänkandet, eftersom huvudsyftet att motverka diskriminering är mycket positivt och behövligt. Jag röstar däremot mot en ökning av budgeten samt ändringsförslag 18 som är särskilt olyckligt i sin nykoloniala vilja att exportera åsikter och värderingar.    . – Det är alltid lämpligt att belysa ansvaret hos lagstiftning, medlemsstater och unionen för att prioritera barnens rättigheter, särskilt i dag som är internationella dagen för barn. Barnen är vår framtid och utgör en femtedel av EU:s befolkning. Jag stöder detta rambeslut om erkännande och verkställighet av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn, och de ändringsförslag som föredraganden lagt fram. Detta är ett avgörande steg för att förbättra samarbetet mellan medlemsstater i fråga om skydd av barn. Det har dessutom dubbla syften, nämligen - att förbättra tillgången till information om förbud genom obligatorisk registrering av förbud i kriminalregistren, och - att genomförandet blir obligatoriskt. Det blir därmed möjligt att stoppa en person som dömts för pedofili i en medlemsstat och har förbjudits arbeta inom verksamhet med barn från att kringgå detta förbud genom att bosätta sig i en annan medlemsstat. Ett förbud mot en sådan flytt som utfärdats i en medlemsstat får rättslig verkan i övriga medlemsstater och breddar därigenom genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av sådana förbud.    . – Jag ger initiativet från konungariket Belgien mitt fulla stöd eftersom det blir ett oumbärligt medel för att få ett effektivt samarbete mellan medlemsstater när det gäller att skydda barn från sexuella övergrepp. Det minsta man kan säga är att initiativet täpper till det hål, det vakuum – nej, vad säger jag! – den avgrund som finns i dag. Vi kan bara tänka oss – och Belgien insåg till fullo allvaret i frågan då den hemska Fourniret-affären avslöjades – att i det ögonblick en person döms för pedofili i en medlemsstat och förbjuds att i samma stat arbeta med något som sannolikt gör att han eller hon kommer i kontakt med barn så behöver vederbörande bara flytta till en annan medlemsstat för att slippa förbudet! Det finns i dagsläget alltså ingen garanti för att ett förbud som utfärdats i en medlemsstat får någon rättslig verkan i övriga medlemsstater. Inför denna avskräckande situation var det dags att fastställa ett system som ålägger den stat där en person är bosatt som dömts för sexuella övergrepp mot barn att erkänna de förbud som utfärdats i andra länder och verkställa dem inom sitt eget territorium. Jag är övertygad om att denna rättsakt kommer att rädda barn från den värsta typ av fasa som finns.    . – Jag stöder denna resolution samt kommissionens och rådets åtagande att ta itu med Palestinas i laga ordning valda regering, även om vi inte delar den politik som regeringen för. Att driva Palestina in i ekonomiskt kaos och förfall leder inte till något positivt. Europas politik borde tjäna som exempel för USA och andra på hur man kan gå tillväga i framtiden. Jag gav dock inte mitt stöd till att infoga punkt 9 i resolutionen. Även om jag har stött och kommer att fortsätta att stödja kraven på ett omedelbart stopp för den fortsatta utvidgningen av bosättningarna – eller snarare rivningen av dessa – och på att man inte fortsätter att bygga muren, anser jag inte att det passar in här eftersom vi här behandlar en helt annan fråga.    . – Den senaste utvecklingen i Israel har varit välkommen, inte minst resultaten för det parti som uppenbarligen söker dialog och överenskommelse. Detsamma kan inte sägas om valresultatet i den Palestinska myndigheten där resultatet visserligen var korrekt i förhållande till vallagarna, men är oroande i dubbel bemärkelse. Först och främst lyckades en politisk grupp ta över makten som inte erkänner Israels existensberättigande och uppfyller därmed inte en av förutsättningarna för fredsprocessen. Valresultatet visar också att folket i den Palestinska myndighetens rättsområde inte prioriterar en framförhandlad lösning till denna urgamla konflikt. Mot bakgrund av detta måste EU och alla i Mellanösternkvartetten enas om nästa steg. Vi måste stå fast gentemot den palestinska myndigheten, men öppna gentemot president Mahmoud Abbas och hans initiativ för att hitta ett generellt avtal om den enda acceptabla lösningen: två staters fredliga samexistens. Låt oss mot bakgrund av EU:s viktiga roll som bidragsgivare hoppas att ”Europa” i denna yttre front visar sig värdigt uppgiften att utöva ett positivt inflytande på situationen.    . – Brittiska konservativa röstade emot punkt 9 eftersom ordet ”fördömande” inte fanns med i någon annan del av texten som till exempel rörde Hamas stöd till nyligen genomförda terroristattacker. Dessutom har frågan om bosättningarna och det kontroversiella läget i östra Jerusalem inte någon direkt koppling till den humanitära krisen i de palestinska områdena. Slutligen är säkerhetsstängslet, som avsevärt har minskat antalet självmordsbombningar i själva Israel, inte nödvändigtvis den slutgiltiga gränsen mellan de två staterna. Det har redan flyttats enligt order från Israels högsta domstol för att passa de palestinska invånarnas behov. Vilken slutlig riktning det får är beroende av att man lyckas med förhandlingarna för fredsprocessen.    . – Vi tvivlar inte på att terrorismen måste bekämpas med fasthet och ståndaktig beslutsamhet. De värderingar och principer som vår civilisation vilar på får dock under inga omständigheter undergrävas. Jag är också orolig över situationen vid Guantanamo och stöder parlamentets begäran om att få ett slut på den här typen av förhållanden och stänga dessa fångläger. Häktningen av dessa fångar och förhållandena kring deras kvarhållande strider mot Genèvekonventionen och mot andra internationella humanitära instrument. Oavsett vilka åtgärder som kan vidtas för dessa fångar måste de fullt ut överensstämma med principen om mänskliga rättigheter och rättsstaten. Alla fångar måste formellt åtalas för de brott de anklagas för och få en rättvis rättegång inför en kompetent och opartisk domstol. Fällande domar måste givetvis följas av påföljder som återspeglar allvaret och de omänskliga aspekterna av de fruktansvärda handlingar de begått. Jag hoppas att EU utnyttjar nästa transatlantiska toppmöte i Wien till att utöva påtryckningar på Förenta staterna att stänga Guantanamo och hitta mer rättvisa och snabbare lösningar för de runt 500 fångarna.    . – Jag upprepar det jag framförde i samma fråga i oktober 2004. Vi är intensiva motståndare mot terrorism och sympatiserar solidariskt med det fruktansvärda lidande som drabbar dess offer och deras familjer. Det råder inga tvivel om att detta vidriga och barbariska angrepp på våra grundläggande rättigheter är den största strid som demokratierna står inför just nu. Tragedierna den 11 september och 11 mars är ett tydliga exempel på detta och det som fortfarande först kommer i åtanke. Under denna strid måste dock västvärlden också behålla en hög moralisk nivå och stå som ett oklanderligt exempel på de värderingar vi håller så högt. I detta hänseende skulle vi vilja få klargöranden av de fall där det förekommit överträdelser av de mänskliga rättigheterna, av de grundläggande garantierna och av de allmängiltiga konventioner vi har anslutit oss till. Vi anser att de civilisationens värderingar vi tror på måste upprätthållas. Jag stödde därför en bordläggning av omröstningen för att garantera att ett mer moget och välgrundat beslut kunde tas om två veckor i Strasbourg.    . – Det vänskapliga förhållande som vi av naturliga skäl har till Förenta staterna betyder inte att vi följer landet för att försvara intressen som inte är våra egna. De kanske vill det. Vi vill inte. Det ligger i vårt intresse att ha en europeisk valuta – om den nu måste finnas i denna form – som utmärker sig som en referensvaluta i förhållande till dollarn och inte tvärtom. Det ligger också i vårt intresse att utvecklingsländerna får en balanserad utveckling, om än i skydd av försiktig protektionism. Det låg i vårt intresse att Nato motsatte sig Warszawapakten, men eftersom Warszawapakten har försvunnit är Natos berättigande som ett verktyg för amerikanernas dominans inte längre motiverat. Det ligger inte i vårt intresse att medverka i alla krig vi inte behöver ingripa i. Det ligger i vårt intresse att Latinamerika på grund av sina band till Portugal och Spanien inte blir Förenta staternas bakgård. Att säga detta betyder inte att man är Förenta staternas fiende, utan det handlar om att vara patriotisk och om att bry sig om sitt eget land.    . – Nytt partnerskap? EU lovar Förenta staterna upprustning och nära militärt samarbete. Europaparlamentet har i dag med bred majoritet röstat för ett nytt transatlantiskt partnerskap. Samtidigt uttrycker parlamentet sitt särskilda stöd för ett nära militärt samarbete mellan EU och Förenta staterna, men någon verklig kritik mot den nuvarande ockupationen av Irak eller upptrappningen av kriget i Afghanistan har inte förekommit. CIA:s tortyrplan och utnyttjandet av amerikanska militärbaser i Europa för kriget i Mellanöstern får inte störa det nya partnerskapet. Inte heller blir det faktum att amerikanska kärnvapen fortfarande finns utplacerade i EU:s medlemsstater ett diskussionsämne vid det kommande toppmötet med EU och Förenta staterna i Wien. Bekräftelsen att européer och amerikaner är vapenbröder kulminerar i åtagandet att öka Europas militära förmåga ”för att upprätta bättre partnerskapsförbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i politiskt och militärt hänseende”. Detta löfte är ett tydligt åtagande att framöver fortsätta att föra krig sida vid sida med Förenta staterna och ett fortsatt stöd till de krig som redan utkämpas. Det verkliga syftet för dem som ansvarar för EU:s militärpolitik är dock att helt oberoende av Nato och utan hjälp från Förenta staterna kunna ingripa militärt var som helst i världen – vilket nu sker i Kongo. Tanken på ett civilt Europa övergavs av detta parlament för länge sedan.    . – Förenta staterna är Europas största och bästa allierade. Alla diskussioner om förbindelserna mellan Atlantens båda sidor bör baseras på denna förutsättning och på två andra viktiga tankar. Det faktum att vi är potentiella konkurrenter på olika områden försvagar inte vår allians. Att vi är så goda allierade gör oss inte heller blinda inför realiteter. Vi är olika enheter med planer, förslag och intressen som inte alltid sammanfaller, men vi är partner med samma syn på samhället och samma uppfattning om människors gemenskap. På senare år har svårigheter lyfts fram som i många fall också kan övervinnas. Tanken att Förenta staterna gav upphov till en inre splittring i Europa är inte sann. Sanningen är att EU i sig inte är en samlad enhet med en enad bild av utrikespolitikens verklighet. Låt oss därför inrikta oss på de faktorer som stärker våra förbindelser och lämna de ideologiska fördomarna därhän – i vissa ordvändningar är de uppenbara och kommer alltid att förekomma när Atlantens båda sidor möts.    . – Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder starka transatlantiska förbindelser, både politiska och ekonomiska. Frågan om ett förbud mot dödsstraff är fortfarande en samvetsfråga för individuella parlamentsledamöter. Ändå fördömer vi den opassande och överdrivna användningen av dödsstraff i länder som Kina och Iran. Vi anser att frågorna om brott mot internationella lagar för mänskliga rättigheter inte bör hanteras av Internationella brottmålsdomstolen, utan av FN:s för ändamålet avsedda tribunaler. Vidare anser vi inte att en omedelbar stängning av fånglägret i Guantanamobasen är önskvärd eller lämplig medan kriget mot terrorismen fortfarande prioriteras av både Förenta staterna och EU. I längden skulle det dock ligga i USA:s intresse att göra det.    . – Jag gratulerar min kollega, Erika Mann, till hennes betänkande om de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Men jag vill ändå komma med en invändning. Jag har alltid tyckt att fördjupningen av EU har varit lika viktig som utvidgningen, om inte viktigare. Här finns ett krav på skapandet av ett frihandelsområde med Förenta staterna 2015. Jag är inte emot det i princip. Det beror egentligen på hur andra frågor utvecklas. Jag har inte slagits för att skydda en social dimension för EU, som är livsviktig för vanliga EU-medborgare, bara för att låta den säljas via bakdörren genom skapandet av ett gigantiskt frihandelsområde. Jag har alltid sagt åt progressiva och fackföreningsmotståndare i ledningen i Nafta att de inte förstår poängen. De bör inte emotsätta sig en nära ekonomisk förbindelse med Mexiko och Kanada, som oundvikligen kommer att följa globaliseringen, utan istället kräva att den demokratiseras genom skapandet av en parlamentarisk församling i Nafta för att främja en social dimension.    . – I Erika Manns betänkande framförs skarp kritik mot Förenta staternas politik som enligt henne i alltför hög grad präglas av nationella intressen. Jag respekterar denna åsikt, men håller inte med. Men jag skulle vilja se en liknande nivå av krav och indignation när det här parlamentet debatterar Europas förbindelser med länder där koncentrationsläger och arbetsläger fortfarande förekommer. För att återgå till problemets kärna skulle jag inte ha något emot att det ekonomiska samarbetet stärks mellan Förenta staterna och länderna i Europa om det var lika gynnsamt för båda parter. Å andra sidan är det ingen idé att för denna sakens skull skapa en transatlantisk marknad utan hinder, en verklig inre marknad enligt europeisk modell med visst mått av rättslig harmonisering och med potential att kunna utvidgas till hela den amerikanska kontinenten. Vi talar inte längre om ett frihandelsområde utan, sanningen att säga, om en total ekonomisk integration. Innan vi har politisk integration? Betänkandet är typiskt för ett Europa som vägrar att kräva respekt för medlemsstaternas intressen samtidigt som det försöker integrera dem, föra dem samman och få dem att försvinna i en enda stor global massa. Vi kan inget annat än förkasta det.    . – Ett frihandelsområde är ett område utan hinder, framför allt tullhinder. Det är en gemensam marknad, nästan som den i Europa. Det transatlantiska frihandelsområdet är därför en gemensam marknad från Warszawa till San Francisco, från Helsingfors till Patagonien och från Malta till Kanadas Great North. Den europeiska allmänheten kanske föreställer sig att den politiska debatten handlar om framtiden för den europeiska konstitutionen, men verkligheten är den att från år 2010 till 2015, det vill säga om fem år, byggs ett politiskt och ekonomiskt organ upp med 45 av världens 193 nationer. I det tysta signalerar Erika Manns betänkande en övergång från en europeisk integration till en politisk integration som rör en fjärdedel av världen. Detta skulle innebära ett parlament med 45 nationer, en domstol för gemensam handel och fröet till gemensam lagstiftning. Efter 90 år börjar Paul Valérys spådom att Europa strävar efter att styras av en amerikansk kommitté bli sanning. Farväl Europa. Goddag världen! Erika Mann har avgett två budskap: Slutet för Europatanken och födelsen av en världsorganisation.    . – De transatlantiska förbindelserna omfattar ett bredare spektrum än enbart ekonomiska förbindelser. Detta måste beaktas när frågan behandlas. EU och Förenta staterna har en unik roll i världshandeln. Tre aspekter är därför enligt min mening grundläggande i alla debatter i frågan. Den första gäller lojalitet. Handelsförbindelserna mellan de båda sidorna bör bygga på god tro, verkningsfull efterlevnad av överenskommelser och effektivt skydd av de amerikanska och europeiska ekonomiska aktörernas rättigheter, liksom av olika berörda producenters och konsumenters rättigheter. Den andra gäller samarbete på internationell nivå. Även om fakta i tvister och konkurrens är uppenbara för alla finns det bara en väg framåt: att nå en fungerande förståelse för hur en rättvisare, öppnare och mer utvecklingsvänlig världshandel kan främjas. Den sista av dessa aspekter är tanken på att dela de stora utmaningar som båda sidor möter på världsarenan, både i form av problem och lösningar. Detta gäller för ekonomin i sig (exempel är energifrågan, tillväxten av ekonomiska kraftcentra som Kina och Indien, världens fattigdom) och för säkerheten.    . – Jag skulle vilja förklara varför jag röstade nej till Erika Mann-betänkandet om de transatlantiska ekonomiska förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen. Betänkandet tar generellt sett upp alltför många vitt skilda sektorer som enligt min åsikt borde behandlas i egna betänkanden. Jag anser därför att betänkandets innehåll borde ha koncentrerats bättre. Betänkandet kan också få dramatiska konsekvenser för Europa. Det öppnar verkligen dörren för ett frihandelsområde mellan Förenta staterna och EU, vilket skulle öka den amerikanska jordbruksproduktionsmodellens inträngande i Europa. Detta strider mot en princip som jag i egenskap av socialist måste försvara: ett socialt Europa som bygger på solidariska principer!    – Herr talman! Jag röstade så småningom för Werner Langen-betänkandet, men enbart på grund av att vi också har godkänt det muntliga ändringsförslaget från Margarita Starkevičiūtė. Vad gäller ändringsförslag 2 och 16 röstade jag inte som majoriteten i min grupp. Det ena gäller ett inflationskriterium och det andra kommissionens beslut om Litauen. Mitt skäl till detta är att också parlamentets sätt att hantera frågan – utan någon seriös debatt – är fullkomligt motbjudande. Det är motbjudande eftersom kommissionen fattar ett strategiskt beslut och för första gången ställer sig bakom någon på grund av intresset av att utöka euroområdet. Kommissionen fattade ett strategiskt beslut eftersom den inte ens lade fram ärendet för oss att debattera. Detta är oacceptabelt, särskilt med tanke på att kommissionen har gjort detta med utgångspunkt från tveksamma inflationsrelaterade kriterier och andra kriterier och med tanke på att den ställer ett land till svars för kriterier som hela tiden överträds av fyra eller fem medlemsstater, ett land som dessutom gjort många uppoffringar. Jag anser att hela förfarandet inte bara skadar Europaparlamentets trovärdighet, utan också EU:s och euroområdets trovärdighet i de stater som gick anslöt sig till området 2004 eller ska gå med senare. Både kommissionen och den del av parlamentet som inte ville föra en längre debatt om kommissionens ensidiga beslut bär därför ett mycket stort ansvar.    – Herr talman! Kommissionens beslut att lämna Litauen utanför euroområdet och de medföljande möjligheterna till en snabbare integration med de mer utvecklade länderna grundades på ett formellt meddelande om att Litauens ekonomi överskridit inflationsgränsen, vilket verkligen skedde med en minimal och omtvistad marginal. Regeringen i Vilnius föll i går, mer tyngda av större misstag och misslyckanden än av bristande intresse och försiktighet när det gällde att hålla inflationsprogrammet på en positiv nivå och därmed undvika risken att hamna några decimaler åt fel håll. Denna medlemsstat borde inte ha nöjt sig med att följa spelreglerna på den europeiska arenan, särskilt inte eftersom den är ny och eftersom den inte är stor. Nu måste jag tyvärr meddela att en orättvis behandling av medlemsstaterna förekommer på högre nivå inom EU:s ledande organ, som kommissionen. När två större medlemsstater inte följde stabilitetspakten – och det var inte marginellt, som i Litauens fall – klandrades eller bestraffades inte de större staterna, utan prisades istället. Det olämpliga ekonomiska uppträdandet ändrades inte, utan lagen ändrades istället så att den passade det olämpliga uppträdandet. I vårt fall bestraffade kommissionen inte vår tidigare regering, utan istället sköts hela nationen åt sidan. Dessutom hände något dåligt med EU:s östra gräns efter att Ryssland bröt mot president Vladimir Putins bindande undertecknande vid toppmötet 2003, där man lovade EU att slutföra överenskommelserna med Estland och Lettland väldigt snart. Ryssland avsade sig till och med ett dokument som redan hade ratificerats av det estniska parlamentet. EU:s hållning föreföll ganska skamlig: istället för att stå vid medlemsstatens sida blidkade EU Ryssland och överlät åt Estland att ensamma hantera storebror. Jag skulle vilja att mitt land, Litauen, anslöt sig till euroområdet, men även till det gemensamma europeiska området för energitrygghet. När det gäller euroområdet antog Europaparlamentet några positiva yttranden i form av ändringsförslag som var kritiska mot kommissionen, och därför ändrade jag mig och röstade för Werner Langens betänkande.    – Herr talman! Den gemensamma valutan kan mycket väl bli ett värdefullt medel för att skapa en gemensam europeisk identitet. Därför borde nog Republiken Sloveniens inträde i euroområdet välkomnas. Euron får dock inte under några omständigheter användas för att bedriva politik med historiska symboler. När Slovenien till exempel insisterar på att dess euromynt inte ska ha några österrikiska symboler som Kärnten-prinsarnas kröningssten är detta en provokation som kan tolkas som att Laibach, annars känt som Ljubljana, gör anspråk på ett historisk territorium. Eftersom det redan uppstått problem med turkiska mynt anser jag att vi i fråga om utformningen av euromynt bör vara striktare med att införa våra egna villkor. Av det skälet röstade jag nej till Langen-betänkandet.    . – Rörande ändringsförslag nio så har Sverige i en folkomröstning år 2003 sagt nej till att införa euron som valuta. Därmed är frågan avgjord för Sveriges del under överskådlig framtid. Vår uppfattning är att EU inte ska överpröva svenska folkets uppfattning genom att ta ställning för eller emot en eventuell undantagsklausul.    . – Införandet av euron bör vila på fastställda kriterier. Tidpunkten när ett land ska uppfylla anslutningskriterierna bör i likhet med konvergensperioden ligga fast. Den tid ett land är anslutet till ERM II-mekanismen måste fastställas. En konvergensnivå måste också anges. Eurons införande bör underlätta en konvergens av ländernas ekonomier. Majoriteten av dessa ekonomier hör samman med ekonomierna i Europeiska unionens övriga länder. Fördelarna med en anslutning till euron är tydliga priser över gränserna, ökad konkurrenskraft som gynnar konsumenten, avskaffade transaktionskostnader och ingen risk för valutakursförändringar. EU måste se till att de kriterier som används för att ett land ska träda in i euroområdet är desamma för alla och att bedömningen av kriterierna sker öppet. Vi måste vara vaksamma så att vi inte går i fällan att använda frågan om inträde i euroområde som ett sätt att bekämpa andra strider som är fullkomligt irrelevanta. Ett inträde i euroområdet bör bygga på Maastrichtkriterierna och ska inte ha någon annan innebörd. Vi måste se till att de beslut vi fattar här i fråga om enstaka länder inte bidrar till att stärka de euroskeptiker som utnyttjar EU:s beslut för att undergräva dess insatser.    . – I voteringen om euron har jag lagt ned min röst när det gäller om den svenska folkomröstningen ska betraktas som ett undantag. Yrkandet utgår från den felaktiga föreställningen att Sverige kommer att tvingas att acceptera den gemensamma valutan i strid med resultatet i folkomröstningen. Så är självfallet inte fallet. Däremot går yrkandet för långt då det bygger på en orimlig tanke om att enstaka länder genom folkomröstning ska kunna välja bort delar av de gemensamma fördragen. En konsekvent tillämpning av en sådan princip är givetvis otänkbar.    . – Jag välkomnar Werner Langens betänkande, även om det ur ett brittiskt perspektiv gör mig förfärad. Vårt misslyckande att ansluta oss till det gemensamma valutaområdet har redan kostat oss flera miljarder i inkommande investeringar och tiotusentals arbetstillfällen. De tio nya medlemsstaterna är redan ivriga att ansluta sig, vilket de röstat för i de separata och helt igenom positiva folkomröstningarna före anslutningen. Det kommer att vara en sorglig dag för Storbritannien, dess folk och ekonomi när länder som Slovenien, Litauen, Estland och Malta inför euron, medan Storbritannien tynar bort på sidan av världens mest framgångsrika valuta och kastas fram och tillbaka av en eurogrupp som fattar beslut som är avgörande för vår ekonomi, men inte bryr sig om våra åsikter och som struntar i våra intressen.    . – Än en gång har vi en ny etapp i EU:s besinningslösa rusning framåt: nya medlemsstater ska införa den gemensamma valutan. I Langen-betänkandet försöker man hitta jämvikt mellan dogmatisk trohet gentemot Maastrichtkriterierna och stabilitetspakten, lovsång till euron och hänsyn till sunt förnuft i fråga om graden av beredskap i länderna, eller till och med euroområdets förmåga, att klara en utvidgning som ökar dess heterogenitet och följaktligen också dess svårigheter. Den gemensamma valutan har ett betydande ansvar för den dåliga tillväxten i de stater där den införts (olämpliga räntenivåer, ogynnsamma växelkurser). Nya offer behöver inte dras in i denna situation. Jag undrar också om medborgarna i dessa länder som igår skakade av sig kommunismens ok är medvetna om den oåterkalleliga förlust av oberoende som införandet av euro medför. Framför allt: Är de medvetna om att förlusten av deras nationella valuta angavs i anslutningsfördragen? Att informera dem om de praktiska omständigheterna kring övergången till euro i deras land är inte något vi bör fokusera på, utan snarare på att än en gång ge dem samråd, i form av en folkomröstning, om de är redo att mista sin valuta.    . – Jag röstade för ändringsförslag 9, eftersom jag anser att Sverige bör kräva undantag efter euroomröstningen i Sverige 2003. Däremot anser jag att det är upp till Sverige att ansöka om undantaget. EU bör inte automatiskt betrakta Sveriges nej som likvärdigt med en undantagsklausul.    . – Jag röstade för Langen-betänkandet om euroområdets utvidgning eftersom jag råkar tro att kommissionen måste hålla strikt på kriterierna för inträde i området. Bara på det sättet kan euroområdet fortsätta motivera det förtroende det åtnjuter. Min grupp betraktar Slovenien och Litauen som i princip redo för euron. Anslutningen av dessa länder till euroområdet skulle gynna hela den europeiska ekonomin. Den drivkraft de haft vid genomförandet av ekonomiska reformer de senaste åren borde fungera som incitament för alla euroländer.    . – Ingen ifrågasätter tanken att alla medlemsstater som vill ingå i euroområdet också måste uppfylla konvergenskriterierna från Maastricht som anges i EG-fördraget. Parlamentet har alltid sagt att det är positivt till en strikt efterlevnad av dessa kriterier, utan undantag. Trots att utskottet för ekonomi och valutafrågor beslutade att i detta betänkande inte inrikta sig på rekommendationerna beträffande de enskilda ländernas grad av förberedelser är sanningen den att den viktigaste frågan i omröstningen var det negativa omdömet om Litauen som uppfyller alla konvergenskriterier utom inflationskriteriet. De senaste tolv månaderna har inflationstakten i Litauen varit något högre än tröskelvärdet. Detta gjorde att jag röstade på ändringsförslag 2 där man efterlyser en tydlig och uttömmande förklaring till beräkningarna av inflationskriterierna och uppmanar kommissionen att uppdatera sin rapport om Litauen så att landet kan träda in i euroområdet så snart som möjligt.    . – Jag lägger ned min röst i de omröstningar som gäller hur länder tekniskt skall genomföra en övergång till euron. Jag röstar emellertid mot de förslag som strävar efter att maximera inflationsbekämpning och åsidosätta andra mål. Jag röstar ja till betänkandet på grund av den massiva kritiken mot hur Litauen har behandlats.    . – Jag avstod från att rösta därför att jag anser att samma villkor bör gälla för alla EU:s medlemsstater och att utvidgningen av euroområdet inte får innebära att strängare villkor tillämpas på de nya medlemsstaterna. Att jag avstod från att rösta ändrar dock ingenting vad gäller min fundamentala kritik av stabilitetspakten, som är ett helt olämpligt instrument för uppgiften att lösa EU:s ekonomiska och sociala problem och är fördelaktigt för någon utom storföretagen och de besuttna klasserna. Det finns inget behov av en pakt som ensidigt gynnar prisstabilitet. Däremot behövs det en social- och sysselsättningspakt som uppfyller befolkningens behov. Att gå med i euroområdet under nuvarande förhållanden är inte till någon nytta alls för de nya medlemsstaterna, och har inte heller varit till gagn för de gamla medlemsstaterna. Tvärtom kommer det att vara till skada för dem.    . – Vi svenska socialdemokrater är emot att parlamentets sammanträdesperioder äger rum i Strasbourg och ställer oss frågande till varför parlamentet avsatt en betydande post för att köpa byggnader i Strasbourg. Denna fråga är särskilt kontroversiell, eftersom det fortfarande undersöks om det förekommit oegentligheter i samband med affärerna kring parlamentets byggnader i Strasbourg.    . – Vi har röstat för betänkandet om beräkningen av Europaparlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2007. Vi uppskattar ambitionerna att behandla förvaltningens förslag stramt. Vårt godkännande innebär inte att vi i alla delar stödjer budgetens inriktning. Vi är t.ex. som tidigare skeptiska till Europaparlamentets informationsverksamhet som tenderar att överta ledamöternas och partigruppernas roll. Vi anser det inte heller vara befogat att bygga ett Europahus i Bryssel eller att Europaparlamentet skall köpa byggnaderna i Strasbourg.    . – Detta betänkande hade kunnat innehålla mycket mer av allmänt intresse när det gäller Europaparlamentets budget. Betänkandet borde klargöra att Europaparlamentets budget under inga omständigheter skall täcka underskott i Europaparlamentarikernas pensionsfond. Likaså borde betänkandet ha innehållit ett uttalande om att Europaparlamentarikernas generösa reseersättningssystem skall reformeras och att endast faktiska resekostnader och inget annat skall utbetalas till dem för deras resor. Betänkandet uttalar sig bland annat för en ökning av anslagen på 4 miljoner euro till de politiska grupperna och de europeiska partierna. Detta kan jag inte stödja, vilket är ett av skälen till att jag väljer att rösta nej till betänkandet i sin helhet.    . – Jag anser att kärnan i punkt 46 är felplacerad med tanke på att EU:s institutioner och medlemsstater har ingått avtal om de extra språken och om att de ska användas som arbetsspråk i berörda institutioner, särskilt iriska. Ekonomiska åtgärder har vidtagits för att finansiera initiativen och de bör beaktas därefter.    . – De som röstar mot punkt 4 (50 miljoner euro för inköp av byggnaderna i Strasbourg och 25 miljoner euro för propaganda) påverkar inte budgeten utan försöker endast hemlighålla slöseriet för väljarna. Jag röstar däremot nej till betänkandet, eftersom jag inte vill att pengarna skall slösas bort.    – Herr talman! Som skuggföredragande vill jag säga att utgångspunkten för Helmuth Markovs betänkande var att handeln har orsakat fattigdom. Det är en ståndpunkt som vi som politisk grupp aldrig kan acceptera. För oss är handeln ett av de viktigaste verktygen i kampen mot fattigdomen. Vi har ett socialt ansvar gentemot de fattigaste länderna. För att uppnå millennieutvecklingsmålen anser vi att vi måste skapa en handelsmiljö där utvecklingsländerna har verklig tillgång till de utvecklade ländernas marknader. Vi menar att det finns en koppling mellan ett lands välstånd och dess ekonomiska frihet. Vi stöder biståndsprogrammen, men de måste vara effektiva. Vi måste koppla dem till det ekonomiska och social klimatet i mottagarländerna och de måste vara inriktade på att förbättra den demokratiska förvaltningen. Målet att koppla samman handel och utveckling är till fördel för folket, och särskilt för de som är fattiga. I stället för att satsa stora belopp på direkt stöd kan det vara bättre att stärka fattiga länder genom ekonomiskt samarbete, däribland handel och utbyte av varor, tjänster och kompetens, så att de kan bygga upp sin egen välfärd. Successiv avreglering är en förnuftig idé med hänsyn till den rådande ekonomiska differentieringen. Plötslig avreglering har inte uppkommit i Kina, till exempel. Trots att tonläget i betänkandet är överdrivet socialt inriktat innehåller det många förslag som på ett konstruktivt sätt främjar utveckling genom fri och rättvis internationell handel. Trots reservationerna från ledamöter av gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna har jag som skuggföredragande föreslagit att betänkandet ska godkännas, eftersom om det används på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt av aktörerna på området kan det bidra till att utjämna skillnaderna i levnadsstandard och höja standarden för de fattigaste samhällena.    – Herr talman! Det gläder mig att kunna instämma med föregående talare, som redan framfört en del mycket välgrundade synpunkter om Markovbetänkandet. Jag vill lägga till att även jag råkar anse att vädjandet om en storskalig efterskänkning av utvecklingsländernas skulder kommer att bära föga frukt, ha litet att erbjuda som lösning och till och med skulle kunna få motsatt verkan, eftersom den redan begränsade styrningen av dessa utvecklingsländer, av förvaltningen av dessa utvecklingsländer, från organisationer som IMF och andra internationella institutioner då skulle bli mycket svårare, för att inte säga omöjlig. Jag tror att endast mycket korrupta, odugliga och penningslösande ledare i Afrika och annorstädes skulle gynnas och bli ännu rikare. Jag vet att jag riskerar att utsätta mig för fördömanden från sådana som Louis Michel, Bob Geldof och Bono, men jag vidhåller – och detta är fullt uppriktigt – att den stora tragedin i många utvecklingsländer, särskilt i svarta Afrika, är att de plundras och rånas av sina egna ledare. Jag anser att detta är den första slutsats som vi måste dra innan vi kan börja ge fattiga människor verklig hjälp.    . – Jag välkomnar betänkandet som handlar om den roll som handelspolitiken har haft och som den potentiellt kan ha för utvecklingen och för att lindra fattigdomen, samtidigt som man har den invecklade relationen mellan dem i åtanke. De iögonfallande frågorna i betänkandet fokuserar på att samtidigt som BNP per capita allmänt har ökat på global nivå har antalet människor som lever under fattigdomsgränsen också minskat. I betänkandet hävdar man därför att en radikal förändring i politiken är nödvändig både i utvecklade länder och i utvecklingsländer för att lindra problemen bakom den eviga ökningen av fattigdomen. Budskapet är därför fullständigt klart: när vi funderar på fördelarna med liberaliseringen bör vi inte glömma bort den verkliga sanningen om välståndsluckorna i världen i dag.    . – Medan handeln är ett viktigt medel för utveckling och för att minska fattigdomen, är det klart omöjligt att uppnå verkliga framsteg mot dessa mål om inte rättvisa regler upprättas på internationell nivå. Att hitta sätt att säkra den handelspolitiken bidrar till att lösa fattigdomsfrågan, men det är ingen enkel uppgift. Följaktligen ger öppnandet av gränser för internationell handel högst betydande fördelar för samhällsutvecklingen. Fattigare länder är tydligen inte alltid förberedda på att skydda sig själva mot negativa effekter eller att dra fördel av de möjligheter som kan uppkomma. Jag anser därför att de smärre ändringarna av WTO-handelsförhandlingarna i fråga om miljö, jordbruk, råvaror, offentliga tjänster, hälsa och industrialisering kan bidra till att människor i högre grad får del av fördelarna av handeln. Till sist bör vår roll fortsätta att vara att främja stöd till utveckling och demokrati i utvecklingsländer i syfte att ge människor i dessa länder anständiga arbetsvillkor och tillväxtmöjligheter.    . – Globaliseringen innehåller en rad möjligheter, inte minst för att minska fattigdomen. Handel och tekniksamarbete bidrar båda till att stärka fattiga länders ekonomi. Samtidigt finns det risker och problem. De fattigaste länderna saknar ofta förutsättningar att delta i det ekonomiska samarbetet på grund av kapacitetsbrister m.m. och riskerar att hamna än mer på efterkälken. Vidare kännetecknas miljölagstiftningen på internationell nivå – och i många fattiga länder – av stora brister, vilket gör att avfallsprodukter, plundring och icke hållbart utnyttjande av olika naturresurser, såsom skog och fiske, ökar snabbt och förstärks genom det snabbt växande handelsutbytet. Man måste snarast ta itu med dessa problem om inte globaliseringens fördelar skall vändas till nackdelar.    – Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att förklara varför jag anser att jag inte kan rösta för Vidal-Quadrasbetänkandet. För så länge sedan som 1997 fattade EU beslutet att unionen skulle öka den andel av sin energi som hämtas från förnybara källor till 12 procent fram till 2010. Det verkar dock som det bästa vi sannolikt kommer att klara är en ökning till 8 procent. Dessa siffror gör att det förefaller ganska osannolikt att vi ska kunna nå det mål som vi har satt upp för oss själva – en besparing på en femtedel av den nuvarande energikonsumtionen fram till 2020. I stället för att ständigt öka på medlen till EU:s kärnkraftsprogram bör vi enligt min mening lägga dessa pengar på sektorerna förnybar energi och energieffektivitet, som lovar mycket för framtiden.    . – Grönboken om energieffektivitet bildar grunden för kommissionens handlingsplan för energieffektivitet. Det är ett mycket viktigt dokument som spelar en huvudroll i att bekämpa klimatförändring, miljöförstöring och missbruk av naturresurser och i att trygga energitillförseln. Föredraganden nämner några viktiga sätt att nå målen om en 20-procentig minskning av energikonsumtionen i EU fram till 2020, så som kommissionen föreslagit. Enkla åtgärder som skulle kunna leda till betydande energibesparingar inbegriper kunskapshöjande åtgärder och utbildning samt att uppmuntra människor att ändra sina konsumtionsvanor, gynna samgenereringstekniker och att den offentliga sektorn föregår med gott exempel genom att använda renare transportmedel och effektiv belysning samt användning av energisparkontrakt. Föredraganden framhåller också energimarknadens instabilitet och de senaste höjningarna av oljepriserna som gör att det rådande läget skiljer sig från när kommissionen utarbetade grönboken. Jag stöder därför Vidal-Quadrasbetänkandet.    . – Vi är emot liberaliseringen av energimarknaderna. Vi anser inte att den är nödvändig för att förstärka konkurrensen, hantera energipriserna eller öka försörjningstryggheten och energieffektiviteten. Ändå har vi beslutat att rösta för betänkandet, eftersom det innehåller positiva förslag om energieffektivitet, miljövård och energitillgänglighet för missgynnade medborgare i samhället.    . – Betänkandet handlar om situationen för de romska kvinnorna i EU och den komplexa, flerfaldiga diskriminering som dessa kvinnor utsätts för i unionens medlemsstater. Junilistan värnar om de romska kvinnornas möjlighet att ha tillgång till ett bättre skydd av deras reproduktiva och sexuella hälsa. Junilistans grundläggande inställning är att såväl jämställdhetsfrågor som etniska diskrimineringsfrågor bör prioriteras, eftersom de är både välbehövliga och nödvändiga. Det betyder dock inte att EU skall göra detta. Junilistan är övertygad om att detta arbete sköts bäst på nationell nivå. Medlemsländerna uppvisar stor mångfald i kultur och traditioner. Därför tror vi att man på nationell nivå kan ha ett mer pluralistiskt och flexibelt tillvägagångssätt i arbetet med att förverkliga målet om lika möjligheter för kvinnor och män. Jag har därmed valt att rösta nej till betänkandet i dess helhet.    . – Jag och mina brittiska kolleger tror starkt på alla kvinnors lika möjligheter, inklusive romska kvinnor i EU. Men vi har lagt ned våra röster om betänkandet i dag, eftersom vi inte stöder spridningen av nya europeiska institut och organ (som beskrivs i punkt 1) som kommer att öka skattebetalarnas bördor och öka byråkratin utan något bevis på nytta för folket som de är tänkta att hjälpa.    . – Vi har avstått från att delta i omröstningen om betänkandet om kvinnors situation i väpnade konflikter. Vi är naturligtvis lika upprörda av krigets fasor och det mänskliga lidande som krig och terrorism orsakar som någonsin föredraganden. Betänkandets utgångspunkt leder emellertid till egendomliga resonemang där gruppen mäns och gruppen kvinnors lidande såväl som skuld och ansvar graderas för att passa in på krav att kvinnor skall kvoteras in i olika sammanhang. I strävan efter att hindra konflikter och stoppa terrorism måste just det vara målet, och de bästa metoderna för att nå dit användas. Betänkandets många förslag, om än vällovliga, riskerar att flytta fokus från fredsarbetets mål till dess former. Kvotering av kvinnor i fredsbevarande och fredsskapande trupp och fredsförhandlingar riskerar att motverka målet att förhindra lidande.    . – Jag röstar för De Keyser-betänkandet eftersom det innehåller en användbar utvärdering av situationen baserat på de tre aspekterna kvinnor som offer, kvinnor som fredsmäklare samt kvinnor och krig. I betänkandet anges också att trots alla resolutioner som antagits av alla europeiska och internationella institutioner deltar inte kvinnor i områden som förebyggande och lösning av konflikter och i fredsbevarande operationer. Rekommendationen att utarbeta ett program för praktiska åtgärder som skulle kunna fastställa befintliga hinder är därför fullt berättigad.    . – Jag och mina brittiska kolleger tror starkt på att ge stöd till offer för sexuella övergrepp och andra brott under och efter en konflikt. Vi stöder de åtgärder som beskrivs i betänkandet, inklusive att åtala de som är ansvariga för folkmord, krigsbrott och andra brott som nämns i betänkandet. Men vi har lagt ned våra röster om betänkandet i dag, eftersom vi inte stöder principen med godtyckliga kvoteringar för män och kvinnor på något område, inklusive det som beskrivs i betänkandet. Principen med kvotering anser vi vara nedlåtande mot kvinnor.    . – Även om betänkandet i stort är progressivt när det gäller situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder efter konflikter, har vi beslutat att lägga ned våra röster på grund av de punkter som stöder den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.    . – Militariseringen av EU drivs på under täckmantel av kvinnors deltagande i väpnade konflikter. Kärnelementen i Véronique De Keysers betänkande, som verkligen handlar om kvinnor i väpnade konflikter, är generellt bra i sig själva, men föredraganden har visat sig oförmögen att dra gränsen mellan det som faktiskt är ämnet för betänkandet och de allmänna ståndpunkterna om EU:s militärpolitik. Det finns inte mindre än sju positiva referenser till den aktuella europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, vilket minskar betänkandets värde och gör det omöjligt för mig att rösta för den. På ett ställe i betänkandet går man så långt som till att förespråka att EU ska ”ägna större uppmärksamhet åt närvaro, förberedelse, utbildning och utrustning för polisstyrkor i militära uppdrag, eftersom polisenheter är det bästa sättet att garantera säkerheten för den civila befolkningen, framför allt kvinnor och barn”. Exakt vad den ideologi som påstås vara ”humanitär intervention” har att göra i betänkandet förblir en hemlighet som bara den stora koalition i Europaparlamentet som utan vare sig om eller men förespråkar en militarisering av EU känner till. Avsikten är att göra utnyttjandet av kvinnor i väpnade konflikter till förevändning för att fabricera samtycke till militariseringen av EU och det är av den anledningen som jag röstade nej till De Keyser-betänkandet. Det är fel väg att ständigt satsa mer och mer pengar på vapenforskning och på att beväpna EU till tänderna. Alla försök att använda de påstådda humanitära motiven för att legitimera militariseringen av EU måste avvisas.    , . – Som föredragande av denna fråga i samband med Gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen tog jag upp frågor om rehabilitering efter konflikter. Vid den tidpunkten ansåg vi att det var av nöden att frågan om ojämlikhet mellan könen i förebyggande och lösning av konflikter skulle införlivas och att kvinnor borde medverka i det politiska beslutsfattandet och utformandet av konfliktlösningsstrategier. Jag vill upprepa behovet av att erbjuda ett resolut stöd för kvinnliga stridande, flyktingar, våldsoffer och offer för sexuellt utnyttjande. Vi måste fortsätta att ständigt vara vaksamma och visa större beslutsamhet och solidaritet när det gäller sådana chockerande handlingar. Jag beklagar att föredraganden betonar kvinnors lidande i konfliktsituationer för att påtvinga och torgföra begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa”, inbegripet främjandet av aborter, vilket verkligen inte är accepterat av alla medlemsstater. Som jag har sagt tidigare kommer jag inte att rösta för ett förslag där man underlåter att klargöra detta begrepp och utökar dess giltighetsområde utöver att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar som hiv/aids, och utöver att ge kvinnor de drägliga förhållanden de behöver för graviditet, nedkomst samt efter barnafödseln.    . – Även om betänkandet i stort är progressivt när det gäller situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggandet och den demokratiska processen i länder efter konflikter, har vi beslutat att lägga ned våra röster på grund av de punkter som stöder den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.    –Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

Beslut om vissa dokument: se protokollet

sv

7. Förslag till ändringsbudget 04/2010: Avsnitt III - Kommissionen (2009 års överskott) (

sv

Associeringsavtal mellan Europeiska unionen och centralamerikanska stater - Associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Andinska gemenskapen (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om betänkandet av Willy Meyer Pleite, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förhandlingsmandatet för ett associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och de centralamerikanska staterna å andra sidan, och betänkandet av Luis Yañez-Barnuevo García, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förhandlingsmandatet för ett associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Andinska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan. Luis Yañez-Barnuevo García : föredragande. - (ES) Herr talman! Vid det fjärde toppmötet mellan EU:s, Latinamerikas och Västindiens stats- och regeringschefer förra våren i Wien gavs klartecken för att inleda förhandlingar om ett strategiskt associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen. I mitt betänkande föreslår jag ett trettiotal rekommendationer som rådet och kommissionen bör ta hänsyn till när de utarbetar förhandlingsdirektiven. Vi vill att denna associering ska vara ambitiös, bred och omfattande, i linje med associeringen med såväl Mercosur som Centralamerika, eftersom vi anser att detta är ett strategiskt krav för båda regionerna. Med hänsyn till Latinamerikas och EU:s historia, språk, kultur, värderingar och gemensamma syn på världen, samt deras stöd till multilateralism och FN-systemet, måste de bli strategiska allierade i en globaliserad värld. Detta gäller särskilt för de andinska länderna där det på sina håll förekommer extrem fattigdom och där kontinentens största ojämlikheter återfinns. Avtalet måste vila på tre pelare: en politisk och institutionell pelare, en samarbetspelare och en handelspelare. Inom området för politik och säkerhet bör vi inrätta en freds- och säkerhetsstadga för EU och Andinska gemenskapen, föra en ständig politisk dialog, främja demokratisk kvalitet, social sammanhållning, stöd till god förvaltning, fattigdomsminskning, utbytesverksamhet, terroristbekämpning, konfliktförebyggande arbete och samordning i fråga om reformen av FN, samt civil och militär krishantering. Den andra pelaren är att främja hållbar mänsklig utveckling och ett progressivt ökat tillträde för andinska produkter till de europeiska marknaderna, på konkurrenskraftiga villkor, med hänsyn till de enorma ekonomiska skillnaderna och graden av integration mellan EU och Andinska gemenskapen, vilket kommer att kräva en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s subventioner. Den tredje pelaren är handeln i sig, men till skillnad från andra modeller med tredjeländer, som de andinska ländernas avtal med Förenta staterna, får det inte handla om frihandelsavtal i strikt bemärkelse, eller enbart frihandelsavtal, utan hänsyn måste tas till den enorma klyftan mellan de båda regionerna. Utan ekonomiska åtgärder för att skapa stöd, samarbete och finansiering, kommer en rent kommersiellt politik inte att kunna bidra till utvecklingen. Arbetstagarrättigheter, särskilt för urbefolkningar och stamfolk, skydd av värdiga arbetsförhållanden, icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden samt avskaffande av barnarbete måste ingå i avtalet. Vi måste också särskilt betona vikten av europeiska investeringar som en avgörande faktor för utvecklingen i dessa länder, liksom behovet av att europeiska företag tillämpar samma normer för arbetsförhållandena som de tillämpar i europeiska länder. Invandring, som fenomen och som källa till möjligheter, måste ingå i avtalet, med skydd för invandrares rättigheter, och valutaöverföringar måste bli enklare, billigare, öppnare och säkrare. Kapitlet om miljön, som måste få en framträdande plats i avtalet, måste omfatta utarbetandet av en gemensam politik som syftar till att åstadkomma energibesparingar, diversifiering, främjande av alternativa och förnybara energikällor och minskning av förorenande utsläpp, i enlighet med den strategi som antogs vid Europeiska rådets senaste möte. Sammanfattningsvis anser jag att vårt mål måste vara att kunna ingå detta ambitiösa strategiska associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Andinska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan vid det femte toppmötet mellan EU, Latinamerika och Västindien i Lima år 2008. Willy Meyer Pleite : föredragande. - (ES) Herr talman! Det är uppenbart för alla att denna debatt som ska hållas i parlamentet äger rum vid en viktig tidpunkt för Latinamerika i allmänhet. Den äger rum vid en tidpunkt då Latinamerikas befolkning kraftfullt verkar ifrågasätta den politik som har gjort dem fattiga. De ifrågasätter nu den nyliberala formeln för politiken. President George Bush besök i Latinamerika är ett talande bevis för detta. När det gäller associeringsavtalet med Centralamerika står EU i historisk skuld till den regionen. Vi spelade en mycket viktigt roll under 1980-talet i Centralamerikas freds- och demokratiseringsprocess - San Joséavtalen, Esquipulasavtalen - där EU distanserade sig från Förenta staterna, intog en självständig ståndpunkt och spelade en avgörande roll. Läget i Centralamerika i dag är mycket tydligt: den ekonomiska tillväxten är mycket låg - för närvarande 0,6 procent - fattigdomen är ungefär lika stor som under 1990-talet och orättvisorna ökar. Fredsavtal har ännu inte godkänts. Detsamma gäller i fråga om mänskliga rättigheter, straffrihet och korruption samtidigt som den regionala integrationen fortfarande är mycket låg. I detta sammanhang valde jag en viss typ av betänkande för att fastställa vilket slags associering vi ville ha. Jag byggde det på tre grundläggande pelare: politisk dialog för att skapa god förvaltning, utvecklingssamarbete för att bidra till att undanröja de strukturella orsakerna till fattigdom och orättvisor samt handel under rättvisa och ömsesidigt fördelaktiga förhållanden som bygger på att man kompletterar varandra och visar solidaritet. Ett avtal som syftar till att skapa regional integration för att bidra till en balanserad och rättvis omfördelning av Centralamerikas inkomster och välstånd. Detta var sammanhanget. Vi ville ha ett avtal som inte förvandlas till ett avtal om ett frihandelsområde och om privatisering av offentliga tjänster. Vi ville kort sagt inte att politisk dialog och samarbete skulle dränkas i frihandelsformler. Jag är övertygad om att ett avtal med en uttalad nyliberal prägel mellan ojämlika regioner - ojämlika i ordets alla bemärkelser - bara skulle spä på denna ojämlikhet och bana väg för näringslivselitens exploatering, som skulle leda till en ännu större cirkel av beroende, utestängning, fattigdom och extremt höga sociala och miljömässiga kostnader. Jag anser att handel och samarbete måste inriktas på hållbar utveckling på regional nivå, och komma folket till godo, i stället för på en rad projekt som gynnar det transnationella kapitalet, i likhet med Puebla-Panama-planen eller Europeiska investeringsbanken. Det var i den avsikten jag utarbetade mitt betänkande, i samarbete med många civila samhällsorganisationer från EU och Centralamerika. Parlamentets utskott för utveckling och utskott för internationell handel har därefter naturligtvis yttrat sig över betänkandet. Jag vill förstås tacka er alla för era bidrag som har förbättrat texten i fråga om den inställning jag ville upprätthålla under hela denna process. Jag vill särskilt tacka Miguel Ángel Martínez för hans alltid lika rättvisa och samarbetsvilliga bidrag, i det här fallet från utskottet för utveckling. I yttrandet från utskottet för internationell handel har Gianluca Susta lagt fram några mycket genomgripande ändringsförslag till texten, som verkligen snedvrider det betänkande jag hade för avsikt att lägga fram för parlamentet. Min verkliga avsikt var att skapa ett balanserat betänkande utifrån de tre pelare jag beskrev tidigare, men i praktiken skapade ändringarna som helhet ett dokument som i grund och botten eftersträvade att ett frihandelsområde skulle inrättas. I det avseendet hade jag för avsikt att försöka tona ned den strategin så mycket som möjligt. Jag talar om strategin som går ut på att ge Centralamerika intryck av att vi i EU i första hand vill skapa ett frihandelsområde. Vi kom överens om sju kompromissändringar tillsammans med Ignacio Salafranca från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Raimon Obiols i Germà från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Gianluca Susta från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och jag vill än en gång tacka dem varmt för deras ansträngningar för att nå en överenskommelse om hur betänkandet kunde tonas ned och inte förstöras. Jag vill naturligtvis också tacka Raimon Obiols i Germà och Véronique De Keyser från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Raül Romeva i Rueda från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen för deras ändringsförslag, som förbättrade och utvecklade denna önskan om att göra mandatet till ett tydligt mandat för ett associeringsavtal som inte omfattar ett frihandelsområde. Detta har till viss del varit bra, eftersom vi - som jag sa - har lyckats tona ned så viktiga punkter som v), där det uttryckligen rekommenderas att frihandelsområdet ska vara ett prioriterat strategiskt mål och det hänvisas till Cafta, och vi har förstås kunnat tona ned det, men inte tillräckligt mycket. Jag vet inte om detta har inträffat tidigare, men jag kommer att rekommendera min grupp att avstå från att rösta om detta betänkande, eftersom jag inte anser att det har nått fram till mitt mål, vilket var att utarbeta ett balanserat betänkande. I varje fall tycker jag att det ska bli mycket intressant att höra åsikterna från det centralamerikanska parlamentet, Parlacen, och även från de politiska organisationerna i Centralamerika, och min förhoppning är att Europeiska kommissionen när förhandlingarna inleds kommer att hålla i minnet att det Centralamerika frågar efter inte är en kopia av Förenta staternas ståndpunkt, utan en motsatt, annorlunda och självständigt ståndpunkt. Peter Mandelson: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att också på min kollega Benita Ferrero-Waldners vägnar välkomna det synnerligen förtjänstfulla arbete som de båda föredragandena har utfört samt den konstruktiva analys och de positiva synpunkter som utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel har framfört i anslutning till de olika aspekterna av och utsikterna för kommande avtal med dessa regioner. Att ingå associeringsavtal med Centralamerika och Andinska gemenskapen är ett långsiktigt strategiskt mål för de båda regionerna och har getts upprepat stöd av stats- och regeringscheferna vid toppmötena i Guadalajara och Wien. Genom att förhandla om dessa avtal visar EU sitt engagemang i regionen och sin beslutsamhet att stärka förbindelserna med samtliga latinamerikanska länder. Europa och Latinamerika är naturliga partner, och starkare band med Centralamerika och Andinska gemenskapen kommer att innebära att grunden läggs för ett såväl politiskt som ekonomiskt förstärkt partnerskap. Avtalsförhandlingarna kommer att föras regionsvis i syfte att ge ytterligare stimulans åt de regionala integrationsprocesserna i både Centralamerika och inom Andinska gemenskapen. Såsom också Europaparlamentet upprepade gånger framhållit är den regionala integrationen nyckeln till politisk och social stabilitet. Integrationen kommer dessutom att innebära att regionerna inlemmas mer effektivt i världsekonomin genom att ekonomierna blir allt större och stabilare och därmed kan locka till sig investeringar. Det är trots detta viktigt att avliva myten om att EU försöker ”pådyvla” någon sin egen modell, eftersom den fortsatta regionala integrationen är en angelägenhet för de enskilda regionerna utifrån de egna målsättningarna och den egna agendan. Associeringsavtalen är tänkta att vara övergripande avtal och innefatta hela skalan av EU:s mångfacetterade förbindelser med de båda regionerna, det vill säga såväl politisk dialog som samarbete och handel. Respekten för och främjandet av de demokratiska principerna, de grundläggande mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer kommer fortsatt att vara grundbulten i våra förbindelser med Centralamerika och Andinska gemenskapen. Kommissionen anser dessutom att associeringsavtalen bör medverka till att särskild uppmärksamhet ägnas åt att effektivt genomföra internationellt överenskomna standarder på området för mänskliga rättigheter, liksom på det sociala området och området för grundläggande arbetsnormer samt på miljöområdet i syfte att främja en hållbar utveckling. När det gäller den politiska dialogen kommer avtalen att medföra att ett brett spektrum av ämnen tas upp, exempelvis klimatförändringen, energi, migration och narkotikabekämpning. Dessa är livsviktiga för såväl våra regioner som hela vår planet. En fördjupad dialog med Centralamerika och Andinska gemenskapen syftar till att få till stånd ett konstruktivt engagemang i en effektiv multilateralism och en internationell förvaltning, som innebär att vi kan möta 2000-talets utmaningar. Det politiska kapitlet i associeringsavtalen kommer att följas upp av åtgärder som syftar till att på ett välavvägt och rättvist sätt främja biregional handel och biregionala investeringar. Detta bör ske genom en stegvis och ömsesidig avreglering av handeln med varor och tjänster och genom inrättandet av ett rättvist och öppet regelverk. Asymmetrierna mellan våra regioner bör också beaktas. Handelsdelen av avtalet kommer att stå helt i överensstämmelse med Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser och åtaganden men ändå vara mer långtgående än de grundläggande bestämmelserna i syfte att vinna största möjliga ömsesidiga och långsiktiga fördelar av den biregionala avregleringen av handeln. Samarbetet mellan de båda sidorna ska vara ordentligt förankrat i de globala mål och principer som ingår i vår utvecklingspolitik, exempelvis Europeiskt samförstånd för utveckling, liksom i de internationella avtal där vi är part, bland annat millennieutvecklingsmålen och Parisdeklarationen om biståndseffektivitet. Den sociala sammanhållningen kommer att prioriteras. Samarbetskapitlet bör återspegla viljan att arbeta tillsammans och att utbyta erfarenheter. Kapitlet bör även återspegla solidariteten med de fattigaste och mest marginaliserade människorna. Jag vill avsluta med en sammanfattning av förhandlingsförberedelserna. Utkasten till förhandlingsdirektiv antogs av kommissionen den 6 december 2006 och diskuteras för närvarande med medlemsstaterna. Det är kommissionens förhoppning att förhandlingsdirektiven ska antas och att förhandlingar med de två latinamerikanska underregionerna om möjligt ska inledas redan under det första halvåret i år. Om vi lyckas hålla den ambitiösa tidsplanen kommer vi till stor del att ha ert stöd att tacka för detta, liksom er beslutsamhet att stärka förbindelserna mellan EU och Latinamerika och i första hand med dessa båda regioner. Miguel Angel Martínez Martínez : föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. - (ES) Herr talman! Det betänkande som Willy Meyer Pleite ursprungligen lade fram för oss om associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och länderna i Centralamerika utgjorde grunden för det yttrande vi utarbetade i utskottet för utveckling. Vi höll i mycket generella drag med om hans förslag och vi kom också överens om en rad rekommendationer från utskottet för utveckling i fråga om dessa. Willy Meyer Pleite visade sig vara mycket lyhörd och vi undertecknade tillsammans sju ändringsförslag som införlivade de särskilda frågeställningarna från utskottet för utveckling. Jag måste påpeka att jag tycker att den text som har lagts fram inför kammaren är mycket blekt jämfört med de ursprungliga förslagen. Dessa har omarbetats i en i stort sett nyliberal anda, vilket kanske avspeglar åsikterna hos majoriteten i parlamentet. Sanningen är att vi kan leva med dessa texter, tack vare kompromisserna. Vi kommer att rösta för dem, men vi kommer inte att rösta med någon entusiasm, eftersom de inte uppfyller Centralamerikas behov, eller ambitionerna hos folken i Centralamerika, och dessutom kommer denna text inte att förbättra EU:s anseende i dessa samhällen. Av de sju ändringsförslag som lades fram av utskottet för utveckling har tre godkänts. I dessa ändringsförslag betonas att associeringsavtalet mellan EU och Centralamerika måste omfatta utvecklingssamarbete och därför ta upp de prioriteringar som fastställts i EU:s samsyn på samarbete, som kommissionsledamoten sa: utrota fattigdomen och uppfylla millennieutvecklingsmålen. Som ett resultat av dessa erkännanden och den vikt vi lägger vid att detta avtal utarbetas, innehåller den text som vi kommer att rösta om just det minimum som krävs för att vi ska stödja den. Małgorzata Handzlik : Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tackar föredraganden för ett omfattande och balanserat betänkande som är oerhört viktigt i dagens värld. Det är ett viktigt tecken och ett stöd för förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Andinska gemenskapen i ett avgörande skede med politiska och ekonomiska förändringar i regionen. Andinska gemenskapen är ett produktivt och sammanhängande system som integrerar enskilda latinamerikanska länder. Båda parterna - Europeiska unionen och Andinska gemenskapen - kommer att gynnas av de fördjupade ömsesidiga politiska och ekonomiska förbindelserna. Förhandlingsdirektiven till rådet är ett sammanhängande och omfattande dokument som innehåller alla delar som krävs för ett tillfredsställande samarbete. Föredraganden lyfter fram den avgörande betydelsen av politisk dialog, främjande av hållbar utveckling, utbildning samt mänskliga rättigheter. Han betonar också vikten av att bekämpa narkotika, vapenhandel och organiserad brottslighet och poängterar att detta samarbete måste bygga på frihandel. Associeringsavtalet måste progressivt liberalisera handeln och utveckla de politiska förbindelserna samtidigt som det främjar demokrati och de sociala och kulturella rättigheter som är utmärkande för regionen. Det gläder mig att små och medelstora företags roll i associeringsprocessen har tagits med i förhandlingsdirektiven, något jag betonade i mitt yttrande för utskottet för internationella handel. Som vi alla vet är sektorn för små och medelstora företag en av de viktigaste källorna till ekonomisk tillväxt och har avgörande betydelse för levnadsstandard och minskad fattigdom. Därför anser jag att vi särskilt måste betona främjandet av denna sektor genom att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till lån, undanröja onödiga handelshinder och genomföra program för innovation och utveckling. Gianluca Susta : föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska inrikta mig på Meyerbetänkandet, som tar upp ett viktigt initiativ för EU, som måste börja betrakta Centralamerika som en möjlighet, uppmuntra handeln och gradvis minska tullhindren, men inte minska den fria rörligheten för personer, varor och tjänster, och därmed på bästa sätt utnyttja dessa länders specifika särdrag. Detta innebär ökat samarbete och ökad utveckling, skydd av social värdighet och personlig värdighet hos de svagaste medlemmarna i samhället och att gradvis öppna våra marknader, främst för dessa länders lokala jordbruksprodukter, som fortfarande utgör en stor andel av deras BNP. Utskottet för internationell handel har som vanligt utarbetat sitt bidrag i enlighet med sin sakkunskap, men en ökad konkurrenskraft i länderna i Centralamerika är tveklöst en förutsättning för att skapa politisk stabilitet i ett område som fortfarande lider av följderna av den våldsamma sammandrabbningen mellan de tyranniska institutionerna och de revolutionära krafterna för några år sedan, en sammandrabbning som krävde hundratusentals dödsoffer och som skakade detta geopolitiska område. Betänkandets kulturella och politiska strategi är därför positiv och jag anser inte att den har urvattnats av förslagen från utskottet för internationell handel. Dessutom har det faktum att innehållet i vissa av förhandlingsdirektiven har godkänts bidragit till att kombinera frågan om att inrätta ett frihandelsområde med de mer allmänna frågor som hänger samman med utvecklingen av demokrati i detta geopolitiska område. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De betänkanden som Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García har lagt fram är ett svar på parlamentets krav sedan länge att de andinska och centralamerikanska länderna också ska ha associeringsavtal, i likhet med dem som vi har med andra länder i regionen, och därmed dra nytta av de bästa och mest utvecklade instrument som EU använder i sina förbindelser med tredjeländer. Dessa är tydligen inte de enda länderna med vilka EU förhandlar om associeringsavtal. Eftersom kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor är närvarande i eftermiddag skulle jag vilja ta tillfället i akt att uppmana honom att anstränga sig särskilt när det gäller vissa förhandlingar som har pågått alltför länge, nämligen EU:s förhandlingar med Mercosur. Jag kan förstå att det finns svårigheter i samband med dessa förhandlingar. De är naturligtvis inte helt och hållet avhängiga EU:s vilja, men jag anser att vi måste anstränga oss för att sätta fart på dem så att något blir gjort. Herr talman! Jag vill påpeka att man i första och andra generationens avtal mellan EU och de latinamerikanska länderna lade tonvikten på forskning och utveckling, i den tredje generationen lades tonvikten på den demokratiska klausulen och i denna fjärde generation av associeringsavtal läggs vikten på en gradvis och ömsesidig liberalisering av handeln. Detta innebär naturligtvis inte att de kommersiella aspekterna är de viktigaste. Som kommissionsledamoten sa för en stund sedan lägger denna associering grunden för förbindelserna när det gäller politisk dialog, respekt för de mänskliga rättigheterna, för demokratiska värderingar och för rättssäkerheten samt kampen mot korruptionen. Det är emellertid tydligt att vi inte kan nonchalera frihandelns betydelse, vilket är något som de centralamerikanska och andinska länderna vill ha, och i detta avseende är min enda rekommendation att denna ambitiösa tidsplan som kommissionsledamoten har tagit upp - med hänsyn till att kommissionen har godkänt förhandlingsdirektiven och att även parlamentet kommer att godkänna dem i morgon - kan omsättas i praktiken så snart som möjligt, för vi har redan väntat för länge på associeringsavtalen med dessa andinska och centralamerikanska länder, samma typ av avtal som vi har med Mexiko och Chile, som förresten har gett utmärkta resultat. Raimon Obiols i Germà: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Vår grupp har försökt att nå samförstånd om betänkandena av Luis Yañez-Barnuevo García och Willy Meyer Pleite. Kompromissändringsförslag har eftersträvats eftersom vi anser att det är viktigt att skicka ett budskap till de aktuella latinamerikanska underregionerna att det som EU föreslår inte bara är ett frihandelsavtal, utan ett avtal med bredare räckvidd som i grunden tar hänsyn till politiska avtal och utvecklingssamarbete. Om jag har förstått den viktiga diskussionen i parlamentet om dessa två betänkanden rätt så verkar det som att man i PPE-DE:s yttrande lägger större vikt vid frihandelsaspekterna av dessa förhandlingar, samtidigt som andra, däribland vår PSE-grupp, fäster större vikt vid politiska avtal, solidaritet, stöd för demokratiska institutioner, kampen mot fattigdomen och kampen mot våldet. Om vi beaktar de faktiska förhållandena för de kommersiella förbindelserna mellan EU och t.ex. Centralamerika ser vi att EU:s handel med Centralamerika uppgår till omkring 0,3 procent av vår utrikeshandel och att, även i Centralamerika, handeln med EU inte uppgår till mer än 9 eller 10 procent av deras utrikeshandel. Om vi tillämpar den klassiska maximen primum vivere, deinde philosophare (lev först och främst, filosofera senare), kommer vi med hänsyn till situationen i dessa länder snart att dra slutsatsen att den viktigaste aspekten av våra förbindelser inte har att göra med handel i lika hög grad som med kampen mot fattigdomen, kampen mot bristen på säkerhet, kampen mot våldet och, i vissa länder, kampen mot det allt större problemet med narkotikasmuggling och organiserad brottslighet. Detta är den grundläggande sakfrågan. För ett kort tag sedan sa en berömd europeisk journalist, polacken Ryszard Kapucinski, att vi bara uppmärksammar dessa länder när blodsutgjutelse äger rum, och han tillade: ”detta är tråkigt, men så är fallet”. Det är tydligt att vi står inför en situation där vi, efter att ha slutat bry oss och efter tio år av undertecknande av fredsavtal i Centralamerika, nu i högre grad måste börja bry oss och dra största möjliga nytta av de möjligheter som erbjuds genom förhandlingarna om ett associeringsavtal, som vi anser måste få största möjliga samförstånd och majoritetsstöd i parlamentet. Leopold Józef Rutowicz: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag vill tacka föredragandena Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García för deras utmärkta arbete i samband med associeringsavtalen med de centralamerikanska länderna. I betänkandena tar de på ett bra sätt upp de politiska mål som ett utvidgat samarbete vilar på. De centralamerikanska länderna delar vår europeiska och latinska kultur. De står nära oss och det är bara naturligt att vi bör förhandla om associeringsavtal med dem. Avtalet syftar till att stärka båda parters ställning i en globaliserad värld. För närvarande är vårt stöd till denna region huvudsakligen av humanitär karaktär. Vi ger dem en fisk istället för ett fiskespö. Det är Kina, Indien och världskapitalet som hjälper dessa länder att hjälpa sig själva genom att bygga vägar, gruvor, fabriker, skapa arbetstillfällen och framgångsrikt sälja sina produkter där. Våra förhandlingar om associeringsavtalen bör säkra ekonomiska kopplingar som kommer att främja både EU och övriga centralamerikanska länder med associeringsavtal. Det är endast på denna grund som vi kan bygga ett hållbart system av ekonomiska och politiska förbindelser mellan våra samhällen. Man kan bara hoppas att det europeiska kapitalet kommer att spela en större roll i de länder med vilka vi vill ingå associeringsavtal, tillsammans med kinesiskt och indiskt stöd. Associeringsavtalen mellan andra länder och EU är av stor politisk betydelse och om de visar sig vara framgångsrika när det gäller att säkra det pågående ekonomiska samarbetet kommer de att klara av sin uppgift med glans. Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag vill också börja med att gratulera de två föredragandena till deras ansträngningar att försöka nå samförstånd mellan grupperna för att upprätta ett mandat för förhandlingar om associeringsavtalen med de centralamerikanska och andinska länderna. Något som också har sagts är att man under utarbetandet av dessa betänkanden har avslöjat djupa och betydande meningsskiljaktigheter mellan grupperna. Trots föredragandenas ansträngningar uppvisar den slutliga texten en verklig brist på balans när det gäller de tre grundläggande delarna i detta avtal: politisk dialog, samarbete och handel. Vi anser inte att ett frihandelsområde är ett realistiskt eller lämpligt mål för regioner som är så sårbara som dem som vi diskuterar här. Vi anser därför att vi har missat ett bra tillfälle att främja mellanregionala förbindelser som gör det möjligt att stärka dessa förbindelsers många dimensioner och säkra en hållbar människorättslig utveckling för de andinska och centralamerikanska folken. Vår grupp kommer därför att avstå från att rösta i morgon. Vi beklagar detta. Vi vill påpeka att vi vill fortsätta att arbeta, men vi beklagar att man inte har nått ett bättre resultat när det gäller de både betänkandena. Jens Holm: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Dessa betänkanden kräver att utvecklingsländerna skall avreglera, ge europeiska företag makten vid offentlig upphandling, skydda europeiska och nordamerikanska patent, göra allt för att europeiska storföretags investeringar skall skyddas. I ett av betänkandena kräver man t.o.m. att det skall upprättas ett frihandelsområde och nu citerar jag ”utan att exkludera någon sektor”. Sug på den formuleringen. Nej, det är inte denna väg vi skall gå. Ju mer man avreglerar desto bättre blir det kanske för storföretagen, men desto sämre för dem som skall skyddas av de lagar man tar bort, dvs. arbetarna, miljö och lokala småföretag. Två exempel: Det är bra för Monsanto om de lyckas patentera grödor i Sydamerika, men dåligt för bönder och miljön och bra för europeiska vårdbolag om vårdsektorn konkurrensutsätts, men dåligt för dem som inte har råd att betala för vården. Det finns ett alternativ: rättvis handel istället för otyglad frihandel, samarbete och trygghet istället för konkurrens och marknadsvansinne. Det är både vad Europas och Latinamerikas folk behöver. Nu ska jag avsluta med den förenade vänstergruppens hållning, nämligen att vi avstår från att rösta. Gerard Batten: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Vilket är det bästa sättet att höja levnadsstandarden och främja de medborgerliga och mänskliga rättigheterna i Centralamerika och länderna inom Andinska gemenskapen? Frågan skulle lika gärna kunna gälla samtliga länder i Central- och Sydamerika samt övriga utvecklingsländer. Det ligger i de demokratiskt styrda industriländernas eget långsiktiga intresse att utnyttja sin ekonomiska styrka till att främja demokrati och ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Detta åstadkoms bäst genom en begränsning av handelshindren världen över och genom handels- och samarbetsavtal som ska träda i kraft under förutsättning att respekten för rättsstaten, respekten för egendom och avtalade rättigheter samt för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna upprätthålls. Vi har sett hur Kina till och med under kommunistdiktaturens ok lyckas uppnå en förbluffande ekonomisk utveckling genom att ge de kapitalistiska marknadskrafterna fritt spelrum. Kapitalismen fungerar trots alla brister. Den ger upphov till välstånd och valfrihet och bidrar till att tillhandahålla de villkor som är nödvändiga för demokrati och civiliserade värderingar. Socialismen i all dess idealism fungerar inte. Den ger upphov till förtryck, bristande valmöjligheter och varubrist samt politisk stagnation. Vad världens utvecklingsländer följaktligen inte är betjänta av är att följa det kvasimarxistiska EU:s exempel. De klarar sig utan de rekommendationer i betänkandena som innebär att EU:s sämsta inslag ska gå på export, nämligen ekonomisk och politisk integration samt en harmoniserad lagstiftning. Det som länderna minst av allt behöver är att ta efter en sviktande ekonomisk modell och ett alltmer centraliserat EU med dess tilltagande odemokratiska och ansvarslösa institutioner. I betänkandena uppmanas till frihandel, vilket i och för sig är positivt, men detta får inte villkoras av att länderna också måste införa EU:s fallfärdiga strukturer. Marcello Vernola: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Luis Yañez-Barnuevo García till betänkandet om avtalet med Andinska gemenskapen. Eftersom det grundas på de tre pelarna ger det en ram som inte bara begränsas till ekonomiska aspekter. Alla institutioner hade i själva verket avsikten att ta med frågor som t.ex. arbetslöshet, säkerhet, migration, social utveckling, miljö, hållbar utveckling och därmed politisk stabilitet i det kommande associeringsavtalet. Vi är intresserade av att bevara skyddet för mänskliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och t.o.m., i linje med EU:s politik, den biologiska mångfalden och skyddet för ekosystemen. Det finns ett behov av att bekämpa barnarbete och att investera i utbildning, forskning, vetenskap och teknik. De stora skillnaderna i Andinska gemenskapen kräver ett engagemang för att minska fattigdomen. Vi vill också betona behovet av att bekämpa gisslet narkotikaterrorism och göra allt vi kan för att utrota den organiserade brottsligheten, korruptionen, straffriheten, terrorismen, penningtvätten och vapensmugglingen. Genom detta avtal måste vi därför främja sysselsättningen och, framför allt, odlingen av andra grödor än narkotika. Vi hoppas också att associeringsavtalet sätter fart på handels- och marknadsavregleringen genom frihandelsområdet, såväl som på de kontrollerade tulltaxorna och på förenklingen och harmoniseringen av tullförfarandena. Vi måste dessutom garantera rättssäkerhet för investerarna genom att inte bara utan vidare acceptera de påtvingade förstatligandena som har ägt rum under den senaste tiden. Józef Pinior: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill först och främst tacka Willy Meyer Pleite för att han har utarbetat ett betänkande som innehåller Europaparlamentets rekommendationer till rådet om riktlinjer för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och länderna i Centralamerika, och Luis Yañez-Barnuevo García för hans betänkande om riktlinjer för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen. I Europaparlamentets rekommendationer betonas att associeringsavtalen, samtidigt som de syftar till en gradvis avreglering av handeln och till politisk dialog och samarbete, också har som mål att stödja en fortsatt social utveckling, social sammanhållning, stärkande av demokratin, rättssäkerheten och respekten för mänskliga, politiska, medborgerliga, ekonomiska och sociala rättigheter och sist men inte minst de kulturella och miljömässiga dimensionerna i samband med dessa rättigheter. Länderna i Andinska gemenskapen och i Centralamerika har under de senaste 20 åren genomgått en fredlig övergång från auktoritära regimer till demokrati. Under 1980-talet spelade EU en viktig roll i denna process. Genom sina rekommendationer bevarar Europaparlamentet denna tradition. Nuförtiden kan handelsavreglering inte vara ett mål i sig. Jag betonar: det kan inte vara ett mål i sig, utan bara ett steg i riktning mot ett genomförande av demokrati och rättssäkerhet samt social och hållbar utveckling i Latinamerika. Associeringsavtalen med länderna i Centralamerika och i Andinska gemenskapen måste innefatta politik, handel och utveckling. Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! I Centralamerika har termen ”Europeiska unionen” gradvis börjat att överföras till ordboken för ovanliga uttryck. Det europeiska politiska inflytandet i regionen håller på att minska även om samma europeiska länder var mycket viktiga för demokratiseringen av regionen under 1980-talet. Under elva år föll handelsomsättningen mellan Europeiska unionen och Centralamerika med 11 procent till den nuvarande nivån på 13 procent, trots ensidiga förmånliga villkor från vår sida. Associeringsavtalet bör förändra denna situation i någon mån. Det andra associeringsavtalet med Andinska gemenskapen sammanfaller med en spännande politisk period i regionen. Den antiamerikanska vänsterns seger i Venezuela och Bolivia och den ändrade maktbalansen i regionen är en utmaning för Europeiska unionen. Detta är i själva verket en fördel för den ekonomiska och politiska integrationen för hela Latinamerika i högre grad än Mercosur. Jag vill tacka föredragandena Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García och beklagar bara att vi diskuterar dessa viktiga frågor strax före midnatt. Willy Meyer Pleite: - (ES) Herr talman! Denna gång vill jag använda min talartid till att redovisa min grupps inställning, dvs. gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, till Luis Yañez-Barnuevo Garcías betänkande. Han kommer att förstå att vi kommer att rösta på samma sätt som vi röstade om det betänkande som jag hade nöjet att lägga fram för parlamentet. Vi kommer att lägga ned våra röster. Vi gör detta av samma anledningar och i vetskapen om att Luis Yañez-Barnuevo García verkligen har ansträngt sig för att lägga fram ett mycket välavvägt betänkande med betoning på de grundläggande aspekter som Latinamerika just nu efterlyser, dvs. politisk dialog och samarbete. Med hänsyn till samarbetsaspekten kan vi spela en mycket betydelsefull roll jämfört med den roll som Förenta staterna spelar i Latinamerika, men tyvärr har andra ledamöter, framför allt i utskottet för internationell handel, ändrat detta förhållningssätt avsevärt. Vi kommer att lägga ned våra röster. Sanningen är den att våra instinkter ibland uppmanar oss att gå lite längre. Men vi lägger ned våra röster därför att vi anser att vi också måste lyssna på Latinamerikas åsikter och, i detta fall, även på dess sociala organisationer. Vi kommer att se till att vårt agerande i detta fall bidrar till den grundläggande diskussionen om associeringsavtalet med Centralamerika och vi kommer att vara mycket kritiska om det rör sig om ett associeringsavtal som inte innebär ett frihandelsområde. Bogusław Sonik: - (PL) Herr talman! Trots EU:s obestridliga insatser för att stärka fredsprocessen och skapa demokratiska strukturer i Centralamerika har dess roll i området minskat betydligt under det senaste decenniet. Som vi redan har hört kan samma trend observeras inom handeln, som minskade med 24 procent till knappt 13 procent 2001. Denna situation visar tydligt hur viktigt det är att ett nytt associeringsavtal sluts mellan EU och länderna i Centralamerika. Ett sådant avtal, förutom dess obestridliga ekonomiska fördelar, kommer också att omfatta vissa skyldigheter för EU, huvudsakligen när det gäller stödet för demokratiserings- och decentraliseringsprocessen, och förbättra den administrativa effektiviteten i samband med kampen mot våld, korruption och överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Dessa skyldigheter är skälet till varför det framtida associeringsavtalet bör vara något mer än bara ett handelsavtal. Det måste också omfatta politiskt och socialt samarbete. Kampen mot fattigdomen och sociala orättvisor kan bli ett mycket användbart verktyg när det gäller att stärka demokratin, skapa förtroende för offentliga institutioner och även för den politiska eliten, som borde vara dem som värnar om dessa värderingar. Ytterligare en mycket viktig del i ett framtida associeringsavtal är upprättandet av obligatoriska miljöskyddsnormer. Systemet med incitament som provats tidigare kanske kan visa sig vara användbart i detta sammanhang. Alla de delar som jag har nämnt bör ingå i ett framtida associeringsavtal och på samma gång utgöra pelare i samarbetet mellan EU och länderna i Latinamerika. Det är bara genom att spela en aktiv och engagerad roll i denna region som vi kan bidra till en faktisk ekonomisk utveckling, social och politisk stabilitet och till upprättandet av demokratiska värderingar. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

