text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
12. Rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till eller avgår från hamnar (
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Mitt påpekande gäller mitt inlägg i den ordningsfråga som jag ställde igår. Det har återgivits felaktigt i protokollet. Det står: ?Herr Alyssandrakis, som protesterar mot den nyligen genomförda ändringen i Slovakiens strafflag?. I själva verket rör det sig om ett försök till ändring genom ett ändringsförslag som lagts fram, och inte om en ändring som redan genomförts.
Herr Alyssandrakis! Den rättelse ni talar om kommer naturligtvis att göras.
Herr talman! Jag begärde även ordet i går, men jag fick det inte på grund av tidsbrist. Jag skulle vilja nämna följande: Enligt uppgift är det inte uteslutet att de israeliska trupperna snart kommer att gå till anfall i Gazaremsan, utan hänsyn till det blodbad som kommer att bli följden. Israels regeringsparti Likud motsätter sig öppet bildandet av en palestinsk stat, och samtidigt utvisas 13 palestinska aktivister från sitt hemland, på Sharons begäran, eftersom de betecknas som terrorister. Rådet har ännu inte fattat något beslut. Jag vet inte vilka länder rådet till sist kommer att välja ut för att ta emot dessa aktivister.
Min fråga, herr talman, är vilken status dessa tretton palestinier kommer att få, oavsett var de hamnar, och om det kan tänkas att Israel i framtiden begär att de skall skickas tillbaka, vilket naturligtvis skulle vara brottsligt. Dessutom undrar jag om Europeiska unionen även i fortsättningen kommer att vara den israeliska regimens medbrottsling, genom att ignorera Europaparlamentets beslut om att avbryta partnerskapsförhållandet till Israel, och om unionen även i fortsättningen kommer att stödja denna brottsliga regim ekonomiskt, och leverera vapen till den?
Jag tackar för ert inlägg, herr Korakas, men just nu diskuterar vi, som ni vet, protokollet och föredragningslistan. På föredragningslistan finns en hel debatt om Mellanöstern. De frågor ni nu ställer hör hemma i debatten om Mellanöstern, som kommer att äga rum i morgon.
Herr talman! Med tanke på fördelningen av talartid kommer jag, såvitt jag förstår, inte att få möjlighet att göra något inlägg. Men jag skulle gärna vilja att ni agerade för att ge mig åtminstone en minut, så att jag kan ställa de här frågorna igen.
Herr Korakas! Jag vill inte inleda en ingående diskussion om fördelningen av talartid. Ni vet mycket väl att det finns en arbetsordning som följs. Vad jag påpekar för er är att de frågor ni ställer är sakfrågor som hör samman med debatten om Mellanöstern. Era frågor hör inte hemma i debatten om protokollet och föredragningslistan.
(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)
Vi övergår nu till en omröstning om begäran om brådskande förfarande om förslaget till rådets förordning om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd (KOM(2002) 108 - C5-0135/2002 - 2002/0053(CNS)).
Herr talman! När det gäller denna begäran från rådet beträffande kommissionens förslag till rådets förordning om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd, vill jag säga att jag har talat med föredraganden, och jag uppmanar kammaren att förkasta denna begäran.
Djuphavsfisk är fiskbestånd som fångas i vattnen utanför de viktigaste fiskeplatserna på kontinentalsockeln. De lever vid kontinentalbranterna eller nära undervattensberg. Arterna växer långsamt och är särskilt känsliga för överfiske. Eftersom fisket efter dessa arter har utvecklats under senare år bör det införas en förvaltningsordning för att säkerställa att resurserna utnyttjas på ett hållbart sätt. Enligt vetenskapliga utlåtanden skulle de lämpligaste bevarandeåtgärderna för dessa arter vara en begränsning, och i vissa fall en minskning av fiskeansträngningen.
I detta förslag införs inslag av ett system för att förvalta fiskeansträngningar som är inriktade på djuphavslevande arter. Det innehåller också förslag till hur uppgifter skall samlas in till stöd för vetenskaplig bedömning och lämplig förvaltning. Enligt det här förslaget skall fiskeansträngningarna begränsas till nuvarande nivåer och förbättrade uppgifter kommer att göras tillgängliga för vetenskaplig bedömning. Kommissionen har för avsikt att i vederbörlig ordning föreslå ytterligare inslag i ett förvaltningssystem för fiskeansträngningarna enligt de vetenskapliga rekommendationerna.
Förslaget åtföljs av ett separat förslag från kommissionen om att begränsa fångsterna genom kvotförvaltning. Detta är en brådskande och viktig fråga, men fram till nu har inga gemenskapsåtgärder vidtagits på området. Frågan kräver därför en mycket ingående bedömning av fiskeriutskottet. Rådets begäran om brådskande förfarande mottogs den 3 maj, samtidigt som vår första diskussion om frågan har planerats till den 22 maj. Med tanke på bristen på åtgärder från kommissionens sida, tycker jag inte att det är oskäligt att frågan granskas några månader i parlamentet. Jag tycker också att det är bisarrt att rådet begär ett brådskande förfarande i frågan, när vi har förstått att rådets ordförande själv har deltagit i försök att ändra tidsplanen för offentliggörande av reformförslag inom den gemensamma fiskeripolitikens miljödimension.
Jag uppmanar därför kammaren att rösta emot denna begäran om brådskande förfarande.
Tack så mycket, herr Stevenson. Ert anförande sammanfattar invändningarna mot förslaget.
Det tycks inte finnas någon kollega som vill argumentera för förslaget.
Jag låter alltså förslaget gå till omröstning.
(Parlamentet avslog begäran om brådskande förfarande.)
Herr talman! Jag vill egentligen bara få det fört till protokollet att det på senare tid förekommit enormt många fall i Bryssel där väskryckare slagit in sidorutan på bilar, och där kvinnliga bilförare också skadats. Jag skulle vilja att man informerade om detta, och att man undersöker om det finns några möjligheter att råda bot på problemet.
Tack så mycket för ert påpekande, herr Rübig. Vi noterar det, och jag vill tala om för er att talmanskonferensen över huvud taget tar säkerhetsfrågan på mycket stort allvar.
Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om betänkandet (A5-0146/2002) av Randzio-Plath för utskottet för ekonomi och valutafrågor om nomineringen av Lucas Papademos till vice ordförande i Europeiska centralbanken.
Herr talman! Jag föreslår att Europaparlamentet bekräftar nomineringen av Lucas Papademos till vice ordförande i Europeiska centralbanken. Utskottet var enhälligt i denna fråga. Bekräftelsen av den föreslagna kandidaten är inte någon pro forma-bekräftelse. Den är en följd av utfrågningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor, och därmed en del av öppenheten inom penningpolitiken. Experterna känner till Centralbankens ordförande, men det gör inte Europas medborgare. Men de måste ha förtroende för denne vice ordförande. Den blivande ledamoten i Europeiska centralbankens direktion är med och beslutar om penningpolitiken inom euroområdet. Hans beslut påverkar tillväxten och arbetstillfällena, och därmed också människors liv. När allt kommer omkring måste pengarna tjäna människorna, människorna skall inte finnas till för pengarnas skull!
Penningpolitiska beslut fattas av människor. Därför är personlig integritet och personlighet, kompetens, rika erfarenheter när det gäller ekonomi och penningväsende, men även en beredvillighet till öppenhet av stor betydelse. Vid utfrågningen underströks dessa förutsättningar.
Den blivande vice ordföranden är den förste efterföljaren till den första direktionen, som på ett så framgångsrikt sätt förberedde och genomförde eurons införande. Direktionsledamöternas oberoende understryks av att omval inte är tillåtna, och såtillvida har man här på nytt bekräftat det personliga oberoendet. Europeiska centralbankens oberoende - och det måste jag i dag än en gång betona - är med all rätt en grundläggande beståndsdel i EMU. När allt kommer omkring är penning- och valutapolitiken inte neutral.
I en demokrati finns det inga institutioner som är ofelbara eller som kan verka i mörkret. Öppenhet i beslut och beslutsskäl är av demokratiska och integrationspolitiska orsaker i stället något som är oupplösligt sammankopplat med Europeiska centralbankens roll. Denna öppenhet ligger för övrigt inte bara i den europeiska demokratins utan också i Europeiska centralbankens intresse, som härigenom har vunnit i trovärdighet, legitimitet och pålitlighet, vilket också tydligt har visat sig under de senaste åren.
Vi vill stärka denna auktoritet i människornas och marknadernas intresse. När allt kommer omkring återspeglas allt som ett folk är, vill och drabbas av i dess penningväsende, som den berömde ekonomen Joseph Schumpeter en gång sade.
Europaparlamentet anser att Europeiska centralbankens öppenhet har ökat kraftigt i jämförelse med de tidigare europeiska nationella centralbankerna, och att vi såtillvida har upplevt ett slags kulturrevolution i länderna inom euroområdet. Den monetära dialogen mellan Europaparlamentet och Europeiska centralbanken har verkligen bidragit till detta. Det handlar trots allt inte bara om att offentliggöra rapporter varje månad, kvartalsvis eller årligen, utan det handlar faktiskt också om den monetära dialogen, för att man inte bara skall skärskåda beslutet, utan också bakgrunden till de penningpolitiska besluten.
Men vi måste från Europaparlamentets sida även i fortsättningen insistera på att det vid sidan av dessa offentliggöranden också offentliggörs kortfattade protokoll och omröstningsresultat. Den amerikanska centralbanken har just beslutat att alla namn och medlemmarnas röster skall offentliggöras samma dag som beslut fattas inom penningpolitiken, så att alla får veta hur medlemmarna har röstat. Liksom man offentliggör argumenten för eller mot ett beslut i kortfattade protokoll, skulle ett anonymt offentliggörande av rösterna absolut vara nog för Europaparlamentet, eftersom det för oss är viktigt att veta att man faktiskt inte bara tar hänsyn till penningpolitikens primära mål, nämligen prisstabiliteten, utan också till de sekundära målen med Europeiska unionens stöd till tillväxten och sysselsättningen.
Det är intressant att konstatera att sättet att rösta i USA ju inte bara bestäms av problemen med inflationsrisken, utan också av arbetslösheten, vilket just betonas i en amerikansk undersökning. Det vore lugnande att få veta att även ledamöterna i Europeiska centralbanken påverkas av detta, särskilt som penningpolitikens sekundära uppgift, som sagt, är att stödja tillväxten och sysselsättningen, och det hittills inte stått klart för Europaparlamentet hur Europeiska centralbanken ser på definitionen av hur detta andra mål skall uppfyllas. Just i år kommer det att vara viktigt att få klarhet i det, eftersom ju också det långsamma uppsvinget i Europa inte bör stoppas av penningpolitiska beslut.
Det var mycket tydligt under utfrågningen av den nominerade vice ordföranden Papademos hur viktiga samtliga dessa mål i artikel 105 i EG-fördraget är för honom. Därför vill jag än en gång betona att vi röstar för att han nomineras. Även om det inte har någon juridisk betydelse är det ändå viktigt att på detta vis betona legitimiteten i denna bekräftelse. Allt annat skulle kräva en reform av EG-fördraget.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi diskuterar i dag nomineringen av Lucas Papademos, eftersom den franske vice ordföranden kommer att avgå. Jag vill i min grupps namn - och i hela kammarens namn, tror jag - innerligt tacka den avgående vice ordföranden för hans utmärkta arbete, som också har visat sig i den ständiga dialogen med parlamentet och hans intresse för våra argument och förslag.
Nomineringen av Lucas Papademos - det har utskottets ordförande redan sagt - stöds enhälligt av utskottet. Det har naturligtvis sina skäl, eftersom hans meritförteckning, hans karriär inom vetenskap och utbildning liksom rollen som chef för och vice ordförande i Greklands centralbank predestinerar Lucas Papademos för denna funktion. Om jag bara nämner hans båda funktioner i Grekland, så har han som vice ordförande i Grekiska valutabanken väsentligt bidragit till den fullständiga avregleringen av kapitalflödet. Å andra sidan är han som riksbankschef den som fullständigt har fört in Grekland i euroområdet.
Men låt mig också säga att det vid utfrågningen entydigt konstaterades att den nye vice ordföranden för ECB inte ser någon motsättning mellan prisstabilitet och tillväxt respektive sysselsättning, utan att prisstabiliteten för honom är en förutsättning för att uppnå tillväxt och sysselsättning. Han anser därför inte heller att det finns någon anledning att ändra ECB:s stadga. Prisstabiliteten är ECB-politikens uppdrag, orsak och mål.
Jag tackar Papademos för hans förslag om mer öppenhet i förklaringen av Europeiska centralbankens beslut, i syfte att stärka medborgarnas förtroende för euron, och för hans tydliga kamp för Europeiska centralbankens oberoende och mot politiska yttringar.
Tillsammans med rådet har vi fattat ett bra beslut.
(Applåder)
Tack så mycket, herr Karas.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0153/2002) av Caudron för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om sjätte ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration med syfte att främja inrättandet av det europeiska området för forskningsverksamhet samt innovation (2002-2006).
. (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Den 14 november förra året antog parlamentet med mycket stor majoritet mitt betänkande om det sjätte ramprogrammet för forskning. Vi accepterade då strukturen, principerna och filosofin i Busquins förslag, samtidigt som vi kompletterade det med bidrag från forskarvärlden för att bättre motsvara EU-medborgarnas förväntningar.
Den 10 december 2001 bemötte rådet (forskning) på ett utomordentligt sätt våra krav och förslag. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta gemensamt för att precisera vissa punkter och ytterligare förbättra ramprogrammet, i nära samarbete med kommissionär Busquin och hans enheter, liksom med rådets ordförandeskap och Marimón. Ingen har sparat på ansträngningarna, alla har lyssnat på varandra och vi har försökt att förstå varandra, införliva den andres krav och hitta kompromisser.
Den 23 april antog utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi 90 ändringsförslag, varav 30 skulle införlivas i de särskilda programmen. Vi krävde där nya preciseringar om instrumenten för genomförande av programmen, om stödet till de små och medelstora företagen och till mikroföretagen. Vi betonade forskningen, den hållbara utvecklingen och en minskning av de externa kostnaderna för miljön. Vi erinrade om att vi fäster stor betydelse vid grundforskningen. Vi upprepade slutligen att forskning inom hälsoområdet och kampen mot de stora sjukdomarna är viktig, men även allt som rör human- och socialforskning.
Före och efter dessa omröstningar kunde de olika ståndpunkterna föras närmare varandra tack vare flera informella och formella trepartssamtal. De tre institutionernas administrativa och tekniska personal, berörda folkvalda och deras assistenter arbetade ihärdigt, och den 7 maj kunde vi under ett ovanligt fruktbart trepartsmöte sluta överenskommelser som resulterade i trettiofyra kompromissändringsförslag, som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi i går kväll röstade igenom i stort sett enhälligt. Industriutskottet gav mig också, i egenskap av föredragande, mandat att byta ut de ändringsförslag som röstades igenom den 23 april mot dessa kompromissändringsförslag.
När det gäller den mer känsliga frågan om etik förelåg det stor enighet om att kommissionen verkligen skall fastställa de gränser som inte får överskridas på området, att rådet skall ta hänsyn till dessa gränser, och att allt konkret skall finnas med i de särskilda programmen. Kommissionär Busquin kommer nog att bekräfta det strax. Vi är nu bara några timmar ifrån ett definitivt godkännande, och rådet har redan skriftligen informerat oss om att det instämmer i de trettiofyra kompromissändringsförslag som ni skall rösta om i morgon.
Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att på nytt tacka det belgiska ordförandeskapet, som redan den 10 december 2001 möjliggjorde en mycket positiv gemensam ståndpunkt. Jag tackar återigen kommissionär Busquin och hans enheter, som visat prov på lyssnarförmåga, förståelse, respekt för parlamentet samt fantasi när det har gällt att föreslå lösningar. Jag vill också tacka ordförande Westendorp och hela sekretariatet i industriutskottet, de politiska gruppernas administratörer och sekretariat, samt min assistent Gaëlle Le Bouler. Ett mycket varmt tack går också till mina kolleger som arbetat tillsammans med mig i det här ärendet under ett och ett halvt år, skuggföredragandena, samordnarna och föredragandena av yttranden. Bland dem vill jag särskilt nämna Win van Velzen, Yves Piétrasanta, Konstantinos Alyssandrakis, Plooij-van Gorsel och även McNally. Jag vill också framföra ett särskilt tack till det spanska ordförandeskapet och till Marimón, som haft förmåga att lyssna och varit tillgängliga, och som därför förtjänar en särskild hyllning och ett särskilt tack.
Kära kolleger! Jag är snart färdig med det som sannolikt blir mitt sista stora betänkande efter tretton år här i kammaren. Eftersom jag bröt med det franska socialistpartiet för ett halvår sedan kommer jag att kandidera till kommunalvalen i Frankrike för medborgarvänstern, mot en kandidat från socialistpartiets organisation. Antingen blir jag vald, och då lämnar jag er, eller också förlorar jag, och då kommer socialistpartiet sannolikt att utesluta mig ur PSE-gruppen. Båda fallen kommer att vända upp och ned på min situation fullständigt, och jag är därför glad över att kunna avsluta denna fas i mitt politiska liv med att ha bidragit till tillkomsten av ett mycket bra europeiskt forskningsprogram, som med 17,5 miljarder euro representerar den tredje europeiska politiken. I dag, den 14 maj 2002, vill jag säga att jag är berättigat stolt, jag vill hylla den europeiska vetenskapliga världen som jag haft ett nära samarbete med, och på nytt tacka alla mina kolleger och deras medarbetare som under ett och ett halvt år hjälpt och stöttat mig.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja inleda med ett ovanligt uttalande. Jag skulle gärna personligen vilja ge kommissionären mitt stora stöd när det gäller de svåra omständigheter som han nu upplever i sitt privatliv i samband med sin frus sjukdom. Han skall veta att han har starkt stöd från oss i detta hänseende.
Herr talman! PPE-DE-gruppen instämmer helt och hållet med de kompromisser som uppnåtts. En grupp kolleger, framför allt några av mina, kommer på grundval av personliga skäl att lägga fram ett ändringsförslag för den punkt som gäller etiken, det så kallade ?förfarandet med 32 underskrifter?. Jag anser att det är någonting positivt att våra kolleger använder denna rättighet för att på det sättet kunna ge uttryck för att de inte tycker att punkten om etik går tillräckligt långt. Jag hoppas ärligt talat också, herr talman, att rådet och kommissionen kommer att ta vara på tillfället att närma sig varandra mer under den närmaste tiden, även i förhållande till parlamentet, och att diskutera de etiska frågorna mer detaljerat med varandra. De etiska frågorna löstes inte med det sjätte ramprogrammet - vi vet att det råder stora meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna -, men jag tror att det verkligen är mödan värt att närmare utbyta åsikter med varandra på den punkten.
Jag skulle gärna vilja tacka kollega Caudron för hans utmärkta, öppna och kommunikativa samarbetssätt. Jag skulle även gärna vilja tacka vår ordförande, Westendorp, för hans utmärkta råd och stöd. Jag skulle vidare vilja framföra ett stort tack till kommissionären, hans kansli och kommissionens ledamöter för deras synnerligen positiva förhållningssätt, och jag skulle framför allt också vilja tacka rådet. Det belgiska ordförandeskapet var utmärkt, men det spanska ordförandeskapet är ett föredöme för hur man från rådets och parlamentets sida kan avhandla saker och ting med varandra, och jag tror att vi lyckades nå en lösning tack vare rådet.
Att budgeten avsevärt har ändrat kurs i vår riktning kvarstår förstås. Naturligtvis vill man som parlamentariker alltid ha mer, men i slutändan måste man godta kompromissen. Personligen gläder det mig mycket att vi nu har kunnat skapa en förebild i fråga om cancerforskningen när det gäller hur man kan använda såväl nationella som europeiska medel, och hur man genom att samordna två fonder kan utveckla en mycket större kraft på cancerforskningsområdet. Detta gläder mig utomordentligt. Det gläder mig också att förhållandet mellan ramprogrammet och det särskilda programmet har blivit mycket starkare och mer samordnat, och jag tackar också rådet för dess ansträngningar på det området.
Herr talman! Om man ser det i sin helhet tror jag att det verkligen har varit mödan värt att vi har tvingats gå en så lång väg för att till sist kunna nå detta resultat. Men vi kan också säga till vetenskapsvärlden att parlamentet, rådet och kommissionen har arbetat tillsammans för att åstadkomma det bästa som vi tillsammans kunde genomföra i den stunden, och jag tror att detta är en mycket stor framgång i dag, för kommissionären, men framför allt för oss alla.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle sälla mig till de som redan gratulerat föredraganden, det spanska ordförandeskapet och kommissionär Busquin, som uppvisat en exemplarisk tålmodighet, förståelse och respekt för parlamentets ståndpunkter.
Kloka människor i hela Europa väntar på att få veta vad vi beslutar i veckan, därför att de nästa år kommer att få möjlighet att använda sina hjärnor för vår skull. Vi kommer att ge dem pengar så att de kan utföra arbete som kommer att vara till nytta för vår ekonomi och vårt samhälle. Det finns ett starkt samband mellan forskningssatsningar och ekonomiska framgångar, och Europeiska unionen ger åtminstone ett exempel på och visar att den förstår detta samband.
Vi har lyckats få ett mycket stort samförstånd i parlamentet om sjätte ramprogrammet, ett samförstånd som sträcker sig över politiska och nationella gränser. Vi har fått ett program som betonar viktiga forskningsområden, men som på samma gång uttrycker de europeiska medborgarnas önskemål om att man skall bekämpa gissel som cancer och andra sjukdomar på ett intelligent sätt.
Detta är en del av det europeiska området för forskningsverksamhet. Medlemsstaterna måste göra resten. Det är deras ansvar. Europeiska unionen gör sin del. Tack till dem som sett till att mer pengar kan användas inom det viktiga området forskning och samhälle, vilket omfattar en ingående granskning av etiska förhållanden. Vi i PSE-gruppen kommer inte att stödja ändringsförslag om etik, men vi värdesätter den förklaring som har lagts fram.
När vi nu befinner oss i slutet av en lång process, vill jag återigen tacka vår förträfflige föredragande, som har gjort ett enastående arbete, våra skuggföredragande och alla andra som har deltagit i arbetet. Ni kloka människor i Europa, pengarna är på väg!
(Applåder)
Jag ansluter mig mycket gärna till alla mina kollegers yttranden, och jag vill tacka alla som har medverkat till att åstadkomma detta ramprogram.
För närvarande, kolleger, är det inte tal om något genuint europeiskt område för forskningsverksamhet. Ett av de viktigaste villkoren för att få detta till stånd är en välfungerande och snabb infrastruktur för kommunikation. Det är av den anledningen som den liberala gruppen hela tiden har fäst så stor vikt vid Geant-projektets framåtskridande. För att forskare skall kunna samarbeta är det väsentligt med god och snabb kommunikation. Jag gläder mig därför för det första åt att budgeten för Geant har höjts, och för det andra åt att ledningsstrukturen har förbättrats ansenligt genom goda avtal inom Europeiska kommissionen, vilket har skett under påtryckningar från parlamentet.
Herr talman! Ett annat viktigt villkor för samarbete och kunskapsöverföring är rörligheten bland forskare. Jag vill än en gång be att även detta skall uppmärksammas. Många av våra främsta forskare - detta hör jag överallt inom forskningsvärlden - åker ibland för en tid till Amerika för att ta del av ny utveckling. Men det saknas goda grundvillkor i Europa för att dessa forskare skall kunna återvända, vilket leder till att de ibland hellre stannar kvar i Amerika. På det sättet förlorar vi våra hjärnor, och vi behöver dem för att göra Europa till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Min sista punkt, herr talman, rör etiken. Den har det talats mycket om under de senaste månaderna, och jag vill gärna säga något om det förhållningssätt som vissa kolleger har intagit när de försöker att kväva innovationer på området för biomedicinsk forskning i sin linda. Även den liberala gruppen är mycket medveten om de etiska dilemman som de allt snabbare framskridande teknologiska möjligheterna skapar. Det är nödvändigt med en nyanserad, och väl övervägd strategi. Men hur kan vi någonsin bli denna konkurrenskraftiga ekonomi om vi förhindrar varje - och jag säger varje - förnyelse med hänvisning till moraliska normer, och till och med försöker att tvinga andra medlemsstater att inta vissa åsikter? Jag kan tala om för er, herr talman, kolleger och herr kommissionär, att vi i den liberala gruppen är nöjda med den nuvarande formuleringen, såsom den har fastställts i den gemensamma ståndpunkten om etik.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill till att börja med framföra vårt tack till Caudron, vår kollega och föredragande, och till våra kolleger som varit skuggföredragande. Caudron har verkligen utfört ett utmärkt arbete och lyssnat, och vi har haft nöjet att samarbeta med honom för att genomföra detta sjätte ramprogram.
När det gäller rådet måste jag också tacka det belgiska ordförandeskapet, de Donnea, som ansträngt sig för att ta med de förslag som parlamentet särskilt önskade, men också rådets nuvarande spanska ordförandeskap. Faktum kvarstår att den verklige projektledaren när det gäller det sjätte ramprogrammet är kommissionär Busquin. Jag vill hylla och tacka honom för att han oavbrutet lyssnat till våra förslag, och han har gjort det, skulle jag vilja säga, på ett både kompetent och mänskligt sätt. Jag vill uppriktigt tacka honom för hans bidrag till det sjätte ramprogrammet, som handlar om det europeiska området för forskning, det är hans idé, och om de nya instrumenten: integrerade nätverk, expertnätverk, integrerade program och spetsforskningstrappan.
Vi skall självfallet ta upp de olika frågorna. Vi har den svåra frågan om etik som jag inte vill kringgå eftersom den oroar oss. Inom De gröna förefaller det för övrigt finnas en majoritet för att inte anta något ändringsförslag om etiken. Vi känner oss oroade över denna allvarliga fråga, och vi måste vara medvetna om att allmänheten och EU:s vetenskapsmän har ögonen på oss när vi fattar beslut på det här området. Jag erkänner att frågan om att använda embryon inom forskningen är en mycket personlig fråga, som har både motståndare och anhängare inom alla grupper, och det är inte någon hemlighet att det även inom vår grupp finns olika uppfattningar. Vi måste ändå komma ihåg att parlamentet vid sin första behandling antog ett ändringsförslag vars syfte var att begränsa forskningen inom detta ytterligt känsliga område. Det förefaller för närvarande troligt att parlamentet kommer att acceptera rådets förslag att inte i detalj behandla frågan om etik i ramprogrammet, och om vi accepterar detta förslag från rådet erkänner vi de facto att dessa etiska frågor bör lösas av experterna, vetenskapsmännen eller kommissionen, men inte av oss politiker. Det finns kanske goda skäl att acceptera kompromissen, och det åligger var och en av oss att besluta om det är bättre att undvika en förlikning, eller att finna en tillfredsställande lösning på dessa etiska frågor. Allt jag för närvarande kan säga är att när vi på nytt träffar ledamöterna i våra grupper för att diskutera etikfrågan får vi inte glömma att i opinionens ögon handlar det om politiska frågor som vi politiker är ansvariga för: vi kan inte delegera detta ansvar.
Vi har även andra skäl att vara nöjda med ramprogrammet: Frågan om en hållbar utveckling ingår för första gången och har fått en mycket stor budget, över 2,2 miljarder euro; energiforskningen ligger, inom ramen för förnybar energi, på samma nivå som forskningen om kärnenergi; hållbara transporter och forskningen om ekosystem i städer och på landsbygden, bland annat med begreppet ekoplats, är nya frågor som accepterats. Vi är också glada över anslagen för internationella relationer, bland annat när det gäller frågan om vetenskap och samhälle.
Det som återstår är att optimera det sjätte ramprogrammet i samband med de mycket speciella program som skall utvecklas, vilket kommissionen lovat och vilka vi kommer att rapportera om mycket snart.
Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Först av allt skulle jag vilja tacka vår föredragande Caudron för det enorma arbete han har lagt ner. Jag vill också tacka kommissionär Busquin, rådsordförande Marimón, alla obemärkta föredragande från de politiska grupperna, industriutskottets ordförande Westendorp, men också hela den stab av sekreterare som varit involverade, för det goda samarbete vi har haft från första början.
När jag granskar slutresultatet, kan jag säga att det är väsentligt bättre än den ursprungliga texten, och därför kommer vår grupp att stödja det. Det finns emellertid vissa punkter som jag skulle vilja lyfta fram, och de gäller både genomförandet av ramprogrammet och kommande program. Ramprogrammet lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram en rad ytterst viktiga områden för den moderna forskningen, men programmets inriktning är enligt min uppfattning alltför snäv. Det medför att alla forskningsområden som förtjänar stöd får mycket små marginaler för att kunna utnyttja bidragen. Eftersom ramprogrammet i praktiken ger signaler om forskningsinriktningen i medlemsstaterna, är jag rädd att det kan leda till en mera ensidig inriktning över huvud taget.
Den andra punkt som jag vill ta upp är frågan om vilka som faktiskt kommer att dra nytta av bidragen. Jag är rädd att en stor del av bidragen kommer att gå till industrin och endast en liten del till universiteten, forskningscentra eller små forskningsenheter, oavsett kvaliteten på deras verksamhet.
Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Det finns en enorm forskningspotential i alla Europeiska unionens medlemsstater. Om vi lyckas utveckla denna potential genom att finansiera den och genom att tillämpa dess resultat, så kommer vi att göra en mycket viktig insats för kommande generationer.
Herr talman, kära kolleger, herr kommissionär! Vår grupp stödjer naturligtvis på det stora hela det sjätte ramprogrammet och de mål som har konkretiserats här om mer ekonomiska resurser för EU:s forskningspolitik. Vi är medvetna om detta programs oerhörda betydelse för den vetenskapliga forskningen inom unionen, och om att programmet är en avgörande åtgärd för att införa ett gemensamt forskningsområde.
Men anledningen till att jag gör ett inlägg här - i knappt en minut - är att jag än en gång vill fästa uppmärksamheten på att de etiska frågorna inte får glömmas bort. Enligt vår grupps uppfattning är inte formuleringen av artikel 3 tillfredsställande. Därför vidhåller vi vårt ändringsförslag 89, där en enligt oss korrekt lösning läggs fram: principen om enhällighet vid lagstiftning. Denna etiska fråga är ytterst känslig och vi bör förlita oss på de beslut som fattas, på allra högsta nivå, i de olika medlemsstaterna i denna fråga. Sålunda tycker vi att europeiska forskningspengar bara bör kunna användas för mål och enligt metoder och med medel som inte är olagliga i någon medlemsstat.
Herr talman, ärade kolleger! Genom omröstningen om betänkandet om det sjätte ramprogrammet för forskning lägger vi grundstenen till stödprojekten med en total ekonomisk volym som ändå omfattar 17,5 miljarder. Det är ett avsevärt belopp. Det otroligt stora antalet ändringsförslag redan under första behandlingen klargjorde hur olika man i denna kammare ser på utformningen av ramprogrammet. Särskilt motstridiga ståndpunkter återfinns nu också under andra behandlingen när det gäller att definiera etiska grundprinciper. Det är svårt att komma fram till någon kompromiss om gränserna för stamcellsforskningen bland de 15 medlemsländerna, eftersom uppfattningarna skiljer sig alltför mycket åt.
I framtiden kommer vi säkert att ägna oss åt frågor om bioetik i ökad omfattning. Jag har vissa problem med användningen av embryon för forskning. Framför allt kan jag inte godkänna att man med hjälp av europeiska forskningsanslag skulle stödja sådant som är förbjudet i flera av de 15 medlemsstaterna.
Herr talman, mina damer och herrar! Resultatet av det lagstiftningsförfarande som nu slutförs i samband med Caudrons betänkande och det sjätte ramprogrammet för forskning innehåller, som jag ser det, både ljusa och mörka sidor. En rad förslag från Europaparlamentet har tagits med i den gemensamma ståndpunkten, i kommissionens förslag, och vi har uppnått en hel del. Det jag anser vara särskilt positivt är att barns insjuknande och behandlingen av barn nu ingår i den europeiska forskningspolitiken. Tyvärr var det ett visst motstånd i början, men vi lyckades övervinna detta motstånd.
Jag anser också att det är särskilt viktigt att inte bara gentekniken ingår i den främsta prioriteringen - bland alla möjligheter som erbjuds - utan också den medicinska forskningen i allmänhet. Jag vill tacka alla deltagande för de förbättringar som uppnåtts: Kommissionen, kommissionär Busquin, föredraganden Caudron, medföredragandena, särskilt van Velzen, och även rådets spanska ordförandeskap. Den kompromiss som nu uppnåtts har ur min synvinkel emellertid ett mycket stort och tungt vägande fel: Där har inte föreskrivits några klara regler för hanteringen av forskningsområden som är etiskt känsliga.
Naturligtvis har även Europaparlamentet här sina problem, men vi antog under första behandlingen ett förslag som åtminstone skulle kunna vara ett rättesnöre för Europa. Även om jag inte hundraprocentigt är för detta, så har en kompromiss utkristalliserat sig. Tyvärr har rådet dragit sig undan sitt ansvar, och inte ställt upp några klara bestämmelser på detta område.
Det är en svår situation för alla deltagande parter, och det finns en rättslig osäkerhet. Kommissionen kommer inte att få det så lätt med denna text, för den innehåller inget mandat för att till exempel stödja forskningen om mänskliga embryon. Men det är inte heller klart uteslutet. Det kommer att leda till tvister. Också därför bör vi i inom EU arbeta vidare på en kompromiss. Jag är beredd att vara med och arbeta på en kompromiss, också mot min personliga övertygelse, som är mycket restriktiv. Men så länge som vi inte har någon sådan kompromiss, kan vi inte heller gemensamt finansiera det. Subsidiaritet får inte innebära att vi visserligen inte har några gemensamma regler - var och en gör som han vill - men att alla gemensamt betalar. Därför måste vi än en gång lägga fram ändringsförslag och besluta om dem.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär! Det finns stunder när man känner sig särskilt glad över att tillhöra en institution och så är fallet just nu. De tre institutionerna har fungerat bra, och som Europas medborgare förväntar sig att de lagligt instiftade institutionerna skall fungera. De har agerat effektivt och snabbt tack vare kommissionär Busquin och även det belgiska ordförandeskapet, som har rott i land en svår överenskommelse om det finansiella paketet som för fem år sedan var den tvistefråga som ledde till att antagandet av det femte ramprogrammet försenades, vilket vi alla minns. Detta kommer inte att upprepas.
Det är även det spanska ordförandeskapets förtjänst, som har haft en särskild förståelse för Europaparlamentets inställning och vi skall framför allt tacka föredragandena, såväl huvudföredraganden som medföredragandena, som har agerat yrkesmässigt korrekt och med en önskan att tjäna Europa. Därför är detta ett av de ögonblick när man verkligen kan känna sig lycklig och nöjd över att företräda denna institution.
Allt arbete är inte utfört än, det finns naturligtvis en rad frågetecken, och ett av dem handlar om etiken. Vi har den största respekt för alla dem som har en annan inställning. Jag kan dock redan nu säga er att ni kommer att märka att de faktorer som bekymrar er beaktas i rådets förslag till gemensam ståndpunkt och kommissionens förklaring om de särskilda programmen. Framför allt tillåter vi inte att denna fråga utvecklas på ett sådant sätt att vi inte kan anta det ramprogram som det europeiska vetenskapliga samfundet har satt sitt hopp till.
Herr talman! Jag vill tacka Caudron och kommissionär Busquin för det hårda arbete som de har utfört under svåra omständigheter. Jag välkomnar i synnerhet att anslag har avsatts för hållbarhet och förnybara energikällor i detta program.
När det gäller etiska dilemman inom biotekniken, måste vi hantera dessa dilemman och initiativen för att möta etiska frågor vid finansiering av EU-forskning, på ett mycket seriöst sätt. Det gäller särskilt patentering av det mänskliga genomet, mänsklig kloning i olika former, manipulering och modifiering av mänskliga könsceller - detta är särskilt viktigt - och skapandet och användningen av mänskliga embryon inom forskningen. Våra medborgare är mycket bekymrade, och vår politik och finansiering bör ta hänsyn till deras oro.
Jag har vissa bekymmer när det rör djurs välbefinnande, särskilt när det gäller att utveckla ett godkännande av alternativa metoder för djurförsök, och att påskynda ett beslut om ersättning av djurbaserad toxicitetstestning med hänsyn till kemikaliepolitiken.
När det gäller finansiering inom hälsoområdet, välkomnar jag ändringarna och tackar Caudron för hans intresse, eftersom forskning om mänskligt genom inte kan vara den enda hälsoforskning som finansieras av EU. Detta såg ut att hända, så jag välkomnar finansieringen inom hälsoområdet och inom kompletterande medicin.
Till sist: Jag vet att Euratom-programmet inte är en del av EG-programmet, och att det inte faller under medbeslutandeförfarandet, men jag skulle välkomna en försäkran från kommissionären om att kommissionen kommer att ta hänsyn till Europaparlamentets intressen i sitt arbete, och i synnerhet våra ändringsförslag till Euratom-programmet.
Herr talman, kommissionär Busquin, kära kolleger! För de italienska radikalas räkning skulle jag vilja framföra en verklig hyllning till föredraganden Caudron för att han lyckats föra i hamn denna andra behandling av ett mycket svårt ämne: Som ordförande Westendorp sade kan vi vara stolta över att det lagts fram för oss i det skick som det behöriga utskottet antog det i.
Efter att en tillfällig undersökningskommission gått i stöpet, där man hade försökt att bereda marken utan att lyckas, har parlamentet nu med Caudrons betänkande en ståndpunkt, som självfallet är en kompromiss, men som jag tror är mycket viktig för våra länder, för forskningen och för framtiden för miljontals personer som i dag i stamcellsforskningen ser en möjlighet till verkligt och inte inbillat liv, vilket man talat mycket om de senaste åren och månaderna även här i kammaren. Denna kompromiss, som bland annat innebär att ramprogrammet skulle kunna finansiera forskning på övertaliga embryon som är högst 14 dagar gamla för att finna stamceller som kan bota sjukdomar som i dag är obotliga, innebär ett grundläggande steg där vi inte kan vända tillbaka. Jag vädjar till kommissionen om att den skall göra allt för att kompromissen, som självfallet utesluter alla manipulationer som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, skall bli till en strimma av hopp för miljoner EU-medborgare, samtidigt som den äntligen tar hänsyn till ett avsevärt framsteg inom forskningen. Vi får inte göra dem besvikna. Vi måste anta Caudrons betänkande i den här utformningen.
Herr talman! I egenskap av författare till förra årets betänkande om bioteknikbranschens framtid, kan jag bara på det varmaste sätt välkomna den höga prioritering av livsvetenskaperna som sker i sjätte ramprogrammet för forskning, och som stöds på ett kraftfullt sätt i Caudrons utmärkta betänkande.
När det rör hälsoaspekten, finns det stora utsikter för banbrytande läkemedel för vissa av mänsklighetens mest fruktade sjukdomar: Cancer, hjärtsjukdomar, diabetes och cystisk fibros, alla neurologiska sjukdomar - som t.ex. Alzheimers, Parkinsons, demens, skador på nervceller i det motoriska nervsystemet, ryggradsskador och hjärnskador. Genetiska behandlingsmetoder kan eliminera ärftliga sjukdomar som t.ex. blödarsjuka och Huntingtons sjukdom, som fördystrar vissa familjers liv på ett så tragiskt sätt.
När det gäller grödor är möjligheterna inte mindre spännande, även om saken skadas genom en förnekelsekampanj från vissa skamlösa personer som har ett egenintresse i sammanhanget. Hundratusentals har dött och fortsätter att dö av rökning och trafikolyckor, men ingen har någonsin dött av genetiskt modifierade grödor eller genetiskt modifierat livsmedel.
Det finns så många goda effekter som kan följa av ett minskat användande av olika bekämpningsmedel, minskad energikonsumtion och minskade koldioxidutsläpp, och genom bättre kvalitet och större skördar. Jag har då inte nämnt möjligheterna i utvecklingsländerna när det gäller mat till de svältande, odling av grödor i torra och saltrika jordar och avhjälpande av vitaminbrist, som kan förhindra att miljontals personer insjuknar.
Jag uppmanar kommissionen och regeringarna i medlemsstaterna att ta sig samman och kämpa för något som de vet är bra för mänskligheten. Vårt forskarsamhälle, våra forskare - inte minst i min skotska valkrets som ligger i täten på dessa viktiga områden - förtjänar vårt helhjärtade stöd, inte bara genom att vi med övertygande majoritet antar Caudrons betänkande, utan genom att vi också stödjer det förenklade och rättsligt säkra förfarandet för godkännande av läkemedelsprodukter på området; för godkännande av genetiskt modifierade grödor och av livsmedel för prövning och kommersialisering; och för skydd av immaterialrätten med ett ekonomiskt och effektivt gemenskapspatent.
Ett godkännande av sjätte ramprogrammet för forskning innebär bara en början. Vi måste följa upp det med praktiska åtgärder som fullt ut kommer att förverkliga bioteknikens möjligheter.
Herr talman! Detta är ett stort arbete, och jag vill tacka herr Caudron så hjärtligt, men också herr Busquin, som har profilerat sig med nya idéer i detta program. Jag önskar honom stor framgång med att genomföra detta program. Det kommer inte att bli enkelt att förvalta och genomföra ett så stort program, inte bara med 15 medlemsstater, utan med ytterligare stater som deltar i programmet. Lycka till ändå på den vägen!
Jag är mycket nöjd med att två frågor som jag alltid har propagerat för har tagits upp, nämligen för det första forskningsarbeten för att förbättra röjningen av personminor. Min vädjan till kommissionen vore att man så långt som möjligt sammanför dessa arbeten under ett tak. För det andra frågan gäller om avrustning, och ett bidrag till avrustningen när det gäller ABC-vapen, och tekniskt bidrag till att förstöra dessa vapen. När man slår upp dagens tidningar kan man läsa att de båda tidigare supermakterna likviderar arvet från det kalla kriget, dvs. att de verkligen massivt vill avrusta. Det skulle vara en ädel uppgift för Europeiska unionen att medverka till det.
När det gäller etiken har vi här en kompromiss. Kommissionen har avgivit en förklaring som till väsentlig del motsvarar det som Europaparlamentet beslutade om i första behandlingen. Jag vädjar om att vi driver på dispyten om syftet med vetenskapen, men också om etiken i Europa. Det egentliga problemet är inte rådet, parlamentet eller kommissionen, utan de olika offentliga åsikterna. Att medverka till att åstadkomma en så bred offentlig debatt som möjligt om syftet och innehållet med vetenskapen och tekniken i Europa vore viktigt, och det bör bli en tyngdpunkt under det sjätte ramprogrammets löptid. Jag vill försäkra er om att Europaparlamentet är intresserat av detta. Jag har själv varit med om att grunda STOA, jag känner till den viktiga uppgiften att utvärdera tekniken, och jag hoppas att vi kommer att arbeta bra tillsammans med kommissionen.
Herr talman! Jag måste få gratulera föredraganden Caudron och säga hur mycket det skulle smärta mig om detta vore det sista stora betänkande han lägger fram i Europaparlamentet. Han har lagt ner mycket arbete på sitt betänkande och resultatet lovar gott för många områden inom forskningen.
Jag vidhåller mina åsikter om biotekniken och jag måste säga - till er, herr kommissionär och till mina kolleger - att jag är mycket tveksam. Under två år har jag arbetat med dessa frågor och jag känner enbart osäkerhet. Jag har en enda övertygelse, nämligen att den mänskliga värdigheten är en okränkbar tillgång.
Jag tror på de institutioner som skall lägga ut kursen för framtiden, och Europaparlamentet är viktigt i det sammanhanget, inte bara för Europa. Vi måste vara medvetna om att något otänkbart är på väg att ske, något som radikalt ändrar spelreglerna. Vi måste alltså kritiskt granska vad denna förnyelse som fortgår i allt högre takt för med sig, vi måste reflektera över hur biotekniken utvecklas och hur den skulle kunna påverka själva grundvalen för vår arts existens.
Biokemin befinner sig bara i början av sin utveckling; i en framtid som rycker allt närmare måste vi bestämma hur vi skall ställa oss till möjligheten att en förälder kan ändra DNA i sina egna embryon, och ge sin avkomma bättre gener. Vi kommer att ställas inför möjligheten att välja mellan tiotals olika embryon som framställts just i syfte att förbättra arvsmassan. Klontekniken kommer snart att göra det möjligt för individen att kopiera sig själv och skapa genetiskt identiska tvillingar med förmågan att föröka sig själva, vilket leder till ett slags genetisk odödlighet.
Viljan att kämpa mot döden, smärtan och lidandet sitter djupt rotad i oss alla, och vetenskapen tolkar denna instinkt perfekt. Framtidsutsikterna verkar vid ett hastigt påseende attraktiva, men har vi verkligen insett hur radikalt vi måste förändra vårt sätt att leva? Och i ett längre perspektiv måste vi tänka oss ett scenario där tekniken för genetiska förbättringar kan användas av vissa härskande grupper för att permanenta den egna genetiska överlägsenheten gentemot de klasser som är socialt svagare.
Jag har uppmärksamt följt den långa och plågsamma beslutsprocess som detta ramprogram har genomgått. Jag har bevittnat ett slags resignation från medlemsstaternas sida eftersom de inte kunnat enas när det gäller etiken. Jag har låtit mitt ändringsförslag stå kvar, väl medveten om de hinder och svårigheter som mina kolleger har stött på, för att kunna skicka en klar och entydig signal. När jag ser hur det växer fram företag på Internet som är beredda att till ett högt pris sälja en klonad version av oss själva, så inser jag att det bara kan bli värre, men jag sporras också att fortsätta kampen, den kamp som många, förståeligt nog, gett upp efter att ha förlorat allt hopp.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag instämmer i alla de tack som framförts till föredraganden och till kommissionär Philippe Busquin. Bådas effektivitet har gjort att vi i dag kommit fram till denna avgörande etapp som bekräftar att ett demokratiskt förhållande mellan Europaparlamentet och kommissionen är möjligt, och som, hoppas jag, innebär en tydlig signal till den vetenskapliga världen om det ansvar som Europaparlamentet kan ta.
Det händer regelbundet här i kammaren att vi utarbetar handlingar som är grundläggande för den europeiska integrationen. Detta sjätte ramprogram för åtgärder inom teknisk forskning och utveckling kommer att vara en av de lysande punkterna i denna konstruktion. För vad skulle ett samhälle vara där vetenskapen inte får sin rätta plats, vad skulle ett territorium vara där kunskap och forskning stagnerar? Dessa framtidsutsikter med bakåtsträvande och obskurantism är vad vi förkastar när vi bekräftar EU:s strävan att inrätta ett område för forskning och innovation.
Men bortom filosofiska beaktanden innebär också det sjätte ramprogrammet ett tydligt och bestämt åtagande från Europas sida om att befinna sig i teknikens framkant, att vara nyskapande, konkurrenskraftigt, dynamiskt och bygga vår framtid. Ett bevis på detta är det stora antal särskilda punkter programmet innehåller: human- och socialforskning, principer för införlivande av miljön och den hållbara utvecklingen, den nya rörligheten, lika rättigheter, universitetens roll, undervisningen och öppnandet mot världen.
Det som också är anmärkningsvärt är samordningen under de två ordförandeskapen, det belgiska och det spanska, av Europeiska unionens olika beståndsdelar.
Man kan också notera den kontinuerliga kontakten med vetenskapsvärlden, framtidsutsikterna för att ett nätverk skall skapas och den blick som Europaparlamentet och kommissionen utvecklat för att hålla kontakt med de verkliga behoven, de verkliga kraven från befolkningen.
Ett forskningens Europa till tjänst för befolkningen och forskarna, det är så vi vill att Europa byggs upp i det dagliga livet och i verkligheten.
Herr talman! Jag tackar kollegan Caudron för hans arbete med att utarbeta betänkandet. Han har gjort ett gott arbete i en mycket svår situation, när programmet har bollats fram och tillbaka mellan institutionerna.
Forskningsetik är en viktig och kontroversiell fråga, och allas åsikter måste höras. Nu skall man äntligen besluta om det sjätte ramprogrammet, om de stora finansieringsramar ur vilka multinationella europeiska forskningsprojekt skall finansieras. Man måste satsa på europeisk forskning, men medlemsstaterna kan även i framtiden besluta om vilket slags forskningsetik de finansierar ur sina egna budgetar.
Utarbetandet av det sjätte ramprogrammet är ett typexempel på den ineffektivitet och byråkrati som ramprogrammen kritiserats för i åratal. Projektansökningarna, utarbetandet och olika slags rapporteringar kan ta flera manår i anspråk. All den byråkrati som nämnts ovan tär på den egentliga forskningen. Programmets struktur måste vara så okomplicerad som möjligt för att de bästa resurserna skall ges forskningen och för att resultaten snabbt skall komma till näringslivets tjänst, och för att vi därigenom skall höja Europas konkurrenskraft i enlighet med slutsatserna från Lissabon. Klyftan i jämförelse med USA växer hela tiden.
Omtvistade frågor som till exempel användningen av cannabis för medicinska ändamål hör inte till detta program. Det sjätte ramprogrammet bör inriktas och koncentreras på forskningsutveckling inom områden där man kan uppnå en verklig nytta för Europa. Oberoende av alla beslut och resultat är det viktigt att vi nu fattar besluten om det sjätte ramprogrammet, och att programmet kan inledas i tid.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! I förfarandet med att anta ramprogrammet i enlighet med medbeslutandeförfarandet innebär den andra behandlingen i Europaparlamentet ett avgörande steg. Jag vill betona att samarbetet mellan de tre institutionerna under detta förfarande har varit mycket fruktbart. Jag tackar parlamentet och rådet för deras engagemang. Jag skulle särskilt vilja tacka inte bara fördragande Caudron, utan även skuggföredragandena, van Velzen, Plooij-van Gorsel, Piétrasanta och Alyssandrakis, samt Westendorp, ordförande i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning, energi, och alla ledamöter i detta utskott och de kolleger som bidragit till detta. Jag skulle också vilja hylla det spanska ordförandeskapet och minister Marimón för deras effektiva genomförande av denna viktiga och känsliga fas av antagningsprocessen. Jag skulle också vilja erinra om att det är viktigt att ramprogrammet snabbt antas, och att det för forskarna och vetenskapsvärlden i Europa är viktigt att ramprogrammet kan inledas i januari 2003. För utskottets räkning kan jag instämma i samtliga kompromissändringsförslag som röstats igenom i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning, energi. Föredraganden Gérard Caudron har framfört de huvudsakliga punkter som industriutskottet har föreslagit kompromissändringsförslag för, och det sätt på vilket rådet har angivit att det kan ta hänsyn till dessa förslag efter en rad informella trepartssammanträden.
Jag skall nöja mig med att lägga till några kommentarer om var och en av dessa punkter, och vid behov ge er den information som ni ännu inte förfogar över.
Den första aspekten, till att börja med, nämligen de tekniska ändringsförslagen som röstades igenom tillsammans i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi den 23 april, och som är avsedda att på nytt tas upp i de särskilda programmen. Kommissionen åtar sig att ta med dem i de särskilda programmen genom att skriva in följande förklaring i rådets protokoll: ?Kommissionen anser att de ändringsförslag som röstades igenom vid ett och samma tillfälle i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi den 23 april 2002 i anslutning till andra behandlingen av det sjätte ramprogrammet, till största delen är godtagbara, och att de efter nödvändiga stilistiska förändringar kan införlivas i besluten om de särskilda programmen för genomförande av det sjätte ramprogrammet och, vid behov, i reglerna för företagens, forskningscentrumens och universitetens deltagande i ramprogrammet?. Rådet har för avsikt att lämna en deklaration i samma riktning.
För det andra gäller det frågan om instrumenten för genomförande och de små och medelstora företagens deltagande. I den formulering som de tre institutionerna kommit överens om betonas behovet av att säkerställa en harmonisk övergång från de nuvarande ramprogrammen till det nya, vilket parlamentet är angeläget om. Det framgår för övrigt tydligt att särskilda åtgärder kommer att vidtas för att stimulera och underlätta för de små och medelstora företagen och för forskningsenheter i kandidatländerna att delta i de åtgärder som genomförs inom de prioriterade områdena.
Nu kommer vi till hälsoområdet. I enlighet med parlamentets önskemål har forskningens aspekter på hälsan både förstärkts och identifierats bättre, bland annat när det gäller den europeiska dimensionen av forskningen och överföringen av dess resultat till patienterna. Det gäller särskilt cancerforskningen, som ni vet för närvarande är föremål för särskilda åtgärder och har försetts med stora anslag.
En annan punkt gäller de elektroniska nätverken för forskning. Parlamentet hade visat sin oro över att den verksamhet som bedrivs i frågan, inom ramen för stödverksamheten till infrastrukturer, skulle genomföras på samma sätt som inom det berörda prioriterade temaområdet. För att undanröja alla tvivel på denna punkt enades man inom trepartsdialogen om att kommissionen i rådets protokoll skulle föra in följande deklaration: ?Kommissionen förklarar att de resurser som avsatts till verksamhet inom snabba elektroniska nätverk, särskilt Geant och GRID, och som motsvarar totalt 300 miljoner euro, vilket innefattar upp till 100 miljoner euro för prioritering 2 - Informationssamhällets teknik - och upp till 200 miljoner euro för avsnittet om Forskningsinfrastruktur, kommer att förvaltas på ett integrerat sätt.?
Nu gäller det frågan om budgeten. Den ansvarskänsla som de tre institutionerna visat vid behandlingen av detta ärende återspeglas också i den snabba överenskommelse som nåddes om totalbeloppet. Betydande ändringar när de gäller budgetfördelningen har emellertid gjorts i den riktning som parlamentet önskade. Utöver ökningen av de medel som avsatts till forskning på hälsoområdet tror jag även att det av satsningen på specifika aspekter på det internationella samarbetet och temat Vetenskap och samhällen tydligt framgår vilken betydelse er institution fäster vid dessa aspekter.
När det gäller det internationella samarbetet har ytterligare betoning lagts på de särskilda stödåtgärderna till internationellt samarbete med utvecklingsländerna, länderna i Medelhavsområdet, Ryssland och de nya oberoende staterna, precis som parlamentet önskade. Dessutom har ett klargörande om de olika möjligheterna för stöd till det internationella samarbetet inom ramprogrammet gjorts.
Etiken slutligen, denna så känsliga fråga. Som ni vet har det varit mycket svårt att finna en lösning på den här punkten som gör det möjligt att förena de tre institutionernas önskemål och krav. Min målsättning, jag erinrar om det, är självfallet på intet sätt att åstadkomma en harmonisering på europeisk nivå av reglerna på det etiska området. Kommissionen vill bara att den europeiska forskningen skall gå framåt, med respekt för respektive medlemsstats och parlaments företrädesrätt: det är inte något konstigt inom ett område som i så stor utsträckning kännetecknas av kulturell och filosofisk mångfald och där rättesnöret alltid varit och kommer att vara respekt för uppfattningar, värderingar och känslighet, inom gränserna för allmänt erkända principer.
Men det är fortfarande lika viktigt att fastställa villkoren för hur forskningen inom biovetenskap och teknik skulle kunna bedrivas inom gemenskapsprogrammens särskilda ram. Kommissionen har därför, och jag tror att det är en viktig etapp, fört in följande deklaration i rådets protokoll: ?I enlighet med Europaparlamentets åsikt om förslaget rörande det sjätte ramprogrammet, och med hänsyn till yttrandet från den europeiska gruppen för etik och vetenskap och ny teknik, anser kommissionen att forskning inom följande områden inte skall finansieras inom ramprogrammet: Forskning som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, forskning som leder till att människors genmaterial förändras och som kan göra dessa ändringar ärftliga, och forskning avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor.? Till detta kommer självfallet frågan om experiment på djur, som måste ersättas av andra metoder så snart det är möjligt, för att inte tala om att djurens lidande måste undvikas eller begränsas så mycket som möjligt.
Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! På kort tid har vi, tack vare ett exemplariskt samarbete, kommit en avsevärd bit på väg, och jag tackar ur djupet av mitt hjärta alla som bidragit till detta. När väl omröstningen i kammaren bekräftats, vilket jag hoppas, när väl enighet uppnåtts, har vi ändå inte nått målet. Beslutet om ramprogrammet är bara den första beståndsdelen i ett system som även omfattar reglerna för deltagande, vilka också de antagits enligt medbeslutandeförfarandet, på samma sätt som de särskilda programmen. För att parlamentet och rådet i juni skall kunna anta ramprogrammet och dess instrument för genomförande, i enlighet med de uppställda målen, måste de tre institutionerna fortsätta det nära medlingsarbete som de bedrivit sedan förfarandet inleddes. Ett mycket intensivt och fruktbart samarbete har kunnat inrättas med föredraganden Quisthoudt-Rowohl när det gäller reglerna för deltagande, men även med föredragandena för de särskilda programmen, van Velzen, Alyssandrakis, Piétrasanta, Schwaiger och Zorba. Den satsning som inletts måste fortsätta. Kommissionen har självfallet för avsikt att göra allt som står i dess makt för att främja dialogen mellan institutionerna.
För första gången i forskningens historia inom EU skall vi anta ett ramprogram före den allra sista sekunden, i tid för att det skall kunna inledas och genomföras under de bästa förhållanden. Låt oss ta detta tillfälle i akt och se till att vi får medel att utnyttja denna möjlighet ända fram. Europas forskare och medborgare kommer att tacka oss för det.
(Applåder)
. (ES) Herr talman, herr kommissionär! Denna vecka är höjdpunkten i diskussionsprocessen för att anta det sjätte ramprogrammet, en process som inleddes under det svenska ordförandeskapet, som fortsatte under det belgiska och som det spanska ordförandeskapet har återupptagit. Parlamentet spelade en mycket viktig roll i denna process redan i första behandlingen av ramprogrammet i och med Caudronbetänkandet. Från denna första behandling har rådet tagit med många aspekter i vår gemensamma ståndpunkt. Detta har vi gjort eftersom de frågor som bekymrar parlamentet även bekymrar rådet, och de har även kommit upp i andra diskussionsforum.
Även jag tackar naturligtvis ordföranden för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, föredraganden Caudron och de alternativa föredragandena van Velzen, Piétrasanta och Plooij-van Gorsel, för ett synnerligen tillfredsställande samarbete, och för att de har haft förmåga att gå in på djupet av programmet.
Jag är övertygad om att det program som blir resultatet av den här processen - och jag hyser fullständigt förtroende för att vi i morgon fastställer det slutgiltiga programmets utformning - är avsevärt bättre jämfört med det första program som lades fram. Institutionerna har mognat och satsat på samarbete sinsemellan, vilket visar sig i den gemensamma ståndpunkten om den första behandlingen, och än mer i denna stimulerande process som vi har genomfört under vårt ordförandeskap.
Jag anser att parlamentet och rådet har närmat sina ståndpunkter i hög grad, och det faktum att vi nu inleder detta utmärkta instrument är ett uttryck för vår vilja att bemöta forskarnas och företagens begäran och att uppfylla det mandat som rådet gavs vid Europeiska rådets möte i Barcelona, enligt vilket vi skall göra alla de ansträngningar som är möjliga för att anta det sjätte ramprogrammet under vårt ordförandeskap och även - som sagt - för att institutionerna har bekymrat sig angående samma saker.
Innehållets konkreta aspekter har utvecklats mer, som till exempel forskningsfrågorna inom biovetenskap för hälsa, frågan om stora bidrag till nätverket Geant, frågorna om vetenskap och samhälle, forskning, stöd i miljöfrågor och så vidare. När det gäller innehållet kan vi nu erbjuda ett mycket bättre definierat ramprogram som kommer att fungera som en central byggsten i ett annat stort initiativ som går längre än ramprogrammet, nämligen utvecklingen av det europeiska området för forskning och innovation.
Vid Europeiska rådets möte i Barcelona återknöt man till åtagandet från Lissabon och fastställde ett mycket ambitiöst åtagande, nämligen att utgifterna för forskning och utveckling skall ha nått tre procent av BNP år 2010, och att företagen inom den privata sektorn och den privata sektorn i sin helhet bör stå för en avsevärd del av dessa, nämligen för två tredjedelar. Det handlar dock inte bara om siffror, utan snarare om att erkänna att Europa måste ändra på tendensen och ta ett kvalitativt och kvantitativt kliv framåt för att nå målet att vara ett kunskapssamhälle med stor konkurrenskraft. Därför är det sjätte ramprogrammet en grundläggande faktor. Vid sidan av en positiv utveckling av det sjätte ramprogrammet kommer vi även att genomföra andra initiativ, som till exempel en ökad samordning av de nationella programmen, vilket är en fråga som vi har drivit under vårt ordförandeskap.
Följaktligen anser vi att det är av grundläggande vikt, särskilt i denna process, att effektivt möta det vetenskapliga samfundets och företagens förväntningar och främja aktivt deltagande för de små och medelstora företagen. Jag tackar än en gång för det genomförda arbetet och är övertygad om att de andra aspekterna - som till exempel reglerna för deltagande i de särskilda programmen - kommer att konkretiseras när ramprogrammet väl har fått sin slutgiltiga utformning.
Rådet har stött ordförandeskapets initiativ fullt ut i den diskussionsprocess vi har genomfört, vilket vi är mycket nöjda med. Rådet noterar särskilt kommissionens vision och stöder ordförandeskapets beslut att införa alla ändringsförslag som har lagts fram gemensamt i den mån det är möjligt, för att på så vis finna lämpliga utformningar för de särskilda programmen.
Rådet stöder på det hela taget den givande diskussionsprocess vi har haft.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är en presentation av kommissionen av det preliminära förslaget till allmän budget för budgetåret 2003.
Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen beslutade den 30 april om det preliminära förslaget till budget för budgetåret 2003. Det gläder mig att jag i dag i grova drag kan presentera detta preliminära förslag till budget för budgetåret för er.
Låt mig först redogöra för de allmänna hörnpelarna i budgeten 2003. Vi hade i går kväll också tillfälle att snabbt diskutera detta i budgetutskottet.
Kommissionens preliminära förslag till budget omfattar 98,2 miljarder euro. Det innebär i jämförelse med den löpande budgeten en ökning med 2,7 procent. Denna ökning är mindre än den beräknade genomsnittliga ökningen för medlemsstaternas allmänna budgetar. Framför allt vill jag betona att det preliminära förslaget till budget därmed ligger 4,7 miljarder euro under det tak som beslutades i den finansiella planeringen i Agenda 2000. Jag tror att det också är en god nyhet om man trots de många nya kraven kan ställa upp ett preliminärt förslag till budget på ett sådant sätt att man fortfarande har en stor marginal för oförutsedda händelser, och att detta också kan fångas upp inom den finansiella planeringen.
Räknat i procent på bruttonationalprodukten utgör budgeten 1,03 procent, dvs. den europeiska statliga kvoten för nästa år ligger på 1,03 procent. Det är en mycket liten statlig kvot. Den är mindre än tidigare år. Jag betonar detta därför att det visar att budgetdisciplin tas på stort allvar även på europeisk nivå. Jag betonar det också därför att det ofta sägs i den offentliga diskussionen att här har vi den ena eller andra utvecklingen, som kommer att spränga budgeten. Nej, det är inte fallet, utan vi har återigen ett preliminärt förslag till budget som ligger under det tak som fastslagits i den finansiella planeringen.
Framför allt bör vi också klargöra vad som finansieras inom den europeiska budgeten med denna statliga kvot om drygt en procent av EU:s BNP, och till vilka politiska områden dessa pengar från skattebetalarna går.
Vi börjar med jordbruket. Detta är även i fortsättningen det mest betydande området. Om man räknar samman alla utgifter för jordbrukspolitiken, så har totalt 48,7 miljarder euro anslagits för detta område.
Denna siffra inkluderar exempelvis också stödet till kandidatländerna, dvs. för jordbrukarna i kandidatländerna, och den inkluderar också personalen i det ansvariga generaldirektoratet. Med andra ord: Om vi återigen räknar om det i procent av EU:s BNP så är det knappast 0,5 procent av bruttonationalprodukten som skall användas via den europeiska budgeten för jordbruksutgifter.
Den skildring som jag just gjort av jordbruksområdet motsvarar den nya uppdelningen av budgeten på politikområden. Tidigare var det ofta så att medborgarna hade problem med att läsa budgeten - om de överhuvud taget hade tillgång till den - eftersom bara budgetposterna angavs, men inte den rättsliga grunden, så att säga det politiska innehållet, det som skall uppnås med hjälp av pengarna. Detta har nu genomförts med den nya uppdelningen av budgeten, och man kan redan vid första anblicken se hur mycket som skall betalas ut för respektive politikområde.
För att nämna ännu ett par siffror - innan jag talar om andra saker: För regionalpolitik har 21,8 miljarder euro anslagits, för fiskeripolitik 940 miljoner euro, för de externa åtgärderna 3,2 miljarder euro, för utvecklingspolitiken 1,1 miljarder euro, för sysselsättning och sociala åtgärder 9,8 miljarder euro och till stöd enbart för informationssamhället 1 miljard euro. En sådan uppdelning är i själva verket mycket mer informativ än enbart en uppdelning enligt rubrikerna i den finansiella planeringen. Trots detta vill jag nu också gå in på dessa rubriker.
Jag har redan nämnt jordbruksområdet. Där finns det enligt kommissionens förslag en marginal om 2,3 miljarder euro, dvs. kommissionens preliminära förslag ligger 2,3 miljarder euro under det tak som föreskrivits i den finansiella planeringen för jordbruksområdet. Detta positiva resultat beror på ett samspel mellan flera faktorer: För det första prognosen med en relativt förmånlig marknadsutveckling på jordbruksområdet, för det andra situationen med relativt små lager samt en euro-dollar-paritet där 1 euro motsvarar 0,88 dollar, som ligger till grund för detta. Här måste jag än en gång påpeka att detta inte är någon prognos från kommissionens sida för den kommande utvecklingen av euro-dollar-pariteten, utan att vi fortfarande har en föreskrift om att vi måste låta genomsnittet för de gångna månaderna ligga till grund för det preliminära förslaget till budget när vi utarbetar det. Men jag vill påpeka att om euro-dollar-pariteten ändras, om alltså euron stiger, så kommer även utgifterna inom jordbruksområdet att stiga. Detta utgör dock ingen risk för budgeten, eftersom den stora marginal som vi har då kan fånga upp dessa.
I juni kommer vi inom kommissionen att lägga fram den så kallade halvtidsutvärderingen (mid-term review). Min kollega Fischler kommer då att lämna en översikt över hur vi bedömer utvecklingen av jordbruksutgifterna för framtiden, samt ge förslag till reformer. Detta kommer dock inte att direkt beröra budgetåret 2003.
Jag vill påpeka att vi inom jordbrukspolitiken har olika ökningstakt. För det första skall hela det belopp som anslagits i den finansiella planeringen utnyttjas enligt kommissionens förslag när det gäller landsbygdens utveckling, i likhet med de senaste åren, och detta instrument kommer ju även i framtiden att spela en mycket stor roll och säkerligen röna stor uppmärksamhet vid halvtidsutvärderingen av jordbruksreformen, eftersom det är nödvändigt att med hjälp av stödåtgärder också främja alternativa inkomstmöjligheter på landsbygden. Framför allt innehåller denna rubrik ju också jordbrukspolitiska miljöåtgärder och är därför av stor betydelse för en hållbar jordbruksutveckling.
När det gäller marknadsåtgärderna och det direkta stödet för jordbrukspolitiken vill jag påpeka att 2003 blir det första året där den nya organisationen av marknaden för getter och får gäller. Därigenom får vi här på detta område en liten ökning, eftersom det ju beslutades att det sedan när det gäller får skall betalas exempelvis ett bidrag om 21 euro per djur och år. Detta är en ökning jämfört med tidigare.
Åtagandebemyndigandena för strukturåtgärderna - nu kommer jag in på strukturpolitiken - motsvarar den gällande finansiella planeringen. Men här överskrids taket för budgetplaneringen något, eftersom kommissionen, i enlighet med parlamentets och Europeiska rådets beslut, här har planerat att lägga fram det andra delbeloppet med 27 miljoner euro för de särskilda åtgärderna för omställningen av fiskeflottan i Spanien och Portugal. Detta skall enligt kommissionens förslag finansieras ur flexibilitetsreserven, och jag tror att detta också motsvarar det samförstånd som fanns när besluten fattades förra året.
När det gäller betalningsbemyndigandena för strukturpolitiken i sin helhet var det mycket svårt att uppskatta behovet under de gångna två åren, eftersom programmen då befann sig i sin startfas. Vi hade här under 2000 och 2001 ett för lågt genomförande. Delvis kunde medlen omfördelas. Genom denna försening vid genomförandet har vi naturligtvis nu en stark ökning av de förväntade betalningsbemyndigandena, och därför förutser kommissionen i sitt preliminära förslag till budget en ökning av betalningsbemyndigandena för strukturpolitiken med 4,4 procent. En stor del utgörs också av anslagen för slutbetalningen av de gamla programmen, som genomfördes av medlemsstaterna under 1994-1999. Här har det förekommit förseningar i alla medlemsstater, och därigenom också förseningar i fråga om slutbetalningarna. Men vi hoppas att alla slutbetalningar kan göras under år 2003.
Jag vill nu tala om rubrik 3, alltså de åtgärder som rör den inre politiken, och det är ju ett brett område. Det föreslagna anslaget uppgår till 6,7 miljarder euro och innefattar en reserv om 81 miljoner euro, som säkert också kommer att tas i anspråk under budgetsamrådet. Jag vill även påpeka att det har tagits upp många nya åtgärder. Kammaren har just diskuterat det nya sjätte ramprogrammet för forskning, och jag är mycket glad över att vi nu kan fatta ett beslut och att - som jag hörde - omröstningen om det sjätte ramprogrammet för forskning skall äga rum i morgon. Totalt sett har ju ett mycket högt belopp anslagits för detta, nämligen 17,5 miljarder euro fram till år 2006. Detta bör också alltid betonas, eftersom det ofta riktas anklagelser mot den europeiska budgeten, och eftersom det sägs att den med sin särskilda koncentration på jordbrukspolitiken inte skulle främja någon ny utveckling. Jag tror att ramprogrammet för forskning visar på motsatsen, att man här nämligen satsar ett verkligt stort belopp på det gemensamma stödet till forskning, och att förberedelserna för genomförandet kan äga rum så snart beslutet fattats. Nästa år har då redan mer än 4 miljarder euro anslagits för detta nya forskningsprogram i det preliminära förslaget till budget.
Jag vill också nämna ett annat exempel på nya åtgärder, nämligen transportsektorn. För att trafiksäkerhetsåtgärderna skall kunna fullföljas har 53 miljoner euro anslagits. Budgetåret 2003 berörs sedan också av inrättandet av europeiska byråer för flygsäkerhet och säkerhet inom sjötransporterna. Det är ju också något som befolkningen i Europeiska unionen förväntar sig, nämligen att det vidtas åtgärder för att för det första förhindra sådana olyckor som vi tidigare upplevt, och för det andra se till att åtgärderna får en mycket snabb effekt. Det kommer också att vara en av uppgifterna för byrån för säkerhet inom sjötransporter.
Vidare har medel anslagits för det nya så kallade Marco Poloprogrammet. Det är ekonomiskt stöd från gemenskapen för att göra godstransportsystemen mer miljövänliga. Låt mig slutligen också som exempel på rubrik 3 nämna att åtgärderna för en intelligentare energipolitik, nämligen stödet till innovativa energikällor, här med nästan 50 procent uppvisar den största ökningen. Jag tror att det än en gång är ett exempel på att prioriteringen av en hållbar utveckling här också följs av motsvarande ekonomiska ansatser.
Jag vill nu gå in på de externa åtgärderna, alltså rubrik 4. Här räknar man med åtagandebemyndiganden i storleksordningen 4,9 miljarder euro. Det motsvarar en ökning om 2,3 procent jämfört med nuvarande budgetår. Kommissionen håller i sitt förslag fast vid de utrikespolitiska prioriteringar och åtaganden som vi gjort. Jag kan nämna exemplet med Balkan. För detta har 685 miljoner euro anslagits för nästa år. Vidare motsvarar hjälpen för Afghanistan de åtaganden som kommissionen gjorde i Europeiska unionens namn i Tokyo i december 2001. Även här har medlen budgeterats på motsvarande sätt, varvid det naturligtvis i fråga om alla dessa medel också krävs att man utövar en god ekonomistyrning.
Vidare vill jag betona att man räknar med en ökning om 4,2 procent för finansieringen av Medelhavsprogrammet. Detta omfattar för det första stöd inför Turkiets, Maltas och Cyperns anslutning, men även nya medel för det åtagande som gjordes inom ramen för Barcelonaprocessen om att här ställa ytterligare medel från Europeiska investeringsbanken till förfogande, alltså att ordna en särskild facilitet. Kommissionen föreslår att man för detta reserverar 25 miljoner, för att sedan exempelvis ekonomiskt stödja ett riskkapitalprogram.
En av kommissionens prioriteringar inom utrikespolitiken är att bekämpa svåra epidemiska sjukdomar i många delar av världen. Exempelvis ökas enligt kommissionens förslag anslagen för hälsovårdsåtgärder med cirka 55 miljoner för år 2003, varav 35 miljoner är ytterligare ett bidrag till Globala hälsofonden.
På det utrikespolitiska området vill jag framför allt också nämna att kommissionen föreslår att 40 miljoner euro skall anslås för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. 20 miljoner av dessa skulle reserveras för de gemensamma europeiska polisuppdragen i Bosnien-Hercegovina. Av detta framgår tydligt att just denna nya form av åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken också finansieras ur den operativa delen av gemenskapens budget.
Låt mig slutligen också säga något om förvaltningsutgifterna. Här föreligger det så att säga en särskild situation i fråga om anslagen. Vi har här å ena sidan en mycket stor ökning av pensionsutgifterna. Å andra sidan sörjde vi i den finansiella planeringen inte för att också institutionerna i Europeiska gemenskapen - alltså både parlamentet och kommissionen, EG-domstolen och rådet - naturligtvis måste förbereda sig med tanke på utvidgningen. Av den anledningen överstiger kommissionens preliminära förslag till budget taket, dvs. enbart för dessa förberedande åtgärder. Kommissionen föreslår att de medel som krävs här ställs till förfogande ur flexibilitetsinstrumentet.
Jag är säker på att detta kommer att bli en av huvudfrågorna också i diskussionen med rådet. Rådet förväntar sig för egen del en ökning av sina personalutgifter med 11 procent. Det är inte den ökning som kommissionen räknar med. Men jag tror att vi just på detta område mycket konkret måste diskutera hur man kan ta itu med de nödvändiga förberedande åtgärderna, så att utvidgningen blir en framgång också institutionellt sett.
Jag utgår från att detta nu kommer att bli en viktig punkt i debatterna, liksom naturligtvis frågan om finansieringen av eventuella nya krav på det utrikespolitiska området. Som stickord vill jag nämna Palestina och Cypern. Jag hoppas att vi här under medlingen i juli kan finna en gemensam inriktning. Kommissionen beslutade enhälligt om det preliminära förslaget till budget. Det var en mycket sakligt inriktad diskussion. Enhälligheten uppnåddes också genom att det preliminära förslaget till budget återigen hade förberetts på ett utmärkt sätt av generaldirektoratet, framför allt av generaldirektör Mingasson. Eftersom det så att säga i hans funktion som generaldirektör för Generaldirektoratet för budget är det sista förslag han lägger fram, vill jag här tacka honom så hjärtligt för det arbete han utfört.
(Applåder)
Jag gläder mig mycket över dessa applåder för Mingasson. Tack så mycket!
Vi har fört en diskussion om prioriteringarna, och det har visat sig att prioriteringarna från parlamentets respektive kommissionens sida i stor utsträckning är överensstämmande. Detta visar sig också i det preliminära förslaget till budget. Jag anser att det är ett lyckat förslag, där man räknar med att finansiera nya krav och samtidigt har budgetdisciplin som en riktlinje. Jag ser naturligtvis fram mot debatterna och jag är mycket optimistisk om att vi även detta år skall kunna komma fram till en bra uppgörelse.
(Applåder)
. Herr talman! Låt mig börja med att framföra en ursäkt från budgetutskottets ordförande Terence Wynn som har fått förhinder. Han har bett mig tala för honom också.
Vi vill båda två framföra ett tack till kommissionär Schreyer och generaldirektör Gazon för ett mycket gott samarbete. Jag tror att vi kommer att ha stor nytta av vårt samarbetsklimat under året. Det finns nämligen en del problem som behöver lösas.
Detta är enbart en första diskussion om det preliminära budgetförslaget. Vi återkommer till ämnet fler gånger, bland annat vid sammanträdesperioden i juli och vid ett antal tillfällen i höst.
Det är ändå viktigt att göra några inledande kommentarer. För det första finns det en rad positiva inslag jag tycker det finns anledning att ta upp.
Det första, beträffande årets budgetförslag, är förbättringen av själva processen. Nu är vi äntligen på väg mot ett system med aktivitetsbaserad budgetering och därmed även mot ett mer överskådligt, genomsiktligt system som gör det lättare att presentera unionens budget för medborgarna i Europa, vilket jag tror är oerhört viktigt för tilltron till Europeiska unionen.
Vi tar nu det första steget genom att parallellt använda den gamla tekniken och den nya ADB-tekniken, vilket är ett stort framsteg.
Det andra positiva inslaget är att vi lyckats uppnå en bättre politisk dialog. Genom kommissionens årliga politiska strategi och genom att rådet och parlamentet vid ungefär samma tidpunkt beslutar om de politiska riktlinjerna för nästa års budget har vi åstadkommit ett politiskt utbyte, en politisk dialog, på ett tidigare stadium. Detta är faktiskt ett framsteg. Det fanns visserligen en hel del kritik i parlamentet mot det bristande sakinnehållet i kommissionens årliga politiska strategi, men jag anser ändå att metoden som sådan innebär ett klart framsteg.
Jag hoppas också att vi skall kunna förnya parlamentets egen budgetdebatt genom att hålla en större debatt i juli månad där vi inte enbart fokuserar på nästa års budget, utan även på genomförandet av innevarande års budget och sammanlänkar processerna med varandra, vilket jag tror är mycket viktigt för framtiden.
Jag önskar dessutom att vi kan få en ordentlig och spännande budgetdebatt i höst, förhoppningsvis vid sammanträdesperioden i september, i vilken vi även kan sammanlänka budgeten bättre till de politiska lagstiftningsinitiativen.
Detta är alltså själva proceduren och den representerar en positiv utveckling. En annan positiv aspekt är att det råder bred enighet om de grundläggande politiska prioriteringarna. Om man jämför kommissionens grundläggande prioriteringar med de riktlinjer som parlamentet har antagit ser man att vi på en rad punkter är överens.
Vi är överens om att vi nu måste sätta utvidgningen i främsta rummet. Den kommer med stor sannolikhet att gälla tio länder i början av 2004 och är den största utvidgning vi någonsin har genomfört. Detta är vår viktigaste uppgift och vi måste börja förbereda den redan i budgeten för år 2003.
Vi är också överens om att vi måste ta oss an säkerhetsfrågorna i vid bemärkelse, dels hela diskussionen om hur vi skall hantera Europas säkerhet efter terroristattackerna i september i fjol, dels ett vidare perspektiv på säkerhetsfrågorna - livsmedelssäkerhet, transportsäkerhet, osv. som kräver en rad insatser redan i nästa års budget.
Vi är även överens om ett tredje område, nämligen behovet av ett ökat fokus på hållbar utveckling i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende vilket kommer att kräva en rad insatser från unionens sida. Här har vi än så länge varit relativt svaga, inte minst när det gäller att få genomslag för parlamentets initiativ i fråga om småföretag, e-learning, och en rad andra områden inom vilka jag tror vi måste öka tempot rejält.
Med tanke på alla som tror att EU:s budget är en ständigt växande koloss kan man även notera, inte minst i pedagogiskt syfte, att vi nu har en budget vars andel av medlemsstaternas ekonomi minskar.
Även om man alltså kan se en rad grundläggande positiva tecken, finns det anledning att notera några punkter inför vilka vi känner viss oro. Den första är det allt överskuggande problemet med genomförandet av budgeten.
Vi har eftersläpande betalningar och andra eftersläpningar, så kallade reste à liquider eller samlade utestående åtaganden, som enbart ökar. Jag kan som påminnelse nämna förra sammanträdesperiodens debatt om tilläggsbudget nummer två för 2002 och det faktum att medlemsstaterna kräver tillbaka tio miljarder euro på grund av att unionen inte har kunnat fullfölja sina uppgifter. Kommissionen föreslår i detta hänseende en större ökning av betalningarna än av nya åtaganden, vilket naturligtvis är ett steg i rätt riktning.
Vi befarar dock att denna åtgärd är helt otillräcklig för att komma tillrätta med de befintliga eftersläpningarna. Inte minst i fråga om strukturfonderna, där vi förr eller senare måste betala ut pengarna, löper vi risken att bygga upp ett berg av obetalda budgetposter som kommer att skapa stora problem under de kommande åren, särskilt om dessa betalningar skall utföras samtidigt som vi har stora kostnader för utvidgningen. Problemet är av avgörande betydelse och det måste diskuteras.
Det andra problemet, som också är bekymmersamt och måste diskuteras, är hanteringen av utvidgningen. Mest akuta är de insatser som behöver göras inom de europeiska institutionerna för att förbereda själva utvidgningen. Kostnaderna för utvidgningen som sådan belastar ju inte 2003 års budget, men vi måste redan nu förbereda oss, särskilt om tio nya länder kommer att vara på plats redan i början av 2004.
Kommissionen föreslår i detta sammanhang att vi skall använda flexibilitetsinstrumentet för att bekosta de ökade administrativa utgifterna. Det är möjligt att vi blir tvungna till detta, men jag anser att vi måste öka trycket på generalsekreterarna för att få fram nya, radikala förslag, till exempel om utökat samarbete mellan institutionerna, för att få ner kostnaderna och därmed undvika att tillgripa flexibilitetsinstrumentet.
Jag tror att det finns många nya vägar när det till exempel gäller språkreglerna och nyrekryteringen av personal till unionen. Vi borde på allvar öka påtryckningarna innan vi bestämmer oss för att använda flexibilitetsinstrumentet.
Beträffande säkerhetsfrågorna - jag nämnde tidigare livsmedelssäkerhet och transportsäkerhet - är vi också oroade över den oerhörda floran av nya myndigheter, så kallade organ. Vi har Eurojust, Europol, myndigheter för livsmedelssäkerhet, järnvägssäkerhet, flygsäkerhet osv.
Organen i sig är inga problem, men de orsakar problem i fråga om budgetering och möjligheten att skapa en överblick över unionens kostnader. De utgör en risk för att vi dubblerar kostnader genom arbete i både nya myndigheter och kommissionen. De ger upphov till problem beträffande metoder för att utkräva ansvar och behålla insyn.
Vi måste se över dessa aspekter i grunden innan vi fortsätter att bygga ut floran av nya myndigheter, även om uppgifterna som sådana förvisso är utomordentligt väsentliga.
Ytterligare en punkt som vi måste diskutera, vilket även kommissionären nämnt, är naturligtvis utrikespolitiken. Här föreslår kommissionen en budgetmarginal på 60 miljoner euro.
Det kan låta mycket, men är egentligen otillräckligt. Vi står inför stora osäkra situationer, bland annat den fortsatta utvecklingen i Mellanöstern. Vi vet inte vilka krav som kommer att ställas på unionen i fråga om insatser i Palestina. Vi vet inte med detaljerad säkerhet vilka krav som kommer att ställas när det gäller Afghanistan eller den globala satsningen på att hantera fattigdomsrelaterade sjukdomar osv. Vi vet heller inte om det kommer att vara acceptabelt att minska insatserna inom Cardsprogrammet på Balkan i så rask takt som kommissionen nu föreslår. Även på detta område tror jag att vi behöver en mer omfattande diskussion och utvärdering av unionens insatser innan vi fattar några beslut.
Till alla dessa osäkra faktorer kan vi lägga fiskeriavtalen inom kategori 4 som under ytterligare ett år utgör en fråga vi behöver diskutera.
Avslutningsvis vill jag säga något om framtiden på längre sikt. Två av de absolut viktigaste budgetproblemen som vi måste diskutera rör visserligen inte budgeten för 2003, men måste ändå tas upp. Det är reformen av jordbruks- och fiskeripolitiken å ena sidan och utvidgningens verkliga kostnader å andra sidan. Vi kommer senare att få en särskild rapport från budgetutskottet i ämnet.
Låt oss inleda denna diskussion i tid. Låt oss också försöka bevara det utomordentligt intressanta samarbete och det gemensamma synsätt vi har i den spännande utvecklingen mot utvidgningen. Då tror jag faktiskt att det finns gott hopp om att kunna finna gemensamma lösningar.
Presentationen av det preliminära förslaget till allmän budget för budgetåret 2003 är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0117/2002) av Stenmarck för budgetutskottet om Europaparlamentets beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 2003.
. Herr talman! När vi för några månader sedan lade fast riktlinjerna för 2003 års budget rådde stor enighet i parlamentet kring tre prioriteringar för kategori 5.
Det handlade för det första om förberedelserna för den kommande utvidgningen, för det andra om nödvändiga institutionella reformer och för det tredje om att allt skulle hanteras inom de budgetmässiga ramarna.
Detta är prioriteringar som nu skall omsättas i siffror och beräkningar i euro och cent för parlamentet. Om Europeiska rådet vid sitt toppmöte i Köpenhamn i december beslutar att genomföra en big bang, det vill säga att tio nya länder skall bli medlemmar i tid för nästa val till Europaparlamentet 2004, ställer detta utomordentligt stora krav.
Ingen utmaning är för Europaparlamentet större än just denna. Om en sådan utvidgning skall vara möjlig måste upp till 147 observatörer kunna vara på plats från början av 2003. För detta ändamål föreslås nu att 6 miljoner euro placeras i en reserv. Totalt beräknas de utvidgningsrelaterade kostnaderna för 2003 uppgå till drygt 32 miljoner euro.
Parlamentet har genom en förutseende politik länge och målmedvetet arbetat för att möjliggöra den kommande utvidgningen. Det är ett arbete som nu fortsätter in i 2003 års budget. Det finns i denna budget också en beredskap för att tidigarelägga vissa kostnader för 2004 till 2003 års budget. Denna summa uppgår till 51 miljoner euro. Totalt innebär det med andra ord en ekonomisk satsning på 89 miljoner euro under enbart ett enda budgetår.
Men om allt detta skall vara möjligt att klara av måste utvidgningen ha högsta prioritet för Europaparlamentet och detta måste också få en synbar effekt i budgetarbetet.
Parlamentets egen reformprocess är av största betydelse, vilket är prioritet nummer två. Jag tror att åtskilliga ledamöter i likhet med mig under åren har hört kommentarer i stil med att detta inte är något riktigt parlament. På många sätt kan detta ha varit en riktig iakttagelse tidigare, i den bemärkelsen att Europaparlamentet inte hade stor reell lagstiftningsmakt. I dag är parlamentet medbeslutande i allt fler ärenden. Det är nog ingen svår förutsägelse att påstå att medbeslutandet kommer att öka ytterligare.
Om detta skall bli möjligt måste parlamentet stärkas i sina nyckelfunktioner. Det handlar då om ledamöternas möjlighet att utöva den makt som tillkommer varje parlament i varje demokrati: budget, lagstiftning, kontrollfunktion.
Utan en fortsatt seriös satsning på dessa funktioner kommer det även fortsättningsvis att finnas många människor som påstår att vi inte är något riktigt parlament.
Just därför måste vi stärka dessa delar, skapa bättre uppföljning av budgeten och öka stödet till ledamöterna i lagstiftningsarbetet.
Om allt - utvidgningens kostnader och parlamentets nödvändiga reformer - skall rymmas inom ramen för den tredje prioriteringen, det vill säga att hantera allt större utgifter inom de fastlagda budgetramarna, behövs en strikt budgetprocess. Trots alla de åtaganden som den största utvidgningen i EU:s historia innebär går ändå 2003 års budget att hantera inom den tjugoprocentsram som länge varit parlamentets del av den gemensamma budgeten.
För nästa år ser vi en ökning på 1,6 procent, vilket skall jämföras med en tänkt ökning på i genomsnitt 3,5 procent för alla EU:s institutioner.
När vi för några månader sedan inledde arbetet med 2003 års budget fanns det ett stort beräknat underskott i kategori 5. Några månader senare har flertalet institutioner svarat positivt på uppmaningarna från parlamentet och rådet om att fokusera på nyckelaktiviteterna och därmed minska sina beräkningar. När vi nu ser budgetsiffrorna från övriga institutioner framstår det faktiskt som fullt möjligt att vi skall kunna klara hanteringen inom gällande ramar utan att använda något flexibilitetsinstrument.
Låt mig allra sist få göra en kort teknisk korrigering. I punkt 22 i resolutionen anges summan 15,5 miljoner euro för reserven för byggnader. För att rätt återspegla dagens beslut bör beloppet justeras något, så att parlamentet stannar under taket på 1 051 miljoner euro.
Herr talman! Det gläder mig att få vara den förste som gratulerar vår föredragande till att han sammanställt ett paket för parlamentets budget för 2003. Som grupp kan vi stödja många av punkterna i hans betänkande i sin helhet. Detta gäller särskilt föreskrifterna om utvidgningen, i synnerhet införlivandet av observatörer och andra föreskrifter.
Det finns emellertid tre punkter som vi fortfarande är bekymrade över. Den första handlar om förtidspensioneringssystemet, som vi vill skall tillämpas i denna institution, på samma sätt som det tillämpas i andra institutioner. Vi vill att rådet drar de rätta slutsatserna, så att det kan införlivas i förfarandet för 2003. Detta, tillsammans med andra reformer, kommer att bidra till att förbereda vår institution för utvidgningen.
Det finns två andra viktiga punkter som har att göra med det sätt på vilket förvaltningen möter parlamentarikernas krav och samråd. Den första handlar om det interinstitutionella rekryteringskontoret, som vi i egenskap av parlament, och förvisso i egenskap av utskott som behandlar budgeten, har efterlyst i många månader. Vi har nu en text på våra bord, men vi har inte möjlighet att ändra eller diskutera den. Vi har förstått att Gargani, i egenskap av ordförande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, i förmiddags skickade en skrivelse till talmannen för att påpeka att utskottet känner oro när det handlar om rättsliga frågor som rör förvaltningen. Min grupp delar också denna oro, och vi stöder därför det som Stenmarck har skrivit i sitt betänkande, dvs. att vi vill att det behöriga utskottet utarbetar ett betänkande om det föreslagna rekryteringskontoret, innan vi fattar ett slutgiltigt beslut.
Vi har dessutom förstått att rådet vill ändra detta dokument, och vi kan därför inte se varför vi, i egenskap av parlamentariker, inte också skulle ha den rätten.
Slutligen, byggnader: Min grupp har diskuterat behovet av fler kontor, osv., och vi har lagt in en begäran. Min grupp har ännu inte fattat något beslut när det gäller vilka byggnader vi behöver. Vi har dock förstått att förhandlingarna om byggandet av nya byggnader i Bryssel är i full gång. Dessa förhandlingar har inte godkänts varken politiskt eller i förhållande till budgetutskottet, eftersom vi inte har fått ta del av några handlingar. Detta är skälet till varför jag, på min grupps vägnar, har lagt fram ett ändringsförslag i vilket jag uppmanar till ett klargörande av saken. Podestàbetänkandet handlar om översättning och tolkning, och det bör utarbetas ett betänkande om byggnader för att visa vilka åtaganden som behövs, till skillnad från tidigare när parlamentet stått inför ett fullbordat faktum, och sedan varit tvunget att betala räkningen.
Sammanfattningsvis vill vi se en större lyhördhet gentemot parlamentarikerna från förvaltningens och presidiets sida när det rör dessa två punkter, eftersom det i slutändan faktiskt är så att församlingen har suveräna befogenheter.
Herr talman! Jag vill också tacka Stenmarck för hans betänkande. Jag håller med honom om att beräkningarna är mycket viktiga, därför att de tar upp parlamentets förberedelser inför utvidgningen. Vi vet alla att detta är EU:s största utvidgning någonsin, så det är mycket viktigt att vi är väl förberedda 2004. Detta gäller särskilt under rådande förhållanden, när EU på ett onödigt sätt verkar angripas från alla håll och kanter. Vår trovärdighet är mer än någonsin beroende av att vi sköter detta på ett bra sätt. I detta sammanhang är behovet av en förbättrad tillgång till information avgörande, och jag stöder därför den ökning på 15 procent som nämns för detta område. Att föra Europaparlamentets arbete närmare folket måste prioriteras högt.
Det framstår som allt tydligare att vi inte riktigt lyckats fånga den europeiska allmänhetens intresse, trots allt arbete som vi har gjort i samband med tillhandahållandet av information. Jag fick nyligen ta del av en del material i samband med den irländska folkomröstningen om Nicefördraget, som visar att de medborgare som besökte parlamentets eller kommissionens informationskontor för att hämta litteratur, inte blev tillräckligt övertygade eller motiverade för att gå och rösta. Om det faktiskt ligger till på detta sätt, behövs en grundlig undersökning om vilken litteratur vi egentligen ger ut, och om hur vi kommunicerar med folket.
Vad var det då som fick folk att gå och rösta? Den informationskälla som i praktiken fick folk att gå och rösta ?ja?, var samtal med vänner och familj. Det tydliga budskapet till oss är att vi inte får ut vårt budskap genom att ge ut mängder av eleganta broschyrer. Jag träffar ständigt folk som känner en fullständig förvirring när det gäller de olika institutionernas roller. Vi måste därför inse att det krävs ett samarbete mellan institutionerna om informationspolitiken; det har gått ganska långsamt att utveckla ett sådant samarbete.
Jag vet att man kanske kommer att behandla en del av dessa frågor under konventet, och jag vet att rådet talar om att skapa större öppenhet kring sitt beslutsförfarande. Vi måste emellertid vara mer fokuserade och målinriktade i vårt förhållningssätt, och jag är inte helt övertygad om att förslaget i detta betänkande om att visa parlamentets sammanträden i plenum på Internet, egentligen kommer att lösa problemet. Hur många kommer att ha lust att sitta framför sin dator och titta på dessa sammanträden? Innan vi förverkligar detta, bör vi utföra en pilotundersökning om och en nyttokostnadsanalys av denna åtgärd.
Jag är också väldigt orolig för hur institutionerna kommer att hantera förslagen till finansiering av förvaltningskostnaderna. Kommissionär Schreyer har i dag informerat oss om att vi kommer att få ett underskott på 66 miljoner euro för förvaltningskostnaderna, enligt det preliminära budgetförslaget för 2003. För att komma till rätta med detta, föreslås en användning av flexibilitetsmekanismen.
Jag känner en mycket stor tveksamhet inför detta, därför att jag har förstått att flexibilitetsmekanismen är avsedd att användas vid oförutsedda händelser. Hur kan vi, gentemot skattebetalarna, rättfärdiga en användning av denna mekanism för att komma till rätta med förvaltningskostnader som är kända sedan länge? Vad händer om det blir en ny kris under nästa år? Hur skall vi då finansiera åtgärder för att lösa denna kris?
Kommissionär Schreyer tog också upp pensionerna. Jag inser att detta är ett område på vilket det har skett en dramatisk ökning avseende nödvändiga bestämmelser, med tanke på den demografiska profilen hos personalen vid institutionerna. Vi behöver verkligen långsiktiga förslag som behandlar frågan om hur vi kan ombesörja pensionerna genom att inrätta en fond eller något liknande.
Man hänvisar gång på gång till budgetstramhet. Vi vill ha en större budgetstramhet, men det finns två viktiga frågor som rådet måste ta itu med om vi skall kunna åstadkomma denna, och det är synd att rådet inte är närvarande i kammaren för att lyssna på detta: Den första har att göra med språkförhållandena. Det område inom institutionen som påverkas mest av utvidgningen, kommer att vara personal- och byggnadskostnader som har att göra med språk. Samtidigt som jag stöder alla Europaparlamentarikers rätt att få tala sitt eget språk, måste vi inse att vi behöver rationalisera i sammanhanget, och vi måste inse att det finns en fara att vi förlorar dynamik under våra sammanträden. Rådet måste därför granska bestämmelserna i fördraget, för att se om vi kan rationalisera inom detta område.
För det andra: Frågan om Europaparlamentets säte måste tas upp så snart som möjligt. Denna enskilda fråga har stora konsekvenser för kostnaderna. Det är minsann på tiden att parlamentet får ett säte.
Herr talman! Stenmarck har sammanställt en mycket vettig och välbalanserad förhandsberäkning över parlamentets inkomster och utgifter för nästa budgetår, och det skall han ha ett stort tack för. Betänkandet ger även ett bra utgångsläge för behandlingen av budgeten senare i höst.
Budgeten för 2003 är förmodligen den sista före EU:s utvidgning. Därför har föredraganden avsatt betydande summor för mottagandet av de nya medlemsstaterna. Föredraganden föreslår att 32 miljoner euro skall avsättas för utvidgningens omedelbara behov, och att ytterligare 51 miljoner euro skall avsättas i en särskild reserv. När man även beaktar de 6 miljoner euro som avsatts för observatörer och utvidgningsreserven för fastigheter på 15 miljoner euro, har man enligt min grupp avsatt tillräckligt med resurser för förberedande åtgärder inför utvidgningen.
Språkfrågan utgör en av de svåraste frågorna. Nästan varje ny medlemsstat för även med sig sitt eget språk in i Europeiska unionen. För en fungerande demokrati är det livsviktigt att varje EU-medborgare kan kandidera i Europaparlamentsvalen, utan att man för den skull kräver flytande kunskaper i främmande språk. Detta ställer speciella krav på Europaparlamentet beträffande tolkning. Var och en skall kunna delta i diskussionen på sitt eget modersmål. Å andra sidan är det så gott som omöjligt att arrangera tolkning av små språk enbart genom en tolk. Till exempel tolkas finska språket först till engelska och först därefter till grekiska. Jag anser att man från de stora språken engelska, franska och tyska, borde ta på sig uppgiften att tolka till så många språk som möjligt, även små språk. På så sätt kunde medlemmarna höra de ursprungliga yttrandena via dessa språk enbart genom en tolk.
Ett annat centralt problem är stödjandet av parlamentets kärnverksamheter. Det är ofattbart att utskotten lider brist på handläggare, samtidigt som lagstiftningsarbetet har ökat. Det är viktigt att förstärka detta grundläggande arbete. Parlamentet måste klara av att behandla ärenden på ett högklassigt sätt, eftersom kommissionen och rådet annars blir övermäktiga och eftersom framför allt kvaliteten på lagstiftningsarbetet annars blir lidande.
Herr talman! Kommissionen vill enligt sitt preliminära budgetförslag ha 500 tillfälliga tjänster för EU:s utvidgningsbehov, vilka skulle finansieras med flexibilitetsmekanismen. Det är ett felaktigt finansieringssätt. Det är inte frågan om oförutsebara utgifter. Även parlamentet vill förbereda sig inför utvidgningen genom att anställa ny personal. För finansieringen vill man bland annat använda så kallade negativa prioriteringar, det vill säga att man vill gallra bort och lägga ner nuvarande verksamheter. Besparingarna skulle då allra mest drabba de verksamheter som upprätthåller parlamentets pluralistiska mångfald och mångsidighet, och därför är detta finansieringssätt felaktigt.
Såväl kommissionen som parlamentet har skäl att synligt bokföra de administrativa utgifter som orsakas av utvidgningen i budgetavsnitt V. Det är motiverat att överstiga den övre gräns för administrativa utgifter som fastställts i det interinstitutionella avtalet, bland annat för att man vid upprättandet av avtalet inte förberett sig för inträdet av tio nya medlemsländer och nio nya språk. Kostnaderna för utvidgningen måste betalas och de måste visas öppet i budgeten.
Herr talman! Det är klart att kostnaderna för utvidgningen för närvarande är svåra att uppskatta. Men vi måste vara på det klara med att kostnaderna för utvidgningen inte får stiga över sina bräddar i framtiden.
Unionens siffror för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är inte särskilt bra. Härtill kommer att de avgifter som Europas medborgare nu måste betala med 46 procent har nått en historisk höjdpunkt. I klartext betyder det att medlemsstaterna under åren 2003-2008 måste avstå från skatteintäkter, eftersom gällande skattesatser är för höga och absolut måste sänkas. Det har vi också uttalat oss positivt till här i kammaren.
Samtidigt kommer medlemsstaternas budgetar inte att kunna klara av några ytterligare belastningar, exempelvis genom att man betalar ut högre stöd. Unionens medborgare kommer inte att acceptera högre belastningar. Om vi trots detta beslutar om sådana, torde vi få en permanent förändring av unionens politiska landskap i framtiden, och förmodligen inte till EU:s fördel. Medborgarna kommer med största säkerhet också att ge oss svar på detta vid nästa val.
Herr talman, fru kommissionär! Den bedömning som föredraganden, vår kollega Stenmarck, gör av Europaparlamentets beräknade inkomster och utgifter för år 2003 måste ses som lyckad, eftersom han har ringat in en rad grundläggande punkter som parlamentet bör uttala sig om. En av dessa frågor är utvidgningen och en annan stöd till ledamöterna.
När det gäller utvidgningen måste vi naturligtvis eftersträva en balans mellan den politiska dagordningen och ett effektivt arbete, utan att detta medför att de administrativa utgifterna och utgifterna för byggnader blir överdrivet stora, vilket är en fråga som är av mycket stort intresse för ledamöterna och parlamentet, eftersom den offentliga bilden av parlamentet ofta påverkas negativt om utgifterna för byggnader är oproportionerligt stora. Detta är innebörden i det ändringsförslag som vår grupp lägger fram: att få fram mer information från parlamentets berörda avdelningar för att se vilket det verkliga behovet är för dessa byggnader.
Stödet till ledamöterna kräver dock även en balans mellan de yrkesmässiga kraven och omedelbarheten i ledamöternas verksamhet, som är mycket speciell och som kräver ett punktvis och omedelbart stöd. Parlamentets politiska ansvarsområden har utökats, vi har nya befogenheter och en rad tekniska behov måste tillgodoses. Den administrativa delen av stödet till ledamöterna har dock inte ökat i samma takt.
Därför är det nödvändigt att följa rekommendationerna i ROME-PE-utredningen. Vi anser att föredraganden har tagit upp dem på ett utmärkt sätt i sitt betänkande och, med förbehåll för senare förhandlingar med presidiet, är det därför föredragandens åsikt som bör vara rådande när det gäller detta betänkande.
Herr talman! Låt mig först gratulera föredraganden till ett gott arbete. Jag vill också understryka betydelsen av punkt 20, där man kräver att parlamentets sammanträden skall kunna sändas i tv och över Internet, och att inspelningarna skall arkiveras.
I motsats till Gill anser jag att offentlighetsprincipen är mycket viktig. Det finns sammanträden som är mycket välbevakade och sådana som är betydligt mindre bevakade, men jag tror under alla omständigheter att Internet skulle medge betydligt lägre kostnader och på det viset göra det möjligt att rädda en av demokratins grundprinciper, dvs. att sammanträdena skall vara offentliga, de sammanträden som vi vet är offentliga bara i teorin, på papperet. Vi vet att de europeiska medborgarna i själva verket inte äger tillträde till dessa förhandlingar: det spelar ingen roll om det är tusentals eller bara tiotals personer som är intresserade, faktum är att de inte kan få tillgång till förhandlingarna om de inte är inbjudna av någon.
Kostnaderna skulle kunna bli betydligt lägre än de nuvarande kostnaderna för spridning av olika typer av material eller information via medierna. Detta skulle i stället bli en direkt information, inte via olika medier, som åter skulle göra det möjligt att låta offentlighetsprincipen gälla för vårt arbete.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
betänkandet (A5-0161/2002) av Trentin för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens rekommendation till 2002 års allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik (KOM(2002) 191 - C5-0191/2002 - 2002/2075(COS)),
betänkandet (A5-0145/2002) av Marinos för utskottet för ekonomi och valutafrågor om den årliga bedömningen av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen (artikel 99.4 i EG-fördraget) (2002/2016(INI)).
. (IT) Herr talman, herrar kommissionärer, ärade kolleger! Den ekonomiska situationen är fortfarande mycket osäker och de europeiska institutionerna måste ändra sitt beteende och inte enbart vänta på effekterna av den amerikanska återhämtningen. Även den, liksom återhämtningen i Europa, verkar för övrigt fortfarande avlägsen och ojämnt fördelad på olika sektorer, och den är beroende av omstruktureringsprocesser som kommer att ge betydande effekter för sysselsättningen, och som kräver mycket stora investeringar.
Det är ingen tillfällighet att den amerikanska regeringens politik är kraftigt interventionspräglad, något som borde få de europeiska institutionerna att tänka efter, eftersom de är institutioner som fortfarande står inför ett utdraget investeringsstopp, om vi inte vill att den klyfta som skiljer konkurrenskraften i Europa från den i USA skall vidgas på nytt under den närmaste tiden.
Under dessa förhållanden får inte den nödvändiga respekten för villkoren i stabilitetspakten, framför allt vad gäller de nationella budgetunderskotten och den gradvisa minskningen av upplåningen, vilket en del hävdar, ersätta en kraftfull samordning av den ekonomiska och sociala politiken och en policymix som kan påverka den ekonomiska politiken i unionens medlemsstater och framför allt i de länder som ingår i eurosamarbetet.
Kravet på ett underskott på högst 3 procent i nationalstaternas budget måste respekteras. Men hur kan man undgå att inse att kraven på de disponibla resurserna i varje medlemsstat för att skapa en ekonomisk och social, miljöinriktad politik som kan ge nya impulser till ekonomin och sysselsättningen kräver att det skapas nya synergier genom en närmare samordning av politiken på det ekonomiska och sociala området och när det gäller miljöfrågor, framför allt inom euroområdet? En sådan samordning borde för övrigt även ske när det gäller försörjningen av råolja för att minska prissvängningarna och motverka riskerna för en inflation.
Det är av dessa skäl som vi i vårt betänkande uppmanar kommissionen att föreslå rådet och vissa medlemsstater att genomföra öppna samordningsexperiment just inom de investeringssektorer där Europeiska rådet i Lissabon fann de allvarligaste hindren inom Europeiska unionen när det gällde att senast år 2010 skapa en kunskapsbaserad ekonomi och ett kunskapssamhälle för att nå full sysselsättning och en social sammanhållning. Jag tänker i första hand på investeringar inom forskning och utveckling, investeringar - kostsamma om de inte bara består av visioner - i ett livslångt lärande, vilket är en omistlig politik som ger tillgång till en flexibel arbetsmarknad. Jag tänker också på de investeringar som kan komma att öka, investeringar som medger ett aktivt åldrande baserat på frivillighet och omskolning av den äldre arbetskraften, för att rädda kvar ett allmänt pensionssystem. Jag tänker slutligen på integrerade investeringar i infrastruktur, i nät och tjänster som omedelbart kan få fart på sysselsättningen med insatser från staternas och det privata näringslivets sida och med hjälp av Europeiska investeringsbanken.
Det är lika viktigt att uppmärksamma grönbokens resonemang om företagens ansvar i samband med fusioner och omstruktureringar, för att, bland annat genom riktmärkning, stimulera till information och samråd med de anställda, och för att hitta lösningar som baseras på anställbarhet och livslångt lärande, som ett alternativ till den strukturella arbetslösheten.
Herr talman! Detta är den väg som Jacques Delors föreslog igår, och som han också i dag på morgonen föreslår i en intervju i Le Monde. Detta kan innebär en kraftigt positiv stimulans mot ekonomisk återhämtning även i de länder som i dag bestämmer takten.
Herr talman! Slutligen skulle jag vilja att man följer uppmaningen från utskottet för ekonomi och valutafrågor till kommissionen och rådet om att parlamentet skall engageras betydligt mer, och inte bara höras när det gäller att bestämma de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken, och när det gäller att främja ett bättre samarbete mellan de europeiska institutionerna, så att även denna process kan ske i öppenhet och med ett informerat deltagande för parlamenten.
. (EL) Herr talman, herr kommissionär! I det betänkande om den årliga bedömningen av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen, som jag presenterar för er och som godkänts enhälligt av Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor, konstateras sammanfattningsvis att de årliga stabilitets- och konvergensprogrammen från medlemsstaternas regeringar, och genomförandet av dessa under år 2001, till största delen levt upp till kraven i stabilitets- och utvecklingspakten; och detta trots den dystra ekonomiska konjunkturen, som beror på en kraftigt minskad tillväxttakt, de lyckligtvis tillfälliga problemen för den amerikanska ekonomin, och exceptionella händelser som terrorattentatet den 11 september.
Denna i stort sett positiva bild, trots vissa allvarligare avvikelser i fråga om Tyskland och Portugal, bevisar att valutastabiliteten på ett avgörande sätt påverkas av stabilitetspakten och av strängast möjliga tillämpning av den, vilket också Europeiska centralbankens politik har bidragit till. Valutastabiliteten möjliggjorde ett framgångsrikt införande av euron och den är, enligt flertalets uppfattning, en grundförutsättning för en sund och säker ekonomisk utveckling i Europeiska unionen, som dock ännu inte har uppnåtts.
Utvecklingstakten är, med vissa undantag, tyvärr fortfarande låg, arbetslösheten är oförändrat hög, vilket leder till allvarliga problem för de fattigaste grupperna och i synnerhet för ungdomarna, och inflationstrycket utgör fortfarande ett hot. Europeiska kommissionen och Ekofin tror att det blir en uppgång, som kommer att märkas tydligare under det sista kvartalet i år. Motsvarande bild uppvisar också de nya stabilitetsprogrammen för de tre kommande åren. Det återstår att se om det blir så. Trots tendenserna till återhämtning i den amerikanska ekonomin och en viss uppgång på börserna nyligen kvarstår osäkerheten, och den breda folkmassan visar sitt missnöje, ibland på ett extremt sätt, i synnerhet i de senaste valen. Det är uppenbart att det inte räcker att bara sköta de löpande ärendena, när man regerar ett land. Det krävs effektivare politiska insatser, som stärker den europeiska ekonomins konkurrenskraft, främjar konvergensen, uppmuntrar produktiva investeringar, i synnerhet högteknologiska investeringar, och ökar antalet arbetstillfällen för att dämpa människors oro. Det är en oro som beror både på den konstant höga arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar, och det tyvärr okontrollerade inflödet av invandrare och den brottslighet som de beskylls för.
Trots att man från vissa håll tar upp frågan om en revidering av stabilitetspakten eller en mindre sträng tillämpning av den, anser utskottet för ekonomi och valutafrågor att pakten måste tillämpas strikt, och därför kritiserar utskottet de bristfälliga insatserna mot avvikelserna från stabiliseringspakten vid dess tillämpning i Tyskland och Portugal. Trots kommissionens rekommendationer om att i god tid framföra en varning till dessa länder, som man tidigare gjort till Irland, har Ekofin inte vidtagit några åtgärder, uppenbarligen av politiska skäl. Det är ett misstag som kan rubba förtroendet för stabilitetspakten och kommissionens auktoritet. Och misstaget visar sig vara ännu allvarligare, för till exempel i Portugal har den nya regeringen efter valet avslöjat att den tidigare regeringen undanhållit information om landets betydligt sämre budgetläge, eftersom budgetunderskottet tenderar att vara mycket större än 3 procent av bruttonationalprodukten. Manipulationer med statistik har också konstaterats i Tyskland, åtminstone i fråga om arbetslösheten, och både i Frankrike och i Grekland förefaller underskotten också vara mycket större än vad som uppges officiellt.
De ovannämnda missförhållandena, som uppenbarligen är ett resultat av den så kallade kreativa bokföringen, måste upphöra, och kommissionen utövar påtryckningar på regeringarna för att deras statistik skall bli tydligare och mer korrekt. Samtidigt framhålls det med skärpa att man måste påskynda de nödvändiga strukturella förändringarna, i synnerhet inom pensionssektorn, liberaliseringen av marknaderna, speciellt arbetsmarknaden och energimarknaden, och förbättringen av utbildningskvaliteten, så att Lissabon-målen kan uppnås.
Europeiska unionen uppmanas att visa större djärvhet, att dra lärdom av framgångarna för den amerikanska modellen, som dock gjorde oss bekymrade i går genom meddelandet om att jordbrukssubventionerna skall öka med 80 procent. Unionen måste, utan att försumma marknadsekonomins sociala aspekter, lämna fritt, men naturligtvis inte okontrollerat, spelrum åt det privata initiativets kreativa krafter, så att vi kommer bort från dagens ovissa situation, som innebär ganska många hot. Och detta bör ske även om terrorismen och dess destabiliserande verksamhet är ständigt närvarande, samtidigt som extremhögern och extremvänstern åter har väckts till liv, precis så som det var under perioden mellan första och andra världskriget.
och socialfrågor . Herr talman! Jag vill tacka Trentin för ett mycket bra arbete under ytterst svåra omständigheter. Den sista versionen av betänkandet anlände i dag på morgonen och det har inte varit lätt för någon av oss att samarbeta mellan utskotten under dessa villkor. Vi har dock en samsyn i många frågor och Trentin har på ett mycket bra sätt tagit emot en del av de synpunkter som kommit från vårt utskott.
Jag är enig med honom i att man måste utgå från att de europeiska ekonomierna just nu är stagnerande och behöver stärkas samt att man måste investera i sådant som är nödvändigt och som det råder stor politisk enighet om. Både Trentin och Marinos har talat om utbildning. Jag vill särskilt betona grundläggande utbildning och grundläggande yrkesträning. Det är också viktigt att satsa pengar på att förbättra de ekologiska infrastrukturerna, vilka är bra för framtiden, liksom på utbildning som har stor sysselsättningseffekt.
Det är viktigt att inte enbart göra de saker som behövs omedelbart, utan även de som behövs på lång sikt och har gynnsamma sociala konsekvenser. Det är därför betydelsefullt att särskilt uppmärksamma, i högre grad än hittills, vikten av att stärka de lokala arbetsmarknaderna som är mindre konjunkturkänsliga.
Vi får anledning att återkomma till detta i parlamentet lite senare när vi skall behandla en rapport från kommissionen om att utveckla lokala sysselsättningsstrategier.
Jag vill till sist säga, och beklaga, att vi inte har haft möjlighet att ta tillräckligt stor hänsyn till de östeuropeiska länderna och deras ekonomier, vilket vore önskvärt i denna process. Visserligen finns det andra åtgärder som på kort sikt skall prioriteras, men så snart vi har ett något längre perspektiv är det nödvändigt att diskutera ekonomi ur ett alleuropeiskt perspektiv.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Låt mig göra tre inledande anmärkningar. För det första: Jag är mycket glad över att vi behandlar Trentins och Marinos betänkanden i en gemensam debatt, eftersom vi därigenom också mycket tydligt visar att det inte finns någon motsägelse mellan stabilitets- och konvergensprogrammet och grunddragen i den ekonomiska politiken, utan att de rentav kompletterar varandra. För det andra: Den som jämför målen från Lissabon med verkligheten vet hur mycket som fortfarande måste göras, och märker att det föreligger avsevärda förseningar när det gäller att genomföra målen från Lissabon.
Målen från Lissabon, nämligen att göra EU till det mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomiska området, där en varaktig ekonomisk tillväxt möjliggörs, med fler och bättre arbetstillfällen och en större sammanhållning, är det överordnade målet som vi alla har åtagit oss - Europaparlamentet, rådet och kommissionen.
Ett tredje inledande påpekande: Herr kommissionär, min grupp stöder fullständigt innehållet i de huvuddrag som ni har lagt fram, och jag anser att de trots några ändringsförslag, som vi också har röstat ?ja? till, är riktiga och principiellt förtjänar hela vårt stöd. Vi kan på bästa och säkraste sätt uppnå vårt mål via modellen med den socioekonomiska marknadsekonomin. Jag vill betona detta än en gång, eftersom den socioekonomiska marknadsekonomin å ena sidan innefattar fungerande fria, avreglerade marknader, där å andra sidan en hållbar utveckling liksom ansvar gentemot företagare, arbetstagare och konsumenter ses som en del av ansvaret inför framtiden.
Jag vill vädja till vissa talare: Låt oss äntligen sluta med att spela ut socialpolitiken mot den ekonomiska politiken, mot sysselsättningspolitiken och prisstabiliteten. Prisstabilitet är en förutsättning för tillväxt och sysselsättning, och tillväxt och sysselsättning är förutsättningar för den sociala sammanhållningen i vårt samhälle. Den som ifrågasätter stabilitets- och tillväxtpakten belastar framtiden och handlar ansvarslöst. Den som iakttar den har tillräckligt spelrum för politiska initiativ och investeringar.
Jag kräver mer konsekvens vid genomförandet och iakttagandet av det som överenskommits. Genomförandet av det som man enades om i Lissabon, konvergenskriterierna, stabilitets- och tillväxtpakten, handlingsplanen för finansiella tjänster och planerna på avreglering innefattar också tillräckligt med möjligheter till samordning. Vi kommer aldrig att samtycka till samordning på bekostnad av medbeslutande. Samordning för att genomföra våra gemensamma mål är det vi kommer att samtycka till. Den inre marknaden stärker konkurrenskraften i Europa, i världen. Men det finns inte något konkurrensförbud i Europa. Vi behöver konkurrens mellan produkterna och konkurrens mellan systemen!
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Socialisterna säger ja till den nödvändiga stabilitetspolitiken. Stabiliteten kan inte vara ett mål i sig, den skall tjäna tillväxten. Europa behöver en mer voluntaristisk tillväxtpolitik, och vi måste därför investera mer i europeisk infrastruktur. Infrastrukturens kollektiva lönsamhet är alltid större än den direkta ekonomiska lönsamheten. Många av Europas regioner har upplevt en starkare utveckling tack vare ett nät av höghastighetståg, en ny motorväg, en modernare hamn eller en flygplats.
Nätverken för kommunikation och för transport av energi är också en faktor för utveckling och tillväxt. Tio år efter att TEN (de transeuropeiska nätverken) startades kan man konstatera att få av dåtidens projekt lyckats. Vad värre är, den ökade rörligheten har lett till att alla befintliga infrastrukturnät har överbelastats. De som förespråkar en avreglering av energimarknaderna tycks inte se de uppenbara bristerna hos de befintliga tvärförbindelserna för energitransporter. På samma sätt förefaller de som vill ha en avreglering av järnvägstrafiken bortse från att järnvägsnätens befintliga kapacitet redan är överbelastad. Det gäller både passagerartransporter och godstransporter.
Uppenbarligen krävs det en utvidgning av de transeuropeiska näten inom alla områden. Det är en typisk EU-politik eftersom de transeuropeiska näten - det hörs på ordet herr talman - inte tar slut vid de nationella gränserna utan betjänar hela den europeiska ekonomin. Kommissionen borde därför komma på den goda idén att omarbeta de transeuropeiska näten och planera en utbyggnad av dem.
Dessa transeuropeiska nät måste omfattas av europeisk finansiering. Unionens budget och Europeiska investeringsbanken måste bidra. Offentlig och privat finansiering krävs. Den europeiska infrastrukturpolitiken tjänar tillväxten och den omedelbara sysselsättningen, men framför allt tillväxten och därmed sysselsättningen på medellång och lång sikt.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med att tacka de två föredragandena, men framför allt min kollega Bruno Trentin, för deras betänkande för år 2002.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! För det första vill jag säga att den liberala gruppen stöder de två betänkandena från våra kolleger Trentin och Marinos, som handlar om två nyckelfrågor för mekanismen för unionens ekonomiska och monetära politik, som för oss är överdrivet komplicerad: stabilitetspakterna och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är nyckelfaktorer.
Jag vill betona följande två aspekter: För det första stöder vi fullständigt en stram budgetpolitik och kravet på att de åtaganden som fastställs i stabilitetspakterna skall uppfyllas. Följaktligen beklagar vi djupt att medlemsstaterna i Ekofinrådet i februari - om jag inte minns fel - inte stödde kommissionens förslag, som utarbetades med tanke på den oro som uttalades när det gäller utvecklingen av medlemsstaternas ekonomier och förvaltningen av medlemsstaternas respektive budgetar, såväl i Portugal som i Tyskland. Jag vill även lägga till att vi ser med oro på det uttalande som den franska regeringen nyligen gjort. Vi stöder alltså en stram politik som bör leda till det förtroende och den soliditet som hela den europeiska ekonomin försäkrades om när den fick sin egen valuta, euron.
När det gäller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vill jag avslutningsvis betona att vi naturligtvis håller med om de förslag som görs i Trentinbetänkandet, särskilt när det gäller aspekterna om en utveckling av åtagandena från Lissabon efter översynen vid Europeiska rådets möte i Barcelona. Vi håller särskilt med om att kompromissen med att nå en högre konkurrenskraft utan att frångå politiken för ekonomisk och social sammanhållning är svår. Detta kan uppenbarligen endast nås genom att man lägger tonvikten vid informationssamhället, och genom att man utvecklar forskningsverksamhet och teknisk utveckling, vilket också görs i Trentinbetänkandet, och vilket utskottet för sysselsättning och socialfrågor föreslår. På så vis kommer vi att nå det informations- och kunskapssamhälle som ger oss möjlighet att öka kvaliteten och konkurrenskraften, ett mål vi skall nå före slutet av detta årtionde.
Herr talman, herr kommissionär! Jag skulle i min tur för min grupps räkning vilja tacka vår utmärkta kollega Bruno Trentin, och gratulera honom inte bara till hans personliga egenskaper, utan också till att det betänkande som antogs i går kväll i utskottet för ekonomi och valutafrågor enligt min uppfattning innehåller ett starkt politiskt budskap.
Budskapet består i att parlamentet, om betänkandet antas, ifrågasätter den avvaktande strategi som bedrivits av regeringarna i medlemsländerna, och förespråkar en mycket starkare kvalitativ tillväxt. Budskapet innebär att det klarläggs att inom den triangel som ekonomerna väl känner till, den som består av den offentliga skulden, de offentliga intäkterna och de offentliga utgifterna - vare sig det handlar om löpande utgifter eller, framför allt, utgifter för investeringar som avses i detta betänkande -, handlar det om att också beakta den nivå på de offentliga utgifterna som krävs för att genomföra de målsättningar som fastställdes i Lissabon och även i Göteborg. Man behöver inte vara särskilt duktig för att förstå att detta budskap strider mot det som man i allmänhet avser. För att övertygas om detta räcker det med att titta på valprogrammen för de största partierna, som alla betonar minskade offentliga inkomster utan att riktigt precisera vilka offentliga utgifter som följaktligen borde minska i samma omfattning.
När det gäller den ökande skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna tror jag att ändringsförslag 7 är ett absolut avgörande ändringsförslag, eftersom man där varnar för de påtryckningar som utövas mot de offentliga utgifterna. Utöver skatteavsnitten som, enligt vår uppfattning, inte är tillräckligt utvecklade i betänkandet, är det också anledningen till att ändringsförslag 8 förefaller oss vara ett absolut minimum när det gäller företagsbeskattning och genomförandet av slutsatserna i betänkandet från Primarolo. Men det krävs också - det vet kommissionären mycket väl - att vi gör framsteg när det gäller miljöbeskattning och beskattning av kapitalinkomster, vilka alla är punkter där debatten stannat upp.
Avslutningsvis, herr kommissionär, när det gäller stabilitetspakten, kommer min grupp inte att rösta för Marinos betänkande, eftersom jag anser att det föreligger ett motsatsförhållande mellan Trentins betänkande och Marinos betänkande, och där skiljer sig min uppfattning från de övriga talarnas. I Marinos betänkande förespråkas en strikt respekt för stabilitetsprogrammen. Jag för min del anser att det är oklokt att vägra att inleda en debatt om stabilitetspakten. Det är oklokt att till varje pris och med respekt för de strikta tidsplanerna vilja klamra sig fast vid budgetbalansen: nivån på de offentliga skulderna i medlemsstaterna är helt enkelt viktigare än att strikt respektera budgetsaldot. Jag tror att man måste se sambandet mellan högerextremismens framväxt i Europa och det faktum att staterna inte längre kan uppfylla sina medborgares grundläggande behov, eller åtminstone att dessa behov tillfredsställs i mindre omfattning. Det krävs tillräckliga offentliga finanser för att uppfylla dessa behov.
Herr talman! Vi har i Europeiska unionen en inre marknad, vi har en enhetlig valuta i tolv medlemsstater, men gemenskapen har inte någon skattepolitik eller ekonomisk politik, och inte heller någon sysselsättningspolitik. Häri ligger också det grundläggande dilemmat!
De grundläggande dragen kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan diskutera, om vi satsar på tillväxt, huruvida hög sysselsättning inte är en förutsättning för tillväxten, eftersom den stärker köpkraften och därmed efterfrågan på den inre marknaden. Man kan diskutera huruvida man vill dämpa den utbudsinriktade ekonomiska politiken i förhållande till den ekonomiska politik som är inriktad på efterfrågan. Men om vi inte kan ordna någon gemenskapspolitik, så kommer vi inte att lösa problemet!
Vi har konkurrens mellan medlemsstaterna när det gäller lokalisering. Det betyder att ett par gemensamma ramvillkor åtminstone måste fastslås i den ekonomiska politikens grunddrag. Hur höga kan eller bör investeringsutgifterna vara i budgetarna? Är det verkligen nödvändigt - som det står i texten - att i första hand satsa på en minskning av utgifterna, eller skulle man via skatterättvisa också kunna ändra intäktssidan? Varför behandlas inte handelsbolag respektive kommanditbolag och aktiebolag lika inom skattelagstiftningen? Varför betalar inte varje företag eller varje privatperson, som uppbär vinst, också skatt för detta? Det är ju ändå ramvillkor som man kan ställa upp, så att konkurrensen blir jämställd i länderna.
Den fråga vi måste ställa oss - Karas har enligt min åsikt inte formulerat det på ett tillåtligt sätt - består inte i att vänstern bedriver socialpolitik gentemot ekonomisk politik, eller sysselsättningspolitik gentemot stabilitetspolitik. En god sysselsättningspolitik, en låg arbetslöshet är över huvud taget en förutsättning för att det faktiskt skall bli någon tillväxt! Bara om de produkter som tillverkas också går att sälja, får vi någon tillväxt. Det betyder att de är kopplade till varandra. Därför måste vi fundera över hur socialpolitiken och den ekonomiska politiken kan utformas på ett avgjort bättre sätt när de kombineras, i stället för att ställa dem mot varandra.
(Applåder)
Herr talman, ärade kolleger! Även jag vill tacka Trentin för hans utmärkta betänkande och utmärkta arbete, som redovisar uppbromsningen i tillväxttakten i vår gemenskaps ekonomi med all önskvärd tydlighet. Med samma tydlighet - och här utnyttjar jag det faktum att kommissionärerna är närvarande i kammaren - framgår även problemet med bristen på samarbete mellan Europeiska unionen och Europaparlamentet.
Det handlar med andra ord inte om att vilja att samarbetet mellan parlamentet och unionen skall bli verklighet i framtiden. Detta är en objektiv nödvändighet, om man fortsätter att prioritera politiken framför en viss typ av ekonomisk lobbyverksamhet, som hittills verkligen inte har gett de resultat man hoppats på, vilket visas genom uppbromsningen i ekonomin.
Vad kan man då hoppas av en situation som denna? Ställda inför de avgörande problem som i dag finns i världen - någon har pekat på dem, någon har tagit upp dem - så måste vi börja fundera och försöka förena den entreprenörsanda som finns i detta storslagna Europa med den sociala sammanhållningen, vilket är frågor som tas upp i Marinos betänkande. Vi måsta också på ett tidsenligt sätt kunna tolka den nya relationen mellan den nya ekonomin och det sociala samhället, det sociala samhälle som vi i dag måste försöka ge en modern tolkning. I Italien försöker att vi göra detta, vi genomför detta, framför allt genom den stora strid som vi för i syfte att modernisera relationen mellan kapitalet och arbetsmarknaden, så att vi kan komma fram till en storslagen syntes av dessa båda faktorer, men även - och detta är den uppmaning jag riktar till Trentin och övriga kolleger i mitt utskott - genom att se på det som kommer att ske om något år i och med den utvidgning som nu är nära förestående.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor, under ledning av Randzio-Plath, besökte nyligen Bulgarien där vi kunde undersöka kandidatländernas budgetar, och vi kände en viss objektiv oro för återverkningarna på våra egna ekonomier. Vi resonerar med andra ord som om utvidgningen redan stod för dörren, och vi gratulerar till de insatser som görs. Trentin gjorde alldeles rätt som i sina rekommendationer åkallade de antika och nobla värderingar som européerna alltid har varit bärare av; utskottet för ekonomi och valutafrågor har med andra ord arbetat väl i den riktningen, dvs. att i realiteten skapa en europeisk stat, stark i sin ekonomi och solidarisk till sitt innehåll.
Man får säga vad man tycker, men man måste också göra det man säger. Och när det gäller det sistnämnda brister det ganska ofta när det gäller att genomföra de avtal som träffats på det socioekonomiska området. Sedan toppmötet i Stockholm är en integrering av social- och sysselsättningspolitiken samt miljöpolitiken i den ekonomiska politiken en målsättning för att uppnå en hållbar utveckling. Toppmötet i Barcelona för två månader sedan gav anledning att genom ändringsförslag ta upp mängder av sociopolitiska och sysselsättningspolitiska målsättningar i Trentins förberedande betänkande. I Trentins betänkande ser jag nu att de sociopolitiska och sysselsättningspolitiska målsättningarna har återvänt, men enligt min uppfattning får inte miljöaspekterna tillräckligt med uppmärksamhet. Att integrera den ekonomiska och sociala politiken är tydligen mer självklart än att integrera miljöpolitiken i den ekonomiska politiken. Ligger orsaken kanske i det faktum att miljöpolitiken kostar pengar och inte genast resulterar i mätbara ekonomiska resultat? Jag pläderar därför även för att klara och konkreta miljömålsättningar också skall införas i riktlinjerna för den ekonomiska politiken vid sidan av hänvisningar till miljöintresset. Jag tänker här på införandet av målsättningar beträffande energiförbrukningen och minskade koldioxidutsläpp. Den ekonomiska tillväxten måste åtföljas av ett ansvarsfullt användande av naturresurserna. Till sist har jag förstått att metoden med öppen samordning inte fungerar helt tillfredsställande. Det visar sig i praktiken att arbetet med denna metod ofta är för fritt från förpliktelser. Metoden är inte heller klart definierad. Samarbete genom metoden med öppen samordning skapar av den anledningen inte tillräckligt med förpliktelser för medlemsstaterna. Det är därför önskvärt att det klargörs på vilket sätt samarbetet mellan medlemsstaterna sker på området för sysselsättning och den sociala politiken. Och detta med hänsyn till medlemsstaternas ansvar.
Herr talman, herr kommissionär! Även jag vill tacka föredragandena för deras arbete. I denna kammare hörs ideligen två formler, nästan magiska och typiska för en viss slags europaanda: den europeiska sociala modellen och en social marknadsekonomi. Det man inte bör säga - och det som i stället sägs ofta - är att detta utgör skillnaden mellan den europeiska och den amerikanska modellen: den förra är altruistisk och solidarisk, och den senare egoistisk och cynisk. Jag tror vi måste fråga oss om dessa egenskaper verkligen motsvarar verkligheten, om den europeiska modellen verkligen skyddar de svagaste, de som hamnat utanför. Leder verkligen vår ekonomiska lagstiftning till bättre resultat än den amerikanska? I de texter från rådet som vi diskuterar i dag ekar det optimistiska och trösterika mantrat från Lissabon: Europa skall på tio år bli den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen. Naturligtvis är detta ett utmärkt förslag. Men man glömmer bort att påminna om att det redan gått två år, och att den europeiska ekonomin fortfarande står och stampar på samma fläck, att de nödvändiga reformerna skjuts upp eller späds ut från toppmöte till toppmöte, och att hoppet för de europeiska arbetslösa om att hitta arbete tack vare tillväxten fortfarande är knutet till att den amerikanska ekonomin och till att det amerikanska lokomotivet kommer igång. Det är som vanligt: man bestämmer skönt klingande och ambitiösa mål och sedan, om de inte uppnås eftersom de inte var realistiska, så får det gå ändå!
Takten i reformarbetet måste öka. De krav som ställs på Italien i de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för år 2002 är desamma som har ställts under de senaste fem åren, men inga lämpliga åtgärder har vidtagits när det gäller arbetsmarknadens krav, socialt skydd, de fria yrkena, eller en avreglering av marknaderna.
Herr talman! Jag avslutar med en vädjan: för bara tio år sedan sågs Japan fortfarande som en oövervinnelig ekonomi, med en social modell som var extremt protektionistisk. I dag verkar en lång recession som åtföljs av bristande förmåga att genomföra liberala reformer i den japanska ekonomin döma Japan till ett lika långdraget som oförutsett lidande. Det rör sig naturligtvis om delvis ojämförbara storheter, men det som hände i Japan är en varningssignal som vi i Europa gör klokt i att lyssna till.
Då har vi alltså gått igenom listan över talare som uttalat sig för sin grupps räkning. Eftersom vi strax skall inleda omröstningen skjuter jag upp den gemensamma debatten om dessa två betänkanden. Debatten återupptas i kväll kl. 21.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.00.)
. (ES) Herr talman! Kommissionen kan godta ändringsförslagen 16, 19, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 28, 29, 32, 33 och 34. Till en början kan vi även godta ändringsförslagen 8, 14, 15 och 18 på villkor att de först omformuleras. Kommissionen förkastar de övriga ändringsförslagen.
. (EN) Herr talman! Jag rekommenderar att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändring. Under diskussionen i parlamentet i går restes frågetecken om huruvida vi har en fullständig harmonisering eller inte. Jag vill meddela kammaren att vi har en fullständig harmonisering när det rör information till konsumenter före slutande av avtal om exempelvis leverantörer, finansiella tjänster, distansavtalet och klagomålsförfarandet.
Särskild oro har uttryckts i samband med artikel 3.4 om huruvida information om avtalsförpliktelser som skall överlämnas till konsumenten innan ett avtal undertecknas. Man var särskilt orolig över huruvida detta var förenligt med direktivet om elektronisk handel, och jag kan försäkra er om det enligt min åsikt är det. Jag hänvisar kammaren till, i synnerhet, skäl 56 i direktivet om elektronisk handel. Jag försäkrar kammaren om att till exempel webbplatser fortfarande kommer att omfattas av principen om ursprungsland.
När det gäller artikel 42, anser jag att denna är nödvändig med tanke på att man är i färd med att anta ytterligare harmoniserad lagstiftning - artikeln är alltså nödvändig av detta skäl.
Jag uppmanar kammaren att förkasta ändringsförslag 49, eftersom ordalydelsen i artikeln stämmer, dvs. det står att ?lagarna skall tillnärmas?. Detta är den normala ordalydelsen i ett direktiv; den andra typen av ordalydelse hittar man i en förordning.
Till sist: Ändringsförslag 50 bör också förkastas, eftersom man kräver ett införande av ett specifikt datum under 2003, vilket är olämpligt. Det lämpliga tillvägagångssättet är att fastställa införandet till två år efter antagandet, vilket är det vanligaste sättet. Under rådande omständigheter rekommenderar kommissionen att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändringar.
Herr talman! Beträffande kommissionärens yttrande vill jag som föredragande säga att innehållet inte fullständigt överensstämmer med min rekommendation till denna kammare. För att kollegerna bättre skall förstå det, var det så, åtminstone i den tyska tolkningen, att det kallades ?artikel? varje gång som kommissionären talade om ändringsförslag. De siffror som kommissionären nämnde hänvisar emellertid till ändringsförslagen, och inte till artiklarna i originaltexten.
Vår grupp har begärt en separat omröstning. Jag kan dra tillbaka detta förslag. Det har skett ett misstag. Det betyder att vi nu ändå kan företa en gemensam omröstning om ändringsförslag 13-23, som vi skulle ha röstat om separat.
Herr talman! Bör ni inte uppmana oss att rösta för texten? Ni ändrar på omröstningen så att den sker i omvänd ordning. En ?ja?-röst bör uttrycka att man vill behålla texten och en ?nej?-röst att man inte vill det, eller hur? Förra gången ni gjorde detta, blev jag ganska förvirrad.
Syftet är att ändra den gemensamma texten, och detta kräver kvalificerad majoritet. Ni röstar för eller emot en strykning av texten, eftersom den gemensamma texten redan ligger på våra bord. Jag leder omröstningen på ett politiskt och förfarandemässigt korrekt sätt.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0143/2002) av Bouwman för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (14854/1/2001 - C5-0070/2002 - 2001/0006(COD))
Före omröstningen:
. (ES) Jag kan meddela er att kommissionen är beredd att godta alla ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten av den 18 februari 2002, eftersom vi anser att de ändringsförslag som har lagts fram förbättrar den gemensamma ståndpunkten. Dessutom bidrar de till att göra texten tydligare i många avseenden.
. (EN) Herr talman! I punkt 7 bör vi ta bort orden ?Rådgivande kommittén för turism?, så att punkten lyder: ... ?uppmanar forumet att sammanträda offentligt?. Detta är den enda korrekta lösningen. Jag uppmanar kollegerna att godkänna den.
Omröstningen är avslutad.
RÖSTFÖRKLARINGAR
. (FR) Att göra statistiken för hela unionen enhetlig skulle vara användbart, och det är anledningen till att vi röstat för betänkandet. Men statistik, även inom ett så enkelt område som antalet arbetslösa, blir förvanskad, det är allmänt känt, av alla slags regeringsmanipulationer.
Och vad som är ännu viktigare: hur kan man uppnå tillförlitlig inkomststatistik när det finns en grundläggande obalans mellan inkomsterna för de anställda och deras chefer? Cheferna känner på öret till arbetstagarnas lön i sina företag, men vad vet arbetstagarna om sina chefers inkomster?
Kapitalinkomstbeloppen och, i ännu större utsträckning, deras funktion döljs bakom den berömda affärshemligheten som är till för allt slöseri, alla spekulationer och all korruption.
I brist på öppenhet kommer Europeiska unionens statistik om de rika klassernas inkomster alltid att vara fantasiuppgifter, vare sig de är enhetliga eller ej.
. (FR) Vi är naturligtvis positiva till det tekniska och vetenskapliga samarbetet mellan Europa och Indien, och vetenskapsmännens korsvisa utbyte och deltagande inom ramen för parallella program. Vi har därför inte röstat emot betänkandet, men vi vill heller inte stödja det
Bakom ?samarbetsfasaden? finns en verklighet, till att börja med den som består av förakt för de utnyttjade, vilket de exempel som föredraganden nämner visar. De fattiga länderna, säger han, kan inte annat än avstå från de energikällor som de rika länderna utnyttjar: de är alltför dyra för dem. I betänkandet tas inte en enda gång upp orsakerna till denna fattigdom: århundraden av kolonialt och sedan imperialistiskt utnyttjande av Indien. Man tar inte heller upp vilka som drar nytta av de höga energipriserna - däribland europeiska företag som hör till världens största inom olja, gas eller el.
Föredraganden lägger fram Europeiska unionens införande av teknik för att ersätta energin i landsbygdsområden som om det vore ett stöd, där patenten för tekniken i allmänhet ägs av ovannämnda energijättar.
I betänkandet förespråkas att Europeiska unionen skall förse bönderna med teknik för att omvandla sin jordbruksproduktion, så att de kan ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna röstade emot detta betänkande, på grund av en allt större oro angående effekterna och genomförandet av sådana avtal. För det första är vi inte säkra på nyttan med avtal som innebär enorma kostnader för de europeiska skattebetalarna, och som trots detta verkar ge begränsade fördelar för EU:s yrkesfiskare. För det andra är vi tveksamma när det rör den ekonomiska prövningen av sådana avtal, och hur sådana intäkter används. Konsekvenserna för de lokala, inhemska yrkesfiskarna betonas fortfarande, men inställningen att EU helt enkelt bara kan komma och ta inkomstmöjligheterna för dessa yrkesfiskare är oroande. Till sist: Vi har emellertid sett vilken skada som den gemensamma fiskeripolitiken har åsamkat fiskebestånden utanför våra kuster. Den gemensamma fiskeripolitiken har varit en fullständig miljökatastrof. Vi menar att det är fel att påstå att den enda lösningen på en sådan allvarlig situation i samband med våra fiskebestånd, är att kasta loss och åka och upprepa samma sak i någon annans farvatten.
Herr talman! Detta betänkande från Maij-Weggen gäller listan över handlingar som är tillgängliga för allmänheten. Herr talman! Kan ni tala om för mig vilken av Europaparlamentets handlingar som är mest rättvisande och som ligger närmast verkligheten bland alla de dokument som kommer från parlamentet, som vi skall placera i detta register? Ni svarar inte, men ni har säkert gissat: det mest realistiska dokumentet från Europaparlamentet kan inte vara något annat än videobanden med inspelningen av plenarsammanträdena. Man förstår hur verklighetstrogen inspelningen är, herr talman, när man ser att i det ögonblick som Fatuzzo skall avge sin röstförklaring så pladdrar alla de andra ledamöterna glatt på. Något som trots allt gläder mig att se. Man jag ber er ändå inte att återkalla ledamöterna till ordningen.
Kollega Fatuzzo! Jag vill vänligen påpeka för er att när ni avger en röstförklaring så måste den ha något att göra med hur ni har röstat.
. (FR) Europaparlamentet har just röstat för ett betänkande som uppenbarligen är mycket lovvärt om förteckningen över de dokument som är direkt tillgängliga för allmänheten. Men även om formerna för öppenheten efterlevs, utövas en försåtlig censur på olika stadier i parlamentsarbetet.
Skriftliga röstförklaringar är teoretiskt sett begränsade till 200 ord enligt parlamentets arbetsordning, men denna gräns har alltid kontrollerats med tolerans, för att parlamentsledamöterna skall få uttrycka sina åsikter på ett korrekt sätt. Denna tolerans förefaller inte passa alla: medan EU:s institutioner i andra sammanhang ofta strör pengar omkring sig har parlamentet just beslutat att spara på bläck och papper genom att stryka 100 ord här och 50 ord där i parlamentsledamöternas röstförklaringar.
Detta var fall som rörde mig i referatet från sammanträdet den 25 april 2002.
Låt oss bara erinra om att unionen avsätter avsevärda belopp i anslag till föreningar som bara används till ren propaganda. Självfallet föredrar unionen att obegränsat lyssna till inställsamma föreningar snarare än att få kännedom om uppfattningen hos de folkvalda. Det är ett helt program för ett ?nytt styrelseskick? som avtecknar sig här.
. (NL) En gång var staten kungens och adelns privategendom, alla beslut var hemliga och människorna förfogade inte över medborgerliga rättigheter som var lika för alla. Sedan dess har vi kommit långt. Det finns nästan ingen som skulle vilja gå tillbaka till det gamla tillståndet, men spåren av detta är ännu inte helt utsuddade. Det passar styrande och stora företag bra om medborgarna inte får tillgång till information, eller om de enbart får det med fördröjning och inte är i stånd att i tid motsätta sig åtgärder som de privilegierade grupperna anser vara viktiga. Det finns till och med en rädsla för konsekvenserna av demokrati och offentlighet som kan strida mot traditionella uppfattningar hos ledande grupper om stabilitet och rikets säkerhet. Inom EU skiljer sig graden av offentlighet inom förvaltningen starkt åt mellan nordliga och sydliga samt mellan små och stora medlemsstater. Detta gör att en hel del hemlighetsmakeri kan kvarstå på EU-nivå, som exempelvis de ministerråd som håller slutna sammanträden och som har givit sig själva rollen som senat. Förslaget om att nu förklara alla dokument från Europaparlamentet, såsom närvarolistor, skriftliga frågor, protokoll, omröstningsresultat och listor över medarbetare, som offentliga är riktigt, men inget framsteg. Jag utgick ifrån att dessa handlingar alltid varit offentliga, men det är naturligtvis inget som hindrar att man uttryckligen bekräftar det än en gång. Kampen går vidare.
. (PT) I Amsterdamfördraget godkändes idén om öppna och offentliga fördrag, så att alla medborgare i unionen, samt enskilda och grupper som är bosatta eller har sitt företags säte i en medlemsstat, skulle ha tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Därför föreskriver parlamentet i sin arbetsordning att ?de typer av handlingar som skall vara direkt tillgängliga (hela texten) kommer att tas med i en förteckning som skall godkännas av parlamentet och bifogas nuvarande arbetsordning?. Det var just detta förfarande och denna förteckning som betänkandet handlade om. Betänkandet förtjänar allt vårt stöd eftersom det utgör ytterligare ett positivt bidrag till konkretiseringen på EU-nivå av principen om öppenhet och offentliga handlingar, mer specifikt här inom ramen för vårt eget parlament.
- (DE) Till att börja med vill jag uttryckligen påpeka att jag utan inskränkningar är för ett öppet arbete inom Europaparlamentet, och även för att man skall göra alla officiella dokument från Europaparlamentet tillgängliga för allmänheten. Trots detta har jag röstat mot kollegan Hanja Maij-Weggens betänkande.
Detta parlament har en politisk uppgift som i förlikningsförfarandet mellan rådet och parlamentet gäller politiska frågor - ibland känsliga politiska frågor - och som i samband med delegationernas arbete rentav kan beröra mycket ömtåliga politiska frågor. Jag anser att det är oansvarigt att här offentliggöra ?arbetsdokument?. Officiella dokument och arbetsdokument är två skilda saker! Särskilt inom förlikningsförfarandet handlar det om att parlamentet och rådet politiskt vill genomdriva sina skilda ståndpunkter. Om alla idéer som skrivits ned i arbetsdokumenten skulle offentliggöras i förväg, kan vi inställa vår politiska verksamhet. I rådet skulle man glädja sig om man redan i förväg skulle få reda på alla parlamentets avsikter.
Även om man måste lyssna mycket uppmärksamt, herr talman, så finns det alltid en koppling mellan mina röstförklaringar och motiven för att jag röstat för eller mot.
När det till exempel gäller Fosters betänkande, som avser flygsäkerhet, så kan det vid ett ytligt påseende verka som om det inte finns någon koppling till det faktum att när jag anlände med flyg från Strasbourg, herr talman, så tänkte jag just på flygsäkerheten och på detta betänkande, i vilket Foster med all rätt kräver att man vidtar riktade åtgärder för att få säkrare flyg. Jag slogs av tanken att den säkerhet som Foster förbereder för oss är så säker att jag är rädd för att man inte längre skall känna av den där gungande och vaggande rörelsen på flygplanen som gör att man kan vila sig även när man befinner sig bland molnen.
Herr talman! Jag röstade för betänkandet, bland annat eftersom jag som flygare gläder mig åt att säkerheten förbättras. När det gäller säkerheten är jag emellertid ganska orolig över att vi skall tvingas, eller låta oss övertygas av utrikespolitiska argument, att i vårt land ta emot tretton farliga palestinier som har släppts ut från Födelsekyrkan som de ockuperat med vapenmakt. Jag vill med andra ord inte att denna europeiska schizofreni å ena sidan skall förbättra säkerheten i ett område och å andra sidan utsätta oss för betydande risker - jag tror mig kunna säga detta med säkerhet - eftersom dessa tretton, som inte släppts fria, säkerligen inte är hedervärda människor, och eftersom de kommer att utgöra en risk och en fara för våra medborgare.
- (FR) Vi har röstat för alla ändringsförslag som går i riktning mot att öka säkerheten såväl för personalen vid flygbolagen, flygplatserna och de företag som är verksamma där, som för användarna av flygtransporten. Men vi har inte röstat för ändringsförslagen som, under förevändning att de inte snedvrider konkurrensen, ger efter för lobbyisternas påtryckningar - till att börja med flygbolagens - och bara kan leda till att genomförandet av nödvändiga åtgärder försenas, eller till att de åtgärder som vidtagits inte når upp till de berättigade förväntningarna från allmänheten och berörd personal. Det kan noteras att föredraganden, genom att förespråka att dessa åtgärder skall finansieras av myndigheterna, faktiskt erkänner att marknaden, konkurrens- och vinstlagarna, kort sagt det kapitalistiska funktionssätt för ekonomin som de europeiska institutionerna smickrar, är oförenliga med säkerheten för användare och arbetare. Tyvärr är flygtrafiken inte på något sätt ett undantag på detta område.
. (NL) För sin säkerhet är flygplan, till skillnad från tåg eller bussar, helt beroende av att motorerna fungerar störningsfritt. Om de slås ut till följd av tekniska problem eller avsiktligt sabotage, störtar de. Då blir inte enbart passagerarna offer, utan även de som befinner sig på marken där vrakdelarna landar. Vi har kunnat se dessa konsekvenser bland annat vid den avsiktliga kraschen i skotska Lockerbie, och vid den flygkatastrof ovanför stadsdelen Bijlmermeer i Amsterdam som orsakades av vårdslöshet och hemlighetsmakeri. Säkerheten underordnas det sätt som den civila luftfarten nu är organiserad på. Den bygger på konkurrens mellan privata bolag som med lägsta möjliga kostnader och avgifter vill ha största möjliga del av passagerarmarknaden. Eftersom kerosin inte beskattas har de redan en fördel i förhållande till marktransporter. Säkerhetskostnaderna vältrar de helst över på myndigheterna, i stället för att ta ut dem i biljettpriserna. Foster uppträder här för det mesta som lufttrafikföretagens röst, och vill framför allt att luftfartsmarknaden skall kunna växa obehindrat. Jag har mycket svårt för det ständiga flödet av förslag som utgår från att en organisationsmodell, som i slutändan kommer att leda till ohejdade olyckor, skall fortsätta att existera.
. (EN) Det är dags att EU agerar i de europeiska flygbolagens intressen, eftersom denna bransch tillhör den som drabbats hårdast av händelserna den 11 september. Jag stöder därför fullständigt detta betänkande, genom vilket man försöker att lätta den ekonomiska bördan för flygbolagen i samband med säkerhetskostnader vid flygplatserna. Om de europeiska flygbolagen skall kunna konkurrera med sina amerikanska motparter, har de inte råda att axla den extra börda som händelserna den 11 september har lämpat på dem. Under de rådande omständigheterna, då de amerikanska flygbolagen får stora ekonomiska bidrag, skattelättnader och statligt stöd, är det verkligen mycket orättvist att förvänta sig att de europeiska flygbolagen skall överleva, för att inte tala om att konkurrera, när de för tillfället tvingas betala för nya ökade säkerhetsåtgärder. Jag välkomnar också beslutet att fördröja ikraftträdandet av denna lagstiftning till den 31 december 2003, eftersom flygbolagen behöver tid för att genomföra nödvändig utbildning och köpa in mer utrustning.
Herr talman! Detta betänkande om finansiella tjänster fick mitt stöd i omröstningen, mitt personliga stöd och mitt stöd i egenskap av företrädare för Pensionärspartiet. Varför? Jo, herr talman, när jag flög från Milano Malpensa så dök notarien Barbati upp, min egen notarie, i stället för den vanliga gruppen av pensionärer som alltid kommer och hälsar på mig. ?Men vad gör du här?? frågade jag. ?Du är ju inte pensionär!? ?Det är sant, Fatuzzo?, svarade han, ?men på sidan 16/22 i ändringsförslag 21 till artikel 6.3 b i dokumentet, så nämns närvaron av en notarie i samband med de avtal som skall skyddas av direktivet.?
Därför, eftersom detta ändringsförslag har godkänts, röstade jag för förslaget, bland annat för att skydda notariernas arbete.
- (DE) Rådet har med den nya artikeln 3.4 lagt ett mycket märkvärdigt ägg i vårt bo. Denna artikel innebär i praktiken att det i fasen innan ett fördrag sluts - då det till exempel kan återfinnas information, propaganda, anbud etc. på en Internetsida - inte räcker med att den som erbjuder tjänster håller sig till lagen i den medlemsstat där han etablerat sig, utan också måste känna till de 14 andra med alla dess egenarter. Den som erbjuder tjänster måste dessutom inte bara sätta upp en Internetsida, utan femton, som alla är anpassade till egenarterna i lagstiftningen i de olika medlemsstaterna. Med sådana hinder kan man väl knappast tala om en gemensam inre marknad!
Denna artikel är också till nackdel för konsumenten, för genom den rättsliga osäkerhet som uppstår på detta vis kommer de flesta företag snarast att avskräckas från att erbjuda sina tjänster genom den för konsumenten så bekväma metoden med Internet.
På samma sätt som artikel 3.4 innebär artikel 16 i den gemensamma ståndpunkten ett, om än tidsmässigt begränsat, undantag från principen om ursprungsland och från e-handelsdirektivet, genom att den tillåter medlemsstaterna att påtvinga ett tjänsteföretag, som är etablerat i en medlemsstat de nationella reglerna, när företagets medlemsstat ännu inte har genomfört direktivet. Detta helt absurda agerande skulle kunna bli ett farligt precedensfall och bör alltså avlägsnas ur texten.
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Herr talman! Jag röstade för betänkandet från ordföranden för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, Bouwman, som helt riktigt har ägnat sig åt att försöka skydda de anställda från arbetsgivarens insolvens - och hur kunde jag göra annat?
Men när, herr talman, kommer vi att ägna oss åt staternas insolvens när det gäller att betala ut pensioner? Det finns många pensionärer som får sin pension för sent: vi står inför statens insolvens. Det finns många medborgare som efter att ha arbetat i många år får en obetydlig pension, en svältpension: det är statens insolvens. Det finns många änkor som får mindre än hälften av den pension som deras avlidna makar fick: detta är en minst lika allvarlig insolvens som arbetsgivarens, och jag hoppas att Bouwman en dag skall ägna sig åt att försöka lösa även detta på något sätt.
. (FR) Den enda anledningen till att vi röstat för dessa ändringsförslag är att skyldigheten att ?inrätta en institution som garanterar berörda arbetstagare att obetalda fordringar betalas? är avsedd att i hela Europeiska unionen säkerställa att de arbetstagare som avskedas på grund av sina chefers konkurs åtminstone får en del av den ersättning de har rätt till.
Men detta skydd är skandalöst begränsat. Till och med EU-institutionernas texter innebär att detta skydd inte gäller för vissa kategorier, såsom anställda i hemmet eller fiskare som får ersättning efter andel, men dessutom finns det bland ändringsförslagen ett förslag där det står att ?Medlemsstaterna kan fastställa gränser för garantiinstitutionernas ansvar?. Med andra ord: om en allmän skyldighet fastställs kan staterna göra som de vill, bland annat sätta ett tak för den ersättning som betalas till arbetstagarna.
När det gäller finansieringen av dessa medel anges det hycklande i ändringsförslag 6 att ?arbetsgivarna skall bidra till institutionernas finansiering, om den inte fullgörs helt av offentliga myndigheter?. Även om det sannolikt för att skydda arbetstagarna är bättre att det är de offentliga myndigheterna som garanterar att ersättning betalas ut om arbetsgivaren går i konkurs, är det ändå ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Vid den första behandlingen godkände tyvärr inte rådet några av de ändringsförslag som vi hade lagt fram, och som parlamentet hade antagit, som syftade till att förbättra skyddet för arbetstagare i händelse av arbetsgivares konkurs, genom att ändra direktivet från 1980 och anpassa det till de allmänt förekommande konkurserna i Europeiska unionen.
Även om rådets ställningstagande rättade till de tidigare förhållandena, var det nödvändigt att insistera på de ändringsförslag som, inom ramen för direktivet, avsåg att ta med de nya arbetsformerna och anställningsförhållandena och även omfatta ersättning då anställningsförhållanden upphör, så som det står skrivet i ILO:s artikel 6 i konvention nr 173. Den blev kvar på grund av ihärdigheten när det gäller de fall som finns med i den nationella lagstiftningen.
Även om vi skulle rösta för de ändringar som föreslås i betänkandet kan vi inte låta bli att beklaga att man inte gick längre, och att man bland annat har hänvisat detta till en kompromisslösning tillsammans med kommissionen, som avser att studera arbetstagarnas förhållanden i samband med de nya arbetsorganisationsformerna, och ordna en offentlig utfrågning med Europaparlamentet i ämnet redan i år.
Herr talman! Jag röstade för Packs betänkande om 2004, Europeiska året för utbildning genom idrott. Och visst drömde jag om Doris Pack, herr talman. Egendomligt nog var Pack gift med tre europeiska parlamentsledamöter som också är idrottsstjärnor; Mennea, Messner och Vatanen. Men, herr talman, i drömmen tog Pack fram en knölpåk och slog mig, hon slog mig och frågade: ?Men vad kommer du att säga i morgon i Europaparlamentet för att förklara varför du röstade för betänkandet?? Det är konstigt, herr talman, men när jag vaknade i morse värkte vartenda ben i kroppen. Även om jag fick stryk i drömmen, så gör det fortfarande ont.
. (EN) Detta är ett utmärkt initiativ, och jag stöder fullständigt målet att lyfta fram idrottens utbildningsmässiga värde. Man kan vinna mycket på att upprätta partnerskap mellan idrotts- och utbildningsorganisationer.
Som ledamot från Irland, är jag särskilt glad över förslaget om att inrätta Europeiska året för utbildning genom idrott 2004. Detta kommer att sammanfalla med det irländska ordförandeskapet i unionen under första halvåret 2004, och jag kan försäkra mina kolleger om att Irland kommer att spela en mycket framträdande roll i samband med många av de åtgärder som planeras. Irland har en lång idrottstradition, i synnerhet när det handlar om amatörer och frivilliga.
Vi känner alla till att det kommer att hållas ett antal viktiga idrottsevenemang under 2004. EM i fotboll kommer att hållas, såväl som Olympiska och Paraolympiska spelen i Aten. I förslaget vill man att 2003 skall bli ett förberedande år, med viss verksamhet som inleds parallellt med läsåret 2003-2004.
Irland kommer att vara värdland för ?Special Olympics? 2003, och EU:s bidrag till organiseringen av detta evenemang är berömvärt. Detta kommer att bli en unik idrotts- och kulturhändelse för de idrottare som deltar - det handlar om 160 olika trupper från hela världen.
. (PT) Det är viktigt att fortsätta att insistera på alla sätt som kan ge ett bättre tillvaratagande av det värde som idrotten har för att förbättra utbildningsprogrammen (särskilt den så kallade ?parallella utbildningen?), och bekräfta och utvidga ett nära samarbete mellan utbildnings- och idrottsorganisationer, för att på så sätt ge fullt uttryck åt idrottens utbildningsvärde och enorma utbildningspotential. Därför stödjer vi initiativet om att anordna det Europeiska året för utbildning genom idrott 2004, som kommissionen har planerat för samma år som EM i fotboll (Euro 2004) och OS och handikapp-OS i Aten. Det är också därför som vi har röstat för det värdefulla betänkandet från vår kollega Doris Pack. Målsättningen för Europeiska året - som bland annat omfattar att göra utbildnings- och idrottsorganisationerna mottagliga för samarbete, att ta vederbörlig hänsyn till frivilligheten och att främja idrottsaktiviteter i studieplanen - och sist men inte minst att betona ekonomiska resurser för mobilisering - ett finanspaket på 11 500 000 euro - säger mycket om hur viktig denna nya aktion för mottaglighet är. Men vi vill tydligt prioritera en större effektivitet på området, och det är därför som vi stödjer de ändringsförslag som är för en ordentlig förstärkning av finansieringen av lokala, nationella och transnationella aktioner och initiativ från de europeiska organisationer som är verksamma på utbildnings- och idrottsområdet. Saken är den att en stor del av de mål som eftersträvas med Europeiska året skulle misslyckas om det i slutändan visade sig att dessa resurser till stor del hade ätits upp av ?utredningar och rapporter?.
. (EN) Jag stöder fullständigt detta betänkande genom vilket man erkänner de olika fördelar som idrotten har att erbjuda, från att förbättra sociala färdigheter och social integration, till samarbete med och inkluderande av frivilligorganisationer. Inom EU upprepar vi ständigt behovet av att främja integration: Idrott är det idealiska sättet att åstadkomma denna. Alltför länge har idrottsverksamhet kommit i andra hand efter så kallad formell utbildning. Att degradera idrottsverksamhet är liktydigt med att förneka den nytta som idrotten för med sig; alla människor kan lyckas inom idrotten, oavsett klass- eller rastillhörighet. Främjandet av idrott stöder och stärker alltså andra gemenskapsprojekt, som till exempel kampen mot rasism och social utslagning och integrationen av handikappade.
Eftersom så många av EU:s mål delvis kan förverkligas genom att främja idrotten, måste EU främja idrotten i egenskap av funktionell verksamhet såväl som fritidsverksamhet. Till sist: När medlemsstaterna väl börjar samarbeta mer på detta område och visar hur de har integrerat idrotten i sina utbildningssystem, kan vi förverkliga idrottens alla möjligheter.
Herr talman! Detta betänkande, som jag röstade för, avser en förlängning av programmet Tempus III. Tempus fugit, kom jag att tänka på. Men vad har ?tempus fugit?, det vill säga ?Tiden flyger? med detta betänkande att göra? Det står på många klockor. Ursäkta herr talman, men jag kom att tänka på att allteftersom tiden går så blir ungdomarna och arbetstagarna, om de har tur, pensionärer. Den uppmaning som jag vill komma med - till mig själv, men även till Ojeda Sanz och hans program Tempus III - är att komma ihåg att tänka mer, arbeta mer, göra mer, anstränga sig mer så att även de unga - som en dag, om de har tur, blir pensionärer - skall kunna leva gott under den perioden av sitt liv.
Herr talman, ärade kolleger! Jag har röstat för betänkandet därför att jag tror att framtiden för turismen ligger i att man utvecklar en hållbar turism, där man tar hänsyn till och stöder ekologiska aspekter. Just i turistlandet Österrike har principen om hållbar utveckling inom turismsektorn högsta prioritet. Skyddet och bibehållandet av naturlandskap och känsliga områden har visat sig vara framtidsinriktade, och är betecknande för den så kallade mjuka turism som praktiseras i vårt land. Jag välkomnar därför uttryckligen kommissionens initiativ att utarbeta och genomföra en Agenda 21 för att stödja en hållbar utveckling av turistaktiviteterna i Europa.
. (PT) Vi anser att det förslag som nu lagts fram för Tempus III om att införliva målet med att ?främja förståelsen och tillnärmningen av kulturer och utveckla fria och blomstrande civila samhällen?, exakt i linje med definitionen i Barcelonaförklaringen från 1995, i vilken samarbetet Europa - Medelhavet grundlades, är mycket viktigt. Och särskilt att det sker då det är tänkt att Tempus III skall börja gälla för de länder och territorier som också omfattas av Meda-förordningen (Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel, Jordanien, Palestina, Syrien och Libanon), och inte bara de central- och östeuropeiska länderna - som för närvarande omfattas av programmen Cards och Tacis. De indikationer som erfarenheten med Tempus I och II gett, genom det transeuropeiska samarbetet med universitetsstudier, gick i en tydligt positiv riktning, och därför betraktar vi de innovativa ändringsförslagen för Tempus III med tillförsikt (med förbehåll för att en noggrann och objektiv utvärdering slutligen görs). Vi litar på de olika utvärderingar av Tempusprogrammen som gjorts, och som visar att Tempus är ett fungerande instrument för att främja den ömsesidiga förståelsen, och vi tycker att det är just i denna anda som alla aktiviteter och program bör genomföras.
Torres Marques betänkande gäller den europeiska turismen. Jag kunde inte annat än rösta för betänkandet, herr talman, efter att ha sett stycke O i betänkandet, som säger att pensionärerna måste betraktas som turister som skall ha extra hjälp. Men jag vill föreslå ett särskilt program, herr talman, för de äldre turisterna, ett program som jag skulle vilja kalla ?Odysseus senior?. Och varför detta namn? Ni har naturligtvis, liksom vi alla, läst Dantes ?Den gudomliga komedin?. Den store Dante Alighieri skriver i Divina Commedia att Odysseus, när han seglade genom Herkules stoder, gav sig ut på nya äventyr på oceanen. Odysseus var utan tvivel pensionär när han seglade genom Herkules stoder: efter att ett helt liv ha krigat utanför Troja, och när han därefter företog resan hem var det som en gammal man han anträdde resan. Därför tycker jag att det borde finnas ett program för att främja de äldres turism, och att det borde heta ?Odysseus senior?.
Det sköna i livet är att det inte bara finns komedier hos Dante, utan ibland också i Europaparlamentet.
. (EL) Betänkandet och resolutionsförslaget om en europeisk strategi för turismen, som är en bransch med speciell betydelse för ekonomin och sysselsättningen i Europeiska unionen, men också en speciellt eftersatt bransch - innehåller många positiva inslag, och därför röstar jag för det. Som komplettering vill jag nämna följande punkter:
För det första : Europeiska unionen måste åter utarbeta ett specialprogram för turismen, såsom programmet ?Philoxenia?, vilket stötte på motstånd från vissa medlemsländer.
För det andra : Gemenskapens politik måste speciellt inriktas på att stödja de små och medelstora företag i turistområdena som riskerar att kvävas av konkurrensen från de dominerande researrangörerna inom Europeiska unionen.
För det tredje : Det måste finnas en mer heltäckande politik för att kombinera turismutvecklingen med en respekt för det historiska arvet, naturvärdena och de speciella traditionerna i varje turistområde, som redan har drabbats av turismindustrins nivellerande utveckling.
. (FR) MPF:s parlamentsledamöter röstade emot Torres Marques betänkande, där man kräver en europeisk politik för turism. Vi anser att det handlar om en nationell, eller till och med regional eller lokal befogenhet, och att samarbetet skall vara fritt.
Ändå sysslar kommissionen och Europaparlamentet oavbrutet sedan flera år med ?meddelanden?, ?vitböcker?, ?informella möten? och ?initiativbetänkanden?, för att dra till sig denna behörighet. Kommissionen har inrättat en ?Turismenhet?. Europaparlamentet har tilldelat ett av sina parlamentsutskott turismfrågan. De har lyckats smyga in begreppet ?turism för alla? i slutsatserna från rådet i Brügge nyligen. Det spanska ordförandeskapet har nyss tagit fram ett ?arbetsdokument? i frågan, som till och med innefattar turismens ?etiska dimension?. När det gäller turismen vill alla ha en europeisk befogenhet, europeiska pengar och europeisk personal.
I Torres Marques betänkande, som i dag granskas, avslutar man med att uppmana konventet om EU:s framtid att föreslå ?för turistsektorn ... en stark rättslig grund som kan ge styrka åt EU:s åtgärder?. Är det inte detsamma som att erkänna att allt som hittills gjorts på området inte vilar på någon rättslig grund?
. (EN) Jag välkomnar kommissionens initiativ att föreslå sätt att främja den europeiska turismen, som är en bransch som kan göra stora insatser för de lokala, regionala och nationella ekonomierna.
Jag har turen att bo på en av de vackraste platserna i unionen, nämligen West Cork i Irland. Jag nämner detta bara för att visa att jag är fullständigt medveten om de fördelar som en välutvecklad turism kan ge en region. Vi måste få till stånd rätt balans: Skydda den naturliga skönheten, arvet och miljön som ger ett område dess dragningskraft, samtidigt som vi utnyttjar naturtillgångarna på bästa sätt, för att förbättra den lokala ekonomin.
Jag noterar att det spanska ordförandeskapet tog initiativ till att organisera ett särskilt, informellt råd bestående av turistministrar. Jag välkomnar i synnerhet beslutet om att hålla ett seminarium om frågor som rör dem som har intressen inom turismen.
Turismen i Europa drabbades oerhört hårt i fjol, till följd av händelserna den 11 september. Vissa medlemsstater, däribland Irland, drabbades extra hårt på grund av mul- och klövsjukan. All hjälp som Europeiska unionen kan erbjuda för att få i gång turismen är mycket positiv. Jag väntar på att man skall lägga fram särskilda program och vidta särskilda åtgärder där turistbranschen kan delta.
. Turistnäringen är en viktig motor för utvecklingen av den ekonomiska aktiviteten i många delar av Europa. Naturligtvis stödjer vi främjandet av samarbete inom turistsektorn så att denna kan utvecklas både ekonomiskt och socialt över hela Europa.
Subsidiaritet är dock något vi värnar om och med anledning av detta avstår vi från att rösta på detta betänkande, då införandet av en rättslig grund och en gemensam ram för turism skulle inkräkta för mycket på subsidiaritetsprincipen.
. (NL) I Europa existerar ingen gemensam allmän opinion. Vissa ärenden betraktas i en EU-medlemsstat som synnerligen viktiga, medan invånarna i en annan medlemsstat är fullkomligt likgiltiga till dem. I den mån det finns åsikter om frågorna är dessa fullständigt motstridiga eller så delas de av alla grupper. Tobaksodlingen, regionalfondernas roll, finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, valet mellan Bryssel och Strasbourg som sammanträdesplats för Europaparlamentet, skattelättnaderna för avlägsna öar, havsfisket och även turismen är viktiga exempel på detta. När det talas om turism i Europaparlamentet handlar det i första hand om inkomstöverföring från de nordliga medlemsstaternas invånare till havsstränderna i Medelhavsområdet. Det handlar i mycket mindre utsträckning om konsekvenserna för miljön, rörligheten, säkerheten och konsumentskyddet, fastän det finns många problem på just dessa områden. Just dessa problem ser man uteslutande som de lokala och regionala myndigheternas ansvar, medan ?turisten som mjölkko? betraktas som ett ansvar för EU. I praktiken antar vi alltid dokument som betonar de ekonomiska intressena i områden som är starkt beroende av turismen för sin inkomst. Dessa områden vill för det mesta ha fler turister, och helst jämnt fördelat över alla årstider. Det är enbart av solidaritet med invånarna i ekonomiskt svaga områden som jag inte röstar emot dessa förslag, men jag anser inte att vi löser något med uttalanden i dokument av den här typen.
- (DE) Den europeiska turismens framtid ligger i att man utvecklar en hållbar turism, där man tar hänsyn till och stöder ekologiska aspekter. Just i turistlandet Österrike har principen om en hållbar utveckling inom turismsektorn högsta prioritet. Skyddet och bibehållandet av naturlandskap och känsliga områden har visat sig vara framtidsorienterade, och är betecknande för den så kallade ?mjuka turism? som praktiseras i vårt land. Jag välkomnar därför kommissionens initiativ att utarbeta och genomföra en Agenda 21 för att stödja en hållbar utveckling av turistaktiviteterna i Europa. Detta åtgärdspaket kommer förhoppningsvis att utgöra ytterligare ett steg mot förverkligandet av en miljövänlig och resursskonande europeisk turism.
. (PT) Turismens viktiga roll för den europeiska ekonomin, och dess utvecklingspotential i fråga om tillväxt och ökad sysselsättning är ju känd. Det är också bekant att turismen har behandlats flera gånger, i samband med ministermöten och i Europeiska rådets slutsatser, och då har turismens betydelse som drivkraft för unionens ekonomiska tillväxt betonats, särskilt för de minst utvecklade regionerna. I egenskap av företrädare för CDS/Partido Popular de Portugal, ser vi därför positivt på kommissionens förslag, även om vi i viss mån håller med om kritiken från föredraganden, vår kollega Torres Marques, som tyckte att förslaget var föga effektivt och ambitiöst. Vi tror verkligen också att införandet av den gemensamma valutan är det idealiska avstampet för att ge utvecklingen av turismen inom EU nya impulser, och vi tycker också förslaget om att ordna ett årligt europeiskt turistforum tillsammans med sektorns viktigaste företrädare är positivt. Detta forum skulle bidra till att förbättra EU:s översyn av sektorn, samt få med den i olika gemenskapspolitiska åtgärder. Men vi har redan reservationer mot förslaget om att genomföra en isolerad översyn av fördragen i detta parlament, och om att lägga turismen till de europeiska behörigheterna. Det är faktiskt så att den dåliga erfarenheten inom så många andra sektorer, där idén med EU-behörigheter har lett till överdrivna likartade förordningar, ständiga ingrepp på områden som hör till ett nationellt (och till och med regionalt) beslutsfattande, och till ständiga kränkningar av subsidiaritetsprincipen, manar oss till försiktighet i parlamentet. Åtminstone till dess att frågan om behörighetsfördelningen i Europeiska unionen blir ordentligt löst rent allmänt, inom ramen för den övergripande debatt som nu pågår.
. Turismen är redan i dag en viktig ekonomisk sektor i Europa, och har dessutom en mycket stor utvecklingspotential de närmaste åren. Kommissionens meddelande innehåller flera bra förslag på hur sysselsättningen och dynamiken i sektorn kan främjas ytterligare. En öppen samordningsmetod och en förstärkt roll för den rådgivande turistkommittén är viktiga delar. Vi välkomnar också att turismen görs långsiktigt hållbar, genom en europeisk Agenda 21 för turism.
Vi anser däremot att subsidiaritetsprincipen inte respekteras tillräckligt bra i det aktuella betänkandet. Att inrätta ett europeiskt ramprogram för turism skulle innebära ytterligare belastningar för EU:s budget, som redan är ansträngd.
Det är heller inte nödvändigt att ge turistpolitiken en egen rättslig grund i fördragen. Även om det finns behov av samordning, kan turismen hanteras på nationell och regional nivå, exempelvis när det gäller marknadsföring. Betänkandet verkar också brista i tilltro till sektorns egen utvecklingsförmåga.
Turistbranschen är viktig för alla medlemsstaters framtida ekonomier, och det är viktigt att EU riktar sin uppmärksamhet på turismens framtid. Det är faktiskt så att sysselsättningen i branschen, under de kommande tio åren, förmodas stiga med 15 procent. Turistbranschen har tjänat på den gemensamma valutan, och dess fortsatta tillväxt är direkt kopplad till det faktum att EU-medborgarna nu har en större disponibel inkomst. Vi får emellertid inte vila på våra lagrar, utan se till att turismen fortsätter att vara dynamisk, och att tillväxten inte stagnerar. Av detta skäl stöder jag detta betänkande fullständigt. Turismen bör tas med i fördraget; inte för att marknadsaktörerna skall drabbas av en överdriven reglering - det är förvisso så att tillväxten inom branschen är beroende av dess förmåga att få utvecklas på ett självständigt sätt - utan för att den skall betraktas som en seriös europeisk fråga. Detta skulle också upprätta en form av långsiktig och bindande EU-strategi för turismen. Detta kommer att garantera att den europeiska turistbranschen förblir fokuserad och tillgodoser de europeiska semesterfirarnas framtida behov.
. (FR) Jag röstade för Torres Marques betänkande och jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta arbete.
Turismen är en mycket viktig verksamhetsgren för Europeiska unionen, som är den största turistdestinationen i världen. Den skapar arbetstillfällen, är en faktor för den europeiska lokaliseringspolitiken och för kulturutbytet mellan unionens medborgare - turismens bidrag till vår ekonomi och våra samhällen är många.
Genom att föreslå en operativ ram och konkreta åtgärder till förmån för turismen erkänner kommissionen turismens betydelse och tar upp flera problem som den europeiska turismen kommer att ställas inför, bland annat på grund av den ökande internationella konkurrensen.
Inför denna konkurrens tror jag bara att det finns en lösning: kvalitet.
Jag är övertygad om att det är detta krav på kvalitet som skall styra kommissionens åtgärder på turismområdet. Jag hade därför exempelvis lagt fram förslag till förmån för utbildning för arbete inom turismnäringen, för att höja kvalifikationerna inom denna viktiga sysselsättningsbransch.
Jag beklagar emellertid att kommissionens förslag inte är mer ambitiöst: jag förväntar mig åtaganden till förmån för en sänkt mervärdesskatt för restaurangtjänster och eventuellt andra tjänster inom turism ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Jag misstänker att Dante skulle vända sig i sin grav om han fick höra att han jämförts med Fatuzzo, men jag tackar ändå, herr talman.
Jag måste säga att jag röstade för Gröners betänkande - ?Nya impulser för den europeiska ungdomen? - där man kan läsa, på sidan 8, att Gröner är av den åsikten att även de politiska partierna borde lämna sitt bidrag till att de unga engagerar sig, framför allt genom att uppmuntra dem att ställa upp på politiska uppdrag på lokal, nationell och europeisk nivå. Jag håller med om detta, herr talman, men jag har ett problem: hur skall vi kunna få de unga att kandidera för Pensionärspartiet? Det är den första fråga som jag ställer mig spontant. Men det finns ett svar, herr talman! För Pensionärspartiet har en sektion som heter ?Ungdomar för pensionärerna? och det finns många ungdomar på våra listor och i de församlingar där vi valts in. Tillåt mig denna kommentar, som jag inte kunde undvika att göra i detta sammanhang.
. (EL) Resolutionsförslaget från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott kännetecknas av goda avsikter. Det är emellertid tveksamt om det kan få någon effekt för att kunna förändra den negativa inställning som vuxit fram bland ungdomar i hela Europa. Denna negativism tar sig uttryck i likgiltighet för den europeiska integrationen eller i protestaktioner från de mest militanta ungdomarna under de europeiska toppmötena. En sådan förändring kan man inte genomföra enbart med hjälp av isolerade specialåtgärder, utan det krävs en omorientering av gemenskapens politik, från privatisering till stöd för offentlig utbildning, från en repressiv politik till ett system för att stödja ungdomar som börjar bli beroende av narkotika och alkohol, från uppbyggandet av en fästning Europa till en integrering av barn och invandrare.
. (PT) Föredragandens analys av vitboken är positiv, även om hon tar upp några polemiska och onödiga förslag. Samrådsprocessen innehåller ändå flera viktiga aspekter, som har tagits upp i betänkandet, i synnerhet då det nämns att processen inte motsvarar de genomförda samråden, varken kvantitativt eller kvalitativt, eftersom de inte hade tagits med i boken (till exempel frågor som rör utbildning eller sysselsättning), trots att de organisationer som deltog i samrådsprocessen hade protesterat när det gällde de förslag som man inte hade tagit hänsyn till, och till och med de som hade övervägts, och som återges i bilaga 1.
I vitboken har dessutom uppfattningar från ungdomar tagits med som har en innebörd som strider mot den som de uttryckte. Ett exempel på detta är uttrycket ungdomars ?anpassningsförmåga?, som används för att beskriva ett komplext ekonomiskt och socialt sammanhang som det hänvisas till som en ?fördel?, trots att ungdomarna själva är missnöjda med de svårigheter som de tvingas möta. Förväntningarna på dessa samråd grusades också på grund av att vitboken är mycket begränsad i sina förslag, inklusive deltagande, information och finansiering, och ungdomsprogrammet bör absolut inte täcka de utgifter som rör de aktioner som föreslås i vitboken.
. (PT) När det gäller den vitbok som Europeiska kommissionen lagt fram om ?Nya insatser för Europas ungdom?, har vi för vår del följt kritiken på nära håll med hjälp av våra kolleger i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, som inte är nöjda med att Europeiska kommissionen inledde samrådet med förutfattade meningar, och genomförde det på ett sådant sätt att det resulterade i sådana meningar. För övrigt tycker vi att det är viktigt att i framtiden se till att större uppmärksamhet riktas på ungdomars behov och intressen på ett mer tvärpolitiskt sätt i unionen. Slutligen beklagar vi även bristen på en tydlig hänvisning till gemenskapens många olika program i vitbokens olika kapitel - från strukturfonderna till program som Urban, Equal eller till och med Meda - som sedan länge har varit ett tvärgående instrument för gemenskapens politik, och då det är viktigt att se till att de i allt större utsträckning gynnar ett tillräckligt stort antal projekt som är till nytta för ungdomarna. Därför stödjer vi med nöje betänkandet från vår kollega Lissy Gröner.
. (EN) Jag stöder fullständigt detta betänkande, i vilket man uppmanar till nya insatser inom den europeiska ungdomspolitiken. Samtidigt som ungdomarna inte fullständigt har marginaliserats i det europeiska integrationsprojektet, har man inte tillräckligt betonat deras betydelse för Europas framtid. Det är faktiskt så att den europeiska integrationens framtid är beroende av nästa generations intresse och stöd, och eftersom krig inte är något som direkt uppfyller ungdomarnas tankar - och inte längre kommer att fungera som en katalysator för integration - är det mycket viktigt att vi nu inbegriper dem.
En kraftfullare europeisk ungdomspolitik kan hjälpa till att stödja och stärka åtgärder som vidtas på nationell nivå, för att ta itu med allmänna problem som t.ex. narkotika och alkohol. Slutligen: Eftersom alla medlemsstater, beklagligt nog, har drabbats av en allt större väljarapati - särskilt bland de yngre väljarna - är uppmaningen till ett större politiskt engagemang bland ungdomar mycket välkommet. Det är mycket bättre att försöka hitta en övergripande lösning inom EU, än att medlemsstaterna försöker på egen hand.
Herr talman! Jag tror inte att det skadar om man kan lockar till skratt samtidigt som man avger sin röstförklaring. Jag röstade för det betänkande i vilket det föreslås att Lucas Papademos nomineras till vice ordförande i Europeiska centralbanken. Varför det, herr talman? Jo, jag drömde på nytt i natt. Jag drömde att jag var bjuden på lunch hos Lucas Papademos, i Aten naturligtvis, och han lät mig bada, som han själv gjorde, i en swimmingpool full av euromynt. Precis som Joakim von Anka badade han i euromynt, och han sade till mig: ?Min dröm är att samtliga kandidatländer omedelbart inför euron, hela världen borde egentligen införa euron.? Och vilken kandidat kan då vara bättre än Lucas Papademos? När jag sedan vaknade hade jag dessutom fickorna fulla med euro, för jag hade badat med kläderna på eftersom jag skämdes över att klä av mig bland alla dessa euromynt.
Kollega Fatuzzo, jag hade också en dröm i natt. Jag drömde att vi äntligen beslutade om ändringen av arbetsordningen här i parlamentet.
. (FR) Jag avstod från att rösta om utnämningen av Papademos till vice president för Europeiska centralbanken, inte bara för att behålla mitt avståndstagande till hur euron fungerar utan även på grund av vissa uttalanden från den sökande under hans utfrågning.
Vid flera tillfällen tog han, som om det var en självklarhet, upp den ?ansvarsprincip? som ECB skulle lyda under. Jag vill betona att denna princip inte existerar, eftersom ansvar normalt sett också innebär sanktioner. Det handlar helt enkelt om en enkel skyldighet att rapportera till Europaparlamentet. Dessa rapporter är för övrigt inte ens öppna, eftersom man inte vet hur bankens rådsledamöter röstat i ECB:s styrelse.
För det andra bekräftade Papademos att ECB granskade en reform av röstförfarandet inom bankens råd, vilket för övrigt framgick av förslaget till Nicefördraget. Man förefaller framför allt vara på väg mot att överge regeln om lika röster för bankens rådsledamöter, något som ursprungligen prisades, men som i praktiken visar sig medföra en rad orimliga effekter för besluten, bland annat när det gäller räntesatserna. Ännu en illusion från Maastricht som försvinner!
Herr talman! Ni skall få se att Fatuzzos röstförklaringar kommer att få efterföljare, och jag är lycklig över att man börjar följa mitt exempel, för nu börjar man kräva att det bara skall finnas ett enda säte för Europaparlamentet: inte Bryssel, Strasbourg och Luxemburg, utan ett enda säte. Jag ansluter mig till detta krav, herr talman, och jag frågar: vad är det som kostar mest, några minuters röstförklaring från Fatuzzo eller Europaparlamentets tre säten
(Applåder)
med tre byggnader, tre kontor för varje ledamot och för varje anställd? Jag skulle vara beredd att avstå från mina röstförklaringar för att fira den stora besparing som vi skulle göra om vi kunde komma fram till att enbart ha ett enda säte för Europaparlamentet. Detta är den besparing vi borde göra, och inte några minuter Fatuzzo!
Herr talman! Jag tror inte att vi är här för att skratta, utan för att säga allvarliga saker. Vi har röstat om parlamentets budgetberäkning vid ett tillfälle då vårt parlament också har frågat efter kostnaderna för de tre arbetsplatserna, i ett betänkande som vi röstade om förra månaden, och som var avsett för konventet om EU:s framtid.
Vi anser att denna omröstning är viktig och att man genom att rösta för Stenmarks betänkande betonar den befängda situationen, som president Chirac skulle säga, för hur vi fungerar: tre arbetsplatser är ett enormt slöseri med offentliga medel. Det är anledningen till att en grupp parlamentsledamöter i dag vill att denna omröstning skall kännetecknas av en röstförklaring, och de hoppas att deras budskap når konventet, vars framstående företrädare för övrigt sitter just här i kammaren. Budskapet är: ge oss en enda arbetsplats, ett enda säte i Bryssel.
Herr talman! Jag har också röstat för Stenmarcks betänkande, trots det faktum att en stor del av kostnaderna även nästa år kommer att gå åt till byggnaderna i Luxemburg, Bryssel och Strasbourg. Om den förfärliga utvecklingen under de senaste veckorna i Nederländerna har lärt oss en enda sak, då är det väl att det finns en enorm klyfta mellan medborgarna och de folkvalda. Detta gäller inte enbart Nederländerna, det gäller också till exempel Frankrike. Europaparlamentets resecirkus är en av symbolerna för det slöseri och den maktpolitik som medborgarna motsätter sig. Låt oss verkligen ta vara på konventet för att få ett slut på denna fåniga situation. Europaparlamentet kan organisera sitt arbete billigare och bättre genom att sammanträda på ett enda ställe. Därigenom ger vi de europeiska medborgarna en viktig signal om att vi tar deras bekymmer på allvar. Denna byggnad kan då bli ett europeiskt universitet. Jag föreslår att vi kallar det Fatuzzo-universitetet.
Herr talman! Ni tog upp en reform av arbetsordningen i ert svar till Fatuzzo. Jag erinrar om att kungens narr fyllde en mycket viktig funktion! Europaparlamentets narr fyller antagligen samma funktion, och det är kanske viktigare att låta honom distrahera oss än att vi hakar upp oss på frågan om parlamentets säte, vilket underhåller populismen mer än ni tror.
Herr talman! Jag har också röstat för Stenmarckbetänkandet. Där framgår ändå ganska tydligt att mer än en tredjedel av vår budget går förlorad i den vansinniga flyttcirkusen mellan Europaparlamentets tre säten. Men kostnaderna är inte enbart finansiella. Systemet är naturligtvis också ytterst opraktiskt i organisatoriskt avseende. Den franska regeringen har hittat på att Air France inte skall ha några direktflyg mellan Amsterdam och Strasbourg, så att ta sig hit är bara det mycket olustigt. Det är uppenbarligen möjligt att bygga ett höghastighetståg som går till Disneyland, men inte ett som går till Strasbourg. Men det största problemet med flyttcirkusen är politiskt. Vi måste som parlament utöva kontroll över kommissionen och rådet, och kommissionen och rådet sitter i Bryssel. Detta innebär helt enkelt att vår politiska trovärdighet undergrävs, och vi måste absolut prioritera att ordna upp detta. Naturligtvis måste vi försöka göra detta före utvidgningen, för då kan vi ge fransmännen någonting annat som kompensation. Jag är beredd att träffa en bra uppgörelse i sammanhanget; konventet måste nu prioritera detta ärende, så att denna vansinniga flyttcirkus avskaffas.
Herr talman! Även jag har röstat för Stenmarcks betänkande som är mycket bra och tydliggör vad flyttcirkusen kostar. Vi måste lyfta fram denna fråga, vi måste diskutera den i konventet och i denna sal.
Jag besöker skolor varje vecka och varje gång, utan undantag, får jag frågan: Varför håller ni på att flytta mellan Bryssel och Strasbourg? De vet ingenting om EU, de vet kanske inte vem ordförande Prodi är, men de vet att vi flyttar mellan Bryssel och Strasbourg och de tycker att det är vansinnigt. Det tycker jag också.
Vi gör oss till åtlöje. Vi är som ett resande teatersällskap. På grund av att vi är verksamma på olika platser kan rådet och andra säga att ja, det är ett resande parlament, det har inte särskilt mycket inflytande. Kostnaden är enorm, resursslöseriet för oss parlamentariker är också stort och det är alltid problem med att komma hit - inställda och försenade plan osv.
Vi behöver göra denna vackra byggnad till någonting permanent, ett Fatuzzo-institut är en alldeles utmärkt idé. Men det måste ha en betydligt viktigare funktion än nu, så att vi i framtiden kan lägga vår kraft på de viktiga politiska frågorna och inte på att resa mellan parlamentets båda städer.
Herr talman! Jag tror, såsom mina kolleger van der Laan och Malmström så bra uttryckte det, att frågan naturligtvis i högsta grad är politisk. Jag har under många år, tillsammans med mina radikala kolleger, varit anhängare av Strasbourg, men jag tror att försämringen av kommunikationerna och vissa andra tjänster gör att det inte längre är motiverat att stödja Strasbourg. Det är en fråga om politisk värdighet. Reformer kommer naturligtvis att behövas. Kammaren i Bryssel måste demonteras, och den påminner snarare om högsta sovjet än om ett parlament. Men vi måste också inleda åtgärder inför den kommande tidsplanen för vårt parlament. Vi måste ge Brysselsessionerna en verklig dignitet. De måste få samma status som våra sammanträdesperioder här i Strasbourg. Sammanträdesperioderna måste därför minst fördubblas. Och vi skall försöka ägna oss åt det under nästa sammanträdesperiod.
Herr talman, kära kolleger! Oberoende av hur var och en av oss har röstat på detta betänkande så tror jag det är nödvändigt med ett klarläggande, för de kolleger som känner tyngden från dessa tre arbetsplatser, framför allt de verksamheter som bedrivs alternativt i Bryssel och i Strasbourg är många - jag är inte säker på om det är alla, men det är säkerligen många. Det finns problem med de mycket höga driftkostnaderna, det finns mänskliga kostnader som inte får underskattas, det förekommer ett förfall när det gäller organisationen och därmed en brist på organisation, handläggningstiderna är långa; och sedan finns det en oro, som i vissa fall även blir till ilska och desillusion, hos de medborgare som informeras om denna situation. Detta är skälen till att vi röstat som vi gjort, olika men enade, i denna fråga.
Herr talman! Även jag röstade för Stenmarks betänkande, och vill göra den kompletteringen att vi alla vet att kostnaderna för utvidgningen för närvarande inte kan uppskattas, men att vi också måste se till att kostnaderna inte stiger över sina bräddar, eftersom den europeiska befolkningen inte kommer att ha någon förståelse för det. Det betyder att vi måste spara. Vi diskuterar mycket ofta, också väldigt passionerat, de mycket höga översättningskostnaderna, som kommer att öka i framtiden. I stället borde vi se till att vi kunde bespara oss kostnaderna för ett av parlamentets säten. Befolkningen förstår inte att vi gör anspråk på att kunna lösa Europas problem, men samtidigt inte kan enas om ett säte.
Herr talman! Förutom medborgarna lyfter nu de europeiska ledamöterna, för att kunna arbeta bra och framföra sina åsikter, fram ett problem i samband med Europaparlamentet, nämligen det faktum att en tredjedel av budgeten används för att hålla igång en cirkus som inte gör någon som helst nytta, och då kallas detta för populism. Och de som inte vill besvara denna kritik, som inte vill ifrågasätta de skatter som betalats under alla år för denna Realpolitik, är desamma som i sina egna länder genom en mystifieringsprocess ger röst och kraft åt dem som gör sig till banérförare framför den tystnad som de varje gång ställs inför, medan vi tror att detta skulle kunna vara, och är, ett konkret politiskt initiativ som skulle intressera alla medborgare.
Herr talman! Även jag röstade för Stenmarcks betänkande, där priset för en absurditet lyfts fram, vilket flera kolleger redan har påpekat. Jag tror att det i dag - och inte för tjugo eller fyrtio eller femtio år sedan - är omöjligt att förklara skälet till att fortsätta med dubbla säten för den genomsnittlige europeiske medborgaren. Det är en irrationell och orimlig situation, inte enbart finansiellt, utan också organisatoriskt, när det gäller detta parlaments praktiska arbete. Parlamentet borde ge en kraftfull signal genom att, som Dupuis har påpekat, kräva att arbetet i samband med minisessionerna i Bryssel skall utökas, så att man kan överge en situation som i dag inte längre fyller någon funktion, och så att man får ett Europaparlament som är begripligt även utanför denna kammare, det vill säga ett parlament med endast ett säte.
Herr talman, ärade kolleger! Europaparlamentets säte och sammanträdesort på historisk mark här i Strasbourg har säkerligen sin betydelse. Men jag tror att den historiska betydelse som gjorde att denna konflikttyngda mark ursprungligen valdes ut, också ger oss något annat med på vägen in i framtiden: att också göra Europas innebörd begriplig för medborgarna i detta Europa. När människor i dag på gatan, vid olika arrangemang, frågor oss varför vi inte kan enas om en sammanträdesort, så kan detta historiska argument vara något som var berättigat i det förflutna, men som i framtiden, tror jag, inte längre kan äga någon giltighet. Jag tror att det kommer att vara mycket viktigare att vi klargör för människorna vad vi vill, och klargör de beslut som vi här fattar inför framtiden. Det får förvisso inte vara på det viset att vi å ena sidan beslutar om sparpaket, och å andra sidan lägger en tredjedel av kostnaderna för denna kammare på reseverksamhet.
(Applåder)
Herr talman! Kollegan Duhamel blandar tyvärr ihop det som är populism med det som är populärt. Om bara de europeiska medborgarna kunde sätta sig in i frågan och besluta i ärendet med Europaparlamentets budget, så tror jag inte ens att man i Frankrike skulle kunna hitta någon minoritet som skulle stödja bibehållandet av dessa utgifter, som inverkar på det parlamentariska arbetet, vilket mina kolleger redan har påpekat. Det handlar inte enbart om pengar, det handlar också om detta parlaments värdighet, dess arbete, dess organisation och de enskilda parlamentsledamöternas värdighet. Därför tackar jag de kolleger som har velat stanna kvar extra länge för att diskutera denna fråga. Europaparlamentet borde ta ansvar för dessa beslut, i värsta fall till och med inleda en öppen konfrontation med rådet och visa att vi till och med är beredda att vända oss till domstolen och fysiskt visa att vi inte längre ställer upp på att flytta mellan tre olika säten.
. (EN) Jag menar att den budget som avsatts för det absurda resandet fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg, nästan är omöjligt att stödja. Det finns inga skäl till dessa absurda resor, varken på politiska, organisatoriska eller geografiska grunder. Det resulterar i ineffektivitet och slöseri.
Tyvärr tror alltför många medborgare att detta nonsens har sin grund i ett beslut som fattats av parlamentet, och de känner inte till att det är produkten av det oheliga avtal som slöts av värsta tänkbara skäl i Edinburgh 1992 under John Majors ordförandeskap. Förenade kungariket fick en subsidiaritetsförklaring, en möjlighet att avstå från det sociala kapitlet, som lyckligtvis togs bort genom Labours valseger 1997. Tyskland erkändes av Kroatien och f.d. Jugoslavien och - som en konsekvens - utbröt då en rad sammankopplade inbördeskrig, vars resultat Europas historia fortfarande färgas av. Av detta följde vidmakthållandet av den absurditet i Strasbourg, som vi alla hade hoppats skulle upphöra till sist.
Vi har nu strandsatts i Strasbourg fram till dess att parlamentet hittar den politiska viljan att tillvarata sina intressen och förflytta sig till Bryssel, och bedriva den underliga, symboliska verksamheten i Strasbourg vid formella tillfällen.
Nästa punkt på föredragningslistan är rådet och kommissionens uttalanden om framsteg och framstegsperspektiv inom invandrings- och asylpolitik. Det gläder mig att kunna välkomna Rajoy Brey, som skall inleda debatten på rådets vägnar. Det gläder mig att han har tagit sig tid att närvara här i dag för diskutera denna vanskliga och känsliga fråga.
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! Låt mig för det första tacka för det tillfälle Europaparlamentet ger mig att göra en avstämning av de framsteg som det spanska ordförandeskapet har nått under de nu nästan fyra och en halv månaderna när det gäller en av de aspekter som enligt min åsikt är grundläggande för Europeiska unionens politik för rättvisa och inre frågor, nämligen hur vi skall hantera invandrings- och asylfrågorna.
Inom det område för frihet, säkerhet och rättvisa som vi européer har föresatt oss att skapa i enlighet med premisserna från Amsterdamfördraget intar den progressiva utformningen av en gemensam invandrings- och asylpolitik en framträdande plats.
Denna invandrings- och asylpolitik bör stödjas av en övergripande och balanserad inriktning. Denna övergripande ram skall i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors bygga på fyra grundläggande förutsättningar: en lämplig hantering av migrationsströmmar, rättvis behandling av medborgare från tredje länder, samarbete med ursprungsländerna och fastställande av ett europeiskt asylsystem.
De framsteg som har gjorts när det gäller dessa fyra riktlinjer låg till grund för utarbetandet av Spaniens målsättningar och program inför övertagandet av ordförandeskapet för rådet. Allt detta genomsyras av den förnyade impuls som Europeiska rådet i Laeken den 14-16 december 2001 innebar, där man lade tonvikten vid den nödvändiga balansen mellan skyddet av flyktingar i enlighet med principerna i Genèvekonventionen från 1951, flyktingarnas berättigade förhoppningar om ett bättre liv och unionens och dess medlemsstaters kapacitet för att ta emot flyktingar. Vi har även velat prioritera de instrument som enligt slutsatserna från Laeken ansågs vara mest brådskande att anta, som till exempel den globala handlingsplanen mot olaglig invandring.
Med utgångspunkt i detta kommer jag att försöka strukturera mitt inlägg om de framsteg som har gjorts under dessa månader när det gäller asyl- och invandringsfrågor, och jag tar upp de principer som jag anser bör ligga till grund för denna politik, nämligen vägen till ett europeiskt asylsystem och en lämplig organisation av migrationsströmmarna i enlighet med följande förutsättningar: respekt för lagar, rättvis behandling av medborgare från tredje länder, samarbete med ursprungsländer samt bekämpning av olaglig invandring och människohandel.
När det gäller fastställandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem har vi under de två senaste formella råden för justitie- och inrikesministrarna tagit mycket viktiga steg. Jag vill betona det direktiv där miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna fastställs. Avsikten med detta förslag är att garantera att asylsökande som kommer till våra medlemsstater skall ges ett minimum av grundläggande rättigheter för att kunna leva värdigt, bland dessa rätten till fri rörlighet, familjeåterförening, skolgång och utbildning av minderåriga, tillträde till anställningar och yrkesutbildning.
Rådet har sedan sitt möte den 25 april enats om allmänna politisk riktlinjer när det gäller direktivet, och nu måste vi granska de förslag som tas upp i parlamentets yttrande och fastställa de femton medlemsstaternas ståndpunkt om de frågor som tas upp i yttrandet.
Jag vill även ta upp ett annat regelverk på asylområdet som vi antog den 28 februari och som jag anser vara särskilt viktigt, nämligen rådets förordning om vissa tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 2725/2000 om inrättande av systemet ?Eurodac?.
När Eurodac-systemet väl inrättats i december 2000 blev det nödvändigt att utforma bestämmelser för att fastställa hur de förfaranden som gör det möjligt att identifiera de asylsökande genom elektronisk jämförelse av deras fingeravtryck skulle utformas. Detta kommer att underlätta tillämpningen av Dublinkonventionen, i vilken det fastställs, vilket ni väl känner till, ärade ledamöter, vilken medlemsstat som är ansvarig för att behandla asylansökningarna.
I den andra delen av min redogörelse för de framsteg som vi hittills har nått under vårt ordförandeskap vill jag ta upp milstolparna i vår invandringspolitik, som styrs av kravet på lämplig hantering av migrationsströmmarna, vilket omfattar såväl tanken om en lagenlig hantering av migrationsströmmarna, en rättvis behandling av medborgare från tredje land och bekämpandet av olaglig invandring, särskilt människohandel, och den grundläggande tanken här är samarbete med ursprungsländerna.
Vi har försökt gå framåt enligt denna linje när det gäller ett gradvis samordnande av våra visumsystem. I det syftet antogs två förordningar vid rådets (allmänna frågor) möte den 18 februari, om enhetlig utformning av visumhandlingar och en enhetlig modell för de visum som medlemsstaterna utfärdar till personer som är innehavare av ett resedokument som inte erkänns av den medlemsstat som utfärdar handlingen. Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste möte den 24 april kompletterade vi dessa regler med rådets beslut, enligt vilket en enhetlig modell för visumansökningar godkändes.
Förutom den enhetliga utformningen av visumhandlingar har vi även fattat beslut om en allmän riktlinje för den förordning i vilken en enhetlig modell för uppehållstillstånd för medborgare från tredje länder fastställs. En av fördelarna med denna bestämmelse är att polismyndigheters och gränskontrollers erkännande av dokument underlättas, vilket kommer innehavarna av dessa dokument till fördel, och gör det lättare att upptäcka förfalskningar.
För det andra: i syfte att ekonomiskt stödja vissa åtgärder som föreslås av medlemsstaterna, vars syfte är att främja samarbete och samordning mellan de nationella förvaltningarna och en öppen tillämpning av gemenskapens lagstiftning när det gäller invandring, asyl och yttre gränser nådde alla medlemsstater en generell överenskommelse vid det senaste rådet i april om att anta Argoprogrammet som kommer att vara i kraft i fem år. Vi har avsatt 25 miljoner euro för programmet.
För det tredje står det klart att det är nödvändigt att genomföra effektiva åtgärder när det gäller bekämpningen av olaglig invandring, särskilt människohandel, för att kunna hantera migrationsströmmarna på lämpligt sätt. Slutsatserna från Laeken innehåller därför en uppmaning om att anta en global handlingsplan om den här frågan, som vi fick tillfälle att diskutera under det informella ministermöte som ägde rum i Santiago de Compostela, och som vi formellt antog vid vårt ministermöte den 28 februari.
Kommissionens meddelande från november 2001 har i hög grad legat till grund för handlingsplanen, och skall ses som en vägledning för planeringen. Detta kommer att underlätta planeringen av åtgärder för att effektivt bekämpa fenomenet olaglig invandring. Låt mig kort förklara de huvudsakliga åtgärderna i planen.
För det första behandlar planen visumpolitiken, för det andra ökat utbyte och mer omfattande analyser av information om problemet med olaglig invandring, för det tredje innehåller planen en rad åtgärder för förebyggande insatser innan flyktingarna korsar gränserna, för det fjärde är planen inriktad på att förbättra gränskontrollernas kvalitet och effektivitet, för det femte tas en annan aspekt upp i planen, nämligen en politik för återsändande och repatriering, för det sjätte förstärks Europols operativa roll när det gäller bekämpning av människohandel och behandling av människor, och slutligen tas repressiva åtgärder mot dessa brott upp.
Nu handlar det om att gå framåt i arbetet med att tillförsäkra offren nödvändigt skydd och hjälp, bekämpa de arbetsgivare som anställer personal olagligt, konfiskera de vinster som härrör från denna handel och de transportmedel som används, samt genomföra bestämmelser om transportörens skyldighet att betala kostnader för återsändande av de medborgare från tredje länder som inte uppfyller kraven för att lagligt komma in i landet.
Ärade ledamöter, denna plan har redan gett resultat. Vid ministermötet för rättsliga och inrikes frågor som hölls efter att planen antagits, antog vi redan en åtgärd i enlighet med planen, nämligen rådets slutsatser om olaglig invandring och människohandel sjövägen. Syftet med dessa slutsatser är att utforma ett övergripande svar från Europeiska unionens sida när det gäller massinvandring sjövägen, och vi utgår från tanken att invandringsfrågorna bör utgöra en viktig del av Europeiska unionens externa förbindelser. Enligt min åsikt är detta en fråga av avgörande vikt som vi måste bli medvetna om, och vi måste framför allt agera därefter och så snabbt som möjligt. Jag upprepar, invandringsfrågorna bör utgöra en viktig del av Europeiska unionens externa förbindelser.
När det gäller de frågor som mer direkt påverkar rättsliga och inrikes frågor kommer vi att prioritera vissa åtgärder, som till exempel att genomföra en undersökning för att förbättra kontrollen av sjögränser, införa förebyggande åtgärder och anta operativa åtgärder, särskilt informationsutbyte, vilket redan ger mycket goda resultat, och kraftfullt begära att ursprungs- och transitsländerna skall bekämpa människohandeln, och återsända de olagliga invandrare som ger sig iväg från deras kuster, bland annat.
För det andra har vi, liksom de stats- och regeringschefer som möttes i Laeken gav oss i uppgift att göra, upprättat en förteckning över tredje länder med vilka vi bör förhandla fram nya avtal om återtagande. Vi har även fastställt de allmänna kriterierna för hur detta skall genomföras.
I april genomförde vi även en riskutvärdering av Europeiska unionens viktigaste flygplatser, med titeln Rio. Resultaten från denna utvärdering, som jag hade tillfälle att lägga fram under rådets möte den 25 april, ger oss möjlighet att fördjupa samarbetet mellan medlemsstaternas gränskontrollmyndigheter och Europol, samt även att få insyn i metoder, rutter och övriga förfaranden som används för att olagligt föra in invandrare på Europeiska unionens territorium.
Inom ramen för detta samarbete har Strategiska kommittén för invandring, gränser och asyl (SCIFA) för första gången mötts under detta halvår. Cheferna för gränskontrolltjänsterna vid de yttre gränserna deltog även i detta möte. Dessa möten, som kommer att hållas var sjätte månad, har bidragit till att fastställa en strategi för att förbättra medlemsstaternas operativa samarbete när det gäller kontroll av de yttre gränserna ur aspekter som riskutvärderingssystem, situationen vid våra sjögränser och särskild utbildning för de tjänstemän som är ansvariga för gränskontroller.
Vi har även gått djupare in på mekanismer för att lösa situationen med de medborgare från tredje länder som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller villkoren för inresande eller vistelse genom slutsatser om utställande av resedokument för att genomföra repatrieringar.
För att kunna hantera migrationsströmmarna på lämpligt sätt är det, vilket jag nämnde i början av mitt inlägg, absolut nödvändigt att främja samarbete mellan ursprungs-, transit- och destinationsländer för dessa personers förflyttning. Under dessa månader har vi intensifierat unionens externa förbindelser på det här området. Jag hoppas att inom kort kunna redogöra för de kontakter vi har knutit.
Som en avslutning av rådets ministermöte för rättsliga och inrikes frågor den 28 februari sammanträdde vi med kandidatländerna inför utvidgningen. Vid detta möte tog vi bland annat upp frågan om kontroll av de yttre gränserna, och vi överlämnade även en förteckning som vi antagit samma dag med rekommendationer och bästa praxis när det gäller kontroll av yttre gränser och förfaranden för tillträde och utvisning inom Schengenområdet.
För första gången inom ramen för unionen genomförde de femton medlemsstaterna även ett möte med Rysslands justitie- och inrikesministrar, och under det mötet tog vi bland annat upp migrationsfrågan, gränsförvaltningen och politiken för återtagande. Vi överlämnade även den förteckning över rekommendationer som jag tidigare nämnde till de ryska företrädarna.
För det tredje: vid ministermötet för Europa-Medelhavet som ägde rum i Valencia den 22-23 april, tog vi upp frågan om samarbete på området för social integration av invandrare, migration och rörlighet för personer och antog ett regionalt program på detta område inom ramen för handlingsplanen från Valencia. Dessutom nämns parternas vilja att under det andra halvåret 2003 hålla ett ministermöte för Europa-Medelhavet som skall koncentreras på invandringsfrågan och social integration av invandrare.
Slutligen vill jag särskilt ta upp den ministerkonferens inom ramen för ASEM-processen om hanteringen av migrationsströmmar som ägde rum på Lanzarote den 4-5 april. Detta initiativ, som kan ses som en fortsättning av det toppmöte för statschefer från ASEM-länderna som ägde rum i Peking i oktober 2000, har hjälpt oss att lägga grunden för en dialog och ett samarbete mellan båda världsdelarna om den generella invandringssituationen, hanteringen av migrationsströmmar och bekämpningen av den olagliga invandringen. Som ett resultat av detta möte antogs en förklaring i där man betonar behovet av samarbete mellan Europa och Asien för att organisera migrationsströmmarna på ett övergripande sätt, och där man även konkretiserar andra aspekter, bland annat inrättandet av ett nät med nationella kontaktpunkter för att fullfölja dialogen och genomföra framtida åtgärder.
Hittills har jag inriktat min redogörelse på de konkreta resultat som uppnåtts under dessa månader. Jag vill dock även betona den viktiga drivkraft som de olika lagstiftningsinstrumenten haft i arbetsgrupperna, såväl på asyl- som invandringsområdet.
Jag kan bekräfta att man har gjort avsevärda framsteg i arbetet med förslaget till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, känd som Dublin II, eller direktivet om miniminormer för flyktingstatus. I samma linje, och i enlighet med de ändrade förslagen om miniminormer för förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus och om familjeåterförening som kommissionen lade fram den 30 april, kommer vi att se till att arbetet fortskrider för att vi skall göra framsteg på de här områdena.
Kommissionen har, som ni redan känner till, nyligen lagt fram en grönbok om gemenskapens återvändandepolitik, och ett meddelande om ?riktlinjer för en integrerad hantering av de yttre gränserna? och vi kommer att försöka se till att rådets behöriga instanser granskar den här frågan.
Om vi koncentrerar oss på området för normal invandring, har man nått avsevärda framsteg i diskussionen om förslaget till direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning, och direktivet om villkor för inresa och bosättning i syfte att ta anställning eller bedriva egen verksamhet. Under vårt ordförandeskap har man börjat se på ett förslag till direktiv om utfärdande av korttidsvisum för offer för människohandel som samarbetar med de behöriga myndigheterna.
När det gäller de framsteg vi gjort vill jag slutligen ta upp den drivkraft som Europeiska unionens handlingsplaner för tredje länder utgör, särskilt dialogen med Marocko. Arbetet i arbetsgruppen ?Sociala frågor och invandring?, som höll sitt andra möte den 12 mars i Rabat, har framskridit. Jag vill även betona att högnivågruppen för asyl och invandring har beslutat att sända en expertgrupp till Marocko för att utvärdera ett gränskontrollprogram.
För att avsluta mitt inlägg vill jag mycket kort berätta om våra arbetsplaner fram till den 30 juni 2002. Inför ministerrådets sista sammanträde, som kommer att äga rum den 13-14 juni, kommer det spanska ordförandeskapet att ta upp frågan om en visumdatabank, och när det gäller den har vi redan diskuterat riktlinjerna för det gemensamma systemet för informationsutbyte om visumfrågor. Vi har för avsikt att lägga fram ett förslag till slutsatser från rådet för att det skall antas i juni, och i vilket kommissionen anger vilka aspekter som bör övervägas och undersökas i genomförbarhetsplanen. Detta system utgör ännu ett steg i genomförandet av den övergripande handlingsplanen mot olaglig invandring och människohandel, och kommer att göra det möjligt att undvika att ett konsulat i en av unionens medlemsstater utfärdar ett visum fast den sökande redan har fått avslag av ett annat konsulat i en annan medlemsstat.
Enligt planerna skall resultaten av genomförbarhetsundersökningen om en europeisk gränspolis läggas fram. Det är Italien som ansvarar för detta, och man inrättar för närvarande en arbetsgrupp i vilken även företrädare från Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien kommer att delta.
Vi planerar även att lägga fram ett förslag till beslut om undertecknande av avtalet om återtagande, som förhandlats fram med Hongkong för rådet, och ett förslag till kommissionens förhandlingsmandat om ett avtal av samma slag med Ukraina.
Om förslaget till förordning, kallat Dublin II, mognar tillräckligt under dessa månader kommer vi även att lägga fram det till diskussion vid det sista rådsmötet under vårt ordförandeskap.
Jag vill avsluta mitt inlägg med att än en gång tacka för den grundläggande roll kommissionen och kommissionär Vitorino har spelat i dessa ansträngningar, för utan deras hjälp hade detta inte kunnat genomföras. Jag tackar även parlamentet för dess engagemang och samarbete, vilket har varit en stor drivkraft för Europeiska unionens invandrings- och asylpolitik under dessa nästan fem månader av spanskt ordförandeskap för Europeiska unionens råd.
Jag anser att avstämningen av resultat och perspektiv är positiv och jag kan bekräfta att vi uppfyller en stor del av de mål som ingår i det spanska arbetsprogram som jag hade nöjet att lägga fram för utskottet för medborgerliga rättigheter, rättvisa och inre frågor den 4 februari.
Mina damer och herrar, tack så mycket, och ett särskilt tack till er, herr talman.
(Applåder)
. (EN) Herr talman! Det finns alltför många saker som jag måste be om ursäkt för, och en av dem är att jag inte är kommissionär Vitorino. Jag ersätter honom i eftermiddag - om nu detta är möjligt - därför att han deltar i ett viktigt sammanträde i Kanada.
Det gläder mig att få möjlighet att delta i denna diskussion, för det första eftersom vi som politiker vet hur viktiga och känsliga alla dessa frågor är, och hur de kräver en ärlig, öppen och konstruktiv debatt och diskussion. För det andra, därför att det finns ett nära samband, som Rajoy Brey just har klargjort, mellan utrikespolitik och invandring - både laglig invandring och olaglig smuggling av människor - och angränsande frågor. I och med det spanska ordförandeskapets starka ledarskap lyckades vi diskutera dessa frågor vid det nyligen hållna sammanträdet i Valencia mellan partnerländerna i Medelhavsområdet, och jag återkommer till dem senare. Jag kunde själv nyligen diskutera dessa frågor i samband med mitt besök i Folkrepubliken Kina.
Kommissionen välkomnade verkligen de slutsatser som antogs under Europeiska rådets möte i Laeken, särskilt bekräftandet av dess åtaganden angående de politiska riktlinjer och mål som fastställdes under andra halvåret 1999 i Tammerfors. Kommissionen stöder de nya insatserna för att minska effekterna av de försenade åtgärderna inom de områden som har att göra med invandrings- och asyllagstiftning, som fastställdes inom ramen för den resultattavla som upprättades för att granska utvecklingen i samband med inrättandet av ett område för ?frihet, säkerhet och rättvisa?. Det gläder oss att det spanska ordförandeskapet har tillfört en ny dynamik till denna process.
Det är värdefullt att dra sig till minnes att de centrala förslag som är nödvändiga för tillämpningen av artikel 63 i fördraget och slutsatserna från Tammerfors, redan har lagts fram. Det handlar därför framför allt om att rådet skall påskynda sitt arbete. Den politiska överenskommelsen vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste sammanträde om förslaget om fastställande av miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, innebar början på en välbehövlig utveckling i denna riktning. Kommissionen är återigen tacksam för det spanska ordförandeskapets ansträngningar.
Det pågår förhandlingar om två andra lagstiftningsförslag om asyl, nämligen en rådsförordning om kriterier och en mekanism för upprättande av ansvar för granskning av asylansökningar, som skall ersätta Dublinkonventionen, och ett rådsdirektiv om personers kvalificering och ställning som flyktingar eller som mottagare av subsidiärt skydd. Kommissionen kommer också att försöka se till att genomförandet av Eurodacsystemet sker så snart som möjligt, i den förhoppningen att medlemsstaterna snart kommer att vidta de nödvändiga åtgärderna för att delta.
När det rör andra aktuella frågor, kommer kommissionen att fortsätta att bidra till uppföljningen och resultatet av alla dessa diskussioner. I detta avseende välkomnar vi varmt det snabba antagandet av handlingsplanen om kampen mot olaglig migration och människosmuggling, som grundades på vårt meddelande. Som utlovat kommer kommissionen snabbt att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att åtgärdsplanen genomförs. De första initiativen har redan tagits, eftersom kommissionen har antagit grönboken om en gemenskapspolitik för återvändande för personer som uppehåller sig olagligt i en medlemsstat. Mot bakgrund av fenomenets mycket komplicerade karaktär och väldiga omfattning, är grönbokens huvudsakliga syfte att få i gång en diskussion och utröna hur de berörda parterna ställer sig i sammanhanget. Kommissionen har också nyligen lagt fram ett meddelande om en integrerad förvaltning av Europeiska unionens yttre gränser. Denna fråga kommer att bedömas på gemenskapsnivå, snarare än som en grupp nationella system, och kommer - vilket jag verkligen hoppas - staka ut vägen för det långsiktiga målet att inrätta en europeisk gränsvakts- eller poliskår.
Enligt Europeiska rådets uppmaning vid mötet i Laeken, lade kommissionen dessutom fram ett nytt, ändrat förslag om familjeåterförening den 2 maj, för att därmed göra det lättare att nå ett samförstånd om denna oerhört känsliga fråga. Eftersom Europeiska rådet även begärde detta, kommer kommissionen också snart att lägga fram ett ändrat förslag till rådets direktiv om miniminormer för förfaranden för beviljande och tillbakadragande av flyktingstatus.
Kommissionen stödde dessutom den vilja som uttrycktes i Laeken när det gäller en bättre integrering av migrationspolitiken i unionens utrikespolitik. Kommissionen välkomnar därför alla initiativ som avser att ge ett nytt perspektiv till högnivågruppen för asyl- och invandringsfrågor, som inrättades av rådet under 1999. Dess mandat behöver uppdateras, så att det kommer i nivå med den rådande situationen. Kommissionen avser att lägga fram ett förslag om programsamarbete med tredje länder före årets slut. Det kommer att grundas på erfarenhet som erhållits i samband med tillämpningen av det nya budgetinstrument som Europaparlamentet inrättat.
Jag vill bara säga att jag och António Vitorino fäster stor vikt vid denna specifika fråga: förhållandet mellan de frågor som vi diskuterar nu i eftermiddag och utrikespolitiken. Det finns helt enkelt en nära koppling mellan våra framsteg, till exempel i samband med främjandet av en hållbar utveckling och demografiskt tryck. Vi har uppenbarligen en viktig roll att spela när det gäller att hjälpa andra länder att hantera den olagliga människosmugglingen, som är ett lika stort hot - i vissa fall ett större hot - för dem, som det är för de rikare länder som är målet för dem som sysslar med människosmuggling.
Jag besökte Kina under påsken, och jag kunde då, tack vare Zhu Rongjis initiativ, fortsätta diskussionerna om hur vi skall hjälpa till med att utveckla program i Kina som kan göra det mindre troligt att folk låter människosmugglare styra och ställa med dem; något som ibland får dödliga konsekvenser, som vi såg i Dover för några år sedan.
Vi är mycket imponerade av de positiva reaktionerna från de kinesiska myndigheterna - som alltså leds av Zhu Rongji - på våra idéer, och jag hoppas att vi snart får i gång en del livskraftiga program inom områden som exempelvis information och fortbildning, som kan bidra till att hantera ett mycket allvarligt problem för Kina, såväl som för oss. Detta är naturligtvis en förebild för det som vi vill göra på andra håll.
När det gäller återtagande är kommissionen i färd med att slutföra ett avtal med Sri Lanka. Detta är det andra avtalet av detta slag på gemenskapsnivå, och det första - vilket gläder mig - som slutits med Hongkong. Kommissionen kommer att fortsätta ett verka för att få till stånd de övriga avtalen, för vilka den har förhandlingsmandat, och kommer att lägga fram nödvändiga förslag för att utvidga detta tillvägagångssätt, så att det blir så sammanhållet som möjligt.
Till sist: I linje med sitt meddelande om införande av öppna samordningsmetoder för både invandring och asyl, kommer kommissionen inom kort att föreslå ett genomförande av ett europeiskt system för informationsutbyte om migration, asyl och ursprungsländer, som Europeiska rådet har uppmanat till. Kommissionen kommer också att ta itu med den nya handlingsplanen om statistik, som rådet uppmanade till i maj i fjol, utvecklingen av verksamheten vid ett virtuellt europeiskt observationsorgan för migration och övertagandet av rådets kommitté om informationsutbyte.
Med hänsyn till den oerhört viktiga frågan om integration av flyktingar, vill kommissionen komplettera de instrument som utvecklats i kampen mot diskriminering och rasism, med en del nya, specifika initiativ på området. Detta är ett oerhört viktigt område för oss, och vi hade inte behövt de senaste valmanifestationerna för att bli övertygade om frågans betydelse.
Jag vill återigen tacka parlamentet för att det låtit mig tala på min kollegas vägnar. I egenskap av kommissionär vill jag säga att alla i kommissionen är väl medvetna om denna frågas oerhörda politiska betydelse, och jag är förvisso medveten om dess väldiga betydelse vid utövandet av mina huvuduppgifter inom utrikespolitiken.
(Applåder)
Herr talman! Invandringen är utan tvivel en obligatorisk solidaritetsskyldighet för de mer utvecklade länderna. Den är även ett grundläggande instrument i kampen mot fattigdom och sociala orättvisor i världen, och dessutom - detta måste sägas och förklaras utan omsvep - är den en nödvändighet för att bevara tillväxten och välståndet i våra länder.
Det är dock sant att migrationsströmmarna i riktning mot Europeiska unionen har ökat drastiskt under den senaste tiden, och att kapaciteten för mottagande är begränsad. Därför är det inte överdrivet att säga, vilket rådet har förklarat här, att frågan om en lämplig hantering av invandringen är en av Europas största utmaningar i dag.
Vi måste se till att de invandrare vi kan ta emot skyddas och är underställda lagen, att de tar på sig de rättigheter och skyldigheter som detta innebär och att de fullständigt integreras i det samhälle som tar emot dem, och att de delar de värden som detta samhälle bygger på med övriga medborgare. Det är bevisat att olaglighet är en grogrund för marginalisering. Vi måste därför ställa upp kampen mot olaglig människohandel som en prioritering, det vill säga kampen mot maffiorna och den organiserade brottsligheten. Detta måste ske i nära samarbete med tredje länder, ursprungs- och transitländer för migrationsströmmarna, och vi måste kräva ökat åtagande från en del av dem. Jag begär att kommissionen skall utarbeta och lägga fram ett meddelande om denna fråga inför parlamentet, eftersom det är mycket viktigt att vi sluter avtal om återtagande.
Jag håller med kommissionär Vitorino när han förklarar att det finns en vinkling mellan extern politik och invandring. Såväl det spanska ordförandeskapet som kommissionen arbetar för att utvidga samarbetet när det gäller polisiära och diplomatiska frågor, där visumpolitiken naturligtvis ingår och som absolut kan hänföras till arbetet med att skapa en gemensam europeisk diplomati, vilket kommissionär Patten säkert håller med mig om.
Ekonomiskt stöd måste även övervägas för särskilda fall, som Kanarieöarna till exempel, där det finns för få mottagningscentraler, vilket leder till att man där inte kan ge den våg av flyktingar och invandrare som lever på gränsen till laglöshet en värdig behandling.
Kort sagt, herr talman, anser jag att det är dags att sluta upp att komma med demagogiska och oansvariga förklaringar. Enligt min grupp är det dags för - och jag föreslår detta - en omfattande europeisk pakt för invandring, och att partierna lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan i denna fråga.
(Applåder)
Herr talman! Med anledning av Galeotes ord vill jag säga att jag till frukosten i morse läste några uttalanden från ordföranden för Europeiska rådet, där han säger att de europeiska socialistpartierna genom sin politik uppmuntrar till att extremistiska och radikala rörelser uppkommer i Europa. Som en kontrast till detta har den spanska regeringschefen och tillika tjänstgörande ordförande för rådet sagt att han vill och är beredd att föra en hårdare invandringspolitik.
Under ett ögonblick i morse tänkte jag att herr Rajoy skulle komma hit för att meddela oss den goda nyheten om en invandringspolitik som - enligt Aznar - skulle motverka de misstag som den europeiska socialdemokratin har begått, och som har gett upphov till extremhögerns uppgång. Det gläder mig att det inte är på det viset, att ni har hållit er till slutsatserna från rådet i Tammerfors och låtit dessa vara den huvudsakliga grunden för Europeiska rådets förslag under de senaste månaderna. Det gläder mig, och därför kommer jag att begränsa mitt inlägg till det området.
Herr minister, jag tror dock att vi även här har olika åsikter. Som Patten sade finns det ett förslag till lagstiftning på bordet - men inte bara det - som har lagts fram av kommissionen som en fortsättning av slutsatserna från Tammerfors. Två och ett halvt år efter detta råd har få framsteg gjorts. Ni tog upp några framsteg, och jag kommer att ta upp dem igen senare.
Detta påverkar såväl innehållet som de interinstitutionella förbindelserna. Jag avser samarbetet med parlamentet. Jag måste säga er, herr minister, att vi står villrådiga inför situationer som den som uppstod i och med att rådet antog förslaget om villkor för mottagande av asylsökande. Vi är förbryllade, eftersom ni säger att ni kommer att granska parlamentets förslag. Jag måste säga er att det rör sig om förslag till ett första utkast som inte har något att göra med den antagna texten. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att arbeta på det här viset.
Detsamma gäller de gemensamma reglerna för att få uppehållstillstånd, och rättigheterna för medborgare från tredje länder. Vi ser inga konkreta förslag till direktiv och vi har inte sett några resultat under åren efter Tammerfors. Ni säger att man har nått resultat. Jag frågar er vilka.
Bekämpningen av den olagliga invandringen utgör en del av denna invandringspolitik, och man har fortfarande inte skapat någon gemensam europeisk politik på det området. Jag anser dock att bekämpningen av den olagliga invandringen skulle bli mycket mer effektiv om den ingick i en verklig gemensam struktur för invandringspolitik i stället för att behandlas separat. Jag är för en sådan politik, men jag är även för en invandringspolitik som bättre anpassas till arbetsmarknadens behov. Om vi inte gör detta, herr minister, kommer denna obalans att leda till olagliga anställningskontrakt, eller rättare sagt, inga kontrakt alls, och det anser jag vara en av de sämsta bieffekterna.
En sista punkt om det arbetsprogram som kommissionen föreslår och som rådet bör anta: jag vill ställa fyra konkreta frågor till er: vad anser rådet om Prodis förslag om gränspolis? Vad anser rådet om grönboken om repatriering? Kan rådet ge oss en tidsplan för genomförandet av förslagen från Tammerfors? Vad anser rådet om innehållet i dessa förslag efter det att rådet lagt fram dem?
Herr talman! Utan tvekan äger denna diskussion rum vid en lämplig tidpunkt. Den senaste tidens allt mer utbredda negativa känslor mot invandrare i Frankrike och Nederländerna visar vad som händer när regeringar inte lyckas ta itu med de utmaningar som invandringen innebär. Vi vet att det finns sunda ekonomiska skäl till en styrd invandringspolitik, som till exempel handlar om att komma till rätta med arbetskraftsbrist och finansiering av våra sviktande pensionssystem, vilket är något annat än de värdefulla insatser som invandrarna gör i våra samhällen när det gäller en ökad kulturell mångfald. Det är faktiskt så att vårt välstånd kommer att vara beroende av invandringen. Frågan är därför: Vilken politik skall vi föra, för att invandringen skall bli politiskt godtagbar?
Det vi inte får göra, som alltför många socialistiska regeringar har gjort, är att sticka huvudet i sanden och vägra att ta itu med utmaningen. Det är till stora delar EU-regeringarnas misslyckande när det gäller att övervaka våra gränser, ta itu med diskrimineringen och främlingsfientligheten, och på ett harmoniskt sätt integrera invandrarna i våra samhällen, som har lett fram till detta dödläge. Det är inte underligt att allmänhetens oro fortsätter att växa.
Det liberaldemokratiska förhållningssättet skulle vara att glänta litet på ytterdörren, genom att tillhandahålla lagliga vägar för invandring, för att på så sätt bättre kunna stänga bakdörren för olaglig invandring. Detta förhållningssätt har prövats framgångsrikt av den kanadensiska regeringen, och återspeglas i Europeiska kommissionens förslag till en gemensam migrationspolitik. Det skulle vara bra om vi använde detta sätt.
En styrd, laglig invandringspolitik, som samordnas mellan medlemsstaterna, innebär inte att det är fritt fram för alla. Incitament för invandrarna att bosätta sig på olika ställen i sina värdländer skulle vara bra. En politik som balanserar rättigheter och plikter, så att de nyanlända förstår att de kan arbeta i sina värdländer och åtnjuta fri rörlighet i unionen och andra fördelar med EU-medborgarskapet, skulle också vara bra. Men de måste också förstå att de måste anstränga sig för att smälta in, och följa det nya samhällets lagar och förordningar. Det är en orimlig politisk korrekthet att avfärda alla krav på att invandrarna bör lära sig värdlandets språk. Man måste dessutom ge ett lämpligt integrationsstöd, och vi måste bekämpa diskriminering och rasism. I detta avseende vill jag berömma det arbete som man har gjort vid Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, och till de politiska partierna rekommenderar jag de politiska partiernas stadga för ett icke-rasistiskt samhälle.
Vi måste också göra större investeringar i våra rättssystem och i verkställandet av rättsliga beslut - vi kan bara förvänta oss att invandrarna respekterar de innersta värdena, om vi också ser till att dessa värden respekteras fullständigt av det befintliga samhället.
En styrd invandringspolitik kräver hårda åtgärder för att kontrollera unionens yttre gränser, och jag gratulerar därför kommissionen till dess initiativ om en gemensam gränsvaktskår. Vi måste också göra mer för att hjälpa de fattiga och fördrivna i sina hemländer, som kommissionären sade, så att de inte i desperation tvingas ta kontakt med kriminella människosmugglargäng. De flesta vill inte flytta till ett annat land, så hjälp med att mildra trycket från den olagliga invandringen är ytterligare ett argument - om det nu behövs ett - för att främja en global frihandel och närma oss FN:s mål att 0,7 procent av BNP skall gå till utvecklingsbistånd.
När det gäller asylpolitiken stöder den liberaldemokratiska gruppen återigen kommissionens förslag, och uttrycker tveksamhet i fråga om de åtgärder som rådet föreslår.
Sammanfattningsvis anser vi att det både finns ett moraliskt och ekonomiskt argument för en styrd invandring och ett humanitärt förhållningssätt till asyl. Vi i ELDR-gruppen kommer att stödja kommissionen i dess ansträngningar att styra unionen mot den gemensamma politik som formuleras i Amsterdamfördraget. Den store liberalen J.K. Galbraith sade att ?Migration är det äldsta sättet att undgå fattigdom. Vad är det för vrånghet i människans själ som gör att folk motsätter en så uppenbart god sak??.
(Applåder)
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Watson just har sagt, även om jag inte delar hans tro på frihandelns kraft för att komma till rätta med dessa missförhållanden. Jag välkomnar en del av de uttalanden som gjorts i eftermiddag, och särskilt kommissionär Pattens närvaro. Alltför länge har vi betraktat dessa frågor som om de bara hade att göra med lag och ordning, i stället för med internationella och ekonomiska förbindelser. Migration är en utvecklingsfråga, vilket den svenska regeringen har visat genom det sätt på vilket den organiserar sina departement.
Min grupp kan tänka sig en gemensam asyl- och migrationspolitik, om standarden blir högre än hos den som vi har för närvarande. Jag är ännu inte övertygad om att så blir fallet.
Vi har fått höra mycket i eftermiddag om behovet av att kontrollera gränser, men kanske inte riktigt lika mycket om varför folk är så desperata i sin strävan att korsa dem. För vissa är det ett frivilligt val - detta är i sin ordning, och det är en del av det som vi försöker att skapa genom idén med fri rörlighet inom Europeiska unionen. Andra kommer naturligtvis på grund av yttre tvång, därför att de inte ser någon framtid och inga ekonomiska möjligheter. Vi måste komma ihåg att penningförsändelserna från dessa personer ofta överstiger det bistånd som våra regeringar ger.
Jag menar att Europeiska unionen också har en plikt att granska sin egen politik, för att se i vilket hänseende denna fungerar som en faktor som i praktiken får folk att känna sig tvingade att flytta. Det är en bra tidpunkt att undersöka detta i samband med inledningen till toppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling. Vi måste diskutera hållbar utveckling och det sätt på vilket vi ger ekonomiska möjligheter till alla.
Jag häpnade nyligen när en person från en rumänsk ambassad berättade för mig att miljösaneringen i hennes land var viktig, men att den måste göras efter det att de garanterat en säkerhet vid sina gränser, eftersom prioriteringarna såg ut på detta sätt. Den andra frågan som vi verkligen måste titta på handlar om hur vi skapar en migrationspolitik som låter folk med skiftande kvalifikationer komma in, vilket näringslivet säger att vi behöver, och hur lagliga vägar som leder fram till asyl ser ut.
Herr talman! Genom många av våra länder blåser nu högervindar och vi upplever en växande främlingsfientlighet. Efter vad jag har förstått beror detta enligt Watsons uppfattning på att man inte har velat gå till roten med det onda. Jag tycker dock att man skall uppmärksamma en annan sida av saken, nämligen att de främlingsfientliga partierna - i exempelvis mitt land - har sitt starkaste fäste där det finns minst invandrare, medan de är svagast där det finns flest invandrare. Jag tror att vi även skall se detta som ett symptom på någonting annat, nämligen att rädslan i sig själv ofta överskuggar det man är rädd för, och att orsaken till mycket av detta är maktlöshet. En maktlöshet som ett resultat av den sociala utslagning som den ökade konkurrensen innebär.
Precis innan vi inledde diskussionen här besökte jag UNHCR:s hemsida för att se hur situationen ser ut, och den har tyvärr inte förändrats till det bättre. Fortfarande är mer än 21 miljoner människor på flykt och därmed under UNHCR:s ansvar. Ett motsvarande antal internt fördrivna människor är på flykt inom sina egna länder, och det visar ju att det finns ett enormt behov av handling. Det är nödvändigt att vi för en gemensam politik och gör en gemensam insats. Men det vore bra om vi - innan vi sätter i gång - kunde enas om en rubrik. Skall rubriken lyda: att minska det antal människor som UNHCR med sina mycket begränsade resurser har ansvaret för, eller: att minska det antal människor som når fram till eller in genom dörren till Europeiska unionen?
Jag vill tacka för redogörelsen från det spanska ordförandeskapet, eftersom det faktiskt händer en del på vägen. Det går långsamt, och enligt min uppfattning även för långsamt när det gäller vissa frågor. Men det är alltså inte klart uttalat vilket motto man arbetar efter. Tyvärr måste jag säga att mottot när det danska ordförandeskapet inom kort tar över är kristallklart uttryckt. Den danska europaministern säger tydligt och klart att syftet med en gemensam politik inom Europeiska unionen är att stoppa flyktingströmmen. Det är ju logiskt. Då går det ihop när man önskar skärpt kontroll och ökad gränsbevakning, mera Dublin och mera Eurodac. Men det går inte ihop om det står ensamt i förhållande till det andra projektet, som går ut på att minska det totala antalet flyktingar globalt sett.
Ingen kan i samband med människohandel anse det vara riktigt att maffian tjänar pengar på denna verksamhet, och ingen kan heller acceptera en verksamhet som resulterar i oskyldiga kinesers död i Dover eller på andra ställen, för detta är ju inte en enskild händelse. Dagligen flyter lik i land vid Europas kuster som ett resultat av fullständigt skrupelfria maffiametoder. Men när vi själva kriminaliserar alla som hjälper människor på flykt, när vi också kriminaliserar dem som hjälper av gott, kristet eller religiöst hjärta, eller dem som hjälper av humanistiska skäl, så bidrar vi till att direkt stödja maffian i deras projekt. När vi gör det tvingar vi fattiga människors pengar direkt ned i fickorna på maffian. När vårt svar på de 21 miljoner människornas flykt är att resa höga murar kring oss själva, så tvingar vi de fattiga människorna att lägga sina pengar i fickorna på dem som redan borde ha tillräckligt med pengar.
Det är viktigt med en gemensam insats, men vi kan inte stänga världen ute oavsett hur höga murar vi bygger. Det handlar därför om en fördelning av ansvaret, mer stöd till krisförebyggande åtgärder och bättre hjälp till utvecklingsländerna och - här måste jag fråga om de danska liberalerna stöder den liberala gruppen, vilket jag är mycket intresserad av att få veta - mer stöd till UNHCR:s verksamhet, och större mod från de europeiska politikernas sida att våga stå upp mot populism och främlingsfientlighet.
Herr talman! Det är viktigt att vi får ett operativt europeiskt förslag som skiljer mellan asylrätten för den som flyr undan ett fysiskt förtryck och invandring som beror på att man försöker att förbättra sin ekonomiska situation: ett europeiskt förslag som förhindrar improviserade lösningar i varje enskilt land.
Fallet med de tretton palestinier som släpptes ur Födelsekyrkan, och den italienska regeringens förslag om en europeisk lösning på problemet med deras överföring till Europa visar äntligen på en vilja att ge unionen en egen roll i frågor som hittills enbart har överlämnats till de enskilda medlemsstaterna.
Det kan inte ha undgått någon att en folkvandring av bibliska proportioner är på väg mot länderna i unionen. Det som för bara några år sedan skulle ha verkat som scener ur en dramatisk film är i stället bilder som dagligen sänds ut via media: ynkliga båtar, förfallna flottar, segelbåtar från Sindbad sjöfararens dagar och överfulla gummibåtar transporterar varje dag hundratals och åter hundratals desperata människor som för att komma fram till våra kuster har lagt ut mängder av pengar, och som dagligen utsätts för lidande och umbäranden. Många av dessa kvinnor, män och barn dör under resan eller kastas i vattnet av sina transportörer, vilket har hänt längs Siciliens och Apuliens kuster. Och vi frågar oss fortfarande om det verkligen är nödvändigt att ha en lagstiftning som förhindrar den olagliga invandringen. Utan regler finns det ingen frihet, utan frihet inga framsteg och inget värdigt liv.
Europa är sent ute när det gäller att förverkliga den tredje pelaren och har hittills varit oförmöget att skapa en enhetlig politisk och juridisk ståndpunkt, och inte kan man heller gömma sig bakom konventet och hoppas att det skall komma på lösningar för den närmaste framtiden.
Problemen finns, och vi är väl medvetna om de ansträngningar som gjorts av det spanska ordförandeskapet och som vi ansluter oss till. Det är nödvändigt att snarast få igång en europeisk gränspolis som kan arbeta samordnat till lands och till sjöss; det är rätt att det skall finnas en databank för inreseviseringar, men det är också rätt att varje land har en skyldighet att, bland annat via fingeravtryck, identifiera alla dem som i strid mot gällande regler tar sig in över gränserna och som inte är i besittning av giltiga identitetshandlingar.
Vi måste göra åtskillnad mellan den lagliga invandringen, det vill säga de personer som sedan flera år lever i vårt land, och de invandrare som i stället tar sig hit olagligt, och som många gånger inte har några objektiva skäl, utan som, även om det också kan ske omedvetet, tjänar en viss typ av kriminalitet. Vi måste också på allvar och genom politiska åtgärder ta itu med de länder som har ansvaret för att detta får fortsätta, samt med de länder där det finns ett politiskt system som hotar de egna medborgarnas liv och fysiska integritet.
Europeiska unionen borde se över sina handelsavtal med de länder där man inte respekterar den mänskliga värdigheten. En skoningslös kamp mot den organiserade brottslighet - som genom handeln med människor blir allt starkare ekonomiskt - är en av de saker som vi alla borde ägna oss åt i vår dagliga politiska verksamhet.
(Applåder från läktaren)
Låt mig påminna våra besökare på åhörarläktaren om att det inte är brukligt i kammaren att reagera på tal på detta sätt.
Herr talman! Vad är framsteg, och vilka är framtidsutsikterna i rådets redogörelse? Om man stötte på den frågan helt oförberedd och endast utrustad med ett uppriktigt humanitärt sinnelag, så kunde man naivt föreställa sig att den politiska insatsen borde gå ut på att förhindra och förebygga den förföljelse och det politiska förtryck som är orsaken till asylproblemet, och att fördela både rikedom och politiskt inflytande, kort sagt demokratisera världens välstånd, som i dag är koncentrerat till få dominerande centra, däribland Europeiska unionen, som oaser i en värld av socialt, ekonomiskt och politiskt elände. Men det är inte det som utgör rådets framtidsutsikter. Tvärtom, eftersom utvidgningen av Europeiska unionens politiska och ekonomiska makt - som oundvikligen sker på omvärldens bekostnad - alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara den främsta politiska ledstjärnan i den Europeiska unionens politik. De framtidsutsikter och de framsteg som rådet talar om går inte heller ut på att göra en optimal insats för asylsökande och invandrare. Det är inte invandrarnas, och därmed våra nödlidande medmänniskors, intressen vi primärt har för ögonen. Nej, framsteg och framsynthet har i stället mindre betydelse. Det handlar om att immigrationspolitiken skall bli till största möjliga nytta för oss. Det handlar om att begränsa asylrätten så mycket som möjligt, och som det sägs i följande citat: ?sätta stopp för flyktingströmmarna?. Det handlar om att använda våra repressiva system för att gå bryskt fram emot något som man kallar för olaglig invandring. Det sker med en särdeles välutvecklad juridisk fantasi och olika åtgärder, övervakning, fingeravtryck, Eurodacförordningen, och ett fritt utbyte av personuppgifter, vilket gränsar till polisstatliga metoder. Kort sagt handlar det om att bygga ut och befästa fästning Europa.
Det är pudelns kärna att alla dessa åtgärder betecknas som framsteg. Vi hälsar med grym humor dessa invandrare välkomna till ett område som vi betecknar som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Som dansk medborgare skäms jag över att tvingas erkänna att mitt land är ett föregångsland inom den kortsiktiga, stympade och främlingsfientliga immigrationspolitiken. Den danska politiken, som i själva verket hindrar asylsökande från att utnyttja sin asylrätt, har spritt sig till de andra medlemsstaterna, men det räcker tydligen inte med det. Nu behandlar det danska folketinget dessutom ett lagförslag som innehåller imponerande åtstramningar, inbegripet ett asylförfarande som bäst kan beskrivas som ?administrativa trakasserier?. Det genomförs, märk väl, i samarbete med det främlingsfientliga högerpartiet, Dansk Folkeparti. Jag måste erkänna att utsikterna för ytterligare så kallade framsteg under det danska ordförandeskapet är skrämmande.
Fru talman! Vi kan i dag konstatera att den olagliga invandringen borde bli ett grundläggande tema i Europeiska unionens relationer med omvärlden. I denna kammare har vi hört många inlägg som med kraft påtalar den fara som detta fenomen utgör. Man skulle med andra ord eventuellt kunna säga att Pim Fortuyn inte offrades i onödan. Jag skulle vilja förena mig med honom och säga att om ?Nederländerna är fullt?, så är även Italien, även Padanien, även Europa fullt.
När det gäller de förslag som framförts, så talade det spanska ordförandeskapet om att inrätta en europeisk gränspolis, och det kan man inte annat än hålla med om, men enbart under förutsättning att det är en polis som får tillräckliga resurser, nödvändiga lagar och instrument för att ingripa effektivt. Granskningen av fingeravtryck är ett absolut minimum; vi måste dessutom naturligtvis få till stånd de nödvändiga kontaktnäten, det nödvändiga samarbetet.
När det gäller samarbete vill jag än en gång framhålla ansvaret för ett land som Turkiet: det måste bli ett slut på att flytande skrothögar tillåts avgå från hamnarna i detta land, vilket vi har talat om tidigare, båtvrak vars destination bland annat är kusterna i södra Italien där de olagliga invandrarna går i land för att sedan ta sig mot Padanien, hundratals om inte tusentals olagliga invandrare med sitt bagage av vapen och droger. Från detta land, som har visat en vilja att bli medlem av Europeiska unionen, borde vi ha rätt att vänta oss konkreta åtgärder för att på ett seriöst sätt blockera den maffiaverksamhet som den internationella handeln med olagliga invandrare utgör.
(Applåder)
Fru talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! Migrationstrycket växer i Europeiska unionen. De människosmugglande organisationerna gör miljardaffärer på den olagliga invandringen och befolkningen visar sitt missnöje vid valen, ett missnöje över en migrationspolitik som inte lösts på något optimalt sätt i unionen. Vi behöver strategier i hela Europa för asyl och invandring. Jag gläder mig därför över den spanska offensiven och jag stöder den eftertryckligen.
Vad vi måste förvänta oss är att vi också snabbt skall genomföra snabba och säkra asylförfaranden i enlighet med vad vi har beslutat, att vi beslutar om strategier för återsändande av avvisade asylsökande och av olagliga invandrare, att vi utarbetar bestämmelser för laglig arbetskraftsinvandring av ekonomiska skäl, det vill säga i enlighet med medlemsstaternas behov, i enlighet med medlemsstaternas möjligheter och med vad som är nödvändigt för dem. Jag välkomnar att man beslutar om viktiga åtgärder för att bekämpa den olagliga invandringen, vare sig det gäller införandet av Eurodacsystemet, eller en gemensam övervakning av de yttre gränserna genom den europeiska militära styrkan Eurocorps, som också skulle utföra det bästa satellit- och radarstödda arbetet. Men det vi dessutom behöver är naturligtvis också lokalt stöd, det vill säga stabilitetsåtgärder och stödåtgärder i ursprungsländerna.
Det vi emellertid bestämt måste avvisa är det som hörs dåna från vänstern i Europa. På nationell nivå ger man folket vid ölborden argument som vi inte vill ha och som vi inte behöver. På europeisk nivå tillfredsställs vänsterns klientel i parlamentet med krav som ingen i befolkningen förstår eller stöder, som när man till exempel för inte så länge sedan stödde tillgången till arbetsmarknaden för alla asylsökande redan från första dagen, och fordrade fri rörlighet för asylsökande över hela Europeiska unionen, fastän bara 10 procent av dem kan få flyktingstatus.
Lyckligtvis stöder rådet och kommissionen oss, det vill säga Europeiska folkpartiets grupp, i vår förnuftslinje när det gäller invandring och asylpolitik. Er politik från vänsterns halva godtas inte. Men det är inte bara så att den inte godtas. Om man fortsätter med den på detta vis provocerar den fram nya Le Pens. Det vill vi inte ha! Det behöver vi inte! Jag gläder mig därför över det spanska ordförandeskapets engagemang, och stöder kommissionär Vitorinos initiativ.
(Applåder från höger)
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Cirka tre år efter rådets möte i Tammerfors, där man utarbetade en strategi för att skapa ett område för frihet, säkerhet och rättvisa i unionen, och där man lade grunden för ett arbetsprogram och en gemensam politik när det gäller invandring och asylrätt, kan vi i dag sammanfatta de framsteg som gjorts, eller inte gjorts, och konstatera sakernas tillstånd. Jag måste dessvärre säga att resultatet varken är positivt eller uppmuntrande.
När kommissionen skall tillämpa slutsatserna från Tammerfors har den i ett lagstiftningsprogram angett nödvändigheten av att utveckla en förebyggande politik, en politik som inser att invandringstrycket kommer att fortsätta, att det kan finnas fördelar med en reglerad invandring till Europa, för invandrarna själva och för deras ursprungsländer.
Den strategi som kommissionen föreslagit utgörs av en heltäckande politik som skall lösa samtliga problem: de ekonomiska, de sociala, de politiska och de humanitära, och som förutsätter en kraftfull samordning av de åtgärder som vidtas av regeringarna och av arbetsmarknadens parter, av föreningarna och av de lokala och regionala myndigheterna. Allt detta innebär, som vi alla vet och som ni, herr ordförande, har påmint om, att man samtidigt måste arbeta inom fem olika sektorer: att utforma lagliga kanaler för invandringen; att bekämpa den olagliga invandringen; att skapa jämlikhet när det gäller behandlingen av medborgare som kommer från länder utanför gemenskapen som inte omfattas av invandringspolitiken, med inspiration från principen om icke-diskriminering; partnerskapen med ursprungsländerna; och humanitära insatser i Europa. Trots denna positiva inställning från kommissionens sida, som får stöd av parlamentet, skulle jag vilja påstå att slutresultatet varken är positivt eller uppmuntrande. Jag anser att rådet har ett stort ansvar i allt detta, rådet som å ena sidan pekar ut den väg man borde gå - den pekades ut just i Tammerfors - men som å andra sidan konstant har åsidosatt sina egna åtaganden och som inte har tagit sitt ansvar.
Rådet och många regeringar har glömt att en av orsakerna till invandringen är just behoven på vår arbetsmarknad. Här måste vi konstatera ett misslyckande när det gäller att identifiera arbetsmarknadens behov, i kampen mot den svarta arbetskraften och i kopplingen mellan allt detta och en korrekt invandringspolitik. Man lägger enbart tyngdpunkten på säkerhetsproblemen, som visserligen existerar, men som skall lösas på ett balanserat vis med en politik som grundas på en respekt för lagen och på de mänskliga rättigheterna.
Det som i stället utmärker vissa regeringar i Europa, till exempel i Italien, när det gäller säkerhet och invandring är en kombination av panik och mirakeltro. Man ser enbart invandringen som en fara som vi måste försvara oss emot, man ger näring åt rädslan och man lovar att problemet på ett mirakulöst sätt skall försvinna. Man använder demagogiska slagord och låter förstå att för att garantera säkerheten så är allt tillåtet för staten och polismakten.
I stället vilar en seriös säkerhetspolitik på två pelare, som hänger samman inbördes: att hålla dörrarna öppna samtidigt som man har precisa regler och kvoter för den lagliga invandringen. Jag upprepar: öppna dörrar, men inte vidöppna. Den andra pelaren består i att effektivt bekämpa den olagliga invandringen. Men om den förra minskar, så ökar den senare, för de mest desperata och beslutsamma - eller de som är utsatta för det största tvånget att utvandra - kastar sig i armarna på kriminella människosmugglare som erbjuder sig att transportera dem till Europa i sina dödens skepp.
Om det är sant att man inte får och inte bör bortse ifrån medborgarnas oro, så är det lika sant att den oron varken kan bemötas med, eller än mindre stillas genom ett olycksförkunnande och en blind, repressiv politik.
Fru talman! Invandringen till våra länder var ursprungligen en arbetskraftsinvandring. Det fanns en relation mellan invandraren och värdlandet där alla var nöjda. Sedan följde en stödinvandring som kännetecknades av en period av osäkerhet och kompromisser, och sedan några år handlar det om slavinvandring: olagliga arbetare, prostituerade och slavar som man ser i hundratal på gatorna i alla våra huvudstäder. Denna situation där invandrarna och värdländerna är offer för anhängarna av en okontrollerad invandring är självfallet outhärdlig. Det är resultatet av trettio år av den europeiska vänsterns längtan efter befrielse från världsliga behov, vilket bara leder till katastrofala resultat.
Att tala om det här är säkert bra, men sammanfattningsvis vill jag säga att allt detta måste hanteras med största uppmärksamhet. Vi kan inte besluta i folkens ställe om vem som skall bära deras efternamn, om vem som skall bli deras granne. Detta är grundläggande saker och om man går alltför långt och tar risken att döda nationerna, tar ni också risken - vilket ni kanske tycker är viktigare - att döda Europa.
Fru talman! För att avsluta inläggen om den här punkten har jag två korta kommentarer. Den första handlar om att det är förbryllande att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vid det möte som den nyligen höll i Sevilla anklagade det spanska ordförandeskapet och det spanska högerpartiet Partido Popular för att se lättvindigt på invandringen.
Lyssna på mig: vad som är lättvindigt är att den socialistiska gruppen säger en sak här i parlamentet och gör en annan i rådet genom sina regeringar, det är till exempel lättvindigt att anta betänkanden i Europaparlamentet som öppnar dörrarna för olaglig invandring, det är lättvindigt att erbjuda de asylsökande rättigheter som inte ens gemenskapens medborgare har, till exempel att garantera dem rättigheten till daghem för deras minderåriga barn.
Den socialistiska gruppens inkonsekventa agerande och den totala frånvaron av vettiga idéer och förslag är således alarmerande. Detta är detta som ger upphov till extremistiska strömningar i Europa, som till exempel Le Pens parti - även om ni inte tycker om att höra det.
För det andra finns det ett syfte med associeringsavtalen med tredje länder, men en del av dessa länder ser endast dessa avtal som en finansieringskälla, och tillämpar inte de kapitel som handlar om samarbete och dialog om så viktiga frågor som att de skall ta sitt ansvar för att bringa ordning i migrationsströmmarna från ursprungsländerna. Marocko är ett tydligt exempel på detta, vilket man ser på det som sker vid landets gränser till Spanien.
Låt oss inte lura oss själva: om de länder som är upphov till invandringen inte städar upp på sin egen bakgård är det bäddat för problem. Jag anser att vi måste överväga att rikta en allvarlig uppmaning till dessa länder om att sköta de åtaganden som de har godtagit enligt avtalen.
Våra yttre gränser är inte stängda för dem som på grundval av ordning och laglighet vill ta del i vår utveckling och leva tillsammans med oss på grundval av en respekt, som måste vara ömsesidig, och dela våra sedvänjor, kulturer och den säkerhet och frihet som vi inom Europeiska unionens nya geografiska och politiska område åtnjuter.
(Applåder från höger)
. (ES) Fru talman, ni ledamöter som yttrat er, herr kommissionär! Mitt inlägg kommer att bli kort, och jag kommer att börja med en inledande kommentar för att sedan kommentera några av de inlägg som har gjorts.
Egentligen bör man inte göra personliga kommentarer, men min första kommentar är dock av personlig art. Detta beror på att jag har intrycket av att många av mina kolleger i rådet håller med mig.
Invandringen är utan tvivel det viktigaste fenomen som har uppstått, som pågår och som har kommit för att stanna i Europeiska unionen under de närmaste åren. Det är ett fenomen som förmodligen kommer att ge upphov till mycket större förändringar än upprättandet av Europeiska unionen och de framsteg som görs i uppbyggandet av unionen. I denna fråga bör man således säga saker och ting med finess och på ett balanserat och försiktigt sätt, och framför allt - och detta är mycket viktigare - bör man agera likadant.
Jag anser att vi måste arbeta för att närma alla unionens medlemsstaters ståndpunkter till varandra i den här frågan, bland annat på grund av att unionen nu är ett område med fri rörlighet för personer, varor och så vidare.
Vi har arbetat med följande förslag den senaste tiden: för det första kan Europa vara - och faktum är att vi redan är, har varit och kan fortsätta vara ett område som tar emot flyktingar, eftersom vi utan tvivel kan ge invandrare möjlighet att leva ett värdigt liv här, och dessutom - låt oss inte lura oss själva - finns det många invandrare som aktivt bidrar till den ekonomiska tillväxten i våra länder. Men - och detta är den andra tanke jag vill uttrycka här - invandringen måste ske lagligt, och vi måste klargöra att den inte kan vara obegränsad, bland annat därför att en obegränsad invandring ger upphov till en obegränsad marginalisering. I det här sammanhanget måste vi anstränga oss för att agera så ansvarsfullt som möjligt. För det tredje måste vi anstränga oss för att integrera invandrarna med dem som lever i Europeiska unionen. Det är medlemsstaternas statliga förvaltningar och även samhällena som måste göra, och gör, denna ansträngning, men man måste även kräva att alla personer som invandrar till unionen godtar de grundläggande regler för samlevnad som vi har i Europeiska unionens medlemsstater, nämligen våra författningar, principer och värderingar, eftersom detta påverkar oss alla. Invandrarna har naturligtvis rättigheter, men de måste även ha de skyldigheter som medborgarna i Europeiska unionens medlemsstater har. Den fjärde tanken är att vi kraftfullt måste bekämpa den olagliga invandringen. Detta måste ske genom en förbättring av våra polisiära system, visumförfaranden och gränskontroller.
Jag anser att handlingsplanen mot olaglig invandring är en bra väg att gå, och att den kan leda till många regler som gör att vi kan vara mer effektiva i framtiden, men jag vill även betona, vilket jag sade i början av mitt inlägg, och detta är en aspekt som jag särskilt vill betona - att invandringspolitiken måste bli en grundläggande del av unionens externa politik, vilket, enligt min åsikt, är rent sunt förnuft om vi erkänner att invandringen är det största fenomenet i våra tider, vilket jag tror att nästan alla gör i dag.
Detta var mina inledande kommentarer. Jag vill även klargöra några av de frågor som flera talare har ställt: man har sagt att vi har gjort få framsteg, man har till och med sagt att vi inte gjort några framsteg alls under det spanska ordförandeskapet. Jag sammanfattade vad det spanska ordförandeskapet gjort när det gäller invandringsfrågor under dessa sex månader i mitt första inlägg. Naturligtvis kan man tolka det som man själv vill, och även det subjektiva kan vara radikalt antiobjektivt, men hur som helst råder jag dem som är av den uppfattningen att jämföra med vad som hänt tidigare: det är på sin plats att erinra om att området för frihet, säkerhet och rättvisa praktiskt taget inrättades i och med Amsterdamfördraget som ju trädde i kraft år 1999, och att en mycket viktig del av unionen, den ekonomiska, har funnits i många år, men att det dröjde nästan femtio år innan vi fick euron. Ännu i dag finns det medlemsstater som inte har den, och det är deras beslut. Vi bör alltså inte vara så pessimistiska när det gäller framstegen, och vi bör inte heller vara så om oss och kring oss, eftersom vi inte vinner något på detta, det ger inga röster, och dessutom antar jag att parlamentet inte sysslar med sådana saker.
För det tredje vill jag kommentera något inlägg där man har insisterat på att vi har betonat bekämpningen av den olagliga invandringen och inte andra frågor. Det är sant att vi har betonat bekämpningen av den olagliga invandringen, eftersom det är en viktig fråga. Vi fick ett avgörande mandat från Laeken, kommissionens meddelande spelade även in och framför ville alla det, men vi har även betonat aktiva politiska linjer, som till exempel integrationspolitiken och främjandet av lagenlighet.
Vi har i rådet talat om en allmän inriktning när det gäller förslaget till direktiv om mottagande av asylsökande. Handlingsplanen mot olaglig invandring innehåller mycket viktiga förebyggande åtgärder. Vi har genomfört en rad dialoger med ursprungs- och transitländer, bland annat med de asiatiska länderna. Vi har nått framsteg när det gäller direktiv om olaglig invandring som innehåller integrationsåtgärder, och vi har gått framåt i unionens egna handlingsplaner, därför tycker jag inte att uttalanden av det slaget är rättvisa.
När det gäller vissa konkreta frågor - detta är den fjärde delen av mitt inlägg - som talarna har ställt till mig, vill jag säga följande: när det gäller direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande är det sant att rådet utfärdade en allmän riktlinje om detta direktiv samma dag som parlamentet avgav sitt yttrande, men vi kommer nu att arbeta med de femton medlemsstaterna, och vi kommer att beakta alla förslag från parlamentet, vilket vi alltid har gjort.
När det gäller den europeiska politiken - vilket är en annan av de frågor som har ställts - kommer vi att lägga fram en genomförbarhetsstudie den 30 april i Rom. Det är den italienska regeringen som leder studien i samarbete med tre till fyra av unionens medlemsstater, bland annat Spanien.
När det gäller grönboken anser jag att den är lämplig, och att det är nödvändigt att göra framsteg när det gäller den europeiska politiken för återsändande. Jag anser att vi skulle göra ett stort misstag om vi inte ansträngde oss för att samarbeta med de länder som invandrarna härstammar från inom ramen för bekämpningen av den olagliga invandringen. Det är sant att en sådan ansträngning måste åtföljas av en samarbetspolitik. Därför sade jag att det är av grundläggande vikt att invandringspolitiken ses som en nyckelfaktor inom vår externa politik. Naturligtvis måste vi se positivt på den grönbok som kommissionen har lagt fram!
När det gäller de kommentarer som gjorts om rasism och främlingsfientlighet vill jag slutligen säga att vi vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste möte i april, efter ett meddelande från flera av Europeiska unionens medlemsstater, och även det nuvarande ordförandeskapet, antog en förklaring om rasism och främlingsfientlighet. Man kan anta förklaringar om rasism och främlingsfientlighet - man bör göra det, eftersom vi är lyckliga nog att tillhöra ett av de mest civiliserade områdena där alla människors rättigheter och friheter respekteras -, och att anta sådana förklaringar är fullständigt förenligt med lagen och med kampen mot olagliga handlingar som, när det gäller invandring, utförs dag efter dag.
Detta är rådets ståndpunkt i den här frågan. Detta är de linjer vi arbetar efter, och som vi kommer att fortsätta arbeta med ända till slutet. Jag tackar för kommissionens uttalanden och ansträngningar som naturligtvis är vägledande för alla rådets åtgärder, och jag tackar även för de förslag, kommentarer, åsikter och den kritik som ledamöterna har lagt fram i kammaren. Fru talman, jag tackar även er för att ni haft tålamod och låtit mig tala längre än den avsatta tiden.
(Applåder)
Tack, herr minister.
Jag förklarar debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
uttalanden av rådet och kommissionen - Toppmötet EU-Ryssland den 28 maj 2002, och
betänkandet (A5-0156/2002) av Hoff för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen till rådet om EU och Kaliningrad (KOM(2001) 26 - C5-0099/2001 - 2001/2046(COS)).
. (ES) Fru talman, ärade ledamöter! Europa är medvetet om den roll Ryssland spelar på den internationella arenan, och Ryssland är en viktig del inom området för externa förbindelser. Ett av många exempel på detta är det toppmöte som kommer att hållas med Ryssland varje halvår under unionens olika ordförandeskap.
I juni 1999 antog Europeiska unionen en gemensam strategi för Ryssland vars grundläggande mål är att förstärka den strategiska associeringen mellan båda parter. Syftet med detta är huvudsakligen att främja ett befästande av demokratin, rättstaten och en marknadsekonomi i Ryssland, och öka stabiliteten i Europa genom att verka för global säkerhet, och genom ett intensifierat samarbete ta itu med de gemensamma utmaningarna på den europeiska kontinenten.
Den 29 mars kommer det nionde toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland att äga rum, och vid detta möte kommer vi att göra en avstämning av våra förbindelser på olika områden genom att utgå från de resultat som uppnåtts efter det förra toppmötet som ägde rum i Bryssel i oktober. Man kommer att konstatera vilka framsteg som uppnåtts sedan dess, och fastställa nya mål för våra förbindelser.
Europeiska unionen och Ryssland har haft många möten sedan det förra toppmötet i Bryssel. Partnerskaps- och samarbetsavtalet, som är den kontraktsenliga grunden för våra förbindelser, har visat sig vara ett enormt effektivt instrument för en obehindrad dialog i dess olika aspekter. Vid Europeiska rådet i Laeken fastställdes konkreta riktlinjer för unionens politik för Ryssland.
Ett viktigt bidrag till förberedandet av toppmötet, vars dagordning vi har lagt sista handen vid i dagarna, har varit det femte samarbetsrådet Europeiska unionen-Ryssland, som ägde rum den 16 april i Luxemburg. De formella förberedelserna inför toppmötet inleddes med flera arbetsmöten med ordförandeskapet, kommissionen och rådets generalsekreterare och den ryska parten i Bryssel den 29 april och 13 maj. Den 23 april genomfördes även ett möte i Bryssel mellan ordförande Prodi som naturligtvis åtföljdes av den ansvarige kommissionären för yttre förbindelser, Patten, och den ryske premiärministern Kasjanov, som ett led i förberedelserna för toppmötet.
Dagen före detta möte, som äger rum den 27 maj, och även före mötet i Moskva, kommer den spanska regeringens andre vice ministerpresident Rato, tillsammans med den kommissionär som är ansvarig för ekonomiska och monetära frågor, Solbes, att presentera euron för den ryska finanssektorn. Samma dag kommer en konferens om integrering mellan Europeiska unionen och Ryssland i det tjugoförsta århundradet att hållas i Moskva. Flera företrädare för den ryska regeringen kommer att delta tillsammans med företrädare från kommissionen, och jag själv som företrädare för ordförandeskapet.
Det är viktigt att betona att toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland kommer att äga rum snart efter toppmötet mellan Ryssland och Förenta staterna i Moskva, där president Bush kommer att delta. Detta möte mellan Ryssland och Förenta staterna kommer att äga rum den 24 och 26 maj. Dagen efter toppmötet mellan Nato och Ryssland kommer vårt toppmöte med Ryssland äga rum, den 29 maj. Under dagarna 24-26 maj kommer Ryssland alltså att delta i toppmöten med Förenta staterna, den 28 maj undertecknas överenskommelsen med Nato i Rom, och därefter kommer toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland att hållas i Moskva.
När det gäller utvecklingen av toppmötet till dags dato har Europeiska unionen och Ryssland enats om ett förslag till dagordning som omfattar följande punkter: den senaste händelseutvecklingen i Ryska federationen och Europeiska unionen, frågor om säkerhet och bekämpning av terrorism, förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, och internationella frågor i olika regioner av världen. Låt mig gå in närmare på några av dessa punkter.
För det första, när det gäller den senaste händelseutvecklingen i Ryska federationen, kommer man att ta upp alla pågående reformprocesser vid toppmötet.
För det andra, när det gäller punkten om den senaste händelseutvecklingen i Europeiska unionen kommer vi att informera om vilket stadium förhandlingarna om utvidgningen befinner sig på, om utvecklingen av diskussionerna inom ramen för konventet och om utvecklingen av säkerhets- och försvarspolitiken.
När det gäller säkerhetsfrågor och gemensam bekämpning av terrorismen kommer Ryssland att informera om resultaten från toppmötena mellan Ryssland och Förenta staterna och Ryssland och Nato. Denna punkt får en särskild betydelse efter dagens meddelande om en minskning av antalet kärnstridsspetsar. Man kommer även att gå igenom situationen för samarbetet i kampen mot terrorismen. Detta är naturligtvis en prioriterad fråga för både unionen och Ryska federationen.
Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland tas naturligtvis upp i olika punkter på dagordningen. I den gemensamma förklaring som kommer att läggas fram vid slutet av toppmötet kommer parternas slutsatser om de många punkterna i förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen att tas upp. Förklaringen kommer att ha samma struktur som den från det förra toppmötet i Bryssel, och kommer att handla om extern politik, säkerhets- och försvarspolitik, samarbete på området för rättvisa och inre frågor, Kaliningrad, det europeiska gemensamma ekonomiska området, handel och investeringar, dialog om energifrågor, miljö och kärnsäkerhet och samarbete inom forskning, teknik och rymdfrågor. Jag kommer kort att ta upp alla dessa frågor längre fram.
När det gäller internationella frågor av gemensamt intresse har båda parter fastställt Mellanöstern, Afghanistan och Balkan som prioriterade frågor där ett informationsutbyte är särskilt användbart, eftersom såväl Europeiska unionen som Ryska federationen delar samma plikter och ansvar när det gäller dessa områden. Europeiska unionen har även ett särskilt intresse av att samarbeta med Ryska federationen om konfliktförebyggande åtgärder i områden av gemensamt intresse, som till exempel Moldavien, och särskilt konflikten i Transnistrien.
När det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor hoppas vi kunna enas om en ad hoc-förklaring om en förstärkt dialog och ett förstärkt samarbete i politiska frågor och säkerhetsfrågor under toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland. Förklaringen bör återspegla de framsteg som har gjorts i genomförandet av de nya samarbetsmekanismer som man enades om vid toppmötet i Bryssel. Det dokument som man förväntas anta vid Europeiska rådet i Sevilla om former för samråd och samarbete mellan Europeiska unionen och Ryssland i krishanteringsfrågor bör också tas upp i förklaringen. Detta viktiga dokument är en utveckling och en konkretisering av de allmänna principerna för samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland på detta område, som antogs vid de tidigare toppmötena i Paris, Moskva och Bryssel samt vid Europeiska rådet i Nice.
Vad gäller samarbetet i rättsliga och inre frågor har vi redan nått resultat som kommer att erkännas vid toppmötet, nämligen det ministermöte med Ryska federationens och unionens ministrar i rättsliga och inre frågor som på ordförandeskapets initiativ hölls den 25 april. Det var första gången som unionens och Ryska federationens ministrar möttes för att tala om gemensamma frågor, främst de frågor som handlar om organiserad brottslighet, invandringsproblem och problemen i kampen mot terrorismen. Bland resultaten från detta ministermöte återfinns antagandet av den gemensamma resolutionen om att utse centrala kontaktpunkter för informationsutbyte om organiserad brottslighet inom ramen för handlingsplanen mot organiserad brottslighet i Ryssland.
Ministrarna tog även upp situationen i Kaliningrad som är av särskilt intresse för Ryssland. Jag kommer att ta upp den frågan, eftersom situationen i enklaven Kaliningrad är av särskild vikt för förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen. I en mycket nära framtid, när de länder som omger enklaven, nämligen Litauen och Polen, går med i unionen, kommer denna ryska enklav att bli ett område inom gemenskapens territorium. Det är därför det är en prioritering för Ryssland att finna en tillfredsställande lösning på detta problem inom ramen för landets förbindelser med Europeiska unionen, framför allt när det gäller problemen med fri rörlighet för personer.
Det grundläggande problemet med rörlighet och genomresa för personer mellan enklaven och Ryska federationens övriga territorium är perioden mellan de två kandidatländernas inträde i unionen till dess att de fullständigt tillämpar Schengenregelverket.
Vid det ministermöte för rättsliga och inrikes frågor mellan unionens femton medlemsstater och Ryssland som jag tidigare nämnde togs denna fråga upp och Ryska federationen överlämnade ett memorandum om detta. Frågan togs även upp vid det besök som premiärminister Kasjanov nyligen gjorde vid Europeiska kommissionen. Rysslands ståndpunkter sammanfaller naturligtvis inte helt med de ståndpunkter som medlemsstaterna har enats som, ordförandeskapet har gjort stora ansträngningar, vilket har medfört att man kunnat enas om en gemensam linje. I utarbetandet av denna linje har man naturligtvis beaktat Polens och Litauens intressen, eftersom de i framtiden kommer att ingå som medlemsstater i unionen och de båda länderna har hållits informerade om framstegen i de diskussioner som har förts om den här frågan. Denna gemensamma linje har bekräftats av Coreper och har meddelats den ryska parten.
När det gäller problem av socioekonomisk art, kommer man att avsätta en summa på cirka 40 miljoner euro från Tacisprogrammet för åtgärder som befinner sig i förslagsfasen och är under genomförande. Pengarna är avsedda för ett åtgärdspaket för att utveckla olika aktiviteter inom enklaven. Medlemsstaternas bilaterala bidrag skall läggas till denna summa. Europeiska unionen är naturligtvis öppen för att tillsammans med Ryssland överväga andra finansieringsmetoder som gör det möjligt att se till att Kaliningrads invånares levnadsstandard ligger i linje med den allmänna ekonomiska nivån i det område som omger enklaven, huvudsakligen de två framtida medlemsstaterna Litauen och Polen, som vi hoppas blir medlemmar i unionen inom kort.
När det gäller det europeiska gemensamma området, som är en annan viktig fråga i denna bilaterala förbindelse, inrättades den högnivågrupp som skall utarbeta ett koncept för ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område formellt den 6 mars 2002, och gruppen sammanträdde den 26 mars. I december 2001 höll man ett första informellt möte. En provisorisk rapport om denna fråga kommer att läggas fram vid toppmötet, vilken kommer att ligga till grund för den ad hoc-förklaring som föreslagits av den ryska parten. Unionen vill gärna se en förklaring av eftersom vi har för avsikt att anpassa de europeiska nivåerna och närma Rysslands lagstiftning till gemenskapens regelverk. Vid det möte som hölls mellan Europeiska kommissionen och premiärminister Kasjanov, som jag nämnde tidigare, sade den ryske premiärministern sig vara medveten om att det är Ryssland som måste genomföra den största delen av tillnärmningen av sin lagstiftning till gemenskapens regelverk, och till resultaten från högnivågruppen som kommer att läggas fram vid toppmötet i oktober 2003.
Jag kommer nu att ta upp Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen. Förhandlingarna fortsätter efter den viktiga impuls som de har givits sedan förra hösten. De huvudsakliga meningsskiljaktigheterna handlar för närvarande om jordbruks-, tjänste- och telekommunikationssektorerna. Vid mötet med premiärminister Kasjanov förklarade Lamy, som är den ansvarige kommissionären för handelsfrågor, att den ryska förklaringen om energipriser även kommer att vara ett villkor för att förhandlingarna med WTO skall framskrida. Det är inte troligt att man kommer att göra några större framsteg under den tid som återstår fram till toppmötet. Dock kommer den pådrivande kraft som det ökade antalet möten utgör tydligt framgå vid mötet.
Att Ryssland skall betraktas som en marknadsekonomi har en del att göra med denna fråga. Detta är en av Rysslands främsta prioriteringar i förbindelserna med Europeiska unionen, och vid det möte som hölls mellan kommissionär Patten, som finns här i dag, och kommissionär Lamy, förklarade kommissionen sig positiv till att undersöka frågan om att ge Ryssland status som marknadsekonomi inför premiärminister Kasjanov. Dock bör det betonas att ordförandeskapet under sina åsiktsutbyten med medlemsstaterna har noterat att det fortfarande finns vissa svårigheter inom unionens industrisektorer, som till exempel vid förhandlingarna med den ryska parten. Förhandlingarna fortsätter dock. Ordförandeskapet hoppas åtminstone kunna nå en principlösning som är godtagbar för båda parter innan toppmötet.
När det gäller dessa båda aspekter: WTO och frågan om huruvida Ryssland skall betraktas som marknadsekonomi, är dialogen om energifrågor en av de viktigaste punkterna i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Den fråga som främst bekymrar Ryssland på det här området är de eventuella negativa konsekvenser som utvidgningen kan medföra för landets energiexport till de nya medlemsstaterna, samt frågan om kapital från Europeiska unionen vilket behövs för att modernisera Rysslands infrastrukturer. Unionen insisterar å sin sida på behovet av att skapa bättre förutsättningar för utländska investeringar.
Ett annat av gemenskapens ständiga krav är att Ryssland skall ratificera det fördrag som vi förhandlade fram för många år sedan, det så kallade energidokumentet och transitprotokollet. Vid det kommande toppmötet förväntas en förklaring antas om dialogen om energifrågor på förslag från den ryska parten.
Frågan om kärnsäkerhet är även kopplad till energifrågan, som i sin tur påverkar respekten för miljön. När det gäller miljö- och kärnsäkerhetsfrågorna har gemenskapen på förhand låtit Ryssland veta att ett av de resultat vi skulle vilja nå vid toppmötet är att Ryssland skall åta sig att ratificera Kyotoprotokollet så snart som möjligt. I detta syfte sände rådets och kommissionens ordförande, Aznar och Prodi, en skrivelse till president Putin före Europeiska rådets möte i Barcelona. När det gäller kärnsäkerhet är vårt intresse inriktat på att Ryssland skall underteckna ramavtalet med titeln ?det multilaterala kärnkrafts- och miljöprogrammet i Ryssland?. Trots att den ryske utrikesministern Ivanov vid det femte rådet om samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland den 16 april i Luxemburg meddelade att de ouppklarade frågorna om undertecknandet av detta avtal hade lösts, har Ryssland ställt upp hinder i sista stund, vilket kan försena undertecknandet.
Miljöaspekternas betydelse i genomförandet av handlingsplanen för den nordliga dimensionen skall även betonas i det här sammanhanget.
En annan fråga är det vetenskapliga och tekniska samarbetet. Sedan avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete med Ryssland trädde i kraft har samarbetsförbindelserna på det här området utvecklats. Detta instrument samt det internationella ITER-avtalet utgör den nuvarande grunden för vårt samarbete. Det är möjligt att Ryssland lägger fram sitt förslag om att inrätta ett gemensamt centrum för forskning och teknik i Antarktis. Principiellt sett kan förslaget ingå inom ramen för vårt vetenskapliga och tekniska samarbete, men vi måste först få exakt information om vad Rysslands förslag går ut på.
Eftersom Antarktis är en viktig energiförsörjningskälla för Europeiska unionen, bör det finnas möjlighet att innefatta detta centrum inom ramen för dialogen om energifrågor i det fall det blir aktuellt.
Sammanfattningsvis är det nionde toppmötet ett tillfälle för att göra en avstämning av de olika aspekterna i våra förbindelser med Ryssland, och fastställa nya mål för samarbete i framtiden. Man förväntar sig även att den viktiga politiska dialogen mellan unionen och Ryssland skall stärkas, och att man skall utbyta åsikter om viktiga aktuella internationella frågor. På så vis kommer unionens strategiska associering med Ryssland, som grundas på en rad grundläggande gemensamma värden, som demokrati, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, att stärkas.
. (EN) Det gläder mig att vi kan hålla denna debatt i närvaro av Hoff, vars utmärkta betänkande jag återkommer till litet senare. Jag är säker på att alla är väldigt glada över att hon är närvarande denna eftermiddag.
Jag vill först ta upp den bredare fråga som har att göra med toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva i slutet av månaden. Som ordförandeskapet har sagt, kommer toppmötet att markera höjdpunkten på ett intensivt program med möten på hög nivå mellan Europeiska unionen och Ryssland, och det sker vid en historisk tidpunkt för förbindelserna mellan Ryssland och Väst, i och med toppmötet mellan Ryssland och Nato i Rom i slutet av månaden.
Jag kommer inte att upprepa alla de viktiga möten som ordförandeskapet har tagit upp, men vi välkomnade särskilt premiärminister Kasjanovs besök hos kommissionen den 24 april, och mötet mellan Europeiska unionens råd (rättsliga och inrikes frågor) och dess ryska motparter var oerhört viktigt.
En särskild samarbetskommitté sammanträder i Kaliningrad i veckan, just för att diskutera de frågor som har att göra med Kaliningrad. Vi fortsätter också att diskutera krishantering och konfliktlösning, på månatlig basis, med den ryske ambassadören i Europeiska unionen.
Men innehållet då? Sker det några framsteg under det intensiva mötesprogrammet mellan EU och Ryssland? Mitt svar är ja, fast långsamt. Det finns fortfarande mycket som både vi och Ryssland måste göra för att bli pålitliga strategipartner. Men vi kan också välkomna många övergripande förändringar som sker i Ryssland, i syfte att reformera rättssystemet, ekonomin, militären och förvaltningen.
Låt mig kort kommentera de huvudfrågor som kommer att diskuteras vid toppmötet - jag tar inte upp allt som nämnts av ordförandeskapet.
Vi är nöjda när det gäller det sätt på vilket förbindelserna håller på att utvecklas inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, där Ryssland är en naturlig nyckelpartner. Vårt budskap till Ryssland är emellertid att säkerhets- och försvarspolitiken måste ses som en del av vår bredare politiska dialog, som också omfattar en del av de rådande ?frusna konflikterna? i Europa, särskilt Transnistrien, som är en källa till kolossal instabilitet för Moldavien, som är en framtida grannstat till Europeiska unionen.
När det rör Världshandelsorganisationen, kommer vi att bekräfta vårt politiska stöd till Rysslands anslutning. Men vi kommer inte att tveka att försvara våra intressen, som är brukligt i alla handelsförhandlingar. I egenskap av Rysslands viktigaste handelspartner, kommer Europeiska unionen att spela en nyckelroll vid fastställandet av inträdesnormerna under Genèveförhandlingarna. Från vårt perspektiv är partnerskaps- och samarbetsavtalet utgångspunkten, och Ryssland måste åtminstone gå längre än de medgivanden man redan gjort i sammanhanget.
När det rör den angränsande frågan om Rysslands krav på att betraktas som en marknadsekonomi i samband med antidumpningsförfaranden, har kommissionen redan överlämnat ett förslag till rådet som kommer att förbättra de ryska företagens ställning, och vi undersöker för närvarande om vi kan göra mer för att möta deras oro. Som ordförandeskapet sade, var detta en fråga som vi hade möjlighet att diskutera med Kasjanov. Vi hoppas att Ryssland i sin tur kan svara på våra förslag, särskilt när det rör dubbel energiprissättning och antagandet av ett förlikningssystem enligt partnerskaps- och samarbetsavtalet, för att hjälpa till med att se till att handelskonflikter hanteras på ett objektivt, effektivt och icke-politiserat sätt.
Under toppmötet kommer man också att granska en lägesrapport från högnivågruppen om ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område. Detta långsiktiga initiativ är avsett att understödja Rysslands pågående ekonomiska reformer, och bör hjälpa ryska företag att dra fördel av det välstånd som utvidgningen av Europeiska unionen kommer att föra med sig. Mot bakgrund av anslutningen till Världshandelsorganisationen, bör samarbetet med Ryssland främja sammanhållningen mellan våra respektive rättssystem, grundat på undersökningar om de troliga fördelarna för det ryska näringslivet.