sv

20. Ansvarsfrihet 2005: Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (omröstning) - Betänkande: Herczog

sv

Mellanöstern (debatt) Talmannen: Nästa punkt är debatten om Mellanöstern, med ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Kyriacos Triantaphyllides: (EN) Herr talman! Vi, som ledamöter av Europaparlamentet, har beslutat att uttrycka vår solidaritet gentemot våra palestinska kolleger som har fängslats av Israel. Symboliskt demonstrerade 45 parlamentsledamöter detta stöd genom att kollektivt stå upp för de 45 palestinska parlamentsledamöterna. Som valda företrädare kan vi inte annat än fördöma fängslandet av ordföranden och en tredjedel av ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet. Vi uppmanar till att de ska släppas med omedelbar verkan och utan förbehåll. Vi fortsättar att vädja om att en delegation från Europaparlamentet ska sändas dit och att alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att nå detta mål. (Applåder) Talmannen: Jag måste informera ledamoten om att jag förra onsdagen - för en vecka sedan - inlämnade en liknande begäran till Knesset. Att komma med en sådan begäran inför Knesset är något som kräver en hel del tankeverksamhet innan. Låt oss hoppas att vi når en lösning på alla problem, inklusive frisläppande av de tre tillfångatagna israeliska soldaterna och BBC:s journalist Alan Johnston. Det krävs aktivitet på alla sidor. Javier Solana: hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att för exakt en vecka sedan träffades kvartetten i Berlin. Eftersom jag är säker på att ni har läst det dokument som offentliggjordes samma kväll är ni nog medvetna om vår solidaritet med de ledamöter i den palestinska myndigheten, i parlamentet, som hålls fängslade och, som parlamentets talman helt riktigt sade, vår solidaritet med de andra personer som kvarhållits mot sin vilja på israeliska eller palestinska territorier. Jag vill göra ett kort uttalande. Man har bett mig tala i högst 10-15 minuter - jag ska försöka göra det - och jag kan berätta för er att jag just har återvänt från en lång resa i området, och jag har träffat de viktigaste regionala ledarna och gjort en analys av situationen, så att jag kunde rapportera också till kvartetten, som träffades förra onsdagen. Det gladde mig att jag kunde göra resan mer eller mindre samtidigt som parlamentets talman, som jag talade med i telefon, och även en framstående grupp av parlamentsledamöter, vilka har skrivit ett brev till mig som jag ännu inte har svarat på. Jag skulle vilja möta dem personligen, för - tro mig - jag har inte varit en enda dag i Bryssel sedan dess. Jag får se om jag kan göra det så att jag kan träffa er för att tala i lugn och ro om de frågor som ni har tagit upp, vilka jag anser är ytterst viktiga. Jag anser att detta sammanträde är mycket viktigt. Det hålls också på en dag som är mycket viktig för Palestina, för Israel och för världens medborgare i allmänhet, och särskilt för arabvärlden. Det är nu fyrtio år sedan krigsutbrottet 1967, vars många tragiska konsekvenser vi fortfarande är drabbade av. När vi tittar på de senaste fyrtio åren känner vi säkert en rysning. Det har varit fyrtio år av ockupation, av lidande på båda sidor, av våld, då medborgarna - både palestinier och israeler - har lidit oerhört, och också fyrtio år med kraftig israelisk bosättning i de ockuperade områdena. Med tanke på dessa fyrtio år har vi två möjligheter att se på situationen: att se tillbaka för att försöka lära oss vilka misstag som inte får upprepas, eller att se framåt och försöka se om vi kan lära oss den absolut viktigaste läxan - att den enda lösningen på denna konflikt, som nu har pågått i fyrtio år, är fred. En snabb fredsprocess som snabbt leder till fred. Det har varit många processer, och många tillfällen till fred har gått förlorade. Jag menar att vi nu alla bör ha viljan - viljan att agera, inte bara viljan att tänka och tala, utan viljan att agera - så att vi verkligen kan göra freden till en realitet i dessa trakter som många av oss, och européer i allmänhet, håller så kära. Jag vill därför se framåt, men jag måste helt kort kommentera denna resa, eftersom de områden som jag har besökt samtliga är områden som tyvärr inte upplever sin bästa tid för ögonblicket. I de ockuperade områdena, i Palestina, bevittnar vi en svår situation, med våld bland palestinierna och även förnyat våld mellan Israel och Palestina. Parternas vädjan om eld upphör har man inte lyssnat till, varken i Palestina eller i fråga om Palestina och Israel. Jag vill vädja i dag om eld upphör till alla med ansvar inom detta område så snart som möjligt, så att ett gynnsamt klimat kan skapas för att man ska komma fram till fred. Jag hade tillfälle att besöka Gaza. Det hade också parlamentets talman. Att besöka Gaza just nu är en mycket meningsfull erfarenhet. Det var inte första gången jag var i Gaza, men jag anser att ett besök där just nu och ett möte med presidenten för den palestinska myndigheten var en moralisk skyldighet, för att inte ge intryck av att världen fullständigt har glömt vad som sker i Gaza. Gaza befinner sig i en svår situation, med våld mellan palestinier, våld som, om det fortsätter, inte kommer att leda någonstans. Det första vi måste göra är därför att försöka dämpa våldet och åstadkomma eldupphör, så att palestinierna slutligen kan börja arbeta tillsammans för en gemensam sak, nämligen fred, fred med sin grannar och fred med varandra. Vi gör allt vi kan för den policyn, både jag i min befattning och kommissionen, som bidrar generöst. Jag kan berätta för er att situationen i Palestina är dramatisk, ur ekonomisk och social synvinkel. Jag anser därför att vi, så snart denna period är förbi och vi återigen kan möta de politiska ledarna på ett mer öppet sätt, måste fundera över att ordna en särskild biståndsplan för Gaza. Annars kanske vi står inför en verkligt svår situation i Gaza, som blir svår att förbättra i syfte att få till stånd en äkta fredsprocess. Jag vill också säga att jag anser att president Mahmoud Abbas allvarliga vädjan i går, på årsdagen av krigsutbrottet 1967, förtjänar att läsas och analyseras av alla och envar, för den visar ett moraliskt mod som är värt att notera. Jag kan nämna att jag också var i Israel. Jag träffade premiärministern och utrikesministern, och jag var också i Sderot, det område som varit mest utsatt för angrepp med Qassamraketer. Jag kände också att det var lämpligt att uttrycka vår solidaritet - vår europeiska solidaritet - med alla dem som drabbas av något slag av våld, inklusive angrepp med Qassamraketer. Det var en svår och ansträngande plats att vara på, men i alla händelser ger den direkta erfarenheten oss en klarare bild av vad som sker. I vårt uttalande förra onsdagen uppmanade kvartettens medlemmar Israel att visa återhållsamhet. Israel upplever också en svår politisk situation. Nomineringarna inom arbetarpartiet är ännu inte över - de håller på att slutföras - och vi får se hur nästa regering kommer att se ut, om det blir några förändringar efter nomineringarna i det israeliska arbetarpartiet. Jag vill också säga att kvartettens uttalande innehåller en tydlig - och kraftfull - vädjan till Israel om att överföra medel till de palestinska myndigheterna. Världssamfundet kan göra mycket, och vi gör i själva verket mycket. Vi européer gör förmodligen mer än någon annan. Arabländerna har också börjat att ge pengar till finansminister Salam Fallad, och i dag kan vi säga att man börjar ana en möjlighet att skapa en budget för den palestinska myndigheten. Utan en överföring av medel från Israel till Palestina är det emellertid inte mycket annat som världssamfundet kan göra. En förbättring av de ekonomiska förhållandena är i största utsträckning knuten till en överföring av medel från Israel till palestinierna. Jag vill göra några korta kommentarer om kvartetten och sedan om Libanon. Jag anser att mötet med kvartetten förra onsdagen i Berlin enligt min erfarenhet - och vi har tillhört kvartetten i många år sedan jag var med om att inrätta den - helt visst var ett av de viktigaste möten vi har hållit. Det var ett möte där vi allvarligt kunde tänka över hur fredsprocessen kan genomföras. Om ni läser den sista punkten i uttalandet ser ni att man där verkligen ser framåt och förpliktar kvartettens medlemmar att börja arbeta hårt, tillsammans med parterna - Israel, Palestina och arabstaterna - för att få i gång en fredsprocess, för att få i gång en process med en politisk inställning. Jag vill informera er om att kvartetten för första gången i sin historia kommer att avlägga ett gemensamt besök i regionen. Kvartetten kommer under de kommande veckorna att hålla ett möte med palestinierna och med israelerna, och också ett möte med arabländerna, som genom det arabiska fredsinitiativet enligt min åsikt också samarbetar för att påbörja en normalisering av livet - eller påbörja en möjlighet till normalisering - i områdena mellan Israel och Palestina. Jag tror därför att världssamfundet, vid denna tidpunkt där många människor är nedslagna, både bland palestinierna och inom en viss sektor av det israeliska samhället, med hjälp av kvartetten reagerar på motsatt sätt. Det reagerar med hopp, med en känsla av att vi efter fyrtio år har en moralisk skyldighet att göra alla tänkbara insatser för att åstadkomma framsteg i riktning mot en formalisering av freden, i riktning mot en fredsprocess. Jag vill påpeka att de kommande veckorna kommer att bli enormt viktiga för att sätta i gång en utveckling som kan ta oss från den nuvarande situationen till en fredsprocess som leder till fred. Det är inte så svårt att identifiera vad som kan leda denna fredsprocess. Vi har nästan alla en föreställning om vilka parametrar som krävs för att uppnå fred. Det vi nu behöver göra är att börja arbeta på det tillsammans med alla medlemmar i kvartetten. Jag vill betona att FN:s generalsekreterare, Förenta staternas utrikesminister och den ryske utrikesministern var mycket samarbetsvilliga när det gällde vårt förslag, och de uttryckte ett klart stöd för de idéer som jag hade privilegiet att lägga fram för kvartetten för EU:s räkning. Vi befinner oss därför vid en extremt viktig skiljeväg när det gäller den lokala situationen, men också en positiv skiljeväg där vi kan röra oss mot en fredsprocess som kan börja anas vid horisonten. Jag kan inte avsluta denna talartid som jag fått av ordförandeskapet utan att säga några ord om Libanon. Libanon befinner sig återigen i en djup kris. Ledamöterna är säkert väl medvetna om detta. Det är en period av yttersta vikt, och den har pågått under en tid. Från mordet på den tidigare premiärministern Rafiq Hariri, hela den situation som de har upplevt under sommaren, den nuvarande situationen med politisk förlamning som har blivit ännu allvarligare genom de olika rörelser som har dykt upp, med terroristangrepp i flyktinglägren, i två flyktingläger, ett i norr och det andra i söder. Som ni känner till har den libanesiska armén reagerat på ett sätt som jag skulle vilja beskriva som patriotiskt, och stödet för den libanesiska armén från Libanons alla politiska grupper har också varit patriotiskt, vilket är mycket ovanligt med tanke på de meningsskiljaktigheter som har funnits mellan dem under de senaste månaderna, veckorna och dagarna. Vi hoppas och ber också att freden kommer även till Libanon, och att de särskilda förhållanden som har uppstått de senaste dagarna - som också åtföljdes av FN:s säkerhetsråds godkännande av att Internationella brottmålsdomstolen skulle behandla de brott som begåtts i Libanon - kommer att göra det möjligt att nå en överenskommelse mellan alla politiska krafter för att få ett slut på blockeringen av den politiska processen i Libanon. Detta är vad vi önskar, och vi samarbetar på bästa möjliga sätt för att detta ska ske. Jag ska hålla mig till den talartid jag fått, och jag ska sluta genom att upprepa det jag sade i början: Det finns nu ett ögonblick av hopp, ett ögonblick som vi måste utnyttja, som på ett eller annat sätt måste sluta den cirkel som påbörjades för fyrtio år sedan, och som vi hoppas ska slutas genom fred, genom ett liv där två stater lever tillsammans -Israel och Palestina. Denna fred måste inkludera de andra länderna - Syrien och Libanon - så att vi återigen kan få se ett Mellanöstern framträda som kan erbjuda mer hopp för alla, som är framgångsrikt och som lämnar ett konstruktivt bidrag till fred i hela regionen. Vi européer får inte blunda för denna uppgift, och ni kan vara säkra på att jag åtminstone alltid kommer att ha ögonen öppna. (Applåder) Talmannen: Tack så mycket doktor Javier Solana för ert uttalande, men också för ert outtröttliga arbete och djupa engagemang. Låt mig säga att jag hade samma erfarenheter som ni. Vi får inte avskräckas från att fortsätta på vägen mot fred. Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Som vi alla känner till, och som Javier Solana precis sa, är stämningen i regionen oerhört spänd. Jag skulle till och med säga att det finns en känsla av misströstan. Min direktör är fortfarande där, och han ringde mig precis. Tyvärr har säkerheten minskat, och vi bevittnar en ond våldscirkel, särskilt i det ockuperade palestinska området, i Israel och i Libanon, som Javier Solana nyss sa. Om vi inte tar itu med orsakerna till denna misströstan kan vi mycket snart få uppleva en konsolidering av mer radikala grupper i regionen. Jag anser att den stora faran ligger i detta. I Libanon, som Javier Solana precis sa, har striderna nu spridit sig till andra palestinska läger. Vi är därför djupt oroade över de sammanstötningar mellan de libanesiska väpnade styrkorna och de islamistiska rebellerna som förekommer. Detta har visat sig vara en av de allvarligaste interna konflikterna sedan inbördeskrigets slut, och den har redan kostat över 100 människoliv. Jag skulle än en gång vilja betona vårt fulla stöd för den legitima regeringen i Libanon. Men jag skulle vilja upprepa vår ståndpunkt att allt som kan måste göras för att undvika ytterligare döda och sårade bland civilbefolkningen. Hjälporganisationerna måste ha möjlighet att utföra sitt arbete. Å andra sidan skulle jag också vilja uttrycka min tillfredställelse när det gäller antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1757, som säkerställer upprättandet av en särskild domstol för mordet på Libanons dåvarande premiärminister Rafiq Hariri. Jag anser att detta kommer att möjliggöra för folket i Libanon att visa respekt för lagen och rättsstatsprincipen i deras land och att gå vidare när det gäller en av de mest tragiska händelserna i Libanons senare historia. Det möte som skulle ha ägt rum mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert i Gaza i morgon har tyvärr ställts in, men ledarna för G8 kommer åtminstone att ta itu med frågan om konflikten mellan Palestina och Israel i morgon, som vi gjorde vid mötet mellan G8-ländernas utrikesministrar. Det rådde mycket stor oro för den politiska och säkerhetsmässiga utvecklingen i både Gaza och Israel, men man erkände också att det inte finns något alternativ till att fortsätta med detta humanitära stöd och, å andra sidan, att upptäcka hur detta arabiska fredsinitiativ ska stödjas. Även vid denna mycket delikata och svåra tidpunkt anser vi att det fortfarande finns skäl att hoppas, eftersom det israeliska initiativet är ett unikt tillfälle till en övergripande lösning. Vi känner till att även egyptierna försöker mäkla eldupphör med alla de palestinska fraktionerna. USA:s engagemang, särskilt Condoleezza Rices engagemang, är mycket värdefullt vid denna svåra tidpunkt. Vårt ordförandeskap för EU är också mycket engagerat. Kvartetten har gjort exakt som Javier Solana har sagt. Jag anser att det var ett mycket bra möte, och idén om både den bilaterala strategin och den regionala strategin finns där. Förhoppningsvis kan mötet bli av i Egypten med Arabförbundets samtalspartner och förhoppningsvis med de två parterna också. För två dagar sedan talade jag med Jordaniens utrikesminister, Abdul Ilah al-Khatib, som tillsammans med sin egyptiska motsvarighet planerar att besöka Israel innan Arabförbundet möter kvartetten i slutet av juni. Vi hoppas att detta kommer att bidra till att ytterligare engagera Israel och uppmuntra landet att bemöta det arabiska fredsinitiativet på ett positivt sätt. Förra veckan deltog jag också i en konferens i Wien om kvinnliga ledares bidragande roll till fred och säkerhet i Mellanöstern. Framstående kvinnor som Tzipi Livni, Hanan Ashrawi, Condoleezza Rice med flera diskuterade det potentiella bidraget från civilsamhället, från kvinnor i samhället, till fred. Även om det är ett litet bidrag var detta första gången som Tzipi Livni och Hanan Ashrawi förde diskussioner vid samma bord. Jag måste säga att det fanns en hel del ömsesidig förståelse och att det rådde en vänlig stämning. Initiativet visade sig vara en annan användbar del av denna mycket svåra process. Jag planerar att organisera samma typ av uppföljningsmöte i Bryssel, kanske nästa år. Vi uppskattar Europaparlamentets engagemang mycket högt: Europaparlamentets delegation för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet följdes av ert besök, herr talman, och av ert mycket balanserade tal i Knesset den 30 maj. Det är uppmuntrande att talet, som ni sa, mottogs mycket väl av Knesset. Detta är inte ett lätt tillfälle. Det palestinska folket behöver desperat ett politiskt perspektiv. Vi, medlemmarna av kvartetten, är alla tydliga på den punkten. Det är därför som vi måste driva på förhandlingarna om en fråga om slutlig status, i samarbete med de strukturer som fastställts av Arabförbundet. Arabförbundet bad Israel att upphäva vissa åtgärder som hör samman med ockupationen, till exempel bosättningarna och separationsbarriären. Jag blev mycket uppmuntrad av president Abbas uppmaning till ett omedelbart slut på detta interna våld, eftersom man måste upphöra med Qassamraketer från Gaza en gång för alla. Eldupphöret borde verkligen utsträckas till Västbanken. Jag beklagar kraftigt att morgondagens möte mellan premiärminister Ehud Olmert och president Mahmoud Abbas måste ställas in, men vi måste tydligen inse att de två sidorna inte kunde nå en överenskommelse om Abbas plan för eldupphör, i synnerhet när det gäller att knyta samman eldupphör i Gaza med upphörande av militär verksamhet på Västbanken. Det var inte heller möjligt att nå någon överenskommelse om att släppa de palestinska intäkterna från uppbörd av mervärdesskatt och tullar som frusits av Israel innan den kidnappade soldaten Gilad Shalit släpps. Vi hade hoppats på några framsteg när det gällde detta. Palestinierna beslutade att de inte kunde riskera detta möte, men vi hade naturligtvis alla hoppats att detta skulle ha lett till några fler framsteg när det gällde dialogen om eldupphör, framsteg i fråga om överföring av intäkter och i fråga om rörlighet och tillträde. När det gäller den nationella enhetsregeringen är det enligt min mening inte dags att ge upp den. Jag kan instämma i att den inte ännu har skapat alla de resultat som vi hoppades på, men det finns inga attraktiva alternativ. Om vi låter denna regering falla sönder blir konsekvenserna för institutionerna i den palestinska myndigheten mycket allvarliga och radikala splittrande grupper kan bli stärkta till följd därav. Jag tror att det är det sista som vi vill uppleva. Som ni känner till har kommissionen, inom de gränser som Europeiska rådet har fastställt, reagerat snabbt på den nationella enhetsregeringens och palestiniernas ökade behov. Vi anslog 320 miljoner euro av gemenskapens medel under enbart det första halvåret 2007, vilket nästan motsvarar den totala pengasumman som anslogs förra året. Denna utomordentliga ansträngning visar att vi har trappat upp vårt katastrofbistånd till palestinierna sedan bildandet av den nationella enhetsregeringen. Men den ekonomiska situationen för den palestinska myndigheten är allvarlig, som Salam Fayyad talade om för mina kolleger i går. De behöver oss fortfarande, till och med för att gå vidare med denna mekanism. Israel måste frigöra de frusna intäkterna från tullar och skatter till de palestinska myndigheterna. Jag anser därför att vi måste fortsätta att uppmuntra dem att göra så genom den tillfälliga internationella mekanismen eller genom PLO-kontot. Vi upprepade denna begäran vid den senaste mötet med associeringskommittén med Israel i Jerusalem den 4 juni. Kvartetten har också noterat vikten av att återuppta överföringar för att förbättra ekonomiska och humanitära förutsättningar på Västbanken och i Gaza. Som jag sa är det naturligtvis nödvändigt med rörlighet hur som helst. Sedan bildandet av denna nationella enhetsregering har vi samarbetat mycket nära med finansministern. Eftersom den socioekonomiska situationen är så förfärlig kommer vi att förlänga den tillfälliga internationella mekanismen fram till den 30 september, och vi måste leta efter nya medel för denna nya förlängning. Jag kommer inom kort att be Europaparlamentet och rådet att göra ytterligare en ansträngning och finna extra resurser i budgeten. Jag tackar er för allt det som ni tidigare har gett i stöd och hoppas verkligen att detta stöd också förlänas oss i framtiden, eftersom vår prioriterade uppgift borde vara att hjälpa till att återuppbygga de palestinska myndigheternas institutioner, så att de sedan kan tillhandahålla tjänster till det palestinska folket. Vi försöker gradvis att övergå till ett återupptagande av institutionsbyggande och utvecklingsprojekt samt att minska vår nuvarande koncentration på katastrofbistånd och humanitärt bistånd om vi kan - detta villkor finns naturligtvis fortfarande där. Vi ser fram emot nya palestinska förslag. De sa att de skulle tänka ut idéer för särskilt internationellt stöd. Den palestinska myndigheten förbereder för närvarande en operativ plan som då skulle kunna vara ett användbart instrument för att fastställa utvecklingsverksamhet, särskilt i Gaza, som vi skulle kunna stödja. Jag skulle också vilja säga att den palestinska myndighetens ekonomiska underskott är så stort att det skulle vara omöjligt för gemenskapen att på egen hand bära den bördan. Arabstaterna måste också hålla sina löften om att hjälpa den nationella enhetsregeringen. Jag blev uppmuntrad av att se att PLO-kontot som upprättats nu åtminstone används av Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Detta kommer att hjälpa, men det är inte tillräckligt. (Applåder) Talmannen: Tack så mycket, fru kommissionsledamot. Låt mig också tacka er uppriktigt, fru Ferrero-Waldner, för ert engagemang i denna svåra fredsprocess - om vi fortfarande kan tala om en fredsprocess. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! Först vill jag tacka den höge representanten för hans outtröttliga insatser i strävan för fred, och tacka er, herr talman, för ert besök i området, för den symbolik det innebar och den solidaritet som visades, samt kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för det enorma arbete som kommissionen gör mitt i en allvarlig politisk kris, när grupperna i samlingsregeringen nu befinner sig i motsatsställning, och mitt i en mycket allvarlig social, ekonomisk och humanitär kris. Vad kan göras i denna situation? Föga mer än vad Benita Ferrero-Waldner och Javier Solana sade, förmodar jag. nämligen att fördubbla EU:s diplomatiska ansträngningar och agera på grundval av två förutsättningar. Den första är att få stopp på de interna striderna mellan de två grupperna i samlingsregeringen, som utkämpar ett brutalt krig om makten, vilket får en dramatisk effekt på den civila befolkningen. För det andra - och vi måste också fastslå detta mycket tydligt - ett permanent och bestämt åtagande från samlingsregeringen om demokrati och avstående från våld. Vad kan vi göra under tiden? Kommissionsledamot Ferrero-Waldner förklarade det mycket tydligt. Vi kan försöka att tillämpa mekanismen för humanitär hjälp så flexibelt som möjligt, öka de belopp som anslagits för den och fördela hjälpen mellan de olika prioriteringarna. Maximistraffet enligt mitt lands brottsbalk är 30 år och en dag. Javier Solana påminde oss i dag om att det är 40 år sedan sexdagarskriget, som ledde till ockupationen av Gaza, Västbanken och Golanhöjderna. Och situationen förblir orubbad; den har kört fast. Fyrtio år av lidande och död är mer än ett samhälle - eller två samhällen som Javier Solana påpekade - kan tåla. Jag anser att parlamentet måste vara enigt och agera för att stödja rådets och kommissionens företrädare så att EU, inom världssamfundet i allmänhet, och särskilt inom kvartetten, kan göra allt som är möjligt för att - som Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner sade - åstadkomma en ny möjlighet till fred för ett samhälle och en region som redan har lidit alltför mycket. Pasqualina Napoletano: för PSE-gruppen. - (IT) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Som det har påpekats äger denna debatt rum på fyrtioårsdagen av ockupationen av Västbanken och Gaza. Det som skulle bli ett blixtangrepp förvandlades till en ändlös mardröm. 40 år är en så lång tid att hela generationer palestinier aldrig har känt till något annat än ockupation, förnedring, vägspärrar, och nu också muren och närmast total fångenskap. Någon rörlighet är nu helt omöjlig i de ockuperade områdena. Under dessa 40 år har Israel helt säkert inte heller funnit de säkerhetsgarantier som man sökte, och man har upplevt en oroande urholkning av demokratin och rättsstatsprincipen. Detta är två folk som är uttröttade av ändlösa krig och ändlöst våld. För vår del vill vi betona - som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet länge mycket klart har framhållit - att den enda möjlighet vi har för att bidra med någon konstruktiv taktik till en alltmer urartande situation är öppet stöd till den palestinska samlingsregeringen. Här bör vi tillägga ett åtagande som världssamfundet bör överväga, nämligen att sända ner en fredsbevarande styrka som ska förhindra att de senaste veckornas våld i Gaza förvärras ännu mer, återupprätta de grundläggande villkoren för att människor ska kunna föra normala liv och se till att internationell lagstiftning respekteras, och framför allt bryta den onda cirkeln med evigt våld. Från Israels sida förväntar vi oss andra yttringar än de mord och godtyckliga arresteringar som följt på beskjutningen av Sderot med Qassamraketer. Ockupationen, bosättningarna, muren och Jerusalems status gör utsikterna till en tvåstatslösning mer otänkbara för varje dag, vilket till och med FN-källor nu säger. FN, Förenta staterna, Ryssland, Europa och hela världssamfundet har ett ansvar för att agera innan alla möjligheter till samexistens försvunnit för alltid. Till sist vill jag erinra om att det finns en arabisk plan som erbjuder Israel en utsikt till fred, inte bara med palestinierna utan med arabländerna som en helhet. Det är något som vi måste ta upp med mer övertygelse. Premiärminister Ehud Olmert sade själv häromdagen att den planen skulle kunna erbjuda en grundval för förhandlingar. Jag hoppas att han inte sade det bara för att hans regering är särskilt svag. Situationen i Libanon är lika allvarlig, som ni påpekade. Jag anser att Unifil-styrkorna på platsen bör stödjas och förstärkas. Till sist vill vi uppmana talman Hans-Gert Pöttering att inkalla ett extramöte med den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet. Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman, herr höge representant, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Just nu minns vi sexdagarskriget, som å ena sidan fastslog Israels militära överlägsenhet, men också innebar början på ockupation, konfrontationer, våld och ändlös blodsutgjutelse som har pågått i 40 år. Alla i Israel som föddes i de ockuperade territorierna efter juni 1967, med andra ord alla som är 40 år eller yngre, har aldrig känt till något annat än osäkerhet och ängslan inför framtiden för sitt eget land, för sina kära och sina egna liv. Efter 40 år är det verkligen dags att säga att nu räcker det. Freden bör nu vara en brådskande angelägenhet: hållbar fred, på den grundvalen att två länder erkänner varandras rättigheter att existera och måste lämnas i fred av sina grannländer. Alla föregående talare har ansträngt sig för att förklara hur komplicerat, svårt och komplext detta är, men det finns en ingrediens som är oundgänglig om det ska fungera, nämligen politisk vilja och politiskt mod. Utan det slags politisk vilja och det politiska mod som en gång fanns i till exempel Sydafrika, i båda lägren, för att få ett slut på apartheid - ett brutalt system - kommer det inte att fungera. Det olyckliga är att ingen kan ha politisk vilja och politiskt mod åt de båda parterna. Det är de själva som måste uppbåda denna politiska vilja och detta politiska mod. I morgon kommer en mänsklig kedja med judar och palestinier att samlas runt Berlaymontbyggnaden, som alla vill säga tillsammans: ”Efter 40 år har vi verkligen fått nog. Efter 40 år måste vi arbeta för freden.” Sorgligt nog är konflikten mellan Israel och Palestina inte det enda problem som jäser i regionen. Våldet har flammat upp på nytt i Libanon, och somliga ser Syriens hand bakom detta, som till varje pris vill undvika en internationell Hariritribunal. Från min grupps sida välkomnar jag det beslut som FN:s säkerhetsråd har fattat, där man har modet att säga att en sådan domstol kommer att sättas upp. Som ni vet kommer detta att bli en blandad tribunal, som omfattar både internationella och libanesiska domare och en blandad allmän åklagar- och kärandesida, som kommer att fungera i enlighet med principerna i den libanesiska lagstiftningen. Men även i Libanon kommer det att krävas politiskt mod i alla läger för att slutligen ge libaneserna det som de också har rätt till: fred och säkerhet. Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka den höge representanten och kommissionsledamoten för deras presentationer här i dag. I stället för att tala om alla länderna på denna korta tid ska jag koncentrera mig på Palestina, eftersom allt som händer i alla andra delar av Mellanöstern hör samman med situationen i Israel och Palestina. När man granskar de debatter som fördes vid det särskilda sammanträdet i FN:s säkerhetsråd för 40 år sedan 1967, efter att sexdagarskriget inletts, är det intressant att se att den tänkbara lösning eller plan som övervägdes var en garanti för israelernas säkerhet och gränser grundat på ett tillbakadragande av israeliska styrkor från de ockuperade områdena och en tvåstatslösning. Fyrtio år senare har kvartetten misslyckats att få till stånd det som skulle vara det enklaste av alla mål: att få folk att tänka på detta sätt. Vi har gjort misstag på EU-nivå med vår negativa reaktion på valet av Hamasregeringen i Palestina, något som sände ut fel signal och gjorde det möjligt för radikala grupper att ta kontroll på ort och ställe och för ledande personer att säga att det inte är någon mening att rösta på dessa människor eller tillsätta dessa människor, eftersom européerna kommer att sluta skicka pengarna. Det är därför som det var så viktigt, som kommissionsledamoten så riktigt sa, att finansiering återupptogs genom nödmekanismen. Arbetet måste fortsätta, eftersom vi bara kan garantera att en lösning nås genom att bygga förbindelser och dialog mellan människor. Denna lösning måste bygga på samma principer som för 40 år sedan: en tvåstatslösning, en garanti för säkra gränser samt rättvisa för alla människor i Israel och Palestina. David Hammerstein: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Israel vann sexdagarskriget, men förlorade freden genom 40 års ockupation. Vi upplever nu en farlig tendens i riktning mot en irakisering och våld mellan stammarna i Mellanöstern. Fatah al-Islams uppdykande i de palestinska lägren i Libanon och den ökande splittringen av de civila konflikterna i Gaza bådar inte gott för regionens framtid. Vi ser hur effekterna av det palestinska problemet sprider sig i Mellanöstern och förenas med de olika aktörernas intressen. Vi löper risk att mycket snart nå den absoluta botten. Ska vi vänta och göra ingenting tills den palestinska myndigheten kollapsar? Som jag har sagt får vi inte tillåta att det händer. Hur kan vi bidra till att det inte sker? Är kaoset och krigsvåldet, där alla strider mot alla, ett ”förebud om döden”? Gaza kan inte vänta längre. EU kan inte fortsätta att vända ryggen till den demokratiskt valda samlingsregeringen. Denna EU-politik har bidragit till den populära misskrediteringen av varje antydan om återhållsamhet från Hamas eller Fatahs sida, eftersom den visar att godtagandet av Meckaavtalet inte bidrar till att ändra embargot eller förbättra de fruktansvärda levnadsförhållandena i det stora fångläger som kallas Gaza. Till att börja med måste EU påbörja en dialog med alla parter, inklusive Hamas, för att ge stöd åt en stabil enhetsregering. För det andra måste vi återupprätta det direkta ekonomiska stödet till den palestinska myndigheten och se till att Israel för över de frysta pengarna från de palestinska skatterna. Slutligen måste vi arbeta för att utsträcka eldupphör i Gaza till Västbanken, och skapa internationella garantier genom att sända EU-trupper och arabtrupper på ett FN-mandat till Gaza, och, om så krävs, även till Västbanken. Samtidigt kräver vi att de 45 parlamentsledamöterna och israelen Gilad Shalit frisläpps, och ett stopp för avfyrning av Qassamraketer och Israels förödande svar på detta. (Applåder från vänster) Francis Wurtz: för GUE/NGL-gruppen. - (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Min grupp var mycket angelägen om att hålla denna debatt, särskilt i dag, 40 år efter utbrottet av ett krig som världssamfundet, inklusive EU, hittills har visat sig oförmöget att kunna ålägga parterna den enda rättvisa och hållbara lösningen på, nämligen ett slut på ockupationen, på kolonisationen, och på Israels förtryck av de palestinska områden som besegrades 1967. Herr talman! Jag välkomnade både formen och innehållet i de starka ord som ni använde när ni talade om detta i Knesset den 30 maj. Jag kommer särskilt ihåg tre viktiga meningar från ert tal. Ni sade att ”internationell rätt är bindande för oss alla”. Ni har rätt. Vi begär bara av Israel att landet ska respektera säkerhetsrådets resolutioner, Genèvekonventionerna, Internationella domstolens yttranden och den humanitära rätten, vilket FN just har påpekat. Lagöverträdelserna är uppenbara, konstanta och massiva. Detta är de i förhållande till bosättningarna, flyktingarna, fångarna, muren och naturligtvis i första hand ockupationen av territorierna och annekteringen av östra Jerusalem. Ni påpekade också, herr talman, och jag citerar ”att en tvåstatslösning, med utgångspunkt från 1967 års gränser, är och förblir den enda vägen till en tillfredsställande lösning”. Det är en grundläggande sanning. Allt sammantaget, det vill säga ökningen av bosättningarna, byggandet av muren och isoleringen av de palestinska områdena från Jerusalem, tjänar emellertid just till att göra denna lösning omöjlig. De israeliska myndigheternas brist på respekt för Arabförbundets fredsplan bekräftar denna strategi för att förvärra saker och ting. Med all rätt påminde ni oss, herr talman, om det uppenbara: det finns ingen fred utan rättvisa. Den berömde israeliske historikern, Tom Segev, upprepade nyligen sina landsmäns tankar, de som i 40 år har trott att, jag citerar, ”Israel 1967 lade grunden för framtida terrorism”. Stora statsmän som Yitzhak Rabin förstod detta, men de israeliska fredskrafterna, som är en heder för sitt land, marginaliseras av den nuvarande regimen. Den slutsats man kan dra av dessa tragiska erfarenheter av 40 års blindhet är enligt min grupps åsikt följande: låt gå-inställningen resulterar i att vi gör oss skyldiga. Låt oss våga stå upp för sanningen. Jag citerar era ord en sista gång, herr talman, när ni sade ”låt oss ha modet att tillsammans bryta upp på nytt”. (Applåder från vänster) Talmannen: Tack så mycket, Francis Wurtz, för hänvisningarna till det som jag sade inför Knesset. Javier Solana: hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (EN) Herr talman! Jag skulle mycket kort vilja svara på inläggen från de ledamöter som företräder kammarens olika politiska grupper. Jag anser att de flesta av anförandena följde en linje som på ett sätt är densamma som vi har försvarat sedan lång tid tillbaka: nämligen att det är dags att gå vidare från politiken för krishantering - som är mycket viktig, men inte tillräcklig. Vi behöver politiska åtgärder, tillsammans med krishantering, för att lösa konflikten. Vi måste arbeta mot att skapa sådana politiska utsikter som gör det möjligt att verkligen börja ta itu med uppgiften att lösa den konflikt som inleddes för 40 år sedan. Detta är i grund och botten den åsikt som alla har uttryckt, och det är något som vi kommer att försöka göra under de kommande dagarna. Jag talade om för er att kvartetten möttes i Berlin förra onsdagen, och jag sa att kvartetten för första gången har åtagit sig att inleda en debatt med parterna för att börja arbeta för att skapa politiska utsikter. Detta innebär att kvartetten kommer att sammanträda med palestinierna och israelerna före slutet av månaden för att driva den dialog - som fortfarande befinner sig i sitt inledande skede - som har inletts mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert framåt. Detta är de två människor som måste finna vägen mot fred. Det är vår plikt att driva på och tillhandahålla en katalysator för denna process. Det är detta som vi kommer att göra. Det står skrivet mycket tydligt i det uttalande som kvartetten framförde förra onsdagen. Jag anser att detta är en djupgående förändring, och jag skulle vilja understryka detta, eftersom någon frågade om vi passivt ska vänta på att en katastrof anländer. Svaret är nej: vi vill inte göra det, ni vill inte göra det, folket i regionen vill inte göra det. Vi försöker därför under kvartettens ledarskap att lägga fram denna mekanism för att gå mot fred. Några andra idéer lades fram av några av de ledamöter som företräder de politiska grupperna, inbegripet förslaget om en internationell styrka. Jag skulle vilja påpeka att för första gången på många år är idén om en internationell styrka inte otänkbar. Som ni känner till togs idén upp i Knesset av två ledamöter från parlamentsgrupperna, som sa att detta kanske är rätt tidpunkt för att uppmana till en internationell styrka, åtminstone i början, med en fredsbevarande roll eller för att kontrollera gränsen i syd - den så kallade ”Philiadelphi-korridoren” - där gränsövergångsstället i Rafah ligger. Vi arbetar med detta, som ni förmodligen känner till, eftersom uppgifterna redan har offentliggjorts. Israelerna överväger också denna möjlighet, liksom palestinierna. Egyptierna överväger också denna möjlighet med ett annat eftertryck. För egyptierna skulle det förmodligen vara mycket svårt att ha en internationell styrka där, eftersom det ger intrycket av att de inte kan kontrollera den delen av gränsen. Men jag anser ändå att vi kan inleda diskussioner om dessa frågor och kanske så småningom nå en lösning. Detta stämmer också med det som Pasqualina Napoletano sa om framgångarna med FN:s interimstyrka i Libanon, UNIFIL. Det faktum att den internationella styrkan har varit ansvarig för UNIFIL - det vill säga för tillämpningen av FN:s säkerhetsråds lösning när det gäller Libanon - och det sätt som det har mottagits på - det vill säga styrkans effektivitet, vars ryggrad är europeisk - har också lett till att vissa i Israels regering, Knesset och Israel som helhet tror att det skulle kunna vara möjligt att tillämpa en styrka av denna natur på andra platser. På ett sätt har vi sammanlänkat alla dessa frågor. Det är kanske möjligt för oss att använda det som vi har lärt oss genom vår närvaro i Libanon på en annan plats. Detta öppnar väg för en övervakande närvaro som kommer att vara livsnödvändig om vi vill att fredsprocessen ska förverkligas. Jag skulle åter vilja betona att när det gäller Libanon är den resolution genom vilken man skapade domstolen mycket viktig. Domstolen är inte mot någon. Det har förekommit negativa reaktioner i Syrien, men jag måste påpeka att en internationell domstol inte är mot någon, eller något land. Det är en domstol som är organiserad för att upptäcka vem som är ansvarig för mordet på en god man - som var vän till många av oss, Rafiq Hariri - som mördades på ett sätt som måste klargöras, om vi vill få fred och förlikning i Libanon. Av denna anledning har vi i Europeiska unionen arbetat mot detta, och förra onsdagen kom säkerhetsrådet fram till ett annat viktigt beslut om att upprätta en internationell domstol. Jag skulle åter vilja säga att vår strävan att föra kvartetten i den riktning som vi nu rör oss i är något som har många upphovsmän - eller kvinnor - som alltid, men ni kan vara säkra på att européerna har arbetat mycket hårt från allra första stund för att nå detta ögonblick. Låt oss hoppas att vi lyckas fortsätta arbeta i denna riktning. Det kommer att vara svårt, men inför framtiden hoppas jag att vi får stöd, hjälp och förståelse från Europaparlamentet, som alltid. (Applåder) Charles Tannock: (EN) Herr talman! I går träffade jag en delegation med israeliska medborgare från Sderot som gav mig förstahandsinformation om den skräck som råder bland civilbefolkningen efter att 300 Qassamraketer slumpmässigt avfyrats mot dem från Hamaskontrollerade platser i Gaza, som hittills har krävt två dödsoffer och många skadade, vilket uppenbarligen utgör ett krigsbrott enligt internationella lagar. I förra veckan greps 33 människor av Israels försvarsmakt IDF på Västbanken, bland annat den palestinske utbildningsministern Nasser al-Shaher, på grund av deras påstådda öppna stöd för dessa raketattacker. Att en utbildningsminister grips är intressant eftersom det stöder de upprepade påståendena här i parlamentet om att de palestinska skolböckerna och kursplanerna som i åratal har fått EU-stöd fortfarande syftar till att främja hat och misstro mot Israel och till att glorifiera terrorvåldet. Liksom i Hamas stadga från 1988, som inspirerats av Muslimska brödraskapet i Egypten, har många av Hamas ministrar i enhetsregeringen fortfarande den bestämda åsikten att Staten Israel inte har rätt att existera, att allt terrorvåld är rättfärdigat genom så kallad väpnad kamp och att de inte är bundna av tidigare internationella avtal som undertecknats av PLO. Därför anser jag att det är uppenbart att den palestinska enhetsregeringen i nuläget inte uppfyller Mellanösternkvartettens kriterier och att EU ännu inte bör häva förbudet mot Hamas som en utpekad terroristorganisation eller direkt finansiera den palestinska regeringen. Den tillfälliga internationella mekanismen bör inte heller överges när det gäller att tillhandahålla humanitärt bistånd, som nu uppgår till över 500 miljoner euro om året och till och med har stigit de senaste tre åren, i motsats till den allmänna opinionen. Även jag stöder Arabförbundets nya förslag om en förhandlad lösning, även om rätten att återvända är fullkomligt orealistisk. Men förvånansvärt nog avvisar Hamas återigen dess förslag om ett erkännande av Israel. Vissa hårdingar på båda sidorna avvisar fred eller en tvåstatslösning, men på 40-årsjubileet av sexdagarskriget står det klart att detta är den enda rimliga långsiktiga lösningen för varaktig fred i området. Men först måste den palestinska myndigheten säkerställa lag och ordning i sitt territorium och sätta stopp för meningsskiljaktigheter som leder till ett regelrätt inbördeskrig mellan Hamas och Fatah i Gaza, som även har satt igång i Libanon. Jag vill återigen uppmana parlamentet och världssamfundet att sätta press på alla ansvariga för att BBC-reportern Alan Johnston, som vi nu vet lever och mår bra, och den kidnappade soldaten korpral Gilad Shalit ska friges. Detta kommer att skapa ett klimat som bidrar till att vi på nytt kan sätta igång med den viktiga färdplanen för fredssamtal. Véronique De Keyser: (FR) Herr talman! Vid tiden för parlamentsvalet 2006 frågade jag en palestinier: ”Tror ni att detta val kommer att medföra fred?” Han svarade: ”Nej, inte fred, men demokrati. Och vi ska visa världen att vi, även på de ockuperade områdena, kan hålla fria val.” Vår respons var patetisk. Vår bristande respekt för ett folks strävan, inklusive deras rätt att begå misstag, medförde ännu lite mer kaos för en region där det nu jäser. Tillsättandet av en samlingsregering och Meckaavtalet har inte i tillräcklig utsträckning ändrat EU:s hårda linje eller dess sanktioner. Trots era insatser, fru Ferrero-Waldner - och jag uppskattar dessa insatser - och trots det som ni har sagt oss, herr Solana, och det är uppmuntrande, anser jag att vi ännu inte radikalt har ändrat vår politik mot Mellanöstern, och inte riktigt förstått begreppet demokrati när man ser på vår respons på detta val. Det är en inställning som har bibehållits i 40 år. Jag menar att vi delvis är ansvariga för att vi i 40 år har tillåtit att en situation med fullständig laglöshet slagit rot i Palestina, med utomrättsliga avrättningar, stöld av land, nu kidnappning av lagligt valda företrädare och ministrar, en mur som betraktas som illegal av domstolen i Haag och, vilket Francis Wurtz talade om, i trots mot Genèvekonventionen befinner sig mer än 400 barn fortfarande i israeliska fängelser, mer än 400 unga palestinier. FN:s resolutioner nonchaleras, territorier spärras av, restriktioner införs när det gäller rörlighet. Och vad mera? Naturligtvis, herr Tannock, fördömer vi våldet, vi fördömer avfyrandet av raketer, vi fördömer kidnappningen av soldaten Shalit, men för närvarande råder det brist på jämvikt. Se på siffrorna. De är dramatiskt ogynnsamma för det palestinska folket, och, jag upprepar, det finns ingen ekvidistans. Internationell lagstiftning - det är inte ekvidistans. Det finns inget som nu kan rättfärdiga vår tystnad, och jag vill här hedra dessa nya rättrådiga män, dessa judar som i Israel och på annat håll talar ut och säger ”Detta måste stoppas”. De säger det mitt ibland sina landsmäns flin, sarkasm och ibland deras hot. Jag betraktar mig som anhängare till alla dessa människor, liksom jag betraktar mig som anhängare till våra palestinska kolleger som har fängslats, utan hänsyn till parlamentarisk immunitet. Jag vill påpeka att i Belgien kommer alla ledare för de politiska partierna att träffas i morgon kl. 13.00 i Berlaymont, för att bilda en kedja för fred och vädja till EU att ta på sig sitt ansvar, inte bara humanitärt ansvar, utan verkligt politiskt ansvar som är till heder för EU. Angelika Beer: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen av oss ifrågasätter Israels rätt att existera. Vi är medvetna om vårt politiska ansvar. Samtidigt vill jag påminna kammaren om budskapet från en fredskonferens som hållits i Palestina under de senaste dagarna. Kvinnor, som när allt kommer omkring är en del av det civila samhället, palestinska och israeliska kvinnor, lämnade ett tydligt budskap till oss. Ni talar, sade de, om samexistens mellan två stater. Det är bra, men var snälla och observera att vår existens är hotad i Palestina och i Gaza. Jag anser att problemet för närvarande är frågan om existensen. Därför gläder det mig att Javier Solana sade att vi måste överväga om vi inte på nytt bör granska erfarenheterna från Libanon så snart som möjligt och eventuellt engagera oss i Gaza. Vi måste agera innan situationen är helt utom kontroll, för det kommer inte att bli många fler tillfällen. Det som ni, doktor Solana, beskrev som mod, nämligen det hopp vi måste ha om vi ska förbli engagerade och förklara vårt engagemang för människorna på platsen; detta hopp har bleknat till en skugga i själva regionen. Jag vill från min grupp tacka Hans-Gert Pöttering för att han gjorde den resan. Ni sade att situationen i Gaza är oacceptabel. Det är vår plikt att engagera oss mer intensivt än någonsin tidigare för dessa människors rätt att leva i fred, och det innebär naturligtvis också att kritisera Hamas för deras dubbelspel. Hamas uttalande för att markera fyrtioårsdagen av sexdagarskriget är oacceptabelt, enligt vår åsikt. Men samtidigt måste vi samarbeta aktivt med samlingsregeringen. Vi kommer inte att få en andra chans. Jag stöder den kritik som uttalades av Véronique de Keyser för några minuter sedan. Vi inom EU har verkligen gjort misstag i den regionen. Vi har bittert svikit människornas förhoppningar och misslyckats med att utnyttja deras vilja att se framåt. Jag hoppas att Mellanösternkvartetten nu har vaknat upp ur sin dvala. Jag hoppas att den kommer att agera, och jag hoppas att den kommer att besöka regionen. Det kanske är den sista chansen innan vi måste sluta att tala realistiskt om något som helst hopp om fred. Jana Hybášková: (EN) Herr talman! Jag vill börja med några citat. Den 2 april sa premiärminister Ismail Haniya följande i al-Jazira: ”Som vi ser det har frågan om Israels erkännande retts ut en gång för alla. Den har retts ut i våra politiska skrifter, i vårt islamiska tankesätt och i vår jihadkultur som vi grundar våra handlingar på. Vi kommer att utlysa vapenvila, men vi kommer aldrig att erkänna Israel.” Den 27 april sa han följande i al-Jazira: ”Om belägringen fortsätter förbi en viss tidsgräns kommer vi att tvingas fatta ett beslut, och det är ingen tvekan om att vi kommer att agera.” Den 5 maj sa han följande i en bön: ”Jag upprepar på den palestinska regeringens vägnar att säkerhetsplanen inte kommer att skada motståndet. Vi kommer att ge Allah chansen att ge oss en av de två barmhärtigheterna, seger och martyrskap.” Eftersom jag talar flytande arabiska kan jag försäkra er om att detta är korrekt översatt. Situationen är allvarlig. Vi står inte bara inför en ”irakisering” av Gaza, utan en ”iranisering” av hela Mellanöstern. Detta är inte bara ett hot mot Mellanöstern. Detta är ett allvarligt hot mot vår egen säkerhet. EU måste vara delaktigt, och vi måste vara helt enade. Därför bör parlamentet stå enat och stödja rådet, kommissionen och kvartetten. Den tillfälliga internationella mekanismen måste sättas igång. Vi måste fortsätta att ge humanitärt bistånd. Vi kanske till och med bör använda PLO-kontot. Nyckelfrågan är dock att få den palestinska nationella enhetsregeringen att avstå från våld, erkänna Israel och respektera internationella avtal. Endast då kan vi återvända till Förenta nationernas resolution 242 och tydligt begära att Israel drar sig tillbaka från territorier, så att det inte finns några ”icke-territorier” eller ockuperade territorier. Jag vill därför fråga rådet och kommissionen om de anser att villkoren för erkännande och direkt finansiering av den palestinska nationella enhetsregeringen har uppfyllts. Béatrice Patrie: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana! När det har gått 40 år sedan sexdagarskriget och nationerna i Mellanöstern fortfarande lider av de tragiska konsekvenserna, när man i Amnesty Internationals och FN:s rapporter nu allvarligt ifrågasätter om en palestinsk stat är möjlig med tanke på den envisa israeliska politiken med ockupation och kolonisation, när det råder outhärdligt elände i Gaza och på Västbanken som är en grogrund för striderna mellan rivaliserande palestinska grupper, och samlingsregeringen, det sista bålverket mot ett inbördeskrig, hänger på en tråd, när hela området jäser från Irak till Libanon, kan vi säga att medlidsamma tal inte längre räcker och att det brådskar att åstadkomma en förändring, en omvälvning, en revolution vågar jag säga, i vår Mellanösternpolitik och ta på oss vårt ansvar i full utsträckning. För det första genom att erkänna den palestinska samlingsregeringen som vi har fäst våra förhoppningar till, och som har förklarat sig villig att respektera alla FN:s och PLO:s resolutioner, alla tidigare resolutioner, samt kvartettens krav att på nytt ge trovärdighet åt tvåstatslösningen. Sedan genom att återinsätta vårt direkta stöd till denna regering, eftersom det är orealistiskt att räkna med att israelerna ska frigöra de skatteintäkter som de hade rätt att uppbära och som förblir konfiskerade, och eftersom den temporära mekanismen har pyst ut. Dessutom genom att gruppera en internationell medlingsstyrka vid gränsen mellan Gaza och Israel, den enda åtgärd som kan tänkas åstadkomma ett eldupphör, vars effektivitet och varaktighet har visats i Libanon. Slutligen och framför allt genom att kanske visa avsevärd ambition, genom att ta initiativet till en europeisk Camp David, vilket har visat sig nödvändigt sedan den färdplan som kvartetten skrutit med inte gett något annat resultat än en from förhoppning. Sedan 1967 har vi förlorat färdriktningen i misstag och orättvisor. Måste vi vänta ytterligare 40 år ... (Talmannen avbröt talaren.) Margrete Auken: (DA) Tack så mycket herr talman, och ett tack också till kommissionsledamoten och den höge representanten. Men jag har helt enkelt mina tvivel. Inom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har vi försökt diskutera vad vi har lärt oss här. Det är en topprioritering för oss att vi nu erkänner den palestinska regeringen, och att vi åter agerar. Jag vet helt enkelt inte om det är detta man har sagt åt oss ska hända. Det var inte det som Javier Solana sade oss, men var det det som Benita Ferrero-Waldner sade? Sade hon att vi nu skulle garantera ett erkännande och fortsätta därifrån? Det verkar som om vi behöver ett tydligt svar på den frågan, för det som hindrar hela systemet är att allt vi får är ändlöst pratande och inget agerande. Dubbelmoralen och handlingsförlamningen är på väg att förstöra inte bara Mellanöstern utan också EU. Den andra punkten där vi behöver klarhet är vad som menas med att vi nu ska stödja det arabiska initiativet. Jag kunde inte av Javier Solanas tal sluta mig till att detta faktiskt är vad vi har för avsikt att göra. Allt jag kunde få ut av det var att det sades att vi nu återigen måste engagera oss i förhandlingar. Men vi vet mycket väl vart vi måste gå. Det är en svår process att omvandla detta till verklighet, men vi vet vad som måste åstadkommas, och vi får inte tillåta oss att bli ökända för att om och om igen nämna det arabiska initiativet, och sedan låta luften gå ur det genom att säga ”nu får vi se vad som händer”. Vi måste säga att detta är startpunkten. Vi har skisserat det slutresultat som vi alla vet är det enda acceptabla resultatet om vi ska åstadkomma några framsteg, och det, till råga på allt, är det som både väst och Israel under lång tid har önskat sig. Det har slutligen lagts fram. Kan vi inte få några klara svar? Det vore trevligt. Elmar Brok: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant! Det är goda nyheter att kvartetten nu har för avsikt att agera gemensamt i regionen. Som vi ofta har sagt här i parlamentet är det ett viktigt budskap, för det är bara genom samlade ansträngningar som kvartetten kan få den trovärdighet den behöver för att kunna ge alla parter de viktiga säkerhetsgarantierna. Som man ser på det i denna region kan ingen medlem av kvartetten göra det på egen hand. Låt mig gratulera er till denna utveckling och även till att det kan kombineras med det arabiska initiativet. Om vi vill gå framåt - och det här har vi diskuterat så ofta - och undvika att ge efter för hopplöshet och desperation, måste vi vara tydliga när det gäller en sak: de moderata krafterna på båda sidor måste kunna skapa villkor på sitt eget territorium där man kan bygga en grund för en fredsprocess, som inte förstörs av de provokationer som extremistminoriteterna på den andra sidan kommer med. Det måste därför bli startpunkten. Det stämmer naturligtvis att Israel måste släppa ifrån sig pengarna. Det stämmer också att denna lapptäckssituation på Västbanken, med kontroller och bosättningar överallt, som kväver all ekonomisk utveckling i sin linda, måste upphöra, och att det måste råda förhållanden där det åter är möjligt med ekonomisk utveckling. Vi kan pumpa in hur mycket pengar i Västbanken som vi vill, men de rätta förhållandena måste helt enkelt skapas där. Det måste emellertid också påpekas att det som händer i Gaza är ett inbördeskrig mellan palestinierna. Svaret är inte en internationell styrka som grupperas mellan Israel och Gaza, utan möten mellan de krigförande grupperna för att åstadkomma ett tillfredsställande slut på konflikten. Alla dessa frågor hänger intimt samman, men låt oss komma ihåg att var och en är ansvarig för sitt eget område. Vi kan inte ta över detta ansvar. Därför måste vi kräva ett slut på inbördeskriget. Alla som försöker lösa konflikter mellan de rivaliserande grupperna med hjälp av militära medel förstör de framtida utsikterna för sitt eget folk. Av den anledningen måste vi se till att söka vår startpunkt här och alltså skapa en plattform från vilken kvartetten kan operera framgångsrikt och ge oss en verklig möjlighet till framgång. Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! Ibland blir jag mycket nedslagen när jag lyssnar på diskussionerna om denna fråga här i parlamentet, särskilt när jag hör Charles Tannock och Jana Hybášková som verkar sträva efter att fastställa villkor för en lösning i Mellanöstern här i parlamentet. Det är inte upp till oss att fastställa villkor för israelerna och palestinierna om hur de ska bemöta varandra i fredsförhandlingarna. De enda villkor som krävs för att fredsförhandlingarna ska lyckas är att båda sidor visar sitt åtagande för fred, ett mandat för att förhandla på båda sidor och förmågan att uppfylla sina åtaganden i förhandlingarna. Alla andra villkor som parlamentsledamöterna här i parlamentet försöker diktera för israelerna och palestinierna är bara tomt prat. De har ingen effekt, och det är fullständigt orimligt att de skulle uppfyllas i ett läge där framför allt den palestinska regeringen håller på att kollapsa. Om denna regering, enhetsregeringen, kollapsar finns det inget vi kan säga och inget EU kan göra för att förhindra det förfärliga blodbad som kommer att drabba israelerna och palestinierna. Världssamfundets roll är att se till att beskyddarna på båda sidor av denna konflikt - kvartetten och Arabstaterna - bortser från sina omedelbara kortsiktiga intressen och sätter palestiniernas och israelernas intressen i första rummet. Vi måste sträva efter att se till att de kommer till förhandlingsbordet och tar upp de allmänna principer som redan finns och som har funnits ett tag när det gäller möjligheterna och villkoren för fred. Det är på tiden att vi slutar prata och börjar agera i ... (Talmannen avbröt talaren.) Monika Beňová: (SK) Som Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har sagt är situationen i Mellanöstern verkligen kritisk. Situationen är kritisk i Libanon, och den är fortsatt kritisk i de palestinsk-israeliska förbindelserna. Själva begreppet ”kritisk” är emellertid dramatiskt, eftersom det antyder en situation med ekonomisk och social tillbakagång, följd av terrorangrepp och aktiviteter, kidnappningar och civila dödsfall. Det ökande motståndet mot och angreppen på staten Israel och dess medborgare skapar fruktan och oro, och resulterar i åtgärder som vi finner obegripliga. Regionen är en enda röra, konflikten intensifieras och man håller inte fast vid eldupphör. Vid kvartettens möte förra veckan påpekades det att vårt aktiva engagemang i fredsprocessen var mycket viktigt. Men graden av frustration på båda sidor, vare sig det är den palestinska eller israeliska, är lika stor som våra strävanden att främja fredsprocessen. Det är därför absolut nödvändigt att förstärka våra diplomatiska ansträngningar, göra dem mer dynamiska och särskilt att ge balans åt dem. Våra åtgärder bör inte ge intryck av att vi står på en sida i konflikten. Det är vår plikt att begära att Israel frigör medlen. Av samma skäl är det vår plikt att se till att medlen faktiskt investeras i ekonomisk och social utveckling. Det är också vår plikt att garantera Israels medborgare ett grundläggande skydd för deras liv och ett grundläggande försvar för deras stat. Jamila Madeira: (PT) Denna Mellanösternfråga, och särskilt den tragiska situationen i Palestina, har dykt upp flera gånger under de senaste sammanträdena. Det bör inte komma som någon överraskning. Vi har alla sett vad som pågår där. Vi har alla sett samma sak, vi har kommit till parlamentet och informerat om en förskräcklig och explosiv humanitär situation. Vi har alla sett Israels olagliga frysande av cirka 700 miljoner euro i skattemedel - pengar som inte tillhör Israel och som genererar ränta varje dag. Vi har alla sett i dessa människors ögon - mänskliga varelser som har rätt till rättvisa och värdighet på samma sätt som vi - en förhoppning om en framtid där de kan leva i fred. Det är en förhoppning som lever kvar trots restriktionerna, en förhoppning som varje dag sätts på prov genom bristen på rörlighet och på grund av muren. Det är en mur som sätter stopp för all slags lokal ekonomi, antingen i dess renaste betydelse, det vill säga försörjning genom jordbruk, eller i fråga om något mer ambitiöst, till exempel att ha tillräckligt med produkter för att kunna driva en liten affär. När denna förhoppning ständigt urholkas tar desperationen fäste, och vi som medlemmar av denna privilegierade klubb av länder, som vann freden efter att ha utstått den bittra smaken av krig, får inte tro att vi kan lösa problem genom att kasta pengar på dem. Det är mycket viktigt att hjälpa det palestinska folket, i själva verket helt centralt. Men ännu viktigare är att hjälpa dem att inse att deras röster gör skillnad i deras eget land, och att det trovärdiga sätt på vilket de genomförde sitt val och sökte en lösning att presentera för världen räknades för något. De palestinska territorierna måste få tillbaka sin makt. Låt oss hoppas att finansminister Salam Fayyad kan bli en av de viktigaste talesmännen när det gäller frågor om ekonomisk hjälp till folket. Det är därför mycket viktigt att normalisera de institutionella förbindelserna. Vi måste visa att vi faktiskt är beredda att lösa konflikten. Vi européer har en viktig roll att spela för att åstadkomma fred i regionen och i världen. (Talmannen avbröt talaren.) Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi måste ge freden en chans i Mellanöstern. Vi vet hur svårt det är, och vi känner alla till utmaningarna. Men vi känner också till de nya förhoppningarna, och vi har förklarat situationen tydligt. Det som krävs är bland annat att uppnå en viss säkerhetsnivå och en bättre säkerhetssituation för särskilt palestinierna i Gaza men även på Västbanken. Det är helt klart. Både vi och amerikanerna arbetar med palestinierna för att uppnå en sådan lösning, men dessvärre har vi ännu inte nått dit. För det andra krävs större ekonomisk frihet för att förbättra det dagliga livet för palestinierna. Det försöker vi också uppnå. Vi har även mycket tydligt sagt att vi vill interagera med denna nationella enhetsregering enligt åtgärderna och programmet. Salam Fayyad är därför vår privilegierade samtalspartner för att se vad som mer kan göras. Jag har tydligt sagt vad som skulle kunna göras. Jag vill upprepa att vi har erbjudit Salam Fayyad tekniskt stöd inom revision, intäkter och tullar, utöver vårt pågående arbete med den tillfälliga internationella mekanismen, som jag skulle vilja fasa ut så fort som möjligt, men det kan jag inte eftersom det fortfarande krävs humanitärt bistånd där. Vi arbetar för tillfället med ministeriet för att bestämma tillhandahållandet av stöd, men vi återupptar också institutionsuppbyggnad där det behövs. Vi försöker satsa på utvecklingsstöd för att inge större hopp hos befolkningen, men det är sant att det krävs en hel del politiskt mod och politisk vilja, framför allt från parterna i konflikten. Som medlemmar i kvartetten kan vi bara stödja dem, hjälpa dem framåt, uppmuntra dem, och det är vad vi försöker göra, men vi kan tyvärr inte fatta beslutet åt dem. Där går gränsen för vad vi kan göra. Jag hoppas att nästa möte i området blir positivt och fungerar som en språngbräda för denna politiska vision och politiska horisont som vi alla ser framför oss. Vi hoppas och vädjar om en frigivning av alla politiska fångar. Det innebär den kidnappade israeliska soldaten samt BBC-journalisten Alan Johnston, men även alla medlemmar i den palestinska regeringen och alla andra som fortfarande sitter fängslade. Jag anser att det skulle vara en mycket bra drivkraft för att kunna ta ytterligare steg mot denna tvåstatslösning som vi alla så uppenbart önskar. Javier Solana: hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (EN) Herr talman! Jag ska inte upprepa vad jag och andra som har deltagit i debatten redan har sagt. Jag vill först och främst tacka alla parlamentsledamöter som har deltagit, de som fortfarande är kvar och de som har gått. Jag anser att det har varit en mycket intressant debatt, och jag vill ge en kommentar till den. När jag kommer till Europaparlamentet för att diskutera Mellanöstern känns det alltid mycket känsloladdat, bland annat för mig själv. Men jag anser att våra debatter måste handla om de händelser som är viktiga vid en viss tidpunkt. I dag befinner vi oss i en svår situation, men som har nämnts är det samtidigt en tid av hopp som inte har funnits på länge. Jag har varit engagerad i Mellanöstern i många år. Jag deltog vid Madridkonferensen och vid den senaste konferensen på Camp David. Inte sedan Camp David har jag upplevt att vi har varit så här nära början till en verklig, meningsfull kommunikation och utbyte och därmed en politisk horisont samt en debatt och förhandlingar om detta. Det finns tre orsaker till detta. En är att Arabförbundets initiativ saknades vid Camp David. I dag har vi det, och vi har arabernas åtagande att ta emot den palestinska förhandlaren, oavsett vem det är, för att stötta honom och ge det stöd som ni alla vet saknades vid Camp David. För det andra har det gått 40 år. Jag tror att alla känner sig utmattade - mentalt, fysiskt och politiskt. Ur denna utmattning tror jag att vi måste samla ny mental och politisk energi för att kunna gå framåt. För det tredje har vi en mekanism - kvartetten - och ibland inser vi inte hur mycket insatser som görs där. För första gången sitter Förenta staterna och EU vid samma förhandlingsbord för att förhandla med parterna, vilket aldrig har skett förut. Vi måste erkänna det. Detta är första gången som EU har suttit med vid förhandlingsbordet. Ryssland satt med i Madrid och försvann sedan. Där fanns också Förenta nationernas generalsekreterare - fundera en stund över vad det innebär - Förenta nationerna förhandlade i denna konflikt. Det var otänkbart på den tiden. Jag anser att alla dessa delar i viss mån förändrar utsikten för vad som kan göras nu. Nu måste vi försöka gå vidare, försöka att inte vackla och försöka att fortsätta arbeta i den riktningen. Förutsättningarna har ändrats, och därför hyser vi större hopp om att det kan uppnås. Kommer vi att uppnå det inom 24 timmar? Nej. Om ni tror att vi kommer att hitta lösningen på alla problem i slutet av månaden har ni fel. Vi får vänta lite längre än så. Men vi ska se om vi får chansen att göra framsteg. Slutligen vill jag betona att alla här är européer. Alla här är medlemmar i EU. Ibland måste vi vara lite stolta över det vi gör. Om ni åker till Palestina, som ni gör, kommer ni att höra kritiken. Men om ni verkligen har ett djupare samtal med palestinierna och israelerna kommer ni förmodligen att upptäcka en växande sympati och förståelse för hur vi européer sköter saken - det måste ni hålla med om. Jag tror att vi européer måste erkänna det då och då. Annars kommer vi aldrig att gå framåt tillsammans, vilket vi måste. Att göra framsteg är inte något man gör en eller två, utan något man gör allihopa. Vi har chansen. Vi får se om vi har gjort några framsteg nästa gång vi ses. Vi kommer inte att ha lösningen, men vi får se om vi har gjort några framsteg. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Denna vecka är det 40 år sedan Israels olagliga ockupation av de palestinska områdena Västbanken, Gazaremsan (som nu upplever ett våldsamt belägringstillstånd) och östra Jerusalem, de syriska Golanhöjderna och de egyptiska områdena på Sinaihalvön, som Egypten sedan dess har återvunnit. 40 år av kränkningar av internationell lagstiftning och de israeliska myndigheternas vägran att foga sig efter otaliga resolutioner från FN:s säkerhetsråd, de israeliska myndigheternas brottsliga och brutala ockupation, kolonisation och förtryck, samt förnekande av det palestinska folkets lagliga rättigheter, de israeliska myndigheternas underkuvande, plundring och exploatering av det palestinska folket, påtvingande av arbetslöshet och fattigdom, samt den mest förödmjukande förnedring och omänskliga levnadsvillkor, Förenta staternas och dess europeiska allierades faktiska stöd och samarbete med, eller åtminstone tysta medgivande inför det som de israeliska myndigheterna bär ansvaret för. Juni 2007 är en tid för att upprepa uppmaningen om ett slut på ockupationen av de områden som Israel ockuperade 1967, en tid för att uppfylla internationell rätt och genomföra de aktuella FN-resolutionerna, till exempel det palestinska folkets oförytterliga rätt till en livskraftig, suverän och oberoende stat. Eija-Riitta Korhola : skriftlig. - (FI) Herr talman! Sexdagarskriget ägde rum 1967, och det fanns en segrare. Under de senaste 40 åren har förloraren varit den mänskliga värdigheten. Den humanitära krisen i Mellanöstern är en av de mest tragiska i modern historia. Det finns en ond cirkel med våld i regionen som ingen hittills har lyckats bryta. Generationer av israeler och palestinier har levt med bristande stabilitet, våld och krig. Krishanteringen har varit det verktyg man använt i praktiken för att finna en lösning på Mellanösternkonflikten. Steg för steg har syftet varit att nå en permanent fred. Eldupphör har åstadkommits, och den kommer snart att ha kollapsat, och en ny konflikt har börjat. Det är svårt att tro på en framgångsrik väg så länge som parterna inte lyckas förstå att varje våldsdåd förstör framtiden för en del av dess egna folk. Det finns också en brist på förståelse bland de palestinska grupperna. Det pågår ett inbördeskrig i Gaza. Massor av palestinier har dött i sammandrabbningar mellan Fatah och Hamas. Israels militära åtgärder och kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste fördömas. Varje land måste hålla sig till de internationella förpliktelserna och internationell rätt, och bör respektera människovärdet, något som aldrig får uppges. Vi kan emellertid inte begära att Israel omedelbart drar sig tillbaka från de palestinska områdena, så länge som de palestinska myndigheterna inte erkänner staten Israel. Kvartetten, dvs. Förenta staterna, FN, EU och Ryssland, måste uppenbarligen fortsätta sina ansträngningar för att uppnå en varaktig fred. Det är parlamentets sak att visa europeisk konsekvens och stödja kommissionen och rådet. Det är en sak som vi helt säkert inte kan göra. Vi kan inte få parterna att acceptera vår önskan att uppnå en varaktig fred. Vi kan uppmuntra dem och utöva påtryckningar på dem, men vi kan inte påtvinga dem vår vilja.

sv

Valprövning: se protokollet

sv

Principen om subsidiaritet och universalitet när det gäller offentlig social service i EU (debatt) Talmannen: Härmed återupptas sessionen. Nästa punkt är den muntliga frågan till kommissionen (Β7-0218/2010) av Jan Olbrycht och Lambert van Nistelrooij, för PPE-gruppen, Heide Rühle, för GUE/NGL-gruppen, Oldřich Vlasák, för ECR-gruppen, Peter Simon, Françoise Castex, Evelyne Gebhardt och Proinsias De Rossa, för S&D-gruppen, och Ramona Nicole Mănescu och Olle Schmidt, för ALDE-gruppen, om principen om subsidiaritet och universalitet när det gäller offentlig social service i EU. Jan Olbrycht: Jag vill påpeka att den muntliga fråga som ställdes här väcktes i och med ett beslut från Europeiska kommissionen om identifiering av vilka grupper som ska kunna tillhandahålla offentligt subventionerade bostäder i Nederländerna. Beslutet framkallade en hel del diskussioner och intresse bland Europaparlamentets ledamöter eftersom det får viktiga konsekvenser. Man måste dessutom vara medveten om att det finns olika definitioner av offentligt subventionerade bostäder i olika medlemsstater. Dessa definitioner är även kopplade till att vi har olika kriterier för användning av offentligt subventionerade bostäder och till att vi dessutom har olika räckvidd när det gäller ansvaret för dessa. Ansvaret ligger hos de offentliga myndigheterna men entreprenörerna kan vara både offentliga och icke-offentliga. Intresset för offentligt subventionerade bostäder har uppstått genom att frågan å ena sidan berör regleringen av offentligt stöd, å andra sidan den definition som används för att identifiera kvalificerade kostnader för strukturfonder. I förhållande till detta skulle det dessutom vara intressant att veta om kommissionen anser att det bör finnas en enda definition av offentligt subventionerade bostäder i hela EU. Bör samma principer gälla överallt när det gäller offentligt stöd för subventionerade bostäder? Avser kommissionen att i varje enskilt fall upprätta en tillåtlig nivå av inhemsk inkomst såsom fallet är i Nederländerna? Är denna typ av åtgärd fullständigt i enlighet med subsidiaritetsprincipen vilken gäller i EU? Heide Rühle: Fru talman! Jag skulle vilja hänvisa till ett pressmeddelande av kommissionen av den 19 december förra året i samband med beslutet om offentligt stöd när det gäller det nederländska systemet för subventionerade bostäder. Jag citerar från uttalandet: ”Kommissionens beslut bekräftar den inriktning som man haft sedan långt tillbaka i tiden, vilken innebär att nationella myndigheter ska ha en bred marginal när de definierar kriterier och villkor för subventionerade bostäder och andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.” Min fråga lyder: Hur passar detta uttalande av kommissionen in i det faktum att kommissionen genom detta beslut fastställde fasta inkomstgränser för subventionerade bostäder i Nederländerna? Ligger detta verkligen inom kommissionens befogenhetsområde och hur är det kopplat till subsidiariteten och proportionaliteten? Dessutom vill jag fråga kommissionen hur beslutet att formellt erkänna nödvändigheten av en social blandning för att undgå social segregation kan vara förenligt med att man samtidigt upprättar en schablonberäknad andel på inte mindre än 10 procent över taket på 30 000 euro. Samtidigt säger man att detta, om mer än 10 procent över detta tak på 30 000 euro vid något tillfälle erhåller subventionerat boende, måste kompenseras i andra delar av Nederländerna. Detta tycks mig vara ett mycket stelt och orörligt sätt att få till stånd en social blandning. Hur passar detta med subsidiariteten, och - som ni själv uttalade i ert pressmeddelande - med att nationella myndigheter ska ha ”en bred marginal när de definierar kriterier och villkor för subventionerade bostäder och andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”? Françoise Castex: Fru talman! Även jag vill rikta mig till kommissionen när det gäller detta meddelande om stöd till socialt boende i Nederländerna enligt vilket Europeiska kommissionen har svarat att ett sådant måste vara i överensstämmelse med konkurrensreglerna. Kommissionen har därför rekommenderat en radikal reform av subventionerade bostäder och dess uppdrag av allmänt intresse och därmed, enligt mig, på ett restriktivare sätt definierat vad sociala tjänster av allmänt intresse ska innebära. Kommissionen erkänner faktiskt denna offentliga tjänsts sociala karaktär, men understryker samtidigt att den bör definieras. Jag citerar ”med direkt koppling till eftersatta sociala grupper” och att tillgången till subventionerade bostäder i Nederländerna följaktligen överskrider de individuella behoven hos eftersatta sociala grupper. Enligt reformförslaget för subventionerade bostäder som därigenom lades fram av den nederländska regeringen begränsas andelen subventionerade bostäder som ska kunna tilldelas till andra sociala grupper till 10 procent. Detta ska dock alltid ske i enlighet med sociala kriterier eller i prioritetsordning. Denna begränsning leder till en underminering av ett annat av de offentliga tjänsternas uppdrag som även tjänsten med subventionerade bostäder ska fullfölja enligt definitionen av den nederländske lagstiftaren, nämligen att uppnå social och urban mångfald. Därför frågar jag mig, fru kommissionsledamot, ledamöter av kommissionen: På vilken rättslig grund i fördraget kan kommissionen ifrågasätta de sociala tjänsternas universella karaktär och tvinga en medlemsstat att omdefiniera tilldelningen till dessa sociala tjänster? László Andor: Fru talman! Den fråga som lagts fram av parlamentsledamoten består av tre delar. Den första handlar om huruvida kommissionen anser att det bör finnas en enda definition för subventionerade bostäder i EU. Den andra är frågan om subsidiaritetsprincipen och universaliteten. Den tredje är en fråga om inkomstgränser för att erhålla subventionerat boende. Innan jag svarar på dessa frågor vill jag understryka att kommissionen fäster stort avseende vid subventionerat boende. Det är ett nyckelverktyg i politiken för ekonomisk och social delaktighet i EU. Som svar på frågorna 1 och 2, vill jag uttrycka mig mycket tydligt. Kommissionen ålägger inte att det endast ska finnas en enda definition för subventionerat boende på EU-nivå och respekterar subsidiaritetsprincipen fullt ut. Parlamentsledamöterna hänvisar helt riktigt till kommissionens beslut från 2005 om statligt stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Beslutet tillhandahåller rättssäkerhet vid tillhandahållandet av tjänsterna och minskar den administrativa bördan på de offentliga myndigheter som finansierar dessa. Enligt detta beslut får stöd till subventionerat boende som uppfyller de villkor som ställts upp i beslutet en förmånsbehandling eftersom det är undantaget från anmälningsplikten - oavsett vilka belopp som är inblandade. Enligt detta beslut tillämpas detta undantag när det subventionerade boendet kvalificeras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse av medlemsstaten i fråga. Det är upp till varje medlemsstat att bestämma vad som ska definieras som subventionerat boende i enlighet med sina traditioner, sin kultur och praxis för statligt ingripande. Jag vill också hänvisa till kommissionens meddelanden från 2006 och 2007, enligt vilka medlemsstaternas ansvar och utrymme för fri bedömning tydligt betonades när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse. Dessutom betonades detta nyligen i protokollet om tjänster av allmänt intresse. Icke desto mindre, vilket (den engelska) benämningen ”social housing” (socialt boende) antyder, handlar det här inte om boende i allmänhet utan om boende som tillhandahålls på grundval av sociala kriterier. Det är därför som det i skälen i 2005 års beslut hänvisas till boende för de mest missgynnade medborgarna eller socialt utsatta grupperna som på grund av skulder inte kan få boende i enlighet med marknadsmässiga villkor. För att man ska kunna ha en öppenhet när det gäller tilldelningen av subventionerade bostäder och för att förhindra att de som är i störst behov av detta utesluts, måste medlemsstaterna därför definiera en målgrupp för subventionerade bostäder. Medlemsstaterna har ett stort handlingsutrymme när det gäller att fastställa målgruppens storlek och att tillämpa systemen med subventionerade bostäder. Kommissionens roll är begränsad till att kontrollera att det inte finns någon uppenbar oriktighet i definitionen av detta. Denna strategi antogs i ett beslut av kommissionen om socialt boende i Nederländerna som antogs i december 2009, och den ligger också i linje med artikel 34 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i vilken det hänvisas till socialt stöd och stöd till boende för alla som inte har tillräckligt med resurser. En tydlig definition av subventionerade bostäder säkerställer även att det statliga stödet inte mynnar ut i finansiering av kommersiell verksamhet som faller utanför definitionen av tjänster av allmänt intresse. I fråga 2 hänvisas även till en universell rätt till boende. Som jag redan har sagt är boende i allmänhet inte detsamma som subventionerade bostäder. Tydliga, öppna tilldelningskriterier för stöd i form av subventionerade bostäder är viktigt för mottagarna och säkerställer att offentliga medel används på ett riktigt sätt. Som svar på fråga 3, enligt vilken parlamentsledamöterna frågar varför tillgången till subventionerade bostäder är begränsad till hushåll med en inkomst som understiger 33 000 euro, vill jag ännu en gång vara mycket tydlig. Det har inte fastställts någon inkomstgräns för tillgång till subventionerade bostäder på EU-nivå. Detta belopp rör en medlemsstat: Nederländerna. Det utgör en del av de förändringar som infördes av de nederländska myndigheterna för att skapa enhetlighet mellan det nationella systemet för subventionerade bostäder och EU:s regler om statligt stöd. De nederländska myndigheterna fastställde en sådan gräns för att identifiera målgruppen för subventionerade bostäder i Nederländerna. Kommissionen identifierade inte några fel med denna definition och godkände därför den nederländska statliga stödordningen. Jag tillägger att den målgrupp som definierats av de nederländska myndigheterna är mycket vidsträckt och omfattar 43 procent av Nederländernas befolkning. Lambert van Nistelrooij: I dessa kristider och under en debatt om hur vi ska upprätthålla ett hållbart samhälle och vår konkurrenskraft diskuterar vi något som tycks vara en detalj men som, enligt min mening, icke desto mindre går rakt in i hjärtat på många människor. Den berörda frågan gäller vilka som ska tilldelas subventionerade bostäder. Särskilt i dag när bankerna blivit mer reserverade än när dessa diskussioner startade, vilket i Nederländerna var 2005 och i en situation som såg helt annorlunda ut, står det klart att vissa människor verkligen hamnar i svårigheter. Det tak som nu har fastställts är 33 000 euro. Dessa förslag måste fortfarande läggas fram för godkännande inför ledamöterna av underhuset i det nederländska parlamentet, vilket kommer att tala om för oss direkt att detta tak faktiskt bör vara enhetligt med taket för den nederländska sjukkassan som ligger på ungefär 40 000 euro. Debatten pågår fortfarande för fullt i Nederländerna. Alla är alltså inte eniga ännu. Jag anser att det inte getts tillräckligt mycket utrymme för flexibilitet inför skräddarsydda lösningar. Medlemsstaterna måste kunna anpassa sig till omständigheterna, och 10 procent är mycket lite. Efter att jag tagit examen var min inkomst också ovanför taket, men jag kunde fortsätta att hyra mitt boende under flera år innan jag beslutade att en gång för alla att flytta och köpa bostad någon annanstans. Vi talar om flexibilitet och att det inte finns tillräckligt med svängrum. Detta får mig att dra slutsatsen att subsidiariteten - staters förmåga att själva ordna för sig och detta med ett mycket större utbud - inte respekteras tillräckligt. Efter dagens debatt måste vi titta på om vi kan återkomma med en resolution. På det stora hela tror jag att kommissionen gör ett bra jobb när det gäller detta. Jag anser dock att medlemsstaternas svängrum är kraftigt begränsat, något som skadar de människor som är beroende av detta för sin försörjning. Evelyne Gebhardt: Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! När jag följer denna debatt noterar jag att det faktiskt råder en hög grad av osäkerhet när det gäller hur lagen ska tillämpas på dessa områden. Herr Andor, ni sade nyss att det inte finns någon EU-lagstiftning enligt vilken 33 000 euro fastställs som en fast gräns. Nederländska lagstiftare har dock fastställt denna gräns på eget bevåg, förmodligen på grund av rädsla för att kommissionen annars förr eller senare skulle kräva att tydliga kriterier infördes. Denna osäkerhet leder till mycket svårigheter för medlemsstaterna att fatta beslut själva, särskilt när det gäller att forma dessa beslut så att de verkligen matchar människornas behov. Detta gäller särskilt för subventionerade bostäder, eftersom de människor som detta berör inte har tillräckligt med pengar för att kunna röra sig omkring fritt. Det är därför mycket viktigt för oss att skapa ett rättsligt ramverk och rättslig säkerhet som också tillräckligt tydliggör vad som är möjligt. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse behöver naturligtvis verkligen skyddas. De tillhandahålls på lokal nivå i medlemsstaterna, de är universella och vi behöver säkerställa att de verkligen erbjuds till alla. Vi måste därför begära - och jag vet att detta beaktats i utskottet för sysselsättning och sociala frågor - att kommissionen upprättar ett rättsligt ramverk för att skydda tjänster av allmänt intresse, särskilt inom det sociala området. Jag tror att ett sådant ramverk skulle vara en bra sak. Isabelle Durant: Fru talman, herr kommissionsledamot! Här rör det sig om en rättslig grund som helt klart är av mycket stor betydelse. Bakom denna rättsliga grund vill jag dock understryka det faktum att bostäder och särskilt subventionerade bostäder helt klart inte är en marknad eller en kommersiell verksamhet vilken som helst. Subventionerade bostäder är dessutom mycket mer än bostäder reserverade för låginkomsttagare eller människor i nöd. Det handlar om social mångfald, som vi diskuterat tidigare, men det handlar också om integration av dessa bostäder och de människor som bor i dem i det område eller den stad där de bor, ibland i innerstäder, ibland i ytterområden. Det läggs ner en hel del arbete på hyresgästerna, för att hjälpa dem att integreras och för att skapa solidaritet, även mellan de olika generationer som bor i dessa områden och bostäder och med tanke på detta anser jag att det är fråga om något helt annat. Dessutom ska vi arbeta med tjänster i allmänhetens intresse under den här mandatperioden. Att komma här och framhålla problem som är kopplade till bistånd eller till begränsat tillträde till subventionerade bostäder framstår för mig som att fel signal sänds ut. Jag anser att den inkomstgräns, som nämnts av andra ledamöter, dock inte av mig och som är satt till 33 000 euro, är problematisk eftersom det finns många olika familjetyper: ensamstående föräldrar, pensionärspar, familjer med medlemmar från tidigare och nuvarande relationer, familjer som har separerat. Hur kan vi beräkna deras inkomster? Allt detta får mig och många andra att kräva mer flexibilitet och subsidiaritet om vi vill förverkliga sociala projekt i dessa områden. Patrick Le Hyaric: Fru talman, herr kommissionsledamot! Ni framförde nyss att kommissionen betonar vikten av subventionerade bostäder. Det vi diskuterar här är en grundläggande rättighet som inte tillämpas i våra medlemsstater. Dessutom är det ytterligare en skamfläck på den nuvarande europeiska integrationsmodellen. Herr kommissionsledamot, beträffande resten av ert svar, citerade ni kommissionens vanliga bönebok, men erfarenheten visar att kommissionen, er kommission, och EU-domstolen avger omdömen baserat på europeiska fördrag, enligt den fatala principen om fri och orubbad konkurrens, och skapar därför olagligt tillträde till bostadsbyggandet och till bostäderna som sådana. Ännu värre är att Europeiska kommissionen år 2005 definierade subventionerade bostäder som bostäder reserverade uteslutande för, jag citerar, ”missgynnade medborgare eller socialt utsatta grupper”. Kommissionen uppmuntrar således till skapande av ghettostäder för fattiga människor, till nackdel för social mångfald. I likhet med många kolleger stöder jag idén om ett nytt, positivt och progressivt ramdirektiv, men jag befarar att det är just konkurrensprincipen som den kommer till uttryck i fördragen, som borde förändras. Å andra sidan fruktar jag att de uttalanden som gjorts av kommissionens ordförande José Manuel Barroso och som i dag bekräftats av Ekofinrådet, där han i princip rekommenderar budgetstyrning, kommer att leda till minskade anslag till bostadsförmedlingar för bostäder med låg hyra, i synnerhet subventionerade bostäder. Min bestämda åsikt är att Europa måste börja om från början. Frank Engel: (FR) Fru talman! Jag vill på sätt och vis ansluta mig till uttalandet av Isabelle Durant, som med rätta hävdade att subventionerade bostäder inte är vilken som helst kommersiell eller konkurrensutsatt sektor. Jag menar att vi är ense på den punkten. Här ifrågasätts statligt understöd. Jag undrar varför vi rent teoretiskt inte skulle befinna oss just inom området statligt stöd när vi talar om subventionerade bostäder. Här rör det sig om statligt stöd till de som bor i subventionerade bostäder, inte om stöd till företag. Stödet har beviljats eftersom det anses nödvändigt, och här handlar det faktiskt inte om konkurrens. Jag har konstaterat - och jag kan bara tala utifrån min egen nationella erfarenhet - att subventionerade bostäder är kopplade till så olikartade förhållanden att vi faktiskt bör vara glada över att Europeiska kommissionen, EU-institutionerna, Europa och Bryssel, inte måste ge oss en exakt definition på understöd och föreskriva vilka medborgare som kan få ta del av ett visst speciellt stöd och under vilka omständigheter. Jag vill betona att vad det nu handlar om är specifika lokala förhållanden och förändringar av familjesituationen för var och en av oss. Hur ska någon som haft en familj men vars familjestatus har förändrats, någon vars inkomst varierar under livets gång såsom Lambert van Nistelrooij framförde, ena dagen garanteras rätt till subventionerade bostäder, enligt ett antal kriterier, bara för att få dem indragna nästa dag? Jag tycker inte att det vore rimligt och, under dessa omständigheter, anser jag att kommissionen inte ska gå utanför sitt mandat för att föreslå och till slut pracka på oss regler som ofrånkomligen skulle sakna flexibilitet och sannolikt också humanitet. Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Jag deltar i den här debatten som sysselsättningskommitténs rapportör beträffande framtiden för sociala tjänster i allmänhetens intresse. Den här muntliga frågan syftar till att få kommissionen att fastställa vilka förslag som finns tillgängliga för att lösa ett svårt problem som rör hur subventionerade bostäder ska tillhandahållas till medborgarna. Jag beklagar att kommissionsledamot László Andor inte visat på några sådana förslag i stället för att söka rättfärdiga det existerande systemet. Kommissionen vägrar ihärdigt att ta till sig att vi måste skapa rättslig klarhet och flexibilitet för medlemsstaterna med avseende inte bara på hur existerande offentliga tjänster - och särskilt sociala tjänster - tillhandahålls, utan också att tillgodose nya sociala behov. Vi måste ha förmåga att förse medborgarna med ett skyddsnät när behovet uppstår och vi måste också kunna skapa ett stabilt socialt nätverk som betjänar samtliga medborgare. Hälsa, bostäder och utbildning är tjänster som utan tvekan bör tillhandahållas på universell basis och inte baserat på marknadssvängningar. Det är en självklarhet att marknaden inte är kapabel att förmedla universalitet baserat på jämlikhet och lika kvalitet inom dessa områden. Det här är tjänster som når utanför vinstmotivet och som tillhandahåller sociala värden, som inte kan redovisas i en resultat- och balansräkning. De är faktiskt också nödvändiga för att skapa en solid bas för en modern ekonomi. Den rådande bristen på rättslig överensstämmelse med tanke på vad regeringar kan göra på både nationell och lokal nivå när det gäller att tillhandahålla tjänster som identifieras som väsentliga för samhällets välfärd, kan inte få fortsätta så länge till. Sophie Auconie: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag komma med ett påstående: Det finns ingen gemenskapsbehörighet inom det bostadspolitiska området generellt, i synnerhet inte inom området subventionerade bostäder. Men i det beslut som tas upp i den här muntliga frågan ger kommissionen en definition på subventionerade bostäder. Såsom tidigare sagts är problemet med subventionerade bostäder och vilka som ska ha tillgång till dessa bostäder, ett stort problem just nu, under den pågående krisen. Låt oss lägga in en smula humanitet i våra tekniska, rättsliga och till och med teknokratiska debatter. Utöver boendet i sig, är subventionerade bostäder själva grunden för verklig integration, för verklig social tillhörighet, för dem som får tillgång till dem. Den definition som angavs i den översyn av stadsunderstöd som gjordes av kommissionen, kan verkligen diskuteras. Den store franske filosofen Descartes, som föddes i Loiredalen, som även jag kommer från, har sagt: ”Det generella intresset är en cirkel vars mittpunkt är känd men vars periferi är okänd.” Jag har därför två frågor till er. Den första är enkel: Vad har den här definitionen för rättslig status? Ska den tillämpas på samtliga medlemsstater? Den andra frågan är mycket mer generell. Var börjar, enligt kommissionens mening, gemenskapens behörighet när det gäller att organisera offentliga tjänster och var slutar den? Det här är faktiskt en viktig fråga. Det är de offentliga tjänsternas allmängiltighet och tillgänglighet som står på spel. Peter Simon: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I Europa har våra städer och samhällen problemområden att kämpa med. I hela Europa försöker vi lösa det här problemet genom att uppdatera de missgynnade områdena och levnadsförhållandena för människor som bor där till samma normala levnadsstandard som i övriga tätorter och städer. Men om vi nu fastställer kriterier inom området subventionerade bostäder på samma sätt som kommissionen gör här, om vi fattar beslut om kriterier som uttryckligen - som vissa ledamöter redan har framfört - utesluter blandning av befolkningen i de här områdena, kommer det att undergräva alla insatser som behöriga parter under decennier utfört på platsen. Det kommer också att undergräva de projekt som stöttats av EU med gemenskapsinitiativen Urban och Urban II. Om vi därför begränsar de kriterier enligt vilka ”socialt boende” kan subventioneras på sådant sätt att bara de allra fattigaste, de allra mest missgynnade, kan få bidrag och hjälp inom ramarna för subventionerade bostäder, kommer vi att sätta upp hinder för uppblandning av detta befolkningssegment i missgynnade områden, något som faktiskt är absolut nödvändigt. Det kommer att leda till mer social uteslutning av de här befolkningsgrupperna och kommer bara att öka problemen i städerna. Med tanke på detta hör en bred definition och bred tolkning av subsidiaritetsprincipen till dagordningen, och jag vill gärna att kommissionen helt kort uttrycker ett ställningstagande i det avseendet. Joachim Zeller: (DE) Fru talman! Det som vi behandlar här är närmast en global fråga, närmare bestämt frågan om subsidiaritet och universalitet för offentliga sociala tjänster i EU som helhet. Subventionerade bostäder har lyfts fram under den här debatten med Nederländerna som exempel. Det här är inte något tillfälligt fall - i synnerhet hyresgästföreningar och hyresgästföreträdare har under många år misstänkt att EU:s inriktning på konkurrens milt sagt begränsar det subventionerade bostadsbyggandet i Europa, eller kanske syftar till att omöjliggöra det. Efter mat och kläder är behovet av bostad trots allt ett grundläggande mänskligt behov; därför är bostäder en vara med social inriktning, och att förebygga hemlöshet är en social utmaning. Ett uttryck för det är att i de stater där man bryr sig om sina medborgares välfärd, ger man antingen stöd till allmännyttiga bostäder eller också ger man individuella inkomstbaserade bostadsbidrag. Nu har vi förstås ett specialfall inom EU, efter anslutningen av de många länderna i östra, centrala och sydöstra Europa. På grund av de olika strukturerna för tillhandahållande av bostäder i de tidigare västra och östra delarna av Europa, finns ett behov av att jämföra strukturer för bostadsbidrag och tillhandahållande av bostäder i medlemsstaterna, särskilt efter de senaste utvidgningarna av EU. Som en följd av metoden för privatisering av bostadsbyggandet i många medlemsstater i östra, centrala och sydöstra Europa omedelbart efter de politiska förändringarna och i synnerhet som resultat av den märkbara bristen på bostäder i dessa länder, har Europaparlamentet reagerat genom att göra strukturfonder tillgängliga för bostadsbyggande i dessa länder. Trots detta fortsätter bostadspolitiken alltid att vara en reaktion mot de nationella, regionala och i synnerhet lokala omständigheterna i varje enskilt fall. Det är med andra ord ett klassiskt politiskt område där subsidiaritet tillämpas, där det inte finns något behov av överstatlig förordning och där ingen sådan förordning existerar. För bostäder som en allmänt tillgänglig social vara, kan marknadslagar bara ha en mycket begränsad tillämpning inom ramen för offentliga tjänster. Evelyn Regner: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Offentliga tjänster och sociala tjänster är föremål för en enorm ekonomisk och politisk turbulens, och detta i ännu högre grad under nationella sparprogram. Inom EU står vi inför växande inkomstklyftor. Särskilt i tider av osäkerhet, ekonomisk kris och oro för framtiden är sociala stabilisatorer viktigare än någonsin. I Wien, som är min hemstad, är den grundläggande idén om subventionerat bostadsbyggande att få till stånd bostäder till rimliga kostnader för befolkningens breda lager och att inte begränsa detta - enligt kommissionens definition - till missgynnade medborgare eller socialt mindre gynnade grupper. Det kommer att leda till ghettoisering. Jag kommer inte att ändra ståndpunkt i det avseendet - det bör vara en princip eller en rättighet för det lokala självstyret att definiera sociala tjänster, däribland subventionerade bostäder, på den lokala nivån och undanta sociala tjänster från området konkurrens och bestämmelser om statligt stöd. I vilket fall som helst behöver vi rättslig klarhet inom EU och ett rättsligt instrument på EU-nivå som täcker och definierar sociala tjänster. Seán Kelly: (EN) Fru talman! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot László Andor för förtydligandet av några av de punkter som lyfts fram i frågorna. Det måste sägas att tillhandahållande av en bostad är en absolut nödvändighet för var och en, i synnerhet i en modern välfärdsstat. Att ha tak över huvudet är absolut livsviktigt, det är en rättighet och något som alla är överens om måste tillgodoses, antingen genom egna resurser eller genom regeringsorgan eller liknande. Vi måste ha en debatt om hur mycket regeringen i ett visst land ska ingripa när det gäller tillhandahållande av bostäder. I mitt eget land har det skapats en fastighetsbubbla genom alltför generösa och ogenomtänkta skattelättnader för byggherrar att bygga hus och genom att ge dem bygglov - ibland till och med på flodslätter som sedan blivit översvämmade - och planlagda områden som inte borde ha planlagts. Sedan kom bankerna in i bilden genom att ge byggherrar generösa lån som de inte kunde betala och lån till husköpare för att köpa hus som de inte kunde betala. Det är därför vi har den kris vi just nu går igenom. Det finns alltså en mängd frågor som gäller hur involverad staten ska vara inom området fastighetsutveckling. När det gäller bostadssubventioner, anser jag att det är alltför normativt att basera dem på inkomst och att det inte heller är förnuftigt av orsaker som framförts från flera håll. Enligt min mening har kommissionen definitivt en roll i vidare mening, kanske genom att ange riktlinjer för bostadssubventioner, men att vara alltför normativ med avseende på sådant som inkomst och liknande är inte meningsfullt, det kommer inte att fungera och ska inte testas. Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Subventionerade bostäder faller under tjänster i allmänhetens intresse. Tyvärr ligger ungdomsarbetslösheten inom EU för närvarande på 20 procent. Enligt EU-förordningen, kan 4 procent av Europeiska regionala utvecklingsfonden användas av alla medlemsstater för att finansiera byggande av subventionerade bostäder och förbättring av energieffektiviteten i byggnader. På grund av den ekonomiska krisen har den ekonomiska situationen för familjerna i EU tyvärr försämrats och ungdomsarbetslösheten, som ju är oerhört hög, ger anledning till oro. Herr kommissionsledamot, just därför vill jag be er att stödja oss i vår önskan att höja denna nivå till 15 procent under den kommande ekonomiska programperioden för att bygga subventionerade bostäder och förbättra energieffektiviteten i byggnader. I de flesta av medlemsstaterna hanteras hälsovård, utbildning, sociala tjänster och vård av mycket unga och mycket gamla människor genom statens försorg. Dessa offentliga tjänster har en viktig uppgift för att säkerställa trygghet och integration av samtliga samhällsmedborgare, under förutsättning att de är tillgängliga för alla medborgare. För att säkerställa att detta gäller i hela EU, uppmanar vi kommissionen att utarbeta ett ramdirektiv för offentliga tjänster, som ska införa minimikrav inom det här området och garantera såväl lika tillgänglighet för alla EU-medborgare som god kvalitet och insyn i dessa tjänster. António Fernando Correia de Campos: (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Subventionerade bostäder är en ekonomisk tjänst av allmänt intresse och med en viktig roll på marknaden, genom att skapa positiva resultat som gagnar hela samhället. Enligt protokoll 26, i bilagan till Lissabonfördraget, ankommer det på nationella, regionala och lokala myndigheter att genomföra och organisera den här typen av tjänster. Därför är det svårt att förstå den här begränsningen av målgruppen till familjer med inkomster lägre än 33 000 euro. Det är ett sätt att mäta fattigdom utifrån en absolut och rent ekonomisk definition och tar inte hänsyn till olikheterna i de 27 medlemsstaterna; en argumentation som sammanfattningsvis kan beskrivas som ren betalningsförmåga. Subventionerade bostäder är ett svar på kulturella och sociala frågor, på närhet till arbetsplatsen, på den viktiga omdefinitionen av kvinnornas roll på marknaden, och på arbetstagares rörlighet inom det europeiska området. Den kamp som förs inom EU för att komma ut ur den rådande krisen kräver ekonomisk tillväxt, vilket leder till immigration och till etniska, ekonomiska och kulturella minoriteter, som måste integreras i samhället, även om det i samband med detta finns risk för ghettoisering, en risk som vi måste bekämpa med rimlig balans. Är det möjligen så att kommissionen inkräktar på medlemsstaternas befogenheter? Zigmantas Balčytis: (EN) Fru talman! Lissabonfördraget erkänner vikten av tillgång på och tillgång till sociala tjänster och de lokala och regionala myndigheternas betydelse för att tillhandahålla dessa tjänster. Frågan om subventionerade bostäder har enorm betydelse för människor med låga inkomster och det är en realitet att krisen har gjort många människor arbetslösa, och dessa människor är i behov av subventionerat boende. I de olika medlemsstaterna tillämpas för närvarande skilda standarder när man fattar beslut om kriterier för subventionerade bostäder. Det är lätt att inse att de ekonomiska och sociala situationerna skiljer sig åt signifikant mellan olika medlemsstater. Jag anser att det för att säkra rätten till tillträde till samhällsomfattande tjänster vore rimligt att definiera generella principer och fastställa en rekommenderad övre inkomstgräns på EU-nivå. Men med tanke på ekonomiska och sociala skillnader måste det finnas ett rejält utrymme för medlemsstaterna att sänka denna inkomstgräns. Rareş-Lucian Niculescu: (RO) Jag vill tacka kommissionsledamot László Andor för de förtydliganden han gjort i den här frågan. Inte heller jag anser att vi ska ha en enda definition på subventionerade bostäder. En sådan definition skulle bli svår att använda i situationer med stora skillnader i levnadsstandard. Frågan om subsidiaritet är relevant i den här debatten. Jag kommer att avvika en smula från ämnet, och gå utanför frågans specifika ram. Jag tror att det i alla händelser bör finnas en uppsättning tydliga standarder, men i ett annat avseende, exempelvis situationer som innebär tillämpning av nya regler om boenderättigheter för marginaliserade grupper. Det här är en förordning som parlamentet antog i februari och som också nämndes av Silvia-Adriana Ţicău. Jag vill också ta tillfället i akt och säga att jag skulle välkomna en ökning av tillgängliga medel, baserat på denna förordning. Frédéric Daerden: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag ville ha den här debatten helt enkelt för att den här frågan berör mig liksom övriga ledamöter. I flera regioner i Europa, inklusive min egen, gör man just nu bedömningar som syftar till att reformera politiken för tilldelning av medel till subventionerade bostäder för att undvika ghettoisering och samgruppering av missgynnade sociala grupper i samma byggnader och i samma områden. Ert beslut går tvärt emot denna politik med social utjämning och nödvändig social mångfald. Det är inte rätt att kommissionen hindrar medlemsstaterna från att föra en politik för social mångfald. Tillgång till sociala tjänster av generellt intresse i relation till boende kan givetvis dels begränsas till vissa befolkningskategorier, men det bör också finnas kvar ett visst manöverutrymme så att de blir tillgängliga för människor med andra inkomster, för att gynna den sociala mångfalden i bostadsområdena. I vilket fall som helst bör balansen mellan dessa båda aspekter definieras av eller tillsammans med medlemsstaterna och regionerna, och inte av kommissionen. Ilda Figueiredo: (PT) Fru talman! Vi alla vet att rätten till bostad är en grundläggande rättighet. Därför är EU:s medlemsstater skyldiga att garantera subventionerade bostäder till alla som behöver det. Under en tid med djup social kris, där det sker en ökning av antalet människor och familjer med stora skulder och som har svårt att betala sina huslån, eller som dras med höga räntor, är det ännu viktigare att ge fullt stöd till människor och familjer som inte har råd med goda bostäder med tillräckliga bekvämligheter och funktioner. Därför är det viktigt att medlemsstaterna kan använda EU-medel och nationella medel för att bygga subventionerade bostäder och garantera de grundläggande rättigheter som alla medborgare har rätt till, få slut på sociala ojämlikheter och uppmuntra social integration. Europeiska kommissionen måste vidta skyndsamma åtgärder inom det här området, inte genom att hota subsidiaritetsprincipen utan genom att stödja universaliteten för offentliga sociala tjänster. Anna Záborská: (SK) Den europeiska centraliseringen åtföljs ibland av fanfarer, som vi såg vid antagande av Lissabonfördraget. Andra gånger sker det mer obemärkt. Genom att man skapat olika europeiska stödfonder som ofta deformerar marknadsförhållandena, har det blivit nödvändigt att införa obligatorisk anmälan för tilldelning av statligt stöd. Därefter har det visat sig att det behövs undantag från denna skyldighet i fråga om subventionerade bostäder. Här har vi då plötsligt en EU-definition till hands. Att definiera skyldigheter på den här nivån och sedan beordra människor på lägre nivåer att genomföra dem, är inte subsidiaritet. Ansvaret för subventionerade bostäder ligger helt och hållet inom de nationella, regionala och lokala myndigheternas kompetensområde. Låt oss inte ifrågasätta nationella samhällens och lokala gruppers förmåga att lösa sina egna problem. Det är ju de som vet mest om problemen. De vet också vilka alternativ som finns för att lösa dem. Wojciech Michał Olejniczak: (PL) Det är tydligt att vi har att göra med ett problem som ser olika ut i de olika medlemsstaterna. I de nya länderna, t.ex. Polen, finns en mängd regioner där det finns många människor som inte har någonstans att bo eftersom de har mycket låga inkomster. De lokala myndigheterna brukar ta hand om dessa människor. Det är de lokala myndigheternas och de regionala institutionernas uppgift att hjälpa dessa människor så snabbt som möjligt. Om de lokala myndigheterna inte får ytterligare medel att förfoga över och utan offentligt stöd, blir det omöjligt att hjälpa människor i den här mycket svåra situationen. Samtidigt måste vi fundera över hur vi genom att skapa en gemensam politik och en gemensam definition inom det här området, längre fram ska kunna skaffa fram ytterligare medel som kan användas av de regionala myndigheterna. De skulle använda pengarna för att skapa subventionerade bostäder; i många europeiska länder finns det faktiskt mycket få sådana. László Andor: Fru talman! Jag håller fullständigt med om att vi måste behandla frågan i ett större sammanhang, i detta fall kopplat till den finansiella och ekonomiska krisen. Under de senaste två åren har vi sett att krisen ställde konkurrenspolitiken på prov, oavsett om det gällde finanssektorn, bilsektorn eller som i detta fall bostadssektorn. Den ställde även vår socialpolitik på prov, vare sig det gällde barn eller äldre eller hemlösa. I de frågor som jag har mottagit överlappar dessa båda frågor - konkurrens och socialpolitik - varandra. Därför är det ännu mer komplext än det skulle ha varit utan krisen. Genom krisen uppenbarades ett enormt marknadsmisslyckande, inte endast inom finanssektorn utan även inom bostadssektorn. Det blev helt uppenbart att marknadskrafterna inte kan lösa dessa problem på egen hand, inte endast för de mycket fattiga utan även för bredare samhällsskikt. Därför är jag starkt emot alla principer som skulle begränsa begreppet offentligt subventionerade bostäder till att gälla endast de fattigaste grupperna i samhället, särskilt med hänsyn till EU-ländernas olikheter och subsidiaritetsprincipen. Som jag sade i mitt inledningsanförande skulle jag helt klart vara för att i detta sammanhang låta medlemsstaterna själva bestämma definitionerna. För att återgå till det nederländska fallet, som har varit ämne för diskussionen, vill jag upprepa att kommissionen inte tvingar på något annat land de kriterier som har fastställts i det nederländska sammanhanget. Med full respekt för subsidiaritetsprincipen är det upp till medlemsstaterna att bestämma de faktiska villkoren för offentligt subventionerade bostäder. Det bekräftas av beslutet om det nederländska systemet för statligt stöd. Jag vill påminna om att de gränser som de nederländska myndigheterna har fastställt, vilka endast gäller i Nederländerna, täcker 43 procent av den nederländska befolkningen, vilket ju är långt utöver de fattigaste grupperna. Det nederländska beslutet har dessutom bekräftat att den sociala blandningen och sociala sammanhållningen är giltiga mål för offentlig politik i samband med vilka statligt stöd kan vara berättigat, inte endast för dem som lever i svår fattigdom eller i riskzonen för fattigdom. Den sociala oron under de senaste åren har destabiliserat samhället i mycket större utsträckning. Därför måste vi vara känsliga för detta. Jag måste även tillägga att kommissionen endast kontrollerar stöd till bostadsföretagen. Stöd som ges direkt till medborgarna är inte underkastat reglerna om statligt stöd. Diskussionen berörde även ett större sammanhang, nämligen sociala tjänster av allmänt intresse. Därför måste jag även ta upp detta och betona att andra tjänster av allmänt intresse förutom bostäder, särskilt andra sociala tjänster, spelar en förebyggande och socialt sammanhållande roll, inriktat på hela befolkningen oavsett förmögenhet eller inkomst. Kommissionen klargjorde detta i sitt meddelande från 2007, där den framhävde målen och principerna för organiseringen av sociala tjänster. Kommissionen har åtagit sig att främja de sociala tjänsternas kvalitet. Vi stöder exempelvis upprättandet av en kvalitetsram för sociala tjänster av allmänt intresse inom kommittén för socialt skydd. Några avslutande synpunkter. Eftersom några av frågorna rörde en längre tidsskala som sträcker sig in i nästa budgetram, kan jag hålla med om att bostäderna kommer att påverkas i många olika sammanhang. Renovering för att uppnå energieffektivitet - vilket ur vår synvinkel tillhör kategorin gröna arbeten - kommer säkerligen att vara ett verksamhetsområde, utan att för den skull innebära att vi försöker införa en gemensam europeisk bostadspolitik. Även andra frågor kommer att bli aktuella, exempelvis bostäder för de mest utsatta grupperna i samhället, som romerna, där det redan har börjat hända saker. Jag tror att fortsatt stöd kommer att ges från strukturfonderna för att ta itu med bostadsfrågor, i detta fall för ytterst utsatta och marginaliserade grupper i olika medlemsstater. Detta framhäver även betydelsen av att ha ett mycket varierat synsätt, eftersom länderna har olika sociala behov. Vissa beslut och lösningar som tillämpas i höginkomstländer behöver verkligen inte nödvändigtvis följas av - och definitivt inte tvingas på - andra medlemsstater. Talmannen: Debatten är härmed avslutad.

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Arbetsplan: se protokollet

sv

Öppnande av sammanträdet

sv

Beslut om vissa dokument: se protokollet

sv

3. Programmet "Aktiv ungdom” (2007-2013) (omröstning)

sv

Rättelser (artikel 204a i arbetsordningen): se protokollet

sv

Avslutande av sammanträdet (Sammanträdet avslutades kl. 23.05.)

sv

14. Avtal EG/Seychellerna om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (

sv

Produktion och sysselsättning inom textil- och beklädnadssektorn i vissa medlemsstater (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen om produktion och sysselsättning inom textil- och beklädnadssektorn i vissa medlemsstater. Corien Wortmann-Kool: suppleant för frågeställaren. - (EN) Fru talman! Jag talar för utskottet för internationell handel och vill ta upp vad som står på spel här. Detta handlar om produktion och sysselsättning inom textil- och beklädnadssektorn i vissa medlemsstater. EU och Kina har enats om ett gemensamt övervakningssystem för export av vissa kategorier av textil- och beklädnadsprodukter från Kina till EU:s medlemsstater. Detta system löper dock ut den 31 december 2008. Under de senaste två åren har 350 000 arbetstillfällen försvunnit och antalet företag har minskat med 5 procent under samma period. Mot bakgrund av att allt fler företag lägger ned sin verksamhet eller flyttar produktionen, vilket leder till ökad arbetslöshet i flera regioner, skulle jag vilja ställa följande frågor på mitt utskotts vägnar: Har kommissionen eller någon medlemsstat föreslagit eller begärt antingen en förlängning av den ömsesidiga övervakningsmekanismen bortom den 31 december 2008 eller någon annan åtgärd med liknande innebörd? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att skydda produktionen och sysselsättningen inom textil- och beklädnadssektorn? Kommer kommissionen att fortsätta att övervaka marknaden i realtid, via importstatistik och tullkontroller, och hålla sektorn underrättad om den senaste utvecklingen? I vilket skede befinner sig förslaget till förordning om angivelsen av ”tillverkat i”? (”made in”-etiketter)? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att förverkliga de förslag som parlamentet antog i sin resolution av den 13 december 2007? Catherine Ashton: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! I det rådande klimatet är det inte konstigt att man oroar sig över hur tillverkningsindustrin ska klara av konkurrensen. Textilier är givetvis mycket viktiga. Sysselsättningen har fortsatt att sjunka och produktionen har fallit på nytt, efter några relativt stabila år. Sektorn balanserar förstås på globaliseringens knivsegg. Små och medelstora företag har enorm betydelse här. När samförståndsavtalet löpte ut 2005 hade vi ändå avtalet om det gemensamma övervakningssystemet, som Corien Wortmann-Kool gjorde oss uppmärksamma på. På så vis har vi fått tidig information om handelsflödena och har därmed bättre förutsättningar att reagera om det skulle ske en plötslig nedgång i vår industri. Detta är också ytterligare ett steg i övergången till öppna marknader, som utformas och utvecklas tillsammans med berörda ekonomiska aktörer och i samråd med medlemsstaterna och parlamentet, vilket jag är säker på att ledamöterna vet. Genom att främja en process med gradvis förändring har vi hjälpt sektorn att anpassa sig, och detta har arbetsmarknadens parter gett sitt stöd till. De begärde inte att samförståndsavtalets frivilliga tillväxtnivåer skulle förlängas när avtalet löpte ut 2008. De har heller inte begärt att övervakningssystemet ska fortsätta löpa 2009, även om jag är medveten om att vissa medlemsstater hade föredragit att vi hade beslutat så. Importen från Kina har ökat totalt sett, men inom rimliga gränser. Betydande ökningar inom vissa kategorier, till exempel klänningar, byxor och tröjor, har uppvägts av sjunkande textilimport från leverantörer i andra länder. Totalt sett har därför endast en mindre total ökning skett under 2008, som marknaderna har lyckats absorbera ganska väl. De rätta politiska lösningarna är inte att stänga våra marknader eller övervaka importen. Vi måste se till att alla företag kan hantera de rådande förhållandena genom att förändras, anpassa sig, bedriva handel och vara innovativa. Det var just för att hjälpa sådana företag som den ekonomiska återhämtningsplanen antogs. Det motsvarar förstås en kraftig höjning på 1,5 procent av EU:s BNP, vilket bör hjälpa textil- och beklädnadssektorn. Sektorn brottades med problem redan före den nuvarande nedgången. Åtta av femton ansökningar till fonden för justering för globaliseringseffekter gäller stöd till textilarbetare. Kommissionen är redo att stödja initiativ för att inrätta partnerskap inom textil- och beklädnadssektorn, som är utformade för att förutse omstruktureringar i syfte att skydda sysselsättningen. Generellt sett gynnas sektorn av att det sedan gammalt finns ramar för social dialog. Vi välkomnar parlamentets resolution om textilindustrins framtid. Vi gör framsteg när det gäller marknadstillträde, medel från pionjärmarknadsinitiativet liksom i varje frihandelsavtal, och stor vikt läggs vid miljönormer och sociala standarder. Valutanedskrivning är förstås en fråga som kvarstår på vår dagordning. Georgios Papastamkos: för PPE-DE-gruppen. - (EL) Fru talman! Textil och kläder är globaliserade sektorer av ekonomin par excellence, och de kännetecknas av kontinuerlig förändring när det gäller produktionsplatser och konstanta omstruktureringar och anpassningar till nya situationer, exempelvis avregleringen av den internationella handeln. För många av Europeiska unionens medlemsstater, inklusive Grekland, är sektorn en viktig källa till export och sysselsättning. Det stora antal produktionsenheter som omlokaliseras och den konstanta minskningen av antalet anställda har emellertid antagit oroande proportioner. Utöver strukturproblemen har den akuta skillnaden mellan EU:s importtullar å ena sidan och de största konkurrenternas å andra sidan en negativ inverkan. Fru kommissionsledamot, vi talar om en sektor som kännetecknas av en mycket hög andel beslagtagande av piratprodukter vid EU:s gränser, en andel som hela tiden ökar. I detta fall anser jag att förslaget att inrätta ett europeiskt observatorium för piratprodukter är en bra idé, så att vi bättre kan samordna behöriga myndigheter, medlemsstater och kommissionens avdelningar, liksom villkoren för effektivt samarbete med den privata sektorn. Jag anser att vi behöver anta förordningar om märkningen ”tillverkad i” (”made in”-etiketter), som kommer att bidra till att garantera villkor för rättvis konkurrens och konsumentskydd. Effektivare ursprungsregler är viktigt för att tillämpa tullkvoter inom ramen för allmänna preferenssystemet och regionala överenskommelser. Vi uppmanas att utforma en ny ram för samarbetsrelationerna mellan organen för industriell och regional politik, ingå åtaganden och effektivt stödja EU:s företag, särskilt de små och medelstora företagen, så att de kan upprätthålla och ytterligare förbättra sin konkurrensmässiga specialisering. Jag tänker på tillverkning av produkter med ett högt mervärde vad gäller kvalitet och design, innovation och användning av ny teknik. Rovana Plumb: Tack för era svar på de muntliga frågorna. Jag vill betona att textilsektorn, som ni vet, verkligen bidrar till BNP i alla medlemsstater, inklusive Rumänien. Vi är mycket medvetna om att det är en sektor som skapar nya arbetstillfällen, särskilt för kvinnlig arbetskraft. Jag instämmer i och stöder de åtgärder ni föreslår eftersom vi vet hur viktig handeln är under den nuvarande ekonomiska krisen, och vi måste därför även inse hur viktigt det är att vi vidtar åtgärder för att skydda arbetstillfällena. Med tanke på att det gemensamma övervakningssystemet för textilimport från Kina stoppades i slutet av förra året, vilket såvitt jag förstår var ett viktigt verktyg för att övervaka marknaden, vill jag föreslå kommissionen att den fäster större betydelse inte bara vid textilsektorn utan även andra sårbara industrisektorer som stål, kemikalier och maskiner. Jag vill också föreslå att kommissionen regelbundet ska lägga fram konsekvensanalyser, statistiska uppgifter eller andra faktorer och relevanta instrument för dessa sektorer. Jag vill gratulera er ännu en gång till de åtgärder ni har föreslagit för tillträde, frihandel, medel och miljön. Gianluca Susta: Fru talman, mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att vi står inför en mycket allvarlig industriell kris, och den europeiska textilindustrin kan inte undgå denna kris, som också är en produkt av finanskrisen. Att konsumenterna senarelägger sina inköp påverkar europeiska exklusiva produkter, inbegripet från mitt land, Italien, inom en sektor där 350 000 arbetstillfällen och 5 procent av verksamheten har försvunnit, vilket ordföranden i utskottet för internationell handel påpekade. Jag anser emellertid att även den här sektorn nu behöver regler snarare än finansiellt stöd och att det krävs verklig ömsesidighet, något som också redan har påpekats. Vi kan förstå att det med tanke på de nya länderna finns en benägenhet att verkligen öppna upp marknaden för att främja utvecklingen av dessa länder och därmed nya marknader. Det är däremot mycket mindre begripligt att det saknas ömsesidighet i form av lagstiftnings- och tullhinder när det gäller de mest utvecklade länderna: Förenta staterna, Kanada, Australien och Japan. Vissa grundläggande frågor - där jag tror satsningen har funnits mer på papper än i praktiken - såsom frågan om ursprungsmärkning, behöver därför ännu en gång bli huvudfokus inom kommissionen och rådet. EU behöver nya regler men också ömsesidighet och ökade insatser för att bekämpa förfalskning och piratkopiering, vidta verkliga åtgärder när det gäller antidumpningsåtgärder och framför allt godkänna förordningen om ursprungsmärkning. Fru kommissionsledamot, om vi deltar i en boxningsmatch med den ena handen bakbunden kan vi inte vinna. Jag vill också upprepa att det är ett problem som berör Förenta staterna tillsammans med oss, och inte bara Kina eller Indien. De har regler om spårbarhet som de tillämpar även på våra produkter, medan vi inte har några sådana regler. Det här är därför en grundläggande fråga där jag menar att kommissionens initiativ behöver trappas upp mycket mer än tidigare. Vi har sett att när kommissionen verkligen vill kan den till och med övertyga dem som tvistar, vilket var fallet när det gällde miljön. Avslutningsvis anser jag att det finns vissa åtgärder som är kostnadskrävande och vissa som är det i mindre utsträckning, men de kostnadskrävande åtgärderna är en del av ett paket för att hantera den kris som är på väg att drabba oss. Åtgärderna innefattar Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, mer tillgängliga krediter för att främja investeringar och stärka kapitaliseringen av små och medelstora företag, ytterligare medel till forskning för teknikplattformen inom textilindustrin och mer stöd till export från små och medelstora företag. De minst kostsamma åtgärderna är framför allt regleringen av ursprungsmärkning, skyddet av immateriell egendom, antidumpning och kampen mot förfalskning. Om vi kan vidta alla dessa kostsamma och icke kostsamma åtgärder tror jag vi kommer att hjälpa fram EU-ekonomin utan att konkurrensreglerna ändras och utan att vi hamnar i nyprotektionism. Pedro Guerreiro: I kölvattnet av andra initiativ föreslog vi för Europaparlamentets utskott för internationell handel att en muntlig fråga skulle ställas och debatteras i kammaren om produktion och sysselsättning inom textil- och beklädnadsbranschen i Europeiska unionens olika medlemsstater, eftersom vi anser att det är brådskande och nödvändigt. Vi föreslog också att rådet skulle delta i debatten och att den skulle avslutas med en resolution från parlamentet. Förslaget fick emellertid inte stöd från andra parlamentsgrupper. Över ett år har gått sedan debatten genomfördes här i parlamentet den 12 december 2007. Vi varnade då för att om åtgärder inte vidtogs för att försvara produktionen och sysselsättningen i textil- och beklädnadsbranschen skulle en stor del av denna strategiska sektor fortsätta att långsamt plågas och gå under. Sedan dess har, precis som tidigare, tusentals arbetstillfällen försvunnit och mängder av företag lagts ned: 350 000 arbetstillfällen och 5 procent av företagen har försvunnit bara under de senaste två åren. Är detta vad kommissionen kallar att konkurrera genom omstrukturering, undrar vi. Sedan dess har, precis som tidigare, arbetstagare fortsatt att drabbas av arbetslöshet - alltför ofta utan betalning av den kompensation eller retroaktiva lön de har rätt till - samt intensifierad exploatering, större osäkerhet, sena löneutbetalningar och oreglerad arbetstid. Vissa orsaker och människor är ansvariga för den här situationen, bland annat de som förespråkar avreglering av textil- och beklädnadsbranschen och omlokalisering av produktionen i syfte att maximera vinsten, och därmed utsätter en stor del av branschen för konkurrens baserad på dubbla standarder som fastställts ända från början. Europeiska unionen har antingen slagit dövörat till eller vidtagit förmildrande åtgärder som långtifrån bidrar till att lösa sektorns problem och behov. Kommissionen anser inte att textil- och beklädnadsbranschen är speciell, som den påstår, jämfört med andra sektorer. Förutom de brådskande åtgärder som måste genomföras av respektive medlemsstat har EU också en skyldighet att tillhandahålla en lösning på de allvarliga problem som branschen kämpar med. Fru kommissionsledamot! När kommer bindande regler för ursprungsmärkning att tillämpas, exempelvis genom en förordning om ”tillverkad i”? När kommer samma produktsäkerhet och skyddskrav att tillämpas på importerade produkter som för produkter tillverkade i Europeiska unionen? Hur ska EU fortsätta att i realtid övervaka importtendenser och tullinspektioner och kontroll, och samtidigt hålla sektorn fullständigt informerad och åberopa garantiklausuler så snart det är nödvändigt? Hur kommer unionen att använda den finansiella ramen för 2007-2013, den så kallade Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, för att upprätthålla produktionen och sysselsättningen inom textil- och beklädnadsbranschen, särskilt när det gäller små och medelstora företag som påverkas av avregleringen? När kommer det att finnas en monetär politik och valutapolitik som inte straffar export från vissa medlemsstater? När kommer det gemenskapsprogram som parlamentet har föreslagit att inrättas och de finansiella resurser för att modernisera och främja sektorn och diversifieringen av industriell aktivitet att frigöras, särskilt sådant som är inriktat på de minst gynnade regionerna som är beroende av detta? Tokia Saïfi: - (FR) Fru talman! Den europeiska textil- och beklädnadsbranschen har drabbats hårt av globaliseringens skadliga effekter de senaste åren. Trots några fortfarande smärtsamma skador i vissa EU-regioner har sektorn ändå kunnat ändra riktning i dag, inte minst genom utvecklingen av tekniska och innovativa textilier. Vi får emellertid inte underminera industrins förmåga till återhämtning genom att vara släpphänta och försumliga. Europeiska unionen måste verkligen bibehålla den politiska viljan att skapa en konsekvent ram för sin verksamhet, genom att förbli vaksam och vidta praktiska och effektiva åtgärder när det visar sig nödvändigt. För att unionen ska kunna göra det måste ni, fru kommissionsledamot, fortsätta att övervaka tullstatistiken över import från Kina och ni måste hålla sektorn informerad om den absolut senaste utvecklingen. Vi måste hålla ett vakande öga på dessa frågor och vi måste engagera oss. EU har möjligheter att göra det: instrumenten för handelsskydd är utmärkta exempel på detta. Jag kommer därför att fortsätta att hävda att ett EU som skyddar inte är ett protektionistiskt EU. Fru kommissionsledamot! Min oro i dag gäller emellertid den aldrig tidigare skådade ökningen av beslag av förfalskade textil- och lädervaror, varor som impregneras med azofärger eller nickel och som innebär större hälso- och säkerhetsrisker för EU:s konsumenter. Som ni förstår är detta ett fenomen som inte kommer att försvinna med den ekonomiska kris vi genomgår. Jag uppmanar er därför att samarbeta med medlemsstaterna för att så snabbt som möjligt genomföra den fyraåriga handlingsplanen för att bekämpa förfalskning och piratkopiering, och inrätta ett europeiskt observatorium mot förfalskning samt stärka EU:s tullsystem. Att göra ursprungsmärkning obligatorisk för varor från tredjeländer, harmonisera tullkontrollförfaranden och straffa överträdelser av immateriella rättigheter med åtal är de strider som vi måste utkämpa för vår verksamhet, våra arbetstillfällen och EU:s medborgare. Francisco Assis: (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot! Det här är ett mycket konkret fall där vår distinktion mellan skydd och protektionism i den tidigare debatten är mycket tillämplig. Vi måste säga nej till protektionism som utarmar medan skydd för att garantera EU-medborgarnas grundläggande rättigheter är absolut nödvändigt. Detta är en mycket viktig sektor i flera europeiska regioner och länder, liksom i den region som jag kommer ifrån, nämligen norra Portugal. Den är av avgörande betydelse för den regionala ekonomin. Det är en sektor som har varit särskilt utsatt för globaliseringsprocessen. Under en allvarlig finansiell kris som den vi nu genomgår upplever den här sektorn en mycket tragisk situation. Europeiska unionen och medlemsstaterna bör fästa större uppmärksamhet vid textilindustrin och satsa både på defensiva och offensiva åtgärder. De defensiva åtgärderna innebär att använda samtliga mekanismer och instrument för handelsförsvar som står till vårt förfogande. Det handlar även om att upprätthålla en politisk dialog med våra huvudpartner för att bekämpa verklig monetär protektionism och sådant som hotar EU-tillverkarnas legitima intressen. Att försvara våra tillverkare, arbetsgivare och arbetstagare innebär att vi försvarar medborgarna och även konsumenterna i EU. Det måste vi inse, en gång för alla. Samtidigt måste vi använda dessa defensiva åtgärder i enlighet med så enkla principer som de som vi redan har slagit fast här: principen om ömsesidighet och principen om permanent kamp mot illojal konkurrens. Vi begär inte någon specialbehandling av EU eller för våra värst drabbade regioner. Vi begär enbart att det ska finnas regler och att dessa ska bygga på grundläggande principer om ömsesidighet. Även om EU och medlemsstaterna inte får tveka att kämpa för de handelsförsvarsinstrument som visar sig vara lämpligast att tillämpa i varje fall, måste vi samtidigt fortsätta att utforma offensiv politik och åtgärder. Det har faktiskt redan skett när det gäller moderniseringen av sektorn och även inom utvecklingen av mänskliga resurser, investering i yrkesutbildning, teknisk modernisering och utveckling av regioner. Det finns regioner och jag känner till en av dem väl, nämligen norra Portugal, som upplever verkligt tragiska situationer och de måste bemötas öga mot öga. DanutBudreikait: (LT) I år kan upp till 50 procent av arbetstillfällena i Litauens textil- och beklädnadssektor försvinna. Närmare 20 000 arbetstagare kan stå utan arbete. Det skulle inte bara vara en konsekvens av den ekonomiska och finansiella krisen. Textilindustrin utsätts också för orättvisa konkurrensvillkor och måste tillämpa högre normer när det gäller tillverkning, arbete, hygien och ekologi. Det är mycket svårt att konkurrera med Kinas subventionerade produktion på grund av den obalanserade växelkursen, policyn för banklån, avsaknaden av avskrivningar samt skattepolitiken. Kina och andra länder utökar dessutom hela tiden handelshindren mot EU:s produkter. Vad anser kommissionen om en situation där priset på en kinesisk produkt är lägre än kostnaden för den råvara som används för att tillverka den? Vilka åtgärder planerar kommissionen att vidta för att återupprätta villkoren för rättvis konkurrens, de så kallade jämlika villkoren? Jag vill dessutom be om konkreta bevis för att hjälpcentralen, som kommissionen inrättat för att hjälpa små och medelstora företag, verkligen hjälper textilindustrin att inleda undersökningar om tillämpning av åtgärder för att skydda marknader i uppenbara fall av illojal konkurrens? För er information har linnetillverkare nu i två år försökt inleda ett antidumpningsärende mot linnetyger av kinesiskt ursprung, men de har hittills inte kunnat göra det eftersom kommissionen inte ger något stöd. Vad föreslår kommissionen att textiltillverkarna ska göra? Ivo Belet: (NL) Fru kommissionsledamot! För en stund sedan sa ni att situationen när det gäller textilimport från Kina under 2008 totalt sett blev bättre än väntat. Jag känner mig tvingad att med kraft motsäga ert uttalande eftersom siffrorna visar en helt annan bild. Förra årets textilimport från Kina rusade faktiskt i höjden. Det är ingen tvekan om att om vi tittar på T-shirts, byxor, klänningar och tröjor, med andra ord de sårbara produktkategorierna, har importen i stort sett fördubblats inom loppet av bara ett år och det är verkligen en anledning till oro. Det innebär att det övervakningssystem vi hela den här tiden har haft inte fungerar. Som vi alla vet är dubbelkontrollsystemet inte längre i funktion. Den här situationen är ohållbar, Lady Ashton, eftersom vi inte har några verkliga sanktioner vi kan tillämpa. Vi har inget inflytande. Som den föregående talaren sa visar siffrorna också att det är något fundamentalt fel med priserna på denna massiva import av kinesiska textilier. Priserna har sjunkit med närmare en tredjedel och det kan inte enbart tillskrivas valutakursdifferenser. Produktionskostnaderna i Kina har dessutom stigit kraftigt igen under de senaste åren, vilket väcker tanken att priserna praktiskt taget är dumpningspriser. Vi räknar med att ni inte låter detta passera oemotsagt, fru kommissionsledamot. Som Corien Wortmann-Kool tidigare påpekade har 350 000 arbetstillfällen försvunnit de senaste två åren. I stor utsträckning beror det på illojal konkurrens och vi måste hitta en lösning på den här situationen. Och det är inte det enda som oroar oss, fru kommissionsledamot. Som ni vet är kreditförsäkring mycket svårare att uppnå under det rådande klimatet och detta får en direkt, skadlig effekt på exporten. Frankrikes regering har redan tagit fram ett system med ytterligare kreditförsäkringar för beklädnads- och textilsektorn. Det skulle vara värt att titta på om vi kan rekommendera systemet och effektivisera det ytterligare på EU-nivå. Jag föreslår inte en harmonisering utan att vi försöker inrätta initiativ på EU-nivå för att i viss mån främja det franska systemet. Kan ni åta er att använda ert inflytande för att genomföra initiativ i detta hänseende? Dessa initiativ behöver inte kosta något. Det är helt enkelt en fråga om politisk vilja och samordning. Martí Grau i Segú: (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som vi nyligen har upplevt genomlider textilsektorn en allvarlig kris som har lett till många nedläggningar, omlokaliseringar och friställningar, särskilt i regioner som är specialiserade på denna slags industri. Mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska krisen bör kommissionen agera så snabbt som möjligt i samarbete med medlemsstaterna för att mildra omstruktureringens socioekonomiska effekter. Dessa förändringar har varit särskilt dramatiska för de regioner och familjer som berörs. Jag anser att arbetstagarna i textil- och beklädnadsbranschen bör få stöd och att sociala åtgärder bör vidtas i form av planer för att hjälpa företag som genomgår omstruktureringar och för närvarande befinner sig i mycket svåra omständigheter. Det skulle vara önskvärt att styra en avsevärd del av Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter till omstrukturering och omskolning inom textilsektorn, särskilt för små och medelstora företag som utgör majoriteten av denna sektor i Europeiska unionen. De små och medelstora företagen har lidit avsevärt av effekterna av avregleringen av marknaden. Importkontrollsystemet bör dessutom inrättas på nytt, särskilt när det gäller kinesiska importer, på grund av deras volym. Detta är inte alls en fråga om att främja handelshinder. Det handlar i stället om att kompensera för de negativa effekterna av denna betydande förändring. Vi får inte glömma att Europeiska unionen är världens näst största exportör av textilprodukter och kläder, vilket gör det nödvändigt att garantera optimalt tillträde till marknaderna i tredjeländer. Detta är avgörande för textil- och beklädnadsindustrins framtid i EU och särskilt för de små och medelstora företagen. Allt detta måste självfallet genomföras samtidigt som man garanterar rättvis konkurrens på grundval av främjande av sociala och miljömässiga standarder i dessa länder. Korrekt information till konsumenter, exempelvis förordningen om krav på märkning med ”tillverkad i”, och som vi vet inte har genomförts, skulle vara till stor nytta om den medför att importerade produkter omfattas av samma krav på konsumentsäkerhet och skydd som de som tillverkas inom Europeiska unionen. Elisa Ferreira: (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag ska försöka ställa frågorna mycket kortfattat. Min första punkt är frågan om Europeiska unionens särskilda övervakningsmekanism för textilier vilken som nämndes avslutades den 31 december 2008. Det som saknas, fru kommissionsledamot, är den punktvisa och rutinmässa publiceringen av statistiska uppgifter om import, export och priser, vilket sker i Förenta staterna. Utan dessa uppgifter hindras EU från att reagera på varje orättvis tillämpning och kommissionen själv är oförmögen att definiera sin strategi. Jag skulle vilja be er att uppmärksamma detta, vilket andra ledamöter redan har bett er om. För det andra: tillverkning inom Europeiska unionen handlar i allt högre grad om att uppfylla säkerhetsföreskrifter, sociala regler och miljöstandarder. Reach är exempelvis ett relativt nytt initiativ som skapar ännu mer krav för oss. Det är viktigt att kommissionen har en tydlig och synlig strategi som kan övervakas så att importerade produkter kan omfattas av samma krav. På vilket sätt garanteras dessa aspekter i de nuvarande frihandelsavtalen? När det gäller märkning med ”tillverkad i” undrar vi om det verkligen kan bidra till att lösa problemet? För det tredje: Europeiska unionen har inlett en plan för ekonomisk återhämning för att bekämpa den rådande krisen. Vilken roll kommer handelspolitiken att spela i detta sammanhang? Vad planerar kommissionen att göra nu när ett antal andra länder, exempelvis Kina, börjar införa allt fler icke-tariffära hinder så att vår import inte kan nå den kinesiska marknaden? Vilka förslag har kommissionen när det gäller att uppdatera eller anpassa Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och strukturfondernas stöd för att förbättra den europeiska textilindustrins omedelbara situation? Till sist: kan det vara så att den kris vi genomgår till slut gör kommissionen medveten om den förödande effekten av en övervärderad euro på EU-ekonomin? Hur kan kommissionsledamoten öka medvetandet - jag ska strax sluta - bland sina kommissionskolleger och de avdelningar som ansvarar för EU:s valutapolitik när det gäller att på nytt balansera ... (Talmannen avbröt talaren.) Paul Rübig: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vad skulle ni göra, fru kommissionsledamot, för att påskynda öppnandet av den kinesiska och den indiska marknaden? Huvudfrågan är naturligtvis att vi bör kunna exportera våra produkter till dessa länder. Många europeiska företag har investerat i Kina och bygger eller förvärvar fabriker där. En öppnare marknad är därför verkligen högsta prioritet. Vilket utrymme finns det för er att - vid behov i samarbete med kommissionsledamot László Kovács - bevilja textilindustrin skatteincitament, såsom kortare avskrivningsperioder, i syfte att förbättra företagets kreditvärdighet? Detta skulle självfallet även bidra till att säkra arbetstillfällena. När Basel II-avtalet genomförs i framtiden kommer det därför att behövas strukturer som bidrar till att göra företagen mer kreditvärdiga. Zbigniew Zaleski: (PL) Fru kommissionsledamot! Jag vill självklart uttrycka mitt starka stöd till vår kollega som säger att våra små företag bör skyddas från marknadsföring av lågkvalitetsvaror liksom förfalskade och piratkopierade varor. Jag minns att företrädarna för producentföreningen i Toscana under sitt besök ville ha ett erkännande av att de inte behöver skydd, utan en tydlig bekräftelse på att märkningen ”tillverkad i Italien” skulle finnas endast på deras italienska produkter. Nu vill jag lägga till något och informera kommissionsledamoten om att hon faktiskt har den svåra uppgiften att lösa vissa dilemman. Å ena sidan vill konsumenterna självfallet köpa billigare produkter, med andra ord till ett lågt pris, oavsett om varorna kommer från Kina eller något annat land, och å andra sidan måste de veta att kostnaden för detta kan vara att deras egna medborgare förlorar sitt arbete. Kanske kan en informationskampanj hjälpa er, som någon som hjälper till att söka efter en lösning på detta dilemma, genom att ställa frågor och lämna förslag som får samhällets stöd. Detta handlar nämligen om konsumenterna och inte bara om kommissionen. Miloslav Ransdorf: (CS) Tack, fru talman. Jag har bara en kort kommentar till hela den komplicerade frågan om textilindustrin och globaliseringens inverkan på denna. Jag menar att det antagligen är fel att bara tillämpa skyddsåtgärder. Det viktigaste är att höja EU:s tekniknivå och produktionskvalitet och föra den europeiska textilindustrin framåt genom att skifta fokus till specialprodukter och nå en kvalitetsnivå som de asiatiska konkurrenterna inte kan matcha. Detta är ett möjligt alternativ och vissa företag i EU har redan slagit in på den vägen och skapar nya marknadssegment, där de i stort sett är nöjda. Jag menar att sådana strävanden bör omfatta hela EU och kräver ett väl genomtänkt tillvägagångssätt. Talmannen: - Fru kommissionsledamot! Får jag börja med att säga att det är väldigt trevligt att se er här i kammaren igen. Catherine Ashton: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Låt mig svara på några av de frågor som tagits upp. Flera ledamöter, däribland Georgios Papastamkos, Gianluca Susta, Elisa Ferreira, Martí Grau i Segú och Zbigniew Zaleski, har talat om förslaget om ”tillverkad i” (”made in”-etiketter). Jag anser att kommissionens förslag är förnuftigt och bör antas, och att det ligger i företagens intresse. Som ledamöterna vet har jag emellertid ännu inte majoritet i rådet och allt stöd som ledamöterna kan ge för att nå majoritet där är ytterst välkommet. Flera ledamöter, i synnerhet Gianluca Susta, Tokia Saïfi och Francisco Assis, liksom DanutBudreikaittalade om handelsskyddsåtgärder och vikten av att se till att vi hanterar de mekanismer vi har på ett effektivt sätt. Under utskottsutfrågningen åtog jag mig att se till att jag skulle göra detta, och det fortsätter jag med. När det gäller immateriell äganderätt är det viktigt att vi har en handlingsplan och det tänker jag ta itu med. Jag vill också ta upp den särskilda frågan om den hjälpcentral som är speciellt utformad för att hjälpa småföretag att hantera skyddsrelaterade frågor. Jag är mycket tacksam. Om ledamöterna vill ha mer information eller är oroade över detta är de varmt välkomna att kontakta mig. ”Skydd, inte protektionism” är ett mycket centralt tema i diskussionerna. Jag vill bara säga - kanske särskilt till Rovana Plumb och Miloslav Ransdorf - att skillnaden är viktig. Det är viktigt att se till att vi ger våra industrier stöd så att de kan konkurrera och bedriva handel i framtiden. Många intressanta idéer har framförts, till exempel konsekvensbedömningar för industrin, och jag kommer att vidarebefordra dem till min kollega Günter Verheugen. Han är mycket medveten om hur viktigt det är att samla in uppgifter och statistik, men jag kommer att se till att han får höra om de problem ni har tagit upp. Vi måste se på alla initiativ som har föreslagits och hur vi hanterar marknadstillträde, som nämndes tidigare. Till Pedro Guerreiro vill jag säga att jag absolut inser den strategiska betydelse som textil- och beklädnadssektorn har liksom dess värde för den diskussion vi har haft om att påskynda marknaderna. Till slut vänder jag mig till Paul Rübig. En sekund räcker inte för att jag ska hinna tala om för er hur vi behöver påskynda öppnandet av marknaderna i Indien och Kina, men jag diskuterar gärna detta med er vid tillfälle. Talmannen: - Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Czesław Adam Siekierski : Importen av billiga textilier från Kina till Europa är ett problem som har vuxit den senaste tiden till följd av den gradvisa liberaliseringen av världshandeln. Den kinesiska textilindustrin, som har miljontals billiga arbetstagare till sitt förfogande, har en uppenbar fördel jämfört med de europeiska producenterna, som främst har specialiserat sig på märkesvaror. När den inhemska produktionen successivt ersätts av billigare varor som importeras från Kina får vi negativa sociala effekter, som särskilt drabbar de regioner som under många århundraden varit specialiserade på klädtillverkning. Nu när vi brottas med en av de allvarligaste ekonomiska kriserna genom tiderna är hotet om utarmning av stora områden i EU ännu större. Det okontrollerade inflödet av billiga kläder från Asien medför även problem med förfalskning av märkesvaror, vilket ytterligare försvagar de europeiska producenternas ställning och utsätter konsumenterna för allvarliga risker på grund av de importerade produkternas låga kvalitet. Eftersom avtalet om bilateral övervakning löpte ut i slutet av 2008 råder det ingen tvekan om att det krävs omedelbara åtgärder för att förlänga övervakningssystemet. Dessutom bör man tillsätta en högnivågrupp inom EU, som har till uppgift att övervaka inflödet av kinesiska textilier och kontrollera deras kvalitet. Eftersom medlemsstaternas regeringar och kommissionen mot bakgrund av lågkonjunkturen bör ägna särskild uppmärksamhet åt att skydda arbetstillfällena, vädjar jag om att skyddet av EU:s textilmarknad ska prioriteras.

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

1. Nicaragua Talmannen: Nästa punkt är de tre resolutionsförslagen om Nicaragua. Bogusław Sonik: Herr talman! Den politik som Nicaraguas nuvarande president Daniel Ortega bedriver visar hur viktig den gamla kommunistiska maximen fortfarande är att har man väl har kommit till makten lämnar man den aldrig ifrån sig igen. Under 1980-talet var sandinisterna oförmögna att upprätthålla en militär diktatur och tvingades efter påtryckningar från internationellt håll att godta demokratiska spelregler. Daniel Ortega valdes till president i valet 2006, och sandinisterna återfick makten. Redan från början införde Ortega under förevändning av en mängd olika skenbart lagliga skäl de beprövade metoderna att tysta ned och göra sig av med all slags politisk konkurrens. Sandinisterna började kopiera statsapparaten med de kubanska kommittéer som förebild som försvarade revolutionen. I december 2008 uppmärksammade Europaparlamentet den kampanj som statliga myndigheter, partier och personer med anknytning till sandinisterna bedrev och som gick ut på att trakassera människorättsorganisationer och deras medlemmar, journalister och företrädare för media. Amnesty International har rapporterat om det våld som följde efter det kommunala valet. Angreppen mot och misshandeln av journalister mångdubblades. Nu försöker Daniel Ortega manipulera högsta domstolen och ändra författningen så att han kan ställa upp till omval. Vi kan med stor sannolik förutsäga att nästa steg kommer att bli att han utnämner sig själv till president på livstid. Fidel Castro är förebilden för populisterna i Managua och Caracas, och det har aldrig funnits några fria val under Castro. Jag uppmanar kommissionen att dra sina slutsatser av det här och, om internationella standarder för mänskliga rättigheter överträds, även undersöka om det inte är på sin plats att ompröva de befintliga samarbetsavtalen med det här landet, så att klausuler om mänskliga rättigheter inte bara blir tomma ord. Adam Bielan: författare. - (PL) Herr talman! Som svar på en vädjan från oppositionspartierna demonstrerade i lördags tiotusentals nicaraguanska medborgare mot president Daniel Ortegas politik, en politik som leder raka spåret mot en diktatur i Nicaragua. Jag vill påminna er om att högsta domstolen den 19 oktober beslutade att avlägsna författningsmässiga hinder så att president Daniel Ortega kan ställa upp i omval. Ändringen är inte upprörande i sig på grund av att sådan lagstiftning saknas i flera europeiska länder, utan på grund av det sätt som beslutet fattades på. Som vi alla vet har president Ortega inte två tredjedels majoritet i parlamentet, och därför var han tvungen att göra våld på författningen för att kunna häva förbudet mot hans omval. Om vi tillåter att Daniel Ortega ställer upp i presidentvalet igen 2011 kan vi en dag plötsligt befinna oss i en situation där Nicaragua styrs av en äkta diktatur. Jag ber därför kommissionen att uppmärksamma detta problem vid fortsatta förhandlingar om associeringsavtal mellan Europeiska unionen och centralamerikanska stater, och att använda alla tillgängliga medel för att få president Ortega att överge denna plan. Johannes Cornelis van Baalen: författare. - (EN) Herr talman! Jag är mycket tacksam för parlamentets stöd till Liberala internationalens delegation till Managua, som jag var ledare för. Vi reste dit fredfullt på inbjudan av en parlamentarisk majoritet för att tala om författningen, valet, valkampanjen och mänskliga och medborgerliga rättigheter. Men vi fördömdes, blev kallade pirater och liknande. Vi hotades att bli utvisade från landet, fick höra att vi inte var önskade där och anklagades för att iscensätta en statskupp. Men ännu viktigare är att de fördömer mitt land, samtidigt som de förtrycker sitt eget folk. Jag anser att EU bör övervaka händelserna i Nicaragua och sända ut observatörer till valet 2011 samt stödja den demokratiska oppositionen. Jag hoppas även att vi kommer att göra detsamma och vara objektiva angående valresultatet i Honduras. Låt oss avvakta och se om valet på söndag blir fritt och rättvist, och sedan fatta ett beslut efter det. Det skulle kunna tänkas att författningskrisen i landet får ett slut om vi erkänner valresultatet. Tunne Kelam: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman! Det finns en oroväckande tendens i dagens Latinamerika att stärka populistiska regimer genom att förlänga mandatperioden för de nuvarande presidenterna, allra helst på livstid. På så sätt kom Hitler till makten. Lenin gjorde det genom likgiltighet, men följderna blev exakt detsamma. De presidenter som har fått förlängda mandatperioder har inte kunnat eller velat förbättra livskvaliteten för sitt folk. Kuba är ett dystert och smärtsamt exempel på hur livet för vanliga medborgare har förvanskats och fördärvats under flera årtionden. I Nicaragua kan vi se ett varnande exempel på att sådana makthavare inte ändrar sig. De återkommer till makten bara för att missbruka den på nytt. Därför är det vår uppgift att bestämt fördöma dessa överträdelser av den nicaraguanska författningen och att styra händelserna genom betydligt effektivare kontroll av de medel som går till utveckling i Nicaragua. Det är mycket tråkigt att Amerikanska samarbetsorganisationen inte har reagerat på att en av dess medlemsstater gjort sig skyldig till dessa uppenbara överträdelser av sin författning. Véronique De Keyser: för S&D-gruppen. - (FR) Herr talman! Det gläder mig att Johannes Cornelis van Baalen har kommit tillbaka säkert till Europa igen och att han blev utvisad först när han satt på flygplanet. Med detta sagt och i en allvarligare ton vill jag på min grupps vägnar säga att vi inte kommer att delta i det här spelet. Vad jag menar är att samtidigt som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) har nekat oss en brådskande debatt om Uganda angående lagstiftning mot homosexuella och en annan brådskande debatt om Iran angående de avrättningar som genomförs där, vill gruppen nu att vi ska delta i det här spelet som går ut på att vara för eller emot president Ortega, medan demonstrationerna pågår där borta. Det går bara inte för sig! Jag anser att de brådskande debatterna här i parlamentet, som syftar till att faktiskt hjälpa människor i nöd eller svåra situationer, inte får användas för att tjäna våra parlamentsledamöters personliga politiska intressen. Min grupp har därför inte enbart beslutat sig för att inte underteckna den här resolutionen utan även för att inte delta i omröstningen, utan i stället protestera mot det som pågår här. Detta vanhedrar hela Europaparlamentet. Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag fortsätter i samma anda och vill säga att jag inte bara tycker att det är beklagligt, utan uppenbart skamligt att ett sammanträde av så stor vikt som detta, som gäller brådskande frågor, manipuleras på det här sättet. Jag är inte bara förvånad över att dagens debatt gäller Nicaragua, utan även över att vi vid andra tillfällen då vi skulle ha diskuterat mycket viktigare frågor inte har gjort det. I dag har dessutom andra frågor på föredragningslistan fått strykas för att den här frågan skulle tas med. Det är fullständigt oacceptabelt med tanke på vad debatterna om brådskande frågor ska innehålla. T.ex. både kunde och borde vi ha diskuterat Västsahara. Vi borde ha diskuterat den rådande situationen för människor som t.ex. Aminatou Haidar, som för närvarande lider till följd av en uppenbar kränkning och förlust av sina mest grundläggande rättigheter. Vi borde även ha diskuterat situationen för alla de människor som lever i flyktingläger eller ockuperade områden i Marocko, en situation som verkligen behöver ett tydligt ställningstagande. Allt detta kunde ha diskuterats i dag, men så är inte fallet, eftersom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) har fått oss att diskutera en fråga som jag inte anser förtjänar att övervägas eller har sådan betydelse att den ska tas upp vid ett sammanträde som detta. Ilda Figueiredo: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Herr talman! Detta är en beklaglig debatt om en brådskande situation, som inte tjänar någonting annat till än att kasta skam över Europaparlamentet. Det hade varit brådskande att i stället debattera den tragedi som orkanen Ida orsakade för inte så länge sedan när den slog till mot El Salvador i början av november. Orkanen ledde till över 200 dödsfall och saknade personer och förstörde infrastruktur och viktiga anläggningar, särskilt inom hälsovård, utbildning, vatten och renhållning, vilket har förvärrat fattigdomen i landet. Det hade varit brådskande att diskutera tillgången till extra medel och en omdirigering av tillgängliga EU-medel till denna nödsituation, att lägga fram en plan för återhämtning och riskminskning och att stödja människorna i El Salvador. Det hade varit brådskande för parlamentet att fördöma militärkuppen i Honduras och kräva att president Manuel Zelaya återfår makten, som på laglig väg valts till president av Honduras befolkning. Det hade varit brådskande att yrka på respekt för grundläggande rättigheter för befolkningen i Västsahara. Tyvärr har inte något av detta varit möjligt eftersom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) har motsatt sig det. Därför vägrar vi, precis som mina kolleger redan har sagt, att medverka till denna falska brådskande situation, som utgör en skamfläck för Europaparlamentet. Jürgen Klute: (DE) Herr talman! Jag håller fullständigt med föregående talare. Jag vill påminna alla om att även den colombianska presidenten har försökt förlänga sin mandatperiod, vilket utgör en överträdelse av den befintliga colombianska lagstiftningen, och därför bör detta också tas upp. Men det viktigaste som jag vill framhålla är att Friedrich Naumann-stiftelsen i Tyskland, som är en stiftelse med nära anknytning till det tyska fria demokratiska partiet, var delaktig i statskuppen i Honduras. Åtminstone i Tyskland har detta varit föremål för debatt. Stiftelsens stipendiater har tagit avstånd från den här politiken i ett öppet brev. Vi får inte glömma att Johannes Cornelis van Baalen är Liberala internationalens ordförande, och på Friedrich Naumann-stiftelsens webbplats uppges att han har diskuterat möjligheten till en kupp med de militära styrkorna i Nicaragua. Under dessa omständigheter - något som inte har bestridits - anser jag att det är helt i sin rätt att ett land som Nicaragua är tillräckligt djärvt för att utvisa en sådan politiker. I ärlighetens namn måste vi medge att man skulle ha gjort precis detsamma i Europa. Det som pågår här är ingenting annat än ett öppet försök att vanhedra och kasta skam över dessa länder, stater och regeringar i Latinamerika som försöker införa en mer socialdemokratisk politik. På min grupps vägnar, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, vill jag klart och tydligt återigen säga att vi inte kommer att stödja detta. Ioannis Kasoulides: (EN) Herr talman! Jag förstår inte reaktionen från våra kolleger på min högra sida här i kammaren när det gäller valet av de frågor som vi debatterar här i dag. Jag förstår inte varför det inte skulle vara brådskande att begära ordet och diskutera det sätt som en av parlamentets ledamöter har behandlats på, när han besökt ett land i egenskap av Liberala internationalens ordförande. Jag förstår inte varför vi inte kan begära ordet och diskutera den här frågan och även den nya tendensen i Latinamerika att egenmäktigt försöka ändra landets författning och sätta stopp för en tradition som alltid har funnits när det gäller statschefens rätt att sitta en eller två mandatperioder. Våra kolleger här har redan tagit upp fyra andra frågor, och jag skulle vilja veta när vi kommer att diskutera den här frågan, med tanke på att det bara finns tre frågor på föredragningslistan. (Talmannen avbröt talaren.) Justas Vincas Paleckis: (LT) Jag stöder fullständigt min grupps åsikt att den här frågan inte bör stå med på föredragningslistan, eftersom det finns mycket viktigare och mer angelägna problem i världen. Om vi ska diskutera Nicaragua bör vi först och främst tala om att det här landet är det mest skuldsatta i världen och ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Det kommunistiska experimentet har inte varit rätt svar där, men inte heller det nyliberala experimentet. Det här är ett land där supermakterna Förenta Staterna och Sovjetunionen har ingripit alltför mycket och därför befinner sig landet hela tiden på gränsen till inbördeskrig. Man kan förstå att här finns tendenser till våld, och dessa måste fördömas. Samtidigt får vi inte glömma bort att det finns tendenser till våld även i Europa. Låt oss därför fokusera på betydligt viktigare saker. Gesine Meissner: - (DE) Herr talman! I den här frågan har det redan sagts många olika saker. En av talarna har förklarat att detta är fel fråga att ta upp till debatt, eftersom det finns mer brådskande frågor som inbegriper mer uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter. Så må vara fallet, men jag anser ändå att vi i Europa, som arbetar för att se till att värden som mänskliga rättigheter och friheter, exempelvis pressfrihet, respekteras överallt, alltid måste försvara denna frihet när vi ser att den är hotad. Det har också bland annat sagts att Friedrich Naumann-stiftelsen har varit delaktig i kuppen. Som ledamot av FDP förkastar jag klart och tydligt det påståendet. Detta är rykten som har florerat, men som saknar all grund. Min tredje punkt gäller påståendet att Johannes Cornelis van Baalen har anklagats för att ha diskuterat en kupp och att han därför utvisats ur landet. Om man inte öppet kan diskutera alla slags frågor, vilket för oss är en del av press- och yttrandefriheten, som är två av de friheter vi har här och sätter stort värde på, är det verkligen skäl nog att utvisa någon ur ett land, bara för att en fråga, vilken det än må vara, har diskuterats? Att detta händer i offentlighetens ljus rättfärdigar inte att någon utvisas ur ett land, bara för att en diskussion har ägt rum. Det är fullständigt fel inställning. Charles Tannock: (EN) Herr talman! Nicaragua är fortfarande ett av de Amerikas fattigaste länder. Med tanke på att president Daniel Ortega inte har lyckats förbättra landets situation, trots otaliga socialdemokratiska utopiska löften i samband med hans tillträde som president, behöver Nicaragua rimligtvis en ny ledare. I enlighet med landets författning får statschefen endast sitta en mandatperiod, vilket kan vara en klok politik i områden som ofta präglas av instabilitet, men Daniel Ortega har återigen visat sitt förakt för parlamentarisk demokrati och rättsordning genom att missbruka författningsdomstolens befogenheter. I det här avseendet skiljer han sig inte det minsta från sin vänsterkollega Hugo Chávez i Venezuela. Båda dessa män har gjort sig kända för att skarpt kritisera ”caudillos”, samtidigt som de själva håller på att bli ”caudillos” för vänsterflygeln och därmed ett äkta hot mot den demokratiska stabiliteten i området, särskilt med hänsyn till kaoset i närliggande Honduras. Daniel Ortega har svikit sitt folk och sitt land flera gånger om. Om vi verkligen tror på demokrati och frihet får vi inte ignorera de nicaraguanska medborgarnas svåra situation. Reinhard Bütikofer: - (DE) Herr talman! Den här ganska problematiska debatten har lett fram till en sak: Ledamöterna av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har indirekt bekräftat att den här diskussionen egentligen handlar om frågan om en kupp. Gruppens företrädare har försvarat det som inträffat genom att använda argumentet att det måste vara möjligt att tala om allting, även en statskupp. Det är ett anmärkningsvärt resultat av den här debatten, som hjälper till att klargöra situationen, och jag är tacksam för det. Karel De Gucht: Herr talman, ärade kolleger! Som ni vet deltar EU i en svår dialog med det här landet, som syftar till att bevara demokratin och återupprätta medborgarnas förtroende för landets demokratiska institutioner. Samtidigt försöker EU upprätthålla en balans i vårt långsiktiga engagemang för att stödja utvecklingen och stabiliteten i det här utvecklingslandet och i Centralamerika i största allmänhet. Efter det kommunala valet i november 2008, som besudlades av anklagelser om omfattande bedrägerier, har förtroendet från internationella givare för den sittande regeringen sjunkit i botten. Bristen på respekt för grundläggande demokratiska principer, bland annat fria och rättvisa val, har fått givarsamfundet att systematiskt granska sitt samarbete och i vissa fall omstrukturera eller avsluta samarbetet tills villkoren förbättras. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner fattade ett beslut om att avbryta allt budgetstöd till Nicaragua från och med den 1 januari 2009. Beslutet föregicks av en diskussion med medlemsstaterna i rådet. Efter mycket kontakt med de nicaraguanska myndigheterna, som kom med trovärdiga löften om att korrigerande åtgärder skulle vidtas, fortskred kommissionen i början av oktober med en enskild utbetalning på 10 miljoner euro från vårt budgetstödprogram till utbildningssektorn. Det här är bara en liten del av de medel som har dragits in, vilka uppgår till ytterligare 46 miljoner euro. Förra veckan framfördes kritik i utvecklingsrådet för att saken inte diskuterades på förhand tillsammans med medlemsstaterna. Utan att gå in på detaljer vill jag säga att jag anser att det är viktigt att det finns ett slags arbetsordning när vi fattar sådana här beslut, så att vi åtminstone försöker se till att kommissionen och medlemsstaterna följer en och samma linje i fråga om enskilda stater. Om det sedan i slutändan inte är möjligt får naturligtvis alla göra det som de anser är nödvändigt. Nicaraguas regering har meddelat att det regionala valet 2010 och det allmänna valet 2011 kommer att övervakas av nationella och internationella grupper. Regeringen har redan officiellt bjudit in EU att genomföra övervakning. Den har även åtagit sig att bland annat förbättra sitt folkbokföringsregister och stärka sin roll i valsammanhang med stöd av ett projekt genom Europeiska kommissionen och att utse trovärdiga och professionella valmyndigheter till nästa år. Men utan tvivel kastar den senaste utvecklingen, t.ex. författningskammarens beslut, en skugga över den nicaraguanska regeringens allvar med att leva upp till sina åtaganden. EU har vid ett flertal tillfällen, senast genom en lokal demarsch från trojkan måndagen den 21 november, uttryckt sin oro över utvecklingen. I slutändan kommer det att vara avgörande för den fortlöpande utvecklingen av våra budgetstödprogram att dessa åtaganden genomförs. Vi fortsätter vårt nära samarbete med medlemsstaterna och Europaparlamentet, vilket den här debatten är ett bevis på. Om det är lämpligt eller inte är naturligtvis en fråga som bör avgöras av parlamentet självt. Talmannen: Punkten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