Under toppmötet kommer man också att granska en lägesrapport om energidialogen, som gick in i en mer konkret fas under toppmötet i Bryssel i oktober i fjol.
Ordförandeskapet hänvisade till miljöns betydelse i samband med vår dialog. Vi kommer bland annat att pressa Ryssland så att landet helst ratificerar Kyotoprotokollet före FN-toppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling i september.
Låt mig nu ta upp Kaliningradfrågan, som med rätta står högt upp på parlamentets dagordning, vilket Hoffs utmärkta betänkande och parlamentsdelegationens besök på platsen i april i fjol visat. Vi kommer också att ta hänsyn till yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som utarbetats av Oostlander.
Vi delar parlamentets åsikt att Kaliningrad, som en del av Ryssland, i huvudsak är Rysslands ansvar. Vi anser också att utvidgningen av Europeiska unionen ger möjligheter som kan vara till stor nytta för Kaliningrad, i stället för ett hot.
Kommissionen har gjort enorma ansträngningar för att uppnå ett samarbete i fråga om Kaliningrad med Ryssland, och har tagit upp effekterna av utvidgningen och den framtida utvecklingspolitiken som en del av ett övergripande förhållningssätt. Vi har klargjort vår vilja att öka det ekonomiska och tekniska biståndet, för att man skall kunna hantera de utmaningar som Kaliningrad står inför, för att underlätta samarbetet mellan tull- och migrationsmyndigheterna i Ryssland, Litauen och Polen, och för att ta itu med de frågor som rör personers rörlighet och transitering, genom att utnyttja den flexibilitet som är möjlig enligt Schengenregelverket.
Under det spanska ordförandeskapets utmärkta ledarskap, har medlemsstaterna nyligen bekräftat att vi inte kan förringa Schengenregelverket, och inte heller undergräva själva utvidgningsförhandlingarna. Viseringsfria transiteringskorridorer är inte godtagbara för ansökarländerna. Jag hoppas att Ryssland kommer att godta detta och samarbeta med oss för att se till att passerandet av gränsen - som är det verkliga hindret för framsteg - går snabbare och enklare. Det krävs ansträngningar från båda sidor, eftersom vi måste komma överens om hur vi skall utveckla vissa nyckelfrågor innan vi kan erbjuda ytterligare hjälp. I detta sammanhang strävar vi efter framsteg när det rör ett återtagandeavtal och ett förbättrat samarbete kring gränsförvaltning. Vi hoppas också att Ryssland kommer att underlätta inrättandet av konsulat i Kaliningrad och i själva Ryssland, och se till att de som bor i Kaliningrad får pass som överensstämmer med internationella standarder. Vi hoppas att samarbetskommitténs särskilda sammanträde i morgon i Kaliningrad leder fram till ytterligare framsteg i dessa frågor, med hänsyn till toppmötet i Moskva.
Jag vill också säga några ord om mänskliga rättigheter och demokratiska principer, där vi fortfarande hyser vissa farhågor när det gäller rättsstatsprincipen och massmediernas frihet. Toppmötet kommer att ge ytterligare möjlighet att betona de fördelar som skulle följa för Ryssland om landet förbättrade sin framtoning på dessa områden, och vår vilja att stödja utvecklingen av demokratiska institutioner genom Tacisprogrammet.
Läget i Tjetjenien är fortfarande mycket oroande, och rapporterna om överträdelser av de mänskliga rättigheterna under de så kallade ?uppstädningsoperationerna? har tyvärr inte upphört. Vår ståndpunkt är klar och tydlig. Vi fördömer terrorism över hela världen, även i Tjetjenien. Våra uppmaningar till en politisk lösning som, utan att påverka Rysslands territoriella okränkbarhet, tillfredsställer huvuddelen av det tjetjenska folket, undergräver inte vårt stöd till kampen mot terrorism över hela världen. Vi kommer också fortsättningsvis att ta upp frågan med Ryssland om de operativa förhållandena för genomförande av humanitärt bistånd. Trots svåra säkerhetsförhållanden på platsen, kräver vi konkreta förbättringar för att underlätta genomförandet av humanitära operationer i enlighet med grundläggande säkerhets- och effektivitetsstandarder. Samtidigt kommer vi att insistera på att all repatriering av fördrivna tjetjener bara sker på frivillig och ovillkorlig grund.
Till sist har vi också för avsikt att göra framsteg när det rör krishantering och konfliktförebyggande. Mot bakgrund av våra ansträngningar för att upprätta närmare politiska och ekonomiska förbindelser, har Europeiska unionen klargjort för Ryssland att man förväntar sig att landet handlar i överensstämmelse med de värderingar som det åtog sig att följa när det blev medlem av Europarådet och OSSE. De grundläggande principerna utgör en integrerad del av det strategiska partnerskap som vi försöker att skapa tillsammans.
Detta är en avgörande period när det gäller att fast förankra Ryssland i samfundet av demokratiska stater. Mot bakgrund av Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen och avtalet om ett nytt utseende för samarbetet mellan Ryssland och Nato, är vi övertygade om att toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva kommer att föra vårt bilaterala partnerskap ett steg framåt, och göra vårt samarbete mer konkret och effektivt. Kommissionen är beredd att fortsätta spela en aktiv roll i denna process. Jag är säker på att Europaparlamentet också kommer att göra mycket värdefulla insatser.
Jag vill ta upp en sista punkt. Vi delar så mycket med Ryssland: mycket geografi och, i vissa avseenden, även mycket historia. Det enda förnuftiga alternativet för oss båda är att se till att våra förbindelser fungerar så bra som möjligt: ekonomiskt, socialt och politiskt. Detta är ett verkligt betydelsefullt strategiskt partnerskap - ett partnerskap som förstärks genom utvidgning. Kanske finns det några spöken från det förgångna som vi måste ta itu med; gammal misstänksamhet som vi måste begrava en gång för alla. Kommissionens åsikt är alltså att vi bör göra allt vi kan för att få detta partnerskap att fungera, och fungera bra. Det finns inget annat förnuftigt alternativ. Men ett partnerskap omfattar kommunikation i båda riktningarna: Det handlar om att ge och ta och att förstå den andra sidans synsätt. Vi förstår detta, och jag är säker på att våra ryska kolleger efterhand också kommer att göra det.
(Applåder)
Tack, herr kommissionär.
Tillåt mig in min tur att välkomna vår kollega Hoff, som är föredragande av betänkandet om meddelandet från kommissionen till rådet om EU och Kaliningrad.
(Applåder)
Hoff har den stora vänligheten att vara här hos oss, och jag tackar henne för allas vår räkning.
Jag ger nu ordet till Erika Mann, som skall tala i egenskap av ställföreträdande för föredraganden.
Fru talman! Hjärtligt tack för de vänliga orden. Jag vet att min kollega Magdalene Hoff som avslutning på sitt tal, som jag kommer att läsa upp för er, själv vill rikta några ord till er, men först vill jag säga ett hjärtligt tack. Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Genom att Polen och Litauen ansluts till Europeiska unionen kommer den ryska enklaven Kaliningrad också att bli en enklav i Europeiska unionen. Den svåra, unika och närmast paradoxala situationen består i att Kaliningrad som ryskt territorium visserligen faller inom giltighetsområdet för avtalet om partnerskap och samarbete med Moskva, men i själva verket i större utsträckning berörs av utvidgningen av Europeiska unionen.
Redan 1994 uppmärksammade Europaparlamentet i ett betänkande Kaliningrads prekära läge. I betänkandet sade vi att framtiden för Kaliningradregionen är en fråga av direkt och brådskande betydelse för Ryssland, för grannländerna i regionen och även för Europeiska unionen. Som en praktisk konsekvens beslutades det redan då om åtgärder vars betydelse för ett uppsving inom området nu snarast har tilltagit. Exempel på detta är stimuleringen av gränsövergripande samarbete, samt ett ökat införlivande av Kaliningradområdet i de europeiska transport- och telekommunikationsstrukturerna. Det är beklagligt att man sedan dess inte har utnyttjat tiden tillräckligt. Nu avtecknar sig nya möjligheter inom ramen för det aviserade strategiska partnerskap som ni talat om, med lämpligt deltagande från grannländerna Polens och Litauens sida, för att finna lösningar för Kaliningrad som säkrar områdets livskraft, och kanske rentav gör det till en aktiv förenande länk mellan partnerna. Samtidigt vill jag dock, liksom redan 1994, uttryckligen betona följande: Alla överväganden om Kaliningrads utveckling måste utgå från den förutsättningen att området även i framtiden folkrättsligt hör till Ryssland, och att dess statsrättsliga status uteslutande regleras mellan de ansvariga i Moskva och Kaliningrad.
Det finns två möjliga scenarier: ett negativt och ett positivt. I ett negativt scenario skulle förhållandet mellan Europeiska unionen och Ryssland starkt belastas. Ingen sida skulle klara av det viktiga provet rörande förmågan till samarbete och krisförebyggande åtgärder inom ramen för partnerskapsavtalet. I ett positivt scenario däremot skulle Kaliningrad som lokaliseringsort totalt sett få en hög profil som referenspunkt för transportförbindelser, handelsaktiviteter och moderna tjänster inom det dynamiska Östersjöområdet. Som pilotregion för genomförandet av ekonomiska strukturreformer skulle området kunna påverka hela nordvästra Ryssland och knyta denna stora region närmare Europa. Kort sagt, bestämmelser om Kaliningrad som fattas i samförstånd skulle kunna bli en modell för ett praktiserat och inte bara nominellt partnerskap mellan EU och Ryssland.
Med tanke på det akuta handlingsbehovet avtecknar sig nu på båda sidor en ny rörlighet. Jag välkomnar uttryckligen ordförande Prodi aktuella påpekande om nödvändigheten av att fastslå bestämmelser för Kaliningrad redan innan Polen och Litauen ansluts till EU, efter att kommissionen år 2001 i sitt meddelande om Kaliningrad utvecklat motsvarande idéer.
Positivt är också president Putins synbara engagemang för en konstruktiv förhandlingslösning. Jag vill här inte i detalj gå in på de olika områden där det behövs gemensamma bestämmelser, utan jag vill bara göra några mer principiella påpekanden. När det gäller viserings- och gränssystemet, som naturligtvis uppfattas som särskilt känsligt av befolkningen, gäller det att finna en balans mellan det strikta säkrandet av EU:s yttre gränser å ena sidan och behovet av en enklare gränspassering å andra sidan.
Ryssland kommer också att tvingas finna sig i att principiellt godta reglerna i gemenskapens motsvarande lagstiftning - och vi utgår från att man kommer att acceptera det. Unionen kan här inte acceptera några undantag, framför allt eftersom detta skulle skapa ett prejudikat för andra gränsregioner. Europeiska unionen å sin sida bör samtidigt överväga om det inte inom Schengen, och utöver de fall som nämns i meddelandet, finns en rad möjligheter för ett enklare viseringssystem. I mitt betänkande återfinns några förslag om detta. Anbudet om att delvis integrera Kaliningrad i Östersjöområdet får inte återupplivas genom ett exklusivt gränssystem för människorna.
Flexibla bestämmelser när det gäller rörlighet för personer och varor utgör visserligen viktiga förutsättningar för ett uppsving i Kaliningrad, och de har också stort ett symbolvärde i spänningsfältet med inneslutning och uteslutning, men i motsats till vad man i Moskva flera gånger förmodat räcker detta ensamt inte till för ett uppsving. Det har vi sett vid de öppna gränserna till Polen och Litauen. De flesta ekonomiska indikatorerna för Kaliningrad är snarast negativa, och visar fortfarande inte någon uppåtgående tendens. Levnadsstandarden i gränsområdet ligger avsevärt under den totala nivån i Ryssland.
En viktig anledning till den envisa konjunkturnedgången ligger med all säkerhet i det problematiska geografiska läget, i tull- och skatteprivilegierna, men naturligtvis också i att situationen i sin helhet tenderar att medge kriminella handlingar. Ett öppnande av Kaliningrad för omvärlden måste därför kombineras med djupgående reformer inom näringsliv och förvaltning i området. Om detta inte sker löper man risken att de konjunktursvaga lokala industrierna till stor del slås ut av den utländska konkurrensen, och att utländska investerare ytterligare kommer att minska sitt obetydliga engagemang i Kaliningrad.
Vi vädjar därför till ledningen i Moskva och Kaliningrad, såsom ansvariga för området, om att man skapar förutsättningar för good governance i form av fungerande, öppna och förutsebara strukturer inom förvaltning, rättsskipning och politik. Samtidigt finns det naturligtvis många möjligheter att stödja dessa ansträngningar. Särskilt meningsfullt vore det att inrätta en investeringsbyrå, som här också skulle kunna ställa lämpliga ekonomiska grundvalar till förfogande. Hit hör naturligtvis också det fortsatta intensiva samarbetet inom ramen för Tacis, och naturligtvis också önskemålet att skäliga medel ställs till förfogande via de internationella finansinstituten - här vill jag särskilt nämna Europeiska investeringsbanken.
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill gärna avslutningsvis ge ordet till min kollega Magdalene Hoff.
(Applåder)
Fru talman, kära kolleger! Jag ber er ha överseende med att jag förblir sittande. Jag är ännu inte så pass återställd att jag skulle kunna stå när jag talar. Var snälla och betrakta det inte som en ohövlighet. Jag vill inte heller ta alltför lång tid i anspråk, utan bara tacka alla som har varit med om att utforma betänkandet och bidragit till att kommissionär Patten nu säger att kommissionen under sina förhandlingar vid toppmötet i Moskva inte skall lämna det obeaktat. Hjärtligt tack, herr kommissionär!
(Applåder)
Att debatten om detta betänkande också här redan satts in i ett riktigt sammanhang, nämligen en gemensam debatt om den ryska federationen, visar än en gång på att vi fortfarande anser att det är den ryska regeringens uppgift att se till att det skapas förnuftiga förhållanden i Kaliningrad. En delegation från vår kammare besökte ju för en kort tid sedan Kaliningrad, och den som med öppna ögon åker genom regionen eller går genom staden kan bara förskräckt vända sig bort. Vi hade tillfälle att samtala med borgmästaren i Kaliningrad, som bittert beklagade sig över att man vid det senaste besöket av företrädare för Europeiska unionen ingivits förhoppningar om att ett sjukhus skulle byggas. Det gäller här i första hand hjälp åt tbc-sjuka.
Allt som här berörts av de föregående talarna - mänskliga rättigheter, folkhälsa och miljöpolitik - är de verkliga problemfrågorna, där måste man börja att ge hjälp. För en sak står fast, och det bör vi inte glömma bort; det betonas också av det som kommissionär Vitorino sade: Vi kommer inte att få några fredliga förhållanden i Europa om vi inte klarar av att fylla handels- och samarbetsavtalet med liv. Jag hoppas att vi lyckas med det; jag är inte alltför oroad, om det som här har framförts av de olika företrädarna för ordförandeskapet, kommissionen och parlamentet också tas upp vid toppmötet i Moskva.
Hjärtligt tack för att ni gav mig ett par minuters talartid. Jag tror att vi även i fortsättningen kommer att anstränga oss, även gemensamt, fru Lalumière, för att det som parlamentet hittills har beslutat också skall genomföras och bli till praktisk politik. Hjärtligt tack! Särskilt vill jag tacka Erika Mann, som, när jag frågade henne om hon kunde framföra mitt inlägg här, utan att tveka genast tog på sig denna roll. Tack så mycket, Erika!
(Applåder)
Tack, fru föredragande.
(Applåder)
Vi känner alla till ert fantastiska engagemang till förmån för alla länder i Central- och Östeuropa, särskilt Kaliningrad. Ni kan vara övertygad om att ert budskap berörde oss djupt och att alla, var och en på sitt håll, kommer att försöka genomföra de önskemål som ni framfört i dag.
Fru talman, herr kommissionär, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag rikta ett par hjärtliga ord av respekt och erkännande dels i min grupps namn, dels personligen till Magdalene Hoff för hennes storartade arbete i allmänhet, och för hennes utmärkta arbete när det gäller Kaliningrad. På grund av stundens allvar vill jag tillfoga, kära Magdalene - jag har hittills aldrig i ett officiellt tal tilltalat någon med förnamn här, det här är första gången - att jag också vill tacka dig mycket, mycket hjärtligt för många år av gott samarbete, både här i parlamentet naturligtvis, och på en annan nivå, nämligen inom den tyska europafederalistiska sammanslutningen över partigränserna ?Europaunion Deutschland?. Jag önskar innerligt att du snart skall bli frisk. Hjärtligt tack för ditt storartade arbete!
(Applåder)
Jag vill säga ett par sorgens ord med tanke på offren i Kaspijsk i Dagestan som mördades den 9 maj. Bland de mer än 30 döda var också många barn. Som kommissionär Patten sade kan terror aldrig rättfärdigas. Vi hoppas att något sådant inte upprepas! Vi ber den ryska regeringen - också det har kommissionär Patten och rådsordförande de Miguel sagt, och jag ber er att ni också framför det vid toppmötet - att om attentaten och våldsdåden skulle ha begåtts av tjetjener - när det gäller Dagestan är det ett antagande som det inte finns något belägg för - att man inte skall jämställa dessa terrorister, dessa våldsmän med det tjetjenska folket, utan att civilbefolkningen i Tjetjenien skyddas ...
(Applåder)
... och att vi genom förhandlingar ser till att Tjetjenien får en bra framtid.
Totalt sett anser vi att våra förbindelser med Ryssland är strategiska förbindelser. Våra förbindelser med Amerikas förenta stater har strategisk betydelse, våra förbindelser med Medelhavsområdet har strategisk betydelse, och naturligtvis är utvidgningen av Europeiska unionen också av strategisk betydelse, men det är även våra förbindelser med Ryssland. Våra förbindelser måste baseras på demokratiska principer, på rättsprinciper, på social och marknadsekonomisk ordning och framför allt på de mänskliga rättigheterna och på människovärdet. På denna grundval vill vi samarbeta med Ryssland, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.
Vi understryker också det som just har sagts här - så mycket samarbete med Ryssland som möjligt för det gemensamma europeiska ekonomiska området. Men jag vill också tillfoga, eftersom detta någon gång har sagts, att jag kan inte föreställa mig, och det kan inte heller den stora majoriteten i vår grupp - jag tror att man är ense om det - vi kan inte föreställa oss att Ryssland med sin storlek skulle kunna bli medlem i Europeiska unionen. Det måste man också säga någon gång, eftersom ärligheten kräver det.
Men vi vill bygga ut de ekonomiska förbindelserna, minska handelshindren, möjliggöra fler investeringar i Ryssland. Där måste vi undanröja restriktionerna. Vi vill samarbeta när det gäller sektorn med inre säkerhet. Tillsammans med styrelsen för vår grupp var jag nyligen i Finland, en av Rysslands grannstater, där man har föredömliga säkerhetskontroller vid gränserna. Vi måste skapa något liknande vid alla våra gränser mot Ryssland. Jag uppmanar den ryska regeringen att göra sitt så att vi även får någon säkerhet när det gäller Kaliningrad!
Eftersom min talartid redan tagit slut vill jag här bara lägga till att vi verkligen har för avsikt att intensifiera förbindelserna med Ryska federationen, eftersom säkerheten på vår kontinent under 2000-talet till största delen är avhängig av att Europeiska unionen är handlingskraftig, och att även Ryssland är handlingskraftigt och förhoppningsvis demokratiskt, så att vi gemensamt får en bra framtid på vår europeiska kontinent.
(Applåder)
Herr talman, ärade kommissionär, bästa Magdalene! På min grupps vägnar vill jag tacka dig för ett betydelsefullt arbete, vi är mycket intresserade av detta betänkande och godkänner det enhälligt. Samtidigt hoppas vi naturligtvis, kära Magdalene, att du kan återvända till vårt arbete och att vi bland annat skulle kunna dra nytta av din gedigna kännedom om östländerna.
Bästa kolleger, från Kaliningrad kommer positiva eller negativa exempel på samarbetet mellan EU och Ryssland, antingen i form av samarbete eller problem. Enligt ett positivt scenario kommer området att bli ett pilotprojekt för Ryssland och hela vår utvidgning: där tillämpas WTO:s bestämmelser, vilket leder in Ryssland i ett medlemskap i WTO. Lagligheten, stabiliteten och civilsamhället växer och börjar bli verklighet. Vi hjälper till med hela vår arsenal: Tacis, Phare, Interreg och så vidare. Vår handel ökar och människorna kan röra sig fritt. Ett negativt scenario vittnar om en fördjupning av klyftorna i nivån på levnadsstandarden, vilket skapar orolighet inom unionen, när oroligheterna nu finns utanför unionen. Det är ett outvecklat civilsamhälle - kriminaliteten är redan nu två procent högre än i övriga Ryssland - och befolkningsrörelserna kan utvecklas till en ny Berlinkris. Detta är alltså ett oönskat scenario, men man måste komma ihåg att vi nu lever i en tid av möjligheter, om Rysslands nya ledning inser detta. I vilket fall som helst kommer Kaliningrad att fungera som barometer för våra relationer.
Det är sant, som kommissionär Patten sade, att toppmötet mellan EU och Ryssland inom de närmaste veckorna utgör en kulminationspunkt. Ryssland har många problem, och ett av problemen är att relationerna mellan Ryssland och USA har medfört mycket litet nytta för det ryska folket, som inte riktigt inser fördelen med detta samarbete. Därför borde vi lägga fram ett fempunktsprogram för att närma våra relationer: ett ekonomiskt område, medlemskap i WTO, energisamarbete, en nordlig dimension och ett konkret Kaliningradavtal; där har vi fem punkter, bästa kolleger!
Herr talman! Jag har försökt lyssna noga till rådet och kommissionen och måste säga att kommissionen som vanligt var ärligare i beskrivningen av var partnerskapet står i dag och i påpekandet att det både gäller att ge och ta. Jag tycker nämligen att resultaten lyser med sin frånvaro. Man ser mer skuggboxning och vackert tal än faktiska resultat.
Jag tror också att det finns en skrämmande risk för att förhållandet mellan USA, Ryssland och EU i viss mån blir som det vi upplever i Mellanöstern. Är vi inom EU de enda som bryr sig om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mediapluralism, miljö, och kanske även medborgarorganisationernas ställning? Vad händer egentligen i Kaliningrad? Vad händer de facto i energidialogen? Vi väntar på resultat.
Hur är det med miljöpartnerskapet i den nordliga dimensionen? EU har i samband med flera toppmöten sagt att något måste hända. EU har fattat beslut för att kunna finansiera viktiga miljöprojekt i nordvästra Ryssland, men den ryska federationen står inte för sin del. Ska vi lova WTO-medlemskap och NATO-medlemskap eller borde vi kanske kräva resultat från den ryska sidan som villkor för detta?
Ordförandeskapet och kommissionen berörde frågan om ansvaret för kärnavfall, MNEPR-avtalet. Hur många gånger ska vi höra ordförandeskapet, som till exempel det svenska, efterlysa resultat? Ett halvt år, därefter år för år, uppskjuts frågan, samtidigt som vi vet att klockan tickar för obehandlat kärnavfall och ubåtarna i Murmansk kan börja läcka. Vi vet också att vi i mitt land, Finland, har stora problem med landsvägstransporterna till Ryssland där tidsavtal inte följs och extra avgifter tas ut.
Jag vädjar om att ni också tar upp svåra frågor i förhandlingarna med Ryssland. Till slut, bästa ordförandeskap: andra toppmöten och andra statschefer har inte dragit sig för att beröra kidnappade barns situation. Denna fråga måste också tas upp i en allvarlig dialog. Jag känner själv till flera barn, till exempel Maria Sboeva och Tommi Ylönen, som kidnappats till Ryssland.
Herr talman! Elisabeth Schroedter, vår kollega från Gruppen De gröna, skall om en stund tala om Kaliningrad. Jag vill på gruppens vägnar också uttryckligen tacka vår kollega Magdalene Hoff för hennes stora ansträngningar, och hennes oinskränkta engagemang för Östeuropa. Jag tycker att hon förtjänar att detta blir sagt här.
Kolleger! Vi har alla lyssnat noggrant till Miguélez anförande. I en kvart och längre än så talade han om Ryssland, och ordet Tjetjenien föll inte över hans läppar. Hur är detta möjligt, herr Miguélez? Jag förstår det inte. Ett stort antal överläggningar har likväl ägt rum med de ryska myndigheterna den senaste tiden. Det har talats länge, och vad är resultatet? Business as usual. Vi har talat om ekonomi. Jag hörde det av min egen premiärminister när han mötte Kasjanov. Likväl, bästa kolleger, har vi ju nu fått lära oss av konflikterna i Kosovo, i Bosnien och Hercegovina, att konfliktförebyggande åtgärder är mycket viktiga. Att det är A och O i varje fredspolitik. Vi ger oerhört mycket ekonomiskt stöd till Ryssland: 65 miljoner euro via EU:s kontor för humanitärt bistånd, 2,5 miljarder de senaste 10 åren via Tacis. Men skulle vi nu äntligen kunna få använda dessa pengar till konfliktförebyggande åtgärder? Herr Miguélez! Tala inte enbart om ekonomi och fri handel i Moskva, utan också om Tjetjenien, om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna, om förföljelsen av miljöaktivister. Var vänlig gör detta; ni kommer på det sättet att göra Europeiska unionen trovärdigare.
Herr talman! Världen har förändrats under de senaste åren, tyvärr inte alltid i riktning mot mer fred och säkerhet, mer partnerskap och fredlig samvaro. Efter andra världskriget gav folken FN:s säkerhetsråd många rättigheter och ett stort ansvar för säkerheten och upprätthållandet av freden. Även om Sovjetunionen som segermakt, och den en gång andra supermakten vid sidan av USA, inte längre existerar, är Ryssland som dess efterföljare inte något betydelselöst land. Ryssland har kärnvapen, det förfogar över enorma resurser, det har på ett avgörande sätt varit med och präglat Europas och världens historia under 1800- och 1900-talet. Den utvidgade europeiska unionen kan utveckla en större förmåga för ett partnerskap med Ryssland, om de sista beståndsdelarna och farhågorna ur det förgångna och det kalla kriget övervinns, och exempelvis det ekonomiska samarbetet med kandidatländerna i Central- och Östeuropa utnyttjas och inte avsiktligt utesluts.
Den som i Europa vill överge motsättningarnas politik bör inte skapa nya konfrontationer genom en ny geostrategi, utan räcka Ryssland handen till ett verkligt praktiskt partnerskap. Därvid bör vi inte framför allt räkna mängden sammankomster och träffar och göra dem till en måttstock. Det som bör räknas är vad de verkligen resulterar i. Fältet med gemensamma intressen är så stort att ett samarbete och ett partnerskap som är nyttigt för båda sidor, som främjar säkerhet och minskar på sociala spänningar, på sikt är den enda förnuftiga vägen.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! För några dagar sedan avled en person som spelat en avgörande roll i fredsförhandlingarna med tjetjenerna, nämligen general Lebed, och detta skedde under fullständig tystnad från er och era många kolleger. Han dödades officiellt i en olycka, en mystisk helikopterolycka som man ofta ser i denna del av världen.
General Lebed hade en uppfattning om territoriell integritet som inte exakt överensstämde med er, det var inte bara konturen, gränserna som skulle bevaras, utan den territoriella integriteten, vilket innebar integriteten för människor, liv och personer som lever på ett territorium.
När man i dag lyssnar till er och rådet och kommissionen har man inte direkt intrycket av att den tjetjenska frågan verkligen står i centrum för ert intresse och era prioriteringar, vid de möten som avlöser varandra vecka efter vecka mellan er och de ryska myndigheterna, vilket kollegan och ordföranden Staes påpekade.
Hoff har, vilket vi har vant oss vid från hennes sida, utarbetat ett mycket balanserat och sakkunnigt betänkande om Kaliningrad. Jag måste säga att jag sätter mycket stort värde på det sätt som hon har gjort detta på, och på den takt hon har visat när hon hela tiden även betonat de ryska intressena, vilket innebär att vi inte kommer i konflikt med eventuellt misstroende från Moskvas sida när det gäller vårt ansvar inför Kaliningrad. Hoff är utomordentligt skicklig på detta område, faktum är att Kaliningrad är ett av hennes specialområden, och jag har också alltid lyssnat med stor respekt till hennes betänkanden och i synnerhet också till hennes utlåtanden, och vi har tidigare också gärna korsat våra värjor.
Kaliningrad är inte längre Königsberg. Den som någon gång har bott där känner igen mycket lite och känner sig inte längre hemma där. Vi skulle knappt ha gett området någon uppmärksamhet om det inte vore för att det skall bilda en enklav i Europeiska unionen. Närhet för med sig ansvar, och jag tror att detta också har varit en viktig drivkraft för föredraganden. Framtiden för de människor som bor där måste vara av intresse för oss. Det är just därför som föredraganden inte enbart har sett till makroaspekterna, utan även till de praktiska vardagliga behoven hos invånarna i Kaliningrad. Det handlar här i synnerhet om nödvändigheten att inte lämna dem isolerade.
Förbindelserna till de andra delarna av Ryska federationen, men även de till de framtida medlemsstaterna i Europeiska unionen, måste vara lättframkomliga. De senare betraktas där borta möjligtvis som ännu viktigare än de förstnämnda. Att resa fritt till Europeiska unionen bör enligt min uppfattning prioriteras. Det är anledningen till den eftertryckliga uppmaningen att lösa visumfrågan, förvisso inom ramen för Schengenregelverket - låt oss se nyktert på saken -, på ett smidigt sätt. Många av hindren är för övrigt en fråga om människors verk. Problemen vid gränserna förorsakas alltför ofta av en tröghet hos personalen, omständliga byråkratiska vanor och liknande. Det är därför mycket viktigt att man odlar en mentalitet som passar rättsstaten, demokratin och en social marknadsekonomi. Att utveckla kontakter mellan lokala organisationer i Europeiska unionen och i Kaliningrad, och naturligtvis även andra platser i Ryssland, skulle också kunna vara av stor vikt här, eftersom dessa i synnerhet har att göra med det dagliga sättet att agera.
Herr talman! Jag tackar Hoff för att hon godtagit mina ändringsförslag som jag lagt fram som företrädare för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och i synnerhet också för den humor hon visade prov på när hon svarade på de knep jag använde i sammanhanget. Hjärtligt tack, och jag önskar henne allt gott.
Herr talman! Även jag vill tacka fru Hoff för det mycket fina betänkandet. Jag anser att det är så mycket bättre än det första betänkandet, det är väsentligt mycket bättre än kommissionens dokument, och jag hoppas verkligen att detta betänkande går till historien i detta parlament, ty det sträcker sig mycket längre, och samarbetet var också utmärkt. Jag tackar föredraganden för att hon i stor utsträckning har tagit med mina ändringsförslag.
Det finns nämligen en risk för att det alltid bara hålls vackra tal om hur viktigt samarbetet är, och vilken speciell situation Kaliningrad befinner sig i, men människorna där är för det första oroade, en oro som underbyggs av verkligheten, en oro för att det blir svårare med transiten, rörelsefriheten, samarbetet mellan de icke-statliga organisationerna och en oro över fattigdomen och den allt större arbetslösheten.
Därför behöver vi nya vägar i de instrument som finns, nya vägar i den lilla gränstrafiken, nya vägar i det ekonomiska samarbetet, nya vägar i det transnationella samarbetet och framför allt - herr kommissionär, här vill jag än en gång vädja till er - nya sätt att använda finansinstrumenten. För en gemensam handlingsplan krävs det också en gemensam fond.
Herr talman! Utan tvivel innebär toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland en stor möjlighet till ett historiskt partnerskap. Detta partnerskap, som måste gälla både det ekonomiska och det politiska området, är en av de viktigaste förutsättningarna för en freds- och stabilitetspolitik under 2000-talet. Europa och Ryssland är väsentligt mer beroende av varandra än vad som kan tyckas vid första anblicken. Alltid när det har uppstått en klyfta mellan Europa och de enskilda europeiska staterna å ena sidan och Ryssland å den andra sidan, har detta följts av en världspolitisk jordbävning. Dagsläget kräver att man skapar ett utgångsläge som på sikt förhindrar en sådan tvist. För detta krävs det ömsesidig respekt och att man bygger upp ett grundförtroende.
Naturligtvis är Tjetjenienkonflikten ett stort problem. Men det bör varnas för ett ensidigt fördömande av Ryssland utan att man beaktar bakgrunden, som till exempel finansiärerna, vapenleverantörerna och framför allt också de intressen i naturtillgångarna som omfattas av denna konflikt.
. (ES) Herr talman! Jag sällar mig till dem som har tackat Hoff och berömt henne för det arbete hon genomfört, och för att hon är här i dag efter att ha genomgått en allvarlig sjukdom.
Jag anser att Hoffs betänkande är ett viktigt bidrag till institutionernas arbete från Europaparlamentets sida. Kommissionär Patten har med rätta sagt att innehållet i detta betänkande kommer att vägleda och inspirera oss i våra förbindelser med Ryssland. Detsamma säger ordförandeskapet. Därför vill jag tacka för detta viktiga arbete som många gånger sker i det tysta och anonymt, eftersom det är bra att det någon gång, som nu, kommer fram i ljuset och erkänns offentligt.
Jag instämmer i praktiskt taget alla de åsikter som talarna har gett uttryck för i fråga om de positiva och negativa aspekterna av våra förbindelser med Ryssland. Förbindelserna är som de är och inte som vi skulle vilja att de var. Ryssland, med alla dess fördelar och nackdelar, är ett stort land som vi delar ett gemensamt område med, det stora europeiska låglandsområdet. Till följd av de särskilda historiska omständigheter som unionen ställs inför i nuläget, som till exempel slutet på kalla kriget, Berlinmurens fall och utvidgningen mot de östeuropeiska länder som var satellitstater till Ryssland till följd av andra världskriget och på grund av att vi lämnade många av dessa länder i händerna på det ryska inflytandet, har vi ett historiskt samvete när det gäller dessa före detta satellitstater.
Ni måste vi återvinna detta område. Vi återvinner det med utvidgningen, som går ut på att integrera östländerna i den europeiska familjen, de länder som grymt skiljdes från denna familj. Samtidigt har vi Ryssland och därför kommer Ryssland från och med nu inte att vara en rival, avlägsen från den bipolära världen som Östeuropa var. Nu är Ryssland vår granne. När utvidgningen har genomförts kommer vi inte bara att dela gränser, utan vi kommer även att dela ansvar, som i fallet Kaliningrad, eftersom Kaliningrads medborgare, oberoende av vilken nationalitet de är av, är människor som vi måste bry oss om, eftersom vi är fast beslutna att se till att Kaliningrad inte skall bli ett område med fattigdom som är inklämt i unionen, utan ett område där det råder välstånd. Bland Europeiska unionens värdeskalor ingår det inte att skapa ett område med välstånd och lämna kvar en ficka av fattigdom i Kaliningrad.
Vi hoppas även att Ryssland utvecklas i alla hänseenden, såväl på ekonomisk och handelsmässig nivå som på rättslig och institutionell nivå, och även när det gäller respekten för de stora humanistiska principerna, de mänskliga rättigheterna och rättstaten, som är vårt kännemärke. Därför måste vi arbeta på alla områden och på bästa möjliga sätt utvidga vårt samarbete med Ryssland på det ekonomiska och handelsmässiga området. Detta måste - som sagt - även ske inom den tredje pelaren, och vi har redan tagit viktiga steg i och med mötena med Europeiska unionens och Rysslands justitie- och inrikesministrarna, samt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.
Jag har inte nämnt Tjetjenien, eftersom det hölls ett särskilt sammanträde om den frågan förra månaden, och om Staes vill veta vilken ståndpunkt ordförandeskapet har om Tjetjenien råder jag honom att komma hit, eller att läsa parlamentets protokoll, eftersom det inte är bra att vi har en debatt om Tjetjenien i flera timmar, att ordförandeskapet och kommissionen förklarar vilken ståndpunkt de har om Tjetjenien och sedan får höra att de inte sagt något om detta månaden efter. Staes kunde själv ha varit här och han kunde ha deltagit i debatten om han hade velat. Det faktum att han inte var här är varken mitt ansvar eller ordförandeskapets, utan hans eget.
Det samma säger jag till Thors, som förebrår ordförandeskapet. Jag vill erinra henne om att hennes hemland, Finland, innehade ordförandeskapet för en kort tid sedan, och att Spanien är det första land som har varit närvarande i Kaliningrad på ordförandeskapsnivå. Jag påminner henne om att Spanien ligger långt från Kaliningrad, i motsats till Finland som ligger mittemot. Vi har gjort allt vi kunnat i ett utmärkt samarbete med kommissionen, som verkligen utför ett beundransvärt arbete, och vi har kommit mycket väl överens. Jag anser att vi gör en stor ansträngning för att nå framsteg med Ryssland, små eller stora, men vi bygger upp våra förbindelser lite i taget, och jag anser ärligt talat att man inte kan förebrå varandra i det här läget.
Herr Miguélez! Nu har ni väl ändå tagit detta lite för lättvindigt. Jag kan verkligen inte acceptera ert agerande. Det hölls mycket riktigt en debatt om Tjetjenien den 10 april. Rådet avgav då mycket riktigt en förklaring. Jag deltog i den debatten; det vill jag understryka. Men sedan den 10 april har olika sammanträden ägt rum på ministernivå. Rådet (utvecklingssamarbete) sammanträdde i Luxemburg den 16 april om jag minns rätt. Ett råd (rättsliga och inrikes frågor) har ägt rum. Kasjanov, premiärministern, har varit i Bryssel. Han träffade olika dignitärer och parlamentets egen ordförande. Han träffade Verhofstadt, han träffade Maystadt, han träffade Prodi. Och alla mina informationskällor säger att rådet egentligen inte tar någon hänsyn till parlamentets ståndpunkt. Att ni inte gör något för att verkligen föra upp problemet Tjetjenien på den politiska dagordningen. Om ni nu verkligen tror att ni inte behöver läsa den kompromissresolution som föreligger i dag, och att ni inte behöver lyssna till parlamentets slutliga begäran - som förhoppningsvis kommer att beviljas i morgon -, nämligen att placera punkten Tjetjenien separat på dagordningen, då tror jag, herr rådsordförande, att ni är helt fel ute för ögonblicket.
. (ES) Jag kommer att besvara ordningsfrågan. Vad jag har att säga är att Tjetjenienfrågan är, och alltid har varit, närvarande i alla våra kontakter med företrädare för Ryska federationen på alla nivåer, särskilt vid rådet om samarbetsfrågor som ägde rum i Luxemburg, och vid den middag som hölls med utrikesministern, där man talade länge om situationen i Tjetjenien. Såväl Europeiska kommissionen som rådets ordförandeskap framförde exakt vilka åsikter vi har till ryska federationen, åsikter som fullständigt sammanfaller med parlamentets. Europeiska kommissionen har även haft tillfälle att tala om saken med Rysslands premiärminister, Kasjanov, som var i Bryssel i två veckor på officiellt besök.
Detta har vi alltid sagt, vid alla möten, på alla nivåer, -även på politisk nivå - och vi har aldrig tolererat att Tjetjenienfrågan skulle uteslutas ur våra bilaterala samtal, men vi säger naturligtvis detta med den respekt som ett suveränt land förtjänar. Naturligtvis faller det oss inte in att blanda ihop Tjetjenienfrågan med mordanklagelser, som vi har hört här i dag, om att general Lebev har mördats av den ryska regeringen för att ha ställt sig positiv till vissa av Tjetjeniens ståndpunkter. Detta är naturligtvis inte det språk vi talar, herr talman.
Herr talman! Jag förstår inte varför den spanska ministern känner sig anklagad. Jag uppskattar det jobb som görs för Kaliningrad, men jag tror att vi har anledning att i likhet med kommissionen fråga oss om vi når det resultat vi önskar.
Ibland verkar det som om vårt förhållande till Ryssland bara är en ?give?-relation från vår sida och en ?take?-relation från deras. Vi har tyvärr många exempel på detta. Ett är den nordliga dimensionen där vi, vilket även kommissionären påpekat i ett annat sammanhang, bara har en plan of action, men inte en action plan.
Problemet är att vi gång på gång har upprepat att vi vill nå resultat. Kanske dessa toppmöten påminner om EU:s egna: besluten går ut på att man vill åstadkomma någonting senare. De verkliga resultaten, de som skulle vara livsviktiga för den miljö jag lever i, syns dock inte. Här vädjar jag till ordföranden och kommissionen: hela EU behövs för en aktiv och kraftfull insats.
Herr talman! Jag tackar för att ni genom att avvika från föredragningslistan gett mig tillfälle att komma med ett yttrande som är riktat till min kollega Magdalene Hoff. Vi som socialdemokrater i detta parlament, och särskilt vi tyska socialdemokrater, bör tacka kollegan Hoff för att hon har kommit i dag. Hon är svårt sjuk, fjättrad vid rullstolen, men har trots detta - hon har varit ledamot i detta parlament sedan 1979 - inte avstått från att tillsammans med min kollega Erika Mann själv lägga fram och försvara sitt betänkande i denna kammare. Därför har vi som socialdemokrater, som sedan många år i egenskap av tyska ledamöter haft nöjet att samarbeta med henne, bara en sak att säga: Vi är stolta över vår kollega! När jag överräcker en blombukett åt henne, med ert tillstånd, herr talman, ty det står inte heller i arbetsordningen att något sådant är tillåtet, så gör jag det med den förhoppningen att det sker inte bara i socialdemokraternas, utan i alla ledamöters namn i denna kammare, som samtidigt också får vara stolta över att veta sig ha en sådan kollega i sina led.
(Applåder)
Tack så mycket ledamot Schulz.
Jag skulle vilja tala om för ledamot Magdalene Hoff att den känsla av tacksamhet som vår kollega gav uttryck för i fråga om ert engagemang för Europaparlamentet delas av oss alla. Tack så mycket.
(Applåder)
Härmed meddelar jag att jag mottagit sex resolutionsförslag, som lagts fram i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett meddelande från kommissionen om offentliga finanser inom EMU.
. (ES) Herr talman! Det gläder mig att kunna lägga fram denna tredje rapport om de offentliga finanserna inom Europeiska och monetära unionen för år 2002. Rapporten är analytisk och har utarbetats av generaldirektoratet Ekonomi och finans. Kommissionen har även lagt fram ett meddelande där de huvudsakliga slutsatserna om den ekonomiska politiken tas upp.
Ett av målen för rapporten är att bidra till att garantera att kommissionen fortsätter att spela en dominerande roll i debatten om unionens budgetpolitik.
Rapporten innehåller en detaljerad beskrivning av budgetutvecklingen och budgetperspektiven i medlemsstaterna och i euroområdet. Dessutom innehåller den relevanta klargöranden om budgetöversynens räckvidd och metoder i unionen, vilket gör det möjligt att förbättra öppenheten i vår utvärdering av varje medlemsstats budgetsituation. Slutligen innehåller rapporten en framtidsinriktning i form av en analys av några av de främsta budgetutmaningar som unionen kommer att ställas inför i framtiden.
Låt mig kort kommentera den senaste budgetutvecklingen och dess perspektiv, genom att ta upp de huvudsakliga slutsatserna i rapporten. Jag börjar med att understryka några av de viktigaste dragen i den senaste tidens utveckling: år 2001 var den svåraste perioden skattepolitiskt sett i den ekonomiska och monetära politikens historia. Euroområdets budgetunderskott nådde 1,3 procent av BNP och det är första gången det ökat sedan år 1993. Trots denna ökning, som berodde på en tillbakagång i ekonomin under den perioden, kan budgetsituationen anses vara godtagbar.
För det första kunde de medlemsstater - särskilt de som redan hade nått en budgetjämvikt eller ett budgetöverskott - låta de automatiska stabilisatorerna arbeta för att lindra de negativa effekterna.
För det andra: till skillnad föregående perioder med tillbakagångar förde ingen av de medlemsstater som hade underskott en oberättigad expansionspolitik.
För det tredje har medlemsstaterna kunnat fortsätta att utveckla sina planerade skattereformer för att avhjälpa stelheter i utbudet, trots de många klagomål som visade på att stabilitetspakten utgjorde ett hinder för budgetmyndigheterna på grund av godtyckliga eller tungrodda regler.
Kort sagt kan man säga att skattepolitiken har varit neutral i stor utsträckning, vilket har uppmuntrat till en balanserad ekonomisk politik med en gynnsam inställning till tillväxt och prisstabilitet. Denna utvärdering, som i stora drag är positiv, bör dock nyanseras när det gäller fyra länder: Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal, som har ett budgetunderskott och som inte uppfyller kraven i stabilitets- och tillväxtpakten.
Särskilt Portugals och Tysklands underskott har ökat till nivåer nära referensvärdet på 3 procent, vilket föranledde kommissionen att aktivera mekanismen för snabb varning. Det är emellertid viktigt att erkänna att den ekonomiska tillbakagången varken har varit överdrivet uttalad eller långvarig, eftersom alla medlemsstater når de mål på medellång sikt som fastställts i deras respektive stabilitetsprogram. Dock kan framtida tillbakagångar bli en svårare prövning inom ramen för översynen av unionens budget.
Det faktum att uppmärksamheten särskilt har fästs på en fråga under de senaste månaderna - systemet för snabb varning - har lett till att en rad viktiga åtgärder kommit i skymundan, åtgärder som enligt min åsikt förstärker kvaliteten och räckvidden i budgetöversynen. Jag vill gärna betona tre av dessa: År 2001 antogs för det första en reviderad uppförandekod om innehållet i presentationen av de stabilitets- och konvergensprogram som redan har tillämpats för de nuvarande programmen, vilket har gjort det möjligt att förbättra rådets utvärdering av dessa program och även gjort att vi kunnat se vilka sidoeffekter Europeiska unionens budgetmål får i sin helhet.
För det andra har kommissionen och rådet utvecklat en gemensam metod för att beräkna de cykliskt anpassade budgetsaldona. Den ekonomiska tillbakagång vi nyligen haft och de erfarenheter vi vunnit med mekanismen för snabb varning har visat på vikten av att beakta det bakomliggande budgetläget när det är dags att utvärdera budgetsituationen i medlemsstaterna.
För det tredje har vi genomfört en analys om de offentliga finansernas hållbarhet med beaktande av befolkningens åldrande, och vi har inbegripit denna utvärdering i stabilitets- och konvergensprogrammen. I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona kommer hållbarheten på lång sikt att vara ett ständigt mål i budgetöversynsförfarandet.
Jag kommer nu att kommentera våra senaste erfarenheter av mekanismen för snabb varning när den tillämpats i enlighet med vad som fastställs i pakten: jag har redan vid flera tidigare tillfällen förklarat anledningen till varför denna pakt genomfördes och därför tar jag inte upp den punkten i dag, utan jag kommer endast att kommentera den senare utvecklingen. Som ni vet beslutade rådet att avsluta förfarandet med snabb varning, eftersom de länder som berördes upprepade sin vilja att fullständigt genomföra sina stabilitetsprogram för att kunna uppfylla referensvärdet på 3 procent av BNP, och återuppta budgetsaneringsprocessen för att nå sina mål på medellång sikt år 2004.
Vi har märkt att myndigheterna tar dessa åtaganden på allvar och jag välkomnar de framsteg som gjorts i Tyskland i och med en överenskommelse mellan förbundsstaterna och centralregeringen om kontroll av de offentliga finanserna. Denna överenskommelse gör det möjligt för oss att understryka det faktum att frågan om sanerade offentliga finanser inte endast berör centralregeringen, utan att alla regeringsnivåer är delaktiga.
När det gäller erfarenheterna från systemet med snabb varning anser jag att man måste skilja mellan förfarandet, som ni vet var svårt, och de resultat vi har åstadkommit till dags dato, som kan ses som positiva. Kommissionen, rådet och parlamentet bör notera denna första erfarenhet och lära sig vissa viktiga saker av detta.
För det första: med den nya återhämtning som är i annalkande, anser vi att det är av grundläggande vikt att åter betona behovet av att fortsätta att utveckla budgetsaneringsprocessen för att kunna nå normerna för budgetjämvikt eller budgetöverskott. På så vis kan vi bemöta eventuella liknande situationer som dem vi redan har upplevt tidigare.
För det andra måste vi komma ihåg att de budgetproblem som har drabbat främst de stora länderna i euroområdet under åren 2001-2002 beror på att de inte har utnyttjat de möjligheter som erbjöds under perioden med hög tillväxt åren 1998-2000.
För det tredje, och detta betonas i den rapport som jag tidigare nämnde: de automatiska stabilisatorerna bör vara den normala metoden för att stabilisera ekonomin, medan de valfria metoderna måste fortsätta att användas i undantagsfall. Emellertid skulle en klar överenskommelse mellan de ansvariga för unionens ekonomiska politik om kriterierna för att utvärdera respektive medlemsstats valfria skattepolitik öka öppenheten och förutsägbarheten i budgetutvecklingen.
Slutligen måste medlemsstaterna se till att de interna budgetreglerna blir mer förenliga med unionens budgetåtaganden.
Jag går nu över till att kommentera de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet i enlighet med Lissabonstrategin. Man har gjort stora framsteg när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet. Kommissionen och rådet har utvärderat denna på grundval av de budgetmål på medellång sikt som fastställs i stabilitets- och konvergensprogrammen. I analysen framgår det tydligt att det finns en risk för att det uppstår en obalans i några medlemsstaters budgetar med den politik som dessa nu för, och dessa risker mångfaldigas om länderna inte når de mål på medellång sikt som fastställs i deras stabilitets- och konvergensprogram.
I årets rapport undersöks även de offentliga utgifternas kvalitet. En debatt om den här frågan på unionsnivå har försvårats, eftersom det inte finns någon tydlig definition av offentliga utgifter. Det faktum att det i vissa fall saknas jämförbara uppgifter om vad de offentliga resurserna läggs på har även begränsat debatten.
Syftet med rapporten är helt enkelt att inleda en debatt om kvaliteten i de offentliga utgifterna, och debatten inriktas på sammansättningen av dessa och förs i relation till uppnåendet av målen i Lissabonstrategin, det vill säga, att öka tillväxten och sysselsättningen. Av analysen framgår det att de flesta medlemsstater lyckades förbättra sammansättningen av sina offentliga utgifter under 90-talet, och att storleken på den offentliga sektorn i respektive medlemsstat samtidigt var oförändrad. Innan man drar några definitiva slutsatser om kvaliteten hos de offentliga utgifterna är det emellertid nödvändigt att genomföra kompletterande analyser där de särskilda målen för utgiftsprogrammen beaktas, samt även utformningen av dessa och sambanden med andra instrument för den ekonomiska politiken. Vi avser att genomföra denna uppgift under de kommande åren.
Rapporten innehåller även en hänvisning till kandidatländernas budgetutmaningar: när de väl har gått med i Europeiska unionen kommer man fullständigt att tillämpa gemenskapens regelverk när det gäller budgetfrågor för dessa länder, och de måste även lägga fram sina konvergensprogram.
För att tolka budgetsituationen i kandidatländerna är det mycket viktigt att på lämpligt sätt beakta respektive lands behov och särskilda omständigheter. Inom ramen för översynsprocessen bör man även beakta det faktum att kandidatländerna går igenom enorma strukturella och institutionella förändringar. Man bör således ha vissa saker i åtanke: de begränsningar som beror på att dessa länder i allmänhet karakteriseras av en stor instabilitet i produktionsnivåerna i jämförelse med medlemsstaterna, och att de är små, öppna ekonomier som i stor grad är beroende av kapital utifrån för att finansiera sina återhämtningsprocesser.
I förberedelserna inför anslutningen kräver man inte att kandidatländerna skall uppfylla kriterierna för nominell konvergens, utan att de uppfyller Köpenhamnskriterierna. Den mest oroande faktorn under föranslutningsperioden är den makroekonomiska stabiliteten på medellång sikt, mer än att nå de särskilda budgetmålen. Målet för budgetprocessen på medellång sikt bör vara att nå en inkomst- och utgiftsstruktur som gynnar en ekonomisk tillväxt. Slutligen får inte betoningen på strukturella och institutionella reformer överskugga vikten av en solid skattepolitik. Kandidatländernas sårbarhet inför ekonomiska störningar, och de externa begränsningar som dessa länder måste ta itu med, understryker behovet av att tillämpa en återhållsam politik i dessa länder.
Tack så mycket, kommissionär Solbes Mira.
Nu följer frågestunden, och därför vore jag tacksam om alla de ledamöter som har för avsikt att tala gav tecken till talmannen så att vi kan sprida inläggen bättre, med tanke på att frågorna inte får överskrida en minut. Och jag kommer att vara sträng med att hålla tiden.
Herr talman, herr kommissionär! För det första vill jag berömma kommissionens budgetpolitik som en stor prestation, och även betona den kompetens med vilken den genomförs. Men för mig är Basel II ett av de största problemen för framtiden, och slutligen den största risken för de små och medelstora företagen sedan det andra världskriget, om inte läxorna görs. Vad tror ni att Basel II kommer att få för effekt på de 40 procent av företagen i Europa, som inte har något eget kapital, vilken effekt får det på skatteintäkterna och vilken effekt får det på kandidatländerna?
För det andra: Vi har nu inom ramen för budgetpolitiken att göra med länder som har skulder och dessutom en hög arbetslöshet. Vilka program tror ni här skulle kunna få någon effekt för att man åter skall få grepp om problemen?
. (ES) Den fråga ni ställer handlar om något mycket mer generellt i dagens debatt, men det stämmer att skuldsättningen - den privata och den statliga - är ett problem som måste rättas till.
Vi är medvetna om att den privata skuldsättningen orsakar problem på sina håll i unionen. När det gäller statlig skuldsättning är vår grundläggande tanke samma som alltid: att snabbt minska de statliga skulderna, särskilt i de länder som närmar sig nivåer motsvarande BNP. För detta syfte inrättar vi särskilda program för primära överskott som gör det möjligt att snabbt minska den statliga skulden.
Herr talman, herr kommissionär! Jag skulle vilja ställa tre mycket snabba frågor. Tycker herr kommissionär, som ni sade, att tillväxt- och stabilitetspakten bör ses som neutral, oberoende av om den ekonomiska cykeln har en ökad eller minskad tillväxttakt?
Fråga två: Anser kommissionären att det inte är någon skillnad mellan om de offentliga utgifterna sker som löpande utgifter eller som investeringar, och att utgifterna för investeringar inte bör ses som ett instrument för att bekämpa en ekonomisk tillbakagång?
Tredje frågan: Var finns tillväxten i stabilitetspakten?
. (ES) Som jag sade i mitt uttalande anser jag att de automatiska stabilisatorerna är tillräckliga i praktiskt taget alla fall, men för att de skall bli effektiva är det absolut nödvändigt att de nås genom en jämvikt i överskotten.
I den rapport jag talar om ägnas ett kapitel särskilt åt de fall där en valfri budgetpolitik skulle kunna vara användbar, och ni kan läsa i rapporten att en sådan politik enligt vår åsikt endast bör tillämpas i mycket specifika fall, som påverkar ett enda land och med begränsade villkor.
Investeringar bidrar naturligtvis till tillväxten, och i det sammanhanget har vi alltid värderat investeringsutgifter som mer positiva än en del vanliga utgifter. Detta betyder emellertid inte att alla överskridningar av de mål som fastställs i stabilitetspakten rättfärdigas.
Vi är alltså positiva till investeringar, men inom ramen för stabilitetspakten.
Herr kommissionär! Ni nämnde frågan om den åldrande befolkningen och därmed om pensionssystemen. Bristen på reformer inom de sociala trygghetssystemen i de större europeiska länderna innebär uteblivna besparingar för den ekonomiska utvecklingen, hotar de offentliga finanserna och utgör en källa till ojämlikhet mellan generationerna.
Eftersom dessa krav på reformer av pensionssystemen upprepas år efter år, månad efter månad, samtidigt som inget sker i de olika länderna, tror ni inte att det är nödvändigt att kommissionen kommer fram till tydligare ställningstaganden, med tydligare siffror, med tydligare åtaganden, även för att informera allmänheten om det som håller på att ske, de risker man löper när det gäller pensionerna och de risker man kan föra över till nästa generation? Detta för att undvika att vi får stå här och upprepa samma saker om ett år, två år, fem år och att fortfarande inget har hänt.
. (ES) Jag delar inte åsikten om att det inte händer någonting. Jag anser att vi har gjort stora framsteg i den här frågan. För det första: när det gäller statistiken vet ni, ärade ledamot, att två rapporter har offentliggjorts, en av sysselsättningskommittén och en av kommittén för ekonomisk politik. Dessa rapporter innehåller en analys om beräkningarna för utgiftsökningen på lång sikt i unionen till följd av befolkningens åldrande, och där beaktas inte bara pensionsutgifter, utan även utgifter för hälsovård.
Inom ramen för våra skyldigheter i enlighet med stabilitetspakten om hållbarhet i de offentliga finanserna på lång sikt, och med beaktande av dessa faktorer kom Ekofin och Europeiska rådet överens om att aktualiseringen av stabilitetspakten måste innehålla särskilda referenser om de framtida skyldigheterna när det gäller problemen med den åldrande befolkningen i våra länder. Allt detta oberoende av de debatter som förs mellan de ansvariga för pensionssystemen i de olika länderna inom ramen för den öppna samarbetsmetoden, som inleddes i Lissabon.
Herr kommissionär! Ni har i er rapport i dag hänvisat till den problematiska intäktssituationen i medlemsstaterna, som ju delvis är en följd av de strukturreformer som kommissionen föreslagit. Är det egentligen inte på tiden, när man betraktar bristerna inom stabilitets- och tillväxtpakten samt inom stabilitets- och konvergensprogrammen, att man kanske snarare hänvisar till de strukturella bristerna, eller skall man enbart insistera på att begränsa utgifterna, så som fallet är i USA när man där talar om de allmänna finanserna?
. (ES) Om jag förstått rätt handlar er fråga om vilken vikt vi lägger vid problemet med de strukturella underskotten och en bättre kontroll av de offentliga utgifterna.
När det gäller det strukturella underskottet är det sant att det fastställs nominella mål i stabilitetspakten. Detta kräver emellertid att kommissionen utvärderar om dessa mål uppfylls eller inte. Vi har infört idén med strukturellt underskott för att genomföra denna utvärdering, och på så vis få information om i vilken utsträckning avvikelserna beror på att vi inte funnit ett system som godtas av alla vad beträffar utvärderingen av detta strukturella underskott. Vi samarbetar med rådet och är nära ett resultat i den här frågan.
När det gäller problemen med annullering av utgifterna är det sant att skyldigheter i fråga om underskott endast fastställs i stabilitetspakten. Utvärderingen av inkomster och utgifter är helt och hållet en nationell fråga och varje medlemsstat skall fatta sina egna beslut. Det enda vi gör i denna nya rapport är att bedöma vilken typ av utgifter som har större påverkan på Lissabonåtagandena. I framtiden måste naturligtvis samma förfarande genomföras för inkomster.
Herr kommissionär! Jag skulle vilja ställa en mycket kort fråga. I slutet av ert inlägg, då ni talade om den kritiska utvecklingen när det gäller budgeten i några medlemsstater, och om att de eventuellt kunde bli föremål för en tidig varning, nämnde ni situationen i Tyskland i detalj, och sade att det i den tidigare debatten och fram till nu inte har visats några positiva tecken på utveckling. Och eftersom det andra landet man talade om då var Portugal, och Portugals budgetsituation, skulle jag vilja veta vilken kommissionärens syn är på den utveckling som konstaterats i Portugal och de ansträngningar som regeringen gör för att rätta till situationen?
. (ES) De beslut som fattats om den kompletterande budgeten är korrekta och går i rätt riktning. Vad som främst bekymrar oss för närvarande - och jag har sagt detta offentligt - är att siffran för år 2002 uppenbarligen fortfarande ger oss ett underskott på 2,8 procent, vilket är alltför nära 3 procent. Vi måste även beakta de risker som en situation av det här slaget kan medföra, framför allt eftersom vi vet att den portugisiska regeringen har tillsatt en kommitté för att beräkna den verkliga situationen för de offentliga finanserna, och eftersom vi fortfarande inte känner till resultatet av denna utredning.
Herr talman, herr kommissionär! Vid toppmötet i Barcelona nyligen åtog sig stats- och regeringscheferna att i enlighet med stabilitetspakten bekämpa det offentliga underskottet och arbeta för en sanering av de offentliga finanserna. Men det förefaller som om den nya regeringen i Frankrike fått mandat från president Chirac, som ändå är en av dem som undertecknat överenskommelserna från Barcelona, att inte längre respektera målsättningen att uppnå en budgetbalans till år 2004. Skulle kommissionen kunna kommentera avsikterna med Raffarins så kallade uppdragsregering?
. (ES) Kommissionen har inget mer att tillägga utom det jag redan har sagt vid tidigare tillfällen.
År 2004 är ett åtagande som Ekofinrådet har godtagit, och det har ratificerats vid Europeiska rådets möte i Barcelona. Kommissionen ser inte positivt på att detta datum ändras, även om stabilitetsprogrammet innehåller en punkt om att uppnå jämvikt på medellång sikt. Detta mål på medellång sikt fastställdes år 2002 och det har förlängts till år 2004. Vi anser att en permanent försening inte skulle bidra till att ta itu med framtida situationer med obalans som uppkommer i och med den ekonomiska utvecklingen.
Den andra viktiga faktorn i vår analys är att alla medlemsstater bör behandlas på samma sätt.
Tack så mycket kommissionär Solbes Mira.
Jag förklarar debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B5-0017/2002). Vi skall nu behandla en rad frågor till kommissionen.
Första delen
Fråga nr 27 från Struan Stevenson (H-0337/02):
Angående: Förseningar med förslagen till reform av den gemensamma fiskeripolitiken
Kan kommissionen förklara varför det uppträtt allvarliga förseningar med framläggandet av förslagen till reform av den gemensamma fiskeripolitiken?
Kan kommissionen också ge parlamentet lugnande besked om att denna försening inte kommer att hindra antagandet av de viktiga förslagen under 2002?
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar! Efter att vår grönbok kommit ut har vi i kommissionen haft en omfattande debatt med alla intressegrupper om den gemensamma fiskeripolitikens framtid. Många idéer som framkommit under denna debatt har vi också tagit upp i våra förslag. När förslagen diskuterades i kanslierna kom också några nya frågor upp, som måste besvaras på ett välunderbyggt sätt, vilket delvis också kräver ytterligare analyser.
För min del handlar det om att vi skall vara i stånd att genomföra en verklig reform. Hit hör också att vi går in i detalj på alla frågor. Det handlar ju när allt kommer omkring inte bara om att mina förslag skall antas i kommissionen, utan också om att motiveringen skall vara välunderbyggd, framför allt för att ta vinden ur seglen på eventuella reformmotståndare. Vi vill säkerställa att reformpaketet är omfattande och stabilt.
Vi har nu kommit en bra bit framåt med vårt arbete. Jag är optimistisk om att jag skall kunna lägga fram förslagen för kommissionen i slutet av denna månad. I normala fall skulle förslaget bara ha förskjutits en vecka, men av olika skäl har tiden förlängts något, delvis också därför att jag vid vissa tidpunkter inte varit tillgänglig.
Jag har haft för avsikt, och det har jag fortfarande, att lägga fram förslaget för kommissionen utan att ändra substansen i förslagen. Sedan är det naturligtvis kommissionens sak att diskutera det, och enas om en ståndpunkt som kan antas av majoriteten kommissionsledamöter.
Ett sista påpekande: I fråga om rotationsförfarandet för generaldirektörer kan jag här försäkra er om att det inte har något som helst samband med förslagen om en reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Förberedelserna för en brett anlagd rotation har ju pågått länge, och att rotationen och reformpaketet sammanfaller tidsmässigt är en ren tillfällighet. Alla andra påståenden är felaktiga.
Jag vill meddela er att flera ledamöter har begärt att få ställa följdfrågor, och att vi, bortsett från frågeställaren, naturligtvis kommer att ge ordet till de två första personerna på den lista som sammanträdestjänsten har gett mig. Ställ inga ordningsfrågor, så lyder arbetsordningen: ledamöterna får ställa två följdfrågor, varken mer eller mindre.
Jag vill ställa en följdfråga. Jag tackar kommissionären för hans svar, och jag hör att han vill ta sig tid för att genomföra ytterligare en analys och ta loven av alla potentiella motståndare. Jag applåderar alla sådana initiativ. Det som nu tyvärr verkar har skett är att man tagit loven av hela reformen, som har drabbats av stiltje.
Vi befinner oss nu i ett läge då vi hoppas att tidsplanen följs, och att vi under 2003, när vissa viktiga undantag kommer att ha löpt ut, inte får en situation där det är ?fritt fram för alla? när det gäller fisket i EU. Detta skulle inte främja någon av oss, och det skulle inte främja fiskebestånden som är nära att kollapsa.
Vi har väntat på detta reformpaket i åratal. Våra yrkesfiskare lider. Kan vi få en garanti - och jag är säker på att kommissionen kan ge oss det - om att den bevarar sitt fullständiga oberoende i denna fråga, och inte styrs av någon enskild medlemsstat eller av någon annan källa?
Herr talman, herr ledamot! Beträffande er fråga, som enligt min synpunkt består av två delar. För det första: Hur ser det nu faktiskt ut med tidsplanerna? Än en gång med all klarhet och tydlighet - i slutet av denna månad, närmare bestämt den sista onsdagen i denna månad, kommer jag att lägga fram förslaget för kommissionen, och det kommer att behandlas där. Det är klart. Därutöver har förslaget inget inflytande på förseningen i beslutsfattandet, ty även om vi för tre veckor sedan hade beslutat om förslag i kommissionen, så skulle tidpunkten för en första behandling i rådet (jordbruk) och även i parlamentet ha förblivit densamma.
Beträffande er andra fråga: Jag vill upprepa och än en gång försäkra er om att jag verkligen inte är beredd att låta någon, vem eller vilken sida det vara må, utöver ramen för grönboksdiskussionen övertala mig på något sätt när det gäller kommissionens förslag! Jag kommer, som jag har haft för avsikt, att föreslå en substantiell reform, och ingen kan, eller kommer att kunna, påverka min ståndpunkt utifrån, och absolut inte på något otillbörligt sätt!
Jag kommer att tillåta ordningsfrågor, men efter att de två följdfrågorna ställts. Ordningsfrågor får följa på detta, eftersom det inte råder oordning i kammaren just nu.
Jag ville bara tacka kommissionären för hans svar och säga honom att jag inte för ett ögonblick har trott att Schmidt har haft något att göra med förseningen med förslagen till reform. Jag trodde naivt nog att förfarandet försenades i syfte att förbättra förslaget, och därför är jag till och med nöjd med att denna försening har uppstått. Av det ni sagt - och framför allt av de uttalanden ni gjort i pressen de senaste dagarna - kan man dock enligt min åsikt utläsa att ni inte tänker ändra ett enda dugg i ert förslag.
Jag anser fortfarande att reformen av en grundläggande politik, vilket fiskeripolitiken är, kräver minst tre grundläggande faktorer: den måste ske gradvis, det måste finnas tillräcklig finansiering och maximal enighet.
Därför frågar jag er: anser ni att det förslag ni kommer att lägga fram för oss nästa vecka eller dagarna efter kommer att besvara de frågor jag just ställde?
Fru ledamot! Jag vill erinra om att jag redan i min inledning klart påpekade att vi ju till att börja med för ett år sedan lade fram en grönbok, och det var grundvalen för en bred debatt. I de förslag som jag har för avsikt att lägga fram kommer jag, såvitt möjligt och såvitt det är förenligt med målen för reformen, naturligtvis att ta hänsyn till de olika påpekanden, inlägg och diskussioner som har framkommit under de senaste månaderna. Men det som inte kommer att hända är att det finns med några som helst instruktioner till kommissionen. Kommissionen agerar här med fullt oberoende och med fullständigt eget ansvar, och kommer även att lägga fram förslagen inom ramen för detta ansvar.
Jag undrar om det är rätt kommissionär som svarar på frågorna om detta ämne, med tanke på paketets försening. Jag godtar att kommissionär Fischler fortsätter att engagera sig i en meningsfull reform av den gemensamma fiskeripolitiken, men jag undrar om han kan göra ytterligare kommentarer om påståendena att det har skett olämpliga påtryckningar på andra ledamöter av kommissionen? Kanske kan kommissionens ordförande uppmanas att göra ett uttalande om denna fråga? Kan han också bekräfta om generaldirektoratet för fiske flyttades som ett led i ett rutinmässigt paket? Stämmer det att varannan person som omplacerades enligt detta paket fick veta detta bara några timmar före omplaceringen?
Stämmer det att den särskilda svårigheten med att komma överens om paketet har att göra med en mycket specifik del av paketet och, om så är fallet, varför anser man att det är nödvändigt att fördröja hela reformpaketet?
Herr talman! Man måste fullständigt skilja mellan den frågeställning som rör fiskerireformen och den som rör tillämpningen av rotationsprincipen i kommissionen. Jag har bland annat - eftersom jag ju också är ledamot av kommissionens så kallade reformgrupp - alltid uttalat mig för att denna rotationsprincip skall gälla för tjänstemännen inom kategori A1 och A2, och att dessa toppfunktionärer inom kommissionen måste rotera regelbundet.
Redan vid en tidigare tidpunkt har Schmidts eventuella avgång under år 2003 diskuterats, och redan i det sammanhanget klargjorde jag att ett byte av generaldirektören för fiskeri, som jag för övrigt arbetar mycket bra tillsammans med, kan ske antingen i början av eller efter slutförandet av reformen, inklusive den första fasen av genomförandet. Jag anser att det vore oansvarigt om vi nu, när kontakterna med medlemsstaterna i rådet, med parlamentet och framför allt också kontakterna med aktörerna skall inledas, mitt i denna procedur skulle företa ett byte på toppfunktionen. Kollegiet har med mitt godkännande beslutat att denna ändring skall företas just nu i början, och att Schmidt inkluderas i det paket som har antagits.
Det är djupt beklagligt att det har uppstått kommunikationsproblem och att Schmidt informerades först strax före beslutet i kommissionen. Men jag håller fast vid att det här inte finns något som helst samband med fiskerireformen.
Herr talman! Jag ber er göra ett undantag från era kriterier av följande anledningar: jag visste inte och vet fortfarande inte hur jag skall kunna ställa en följdfråga utan att veta vad kommissionärens svarar och vad frågeställaren replikerar. Jag kände faktiskt inte till den här metoden att ställa en följdfråga innan man vet vad som kommer att diskuteras.
För det andra anser jag att denna fråga, som förresten ställs av ordföranden för fiskeriutskottet, inte är vilken fråga som helst, utan att den öppnar en debatt som är av central vikt.
Därför ber jag er att ni gör ett undantag och att ni låter mig ställa min fråga.
Jag kan säga ledamöterna att detta inte är en vanlig debatt, utan att ni har tagit fel på sammanträde. Detta är en frågestund och enligt de rekommendationer som vi själva godkänt i parlamentet, får högst två följdfrågor ställas av två ledamöter som helst skall vara från två olika politiska grupper och medlemsstater.
Jag har gett ordet i kronologisk ordning till en ledamot från den spanska socialistgruppen och en ledamot från Förenade kungariket som tillhör Gruppen de gröna, det finns ytterligare fyra-fem ledamöter som vill ha ordet, men detta faller inte inom arbetsordningens regler. Jag kan tycka illa om detta, men sådan är situationen. Ju fler ordningsfrågor vi ställer, desto mindre tid får andra kolleger att ställa sina frågor. Ni måste tänka på detta och vara solidariska. Det kommer andra tillfällen för att diskutera fiskeripolitiken. Kommissionären kommer att besöka fiskeriutskottet den 21-22 maj - eller de dagar han finner lämpliga, jag blandar mig inte i den frågan - och då kommer ni att kunna diskutera alla frågor ni vill.
Herr talman! Jag vill bara bidra med en mening till denna diskussion, och det kanske kan bidra till lugnet här i kammaren. Fiskeriutskottet kommer nästa vecka att utförligt ägna sig åt denna fråga, och jag har åtagit mig att komma dit; jag står då till förfogande för alla frågor som ställs.
Jag hyser inte minsta tvivel om att herr Fischler kommer att stå till ert förfogande i utskottet och i kammaren, där ni kommer att ta upp denna fråga som är mycket viktig som Nogueira säger, den är ett stort fiskevatten, för att tala i fisketermer.
Fråga nr 28 från Myrsini Zorba (H-0342/02):
Angående: Minderåriga idrottare
Allt yngre idrottare har under de senaste åren börjat delta i stora idrottssammanhang. Ofta inleds prepareringen och träningen av dessa minderåriga redan innan de uppnått skolåldern. Dessa barn är emellertid inte själva förmögna att fatta beslut om sin framtid och förvandlas mycket ofta till halvproffs, och rentav till exploateringsobjekt, eftersom de matas med särskilda ?näringstillskott?. Europa står nu i tur att agera värd för de olympiska spelen.
Kan kommissionen upplysa oss om huruvida den har för avsikt att vidta åtgärder för att tackla detta fenomen, eventuellt inom ramarna för den kampanj mot doping som redan inletts, och med tanke på FN:s internationella konvention om barnets rättigheter?
Herr talman, mina damer och herrar! Ledamoten tar upp frågan om skydd för minderåriga inom idrotten. Hon hänvisar särskilt till de risker som finns för de minderåriga, som ofta är proffs eller halvproffs, vid deltagande i stora idrottsevenemang. Frågan om skydd för unga idrottare togs upp för första gången i den vid Europeiska rådets möte i Nice antagna förklaringen om de särskilda kännetecken för idrotten som bör beaktas inom ramen för den gemensamma politiken, samt om idrottens samhälleliga funktion i Europa. Kommissionen har inom ramen för Helsingforsrapporten om idrott liksom inom ramen för det europeiska Sportforumet den 26 och 27 oktober 2000 i Lille - i synnerhet i workshopen om skydd för ungdomen - tagit upp denna fråga, och den särskilda situationen för ungdomar under 18 år granskades också noga vid de diskussioner som fördes mellan kommissionen och FIFA om reglerna för internationell överföring av fotbollsspelare, och som slutfördes i mars 2001.
Men vi får inte glömma bort en sak: Det egentliga skyddet för unga idrottare faller till största delen inom medlemsstaternas ansvarsområde. Kommissionen har dock med sina initiativ i stor utsträckning bidragit till den mellanstatliga dialogen om detta problem. Dessutom har också åtgärder vidtagits på gemenskapsnivå med iakttagande av subsidiaritetsprincipen. Exempelvis antog rådet den 22 juni 1994 direktiv 94/33 om skydd av minderåriga i arbetslivet. I detta direktiv förbjuds barnarbete, ungdomars arbete regleras och det skall också generellt tillses att varje arbetstagare garanterar åldersanpassade arbetsvillkor för ungdomarna. Det väsentliga målet med detta består alltså i att främja bättre arbetsvillkor för ungdomar, utan att föreskriva något absolut förbud. Slutligen har kommissionen lanserat talrika åtgärder för bekämpning av dopning - i synnerhet bland ungdomar. 1999 antogs ett betänkande om en plan för gemenskapens bidrag till bekämpning av dopning. Vidare har under våren flera undersökningar finansierats, däribland en undersökning om skyddet för unga idrottare. Slutligen diskuterar kommissionen nu att genomföra en ny gemenskapsplan för bekämpning av dopning, där problematiken med dopningsbekämpning bland ungdomar skall beaktas i ännu högre grad.
Jag känner naturligtvis till allt som har skett i det förflutna, men eftersom vi står inför arrangerandet av de olympiska spelen, anser jag det synnerligen viktigt att vi undersöker om alla dessa olika åtgärder och undersökningar kommer att leda fram till en handlingsplan för hela gemenskapen eller, om kommissionen uppmanar medlemsstaterna till beslut i den riktningen, till nationella handlingsplaner i just denna fråga. Kosttillskotten och den professionella idrotten bland mycket små barn i förskoleåldern har nämligen fått enorma proportioner. Jag anser att det är ett reellt hot mot barnens hälsa, men det strider också mot tanken på idrott för alla och frivillig idrott.
Herr talman, fru ledamot, mina damer och herrar! Jag kan bara än en gång säga er, och jag har också försäkrat mig om det hos de ansvariga enheterna: Det kommer att finnas en sådan handlingsplan. Jag uppskattar er oro just i samband med de kommande olympiska spelen. Därför behöver vi en sådan handlingsplan, och där kommer dopningskontroll och anti-dopningsåtgärder att prioriteras.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna 29 och 85 att tas upp tillsammans. Fråga nr 29 av Margrietus J. van den Berg (H-0348/02):
Angående: Kommissionens avslöjade önskelista om avreglering av tjänster i utvecklingsländerna
I samband med förhandlingarna om allmänna tjänstehandelsavtalet GATS (inom ramen för Världshandelsorganisationen) håller kommissionens kommitté 133 för närvarande på med att utarbeta EU:s ?önskelista? om avreglering av tjänster i utvecklingsländerna. Kommissionen anser att förteckningar av detta slag inte skall vara tillgängliga för allmänheten. Men sedan den 16 april har provisoriska förteckningar gällande 29 länder varit tillgängliga för allmänheten via en frivilligorganisations webbsida. Av dessa framgår att utvecklingsländerna också kommer att uppmanas att konkurrensutsätta vissa tjänstesektorer som t.o.m. i Europeiska unionen anses som känsliga. Har kommissionen förmånsbehandlat näringslivet? Vilken roll har det europeiska tjänstenätverket European Services Network spelat? Stämmer det att kommissionen kommer att uppmana till att konkurrensutsätta vattensektorn i utvecklingsländerna, när medlemsstaterna själva inte vill göra detta i sina egna länder? Finns det inte en motsättning här? Vilket samband finns mellan GATS-förhandlingarna och de avregleringskrav som Internationella valutafonden IMF ställer på utvecklingsländerna i enlighet med sitt strukturanpassningsprogram? Fråga nr 85 från Anne E.M. Van Lancker (H-0350/02):
Angående: Förberedelserna inför GATS-förhandlingarna
I samarbete med kommittén 133 håller kommissionen för närvarande på att förbereda sitt mandat inför förhandlingarna om allmänna tjänstehandelsavtalet GATS. Enligt uppgift pågår just nu arbetet med en förteckning över områden som enligt Europeiska unionens önskemål skall ingå i överläggningarna om avreglering. Kan kommissionen förklara på vilket sätt dessa viktiga förhandlingar förbereds och uppge vilka områden som tas upp på medlemsstaternas ?önskelista?? Är kommissionen beredd att låta Europaparlamentet ta del av denna förteckning? Det har vid upprepade tillfällen bekräftats att allmänhetens tillgångar, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård och vattenförsörjning, inte under några omständigheter skall avregleras. Kan kommissionen bekräfta att denna förhandlingsposition kommer att upprätthållas? Kommer önskelistan att läggas fram för rådet (allmänna frågor) för godkännande, eller omfattas detta ämnesområde fullt ut av kommissionens förhandlingsmandat?
. (FR) Dessa två frågor hänvisar till vissa tidningars och icke-statliga organisationers publicering av förslag till önskemål från Europeiska unionen i förhandlingarna om ?tjänster? inom WTO. Dessa läckor, för det är vad det är frågan om, är beklagliga eftersom de skadar våra egna interna förberedelser av förhandlingen. Gemenskapens process för samråd är ännu inte fastställd, vi har bara precis börjat diskutera förslagen och vi har inte på något sätt fastställt en slutlig ståndpunkt inom unionen. Vi håller faktiskt på att, i enlighet med förfarandena, samråda med medlemsstaterna, så att de får möjlighet att granska dessa ursprungliga krav, genomföra sina egna interna samråd och lämna sina kommentarer, och hela denna process skall så småningom, den är ännu inte avslutad, resultera i att dessa förslag till önskemål överlämnas till Genève.
Dessa läckor är också beklagliga eftersom de inte gynnar vår egen förhandlingsposition. Genom att offentliggöra förhandlingsförslag av den här typen sätter man tydlig press på tredje land som dessa förslag vänder sig till, och som själva varit tvungna att bemöta ett antal frågor om det som, från vår sida, fortfarande bara var förslag. Inget av detta underlättar självfallet förhandlingen.
Läckorna är avslutningsvis beklagliga därför att Europaparlamentet för en gångs skull inte informerats före de andra, eller i vilket fall som helst alldeles efter rådet, vilket inte är förenligt med de regler vi tillsammans ställt upp. Jag erinrar om att inom de gränser som fastställs i fördraget, där rådet tydligt prioriteras, har vi sinsemellan antagit informella informations- och samrådsförfaranden som hittills fungerat bra, och jag har inte någon anledning att tro att de inte kommer att göra det även fortsättningsvis.
Den sista anledningen till att dessa läckor är beklagliga är att de ger en underlig signal, som om det handlade om ett scoop, där intressanta upptäckter skulle ha gjorts ungefär som i en deckare. Men så är det inte, eftersom de stora riktlinjerna i dessa förslag är offentliga och har funnits på vår webbplats sedan slutet av 2000 och inte innehåller något nytt jämfört med vad vi aviserade i de politiska principerna.
I varje förhandling finns en första tid för diskussion, en andra för öppenhet och en tredje för förhandling, långt ifrån strålkastarljuset. För närvarande befinner vi oss på diskussionsstadiet. Vi har på ett moget sätt rådfrågat varandra innan vi överlämnat våra första förslag till medlemsstaterna. När det gäller parlamentets ståndpunkter om förhandlingarna om ?tjänster?, där parlamentet insisterat mycket på behovet av att se till att den offentliga servicen respekteras, vilket också kommissionen är mån om, och vilket vi tagit med i våra förslag, kan jag försäkra er om att dessa ståndpunkter inte på något sätt skiljer sig från det vi angivit. Vi har faktiskt samrått med och tagit hänsyn till synpunkter från ett antal icke-statliga organisationer: ingen av dessa organisationer har särbehandlats av oss.
Sammanfattningsvis är alltså dessa läckor mycket beklagliga, men har trots detta en positiv aspekt: så snart dessa hemliga dokument offentliggjorts kan alla som verkligen är intresserade av dem få möjlighet att titta närmare på dem, och de kommer då att upptäcka att dessa så kallade hemliga förslag är helt i linje med de målsättningar vi officiellt proklamerat, och att det inte finns någon dold dagordning, i motsats till vad som ibland påståtts. De kommer bland annat att kunna konstatera att vi inte på något sätt har för avsikt att vare sig gynna eller kräva en privatisering av den offentliga servicen, eller att denna skall försämras, inom någon sektor eller i något land.
Denna publicering har egentligen för närvarande bara lett till ett offer, och det är myten om den dolda dagordningen. Det är så illa att jag till och med nu misstänks för att själv personligen ha arrangerat denna läcka för att visa i vilken utsträckning det vi gör i hemlighet överensstämde med det som vi aviserat offentligt. Jag dementerar självfallet alla uttalanden av detta slag.
För att komma till sakfrågan: låt oss kort erinra om att WTO:s avtal om ?tjänster? är det flexiblaste som finns, att det innebär att varje land skall upprätta en förteckning över verksamheter för vilka de är beredda att föreslå tillträde till marknaden och erbjuda nationell behandling av utländska tjänsteutövare, att alla länder från sina åtaganden kan utesluta åtgärder som de anser politiskt känsliga, och att problem med mångfald när det gäller ekonomi och sociala frågor i de deltagande länderna därför respekteras.
WTO:s medlemmar behåller för övrigt den suveräna rätten att beroende på särskilda offentliga målsättningar reglera den handelsverksamhet och ickehandelsverksamhet som skall utvecklas på deras territorium. Detta är den allmänna principen. Beträffande de aktuella förslagen till krav, och i enlighet med förslagen till förhandling som vi överlämnat tidigare och i enlighet med de målsättningar vi redan ställt upp, gäller våra krav ett antal sektorer, som jag snabbt skall nämna: fria yrken, tjänster till företag, budverksamhet, posttjänster, telekom, byggnation och tjänster inom ingenjörskonst, distribution och miljö samt finansiella tjänster, turism, resor, transporter och energi. Det är inte fråga om - det kan ni konstatera efter att ha hört listan - vare sig hälsa eller utbildning och vi har inte ställt några krav på tredje land vare sig inom hälsosektorn eller utbildningssektorn, och vi har inte för avsikt, det måste jag säga, i varje fall inte på det här stadiet, att lämna några anbud från vår sida inom detta område.
En fråga återstår som van den Berg fäst vår uppmärksamhet på: det är frågan om vatten i utvecklingsländerna, som verkligen är en komplex fråga. Vi är inom kommissionen övertygade om att vi i denna vattenfråga har goda skäl att ställa krav på tredje land när det gäller vattendistributionen. Jag betonar alltså ?vattendistributionen?, för att verkligen skilja den från problemet med tillgång till vattenresurser, vilket ligger utanför tillämpningsområdet för WTO:s avtal om tjänster. Vi anser efter ett antal internationella arbeten, att om den miljard eller en och en halv miljard människor på jorden som i dag inte har tillgång till vatten skall få det under de kommande tio åren behöver vi privat finansiering. Den nuvarande volymen kapital som behöver investeras i infrastruktur av den här typen är i storleksordningen 200 miljarder dollar. I dag är nivån på ungefär 70 till 80 miljarder dollar. Skillnaden kan inte täckas enbart med offentliga medel. Vi anser alltså att förhandlingarna inom GATT, om de sköts korrekt, på ett användbart sätt skulle kunna bidra till en internationell ansträngning som inletts för att på vattenområdet genomföra FN:s målsättningar från sekelskiftet.
Jag kommer nu till den sista punkten som tas upp av van den Berg. Det är frågan om förhållandet mellan krav, eller villkor, som utformats av IMF när det gäller utvecklingsländerna och WTO-förhandlingarna. På den punkten har jag följande svar: förhandlingarna om ?tjänster? och IMF:s program för strukturanpassning är inte förbundna med varandra. Utvecklingsländerna som skulle ha eller har skrivit under åtaganden enligt strukturanpassningsprogrammen bör därför se till att tillerkännas dem, om jag så får säga, i den internationella förhandlingen.
Så länge som dessa villkor inte konsoliderats inom WTO anses de inte som obligatoriska ur WTO:s perspektiv, och därför kan länder som av en eller annan anledning tvingats acceptera, eller har accepterat, villkor av denna typ från IMF utnyttja detta i förhandlingarna med WTO. Vi för vår del är i alla fall beredda att titta på detta på ett positivt sätt.
Vi har mycket höga tankar om kommissionären, men vi trodde verkligen inte att han hade utvecklat en så konfidentiell strategi att den hemliga listan var hans eget tillvägagångssätt. Men nu när denna lista en gång för alla ligger på bordet kan jag konstatera att kommissionären har sagt att om vi framställer en begäran kan inte ett enda land tvingas att instämma med något som de inte vill. De bestämmer själva vad den offentliga sektorn är.
Nu har jag förstått att kommissionären arbetar utifrån ett åtagande, och jag skulle vilja fråga honom om han än en gång kan bekräfta att detta åtagande vad honom beträffar - och detta utspelar sig också mellan kommissionen och oss som parlament - i princip innebär att det vi inte vill göra mot oss själva och inte vill be oss själva om, för att uttrycka det så, till exempel i förhållande till vattnet eller inom undervisningen, hälsovården eller andra sektorer, skall vi inte heller kräva av andra. Och att vi, om vi skulle avvika från detta, först har ett grundligt åsiktsutbyte med varandra om detta.
Jag tror att det är viktigt för oss att vara väl insatta i detta politiska åtagande, denna tydliga linje. Och vidare tror jag att Johannesburg förmodligen också är en bra plats att i fråga om detta vatten se till att tillgången även fortsättningsvis kontrolleras offentligt, men att finansieringen möjligen kan utformas vidare genom privata kanaler.
Herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag ber er att fatta er mycket kort, eftersom vi har överskridit alla tänkbara tidsbegränsningar för den här frågan.
. (FR) Låt oss mycket kortfattat men tydligt skilja mellan gemenskapens regler när det gäller tjänster och de regler som gäller inom WTO. Vi har gemenskapsregler som vi antar av egna skäl och vi antar inom WTO ståndpunkter som ibland är bestämda. Vi kan självfallet inte heller gå längre än vad vi gjort internt, men vi kan också stanna tidigare än vad vi gjort internt, och det är helt och hållet vi som bestämmer.
Beträffande er andra exakta fråga: kräver vi avregleringar av andra inom sektorer där vi inte är beredda att göra åtaganden? Sådan är inte vår politik, de instruktioner jag givit och det jag sagt offentligt är att om vi gör det sker det endast undantagsvis, och med de samråd och medlingar som krävs.
Jag vill tacka kommissionären för hans tydliga svar. Jag måste ärligt talat säga att jag själv gladde mig över rapporterna från de icke-statliga organisationerna. Jag skulle bara vilja fråga kommissionären som ett förtydligande om han, när diskussionerna är avrundade, går tillbaka till rådet (allmänna frågor) för att få ett officiellt mandat, eller om kommissionen egentligen redan nu har mandatet på fickan?
Det uppstod ju en mycket stor kontrovers även i Europa just när det gäller vatten.
. (FR) Det mandat jag förfogar över som kommissionär är det som antogs av rådet, och för övrigt av parlamentet, i Seattle 1999. Utvidgningen av detta mandat och de reserver jag har återfinns därför i detta dokument som är offentligt.
När det gäller tjänsterna erinrar jag om att GATS-förhandlingen sker i etapper: till att börja med önskemålen - alla lämnar önskemål till alla - därefter erbjudandena - alla lämnar erbjudanden till alla. Tidsfristen för önskemålen är fastställd till juni i år, och när det gäller erbjudandena till mars nästa år, och det är först i slutet, efter att önskemål och erbjudanden ställts mot varandra, som alla intar en ståndpunkt. Det är alltså då, sannolikt i början eller mitten av 2004, som vi exakt kommer att veta vad vi är beredda att erbjuda och jag kommer att göra det, på samma sätt som jag hittills gjort, i samråd med rådet, med parlamentet och ett antal andra enheter inom det civila samhället som - yrkesmässigt eller ej - är intresserade av dessa frågor.
Jag tackar kommissionären för svaret och har en följdfråga. Det har i flera tidningsartiklar hävdats att kommissionen avser att koppla samman krav på avreglering på tjänstesidan i andra länder med en minskning eller ett avskaffande av exportsubventioner på jordbruksområdet från EU:s sida.
Jag menar att varje sådan sammankoppling mellan krav på avregleringar i andra länder och EU:s självklara minskning av sina exportsubventioner på jordbruksområdet är förkastlig och oförsvarlig.
Jag undrar om kommissionären kan garantera att detta inte stämmer, att det inte kommer att förekomma någon sammanlänkning mellan frågan om exportsubventioner av jordbruksprodukter från EU och avregleringskrav på offentliga tjänster i andra länder.
. (FR) Uppriktigt sagt tror jag inte det finns några förbindelser av den typen. Jordbruksförhandlingen som bedrivs parallellt av min kollega Fischler huvudsakligen, och där jag varit behjälplig, är en förhandling vars villkor fastställdes i Doha, och vi är alla kring bordet engagerade i att förbättra vårt tillträde till marknaden, minska vårt interna stöd och även minska exportstödet. Detta är den allmänna linje som godkändes av alla i Doha. Därefter kommer frågan om kvantiteten: hur mycket? Det är just det som är föremål för förhandlingen, och det finns inte vad jag vet någon koppling av den typ som ni tar upp mellan en avreglering å ena sidan och minskade anslag å den andra.
Herr talman, kommissionär Lamy! Vi vet att GATS-förhandlingarna också skall bidra till ökat välstånd inom utvecklingsländerna, där avregleringens syfte är att medföra fördelar för konsumenterna, och i regel riktar sig mot ifrågavarande företag. Därför skulle det intressera mig att få höra vilka tjänstesektorer som egentligen prioriteras vid kommissionens förhandlingar.
. (FR) Herr Rübig! Jag nämnde de prioriterade sektorerna. I stort sett motsvarar de prioriterade sektorerna dem för vilka Europeiska unionen har en tydligt jämförande fördel. Finansiella tjänster, telekommunikation, distribution, byggnationstjänster är sådana sektorer som det oftast är fråga om i samband med bilaterala förhandlingar eller besök. I stort sett motsvarar dessa sektorer ungefär 70 procent av Europeiska unionens BNP, men utgör i dag bara 25 procent av vår export, vilket visar att vi där har en mycket stor potential att utnyttja.
Herr Lamy, tack så mycket för ert samarbete.
Andra delen
Frågor till kommissionär Schreyer
Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga 30. Fråga nr 31 från Göran Färm (H-0343/02):
Angående: Budgetimplementering bör ändras till Budgetgenomförande
EU:s budget har under flera år gått med stora överskott. Detta är en negativ utveckling eftersom det innebär att utlovade pengar inte når fram dit de skall. I förlängningen leder detta till att EU:s trovärdighet står på spel.
Hur tänker kommissionen arbeta för att komma till rätta med detta allvarliga problem?
Har kommissionen några kontakter med Europeiska unionens råd och medlemsstaterna för att förbättra implementeringen genomförandet av EU:s budget?
Herr talman, mina damer och herrar! På ledamoten Färms fråga vill jag ge följande svar: Under budgetåret 2001 utnyttjades totalt sett 97 procent av åtagandebemyndigandena. Det var en tydlig förbättring jämfört med året innan, där vi hade en utnyttjandegrad om 82 procent av åtagandebemyndigandena. Men i fråga om betalningsbemyndigandena såg bilden annorlunda ut. Här utnyttjades under år 2001 82 procent av de medel som stod till buds, och detta var mindre än det redan låga värdet året innan, alltså år 2000, där värdet uppgick till 88 procent.
Överskotten under budgetåret 2001 beror till väsentlig del på det otillräckliga utnyttjandet av medlen i strukturfonderna - 9,4 miljarder -, sammanhållningsfonden samt instrumenten inför anslutningen, ISPA, Sapard och Phare. Till icke oväsentlig del bidrog emellertid också besparingar inom jordbrukssektorn om cirka 1,9 miljarder euro till budgetöverskottet för år 2001. I fråga om strukturfonden ligger anledningen till underutnyttjandet framför allt i den försenade inledningen av programmen inom den nya programplaneringsperioden 2000-2006. I fråga om Sapard och ISPA berodde det på samverkan mellan två faktorer, för det första problem i samband med påbörjandet av ny verksamhet, för det andra inrättandet av de erforderliga förvaltningsstrukturerna i kandidatländerna.
Kommissionen är mycket oroad över denna utveckling och har redan gjort en rad förberedelser för att ge eftertryck åt de åtgärder som vidtogs år 2001. Bland annat uppmanades medlemsstaterna, som ju är ansvariga för genomförandet av programmen, att obetingat iaktta tidsplanen strikt för genomförandet för tidsperioden 2000-2006, inklusive den i artikel 31 i förordning 1260/1999 förankrade n+2-regeln. För de enskilda programmen gäller denna regel redan från och med den 1 januari 2003, för de övriga från och med den 1 januari 2004.
Med en skrivelse av den 21 november förra året gjorde min kollega Barnier uttryckligen medlemsstaterna uppmärksamma på denna regel. Kommissionens enheter informerar medlemsstaterna regelbundet om hur långt genomförandet har kommit i fråga om alla ekonomiska åtaganden där det en finns risk för att nämnda regel skulle kunna komma att tillämpas. Senaste ifrågavarande information lämnades i april 2002. Medlemsstaterna fick en tidsfrist fram till den 31 mars 2003 för att lämna in sina ansökningar om slutbetalning för programmen i förra planeringsperioden, alltså planeringsperioden 1994-1999.
I fråga om Sammanhållningsfonden fastslås i varje finansieringsbeslut en bindande tidsfrist för att lägga fram dessa ansökningar om betalning. Kommissionen har meddelat medlemsstaterna att man principiellt är negativ till en förlängning av dessa tidsfrister. Genomförandet av strukturfondsåtgärderna skall i framtiden i större utsträckning än tidigare kontrolleras under hela året, i synnerhet med hjälp av de nya bedömningar av när betalning skall ske som skall läggas fram av medlemsstaterna.
Dessa bedömningar meddelas efter budgetförfarandet nu också till budgetmyndigheten. Dessutom kommer kommissionen att för berörda medlemsstater påpeka risken för att sådana ekonomiska åtaganden, som alltför länge varit ouppklarade, automatiskt upphävs. Medlemsstaternas bedömning av vilka betalningar som man bedömde skulle behöva göras under budgetåret 2001 inom ramen för strukturfonderna - förskott undantagna - låg för budgetåret 2001 15 miljarder högre än det som medlemsstaterna sedan faktiskt avropade i fråga om betalningsbemyndiganden.
I fråga om övriga budgetposter bemödar sig kommissionen om att förfina sina behovsprognoser och fortsätta att bygga ut planen för genomförande av budgeten 2002, för att på så sätt med hjälp av en funktion för tidig varning i god tid visa eventuella diskrepanser mellan genomförandebehov och tillgängliga medel. Med hjälp av denna plan skall verkställandet av budgeten övervakas under hela året, och i september och november 2002 kommer budgetmyndigheten - som vi har lovat er - sedan att rapportera om det.
Jag tackar kommissionär Schreyer för det konstruktiva svaret på min fråga. I egenskap av budgetföredragande hade jag naturligtvis kunnat diskutera detta med Schreyer i samband med debatten om 2003 års budget, men jag ville hellre ta det i frågeform. Det rör sig nämligen om ett mycket större och mycket mer principiellt problem.
Budgetmyndigheten fattar beslut om regionalpolitik och biståndspolitik därför att vi vill åstadkomma någonting för sysselsättningen i fattiga regioner och för stödet till fattiga länder i världen.
Om vi upptäcker att en stor del av det vi faktiskt fattat beslut om inte genomförs är detta ett stort demokratiskt problem som kan leda till att människors förtroende för unionen minskar. Därför anser jag att vi måste få medlemsstaterna, rådet, kommissionen och parlamentet att gemensamt genomföra en handlingsplan för att förhållandena verkligen skall förändras.
Jag har också en sista fråga till Schreyer. Tycker kommissionen att det finns en tillräcklig beredskap i medlemsstaterna för att verkligen göra någonting åt problemen? Ibland får jag känslan av att medlemsstaternas finansministrar mest applåderar för att de får tillbaka pengar.
Finns det en riktig vilja att verkligen göra någonting åt problemen gemensamt med kommissionen och parlamentet?
Herr ledamot! Jag vill för det första påpeka att genomförandet inom det område med externt stöd som ni berör väsentligt har förbättrats under de båda senaste åren. Förra året, år 2001, betalades nästan alla anslag också ut. Det är en stor förändring gentemot tidigare år. Här ser man verkligen ett positivt resultat av reformen och framför allt av de åtgärder som mina kolleger Chris Patten och Poul Nielson har vidtagit.
Beträffande den andra delen av er fråga kan jag säga att medlemsstaterna är intresserade av att nu också betala ut medlen från strukturfonderna. Ni har alltså rätt, å ena sidan är det naturligtvis finansministrarna som gläder sig när medel från ett budgetår återbetalas, men å andra sidan är det också finansministrarna som gör bedömningarna av vad som under ett år skall avropas från strukturfonderna. Vi har å ena sidan den bedömning som görs i förväg och den jättelika diskrepansen till det som sedan genomförs, och å andra sidan naturligtvis det faktum att återbetalningen välkomnas.
Vi överväger här hur vi skall kunna använda våra instrument för att göra dessa prognoser, på vilka vi ju sedan bygger vårt förslag, mer konkreta och kanske också mer bindande.
Jag vill påpeka att i fråga om åtgärderna för att främja utvecklingen av landsbygden så föreskrivs det i regeln att när medlemsstaternas uppskattning av hur mycket de behöver avviker med en bestämd procentsats från det som sedan genomförs, så kommer detta så att säga att innebära sanktioner i form av ett avdrag följande år. Det är mycket långtgående bestämmelser, men det har ändå visat sig att detta fungerar.
Även min kollega Barnier arbetar med att vi skall åstadkomma en förbättring när det gäller de diskrepanser som vi nu har inom strukturfonderna.
Herr talman, fru kommissionär! Jag kommer inte att tala om de höga summor ni hanterar.
Vi vet alla att av 1,27 procent är 1,14 procent åtaganden och cirka 1 procent används. Man skyller alltid på medlemsstaterna och vi säger att de åtar sig mer än de kan använda.
Jag kommer att ställa en mycket konkret fråga om ett program som kommissionen är ensam ansvarig för, nämligen Life-programmet.
Förra året användes cirka 100 miljoner euro för Life-programmet, vilket var 20 miljoner mindre än budgeten, trots att det fanns mer än tillräckligt väl utvärderade och klassificerade projekt för att kunna använda de 100 miljonerna. I år, när man är i färd med att tilldela medel för detta program - om man inte redan har gjort det, eftersom detta skulle ske i dagarna - kommer kommissionen att göra detsamma? Vad kommer ni att göra för att kontrollera att kommissionen verkligen tilldelar 100 procent av de betalningskrediter programmet innehåller, och dessutom lämnar några projekt i reserv, eftersom genomförandet av dessa program nådde den normala nivån som ni nämnde på 70 procent eller 80 procent, som använts efteråt i kommissionen?
Fru kommissionär! Detta beror endast på kommissionen och inte på medlemsstaterna.
Fru ledamot! Ni har rätt i att det i fråga om strukturfonderna är så att vi så att säga återbetalar det som medlemsstaterna har gett ut. Såtillvida kan inte heller några betalningar göras, om det inte föreligger några räkningar, medan det i fråga om Life-programmet handlar om ett direkt genomförande. Förra året hade vi en försening i fråga om vissa anbudsförfaranden. Jag kan nu tyvärr inte informera er om den aktuella situationen för avropandet. Det skall jag gärna informera er om senare skriftligen, konkret och mycket detaljerat.
Tack så mycket, fru Schreyer.
Frågor till kommissionär Busquin
Fråga nr 32 från Bart Staes (H-0266/02):
Angående: EU:s budget och stöd till vapenindustrin
Enligt Institute for Security Studies anslog EU under 1999 mellan 1,5 och 2 miljarder euro till utgifter som på ett eller annat sätt har samband med rustning. Det mesta av dessa pengar går genom strukturfonderna och budgeten för forskning och teknik inom ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.
Kan kommissionen bekräfta denna uppgift och meddela i vilken grad EU-medel står för direkt eller indirekt stöd till vapenindustrin, och kan kommissionen också meddela hur mycket av EU-medel som gått till åtgärder för omvandling av vapenindustrin?
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! När det gäller de två avsnitten i gemenskapens budget som nämns av Staes som källa till anslag för stöd till rustning, vill kommissionen lämna följande preciseringar.
När det gäller ramprogrammet för teknisk forskning och utveckling erinrar kommissionen om att det i texten till beslutet om det femte ramprogrammet som nu är i kraft, efter att ha antagits genom medbeslutande av parlamentet och rådet, anges att finansiering ur detta program skall beviljas projekt med civila målsättningar. Det innebär konkret att särskilt stöd till rustningsindustrin inte är möjligt via ramprogrammet för forskning.
Beträffande strukturfonderna inledde kommissionen 1993 i samband med krisen inom försvarsindustrin, ett program kallat ?Konver? för stöd till omvandling av de sysselsättningsområden som mest berördes av den minskade rustningsverksamheten eller nedläggningen av militära anläggningar.
Målsättningen med gemenskapsinitiativen var att stödja diversifieringen av områden som var starkt beroende av försvaret, genom omstrukturering av verksamhet knuten till denna sektor och utveckling av verksamhet inom andra industrisektorer än den militära. Det fleråriga initiativet Konver finansierade mellan 1994 och 1999 åtgärder som till exempel personalens förvärv av nya civila kvalifikationer, diversifiering av företagets ekonomiska struktur, stöd till utveckling av små och medelstora företag, ombyggnad av militära anläggningar till nya civila verksamhetsområden och upprustning av miljön.
Budgetmässigt uppgick finansieringen för dessa strukturfonder till 739 miljoner euro, i 1996 års priser, eller i genomsnitt 125 miljoner euro per år. Under programplaneringsperioden 2000-2006 avskaffades Konver som separat initiativ, men åtgärder kan fortfarande finansieras av Konver inom ramen för program som faller under mål 1 och 2.
Tack herr talman, tack kommissionär Busquin för ert svar! Jag skulle vilja ha en precisering. Ni säger tydligt och klart att ramprogrammet enbart kan användas för civila och medborgerliga ändamål och inte för militära ändamål. Det är åtminstone så som jag har förstått det. Vi har naturligtvis också ett antal produkter för dubbel användning, dual use-produkterna, som används såväl inom den civila som inom den militära sektorn. Kan kommissionären bekräfta eller försäkra oss om att pengarna för ramprogrammet inte används till dessa dual use-produkter också? För det andra: kommissionären säger att Konver-programmet i sig självt inte längre existerar för perioden 2000-2006, men att åtgärderna fortfarande är möjliga och att ansökningar kan lämnas in. Skulle han kunna meddela oss om huruvida det för närvarande genomförs några projekt i det tidigare Konver-programmets anda? Jag tackar honom för hans svar.
. (FR) Jag skulle alltså vilja svara Staes på de båda punkterna. När det till att börja med gäller forskningsprogrammet är fördraget och texterna i anslutning till det femte ramprogrammet tydliga: kommissionen har ingen juridisk befogenhet när det gäller särskild militär forskning, eftersom detta område hör till det mellanstatliga samarbetet och VEU. Jag tänker på artikel 17 i fördraget. I beslutet om det femte ramprogrammet fastställs att de finansiella bidrag som lämnas av gemenskapen till forskningsprojekt som hör till ramprogrammet endast skall utnyttjas för civila ändamål. Uttryckligt stöd till forskning som är både civil och militär är alltså inte tillåtet. Förslaget om det sjätte ramprogrammet går i samma riktning. Det är också helt klart att det självfallet inte alltid är enkelt att bedöma hur stor andel civil forskning som kanske blir föremål för militära tillämpningar. Det finns exempelvis forskningsprogram på dataområdet som ibland, även om de är avsedda för civila ändamål, kan ha en militär tillämpning. Men vi gör bara forskningsprogram för civila ändamål. Så långt när det gäller forskningsprogrammet.
När det gäller Konver har jag sagt att åtgärder som finansieras av Konver fortfarande är möjliga inom ramen för programmen som faller under Mål 1 och 2, som hör till min kollega Barniers befogenheter. Jag förfogar inte över någon annan information för att precisera den nuvarande andel åtgärder som finansieras av Konver inom ramen för Mål 1 och 2. Jag vill ändå säga att Konver-programmen har som målsättning att omstrukturera de sysselsättningsområden som mest berörs av den minskade rustningsverksamheten eller nedläggningen av militära anläggningar. Syftet med dessa program är alltså socioekonomiskt och går i den riktning ni önskar, tror jag.
Fråga nr 33 från Bernd Posselt (H-0326/02):
Angående: Medlemsstaternas författningar och det sjätte ramprogrammet
Med tanke på kommissionens otillfredsställande svar på min fråga (H-0167/02
. (FR) Kommissionen är medveten om att forskningen på mänskliga embryon är föremål för etiska val och regler som skiljer sig från ett land till ett annat. När det gäller de etiska reglerna för ramprogrammet är de regler som föreslagits av kommissionen i linje med parlamentets ändringsförslag vid första behandlingen av det sjätte ramprogrammet, liksom med uppfattningen hos den europeiska gruppen för etik och vetenskap inom ny teknik. Reglerna bygger också på dem som finns i det femte ramprogrammet för forskning.
Kommissionens uppfattning upprepades i en deklaration när rådet antog den gemensamma ståndpunkten om det sjätte ramprogrammet för forskning. Den innebär att de som deltar i gemenskapens forskningsprogram strikt skall respektera den nationella lagstiftningen och etiska koder. De lokala etiska kommittéerna eller de behöriga nationella myndigheterna måste konsulteras och yttra sig positivt eller ge sitt godkännande innan någon forskningsverksamhet inleds.
Såsom vi redan angivit i vårt tidigare svar bör den nationella lagstiftningen inte förhindra åtgärder på gemenskapsnivå, inom de områden där gemenskapen formellt är behörig, och det är fallet med forskningen, om de antas genom medbeslutande med rådet och parlamentet. I detta sammanhang anser rådet att medel avsedda för forskning inom det sjätte ramprogrammet bör användas med fullständig respekt för beslut som fattas genom medbeslutande i rådet och parlamentet. Och kommissionen är väl medveten om att respekten för den kulturella mångfalden och de etiska synsätten i Europa inte motiverar en låtgåmentalitet. Liksom tidigare kommer kommissionen att överlämna alla förslag som ger upphov till etiska frågor för en etisk granskning med hjälp av externa experter.
Herr talman! Det handlar ju inte bara om en etisk fråga, vilken som helst. Det handlar ju om att döda mänskligt liv för forskningsändamål. Därför vill jag helt konkret fråga kommissionen: Kan ni utesluta att en europeisk skattebetalare skulle betala skattepengar till forskning, som om den genomfördes i hans egen medlemsstat, vore straffbar?
. (FR) Det är helt klart att man självfallet måste respektera varje medlemsstats lagstiftning. Det är absolut nödvändigt. Vi har sagt att ett ramprogram för forskning är ett gemenskapsförslag som antagits genom medbeslutande i rådet och parlamentet. Det är därför självklart att vi skall se till att de etiska kommittéerna, som analyserar varje förslag, tar hänsyn till alla tendenser inom den vetenskapliga världen och den lokala lagstiftningen.
Kan jag få fråga kommissionären: Att döma av förmiddagens diskussion, kommer parlamentet förmodligen att godta den gemensamma ståndpunkten i enlighet med de gemensamt överenskomna ändringsförslagen. Men jag är inte helt säker på vad detta kommer att innebära inom detta specifika område. Kommissionären kan kanske klargöra, till exempel: Om en metod för embryonal stamcellsforskning kom från Förenade kungariket, eller från Italien, eller från Tyskland, skulle EU ställa upp med finansiering i vart och ett av dessa fall?
. (FR) Jag skulle vilja läsa upp mitt uttalande från förmiddagens diskussion för er. Kommissionen har bett att följande uttalande skall tas till rådets protokoll: ?I enlighet med Europaparlamentets yttrande om förslaget till sjätte ramprogram och med tanke på yttrandet från den europeiska gruppen för etik och vetenskap inom ny teknik anser kommissionen att forskning inom följande områden inte skall finansieras av ramprogrammet: forskningsverksamhet som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, forskningsverksamhet som leder till att människors genmaterial modifieras och som kan göra dessa förändringar ärftliga, forskningsverksamhet som är avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor? och naturligtvis också en artikel om att experiment på djur måste ersättas med andra metoder. Detta är den riktlinje vi fastställt.
Men som jag sade kan och bör varje program och projekt inom dessa områden granskas av en särskild etisk kommitté. Man kan i dag alltså inte föregripa det slags förslag som skulle kunna läggas fram på europeisk nivå. Det är självklart att forskningen i varje medlemsstat kan ske utifrån respektive medlemsstats lagstiftning. Men på europeisk nivå är detta den riktlinje som i dag förefaller vara den mest accepterade av alla, eller åtminstone av en majoritet i parlamentet och säkerligen av en majoritet i rådet.
Det är mycket viktigt. Genom tolkningen verkade kommissionären säga att embryonal stamcellsforskning inte skulle kunna få någon som helst finansiering. Så har jag inte uppfattat situationen.
. (FR) Jag kan återigen läsa upp den exakta texten om frågorna om embryon för er: ?Man bör nämna forskningsverksamhet som är avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor.? Den aspekten kommer alltså inte att finansieras, det är helt klart.
Till kommissionär Busquin vill jag ställa följande följdfråga: Hur bedömer kommissionären att medborgarnas förtroende för Europeiska unionen och EU:s gemensamma forskningsprogram påverkas i de olika medlemsstaterna, särskilt i de fyra länder som genom lag förbjudit embryonala stamceller?
Är det inte en viktig förtroendefråga för EU och den gemensamma forskningspolitiken om Europeiska unionen själv genomför forskningsprogram inom områden som man på politisk väg har arbetat för att förbjuda i dessa länder? Skall inte EU:s forskning söka det gemensamma istället för det kontroversiella?
. (FR) Det är självklart att man inom gemenskapsforskningen så långt det är möjligt vill ha gemensamma målsättningar. Men vi har redan diskuterat frågan tillräckligt. Det finns betydande uppfattningar och skillnader mellan de olika medlemsstaterna och beroende på de olika parlamenten. Det vi alltså vill göra är självfallet att respektera rollen för alla nationella parlament, alla medlemsstater, men vi kan inte heller extrapolera en nationell ståndpunkt om hela Europa, eftersom dessa ståndpunkter skiljer sig från varandra.
Som ni vet är dessa debatter mycket intressanta, men ni får endast ställa två följdfrågor. Så lyder arbetsordningen.
Fråga nr 34 från Phillip Whitehead (H-0330/02):
Angående: Arbetet inom Europeiska gruppen för etik
Kommer kommissionen att se till att man inom ramen för den nya handlingsplanen för bioteknik kommer att fortsätta att behandla bioteknikens och den genetiska forskningens etiska följder, utan att potentiellt nyttig teknik som genetiska prov och farmakogenetik försenas? Om så är fallet: På vilket sätt kommer detta att ske?
. (FR) Herr talman, herr parlamentsledamot! Kommissionen erkände i verksamhetsplanen om biovetenskap och bioteknik som publicerades den 23 januari 2002, att detta område kräver att både etiska och ekonomiska och till och med industriella överväganden beaktas. Kommissionen är övertygad om att det är möjligt och nödvändigt att förena dessa båda dimensioner, även när det gäller genetiska prov och farmakogenetik.
I praktiken kräver detta för det första att etiska, rättsliga och sociala effekter identifieras och analyseras så tidigt som möjligt under utvecklingen, och innan tekniken tillämpas i stor utsträckning. Det är viktigt att uppmuntra experterna inom etik liksom juristerna och sociologerna att bedriva ett nära samarbete med vetenskapsmännen och näringslivet, för att främja ömsesidig utbildning och en dialog som omfattar de största aktörerna, även patienter, politiska beslutsfattare och allmänheten i vid mening. Dessa synsätt kommer att finnas med bland målsättningarna för det sjätte ramprogrammet för forskning, särskilt den första prioriteringen ?Genomik och bioteknik för bättre hälsa?.
För det andra vill vi fortsätta att stimulera forskningen inom etik för att öka kunskaperna och bättre förstå de olika synsätten på europeisk nivå.
För det tredje vill vi att en rättslig ram och ett regelverk för biotekniken skall utarbetas, som bland annat omfattar genetiska prov och grundas på ett brett socialt samförstånd som bara kan uppnås genom öppen kommunikation och som fungerar i bägge riktningar.
Jag vill fråga kommissionären om han personligen kommer att delta i utarbetandet och genomförandet av den arbetsplan som Europeiska gruppen för etik håller på att ta fram? Om så är fallet, kommer han att ta hänsyn till att denna diskussion omfattar brådskande frågor såväl som grundläggande principer?
Herr ledamot, jag ber er upprepa sista delen av er fråga, eftersom den inte har förståtts.
Erkänner kommissionären att det finns brådskande frågor i samband med en del av den berörda forskningen, såväl som den grundläggande diskussionen om huvudprinciper, och att detta inte bör bli ett område på vilket det sker någon onödig förhalning i någon etisk kommitté eller grupp?
. (FR) Det är självklart att vi vill ha en omfattande diskussion om dessa frågor. Det handlar om ett samhällsproblem. Men enligt min uppfattning får debatten ändå inte leda till att antagandet försenas av ett ramprogram för forskning som omfattar mycket mer. Problemen skall inte inriktas på en enda aspekt.
På grundval av diskussionen om de senaste två frågorna och det faktum att vi - förhoppningsvis - godkänner forskningsprogrammet i morgon, vill jag ställa en direkt fråga till kommissionären. Det framstår tydligt att etikgruppen kommer att bli allt viktigare; är ni inte därför litet orolig över att det inte finns någon tydlig arbetsplan för den? Är ni inte litet orolig över att det inte finns någon ordförande för tillfället? Och kan ni personligen försäkra oss om att ni kommer att se till att de frågor som jag själv och andra kolleger ville ställa till er i dag om gruppens arbete och utnämningen av en ny ordförande, kommer att besvaras snabbt och korrekt på ett öppet och insynsvänligt sätt?
Jag hoppas att ni kan ge oss vissa snabba och tydliga löften om detta, eftersom vi är mycket måna om att det görs snabbt.
. (FR) Herr parlamentsledamot! När det gäller aspekten med vetenskap och samhälle i det nya ramprogrammet, en aspekt som parlamentet exempelvis fäster mycket stor betydelse vid, och en mer konsekvent budget för problem som rör vetenskap och samhälle, har vi utarbetat en handlingsplan som syftar till att skapa kontakt och utveckla debatten med medborgarna om dessa frågor. De etiska frågorna har en viktig plats i denna handlingsplan för vetenskap och samhälle. Det är helt klart att de ekonomiska medlen i nästa ramprogram kommer att utökas på europeisk nivå för att inleda en så fruktbar dialog som möjligt om dessa frågor.
Eftersom ni, herr kommissionär, tydligen kommer att använda Europeiska gruppen för etik som ett instrument för att genomföra ramprogrammet om forskning, kan ni meddela oss i vilken utsträckning ni kommer att informera parlamentet om de råd ni får från denna grupp, om gruppens sammansättning och - inte minst - om de diskussioner som ni för med gruppen och dess ordförande - när denna person blivit utnämnd?
. (FR) Fru parlamentsledamot! Som ni vet inrättades den europeiska gruppen för etik redan för några år sedan. Den leddes av Lenoir och jag tror den förvärvat visst anseende, ett anseende som står i proportion till dess yttranden, som är övervägda och som i allmänhet accepteras och självfallet lämnas till parlamentet.
Jag tror för övrigt att ni bjudit in Lenoir hit för att tala. Jag har nu fått veta att hon lämnat ordförandeskapet av personliga skäl, och det innebär att den europeiska gruppen för etik måste skaffa sig en ny ordförande, och det kommer sannolikt att ske inom de närmaste veckorna. Kommissionsordförande Prodi fäster hur som helst stor betydelse vid detta.
Hittills tror jag att den etiska gruppen lämnat yttranden - givetvis är det bara yttranden - som utarbetats på ett pluralistiskt sätt: såväl vetenskapsmän som jurister och sociologer bidrar till dem, och det är viktigt för att bidra till en öppen debatt om dessa frågor som självfallet är grundläggande men också känsliga. Den europeiska gruppen för etik har hittills utfört ett arbete som varit uppskattat och jag hoppas att den i framtiden kan fortsätta på samma sätt.
Tack så mycket, herr Busquin.
Frågor till kommissionär Verheugen
Fråga nr 35 från Mihail Papayannakis (H-0264/02):
Angående: Att skydda romerna i Europa mot rasdiskriminering
I Europarådets rapport ?Extremist threats to democracy? konstaterar man att rasistiska övergrepp mot romer ökar i många av kandidatländerna. I samma rapport uttrycker man oro över att romerna även i EU-medlemsstater är föremål för en diskriminering som har klart främlingsfientlig och rasistisk inriktning, och att ansvaret för detta ibland ligger hos politiska krafter som deltar i regeringar i dessa länder.
Mot bakgrund av att man i denna rapport drar andra slutsatser än i de optimistiska rapporter om kandidatländernas anslutningsprocess som kommer från EU:s observatörer, vill jag be kommissionen att redogöra för vilka åtgärder kandidatländerna vidtar i syfte att garantera att romerna i hög grad skyddas mot rasdiskriminering och etnisk diskriminering? Kan kommissionen dessutom informera mig om rådande situation i medlemsstaterna?
Herr talman, herr ledamot! Det är odiskutabelt att diskrimineringen av romerna fortfarande är utbredd i en rad kandidatländer och att levnadsvillkoren för romerna fortfarande är ytterst svåra. Kommissionen har alltid nämnt detta och andra brister i sina regelbundna rapporter. Det krävs ytterligare ansträngningar och även ett motsvarande ekonomiskt stöd för att se till att de olika programmen genomförs på ett hållbart sätt i kandidatländerna. Jag kan därför inte dela ledamotens uppfattning, enligt vilken kommissionens slutsatser i detta sammanhang skulle vara alltför optimistiska. Jag är gärna beredd att än en gång ställa ifrågavarande utdrag ur kommissionens yttranden och rapporter till förfogande.
Kommissionen har alltid tagit upp denna fråga till diskussion inom ramen för anslutningsstrategin. Kommissionen kontrollerar också regelbundet utvecklingen. Frågan om diskrimineringen av romerna är emellertid en mycket gammal fråga, den är av komplex natur, och vi bör vara på det klara med att omfattande förbättringar bara kan uppnås i ett medellångt och långsiktigt perspektiv.
Kommissionen har begärt att nationella handlingsplaner skall genomföras i alla kandidatländer där det finns en stor andel romer. Detta har också skett. Olika EU-program har avsevärt bidragit till detta. Men jag måste klart och tydligt säga att vårt politiska budskap till kandidatländerna är att det är de som bär ansvaret för att förbättra romernas situation. Vi får inte frita dessa länder från deras ansvar för detta problem.
I juli 2000 antog Europeiska unionen bindande bestämmelser för att förbjuda rasistisk och etnisk diskriminering på arbetsplatsen, på utbildningsområdet, på det sociala området etc. Ett andra direktiv förbjuder diskriminering på arbetsplatsen på grund av religion och tro, handikapp, ålder och sexuell läggning. Medlemsstaterna måste omvandla dessa direktiv till nationell rätt fram till 2003, dvs. även de kommande nya medlemsländerna måste genomföra dessa direktiv, innan de ansluter sig till Europeiska unionen.
Den rättsliga ramen kompletteras med ett handlingsprogram med ett anslag på 100 miljoner euro, som skall förbättra våra möjligheter att bekämpa rasism och alla andra former av diskriminering. Kommissionen lade därutöver i november 2001 fram ett förslag till ett rambeslut från rådet om att skapa ett rättsinstrument när det gäller straffrätten. Med detta rättsinstrument vill man se till att rasistiskt och främlingsfientligt uppträdande skall bestraffas med samma straffsats i alla medlemsstater, när det handlar om samma sakförhållanden. För det andra skall det juridiska samarbetet på detta område förbättras och främjas.
Herr talman! Jag har ett påpekande och en fråga. Jag ville inte anklaga kommissionen för att vara överdrivet optimistisk, jag jämförde bara kommissionens uttalanden med den rapport som utarbetats i Europarådet och har titeln ?Extremist threat to democracy? (extremisthotet mot demokratin), och det var det som var utgångspunkten för min bedömning.
Frågan, herr kommissionär, är följande: Vi begär ganska mycket av andra. Vad gör vi själva? Jag menar inte programmet och pengarna. Jag menar något annat. Ni vet att romerna, som är 7-8 miljoner till antalet, inte tillhör någon stat som tar hand om dem, och därför måste de komma till tals på något annat sätt. De har hållit en kongress, de begär vissa saker, de begär ett alleuropeiskt forum, de begär speciella relationer med Europeiska unionens organ, ett slags erkännande. Eftersom de inte har någon stat som erkänner dem och som kan uppmärksamma förintelsen, den mycket omfattande förintelse som också romerna drabbades av för ett halvt sekel sedan, så måste någon föra deras talan. Har ni för avsikt att lägga fram något förslag om att vi skall erkänna något slags speciell representation för romerna gentemot Europeiska unionens organ?
Herr ledamot! Nej, kommissionen har inte några sådana förslag, och jag måste också klart säga att jag skulle ha mycket stora betänkligheter mot att rösta för att frågan om romerna skulle europeiseras på så sätt att romerna som en övernationell europeisk minoritet skulle utrustas med en helt egen europeisk minoritetsstatus. Jag tror snarare att vi här inte kan handla på annat sätt än att med alla till buds stående medel uppmana medlemsstaterna och de blivande medlemsstaterna att energiskt bekämpa diskrimineringen, och vi kan med hjälp av gemenskapsprogram bidra till att stödja denna kamp, vilket vi gör.
Fråga nr 36 från Sarah Ludford (H-0280/02):
Angående: Cypern
Vad föreslår kommissionen att man skall göra för att inom den europeiska och internationella rättens gränser häva eller mildra det handelsmässiga och ekonomiska embargot på norra Cypern i syfte att mildra den turkcypriotiska befolkningens nuvarande isolering och få till stånd en politisk lösning på ön med tanke på EU-medlemskap?
Fru ledamot! I enlighet med EG-domstolens dom den 5 juli 1994 i fallet Anastasiou åtnjuter cypriotiska varor en privilegierad tillgång till EU-marknaden, om ett ursprungsintyg bifogats som utställts av de behöriga myndigheterna i Republiken Cypern. För närvarande uppmanas turkcypriotiska exportörer som bor på norra Cypern att använda stämpeln för Turkiska republiken Nordcypern. Turkiska republiken Nordcypern är folkrättsligt inte erkänd av någon stat i hela världen - med undantag av Turkiet. Därför kan dessa stämplar inte på vederbörligt sätt styrka varornas cypriotiska ursprung.
Den 5 augusti 1994 meddelade den cypriotiske presidenten Kleridis FN:s generalsekreterare skriftligt följande - jag citerar: ?Om det enligt nationell, europeisk och internationell rätt föreskrivna förfarandet iakttas, kan turkcyprioter exportera sina varor på samma villkor som Cyperns övriga befolkning.? Denna skrivelse innehåller alltså ett klart politiskt löfte från Republiken Cypern att på begäran utställa ursprungsintyg från turkcypriotiska exportörer. Det är därför cyprioternas uppgift att komma överens om hur turkcyprioter i praktiken skall kunna erhålla ursprungsintyg som utställs av Republiken Cypern.
Fru ledamot, vi är båda två säkert ense med alla ledamöter i kammaren om att denna synnerligen svåra fråga förmodligen kan och kommer att lösas först i samband med lösningen av Cypernfrågan som helhet. Därför hör det till våra mål att också undanröja detta för turkcyprioterna ju mycket sorgliga tillstånd, så att Cypernfrågan som planerat kan regleras i år, innan vi fattar beslut om anslutningen.
Herr kommissionär! Håller ni inte med om att handel är ett underbart sätt att komma till rätta med politiska gräl? Det måste väl inte vara nödvändigt att erkänna den turkiska regeringen för att ett kilo tomater från norr skall kunna säljas söder om den gröna linjen? Jag kan helt enkelt inte förstå att vägran att handla med cyprioterna på den norra delen är förenlig med vår uttryckliga önskan om att få se hela ön - norr och söder - fullständigt integrerad i Europeiska unionen.
Herr ledamot, vi förvägrar inte turkcyprioterna någon handel. Jag håller uttryckligen med er, enligt kommissionens uppfattning är ett ökat inbegripande av norra Cypern i handeln rentav högst önskvärt, ty det är ju ett beklagansvärt tillstånd att den grekiska delen av ön utvecklas snabbt och positivt, medan den turkiska delen blir allt fattigare. Vi nekar inte till handel. Problemet består i att turkcyprioterna av sina egna ?myndigheter? - jag säger myndigheter inom anföringstecken - hindras att uppfylla de förutsättningar som erfordras, och det är ursprungsintygen, som ju inte den Turkiska republiken Nordcypern, utan bara den folkrättsligt erkända Republiken Cypern kan ställa ut. Kommissionen kan inte ändra något i fråga om detta fullständigt klara rättsläge. Vi skulle begå en entydig lagöverträdelse om vi agerade på annat sätt här.
Fråga nr 37 från Konstantinos Hatzidakis (H-0324/02):
Angående: Utsikterna till en lösning av Cypernfrågan och anslutningsförhandlingar
Hur bedömer kommissionen utsikterna till en lösning av Cypernfrågan före juni 2002? I hur hög grad tror kommissionen att turkcyprioterna kommer att kunna delta i anslutningsprocessen? Har kommissionen för avsikt att meddela Denktash att obstruktionstaktiken i dialogen och eventuella försök att ge intryck av att Cypernfrågan skulle kunna lösas strax före avslutandet av anslutningsförhandlingarna för kandidatländerna eller efter denna tidpunkt, inte kommer att förhindra Republiken Cyperns EU-inträde, utan tvärtemot skada turkcyprioternas vitala intressen?
Herr ledamot! Det undrar jag också. För ögonblicket kan man ännu inte se om de direkta samtalen på Cypern om en lösning av konflikten kommer att få det önskade resultatet. Kommissionen stöder i full utsträckning de direkta samtalen mellan ledarna i de båda gemenskaperna, och den avsikt de tillkännagivit att komma fram till en lösning till slutet av juni i år.
Turkcyprioterna inbjuds att delta i anslutningsförhandlingarna inom ramen för den cypriotiska delegationen. Denna inbjudan har funnits sedan år 1998. Turkcyprioterna har tyvärr hittills inte accepterat denna inbjudan. Det nuvarande läget på Cypern ändrar ingenting i den planerade tidsplanen för utvidgningen. Helsingforsstrategin gäller fortfarande. En lösning av konflikten vore önskvärd, men den utgör inte något villkor för Cyperns anslutning. Rådet kommer att fatta det slutgiltiga beslutet med hänsyn till alla relevanta faktorer.
Kommissionen har inte för avsikt att skicka något meddelande till turkcyprioternas ledare, Rauf Denktash. Kommissionen är emellertid beredd att fortsätta samtalet med Denktash. Jag har själv under min ämbetstid haft tre utförliga samtal med Denktash. Inom ramen för dessa samtal har alla viktiga politiska frågor i samband med Cyperns anslutning till EU och lösningen på konflikten diskuterats.
Herr kommissionär! Jag hyser inga tvivel om att ni känner till Cypernproblemet mycket väl. Min fråga var dock mer konkret än det svar ni gav mig. Ni upprepade vad som sägs i Helsingfors-avtalet, och det uppskattar jag verkligen, men jag talar om de förhandlingar som pågår mellan de båda parterna. Det kan tänkas att dessa förhandlingar avslutas under juni månad. Men det är också tänkbart att förhandlingarna inte kommer att avslutas. Avser kommissionen att tydligt klargöra för turkcyprioterna att Cypern under alla omständigheter kommer att anslutas till Europeiska unionen, även om de av någon anledning låter förhandlingarna dra ut på tiden eller låter förstå att man kanske kan nå en överenskommelse nästa år? Ni vet mycket väl att detta är ett scenario som diskuteras. Det skulle kunna tänkas att Cyperns anslutning till Europeiska unionen inte blir av på grund av turkcyprioternas förhalningstaktik. De skulle kunna inge vissa förhoppningar om en överenskommelse senare, således tycker de att de av den anledningen lika gärna kan försena Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Min fråga är konkret.
Herr ledamot! Jag har besvarat er fråga och jag upprepar vad jag sagt. Där är varje ord nu viktigt. I fråga om tidsplanen för utvidgningen ändras ingenting på grund av det nuvarande läget på Cypern. Det betyder att besluten om anslutningen, som planerat, kommer att fattas i Köpenhamn i slutet av detta år. Eftersom jag bestämt kan utgå från att förhandlingarna med Cypern till dess är avslutade, och som ni vet går förhandlingarna med Cypern utomordentligt bra, kommer naturligtvis också beslutet om Cypern att fattas i slutet av detta år.
Att påpeka att tidsplanen för utvidgningen kommer att hållas, och inte påverkas av läget på Cypern var ett av de viktigaste politiska budskapen vid mitt senaste besök på Cypern, och även vid mina senaste besök i Turkiet och Grekland.
Fråga nr 38 från Michl Ebner. Frågeställaren ersätts av Posselt (H-0295/02):
Angående: Benesdekretet 19 maj 1945
Vad gäller det dekret som utfärdades av presidenten för Tjeckoslovakien den 19 maj 1945 ?om ogiltigheten beträffande vissa juridiska transaktioner gällande egendom under den ofria tiden och om den nationella förvaltningen av tyskarnas egendom, magyarernas, förrädarnas och kollaboratörernas och några organisationers och inrättningars? (Benesdekretet) skulle jag vilja be kommissionen om upplysningar om huruvida detta dekret fortfarande är ikraft, och om det efter den 8 maj 1946 har genomförts någon folkräkning i Tjeckien?
Herr ledamot! Såvitt vi känner till inom kommissionen har dekret 5 av den 19 maj 1945 inte formellt upphävts. Detta dekret hör till dem som under lång tid inte längre haft någon verkan. Det tillämpas inte längre, enligt kommissionens uppfattning. Efter den 8 maj 1946 har folkräkningar ägt rum i Tjeckoslovakien vid följande tidpunkter: 1/3 1950, 1/3 1961, 1/12 1970, 1/11 1980 och 3/3 1991. I Republiken Tjeckien, som grundades 1993, genomfördes en folkräkning den 1 mars 2001.
Herr kommissionär! Jag anser att detta dekret är mycket viktigt, eftersom det också berör en immateriell men väsentlig fråga, nämligen den så kallade nationella tillförlitligheten, som kollektivt frånkänns hela folkgrupper, som efter 1929 har gjort något som är lagligt, nämligen bekänt sig till en viss språkgrupp. Bara för några månader sedan vid det tysk-tjeckiska samordningsrådet i Berlin hävdade en företrädare för det tjeckiska partiet ODS att de närvarande företrädarna för den tyska minoriteten inte är lojala mot den tjeckiska staten. Därför är det aktuellt, och jag vill helt konkret fråga er: Har Tjeckien officiellt meddelat er att detta dekret inte längre är giltigt?
Herr ledamot! Ni vet lika bra som jag att det, med tanke på de dekret som ägnas åt frågor om expropriering och medborgarskap, finns en hel rad förklaringar och beslut både från den tjeckiska författningsdomstolen och det tjeckiska parlamentet, där det samstämmigt förklaras att dessa dekret inte får några nya effekter. Det tjeckiska parlamentet har valt ett uttryck som på engelska översätts med extinct (avskaffa) - på tyska skulle vi säga ?erloschen? (upphöra att gälla) - kommissionen föredrar här uttrycket ?obsolet? (numera övergivet).
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna 39-88 att besvaras skriftligen.
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen av den gemensamma debatten om två betänkanden av Trentin och Marinos för utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Herr talman! För att förstå den diskussion vi för om de två utmärkta betänkanden som Trentin och Marinos har lagt fram är det på sin plats att komma ihåg att Maastricht inte bara var ännu ett råd, där två dogmer välsignades: prisstabilitet och budgetjämvikt.
I och med Lissabon och Barcelona tillkommer en ny dogm, ett klargörande av doktrinen där reform betonas som den enda vägen till frälsning, om man med frälsning menar att övervinna den klyfta som skiljer oss från Förenta staterna. Att försvara dogmen är Europeiska centralbankens ansvar - trons väktare inom den monetära politiken - även om det är svårt att veta vem som har den uppgiften när det gäller budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken.
I den tid som vi lever i återuppstår avvikande, fördärvliga beteenden - och vad som är ännu värre - frambrytande doktriner vars syfte är att rättfärdiga detta slags fördärvligheter. De är få inom den monetära politiken, men desto fler inom budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken. I skrivelse efter skrivelse upprepas samma dogmer, men det saknas samordning och fasthet.
När vi nu tar itu med reformen av fördragen, som är anledningen till att vi har inlett arbetet med konventet, vill jag med anledning av dessa ekonomiska riktlinjer säga, och det samma gäller sysselsättningsriktlinjerna, att syftet måste vara att dela uppgifter om diagnostik för att fastställa klara uppförandelinjer och tydliga mekanismer för sanktioner eller bestraffningar i fall av avvikande beteenden.
Jag vill även - Randzio-Plath kommer säkert att förklara detta - att kommissionen skall fortsätta vara motorn och ha monopol på att ta initiativ, och att principen om kvalificerad majoritet utvidgas parallellt med medbeslutandeförfarandet för de flesta makroekonomiska frågor. Solbes är inte en enkel korgosse, han är kyrkans prins och har en mycket viktig roll, han styr denna reformprocess med järnhand, precis som San Vicente Ferrer.
Herr talman! Det ömsesidiga beroendet mellan makropolitik och full sysselsättning är tydligt. Vi behöver en tillväxt utöver produktivitetstillväxten, för att uppnå full sysselsättning och höja förvärvskvoten till samma nivå som i andra regioner i världen. Vi behöver för övrigt full sysselsättning för att sätta fart på frågan om den inre marknaden och för att åstadkomma intäkter för EU-staterna. Detta är en förutsättning för en hållbar tillväxt på hög nivå över en längre tidsperiod som bör framhävas mer i den ekonomiska politikens grunddrag, på ett tydligt språk och med riktlinjer som uppdras åt medlemsstaterna.
I nuvarande förslag satsar man fortfarande i alltför hög grad på strukturreformer. Men de kan bara i begränsad utsträckning tjäna som motor för tillväxt och sysselsättning. Utan tvivel kommer genomförandet av den ekonomiska handlingsplanen att minska en del av produktivitetsklyftan mellan Europeiska unionen och USA, men som sagt bara delvis. Därför måste det satsas på en högre investeringsnivå. I USA var det på 90-talet, med starka tillväxt- och sysselsättningseffekter, möjligt med investeringsökningar om 4 procent. Varför inte i EU? Grunddragen i den ekonomiska politiken ger bara otillräckliga riktlinjer för investeringar. Det är ett framsteg, det vill jag inte blunda för, om alla EU:s medlemsstater skall och vill investera 3 procent av BNP i forskning och utveckling, och även investerar mer i humankapitalet. När allt kommer omkring är humankapitalet Europas råmaterial.
Men man måste fortfarande investera mer i utbildning och kvalificering, om det kunskapsbaserade samhället skall bli någon europeisk realitet. Investeringarna måste öka från 21 till 25 procent. Det gäller i första hand de privata investeringarna, som skulle skapa en produktionskapacitet och jobbtillfällen, vilka på längre sikt möjliggör denna hållbara tillväxt, men som även skulle kunna organisera de tekniska framstegen, och därmed återigen bidra till en ökad efterfrågan. Men även de allmänna investeringarna måste öka. Vi behöver här investeringar framför allt i fråga om infrastrukturåtgärder, där konsolideringsprocessen under 2001 gav en negativ effekt om 2,3 procent av BNP, eftersom de var särskilt starkt drabbade. Här borde en målsättning om 3 procent införas för stabilitetsprogrammen. Jag tror att det vore värt att diskutera.
Ett avslutande påpekande: Kommissionen nämner med all rätt behovet av att samordna skattepolitiken. Vi vet att företagen nu också kritiserar att det inte finns någon möjlighet att planera när det gäller beskattningen och framför allt när det gäller den gränsöverskridande ekonomiska verksamhet som vi gärna vill ha. Därför måste allt göras för att i grunden för den ekonomiska politiken påskynda en samordning på de områden där det finns störningar i den inre marknadens funktion.
Den gode doktor Duisenberg har i flera månader aviserat en ekonomisk återhämtning. Detsamma gäller anhängarna till den gode doktor Coué. De ser tecken på detta överallt, på samma sätt som spådamen ser lyckan i kaffesumpen. Men vi måste faktiskt fråga oss om vi inte är inne i en recession.
Inför denna verklighet uppvisar de liberala uppfattningar som styr Europeiska unionens ekonomiska politik en viss skadlighet. Den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten och Centralbankens oberoende berövar de offentliga myndigheterna möjligheterna att bemöta krisen. Inför denna verklighet faller den berömda Lissabondeklarationen mer under besvärjelser än under politik, och kommissionens rekommendation när det gäller de stora riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för 2002 faller under samma besvärjelseformulering.
När marknadens osynliga hand fungerar går allt i stort sett bra. I stort sett, för man måste ändå konstatera att klyftan obönhörligen vidgas mellan rika och fattiga. Det händer i världen likaväl som hos oss, på ett tragiskt sätt, och man ser med exemplet från den franska republiken att demagogerna lurar i skogsbrynet för att dra nytta av situationen.