sv

Val av Europaparlamentets talman Ordföranden: I enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen ska vi nu fortsätta med valet av talman. Får jag be rösträknarna att gå fram till valurnorna. Jag vill också be ledamöterna att gå fram till den valurna som motsvarar första bokstaven i deras efternamn. Jag förklarar omröstningen öppnad. (Ledamöterna röstade.) Omröstningen är härmed avslutad. (Sammanträdet avbröts för rösträkning kl. 11.05 och återupptogs kl. 12.00.) Jag kan bekräfta resultatet av omröstningen om valet av talman. Antal röstande: 715 Blanka eller ogiltiga röstsedlar: 26 Avgivna röster: 689 Absolut majoritet för utnämning i första valomgången: 345 De avgivna rösterna fördelar sig på kandidaterna enligt följande: Jens-Peter Bonde: 46 röster Francis Wurtz: 48 röster Monica Frassoni: 145 röster Hans-Gert Poettering: 450 röster Hans-Gert Poettering har fått absolut majoritet av de avgivna rösterna och utses därför till parlamentets talman. (Parlamentet gav den nye talmannen stående ovationer.) Herr Poettering! Jag gratulerar er till er utnämning. Jag vill be er ta över ordförandeskapet, som rättmätigt tillhör er. Talmannen: Min första uppgift måste vara att tacka parlamentets ålderspresident Giovanni Berlinguer för hans värdiga och utmärkta sätt att sköta valet. Han förtjänar vårt varma tack för det. (Applåder) Herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill uppriktigt tacka er alla för att ni gett mig den hedersamma, men också svåra och ansvarsfulla, uppgiften att leda Europaparlamentet. Jag kommer med all kraft att sträva efter att tjäna EU:s medborgare, demokratin och parlamentarismen. Jag vill spela min roll i byggandet av ett demokratiskt EU som är starkt och effektivt på hemmaplan och världen över. I mitt engagemang för detta kommer jag att låta mig ledas av principerna om mänsklig värdighet, efterlevnad av lagen och bekräftelse av solidariteten mellan EU:s folk. Till unionens medborgare vill jag säga att det bara är tillsammans som våra folk kan försvara våra värden och intressen i världen i stort. (Applåder) Det gläder mig att kunna säga att ordföranden för en institution som bidragit så mycket till försvaret av de europeiska värdena och kommer att fortsätta att göra det, en institution som vi vill ha ett gott samarbete med, är med oss i kammaren i dag. Jag talar om René van der Linden, ordförande för Europarådets parlamentariska församling, och jag hälsar honom varmt välkommen. Jag föreslår att jag lägger fram mitt arbetsprogram för parlamentet tisdagen den 13 februari kl. 10.00, under förutsättning, givetvis, att gruppordförandena - som är personer med stor makt - samtycker till detta. Europaparlamentets talman är skyldig att rätta sig efter deras beslut. Jag kommer att bjuda in ordförandena för samtliga EU-institutioner och alla parlamentets tidigare talmän att närvara vid det tillfället. Min avsikt med detta är att ge uttryck för den omständighet att vi, var vi än står politiskt och vilka övertygelser och ideal vi än styrs av, är bundna av den bestämda viljan att göra EU till en allt närmare union mellan folk, av det slag som beskrivs i fördraget, samtidigt som vi bevarar våra folks identitet. Nu vill jag, på allas våra vägnar, tacka min företrädare Josep Borrell Fontelles för hans outtröttliga strävanden, och det gör jag av ett speciellt och personligt skäl. I min tidigare roll som gruppordförande hade jag nämligen ständiga diskussioner och givande förbindelser med honom, så jag vill framföra ett innerligt tack till Josep Borrell Fontelles. (Applåder) Nu ser jag fram emot att arbeta med er i min nya roll. Jag kommer att sträva efter att vara en rättvis och objektiv talman för parlamentet, och jag vill också be er att vara rättvisa och objektiva i er bedömning av hur jag sköter mitt arbete. Tack så mycket. (Applåder) Vi har nu en rad anföranden av gruppordförandena, och jag ger ordet till ordföranden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Joseph Daul. Jag vill gratulera honom varmt till hans utnämning. Joseph Daul: Herr talman, herr Poettering, herr kommissionsordförande! Jag vill för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och dess 277 medlemmar gratulera er varmt till er utnämning till parlamentets talman. Europaparlamentet är européernas röst. Från och med nu är denna röst er. Er utnämning är en stor stund för vår politiska grupp. Ni har varit ordförande för parlamentets främsta politiska kraft i åtta år, och vi vet att ni har alla de egenskaper som krävs för att fullgöra ert nya ansvar med stort mod, beslutsamhet, övertygelse och, framför allt, mänsklighet. Jag vill tacka alla de parlamentsledamöter som varit villiga att ge er sitt förtroende. Jag är övertygad om att de inte kommer att ångra sitt beslut. Jag vill också framföra mina gratulationer till Jens-Peter Bonde, Monica Frassoni och Francis Wurtz och tala om för dem hur mycket jag uppskattade den höga nivå som deras kampanjer höll. Många nationella parlament skulle säkert vara förtjänta av sådana kampanjer. (Applåder) Europa är redan tacksamt för ert politiska och personliga engagemang för kontinentens återförening. Parlamentet och EU-institutionerna i allmänhet har redan vunnit på era insatser för att öka deras befogenheter. Vi vet att ni kommer att se till att er erfarenhet, era kunskaper och er övertygelse kommer alla Europaparlamentets ledamöter till godo. Vi vet att ni, i er egenskap av europeisk statsman, först och främst intresserar er för människor och är angelägen om att respektera deras värdighet och frihet. Gratulerar! Jag önskar er all framgång och modet att nå den. Ni vet att ni kan räkna med ständigt stöd från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Talmannen: Jag har hört att det enligt de tidigare talmännens erfarenhet har varit den politiska familj de kommit från som haft de högsta förväntningarna på dem, och att det har varit det svåraste. Jag hoppas att det blir som ni beskrivit den här gången. Martin Schulz: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att i likhet med föregående talare tacka Francis Wurtz, Jens-Peter Bonde och Monica Frassoni. Vi har haft ett värdigt val och en värdig debatt, som hela tiden har varit ärlig och vänskaplig i alla avseenden. Jag vill gratulera dessa tre till deras resultat och er, herr talman, till att ni valts att leda parlamentet. Jag kan tala om för er att den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att samarbeta lojalt med er i er egenskap av talman och att vi, på samma sätt, förväntar oss att talmannen utövar sitt ämbete på ett fullständigt neutralt sätt och är en ständigt tillförlitlig och lojal partner till vår grupp. Ingen som känner er kan tvivla det minsta på att ni kommer att göra detta, och det är därför med stor tillförsikt vi påbörjar de kommande två och ett halvt årens samarbete med er som nyvald talman för parlamentet. Vi hoppas att vi tillsammans kan bidra till att göra den europeiska integrationen framgångsrik. Jag är en av dem som haft privilegiet att lära känna er rätt väl under de senaste åren, och jag tar mig därför friheten att lägga en personlig kommentar till de gratulationer jag framför på min grupps vägnar. Alla som känner er lite närmare personligen vet att er politiska hållning hänger nära samman med er personliga situation och det sätt ert liv har gestaltat sig på. Ni föddes i september 1945, och alla som känner er vet att er far dödades i mars 1945, under andra världskrigets sista dagar, och att ni aldrig själv fick träffa honom. Jag är övertygad om att era faderlösa barn- och ungdomsår var en lärorik erfarenhet som ledde er in i den europeiska politiken och arbetet med Europas återförening, och att det var denna erfarenhet - som bland tyskar ur er generation faktiskt är rätt vanlig - som gav er motivation att kämpa för den europeiska integrationen på det sätt som ni gjort. Det är detta integrationsarbete, den viktiga roll ni haft i det, ert personliga engagemang för det och er livsbana som nu har fört er till ledningen för Europaparlamentet. Jag vill tillägga att jag är säker på att om vår nation, vårt folk, hade kunnat välja en annan väg än det faktiskt gjorde, om er far inte dödats i strid utan hade fått se vilken bana hans son, Hans-Gert Poettering, tog, skulle han definitivt ha varit stolt över sin son, precis som era söner i dag har all anledning att vara stolta över sin far. Bra gjort! (Applåder) Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till att ni valts till talman för vårt parlament. Det är kulmen av en fantastisk parlamentarisk karriär som sträcker sig ända från de första direkta valen till Europaparlamentet. Ni vet att min grupp motsatte sig sättet som ni och socialdemokraterna delade upp parlamentet mellan er under den här mandatperioden. Trots det tror jag att en majoritet av min grupp röstade på er med tanke på er erfarenhet, av beundran för ert politiska arbete här i parlamentet och av övertygelse om er kapacitet att bli en objektiv och rättvis talman. Under de fem år som jag har haft nöjet att leda min grupp har jag uppskattat de samverkande relationer som vi har åtnjutit. Jag vet att detsamma kan sägas om min företrädare Pat Cox som bett mig framföra sina varmaste lyckönskningar till er i dag. Men som ni vet är skillnaden mellan en gloria och en snara bara 12 tum och vårt anseende hänger på vår förmåga att ständigt möta nya utmaningar. Jag hoppas att ni kommer att lyssna på parlamentets tilltagande rop efter reformer. Från att ha legat före våra medborgare i det fortsatta arbetet med den europeiska integrationen riskerar nu ledarna i våra medlemsstater att halka efter. Parlamentet har nu möjligheten att visa vägen och bygga det EU vi behöver för att kunna möta de nuvarande utmaningarna. Detta kräver ett parlament som är utformat och organiserat för att kunna möta utmaningen. Jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans och tillsammans med er skapa ett sådant parlament under er period som talman, för vilken jag önskar er all lycka. (Applåder) Cristiana Muscardini: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Er utnämning i dag är en viktig händelse för vår grupp. Vi är faktiskt övertygade om att er utnämning, vid en tidpunkt när parlamentet företräder 27 länder, också ger ny kraft åt ett EU där man inte bara viskar om saker och ting och till ett parlament där tydligheten och öppenheten är sådan att grupperna och individerna räknas för vad de säger och gör - inte bara som siffror. Vi står inför en del svåra och viktiga åtaganden: under mina fyra valperioder i Europaparlamentet har jag sett hur ni arbetar och jag är därför övertygad om att denna valperiod - andra hälften av denna valperiod - kommer att följa en väg som gör det möjligt för Europaparlamentet att sluta ägna sig åt så många obetydliga frågor och på allvar ägna sig åt vissa större utmaningar. Jag tänker på alla de gånger vi har glömt bort Afrika, på vår tystnad när det gäller händelserna i Nigeria och på hur EU misstog sig i Somalia och stödde terroristerna i stället för den legitima regeringen. Jag tänker på funktionella frågor, på de översättningar som vi behöver, eftersom vi - som ni helt riktigt har påpekat i dag - också måste skydda vår egen identitet och våra egna traditioner när vi talar med andra kulturer och utvecklas sida vid sida med dem. Det är i denna anda och med denna önskan som vi hoppas vända ett nytt, viktigt blad i dag, som ger oss möjlighet inte bara att andas liv i de institutionella reformer vi har nytta av utan också att komma närmare våra medborgare. Lycka till! Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, min käre Hans-Gert! Vem skulle ha trott att ni gillade Jimmy Cliff? You can get it if you really want! Ni har drömt så länge om att få ditt drömjobb, och jag vill gratulera er hjärtligt till att ni nu fått det. Bravo! Det var på tiden att ni fick bli talman, det erkänner vi. I likhet med alla andra tvivlar vi inte ett ögonblick på att ni kommer att vara en oberoende talman. Det kommer att vara svårt ibland, t.ex. när ni ska företräda parlamentet och får lust att krama om en viss kvinnlig regeringschef. Sådant kan ni göra som gruppordförande, men inte nu. Nu när ni är parlamentets talman måste er kärlek till en regeringschef komma i andra hand efter det europeiska idealet. Vi får se hur det går. I morgon blir er första prövning. (Skratt) För det andra vill jag bara säga att ett parlaments oberoende illustreras av oberoendet hos dem som leder det. Jag hoppas att ni lyssnade mycket noga till min kollega Monica Frassonis anförande; i annat fall skickar vi er en kopia så ni kan läsa på inför ert arbetsprogram. I sitt anförande talade hon om vår förvaltnings oberoende. Alla här i kammaren måste tillsammans ta ställning och förhindra att parlamentet styrs av partiintressen. Vi vill att förvaltningen ska vara oberoende och inte politiserad, och det är något som ni, som vår oberoende talman, måste göra något åt. Jag vill tillägga en sak: jag vet att debatten om Strasbourg är besvärlig. Den splittrar våra grupper i majoriteter och minoriteter som är för eller mot alla tänkbara ståndpunkter. Det vore passande att debattera detta här i kammaren, för vi skulle då kunna få en tydlig majoritet för en lösning med ett säte, två säten eller något annat. Jag tycker det är ovärdigt parlamentet att vi vägrar att debattera något som överallt annars är en levande fråga, så er andra uppgift är att göra parlamentet till en plats där frågor diskuteras. (Applåder) Så till er tredje uppgift. När det blir dags att debattera konstitutionen vill jag be er att konsekvent stå för ståndpunkten att detta är ett problem som bara kan lösas genom offentlig debatt - inte med regeringskonferenser. Det är parlamentet, och inte någon hemlighetsfull regeringskonferens, som är platsen för offentlig debatt. Det är er tredje och sista uppgift. Säg till er älskade förbundskansler, och till alla EU:s regeringschefer, att vi vill att debatten ska hållas här i parlamentet. Gratulerar! Ha det så trevligt med oss - vi kommer att stödja er. Vi gröna vill också gratulera Monica Frassoni till hennes enastående resultat. (Applåder) Talmannen: Ni kan vara förvissade om att jag alltid lyssnar mycket, mycket noga på ledamöterna här i parlamentet. Francis Wurtz: för GUE/NGL-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag vill innerligt gratulera er till att ha blivit vald till talman för Europaparlamentet. Oberoende av de överenskommelser som ingåtts mellan grupperna och de maktkamper som för närvarande pågår här i parlamentet, var det inte bara fullständigt legitimt utan också fullkomligt logiskt att ni blev vald. Ni är nu talman för oss alla. Jag för min del tvivlar inte för ett ögonblick på er beslutsamhet, eller på att ni är lämplig att fylla denna roll, naturligtvis utan att ge upp era idéer eller ert engagemang. Ni har starka övertygelser som ofta har lett till oenighet mellan oss. Men ni har också en etik som gör er förtjänt av verklig respekt, och ett engagemang för mångfald som gör ett konstruktivt samarbete möjligt. Därför tror vi på er. Herr talman! Jag önskar er lycka till med den utmanande men roliga uppgift som ligger framför er. (Applåder) Talmannen: Vi har suttit tillsammans i parlamentet sedan 1979, och under den tiden har ett stort förtroende vuxit fram mellan oss. Jens-Peter Bonde: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill gratulera er och tacka alla ledamöter och frivilliga som såg till att vi fick en valkampanj. Er utnämning kom inte som någon stor överraskning eftersom vi vetat vad resultatet skulle bli ända sedan 2004, men vi har undvikit en kröning och vi har haft en debatt. Ni är nu vald till talman för Europaparlamentet. Ni är nu alla ledamöters talman. Ni är även min talman och känner till mina reformönskningar: ett enda säte, förbättrad organisation av omröstningar, förbättrad lagstiftning, rättvis utnämning av föredragande och tjänster, rena fasader i Strasbourg, rättvis representation utomlands, oberoende personal och en rättvis talman. (DE) Min bäste Hans-Gert, jag har nu känt er i 27 år, och ni har varit en bra kollega. Ni har de bästa kvalifikationer för att bli en enastående talman, och jag hoppas att ni har viljan och modet att bli det. Jag vill gratulera er till att ha blivit vald och önskar er lycka till under det kommande året. Bruno Gollnisch: Herr talman! Gruppen Identitet, tradition och suveränitet vill naturligtvis gratulera er. Vi vill gratulera er som person, till er hövlighet och era andra personliga egenskaper, och också därför att vi tror att ni kan leda parlamentet på ett opartiskt sätt. Visserligen är det ganska beklagansvärt att valet av er - även om ni förstås fullständigt förtjänade att bli vald, eftersom ni har varit ledare för den största gruppen i parlamentet - skedde genom en kompromiss mellan de två största grupperna, som, vilket jag hade tillfälle att säga i går, ses som rivaler av väljarna, men som alltför ofta för vår smak är eniga om hur parlamentet ska ledas och hur EU:s framtid ska se ut. Vi förlitar oss på att ni kommer att garantera att parlamentsledamöternas rättigheter, som måste vara lika för alla, respekteras. Den parlamentariska immuniteten för en parlamentsledamot som angrips när han utövar sin yttrandefrihet måste skyddas på samma sätt oavsett om han tillhör den dominerande politiska riktningen eller en minoritet. Arbetsordningen får inte ändras bara för att bestämmelserna i fråga har gynnat en minoritetsgrupp. Jag tar mig friheten att berätta något som hände nu på morgonen. Jag lyssnade när sammanträdets ordförande - vår äldste ledamot, Giovanni Berlinguer - talade, och sedan mycket snabbt avslutade med att säga att han i egenskap av ålderspresident inte kunde hålla ett anförande, eftersom arbetsordningen förbjuder det. Arbetsordningen förbjuder faktiskt det, efter en ändring som berövade ålderspresidenten möjligheten att yttra sig när han är överens med oss. Den person som orsakade denna ändring var Claude Autant-Lara, Frankrikes största filmskapare. Det var efter hans anförande, som visserligen var kontroversiellt, som bestämmelsen i arbetsordningen ändrades. Det är olyckligt att en sådan struntsak skulle beröva oss möjligheten att lyssna till det anförande som Otto von Habsburg kunde ha hållit, eller det anförande som ålderspresident Giovanni Berlinguer kunde ha hållit nu på morgonen, även om vi inte alls har samma politiska åsikter. Slutligen förlitar vi oss på att ni kommer att försvara oss och kämpa för våra rättigheter och vår värdighet som parlamentsledamöter. Er föregångare, Pat Cox, klarade av att göra det till exempel när Martin Schulz angreps av rådets då sittande ordförande. I går hörde jag några uttalanden om min grupp - som gjordes av till exempel kommissionsledamot Margot Wallström - som var fullständigt olämpliga. Hon är en tjänsteman och bör påminnas om att det är parlamentet som utövar tillsyn över kommissionen och inte tvärtom. Alla parlamentsledamöter är fullvärdiga ledamöter av parlamentet. Att sätta vissa parlamentsledamöter i karantän vore att uppmana till en diskrimineringspolitik mot dem som har röstat på dem, och vi räknar särskilt med er när det gäller att motarbeta en tendens som kan vara ett uttryck för ett olyckligt närmande mot totalitarism. (Applåder) Irena Belohorská: (SK) Också jag vill framföra mina varmaste och innerligaste gratulationer till att ni har blivit vald. Jag önskar er lycka till i denna roll och ett stort tålamod i beslutsfattandet. Jag vill be er om en sak som inte har nämnts av de föregående talarna, eftersom de alla kommer från de femton gamla medlemsstaterna. Jag vill be er att komma ihåg att EU i dag består av 27 medlemsstater, och jag vill också be er att respektera och försöka stödja tjänstemännen från de tolv nya medlemsstaterna, vilkas parlamentsledamöter också har valts i hopp om att deras röster ska göra sig hörda här. När det gäller de grupplösa parlamentsledamöterna vill jag be er att sätta stopp för den diskriminering som de har utsatts för. Jag önskar er allt gott i er nya roll - jag håller tummarna för er. José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. (EN) Herr talman! Jag vill på mina och hela kommissionens vägnar framföra mina mest uppriktiga gratulationer. Det gläder mig oerhört att se er som talman för Europaparlamentet. I dag har Europaparlamentet utsett en ny ledare vars kvaliteter som person och politiker på ett unikt sätt lämpar sig för denna högt uppsatta tjänst. Jag vet att talmannen är en person med politiska visioner och integritet, kvaliteter som kommer att behövas för detta mycket utmanande arbete. I åtta år var ni, herr talman, ledare för er grupp och eftersträvade er vision om ett politiskt Europa som den enda garantin för ett fredligt och välmående Europa. Er hängivelse till kärnvärden som rättvisa, mänskliga rättigheter och människans värdighet har under så många år kännetecknat ert arbete. Jag vill belysa att ni är rättvis mot alla, från ert krav på att alla i parlamentet ska behandlas lika, till er åsikt att inget land är större än något annat inom EU. Vi har alla uppskattat er uppriktighet och öppenhet. Man kan vara säker på att Hans-Gert Poettering hedrar och respekterar en avtalad överenskommelse. Hans erfarenhet som en av de ledamöter inom parlamentet som tjänstgjort längst kommer att vara av enorm betydelse för oss alla. Ingen känner bättre till parlamentet och dess tillvägagångssätt än talmannen. Herr talman! Ni har alltid tjänat Europaparlamentet på ett förträffligt sätt, som en ivrig beskyddare av Europas och dess medborgares intressen, och på så sätt ökat parlamentets ställning. Herr talman! Låt mig belysa vilket ansvarsområde som jag tror kommer att vara av speciell betydelse under ert mandat. Ni är den första valda talmannen efter den senaste stora utvidgningen av EU. Ni tillträder direkt efter det att den femte utvidgningen av EU genomförts med Bulgariens och Rumäniens inträde. Detta är anledningen till varför det är ett historiskt ögonblick, den första talmannen som valts av parlamentet och som företräder medborgarna i 27 länder. Inget annat parlament i världen kan jämföras med detta. Jag vill göra en personlig kommentar. I går var jag i Ljubljana i Slovenien tillsammans med rådets nuvarande ordförande förbundskansler Angela Merkel samt flera kolleger från rådet, och jag blev verkligen rörd över entusiasmen hos de slovenska medborgarna som nu blivit medlemmar i euroområdet. Jag blev också rörd över den entusiasm och dynamik som de nya medlemsstaterna tillför vår union. Detta är anledningen till varför jag anser att vår gemensamma uppgift är att ena hela Europa, utan första och andra klassens länder och första och andra klassens medborgare. Ni kan räkna med vårt samarbete för att genomföra uppgiften. Jag har inga råd att ge er eftersom ni har deltagit i den europeiska politiken längre än jag. Även om ni ser yngre ut är ni inte så ung! (Skratt) Låt mig likväl använda mig av min erfarenhet som ordförande för en annan EU-institution, Europeiska kommissionen, för att ge en personlig kommentar: dagens union kräver mer än någonsin en känsla av medverkan bland alla EU:s institutioner. Unionen är mycket mer komplex än tidigare och det tar tid och tålamod att hitta den samstämmighet som krävs. Ibland är det svårt, ibland är det kontroversiellt och till och med smärtsamt, men vi behöver mer än någonsin känslan av medverkan. Inga EU-institutioner kan bygga sin prestige och ställning på någon annan institutions bekostnad. Det ligger i alla EU-institutionernas gemensamma intresse att stärka varandra för det europeiska projektet. Detta gäller framför allt relationen mellan parlamentet och kommissionen, eftersom vi vet att arbetet med att öka och fördjupa den europeiska integrationen enbart fortskridit när det funnits en känsla av medverkan mellan våra institutioner. Därför efterlyser jag en stor koalition för alla de som står för Europa och dess värden, givetvis tillsammans med några till vänster, några till höger och några i mitten vars ideologiska olikheter bidrar till Europas ymnighet som politiskt system, men som också kan se förbi de ideologiska skillnaderna och vara del i vad jag anser är vårt gemensamma mål: ett starkt och enat Europa för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. (Applåder) Talmannen: Herr kommissionsordförande! Tack för era anmärkningar. Ni kan alltid räkna med parlamentets talman och hela parlamentet som en rättvis partner. Vi har olika roller att spela men vi delar samma ambition: att ena Europa så att vi kan försvara våra värderingar och intressen. Flera ledamöter har i sina anföranden hänvisat till den jämlika ställning som både större och mindre medlemsstater i EU åtnjuter. På torsdag eftermiddag, på vägen hem från Strasbourg till Osnabrück i Niedersachsen, kommer jag att för första gången besöka Luxemburg, för att på så sätt betona jämlikheten mellan alla medlemsstater, och också för att framhäva Luxemburgs stora engagemang för EU. Folket i Luxemburg, landets medborgare, har sagt ja till konstitutionsfördraget, och vi får aldrig glömma bort de länder som har gjort detta. Nu måste vi övertyga de länder som ännu inte har beslutat sig och de som har sagt nej. Det är den uppgift som vi alla gemensamt nu har framför oss.

sv

6. Europeiska riktlinjer för export av vapen (omröstning)

sv

3. Förslag till EU:s allmänna budget 2010 (avsnitt I, II, IV, V, VI, VII, VIII, IX) (

sv

31. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (

sv

Sakernas Internet (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Maria Badia i Cutchet, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om sakernas Internet -. Maria Badia i Cutchet: Fru talman, fru kommissionsledamot! Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag kommer att använda mina fyra minuter, eftersom det vid denna tid på kvällen och med så många ledamöter närvarande inte behövs någon längre förklaring. Jag skulle dock vilja säga att detta är ett betänkande om ett ämne som helt och hållet kommer att revolutionera förhållandet mellan människor och saker och mellan saker sinsemellan under de kommande tio till femton åren: en ny tillämpning av Internet. Jag vill lovorda det meddelande som kommissionen har utarbetat och att det lagts fram vid en läglig tidpunkt, för det är ett faktum att vi kan förutse vissa konsekvenser av denna nya tillämpning som har många fördelar. Det kan innebära en förbättring av många aspekter i vårt liv och öppna möjligheterna för nya företag och produktionsförbättringar. Men det finns också helt klart risker. Då betänkandet utarbetades, vilket jag gjorde tillsammans med skuggföredragandena från andra politiska grupper - jag vill tacka för deras insatser - hade vi för avsikt att användarna skulle få all den säkerhet och det integritetsskydd som de vill ha när de använder denna nya teknik. Vi har tittat på om den rättsliga ramen omfattade alla möjligheter som de nya tillämpningarna ger, och för närvarande förefaller det som att den gör det, men det beslutades att utvärderingar ska göras kontinuerligt. Allteftersom tillämpningarna införlivas i olika aspekter i vårt liv måste de utvärderas för att säkerställa att användarnas integritet och säkerhet skyddas, både ur hälsosynpunkt och när det gäller integritet och många andra frågor. Jag tycker att det är en bra strategi. Detta är bara början. Kanske bör vi, utöver det som står i betänkandet, fundera över hur vi på ett bra sätt kan informera användarna så att de verkligen vet vad de använder. Sanningen är att när vi talar om sakernas Internet är det inte bara användare, utan också de flesta parlamentsledamöter, som har svårt att hantera dessa frågor och som tittar på oss och säger ”vad är det”? Stämmer inte det? Jag tycker att det skulle vara intressant för oss att utöver de möjligheter och det ansvar som beskrivs i betänkandet, och även i ert meddelande, fundera över hur vi ska förklara för människor, för allmänheten, för användarna, vad sakernas Internet är, vad de kan göra med denna nya tillämpning och hur deras integritet och säkerhet kan skyddas. Jag anser att det är en central fråga för denna nya tillämpning: att människor kan lita på den och känna sig trygga. Lena Kolarska-Bobińska: (PL) Fru talman! Sakernas Internet är en del av den digitala agendan. Ett av huvudsyftena med agendan är att få allmän tillgång till Internet och att bekämpa digital utestängning. I Europa finns det för närvarande tyvärr mycket stora skillnader när det gäller tillgången till Internet. Polen släpar efter många europeiska länder - endast 13 procent av hushållen har tillgång till Internet via bredband. Planen i den digitala agendan att allmän tillgång till Internet ska vara införd senast 2013 är därför mycket viktig för oss. När vi talar om sakernas Internet måste vi komma ihåg att inte öka de skillnader som redan finns i fråga om tillgång till Internet. Man fruktar nämligen att ytterligare skillnader kan tillkomma utöver dem som nu finns och att en ny våg av digital utestängning kan uppstå i Europa. En del människor som först nu håller på att träda in i Internetvärlden kommer att ligga betydligt efter dem som redan använder ny teknik, som är väl hemmastadda i denna värld och som vet hur man kan använda den på ett bra sätt. När vi talar om sakernas Internet måste vi därför komma ihåg vilken utmaning detta är för Europeiska kommissionen, så att skillnaderna i tillgången till den digitala agendan inte blir större. Silvia-Adriana Ţicău: (RO) För att få till stånd ekonomisk återhämtning i Europa måste investeringar göras i ny informations- och kommunikationsteknik för att stimulera den ekonomiska tillväxten. Sakernas Internet kan vara ett sätt att möta behoven bland äldre och funktionshindrade personer och säkerställa trygg vård. Jag måste dock betona att åtgärder måste genomföras som syftar till att garantera integritetsskyddet och att det måste vara lätt att installera och använda de aktuella systemen samt att kunderna måste få information om de tjänster som finns tillgängliga. Vi uppmanar kommissionen att noggrant övervaka genomförandet av de förordningar som redan har antagits på europeisk nivå på detta område. Vi vill också att kommissionen före slutet av detta år presenterar en tidtabell för de riktlinjer den har för avsikt att föreslå på gemenskapsnivå för att förstärka säkerheten för sakernas Internet och RFID-tillämpningarna. Kommissionen måste också göra ytterligare insatser för att se till att den teknik som tillämpas för sakernas Internet uppfyller användarnas krav, exempelvis möjligheten att förhindra spårning, och att också individens fri- och rättigheter respekteras. Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete. Denna debatt är faktiskt en debatt om framtiden. På sätt och vis talar vi om en kommunikationsrevolution, kommunikationen mellan människor och saker och kommunikationen mellan olika tillämpningar. Men samtidigt, med tanke på de utmaningar som vi ställs inför till följd av det ämne vi diskuterar - och det är parlamentets förtjänst att vi har denna debatt i dag, att alla dessa åtgärder genomförs och att detta betänkande har lagts fram - måste vi också se de faror som hotar, eftersom teknik för igenkänning av radiofrekvenser används vilket också möjliggör tillgång till privatlivet. Den fara som uppkommer är tydlig: å ena sidan tillång och å andra sidan skydd, bredband ställs mot integritet. Problemen är tydliga. Vilka klarar av att hantera den nya tekniken? Vad händer med känsliga personuppgifter? Hur privata kommer personuppgifter att vara i slutändan? Hur bra kommer säkerheten att vara? Vi behöver en balans inom denna nya teknik. Vi behöver en teknik som är pålitlig, en teknik som vid behandling av sådana uppgifter medger absolut respekt för de grundläggande rättigheterna och principerna om skydd av personuppgifter. Zuzana Roithová: (CS) I mer än tio år har vi sett Internet gradvis förändra vår värld och våra vanor, och vi står bara på tröskeln till den superdigitala revolutionens möjligheter. Jag är mycket nöjd med betänkandet av Maria Badia i Cutchet, eftersom det i betänkandet påpekas att vi behöver en ny europeisk lagstiftning för att stödja utvecklingen av ytterligare en nätverksstruktur för sakernas Internet, varvid driftskompatibilitet mellan olika system garanteras och de ökade säkerhetsriskerna med cyberrymden förutses. Vi behöver dock även en högkvalitativ och läglig utvärdering av hur den ökade mängden radiostrålning påverkar människors och djurs hälsa, även för fåglar och små djur i städerna. Konsumenterna bör lära sig var de passiva och aktiva RFID-etiketterna finns på varje förpackning, avläsningsavstånd, vilken typ av data som utrustningen mottar eller vidarebefordrar. Vi bör se till att medborgarna kan använda och leva med mikrochips på ett säkert sätt, vilket innebär att chips måste skyddas från virus och missbruk, och också att människor kan avaktivera chips som finns inbyggda i saker omkring oss. Vi får inte låta sakernas Internet utvecklas utan förordningar med försiktighetsåtgärder. Detta är en tydlig politisk signal och en uppgift för Europeiska kommissionen. Jaroslav Paška: (SK) Jag vill också stödja detta betänkande som verkligen öppnar dörren för införande av ny teknik och framtidens teknik. Genom användande av denna teknik inom industriproduktionen kommer våra medborgares liv verkligen att förändras, och det kommer också att bli förändringar i karaktäriseringen och bedömningen eller offentliggörandet av enskilda produkters och varors egenskaper. I anslutning till denna teknik är det dock nödvändigt att mycket grundligt fundera över skyddet av medborgarnas integritet genom lagstiftning, eftersom tekniken gör det möjligt att övervaka och spåra inte enbart produkter, utan också produkternas användare. Det är därför mycket viktigt att se till att den teknik som kommer att tillämpas omfattas av lagstiftning på ett sådant sätt att den inte inkräktar på människors integritet. Neelie Kroes: kommissionens vice ordförande. - (EN) Fru talman! Jag vill uttrycka min stora beundran för Maria Badia i Cutchet och understryker att vi är inne på samma spår och att parlamentet aktivt har tagit på sig en viktig roll och utgår från ett globalt perspektiv i främjandet av sakernas Internet - inte bara ett lokalt perspektiv för denna del av världen. Det uttrycks väl i ert betänkande, och särskilt genom att ni riktar uppmärksamheten mot de huvudsakliga dragen i utvecklingen, som kommer att få djupgående konsekvenser för EU-medborgarnas vardagsliv under de kommande årtiondena. Jag är imponerad över hur de övriga parlamentsledamöterna har betygat sin aktning för Maria Badia i Cutchet och också har betonat hur viktigt detta är för EU-medborgarna. Det nämndes helt korrekt att det också är en fråga om kommunikation, och därför måste vi i högre grad uppmärksamma denna viktiga fråga. Jag gratulerar därför till pionjärrollen när det gäller att definiera de huvudsakliga utmaningarna för sakernas Internet. Jag vill upprepa att föredraganden har gjort ett stort arbete genom att betona många viktiga offentligpolitiska frågor. Jag delar föredragandens uppfattning att Europeiska unionen bör säkerställa ett regelverk och en rättslig ram och jag talade nyligen på detta område om den värdegrund som skyddar EU-medborgarna och samtidigt främjar både offentliga och privata investeringar i sakernas Internet. För att sakernas Internet ska utvecklas effektivt och hålla vad det lovar behöver vi å ena sidan en offentlig debatt och å andra sidan stabila villkor för investeringar. Vi måste också helt klart undvika att människor känner att sakernas Internet har tvingats på dem. Det är inte en skyldighet utan en möjlighet, en utmaning om man säger så, och har potentiella konsekvenser. Det är väldigt bra. Vi måste vara medvetna om de beslut som vi fattar och samtidigt måste vi ge forskare och företag utsikter för investeringar på medellång och lång sikt, så att ett spelrum och gemensamma regler skapas. Jag tror att det är en av de utmaningar som parlamentet och kommissionen står inför. Nu när en agenda har upprättats är det dags att vi kavlar upp ärmarna, så att säga, och börjar genomföra åtgärder. Vi har börjat med detta, för nu är det verkligen dags att genomföra åtgärder, och jag är glad över att kunna meddela att flera av de 14 handlingslinjer som fastställs i meddelandet om sakernas Internet redan är på väg att påbörjas. En studie om miljöaspekterna av radiofrekvensidentifikation pågår, och den institutionella dialogen har kommit långt. Och i ett längre perspektiv kommer en första våg av åtta EU-finansierade forskningsprojekt att inledas i år, och de kommer med säkerhet att skapa hittills okända synergieffekter för framtiden. Det finns också flera andra åtgärder såsom förvaltning av sakernas Internet, rätten till tystnad för fartyg, integritetsskydd, dataskydd, standarder och säkerhet som kräver ihärdigt engagemang i fråga om tid och kollektiva insatser. Och det är därför som jag har beslutat att inrätta en expertgrupp som ska få i uppdrag att se över dessa frågor och inte bara dessa frågor utan även andra. Den ska bestå av företrädare för det civila samhället, industrin, tillsynsorgan, universitet och regeringar. Det jag tänker mig är att de ska träffas varje kvartal under två år, och deras lägesrapporter ska naturligtvis vara tillgängliga för er. Sammanfattningsvis handlar allt om kommunikation nu och att verkligen genomföra det vi har lovat folket. Och för att helt kort svara ledamöterna är det helt klart att kommissionen har förklarat att alla européer ska ha tillgång till den digitala världen 2013 och detta uttalande har vi angett som att ”detta tror vi” eller snarare ”detta kommer vi att göra” och ”detta kan vi göra”. Jag har privilegiet att ha blivit inbjuden till utskottet för industrifrågor, forskning och energi och kulturutskottet, och vi måste helt klart meddela att detta är vad vi har på att listan över saker att göra. Det är en handlingslinje som är helt klar, nämligen att alla européer ska ha tillgång till den digitala världen, och det är därför förståeligt att ni tydligt uttalar oro över om detta kan göras. När det gäller frågan om skydd av personuppgifter är skydd en viktig punkt på vår digitala agenda. Det handlar om tillit och säkerhet. Om man inte utstrålar tillit kan man inte förvänta sig att människor ska använda denna möjlighet, så därav följer att vi måste hantera alla dessa aspekter och sedan verkligen ge EU-medborgarna en utmanande möjlighet. President: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 15 juni 2010). Skriftliga förklaringar (artikel 149) George Sabin Cutaş : Sakernas Internet är en it-struktur som omfattar ett nätverk av föremål som är sammankopplade med varandra med hjälp av RFID-teknik och Internet. Nyttan med en sådan uppfinning är att den möjliggör handel med varor och tjänster och överföring av information i realtid om de föremål som omger oss. De huvudsakliga aspekterna av ett regelverk på detta område är bland annat att det uppmuntrar investeringar som möjliggör för europeiska företag att dra nytta av det mervärde som denna uppfinning ger och att ett förvaltningssystem för it-strukturer upprättas, vilket kommer att bidra till att konsumenterna får lämplig information och att skyddet av EU-medborgarnas personuppgifter respekteras. Jag anser därför att det är Europeiska kommissionens uppgift att fortsätta att finansiera projekt som rör sakernas Internet inom ramen för det sjunde ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och att skapa ett öppet, tillförlitligt system för förvaltning av sakernas Internet. Marian-Jean Marinescu : Den teknik som är knuten till sakernas Internet kommer att främja betydande framsteg i fråga om hälsa, transport, energieffektivitet, miljö, detaljhandel och kamp mot förfalskningar. Utvecklingen av nya tillämpningar för sakernas Internet kommer att vara avhängig av det förtroende som de europeiska konsumenterna visar för systemet. Effektiv säkerhet är ett av de viktigaste särdragen i alla former av utveckling som kan utgöra en risk för personuppgifter. Kommissionen måste göra ytterligare insatser för att se till att teknik som är knuten till sakernas Internet uppfyller användarnas krav (särskilt möjligheten att förhindra spårning), och att också människors fri- och rättigheter respekteras. I framtiden måste Europeiska kommissionen genomföra mer ingående utvärderingar av denna teknik, särskilt när det gäller hur människors hälsa påverkas av radiovågor och andra hjälpmedel som används inom identifieringsteknik. Kommissionen måste utveckla ett öppet system som grundas på principen om respekt för integriteten ända från designstadiet, vilket gör det möjligt att uttryckligen ange vilka hjälpmedel som får användas för identifiering och spårning. Samtidigt måste konsumenterna och de behöriga myndigheterna garanteras möjlighet att kontrollera tillförlitligheten hos uppgifterna och den metod som används i systemen, och det måste säkras att uppgifterna endast kommer att vara tillgängliga för de behöriga användarna.