Lite i förbigående vill jag gratulera den handfull kolleger som just tillsammans med den icke-statliga organisationen Fjärde världen arrangerat toppmötet för de fattigas Europa. Detta Europa representerar i dag 17 procent av befolkningen, dvs. 60 miljoner personer som lever på en lön som är 60 procent lägre än genomsnittet.
Men låt oss återgå till den osynliga handen. När denna hand har myror, stickningar eller reumatism, vilket tycks vara fallet i dag, fungerar ingenting längre. Medlemsstaterna kommer att få det allt svårare att respektera de uteslutna liberalerna liksom den berömda gränsen på 3 procent. För att inte tala om budgetbalansen för 2004! Flera stater har svårigheter: Tyskland är exempelvis i den situationen. Och det handlar - som ni vet - om den starkaste ekonomin bland medlemsländerna. När Berlin nyser blir Europa förkylt. Vi har ett exempel från andra sidan Atlanten: med sin vanliga pragmatism har Amerikas förenta stater, dessa liberalismens besjungare, ännu en gång bevisat att man ibland måste använda sig av antiliberala åtgärder. Man skulle kunna få inspiration till det från den här sidan Atlanten.
Blygt, alltför blygt - jag skall avsluta här, herr talman, - lämnar föredraganden homeopatiska ändringsförslag till kommissionens liberala trossats. Trots all den aktning jag hyser för Bruno Trentin ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Inför rådet och kommissionen, som företräder regeringarna, är Europaparlamentet tänkt att vara hela folkets demokratiska uttryck. Men Trentins betänkande visar att även om parlamentet väljs av alla, företräder det enbart chefernas intressen och inte unionens arbetande klasser.
De ändringar som parlamentets föredragande begär går alla i samma riktning: de förvärrar de anställdas villkor. I betänkandet önskar man flexibel sysselsättning. Man förespråkar det man har mage att kalla aktivt åldrande, det vill säga att få människorna att arbeta längre och skjuta upp pensionsåldern. Om han talar om socialpolitik är det för att med cynisk brutalitet bekräfta att den skall vara en produktionsfaktor. Om man i betänkandet exempelvis planerar för en politik för fortbildning, är det för att ge arbetsgivarna arbetskraft som är rörlig och kvalificerad utifrån dennes behov.
När det gäller det som han kallar omstruktureringsprocessen - i verkligheten kollektiva uppsägningar -, nöjer han sig med att förespråka förebyggande samråd med arbetstagarna. Den enda sociala åtgärden i detta betänkande är alltså att arbetstagarna bör förvarnas om att de skall sägas upp.
Vi kommer att rösta emot denna text som är gjord för arbetsgivarna.
Herr talman! Jag tänker i första hand ta upp Marinos betänkande, som verkligen är värdefullt eftersom Marino lyckats behandla alla de frågeställningar av stor ekonomisk betydelse som är aktuella i moderna och välrustade nationer. Kapitalförflyttningar, invandringsströmmar, arbetsmarknad och pensionssystem har analyserats med heltäckande förslag till lösningar.
Det centrala i det europeiska ekonomiska panoramat förblir emellertid stabilitets- och tillväxtpakten, som klarat sig bra undan de senaste månadernas ekonomiska stormar. Efter den 11 september var vi verkligen få som trodde att de parametrar som anges i pakten skulle kunna respekteras. I dag erkänner de skeptiska - eller åtminstone många av dem - att de hade fel, och de har nu ändrat åsikt. De stater som haft vissa problem, framför allt Tyskland och Portugal, har kraftfullt tagit itu med att återställa det som verkade osäkert och ordna upp vissa parametrar som var på väg mot gränserna för vad som var tillåtet.
Med stor kompetens berör föredraganden alla de ekonomiska frågeställningarna och de stora diskussionsfrågorna från Lissabon till Barcelona, bland annat problemet med det ökande antalet äldre och de ekonomiska flyktingar som med sina familjer utgör en osäkerhetsfaktor för värdländerna på grund av att de fångas upp av den svarta arbetsmarknaden.
I punkt 20 i betänkandet finns det visserligen en hänvisning till arbetsmarknaden, men problemet kräver en kraftfullare och grundligare fördjupning. Systemet med profit sharing, det vill säga vinstdelning, de anställdas delägande genom aktier, och profit related pay - skattelättnader för lönerna som i Förenade kungariket gäller 20 procent av den sysselsatta arbetskraften - är modeller som borde utvecklas och tillämpas mera allmänt.
Ansträngningarna att hitta bättre och mer produktiva system för arbetsmarknaden måste förenas med ansträngningar att förbättra kvaliteten. Arbetet måste utvecklas med avseende på sitt kreativa innehåll, när det gäller att svara mot sociala behov och när det gäller att utveckla individerna. Höjningen av den professionella nivån är å ena sidan ett villkor för att omorganisera produktionssystemen och å andra sidan dess resultat. På det viset växer en kreativ kultur fram och man kommer att sätta värde på de anställdas kreativa bidrag. Att ge arbete åt alla är en konstitutionell och moralisk skyldighet.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja koncentrera mitt inlägg på betänkandet från Bruno Trentin, till att börja med för att uppriktigt tacka honom för kvaliteten i det bidrag som Europaparlamentet kommer att lämna till utarbetandet av den ekonomiska politikens stora riktlinjer. Jag skulle vilja kommentera två punkter.
Den första punkten: Precis som kommissionen och rådet fäster Europaparlamentet enormt stor vikt vid de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Men om det skall fortsätta att vara en akademisk övning förlorar vi tid. Dessa stora riktlinjer för den ekonomiska politiken har bara betydelse om de på ett tidigt stadium gör det möjligt att ta med de nationella parlamenten som, när de utarbetar medlemsstaternas budget, kommer att ha dessa stora riktlinjer i åtanke. De har bara betydelse om regeringarna på ett tidigare stadium - särskilt regeringarna inom euroområdet - accepterar att i större utsträckning samordna sin ekonomiska politik, vare sig det gäller budgeten, skatterna eller strukturpolitiken. Annars tjänar det vi gör här ingenting till och man vaknar upp när det nästan är för sent, när kommissionen är tvungen att genomföra varningsåtgärder. Vi har ett bra instrument, låt oss använda det för att förbättra samordningen.
I samma anda kommer min andra punkt att gälla det bidrag som Europaparlamentet kan ge till utarbetandet av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Vi önskar, kanske via konventet, men också tack vare en viss praxis, att de ändringsförslag parlamentet utarbetar i större utsträckning skall beaktas vid den slutliga utformningen av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Jag skulle i det sammanhanget vilja betona tre ändringsförslag från utskottet.
Det första är ändringsförslag 6 som gäller rollen för arbetsmarknadens parter och den makroekonomiska dialogen för att främja en sysselsättningspolitik. Det är fullständigt grundläggande anser jag. Det andra är ändringsförslag 7, och jag uppmanar vissa medlemsstater att granska det noggrant när det blir fråga om att sänka skatterna, en sänkning som bara är tänkbar i anslutning till en harmonisk balans med en sänkning av skulden och ett återställande av jämvikten till förmån för offentliga investeringar.
Det tredje ändringsförslaget kommer inte att förvåna er: det handlar egentligen om två ändringsförslag, nummer 16 och 18, som med rätta betonar den betydelse vi bör ge till tjänster i allmänhetens intresse som bidrag till unionens sociala och territoriella sammanhållning, och till möjligheten att skapa sysselsättning.
. (ES) Herr talman! Jag kommer att försöka besvara frågor och kommentarer om båda betänkandena och om de inlägg som vi lyssnat till i kammaren under dagen.
Jag börjar med att kommentera Trentins betänkande. Jag vill först och främst understryka betänkandets nyskapande infallsvinkel. Det är första gången man inte bara utarbetar ett allmänt betänkande, utan använder metoden med att föreslå ändringsförslag till kommissionens rekommendation. Jag skulle säga att betänkandet går i samma linje som den Berès föreslagit. Det är sant att det nuvarande genomförandet inte motsvarar det regelverk som för närvarande är i kraft, men det kan helt klart bli oerhört användbart för framtida utvärderingar av vårt debattsystem.
Jag vill gärna betona en rad särskilda faktorer i Trentins betänkande som jag anser vara av särskild vikt. En första kommentar om området: jag instämmer i den globala visionen där exempelvis ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter innefattas, och i det sammanhanget vill jag även ta upp inlägget från Blokland, som betonade behovet av att ägna mer uppmärksamhet åt miljöfrågorna. De tas faktiskt upp på ett tydligt sätt i de slutsatser som antogs om den punkten.
Det finns två punkter i Trentinbetänkandet som jag vill betona: det faktum att Trentin tar upp investeringar och ekonomisk och social sammanhållning. När det gäller investeringar har många nämnt den frågan under dagen och jag vill ta upp de inläggen.
Ur vår synpunkt är en sund makroekonomisk politik, vilket ingår i de allmänna riktlinjerna, den grundläggande faktorn för att investeringar skall fungera. Detta innebär prisstabilitet, minskade riskpremier, minskade räntesatser, automatiska stabilisatorer som fungerar fullt ut, och helt enkelt ett större förtroende när det gäller investeringar. Emellertid innehåller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken några faktorer som är ännu mer detaljerade och som är relevanta ur den här synpunkten: förbättrad kvalitet för de offentliga finanserna med ackumulering av fysiskt och humant kapital (denna referens finns i betänkandet). Vi talar även om att utveckla de integrerade näten och använda dessa effektivt, och jag tar upp de kommentarer som Goebbels gjorde om energi, transport och kommunikationer.
Vi uppmuntrar även främjande av kunskapsinvesteringar i enlighet med de riktlinjer som fastställdes i Lissabon och Barcelona, och anser att vi inte bara skall investera i personer, utbildning, yrkesutbildning och lärande, utan vi föreslår även ett särskilt mål för forskning och utveckling på upp till 3 procent av BNP, ett mål som bör nås till år 2010. Jag sade även att när vi analyserar de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan vi se vissa särskilda referenser, till exempel investeringar i stora nät och att dessa skulle kunna fungera mer effektivt. I det här sammanhanget vill jag erinra om energi- och infrastrukturnäten. I december föreslog kommissionen att man skall förbättra systemen för samfinansiering när det gäller Europeiska investeringsbanken, och föreslog även möjligheten att undanröja några av hindren för överföringar av tjänster från ett land till ett annat, såväl när det gäller el som gas, vilket ger oss möjlighet att förbättra sammankopplingarna och kort sagt nå målet att förbättra vår konkurrenskraft inom energisektorn till år 2005. Vi gör något liknande när det gäller driftskompabilitet för järnvägar, allt detta med målet - som jag sade tidigare - att förbättra effektiviteten i vårt system. Det är naturligtvis grundläggande - Goebbels tog upp detta - att investeringarna är sunda och att de inte medför problem som dålig användning av offentliga pengar.
Randzio-Plath tog även upp problemen med investeringar och nämnde ett förslag som jag anser vara ambitiöst, om att försöka nå siffran 3 procent av statliga investeringar i Europeiska unionen - vilket är vad som gäller i Förenta staterna. Detta är en punkt som kommissionen emellertid inte överväger i kvalitativa termer och vi anser att vi betonar dessa frågor tillräckligt i våra allmänna riktlinjer.
Marinos talar mer direkt om stabilitets- och tillväxtpakten i sitt betänkande och under dagens debatt har vissa frågor kommit upp som jag anser vara av särskild vikt.
Marinos betonar - och jag kan inte göra annat än att tacka honom för detta - vikten av att stabilitets- och tillväxtpakten bevaras som den är. Han tog upp det faktum att man inte skall göra några politiska eftergifter för de stora länderna. Detta har aldrig varit kommissionens vision. Kommissionens vision är att alla medlemsstater skall behandlas likadant och vi har agerat därefter. Vi har till och med agerat genom att använda vissa instrument som har gett upphov till en offentlig debatt och jag tänker naturligtvis på systemet för snabb varning eller early warning. Det har tillämpats för Tyskland och Portugal och jag har flera gånger sagt att även om vi inte är nöjda med förfarandet, är vi dock nöjda med det mål som ställts upp.
En annan punkt som Marinos tog upp och som även någon annan talare betonat är om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och stabilitets- och tillväxtpakten är kompletterande instrument, eller om de i viss utsträckning motsäger varandra. Ur kommissionens synpunkt är de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken den allmänna ramen, och stabilitets- och tillväxtpakten är det instrument vi förfogar över för att samordna det särskilda området för budgetunderskott. Detta är en grundläggande punkt för att nå de två mål som vi siktar på i samordningen av den ekonomiska politiken: att skattepolitiken inte inverkar skadligt på den monetära politiken, och att inga externa effekter eller spin over-effekter uppstår i de länder där effekterna är negativa.
Enligt vår åsikt är det av grundläggande vikt att behålla stabilitets- och tillväxtpakten i sin nuvarande form, och vi anser att underskott är den värsta fienden till tillväxt, vilket vi har kunnat se under de senaste åren. Det är således mycket viktigt att kunna räkna med en sund makroekonomisk situation för att kunna öka tillväxten och till följd av detta sysselsättningen. Detta betyder att stabilitetspakten inte får vara tungrodd, eftersom detta gör det omöjligt att anpassa den till verkligheten.
Vi anser att de senaste två årens erfarenheter, och detta är tydligt definierat i våra förslag, visar oss att stabilitetspakten fungerar även i situationer med ekonomisk tillbakagång. Jonckheer tog upp den saken i förmiddags. Själv anser jag att stabilitetspakten har fungerat väl, att de automatiska stabilisatorerna bidragit till att vi har kunnat tillämpa en expansiv skattepolitik. Det är sant att det inte har varit en frivillig politik, men vi anser att pakten har varit lika viktig - i relativa termer och på grund av vikten av de automatiska stabilisatorerna - i Europa som vissa frivilliga åtgärder har varit i Förenta staterna. Vi anser att fördelen med det system vi föreslår är att det är automatiskt, vilket hjälper oss att undvika problem i framtiden, särskilt när vi måste ta itu med nya återhämtningar där vi utgår från positioner som är relativt behagliga när det gäller budgetjämvikt.
Flera frågor har tagits upp under debattens gång. García-Margallo y Marfil talade, i termer som ligger nära honom och mig själv, om hur viktigt det är med dogmer, och använde kyrkliga termer för att definiera dogmernas väktare. Naturligtvis vill ingen vara väktare för någon dogm, men det är dock självklart att vårt ansvar som kommission är att vara fördragens väktare, vilket innebär att vi är skyldiga att tillämpa de åtaganden som har fastställts. I det här sammanhanget anser vi att det är mycket viktigt att stabilitetspakten fortsätter att tillämpas för alla länder och på samma villkor som den har tillämpats hittills.
Två kommentarer om de punkter som tagits upp under morgonen: problemet med utvidgningen som en del av er har påtalat är inte målet för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det finns särskilda dokument om den frågan, och vi arbetar med ett system som skall göra det möjligt att progressivt närma oss de allmänna riktlinjerna för att vi skall kunna tillämpa dem när utvidgningen väl har genomförts. Min andra kommentar riktar jag till Berès: jag har med intresse noterat det ni sade om särskilda ändringsförslag och vidarebefordrar gärna detta till rådet, som är den institution som nu är ansvarig för att fatta beslut om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, eftersom kommissionen redan har lämnat ifrån sig den här frågan.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen om Trentinbetänkandet kommer att äga rum på torsdag, och omröstningen om Marinosbetänkandet kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om tre betänkanden:
A5-0129/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelshygien (KOM(2000) 438 - C5-0376/2000 - 2000/0178(COD)),
A5-0131/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (KOM(2000) 438 - C5-0377/2000 - 2000/0179(COD)),
A5-0452/2001 av Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om fastställande av djurhälsoregler för tillverkning, utsläppande på marknaden och import av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (KOM(2000) 438 - C5-0382/2000 - 2000/181(CNS)).
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att innerligt tacka kommissionens medarbetare och mina kära kolleger här i parlamentet för det mycket konstruktiva och sakliga samarbetet. De betänkanden vi har framför oss är ett uttryck för detta samarbete. Genom dem skapas en del av den ram som är nödvändig för tillverkning av säkra livsmedel som är ofarliga ur hälsosynpunkt.
Men när vi i dag så här dags sitter och diskuterar åtgärder för mer livsmedelssäkerhet, sitter Europeiska unionens medborgare i restauranger eller där hemma och njuter av maten, och knappast någon av dem frågar sig: ?Är maten säker??. I själva verket är våra livsmedel säkra, säkrare än på många andra ställen i världen. Den senaste tidens kriser - och vi har ju upplevt många under de senaste åren - har kommissionären sett som en anledning för att utveckla en ny strategi. Det anser jag också är riktigt, men enbart dessa kriser får inte driva oss i riktning mot en ny livsmedelslag, ty de är förbi och knappast någon skriver nu något om dem. Det är mycket viktigare att förändringarna inom livsmedelsproduktionen, och även konsumenternas förändrade agerande, tvingar oss att överväga hur vi skall få mer säkerhet inom livsmedelsproduktionen, ty medborgarna ställer andra krav och det krävs också ökad säkerhet i allt högre utsträckning.
Trots de många bestämmelser som funnits måste man tillstå att hittillsvarande gemenskapslagstiftning uppvisar avsevärda brister i fråga om livsmedelsrätten. De enskilda bestämmelserna är alltid begränsade till en bestämd sektor, men de följer inte något enhetligt koncept. Gemenskapens livsmedelsrätt kännetecknas framför allt av avsevärda brister i fråga om samstämmighet och rättssäkerhet. Dessa brister är inte på något sätt enbart ett redaktionellt problem, utan de har en avsevärd effekt, de äventyrar effektiviteten och genomförandet av föreskrifterna i livsmedelslagen.
Desto mer kan man välkomna det radikalt nya koncept som kommissionen föreslår i sin vitbok, och som vid närmare betraktande visar sig vara inte så mycket ett nytt säkerhetskoncept som ett nytt lagkoncept. För första gången föreslås på gemenskapsnivå villkorslöst en allmän livsmedelsrätt med enhetliga definitioner och principer. Denna livsmedelsrätt baserar sig på ett omfattande och enhetligt koncept - från tillverkaren till konsumenten - och skapar ett sammanhållet och öppet regelverk av livsmedelsbestämmelser. Konsolideringsprocessen har samtidigt utnyttjats för att grundläggande förbättra den hittills bristfälliga rättsliga kvaliteten i många föreskrifter. Denna konsolidering i de hittillsvarande illa sammanhållna bestämmelserna till en i sig heltäckande livsmedelslagstiftning anser jag i själva verket vara absolut nödvändig.
Vi behöver rättsliga grunder inom ramen för livsmedelshygienen som för det första lätt kan tillämpas av livsmedelsföretagen, som för det andra möjliggör ett informationsutbyte mellan de enskilda produktionsfaserna, som för det tredje motsvarar villkoren på den inre marknaden, alltså gäller i alla medlemsstater, som för det fjärde ökar ansvaret hos livsmedelsföretagen och som för det femte underlättar den officiella kontrollen för myndigheterna och garanterar att administrativa åtgärder genomförs. Förordningen om en rättslig form är här absolut nödvändig. Parlamentet kommer här inte att medge någon förändring. Sammanslagningen av de hittillsvarande sjutton direktiven till fyra förordningar leder till en skarpare gränsdragning mellan områdena livsmedelshygien, lagstiftning om djursjukdomar, officiell livsmedelskontroll och därigenom till användarvänliga rättsliga grunder.
Detta motsvarar också uppfattningen hos den övervägande majoriteten i de berörda grenarna av näringslivet. De flesta tillverkarna är i dag internationellt verksamma. En förordning erbjuder en enhetlig handlingsram med samma riktlinjer i alla europeiska medlemsstater, och den fastslår därför i högre grad än ett direktiv rättvisa villkor på hela den europeiska inre marknaden. Nationella och regionala särskilda förhållanden kan bara i undantagsfall beaktas i den nya livsmedelslagstiftningen - det vill jag särskilt påpeka.
Förordningen om livsmedelshygien har väsentligt ändrats i utskottet genom närmare 200 ändringsförslag, och jag tror att förordningen nu utgör en bättre grundval. Många ändringar är baserade på texten i den redan antagna förordningen om allmän livsmedelshygien. Det handlar alltså om huvudsakligen redaktionellt nödvändiga ändringar. Genom alla förslag till förordning går som en röd tråd betoningen på livsmedelstillverkarnas primära ansvar för säkerheten hos de livsmedel som de marknadsför. Inte minst BSE-krisen avslöjade ju att vi har försummat att ge jordbrukets primärproduktion samma ansvar som livsmedelstillverkarna senare i tillverkningskedjan sedan länge har haft.
Hit hör enligt min åsikt även HACCP-principen. Naturligtvis vet jag att HACCP-principen bara kan användas inom några få områden i primärproduktionen. Men i anläggningar med större djurbesättningar kan sådana så kallade critical points fastställas, som kräver ständig övervakning. Om vi å ena sidan tillämpar principen ?från tillverkare till konsument?, bör vi å andra sidan också sätta in alla möjligheter till egenkontroll även inom primärproduktionen. Enligt kommissionens förslag skall ju HACCP inte användas inom primärproduktionen, men å andra sidan är allmänna hygienföreskrifter för primärproduktionen upptagna i föreliggande förordningar.
Här handlar det om ett helt nytt kapitel inom ramen för lagstiftningen för livsmedelshygien. Om exempelvis en jordbrukare måste föra bok över de åtgärder som vidtas för att få bukt med riskerna, då är det på vissa områden ett första steg för att tillämpa HACCP-principen. Trots en hög säkerhetsstandard och kontinuerlig kontroll kan produktionsfel inte undvikas till hundra procent. För att kunna fastställa orsakerna måste det finnas en spårbarhet hos produkterna.
Utskottet anser att någon ytterligare märkning, i likhet med vad som nämns i kommissionens förslag, inte erfordras. Inom EU:s länder finns det visserligen olika typer av spårbarhetsmärkning, men de garanterar alla en kontinuerlig beskrivning av framställningskedjan. I måndags hörde jag kommissionär Byrnes yttrande om att märkningen av produkter skall förenklas, och därför torde detta förslag från utskottet egentligen kunna godkännas.
För att stödja produktionsprocesserna föreskrivs i förordningen riktlinjer för ett bra förfarande. I regel kommer det att handla om sektorsvisa och nationella riktlinjer, som kommer att utarbetas av många intresserade kretsar. Tillämpningen är naturligtvis frivillig - och detta ställer sig också parlamentet bakom. Men om europeiska riktlinjer skulle utarbetas för en viss sektor eller en viss produktionsinriktning, då har dessa riktlinjer sitt ursprung i en allmän konsensus och innefattar kännedom om den bästa praxis som står till förfogande i Europa. Därför bör sektorsvisa, nationella eller regionala riktlinjer avlösas av europeiska riktlinjer, även därför att vi då tvingar livsmedelsproducenterna att tillämpa just denna bästa praxis och införa dessa metoder.
Livsmedelsproduktionen i Europa är synnerligen mångfaldig. Förordningarna måste möjliggöra ett visst mått av flexibilitet. Därför bör det finnas möjligheter till undantag från bestämmelserna i dessa förordningar. Parlamentet vill begränsa dessa undantag till regioner med besvärligt geografiskt läge eller med försörjningssvårigheter, liksom till traditionella framställningsmetoder och leveranser till lokala marknader.
Förfarandet för att bevilja dessa undantag bör vara enkelt utformat. Parlamentet kan emellertid inte godkänna en generell fullmakt för kommissionen att via kommittésystemet ändra bilagorna till denna förordning om livsmedelshygien, som utgör den principiella ramen för hygienbestämmelser. Teoretiskt vore det möjligt att då åter ändra alla bilagor en dag efter att förordningarna har antagits. Sådana bestämmelser motsvarar inte heller andan i det goda samarbetet mellan parlamentet och kommissionen.
Men förfarandet när det gäller förordningen om de specifika hygienföreskrifterna bör emellertid se annorlunda ut. I dessa bilagor diskuteras detaljfrågor om hygien, och här måste teknisk utveckling genomföras snabbt genom en ändring med hjälp av kommittésystemet. Vi har därför också undantagit bestämda områden - definitioner, tillstånd för företag, märkning etc. ur bilagorna och tagit med dem i det artikelområde, som sedan, om en ändring krävs, bara kan ändras genom ett lagstiftningsförfarande. Men för de andra bestämmelserna bör kommittésystemsförfarandet gälla, det håller jag med om.
En av tyngdpunkterna vid behandlingen av förordningen om de specifika hygienföreskrifterna utgörs av kapitlet ?jakt?. Diskussionen om detta var mycket hektisk i parlamentet. Vi har nu lagt fram ett förslag, som också godkänns av kommissionen. Vi måste naturligtvis godta att det inom jakttraditionerna har utvecklats nationella egenheter, och dessa har nu tagits med i förslagen, så att vi egentligen kan utgå från att vi trots detta kan garantera viltkött som är ofarligt ur hälsosynpunkt. Därmed skall särskilt de befintliga traditionerna bibehållas.
Jag tror att vi med dessa förslag och förslagen om bestämmelser om djursjukdomar har skapat en viktig grundval för att förbättra livsmedelsföreskrifterna för framställning och marknadsföring av livsmedel av animaliskt ursprung. Jag vill särskilt tacka Kindermann för att han har utformat sitt betänkande på ett utmärkt sätt. Bestämmelserna om import av livsmedel har där skildrats så bra att jag inte behöver komma med någon ytterligare redogörelse. Föreliggande förordningar är enligt min åsikt en bra grundval för utökningen av förordningen om myndigheternas livsmedelskontroll. Det längtar jag efter, för vi vill behandla ärendet mycket snabbt.
Herr talman! Föreliggande paket om förslag till förordningar innehåller en omarbetning och en förenkling av EU:s hela livsmedelslagstiftning. I förslaget till förordning, för vilket jag är föredragande, handlar det om specifika djurhälsoföreskrifter för livsmedel av animaliskt ursprung och import av dem från tredje land, i syfte att förhindra spridning av djursjukdomar vid försäljning av dessa produkter. Nu regleras detta område av sju olika direktiv. Enligt föreliggande förslag till förordning skall nu djurhälsoföreskrifterna utformas mer öppet och de befintliga direktiven skall sammanfattas i en förordningstext. Jag välkomnar uttryckligen att kommissionen har valt förordningen som rättsligt instrument, för att i framtiden garantera en enhetlig tillämpning av föreskrifterna i hela Europeiska unionen liksom i tredje land.
Totalt sett stöder jag förslaget, även om jag principiellt är kritisk till det. Kommissionen har på många ställen fallit tillbaka på förfarandet enligt artikel 11, dvs. regleringsförfarandet inom ramen för kommittésystemet. Det är inte ovanligt och det är ingenting särskilt med det. Just när det gäller bekämpning av epidemier är det viktigt att kommissionen kan reagera snabbare och bättre på nya forskningsrön och oförutsedda situationer, utan att varje gång behöva inleda ett långdraget lagstiftningsförfarande. Men i föreliggande fall anser jag dock att förslaget går för långt med tillämpningen av kommittésystemsförfarandet, där Europaparlamentet inte är tillräckligt delaktigt. Jag har därför på vissa ställen i förordningstexten föreslagit kompletteringar, kanske även preciseringar, där vissa kriterier fastslås.
För det första: Undantag får bara garanteras när situationen i fråga om djursjukdomar tillåter det. och när nivån på skyddet mot djursjukdomar inte i något fall påverkas negativt. För det andra: Det måste handla om oaviserade kontroller som genomförs med regelbundna intervaller. För det tredje: Vid framtagningen av listor rörande tredje land måste alla ytterligare relevanta fakta, även personalen vid kontrollmyndigheterna och tillförlitligheten i den information som lämnas av tredje land, också beaktas.
Dessutom har jag tagit upp två nya förslag i mitt betänkande. För det första bör både medlemsstaterna och myndigheterna i tredje land vara skyldiga att på kommissionens begäran lägga fram en rapport om de kontroller man genomfört, där särskilt kontrollfrekvensen, arten av de brister och överträdelser man funnit skall framgå, liksom de sanktioner som de ansvariga myndigheterna inlett. Den rättsliga ramens effektivitet - det vet vi alla - är ju i stor utsträckning beroende av de kontroller som genomförs, och för att se till att kontrollerna tillämpas effektivt i medlemsstaterna är sådana utförliga kontrollrapporter absolut nödvändiga. De är ju då också till hjälp för kommissionen, för att man där genast skall kunna reagera på vissa svaga punkter. För det andra bör kommissionen göra upp en lista med kategorier av eventuella överträdelser mot denna förordning, genomförandeföreskrifterna eller skyddsåtgärderna, och varje gång bedöma om dessa måste bli föremål för åtal av de ansvariga nationella myndigheterna, på straff- eller förvaltningsrättslig nivå. Om bestämmelserna i förordningen överträds måste sanktioner fastslås för alla medlemsstater, så enhetligt som möjligt. Det får inte vara så att samma förseelse beläggs med andra följder i medlemsstat nr 1 än i medlemsstat nr 2. Detta problem, som säkerligen är ännu mer brådskande på andra områden än i föreliggande fall, måste man någon gång ta itu med grundligt.
Genom mitt förslag ville jag här ta ett första steg, även om kommissionen har låtit utskottet förstå att ett sådant agerande kanske inte är juridiskt möjligt för närvarande. Jag är ändå övertygad om nödvändigheten av det, och kollegerna i utskottet har också bekräftat detta. Avslutningsvis vill jag tacka kommissionen för det konstruktiva samarbetet, som jag hoppas kommer att fortsätta.
Herr talman! Jag vill, på utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energis vägnar, tacka både Schnellhardt och Kindermann för deras arbete. Yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om Schnellhardtbetänkandet, för vilket jag var föredragande, koncentreras särskilt på behovet av att metoderna inom livsmedelssäkerhet överensstämmer med varandra, vilket anses vara nödvändigt vid försäljning eller försörjning av livsmedel på hemmamarknaden. Metoderna i samband med försäljning av sådana livsmedel till utlandet, skall också överensstämma med varandra. Utskottet har därför försökt att uttrycka åsikten att varje föreskrift måste vara tillämplig på export, såväl som när det rör inhemsk försäljning och konsumtion.
Vi ville också utvidga sammansättningen för den föreslagna ständiga livsmedelskommittén, till att omfatta sakkunniga som företräder offentliga myndigheter och konsumentgrupper. Det är helt fel att kommissionens beslut från den 18 maj 2000, i vilket man anger de ständiga kommittéernas sammansättning, specifikt utesluter att konsumentgrupper företräds i dessa kommittéer. Det är uppenbarligen av stor betydelse att sådana kommittéer får konsumenternas förtroende och att de verkligen tar hänsyn till intressena i sammanhanget. Det verkar därför helt nödvändigt att konsumentgrupper skall företrädas i dessa kommittéer.
Med hänsyn till de särskilda hygienreglerna för livsmedel av animaliskt ursprung, ville utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi bygga in en större flexibilitet, i synnerhet rörande slakterier. Vi föreslog därför att man skulle vidta åtgärder för att få till stånd en flexibilitet vid tillämpningen av det så kallade HACCP-systemet vid regionala slakterier som är etablerade i randområden eller avlägset belägna regioner. Stränga bestämmelser har tidigare orsakat onödiga svårigheter för slakterier i de mer avlägsna områdena i EU, främst därför att de geografiska begränsningarna medför orättvisa konkurrensvillkor som gynnar stora företag.
När vi nu börjar att lära oss av det som har hänt i samband med, t.ex., mul- och klövsjukan i Förenade kungariket, står det klart att ett av skälen till att denna sjukdom spreds så långt och så snabbt, hade att göra med stängningen av lokala slakterier. Vi får inte tillåta, om än oavsiktligt, några fler stängningar på detta viktiga område.
Jag vill slutligen nämna att jag är orolig därför att denna förordning inte är tillräckligt flexibel för, i synnerhet, små företag. Vi måste beakta den extra börda som kan drabba små företag och se till att vi inte antar en förordning som riskerar att undergräva deras inkomstmöjligheter.
Herr talman! Min uppgift är den vanligtvis ganska tråkiga uppgiften att meddela att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden diskuterade denna fråga och drog slutsatsen att ingenting tycks brista i sammanhanget. Här har vi faktiskt ett förslag i enlighet med artikel 37, som är fullständigt berättigat i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken, och därför är förfarandena lämpliga. Det är naturligtvis viktigt att vi kontrollerar att det finns en lämplig rättslig grund. Vi håller nu på att diskutera, i till exempel konventet, frågan om hur man ser till att gemenskapsorganen håller sig till sina behörighetsområden, och det gläder mig att denna förordning passerar utan anmärkning i detta avseende.
Det är också, som Kindermann har sagt, bra om vi tar denna komplexa lagstiftning och slår samman den till en enda förordning, som ger oss ett gemensamt förhållningssätt i hela gemenskapen. Jag är inte säker på att jag hade känt att det varit rätt att ta upp kammarens tid om detta hade varit hela saken, men jag vill tillfoga något till den fråga vi diskuterar i dag. Importen av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, är nära sammankopplad, som Lucas just har sagt, med det katastrofala utbrottet av mul- och klövsjuka som vi har genomlidit i Förenade kungariket. I min valkrets, Dumfries and Galloway, drabbades vi - som ni vet - extra hårt i detta fall.
Om vi i allt högre grad började producera och konsumera mer lokalt, precis som Lucas sade för en stund sedan, skulle vi undvika vissa av dessa risker. Det är mycket viktigt att vi, genom att införa dessa nödvändiga lagar, är mycket noga med att se till att vi inte skapar omständigheter som själva ökar efterfrågan på en alltför stor transport av djur. Jag hoppas att man tar hänsyn till detta.
Om det är så att jag sträckt mig bortom gränserna för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, så har jag åtminstone inte sträckt mig bortom gränserna för min tid.
När det gäller Kindermanns betänkande anser vi att det är av grundläggande betydelse, och det är beklagligt att denna förordning inte, som de övriga fyra förslagen från kommissionen, omfattas av medbeslutandet.
Detta förslag till förordning bygger på artikel 37, som gäller den gemensamma jordbrukspolitiken. Det handlar om att införa mer rationella regler för att undvika att djur avsedda för uppfödning smittas av produkter av animaliskt ursprung som innehåller patogena smittämnen. Vi minns alla mul- och klövsjukeepidemin som härjade i Europa för kort tid sedan och den kris inom jordbruket som den orsakade, framför allt i Förenade kungariket. De första undersökningarna bekräftar att smittan beror på livsmedel av animaliskt ursprung från tredje land, vilket använts som foder till grisar.
När det gäller djurhälsoregler som är tillämpliga på tillverkning och försäljning av gemenskapsprodukter finns det anledning att göra en exakt och periodisk uppföljning av de producerande regionernas hälsovårdsstatus. För att förfoga över lämpliga medel måste vi - som Kindermann sade - fundera över det antal veterinärer som krävs i medlemsstaterna, liksom vid EU:s kontor för livsmedel och veterinära frågor i Dublin. Våra juridiska system måste också ta hänsyn till kandidatländerna. Det är nödvändigt att sanktionerna blir enhetliga.
När det gäller import från tredje land måste man ha samma bestämmelser som för gemenskapens medlemsstater. Alltför strikta hygienåtgärder får emellertid inte framstå som handelshinder. Om så är fallet borde anpassningar göras, samtidigt som man har förordningens ursprungliga målsättning i minnet.
Vi stöder Kindermanns betänkande som innehåller de nödvändiga preciseringarna till kommissionens förslag.
Herr talman! Jag anser att det skulle vara orättvist att inte berömma det arbete som kommissionen har genomfört med att uppfylla målet i vitboken om att förenkla och tydliggöra lagstiftningen genom att undanröja alla de hinder som en lagstiftning som är utspridd på sjutton direktiv medför. Dessutom är de förslag kommissionen lagt fram relativt bra och välarbetade och jag tror att alla berörda sektorer anser detsamma.
Jag vill även betona det arbete som de två föredragande har genomfört, eftersom livsmedelskedjan är lång och det följaktligen fanns mycket material att läsa, och de har varit tvungna att försöka ena grupperna om ett stort antal ändringsförslag som - jag är övertygad om detta - kommer att förbättra förslaget.
Dessa lagstiftningsnormer grundas på kontroll av livsmedelssäkerheten från tillverkaren till konsumenten, och således på att erbjuda konsumenten maximala garantier. Jag stöder allt som de två föredragandena har sagt. En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk utvidgning av HACCP-systemet till att omfatta alla företag i livsmedelssektorn, inklusive primärsektorn.
Riskanalyser och övervakning av kritiska punkter skapades för att tillämpas för livsmedelsindustrin, och är helt klart en stor utveckling av arbetet med livsmedelshygien. Verkligheten är dock att många små företag fortfarande inte har kunnat genomföra detta, vilket beror på att reglerna inte tillämpas i hela förädlingssektorn och på att systemet endast har skapats för industrin, för närvarande bör det alltså inte utvidgas till att även omfatta primärsektorn.
I primärsektorn är man redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är det samma som för HACCP, och som är mer anpassat till denna ekonomiska sektors karakteristik. Om det har funnits problem har det inte berott på avsaknad av regler, utan på att reglerna inte följts. Jag säger inte att man i framtiden bör kräva att primärsektorn skall uppfylla HACCP-reglerna, men de bör anpassas till jordbrukets och boskapsuppfödningens mångsidighet. Tillämpningen av dessa regler bör ses som en grundläggande åtgärd inom livsmedelssäkerhet, men dessa regler kan aldrig ersätta kontroller. Jag anser att dessa måste betonas och att de bör genomföras metodiskt och likadant i alla medlemsstater.
De ekonomiska aktörerna måste ta ansvar för att livsmedlen och de ingredienser som ingår i dem är oskadliga och hållbara, samt inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer.
Slutligen vill jag betona att exporten och framförallt importen måste uppfylla hygiennormerna. Om detta inte görs kan osäkerheten komma utifrån, medan våra företag förlorar konkurrenskraft jämfört med de som inte uppfyller samma regler.
Herr talman, kolleger, herr kommissionär! I kväll har livsmedel åter en framstående plats på dagordningen. Vi har gjort stora framsteg de senaste två åren. Livsmedel måste vara säkra, och förtroende är väsentligt i detta sammanhang. Gemensamma regler måste ligga till grund för den inre marknaden. Konsumenter måste kunna lita på att livsmedel som producerats i andra medlemsstater är säkra och uppfyller kraven i fråga om hygien. Därför stöder jag varmt kommissionens förslag. Det är bra att skapa en omfattande ram för livsmedelshygien och för hygien inom den veterinära sektorn. Det är bra att samla all lagstiftning i ett enda paket. Jag vill också rikta mina uppriktiga komplimanger till Schnellhardt. Bakom detta betänkande ligger många timmars arbete och många timmars förhandlingar.
Jag har ändå sju kommentarer som jag vill framföra.
För det första har förfarandena kring hygien kommit att betonas starkt. Därigenom har slutmålen i viss mån försvunnit ur sikte, och det är synd. Jag anser att de resultat som vi vill uppnå med lagstiftningen måste vara tydliga.
Vad förfarandena och arbetssätten beträffar är det enligt min uppfattning tillåtet med en viss flexibilitet. Det finns flera vägar som leder till Rom.
En andra kommentar: vi måste förstå vad vi håller på med. Vi vet att det råder starka känslor kring livsmedel. Mot internationalisering, mot storskalig produktion, för lokal produktion och för tradition. Det är ofta berättigade känslor. Politiken kan och får inte ignorera dessa känslor. Vi måste inse att det ofta endast är större företag som kan iaktta strängare och mer rigorösa regler. Strängare regler stimulerar industriell produktion, men konsumenter misstror just industriell produktion. Regler in i minsta detalj får i det här avseendet alltså motsatt verkan. Vi måste dessutom skapa utrymme för de nationella kulturerna. Det är därför önskvärt med flexibilitet vid tillämpningen av handböckerna för god praxis. För oss finns det ingen anledning att i förväg tycka att europeiska handböcker är bättre än de nationella handböckerna. Det måste finnas ett val. Vi måste framför allt komma ihåg att dessa handböcker när allt kommer omkring inte är mer än ett hjälpmedel. Frågan om huruvida HACCP skall tillämpas inom jordbruket sammanhänger med detta. HACCP är inte konstruerat för jordbruksföretag. En strikt tillämpning av HACCP-principerna skulle ta kål på enmansföretag och familjeföretag. Även här gäller att HACCP är ett hjälpmedel, ett sätt att bereda livsmedel på ett ansvarsfullt sätt. Det är inte ett mål i sig.
En tredje kommentar gäller jakten. Det är utan tvivel en punkt som har fått särskilt stor politisk uppmärksamhet. För den småskaliga jakten kan enligt vår uppfattning den nationella lagstiftningen tillämpas. Men i detta sammanhang finns det gränser som gäller. Vi förespråkar inte att undanta hela avdelning II för privatbruk och lokalt bruk. Om det inte framkommer några oroväckande kännetecken vid en kontroll kan små leveranser till lokala marknader, enligt vår uppfattning, behandlas på samma sätt som privat konsumtion.
För det fjärde några ord om tredje länder. Vi måste garantera att importerade livsmedel är precis lika hygieniska som livsmedel som producerats här. Och detta kräver rättvisa och bra kontroller. Men livsmedelssäkerhet får inte vara någon täckmantel för protektionism. Livsmedelssäkerhet är en global uppgift. Vi måste stödja utvecklingsländer just för att prioritera säkerhet.
För det femte måste ansvaret vara tydligt. För medborgare och för politiker, men helt klart även för företag och deras personal. Jag tycker att det är viktigt med utbildning för personal. Årlig vidareutbildning kan vara nyttigt. Det går att fila ytterligare på detta ändringsförslag under beslutsprocessen. Arbetstagare som avslöjar brister i hygienen får inte själva komma i kläm av den orsaken. Och det är innebörden i ändringsförslaget om angivare.
En sjätte kommentar gäller hur pass detaljerad lagstiftningen skall vara. Vi måste ha målsättningen för livsmedelshygienen för ögonen. De som organiserar och kontrollerar livsmedelsproduktionen är yrkeskunniga. Den europeiska politiken behöver inte uttala sig om antalet kakelplattor på väggen hos slaktaren på hörnet. Vi har numera också en åsikt om hur tvåskaliga blötdjur skall förpackas. Vi vet hur tvåskaliga blötdjur behåller sin vitalitet. Men det var ärligt talat inte på grund av detta som jag blev politiker.
Och detta leder mig till ett sista politiskt övervägande. Vi måste ställa oss frågan om detta är den bästa vägen? Skall vi som parlament fortsätta att ägna oss åt sådana detaljer? Vi stöder Schnellhardts ändringsförslag om kommittéförfarandet, men jag vill redan nu säga att vi som parlament inte behöver ägna oss åt alla tekniska detaljer. Det måste vi överlåta åt kommissionen, som kan ta hjälp av experter från livsmedelsmyndigheten. Jag föreslår att vi begrundar denna punkt ytterligare en gång före andra behandlingen.
Tack än en gång till Schnellhardt, och tack för er uppmärksamhet.
Herr talman! Jag bugar mig för föredragandena som har gjort ett mycket bra jobb: kvalificerat, kunnigt och väl genomtänkt. Jag är mycket glad över att primärproduktionen tagits med och att vi nu äntligen täcker hela livsmedelskedjan. Jag är också mycket glad över att det enskilda producentansvaret åter är preciserat i livsmedelslagstiftningen. Vi kommer ingenstans med enbart ?polisiär? makt om inte människor själva tar ansvaret för sitt företag, arbete och egna handlande.
Jag är personligen oerhört glad över Schnellhardts vilja att kompromissa så att vi nu har artikel 4.4 (ändringsförslag 31) som gör att Europas oändligt rika mångfald av traditionell mat kan finnas kvar på marknaden utan att enskilda medlemsstater därmed ges möjlighet att förbigå bestämmelserna och stämpla samtliga sina produkter som traditionella.
Vi har med denna formulering också sett till att det inte enbart handlar om småskalig produktion; en del av Europas viktigaste livsmedelsexport utgörs faktiskt av traditionella ostar och skinkor etc. som kräver särskilda produktionsmetoder utan att därmed vara farliga.
Jag är mycket glad över att vi har fått igenom detta avsnitt, för det vore förfärligt om vi fick en livsmedelslagstiftning i Europa som enbart skulle passa Nestlé och McDonald's.
Slutligen vill jag framhålla att jag också är mycket glad över att vi har kommit fram till vettiga och hållbara kompromisser för jakten. Jag bor mitt i skogen i Sverige och skulle knappast våga komma hem överhuvudtaget om någon älgjägare hade fått för sig att jag hade förbjudit älgjakten. Detta är en ytterst värdeladdad fråga och jag tycker vi har uppnått en bra kompromiss som både fasanjägare och älgjägare kan leva med.
Herr talman! Även jag vill tacka föredragande Schnellhardt för hans arbete med ett oerhört omfattande och komplicerat område. Det stora antalet ändringsförslag visar ju också att slutprodukten kommer att se annorlunda ut än vad kommissionen först föreslog.
På ett område hade kommissionens förslag ställt till stora problem om det hade blivit verklighet, nämligen när det gäller hanteringen av viltkött. Kommissionens förslag riskerade att påverka jakten och försäljningen av viltkött i butiker starkt negativt. Jag tror att vi med de ändringsförslag som utskotten nu har antagit har undvikit de risker som fanns.
Det är också viktigt att se att man kan använda olika nationella kontrollmodeller för att uppnå det gemensamma målet - en god livsmedelshygien. Därför är jag särskilt tacksam över att man tagit hänsyn till att viltköttet kan kontrolleras på olika sätt, att vi har olika klimatförhållanden och därför behöver olika nedkylningstider och att vi också kan organisera utbildning på olika sätt.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För att reformera gemenskapslagstiftningen om livsmedelshygien - 17 direktiv berörs -, tillämpar kommissionen principen med odlarnas ansvar på livsmedelsområdet.
Jag instämmer helt i att denna princip skall tillämpas på livsmedelsindustrin, som försörjer miljontals konsumenter. Men i direktivet ger man sig på hela primärproduktionen - produkter från marken, uppfödning, jakt och fiske -, där man vill införa ett tvingande system för spårbarhet. Hur kan man ta personligt ansvar för en svamp som plockats i skogen eller för en fisk som fångats i floden? Det förefaller ganska orealistiskt.
I den första artikeln i förordningen, ?Tillämpningsområde?, anges att bestämmelserna inte skall tillämpas på vare sig primärproduktionen av livsmedel avsedd för privat användning eller på tillredning i hemmet av livsmedel avsedda för privat konsumtion. Denna åtgärd måste utvidgas till försörjningen av lokala marknader och marknadsföring av naturprodukter från primärproduktionen.
Dessa produkter från markerna - bär och svamp - bidrar till regionernas image, förstärker deras identitet och gastronomiska ryktbarhet, och främjar den gröna turismen som är nödvändig för landsbygdsekonomin. Det är sysselsättningen och traditionella tillämpningar som står på spel.
När det gäller vilt och viltkött som levereras direkt från jägaren till konsumenten eller detaljhandlaren, måste det betraktas som traditionell livsmedelsproduktion, som skall omfattas av särskilda marknadsföringsmetoder. När det gäller spiralis förefaller oss ändringsförslag 92 överdrivet, eftersom frysning eller upphettning till 65° undanröjer parasiter.
Behöriga myndigheter i respektive medlemsstat har de bästa förutsättningarna för att bedöma situationen och utfärda de föreskrifter som garanterar ett lämpligt skydd för konsumenten. Låt oss åter bli förnuftiga genom att främja flexibilitet, med hänsyn till de många olika geografiska och klimatmässiga förhållandena, snarare än att begränsa oss med stränga regler som bara kan leda till en återvändsgränd och till starkt missnöje.
Herr talman! De senaste årens livsmedelsskandaler har alltför väl belyst bristerna på exakt ansvar. Det är därför viktigt att återupprätta tydliga och precisa regler på detta område, och samtidigt förenkla texterna, vilket inte innebär att vi skall sänka kraven. Tvärtom.
Man måste alltså fastställa vilket ansvar tillverkarna har: respekt för reglerna, spårbarhet för produkten och analys av riskerna i förväg. Tillverkarna skall stå för kvalitetslivsmedel som vi kan ha förtroende för. Ja, kraven är omfattande, men dessa krav kan bara bidra till att utveckla bilden av deras produkter.
Men ansvaret gäller också för konsumenten, som måste kunna göra ett fritt val, och här spelar information och konsumentsammanslutningar en viktig roll.
Utöver de texter som föreslås skulle jag verkligen önska att Europeiska unionen beslutar att inleda en kampanj för information och medvetandegörande om de nödvändiga hygienåtgärder som måste vidtas i hemmet. Det är små saker i det dagliga livet som kan undanröja riskerna: exempelvis betydelsen av att rengöra kylskåpet, förvara produkter på rätt sätt, hålla rätt temperatur på livsmedlen, etc.
Myndigheterna har också ett ansvar genom att införa stränga kontroller när det gäller tillverkning, produktion och marknadsföring samt införa effektiva sanktioner om reglerna inte efterlevs, inte bara mot berörda parter, utan även mot de medlemsstater som inte följer gemenskapslagstiftningen: vi måste med andra ord vara mycket bestämda.
Det har slutligen förekommit en omfattande diskussion om viltkött. Kvaliteten på produkten måste självfallet garanteras, och vi vet att förfarandena växlar från en medlemsstat till en annan. Vi måste lita på yrkesfolket, det vill säga jägarna, som är fullständigt kapabla att bedöma kvaliteten på det skjutna viltet.
Herr talman! Jag avslutar med att säga att vi måste komma ihåg att den europeiska livsmedelskedjan är en av världens säkraste, och att vi helt enkelt måste kunna bemöta våra landsmäns förväntningar.
Herr talman! Jag vill kort ta upp en rad ändringsförslag som man har uttryckt oro över.
I ändringsförslag 31 behandlas livsmedelsföretag som använder traditionella metoder, eller som är etablerade på avlägsna platser. Alla av oss kan ge exempel av detta slag. Jag har sett detta i Förenade kungariket, då folk har försökt att tillämpa vårt kvalitetssäkringssystem för nötkött. Vi bör försvara detta ändringsförslag, eftersom man genom detta specifikt uttrycker att sådana produkter inte skall äventyra livsmedelshygienen. På samma sätt innebär hänvisningarna till HACCP-systemet i ändringsförslag 9 en frivillighet - det är alltså inte obligatoriskt att följa dem - och det kan småföretagen klara av.
Jag tar nu upp Goodwills och Berniers ändringsförslag 18, vilket Goodwill förväntar sig att jag skall göra, genom vilket man vill undanta jägare från dessa förordningar. Vi kan godta detta för den enskilde jägaren som konsumerar viltköttet eller låter det gå vidare. Men det finns en skillnad mellan den ädle nordiske jägaren som når personlig och djup tillfredsställelse i sitt sökande efter en enskild älg, den bild som Sjöstedt har målat upp för oss, och de blekfeta affärsmän som åker ut till engelska lantegendomar och på ett amatörmässigt sätt skjuter stora mängder fåglar och djur som säljs på marknaden.
Under dessa förhållanden anser jag, om dessa produkter hamnar i köttdisken eller hos en restaurang, att det finns en skillnad. Oscar Wilde, som var ett kvickhuvud, beskrev det engelska jägargillet som någonting ?obeskrivligt på jakt efter det oätliga?. Jag har inget emot det, men när det ?obeskrivliga? börjar att mixtra med det ?ätbara?, bör de omfattas av de hygienregler som anges i denna förordning.
Jag kan inte se några skäl till varför vi skulle göra ett undantag i detta fall, då något som börjar som en liten marknad som inte gör någon skada - ett par fåglar här eller där - blir ytterligare en leverantörskälla till den större marknaden. Vi bör skydda jägarnas rätt att få jaga, men vi bör inte garantera dem en oreglerad väg till köttdiskarna.
Herr talman, bästa kolleger! Jag vill också kort framföra min åsikt om jakten. Min uppfattning är nämligen den att jakten i vissa medlemsländer ger ett betydande tillskott till matbordet. Till exempel jagar man i mitt land två miljoner djur småvilt och 100 000 djur storvilt och vi har 300 000 jägare; det är alltså en betydande mängd. Villebråden säljs naturligtvis i butikerna, eller ges eller säljs till grannar och släktingar.
Nu gäller frågan om det är vettigt att EU börjar reglera sådan verksamhet som ofta baserar sig på förtroende och vänskapsförhållanden. Social kontroll fungerar som garanti för kvalitet när butiksägaren köper kött av jägaren till försäljning. I dessa frågor borde man hålla sig inom rimliga gränser. Jag kan varmt understödja godkännandet av ändringsförslag 82 i herr Schnellhardts betänkande.
Herr talman! Föreliggande förslag till rådets förordning, där djurhälsoregler kommer att utformas mer öppet, och där de befintliga direktiven sammanfattas i en text, är enligt min åsikt ytterligare ett steg för att förenkla jordbrukspolitiken på detta område, och framför allt också ge en rättslig grund för kontrollerna av de olika verksamhetstyperna. Jag hoppas i varje fall att detta kommer att ske. Men jag vill uttryckligen uttala mig för att forskningen för att undersöka produkter av animaliskt ursprung, exempelvis när det gäller BSE och mul- och klövsjuka, fortsätts på levande djur, och sedan också kan tillämpas på ett sätt som betalar sig. Det måste vara möjligt att tillämpa nya höga tekniska och organisatoriska normer, det vill säga att de måste också kunna betala sig. Det sätter jag också uttryckligen i relation till importen av livsmedel från tredje land. Samtidigt - och det vill jag avsluta med - bör de många konsumentskyddsorganisationerna stödjas med det allvar som stunden kräver.
Herr talman! Även om jag är en blekfet affärsman med kritstrecksrandig kostym, som tycker om att skjuta framdrivet vilt, vill jag ta upp aspekten med att vi här har 17 hygiendirektiv som läggs samman till en enda förordning. Denna förordning är betydligt mer långtgående än de direktiv den ersätter. Man utvidgar i synnerhet artikel 3 i direktiv 93/43, och inför de så kallade HACCP-principerna. Riskbedömningen och de kritiska kontrollpunkterna utvecklades på 1960-talet för Nasa, för att garantera säkra livsmedel för astronauterna. Det kan vara ganska obekvämt med okontrollerade kroppsfunktioner i en rymddräkt! Men HACCP är ett system för livsmedelssäkerhet som är avsett att användas under mycket sofistikerad livsmedelsberedning.
Detta rymdålderssystem skall bli obligatoriskt i hela EU. Bara i Förenade kungariket kommer det att påverka 300 000 företag, och kosta ungefär 2 miljarder brittiska pund per år, bara för små och medelstora företag.
Ett system som har utvecklats för en sofistikerad, teknikbaserad organisation är inte lämpligt för Joe's Cafe på Lewisham High Street eller för Jean Duponts bistro på rue de la Révolution i Marseille.
Tidigare i år, i själva skuggan av denna byggnad, gick jag runt på de lokala livsmedelsmarknaderna med en person som var väl insatt i livsmedelssäkerhet. Jag hittade dussintals grundläggande brister när det gällde livsmedelshygienen. På dessa marknader, och på alla andra håll, följer man inte de grundläggande bestämmelserna i direktiv 93/43. Varför utarbetar då kommissionen ännu fler nya lagar? Dessa teknokrater har ingen som helst aning om de verkliga förhållandena. De har svävat ut i rymden och landat på en annan planet, precis som astronauterna som HACCP-systemet var avsett för. Enbart av detta skäl bör kommissionen inte lägga fram förslag till ny lagstiftning. Vi behöver inte komplicera saken ytterligare. Om parlamentet stöder lagstiftningen, bevisar detta att även parlamentet finns på en annan planet.
Herr talman! Man måste instämma i kommissionens målsättning att förenkla den rättsliga ramen och gå från 17 olika direktiv till en förordning. Men, herr kommissionär, just på grund av att det handlar om en förordning, så vet ni bättre än jag att detta är en fråga som måste behandlas med varsamhet, eftersom en förordning börjar gälla omedelbart och på grund av sin natur harmoniserar, jag vill nästan säga, homogeniserar, samtliga förfaranden inom ett territorium som är så stort som unionens och inom en sektor, livsmedelssektorn, gastronomin, som, låt oss aldrig glömma detta, även utgör en viktig del av kulturen och samhällslivet på denna vår kontinent. Vi håller med andra ord med om behovet av att harmonisera, men låt oss komma ihåg att frågan måste behandlas försiktigt.
Jag vill framför allt framhålla tre punkter: den första har redan behandlats utförligt i betänkandet och av föredraganden, och det är frågan om typiska produkter, produkter som har en egen historia, inte bara som produkter utan även när det gäller beredningsprocessen. Det räcker inte att begränsa dem till geografiska områden eller till lokala marknader; det handlar om verkliga produkter i sig som skall behandlas med särskild uppmärksamhet.
För det andra: frågan om den primära sektorn, som inte helt omfattas av detta betänkande, men som i viss mån regleras. När det gäller den primära sektorn är situationen en annan, framför allt när det gäller de små och medelstora företag som är verksamma där. Jag har lagt fram ett ändringsförslag som jag hoppas att ni kan stödja, och som är avsett att i viss mån minska den byråkratiska och administrativa bördan när det gäller tiden för att spara olika handlingar. När det gäller en handelsträdgård förstår man inte varför den tiden måste vara fem år.
För det tredje - men vi har också frågan om vilda djur och växter, något som jag bara nämner som hastigast, och där jag för övrigt anser att man kommit fram till en balanserad lösning - har vi frågan om yrkesutbildning. Det är bra att man ser till att våra operatörer inom livsmedelskedjan alltid är välutbildade. Även när det gäller denna fråga bör vi emellertid undvika att på ett felaktigt sätt utsträcka resonemanget till att även omfatta kvaliteten, som är något helt annat: utbildning i hälsofrågor, inte något annat.
Herr talman! Det vore minst sagt naivt att påstå att den erbarmliga situationen inom livsmedelsbranschen beror på att det saknas moderna direktiv. De direktiv som redan finns åsidosätts för övrigt på ett flagrant sätt.
Innan vi övergår till lagstiftning och frågor om det tekniska innehållet, är det nödvändigt att visa på orsakerna till försämringen och förvanskningen inte bara av livsmedlen utan av hela livsmedelskedjan.
Den främsta orsaken till försämringen av livsmedlens kvalitet är att hanteringen i livsmedelskedjan följer övervinstens och profithungerns lagar. Så länge produktionen intensifieras, så länge livsmedelskedjan styrs och kontrolleras av livsmedelsbranschens stora multinationella företag, som bestämmer produktionssättet och livsmedlens kvalitet, kan vi inte få några effektiva garantier för konsumenternas hälsa.
Det är ett i högsta grad politiskt problem. Endast genom att avskaffa den kapitalistiska profiten som produktionens högsta mål kan man förhindra användningen av olagliga och farliga metoder för att producera, bearbeta och distribuera livsmedel. Om vi inte gör det, innebär det att vi silar mygg och sväljer kameler, till förfång för folkhälsan.
Herr talman, herr kommissionär! Schnellhardt har lagt fram två sakligt baserade betänkanden, som klart förbättrar kommissionens förslag om livsmedelshygien. I framtiden måste tillverkarna och de som förädlar livsmedel dokumentera alla produktions- och bearbetningsprocedurer. Detta åtagande inkluderar också använt djurfoder och djurens hälsotillstånd. Konsumenterna i EU ges därmed i framtiden möjlighet att spåra livsmedel och deras beståndsdelar från butikernas diskar ända tillbaka till producenten. Det garanteras alltså en glasklar produktionskedja både i storföretag och i små och medelstora företag.
Låt mig här särskilt gå in på de små och medelstora företagen och deras köttbearbetning. Det finns i Europeiska unionen ca 150 000 små slakteriföretag med totalt mer än en miljon anställda och ca 60 miljarder euro i årlig omsättning. Det är just dessa småföretag som garanterar försörjningen lokalt och upprätthåller produktmångfalden på landsbygden. Med hantverksmässig skicklighet tillverkar de lokala specialiteter och bidrar därmed väsentligt till delikatessbutiken Europa. Den nära kontakten med konsumenten skapar förtroende för produkternas kvalitet och säkerhet. Därför måste vi vara särskilt rädda om småföretagens strukturer och skapa genomförbara rättsliga riktlinjer för dessa företag, som erbjuder utbildnings- och arbetstillfällen för många människor i Europa.
Tillsammans med föredraganden har jag lämnat in ett ändringsförslag, som tar hänsyn till den lokala slaktningen, för förutom föreskrifterna för slaktband i stora slakthus måste man också ta hänsyn till verkligheten i små hantverksföretag. Den lokala slaktningen kan genomföras med motsvarande noggrannhet och sakkunskap på ett hygieniskt invändningsfritt sätt. Därför ber jag om ert stöd för ändringsförslag 133.
Herr talman! Jag är älgjägare i Lappland i norra Sverige. Om vi inte jagar älg varje år, ökar älgstammen snabbt, antalet trafikdödade personer stiger och skogsskadorna ökar kraftigt.
När vi i september månad startar jakten på morgonen är det ofta köldgrader och klimatet denna tid på året motsvarar temperaturen i ett kylskåp. Ibland är det till och med frysskåpstemperatur. I min hembygd finns från miljösynpunkt inget bättre kylskåp för jägaren än naturens eget kylrum.
Ju större EU blir, desto svårare blir det att detaljreglera genom EU-bestämmelser. EU-direktiven måste vara bra i alla delar av unionen. De måste ge utrymme för anpassning av bestämmelserna till skilda förhållanden. Medlemsländer med fungerande besiktningsrutiner innan viltkött släpps ut på marknaden måste kunna behålla sina regler.
I mitt hemland har politiker, som vill skapa opinion mot europeiskt samarbete, utnyttjat detta förslag till direktiv för att misstänkliggöra EU som ett hot mot traditionell jakt. Det är viktigt att framhålla att de har fel. Unionen saknar nämligen lagliga befogenheter att reglera husbehovsjakten och hanteringen av viltkött för privat konsumtion.
Detta understryker ytterligare behovet av att jaktbestämmelser i allmänhet skall beslutas enligt subsidaritetsprincipen. Med Schnellhardts insatser har avsnittet om viltkött i detta direktiv blivit riktigt bra.
Herr talman, herr kommissionär! I morgon skall parlamentet uttala sig om ett lagstiftningspaket för att garantera livsmedelsprodukters hygien i allmänhet, och inrättande av särskilda regler för animaliska produkter i synnerhet. Denna nya lagstiftning grundas på kravet att garantera livsmedelssäkerhet från tillverkaren till konsumenten i linje med de initiativ som har antagits under de senaste månaderna för att erbjuda konsumenten maximala garantier.
Jag gratulerar föredraganden som har gjort en stor ansträngning för att ena alla grupper, och jag anser att det är ett mycket bra betänkande. Jag gratulerar även kommissionen, eftersom även den har lagt fram ett förslag som är relativt väl avvägt.
En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk tillämpning av riskanalyser och övervakning av kritiska punkter enligt HACCP-systemet i alla livsmedelsföretag. Emellertid bör tillämpningen av HACCP-reglerna ses som en kompletterande säkerhetsåtgärd som inte kan ersätta de officiella kontrollerna. HACCP-systemet bör inte utvidgas till primärsektorn för närvarande, eftersom detta system endast har skapats för industrin. Primärsektorn är redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är detsamma som HACCP, och som är mer anpassat till förhållandena i denna ekonomiska sektor. Vi bör därför inte tillämpa två system.
De olika livsmedelskriser som har uppstått gör det nödvändigt att förstärka hygienlagstiftningen för att återvinna konsumenternas förtroende, ett mål som Europeiska kommissionen tar upp i sitt förslag, vilket säkerligen kommer att förbättras av Europaparlamentet genom antagandet av parlamentets ändringsförslag om grunderna för traditionella produkter, jakt, och så vidare. Dessa ändringsförslag har redan tagits upp av tidigare talare.
De ekonomiska aktörerna måste fortsätta att ta ansvar för att livsmedlen skall vara oskadliga, garantera en spårbarhet av livsmedel och livsmedelsingredienser och inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer. Alla sektorer bör utarbeta koder för god praxis för att tillhandahålla riktlinjer för livsmedelssäkerhet. Såväl export som import måste uppfylla samma regler.
(Talmannen avbröt talaren.)
. (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna delta i diskussionen i kväll och redovisa mina slutsatser om de tre betänkandena i samband med livsmedelshygienpaketet.
Att komma dit vi befinner oss i dag har krävt stora insatser från ledamöterna av denna kammare. Låt mig först och främst uttrycka mitt uppriktiga tack till alla de ledamöter som har arbetat så outtröttligt med att driva denna fråga framåt - särskilt Schnellhardt och Kindermann, och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och andra utskott, som gjort så värdefulla insatser.
Det har nästan gått två år sedan dessa förslag antogs. En långsam utveckling, kanske en del säger. Men detta skulle inte bara vara att ignorera denna frågas betydelse, utan också det arbete som denna kammare har gjort under tiden i samband med andra angränsande initiativ - jag avser då särskilt förslaget till en allmän livsmedelslagstiftning och förslaget till inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som nu verkställts genom förordning 178/2002.
Man har diskuterat ett stort antal ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i andra utskott. Men jag är inte bara tacksam när det gäller kvantiteten för det arbete som ni har utfört, utan också - i synnerhet - resultatens kvalitet, som jag menar är utmärkt.
Man strävar i huvuddelen av ändringsförslagen efter att förbättra förslagen ur en redigeringsmässig och teknisk synvinkel. Det finns också ett stort antal ändringsförslag som anpassar våra förslag till den nyligen antagna förordningen 178/2002. Jag välkomnar dessa ändringsförslag, som står för viktiga och rationella förslag i syfte att förbättra våra texter.
Låt mig börja med det första av Schnellhardts betänkande - om de övergripande åtgärderna som omfattar hela livsmedelssektorn.
Jag måste först nämna den återkommande frågan om kommittéförfarandet. Jag välkomnar godtagandet av att kommissionen kan anta genomförandeåtgärder enligt kommittéförfarandet. Det gör mig emellertid besviken att man genom ändringsförslag 30 försöker att ta bort kommissionens behörighet att bevilja undantag från bestämmelserna i förordningens bilagor. Denna behörighet finns redan och jag inte se några skäl till varför den inte skall fortsätta - jag kan sålunda inte godta ändringsförslag 30. Kanske känner ledamöterna till mina åsikter om kommittéförfarandet, nämligen att detta är viktigt som en form av sekundärlagstiftning för att göra åtgärder till gällande rätt på kort tid, och parlamentet kan alltid utöva sin tillsyn. Om parlamentet utövade den i samband med någon lag som jag var ansvarig för, skulle jag ta fullständig hänsyn till detta. I detta avseende är jag ofta besviken över parlamentets åsikt när det rör kommittéförfarandet, även om det förvisso till viss grad behöver ändras, reformeras och moderniseras.
Förordningens bilagor är tekniska, och det bör därför vara lämpligt att använda kommittéförfarandet. Jag kan därför inte godta ändringsförslagen 28, 29, 58 och 59.
HACCP-systemet har redan framkallat starka känslor. En rad ändringsförslag syftar till att genomföra detta system på jordbruksnivå. Detta är överambitiöst - och jag måste därför förkasta ändringsförslag 8, första delen av ändringsförslag 9 och ändringsförslagen 35, 37, 38 och 67.
Den andra delen av ändringsförslagen 36 och 104 skulle innebära att livsmedelsföretagen tvingas att bevara dokumentation om HACCP-systemet under en lång tidsperiod. Detta är inte godtagbart, eftersom de åtgärder som vi föreslår när det gäller dokumentation för små företag måste vara realistiska.
Vad gäller HACCP-systemet, ligger det fulla ansvaret hos livsmedelsföretagarna. Ändringsförslag 108 är därför inte godtagbart.
Jag är mycket mån om att det skall finnas en flexibilitet i samband med livsmedelshygien. I Europeiska unionen finns gamla kulturella traditioner när det gäller livsmedel och livsmedelsberedning, och jag är mån om att skydda och främja dessa, och jag har försökt att se till att denna specifika bestämmelse införlivades i denna lagstiftning.
Kommissionens förslag innehåller därför ett förfarande för att få till stånd tillräcklig flexibilitet som gör det möjligt att bevara dessa traditioner. Jag välkomnar den allmänna acceptans som finns för detta. Jag kommer i så hög grad som möjligt att ta hänsyn till ändringsförslagen 31 och 32, och göra redigeringsmässiga ändringar där det behövs.
Genom vårt förslag möjliggör vi ett upprättande av riktlinjer för god hygienisk praxis - som skall användas av livsmedelsföretagen som en hjälp för att uppnå bästa möjliga livsmedelshygien. Jag välkomnar de ändringsförslag som syftar till att förtydliga förfarandena om hur sådana riktlinjer bör upprättas, och de som understryker att riktlinjerna är att betrakta som frivilliga instrument. Jag måste emellertid förkasta ändringsförslagen 47 och 48, eftersom dessa skulle innebära att onödiga skyldigheter infördes för livsmedelsföretagen eller för kommissionen.
När det gäller registreringen av livsmedelsföretag, tar jag gärna hänsyn till förslagen om flexibilitet i samband med registreringsförfarandet. Men när det rör den angränsande frågan om ursprungsspårning, anser jag att denna tillgodoses fullt ut genom förordning 178/2002. Ändringsförslag 53 måste därför förkastas.
Ändringsförslag 13, om stöd till utvecklingsländer, tycker jag är mycket intressant. Detta är en viktig fråga - och en fråga som manar till ordentlig eftertanke.
Jag måste också förkasta ändringsförslagen 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101 och 105, eftersom dessa kan få negativa konsekvenser för små företag. Det gäller på samma sätt ändringsförslagen 5 och 14, andra delen av 16, 53, 55 och 107, eftersom dessa redan täcks på ett tillfredsställande sätt genom andra delar av gemenskapsrätten, och ändringsförslag 39, eftersom man redan behandlat detta i ändringsförslag 6.
Jag är också mån om att behålla en strikt åtskillnad mellan de skyldigheter som livsmedelsföretagare och de behöriga myndigheterna har. Ändringsförslag 55 är inte förenligt med detta mål, och måste därför förkastas.
Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag skulle nu vilja ta upp Schnellhardts betänkande om förslaget till särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung.
En fråga som höjer sig över resten, är den som handlar om viltkött. Det ser ut som vårt förslag har rört om i getingboet! Jag kan försäkra kammaren om att vårt syfte med förslaget var att utforma pragmatiska bestämmelser och bevara traditionerna i medlemsstaterna, som till exempel jägarens leverans av små mängder viltkött till konsumenter eller den lokala marknaden.
Vi hade verkligen inte för avsikt att blanda oss i den privata konsumtionen. Jag är tacksam för de insatser som gjorts för att försöka hitta den rätta balansen, och jag menar att ni i stort sett har lyckats.
För att fatta mig kort, är jag beredd att godta följande ändringsförslag om viltkött: 90, 92, 94-97, 129, 13 och första delen av 130.
Ändringsförslag 91 sammanfaller emellertid med förordning 178/2002, och måste därför förkastas. Jag måste också förkasta ändringsförslagen 85, delvis, och 132, eftersom de inte är förenliga med de övriga ändringsförslagen som jag kan godta.
Jag måste också förkasta följande ändringsförslag, antingen på grund av möjliga negativa konsekvenser för små företag, eller därför att de sammanfaller med andra delar av gemenskapsrätten. Ändringsförslagen är de följande: 17, 33, 35, första delen, 38, 44, 45, första delen, 55, 58, 65, 69, 91, 101 och 116.
Jag måste också förkasta ändringsförslag 8, eftersom det blandar ihop livsmedelsföretagarnas skyldigheter med de behöriga myndigheternas; delar av ändringsförslag 10, eftersom det skulle innebära en alltför stor utvidgning av förslagets räckvidd med hänsyn till särskilda garantier för salmonella i kött, såväl som sista delen av ändringsförslag 13, eftersom detta skulle äventyra kommissionens initiativrätt.
Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Slutligen tar jag upp Kindermanns betänkande om förslaget som handlar om djurhälsofrågor som en konsekvens av konsolideringen av reglerna om livsmedelshygien.
Det gläder mig att förslaget har fått starkt stöd, och att det bara har lagts fram ett litet antal ändringsförslag. Det finns emellertid sex ändringsförslag som jag inte kan godta: Ändringsförslag 4 i förbindelse med BSE, eftersom det redan finns omfattande lagstiftning som behandlar detta BSE-krav, och det är varken nödvändigt eller sund rättspraxis att upprepa denna.
Ändringsförslag 5 om ursprungsspårning, eftersom denna redan omfattas av artikel 3.2 a och redan finns med i djurhälsolagstiftningen. Jag skulle kunna godta ändringsförslaget om orden ?människors hälsa? ersattes med ?djurs hälsa?, eftersom mul- och klövsjukan inte utgör någon risk för människor.
Ändringsförslagen 8 och 9 rör överträdelser och offentliggörande av resultat. Detta är en subsidiaritetsfråga som därför bör hanteras av respektive medlemsstat. Det finns dessutom inga risker för folkhälsan, och det är inte möjligt att utarbeta en uttömmande förteckning över överträdelser i samband med djurhälsa. Om man försökte göra det, skulle det oundvikligen resultera i utelämnanden. Om nödvändigt, bör detta göras på ett övergripande sätt. Jag uppmuntrar emellertid medlemsstaterna att försöka uppnå den öppenhet som betonas i dessa ändringsförslag, i sina nationella genomförandebestämmelser.
Jag hyser stora farhågor när det gäller ändringsförslag 12 om undantag för utvecklingsländer. Om bestämmelserna är strängare än dem som anges av Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (OIE), så måste syftet vara att se till att djurhälsosituationen i gemenskapen inte äventyras. Att tillåta lindrigare bestämmelser för utvecklingsländerna, skulle helt klart motverka sitt eget syfte. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 12.
När det gäller ändringsförslag 16, upprättades systemet för tidig varning för specifika offentliga hälsofrågor, inte för det syfte som tas upp i detta ändringsförslag. I sådana fall skulle kommissionen vanligtvis lägga fram ett förslag till beslut till medlemsstaterna om att upphäva importen av de berörda animaliska produkterna. Medlemsstaternas veterinärmedicinska myndigheter skulle dessutom omedelbart varnas och få ingående information från kommissionen om alla riskleveranser, och därför är systemet för tidig varning onödigt i detta sammanhang.
Förutom dessa sex ändringsförslag, finns det två ändringsförslag som jag bara kan godta till viss del. För det första, när det rör ändringsförslag 7 om oanmälda kontroller och skyddsåtgärder, håller jag med om att det bör finnas oanmälda offentliga kontroller, men ändringsförslaget ser bara ut att begränsa dessa kontroller till att omfatta oanmälda kontroller. En annan ordalydelse som ser till att vissa kontroller är oanmälda bör vara tillräcklig.
För det andra, när det rör hjälp i samband med och underrättelse av resultat, upprepas punkt 1 i denna artikel i den första meningen, som därför bör tas bort. De andra ändringsförslagen är antingen helt eller delvis godtagbara, efter redigeringsmässiga ändringar.
Låt mig nu göra ingående kommentarer om ändringsförslagen till dessa tre betänkanden. När det rör Schnellhardts betänkande om hygienregler för livsmedel, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-4, 6, 7, 9-12, 15-27, 31-34, 36, 40-46, 49-52, 54, 56, 57, 60-66, 68, 70, 72-75, 78-82, 84-88, 90, 91, 94, 96-100, 102, 103 och 106. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 5, 8, 13, 14, 28-30, 35, 37-39, 47, 48, 53, 55, 58, 59, 67, 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101, 104, 105, 107 och 108.
När det rör Schnellhardts betänkande om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-7, 9-16, 18-32, 34-37, 39-43, 45-54, 56, 57, 59-64, 66-68, 70-90, 92-100, 102-115, 117-131, 133 och 134. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 8, 17, 33, 38, 44, 55, 58, 65, 69, 91, 101, 116 och 132.
När det rör Kindermanns betänkande, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-3, 6, 7, 10, 11, 13-15 och 17. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 4, 5, 8, 9, 12 och 16.
Jag hoppas också att ledamöterna förstår varför vi har beslutat att förkasta eller ändra vissa av de ändringsförslag som lagts fram av utskotten.
Låt mig slutligen upprepa mina uppriktiga tack till alla dem som har deltagit i detta herkulesarbete. Livsmedelshygienpaketet markerar ytterligare ett viktigt steg i vår översyn av livsmedelslagstiftningen, som syftar till att se till att de europeiska konsumenterna har tillgång till säkraste möjliga livsmedel i världen.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande två betänkanden:
A5-0119/2002 av Paulsen för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (KOM(2001) 452 - C5-0372/2001 - 2001/0176(COD)),
A5-0120/2002 av Paulsen för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om bekämpning av salmonella och andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen och om ändring av rådets direktiv 64/432/EEG, 72/462/EEG och 90/539/EEG (KOM(2001) 452 - C5-0373/2001 - 2001/0177(COD)).
. Herr talman! Jag vill först och främst tacka skuggföredragandena och andra i miljöutskottets informella livsmedelssäkerhetsgrupp för ett bra samarbete. Givetvis var även kommissionens initiativ i de båda betänkandena.
Jag skall först ta upp övervakningsdirektivet. Det är nödvändigt att få en klar och tydlig bild av zoonossituationen i Europa. Visst talar vi om de livsmedelsskandaler vi är drabbade av, senast gällde det ett akrylamidlarm i Sverige. Vi måste dock komma ihåg att även om alla dessa larmrapporter är allvarliga i sig, är de faktiskt mer allvarliga i psykologiskt hänseende än för den fysiska folkhälsan.
Det stora hotet framöver är det gamla vanliga, det som människor har levt med i miljoner år och som tredje världen fortfarande lever med. Den vanligaste orsaken till dödlighet hos spädbarn även i vår tid är faktiskt infektionssjukdomar och diarréer.
För oss i den rika världen är det antibiotikaresistensen som kommer att vara det stora problemet. Allt fler av våra enkla infektioner tenderar att åter bli allvarliga. Det finns en risk för att om vi inte - och vi borde ha bromsat för 20 år sedan, det är alltså redan sent, kanske till och med för sent - radikalt och snabbt kan minska antalet infektioner och antibiotikakurer, så är vi snart tillbaka på mormors mors tid, då nästan varje kvinna måste föda fyra barn för att två skulle växa till vuxen ålder. Problemet är störst för barn och ungdomar. Därför är jag mycket tacksam över att vi nu skall kartlägga antibiotikaresistensen hos de zoonoser vi upptäcker i Europa.
I dag kan man av statistiken utläsa att salmonellasmitta och andra smittor via animaliska livsmedel uppvisar en långsamt sjunkande trend, medan smitta som överförs via vegetabilier faktiskt ökar. Därför är jag mycket mån om att man i undersökningar för att till exempel spåra ett utbrott tar med de vegetabiliska livsmedlen.
Det allra viktigaste i övervakningsdirektivet är att vi får gemensamma normer så att de uppgifter som samlas in är jämförbara mellan de olika länderna. Vi måste ha en standardisering av provtagning, rapportering och hanteringssätt. Jag skulle också vilja påminna om att ny teknik faktiskt borde göra god rapportering enklare och snabbare så att vi slipper vänta i två och ett halvt år för att få situationen klar för oss. Det krävs ofta större snabbhet för att myndigheter, producenter och medborgare skall kunna informeras på ett relativt tidigt stadium. Detta är nog det viktigaste inslaget i övervakningsdirektivet.
Kontrollförordningen är kanske mer kontroversiell. Kommissionens förslag var väldigt mjukt och försiktigt och verkade ta hänsyn till att vissa medlemsstater tycker att salmonella är ungefär i klass med en lindrig förkylning. Det finns en sådan attityd. Det finns också medlemsstater som drabbas av salmonellapanik av den typ som finns i mitt eget land.
Den paniken är inte konstig. För ungefär 50 år sedan drabbades vi av världens största, eller åtminstone den största statistikförda, salmonellakatastrof någonsin. Efter det började Sverige försöka åtgärda problemet, vilket är en naturlig följd av katastrofer.
Det tog vårt land 25-30 år innan ett fungerande system fanns på plats. Det har gått snabbare för Norge och Finland, som har kunnat kopiera den svenska modellen. Den svenska modellen ger oss erfarenhet, men är förmodligen inte allena nog och inte tillämplig överallt. Sverige är ett litet, glesbefolkat och öppet land, vilket kanske gjorde det enklare för oss att åtgärda problemen.
Jag tycker att förslaget är väldigt försiktigt, det känns som om man "tassar" runt problemet. Jag hade väntat mig att kommissionens generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd skulle vara tuffare i det här fallet. För det första omfattas inte alla salmonellor av betydelse för folkhälsan. Det är konstigt att man i vissa lägen enbart inbegriper två sorter, även om just dessa står för 80 procent av sjukdomsfallen hos människor idag. Eller rättare sagt, de gjorde det i går. Vad händer med de övriga 20 procenten? Varför inte ta med alla som påverkar eller är farliga för folkhälsan när man ändå skall kontrollera salmonella? Hur kan kommissionen veta vilken typ av salmonella som "exploderar" i morgon? Blir det St. Paul, Hadar eller någon annan?
Vi har ett otal invasiva salmonellor som påverkar folkhälsan. Därför är jag mån om att formuleringen "av betydelse för folkhälsan" skall vara med, att alla sorter skall tas med.
Det saknas även djurslag i kommissionens förslag. Jag är medveten om att jag för säkerhets skull har tagit med alla former av kreatur, men jag kommer att fortsätta kämpa för grisar och kalvar i intensivuppfödning, eftersom vi alla vet att den mängd antibiotika som används är mycket farlig. Vi vet också att det i denna uppfödning finns både zoonotiska och andra bakterier som är totalresistenta mot antibiotika.
Det finns dessutom sådana enkla och praktiska omständigheter som att även om vi kan se till att avelsdjuren och stallarna hålls rena, så hjälper inte detta ett dyft om inte fodret är rent. Vi vet till exempel att en mycket stor smittokälla för Salmonella aruba är brasiliansk soja. Vi känner till historien om att salmonella normalt dör vid 67 graders värme. Aruba har däremot på tio år lyckats uppnå en överlevnad vid 68 grader. Vi bör nog inte tro att vi en dag blir helt riskfria, eller att denna kamp en gång för alla skulle vara vunnen. Det handlar faktiskt om liv. Liv som bitvis är lika intelligent som vi, även om intelligensen kanske inte sitter på samma ställe och uttrycker sig på samma sätt.
Jag vädjar därför till kammaren om stöd för mina två betänkanden så som de med bred majoritet antogs i miljöutskottet.
Herr talman! För det första vill jag gratulera kommissionen till det välbalanserade förslag som den lagt fram, såväl när det gäller direktivet som förordningen om kontroll och övervakning av zoonoser. I morgon kommer vi att rösta om detta här i parlamentet. Dessa frågor är mycket viktiga för alla Europeiska unionens medlemsstater, och för en del är det till och med oerhört viktigt.
Jag anser att resultatet av omröstningen om det betänkande som lades fram i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor är oroande, eftersom det enligt min åsikt överdriver våra ansträngningar att garantera konsumenternas hälsa. Vi bekymrar oss alla för de hälsomässiga konsekvenserna av salmonella - vilket vår föredragande just sade - och ännu mer i länder som Spanien, Grekland, Italien, Portugal och Frankrike som är mer utsatta för denna fara, beroende på den andel boskap som är mottaglig för smitta i de medeltemperaturer som smittan sprids i, och på grund av en rad andra omständigheter som inte har med saken att göra.
Jag förstår dock inte att några av Europeiska unionens medlemsstater under förevändning att de försvarar konsumenternas intressen stöder ökade kontroll- och övervakningsåtgärder av agenter som inte är överförbara till människor, det vill säga icke-zoonotiska agenter, som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning. De enda typer av salmonella som människor kan smittas av är salmonella enteritiris och salmonella tifimurium. Att utöka gemenskapslagstiftningen till att omfatta andra typer - det finns fler än ett dussin - kommer enligt min åsikt endast att medföra handelsmässiga konsekvenser som påverkar medlemsstater i Europeiska unionen och de små producenterna negativt. Produktionen i norr, där salmonella praktiskt taget inte existerar tack vare klimatförhållandena, kommer inte att påverkas.
Jag ber därför alla ledamöter att stödja det ändringsförslag som har lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp, där vi tar upp åsikten hos många av de länder som har uttalat sig i den här riktningen i alla debatter som genomförts om den här frågan, såväl i ministerrådets arbetsgrupper som i kommissionens. I och med detta ändringsförslag garanteras alla konsumenters hälsa, eftersom ändringsförslaget innehåller alla nya åtgärder som föreslagits av Europeiska kommissionen, och ingen lider skada. Jag beklagar att man i det betänkande som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor inte alls har beaktat de länder som främst drabbas, och jag hoppas att denna fråga kommer att lösas. Om det inte sker i plenum i morgon, kanske frågan kan lösas i nästa Progress-råd, i de förhandlingar som kommer att genomföras inom ramen för medbeslutandeförfarandet, eftersom åtgärderna kommer att bli svåra att genomföra.
Jag beklagar även att det finns en rad luckor som inte har granskats tillräckligt i parlamentet, som till exempel diagrammet i artikel 9 i betänkandet, som innehåller regler för stopp av handeln med de länder vars nationella kontrollprogram inte godkänns. Detta initiativ kan ge upphov till en klar handelsmässig diskriminering. Det betänkande som antagits av utskottet för miljöfrågor har enligt min åsikt inte studerats tillräckligt av alla medlemsstater och dessutom är felet återkommande.
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Jag skulle först vilja vända mig till vår föredragande för att tacka henne och lyckönska henne till det viktiga arbete av hög kvalitet som hon utfört.
I de två förslagen återfinns vissa åtaganden från vitboken om livsmedelssäkerhet. De syftar till att bättre skydda de europeiska konsumenterna mot mikrobiologiska risker i livsmedelsprodukter. Man kan faktiskt inte bortse från i vilken utsträckning de på varandra följande livsmedelskriserna, däribland den i anslutning till salmonellan, har undergrävt konsumenternas förtroende för livsmedlens säkerhet. Man kan därför inte annat än stödja antagandet av de två texter som överlämnas till oss i dag. Systemet för övervakning och kontroll av zoonotiska smittämnen från djur måste förstärkas för att minska deras förekomst, och samtidigt måste vi betona att effektiviteten i de nu gällande texterna har begränsats av att vissa medlemsstater inte tillämpar dem fullt ut.
Kommissionens förslag är i stort sett balanserade. Kanske skulle man gå längre på vissa punkter. Jag tycker som föredraganden att det skulle vara bra med kontrollprogram för alla serotyper av salmonella som innebär en risk för folkhälsan. Jag vill också betona behovet av nära samordning mellan verksamheten inom den europeiska livsmedelsmyndigheten och arbetet inom de nationella myndigheterna, bland annat för att systemet med tidig varning skall fungera effektivt.
När det gäller resistensen mot antibiotika tror jag precis som föredraganden att det är bra att denna fråga uppmärksammas på lämpligt sätt. Antibiotika bör användas med försiktighet, och nödvändiga studier om resistens mot antibiotika måste genomföras.
Min grupp stöder också det ändringsförslag som syftar till att göra det möjligt för de medlemsstater som nått en hög skyddsnivå att under en begränsad period förhindra försäljning av importerade produkter från medlemsstater där det ännu inte finns något kontrollprogram som godkänts inom de planerade tidsfristerna. Denna åtgärd kommer att få en inte försumbar stimulerande effekt på harmoniseringen av säkerhetsnivåerna på den inre marknaden.
Jag gläds åt det faktum att de tillämpliga kontrollåtgärderna bygger på målsättningar som kan genomföras vart tredje år. Det gör det möjligt att fastställa ambitiösa men realistiska krav. Låt oss i det sammanhanget se till att inte överdriva genom att påtvinga medlemsstaterna en tidsplan som de inte har möjlighet att tillämpa. Kommissionen har på denna punkt eftersträvat balans. I likhet med föredraganden tycker jag att det är viktigt att det finns en effektiv övervakning av zoonoser och deras smittämnen inom hela livsmedelskedjan, och att denna övervakning även gäller djurfoder. Min grupp kommer också att stödja principen om att växter skall omfattas av direktivet.
Vi måste slutligen arbeta för att dessa bestämmelser snabbt antas och genomförs, eftersom jag är övertygad om att de kommer att bidra till att vi återvinner de europeiska konsumenternas förtroende för livsmedel.
Herr talman! Med tanke på den brittiske hälsoministern Edwina Curries fall, efter det att hon 1988 sade att det mesta av Förenade kungarikets äggproduktion var salmonellasmittad, måste man vara modig om man som brittisk politiker skall hålla ett tal om denna fråga.
Till följd av detta sensationella uttalande föll äggkonsumtionen i Förenade kungariket med 60 procent, och regeringen fattade något som bara kan beskrivas som ett reflexartat beslut, när de såg till att 2 miljoner kycklingar slaktades. Även om man har gjort mycket för att bekämpa salmonella i Förenade kungariket, återstår det fortfarande mycket att göra. Fortfarande inträffar årligen 15 000-16 000 fall av salmonellamatförgiftning i Förenade kungariket, vilket är hälften av de tidigare nivåerna.
Detta är naturligtvis inte bara ett problem i Europa. I Förenta staterna 1994, inträffade ett fall med smittad glass där nästan en kvarts miljon personer insjuknade. Sverige har, som Paulsen har sagt, visat vägen, men landet har till exempel undersökt värmebehandling av djurfoder, i stället för att bara använda det trubbiga verktyg som innebär att man slaktar djur. Vi har naturligtvis hört historier om svenskar som åker till Spanien på semester, där de drabbas hårt av salmonellamatförgiftning, eftersom de inte är vana vid den ständiga exponeringen.
Det är verkligen så att medlemsstaterna måste se till att få till stånd effektivare nationella kontrollprogram, och på samma gång måste vi se till att importerade produkter följer våra egna höga standarder. Vi måste också koncentrera oss på det verkliga problemet, det vill säga fjäderfä, och i synnerhet ägg som äts råa.
Fläskkött utgör en mindre problem, och i vilket fall som helst skulle min mormor säga att alla som äter rått fläskkött förtjänar att bli sjuka. Smittan i nöt- eller fårkött är försumbar, så vi kan fortsätta att äta våra blodiga biffar.
När det gäller antibiotikaresistens, håller resistensen på att öka. Vi bör emellertid inte rusa åstad och förbjuda en förebyggande användning av antibiotika, eftersom vi då kan få en sjukdomsexplosion som tvingar fram en stor läkemedelsanvändning, och som därmed kan förvärra situationen.
Slutligen, när det handlar om smitta som härrör från vegetabiliska produkter, kanske detta har någonting att göra med ökningen av konsumtionen av ekologiska livsmedel, då jag har förstått att det är 30 gånger högre risk att drabbas av infektion av e-colibakterier.
Herr talman! Jag vill gratulera Paulsen, min kollega under många överläggningar om livsmedelssäkerhet, till det arbete som hon har utfört i samband med dessa komplicerade förordningar.
Det är helt nödvändigt att man, efter att i stora drag ha angett principerna för en europeisk livsmedelslagstiftning och en myndighet för livsmedelssäkerhet som skall fungera som övergripande granskare av sådana förslag, hanterar saken på ett effektivt och korrekt sätt. Förordningarna om zoonoser, som Paulsen har arbetat så mycket med, är på sätt och vis byggstenar när det handlar om att skapa en framtida effektiv och försiktig livsmedelslagstiftning. Det kanske verkar litet överdrivet att tala om dem som byggstenar, men de är ett lämpligt sätt att gå vidare på.
Vissa av oss kanske har vissa reservationer när det rör utvidgningen av dessa bestämmelser, i deras nuvarande lydelse, till att omfatta vegetabiliska produkter. Ett lämpligt sätt att ta itu med dem är genom själva hygienförordningarna, och inte genom dessa tillkommande övervakningsbestämmelser. Det är bara här jag avviker en aning från Patries uppfattning. I övrigt applåderar jag även hennes kommentarer.
När det rör spårningen och förebyggandet av salmonella i allmänhet, anser jag att föredraganden leder in oss på rätt väg, så länge som det går att genomföra i hela Europeiska unionen. Det är lika nödvändigt för livsmedelsproducenterna som för allmänheten. Utan den senares återvunna förtroende kan det inte finnas en säker framtid för de tidigare. Vi vill att den ökande antibiotikaresistensen, som för närvarande uppvisas i zoonotiska organismer, kartläggs på ett korrekt sätt. Jag håller inte med Goodwill om att detta kan göra mer skada än nytta. Det är inte fråga om förebyggande läkemedel - utan om de andra tillämpningsområdena för antibiotika, som jag anser är felaktiga.
. (EN) Herr talman! Det gläder mig att få delta i diskussionen om de två betänkandena om zoonoser. Detta är ett exempel på genomförandet av det förhållningssätt som omfattar livsmedelsprodukternas väg från tillverkaren till konsumenten, som betonas i vitboken om livsmedelssäkerhet. Våra förslag är mycket ambitiösare än det befintliga direktivet. För att säkra ett framgångsrikt genomförande av dessa förslag, måste vi ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att kunna uppfylla dessa mål.
Frågan har utvecklats snabbt. Låt mig först och främst tacka alla de ledamöter som har drivit frågan framåt - särskilt Paulsen och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som gjort så pass värdefulla insatser.
Allmänhetens intresse för livsmedelssäkerhet är oerhört, som vi känner till. Skydd mot zoonoser, sjukdomsöverföring mellan djur och människor, är ett växande bekymmer inte bara i Europeiska unionen, utan i hela världen.
Det första förslaget, om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, ligger till grund för en förbättring av kunskaperna om källorna till och utvecklingen av dessa smittämnen, genom att stödja mikrobiologiska riskbedömningar. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer uppenbarligen att spela en central roll i detta sammanhang.
Det andra förslaget, om bekämpning av salmonella, syftar till att minska smittämnets inverkan på folkhälsan. Det inrapporteras över 150 000 fall av salmonella hos människor varje år i Europeiska unionen. Förordningen kommer att vara tillämplig på primärproduktionen, som är en stor smittkälla.
Samtidigt som vissa medlemsstater har sett en minskning av sjukdomsfallen till följd av stränga kontrollåtgärder, varierar situationen betydligt. Kommissionen föredrog därför ett successivt tillvägagångssätt när det gäller att minska förekomsten av salmonella. Men strategin är tydlig: man måste säkra en hög livsmedelssäkerhet för de europeiska konsumenterna, och utbredningen av dessa smittämnen måste minskas.
Det huvudsakliga målet är salmonella, som är ett viktigt patogen för vilket vi vet att man kan vidta effektiva kontrollåtgärder, som inleds vid primärproduktionen. Andra patogener kan läggas till framöver, om åtgärderna i djurpopulationerna visar sig vara effektiva för att minska sjukdomsfallen hos människor.
Man diskuterade många ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och jag är tacksam för resultatets kvalitet, som är utmärkt. Huvuddelen av ändringsförslagen är tekniska och förbättrar förslagen. Jag välkomnar dessa ändringsförslag som är viktiga och rationella.
Herr talman! I stället för att dröja mig kvar vid alla de ändringsförslag som jag med glädje kan godta, vill jag i stället koncentrera mig på dem som ger kommissionen vissa svårigheter.
Jag inleder med det första av Paulsens betänkanden, som handlar om direktivet om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen. Jag kan godta de flesta ändringsförslag till detta förslag. Jag börjar med kommittéförfarandet. Jag välkomnar godtagandet av vårt förslag om antagandet av genomförandeåtgärder. Jag kan godta att kommissionen, då detta är lämpligt, får hjälp av kommittén för nätverket för smittsamma sjukdomar, förutom av kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Detta kan emellertid resultera i vissa förseningar i samband med antagandet av genomförandebeslut.
Jag kan också godta att vissa grundläggande kriterier överförs från bilagorna till artiklarna. Jag godtar emellertid inte att ett systematiskt förhandssamråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet skall krävas för alla övergångsåtgärder, eller innan en ändring av bilagorna. Vissa åtgärder är administrativa och kräver inte samråd med forskare. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 22.
En nedkortning av tidsfristen för medlemsstaternas rapportering av sina övervakningsåtgärder från fem till tre månader är överdrivet ambitiöst, med tanke på den tid som krävs för insamling och sammanställning av uppgifter. Erfarenheterna kring det befintliga rapporteringssystemet visar att det till och med är optimistiskt med fem månader. Jag förkastar därför den berörda delen av ändringsförslag 20.
Det är inte alltid möjligt att utföra systematiska mikrobiologiska undersökningar av livsmedelsburna utbrott, om det misstänkta livsmedlet inte längre finns tillgängligt. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 18.
Jag kan stödja ändringsförslagen 28-33, som utvidgar räckvidden när det rör övervakningen av antimikrobiell resistens, och som ersätter ändringsförslagen 15 och 21. Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag har ni kommit fram till förordningen om bekämpning av salmonella och andra zoonotiska smittämnen. Av samma skäl som i samband med det föreslagna direktivet, förkastar jag ändringsförslag 10, i vilket man kortar ned tidsfristen för medlemsstaternas rapportering om genomförandet av sina övervakningsprogram. Jag förkastar också ändringsförslag 27, i vilket man kräver systematiskt samråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, innan vidtagande av övergångs- eller genomförandeåtgärder eller ändring av bilagorna.
Ett övergripande, långsiktigt mål i syfte att helt kunna undvika förekomsten av zoonotiska smittämnen i livsmedel och livsmedelskedjan, är orealistiskt. Man måste i stället göra allt för att få till stånd minsta möjliga risk i samband med zoonotiska smittämnen. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 7.
Ändringsförslagen 1 och 16 skulle införa vegetabiliska livsmedel i denna kontrollförordning, men detta bör man i stället ta itu med genom livsmedelshygienpaketet, som Whitehead sade. Jag förkastar därför ändringsförslagen 1 och 16.
Jag skulle vilja påpeka att övervakningen av zoonoser i vegetabiliska produkter skulle vara täckt, eftersom jag kan godta ändringsförslagen 1, 6 och 12 i förslaget till direktiv. Genom ändringsförslagen 2 och 22 vill man tillhandahålla ytterligare garantier, inte bara för salmonella, utan också för andra zoonotiska smittämnen. Även om ytterligare garantier kan utgöra ett incitament för medlemsstaterna, skulle en utvidgning av dem till att omfatta även andra zoonotiska smittämnen förutom salmonella, skapa fler handelshinder. Ytterligare garantier för livsmedel bör man dessutom ta itu med genom livsmedelshygienpaketet. Jag förkastar därför ändringsförslagen 2 och 22.
Jag har nu kommit till ändringsförslag 24 och de sanktioner som skall tillämpas på medlemsstaterna. Sanktioner är en övergripande fråga, som inte bara gäller zoonoser. Kommissionen är i färd med att slutföra ett förslag till förordning om officiella djurfoder- och livsmedelskontroller, i vilket vi kommer att ta itu med sanktionsfrågan. Av detta skäl kan jag därför inte godta ändringsförslag 24.
Ett ändringsförslag till artikel 8 om förbud mot användningen av all antibiotika i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte, förkastades i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, men inte skälet som syftar till samma sak. Ändringsförslag 37 skulle begränsa användningen av antibiotika till att bara ske i terapeutiskt syfte. Kommissionen har redan meddelat att det kommer att ske ett fullständigt, gradvis upphörande av användning av antimikrobiella medel i tillväxtbefrämjande syfte. Kommissionen kommer att be om ett vetenskapligt yttrande om riskerna och fördelarna med användning av antibiotika i mediciner för kontroll av salmonella. Av dessa skäl, och för följdriktighetens skull, förkastar jag ändringsförslagen 3 och 37.
Ändringsförslagen 36 och 38, och de relevanta delarna av ändringsförslagen 29 och 32 om målen och åtgärderna för värphöns och slaktsvin, är godtagbara, under förutsättning att det sker en översyn i samband med provtagningen för svin och, möjligen, att man anger en annan tidsplan för avelssvin och för slaktsvin. Vi behöver ett vetenskapligt yttrande innan vi kan ange ytterligare mål för kalvar, annan boskap och får. När det gäller att lägga till mål, bör detta dessutom bedömas på grundval av erfarenheterna i samband med genomförandet av den nya förordningen. Jag förkastar därför de relevanta delarna av ändringsförslagen 29 och 32.
När det gäller ändringsförslag 35 om mål, är det tydligt att dessa behövs för de zoonotiska serotyper som har betydelse för folkhälsan. Detta ändringsförslag är emellertid mycket mer långtgående, och är inte genomförbart. Jag förkastar därför den berörda delen av ändringsförslag 35.
I ändringsförslag 33 skulle man kräva avlägsnandet i fjäderfäavelsflockar av alla salmonellaserotyper som har betydelse för folkhälsan, i stället för bara två serotyper. Med tanke på de svåra erfarenheterna i samband med det befintliga direktivet om zoonoser, är detta mål överambitiöst. Det skulle också vara oförenligt med den flexibilitetsprincip som medlemsstaterna får tillämpa när det skall bestämma de nödvändiga kontrollåtgärderna. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 33.
Att korta ned tidsfristen för laboratorier vid tillämpning av internationella standarder för kvalitetssäkeringssystem verkar orealistiskt, med tanke på den tid som det tar att utarbeta och erhålla ackreditering. Jag förkastar därför denna del av ändringsförslag 26.
I ändringsförslag 25 kräver man att Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor samt Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet bör vara delaktiga när det gäller att se till att det finns likvärdiga övervakningsprogram i tredje land. Övervakningsprogrammen har först och främst att göra med förvaltningen, och faller därmed inte under Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhets behörighet. Jag förkastar därför denna del av ändringsförslag 25. Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag hoppas att parlamentet förstår varför vi har beslutat att förkasta eller delvis godta vissa av de ändringsförslag som lagts fram. En fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt i samband med vart och ett av ändringsförslagen, kommer att överlämnas till parlamentet. Jag hoppas att denna kommer att tas med i protokollet från detta sammanträde.
Låt mig slutligen upprepa mitt uppriktiga tack till dem som har deltagit i denna väldiga arbetsinsats. Tillsammans med livsmedelshygienpaketet, utgör förslagen om zoonoser ytterligare ett viktigt steg i vår översyn av livsmedelslagstiftningen, genom vilken vi försöker att se till att de europeiska konsumenterna får tillgång till de säkraste livsmedlen i världen.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0121/2002) av de Roo för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning och hantering av omgivningsbuller (PE-CONS 3611/2002 - C5-0098/2002 - 2000/0194(COD)).
. (NL) Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Nåja, det finns inga kolleger kvar; det är synd, för detta är ändå ett viktigt ämne. Jag skulle i varje fall vilja tacka de kolleger från de andra grupperna som har följt detta ärende under de senaste två åren: Oomen-Ruijten för kristdemokraterna, Maaten för liberalerna och Scheele för socialisterna. Jag vill också tacka Provan, som var ordförande för delegationen till förlikningskommittén. Jag vill också tacka kommissionen för det goda samarbetet. Det goda samarbetet under första behandlingen, andra behandlingen och större delen av förlikningsfasen. Till sist också ett tack till det spanska ordförandeskapet. De var mycket konstruktiva och har slutfört det som det belgiska ordförandeskapet lämnade efter sig.
Det var egentligen tre viktiga punkter som var aktuella under förlikningsfasen. Jag skall gå igenom dem.
Parlamentet krävde att även de något mindre höga ljudnivåerna skulle mätas. Det är viktigt, eftersom mitt land har lärt av erfarenheten att om man enbart mäter de höga och de allra högsta nivåerna, får man en spridning av bullret över mycket större områden för det något lägre bullret. Parlamentet har uppnått ungefär hälften av vad vi ville uppnå: det får man kalla en normal framgång.
Punkt två: målsättningen. Målsättningen har skärpts avsevärt. Ministerrådet talar enbart om bekämpandet av de negativa effekterna. På vanlig nederländska kallas det inrättande av bullerskydd längs motortrafikleder. Men erfarenheten har lärt oss att man måste gå mycket mer strukturellt till väga. Man måste ta itu med själva ljudet med hjälp av exempelvis bullerdämpande däck eller bullerdämpande asfalt. Därigenom kan man ta mycket större steg i rätt riktning. Det gläder mig att rådet till sist samtyckt till att målsättningen måste vara att minska bullret, och inte enbart kampen mot och minskandet av de negativa effekterna.
Till sist den viktigaste och mest omstridda punkten: skyldigheten att utarbeta direktiv om de främsta bullerkällorna. Det handlar då i synnerhet om vägtrafiken, som under alla omständigheter är den största källan till bullret, flygbuller, buller från tåg, men också bullret från maskiner utomhus och från maskiner i fabriker där bullret tränger ut ur fabriksbyggnaden. Parlamentet, och det var verkligen hela parlamentet, krävde direktiv för att också ta itu med dessa källor och inte enbart mäta dem. Detta var inte alls något absurt krav. Redan 1992 stod det i det femte handlingsprogrammet för miljön, skrivet av Laurens Jan Brinkhorst som dåvarande högsta miljötjänsteman, att kommissionen skulle komma med ett förslag om mätningar 1994 - förslaget kom alltså när allt kommer omkring först år 2000 -, och att kommissionen skulle komma med direktiven under 1995. Kommissionen har, av en eller annan anledning, inte plockat fram dessa ur byrålådan, vilket man kanske kan förklara. Det enda som parlamentet nu har sagt, och lyckligtvis har rådet samtyckt till detta, är att kommissionen senast år 2006, alltså elva år senare än de själva hade tillkännagivit, skall presentera detta dotterdirektiv. Med tanke på hur viktigt ämnet buller är, som engagerar en tredjedel av européerna, de europeiska medborgarna, och då i mycket negativ bemärkelse, skall jag inte krångla till det i detta sammanhang, och jag hoppas att kommissionen, så som vi också har avtalat, redan om ett och ett halvt år kommer att presentera en sorts grönbok om hur utvecklingen nu kommer att fortsätta i riktning mot dessa dotterdirektiv. Jag hoppas i varje fall att vi inte skall behöva vänta i fyra år på vissa områden, som till exempel i fråga om däcken, innan kommissionen kommer med nya förslag. Med tanke på den sena timmen lämnar jag härmed detta därhän.
. Herr talman! Jag är mycket glad över att direktivet om omgivningsbuller, som kommissionen lade fram i juli 2000, nu går in i slutfasen i samband med dess antagande. Buller är ett stort miljöproblem, som vi vet påverkar miljontals EU-medborgare. Kommissionen är därför glad över att denna nya lagstiftning snart kommer att träda i kraft, och att detta medför ett bättre skydd för personer som exponeras för buller i Europeiska unionen. Det finns redan befintlig gemenskapslagstiftning som behandlar bullerkällor som exempelvis motorfordon, flygplan, utrustning som används utomhus, osv.
Jag vill uttrycka min tacksamhet till föredraganden de Roo, såväl som till Europaparlamentets delegation och förlikningskommittén. Jag uppskattar de Roos engagemang i frågan. Kommissionen noterar i synnerhet er institutions starka intresse för lagstiftning som har anknytning till bullerkällor.
Samtidigt som kommissionen välkomnar överenskommelsen om en gemensam text, som uppnåddes den 8 april 2002 i förlikningskommittén, är vi emellertid allvarligt oroade när det gäller bestämmelserna i den ändrade artikel 1 i detta direktiv. Av detta skäl har kommissionen beslutat att göra följande förklaring:
Kommissionen uppmärksammar den text för artikel 1 i direktivet om omgivningsbuller som förlikningskommitténs ledamöter från Europaparlamentet och rådet kommit fram till. Kommissionen finner att lagförslag för att minska buller från alla stora bullerkällor, bör läggas fram på grundval av starkt bevismaterial som stöder dessa lagförslag. Detta följer det kunskapsbaserade förhållningssättet för beslutsfattande, i enlighet med det sjätte miljöhandlingsprogrammet, som godkänts av Europaparlamentet och rådet. I detta avseende kommer de rapporter som medlemsstaterna skall utarbeta enligt direktivet, på grundval av harmoniserade bullerindikatorer, att utgöra en viktig del. Tillhandahållandet av sådana uppgifter i gemenskapen kommer att möjliggöra att det sker en lämplig bedömning av konsekvenserna av möjliga åtgärder före framläggandet av förslag till gemenskapslagstiftning.
Därför, och i överensstämmelse med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, kommer kommissionen att utvärdera behovet när det gäller framläggande av nya lagförslag, samtidigt som den tillämpar sin rätt att besluta hur och när det är lämpligt att lägga fram sådana förslag. Detta är förenligt med kommissionens initiativrätt, som fastställs i fördraget, samtidigt som kraven i artikel 1.2 om ingivande av nya förslag inom en bestämd tidsram, verkar göra intrång på denna rätt.
Sålunda lyder kommissionens uttalande.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.20.)
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
7. Kommunikationsinfrastruktur för Schengens informationssystem (SIS) (beslut) (omröstning)
- Betänkande: Carlos Coelho (A6-0357-2007)
- Före omröstningen:
Carlos Coelho : Herr talman! Eftersom vi är försenade, ska jag bara göra tre korta kommentarer: för det första beklagar parlamentet fördröjningen med SIS II, för det andra står parlamentet inför en krissituation, för om vi inte fattar beslut nu, kanske medlemsstaterna måste återupprätta sina inre gränser, vilket är oacceptabelt, för det tredje föredrar parlamentet den tekniska lösningen med att utvidga avtalet med Sisnet och anser att den alternativa lösningen med avtalet med s-Testa är en finansiellt skadlig lösning, men tyvärr måste vi behålla båda på föredragningslistan för att hindra att gränser som ingen vill ha upprättas.
| sv |
Resultat av det belgiska ordförandeskapet (debatt)
Talmannen: Ärade kolleger! Jag vill välkomna premiärminister Yves Leterme. För sex månader sedan höll det belgiska ordförandeskapet sin presentation. Nu har vi fått en presentation av det belgiska ordförandeskapets resultat: lagstiftning, Europeiska utrikestjänsten, finansiell övervakning, medborgarinitiativet, budgeten - vi kommer att diskutera alla dessa punkter.
Även ordförande José Manuel Barroso, som närvarar här med oss, ska vara välkommen, liksom ni alla.
Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden: Resultat av det belgiska ordförandeskapet.
Yves Leterme: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, herr Barroso, ers excellenser, mina damer och herrar! Även om detta kan verka aningen olämpligt här i Europaparlamentets kammare skulle jag trots allt vilja börja mitt tal med att citera en nordamerikansk tänkare, Ralph Waldo Emerson, som sade, och jag citerar:
(EN) ”Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte är någon stig och lämna ett spår.”
(FR) Med andra ord: ”Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte är någon stig och lämna ett spår”.
Detta är exakt vad vi har gjort dessa senaste sex månader, tillsammans med er alla. Belgien, mitt land, uppmanades att ta på sig uppgiften som EU:s roterande ordförandeskap efter Lissabonfördragets ikraftträdande.
Det stämmer att vi inte beträdde för oss helt okänd mark, men det var ändock nödvändigt att upprätta kriterierna för EU:s nya funktion enligt det nya fördraget, med de nya institutioner som EU har utrustat sig med. Därför gjorde vi, troget den belgiska traditionen, mitt lands tradition, vårt yttersta för att få institutionerna att fungera optimalt i syfte att skapa rätt prejudikat.
Jag tycker mig kunna säga er att EU, som det strukturerades enligt Lissabonfördraget, i dag fungerar, och fungerar väl. Unionen har skaffat sig ett nytt instrument för att övervaka finanssektorn. Detta ska förhoppningsvis hindra att kriser, som den vi fortfarande kämpar med att frigöra oss ifrån, uppstår igen. Den ekonomiska styrningen har utvecklats. Överenskommelse har nåtts när det gäller 2011 års budget, och, viktigast av allt, på dessa sex månader ingicks närmare 40 avtal av lagstiftningskaraktär mellan parlamentet och rådet.
Vår beslutsamhet att respektera både andan och lydelsen i Lissabonfördraget var ett val för unionens framtid, en investering i ett ännu närmare samarbete. För att uppnå detta under ordförandeskapet följde vi två viktiga riktlinjer.
För det första ville vi inte driva på oss själva. I stället införlivade vi vårt program, det belgiska programmet med dess fem prioriteringar, i den europeiska dagordningen, i kommissionens program, i den kraft som alstrats av stats- och regeringschefer på rådsnivå, i programmet för trojkan med våra spanska och ungerska kolleger.
(NL) För det andra: På samma sätt som vi inte ville påtvinga någon en belgisk dagordning uttalande vi oss för ett, vad jag skulle vilja kalla, ordförandeskap som är öppet för alla. Vi försökte i själva verket att samarbeta så nära som möjligt med alla EU-institutioner, respektera andan och lydelsen i Lissabonfördraget och enbart spela rollen som kontaktperson och inget mer.
Vi samarbetade med alla parter, självklart med parlamentet och kommissionen, men även med Europeiska rådets nya ständiga ordförande, den höga representanten och givetvis med medlemsstaterna, men jag anser mig kunna påstå att vi, under hela vår ämbetsperiod, fäste särskild vikt vid att samarbeta konstruktivt med parlamentet, vars befogenheter har stärkts påtagligt enligt de nya reglerna, och göra det med ett öppet sinne.
Det skulle naturligtvis vara mer klädsamt med en viss blygsamhet i dag, men jag måste säga att tillsammans med er har vi sett till att denna metod blev framgångsrik. Dessutom är dagens union ett samspel mellan institutionerna och medlemsstaterna. Jag anser att denna metod har fungerat, och att den kan fortsätta fungera, för den var och är resultatinriktad, inte imageskapande. Detta gäller vårt ordförandeskap, men det gäller faktiskt också Europaparlamentet, även om det är något som ni måste bedöma.
I detta fall skulle jag trots allt, som talesman för den belgiska regeringen och mina kolleger som har skött det roterande ordförandeskapet, vilja uttrycka min uppskattning och tacksamhet för ert samarbete. Jag tror att jag vågar påstå att de flesta av de avtal som vi har ingått till syvende och sist antogs med en mycket bred majoritet. Detta bevisar att våra debatter håller en hög kvalitet - och detta borde lugna EU-medborgarna - och det bevisar att ni har prioriterat det som gynnar EU genom att placera det högt ovan nationella intressen.
Men nu är dessa sex månader över. Vi kan naturligtvis inte älta det förflutna. Under de kommande månaderna och åren kommer vi faktiskt att ha mer att göra än någonsin, för vår union, vårt samhälle, står inför utomordentligt stora utmaningar. Jag skulle nu kort vilja nämna dem.
Den första utmaningen är givetvis att säkerställa en fortsättning av det som vi har inlett under de senaste sex månaderna, nämligen ekonomiskt styre. Sedan dessa sex månader inleddes har vi samarbetat för att vidta de åtgärder som krävs för att avvärja en kris i euroområdet. Men det räcker inte att motarbeta de symtom som hittills har visat sig. De hot som ett antal länder i euroområdet har ställts inför har visat att en monetär union i själva verket inte kan fungera på egen hand utan en ekonomisk union, utan en ökad ekonomisk konvergens. Vi måste därför med beslutsamhet driva på längs vägen mot större ekonomisk sammanhållning, mer sammanhållning i medlemsstaternas skattemässiga, ekonomiska och sociala politik.
Ekonomisk styrning kräver också en rigorös övervakning av budget- och strukturpolitiken i unionens medlemsstater. Vi måste utnyttja den europeiska planeringsterminen till fullo, för den inrättades med detta syfte i åtanke. En återgång till en budgetdisciplin skulle inte bara vara ett icke-bindande mål. Det måste vara kontrollerbart och, om så krävs, genomförbart på EU-nivå. Detta handlar naturligtvis inte om disciplin för sakens skull. Sunda offentliga finanser är ett absolut måste om vi ska skapa en hållbar tillväxt igen, en trovärdig tillväxt som skapar arbetstillfällen för våra medborgare. Dessa arbetstillfällen är naturligtvis grundläggande för att underhålla vår mycket specifika europeiska sociala modell, som går hand i hand med politisk och ekonomisk frihet, social solidaritet och ekologiskt ansvar.
(DE) Unionen måste använda de nya instrument som har införts för att övervaka finansmarknaderna på ett effektivt sätt. Det är meningen att dessa instrument ska vara färdiga för användning i slutet av året. Detta är absolut nödvändigt för att hindra att marknaderna spårar ur igen.
Ekonomisk konvergens, övervakning av de nationella budget- och strukturpolitiska alternativen, nya instrument för övervakning av finansmarknaderna - allt detta kan ge intrycket att EU-apparaten är på väg mot att bli rätt tungrodd och komplicerad. Man ska naturligtvis också förvänta sig att en mer noggrann övervakning av de nationella politiska besluten som fattas i medlemsstaterna inte kommer att fullföljas utan diskussioner och friktioner. Detta borde ändå inte avskräcka oss, för det är en del av den europeiska integreringens innersta väsen.
(EN) Det andra området där vi måste behålla drivkraften är i fråga om unionens roll i världen. Vi har gjort framsteg på detta område. Tack vare våra samordnade förberedelser och enhetliga presentation har vi faktiskt ökat vår tyngd i G20-gruppen. Under de senaste månaderna har unionen börjat bygga upp en egen diplomatisk representation runt om i världen. Dessa åtgärder är bra, men de måste konsolideras.
Det stämmer att Europeiska unionen uppträder enat i de flesta frågor på internationell nivå, men det räcker inte med ord. Unionen måste verkligen uppbåda mer slagkraft, den måste vara i stånd att agera beslutsamt och bli inflytelserik och en makt att räkna med i denna värld med flera maktcentrum.
För det tredje måste vi ta itu med unionens budgetram. Det stämmer att detta inte är en tid då regeringar kan överväga att rejält höja sitt bidrag till unionens budget, men vi kan inte heller undvika en debatt om den långsiktiga budgetramen.
Parlamentet måste få löften om att det kommer att hållas samråd om tanken bakom unionens framtida finansiering och om sätt och medel. Unionen kan inte leva ur hand i mun: den måste ha detta långsiktiga perspektiv.
Sist men inte minst vill jag säga att vi bara kommer att vara i stånd att visa resultat när det gäller dessa utmaningar om vi har en större tro på oss själva än någonsin tidigare. Jag skulle vilja citera en fransk tänkare och författare, André Frossard, när det gäller utmaningen för de kommande åren. Först ska jag ta citatet på franska, och sedan får ni översättningen:
(FR) ”Europa vill med rätta utrusta sig med en gemensam politik och valuta, men mest av allt behövs en själ.”
(EN) ”Europa vill med rätta utrusta sig med en gemensam politik och valuta, men mest av allt behövs en själ.”
Vi behöver verkligen en själ. Vi måste tro på oss själva och på det som vi har uppnått, och inte ursäkta oss för vem och vad vi är. Vi måste komma ihåg att unionen - vår union - innan den blev en marknad, en valuta, ett uppsättning institutioner, var en vision, en tro och en dröm. Det var en dröm om fred på denna kontinent, denna kontinent som har sargats av så många krig.
Jag har hört att det har blivit lite föråldrat att tala om fred med europeiska generationer som aldrig har upplevt krig. Allt jag kan säga är: ”Se er omkring.” Titta på alla flyktingar till exempel, som kommer till oss på flykt undan krig, väpnade konflikter och tyranni. Dessa flyktingar ringaktar verkligen inte unionens bedrift att sprida fred och säkerhet över nästan hela kontinenten. Och dessa flyktingar - dessa människor - längtar, som så många runt om i världen, efter fri- och rättigheter som alltför många av våra medborgare lättvindigt tar för givna.
I lika hög grad som unionen handlar om fred handlar den om frihet, demokrati, grundläggande civila rättigheter och rättsstatsprincipen, för både våra medborgare och våra invandrare. Vi tror på varje individs rätt till mänsklig värdighet, vilket innefattar människors rätt att leva på sina fötter och inte på sina knän och rättigheten att tänka och tala och tillbedja en gud fritt.
Jean Monnet sade i ett uttalande, som ofta citeras, att ingenting blir gjort utan människor, men ingenting varar utan institutioner. Detta är lika sant i dag som då det sades, men å andra sidan stämmer det också att institutioner vittrar sönder om de inte bärs upp av människor med stark övertygelse. Vi måste komma ihåg att vi enbart får våra medborgare med oss om vi ger dem en vision: om vi ger dem en dröm.
Avslutningsvis vill jag önska Ungern så stor framgång som möjligt nu när landet har tagit över ordförandeklubban. Jag är säker på att landet kommer att hålla fanan högt när det gäller den europeiska drömmen om fred och frihet och strävan efter en ännu starkare union.
(Applåder)
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Herr talman, herr Leterme, mina damer och herrar! Med hjälp av pragmatism och gemenskapsanda gjorde unionen effektiva och fokuserade framsteg under det belgiska ordförandeskapet, något som förtjänar vår beundran och vårt erkännande.
Som talesman för kommissionen skulle jag uppriktigt vilja gratulera premiärminister Yves Leterme, hela hans regering, förvaltningen och alla belgare som gav sitt allt för att bidra till ordförandeskapets framgång.
Det var ett fint och bra ordförandeskap i en tid som var delikat och utmanande för EU:s framtid. Sällan har utmaningarna varit så viktiga och svårigheterna så centrala att övervinna. Under dessa långa månader av uppståndelse - om ni ursäktar uttrycket - höll det belgiska ordförandeskapet fast vid EU:s bestämda politiska kurs. Dess åtgärder var alltid inbäddade i en grundläggande känsla av EU:s existens, allas solidaritet för det allmänna europeiska intresset. Dess åtgärder gjorde det även möjligt för oss att kartlägga den bästa vägen framåt för att uppnå våra främsta mål: stabilitet och en nystart för en sysselsättningsskapande tillväxt.
Under dessa månader levde EU fortfarande i takt med den frenetiska rytmen från finanskrisens utveckling och i enväldig skuld. Allas ögon var riktade mot euroområdets framtid och mot vår beslutsamhet att skydda den. När vi säger att vi kommer att göra allt i vår makt för att försvara hela euroområdets stabilitet får detta inte bli tomma ord. Vi kan inte göra vare sig mer eller mindre än att uttrycka vår bestämda politiska vilja att försvara vårt gemensamma öde. Euroområdets framtid och EU:s framtid är två sidor av samma mynt. Vi vill att denna framtid ska bli stabil och framgångsrik för oss och för kommande generationer. Detta har alltid varit, och kommer att alltid att vara syftet med den europeiska integreringen och gemenskapsandan.
De grundläggande reformer som vi har åtagit oss att genomföra visar att vi är fullt medvetna om den utmaning som EU står inför. Vi måste anpassa oss till nya politiska, ekonomiska och strategiska verkligheter i en snabbt föränderlig globaliserad värld. Vi måste anpassa oss samtidigt som vi återbekräftar våra värderingar, skyddar våra intressen och stärker vår trovärdighet och vårt inflytande på den internationella arenan.
De grundbeslut som vi har fattat om att stärka den europeiska ekonomiska styrningen och ta itu med vår makroekonomiska obalans står i centrum av denna utveckling. De är inte ett alternativ, utan ett måste. Jag hoppas att Europaparlamentet och rådet kommer att anta dessa förslag om ekonomisk styrning under denna sexmånadersperiod.
I grund och botten handlar det inte om vem bland de olika politiska aktörerna i EU som till slut vinner eller förlorar, utan huruvida var och en av oss är redo att samarbeta i full respekt för våra inbördes privilegier. I själva verket handlar det om huruvida EU som helhet till slut blir en vinnare eller en förlorare. Svaret är givet: om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi alla att förlora, både i euroområdet och i hela EU.
Om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi att förlora slaget om stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen i EU. Om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kan dagens starka band blir morgondagens svaga länk. Och om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi att förlora vår trovärdighet på den internationella arenan.
Eftersom frågor om styrning och makroekonomisk obalans samtidigt är frågor som diskuteras på global nivå, särskilt vid G20-mötet, hur ska vi kunna upprätthålla vår trovärdighet och vårt inflytande hos våra internationella partner om vi inte ens är i stånd att lösa dessa problem på EU-nivå? Jag väger mina ord noga när jag säger detta: i grund och botten är det en existentiell fråga för EU. Vi agerar och gör oss gällande som en union, annars misslyckas vi att agera och gör det möjligt för de andra att marginalisera oss. Det som verkligen står på spel är vårt gemensamma öde.
Vi rör oss, som tur är, mot självhävdelse. Jag skulle därför med stor uppriktighet vilja gratulera det belgiska ordförandeskapet. Det avtal som ingicks vid Ekofinrådets möte den 17 september ledde till att nya cykler av ekonomisk styrning upprättades, kända som den europeiska planeringsterminen. Det första steget togs förra veckan vid den årliga översynen av tillväxten, som utarbetas av EU-kommissionen, där vi mycket tydligt klargör att de tre prioriteringar som vi måste fokusera våra insatser på är ett stärkande av makroekonomisk stabilitet - särskilt genom rigorös finanspolitisk konsolidering - strukturell reform och sysselsättningsskapande tillväxt.
Vi rönte också stora framgångar när det gällde finansiell övervakning, särskilt genom att anta en ny europeisk struktur för finansiell övervakning, som uppkom den 1 januari 2011 genom upprättandet av Europeiska systemrisknämnden och tre nya finansiella tillsynsmyndigheter som täcker marknader, banker respektive försäkring.
Under dessa sex månader lyckades vi också ingå avtal om förvaltningen av spekulativa fonder och andra alternativa investeringsfonder samt om kreditvärderingsinstitut. För våra medborgare är åtstramningsåtgärder inte ett vagt begrepp, utan den hårda verklighet som de lever i dagligen. Runtom i EU finns det mycket oro och många bekymmer, men det finns också höga förväntningar runtom i EU på att reformer som har skjutits upp alltför länge äntligen ska slutföras, att den europeiska dimensionen ska bli en integrerad del av lösningen och att EU ska försvara sina projekt, sina värderingar och sina intressen i världen.
Därför är det viktigt att i så vida kretsar som möjligt sprida budskapet om vad unionen gör för att återuppliva en tillväxt som är hållbar och som kan skapa arbetstillfällen och bygga ett europeiskt samhälle som är mer rättvist och miljövänligt.
Jag skulle också vilja framhålla några andra resultat, särskilt på det utrikespolitiska området och i fråga om yttre förbindelser. En sådan prestation är det frihandelsavtal som undertecknades med Sydkorea den 6 oktober, som helt enkelt är det mest ambitiösa affärsavtal som EU någonsin har ingått, och som måste förbli ett riktmärke för våra framtida bilaterala affärsavtal.
I motsats till vad vissa pessimister förväntade sig lyckades man i Cancún också visa på en viss utveckling mot multilateralism i kampen mot klimatförändringar. I Cancún visade man också på vikten av samarbete mellan ordförandeskapet och kommissionen för att möjliggöra för ett enat EU som gör sig hört på den internationella arenan.
När det gäller de konkreta resultaten skulle jag också vilja berömma det avtal om Eurovinjett som man i slutändan ingick på transportområdet under det belgiska ordförandeskapet. Detta är också mycket viktigt för våra medborgare.
Jag skulle också vilja berömma det belgiska ordförandeskapet för att man på ett exemplariskt sätt möjliggjorde att de viktiga innovationerna i Lissabonfördraget respekteras och tillämpas. Ordförandeskapet använde all sin förhandlingsskicklighet på ett briljant sätt under en svår diskussion om EU:s budget för 2011 enligt de nya budgetbestämmelserna i fördraget. Det var ett mycket fint exempel på den europeiska andan och dess kompromisskultur. Kommissionen är stolt över sitt bidrag till detta resultat.
I morgon kommer jag, i syfte att uppfylla mina åtaganden gentemot parlamentet, att hålla ett första möte med Europaparlamentets talman Jerzy Buzek och premiärminister Viktor Orbán, som innehar det roterande rådsordförandeskapet, för att diskutera de kommande steg som måste tas när det gäller budgetfrågor.
År 2010 var ett ofta svårt och ibland oerhört krävande år. Men det var när allt kommer omkring ett mycket produktivt år. Det var under två länders ordförandeskap, Belgien, men också Spanien, som den europeiska integreringen lyckades gå framåt med bestämda steg. Jag ser det i vår unions styrka och våra institutioners verksamhet som fungerar ordentligt. Nu är det upp till bevis för det tredje landet i trojkan, Ungern, att upprätthålla denna drivkraft.
De viktiga beslut som vi har fattat under det senaste året bevisar att vi alla, parlamentet, rådet, kommissionen, medlemsstaterna, vet vad vi måste göra för att säkerställa en stabil och blomstrande framtid för EU. Om vi vet vad vi ska göra måste vi göra det nu. Vi har sagt att vi har viljan att göra det. Nu måste vi visa att vi faktiskt är i stånd att uppfylla våra politiska åtaganden utan att urvattna dem, utan att försvagas och utan att låta oss luras av tveksamma tecken på återhämtning.
Vi måste konsolidera våra åtgärder för att visa att de inte är en reaktion på trycket från marknadskrisen, utan i stället en stark och ny bekräftelse på vår vilja att leva tillsammans i denna union av fred, solidaritet och frihet.
Jean-Luc Dehaene: för PPE-gruppen. - (NL) Herr talman! Det belgiska ordförandeskapet har med rätta fått beröm från alla håll. Premiärministern och hans kolleger kan göra anspråk på en anmärkningsvärd rad prestationer. Jag vill, i stället för att kommentera de specifika prestationerna, särskilt betona den gyllene standard som ni har satt upp för ordförandeskapet. Det belgiska ordförandeskapet för rådet var när allt kommer omkring först med att tjänstgöra helt inom den nya institutionella ramen för Lissabonfördraget. Det var en utmaning i sig självt.
Fördraget har förändrat den institutionella ramen på ett radikalt sätt, vilket jag redan har framhållit i mitt betänkande som lades fram under den förra valperioden. Europeiska rådet och ministerrådet har nu följaktligen blivit två separata institutioner, med varsitt ordförandeskap. En annan nyhet är att fördragets ordalydelse är densamma för att beskriva rådets mandat som för att beskriva parlamentets mandat. Man kan inte göra sig kvitt intrycket att vissa medlemmar i rådet har haft svårigheter att anpassa sig till det nya förhållandet mellan parlamentet och rådet. Det framgick tydligt under budgetdebatten.
Det kan man däremot inte säga om det belgiska ordförandeskapet. Det har, i samråd med kommissionen och parlamentet, huvudsakligen ansträngt sig för att förverkliga EU-lagstiftningen. Europeiska prioriteringar har alltid varit av största vikt i detta avseende. Det förklarar också delvis det belgiska ordförandeskapets framgångar. Tidigare har ordförandeskapen alltför ofta försökt hävda sina nationella prioriteringar gentemot europeiska byråer. Så är inte fallet här, och därför har EU gjort stora framsteg under detta ordförandeskap. Den komplicerade budgetdebatten under det belgiska ordförandeskapet visade också vägen för en av de svåraste utmaningar som unionen kommer att stå inför under de kommande åren, nämligen upprättandet av en ny budgetram. Belgien hade genom de föregående ordförandeskapen förbundits till att parlamentet skulle involveras i debatten om denna fleråriga budgetram. Kommissionen åtog sig för sin del att inom ramen för dess förslag till flerårig ram utforma förslag till unionens egna medel, och det har varit nödvändigt. Därför kommer parlamentet att se till att både kommissionen och kommande ordförandeskap uppfyller dessa åtaganden.
Hannes Swoboda: för S&D-gruppen. - (DE) Herr talman, premiärminister Leterme, medlemmar av rådets ordförandeskap, herr Barroso! Denna vecka har vi möjlighet att jämföra två ordförandeskap: det som precis avslutats och det som precis har inletts. När det gäller det belgiska ordförandeskapet måste jag säga att man har gjort ett utmärkt arbete - det vill jag därför tacka så mycket för. Detta arbete utfördes trots svåra förhållanden - den politiska situationen på hemmaplan är naturligtvis inte direkt lätt, Lissabonfördraget är nytt och inte ens förhållandet med Europeiska rådet är helt lätt. Men det belgiska ordförandeskapet hade tydlig fokus på Europa. Man ville föra Europa framåt.
Det ungerska ordförandeskapet har däremot - i alla fall hittills - fokuserat mer på sina inrikesaffärer, med andra ord på att hålla fast vid makten på hemmaplan, i synnerhet i samband med en mycket kontroversiell medielag, som vi också kommer att diskutera vid ett senare tillfälle. Jag hoppas att Viktor Orbán verkligen kommer att iaktta det belgiska ordförandeskapets tillvägagångssätt och kanske följa dess exempel i viss mån.
Yves Leterme talade om ekonomisk styrning. I detta avseende kan jag inte göra annat än ställa mig helt bakom det José Manuel Barroso sade. Detta är uteslutande en antingen/eller-situation. Endera sker ännu en krisframkallande utveckling i Europa - och inte bara i euroområdet - eller så görs ett försök att skapa en effektiv ekonomisk styrning som baseras på samarbete mellan alla medlemsstaterna, men också på kraftfulla åtgärder från kommissionens sida. Barroso ska veta att han har vårt fulla stöd i detta avseende. Yves Leterme uträttade mycket på detta område, men nu måste vi gå ännu längre, och vi måste ta nästa steg.
Du sade att detta huvudsakligen handlar om ett skattemässigt och socialt samarbete. Detta leder mig in på det andra område där det belgiska ordförandeskapet verkligen har utmärkt sig, nämligen den sociala dimensionen. Enligt min uppfattning har vi alla - men kanske med olika betoning - ett intresse av att denna sociala dimension ska utvecklas därefter. Ett socialt Europa innebär inte att varenda liten sak ska göras inom Europas sociopolitiska sfär. Det innebär snarare exempelvis det som du talade om och uppnådde i förhållande till att bekämpa fattigdomen. Det är skandalöst att fattigdomen faktiskt ökar i viss grad i Europa. Samma sak gäller det du sade om de ökande skillnaderna i inkomstfördelning. Under det belgiska ordförandeskapet klargjorde du att detta inte bara är en social fråga. Det är också en politisk fråga. Ökad fattigdom och större social ojämlikhet omsätts också i en förlorad konkurrenskraft. Detta har ekonomiska, finansiella och empiriska bevis. Det som du har sagt är mycket viktigt.
Det du sade om ett Europa för medborgarna är också viktigt. Du bidrog, tillsammans med Maroš Šefčovič och ledamöter av Europaparlamentet, på ett påtagligt sätt till att få till stånd det europeiska medborgarinitiativet. Detta kommer att utgöra ett stort framsteg om det också används på rätt sätt av europavänliga styrkor för att föra Europa närmare medborgarna.
Vi önskar naturligtvis också Belgien stort lycka till i framtiden. Det saknar inte betydelse hur aktörerna på den politiska arenan agerar. Jag hoppas att alla politiska styrkor i Belgien försöker nå ett verkligt samförstånd. Det är svårt att säga till människor i krisdrabbade regioner att de helt enkelt ska se till att nå samförstånd, att de helt enkelt bör samarbeta i viktiga frågor, när detta inte går i Belgien - ett centrum i Europeiska unionen.
Jag önskar er lycka till i detta avseende. Ni var på många sätt ett exemplariskt ordförandeskap. Jag hoppas att andra, kommande ordförandeskap kommer att följa ert exempel.
(Applåder)
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Krisztina Morvai: (EN) Herr talman! Jag vill fråga Hannes Swoboda hur han kan understå sig att kritisera det ungerska ordförandeskapet när det precis har tillträtt. Han vet inte ens någonting om det. Varför kritiserar han inte i stället sina kamrater i den socialdemokratiska gruppen, som sköt på sina egna medborgare vid 50-årsjubiléet av revolutionen 1956 och som godtyckligt fängslade hundratals människor? Han borde ifrågasätta dem och kritisera dem.
Hannes Swoboda: (EN) Herr talman! Jag känner till den här sortens argument, där man fastslår att kritik av en regering också är en kritik av medborgarna. Så var det tidigare i mitt land också.
Låt oss tala klarspråk. Vi startade inte debatten. Det var den ungerska regeringen med den - som jag sade här - omstridda lagen. Det är en lag som i hög grad har ifrågasatts av många ungerska medborgare som led under kommunismen och under nazistregimen. De är rädda för att deras yttrandefrihet är i farozonen. Det är detta som bör diskuteras.
Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag föreslår att vi diskuterar det ungerska ordförandeskapet i morgon. Vi bör särskilja saker och ting, annars kommer premiärminister Yves Leterme att behöva kommentera den nya medielagen i Ungern, och det är enligt mig inte hans ansvarsområde.
Parlamentets uppgift är att godkänna och övervaka lagstiftning, vilket följaktligen innebär att vara kritisk när saker och ting går fel, när de är i dåligt tillstånd, men också att ge beröm när de faktiskt utvecklas positivt. Vi skulle kunna säga att det belgiska ordförandeskapet har gjort ett bra arbete, mycket bra, och att det har varit framgångsrikt tack vare många människors ansträngningar: den belgiska regeringen, men också många diplomater, den ständiga representanten, den biträdande ständiga representanten och alla de som har arbetat varje dag för att det ska bli en framgång.
Detta var en framgång som ingen hade förutspått, eftersom vi alla hela tiden konfronterades med följande fråga från våra väljare: Hur ska en expeditionsministär kunna driva ett framgångsrikt ordförandeskap? Detta är enligt min uppfattning första gången vi haft en riktig europeisk regering, eftersom det är en regering som bara har ägnat sig åt europeiska angelägenheter och europeiska frågor och inte distraherats av angelägenheter i sina medlemmars egna nationer.
Detta är nästan en invit till andra regeringar att vara expeditionsministärer när de tar över ordförandeskapet för Europeiska unionen, så att de kan koncentrera sig på Europa i sex månader i stället för att emellanåt klämma in detta arbete mellan andra frågor.
Jag tror att det belgiska ordförandeskapet blev så framgångsrikt av huvudsakligen ett skäl (se på finansövervakningen, hedgefonderna, kreditvärderingsinstituten): för att detta ordförandeskap insåg att vi inom ramen för det nya fördraget måste arbeta för ”mer Europa” och för att man verkade för ”mer Europa” i rådet. Det kan man inte säga om alla ordförandeskap. Jean-Luc Dehaene har rätt när han säger att det verkligen finns ett antal medlemsstater som fortfarande inte förstår att grundreglerna har förändrats.
Grundreglerna har förändrats, och det belgiska ordförandeskapet är det första som har förstått att det är så. Om vi nu i slutändan har uppnått en ordning för europeisk tillsyn där Europaparlamentets mål slutligen har nåtts är det tack vare att det belgiska ordförandeskapet sade till våra kolleger i rådet: ”Detta fungerar inte, det måste vara en europeisk lösning”, till skillnad från den lösning som utformades av finansministrarna i december 2009.
Jag skulle säga samma sak när det gäller Europeiska unionens patent. Det var ett riktigt genombrott. Jag vill uppmana er och alla andra ledamöter att ge Europaparlamentet grönt ljus till detta patent mycket snart, så att Europeiska unionens patent slutligen kan bli verklighet, efter över 20 år.
Isabelle Durant: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Liksom andra har sagt tidigare är det uppenbarligen så att de belgiska politikerna hittills har gjort bättre ifrån sig utanför landets gränser än på hemmaplan. Jag välkomnar i alla fall detta och gratulerar er till resultatet. Det belgiska teamet gjorde ett bra jobb, och det är mycket positivt.
Jag anser dessutom att det motstånd ni stötte på i de olika rådskonstellationerna i själva verket liknar det motstånd som vi stöter på i den belgiska debatten: solidaritet, förflyttningar, allt detta som är knutet till tillbakadragande eller bidragande är saker som vi känner till väldigt väl i Belgien och som ni stötte på i rådet.
Dessutom, med tanke på att José Manuel Barroso uttryckte sin beundran och sitt erkännande, kanske Europeiska unionen någon gång i framtiden skulle kunna ge Belgien en knuff i rätt riktning eller lite hjälp. Eftersom Belgien hjälpte Europeiska unionen kanske Europeiska unionen kunde hjälpa Belgien att ta sig ur dödläget.
För övrigt, för att återgå till några specifika frågor, framför allt budgetfrågan, har man ett större ansvar när man lämnar över ordförandeskapet än när man tar över det. Därför anser jag, när det gäller budgeten, att vi utan tvekan visade brist på mod genom att inte anta det förslag till konvention som vi kunde ha lagt fram om de ekonomiska resurserna, men frågan om de egna resurserna kommer att vara central under de kommande månaderna, och jag räknar verkligen med att Belgien - som kommer att återfå sin yttrandefrihet, kan man säga, eftersom man inte längre representerar alla medlemsstater utan talar för sig självt - att gå vidare med denna fråga.
Den andra viktiga frågan är den europeiska valkretsen. Det är något som kommer att läggas fram för rådet någon gång i framtiden. Jag vet att det finns personer i Belgien som inte vill ha en federal valkrets, men jag anser att det är nödvändigt, och det är kanske just för att de inte vill ha det i Belgien som Belgien vill ha det på EU-nivå. En europeisk valkrets skulle vara oerhört användbar när det gäller att garantera vad man kan kalla för Europeiska unionens ”själ”, dvs. det faktum att EU-medborgarna helt enkelt kan betrakta sig som medborgare som kan rösta på mer än nationella företrädare. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga.
Den tredje frågan, som redan har nämnts, är medborgarinitiativet. Också i detta avseende räknar jag verkligen med att Belgien ska skynda på genomförandeprocessen. Det är ett betydelsefullt instrument, jämte alla ekonomiska styrningsreformer, och jag hoppas att Belgien också kan bidra till att föra processen framåt snabbare och på ett kraftfullare sätt.
Derk Jan Eppink: för ECR-gruppen. - (NL) Herr talman! Under de senaste sex månaderna har Belgien bevisat att man är ett land värdigt ordförandeskapet. Man skulle inte ha kunnat tro att denna belgiska regering ska avgå. När jag tittar på de frågor som jag är kvalificerad att bedöma är balansen positiv. Ett avtal om reglering av riskkapital, en förordning om tillsyn av finansmarknaderna och en budget för 2011. Jag är mycket förtrogen med både Belgien och Europa. Europeisk politik är, som den har sett ut, en förlängning av belgisk politik, med ett större syfte. Den inbegriper sökande efter kompromisser genom samtal och långa luncher och, om nödvändigt, lite mild övertalning för att kunna nå ett resultat.
Därför finns det sådana som säger att Belgien är ett Europa i miniatyr. Det är just här faran finns för Europa i nuläget, eftersom det belgiska systemet självt inte längre kan fortsätta att fungera genom kompromisser. Det finns inte ens en efterträdare till Yves Leterme. Om Belgien är Europas framtid så måste vi fråga oss: Varför går det belgiska systemet mot sitt slut? Varför håller det på att upplösas?
Förklaringen till detta är enligt min uppfattning att Belgien har skapat en överföringsekonomi som inte längre är ekonomiskt försvarbar. Vi skapade i solidaritetens namn ett kassaflöde från Flandern till Vallonien och Bryssel, men jag vill påpeka för José Manuel Barroso att människor alieneras från varandra om solidariteten är ensidig, och det är vad som har skett i Belgien.
I nuläget planerar vi en överföringsekonomi i EU. Det är vad ni har gjort, och till följd av detta har euron redan missbrukats. Nu står vi inför ett krav på euroobligationer. Guy Verhofstadt kräver detta varje dag. Se också på katastroffonden, som börjar likna ett Ponzisystem. Först var det temporärt, sedan permanent, och nu måste vi fortsätta att pumpa in alltmer pengar i den. En sak som kommer att påverkas negativt av detta är konkurrenskraften, eftersom utländska investeringar kommer att minska i Europa. De som vill se hur morgondagens Europa kommer att se ut borde ta en titt på dagens Belgien! Då kan vi föreställa oss Tyskland i Flanderns situation, som säger: ”Vi vill inte fortsätta att betala för alla andra.” En del av er kommer att skratta åt detta, men denna risk ligger närmare inpå oss än ni tror. Låt detta bli en väckarklocka för oss alla.
Jag har alltid haft stor respekt för Yves Leterme. Jag önskar honom stort lycka till med vad han än kommer att ägna sig åt framöver, men jag är rädd att Belgien kommer att hålla honom kvar på den nuvarande posten ett tag till.
Patrick Le Hyaric: för GUE/NGL-gruppen. - (FR) Herr talman, herr Leterme! Samtidigt som jag är fullt medveten om att Belgien övertog EU:s ordförandeskap under en mycket svår krisperiod antydde du ändå att du skulle prioritera sociala frågor och tillkännagav en stadga för att skydda offentliga tjänster.
Detta gjorde du ingenting åt. Det saknades inte bara initiativ för att skydda tjänster i allmänhetens intresse, utan i dag går vi inom ramen för den stärkta stabilitetspakten in i en oroväckande spiral där hyenorna på finansmarknaderna och deras kreditvärderingsinstitut driver medlemsstaterna till att sälja ut sina offentliga tjänster, som dock är en tillgång för rättvisa och jämlikhet, för att minska medlemsstaternas skuld.
Vad gäller sociala frågor krävdes all den påpasslighet parlamentet kunde uppbringa för att avstyra ökad arbetstid för lastbilschaufförer och det så kallade kombinerade tillståndet, en utökad version av Bolkesteindirektivet.
Detta var under Europeiska året för bekämpning av fattigdom. Antalet fattiga i Europa har inte minskat med en enda person. Det blir större och större! Och vi måste erkänna att krisåtgärderna är ineffektiva, för de upplöser de sociala rättigheterna.
Den strategi som antagits innebär fortsatta lugnande besked för de kreditgivare i medlemsstaterna som har stora skulder, tack vare en skattereduktion på kapital och en minskad tillväxt till följd av minskande köpkraft och åtstramning - ett ord som jag hörde nämnas första gången av José Manuel Barroso. Och i detta syfte vill ni nu kontrollera medlemsstaternas budgetar på förhand i de nationella parlamentens ställe.
Du inledde en översyn av EU-fördragen i smyg, vilka du i går sade var okränkbara. Ändå vägrade du ständigt att inleda en debatt om att upprätta en fond för social och miljörelaterad utveckling som skulle finansieras med en beskattning på kapitalrörelser och en ökad harmonisering av kapitalskatten, om Europeiska centralbankens ökning av penningmängden för återköp av medlemsstaternas skuld och om utvecklingen av offentliga tjänster som är avgörande för framsteg i fråga om rättvisa och sociala framsteg.
I inledningen av det belgiska ordförandeskapet sade premiärministern att han eftersträvade ett sakligt ordförandeskap, och det var till stor heder för honom. Men det måste medges att finansmarknaderna och de stora aktieägarna har varit nöjda under Belgiens ordförandeskap. Folket självt lever i allt större fattigdom.
Niki Tzavela: för EFD-gruppen. - (EL) Herr talman! Jag vill börja med att önska alla, i synnerhet kommissionen, presidiet och alla ledamöter, ett gott nytt år, under ett år som ser ut att bli mycket svårt. Jag vill i förbifarten ge en kommentar till svar på den handske som kastades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som sade att vi kommer att behöva hjälpa honom att bevisa vad Europa är, genom global ekonomisk styrning. Det är en gemensam ekonomisk, kulturell och kanske också politisk kraft. Det är anledningen till att vi alla måste stödja kommissionen, så att Europa fortsätter att vara en stor kraft.
Vad gäller det belgiska ordförandeskapet är det allmänt erkänt att det var ett mycket framgångsrikt ordförandeskap. Jag vill tillfoga två punkter till det som redan sagts, som inte nämndes här och som understryker det belgiska ordförandeskapets framgång. Först och främst fungerade Belgien totalt europeiskt. Man följde med andra ord kommissionens och Europaparlamentets dagordning. Ordförandeskapen tillfogar vanligtvis nationella frågor. Belgien föregick med gott exempel och visade att vi är Europa och att vi följer den dagordning som kommissionen fastställt. Man hade inga ambitioner att tillfoga en egen dagordning. Den andra berömliga egenskap hos det belgiska ordförandeskapet som jag vill ta upp är den modell man tillämpade, nämligen modellen med trepartssamtal och trepartssamarbete mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Jag vill gratulera mina kolleger.
Philip Claeys: (NL) Herr talman, herr Leterme! Det har sagts många positiva saker om det belgiska ordförandeskapet, och det är begripligt. Kommissionen och parlamentet är lättade över att det belgiska ordförandeskapet är över och att inga katastrofer har inträffat. Ett artificiellt land utan regering, ett land som inte ens kan styra sig självt, är knappast en självklar kandidat för att ta över ordförandeskapet för EU.
Man skulle naturligtvis kunna säga att du och ministrarna har haft god tid på er för ordförandeskapet, med tanke på att ni bara driver en expeditionsministär. Man skulle kunna säga att ni har haft fördel av diplomater som har gjort ett bra arbete och att betydelsen av det roterande ordförandeskapet har minskat sedan Lissabonfördraget trädde i kraft.
Allt detta skulle vara sant, men jag anser att ert bästa beslut var att lyssna till rådet från Vlaams Belang och, framför allt, att hålla en låg profil. Ni hade kunnat göra samma misstag som det föregående belgiska ordförandeskapet 2001. Tänk bara på det misslyckade ”pralinmötet” i Bryssel, det ökade antalet diplomatiska tabbar och vad som har blivit känt som Laekenförklaringen och som i slutändan ledde till nederlaget med den europeiska konstitutionen.
Det är naturligtvis inte så att det belgiska ordförandeskapet har gjort allting perfekt den här gången: Det var först händelsen då den socialdemokratiske ministern för pensioner, Michel Daerden, ledde ministerrådet i berusat tillstånd - kommissionsledamoten László Andors ansiktsuttryck talar sitt tydliga språk. De flamländska skattebetalarna och nettobetalarna kan inte längre skratta åt detta, när de vet att denna individ nu ansvarar för deras pensioner.
Dessutom gjordes desperata försök av utrikesministern Steven Vanackere att inleda ett nytt kapitel i Turkiets anslutningsförhandlingar, till vilket pris som helst och mot folkets vilja, när vi inte ens borde inleda sådana förhandlingar med Turkiet.
José Manuel García-Margallo y Marfil: (ES) Herr talman! Jag ska inte understryka det som redan har sagts. Det belgiska ordförandeskapet har gjort ett utmärkt arbete. Jag vill ta upp två av de mest positiva punkterna: finansiell tillsyn och den europeiska planeringsterminen. Vad gäller dessa punkter vill jag ta upp vad som har gjorts och, viktigast, vad som måste göras.
När det gäller finansiell tillsyn lyckades ministern, Didier Reynders, på 48 timmar driva fram en fråga där det rådde dödläge, och vi kunde ge rådet och kommissionen det som kommissionen hade krävt av oss: europeiska myndigheter som skulle kunna börja verka den 1 januari 2011: starka, tillförlitliga europeiska myndigheter med inflytande.
Vad som hände sedan är inte särskilt övertygande. Vi har fortfarande inga ordförande för myndigheterna. Vi har en ytterst liten budget, och jag har hört att ersättningen till dem som ska inneha befattningar inom dessa myndigheter inte kommer att vara särskilt hög. Den är naturligtvis mycket lägre än de bonusar som bankdirektörer i London får.
Två frågor är fortfarande olösta: regleringen av EU-organen och bidrag och beskattning när det gäller bankväsendet.
I fråga om reglering av EU-organ vill vi att den europeiska myndigheten ska vara tillsynsansvarig genom de nationella myndigheterna, som i detta fall skulle agera som agenter och instrueras av den europeiska myndigheten. Alternativet skulle vara meningslöst.
Vad gäller beskattning presenteras alla eventuella skatter för bankerna i det senaste anbudet från kommissionsledamot Algirdas Šemeta. Parlamentet har redan antagit två bidrag: bidraget till de samordnade garantifonderna och bidraget till stabilitetsfonden för bankverksamhet. Detta är ett faktum, och nu kommer vi att kunna diskutera skatten på bankverksamhet eller skatten på banköverföringar, för jag betonar att detta är ett faktum.
Det enda vi vill vad gäller den europeiska planeringsterminen är att samordna med allt: euroobligationer, projektobligtioner, mekanismen osv...
(Talmannen avbröt talaren.)
Kathleen Van Brempt: (NL) Herr talman! Detta riskerar att bli en upprepning. Det har i ärlighetens namn varit en något enformig debatt, men samtidigt en debatt som vi kan vara stolta över, och därför instämmer jag med glädje i mina kollegers lovsång över det belgiska ordförandeskapet. Yves, ditt team, dina ministrar och dina politiska och diplomatiska kårer har gjort ett fantastiskt jobb. Jag fick möjlighet att uppleva detta direkt. Jag hade nöjet och glädjen att delta i två trepartssamtal om miljön och - nej, du får inte låta saker och ting stiga dig åt huvudet, men den här gången kommer du att få lite beröm - i detta sammanhang vill jag lyckönska dig till det intelligenta sätt som du tog dig an ordförandeskapet på.
Jag har dock ett stort och ett litet ”men” att tillfoga till detta beröm. Det första har att göra med socialpolitiken. Enligt min uppfattning har vi gjort framsteg inom en rad sociala frågor. Vi måste ändå vara ärliga och säga - och jag ger inte det belgiska ordförandeskapet skulden för detta, utan Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning - att EU:s intresse för dessa frågor inte är så stort. Vi har inte gjort några riktiga framsteg i lagstiftningsfrågor, exempelvis när det gäller en europeisk minimiinkomst, och därför finns det fortfarande mycket kvar att göra.
Mitt andra ”men” har att göra med den roll som det belgiska ordförandeskapet spelat under perioden efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag har mottagit gratulationer från Guy Verhofstadt och Jean-Luc Dehaene, två tidigare premiärministrar som är mycket kunniga när det gäller institutionella frågor. Det finns dock en negativ sida till den rollen, i synnerhet det belgiska ordförandeskapets bristande politiska ledarskap i samband med några mycket kritiska frågor. Man lutade sig till viss del tillbaka och gjorde ingenting, och Herman Van Rompuy borde ha tagit ledningen i detta sammanhang.
Jag hänvisar till debatten om ekonomisk styrning och till debatten om skuldkrisen i Europeiska unionen. Andra regeringschefer - för att inte tala om premiärminister Angela Merkel och Nicolas Sarkozy - har agerat i dessa frågor. Detta ledde, enligt min uppfattning, till begränsade resultat vid Europeiska rådets senaste möte, bland annat på grund av skuldkrisen. Tidigare har det belgiska ordförandeskapet agerat som politiska ledare, och jag hoppas att nästa regering verkligen kommer att ikläda sig det ledarskapet i Europeiska unionen.
Chris Davies: (EN) Herr talman! Vi stiftar lagar tillsammans, men alltför ofta vet vi inte hur dessa lagar tillämpas i medlemsstaterna. Du har gått i täten när det gäller att klargöra att Europaparlamentet stöder kommissionen i fråga om att inbegripa jämförelsetabeller i all framtida lagstiftning.
Det belgiska ordförandeskapet har bidragit stort genom att lägga fram en rapport för rådet, där man stöder tillämpningen av jämförelsetabeller och betonar att de bidrar till klarhet och öppenhet och kommer att göra tillämpningen av EU-lagstiftningen snabbare och effektivare. Enligt min uppfattning har en period av eftertanke inletts när det gäller denna fråga.
Jag undrar om premiärminister Yves Leterme kan tala om för oss i sina avslutande kommentarer vilken respons han har fått på rapporten och huruvida den belgiska regeringen i sin roll som en del av trojkan och inom rådet kommer fortsätta att trycka på för ett inbegripande av jämförelsetabeller.
Bart Staes: (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har en minut på mig att applådera det belgiska ordförandeskapet. Balansen kanske är positiv i allmänhet, men jag antar att jag skulle ge alla en lika eftertrycklig klapp på axeln. Enligt min uppfattning utgjorde tack och lov kommissionsledamöterna Janez Potočnik och Connie Hedegaard en stark närvaro i fråga om innehåll vid den stora konferensen i Nagoya, Japan, om biologisk mångfald och konferensen i Cancún, Mexiko, om klimatförändringar.
Det har sagts - och det har ibland varit menat som ett skämt - att det belgiska ordförandeskapet gjorde ett bra arbete, eftersom det hade massor av tid och kunde lägga all sin energi på ordförandeskapet. Guy Verhofstadt sade till exempel att det var första gången som Europa har haft en regering på heltid. Jag håller med om detta. Men vi kan inte bortse från att dessa grupper hade många personer bakom sig, att de hade en diplomatisk tjänst till stöd som var väl förberedd, välinformerad och som använde sin stora talang till förhandlingar för att se till att detta ordförandeskap blev framgångsrikt.
Yves Leterme, i morgon kommer priset Gouden Schoen att delas ut i Belgien. Om jag skulle överräcka detta pris till det belgiska ordförandeskapet, till bästa skådespelare i detta ordförandeskap, så skulle det utan tvekan gå till den belgiska diplomatpersonalen, till dem som har arbetat intill Yves Leterme och som har sett till att han, hans team och den regionala regeringen verkligen har gjort ett fantastiskt jobb.
Paweł Robert Kowal: (PL) Herr talman! Jag vill naturligtvis instämma i de gratulationer och det beröm som framförts om det belgiska ordförandeskapets arbete. När jag lyssnar till debatten uppkommer dock två ganska viktiga frågor. Var det verkligen så att alla i EU glömde bort sina nationella intressen under det belgiska ordförandeskapet och enbart fokuserade på de intressen som institutionerna i Bryssel fastställt och den belgiska regeringen stött? Så var det verkligen inte. Under de senaste sex månaderna har det skett saker i Europa, och det är uppenbart att det inte är så att nationella intressen inte existerar bara för att ett ordförandeskap inte hänvisar till dem.
Den andra punkten är kanske den mest grundläggande och utgör den största tveksamheten i hela den här debatten: Det skulle inte vara bra att ställa upp det som vi kallar europeiska mål och det vi kallar nationella mål som motsatser. De nationella mål som vi talar om är när allt kommer omkring idéer som har sitt ursprung i specifika länder. Detta är ett särskilt bidrag som är väldigt betydelsefullt för EU. Vi kan inte införa en standard där dessa mål, som har formulerats i specifika medlemsstater, men till förmån för EU, inte hanteras som en tillgång utan som ett problem.
Rui Tavares: (EN) Herr talman! Jag vill be premiärministern om hans uppmärksamhet. Jag sitter här, på vänster sida om dig. Jag vill tala uppriktigt med dig. Jag har en text på portugisiska, men jag tänker improvisera på engelska, eftersom det var det språk som du använde under vad som för mig var den viktigaste delen av ditt anförande, när du sade: ”Se på flyktingarna. Se på flyktingarna om ni inte anser att krig och fred har betydelse för Europa.” Du vände dig till de nya generationerna.
Jag måste erkänna att mitt hjärta hoppade till när du sade detta, eftersom jag är Europaparlamentets föredragande för flyktingar. Du hade kunnat göra mer än att se på flyktingarna under ert ordförandeskap. Du kunde ha gjort något för att hjälpa till. Det var inte svårt. Rådet kunde ha slutfört det medbeslutandeförfarande med parlamentet som inletts om vidarebosättning av flyktingar. I vår del av medbeslutandet ökade vi det belopp som vi ger till medlemsstaterna för att vidarebosätta flyktingar. Vi fastställde prioriteringskategorier för personer som har våldtagits, som har torterats och som har drabbats av sjukdomar och som väntar i läger på att vidarebosättas. Rådet har inte slutfört medbeslutandet. Det verkar ha berott på artikel 290 och delegerade akter - som ingår i Lissabonfördraget.
Du säger: ”Se på flyktingarna.” Men jag utmanar dig att göra det vi gjorde, att åka till al-Hol-lägret i Syrien. Åk dit och tala om för flyktingarna att se på artikel 290 och på de delegerade akterna. De kommer att säga: ”Vad pratar du om? Mina barn går inte i skolan. Jag har inget pass. Vi är fast i ett flyktingläger. Varför pratar du om ett litet institutionellt problem när du i stället kan göra något för att lösa våra problem?” Detta kommer att fläcka ned det belgiska ordförandeskapet. Jag beklagar att behöva säga detta. Jag säger det med sorg.
Corien Wortmann-Kool: (NL) Herr talman! Jag vill instämma i de hyllningar som mina kolleger har gett det belgiska ordförandeskapet och dig, Yves Leterme, i dag, för du lyckades verkligen utnyttja den europeiska andan för att göra detta ordförandeskap fullt funktionsdugligt samtidigt som det sätt som ditt lands kabinett hade bildats på orsakade stor bestörtning för många verksamheter.
Enligt min uppfattning underskattar du dig själv när du kallar dig för en ”främjande part”, för du har varit en drivande kraft och har lyckats övervinna svårigheter, inklusive sådana som du haft med Europaparlamentet, på ett kreativt och engagerat sätt. Tack vare dig har vi nu en kraftfull europeisk tillsyn, ett direktiv i vilket alternativa investeringsfonder regleras samt Eurovinjett, ytterligare ett svårt förhandlingsobjekt som rådet nu har tillkännagett en tydlig slutsats om.
Men det framgår av den europeiska anda som genomsyrade ditt tal här i parlamentet att du också ser framåt. Jag vill i synnerhet betona en punkt i ditt tal. Du säger med rätta att en ekonomisk styrning inte bör leda till en situation där vi bara hanterar symtomen och inte gör något åt den risk som fortfarande föreligger, för även om en kraftfull stabilitets- och tillväxtpakt mycket väl kan komma att bli verklighet är detta bara en av den ekonomiska styrningens stöttepelare.
Vi vill för våra medborgares skull ta oss ur denna ekonomiska kris helt och hållet och åter bli i stånd att skapa sysselsättning för medborgarna och ungdomarna, och för att lyckas med det behöver vi en kraftfull europeisk makroekonomisk övervakning och en väldigt stark Europa 2020-strategi. Kommer den europeiska planeringsterminen verkligen att möjliggöra detta? Kommer medlemsstaterna att engagera sig för att bygga ut en ekonomisk styrning också på detta område? I egenskap av parlament bör vi utnyttja vår roll som medlagstiftare till fullo i tillsynspaketet, lagstiftningspaketet, för att förverkliga detta.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman, herr Leterme! När du presenterade det belgiska ordförandeskapets program i juli förra året sade jag till dig, vid min välkomsthälsning och på skämt, att du kanske fortfarande skulle ha kvar din post i januari och kunna presentera resultatet för oss. Jag måste säga att jag hade hoppats på att ha fel. Jag hade, utan att vilja förolämpa dig, liksom alla belgare i dag velat se en regeringschef som blivit vederbörligen vald vid valurnan den 13 juni. Det var emellertid du som var tvungen att ta dig an detta ordförandeskap, och jag gratulerar dig och alla ministrarna i den nuvarande regeringen.
Låt oss nu lämna den inrikespolitiska situationen och fokusera på det belgiska ordförandeskapets resultat.
Också jag vill citera en berömd amerikan, som inte var filosof utan tennisspelare. Arthur Ashe sade ”En viktig nyckel till framgång är självförtroende. En viktig nyckel till självförtroende är förberedelse.” Och det måste utan tvekan sägas att det belgiska ordförandeskapet har inspirerats av detta.
Jag har sett stora framsteg bara i fråga om de frågor som jag arbetar med: ett närmare samarbete i frågor om äktenskapsskillnad, den europeiska skyddsordern för våldsoffer, ett förbättrat samarbete i framtiden i fråga om patent, och avtalet om direktivet om betalningsförseningar och om livsmedelsmärkning är alla framgångar som det belgiska ordförandeskapet kan vara stolt över.
Detsamma gäller för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2013. Även om inget avtal har nåtts så har principen om en kraftfull GJP med två pelare och principen om förenkling redan antagits. Det största behovet inom jordbruket i framtiden är dock en reglering som inom vissa gränser lyckas ta hänsyn till instabiliteten på marknaderna. Det har emellertid fortfarande inte nåtts något avtal om detta, och jag känner stor oro i fråga om framtida ordförandeskap, i synnerhet Ungern och Polen, eftersom reglering inte verkar höra till deras prioriteringar.
Förutom goda förberedelser, full delaktighet av ministrarna, diplomaternas och de belgiska tjänstemännens effektivitet var inte ordförandeskapets hemlighet, vilket du betonade, att driva fram den egna dagordningen utan att ägna sig åt frågor som prioriteras på EU-nivå i nuläget och att göra allt man kunde för att göra framsteg i dessa, med hjälp av den pragmatism och kompromisskultur som karaktäriserar oss.
Jag hoppas att framtida ordförandeskap tar efter detta exempel.
Anne E. Jensen: (DA) Herr talman! Jag vill också tacka det belgiska ordförandeskapet för dess bidrag, framför allt på de två områden som jag känner till bäst: budget och transport. Att budgetförhandlingarna kollapsade under den första rundan var inte ordförandeskapets fel, och vi lyckades förstås finna en lösning i fråga om budgeten för 2011. Låt oss därför hoppas att frågan om flexibilitet och finansiering av fusionsenergiprojektet Iter också kommer att falla på plats snart.
På transportområdet fann det belgiska ordförandeskapet en lösning på den svåra frågan om Eurovinjett. Jag vill särskilt tacka det belgiska ordförandeskapet för dess stöd för något som jag har arbetat för i många år, nämligen upprättandet av ett nätverk för säkra rastplatser i Europa, så att lastbilschaufförerna, som bokstavligen håller samman Europa och skapar den inre marknaden, får bra och säkra arbetsförhållanden. Jag skulle vilja att alla andra länders regeringar inspireras av den belgiska regeringens positiva syn på denna fråga, så att vi äntligen kan se till att något sker i praktiken.
Mirosław Piotrowski: (PL) Herr talman! Belgien, som är en av de sex stater som var med och grundade Europeiska unionen, har nyss avslutat sitt sex månader långa ordförandeskap. Trots inrikespolitiska svårigheter i samband med oförmåga att bilda regering hyllas belgarna officiellt för sin effektivitet och framgång när det gäller att uppnå nästan alla de prioriteringar som de fastställt för sig själva. Av den anledningen vill också jag gratulera dem eftersom de på så kort tid och som en del av de fastställda prioriteringarna bemötte den ekonomiska krisen i Europa, skyddade Europas miljö, byggde en öppen och säker europeisk union, skapade en sammanhängande social modell i Europeiska unionen och skapade grunden för en gemensam europeisk utrikespolitik. Om man ser tillbaka har det varit ovanligt att ett så litet land kunnat göra så mycket positivt för Europa på så kort tid.
Mathieu Grosch: (DE) Herr talman, premiärminister Leterme! När parlamentsledamöterna för sex månader sedan hade så många frågor om det belgiska ordförandeskapet, och när vi hade läst programmet, var många ledamöter mycket tveksamma.
Därför är vår glädje desto större i dag, när vi tackar dig och den ständiga representationen för ert fantastiska arbete och förarbete. Denna framgång har naturligtvis inte varit lätt. De inrikespolitiska problemen i Belgien har redan nämnts, och Guy Verhofstadt var också tvungen att påpeka att det inte nödvändigtvis råder effektivitet på nationell nivå i Belgien eller på EU-nivå. Det kanske är det som är nyckeln till framgång i morgon - med andra ord att de politiker som är kompetenta här måste få nödvändigt erkännande också i Belgien.
Er framgång var inte lättvunnen, eftersom inte heller de yttre förhållandena var de bästa. Inte minst - och detta kan jag säga för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) i fråga om transport - på grund av att ni inte heller valde de lättaste frågorna att arbeta med. Det har nämnts, och det var mer än tillfredsställande för oss, att bland annat frågan om Eurovinjett nu har lösts. Denna fråga handlar inte bara om en princip. Den handlar enligt min uppfattning om nya finansieringskällor och en säker och ren men samtidigt effektiv rörlighet på EU-nivå. Detta handlar om att ta reda på om vi kommer att kunna göra mer kraftfulla ändringar på detta område - rörlighet - på EU-nivå i morgon.
Jag som bor i ett gränsområde är naturligtvis också nöjd med genomförandet av vägsäkerhetsbestämmelserna. Det är oacceptabelt för oss och alla gränsregioner att det beror på registreringsskylten om ett allvarligt brott bestraffas eller inte. Ni tog tag i detta besvärliga ämne och tog ett första steg.
Passagerares rättigheter i samband med busstransport utgör ett viktigt steg med följden att EU nu har gett sina medborgare rättigheter som passagerare för alla de olika transportformer som finns. Under vulkankrisen såg vi hur viktigt det är för företag, men också för passagerare, att det finns en sådan här europeisk ram. Jag hoppas att vi kan fortsätta så här.
Slutligen önskar jag bara dig och Belgien en sak, och det är att vi till sist får se den färdighet på federal nivå i Belgien som ni har visat på EU-nivå, i enlighet med den kloka tanke att den som ställer krav - som ni gjorde - också måste visa på lösningar.
Alejandro Cercas: (ES) Herr talman, herr Leterme! För dem i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet som ansvarar för sysselsättning och sociala frågor vill jag instämma i mina kollegers gratulationer av det belgiska ordförandeskapet till dess arbete under de senaste sex månaderna.
Hur kan jag instämma i dessa gratulationer, trots att den sociala dimensionen knappt nämndes under ordförandeskapet och trots att det inte gjordes någon större social kartläggning under detta ordförandeskap?
Helt enkelt för att jag hade förmånen att samarbeta med Yves Letermes ministrar Laurette Onkelinx och Joëlle Milquet, och jag är medveten om vilka ansträngningar de och deras team gjort för att göra framsteg i fråga om den sociala agendan under så svåra omständigheter och i ett råd som ställer sig så likgiltigt till det sociala Europa som det som vi olyckligtvis har för närvarande gör. Trots detta har de jobbat tappert, ansvarsfullt och i en mycket europavänlig anda för att se till att man lyssnar till parlamentet och till européerna under denna mycket allvarliga tid, då Europas framtid står på spel.
Därför vill också jag gratulera dig, Yves Leterme, och jag hoppas att det blir som du säger när utmaningarna kommer i framtiden: att Europa kommer att finna sin själ. Den själen måste vara politisk och social, inte bara ekonomisk.
Jag vill ta upp några saker som inte har lösts under det belgiska ordförandeskapet och där jag hoppas att du kommer att överföra din europavänliga, humana anda till det ungerska ordförandeskapet, eftersom mycket står på spel för Europas framtid. Jag syftar på frågorna om Europas invandringspolitik, det kombinerade tillståndet, de två direktiven om personal som hyrs ut av bemanningsföretag och förflyttning inom ett företag.
Jag vill be rådets ordförande att uppmana sina kolleger att tänka långsiktigt. Det får inte förekomma en ojämlik behandling av arbetstagare som kommer till Europa. De måste behandlas lika, annars kommer vi att skapa en klyfta som får oöverskådliga konsekvenser för unionens framtid. Dessa arbetstagare kan inte komma till Europa med ojämlika förutsättningar för arbete här, för det skulle fördärva Europa.
Jag hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommet att lyssna till dig och att yttrandefriheten kommer att vinna fotfäste igen i rådet, och att rådet kommer att fokusera på Europas själ, som inte kan vara annat än human och framstegsvänlig.
Raffaele Baldassarre: (IT) Herr talman, Herr Leterme, mina damer och herrar! Jag måste säga att det gläder mig att vi har haft ett ordförandeskap som har kunnat ta itu med den europeiska dagordningen på ett pragmatiskt och effektivt sätt, trots att det varit en svår tid.
Det belgiska ordförandeskapet har visat sig vara praktiskt och dynamiskt, från antagandet vid första behandlingen av det omarbetade direktivet om bekämpande av sena betalningar inom offentlig förvaltning, som är av grundläggande betydelse för framtiden för systemet för åtagande, och till antagandet av åtgärdspaketet för finanstillsyn.
Jag skulle kunna ge andra exempel, men jag föredrar att dra slutsatser om vad man kan lära av ett ordförandeskap som har avslutat sin ämbetsperiod på ett positivt sätt. För det första måste man ha ett realistiskt arbetsprogram. För det andra måste man kunna förhandla på ett dynamiskt sätt och nå kompromisser. Slutligen måste man involvera de europeiska institutionerna fullt ut, till att börja med Europaparlamentet, och angripa utestående ärenden utan begränsningar och nationella intressen.
Jag hoppas att detta ordförandeskap kommer att tjäna som ett exempel för framtida ordförandeskap. För stunden vill jag i alla fall framföra mina uppriktiga gratulationer.
Pervenche Berès: (FR) Herr talman, herr premiärminister! Samarbetet med dina ministrar, Joëlle Milquet och Laurette Onkelinx, gick väldigt bra, vilket innebar att Europaparlamentets röst hördes när riktlinjerna för sysselsättning antogs av rådet, där våra ståndpunkter beaktades. De beaktades också när det gäller frågan om offentliga tjänster, genom att den betydelse som dessa tjänster har i hjärtat av den europeiska sociala modellen återbekräftades under det belgiska ordförandeskapet. Jag hoppas att den skjuts som den interinstitutionella dialogen fick fortsätter både inom kommissionens och inom det nya ordförandeskapets arbete.
Vi hade också ett omfattande samarbete om en annan aspekt, nämligen att garantera att den ekonomiska styrning som du hänvisade till kan stå på egna ben, för att behandla sysselsättningsfrågan som en balans skulle leda oss i fördärvet. Det oroar mig att se hur kommissionen hanterar denna fråga i paketet för den europeiska planeringsterminen genom att föreslå medlemsstaterna att de ska sänka lönerna vare sig de vill eller inte, eller så gott som blint höja pensionsåldern och sänka pensionsnivåerna. Det är inte på detta sätt som vi med en ekonomisk styrning kan garantera en framgång i den europeiska frågan, vilket är vad våra arbetstagare och medborgare förväntar sig.
Morten Messerschmidt: (DA) Herr talman! Jag vill säga att det belgiska ordförandeskapet har utgjort ett fantastiskt exempel som saknar motstycke på hur EU fungerar. Ordförandeskapet har, trots att landet inte har haft någon regering, prisats från alla håll i kammaren. Detta kanske ger en bild av hur EU egentligen fungerar bäst - utan valda företrädare och, i själva verket, helt utan folket. Det var i varje fall under det belgiska ordförandeskapet som det hittills största bedrägeriet av de europeiska medborgarna genomfördes sedan ikraftträdandet av Lissabonfördraget, nämligen införandet av den nu permanenta krismekanismen.
När vi var tvungna att övertyga det europeiska folket om att införliva Lissabonfördraget, vilket inbegrep att en makt utan motstycke överfördes till utlänningar i Bryssel, så lovade man oss att en sak åtminstone inte skulle kunna ske: Vi skulle aldrig ansvara för varandras skulder. Det var under det belgiska ordförandeskapet som detta enda löfte bröts. Nu kommer en akt att träda i kraft 2013 som innebär att vi ska ansvara för varandras skulder för all framtid. Detta är arvet från det belgiska ordförandeskapet, och det är beklagligt.
Ivo Belet: (NL) Herr talman, herr Leterme, herr Győri! Både ni och er diplomattjänst har visat att vi kan vara framgångsrika också under mycket svåra ekonomiska förhållanden och att vi kan hantera dessa förhållanden på ett sätt som gör Europa starkare. Detta är mycket viktigt. Sådana här saker förutsätter naturligtvis att vi når kompromisser, kompromisser som är svåra att nå. Det kommer alltid att leda till kritik, men jag anser att den gyllene regeln ”det bästa är fiende till det bra” passar bättre än någonsin i denna situation. Den här sortens kompromiss är alltid berättigad om den möjliggör framsteg och om den gynnar medborgarnas välstånd och välmående.
Eftersom jag bara får tala i en minut ska jag bara ge en kort kommentar till nästa belgiska ordförandeskap, som kommer att tillträda runt 2025. Du, Yves Leterme, kommer förmodligen att vara 65 år då, och jag kommer att vara ett år äldre. Jag förutsätter att EU fortfarande kommer att vara en stark aktör på världsarenan, men för att det ska bli så måste vi verkligen upprätthålla den drivande kraft som vi visat de senaste sex månaderna. Jag önskar dig hur som helst stort lycka till, både här och i Bryssel.
Csaba Sándor Tabajdi: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera mina belgiska kolleger! Jag lyfter på hatten för er! Som ungersk medborgare skulle det verkligen glädja mig om det ungerska ordförandeskapet blev lika framgångsrikt.
(HU) Nu fortsätter jag på ungerska. Under det belgiska ordförandeskapet förhindrades ett förvärrande av krisen i euroområdet på ett framgångsrikt sätt. Det irländska räddningspaketet utarbetades rekordsnabbt. Ett system för en ny samordning av den ekonomiska politiken utarbetades, och nu ska sex lagar om ekonomisk styrning antas under det ungerska ordförandeskapet. En finansiell tillsyn inrättades, och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder samt medborgarinitiativet upprättades. Jag kan inte annat än uttrycka största beundran när det gäller framstegen med det praktiska införlivandet av Lissabonfördraget, även om vi fortfarande har oräkneliga olösta frågor att ta tag i.
(FR) Jag vill återigen gratulera mina belgiska kolleger. Jag hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommer att bli lika framgångsrikt.
Petru Constantin Luhan: (RO) Herr talman! Eftersom vi var oroliga för att utvecklingen inom den belgiska inrikespolitiken skulle påverka det roterande ordförandeskapets prestationer gläder det mig att Belgien visade att detta inte stämde, genom att hantera de europeiska ärendena på ett pragmatiskt och effektivt sätt. De framträdande ärendena under det belgiska ordförandeskapet utgjorde en rad europeiska frågor framför andra: lanseringen av Europeiska utrikestjänsten, ekonomisk tillväxt och finanspolitisk konsolidering, antagandet av förordningen om det europeiska medborgarinitiativet och inledningen av genomförandet av Europa 2020-strategin.
När det gäller Rumäniens intressen antog det belgiska ordförandeskapet en rättvis och balanserad strategi. I två ärenden av känslig natur för Rumänien valde det belgiska ordförandeskapet de alternativ som bäst speglade den ståndpunkt som Rumänien förespråkade: diskussionen om frågan om romer utifrån aspekten social integration och hanteringen av förfarandet för att hänvisa förslaget till beslut om anslutningen av Rumänien och Bulgarien till Schengenområdet till Europaparlamentet.
Monika Flašíková Beňová: (SK) Herr talman! Jag vill börja med att betona att Belgien tog över det roterande ordförandeskapet i en situation som inte bara var svår i inrikespolitiskt avseende utan också, naturligtvis, globalt sett.
Jag kan därför inte tillskriva Belgien alla unionens misslyckanden. Jag vill tvärtom säga att Belgien gjorde ett utmärkt jobb med att hantera trepartssamtalet mellan kommissionen, rådet och parlamentet.
Med Belgien vid rodret gjordes framsteg på det betydelsefulla området tillsyn och reglering inom banksektorn. I oktober slutfördes förhandlingarna om regleringen av hedgefonder, andelsföretag och kreditvärderingsinstitut.
Jag hade kunnat tänka mig ännu ambitiösare åtgärder på detta område, men enligt min uppfattning lyckades Belgien åtminstone med att samordna det som var möjligt och att åtminstone göra vissa framsteg.
Området internationella förbindelser var också oerhört viktigt. Unionen formulerade diplomattjänsten, och också här visade sig Belgien vara en skicklig medlare.
Avslutningsvis vill jag gratulera Belgien och tacka landet för dess ordförandeskap, och också uttrycka en förhoppning om att Ungern kommer att följa det belgiska ordförandeskapets exempel.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag ber om lov att få ta upp en bredare fråga. I julas sade John Bruton, tidigare ledare på Irland och ordförande för rådet, att detta deltidssystem för rådet verkligen inte tjänar sitt syfte, med tanke på den kris som Europa befinner sig i. Han antydde att den tid som lagts på dessa betydelsefulla frågor inte var mycket mer än den tid ledarna tillbringar på flyget till Bryssel.
Han säger att vi står inför en finansiell kris - en välfärdsstatens kris i ett åldrande samhälle, en globaliseringskris för nationalstater och eventuellt till och med en kris när det gäller den europeiska demokratins effektivitet. Han säger att ledarna måste diskutera tills de har nått en fullständig, ömsesidig överenskommelse om allt som måste göras: hela jobbet, inte bara delar av det. Inget mindre än detta skulle ge marknaderna ett hållbart förtroende. Jag vill be er att diskutera detta, för han har kanske rätt.
Oreste Rossi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ditt tal, Yves Leterme, innehöll några viktiga citat. Det är synd och skam att du i själva verket framför allt kommer att bli ihågkommen som premiärministern för ett land som inte kunnat bilda regering fastän det gått 219 dagar sedan valet.
Du förstår, jag hade inga höga tankar om dig - även om detta utan tvekan har förändrats - för samma dag som du installerades frågade jag vilka åtgärder som du, i egenskap av rådets ordförande, skulle se till att EU vidtog som svar på de handlingar som begåtts mot katolska kyrkan i ditt land, som svar på de undersökningar som ogiltigförklarades, som jag ansåg vara mycket allvarliga och som sedan fördömdes av rättsväsendet självt.
Du svarade inte på den frågan. Det tyckte jag inte om, eftersom jag anser att en ordförande ska företräda alla. Om en ordförande får en fråga ska denne försöka att besvara den på något sätt och fatta ett modigt beslut: att säga ”jag är för” eller ”jag motsätter mig”, och förklara varför. Det gjorde du inte.
I dag kan jag säga att du och ordförandeskapet har gjort ett bra jobb. Om du hade varit lite mer på vår ”nivå” från första början hade vi kanske haft en bättre relation.
Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Belgien övertog utan tvekan ordförandeskapet för rådet under en mycket svår övergångsfas, bland annat för att vi fortfarande befann oss i en ekonomisk kris, samtidigt som Lissabonfördraget naturligtvis inte hade genomförts helt och hållet och dess begränsningar i fråga om att fylla sitt syfte framgick.
Men det finns en betydelsefull aspekt i hela debatten om räddningspaketet för euroområdet som inte får förglömmas, nämligen att både räddningspaketet för länderna i euroområdet och lånen till Grekland är en överträdelse av Lissabonfördraget. Båda dessa åtgärder saknar följaktligen nödvändig rättslig grund. Det innebär att EU i detta fall uppenbarligen överskrider sin behörighet, vilket i slutändan gör ett vederbörligt ändringsförfarande för fördraget oumbärligt.
Efter ytterligare kandidater för räddningspaket - som Irland och Portugal - är nu också Spanien ett problembarn för euroområdet. Nettobidragsgivare som Tyskland och Österrike blir å andra sidan i allt högre grad Europeiska unionens kassakor. Så här kan det naturligtvis inte fortsätta. Belgien kunde inte riktigt hantera någon av dessa två - visserligen svåra - utmaningar, nämligen att ta oss ur den ekonomiska krisen och att genomföra Lissabonfördraget.
Andrzej Grzyb: (PL) Herr talman! Det har sagts mycket gott om det belgiska ordförandeskapet, framför allt om dess effektivitet i förhandlingar och dess lugn under svåra krisperioder, G20-toppmötet, konferensen i Cancún och budgetdebatten. Finansmarknadernas återgång till stabilitet och också ekonomisk stabilitet var frågor som dominerade, men det bör nämnas att den nationella egoismen blev hejdlös, i synnerhet i fråga om budgeten. Belgiens effektivitet i fråga om förhandlingar är värt gratulationer, men detta är trots allt Belgiens tolfte ordförandeskap. Premiärminister Yves Leterme sade att ordförandeskapets program var rådets och kommissionens program, utan ambitioner om nationella prioriteringar. Vi måste dock låta framtida ordförandeskap fastställa sina egna prioriteringar. Det är enligt min uppfattning kärnan och innebörden i integration, som premiärminister Leterme talade om. Det som oroar mig är krisen vid antagandet av budgeten för 2011 och, framför allt, bakgrunden till detta och prognosen att den nya budgetramen inte kommer vara lätt att enas om.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Det är åtminstone ett område som är viktigt för Europa och för den region som jag tillhör - Euskadi, i Baskien - som ordförandeskapet inte har gjort ett dugg åt.
Genom Lissabonfördraget får parlamentet befogenheter i fråga om fiske. Rådet blockerade en rad planer för fiske av ansjovis. I inledningen av det belgiska ordförandeskapet uttryckte jag personligen att jag var beredd att fortsätta förhandlingarna för att nå framsteg i fråga om vissa viktiga planer, och detta har ordförandeskapet inte gjort några ansträngningar för. Därför kan jag inte uttrycka några gratulationer, eftersom rådet i grunden inte erkänner de befogenheter som Europaparlamentet har enligt Lissabonfördraget.
Jag anser att ordförandeskapet har förspillt ett tillfälle att lösa ett problem som har förhalats sedan det spanska ordförandeskapet. Ni har inte gjort någonting åt detta. Jag hoppas därför att nästa ordförandeskap kommer att göra det.
Jag skulle också ha tackat er om ni hade lyssnat på mitt anförande.
Edite Estrela: (PT) Herr talman! Också jag vill gratulera den belgiska regeringen till att den lett ett så framgångsrikt ordförandeskap, trots de svåra förhållanden under vilka det ägt rum, vilket också har nämnts här. Jag vill vidare, i fråga om det område som jag följt närmast, gratulera Joëlle Milquet och tacka henne för hennes engagemang och beslutsamhet när det gäller att utarbeta rapporten om direktivet om barnledighet, trots rådets bristande enighet med henne. Vi hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommer att fästa tillbörlig uppmärksamhet vid denna fråga. Yves Leterme påminde oss om den dröm som vägledde grundarna av det europeiska projektet utöver den inre marknaden, och José Manuel Barroso betonade vikten av den europeiska andan. Dessa punkter är enligt min uppfattning bra i det aktuella sammanhanget, där vi behöver en ökad enighet och solidaritet för att kunna anta de utmaningar som vi har framför oss.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Det belgiska ordförandeskapet, de två senaste ordförandeskapen för att vara exakt, var i tjänst medan Lissabonfördraget genomfördes och en ny ordning skapades i EU. Båda dessa ordförandeskap begränsade sin nationella strategi för att fördjupa samarbetet och samordningen i EU. Detta goda tillvägagångssätt stärker en gemenskapsstrategi snarare än en regeringsstrategi. Å andra sidan bör vi vara försiktiga med att begränsa de nationella ordförandeskapens roll när det gäller att skapa egna prioriteringar. Det måste råda en särskild balans i detta avseende. En av prestationerna från det belgiska ordförandeskapets sida är utan tvekan stärkandet av den ekonomiska styrningen. Byråer som övervakar finansinstitut har inlett sitt arbete. Det har gjorts mycket för att budgetdisciplinen ska iakttas mer noggrant. Verksamhet som syftar till en strukturreform har gjorts till det huvudsakliga instrumentet för utveckling. Dessutom har vi äntligen tagit oss ur det dödläge som rådde för antagandet av budgeten för 2011. Vi vill helt enkelt säga tack.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag måste säga att det är mycket uppmuntrande att höra så många ledamöter från alla delar av kammaren hylla det belgiska ordförandeskapet, och med all rätt. Jag var rädd för det motsatta. En av anledningarna till att det belgiska ordförandeskapet varit så framgångsrikt är enligt min uppfattning att man tog hänsyn till de verkliga effekterna av Lissabonfördraget. Nuförtiden måste övergången från ett ordförandeskap till ett annat ske friktionsfritt. Det är som ett stafettlopp: ju effektivare överlämningen är - och ju mer lågprofilerad - desto bättre, förmodligen. Belgarna gjorde det oerhört bra och har föregått med gott exempel för andra länder i detta avseende.
Jag vill särskilt tacka dem för deras arbete i samband med budgeten och bankmyndigheterna samt andra myndigheter som inrättats. Om de blir så framgångsrika som vi hoppas så kommer det belgiska ordförandeskapet i själva verket att växa i betydelse under åren som kommer, när vi ser tillbaka på dessa mycket viktiga beslut.
Frédéric Daerden: (FR) Herr talman! Jag instämmer i det praktiskt taget enhälliga budskap som framförts under förmiddagen. Det belgiska ordförandeskapet var ett bra ordförandeskap, eftersom det drev det europeiska projektet i en svår nationell kontext, som ändå inte hindrade det att hantera de utmaningar som EU stod inför. Jag tänker på antagandet av budgeten för 2011, där vissa aspekter har lämnat en bitter eftersmak. Men ordförandeskapet undvek en negativ institutionell kraftmätning.
Vad gäller den sociala dimensionen ställdes det belgiska ordförandeskapet från första början inför den överdrivna försiktigheten hos vissa i rådet. Jag tänker särskilt på idén om ett ramdirektiv om minimiinkomst. Trots dessa omständigheter kan Belgien tillskrivas några verkliga framsteg tack vare kämpaglöden hos dina och våra ministrar: rapporten från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) inför varje rådsmöte som en nödvändig motvikt till rådet (ekonomiska och finansiella frågor), slutsatserna om sociala tjänster i allmänhetens intresse, pensioner, framför allt konferensen om pensioner i Liège, där det nödvändiga gemensamma betraktandet av hur adekvata och hållbara pensionerna är belystes, vilket jag måste betona, och Epscos förklaring om Europeiska året för bekämpning av fattigdom.
Jag vill återigen framföra mina gratulationer. Jag hoppas att dessa framsteg fortsätter under de nya ordförandeskapen.
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Jag ber dig att genomföra en undersökning av vilka som får ordet vid ögonkontaktsförfarandet och vilka som inte får det. Enligt min uppfattning fördelas inte ordet rättvist mellan de olika sammanträdesperioderna. Jag vill be dig att göra det, för vissa av oss, som har andra uppgifter, kan inte sitta i kammaren dag ut och dag in, medan andra har möjlighet att göra det.
Jag anser att ledamöterna måste få en rättvis chans att inskrida i debatten. Jag ber om ursäkt för att jag uppehåller kammaren, men jag ber dig att genomföra en sådan undersökning.
Talmannen: Gay Mitchell! Jag vill inte säga mer än att jag har en lista och att du kan få kontrollera den. Nästan 20 personer på listan får möjlighet att tala. Om du vill kan du komma till mitt kontor så kan jag visa listan för dig och förklara den.
Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Det har getts uttryck för mycket positiv utvärdering och många lovord i kammaren under förmiddagen. Jag vill på kommissionens vägnar säga att det har varit väldigt välförtjänt. Det belgiska ordförandeskapet har, med sin europeiska anda, tydligt visat på en imponerande effektivitet och en stor samarbetsvillighet. När det belgiska ordförandeskapet tog upp en fråga så visste vi alla att man skulle arbeta vidare för det europeiska målet - och enbart det europeiska målet - och att man skulle göra det i en lojal samarbetsanda mellan institutionerna. Det belgiska ordförandeskapets mycket goda samarbete med Europaparlamentet och mycket nära förbindelser med kommissionen resulterade i en mycket imponerande lista över prestationer.
I dag kan vi säga att Lissabonfördraget är i full funktion. Vi har lyckats ge våra medborgare en ny röst genom det europeiska medborgarinitiativet, och vi lyckades nå en överenskommelse om öppnare och effektivare regler för kommittéförfarandet. Jag arbetade med båda dessa frågor tillsammans med statssekreterare Olivier Chastel, och jag måste säga att jag ständigt imponerades av hans samarbetsvillighet och stora professionalism.
Det krävdes ett lugnt och konstruktivt tillvägagångssätt för att debatten om budgeten för 2011 skulle kunna slutföras och för att den nya ekonomiska styrningen skulle kunna inledas i Europa. Även under komplicerade, utdragna diskussioner om frågor som skilsmässa, finansiell tillsyn och till och med patent lyckades det belgiska ordförandeskapet göra tydliga framsteg.
Det står nu helt klart att vi måste hålla fast vid den positiva anda och effektivitet som det belgiska ordförandeskapet har visat. Ekonomin, som håller på att återhämta sig efter krisen, och finanspolitisk konsolidering fortsätter naturligtvis att ha högsta prioritet för oss alla. Vi fick goda nyheter i förra veckan i och med en framgångsrik försäljning av portugisiska, spanska och italienska obligationer. Men det står också helt klart att vi måste driva på de strukturella reformerna och att vi måste arbeta ännu hårdare. Om vi inte vill ha en återhämtning utan arbeten måste vi undersöka hur vi kan förbättra reglerna på arbetsmarknaden och hur vi kan undanröja hindren för en ökad sysselsättning i Europa. Samtidigt måste vi skydda de utsatta i vårt samhälle och minska fattigdomen. Det är det enda sättet som vi kan utveckla den sociala marknadsekonomin i Europa.
Mycket kommer att vara beroende av hur vi inleder den europeiska planeringsterminen och i vilken mån vi kommer att kunna vara ambitiösa tillsammans i våra nationella reformprogram, i våra konsolideringsansträngningar och i genomförandet av Europa 2020-strategin. Det belgiska ordförandeskapet bidrog i betydande grad till att inleda denna nya ekonomiska styrningsprocess, och nu måste vi fortsätta det utmärkta arbete som inleddes.
Jag vill tacka premiärministern och statssekreteraren så väldigt mycket för deras utmärkta arbete. Jag vill också verkligen tacka alla deras diplomater för att de skapat en positiv atmosfär, i vilken nästa ordförandeskap kan fortsätta det arbete som inleddes så framgångsrikt för sex månader sedan.
Yves Leterme: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska nu säga mina sista ord på det belgiska ordförandeskapets vägnar, så jag ska fatta mig kort. Det gläder mig verkligen att se så många här i kammaren, men jag vet att det beror på andra ärenden på föredragningslistan.
(NL) Mina damer och herrar! Jag vill naturligtvis tacka alla er som har gett ett mycket konstruktivt gensvar, som kommer att vara ovärderligt i ert och vårt arbete i framtiden. Först och främst vill jag, i fråga om Europaparlamentets mycket positiva utvärdering av vårt ordförandeskap, säga att jag försöker hålla mig till principen om att ta negativt gensvar med ro och att vara ödmjuk inför positivt gensvar, även om det visar sig vara överdrivet.
Jag vill som avslutning belysa tre element. För det första - och detta sträcker sig naturligtvis utöver det belgiska ordförandeskapets befogenheter - anser jag att det verkligen är viktigt att vi inför en bästa metod i fråga om genomförandet av Lissabonfördraget. Varje nationalstat som intar det sex månader långa roterande ordförandeskapet för Europeiska unionen bör sätta Europa mycket högt på dagordningen.
För det andra är syftet med att leda det roterande ordförandeskapet kanske inte bara att agera som medlare utan också som en drivande kraft, som någon av er sade, så att våra institutioner kan göra sitt arbete. Vi kämpade alla hårt för att Lissabonfördraget skulle ratificeras. Det skulle naturligtvis vara absurt att hantera det roterande ordförandeskapet så att det inte gjorde rättvisa åt ordalydelsen och andan i Lissabonfördraget. Jag tror dessutom att det bara är så som det roterande ordförandeskapet kan vara meningsfullt i framtiden och som eventuella framtida ändringar av fördraget och nya avtal kan överleva. För det tredje är inte allt perfekt, och flera ledamöter har med rätta tagit upp vissa brister. Jag vill framför allt upprepa att EU borde vara mer ambitiöst i förhållande till socialpolitiken.
(FR) Det som har sagts stämmer verkligen. Unionen måste vara mer ambitiös i framtiden på området för socialpolitik, men jag anser ändå att Belgien gjorde sitt. Det belgiska ordförandeskapet stärkte sysselsättningspolitikens roll i Europa 2020-strategin, det såg till att denna politik skulle ha en plats i Europas nya ekonomiska styrning, och jag anser att det också skapade grunder för den sociala dimensionen av Europa 2020-strategin, inte bara i fråga om kampen mot fattigdom utan också i fråga om social sammanhållning. Som svar på några av anförandena förefaller det mig som att vi ändå placerade frågan om tjänster i allmänhetens intresse på den europeiska dagordningen. Det stämmer dock att vi måste göra mer och göra framsteg, i synnerhet på lagstiftningsområdet.
Vårt ordförandeskap är, som jag sade tidigare, inte perfekt, och jag anser, som Rui Tavares påpekade med rätta, att vi kan göra mer än vi gör i dag på området för flyktingpolitik.
(NL) Avslutningsvis vill jag göra två sista påpekanden, eftersom andra ärenden ska tas upp här i dag. Jag vänder mig eftertryckligen till de belgiska ledamöterna av Europaparlamentet i allmänhet, men flera av dem i synnerhet, framför allt två av mina företrädare.
Jag vill, på den belgiska regeringens vägnar, säga att vi betraktar de ansträngningar vi gjort under det belgiska ordförandeskapet som en sorts hyllning till ert arbete här. Vi har gjort allt vi kunnat för att tillämpa Lissabonfördraget korrekt, vilket också är en sorts hyllning till de initiativ som utvecklats efter det elfte ordförandeskapet, som övervakade framväxten av Laekenfördraget, och senare, under betydelsefulla roller som rapportör, i syfte att införliva Laekenandan i Lissabonfördraget.
Det har med rätta påpekats att ett roterande ordförandeskap huvudsakligen är beroende av engagemanget hos och insatserna av väldigt många människor runt de politiker som måste ta ansvar och stå i skottlinjen. Jag talar här om rådgivarna, diplomaterna, om väldigt många människor som i slutändan uträttar det viktigaste arbetet.
Jag vill upplysa Bart Staes om att om det vore det belgiska ordförandeskapet som skulle föräras med Gouden Schoen-priset, som ska delas ut i Belgien i morgon, så skulle det, även om detta pris alltid har gått till personer som Romelu Lukaku och Mbark Boussoufa, utan tvekan gå till ordförandeskapets diplomattjänst, och några i personalen sitter här bakom mig.
Slutligen vill jag säga några ord till Csaba Sándor Tabajdi, och jag ska försöka göra det på min bästa ungerska:
Talmannen: Premiärminister Yves Leterme! Tack vare dig har vi under de senaste sex månaderna utvecklat nya samarbetssätt på olika nivåer mellan Europeiska unionens två lagstiftningskamrar: mellan rådet och Europaparlamentet. Belgiens ordförandeskap var en stor framgång. Jag önskar ditt land, och dig personligen, stort lycka till.
(Applåder)
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Mara Bizzotto: skriftlig. - (IT) Den 31 december 2010 såg vi slutet på ett ganska händelselöst ordförandeskap, som vissa har beskrivit som matt och svagt. Det var allt vi kunde ha väntat oss av en belgisk regering som i själva verket inte har existerat på 8 månader. Inom den belgiska politiken har man inte lyckats fastställa en politisk plan för sitt eget land, som har drabbats av en institutionell kris som saknar motstycke. Jag förstår inte hur denna regering överhuvudtaget skulle ha kunnat leda en så komplex enhet som Europeiska unionen, som också är mycket skör och skranglig i nuläget - med framförhållning och visioner inför framtiden. Det belgiska ordförandeskapet skulle föra in EU på vägen mot återhämtning från den ekonomiska och finansiella krisen. Men nu måste vi återigen hantera de spekulationer som än i dag utgör ett hot mot själva existensen av den gemensamma valutan. Det var det belgiska ordförandeskapet som stod bakom det stora påskyndandet av en ytterligare utvidgning av EU:s gränser. Anslutningen av ekonomiskt svaga länder har, som vi har sett under senare år, försvårat de europeiska institutionernas arbete och försvagat hela EU, som nu är mindre kapabelt än tidigare när det gäller att axla de inhemska problemen i nya medlemsstater.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Belgien har innehaft ordförandeskapet för Europeiska unionen under de senaste sex månaderna, vilket knappt någon där har märkt. Landet har huvudsakligen varit upptaget - och har dessutom misslyckats - med att bilda en ny regering, medan grälet mellan flamländarna och vallonerna har gjort att det varit omöjligt för landet att fatta politiska beslut. Det var därför inte särskilt förvånande att EU:s politiska etablissemang inte hade några svårigheter i sin önskan att driva centraliseringen inom Europeiska unionen. Eurokrisen användes som en ursäkt för att driva igenom planer för en europeisk ekonomisk styrning. Samtidigt är det så kallade permanenta räddningspaketet för euron inte någonting annat än ett övergrepp mot nettobidragsgivarna, som kommer att behöva gräva ännu djupare i fickorna i framtiden. Belgien borde i själva verket betraktas som ett varnande exempel på vad som kan hända om befolkningar med skilda ekonomiska resultat snörs ihop. Belgien, där skillnaderna mellan flamländarna och vallonerna är oförenliga och där den federala apparaten utgör en mekanism för omfördelning från flamländarna till vallonerna, visar vad som kan hända med Europeiska unionen och euroområdet om man fortsätter att följa den befintliga vilseledande vägen.
Sławomir Witold Nitras: När vi sammanfattar det belgiska ordförandeskapet bör vi först och främst värdesätta dess mycket aktiva roll i utformandet av det europeiska systemet för finansiell stabilitet. Alla som har följt med i denna process vet att det är ett svårt arbete som genomfördes under tidspress. Av den anledningen vill jag framföra mina uppriktiga gratulationer till alla dem som har bidragit till att förverkliga detta projekt. I detta avseende har det belgiska ordförandeskapet lämnat efter sig ett väl genomfört arbete till det ungerska ordförandeskapet. Det bör också betonas att belgarna har stakat ut riktningen för framtida ordförandeskap när det gäller ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Jag vill uttala en förhoppning om att framtida ordförandeskap, inklusive det polska, i högre grad ska försöka fastställa sina egna, tydliga prioriteringar, samtidigt som de dock sätts inom våra gemensamma europeiska mål. Med denna arbetsmetod kan de europeiska institutionernas politik planeras och genomföras i högre grad.
Wojciech Michał Olejniczak: skriftlig. - (PL) Jag vill börja med att gratulera det belgiska ordförandeskapet, som har visat en enastående förmåga när man lett Europeiska rådet under de senaste sex månaderna. Den belgiska gruppen kan betraktas som än mer framgångsrik med tanke på de omständigheter som rådde när landet övertog ordförandeskapet. För det första var detta det första ordförandeskap som verkade utifrån de bestämmelser som infördes med Lissabonfördragets ikraftträdande, och för det andra befann sig EU och den enskilda medlemsstaten i en oerhört svår ekonomisk situation. Dessutom var Belgien tvunget att hantera inhemska problem under ordförandeskapet.
Trots att det var en så svår och krävande period visade ordförandeskapet sin effektivitet genom att visa ett sant europeiskt manér i genomförandet av alla åtgärder. Man satte sina inhemska problem och frågor åt sidan och koncentrerade sig på att följa ett handlingssätt som motsvarade Europaparlamentets, kommissionens och Europeiska rådets förslag, och på att stödja dessa institutioner. Ordförandeskapet tog på sig rollen som medlare. Vad gäller de prioriteringar som ordförandeskapet har uppnått förtjänar de åtgärder som fokuserat på att bekämpa den ekonomiska krisen ett erkännande. I detta avseende tänker jag framför allt på arbetet med nästa fleråriga budgetram. Eurovinjett är ytterligare en betydelsefull prestation av det belgiska ordförandeskapet. Slutligen vill jag säga att det belgiska ordförandeskapet kan tjäna som förebild för de länder som ska ta över de kommande ordförandeskapen för Europeiska rådet. Jag önskar både det ungerska och det polska ordförandeskapet, som kommer att tillträda det andra halvåret 2011, samma framgång.
Jarosław Leszek Wałęsa: skriftlig. - (PL) Jag vill framföra ett tack till det belgiska ordförandeskapet. Dess arbete, som precis har avslutats, kan tjäna som en förebild för de länder som kommer att leda Europeiska rådets arbete i framtiden. Detta är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat med tanke på Polens kommande ordförandeskap, som jag hoppas kommer att följa den väg som banats så framgångsrikt under det belgiska ordförandeskapet. Det är inte ofta ett land som innehar ordförandeskapet prioriterar åtgärder på EU-nivå framför inhemska intressen. Enligt min åsikt var den mest betydelsefulla framgången för det ordförandeskap som vi diskuterar dess konsekventa genomförande av bestämmelserna i Lissabonfördraget, i synnerhet på Europeiska rådets nivå, som blev en fullständig institution med en permanent ordförande, och på utrikesrådets nivå, som i nuläget leds av den höga representanten. Att bekämpa den ekonomiska krisen visade sig också vara något som inte helt saknade betydelse, och den systematiska tillsynen av och införandet av återhållsamhet inom den finansiella sektorn kommer med tiden att göra det möjligt att återupprätta dess nedfläckade rykte. Detta är särskilt viktigt vid en tidpunkt med så stora påtryckningar för att utvidga euroområdet. Sammanfattningsvis hoppas jag verkligen att den väg som det belgiska ordförandeskapet har stakat ut kommer att tjäna som kvalitetsstandard för de länder som tar över ordförandeskapet i framtiden. Må unionens bästa alltid ha högsta prioritet. Tack så mycket.
| sv |
2. Användning av EU:s solidaritetsfond - Översvämningar 2010 i Polen, Slovakien, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Rumänien (
| sv |
Europeiska ombudsmannens verksamhetsrapport för 2009 - Särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet efter förslaget till rekommendation till Europeiska kommissionen avseende klagomål 676/2008/RT (enligt artikel 205.2, 1:a delen, i arbetsordningen) - 26:e årsrapporten om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning (2008) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Mariya Nedelcheva, för utskottet för framställningar, om årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2009 (2010/2059 (INI)),
betänkandet av Chrysoula Paliadeli, för utskottet för framställningar, om den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen med anledning av förslaget till rekommendation till Europeiska kommissionen i klagomål 676/2008/RT, och
betänkandet av Eva Lichtenberger, för utskottet för rättsliga frågor, om kommissions tjugosjätte årsrapport om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning (2008) -.
Mariya Nedelcheva: Herr talman, herr Diamandouros, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Man kan säga att Europeiska ombudsmannens uppdrag handlar om två målsättningar.
För det första har vi det rättsliga målet, dvs. att se till att Europeiska unionens institutioner respekterar den grundläggande rätten till god förvaltning. Att se till att denna rättighet respekteras är själva kärnan i ombudsmannens arbete. Vi befinner oss nu vid ett viktigt vägskäl eftersom denna rättighet görs rättsligt bindande genom artikel 41 i Lissabonfördraget, som nu omfattar Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ombudsmannen har nu alltså en rättslig grund, som jag anser har stärkts, för att kunna utföra sitt arbete ordentligt.
För att uppnå målet om fullständig respekt för god förvaltning måste ombudsmannen vara obeveklig gentemot institutionerna. De särskilda rapporterna är ett verktyg som kommer till sin rätt i detta sammanhang. De ger ombudsmannen möjlighet att peka på fall av uppenbart dålig förvaltning när alla tvistlösningsmekanismer har uttömts. Porscheaffären är mycket betecknande i detta avseende. Här vill jag berömma Nikiforos Diamandouros beslutsamhet, om jag får säga så, för att försöka få tag på den information som han faktiskt har all rätt att begära.
Den andra målsättningen är moralisk till sin karaktär. För ombudsmannen handlar det om att främja serviceanda, vilket inte uttryckligen nämns i fördragen, men som absolut ingår i de åtaganden som gäller för institutionerna. För att garantera att en sådan serviceanda skapas krävs två saker. För det första måste ombudsmannen fortsätta att uppmuntra uppgörelser i godo, vilket han redan har gjort i ett antal år. Jag vill upprepa att 56 procent av klagomålen leder till uppgörelser i godo.
Ombudsmannen måste även fortsätta sina kommunikationsinsatser, så att EU-medborgarna informeras om sina rättigheter och om de befintliga förfarandena för att se till att dessa rättigheter respekteras. När det gäller detta är införandet av en interaktiv handledning ett viktigt steg framåt, och jag tror att många av våra medborgare är tacksamma mot er för detta.
Ombudsmannens verksamhetsrapport 2009 är sammanfattningsvis helt positiv, och det är vad jag har försökt spegla i mitt betänkande. Jag har dock även tagit med ett antal rekommendationer. För det första anser jag det vara mycket viktigt att förstärka kopplingarna med de nationella parlamenten och ombudsmännen. Om man agerar i Bryssel utan att försäkra sig om att det finns en koppling till den nationella nivån blir arbetet blir mycket mindre effektivt. Därför ber jag Europeiska ombudsmannen att uppmuntra de nationella ombudsmännen att ha ett regelbundet utbyte med de nationella parlamenten enligt den modell som upprättats mellan Europeiska ombudsmannen och parlamenten.
Europeiska ombudsmannanätverket är ett viktigt verktyg för att uppnå detta. Jag anser att utbyte av information och god praxis är en central aspekt i det här avseendet. Jag vill upprepa att det är mycket viktigt att inrätta en gemensam intranetportal så att all denna information kan utbytas.
Medborgarna måste stå i centrum för vår uppmärksamhet. Insyn, närhet, god förvaltning, serviceanda - det är parollen. Denna närhet gäller emellertid även vår institution. Därför vill jag återigen berömma Nikiforos Diamandouros för att han gör så mycket för att upprätthålla en ständig kontakt med Europaparlamentet, särskilt med utskottet för framställningar. Som jag betonar i mitt betänkande anser jag att det skulle vara väldigt nyttigt för våra två institutioner, och därmed även för EU-medborgarna, om vi har mer utbyten när ombudsmannen genomför en undersökning på eget initiativ.
Så här långt har Nikiforos Diamandouros verkligen ansträngt sig för att kalla institutionerna till ordningen när de slår in på fel spår, dvs. otydlig och dålig förvaltning.
Herr Diamandouros! Jag önskar dig all lycka, och ser verkligen fram emot att läsa din årsrapport för 2010.
Chrysoula Paliadeli: Herr talman! I mars 2007 ansökte en miljöorganisation hos kommissionen om att få tillgång till uppgifter och handlingar som gällde sammanträden mellan kommissionen och fordonsindustrin om utarbetandet av ett lagstiftningsförslag om utsläpp av koldioxid.
Åtta månader senare beviljade kommissionen tillgång till 16 av 19 skrivelser, men nekade - utan rättsliga skäl - tillgång till tre skrivelser från Porsche. Miljöorganisationen vände sig till Europeiska ombudsmannen, som en månad senare utarbetade ett förslag till rekommendation till kommissionen, med en begäran om att i enlighet med artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt svara inom tre månader.
Kommissionen begärde fem förlängningar av svarstiden, bara för att i juni 2009 förklara att den, ett år efter ombudsmannens förslag till rekommendation, inte hade möjlighet att offentliggöra korrespondensen med just den biltillverkaren på grund av att diskussionerna med tillverkaren fortsatte. Fram till oktober 2010 hade ombudsmannen inga upplysningar till sitt förfogande.
Med anledning av detta obefogade dröjsmål utarbetade ombudsmannen en särskild rapport till Europaparlamentet, där han konstaterade att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att samarbeta lojalt och i ärligt uppsåt, och påpekade samtidigt faran med att försvåra de två institutionernas möjligheter att övervaka kommissionen.
Till följd av den särskilda rapporten från ombudsmannen, som parlamentet uppmanas att anta i dag, den första om frågan om administrativa missförhållanden, gav kommissionen tillgång till handlingarna från den berörda biltillverkaren, 15 månader efter ombudsmannens första begäran. Mellan september 2008 och februari 2010 fattade kommissionen sitt beslut, som ombudsmannen hade föreslagit den i sitt förslag till rekommendation 15 månader tidigare. Samtidigt visade det sig att den berörda biltillverkaren till slut hade gått med på att ge tillgång - om än delvis - till sina handlingar.
Det står klart att kommissionen naturligtvis var skyldig att ta hänsyn till den berörda artikeln i Europaparlamentets förordning om allmänhetens tillgång till handlingar, där det fastställs att institutionerna inte ska ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet av en fysisk eller juridisk persons affärsintressen. Med tanke på att kommissionens sekretariat kontrollerade handlingarna och konstaterade att de inte innehöll upplysningar som skulle undergräva skyddet av den berörda biltillverkarens affärsintressen, borde kommissionen omedelbart ha gett tillgång till åtminstone en del av handlingarna enligt ombudsmannens förslag. Om kommissionen emellertid hade reservationer när det gällde tolkningen av förslaget till rekommendation, var den för att motivera sina beslut skyldig att inge lika tungt vägande rättsliga analyser som bekräftade möjligheten att biltillverkaren i fråga kan vända sig till domstol i enlighet med Europaparlamentets förordning (EG) nr 1049/2001.
Jag tänker inte kommentera den berörda biltillverkarens totala tystnad till svar på kommissionens begäran. Jag anser emellertid att det är oacceptabelt att EU:s högsta verkställande myndighet utnyttjar denna nästan föraktfulla vägran gentemot EU-institutionerna från ett privat företags sida som ett argument för att avvisa begäran, särskilt eftersom handlingarna inte innehåller någon information som skulle kunna föranleda tillämpning av den berörda artikeln i Europaparlamentets förordning (EG) nr 1049/2001 och därmed utgöra en anledning att stämma kommissionen.
Eva Lichtenberger: Herr talman! Mitt betänkande om tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning rör en mycket viktig fråga för oss i Europaparlamentet. Här i parlamentet har vi en lagstiftningsprocess, som trots att den är ytterst komplex är en av de mest öppna jämfört med nationella parlament. Jag vill påpeka att jag har varit ledamot av ett nationellt parlament, så jag vet vad jag talar om.
Denna långvariga lagstiftningsprocess, som involverar medlemstaternas regeringar och Europaparlamentet, ger resultat som ofta först blir märkbara när de tillämpas i de nationella lagstiftningarna. Om de olika nationella parlamenten inte införlivar EU-lagstiftningen eller om införlivandet är ineffektivt ställs vi parlamentsledamöter, parlamentet i sig och EU i stort inför ett allvarligt trovärdighetsproblem. Jag anser att detta är en mycket allvarlig fråga. Som ledamöter av Europaparlamentet konfronteras vi ständigt med medborgare som talar om för oss vilka brister systemet har. Kommissionen mottar regelbundet klagomål om genomförandet av den nationella lagstiftningen från medborgarna. Jag vill bara nämna ett par exempel. Låt oss tänka på sopkrisen i Neapel. Detta är ett återkommande problem, som vi inte ser för första eller andra gången, utan för tredje gången. Ändå kan vi konstatera att till exempel EU-direktiven om bortskaffande av avfall inte har genomförts. Kommissionen har ingripit, men den har inte lyckats se till att de principer om bortskaffande av avfall som vi i EU anser vara ytterst viktiga genomförs på nationell nivå. Låt oss se på mitt eget land, Österrike. Här har direktivet om miljökonsekvensbedömningar genomförts på ett dåligt sätt. Ett fall, som rör stängningen av en skidort, visar tydligt att det finns enorma problem på det här området. Ett annat exempel är transportssektorn, där det har fastställts att medlemsstaterna måste respektera vilotider för förare i sin trafikledning och att kontroller måste genomföras för att se till att reglerna följs. Den chockerande bristen på kontroller inom denna sektor leder till ett ökat antal olyckor till följd av trötta förare. Här är det också viktigt att påpeka att vi måste undvika att göra våra medborgare besvikna genom att EU-lagstiftningen inte genomförs. De måste ges lämplig information om lagstiftningen och måste kunna lita på att processen kommer att genomföras på ett öppet sätt.
Som ledamöter av Europaparlamentet är vi i trängande behov av ett förfarande som gör att vi kan få den här återkopplingen från våra medborgare, samtidigt som sekretesskraven följs. Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga dig om du är beredd att stödja det förfarande som vi föreslår i vårt betänkande. Detta skulle utgöra ett stort steg framåt mot insyn, öppenhet och klarhet i den europeiska processen.
Avslutningsvis vill jag återigen betona att om vi förlorar vår trovärdighet för att vi inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt genomförandet av EU-lagstiftningen i våra medlemsstater, kommer detta att leda till ett trovärdighetsproblem för hela EU.
Nikiforos Diamandouros: Herr talman, ärade ledamöter! Jag tackar er för det här tillfället att tala inför er. Jag vill också tacka utskottet för framställningar, särskilt utskottets ordförande Erminia Mazzoni. Utskottet fortsätter att ge mig värdefullt stöd och goda råd, vilket framgår av de utmärkta betänkanden som har lagts fram för parlamentet av Mariya Nedelcheva och Chrysoula Paliadeli, som jag tackar varmt för deras vänliga ord.
Både parlamentet och ombudsmannen arbetar för att se till att medborgare och bofasta i EU kan utöva sina rättigheter fullt ut, men vi gör detta på olika sätt. Ombudsmannens uppdrag är mer begränsat. Jag handlägger endast klagomål mot EU-institutionerna, medan ni även kan undersöka vad medlemsstaterna gör. Dessutom kan parlamentet, som ett suveränt politiskt organ, behandla framställningar som kräver ändringar av lagstiftningen, eller ny lagstiftning. Min roll är däremot att bidra till att avslöja administrativa missförhållanden, och försöka rätta till dem.
Till skillnad från domstolsbeslut är ombudsmannens beslut inte rättligt bindande. Jag kan bara utnyttja min övertalningsförmåga för att övertyga EU-institutionerna om att de bör följa mina rekommendationer, eller nå uppgörelser i godo som båda sidor är nöjda med.
När EU-institutionerna vägrar att följa mina rekommendationer är det mycket viktigt att jag som ombudsman kan vända mig till parlamentet för att söka ert stöd, och jag är naturligtvis mycket tacksam för att parlamentet fortsätter att stödja mitt arbete, vilket framgår av Mariya Nedelchevas och Chrysoula Paliadelis betänkanden.
Detta är den första årsrapporten som läggs fram för er sedan Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag kommer att fortsätta att verka i nära samarbete med parlamentet för att uppnå vårt gemensamma mål att se till att EU-medborgarna kan utnyttja sina rättigheter enligt fördraget i så stor utsträckning som möjligt, alltid i enlighet med mitt uppdrag som en oberoende och opartisk utredare av fall av påstådda administrativa missförhållanden - ett oberoende och en opartiskhet som gäller såväl för den klagande som för den institution som klagomålet riktas mot.
År 2009 avslutade mitt kontor 318 utredningar, varav 70 procent slutfördes inom ett år. 55 procent slutfördes inom tre månader. I genomsnitt tog det nio månader att slutföra ett klagomål, vilket ligger gott och väl inom mitt allmänna mål att slutföra utredningarna inom ett år.
Jag är glad över att kunna konstatera att 56 procent av alla utredningar år 2009 antingen löstes av den berörda institutionen eller ledde till en uppgörelse i godo. Det är en stor förbättring jämfört med 2008, då procentandelen var 36 procent. Jag utfärdade kritiska anmärkningar i 35 fall. Även det är en avsevärd förbättring jämfört med 2008, då jag utfärdade 44 kritiska anmärkningar, eller till och med 2007, då jag utfärdade 55. Den stadiga minskningen är goda nyheter, men det är fortfarande för många.
Jag anstränger mig för att hjälpa alla klagande som vänder sig till ombudsmannen, även i fall där klagomålet inte ligger inom mitt mandat. År 2009 mottog jag sammanlagt 2 392 sådana klagomål, en minskning på 6 procent jämfört med 2008. Denna minskning är uppmuntrande nyheter. En minskning av antalet otillåtliga klagomål är något som parlamentet har efterfrågat i många år. Jag anser att detta resultat åtminstone delvis beror på att fler medborgare vänder sig till rätt instans med sitt klagomål redan från början.
I januari 2009 lanserade jag en interaktiv handledning på min nya webbplats, som finns på samtliga 23 EU-språk. Syftet med handledningen är att hjälpa medborgarna att ta reda på vilken institution som är bäst lämpad att hantera deras klagomål, vare sig det är mina egna enheter, nationella eller regionala ombudsmän i medlemsstaterna eller problemlösningsmekanismer som det gränsöverskridande nätverket Solvit på Internet.
Under 2009 användes vägledningen av över 26 000 personer. Det är mycket viktigt för medborgarna att få hjälp med att hitta det lämpligaste organet för att lösa deras problem redan från början, och slippa frustrationen och förseningarna med att försöka hitta rätt institution på egen hand.
Detta innebär även att klagomålen blir lösta snabbare och mer effektivt så att medborgarna kan utöva sina rättigheter enligt EU-lagstiftningen fullt ut, och att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt.
Under de tre senaste åren har jag även gjort energiska insatser att öka medvetenheten om de tjänster jag kan erbjuda företag, föreningar, icke-statliga organisationer, regionala myndigheter och andra målgrupper, dvs. alla organ som deltar i EU-projekt eller EU-program och som har direkta kontakter med EU-förvaltningen.
För att öka medveten om ombudsmannens arbete utökade jag under 2009 samarbetet med andra informations- och problemlösningsnätverk som Europa Direkt och Solvit. Jag ökade också mina insatser att nå ut till potentiella klagande genom att anordna en rad offentliga evenemang. Alla dessa informationsaktiviteter, i kombination med de goda resultaten när det gäller antalet lösta klagomål, ledde till medietäckningen av ombudsmannens arbete ökade med 85 procent.
Antalet inledda undersökningar till följd av klagomål som mottagits under 2009 ökade från 293 till 335. Denna ökning måste åtminstone delvis tillskrivas informationsaktiviteterna. Jag har även fortsatt mina insatser för att förbättra kvaliteten på den information som lämnas till medborgarna och potentiella klagande genom Europeiska ombudsmannanätverket om deras rättigheter enligt EU-lagstiftningen. Ombudsmannanätverket är till stor hjälp för att underlätta en snabb överföring av klagomål till den behöriga ombudsmannen eller ett liknande organ.
Dessutom har jag fortsatt att arbeta för att vissa EU-institutioner ska tillämpa en medborgarinriktad syn i hela sin verksamhet. Detta är en uppgift som måste hanteras tillsammans med institutionerna. För att verka för att detta mål nås inom kommissionen står jag i nära kontakt med Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande med ansvar för förbindelserna med ombudsmannen. Jag tackar honom för att han har kommit hit i dag, och är tacksam för hans nära samarbete och det stöd han visat hittills.
Den vanligaste orsaken till de klagomål som jag behandlade under 2009 var brist på insyn. Detta problem kom upp i 36 procent av alla utredningar. Jag noterar den fortsatt höga procentandelen av sådana klagomål med en viss oro. En ansvarsskyldig och öppen EU-förvaltning är absolut avgörande för att bygga upp medborgarnas förtroende. Jag beklagar även kommissionens långa dröjsmål med att besvara ärenden som rör tillgång till handlingar. Det allvarligaste fallet av sådana klagomål behandlas i Chrysoula Paliadelis betänkande, där hon klargör att parlamentet förväntar sig avsevärda förbättringar från kommissionens sida i det avseendet.
Lissabonfördragets ikraftträdande var den viktigaste händelsen under 2009. Fördraget innehåller nya åtaganden gentemot medborgarna när det gäller grundläggande rättigheter, ökad insyn och ökade möjligheter till deltagande i uppläggningen av EU-politiken. Genom Lissabonfördraget blir även stadgan om de grundläggande rättigheterna, inbegripet rätten till god förvaltning, rättsligt bindande.
Reformeringen av budgetförordningen är ett annat lämpligt tillfälle för att genomföra den grundläggande rättigheten till god förvaltning i praktiken. Jag anser att de relevanta reglerna ger vägledning för tjänstemännen om hur de kan garantera både sund ekonomisk styrning och god förvaltning. Nyligen utarbetade och antog jag en strategi som täcker hela min mandatperiod. Strategidokumentet skickades förra veckan till ert presidium, talmanskonferensen och utskottet för framställningar för kännedom.
Strategin är utformad för att genomföra den uppdragsbeskrivning för min institution som jag antog 2009 och som lyder som följer. ”Europeiska ombudsmannen försöker hitta rättvisa lösningar på klagomål mot Europeiska unionens institutioner, han uppmuntrar öppenhet och verkar för en administrativ servicekultur. Hans mål är att bygga förtroende genom dialog mellan medborgarna och Europeiska unionen samt att utveckla ett arbetssätt av högsta standard inom unionens institutioner.”.
Det är i denna anda, enligt min uppdragsbeskrivning, som jag kommer att fortsätta mitt arbete för att fullgöra det mandat som denna vördnadsvärda institution har anförtrott mig.
Maroš Šefčovič: Herr talman! Jag ber er att ha tålamod med mig eftersom jag kommer att försöka kommentera det som sagts av våra tre föredragande och ombudsmannen. Jag vill börja med att tacka Mariya Nedelcheva, Chrysoula Paliadeli och Eva Lichtenberger för deras betänkanden. Det står helt klart att vi delar samma mål, det vill säga att förvaltningen ska vara effektiv och professionell och att EU-lagstiftningen ska respekteras. Det är på grundval av detta som vi kommer att diskutera dessa frågor och, det är jag säker på, nå ett positivt resultat.
Jag vänder mig nu till Nikiforos Diamandouros, och vill även uttrycka min tacksamhet för hans nära samarbete med kommissionen. Jag är säker på att detta är en speciell dag för honom eftersom han kan se att hans arbete även är mycket högt uppskattat av Europaparlamentet. Jag kan försäkra er om att kommunikationen mellan oss och mellan våra enheter är mycket intensiv. Det går knappast en vecka utan att jag skickar en förklarande skrivelse till ombudsmannen och får svar från honom. Det är på så sätt som vi försöker finna de rätta lösningarna i vårt arbete. Det finns naturligtvis några olösta frågor som vi fortfarande arbetar med, men jag anser att detta helt enkelt är ett bevis på vår givande kommunikation.
Jag vill betona att kommissionen välkomnar Mariya Nedelchevas betänkande, som ger en tydlig och utförlig översikt av ombudsmannens verksamhet under de tre senaste åren. I sin verksamhetsrapport för 2009 redogör ombudsmannen också tydligt för resultaten av sina undersökningar, som illustreras med exempel och klassificeras i kategorier enligt typ av administrativt missförhållande eller berörd institution.
Precis som Nikiforos Diamandouros redan har sagt registrerade ombudsmannen under 2009 totalt 3 098 klagomål, jämfört med 3 406 under 2008. Detta utgör en ökning på 9 procent per år, men vi är fullständigt medvetna om att 56 procent av klagomålen rörde kommissionen. Vi vet också att de vanligaste klagomålen när det gäller administrativa missförhållanden rör bristande insyn, inklusive vägran att lämna ut information, och jag kommer att arbeta för att tackla sådana problem ytterligare.
Kommissionen välkomnar ombudsmannens insatser för att ytterligare minska den genomsnittliga längden för sina undersökningar till nio månader. Kommissionen vill emellertid påpeka att dess egna tidsfrister för internt samråd och kommissionskollegiets tidsfrister för att stödja kommissionens svar bör beaktas av ombudsmannen i hans insatser för att förkorta den tid det tar att behandla ett klagomål. Varje svar bekräftas och stöds av kollegiet, och det tar lite tid innan ärendena når kollegiet.
Det är viktigt att tänka på att ombudsmannen har genomfört en intensiv informationskampanj, som har lett till att medborgarna är mer medvetna om sina rättigheter och har en bättre förståelse för ombudsmannens behörighetsområde. I detta avseende brukar ombudsmannen snabbt utfärda pressmeddelanden, och de offentliggörs ofta när ombudsmannen just har skickat ett förslag till rekommendation till kommissionen, vilket innebär att kommissionen inte får något utrymme för att förklara sig, eftersom den fortfarande håller på att utarbeta sitt svar.
I en del fall är det möjligt att nå en uppgörelse i godo om institutionen erbjuder den klagande gottgörelse. Denna lösning ges kostnadsfritt, utan att involvera ansvarsfrågor eller skapa prejudikat. Om parterna inte kan enas om en vänskaplig lösning kan ombudsmannen utfärda rekommendationer för att lösa ärendet. Om institutionen inte godtar hans rekommendationer kan han utarbeta en särskild rapport till parlamentet. År 2009 skickade ombudsmannen inte någon särskild rapport till parlamentet. En särskild rapport skickades till parlamentet under 2010 om ett klagomål om tillgång till kommissionshandlingar.
Förbindelserna med ombudsmannen har ibland gett upphov till åsiktsskillnader. Så har varit fallet med undersökningar om överträdelseförfaranden. Ombudsmannen hävdar ofta att kommissionen inte har förklarat sin ståndpunkt tillräckligt, vilket naturligtvis kräver ett svar från kommissionen om det faktiska innehållet i dess tankegångar. Man kan säga att det är en diskussion om hur motiverad kommissionens ståndpunkt är. Kommissionen brukar dock utarbeta utförliga svar till ombudsmannen, där den detaljerat redogör för, och styrker, de rättsliga tolkningar som har använts, samtidigt som den friskriver sig från ansvar när det gäller skillnader i tolkningarna och betonar att den slutliga instans som avgör frågan är EU-domstolen.
Med tanke på de senaste årens utveckling i registreringen och behandlingen av klagomål (projektet ”EU Pilot”), kommer kommissionen, vilket den också bekräftar i sin årsrapport om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning 2009, att inom en snar framtid uppdatera sitt meddelande av den 23 mars 2002 om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten. Jag har personligen träffat ombudsmannen och informerat honom om detta.
När det gäller insyn och tillgång till handlingar granskar kommissionen noggrant alla klagomål som inkommer från ombudsmannen.
Ett av dessa ärenden ledde till att ombudsmannen 2010 lämnade in en särskild rapport till parlamentet, och detta är ämnet för Chrysoula Paliadelis betänkande. Jag beklagar att den särskilda rapporten skickades kort efter det att kommissionen fattat ett slutligt beslut i ärendet. Jag tillstår emellertid att det tog alltför lång tid att fatta beslutet, även om det berodde på att den tredje parten inte besvarade kommissionens förslag. Jag vill betona att kommissionen är helt och hållet beredd att verkligen samarbeta med ombudsmannen. Det handlar inte om ovilja att samarbeta från kommissionens sida, och kommissionen har sannerligen ingen avsikt att hindra ombudsmannens arbete på något sätt. Kommissionen försöker tvärtom alltid föra ett nära samarbete med ombudsmannen. Vissa förfrågningar om tillgång till handlingar är dock särskilt komplexa eller omfångsrika och kan därför inte behandlas inom de normala tidsfristerna. Kommissionen behandlar omkring 5 000 förfrågningar om tillgång till handlingar per år, av vilka endast 15-20 leder till klagomål till ombudsmannen.
I och med EUF-fördragets ikraftträdande har det blivit möjligt att börja fundera över hur vi kan uppnå en gemensam strategi för att inrätta en öppen, effektiv och oberoende EU-förvaltning. Kommissionen anser därför att det krävs en interinstitutionell dialog innan några lagstiftningsförslag läggs fram. Jag anser att det är möjligt att nå positiva resultat i den här frågan, på villkor att de två institutionerna samarbetar.
Om jag får vill jag även svara Eva Lichtenberger eftersom hon har gjort en stor ansträngning för att kunna vara här denna förmiddag. Jag vill försäkra henne om att kommissionen fäster stor vikt vid att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt, och som ni vet är detta en av Barrosokommissionens prioriteringar. Redan i sitt meddelande ”En europeisk union som bygger på resultat” åtog sig kommissionen att förbättra sina arbetsmetoder så att de problem som uppstår i tillämpningen av EU:s lagstiftning kan lösas på ett effektivare sätt, med inriktning på de frågor som orsakar flest problem för medborgarna och företagen. I detta meddelande sade jag att årsrapporten är mer en strategisk utvärdering av tillämpningen av EU-lagstiftningen, där man kartlägger de största utmaningarna, fastställer prioriteringar och sedan planerar arbetet enligt dessa prioriteringar. Kommissionen välkomnar parlamentets respons på denna rapport. I mina följande kommentarer kommer jag att ta upp några av de viktigaste frågorna.
När det gäller tillgång till information om överträdelseförfaranden håller kommissionen på att genomföra det nya ramavtalet med parlamentet. Kommissionen har åtagit sig att tillhandahålla parlamentet den information som anges i ramavtalet. Kommissionen ser även fram emot att koppla parlamentet till sitt arbete med portalen Ditt Europa, för att se till att medborgarna vet var de ska vända sig för att finna den information de söker.
Vi välkomnar att parlamentet inser hur viktigt EU Pilot-projektet är för en välfungerande medborgarinriktad union i enlighet med Lissabonfördraget. EU Pilot-projektet är utformat för att se till att medborgarnas problem med och klagomål på tillämpningen av EU-lagstiftningen följs upp, och det är naturligtvis en viktig prioritering för oss. I sitt arbete med detta måste kommissionen dock respektera den sekretess som EU-domstolen har bekräftat att medlemsstaterna har rätt till när det gäller undersökningar av fall som rör eventuella tillämpningsproblem och eventuella överträdelseförfaranden.
Kommissionen lämnade utförliga upplysningar i sin utvärderingsrapport för projektet EU Pilot som antogs i mars i år. Den beviljar däremot inte tillgång till eller sprider information om särskilda ärenden som behandlas inom ramen för EU Pilot. Kommissionen inser samtidigt betydelsen av att se till att medborgarna får tillgång till en fullständig och tydlig utvärdering i rätt tid av det arbete som utförs tillsammans med medlemsstaterna inom EU Pilot, och har åtagit sig att se till att de klagande får möjlighet att lämna sina synpunkter på resultatet.
När det gäller frågan om antagandet av en ”förfarandekod” i enlighet med artikel 298, har kommissionen förstått att en arbetsgrupp har inrättats i parlamentet för att undersöka den möjliga omfattningen och innehållet i ett sådant initiativ. Kommissionen anser det även vara lämpligt att väga resultatet av det inledande arbetet mot den övergripande frågan innan några mer specifika faktorer övervägs. För närvarande reserverar vi följaktligen vår åsikt om alla aspekter.
Kommissionen arbetar även för att lämna aktuell information om de resurser som anslås för tillämpningen av EU-lagstiftningen. Det resolutionsförslag som diskuteras i dag täcker en lång rad olika frågor, och i sitt svar på resolutionen kommer kommissionen att lämna kompletterande förklaringar som det är mycket svårt att lämna i dag, huvudsakligen på grund av tidsbrist.
Vi är glada över att vi delar ett gemensamt intresse för den nuvarande tillämpningen av EU-lagstiftningen, till fördel för medborgarna och företagen i EU. En effektiv tillämpning av EU-rätten är en av EU:s hörnstenar och en central aspekt av smart lagstiftning.
Jag vill be tolkarna om ursäkt för att jag har talat så fort. Ett varmt tack till er för ert tålamod, och jag tackar alla för er uppmärksamhet.
Talmannen: Ja, jag är rädd för att ni hade en viss tendens att börja tala snabbare. Tack så mycket.
Rainer Wieland: Herr talman, herr Diamandouros, herr kommissionsledamot! Det är en gemensam debatt vi håller. Jag talar för ordföranden för utskottet för framställningar, som tyvärr är sjuk, och jag kommer att begränsa mina kommentarer till Chrysoula Paliadelis betänkande.
Parlamentet har ofta debatterat och diskuterat frågan om tillgång till handlingar, fördelarna med insyn och frågan om var man bör dra linjen mellan allmänhetens legitima rättigheter och intressen i stort å ena sidan, och privatpersoners och företags legitima intressen å andra sidan. Fru Paliadeli! Man kan för övrigt också vända på det, det vill säga att information lämnas ut till en icke-statlig organisation och ett företag eller en privatperson sedan vill ha reda på exakt vilken information som har lämnats ut. Vi överväger inte frågan om vem som är god eller ond här, utan helt enkelt frågan om tidsramar och tidsgränser. Dessa tidsgränser måste respekteras när de berör enskilda medborgare, och naturligtvis även ombudsmannen. Det är vad man kan kalla en grundläggande princip för god förvaltning. Vi förväntar oss därför att kommissionen, som har visat ett så stort intresse för att påskynda förfarandena, vilket vice ordföranden redan har nämnt, undersöker frågan närmare och gör förbättringar.
Elena Băsescu: Herr talman! Jag tar ordet som skuggföredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) för Europeiska ombudsmannens särskilda rapport. Jag vill börja med att framhålla att det faktum att det var möjligt att nå ett samförstånd mellan alla de politiska grupperna underlättade utarbetandet av betänkandet om detta ämne. Jag måste nämna att inte ett enda ändringsförslag lades fram och vill samtidigt gratulera Chrysoula Paliadeli till detta utmärkta resultat.
Det är oroande att kommissionens ovilja att samarbeta med ombudsmannen kan skapa en stor förtroendekris för EU-institutionerna bland medborgarna. Avsaknaden av ett gott samarbete äventyrar ombudsmannens och Europaparlamentets möjligheter att övervaka kommissionen på ett effektivt sätt. Jag vill även påminna om principen om lojalt samarbete, som fastställs i EUF-fördraget. Den innebär att EU-institutionerna ska befästa sina förbindelser i god tro. Ombudsmannen ställs tyvärr mycket ofta inför problemet att kommissionen inte håller tidsgränserna för att ge allmänheten tillgång till handlingar.
En annan oroande aspekt är att ombudsmannen var tvungen att sammanställa en särskild rapport som en sista utväg för att övertala kommissionen att vara mer samarbetsvillig. Jag hoppas att vi ska slippa se sådana incidenter i framtiden. I detta avseende vill jag uppmana kommissionen att göra ytterligare insatser att samarbeta mer effektivt med ombudsmannen. Man får aldrig glömma att när kommissionen inte fullgör ett sådant åtagande kan parlamentet tillämpa sanktioner. Den situation som uppdagas i rapporten skapar ett systematiskt problem. Det innebär i sin tur att medborgarna berövas en av de viktigaste fördelar som de förväntar sig att vinna till följd av den grundläggande rättigheten att inge klagomål.
Monika Flašíková Beňová: Herr talman! Jag vill tacka samtliga tre ledamöter för de betänkanden vi diskuterar under dagens gemensamma debatt, och vill särskilt tala om Eva Lichtenbergers betänkande, eftersom det enligt min åsikt är mycket gediget, och jag håller med om mycket som sägs där. Även jag vill därför vara lite mer kritisk i dag, herr vice ordförande.
Generellt sett kan man säga att kommissionen inte informerar medborgarna eller Europaparlamentet tillräckligt om hur den övervakar tillämpningen av EU-lagstiftningen. Samtidigt fastställer EU-fördraget en tydligt aktiv roll för EU-medborgarna, till exempel genom EU:s medborgarinitiativ. Herr vice ordförande! Jag är också mycket glad över att du är med oss här i dag under debatten, eftersom jag vet att du inte bara är kompetent, utan även personligen är mycket djupt engagerad i medborgarinitiativet.
Trots detta ger kommissionens årsrapporter om tillämpningen av EU-lagstiftningen i sin nuvarande form inte parlamentet eller folket tillräcklig information om det aktuella läget. Kommissionen har hittills fokuserat alltför starkt på införlivandet av EU-lagstiftningen i de nationella lagstiftningarna, och har i stor utsträckning försummat den verkliga tillämpningen. En fåordig hänvisning till formella överträdelseförfaranden mot en medlemsstat som ännu inte har införlivat en EU-rättsakt säger varken oss eller medborgarna särskilt mycket. Vi måste och vill få höra mer om ärenden där kommissionen undersöker bristande eller helt felaktigt införlivande. Först när vi har fullständig information om sådana fall kan vi tala om en konsekvent kontroll av tillämpningen av EU:s lagstiftning.
Vi vet alla att Europaparlamentet har vissa skyldigheter och befogenheter med avseende på kommissionen. Detta omfattar övervakning och utvärdering. Vi här i parlamentet har ett uppriktigt intresse av att noggrant utvärdera kommissionens framsteg med sina ansvarsuppgifter samt dess skyldighet att skydda avtal och följa EU-lagstiftningen. Men vi har inte tillgång till tillräcklig information om hur kommissionen behandlar överträdelser av lagstiftningen. Herr vice ordförande! Det här är inget nytt för er.
I resolutionen om en översyn av ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen från februari förra året uppmanade vi kommissionen, och jag citerar: ”att ge parlamentet en sammanfattning av alla överträdelseförfaranden av de ämnen som överträdelseförfarandet avser om parlamentet så begär”, slut på citat. Jag vill verkligen uppmana kommissionen att lämna denna information till oss, och genom oss till EU-medborgarna.
Sammanfattningsvis har jag sagt flera gånger i mina inlägg att Europaparlamentet verkligen vill hjälpa kommissionen, och till och med stödja den mot rådet. Vi uppmanar er nu att se till att kommissionen i gengäld lämnar de upplysningar till parlamentet som vi begär, inte bara för oss själva, utan för medborgarna i EU:s medlemsstater.
Margrete Auken: Herr talman! I utskottet för framställningar, det vill säga det utskott som behandlar medborgarnas klagomål, är respekt för EU-lagstiftningen en helt central fråga. Medborgarna vänder sig till oss på grund av att nationella eller lokala myndigheter inte följer EU-lagstiftningen, t.ex. när det gäller skyddet av folkhälsan eller miljön. Se bara på de många klagomål som vi har mottagit om den långvariga avfallskrisen i Kampanien, trots en tydlig dom från EU-domstolen, och om frysningen av medel. Inget har egentligen gjorts för att lösa det här problemet. Både medborgarna och den skyddade miljön lider. Det är vad vi kallade ”lyckliga Kampanien” - kära nån! Kommissionen måste omedelbart utnyttja alla medel som den har till sitt förfogande i detta avseende.
Fördraget ger kommissionen en central roll, dvs. att övervaka medlemsstaternas efterlevnad av EU-lagstiftningen. I utskottet ägnar vi därför mycket uppmärksamhet åt hur kommissionen hanterar överträdelser av reglerna. Mot bakgrund av detta välkomnar jag Eva Lichtenbergers betänkande. Hon klargör fullständigt att det inte räcker att bara skicka klagomål till medlemsstaterna om deras överträdelser så att de får lösa dem själva. Det är ju dem klagomålen handlar om. Då lämnar vi medborgarna helt i sticket.
I detta sammanhang vill jag berömma Europeiska ombudsmannen för att han har genomfört en undersökning på eget initiativ, just om kommissionens nya metoder för att behandla klagomål och överträdelser, särskilt hur kommissionen registrerar, eller kanske helt enkelt låter bli att registrera, klagomål mot medlemsstaterna för åsidosättande av EU-lagstiftningen. Ombudsmannen har också befogenhet att yttra sig om sakinnehållet i fall när kommissionen beskylls för att inte ha följt upp överträdelserna, även om det är domstolen som beslutar i frågan i sista instans.
Under alla omständigheter skulle det vara ett framsteg om vi antar förslaget i Mariya Nedelchevas betänkande om att utarbeta en ordentlig lag om EU:s förvaltningsförfaranden, vilket vi äntligen har en rättslig grund för i form av artikel 298 i Lissabonfördraget.
Det är bra att ombudsmannens årsrapport visar många tecken till förbättringar, men det är fortfarande bekymrande att över en tredjedel av klagomålen handlar om bristande insyn och om tillgång till handlingar och information. I detta avseende är det faktiskt skandalöst att både kommissionen och flera medlemsstater försöker skydda inflytelserika lobbygrupper från medborgarna genom metoder som helt klart förefaller bryta mot dataskyddsreglerna.
Ett hårresande exempel på detta är ombudsmannens särskilda rapport om Porsche och korrespondensen om skydd av koldioxidgränser för bilar. Är det någon här som tror att kommissionen frågar små eller medelstora företag om den får lämna ut deras handlingar eller att kommissionen skulle skjuta upp frågan i 15 månader för ett litet företags skull? Självklart inte! Det var på grund av att det var Porsche, och naturligtvis kanske också för att det var Günter Verheugen. I ombudsmannens särskilda rapport berättas en längre historia, och jag vill rekommendera alla att läsa både Chrysoula Paliadelis utmärkta betänkande och ombudsmannens rapport. De är mycket underhållande. De kommer att öppna våra ögon om och om igen. Den allvarligaste aspekten av detta ärende är emellertid kommissionens brist på lojalt samarbete med ombudsmannen. Det är en viktig rapport. Parlamentet måste göra ett tydligt uttalande i frågan. Jag vill tacka ombudsmannen och Chrysoula Paliadeli.
Oldřich Vlasák: Herr talman! Ombudsmannens årsrapport är ett bra exempel på hur vi bör presentera vår verksamhet för allmänheten. Rapporten är förståelig, koncis och saklig. Jag vill därför hjärtligt gratulera ombudsmannen till hans insatser och allt besvär han har gjort sig, och jag vill även gratulera honom personligen. Samtidigt vill jag dock påpeka att jag ser ett systematiskt problem i verksamheten vid ombudsmannens kontor. Problemet är allmänhetens medvetande. Vi måste nämligen medge att EU, som en internationell organisation, faktiskt är svårförståelig i många aspekter och inte bara när det gäller bidragsbeviljande, utan även EU:s befogenheter, institutioner, beslutsprocesser och den politik och lagstiftning som antas. Vad jag menar är att EU är svårt att förstå för den vanliga medborgaren. Detsamma gäller logiskt nog även för ombudsmannens kontor. Jag är säker på att om vi genomförde en undersökning och frågade EU-medborgarna om Europeiska ombudsmannens roll och hans befogenheter och verksamhet, skulle vi tyvärr upptäcka att han uppfattas som någon som finns långt borta, och i många fall vet man inte ens om att ombudsmannen finns. Fakta är relativt tydliga. En stor majoritet av de klagomål som inges av mina landsmän från Tjeckien omfattades inte av ombudsmannens ansvarsområde. Situationen är inte annorlunda i andra medlemsstater.
När vi diskuterade verksamhetsrapporten 2008 här i parlamentet ville alla att allmänhetens medvetande om ombudsmannen skulle öka. Omfattande informationskampanjer föreslogs, och lanseringar av webbplatser övervägdes. Jag testade dock själv att inge ett klagomål på ombudsmannens webbplats i går. Jag måste säga att den interaktiva handledningen var alldeles för komplicerad och ärligt talat oförståelig för en vanlig medborgare. Själva klagomålsformuläret är lika komplicerat. Det påminner mig lite om skatteåterbäringsblanketterna i Tjeckien, där vanliga människor inte kan fylla i den utan hjälp av en skatterådgivare. Ärligt talat så avskräcker ombudsmannens webbplats allmänheten från att inge klagomål. Jag efterlyser därför en förenkling av webbplatsen.
En annan sak som jag anser vara oerhört viktig är att förkorta handläggningstiden för ärendena. Vi vet ju att om en person inger ett klagomål är det ytterst viktigt förtroendemässigt sett att klagomålet handläggs så snabbt som möjligt, och att den klagande får svar så snabbt som möjligt. Om en viss fråga inte omfattas av ansvarsområdet för det organ som klagomålet ställs till, bör den klagande dessutom hänvisas direkt till den nationella eller regionala ombudsman som är behörig för det relevanta ärendet.
Informationen försvinner på vägen om det finns alltför mycket kommunikation. Alltför mycket information tar kål på EU-medborgarna. Enligt min åsikt bör ombudsmannens prioritering inte bara vara att lösa felaktiga byråkratiska förfaranden, utan även att förebygga sådana problem. Jag anser därför att det är mycket viktigt att ombudsmannen inte utnyttjas för mediekampanjer, och att hans befogenheter inte utökas. Efter det senaste valet sade ombudsman Nikiforos Diamandouros: ”Jag kommer att fortsätta insatserna att förbättra kvaliteten på EU:s förvaltning.”. Jag vill därför avslutningsvis fråga vilka systemproblem som ombudsmannen särskilt har lyckats förbättra, och vad han har för avsikt att uppmärksamma nästa år. Jag önskar ombudsmannen lycka till med att finna systemlösningar.
Willy Meyer: Herr talman! Min grupp vill tacka Mariya Nedelcheva för hennes betänkande, som ger oss mycket utförlig information från utskottet för framställningar om Europeiska ombudsmannens arbete.
Det är ett mycket beskrivande betänkande som omfattar alla verksamheter under 2009 och ett stort antal klagomål, som för övrigt minskade med 9 procent jämfört med föregående år. Över hälften av klagomålen rör kommissionen.
De klagomål som har ingetts till ombudsmannen kritiserar administrativa missförhållanden, t.ex. bristande insyn eller avslag på förfrågningar om tillgång till handlingar. Vi bör vara nöjda med att ett stort antal av dessa klagomål kan lösas genom ombudsmannen eftersom det innebär att vi går i rätt riktning.
Ombudsmannens mål för 2010 har sammanfattats i fem block: att vara öppen för förslag för att kartlägga god praxis, att finna sätt att nå snabbare resultat, att övertyga institutionerna om nyttan med att förbättra sin serviceanda, att lämna lämplig, användbar och lättillgänglig information och att anpassa verksamheten för att garantera en bra resursanvändning, effektivitet och ändamålsenlighet. Jag anser att de mål som har satts upp för 2010 är mycket relevanta.
Vi måste helt enkelt modernisera mekanismerna så att vi kan lösa ärenden som rör brist på insyn och information, problem som tyvärr är vanliga. Se bara på Chrysoula Paliadelis betänkande om Porscheaffären, där Porsche, eller snarare kommissionen, vägrade att offentliggöra vissa handlingar från denna biltillverkare. Parlamentet måste stödja ombudsmannen, och ombudsmannen måste också kunna lita på Europaparlamentet så att han kan få bättre information om dessa frågor.
EU-domstolens beslut nyligen som åsidosatte kommissionens beslut att offentliggöra en förteckning över mottagare av stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken är mycket oroande. Med andra ord så strider detta beslut mot de grundläggande principerna om insyn, som bör styra allt som har med EU-budgeten att göra, och beslutet är ett direkt angrepp mot européernas rätt att veta vad deras skattepengar går till. Jag anser att detta är dålig praxis, som vi måste försöka lösa genom att parlamentet tar initiativ till de nödvändiga lagstiftningsändringarna.
Nikolaos Salavrakos: Herr talman! Efter att ha läst ombudsmannens verksamhetsrapport för 2009, måste jag berömma Nikiforos Diamandouros eftersom han med heder företräder och tjänar den institution som förenar EU-medborgarna och får dem att känna sig trygga.
Det är naturligtvis Europeiska ombudsmannens uppgift att se till att alla privatpersoner eller juridiska enheter som stöter på problem med EU-institutionerna när det gäller missbruk av befogenheter eller andra former av administrativa missförhållanden kan vända sig till honom.
Efter att ha läst rapporten inser jag att denna institutions och dess tjänstemäns framgångar för det första beror på att de flesta - och siffran är redan 70 procent - av undersökningarna slutförs inom ett år och att över hälften - faktiskt 55 procent - slutförs inom tre månader. Detta visar hur snabbt Europeiska ombudsmannen och hans medarbetare agerar och hur smidigt denna institution fungerar.
För det andra kunde ombudsmannen i 80 procent av de behandlade ärendena hjälpa den berörda parten att lösa problemet på ett sätt eller annat, antingen genom att hänvisa de klagande till det behöriga organet eller genom att ge råd om vilket organ de måste kontakta för att kunna lösa sitt problem snabbt. Detta visar hur effektiv ombudsmannen är.
Vi får inte glömma bort att 84 procent av framställningarna ingavs av privatpersoner, och endast 16 procent inlämnades av företag eller sammanslutningar. Även detta visar vilka höga tankar de EU-medborgare som anser att de har utsatts för administrativa missförhållanden har om ombudsmannen och hans företrädare. Jag vill bara påpeka att nio av de ärenden som avslutades under 2009 är exempel på bästa praxis. Jag måste säga att jag personligen tyckte att det var särskilt glädjande att läsa i inledningen av rapporten att Europeiska ombudsmannen har för avsikt att se till att EU verkligen levererar de fördelar som Lissabonfördraget utlovar för medborgarna. Jag gratulerar därför Nikiforos Diamandouros.
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Jag ingav också ett klagomål till ombudsmannen en gång, och även om det inte gick så bra för mig och jag inte var nöjd med bedömningen, vill jag ändå berömma ombudsmannen för hans insatser. Jag anser att det är mycket viktigt att vi i parlamentet stöder hans arbete.
I sitt inledande anförande påpekade ombudsmannen helt riktigt att hans framgångar eller misslyckande i stor grad beror på institutionernas agerande. Om vi t.ex. ser på Porscheaffären, blir det uppenbart att ombudsmannens befogenheter är begränsade och att vissa institutioner helt enkelt inte tar hans rekommendationer på allvar.
Detta är naturligtvis även nödvändigt för att vi ska kunna se om vårt eget hus, t.ex. när det gäller köpet av Altero-Spinelli-byggnaden, där det har förekommit enorma oegentligheter. Ombudsmannen utfärdade tydliga rekommendationer och ändringsförslag lades fram. Hittills har väldigt få konkreta framsteg dock gjorts i parlamentet. Ändringsförslagen förkastades. Detta är ännu ett bevis på parlamentets syn på dessa rekommendationer. Vad jag vill säga är att det är mycket viktigt att vi ser om vårt eget hus och tar rekommendationerna från ombudsmannen på allvar, och därigenom förstärker hans ställning.
Tadeusz Zwiefka: (PL) Herr talman! Precis som varje år lägger utskottet för rättsliga frågor fram sitt betänkande om kommissions årsrapport om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning, och precis som varje år har ledamöterna av utskottet för rättsliga frågor många reservationer om innehållet i och formen för kommissionens årsrapport.
Det råder inga tvivel om att införlivandet av EU-lagstiftningen i de nationella systemen är ett mycket allvarligt problem inom EU. Samma förordningar införs av olika länder vid olika tidpunkter, och vissa aspekter av problemen är naturligtvis förståeliga. Detta får emellertid inte leda till förseningar som leder till rättslig osäkerhet, vilket i sin tur gör det omöjligt för medborgarna att utöva sina rättigheter. Precis som vår föredragande helt riktigt påpekar medför förseningarna i införlivande och felaktig tillämpning av EU-lagstiftningen verkliga kostnader och får medborgarna att tappa förtroendet för EU:s institutioner. Därför välkomnar jag alla kommissionens initiativ, t.ex. möten med experter och bilateral dialog mellan kommissionen och medlemsstaterna i syfte att lösa dessa problem så snabbt som möjligt. Jag ser med stort intresse på projektet EU Pilot, som är avsett att vara ett verktyg för att snabbt kunna agera vid alla fall av felaktig tillämpning eller anpassning av EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen.
Vi lyfter även återigen fram den roll som de nationella domstolarna spelar i den praktiska tillämpningen och tolkningen av EU-lagstiftningen. För att domstolarna ska kunna fullgöra sina uppgifter korrekt behövs det emellertid lämplig utbildning, möten och en rättslig kultur i EU. När det gäller parlamentet - och jag vänder mig här till mina kolleger - måste de lagar vi utarbetar i vår egenskap av lagstiftare vara tydliga och förståeliga, eftersom lagstiftningen måste vara förståelig för att kunna införlivas korrekt i de nationella systemen, vilket leder till färre problem med införlivandet.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Herr talman! När jag läste betänkandet om Europeiska ombudsmannens verksamhetsrapport för 2009 gladde det mig att kunna konstatera att samarbetet mellan ombudsmannen och utskottet för framställningar har utvecklats ytterligare. Jag hyser en mycket hög aktning för professor Nikiforos Diamandouros, som har varit ombudsman sedan 2003, och värdesätter hans insatser att informera medborgarna om de möjligheter de har att inge klagomål om och när EU-förvaltningen inte fungerar som den ska, och att han uppmuntrar medborgarna att utöva sina rättigheter i det avseendet.
Med tanke på att endast 23 procent av de över 3 000 klagomål som registrerades 2009 omfattades av ombudsmannens ansvarsområde, bör han absolut fortsätta sina insatser på informationsfronten. På grund av sina begränsade befogenheter kan han endast undersöka klagomål om EU:s institutioner och organ. Det viktiga är dock att alla som inger ett klagomål till ombudsmannen som inte kan godtas av formella skäl får information om vilken myndighet de bör vända sig till i varje enskilt fall.
Det är viktigt att påpeka att ombudsmannens demokratiska legitimitet har stärkts avsevärt i och med Lissabonfördragets ikraftträdande, och hans ansvarsområde har utökats till att omfatta den yttre politiken. Det är också viktigt att tänka på att ombudsmannen allt oftare vidtar åtgärder på eget initiativ, t.ex. rörande försenade betalningar från kommissionen, funktionshinder och diskriminering. Hans åtgärder har också gett resultat i form av ett förslag till kodex för god förvaltningssed. En annan god nyhet är att undersökningstiden har minskats till nio månader.
Den höga procentandelen avslutade ärenden där den institution som klagomålet berörde nådde en uppgörelse eller där ärendet löstes till klagandens fördel vittnar också om ombudsmannens effektivitet och hans goda samarbete med andra organ. Så blev fallet i en så stor procentandel som 56 procent av ärendena under 2009. Jag hoppas att ombudsmannen, med parlamentets stöd, kommer att fortsätta sitt arbete med samma energi och ännu effektivare än hittills.
Anneli Jäätteenmäki: (FI) Herr talman! Jag tackar Europeiska ombudsmannen för det beundransvärda arbete som han och hans personal har utfört under svåra omständigheter. Öppenhet, tillgång till information och rätten till god förvaltning är centrala aspekter om allmänheten ska ha förtroende för EU-institutionernas förmåga att övervaka deras rättigheter. Det är oroande att den största administrativa bristen i systemet år efter år är bristen på insyn, och att man till och med vägrar att lämna ut handlingar och dokument. I detta avseende är Porscheaffären mycket allvarlig. När kommissionen dröjde 15 månader med att lämna över de dokument som efterfrågades, åsidosatte den grovt sin skyldighet att samarbeta lojalt med ombudsmannen. Denna inställning från kommissionens sida undergrävde våra medborgares förtroende för kommissionen och skadade EU:s offentliga profil.
Nu när kommissionsledamoten och ombudsmannen sitter tyst och snällt sida vid sida tror jag att det skulle vara en bra idé om de inledde en förtrolig och ingående diskussion om huruvida de respekterar varandras arbete och om de är beredda att samarbeta och agera i enlighet med EU:s grundläggande principer. Jag vill inte skylla på någon enskild kommissionsledamot i samband med detta, men kommissionen bör absolut diskutera frågan eftersom EU:s offentliga profil verkligen inte är så positiv att vi har råd med fler fall som Porsche i framtiden.
Våra medborgares rättigheter måste respekteras av kommissionen, rådet och naturligtvis även av parlamentet - av samtliga EU-institutioner.
Gerald Häfner: (DE) Herr talman! Nikiforos Diamandouros har varit en verklig tillgång för våra medborgare och för EU, och jag vill uppriktigt tacka honom för hans arbete. Det rör naturligtvis också vid en öm punkt, dvs. de områden som behöver förbättras. Porscheaffären har just nämnts. Som tysk medborgare måste jag säga att jag skäms djupt över vad som har pågått där. Här har vi en tysk kommissionsledamot och en tysk biltillverkare och korrespondensen mellan dem. All korrespondens mellan kommissionen och andra biltillverkare i Italien, Spanien och andra länder offentliggörs, men inte den tyska korrespondensen. Ombudsmannen har inte utfärdat två, utan tre reprimander, och ändå har inga åtgärder vidtagits. Det krävs snabba förbättringar. Jag vill betona detta i starkaste möjliga ordalag.
Det andra jag vill säga är att när vi använder ordet ”piloter” tänker vi oftast på en grupp yrkesmän som tillbringar sitt arbetsliv högt upp i luften. Jag förstår inte riktigt hur kommissionen kom på tanken att kalla sitt nya projekt om hur EU-medborgarnas klagomål ska hanteras för ett ”pilotprojekt”, eftersom det i grunden inte erbjuder några nyheter. Medborgarna inger välmotiverade klagomål i sitt eget land. Inget görs där. Då vänder de sig till kommissionen. Vad gör kommissionen? Den skickar tillbaka klagomålet till ursprungslandet åter och återigen, och inget blir gjort. Jag anser faktiskt inte att det är ett lämpligt sätt att hantera våra medborgares problem och klagomål på, och jag vill därför utnyttja detta tillfälle för att be kommissionsledamot Maroš Šefčovič, som jag värderar mycket högt, att säga att han antingen tänker gå ifrån projektet eller ta sig en ny funderare över hur vi kan se till att våra medborgares klagomål skickas till den instans som faktiskt kommer att behandla dem, och att medborgarna får rättvisa och möjligheter att överklaga.
Marek Henryk Migalski: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag har ingen önskan att förvandla kammaren till ett universitetsklassrum. Men som ni vet inrättades Europeiska ombudsmannen i Europa för nästan 300 år sedan. Därför är det inte förvånande att vi är intresserade av sådana frågor och ägnar så mycket uppmärksamhet åt dem.
Jag anser att samtliga tre betänkanden är värda uppmärksamhet, med bara ett undantag. I Mariya Nedelchevas betänkande finns det ett avsnitt som jag finner oroande. Europeiska ombudsmannen utför ett mycket värdefullt och bra arbete, men måste ombudsmannens kontor verkligen kosta så mycket som nästan 9 miljoner euro? Är det inte möjligt att begränsa det nästan bysantiska sätt som kontoret fungerar på? Det är anledningen till att min grupp avstår från att rösta om den frågan, om just det här betänkandet. Vi önskar dock ombudsmannen allt gott, och i synnerhet de medborgare som inger klagomål till ombudsmannens kontor.
Rui Tavares: (PT) Fru talman! För det första vill jag tacka Nikiforos Diamandouros för hans arbete och för den verksamhetsrapport som han har lagt fram. Arbetet är sannerligen noggrant och av god kvalitet, och det tackar jag också för. Jag vill gärna ta upp frågan om kvantitet i stället för kvalitet, eftersom det är intressant att se hur efterfrågade ombudsmannens tjänster är bland allmänheten.
Det inkommer några tusen klagomål, varav en del inte är tillåtliga. Det är emellertid intressant att undersöka varför det inte inges fler klagomål. Med andra ord så handlar det om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. EU-institutionerna och den lagstiftning de grundas på är alltför komplexa och otydliga, och jag undrar just om detta inte är orsaken till det komplicerade förhållandet mellan allmänheten och institutionerna. Med andra ord, för att kunna inge ett klagomål måste man känna till sina rättigheter och man måste även känna till lagstiftningen och systemet för att inge klagomål. Nikiforos Diamandouros, i stället för att komma med förslag till dig, vill jag be dig som ombudsman att lägga fram förslag till parlamentet som lagstiftande församling om hur lagstiftningsprocesserna och EU:s institutionella mekanismer kan förenklas i så stor utsträckning som möjligt. Det talas mycket om insyn och klarhet, och ändå är enkelhet också ett demokratiskt värde som vi ofta glömmer, eftersom det ger allmänheten öppen tillgång till institutionerna.
Herr Diamandouros! För närvarande är jag också ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som håller omröstningar samtidigt. Jag vill försäkra dig om att jag kommer att vara uppmärksam på deras svar i den här frågan.
John Stuart Agnew: (EN) Fru talman! Den mest skandalösa aspekten av kommissionsledamotens uppförande som avslöjas i detta betänkande, förutom den dåliga behandling som klaganden råkade ut för i detta fall, är kanske att det inte var ett isolerat fall av administrativa missförhållanden. De uppgifter som avslöjas i detta skarpa betänkande är i själva verket något mer än bara försumlighet och lättja. Det är snarare rimligt att dra slutsatsen att den här typen av uppförande från kommissionens sida är avsiktligt och inget annat än en kalkylerad strategi för att omintetgöra ombudsmannens hårda arbete och krossa rättsordningen.
Ombudsmannens arbete är tillräckligt svårt ändå utan det ytterligare problemet att kommissionen, vilket fakta visar i det här fallet, ständigt och jämt försöker hindra ombudsmannens kontor från att fungera ordentligt. Det fanns en tid då både de ansvariga tjänstemännen och ministern skulle ha fått gå om det visade sig att statstjänstemän agerat på ett så tarvligt sätt. Jag förväntar mig i stället att vi kommer att se en arrogant och förkrossande kommission göra vad den är bäst på, nämligen att räcka lång näsa åt allmänheten medan den skyldige går ostraffad. Det är inte så konstigt att EU är mer impopulärt än någonsin!
Csanád Szegedi: (HU) Fru talman! Ombudsmannens verksamhetsrapport visar tydligt att bristen på insyn i EU-institutionerna är ett av de största problemen. De flesta klagomålen rör kommissionen, som ständigt är sen med sina svar och följaktligen rubbar förtroendet för EU-institutionerna. Vi måste öka insynen genom att optimera institutionernas arbete och genom mer omfattande kommunikation, samtidigt som vi ser till att dessa åtgärder inte ökar utgifterna. EU har redan spenderat enorma belopp på propaganda och på att göra reklam för sig självt.
Antalet klagomål kommer dessutom utan tvivel att fortsätta öka i och med Lissabonfördragets ikraftträdande och medlemsstaternas ofullständiga eller försenade genomförande av EU-lagstiftningen. För att förhindra detta krävs en utökad och harmoniserad juridisk utbildning för nationella domare, praktiserande jurister samt statstjänstemän och handläggare. Dessutom måste vi informera medborgarna om att överträdelser av EU-lagstiftningen kan bestridas även i den berörda nationella domstolen. Under första halvåret 2011 kommer Ungern att inneha det roterande EU-ordförandeskapet, och vi ungerska Europaparlamentsledamöter kommer därför att få en viktig uppgift, nämligen införlivandet av rättslig harmonisering.
Peter Jahr: (DE) Fru talman, herr Diamandouros, herr kommissionsledamot! Ombudsmannainstitutionen har en mycket imponerande historia i Europa. På grundval av en idé som ursprungligen utvecklades i Sverige, har ombudsmännen vid det här laget försökt lösa tvister och problem på en opartisk grund i 200 år. Jag anser att tanken med ombudsmannaämbetet härrör från ett djupt mänskligt behov av tvistlösning med fredliga medel.
Detta är den femtonde rapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet och den sjunde från Nikiforos Diamandouros. Det är en meritlista att vara stolt över och jag vill gratulera Nikiforos Diamandouros. När han valdes förra året uttryckte jag förhoppningen att han som ombudsman skulle göra sitt yttersta för att se till att beslutsprocessen i EU blir öppnare och mer relevant för medborgarna, och att han skulle samarbeta effektivt med utskottet för framställningar. Jag anser att vi tryggt kan säga att vi, tillsammans, har lyckats med detta. Jag ser dock fortfarande utrymme för förbättringar i samordningen mellan ombudsmannens och utskottet för framställningars funktioner och uppgifter. Vi mottar alltfler framställningar som rör aspekter av den klassiska rätten att inge framställningar samt element i ombudsmannens arbetsuppgifter. Jag talar om mänskliga rättigheter, egendomsrättigheter och hinder för ekonomisk aktivitet. Det är således både förnuftigt och lämpligt att vi samarbetar inom dessa områden så att vi kan bemöta kommissionen tillsammans i en positiv bemärkelse och få de relevanta svaren inom de fastställda tidsgränserna.
Jag välkomnar även den nya webbplatsen med de interaktiva handledningarna som kan bidra till att medborgarna blir mer medvetna om vilka möjligheter de har att göra sina röster hörda i Europa. Jag hoppas att Nikiforos Diamandouros fortsätter att nå framgångar i sitt goda och viktiga arbete och att han kommer att lyckas införa förbättringar där det går. Utskottet för framställningar kommer också att fortsätta att göra allt som står i dess makt för att i framtiden främja ett nära samarbete med ombudsmannen i EU-medborgarnas intresse.
Sylvana Rapti: (EL) Fru talman! Vi diskuterar två mycket viktiga frågor här i dag. Det handlar dels om EU-medborgarnas intressen och dels om försoningen mellan EU:s medborgare och institutioner.
Föredragandenas tre betänkanden, som är verkligt exceptionella, och Europeiska ombudsmannens verksamhetsrapport får mig att tänka på Nikiforos Diamandouros som EU-medborgarnas D'Artagnan och de tre föredragandena som de tre musketörerna som skyddar EU-medborgarnas intressen.
Det är verkligen synd att kommissionen inte är så engagerad som den borde vara. För mig är det enda positiva med kommissionsledamotens uttalande här i dag att han talade fort. Om kommissionen agerade lika snabbt skulle vi inte behöva hålla den här debatten.
Det är mycket viktigt att EU-medborgarna har förtroende för EU:s institutioner, att de ser dem i ett positivt ljus och att de känner att EU:s institutioner arbetar i deras intressen. Femton månaders försening, som Chrysoula Paliadeli säger i sitt betänkande - för att få se tre handlingar från en biltillverkare som specialiserar sig på snabba bilar, vilken oxymoron. Om en enda EU-medborgares intressen stod på spel, i stället för en biltillverkares, skulle dröjsmålet ha varit så långt? Det undrar jag.
Hur det än är med den saken anser jag att vi bör vara uppriktiga. Vi måste alla arbeta tillsammans och ha förtroende för vad kommissionsledamoten sade, vi måste tro på att kommissionen är beredd att samarbeta med Europeiska ombudsmannen, och vi måste alla arbeta i EU-medborgarnas intresse. Låt oss hoppas att kommissionen agerar lika snabbt som kommissionsledamoten talade. Han fick verkligen tolkarna att arbeta för pengarna.
Oriol Junqueras Vies: (ES) Bon dia, fru talman! Jag är ledsen att Alejo Vidal-Quadras inte längre är talman för sammanträdet, eftersom jag är säker på att han skulle ha uppskattat mitt inlägg.
För det första vill jag tacka Europeiska ombudsmannen för hans arbete och uppmuntra honom att modigt fortsätta att försvara européernas rättigheter, som ofta hotas av vissa offentliga myndigheter.
I detta sammanhang vill jag passa på att säga att den valencianska kulturföreningen har samlat in 650 000 underskrifter för ett lagstiftningsinitiativ i syfte att garantera mottagning av radio- och tv-kanaler på katalanska. Detta handlar helt enkelt om att följa artikel 12.2 i Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och direktivet ”Television utan gränser”.
Den spanska regeringen har dock vägrat att ta dessa 650 000 underskrifter i beaktande. Vi hoppas att Europeiska ombudsmannen kommer att ta upp detta och skydda rättigheterna för dessa 650 000 européer som skyddas av EU-lagstiftningen.
Jaroslav Paška: (SK) Fru talman! Jag vill börja med att säga att kommissionens årsrapporter om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning har vissa brister, eftersom de i sin nuvarande form inte ger medborgarna eller de berörda institutionerna nödvändig information om nuläget för tillämpningen av EU:s lagstiftning.
Särskilt i fall där kommissionen agerar vid överträdelser till följd av felaktigt införlivande av EU-lagstiftningen skulle det vara bra om man i framtiden åtminstone lämnar grundläggande information om arten och omfattningen av överträdelsen i fråga. Europaparlamentet har redan sökt mer utförlig information om överträdelseförfarandena genom en formell begäran i sin resolution av den 4 februari 2010.
Jag ser det som en positiv signal i inlägget från kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič att kommissionen har för avsikt att återigen överväga möjligheten att införa förfarandemässiga regler för undersökningarna, genom att ange ett antal aspekter av överträdelseförfarandet, inklusive tidsgränser, rätten att bli hörd, skyldigheten att ange orsaker och så vidare.
Jag är fast övertygad om att ett nära samarbete mellan kommissionen och Europaparlamentet kan leda till en bättre och mer öppen mekanism för att kontrollera tillämpningen av EU-lagstiftningen.
Csaba Sógor: (HU) Fru talman! Europeiska ombudsmannen är EU:s demokratiska samvete. År efter år bidrar denna institution till att öka de klagandes förtroende för EU-institutionerna. Jag är särskilt nöjd med att EU i och med Lissabonfördragets ikraftträdande nu även kontrollerar efterlevnaden av stadgan om de grundläggande rättigheterna, främst genom att se till att rätten till god förvaltning efterlevs. Jag finner Europeiska ombudsmannanätverket ytterst användbart, eftersom medborgarnas kunskaper om och kvaliteten på de offentliga tjänsterna i vissa medlemsstater, däribland mitt hemland Rumänien, ligger under det europeiska genomsnittet. Detta framgår även av ombudsmannens verksamhetsrapport. Det är också skälet till att jag ber ombudsmannen att i framtiden även försöka samla in de klagomål som inkommer till de nationella ombudsmännen om medlemsstaternas genomförande av EU-lagstiftningen, eftersom medborgarna i de flesta fall kommer i kontakt med EU-lagstiftningen via sina egna nationella myndigheter.
Kriton Arsenis: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot. Jag vill börja med att gratulera Europeiska ombudsmannen till hans utmärkta arbete under hela den här perioden. Jag tackar även föredragandena.
Jag vill särskilt kommentera Chrysoula Paliadelis betänkande. Det är verkligen en chockerande affär: att vägra avslöja hela innehållet i korrespondensen mellan kommissionen och Porsche under utarbetandet av direktivet om utsläpp från bilar. De frågor som hamnar i förgrunden är objektiviteten i kommissionens lagstiftningsförslag och om kommissionen verkligen är helt oberoende i förhållande till industriella intressen.
I betänkandet föreslås helt riktigt att om kommissionen fortsätter med sådana metoder kommer en del av kommissionens budget att placeras i reserven. Herr kommissionsledamot! Parlamentet kommer att göra detta om du inte ändrar på dessa metoder.
Salvatore Iacolino: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är naturligt att vi anser att ett sammanträde som detta, där både Europeiska ombudsmannen och kommissionsledamoten deltar, är särskilt viktigt med tanke på den rådande situationen i EU, som utvecklas dynamiskt och konkret i allmänhetens intresse.
Eftersom de instrument som nyligen inrättats i och med Lissabonfördraget ger medborgarna rätt att inleda lagstiftningsinitiativ, kan man nu med rätta säga att parlamentet identifierar sig nära med medborgarnas krav och förväntningar.
Det är sant att en effektiv tillämpning av lagen främst beror på hur väl kommissionen presterar, med ombudsmannens officiella stöd. Det är viktigt att lyssna till folkets krav och förväntningar, och också kräva att instrumenten verkligen används i allmänhetens intresse. Vi kan därför bara välkomna förslaget om en kodex för god förvaltningssed.
Informationen bör vara tillgänglig och konsekvent och bör tillhandahållas på ett helt öppet sätt, eftersom vi anser att många regioner förväntar sig att kommissionen visar mer engagemang för de mål som anges. Vi får inte glömma det viktiga bidrag som andra ombudsmän i EU kan lämna till det interparlamentariska samarbetet.
Om de nationella parlamenten och Europaparlamentet måste samarbeta på ett effektivt sätt i allmänhetens intresse, vilket de naturligtvis måste, råder det inga tvivel om att detta personliga berikande av yrkesmässig historia och olika rättskulturer måste ges utrymme i samarbetet för att främja medling som en effektiv metod för att lösa problem i allmänhetens intresse.
Vilija Blinkevičiūt: (LT) Fru talman, herr ombudsman! Tack för er rapport. Europeiska ombudsmannens verksamhetsrapport är särskilt viktig för att hjälpa medborgarna att klara ut problem och förbättra insynen i och ansvarsskyldigheten för institutionernas arbete. Europeiska ombudsmannen vill att EU-institutionernas beslut ska vara tillgängliga för medborgarna, eftersom de måste kunna få information de önskar så att de kan lita på institutionernas förmåga att försvara deras rättigheter när det gäller diskriminering, maktmissbruk från institutionernas sida, underlåtande att besvara förfrågningar på ett korrekt sätt och avslag på förfrågningar om tillgång till information. Kommissionen får många klagomål om administrativa missförhållanden. Därför är det viktigt att kommissionen vidtar åtgärder för att garantera att förfrågningar om tillgång till information besvaras snabbt, eftersom en korrekt tillämpning av EU-lagstiftningen har en direkt inverkan på medborgarnas vardag och genomförandet av deras rättigheter. Felaktig tillämpning av lagstiftningen undergräver dessutom förtroendet för EU-institutionerna och leder till merkostnader.
Jarosław Leszek Wałęsa: (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett mycket bra, allsidigt och välavvägt betänkande, och ombudsmannen för hans oupphörliga arbete med att bekämpa administrativa missförhållanden och höja standarden på EU:s förvaltning.
Precis som föredraganden helt riktigt påpekade har ombudsmannens arbete under det senaste året lett till framsteg när det gäller målet att skapa god förvaltning, minska antalet klagomål och förkorta förfarandet för att undersöka klagomål. Jag anser att detta även beror på kontinuiteten i ombudsmannaämbetet. Som vi kan se var valet av Nikiforos Diamandouros ett mycket bra beslut. Ombudsmannen måste emellertid reagera snabbare på medborgarnas behov. För att kunna göra detta måste han föra ett närmare samarbete med de nationella ombudsmännen. Ombudsmannaämbetet är en roll som ändras med tiden, men ombudsmannen måste arbeta efter en uppsättning konstanta och allmänna värden. Jag tror att han i sitt arbete under det kommande året kommer att lyssna närmare till medborgarnas röster.
Simon Busuttil: (MT) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Mariya Nedelcheva och Nikiforos Diamandouros för hans hårda arbete. Jag vill särskilt gratulera ombudsmannen till hans arbete för att minska väntetiderna för registrerade klagomålsförfaranden, eftersom jag anser att det är rätta vägen framåt för att föra EU närmare medborgarna.
För det andra vill jag betona att det interinstitutionella samarbetet är mycket viktigt, vilket även mina kolleger har nämnt. Jag anser att vår erfarenhet av ombudsmannen, särskilt den nuvarande, speglar det omfattande samarbetet mellan parlamentet, och särskilt utskottet för framställningar, och ombudsmannens kontor.
Dessutom vill jag uppmana den närvarande kommissionsledamoten Maroš Šefčovič att följa vårt exempel eftersom jag anser att kommissionen inte samarbetar med parlamentet så mycket som ombudsmannen gör när det gäller klagomål från medborgarna. Vi är medvetna om att många medborgare klagar direkt till kommissionen, men har egentligen ingen aning om hur många personer det rör sig om, vad de klagar på och vad slutresultatet av dessa klagomål blir.
Däremot informeras vi om alla klagomål som inges till ombudsmannen, och de klagomål som inkommer till utskottet för framställningar är kända eftersom de är offentliga.
Avslutningsvis vill jag sända ett budskap till medborgarna. När man läser rapporten upptäcker man att ett större antal klagomål proportionellt sett tillfälligtvis kommer från Malta och Luxemburg. Det är intressant, och jag tror inte att det bara beror på att folk från Malta och Luxemburg klagar en massa, utan att dessa medborgare hävdar sina rättigheter, och jag anser att det är viktigt att de gör det.
Pascale Gruny: (FR) Fru talman, herr Diamandouros, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss ge folkets Europa ett ansikte. Det är alla EU-institutioners ansvar att göra allt som står i deras makt för att informera medborgarna om deras rätt att överklaga i händelse av överträdelser av EU-lagstiftningen eller dålig förvaltning från EU-institutionernas sida.
För det första vill jag berömma min kollega Mariya Nedelchevas arbete med betänkandet om Europeiska ombudsmannens verksamhetsrapport 2009. Kommissionen är föremålet för det mesta av ombudsmannens kritik, ofta för avsaknad av information. Betänkandet av min kollega Chrysoula Paliadeli, som jag också gratulerar, är ett talande exempel på detta.
Jag vill likaså tacka vår europeiska ombudsman för allt han har uppnått tillsammans med sin personal, och för hans tillgänglighet och utmärkta samarbete med utskottet för framställningar. Detta är mycket viktigt. Ombudsmannens roll är en viktig garanti för respekten för principen om öppenhet och god förvaltning, och det är här vi kan uppnå ett verkligt skydd av våra medborgare.
Avslutningsvis är det dags att medborgarna får bättre information om sina möjligheter att överklaga när det gäller kommissionen, dvs. Europeiska ombudsmannen och utskottet för framställningar. För att göra detta behöver vi en internetportal, visst, men det måste vara en gemensam portal, vilket är en begäran som vi redan har framfört till er. En sådan portal skulle vara till verklig hjälp för våra medborgare.
Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Jag vill tacka ombudsmannen för hans arbete. Han har en mycket speciell arbetsuppgift, nämligen administrativa missförhållanden, och det är därför viktigt att medborgarna förstår vad detta begrepp betyder.
Mycket av det jag kommer att tala om handlar inte direkt om ombudsmannen, men jag anser att det bör föras till protokollet. Några av de största problemen och de flesta klagomål vi mottar handlar om våra egna medlemsstater. Medborgarna där klagar - precis som Simon Busuttil sade - direkt till kommissionen, som enligt projektet EU Pilot i sin tur vänder sig till medlemsstaten för att försöka lösa frågan när medborgarna själva har misslyckats. Den mekanismen är inte öppen och behöver ses över. Vi bör diskutera den här i parlamentet.
Den andra fråga som uppstår handlar om fastighetsköp och transaktioner mellan medborgare i olika medlemsstater. Vi har ingen behörighet på det här området, men det är ett ökande problem och vi måste hantera det på något sätt.
Avslutningsvis har den irländska ombudsmannen utfärdat två rapporter, som vår regering har avvisat. Det är djupt oroande att en ombudsman i en medlemsstat bokstavligen får sitt arbete upprivet. Du känner till detta, herr ombudsman. Jag är glad över att du nickar i samtycke. Det här måste vi ta itu med. Det får inte fortsätta.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! Jag vill tala om det tredje betänkandet om tillämpningen av EU:s lagstiftning. Man kan hävda att det enda som är värre än tydlig och öppen EU-lagstiftning är oklar och otydlig EU-lagstiftning.
Kommissionens dagordning för ”bättre lagstiftning och förenkling” verkar vara lika svårgripbar som den heliga graalen. Kvaliteten på engelskan i vissa förslag till rättsakter får mig ibland att tro att förslaget ursprungligen hade skrivits på någon sydlig albansk dialekt. Jag upptäckte emellertid redan tidigt att en del av de värsta exemplen hade engelska som originalspråk.
Lagstiftningsprocessen förbättrar inte heller dåligt skriven lagstiftning. Ändringsförslagen skickas till oss parlamentsledamöter i sista stund, omröstningarna delas upp och sätts sedan ihop igen, och vi har kommit in här i kammaren övertygade om att vi har den senaste, absolut slutliga versionen av omröstningslistan, bara för att upptäcka att den har ersatts med en ny under morgonen.
De ledamöter av stora grupper som är nöjda med att vara foder för lobbyisterna för sina partiledares räkning behöver inte oroa sig. De följer bara varje rörelse som deras partiledare gör. För samvetsgranna ledamöter och för de grupplösa ledamöterna är det dock rena mardrömmen.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Som vi vet har EU arbetat i årtionden för att minska byråkratin och öka insynen. Här i Europaparlamentet märker vi dock inte av några tecken på detta. Tvärtom, man får i stället känslan av att det byråkratiska pappersarbetet ökar för varje år.
Före utfrågningarna inför det senaste valet var ordet insyn på allas läppar. Tack vare auktoriteten i sitt ämbete och de rättigheter som är förknippade med det kan Europaparlamentets ledamöter göra sina röster hörda. Detsamma kan dock inte sägas om EU:s medborgare. Det är därför de har Europeiska ombudsmannen att vända sig till. Betydelsen av ombudsmannainstitutionen är helt uppenbar med tanke på att över en tredjedel av ombudsmannens undersökningar rörde bristande insyn och att 56 procent av alla ärenden fick en vänskaplig lösning.
För att citera ombudsmannen: medborgarna har rätt att veta vad EU och dess förvaltning gör. Jag kanske kan vidareutveckla detta genom att säga att våra medborgare också har rätt att få veta hur EU använder deras skattepengar och var det slösas med resurser. Det är hög tid att vi får fason på budgetkontrollen, så att budgetkontrollutskottets betänkanden åtminstone kan bli till någon nytta jämfört med ombudsmannens rapporter.
Maroš Šefčovič: Fru talman! Jag talade för snabbt under mitt inledande anförande, så jag ska försöka rätta till det. Jag vill inte försöka imponera på parlamentets ledamöter med mitt snabba tal, utan med det åtagande jag mycket tydligt gör här om att kommissionen anser att det är mycket viktigt att ha ett så nära och bra samarbete som möjligt med ombudsmannen. Jag tror att Nikiforos Diamandouros vet detta.
Han vet hur nära vi samarbetar, och jag anser att antalet lösta ärenden som rör problem med administrativa missförhållanden eller andra problem som han undersöker är så högt just för att vi har ett mycket nära samarbete i en mycket positiv anda. Ibland uppkommer naturligtvis ärenden där det finns ytterligare problem som det tar mer energi att lösa, och så var helt klart fallet med de flesta av de ärenden som ni har nämnt.
Detta framgick mycket tydligt i en situation där kommissionen slets mellan åtagandet för insyn och de rättsliga skyldigheter som härrör från EU-domstolens rättspraxis å ena sidan, och vårt åtagande att respektera tystnadsplikten å andra sidan. Om vi ville sprida informationen - vilket var mycket relevant i just det här fallet - behövde vi den tredje partens samtycke, vilket vi utan framgång hade försökt utverka i flera månader. Först när vi mycket tydligt klargjorde att vi skulle offentliggöra informationen i alla fall och informerade företaget i fråga om att de hade tio dagar på sig att inge ett klagomål till EU-domstolen, lyckades vi nå en överenskommelse.
Vad skulle ha hänt om vi inte hade gått vidare enligt våra rättsliga skyldigheter? Ett klagomål hade troligen ingetts till EU-domstolen, och informationen hade kanske inte varit offentlig än i dag. Så ha tålamod med oss ibland. Insyn är verkligen viktigt för oss, men vi måste alltid sträva efter att följa en mycket fin linje mellan de olika åtaganden som vi måste respektera i dessa mycket komplexa fall.
Trots detta erkänner jag dock - vilket jag också sade i mitt inledande anförande - att förseningen var lång och att vi förmodligen borde ha pressat företaget mer. Vi borde ha fått deras svar snabbare, och jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att se till att detta inte upprepas i liknande fall - vi kommer inte att dra ut på processen så länge som 15 månader, vilket verkligen var oacceptabelt. Jag håller fullständigt med Chrysoula Paliadeli i det avseendet.
När det gäller tillgång till handlingar upprepar jag att jag tycker att det är viktigt att vi har proportion på siffrorna. Vi mottar cirka 5 000 förfrågningar per år och vi har 80 personer som arbetar med detta. En del av de handlingar som vi ger tillgång till är så här tjocka. Många av förfrågningarna kommer från medborgare, men jag kan tala om för er att många av dem också kommer från mycket framstående advokatbyråer som försöker få ytterligare upplysningar om mycket känsliga konkurrensärenden. Vi måste alltså vara mycket försiktiga i den här processen. Jag anser att vi gör ett bra arbete i detta avseende eftersom bara 15-20 ärenden av dessa 5 000 ansökningar hamnar på ombudsmannens bord. Av dessa beviljas 85 procent tillgång i första instansen, så ni kan räkna ut hur många tusentals handlingar som görs tillgängliga varje år. Vi tar detta åtagande på stort allvar, och det kommer vi att fortsätta med.
När det gäller införlivande och tillämpning av EU-rätten kan jag försäkra er om att vi söker ett mycket nära samarbete med Europaparlamentet. Vi är fullständigt medvetna om att ett lämpligt och snabbt införlivande och en korrekt tillämpning är saker som svetsar samman EU. Detta är absolut nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera ordentligt. Därför försöker vi göra allt vi kan för att fullständigt försäkra oss om att vi är mycket exakta och strikta när det gäller tillämpningen och införlivandet av EU-rätten. Om jag får citera har vi redan enats om följande i ramavtalet:
”För att säkerställa bättre övervakning av införlivande och tillämpning av unionslagstiftningen ska kommissionen och parlamentet sträva efter att införa obligatoriska jämförelsetabeller och en bindande tidsfrist för införlivandet, vilken i direktiv normalt inte bör överskrida två år.”
”Förutom särskilda rapporter och den årliga rapporten om genomförandet av unionens lagstiftning ska kommissionen ge parlamentet kortfattad information om samtliga överträdelseförfaranden från det att en formell underrättelse översänds, inklusive, om parlamentet begär det, i enskilda fall och med respekt för reglerna om konfidentialitet, särskilt de som Europeiska unionens domstol har erkänt, information om de frågor som överträdelseförfarandet rör.”
Det finns alltså ett ytterligare sätt som vi kan kommunicera med varandra på och hålla Europaparlamentet bättre informerat. Om jag kan be om parlamentets hjälp på detta särskilda område, skulle jag vilja be er insistera lite mer på jämförelsetabellerna när det gäller direktiv. Detta är alltid kommissionens förslag. Vi lyckas inte alltid få igenom det i de slutliga förfarandena när lagstiftaren håller på att avsluta förhandlingarna om kommissionens förslag, men det är möjligt i parlamentet och rådet. Jämförelsetabellerna gör det mycket enklare för kommissionen att kontrollera att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt och gör det också lättare att påvisa felaktigheter och rätta till dem.
Som svar på Gerald Häfners fråga om projektet EU Pilot och varför det heter så, vill jag säga att det beror på att när vi inledde detta nya projekt som syftar till att skapa ytterligare möjligheter för medlemsstaterna att själva rätta till sina misstag snabbare, var det ett godkänt förfarande som inleddes att ett fåtal medlemsstater. Nu tillämpar de flesta av dem systemet. Vi befinner oss fortfarande i inledningsfasen. Hittills är resultaten mycket positiva. När vi når det skede där alla medlemsstater använder detta verktyg för en bättre och snabbare tillämpning av EU-lagstiftningen är jag säker på att vi kommer att söka efter ett annat namn, eftersom det inte längre kommer att vara ett pilotprojekt.
Avslutningsvis vill jag tacka Europaparlamentets ledamöter och naturligtvis våra ombudsmän, för ett mycket tillfredsställande samarbete, för en mycket bra debatt och för de många nya förslag som jag har hört under förmiddagens diskussioner. Jag vill bara påminna oss alla om att medborgarna, tack vare Lissabonfördraget, har rätt till god förvaltning. Efterlevnad av EU-rätten är naturligtvis en avgörande faktor för detta - för att det ska råda lika villkor i EU. Jag är säker på att vi tillsammans med Europaparlamentet och ombudsmannen kommer att uppnå detta.
Eftersom det är Isabelle Durant som är talman för sammanträdet här under förmiddagen vill jag tillägga ytterligare en sak, nämligen att vi lyckades slutföra avtalet om ett gemensamt insynsregister för EU, som kommer att öka klarheten och insynen i lobbyverksamheten och intressentföreträdarnas verksamheter här i Bryssel. Jag anser att även detta är ett mycket viktigt bidrag till ökad insyn i och högre kvalitet på EU:s lagstiftningsprocess.
Nikiforos Diamandouros: Fru talman! För det första vill jag varmt tacka alla ledamöter som tog sig tid att yttra sig om min verksamhetsrapport. Jag vill tacka dem för deras varma stöd för ombudsmannens arbete. Er uppmuntran ger mig stor tillfredsställelse, men även inspiration, och jag vill uppriktigt säga er att er uppmuntran även ökar den ansvarskänsla jag känner läggs på mina axlar för att fortsätta insatserna att försvara medborgarnas intressen.
Jag vill tacka er alla så mycket för det - för att ni engagerar er, inte bara i årsrapporten, utan naturligtvis även i den särskilda rapporten - och jag vill också tacka de två föredragandena, som tog sig tid att utarbeta utmärkta betänkanden om min årliga verksamhetsrapport och min särskilda rapport.
(FR) Låt mig även tacka Chrysoula Nedelcheva för hennes synpunkter. Fru Nedelcheva! Jag vill särskilt säga dig att jag har noterat dina kommentarer, som har uppmuntrat mig att inleda en dialog med mina nationella kolleger om en korrekt tillämning av unionslagstiftningen.
Jag kan försäkra dig om att jag nästa år, under de nationella ombudsmännens nästa möte i Köpenhamn, kommer att betona just den punkten. Du har min försäkran om detta, och jag tackar dig även för dina kommenterar om betydelsen av den interaktiva handledningen, som redan har nämnts av dina kolleger från andra partier.
(EN) Fru talman! Jag vill nu inrikta mig på några av vice ordförande Maroš Šefčovič kommentarer. Låt mig börja med en allmän betraktelse. Jag vill klargöra för parlamentet att Maroš Šefčovič har gjort allt han kunnat för att ha ett mycket nära samarbete med ombudsmannen, och jag är mycket tacksam mot honom för det han har gjort hittills.
Jag vill också klargöra för parlamentet att Maroš Šefčovič när han tillträdde sin post - och det är mina ord - faktiskt gjorde en helomvändning jämfört med sin företrädares arbete och han erkände offentligt att kommissionens svar när det gäller Porscheaffären hade varit otillfredsställande och beklagligt. Därför vill jag göra åtskillnad mellan kommissionsledamoten som person och kommissionens institutionella ansvar i den här frågan, vilket ledde till att jag kände mig tvungen - för första gången på 15 år - att lägga fram en rapport till kommissionen om dess agerande. Jag anser att det är på sin plats att jag gör den här åtskillnaden när det gäller hanteringen av situationen, och vill återigen tacka Maroš Šefčovič för hans insatser för att göra framsteg och ha en konstruktiv inställning i den här frågan.
Jag vill gärna påpeka ytterligare några saker. Herr kommissionsledamot! Jag anser att 2002 års meddelande om klagandes ställning är av grundläggande betydelse för god förvaltning i EU. Om kommissionen överväger att ändra detta meddelande hoppas jag därför verkligen att den ser till att samråda med både ombudsmannen och utskottet för framställningar innan den ändrar på ett så viktigt instrument för medborgarna.
Vi är helt överens - och det gläder mig att även du nämnde detta - om att domstolarna är den högsta och enda instansen som kan fatta beslut om en officiell tolkning av lagen. Jag är mycket glad över att även kommissionen erkänner detta. När det gäller förslag till rekommendationer vill jag bara klargöra en liten detalj, herr kommissionsledamot.
Ett förslag till rekommendation innebär att ombudsmannen har påvisat ett administrativt missförhållande. Detta förhindrar inte den berörda institutionen från att besvara förslaget till rekommendation och korrigera problemet, vilket jag beaktar i mitt beslut om att avsluta ärendet. Ett pressmeddelande vid en tidpunkt när ett administrativt missförhållande har konstaterats är därför inte på något sätt avsett att föregripa eller förhindra en institution från att kunna svara, och det kan jag personligen försäkra dig om.
Jag vill göra ytterligare ett klargörande när det gäller den särskilda rapporten. Rapporten lades fram till följd av det överdrivet långa dröjsmålet. Det var inte så - jag hörde att du beklagade dig över det - att den utfärdades just efter det att kommissionen hade gett tillgång till handlingarna. Dessa två händelser hade inget samband med varandra. Det var det långa dröjsmålet med att svara som föranledde rapporten, och jag blev mycket glad över att få svaren. Men som sagt, ni i kommissionen har intagit en ståndpunkt om den frågan.
Avslutningsvis hoppas jag att kommissionen kommer att försöka ta itu med dröjsmålen. Herr kommissionsledamot, det jag har att säga om dröjsmålen är att jag förväntar mig att kommissionen kommer att följa de regler om fördröjningar som den själv har antagit och försöker uppfylla. Jag kommer att hålla mina tidsgränser i sådana här situationer. Jag tror att detta kommer att leda till bättre resultat.
Jag har två ytterligare kommentarer. Jag vill tacka Oldřich Vlasák - jag hoppas att jag uttalar hans namn rätt, eftersom min tjeckiska är obefintlig - för hans synpunkter, eftersom han ger mig tillfälle att säga att jag verkligen ser fram emot möjligheten att utnyttja Eurobarometern för att få reda på mer om vad medborgarna tycker om ombudsmannen och om behandlingen av klagomål. Jag vill tacka honom för det.
Jag kommer att göra mitt bästa för att se hur webbplatsen kan bli mer användarvänlig. Jag vill bara försäkra honom om att vi lät webbplatsen genomgå många pilotfaser och testade den på väldigt många målgrupper, och de ansåg alla att den var användarvänlig. Över 46 000 personer har använt den hittills, och de hittade rätt vid första försöket. Som svar på Oldřich Vlasáks fråga kan jag försäkra honom om att det är vad vi gör för att kunna bekämpa administrativa missförhållanden och att den interaktiva handledningen verkligen har bidragit till att minska administrativa missförhållanden vid institutionerna.
Ett par påpekanden till. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: det kanske inte är så lätt att förstå att de allra flesta klagomålen, till såväl Europeiska ombudsmannen som de nationella ombudsmännen, faktiskt handlar om frågor som rör EU-lagstiftning. Därför har vi ett ombudsmannanätverk som jag samordnar för att kunna skicka klagomålen till rätt institution redan från början så att vi kan undvika problem. Att endast inrikta sig på de klagomål som omfattas av ombudsmannens behörighet är att bortse från det faktum att nätverket garanterar att de flesta klagomål som rör unionslagstiftningen kommer till rätt nationell eller regional ombudsman och att de behandlas där.
En kommentar om Marek Henryk Migalskis fråga. Jag kan försäkra honom om att ombudsmannens budget godkändes av rådet utan ändringar. Vi är mycket medvetna om restriktionerna, men vi uppmuntras även av det faktum att den huvudsakliga budgetinstitutionen - och inte bara parlamentet - har godkänt budgeten.
När det gäller Csanád Szegedis fråga håller vi absolut med om att medlemsstaternas domstolar inte känner till EU tillräckligt väl, och under mina besök till samtliga medlemsstater, där jag har varit många gånger, bemödar jag mig särskilt om att besöka domstolar för att kunna hjälpa dem att gå i den riktningen.
Till sist - och jag avslutar med detta - ville även Csaba Sógor att ombudsmannen ska kunna motta klagomål som rör EU-lagstiftningen som inges på nationell nivå. Detta omfattas tyvärr inte av mitt behörighetsområde. Jag skulle överträda mitt mandat om jag godtog den uppgiften, och jag skulle även inkräkta på det rättsliga ansvaret och mandaten för mina kolleger i medlemsstaterna om jag gjorde det. Jag försöker samarbeta med dem för att göra detta, men jag har ingen befogenhet att motta klagomål som rör tillämpningen av unionslagstiftningen i medlemsstaterna.
(FR) Fru talman! Jag hoppas att jag har besvarat alla synpunkter, och jag vill än en gång tacka alla ledamöter för deras uppmuntrande ord, och även gratulera dig, fru talman, vilket kommissionsledamoten redan har gjort, till det viktiga initiativet att godkänna ett gemensamt register för parlamentet och kommissionen. Jag är övertygad om att detta kommer att vara ett mycket viktigt steg framåt.
Mariya Nedelcheva: Fru talman, herr Diamandouros, herr Šefčovič, mina damer och herrar! Jag tackar er för era inlägg, och är starkt övertygad om att de tydligt har visat på betydelsen av Europeiska ombudsmannens verksamhet å ena sidan, och på det intresse som Europaparlamentet hyser för hans verksamhet å andra sidan. Jag vill även utnyttja det här tillfället för att tacka alla kolleger från utskottet för framställningar, som genom sitt arbete skapar en mer konkret koppling mellan EU-medborgarna och EU-institutionerna.
Herr Diamandouros! År 2009 markerade den femtonde årsdagen för Europeiska ombudsmannen. Detta år markerade även Lissabonfördragets ikraftträdande. Till följd av att du valdes av Europaparlamentet har du fått ytterligare legitimitet i ditt ämbete. Jag säger ”ytterligare” eftersom legitimiteten i ditt ämbete i själva verket härrör från alla de europeiska medborgare som har kunnat vända sig till dig och som har fått sina problem lösta tack vare dina ingripanden.
Det som är ännu mer fascinerande med Europeiska ombudsmannen är dock att inget någonsin kan tas för givet. Antalet klagomål har minskat, den tid det tar att finna en lösning har förkortats, fler klagomål får en vänskaplig lösning - men framstegen är alltid lika många som behoven. Bakom dessa fakta anser jag att det finns två stora utmaningar som vi inte får förlora ur sikte: å ena sidan att skapa mer insyn i institutionernas arbete, och å andra sidan att förbättra dialogen mellan medborgarna och institutionerna på både europeisk och nationell nivå.
Herr Diamandouros! Jag vill tacka dig och avsluta genom att säga att till följd av ditt dagliga arbete har vi konkreta bevis på att det inte bara är möjligt att anta dessa utmaningar utan även, och framför allt, att ge medborgarna lämpliga och tillfredsställande svar. Det är sannerligen ingen lätt uppgift, men med verksamhetsrapporten för 2009 och med det åtagande som du just har gjort när det gäller Köpenhamnsmötet, anser jag att vi är på rätt spår.
Chrysoula Paliadeli: Fru talman, herr Diamandouros, herr kommissionsledamot! Jag anser att den särskilda rapporten från Nikiforos Diamandouros, som jag har haft äran att lägga fram för Europaparlamentet, är en formell rapport som inte berör själva sakfrågan. Detta är mycket viktigt för mig.
Jag anser att det 15 månader långa dröjsmålet med att svara och fatta ett slutligt beslut, de successiva förlängningarna av den ursprungliga tidsfristen och, ännu viktigare, kommissionens enligt min åsikt underliga beslut att inte ge tillgång till den skrivelse som skickats till denna särskilda biltillverkare där den fick veta att vissa av dess handlingar skulle lämnas ut, är allvarliga frågor. Beslutet att inte lämna ut den berörda skrivelsen är en allvarlig fråga.
Om kommissionen efter en så lång tid - och detta är inte ditt fel, herr kommissionsledamot, eftersom du tog över detta ansvarsområde nyligen - den 18 februari hade beslutat att ge Nikiforos Diamandouros tillgång till den skrivelse som den hade utarbetat till denna särskilda biltillverkare, skulle ingen särskild rapport förmodligen ha utarbetats. Nikiforos Diamandouros beslutade att godkänna de successiva förlängningar som begärdes av kommissionen.
Trots detta anser jag att vi, tack vare detta dröjsmål, tack vare att kommissionen inte meddelade Nikiforos Diamandouros, fick en rapport om frågor som är viktiga både form- och innehållsmässigt sett. Jag kommer endast att diskutera innehållet. Kommissionen måste emellertid allvarligt beakta - och det gläder mig att du sade det innan jag gjorde det - att många svårigheter som kommissionen orsakar Europeiska ombudsmannen i hans arbete skadar EU:s enighet, undergräver medborgarnas förtroende för EU:s institutioner och skadar EU:s offentliga profil.
Vi vill att det du sade tidigare ska omvandlas till ett åtagande, eftersom vi alla har ett gemensamt ansvar. Jag tackar särskilt Nikiforos Diamandouros, eftersom han genom sin rapport gav oss i Europaparlamentet en möjlighet att förstå vår befogenhet att hantera frågor som vi anser vara av yttersta vikt för den europeiska sammanhållningen.
Eva Lichtenberger: Fru talman! Låt mig inleda min sammanfattning med ett särskilt tack till ombudsmannen. Jag anser att hans arbete är mycket värdefullt och jag är medveten om hur viktig han är för våra medborgare eftersom hans ämbete har blivit en central kontaktpunkt för dem.
Jag vill återkomma till det som Maroš Šefčovič hade att säga, särskilt om projektet EU Pilot, som har kritiserats skarpt av ett antal ledamöter eftersom det, som du själv sade, ger ”fler möjligheter för medlemsstaterna”, men inte för medborgarna.
Jag anser att vi bör ta en närmare titt för att se om så verkligen är fallet, eftersom det vi behöver är mer insyn. Ett brev till den klagande om att vi har mottagit hans eller hennes klagomål räcker inte. Vi behöver ökad klarhet i det här sammanhanget, mer relevans för våra medborgare, annars kommer vi att få ett trovärdighetsproblem på lång sikt.
Dessutom behöver vi naturligtvis meningsfulla påföljder när verkliga överträdelser påvisas. Konsekvensen för medlemsstater som underlåter att genomföra lagstiftning, och som faktiskt till och med skryter om det i de nationella medierna, får inte bara bli att de mottar ännu en skrivelse. Vi måste ta saken ett steg längre i EU-medborgarnas intresse.
Jag anser att det är av central betydelse att meddelandet från 2002 ses över, särskilt när det gäller de klagandes rättigheter. I detta sammanhang vill jag också se att parlamentets rättigheter respekteras. Vi behöver ett register över mottagna klagomål för att få återkoppling om vårt lagstiftningsarbete. Jag behöver dock inte veta vem som klagade till vem om vad.
Sakfrågan i klagomålet och följderna av detta skulle ge viktig återkoppling för hela mandatperioden. Det är vad vi behöver. Det är därför jag ber kommissionen att ta hänsyn till detta. Vi behöver ett tydligt register som ger oss en inblick i huvudorsakerna till klagomålen och vad de klagande begär. Jag skulle vilja se ett sådant förslag snart, och samarbetar gärna med er i kommissionen om detta. Vi kommer att vara glada över att kunna hjälpa er med jämförelsetabellerna. Jag anser också att det är viktigt. Det viktiga här är ömsesidighet och det är något som jag är angelägen om att upprätthålla.
Talmannen: Den gemensamma debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag, torsdagen den 25 november 2010 kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Cristian Silviu Buşoi: Tillämpningen av EU-lagstiftningen är mycket viktig så att EU-medborgarna kan dra full nytta av den inre marknaden, eftersom även den mest effektiva lagstiftning blir överflödig om den inte tillämpas. När det gäller inremarknadslagstiftningen finns det många områden där man kan göra framsteg, särskilt när det gäller tjänstedirektivet eller direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer. Denna lagstiftning är obestridligen teknisk, vilket komplicerar tillämpningen. Därför är samarbete mellan EU-institutionerna och de nationella förvaltningarna ett absolut måste. Informationssystemet om den inre marknaden, som används för tjänster, har visat sig vara särskilt användbart i detta avseende. Jag tror att vi skulle vinna på att utvidga det till att även omfatta andra sektorer. Jag uppmanar emellertid medlemsstaterna att ta införlivandet på allvar, och undvika förseningar så långt som möjligt, eftersom detta leder till att den inre marknadens parametrar inte fungerar optimalt. Avslutningsvis vill jag betona att medborgarna måste kunna lösa sina problem med tillämpningen av EU-lagstiftningen snabbt och till en minimal kostnad. För att uppnå detta måste de medel som anslås till Solvit kompletteras, tillsammans med ett aktivt främjande av detta instrument för informell problemlösning. Sist men inte minst, måste arbetet med att ta fram alternativa tvistlösningsmetoder prioriteras.
Ágnes Hankiss: skriftlig. - (HU) Vid sidan av Europeiska ombudsmannens årliga verksamhetsrapport vill jag, som föredragande för parlamentets yttrande om offentlig tillgång till handlingar, gärna säga ett par ord om institutionell insyn. Det gladde mig att betänkandets föredragande Mariya Nedelcheva när hon granskade de klagomål som medborgarna ingett till ombudsmannen ägnade särskild uppmärksamhet åt förhållandet mellan insyn och god förvaltning. Rätten till god förvaltning har blivit rättsligt bindande enligt Lissabonfördraget, och förutom detta är det också viktigt att de personliga rättigheterna respekteras till fullo.
Under en diskussion nyligen med Nikiforos Diamandouros talade vi om den känsliga balansen mellan institutionell insyn och dataskydd. Vi diskuterade även den dom som EU-domstolen utfärdade i juni i målet Bavarian Lager, som ledde till att diskussionerna om insyn fick nytt liv. Domen i detta mål är mycket viktig, eftersom den ger vägledning i fall där ett verkligt eller uppfattat gemensamt intresse står i konflikt med dataskyddsrättigheterna. Jag fann det mycket glädjande att även Nikiforos Diamandouros betonade den grundläggande principen, dvs. att personuppgifter endast får offentliggöras med den berörda personens godkännande.
Jag vill därför betona att jag fullständigt stöder insatserna att göra EU-institutionernas arbete mer öppet och inrätta en grund för lämpliga administrativa tekniker. Enligt årsrapporten är det just arbetet för att uppnå detta mål som står i centrum för Europeiska ombudsmannens verksamhet.
Alexander Mirsky: Jag stöder helhjärtat Europeiska ombudsmannens arbete. Hans envisa och principfasta agerande har gett konkreta resultat, eftersom han utför sin uppgift på ett hederligt och konsekvent sätt. I Lettland är situationen fullständigt motsatt. Det lettiska parlamentet Saeima har formellt valt Romāns Apsītis till ombudsman. Sedan den 1 januari 2007, då Romāns Apsītis tillträdde sitt ämbete, har han i själva verket aldrig satt igång att arbeta. Han har tråkigt nog inte upptäckt att det finns ungefär 300 000 människor i Lettland som berövas sina medborgerliga rättigheter. Det verkar inte vara bättre än att den lettiska regeringen och Saeiman har valt en ombudsman - Romāns Apsītis - som är bekväm, tyst och helt initiativlös, en person som faktiskt är blind inför allvarliga överträdelser i den lettiska lagstiftningen. Jag vill påminna er om att enligt det ämbete Romāns Apsītis innehar har han följande uppgifter: 1. Främja efterlevnad av principen om likaberättigande och förebyggande av diskriminering. I Lettland förekommer detta inom utbildningsområdet. 2. Främja en objektiv översyn av rättsliga frågor och andra frågor inom rimliga tidsfrister. Lettland har redan förlorat ca 10 mål i Europadomstolen i den här frågan. 3. Förebygga brister i frågor rörande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Ca 300 000 människor i Lettland, av vilka många har levt i Lettland i hela sitt liv, har berövats sina grundläggande medborgerliga rättigheter. I Lettland i dag ler man när man hör ordet ”ombudsman”. Om situationen inte förbättras kan begreppet ombudsman komma att likställas med ordet ”clown”.
| sv |
11. Krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon (
| sv |
Valprövning: se protokollet
| sv |
5. Situationen i Kirgizistan (
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar sessionen återupptagen efter avbrottet torsdagen den 21 februari 2008.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades vid midnatt.)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)
| sv |
Reglering av handeln med finansiella instrument - ”dark pools” etc. (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är betänkandet från Kay Swinburne för utskottet för ekonomi och valutafrågor om regleringen av handel med finansiella instrument - ”dark pools” etc. (2010/2075 (INI)).
Kay Swinburne: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag har svårt att förklara för dem som inte är insatta i finansjargongen exakt vad mitt betänkande om ”mörka pooler” (”dark pools”) syftar på. Formellt handlar mitt betänkande om handeln med finansiella instrument, inklusive ”dark pools”, vilket är finansiella transaktioner och aktiehandel som genomförs utan information före handeln, även kallat mörka transaktioner. I ett bredare perspektiv utgör betänkandet en utvärdering av tillämpningen av direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) från 2007 när det gäller aktier, i syfte att komma till rätta med vissa strukturella problem som framträder mycket tydligt på aktiemarknaderna i nuläget.
Trots att detta är ett ytterst tekniskt betänkande finner jag det uppmuntrande att debatten har förts på en så hög nivå i utskottet. Det gläder mig att mina kollegers hårda arbete har lett till att ett brett stöd har etablerats över de politiska gruppernas gränser, och att 194 ändringar har blivit till 26 kompromisser som de flesta av grupperna kunde skriva under på.
Med tanke på tidpunkten för detta initiativbetänkande och omröstningen denna vecka anser jag också att Europaparlamentet på ett betydande sätt har bidragit till kommissionens nyligen publicerade samråd angående översynen av MiFID II, där man tar hänsyn till många av de problem som tagits upp vid överläggningar i utskottet. Genom detta betänkande har Europaparlamentet krävt ett antal utredningar av de olika handelsplatser som i nuläget regleras enligt MiFID, samtidigt som man efterlyser en noggrannare analys för att säkerställa att forum som erbjuder likvärdiga tjänster också regleras på en likvärdig nivå.
Jag tror att kommissionen i sitt samrådsdokument kan ha gått ett steg längre mot att utvidga sin definition av organiserade handelsplatser till att omfatta alla forum som sammanför köpare och säljare. Detta innebär att ett betydande kryphål kan ha täppts till. Ändå garanterar denna lösning att proportionaliteten kan upprätthållas genom att man tillåter betydande differentiering inom de olika kategorierna för reglerade marknader, MTF-, SI-, BCN- och derivat-plattformar.
Den nya granskningsnivå som föreslås för dem som spekulerar i ”mörka pooler” borde välkomnas av investerarna eftersom de, samtidigt som de i nuläget ger skydd från den bredare marknaden, också har en viss potential för att missbruka sin ställning. Genom att ge tillsynsmyndigheterna full tillgång till affärsmodeller bör man kunna se till att de kan fortsätta som ett forum för diskret utbyte av kundordrar utan att ge dem möjligheten att expandera till proportioner som påverkar prisbildningen eller erbjuda ett skydd för missbruk av marknaden.
Utöver detta är Europaparlamentet och kommissionen överens om att undantag från MiFID måste omdefinieras och att tillämpningen av sådana undantag måste standardiseras inom hela EU. Att som i dagsläget bedriva arbitrage mellan EU-medlemsstater, där man väljer den bästa tolkningen av samma regel, bör inte längre vara möjligt. Under sammanställningen av detta betänkande och dess ändringar stod det klart att den största bristen i tillämpningen av MiFID är avsaknaden av en marknadsversion av ett europeiskt system för konsoliderad handelsinformation (”European consolidated tape”). Amerikanska investerare kan inte förstå hur vi inom EU kan arbeta utan ett sådant verktyg. Det har funnits en allmän acceptans inom branschen, och särskilt bland investerarna, för att ett sådant verktyg behövs, men under de tre år som gått sedan MiFID tillämpades har marknadsaktörerna ännu inte lyckats enas om att skapa ett europeiskt system för konsoliderad handelsinformation. Utskottet för ekonomi och valutafrågor är, i likhet med kommissionen, återhållsamt när det gäller att göra mer än att föreskriva att de godkända formerna för offentliggörande ska följas, men om en marknadslösning inte går att hitta måste lagstiftningen stöttas.
De mikrostrukturella problem som just nu påverkar aktiemarknaderna har varit föremål för en hetsig debatt i utskottet. Man är ense om att metoder som flash orders, spoofing och pinging är orättvisa eller till och med oegentliga. Däremot har utskottet haft betydligt svårare att enas när det gäller vissa marknadsaktörers roll, i synnerhet de eventuella fördelarna med handelsstrategier som bygger på hög frekvens. Utan tydliga uppgifter är det svårt att dra några tillförlitliga slutsatser angående deras roll, vare sig den är positiv eller negativ. Innan vi föreslår en lagändring måste vi därför försäkra oss om att vi har de uppgifter som behövs, så att vi inte inför lagar som kan hindra de europeiska marknaderna från att fungera effektivt.
Framför allt måste vi säkra integriteten på våra finansmarknader. De är inte till för att mellanhänder eller smyghandlare ska kunna samverka med varandra. De är till för att erbjuda en marknadsplats för investerare som förmedlar kapital till företag och organisationer som agerar i den verkliga ekonomin. Denna fundamentala funktion som marknaderna fyller måste stå i centrum för oss alla när vi går igenom lagstiftningsprocessen för MiFID II.
Philippe Juvin: (FR) Herr talman, mina damer och herrar och, naturligtvis, Kay Swinburne! Den här texten är oerhört komplicerad, men vad handlar den egentligen om? Än en gång handlar det om att lära sig något av krisen. Nej, vi får inte göra som tidigare, och ja, vi måste ändra spelreglerna och återinföra ordning i systemet.
Det finns människor i olika länder inom unionen som just nu utnyttjar krisen och människors oro för att skylla allt på EU. Överallt hör man folk säga: ”Det är på grund av EU som saker och ting inte fungerar, det är på grund av euron, och lösningen är att vi måste gå ur EU, vi måste sätta stopp för euron ...” Till alla dessa personer måste vi fortsätta att om och om igen säga: jo, vi behöver gemensamma regler, vi måste fortsätta att säga att om de europeiska länderna inte vore enade, om de vore isolerade från varandra, så skulle de vara döda nu. Ja, vi behöver reglering, en gemensam politik, gemensamma regler och en översyn av våra regler och ett system som fungerar bättre.
Mina damer och herrar, när det kommer till kritan är det hela ganska enkelt: tillsammans är vi starka, men om vi isolerar oss går vi under!
Csanád Szegedi: (HU) Herr talman! Tack för att du är så generös med tiden. Hädanefter ska jag vara uppmärksam på vilka sammanträden du håller i och försöka gå på allihop. Kay Swinburnes betänkande är mycket viktigt eftersom det innebär att vi äntligen diskuterar en reglering av handeln med finansiella instrument. Det första och mest betydande misstaget i samband med betänkandet är att betänkandet och efterlysningen av ytterligare reglering är en senkommen åtgärd. För det andra, om det är så att regelverket har varit oklart hittills, så måste vi nu i efterhand gå in på djupet och utforska allt som har hänt. Att undanta stora investeringar från den strängare övervakningen är enligt min mening en meningslös och rent ut sagt felaktig åtgärd. Det är inte bara själva handelns natur som måste utredas, utan även de derivat som ges ut, och nyemissioner måste omfattas av strängare regler.
Inflationen stimuleras faktiskt av finansmarknadens derivatprodukter. Priset för detta betalas av befolkningen, medan vinsterna går i fickan på diverse internationella bolag vars bakgrund ibland är oklar. Det vore heller inte fördelaktigt att omdirigera dessa vinster till den verkliga ekonomin, eftersom det skulle kunna leda till att hela världen gradvis hamnar i fickorna på de allra rikaste.
Elena Băsescu: (RO) Herr talman! Kay Swinburnes betänkande är inriktat på att se till att det råder lika villkor för multilaterala handelsplatser. Jag anser att det dessutom är precis lika viktigt att tillämpa samma nivå av övervakning på dem. Jag vill lyfta fram behovet av en lämpligare lagstiftning med syftet att reducera den systemiska risken och garantera rättvis konkurrens på marknaden.
För tillfället råder en oroväckande brist på tillgänglig information om handelsstrategier. Enda sättet att verkligen ta reda på om marknaden fungerar korrekt är att se till att tillsynsmyndigheterna har tillräcklig information. Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten borde utforma gemensamma standarder och format för rapportering som kan tillämpas på alla uppgifter, både om organiserade handelsplatser och OTC.
Jag anser att det vore lämpligt att undersöka effekterna av att införa en minimiordersumma för alla mörka transaktioner. På så sätt kunde man fastställa huruvida det kontinuerliga handelsflödet är tillräckligt.
Johannes Hahn: kommissionsledamot. - (EN) Herr talman! På kommissionens vägnar, och särskilt på kommissionsledamot Michel Barniers vägnar, ska jag svara att en ökad insyn på finansmarknaderna och en lämplig nivå av reglering för samtliga aktörer på marknaden tillhör de främsta prioriteringarna för den här kommissionen och för G20.
Jag ber att få gratulera Kay Swinburne och utskottet för ekonomi och valutafrågor till betänkandet om handel med finansiella instrument, ”dark pools” etc. Betänkandet utgör ett viktigt steg i den pågående översynen av direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID). Kommissionen har tagit till sig rekommendationerna i betänkandet vid utarbetandet av förslaget om en ändring av det befintliga direktivet under 2011. Översynen av MiFID är en viktig del av kommissionens planer för att skapa ett stabilare och mer insynsvänligt finanssystem som tjänar samhället och ekonomin som helhet. Många delar är redan på plats, inte minst den nya EU-tillsynsmyndigheten som införs nästa månad.
Kommissionen åtar sig att lämna förslag inom de återstående områdena senast sommaren 2011. Vi räknar med att Europaparlamentet ger oss sitt stöd genom att snabbt anta de nödvändiga reformerna så att de kan tillämpas så snart som möjligt därefter.
Som ni vet är MiFID en hörnsten för EU:s regelverk för finansmarknaderna. Det kom till före finanskrisen men har ändå i stort sett visat sig fungera väl, även under den svåra och turbulenta tid som vi har gått igenom de senaste åren.
Vissa tillkortakommanden har givetvis förekommit. Tekniska framsteg och en snabb utveckling på finansmarknaderna har också medfört att regleringsverktyg som var toppmoderna för några år sedan är fullständigt omoderna i dag.
Den 8 december publicerade kommissionen ett utkast till förslag om samråd. Vi tänker vara ambitiösa och uttömmande när det gäller att möta alla utmaningar. Samtidigt som vi kan bekräfta att de ursprungliga syftena med MiFID fortfarande gäller måste vi nu kritiskt granska hur våra finansmarknader fungerar, hur öppna och insynsvänliga de behöver vara och hur investerare kan få tillgång till finansiella instrument och investeringsmöjligheter.
Precis som utskottet för ekonomi och valutafrågor gör i sitt förslag till betänkande ser även vi ett behov av förbättringar i regleringen av nya typer av handelsplattformar och handelsmetoder. Regleringen bör ta vederbörlig hänsyn till verksamhetens natur för att garantera lika villkor för aktörerna och fullgott skydd för investerarna samt mot otillbörlig marknadspåverkan.
Vi håller också med om att det finns ett behov av att förbättra reglerna för öppenhet när det gäller handeln med aktier och att införa nya krav för handel med andra instrument. Ett annat viktigt område som också tas upp i Kay Swinburnes betänkande är att förbättra funktionen och regleringen av marknaderna för råvaruderivat i enlighet med G20-principerna.
Dessutom tänker vi införa riktade förbättringar av de befintliga reglerna om skydd för investerare. Att se till att samtliga produkter och säljmetoder i tillräcklig utsträckning omfattas av jämlika regler är en mycket viktig del av processen att bygga upp investerarnas förtroende på nytt.
Slutligen kommer denna översyn att stärka tillsynen och verkställandet på de olika finansmarknaderna, där den nya europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten väntas spela huvudrollen. Kommissionens enheter för arbetet framåt genom ett nära samarbete med våra internationella partner, i synnerhet med ansvariga myndigheter i USA, som står inför samma problem som vi, för att garantera en internationell samverkan och undvika risken för regleringsarbitrage.
Kay Swinburnes betänkande kommer vid en tidpunkt då vi står inför ett viktigt vägskäl i processen att reformera vårt regelverk. Det är en uppmuntran för oss att se parlamentsledamöternas engagemang och att konstatera att era analyser och rekommendationer ligger väldigt nära våra egna. Detta betänkande stärker grunden för det arbete vi har framför oss.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa sammanträde kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 14 december 2010, från kl. 9.00 till 13.00, från 15.00 till 20.30 och från 21.00 till 24.00.
Föredragningslistan är publicerad och finns på Europaparlamentets webbplats.
Sammanträdet är härmed avslutat.
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
1. Avtal mellan Republiken Korea och EG om samarbete i fråga om konkurrensbegränsande verksamhet (
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från igår har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande, jag vill bara säga att jag inte finns med på närvarolistan för gårdagens protokoll. Det var troligtvis mitt fel, jag minns inte om jag skrev på listan, men jag var här.
Herr ordförande, jag vill bara informera kammaren om att jag var här igår, men att detta inte protokollfördes. Jag skulle vara tacksam om det kunde ändras.
Mycket bra. Respektive korrigeringar kommer att utföras.
Herr ordförande, kan jag be er notera att en av våra kolleger i Nationella fronten i går bad oss fira den 14 juli och dansa carmagnole, samtidigt som Toulons borgmästare förbjöd den fest som arrangerats av SOS Racisme, med anledning av denna frihetsdag i Frankrike? Det förekommer två olika vikter och mått i Strasbourg och i Toulon.
(Applåder)
Herr ordförande, i går förde vi i föredragningslistan för onsdag in en omröstning utan debatt om ett avtal mellan institutionerna avseende finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi avsåg därmed att tillämpa artikel 143 i arbetsordningen som förutsätter att budgetutskottet först antagit det betänkande den föreslår kammaren. Men budgetutskottet sammanträdde i går kväll och har på grund av tidsbrist inte kunnat granska texten i fråga. Och även om utskottet hade kunnat göra det kan tillämpningen av artikel 143 i arbetsordningen endast leda till att frågan hänskjuts till kommande sammanträdesperiod.
Jag vill slutligen tillägga att det handlar om ett avtal mellan institutionerna som skall tillämpas på samtliga institutioner, som inte diskuterats i något nationellt parlament, som inte varit föremål för diskussion i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor och som man vill få oss att anta här utan debatt! Medan man med rätta betonar bristen på demokrati inom Europeiska unionen visar detta förfarande på ett uppenbart förakt för samtliga europeiska medborgare.
Jag ber er därför att inte låta anta den del av protokollet som gäller antagande och införande av denna punkt i föredragningslistan. I annat fall blir vi tvungna att utnyttja andra möjligheter i artikel 143 för att inte den här debatten skall kunna hemlighållas. Normalt skall för övrigt medlemsländernas antagande av Amsterdamfördraget inväntas.
Herr ordförande, kära kollegor! Fabre-Aubrespys begäran om ordet kommer inte som en överraskning, det anmälde han ju redan i går kväll i budgetutskottet.
Det handlar om det interinstitutionella avtal, som avtalades med rådet och kommissionen i samband med Maastrichtfördraget för finansiering av utrikespolitiska åtgärder i andra pelaren.
Dokumentet föreligger i dess ordalydelse sedan de avslutade förhandlingarna i Amsterdam. Att datumet 4 juli står på omslaget hänger bara samman med att dokumentet har övergått i ett betänkande. Dokumentet föreligger emellertid sedan förhandlingarna i Amsterdam, dvs. sedan den 30 juni löper fristen för inlämnande av ändringsförslag.
Vi har i budgetutskottet för eftermiddagen särskilt avtalat ännu ett specialsammanträde för att diskutera detaljerna kring detta betänkande, eftersom det hade väckts motion om att på onsdagen behandla detta betänkande utan diskussion på grundval av artikel 143. Herr ordförande, jag utgår från att detta motsvarar formaliteterna - vilket ju var skälet till att det kom upp på föredragningslistan - och jag skulle vilja be Er att avböja Fabre-Aubrespys motion.
Tack så mycket, ledamot Samland. Med beaktande av vad som sagts - och att budgetutskottet sammanträder i kväll eller i natt - tycks det mig som om debatten kan ske under morgondagens sammanträde, så som planerats.
Finns det några ytterligare synpunkter på protokollet?
Herr ordförande, protokollet återger inte att jag var närvarande igår. Jag skulle vilja att detta ändras.
Tack så mycket, ledamot Ahern. Det har registrerats.
(Protokollet justerades.)
Beslut om brådskande förfarande
Jag vill fråga jordbruksutskottets företrädare, ledamot Colino Salamanca, om han vill uttala sig om själva ärendet?
Herr ordförande, i går beslutade utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att godkänna ett brådskande förfarande angående kommissionens förslag och låta kammaren fundera över att man kan få debattera på fredag utan betänkande. Jag ber ändå Funk att på utskottet vägnar presentera ett muntligt betänkande inför kammaren i enlighet med artikel 97.5 i arbetsordningen.
(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)
Rättsligt skydd för bioteknologiska uppfinningar
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0222/97) av Rothley för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (KOM(95)0661 - C4-0063/96-95/0350(COD)) om rättsligt skydd för bioteknologiska uppfinningar.
Herr ordförande! Häromdagen frågade en journalist från Wall Street Journal mig om jag var patentadvokat. Nej, svarade jag, jag är inte speciellt intresserad av patent. Men att människor, som har en genetisk sjukdom, kan botas, det intresserar mig! Att människor får arbete, det intresserar mig!
(Applåder) Och att Europa inte hamnar ännu mer på efterkälken inom området för bio- och genteknik, det intresserar mig!
(Applåder) Vi öppnar inga dörrar med denna riktlinje. Vi uppfyller våra plikter ur avtalet med tredje land. Alla medlemsstater i Europeiska unionen och Europeiska unionen själv har förpliktat sig att bevilja patentskydd för produkter och förfaranden i alla teknologiska områden. Denna patenträtt har man skapat i USA och i Japan. Det handlar bara om att Europeiska unionen höjer sin patenträtt till denna internationella nivå. Det är allt. Det europeiska patentverket beviljar patent inom detta område. Dessa patent kan emellertid överklagas nationellt och därigenom hotar risken för en rättssplittring i Europa, och denna rättssplittring vore dödsstöten för investeringar i Europa. Därför behöver vi denna riktlinje.
För övrigt: jag sade att detta patentskydd redan finns i USA och i Japan. Jag tror inte att amerikaner eller japaner är moraliskt förfallna. Vilken skrattretande förmätenhet att tro att vi är moraliskt överlägsna alla andra! Under debattens gång kommer man säkert att påstå att forskningen hindras i och med denna riktlinje. Detta är naturligtvis inte sant! Patentskydd är en förutsättning för forskning! Hur skall forskning över huvud taget kunna bedrivas utan ett offentliggörande av uppfinningarna? Av erfarenhet vet vi att ett effektivt patentskydd och forskning går hand i hand. Eller är kanske forskningen i USA eller i Japan tillintetgjord? Det kan det över huvud taget inte vara tal om!
Om vi inte skapar detta patentskydd, kommer naturligtvis forskningen att fortsätta. Den kommer emellertid att fortsätta bakom lyckta dörrar. Vi kommer inte att ha möjlighet att följa och diskutera utvecklingen inom bio- och gentekniken. För övrigt kommer vi att förstöra de små forskningscenter vid universiteten, eller de små och medelstora företag som lever av att sälja sina patent till läkemedelsindustrin! Den som vill att detta skall ske skall rösta mot riktlinjen! Men han skall i framtiden inte skriva under någon mer resolution mot arbetslösheten.
(Applåder) Det påstås att här patenteras upptäckter. Så är naturligtvis inte fallet. Det påstår ingen människa på vår jord som förstår något av patenträtt, med undantag av patenträttsexperter från Greenpeace. Det påstås att i framtiden kommer terapier att patenteras. Det är naturligtvis fel! Diagnostiska och terapeutiska förfaranden patenteras lika litet som var fallet i det förflutna. Detta förklaras utförligt i betänkandena till denna riktlinje. Det påstås att delar av människokroppen skulle patenteras. Det är naturligtvis falskt! Detta har vi glasklart åtskiljt i motiveringen till denna riktlinje. Delar av människokroppen patenteras inte. Vad som patenteras är produkter skapade av människohand, och för övrigt ingenting annat! Detta har vi glasklart åtskiljt i artikel 3. Avsnitt 1 beskriver vad som menas med upptäckter, och avsnitt 2 beskriver vad som menas med uppfinningar. Jag kan inte lastas för bestämda former av ordblindhet.
Europaparlamentet har under dessa dagar utsatts för ett enormt tryck, inte bara här i detta parlament. Den evangeliska kyrkan i Tyskland, min kyrka, hade givit sitt samtycke till att Greenpeace på dess kyrkdag organiserade ett barnkorståg mot denna riktlinje.
(Häcklande) Jag antar att de barn som deltog vid detta tillfälle för första gången kom i kontakt med ordet " patent" . Låt oss sluta med dessa dumheter!
(Applåder) Låt oss sluta med dessa dumheter och gå tillbaka till patenträtten. Denna patenträtt kommer inte att kunna lösa de etiska frågor som uppkommer i samband med bio- och genteknik. Det kan inte patenträtten prestera, det är en ständig uppgift för samhället och lagstiftarna. Detta låter sig inte göras enbart över patenträtten. Patenträtten vill ingenting annat än att förbjuda andra att yrkesmässigt utnyttja uppfinnarens upptäckt. Det är allt! Det är, om Ni så vill, en del av konkurrensrätten. Och därför behöver vi denna riktlinje för att stärka konkurrensen inom Europeiska unionen. Vi är i trängande behov av den! Därför ber jag om Ert stöd.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Det här är en allvarlig fråga. Den handlar om att man för första gången i historien skall ge mänskligheten patent på levande materia. Och om Rothley har sagt att det handlar om att skydda produkter som människan har skapat, måste vi konstatera att de produkter som i dag skall erhålla patent, har skapats av människohand, och detta, Rothley, under flera generationer. Generationer av människor före oss har genom en oerhört kulturell prestation skapat det som vi lever av i dag, det som är vårt underlag för livet.
Och nu kommer intresserade kretsar och säger att av den här kakan, av denna självklarhet, med vilken bönder har vidareutvecklat och sått utsäde, fött upp djur och därefter ställt detta till förfogande för föda, av denna kaka vill vi ha en del.
Vi skapar visserligen en genetisk kick av denna genetiska utveckling och kulturella prestation, men genom denna genetiska kick, som vi sedan tar patent på, vill vi ha tillgång till hela utsädet och hela uppfödningen.
Här, Rothley, handlar det om att göra affärer med saker som alltid har varit en självklarhet. Detta ville utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling absolut förhindra. Vi har påvisat det så kallade lantbruksprivilegiet. Det är ingenting annat än bönders rätt att föda upp sina djur och att så sitt utsäde. Detta har vi inte kunnat genomdriva fullt ut, men vi har förankrat en liten del av denna rätt. Och, Rothley, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har krävt att den omvända bevisbörda, som är sammanställd i detta patentdirektiv, inte skall äga rum i denna version. Jag ber parlamentet att även i detta ärende följa förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, så att de personer som vill ta ett patent i anspråk för sig själva också måste bevisa att de har rätt till detta patent.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har med stor majoritet uttalat sig för det förslag till direktiv som vi idag behandlar, och har också begärt att det juridiska utskottet skall finslipa det. Jag kan inte vara annat än fullständigt överens med Rothley och jag skulle bara vilja stryka under ett par aspekter i frågan. Det finns en konstant efterfrågan på produkterna från den bioteknologiska forskningen, en efterfrågan som kommer från medborgarna, framför allt de som befinner sig i speciella omständigheter, vilket i första hand rör läkemedel, samt en efterfrågan som kommer från vissa sektorer, som t.ex. jordbrukssektorn, där produkter av den typ som vi diskuterar här skulle kunna medföra avsevärda fördelar ur många olika aspekter. Vi måste med andra ord bestämma oss för om Europa, Europeiska unionen, enbart vill vara konsument och därmed också importera resultaten från den bioteknologiska forskningen via produkter som har utvecklats med hjälp av sådan forskning, eller producent och därmed också en potentiell exportör.
Det skydd av uppfinningar som gjorts inom ramen för den bioteknologiska forskningen, ett skydd som också krävs för att den inre marknaden skall fungera bättre, är absolut nödvändigt om man skall kunna erbjuda en positiv miljö för den europeiska industrin inom området att utvecklas i och därmed nå fördelar som är uppenbara för alla: fördelar för sysselsättningen, vilket redan har understrukits av Rothley och som jag bara kan kraftfullt instämma i, fördelar för forskningens utveckling inom en sektor som befinner sig i snabb tillväxt, fördelar för produktionen av förädlingsvärde, inkomster, välstånd, för att - tillåt mig att stryka under det - kunna bibehålla en bättre kontroll inom denna sektor, med tanke på den oro av etisk och annan art som många visar, en oro som vi inte har någon möjlighet att omsätta i handling om vi fortsätter att vara beroende av, och därmed också marginaliserade av, den industriella forskning och utveckling som bedrivs på andra håll i världen, i första hand - vilket redan har påpekats - i USA och i Japan, även av europeiska företag.
Herr ordförande, dagens världsekonomi grundar sig till cirka 40 % på genetiska resurser från utvecklingsländer. I dessa så kallade utvecklingsländer återfinns å andra sidan 86 % av alla växter på denna jord. Vart fjärde läkemedel framställs ur genetiska resurser från tropiska växter. 83 % av den kända genetiska mångfalden och in-situ- kunskapen återfinns i Afrika, Latinamerika och Asien. Det tyska ministeriet för ekonomiskt samarbete skriver att enligt uppskattningar av den internationella etnobotaniska föreningen besitter den infödda befolkningen, eller lokala gemenskaper, från det land dessa härstammar från, tillsammans 99 % av all kunskap om användbar biologisk mångfald.
Detta innebär med andra ort: en majoritet av de resurser, som vi här talar om, är resurser för bioteknologiska uppfinningar och därpå beviljade patent, eller patent som potentiellt kommer att beviljas, från tredje världen. Dessa biologiska resurser utnyttjas - eller man kan till och med hävda stjäls - ofta nog utan samtycke av eller till och med mot ortsbefolkningens vilja eller mot de lokala gemenskapernas vilja i landet i fråga.
Utnyttjandet av dessa resurser för bioteknologiska uppfinningar innefattar användningen av traditionell kunskap, som medicin- eller jordbrukskunskap. Det innebär att multinationella koncerner gör enorma vinster med den biologiska mångfalden och den traditionella kunskapen i utvecklingsländer, utan beslut, utan samtycke, utan rättsligt skydd och deltagande av den berörda befolkningen, ända fram till patentering av människomaterial eller biologiskt material. De mest kända exemplen på detta utgör kanske Guayamiindianerna i Panama, Hagahaifolket på Papua Nya Guinea, eller på Salomonöarna. Därför är ett stärkande av de immateriella och kulturella äganderätterna med hänsyn till länder i tredje världen och framför allt den infödda befolkningen av speciell betydelse.
När Rothley påstår att det handlar om arbetsplatser, är detta ingenting annat än polemik. Här anskaffar sig de multinationella koncernerna världsbefolkningens äganderätter! Vad vi behöver är således ett avtal om traditionella rättigheter. Därför har utskottet avvisat detta betänkande. Vi enades med Rothley om att i enlighet med 1993 års avtal om biologisk mångfald överta artikel 8 J. Omröstningen är öppen för utskottet. Om artikeln övertas, har läget förändrats. Som tredje världen-politiker kan jag säga att här skapas inga arbetsplatser, utan här ökar de multinationella koncernernas kapital. Hittillsvarande reglering i Europeiska patentavtalet var bättre. Denna harmonisering är ingen harmonisering för människorna i denna värld till en gemensam överenskommelse.
Herr ordförande, miljöutskottets yttrande försöker begränsa Rothleys betänkande. När vanliga människor hör att diskuterar patent på gener är den omedelbara reaktionen överallt densamma, nämligen att något sådant kan man väl inte ta patent på, trots att en substans kan patenteras, om den kan karakteriseras genom sin struktur. Denna instinktiva motvilja bör vi ta på allvar och i varje fall göra patenterbarheten av gener så begränsad som det överhuvudtaget är möjligt, så att patentet bara omfattar det specifika industriella utnyttjandet, som man sökt patent för. Det bör vi också göra för patienternas skull. Patienter med sällsynta sjukdomar eller med cancer, som inbegriper kunskap om många olika gener, är djupt bekymrade över, att forskning annars inte kan komma att betala sig. Vad angår metoder för diagnosticering bör dessa inte vara patenterbara.
Från officiellt danskt håll har det varit viktigt att garantera, att metoder för modifiering av mänskliga kroppscellers identitet inte kan patenteras. Härigenom undgår man, att man exempelvis kan få patent på kosmetiska ingrepp på människor. Jag vill därför uppmana till, att man röstar ja till mitt ändringsförslag till artikel 9.2 a - och inte 2 b, som det felaktigt angivits. Ändringsförslaget utesluter en sådan patentering.
Till slut bör det i överensstämmelse med konventionen om den biologiska mångfalden säkras, att man träffat avtal om en rättfärdig ekonomisk fördelning, innan man utfärdar patent, i de fall det är tal om biologiskt material från ett utvecklingsland.
I mitt ändringsförslag 65 vill jag av skäl, som det inte är tid att ta upp här, eftersom talartiden tyvärr är mycket, mycket kort, be om, att meningen om offentliggörande utelämnas.
Herr ordförande, efter åtta år finns det äntligen hopp om att denna viktiga text, som Rothley erinrat om alla utmaningar i, skall färdigställas och detta tack vare gemensamma ansträngningar från vår föredragande, som jag vill hedra, och ordförandena i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, Casini tidigare och De Clercq i dag.
Jag vill lämna tre kommentarer eftersom jag har tre minuter på mig. Den första kommentaren är att utkastet till direktiv som överlämnats till oss motsvarar de huvudsakliga invändningarna som ledde till att det första utkastet som ni minns förkastades i mars 1995: förbud mot genterapi, skydd av djurens rättigheter, inrättande av en etisk kommitté och framförallt en tydlig bekräftelse på förbudet mot att patentera människokroppen, och på den punkten tror jag att vårt utskotts skrivning, som undanröjer tvetydigheterna i den ursprungliga skrivningen från kommissionen, inte kan bli tydligare.
Den andra kommentaren avser slogan " Inga patent på livet" som spritts med ett överdåd av medel vilket jag ifrågasätter, i en störtflod av brev, kort och kommunikéer som vi alla erhållit. Som om de som motsätter sig direktivet hade monopol på att skydda livet och som om anhängarna av direktivet på något vis skulle medföra döden!
Jag vill med kraft säga att för mig innebär skydda livet att tillåta framsteg inom medicinsk forskning. Skydda livet - det är att inge hopp till barn som drabbats av cystisk fibros. Skydda livet - det är att öppna nya framtidsperspektiv i kampen mot malaria. Skydda livet det är slutligen att hejda hungersnöden i världen genom att öka mängden tillgänglig föda. Skydda livet det är att finna nya odlingsformer, mer ekonomiska för våra jordar, med mindre gödning och bekämpningsmedel. Den s.k. försiktighetsprincip som vissa åberopar är en lyx för välmående västerlänningar!
Den tredje kommentaren slutligen: jag skulle vilja säga några ord om undantaget från patenterbarheten som liknar metoderna för ingrepp på embryon. Låt oss vara tydliga på den punkten: det handlar på intet sätt om att patentera embryon, som är undantagna från möjligheten att patenteras, på samma sätt som människokroppen och dess beståndsdelar. Förvisso. Denna bestämmelse skapar emellertid låt oss säga svårigheter mellan PPE och oss. Det är en bestämmelse som är resultatet av ett initiativ från våra kolleger i PPE och som utöver möjligheten att patentera, det måste vi erkänna, även påverkar forskningen eftersom den hänvisar till allmän ordning och sedlighet.
Forskning på embryon är som vi vet förbjuden i Tyskland och jag respekterar detta beslut, jag respekterar detta system, men samma forskning är tillåten och noga styrd av rättsliga eller deontologiska bestämmelser i Förenade kungariket, Spanien, Belgien och Frankrike. Den är nödvändig inte bara för att göra framsteg - man har gjort det på områden som provrörsbefruktning - men också för att öppna framtidsutsikter i kampen mot nervsjukdomar, eller mot Alzheimers sjukdom.
Mina kära kolleger, ni måste förstå att min grupp inte kan acceptera förbudet i detta stycke. Vi respekterar era övertygelser, som kommer av er historia, kultur och religion. Respektera också vår. Förstå att vi röstar emot detta stycke. Vi kommer självfallet att rösta för Rothleys betänkande.
Herr ordförande! Mödan i samband med det här direktivet har varit befogad. Den är berättigad därför att direktivet handlar om att ge människans ögon och händer rättsliga regler. Dessa ögon och händer som, efter att ha sett och rört vid materiens innersta, atomen, nu närmar sig de innersta delarna av den levande materien. Problem finns, och de är inte sekundära. Mödan blir inte mindre av det faktum att detta är en svår fråga att förstå, ur såväl juridisk som biologisk synpunkt. Frågan om patenträttigheter är juridiskt svår, det är ett ungt forskningsfält och biologi är svårt att förklara för den som inte är insatt i det arbete som bedrivs. Det förekommer också starka påtryckningar från den europeiska läkemedelsindustrin, som kräver att få en möjlighet att svara på konkurrensen från USA och Japan, som utlovar en möjlighet till ökad sysselsättning, men som måste göra stora investeringar eftersom dagens uppfinningar inte är resultatet av enstaka snilledrag utan av ett långt och välplanerat arbete av många människor.
Å andra sidan utövar olika kulturer och miljövänner ett annat slags påtryckningar: man fruktar en förorening av miljön, att stora resurser skall utnyttjas till fördel för ett fåtal och till skada för det stora flertalet. Hur skall man kunna bilda sig en uppfattning? Jag läste idag en intervju med före detta borgmästaren i New York, Cuomo, som jag tycker skulle kunna fungera som kompass och som jag skulle vilja läsa upp för er: " Jag tror att den fasta punkt som vi måste förankra våra beslut i, säger den före detta borgmästaren på tal om bioteknologi, bara kan vara en enda: livet, som är det viktigaste som människan har fått att skydda. Om vi lyckas placera livet, som är det heligaste vi har, i centrum av alla våra politiska, filosofiska och vetenskapliga beslut, så skulle framstegen bli smärtfria."
Jag är med andra ord positiv till direktivet som helhet, eftersom jag tänker på livet, på alla de sjukas liv som väntar och som har skrivit brev till oss. Vissa av dem har kanske också haft kontakter med den industrilobby som till varje pris vill ha direktivet. Men det är sant att de sjuka existerar. Det är sant att man redan har upptäckt nya läkemedel tack vare genmanipulation, och andra ännu viktigare kan bli upptäckta. Men samma skäl som gör att jag är positiv till huvuddragen i direktivet gör att jag anser det nödvändigt med fasta regler och absoluta gränser. Dessa okränkbara gränser är de som angetts av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt i ändringsförslaget till artikel 9. Trots min vilja att försvara direktivet, så tror jag att det skulle vara dömt att misslyckas under sin långa vandring, som inte slutar idag, om alla de begränsningar som anges i artikel 9 skulle ändras eller tas bort.
Jag måste säga att Rothley har rätt när han säger att patenträttigheterna är till för att skydda uppfinningarna och inte generna eller de genetiska koderna. Men i så fall måste man också acceptera de yttersta konsekvenserna av principen att det är just uppfinningen och inte genen som skall skyddas, vilket innebär att uppfinningen är knuten till en bestämd industriell tillämpning. Vi har redan sagt detta i utskottet för rättsliga frågor, vi upprepar det inför denna kammare och vi hoppas att den slutgiltiga texten kommer att ha den inriktningen. Samma inriktning, som vi ber er att begrunda, just på grund av direktivets betydelse, har uppmaningen att bibehålla utskottets föreslagna ändring till artikel 9.
Rothley, här handlar det inte om förlegade ideologier, vi talar inte om abort eller experiment på embryon i största allmänhet. Vi säger bara att mänskliga embryon inte får användas för ekonomisk vinnings skull och detta i en artikel som slår fast att man inte får framkalla lidande för djuren. Det är bara detta vi säger! Jag tycker att Europaparlamentet, som ser människans värde som en utgångspunkt när det gäller att utverka investeringar i människans tjänst borde ha modet att visa sin goda vilja genom att acceptera även denna begränsning tillsammans med de övriga.
Herr ordförande, mina damer och herrar. Texten till Rothleys betänkande är resultatet av en osäker och svår process. År 1995 avvisade kammaren, som vi alla minns, texten från förlikningskommittén med motiveringen att man där inte hade klart angivit de utgångspunkter och begränsningar som krävdes i ett ämne som är så känsligt som frågan om möjligheten att ta patent på bioteknologiska uppfinningar.
Tack vare det intensiva arbete som vår kollega Rothley har utfört - som jag vill gratulera som representant för min grupp - står vi idag inför en text som är betydligt klarare och som å ena sidan kan uppfylla kraven från dem som vill kunna garantera de europeiska företagen en fördelaktig rättslig grund som inte permanentar det befintliga underläget jämfört med de amerikanska och japanska konkurrenterna och å andra sidan kraven från de grupper som inte har för avsikt att frånhända sig möjligheterna att garantera skyddet av mänskligheten och övriga levande varelser.
Det nya förslaget till direktiv, som grundas på artikel 100 A i fördraget om den Europeiska gemenskapen, innehåller ett antal viktiga punkter: det skiljer framför allt på upptäckt och uppfinning, det hänvisar till principerna i befintlig lagstiftning när det gäller villkoren för att kunna ta ut patent, utesluter möjligheterna att ta patent på de första försöken till genterapi som prövas på människan, slår fast att människokroppen och dess delar i naturligt tillstånd inte får betraktas som uppfinningar som kan patentsökas och syftar till - ett behov som har framförts och som bör framhållas - att skydda jordbrukarnas intressen när det gäller uppfödning av boskap.
De ändringar som har tillstyrkts av utskottet för rättsfrågor avser att utesluta möjligheterna att patentsöka bland annat ändringar i växter och djur, biologiska metoder för tillverkning av växter och djur, mänskliga kroppsdelar i olika utvecklingsstadier, upptäckten av olika genetiska koder, metoder för kloning av människor eller för att ändra ärftliga faktorer hos mänskliga varelser samt uppfinningar vars användning eller offentliggörande skulle strida mot den allmänna ordningen eller mot god smak.
Detta sistnämnda är utan tvekan en punkt som kommer att innebära stora svårigheter för de rättsliga instanserna och advokaterna, eftersom vi är mycket väl medvetna om hur begreppen den allmänna ordningen och den goda smaken kan variera kraftigt mellan olika tider och olika platser. Trots detta hör det hemma inom ramen för den omfattande kompromiss som uppnåtts i utskottet för rättsliga frågor, en kompromiss som vi anser bör få stöd till alla delar eftersom vi annars riskerar att parlamentet ånyo hamnar i en återvändsgränd. Vi anser att det värsta som kunde hända i detta ögonblick när hela Europas blickar, och inte bara Europas, riktas mot det arbete som Europaparlamentet utför skulle vara att vi återigen visade oss oförmögna att fatta beslut.
Herr ordförande, detta direktiv är som sagt särskilt viktigt eftersom det harmoniserar patenträtten i medlemsstaterna på området biotekniska uppfinningar, i syfte att skingra den rättsliga osäkerheten och undvika riskerna för splittring.
Man måste i detta sammanhang erinra om patentens existensberättigande, vilket vår utmärkta föredragande Rothley gjort och som jag lyckönskar. Det innebär att ersätta uppfinnarna för deras skapande verksamhet, skapa stimulans för uppfinningsverksamhet och främja teknisk innovation som en grundläggande faktor för ekonomisk tillväxt. Det är genom patentskyddet som man garanterar investeringarna, lönsamhet för kostsamma och t.o.m. enorma investeringar på forskningsområdet och ett industriellt genomförande av resultaten.
Marknaden för bioteknikprodukter genomgår en omfattande expansion. Man uppskattar denna marknad till 80 miljarder ecu år 2000, varav en fjärdedel för nya mediciner. För närvarande finns Europa tyvärr ingenstans: inom bioteknik och immunologi blir vi slagna på vår egen kontinent av de amerikanska firmorna. Den första frågan är därför: skall man göra det möjligt för den europeiska industrin att ta igen sin försening och göra oss mindre beroende av Förenta staterna på området för nya mediciner liksom för produkter knutna till jordbruket? Skall man på något vis justera instrumenten som gör det möjligt för oss att ta hand om vår egen hälsa? Det är direktivets målsättning. Men eftersom det gäller forskning och patent på livet har naturligtvis den etiska aspekten ägnats stor uppmärksamhet under långa timmar. Det är därför, precis som tidigare sagts, direktivet tydligt fastställer att människokroppen inte kan patenteras, mänsklig kloning är förbjudet och man inte kan modifiera mänskliga gener när de gäller härstamning. Alla åtgärder har vidtagits för att förhindra eventuellt missbruk och invändningarna när det gäller riskerna för genetiska manipulationer har därför ingen grund, särskilt med tanke på att direktivet anger att en europeisk etisk kommitté skall inrättas.
Sammanfattningsvis vill jag därför säga att för oss utgör direktivet som det är med de ändringar som röstats igenom i utskottet en balans mellan viljan att fortsätta de vetenskapliga framstegen inom bioteknik och viljan att skydda människans värdighet och integritet. Till dem som ännu en gång, vilket de redan försökt för en tid sedan med förslaget till moratorium om forskning, skulle vilja stoppa alla framsteg för människans kunskap, förbjuda all forskning och alla uppfinningar avseende biologiska ämnen, säger jag bara att de skulle bära ett mycket tungt ansvar, ansvaret för att utplåna allt hopp om tillfrisknande för de sjuka för vilka genetiska ingrepp är den enda möjligheten för att inte leva handikappade eller t.o.m. dö.
I alla mänskliga framsteg kan man alltid upptäcka en svart sida, en urspårad användning av uppfinningarna. Det är vi demokratiska länder och institutioner som skall undvika denna risk, inte genom att gå bakåt i den vetenskapliga historien utan genom att med lämpliga styrmetoder garantera att den allt djupare kunskapen om människan enbart utnyttjas i kampen mot fysiska och psykiska dramer. Det är vad direktivet skall göra, i dess ändrade form, och det är anledningen till att ELDR-gruppen naturligtvis kommer att rösta för Rothleys betänkande.
Herr ordförande, det föregivna syftet med detta direktiv och även med Rothleys betänkande är att försvara allmänhetens intresse, vilket man gör anspråk på att göra genom att utsträcka patenterbarheten till biologiskt material.
Emellertid måste man betrakta dessa intentioner med stor försiktighet då patent på gener och celler överlämnar en nästan obegränsad kontroll över livets grundelement i privata händer. Detta är en fara som inte beaktas i betänkandet utan tvärtom undviker man att behandla det och hävdar istället att de etiska problemen inte är intressanta för patenträtten.
Man utesluter faktiskt de moraliska frågorna ur debatten vilket är diskutabelt om man beaktar att all rätt, inklusive patenträtten, rör ansvar, plikt och skyldighet. Allt det som berör livets grundelement genererar moraliska överväganden. Men även om det är diskutabelt att utesluta de moraliska frågorna är det ännu mer diskutabelt att försöka ge intryck av att man försvarar allmänhetens intresse, ur ett sammanhållningsperspektiv. I själva verket skapar man rättsliga instrument som gör det möjligt för näringslivet att göra anspråk på att ha uppfunnit naturliga processer och som underlättar en monopolistisk kontroll.
Vilka garantier har vi för att denna kontroll utövas till gagn för allmänhetens intresse? Inga, förutom den goda viljan från den som utövar kontrollen.
Ekonomiska överväganden, inte allmänhetens intresse, kommer att avgöra hur och när en uppfinning skall användas och vilka som skall dra fördel av den. Beslutet om en patenterad uppfinning skall användas ligger hos patentinnehavaren som beslutar enligt sina egna intressen, vilket är naturligt.
Detta är ett oroande scenario. I Rothleys betänkande betonas däremot vikten av att undanröja rättsosäkerheten och säkerställa att patentlagstiftningen tolkas på samma sätt i unionens medlemsstater. Men i praktiken bibehålls osäkerheten då direktivet krockar med konventionens principer om beviljande av europeiska patent genom att den utsträcker patenten till att gälla utöver nuvarande gränser.
Jag anser att vi måste tänka efter. Beviljande av patent borde inte vara avhängigt av enbart tekniska överväganden. Ansökningarna bör undersökas på ett grundligt sätt i relation till deras bredare sociala återverkningar.
I kommissionens nya förslag har man varken försökt undersöka dessa bredare sociala återverkningar eller alternativa former av upphovsrätt som kan ge ersättning för genuina uppfinningar utan att garantera den monopolistiska kontrollmöjligheten som ett patent ger.
Alla dessa frågor ger anledning till en allvarlig eftertanke och ett politiskt beslut som går längre än kravet på att tillfredsställa efterfrågan på bioteknologiska produkter. Det är också nödvändigt att fatta ett politiskt beslut som beaktar etiken. Min grupp strävar efter att parlamentet skall besluta enligt moraliska principer.
Herr ordförande, kära kollegor! Här är allt, och får allt, som är möjligt tillåtet, Rothley! Vi för i dag en principiell debatt som överskrider gränser och ändå skapar ett behov av helt nya gränser. I denna debatt handlar det om inget mindre än ansvar. Det handlar om moral och etik. Det handlar om varje levande varelses värdighet. Det handlar om naturens oantastbarhet. Det handlar om mänskliga rättigheter. Ifrågasätter man inte med detta rop på tillväxt och framsteg och det bedrägliga löftet om mer arbetsplatser på samma sätt den sociala rättsstaten och respekten för naturen? För patenteringen av levande varelser och ignorerandet av individens okränkbarhet är resultatet av en hybris, som inte längre känner några gränser. Vilka är då vi, att vi betraktar evolutionen som privat egendom och vill göra egendomsanspråk på ett liv, som har utvecklats under miljoner år i miljoner organismer, som är vårt gemensamma arv och vars artrikedom utgör en obeskrivlig rikedom? Vilka är då vi, som tror oss ha rätt att sätta oss över djur och växter för att i slutändan göra oss till människans underordnade, och göra det möjligt att göra bruk av oss själva, och att reducera människan till rent biologiskt material?
Ett ansvar gentemot oss och våra barnbarn kan bara innebära ett strikt och konsekvent förkastande. Inget patent för gener, växter, djur, människor eller deras beståndsdelar! Vi går i bräschen för friheten att forska och utveckla. Men vi tillbakavisar att det senare snarare hindras genom ett överdrivet patentskydd, eftersom vetenskapliga rön inte längre är fritt tillgängliga, utan blir förfoganderätt åt enskilda koncerner och följaktligen ekonomiska intressen, och frågan om tillgången till och delaktighet av rön blir en ekonomisk fråga. Vi går även i bräschen för moralen i politiken. Moral - det innebär framför allt också oberoende. Vi är inte några positionsförvaltare av en ohämmad konkurrensideologi, som underordnar och anpassar sin politik efter dess intressen.
Jag vädjar till vårt samhällspolitiska ansvar, som ser något annorlunda ut än beroendet av den politik som bedrivs av BASF, Boehringer och vad allt de nu heter. Detta oberoende hade jag önskat mig av föredraganden, för när man skiljer på politik och moral resulterar detta i en omoralisk politik.
Herr ordförande, kära kolleger, för två år sedan förkastade Europaparlamentet vid den tredje behandlingen det första förslaget till direktiv om rättsligt skydd för bioteknologiska uppfinningar. Denna omröstning var unik i medbeslutandeförfarandets historia och lät förstå att vår kammare inte var beredd att anta en lagtext med dåligt angivna konturer och som berör det mest känsliga hos människan: hennes genetiska arv, öppnandet av livets bok.
Vid den offentliga utfrågning som för ett år sedan arrangerades av utskottet för rättsliga frågor deltog vi i diskussioner som var lika intressanta som kontrastrika mellan experterna som inbjudits för att uttala sig om det välgrundade i patent för vetenskaplig forskning och utveckling. Det var i går, säger ni. Ja, men mellan i går och i dag har debatten tyvärr inte utvecklats särskilt mycket och de skuggade områdena kvarstår. De kommersiella satsningarna blir större, samma lobbyister har visat sig med samma argument och kommissionen har under dessa två år blandat ihop hastighet och brådska och upprättat en ny betydligt ändrad text, men som inte ändrat den ursprungliga utformningen ett dugg.
Kommissionen fastställer ett grundläggande postulat enligt vilket patenträtten i samtliga fall är en teknisk rätt som av detta skäl bara skulle ha mer eller mindre nytta av kännedom om etiska frågor, även när denna rätt tillämpas på mänsklig levande materia. Kommissionen fastställer därmed gränserna för vad som kan patenteras enbart utifrån distinktionen mellan uppfinning och upptäckt. Just ett snyggt sätt att bara genom att vända på handen skjuta upp all filosofisk och politisk debatt om människans utveckling.
Frågor uppstår. Varför har kommissionen aldrig funderat på relevansen i tillämpningen av principerna om patenträtt på levande materia och framförallt på mänsklig levande materia eller på relevansen i antagandet av dessa principer? Det är ändå en grundläggande punkt. Vad skall man säga om det betänkande som röstats igenom i utskottet för rättsliga frågor? Det handlar om en ofullständig kloning av kommissionens förslag. Kloning i den betydelsen att utskottet för rättsliga frågor uppenbarligen har samma juridiskt stränga utformning av tillämpningen av patenträtten på levande mänsklig materia. Ofullständig eftersom man ändå måste betona de avsevärda förbättringar som tillförts av parlamentarikerna i artikel 3 och 9 i texten där de etiska principerna i frågan fastställs. Ändå är fastställandet av etiska principer fortfarande lika otillfredsställande. Ingen högre princip såsom att människokroppen inte kan göras till arvegods, eller respekten för människans värdighet, fungerar som grund för bestämmelserna av etisk karaktär.
Ändringsförslag 81 som lagts fram av ARE-gruppen syftar till att återupprätta människans överlägsenhet och idén om att vetenskapen först och främst skall stå i individernas tjänst. Det är biotekniken som är i människans tjänst och inte tvärtom. Även när dessa etiska principer är uttryckligen skrivna - jag syftar på ändringsförslag 11 från utskottet för rättsliga frågor som fastställer principen om undantag för patentering av människokroppen, dess beståndsdelar och produkter - principen om undantag för produkter från människokroppen, såsom blod, tårar, svett, och sperma återfinns inte i artikel 3, ändringsförslag 49, som behandlar det faktum att människokroppen inte kan patenteras. För jurister som kräver strikt tillämpning av patenträtten anser jag denna avsaknad av stringens förvånande.
En annan motsägelse är bekräftelsen i artikel 4 av principen om att undanta växtarter och djur från patenterbarheten, trots att begreppet djur inte definierats. Jag beklagar även att de etiska principerna spätts ut till en heterogen blandning. Vad finns det för nytta med att i artikel 9 fastställa en hänvisning till de juridiska standardprinciper som sedlighet och allmän ordning utgör, upprätta en fullständig förteckning över de typer av genetiska manipulationer som är absolut förbjudna och alltså inte kan patenteras och att hänvisa till kvantifieringen av smärtan hos laboratoriedjur? Motiverar inte en viss juridisk noggrannhet en särskild ställning för människokroppen? Det är taktlöst och bedrägligt att ta fram en etik för livet som är gemensam för djur, växter och individen. Kommissionen och utskottet för rättsliga frågor har inte gjort det. Vår grupp kommer därför att vidta sanktionsåtgärder mot dem om man fortsätter att ignorera våra förslag.
Herr ordförande, ämnet som tas upp i Rothleys betänkande är ett svårt ämne som, vilket ibland har sagts, direkt berör alla ledamöter och omfattar vars och ens djupa övertygelser. Jag erinrar mig för övrigt våra frågor vid den svåra omröstningen den 1 mars 1995. I detta ämne förefaller det mig inte möjligt att rösta gruppvis, vilket jag hört på flera håll. Det är upp till var och ens eget samvete och jag uttalar mig här personligen.
Jag är till att börja med mottaglig för argumentet att det krävs ett direktiv inom Europeiska unionen. Det finns naturligtvis patenträtt på internationell nivå, det nämns i det utkast vi fått. Det finns också de möjligheter som texterna på nationell nivå erbjuder. I Frankrike t.ex. lagen av den 29 juli 1994. Men det krävs antagligen mer för att harmonisera så lite som möjligt och bli mer effektiv på europeisk nivå. Det som inte görs hos oss kommer naturligtvis att göras på annat håll.
Jag är även mottaglig måste jag erkänna för argumentet att det är nödvändigt att ha terapier som krävs för många sjukdomar. Allvarliga sjukdomar, ofta av genetiskt ursprung, berör miljontals människor. Men jag, liksom många av mina kolleger, är frågande inför den etiska oron. Har den beaktats tillräckligt?
Det behövs förvisso ett direktiv som gör det möjligt att patentera biotekniska uppfinningar när, och bara när, de innebär en verklig nytta för samhället, ett direktiv som är en verklig lösning på lidandet. Människokroppen kan inte patenteras, endast produkter som skapas av människan. Arbetet i utskottet för rättsliga frågor har varit nyttigt. Har vi gått tillräckligt långt? Jag ställer mig frågande framförallt när det gäller att patentera djur.
Det är alltså beroende på resultatet av omröstningen om ändringsförslagen som var och en bestämmer sig. Även om jag för närvarande i princip snarare är positiv väntar jag på att få se resultaten av omröstningarna innan jag slutligen bestämmer mig.
Herr ordförande, kära kollegor! Det finns över huvud taget inget vettigt skäl till att Europaparlamentet ger sig själv ett slag i ansiktet. I dag finns det risk för det. Den 1 mars 1995 förkastade vi med tydlig majoritet efter svåra och allvarliga förhandlingar ett direktiv för patentering av bioteknologiska uppfinningar. I dag är frågan återigen aktuell. Formuleringarna är nya, innehållet gammalt. Jag skulle kunna göra det lätt för mig och säga: låt oss precis som förra gången rösta " nej" . Det vore fel. Bioteknologiska uppfinningar tjänar människorna, inte bara inom medicinen, utan även inom andra områden. Därför måste de skyddas, men inte till förmån för ett intresserat kapital, utan till förmån för våra medborgare.
De upptäckta delarna av människokroppen får inte omdefinieras i uppfinningar, som är patenterbara. Det kan inte vara riktigt att några få skall kunna förfoga över detta! Gener och gensekvenser måste förbli allmängods för mänskligheten och stå till fritt förfogande för forskarna för alla människors väl och ve. Detta är det politiska beslut som vi har framför oss. Den rådande patenträtten spelar där ingen roll. Den är kapitalorienterad och inte anpassad efter människorna. Vårt uppdrag som parlamentsledamöter i Europaparlamentet är att tjäna 370 miljoner barn, kvinnor och män. Denna förpliktelse står bakom motionerna 71 till 76. Därför har vi väckt motion om dessa.
Ännu en gång: Jag är inte emot en patentering av bioteknologiska uppfinningar. Jag är emot att delar av människokroppen, att djur och växter betecknas som uppfinningar och görs patenterbara.
Herr ordförande, direktivet om rättsligt skydd för bioteknologiska uppfinningar diskuteras och överläggs nu för tionde året i rad.
De till synes eviga överläggningarna har också därmed att göra att den rättssystematiska inordningen av detta direktiv som direktiv för den inre marknaden - med målet att harmonisera patenträtten i Europa - gång på annan faller utanför synfältet. Om och om igen försökte man att dra in på omfattningen av skyddet för det yrkesmässiga rättsskyddet, eller till och med att urholka det, genom att flytta över det direktiv med regleringar, som inte hör till patenträtten. Direktivet diskuteras i tre aspekter: rättsliga, ekonomiska och etiska. Det har blivit nödvändigt att anpassa medlemsstaternas rättsföreskrifter inom detta område för att motverka att lagstiftningen och rättsskipningen i medlemsstaterna utvecklas åt olika håll. Risken för ännu en rättssplittring måste bemötas. I så måtto behöver vi rättssäkerhet. Sett ur ekonomisk synvinkel kommer det an på att stimulera uppfinningar och innovationer och inte att främja imitationer. Den europeiska industrins konkurrenskraft måste främjas, de europeiska forskarna måste motiveras att stanna i Europa, att forska i Europa och inte utvandra till ett utomeuropeiskt land. I så måtto tjänar direktivet på ett helt avgörande sätt även den europeiska sysselsättningspolitiken.
Hur och i vilken mån etiska aspekter skall integreras i direktivet är, var och förblir det egentliga kontroversiella ämnet för detta direktiv. Detta visar även dagens olika inlägg. Det yrkesmässiga rättsskyddet reglerar rättsförhållandet mellan uppfinnare och tredje person. Det reglerar inte den egentliga nyttjanderätten. I patenträtten utesluts visserligen uppfinningar från patenterbarheten om publicering och användning strider mot den allmänna ordningen. Men såväl forskningen som nyttjandet av forskningsresultat regleras genom andra lagar, t.ex. genom gentekniklagen och genom embryoskyddslagen. Den allmänna ordningen definieras genom de centrala bestämmelserna i de enskilda nationella författningarna och lagar som härleds från dessa. Med andra ord: Det åligger inte patentverken att styra teknologin.
Direktivet förtjänar fullt stöd i den version som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har antagit det. Det hänger nu på att de krafter gör sig gällande som är medvetna om betydelsen av men därigenom även gränserna för det yrkesmässiga rättsskyddet, och att direktivet snart kan antas.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! När vi i mars 1995 för första gången röstade om möjligheterna att patentsöka bioteknologiska uppfinningar, röstade jag för. Idag är jag glad att det direktivet återförvisades, av två skäl: för det första därför att jag är övertygad om att detta direktiv är bättre i så måtto att det är precisare i sina definitioner, vilket redan tidigare har understrukits av andra talare, och för det andra på grund av den viktiga vetenskapliga händelse som det klonade fåret innebär och nu senast meddelandet att det finns möjligheter att tillverka blodplasma på bioteknologisk väg. Dessa nyheter har lett till en fördjupning av den offentliga debatten, en konkret jämförelse mellan fantasier och möjligheter och mellan idéer och samveten. Man kan fråga sig om den bioteknologiska forskningen och industrin i Europa under de arton månadernas försening har lidit skada vad gäller möjligheterna att konkurrera med Amerika och Japan och om kapital och arbetstillfällen har gått förlorade. Jag är rädd för att svaret från industrin skulle bli att så har skett.
Betydelsen av detta direktiv och den misstro med vilken den allmänna opinionen följer framstegen inom detta nya fält av vetenskap och teknik och ofta blandar ihop dem med diverse bravader av tveksam nytta inom området mänsklig fortplantning tvingar oss till den största försiktighet och respekt för människors känslor. Det är därför av yttersta vikt att alla inblandade parter anstränger sig, bortsett från det direktiv som vi behandlar, att fördjupa informationen inom detta komplicerade gränsområde i syfte att underlätta förståelsen och avlägsna den rädsla som föds ur okunnigheten. Jag har stort förtroende för den etiska kommitté som har bildats och för den debatt som vi fortsätter att föra i forskningsutskottet om biovetenskap och -teknologi inom ramen för det femte ramprogrammet.
Herr ordförande, sedan mer än 10 år är patentskydd av bioteknologiska uppfinningar ämne för diskussion inom de europeiska institutionerna. Och eftersom jag har äran att vara ordförande för det juridiska utskottet, ägnades mellan januari och juni i år inte mindre än 15 sammanträden åt det nya förslaget från kommissionen, vilket resulterade i 250 ändringsförlag och 47 kompromiss-ändringsförslag. Allt detta för att säga er att våra institutioner i allmänhet, parlamentet i synnerhet, absolut inte gått över nattgammal is vid behandlingen av detta känsliga ämne, där det är normalt att alla åsikter hörs.
Är vi nu på området bioteknologisk forskning vid gränsen av vad som mänskligt kan uppnås? En del anser " ja" , forskare tror att vi bara befinner oss i startfasen. Det ligger då också på oss, politiker, att skapa en riktig, men samtidigt tydlig lagstadgad ram för det. Och i all objektivitet, tycker jag att den nuvarande texter eftersträvar en rimlig balans mellan de som vill gå vidare och de som motsätter sig all forskning. Texten eftersträvar balans mellan de tekniska dimensionen och den etiska dimensionen. Jag skulle här vilja uppmana alla, så att vi som människor också vågar ta oss an de nya utmaningarna, nämligen att se till att vi tydligt och riktigt styr vår egen innovationsförmåga och vår vilja att ständigt utvidga våra gränser, i en lämplig laglig reglering.
Herr ordförande, alla är överens om att biotekniken har utvecklats snabbt inom en rad områden.
De ekonomiska och handelsrelaterade intressena är enorma och underblåser många finansiella aptiter. Man måste erkänna att Europa på detta område lider av viss försening gentemot den internationella konkurrensen. Ett sätt att bemöta denna vetenskapliga, industriella och handelsrelaterade utmaning är att komma ifatt den nuvarande förseningen och harmonisera de nationella lagstiftningarna. Det skulle göra det möjligt att undanröja gränserna mellan forskningsverksamhet och få ett slut på marknadens segmentering.
Enligt medbeslutandeförfarandet förkastades direktivet av Europaparlamentet i mars 1995 eftersom den etiska principen inte hade beaktats tillräckligt. Sedan dess har kommissionen lagt fram ett nytt förslag till direktiv om skydd av biotekniska uppfinningar genom patent och angivit villkor och undantag för vad som kan patenteras. Förslag från parlamentet har naturligtvis tagits med, men ännu en gång har inte de etiska kraven beträffande möjligheten att patentera mänsklig materia beaktats tillräckligt.
Jag erinrar om att lagstiftningen i mitt land förbjudet patent på människokroppen, dess beståndsdelar och produkter, men också kännedom om den fullständiga eller delar av strukturen i den mänskliga genen. Dessa etiska principer borde enligt min mening återfinnas i förslaget till direktiv. Det är nödvändigt för att undvika allvarligt missbruk och bevara människans värdighet.
Argumentet som framförts här är att sådana krav skulle motarbeta forskningen. Jag anser det inte godtagbart, då forskarna är de första att varna oss. Jag anser därför att direktivet i detta skick lämnar dörren öppen för varje form av missbruk och fortfarande har en rent kommersiell utformning.
Herr ordförande, genetiska resurser, patent och ekonomisk kontroll över dessa är nyckelfrågor inför det förestående milleniumskiftet. Med obegränsad patenterbarhet skulle liv som sådant och alla levande växter och djur bli en industriprodukt. Till och med mänskligt liv skulle kunna exploateras genom detta direktiv. De genetiska resurserna på vår planet får inte monopoliseras i ett fåtal företags privata händer.
För närvarande drar Europeiska Patentkonventionen en distinkt linje mellan uppfinning och levande material. För det första, sådan upptäckter som gener är inte patenterbara, växt- och djursorter och förfaranden för att odla respektive föda upp växter och djur är undantagna från patent. Att kopiera gener och sedan förklara det en uppfinning är att travestera vetenskap. Industrin har utövat massiva påtryckningar på politiker för att få patentsystemet att även omfatta levande material. Det sätt som det här direktivet tvingas igenom är i strid med godtagbart politiskt beslutsfattande. Detta kräver en öppen debatt och ett informationsbaserat beslut fattat av dem, som fått mandat av sina medborgare.
Om kommissionen har försökt att förhindra sina anställda från att fritt lämna information till allmänheten, skulle detta vara ett angrepp mot hjärtat av vår europeiska demokrati, och jag skulle vilja ha ett svar från kommissionsledamoten i denna fråga.
Kommissionsledamot Cresson försäkrade parlamentet att kloning av människor förbjuds, men direktivet förbjuder inte patent på produkter från kloning av människor. Att en proto-human varelse skulle kannibaliseras för reservdelar får inte ens övervägas.
Man har sagt patienter som lider av ärftliga sjukdomar att patentering är nödvändigt för att kunna utveckla botemedel. Sanningen är det motsatta: att patentera mänskliga gener kommer att leda till problem för utarbetandet av botemedel. Fri och direkt tillgång till information, t.ex. om det mänskliga genprojektet, är förutsättningen för att denna information skall kunna användas på ett sätt som är till gagn. Patent på gener skulle medföra att ett enda biomedicinföretag skulle kunna kontrollera all framtida forskning och medicinsk utveckling härrörande från isoleringen av en specifik gen. Detta skulle inte främja forskningen, tvärtom döda den. Det skulle också göra möjligheten att genetiskt undersöka anlag för en sjukdom som t.ex. bröstcancer så fruktansvärt dyr, att det inte skulle kunna omfattas av ramarna för den allmänna hälsovården. Samtidigt som nya tekniker snart kommer att möjliggöra snabb och billig analys av gener, skulle tester för anlag för bröstcancer, där patentavgift måste betalas för varje analyserad gen, bli oöverkomligt dyra.
En av nyckelfrågorna är huruvida läkare och medicinsk personal kommer att ha rätt att diagnosticera och behandla människor utan att behöva betala royalty till patentinnehavaren. Nuvarande lagstiftning förbjuder patent på metoder för behandling av människors kroppar genom kirurgi eller terapi samt på diagnostiska metoder som utövas på människors kroppar. Detta förbud hävs av det nya direktivet. Jag uppmanar kollegorna att rösta på ändringsförslag 91 från Gruppen De gröna, vilket föreslår ett läkarundantag. Ett exempel på de problem som uppstår är fallet med bröstcancergenen som redan omnämnts. Den amerikanske patentinnehavaren, Myriad, har redan ansökt om ett europeiskt patent och har för avsikt att ta en avgift på över 2 000 dollar för screening.
Om direktivet går igenom har det allvarliga konsekvenser för vår tillgång till mat och medicin. Våra genceller och kroppsdelar och vår motståndskraft mot ärftliga sjukdomar skulle bli monopolägt av de företag som har patent på dem. Detta skulle legitimera handel med sådana saker som blodplasma och transplantationsorgan, vilket nu är förbjudet i många medlemsstater och faller under det komplexa donatornätverk som upprätthålls av de nationella hälsovårdsmyndigheterna för allmänhetens bästa. Till exempel, om patent meddelas för blod från navelsträngen, skulle alla som inte kan betala inte kunna få tillgång till dessa blodceller.
Kollegor, Clinton-administrationen i USA har strävat efter att närma den amerikanska hälsovården till den europeiska modellen. Om vi nu för vår europeiska hälsovård närmare den amerikanska modellen, och lämnar allmänhetens bästa dithän, kommer medborgarna i dessa medlemsstater inte att förlåta oss.
Herr ordförande, mina kära kolleger, en diskussion som förefaller gälla rent juridiska frågor kan dölja viktigare frågor och vi upptäcker i dag till att börja med enorma ekonomiska utmaningar som Monfils erinrade om nyss, och som framgår tillräckligt tydligt genom den intensiva lobbying vi utsatts för. Vi upptäcker sedan vad som måste kallas för en ideologisk chock mellan humanism och realism, med utöver chocken, det måste sägas, några underliga tvärgående fenomen ovanpå de klassiska politiska splittringarna och som avslöjats av t.ex. vår kollega Casinis inlägg eller det samvetsgranna från Fabre-Aubrespy.
Men är det då verkligen ett juridiskt problem? I det här fallet har vi nationella lagstiftningar, vi har en europeisk konvention, indikationer som redan lämnats från det europeiska observatoriet och vi har ett världsomspännande avtal som slutits inom ramen för Världshandelsorganisationen. Men jag tror att det inte handlar om ett rent juridiskt problem utan - och det skall vi vara uppmärksamma på - om utvidgningen av patenterbarhetens tillämpning till att omfatta människan.
Om det gäller ett tekniskt, ekonomiskt problem vilar förslaget till direktiv och betänkandet på ett förstahandsantagande: det är patentet som skall möjliggöra det tekniska framsteget. Är det sant? Jag tror i stället att patentet, som Telkämper sade nyss, ofta gör att den starkare krossar den svagare. Man kan välja att av ekonomiska skäl cyniskt stå på det starkas sida, men det är inte mitt personliga val i sammanhanget. Garanterar för övrigt tekniken med patent alltid framsteg? Jag känner till tusen exempel som visar att patentet, genom sin möjlighet att köpa, kan strypa tekniska och vetenskapliga framsteg.
Jag tror framförallt att det är ett etiskt problem. Kommissionen och föredraganden säger var och en på sitt sätt: " lyssna, låt oss inte tala om moral, låt oss inte tala om etik, låt oss inte tala om humanism, det är inte frågan, det handlar om rätt, handel, business, matlagning, låt oss tala om matlagning" . Jag är inte alls av den åsikten och jag tror inte att man kan beskylla Monfils och andra talare för obskurantism, när de inför den tekniska utvecklingen känner en sorts medeltidsmässig skräck. Jag har lyssnat till kommentarerna från Roth, Ainardi och Scarbonchi: vi är många som anser att texten skulle ha försetts med en moralisk och etisk inledning för att belysa de tekniska val som vi måste göra senare.
Vi bör notera att människan har förvärvat möjligheten att fullständigt förstöra sig och möjligheten att skapas på nytt i all oändlighet. Denna utveckling kan därför inte begränsas till dess tekniska och handelsrelaterade aspekter. Det var inte jag som sa: " vetenskap utan samvete är en katastrof för själen" .
Det är sant att utskottet för rättsliga frågor har förbättrat texten. Vi är uppmärksamma på debatten i förmiddags: vi avvaktar svaren från kommissionen och möjliga öppningar, vi skall bedöma vad som hänt med ändringsförslagen för att uttala oss alldeles i slutet, men i direktivets nuvarande läge är vår grupp inte positiv till ett antagande.
Herr ordförande, diskussionen om detta direktiv har under det senaste året mer inriktat sig på de juridiskt-tekniska aspekterna än på de etiska hänsynstagandena. Mot det finns i sig inga besvär. Texten har därigenom förbättrats juridiskt. Ändå har jag kvar viktiga betänkligheter. Kommissionen och föredragande Rothley väljer en bredare tolkning av TRIP's-avtalet, därigenom kan den identifierade och isolerade mänskliga genen bli patenterad. Enligt dem är denna tolkning den enda riktiga tekniska lösningen och är varje annan angiven lösning inte teknisk, utan styrd av känslor.
På det en tvådelad reaktion. Den första är ändå av etisk art. Den kommer inte från billiga känslor, utan är grundad på övertygelsen att människan är Guds unika skapelse och alltså aldrig, inte heller i dess delar, kan kallas en mänsklig uppfinning. Att isolera en gen är i sig en teknisk höjdpunkt. Men att sedan kalla det utanför kroppen förda arvsmaterialet för en egen uppfinning, är ganska förmätet. Dessutom är räckvidden för ett sådant patent, mycket långtgående gentemot nya tillämpningar på basis av genen.
För det andra anser jag att ett juridiskt-tekniskt närmande av ett problem inte innebär att bara ett rätt svar är möjligt så som kollega Rothley säger. Däri finns en valfrihet kvar som politiker måste använda på ett ansvarsfullt sätt. I kommissionsdokumentet och i betänkandet Rothley dras enligt mig, begreppen uppfinning, nyhet och teknisk tillämpning med konster och knep ur sammanhangen för att tvinga den mänskliga genen in i patenträttens snörliv. När det gäller det, är tolkningen enligt ändringsförslaget Gebhardt naturligare för mig. Jag är därför av åsikten att valet för patent på produktionssätt eller därav kommande produkter, på basis av upptäckten av en gen, är ett mycket väl försvarbart val.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det centrala i Rothleys betänkande om förslaget till direktiv om skydd för bioteknologiska uppfinningar har enligt min mening bland annat sammanfattats väl av Casini. Det slutgiltiga betänkandet har vandrat en lång och mödosam väg, men jag tror att vi har kommit fram till målet: slå vakt om livet, inte utnyttja embryon i profitsyfte, skydda industrin mot den amerikanska och japanska konkurrensen.
Jag tänker inte gå in på frågan om ändringsförslagen, som vi kommer att diskutera i morgon i samband med omröstningen. Vi inom Alleanza Nazionale kommer att rösta för betänkandet och de ändringsförslag som syftar till att skydda liv, embryon och moral - och den här gången måste moralen och politiken gå hand i hand - och mot de förslag som, under en juridisk eller biologisk täckmantel i stället har för avsikt att förvanska naturen i ordets rätta bemärkelse.
Låt mig göra ett par anmärkningar om patenten. Jag håller med utskottet för utveckling och samarbete när de slår fast att möjligheterna att ta patent på livsformer får negativa konsekvenser på det etiska och praktiska planet för människor, djur och miljö. Man måste undvika patent i följande fall: människokroppen, mänsklig vävnad och allt genetiskt material som härrör från människan, djur, delar av djur, djurvävnad, genetisk manipulation, plantor, frön, växtvävnad och annat reproduktivt material.
Kära kolleger! Det är vår skyldighet att skydda livet, slå vakt om moralen och inte förvanska det som Vår Herre har givit oss. Endast på det viset kan vi möta den utmaning vi står inför, samtidigt som vi låter forskningen utvecklas. Est modus in rebus !
Herr ordförande, jag tror inte att det är nödvändigt att än en gång betona vikten av denna debatt. Det räcker med att se på den information, och i vissa fall desinformation, som parlamentets ledamöter har fått angående detta direktiv.
Jag vill inledningsvis markera att vi måste stå emot alla försök till ändringar av direktivet. Ändringar betyder att säga sådant som inte står i direktivet eller hävda att saker är nödvändiga som redan tas upp i direktivet.
Jag har lyssnat på inlägg om moral och rätt, moral och politik och jag skriver helt och hållet under på detta. Men det har ingenting att göra med direktivet. I direktivet fastställs moraliska principer och iakttagande av god sed och den allmänna ordningen. Ett antal uttalanden görs också om saker som inte är acceptabla.
Man kräver å andra sidan saker av direktivet som det inte kan ge. I Spanien finns en sång som lyder: " jag for till havs för att plocka apelsiner, något som havet inte kan ge" . Och det är uppenbart. Här begär man ibland också apelsiner fastän det är ett annat slags träd.
Vi står inför patenträtten. Det finns andra etiska normer. Kommissionen har en arbetsgrupp om etik. Just här, på platsen för Europarådets säte, har en konvention antagits om skydd av de mänskliga rättigheterna i samband med ändringar av medicinsk karaktär. Allt det här existerar och utgör en del av en kontext där detta direktiv nu också skrivs in.
Vi får inte heller ge efter för slagord. Jag tror att det tidigare direktivet avslogs framför allt för att det fanns ett slagord som löd: " Nej till patent på liv" . Lyckligtvis har det i denna debatt kommit upp ett annat: " Patent för livet" . Det finns de som vill ha patent för att livet skall kunna fortsätta att existera.
Och till sist kan jag inte låta bli att rekommendera alla att läsa direktivet innan vi går till omröstning.
Avslutningsvis vill jag gratulera Rothley för att han inte bara har lyckats få med andemeningen i ändringsförslagen utan att ha förändrat praktiskt taget hela direktivet. Han har systematiserat det redan från början och jag tror att de flesta av medlemmarna i utskottet för rättsliga frågor har känt oss väl representerade genom hans arbete.
Herr ordförande, mina mycket ärade damer och herrar! Först och främst vill jag även tacka föredraganden. Det föreliggande förslaget till direktiv är otvivelaktigt av enorm ekonomisk betydelse för Europa. Nio miljoner arbetsplatser är direkt eller indirekt beroende av vilka ramvillkor vi skapar för bioteknologin.
Patenträtten är emellertid bara ett av dessa ramvillkor, och jag tror att många andra saker är lika viktiga, bland annat måste vi även undanröja alla byråkratiska hinder.
Som läkare varnar jag eftertryckligen för att instrumentalisera patienterna i denna debatt, som i första hand är en ekonomisk debatt.
(Applåder) Detta gäller för båda parter, och därför kom kanske applåden för tidigt. Om man agerar som om godkännandet av direktivet nödvändigtvis leder till enorma terapeutiska framsteg inom området för gentekniskt betingade sjukdomar, finns det åtminstone inom vetenskapen skilda meningar. Även de personer som hävdar att ett absolut ämnesskydd från DNA kan leda till problem har goda argument på sin sida. Jag säger klart och tydligt till båda parter: Vi vet det inte! Politikerna vill alltid ha klara svar, vetenskapen kan dock för närvarande inte ge några klara svar.
Jag påpekar ännu en gång att just utvecklingen av diagnostiken, en bättre diagnostik, inte absolut är till fördel för patienterna, om vi kanske först om tjugo eller trettio år har tillgång till de terapeutiska metoderna. Jag manar således till försiktighet och omtänksamhet.
För vår parlamentsgrupp är det av avgörande betydelse att det finns några etiskt motiverade gränsdragningar i detta direktiv. Till dessa hör ingrepp i människans bakteriebana, till dessa hör patent på metoder som utnyttjar människoembryon och även djurskyddet. Men det gäller framför allt att kloning av människoembryon måste uteslutas. Kloning kränker människans värdighet. I denna analys var alla politiska krafter i parlamentet eniga, när även kloning av människor genom fåret Dolly trädde in i gränslandet för det möjliga.
Nu skall vi inte längre bara tala tomma ord, utan agera! Just därför måste vi även i detta direktiv entydigt utesluta kloning av människoembryon. Det räcker inte med att enbart utesluta ett inplanterande i livmodern, dvs. en reproduktiv kloning, vilket kommissionens rådgivargrupp vill åstadkomma. För det första är redan experiment med embryon förkastligt och ett brott mot god sed och allmän ordning. Men för det andra - och här ber jag Er lyssna uppmärksamt - sedan kommer jag till slutet av mitt tal: Vad är det nu som är nytt? Inplanteringen i livmodern är känd. Förlossningen är som tur är ännu ett naturligt förlopp. Därför kan man väl inte vilja patentera dessa. Det steg till en klonad människa, som det ännu över huvud taget står i vår makt att begränsa, är kloningen av embryon. Och vägen till fåret Dolly belades med många fårembryon. Vi vill inte att vägen till en klonad människa skall beläggas med många människoembryon. Därför ber jag om samtycke till ändringsförslag 55, framför allt de två sista avsnitten.
Herr ordförande! Vi utkämpade ett stort slag med kollegan Langer 1995 för att inte det här direktivet skulle godkännas. Då försvarade Langer ihärdigt växter och djur, medan jag valde sida för embryot och därmed också för människan. Att sammanföra dessa båda, å ena sidan människan och å andra sidan växter och djur, har gjort att många har blivit förvirrade och det har också gjort att vi har förlorat mycket tid. Om de två hade hållits åtskilda hade vi sedan länge kunnat konkurrera med USA och Japan, vilket är nödvändigt för utvecklingen i Europa och för att skapa sysselsättning.
I dag står vi på nytt inför Rothleys betänkande. Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har enligt min mening gjort ett storartat arbete här. Personligen ställer jag mig bakom det som har uträttats. Framför allt när det gäller artikel 9, som jag anser måste få vara kvar oförändrad och jag uppmanar kammaren att rösta igenom den som den är utan att ändra någonting.
Herr ordförande, inte överraskande har denna debatt genererat ett mycket stort allmänt intresse och jag anser att den i det sammanhanget utgör en utmaning för detta parlament i dess egenskap av lagstiftande församling som moget måste ta sitt ansvar.
Betänkandet från Rothley är, enligt min uppfattning, som en produkt av denna debatt, ett effektivt, balanserat och rimligt förslag och jag gratulerar föredraganden.
Roth, som tidigare tog till orda för De gröna, talade om att hon trodde att det behövs moral i politiken. Jag delar mycket starkt denna åsikt och det är därför som jag nu med lätthet och gott samvete kan stödja detta betänkande. En tydlig skiljelinje har dragits mellan upptäckt och uppfinning. Patent på människokroppar, på mänsklig kloning, på embryon och på steg i den mänskliga könscellens utveckling förbjuds i förslaget från utskottet för rättsliga frågor. Undantag görs uttryckligen för jordbruket för återsådd och uppfödning av djur på egen mark, vilket också är fallet idag. Parlamentet lägger vikt vid behovet av att respektera Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald och att skydda den underutvecklade världen och miljön mot bio-piratverksamhet och dessa två är viktiga skyldigheter som inte får förbises.
Idag återigen var min brevlåda full av brev, inte minst från grupper i mitt eget land som företräder personer som lider av genetiska och andra medicinska sjukdomar, för vilka det för närvarande saknas botemedel, och som kräver stöd för denna åtgärd, eftersom den erbjuder dem visst hopp. Vi har också föreslagit en etisk kommitté, och av alla dessa skäl anser jag att detta är verkningsfullt, men även balanserat, och denna gång, till skillnad från tidigare, kan jag med glädje stödja detta.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag tacka Sierra González för hennes inlägg som jag stöder fullt ut, eftersom jag också anser att lagstiftning i dag måste leva upp till samhällets nya krav som ställs, just vad gäller etiska och sociala konsekvenser. Det både borde vara och är stora skillnader på maskintekniska industriella uppfinningar och det som vi diskuterar här och nu. Här ges en än större orsak för patenthavare att utöva mer makt och kontroll genom den monopolställning som de kan komma att få, vilket jag snarare ser som ett hinder för utveckling av bland annat små och medelstora företag.
Jag menar att en upptäckt av exempelvis en gens funktioner borde vara just den fantastiska upptäckt som den är och därmed också stå i den globala allmänhetens tjänst - och inte främst i de privata och ekonomiska vinstintressenas. Jag beklagar verkligen att vi politiskt inte har kommit så långt att vi arbetar faktiskt och praktiskt med förslag som befrämjar ett globalt samarbete i stället för företagskonkurrens, speciellt när det gäller så allvarliga frågor som det gör i detta fall, nämligen människors hälsa och biologisk mångfald, inte bara i Europeiska unionen, utan i hela världen.
Herr ordförande, herr kommissionsledamot Monti, Europaparlamentet skulle förlora sin trovärdighet om det skulle bifalla det etiskt och moraliskt helt oacceptabla Rothley-betänkandet. Det gör sig till åtlöje om det antar ett betänkande som det avvisade så sent som den 1 mars 1995 enligt mottot: Kommissionen röstar så länge tills de uppnår ett godtagbart resultat och parlamentet har fallit på knä för den genteknologiska industrin. Även det nya förslaget föreskriver patentering av levande varelser. Till och med människogener kan patenteras, de måste bara isoleras från människokroppen.
Om parlamentet antar betänkandet, beseglar det en av de största och mest skandalösa omfördelningar av äganderätt! Ett liv skulle övergå i en vara, i en produkt. I en guldgrävaranda reduceras människan till ett slaktbart råämneslager. Därigenom kränks människans värdighet. Människan degraderas till biologiskt material, och människokroppen släpps fri för kommersialisering.
Om Europaparlamentet bifaller betänkandet, hotar ett etiskt dammbrott. Människans värdighet och självbestämmande utbjuds till salu. För första gången sedan avskaffandet av slaveriet kan det åter göras anspråk på äganderätt av människor. Är vi ett påhittat liv? Liv är ingen genteknologisk uppfinning. Inte ens kloningen med kroppsceller som hos fåret Dolly, eller patenteringen av biologiska vapen utesluts i betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. För första gången har terapier och diagnoser på människor blivit patenterbara. Detta kommer att leda till en livshotande begränsning av behandlingsmöjligheter.
Patenteringen av levande varelser kommer att leda till en enorm kommersialiseringsvåg inom medicinen. Läkare kan inte längre fritt välja terapi. Tvåklassersmedicinen görs permanent. Med direktivet tas inget principiellt beslut om genteknologin. Patenteringen av en genteknologiskt framställd medicin vore fullkomligt oomtvistad. I motsats till detta är ett patent på en sedan århundraden förekommande gen aldrig en uppfinning. En patentering av arvsmassa skulle blockera tillämpad forskning och förhindra innovation. Detta tydliggör patenteringen av navelblodsceller. Den tillämpade leukemiforskningen är blockerad. Genom patent monopoliseras alla - även framtida - användningsmöjligheter av genen. Med direktivet skapar vi en privatisering av naturen.
Därför vädjar jag till Er: Avvisa betänkandet i dess föreliggande form och bifall ändringsförslaget från Gruppen De gröna i Europaparlamentet! Bara på så sätt kan vi förhindra att etiska dammar brister här i Europaparlamentet!
Herr ordförande, kära kolleger, det förefaller alltså nödvändigt i dag att ändra den europeiska lagstiftningen om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar, efter åtta års tvekan.
Texten som denna gång föreslås av kommissionen beaktar till stor del den naturliga lagens etiska normer som måste respekteras på området, bl.a. att undanta människokroppen från vad som kan patenteras. På detta område skulle man behöva vara lite mer precis och i det hänseendet är vi positiva till att man i texten, såsom den för närvarande lagts fram, lägger till ändringsförslag 84 av Sandbæk som noga anger förbudet mot ingrepp inte bara i människokroppen utan även på embryon. Man måste naturligtvis även beakta de patienter som hoppas på framsteg som effektivt skall behandla dem med hjälp av denna nya teknik.
Det är slutligen nödvändigt att erinra om målsättningen med ett patent, egentligen: ersätta uppfinnarna för deras skapande verksamhet genom en exklusiv rätt att förfoga över sin uppfinning under ett tjugotal år. Det är en uppmuntran till innovation, investeringar och, följaktligen, skapande av sysselsättning. Men vi vet att vår lagstiftning i dag gör oss till krymplingar inför den amerikanska och japanska konkurrensen.
Enligt föredragandes motivering är för övrigt endast 24 % av de patent som accepteras av det europeiska patentverket av europeiskt ursprung. Jag tror för övrigt, utöver de tal om moralisk indignation som vi kunnat lyssna till här och som för vissa är ärliga, att starka ekonomiska intressen från andra sidan Atlanten mycket ofta ligger bakom dessa ställningstaganden. Det skulle för övrigt inte vara första gången.
Av alla dessa anledningar kommer jag att rösta för texten, som utgör en bra kompromiss mellan de olika krav som lagstiftaren ställs inför, men jag insisterar ännu en gång på att ändringsförslag 84 från Sandbæk förs in i föredragandens text.
Fru ordförande, under de senaste veckorna har ledamöterna i detta parlament varit utsatta för en massiv desinformation i detta ämne, iscensatt av den gröna rörelsen. På BBC Prime Time, klockan 7.00 i morse, var inlägget om denna debatt i många stycken felaktigt vad gäller innehållet i förslaget till direktiv. Nyckelfrasen i den gröna propagandan har varit " inga patent på liv" . Som Verde i Aldea nämnde för ett par minuter sedan, var det samma sak för två år sedan.
En av de mycket tråkiga sakerna med den pågående debatten är att kampanjen mot direktivet har åsidosatt fakta och de mycket vittgående ändringar som har förhandlats fram för att stilla rättmätig oro för att genforskning kommer att omfatta fortplantningssystemet. Det är mycket synd att de ändringar som gjorts inte har noterats av motståndarna till detta direktiv.
Vi måste inse - och det är en mycket obehaglig insikt - att det mesta av den medicin vi tar i praktiken inte utgör ett botemedel, den bara mildrar symptomen. Vaccinationer och antibiotika har övervunnit många av gångna tiders livshotande sjukdomar. Genom att vi nu lever längre utsätts vi för en annan typ av sjukdomar: cancer, hjärtsjukdomar, Parkinson, Alzheimer. Dessa är alla sjukdomar med ett genetiskt element och den bioteknologiska utvecklingen och gentekniken medför ett visst hopp om att det skulle kunna finnas ett botemedel.
Jag stöder direktivet inte enbart på medicinska grunder, utan även på grund av att bioteknologi leder till en renare värld - den ger oss en mer energieffektiv värld - och jag tror att den också ger oss hopp om, inte enbart längre liv, utan även ett friskare liv, i framtiden. Motståndarna till direktivet borde tänka över vad det är de försöker förhindra.
Fru ordförande, om vi kunde uttömma fördelarna med DNA-teknikerna maximalt och samtidigt även kontrollera de medföljande riskerna, skulle vi ha funnit det bästa sättet för att stärka investeringarna på detta område. Ett viktigt redskap i dag, för en stärkning av de bioteknologiska investeringarna, utgörs av ett system för uppfinningar, vilket ersätter uppfinnarna för deras medverkan i tid, pengar och erfarenhet, och tjänar som drivfjäder för liknande investeringar.
I praktiken kompliceras det rättsliga skyddet emellertid av sociala, etiska, vetenskapliga och juridiska faktorer. Efter misslyckandet med en lagstiftande reglering i detta parlament för två och ett halvt år sedan, kvarstår det rättsliga skyddet för bioteknologiska tillämpningar som en särskilt känslig, offentlig och öppen fråga. Detta är delvis en avspegling av det faktum att bioteknologin per definition innefattar tillämpningen av teknologier på levande organismer inklusive människan. Patent på uppfinningar som relaterar till frågor som berör livet framkallar starka känslor, vilket är naturligt.
Dagens debatt syftar till att klarlägga vissa kontroversiella element så att den lagstiftande regleringen kan gå vidare. I fallet med DNA-teknikerna skapar debatten kontraster på grund av svårigheten att fastställa när och vilka av elementen i en konkret teknologisk tillämpning som utgör en uppfinning och vilka som utgör en upptäckt - eftersom uppfinningen, enligt min åsikt, enbart måste vara just uppfinning och innovation och inte upptäckt och uppfinningen även måste ha en industriell tillämpning som slutresultat. I fallet med DNA-teknikerna, existerade redan genen eller cellen eller den mänskliga kroppen eller dess delelement, alltså föreligger ingen " uppfinning" och följaktligen faller frågan om det rättsliga skyddet för uppfinningar bort. Men om uppfinnarna lyckas fullborda en metod för att särskilja en gen, som kan användas ex vivo för framställningen av ett mänskligt protein som kodifieras, då kan metoden göras tillgänglig för det rättsliga skyddet för uppfinningar. Just här ligger vår anhållan till kommissionen, och även till föredraganden: att förtydliga artikel 3, paragraf 2. Artikeln klargör inte om man skall diskutera uppfinningspatent även för gener, vilka enligt min åsikt utgör en upptäckt och inte en uppfinning.
Vi måste här betona att, oberoende av vad någon kan göra med en gen, så fanns strukturen och informationen om den redan innan man använde den och följaktligen behöver inte denna gen egentligen utgöra en uppfinning. I motsats blir dess användning, vilken med nya tekniker kan leda till framställningen av en ny substans med industriell tillämpning, konkret föremål för ett rättsligt skydd. Den eventuella förändringen av genen som leder till en ny struktur medger till och med ett skydd för uppfinningen under förutsättning av faktisk industriell tillämpning.
Vi uttrycker emellertid allvarliga reservationer eftersom, med textens utformning i dag, det även kommer att diskuteras uppfinningspatent för naturliga gener, vilka redan existerar och vars beskrivning, jag upprepar, utgör en upptäckt. Om vi accepterar utdelningen av uppfinningspatent till naturliga gener skulle detta leda oss till en oligopolistisk exploatering lika mycket av genen som av proteinerna som kodifieras.
Sammanfattningsvis och med reservation för de påpekanden som jag har gjort och som jag hoppas att man kommer att ta hänsyn till, eftersom det finns ändringsförslag som står i relation till dessa, ställer jag mig bakom förslaget till direktiv, ty med det rättsliga skyddet kommer detta direktiv att erhålla ett industriellt skydd som kommer att föra det mot en fortsatt breddning, till och med inom områden som på ett betydelsefullt sätt påverkar frågorna om hälsa och sjukdomar, livsmedel, miljöskydd, jordbruk och andra viktiga områden som berör människans liv och verksamheter.
Fru ordförande, jag önskar i dag inte återkomma till de tekniska aspekterna för vad som är patenterbart utan snarare betona aspekterna när det gäller att patentera livet. Tack vare föredragandens och Europaparlamentets utmärkta arbete beaktar nu det nya direktivet de etiska och sociala aspekterna och grundar sig på ett samstämmigt synsätt.
Det finns en skillnad mellan upptäckt och uppfinning: En gen är inte livet, det är viktigt att skilja på det hela och delarna. Genetik innebär inte ingrepp på embryon: det är viktigt att göra skillnad mellan cellsystemet och överföring av ärftliga egenskaper. Ändringsförslagens kompromisser garanterar respekt för människan från dess tillblivelse till dess död, att inte människan eller dess beståndsdelar blir en handelsvara, förbud mot ingrepp på embryon eller könsceller samt förbud mot kloning i syfte att reproducera människan.
För min del förefaller det etiskt att garantera erkännandet av det mervärde som är förbundet med intelligens och kreativitet hos människan, utan vilken ingen hållbar utveckling kan äga rum. Det nya direktivet bygger inte bara på en harmonisering av patenträtten utan beaktar också människans särdrag och livets värld, den skyddar uppfinnaren, garanterar jordbrukarens privilegium, gör det möjligt att utveckla produkter med hjälp av biotekniken för att uppfylla förväntningarna hos sjuka och deras familjer för behandling av leukemi och cancer tack vare faktorer för celltillväxt, för behandling av blödarsjuka, tack vare renade icke smittbärande produkter - jag betonar icke smittbärande - som är mycket mer effektiva än de produkter som hittills använts. De gör det möjligt att behandla de stora genetiska landsplågorna som cystisk fibros och myopati men även ovanliga sjukdomar.
Låt oss slutligen inte glömma att ett patent inte är en licens för utnyttjande. Vi skall inte blanda ihop skydd av uppfinningen med försäljningen av produkten från biotekniken, vilka särskilt faller under subsidiariteten. Vid förberedandet av ett sådant direktiv har vårt parlament utövat sitt ansvar med demokratisk kontroll för att garantera erkännande av forskning, forskare och ekonomisk konkurrenskraft i Europeiska unionen med respekt för livet, respekt för människan och respekt för personers rätt.
Fru ordförande! Det här är egentligen en fråga, i vilken allt som kan sägas har sagts. Tyvärr är det också litet av en dialog mellan döva; det handlar också om litet osanningar, vilket även Adam tidigare påpekade.
Det som var avgörande för mig när jag och min grupp tog ställning var, vilket även Pompidou sade, att det faktiskt är fråga om patentlagstiftning - allt som kan patenteras kommer inte att få tillstånd att användas t.ex. nationellt.
Alltför ofta i debatten har vi glömt att vi är i Europa. Vi har en europeisk patenttradition som innebär att vi traditionellt har ställt strängare krav på patent och att ansökningarna skall vara specificerade. Vi har en europeisk konvention för att skydda den mänskliga värdigheten vid tillämpning av medicin och biologi; den gäller också i förhållande till patent.
Genom den bioteknologiska forskningen hoppas jag att vi kommer att nå framsteg i alla de medicinska utmaningar som experten här i salen har talat om. Den verkliga ojämlikheten drabbar dem som skulle kunna få överleva om de betalade 200 000 mark för en medicin, men som inte har dessa medel.
Bästa vänner! Vi skall å andra sidan också vara så ödmjuka och säga att detta är en ny form av patent och att vi i dag kanske inte vet vad forskningen kommer att medföra. Det är därför som vi, om det sker något oacceptabelt, skall vara beredda att revidera lagstiftningen. Det är därför som det är viktigt med en återrapportering från kommissionen och den etiska kommittén till vårt parlament.
Fru ordförande, en rad kolleger har på ett utmärkt sätt visat på vad som är oacceptabelt för oss i Rothleys betänkande. Jag skulle för min del vilja hålla mig till en aspekt i betänkandet.
Den europeiska patentkonventionen som utgör grunden för nationell lagstiftning, undantar i artikel 52.4 metoder för behandling av människokroppen eller djurkroppen med kirurgi eller terapi, samt diagnostiska metoder. Denna bestämmelse återfinns inte i förslaget till direktiv från kommissionen, inte heller hos Rothley och utskottet för rättsliga frågor, trots att den förekom i det tidigare utkastet.
Två ändringsförslag från gruppen de gröna syftar till att återinföra denna bestämmelse. Varför? För att vi å vår sida anser att det är farligt att patentera sådana metoder både för patienternas rätt, för medicinens framsteg och för kunskapens framsteg i allmänhet.
Ett exempel för att illustrera denna ståndpunkt: det amerikanska företaget " Biocyte" har beviljats patent på mänskliga blodceller från navelsträngen. Patentet omfattar inte bara blodcellerna i fråga utan även den terapeutiska användning de kan utnyttjas för. Ett stort antal kliniker och forskare som arbetar med benmärgstransplantationer är negativa, dels av de etiska skäl jag anfört men också för att de säger att det inte rör sig om en verklig uppfinning, utan snarare ett tekniskt genomförande, som helt enkelt består i att isolera cellerna och frysa dem, vilket inte egentligen medför något nytt på kunskapsområdet.
Jag tror att den nuvarande debatten om detta patent, som ett stort antal forskare och läkare protesterar mot, riskerar att få vågen att väga över till förmån för företaget " Biocyte" . Rothleys betänkande betonar obestridligt de ekonomiska och tekniska aspekterna i debatten. Det blandar ihop intresset för dem som är offer för bl.a. sjukdomar av genetiskt ursprung med läkemedelsindustrins intressen och som tar de sjuka som gisslan. Vi anser det därför fullständigt oacceptabel i det hänseendet.
Ärade damer och herrar! Med hänsyn till vilken betydelse det föreliggande förslaget till direktiv har för nutiden, men ännu mer för framtiden, vill jag inte gå in på de möjligheter som därmed skapas. Dessa har ändå diskuterats tillräckligt mycket. Jag vill däremot göra Er uppmärksamma på de risker som vi kan förvänta oss om förslaget godkänns, och som vi bör betänka vid omröstningen. Jag menar nämligen att man inte bör tappa besinningen på grund av framtida kortfristiga fördelar av stora bördor. Snarare borde man ta de betänkligheter, som många experter varnar för, på allvar och befatta sig med dessa.
Jag vill med hjälp av ett exempel framhålla räckvidden av besluten: Det föreliggande förslaget föreskriver att människogenom och dess ingående gensekvenser skall vara patenterbara. Detta skall avvisas å det bestämdaste, eftersom människans genom i alla sina former är allmängods, till vilket alla skall ha ohindrad tillgång. Att undanhålla enskilda personer denna rätt skulle innebära att föranleda en monopolisering av vetenskapens fördelar och användbarhet. Mot patenterbarheten av människans DNA-sekvenser talar dessutom att utomstående därigenom skulle hindra användningen av speciella sekvensvarianter och på sätt även forskningen. Av detta skäl kommer vi att förkasta direktivet, och vi vet att vi österrikare - med 1, 2 miljoner invånare som har skrivit under folkomröstningen - står på Er sida.
Fru ordförande! I mitt korta inlägg har jag inte för avsikt att gå in i detalj på de många olika delarna av detta viktiga direktiv eller göra en teknisk-vetenskaplig analys, eftersom detta inte är rätt forum för den typen av klarlägganden.
Vi i den italienska delegationen inom den socialistiska gruppen anser att det resultat som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har kommit fram till, tack vare sin föredragande, Rothley, på det hela taget är väl balanserat och resultatet av en noggrann och engagerad debatt. Vi anser att betänkandet bör stödjas, även om det naturligtvis kan tillkomma ändringsförslag i avsikt att förbättra eller förtydliga. Vi måste ha klart för oss, kära vänner, att vi här ägnar oss åt något mycket väl definierat, dvs. patenträtten och det faktum att det aktuella direktivet anger en mycket klar skillnad mellan upptäckt och uppfinning. En upptäckt kan och får inte patentskyddas. Endast uppfinningar kan patentskyddas, dvs. resultatet av intellektuella processer och forskning är det enda som behöver denna garanti för att kunna utgöra utgångspunkten även i en industriell utvecklingsprocess.
Vi anser att den etiska kommitté som man har för avsikt att tillsätta kommer att spela en viktig roll, även om den inte kommer att ha en direkt lagstiftande funktion. Detta är inte en ideologisk eller teologisk debatt om livet, utan det handlar om en världslig garanti, om föreskrifter och harmonisering inom en gemensam europeisk bioteknologisk sfär, en sfär som idag är nödvändigare än någonsin om man betänker vad som sker på internationell nivå. Om Europa följer det amerikanska exemplet och arbetar gemensamt kommer, enligt vad experterna säger, bioteknologin att explodera före år 2005 och bli en konkurrenskraftig arbetsgivare som skapar sysselsättning åt mellan 1, 5 och 3 miljoner personer, samtidigt som den garanterar rätten till hälsa och forskningens och industrins utveckling.
Om vi inte gör detta, dvs. om inte industri, politik, forskning och massmedier kan mötas, kommer den nyligen utslagna bioteknologiska industrins blomma att vissna och, som redan har skett inom informationsteknologin, Europa kommer att bli en bioteknologisk koloni.
Fru ordförande, att komma med ett inlägg på denna nivå i debatten är ganska okomplicerat: man kan säga " jag förkastar" och man kan säga " jag instämmer" . Nåväl, jag förkastar den tomma retorik som vi har lyssnat på här i kammaren i dag. Jag förkastar de omdömen och den totalt grundlösa illvilja som enbart syftar till en, jag skulle nästan vilja säga personlig, nedvärdering, och jag instämmer i de viktiga saker som också har sagts. Ni uttalade er först Rothley. Jag vill uttrycka mitt erkännande och min beundran för er. Jag instämmer också i de viktiga saker som min käre och beundransvärde Casini tog upp och de klara iakttagelserna från Cot, de skarpa iakttagelserna som Fabre-Aubrespy gjorde och de djupt berättigade observationerna från Pompidou. Jag skulle helt enkelt kunna sluta mitt inlägg här. Emellertid skall jag gå ett steg längre. Jag kommer att rösta för Rothleys betänkande. Jag kommer att rösta för även om betänkandet enligt min åsikt har några viktiga tekniska brister såsom ändringsförslagen 42 och 43 i förhållande till ingresserna 39 och 40, som inte är korrekta enligt min mening, eller ändringsförslag 45 i förhållande till artikel 1.2. Jag kommer också, hur resultatet än blir, att rösta för artikel 9.2 d), det vill säga angående problemet med användande eller patenterbarhet för uppfinningar i vilka man har använt mänskliga embryon.
Och varför gör jag detta? Jo, jag gör det därför att de mörkaste, de djupaste och de mest primitiva övertygelserna möts i denna Aleph som den bioteknologiska forskningen i dag utgör, en industri som år 2 000 kommer att ha en omsättning på uppskattningsvis 83 miljarder ecu. Dessutom berör denna situation oss alla och inför detta fortsätter Europa att titta mot det förgångna och lagstiftningen släpar, inte bara tre steg efter den sociala verkligheten, som den tyska klassikern sade, utan långt efter den sociala verkligheten. För låt oss inte glömma, för att peka på en period, att mellan 1981 och 1995 beviljades 1 175 DNA-patenter i hela världen. Vi lagstiftar inte för framtiden, vi måste hejda en verklighet som tränger sig på, en verklighet som vi måste styra in mot rättsliga normer. Jag kommer också att rösta för betänkandet på grund av de framlagda ekonomiska skälen, men framför allt, fru ordförande, röstar jag ja av det viktiga skäl som enligt min åsikt utgör själva grunden i den debatt vi för.
Direktivet är helt enkelt inte ett projekt för lagstiftning om bioteknologin. Syftet är mycket mer begränsat och som har påpekats tidigare handlar det om att skydda de bioteknologiska uppfinningarna, varken mer eller mindre. Direktivet syftar inte och kan inte syfta till en allmän bioteknologilagstiftning. Dess syfte är och bör endast vara att utgöra en patentlagstiftning. Detta tvingar oss självklart, Casini, att komma ihåg att vi saknar en allmän och systematisk rättslig ram för den materiella rätten i vilken vi kan placera direktivet och att de palliativ som finns i den är få och dåliga, och i den kampen kommer jag att kämpa tillsammans med er. Vi måste också invända mot förebråelsen att bygget inte skulle ha börjat med grunden.
Trots allt, och med detta avslutar jag, kommer jag att rösta för direktivet, i övertygelsen om att det är ett nödvändigt steg och att vi ännu har gott om tid för att förbättra det.
Ordförande, kollegor, det finns två industriella sektorer som under kommande år över hela världen kommer att ge mycket sysselsättning, och det är informationsteknologi och bioteknologi och på båda områdena har Europaparlamentet makten att bestämma var den sysselsättningen skapas. I Europa eller någon annanstans i världen? Tillväxten i den bioteknologiska industrin har till nu inte belönats av parlamentet med en ordentlig patentlagstiftning som måste stödja denna sektor ekonomiskt. Efter 9 år finns fortfarande ingen europeisk harmonisering.
Kollegor, detta parlament lider av ett specifikt syndrom, nämligen patent-på-livet-syndrom. Av de europeiska biotekföretagen hör drygt 95 % till SMF, små och medelstora företag. Just i dessa företag finns Europas innovativa och arbetsskapande potential. Men denna innovation bromsas av det fragmenterade och i förhållande till Förenta staterna och Japan, mycket kostsamma skyddet för bioteknologiska uppfinningar. En patentansökan genom den europeiska patentbyrån, kostar i genomsnitt 19 000 ecu om den skall gälla i 8 länder, och då är marknadsvolymen jämförbar med Förenta staterna. I Förenta staterna kostar detta 1 500 ecu. Vetenskapligt leder Europa, men vi utnyttjar inte denna kunskap och det ordförande kostar sysselsättning.
Bioteknologin har många lovande tillämpningar där jag vill nämna att förebygga och bota ärftliga, överförbara sjukdomar.
Kollegor vi har inte rätten att välja för andra om de skall gå friska eller handikappade genom livet. Därför kommer min grupp att rösta för det utmärkta betänkandet från herr Rothley och patentdirektivet.
Fru ordförande, en princip i den kristna tron säger att alla levande varelser skall betraktas som skapelser. Om detta inte skall förbli tomma ord, innebär det att den fysiska, genetiska och kreativa integriteten av denna skapelse är en rättslig egendom, som måste skyddas, närmare bestämt inom alla rättsområden, så även inom patenträtten, Rothley.
Det föreliggande direktivet gör detta bara i otillräcklig grad, och i vissa punkter upphäver det till och med detta rättsskydd, t.ex. i ändringsförslag 74. Det gör så, eftersom det - precis som föredraganden själv säger på sidan 32 i sitt betänkande - följer dem som kräver ett industriellt nyttjande av livet. Detta förkastar vi! Inte friheten av att forska, inte vidareutvecklingen av terapier och inte framstegen inom den bioteknologiska industrin, utan det faktum att allting görs beroende av mycket särskilda vetenskapliga intressen, vilket ju ännu en gång klart och tydligt har påpekats.
Den som handlar på det sättet får inte blir förvånad om han en vacker dag måste avskaffa de precis utarbetade kloningsförbuden, och detta av precis samma skäl som nu anförs för detta direktiv. Det är inte livet som skall tjäna den industriella exploateringen, utan tvärtom skall alla industriella exploateringar tjäna livet. Det är för detta ändamål - och inget annat - som rätten finns till!
Fru ordförande, i politiken ibland, precis som generellt i livet, får man hålla upp händerna och säga: jag gjorde fel. Jag skulle vilja säga att Europaparlamentet gjorde fel 1995 när vi förkastade det ursprungliga bioteknologidirektivet och att jag gjorde fel när jag då röstade med majoriteten i parlamentet.
Det viktiga är dock inte huruvida man då och då gör fel, utan huruvida man lär sig av sina misstag. Jag är glad att kunna säga att Europaparlamentet har lärt sig av sitt misstag och att Rothley skickligt har fört detta nya förslag genom utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Jag stämmer in i kören av lovord över det arbete han gjort under det senaste året.
Vi har nu ett förslag som, å ena sidan, balanserar det verkliga behovet av att skydda uppfinningar och de vetenskapsmän och forskare som arbetar för att skapa dessa uppfinningar och, ja, de företag som investerat i denna forskning. De har rätt till avkastning på sina investeringar.
Det nuvarande förslaget är också rättvist gentemot patientgrupper. De mest engagerade av alla hundratals, om inte tusentals, brev jag fått om denna fråga har kommit från patientgrupper. Det är rättvist mot patientgrupperna. Det ger dem hopp om att denna förhållandevis nya forskningsgren kommer att kunna hjälpa till att finna behandlingsmetoder mot genetiska sjukdomar och botemedel mot sådan sjukdomar som cancer och AIDS.
Å andra sidan, och det är lika viktigt, ger det nya förslaget skyddsgarantier för miljön, det ger skyddsgarantier för djurs välmåga, det respekterar befintliga internationella avtal och det säkerställer att kloning av människor förbjuds.
För två år sedan var vi panikslagna och duperade av alla de skräckhistorier som motståndarna till bioteknologisk forskning utbredde. Jag tänker på Liese påpekande tidigare om att det bara finns hopp, men den här gången bör vi tänka på förhoppningarna hos de tusentals européer som lider av för närvarande obotliga sjukdomar och ge dem visst hopp genom att stödja detta direktiv och därigenom skapa någon ordning inom bioteknologins område.
Fru ordförande, i många avseenden återger det Martin just sade mina egna tankar i frågan, men, till skillnad från honom, har jag glädjen att tillstå att jag faktiskt stödde förslaget när vi senast röstade om det för två år sedan och jag har inte för avsikt att ändra min inställning den här gången.
Som Adam påpekade tidigare, har de flesta ledamöter i Europaparlamentet utsatts för en massiv desinformation i ämnet. Jag har här en rapport med desinformation. Som många kollegor känner till viker jag inte en tum i övertygelsen om lobbyisternas verksamhet är viktig för att hjälpa oss att göra vårt jobb korrekt, men i slutänden är det vår, parlamentarikernas, sak att avgöra mellan de olika sidorna av argumentet. Jag är helt på det klara med på vilken sida jag står - på patienternas och den inre marknadens sida.