sv

Sessionens återupptagande Jag förklarar Europaparlamentets session för återupptagen efter avbrottet den 11 april 1997. Jag påminner ledamöterna om att denna dag utropades förra året till Världsbokdagen av UNESCO och önskar er därför underhållande läsning. Beslut om brådskande förhandling Jag ger ordet till Malone för en ordningsfråga. Herr ordförande, jag skulle vilja dra er uppmärksamhet till det faktum att en irländsk missionär mördades i Kenya i januari och att en irländsk präst med nöd och näppe slapp undan med livet. Jag skulle vilja be ordförande Santer och det nederländska ordförandeskapet att upphöra med allt EU-stöd till Kenya till dess att situationen för de mänskliga rättigheterna har förbättrats. Tack så mycket, Malone. Santander är närvarande och vi skall vidarebefordra hans framställan till rådet för att man skall kunna vidta de åtgärder som anses vara effektivast med tanke på det problem som ni har påtalat. Jag överlåter ordet till von Habsburg för en ordningsfråga. Herr ordförande, det gäller inte en ordningsfråga eftersom vi fortfarande bör debattera om föredragningslistan, och angående den ville jag framföra en sak. Jag påminner von Habsburg om att föredragningslistan antogs i Strasbourg i enlighet med det normala förfarandet. Då skall jag inte säga mera. Tack så mycket för er hjälp. Herr ordförande, beträffande angelägenheten med bidrag inom skeppsvarvet: Det är säkert ett tema, som även är mycket kontroversiellt i Europeiska unionen. Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har konfererat om denna angelägenhet. Även inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik rådde det skilda meningar beträffande detta tema. Utskottet har dock med majoritet uttalat sig för att behandla detta ärende så snart som möjligt, visserligen inte på detta sammanträde, men på närmast kommande sammanträde. Samtidigt har vi vidtagit alla åtgärder för att behandla detta tema så snabbt och kompetent som möjligt. Vi har utnämnt en föredragande, Glante. Vi kommer att göra allt för att så snabbt som möjligt komma till ett väl underbyggt yttrande i detta tema. Herr ordförande, mina mycket ärade damer och herrar! Jag vill verkligen betona hur angeläget detta är. Först till sakläget. Kommissionen har med sin proposition av den 19 mars 1997 antagit det meddelande som den tyska förbundsregeringen lagt fram och den 24 mars 1997 lämnat det till Europeiska unionens ministerråd för fortsatt behandling. Samtidigt tillställs även Europaparlamentet kommissionens proposition för yttrande. Denna motion har en närmast dramatisk förhistoria. Den skall ses mot bakgrund av en strukturanpassning, som nyligen har skett med hög intensitet och i Tyskland lett till att mer än 40 000 varvsarbetare har friställts inom ett och ett halvt år. Denna enorma förändring var förknippad med personalneddragningar som Europeiska unionen hade krävt, och mot denna bakgrund beviljades understöd 1992. De medel som under 1992 släpptes fria missbrukades till stor del. De investerades inte i varven i Mecklenburg-Vorpommern, utan missbrukades av koncernens moderbolag Bremer Vulkan, vilket under tiden har gått i konkurs. Den ansvarige allmänna åklagare, som undersöker dessa processer, sade för några veckor sedan inför förbundsdagens undersökningsutskott: "Pengarna är definitivt borta! " Dessa ursprungligen föreskrivna medel finns alltså inte längre att tillgå. Å andra sidan är det klart att i en region som ... (Ordföranden kopplade bort talaren.) Herr ordförande, det finns tre skäl till varför vi skall motsätta oss denna brådska. Det första angavs av föregående talare, nämligen att det förekom förskingring av medel senaste gången som statsstöd gavs till Tyskland. Därför måste detta förslag underkastas ordentlig parlamentarisk kontroll, vi kan inte bara utan vidare säga ja till ett beslut av rådet. Det andra skälet är att de varvsstöd som skall erbjudas kommer att ha en snedvridande effekt på resten av varvsindustrin inom Europeiska unionen. Hur blir det med Finland, Förenade kungariket, Danmark och andra skeppsbyggnadsnationer? Vi måste beakta detta mycket noga. För det tredje, om vi i parlamentet tar vårt arbete som ett organ som granskar statsstöd och konkurrenspolitiken på allvar, bör vi åtminstone ge oss själva två eller tre veckor för att granska ärendet och lägga fram ett ordentligt betänkande. Om kristdemokraterna röstar för ett brådskande förfarande, kommer de aldrig mer att kunna klaga över statsstöd eller konkurrenspolitik i detta Europaparlament. Vi skall nu genomföra omröstning om brådskande förfarande. (Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.) Sålunda tas denna punkt upp på föredragningslistan för förmiddagens sammanträde. Herr ordförande, ni har märkt att endast 265 personer deltog i omröstningen, trots att det ändå sitter betydligt fler här i salen. Nu när vi sammanträder här i Bryssel och de flesta av oss kan få röstkorten i Strasbourg precis bredvid hörsalen, måste vi här i Bryssel överbrygga ett avstånd på ungefär en halvtimme för att kunna hitta röstkorten. Jag vill uttryckligen be om att åter öppna tillträdet till den salen. Tack så mycket, Wijsenbeek. Jag har fått höra från sessionstjänsten att man på grund av arbetena på den nya byggnaden måste gå en längre väg. Jag litar på att alla ledamöter ordnar det så att de får ut sina röstkort i tid. Tillsättande av ett tillfälligt utskott (omröstning) Nästa punkt på föredragningslistan är omröstning av förslaget till beslut framlagt av ordförandekonferensen enligt artikel 135.2 i arbetsordningen, om tillsättandet av ett tillfälligt utskott för uppföljningen av rekommendationerna beträffande BSE. Herr ordförande, ärade kolleger, jag gör ett inlägg å min grupps vägnar, i fråga om två av de ändringsförslag som läggs fram om den här texten. Det första är ändringsförslag 1 från gruppen Europeiska radikala alliansen, som jag skulle vilja dra tillbaka. När det gäller ändringsförslag 2, framlagt av gruppen Nationernas Europa, vill jag istället återuppta det för egen räkning, i enlighet med artikel 124.5 i arbetsordningen. Om ni så tillåter, skall jag med två ord förklara varför för er, och det i ordförande Santers närvaro, som mycket väl vet att det tillfälliga utskottet på nära håll kommer att följa det mycket viktiga arbete som väntar kommissionen och parlamentet. Ordförandekonferensens förslag omfattar 20 medlemmar, med undantag för två grupper i parlamentet, medan undersökningskommittén räknade med samtliga gruppers närvaro. Till följd av överenskommelser mellan olika grupper skulle endast gruppen Europeiska radikala alliansen förbli utanför detta utskott. Med stor ödmjukhet vänder jag mig till mina kolleger för att de, i en anda av kompromiss och försoning, accepterar att antalet höjs från 20 till 22 och att man gör det möjligt för de olika grupperna att vara representerade, vilket föreskrevs av undersökningskommittén. (Applåder från ARE-gruppen) Ordförande, jag tror inte att det är nödvändigt, att ha och att rösta om dessa ändringsförslag. Den socialistiska gruppen har åtta ledamöter, åtta ersättare. Vi som grupp har sju ledamöter, sju ersättare. Vi har förklarat oss vara beredda och vi håller också detta löfte att avstå från en ledamot och också en ersättare. Jag tror att om också andra i detta hus och bland annat den socialistiska gruppen, också skulle vara beredda till det, då kan vi tillsammans ordna den här saken på ett mycket bra sätt. Herr ordförande, denna fråga ifrågasattes vid ordförandekonferensen. Låt mig klargöra inställningen hos min grupp. Vi anser att uppföljningen av BSE-undersökningsutskottet, vars utmärkta arbete vi stödjer fullt ut, skall skötas av ett stående parlamentsutskott. På så sätt skulle varje ledamot kunna ta del av uppföljningen av rekommendationerna, men detta kom man inte överens om. Min grupp har 214 medlemmar och bara 8 platser i detta tillfälliga utskott för att övervaka genomförandet av rekommendationerna. Jag kan inte här ge upp en av de platserna till en mindre grupp. Jag gjorde det klart redan vid ordförandekonferensen. (Blandade reaktioner) Som jag också sade vid ordförandekonferensen är det olämpligt att parlamentet hela tiden antar tillfälliga förfaranden för skapandet av utskott. Vi borde ha regler och följa dem. (Applåder) Herr ordförande, Ni har fattat ett beslut i parlamentsgruppsordförandenas konferens. Detta beslut motsvarar inte den uppfattning som Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har. Ni ville något helt annat, och man hade två vägar att välja mellan. Nu har man beslutat sig för den ena vägen, och plenum kommer med all sannolikhet att med majoritet anta detta beslut. Om detta är fallet, frågar jag Er, Green, varför Ni inte går till väga på samma sätt som i BSE: s undersökningskommitté. Där hade vi 18 personer, och där avstod Ni ju när allt kom omkring från en plats, så att de små parlamentsgrupperna kan medverka. I vilken mån skiljer sig då - bortsett från att Ni har förlorat i sak - detta utskott från BSE: s undersökningskommitté? Varför är Ni nu så uppstudsig och överlämnar inte befattningen till Gruppen Europeiska radikala alliansen, vilket egentligen tillkommer denna? (Applåder) Jag överlåter ordet till Green för ett personligt uttalande. Herr ordförande, låt mig bara säga till herr Graefe zu Baringdorf, att det inte var den grund på vilken det tillfälliga utskottet sattes upp. Han har fått fel på sina siffror. (Blandade reaktioner) Vi skall härnäst rösta om förslaget till beslut. (Parlamentet antog beslutet.) Lika möjligheter för män och kvinnor Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om lika möjligheter för män och kvinnor. Herr ordförande, ärade ledamöter, den här debatten rör kvinnors problem, men jag hoppas att också männen skulle vilja vara uppmärksamma. Jag är mycket nöjd över att vi följer upp metoden som vi inrättade förra året, genom att idag ha ett åsiktsutbyte om gemenskapspolitiken till förmån för lika möjligheter för kvinnor och män. Och detta efter den 8 mars, den internationella kvinnodagen. En dag som den 8 mars tillåter oss att sammanfatta det arbete som fullföljts, men också att tillsammans diskutera den väg som fortfarande ligger framför oss. Och det här tillfället tycker jag verkar vara utmärkt för att jämföra kommissionens och parlamentets framsteg. Det här är kanske också ett tillfälle för att vara lite kreativ. Mer än två års erfarenhet av arbete inom gemenskapen säger mig att vi bara kan framskrida genom att inrätta förtroenderelationer, utan att sträva efter att svika våra motparter. Det här årets almanacka kommer att vara fulltecknad, jag tänker särskilt på regeringskonferensen och på det nya fördrag som skall antas i Amsterdam, samt på inledningen av förhandlingarna mot utvidgningen. Vi måste alltså vara än mer nyskapande för att övertyga de europeiska medborgarna och göra dem till våra bundsförvanter. Det är inte en lätt uppgift, för låt oss inte glömma att endast 49 % av de europeiska kvinnorna anser att Europa är en bra sak, mot 57 % av männen. Lika möjligheter är alltså ett allvarligt och viktigt ämne som upptar en allt större plats i våra reflektionsarbeten och politiska handlingsprogram. Jag är mycket tillfreds med det, även om jag är medveten om att det ännu återstår många saker att göra. Herr ordförande, jag kommer först att börja med att tillsammans med er sammanfatta kommissionens verksamheter under det senaste året. Vi har varit mycket aktiva i fråga om lika möjligheter. Jag kommer att bespara er en uttömmande lista på samtliga genomförda eller pågående verksamheter. Initiativen har varit alltför många för det. Jag kommer alltså att betona några konkreta punkter och tongivande händelser under året. För uttömmande information, tillåt mig emellertid att hänvisa er till den första årsrapport om lika möjligheter som kommissionen just har publicerat. Den går igenom de framsteg som gjorts inom medlemsstaterna och på unionsnivå och uppfyller därmed tre målsättningar: att göra gemenskapspolitiken inom det här området synlig, uppmuntra debatterna om kommande strategier och slutligen erbjuda ett referensinstrument för alla berörda aktörer. Den politik som kommissionen har fört under det gångna året ingår i det fjärde handlingsprogrammet för lika möjligheter, som täcker perioden från 1996 till år 2000. Det här programmet, som antogs samma år som den fjärde världskvinnokonferensen, utgör ett viktigt bidrag till verkställandet av plattformen som antogs i Beijing och som rör så vitt skilda områden som sysselsättning och yrkesliv, beslutsfattande och information. Motorn i det fjärde handlingsprogrammet är begreppet mainstreaming . Det gäller att integrera jämställdhetsaspekten i gemenskapens alla politikområden och initiativ, vare sig de är riktade utåt eller ämnade för kommissionens personal. Själva idén om mainstreaming är fortfarande något dunkel för många. Kommissionen har antagit utmaningen genom att bemöda sig om att fastställa sitt tillvägagångssätt i frågan och att inrätta en verkställande struktur genom ett meddelande som antogs i februari 1996. Detta meddelande betonar att främjandet av lika möjligheter inte bara kräver verkställandet av positiva åtgärder, som koncentreras på kvinnorna, utan också en uttrycklig uppslutning med sikte på jämställdhet inom samtliga åtgärder och allmänna politikområden. Det gäller att föra in könsperspektivet i dessa politikområden och åtgärders begrepp, verkställande och uppföljning. I det här sammanhanget tillmäter jag en särskild betydelse till mainstreaming i strukturfonderna, som utgör ett viktigt finansiellt redskap, eftersom de på sex år representerar 145 miljarder ecu. Kommissionen har också velat fullfölja verkställandet av det fjärde programmet ute på fältet. Just nu stöder vi mer än 60 projekt som fördelas på alla medlemsstater och som involverar en bred samling aktörer, såsom nationella, regionala och lokala myndigheter, icke-statliga organisationer och arbetsmarknadens parter. Dessa åtgärder finansieras av ett belopp i nivå med ungefär fyra miljoner ecu. Detta belopp är förvisso blygsamt, men det gäller åtgärder med samfinansiering och partnerskap och effekterna är ofta väldigt positiva. Herr ordförande, jag skulle nu vilja ta itu med en annan väsentlig komponent i det fjärde programmet, vilket är det lagstiftande arbete som väntar oss. Två lagstiftningsförslag ligger just nu på ministerrådets bord. I första hand förslaget till direktiv om bevisbörda, som ni avgav er åsikt om den 9 april, i viss mening mycket positivt inställd till kommissionens förslag. Vi önskar nu att en gemensam ståndpunkt kan antas under det nederländska ordförandeskapet. För det andra, förslaget om ändring av direktivet om lika behandling, som lagts fram av kommissionen till följd av Kalanke-domen och som var föremål för stora debatter vid det senaste rådet om sociala frågor den 17 april. För övrigt, såsom det fjärde programmet föreskrev, är ett visst antal nya förslag under utformning, i synnerhet de som gäller respekten för arbetande mäns och kvinnors värdighet samt omvårdnaden av barn och andra beroende personer, och tjänster som är relaterade till det området. Slutligen har en Eurobarometer-undersökning, genomförd på begäran av kommissionen, ägnats åt uppfattningen om jämställdhet hos den allmänna opinionen. Ett av resultaten är att om arbetslösheten förblir en av unionens prioriterade handlingsområden för den stora majoriteten européer, så verkar det som om förbättringen av kvinnornas situation går genom en bättre fördelning av uppgifter, hushållsarbete och barn inom den privata sfären, och genom en respekt för den manliga och kvinnliga identiteten. Till sist skulle jag vilja betona att politiken för lika möjligheter inte endast begränsas till sociala handlingsprogram. Jag vill därför nämna framgången för den europeiska konferensen om handeln med kvinnor, som organiserades på Gradins initiativ. Nu, herr ordförande, några ord om den politik som genomförts inom kommissionen. Jag gläder mig åt resultaten som vår förvaltning redan har uppnått. Statistiken visar att jämvikten mellan de två könen har återställts inom kommissionens olika personalkategorier. I synnerhet har målen för utnämning och rekrytering av kvinnlig personal till kategori A i stor utsträckning uppnåtts under 1996. Jag vill nämna några siffror som jag tycker är särskilt uppmuntrande. Hälften av de unga rekryterade tjänstemännen från de nya medlemsstaterna är kvinnor. Den exakta andelen är 49 %. På chefsnivå, grad A2, har kommissionens kvinnliga personalstyrka fördubblats under 1996, eftersom den för närvarande har 15 kvinnliga direktörer, till följd av sju utnämningar/befordringar under året. För min del, herr ordförande, kan jag inte motstå nöjet att meddela er att min egen stab till hälften består av kvinnor. Men jag tror att vi också måste blicka framåt. Som jag sade alldeles nyss, att kvinnor deltar i fullföljandet av den europeiska uppbyggnaden kommer att visa sig vara avgörande för att vissa tidsplaner skall hålla. Jag tänker då på den ekonomiska och monetära unionen som måste förverkligas konkret tillsammans med våra medborgare. Jag har alltid ansett att kvinnorna har en ytterst viktig roll att spela i integrationen av euron i folks vardagsliv. Utan att vilja hemfalla åt stereotyper, så räknar jag mycket med kvinnorna för att teorin skall bli en realitet år 2002. Det andra stora datumet står, naturligtvis, regeringskonferensen för. Såväl kommissionen som parlamentet avser att insistera på att det nya fördraget på ett bättre sätt tar hänsyn till principen om lika möjligheter i förhållande till nuvarande bestämmelser, som begränsas till lönejämställdhet. Konferensen griper sig an denna brännande fråga på tre sätt. Först genom allmänna principer i fördraget, särskilt grundläggande sociala rättigheter. Sedan genom en specifik icke-diskrimineringsklausul. Och slutligen genom specifika bestämmelser i fråga om lika möjligheter. Just nu strävar man efter tre mål: att göra lika möjligheter till en specifik uppgift för unionen genom att i fördragets artikel 2 inkludera följande: lika lön för arbete med lika värde - equal pay for work of equal value - genom att formulera nuvarande artikel 119 på ett lämpligare sätt; behörighet för unionen för att vidta åtgärder i fråga om lika möjligheter utöver lönefrågor samt en bestämmelse som tillåter positiva diskrimineringsåtgärder från medlemsstaternas sida, och som därmed syftar till att bemöta domstolens dom i Kalanke-affären. Beaktandet av lika möjligheter bör också berika vårt sätt att gripa oss an Europas dagsaktuella ekonomiska och sociala frågor. Främst sysselsättningen. Ni känner till det värde som jag sätter på den europeiska handlingskraften inom det området. Vi bör inte nöja oss med att knåpa ihop kortsiktiga lösningar, som ofta resulterar i en växande osäkerhet hos de svagaste. Kvinnorna brottas direkt med ökningen av antalet deltidsarbeten och kontrakt med kort varaktighet. De har varit pionjärer inom dessa nya arbetsformer, som omfattar ett allt större antal arbetare och som kommer att utökas allteftersom nya teknologier utvecklas. Deras erfarenheter bör alltså vara till nytta för oss för att förnya och befästa vår europeiska samhällsmodell. Jag fäster sålunda stor vikt vid den pågående förhandlingen mellan arbetsmarknadens parter om deltidsarbete såväl som vid grönboken om arbetsorganisationen, som antogs av kommissionen förra veckan. Jag skulle också vilja säga att en stor debatt om social trygghet äger rum under det här kvartalet, jag kommer kanske att ha tillfälle att återkomma till det alldeles strax. Herr ordförande, mina damer och herrar, jag kommer alltså fram till min slutsats. I mitt installationstal inför Europaparlamentet förpliktade jag mig personligen att göra fullföljandet av lika möjligheter till gemenskapspolitikens röda tråd och jag tror mig kunna bekräfta att den här kommissionen efter halva sin mandattid tydligt har visat att den håller sitt ord, genom det stora antalet antagna initiativ. Det här, herr ordförande, var en kort översikt. Av den framgår att när det gäller främjandet av lika möjligheter, så är det uppenbart att kommissionen inte vilar på sina lagrar, utan arbetar outtröttligt för att befästa och fördjupa de viktiga erfarenheter som tidigare har uppnåtts. Herr ordförande! Jag har två frågor till kommissionen. För det första: När avser kommissionen att gå vidare med den ändring av tjänsteföreskrifterna som parlamentet godkände för några månader sedan, dvs. tjänsteföreskrifterna för EU: s anställda? För det andra: På vilket sätt har kommissionen beaktat jämlikheten mellan könen i fråga om program för informationssamhället? Det är uppenbart att program, lekar och spel i dag främjar pojkarnas ställning, och flickor drar sig för att sätta sig framför datorer. På vilket sätt har kommissionen beaktat detta? Herr ordförande, gällande den första frågan som ställs av ledamoten skulle jag vilja säga, vilket jag gjorde alldeles nyss, att kommissionen har utformat förslag och bestämt sig för de mål som skall uppnås när det gäller rekrytering av tjänstemän inom sina egna enheter. När det gäller 1996, jag har nämnt siffror, har vi uppnått de här målen. Vi har också bestämt oss för det här årets mål och det på olika nivåer, ända till de högre graderna. Vi har uppnått, och till och med passerat, de mål som vi hade bestämt oss för 1996, men vi måste arbeta ännu mer, därför att det just nu, självklart, framför allt har uppnåtts jämställdhet när det gäller rekryteringen av tjänstemän från de nya medlemsstaterna: 49 % för kvinnorna, 51 % för männen. Vi måste för framtiden fullfölja det här arbetet i samma riktning. När det gäller den andra frågan, gällande lika möjligheter för män och kvinnor, och om jag har förstått det rätt, särskilt i användningen av moderna teknologier, inom ramen för informationspolitiken, kan jag tala om för er att det fjärde handlingsprogrammet, som vi har satt igång för att främja lika möjligheter, innehåller ett antal förslag som just syftar till att nå det mål som ni själv föreslår. Nästa år, då jag kommer att göra en ny sammanfattning av gemenskapens verksamhet under det gångna året, kommer det utan tvivel att vara möjligt att se hur det här målet har kunnat uppnås under 1997. Herr ordförande, jag har en helt konkret fråga beträffande budgeten. Strukturfonderna är våra viktigaste metoder. Hur kan Ni garantera att kvinnor, som över genomsnittet berörs av arbetslösheten, i ökad omfattning kommer i åtnjutande av dessa strukturfonder? Hur kan Ni garantera att principen lika möjligheter för alla helt konsekvent iakttas i de verkställande programmen? När allt kommer omkring har hittills endast cirka 5 % spenderats på kvinnocentrerade projekt. Det tycker jag är alldeles för lite. Det fjärde aktionsprogrammet räcker inte, och de få miljoner som viks för detta ändamål räcker heller inte för att nå det stora målet full sysselsättning. De pengar som vi anslog förra året i flera budgettillägg är dock till god hjälp. Hur kan Ni nu garantera att mainstreaming omsätts i verkligheten, och inte bara likt en droppe förångas på en het sten? Herr ordförande, jag delar helt och hållet ledamotens uppfattning, det vill säga att kvinnorna måste prioriteras i kampen mot arbetslösheten. Kvinnorna är de första som berörs eftersom det är de som innehar merparten av deltids- och korttidsanställningarna. Strukturfonderna är en del av det som banar väg för vårt arbete. Strukturfonderna, det sade jag alldeles nyss, uppbådar avsevärda belopp - 145 miljarder ecu på sex år - men de utnyttjas inte tillräckligt, och ett av de prioriterade målen inom ramen för Europeiska socialfonden bör just vara att realisera fonder för kvinnors engagemang. Ni ställde en andra fråga, som rör mainstreaming . Det stämmer att kommissionen är klar med utformningen av en strategi för att alla politikområden skall ha en könsdimension. Jag tror att det är avgörande att inte förbli inriktade på ett enda bestämt politikområde. Vi bör införa riktlinjer, som för samarbetet mellan enheterna, i fråga om utvärderingen av de politiska åtgärdernas inverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor, såväl som ett uppföljningssystem och en lämplig utbildning för personalen. Vi måste handla i den här riktningen. Jag håller med er om att det ännu återstår mycket att göra, och jag räknar med parlamentet vid utformningen av budgetförslagen, för att ge en ännu större drivkraft inom de områden som ledamoten syftade på. Ordförande, när snart regeringskonferensen kommer att avslutas, och jag hoppas fortfarande att det kommer att ske i Amsterdam, även om jag inte heller ser det som uteslutet att det kommer att ske i Wasserbillig, kommer snabbt inträdesförhandlingarna med ett antal östeuropeiska länder att påbörjas. Jag frågar mig, ordförande Santer, om kommissionen redan har börjat att göra analyser av den juridiska och samhälleliga positionen för kvinnorna i de länder som vill träda in. Det är enligt min bedömning nödvändigt för att sörja för att sedan när de länderna tillträder så finns acquis communautaire på detta område och vad som skulle kunna gå längre än lagstiftningen i de östeuropeiska länderna, för att då också omedelbart få det acquis communautaire infört i de länderna, för jag tror att det är viktigt för kvinnorna. Ärligt talat tror jag också, och det skulle jag också gärna få ett svar på, att detta är nödvändigt och jag hoppas att den välviljan också finns hos den europeiska kommissionen, att det därför ges speciellt stöd till kvinnoorganisationer i östeuropeiska länder som är beredda att även få igång dessa frågor. Herr ordförande, precis som ledamoten hoppas jag att regeringskonferensen kommer att avslutas med ett Amsterdamfördrag. Ni känner till utvidgningsstrategin, så som den fastställdes av Europeiska rådet i Madrid och sedan av det i Dublin. Omedelbart efter konferensen kommer kommissionen att lägga fram sina förslag till yttranden gällande de olika kandidatländerna. Inom ramen för dessa yttranden måste vi ta hänsyn till de kriterier som fastställdes av Europeiska rådet i Köpenhamn 1993. Ett av dessa kriterier, och det är inte ett av de minst försumbara, är att ta reda på i vilken utsträckning kandidatländerna har lyckats med att anpassa sin nationella lagstiftning för att kunna ta över gemenskapens regelverk. I det avseendet har vi fastställt ett antal regler. Vi har likaså, genom Phare-programmet, föreslagit ett antal program för de här länderna, men jag håller helt med er om att det är ett viktigt kriterium, inte bara när det gäller kvinnorna, utan också mer allmänt. EU: s regelverk måste bevaras och lagstiftningen i de nya länderna, i de nya demokratier som knackar på vår dörr, måste vara sådan att den kan ta över gemenskapens regelverk. Det är en avgörande punkt och ministerrådet kommer säkerligen att fästa särskild vikt vid detta i sin bedömning av kommissionens yttranden. Herr ordförande, trots att jag tycker att någon skulle ha kunnat tacka ordförande Santer för hans nog så upplysande meddelande och konstatera att vissa framsteg i själva verket har gjorts, så frågar jag mig: är kommissionens ordförande medveten om att dessa framsteg är mycket begränsade i jämförelse med storleken på problemet? Jag hade äran att representera parlamentet på Indienkonferensen och låt oss ta ett exempel på problemet som i denna stund angår mer än 50 % av befolkningen, till och med i Europa - och låt oss inte ta hänsyn till det som händer i de nordeuropeiska länderna där situationen faktiskt är bra - och vars representation är mycket begränsad. Medan t.ex. representationen av kvinnor i den franska nationalförsamlingen uppgår till 6, 4 %, uppgår den till 6, 3 % i det grekiska parlamentet och till 9, 5 % i det brittiska. Är kommissionen medveten om att med dessa framsteg som de har lyckats göra, löser de inte problemet och att det behövs mycket viktigare åtgärder? Och är den medveten om att i denna stund har även den rättsliga sidan av frågan börjat ändra aspekt, efter det franska statsrådets (Conseil d'Etat) beslut, vilket accepterade att ratihaberingen inte gör någon åtskillnad? Herr ordförande, jag håller med ledamoten om att många framsteg har gjorts, men jag vill tillägga att dessa framsteg är otillräckliga med tanke på vår uppgifts omfattning. Det är därför som vi måste agera inom olika områden. Det är för övrigt det vi redan gör, numera. Jag fäster stor vikt vid att man, inom ramen för regeringskonferensen (som bör leda till en revidering av Maastrichtfördraget) inordnar ett antal förslag från det irländska ordförandeskapet, som har tagits upp på nytt av det nederländska ordförandeskapet och som syftar till att skriva in jämställdhet mellan kvinnor och män i fördraget, vilket utgör en av gemenskapens huvuduppgifter. Gemenskapen kommer att sträva efter att avlägsna olikställighet inom alla sina verksamheter, att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, att tillämpa en allmän icke-diskrimineringsklausul - jag fäster stor vikt vid den - i synnerhet den diskriminering som grundas på kön samt att utsträcka tillämpningsområdet för fördragets artikel 119. En annan punkt som jag nyss tog upp som ett svar på en fråga rör mainstreaming -politiken, som består i att integrera jämställdhetspolitiken i alla våra politikområden, och inte göra den till ett separat politikområde. I det avseendet tror jag att det är en träning som kommer att vara länge än, och att den måste åtföljas av förändringar, framför allt av mentaliteten i våra olika medlemsstater, och i arbetsorganisationen. Slutligen, ni tog upp ett problem som rör beslutsfattandet. I det avseendet syftar vissa av kommissionens åtgärder till att uppmuntra och stödja de medlemsstater som för fram precisa åtgärder för att ge kvinnor tillträde till högre poster, där det fattas beslut. Vi håller ur den synpunkten på med att samfinansiera en serie åtgärder, inom ramen för det fjärde gemenskapsprogrammet. Vi kommer att göra en årlig sammanfattning av konstaterade framsteg i Europa, genom årsrapporten som kallas "lika möjligheter ". Herr ordförande! Jag skulle först och främst vilja säga att jag är glad över att se kommissionens ordförande här i denna församling för att ge oss svar på dessa viktiga frågor. Och jag skulle direkt vilja rikta följande ord till honom: Ni inledde med att säga att kvinnorna är de av Europas medborgare som är minst övertygade om Europas betydelse. Enligt vår åsikt är detta ett resultat som själva Fördraget orsakat, därför att frågan om kvinnornas rättigheter inte utvecklats tillräckligt väl där. Nu skulle jag bara vilja ställa två enkla frågor. Ett: Kommer kommissionen tillsammans med oss att kämpa för att ett reviderat Maastrichtfördrag skall innehålla alla de punkter som Europaparlamentet har förordat när det gäller kvinnornas rättigheter? Två: Kommer kommissionen att hjälpa oss att informera kvinnor om dessa punkter? Vi får då inte glömma att Maastrichtfördraget i de flesta länder kommer att ratificeras genom ett referendum; kvinnorna kommer att vara den största andelen av de som röstar, och har vi då inte stöd av dem, kan Fördraget mycket väl undertecknas, men det blir inte ratificerat. Herr ordförande, den här frågan är en fortsättning på den som just ställdes av en av era kolleger, på den svarade jag genom att peka på vilka mål vi fastställer i fördraget. Ni har rätt i att säga att det nuvarande fördraget, Maastrichtfördraget, inte fäster tillräckligt stor uppmärksamhet vid de mål som syftar till lika möjligheter för män och kvinnor. Jag har påmint om vilka kommissionens mål är, de stämmer överens med förslagen som parlamentet självt har lagt fram vid tillfället för revideringen av det här fördraget. Jag kommer inte att upprepa det, men jag bedömer det ytterst viktigt att vissa mål, som är inskrivna i själva fördraget, mer specifikt syftar till att bekräfta att jämställdheten mellan män och kvinnor kommer att utgöra en av gemenskapens huvuduppgifter. För det andra, ett resultat från Eurobarometern visar att fler män än kvinnor fäster tilltro till Europeiska unionen. Vi måste alltså arbeta med att övertyga, med att övertala, men framför allt med att informera och meddela. Jag tror att det vore klokt att alla våra informationsprogram - jag nämnde nyss programmet om euron och EMU - mer specifikt riktar sig till kvinnorna. Det är faktiskt så, vare sig man vill det eller inte, att kvinnorna inte bara utgör hälften av befolkningen, de står också närmare medborgarna, de känner mycket bättre till utbildningssystemet, de kan ta hand om sina barn etc. Då man talar om den ekonomiska och monetära unionen, inom ramen för eurons användning, bör kvinnorna integreras som husmödrar, som konsumenter, därför att jag tror att det endast är på det villkoret som man kommer att göra euron till en framgång. (Randzio-Plath avbröt: "Jag, jag arbetar i alla fall ".) Självklart, arbetande kvinnor likaså. Det är så jag tänker mig mainstreaming -politiken, som man måste ge en bestämd betydelse genom att integrera kvinnan i alla våra politikområden och inte bara i specifika åtgärder. Herr ordförande, tack för ert engagemang till förmån för kvinnornas sak. Era sista påpekanden till förmån för alla kvinnors sak uppmuntrar mig mycket. Från den utgångspunkten tillåter jag mig att formulera en förfrågan till er, som samtidigt är en fråga. Skulle det inte ligga ett helt nytt hopp för vitaliteten i våra olika europeiska länder, såväl den ekonomiska som den sociala och kulturella, i att utnyttja undersökningar, såsom det har begärts vid konferenserna i Köpenhamn och Peking, för att bedöma vad det oavlönade arbetet som utförs av kvinnor i hemmet är värt? Här skulle det, tror jag, kunna finnas en öppning till att åter aktivera alla livets områden i samtliga av våra europeiska länder. Jag räknar med er för att välkomnandet av kommissionsledamoten vid federationen för kvinnor verksamma i hemmet, i Peking, får en uppföljning. Herr ordförande, jag kan ge ett fördelaktigt svar på denna förfrågan, eftersom vi är i färd med att göra studier som går i den riktningen, och jag får meddelanden om att resultaten kommer att vara tillgängliga i slutet av det här året. Å andra sidan skulle jag ändå vilja säga att man inte skall skapa för många motsättningar mellan förvärvsarbetande kvinnor och kvinnor som arbetar hemma. Jag tror att kvinnorna som förvärvsarbetar även har uppgifter i hemmet, och de måste kanske göra vissa uppgifter två eller tre gånger. Jag kommer alltså att personligen vägra, jag säger det helt och hållet för egen del, att man skapar ett motsatsförhållande mellan arbetande och hemmavarande kvinnor. Jag tror att man borde hitta medel som gör det möjligt att bestämma på vilket sätt varje kvinna bidrar till arbets- och yrkeslivet, vem hon än är, för övrigt. Jag skulle vilja tacka ordförande Santer för hans förklaring, och välkomna de många initiativ som han har talat om. Men jag skulle vilja fråga honom om inte kommissionen avser att mer konkret följa upp Europaparlamentets resolutioner och ställningstaganden, i synnerhet dessa: vi begärde en ändring av direktivet från 1979 rörande lika behandling av män och kvinnor inom de legala socialförsäkringssystemen, med syftet att också garantera jämlikhet i fråga om åldersbegränsning och efterlevnadspension. Vi föreslog att man skulle skapa ett gemenskapsinstrument för att införa splitting av rätten till pension i händelse av skilsmässa i alla medlemsstater. Ordföranden känner mycket väl till problemet. Slutligen har vi föreslagit en förstärkning av det "koffeinfria " direktivet från 1986 om tillämpningen av principen om lika behandling av män och kvinnor som är egna företagare, inbegripet deras makar, och vårt parlament krävde i februari en verklig rättslig status för dessa osynliga arbetare, som företagarnas makar är, och en egen socialförsäkring för dem. Herr ordförande, kommer ni att göra något inom det här området? Herr ordförande, som ni vet lade kommissionen fram ett förslag 1987 som går i samma riktning som den oro som ledamoten ger uttryck för, och det ligger för övrigt kvar på rådets bord. Kommissionen har förpliktat sig att finna det bästa sättet för att ge ny fart åt diskussionerna i den här frågan. Frågan om splitting , Lulling tog just upp den, och om rätt till pension i händelse av skilsmässa, hör givetvis till det bredare temat om individualisering av mäns och kvinnors rätt till socialförsäkring. Det här för mig något tillbaka till mina föregående verksamheter. Jag känner väl till ämnet, eftersom jag står bakom ett förslag till en reform av socialförsäkringen i mitt eget land, och som går i den här riktningen. Ja, det handlar om ett mycket känsligt ämne för många medlemsstater, men kommissionen försöker driva på diskussionerna. På så sätt togs temat om individualisering upp i meddelandet om den sociala trygghetens framtid, vilken nyligen antogs av kommissionen. Här bör jag hänvisa till ett förslag till betänkande av Catasta, från den 10 juni 1993, som innehåller ett resolutionsförslag, för övrigt lämnades den då in av Lulling, och som syftar till samma mål. Jag tror alltså att vi måste röra oss i den riktningen och jag hoppas att meddelandet om den sociala trygghetens framtid är en bra utgångspunkt för att fördjupa de här diskussionerna, som är ganska svåra. När det gäller direktivet från 1986, i fråga om lika behandling av kvinnor, för de kvinnor som är egna företagare, har kommissionen i sitt fjärde program om lika möjligheter förpliktat sig till att undersöka möjligheterna att förstärka det här direktivet som just nu, vilket ledamoten för övrigt pekar på, inte innehåller särskilt effektiva bestämmelser. Än en gång, det gäller teman som är mer än svåra, nämligen socialförsäkringar och skatteområdet. Kommissionens förberedande arbeten går framåt. Två rundabordssamtal har hållits med de kretsar som berörs mest, och om den information jag har fått stämmer, så har också medlemmar från det här parlamentet deltagit. Det gäller nu att undersöka om de framförda idéerna är genomförbara. Kommissionen har sedan länge insett att kvinnor är undervärderade och underutnyttjade inom området för små och medelstora företag. Hur kan kommissionen hjälpa kvinnor både som arbetare och entreprenörer i små företag? Jag frågar detta eftersom kvinnor är överrepresenterade i arbetslöshetssifforna och småföretagarsektorn är, naturligtvis, den mest fruktbara när det gäller att skapa jobb. Som ni vet är kommissionen, och jag personligen, mycket upptagna av förstärkningen av små och medelstora företag, eftersom vi tror att det tack vare dem kan skapas nya arbeten. Det är inte de stora företagen som skapar nya arbeten, det är de 18 miljoner små och medelstora företagen vi förfogar över inom Europeiska unionen som har förmågan att göra det. I det avseendet är det kommissionens mål att fastställa den konkreta politiken och de lämpliga åtgärderna för att förbättra situationen för de egna företagarna, och för deras makar. Kommissionen har redan organiserat ett rundabordssamtal där alla berörda parter har deltagit. Just nu ägnar vi oss åt att samla all information för att komma fram till ett konkret förslag om ett instrument som kan användas. För övrigt, inom ramen för Europeiska socialfonden finns det ett initiativ, Now-initiativet, som också syftar till det målet. Vi måste gå ännu längre i den här riktningen för att kunna bemöta er egen oro. Herr ordförande, i Österrike finns det ett karenssystem för yrkesverksamma kvinnor som utgör modell. De kan stanna hemma i ett och ett halvt år - det sista halvåret alternativt även mannen - och det, vilket är väsentligt, med en anställningsgaranti, dvs man underlättar på så sätt kvinnans återkomst i arbetslivet. I EU finns det ingen sådan enhetlig reglering, dvs här fattas det ännu mycket. Vore det möjligt att i det här fallet orientera sig efter den österrikiska normen och därmed garantera kvinnor karens och därmed barnpassning, samt underlätta deras återkomst i arbetslivet? Som ni vet hör socialpolitiken till medlemsstaternas kompetensområde. Kommissionen som sådan, eller gemenskapen som sådan, har alltså ingen särskild behörighet i fråga om socialpolitik, för övrigt inte heller i fråga om ekonomisk politik. Detta hindrar oss inte, och befriar oss heller inte från att se på vilket sätt vi kan använda de instrument som vi förfogar över, för att ge vårt bidrag till förverkligandet av de mål som ni beskrev. Ett av instrumenten är just, inom ramen för det sociala protokollet, den sociala dialogen. Under det gångna året har arbetsmarknadens parter, inom ramen för den sociala dialogen, träffat ett avtal om en metod, som inte går så långt som den österrikiska metoden, det medger jag, men som föreslår en försoning mellan yrkes- och familjelivet, genom föräldraledighet etc. Vi har tagit med den här metoden inom ramen för ett direktiv, men vi har antagit ett socialt direktiv - det tillkommer medlemsstaterna att tillämpa det. Med utgångspunkt från utformade förslag om system som det i Österrike, eller andra system som finns i andra medlemsstater, tror jag att man kan sätta igång ett reflektionsarbete på gemenskapsnivå, för att se på vilket sätt man kan ge en social kvalitet till de kvinnor som arbetar. Herr ordförande, jag började redan så smått misstänka, att hela denna fråga låg utanför er horisont, men lyckligtvis är det inte så. I kommissionens redogörelse har man särskilt uppmärksammat iakttagandet av jämlikhetsaspekten i strukturfonderna. Genomförandet av denna mainstreamingprincip förutsätter kunskap om nuläget i fråga om jämställdheten mellan könen och utveckling av effektanalyserna. De nuvarande uppföljnings- och evalueringsindikatorerna tar inte fram problem, som är viktiga ur kvinnosynpunkt. Kommissionen konstaterar, att man borde överväga mätinstrument och metoder, med vilka man skulle kunna mäta hänsynstagandet till jämställdhetsprincipen i programmen. Jag skulle därför nu vilja fråga kommissionens ordförande Santer, om man i kommissionen håller på att ta fram sådana mätinstrument, som man skulle kunna använda i evalueringen av strukturfonderna, så att kvinnornas intressen slår igenom? Herr ordförande, det stämmer att det återstår en hel del att göra, som ledamoten säger, och som jag själv sade; desto mer eftersom vi ännu inte har de nödvändiga instrumenten för att förverkliga en verklig gemenskapspolitik på den nivån. Det är därför som jag nyss sade att vi måste införa, inom ramen för regeringskonferensen, ett antal principer, mål, som kan användas för att utveckla en mer sammanhängande politik inom det området. I det avseendet, och utan att upprepa mig, skulle jag angående strukturfonderna vilja säga att ett visst antal utvecklingsprojekt, ett visst antal program finansieras med hjälp av strukturfonderna. Det är inte alltid tillräckligt, men jag tror att vissa indikatorer, eller som man säger idag, benchmarking-systemet , också kan utgöra ett viktigt instrument för att se på vilket sätt man efterhand kan närma sig lika möjligheter för män och kvinnor. Det är en indikator, som ni säger, som man ännu inte har tagit fasta på, men det är en idé som förtjänar eftertanke och fördjupning. Tack så mycket, Santer. Finanspolitiken och de alltför stora underskotten Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om riktlinjerna för finanspolitiken och de alltför stora underskotten. Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter, såsom er kammare önskar har jag varit angelägen om att redan vid öppnandet av den här sessionsperioden ge er en redogörelse om kommissionens överläggningar och beslut från i förmiddags, gällande prognoserna och de allmänna riktlinjerna för 1997 års ekonomiska politik. De representerar ett ytterst viktigt instrument för en bättre samordning av den ekonomiska politiken på medellång sikt i Europa. Det här året bekräftar den att den makroekonomiska strategin bär frukt, eftersom den ekonomiska tillväxten bekräftas. På grundval av det här uppmuntrande konstaterandet ger de allmänna riktlinjerna ny kraft åt Europeiska unionens ekonomiska strategi, vilket er kammare rekommenderar i den ekonomiska årsrapporten. Först och främst bekräftar prognoserna samstämmigheten i den ekonomiska strategi som förordas av de allmänna ekonomisk-politiska riktlinjerna. Tillväxten har återkommit tack vare saneringen av statsfinanserna, räntesänkningen och kostnadskontrollen. Vi bör befästa den här uppgången och få den att varaktigt skapa sysselsättning. Vårens prognoser innebär en obetydlig revidering av tillväxten i förhållande till prognoserna från i höstas, den blir något större. Tillväxten bör stiga till 2, 4 % under 1997. Vi hade förutspått 2, 3 % i höstas. Under 1998 kan den ekonomiska aktiviteten öka till 2, 8 %. Denna återfunna tillväxt kommer att möjliggöra två miljoner nya arbeten under 1997 och 1998. En sänkning av arbetslöshetsnivån kommer att inledas, tyvärr ännu alltför liten, från 10, 7 % 1997 till 10, 3 % 1998. Arbetslösheten kommer inte att minska påtagligt utan en stark och varaktig tillväxt på medellång sikt. För att nå dit rekommenderar kommissionen tre sätt. För det första att gå vidare med saneringen av statsfinanserna. Den börjar bära frukt. Det stora flertalet medlemsstater har målet att ha ett budgetunderskott på 3 % under 1997. Jag vill påminna om att det genomsnittliga underskottet i unionen har fallit från 6, 2 % av BNP under 1993 till 4, 3 % 1996. För 1997 förutspår kommissionen en siffra på 2, 9 % för hela Europeiska unionen, med tretton länder som ligger på referenssiffran 3 % eller därunder. Inom ramen för fullföljandet av den här saneringen insisterar kommissionen på nödvändigheten, särskilt för det här året, av att minska de offentliga utgifterna snarare än att öka skatteintäkterna, vilket skulle vara ödesdigert för tillväxten. Den insisterar likaså på nödvändigheten av att fortsätta investera, vilket är nödvändigt för att ge unionen en varaktig tillväxtpotential på medellång sikt, det vill säga för framtiden. För det andra bör prisstabiliteten bevaras, eftersom inflationen slår särskilt hårt mot de minst gynnade grupperna. För det tredje har lönepolitiken, som genomförts av arbetsmarknadens parter, gett prov på ansvar och realism. Den bör fortsätta att integrera de båda målen prisstabilitet och lönsamma investeringar. Dessa rekommendationer har redan under 1996 åtföljts av effekter i de flesta medlemsstater. Vi måste framhärda på den här vägen om vi vill skapa fler arbeten i framtiden. På grundval av dessa uppmuntrande resultat rekommenderar kommissionen, såsom er kammare har förordat, två prioriteringar för ledningen av den ekonomiska politiken 1997: sysselsättningen, naturligtvis, strukturella reformer av arbetsmarknaden samt privata och offentliga investeringar, materiella, andliga och mänskliga, som fortfarande är otillräckliga. När det gäller sysselsättningen förordar kommissionen tre prioriterade åtgärder. För det första, för att öka ekonomiernas förmåga att anpassa sig till förändringarna som orsakas av globaliseringen och för att öka tillväxtpotentialen är det nödvändigt att främja nytänkande, forskning och utveckling samt att förbättra utbildningsoch yrkesutbildningssystemen. Dessutom är det nödvändigt att fullfölja investeringarna i de transeuropeiska näten. Detta framgår tydligt av vår rekommendation till rådet. Detta visar också vikten av det femte ramprogrammet för forskning och utveckling. För det andra är det nödvändigt att marknaden för varor och tjänster fungerar bättre. Endast ett fullt utnyttjande av den inre marknadens fördelar kommer starkt att bidra till att öka tillväxten. Jag vill erinra er om att den kvarvarande segmenteringen av marknaderna, som t.ex. orsakas av otillräcklig harmonisering av skatter och överdriven reglering, måste avskaffas. För det ändamålet förbereder kommissionen just nu en åtgärdsplan för den inre marknaden. För det tredje är en reform av arbetsmarknaden nödvändig för att tillväxten skall innebära ett ökat antal arbeten. Bidraget från arbetsmarknadens parter är i det avseendet exemplariskt och nödvändigt. Tack vare den sociala dialogen kan arbetsmarknadens flexibilitet ökas genom pragmatiska åtgärder, som respekterar att våra medborgare lägger vikt vid hög social standard. Vi bör likaså arbeta för en rimlig anpassning av lönestrukturen, i förhållande till skillnaderna i produktivitet på regional nivå. I fråga om investeringar är dagens konstaterande ganska nedslående. Visst, konjunkturundersökningarna visar ett ökat förtroende hos producenterna, och investeringarna i Europeiska unionen är som mest lönsamma sedan 60-talet. Kommissionen noterar att arbetstagarna har bidragit till saneringen av den makroekonomiska ramen genom de låga löneökningarna. Den bedömer att det redan nu är nödvändigt att arbetsgivarna drar nytta av möjligheten som de utmärkta ekonomiska villkoren ger dem, och för merparten av dem, möjligheten som deras finansiella situation ger dem, i syfte att ge ny fart åt investeringar som skapar arbeten. Ökningen av investeringar bör först och främst gälla privata investeringar - jag vill påminna om att de utgör 85 % av det totala antalet - och i alla former: materiella investeringar, andliga investeringar, mänskliga investeringar. Men kommissionen rekommenderar även att de offentliga investeringarna upprätthålls. De är ytterst viktiga för att ge unionen en varaktig tillväxtpotential på medellång sikt. De är en investering i framtiden för kollektivet i sin helhet. Sammanfattningsvis, herr ordförande, skulle jag vilja informera er om att kommissionen just har föreslagit rådet att upphäva sitt beslut om att Nederländerna och Finland har alltför stora budgetunderskott. Om rådet antar kommissionens rekommendationer kommer antalet länder som inte längre har ett för stort budgetunderskott att vara fem. Dessa resultat bekräftar både de saneringsinsatser som unionens medlemsstater gör och samstämmigheten i vår europeiska ekonomiska politik. En majoritet av medlemsstaterna kommer att vara förmögen att gå över till euron den 1 januari 1999. Det tror jag uppriktigt på. Herr ordförande, övertygad om att finna Europaparlamentets fulla stöd för att medlemsstaterna skall genomföra dessa rekommendationer, skall kommissionen fortsätta, såsom den har gjort sedan två och ett halvt år tillbaka, att göra er kammare så delaktig som möjligt i sina arbeten, vilket den ständigt gör, för att euron skall introduceras inom ramen för de villkor och den tidtabell som anges av fördraget. Herr ordförande, jag skulle vilja fråga kommissionsledamot de Silguy hur frågan om 1997 års budgetunderskott kommer att tas upp i vissa av unionens stater, så vitt vissa inte kommer att uppfylla konvergenskriterierna. Det avgörande ögonblicket närmar sig, nämligen våren 1998, då de länder som skall delta i EMU: s tredje fas kommer att väljas, och det oberoende av Dublintoppmötets slutsatser, slutsatser som vi gör till våra och som till mycket stor del utgjorde existensberättigandet för Ecofin-rådet i Nordwyck. Jag skulle vilja veta om kommissionen kan låta oss ta del av sina framtida rekommendationer och sin inställning i den frågan. Med andra ord, om underskottet ligger på 3, 1 eller 3, 2 % hos ett land som kommer att ha gett prov på en dygdig utveckling, anser kommissionen att den skulle kunna acceptera detta obetydliga överskridande? Giansily, beslutet kommer att fattas nästa år av stats- och regeringscheferna, i slutet av april, eller i början av maj 1998. Beslutet kommer att grundas på en rekommendation från kommissionen, som kommer att vara den centrala beståndsdelen, eftersom kommissionen kommer att spela en central roll i den här processen. Den här rekommendationen kommer att antas i slutet av mars 1998, för att 1997 års verkliga siffror skall kunna tas i beaktande. Idag presenterar vi prognoser som har upprättats av avdelningarna. Vi gör inte en övergångsbedömning i förväg. Man bör alltså inte låta våra prognoser säga det de inte säger. Prognosen är ett fotografi av ett givet ögonblick och inte ett föregripande av en övergångsbedömning. Nästa år, när vi kommer att få våra rekommendationer gjorda, måste kommissionen ta hänsyn till samtliga villkor som ställts upp av fördraget för övergången till den gemensamma valutan. Dessa villkor är fem till antalet, de berömda fem kriterierna, och de är inte bara referensvärden. Till dem fogas ett antal andra villkor, som t.ex. centralbankernas oberoende. Jag vill tillägga att bedömningen kommer att avse, och detta är mycket viktigt, konvergensens varaktiga karaktär. Med andra ord, om förhållandena för budgetsaneringen har varit korrekta under 1997, gäller det att försäkra sig om att saneringen fullföljs under kommande år. Jag vill påminna er om att när den gemensamma valutan kommer att vara införd så är siffran 3 % inte längre ett mål, den kommer att vara en gräns. Herr ordförande! Jag vill fråga kommissionären vilka kriterier kommissionen har tillämpat för att beräkna underskotten för Italien, Frankrike och Tyskland, som av både Internationella valutafonden och vissa tyska finansinstitut anges ligga på samma nivå - 3, 2 %. Har den Internationella valutafonden varit överdrivet sträng gentemot Tyskland och Frankrike, eller har kommissionen varit överdrivet sträng gentemot Italien? För det andra vill jag fråga Er, herr kommissionär, hur det kan komma sig att man i kommissionens rekommendation vad gäller Tyskland och Spanien talar om en fast beslutsamhet från regeringens sida, eller från myndigheternas sida när det gäller Spanien, att uppnå målet 3 %, medan man, när det gäller Italien, vare sig för 1997 eller 1998 nämner den beslutsamhet som den italienska regeringen flera gånger har visat prov på när det gäller att komma under 3 % såväl 1997 som 1998, och som har manifesterats i ett antal beslut som det har varit ganska svårt att nå fram till i Italien. Herr ordförande, jag skulle svara Imbeni att alla medlemsländer behandlas exakt lika, utifrån samma resonemang, när prognoserna ställs. Ingen diskrimineras. Prognoserna grundas på makroekonomiska aggregat som främst tar hänsyn till tillväxtbedömningar. Eftersom jag inte känner till prognoserna från Internationella valutafonden, vilka inte är offentliga och inte publicerats, kan jag inte yttra mig om dem. Vad jag ändå kan säga är att de olika internationella institutionerna ofta ställer olika prognoser. Detta är normalt. Vad jag konstaterar efter att själv ha gjort beräkningen, är att när man tittar tillbaka med lite distans för att bedöma kommissionens prognoser ser jag att vi har varit minst lika bra, ofta till och med bättre, än de andra internationella institutionerna, och i synnerhet jämfört med ett antal privata prognosmakare. När det gäller vilka regler som kan tillämpas tar vi hänsyn till alla beslut inom regeringarna som har med budget att göra, och bedömer dem. Vad enheterna gjort är en noggrann utvärdering av åtgärdernas effektivitet, och än en gång, det rör sig inte om ett beslut från kommissionen, utan om en bedömning från kommissionens enheter. I Italiens fall, eftersom ni nu ger mig tillfälle att tala om det, skulle jag vilja hedra landet som, om våra prognoser stämmer, kommer att minska sitt offentliga underskott från 6, 7 % till 3, 2 %, det vill säga med 3, 5 % enligt vår bedömning, 3, 7 % enligt den italienska regeringens, vilket inte har någon betydelse. Jag konstaterar att detta är den största minskning av det offentliga underskottet i Europa, under de senaste femton åren. Jag tror följaktligen att det vi kan uttyda ur alla dessa prognoser är uppmuntrande, ett budskap om att arbete och ansträngningar har gett resultat. Och som jag sade till Giansily nyss, kom inte och påstå att prognoserna är en tidigarelagd test för övergången till den gemensamma valutan. Nej! De är en bild som gjorts utifrån uppgifter. Man kan säga emot dem, man kan kommentera dem. Enheterna måste tillämpa samma uppgifter för alla och göra logiska ekonomiska antaganden. Dessa antaganden blir inte nödvändigtvis likadana i de olika länderna. Parlamentsledamoten gjorde en anmärkning om problemet med rekommendationer, och därför har jag här en text, till vilken vi inom kommissionen i morse lade vissa ändringar, just med hänsyn till det särskilt känsliga i problemet. Med andra ord har det aldrig varit fråga om att ändra siffrorna från kommissionens enheter, eftersom dessa siffror måste vara trovärdiga, det vill säga att de inte får sättas under något som helst politiskt tryck. Men ni kommer att se att i presentationen, i den senaste versionen som ni kanske inte fått ännu, har skillnaden mellan italienska regeringens och kommissionens bedömning fullständigt tagits med i beräkningarna. Om kommissionen tar miste, det vill säga om dess bedömning inte stämmer exakt, och om italienska regeringen tror att dess åtgärder skulle bli fullständigt effektiva, så skulle siffrorna skilja sig en aning. Men det som räknas är uppmuntran i det totala budskapet, snarare än några tiondelar. Ärade kommissionsledamot, när ni i förhållande till de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken hänvisar till en ny lönestruktur, menar ni då löneskalans flexibilitet i de nedre löneskikten i enlighet med USA-modellen, som så många gånger nämns i kommissionens årsrapport? Och menar ni då med denna flexibilitet , att den ska kunna tillämpas i alla medlemsstater? Jag tror att vi måste inse att lönerna bestäms av de kollektiva förhandlingarna. Ansvaret ligger på arbetsmarknadens parter. Det handlar alltså inte om att lägga sig i denna process. Det enda som rekommendationerna vill säga är att den produktiva nivån inom varje kompetensområde, och inom varje region, bör tas hänsyn till inom ramen för lönesättningen. Det är absolut inte fråga om att förorda en allmän sänkning av lönerna. Hoppas nu att ingen missförstår innebörden i våra analyser. Herr kommissionär, i pakten om stabilitet och tillväxt fastställs möjligheten till böter som kan gå upp till så stora belopp som 0, 5 % av bruttonationalprodukten. Delar kommissionen till fullo en så drastisk åtgärd? Tror inte kommissionen att det skulle ha räckt med förebyggande eller beivrande åtgärder? Är kommissionen inte orolig för att pakten omvandlas till ett instrument som i huvudsak är format för politiska förhandlingar om sanktioner? De fortsätta ansträngningarna för att, som ett mellanled, minska de offentliga underskotten är ett krav i fördraget, och har erkänts som sådant av medlemsländerna. Likaså bör endast ökningar över 3 % bestraffas. Så långt fördraget. Stabilitets- och tillväxtpakten preciserar och ger innehåll åt föreskrifterna i fördraget. Jag tillägger att för egen del hoppas jag att vi inte behöver tillämpa dessa böter. På detta sätt är de avskräckande. Eftersom medlemsländerna vet att de löper risk att få betala höga böter, sätter de sig inte i en situation där de skulle bli tvungna att betala. Med andra ord har böterna en avskräckande sida som kompletterar den preventiva. Vi borde tala mer om stabilitetspaktens preventiva aspekt, vilken är logisk, komplett och strukturerad och som garanterar oss att ekonomi- och budgetpolitiken kommer att fungera samstämmigt och leda i samma riktning, mellan medlemsländerna. Herr ordförande, herr kommissioner, ni sade, att ni avser att skicka noter till tio länder av den anledningen, att de har ett alltför stort budgetunderskott. Samtidigt säger ni emellertid, att man måste investera i framtiden och mänskliga resurser, men vad menar ni egentligen med detta? Vad betyder detta i praktiken? Tror ni inte, att dessa tio länder kan råka i mycket stora svårigheter? Å ena sidan utövar ni press på dem för att få dem att ytterligare spara på offentliga medel och å andra sidan tycks ni utveckla en sådan uppfattning, att man borde investera i framtiden. Är det inte så, att många av de besparingar, som ni tvingar dessa tio länder till, tvärtom leder till, att den sociala tryggheten försvagas, och att de mänskliga resurser, som ni önskar främja, minskar? Kan ni göra det en aning klarare, vad ni menar med att man i detta läge måste investera i framtiden? För det första skulle jag vilja göra klart, att de offentliga underskotten aldrig skapat några arbetstillfällen. Om så vore fallet skulle vi se det tydligt och med tanke på den nivå de offentliga underskotten ligger på i Europa, skulle vi befinna oss i en situation med översysselsättning. Historiskt konstaterar jag att minskade underskott, återupprättat förtroende, tillväxt och skapande av arbetstillfällen, i allmänhet har gått hand i hand i Europa, och inte bara här. Enligt Maastrichtkriterierna kommer Förenta staterna att ha 1 % i offentligt underskott i år, och vad jag vet används de som exempel på skapande av arbetstillfällen. Det finns följaktligen ingen motsättning mellan nödvändigheten av att öka investeringarna, jag talar om privata investeringar eftersom de till 85 % är privata, och en fortsättning på den budgetsaneringspolitik som burit frukt i Europa. Vi skördar i dag de första frukterna i form av räntesatser och tillväxttakt. Det är således nödvändigt att fortsätta i samma riktning. Vad jag menar är att vi, inom ramen för bedömning av företag men också av medlemsländerna, bör se vilka åtgärder vi måste koncentrera oss på, med hänsyn till eventuella handlingsmarginaler, för att kunna gripa tillfällena och få igång investeringarna som inför framtiden kommer att vara en faktor som ökar tillväxten och skapar arbetstillfällen. Herr ordförande, jag skulle vilja återvända till ett ämne som togs upp av två kollegor, en gång direkt och en gång indirekt. Som svar till herr Giansily sade kommissionsledamoten tydligt att han inte var villig att besluta om den faktiska övergången till den gemensamma valutan eftersom det avser nästa år. Som svar till herr Imbeni noterade han helt riktigt och välkomnade de italienska ansträngningarna. Om man dock läser betänkandet, skulle jag vilja påstå till kommissionsledamoten, att det tydligaste budskapet i betänkandet om Italien - och detta är den känsligaste politiska frågan för nästa år - är att det sänder en tydlig ekonomisk-politisk signal om att engångsjusteringarna i budgeten döljer behoven av en mer omfattande ekonomisk-politisk förändring. Utan en sådan är det klara, underliggande ekonomiska budskapet i dagens betänkande, att Italien inte skulle uppfylla ett villkor sine qua non . Är inte det den grundläggande ekonomiska verkligheten bakom era siffror i dag, herr kommissionsledamot? Jag tror att det vi främst kan utläsa, vid en jämförelse av siffrorna från 1997 och 1998, är att ni inser att 1997 års siffror i allmänhet uppnåtts genom att medlemsländerna vidtagit punktvisa saneringsåtgärder eller one-off measures , som det heter på engelska. Vad man tydligt kan sluta sig till av dessa prognoser och rekommendationer, är att de kompletterande åtgärder som måste vidtas inför 1998, för att få till stånd en varaktig samverkan, måste vara strukturella och inte bara punktvisa. Jag tror, Cox, att det är så här man bör tolka tabeller och siffror och inte redan nu gå in på saker som vi kommer att ha många tillfällen att kommentera nästa år. Herr ordförande, i Era rekommendationer till medlemsländerna saknar jag en offensiv och aktiv roll från kommissionen, för vi måste konstatera att det sedan 1993 föreligger propositioner från kommissionen och Europaparlamentet för att genom investeringar i infrastrukturen och satsningar på innovationer verkligen också kunna skapa arbetsplatser och för att eftersträva en effektiv sysselsättningstillväxt. Är inte också Ni av den åsikten att Ni måste ålägga medlemsländerna större förpliktelser, som också har att göra med vilken typ av sparpolitik medlemsländerna bedriver och hur deras konsolideringspolitik är strukturerad? Tycker inte också Ni att medlemsländerna kan ta på sig större förpliktelser för att verkligen kunna uppnå gränsöverskridande framgångar? Vad hjälper riktlinjer, om Europeiska kommissionen och Europaparlamentet bara upprepar sig? Är inte också Ni av den åsikten att det egentligen saknas en rekommendation i Era rekommendationer, nämligen att penningpolitiken skulle kunna spela en ännu konstruktivare roll med en lämplig policy mix i betraktande av realräntorna, som fortfarande inte är tillräckligt låga. Är det inte dessutom så, ledamot av kommissionen, att ett svar måste ges beträffande strukturförändringen ... (Ordföranden avbröt talaren.) ... behövs en social dialog, som måste avkrävas medlemsländerna, så att de arbetstagare, vars löner inte utbetalas - såtillvida den ekonomiska politiken är framgångsrik - kan få del av denna eventuella framgång genom inkomst- och förmögenhetsbildningspolitik? Randzio-Plath ställer tre frågor. När det gäller kommissions mer aktiva roll tycker jag inte att den ligger på latsidan, varken när det gäller att definiera den makroekonomiska ramen, eller när det gäller andra stödprogram. Jag tänker på de stora näten och på ramprogrammen för forskning och utveckling. Kommissionen kan dock inte ändra på beslutsförfarandena inom rådet, och i synnerhet kan den inte byta ut regeln om enhällighet mot regeln om kvalificerad majoritet. Jag hoppas att Amsterdam kanske kan ge oss en lösning på detta. Vidare anser jag att vi inte bör centralisera allt till Bryssel, att vi har en liberal ekonomi i vilken subsidiariteten bör spela en roll. Lika väl som en vettig ram för en gemensam ledning av den ekonomiska politiken måste definieras, lika väl är strukturella åtgärder, sociala åtgärder och vissa åtgärder framför allt på arbetsmarknaden beroende av nationella särdrag, av den sociala dialogen och av kontakten mellan de olika partnerländerna. Programmen för budgetanpassning, vilket jag redan nämnt men upprepar, måste vara trovärdiga och socialt balanserade. Budgetsanering får inte ställas mot sysselsättning eller mot social välfärd. Jag tror att budgetsaneringen görs också, och ibland framför allt, för att rädda våra sociala skyddssystem inför framtiden. En sista kommentar om policy mix . Sedan några månader tillbaka tror jag att de ansträngningar som gjorts inom den ekonomiska politiken alldeles uppenbart har gett en avspänning beträffande valutasituationen och räntesatserna i Europa, som är lägre än de varit på flera år. De besparingar på miljardbelopp som blir resultatet för de europeiska ekonomierna är betydande. Policy mix är en god sak men avspänningen i valutasituationen vore och är inte möjlig, om inte konsolideringen av budgeten är tillräcklig. För mig tycks detta vara en grundläggande faktor inför framtiden. Herr ordförande, för det första har vi miljontals arbetslösa. Det är ett problem, och jag tror att det viktigaste är att ge dessa människor ett arbete igen. Kan man verkligen utgå från att de bristande konvergenskriterierna och den bristande enhetliga valutan spelar en betydande roll för den arbetslöshet, som vi i dag skådar? Är detta en väsentlig orsak? För det andra: Är det motiverat och möjligt att korta av tidrymden från 1999 till 2002? Ja, fler arbetstillfällen är att önska och vi anstränger oss i det syftet. Men utan ökad tillväxt blir det inte fler arbetstillfällen, och utan återbalanserade och sunda offentliga finanser blir det ingen ökad tillväxt. Och utvecklingen av euron är till för att ge Europa en ekonomisk ram med ökad tillväxt och högre sysselsättning. Varför? Jo, för att kunna införa euron måste de offentliga finanserna vara sanerade. För att införa euron, och leva vidare med den, måste sunda offentliga finanser upprätthållas. Jag vill ändå påminna om att hälften av hushållens besparingar idag går till att finansiera de offentliga underskotten, och att dessa pengar skulle vara till större användning som finansiering av privata investeringar eller konsumtion. En ökad tillväxt är alltså nödvändigt och euron kommer att ge oss ökad tillväxt i Europa. Vilket i sin tur ger oss möjlighet att investera mer, konsumtionen kommer att öka och fler arbetstillfällen att skapas. Jag skall göra en andra anmärkning. Ökad sysselsättning nås idag också genom strukturella åtgärder som rör arbetsmarknaden, yrkesutbildningen som jag talade om nyss, forskning, utbildning och lärlingsplatser, och de alltför höga sociala avgifter som tynger de låga inkomsterna, i synnerhet inom den arbetskraftsintensiva industrin. Samtliga dessa reformer pågår och liksom andra är de ibland svåra att genomföra. Detta gäller främst reformen av arbetsmarknaden, vilken måste genomföras tillsammans med arbetsmarknadens parter. Detta tar tid och måste påskyndas, för bara genom dessa ansträngningar kan vi i praktiken uppnå lika låga arbetslöshetssiffror igen i Europa, som i Förenta staterna. Herr ordförande, sedan flera månader tillbaka befinner vi oss i ett verkligt tävlingslopp inom Europeiska unionen, för att uppnå de mål som fastställdes i Maastricht, det vill säga uppfylla villkoren, som av vissa ekonomer bedömts som ytterligt stränga, för en övergång till den gemensamma valutan enligt den fastställda tidsplanen. Varje dag får vi bekräftelser på detta genom händelser i det politiska livet, som till exempel den nödsignal Tyskland nyligen gav ifrån sig, eller den franska regeringens radikala motiveringar till att nationalförsamlingen skulle upplösas. Debatten pågår ständigt om tidpunkten för den monetära unionens genomförande. Utan att ifrågasätta det berättigade i den gemensamma valutan, kan vi konstatera, och beklaga, den skadliga effekten på de europeiska ekonomierna. Medlemsländerna har i så hög grad genomfört de obligatoriska planerna att det verkar som om den prioritet som givits åt att minska de offentliga underskotten enligt Maastrichtkriteriet, för att nämna ett, hindrar all ekonomisk stimulans, bromsar tillväxten och omintetgör alla ansträngningar för sysselsättning. Vilka verkligt positiva åtgärder med omedelbar konsekvens kan kommissionen rekommendera för att möta den katastrofala sociala situationen i Europeiska unionen, samtidigt som man prioriterar, det vill säga utan uppmjukning, genomförandet av den gemensamma valutan? Ser inte kommissionen en risk, i denna envisa strävan efter budgetsanering, att man dödar den sjuke på grund av att viljan att bota är så stor? Detta är klichéer. Jag tror att jag redan besvarat frågan då jag sa att man absolut inte löser problemet med arbetslösheten i dag genom att stimulera ekonomin, genom att öka de offentliga underskotten, öka arbetstillfällena inom den offentliga sektorn, öka de meningslösa utgifterna, öka antalet statliga tjänstemän, öka allt som inte är produktivt. Detta skulle innebära att våra barn i morgon skulle få betala fakturan efter de misstag en sådan politik skulle medföra. Som ni vet, herr kommissionsledamot, talar man i Italien sedan i torsdags bara om kommissionsledamot de Silguys siffror och då särskilt om de 3, 2 % som skulle ställa Italien mot väggen. Detta trots att många internationella institutioner åberopar samma siffror när det gäller andra länder, av vilka ni väl känner till ett som befinner sig i en valkampanj vilket gör att ingen vet vilken politik som kommer att föras där. Den första fråga jag ställer är alltså denna, vad skall dessa eventuella skillnader i infallsvinkel tjäna till? Andra frågan gäller särskilt Italien, vilken är alltså grundorsaken till att ni misstror det italienska programmet? Är det de strukturella problemen bakom regeringens ansträngningar ni inte anser vara tillfredsställande? Herr ordförande, eftersom ni nyss tillrättavisade mig då jag förmodligen blev lite långrandig i mitt svar till Imbeni på samma fråga, skall jag fatta mig kort. Det finns ingen skillnad i infallsvinkel mellan Italien och de andra medlemsländerna, i det prognosarbete som letts av kommissionens enheter. För det andra är jag beredd att med resultatet i hand stödja jämförelsen mellan kommissionens prognoser och andra internationella institutioners. I allmänhet ger erfarenheten oss snarare rätt. Det finns ingen skillnad i infallsvinkel. Som jag sagt finns det skillnader i analysen av vilket inflytande de finansiella lagarna som antogs i slutet av 1996, skulle få under 1997. Det finns också en skillnad när man talar om tillväxt. Det finns dessutom en skillnad när man talar om total kvantitativ effektivitet under året, avseende de åtgärder som vidtagits av Italien i dag. Men, än en gång, skillnaderna är extremt små mellan kommissionen och Italien. Jag skall bara ta ett exempel för att inte förlänga debatten. När det gäller arvsskatt, anser den italienska regeringen att under 1997 då lagstiftningen har ändrats, kommer intäkterna att vara 50 % högre än året innan. Jag tror att det kanske är lite överdrivet. Jag skulle kunna ta ytterligare två eller tre liknande exempel. Men det viktiga, tycks det mig, är inte att försöka ifrågasätta kommissionens trovärdighet, eller att försöka pressa kommissionen eftersom det skulle vara ett angrepp på institutionen. Det viktiga är snarare att inse än en gång att den italienska kraftansträngningen för sanering av de offentliga finanserna saknar motstycke under 1997. Jag tror att det framför allt är detta jag kommer ihåg från kommissionens prognoser. Herr ordförande, angående de ambitiösa målsättningarna med den allt mer minskande inflationen, i den stund ni accepterade att inflationen redan har nått 2 %, skall jag läsa en kommentar angående denna ambition på ert språk, tagen ur dagens Le Monde: Ett mindre anspråksfullt mål vad gäller inflationen, skulle vara förenligt med en mer tillfredsställande tillväxttakt och gynna en nödvändig minskning av arbetslösheten. ... Herr ordförande, detta härrör från Internationella valutafondens rapport. Skulle ni vara överens om att vi kan slappna av i sökandet efter en ännu lägre inflation och tillämpa de monetära dogmerna med en något mindre omänsklighet gentemot den europeiska arbetskraften? Katiforis, det finns farliga vägar som man inte bör ge sig in på. Jag tror särskilt när det gäller inflationen, att dess skugga inte definitivt försvunnit från Europeiska unionen, även om vi kontrollerar den på ett lämpligt sätt sedan ett antal år tillbaka. Jag tror att vi även i fortsättningen måste vara mycket vaksamma. För det andra, inflationen ligger fortfarande på 2 %. Vårt mål på 2 % kan, utan motsägelse förenas med våra siffror vad gäller sysselsättning och med vad som måste göras i kampen mot arbetslösheten. Jag tror slutligen att vi bör hålla samma kurs, om vi vill göra valutapolitikens villkor enklare för att underlätta policy mix . Vi får inte ge oss in i politik som är en lek med elden och som återinför prishöjningar eller inflation i ekonomin, medan ingen vet vart den sortens politik leder. Tack så mycket, de Silguy. Olagligt eller skadligt material på Internet Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0098/97) av Pradier för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, om kommissionens meddelande (KOM(96)0487-C4-0592/96) (A4-0098/97) om olagligt eller skadligt material på Internet. Herr ordförande, telematiknät, liksom Aisopos språk, är det bästa och det värsta av verktyg. Man måste dock beakta att utvecklingen är explosiv, för på mindre än fem år har flera miljoner medborgare anslutit sig. Mycket stor vikt måste läggas vid mängden information som är i omlopp, eftersom flera hundra tusen hemsidor samtidigt konsulteras. På samma sätt måste kvaliteten på information och uppgifter beaktas eftersom de är vetenskapliga, tekniska, litterära, konstnärliga, kommersiella, ekonomiska, även politiska vilket vi återkommer till, och personliga. Utvecklingen har fått två viktiga följder. Först och främst har misstroendet mot telematiknätet som verktyg fått ängsliga och oroliga personer att förorda en auktoritär, normativ och till och med repressiv inställning, och lösningar som ofta är tekniskt ogenomförbara. För det andra har brottslingar, inför dessa möjligheter, varit snabbare än vanligt folk och listan på överträdelser mot nationella och internationella lagar är imponerande. Det rör sig om handel av alla slag, med människor naturligtvis, med vapen, ammunition och narkotika. Exploateringen av godtrogenheten bland de svagaste i befolkningen sker på det kommersiella, det politiska, och det religiösa planet och möjliggör alla sorters skumraskaffärer. Slutligen och framför allt, våra allra svagaste skyddslingar är barnen, antingen de skulle bli måltavlor för oacceptabla budskap eller indragna som medaktörer, vilket är ännu mindre kan accepteras. Rättsskyddet manar oss under dessa omständigheter till eftertanke. Åtminstone om en rättighet offras för att skydda en annan, är bägge obotligt förlorade, det måste vi förstå. Och några enkla principer bör styra vårt handlande. Först och främst yttrandefriheten, som är en oinskränkt regel med endast mycket få undantag instiftade i lagen. För det andra, den absoluta respekten för privatlivet, och särskilt för korrespondens, bör noggrant skydda även den elektroniska korrespondensen. Händelser som nyligen inträffat i Belgien, där vi sammanträder, har väckt välgrundade känslor som vårt parlament inte varit likgiltigt inför. Kränkningar av den fysiska och psykiska integriteten, våldtäkt, mord, tortyr, inspärrning, har skakat om till och med landets institutioner. För vår del bör vi inte falla till föga för en kollektiv illusion som skapar fruktan för att jordens alla hemskheter skulle invadera företagens kontor eller medelklassens vardagsrum, genom dataskärmarna. Vi måste kunna behålla förnuftet och på ett lämpligt sätt bekämpa olagligt eller skadligt material på Internet. Vi bör prioritera två saker. Ansvar för det första och solidaritet för det andra. Först och främst genom att hjälpa etablissemanget med en uppförandekod, som fritt debatterats och genomförts av alla inblandade aktörer, det vill säga industriidkare, leverantörer, annonsörer och användare. Den brittiska modellen i ämnet borde vi överväga och troligen också inspireras av. Det rör sig om en arbetsgrupp som garanterar en uppföljning av fritt upprättade regler, med en direktlinje där användare kan rapportera om allvarliga överträdelser. Det är en intern utväg som gör det möjligt att komma åt lagöverträdaren genom att uppmana denne att dra tillbaka de oacceptabla texterna eller bilderna, med polisiära eller rättsliga åtgärder som ytterlighet. Samtidigt skulle det vara lämpligt att användaren ställs ansvarig för egen del eller för sin familj, eftersom det på familjenivå kan vara aktuellt med mjukvara för filtrering, då frestelsen alltid är stor att skuldbelägga institutioner, företag eller regeringar och göra dem ansvariga för missöden som var och en av oss själva kan och bör undvika. Fru ordförande, jag vill tacka herr Pradier för hans goda betänkande. Internet är en utveckling som kan medföra många chanser. Naturligtvis finns det också ofördelaktiga effekter som vi så mycket som möjligt måste motarbeta, särskilt för att skydda minderåriga och att skydda den mänskliga värdigheten. Vi måste dock akta oss, så att bekämpningen av dessa sorgliga företeelser inte går före den uppmärksamhet som vi måste visa den nuvarande och potentiella kulturella revolutionen som möjliggörs genom Internet. När det gäller de ofördelaktiga effekterna är det av stor vikt att vi gör skillnad mellan oönskat material och olagligt material på Internet. När det gäller olagligt och skadligt material, ger Internet inte nytt i jämförelse med befintliga medier på papper. Skillnaden ligger i innehållet på elektronisk information som är svårare att kontrollera. Användarna av nätverket och operatörerna är dock lätta att identifiera och då mycket lättare än vid nuvarande medier. Problemet vid spårningen av skadligt och olagligt material förstoras av Internets gränslöshet. Dessutom måste vi dock å andra sidan ta hänsyn till att rätten till att hemlighålla korrespondens finns fastställd i fördraget för att skydda de mänskliga rättigheterna. Medlemsstaterna skall inte tro att var och en kan uppträda reglerande för sig själv. Denna problematik kan endast tas itu med på supranationell nivå, inte endast i ett gemensamt tillvägagångssätt inom den Europeiska unionen, utan framför allt på nivån för G7, FN, världshandelsorganisationen och OECD. Internationellt samarbete är det enda sättet att förebygga att det uppstår friplatser från vilka vem som helst kan smutsa ner Internet efter eget önskemål. Dessutom måste vikten av självreglering understrykas. Herr Pradier talar helt riktigt om att sätta upp en uppförandekod. Lagliga åtgärder kan endast vara stödjande i dessa frågor. Föräldrarnas roll skulle jag åter vilja understryka. Den är mycket viktig och förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag vill tacka kommissionen för offentlig frihet för faktumet att de övertagit nästan alla ändringsförslag från kulturutskottet. Fru ordförande, mina damer och herrar! Internet är - som det föreliggande betänkandet betonar - oerhört viktigt för medborgarnas medverkan i det offentliga livet. Det primära ändamålet med Internet är inte att sprida straffbart och skadligt innehåll. Detta måste betonas. Detta innehåll springer en heller inte i ögonen. Snarare måste man söka det. Likväl är detta innehåll inte bara till förtret, utan det motiverar absolut nödvändigheten av att vidta åtgärder. Enligt min uppfattning innehåller kommissionens meddelande för få konkreta propositioner och skjuter upp eventuella lösningar till en oklar framtid av globala, internationella avtal. Däremot betonar det föreliggande betänkandet vettigt nog den företrädarroll Europeiska unionen kan spela som ekonomiskt stark och tekniskt framskriden region i denna värld. Förutom kommissionens proposition tycker jag att följande konkreta propositioner i betänkandet verkar vara mycket vettiga: Krav på entydig registrering av Internetanvändare och upprättande av minimistandarder för leverantörer, ansvar för egenproducerat innehåll och vid straffbart innehåll av främmande tjänster, om Internetleverantörerna känner till detta innehåll och om det är tekniskt och rimligt möjligt för honom att spärra denna användning. Personligen anser jag att textmoment 7 - som föreskriver krav på att leverantörerna granskar och håller god kvalitet på informationsinnehållet i sina system - är problematiskt. Jag tror att detta förehavande redan skulle stöta på patrull på grund av praktiska problem, eller åtminstone avsevärt försvåras. Desto större anledning för parlamentet att kräva att de realiserbara planerna omsätts så snart som möjligt. Fru ordförande! Utvecklingen av informationsteknologin är revolutionerande. Internet är en omistlig del, bland annat för spridning av kunskaper. Det finns emellertid också destruktiva inslag mot vilka det måste skapas motkrafter. Europaparlamentet bör noga följa utvecklingen på Internet, men också inse sin roll, nämligen att stödja och underlätta utvecklingen av informationssamhället, inte reglera sönder det. Pradiers betänkande är insiktsfullt härvidlag. Det utgår från att Internet svårligen låter sig regleras, men det kompletteras också med konkreta praktiska åtgärder mot det olagliga och icke önskvärda innehåll som finns på Internet. Under utskottsbehandlingen av detta ärende fördes det fram krav på olika regleringar, t.ex. registrering av Internetanvändare och förbud mot elektronisk kryptering. Det ligger nära till hands att tänka på dem som en gång ville slå sönder Gutenbergs tryckpress: man är rädd för och okunnig om det nya, och man vill tro att den gamla världens tänkande också skall gälla för den nya världen. Vi måste komma ihåg att de allra flesta människor har goda syften med sitt agerande på Internet, men det finns också personer med mörka syften. Att begränsa möjligheten till en fri och global tillgång på information genom att reglera Internet vore som att kasta ut barnet med badvattnet. För att nå framgång i kampen mot dem som använder Internet för mörka syften finns två recept, nämligen att ge polisen tillräckliga resurser och att uppmuntra Internetmarknadens självsanering. Vi har från PPE-gruppen föreslagit och fått in i betänkandet att polisen måste ha tillräckliga resurser för att granska den illegala verksamhet som försiggår på Internet. Det handlar då inte om lagregler som griper in i medborgarnas integritet, utan om resurser i form av kunskap och teknisk utrustning för att kunna agera mot illegalt beteende. När det gäller resurserna finns det väldigt stor obalans. Vi har också föreslagit en europeisk kvalitetsmärkning för Internetleverantörer som " städar" i innehållet av sitt utbud, allt detta för att underlätta och stimulera självsanering. Avslutningsvis vill jag poängtera att Internet är en vital del av det informationssamhälle som nu växer fram. För tio år sedan kunde ingen ana det breda användandet av och stora informationsutbud som i dag finns på Internet. På samma sätt kan vi inte ens föreställa oss hur informationssamhället ser ut om ytterligare tio år. Det enda vi vet är att Internet vuxit fram utan styrande lagar. Låt oss inte dämpa det globala " nätverkandet" på grund av okunskap om och rädsla för det nya! Fru ordförande, mina damer och herrar! Jag vill för min grupps räkning rikta ett tack till Pradier för ett utmärkt betänkande och till ordföranden Pex som har överlämnat yttrandet från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media. De snabbt expanderande informationsnäten gör det möjligt att förflytta sig i etern med en imponerande lätthet och de innehåller mängder av bilder och information som kan främja kunskapsutbyte och yttrandefrihet i de länder där denna inte är garanterad. Europa har börjar samtala via Internet i allt högre grad; tyvärr finns det vissa problem när det gäller den kontroll som kan utövas av de olika medlemsstaterna, som inte kan komma åt det olagliga innehåll och de skadliga meddelanden som skickas via Internet; dessutom regleras sektorer som den nationella säkerheten, skyddet av minderåriga och av den mänskliga värdigheten, ekonomisk säkerhet och uppgiftsskydd, skyddet av den privata sfären och av den personliga integriteten, inklusive skyddet av upphovsmannarätten, av juridiska instrument som skiljer sig åt från stat till stat. Det blir därför nödvändigt att få till stånd ett rättsligt och polisiärt samarbete på EU-nivå och på internationell nivå, baserat på konventioner och på nya juridiska instrument, med hänsyn taget till närhetsprincipen och till principen om yttrandefrihet. Det är med andra ord nödvändigt att ingripa med åtgärder som begränsar utbudet av tjänster genom en kontroll av det material som cirkulerar på nätet, samtidigt som man har i åtanke den fundamentala åtskillnad som måste göras mellan det olagliga innehåll som hör till den juridiska sektorn, och det skadliga innehåll som främst rör minderåriga och som i första hand hör hemma i den moraliska och kulturella sfären. Detta skadliga innehåll kan blockeras med programvara som fungerar som filter eller, när det gäller e-post, genom att man tillämpar lösenord. Det är uppenbart att såväl den operatör som ger tillträde till nätet, som den som tillhandahåller den aktuella tjänsten är ansvariga för ett eventuellt utbyte av olaglig information och olagligt material. Tack vare Internet håller ett stort antal olika ekonomiska och kulturella sektorer på att förändras och de kan nu erbjuda ett brett spektrum av nya möjligheter till de små och medelstora företagen och till operatörerna. Men detta kan även användas för olämpliga ändamål, och för att undvika missbruk är det därför bråttom att vidta åtgärder och anta nya uppföranderegler som uppmuntrar till självdisciplin och att bygga upp ett europeiskt normsystem för att kunna informera den allmänhet som färdas på nätet med hjälp av utbildningskampanjer och medvetandehöjande åtgärder som framför allt vänder sig till föräldrarna, så att de i sin tur kan undervisa sina barn. Ordförande, herr Pradier, för den liberala gruppen grattis till det utmärkta betänkandet. Internet är ett gigantiskt världsomspännande nätverk av datorer där man hittar en avspegling av information och uppfattningar som finns i vårt samhälle. Ett unikt kännetecken på Internet är att det både är ett publikations- och ett kommunikationsmedium. Därvid gäller att det som är olagligt off-line också är olagligt on-line . Censur på Internet begränsar yttrandefriheten utan att den ger medborgarna verkligt skydd mot olagligt innehåll. Dessutom begränsar censuren den fria rörligheten på tjänster i Europa. Som bevis får avslutningen av de tyska internetarbetarna av internetsidan hos de nederländska internetoperatörerna access for all , tjäna. Företag som erbjuder sina tjänster genom acces for all , blev duperade. Den liberala gruppen tycker att det är politikernas uppgift att stimulera utveckling som gör samhället demokratiskt och öppet. Som lagstiftare skall vi därför ställa oss återhållsamma tills mer erfarenheter av Internet fåtts. Vi vill väl inte slänga ut barnet med badvattnet? Det säger sig själv att barnpornografi och racistiska uttalanden är klandervärda. Men ett gränsöverskridande medium som Internet kräver gränsöverskridande regelgivning, till att börja med i europeiska sammanhang. Även här är samarbete mellan medlemsstater på judiciellt område av stor vikt. Även om de inte är vattentäta, tycks tekniska lösningar vara det mest effektiva sättet att skydda nätet mot olagligt material, särskilt för att skydda minderåriga. Min grupp uppmuntrar det. På det sättet behöver myndigheterna inte gå in i föräldrarnas ställe. Föräldrarna fortsätter själva att vara ansvariga. Ordförande, jag var en av de människorna som drabbades av blockaden som genomfördes mot provider access for all , eftersom min hemsida , där man kan hitta relevant europeiska information, inte längre var tillgänglig för ett stort antal tyska internetanvändare. Men genom en ganska enkel handling, nämligen att helt enkelt på Internet tillkännage att denna blockad var pålagd, och jag kan också förklara för er varför den var pålagd, den var nämligen pålagd för att förebygga att tyska Internetanvändare skulle kunna ta del av innehållet i tidningen Radikal , som tydligen är förbjuden i Tyskland, men inte i Nederländerna, den spriddes alltså i Nederländerna genom provider access for all , men de var naturligtvis inte ansvariga för den, för den hade en av användarna lagt på sin hemsida . I varje fall upphävdes blockaden snabbt, genom en enkel aktion varigenom användare över hela världen gjorde så kallade mirrors och alltså också publicerade tidningen Radikal , då var det absolut ingen meningen längre för de tyska operatörerna att skära av alla providers , för då blev nätet ganska lamt för de tyska användarna. Så det var alltså inte intressant. Det visar samtidigt att det inte är så lätt att vidta åtgärder. För det som är förbjudet i Tyskland, behöver inte vara förbjudet i Nederländerna. Vad som i den Europeiska unionen ses som allmänt kultiverat inom ramen för straffrätten, betraktas i USA inte alls som allmänt kultiverat inom ramen för straffrätten. Kort sagt, även om vi på europeisk nivå vill vidta alla möjliga fantastiska regleringar för att lägga band på det skadliga inflytande av Internet eller få bort olagligt material från nätet, så måste vi ta hänsyn till att det finns andra åsikter om det i andra delar av världen och alltså är det inte så dumt att försöka reglera detta på FN-nivå. Fru ordförande, möjligheterna som Internet ger inom området kommunikation är ofattbara. Enligt de första Internetanvändarna skulle man bara kunna förvänta sig en positiv utveckling av det. Den elektroniska motorvägen skulle bana vägen till en ny social ordning. Sedan har det visat sig att med den häftiga tillväxten på nätet används förutom positiva tillämpningar också möjligheten till förkastlig informationsspridning brett. Det som vi finner i världen, hittar vi också på Internet. Pornografi, pedofilnätverk, drogsidor och politisk extremism smutsar ner nätet. Det finns då inte heller några tvivel om att åtgärder måste vidtas. De nationella staterna måste såväl enskilt som tillsammans arbeta på effektiva åtgärder. Problemet i detta är att de nationella lagstiftningarna som gäller avgränsningen