Väldigt få talare i dag har pekat på att detta är en åtgärd som stärker den inre marknaden. Den togs först upp i denna kammare av kommissionen 1988. Snart skriver vi 1998. Inom en industrigren med mycket snabb utveckling har Europeiska gemenskapen kommit på efterkälken jämfört med de mycket snabba framsteg som gjorts i Förenta staterna. Faktum är att det sagts att de som har störst nytta av bioteknologiska patent är stora multinationella företag. Det är rent nonsens. I mitt land finns 165 ledande små och medelstora företag verksamma inom bioteknologi. I USA finns 1 300. Säkerligen kan vi på europeisk nivå motsvara amerikanerna, om inte t.o.m. överträffa.
En annan del av myten är att det för närvarande inte finns någon lagstiftning om skydd av bioteknologiska patent här i Europa. Det finns det! Det finns 15 olika lagstiftningar om bioteknologiska patent, vilket leder till oreda och kaos och ofantligt stora kostnader för att registrera ett patent. Syftet med detta förslag är att ersätta 15 olika nationella lagstiftningar med en europeisk förordning.
Vad gäller etik - även om jag anser att den etiska dimensionen inte riktigt hör hemma i det här direktivet - har utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt och dess föredragande i ändringsförslag 56 inkluderat en ny artikel 9a för inrättande av en etisk kommitté. Så som har påpekats har vi också tagit hand om djurens intressen och, faktiskt, människors intressen, även om det tycks finnas vissa ledamöter i detta parlamentet som anser att djurs rättigheter är viktigare än människors.
Sammanfattningsvis kommer jag stödja det här direktivet och jag hoppas att kommissionen kommer att kunna anta de flesta, om inte alla, ändringsförslagen från utskottet för rättsliga frågor.
Fru ordförande! Det verkar som om det enda tydliga skäl som föredraganden har anfört är att Europa bör godkänna en förordning om patenträttigheter inom det bioteknologiska området eftersom USA och Japan redan har liknande regler. Detta, käre Rothley, är löjligt, eftersom det innebär att man låter vår roll bestämmas av val som fattats i andra länder. Det är däremot inte löjligt att fråga sig vilka konsekvenserna blir av ett sådant val, men detta är en fråga som föredraganden omsorgsfullt har undvikit.
Vad innebär det att ta patent på en levande organism, även om den är genetiskt modifierad? Det innebär att man hävdar att en levande organism kan vara resultatet av en mänsklig uppfinning, men detta är vetenskapligt och logiskt fel, det påminner snarare om en maktberusad trollkarlens lärling. I verkligen är det enda syftet att ekonomiskt kunna utnyttja upptäckter inom bioteknologins område: upptäckter, eftersom gener bara kan upptäckas eller modifieras, aldrig uppfinnas. De hårklyverier som föreslås i vissa ändringsförslag är meningslösa: det är verkligt hyckleri att utesluta patentskydd av människan och människans kroppsdelar eftersom människan ur biologisk synpunkt är en djurart. Vi måste därför dra den slutsatsen att det som inte är tillåtet för människan, inte heller kan vara tillåtet för andra djur. I stället vill man, i enlighet med ett fåtal multinationella företags ekonomiska intressen, upprätta kriterier som kommer att medföra nya experiment och nya lidanden för djuren.
Man säger dessutom att vi måste kunna ta patent på gener och genterapier för att tillfredsställa de sjukas behov. Låt mig påminna om att liknande botemedel finns tillgängliga även utan att vara patentskyddade. Att acceptera möjligheten till patentskydd skulle i själva verket innebära att man uppmuntrar enbart sådan forskning som är lukrativ för de multinationella företagen. Detta innebär att denna typ av läkemedel enbart kommer att kunna ställas till de rika medborgarnas och befolkningarnas förfogande, inte till de fattigaste i världen och framför allt inte till deras förfogande som lider av sjukdomar som inte är allmänt spridda och som därför inte skulle göra det möjligt för de multinationella företagen att tjäna tillräckligt mycket. Detta är knappast att slå vakt om de som är sjuka! Man bör även tillägga att äganderätten till dessa gener, vilket redan har skett i USA, berövas deras rättmätiga ägare och att de, även om de har dessa gener i sin kropp, inte längre kan förfoga över dem som de vill efter det att de patentskyddats. Det handlar här om allvarliga konsekvenser för mänskligheten, konsekvenser som inte kan behandlas så lättvindigt som vår föredragande önskar. Vi är därför negativa till betänkandet.
Fru ordförande, jag vill använda min talartid till att hänvisa till några missuppfattningar som gång på annan dyker upp, så även i denna debatt. Tvärt emot somliga kollegers iakttagelser föreskriver Rothleys betänkande mycket väl patenterbarheten av människogener, växter och djur. Alla som tror annorlunda ber jag att uppmärksamt läsa artikel 3.2 och artikel 1 b.9.
I artikel 3.2 talas det om isolerade människogener, men man bör fastställa att även den isolerade människogenen förblir en gen. Med ändringsförslag 71 till 75, som min kollega Gebhardt och jag har lämnat in, vill vi inte förhindra patent inom bioteknologin, med dessa vill vi bara utesluta alltför långtgående patent, och detta också just därför att patienterna och botandet av svåra sjukdomar, såväl som arbetsplatserna i Europa, är ärenden som likaså ligger oss varmt om hjärtat. I bemärkelsen av en ansvarsmedveten forskning möjliggör våra motioner mycket väl förfarande- och användningspatent, såväl som produktpatent på proteiner, medikament, vaccin och mycket annat. Detta borde vara en tillräcklig sporre och belöning för den europeiska bioteknologiska industrin. Många av dess företrädare ser det även på det sättet.
Det vi vill utesluta är ämnesskyddet på det genetiska utgångsmaterialet, och detta såväl av etiska som av forskningspolitiska skäl. Vetenskapen om människokroppens funktion bör även i fortsättningen vara fritt tillgänglig. Den bör inte vara föremål för exklusiva skydds- och exploateringsrätter. Ett ämnesskydd på det genetiska utgångsmaterialet garanterar några få europeiska företag, men framför allt amerikanska och japanska - de kommer helt enkelt att reagera snabbare - under många år framöver monopolet även i Europa. Dessa kan då utesluta andra företag från att nyttja patenterbart genetiskt material och kräva höga licensavgifter.
De föreslagna regleringarna kommer att stå även de europeiska bönderna, djuruppfödarna och växtodlarna och i slutändan även konsumenterna mycket dyrt. Dyrt för europeiska förhållanden och oöverkomligt dyrt för förhållandena i utvecklingsländerna. Om nu djur och växter skall vara patenterbara - och detta inte bara i den första generationen, utan om patentskyddet även omfattar alla kommande generationer som uppstår genom naturlig förökning - hjälper även det föreskrivna bondeprivilegiet i ytterst liten grad.
Till sist vill jag be alla kollegor, som är på jakt efter en kompromiss mellan de olika legitima intressen, som här står på spel, att stödja våra ändringsförslag 71 till 75.
Fru ordförande! Under debatten om patentdirektivet har jag blivit särskilt illa berörd av att vissa patientorganisationer, bland annat den danska cystisk fibros-föreningen, påstår att det skulle finnas en " grön lobby" som struntar i allvarligt sjukas behov. Det är naturligtvis fel! Särskilt uppseendeväckande är påståendet att utan patentdirektivet skulle storföretagen hemlighålla sina forskningsresultat. Men i ett demokratiskt samhälle med fri forskning är det väl självklart att forskningsresultat skall vara fritt tillgängliga för alla forskare utan licensavgifter. Patentdirektivet betyder, som Nordiska samfundet för plågsamma djurförsök har påpekat, att företag kan få monopol över viktiga gener, vilket kan leda till svårigheter att få fram nya läkemedel.
Rothley-betänkandet öppnar också för patentering av behandlingsmetoder, eftersom det så kallade läkarundantaget saknas. Det betyder enligt Sveriges kristna råd att forskning blockeras och att resurssvaga grupper utestängs från möjligheten till bästa möjliga behandling.
Tidigare sade Adam här att det finns en " grön propagandamaskin" som har ägnat sig åt påtryckningar före denna debatt. Det är ju fullständigt löjeväckande , om man betänker vilka enorma propagandainsatser som bioteknikindustrin har ägnat sig åt för att försöka få ett litet antal ledamöter av detta parlament att byta ståndpunkt i förhållande till den ståndpunkt som vi hade här för två år sedan. Därför måste jag säga att om detta direktiv skulle antas, är det inte bara ett nederlag för demokratin, utan också en skam för Europaparlamentet!
Fru ordförande, jag hyser alls inget tvivel om att bioteknologin är framtidens vetenskap. Med detta sagt, anser jag att den medför mycket intrikata etiska dilemman, och det etiska dilemma jag står inför kan sammanfattas som följer på följande sätt: vad säger jag till föräldrarna och familjen till ett barn som lider av cystisk fibros om det inte finns något hopp om seriös forskning på detta område. Å andra sidan, vad säger vi när vi hör talas om - och det kan vara seriöst prat - människor som vill designa sin avkomma? Människor som vill säga " Mitt barn skall ha blont hår och liten näsa" ? Hur hanterar vi det dilemmat? Det är ett etiskt dilemma, Cassidy, och etik hör hemma här. När jag i mars 1995 stolt röstade mot det senaste direktivet, var det för att jag inte ansåg att det innehöll tillräckligt med etiska skyddsgarantier. Det var det uppenbara skälet till det. Och jag måste säga att när vi i miljöutskottet fick förslaget till direktiv var jag förvånad över att den etiska dimensionen inte var omnämnd. Det var ett ändringsförslag från miljöutskottet som Rothley i sin egenskap av föredragande inkorporerade i utskottet för rättsliga frågor och som sedan har lagts till av Cot och mig.
Vad gäller den etiska kommittén, har vi i det andra ändringsförslaget inte sagt vad den skall bestå av, utan enbart att kommissionen skall lägga fram ett förslag. När den lagt fram förslaget kan vi överväga vilka den etiska kommitténs referensramar skall vara och vem som skall ingå i den. Låt oss göra inrättandet av en etisk kommitté, och att den får en central roll i beslutsprocessen, till en förutsättning för att detta direktiv skall kunna träda i kraft.
Fru ordförande, när man talar om bioteknik upprepar industrin sitt mantra om konkurrenskraft ungefär på samma sätt som den medeltida kyrkan. Jag anser, att vi politiska beslutsfattare måste vara betydligt mer kritiska inför dessa löften om miljoner nya arbetstillfällen på det här området. I själva verket finns det inget klart bevis för att en förbättring av företagens verksamhetsklimat genom det här direktivet skulle vara ägnat att öka antalet arbetsplatser. I dagens tidning konstaterar en österrikisk jordbruksforskare att små växtförädlingsföretag i själva verket kan förlora arbetsplatser, eftersom de större företagen kommer att utkonkurrera dem. Ett patent innebär ju ett slags monopol.
Också kommissionen kunde ha valt andra sätt att närma sig frågan om rättsligt skydd. Den skulle separat ha kunnat studera exempelvis mikrobiologiska processer och djur med överförda gener, men nu har alla dessa högst olikartade livsformer förts samman i samma förslag till direktiv, fastän de i själva verket borde ha förtjänat en betydligt mer nyanserad behandling. Exempelvis är växtförädlarens rätt det traditionella rättsskyddet för förädlade växter och på den grunden hade man kunnat bygga upp ett rättsligt skydd också för djur.
Fru ordförande, efter denna långa debatt skulle jag vilja klargöra några frågor och särskilt två av dem.
Den första gäller begreppet patent. Patentet är, vilket ytterligare måste betonas, en grundläggande beståndsdel som medför såväl rättslig som ekonomisk säkerhet och utan vilken det inte finns några uppfinningar. Varje gång vi talar om detta problem betonar vi här Europas svaghet när det gäller innovation. Men innovationsprocessen är nära knuten till uppfinningsprocessen och följaktligen till dess skydd.
För sex månader sedan röstade vi om ett betänkande jag skrivit där vi betonade den europeiska paradoxen med ett Europa som är mästare inom upptäckter, men svagt när det gäller uppfinningar. Betänkandet röstades igenom enhälligt. Jag måste därför konstatera att om vissa här, som Rothley sade nyss, lider av " rättssjuka" lider de underligt nog även av minnesförlust och jag fruktar starkt att för dem kan den genetiska ingenjörskonsten knappast förbättra saken.
Jag skulle vilja betona ytterligare en punkt: man har talat mycket om humanism och moral. Humanismen är klart den beståndsdel som gör att människan är alltings mått och särskilt de kvinnor och män som lider till kropp och själ av de sjukdomar som man i dag ännu inte kan besegra och för vilka den genetiska ingenjörskonsten utgör ett avsevärt hopp. Denna humanism har inget gemensamt med den naturalism man talar om i dag som gör den avgudade naturen till beräkningsgrund för vilken bedömning som helst. Jag säger till Roth att om moralen verkligen livar upp politiken kan man vara ännu mer säker på att moralismen dödar den.
Om vi i dag skulle diskutera Pasteur och hans uppfinningar fruktar jag starkt att en del av kammaren skulle döma honom såsom andra för några århundraden sedan dömde Gallilei!
Fru ordförande, mina damer och herrar! Föredraganden av betänkandet och jag har efter långa och rättvisa kompromissamtal kommit överens om ändringsförslag 16 och 49. De beträffar betänkandeskäl 16 a till 16 e och artikel 3. De syftar bl.a. till att förhindra missbruk. Detta missbruk, som absolut redan har praktiserats, skulle kunna bero på att man låter patentera genuppsättningar utan konkreta, vetenskapliga bevis.
Med formeln " konkret, yrkesmässig användbarhet" begränsas följande med all tydlighet: DNA-sekvenser är icke patenterbara, bara för att de har upptäckts. Patenterbara kan de bli på grund av ett konkret beskrivet användningsområde, t.ex. för produktion av verksamma ämnen.
Den som en gång har befattat sig med de enorma kostnader, som en sådan utveckling av verksamma ämnen kräver, kommer att förstå och behöva godkänna det etiska rättfärdigandet, ja nödvändigheten av att stimulera forskning och utveckling med utsikt på ett patent. Här handlar det inte, som några demagogiskt påstår, om patent på liv, utan om patent för liv.
Genteknologiskt framställda människohormoner kommer t.ex. att bli ett epokbildande framsteg för blödarsjuka, för anemi och för ärftliga ämnesomsättningssjukdomar.
När detta parlament 1995 förkastade förslaget till ett så kallat biopatentdirektiv, kallade somliga kollegor detta för ett historiskt ögonblick för Europaparlamentet. Men bioteknologerna i Europa var bestörta, för naturligtvis har det alternativlösa förkastandet inte kunna prestera det som förslaget hade för avsikt att göra, nämligen att ge motivationen en skjuts framåt. Därför, kära kollegor, bidrar vi således i dag till en verklig parlamentarisk höjdpunkt! Låt oss nu äntligen efter nio års debatt fatta ett beslut om en lag!
Fru ordförande, käre kollega Rothley! Ni har i dag mycket vältaligt argumenterat till förmån för sysselsättningsfrågan och faktiskt gett hela denna fråga en framtidsvision. Men mellan Er muntliga framställan och Ert skriftliga betänkande finns det nu en gång några små diskrepanser. Låt mig göra Er uppmärksam på några av dessa! Precis som förut handlar det i den här frågan naturligtvis om läkemedelstillverkarnas monopolsituation, som bland annat härrör från de långa patenttiderna. Vi förhindrar småföretagens forskning. Licens- och ämnesinnehavare kommer i första hand att forska där det t.ex. handlar om stora patientgrupper. Detta har hittills varit realiteten, och denna kan inte heller vi undvika.
Genforskare skall enligt Ert betänkande precis som förut jämföras med ämnesinnehavare. Arbetet med och möjligheterna av att saluföra nya forskningsresultat överlåts nästan helt och hållet åt ämnesinnehavaren, och när det gäller de nästan oligopolartade koncentrationerna inom detta område finns ju just den speciella risken att små och medelstora företag och de små forskningsenheterna förlorar fotfästet. Här är motsatsen till Er argumentationslinje fallet, och därför ser jag för att kunna samtycka till detta betänkande en möjlighet att ännu komma med några rättelser till Gebhardts och Bergers ändringsförslag.
Fru ordförande, jag anser att det inte finns något tvivel om att denna debatt har höljts i desinformation och helt avsiktliga sensationsskapande påståenden om patent på kroppsdelar och dylikt. Vi måste sätta det åt sidan och titta på verkligheten.
Bioteknologi är en viktig industrigren inom Europeiska unionen - det är en ytterst viktig sektor och vi måste vara mycket försiktiga i hur vi behandlar den. Om vi skulle förkasta detta, skulle naturligtvis patenteringen fortsätta. Det skulle inte fortsätta inom Europeiska unionen, men den skulle fortsätta på annat håll och vi skulle ha mindre kontroll över den.
Patent är egentligen en belöning för att man tagit en risk och investerat i utvecklingen av nya mediciner och vi bör belöna våra företag för att de tagit sådana risker. Men det stannar inte vid det. Om vi skall ge patent till bioteknologiska uppfinningar, måste vi ta etiska hänsyn. Det räcker inte med att enbart godkänna vad jag skulle vilja beskriva som " wow, va´ häftigt-teknologi" . Vi måste inse att vi måste ställa oss etiska frågor och finna lösningar. Det är därför som Ian Whites ändringsförslag om en etisk kommitté ger oss ett sådant direktiv som vi vill ha och behöver. Vi behöver det eftersom det finns en fråga om, inte bara om företagens rätt, utan även patienters rätt att få sitt lidande till följd av genetiska sjukdomar lindrat. Det är av yttersta vikt, men vi måste vara medvetna om att det finns etiska överväganden.
Det går inte att göra en etiska värdering av varje patentansökan, för såvitt jag vet kommer det in ca 10 000 ansökningar årligen till Europeiska unionen, och det finns inte tillräckligt med filosofer för det. Men, vi behöver en ram inom vilken sådana beslut kan fattas. Detta är den första behandlingen och det är viktigt att vi visar kommissionen, rådet och allmänheten att vi menar allvar med detta och att vi är medvetna om behovet av ett direktiv, men att det behöver en etisk dimension. Det är ett absolut måste för utvecklingen.
Fru ordförande, kära kolleger! Europaparlamentet står i begrepp att avsluta förstabehandlingen av det nya förslaget till direktiv om rättsligt skydd av bioteknologiska uppfinningar. Det har varit en svår uppgift! Vi minns alla och en del av er har också nämnt omröstningen den 1 mars 1995. Vi det tillfället och under hela behandlingen av det tidigare förslaget uttryckte parlamentet sin oro för de konsekvenser som antagandet av ett sådant förslag skulle kunna få och ställde viktiga frågor. Genom omröstningen den 1 mars 1995 och trots de ansträngningar som gjordes under hela förlikningsproceduren, sade Europaparlamentet klart ifrån att man inte lät sig övertygas av de argument och de förklaringar som lämnades. Enkla etiska och politiska frågor fick uppenbarligen inte lika enkla och tydliga svar.
I det nya förslaget till direktiv har kommissionen ställt upp ett viktigt mål: att reagera på den oro som uttrycktes och att följa de demarkationslinjer kring vilka man inte lyckades skapa tillräcklig klarhet. Naturligtvis inom gränserna för vad ett direktiv om patenträttigheter kan åstadkomma. Vilken är då den centrala frågan? Att dra upp garanterat säkra gränser för vad forskning, industri och konkurrenskraft kan kräva, gränser som hindrar all exploatering av människokroppen, även när det gäller dess allra minsta beståndsdelar. Låt mig påminna om att även det Europeiska rådet i Amsterdam i sina slutsatser klart slog fast den absoluta principen om människans integritet. Frågan är om biologiskt material kan patentskyddas. Man måste med andra ord tydligt slå fast skillnaden mellan att upptäcka vad som redan finns i naturen och en uppfinning, som är frukten av mänskligt handlande i väl definierade syften.
De bioteknologiska uppfinningarnas etiska dimension, framför allt när det gäller element som hämtats ur människokroppen, har därför varit kommissionens utgångspunkt i en djupgående granskning där det gällt att finna de bästa lösningarna inom ett område som är så känsligt.
Kommissionen har hört gruppen av bioteknologiska etikkonsulter när det gäller de etiska aspekterna på frågan om att patentskydda uppfinningar som berör mänskligt material. Yttrandet avlämnades den 25 september 1996. Yttrandet, som var positivt, styrkte kommissionen i dess uppfattning och gav ytterligare stimulans i arbetet. Jag konstaterar för övrigt att ändringsförslag nr. 1 uttryckligen hänvisar till det yttrandet.
Under det förberedande arbetet under denna sammanträdesperiod har sex olika utskott i Europaparlamentet arbetat med förslaget till direktiv under många och långa sammanträden. Diskussionen har varit tydlig, öppen och grundlig och den har kännetecknats av ett fritt utbyte av åsikter. Det är med andra ord mot bakgrunden av en fullständig kunskap om sakfrågan som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt röstade igenom sitt betänkande den 18 juni och jag skulle vilja tacka framför allt föredraganden Rothley för ett enastående arbete som förtjänar all beundran.
Jag vill också tacka alla övriga, även dem som har uttryckt sig i mindre positiva ordalag, eftersom detta har varit en viktig samhällsdebatt. Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har röstat igenom sextiofyra ändringsförslag. Kommissionen är beredd att acceptera samtliga ändringar, eftersom de innebär viktiga preciseringar ...
(Applåder) ... till de känsliga frågor som diskuteras. Det handlar i grund och botten om följande punkter: ett sätt att på ett klart och entydigt sätt definiera skillnaden mellan upptäckt och uppfinning när det gäller material som hämtats från människokroppen, ett uteslutande av möjligheten att patentskydda djurarter eller växtarter, ett uttryckligt förbud mot att patentera metoder för att klona människor och metoder för att ändra människans genetiska ärftliga kod, kravet att aldrig glömma bort den etiska dimensionen och möjligheten att den skall bli föremål för en lämplig utvärdering i preventivt syfte, uppnåendet av en balans mellan det lidande som vissa uppfinningar kan åsamka djuren och möjligheterna att utnyttja dessa uppfinningar inom det medicinska området, samt en bättre presentation av jordbrukarnas rättigheter när det gäller kreatursuppfödning.
När det gäller samtliga dessa punkter, och naturligtvis också när det gäller många andra, hävdar kommissionen att bidraget från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt är av avgörande betydelse för att nå huvudmålet, som är en balans mellan ekonomiska krav och den absoluta nödvändigheten av att respektera etiska normer. Kommissionen är därför benägen, jag upprepar detta, att acceptera samtliga ändringsförslag från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt och att integrera dem i ett ändrat förslag. Vissa redaktionella ändringar blir nödvändiga, utan att man för den skull på något sätt ändrar innehållet i ändringsförslagen, utan bara för att förbättra deras form så att de följer de juridiska-institutionella förutsättningarna.
Ändringsförslaget nr 1, som jag redan har nämnt, bör till exempel enligt kommissionen hellre införas i form av en beaktandemening. När det gäller ändringsförslag nr 56, som begär att en etisk kommitté inrättas, kommer kommissionen att hänvisa till den grupp av bioteknologiska etikkonsulter som redan har upprättats.
För övrigt röstade parlamentet nyligen igenom en resolution om att förnya mandatet för den gruppen av konsulter. I syfte att uppnå den balans som jag redan har nämnt, är kommissionen även beredd att diskutera vissa ändringsförslag som presenterats i efterhand, som t.ex. ändringsförslagen nr 67, 69, 77, 79 och 99. Det ändrade förslaget kommer att presenteras för rådet, så att det kan bestämma sin gemensamma ståndpunkt. För rådet är förslaget till direktiv av grundläggande betydelse eftersom det rör sig om ett av de fyra initiativen inom ramen för handlingsplanen för den inre marknaden som medlemsstaterna, på uppmaning av det Europeiska rådet, har uppmanats att anta så snabbt som möjligt och under alla omständigheter före den 1 januari 1999.
Vi kan med andra ord hoppas att det luxemburgska ordförandeskapet, som är väl medvetet om problemet, skall kunna komma fram till en gemensam ståndpunkt vid rådet " Den inre marknaden" den 27 november. Europaparlamentet kan räkna med att kommissionen kommer att göra vad den kan för att parlamentets bidrag skall respekteras och bibehållas. Ett bidrag som jag tackar för som representant för kommissionen, men även med en speciell personlig känsla av uppskattning.
Tack, herr kommissionsledamot! Detta ser jag i dag som ett exempel på - vilket egentligen är vår önskan - att kommission och parlament kan samarbeta på ett ypperligt sätt. Det fungerar verkligen! Jag vill speciellt tacka Er, kommissionsledamot, för Ert bidrag!
Fru ordförande, jag har en fråga till Monti om ändringsförslag 49.
Vi har för länge sedan dragit över tiden för denna debatt. Ni kan kanske vända Er personligt till Monti.
Monti borde förklara om han antar denna motion eller inte, eftersom det i själva verket rör sig om patenterbarheten av liv.
Jag tillåter inga fler frågor eftersom debatten är mycket omfattande. Kanske kan Ni sätta Er tillsammans med Monti ännu en gång.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Bioteknik och vitboken
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0239/97) av Bowe för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om kommissionens betänkande (KOM(96)0630 - C40008/97) om översynen av direktiv 90/220/EEG inom ramen för kommissionens förslag om bioteknik och vitboken.
Fru ordförande, vi har redan tidigare här i dag på morgonen hört en livlig debatt om en mycket viktig fråga relaterad till bioteknologi. Vi har nu framför oss ett betänkande om en annan bioteknologisk fråga av lika stor betydelse. I detta fall har vi fått möjlighet att innan kommissionen lägger fram en lagtext kommentera kommissionens idéer i form av ett betänkande om översynen av direktiv 92/20, vilken reglerar avsiktligt frisläppande av genetiskt modifierade organismer. Parlamentet välkomnar denna möjlighet och ser fram emot att kommissionen inom kort lägger fram ett reviderat förslag.
Som jag sade tidigare syftar direktiv 92/20 till att säkerställa att människor och miljö skyddas mot frisläppande på marknaden av genetiskt modifierade produkter (GMO: er) och till att inrätta en enda ingång till gemenskapens marknad för GMO-produkter. Parlamentet kommer otvetydigt att samtycka till kommissionens uppfattning att, mot ljuset av de nyligen timade problemen med direktivets hanterbarhet, det behövs en översyn och vi skulle vilja lägga fram följande kommentarer till kommissionens förslag, samt ett antal ytterligare ändringsförslag.
Det förefaller uppenbart att vi måste fortsätta att lägga fast och tillämpa försiktighetsprincipen som grundval för direktivet. Det är ju, trots allt, bättre att ta det säkra före det osäkra. Icke desto mindre finns ett tydligt utrymme inom direktivet för riskbedömning av de föreslagna produkterna, med en central definition av mål och metoder för riskbedömningen, så att det säkerställs att alla potentiella risker, både för människors hälsa och för miljön, skulle beaktas.
Vi är medvetna om att det mot bakgrund av gjorda erfarenheter är möjligt att lägga fast en klassificering som tar hänsyn till riskerna i samband med frisläppande av GMO: er. Men vi finner inga övertygande argument från kommissionen som stöder förslaget om samtidigt frisläppande i flera stater och vi anser att fler erfarenheter bör införskaffas av det förenklade tillvägagångssättet innan vi kan överväga att sänka kraven.
Vi tror starkt att direktivet skulle kunna förbättras ytterligare om en mer konsekvent och noggrann data- och informationsinsamling ägde rum i samband med frisläppande på försök. Detta skulle möjliggöra en ordentlig utvärdering av riskerna förenade med ett fullskaligt frisläppande på marknaden. Det skulle även ge ett viktigt bidrag till en databas som kommissionen måste inrätta för att möjliggöra informationsutbyte mellan medlemsstaterna och bättre samarbete med utgångspunkt i den informationen.
Vi anser också att direktivet skulle fungera mycket bättre om beslutsfattandet i kommissionen kunde påskyndas, vara mer öppet och ske med större demokratiskt ansvar. Vi anser därför att det är viktigt att säkerställa att förfarandena i vetenskapliga kommittén och i tekniska kommittén överensstämmer med det avtal som är känt som modus vivendi , samt att sammanträdena i dessa kommittéer är offentliga, liksom deras protokoll. Medborgarna bör ha ordentlig tillgång till information om föreslagna frisläppanden och de bör höras.
Vidare blir vi alltmer medvetna om att vissa frisläppanden kommer att ifrågasättas etiskt. Vi ber kommissionen att ta hänsyn till detta och försöker införa metoder för hur sociala och etiska frågor kan beaktas i beslutsfattandet.
Vi måste vara medvetna om allmänhetens rätt att vara informerad och konsumenternas rätt att få veta ursprunget till de produkter de erbjuds. Så vi välkomnar det senaste förstärkandet av märkningsbestämmelserna i kommissionens direktiv.
Vi anser att producenterna av GMO-produkter i slutändan måste bära ansvaret för sina produkter. Vi ber därför kommissionen att införa en särskild ansvarsbestämmelse i direktivet för att säkerställa att dessa producenter bär ansvaret och blir ersättningsskyldiga vid olyckor eller problem.
Sammanfattningsvis, samtidigt som det finns stor oro förknippad med användningen av bioteknologi, i synnerhet på områdena livsmedelsproduktion och medicin, anser Europaparlamentet att politiska beslutsfattare skall ha en seriös och genomtänkt inställning till användningen av bioteknologi på dessa områden och att de baserar sina beslut på sund vetenskap och inte på rak arm förkastar denna teknologi, som har många uppenbara fördelar om den används på ett säkert och förnuftigt sätt.
Fru ordförande, kära kollegor! Först och främst får vi tacka vår kollega Bowe för att han i sitt betänkande praktiskt taget har övertagit alla ändringar som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling beslutade om. Det förekommer inte alltför ofta mellan jordbrukare och miljövänner. Därför tycker jag det är speciellt positivt.
Jag tror att vi måste göra det klart för oss att nytta och risk naturligtvis hänger speciellt tätt samman när det handlar om gentekniskt modifierade växter och djur. Min kollega Bowe har klargjort att konsumenten, som när allt kommer omkring är den siste som konsumerar slutprodukten, har rätt att kräva ett oföränderligt och öppet förfaringssätt och att erhålla en redogörelse. Hur tätt positiva och negativa värderingar av såväl jordbrukare som konsumenter hänger samman kan man tydligt se genom exemplet majs. Endast få människor har vid närmare eftertanke verkligen något emot resistensodling genom genteknisk modifiering av majs, om man därigenom kan hålla undan insekter som kan äta upp majsen. Då behöver jag inte längre spruta på några insekticider - en ekologisk fördel! Men om jag samtidigt odlar in en herbicidresistens mot ett speciellt aggressivt ogräsbekämpningsmedel, då har jag betänkligheter. Genom detta vädjar vi även till industrin att sörja för ett godkännande, så att man kan skilja mellan vad som är nyttigt och vad som är mindre nyttigt. Så som hittills har skett har man uppnått precis det omvända, nämligen konsumentens minimala godkännande eller förkastande.
Liknande frågor, som min kollega Bowe har fört på tal, t.ex. ansvarsfrågor, måste klarläggas. Man kan inte nöja sig med att allt täcks med ett allmänt ansvar inom detta område. Härtill är området för nytt och måste noggrant undersökas vad beträffar ansvarsfrågor.
I efterhand betraktat tror jag att förberedelsen av detta dokument kanske skulle ha underlättat arbetet, om det hade innehållit klara alternativa möjligheter. Vid det fortsatta förfarandet bör vi lägga vikt vid att förslagen formuleras med juridisk klarhet och att de i sak även kan följas upp av de personer som skall handskas med ärendet.
Fru ordförande, jag vill tacka föredraganden för ett svårt arbete, där han åtminstone delvis försökt ta hänsyn till utskottet för forsknings synpunkter. Direktiv 210 måste ändras på så sätt att man försöker förenkla de alltför besvärliga förfarandena. Man måste också öka ett mer effektivt och öppnare informationsutbyte mellan de nationella myndigheterna och kommissionen. Man kan inte nog understryka öppenheten i alla skeden av regleringen av genetiskt modifierade organismer. Konsumenterna måste själva få välja vilka produkter de önskar använda. Av detta skäl, och om genetiskt modifierade organismer utgör en del av produkten eller om sådana används i framställningen av produkten, måste detta ovillkorligen anges på produkten och man måste skapa tydliga, begripliga och enhetliga märkningar. Märkningsmetoderna måste utvecklas. Jag begär därför att kommissionen respekterar denna parlamentets hållning.
Kommissionen måste också ta hänsyn till bedömningen av miljörisker och till resultatet av den samhälls- och beteendevetenskapliga forskning som försöker bedöma riskerna. Vetenskapen gör ständiga framsteg och vi får mer kunskap. Det är viktigt att bedömningarna bygger på vetenskaplig kunskap, och att man med hjälp av dessa resultat försöker förtydliga och bredda de grunder, som används vid bedömningen av riskerna och miljöeffekterna av avsiktlig spridning av genetiskt modifierade organismer.
Med gentekniken får man snabbare och mer precist än med traditionell förädling en ny önskvärd egenskap i ett livsmedel. Man kan exempelvis förbättra växters kvalitet och skördeutfall genom att utveckla sorter som är resistenta mot bakterie-, virus- och svampsjukdomar. Man kan minska användningen av bekämpningsmedel och resthalterna av dessa i livsmedlen och miljön genom att bekämpa växtsjukdomar med genteknik. Å andra sidan kan gentekniken medföra att man ökar användningen av bekämpningsmedel. De första kommersiella tillämpningarna av genteknik har gjorts på soja- och majssorter, som tål bekämpningsmedel bättre än genomsnittet.
Genöverföring kan vid sidan av en önskvärd egenskap också leda till att skadliga egenskaper dyker upp. Halterna av naturliga gifter kan vara högre i den modifierade växten. I produkter med genmodifierade organismer måste man ovillkorligen respektera försiktighetsprincipen. I takt med att erfarenheterna och den vetenskapliga kunskapen ökar måste man naturligtvis kunna göra förändringar i direktivets regler.
Fru ordförande, jag kommer i det närmaste att behandla detta som en fortsättning på den föregående debatten, för i sitt förklarande inlägg sade Bowe: " I och med att alltfler framsteg görs inom denna sektor, förefaller det uppenbart att ytterligare frågor om etiskt acceptabilitet kommer att väckas. Därför måste kommissionen undersöka hur en etisk dimension kan införas i det beslutsfattande som berör direktivet." Det är helt rätt, men trots det föreföll kommissionsledamot Monti i sitt svar på debatten för ett par minuter sedan säga, att kommissionen kommer att vidarebefordra parlamentets krav på en etisk kommitté till rådgivande kommittén. Ärligt talat, så räcker inte det alls. Om ni tittar på utskottets för rättsliga frågor och medborgarrätt ändringsförslag till Rothley-betänkandet, så ser ni att vi begärt att kommissionen lägger fram förslag. Att hänvisa det till en rådgivande kommitté, som är ett organ utanför parlamentet, är inte tillräckligt. Låt mig klargöra det. Jag skulle verkligen vilja få ett svar från den närvarande kommissionsledamoten, för jag vet att hon också var närvarande när kommissionsledamot Monti gav ett, i mitt tycke, inadekvat svar.
Frisläppandet av GMO: er i miljön är definitivt något som väcker omfattande etiska frågor. Det är just denna typ av fråga som bör läggas inför en sådan etisk kommitté. Återigen, när vi talar om detta i samband med Bowebetänkandet, finns ingen specifik hänvisning till en etisk kommitté, för ingen sådan har inrättats. Vi bör överväga nu , före andra behandlingen av Rothley-betänkandet och före ytterligare framsteg inom bioteknologin, hur vi skall hantera hela denna fråga. Det kommer inte att räcka med att bara vidarebefordra det till en redan befintlig rådgivande kommitté. Det är ett vettigt första steg, men det för oss inte framåt vad gäller upprättande av en specifik etisk kommitté, som förr eller senare å Europeiska unionens vägnar kommer att behöva ta upp frågan i ett mer globalt perspektiv.
Fru ordförande, betänkandet som vi diskuterar angående revideringen av direktiv 90/220 om den avsiktliga liberaliseringen av genmodifierade organismer inordnas inom ramen för moderniseringen av gemenskapslagstiftningen på området för bioteknik. Således kommer man att ta hänsyn till de erfarenheter och de kunskaper som har erhållits lika mycket genom utvecklingen och framstegen inom vetenskapen som genom tillämpningen av detta direktiv de sista sju åren. Ett av de viktigaste elementen i denna revidering avser bedömningen av farorna, naturligtvis med en motsvarande klassificering, så att en jämförelse med motsvarande administrativa förfaranden för ett utfärdande av tillstånd till liberalisering av genmodifierade organismer i miljön möjliggörs. Naturligtvis får inte förenklingen av och flexibiliteten i direktivets förfaranden äventyra säkerheten, och på grund av detta måste de huvudsakligen även gälla fall där det är bevisat att faran är låg. Följaktligen måste kommissionen när den presenterar ändringen av direktiv 90/220, hursomhelst lägga fram klara direktiv för en bedömning av faran. När det gäller att fullborda målen gällande uppbyggnaden av allmänhetens förtroende, av utvecklingen av konkurrenskraften inom den europeiska industrin och skyddet av folkhälsan och miljön, vilka, som det har anmärkts, kommissionen har satt inom ramarna för den " statliga boken" , hoppas jag att den kommer att ta hänsyn till vissa element såsom: för det första, arten av genetisk modifiering, till och med om detta avser en enkel kvalitet på färgen eller strukturen på en frukt, eller tvärtom om det avser en växts förvärvande av en resistens mot ett växtbekämpningsmedel. Detta på grund av att i det sista fallet är det möjligt att påverka balansen i ekosystemet och även konkurrensen, på grund av jordbrukarnas beroende av vissa företag som förfogar över patent som gäller genmodifierade växter och även för bekämpningsmedlet som växten är resistent mot. För det andra, om man tillsammans med överföringen av en eller flera gener även överför resistensen mot en eller flera antibiotika. Här måste man hursomhelst utvärdera den eventuella överföringen av resistensen till mikroorganismer. För det tredje, om den genetiskt modifierade organismen är en växt och odlas experimentellt och för handel, måste liknande växter som inte är modifierade kunna skyddas. Detta eftersom det är fastställt att överföring av pollen kan ske, och då denna är naturlig kommer det att resultera i nya arter av växten som emellertid kan ha olika eller till och med oönskade kvaliteter.
Jag skulle vilja betona här att de underordnade paragraferna 2, 3 och 4 i direktivet var mycket fullständiga på olika viktiga punkter och säkerligen var bristen den att dessa punkter inte tolkades på rätt sätt för att konkret vara till nytta mot riskerna. Jag ger här ännu fler idéer och jag skulle vilja ha ett svar från kommissionen. För det första, var skall stödet ges till en utvärdering av farorna och hur skall man klassificera dem? För det andra, hur skall man sammanlänka klassificeringen av farorna med de administrativa förfarandena? Vad beträffar frågan om säkerheten är jag generellt överens med föredraganden. Angående märkningen av livsmedel är jag av den åsikten att det måste finnas en märkning av alla livsmedel för att konsumenten varje gång skall veta vad han köper. För övrigt vill nästan alla konsumenter ha all information om de livsmedel de köper. Endast på så sätt kan deras förtroende återvinnas. Informationen till konsumenterna måste stärkas för att de skall få hjälp att välja sina varor. Jag vill betona att på hela detta område krävs en uppföljning både från medlemsstaternas sida och från kommissionens.
Fru ordförande, detta är ett ämne, som - vilket andra föredragande också varit inne på - ligger i direkt förlängning av det ämne, som vi diskuterade tidigare under dagen. Man kan väl säga, att de utgör varandras förutsättningar. Jag vill inledningsvis börja med att tacka föredraganden för hans arbete och säga, att jag är ense om de riktlinjer, som lagts fram i betänkandet. Det som jag kunde tänka mig att komma in på, är därför några enskilda specifika frågor, och det första, som jag kunde tänka mig att fråga kommissionen, är, om det också i fortsättningen är logiskt, att detta direktiv kvarstår som ett direktiv. Det handlar ju om dels ett försöksmässigt frisläppande, dels en marknadsföring av något, som på ett tidigare stadium genomgått ett antal tester. Men det är ju inte, när det kommer till kritan, på något sätt tal om samma regler, och jag anser, att man, mot bakgrunden av att andra direktiv trätt i kraft, måste fråga sig, om det fortsatt är logiskt att bara ha ett direktiv, eller kunde man tänka sig, att det hela skulle vara lättare att hantera, om det handlade om två särskilda direktiv.
Jag vill också säga, att jag naturligtvis liksom andra ansluter mig till kommissionens önskan om en förenkling och därmed också en eventuell uppdelning i riskklasser. Alla GMO är ju inte lika riskpräglade, och då vi också har det vi har gjort i samband med sluten användning av genmodifierade organismer, skulle det var logiskt att göra så. Jag anser också, att det är riktigt att kommissionen föreslår att man skall försöka att fastslå ett antal förfaranden för att man skall kunna företa omedelbara jämförelser, och jag tror faktiskt, att detta är det sätt, varpå man kan få de enskilda länderna att acceptera andra länders resultat, snarare än genom att mer generellt säga, att om produkter först är genomtestade i ett land måste detta också gälla i andra länder. Det är i varje fall nödvändigt att vi för ögonblicket ser till att harmonisera ordningarna. När jag säger det här på detta sätt, är det därför att oavsett vad vi tycker om det, så är det fortfarande ett mycket känsligt ämne för allmänheten, och därför är det viktigt att vi tar hänsyn till allmänhetens oro på detta område, när vi diskuterar förenklade förfaranden.
Fru ordförande, kommissionen har snyggt hållit sig till sitt löfte i vitboken att först utvärdera direktiv 90/220 i en rapport. Synd att inte något har hänt vid behandlingen av direktivet om begränsad användning. Det hade varit till nytta. Frågan är nämligen för viktig och komplex för att avhandlas lite snabbt.
Det ser ut som att det i Europa under kommande år, kommer att komma ett ordentligt antal nya växter på marknaden. I Förena staterna har under de senaste åren mer än 3 600 växter introducerats. Europa kan då väl ungefär vänta sig detsamma. En sådan siffra får dock inte få oss att ta lite lättare på introduktionen av nya produkter. Omsorgsprincipen måste förbli utgångspunkten och det betyder största möjliga noggrannhet så väl i fältprovsfasen som i marknadsfasen av introduktionen.
När det gäller utvärderingen, tycker jag att kommissionen gjort ett gott arbete. Den har bara glömt en sak, nämligen att hålla upp spegeln för sig själv. Medan medlemsstaterna är bundna till exakta terminer för att fatta sina slutbeslut om antagning, anger kommissionen ingen bestämd termin för att fatta slutgiltigt beslut om antagningen. Genom utförliga interna konsultationer fortsätter ärendet ibland att cirkulera i månader inom kommissionens kontor. Jag är helt enig med kommissionens förslag att i den nya riktlinjen också ta upp kravet att fördelarna och riskerna med introduktionen måste nämnas. Allmänheten har rätt till information. Det är ju de som skall äta de nya födoämnena.
Förslagsresolutionen tycker jag inte är lika klar på alla punkter. Det blir t.ex. i första paragrafen inte tydligt att det här endast handlar om fältprovsfasen. Också i andra paragrafen används något vaga formuleringar. I paragraf 12 har ingen hänsyn tagits till den nyligen antagna ändringen av bilaga III.
Jag är nyfiken på det nya förslaget från kommissionen. Denna utvärdering har i alla fall ingjutit förtroende hos mig.
Herr ordförande, kära kollegor! Det finns två riskteknologier som har utvecklats och byggts ut under 1900-talet. Den ena är kärnkraften och den andra genmanipulationen. I dag kan ingen säga, vilken av de båda som i slutändan kommer att vara farligast.
Bowes betänkande visar klart och tydligt: Precis de fel, som en generation politiska beslutsfattare har gjort före oss, skall nu upprepas. För kärnkraften fanns det ingen riskbedömning. Beslutet om en utbyggnad av kärnkraften togs på grund av felaktig information om de möjliga konsekvenserna. I dag har vi minimal kunskap om de verkliga följderna av genmanipulationen. Ändå skall den genomföras med en helt onödig hastighet.
Vi måste dock fråga oss: Vem behöver denna teknologi? Vem behöver den direkt, och till vilket ändamål? Det är ett par koncerner, som vill maximera sina vinster, utan att samtidigt vara delaktiga i riskerna. Kommissionens betänkande är ett försök att gynna detta tillvägagångssätt. Bowe har enligt min mening på ett mycket imponerande sätt försökt att begränsa skadorna. Men ett står klart: Den hastighet med vilken genmanipulerade organismer frigörs har ett skäl - ju mer befolkningen upplyses om möjliga följder och risker, desto svårare kommer det att bli att genomföra dessa teknologier.
Vår uppgift som företrädare för folket kan bara vara att hålla varje slags fara som människan utsätts för så låg som möjligt.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Detta direktiv måste garantera ett säkert införande på marknaden av genetiskt förändrade organismer för människa och miljö, annars får dessa produkter inte tillåtas på den gemensamma marknaden. Men om forskningen i gemenskapen däremot skulle komma i den sitsen att den i ännu högre grad bidrar till mer konkurrensframgångar för bioteknologiskt framställda produkter, måste enhetligt tillämpade regleringar och omfattande datasamlingar och information om resultaten av de införda experimenten på gemenskapsnivå - framför allt om prov på miljöfördragsamhet - garanteras och praktiseras. Såvitt kommissionens avsikter är att ta hänsyn till detta mål, skall dess betänkande uttryckligen välkomnas. Men, kommissionsledamot, det kan inte gå an att kommissionen har för avsikt att vilja ändra direktivets tillämpningsområde, dvs. dess bilaga, genom att utesluta parlamentet, som de antyder i sitt betänkande. Jag kan bara varna Er, det vore inte bara skadligt för demokratin.
I den bioteknologiska forskningen är det experimentella införandet på marknaden absolut nödvändigt som ett sista prov på att genetiskt modifierade produkter är ofarliga för människa och biosfär. Vid revisionen av direktivet borde det emellertid lyckas att definiera klara riskklasser för införanden på marknaden och likaså entydigt de administrativa krav som sätts i relation till direktivet. Ur detta måste det visa sig, om det över huvud taget är nödvändigt med ett så kallat förenklat förfarande. Det tycker inte jag verkar logiskt. För den lägsta riskklassen borde logisk sett även räknas till det enklaste förfarandet, så att det inte längre blir nödvändigt med ytterligare förenklingar.
Jag slutar således med en vädjan till kommissionen: Avskaffa det förenklade förfarandet, gör däremot direktivet klarare och sörj för dess konsekventa införlivande!
Fru ordförande, jag vill börja med att tacka föredraganden, David Bowe, Matikainen - Kallström och Willi Görlach för betänkandet om kommissionens rapport om översyn av direktiv 90/220, som avser utsättning i miljön av genetiskt modifierade organismer. Vi talar här om ett förfarandedirektiv, som har till syfte att garantera en hög hälso- och miljöskyddsnivå, så att vi säkrar en regelrätt utveckling av GMOteknologien.
Direktivet har stor praktisk betydelse, och kommissionen har i den rapport, som vi diskuterar i dag, genomfört en analys av hur direktivet har fungerat sedan det trädde i kraft. Låt mig peka på några av de problemområden, som har nämnts i dag, och som vi betonar i rapporten. Det finns t.ex. en otillräcklig vägledning i riskvärdering, vilket föredraganden Bowe också underströk i sitt inlägg. Det saknas ett system för klassificering av utsättning, det saknas ett system, som avpassar de administrativa förfarandena efter utsättningsklassen, och det finns bristande möjlighet att höra ett vetenskapligt utskott om ämnen som berör hälsa och miljö. Det är också administrativt besvärliga förfaranden och godkännandesystem för marknadsföring av produkterna. Det finns behov av en större insyn och öppenhet, och så finns det - som vi alla vet, och som vi har haft tillfälle att diskutera tidigare - ett starkt behov av märkning.
Som parlamentet vet, antog kommissionen på mitt förslag en tillfällig teknisk ändring av bilaga 3 till direktiv 90/220/EEG, enligt vilken det ställs krav på märkning av alla frisläppta produkter. Denna ändring har nu slutgiltigt godkänts, och från och med 1 augusti i år kommer en obligatorisk märkning att gälla för alla de produkter, som omfattas av detta direktiv. Det anser kommissionen vara ett mycket stort steg i rätt riktning, och vi menar, att vi härigenom har gett den vägledning åt konsumenterna, som i synnerhet parlamentet vid åtskilliga tillfällen har efterlyst.
Det gläder mig mycket att se, att rapporten har varit föremål för ett mycket grundligt övervägande i parlamentet. Parlamentets behandling kommer också i rätt tid, så att jag har möjlighet att ta med parlamentets förslag i det förslag till revision, som är på väg i kommissionen. Jag har bara några få anmärkningar till parlamentets förslag till beslut. Den första gäller den särskilda ansvarsbestämmelse, som parlamentet önskar föra in i detta direktiv. Det är ett viktigt ämne, och parlamentet vet, att jag håller med om att vi har behov av ansvarsbestämmelser på en lång rad områden, bl.a. också på bioteknologiområdet. För att nå fram till detta håller kommissionen på med att utarbeta en vitbok i ämnet, och jag hoppas, att vitboken kommer att ge oss det nödvändiga underlaget för att fastställa gemenskapsregler och därmed göra det möjligt att ställa krav på detta i den konkreta miljölagstiftningen.
Den andra punkten, som jag gärna vill betona, vilket också flera av föredragandena har berört, är frågan om etik. Jag är åter enig med parlamentets anmärkningar, men som det också framgick i den föregående debatten, har kommissionen valt att behandla den etiska dimensionen i ett bredare sammanhang och inte enbart i samband med utsläpp av genetiskt modifierade organismer i miljön. Därför måste vi beakta den mer generella diskussionen, innan vi kan börja omsätta frågan i konkret lagstiftning.
Vad beträffar rapportens förslag, som också betonades i debatten i dag, om bättre informationsutbyte mellan medlemsländerna och inrättandet av en databank, så är det för mig en särskild glädje att kunna meddela, att GD XI redan har vidtagit alla nödvändiga åtgärder. Det betyder, att senare i år kommer information om GMO-utsläpp både vetenskapligt och kommersiellt att finnas tillgänglig på Internet. Jag stöder alltså fullt ut föredragandens önskan om bättre information och större öppenhet på detta område.
Därför vill jag ännu en gång tacka parlamentet för dess förslag. Förslaget till resolution har varit ett betydande stöd för GD XI vid utarbetandet av förslaget till ändring av direktiv 90/220/EEG, och jag hoppas att kunna få detta antaget i kommissionen omedelbart efter sommaruppehållet.
Tack så mycket, kommissionsledamot Bjerregaard.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Fru ordförande, som de flesta i denna kammare känner till, är detta det sista tillfälle som ni sitter ordförande i detta plenum innan ni återgår till ert heltidsarbete i nationalförsamlingen.
Å min grupps och, jag är säker, alla andra parlamentsledamöters vägnar vill jag önska er lycka till och framförallt säga, att er integritet, den respekt som ni åtnjutit i denna kammare och det sätt som ni fört ordförandeklubban i detta plenum under många år, aldrig ifrågasatts. Vi önskar er lycka till och skulle vilja överlämna dessa blommor från min grupp och, ja, hela kammaren.
(Livliga applåder)
Jag är mycket rörd, jag skulle t.o.m. vilja säga mycket gripen. Dessa sexton år tillsammans med er är för mig en erfarenhet med en sådan rikedom och jag hoppas kunna påverka en del av arbetet i den franska nationalförsamlingen, särskilt det som gäller Europeiska unionen. Ni kan räkna med min fullständiga trofasthet. Jag skall göra allt jag kan för att utveckla den målsättning som vi under sexton år tillsammans bidragit till. Hjärtligt tack!
(Applåder)
Omröstning
Fru ordförande, vi har att göra med en något ovanlig omröstning. En omröstning om betänkandet företogs under våren 1995 i plenum, och det skickades sedan tillbaka till utskottet, eftersom kommissionen inte ville överta parlamentets ändringsförslag. Under mellantiden - under dessa två år - har vi förhandlat med kommissionen och uppnått ett resultat i samförstånd. Detta föreligger nu.
Vi enades med förvaltningen på så sätt att de ändringsförslag, som godkändes då, kommer att röstas om ännu en gång i dag. Dessutom kommer en omröstning att äga rum om de ändringsförslag som togs i samförstånd med kommissionen, så att vi i dag lägger fram det kompletta betänkandet för omröstning. Kommissionen kommer därefter - det utgår jag från - att godkänna ändringsförslagen, och följaktligen kommer vi då även att ha en slutlig omröstning.
Detta är ett exempel på att vi - även om vi enligt artikel 43 bara är en utfrågningsinstans - kan lägga fram ett legalt förfarande i medbeslutandet, genom att vi skjuter upp förfarandet med kommissionen. Om vi sedan kan uppnå en gemensam ståndpunkt hos kommission och parlament, kan denna bara enhälligt förkastas i rådet, och därigenom uppnår parlamentet även innehållsmässigt en stor kraft att driva igenom ståndpunkten.
Fru ordförande, mina mycket ärade damer och herrar! Jag vill inte förlänga denna debatt, utan direkt ansluta till det ställe där parlamentsledamot Graefe zu Baringdorf slutade. Jag vill i huvudsak bara åberopa de ändringsförslag som rör genetiskt modifierade organismer, inte bara för att de troligtvis är viktigast, utan även på grund av att det krävs en rad smärre redaktionella ändringar.
För det första bör ordalydelsen i ändringsförslag 22 om miljöfördragsamhetsprovet för rättssäkerhetens skull ändras något, närmare bestämt bör avsnitt 4 b från och med nu lyda enligt följande: " De förfaranden, som skall garantera att miljöfördragsamhetsprovet är jämförligt med provet i direktiv 90/220, införs på kommissionens förslag genom en förordning från rådet på lämplig rättslig grund i Romfördraget.
För det andra vill jag tala om ändringsförslag 23, som hänför sig till sortkatalogen och märkningen och är ett uttryck för kommissionens och parlamentets önskan att dra försorg om att utsädesanvändaren informeras, om det för hans utsäde handlar om en gentekniskt förändrad sort eller ej. Märkningsföreskrifterna måste dock förankras i de delar av rättsföreskrifterna, som hänför sig till den berörda produkten, i detta fall alltså utsädet. Därför bör märkningsklausulen inte stå i direktivet om sortkatalogen, utan i direktivet om handel med utsäde. Denna omgestaltning berör inte överenskommelsens princip och kan inom sinom tid tas hänsyn till i kommissionens omarbetade förslag.
Låt mig till slut bara kort vidtala ändringsförslag 8, som hänför sig till förslaget att införa ömsesidigt godkända kontroller, dvs. europeiska kontroller. Enligt kommissionens uppskattning har detta ändringsförslag inte ytterligare följts upp. Om detta inte skulle vara fallet, vore detta förslag oacceptabelt, eftersom tillfredsställande regleringar redan har föreskrivits i direktiven.
I övrigt gläder det också mig att kunna meddela Er att kommissionen kan acceptera alla ändringsförslag, om redaktionella förbättringar utförs i motsvarande grad. Jag vill ännu en gång hjärtligt tacka föredraganden av betänkande, Graefe zu Baringdorf, för hans samarbete.
Beträffande ändringsförslag 21
Fru ordförande, när det gäller ändringsförslag 21 skall två punkter tas hänsyn till: I den franska översättningen är det tydligen svårt att tydliggöra det sakförhållande, som är angivet i andra avsnittet. Här förklaras det utförligt vad ett icke införande på marknaden betyder, och det rör sig då om en dubbel negation, nämligen att det utsäde, som kommer in i handeln, inte syftar till kommersiell användning. I franskan verkar detta ha vållat vissa problem, eftersom orden " införande på marknaden" , " kommersiell användning" och " handel" är mycket lika. Jag ber emellertid mina franska kollegor att lita på originaltexten och att anpassa texten redaktionellt. Ännu ett råd: Det har väckts motion om en separat omröstning, och här handlar det i huvudsak om den tredje strecksatsen, där man betecknar det lokala utbytet av utsäde mellan jordbruksföretag för uteslutande användning inom det egna företaget som ett icke-införande på marknaden. Detta har man gjort upp om i överensstämmelse med kommissionen. Under tiden finns det emellertid ett enormt tryck från utsädesindustrin att inte ta upp denna jordbrukspraxis, som är vanlig i alla länder - nämligen grannutbytet - i detta direktiv, eftersom de förmodar att de på det sättet kan gå miste om några affärer.
Jag ber mina kollegor att trots detta tryck bifalla denna tredje strecksats.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Fru ordförande, en ordningsfråga. Jag hänvisar till artikel 53.5 i arbetsordningen. Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har svikit parlamentet genom att på ett felaktigt sätt ha behandlat de ändringsförlag rörande den rättsliga grunden som jag lade fram. Genom att ha gjort det, riskerar detta parlament att anta något som saknar rättskraft. Vi skulle stå med nog så långa ansikten om frågan kom att föras till domstol.
Jag vill att denna ordningsfråga tas till protokollet och uppmanar ledamöterna att stödja ändringsförslag 3 och 4, vilket är det enda sättet att ta sig ur det här och som, helt tydligt, skyddar den gemensamma fiskeripolitiken mot alla försök att rucka på dess rättsliga grund.
Fru ordförande, jag tror att efter Macartneys inlägg skulle det kanske vara bra att för att klargöra våra kollegers bedömning höra ståndpunkten från utskottet för rättsliga frågor uttryckas av dess ordförande.
Fru ordförande, utskottet måste inte nödvändigtvis beakta de inlämnade ändringsförslagen. Utskottet har uttalat sig, jag har inget att tillägga.
Fru ordförande, en ordningsfråga. Det Macartney sade är korrekt. Det ifrågasätter verkligen det sätt som utskottet för rättsliga frågor hanterar ärendena.
Fru ordförande, kärnan i denna fråga är att utskottet för rättsliga frågor inte lade fram dokumenten för ledamöterna i utskottet. De dokument som behövdes för att utskottet för rättsliga frågor skulle komma fram till ett rättsligt yttrande hölls tillbaka. De lades inte fram för utskottet. Det är det som är kärnan i denna fråga.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Fru ordförande! Jag vill ännu en gång ge uttryck åt min tillfredsställelse över att vi har kunnat röstat om detta betänkande på det här sättet och att vi i förhandlingarna med kommissionen lyckades med att genomföra innehållsmässiga ändringar i parlamentet.
Till dessa innehållsmässiga punkter hör bl.a. märkningen av genetiskt förändrat utsäde, ett märkningsavtal, som går vida utöver Novelfood-direktivet, och - vilket jag hoppas - kommer att verka exemplariskt, så att vi kommer till en revision och med det snaraste också kommer att föreskriva en liknande märkning för konsumenterna.
Av speciell vikt i detta betänkande är emellertid att marksorter åter igen kommer att tillåtas, att de får köpas och att detta i sin tur bidrar till den genetiska mångfalden. Men vad jag beklagar - och här förstår jag framför allt inte parlamentsgruppen Europeiska folkpartiet, som ju annars alltid mycket starkt framhäver böndernas intressen - är att denna tredje strecksats, som handlar om att man i det lokala området, såväl som i grannområdet, har bytt ut utsäde för användning i det egna företaget, har avvisats av parlamentsgruppen Europeiska folkpartiet. Därmed misslyckades detta tredje ändringsförslag på grund av några få röster. Jag hoppas att kommissionen nu kommer att överta denna text, som vi ju har gjort upp om tillsammans med dem, i sina tillämpningsbestämmelser, så att vi över tillämpningsbestämmelserna i slutändan ändå kan uppnå en legalisering i nuvarande grannpraxis.
De danska socialdemokraterna har i dag avstått från att rösta om det ovannämnda betänkandet.
Utsädespaketet bygger på EG-fördragets artikel 43, vilket de danska socialdemokraterna kan acceptera, så länge som det enbart rör sig om sammanslagningen av handelsdirektiv på jordbruksområdet. Men i detta fall handlar det också om att införa en del av utsättningsdirektivet gällande genmodifierade organismer i direktivet om utsäde. Eftersom utsättningsdirektivet normalt behandlas under artikel 100a, vilket bl.a. ger de enskilda medlemsländerna möjlighet att använda miljöklausulen, kan de danska socialdemokraterna inte acceptera, att denna möjlighet försvinner.
Den resterande delen av betänkandet är tillfredsställande.
Vår grupp röstade för samtliga ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om ändring av direktiven om försäljning av utsäde, med undantag av tredje strecksatsen i ändringsförslag 21.
Vår grupp kan bara välkomna kompromissen som är resultatet av omröstningen i kammaren. De företag som marknadsför utsäde måste respektera ett antal rättsliga krav såsom etikettering och information till användaren. Regler av den typen gör det möjligt för den berörda branschen att utvecklas och avlägsna mindre nogräknade aktörer.
När det gäller jordbrukarna ifrågasätts inte principen med privilegium för jordbrukaren, tack vare ändringsförslagen som lagts fram och antagits i kammaren.
Beträffande den tredje strecksatsen i ändringsförslag 21 motsatte sig vår grupp den och det är med tillfredsställelse som vi noterar att den avlägsnats. Även om principen om handel med utsäde mellan grannländer kan förefalla berättigad måste man undvika att en parallell marknad inrättas och framförallt risken att förlora all spårbarhet för utsäde från genetiskt modifierade organismer.
Betänkande (A4-0144/97) av Souchet
De danska socialdemokraterna har i dag röstat ja till Souchets betänkande.
De danska socialdemokraterna stöder, att den gemensamma fiskeripolitiken bygger på principer om rationalitet och bärkraft.
Vattenbruk är en väsentlig källa till föroreningar i fiskerisektorn. Därför önskar de danska socialdemokraterna vattenbruk varken som en del av en sysselsättningsstrategi eller som en del av en miljöstrategi. Detsamma gäller liknande föroreningskällor i fiskerisektorn.
Jag röstade mot Souchet-betänkandet, eftersom jag inte anser att Europaparlamentet i tillräcklig grad övervägt frågan om rättslig grund, vilket jag tog upp i ändringsförslagen rörande rättslig grund till kommissionens förslag om ändring av förordningen om grundläggande gemensam fiskeripolitik.
Jag anser att utskottet för rättsliga frågor har svikit parlamentet genom att endast undersöka en del av kommissionens förslag och inte den del av förslaget som jag finner vara det mest bekymmersamma.
Det är skälet till att jag inte anser att parlamentet kan förlita sig på att yttrandet från utskottet för rättsliga frågor utesluter möjligheten att antagandet av kommissionens förslag äventyrar den gemensamma fiskeripolitikens grundprincip om relativ stabilitet och inte skapar olyckliga prejudikat för den framtida utvecklingen av Europeiska unionens fiskeripolitik.
Framtiden för den gemensamma fiskeripolitikens grundprincip om relativ stabilitet står på spel och det är absurt att Europaparlamentet skulle rösta om en sådan viktig och komplex fråga utan att ha tagit sig tillbörlig tid att överväga den potentiella skada som detta prematura och dåligt genomtänkta förslag från kommissionen kan orsaka.
De ändringsförslag som Macartney lagt fram till mitt betänkande innebar ett juridiskt problem som överskred ramarna och vars granskning beror på att omröstningen skjutits upp i två månader. Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor har just överlämnat sina slutsatser: utskottet anser med mycket stor majoritet att den rättsliga grunden som kommissionen valt är riktig. Vid omröstningen preciserade Macartney att utskottet för rättsliga frågor inte föreföll ha granskat den fråga han ställt tillräckligt noggrant. Till svar på mitt inlägg angav ordföranden i utskottet för rättsliga frågor att slutsatserna tvärtom var tillräckligt exakta. På grundval av detta beslutade därför vår grupp att inte beakta Macartneys ändringsförslag och naturligtvis rösta för den slutliga resolutionen.
När det gäller betänkandet kan jag bara beklaga att kommissionsledamot Bonino vid debatten i kammaren inte medgav att de två ändringsförslag jag lämnat i mitt betänkande och som antogs praktiskt taget enhälligt av ledamöterna i kammaren var välgrundade. Det är inte rimligt att kommissionen försöker tillskansa sig rättigheter den inte förfogar över för att undvika varje form av kontroll av dess sätt att förhandla. Om kommissionen inom ramen för internationella konferenser accepterar nya tekniska krav för fiskare inom Europeiska unionen, förefaller det oss nödvändigt att rådet och parlamentet kan uttala sig om det välgrundade i sådana krav. Då rådet vid varje tillfälle skall kunna kontrollera kommissionens verksamhet förefaller det oss inte lämpligt att ändra det nuvarande beslutsförfarandet där denna kontroll ingår. Jag konstaterar med tillfredsställelse att vår kammare praktiskt taget enhälligt beslutat detta.
Betänkande (A4-0220/97) av Pery
Vi vill tacka föredraganden för ett väl genomfört arbete med betänkandet. Vi vill dock framhålla vår principiella inställning i frågan om fiskeavtal av denna typ. Vi menar att Europeiska unionen bör upphöra med denna typ av kostsamma fiskeriavtal och i stället övergå till att stödja framför allt utvecklingsländernas egen fiskeriverksamhet. En sådan lösning skulle bättre medverka till att utveckla fiskets betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen, stärka dessa länders ekonomiska utveckling samt även undanröja de risker som fiskeriavtalen kan innebära för att vissa medlemsländers fiskeriverksamhet ges ett indirekt stöd för fortsatt verksamhet i ett läge där hela det europeiska fisket står i behov av betydande begränsningar.
Vi röstar om en förlängning av ett protokoll till ett avtal, som inte bara är i kraft, utan redan har löpt ut. En grotesk situation. Jag avstår från att rösta, eftersom jag fullt ut inte kan bifalla innehållet i dessa fiskeriavtal med Senegal, när man samtidigt vet att avtalen inte är önskade av de lokala fiskarna.
Betänkande (A4-0229/97) av Gallagher
Vi vill med anledning av Europaparlamentets behandling av ovannämnda betänkande framhålla vår principiella inställning till denna typ av avtal. Vi menar att Europeiska unionen bör upphöra med denna typ av kostsamma fiskeriavtal och i stället övergå till att stödja framför allt utvecklingsländernas egen fiskeriverksamhet. En sådan lösning skulle bättre medverka till att utveckla fiskets betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen, stärka dessa länders ekonomiska utveckling samt även undanröja de risker som fiskeriavtalen kan innebära för att vissa medlemsländers fiskeriverksamhet ges ett indirekt stöd för fortsatt verksamhet i ett läge där hela det europeiska fisket står i behov av betydande begränsningar. Vi menar också att Europaparlamentet, då sådant tillfälle ges, bör överväga att medverka till att en sådan principiell förändring i inriktningen kommer till stånd.
Betänkande (A4-0211/97) av Papakyriazis
Fru ordförande, kära kolleger, årsrapporten från den europeiska ombudsmannen är ett tillfälle att erinra om omfattningen av detta organs uppgift. Som medlem av utskottet för framställningar kan jag bara gratulera till arbetet som utförts av ombudsmannens kansli i processen som syftar till att närma de nationella medborgarna till de alltför avlägsna europeiska institutionerna.
Det finns emellertid något som oroar mig: Papakyriazis betänkande talar om, jag citerar: " att stödja den institutionella balans som finns fastställd i fördragen och i synnerhet det riktiga utövandet av Europaparlamentets och Europeiska kommissionens samt EG-domstolens diskretionära befogenheter" . De diskretionära befogenheterna kräver emellertid per definition att de utövas helt oberoende, alltså utan kontroll efteråt, och det är tydligt att de europeiska institutionerna och organen inte i något fall kan undgå reglerna om rättvisa och rätt som medlemsstaterna själva fastställt, men det är icke desto mindre uppenbart att gemenskapens förvaltning som all annan har behov av att mjukas upp. Den kommer annars att bevara, eller t.o.m. utveckla, sin tröghet och formalism.
Liksom föredraganden betonar vi alltså nödvändigheten av att tydligt ange ombudsmannens uppgifter och framförallt begreppet administrativa missförhållanden för att förhindra att han frestas att ingripa. Jag betonar slutligen nödvändigheten av att reformera, när det är nödvändigt, utan att nöja sig med det goda samvete som dessa ändringar av ombudsmannens verksamhet skulle resultera i. Och vi får inte glömma att vi, i vår egenskap av utvalda av våra respektive folk, är de bästa ombudsmännen inom unionen.
Avslutningsvis skulle jag vilja erinra om att i enlighet med artikel 13 i kammarens beslut av den 9 mars 1994 om ombudsmannens roll är ombudsmannens säte Europaparlamentet. Men slutsatserna från regeringskonferensen erinrade nyss om att det är i Strasbourg. Jag vill därför endast se inrättandet, jag citerar ombudsmannens rapport " av ett litet avdelningskontor i Bryssel" som ett praktiskt arrangemang som inte förebådar en ytterligare centraliserande utlokalisering och som på sikt skulle göra Strasbourg till ett litet avdelningskontor till Bryssel.
Från nordisk sida ser vi det som ett framsteg att det inrättats en ombudsman som skall tjäna allmänhetens intressen. Detta är särskilt viktigt med tanke på EU: s demokratiska brister samt den byråkratiska detaljregleringsiver som präglar unionens myndigheter. Vi har röstat för förslag som syftar till att förbättra allmänhetens möjligheter till att framföra besvär. Däremot har vi röstat emot betänkandets punkt 4, där det bland annat står " att ombudsmannens roll bör vara att stödja den institutionella balans som finns fastställd i fördragen..."
Detta strider mot själva syftet med ombudsmannens funktion att tjäna allmänhetens intressen och vidarebefordra deras klagomål. Dessutom saknar formuleringen täckning i relevanta delar av fördraget, dvs. i artiklarna 8d, 138d samt 138e.
Betänkande (A4-0219/97) av Larive
Den krassa verkligheten visar att många stora företag tyvärr satsar enorma summor pengar på att överösa oss konsumenter med glättig reklam om produkter som jag inte visste existerade. Ännu mindre visste jag att jag hade saknat dem i mitt liv.
Att reklam, s.k. affärskommunikation, skall regleras på EU-nivå tror jag är negativt för oss konsumenter. Bättre är om de nationella staterna själva ställer upp regler för vad som kan anses vara acceptabelt med hänsyn tagen till kulturella aspekter.
I kommissionens grönbok saknar jag framför allt frågans betydelse för oss konsumenter. Inriktningen är klar, dvs. vilka regler som skall gälla för företagen, men jag anser att det är viktigt att betona konsumenternas situation.
Det är viktigt att det finns starka konsumentorganisationer eller en offentlig myndighet som har till uppgift att ta emot klagomål och se till att de fastslagna reglerna följs. Detta är inte minst viktigt när det gäller den " gränsöverskridande" reklamen som drabbar oss konsumenter. Det bästa hade varit om denna tjänst kunde vara kostnadsfri för konsumenten.
Självklart är det viktigt att marknaden har en självsanerande uppgift. Att företagen skulle klara detta själva fungerar inte, vilket dagens situation bevisar (frågan skulle ju inte ha tagits upp annars...).
Särskilt starka krav måste slutligen ställas på reklam som riktas till barn och ungdomar, eftersom de är särskilt utsatta.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat ja till Larives betänkande, men är emot två punkter i frågan om användningen av ursprungslands- eller destinationsprincipen.
De danska socialdemokraterna går av hänsyn till konsumenterna in för en kompromiss mellan de två principerna, så att en konsument, som köper en produkt i ett land på grund av reklam, som har sitt ursprung i ett annat land, inte skall behöva känna till det landets rätt och branschsed för att kunna reklamera eventuella fel på produkten.
Sålunda stöder vi två av de fyra ändringsförslagen, som har lagts fram till de ovannämnda punkterna.
Problemet med affärskommunikationen inom den europeiska inre marknaden är för närvarande tyvärr ett slående exempel på att, hur och under vilka villkor EU fungerar som " avregleringsgemenskap" , dvs som en stark hävstång för att undanröja bestående regleringar på medlemsstaternas nivå, utan att för den skull skapa motsvarande regleringar på europeisk nivå.
Det föreliggande betänkandet dukar helt kritiklöst under för denna avregleringstendens - och öppnar därmed ett kärnområde i människans kultur- och personlighetsutveckling av en gränslös kommersialisering. Som Gruppen De gröna i Europaparlamentet kan och vill vi inte satsa på denna tendens gentemot ett återförstatligande - men väl utnyttja alla möjligheter som står till buds för att även ta små steg för att begränsa denna destruktiva tendens - genom att i motsvarande grad utnyttja kommissionens initiativrätt, men även genom att ändamålsenligt använda subsidiaritetsprincipen. Detta kan inte ersätta europeiska ramdirektiv, men åtminstone hjälpa till att överbrygga tiden tills dess att det blir nödvändigt att genomföra dem.
EU: s gemensamma inre marknad kan även existera med den kulturella skillnad som finns i de olika medlemsstaterna och regionerna - det finns inget skäl till att låta marknaden verka som en ångvält i den europeiska nivelleringslusten. Tvärtom: En indelad marknad, i vars centrum människans behov står, behövs rent ut denna olikhet och dess skydd. Enbart en kantring av marknadsutvecklingarna i ett självändamål, för vilka människornas behov blir till ett rent medel för kvalitetsproduktion, kan icke-regleringar, som de här föreslås, över huvud taget fortfarande förefalla vara rationella ...
Betänkande (A4-0239/97) av Bowe
Inom ramen för kommissionens meddelande om bioteknik består vår grupps ståndpunkt i att tillåta en viss utveckling av denna morgondagens industri och samtidigt mycket uppmärksamt se till att undvika eventuellt missbruk.
I det perspektivet förefaller det oss absolut nödvändigt att införa en rigorös märkning som möjliggör en verklig övervakning av den genetiska ingenjörskonstens produkter.
Under de olika diskussioner vi fört om genetiskt modifierade organismer har näringslivet flera gånger angivit att man kan kontrollera spridningen. Det är anledningen till att vår grupp stöttat den enträgna begäran till kommissionen som syftade till att införa exakta regler för de olika aktörernas ansvar.
BSE-affären visade på farorna med forskning som endast är inriktad på hyperproduktion inom jordbruket och nödvändigheten av att införa ett kontrollsystem som verkligen är oberoende av den ekonomiska och politiska makten. Vi stödde därför förslaget att inrätta en central vetenskaplig kommitté. Men lämpliga förfaranden måste utarbetas för att undvika att de problem som uppstod i samband med galna ko-sjukan inte upprepas.
Sammanfattningsvis insisterar vår grupp på nödvändigheten av att försiktighetsprincipen bibehålls så att skyddet för konsumenter och miljö garanteras. Medborgarna i våra länder kommer bara att acceptera biotekniken om de erhåller verkliga säkerhetsgarantier.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)
Telekommunikation - Konkurrens på telekommunikationsområdet
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A4-0215/97 av W.G. van Velsen för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens grönbok (KOM(96)0590 - C4-0658/96) om en numreringspolitik för teletjänster i Europa; -A4-0213/97 av Argyros för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till meddelande från kommissionen (KOM(96)0649 - C4-0010/97) om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn; -A4-0240/97 av Herman för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv 97//EG (C4-0306/97-95/0280(COD)) om ändring av rådets direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.
Herr ordförande, jag skall rapportera om såväl grönboksnumreringen som betänkandet från herr Argyros. Efter det att vi först behandlat lagstiftningen på området för en väl fungerande telekommarknad så som interkonnektion och tillstånden, har vi nu hamnat vid direktiv och grönböcker som framför allt handlar om konsumentintressen, nämligen innehållet och funktionen på det universella tjänsteutbudet och denna grönbok om nummerpolitiken i den Europeiska unionen. Det är tydligt att konsumenten också måste plocka frukterna av liberaliseringen av telekommunikationsmarknaden genom bättre pris/kvalitetsförhållanden och bättre och mer omfattande serviceutbud. På detta område finns fortfarande mycket att göra, så som framgår av sjunkande priser och bättre serviceutbud som nu lämnas av nya aktörer.
Vilka är nu instrumenten som konsumenten kan använda för att tvinga fram bättre kvalité, i förekommande fall pris? De finns framför allt inom området med nummerportabilitet och på området carrier preselection , det vill säga att konsumenten själv kan göra ett val om vilken operatör han eller hon väljer för interurbansamtal. På grund av det höga priset för interurbansamtal lönar det sig mest för användaren.
Nummerportabilitet, det vill säga att man tar med sig sitt nummer om man flyttar till en annan operatör, är a och o. Det är ett mycket effektivt instrument varigenom operatörer tvingas att göra sitt allra bästa, för att behandla sina kunder väl, eftersom kunden relativt lätt kan byta operatör. Låt oss inte glömma att Europaparlamentet på den långa vägen mot interkonnektdirektivet, alltid insisterat på ett snabbt införande av en nummerportabilitet. Jag är glad att rådet nu också på sitt senaste sammanträde vänt och övertagit Europaparlamentets gamla ståndpunkt genom att insistera på ett snabbt införande av nummerportabilitet.
Jag föreslår parlamentet i mitt betänkande att betrakta länder som den 1 januari 2000 fortfarande inte infört någon nummerportabilitet, som länder där någon full konkurrens på telekommunikationsmarknaden ännu inte gäller, så att det periodiskt för allmänheten gör synligt att man i deras land ännu inte är färdiga och att konsumenten därför betalar för mycket. Denna nummerportabilitet måste på sikt också införas för den mobila sektorn, men jag vet att det där tekniskt fortfarande finns många problem.
En annan viktig punkt är carrier selection och carrier preselection . Utan val av interurbanoperatören har den europeiska konsumenten föga nytta av liberaliseringen. Eftersom vi vill ha ärlig konkurrens i hela unionen, tycker jag att varje land måste uppfylla skyldigheten carrier selection och carrier preselection . Jag skulle enträget vilja be min kollega Read att återkalla sitt ändringsförslag nr. 1. Det ligger inte i konsumentens intresse och det skyddar de för höga kostnaderna på lokalsamtal hos en stor operatör, medan samma operatör profiterar på den gynnsamma konkurrensmöjligheten på fastlandet. Det är verkligen ingen ömsesidighet.
Jag förslår också att för såväl nummerportabilitet som carrier selection och carrier preselection ge en lagenlig grund genom revidering av interkonnektdirektivet. Jag hoppas att kommissionär Bangemann kommer att tillgodose denna önskan.
En annan punkt att uppmärksamma i mitt betänkande, som kommer upp, är utvecklingen av de så kallade paneuropeiska servicenumren. Tjänster på basis av dessa nummer förväntas kunna växa enormt under kommande år. Jag har betonat att utvecklingen av europeiska nummer inte får förlora utvecklingen av globala nummer. Jag har hört motstridiga uttalanden om utrymmet för särskilda europeiska nummer ur siktet. Jag hör gärna från kommissionären hur det ligger till med utvecklingen av dessa nummer på världsskalan, och vilken roll den Europeiska unionen enligt honom måste ha. Jag tycker i alla fall att Europa måste ta en ledande roll om global utveckling låter vänta för länge på sig, så som många fruktar.
Den som någon gång tittar på sidorna med utbudet från Eurosport - och jag vet att båda kommissionärerna är stora idrottsälskare och därför ägnar många timmar åt det - den vet att den stora mångfalden av nummer absolut inte främjar utvecklingen av paneuropeiska tjänster. Jag anser också att konsumenten klart måste vet om de använder gratisnummer eller nummer som de måste betala för. I en del medlemsstater är skillnaden inte alltid tydlig och konsumenten måste vänta många minuter innan det är deras tur, utan att de vet att det kommer att kosta honom en massa pengar. Man kan inte belasta medborgarna med periodiska förändringar av nummerplaner. Man blir tokig av det och kostnaderna för det är för stora för medborgare och näringsliv. Därför hellre en bra operation under till exempel fem år, än en ny förändring varje år. Samtidigt tycker jag att införandet av en europeisk landskod med nummer 3, är ett steg för långt. Det kräver vidare studier.
Min grupp kan i huvuddrag instämma till förslagen i grönboken och vi är nyfikna på reaktionen från kommissionären på våra förslag och ändringsförslag.
Sedan också ett litet ord om betänkandet från herr Argyros. Jag skulle vilja fastställa att det som det slutligen handlar om är, att få klarhet när det gäller förhållandet mellan så kallade särskild nätverkstillgång å ena sidan och hur man å andra sidan måste tolka det. Jag hör gärna något om det från vår kommissionär.
Herr ordförande, kollegor, målet med kommissionens meddelande är att garantera likvärdiga konkurrensvillkor för den mångfald tillträdesavtal som kommer att följa mellan de existerande operatörerna inom telekommunikationsnät och tjänster och deras nyintroducerade konkurrenter med grund i den kommande avregleringen på telekommunikationsområdet den 1 januari 1998.
Såsom föredragande av betänkandet om kommissionens meddelande har jag med mina kommentarer till kommissionen och rådet försökt att undersöka och klargöra de nödvändiga förutsättningarna för en äkta konkurrens som potentiellt kommer att föra utvecklingen och den teknologiska moderniseringen på telekommunikationsområdet vidare.
De frågor som jag berör i mitt betänkande är följande:
För det första, tidsplaneringen för avregleringen och vad som måste finnas i en regelram för telekommunikationerna: insyn, flexibilitet och överensstämmelse med den internationella regelramen.
För det andra, den teknologiska utvecklingen och moderniseringen av området.
För det tredje, principerna för en effektiv och likvärdig tillämpning av konkurrensreglerna för att underlätta områdets inträde i konkurrensen, det vill säga harmoniserade regler och ett harmoniserat närmande från de nationella tillsynsmyndigheternas sida, objektiva kriterier för kontroll av förvanskningen av konkurrensreglerna.
Slutligen försöker jag undersöka situationen för telekommunikationerna i världen.
Mera konkret, i enlighet med tidsplaneringen och regelramen har avregleringen fastställts till den 1 januari 1998. Man kan notera att alla medlemsstater inom Europeiska unionen inte kommer att klara denna tidsplanering. Detta utgör redan ett problem för tillämpningen av konkurrensreglerna. På grund av detta måste kommissionen undersöka på vilket sätt den har för avsikt att, under denna övergångsperiod administrera de gränsöverskridande möjligheter till en förvanskning av konkurrensen som kan uppstå mellan avreglerade och icke-avreglerade telekommunikationsmarknader. Jag anser det nyttigt för alla medlemsstater att skynda på sina initiativ för att fullborda de förutsättningar som krävs för denna avreglering. Regelramen på telekommunikationsområdet utgörs av flera olika direktiv, som vart och ett täcker olika frågor. Denna splittrade reglering försvårar för intressenterna som inte har någon klar bild av gällande lagstiftning och skapar ett fientligt klimat för investeringarna på området.
Jag påminner alltså om behovet av en klar, flexibel lagstiftningsram och jag kräver att det skall finnas överensstämmande och konsekvens mellan regelramarna för samtrafiken och tillträdesavtalen. Jag anser också att kommissionen måste utfärda en global text som fastställer den rättsliga ramen för telekommunikationer på ett klart och tydligt sätt.
Den andra viktiga frågan i betänkandet utgörs av den viktiga inverkan som den teknologiska utvecklingens snabba rytm har. För att kunna etablera konkurrensen inom detta område på internationell nivå måste Europa anta en modern lagstiftning, i överensstämmelse med den senaste teknologiska utvecklingen, förutse användningen av nya teknologier och erbjuda en rättssäkerhet åt till de intresserade parterna. Jag vill undvika en marginalisering av området på grund av föråldrad teknologi och med tanke på den dragningskraft som telekommunikationsområdena har, sändningstjänsterna och informationstekniken, anser jag att det krävs en tillämpning av konkurrensreglerna även inom området för digital kommunikation.
Telekommunikationerna utgör ett område för ekonomiska verksamheter som traditionellt är monopolistisk, för att garantera de grundläggande tjänsterna för alla medborgare. Deras övergång från en monopolistisk struktur till konkurrensstruktur utgör en känslig punkt och kräver särskild uppmärksamhet beträffande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. Denna övergång kan integreras på ett effektivt sätt enbart om konkurrensreglerna utfärdas på ett klart sätt och tillämpas på ett strängt, likvärdigt och harmoniskt sätt. Till denna harmonisering kan de nationella tillsynsmyndigheter som utövar sina befogenheter inom ramen för tillhandahållandet av öppna nät bidraga, dvs. inom den speciella områdeslagstiftningen som gäller för telekommunikationerna. Dessa myndigheter måste vara helt och hållet oberoende av de offentliga operatörerna och följa ett harmoniserat europeiskt närmande som fullständig respekterar konkurrensreglerna.
Utskottet arbetar utifrån det faktum att från början skulle existerande officiella operatörer ha konkurrensfördelar till dess att nya alternativ togs fram. För att under dessa förhållanden erhålla likvärdiga villkor måste man sätta som första skyldighet tillhandahållandet av ett likvärdigt tillträde för alla operatörer, och kommissionen måste för fastställandet av en dominerande ställning förtydliga de faktorer som skall beaktas för att följa ett mer flexibelt och globalt närmande samt anta objektiva kriterier.
Den sista punkten, som är mycket viktig för Europas inställning till systemet i världen med tanke på telekommunikationernas internationella karaktär och initiativen för en öppning av marknaderna, avser överensstämmandet med gällande regleringar i tredje land som måste känneteckna gemenskapsramen. Konsekvenserna och utnyttjandet av de europeiska konkurrensfördelarna måste göra det möjligt för de europeiska företagen att konkurrera på ett dynamiskt sätt med sina konkurrenter utanför gemenskapen, och driva fram positiva resultat i ekonomin och för de europeiska medborgarna.
Jag vill slutligen tacka mina kollegor för deras samarbete och deras stöd.
Herr ordförande, kära kolleger, den uppgift som åligger mig är mycket angenäm eftersom jag inför kammaren skall redogöra för den mycket gynnsamma utvecklingen av ett förfarande som följts relativt bra av samtliga parter. Jag vill här hylla det nederländska ordförandeskapet som visat prov på betydande dynamik eftersom det lyckats övertyga rådet om lösningar som låg närmare de som förespråkades av parlamentet och kommissionen.
Jag skulle också vilja tacka kommissionen som ganska tidigt förstod att vissa ändringsförslag från parlamentet egentligen var utmärkta, inbegripet för den allmänna politiken. Slutligen vill jag tacka de kolleger som gav mig förtroendet att avsluta förhandlingarna med rådets ordförandeskap.
Snabbt, vad gäller det? De prisade radernas exakta definition behövde anges. Punkten antogs. Det var även nödvändigt att försäkra sig om - och det är innehållet i det betänkande van Velzen just talat med oss om - numrens användbarhet eftersom numrens användbarhet är en grundläggande beståndsdel på konkurrensnivå. Vi kan förgäves göra de bästa texter om vi för att byta operatör varje gång måste uppfylla formaliteter eller slå mycket längre nummer, då kommer vi att avskräcka konkurrensen. Den punkten accepterades också.
Två eller tre problem fortsätter att bekymra parlamentet och lösningen beror inte bara på kommissionen utan även på rådet. Vilka är då dessa problem? Till att börja med problemet med de nationella myndigheternas oberoende. Vi vet att i vissa länder är dessa myndigheter i högsta grad verkliga: de åtnjuter oberoende, de har befogenheter och makt. Det är inte fallet överallt. I andra länder är dessa myndigheter outvecklade och förefaller mer som vinrankans blad som skall gömma det man inte kan se: deras totala oförmåga inför den största operatören. Denna punkt är ännu inte löst. Vi vet att det inte är kommissionens fel och att problemet ligger inom rådet som inte är här.
Ett annat problem som intresserar oss och som man blir allt mer medveten om är den korrekta tillämpningen av direktiv. Vi förfogar nu över direktiv som börjar utgöra en sammanhängande och enhetlig enhet men de tillämpas långt ifrån på samma sätt överallt. Det skulle därför vara bra att ha någon som kan lösa de konflikter som kommer att uppstå och som för övrigt redan uppstår. Vi har ett skriftligt åtagande från kommissionen som säger, jag citerar: " att kommissionen har förbundit sig att kontrollera att bestämmelserna för medlemsstaternas införande av den allmänna tjänsten inte medför någon snedvridning av konkurrensen" . Det är ett stort problem.
Vi har sett inom parlamentet att den allmänna tjänsten är ett intressant koncept, men det bär uppenbara ideologiska spår: allmän tjänst, offentlig tjänst, man blandar ihop allt. Vi måste alltså se till att det inte förekommer någon snedvridning av konkurrensen under det mycket skickliga och något demagogiska föregivandet att utvidga begreppet allmän tjänst för att i verkligheten bättre skydda det nationella territoriet eller den nationella marknaden. Detta har förekommit i vissa länder, och bl.a. i mitt eget för att nämna ett. Vi hoppas få ordning på det med hjälp av kommissionen.
Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på en punkt där kommissionen är en smula blygsam: nödvändigheten av att ha en europeisk myndighet. Jag förstår att kommissionen för närvarande inte har lust att kräva denna myndighet själv eftersom tillfället politiskt sett inte är särskilt väl valt. Men det hindrar inte att en europeisk myndighet måste ingripa en dag. Och man måste framförallt - och det är en allvarlig kritik jag riktar till statscheferna som träffades i Amsterdam - lyckas med att förstärka kommissionens makt när det gäller förhandlingarna med andra. Tjänsterna, dvs. telekommunikationstjänsterna, är inte planerade.
Romfördraget vet vi innebar att kommissionen skulle vara det huvudsakliga förhandlingsorganet med andra. Vi skulle vilja se det förverkligas, inte bara när det gäller varor och kapital utan även beträffande tjänster. Men i Amsterdam fanns två eller tre länder som av fullständigt ologiska och oförståeliga skäl och tvärtemot sina medborgares intressen vägrade. De följde Frankrike och andra som inte är nöjda med det sätt som kommissionen i vissa förhandlingar försvarar deras intressen. Det är ett problem som kommer att uppstå regelbundet. Därmed har vi resultatet: vi har ännu inte uppnått fullständig tillfredsställelse på denna punkt.
Slutligen uppstår problemet med kommittéförfarandet. Frågan avgjordes inte heller korrekt i Amsterdam, men eftersom man lovat oss en regeringskonferens före utvidgningen får vi tillfälle att rätta till misstaget.
Herr ordförande, jag talar för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt för att framföra vår åsikt angående van Velzens betänkande om grönboken om en numreringspolitik för teletjänster i Europa.
För det första vill jag tacka van Velzen för hans bemötande av de åsikter som presenterats av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, slutsatser som antogs med tio röster för och en emot. Han har på grund av förfarandeskäl gjort dem till sina genom att lämna dem som ändringsförslag till kammaren. Således rekommenderar jag å det varmaste, som representant för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, att rösta för de ändringsförslag som presenterats av van Velzen.
Vad gäller grönboken ur rättslig synvinkel, ett perspektiv som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt tillämpat, handlar det utan tvekan om ett nödvändigt och lämpligt initiativ.
Nödvändigt och lämpligt därför att den inre marknaden för telekommunikation är ett ämne som väntar på att avgöras och det är ett arbete som bör tas upp skyndsamt. Det som har framhävts i betänkandet ur allmän synvinkel från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt är konkurrensen mellan olika legitima skyddsintressen, näringslivets men framför allt konsumenternas intressen och även icke rent ekonomiska aspekter som den snabba tekniska utvecklingen eller sociologiska aspekter. Det kan vara till exempel i vilken grad var och en av oss identifierar oss med vårt telefonnummer och i vilken grad det för användaren, fysisk eller juridisk person, innebär en störning att behöva byta telefonnummer. För detta är en enorm kostnad som vi måste undvika och därför är det nödvändigt att en åtgärd som nummerportabiliteten blir effektiv.
Förutom dessa frågor har utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt tagit upp metodfrågor. För det första är det inte lönt att ur rättsligt perspektiv att diskriminera mobiltelefonin till förmån för det fasta nätet. För det andra måste vi betona behovet av en allmän systematisering.
Jag är ledsen över att behöva värdera den rättsliga utspridningen i kilon, men som föredragande av yttrande har jag varit tvungen att sammanställa nästan ett kilo fotokopior av den direkt nödvändiga lagstiftningen, för att kunna studera denna grönbok.
I enlighet med slutsatserna i Amsterdam måste vi bli tydligare och enklare. Här är det absolut nödvändigt att ha en samordnad text och ordna upp den härva av lagstiftning som området innehåller. Och för det andra, för att uppnå en bra systematisering av detta ämne är det inte nödvändigt att skapa nya lagstiftningsinstrument för att beakta aspekterna val, förhandsval och portabilitet, utan utnyttja den lagstiftning som redan finns: direktivet om taltelefoni och direktivet om interkonnektivitet.
Herr ordförande, jag skulle vilja inleda med mitt traditionella, men icke desto mindre hjärtliga, tack till de tre föredragandena Herman, Argyros och van Velzen. Palacio har helt rätt angående omfattningen av lagstiftning och dokumentation på detta område. Faktum är att jag ibland tror att den enda kvalifikation som behövs för att vara föredragande på detta område är att man läser snabbt. Icke desto mindre är jag medveten om det stora arbete som lagts ned på dessa lagstiftningstexter och andra texter. Det är mycket trevligt att se bägge de ansvariga kommissionsledamöterna här och jag hoppas att de bägge kommer att ha möjlighet att svara på denna debatt.
Jag vill i synnerhet tala om van Velzens betänkande och om hans idéer om förhandsval av operatör. Jag har med stöd från flera kollegor satt samman ett ändringsförslag och jag hoppas att jag i min tur kan övertala van Velzen att inte enbart dra tillbaka sin anmodan till mig om att dra tillbaka mitt ändringsförslag, utan även stödja mitt ändringsförslag. Jag ber inte kommissionen att dra tillbaka sina förslag om förhandsval av operatör. Långt ifrån det, även om jag skulle vilja fråga dem varför detta obönhörligt måste kopplas till numreringen. Det kan finnas ett gott skäl till två direktiv om dessa två frågor, men jag skulle vilja be kommissionen att utföra ytterligare en studie om möjliga konsekvenser för förhandsval av operatör.
Det är långt ifrån klart vilka dessa konsekvenser skulle kunna bli. Om konsekvenserna är att det blir mindre attraktivt att investera i konkurrenskraftiga nät på lokal nivå, att befintliga nättillhandahållares position stärks, att det är till nackdel för den lokale konsumenten som främst ringer lokalsamtal och till fördel för dem som vanligen ringer fler riks- eller utrikessamtal, har det definitivt inte uppfyllt sitt syfte. Mitt ändringsförslag syftar blott till att be kommissionen - och det är logiskt att be dem när de överväger ett direktiv - att än en gång se på vilka konsekvenserna skulle kunna bli. Om min oro, och deras som stöder den, är obefogad är allt gott och väl. Men om det skulle vara ett problem, är nu rätt tid att mer noggrant titta på detta och jag hoppas att kollegorna här stöder mig.
Argyros betänkande och Hermans kommentarer om bestämmelser väckte en fråga som vi kommer tillbaka till gång efter annan, nämligen huruvida befintliga regelverk kommer att vara tillräckliga på den nyligen avreglerade telekommunikationsmarknaden. Det är svårt eftersom den hastighet som avregleringen har skett med har varit mycket varierande i de olika medlemsstaterna. Parlamentet har konstant bett kommissionen - och jag vet att kommissionen har arbetat med detta, vilket vi är tacksamma för - och rådet om att lägga fram förslag på en europeisk förordning. Argyros och jag har lämnat in en gemensam kompromisstext, som jag verkligen hoppas skall finna stöd i parlamentet.
Det är en liten sak jag är kritisk mot - egentligen vill inte ens kalla det så - i Argyros betänkande: vissa delar av ordalydelsen är litet väl överentusiastiska vad gäller avregleringen, men det är inte så illa att jag ändrar min röst. Jag skulle bara vilja säga att några av de gamla offentliga monopolen hade sina fördelar och det skulle vara katastrofalt om vi fick nya privata monopol med alla felen från de gamla offentliga monopolen och inga av fördelarna.
Herr ordförande, herrar kommissionärer, kära kolleger! Låt mig först av allt gratulera de tre föredragandena för det utmärkta och omfattande arbete de har utfört, framför allt Herman, vars arbete i denna fråga har avslutats efter en verkligt lysande förlikning.
Jag skulle ett ögonblick vilja uppehålla mig vid frågan om telefonnumrens rörlighet, vilket verkligen är ett viktigt inslag i konkurrenspolitiken på telekommunikationsområdet. Tekniken kan göra fantastiska saker: den kan göra det möjligt att i realtid knyta en mobil adress till en brukare i rörelse med hjälp av mobiltelefoni, som snart kommer att förstärkas med satelliter, men man kan också skapa konkurrenshämmande, byråkratiska begränsningar som i högsta grad motverkar överföringen från en bärare till en annan.
Jag instämmer i de principer som framgår av kommissionens meddelande samt i rekommendationerna från vårt utskott för ekonomi och vill med andra ord uppmuntra kommissionen att snabbt gå vidare på den utstakade vägen, även med tanke på den elektroniska handelns tillväxt och tillväxten av nya tjänster av typen Internet.
Låt mig rikta parlamentets och kommissionärernas uppmärksamhet på en fråga som rör rörlighet och harmonisering som jag tycket har kommit bort i diskussionen: frågan som gäller calling cards och kontantkort. Jag tycker det verkar, om man jämför med förhållandena i USA, som om även detta betalsystem på något sätt hör till frågan om rörlighet och den inre marknaden, eftersom det är instrument som tillåter brukaren att enkelt ringa upp var som helst, offentligt eller privat. I Europa har vi istället en mångfald av olika telefonkort, förutbetalda och med kredit, magnetiska och med chips, med svårbegripliga tariffer, som uppmanar till att använda mobiltelefoner, en mycket dyrare teknik, även i de fall där ett samtal från en offentlig telefon skulle vara billigare.
Jag frågar mig, och jag frågar kommissionen, om man inte skulle kunna göra något även inom detta område, som vid sidan av det egna numrets rörlighet även omfattar det egna kontots.
Ordförande, jag vill för den liberala gruppen tacka Europeiska kommissionen och därvid de tre föredragande, för arbetet som gjorts och som är uppe till diskussion här i dag. Den Europeiska unionen spelar en viktig roll i konkurrensförmågan genom att ta bort hindrande lagstiftning och att utveckla stimulerande åtgärder. Förslagen och betänkanden om det i dag är ett steg i rätt riktning för det. Jag applåderar att man försöker komma fram till en harmonisering av olika essentiella villkor i telekommunikationssektorn. Det är nödvändigt eftersom skillnaderna mellan medlemsstaterna sinsemellan, till exempel när det gäller regelgivningen i telekommunikation, så som nummerportabilitet, precarrier -urval och carrier -urval, men också på andra områden har lett till en mycket fragmenterad europeisk IKT-politik. Möjligheten att flytta över nummer är avgörande i det för att den interna marknaden skall fungera bra. Det spelar verkligen konkurrensen på telekommunikationsområdet i handen. Vi kan allihop exempel på ännu inte fungerande liberaliseringar, också i länder där man redan hållit på i tio år. Det är därför av vikt att alla institutioner i unionen anstränger sig för att den 1 januari 1998 få till stånd en så komplett lagstiftning som möjligt.
Jag ber kommissionen att kontrollera att också medlemsstaterna anstränger sig för att inom kort föra sin regelgivning för telekommunikationssektorn i en linje. Längre övergångsperioder för vissa medlemsstater måste så mycket som möjligt undvikas. Jag tackar föredragande Van Velzen särskilt, att han med ändringsförslag 8 från PPE, tillgodoser det av mig inlämnade förslaget i det ekonomiska utskottet för att så snabbt som möjligt föra in nummerportabilitet så brett som möjligt. Tekniskt är det ena och det andra möjligt, nu beror det på den politiska viljan. Jag påminner kort om den lyckade konferensen i Bonn där man stödde dessa förslag utan att göra något konkret. Jag hoppas att stöden nu också skall bli verklighet.
Herr ordförande, vi diskuterar i dag vissa av de mest allvarliga aspekterna av den fullständiga avregleringen av telekommunikationerna från och med den 1 januari 1998 men även vissa dramatiska effekter som denna avreglering medför, som t.ex. på numreringssystemet. Den teknologiska utvecklingen på området för telekommunikationer och överflödet av faktorer som påverkar det gör de nya problemen mer och mer sammansatta och komplicerade. Denna tendens förstärks ytterligare av det faktum att avregleringen på telekommunikationsområdet framför allt bemöts med politiska och ekonomiska kriterier, med en betydande nedvärdering av vetenskapliga, tekniska, organisatoriska och även sociala aspekter och konsekvenser. Uppfattningen om en total förändring av områdets offentliga karaktären dominerar - den expansionistiska infiltrationen av det stora multinationella kapitalet dominerar, en infiltration med syfte att själviskt exploatera de kolossala vinsterna som är oupplösligt förenade med den revolutionerande utvecklingen på området och dess definitiva roll inom ramarna för en internationaliserad världsmarknad. På detta sätt fattas slutgiltiga beslut om området huvudsakligen på politisk nivå, medan rollen och insatsen av ansvariga internationella organisationer såsom t.ex. Internationella teleunionen och Europeiska konferensen för förvaltning av post och telekommunikation i utvecklingen av telekommunikationerna och i det nödvändiga internationella samarbetet förnekas i farlig utsträckning. De problem som uppstår på numreringsområdet med sikte på det europeiska och världsomfattande byggandet av klassisk telefoni, mobila kommunikationer, personliga kommunikationer och kringtjänster i samband med en fullständig avreglering av marknaden, existensen av en mångfald aktörer för tillhandahållande av tjänster kan anta en explosiv karaktär inom en omedelbar framtid. Det föreligger likaledes fara för att ett kaos skapas eller ett fullständigt monopol på marknaden av privata jättar som utvecklas i utrymmet mellan sammanslagningar och koncentrationer av stora multinationella företag. Ännu en gång, trots de åtgärder som föredragandena föreslår eller som kommissionen kan främja i den fria konkurrensens namn, för att avregleringen av telekommunikationsmarknaden skall accepteras, kommer den inte att erbjuda den stora majoriteten av medborgare något annat än ett slag mot de offentliga tjänsterna, en monopolisering av marknaden av stora privata monopol, en slutlig ökning av priserna och tusentals uppsägningar av arbetskraften. Det är kommissionens skyldighet att samordna sitt deltagande i de stora internationella organisationerna för att bekämpa, i den mån de nu kan bekämpas i dag, kritiska problem beträffande samordning och internationellt samarbete efter graden av avreglering av marknaden.
Herr ordförande! Vi debatterar i dag alla de fyra betänkandena om telekommunikationspolitiken och jag vill gratulera föredragandena för det arbete som de utfört.
Jag skulle dock vilja lyfta fram ledamot Hermans betänkande om det nya direktivet för anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet, vars slutversion vi kommer att rösta fram enligt medbeslutandeförfarandet denna vecka, och i vars förlikningskommitté jag ingått.
Jag skulle inte bara vilja gratulera ledamot Herman för hans betänkande, utan också för den effektivitet med vilken han ledde förlikningsförfarandet för Europaparlamentets räkning, vilket möjliggjorde ett godkännande på extremt kort tid och vilket än en gång bevisade att medbeslutandeförfarandet är en bra metod som, förutom att den är mycket mer demokratisk, är effektiv om det finns politisk vilja hos parterna.
Det faktum att det nya Amsterdamfördraget i betydande omfattning har utvidgat de områden inom vilka Europaparlamentet skall delta i besluten är en god garanti för Europas medborgare att deras intressen kommer att försvaras med uthållighet, effektivitet och utan onödig tidsspillan, av de ledamöter de valt.
De betänkanden som vi i dag analyserar utgör en del av ett lagstiftningspaket för att fullständigt avreglera tjänster för telekommunikation från den 1 januari 1998, Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Luxemburg har dock erhållit anstånd för perioder som bör bli reducerade.
Jag anser att kommissionen bör ta hänsyn till fem grundläggande aspekter: först, fördelen av att fastställa den rättsliga ramen för telekommunikation i en enda text med syfte att underlätta den kommersiella verksamheten i sektorn, särskilt för de små och medelstora företagen (SMF); för det andra, att skapa jämlika villkor för tillgången till näten och telekommunikationstjänster som en av de viktigaste skyldigheterna för de organ som driver verksamhet inom telekommunikationsområdet; för det tredje, behovet av att säkerställa samhällsomfattande tjänster på ett sådant sätt att avregleringen av infrastrukturen och telekommunikationerna inte påverkar användarna negativt; för det fjärde, att säkerställa insyn i prissättningen och ett fastställande av ett rättvist faktureringssystem; för det femte, att på Europanivå garantera konkurrensförhållanden som tillåter gemenskapens telekommunikationsföretag att konkurrera på internationell nivå, enligt vad som föreskrivs i Världshandelsorganisationens nyliga avtal om telekommunikationernas ömsesidiga öppenhet.
Under dessa omständigheter anser jag att de europeiska medborgarna och företagen skall kunna dra nytta av telekommunikationstjänster i framtiden genom att ha tillgång...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande! Det är viktigt att man utgår från telefonanvändaren när ändringar görs i telesystemet, och att systemet därför är enkelt, billigt och kontinuerligt. Nya nummer och system måste vara väl genomtänkta när de genomförs, eftersom det annars skulle innebära stora praktiska svårigheter för användarna och kostnader för samhället.
Jag har en fråga till kommissionen. Jag har inte riktigt kunnat se i betänkandet - jag talar mest om W.G. van Velzens betänkande - att ett gemensamt prefix inom EU automatiskt skulle leda till lägre kostnader och bättre service. Jag skulle gärna vilja att kommissionen kommenterar detta.
Det finns risk för att många siffror i ett telefonnummer, t.ex. 9-10 siffror, kan innebära svårigheter för användarna, åtminstone enligt den information som jag har fått från svenska telemyndigheter. Det är viktigt att invanda telefonnummer kan behållas, så att man inte ändrar på ett system som kanske annars fungerar väl. Det är också betydelsefullt att man noga lyssnar på de nationella telemyndigheterna, och gärna ser också de ändringar som sker på EU-nivå ur ett globalt, internationellt perspektiv.
I övrigt är vi positiva till ändringsförslagen från den liberala gruppen. Vi vill peka på att man vid all förändring av systemet måste utgå från användarna.
Herr ordförande, bästa kollegor, i dag är informationssamhällets mest centrala och akuta fråga demokratin. De informationsintensiva företagen är viktiga, produktiva och arbetar ofta globalt. Men var håller demokratin hus, den andra delen som vi här har att göra med? Det kan inte finnas ett nytt samhälle utan demokrati. Att behärska informationsnäten är att behärska människorna. Av kommissionen kräver vi ett helhetsprogram för förverkligande av demokratin i informationssamhället. Det är fråga om en viktig, inte enbart ekonomisk angelägenhet.
Demokrati betyder kontroll, men också att alla medborgare på egna villkor kan delta i exempelvis den elektroniska diskussionen. Van Velzen föreslår också i sitt betänkande att man borde stödja skapandet av ett europeiskt diskussionsforum om Internet. Han konstaterar också, att e-postadresserna borde distribueras till alla på ett ärligt och icke-diskriminerande sätt - det är bra. Men en öppen distribution av e-postadresser avlägsnar inte det problem som finns mellan demokratin och telenäten. Både konsumentens och producentens möjligheter att använda informationssamhällets tjänster är nämligen avhängiga av en modern maskinpark och en allmän infrastruktur samt bildnings- och förmögenhetsgraden. Dessa dyra, och nästa enbart privata investeringar koncentreras lätt till tättbefolkade områden och också där till de välsituerade. Detta ökar marginaliseringen hos sådana befolkningsgrupper och områden som sedan tidigare redan har otillräckliga kommunikationsmedel.
Nu är tiden inne att utveckla telekommunikationerna i ett demokratiskt perspektiv. Då utvecklar vi hela samhället och inte enbart näten. Informationsnätens tekniska bredd bör också förstås som ett samhälleligt, brett deltagande utan ekonomiska och kulturella hinder.
I Finland har vi löst nummerproblemet. Byte av operatör sker utan problem som en alldaglig företeelse. Konkurrensen är helt fri. Som internetanvändare befinner vi oss i världstoppen. Det är ett perifert land, men vi har ännu inte skördat fördelarna av en genomförd demokrati i de nya näten, och det behöver vi. Jag noterar tacksamt att den främsta bänkraden förstår vad vi talar om här. Tack, och jag förväntar mig mycket av er.
Herr ordförande, jag skulle vilja yttra mig om van Velzens betänkande och min vän Hermans betänkande. Argyros betänkande behandlas av min kollega van Miert. Jag vill verkligen tacka van Velzen för hans - som alltid - mycket sakkunniga betänkande. Den tendens, som han här tydliggör, såväl som ändringsförslagen, går i samma riktning som de svar, som vi har erhållit i grönboken, och även i den riktning, som kommissionen vill gå.
Ett står fullkomligt klart: Med båda aspekter, som här behandlas, dvs. möjligheten att överföra telefonnummer, men framför allt även telefoniprefix, gör vi till förmån för användaren direkt intrång på konkurrensskeendet. Jag vill än en gång betona, även visavi utsagorna av Theonas - som än en gång har beskrivit denna marxistiska Jurassic Park, i vilken de privata monopolen trampar ner allt, så att inte ens minsta växt finns kvar för användaren - att vara god att ännu en gång se verkligheten i vitögat. Det är ju alltid trevligt att bråka, men om man ser till verkligheten, kommer man att konstatera att det naturligtvis även finns några gamla, stora företag kvar i de medlemsländer, där konkurrens har åstadkommits. De har dock blivit kvar därför att de under så lång tid var offentligrättsliga monopol. Konsumentens situation har emellertid blivit avsevärt bättre. Det förklarar kanske också den entusiasm, som drabbat Argyros, när han tänker på det, och denna i viss mån bristande entusiasm, som Read känner, för om man fortfarande är fast i denna snårskog av offentligrättsliga monopol, längtar man formligen efter att situationen skall ändras. Om Theonas inte tror mig, uppgår telefonavgifterna - förutom kvaliteten och universal service -symbolen av ett effektivt telekommunikationsnät - i de länder, som har avreglerat, delvis till bara hälften eller en tredjedel av kostnaderna jämfört med de länder, som fortfarande arbetar med offentliga monopol.
Till exempel i Grekland: Grekland är det land som har de högsta telefonavgifterna. Vad nu det skall vara för fördel för konsumenten kan kommissionen inte skönja. Därför är vi för ett telefoniprefix. Därmed har jag kommit till det, som Read redan har sagt. Vad gäller telekommunikation delar jag annars alltid hennes mening, eftersom hon mycket ofta företräder en mycket öppen och för konsumenten riktig ståndpunkt. Men när det gäller telefoniprefixen tycker jag att hon går för mycket efter tillståndet i sitt eget land, Storbritannien.
Nåväl, alla är vana vid vad de kan få hemma, och ibland tycker man även att det är bättre än allt annat. I detta fall håller dock 14 medlemsländer med oss om att telefoniprefixen är mycket viktiga för konkurrensen, för konsumenten och framför allt naturligtvis för låga telefonkostnader. I Storbritannien finns det inga telefoniprefix. Man kan visserligen fritt välja operatör, men denne har i sin tur sina fasta avtal med long distance -operatörer, så att man, om man har valt det lokala telefonbolaget, praktiskt taget har valt dess väg, utan att verkligen kunna välja fritt. För det första tycker vi inte att det här är bra för konsumenten och för det andra - och det kommer alla att tillstå, som betraktar detta system, vilket van Velzen har pekat på - om man i ett land tillåter ett annat system än i de 14 andra länderna, uppstår en felaktig konkurrenssituation, som vi inte bör tillåta. Därför kan vi inte understödja ert ändringsförslag. Naturligtvis kan vi alltid göra en studie - och vi funderar givetvis hela tiden på det - men jag tycker att det är fel att för ögonblicket hänga upp tidsplanen på denna. Vi vill snabbt komma framåt och därför har vi också tvärt emot våra tidigare funderingar beslutat oss för den 1.1.2000. I så måtto täcker det vad van Velzen har sagt.
Vi har redan den rättsliga grunden i interconnection -direktivet, åtminstone vad beträffar call by , och för att gå helt korrekt till väga vi kommer naturligtvis att skapa en rättslig grund för telefoniprefixet, förmodligen i ett tillägg till interconnection -direktivet. För nummerportabilitet kan man säga liknade saker, eftersom det när allt kommer omkring står helt klart att nummerportabilitet är det medel som tillsammans med andra tjänster kan uppmuntra konsumenten att byta telefonbolag.
Även här vill vi komma snabbare framåt, och jag hoppas att Europaparlamentet kan understödja detta betänkande. Det har även föreskrivits i ändringsförslag 8, vilket gör att vi med glädje vill understödja detta ändringsförslag 8. Till detta kan jag kanske nämna de ändringsförslag, som vi inte vill understödja, nämligen om artikel 6. Vi tycker inte att det är nödvändigt att skapa en laglig grund för call by call. Ändringsförslag 1 har jag redan yttrat mig om, och om ändringsförslag 10, som beträffar Gibraltar, har ingenting sagts i debatten. Likväl vill jag fastställa följande: Det är bättre att vi har fört Gibraltar på tal här. Om vi inte hade gjort det, skulle det därmed nämligen kunna uppstå politiska överläggningar. Det var en rent teknisk angelägenhet. Vi förknippar naturligtvis inte några politiska överläggningar med anförandet av Gibraltar.
Nu till anmärkningarna om den europeiska numreringen och de europeiska telefontalen. Från Internationella teleunionen har vi erhållit ett sådant prefix gemensamt för Europa. Detta provas nu ut, och jag hoppas att man därmed kan samla vettiga erfarenheter. Det blir en senare historia.
Nu bara några ord om Hermans betänkande. Jag får lyckönska honom helt officiellt, men även personligt. Även det faktum att rådets ordförande visar sig just nu, understryker naturligtvis min lyckönskan. Parlamentets delegation, Verde I Aldea, vice ordföranden, von Wogau och - som jag sade - Herman som föredragande av betänkande, har verkligen utfört ett enastående arbete. Vi har åtminstone uppnått klara föreskrifter för medlemsländerna, som går utöver det som ministerrådet önskade. Däri ligger parlamentsdelegationens betydelse och dess bemödanden att garantera att oberoende regleringsmyndigheter iakttar den tekniska bas som utvecklas på marknaden, ser till att det överallt finns ett minimiutbud av ledningar och framför allt att rättvis konkurrens kan råda. Naturligtvis - detta vill jag gärna tillstå för Herman - hade vi också gärna önskat oss att få mer, och jag säger er att vi kommer att få mer. För detta krävs det emellertid att medlemsländerna är redo. De står inför en lärotid och kommer troligtvis först därefter att hitta ut ur sin ursprungliga position och finna mer europeisk solidaritet och samordnande. Detta allena är skälet. Annars skulle vi redan ha föreslagit en oberoende europeisk regleringsmyndighet. Jag vänder mig till den närvarande rådsordföranden: Om han lovar detta här och nu, kommer kommissionen direkt att lägga fram ett motsvarande förslag. Sedan hänger det inte längre på oss.
Och nu - förlåt att jag ännu inte vidtalat det - till utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Självklart har Ni helt rätt, min dam, att det rör sig om en hel hop olika föreskrifter. Detta kan vi först ändra på, när vi kommer till europeiska föreskrifter. För ögonblicket arbetar vi med föreskrifter. Vi funderar dock på hur vi skall göra denna oreda mera översiktlig. Vi måste göra det i vilket fall som helst, eftersom vi på grund av konvergensen är tvungna att förbereda helt andra föreskrifter. Låt mig nämna ett problem i samband med telefontjänsterna: När man i framtiden kan ringa över Internet med samma kvalitet, men 5 % till 10 % billigare än dagens kostnader, kan vi glömma alltihop. Då kommer nämligen ingen människa längre att använda ledningarna och de hittillsvarande telefonbolagen, utan alla kommer att använda nya infrastrukturer och nytt utbud. Detta måste vi då kunna ta itu med. Det kommer att vara det ögonblick, då det förhoppningsvis bara kommer att existera europeiska regler, och då upphör den oreda, som Ni och Read har beklagat Er över. Under tiden marscherar vi genom denna urskog. Jurassic Park har vi som sagt lämnat bakom oss, även om några fortfarande är kvar, men vi är redan nu så att säga i savannen och ser ljuset vid horisonten. Jag hoppas att när vi har kommit fram kommer vi att hitta en vettig reglering för användarna.
Herr ordförande, som vissa av er kunnat konstatera under de senaste åren har Bangemann och jag tillsammans inför parlamentet och ministerrådet försökt föra fram en enhetlig och väl definierad politik genom att fortsätta att arbeta för de målsättningar Bangemann just erinrat om, dvs. se till att Europeiska unionen tar igen en viss eftersläpning på området och utarbetar en konsumentpolitik, vare sig det gäller företag eller privata användare, för att på så sätt försöka förstärka vår konkurrensposition. Vi är nu nära målet, ur lagstiftningssynpunkt vill säga. Men det är bara början, eller slutet på början om jag så får säga, och början på tillämpningen av en politik och ett system för konkurrens i hela Europeiska unionen, även om det i vissa länder kommer att ske en viss eftersläpning.
För min del skulle jag vilja koncentrera min kommentar på Argyros betänkande - och jag vill hjärtligt lyckönska honom för kvaliteten på hans arbete - genom att analysera ett meddelande från kommissionen som förklarar, som försöker ange, hur vi avser att tillämpa konkurrensreglerna på detta område. Det finns två avsnitt: direktiven som grundas på artikel 90 å ena sidan, avsnittet som handhas av Bangemann och grundas på artikel 100a å andra sidan. Här gäller det att i första hand klart och tydligt formulera hur vi avser att i realiteten, på fältet, tillämpa konkurrensreglerna.
Det finns tre anledningar till att vi upprättat meddelandet. För det första ville vi ge operatörerna på marknaden större säkerhet och i förväg förklara för dem hur vi avser tillämpa spelreglerna och detta genom att garantera nödvändig öppenhet. Det är alltså en övning i öppenhet från kommissionens sida.
Vidare - vissa av er har med rätta tagit upp problemet - försöker vi att på något sätt fastställa skiljelinjen mellan det arbete som utförts av Bangemann och hans avdelningar, på grundval av artikel 100a, och det som faller under andra direktiv på grundval av artikel 90, bl.a. tillhandahållande av öppna nät. Här behöver man vara så exakt det går eftersom - jag är fullständigt överens med vissa kommentarer som gjorts - det finns en rad texter som tagits fram, utarbetats, försvarats och beslutats under de senaste åren, och jag förstår mycket väl om vissa börjar förlora uppfattningen om helthetsintrycket. Det är därför från vår sida även en ansträngning för att klargöra saker.
Slutligen har vi en utomordentlig utveckling, inte bara inom telekommunikationssektorn utan även inom multimedia. Verksamheter och sektorer griper in i varandra och även där finns anledning för oss att klargöra hur vi avser att tillämpa konkurrensreglerna på området.
Nu några ord om betänkandet som sådant. Till att börja med glädjer det mig mycket att den allmänna tonen är positiv till kommissionens initiativ. Det finns förvisso en rad frågor som föredraganden och utskottet med rätta ställer. De förtjänar att vi stannar upp vid dem ett par minuter. Men beträffande den nya ingressen A, som förts in i parlamentets text och som hänvisar till " digital överföring" vill jag först säga att detta dokument, dvs. vårt meddelande, inte är den bästa texten för att ta upp denna fråga. Jag instämmer i andemeningen beträffande er oro och som ni för övrigt vet när det gäller handläggning av konkreta fall är det just ett problem som bekymrar oss. Man fattade för övrigt några beslut, t.ex. beträffande GSM i Tyskland för några år sedan, där detta just spelade en avgörande roll. Även om vi förespråkar att detta tillägg i texten inte skall behållas betyder det inte att vi inte är överens om andemeningen.
Ni hänvisade även, med rätta, till den lite svåra period som vi befinner oss i. Systemet med full konkurrens existerar inte ännu: det blir först fr.o.m. nästa år och under tiden förekommer det fortfarande monopol i de flesta medlemsstater, framförallt på rösttelefoniområdet. Det är sant: ni har med rätta satt fingret på en svårighet, som ibland tvingar oss att ingripa i vissa medlemsstater även om vi anser att det skulle vara mycket bättre om svårigheterna kunde lösas på nationell nivå.
Jag tar exemplet med taxor i Tyskland. Normalt borde den här typen av problem kunna lösas i medlemsstaten ifråga, men för närvarande är det ännu inte fallet. På grundval av en rad klagomål, blev vi därför tvungna att ingripa - vi fortsätter för övrigt att göra det - eftersom de taxor som föreslås av " Deutsche Telekom" enligt oss är för höga, framförallt när det gäller samtrafiktaxor i Tyskland. De måste sänkas. Det föreligger alltså en konflikt och vi fortsätter att driva frågan i avvaktan på att detta slag av problem i morgon kan lösas på nationell nivå, vilket vi hoppas.
Jag skulle säkert kunna ge en rad andra exempel, men det här räcker för att förklara för er hur vi för närvarande handlägger dessa problem. Jag noterar er oro, men jag tror att jag kan säga att i verkligheten försöker vi att ta hand om det på lämpligt sätt. Som ni för övrigt vet offentliggjorde Bangemann och jag för några veckor sedan en lägesrapport, om jag så får uttrycka mig, om medlemsstaternas tillämpning av en rad direktiv. Vi kunde konstatera att i de allra flesta fall gick man framåt som överenskommet - vissa ligger t.o.m. före som t.ex. Nederländerna. Andra måste ta igen förlorad tid. Det gäller Italien, men det förefaller som om man där håller på att göra det. Jag erhöll också för några dagar sedan de kungliga belgiska förordningarna om tillämpningen av lagen.
Ni ser alltså att det rör på sig och det är precis vad vi försöker åstadkomma. I det sammanhanget kan jag lugna er med att vi, Bangemanns enheter och mina, inrättat en gemensam grupp för att från morgon till kväll följa upp vad som händer och om något spårar ur eller slirar ingriper vi omedelbart och så snabbt som möjligt.
Andra frågor som tas upp i ert betänkande Argyros faller snarare, tycks det mig, under min kollega Bangemanns ansvar, bl.a. när det gäller kodifiering av ett antal regler, och han har svarat på detta. Saker utvecklas så snabbt att i morgon blir det nödvändigt att på nytt justera vissa beståndsdelar i politiken, vilket enligt min mening inte hindrar att vi kan göra en ansträngning under de kommande månaderna. Men för närvarande är vår prioritering självfallet att se till att lagstiftningsarbetet som överenskommits gemensamt med parlamentet och ministerrådet tillämpas på fältet.
Jag skall sluta här. Det finns säkert andra frågor men jag tror inte att ni har något emot att diskutera dem direkt, och bilateralt om ni vill. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att efter att ha mottagit era kommentarer och tiotals andra kommentarer avseende meddelandet från operatörerna, myndigheterna, etc, kommer vi i höst att kunna fastställa den definitiva texten för detta meddelande. Ni ser att det är ett ärende som vi i vilket fall som helst önskar avsluta innan årets slut för att därmed skapa både bättre säkerhet och öppenhet. Men ännu en gång från djupet av hjärtat tack, ett stort tack för ert betänkande och för den uppmuntran ni där ger till kommissionens politik.
Herr ordförande, det gäller ändringsförslag 10. Bangemann, jag har inte använt min talartid till att tala om detta ändringsförslag just för att jag anser att bilaterala konflikter mellan medlemsstater inte bör ta upp tiden för en föredragande som talar för utskottet för rättsliga frågor.
Ni säger att ni införlivat Gibraltar i förteckningen för att ni ansåg att det var tekniskt bättre. Men jag anser att det är ett ganska underligt sätt att förstå tekniken, eftersom det rör sig om en ofullständigt förteckning över medlemsstaternas koder. Tekniciteten är inte korrekt, åtminstone inte juridiskt när man bland fem exempel använder Gibraltar och ger det status som land.
Bangemann, jag är inte alls överens med er beskrivning av teknicitet. Avsikten är politisk och t.o.m. mycket politisk.
Herr ordförande, ni ser att även om man använder tio minuter som jag gjorde, det erkänner jag, i stället för de fem som ni och era avdelningar hade tilldelat mig, kan man inte besvara alla frågor! Svårigheten finns där. Tre betänkanden granskades gemensamt och medför många frågor. Jag tror att det är idé att besvara dessa frågor, men det kräver lite tid.
Jag sade vilken vår avsikt var. Jag upprepar det och så är det. Om ni anser att det inte är så förstår jag inte varför ni protesterar mot vår avsikt. Mitt uttalande är tydligt. Med er protest har ni nu skapat en situation som inte är tydlig, men det är ert ansvar.
Herr ordförande, jag tackar kommissionsledamoten för hans klarläggande. Jag skulle vilja stanna vid frågan om digitala sändningar. Den enda anledningen till att jag innefattade den i mitt betänkande är att under presentationen av betänkandet i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik ställde jag konkreta frågor till representanterna för Generaldirektoratet som leds av Van Miert om de har för avsikt att genomföra ett särskilt arbete på området för digital sändning. Och de svarade tydligt nej. Efter detta ansåg jag att det var min skyldighet att innefatta dessa frågor i mitt betänkande i dag. Jag är emellertid glad att kommissionsledamoten bekräftar att de faktiskt kommer att bli föremål för ett särskilt tillhandahållande.
Herr ordförande, jag tackar kommissionsledamoten Bangemann för att han hedrade mig genom att referera till mitt inlägg. Jag vill dock notera följande. Var och en har rätt att använda ideologiska och politiska argument för att motivera sin ståndpunkt. Dessa ståndpunkter måste emellertid motsvara verkligheten. Jag skulle vilja påpeka för kommissionsledamoten att jag är i stånd att känna till att Grekland inte har de dyraste teleavgifterna i Europa. Om han tror att det är så, skulle jag vilja be honom att ge oss en tabell med jämförbara fakturor från medlemsstaterna i Europeiska unionen utifrån vilken han skulle kunna konstatera att Grekland har bland de lägsta avgifterna i Europa.
Herr ordförande, jag kommer att ge denna förteckning till parlamentsledamoten och då kommer han att se att verkligheten tyvärr inte motsvarar det som han har lagt till grund i sitt tal.
Herr kommissionsledamot, jag skulle vilja be er att även skicka den till oss. Frågan intresserar oss väldigt mycket.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen om de tre betänkandena kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Maximihastighet för traktorer
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0218/97) för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om rådets gemensamma ståndpunkt (C4-0150/97-96/0129(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 74/150/EEG, 74/151/EEG, 74/152/EEG, 74/346/EEG, 74/347/EEG, 75/321/EEG, 75/322/EEG, 76/432/EEG, 76/763/EEG, 77/311/EEG, 77/537/EEG, 78/764/EEG, 78/933/EEG, 79/532/EEG, 79/533/EEG, 80/720/EEG, 86/297/EEG, 86/415/EEG, 89/173/EEG vad gäller den konstruktionsmässiga maximihastigheten för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (Föredragande: Hautala).
Herr ordförande, som ung studerade jag lantbruksvetenskap vid universitetet och erbjöds då också möjlighet att avlägga körkort för traktor. Men tyvärr utnyttjade jag inte denna möjlighet. Om jag hade vetat, att jag i Europaparlamentet skulle vara föredragande för regler, som gäller maximihastigheter för traktorer, hade jag säkerligen tagit tillfället i akt.
I Europeiska unionen gäller i dag ett typgodkännande för traktorer som går högst 30 kilometer i timmen. Här talar vi alltså om konstruktionsmässiga maximihastigheter, och inte om de egentliga tillåtna körhastigheterna eller om hastighetsbegränsningar. Men i takt med att tekniken utvecklats har traktortillverkarna på marknaden fört ut också starkare traktorer, som kör 40 kilometer i timmen. Nu är avsikten att skapa ett nytt typgodkännande, så att traktorer som konstruktionsmässigt kan köra till och med över 40 kilometer i timmen skall kunna få ett typgodkännande över hela Europeiska unionen. Det är ytterst viktigt för traktortillverkarna, för att traktorerna skall kunna röra sig fritt på den inre marknaden. Detta har ingenting i sig att göra med traktormarscherna, som nu kunde bli ännu längre än hittills, utan det är fråga om en reform som närmast traktortillverkarna behöver.
I den första behandlingen var parlamentets inställning naturligtvis mycket positiv till denna tanke, men det förutsatte samtidigt att man skulle utreda några frågor som rörde körsäkerheten. För med rent bondförnuft kan man räkna ut att om vi får större traktorer så måste man också bättre se till körsäkerheten. Vi tog fram sådana saker som eventuella säkerhetsbälten. Också körljuset borde ses över. Parlamentet begärde också att man skulle uppmärksamma avgasutsläppen i dessa nya, snabbare maskiner. En tredje fråga som parlamentet begärde skulle utredas var möjligheten till regelbunden besiktning.
Kommissionens och rådets inställning till dessa krav från parlamentet var, enligt min mening, mycket saklig. Nu har man i denna gemensamma ståndpunkt noterat att vi önskar uppmärksamma avgasutsläppen hos dessa starkare maskiner. Man har också noterat, att man måste uppmärksamma körsäkerheten. Den tredje ändringen som parlamentet krävde avseende besiktningen är inte möjlig. Skälet angavs vara, att det saknas rättslig grund. Som föredragande kan jag alldeles utmärkt godta, att vi i detta sammanhang inte går in på besiktningen, och jag rekommenderar starkt att parlamentet i den andra behandlingen godkänner denna gemensamma ståndpunkt.
När parlamentet första gången behandlade denna fråga framkom att man också borde lägga fram ett typgodkännande för traktorer, som konstruktionsmässigt kan köras över 40 kilometer i timmen, eftersom det på marknaden också börjar förekomma sådana maskiner. Rådet har löst denna fråga mycket skickligt. Det har meddelat att man tar i tu med frågan så fort som vi har klarat av åtminstone detta ärende med 40 kilometer i timmen. Jag anser således att man också i detta avseende har tagit fasta på parlamentets krav. Jag kan bara rekommendera att detta förslag godkänns och att förordningen snabbt träder i kraft.
I vissa medlemsländer har det uppenbarligen funnits en aning rädsla för att Bryssel nu återigen skickar ut nya svåra tekniska bestämmelser för lantbrukarna, som ju också i övrigt befinner sig i en svår situation. Men jag kan trösta alla jordbrukare att det här är fråga om egenskaperna hos nya, framtida traktorer. Med andra ord, denna gång trakasserar vi från Bryssel inte jordbrukarna med ständigt nya förslag. Alla kan dra en suck av lättnad och så kan denna förordning förhoppningsvis träda i kraft så fort som möjligt.
Herr ordförande, det var väl värt ansträngningen, om så bara för att komma och vara överens med Bangemann - något nog så ovanligt för mig i detta parlament, men i detta fall gör jag det med glädje - och för att gratulera föredraganden.
Detta är ett exempel på hur Europeiska unionen med betänksam blick måste titta på utvecklingen av maskinutrustning. Det finns redan goda exempel på att vissa av de maskiner som berörs mycket väl kan hantera högre hastigheter än de som föreslagits i detta direktiv. Men innan vi godkänner dessa högre hastigheter, måste vi förstå de fulla implikationerna av detta: det vore felaktigt av oss att helt enkelt anta att allting skulle vara bra.
Jag anser att föredraganden mycket väl tagit hänsyn till detta genom att säga: " Låt oss fatta beslutet nu när vi är säkra på att vi tänkt igenom det vad gäller säkerhet, ökad effektivitet och allt annat, men låt oss överlåta det åt separata, ingående studier, låt oss flagga för att det finns ett exempel på att hastigheterna ökar, men låt oss göra det på ett genomtänkt sätt innan vi faktiskt fattar det slutgiltiga beslutet, i och med att det skulle vara oåterkalleligt." Jag kan inte annat än säga att jag önskar att den ansatsen tillämpats i alla tidigare fall.
Herr ordförande! Först och främst vill jag tacka föredraganden så mycket. Hon har sagt allt vad man måste säga i detta ärende. Vi har uppnått en snabb lösning, som delvis omfattar nuläget, dvs. alla traktorer med en maximihastighet av 40 km/h. Vi kommer att förbereda och därefter lägga fram ett förslag för de tekniska frågor som går utöver detta.
Först var jag lättad, när jag såg att min vän Barton inte var här. När han kom, blev jag förskräckt, för jag trodde att han tänkte kräva det samma nu som han krävde för motorcyklar, nämligen inga hastighetsbegränsningar, inga motorbegränsningar och inga avgassystems- eller bullerföreskrifter. Men jag ser att han har lärt sig något genom erfarenheterna. Om vi nu lägger fram alla förslag för traktorer, kan vi kanske ännu en gång befatta oss med motorcyklar. Det vore kanske en högst intressant utveckling, för jag ser att Barton också har utvecklats i sina tankegångar.
Jag erkänner att jag inte har lärt mig att göra den här sortens uträkningar som för tanken till marknaderna i mina grannkvarter. Jag visste inte att vår vän Bangemann som har en stor erfarenhet av många människor och som har rest vida omkring, hade lärt sig att göra dessa uträkningar. Jag skall lägga det på minnet inför framtiden, eftersom det gör anspråk på en viss originalitet.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen om andrabehandlingsrekommendationen av Hautala kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Tilläggs- och ändringsbudget nr 1/97 - Jordbruksutgifter
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A4-0232/97 av Brinkhorst och Fabra Vallés för budgetutskottet om förslag till tilläggs- och ändringsbudget nr 1/97 (SEK(97)750-9210/97 - C4-0299/97); -A4-0247/97 av Tillich för budgetutskottet om ad hoc-förfarandet för budgeten 1988 i enlighet med bilaga II om budgetsamarbete mellan institutionerna till det interinstitutionella avtalet av den 29 oktober 1993 om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet.
Herr ordförande, vi har gjort avsevärda framsteg i frågan om förslag till tilläggs- och ändringsbudget för 1997. Kommissionen var till en början något motvillig till att acceptera att delar av personalen skulle tillsättas genom interna omförflyttningar under 1998. Men vi har nu funnit en rimlig kompromiss. Ett positivt faktum är att den tillfälliga undersökningskommittén om BSE kan börja arbeta nog så snart, eftersom detta har hög prioritet för gemenskapen. Trettiofem personer i personalen är till en början nog så bra. Jag hoppas att vi kan se de första resultaten från deras arbete i slutet av året och under 1988 kommer det att ske omförflyttningar.
Min fråga till kommissionen är: när kan ni verkligen börja jobba med detta? När nu personalen flyttar till Dublin är det delvis som en temporär placering innan det slutgiltiga veterinärkontoret inrättas. Jag hoppas att kommissionen snart, så som utlovat, kommer att dra tillbaka Grange-förslaget och tillämpa det på alla andra kontor.
Tyngdpunkten i dagens debatt ligger på Tillich-betänkandet om ad hoc-förfarandet. För det första vill jag framföra mina komplimanger till 1998 års föredragande, Tillich, för det är en mycket viktig nyhet. Vi började med jordbruksfrågan för en nog så lång tid sedan och steg för steg får vi lön för mödan. Förra året, när vi gick igenom äskandena från kommissionen var det knappast fallet. Men i år har samarbetet mellan utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och budgetutskottet varit mycket positivt. Vidare har kommissionen själv justerat äskandena så att vi för första gången kommer att få 329 miljoner ecu att föra över till en speciell reserv. Det är viktigt att parlamentet lägger det i reserven, för det betyder att medlemsstaterna inte behöver börja betala på en gång. Det är ett viktigt element i Maastricht-kraven och för införandet av euron 1999.
Som ett resultat av jordbruksministerrådets beslut i slutet av juni, kommer budgeten, så som den lades fram av kommissionen, att överskridas med 1, 4 miljarder ecu och vi talar ofta om mindre summor än det i den här kammaren. Det är alltså en felkalkylering på 1, 4 miljarder ecu, eftersom kommissionens förslag om att justera spannmålspriserna inte godtogs av rådet.
Budgetutskottet anser att vi bör återgå till det preliminära förslaget till budget. Tillichs förslag att justera budgeten med en proportionerlig omfördelning av de tre senaste åren så att vi i praktiken återkommer till kommissionens preliminära förslag till budget är mycket välkommet. Kanske är detta bättre än en linjär nedskärning och här följer vi gladeligen jordbruksutskottets exempel, även om vi inte under några omständigheter kan acceptera dess lösning som omfattar kreativ bokföring genom att föra över betalningarna för oljeväxtutsäde till 1998. Tyvärr måste jag säga emot föredraganden i samband med jordbruksbudgeten, som sade att detta var den lösning som tillämpades förra året. Faktum, är att det inte var förra årets lösning - det kanske var avsikten, men den genomfördes aldrig. Kreativ bokföring är, som rådets ordförande sade under vårt trepartssamtal, det sista vi önskar oss.
Det betyder att budgeten för 1998 måste justeras på jordbruksområdet, och det måste ske till nackdel för de produkter som mest legat under budget de senaste åren/den senaste perioden??. Allt detta visar att ad hocförfarandet - även om det formellt fortfarande ligger under kategorin obligatoriska utgifter - till slut fungerar. Det har fått verklig inverkan/effekt?? nu och det har inverkan/effekt?? på hur budgetutskottet och jordbruksutskottet uppför sig. Vi arbetar nu bägge mycket närmare tillsammans. Jag ser fram emot det tillrättaläggande brevet från kommissionen. Jag ser också, vid sidan av kommissionsledamoten, bäraren av hederslegionen, och jag skulle vilja gratulera honom å det hjärtligaste - t.o.m. den15 juli. Den situationen kommer kanske också att vara till nytta för den hastighet med vilken det tillrättaläggande brevet kommer.
Herr ordförande, jag tror att vi alla fortfarande tydligt minns att den viktigaste punkten i 1997 års budget för de övriga institutionerna var frågan om nolltillväxt vad gäller personal.
I verkligheten var den enda institution som helt och hållet uppfyllde denna målsättning just revisionsrätten. Därför är det logiskt att det var revisionsrätten som fick de största problemen när det var dags att genomföra allt det arbete som hade ålagts den. Om det således är sant att budgetåtstramningen måste vara en viktig angelägenhet så är det inte mindre sant att vi också måste tänka på en sund ekonomisk förvaltning och framför allt förhållandet kostnad-effektivitet. Vad tjänar det till att ha institutioner som kostar litet och som vi inte tillåter växa, om vi i slutändan ändå inte uppnår den effektivitet vi förväntat oss?
Därför begärde man att revisionsrätten skulle göra en övergripande analys av sitt personalbehov och enligt den analys, som förelagts oss, behöver institutionen 107 nya tjänster.
Det är sant att de budgetansvariga svårligen kan acceptera detta antal, men det är inte mindre sant att revisionsrätten hade en brist på revisorer. Till detta skall läggas revisionsrättens utvidgade verksamhetsområde och arbetsvolym. Vi måste vara medvetna om den ökade mängden arbete den har vad gäller EU-organen och de alltfler revisionsförklaringarna. Här skulle jag också vilja lägga till något för att informera de närvarande: enbart för flerspråkigheten, behöver en institution som revisionsrätten 25 % fler tjänster.
Vi kom alltså fram till en ökning med 48 personer, vilket låg mellan vad revisionsrätten begärde och vad vi ansåg det möjligt att bevilja. När vi kontaktade Tomlinson, budgetansvarig för 1998, kom vi fram till att genom tilläggs- och ändringsbudgeten som vi nu presenterar kunde vi bevilja 23 tjänster, de övriga 25 skulle kunna inkluderas i Tomlinsons utkast. Tack vare agerande från rådet, som har beviljat 5 tjänster, kommer de 23 jag talade om för 1997 att i realiteten bli 18. Motivet för att skynda på medgivandet av tjänster till 1997 genom denna tilläggs- och ändringsbudget kan försvaras å ena sidan på grund av den utbildning dessa personer behöver innan de kan arbeta till 100 % för institutionen. Å andra sidan på grund av den marginal av tillgängliga medel vi fick tack vare den fördelaktiga växelkursen som har gällt sedan budgeten togs fram till i dag. Jag syftar på växelkursen mellan ecu och belgiska franc.