mellan olaglig och skadlig information, kan skilja från land till land. Man kan tänka på information om droger, som i vissa länder fritt får lämnas medan det är förbjudet i andra länder. Det kommer vidare att vara svårt att göra regelgivningen, vad gäller yttrandefrihet på Internet, annorlunda än nu befintlig regelgivning för andra kommunikationsformer så som publikationer, tv och video, även om Internet ännu lättare kan tränga in i privatlivet. Jag är därför glad att man förutom att handla aktivt mot olagligt material på Internet också letar efter möjligheterna för att skydda nätet mot skadligt material. Ändå förblir jag mycket kritisk till den tydligen allmänt accepterade skillnad som görs mellan olagligt och skadligt material. Barnpornografi är olaglig, vuxenpornografi är endast skadlig för barn. Vad är det för en konstgjord skillnad? Precis som om pornografi för vuxna är oskyldig. Tillvägagångssätt för sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, sexturism och barnpornografi som gjorts av vuxna visar oss något annat. Självreglering och individuellt ansvar måste fortsätta att stå främst, men där människor inte klarar av det, måste tydliga moraliska normer fastställas. Fru ordförande, precis som leverantörernas två timmar långa varningsstrejk även i Österrike nyligen visade, handlar det vid betänkandet om ett högexplosivt tema. Det gäller att skapa en balans mellan yttrandefriheten och det kulturpolitiska uppdraget å ena sidan och förhindrandet av straffrättsligt relevant innehåll, som t ex avskyvärd barnpornografi eller uppvigling till våld och hat. Som alltid vid ärenden som strider mot varandra är denna uppgift svår att lösa. Till detta kommer just vad gäller Internet tekniska svårigheter beträffande kontroll av innehållet. Frågan om vilket ansvar som användare och leverantörer har är subtil. Det föreliggande yttrandet har enligt vår uppfattning fått till stånd en vettig kompromiss av intressena, utan att fordra för mycket av leverantörerna. Även om vi menar liberalisering - att omsättningen av de föreställningar som ligger däri skulle kunna vara i vägen för internationella åtgärder - samtycker vi i detta ärende till betänkandet. Fru ordförande, i detta Europaparlament har vi alltid varit överens om att skyddet av mänskliga fri- och rättigheter inom alla samhälleliga och politiska områden har största prioritet, och att dessa riktlinjer även måste gälla i de fall, när vi har att göra med nya samhällsfenomen, som för vissa personer kan vara något skrämmande. Därför måste det även vid hanteringen av skadligt och illegalt innehåll på Internet gälla att det högsta kriteriet är att värna de mänskliga fri- och rättigheterna. För illegalt innehåll måste dock den fulla användbarheten - och jag tror att här är det inte möjligt med någon debatt - av straffrättsliga och övriga förbudsnormer garanteras genom nya spanings- och förföljelsemetoder som är anpassade efter nätet. Här kommer det säkert också att vara nödvändigt att ge polis- och straffmyndigheter bättre medel till sitt förfogande. Vi slipper dock inte i från det faktum - vilket några talare redan har vidrört - att åtminstone fastställa gemensamma straffrättsliga miniminormer i Europa och därmed också få ett bra utgångsläge för globala förhandlingar. Internet i sig och andra datanätverk kommer emellertid att både vid bekämpningen av illegalt och skadligt innehåll kräva fantasifulla former av självkontroll. Här har betänkandet slagit extra bra ut och föreslår mycket bra lämpade åtgärder. Det skall ställas lika stora krav på tillverkare av hård- och mjukvara och leverantörer som familjer, barn och ungdomsorganisationer. Jag tror att det bara är de som kan montera den erbjudna filtermjukvaran så att den gör rättvisa åt den skiftande kulturella och pedagogiska standarden för de europeiska familjerna som verkligen kan vara till nytta här. Till sist vill jag också be Er att vi i debatten över illegalt och skadligt innehåll inte glömmer de nyttiga följder Internet har för barn och ungdomar. Detta kan man få en bra uppfattning om i den utställning som pågår i foajén till plenarsammanträdet. Fru ordförande! I en utfrågning som rörde denna fråga beskrev vår föredragande sig själv som en gammal - i betydelsen traditionell - liberal, och som inte alltför mycket moralist. Jag kan bekräfta att han har varit liberal; han har verkligen uppmärksamt tagit del av förslagen från sina kolleger i utskottet och, även om syftet var att diskutera olagligt eller skadligt material, har han med all rätt tydligt framhållit framför allt den enorma revolution som detta instrument innebär: drömmen om ett globalt samhälle som utbyter kunskaper med hjälp av ett instrument som i sig är demokratiskt. Det gjorde han rätt i, eftersom Clinton i sitt sociala program har angett två åldersgränser: den ålder vid vilken amerikanska barn skall kunna läsa och skriva och den ålder - 12 år om jag minns rätt - när alla skall kunna ta sig fram på Internet. Detta är med andra ord ett viktigt verktyg och i sin egenskap av gammal liberal berättar vår föredragande för oss om svårigheter vad gäller lagar och de lagstiftande organ som skall reglera företeelser av denna typ; han berättar för oss om bristerna, om otillräckligheten i de rättsliga åtgärder som riskerar att bli meningslösa gester som inte fyller någon funktion eller som inskränker, i stället för att öka, yttrandefriheten. Den gamle liberalen vet allt detta och eftersom han beskrivit sig själv som inte alltför mycket moralist, så vet han och säger också, att de moraliska valen, eller om vi föredrar det, de etiskt korrekta valen, måste göras om vi inte vill att ett frihetens verktyg skall förvandlas till ett verktyg för pornografi, terrorism, uppmaning till självmord - något som nyligen har inträffat hos oss - allt i virtuell form, förstås. Vi måste inse att man inte vinner det här slaget utan att öka ansvarskänslan och insikten om att vi måste handla etiskt. I annat fall, varför skulle man vädja till individens och familjens ansvar? I annat fall, var skall vi hämta kvalitetsstämpeln eller uppförandereglerna, vilken grund kan vi lägga för all den lagstiftning som vi önskar se införd? Inte ens en multimedial eller cybernetisk polisstyrka är tillräcklig: vi vet alla hur mycket det kostar, hur mycket tid som krävs, och vi vet också hur snabbt ett nät som har avslöjats kan byggas upp igen. Jag vill därför förena mig med föredraganden - som jag tackar för detta dokument - och säga att vi alla är gamla liberaler, med ett behov av att förstå var de nya gränserna går mellan frihet och ansvar. Ordförande, kollegor, kommissionär Bangemann, jag är glad att ni är närvarande här idag, för den här veckan ägnar sig också industrirådet åt det permanenta handlingsprogrammet. Jag tycker att detta är ett utmärkt tillfälle att genom industrirådet förmå olika råd att på detta område vidta viktiga åtgärder Om vi tittar på det viktiga betänkandet Pradier, då ser vi att ministerrådet har sagt att de skall vidta olika viktiga åtgärder, men jag ser ännu inte så mycket fortskridande. Det är också mitt stora bekymmer. Å ena sidan måste man inom området lag och polis samarbeta mer och å andra sidan måste kraftansträngningar göras inom området utbildning för att som motgift möjliggöra kommunikationsmöjligheter i utbildningssystemet. Denna vecka var såväl kommissionär Bangemann som jag på en utmärkt konferens, organiserad av kollega Donnelly, där åter de möjligheterna visades. Jag skulle vilja fråga kommissionären om han kan ge oss besked om vad han ämnar att göra på denna punkt i industrirådet? Fru ordförande, det utmärkande i Pradiers betänkande är hyckleriet. För första gången oroar sig faktiskt vårt parlament, eller låtsas oroa sig, för pedofilins risker. Det är bra men det är lite sent. De belgiska pedofilerna inväntade inte Internet innan de hängav sig åt sina hemska gärningar och drog fördel av medbrottsligheten inom den socialistiska makten. De franska pedofilerna har heller inte inväntat Internet utan misshandlat unga funktionshindrade för att tillfredsställa sina perversa drifter, och också de åtnjöt skydd från den socialistiska makten. Jag tänker på den hemska Coral-affären som var det allmänna samtalsämnet i Frankrike under åttiotalet och som aldrig löstes, eftersom alla polisiära och rättsliga åtgärder tystades ner. Låt mig tillägga att pedofiler i alla länder och sexuellt avvikande, inte behöver Internet för att hitta vad som finns i varenda kiosk i nästan alla av de femton europeiska nationerna, på grund av moralisk och rättslig slapphet. Pradiers tal om pedofili på Internet är en skenmanöver som skall rättfärdiga ett återinförande av en censur, inte mot osedlighet utan mot det politiskt, kulturellt eller historiskt opassande. Vad som avses i Pradiers betänkande är inte skändligt uppträdande, utan åsikter och idéer som inte överensstämmer med tankepolisens. Vi godkänner inte slutsatserna i Pradiers betänkande, av fyra skäl. För det första för att vi håller fast vid yttrandefriheten när det gäller idéer och för att vi fördömer frihetsupphävande texter. För det andra erinrar vi om att grunden i Internet är den elektroniska posten och för att vi, i motsats till vissa totalitära personer, vidhåller rätten till respekt av korrespondens, inklusive elektronisk sådan. Vidare för att en kontroll av Internet tekniskt sett knappast verkar möjlig, åtminstone inte i dagsläget. Slutligen, om vi antog att detta vore tekniskt möjligt, skulle det förutsätta en global styrning vilken vi inte vill veta av. Inom detta område, liksom inom andra, säger vi nej till den globala big brother som vissa försöker tvinga på oss, eller åtminstone skulle vilja. Fru ordförande, jag har en betydligt mer positiv inställning än föregående talare till herr Pradiers betänkande. Jag vill dröja vid frågan om Internet och hur det har förändrat hela vår syn på elektronisk kommunikation. Mitt yrkesverksamma liv har ägnats åt TV-utsändningar, och det i sin tur följdes av vad som på engelska kallas " narrow casting" , betal-TV och liknande och man hade tvåvägskommunikation via telefon. Man kunde inte lämna allmänna meddelanden på telefon med undantag för ett oförskämt meddelande lämnat på telefonsvararen. Nu är istället varenda medborgare, potentiellt, sin egen BBS. Vi är alla webbsajter nu. Jag skulle vilja inta en handfast yttrandefrihetsposition i frågan, såsom amerikanska domstolar gjort. Enbart av den anledningen har jag en viss sympati för vad herr Le Gallou just sade. Det finns risk för en åsiktspolis. Det finns risk för att vi försöker ingripa i åsiktsfrågor. Det dilemma som vi står inför i dag handlar inte om åsikter utan intrång och vad som händer när människor invaderar andras livsutrymme med den förtvivlan och det hot som deras aktiviteter medför. Teknologin kan inte tillåtas ta stryptag på friheten. Fria media kan vara påträngande och problemet med Internet i dag är att vi måste hitta ett sätt att hantera de olika segmenten inom vilka dess verksamhet sker. Vi vet alla att grupper som ägnar sig åt sadism och pedofili maskerar sina aktiviteter och gömmer sig bakom andra identiteter. Vi måste se till att tillhandahållare, tjänsteleverantörer och värdtjänsteleverantörer tar sitt ansvar i sammanhanget, för det första genom identifierandet av varje tjänst och för det andra genom klassificering, utan vilken ingen filtrering kommer att vara möjlig. Själva filtreringen kommer att vara något för de ansvarsfulla människor som kan systemet väl. Det finns även många andra människor som är i farozonen på Internet i dag och vi måste även tänka på deras behov. Fru ordförande, dagens debatt har väl bortsett från några få undantag visat att parlamentet - framför allt föredraganden och ordföranden i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media - rör sig i samma riktning som kommissionen. Naturligtvis kan ingen i dag föreslå en lösning, som undanröjer alla problem. Trots allt är vi försökskaniner med det förslag och de initiativ som vi hittills har vidtagit. Detta förslag har rönt mycket stort intresse i alla medlemsländer, i rådet och även i OECD och Europarådet, och det är en god förberedelse för olika internationella konferenser, som vi deltar i. Vari ligger problemet? För det första måste vi en gång för alla fastställa - vilket Plooij-van Gorsel mycket riktigt har sagt - att det inte handlar om en ny värdering av innehåll i bemärkelsen legalt eller illegalt, skadligt eller oskadligt. Denna värdering kan vi göra. Det handlar uteslutande om hur man kan reglera en avvärjning och i nödfall bestraffning av illegalt och skadligt innehåll på sådant sätt att man uppfyller Internets alla tekniska egenheter. Det är detta det hela handlar om. Det innebär att vi behöver inte nu ännu en gång diskutera illegalitet och skadligt innehåll, utan vi måste fundera på hur man efter bästa möjlighet kan hålla illegalt innehåll borta från nätet, och om det dyker upp, hur man kan bestraffa de som är ansvariga för detta, och vilka möjligheter det finns att överlåta till användaren att göra ett eget urval, när det rör sig om skadligt innehåll. Denna åtskillnad är därför så viktig för att det finns olika åtgärder, som alltid lämpar sig för det ena eller andra problemområdet. När man alltså som konsument vill utesluta skadligt innehåll, behöver man bara en teknisk möjlighet, som naturligtvis förutsätter ett samarbete med leverantörerna. På så sätt kan vi på ett mycket enkelt sätt ge de enskilda möjlighet att själva välja vilket innehåll de önskar. Detta gäller för övrigt framför allt för kulturellt åtskilt betraktat innehåll. Det som i ett islamiskt kulturområde är absolut inacceptabelt, kan vara acceptabelt för någon från det europeiska kulturområdet. Här ger möjligheten av ett tekniskt urval en lösning, som enligt min mening kan användas och omsättas internationellt. Mycket svårare är det naturligtvis med illegalt innehåll, men inte så mycket för att det här kanske rör sig om vissa skillnader i definitionen över vad som är illegalt och vad inte. Det finns visserligen sådana skillnader, men de är inte så enorma att man inte kan föreställa sig ett enhetligt tillvägagångssätt. Vi måste här svara på några frågor, som även annars måste ges svar på. För det första: Vem är ansvarig? För det andra: Hur kan man eventuellt ställa den ansvarige till svars, om han sprider illegalt innehåll? För det tredje: Hur kan man tekniskt och juridiskt omsätta detta i praktiken? Det sistnämnda kan bara omsättas internationellt, för det står fullkomligt klart att skillnaden gentemot traditionella kommunikationsmedel - dvs medlen för spridning av sådant innehåll - är just den att Internet per definition är globalt, och att man just därför måste söka internationella lösningar. Kuhne, detta är inte att skjuta på våra egna lösningar, antingen i all oändlighet, eller till organ, som vi i slutändan inte har något inflytande över. Detta följer helt enkelt av erbjudandets karaktär. Naturligtvis kan vi införa regler bara för oss i Europeiska unionen, men då skulle vi bara lösa en del av problemet, och Ni har väl hört av van Dijk vilka möjligheter det finns att kringgå det hela. Som hon säger har hon själv har utnyttjat dessa ordentligt. Alltså måste vi gripa dessa möjligheter, vilket bara går genom ett globalt samarbete. Detta har vi påbörjat. En arbetsgrupp i rådet, som åter sammanträder under kommissionens ordförandeskap, utreder vad som måste göras. I mitten på året kommer vi att delta i en konferens i Bonn, vid vilken det inom G7-länderna - och förhoppningsvis även med USA: s deltagande, som hittills tvekar - utarbetas bindande regler för leverantörernas ansvar och för möjligheten att bestraffa även de länder, där sådana leverantörer inte är representerade, men där deras erbjudanden ändå sprids. Detta är absolut nödvändigt. Om vi lyckas med detta, kan vi begränsa problemet så långt, som det över huvud taget är möjligt. Jag vill här varna för något som inte har kommit till uttryck i debatten och det är att man - just därför att det handlar om en ny, annorlunda teknologi - förväntar sig för mycket av kampen mot illegalitet eller kriminalitet. En sådan kamp kommer alltid att vara mer eller mindre framgångsrik, och det är viktigt att vi i denna kamp inte glömmer vilket positivt innehåll en sådan ny möjlighet verkligen erbjuder. Emellertid kom även detta till uttryck, och det gläder mig, fru ordförande, att kommissionen i detta ärende kan samarbeta med parlamentet i jakten på lösningar. Tack så mycket, kommissionsledamot Bangemann. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Små och medelstora företag Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande tre betänkanden: A4-0104/97 av Torres Marques för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens förslag "hantverk och småföretag, nyckel till tillväxt och sysselsättning i Europa " (KOM(95)0502 - C4-0503/95); -A4-0034/97 av Peijs för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om meddelande från kommissionens till rådet och Europaparlamentet (KOM(96)0329 - C4-0490/96) om det integrerade programmet för små och medelstora företag och hantverkssektorn (flerårigt program); -A4-0100/97 av Garosci för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens rapport (KOM(95)0362 - C4-0120/96) om samordningen av åtgärder för att stödja små och medelstora företag och hantverksföretag. Fru ordförande, kommissionsledamot Christos Papoutsis, ärade ledamöter! I dag ska vi avhandla Europas problem nummer ett: arbetslösheten. Systematiskt talar vi om behovet att skapa arbeten till de 18 miljoner arbetslösa, som den europeiska utvecklingsmodellen förorsakat, utan att hitta någon lösning, vilket kommer sig av det faktum att detta problem är komplext, innehåller ett stort antal åtgärdstyper och är av strukturell karaktär. Om vi ännu inte kunnat lösa detta problem, som vi vet är intimt förknippat med den ekonomiska tillväxt som idag sker snabbare än de tidigare årens, så har detta att göra med att den förda politiken och de åtgärder som satts in fram tills i dag inte visat sig vara de mest lämpade för att generera arbetstillfällen. I Europa existerade 16 miljoner SMF 1995, som tillsammans hade 40 miljoner anställda. Och trots de svårigheter som de ställs inför i dag, särskilt vad gäller den administrativa bördan, finansieringsmöjligheter och utbildning, övergången till informationssamhället, den växande konkurrensen, är det ändå småföretagen som skapar jobb. Under de senaste fem åren har 60-80 % av alla nya arbeten inom den privata sektorn skapats inom småföretagen, varav fåmansföretagen (mikroföretagen) är de mest dynamiska. I en publikation som gavs ut 1996, på kommissionens begäran, framgår att medan den genomsnittliga procentandelen av nya arbetstillfällen inom de 500 lönsammaste SMF var 158 % under de senaste fem åren, var samma andel 1, 035 % när det gäller företag med färre än 10 anställda. Med tanke på arbetsmarknadens situation måste alla ansträngningar göras för att säkerställa att småföretagen och hantverkssektorn kan fortsätta att skapa jobb, helst i ökad omfattning. Trots att man emellertid erkänner hantverkssektorns och småföretagens enorma betydelse för att skapa jobb, finns en betydande inkonsekvens i gemenskapspolitiken när det gäller införandet av stöd i form av åtgärdsprogram, vilka ofta är för små i omfattning, försenade eller dras tillbaka. Jag beklagar särskilt att finansministrarna ännu inte ens gett klartecken för den europeiska lönegarantin för sysselsättning, det s. k. ELISEprogrammet. Låt oss nu se på vad vi väntar oss att kommissionen skall göra i denna fråga. Först bör de klargöra vilken del av strukturfonderna - EUGFJ, ERUF och Europeiska socialfonden - som egentligen skall tillämpas på SMF, och bland dessa fåmansföretagen. Det är så att det är mycket lättare för de små och medelstora företagen att förfoga över kunnig teknisk personal som kan fylla i de oerhört komplicerade frågeformulär som kommissionen framställer. Däremot krävs det mycket mindre ansträngningar att analysera och kontrollera utgivningen av mycket pengar till få projekt än mindre pengar till många små projekt. Problemet med ifyllande av blanketterna är grundläggande. Jag skulle vilja veta hur många ledamöter, kommissionärer eller ministrar som, om de konfronterades med blanketterna, verkligen skulle kunna fylla i dem... Jag talar inte bara tomt ut i luften, jag kan ge er exempel på universitetslärare eller ordföranden i fria yrkesförbund som gett mig bevis för och protesterat mot otydligt formulerade blanketter av stor svårighetsgrad. Och sedan säger vi att vi vill stödja de små och medelstora företagen och fåmansföretagen... Säg mig nu, kommissionsledamoten: hur många procent av strukturfondernas tillgångar skall avsättas till dessa typer av företag, som är de företag som verkligen skapar arbeten? De stora företagen avskedar varje år hundratals arbetare i stället för att skapa några nya arbeten. Är kommissionen beredd att verkligen underlätta hela processen för att ge tillgång till gemenskapsmedel för de små eller mycket små företagen, särskilt hantverksföretagen? Det andra problemet har att göra med lånen och med de försenade utbetalningarna. Vi behöver ett direktiv som får slut på den ohållbara situationen att det är de som inte behöver som får lånen, och att konsumenterna och leverantörerna försenar sina betalningar så till den grad att de ekonomiskt omintetgör lönsamma företag, vilket gör att 50 % av SMF bara kan överleva under de fem första åren, vilket även kommissionen erkänner. Det tredje problemet har att göra med skattesystemet, som bestraffar arbete och befrämjar kapitalet. I alla gemenskapens länder är majoriteten av dem som betalar inkomstskatt de som har en anställning. Låt oss se över tillämpningen av momsen med målsättningen att skapa fler arbetstillfällen. Är kommissionen beredd att handla på detta sätt? Den sista frågeställningen som jag tar upp här har att göra med utbildningen. Den professionella yrkesutbildningsnivån är hos de flesta av våra företagare mycket låg. Det är därför nödvändigt att stödja dem som behöver det, dvs i inlandsregionerna och de yttersta randområdena, vilka även behöver hjälp med marknadsföring och export. Det är nödvändigt att stödja kvinnor och ungdomar, vilka utgör två tredjedelar av de arbetslösa. Låt oss sluta hyckla: om det europeiska rådet och regeringarna i allmänhet verkligen är så bekymrade över arbetslöshetsproblemet, ge då medel till dem som skapar jobb, till SMF och fåmansföretagen, för att de skall kunna göra det, på så sätt ökar man deras produktion och skapar den ekonomiska tillväxt som Europa behöver. Fru ordförande, det är för tokigt för att vara sant att vi först nu talar om det integrerade programmet. Redan i slutet av november 1996 hade jag det första förslaget till text klart och först fem månader senare talar vi om detta betänkande i plenarsammanträde. Det för övrigt mycket bra betänkandet från fru Torre Marques handlar även om en konferens under 1994. Vi kan mycket väl sätta ett frågetecken för parlamentets slagfärdighet. Sedan det integrerade programmet. Det är lovvärt av kommissionen att man gör ett försök att ställa upp alla initiativ för små och medelstora företag som kommissionen har hos sig. Därvid är det viktigaste syftet i betänkandet att vid alla program ange vem som samordnar programmet. Kommissionen lyckas inte med det. Hur och vem som samordnar varje programdel är för mig efter en genomgång av meddelandena från kommissionen, fortfarande lika oklart som innan. Det är synd, för en riktigt utkristalliserad samordningsplan hade kunna bringa klarhet för alla intressenter och särskilt små och medelstora företag för det är ändå det slutliga målet med operationen. Det enda hopp som jag har är att den nyligen inrättade samordningsavdelningen hos Generaldirektorat XXIII verkligen kommer att fungera. Nästa punkt att uppmärksamma. Detta integrerade programmet utgår åter från att små och medelstora företag framför allt måste stödjas eftersom det genererar arbete, alltså hjälper till att lösa det politiska problemet med arbetslösheten. Jag måste tillägga att då detta skedde i början var alla som var inblandade i små och medelstora företag, inklusive jag själv, glada över de spotlights som taktiken riktade på små och medelstora företag. Men vart efter har jag fått nog av det. Det är ett sätt att närma sig små och medelstora företag som inte ger rättvisa till kärnvärdet och kärnproblemen i denna del av näringslivet. Dessa företag skiljer sig inte från andra företag för att de generar arbetstillfällen, utan för att de genom en begränsad omfattning inte kan använda storleksfördelar. Just att ekonomiskt utnyttja storleksfördelar är kännetecknet på den interna marknaden. Det är då också anledningen till att vi på europeisk nivå aktivt måste verka för små och medelstora företag. Inte för att det är synd om dem, inte för att de skapar arbetstillfällen, utan för att de genom sin art och sin beskaffenhet hindras att delta på den interna marknaden. Med den tanken i bakhuvudet måste program för små och medelstora företag formas. Inte med tanke på att dessa företag kommer att lösa våra problem. Den stelhet som politiker har infört på olika delar, till exempel arbetsmarknaden i marknaden, måste vi också som politiker lösa och inte lägga hos små och medelstora företag. Deras program blir ogenomförbara med de ständiga byråkratiska kraven på kvarvarande arbetsplatser. Utan att åter ge en utförlig uppräkning på åtgärder som skulle vara tvungna att vidtas, så som kommissionen gjort igen, har jag i betänkandet begränsat mig till att beröra de viktigaste punkterna. Med hänsyn till att rådet har beslutat att minska budgeten för små och medelstora företag, anser jag att kommissionen först måste inrikta sig på mycket konkreta projekt. Jag nämner ett par. Förenklingen av byråkratin som små och medelstora företag har att göra med. Äntligen låta IACME delta i den sociala dialogen. Idag tycks vara en historisk dag i det avseendet eftersom precis nu när vi är här, så talar IACME och UNICE om hur det problemet kan lösas, och det måste lösas. Att förbättra relationen mellan de finansiella institutionerna och små och medelstora företag. Att förbereda små och medelstora företag på införandet av euron. Jag kommer snart tillbaka till det. Stödet ger små och medelstora företag tillgång till informationssamhället. Att stimulera företagarskap och stöd till vissa målgrupper, speciell uppmärksamhet måste ges till kvinnliga företagare och makar som arbetar i samma små och medelstora företag. Och sedan, inte det oviktigaste problemet, problemet med företagens uppföljning. Att föra ett företag vidare från en generation till nästa. Nu kostar det i hela den Europeiska unionen 300 000 arbetsplatser per år och helt i onödan. Sedan ännu ett rop från hjärtat, fru ordförande. Jag säger inte längre till någon företagare i små och medelstora företag att han måste förbereda sig på den monetära unionen. Jag tycker att det är för tokigt att allehanda pampar i denna union hela tiden tror att det måste skrivas i tidningen om det genomförs eller inte. Jag tycker att det måste bli tydligt. Om vi förväntar oss av företagare att de investerar i en monetär union då är den första som måste lämna klarhet, den myndighet som kräver det av dem. Jag tycker att allehanda människor så som herr Tietmeyer måste hålla tyst och det måste bli tydligt för företagare i små och medelstora företag. Herr ordförande! Det var inte igår vi började tala om de små och medelstora företagen och det var inte heller igår som vi började se den typen av företagsamhet som lösningen på många av den europeiska ekonomins problem. Men det är från och med idag, med tre betänkanden som presenteras i kammaren, som vi verkligen försöker finna en konkret lösning på företagens problem. I de små och medelstora företagen, sägs det, ligger ekonomins framtid. Och därför måste vi hjälpa, övervaka och stödja denna framtid; men vi saknar fortfarande verktygen som behövs, vi saknar viljan, även den politiska viljan, att ge företagen, framför allt de små, rätt förutsättningar på marknaden. Vi talar här om arton miljoner små och medelstora företag, som ger arbete åt sjuttio miljoner personer, dvs. 70 % av den arbetsstyrka som för närvarande finns inom Europeiska unionen. Ju mer de stora företagen hamnar i kris, desto större möjligheter har de små företagen att kunna svara på marknadens tillväxt, att på marknaden omplacera de anställda som friställs från de stora företagen, som mer och mer automatiserar sin produktion och skapar tomrum längs sina produktionslinjer. De små och medelstora företagen däremot är baserade på människor, på den enskilda människans roll. Vi tänker på sektorer som turism, detaljhandel, tjänstesektorn: det är meningslöst att försöka föreställa sig små och medelstora företag utan människor som arbetar. Och entreprenörerna - ju mindre de är, desto mer av sin tid måste de sätta av till administration, för att fylla i formulär, för att utföra uppgifter som är allt annat än kreativa, utan som bara är ren byråkrati. Vi måste avreglera för att kunna återge entreprenörerna deras rätta roll i ekonomin. Vi måste hjälpa dem, dessa entreprenörer, även ur skattemässig synpunkt. Det gäller att redan idag möta morgondagens utmaningar: harmonisering av momsen mellan de olika medlemsstaterna, förenkling av reglerna för de olika kredittransaktioner som företagen utför inbördes inom de enskilda medlemsstaterna och framför allt mellan olika länder, med tanke på att i morgon kommer marknaden att vara en verklig inre marknad. Vi strävar därför efter att bankerna skall göra företagens arbete enklare, inte låta entreprenörer sitta en hel förmiddag och diskutera om 0, 2 % hit eller dit, samtidigt som man bortser från de stora potentiella möjligheter som varje företag har, framför allt inom vissa sektorer. De sektorer som jag framför allt avser är de som hör till tjänstesektorn, som måste ägnas större uppmärksamhet för att få till stånd synergieffekter mellan olika typer av småföretag; synergieffekter mellan turism, handel, hantverk, lokala små industrier, så att man ger utrymme och uppmärksamhet åt lokala produkter, typiska för varje enskilt land, på en marknad som är global och som erbjuder, kommer att erbjuda, 370 miljoner konsumenter som från och med den 1 januari 1999 är förenade i en gemensam valuta. Mot den här bakgrunden och i det förslag som vi presenterar till kommissionen, som vi också tackar för det betydelsefulla arbete som den har utfört - jag avser framför allt kommissionär Papoutsis och den revitalisering han genomfört av de små och medelstora företagen och framför allt handel och turism - begär vi att vad gäller handel och turism skall de interna strukturerna i GD XXIII förstärkas. Dessa organs arbetsbörda växer, liksom deras betydelse på marknaden: därför måste vi också låta antalet anställda inom direktoratet växa. I mitt betänkande stryker jag under framför allt två, tre olika aspekter som jag på nytt framför som konkreta förslag för att ge de små och medelstora företagen mer utrymme och bättre möjligheter. Vi har sett vilken framgång Europeiska investeringsbankens ränterabatter har blivit och jag vill därför uppmana till att ytterligare utveckla systemet med lån på högst 30 000 ecu för varje enskilt arbetstillfälle som skapas. Låt oss koncentrera ränterabatterna på 2 % per år till de små och medelstora företagen med högst 250 anställda och som har en maximal omsättning av 20 miljoner ecu. Ett annat förslag: vi hoppas att hela systemet av små och medelstora företag skall erhålla aktivt stöd från bankoch kreditföretagen, ett aktivt stöd som kan hjälpa dem att växa, öka antalet anställda och investeringarna, även via en speciell uppförandekod för bankerna som gäller de små och medelstora företagen. Slutligen hoppas vi att samordningen av de små och medelstora företagens verksamheter ligger helt i linje med Delors vitbok, men att man utarbetar grönböcker om de sektorer med små och medelstora företag som ännu inte har uppmärksammats och framför allt en vitbok om handeln. Låt oss inte glömma att vi framför oss har ett program för perioden 1997-2000 som kan få fart på hela denna sektor: dagens småföretag kan bli morgondagens storföretag. Fru ordförande, det är dags att vi börjar diskutera småföretag. Jobb för människorna i EU och Förenade kungariket står högst upp på den politiska dagordningen. Att skaffa jobb har blivit sökandet efter den heliga Graal. Det är därför som vi vänder oss till de små och medelstora företagen och i synnerhet företag med under tio anställda. Varför? För att fyra av fem jobb inom den privata sektorn kommer från denna underskattade källa. Vad kan kommissionen och parlamentet göra för att hjälpa till med att skapa jobb genom småföretagen inom Europeiska unionen? Jag stödjer starkt kommissionens tredje fleråriga program för 1997-2000. Initiativen i det är berömvärda men längst upp på kommissionens dagordning borde stå användandet av GD XXIII: s knappa resurser till att granska lagstiftning och program som lagts fram av andra generaldirektorat för positiva och negativa effekter som de kan ha på småföretagen inom gemenskapen. Vi har, till exempel, de enorma strukturfonderna som används för att gynna små och medelstora företag i unionen, däribland i min valkrets Cheshire West and Wirral i England. Jag är visserligen glad över att en facilitet för små och medelstora företag har skapats för Europ-Wirral, men initieras, lämnas och övervakas dessa utgifter av GD XVI eller GD XXIII? Ställs den mot en fastlagd och allsidig politik av GD XXIII för de små och medelstora företagen? Jag skall bjuda in kommissionsledamot Papoutsis till min valkrets i juli, så att han kan få se nyttig användning av EU: s småföretagarmedel i Ellesmere Port och på Wirral. Fram till dess kanske han kan fundera över hur EU: s märkningslagstiftning kan förvirra och avskräcka småföretag, om den inte förklaras och genomförs på rätt sätt. Det finns en liten chokladtillverkare i Cheshire som rasar mot de stora chokladtillverkarna, vars större resurser gör att de kan lösa problem som mindre företag fastnar i. Vi borde alltid vara lyhörda för småföretagens behov utan att på något sätt gröpa ur en stark konsumentskyddslagstiftning. Lyckönskningar till våra tre föredraganden, vars betänkanden ligger till grund för den här debatten. Jag applåderar fru Torres Marques uppmaning att uppmuntra risktagande som en del av utbildningsprogram. Vi borde, i synnerhet, stödja inskärpandet av en entreprenörsanda i våra skolor och på våra universitet. Fru Peijs pekar med rätta på den snedvridande effekt som olika momssatser på de små och medelstora företagen har. Hotell och restauranger i Förenade kungariket är, till exempel, missgynnade i konkurrensen med sina kontinentala motparter eftersom de inte är godkända för momsåterbäring. Efter detta lyfte herr Garosci så träffande fram turistbranschen som ett kraftfullt element av småföretagarsektorn. Det är mycket beklagligt att Philoxenia-programmet har fastnat, men kommissionen vet ju mycket väl hur två av dess " barn" i GD XXIII - små och medelstora företag samt turism - med riktig näring skulle kunna växa till Europas största jobbskapare. Och det är jobb vi vill ha. Fru ordförande, betänkandet befattar sig med den andra europeiska konferensen i Berlin. Huvudriktning var att ge rekommendationer till medlemsländerna, för att ännu effektivare utforma området för de små och medelstora företagen. Jag tror dock att vi bör rikta vår uppmärksamhet på framtiden. En liknande konferens äger rum även i år, och jag tror att det vore absolut nödvändigt att inbegripa Europaparlamentet i förberedelsearbetena och även i målsättningen för denna konferens. För närvarande behandlar vi tre viktiga initiativ i parlamentet, som är mycket viktiga just för små och medelstora företag: För det första SLIM-initiativet, som bl a lägger tyngdpunkten på en förenklad konjunkturstatistik, vilket väcker anstöt hos våra små och medelstora företag. Emellertid beträffar den t ex även examensbevisen. Jag tror att det vore viktigt att i framtiden även sysselsätta sig med avkortade förfaranden, så att man kan omsätta eventuella utbyggnadsplaner så snart som möjligt. Denna analys, som SLIM-gruppen genomför, är viktig. Kanske borde man även inom ramen för institutionerna fundera på om utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik i framtiden inte borde befatta sig ännu mer med denna verksamhet. Det andra området, som för närvarande är aktuellt inom Europaparlamentet är fiche d'impact. Här handlar det om att förebygga att parlamentet utformar så exakta och effektiva rättsföreskrifter som möjligt. Detta är givetvis en trängande uppgift för parlamentet, och man skulle redan i förberedelsestadiet kunna förhindra många föreskrifter, som senare urartar till en belastning. Det tredje området som vi behandlar är benchmarking. Här handlar det om att jämföra faktiska förhållanden inom utformningen av egenkapital, skattetryck och lönekostnader. Denna objektivism är en mycket central och viktig punkt. Kanske vore det utskottet för regionalpolitik rätt instans för att arbeta i utökad omfattning inom detta område, eftersom det just är benchmarking som utgör ett mycket viktigt bidrag i regionerna. Det handlar emellertid även om att förstärka utbildning och vidareutbildning. Man borde fråga sig, om de medel som för närvarande ställs till förfogande för LEONARDO, verkligen finns att tillgå i tillräcklig omfattning. Jag vill betona att förra året av livslångt lärande var ett mycket viktigt steg, eftersom medvetandet för ett livslångt lärande understödde och även förmedlade att lärande kan vara ett fritidsnöje. Forskning och utveckling är ett viktigt område, men inte bara produktforskningen, utan även marknadsforskningen. Vi borde således också bekymra oss om var småföretagen i framtiden kommer att hitta sina marknader. Fru ordförande, jag välkomnar varmt betänkandet om små och medelstora företag och ansluter mig till de övriga ledamöternas lyckönskningar till föredragandena. När man betänker att små och medelstora företag står för mer än 80 % av alla nya jobb som skapats under de senaste fem åren, belyser det möjligheterna att skapa arbetstillfällen bland små och medelstora företag och även behovet för parlamentet och regeringar att skapa en ekonomisk miljö för att de skall kunna fortsätta att växa. Det faktum att hälften av alla nya projekt misslyckas inom fem år, tyder på att vi har misslyckats med att ge deras initiativtagare stöd med forskning, marknadsutveckling och ledarskapsfärdigheter som är så viktiga för deras överlevnad. Cash flow är också ett problem för nystartade företag. Vi får dock inte låta en sådan hög andel misslyckanden avskräcka oss i våra ansträngningar att skapa nya jobb inom ett område som har varit ett mycket försummat område fram till nu. Inte heller får vi glömma att andelen misslyckanden och förlorade arbetstillfällen bland storföretagen är mycket högre. Utifrån mitt arbete med landsbygdens utveckling och antalet nya jobb som har skapats i program som Leader och andra gemenskapsbaserade företagsordningar anser jag att vi i det förflutna har försummat möjligheterna för våra mänskliga resurser, vår befolkning att spela en meningsfull roll i skapandet av välstånd. Som lagstiftare har vi överreglerat deras liv och minskat deras naturliga fallenhet att bli entreprenörer. Tiden tillåter mig inte att utveckla de många aspekterna kring små och medelstora företag, vilka kräver en brådskande behandling från vår sida. Jag vill bara säga att små och medelstora företag nu bör prioriteras mer i nationella och gemenskapsprogram för skapande av jobb. Medlemsstaternas regeringar måste införa gynnsamma skattebestämmelser, som uppmuntrar företagandet. En skattelättnad som uppmuntrar företagande är mycket mer kostnadseffektiv än att betala socialbidrag till arbetslösa. Vi måste även bidra till att stödja marknadsföringstrukturer för kooperativ, så att små företag kan konkurrera och marknadsföra sina produkter framgångsrikt. Detta bör även avspeglas i EU: s konkurrenspolitik. Sammanfattningsvis bör vi underlätta för företagen att skapa nya jobb i landsbygdsområden, oavsett storleken. Fru ordförande, ärade ledamöter. Jag vill betona vikten av denna debatt, som är ett bevis på kommissionens och Europaparlamentets intresse för de små och medelstora företagen. Dessa företag är en avgörande faktor för en gynnsam utveckling av den europeiska ekonomin och sysselsättningsnivåerna. I de tre betänkanden som är föremål för denna gemensamma debatt och som stöds av Europeiska folkpartiets grupp och av Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp - med vissa reservationer i fråga om ett antal konkreta aspekter, som vi snart skall se - finns undersökningar och förslag beträffande en serie aspekter som jag inte uttömmande kan ta upp i detta korta inlägg, men jag skall ta upp fem av dem. För det första - förslagen i de tre betänkandena indikerar att det behövs en bättre samordning på kommissionsnivå, särskilt i generaldirektorat XXIII, och därför hoppas vi att upprättandet av direktorat C förbättrar samordningsnivån och tillämpandet av kommissionens åtgärder. För det andra - det är mycket viktigt att åstadkomma revidering, förenkling och förbättring i fråga om beskattningen av små och medelstora företag. Detta måste också tillämpas på myndigheternas agerande, såsom föredragande Torres Marques beskrev i sitt mycket åskådliga exempel. För det tredje - vi har fortfarande inte lyckats åstadkomma tillräckliga framsteg i fråga om en enklare tillgång till finansiering. Vi har tidigare, vid andra tillfällen, indikerat behovet av att skapa förutsättningar såsom garantiinstitut, riskkapital och t.o.m. krediter beviljade av Europeiska investeringsbanken. Detta har vi upprepade gånger krävt i detta parlament, men tyvärr har dessa förutsättningar inte skapats i praktiken såsom vi har krävt, och såsom föredragande nu igen en gång kräver. För det fjärde - det är skäl att betona vikten av yrkesutbildning. Till slut och för det femte - de små och medelstora företagens tillgång till de internationella marknaderna måste underlättas. Fru ordförande, de stora orden om utveckling och bemötandet av arbetslösheten i Europa, som vi tidigare hörde från Silguy, skulle inte få något praktiskt resultat om inte direkta konkreta åtgärder vidtogs för att stödja små och medelstora företag och alldeles särskilt de allra minsta av dem som, liksom till och med själva kommissionen konstaterar, utgör grunden för de nya arbetstillfällena. Det är karakteristiskt att mellan 60 % och 80 % av de nya arbetstillfällena under de sista fem åren berör hantverket och småföretagen. Det faktum att överlevnadstiden för små och medelstora företag i medeltal är fem år borde emellertid oroa oss. Europeiska kommissionen vidtar inte de nödvändiga konkreta åtgärderna för en förbättring av den miljö där de små och medelstora företagen existerar. Förslaget angående programmet ELISE ligger fortfarande " blockerat" i rådet. Naturligtvis har vi inga illusioner angående effektiviteten av sådana isolerade program. Erfarenheten visar emellertid deras möjligheter. Den korrekta tillämpningen av dem skulle kunna få ett positivt gensvar. Kommissionen skulle kunna tillämpa förslaget om en minskning av mervärdesskatten för små och medelstora företag i intensivt arbete som en drivkraft för deras utveckling och för att bemästra arbetslösheten, undersöka konkreta åtgärder för att underlätta deras tillgång till kreditsystem med villkor som överensstämmer med deras specifika karaktärsdrag. I budgetpropositionen för 1998 skulle den kunna höja summorna för aktioner inom detta område. Den oacceptabla uteslutningen av små och medelstora företag från de kollektiva förhandlingsprocedurerna och samtalen på gemenskapsnivå måste upphöra. Vi stödjer, fru ordförande, våra kollegors positiva uppdaganden i de tre betänkandena, samt Papoutsis ansträngningar att fräscha upp området. Men finns det någon som frågar sig hur vi skall kunna förvänta oss ett långsiktigt stöd till de små och medelstora företagen och en ökning av arbetstillfällena när konsumtionen kvävs av den hårda svångremspolitiken, naturligtvis med dessa företag som första offer. Vi kan inte, fru ordförande, göra annat än att uttrycka våra reservationer angående effektiviteten av Europeiska unionens politik som, liksom i frågan om sysselsättningen, karakteriseras av stora ord utan något praktiskt resultat. Fru ordförande, kära kollegor! Frågan om små- och medelstora företag tror jag ofta diskuteras i ett felaktigt ideologiskt perspektiv, som om det handlade om att äntligen förverkliga Adam Smiths utopi av ett samhälle med enbart småproducenter. Detta är inte det verkliga problemet. Trots allt främjande av medelklassen och trots alla utförliga deklarationer genomgår vi i gemenskapen en centraliseringsprocess och överallt en process, i vars förlopp små- och medelstora företag blir beroende av större företag. Här måste det fastställas ett specialprogram, som verkligen förstår att det finns nya sysselsättningsmöjligheter inom hantverks- och tjänstesektorn såväl som inom frilansyrken, vilka varken kan eller får tjäna som vågbrytare för avreglering och automatisering inom småföretag, utan vilka just kan dra nytta av att det finns regionala, ekonomiska sammanhang som fungerar, och att innovationer främjas genom motsvarande standarder och målsättningar. I denna andemening ligger - även mot bakgrund av fackförenings- och alternativrörelsen i våra delstater - främjandet av små- och medelstora företag oss varmt om hjärtat. Detta måste dock innebära att det ekologiska innehållet, det ekonomiska oberoendet, bidraget till att utveckla arbets- och livsvillkoren och framför allt bidraget till att utveckla den lokala ekonomin och dess livs- och prestationsförmåga står i förgrunden och inte den utopi om småföretagande som jag citerade inledningsvis, det vill säga den idé att man t ex höjer antalet småföretag i förhållande till det totala antalet förvärvsarbetande. Detta tycker vi verkligen är felaktigt. De föreliggande betänkandena har emellertid totalt sett en god inriktning. Jag vill framför allt gratulera Marques till hennes användbara betänkande. Fru ordförande, ärade ledamöter, herr kommissionär. Vi står igen inför ett tema som är ett återkommande objekt för debatter i denna kammare, nämligen skapandet av sysselsättning och stimulerandet av de små och medelstora företagens verksamhet. Det är inte trevligt att medge, men det verkar som om effektiviteten hos de åtgärder som de europeiska myndigheterna vidtar för att bekämpa arbetslösheten är omvänt proportionell mot satsad tid och satsade ansträngningar. Sedan två årtionden tillbaka står vi hjälplösa inför en oproportionerligt stor ökning av arbetslöshetssiffrorna. Det råder ingen brist på element när det gäller att förklara orsakerna till detta drama av kontinentala mått. Det talas om energikris, globalisering av ekonomin, de teknologiska framstegen och den demografiska explosionen. Det finns ett överskott förklaringar och ett underskott arbetstillfällen. Lyckligtvis har vi i EU-länderna varit föregångare när det har gällt att skapa och upprätthålla ett system av social trygghet som skyddar hundratals miljoner arbetslösa europeiska medborgare från misär och utstötning. Men detta system upprätthålls på bekostnad av ett kraftigt skattetryck, som gör det svårare och svårare att inte bara skapa men också att upprätthålla företag, framförallt upprätthålla existerande små företag. Tyvärr måste vi konstatera att antalet personer som vill starta ett företag och sålunda skapa sysselsättning minskar år för år. Ansvaret för denna situation ligger hos alla dem som har något att göra med den offentliga förvaltningen i Europeiska unionen. På kommunal, regional och national nivå samt på gemenskapsnivå sker en mångfaldig ökning av antalet föreskrifter som ger upphov till ett ändlöst antal förpliktelser för personer som vill inleda en verksamhet, och det krävs samma orädda Columbus-anda som hos 1400-talets upptäcktsresande för att kasta sig in i äventyret att skapa ett litet eller medelstort företag i Europeiska unionen av i dag. Myndigheternas kontroll och ingrepp kan i många fall anses ha nått en nivå av övermått. Vi har offrat den fria företagarandan på det tryggade välståndets altare. Största delen av våra ungdomar har som mål att få en ställning inom den offentliga förvaltningen, alla vill bli funktionärer. Även om vi vet att funktionärer är nödvändiga för en välfungerande offentlig förvaltning så vet vi också att de inte skapar välstånd. I detta beklämmande sammanhang tar jag mig friheten att framföra att de förslag som debatteras - förslag som min grupp kommer att stödja - inte leder till någon ändring av situationen. Det är förvisso utmärkt att sänka momsen, framförallt i fråga om de små och medelstora företagen och likaså är det utmärkt att stödja det samarbetet över gränserna och lärlingsutbildningen inom hantverksyrken. I praktiken är dock de små företagen utmattade av den ökande konkurrensen, de ökande skatterna och den dyra finansieringen. När räntorna sänks, är det de mäktiga bankernas goda kunder som drar nytta, men sänkningen tillämpas aldrig på de små företagen. De stora företagen, för att inte tala om de multinationella, får alltid de bästa finansieringsvillkoren, den bästa tillgången till marknaderna och det största stödet från de offentliga institutionerna, som ofta tävlar om att erbjuda ett övermått stimulans för att ett stort företag skall etablera verksamhet på orten. I detta sammanhang måste myndigheterna acceptera tanken om en positiv diskriminering till förmån för de små och medelstora företagen. Det är absolut nödvändigt att lindra de krav som ställs på dessa företag och att minska skattetrycket, om man vill ge företagen möjlighet att överleva. Bland de föreslagna åtgärderna skulle jag vilja ta fram tre: momssänkningen, skapandet av garantiinstitut och ändring av reglerna för erbjudandet av offentliga kontrakt så att man alltid när det är möjligt prioriterar små och medelstora företag. Samtidigt måste man undanröja de hinder som finns för etablerandet av företag och stimulera utvecklingen av företagarandan bland de unga. Fru ordförande, alla goda ting är tre, brukar man säga. Betänkandena från kollegorna Garosci, Peijs och Torres Marques om små och medelstora företag och hantverkssektorn gör det tydligt att Europaparlamentet vill låta Europas sysselsättningsmotor gå för högvarv. Tyvärr krånglar motorn ganska så mycket. Det skulle bero på otillräckligt bränsle, för rådet vägrar att frigöra medel för de olika programmen för små och medelstora företag. Men det är inte den viktigaste orsaken. Betänkandet Peijs sätter fingret på den bristande samordningen. EU-program genomkorsar nationella regleringar och små och medelstora företag kan själva inte hitta i urskogen av bidragsmöjligheter. Rådet och kommissionen får vi inte exklusivt se som svarta får. Europaparlamentet skall inte bara leka jultomte, utan också göra allvar av en enklare och genomskådligare regelgivning. Inte heller är utbildningen den stora skurken, så som kollega Torres Marques hävdar. Riskundvikande handlande är inte något som man lär sig i skolan, utan en kulturell/antropologisk uppgift. Det är spekulationer att från ett faktiskt konstaterande bränna upp hela utbildningssystemet. Praktiken bevisar att många högt utbildade kombinerar sina anställningar med en litet egen konsult byrå, eller startar egna företag i högre ålder. Vi måste av de anledningarna stryka J och K från paragraf 12 i förslaget till resolution. Ökning av sysselsättningen är en nobel strävan, men får inte ske på bekostnad av miljö och naturligt kapital. En ansenlig del av miljönedsmutsningen orsakas av små och medelstora företag. Det senast hållna informella miljörådet tog upp detta problem. Kan jag av kommissionären får redan på vilka initiativ som kommissionen skall utveckla på denna punkt? Kära Europa! Symfonin spelas upp igen och den klingar allt falskare. Hjälp finns, men den räcker inte: mängder av små och medelstora företagare och hantverkare har aldrig fått någon hjälp: rutinerna för att begära hjälp är komplicerade och avskräcker från att ta initiativ; det är svårt att komma åt informationen och det är bara ett fåtal redan insatta som lyckas. Det finns gott om förslag och projekt; man slösar med betänkanden och yttranden och man når sällan några mål. Vi undrar varför i genomsnitt 50 % av de små och medelstora företagen går i konkurs under de första tre verksamhetsåren. Trots detta utgör de små och medelstora företagen 99, 8 % av samtliga företag inom Europeiska unionen och deras febrila aktivitet gör att de skapar arbetstillfällen och att de skapar tillväxt i ekonomin i hela Europa. Å andra sidan anser många medlemsstater att denna dynamik är outtömlig och de ser företagandet som den enda ö där de kan utöva sina värsta piratdåd. Den italienska regeringen har hittat denna ö i Padanien och hoppas att de padanska arbetarnas och företagarnas tålamod och uthållighet skall vara utan gränser. Det var inte länge sedan man presenterade det senaste åtstramningspaketet som tog ytterligare 20 000 miljarder lire från företagen, vilket tvingar dem att springa nedtyngda av en dubbel skattebörda. Om vi vill rädda företagsamheten, så måste medlemsstaterna harmonisera sina rutiner så att det inte kan förekomma illojal och skadlig konkurrens. Av den anledningen måste vi skyndsamt och så långt det går förenkla utformning och tillämpning av den komplicerade skattelagstiftningen: låt oss göra lånekostnaderna överkomliga för nya företag och för dem som har modet att förnya sig, låt oss investera i forskning och, slutligen, låt oss engagera de unga, också i skolan, så att arbetet inte bara blir detsamma som uppoffringar, utan också samarbete och samverkan. Fru ordförande, bästa kollegor, man har beräknat, att om varje små- och medelstor företagare kunde sysselsätta en person, skulle arbetslösheten inom unionen vara löst. Det råder ett slags motstridighet mellan möjligheter och skyldigheter. Hur kan man förfara så egendomligt att man i många länder av småföretagen kräver nästan samma byråkrati och skyldigheter som av storföretagen, som exempelvis arbetsgivaravgifter, bokföring, mervärdesskatt, fakturering, revision, obligatoriska försäkringar osv. Därigenom kan de administrativa kostnaderna i ett femmannaföretag var lika stora per person som i ett företag med hundra anställda. Det är därför riktigt, att man i Peijs utmärkta betänkande betonar kravet på förenkling av regleringen i förhållande till de små och medelstora företagen. Vi behöver ett program för unionen, som hjälper småföretagen att klara sig på den inre marknaden. Samtidigt borde man underlätta små och medelstora företags marknadsföring, eftersom det är svårt och dyrt för småföretagen att med begränsade resurser slå sig in på stora marknader. Beskattningen är definitivt på villovägar. Nu bestraffar man ett sådant företag, som anställer folk och ger arbete. Beskattningen inriktar sig på att beskatta arbetskraften, vilket gör att arbetskraften är dyr. Men om en företagare skaffar sig en maskin eller en robot, behöver han inte betala lön eller lönebikostnader. Det har alltså uppstått en situation, där man bestraffar att man sätter människor i arbete och uppmuntrar till att skaffa maskiner i stället. Det är inte att förvåna sig över, att arbetslösheten är hög, när vi nu går in i informationssamhället. Vi måste snabbt flytta tyngdpunkten i beskattningen bort från beskattning av mänsklig arbetskraft till att i stället beskatta exempelvis mervärdet, omsättningen och kapitalet. På det sättet gynnas arbetskraftsintensiva företag och sysselsättningen. Min fråga är alltså, vad avser kommissionen göra för att modernisera beskattningen så att den motsvarar informationssamhällets krav? Egentligen är det ju det hela frågan rör sig om. Ordförande, för ungefär ett år sedan citerade jag här i en annan debatt om små och medelstora företag en slogan som säger att små och medelstora företag inte är ett stort företag i fickformat, utan har många egna kännetecken och behöver en politik som är avpassad till deras storlek. Kommissionen erkänner det specifika för små och medelstora företag och det är bra. Men den tar ännu inte hänsyn till andra realiteter som består av att den stora majoriteten av företag är små och medelstora företag. I den nuvarande politiken tas hänsyn till det specifika för små och medelstora företag genom undantagsåtgärder. Men massor av undantag skapar invecklad lagstiftning och gör det tyvärr inte alltid lättare för företagen. En studie av kommissionen av INTRASTAT- och momsförpliktelserna vid intrakommunitära förrättningar har för övrigt visat det. Därför tycker jag att man snabbt måste överväga att inte längre betrakta små och medelstora företag som besvärliga särlingar som alltid vill ha undantagsbehandling, utan att man måste stämma av politiken mot verkligheten. Det betyder att små och medelstora företag måste börja utgöra normen och inte längre undantaget. Maastricht-normen har sporrat regeringarna till att sanera sina budgetar. Låt oss nu införa normen för små och medelstora företag för att äntligen få en lösning på allehanda problem som kollegorna här innan mig har räknat upp. Om regeringarna sedan anstränger sig med lika stor sammanbitenhet för små och medelstora företag som de har gjort för Maastricht-normen då kommer vi att vara på rätt väg. Undantag är bra för minoritetsproblem, men om den undantagna minoriteten i verkligheten visar sig vara majoriteten, då är det dags att byta spår. Ordförande, jag är enig med föredragande, fru Peijs, när hon säger att kommissionen är fylld av goda föresatser, men så snart det handlar om genomförande av konkreta åtgärder fortsätter små och medelstora företag allt för mycket att stå ute i kylan. I ärlighetens namn måste vi lägga till att den europeiska politiken för små och medelstora företag har haft visst framåtskridande med till exempel faciliteter för små och medelstora företag, ISDAC- och SLIM-projekt. Det finns dock en hel del flaskhalsar, av vilka jag vill nämna två. För det första, varför involveras inte små och medelstora företag i den sociala dialogen? Parlamentet har redan sedan lång tid pläderat för det. För det andra, fortfarande görs för lite för att ge små och medelstora företag lättare tillgång till finansieringskällor. Kommissionen och parlamentet är ivriga förespråkare till ELISE-programmet på grund av den kraftiga hävstångsverkan som utgår från det. Men vad ser vi nu? ELISE gisslas sedan månader av nationella regeringar. Därför min fråga till rådet, men jag fruktar att rådet inte är närvarande här, min fråga lyder: när blir det ett slut på denna obstruktion av ELISE-programmet? Fru ordförande, herr kommissionär. De små och medelstora företagen svarar för 70 % av sysselsättningen. Under de senaste fem åren har de skapat 60-80 % av de nya arbetstillfällen som registrerats och är i dag, enligt min mening, en grund för det som utgör en prioritet i Europeiska unionen, nämligen skapandet av arbetstillfällen. Men dessa företag kämpar med många svårigheter: administrativa olägenheter, ett övermått byråkrati, bristen på deltagande i den sociala dialogen, bristen på stöd för utbildning och svårigheter med finansieringen. Om Europeiska unionen vill gynna de små och medelstora företagen så måste förslag läggas fram i denna riktning. Detta är viktigt framförallt om man beaktar att det bland de små företagen också finns små hantverksföretag vars grundläggande uppgift ofta är att bevara kulturarvet, folkens traditionsarv och i en del fall även miljön. Därför anser vi att det förslag som läggs fram är av grundläggande betydelse och det vore viktigt att kommissionen beaktar de svårigheter som de små företagen lider av. Fru ordförande, vi konstaterar de små och medelstora företagens stora betydelse i Europeiska unionen, vilket också kommissionen erinrar om i sitt meddelande. För det första på grund av deras stora antal, de utgör 99 % av alla företag, vidare på grund av deras ekonomiska styrka, de sysselsätter nästan 65 % av unionens arbetare. Med detta konstaterande som utgångspunkt och med en politik med maximal sysselsättning och tillväxt som mål, var det nödvändigt att ge de små och medelstora företagen en alldeles särskild plats vad gäller uppmärksamhet och stöd, vilket försökte göras i det anpassade programmet från 1994. Programmet har nu förlängts med 1996 års program och fortsätter enligt samma metoder, programmet är flerårigt, åtgärderna samordnas med medlemsländerna, ytterligare åtgärder sker till de små och medelstora företagens fördel, men programmets mål omdefinieras i form av fem prioriteringar. Att förenkla och förbättra det ekonomiska, skattemässiga och administrativa klimatet, bidra till internationalisering av små och medelstora företag, förstärka konkurrenskraften och stärka företagsandan. Vi anser att programmet är förledande, i den meningen att de små och medelstora företagens betydelse självklart måste tas hänsyn till på det europeiska ekonomiska schackbrädet, men är detta det bästa sättet att göra det? Det talas än en gång om ett antal goda intentioner, men de små och medelstora företagen behöver konkreta, effektiva och snabba åtgärder. Deras styrka är följsamheten och förmågan att reagera efter marknadens behov. Jag håller med föredraganden om att det är intressant att konstatera vad som fattas de små och medelstora företagen. Men de förväntar sig fler konkreta åtgärder. Det handlar inte om stora industrikoncerner som vill att Bryssel vidtar makroekonomiska åtgärder, utan små strukturer som dagligen kämpar för att försöka få den löpande administrationen, marknadserövringar och praktiska svårigheter att gå ihop. Men vad föreslår kommissionen, och framför allt under vilka former och inom vilka tidsramar, för att möta de strukturella bristerna i egenkapital hos de små och medelstora företagen, samt de administrationssvårigheter de möter. För att möta de små och medelstora företagens behov talar man om den ekonomiska och monetära unionen, om nödvändigheten av att utbilda och utveckla till företagsanda och om att skapa ett enkelt, gemensamt system för mervärdesskatt. Är detta en provokation? Låt oss börja med att lyfta av det administrativa, skattemässiga och sociala oket på lokal nivå, låt oss harmonisera medlemsstaternas momssystem och skapa ett stimulerande skatteklimat som tar hänsyn till de små och medelstora företagens särarter. Detta är för övrigt allt vad de begär. Det är enkelt att tala stort om att skapa sysselsättning genom stöd till små och medelstora företag. Men om vi antar att dessa åtgärder verkligen genomförs, hur stor skulle den faktiska kostnaden bli? Det tycks mig som om vi än en gång talar om ett nytt, teoretiskt och abstrakt program, ett konstaterande i stora drag, medan många bifrågor som rör den dagliga administrationen, förblivit utan konkreta svar och inte ens tagits upp till behandling. Fru ordförande, huvudmålet med Europeiska unionen borde för närvarande vara att öka sysselsättningen. Emellertid kommer små och medelstora företag bara kunna ställa lovande arbetsplatser till förfogande inom ramen för globaliseringen, om de är innovativa. Till sådana räknas till att börja med forskning och utveckling. I enlighet med detta måste vi förbättra möjligheterna att främja dessa företag. Det finns en rad olika program, som emellertid fortfarande utgör en snårskog och inte alltid är så lättillgängliga för medelklassen. Ett deltagande i forskningsramprogram räcker för närvarande inte på långt när. Vi måste samla ihop det understöd vi kan få, som riktar sig direkt till små och medelstora företag - närmare bestämt både finansiellt och rättsligt understöd - så att de små och medelstora företagen också kan omsätta sina resultat i produkter. Stora svårigheter bereder därmed frågan om egendom som skyddas av upphovsrätten ända till patenteringen. Utbytet av resultat mellan små och medelstora företag är inte alltid en självklarhet, eftersom de senare mycket ofta nödtvunget blir konkurrenter på marknaden. För övrigt borde man också överväga, om det inte vore möjligt att förvalta och satsa understödet, rådgivningen, men även pengarna decentralt. En centraliserad rådgivning når bara medelklassen, som är redo och i den sitsen av att själva ta sig så här långt för att skaffa nödvändig information. Jag tror att det är vår uppgift att informera direkt på platsen. Fru ordförande! I den allvarliga ekonomiska recession som för närvarande råder i Europa skulle de små och medelstora företagen kunna vara en livboj, den sista chansen att återgå till en acceptabel tillväxtnivå och en viktig källa, om än inte den enda, till arbetstillfällen och sysselsättning: en tillväxt och en sysselsättning som dessvärre, förutom av krisen, förvärras av grundläggande brister och systemfel som inte ens de dokument som diskuteras här idag lyckas bemöta på ett effektivt sätt. I kommissionens dokument talas det till exempel om en samordning av gemenskapens instrument och det som görs på statlig nivå för att de vidtagna åtgärderna skall bli effektivare, men man förklarar inte hur detta skall gå till och inte heller vem som skall ha ansvaret för en sådan samordning. Om man till detta lägger de mycket begränsade resultat som hittills har uppnåtts, så ökar vår osäkerhet ytterligare. Vi anser att förenklingen av de administrativa procedurerna, som idag omintetgörs av nationell lagstiftning, måste genomföras utan dröjsmål, liksom vi anser att den gräns som kommissionen anger för att definiera små och medelstora företag inte överensstämmer med de kriterier som används på nationell nivå. I Italien är till exempel gränsen 250 anställda. Detta leder till att de företag som får tillgång till gemenskapens finansiering är företag som redan har tillgång till en mogen organisation, snarare än de mindre företag som verkligen är i behov av ytterligare stöd. Och detta tycker vi inte alls om. Vi vill också påtala de svårigheter som de småföretag som disponerar ett begränsat kapital möter när de skall få tillgång till ytterligare krediter. Vi begär dessutom att man vidtar åtgärder som innebär en verklig stimulans för entreprenörsandan och för de små och medelstora företagens initiativkraft, snarare än att skapa en byråkrati enkom för dessa företag, vilket kommer att hämma deras handlingskraft och framför allt deras utveckling. Oavsett dessa påpekanden, så rekommenderar vi att kammaren godkänner de tre dokumenten som verkar innebära ett steg framåt när det gäller att samordna politiken till förmån för små och medelstora företag och hantverkare. Fru ordförande! Jag tar tillfället att gratulera min kollega Torres Marques och mina andra kollegor för deras respektive arbeten. Hantverkssektorn är värd att få stor uppmärksamhet och stöd, och jag välkomnar de som har intentionerna att vilja bidra till att skapa villkor för att detta stöd skall förverkligas. Det finns emellertid i dessa betänkanden en anknytning mellan hantverk och småföretag som kan leda till missförstånd och dubbeltydigheter. Hantverkssektorn kan ha - och har i många fall - en kulturellt betingad karaktär, med respekt för och överföring av traditioner. Den kan vara - och är i många fall - starkt förknippad med uthållighet där hantverkaren fortfarande är intimt knuten till sina verktyg och sin arbetsmiljö, men den är inte alltid förknippad med den företagsverksamhet som den som presenteras här. När jag därför understryker de positiva aspekterna av dessa betänkanden, vill jag inte att det skall se ut som om jag motsätter mig att något sådant ska tolkas som stöd till fördel för en viss typ av fria yrken, som döljs under chefskap i riktigt små företag, i förhållande till den typ av arbete som ironiskt brukar kännetecknas som " löntagarkarriär" eller " tjänstemannakarriär" . Detta alternativ kan på intet sätt godkännas för den som vill se hantverket som sig bör. Fru ordförande, styrkan och specialiteten med det europeiska näringslivet är dess struktur, som är så starkt beroende av små och medelstora företag. Denna småstrukturering leder emellertid även till sårbarhet och nackdelar i vår allt mer globaliserade värld. Hantverksföretag och småföretag arbetar visserligen ofta bara på den lokala marknaden, men utsätts dock oavsett detta helt och hållet för den ökade konkurrensen på den inre marknaden. Kommissionen och medlemsländerna måste därför sätta allt på spel för att främja kooperationsformer, som gör det möjligt att möta den ökade konkurrensen. Jag vill hänvisa till att även den europeiska turismindustrin - en möjlig källa till fler arbetsplatser - består av en hög procentandel småföretag. För denna betydande gren i näringslivet, vilken tyvärr fortfarande inte har någon rättslig grund, är därför alla åtgärder till förmån för små och medelstora företag av varaktig betydelse. Fru ordförande, låt mig på grund av tidsbrist enbart välja en punkt från Marques utomordentliga betänkande, vilken är av stor betydelse för just Österrike, nämligen kravet på ett speciellt understöd av småföretag i gränsnära områden. I EU: s yttre randområden är lockelsen speciellt stor för företag att utvandra till det billiga utlandet och därmed bidra till den mycket spända arbetsplatssituationen inom gemenskapen. Enbart den speciella strukturen av dessa för det totala näringslivet så betydande småföretagen, det intima förhållandet mellan familj och företag, kärleken till fosterlandet, de kulturella rötterna och den därigenom totalt sett högre livskvalitén förhindrar att dessa företag utvandrar. Detta är av inte ovidkommande sociokulturell relevans för unionen och förtjänar enbart av detta skäl vårt fulla understöd. Fru ordförande! Nu finns det snart inget att tillägga som rör små och medelstora företag. Det förekommer ingen debatt i Europaparlamentet om den stora sysselsättningskrisen som inte pekar på behovet av en politik som utvecklar och förstärker de små och medelstora företag som redan finns och som gör det lättare att starta nya. De argument som tas upp i de tre betänkandena är de rätta. Det är hög tid att ministerrådet godkänner ett antal instrument som Europaparlamentet redan har behandlat, som till exempel ELISE-programmet som ger möjligheter att bygga upp garantier för de små och medelstora företagens krediter. Det finns ett behov av att avbyråkratisera, förenkla administrationen och rutinerna på skatteområdet; man måste stödja de små och medelstora företagens förnyelse och tillgång till gemenskapspolitiska åtgärder. Listan kan göras längre och jag riskerar att upprepa sådant som redan har sagts. Låt mig dock framhålla en enda sak: de mycket små företagen och den ensamme hantverkaren är svaga på världsmarknaden; de klarar sig inte. De hantverkare och små och medelstora företag som däremot ingår i ett positivt lokalt sammanhang som byggts upp av nätverk och som stöds av positiva politiska åtgärder, blir konkurrenskraftiga. Och det är i denna riktning som jag skulle vilja att framför allt kommissionen och ministerrådet arbetar för att göra de små och medelstora företagen i stånd att klara av marknadens krav, och att kunna konkurrera med andra företag. Ur denna synpunkt är en politik som innebär ett reellt stöd ett av de strategiska val som måste göras: en reell stödpolitik som främjar utbildningsinsatser, internationalisering; en reell stödpolitik som främjar de små företagen och hantverkarna, som hjälper dem att verka i Europa på lika villkor jämfört med övriga företag. Fru ordförande, först skulle jag vilja tacka de tre föredragandena, Torres Marques, Peijs och Garosci för deras fantastiska arbete. Beträffande betänkandet som Torres Marques har utarbetat, vill jag försäkra er om att vi kommer att svara på begäran om utfärdande av åtgärder som knyter an till hantverkssektorn och småföretagen. Idag är det tydligt att vi alla är överens om att det krävs sammanlänkade ansträngningar för en förbättring av utvecklingen och konkurrenskraften för hantverkssektorn och småföretagen. Därför att endast på detta sätt skulle de kunna bidra till en ökning av sysselsättningen, som föredraganden tidigare betonade. Och jag är också överens om den betydelse som utbildningssystemet har för skapandet av en företagsanda av initiativ och ansvar. Kommissionen har startat en bred dialog med aktörerna inom området med sikte på hållandet av den tredje europeiska konferensen angående hantverkföretag och småföretag som planeras i Milano nästkommande november. Hantverkarna och småföretagen måste kunna vända sig till mellanhänder, som t.ex. yrkesorganisationerna och kooperativen för att möta de nya europeiska förutsättningarna. Kommissionen är klar att inom kort utfärda en inbjudan om en presentation av förslag med målsättning att stödja europeiska initiativ som inleds av detta slags organisationer. Denna inbjudan skall förutse främjandet av projekt av hög kvalitet, i synnerhet för unga företagare och kvinnliga företagare som önskar vara verksamma på europeisk nivå. Beträffande den fråga som Torres Marques riktade till mig angående regionalfondens roll, skulle jag vilja säga att på medellång sikt disponeras 10 % av de globala resurserna av regionalfonden särskilt för aktiveringsåtgärder för och en förbättring av den ekonomiska miljön, en miljö som uteslutande riktar sig till de små och medelstora företagen. Denna procentsats är ännu högre inom mål 2-områdena, dvs. inom områdena som befinner sig i en industriell nedgång, liksom även inom mål 5.B-områdena, dvs. jordbruksområdena där denna procentsats varierar på medellång sikt mellan 15 % och 20 %. Beträffande betänkandet som Peijs utarbetade, kommer det som stöd till våra ansträngningar angående förbättringen av samordningsrollen för det ansvariga generaldirektoratet för företagspolitik. Inom ramen för omstruktureringen av Generaldirektorat XXIII, i april 1996, skapades en ny enhet med främsta syfte att främja de samordnade aktionerna. Vårt grundläggande mål är just förbättringen av tillgången till andra gemenskapsprogram, samt också en effektiv samordning av en sammanhängande horisontal gemenskapspolitik. Vi rör oss just i de riktningar som Quisthoudt-Rowohl refererade till tidigare. Och rådet, å sin sida, uppmanade Europeiska kommissionen att lägga fram en rekommendation angående förbättringssätten av tillgången till gemenskapsprogram för de små och medelstora företagen. Jag tror att vi nu är klara att ge en konkret fortsättning på denna begäran för nästa tolvmånadersperiod, för nästkommande år. Tyvärr tillåter inte tiden mig att kommentera varje punkt i Peijs resolutionsförslag. Jag skulle emellertid vilja säga er, fru ordförande, att i allmänna drag är jag överens med de rekommendationer som föredragandens betänkande innehåller och jag hoppas att parlamentet kommer att anta det. Men tillåt mig att betona tre saker: För det första är jag helt och hållet överens med föredraganden att den stora utmaningen gäller den enhetliga valutan, euron. Och jag måste säga er att inom ramen för Europeiska kommissionen inleds en rad initiativ med syfte att förbereda de små och medelstora företagen för att svara mot de stora utmaningar som kommer i samband med användandet av euron, men samtidigt för att förbereda dem för förbindelser med banksystemet. För det andra, en fråga som många föredragande refererade till, bland annat Paasilinna, González och Hyland, beträffande ett rättvist skattesystem som gäller små och medelstora företag. Och här måste jag säga att Europeiska kommissionen förbereder ett nytt system för mervärdesskatten på den inre marknaden, vilket vi tror kommer att gagna även de små och medelstora företagen. Det nya systemet är planerat att träda i kraft år 2002, men det återstår vissa förseningar. Angående det nuvarande läget, befinner sig kommissionens förslag om de lagstiftningsåtgärder som står i relation till detta, fortfarande på ett förberedande stadium, och det återstår att genomföra det första halvåret 1997. Vid slutet av detta halvår hoppas vi att vi skall ha infört det. Det är tydligt att förhandlingarna med rådet angående denna fråga emellertid kommer att bli ytterst svåra. I verkligheten är medlemsstaterna särskilt reserverade eftersom med det nya systemet kommer de i mycket större utsträckning än idag att vara beroende av de andra medlemsstaterna och ni vet att i skattefrågor är rådet alltid mycket reserverat. För det tredje, beträffande turismen. Ni känner till den speciella betydelse som jag lägger vid utvecklingen av turismen. De små och medelstora företag som är verksamma inom turistnäringen har dragit fördel av de åtgärder som integreras i det totala programmet för små och medelstora företag. Nästa årliga observationsrapport för små och medelstora företag kommer att som en särskild fråga behandla den speciella situationen för små och medelstora företag som är verksamma inom turistnäringen. Nu beträffande Garoscis betänkande: jag tror att kommissionens rapport från 1995 angående samordningen av verksamheterna för de små och medelstora företagen och hantverket ger en fullständig bild av de horisontala gemenskapsåtgärder som syftar till detta. Detta betänkande utgör ett grundläggande redskap för samordningen av gemenskapens verksamheter och program. Och som jag redan har betonat, med referens till Peijs betänkande, så har kommissionen satt samordningen av gemenskapens politik bland sina främsta prioriteringar. Vårt förslag är alltså att ännu mera förstärka denna dimension i vår politik. Och vi är särskilt glada över att Europaparlamentet är överens med denna kommissionens globala inriktning. Samordningen av gemenskapens verksamheter är dubbel: det första av allt är att inkludera dimensionen för de små och medelstora företagen i linjerna för och i tillämpningen av gemenskapspolitiken, detta för att ta större hänsyn till de små och medelstora företagens olikheter, liksom Rübig betonade, och också för att öka deras deltagande i gemenskapsprogrammen. Fru ordförande, idag lägger vi ned ansträngningar på en förenkling av de administrativa förfarandena, och detta är ett av våra grundläggande mål i alla medlemsstaterna inom gemenskapen, såsom Paasilinna betonade mycket klart och mycket tydligt. Jag skulle också vilja informera er om att från och med idag godkände kommissionen en rekommendation till medlemsstaterna angående förenklingen av administrationen vid startandet av företag och för företagarna, för den första fasen som också är den mest känsliga fasen i början av små och medelstora företags verksamheter. Också utbildningen utgör en grundläggande parameter för utvecklingen av små och medelstora företag, som González Alvarez betonade. Också på grund av detta har vi lagt särskild vikt vid utbildningen av styrande tjänstemän för små och medelstora företag. Det internationella samarbetet är ännu en central fråga som berör de små och medelstora företagen och även hantverkssektorn. Våra ansträngningar måste också leda till en bättre tillgång till standardisering och certifiering för de små och medelstora företagen. Helt riktigt betonade ni idag starkt tillgången till finansiering för de små och medelstora företagen genom att föreslå att vidare utveckla underlättandet av denna för de små och medelstora företagen, känd under namnet SME Facility, dvs. subventionerade lån till små och medelstora företag för att skapa nya arbetstillfällen. Som ni känner till, har kommissionen föreslagit en förlängning av detta tillvägagångssätt, men tyvärr så fick inte detta förslag något stöd från rådet. Jag delar er besvikelse, på samma sätt som Kestelijn-Sierens uttryckte det och jag samstämmer också till den betydelse som Europaparlamentet gav det, och som uttrycktes av Filippi. Även vi delade er besvikelse, eftersom rådet faktiskt vägrade att godkänna förslaget ELISE vad gäller lånegarantierna. Men eftersom finansieringen ger en puff till de små företagen, kommer frågan att återkomma. Jag tror att resultaten av de små och medelstora företagens och bankernas rundabordssamtal är viktiga. Rapporten från rundabordssamtalen innehåller ett brett spektrum av bättre tillämpningar som kan antas av hela Europeiska unionen, och innehåller också konkreta förslag till en förbättring av tillgången till finansiering för små och medelstora företag. Jag vill ännu en gång informera er om att utarbetandet av en rapport om kapitalmarknaden för små och medelstora företag har avslutats. Denna rapport behandlar de främsta hindren som stoppar utvecklingen av kapitalmarknaden för små och medelstora företag och inom en mycket kort tid kommer den att godkännas av kommissionen. Det finns en beredvillighet inom kommissionen för att utveckla program som ger de små och medelstora företagen en bättre tillgång till finansiering så att de på detta sätt tillåts att utvecklas. Och här är jag helt och hållet överens med de idéer som Gasòliba I Böhm uttryckte. Jag har bett våra tjänstemän att behandla nya initiativ som kan inledas också inom detta område. Jag hoppas att vi under månaderna som kommer får se resultaten av värderingen av det föregående projektet angående initialkapitalet. Och jag kan försäkra er att jag skall försöka att garantera en giltig fortsättning genom att inleda en konkret aktion på detta område. En annan viktig fråga som ni har tagit upp är förbättringen av deltagandet av små och medelstora företag i det europeiska systemet för förvaltning och kontroll på området som rör miljön, EMAS-programmet. Kommissionen startade under hösten 1996, en försöks- och pilotverksamhet, Euromanagement, inom området för ekologisk kontroll med ett grundläggande mål att hjälpa 500 till 750 små och medelstora företag att anpassa sin organisation till de nya kraven på området för miljöförvaltning och också, ett mindre antal små och medelstora företag att lyckas med certifieringen av den ekologiska kontrollen. Och vi försöker på detta sätt uppriktigt att främja de särdrag som Wolf refererade till i sitt tal. Jag vill återigen uttrycka min tillfredsställelse med den vikt som parlamentet lägger vid den direkta representationen av små och medelstora företag, ett mål som inryms i prioriteringarna för det nya fleråriga programmet rörande de små och medelstora företagen och hantverksföretagen. Jag skulle också vilja informera er om att mina avdelningar redan arbetar med förberedandet av nästa rapport med nyare uppgifter. Utarbetandet av denna rapport kommer att ske ständigt vart annat år och den kommer att koncentreras på framsteg som kan noteras rörande införlivandet av dimensionen av de små och medelstora företagen i all politik och i alla program inom gemenskapen. Fru ordförande, jag skulle slutligen åter vilja nämna kommissionens starka engagemang för ett främjande av de små och medelstora företagens intressen inom all politik och alla program i gemenskapen. Parlamentets ståndpunkter och rekommendationer, i denna riktning, är särskilt positiva och särskilt konstruktiva, och jag åtar mig att ta allvarlig hänsyn till dem. Och naturligtvis, tillåt mig att hålla med Thyssen i hans slutkommentar, om att medlemsstaterna måste lägga ned samordnade ansträngningar för ett stöd till de små och medelstora företagen, i överensstämmelse med de ansträngningar de lägger ned för konvergensen av sina ekonomier. Och på detta sätt tror jag att vi kommer att få betydande resultat gällande förstärkandet av deras närvaro inom ekonomin. Jag vill ännu en gång, fru ordförande, varmt tacka och lyckönska Peijs, Torres Marques och Garosci till deras betänkanden. Jag skulle också vilja tacka er för era ansträngningar till förmån för de små och medelstora företagen och, naturligtvis, för det fortsatta stödet ni ger till Europeiska kommissionen och för det utmärkta samarbetet som vi har lyckats med fram till idag. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Justering av budgetplanen Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0135/97) av Tillich för budgetutskottet om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut (SEK(97)0364-C4-0111/97) om anpassning av budgetplanen till de faktiska genomförandeförhållandena (fastställt av kommissionen i enlighet med artikel 10 i det interinstitutionella avtalet av den 29 oktober 1993). Fru ordförande, betänkandet för anpassning av budgetplanen enligt artikel 9 och 10 i det interinstitutionella avtalet är en handling, som upprepar sig från år till år inom loppet av budgetförfarandet. Tidigare utgjorde detta inget problem. Det uppstod knappt diskussioner om detta, och parlamentet och rådet var eniga. Det rörde sig just om ett tekniskt förfarande. Detta år har vi ett problem: Förutom de vanliga förfarandena, nämligen att överföra icke använda förpliktelsefullmakter från 1996 till 1999-545 miljoner ecu för strukturfonderna och 17 miljoner ecu för sammanhållningsfonderna - hade rådet ytterligare önskemål. Att överföra 1996 års medel till 1999 var och är inget problem för Europaparlamentet. Budgetutskottet har enhälligt samtyckt till kommissionens proposition. Dock rådets ståndpunkt att ännu en gång överföra 1 miljard ecu för förpliktelser från 1998 till 1999, sedan en likadan överföring skett under föregående år till 1998, kan parlamentet inte bifalla, inte minst eftersom kommissionen i sin proposition fastställer följande, jag citerar: "Enligt ett otillräckligt ianspråktagande av medel 1994 och 1995 har situationen i enlighet därmed avsevärt förbättrats under 1996. Detta innebär inte bara att allt ursprungligt medel för 1996 förbrukats, vilket står i motsats till situationen under de båda föregående åren, utan även att en liten del av de resterande skulderna kunde tas igen vid programmets början. " Detta fastställande från kommissionen ignorerade rådet, vilket det även gav till uttryck i trilogin i början på april. Rådet betonade att det för att uppnå en nolltillväxt i 1998 års budget behövde erhålla denna 1 miljard ännu en gång från 1998 till 1999. Även Europaparlamentet känner till medlemsländernas ansträngningar för att uppnå en sparsam budgetpolitik och deras bemödanden för att uppfylla kriterierna för valutaunionen. Europaparlamentet känner emellertid även till Edinburghbesluten beträffande strukturfonderna, budgetplanen och framför allt 1993 års interinstitutionella avtal. Europaparlamentets mål är att troget anta de riktlinjer för 1998 års budget som beslutades under januari, vilken i alla kategorier motsvarar en ansvarsmedveten utgiftspolitik, och vidta besparingar inom de områden där man från år till år tävlar om att återföra pengar till medlemsländerna. Därför stödjer vi denna proposition från kommissionen att inte överföra hela summan på en miljard från 1998 till 1999, utan bara 500 miljoner ecu. Resterande 500 miljoner ecu vill vi lämna för förpliktelser i 1998 års budget, för att på grund av mera exakta prognoser under hösten bättre kunna uppskatta jordbruksutgifterna under 1998 års budget. Detta motsvarar exakt punkt 9 och 10 i våra riktlinjer, och det nederländska ordförandeskapet samtyckte förra måndagen i sin sista trilogi till denna kompromiss. Jag hoppas bara att rådet kommer att följa denna senast under sitt sammanträde i morgon förmiddag. Även om rådet inte är närvarande i kväll - det kan säkert läsa mina anmärkningar i protokollet - vill jag för egen del kommentera två saker till. Som huvudföredragande för 1998 års budget har jag tagit på mig bördan av trycket på 1997 års sista budgetöverläggning. Den spänning som rådde då har inte helt och hållet avvärjts, och många av mina kollegor i parlamentet har återigen det intrycket att rådet vill låta sin oförmåga till enighet gå ut över Europaparlamentet. Vi bevisade då och även nu vår förmåga till samförstånd. Rådet borde dock noga studera passagerna i avtalen och i de institutionella överenskommelserna och betänka att det står skrivet att det finns två delar i budgetmyndigheterna och att dessa båda delar - Europaparlamentet och rådet - måste enas. Jag vill rekommendera parlamentet att i morgon anta förslaget till betänkande. (Applåder) Fru ordförande. Tillichs betänkande kan kanske anses vara torr läsning, men uppriktigt sagt så förtjänar det i egenskap av ett viktigt betänkande ändå inte att kammaren är nästan öde. Och även om betänkandet är kort så skall detta inte fördunkla det faktum att Tillich satsat mycket arbete och engagemang i det han gjort. Det som kan verka barockt i föredragandens anförande har gjorts mitt bland de ytterst starka spänningarna mellan den budgetansvariga myndighetens två grenar, spänningar som avviker mycket från dem som brukar förekomma i de seriösa regelmässiga förhandlingarna som förs mellan rådet och parlamentet i budgetfrågor. Under ett skede av förhandlingarna försökte en majoritet av rådet tvinga sitt kriterium på parlamentet utan någon som helst motivering, en attityd som jag, om jag inte vore så diskret i mitt språkbruk, kunde ha kallat utpressning. Tillåt mig att genom att citera föredragande påminna om vad situationen gällde: I enlighet med det interinstitutionella avtalet av 1993 - där jag var föredragande - skall kommissionen formulera två förslag för budgetplanen i början av varje budgetförfarande. Å ena sidan, på grundval av artikel 9, bör kommissionen underrätta om anpassningen av riktlinjerna för jordbruket och maximibeloppet för andra utgiftskategorier enligt BNP och priserna. Det är en teknisk och automatisk anpassning och den budgetansvariga myndigheten skall begränsa sig till att godkänna den. Men å andra sidan, och här kommer vi till saken, bör kommissionen på grundval av artikel 10 i det interinstitutionella avtalet föreslå en anpassning av anslagen för kategori 2, dvs. de strukturella utgifterna, enligt de faktiska genomförandeförhållandena, för att man inte skall förlora de belopp som inte har använts. Från och med 1989, dvs. från och med det första interinstitutionella avtalet har man lyckats med detta utan större problem. Men detta år har en anspråkslös överföring på 562 miljoner ecu från 1996 till 1999 inte fått första godkännande från rådet, som försökte lägga till 100 miljoner som var införlivade i kategori II för 1998. Det är ett märkligt förfarande, eftersom det inte bara gällde en tusendel av taket för de anslagna beloppen för 1999 utan att man också använde en planerad mekanism för att få tillbaka de anslag som de facto inte utnyttjats, dvs. för att annonsera ett framtida icke-utnyttjande samtidigt som man hotade med att bryta mot de politisk-budgetmässiga avtalen från Edinburgh. Inför detta faktum har kommissionen presenterat ett nytt åtagandeförslag som vi kan godkänna - och som vi kommer att godkänna - för att inte förlora de 562 miljoner ecu som är avsedda för de mest explicita mekanismerna för solidaritet och kamp mot arbetslösheten i gemenskapens budget. Men, såsom föredragande på ett träffande sätt har uttryckt saken, kan detta inte få bli praxis och jag tar mig friheten att tillägga att det är bara den goda politiska viljan som hindrar oss från att betrakta detta förfarande som en dold ändring av budgetplanen. Ärade ledamöter, budgetutskottet stödjer i hög grad, kanske t.o.m. enhälligt, det föreslagna åtagandet som ett nödvändigt ont. Europeiska socialdemokratiska partiets grupp följer föredragande, som vi gratulerar till hans svåra arbete och understryker att vi önskar att man avtalar om lämpliga betalningsbemyndiganden och koncentrerar åtgärderna på mål 1- och mål 2-regionerna, såsom föredragande lägger fram i sitt betänkande. Men vi frågar oss varför detta har varit så komplicerat? Om vi kommer i håg att beslutet om vem som skall bli medlemmar i euroklubben kommer att fattas på grundval av 1997 års siffror, så vilka politisk-ekonomiska balanser försätts då i fara på grund av denna berömda miljard ecu från 1998? Finns det något land som kan se ett hot mot sitt uppfyllande av unionsfördragets mekanismer när det gäller alltför stora underskott? Det finns det inte. Det är inte den gemensamma nationella finansieringsandelen eller samfinansieringsandelen som kan försätta uppfyllandet av konvergenskriterierna i fara, eftersom vi här talar om tusendelar av BNP. Ärade ledamöter, vi står inför en ordentlig dos av hyckleri. När parlamentet har förbundit sig till en stram budgetpolitik och har en budget som utgör mindre än 2, 5 % av de offentliga utgifterna i medlemsstaterna och knappt 1, 2 % av unionens BNP, så frågar man sig, ärade ledamöter, varför detta krig? I rådet är det de rikaste länderna som tydligast har uttalat sin bristande vilja att genomföra strukturfonderna. Kanske vi behöver påminna oss om vem det är som får nyttan av dessa medel men som skriker efter att skära ned de försvagade anslag som är avsedda att minska skillnaderna mellan gemenskapens rikaste och fattigaste regioner och bekämpa arbetslösheten. Att senarelägga dem, såsom rådet föreslår, var dessutom att förvärra problemet. Därför, ärade ledamöter, kommer vi socialister - som vill kämpa för ett rättvisare Europa och föra en effektiv solidaritetspolitik - att stödja detta åtagande. Herr ordförande, ärade ledamöter. De svårigheter som kommissionens ursprungliga förslag har stött på vid behandlingen är ett mycket klart exempel på hur svår budgetdebatten kommer att vara detta år. Detta parlament kommer i morgon att godkänna ett förslag från kommissionen om justering av budgetplanen, ett förslag som avviker från kommissionens ursprungliga förslag. Och detta förslag är det enda som verkar ha erhållit en tillräcklig grad av samstämmighet i rådet. Jag säger verkar, eftersom vi inte blir kvitt våra tvivel förrän i morgon, såsom föredragande Tillich konstaterade. Om samstämmighet inte uppnås till slut så står vi inför en tung interinstitutionell konflikt där parlamentet står bakom kommissionen i dess förhållande till rådet, och detta inträffar två veckor före kommissionens presentation av det preliminära budgetförslaget för år 1988. Även om parlamentet stödjer förslaget kan vi inte undgå det faktum att detta inte är den idealiska lösningen utan den enda möjliga lösningen. Den innebär att man minskar åtagandebemyndigandena för år 1998 med 500 miljoner ecu och överför dessa medel till 1999 på grundval av ett uttalande från kommissionen om att man inte kan verkställa mer än 600 miljoner ecu under budgetåret 1998. Under alla omständigheter så tror vi att kommissionen har gjort det enda möjliga för att lösa upp en låst situation i rådet, en situation som kunde ha hotat förpliktelsen att uppfylla Edinburghavtalen. Herr ordförande, respekterandet av åtaganden och garantin för uppfyllandet av avtal inom Europeiska unionen är grunden för vår trovärdighet och vår politiska samlevnad. Vi antar kommissionens förslag utifrån detta perspektiv med vetskapen om att - vilket vi vill göra fullständigt klart - den verkliga politiska debatten kommer börjar genom det mottagande som rådet ger kommissionens preliminära budgetförslag. Det nödvändiga avtalet angående hur många procent större budgeten skall vara för 1998, respekterandet av de undertecknade avtal som fortsätter gälla och bibehållandet av siffrorna för åtagandebemyndigandena kommer att i hög grad avgöra om det går att få en budget som överenskommits mellan de tre institutionerna. Dessutom måste Europaparlamentet utgå från att det är parlamentet som har sista ordet i fråga om de icke-obligatoriska utgifterna för kategori II och att det måste förhandla om ett större inflytande i fråga om kategori I. Så återstår bara att gratulera föredragande Tillich på nytt för hans öppna inställning till åtagande och avtal. Jag anser att rådet måste samarbeta mera med föredragande och inte göra hans uppgift svårare än den är. Slutligen så hoppas jag att omröstningen i morgon samlar fler ledamöter än vi har här i dag och under alla omständigheter tror jag att rådets uteblivande beror på, herr ordförande, att de måste hålla på att undersöka det nyaste förslaget från kommissionen. Herr ordförande, ärade kolleger, betänkandet av Tillich om anpassning av budgetplanen kommer lagom för att illustrera den korta debatt vi hade nyss med kommissionsledamot Yves-Thibault de Silguy, om respekten av konvergenskraven, genom att samma dag ge oss ett riktigt skolexempel. Om vi överför till 1998 alla de miljarder ecu som inte användes under 1995, och som redan överförts till 1996, och inte använts en första gång, ökar vi rubrik II i Europeiska unionens budget för nästa år med mer än 6 %, och ger ett mycket dåligt exempel på vår vilja att respektera konvergenskraven. Skälet till detta är enkelt. Genom att från och med 1998 tvinga nettobidragsgivarna att räkna av miljarden i fråga på sina nationella budgetar visar vi att vi har föga tilltro till varaktighetskonceptet genom att på detta vis ge uppfattningen att det bara är år 1997 som räknas för vårt kollegium. Det verkar inte vara en bra politik enligt min åsikt. Överföringen av hela krediten till år 1999 skapar i gengäld en ohöljd upprördhet, särskilt livlig i de länder som är de främsta förmånstagarna från sammanhållningsfonden och strukturfonderna, och särskilt Grekland, Portugal och Spanien, vilka med rätta kan tvivla på medlemsländernas verkliga vilja att respektera avtalen om program för perioden 1994-1999. Länderna i söder skulle kunna hitta material för att fylla de mörka bilder man ibland beskriver länderna i norr med. Kommissionsledamot Liikanen, som i ämnet visar prov på stor klokhet, har tillsammans med ordförande Samland arbetat för att finna en kompromisslösning. Detta förslag är ämnet för betänkandet av vår kollega Tillich och, vilket jag uppriktigt hoppas, borde få medgivande med kvalificerad majoritet i vårt kollegium och i rådet. Det tycks mig faktiskt som om 500 miljoner under 1998, som i slutändan ger en besparing på 300 miljoner i betalningsbemyndiganden för samma år, och ett åtagande på 1, 62 miljarder ecu inför 1999, är en bra lösning med en återhämtning samma år av differensen i betalningsbemyndigandena. Som representant för UPE-gruppen kan jag alltså meddela vårt stöd för betänkandet, men det tycks mig ändå som om noggranna uppgifter borde tillhandahållas vid den slutliga omröstningen om 1998 och 1999 års budgetar, med anledning av summornas omfattning och rubrikens känslighet. Och jag delar Joan Colom i Navals uppfattning att en miljard ecu, det skulle ett kollegium som inte liknar en tom öken vara förtjänt av. Herr ordförande, den budgetöverföring vi nu diskuterar baserar sig på två förslag. Kommissionen föreslog i mars, att de 545 miljoner ecu, som inbesparats under 1996 skulle överföras till år 1999. Därtill föreslog rådet att en miljard ecu skulle överföras från år 1998 till år 1999. Om båda förslagen hade gått igenom skulle detta ha inneburit en ackumulering av strukturfondernas betalningsåtaganden till programperiodens sista år. Det skulle ha förorsakat stora svårigheter för dem som bedriver regional- och strukturpolitik. Därför var det klokt, att halvera överföringen av en miljard ecu till båda de sista åren av programmet. Jag vill gratulera Tillich till ett väl förrättat värv. Den överföring av strukturfondernas betalningsåtaganden, som vi nu behandlar, är redan den tredje under innevarande programperiod. Sammanlagt har 4, 3 miljarder ecu senarelagts, vilket måste sägas vara en anmärkningsvärd summa. Inom EU finns det över 18 miljoner arbetslösa och arbetslösheten växer ständigt. Därutöver tillspetsas allt mer de regionala skillnaderna i många medlemsländer. Därför står regional- och strukturpolitiken inför allt större utmaningar. Man kan till en del beskylla medlemsländerna för underutnyttjandet av strukturfonderna, men EU kan inte helt undandra sig ansvaret. För administrationen av strukturfonderna har man byggt upp en väldig och komplicerad byråkrati. Ett annat hinder är strukturfondernas strikta regler. Kravet på innovation i projekten är ofta överdrivet, liksom trögheten i att stödja investeringar. Dessa begränsningar kan förlama ett i övrigt nog så vettigt projekt. Om den regional- och strukturpolitik, som bedrivs, vore livskraftig och effektiv, skulle detta återspeglas i en tävlan om medel från Europeiska unionens strukturfonder. Beklagligtvis är detta inte fallet i dag. Lyckligtvis kapar denna överföring inte resurser, varför den fullt ut kan understödjas. Herr ordförande! Vi kommer inte att opponera oss mot den anpassning av budgetplanen som avser strukturåtgärderna så som de framställs genom kommissionens ändringsförslag. Det förefaller vara ett ganska balanserat förslag, speciellt om de ställs mot det maximalistiska ställningstagande som är oacceptabelt och på sätt och vis en form av utpressning från rådets sida. Förslaget möjliggör en återföring av 562 miljoner ecu som inte används för genomförandet av budgeten och säkerställer också en periodisering av anpassningen i fråga. Till vårt ställningstagande räknas också det godkännande från föredragande som mitt förslag fick och enligt vilket fullt införande i budgeten görs av dessa åtaganden inklusive betalningar för åren 1998 och 1999. Jag kan dock inte dölja viss oro. Det är så, att trots välgrundade orsaker av teknisk natur, kan inte denna anpassning frias från ställningstaganden av politisk natur . Först och främst för att den innehåller en budgetåtstramningsväg som vi inte stödjer. Sedan, vilket jag redan sagt i mitt yttrande i fråga, för att man tydligt kan se en tendens till överdriven koncentration av medel till strukturåtgärderna under de sista åren av gemenskapens ramprogram. Det är ingen tillfällighet. Förutom andra aspekter är denna situation inte avhängig de riktlinjer och de åtgärder vidtas på gemenskapsnivå i just detta syfte, under olika förevändningar. Dessa frågor lämnar vi dock till en senare diskussion. Det kommer naturligtvis att finnas tillfälle till detta. För närvarande och på grund av de skäl som jag angav, kommer vi att stödja denna anpassning av budgetplanen. Herr ordförande, ingen kan undgå att märka att budgeten för år 1998 är en svår budget och därför är det viktigt att värdera tillräcklig högt den ansträngning som vi alla gör för att nå fram till avtal - avtal som skall vara som omfattande som möjligt. Med tanke på detta är det väsentligt att börja med att respektera de tidigare avtalen. Vi vet alla vad pacta sunt servanda innebär, och därför räknar kommissionen med vårt stöd för att uppnå en global ökning på 3 % för att sålunda kunna respektera Edinburghavtalen och uppnå en ökning på 8 % för kategori II. Därför, efter alla dessa ansträngningar, är det ofattbart att rådet har försökt omöjliggöra ett omfattande avtal. För oss är lösningen om åtaganden för kategori II för år 1998 inte den mest tillfredsställande, men genom den undviks en konfrontation och därför är lösningen godtagbar. På grund av allt detta är det, herr ordförande, grundläggande viktigt att vi antar betänkandet av Tillich med kvalificerad majoritet i morgon. Vi känner väl till vilka som är budgetmyndighetens två grenar och att kommissionen inte är någondera av dem. Ändå är jag inte den som rekommenderar - när vi dessutom står inför publicerandet av det preliminära förslaget till budget för 1998 - att vi skulle slå dövörat till för kommissionens förslag om betalningsbemyndiganden för kategori II. Vi får väl anse att kommissionen bäst känner till behoven i egenskap av verkställande instans. I punkterna 18 och 21 i det interinstitutionella avtalet konstateras tydligt att bemyndigandena måste vara tillräckliga för att åtagandena skall kunna uppfyllas. Herr ordförande, i enlighet med artikel 10 i det interinstitutionella avtalet av den 29 oktober 1993 lade kommissionen fram ett förslag till parlamentet och rådet om anpassning av budgetplanen till de faktiska genomförandeförhållandena. Förslaget var att till 1999 överföra de bemyndiganden för strukturfonderna och sammanhållningsfonden som inte användes under 1996 - totalt 562 miljoner ecu. Under förberedandet av det preliminära förslaget till budget för 1998 har det visat sig att med överförandet av 1 miljard ecu i åtagandebemyndiganden från 1995, som beslutades 1996, översteg de planerade bemyndigandena för strukturverksamhet 1998 kraven. Överskottet tillgängliga bemyndiganden i förhållande till genomförandekapaciteten skulle bli cirka 500 miljoner ecu. Kommissionen har därför beslutat att ändra sitt ursprungliga förslag. Förutom överföringen av 562 miljoner ecu från 1996 till 1999, föreslår kommissionen även en överföring av 500 miljoner ecu från 1995 till 1999. Antagandet av det ändrade förslaget skulle säkra ett tillfredsställande genomförande av planerade utgifter. Det skulle faktiskt underlätta en full täckning över budgeten före slutet av 1999 av bemyndigandena för strukturfonderna för perioden 1993-1999. Jag skulle vilja lyckönska herr Tillich till ett utmärkt betänkande och även tacka parlamentet för gott samarbete på den här punkten. Slutligen har jag just nåtts av nyheten att även Coreper accepterade förslaget i kväll. Härmed förklarar jag debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Säkerhetsanordning för fiskefartyg Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0068/97) av Le Rachinel för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv (KOM(96)0255 - C4-0255/96-96/0168(SYN)) om inrättandet av en harmoniserad säkerhetsanordning för fiskefartyg med en längd av 24 meter eller mer. Herr ordförande, ärade kolleger, det aktuella betänkandet gäller ett förslag till rådets direktiv om inrättande av en harmoniserad säkerhetsordning för fiskefartyg med en längd av 24 meter eller mer. För att kunna ge en riktig bild av vikten av denna text, skall jag ge en kort sammanfattande historik över normer och avtal som avser ämnet. Eftersom fiskefartygen undantogs från tillämpningsområdet för den internationella konventionen om säkerhet för människoliv till sjöss, konventionen SOLAS, har det visat sig nödvändigt att upprätta en konvention som med hänsyn till dessa fartygs särdrag, fastställer konstruktionsregler för nya fartyg liksom egenskaper som säkerhetsutrustningen på fiskefartyg bör respektera. Därför undertecknades den internationella konventionen om säkerhet för fiskefartyg år 1977, den så kallade Torremolinoskonventionen. Men, på grund av ett otillräckligt antal ratificieringar, trädde konventionen från 1977 aldrig i kraft. År 1993 gjorde den internationella maritima organisationen, IMO, en revidering av denna konvention och antog protokollet till Torremolinoskonventionen. Den är dock bara obligatorisk för fartyg som är längre än 45 meter. Kommissionens förslag är alltså nödvändigt eftersom 85 % av alla fartyg som är 24 meter eller mer, mäter mellan 24 och 47 meter. I nuläget tillämpas alltså Torremolinoskonventionen endast på 15 % av fartygen. Ett betydande rättsligt tomrum behövde fyllas. Det gäller att glädja sig åt varje åtgärd som syftar till att minska de risker som fiskarna utsätts för i sin yrkesutövning. Genom att återta bestämmelserna från 1993 års protokoll har en harmonisering vidtagits inom Europeiska unionen vad gäller normer som skall gälla fartygens konstruktions- och utrustningsregler, vilket garanterar en högre säkerhetsnivå. Fiskesektorn, med sina olika delar, är extremt känslig. Införandet av nya krav när det gäller konstruktionssätt, räddnings- och navigationsutrustning har därför fått särskild uppmärksamhet. De olika kommittéer, organisationer och förbund som representerar den berörda sektorn har rådfrågats. De är eniga om att denna nya text som reglerar deras yrke är betydelsefull. De svårigheter som är förbundna med deras sektor har faktiskt inte förvärrats trots införandet av dessa nya tekniska krav. Däremot garanteras minimikrav för säkerheten som är nödvändiga för skydd av människoliv, fartyg och miljö. Med åberopande av de ekonomiska följder dessa säkerhetsföreskrifter skulle få för redan existerande fiskefartyg, har det föreslagits att endast de åtgärder som från början föreskrevs i protokollet för existerande fartyg, skall tillämpas på dessa. Dessa normer borde täcka hela Medelhavet och alla kustländer. Situationen är mer komplex när det gäller tredje land som vill fiska i Europeiska unionens inre eller territoriella vatten, eller lossa fisk i ett medlemslands hamn. Visserligen borde de respektera samma krav som gemenskapens fartyg men det skulle vara svårt att kontrollera att de följs. Medlemsländerna skulle i så fall behöva förstärka kontrollmöjligheterna såväl i land som till sjöss. Slutligen finns det anledning att se detta förslag som ett första steg på vägen mot ett sammanhängande säkerhetssystem som kan tillämpas inom fiskesektorn. I fortsättningen skulle det faktiskt också handla om att undersöka hur det vore möjligt att tillämpa dessa nya regler, på fiskefartyg med en längd under 24 meter. Dessutom går vägen till fartygssäkerheten genom en adekvat utbildning av sjöfolk inom sektorn. Ett betänkande av vår kollega Eolo Parodi har i detta syfte lagts fram till parlamentets utskott för transport och turism. Herr ordförande, ärade kolleger, säkerheten till sjöss intresserar oss alla och betänkandet om säkerheten för fiskefartyg som jag har äran att lägga fram, bidrar till att den garanteras. Låt oss hjälpa till att förverkliga detta. Herr ordförande, ärade ledamöter, herr kommissionär. Utskottets aktuella förslag är resultatet av en lång och svår process till förmån för den nödvändiga förbättringen av säkerhetsanordningarna på fiskefartyg. Det stora antalet olyckor till havs visar hur farlig denna verksamhet är och de hittills blygsamma framgångarna betonar oviljan hos de viktigaste sjöfartsmakterna inom detta område. Därför måste man gratulera utskottet för att det har antagit detta efterlängtade och nödvändiga initiativ som kommer att befrämja säkerheten inom denna otrygga industri. Förslaget till direktiv utökar räckvidden för de tekniska föreskrifterna i Torremolinosprotokollet till alla nya fiskefartyg som har längden 24-45 meter och som fiskar i europeiska vatten. Sålunda omfattas inte bara fartygen under gemenskapens flagg utan också fartyg från tredje land som fiskar i gemenskapens vatten eller som lossar sin last i Europeiska unionens hamnar. Såsom utskottet konstaterar, står vi endast inför ett första steg som, även om det bara påverkar 4 % av gemenskapens fiskeflotta, så motsvarar dessa fartyg dock 57, 4 % av det totala tonnaget och 77, 4 % av fångstvolymen. Antagandet av ett nytt direktiv verkar också - i detta första skede - lämpligt för att erhålla en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning och göra det möjligt för dem att införliva specialförhållanden, men inom ramen för vissa gemensamma grundprinciper. Därför, och eftersom det gäller en första åtgärd, anser vi att detta förslag till direktiv måste stödjas och antas så snart som möjligt. Herr ordförande, jag skulle än en gång vilja gratulera kommissionsledamot Kinnock till framläggandet av ännu ett förslag för att förbättra säkerheten till havs. Jag skulle också vilja ta tillfället i akt och tacka föredraganden för alla hans ansträngningar i att föra den här åtgärden så snabbt och effektivt genom utskottet. Eftersom han redan sammanfattade bakgrunden till detta förslag, som fyller ett mycket viktigt rättsligt tomrum, behöver jag inte upprepa det. Som förslaget anger, är säkerheten bland det viktigaste för utskottet för transport och turism. Vi är medvetna om att fiske är ett av de mest riskfyllda yrkena i världen. Under de senaste tio åren har mer än tusen liv gått förlorade inom fiskerinäringen i gemenskapens vatten. Över hela världen har långt fler liv gått förlorade. Alla minns att gemenskapspolitiken för säkerhet till havs krävde den åtgärd som jag med glädje kan konstatera att kommissionsledamot Kinnock har lagt fram för parlamentet. Det är viktigt att ta itu med kraven på säkerhet för fartyg mellan 24 och 45 meter inom de områden som direktivet beskriver, t.ex. brandbekämpning, livräddning och radiokommunikationer. Direktivet gör just detta och det får därför socialistgruppens fulla stöd. Det kommer att garantera en enhetlig och harmoniserad nivå på säkerhetskraven, samtidigt som det förhindrar en snedvridning av konkurrensen. Sammanfattningsvis, och medan vi behandlar ämnet fiskefartyg - och jag är säker på att herr Kinnock kommer att förstå varför jag tar upp detta - vissa franska fartyg har blockerat hamnarna i Boulogne, Calais och Dunkerque, vilket förorsakat stora besvär för lastbilschaufförer i mitt valdistrikt. Jag skulle vilja be herr Kinnock - och jag ber om ursäkt för bristen på förvarning - att helt kort kommentera den konflikten och se hur vi bäst kan samarbeta för att garantera fri rörelse för människor och gods i framtiden. Slutligen vill jag säga att jag har tillbringat mycket tid i Dover-området på sistone - av skäl som herr Kinnock säkert väl känner till - och många av mina väljare skulle vilja att jag framförde deras varmaste hälsningar till honom, vilket jag alltså gör härmed. Herr ordförande, jag ber uppriktigt herr Le Rachinel om ursäkt för min sena ankomst till kammaren. Det är en oartighet som jag aldrig har gjort mig skyldig till tidigare och jag avser inte att upprepa det. Jag blev fördröjd i ett annat sammanträde och jag avsatte inte tillräckligt med tid för att komma hit. Jag är mycket ledsen för det. Lyckligtvis är detta någonting som kan förlåtas i Europaparlamentet - ytterligare ett tecken på dess sofistikering och takt. Det skulle inte ha förlåtits i det parlament som jag var mer bekant med för 25 år sedan. Kanske alla har någonting att lära sig. Jag vill även tacka herr Watts för hans lyckönskningar, som jag verkligen återgäldar och hoppas att få göra så personligen i Dover innan veckan är över. Jag är glad att notera att det finns en gemensam förståelse för detta förslag och att dess huvudsyfte, harmoniseringen av säkerhetsnormer för fiskefartyg som arbetar på medlemsstaternas inre vatten och territorialvatten har fått fullt stöd. Jag är säker på att vi alla delar uppfattningen att när den är genomförd kommer åtgärden att ge ytterligare stöd åt våra ansträngningar i kommissionen, parlamentet och rådet att garantera en hög och enhetlig nivå för skydd av mänskliga liv i gemenskapens farvatten. Detta är förslagets huvudsyfte. Dessutom kommer det att bidra till att förhindra snedvridning av konkurrensen, som kan uppstå när vissa operatörer lägger för liten vikt vid säkerhetsfrågor. Även av dessa skäl kan jag rekommendera förslaget. Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till utskottet för transport och turism och särskilt dess föredragande, herr Le Rachinel, för ett utmärkt betänkande om detta förslag. Jag uppskattar de ansträngningar som han och hans kollegor i andra utskott gjort för att konsultera berörda parter inom fiskerinäringen och jag noterar med glädje att deras svar har varit nästan samstämmigt positivt. Jag skulle helt kort vilja reagera på två specifika och mycket värdefulla kommentarer i parlamentets betänkande. Kommissionen kommer med glädje att uppfylla den särskilda begäran från parlamentet att regelbundet bli informerat om alla ändringsförslag och ändringar som tillkommer under kommittéförfarandet, och vi kommer definitivt att rätta oss efter kommissionens utfästelser till parlamentet vad gäller insyn. Kommissionen delar också den oro som uttrycks i betänkandet om att olika straffnivåer i medlemsstaterna skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen. Det är just för att undvika sådana problem och garantera full insyn som bestämmelserna i artikel 13 kräver att medlemsstaterna meddelar sina system för straff vid brott mot nationella bestämmelser som införs på grundval av detta direktiv. Låt mig avsluta mitt svar om betänkandet med att tacka parlamentet för att det har underlättat ett tidigt godkännande av en gemensam hållning om denna viktiga åtgärd, som kommer att främja säkerheten för fiskeriaktiviteter i gemenskapens farvatten och, särskilt, skyddet för de europeiska fiskares liv, vilka vi är skyldiga så mycket. Jag skall helt kort besvara en punkt som med rätta togs upp av herr Watts. I morse skrev jag till herr Pons, den franske transportministern och uttryckte mitt angelägna hopp om att åtgärder skulle vidtas av den franska regeringen för att garantera återställandet av fri rörelse till och kring kanalhamnarna. Mitt kontor har även varit i kontakt med det franska transportministeriet per telefon. Herr Pons har naturligtvis haft kontakt med relevanta kolleger i andra ministerier i den franska regeringen. Regeringen har nu mycket klart för sig hur angelägen situationen är. Jag hoppas att vi mycket snart kommer att få se återställandet av rörelsefriheten i enlighet med bestämmelserna i fördraget och, i synnerhet, de rättsliga åtagandena för individuella medlemsstater. Jag är tacksam över att få kunna göra detta uttalande till parlamentet. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Fartyg som transporterar farligt gods Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0073/97) av Novo Belenguer för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv (KOM(96)0455 - C4-0544/96-96/0231(SYN)) om ändring av direktiv 93/75/EEG om minimikrav för fartyg som anlöper eller avgår från gemenskapens hamnar med farligt eller förorenat gods. Syftet med direktivet 93/75 och detta direktiv om ändring är att förbättra säkerheten till sjöss och förebygga olyckor genom att tillhandahålla behövliga hjälpåtgärder. De olyckor som nyligen inträffat i gemenskapens vatten indikerar den stora betydelsen detta direktiv och behovet av att alla medlemsstater tillämpar dess föreskrifter. Utskottets förslag innehåller nya resolutioner som den internationella maritima organisationen, IMO, har antagit, särskilt införlivandet av fartyg som transporterar radioaktivt gods. Det handlar inte här om att diktera säkerhetsnormer om förpackningar, utan om att ge gemenskapens hamnmyndigheter den nödvändiga informationen om vilket gods som transporteras, tillämpa tekniska bilagor och ändra agerandet hos motsvarande gemenskapskommitté så att gemenskapens lagstiftning kan uppdateras i enlighet med de internationella normerna. De mål som tas upp i förslaget kan anses vara positiva och förtjänar därför parlamentets stöd. Dock vill jag påtala ett antal lösa trådar som inte åtgärdas genom detta direktiv. För det första så omfattar de säkerhetsåtgärder som tas upp i direktivet inte fartyg som passerar gemenskapens vatten utan att anlöpa en hamn inom unionen. Hur kan vi då försäkra oss om att dessa fartyg uppfyller gällande normer och kodex? Det vore kanske lämpligt att föreslå att direktivets innehåll skulle utökas även till fartyg som navigerar i gemenskapens vatten, utan att detta på något sätt minskar deras rätt till oskyldig passage enligt internationella konventioner. Vi skall här inte glömma att samma konventioner fastställer möjligheten att begränsa fartygens rörelser till bestämda rutter. För det andra så är det överraskande, för att inte säga farligt, att fortsätta transportera radioaktivt gods i fartyg som också transporterar passagerare. Flera medlemmar av IMO har redan uttryckt sina reservationer i detta hänseende. Det vore kanske tillrådligt att förbjuda detta förfarande eller åtminstone kräva att det minst offentliggörs en lista över de passagerare som reser med sådana fartyg, en aspekt som för närvarande studeras i ett specifikt direktiv om passagerarregister, det slutliga direktivet 96/574. För det tredje så tar bilaga I inte upp behovet att meddela besättningens styrka vid tidpunkten för en olycka, något som enligt artikel 6 i direktivet måste meddelas den berörda statens behöriga myndighet i fall av en olycka. Å andra sidan vill jag, herr ordförande, betona att de ändringsförslag som lagts fram och godkänts i utskottet har bidragit till att förbättra avsikten med mitt betänkande. I fråga om dessa ändringsförslag skulle jag dock vilja förtydliga några nyanser och ge några kommentarer. Ändringsförslag 1 - jag har fått meddelande om att nummer 3 har dragits tillbaka - gäller radioaktiva material som transporteras ombord på fartyg. Med ändringsförslag 7 förstärker man skyldigheten för fartygets destinationsstat att vidarebefordra mottagen information till alla gemenskapens stater som berörs av fartygets rutt. Detta antogs av utskottet för transport och turism, som också godkände ändringsförslagen 5 och 6 som förpliktar operatörerna av fartyg som transporterar farligt gods att informera alla stater som berörs av fartygets rutt och inte bara destinationsstaten. Detta kan kanske bli en aning komplicerat. Angående ändringsförslag 8 kan sägas att det är ett tekniskt tillägg till artikel 11 i direktivet 93/75 och gäller en ny numrering av punkterna i direktivets artikel 2 gällande CNI-koden. Jag anser det också vara på plats att, när det gäller informationen som skall meddelas myndigheterna innan fartyget lämnar hamnen, inkludera den ombordvarande besättningens styrka eftersom denna uppgift är avsedd att förbättra mobiliseringen av nödtjänsterna i fall av en olycka. Ändringsförslagen 10 och 11 är avsedda att ge nödtjänsterna all behövlig information angående radioaktiv last och förfarandet ombord i fall av en olycka. Och slutligen, herr ordförande, så är ändringsförslag 12 angående meddelande om passagerarlistan oundgängligt. Denna fråga kommer dessutom att, i enlighet med kommissionens förslag till direktiv inom området, utgivet den 25 november 1996, att debatteras i denna kammare under den "minisession " som hålls i maj. Herr ordförande, bäste Kinnock, socialisterna stöder Novo Belenguers betänkande. Samtidigt kan vi meddela, att vi anser det vara gott och ser det som riktigt, att kommissionen förbättrar direktivet från 1993. Men vi stöder de 12 ändringsförslagen - nu hör jag, att ett kanske dras tillbaka - som skärper direktivet. Vi är självklart glada över våra port state controls , men vi saknar rapporteringsskyldighet i internationella farvatten. Vi har ett annat betänkande, som länge varit på väg, om det europeiska anmälningssystemet. Vi har diskuterat om det nu föreliggande betänkandet skulle kunna vara den drivkraft, som får fart i den andra frågan. Det gör det nämligen besvärligt, att man inte kan få fartyg i transit att anmäla sig, att man inte kan leda fartyg i transit genom säkra farvatten. Därför vill jag fråga kommissionären, om vi tillsammans med parlamentet kan få tillfälle att ställning till den här frågan, ty den är till en del sammankopplad med den rättsliga grunden för detta förslag. Jag hoppas, att vi kan komma framåt. Det är 3-4 år sedan som det andra förslaget lades fram. Detta förslag stöder vi, men vi vill också gärna göra er uppmärksamma på, att det inte bara är fartyg i transit, som utgör problemet. Man använder också fartyg med dålig standard, substandard -fartyg. Därför måste vi kanske i samband med port state control ha ett mer rigoröst system beträffande de fartyg, som skall transportera nukleärt material. Det har med tiden blivit så, att många länder transporterar sådant material ut från landet på olika vägar, på järnväg och sjöledes, och det är demonstrationer varje gång detta äger rum. Det är min åsikt, att några av fartygen inte har den standard, som de måste ha, och inte anmäler sig på de ställen, som de skall. Därför hoppas jag, att vi kan komma framåt både med Eurep och med detta förslag. Herr ordförande, kära kollegor! Transporter med farligt gods röner alltid stor uppmärksamhet bland våra medborgare, eftersom det ju handlar om att garantera högsta möjliga säkerhet. Framför allt inom sjöfarten har vi ett speciellt ansvar, då vi inom detta område verkligen har att göra med ett internationellt problem. Föredraganden har med rätta hänvisat till den betydelse denna riktlinje har, men även till den betydelse en reglering av de fartyg har, som kör genom våra farvatten utan att anlöpa en europeisk hamn. Just nu fördes även frågan om en hamnstatsriktlinje på tal, med vilken vi själva redan har kunnat reglera ett och annat. Här rör det sig om ett konkret problem, som vi med gemensamma krafter måste ta itu med. Europeiska folkpartiets grupp kommer därför att bifalla alla ändringsförslag, så att transporten av farligt eller miljöskadligt gods kan bli ännu säkrare, så att kustregioner permanent och effektivt kan skyddas mot försmutsning eller rentav förstörelse, och så att fartygsbesättningen kan garanteras högsta möjliga säkerhet. Därför vill jag tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande. Här påtalades verkligen de problemområden, som vi hittills inte har löst. Kommissionsledamot, jag vet att Ni strax kommer att säga att Ni inte kan hjälpa till med majoriteten av våra ändringsförslag, eftersom de inte nödvändigtvis hör till Ert område. Ändå ber jag Er även i Europeiska folkpartiets namn att ta våra föreställningar och önskemål på allvar! Hjälp oss att tillsammans komma till en god lösning på alla dessa frågor, även om det inte kommer att lyckas med detta betänkande. Herr ordförande! Även gruppen de Gröna hävdar att det var positivt från kommissionens sida att presentera detta direktiv som integrerar direktiv 93/75 och som har som mål att förbättra de preventiva systemen och hjälpinsatserna vid olyckor till sjöss med fartyg som transporterar farliga och förorenande ämnen och samtidigt, tack vare detta nya direktiv, utsträcka reglerna till att även omfatta transporter av radioaktivt material. Vi hävdar emellertid att man även bör ta hänsyn till förekomsten av direktiv 21/95 om kontroll av hamnar och att även andra internationella regler har tillkommit under tiden. Vi delar därför de mål som har angetts av kommissionen, men vi instämmer också i alla de ändringsförslag som har godkänts av kommissionen och det sätt på vilket betänkandet har presenterats av föredraganden, som vi härmed vill tacka. Framför allt anser vi att man inte kan undgå att beakta frågan om genomfart genom nationella vatten och att man inte kan undvika att ta hänsyn till de behållare, som måste uppfylla AIEA: s krav, i vilka det radioaktiva materialet skall transporteras. Herr ordförande, jag skulle vilja börja med att säga att jag välkomnar detta betänkande. Jag tror inte att någon av oss här kan gå för långt när det gäller att visa omsorg för hanteringen och transporten av giftigt avfall, särskilt radioaktivt material. Vi känner mycket starkt för denna fråga i min valkrets till följd av Sea Empress -olyckan förra året och den påverkan som den hade på den lokala miljön. Människor i området är nu oerhört ivriga på att få återgå till ett normalt liv och vi tänker starkt förorda att man inte vilar på hanen när det kommer till detta direktiv. Kraften i transportutskottets ståndpunkt är att tillse att lagstiftningen gäller fartyg som passerar igenom EUfarvatten, inte bara fartyg som angör EU-hamnar. Låt oss tillse att kustmyndigheterna får veta om närvaron av fartyg som transporterar farliga ämnen. Lokala myndigheter kan då, i ljuset av denna information, vidta lämpliga åtgärder i händelse av en olycka. Två viktiga detaljer måste nämnas rörande bestrålat kärnbränsle, plutonium och högaktivt avfall. De bör omfattas av direktivets tillämpningsområde. För det första måste vi garantera att radioaktiva ämnen bara transporteras i behållare som uppfyller de senaste kraven från IAEA, för det andra måste vi se till att radioaktiva ämnen aldrig transporteras med fartyg som även transporterar passagerare. Dessa är de minimikrav som vi måste insistera på. Det är bara sunt förnuft att separera giftigt gods och passagerare och att uppfylla internationellt överenskomna bestämmelser. Om vi gör detta, kommer vi helt säkert att minimera riskerna med hela frågan om transport av giftiga ämnen och särskilt, naturligtvis, radioaktivt material. Herr ordförande, låt mig först tacka utskottet för transport och turism och särskilt föredraganden, herr Belenguer, för hans utmärkta betänkande om förslaget. Jag är också glad att få komma efter en annan walesare, vars omsorg om möjligheterna med olyckor till havs med fruktansvärda miljöförstöringsföljder är väl känd för parlamentet, liksom i hans egen valkrets. Jag är mycket glad över att kunna notera att det finns en gemensam förståelse för förslaget och ett stöd för dess huvudsyfte, nämligen att stärka och förbättra det existerande direktivet om fastläggande av anmälningskrav för att förbättra förebyggande och akuta åtgärder i händelse av olyckor till sjöss med fartyg som transporterar farliga och potentiellt förorenande ämnen. Kommissionen välkomnar ändringsförslag 8 och 9. Det förra kommer att göra det möjligt för den kommitté som skapas av direktivet att ta hänsyn till framtida ändringar av INF-koden, och det senare, som kräver att operatören av ett fartyg förser den behöriga myndigheten med information om storleken på besättningen ombord, bör bidra till att förbättra de akuta åtgärderna olyckor till sjöss. Vad avser de övriga ändringsförslagen måste jag med kraft poängtera att kommissionen delar den oro som uttryckts av utskottet om de särskilda risker som är förknippade med transporten av radioaktiva ämnen till havs, liksom med svagheterna i det anmälningssystem som skapades av direktivet 1993. Som ledamöter här redan har sagt, täcker det inte fartyg i transit. Vi delar oron, men jag anser att det finns skäl att påminna parlamentet om att, utan att överdriva, 80 % av de fartyg som går igenom gemenskapens farvatten faktiskt är på väg till gemenskapshamnar. Under genomfarten är de alltså bundna av de krav som gäller för hamnar och det ligger en viss tillförsikt i det. Kommissionen kan inte godkänna de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram. Det beror inte på att våra åsikter skiljer sig åt, utan huvudsakligen på att de frågor som lagts in i ändringsförslagen redan omfattas av andra förslag från kommissionen eller för att kommissionen planerar särskilda initiativ på de områdena. Herr Ferber förekom mig i sitt yttrande - inte för första gången, alltid ett givande bidrag - och vi arbetar naturligtvis redan med exakt de frågor som han tog upp. Sak samma gäller de förslag som lades fram av herr Sindal. Mer i detalj, den första serien ändringsförslag avseende villkoren för transport av radioaktiva ämnen till havs faller utanför detta direktivs tillämpningsområde, som bara behandlar anmälningskrav. Detta gäller särskilt ändringsförslag 1 och 3, om inte ändringsförslag 3 har dragits tillbaka, som herr Belenguer antydde, eftersom dessa förslag skulle förbjuda transport av radioaktiva ämnen ombord på passagerarfartyg. Det gäller även ändringsförslag 2 om uppfyllande av IAEA-krav och ändringsförslag 10 och 11, som skulle lägga till ett antal säkerhetskrav från INF-koden till bilagorna till direktivet. Kommissionen överväger dock olika initiativ för att stärka existerande bestämmelser om transport av radioaktiva ämnen, inklusive, vid behov, bindande lagstiftning för alla fartyg som angör en gemenskapshamn och transporterar radioaktiva ämnen. Vad gäller den andra serien ändringsförslag, de som avser utökandet av anmälningsplikten till fartyg i transit, anser kommissionen att ändringsförslag 4, 5 och 6 redan avspeglas i förslaget till rådets direktiv för ett europeiskt fartygsrapporteringssystem, det s.k. EuroRep, som antogs av kommissionen i december 1993 och som fortfarande ligger hos rådet. Det skulle vara olämpligt och förvirrande om kommissionen skulle acceptera införandet av sådana bestämmelser i direktiv 93/75 medan diskussionerna med rådet skulle kunna återupptas när som helst om liknande krav, såsom de beskrivs i EuroRep. Ändringsförslag 7, som kräver att medlemsstaterna utbyter all information som de erhåller rutinmässigt är oacceptabelt, eftersom det skulle överbelasta berörda nationella myndigheter med enorma datamängder, trots att sådan information bara skulle krävas av säkerhetsskäl under mycket speciella omständigheter. Slutligen kan inte kommissionen acceptera ändringsförslag 12 om förekomsten av en passagerarlista. Det skulle vara överflödigt eftersom förslaget till rådets direktiv om registrering av personer ombord på passagerarfartyg antogs den 25 november förra året. Sammanfattningsvis godkänner kommissionen ändringsförslag 8 och 9 men, även om vi delar den omsorg som de uttrycker, kan vi inte godkänna ändringsförslag 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 10, 11 och 12. Låt mig avsluta med att ännu en gång tacka herr Belenguer och parlamentet för att de har underlättat ett tidigt godkännande av en gemensam hållning till denna viktiga åtgärd, som uppenbart kommer att ha en direkt och betydande effekt på transport av farliga och potentiellt sett förorenande ämnen i våra farvatten. Skulle kommissionsledamot Kinnock kunna informera oss om när han möjligen skulle kunna lägga fram lagstiftning om hela frågan om transport av kärnmaterial? Herr ordförande, jag är tacksam för frågan. Arbetet pågår för närvarande och har så gjort under en tid. Jag kan inte ange en specifik tid, eftersom jag inte har någon önskan att vilseleda parlamentet, men jag kan försäkra herr Morris att förslagen kommer att komma. Om han kontaktar mig skriftligen, skall jag försöka att vara lite mer specifik allt eftersom veckorna går. Jag skall med glädje ge honom en mer bestämd indikation när arbetet, enligt vår mening, har kommit en lämplig bit på vägen. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. (Sammanträdet avbröts kl. 20.00 och återupptogs kl. 21.00.) Ny sjöfartsstrategi Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0067/97) av Danesin för utskottet för transport och turism, om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén (KOM(96)0081 - C4-0237/96) (A4-0067/97): "Mot en ny sjöfartsstrategi ". Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först och främst vill jag som hastigast varmt tacka mina kolleger i utskottet för transport och turism för det engagemang med vilket de har samarbetat, såväl med värdefulla synpunkter som med faktiskt arbete vad gäller ändringsförslagen. Tack vare detta godkändes betänkandet enhälligt i utskottet. Låt mig efter denna inledning börja med att ange ett antal siffror som rör det ämne som vi behandlar: 90 % av handelsutbytet mellan gemenskapen och övriga världen sker via sjötransporter och inom Europeiska unionen är denna siffra 35 %. Unionens åtgärder vad gäller den framtida sjöfartsstrategin, enligt vad som föreslagits av kommissionen, vilar på fyra grundpelare: säkerhet, bibehållande av fria marknader, konkurrenskraft och statligt stöd. Jag anser att säkerhetsproblemet är av avgörande betydelse, å ena sidan därför att det hänger samman med miljöproblem och med skyddet av människors liv, å andra sidan därför att, som jag försöker visa, det är en utgångspunkt för att man skall kunna bibehålla såväl sysselsättningen för de europeiska sjömännen som våra flottors konkurrenskraft. Den mänskliga faktorn är av avgörande betydelse, om man betänker att 80 % av alla olyckor till sjöss just kan tillskrivas den mänskliga faktorn. De flerspråkiga besättningar som förekommer idag förvärrar problemet, eftersom de försvårar kommunikationen i ett nödläge. Det är därför av avgörande betydelse att man vidtar alla tänkbara åtgärder för att bevara kompetensen, främja högt kvalificerade arbetsuppgifter och stödja utbildningen av de europeiska sjömännen. Men förutom de problem som sammanhänger med utbildningen, så finns det en strategisk faktor - enligt mitt sätt att se på saken - i förhållande till den fråga vi här diskuterar: sjöfartsregistren och, i samband med det, de så kallade bekvämlighetsregistren. Idag är situationen följande: om en redare registrerar ett fartyg under en flagg som inte hör till gemenskapen, och framför allt " vissa" flaggor, så medför detta ekonomiska fördelar vad gäller kostnaderna för de anställda, skatter etc, som är enorma. Om vi inte vill framstå som hycklare så måste vi alltså erkänna att, så som läget är idag, kommer problemet att vara svårt att lösa. Den första konsekvensen av detta blir en oundviklig förlust av själva begreppet " europeisk sjöman" och av vår flottas konkurrenskraft. Den andra konsekvensen blir en oundviklig ökning av antalet plimsollare som kommer att genomkorsa våra vatten, med alla de miljökonsekvenser som detta kan medföra. Europaparlamentet har flera gånger efterlyst ett program för stöd och hjälp, även finansiell hjälp, för att stimulera verksamheten i denna sektor, och som innehåller en lämplig definition av begreppet " europeisk redare" , men ett stort antal förslag har aldrig nått lagstiftningsstadiet på grund av rådets oförmåga att fatta beslut i frågan. Vilka instrument kan man då utnyttja idag för att konkretisera en sjöfartsstrategi på gemenskapsnivå? Vi lever i en global marknadsekonomi, varför balansräkningen är den avgörande faktorn för de berörda företagen: om därför de enorma skillnaderna i omkostnader som finns idag till förmån för bekvämlighetsflaggade fartyg inte kompenseras av å ena sidan stränga säkerhetskontroller och av skattelättnader å den andra, så kommer största delen av våra goda föresatser oundvikligen att komma på skam. Ett instrument som ur denna synpunkt är intressant är direktivet " Port State Control" . Detta instrument gör det möjligt att genomföra kontroller i anlöpningslandets hamn och, om oegentligheter upptäcks, så ger det möjligheter till sanktioner, även blockering av fartyget. Jag anser att det är lämpligt att kraftigt stödja en europeisk task force för att kontrollera att direktivet verkligen följs av medlemsstaterna. För att uppnå de resultat som här nämnts så verkar det inte realistiskt idag att tvinga redarna att anställa personal från gemenskapen och att bestämma obligatoriska minimikvoter, eftersom man på det viset, av de naturliga ekonomiska skäl som angetts ovan, skulle främja en flykt till de så kallade bekvämlighetsflaggorna. Det skulle i stället vara effektivare att, via avgifts- och skattelättnader, skapa de villkor som gör det konkurrenskraftigt att anställa europeiska sjömän. Möjligheten att bemöta invasionen av öppna register är med andra ord knuten till åtgärder som gör att dessa register förlorar de fördelar som de har idag. Avslutningsvis anser jag att kommissionen måste vidta konkreta åtgärder för att skydda gemenskapens sjöfartsindustri. Jag tänker på den situation - som enligt mig är fullständigt ohållbar - där vissa länder utanför gemenskapen, som idag får samarbetsbistånd eller annan typ av finansiellt stöd från gemenskapen, utfärdar officiella fartygsregistreringsbevis med den största lätthet, trots att de är medvetna om de risker som detta medför och utan att genomföra kontroller av dessa fartygs sjöduglighet. Jag anser att man, såsom i USA, men också i andra länder, måste ha styrkan att kräva någon form av koppling mellan det stöd som lämnas från gemenskapen och respekten för de minimikrav som ställs upp, för att å ena sidan skydda våra anställda inom sjöfartsindustrin och våra redare och, å andra sidan, skydda miljön i våra hav. Herr ordförande, herr kommissionsledamot, mina ärade kolleger, jag tror att man alltid måste vara försiktig när man använder ordet "strategi ", för även om den föreslagna banan inriktar sig på positiva mål, har erfarenheten alltför ofta lett till att vi känner brister, att vi upplever en oförmåga och att den entusiasm som fanns där från början därigenom dämpas. När det gäller sjötransporten utgör kommissionen inget undantag till denna regel. I egenskap av föredragande för utskottet för regionalpolitik överlämnar jag därför denna mina kollegers känsla, vilken pendlar mellan gillande och frustration. Gillande för det första. Att kommissionen nu lägger fram en text som skall forma en ny sjöfartsstrategi, beror på att den är väl medveten om att de inledande åtgärderna från 1985, vilka grundades på frihandeln, inte helt har uppnått sina mål. Denna ekonomiska sektor upplever allvarliga svårigheter till följd av globaliseringen och avregleringen. Den sorgliga siffran på förlorade arbetstillfällen som uppgår till 50 %, utgör ett slående bevis. Kommissionen har alltså rätt i att reagera och iscensätta en offensiv på flera plan, säkerhet, utbildning, forskning, stödsystem och modernisering. Samtliga dessa faktorer är avgörande. De bör uppmuntras och till och med förstärkas. Jag talade om frustration. Jag beklagar verkligen att behöva delge er den svaghet jag känt av inom den regionala dimensionen. Enligt vår åsikt har den vidrörts på ett alltför abstrakt sätt, och slutligen kopplats bort från ett sammanhängande resonemang. Många regioner inom Europeiska unionen är sjöfartsregioner, vissa är till med öar. Detta skapar, eller följs av ekonomisk och kommersiell verksamhet. I denna anda är vi besvikna på att kommissionen inte har tagit tillfället i akt att sammanfatta sina reflexioner om skeppsbyggnad, då de antaganden som förorsakat indragningar eller omstruktureringar av arbetsplatser, har förändrats. Jag beklagar att hamnarnas plats tagits hänsyn till i så liten utsträckning. För vissa regioner utgör de faktiskt territoriets öppning utåt, den enda avsatsen för utveckling och spelar också en strategisk roll för länderna och deras inland. Detta har på ett spontant och mästerligt sätt ignorerats. Sammanfattningsvis, ärade kolleger, tackar jag utskottet för transport och turism för att ha velat ta två anmärkningar i beaktande, och jag väntar på att denna nya strategi inte förblir bara en teori, i så fall är jag mycket rädd att denna nya version är bortkastad. Herr ordförande! Forskningsutskottet antog enhälligt det yttrande som jag har författat och stöder den avreglering av EU: s sjöfartsindustrier som föreslås, under förutsättning att rigorösa internationella säkerhets- och miljönormer bevaras tillsammans med en rimlig tolerans för nationella stödmekanismer. Berättigade farhågor om EU-flottans ökade ålder existerar klart och tydligt, vilket kan kräva olika finansiella stimuleringsåtgärder för förbättrade normer och kriterier för tekniska prestanda. Det är viktigt att poängtera att världsomfattande insatser behövs inom detta område för att förbättra utbildningen av sjöfolk och deras kvalifikationer samt göra det mindre frestande för fartygsägare att använda billiga besättningar med lägre kvalifikationer. Säkerhets- och miljöhänsyn ställer krav på EU: s sjöfartsmarknad. Det innebär att forskning och teknisk utveckling ofrånkomligen spelar en nyckelroll på detta område för att säkerställa en hållbar och konkurrenskraftig framtid för sektorn inom flera områden, t.ex. varvsindustrin, fartygens säkerhet, framdrivningssystem och förebyggande av föroreningar. Inom det fjärde ramprogrammet för forskning finns ett speciellt transportprogram. Ett särskilt avsnitt däri har tillägnats sjöfart. Utskottet stöder forskningsprogrammen på detta område, men efterlyser vidareutveckling av bränsleeffektiva och miljövänliga framdrivningssystem, energieffektiva skeppskonstruktioner samt genomförandet av ett bredare socioekonomiskt forskningsprogram för att undersöka det sociala sammanhanget för den sjöfartsvetenskap och teknik som uppstår. Utskottet stöder dagens arbetsgrupps princip vad gäller framtidens sjöfartssystem och anmodar med kraft att den skall utvidgas också till det femte ramprogrammet. Utskottet uppmanar kommissionen att inför det femte ramprogrammet fördela ökade resurser för forskning om säker och miljövänlig sjöfart. Herr ordförande, genom kollega Danesin har för transportutskottet pekats på den stora betydelsen av en sund sjöfartssektor för den Europeiska unionen. För utskottet för externa ekonomiska förbindelser vill jag framför allt be om uppmärksamhet för den Europeiska flottans position på världsmarknaden. Där finns nämligen en ytterst skarp konkurrens. Den har under de senaste åren lett till att ett stort antal fartyg har överförts till så kallad billig flagga. Utflaggningen har stora ofördelaktiga följder för den Europeiska unionen. Inte bara blir unionen i sina havstransporter allt mer beroende av fartyg från tredje land utan härigenom går en viktig ekonomisk aktivitet förlorad. Till att börja med i form av arbetsplatser, men i längden hotar också verksamheter i land att bli förflyttade någon annanstans. I Nederländerna har man beräknat att inte mindre än 70 % av mervärdet från sjöfartssektorn genereras i land. Processen med utflaggning kan motarbetas genom att göra medlemsstaternas register konkurrerande. I sitt meddelande uttrycker den europeiska kommissionen medlemsstaternas möjligheten att för detta ändamål vidta stödåtgärder för redarnas behov. Nu när Euroregistret är borta ur bilden, vill jag starkt stödja kommissionens taktik. Sedan januari 1996 har den nederländska regeringen givit maritima företag som går under nederländsk flagg eller som har sitt säte i Nederländerna skattelättnader inom denna ram. Det har lett till att ett tiotal fartyg sedan dess har förts tillbaka till nederländsk flagg. Slutligen har jag ännu en uttrycklig fråga till kommissionären. I paragraf 33 i betänkandet Danesin uttalas att sjöfarten inte skall betraktas som en industri som endast står till tjänst för den europeiska in- och utförseln, utan som en fullvärdig självständig industriell sektor. Det är annorlunda än vad vi läser i meddelandet från kommissionen, nämligen att sjöfarten är en tjänsteindustri som skulle ha en avledd funktion. Kan kommissionären bekräfta att han skriver under uttalandet från transportutskottet? Som avslutning också ett påpekande att tyvärr blir, genom det stora antalet i sig själv välmenande uttalanden i betänkandet Danesin, huvudärendet dolt av bisaker. Herr ordförande, å de Europeiska socialdemokraternas vägnar skulle jag vilja välkomna denna nya inställning till sjöfartssektorn från kommissionsledamot Kinnock. Liksom han tror vi på en levande sjöfartsindustri för hela Europa. Den är viktig enligt vårt synsätt av strategiska industriskäl, strategiska sysselsättningsskäl och för att garantera och stärka Europeiska unionens konkurrenskraft. Och den kommer naturligtvis att ge ett kraftfullt bidrag till att hjälpa oss att uppnå våra miljömål. Jag skulle också vilja lyckönska föredraganden, herr Danesin, för hans samarbetsvilja och hans heltäckande arbete, vilket har säkrat ett brett stöd, inte bara i parlamentet utan även inom hela sektorn som sådan. Jag är säker på att vi i morgon, när vi går till omröstning, med en röst kommer att visa vårt tydliga engagemang för framtiden för Europas sjöfartssektor. Vi står dock inför en allvarlig utmaning. 1970 seglade en tredjedel av världens fartyg med stolthet under en flagga tillhörande en EG-medlemsstat. 1994 hade den siffran sjunkit till 14 %. 1979 hade vi i mitt eget land 1 200 brittiskflaggade fartyg, i dag är antalet under 250. Vi står inför en enorm utmaning, inte minst vad gäller sysselsättning. 300 000 jobb 1970 över hela EU och i dag knappt 100 000. Två tredjedelar av hela branschen utplånad. Men vår grupp anser att det finns en enorm potential. Till exempel har den linjära tillväxten under de senaste tio åren varit nästan 7 % över hela världen. Det finns en växande efterfrågan på specialiserade tjänster och det finns klara miljöskäl att uppmuntra sjöfartssektorn. Vi välkomnar särskilt det faktum att kommissionens förslag bygger på de fyra nyckelelementen: för det första, säkerhet, för det andra, bibehållande av öppna marknader, för det tredje, säkrande av konkurrenskraft och, slutligen, tydliga riktlinjer för statsstöd. Vi skulle vilja ge några exempel på varför vi stödjer denna nya strategi. Vad gäller säkerhet stödjer vi helt kommissionsledamoten i hans ansträngningar att göra icke-bindande IMO-resolutioner bindande och obligatoriska genom gemenskapslagstiftning. Genom bibehållandet av öppna marknader stödjer vi fullt ut hans satsning på att skapa internationella överenskommelser. Vad gäller att säkra konkurrenskraft, tror vi på gemensamma åtgärder för att främja utbildningsprogram för samt forskning om och utveckling av sjöfart och särskilt att uppmuntra unga människor att söka sig till yrket. Slutligen vad avser statsstöd, stödjer vi också en översyn av riktlinjerna för statsstöd så att det mer koncentreras på sysselsättning, forskning och utveckling samt utbildning, snarare än att bara utgöra allmänt statsstöd. Parlamentet skulle även vilja lägga större vikt vid ett antal områden. En är att effektivisera hamnstatskontrollen. Låt oss göra vad vi kan inom ramen för våra existerande befogenheter. För det andra vill vi uppmuntra arbetare att gå tillbaka till branschen, särskilt unga människor inom EU. Detta betyder förbättrade arbetsförhållanden och arbetstider ombord. För det tredje och avslutningsvis skulle vi även vilja att snabba åtgärder vidtogs mot den skandal som de bekvämlighetsflaggade fartygen utgör. De är en sjukdom, en pest. Det måste åtgärdas om strategin skall bli verklighet och ge nytta, jobb och en knuff framåt för vår ekonomi. Europa har ett stolt sjöfartsförflutet och jag anser att denna strategi, såsom den dragit upp av kommissionsledamot Kinnock, kommer att lägga grunden för en stolt sjöfartsframtid. Herr ordförande, kollegor, Europeiska folkpartiets grupp, för vilken jag talar, kommer att stödja betänkandet av Danesin och rösta för det, och samtidigt gratulerar vi föredraganden till hans betänkande. Kommissionens meddelande om en ny sjöfartspolitik är en ojämn text som innehåller klara förslag men även tillräckligt med oklara punkter beträffande dess verkliga avsikter. Den föreslår t.ex. att sjöfartsbolagen lyfts fram i ljuset, för att garantera det civila, skattetekniska och straffrättsliga ansvar som fartygsdriften resulterar i. Kanske har kommissionen för avsikt att lyfta fram även andra grenar av den europeiska ekonomin i ljuset, t.ex. den europeiska industrin? Andra förslag från kommissionen som utgör allvarliga frågetecken är: För det första, uppställandet av allmänna kriterier angående registreringen av fartygen i sjöfartsregistren, vars tillämpning är obligatorisk i medlemsstaterna. För det andra, upphävandet av nationalitetskriteriet för rederierna som ett villkor för registreringen av båtar. För det tredje, utfärdandet av ett komplex av lagstiftande ordningar om kontroll av fartygsägandet före och under registreringen. Om alla dessa idéer blir verklighet, kan ni vara säkra på, kollegor, att förutom kortdistanssjöfarten och färjorna, så kommer det inte att finnas ett enda exemplar kvar av europeiska båtar i gemenskapens fartygsregister. På en annan punkt förklarar kommissionen att den kommer att ta tillbaka sina förslag angående fartygsregistret Euros och gemenskapsredarna, som emellertid - som ni känner till - parlamentet har förbättrat. Varför? Vilket är ändamålet med återkallandet av dessa två förslag? Parlamentets utskottet för transport och turism som lagt fram förslaget till resolution som är under behandling, prisar och stödjer allt gott som kommissionens meddelande innehåller. I motsats, tar det avstånd från andra av kommissionens ståndpunkter - vissa har jag redan refererat till - för vilka det strängt reserverar sig. Kommissionen uppmanas också att inte återkalla förslagen angående hamnregistret Euros och gemenskapsredarna. Slutligen innehåller förslaget till resolution nya idéer för att vända flyktströmmen av fartyg och redare från medlemsstaterna, bland vilka förslaget om att kommissionen skall studera de ogynnsamma konsekvenserna för den europeiska sjöfarten och sysselsättningen för de europeiska sjömännen inom Internationella transportarbetarfederationens system, känt som " Black Cutters" -systemet, som har en universell tillämpning på sjömän från tredje land och används på fartyg som går under bekvämlighetsflagg. Herr ordförande, herr kommissionär! Sjöfartsindustrin är verkligen av strategisk betydelse för världshandeln och för Europa; den har fantastiska spin-off-effekter och den är en del av vår äldsta och noblaste historia. Kommissionens meddelande och det utmärkta betänkandet av Danesin redovisar tydligt de permanenta svårigheterna inom sjöfartssektorn, som har drabbats av varvsnedläggelser, fartygsflykt från gemenskapens register och allvarlig arbetslöshet bland sjöfolket. Det är nödvändigt att vända denna utveckling, även med tanke på att vi nu verkar stå inför en mer positiv utveckling under de närmaste åren, tack vare en fortsatt ökning av trafiken och handelsutbytet. En fingervisning är den ökande trafiken på de europeiska traderna och på Medelhavet, framför allt via Suez, som nu är på väg att åter bli en huvudartär för globala transporter. Jag instämmer med andra ord fullständigt i de förslag till åtgärder som framförts av kommissionen vad gäller utbildning, fartygsteknik, kommunikationssystem och nätverk för logistik och trafikövervakning, inklusive satellitnavigeringssystem, samt vad gäller stödet till intermodala transporter i hamnarna, med särskild uppmuntran till transporter på järnväg och transeuropeiska anslutningar. När det däremot gäller att bekämpa fenomenet med bekvämlighetsflaggade fartyg och osäkra, undermåliga fartyg med illa behandlade besättningar, förefaller det inte som om kommissionen ännu har hittat den definitiva lösningen. Jag tror emellertid att den koppling som görs till säkerhetsreglerna är av strategisk betydelse och att den bör få stöd externt i de multilaterala förhandlingar som förs inom ramen för den internationella sjöfartsorganisationen IMO och internt av skattemässiga stimulansåtgärder. Jag förväntar mig en fortsättning från kommissionen vad gäller denna fråga och skriver helhjärtat under Danesins betänkande. Ordförande, mina komplimanger till föredragande som likt en äkta venetian låter oss se hur vi åter kan härska över haven. Vi måste därvid inse att 35 % av de interna transporterna går över havet. Därvid riskerar vi att det blir mindre eftersom de stora containerfartygen ännu bara kan angöra en hamn per kontinent. Därav skulle vi snarare vara tvungna att fördela per havsfartyg än över landsväg. Det är nödvändigt, och det har också den nederländska regeringen och detta parlament infört i det transeuropeiska nätverket, att vi förstärker kustfarten. För det behövs ett antal saker. Först att förbättra besättningens utbildning och kostnaderna för besättningen. Nederländerna har visat hur det måste ske. Van der Waal har redan sagt det, med skattemässiga fördelar, men å andra sidan måste vi också inse att sjöfartsskolorna måste fortsätta att vara öppna, även för utlänningar. Det måste komma ett bättre system för gruppering av skeppslaster. Enligt min övertygelse måste kommissionen införa det i det femte ramprogrammet för att kunna göra det på ett automatiserat sätt. Jag har vidare flera gånger framfört, även i fallet med betänkandet Sindal, att de i sjöfarten vanliga 45-fotcontainrarna också måste kunna transporteras på land. Hamnavgifterna måste hållas låga, men får inte i något fall inom området miljö och säkerhet ge anledning till konkurrens eller en mindre stram eller harmoniserad politik. Unionen måste fortsätta att vara medveten om att för ett antal öar och avlägsna områden finns inget alternativ till sjötransporter. Om vi inte anstränger oss till det yttersta för att upprätthålla en livsduglig gemensam sjöfart, kommer såväl de stora mainports som avlägsna områden att uppleva nackdelarna av det. Som folkrepresentanter får vi inte finna oss i det. Därför är meddelandet och betänkandet från kollega Danesin en bra utgångspunkt. Herr ordförande, bäste Kinnock, bäste föredragande, som mina kollegor kanske vet, står sjöfarten mig mycket nära, och jag vill tillåta mig att påpeka, att vi i Europa har försummat att utveckla sjöfarten. Vi har försummat att utveckla ett koncept, som kan möta framtidens utmaningar. Vi har den globala sjöfarten, och vi har närsjöfarten, mellan vilka det finns ett samband. Utan buskar inga träd. Närsjöfarten försörjer den globala sjöfarten. Därför är det väsentligt, att vi ser det i ett sammanhang. Men låt mig se på den globala sjöfarten. Även om vi registrerar, att vi har färre europeiska fartyg på världshaven, att vi har färre anställda, låt mig understryka, att de flesta fartyg på det globala planet kontrolleras av europeiska ekonomiska intressen, men ofta via flaggstater och ofta via olika register. Befälet är europeiskt, men sjömännen är av annan nationalitet. Vi beklagar oss faktiskt över, att våra ekonomiska möjligheter inte utnyttjas, vi vet nämligen, att fartygen egentligen ägs från europeiska storstäder. Man konkurrerar i hela världen med standarder, fartygskvalitet, säkerhet och avlöning. Men, mina damer och herrar, bäste föredragande, man förbättrar inte sjöfarten genom försämringar. Man förbättrar den endast genom att skapa en kvalitetstransport. Det är min uppfattning, att vi måste få vissa OECD-avtal på detta område. Vi har vår europeiska port state . Denna ordning bör utvidgas till att gälla globalt. Vi har utbildning av sjömännen, vi har säkerheten, och så har vi till slut diskussionen om flaggstaterna. Det finns danska, nederländska och norska register, som tar upp kampen mot dessa flaggstater. Men i verkligheten är det likgiltigt: ekonomin ligger i Europa, men fartygen seglar på annat håll med andra än europeiska besättningar. Jag hoppas, att kommissionen lyckas med att ta tag i denna diskussion om sjöfarten och framtiden. Jag hoppas, att kommissionen genom denna diskussion kan åstadkomma något bättre på föredragningslistan. Man skulle kunna ta upp en diskussion med de stora rederierna, som opererar i Europa, och försöka få dem att inse, att de har ett ansvar, en förpliktelse att tillsammans med oss säkra europeiska maritima framtiden. Herr ordförande, kära kollegor, kommissionsledamot! Parlamentet är enigt om att Ert förslag är ett positivt försök till ett främjande av Europas sjöfart. Parlamentet är också enigt om att den ärade kollegan Danesins betänkande är utomordentligt. Därför ber jag att få påpeka följande: Kommissionsledamot, i betänkandet har vi enhälligt fastställt hur mycket vi beklagar att kommissionens strategi inte innehåller någon tidsplan för dess tillämpning och att det finns för få konkreta propositioner för att bemästra utmaningen. Låt mig anknyta till detta. I det fjärde området - att skapa justa konkurrensvillkor för sjöfarten - skulle jag gärna direkt vilja att Ni lovar att presentera nya propositioner, eftersom mina kollegor från Nederländerna, som talade här i dag, mycket riktigt hänvisade till den nederländska regeringens lovvärda initiativ. Vi är förpliktade att skapa justa konkurrensvillkor för alla rederier i våra 15 medlemsstater. Det får nämligen inte förekomma att rederier i andra länder i unionen, vars budgetar inte tillåter sådana statliga stödåtgärder som holländarna, missgynnas bara för att landet främjar sin sjöfart extra mycket, och att det sedan dessutom leder till att rederier låter sina fartyg gå under annan flagg från ett land till ett annat. Det kan väl ändå inte vara andemeningen i en europeisk hemmamarknad! Såtillvida, kommissionsledamot, är vi mycket spända på om Ni i dag kan tala om för oss när Ni kommer att framföra ytterligare konkreta propositioner och i vad mån Ni vid dessa propositioner också kommer att ta hänsyn till att det måste råda justa konkurrensvillkor mellan rederierna, vilket bara är möjligt om det finns motsvarande statliga yttre förutsättningar. Antingen ansluter sig alla andra 14 länder - låt oss utesluta Luxemburg - alla andra 13 länder till de holländska skatteföreskrifterna, eller så måste vi överväga, om de holländska föreskrifterna kan tas upp på gemenskapsnivå, för det kan ju inte gå för sig att sjömän och företag missgynnas för att det inte finns några enhetliga konkurrensvillkor. Jag ser med spänning fram emot Ert svar! Herr ordförande, Danesins betänkande om en ny strategi för sjöfarten är ett omfattande och digert dokument, som visar, att han grundligt trängt in i ämnet. Ett ledande tema i betänkandet är ett underbyggt vittomfattande samarbete och en strävan till globala lösningar. Värt att uppmärksamma är emellertid, att man i betänkandet inte alls behandlar en väsentlig och viktig samarbetsdimension, som till och med har en avgörande betydelse som garant för säkerheten inom sjöfarten. Jag avser samarbetet mellan sjöfararnas fackliga organisationer. Dessa uträttar på sitt område ett viktigt arbete både till sjöss och i hamnarna, för att fartygens funktionsduglighet både vad gäller teknik och besättning är den bästa möjliga. I betänkandet ägnas stor uppmärksamhet åt just de faktorer som äventyrar säkerheten inom sjöfarten, och som sjöfararnas fackliga organisationer i årtionden kämpat emot. Exempel på sådana är besättningarnas bristfälliga eller totala avsaknad på utbildning, fartygens dåliga kondition och därav följande undermåliga arbetsvillkor, som gör att besättningens arbetsmotivation inte kan vara den bästa möjliga, samt en lång rad liknande omständigheter. Det är alltså naturligt, att man så långt som möjligt utnyttjar den omfattande och världsomspännande erfarenhet, som de fackliga sjöfartsorganisationerna har om stärkandet av säkerheten i sjöfarten. När man inom ramen för Europeiska unionen utvecklar en ny sjöfartsstrategi och strävar till att påverka de världsomfattande normerna, finns det skäl att önska, att denna dimension fullt ut tas till vara i det fortsatta arbetet. I grund och botten är det fråga om i vilken utsträckning man ger de så kallade marknadskrafterna fritt spelrum i fråga om sjöfartens villkor och betingelser. Man måste kunna göra skillnad på en så fri sjöfartsmarknad som möjligt och de marknadskrafter som är till skada för sjöfartens säkerhet. Vad de sistnämnda beträffar måste man med ett gemensamt beslut och avtal, samt med en tillräckligt effektiv övervakning, kunna ställa upp sådana regler, att en renodlad, kortsiktig maximering av den ekonomiska vinsten inte kan utgöra ett hot för säkerheten till sjöss. Herr ordförande! Det är av största betydelse att vi hittar vägar för hur Europas sjöfart kan utvecklas för att den skall bli både säkrare och mer konkurrenskraftig. Sjöfarten står för 90 procent av transporterna till länder utanför unionen. Den är därmed också en viktig nyckel till frihandeln, varför det självfallet är en utomordentligt viktig uppgift för oss här att underlätta för sjöfarten. Det finns dock, enligt min uppfattning, ett område som saknas i detta betänkande, nämligen sjöfartens ansvar för att klara av de miljöproblem som den själv orsakar. Det är viktigt att miljöproblemen inte glöms bort i en process som denna, när kommissionen mycket förtjänstfullt försöker ta ett helhetsgrepp om sjöfarten. Östersjön har på många sätt en synnerligen allvarlig miljösituation i dag. Det är ett av de mest nedsmutsade haven i Europa, och sjöfarten bär på en mycket stor del av ansvaret för detta. Bara i svenska vatten i Östersjön har det skett ca 500 oljeutsläpp om året under de senaste åren. Det är en katastrofalt stigande kurva som kräver snabba åtgärder, vilket kommissionen inte verkar ha förstått. Till icke oväsentlig del rör det sig om ansökarländerna runt Östersjön. En av våra viktigaste uppgifter är förmodligen att verka för att flertalet av dessa länder på sikt också blir medlemmar av EU, så att Östersjön i det närmaste omges av EU-länder. Då kan vi gemensamt ställa betydligt högre krav. På kort sikt borde en enkel åtgärd vara att göra som i Danmark och Sverige, nämligen att göra det möjligt att kostnadsfritt överlämna olja i varje hamn. Det är en åtgärd för att lösa problemet som vi alla borde kunna ställa oss bakom. Låt mig få avsluta med att ställa följande fråga till kommissionen: Kan kommissionen tänka sig att återkomma med förslag för att komma till rätta med just de miljöproblem som sjöfarten själv förorsakar? Ordförande, jag vill lyckönska kommissionären och kollega Danisen till deras tydliga val för en europeisk maritim strategi. Därmed understryks sjöfartens stora vikt. Förbättringar av den europeiska flottans konkurrensförmåga kopplad till en höjning av säkerheten är för mig centrala målsättningar i denna politik. Jag vill ta upp två punkter. Först utflaggningen av fartyg. Den måste bekämpas kraftigt. Vi får inte finna oss i att mer än hälften av EUtonnaget går under billig flagg. Det är dåligt för sysselsättningen, dåligt för säkerheten och det leder till förflyttning av ekonomiska aktiviteter. Kan kommissionären ge en uppskattning av i vilken omfattning utflaggning skulle kunna minskas genom de föreslagna åtgärderna? Min andra punkt gäller baggerflottan. Den europeiska baggerflottan har ett utmärkt rykte för anläggning och underhåll av hamnar på ett miljöansvarigt sätt överallt i världen. Vill kommissionären instämma i att vid utarbetandet av de föreslagna åtgärderna kommer man också att ta hänsyn till den europeiska baggerflottans konkurrensförmåga? I detta sammanhang vill jag också fråga kommissionären hur det står till med tillträdet för den europeiska baggerflottan till den amerikanska marknaden? Är detta tillträde fortfarande uteslutet genom en mycket märkvärdig tolkning av den så kallade Jones Act. Vill kommissionären undersöka detta och om nödvändigt tala med den amerikanska regeringen om det? Får jag till slut också be kommissionären om harmoniseringen av procedurer och regelgivning för transporter mellan de europeiska hamnarna, med iakttagande av kustfartens viktiga roll. Herr ordförande, låt mig först tacka utskottet för transport och turism och andra inblandade utskott som har arbetat med detta betänkande och, naturligtvis, särskilt föredraganden, herr Danesin, för det utmärkta arbete som han och hans kollegor har lagt ner. Det förslag till resolution som nu ligger framför parlamentet visar på en verklig vilja att gå framåt med arbetet på sjöfartsstrategidokumentet. Detta har avspeglats i de flesta av inläggen under debatten och jag är naturligtvis glad över att resolutionen i stort överensstämmer med kommissionens uppfattning. Som parlamentet känner till, byggde jag mina tankar i strategidokumentet på sjöfartsindustrins roll i världen i stort, på dess svårigheter som en global bransch och på vår gemensamma önskan att behålla den och så många jobb som möjligt för europeiska sjömän. Vissa hävdar, men lyckligtvis inte i denna kammare, att konkurrenskraft och sysselsättning på något sätt skulle utesluta varandra. Jag anser att det är en defaitistisk och felaktig, för att inte säga reaktionär inställning. Därför är tacksam över att kunna notera att den stora majoriteten av kommentarer om vitboken avspeglar en liknande inställning. Jag är glad över att kunna konstatera att förslaget till resolution stödjer den nya strategin och dess tre huvudpelare. Den första pelaren är den europeiska flottans konkurrenskraft. Vi håller alla med om att detta är avgörande och vi vet att den nödvändiga kunskapen finns där. Men ogynnsamma verksamhetsvillkor på bred front och under flera år har resulterat i förlorad konkurrenskraft för vår sjöfartsindustri. Som de ärade ledamöterna känner till, och som vissa har påpekat under denna debatt, har resultaten varit mycket negativa. För det första har utflaggning kraftigt minskat antalet europeiska sjömän, både vad avser befäl och besättning. För det andra har detta haft återverkningar på den landbaserade sysselsättningen, särskilt för den som kräver sjöerfarenhet. För det tredje har slagkraftiga rederier och tillhörande branscher flyttat från gemenskapen, vilket uppenbarligen lett till förlust av än fler jobb. Därför är konkurrenskraften av avgörande betydelse för framgång i framtiden, vilket Dublinkonferensen om framtiden för den europeiska sjömannen så tydligt pekade på. Det skulle ha varit orealistiskt att förvänta sig att det eller något annat sammanträde skulle kunna ge omedelbara svar på de djupt liggande problemen med sysselsättning inom den europeiska sjöfarten. Men konferensen bidrog till att lyfta fram frågor som behöver ägnas ytterligare och omedelbar uppmärksamhet. Bland frågorna återfinns definitivt användandet av incitament och ekonomiskt stöd - som flera av talarna berörde under debatten - och också behovet av att göra den yngre generationen mer medveten om karriärmöjligheter. Dessa faktorer har med rätta spelat en framträdande roll i denna resolution till parlamentet. Frågan om statsstöd är naturligtvis relevant i det här sammanhanget och jag kan meddela parlamentet, och särskilt herr Jarzembowski att efter att ha beaktat kommentarerna från medlemsstaterna, industrin och nu från parlamentet, arbetar kommissionen f.n. på att färdigställa nya riktlinjer. De kommer att ligga framme mycket snart. Jag förstår vad herr Jarzembowski menar med när han pratar om substans och detaljer i strategipapperet och jag delar hans önskan efter vad han beskrev som konkreta förslag. Vad jag ville undvika var konkreta förslag som inte går igenom. Det är därför som vi i strategidokumentet har ställt upp politiska pelare i hoppet, ja väl vetandes att det skulle skapa en intensiv debatt och vidare åtgärder. Hittills har detta verkligen varit fallet och jag avser inte att låta ärendet bero därmed. Den uppmuntran som jag har fått av parlamentet, inklusive herr Jarzembowski, att gå vidare, är en mycket välkommen uppmuntran. Jag välkomnar med glädje stödet för våra tankar inom området för externa förbindelser. Vi håller alla med om behovet av öppna världsmarknader. Det står klart att under dessa omständigheter måste kommissionen försvara våra intressen, särskilt som vi är en öppen marknad vad gäller konkurrenter från tredje land. Det är bara rimligt att förvänta sig att de gör samma sak. Vårt särskilda meddelande om externa förbindelser inom sjöfartssektorn har, som parlamentet känner till nyligen publicerats och jag ser fram emot de ärade ledamöternas kommentarer om det meddelandet när tiden är mogen. Den tredje pelaren i vår strategi kopplar samman säkerhet och rättvis konkurrens. Kopplingen är viktig att understryka och vi fortsätter att betona det brådskande behovet av att åstadkomma en kvalitetssjöfart inom alla delar av den maritima handeln. Det råder inget tvivel om att olika områden av sjöfarten påverkas i olika utsträckning av osäkra operatörer, men där dessa finns, måste de förvägras de oacceptabla konkurrensfördelar som de nu skaffar sig genom att negligera säkerheten för människor, fartyg och miljö, Sjömän, hamnarbetare, allmänheten och alla de operatörer som respekterar reglerna har ett bestående intresse av att garantera att effektiva åtgärder vidtas mot dem som visar förakt för reglerna och genom detta sätter liv på spel och får kommersiella fördelar därav. Jag är tacksam för det starka och sedan länge etablerade stödet från parlamentet i denna fråga. Slutligen uppmanar punkterna 7 och 32 av resolutionen kommissionen att genomföra eller bekosta djupstudier om Internationella transportarbetarfederationens bestämmelser. Jag måste informera parlamentet att kommissionen inte har någon riktig laglig befogenhet på det här området. ITF: s bestämmelser bygger på frivilligt ingångna kollektivavtal mellan de berörda parterna och faller därför under arbetslagstiftningen i de olika medlemsstaterna. På grundval av den information som vi har tillgång till ser kommissionen ingen anledning till att genomföra vidare undersökningar på området. Därför måste jag, med ett beklagande, säga att kommissionen inte kan acceptera det förslaget i resolutionen. Jag hoppas att parlamentet förstår skälen därtill och inte insisterar i frågan. Ett av de stycken som har tagits upp under debatten, togs upp av herr van der Waal, som frågade om kommissionen håller med om punkt 35 i parlamentets betänkande. Jag kan svara mycket specifikt att, ja, det gör vi, och jag hoppas att vare sig herr van der Waal eller andra, vars intresse för området är mycket väl känt, tolkar min hänvisning i strategidokumentet som nedvärderande eller som ett tilldelande av en andraplansroll åt sjöfarten. Det är en industrisektor på egna ben, har en egen identitet och måste kämpa för sina intressen som en sådan. Därigenom kommer den att serva återstoden av transportmarknaden och många andra marknader dessutom. Jag avslutar min specifika kommentar av betänkandet med att uttrycka min uppskattning av herr Danesins betänkande, som utgör en välkommen uppmuntran för kommissionen. Kanske jag skulle få lov att ta upp lite mer av parlamentets tid för att svara på en del intressanta frågor som ställdes under debattens gång. Jag måste säga till herr Stenmarck, att jag välkomnar de frågor som han tar upp om miljön. Jag kan svara att kommissionen i så stor utsträckning som möjligt bygger sina särskilda säkerhetsoch miljöåtgärder på existerande internationella bestämmelser. I det avseendet ställer den internationella konventionen för förhindrande av förorening från fartyg, den s.k. Marpolkonventionen upp regler för den internationella nivån för förhindrande av förorening genom, bland annat, olja, avlopp och sopor från fartyg. Diskussioner pågår inom Europeiska unionen för att komplettera dessa internationella konventionsbestämmelser med EU-regler om avgasutsläpp samt i de ämnen som jag hänvisade till. I detta ämne kommer kommissionen att svara på en begäran av miljörådet i december 1995 med att lägga fram ett meddelande om en gemenskapsstategi för att bekämpa försurning. Det kommer att innehålla ett kapitel om åtgärder mot utsläpp från sjötransporter. Även om detta inte är föremål för några internationella bestämmelser, föreslås att svavelinnehållet i svavelhaltiga bränslen, t.ex. svaveldioxid, läggs in under Marpolkonventionens kontroll. I ljuset av det ovan sagda och de saker som jag redan har rapporterat till parlamentet och problemen med luftföroreningar, särskilt från färjor i Östersjön och på Nordsjön, som särskilt togs upp av herr Stenmarck, övervakar kommissionen utvecklingen inom IMO med att erkänna dessa två områden som särskilda områden för luftföroreningsåtgärder rörande sjöfartsverksamhet. Vi är beredda att vidta lämpliga åtgärder om IMO inte kommer fram till ett tillfredsställande resultat. Det var en fråga som togs upp av herr Cornelissen avseende muddringssektorn. Tiden tillåter inte att jag svarar på de andra frågor som han tog upp. Jag måste säga att muddringssektorn inte behandlas, som han sade, i strategidokumentet, men det betyder inte ett ögonblick att den sektorns intressen och betydelse negligeras från kommissionens sida. Deras avgörande betydelse för infrastrukturen måste ju inses av varje förnuftig människa. De har en direkt röst i Maritime Industries Forum och är speciellt aktiva i Marine Resource Panel. Vad avser kontakterna med branschen, faller det sig så att jag har ett sammanträde inbokat inom en mycket snar framtid med företrädare för den branschen inom EU. Slutligen ett påpekande om externa förbindelser. Naturligtvis har vi hittills bara förhandlingsmandat med Indien och Kina, men i alla förhandlingar kan jag försäkra herr Cornelissen och resten av parlamentet att den europeiska muddringsindustrin, som är mycket konkurrenskraftig och håller hög kvalitet, har intressen som vi fullt ut tar hänsyn till, oavsett den nuvarande statusen på lagstiftningen i andra delar av världen. Vi anser att de har någonting att erbjuda, vi anser att de förtjänar möjligheter och vi anser att handel på rättvisa villkor kräver att de får tillgång till nya marknader. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Strukturåtgärder i Förenade kungariket Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0126/97) av McCarthy för utskottet för regionalpolitik, om utvecklingsproblem och strukturåtgärder i Förenade kungariket under perioden 1994-1999. Herr ordförande, mina damer och herrar, mitt betänkande om genomförandet av strukturåtgärder i Förenade kungariket är ett resultat av en mycket bred konsultation med både de som ansöker om och de som använder EU: s strukturfonder. Över 2 000 brev och frågeformulär skickades ut till partners i regionerna och jag höll utfrågningar i mer än 2 timmar på nio olika ställen över hela Förenade kungariket. Nio regioner ombads komma in med synpunkter. Över 300 skrivna meddelanden kom in till mitt kontor. De grupper som konsulterades och engagerades för betänkandet utgjorde ett mycket brett spektrum: handelskammare, Training and Enterprise Councils (ung. råd för utbildningsstöd till nyföretagare), frivilligsektorn, ekonomiska utvecklingskontor, universitet, lokala myndigheter, landsbygdsutvecklingsråd och intervjuer med statliga organ. Jag kan inte ta åt mig all äran för betänkandet. Det är inte mitt personliga betänkande. Det är i mångt och mycket en spegling av åsikterna hos folket i regionerna. Till slut höll vi en utfrågning i mars i Europaparlamentet med en äldre ledamot av överhusets undersökningskommittté om strukturfonderna i Förenade kungariket och sammanhållningsfonderna inom EU. Den lade fram sina preliminära resultat för vårt utskott. Resultaten stämde förvånansvärt väl överens med rekommendationerna i det här betänkandet, särskilt vad avser problemen med fördröjningar och byråkrati. Det var beklagligt att Förenade kungarikets regering valde att inte skicka en politisk representant, men som tur var kunde vi få en Brysselbaserad statstjänsteman att läsa upp ett uttalande, i stället för den tomma stolens politik. Jag skulle vilja tacka de tvärs över det politiska spektrumet som deltog och vittnade. Jag har lagt till ett 50-sidigt arbetsdokument, som är ett verkligt försök att avspegla deras uppfattningar. Jag skulle vilja påminna PPE-gruppen och dess konservativa medlemmar, att att avstå eller rösta emot betänkandet skulle vara att trampa på gräsrötternas åsikt, även om Förenade kungarikets regering inte är främmande för den processen i hanterandet av finansieringen. Jag skulle vilja berätta vilken viktig roll som EU-fonder har spelat när det gäller att utveckla ekonomisk och social sammanhållning i Förenade kungariket. Resultat är att cirka 240 000 arbetstillfällen har skapats eller bibehållits, särskilt i mål 2-områden, och jag skulle också vilja säga att de är ett tydligt uttryck för europeisk solidaritet gentemot regioner på nedgång och regioner som halkat efter i Förenade kungariket. Jag vet att PPE-gruppen inte ville att jag skulle använda det begreppet i mitt betänkande. De utgör en modell för en samarbetsattityd för ekonomisk utveckling. De välkomnas av parter i regionen och de har stimulerat nya och innovativa partnerskap. De har faktiskt fyllt det tomrum som uppstått i frånvaro av en strategisk regionalpolitik i Förenade kungariket och därigenom i någon mån kompenserat för regeringens "the winner takes it all "inställning till regional utveckling. Partners har uppskattat denna strategiska ram och det är en viktig katalysator för regional ekonomisk utveckling. De har också öppnat upp nya möjligheter för lokala samhällen och frivilligsektorn att engagera sig i projekt. I det sammanhanget skulle jag vilja gratulera kommissionen till utvecklandet av nya modeller för "best practice ". Merseyside pathways-initiativet, Rechar-initiativet i Sheffield Manor Estate, East Durham-partnerskapet och Fredsoch försoningsprogrammet i Nordirland. Vi har också exempel på best practice i de oberoende sekretariaten i Skottland och slutet på att hyvla av Europeiska socialfonden i Merseyside-programmen. Som jag redan har sagt, har de utgjort en extra källa till föryngring som, på grund av regeringens ständiga nedskärningar och brist på investeringar i regionerna, har utgjort en viktig livlina och, i vissa fall, lett till ett överberoende av EU-medel. I rena tal har Förenade kungarikets statsinvesteringar i regionerna minskat med 75 % sedan 1984. EU-medlen stod faktiskt för hälften av den enda föryngringsbudgeten, som var den huvudsakliga regionala investeringsfonden för våra regioner 1995. Så ni kan se vilka hål de fyller i Förenade kungariket. Där det borde finnas mer medel, fyller de ofta ett tomrum. De verkliga problemen med regeringens misshushållning med medel hittar vi i regionala centrum. Partners ställs ofta inför en mardröm av pappersarbete, alltför mycket byråkrati. Michael Heseltines ordning, Regional utmaning (Regional Challenge), kritiserades faktiskt kraftigt för att det ledde till mer byråkrati och pappersarbete. Regeringen har ännu inte givit kommissionen en utvärdering av vad man fått ut av den ordningen. Det finns ingen insyn, inget ansvar i allokeringen av medel och beslutsfattande organ styrs som direkttillsatta regeringsorgan (s.k. quangos) med mycket lite av valda representanter, även om jag måste säga att påtryckningar från detta parlament och från andra kollegor i regionerna har inneburit att vi gjort vissa framsteg i att få valda ledamöter i de engelska regionalkommittéerna. Jag har några exempel - i själva verket har jag för många, och jag kan inte redovisa dem alla här i kväll - på den litania av katastrofer i form av fördröjningar av Europeiska socialfonden. Det är synd att kommissionsledamot Flynn inte är här i dag för att svara på några av frågorna. Till största delen beror de på regeringens inkompetens. En kollega i Est Midlands har förlorat ett stöd på £156 000. En av mina lokala myndigheter har betalat £31 000 i ränta och frivilligorganisationerna anser numera att det inte finns någon praktisk anledning för dem att ansöka om dessa medel. Om regeringen inte kan få £1, 6 miljarder i fonder att fungera, varför skall de anförtros statsutgifterna på £300 miljarder? Som en konsekvens av detta drar partners på sig massiva räntekostnader. En chef för ett statligt/privat partnerskap sade "Vi har haft så stora utgifter för övertrasseringar och bankavgifter av vi överväger att införa en ny program-underåtgärd, stöd till finansinstitut ". En cynisk kommentar, men den visar på frustrationen med systemet. I Skottland betalade man nästan 0, 5 miljoner ecu i ränta bara 1995. Och ändå säger man att den brittiska ekonomin befinner sig i en högkonjunktur. Varför är det så att sedan 1994 bor nästan 50 % av Förenade kungarikets befolkning i områden som är berättigade till finansiellt stöd från gemenskapen? Detta är misslyckande, inte framgång. Detta är inte en framgångshistoria. Det är en kraftig påminnelse om det verkliga tillståndet för den brittiska ekonomin. Som sammanhållningsbetänkandet sade har fattigdomen ökat i Förenade kungariket. Nu lever 17, 5 % av hushållen under fattigdomsgränsen och ett av tre barn i Förenade kungariket lever i fattigdom. Den fråga som vi måste ställa oss själva är: Var skulle Förenade kungariket vara utan de Europeiska strukturfonderna? Hur mycket bättre skulle det ha kunnat vara om den brittiska regeringen verkligen satsat på partnerskap? Jag ber därför parlamentet att rösta för mitt betänkande och för en förbättrad demokrati, förbättrat ansvarstagande och en mer effektiv användning av EU: s strukturfondsmedel. Herr ordförande, det skulle ha varit trevligt att kunna berömma föredraganden för hennes arbete. I stället måste jag beklaga både manipuleringen av parlamentets tidsschema för att kunna lägga fram det här betänkandet för denna mini-session och den grova, subjektiva, partipolitiska karaktären på mycket av texten. Vi har just fått höra exempel på detta. Det är beklagligt att socialisterna har brutit traditionen att inte skriva ett betänkande om sitt eget land. Det är mycket uppseendeväckande att tidsschemat för ett sådant här betänkande, som inte är ett brådskande lagstiftningsärende, komprimeras så mycket att det läggs fram inför ett sammanträde i plenum bara två veckor efter det att man röstat om det i utskottet. Vem som helst skulle ju kunna tro att det är val på gång i Förenade kungariket och att socialisterna önskar utnyttja det här parlamentet för att kamma hem trångsynta, nationella politiska poäng. Detta är naturligtvis vad detta betänkande handlar om. Jag fördömer särskilt det sätt som den socialistiska föredraganden har ägnat sig åt den gamla Labourvanan att kritisera sitt eget land, bara för att kamma hem poäng mot sina politiska motståndare, och har missbrukat parlamentets samförståndstradition på vägen. Att påstå att Förenade kungariket har låg tillväxt och låg produktivitet är en parodi på förvanskning av fakta när den brittiska ekonomin är oerhört stark med sjunkande arbetslöshet och ökande välstånd. Ännu värre, i mina ögon, är den förolämpande hänvisningen till det arbete som de tjänstemän utför som sammanställer arbetslöshetssiffrorna. Det är att svärta ned deras rykte att påstå att deras siffror inte ger en sann bild. Om man skall vara rättvis, så finns det mycket som är förnuftigt i det här betänkandet, men det gör det bara än mer beklagligt att föredraganden har släppt sina gamla Labourinstinkter fria och låtit dem attackera sitt land på det här sättet och förstöra betänkandet. Herr ordförande, om en irländska kan få komma in och gjuta olja på de upprörda vågorna genom att bara hålla sig till gemenskapsfrågorna. Jag välkomnar det här betänkandet och dess betoning av regional administration av strukturfonderna. Av egen erfarenhet och utifrån mitt gröna perspektiv är detta ett mycket effektivt sätt att hantera dessa fonder och det kan vara mer effektivt än statlig administration. Det har visat sig över hela denna gemenskap, och särskilt när det handlar om att hantera sysselsättningsproblem, att lokala myndigheter kan vara mycket effektiva i hanteringen av gemenskapsmedel. Föredraganden hänvisar till erfarenheten i Skottland, där lokala myndigheter tar ledningen i samordningen med andra partners, och detta har varit positivt. I Irland behöver vi mer regionalisering och mindre centralisering. Betoningen i detta betänkande på decentralisering är mycket välkommet ur ett gemenskapsperspektiv. Herr ordförande, jag välkomnar det här betänkandet. Jag gratulerar föredraganden. Jag vet att hon har arbetat oerhört hårt under en lång tid för att kunna lägga fram det här betänkandet för oss i kväll. Hon har hållit utfrågningar över hela Förenade kungariket, inklusive Nordirland. Olyckligtvis var hon inte beredd att bjuda in människor från Nordirland till utfrågningen i Bryssel, men jag skall inte bli osams med henne i kväll. Det har länge funnits en oro och en debatt i Förenade kungariket om regeringens inställning till regeringsprogram och hur de genomförs. Användningen av sådana program har alltid varit svår, särskilt när det inbegriper additionalitet. Detta har varit en av de svåraste punkterna. Detta är ett område som väcker mycket misstro, inte bara i min egen provins i Nordirland utan i hela Förenade kungariket. Detta måste lösas. Det måste finnas mer insyn och objektivitet vad gäller regionalfonderna. Centralisering till London fungerar inte. Slutkontrollen i finansministeriet fungerar definitivt inte och måste få ett slut. Så jag håller helt med fru McCarthy om det. Jag håller också helt med henne i frågan om större inblandning av lokala råd och lokala myndigheter. Det måste finnas insyn och ansvar och folk som verkligen vet vad som händer. I Nordirland har vi distriktspartnerskap under Forum för fred och försoning. Dessa har varit en stor framgång. I går morse, i mitt eget område, hälsades jag av människor, som tidigare aldrig skulle ha kunnat drömma om att ha någonting att säga i gemenskapsfrågor, som deras Europarepresentant och de sade att de var mycket glada att se mig där. De berättade att de var mycket glada över att gemenskapen kunde bidra med pengar till områden som Castlereagh och till andra delar av provinsen. Jag har dock en kritisk anmärkning. Jag var medlem av utskottet för regionalpolitik i fem år, och med största respekt för fru McCarthy, så är det inte hennes sak att ta fram ett sådant betänkande. När utskottet i framtiden utser sina föredraganden, bör den tillse att dessa inte hämtas från den medlemsstat som är föremål för betänkandet. Föredragandena skall inte ha några egna intressen i saken och parlamentet bör anta denna princip för framtiden. Herr ordförande, jag gratulerar fru McCarthy till hennes utmärkta betänkande och även till den forskning som det bygger på. Enligt min erfarenhet är det sällsynt att så mycket forskning har lagts ned för ett betänkande för utskottet för regionalfrågor. Detta är ett svårt ämne, för det första för att det är svårt att i detalj undersöka strukturfonderna i någon av medlemsstaterna och för det andra för att det är särskilt svårt i Förenade kungariket. Varför är det så? Vi har alla de problem som fru McCarthy pekar på: bristen på partnerskap. Jag vet detta, för jag arbetar i ett mål 2-område och jag ser dessa saker inträffa. Det är brist på partnerskap på många områden och nästan en total brist på demokrati i programövervakningskommittéerna. Vi har fortfarande problem med additionalitet, till vilket skall läggas problemet med att den brittiska regeringen har tagit bort varje uns av finansiering som de lokala myndigheterna skulle kunna använda för matchande finansiering. De har bara kvar vad som krävs för att uppfylla sina skyldigheter enligt lag. Så de använder sig av saker som lotterier. Herregud, här är vi i Europaparlamentet och en av våra medlemsstater förlitar sig på lotterier för sin regionala finansiering, allt medan folk sover på gatorna! Detta är löjligt. Det är fel och vi måste säga att det är fel. Betänkandet nämner särskilt en punkt som herr Nicholson oroar sig för, nämligen att vi inte har någon lokal representation. Vi är förvägrade demokrati på lokal nivå i Förenade kungariket och det hoppas jag kommer att börja ändras efter den 1 maj. Det finns ytterligare ett problem i Förenade kungariket. Det har nästan helt övergivit sin egen regionalpolitik. Det är inte konstigt att klyftan mellan landets rikaste och fattigaste regioner fortsätter att vidgas. Jag hyser inga tvivel om att detta kommer att fortsätta om man inte ändrar politiken. Slutligen måste vi acceptera att gemenskapens och medlemsstaternas regionala finansiering är ett ingrepp på marknaden, och om man helt och fullt tror på marknadekonomins principer, kommer klyftan inte att överbyggas. Vi måste ha vissa begränsningar av marknadskrafterna. Annars får vi aldrig någon sammanhållning inom Europeiska unionen. Herr ordförande, jag välkomnar Arlene McCarthys utmärkta och uttömmande betänkande. Det är en fantastisk analys av den roll som strukturfonderna spelat i att skapa en kvarts miljon arbeten i Förenade kungariket mellan 1989 och 1993, i att hjälpa till att minska de allvarliga skillnaderna mellan rika och fattiga som mina kollegor pekat på och som förvärrats genom besluten av den senaste brittiska regeringen. I en tid, där man är alltmer skeptisk mot Europeiska unionens effektivitet, är det viktigt att peka på de positiva bidrag som strukturfonderna och gemenskapsinitiativen gjort till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, till att uppmuntra nya partnerskap och till jobb- och företagsutveckling. Fru McCarthys betänkande pekar dock mycket tydligt på vad som är fel med processerna som den nuvarande regeringen i Förenade kungariket ansvarar för och som har hindrat fonderna från att fungera effektivt. I min egen valkrets i Birmingham har vi just hört den ledsamma historien om mål 3-ansökningar. Processen med att ansöka under Europeiska strukturfondernas mål 3 i år har inneburit hemska problem. De interaktiva datadisketter som utarbetats av regeringen för sökanden, skickades inte ut från utbildningsministeriet förrän den 14 februari och sista ansökningsdag var den 10 mars. Och inte ens då hade disketterna testats ordentligt och fungerade inte som de skulle. En vecka efter sista ansökningsdag erhöll Birmingham City Council ändrade riktlinjer för urvalskriterierna, vilket innebar att alla Birmingham City Councils ursprungliga ansökningar måste skrivas om. Så kan man inte sköta strukturfonderna och inte ett land heller. Kanske herr Chichester skulle kunna söka jobb som stå-upp-komiker vid sidan av sitt arbete som politiker. Herr ordförande, det finns två viktiga punkter att peka på för de i bänkarna mitt emot, eftersom man har hävdat att detta är ett partiskt betänkande. För det första skulle jag vilja citera ett svar från det regionala grenen av Industriförbundet (CBI). Kanske herr Chichester vill kontrollera detta i det omfattande betänkande som fru McCarthy har ställt samman. Regionala CBI hävdade i sitt svar på utfrågningen i Förenade kungariket att man inte lyssnade på dem, att de inte fick ta ordentlig del av förfarandet och att, av en regering som satsar på företagande, stora summor gavs till de privatiserade verken i Förenade kungariket snarare än till små och medelstora företag. Beloppet 435 miljoner pund nämndes av den regionala arbetsgivarorganisationen. Och till och med herr Chichester och hans kollegor i PPE måste väl ändå lyssna när den regionala arbetsgivarorganisationen klagar över hur dessa medel används. Dessutom svarade en mycket hög, nyligen pensionerad statstjänsteman på fru McCarthys frågor. I sitt skriftliga svar sade han att det fanns tydliga bevis på fördröjningar i den brittiska regeringens beslutsfattande, otillräcklig information till potentiella sökanden, konflikter mellan sökande och beslutsfattare, särskilt regeringen själv, som programansvarig och sökande. Det fanns en intressekonflikt när regeringen både ansvarade för programmet och var sökande. Detta är inte ett partiskt betänkande. Det är ett ärligt betänkande, framtaget efter mycket grundliga utforskningar. Bakgrundsdokumenten finns där att studera och jag hopas att alla ledamöter av detta parlament inser i vilka spillror strukturfonderna i Förenade kungariket ligger och hur pengarna manipuleras. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill tacka utskottet för regionalpolitik och dess föredragande av betänkande, McCarthy, för det utomordentliga betänkandet beträffande strukturpolitiska interventioner i Storbritannien. För mig visar detta betänkande fullständigt exemplariskt vilken viktig roll Europaparlamentet kan ha vid ledsagningen av en europeisk strukturpolitik, om det inte bara förlitar sig på uppgifter från kommissionens kontor, utan om det kompletteras genom hearings på ort och ställe och genom yttranden från regionerna. Därför ger de omfångsrika förarbetena en viss tyngd åt detta betänkande och dess rekommendationer. Till exempel visar de på den avgörande roll den nationella omsättningen har för en framgångsrik europeisk strukturpolitik. Med rätta gäller deras rekommendationer, förslag och kritik inte bara kommissionen - detta är vi ju vana vid - utan i lika stor omfattning den brittiska regeringen och de regionala och lokala aktörerna. Det nationella medansvaret gäller inte bara för den finansiella avvecklingen av strukturpolitiken, utan ännu mer för kvaliteten av de strukturpolitiska åtgärderna. Beträffande det stora antal ärenden som förts på tal i betänkandet, vill jag koncentrera mig på några viktiga frågor, eftersom övriga ärenden kommer att behandlas i kommissionens follow up till detta betänkande. Under de kommande månaderna kommer jag säkert också att flera gånger vid det regelbundna samarbetet med utskottet för regionalpolitik och parlamentet kunna besvara de uppkomna frågorna beträffande den framtida utformningen av strukturpolitiken. I resolutionen erkänns att strukturfonderna i Förenade kungariket i hög grad har bidragit till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, till den ekonomiska omstruktureringen och till skapandet av arbetsplatser. Detta är, tycker jag, en mycket viktig slutsats, och jag hoppas att Förenade kungarikets medborgare även kommer att ta del av denna. För mig är det också uppmuntrande att den europeiska regionalpolitiken först och främst över huvud taget och i många avseenden har möjliggjort strategiska regionala koncept och lokala och regionala partnerskap. Principen partnerskap är av grundläggande betydelse för regionalpolitiken. Jag tycker att de exempel som Ni betonar, t ex i Merseyside, pathways to integration och specialprogrammet för främjande av fred och försoning i Irland verkligen är viktiga exempel, för övrigt inte bara för Storbritannien, utan för Europeiska unionen som helhet. Om jag har förstått det rätt, är inte ens partierna oeniga om den positiva värderingen av partnerskap i Nordirland. Kommissionen kan verkligen ge impulser till en förbättring av partnerskapen. Inom ramen för nuvarande rättsföreskrifter är det dock inte möjligt för kommissionen att fastställa partnerskapets sätt och roll, och jag är heller inte säker om detta alltid vore önskvärt, eftersom partnerskap måste växa från gräsrötterna. Ändå vill jag betona att vi på den senaste tiden även i England har haft framgång med partnerskapen, framför allt vad beträffar delaktigheten hos valda företrädare på lokal nivå. Den privata sektorn företräds under tiden också i många biutskott. Detta motsvarar dess tilltagande medverkan i programmen. Dessutom har regeringen inom ramen för mål II-förhandlingarna först nyligen samtyckt till möjligheten att i alla regioner inbegripa valda företrädare i biutskotten. Jag håller dock fortfarande fast vid att det vore önskvärt att även fackföreningarna och därmed alla parter på arbetsmarknaden deltar. I Ert betänkande uppmanar Ni kommissionen att införa förbättrade förvaltnings- och finansförfaranden för programavvecklingen, och jag tycker att vi verkligen är i behov av en förbättring inom dessa områden, även om det under tiden har skett ett och annat. Till exempel har nya förfaranden införts för projektbedömningen för att garantera större tillgänglighet vid urvalet, och det finns ett informationsutbyte över den mest effektiva omsättningen. I Sverige ägde 1996 en konferens rum för mål-II-programmens sekretariat, där man framför allt diskuterade förvaltnings- och finansförfaranden. Likaså främjas för närvarande ett mål-II-nätverk för erfarenhetsutbyte av de regionala fonderna. Om och om igen tillfrågas jag också om problemet med betalningar - framför allt för små organisationer - vilka på grund av betalningsdröjsmål snabbt kan få problem. Dock vill jag ännu en gång tydligt klargöra att Europeiska kommissionen mycket väl betalar i förväg, vilket jag även har sagt till House of Lords . Till exempel betalar vi vid programundertecknandet 50 % av den första årsandelen, vid mindre belopp till och med 50 % av beloppet för det totala programmet. De ytterligare betalningarna sker enligt förlaga av utgiftsdeklarationer, som urskiljer ett planenligt programförlopp. Det är bara slutbetalningen för den sista årsandelen som erläggs i efterskott, när ett fullständigt och exakt slutbetänkande föreligger. När det gäller Förenade kungariket förekommer det verkligen dröjsmål vid avslutningen av det gamla programmet och vid slutbetalningen. Detta kan i några fall ledas tillbaka till att de finansiella uppgifter, som vi erhöll, inte stämmer överens med de förklarade utgifterna. Trots dessa problem tycker jag att det har gjorts framsteg beträffande tillgängligheten vad gäller programmen för tidsperioden 1994-1996. Låt mig bara till sist ännu en gång betona att jag håller med Er, när Ni kräver att Europeiska unionens strukturpolitiska åtgärder även måste vara förnimbara för allmänheten, och att detta innebär en informationsplikt även för nationella och regionala förvaltningar och projektansvariga. Detta är för övrigt en punkt, som jag vid mina många besök inte bara i Storbritannien utan även i andra medlemsländer - i regel med undantag för de sydliga medlemsländerna - måste anmärka på. Det skulle därför vara önskvärt att det väl underbyggda och informativa betänkandet från utskottet för regionalpolitik - som trots de nödvändiga kritiska anmärkningarna ser positivt på den europeiska strukturpolitiken i Storbritannien - sprids långväga och därmed kan utgöra ett viktigt bidrag till nödvändig information över europeisk strukturpolitik. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Utveckling i yttersta randområden Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0128/97) av Fernández Martín för utskottet för regionalpolitik om utvecklingsproblemen i Europeiska unionens yttersta randområden . Herr ordförande, fru kommissionär, ärade ledamöter. Jag vill först välkomna representationen från den blandade delegationen för den spanska senaten-kongressen, behörig för frågor i anslutning till Europeiska unionen, som finns närvarande på den åhörarläktaren. Gemenskapens yttersta randområden definieras i Fördraget om Europeiska unionen genom förklaring 26 i anslutning till fördraget. Enligt denna förklaring utgörs unionens yttersta randområden av de franska utomeuropeiska departementen, de autonoma portugisiska regionerna Azorerna och Madeira samt de spanska Kanarieöarna. I denna förklaring konstateras att de yttersta randområdena karakteriseras av en allvarlig strukturell underutveckling som förvärras av flera förhållanden, av vilka jag nämner deras avlägsna läge, med avstånd som mäts i tusentals kilometer, ökaraktär och svåra klimatmässiga förhållanden utöver andra geografiska och demografiska faktorer, hög arbetslöshet samt problem i anslutning till utbildning och kultur. Begreppet yttersta randområden uppstår inte på en gång i Maastricht. Fram till att detta begrepp togs upp i fördragen gick dessa regioner en lång historisk väg som är parallell med unionens utveckling från Romfördraget till i dag. I fråga om Frankrike fanns de facto ett erkännande av särdragen hos landets utomeuropeiska departement i artikel 227 i Romfördraget. I fråga om Spanien innehöll Spaniens anslutningsfördrag ett specifikt protokoll, det så kallade andra protokollet, som tog upp särdragen för anslutningen och som tillämpades på Kanarieöarna. Enligt detta protokoll skulle Kanarieöarna inte tillämpa de delar av politiken som på den tiden - elva år sedan - utgjorde Europeiska gemenskapernas ryggrad. I fråga om Portugal finns särdragen för tillämpandet av gemenskapsrätten på Azorerna och Madeira upptagna i själva anslutningsfördraget. Dessa särskilda integrationsvillkor för det som vi i dag kallar yttersta randområden har under årens lopp ändrats flera gånger och anpassat de berörda anslutningssystemen till integrationsprocessen och byggandet av unionen. Dessa särdrag som påverkar villkoren för tillämpandet av gemenskapsrätten på de yttersta randområdena finns väsentligen införlivade i Posei-programmen (särskilda program för de franska utomeuropeiska departementen, Madeira, Azorerna och Kanarieöarna) - Poseidom för Frankrike, Poseima för Portugal och Poseican för Spanien - och gemenskapsinitiativet Regis. Dessa program gäller och tillämpas fram till 1999. Efter 1999 befinner sig de yttersta randområdena i en situation av osäkerhet som kommer att innebära en belastning för deras utveckling och försvåra den ekonomiska och sociala sammanhållning som avses i artikel B i unionsfördraget. Denna osäkerhet kommer som ett tillägg till andra faktorer som belastar unionens framtid - faktorer i anslutning till integrationen samt fördjupningen och utökningen av denna. Denna osäkerhet beror på endogena orsaker som är specifika för de yttersta randområdena, vars strukturella brister gör dem särskilt sårbara för inverkan av den inre marknaden, vars fördelar dessa områden till stor del inte kan dra nytta av och som inte fungerar, eller fungerar på ett mycket annorlunda sätt än på den europeiska kontinenten, eftersom det gäller områden på tusentals kilometers avstånd. Därför, med tanke på regeringskonferensens undersökande av en reform av fördragen, har detta parlament i ett stort antal resolutioner, representanter för de yttersta randområdena i utskottet för regionalpolitik och unionens övriga institutioner, såsom Europeiska rådet - särskilt i Madrid, Turin och Dublin - upprepade gånger uttalat sig till förmån för införlivandet av en artikel i den nya texten i de reformerade fördragen. Denna nya artikel skall ge de yttersta randområdena ett rättsligt erkännande med tanke på primärrätten så att man kan tillämpa specifik politik som accelererar deras utveckling och deras ekonomiska och sociala sammanhållning. Ett förslag till den konkreta formuleringen av denna artikel, som till väsentliga delar sammanfaller med förslaget från Spaniens, Frankrikes och Portugals regering vid Europeiska rådet i Dublin, finns i första delen av mitt betänkande. Jag anhåller om att parlamentets ger betänkandet sin positiva röst samtidigt som jag vill tacka alla grupper och alla regionala myndigheter i de yttersta randområdena för det stöd som jag har fått vid utarbetandet av detta betänkande, för vilket jag - en gång till - hoppas på en positiv röst. Fru ordförande, herr ordförande, kära ledamöter, jag känner en särskild glädje och ära över att under mitt jungfrutal i detta Demokratins europeiska tempel - jag är ledamot sedan två månader - ta till orda för att varmt stödja Martins betänkande, dvs. behovet av att uttrycka på det mest giltiga och effektiva sätt, vår solidaritet gentemot invånarna i randområdena av den europeiska kontinenten, och även att i praktiken bekräfta principen för den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europeiska unionens fördrag. Vi är skyldiga att vara mottagliga vittnen till sorgerna, drömmarna, hoppet och problemen som berör invånarna i områdena i fråga, en mycket låg BNP, höga procenttal av arbetslöshet, isolering, höga transportkostnader för varor och råvaror, brister i utbildnings- och undervisningssystemen. Eftersom jag kommer från Grekland, ett land med ett stort antal ögrupper, känner jag väl till problemen som dessa områden står inför. Europeiska unionen är skyldig, lika mycket på grund av rättsliga åtaganden, som framför allt på grund av orsaker som etik och rättvisa, att med mod och deltagande fatta beslut om ett stöd till rättsliga, politiska och ekonomiska åtgärder för en minskning av de regionala olikheterna och kompensationen av de nackdelar som den geografiska splittringen och isoleringen av de yttersta randområdena i Europeiska unionen medför. Åtgärderna måste anpassa gemenskapspolitiken till dessa områdens behov, särskilt vad gäller sysselsättningen, transporterna, beskattningen, de sociala infrastrukturerna, teknologin och miljöskyddet. Jag vill dock markera frånvaron av en integrerad europeisk politik och strategi som främjar jämställdheten inför utvecklingsmöjligheterna i Europeiska unionens öområden, ett effektivt bemötande av deras problem och en konkret hjälp till konkurrenskraften i deras ekonomi. För alla ovannämnda roller krävs ett utarbetande och ett införande av en integrerad europeisk politik och dess skydd genom det nya fördraget, lika mycket för det " ultraperifera" läget för områdena i fråga, som för helheten av öområdena inom Europeiska unionen. Herr ordförande, ärade kommissionsledamot, kära kollegor! Jag börjar med att gratulera vår kollega Fernández Martín inte bara för hans betänkande, utan också för den metod som han använt vid utarbetandet av texten, vilket fört honom att kontakta många regionala områden, många människor, och betänkandet ger oss därför det som är många europeiska medborgares åsikt. Titeln på detta betänkande är suggestiv, liksom dess förslag till resolution, genom att uteslutande rekommendera ett införande i EU-fördraget som erbjuder specifika svar på de särskilda problem som finns i europeiska unionens yttersta randområden. Representanterna för medborgarna i de femton medlemsstaterna säkerställer genom att koncentrera sig på sju regioner, däribland de som mest skiljer sig från de genomsnittliga utvecklingsförhållandena, till syvende och sist att medborgarna verkligen deltar i byggandet av Europa. Godkännandet av detta betänkande har alltså en djup politisk innebörd. Det bekräftar att Europeiska unionen framhäver särdragen i en konvergensrörelse under vilken regionerna anpassar sig till Europeiska unionen och den till regionerna. Den ömsesidiga anpassningsförmågan är det som utgör skillnaden mellan ett personligt Europa och ett enformigt Europa. Europaparlamentet säger sig än en gång vilja ha ett Europa som medborgarna ser som sitt, eftersom det motsvarar en av de stora världsliga utmaningarna och på samma gång är uppmärksamt på den europeiska befolkningen behov. Det finns utvecklingsproblem i Europas yttersta randområden. Förhållandet mellan de berörda utvecklingsnivåerna i de minst gynnade regionerna och det mest utvecklade regionerna är praktiskt taget en på fem, detta är politiskt och socialt oacceptabelt. Det substantiella stödet från Europeiska unionen måste ständigt anpassas till de konkreta problemen. Man föreslår bland annat att Europeiska unionens politik och åtgärdsprogram skall underordnas principen om den ekonomiska och sociala sammanhållningen. För det andra att en artikel skall införas i Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen som föreskriver en politisk förändring och en tillämpning av åtgärder som beaktar de europeiska yttersta randområdenas särdrag. För det tredje att ansträngningar skall göras för att POSEIprogrammen skall motsvara förväntningarna. Låt POSEIMA-programmen återinföras genom att ta till vara de delar som visat sig effektiva och införa dem på andra områden. På ögruppen Azorerna måste man exempelvis bredda POSEIMA-programmen till att omfatta fiskesektorn, återinföra dem i energisektorn och öppna dem för små och medelstora företag. Låt oss koncentrera medel från strukturfonderna till de mest behövande regionerna. Och varför inte till dessa områden föra över de medel som inte används i andra områden? För det femte är det viktigt att man där också finansierar projekt genom Sammanhållningsfonden, som ännu inte nått randområdena trots att dessa är de mest drabbade av de minskade offentliga utgifterna på grund av konvergenskriterierna till förmån för den gemensamma valutan. Till sist har vi medlemsstaternas klart uttalade ansvar att bekämpa de allt större skillnaderna i utveckling, genom stöd till transportsektorn och energisektorn, så väl som genom att vidta särskilda åtgärder på skatteområdet. Låt medlemsstaternas representanter som samlats till regeringskonferensen, upptagna med mycket viktiga frågor, lyssna och ta till sig detta upprop från Europaparlamentet. Detta är principen om den ekonomiska och sociala sammanhållningen som förverkligas, det är det politiska kallet för ett projekt som skall förverkligas. Herr ordförande, mina ärade kolleger, integrationen av de franska utomeuropeiska departementen inom gemenskapen har funnits i texterna ända sedan 1958. Den väl etablerade rättspraxisen inom EG-domstolen lämnar inget tvivel i saken. Likväl, oaktat bestämmelserna i artikel 227.2 i Romfördraget, och i Fördraget om Europeiska unionen, som föreskriver omläggningar inom vissa områden för att gemenskapsrätten skall kunna tillämpas i dessa departement, verkar EG-domstolen bevilja företräde för ett rättsligt jämlikhetssträvande med hänsyn till ett absolut nödvändigt erkännande av dessa regioners ekonomiska och sociala verklighet. Den hållning vårt parlament sedan en tid intar, och särskilt uppvisar i dag, är den logiska följden av att unionens alla institutioner kollektivt blivit medvetna om den strukturella underutveckling unionens sju yttersta randområdena lider av, och om att de ansträngningar som understötts genom europeisk solidaritet med särskilda åtgärder, givit blandade resultat. Dessa som för övrigt var avsedda att mjuka upp vissa gemenskapsregler med hänsyn till regionernas försenade utveckling, har av EG-domstolen ogiltigförklarats genom dess restriktiva tolkning av detta specifika begrepp. Fördraget om Europeiska unionen visar i artikel 130a en politisk vilja utan tidigare motstycke inom området för ekonomisk och social sammanhållning. Jag måste dock upprepa att de fyra franska utomeuropeiska regionerna, det vill säga majoriteten av dessa regioner, vilka i dag erkänts av den exekutiva kommittén som unionens fattigaste, inte får del av sammanhållningsfonden genom artikel 130b i Fördraget om Europeiska unionen, eftersom de tillhör ett moderland vars bruttonationalprodukt är för hög för att göra dem valbara. De bestämmelser som formulerats i resolutionsförslaget och protokollet som har delgivits oss, är avsedda att korrigera denna illa genomtänkta integration genom en väsentlig ändring av artikel 127.2 i Fördraget om Europeiska unionen. Om de antas av regeringskonferensen kommer ändringarna att ge dessa regioner ett rättssystem som tillåter gemenskapens myndigheter att anpassa alla politiska områden efter var och en av dessa regioners särart, med hjälp av sekundärrätten, utan undantag i innehållet. Herr ordförande, mina ärade kolleger, efter publiceringen av interimsrapporten från WHO: s panel, om GMO "bananer ", frågar sig befolkningarna i de yttersta randområdena, och särskilt de som bor i de bananproducerande regionerna, vilka konsekvenserna blir av integrationen, av den solidaritet de kommer att kunna åtnjuta och av den gemenskapliga preferens de tilldelats. Fernández Martins betänkande, vars relevans jag vill understryka, ger oss tillfälle att manifestera vår politiska vilja att ge dessa regioner tillgång till de juridiska medel som skall garantera deras fulla utveckling inom Europeiska unionen, samtidigt som det tar hänsyn till och respekterar de särskilda förutsättningarna i deras omgivningar. Herr ordförande, fru kommissionär. Jag vill inleda med att gratulera föredragande av detta betänkande, Fernández Martín, eftersom han verkligen har lyckats med att producera ett utmärkt betänkande om de yttersta randområdena. Vi talar om missgynnade områden, områden med svårigheter i Europeiska unionen. För några dagar sedan firade vi Romfördragets 40-årsdag och jag kommer ihåg att Paul-Henri Spaak sade, innan Romfördraget utarbetades, att friheten på marknaden inte var tillräckligt för att försäkra en harmonisk och enhetlig utveckling av Europeiska unionens alla områden, att de rikare områdena skulle dra nyttan av denna marknadsunion och att de fattigare områdena skulle förfördelas. Det har i denna mening förekommit områden i Europa som har lidit av sådant missgynnande - bergs- och gränsregioner - och i dag talar vi om de yttersta randområdena. Jag hoppas att detta parlament en dag kan ta upp problematiken kring öområdena, ett tema som också är värt att beakta. Dessa yttersta randområden har problem med ekonomisk och social underutveckling och, uppenbarligen, problem med sitt avlägsna läge. I denna mening är det viktigt att Europeiska unionen beaktar det problem som dessa områden har på grund av sin situation. Ett av de viktigaste elementen för att dessa områden skall kunna tackla sina problem är att de åtnjuter tillräcklig politisk autonomi, en politisk autonomi som tillåter de lokala myndigheterna att gå till botten med problemen och fatta beslut utan att vara beroende av order som måste ges från många kilometers avstånd. En autonom makt kunde vara det effektivaste för att lösa dessa problem. Jag anser att det ligger på Europeiska unionens ansvar att, med tanke på den ekonomiska och sociala sammanhållningen, tillhandahålla det bistånd som behövs för dessa områden. Herr ordförande, ärade ledamöter och ärade kommissionsledamot! Sedan flera år har det varit svårt att komma överens om behovet av en rättslig stadga som sammanfattar de permanenta nackdelarna i dessa regioner som alla karaktäriseras av stora avstånd, ökaraktär, svåra klimatförhållanden som begränsar och ställer villkor för möjligheterna till utveckling i jämförelse med unionens övriga territorier. I Maastrichtfördraget erkändes endast dessa svårigheter genom ett införande i en bilaga. På denna grund godkändes POSEI-programmen, för vilkas införande vår grupp hade en betydande roll, vilka just på grund av den rättsliga otillräckligheten, fick en övergripande tidsbegränsad karaktär som är oförenlig med de berörda svårigheternas permanenta karaktär. I dag är det allas övertygelse att IGC - regeringskonferensen - i själva Fördraget bör ge dessa regioner en ställning som Europas yttersta randområden. Därför kommer vi att godkänna vår kollega Martíns utmärkta betänkande, som kräver detta med skärpa. Men vad som från och med nu är grundläggande är att nya politiska riktlinjer kan ge praktisk substans åt den nya rättsliga ställningen. Därför är det grundläggande att man antar en gemensam regionalpolitik; att man återupptar och förstärker åtgärder inom ramen för POSEI-programmen; att man skapar eller utvecklar en skatte-, handels- och tullpolitik som befrämjar den lokala investeringsbenägenheten; att men antar en jordbrukspolitik, en fiskepolitik och en industripolitik som säkerställer de särskilda lokala egenskaperna för produktion och som främjar diversifiering; samt att man garanterar leveranser av råvaror och konsumtionsvaror, så väl som ger möjligheter till fri rörlighet för medborgarna i dessa områden. Herr ordförande, ärade ledamöter! För befolkningar som de på Azorerna och Madeira skulle den i fördraget införda ställningen som Europas yttersta randområden innebära mycket. Och vi har sedan länge kämpat för den. Men det avgörande, det som för den offentliga opinionen kommer att vara den avgörande förändringen, blir naturligtvis de konkreta åtgärder som kommer att vidtas med hänsyn till de lokala svårigheterna. Herr ordförande, även jag tycker att föredraganden i detta betänkande visar ett mycket stort engagemang till förmån för den regionala utvecklingen i de yttersta randområdena. Målet med en optimal och så självständig utveckling som möjligt under dessa mycket speciella villkor har han verkligen utförligt skildrat och även kommit med många nya förslag. Det är dock märkligt, eftersom beteckningen "regioner i yttersta randområden " egentligen inte säger vad det hela verkligen handlar om. Det rör sig nämligen inte om regioner i Europa, utan om regioner i Atlanten, i Indiska oceanen och i Centralamerika, om gamla kolonialområden och militärbaser. Den utveckling som önskades av Europa var inte alltid densamma som ortsbefolkningen önskade sig. Utnyttjandet av regnskogsområden för en europeisk rymdstation i Centralamerika med konsumtionsförsörjning från Paris är inte exakt det som vi förstår under en självständig regional utveckling. Därför välkomnar vi alla propositioner i betänkandet, som skall se till att det verkligen sker en självständig regional utveckling i dessa områden. Vi ber föredraganden att han även accepterar våra ändringsförslag, där vi vill påskynda övervinnelsen av en monokultur i dessa områden, och att han understödjer alla försök i denna riktning. Vi är inte införstådda med att detta får ett eget kapitel, eftersom man därmed fastställer denna gamla kolonialsituation. Vi finner det riktigt att man i ett protokoll går mycket utförligt in på specialiteterna för dessa områden, och vi tycker att detta är tillräckligt för dessa regioner. Herr ordförande! Europeiska unionens yttersta randområden kännetecknas av djupa strukturella defekter som förvärrats genom en rad socio-geografiskt ofördelaktiga och permanenta omständigheter som innebär att den genomsnittliga bruttonationalinkomsten i dessa regioner är de allra lägsta i hela unionen. Då den Europeiska gemenskapen accepterade detta reella förhållande och satte in motåtgärder mot följderna av den avlägsna ökaraktären i dessa regioner, skapades en serie åtgärder bland vilka kan nämnas antagandet av program som anpassats särskilt till regionernas karaktär under det gemensamma namnet POSEI och följaktligen infördes en bestämmelse som berör Europeiska unionens yttersta randområden i Fördragets bilaga. Sedan 1994 förminskades erkännandet av dessa särskilda egenskaper till förmån för de förändringar som infördes genom POSEI-programmen när de existerande mekanismerna och åtgärderna bara kom att omfatta en del av stödvillkoren. Därigenom kom behovet att införa en artikel i EU-fördraget som på ett definitivt och stadigvarande sätt beaktar begreppet yttersta randområden och som möjliggör ett lämpligt och konsekvent åtgärdsprogram från Europeiska unionen inom ramen för principen om ekonomisk och social sammanhållning. Till följd av europaparlamentets engagemang när det gäller de särskilda egenskaperna i de yttersta randområden, till vilka ytterligare initiativ slutit sig, framlade de portugisiska, spanska och franska regeringarna vid regeringskonferensen ett gemensamt förslag till en ny artikel i fördraget som skall utgöra rättslig grund för fastställandet av särskilda villkor för dess tillämpning i regionerna i de yttersta randområdena samt att ett protokoll skall utarbetas till en bilaga i Fördraget som reglerar de särskilda villkor som skall tillämpas för särskilda åtgärder inom sekundärrätten. De ändringar som vi föreslagit och som antagits inom ramen för institutionella utskottet förstärker de förslag som redan lämnats vid IGC på två punkter. Ett: i fråga om det uttryckliga beaktandet av begreppet yttersta randområden, varvid rätten till lika möjligheter säkerställs liksom den sociala och ekonomiska sammanhållningen. Två: i fråga om den institutionella införandet av en bestämmelse om självstyre för de yttersta randområdena i det nya fördraget. När det gäller den senare frågan är vår målsättning bland annat att fastställa att de yttersta randområdenas egna myndighetsorgan skall informeras om detta vid utarbetandet av lagförslaget, med syfte att ge de autonoma regionerna kännedom om de förslag som behandlar särskilda frågor i dessa regioner innan dessa skrivs in på rådets föredragningslista för behandling. Detta är för övrigt förenligt med vad som föreslås i Dublin-IIprojektet för de nationella parlamenten. Jag tar detta tillfälle att också hälsa befolkningarna på Madeira och Azorerna och lyckönskar dem för att de kommer att få reella utvecklingsmöjligheter. Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag börjar med att hälsa föredraganden som genom sitt arbete har visat att han besitter kunskap om den verkliga situation som befolkningarna i de yttersta randområdena lever under. Om det är sant att dessa områden genomlever mycket allvarliga svårigheter av strukturell och traditionell karaktär, är det av största betydelse att man definierar vilka problem som härrör till det perifera läget. Vi talar då särskilt om avstånden, isoleringen, de små ytorna, topografiskt och klimatiskt svåra förhållanden som innebär ett enormt beroende av yttervärlden vilket återspeglas i de låga inkomsttalen per capita som man fortfarande i dag kan observera, trots tyngden hos de mycket positiva effekter som POSEI-programmen tillfört, särskilt då POSEIMA som tillämpas på Azorerna och Madeira. Det är ingen tillfällighet att dessa regioner i de yttersta randområdena har de allra lägsta inkomsttalen per capita . Att fastställa denna skillnad i strukturella defekter - vilka trots att de förvärrats och är mycket djupa förr eller senare kan avhjälpas - och det av en mer permanent karaktär motiverar i sig enligt vår åsikt ett införande i Fördraget av alla rättsliga garantier som möjliggör en verklig kompensation i dessa regioner. Vi tror verkligen att man genom detta lilla bidrag till Fördraget kommer att kunna göra det möjligt att vidta gemensamma åtgärder för att kunna ge ett effektivt stöd till de strategiska sektorerna i dessa regioner, t.ex. i fråga om transporter, energi, telekommunikation, utan att det inverkar på alla andra oumbärliga stöd som redan erhållits. Till sist skulle det, i och med den kännedom som man i dag har om deras befintlighet, vara bra att rätta till några fel som begåtts, förbättra vissa områden och i grunden förbättra programmens räckvidd vad gäller de målsättningar som uttryckts och som önskas av befolkningarna. Herr ordförande, för att man skall förstå förslagen i detta betänkande krävs det att man beaktar de formella problem som har kommit fram vid uppfyllandet av principen om ekonomisk och social sammanhållning när denna princip tillämpas på åtgärder som avser utvecklandet av de yttersta randområdena. Dessa problem har betonat det brådskande behovet att få permanenta specifika föreskrifter som tar upp särdragen hos dessa områden, så att man vid tillämpandet av den berörda politiken har ett rättsligt instrument av grundläggande stödjande karaktär som kan fungera som en effektiv grund för att vidta specifika åtgärder enligt områdenas särdrag. Förtjänsten hos detta betänkande är att det löser detta problem genom att föreslå att man genom ett införlivande i fördraget upprättar en rättslig grund som ger dessa områden en specialbehandling. Dessutom har betänkandet den förtjänsten att det på ett omfattande sätt, i samband med förslaget till ett tilläggsprotokoll, tar upp andra aspekter som motiverar att de yttersta randområdena får specialbehandling. Bland dessa aspekter har man dels de specialsvårigheter som dessa områden lider av och som motiverar att unionen ger dem ett förstärkt stöd utöver Posei-programmen. Detta dels på grund av att dessa program har visat sig ha begränsningar på grund av den markerat kompensatoriska karaktären, dels på grund av att de till stor del förväxlar de yttersta randområdenas specialproblem med strukturella problem, i dag inte garanterar en stabil utveckling i dessa områden. Det räcker inte att vidta anpassningsåtgärder i fråga om gemenskapspolitiken eller den kompensationspolitik som avser den geografiska situationen, utan man måste utgå från de konkreta realiteterna och skingra de osäkerheter som uppstår i tomrummet efter 1999. Vi anser att detta betänkande utgår från dessa realiteter och vår grupp delar dess filosofi. Detta bevisas av att föredragande av yttrandet för utskottet för institutionella frågor, ledamot Antonio Gutiérrez Díaz som tillhör vår grupp, också har gett sitt fulla stöd för detta betänkande, ett betänkande som representerar en viktig utgångspunkt får att uppnå ekonomisk och social sammanhållning i de yttersta randområdena. Herr ordförande. Jag vill, såsom de tidigare talarna, gratulera föredragande för ett utsökt arbete. Jag vill också välkomna ledamot Segura Clavel, representant för de spanska parlamenten, som intagit en plats på åhörarläktaren. Samtidigt vill jag gratulera ledamot Gutiérrez Díaz, vår vice ordförande, för det utmärkta yttrande som han gjort för utskottet för institutionella frågor. Jag vill konstatera att största delen av kvällens inlägg har gjorts av ledamöter som kommer från dessa öar. Jag vill självfallet också uttrycka min uppskattning för inläggen från de ledamöter som vi kan kalla "kontinentala ", såsom Gutiérrez Díaz, Karamanou, Vallvé och Schroedter. Jag anser att den förståelse som detta parlament i denna stund har för situationen i de yttersta randområdena är mycket betydande. Jag vill dock framförallt, herr ordförande, rikta mig till kommissionär Wulf-Mathies, som är väl insatt i områdenas problem, och konstatera att regeringskonferensen i denna stund har för avsikt att behandla frågan om de yttersta randområdenas rättsliga status. Det är inte fråga om bristen på existerande rättsliga förordningar, eftersom en sådana i viss utsträckning finns genom artikel 227, genom akten för Spaniens och Portugals anslutning till Europeiska gemenskapen och övriga uttryck för gemenskapsrättens sekundärlagstiftning, såsom förordning 1911/91 för Kanarieöarna. Jag har fått veta att kommissionen har understött förslagen om att ge en stabilare rättslig grund, genom en specifik artikel och ett protokoll, och jag vill genom kommissionär Wulf-Mathies och de övriga närvarande kommissionärerna rikta en anhållan till kommissionen om att denna beaktar att det inte gäller en plötslig nyck. Jag skulle också vilja rätta till kommentarerna om att dessa områden skulle vara gamla kolonier - det är de inte. De har ända från början, t.ex. i fråga om Kanarieöarna, Azorerna och Madeira, utgjort en integrerad del av det nationella området med etablerad europeisk befolkning. Det enda som vi nu begär är att man beaktar de specialförhållanden som gäller för denna europeiska befolkning på tusentals avstånd från Europas kärna - en befolkning som lever i en speciell situation och som därför fortsättningsvis bör omfattas av gemenskapens fördrag. Herr ordförande, herr kommissionsledamot, om betänkandet i fråga är positivt lämnar det oss inte oberörda. Efter flera decennier av integration i gemenskapen, hör de utomeuropeiska departementen fortfarande till unionens minst gynnade regioner. Ekonomiska och sociala varningslampor förblir hopplöst röda, med i synnerhet en ökänt mycket hög arbetslöshet. Den ekonomiska och sociala situationen fortsätter av förvärras, trots att särskilda program genomförts, trots att nationella och europeiska krediter tillförts. Med den inre marknaden och tillämpningen av Maastrichtfördraget har integrationslogiken i den europeiska uppbyggnaden förstärkts i de utomeuropeiska departementen. Genom harmoniseringen och den tvingande tillämpningen av fördraget har vissa särdrag, i synnerhet inom skatteområdet, såsom hamnavgift och vissa dispenser, ifrågasatts eller underställts noggrann kontroll av kommissionen. Erfarenheten har visat att förklaringen om de yttersta randområdena, som finns som bilaga till fördraget men inte har något juridiskt tvingande värde, inte har tillfört varken garantier eller skydd mot avregleringens följder, eftersom den har gynnat målet att fullborda den inre marknaden. Det är således nödvändigt att de särskilda egenskaperna hos de utomeuropeiska departementen och de yttersta randområdena fullständigt och stadgeenligt skall erkännas i fördraget, under regeringskonferensens sista raka linje, med ett dubbelt mål. Att särskilda åtgärder skall genomföras till deras fördel och att dispenser från gemenskapsreglerna skall tillåtas, så länge dessa regioner inte uppnått Europeiska unionens ekonomiska och sociala genomsnittsnivå. Ett sådant erkännande av de utomeuropeiska departementens ställning i fördraget skulle kunna möjliggöra genomförandet av en ny sorts utveckling, grundad på regionala fördelar och möjligheter och samtidigt råda bot på alla de nackdelar som beror i synnerhet på stora avstånd och ökaraktären. Slutligen, en sådan typ av utveckling skulle äntligen, och i hög tid, ge invånarna möjlighet att själva bli aktörer i sin egen utveckling. Herr ordförande, vi kommer att säga ja till detta Martins betänkande även på grund av andra orsaker, men främst på grund av det introducerar det nya uttrycket " ultraperifert" läge, och med detta uttryck menas mycket avlägsna randområden och det kräver ytterligare nya åtgärder, ett mera långtgående stöd än det som är rutin inom regionalpolitiken, och även inom specialprogram för extraåtgärder. Utifrån dessa ståndpunkter säger vi alltså ja. Vi är emellertid skyldiga att lägga märke till att det finns en bristande balans i logiken. Vi söker efter dessa områden i Indiska oceanen, såsom det sagts, i andra avlägsna hav, som har som enda samband med Europa det faktum att de någon gång anknöts med koloniala band. Det gör ingenting, vi stödjer dem. Men vi glömmer, herr ordförande, komplexen av grekiska ögrupper i Egeiska havet, och särskilt i norra Egeiska havet, som var den grekiska och fortsättningsvis den europeiska civilisationens vagga och som är en integrerande del av Europa. Och betänkandet refererar inte till detta ultraperifera läge och till dessa öar, som har samma, och ibland ett större avstånd till Europeiska unionens centrum och befinner sig i en situation av obeskrivlig misär och i en situation av avfolkning på grund av bristen på stöd. Vi krävde således, med anledning av detta betänkande, och jag säger inte att det skall införlivas, eller integreras - och på grund av detta föreslog vi inte ens ett ändringsförslag men den ansvarige kommissionsledamoten lyssnar - utan att det skall finnas en förlängning av denna politik också vad gäller dessa ögrupper som avfolkas och som dessutom sätts på prov genom den turkiska expansionspolitiken som hindrar utvecklingen av turismen som är dessa människors enda levebröd. Herr ordförande, först vill jag gratulera föredraganden Fernández Martin för hans betänkande, med vilket han för första gången har gjort Europaparlamentet uppmärksam på helheten med de yttersta randområdena. Betänkande och resolutionsförslag hänvisar till de specifika nackdelar, som dessa regioner konfronteras med. De nämnda problemen motsvarar också de farhågor, som ordförandena för de yttersta randområdena yttrade under våra samtal föregående vecka med anledning av mitt besök på ön Reunion. Där kunde jag verkligen konstatera att vi rör oss långt från det som vi i normala fall förstår under Europa, och därför tycker jag att det är viktigt att man därvid alltid tar hänsyn till detta. För övrigt stämmer Era krav också överens med de ärenden, som olika ekonomer gång på annan har klargjort under mitt besök. Allt detta bekräftar min övertygelse att dessa regioner behöver speciella regleringar även i framtiden. Kommissionen har sedan 1989 bemödat sig om att ta hänsyn till dessa specialiteter i programplaneringsdokumenten. Detta stämmer också för de program i gemenskapsinitiativen REGIS I och REGIS II som antogs 1991 och 1996, vilket redan hänvisats till. Kommissionen är precis som parlamentet av den åsikten - och detta har även ordförande Santer upprepat flera gånger - att unionens koncept för de yttersta randområdena måste bekräftas, fördjupas och förstärkas. Kommissionen har också förordat det förslag till fördragsartikel och till protokoll, som Spanien, Frankrike och Portugal gemensamt lade fram, och även bekräftat detta på regeringskonferensens sista sammanträde, där detta var ett tema. Tyvärr måste vi nämligen fastställa att Posei-konceptet på grund av bristande rättslig grund ifrågasätts allt oftare. Kommissionen har t ex fastställt att det i rådet vid diskussioner om propositioner till förmån för yttersta randområden ibland är svårt att förmå medlemsländerna att erkänna de förpliktelser, som unionen har tagit på sig inom ramen för Posei-programmen, vilket även EG-domstolens senaste utslag och ärende klargör. Därför är det nödvändigt att stärka konceptet och därigenom ge de yttersta randområdena den klarhet, rättssäkerhet och genomblickbarhet de behöver för att stärka sammanhållningen med Europeiska unionen. Beträffande ingripandet i strukturfonderna vill jag bara gå in på de farhågor som har yttrats med tanke på bidrag efter 1999, och ännu en gång tydligt framhäva att de yttersta randområdena som de fattigaste regionerna i unionen även i framtiden kommer att ha rätt till den högsta bidragsnivån. Jag delar för övrigt föredragandens uppfattning att stärka gemenskapspolitikens sammanhållning gentemot de yttersta randområdena. Det finns redan en intern servicegrupp för koordineringen av kommissionens kontor, och jag tror att vi även i framtiden kan förbättra samarbetet just med företrädarna för de yttersta randområdena. Låt mig därför ännu en gång tacka föredraganden. Kommissionen kommer att tillsammans med Er fortsätta att arbeta för att förbättra situationen för de yttersta randområdena. Tack så mycket, kommissionsledamot Wulf-Mathies. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00. Ansvarsfrihet för budget Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden: A4-0138/97 av Kellett-Bowman för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Thessaloniki) med avseende på deras budgetgenomförande för budgetåren 1994 och 1995; -A4-0139/97 av Kellett-Bowman för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen för Europeiska stiftelsen för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Dublin) för genomförandet av dess budget för budgetåret 1995. Herr ordförande, dessa två betänkanden om ansvarsfrihet borde inte behandlas mitt i natten här i Bryssel, de skulle ha varit en del av den allmänna debatten om ansvarsfrihet i Strasbourg på onsdagsmorgonen under den senaste sessionen. Skälet till att de har blivit fördröjda är att rådet inte gav oss sin rekommendation om ansvarsfrihet. Förra veckan fick vi slutligen dessa och jag skulle vilja tacka rådet för detta, eftersom det gör det möjligt för parlamentet att behandla ansvarsfriheten i april, vilket arbetsordningen kräver. Låt mig börja med Europeiska stiftelsen för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i Dublin. Jag skulle vilja tacka revisionsrätten för deras rapport. Jag är en anhängare av revisionsrätten, men jag skulle vilja göra två kommentarer angående rapporten. Den första är att en tidig version av rapporten, innan stiftelsen kunnat gå i svaromål, läckte ut i Danmark, till stor förlägenhet för stiftelsen och för det andra var tonen på engelska oacceptabel. Jag vet inte om revisorn hade haft en dålig resa eller om han inte gillade sitt hotell, de nyanser som återfanns i hans rapport får aldrig upprepas. Det kanske inte är uppenbart på de andra språken, men det är mycket tydligt på engelska. Svårigheterna för dessa små organ är att de inte är tillräckligt stora för att ha en egen styrekonom. Det betyder att de måste ta en stor del av utgifterna från förskottskontot för att hålla sina leverantörer på gott humör och det är mycket svårt för dem att dela ansvaret mellan utanordnare, räkenskapsförare och styrekonom. Jag välkomnar kommissionens strävanden att försöka komma till rätta med situationen genom att ha styrekonomer på deltid. Jag ser fram emot att styrekonomen i Bryssel utfärdar elektroniska godkännanden, vilket skulle undanröja anledningen till den kritik som rätten framför. Vi kan för budgetkontrollutskottets räkning med glädje rekommendera ansvarsfrihet för Dublinstiftelsen. Jag fortsätter nu med det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildningen, som nu ligger i Thessaloniki. Det finns två rekommendationer här, en för 1994 och en för 1995. Jag beklagar att rådet inte är här. Det är andra gången som jag upptäckt att de inte är närvarande vid ett viktigt tillfälle. Det var rådet som framhärdade i att hitta ett gemenskapsorgan som inte hade ett krav på personalens mobilitet inskrivet i sina kontrakt. Därför beslutade det att flytta stiftelsen från Berlin till Thessaloniki. Rådet är skurken, rådet var halsstarrigt och det ansvarar för de problem som sedan uppstod. Om det hade bestämt sig för att döda stiftelsen kunde det inte ha gjort det bättre. Efter att ha så ha anklagat rådet vänder vi oss till kommissionen, för att den skall rädda situationen. Frågan är om den har gjort det eller ej. Budgetkontrollutskottet kunde inte rekommendera ansvarsfrihet för 1994, vilket skulle ha skett i april förra året, eftersom domstolen ledde oss på spåren till några underliga omständigheter, där styrelsen och direktören var tvungna att lura personalen att överföras från Berlin till Thessaloniki. Jag vill betona att det inte var deras villighet att flytta till Grekland utan det faktum att personerna som inte hade mobilitet inskrivet i sina kontrakt ofta hade sociala åtaganden, som gjorde att de valde att arbeta där, ansvar för äldre generationer, barn med dålig hälsa etc. och de ville stanna på samma plats. Vi hörde talas om svårigheterna, så vi sköt upp ansvarsfriheten för 1994 och revisionsrätten gav oss en ytterligare rapport som täckte 1995, vilken avslöjade en del av de extrema åtgärder som styrelsen och direktören var tvungna att vidta för hålla CEDEFOP vid liv, för att övertyga människor att flytta till Thessaloniki. En del av dem åkte i ren lojalitet och mot bakgrund att de förväntade sig att få dégagement vid ett senare tillfälle. Dessa personer har varit goda gemenskapstjänstemän och har behandlats illa av rådet, men kommissionen på sin vita springare skulle ha ilat till deras försvar och det har den inte gjort. Jag skulle vilja berömma direktören för att han under dessa svåra omständigheter lyckades hålla centret igång och jag tror att vi kan se fram emot fina resultat från institutionen i framtiden. Jag är trött på kommissionen och jag anser att detta syns i de två ändringsförslag som har lagts till detta betänkande om ansvarsfrihet. Ett av herr Garriga Polledo för PPE-gruppen och ett av fru Wemheuer för PSEgruppen. Vi vill göra kommissionen medveten om vårt missnöje med det som sket. Jag skall låta herr Tappin tala om ändringsförslagen eftersom budgetutskottet har spelat en viktig roll i kontakterna med alla organ och har varit mycket hjälpsamt i just detta fall. Jag har stor respekt för kommissionens befogenheter och jag uppmanar den att använda sig av dem för att bistå offren för detta otroliga beslut av rådet att flytta centret från Berlin till Thessaloniki. Vi rekommenderar ansvarsfrihet, och samtidigt vill vi berömma direktören för det sätt på vilket han lyckades hålla verksamheten igång. Herr ordförande, jag skulle vilja gratulera herr Kellett-Bowman till hans två betänkanden. Jag tänker begränsa mina kommentarer till enbart frågan om CEDEFOP i Thessaloniki och det finns två saker som jag skall koncentrera mig på. För det första personalfrågan. Som herr Kellett-Bowman sade är rådet, som är skyldigt till de stora problem vi har med CEDEFOP, inte här för att lyssna på våra och revisionsrättens klagomål om personalfrågorna. Jag beklagar kommissionsledamot Liikanen, som behandlas som en tennisboll och bollas fram och tillbaka mellan rådet och parlamentet och försöker lösa ett problem som inte han utan rådet orsakade. Det bör påpekas för kommissionen att både herr Kellett-Bowman och jag själv har arbetat oerhört hårt för att åstadkomma dégagement för den personal som är kvar i Thessaloniki, Berlin och andra huvudstäder och institutioner på grund av villkoren i deras kontrakt, som ursprungligen var med CEDEFOP, inte vill flytta till Thessaloniki eller är missnöjda med flytten. Vi har inlett en korrespondens i frågan och därför har vi, i brist på ett tillfredsställande slutresultat lagt in ett ändringsförslag från både PSE- och PPE-gruppen som syftar till att lösa problemet under innevarande år. Vi ber kommissionsledamoten att använda all sin list och alla sina färdigheter som politiker och som kommissionsledamot för att åstadkomma dégagement för de i personalen som nu är missnöjda med den falska flytten till Thessaloniki. Flytten hindrar herr Van Rens från att leda en riktig verksamhet i själva Thessaloniki. Den andra frågan berör byggnaderna. Revisionsrätten har med rätta pekat på det förfärliga kontrakt som ingicks mellan rådet och den grekiska staten om en ny byggnad. Även om två betalningar har verkställts av Europeiska unionen, har bygget inte ens kommit igång. Detta är fullständigt otillfredsställande för oss i parlamentet och för budgeten för 1997 har vi skjutit upp betalningarna för innevarande år tills några framsteg görs. Detta för mig till min sista punkt. Utan parlamentets granskningsbefogenheter skulle många av problemen med Thessaloniki och andra institutioner aldrig ha avslöjats. Jag uppmanar kommissionen att som en del av budgetförfarandet för 1997 lägga fram en harmonisering av bestämmelserna om ansvarsfrihet för samtliga organ, så att parlamentet kan ha kontroll över beviljandet av ansvarsfrihet. Slutligen vill jag gratulera herr Van Rens. Han har försatts i en olycklig situation i Thessaloniki. Han har utfört ett fantastiskt arbete, men för att parafrasera Winston Churchill: Ge honom verktygen, så att han kan utföra sin uppgifter som ledare för organet och inte med ena handen bakbunden. Herr ordförande, jag skulle vilja gratulera Kellett-Bowman till hans utmärkta betänkande. Jag skall begränsa min kommentar till Dublinstiftelsen. Jag vet att Dublinstiftelsen är mycket tacksam för herr Kellett-Bowmans ansträngningar och för det genomtänkta gensvaret i hans betänkande. Jag besökte nyligen Dublinstiftelsen i egenskap av parlamentsledamot representerande Dublin. Som ledamot av utskottet för socialfrågor och sysselsättning var jag intresserad av det arbete som utfördes där. Jag upptäckte att de uppfyllde sina plikter på ett öppet, noggrant och fullständigt korrekt sätt. Förra veckan hade ledamöter i utskottet för socialfrågor och sysselsättning möjlighet att utbyta åsikter med direktören för Dublinstiftelsen och betänkandet framför oss visar tydligt att Dublinstiftelsen sköts ordentligt. Därför håller jag med om att ansvarsfrihet skall beviljas för 1995. Herr ordförande, som de föregående talarna sade fattades beslutade om att överföra CEDEFOP till Thessaloniki vid toppmötet. Herr Kellett-Bowman och herr Tappin har aktivt följt fallet som, olyckligtvis, inbegriper svåra beslut på personalnivå. Det finns fortfarande en del tjänstemän som finner situationen otillfredsställande. Vad avser kommissionen är vi redo att göra vad vi kan för de som vill överföras till Luxemburg. Jag skrev ett brev till våra tjänster för att försöka finna lösningar för dem. För de andra kan vi försöka finna lösningar från fall till fall. Vi är redo att studera dem utan förutfattade meningar. Olyckligtvis har rådet enhälligt avvisat våra ansträngningar att hitta en lösning för dégagement inom ramen för utvidgning. Parlamentet intog en mycket mer positiv inställning till möjligheterna till dégagement . Vi har inte sett några tecken på att rådets inställning kommer att ändras. För det andra måste jag säga att kommissionens fackföreningar kraftigt motsätter sig en dégagement -lösning, som bara gäller en del av personalen. De anser, att om det skulle bli en sådan lösning, måste den stå öppen för alla. Så jag beklagar, men det finns inget enkelt svar. Vi måste, hur som helst, komma ihåg att tjänstemännen som har arbetat och fortfarande arbetar i enlighet med tjänsteföreskrifterna, har rätt till en förtidspensionsplan. Den är inte särskilt väl tilltagen, men den ger dem en viss grundläggande trygghet. Jag skall studera möjligheterna här, men de är olyckligtvis ganska begränsade. Tack så mycket, kommissionsledamot Liikanen. Innan jag förklarar debatten för avslutad, lämnar jag över ordet till föredraganden. Herr ordförande, jag hade hoppats att vi skulle ha kunnat få ett godtagbart svar från kommissionen, så att de två grupperna kunde ha tagit tillbaka sina ändringsförslag. Så har inte varit fallet. Jag beklagar det faktum att kommissionen inte har lyckats behandla dessa människor som jag kallar offer. De är offer utan egen förskyllan och det är patetiskt att kommissionen inte kan hitta en väg att hjälpa dem. Får jag fråga vilken lösning herr Kellett-Bowman föreslår? Herr ordförande, får jag vara rakt på sak. Den lösning som jag skulle vilja se är den som följer det åtagande som jag trodde gjordes till herr Tappin och mig själv av den kommissionsledamot som just talade. Det är därför jag är arg. Jag förklarar den gemensamma debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00. Omställning från visst fiske Nästa punkt på föredragningslistan är andra betänkandet (A4-0141/97) av Baldarelli för fiskeriutskottet om förslag till rådets beslut (KOM(96)0682 - C4-0037/97-96/0308(CNS)) om särskild åtgärd för att främja italienska fiskares omställning från visst fiske. Herr ordförande, fru kommissionär! Som de som har följt arbetet med detta betänkande redan har kunnat konstatera, så handlar det om ett viktigt betänkande som berör en del av den italienska fiskeflottan; det är också ett betänkande som innebär en total kursändring när det gäller tendenserna till överkapacitet inom fiskeflottan, vilket även kan tjäna som exempel för situationen i andra länder. Den omställningsplan, som vi nu har att yttra oss om, utgår från de problem vad gäller den egna uthålligheten som denna typ av fiske har: licenserna för att bedriva fiske med drivnät har i Italien tillåtits öka i alltför stor omfattning - det finns närmare 690 fartyg som bedriver denna typ av fiske - dvs. det stora antalet licenser har lett till en situation med mycket omfattande miljökonsekvenser. Med utgångspunkt i detta resonemang skall vi nu försöka komma fram till en omställningsplan som tar hänsyn till FN: s direktiv och som tar hänsyn till de regler om en maximal längd av 2, 5 km för drivnät som Europeiska unionen har fört fram i en egen förordning, och som samtidigt tar hänsyn till den mycket skarpa debatt som ägt rum, bl.a. i detta parlament, om drivnätens farlighet för vissa arter, framför allt valar, kaskelotter och delfiner. Det finns med andra ord en medvetenhet som går utöver det rent juridiska och som vi måste reagera på, även om vi anser att huvudfrågan inte så mycket är utrotandet av dessa typer av havslevande däggdjur - som även i vissa avseenden är historiskt betingat och som alltid har utövats - utan mera frågorna som hänger samman med hållbarheten. Vi måste alltså minska antalet licenser, vi måste se till så att en del av flottan upphör med sin verksamhet, vi måste också se till att en del av flottan ställs om. För att kunna göra detta krävs emellertid ett starkt engagemang från fiskarnas sida, och planen har starka inslag av frivillighet. I denna anda har även Europaparlamentets utskott arbetat, mot bakgrund av bland annat det avtal som undertecknades i Italien mellan fiskarnas organisationer, borgmästarna och det italienska ministeriet, som just förutsätter frivillighet när det gäller tillämpningen av denna plan: en plan som utnyttjar gemenskapsresurser som redan står till Italiens förfogande - alltså inga nya resurser - och en plan som naturligtvis ger möjlighet till en lösning, inte bara för redarna, utan även för de enskilda anställda i branschen. Vi har ändrat förslaget från kommissionen så att finansieringen inte bara skall omfatta redarna, utan också de enskilda fiskarna, och inte endast fiskare som hör hemma i någon av Europeiska unionens medlemsstater, utan även fiskare från tredje land: det finns ett stort antal fiskare från tredje land som bedriver denna typ av verksamhet, framför allt tunisier och algerier. Detta tycker vi med andra ord är en mycket viktig princip för att uppnå rättvisa när det gäller behandlingen av de enskilda fiskarna. Vi är emellertid också väl medvetna om att planen på vissa punkter är ologisk: en viktig sådan punkt är att de ekonomiska resurserna är mycket stora för de zoner som ingår i Mål 1, men naturligtvis inte desamma för de zoner som inte omfattas av Mål 1. Därför anser vi att det finns obalanser som måste kompenseras när planen skall tillämpas inom Italien, dvs. med de föreskrifter som Italien måste utforma. Vi anser också att det är viktigt, ur politisk synpunkt, att man inte fortsätter att kriminalisera denna typ av fiske. En mycket viktig signal kan enligt vår uppfattning ges till dem som bedriver fisket genom att man inleder forskning som gör det möjligt att verifiera den verkliga effekten och som tar hänsyn till de påpekanden som gjorts av miljöorganisationerna samt av fiskarnas egna organisationer. Med hjälp av dessa instrument kan vi därför motverka den extremism som inom detta område leder till och förvärrar oacceptabla sociala spänningar. Herr ordförande, jag skulle vilja gratulera herr Baldarelli till det andra försöket till betänkande för att begränsa drivgarnsfisket i Medelhavet. Jag tänker inte säga mycket. Jag tycker att herr Baldarelli har skrivit ett mycket bra betänkande. Det är ett balanserat betänkande och vi bör alla stödja det. Vi vet att drivgarnsfisket är oacceptabelt på så sätt att sidofångsterna av delfiner, sköldpaddor etc. inte är att rekommendera och att det har bragts till vår kännedom av många naturvårdsorganisationer att detta borde upphöra, och jag tror att vi håller med om det. Men en omställning kan naturligtvis inte ske över natt. Vi kan inte stoppa det med en gång, vi måste låta det ta tid. Låt mig också säga att även om det här betänkandet handlar om omställningen av den italienska fiskeflottan, håller italienarna inte på med någonting olagligt. Vi accepterar att drivgarnsfiske är en dålig form av fiske: detta accepterade parlamentet för två år sedan, i omröstningen om Fragabetänkandet och vi väntar fortfarande på att kommissionen skall lägga fram ett initiativ för att sätta stopp för det helt och hållet. För vi måste komma ihåg, att även om vi pratar om italienarna nu, använder i praktiken alla andra fiskenationer inom EU sig av någon form av drivgarnsfiske. Så jag stödjer detta betänkande. Jag gratulerar herr Baldarelli och hoppas att betänkandet åtminstone åtnjuter parlamentets respekt och går igenom och att vi kan börja lösa miljöproblemen. Herr ordförande, debatten i detta ärende var i många stycken mycket motsägelsefull, emotionell och personlig. Sökandet efter en lösning underlättades inte direkt av detta. Den som varit med länge i fiskeriutskottet vet hur mycket vi bryr oss om fiskarnas sorger och behov i alla medlemsstater, alltså även i Italien. Arbetsplatstillfällen står och har alltid stått i centrum för vårt arbete. Den fiskeriplan som nu skall röstas om har gjorts upp mellan italienska fiskeriorganisationer, redare, fackföreningar, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen. Det handlar om en omställning till ny praxis inom fisket. Flottan omfattar knappt 700 fartyg, vilka används för att fånga ton- och svärdfisk i Medelhavet med upp till 2, 5 kilometer långa drivgarn. Användandet av dessa drivgarn är emellertid olönsamt i ekonomiskt syfte och kan därför inte längre försvaras. Längre nät är förbjudna i EU sedan slutet av 1991 i och med förordning 345/92. Planen inskränker beviljandet av licenser för drivgarn och föreskriver att dessa skall dras in och förstöras. Planens kostnader och finansieringsmöjligheter har utarbetats i detalj. Åtgärden garanterar de berörda fiskarna ett finansiellt understöd vid omställningen av deras fiskepraxis. Därför har fiskeriutskottet med stor majoritet samtyckt till den presenterade planen. Här ingår fem ändringsförslag beträffande principen frivillighet, kontroll och disciplinering av alla fartyg i Medelhavet, såväl som understöd även för icke-europeiska fiskare på italienska fartyg. Europeiska folkpartiets grupp bifaller det till sist funna samförståndet inom ramen för Italienplanen och avvisar efter noggrann kontroll eftertryckligt de nya ändringsförslag som lagts fram för oss. Ordförande, grekerna och spanjorerna talar om en labyrint av nät. I Medelhavet förekommer drivnät med en längd på ibland 25 kilometer. De 690 italienska fiskefartygen har en genomsnittlig längd på drivnät på ungefär 12 kilometer. Det är tillsammans avståndet från Gibraltar till Izmir och tillbaka igen. Man kan inte göra sig en föreställning av den ödeläggande inverkan, inbegripet den oönskade men dödliga bifångsten. Det tycks mig tydligt. Omställningsplanen är nödvändig, men det är bara synd att kommissionen i sitt förslag inte helt tydligt visar om och hur näten förstörs. Dessutom ger förslaget från kommissionen få garantier för en försvarbar utgift av europeiska pengar. Jag ser också från betänkandet från min gode vän Baldarelli att han är förespråkare för en frivillig plan. Jag hoppas att kommissionär Bonino inte kommer att acceptera den frivilligheten utan låter det bli en skyldighet. Ordförande, jag tycker att det är synd att betänkandet Baldarelli visar föga commitment för att verkligen avskaffa drivnätsfiske. Det är inte bra att hela tiden peka på länder som Algeriet som också använder drivnät. Jag tycker att Italien måste ta sitt eget ansvar. Vi kan hjälpa till där och därför är det av stor vikt att den finansiella kompensationen först ges när det finns en bra kontrollmekanism och näten verkligen förstörs. För det har jag för den liberala gruppen lämnat in tre ändringsförslag på A, B och C och jag hoppas och jag förväntar mig att också kommissionär Bonino som representant för den Europeiska kommissionen kommer att acceptera dessa ändringsförslag. Herr ordförande! Låt mig först av allt, som representant för gruppen de Gröna, påpeka att många undersökningar har visat att just fisket med drivnät är en icke-selektiv fiskemetod: vi hävdar därför, vilket vi också vid ett flertal tillfällen har framfört i detta parlament, att den enda framkomliga vägen när det gäller att lösa problemet är att förbjuda användningen av drivnät, oavsett hur långa de är, i Medelhavet. För att uppnå detta mål anser vi att man måste komma fram till ett avtal med samtliga länder runt Medelhavet, framför allt med tanke på att de nuvarande reglerna om 2, 5 km ofta inte respekteras. Just nu - jag har precis fått meddelandet - har man siktat fiskefartyg i Medelhavet som använder nät som är cirka 8 kilometer långa. I det här läget är det, enligt min mening, nödvändigt med en omställning av den befintliga fiskeflotta som utnyttjar drivnät som är farliga för jämvikten i Medelhavet. När det gäller förslaget till omställning anser vi att det som kommissionen föreslagit är rätt, inklusive de nya ändringar som föreslagits av det parlamentariska utskottet. När det gäller de senare är vi för övrigt fullständigt överens, med undantag av ett ändringsförslag: vi förstår inte varför man i ett europeiskt lagförslag skall ta med en hänvisning till avtal med ett antal borgmästare. Dessutom vill jag emellertid stryka under det som redan har sagts av Eisma, dvs. att för att man skall få bidragen så måste näten förstöras, för att undvika att de säljs till andra och på så vis ändå sprids inom Medelhavet, vilket skulle innebära att man betalar utan att ha löst problemet. Herr ordförande, jag välkomnar kollega Baldarellis betänkande i sin nuvarande form tillsammans med de i fiskeriutskottet antagna kompromissförslagen. Han godtar kommissionens proposition som en bra grund, betonar den rättsliga ram, som propositionen är inbäddad i, och tillvaratar det socioekonomiska ansvaret för alla fiskare som befinner sig på det berörda italienska fartyget. Med all den sprängkraft, som frågan om drivgarnsfiske innebär, bör man dock betona att det i dag inte rör sig om ett generellt förbud av drivgarnsfiske i Medelhavet. Detta visar den föreliggande propositionen nämligen inte. Vi måste hålla oss till den befintliga rättsramen och den tillåter en användning av 2, 5 km långa drivgarn. Det åligger rådet att ändra den befintliga rättsramen, sedan Europaparlamentet redan i september 1994 med ledning av en lagstiftande proposition från kommissionen uttalade sig för ett direkt avskaffande av drivgarn. I så måtto befriar de här föreslagna åtgärderna oss inte från att konsekvent hålla fast vid en gång fattade beslut och att fortsätta att gå i bräschen för ett förbud av ekologiskt inte försvarbart drivgarnsfiske. Om den föreliggande propositionen ändå kan ses som ett steg mot ett generellt avhopp från drivgarnsfiske, ligger detta i att omstruktureringsplanen föreskriver finansiella impulser för de berörda fiskarna, så att de en gång för alla och helt och hållet avstår från detta slags fiske och därmed frivilligt sträcker sig längre än den befintliga rättsramen. Föredraganden bör få en eloge för att han genom frågan om ekologi inte har förlorat de berördas läge ur sikte. Jag vill bara påminna om det faktum att det för de berörda områdena nästan uteslutande handlar om mål-1områden, där det finns få alternativ till fisket. Framhävas bör också det ansvar han tar för fiskare, som kommer från tredje land, men arbetar på italienska fartyg. Vi välkomnar den för omsättning av planen övervägda omställningen av de medel inom Fonden för fiskets utveckling (FFU) som Italien är berättigad till, men förordar ett strikt iakttagande av den föreskrivna tidsplanen. Till sist - och här sluter sig åter den ekologiska cirkeln - vill jag framför allt betona fiskeriutskottets krav att även inbegripa de tredje länder som fiskar i Medelhavet, för att tillsammans med dem åstadkomma regleringar, som åtminstone respekterar de 2, 5 km långa drivgarnen. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag tror att i det här skedet av debatten är det nödvändigt att framhålla - det har föredraganden redan gjort, men jag vill stryka under det ännu en gång - att vi inte talar om en sektor vilken som helst: vi talar om en sektor som ger arbete och utkomstmöjligheter till många familjer, framför allt i södra Italien, som är så plågat av arbetslöshet. Vi talar om en sektor, herr ordförande, som har antika rötter, vi talar om en sektor med arbetstillfällen, traditioner och kultur. Å andra sidan måste man också säga - det finns inga som helst tvivel - att ett intensivt fiske som bedrivs av flottor som är knutna till starka ekonomiska krafter, många gånger med intressen utanför Italien, har lett till en situation av utarmning vad gäller de sjölevande däggdjuren i Medelhavet, en situation där själva deras existens är hotad. Därför denna beslutsamhet, som många gånger har demonstrerats i olika nationella och internationella fora, att begränsa vissa typer av fiske. Programmet för omställning av den italienska svärdfiskflottan, som diskuteras idag, är ett svar på miljökraven om skydd och bevarande av Medelhavet, men samtidigt tror jag att de förbättringar som nämnts, framför allt av föredraganden, även har en möjlighet att fånga upp vissa frågeställningar av socioekonomisk art som hänger samman med södra Italien. Programmet vill inte genomföra en auktoritär och hänsynslös nedläggning, det går inte i riktning mot ett bidragsberoende: man vill i stället föra fram ett förslag som har som mål att bevara, samtidigt som det undviker sociala spänningar. Jag tror att ändringsförslagen nr. 15 och 16 skulle kunna bidra till att stärka denna utveckling; de skulle kunna göra de framförda förslagen flexiblare och mer acceptabla. Herr ordförande, det kan ofta vara svårt att se var gränsen går mellan en offensiv miljömedvetenhet och en underförstådd byteshandel. Det ögonblick skall komma när vi en gång för alla måste göra klart om det verkligen finns ett engagemang för att skydda delfinerna eller om det finns kopplingar till andra intressen och andra sektorer som konkurrerar med svärdfisknäringen. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter. Fisket med drivgarn håller på att bli ett verkligt eldprov för trovärdigheten för gemenskapens alla institutioner. Särskilt för detta parlament. Och i ännu högre grad för vårt fiskeriutskott, där vi ofta talar vitt och brett om ansvarsfulla och selektiva fiskesätt. Vi har fördömt drivgarn vid flera tillfällen och krävt att de skall utplånas slutgiltigt. Nu handlar det om att undersöka utskottets förslag i förhållande till den italienska regeringens plan för en omställning av det fiske som görs i Medelhavet med dessa nät. Vi skulle gärna ha sett kraftigare tag och större garantier för ett slutgiltigt utplånande, men vi måste stödja den italienska regeringens beslut att vidta omställningsåtgärder som, även om de är frivilliga i fråga om planerade och behövliga stöd, förhoppningsvis sporrar italienska fiskare till omställning och senare till slutgiltigt avskaffande av drivgarn. Detta kan avläsas ur den italienska regeringens ställning vid det senaste ministerrådet som svar på det spanska förslaget. Vi är sålunda, fru kommissionär, överens i fråga om de allmänna linjerna i utskottets förslag och även i fråga om det åtagande som erhållits genom det andra betänkandet av Baldarelli. Vi upprätthåller hoppet, som vi tror är motiverat, om att man efter den nya italienska inställningen i rådet snart uppnår den efterlängtade majoriteten, så att ingen längre kan ställa sig bakom en bortförklaring om att andra kommer att fortsätta använda dessa nät - med vetskap om att de orsakar skador. Vi hoppas också att vi inte behöver vänta tills det uppstår nya konflikter mellan fiskare eller med ekologer, påtryckningar i fråga om vår export eller kritik mot kostnadsdryga kontrollåtgärder, för att vi skall kunna göra det som vi måste göra, en åtgärd som jag redan begärde av detta parlament - förbjuda dessa nät och utplåna dem slutgiltigt. Herr ordförande, fru kommissionär, mina damer och herrar! Låt mig först av allt förklara varför jag och sex andra italienska ledamöter från Europeiska folkpartiets grupp inte har ansett det vara lämpligt att underteckna två av de ändringsförslag som i morgon läggs fram i denna kammare för omröstning. Det rör sig om två ändringsförslag som inte ryms inom ramen för den kompromiss som mödosamt har utarbetats i gruppen och i fiskeriutskottet. Och vi föredrar att inte bryta överenskommelser, framför allt när de har varit svåra att nå fram till. Vi vill med andra ord inte bidra till det klimat av misstroende, för övrigt fullständigt omotiverat, som redan har lett till att frågan har återförvisats till Strasbourg för diskussion och som vi inte anser att man skall riskera på nytt, framför allt med tanke på att det för våra fiskare i första hand gäller att se till att rådets beslut så fort som möjligt verkställs, och att de äntligen får klara spelregler med tanke på nästa fiskesäsong. Till detta vill vi lägga att dessa ändringsförslag, även om vi instämmer i stort, inte ändrar särskilt mycket i förhållande till grundförutsättningarna. Det är emellertid viktigt, sett ur mänsklig synpunkt, att man godkänner det ändringsförslag som utsträcker bidrag, som är avsedda för de italienska fiskarna, till fiskare från tredje land, i allmänhet från Maghrebländerna, under förutsättning att dessa är registrerade i enlighet med gällande regler. Tillåt mig som avslutning rikta en uppmaning till kommissionär Bonino: vidtag alla tänkbara åtgärder för att hitta ett forum - det skulle till exempel kunna vara det allmänna ministerrådet om fisket i Medelhavet - där man kan komma fram till ett avtal mellan Europeiska unionen och tredje land, för att de regler och förbud som gäller i Europeiska unionen även skall gälla för övriga länder. Det är ett oacceptabelt hån gentemot de italienska fiskarna, och även gentemot övriga fiskare i Europeiska unionen, att fisket efter svärdfisk, som är förbjudet för dem, i stället kan fortsätta att utövas, utanför deras egen dörr och i regel med större frihet vad gäller utrymme och med större framgång idag jämfört med tidigare, av japanska och koreanska fiskare och av fiskare från maghrebländerna. Vad gäller detta, så hoppas jag att Europeiska unionen konsekvent och enigt skall skydda den egna fiskeripolitiken inom ramen för associationsavtalen mellan Europa och Medelhavsländerna. Herr ordförande. Detta betänkande uppstod som följd av ett avtal mellan den italienska regeringen och kommissionen för att få en omställning av den italienska flottan i riktning bort från användandet av drivgarn. Förbrytelserna, som beror på den dåliga lönsamheten vid användandet av drivgarn kortare än 2, 5 kilometer, har gett upphov till kontinuerliga protester och t.o.m. hot om kommersiella sanktioner på Förenta staterna som följd av domen från en internationell affärsdomstol. Denna plan understryker att drivgarnen inte är lönsamma. De är fiskeredskap som måste försvinna för gott från dessa vatten och därför tar man upp deras avskaffande och förstörande. Dessa är de korrekta åtgärderna och det enda jag begär av utskottet är att det anstränger sig för att försäkra att dessa nät avskaffas på ett effektivt sätt och att de inte överlåts till andra flottor utanför gemenskapen. Dock ger detta avskaffande upphov till ett betydande socialt problem i södra Italien, som är särskilt drabbat av arbetslöshet och bristen på ekonomisk verksamhet. Därför är det viktigt med en plan som har åtföljande stödåtgärder, som kan möjliggöra omställning och inriktning mot nya fiskeriområden för denna flotta. Detta är en nödvändig solidaritet från Europeiska unionens sida gentemot den italienska fiskeflottan. Därför vill jag gratulera utskottet och särskilt fru kommissionär. Denna plan, fru kommissionär, bör jämna ut vägen för en slutgiltig lösning på drivgarnsproblemet i Europeiska unionen. Den italienska situationen är svår, med 677 inblandade fartyg. Tillämpandet av denna plan bör tillåta en lösning i rådet som också omfattar omställning av den atlantiska flottan, som utgör mindre än 60 fartyg totalt fördelade mellan engelsmän, irländare och fransmän. Det är kommissionen som har ansvaret för att lägga fram ett nytt förslag till rådet med tanke på uppnåendet av ett avtal. Fru kommissionär, om ni utesluter Östersjön från ett förslag om totalt förbud, utifrån särdragen hos dessa fiskeriområden, om ni utesluter territorialvattnen och om en plan tillämpas på de 60 atlantiska fartyg som sysselsätter cirka 300 personer - en liknande understödsplan som den italienska - skulle kostnaden vara av storleksordningen 8 miljoner ecu för gemenskapens kassa. Med denna uppsättning åtgärder kan ni erhålla majoritet i rådet, till förmån för ett slutgiltigt förbud mot dessa nät. Jag är övertygad om att ni, fru kommissionär, med ert sedvanliga politiska mod kan föra förslaget vidare - ett förslag som försäkrar upprätthållandet av framtida resurser och den nödvändiga solidariteten med den italienska, franska, engelska och irländska flottan, som ser sig påverkade av denna omställning. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag kommer i mitt inlägg att koncentrera mig på ett par frågor som ni har tagit upp, och mer allmänt beröra ett par punkter som hänger samman med ändringsförslag som kommissionen inte kan godkänna och förklara skälen för detta. Framför allt har ni pekat på problemet med ett effektivt avlägsnande av näten, destrueringen av dessa: jag kan försäkra Eisma och även Tamino om att denna fråga uttryckligen och upprepade gånger har tagits upp i den italienska planen, såväl vad gäller stimulansåtgärderna som vad gäller tillvägagångssättet. Jag upprepar, detta bekräftas flera gånger med stort eftertryck i regeringens text. Dessutom har problemet med tredje land diskuterats: jag håller med om att detta kan vara ett problem. Naturligtvis är det svårt ur psykologisk synvinkel att hävda att tredje land - japaner, koreaner eller andra - kan få fiska med samma redskap. Jag måste emellertid tillstå att de juridiska instrument som skulle kunna göra det möjligt att ingripa mot denna typ av fartyg är otillräckliga. Som många av er känner till inledde vi under konferensen i Venedig en dialog för att komma fram till uppföranderegler, eftersom de juridiska instrumenten inte tillät ett ingripande, på internationellt vatten, mot tredje land. När det gäller några av de andra ändringsförslagen, framför allt ändringsförslag nr 5 som rör möjligheten att hålla fiskare från tredje land skadeslösa, så nämns inte detta i texten från kommissionen eftersom det inte finns någon hänvisning till detta i den plan som presenterats av den italienska regeringen. Kommissionen är emellertid beredd att deklarera att om den italienska regeringen skulle vilja utnyttja denna möjlighet, så ser kommissionen ingen anledning att invända; å andra sidan hade vi inte heller någon anledning att föreslå en sådan möjlighet. Det är tydligt att detta innebär en öppning, men vi hade ingen möjlighet att lägga fram ett sådant förslag. Ett annat av ändringsförslagen tänker kommissionen inte acceptera: nr 19, eftersom det hör till ett ämnesområde som inte hör hemma i denna typ av förslag. Ändringen avser i själva verket ett forskningsprojekt, som förmodligen är mycket lovvärt men som verkligen inte har med det aktuella förslaget till betänkande att göra. Får jag påminna ledamöterna om att kommissionens förslag avser accepterandet av en omställningsplan för svärdfiskflottan, som presenterats av den italienska regeringen. Kommissionen kan därför inte ägna sig åt helt andra frågor. Låt mig nu ta upp det huvudproblem som många av er har riktat kommissionens uppmärksamhet på och som rör avskaffandet av det aktuella fiskeredskapet. Jag vill återigen upprepa för detta parlament något som ni för övrigt redan känner till, att det sedan 1994 ligger ett förslag från kommissionen om avskaffande av dessa fiskeredskap på ministerrådets bord. Rådet har tills idag inte kunnat samla en tillräckligt stor majoritet för att kunna godkänna det. Detta är hela sanningen! Om därför de här närvarande parlamentsledamöterna har några möjligheter att utöva påtryckningar, så tror jag det vore lämpligt att rikta dem mot denna andra institution inom gemenskapen. Faktum kvarstår att under det senaste sammanträdet med rådet genomfördes, på förslag av den spanska regeringen som för övrigt till kommissionen har översänt en plan för hur man skall kunna uppnå detta slutmål, en debatt som ger kommissionen hopp om att frågan håller på att mogna och att det faktiskt är på väg att skapas öppningar vad gäller vissa medlemsstater, som hittills har varit mycket avvisande i denna fråga. Kommissionen har därför börjat undersöka möjligheterna att utarbeta ett nytt förslag som, om det godkänns och inte bara förblir en tom gest, snabbt skall kunna presenteras så att vi skall kunna göra framsteg i frågan. Parlamentsledamöter, jag upprepar: om ni har möjlighet att utöva påtryckningar, så skulle kommissionen vara mycket tacksam om ni ville använda den effektivt även gentemot de övriga institutioner inom gemenskapen som hittills har blockerat denna dossier . Herr ordförande! Låt mig tacka kommissionären som har förklarat kommissionens motiv och även hänvisat till den italienska regeringen. Jag skulle vilja fråga kommissionären om det är möjligt att de ändringsförslag som godkänts enhälligt av Europaparlamentets fiskeriutskott skulle kunna utformas, inför rådets godkännande, som en avsiktsdeklaration från kommissionens sida. Jag tänker i första hand på frivilligplanen och bidragen till tredje land. Om kommissionen kunde göra ett sådant uttalande så skulle det vara av stor betydelse och ligga i linje med fiskeriutskottets uppfattning. Utöver att jag vill uttrycka min tacksamhet för svaret från fru kommissionär så vill jag ställa en mycket konkret fråga: Betyder det sagda att kommissionen kommer att ändra sitt förslag inför nästa råd på grundval av indikationerna från rådet, med avsikt att försöka uppnå majoritetsbeslut om ett totalt avskaffande av dessa nät? Ordförande, för drygt två månader sedan hade vi en debatt med rådet ordförande i Strasbourg och rådets ordförande sa: Kommissionen måste när det gäller förbudet av drivnät komma med ett ändrat förslag, för den nuvarande situationen är en återvändsgränd. Man kan inte få någon majoritet. Min fråga till kommissionären, nu när hon har tillkännagivit att hon tänker komma med ett ändrat förslag, är när hon kommer att komma med detta ändrade förslag. Herr ordförande, mina damer och herrar. Vad gäller de förklaringar som har efterlysts, så vet jag inte om det enligt arbetsordningen är möjligt att kommissionen gör ett uttalande utan att avvakta den 17 juni, eftersom jag hoppas att " svärdfiskplanen" skall godkännas under punkt a av något ministerråd. Under alla omständigheter skall jag kontrollera vad som gäller och under alla omständigheter kan jag idag låta föra till protokollet i denna kammare att, vad gäller den frivilliga planen, så anges och beskrivs den uttryckligen i den italienska regeringens plan, framför allt i femte beaktandemeningen, andra stycket i kommissionens förslag. Vad gäller tredje land -. jag antar att hänvisningen avser fiskare som kommer från tredje land - så bekräftar kommissionen att man inte har tagit med den möjligheten i sitt förslag eftersom den inte fanns med i den italienska regeringens plan, men att vi inte har några invändningar mot en sådan utvidgning om de italienska myndigheterna överväger den. Vad gäller det nya förslaget, så upprepar jag att det på rådets bord ligger ett förslag från kommissionen från 1994. Rådet har inte, på grund av invändningar från vissa medlemsstater, kunnat eller velat godkänna det. Eftersom det under det senaste ministerrådsmötet om fiskerifrågor ägde rum en debatt som jag tycker visade på öppningar från vissa medlemsstaters sida, bland annat Italien och ett par till - så vill jag meddela att kommissionen har börjat undersöka de politiska förutsättningarna för ett nytt förslag. Kommissionen har inte för avsikt att ge någon en förevändning för att lägga fram ett nytt förslag om samma politiska blockering skulle föreligga. Detta skulle bara leda till ytterligare två års forskning, undersökningar, analyser, som inte skulle leda någon vart. Kommissionen har för avsikt att göra detta först efter att ha konstaterat att det inte föreligger andra och liknande politiska blockeringar. Tack så mycket, kommissionsledamot Bonino. Jag förklarar debatten för avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00. (Sammanträdet avslutades kl. 24.00.)

sv

Framställningar: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet

sv