Å andra sidan, de 18 tjänster som skulle beviljas nu (jag upprepar: 18 plus 5 som rådet givit, är lika med 23) skulle då delas upp på följande sätt: revisionsavdelningen får en A3, tolv A7 och tre C5, administrationen får två personer, en A7 och en C5. Gud ske lov kommer inte denna personalökning att innebära någon ökning av utrymme, vi behöver alltså inte tala om fastigheter, något vi inte är alltför förtjusta i att prata om i detta parlament.
Det är allt. Jag är övertygad om att med denna personalökning i revisionsrätten kan vi räkna med att den noggrannhet vi är vana vid från dess sida ökar och att det magnifika samarbetet som den alltid har haft med parlamentet förbättras, om det är möjligt.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Ad hoc-förfarandet kom för första gången till användning i 1995 års budgetförfarande. Det framlagda betänkandet med den omröstning som äger rum på torsdag skall utdela ett förhandlingsmandat åt Europaparlamentets förhandlingsdelegation. Ad hocförfarandet och förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet om obligatoriska utgifter med målet att uppnå en överenskommelse vid ändringen av kommissionens förslag till tilläggs- och ändringsbudgeten är en årligen återkommande start på budgetförfarandet. För åskådarna på läktaren, men även för en och annan kollega här i parlamentet ser detta snarare ut som ett tekniskt-intellektuellt utbyte, men det är en ytterst politisk handling, en förhandling mellan råd och kommission.
Förfarandet föreskriver att Europaparlamentet, rådet och kommissionen på Europaparlamentet, rådet och kommissionen på Europaparlamentets och/eller rådets anmodan kommer överens vid inledningen av förfarandet. Detta skedde formellt den 26 juli inom ramen för ett trepartsmöte. I revisionen av det avtalade förfarandet kom rådet och Europaparlamentet överens om att inte avsluta ad hoc-förfarandet före den första läsningen av uppställningen av rådets budget, utan att ge kommissionen möjlighet att till hösten - på grund av bättre kännedom om marknaden och med hjälp av en korrigerad skrivelse - lägga fram ett mer realistiskt förslag till tilläggs- och ändringsbudget för 1998. Sedan måste både rådet och Europaparlamentet ännu bifalla detta förslag. Därmed har vi för första gången en riktig chans att få en budget för ett år, som är mer knuten till verkligheten. Detta motsvarar våra föregående beslut om budgetdisciplin och bättre budgettillämpning.
I det framlagda betänkandet går föredraganden in på det hittills olösta problemet med en klassificering av utgifterna. Kommissionen har tagit första steget, om än ett halvhjärtat sådant. Den har sammanfattat de utgifter, som enligt Europaparlamentets uppfattning är inordnade som icke-obligatoriska utgifter. Det avgörande steget har dock ännu inte tagits, nämligen att också inordna dessa icke-obligatoriska utgifter som sådana.
I betänkandet föreslår föredraganden av betänkande er dessutom att skapa en specialreserv för osäkerheter på marknaden, vilken debiteras medlemsstaterna först när det finns ett behov för pengarna. Jordbruksbudgetens sammanlagda belopp berörs inte därav. För tillfället praktiserar vi liknande vad gäller den humanitära hjälpen och valutareserven. Dessutom föreslår han föredraganden er att tillsammans med rådet och kommissionen förhandla över följande tyngdpunkter: Å ena sidan att respektera kommissionens preliminära förslag till tilläggs- och ändringsbudget och därmed jordbruksbudgetens 0, 45-procentiga tillväxt. Ingen linjär nedskärning av jordbrukets budgetlinjer, utan en speciell nedskärning med hjälp av de icke-utnyttjade budgetposterna under åren 1994 och 1995. Brinkhorst har redan påtalat detta med målet att komma tillbaka till kommissionens preliminära förslag till tilläggs- och ändringsbudget.
Jordbrukets ministerråd lyckades tyvärr inte under sitt sammanträde i mitten av april att komma till ett beslut. Följaktligen måste rådet ännu finna en lösning för de 1, 4 miljarder ecu, som just nu i själva verket överstiger kommissionens preliminära förslag till tilläggs- och ändringsbudget. Detta måste ske fram till den första läsningen. Vi är självklart införstådda med rådsordförandeskapets förslag att åstadkomma detta utan kreativ bokföring. Det föreliggande parlamentsförslaget garanterar budgetneutraliteten och stärker därigenom parlamentets förhandlingsposition.
Jag vill framför allt tacka mina kollegor i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för deras goda samarbete i detta ad hoc-förfarande, inte minst även för föredraganden Mulders pragmatiska försök. Till kommissionen och därmed framför allt högt rankade företrädare för generaldirektorat IXX?? vill jag säga: Ni måste med det snaraste bestämma Er, vem som är Er partner, rådet eller Europaparlamentet. Även med Er har vi förhandlat fram gemensamma lösningar, men om Ni så helt plötsligt hittar fel i den specifika nedskärningen, stämmer det även överens med Era beräkningar för det preliminära förslaget till tilläggs- och ändringsbudget. Vad två A-tjänstemän kan åstadkomma hos oss, är 600 A-tjänstemän hos Er inte i stånd att klara av!
Till sist ett ord om överenskommelserna i det internationella fiskeavtalet. Under trepartsmötet var det kommissionsledamoten själv som bekräftade principen att ingen fler betalning sker ur detta avtal, innan parlamentet har avgivit sitt yttrande. Detta kom man överens om vid trepartsmötet, och därför bör man här inte längre kritisera, vilket några företrädare för instanserna gör.
Jag ber plenum att bifalla detta betänkande och därmed utdela mandatet för förhandlingarna till Europaparlamentets delegation för att garantera en välbalanserad budget för 1998.
Herr ordförande, så snart siffrorna för budgetförslaget publicerades i år, började utskottet för jordbruk att diskutera det. Vi gladde oss åt ett bra samarbete med budgetutskottet och särskilt med föredraganden. Vad var de viktigaste slutsatserna från utskottet för jordbruk om detta förslag till budget? För det första, vi stöder kommissionens förslag att bara låta budgeten öka med 0, 45 procent. Vi har än en gång bekräftat att vi stöder ståndpunkten som redan många gånger uttalats i detta parlament: Ingen minskning av åkerbrukspremier. Det är alltså inte ett beslut från endast ministerrådet, det var lika mycket ett beslut från detta hus. Hur måste de 1, 4 miljarder klaras? De skall inte klaras genom kreativ bokföring. Vi har helt enkelt tagit över förslaget från förra året, som visserligen inte tillämpades, men som innehöll en förskjutning av betalningen av premierna för oljehaltiga fröer. Budgetutskottet accepterade de två första punkterna och inte den sista punkten. Det beklagar vi. Vi inser inte riktigt varför något som i princip var möjligt förra året, men inte tillämpades, inte längre skulle kunna göras i år och det speciellt inte i särskilda fall. Utskottet för jordbruk har uttalat sig mot reserver. Vi befinner oss i det fallet i bra sällskap om jag uppfattade herr Brinkhorst rätt, nämligen rådet självt. Han citerade rådet många gånger och jag tyckte mig förstå att rådet också är emot det. Utskottet för jordbruk alltså också.
Hela utskottet för jordbruk har lämnat in ett antal ändringsförslag som alla var budgetneutrala. Totalt 1 miljons ökning i en budget på 41 miljarder. Det är, tyckte jag, inte överdrivet. Vi anser således att budgetutskottet inte har rätt att ändra mycket på jordbruksutskottets tekniska prioriteringar. Vi skall återkomma till det i plenärsammanträdet och vi emotser och det skall vi också belysa, kommissionens lettre rectificative senare under året.
Herr ordförande, jag vill erinra om att till följd av Europaparlamentets begäran har budgetpost B7-800 delats upp i två: den nya posten B7-8000 " Internationella fiskeriavtal" och den nya posten B7-8001 " Bidrag till internationella organisationer" . Detta nya synsätt på räkenskaperna gör det möjligt att tydligare se vilka utgifter som hänför sig till fisket.
Inom ramen för det särskilda förfarandet överlämnades en första sammanfattning av verkställandet av den gemensamma förklaringen om förbättrad information från budgetmyndigheten avseende fiskeriavtalen av den 12 december 1996 till budgetutskottet. Det kan bara bekräftas i samma termer i detta stadium av förfarandet. När det gäller införandet av anslag i den preliminära budgeten för 1998 följde kommissionen bokstavligen fördelningen i punkt 1A i den gemensamma förklaringen. Kommissionen föreslog att beloppen som hänför sig till de internationella avtal som träder i kraft i början av verksamhetsåret 1998 skulle föras in i post B7-8000 och att det belopp som krävs för avtalen som skall förnyas och för eventuella nya avtal skulle överföras till reserven.
Fiskeriutskottet anser att beloppen avseende redan ingångna avtal för vilka parlamentet ännu inte yttrat sig även kan föras in i reserven. Man måste alltså beakta de senaste avtalen som undertecknats med Senegal och GuineaBissau. Beroende på vad andra förhandlingar leder till och parlamentets yttranden bör de belopp som överförs till reserven anpassas under hela budgetperioden.
Avslutningsvis kan man konstatera att det inte föreligger några motsättningar mellan fiskeriutskottet och budgetutskottet inom ramen för det särskilda förfarandet. Jag skulle bara vilja erinra om betydelsen av de internationella avtalen såväl för den europeiska fiskeflottan som för tredje land som, i de flesta fall, är knutna till Europeiska unionen genom AVS-avtalen. Ett bra internationellt fiskeriavtal är en kompromiss som gör det möjligt att både bevara sysselsättningen, såväl ombord på fartygen som i havsområdena, och gynna en hållbar förvaltning av fiskeresurserna i tredje land. Inom ramen för fiskeavtalet med Senegal t.ex. som vi granskat i dag betonade vi betydelsen av att, såsom Senegals regering beslutat att göra, avsätta en del av unionens ekonomiska bidrag till det lokala hantverksmässiga fisket, bl.a. inom utbildningsområdet.
Herr ordförande, kära kollegor! Låt mig först och främst säga något om 1997 års första ändrings- och tilläggsbudget, vilken Brinkhorst och Fabra Vallés har kommenterat.
Jag vill vid detta tillfälle helt klart betona att vi med det beslut, som budgetutskottet föreslog för plenum, har slagit in på en ny väg för personalpolitiken. Denna är desto viktigare, eftersom den skall föreställa en symbol för gemenskapens personalpolitiska utveckling under de närmaste veckorna och månaderna.
Kommissionen hade till att börja med väckt motion om nära nog 160 arbetsplatser för att komma till rätta med BSEproblemet, vilket är en ny prioritering för gemenskapen. Vi har nu kommit upp i 35 nya arbetsplatser och har dessutom kopplat samman detta med en intern förändring av kommissionens struktur, för med samma antal Ctjänster och A-tjänster är det verkligen något som inte står rätt till i gemenskapen.
Om man - vilket vi har föreslagit här och nu - kräver att C-tjänster skall avvecklas i samma omfång som kostnaderna för en utvidgning av personaltjänster i A-området, visar detta i verkligheten att beslutet är bergfast och kommer så att förbli, även under 1999. Det kommer att bli nödvändigt att klara av de nya uppgifterna - som kommer att presenteras här i parlamentet i morgon i och med ett framläggande av det stora betänkandet om agenda 2000 - genom en omfördelning och ett fastställande av nya prioriteringar och därmed förknippat även genom en omfördelning av personal och att man inte bara låta sig betjänas i den stora Europabutiken genom ett skapande av nya arbetsplatser.
Den andra punkten, som jag vill gå in på, är frågan om ad hoc-förfarandet. Tillåt mig att komma med ett par anmärkningar. Ad hoc-förfarandet uppfanns i ett interinstitutionellt avtal och stod mot slutet av en lång debatt och strid mellan en avgränsning av de medel, som är obligatoriska och icke-obligatoriska. Icke desto mindre stod det för parlamentet, för vår sida, alltid klart att en summa, en budgetsumma, i princip inte kan vara obligatorisk. En marknadsmekanism kan vara obligatorisk, men den därur följande konsekvensen - hur hög summa som skall avsättas - kan inte vara obligatorisk, eftersom vi inte obligatoriskt kan definiera vädret eller världsmarknadspriset i förväg. I så måtto handlade striden eller debatten de senaste åren alltid om frågan: hur ser siffrorna ut för respektive obligatoriska utgifter? I synnerhet eftersom våra erfarenheter under de senaste femton åren visar att de stipulerade siffrorna alltid varit högre än vad gemenskapen i slutändan har presterat.
Detta är att inbjuda den kreativa bokföringen. Ni har just hört vår kollega Mulder tala, och även vår kollega Sonneveld upprepade detta i går kväll i utskottet, att Ni vill skjuta upp oljeväxtfröna, som vi nu definierar som kreativ bokföring, från det ena till det andra året. Då måste emellertid alla dessa kollegor svara på följande fråga: Vad händer 1999? Då slutar nämligen budgetplanen, och då kan man inte längre skjuta upp oljeväxtfröna. Då står man inför problemet att man 1999 måste dubbelfinansiera oljeväxtfröna: en gång för det år, då de sköts upp plus det löpande budgetåret 1999. Detta medger dock inte budgeten. Därför har vi uttryckligen välkomnat vad rådsordförandeskapet sade vid trepartsmötet. Ingen kreativ bokföring, utan en lösning. Vad vi här föreslår med Tillich-betänkandet är en inbjudan till finansministerrådet att uppfylla de villkor det själv ställt. Rådet måste inte anta inbjudan, det är ett förhandlingserbjudande till rådet, och vi har ju gemensamt i trepartsmötet kommit överens om att vi denna höst skall erhålla korrigerade siffror, så att vi i och med denna diskussion inte avslutar ad hocförfarandet.
Herr ordförande, jag skulle å min grupps vägnar vilja tacka Brinkhorst, Fabra Vallés och Tillich och säga att jag stöder deras betänkanden. Jag skulle personligen vilja tacka Brinkhorst och Fabra Vallés för deras ansträngningar att försöka finna en lösning på problemet med veterinärbyrån i Grange och uttrycka min tillfredsställelse över resultatet.
Jag samtycker till Tillich-betänkandet, och i synnerhet till föredragandens strategi för att förbättra budgetförfarandena och arbeta mot förberedandet av korrekta återgivningar, så att den budget som vi ser den återgiven faktiskt är den budget som är nödvändig för att uppfylla målet.
Å andra sidan, skulle jag vilja peka på det Mulder sade i sitt betänkande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling: att, med beaktande av Projekt 2000, kan vi inte förvänta oss att finansiera utvidgningen av Europeiska unionen genom att minska utgifterna inom jordbrukssektorn. Jordbruk är den enda landsbygdspolitiska fråga som gemenskapen har totalt ansvar för. Vi kan inte underminera denna politik för att skapa eller finansiera andra mål. De besparingar som kan göras inom jordbrukssektorn kommer att vara nödvändiga för att förebygga att miljön, och faktiskt också, ekonomin förstörs på den europeiska landsbygden. Vi bör komma ihåg att det för närvarande, inom gränserna för de pengar som finns tillgängliga inom budgetplanen, skulle vi kunna få ihop ytterligare 10 miljarder ecu för nästa års budget. Den summan skulle finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken för den första utvidgningen. Men vi måste komma ihåg att vi inte kan finansiera meningsfull regionalpolitik för det nya Europa med de nuvarande budgetresurserna. Jag kan tänka mig att de nuvarande strukturfonderna minst måste fördubblas för att finansiera en ny regionalpolitik för ett nytt och utvidgat Europa, om vi skall kunna undvika att skapa ett massivt missnöje i de länder som ansluter sig och att många av de medborgare som redan är med i gemenskapen alienerar sig.
Samtidigt som jag samtycker till de allmänna förfaranden som läggs fast i Tillich-betänkandet, tar jag avstånd från en del av de koncept som smyger sig in. Genom att omorganisera och effektivisera vår nuvarande politik kan vi skapa de resurser som behövs för att finansiera en utvidgning som omfattar 100 miljoner människor. Om dessa människor kommer med och om vi skall kunna realisera fördelarna med utvidgat medlemskap i form av handel och ekonomisk tillväxt, måste vi ha något som liknar en liten Marshallplan så att de kan komma igång, så att vi alla kan skörda frukterna av den utvidgade unionen.
Herr ordförande, kära kolleger, det är en svår, eller t.o.m. riskfylld övning som vår kollega Tillich ägnat sig åt genom att lägga fram sina förslag inom ramen för det särskilda förfarandet för jordbruksutgifterna i budgeten för 1998.
Även om föredragandens synsätt, som är en del av Europaparlamentets ihärdiga vilja att minska EUGFJ-anslaget, är rationellt vilar det enligt min mening ändå på en felaktig uppfattning om jordbruksutgifterna. Jordbruksutgifterna är specifika på ett sätt som skiljer dem från övriga utgifter i budgeten. Jordbruksutgifterna är ett ekonomiskt instrument för att styra marknaderna, vars uttryck, men inte art, är budgetmässigt.
Jag upprepar det sedan lång tid, tyvärr utan att någon egentligen lyssnar. Trots all den uppskattning jag hyser för Tillich måste jag ändå säga att hans synsätt, som grundas på konstaterandet att jordbruksanslaget inte verkställts i tidigare budgetar, och som drar slutsatsen att det övervärderats i budget med vilja av kommissionens prognoser, och som slutligen medför sänkningar inom de flesta budgetposter, utgår från en rent aritmetisk vision av jordbrukspolitiken.
Konsekvenserna av ett sådant handlande skulle kunna visa sig allvarliga för vissa ekonomiska produktionssektorer i jordbruksvärlden. Jag tänker särskilt på finansieringen av tilläggsåtgärder som minskats avsevärt vad gäller t.ex. nötkött. Inför den osäkra situationen när det gäller kampen mot BSE och i ljuset av de senaste händelserna som upptäcks av kommissionen, vem kan i dag säga att anslagen till gemenskapens nötköttsproducenter är övervärderade.
Slutligen konstaterade jag med förvåning att föredraganden i bilagan till sin resolution infört en förteckning över klassificering av EUGFJ: s budgetposter, och omarbetat till icke obligatoriska utgifter det som fördragen klokt nog fört in som obligatoriska utgifter. En sådan åtgärd förefaller oacceptabel och av den anledningen kan UPE-gruppen inte rösta för Tillich betänkande, eftersom det skulle medföra allvarliga risker för jordbrukspolitiken.
När det gäller tilläggs- och ändringsbudgeten för verksamhetsåret 1997 hoppas jag att det är tillåtet, samtidigt som jag gratulerar föredragande Brinkhorst till ett utmärkt arbete där han kunnat betona prioriteringen av nya tjänster vid kommissionen, att uttrycka min grupps oro när det gäller anslaget till Europeiska kontoret för harmonisering av den inre marknaden i Alicante, vars hela tilldelning på 12, 5 miljoner ecu överförts till reserven.
Ett rättvist beslut skulle vara att i reserven föra in endast hälften av summan, vilket myndighetens ledning också begärt, för att göra det möjligt för denna dynamiska organisation att utveckla sitt verksamhetsprogram. Jag tror faktiskt att det drastiska beslutet att avskaffa anslaget beror på ett missförstånd och en sammanblandning av kassaförvaltning och räkenskapsmässiga åtaganden och att detta misstag bör korrigeras i kammaren. Det är anledningen till att vår grupp lämnar ett ändringsförslag där vi begär att anslagen som placeras i reserven inte skall överstiga 6, 5 miljoner ecu.
Herr ordförande, utgifterna under huvudtiteln jordbruk är den största utgiftsposten i unionens budget. Genom ett ad hoc-förfarande för jordbruksutgifterna har man för avsikt att få till stånd en realistisk budget som baserar sig på de senaste prognoserna. Att exakt beräkna utgifterna är av många skäl svårt. På grund av variationerna i skördenivån och världsmarknadspriserna är det bland annat inte lätt att beräkna behovet av exportstöd i budgeten. Dessutom har budgeten ansträngts av BSE-krisen och svinpesten, vilken man inte kunde förutse. Nedskärningarna är inte lätta för odlarna heller, som utsätts för en ständig osäkerhet genom de årliga nedskärningarna i inkomstnivån.
I reformeringen av EU: s jordbrukspolitik betonas också mer än tidigare EU: s förmåga att konkurrera på den globala marknaden, där bl.a. USA: s producenter konkurrerar på de villkor som ställs av den jordbruks- och budgetram, som godkänns för en sjuårsperiod. I EU måste vi också satsa på att utarbeta ramar för jordbrukspolitiken och budgeten för en längre tid, exempelvis för en period från sju till tio år. De nuvarande nedskärningarna passar nämligen illa för att utveckla jordbruksnäringen och förbättra dess konkurrenskraft. Jan Mulder, föredragande för yttrande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, har som lösning presenterat ett reservförfarande, där de medel som sparas i budgeten skulle reserveras för framtida behov. Och till slut skulle jag vilja höra kommissionär Liikanens åsikt om detta reserveringssystem, som Mulder föreslagit.
Herr ordförande! Bara några ord vad gäller ad hoc-förfarandet, eftersom de andra två betänkandena inte är särskilt svårbehandlade.
Om dessa båda ad hoc-förfaranden har vi, i princip, en positiv uppfattning. Det är för att de för oss utgör det enda sättet för parlamentet att delta i den rättmätiga definitionen av de obligatoriska utgifterna, särskilt jordbruksutgifterna. Och detta bör för övrigt vara den exakta inriktningen för dessa förfaranden, dvs. genom dem borde parlamentet ge ett viktigt bidrag till en adekvat och rationell kostnadskalkyl på ett område där det inte ännu har befogenhet.
Det förefaller emellertid inte som om detta är den förhärskande inriktningen på de förslag som budgetutskottet godkände i går. Angelägenheten att kunna spara på jordbruksutgifterna kvarstår, faktiskt, framför andra angelägna ärenden, till exempel att införa en större rationalisering. Och alla vet vi varför. Med en sådan inriktning kan vi naturligtvis inte vara överens. Och vi kan det inte, för att vi vet att sådana nedskärningar i jordbruksutgifterna, nu även vad gäller fiskeavtalen, oundvikligen, om de antas i sin helhet eller till en del av rådet, kommer att åtföljas av andra nedskärningar under andra budgetrubriker. Erfarenheten från förra året bekräftar exakt detta.
Vi motsätter oss i princip att parlamentet överger möjligheten att påverka en korrekt anslagsfördelning för de obligatoriska utgifterna och, samtidigt, gör sig till den restriktiva politikens mästare. Men det finns dock ett annat principskäl som får oss att motsätta oss det betänkande som budgetutskottet godkände i går. I och med att man erkänner, och till och med lovprisar, att medlemsstaterna bara skall avsätta de anslag som hänförs till reserven när den frigörs, skapar man en omisskännligt allvarlig situation av ej tidigare skådat slag. Naturligtvis blir det då tydligt att man framför allt avser att spara, men, man sätter, framför allt, själva budgetprocessen på spel. Fortsätter man så här, kommer vi förr eller senare att få en budget à la carte och detta kan vi inte gå med på.
Herr ordförande! Låt mig först av allt tacka kommissionär Liikanen för att han med en representation i kammaren på så hög nivå även har velat företräda det generaldirektorat han är ansvarig för. Vi anser att hans närvaro här är viktig eftersom han kan föra vidare det speciella budskap som vi här vill ge med tilläggs- och ändringsbudgeten, ett budskap som åtminstone jag tolkar så och som rör den uppmärksammade frågan om ytterligare anställda för generaldirektorat XXIV. Det är uppenbart att de senaste veckornas händelser på ett tydligt sätt visar hur försenade vi är. Utan att lägga skulden för denna försening på någon enskild person - den kan snarare tillskrivas omständigheternas makt - så måste man understryka det mycket akuta behovet av att förstärka det aktuella direktoratet och förse det med instrument som gör det möjligt att så vitt möjligt förbättra övervakningen, för att undvika nya dramatiska situationer som den med galna kosjukan.
I den omröstning som kommer att äga rum på torsdag har vi för avsikt att få loss de 35 befattningarna, men framför allt att begära av kommissionen att den gör allt som står i dess makt - och jag tror att kommissionen har de marginaler som krävs - för att tilldela GD XXIV de begärda resurserna, genom att internt omfördela de mänskliga resurser som krävs, med början från och med den 1 januari 1998.
Detta är parlamentets avsikt och det är i den andan som min grupp, som från början var tveksam till den procedur som följdes, idag instämmer i den procedur som föredraganden Brinkhorst har föreslagit och som verkar mycket förnuftig, även i syfte att garantera en korrekt interinstitutionell dialog, en procedur som innebär att genast allokera de föreslagna befattningarna och att begära att den interna omfördelningen under 1998 framför allt skall tillgodose kraven från GD XXIV.
Herr ordförande, om man vill komplicera allt, trots att förslagen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling i allmänhet är förståndiga, realistiska och i vilket fall som helst nära jordbrukarna, är inte målsättningen ändå på sikt att finansiera andra politikområden än det europeiska jordbruket, att visa att den enda gemensamma politiken som fungerar minst dåligt sedan Romfördraget inte längre fungerar och på så sätt ta bort finansieringen.
Förevändningar saknas inte: diversitet inom våra territorier, våra produktioner, viktiga datum på världsnivå och europeisk nivå, respekt för kriterier. Inte falska alibin heller: kostnaden för BSE-krisen, de överskattade och outnyttjade summorna, presenten till biodling - 3 miljoner ecu - kontroll av bedrägeriet. Kort sagt, 310 miljoner att avsätta som reserv.
När man känner till svårigheterna på landsbygden och särskilt på jordbruksområdet, kan jag bara beklaga den symboliska höjningen på 0, 45 % i budgeten för 1998 och att denna budget förlorar ca 2, 4 miljarder i förhållande till riktlinjerna från kompromissen i Edinburgh.
I sitt betänkande bekräftar vår kollega Tillich den dolda omvandlingen av obligatoriska utgifter till icke obligatoriska utgifter tack vare knepet med att inrätta en reserv. Förra året sade vår kollega Brinkhorst att lösningen med en reserv var effektiv eftersom den gjorde det möjligt att anpassa jordbruksutgifterna till det ekonomiska behovet knutet till förändringarna i världspriser, produktion och konsumtion. Vår grupp protesterade. Vi kunde konstatera att reserven på en miljard ecu, såsom det konstaterades 1997, helt hade avskaffats.
Och trots att vi inte känner till vidden av svinpesten, kvaliteten på mjölet som är lämpligt att baka på eller omfattningen av skörden i allmänhet, planerar budgetutskottet i dag strykningar i vissa budgetposter för att inrätta denna reserv.
Sammanfattningsvis vill vår grupp erinra om att rådet i sista hand är behörigt när det gäller de s.k. obligatoriska utgifterna. Vi vill därför inte acceptera en förevändning som, genom en fiktiv ökning av Europaparlamentets makt, bara har som målsättning att minska jordbruksbudgeten. Inom ramen för agenda 2000 önskar vi att en rättvis jordbrukspolitik föreslås som är realistisk och gör det möjligt att stoppa landsbygdens utarmning.
Herr ordförande! Brinkhorst/Fabra Vallés betänkande behandlar ett mycket känsligt område i Europeiska unionen. Det är nämligen ett faktum att europatanken misskrediteras just på grund av bedrägeri, slöseri och misshushållning. Därför måste vi vidta allt i vår makt för att hejda denna utveckling. Framför allt krävs det naturligtvis av medlemsstaterna själva att förhindra oegentligheter. Det är dock lika nödvändigt att utrusta kommissionen med den personal och det material som behövs för att den på ett effektivt sätt skall kunna utföra sina arbetsuppgifter. Detta gäller självklart även för revisionsrätten, som i samband med efterkontroller skall fastställa oegentligheter och genom förbättrade förslag vara i stånd att sänka slöserinivån.
I denna bemärkelse är de extra tjänsteposterna för kommission och revisionsrätt att välkomna. Man måste dock utgå från att åtminstone en del av de nödvändiga posterna kan åstadkommas genom en effektivare utformning av förvaltningsförloppen inom kommissionen. Ytterligare en punkt, som jag vill betona, är nödvändigheten av att ta varje tillfälle i akt för att ställa ytterligare medel till förfogande åt konkreta åtgärder inom området forskning och utveckling. Föredragandens förslag att dela upp de 100 miljonerna ecu från reserven på olika budgetposter och på så sätt använda dessa pengar på ett mycket vettigt sätt välkomnas därför å det varmaste.
Herr ordförande, jag skulle vilja tacka Brinkhorst för det arbete vi gjort tillsammans med tilläggs- och ändringsbudgeten. Mina kommentarer hänför sig till två specifika delar av tilläggs- och ändringsbudgeten, för det första konsumenthälsokontoret och, för det andra, till överföringen av medel för varumärkesbyrån i Alicante.
Om vi först ägnar oss åt konsumenthälsokontoret så som den täcks av tilläggs- och ändringsbudgeten, anser jag att det i enlighet med resultaten från den första behandlingen i utskottet var helt uppenbart att det fanns ett behov för verkliga åtgärder angående livsmedelssäkerhet på EU-nivå. Men, det är lika uppenbart att kommissionens ursprungliga och ganska begränsade förslag att inrätta en veterinärbyrå i Grange kommit av sig till följd av händelseutvecklingen. Det råder ingen tvekan om det. Vad som är viktigare, är att det var illa genomtänkt och inte ens gav rätt rättslig grund för inrättandet av ett sådant viktigt organ.
Jag skulle vilja understryka att motståndarna till det ursprungliga förslaget till ett konsumenthälsokontor inte principiellt motsatte sig att det inrättas ett kontor på Irland eller att konsumentsäkerheten förbättras. Motståndet riktade sig mot en stereotyp politik och mot att det skrivs in-blanco-checkar för framtiden. Vad som oroar mig i kommissionens förslag om kontoret på Irland, var att kommissionen redan hyrt utrymmen i Dublin, utanför Europeiska unionens befintliga arbetslokaler för personal, vars rekrytering ännu inte hade godkänts - ett faktum som blir ännu mer förkastligt av den gällande överenskommelsen om att frysa personalstyrkan inom kommissionen. Denna kommissionens bristande hänsyn för parlamentets önskemål bådar inte gott för den andra behandlingen i utskottet. Men jag är glad att kunna säga att det nu nåtts en viss samstämmighet mellan Brinkhorst, kommissionens personal och Tillich under de möten vi haft om framtiden för kontoret för konsumenters hälsa och säkerhet, vilket nu återspeglas i tilläggs- och ändringsbudgeten. Kommissionen har samtyckt till att dra tillbaka sitt liggande förslag om ett veterinärkontor och att återkomma med ett heltäckande och detaljerat förslag om ett nytt kontor för kontroll och besiktning av produktkvalitet som täcker arbetsprogrammet, erforderlig personal, byggnader, politik, placering etc.
Parlamentet kommer också, i budgetutskottet, att godkänna beslutet att tilldela kommissionen 35 ytterligare tjänster för att hjälpa till med omorganisationen av GD XXIV och förbättra samordningen mellan vetenskapliga kommittéer och att under tiden, för det tredje, säkerställa en sundare och mer effektiv ledning. Vi kan samtycka till att 70 nya tjänster skapas i Dublin som en tillfällig åtgärd och att 35 tjänster förblir i Bryssel tills veterinär- och fytosanitära kontoret inrättats. Slutligen, och det är det viktigaste, har det samtyckts till konsumenthälsokontoret kommer att förbli i Bryssel.
Vad gäller Alicante och flytten, anser jag att det är av största vikt att kontoret kan be budgetmyndigheterna om ett bidrag vid behov. Det står inskrivet i dess stadgar. EU inrättade detta kontor som en del av det arbete som behövdes för att genomföra den inre marknaden. Den slående framgången för detta kontor har med råge överträffat alla förväntningar. Vi får nu inte låta det bli bestraffat för dess effektivitet. Av det skälet föreslår jag kommissionens förslag att placera alla 12, 5 miljonerna i en negativ reserv förkastas och jag föreslår att hela summan kvarstår i reserven och är underkastat krav på en detaljerad ansökan från varumärkeskontoret, vilken rättfärdigar överföring av hela summan eller delar av den. Jag skulle vilja säga, att om vi inte gör det, kommer vi som parlament, som budgetutskott, att förlora kontrollen över finansieringen av det kontoret. Det får inte glömmas bort. Om Brinkhorst skulle jag vilja säga det som Margaret Thatcher sade om Michail Gorbatjov, att han var en man det var ett nöje att arbeta med. I denna fråga om tilläggs- och ändringsbudgeten, i synnerhet med avseende på det nya konsumenthälskontoret, har det varit ett nöje att arbeta med er.
Herr ordförande, ad hoc-proceduren för den obligatoriska utbetalningen vid budgetbehandlingen får allt större betydelse i parlamentet och rådet. Den allmänna föredragande Tillich och föredragande Mulder för jordbruksutskottet har i en intensiv förberedelse försökt att realisera ett balanserat mandat för budgetpolitiken, där den allmänna politiska önskan för en stram EU-budget måste kombineras med att säkerställa redan fastställd politik.
Jordbruksutgifterna kommer inte att öka med mer än 0, 45 % även om det enligt det interinstitutionella avtalet hade fått uppgå till 2, 1 %. På vissa poster sparas det därför kraftigt eftersom andra poster går upp till mer, så som till exempel exportrestitutioner för nötkött.
Bland annat är tre instrument uppe till diskussion. En linjär minskning på alla poster. Det har helt riktigt avvisats av jordbruksutskottet och föredragande Tillich. I stället för det blir det ett avdrag enligt beräkningen av möjligheten till lägre utgifter på basis av erfarenheter från de senaste tre åren.
Sedan introducerar Europaparlamentet med betänkandet Tillich samtidigt också en ny sorts reserv till en storlek på drygt 300 miljoner ecu. Överskottet på vissa jordbruksbudgetposter förblir därigenom tillgängliga för andra, också minskade jordbruksutgifter. Det skulle vara bra om detta handlingssätt också fick allmänt medgivande och acceptans. Rådet skulle på den punkten också behöva visa större kreativitet och flexibilitet.
Slutligen fanns möjligheten till förskjutning av en viss karakteristisk budgetpost: förskottsbetalning för hektarer?? tillägg på oljehaltiga fröer och då till ett belopp på 1, 4 miljarder ecu. Det är inget märkligt att dessa förskottsbetalningar, som sker omkring oktober, förs från det ena till det följande budgetåret. Den valmöjligheten, som redan några gånger varit till god nytta, avfärdar rådet och tydligen också budgetutskottet med " kreativ bokföring" . Det är inte riktigt. Skulle man göra den möjligheten, den typen av instrument, helt omöjliga, då skulle man till och med kunna kvalificera det som budgetmasochism. Låt oss som parlament inte immobilisera oss själva, utan hålla tillräckligt med möjligheter till förfogande, för att så bra som möjligt passa in det svåra problemet med obligatoriska utgifterna i en ordnad och disciplinerad budget.
Herr ordförande, jag skulle vilja börja med att gratulera föredragandena för deras betänkanden. Men jag måste göra det helt klart att det är kommissionens, rådets och parlamentets ansvar att säkerställa att inkomstnivåerna för de europeiska jordbrukarna bibehålls, i synnerhet i en tid då många sektorer står inför extrema finansiella problem på inkomstsidan. Det är uppenbart för mig att jordbrukare kan förvänta sig att deras inkomst marginaliseras och att de nu står inför flera år av stagnation och svåra tider ekonomiskt.
Det är beklagligt att budgetutskottet inte följt rekommendationerna från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, i synnerhet som den lade fram så tydliga förslag. Jag skulle vilja lovorda Mulder för det sätt som han tacklat dessa problem. Jag motsätter mig helt klart allt som skulle kunna minska jordbrukarnas inkomster och de förslag som lagts fram av utskottet för jordbruk var mycket konstruktiva och positiva. Jag är definitivt emot favorisering av en jordbrukssektor på bekostnad av en annan.
Vi måste tilldela mer resurser till att utplåna bedrägerierna inom Europeiska unionen. Det är ju ett område där vi borde kunna enas. Ingen stöder bedrägerier, men de förekommer och de måste utplånas i alla medlemsstater.
BSE har varit en mycket kostsam läxa för oss alla och kan inte kvantifieras. Nu har vi svinpest också och vi vet inte hur mycket den kommer att kosta oss i slutändan. Dessa kommer att fortsätta att vara en stor börda för oss för en tid framöver. Vi måste också komma ihåg att till och med det stöd vi har i Förenade kungariket, har nötköttsproducenter lidit stora inkomstbortfall och en del står nu inför svåra problem.
Slutligen måste vi vara pro-active vad gäller främjandet av jordbruket och dess produkter. Vi måste möta utmaningen. Vi måste vinna tillbaka konsumenternas förtroende. För att uppnå detta behöver vi mer resurser. Detta kommer på lång sikt att betala sig genom ökad konsumtion av europeiska produkter.
Herr ordförande, å socialistgruppens och budgetutskottets vägnar, tar jag till orda om Tillichbetänkandet. Dagens debatt om Tillich-betänkandet utgör det andra steget efter förslaget till resolution i mars till parlamentets förberedande arbete om 1998 års förslag till budget för kommissionens bemyndiganden. Detta kommer upp till första behandling i rådet den 24 juli och i parlamentet den 23 oktober.
Å socialistgruppens vägnar skulle jag vilja gratulera Tillich för hans betänkande och för allt det arbete han lagt ned på att föra oss genom den djungel av förordningar, institutionella avtal, trepartssamtal och medlingar som utgör det årliga budgetförhandlandet. Vidare skulle jag vilja gratulera och tacka Tillich för hans flexibilitet för att kunna nå bredast möjliga konsensus.
Här i plenum idag debatterar vi ad hoc-förfarandet om obligatoriska utgifter för att kunna ge ett starkt mandat till vår delegation till trepartssamtalet med rådet och kommissionen och för att skapa större insyn samt för att öka utskottets för jordbruk och landsbygdens utveckling och fiskeriutskottets engagemang i bestämmandet av detta mandat. Detta ad hoc-förfarande har tjänat oss väl under detta år och är ett förfarande som rönt allt större betydelse med tanke på det faktum att budgetbeslutsförfarandet inte reformerats under regeringskonferensen i Amsterdam.
Jag skulle därför kort vilja dröja kvar vid resultaten hittills. Det viktigaste resultatet har varit antagandet av en gemensam deklaration om jordbruksutgifter, där kommissionen lämnat in ett ändringsförslag till sitt preliminära förslag till budget till och med utanför de förfaranderegler som uppställs i finansförordningen. På så sätt kan en jordbruksbudget förberedas som, får man hoppas, är baserad på de mest dagsaktuella prognoser och hypoteser och bör vara ett gott steg på vägen mot att tackla de konstanta problem vi står inför vid prognosticerandet av jordbrukets budgetkrav. En sådan förlängning av ad hoc-förfarandet var ett krav från jordbruksutskottet och jag skulle här vilja betona det nära och utmärkta samarbetet som har etablerats detta år mellan budgetutskottet och jordbruksutskottet vad gäller utarbetandet av 1998 års budget.
Icke desto mindre har vi inte lyckats tillgodose alla jordbruksutskottets önskemål. Mot bakgrund av att kommissionen har minskat 1998 års obligatoriska utgifter med 329 miljoner ecu, anser vi att dessa bemyndiganden bör placeras i reserven och, för det andra, att vi inte får förfalla till någon kreativ bokföring alls för att kunna ligga kvar inom ramen för den 0, 45-procent ökning som planerats för jordbruksbudgeten jämfört med 1997. Vi är glada att, precis som jordbruksutskottet, kunna säga att översynen av inkomststöd till odlingsbar mark är ytterst önskvärt, men vi skulle ha en mer positiv inställning till kommissionens förslag om att skära ned inkomststödet med ca 1, 4 miljarder ecu. Vi är definitivt beredda att diskutera specifika aspekter av genomförandet av en sådan nedskärning.
Principerna för god budgetering bör ge vid handen att de mest dagsaktuella prognoserna och hypoteserna bör användas likaväl som de mest tillförlitliga förfarandena och metodologierna. Om vi upptäcker att de nuvarande förfarandena inte är tillförlitliga och därigenom resulterar i felallokeringar av resurser, bör vi inte tveka att förändra och förbättra de förfarandena.
Vi måste också vara försiktiga så att vi inte riskerar utgiftsbalansen mellan de olika budgetposterna alltför mycket, för många ligger nära minimilinjen för avsättningar/anslag. Där det är förnuftigt med besparingar till följd av överbudgetering, bör vi göra det, men vi bör inte i alltför stor utsträckning belasta vissa sektorer i vårt sökande efter besparingar för att kunna uppnå den speciella budgetdisciplin som kommissionens budget eftersträvar detta år.
Herr ordförande, ärade kollegor! Överenskommelsen mellan råd, kommission och Europaparlament om jordbruksutgifterna i budgeten betecknar vi som ett ad hoc-förfarande. Oomstritt därvid är att vi ökar utgifterna med 0, 45 %, jag upprepar 0, 45 %. Vad som absolut är omtvistat - och vilket jag för närvarande heller inte kan ge mitt samtycke till - är förslaget om såväl en linjär - i dag har jag konstaterat att det under tiden har slopats - men framför allt en specifik nedskärning. Detta kan vi som jordbrukare inte acceptera!
Vad är skälet till de felande 1, 4 miljarderna? Det är helt enkelt säkrandet av finanserna, som vi erfor i och med BSEkrisen. I oktober 1996 föreskrev rådet en förskjutning av oljeväxterna från 1996 till 1997. Vi behövde inte ta dem i anspråk och i så måtto vore det kanske inte alls så rättvist att i detta fall tala om en kreativ bokföring. Samland, Ni frågade vad som kommer att hända 1999 eller 2000, om en förskjutning sker från 1998 till 1999. Jag utgår helt enkelt från att vi under vissa omständigheter kommer att ha samma situation som i år och att vi inte alls behöver göra någon förskjutning. Detta går ju rent teoretiskt sett även Mulders förslag ut på, att man i de fall, när inte allt tas i anspråk - även vid situationer som inte ligger i det obligatoriska området - kan komma till en kompromiss. Vi kommer kanske till tals om ett år igen. Jag kan tänka mig att det säkert är möjligt.
Jordbruksministerrådet har vad gäller prispaketet förpliktat sig gentemot kommissionen att hålla Jordbruksfondens utgifter, avdelning garanti, inom ramen för 1998 års föreskrivna budgetgränser. Tyvärr har rådet inte yttrat sig om möjligheterna till att på nytt skjuta upp bidraget för oljeväxtfrön. Det skulle ha sparat oss mycken ilska.
Herr ordförande, jag vill tacka föredragandena för deras arbete. Samarbetet mellan budgetutskottet och utskottet för jordbruk har varit öppet och tämligen konstruktivt.
En lång erfarenhet har visat att den snabbt föränderliga marknadssituationen och den ständiga överbudgeteringen år till år drabbat anslagen för jordbruksutgifter. Budgetarna måste bygga på fakta som är så aktuella som möjligt eftersom det är relativt lätt att få fram dessa fakta, om det bara finns vilja att leta fram dem. Framför allt spannmålssektorn påverkas som bekant av vissa konstanta osäkerhetsfaktorer. De problem som drabbat köttsektorn, som BSE-krisen och svinpesten, är trots sitt allvar dock enstaka händelser, som förhoppningsvis aldrig upprepas.
När man anpassar jordbruksutgifterna till budgetramen bör man bättre än för närvarande beakta gemenskapens perifera områden, som exempelvis Finland och Sverige. Dessa länder har en klart svagare produktivitet och lönsamhet än andra områden. Även om det är troligt att det i framtiden kan bli aktuellt att minska inkomststödet till jordbruket, vill jag betona, att en radikal förändring av systemet skulle kunna bli ödesdigert, framför allt för jordbruksutövarna i den nordliga medlemsstaterna. Även inom ramen för det nuvarande systemet är jordbruket i norr i en svår situation. De uppgifter om kommande förändringar som kommit ut i offentligheten skulle göra jordbruk i de norra områdena ännu svårare.
Vi har hittills haft relativt goda erfarenheter av ad hoc-förfarandet. För att denna utveckling ytterligare skall förbättras är det önskvärt att kommissionen också i fortsättningen inser betydelsen av ett konstruktivt samarbete.
Herr ordförande, mycket ärade damer och herrar! Jag hänvisar till mitt betänkande, som vi röstade om för några veckor sedan, den 12 juni 1997. Med stor majoritet avvisade parlamentet en neddragning av ersättningarna för vissa kulturväxter och arealnedläggningar. Samtidigt uttalade sig parlamentet i samförstånd med budgetutskottet mot en förskjutning av en förskottsbetalning för oljeväxtfröna.
I ytterligare ett ändringsförslag till mitt betänkande beslutade man likaså att till fullo garantera betalningen av hektarbidrag - precis som det föreskrivits i jordbruksreformen - för åren 1998 och 1999. Jag tycker det är mycket märkligt, om man nu kommer att avvika från denna linje, utan att presentera ett vettigt ersättningsförslag. Redan i går kunde jag läsa i facktidskrifter att areal- och djurpremier även skall utgöra underlag för morgondagens jordbrukspolitik i EU. Kommissionsledamot Liikanen, som ledamot av kommissionen var Ni väl med om beslutet. Tyvärr får vi veta det genom tidningar, redan innan detta framförs i parlamentet. Vid efterfrågningar heter det då att tidningsrapporterna var riktiga.
Jag är mycket intresserad av att få höra vad Ni kommer att säga, när Ni vill vinna böndernas bifall för en framtida jordbrukspolitik, om denna bara är en fortsättning av hittillsvarande politik. Vi trodde nämligen lite grann att Ni står för en ny jordbrukspolitik, som vi kan stå ut med. I stället fortsätter det med hektarstöd och djurstöd. Och Ni tror att bönderna kommer att avlasta oss, så att vi kan stå ut med dessa dumheter? Jag är mycket spänd på vad Ni kommer att säga efteråt. Jag tackar framför allt vår kollega Mulder, som har argumenterat mycket vettigt. Vi ansluter oss till fullo till hans argument. Vi vill inte slå huvudet i väggen, utan vi vill även i fortsättningen arbeta i samförstånd med budgetutskottet.
I morgon bitti kommer ordföranden för kommissionen, Jacques Santer, att lägga fram kommissionens meddelande om Agenda 2000. Det första föreläggandet kommer att ske här, i Europaparlamentet. De enorma spekulationerna i den europeiska pressen är inte mer än vad vi kunnat förvänta oss, men det första offentliggörandet av dokumenten kommer att ske i morgon i parlamentet, så att de hedervärda ledamöterna av Europaparlamentet kommer att vara i den priviligerade positionen att de kan börja debattera detta före övriga europeiska institutioner.
Ad hoc-förfarandet för de obligatoriska utgifterna skapades genom den interinstitutionella överenskommelsen 1993. De ingående diskussionerna inom och mellan institutionerna visar att detta förfarande lever upp till förväntningarna. Det tillåter rådet, parlamentet och kommissionen att i detalj se över de summor som skall föras in under de obligatoriska utgifterna i 1998 års gemenskapsbudget.
Vad gäller jordbruksbudgeten för 1998, är nyckelfaktorn att rådet inte har accepterat kommissionens förslag om att minska direktutbetalningarna i spannmålssektorn. Rådet har också vägrat att anta några motsvarande verkliga besparingar . Rådet har inte fått mycket uppmuntran från Europaparlamentet heller. Det är nedslående. Balanserad budget kräver också verkliga budgetbesparingar i denna sektor, som upptar 48 % av gemenskapsbudgeten.
I denna situation, med oförändrade underliggande bestämmelser, är budgetmyndighetens huvudansvar att förutsäga utgiftsbehoven så exakt som möjligt. Det var därför ett viktigt framsteg vid trepartssamtalen den 26 juni, då man enades om ett ändringsförslag till hösten som tar hänsyn till den senaste informationen. Vidare har diskussionerna mellan kommissionen och parlamentet redan lett till förbättrade prognoser inom vissa sektorer, vilka uppgår till minskade behov med ca 300 miljoner ecu. Ett av målen för medlingsförfarandet nästa vecka bör vara att komma överens om när och hur detta skall budgeteras.
Jag noterar parlamentets förslag att lägga 310 miljoner ecu i reserven för marknadsinstabilitet. I princip tycks idén om en sådan reserv i kategori 1 värd att undersöka, men bestämmelseramarna är alltför fasta för att detta skall kunna göras snabbt.
För 1998 års budget vore ett alternativ en rättfram justering av de berörda budgetposterna, vilket skulle vara ett steg på vägen mot de 400 miljoner ecu som behöver återföras till den preliminära budgeten.
Både rådet och parlamentet förefaller vara överens om att bristen på verkliga besparingar bör avhjälpas av en allmän nedskärning i prognoserna för alla budgetposter. De metoder som tillämpas skiljer sig dock åt. Rådet är inriktat på en linjär nedskärning, medan parlamentet förespråkar en mer komplicerad ansats baserad på att budgeten underskrids. En överenskommelse om metoden bör kunna uppnås, mot bakgrund av att budgetgenomförandet i bägge fallen måste förlita sig på överföringar för att bringa budgeten i linje med de faktiska behoven.
Vad gäller de internationella fiskeriavtalen, är 1996 års gemensamma deklaration om en hederskodex en mycket användbar ram för vilken information som skall tillhandahållas och för budgetkonsekvenserna. Jag har noterat parlamentets tvekan inför överenskommelser som undertecknats men ännu inte ratificerats. Jag kommer tillsammans med kommissionsledamot Bonino att överväga hur vi kan ge parlamentet lugnande besked om de avtal, som kommer att träda i kraft från början av nästa år och för vilka det därför bör finnas medel i budgetposten.
Vad gäller tilläggs- och ändringsbudgetar, har jag bara tre anmärkningar. För det första skulle jag vilja tacka föredragande Brinkhorst och Europaparlamentet för den konstruktiva debatten om behoven av en omorganisation av gemenskapens konsumenthälsotjänster. Den lösning som nu ligger föreslagen för antagande av parlamentet låter de mest pockande behoven tillfredsställas under 1997. Kommissionen är medveten om det. Helt uppenbart är detta inte slutet på historien. Vi kommer att behöva ytterligare förstärkningar senare.
För det andra, debatten har också klarlagt andra aspekter av den framtida organisationen av de berörda tjänsterna. I synnerhet - jag vill återigen understryka detta - har kommissionen alltid ansett att endast livsmedels- och veterinärkontrollkontoret bör placeras på Irland och inte de andra tjänsterna under GD XXIV.
Jag vill betona att det är önskvärt att tilläggs- och ändringsbudgeten snabbt antas. Jag hoppas att de produktiva diskussionerna mellan rådet och parlamentet inom ramen för trepartssamtalen den 26 juni 1997 kommer att göra det möjligt att anta den med bara en behandling.
Jag tackar alla föredragande, Tillich, Brinkhorst, och Fabra Vallés, och likaså ordföranden i budgetutskottet, Samland, för deras arbete.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
Frågestund (kommissionen)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B4-0349/97). Vi skall behandla frågor till kommissionen.
Herr ordförande! Ledamot Truscott har ställt en fråga om restriktioner för resor inom Europeiska unionen för medborgare i tredje land. Den visumförordning som ministerrådet antog 1995 reglerar enbart vilka länders medborgare som måste ha visum för att få resa in i något av unionens medlemsländer. Själva utfärdandet av visum sker sedan i det enskilda medlemslandet. Det innebär att inte alla medborgare i tredje land garanteras visa.
Kommissionen har försökt att underlätta visumförfarandet för medborgare i tredje land. I det ursprungliga förslaget till visumförordning fanns exempelvis ett avsnitt om att EU: s medlemsstater skall erkänna varandras visum. Förslaget lyftes dock ut under förhandlingarna i ministerrådet. Det gjordes dessutom utan att Europaparlamentet konsulterades. På grund av att parlamentet inte konsulterades har EG-domstolen undanröjt ministerrådets beslut. Den nuvarande ordningen får emellertid gälla tills en ny förordning har antagits. Idén om ömsesidigt erkännande av visum fanns också med i det förslag till konvention om kontroll av de yttre gränserna som kommissionen presenterade 1994. Som ni vet har det dessvärre inte gått att uppnå enighet kring denna konvention. Det problem som ledamot Truscott har tagit upp hade inte uppstått om antingen visumförordningen i dess ursprungliga version eller konventionen om kontroll av de yttre gränserna hade funnits på plats.
När det gäller rätten att införa visumkrav för medborgare i tredje land som är familjemedlemmar till en EUmedborgare regleras detta av gemenskapsrätten. Det är helt klart att medlemsländerna skall förse dessa personer med visum utan kostnad.
Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hennes detaljerade svar, men jag undrar om hon är medveten om att medborgare i tredje land som i London söker visum för att besöka Belgien måste vänta minst tre veckor, och att alla sådana ansökningar handläggs av utrikesministeriet i Bryssel, vilket medför en nog så omfattande försening. Därför skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten om hon anser att en sådan överdådig byråkrati utgör ett hinder för den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen.
Det kommer an på länderna själva, som jag sade i mitt svar, att göra de praktiska arrangemangen för visum och om detta försenas, är det upp till länderna själva att omorganisera sitt arbete.
Är kommissionsledamoten medveten om att 1997 är Europaåret mot rasism, ett relevant ämne mot bakgrund av att majoriteten av de 12-14 miljoner medborgare i tredje land som är bosatta inom Europeiska unionen faktiskt är svarta, och tror hon inte att de belgiska myndigheterna tar hänsyn till det när de handlägger dessa ärenden i snigelfart? I Romfördraget står det att vi skall ha fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Vi har helt klart fri rörlighet för de tre förstnämnda, men den fria rörligheten för personer, i synnerhet medborgare i tredje land lagligt bosatta i Europeiska unionen, dvs. en befolkningsgrupp dubbelt så stor som Belgiens sammanlagda invånarantal faktiskt hindras av de belgiska myndigheterna på ett sätt som jag anser vara helt oacceptabelt. Håller kommissionsledamoten med om det?
Jag skulle vilja påminna den hedervärde ledamoten om att kommissionen försökte tillämpa en konvention om kontroll av de yttre gränserna, men ett visst land förhindrade oss från att tillåta fri rörlighet, vilket jag också hade velat ha för medborgare i tredje land. Detta var inte möjligt, vilket jag starkt beklagar, för, hade det kommit an på mig, skulle jag ha velat, att människor lagligt bosatta i unionen också har rätt till fri rörlighet.
Fråga nr 39 från Daniel Varela Suanzes-Carpegna (H-0525/97):
Angående: Kommissionens ståndpunkt beträffande spansk-brittiska samriskföretag i fiskesektorn
Efter det nyligen hållna toppmötet i Amsterdam meddelade den brittiske premiärministern pressen och det brittiska parlamentet att han hade fått skriftligt stöd från kommissionens ordförande för planerna att ändra den rättsliga statusen för spansk-brittiska samriskföretag i fiskesektorn som är verksamma i gemenskapsvatten utanför Förenade kungariket.
Domstolen har redan upprepade gånger avvisat de planerade åtgärderna på grundval av att de strider mot gemenskapsrätten.
Hur motiverar kommissionen därmed sitt stöd till en medlemsstats regering i denna fråga, mot bakgrund av att domstolen redan upprepade gånger har avvisat de olika brittiska förslagen med motiveringen att de systematiskt strider mot gemenskapsrätten, och att den uttalat sig för dessa företag och deras rätt till ersättning för att ha handlat helt i överensstämmelse med de principer och grundläggande rättigheter som är inskrivna i Fördraget om Europeiska unionen?
Den grundläggande förordning som reglerar gemenskapsrätten när det gäller fiske och havsbruk föreskriver att medlemsstaterna varje år skall informera kommissionen om vilka kriterier de har bestämt för fördelningen av de fiskekvoter de har tilldelats. Det ankommer med andra ord på de olika medlemsstaterna att fördela sina kvoter och det ankommer på kommissionen att kontrollera att, som i det här fallet, fördragets principer och de regler som gäller gemenskapens fiskeripolitik, respekteras. Det är i den andan som en dialog har etablerats sedan mer än tjugo år tillbaka mellan medlemsstaterna och kommissionen om de nationella villkoren för fördelning av fiskekvoterna. Förenade kungadömet begärde, på samma sätt som andra medlemsstater, kommissionens yttrande om en metod för fördelning av fiskekvoterna, grundad på att man kan bevisa en reell ekonomisk koppling mellan fartyget och dess flagga, på samma sätt som man gör i andra medlemsstater.
Den 17 juni besvarade ordförande Santer, som representant för kommissionen, Blairs begäran om förtydliganden. Ordföranden Santer påminde om att domstolen har uttalat att målet för systemet med kvoter kan motivera att man vidtar åtgärder som skall garantera att det råder ett verkligt ekonomiskt samband mellan fiskefartyget och den aktuella medlemsstaten, om syftet med detta är att den befolkning och de industrier som är beroende av fisket skall dra fördel av kvoterna.
Kommissionens ordförande strök också under i sitt brev att de åtgärder som vidtas måste uppfylla den gällande gemenskapslagstiftningen och att de skall vara icke-diskriminerande, stå i proportion till det mål man vill uppnå och att det skall finnas alternativ, så att de erbjuder fiskarna en möjlighet att vidta flera olika åtgärder, eller eventuellt uppfylla andra krav för att bevisa att det finns ett ekonomiskt band till någon medlemsstat.
Kommissionen kommer att lämna ytterligare synpunkter på de åtgärder som de brittiska myndigheterna har för avsikt att vidta. I samband med den undersökningen kommer kommissionen att kontroller att samtliga åtgärder uppfyller kraven i gemenskapens lagstiftning, just för att kontrollera att de inte är diskriminerande, att de står i proportion till ändamålet, att det finns alternativ och att de helt och fullt uppfyller domstolens krav, samtidigt som kommissionen, vilket är dess plikt, tar hänsyn till samtliga medlemsstaters intressen.
Kommissionsledamot Bonino, tack så mycket för era klargöranden i denna mycket känsliga fråga som det gäller att behandla varsamt.
Jag vill för det första fråga om de förklaringar från kommissionens ordförande Santer, som ni hänvisar till, innehåller kommissionens officiella ståndpunkt, om det har gjorts något uttalande om dessa förklaringar och om ni då kan ge mig datumet för detta och också om föreskrivna juridiska betänkanden har gjorts. Om det finns några sådana betänkanden skulle jag vilja veta om jag kan få dessa, eftersom jag är enormt intresserad av att ta del av denna tolkning. Därför att tolkningen i detta brev håller sig, som ni säger, till domstolens domar, men inte helt och hållet. Det finns några stycken i dessa ingresser som hela tiden går litet längre och hänvisar till obestämda juridiska sentenser, till exempel " som inte får påverka fördragets allmänna principer eller gemenskapsrätten" , " som inte bör försvåra företagens normala verksamhet" etc. När man således säger att åtgärderna inte skall vara diskriminerande och att de måste vara proportionella måste man veta när de är proportionella och när de inte är diskriminerande. Allt detta innebär givetvis enorma svårigheter och jag skulle vilja höra kommissionsledamotens åsikt i dessa konkreta frågor.
Jag anser att det faktiskt inte har varit nödvändigt med någon debatt i kommissionen därför att det inte handlar om några nya tolkningar eller om någonting nytt.
Skrivelsen från ordförande Santer hänvisar enbart till två saker vilket ni kan kontrollera:
Den första måste kommissionen kontrollera att alla initiativ från den brittiska regeringen respekterar fördraget. Den brittiska regeringen kan alltså inte vidta några åtgärder utan att först konsultera kommissionen, vilket redan gäller för andra medlemsstater.
Den andra är att det uttryckligen handlar om de ekonomiska förbindelserna som förutsägs i Jaderow-ärendet i domstolen. Det är alltså inte en ny framställning från kommissionen. Ordföranden begränsade sig till att bekräfta att bland annat dessa möjligheter finns, men att Förenade kungariket innan det beslutar om några åtgärder måste vända sig till kommissionen, som då kommer att ge sin åsikt om huruvida åtgärderna är eller inte är diskriminerande, proportionella eller annat.
Kommissionsledamot Bonino, detta är som Varela har påpekat en viktig och mycket känslig fråga. Den inre marknaden har fördelar för alla länder och varje land använder dem på sitt sätt. Det finns svagare och starkare länder och Spanien skulle kunna beklaga sig över de defekter som den inre marknaden ibland förorsakar dess ekonomi.
Kort sagt, för att hålla mig till ämnet ställer jag följande fråga till kommissionsledamoten: Kan ni bekräfta att det är emot etableringsfriheten, den grundläggande etableringsfriheten, att kräva att besättningen på en viss båt, med brittisk flagg i detta fall, skall vara bosatta i Storbritannien? Kan ni bekräfta om det enligt er är emot etableringsfriheten eller inte att kräva att fångsterna på denna båt landas, helt eller delvis, i brittiska hamnar? För domstolens åsikt har varit den motsatta, att krav på denna typ av åtgärder går emot principen om etableringsrätt.
Ingen medlemsstat kan faktiskt kräva att fångsterna skall landas i sina hamnar, att besättningen skall vara inhemsk eller att företagen etablerar sig inom det egna landet.
Med tanke på att ett av skälen med kvoter enligt domstolen är att det skall komma kustbefolkningen till godo, så kan en medlemsstat, till exempel Förenade kungariket, ställa frågan till alla företag utan undantag (och inte enbart de med " quota hopping" ), om vilken typ av ekonomiska förbindelser de tänker upprätta med kustområdena. Kriterier kan etableras för att bedöma de ekonomiska förbindelser som vissa båtar har med ett land, men man får inte införa diskriminerande åtgärder.
Det gläder mig att kommissionsledamot Bonino klargjort situationen, för uttalandet efter Amsterdam gav en uppfattning av att den brittiska regeringen och den brittiske premiärministern fick preferensbehandling. Svaret idag indikerar att de inte fick det och jag lovordar kommissionsledamoten för detta uttalande idag.
Jag skulle vilja påpeka för kommissionsledamoten, att inom regelverket för den gemensamma fiskeripolitiken är det som är bra för Förenade kungariket bra för Irland, ja, faktiskt för vilket land som helst. Jag vet att hon, i sin egenskap av väktare av industrin och fiskarnas intressen, är medveten om det. Men skulle kommissionsledamoten kunna säga vad som är en ekonomisk koppling? Vem beslutar? Vem medlar? Vem dömer och vem fattar beslut om det?
Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att säkerställa att en ekonomisk koppling inte enbart består av användandet av en hamn i Irland, Förenade kungariket eller var det nu är, där fisken landas och sedan omedelbart transporteras till Spanien eller något annat land. Det räcker inte som ekonomisk koppling, den måste vara större än så.
Faktum är att det inte förekommit någon preferensbehandling. Det strider mot Europeiska gemenskapens lag under vilken alla medlemsstater är jämlika. Det är inte något jag skulle tillåta - tvärtom.
Under det gångna året har vi lagt fram förslag till de brittiska myndigheterna om hur den ekonomiska koppling Europadomstolen talat om skulle kunna tillämpas. Kommissionen kommer att undersöka tillämpningen av den ekonomiska kopplingen på ett icke-diskriminerande och skäligt sätt, när den fått ett förslag på kriterier från den brittiska regeringen. Men det kan inte påtvingas. Den brittiska regeringen kan säga till alla fartyg: för att få en kvot, måste ni bevisa att ni har en ekonomisk koppling. Denna ekonomiska koppling kan vara ett av de kriterier som kommissionen har accepterat. Men det är inte i den ställningen att den kan påtvinga någon dessa kriterier.
Låt mig påminna ledamöterna om att till exempel Danmark har en nationell lag som kräver att 50 % av all fisk landas i danska hamnar. Det är en av möjligheterna till en ekonomisk koppling till flaggstaten.
Varela begär ordet för en ordningsfråga. Vilken artikel i arbetsordningen åberopar ni för en ordningsfråga, Varela?
Herr ordförande, jag har inte arbetsordningen till hands och jag kan inte citera någon artikel, men jag har ingen som helst avsikt att gå in på djupet i diskussionen.
Kommissionsledamoten talar om båtar med " quota hopping" , och jag skulle vilja be er att inte använda denna engelska terminologi. Översätt den till italienska eller i det här fallet till spanska eftersom denna terminologi har en negativ konnotation. Vi talar om en medlemsstats direktinvesteringar i en annan medlemsstat. Därför talar jag om samriskföretag.
Varela, jag vet inte i vilken grad detta är en ordningsfråga och inte en rent semantisk fråga, men hur som helst har ordförandeskapet, eftersom det är så släpphänt, gett er ordet och jag tackar er för informationen, då jag också sett att Bonino tackat er med den vänlighet som är så karakteristisk för henne.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 40.
Fråga nr 41 från Sirkka-Liisa Anttila (H-0575/97):
Angående: Eventuell export av nötkött från Förenade kungariket trots exportförbudet
Enligt de uppgifter som förekommit i nyheterna har Förenade kungariket trots exportförbudet exporterat nötkött till bland andra Nederländerna. Ifall denna uppgift stämmer har Förenade kungariket handlat i strid mot det exportförbud som infördes på grund av BSE-krisen. Därför är det av yttersta vikt klargöra huruvida uppgifterna om nötköttsexport stämmer. Om det är så att export har skett i strid mot förbudet måste det noga klargöras till vilka länder och i vilken omfattning. Det är mycket viktigt att frågan utreds också därför att det påverkar Europeiska unionens trovärdighet. Vi får inte glömma att Europeiska unionen på många olika sätt har försökt återvinna konsumenternas tilltro till och förtroende för nötkött, bland annat genom säljfrämjande åtgärder för 32 miljoner ecu och föreskrifter om ursprungsmärkning av nötkött. Dessa ansträngningar går till spillo om exportförbudet inte följs. Dessutom förutsätter konsumenternas rättsskydd att de får veta i vilka länder det eventuellt kan finnas BSE-smittat kött. För att kunna säkerställa skyddet av konsumenternas hälsa är detta en ytterst viktig och brådskande fråga.
Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att klargöra sanningsenligheten i de uppgifter som förekommit i nyheterna, det vill säga huruvida Förenade kungariket har exporterat nötkött trots exportförbudet, och om så är fallet, till vilka länder och i vilken omfattning?
Igår gav jag en fullständig och detaljerad rapport för den tillfälliga kommitté som inrättats för uppföljning av BSE-rekommendationerna. Men här i plenum kan jag kanske bara påminna om några av de grundläggande elementen. Den detaljerade rapporten finns tillgänglig för alla parlamentsledamöter.
Den 29 april misstänkte de nederländska myndigheterna att 1 650 ton kött, som sålts av ett belgiskt företag kallat Tragex-Gel och som stått i lager i Vlissingen, utgjorde illegal export av nötkött från Förenade kungariket. Över 100 ton såldes till exportföretag i Europa och exporterades därefter av dessa företag till tredje land till rabatterat pris. De återstående 700 tonnen togs i beslag av den nederländska åklagarmyndigheten. Därefter, i början av maj informerade den nederländska veterinärtjänsten de belgiska myndigheterna och den brittiske jordbruksministern om vad deras undersökningar visat.
Den 7 maj informerade den nederländske hälsovårdsministern UCLAF, men krävde strikt sekretess med tanke på den undersökning som samtidigt genomfördes av den nederländska åklagarmyndigheten. Den 26 juni informerades kommissionens tjänster och den 26 och 27 juni gjorde livsmedels- och veterinärkontrollkontoret en inspektionsresa. De brittiska myndigheterna bekräftade att det kött som tagits i beslag av de nederländska myndigheterna var av brittiskt ursprung, och bekräftade sålunda att embargot brutits.
Inspektionsgruppen ansåg att övervakningen inte varit tillräcklig, varför en skrivelse i enlighet med artikel 169 den 8 juli skickades till de brittiska myndigheterna av kommissionen. De brittiska myndigheterna lämnade sitt svar idag och kommissionen undersöker det brevet. Förresten, ni kanske känner till att jordbruksministern, Cunningham, just i detta nu deltar i ett möte med den tillfälliga BSE-kommittén.
Den 2 juli informerade kommissionen alla medlemsstaterna, Europaparlamentet och allmänheten om den illegala köttexporten och de tredje länder som identifierats som möjliga mottagare har nu informerats. Dessa är Ryssland, Egypten, Ekvatorialguinea, Bosnien-Hercegovina och Polen. En inspektion vid två belgiska köttbearbetningsanläggningar ägde rum den 3 juli. Situationen bedömdes som otillfredsställande vad gällde kontroll och det fanns vissa bevis på en koppling till Tragex-Gel och den berörda brittiska anläggningen.
På grundval av undersökningsresultaten bad kommissionen den 4 juli de belgiska myndigheterna att omedelbart dra tillbaka tillståndet för de två berörda företagen och samma dag meddelade den belgiske hälsovårdsministern företagen Tragex-Gel och Lefebre om den förestående indragningen av deras tillstånd och beslöt att inget kött skulle få lämna dessa inrättningar. Kommissionen undersöker huruvida de belgiska myndigheterna har tillämpat gemenskapslagstiftning korrekt. Den 4 juli informerade de tyska myndigheterna kommissionen att de upptäckt att ett parti på 172 ton stod i lager i Hamburg och att detta härrörde från de två belgiska företagen. Därför ägde den 8 juli en undersökning rum i Tyskland och de 172 tonnen misstänkt kött togs i beslag av de tyska myndigheterna.
En specifik undersökning av brittiska företag påbörjades den 8 juli i samarbete med brittiska myndigheter och med utgångspunkt i de bevis som framlagts av kommissionens tjänster utfärdade behöriga brittiska myndigheter husundersökningsorder för de olika brittiska företag, som kan tänkas vara inblandade i den illegala handeln. Det har hittats bevis för att brittisk kött troligtvis har givits annat ursprung i gemenskapen än Förenade kungariket. Utifrån de bevis som hittades hos Safex Cold Store och Heine Foods den 14 juli har vi bett de brittiska myndigheterna att dra tillbaka tillstånden för dessa företag. Cunningham bekräftade igår för mig per telefon att han kommer att dra tillbaka tillstånden för de två berörda företagen.
Alltså har vi nu sammanlagt funnit 1 650 ton. På en vecka har vi spårat allt köttet. Vi vet var det finns. Vad jag inte kan garantera är huruvida detta är hela historien, eller, eftersom undersökningen fortfarande pågår, huruvida vi kommer att upptäcka ytterligare kvantiteter på annat håll.
Herr ordförande, tack till kommissionär Bonino för ett utmärkt svar. En dylik verksamhet som går emot EU: s regler och exportförbud försvagar ytterligare konsumenterna förtroende för nötkött, vilket är utomordentligt beklagligt med tanke på den allvarliga kris som EU: s köttsektor redan i övrigt befinner sig i. Jag frågar därför, hur avser kommissionen i fortsättningen förbättra kontrollen och övervakningen, så att vi kan förhindra att liknande bedrägerier, som till och med äventyrar människors hälsa, inte sker framöver? Vi måste få strängare sanktioner mot ekonomisk vinning genom bedrägerier som sätter människors hälsa på spel. Därför vill jag också fråga, har kommissionen övervägt att rekommendera medlemsländerna att införa skärpta straff?
För det första vill jag påminna er om att inspektionen faller på medlemsstaternas ansvar. Vad kommissionen har rätt att göra är att samordna övervakningen. Jag skulle vilja påminna er om att kommissionen har 27 veterinärinspektörer för 15 medlemsstater, som skall hantera all lagstiftning, importer från tredje land etc. Detta är orsaken till varför kommissionen har begärt ytterligare totalt minst 200 veterinärinspektörer och det gläder mig att parlamentet uppenbarligen kommer att tillåta kommissionen ytterligare 25 inspektörer till slutet av året.
Icke desto mindre har kommissionen bara två möjligheter. Om vi får fler personalresurser kan vi utöka stickprovskontrollerna och därigenom också vid behov intensifiera överträdelseförfarandena. Men jag måste bekänna för kammaren att vi är sena med inspektioner på andra områden, som är av enorm betydelse. Men med bara 27 veterinärinspektörer - och jag kan inte klona dem, för det är förbjudet - kan vi inte göra mycket. Det gläder mig att vi kunnat spåra allt detta nötkött på en vecka.
Fru Bonino, jag tänker inte nu ta upp kommissionens oförsiktighet eller brådska, ett tema som vi debatterade tillräckligt i den tillfälliga uppföljningskommittén i går och det oroar mig inte att det finns lagöverträdare, för dessa bekämpar man och tillämpar lagen på.
Vad som däremot oroar mig är om kontroll- och övervakningssystemen inte fungerar, liksom de ständiga lagöverträdelserna från vissa medlemsstater. Anser då inte kommissionen att kontrollen inte fungerar med nuvarande kontrollsystem, oavsett antal kontrollanter vilket går att lösa? Borde man inte på nytt överväga det tidigare systemet när man använde en följesedel som följde produkten, såväl levande som döda djur, från ursprung till slutmål, eftersom dessa följesedlar, guías som de kallas i vårt land, godkändes av behörig veterinär? Varorna fraktades alltså från ursprung till slutmål med en perfekt identifiering och kontroll. Borde man inte på nytt överväga detta system? Eftersom att det är billigt och inte innebär några extrakostnader för kommissionen.
Det kan mycket väl vara så att det tidigare systemet var bättre, men det förhindrade inte att det uppstod en djup kris och att kommissionen även anklagades för bristande kontroll. I vilket fall som helst finns det ett regelverk att tillämpa och jag menar att det alltid går att förändra saker. Men innan vi ändrar regelverket måste vi ha nödvändiga mänskliga resurser för att ändra ståndpunkt. Det är också viktigt att känna till att vi inom några månader skall utarbeta ett betänkande om kontrollsystemen. Det kan ge parlamentet och kommissionen möjligheten att debattera och jämföra de två metoderna och erfarenheterna och besluta vilken som är den bästa. Det skulle exempelvis kunna vara en kombination av de båda. Jag funderar på detta men jag tycker att det skulle vara bättre att få litet mer erfarenhet av denna metod och därefter utarbeta ett betänkande som kan debatteras i parlamentet och kommissionen för att se på vilket sätt vi kan genomföra förbättringar.
Jag är glad över det positiva svar som kommissionär Bonino har kunnat ge. Tyvärr är emellertid situationen sådan att det är de dåliga nyheterna som får de stora rubrikerna, medan de goda nyheterna om att man har lyckats spåra så här mycket inte har fått publicitet. Därför undrar jag för det första: Kan kommissionen, t.ex. genom sina informationsbyråer i huvudstäderna, verkligen informera om hur det har gått, dvs. om ni har lyckats?
För det andra: Är det inte ett skäl till att påskynda ikraftträdandet av förordningen om märkning av nötköttsprodukter? Jag befarar nämligen att väldigt många liknande situationer skulle uppstå, om förordningen inte skulle träda i kraft snabbare.
För det tredje är jag tacksam över den ödmjukhet som Bonino visade när hon frågade sig om detta verkligen är allt som har upptäckts. Finns det något tecken på ytterligare fusk, t.ex. i Storbritannien?
För att undvika alla missförstånd, sade jag just att vi lyckats spåra allt nötkött relaterat till partiet på 1 650 ton, men jag kan inte säga om det är den totala omfattningen på bedrägeriet eller om det finns andra kvantiteter, för undersökningen fortsätter. Vi är har just börjat. Nya kontroller och undersökningar utförs i Förenade kungariket, till exempel. De två företagen har stängts för tillfället och vi nagelfar alla papper, pärmar etc. Vad de gäller de 1 650 tonnen vet vi vad som har hänt, men jag kan inte säga om det här är hela historien eller inte. Det kan hända att det finns andra kvantiteter i omlopp. Jag hoppas inte det.
Vad gäller den andra frågan: ni känner till kommissionens ståndpunkt om märkning. Beslutet och alla medlemsstaters reaktion var att märkningen skall göras obligatorisk från början av år 2000 och att märkningen för närvarande är frivillig, under förutsättning att det finns möjligheter att spåra köttet. Jag hoppas att inte enbart denna kris, utan också den större medvetenheten bland konsumenterna, kommer att tvinga medlemsstaterna att åtminstone påskynda den frivilliga märkningen så mycket om möjligt.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 42.
Kommissionen håller med den hedervärde ledamoten om att inrättandet av ramavtal kan hjälpa till att minska de administrativa kraven vid separat finansiering av projekt. Kommissionen har därför för avsikt att införa möjligheten till ramavtal i sina reviderade allmänna villkor för samfinansiering med icke-statliga organisationer. Revideringen av de allmänna villkoren pågår just nu. Sådana ramavtal kommer att införas som pilotprojekt för de icke-statliga organisationer som kan uppvisa en lämplig satsning på utveckling av partnerskap med icke-statliga organisationer på lokalnivå och för de, med vilka kommissionen har ett långvarigt och tillfredsställande förhållande av samfinansiering. Dessa ramavtal kommer att byggas ut allt eftersom.
Ramavtal kommer att står för endast en viss procent av de samfinansierade medlen varje år, eftersom kommissionen kommer att fortsätta att finansiera individuella projekt för de europeiska icke-statliga organisationer som fortsätter att verka på en projekt-för-projekt-basis eller är för små för att kunna omfattas av ramavtal. Kommissionen har redan använt sig av detta instrument, främst inom området för humanitärt bistånd, genom ramavtal för partnerskap. Ramavtalen för partnerskap inrättades 1993 och ger en heltäckande rättslig ram för förbindelser med humanitära hjälporganisationer, dvs, icke-statliga organisationer och internationella organisationer, vilket hjälper till att strömlinjeforma och påskynda förfaranden för att administrera humanitär verksamhet.
Jag vill tacka för ett mycket positivt svar som jag är mycket glad över. Det är ju så att ramavtalen skulle kunna minska de administrativa kostnaderna för både kommissionen och de enskilda organisationerna. Vi skulle därigenom kunna få mer av biståndspengarna till verkligt bistånd.
Ramavtalen är inte nödvändigtvis bara användbara på stora projekt. Många av de stora icke-statliga organisationerna har också lokalorganisationer som kanske vill genomföra mindre projekt. Jag tror att de stora organisationerna, om de får ramavtal, också skulle kunna ta ansvar för mindre projekt som deras lokalorganisationer vill utföra.
Som kommissionären mycket riktigt påpekar, är det ju också så att detta med stor framgång har prövats inom ECHO. Det borde inspirera till att fortsätta på andra områden också.
Fru Lööw, jag håller helt och hållet med er om att, om man tänker på det faktum att stödet till ickestatliga organisationer under tjugo år har ökat från 2, 5 miljoner ecu till 175 miljoner ecu, så är det en enorm ökning och det antal projekt som måste handläggas kräver säkerligen att administrationen förenklas så mycket som möjligt.
Vi har arbetat tillsammans med de icke-statliga organisationernas samordningskommitté för att kunna skapa detta så kallade stödprogram för samfinansiering. Målsättningen är att hjälpa de icke-statliga organisationerna att göra ett ordentligt förarbete för att kunna möta kraven på finansiering, rapportering etc. Vi hoppas att vi genom dessa stödprogram för samfinansiering kommer att kunna förbättra kvaliteten och korrektheten i rapporterandet och tanken är därför att dessa fleråriga planer progressivt kommer att utsträckas till att omfatta så många icke-statliga organisationer som möjligt. Jag kan försäkra er om att det arbete vi gjort hittills tillsammans med samordningskommittén har varit ytterst uppmuntrande och jag är säker på att detta bara är början på en ny slags förbindelse med de icke-statliga organisationerna.
Herr ordförande, jag har en kort och precis tilläggsfråga. Finns det en komplett översikt eller förteckning över alla statliga och icke-statliga organisationer, som är verksamma på vårt uppdrag och med våra medel, närmare bestämt inte bara i utvecklingssamarbetet, utan inalles i tredje land, och var kan man få tag på denna förteckning?
Alla projekten skulle kunna sortera under GD VIII för utveckling vad gäller AVS-länderna. Jag är säker på att det i varje geografiskt GD finns en heltäckande lista över icke-statliga organisationer. Som ni vet har detta främst hanterats på geografisk basis. Jag är säker på att om ni är intresserad och ber om det, kan ni få svar mycket snabbt.
Fråga nr 44 från Graham Watson (H-0431/97):
Angående: Valen i Kenya
Under detta år kommer Kenya att hålla president-, parlaments- och kommunalval.
Ämnar Europeiska gemenskapernas kommission kommentera de fortsatta inskränkningarna i mötes- och föreningsfriheten för de politiska partierna och ämnar kommissionen erbjuda sig att sända valobservatörer till Kenya och dessutom uppmana landets regering att bevilja Kenyas valkommission den frihet denna har rätt till enligt Kenyas författning så att väljarna i Kenya kan få delta i fria och rättvisa val utan misstankar och fruktan?
Europakommissionen har deltagit inom ramen för den så kallade Donor's Democratic Development Group i Kenya i utarbetandet av en gemensam deklaration om fria och rättvisa val senare i år i Kenya.
Denna deklaration understryker vikten av följande fyra förutsättningar för mer lika villkor vid Kenyas andra flerpartival, nämligen: tillgång till valurnorna, tillgång till valmanskåren, tillgång till information och mötesfrihet.
Kommissionen anser dessa fyra punkter utgöra oomkullrunkeliga villkor för att fria och rättvisa val skall kunna hållas i Kenya. Den 6 maj överlämnades deklarationen till president Daniel arap Moi. Vid detta möte överenskoms att Donor's Democratic Development Group regelbundet skulle sammanträda med de högsta kenyanska myndigheterna för att föra en dialog med utgångspunkt i frågor rörande de förestående valen i Kenya. Som ett resultat av detta ägde ett andra möte med presidenten rum den 1 juli.
Europa gemenskapernas kommission håller med om att valkommissionens roll och oberoende är avgörande för genomförandet av valen. Europa gemenskapernas kommission, tillsammans med medlemsstaterna i Europeiska unionen, kommer att noggrant granska valkommissionens förehavanden för att öka insynen i genomförandet av valen i Kenya.
För närvarande håller Donor's Democratic Development Group på att utarbeta en rekommendation om övervakning av valen, inbegripet möjligheten att sända observatörer och att inrätta ett sekretariat för övervakningen av valen. En EG-finansierad expert ingår i det tekniska team som kommer att bistå Donor's Democratic Development Group.
De händelser som ägde rum förra veckan i Kenya, då 14 personer fick sätta livet till i våldsamma konfrontationer till följd av polisens försök att skingra demonstrationer för konstitutionella reformer, visade att situationen håller på att försämras och att behovet av dialog mellan regeringen, oppositionen och det biståndsgivande samfundet är allt större och allt mer pressande.
Jag är tacksam mot kommissionsledamoten för hans svar. Som han säkert vet, håller den ekonomiska och säkerhetsmässiga situationen i Kenya på att försämras. Inte enbart håller vägar på att rasa ihop och det saknas grundläggande utrustning i sjukhus och skolor, utan antalet rån ökar också lavinartat. Det styrande partiet använder sin makt till slå ned på demonstrationer för en ändring av konstitutionen. Stormandet av All Saints Cathedral nyligen och misshandeln av pastor Timothy Njoya är bara ett exempel på detta.
Jag är tacksam för att kommissionen föreslår att man tittar på att skicka observatörer till valen, men jag undrar om kommissionen också tittar på det andra som behövs: att det utses en oberoende valkommission som sköter valen, att den möteslag som ger regeringen kontroll över oppositionens sammankomster avskaffas och frågan om fri radio med tillgång för alla partier. I synnerhet skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten om kommissionen överväger att dra in det bistånd Kenya får under den Fjärde Lomékonventionen, eftersom Kenya klart brutit mot artikel 5 i Lomékonventionen?
Det är uppenbart att vikten av att skapa lika villkor är en förutsättning för fria och rättvisa val återges i det uttalande jag gjorde nyss och jag anser att de fyra villkor jag påtalade, nämligen valbarhet, rösträtt, informationsrätt och mötesfrihet, omfattar, om jag får säga så, en del av de aspekter ni nämnde som t.ex. tillgång till radiomediet, vilket inte är fallet idag i Kenya. Vi vet alla att pressfriheten existerar i Kenya, men vi vet också att radio är det enda kommunikationsmediet för många avlägset belägna områden. Därav vikten av att inte enbart Europeiska unionen, utan alla de grupper jag nämnde, engagerar sig i övervakningen av hur valkommittén arbetar.
Jag måste säga att vi är ytterst oroade över det så kallade dåliga styre som har kunnat noteras av en del av våra ambassader och delegationer i Kenya. Under mitt besök i Kenya gjorde jag personligen klart för president Arap Moi att vi är villiga att samarbeta och att även utöka vårt samarbete, men att våra villkor är tydliga och tydligt har upprepats i översynen av Lomékonventionen, i synnerhet i artikel 5 om medborgerliga och politiska rättigheter, men också vad gäller gott styre.
Ni refererade till den dåliga ekonomiska situationen för närvarande. Det är sant och det har lett till att IMF överväger att " stryka" Kenya. Det betyder att den andra tranchen av strukturutjämningsmedlen, som IMF just skulle frigöra, har skjutits upp och som en följd av detta har vi själva beslutat att skjuta upp våra strukturutjämningsstöd till Kenya, detta trots att vi anser att finansministern är en person värd att stödjas på personlig bas och vars handlande har varit ytterst positivt. Jag har också noterat att vi angivit att vi skulle vara beredda att använda artikel 5 om vi var övertygade om att dessa krav på fria och rättvisa val inte tillgodoses.
Fråga nr 45 från Clive Needle (H-0511/97):
Angående: Kommissionens åtgärder för att utrota polio i Afrika
Kan kommissionen redogöra för sina åtgärder för att bidra till att utrota sjukdomen polio genom vaccinationsprogram i utvecklingsländerna, med särskild hänvisning till Afrika?
Herr ordförande! Särskilt i Afrika har kommissionen lagt ned stora ansträngningar på att stödja vaccinationsprogrammen. Dessa ansträngningar syftar först och främst till att, å ena sidan, på ett varaktigt sätt garantera tillförseln av primärvaccin - jag avser i detta fall vaccin mot difteri, stelkramp, röda hund, kikhosta, TBC och polio - och å andra sidan att utveckla och förbättra den s.k. rutinvaccineringen. Till exempel genom att stödja den grundläggande hälsovården.
Dessa åtgärder har syftet att inom en snar framtid utvidga den nationella kapaciteten i fråga om smittskydd och skapa en förbättrad beredskap i fråga om epidemier. Dessutom kommer kommissionen, på särskild begäran av de nationella myndigheterna, att bidra till att säkerställa finansieringen av uppkomna merkostnader, till exempel vad gäller programmet för utrotning av polio, samt, om de nationella myndigheterna så begär, att stödja organisation och genomförande av nationella dagsprogram för polioimmunisering. Men, jag upprepar, vårt huvudsyfte är att förstärka tillförseln av vaccin och att förstärka rutinvaccineringen för alla de sjukdomar som jag just nämnde.
Tack så mycket, kommissionsledamoten, för det övergripande svaret. I det sade ni att om det fanns krav från nationella myndigheter på utvidgning, skulle ni kunna överväga dessa. Jag vore tacksam att få veta vad ni svarade på det brev som ni fick från den sydafrikanske presidenten Mandela i mars å de många organisationers vägnar som representerar den breda koalition vars syfte är att utrota polio i Afrika. Jag vet ni fått skrivelser från Världshälsoorganisationen och andra som gjort det helt klart att en av deras främsta prioriteter är att få större program under de vaccinationsdagar ni nämnde. Trots det säger de mig att EU hamnat rejält på efterkälken jämfört med USA och Förenade kungariket och nationella myndigheter.
Jag skulle vilja be er tala om vilka summor som specifikt spenderas på detta område, hur ni specifikt kommer att svara president Mandela och de afrikanska länder som ber om EU: s hjälp och huruvida ni kommer att göra detta till en verklig prioritet, så att EU verkligen bidrar till att utrota polion i Afrika till år 2000, som är det datum som WHO satt upp som mål.
Orsaken till att jag betonade de nationella myndigheternas krav i mitt svar är att vi avvisat Världshälsoorganisationens begäran om stöd för de så kallade " vaccinationsdagarna" . Varför? För att vi anser att dessa resurser har en mycket större multiplikatoreffekt om de följer de normala rutinförfarandena och genom den grundläggande hälsovården, som har utvecklats i ett fåtal länder.
Vi accepterar att denna tjänst i vissa fall inte kan tillhandahålla en sådan vaccinationsrutin som är väl etablerad i många afrikanska länder och för alla de sjukdomar jag räknade upp. Så i de fall där specifika länders nationella myndigheter ber oss om stöd för denna typ av ad hoc-initiativ, är vi beredda att ge detta, för vi anser att de nationella hälsovårdsmyndigheterna är bättre lämpade att avgöra hur resurserna skall investeras.
Detta har varit vår policy i kampen mot vissa sjukdomar som jag förklarade för högste chefen för Världshälsoorganisationen och för vissa icke-statliga organisationer från andra sidan Atlanten och från annat håll som besökte mig i detta sammanhang. Det är en flexibel ansats och hittills har länderna varit nöjda med det och antingen använt det till att stärka de reguljära programmen eller, i andra fall, genomfört en kampanj för att höja medvetenheten bland befolkningen.
Så, jag föreställer mig att svaret till president Mandela är ja. Det är mycket svårt att säga nej till Nelson Mandela.
Fråga nr 46 från Glenys Kinnock (H-0556/97):
Angående: Förebyggande av konflikter och utveckling
Stödjer kommissionen den allmänna principen att stöd för tryggande av säkerheten bör integreras i utvecklingsprogram i konfliktbenägna områden (" säkerheten först" -principen)? Om svaret är jakande, hur ämnar kommissionen säkerställa att nationella och regionala vägledande program inrättas så att de på kort varsel möjliggör sådant stöd?
Kommissionen fäster fortsatt stor vikt vid frågan om förebyggande av konflikter. Kommissionen har tagit initiativet inom Europeiska unionen i dialogen med Afrikanska enhetsorganisationen, i synnerhet vad gäller stöd till OAU: s konfliktmekanism.
Kommissionen har vidtagit nödvändiga steg för att forma ett så kallat konfliktförebyggande nätverk och kommissionen har spelat en framträdande roll i utarbetandet av SAC-riktlinjerna om konflikt, fred och utvecklingssamarbete.
Kommissionen var också den drivande kraften bakom antagandet av den gemensamma ståndpunkten och rådets slutsatser om förebyggande och lösande av konflikter i Afrika, antagen av ministerrådet för allmänna frågor den 2 juni 1997. Dessa dokument återger huvudtankarna och rekommendationerna i kommissionens meddelande om fredsbyggande och konfliktförebyggande i Afrika, daterade den 6 mars 1996. Kommissionen bistod också i genomdrivandet av resolutionen om sammanhållning antagen av utvecklingsministerrådet den 5 juni i år, där fredsbyggande och konfliktförebyggande utgör ett eget tema.
De två sista dokumenten kompletterar varandra och ger en fast grund för ett antal konkreta åtgärder på olika områden. Dessa dokument bekräftar att utvecklingsstöd har en viktig roll att spela i fredsbyggandet och konfliktförebyggandet. Men, om vi vill använda vår hjälp på ett effektivt sätt, med fredsbyggande som målsättning, måste vi vara på det klara med att vi tänker omformulera målsättningarna för vårt stöd. Jag tror fast och fullt att det är dags sluta fokusera på enbart ekonomisk utveckling och vi måste tro på, och agera i enlighet därmed, att principen om ekonomisk tillväxt inte ensamt kan förhindra eller lösa konflikter. Ibland kan ekonomisk tillväxt till och med utlösa eller förstärka spänningarna i samhället.
Jag tror att politik - fungerande politiska system - är nyckeln till Afrikas välgång. Misslyckanden på det statliga planet, ineffektivt och olagligt styre, korruption, obalans mellan makt och möjligheter, stöld av nationaltillgångar från en liten elits sida, undertryckande av demokrati, rättigheter och friheter - detta är nyckelproblemen som måste lösas. Dessa är de grundläggande orsakerna till våldsamma konflikter och vårt stöd måste vara riktat mot dem.
Vår meddelande om konflikter i Afrika i början av 1996 uttalade dessa problem i klartext. Stöd till utvecklingsländer, inklusive programmen inom ramen för Lomékonventionen, måste vara utformat och tillämpat på ett sådant sätt som hjälper till att avhjälpa de grundläggande orsakerna till de våldsamma konflikterna. Mot bakgrund av detta stöder jag helt och fullt tanken, att stöd till säkerhetsstrukturerna i princip skall integreras i utvecklingsprogrammen i konfliktbenägna regioner. I detta syfte har kommissionen antagit en mer strategisk inställning till programmen i den Fjärde Lomékonventionens andra finansprotokoll. Strategidokumenten kräver större tonvikt vid analys av de enskilda ländernas och regionernas begränsningar, så att större hänsyn tas till gamla, pågående och troliga framtida kriser.
Jag skulle bara vilja tillägga att dessa strategidokument för första gången skrevs efter föregående konsultationer med medlemsstaterna, Världsbanken, UNDP och, i vissa fall, USA. Jag tror fast och fullt att detta var ett mycket uppmuntrande resultat, men det är fortfarande inte det jag anser vara ett strategidokument som syftar till verklig och heltäckande utveckling.
Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar. Han vet om att jag och andra har varit något oroliga för att det i grönboken fanns mycket få, om ens några, hänvisningar till frågan om konfliktförebyggande. Naturligtvis välkomnar jag den referens han nyss gjorde i sitt svar om att säkerhetsfrågan skall ingå i ramen för Lomékonventionen. Skulle kunna jag fråga kommissionsledamoten på vilka praktiska, konkreta sätt han kommer att säkerställa att detta faktiskt inkorporeras i Lomé?
Jag skulle också vilja ställa en fråga om vikten av att upprätthålla freden. Demobilisering är en viktig del av detta. Jag har skrivit till kommissionen om demobiliseringen av över hälften av UNITA: s styrkor i Angola. Det förefaller mig att vi saknar en mekanism för snabbt frisläppande av medel i sådana här post-konfliktsituationer. Jag vet att vi har omfattande förfaranden, men det kan inte vara den enda orsaken. Kommissionen måste ta itu med detta. Det är inte fallet att partnerskapsprincipen i Lomé faktiskt är pudelns kärna i detta problem? Kommer kommissionsledamoten att överväga inrättandet av ett finansiellt instrument som kommer att avhjälpa det problem som han tydligt ser måste åtgärdas?
Jag tackar Kinnock för att hon underströk vikten av konfliktförebyggande och det faktum att det inte framgår i grönboken i den grad det borde. Inte heller framgår andra aspekter såsom human och social utveckling och könsfrågan som kommissionen arbetat med nyligen i den utsträckning de borde. Vi ansåg att de tagits upp så nyligen att de borde tas med i grönboken som mycket viktiga aktuella frågor. Men jag hyser inga som helst tvivel över att vi måste föra en mer mogen politisk dialog med våra AVS-partner och diskutera de frågor jag just nämnt på en mer mogen grund. Annars kommer vi att gå runt i cirklar utan att tackla det verkliga problemet. Så jag tror det kommer att få en framträdande roll i nästa Lomékonvention.
Vad gäller den andra aspekten av det problem som Kinnock nämnde, har jag varit mycket engagerad med att diskutera Angola-problemet med de angolanska myndigheterna. Det är sant att vi i konventionen har begränsningar som gör det ytterst svårt. Jag skulle bara vilja nämna ett fåtal. För det första, vi kan inte betala för eller ge bistånd till någon form av militär verksamhet. Skall då demobilisering med hjälp av armén ses som en militär eller ickemilitär aktion? Jag anser den vara icke-militär, men det har framförts vissa tvivel om det korrekta i den bedömningen.
För det andra har vi frågan om frisläppande av medel för detta. Varje fall av demobilisering är unikt. Till exempel i Liberia hade vi " vapen i utbyte mot jobb" och det fungerar. I Angola skulle det behöva vara helt annorlunda, eftersom byar och städer har utplånats från kartan. Så här handlar det om att återuppbygga städer och byar från grunden. Detta är någonting helt nytt.
Vissa har föreslagit att vi skulle kanalisera detta via de icke-statliga organisationerna, men våra budgetposter för icke-statliga organisationer är inte tillräckliga, om vi skall föra sisådär de 60 000 personer som behöver omedelbar demobilisering och ny bosättning någonstans utanför städerna. Så det är en av de frågor GD VIII tittar på, framförallt på grund av att jag skall till Angola i början av oktober och högst upp på min dagordning för diskussionerna med de angolanska myndigheterna och UNITA står frågan om hur vi exakt på kort sikt skall lösa problemet med demobilisering av mellan 60 000 och 90 000 man som slagits i trettio år. Jag inbjuder er med glädje till att följa med, för jag tror att det kommer att vara till nytta att göra denna resa och att föra dessa diskussioner.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 47.
Fråga nr 48 från Barros Moura har dragits tillbaka.
Fråga nr 49 från Ian White (H-0494/97):
Angående: Restriktioner för medel från regionala utvecklingsfonder
I en skriftlig fråga som ställdes den 7 april (E-1395/97) frågades, med anledning av utbyggnaden av flygplatsanläggningen vid Benbecula på Yttre Hebriderna, om det finns några speciella restriktioner som förordar användande av Europeiska unionens medel för civila ändamål snarare än för militära?
Kommissionen svarade att den hade begärt information om sakförhållandena i ärendet av den berörda medlemsstaten. Har kommissionen fått denna information?
För flygplatsen på Benbecula har inom tidsrymden 1988-1991 två bidrag ställts till förfogande ur Europeiska regionala utvecklingsfonden inom ramen för Highlands and Islands National Programm of Community Interest . Det första bidraget beträffade bygget av en ny terminal, det andra beviljades för ett projekt till utbyggnad av start- och landningsbanor såväl som hangarer. Ur uppgifterna från de myndigheter som ansvarar för genomförandet kan man se följande: 1. Den genom Europeiska regionala utvecklingsfonden samfinansierade flygplatsterminalen används inte av stridskrafterna, det skulle i så fall vara som betalande passagerare på affärsflyg. 2. Inga speciella inskränkningar gäller för start- och landningsbanan. Armén får använda flygplatsen i transitsyfte, men civilflyg har dock förtur. Vid enstaka tillfällen kan flygplatsen även användas för sällsynta övningar, men den är dock under hela denna tid öppen för den civila luftfarten. Det finns inga permanenta militära anordningar på flygplatsen. För militärflyg gäller de vanliga yrkestarifferna, vilket bidrar till flygplatsens lönsamhet. Militärflyg utgör dock en mycket liten andel av den totala flygtrafiken på Benbeculas flygplats. Här var effekterna på den regionala ekonomin avgörande för EU-bidraget.
Jag är tacksam mot kommissionsledamoten för det mycket användbara svaret. Jag misstänker att den information som tillhandahållits av " ansvarig myndighet" , som hon uttryckte sig, inte är helt korrekt. Jag talar i egenskap av en person som befann sig på Benbecula-flygplatsen och skälet till min fråga var helt enkelt att jag befann mig där som civil passagerare och såg ett antal militärflygplan anlända. Jag bevittnade också det faktum att i omedelbar anslutning till flygfältet ligger en stor RAF-bas och att det längre ned längs vägen ligger en stor artilleribas. Jag undrar allvarligt om Europeiska unionen de facto har, omedvetet som det tycks, delvis givit bidrag till vad som visar sig vara en större militärbas på Yttre Hebriderna.
Jag skulle vilja uppmärksamma kommissionsledamoten om att jag är intresserad av ett svar, men jag tycker att vi fortsätter.
Herr ordförande, jag har förstått att Ni inte är nöjd med svaret. Beslutet går ju ända tillbaka till 1988. Under mellantiden är medlen avräknade, och enligt den information jag har erhållit har medlen uteslutande använts för de understödda projekten.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 50.
Fråga nr 51 från Gary Titley (H-0507/97):
Angående: Framtiden för Konver-programmet efter 1999
Med tanke på den pågående omstruktureringen i den europeiska försvarsindustrin, räknar kommissionen med att ge ökad betydelse åt Konver-programmet efter 1999?
Titley, i dag är en olycklig tidpunkt, eftersom - som Ni vet - kommissionens ordförande kommer att presentera Agenda 2000 i morgon och därmed även förändringar, som kommer att återspeglas i strukturfondsprogrammet. Jag ber därför om förståelse för att jag inte vill förekomma kommissionens ordförande, utan för ögonblicket vill jag bara förutskicka några allmänna anmärkningar.
Ni vet att de nuvarande gemenskapsinitiativen kritiseras intensivt, eftersom de är för många och de enskilda program, som hänför sig till gemenskapsinitiativ, för att de är för talrika. Av de 800 helhetsprogram, som vi har, hänför sig 400 till gemenskapsinitiativ. Detta gäller emellertid bara för cirka 9 % av strukturfondsmedlen. Detta visar en oproportionerligt hög förvaltningskostnad och en innehållsmässig överlappning med målprogrammen.
Eftersom jag inte vill förekomma ordföranden, vill jag i dag bara hänvisa till att de gemenskapsinitiativ, som inte förs vidare, så långt som möjligt skall integreras i mainstream- programmet.
Med tanke på att svaret i princip var " vänta tills i morgon" , är det svårt att be om ett utförligare svar. Men vad jag oroar mig för är, att om några av historierna om gemenskapens instrument är sanna, kommer Konver-programmet troligen att tappas bort. Konver-programmet täcker sådana områden som för närvarande inte täcks av mål 1 eller mål 2, och faktiskt inte speciellt lätt kan passas in något annat av kommissionens mål. Icke desto mindre har de varit viktiga för utvecklandet av omstruktureringen av försvarsindustrin, som är den nyckelroll vi skall spela.
Skulle kommissionsledamoten kunna tala om för mig huruvida hon håller med om att Konver-programmet har ett legitimt syfte, och att hon skulle vilja se att dessa syften fullföljs oavsett vilket program som äger rum efter 1999?
Titley, jag förstår Era argument till förmån för Konver, och jag vet också att det fanns ett speciellt skäl till varför Konver var så viktig för bestämda regioner. Ändå måste vi utveckla ett helhetskoncept, som tar hänsyn till alla betänkligheter. Vi måste kontrollera, i vilken form det nödvändiga även inom detta område kan understödjas i framtiden. Jag ber dock om förståelse för att det kommer att bli mycket svårt att bibehålla allt det som vi nu åstadkommer i minst lika bra omfattning och att åstadkomma ännu mer inom andra områden. Därför måste vi i slutändan hitta en rättvis kompromiss, som tillfredsställer alla berördas intressen och framför allt de regioner, som är i störst behov av understöd.
Som kommissionsledamoten känner till, är västra England den region i hela Europeiska regionen som är mest beroende av försvarsrelaterad industri. Det är därför som Konver är så viktig för oss.
Jag skulle vilja fråga henne å fackförbundens i västra England vägnar, huruvida kommissionen planerar att utvärdera det sätt som Konver fungerat under dess första inledande år som gemenskapsprogram. Har kommissionen gjort någon utvärdering och skulle man kanske till och med kunna tänka sig en konferens eller någon typ av möte, till vilket fackförbunden inbjuds, så att de kan ge sin syn på saken? Jag kan tala om för kommissionsledamoten att det finns ett brett missnöje bland fackförbunden med hur detta program har fungerat hittills, för det känns som om personerna på arbetsplatserna inte haft tillräckligt inflytande.
White! Vi kommer naturligtvis - precis som vi också gör med våra andra program - att utvärdera resultaten. Jag ber dock om förståelse för att detta - efter det att Konver delvis har kommit igång extremt sent - först kommer att vara möjligt, när vi har kunnat fastställa några resultat. Jag har för ögonblicket inte Era siffror framför mig, men om jag inte missminner mig, har vi nu kommit upp till cirka 6 % av de totala initiativen. Jag slår dock gärna direkt upp detta ännu en gång speciellt för Er, vad beträffar Förenade kungariket. Det innebär alltså att vi fortfarande just inte har givit ut några medel från Konver och logiskt sett kan vi därmed knappast uppnå några framgångar.
Vi kommer för det första att kontrollera vilka inverkningar detta totalt sett har på Konver-programmet, och för det andra vilka möjligheter - som hittills redan har inträffat - det finns till ett informationsutbyte i de olika områdena. Det har redan ägt rum några konferenser i Konver-regioner.
Fru kommissionsledamot, jag skulle ställa en fråga angående framtiden för Recherinitiativet, som tydligen inte längre finns med framöver.
Jag vet att Agenda 2000 kommer att presenteras i morgon men jag skulle vilja höra er åsikt om huruvida dessa omstruktureringar, som dessutom sker på gemenskapens uppdrag, kommer att fortsätta genom den befogenhet som Europeiska unionen ges av EKSG-fördraget, något som även i fortsättningen kommer att beröra länder som Tyskland, Spanien och till och med Frankrike.
Jag skulle också vilja fråga er om ni är medveten om att när EKSG-fördraget går ut, och därmed bidragen till återuppbyggnad av industrin, samt mot bakgrund av rådets beslut i Amsterdam att avsätta de resterande fonderna, EKSG: s tillgångar, till annan verksamhet, att man borde tänka på att planera ett övergångsprogram för dessa regioner.
Fru Wulf-Mathies, som ni har kunnat konstatera, ligger denna tilläggsfråga från García Arias utanför ramen för den inledande frågan. Ni kan dock svara om ni önskar det.
Jag tror att jag måste vara rättvis. Om jag nu i dag inte säger, vad som skall hända med Konver, får jag i dag heller ingenting säga, vad som skall bli av Rechar. Jag ber om förståelse för detta. Men Ni vet att vi försöker att lösa problemen med Rechar, att vi känner till dem väl och att vi försöker att även i framtiden stå till förfogande för lösningen av sådana problem, i vilken form det än kommer att ske. Jag ber dock även om förståelse för att vi naturligtvis måste respektera rådets beslut med tanke på Europeiska kol- och stålgemenskapen.
Fråga nr 52 från Miguel Arias Cañete (H-0515/97):
Angående: Huvudstadsnätet
Är kommissionen medveten om de speciella problem som drabbar de europeiska regioner som är säten för ifrågavarande lands huvudstad?
Känner kommissionen till verksamheten för huvudstadsnätet som utgörs av Madrid-, Bryssel-, Ile de France-, Athen-, Lissabon-, Rom-, Stockholm- och Helsingforsregionen, och i vilket Berlin, Dublin och Wien deltar som observatörer?
Kommissionsledamot Wulf-Mathies, jag är mycket tacksam för ert svar och jag skulle vilja säga att huvudstäderna som centrum för politiska, ekonomiska och kulturella beslut har den högsta koncentrationen av tjänster i ifrågavarande land men att denna koncentration också gör dem till ett område som attraherar lokal inflyttning och invandring från tredje land. Detta leder till en mycket märkbar ökning av den marginaliserade befolkningen, de arbetslösa, och till avfolkning och ökad fattigdom i de omgivande regionerna. Dessutom gör de relativt höga inkomstnivåerna hos den verkligt sysselsatta befolkningen att bidragen från strukturfonderna går till andra regioner.
Men min fråga, kommissionsledamot Wulf-Mathies, är om kommissionen i det nya mål 2, som övervägs i Agenda 2000, bland kriterierna för valbarhet tänker beakta situationen för dessa huvudstadsregioner vilka har ett mycket specifikt problem. De samlar ofta en stor del av medlemsstatens befolkning men får trots detta inget strukturstöd.
Herr ordförande! Parlamentsledamot, jag måste be om att inte behöva beröra frågan Agenda 2000 i dag, eftersom ordföranden i morgon kommer att yttra sig om hela denna fråga. Låt mig emellertid påpeka att det faktiskt vore viktigt att undersöka vad som skiljer huvudstäder från andra städer, som måste bekämpa liknande problem, som invandring och miljöföroreningar och som tillgodoser vissa centrala funktioner även för en region. Jag skulle således vilja be städerna - och vi har även bett huvudstadsregionen om detta - att framställa sina problem för oss, eftersom jag tycker att det vore mera framgångsrikt, om vi befattar oss med problemen inom ramen för stads- och stadspolitiska initiativ, oavsett om dessa problem inträffar i huvudstäder eller i andra städer. De är nämligen lika graverande för de människor, som lever där, och människorna i huvudstäderna lider precis lika mycket, eller precis lika litet, som andra av dessa problem.
Då tiden för frågor till Wulf-Mathies tagit slut kommer frågorna 53 till och med 58 att besvaras skriftligt.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 59.
Fråga nr 60 från Anne McIntosh (H-0440/97):
Angående: Godkännande av skidlärarkvalifikationer i Frankrike
Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att säkra ett korrekt genomförande av tillämplig lagstiftning vad gäller godkännande av skidlärarkvalifikationer i Frankrike, i syfte att undvika den nuvarande användningen av lämplighetstest som diskriminerar icke-franska skidlärare?
Vad gäller etableringsrätten - vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta gentemot franska myndigheter om de underlåter att ändra reglerna för etableringstillstånd för innehavare av diplom som är utfärdade av andra medlemsstater, i synnerhet i enlighet med direktiv 92/51/EEG ?
Fru ordförande! Kommissionen är fullständigt medveten om de problem som skidlärare med brittisk examen har när det gäller att få sin examen godkänd i Frankrike. Kommissionen har i själva verket redan agerat för att komma till rätta med problemet. Låt mig påminna om, att efter kommissionens ingripande har Frankrike nu på ett korrekt sätt infört gemenskapsrättens regler. När det gäller frågan om etableringsrätten har en intrångsprocess inletts. Frågan borde snart vara löst, eftersom de franska myndigheterna nyligen har utfärdat ett dekret som i det franska rättssystemet upptar direktiv 9251 EEG om erkännande av examensbevis. Den korrekta tillämpningen av de nya reglerna i den franska lagstiftningen borde nu ha visat sig i praktisk handling och kommissionen har för avsikt att fortsätta arbeta i samma anda.
Kommissionen arbetar också intensivt på att få till stånd en dialog mellan det brittiska British Association of Ski Instructors (BASI) och de franska myndigheterna. Syftet med initiativet är att uppmuntra en bilateral diskussion om de villkor som gäller för erkännandet av den grundläggande BASI-examen. Möten mellan franska tjänstemän och representanter för British Association of Ski Instructors har redan ägt rum. Kommissionen har även uppmanat de franska myndigheterna att göra en första utvärdering av det dekret som skall utfärdas inom de närmaste veckorna, med avseende på tjänsteleverantörer. Om det skulle visa sig att lämplighetstesten används automatiskt kommer kommissionen att uppmana de franska myndigheterna att ändra sina rutiner.
Herr ordförande, samtidigt som jag välkomnar kommissionens åtgärder hittills, är jag rädd för att de helt enkelt inte räcker. I sin egenskap av grundare till Europeiska unionen borde den franska regeringen veta bättre än att, och den bör veta att, som kommissionsledamoten sagt, den på ett flagrant sätt bryter mot både fördragets bestämmelse om fri etableringsrätt och, i synnerhet mot genomförandedirektivet, som, om jag får påminna honom, antogs 1992. Å de brittiska skidåkarnas vägnar, varav många har skrivit både till mig och till andra brittiska ledamöter i Europaparlamentet, ber jag honom tala om för oss när en brittisk medborgare med brittisk utbildningsbevis kan få en anställning på lika villkor under artikel 7 i fördraget som en fransk medborgare? Det föreligger helt inte lika villkor och jag upprepar att Frankrike bryter mot fördraget och genomförandedirektivet.
Herr ordförande, kanske jag kan få lägga fram de senaste detaljerna i detta fall, som kommissionen fäster lika stor vikt vid som ni själv, McIntosh.
För det första gjordes stora ansträngningar förra året, genom sammanträden, informella kontakter och officiella skrivelser, att lösa problemen i samband med att utländska skidlärare velat etablera sig i Frankrike, och det har gjorts verkliga framsteg. Vi får inte glömma bort de två franska dekreten. För det andra, kommissionen har bett Frankrike att undersöka alla enskilda aktuella fall som kommissionen känner till. För det tredje, ett nytt besvär från BASI: s advokat Holmes har just inkommit till kommissionen. Det har nu registrerats officiellt som ett besvär. Holmes oroar sig för att lämplighetstest systematiskt kan krävas av servicegivare. Om så är fallet, kan kommissionen komma att fatta beslut om att vidta åtgärder. För det fjärde, den 17 juni 1997 mottog jag en delegation grundskidlärare, anförda av Billingham. Slutligen skickades ett brev, daterat den 3 april 1997 och undertecknat av generaldirektör Mogg, till de franska myndigheterna, vari de uppmanades att ge kommissionen en första utvärdering av dekretet om servicegivare. Kommissionen har just mottagit detta, i juni i år. Så jag tror att dessa fakta kan övertyga er, McIntosh, om hur stor vikt kommissionen lägger vid detta viktiga fall.
Jag tackar er, kommissionsledamot Monti. Jag är säker på att det inte är någon överraskning för er att jag tar till orda i denna sak, även om min fråga kommer längre fram. Jag tackar er för det erkännande ni gav det mycket viktiga möte vi hade med ordföranden och verkställande direktören vid British Association of Ski Instructors. Ni märker på McIntosh att förbittring grasserar, måste jag säga, i detta specifika fall. Det gläder mig att höra att det har gjorts framsteg, men det finns viss skepsis. Vi ser hellre handling än ord i denna fråga.
Jag behöver inte tala om att detta är ett mikrokosmos för hela er åtgärdsplan för den inre marknaden. Om vi inte kan fått detta ärende rätt, hur skall vi då kunna få alla de andra, många fler och mycket mer komplexa frågorna rätt. Vad gäller skidlärarna, är deras gräl med fransmännen bara en del av argumentet. Jag är säker på att detta kommer att få genklang över hela Europa.
Jag vill tacka Billingham för det intresse hon visat för kommissionens verksamhet på detta område. Låt mig säga att de ord jag sade, faktiskt enbart är ord, men ord om fakta. Dessa fakta är kanske inte tillräckliga ännu. Vi kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder. Vi talar om handling genom att använda ord, men handling är nyckelordet på detta område. Jag delar er åsikt om att denna fria rörlighet för personer, i ett bredare perspektiv, är grundläggande för den inre marknaden. Det är därför som vi ägnar sådan kraft åt denna fråga.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 61.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 62 från María Izquierdo Rojo (H-0482/97):
Angående: Regeringskonferensen och nya förslag för att garantera den fria rörligheten för varor, framför allt från Frankrikes sida
Vilka åtgärder anser kommissionen vore mest effektiva för att undvika att rätten till fri rörlighet för varor i framtiden ostraffat kränks gång på gång? Vilka förslag har kommissionen inför regeringskonferensen och det nya Fördraget om Europeiska unionen? Vilka är kommissionens konkreta förslag till politik och åtgärder? Fråga nr 63 från Felipe Camisón Asensio (H-0492/97):
Angående: Åtgärder mot vandalism som hindrar den fria rörligheten för varor
Vilka åtgärder föreslås i handlingsplanen för fullbordandet av den inre marknaden, vilken bl.a. har som mål att i allmänhetens intresse undanröja sektoriella hinder, mot den vandalism som vid tillfällen utövats för att hindra den fria rörligheten för jordbruksprodukter?
Låt mig besvara de båda frågorna samtidigt. När det gäller de problem som tas upp av de båda frågeställarna och som behandlas här, så har kommissionen redan flera gånger beskrivit sin position när det gäller den vandalism som vid flera tillfällen utövats av vissa grupper av franska jordbruksproducenter eller av vissa jordbruksföreningar och som har som måltavla jordbruksprodukter som kommer från Spanien.
Jag skickade själv för ett par dagar sedan ett brev till den franske Europaministern för att understryka kommissionens oro när det gäller denna fråga. Liknande episoder under tidigare år fick kommissionen att inleda en överträdelseprocess i enlighet med artikel 169 i fördraget, en process som för närvarande behandlas av domstolen. Generaladvokat Lenz har för övrigt nyligen meddelat domstolen sina slutsatser, som ligger i linje med kommissionens uppfattning. Det står utom allt tvivel att, om domstolen anser att Frankrike underlåter att uppfylla fördragets krav och om de åtgärder som de franska myndigheterna vidtar inte skulle leda till att denna underlåtenhet att uppfylla bestämmelserna upphör, så kan kommissionen tillgripa de möjligheter som står till buds enligt artikel 171 i EEG-fördraget och i så fall begära att domstolen ålägger Frankrike att betala ett visst bötesbelopp.
När det gäller de allmänna åtgärder som kan vidtas inom den närmaste framtiden - vilket var ämnet för den andra frågan - så är kommissionen väl medveten om att villkoren för att tillämpa procedurerna enligt artikel 169 och 171 inte gör det möjligt att komma fram till en snabb lösning på problem som uppstår på grund av förhållanden som de som nämnts av frågeställarna. Kommissionen riktade för övrigt medlemsstaternas uppmärksamhet på detta i det yttrande som publicerades i februari 1996 med anledning av regeringskonferensen. När det sedan gäller den inre marknaden har kommissionen påpekat att, när det föreligger allvarliga brott mot gemenskapsrätten som kan få allvarliga konsekvenser för den inre marknadens sätt att fungera, så kan kommissionen komma att vidta extraordinära åtgärder mot de medlemsstater som inte uppfyller gemenskapsrätten och i förekommande fall även tillgripa sanktioner.
Förstärkningen av kommissionens exekutiva befogenheter kommer att minska förseningen när det gäller att lösa de aktuella problemen. Trots detta avslutades regeringskonferensen utan att någon ändring i detta avseende infördes i den nya fördragstexten. Europeiska rådet i Amsterdam begärde emellertid att kommissionen skulle undersöka olika metoder för att på ett effektivt sätt kunna garantera den fria rörligheten för varor, inklusive möjligheten att tillgripa sanktioner mot medlemsstaterna, och kommissionen uppmanades att lägga fram sina förslag före nästa sammanträde med det Europeiska rådet i december 1997. Det är ännu för tidigt att säga hur kommissionen kommer att agera med anledning av detta. Kommissionen har emellertid börjat undersöka samtliga de möjligheter som erbjuds enligt fördraget för att kunna ge ett fullständigt svar på den uppmaning som stats- och regeringscheferna riktade till kommissionen vid sitt senaste sammanträde.
Herr ordförande, regeringskonferensen var en besvikelse angående detta problem som fortfarande är olöst. Jag är mycket tacksam för den hållning kommissionen visat innan regeringskonferensen, och som jag förstår av era ord kommissionsledamot Monti, även efteråt.
Med anledning av denna inställning av ömsesidig hjälp och för att problemet fortfarande är olöst, skulle jag vara mycket tacksam om ni gav en kopia till parlamentet, och framför allt till undertecknad, av den skrivelse ni har skickat till den franske ministern. Detta för att informera parlamentet och den europeiska allmänheten. Jag är mycket tacksam för er hållning och i framtiden skulle jag också vara tacksam om alla åtgärder från kommissionen, som försöker lösa problemet, blev så tydliga som möjligt och fick maximal spridning. Jag tror att kommissionen gör mycket mer än vad människor känner till.
Låt mig påpeka för Izquierdo att den 8 juli, den dag då jag skickade det brev som jag tidigare nämnde till den franske Europaministern, så skickade kommissionen ut ett pressmeddelande som innehöll hela brevet.
Kommissionsledamot Monti, det är uppenbart att trots era skrivelser med reprimander till den franska Europaministern, i såväl den förra regeringen som den nuvarande, fortsätter vandalismen mot spanska lastbilar inför en passiv fransk polis. Vi kan nämna som exempel sammanstötningarna den 2 juli i Cintegabelle.
Jag antar att nu, kommissionsledamot Monti, måste känna en stark frustration över att konstatera att era goda föresatser att lösa frågan under regeringskonferensen i Amsterdam inte gav några resultat vad gäller ert förslag om automatiska sanktioner.
Jag förstår er frustration, eftersom vi européer är ståndaktiga och till och med envisas med att i alla väder försvara den fria rörligheten för varor inom unionen för att uppnå det slutliga målet, den inre marknaden. Jag förstår er frustration, kommissionsledamot Monti, men ni måste förstå att vår är ännu större eftersom vi fortfarande, som den förra talaren sade, står inför ett olöst problem.
Det finns naturligtvis en känsla av frustration, men det finns också ett växande medvetande inom institutionerna och hos allmänheten, en önskan om att konkret lösa problemen. Kommissionen och jag själv personligen uppmuntrades av de slutsatser som generaladvokat Lenz nyligen överlämnade till domstolen om de fall som härrör från 1995. Visst har det gått mycket tid, dessa saker tar tid, men om domstolen godkänner de slutsatser som generaladvokat Lenz kommit fram till så kommer det att vara ett konkret exempel på avsevärda framsteg när det gäller att tillämpa en fri rörlighet för varor.
Då tiden för frågor till kommissionen tagit slut kommer frågorna 64 till och med 114 att besvaras skriftligt.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.20 och återupptogs kl. 21.00.)
Persontransporter på väg
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande andrabehandlingsrekommendationer:
A4-0234/97 för utskottet för transport och turism om rådets slutliga gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets förordning (C4-0172/97-96/0002(SYN)) om villkoren för att transportföretag skall få utföra nationella persontransporter på väg i en annan medlemsstat än den där det är hemmahörande (Föredragande: Killilea); -A4-0233/97 för utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets förordning (C4-0173/97-96/0125(SYN)) om ändring av förordning (EEG) nr 684/92 om gemensamma regler för internationell persontransport med buss (Föredragande: Killilea).
Fru ordförande, parlamentet kan inte vara helt tillfreds med det sätt som rådet har valt att agera på området internationella persontransporter med buss och bil. Kommissionen antog endast nio av parlamentets 26 ändringsförslag och rådet har i sin tur accepterat ännu färre. Men vi måste erkänna att beslutet att införa en gemenskapslicens i sig är ett steg framåt. Rådets gemensamma ståndpunkt har medfört ytterligare ändringar i kommissionens text. Bland annat ger den möjlighet att inrätta en rådgivande kommitté som skall assistera kommissionen att anta och genomföra åtgärder som rör transportdokument.
Även om många av de ändringsförslag som godkändes vid den första behandlingen i Europaparlamentet inte har tagits med i den gemensamma ståndpunkten, har utskottet för transport och turism valt att endast koncentrera sig på ett fåtal särskilt viktiga frågor. Dessa omfattas främst av ändringsförslag 15 och 16 från den första behandlingen, nu ändringsförslag 1 och 2 i denna rekommendation, som berör behovet av att tillfredsställa de rättsliga kraven för sociala fördelar lika väl som vägsäkerhet vad gäller tillgång till marknaden för chaufförer och fordon. Jag valde också att återigen lägga fram ändringsförslag 24 från första behandlingen, det är nu ändringsförslag 3 i denna rekommendation, som uppmanar kommissionen att före december 1999 lämna in ett ny förslag till förordning som sträcker sig längre än detta aktuella förslag. Med tanke på den tid som krävs för att föra igenom och genomföra denna förordning, skulle det vara en bra idé att omedelbart börja på ett nytt förslag för att inte i det oändliga skjuta upp en ytterligare avreglering.
Som en inledning till mitt andra betänkande om cabotage, tror jag att det kan vara bra att ge en kortfattad historisk bakgrund till detta förslag, som haft ett underligt öde och, det måste jag säga, en plågsam resa. Den 23 juli 1992 antog rådet förordning 2454/92 som lade fast de villkor under vilka transportföretag hemmahörande i annat land än det medlemsland, där de utför nationella vägtransporter, får utöva så kallad cabotagetrafik. Förordningen upphävdes i en dom från Europeiska gemenskapernas domstol den 1 juni 1994, efter det att domstolsförfarande inletts av parlamentet självt. Samtidigt beslöt domstolen att den nya operativa delen av förordningen fortsatt skulle vara i kraft tills den nya lagstiftningen lagts fram. Domstolen beslöt att upphäva förordningen eftersom rådet i avsevärd grad ändrat kommissionens förslag, som parlamentet yttrat sig om vid antagandet av den slutgiltiga texten, och alla - rådet framförallt - vet att det, för att göra en så stor ändring, hade behövt rådfråga parlamentet igen. I den slutliga texten hade en del av de förfaranden och formaliteter som lagts fast kunnat göra det svårare att utöva friheten att tillhandahålla persontransport.
Ett år och sju månader efter det att domslut av den 1 juni 1994 avkunnats lade kommissionen fram föreliggande förslag, som till stora delar återger innehållet i den upphävda förordningen, men naturligtvis utvidgar avregleringen till att även gälla cabotagetrafiken. Efter den första behandlingen i parlamentet har kommissionen antagit nio av parlamentets 16 ändringsförslag, men tyvärr antog rådet endast tre av dessa.
Men det har skett ett flertal framsteg. Rådets gemensamma ståndpunkt medför en större avreglering än tidigare förordning 2254/92 i så måtto att alla specialiserade reguljära fordon som transporterar anställda och studenter har avreglerats, under förutsättning att det föreligger ett avtal mellan organisationen och transportören. Dessutom utgör tillträdet till den nationella marknaden för persontransporter utförda inom ramen för internationell trafik det första erkännandet från rådets sida av principen om cabotagetrafik inom gemenskapens territorium.
Att dessa skäl lägger jag inte fram många av de ändringsförslag som antogs vid den första behandlingen, vilka inte antogs av rådet, eftersom jag förstår att den gemensamma ståndpunkten inte utgör en förbättring av den tidigare lagstiftningen. Men, parlamentet bör inte negligera sitt ansvar att uppmuntra till ytterligare utveckling på detta område.
Ändringsförslag 1 till förslaget till rekommendation strävar därför efter att stödja kommissionen i dess framtida strävanden att avreglera denna sektor, med beaktande av parlamentets tidigare ståndpunkt. Detta ändringsförlag hänför sig till den slutgiltiga deklaration som kommissionen har bifogat rådets gemensamma ståndpunkt, vari den fastslår sitt engagemang för att förbereda ett nytt lagstiftningsinitiativ inom denna sektor med utgångspunkt i hur grönboken " Ett trafiknät för alla" tas emot. Transportutskottet vill uppmuntra kommissionen till att lägga till ett stycke i ingressen som möjliggör större avreglering i framtiden, vilket skulle göra de ändringsförslag rådet gjort till det ursprungliga förslaget tillfälligt acceptabla. Att detta stycke i ingressen antas har därför bra mycket större betydelse än det verkar vid första anblicken, för det visar parlamentets starka intresse av att nå ytterligare framsteg vad gäller lagstiftning om persontransporter. Ändringsförslag nr 2 betonar Europaparlamentets omistliga kontrollerande roll och utsäger att det åligger kommissionen att informera parlamentet både om den aktuella förordningen och om den förordning som upphävdes av Europeiska gemenskapernas domstol. Kommissionen skall före juni 1998 lägga fram en rapport om hur den gamla förordningen fungerat och före december 1999 presentera en rapport om hur den nuvarande förordningen fungerar, på basis av uppgifter som regelbundet samlats in av medlemsstaterna. Ändringsförslaget tar dessutom upp innehållet i stycket i ingressen genom att hänvisa till framtida lagstiftning på detta område.
Sammanfattningsvis är det bara två ändringsförslag som läggs fram till den andra behandlingen, men dessa ändringsförslag sammanfattar parlamentets beslutsamhet att fortsätta slå vakt om cabotagetrafiken och persontransporterna inom gemenskapen, i namn av principen om fri rörlighet för personer och fri etableringsrätt på den inre marknaden och, uttryckt i mer allmänna ordalag, i de europeiska medborgarnas intresse. Dessa ändringsförslag lades fram av de politiska grupperna. Endast ett ändringsförslag lades fram av Grosch från PPEgruppen. Det handlar om att lägga till ordet " regional" . Efter att ha varit i kontakt med Grosch, förefaller det som om transportföretagen i Belgien, och i Tyskland, organiserar busstransporter i tätorter, men att detta sker på regional bas. Mot bakgrund av denna explicita förklaring från honom och med beaktande av mångfalden hos busstransportföretagen inom EU, föreslår jag att detta ändringsförslag stöds. Jag tackar transportutskottet för att det fört fram detta betänkande till detta stadium och kommissionsledamoten personligen och hans personal för deras stöd och hjälp med att göra detta till en så bra lagstiftning som överhuvudtaget möjligt.
Fru ordförande, å Europeiska socialistgruppens vägnar skulle jag kort vilja ta till orda, först, om kommissionens förslag till ändringsförslag till rådets förordning om villkor för internationell persontransport.
Vår grupp, så som vi klargjorde redan vid den första behandlingen, välkomnar kommissionens förslag som vi anser kommer att leda till ytterligare avreglering inom denna sektor, i synnerhet till förenklade regler för internationell persontransport per buss. Samtidigt som jag vill ta detta tillfälle i akt att gratulera och tacka föredraganden för hans arbete, delar jag hans besvikelse över vårt misslyckande att nå någon större framgång med våra ändringsförslag. Det är viktigt att vi i kväll dröjer kvar vid de mycket positiva aspekterna av detta förslag.
I synnerhet bör vi dra allas uppmärksamhet till det faktum, att till exempel en förbättrad ordalydelse av definitionen av tillfälliga tjänster i stor grad kommer att förenkla tillämpningen av förordningen och bidra till att en mer effektiv sektor kan utvecklas.
För det andra, avskaffandet av definitionen av internationella persontransporttjänster, som aldrig existerat i den nationella lagstiftningen, kommer, återigen, att i stor utsträckning klargöra saken.
Sist, men inte minst, så som föredraganden själv noterat, kommer skapandet av ett enhetligt förenklat kontrolldokument, en gemenskapslicens för busstransport, att medföra att vi i framtiden slipper den förvirrande situation där gamla dokument ändras för hand. Allt sammantaget tror jag att dessa specifika förslag är värda detta parlaments stöd vid den andra behandlingen.
Nu vill jag kort beröra förslaget rörande transportföretag som utför nationella persontransporter på väg i annan medlemsstat än den där de är hemmahörande. Syftet med detta förslag, som också föredraganden sade, är att lägga fast harmoniserade villkor för hur transportföretag som utför nationella persontransporter på väg i annan medlemsstat än den där de är hemmahörande skall arbeta. Min grupp välkomnar målet att etablera friheten att tillhandahålla transporttjänster och att undanröja all diskriminering gentemot transportörer grundad på nationalitet. Syftet är att säkerställa att villkoren för fördraget och, i synnerhet, den inre marknaden fullgörs. Sammantaget med de andra åtgärderna som jag nämnt och avskaffandet av gränskontrollerna betyder det att vi nu kommer att se cabotagesystemet utvidgat till alla transporttjänster som tillhandahålls busstransportörer, inklusive reguljär trafik. Jag välkomnar dessa åtgärder.
Jag anser att de sammantagna framförallt kommer att ge nya möjligheter för tillhandahållare av busstransporttjänster, vilket i sin tur kommer att skapa efterlängtade nya jobb inom transportsektorn. Nya standarder kommer att införas och en större flexibilitet kommer att öppna upp nya marknader. Avskaffandet av de nuvarande restriktionerna kommer att göra det möjligt för transportföretagen att optimera verksamheten och vinsten för sin fordonspark.
Sammanfattningsvis kan socialistgruppen med glädje stödja dessa åtgärder, för de kommer att skapa ett nytt, snabbt system där busstransporttjänster kan tillhandahållas till nytta för busstransportörena själva, passagerarna, ekonomin och miljön.
Fru ordförande, jag skulle också vilja lyckönska kommissionen till att den nått en gemensam ståndpunkt och föredraganden för allt det hårda arbete han lagt ned på dessa två förslag.
Genom att acceptera den gemensamma ståndpunkten välkomnar jag detta som ett första steg på vägen mot ett erkännande av cabotageprincipen på den Europeiska unionens territorium.
Men jag skulle vilja uttrycka min oro och min och PPE-gruppens besvikelse över att utvecklingen mot avreglering på detta område är så plågsamt långsam. Tyvärr är möjligheten för transportföretag att utföra nationella persontransporter på väg i en annan medlemsstat än den där de är hemmahörande fortfarande starkt begränsad. Jag drömmer om den dag då en buss kan köra från Storbritannien genom Frankrike till Bordeaux och ta på och släppa av passagerare i Paris på vägen. En sådan förändring skulle göra verklighet av den inre marknaden vad gäller busstransporter på väg, uppmuntra fler människor till att utnyttja denna typ av transport och ge ett verkligt värde till det folkets Europa som vi alla talar om.
Fördelarna med förslagen framför oss här i kväll för busstransportföretag är både konkreta och positiva. Transportföretagen kommer att kunna utnyttja sin rätt att utföra transporttjänster i ett annat medlemsland och, självklart, göra det endast om det ligger i deras kommersiella intresse. Internationella transportföretag skulle kunna dra nytta av detta, utan att det skulle innebära ökade kostnader för dem, genom att de kunna de fylla tomma platser på befintliga rutter.
Den ytterligare avreglering som aviseras i den gemensamma ståndpunkten och Killileas betänkanden skulle hjälpa till att minska kostnaderna och spara tid för transportföretagen. Denna strömlinjeformning av rutinerna störs endast i liten utsträckning av behovet av att förnya gemenskapslicensen vart femte år, vilket, naturligtvis, utgör en del av förslaget.
Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att stödja den gemensamma ståndpunkten och Killileas betänkanden samt rekommendera dem till kammaren.
Fru ordförande, kära kolleger, med dessa två betänkanden från min kollega Killilea avslutar vi i dag ett lagstiftningsförfarande som är mycket viktigt för hela sektorn för passagerartransport på väg. Jag är övertygad om att antagandet av dessa texter och av tillämpningsförordningarna kommer att ge nya impulser till persontransporten och erbjuda större val av tjänster till mer attraktiva taxor.
Här föreligger en avsevärd avreglering av marknaden för persontransporter per buss. Tack vare tillståndet för kustfart, har fritt tillhandahållande av tjänster införts och undanröjt all diskriminering beträffande den som tillhandahåller tjänsten när det gäller nationalitet eller det faktum att han är etablerad i en annan medlemsstat än den stat där tjänsten skall tillhandahållas. Man bör även betona förenklingen av de internationella persontransporterna med införandet av en gemenskapslicens, som på sikt skall bli det enda dokument som krävs för att skjutsa passagerare genom Europeiska unionen. Det är anledningen till att jag uppmanar er att rösta för Killileas två förslag till rekommendation och jag tackar honom hjärtligt!
Dessa anmärkningsvärda framsteg får emellertid inte göra att vi tappar bort ett viktigt krav: nämligen säkerheten. Tillsammans med de gemensamma reglerna för fritt tillhandahållande av tjänster skall det finnas en harmonisering av de villkor som krävs för att utöva yrket som transportör. Det är hela meningen med ett betänkande, Bergers betänkande, som vi uppmanas uttala oss om till följd av Killileas betänkanden. I det här sammanhanget beklagar jag livligt att utskottet för transport och turism inte på djupet granskat de punkter som förefaller grundläggande, nämligen utbildning av förare, individuell tillförlitlighet men även lämplighetsprovens innehåll. Dessa beståndsdelar är uppenbarligen en följd av den stora avregleringen när det gäller transport av personer eller varor på väg.
Fru ordförande, mycket ärade kollegor! Precis som föredraganden av betänkandet betraktar parlamentsgruppen Europeiska folkpartiet rådets ståndpunkt som ett viktigt, om än inte sista steg vid liberaliseringen av den gränsöverskridande trafiken. Att lokaltrafiken för personbilar tills vidare utesluts, motsvarade parlamentets önskan. Därför förvånar det oss att den regionala trafiken för personbilar inte utesluts, men omröstningen i morgon kan kanske eventuellt ännu få ordning på detta. Jag tackar redan nu föredraganden för hans förslag att även understödja denna ändring.
Sett med våra ögon är det som föredraganden föreslog vettigt, nämligen att föreslå ändringar allt efter tyngdpunkt och att inte helt enkelt hänge sig åt illusionen att ännu en gång lämna in alla ändringsförslag, som föreslogs i den första läsningen. Rättsföreskrifterna inom det sociala området och säkerheten inom gatutrafiken hör säkert till de viktigaste villkor, som marknadstillgängligheten skall avgöra. Vi är alla medvetna om - och vi hoppas att även rådet ser likadant på saken - att liberaliseringen och de därmed förknippade konkurrensvillkoren inte får leda till att allt detta sker på social- och säkerhetsföreskrifternas bekostnad.
Föredragandens sista ändring är enligt vårt sätt att se det även logisk, om vi, som jag sade inledningsvis, inte betraktar denna som ett sista steg. De terminer, som där omnämns, är för oss de sista terminerna för att införa ett nytt lagstiftande förfarande. Tills dess - och det är också en förhoppning - skall parlamentet förmodligen ha kunnat ge uttryck åt sin mening i trafikområdet. Om rådet kommer att ta hänsyn till detta redan i dag, ligger mellan förhoppning och from önskan. Jag ville dock inte att denna önskan skulle vara outtalad.
Fru ordförande, jag skulle vilja börja med att återgälda Killileas storsinta tack till mina tjänster - människorna som arbetar tillsammans med mig - och till mig, men också med att be om ursäkt för att jag är tre minuter sen och att jag därigenom gick miste om några av de pärlor han kastade framför kommissionssvinen. Jag ber väldigt mycket om ursäkt för det. Min enda förklaring är att jag var mitt uppe i en mycket intensiv diskussion med min ledamot i Europaparlamentet på mitt kontor om den mycket känsliga frågan om att måla om i vårt kök och blev, följaktligen, uppehållen längre än någon av oss hade avsett. Jag hoppas att han ursäktar mig. Jag är säker på att han gör det.
De två gemensamma ståndpunkter som ligger framför kammaren idag förtjänar uppenbarligen brett stöd, vilket bevisats i debatten i kväll. Utan tvekan är det en tribut till Killileas välkända förmåga att skapa samförstånd, inte enbart i hans eget hemland, utan också här i Europaparlamentet.
Vad gäller internationella busstransporter, omfattar den gemensamma ståndpunkten det flesta av de förbättringar som rekommenderats av kommissionen och parlamentet i ett tidigare skede och den inbegriper också det föreslagna införandet av en gemenskapslicens för busstransportörer.
Även om parlamentet, som ni hedervärda ledamöter kommer ihåg, samtyckte till kommissionens önskan att ta bort den så kallade " järnvägsskyddsklausulen" , fanns det inte tillräckligt med stöd i rådet för att genomföra detta, trots det faktum att bestämmelserna i klausulen aldrig använts av någon medlemsstat. Istället uppnådde rådet en kompromiss så att skyddsklausulen kommer att bibehållas fram till slutet av 1999 och sedan ersättas av en skyddsklausul. Kommissionen kommer naturligtvis att noga övervaka hur medlemsstaterna använder sig av dessa klausuler, så att vi undviker en snedvridning av konkurrensen mellan olika transportsätt.
Ni kommer ihåg att ändringsförslag 1 och 2, som ligger framför kammaren i dag, förkastades vid den första behandlingen av både kommissionen och rådet. Som jag förstår det, vill utskottet för transport och turism säkerställa att lagstiftningen för kör- och vilotider respekteras och naturligtvis samtycker jag kraftigt till den målsättningen. Jag kan dock försäkra kammaren om att redan hänsyn har tagits till detta i den befintliga texten och jag ber därför ledamöterna betänka detta, i synnerhet som i detta undantagsfall den ordalydelse som föreslagits av transportutskottet inte skulle innebära någon större klarhet jämfört med den existerande bestämmelsen.
Jag måste säga er, ärade ledamöter, att ändringsförslag 3 inte kan accepteras, inte av principskäl, utan främst av praktiska skäl.
Samtidigt som kommissionen naturligtvis vill lägga fram en rapport om tillämpningen av denna förordning, är det helt enkelt inte realistiskt att detta kan göras före utgången av 1998. Förordningen kommer att antas i oktober, eller däromkring, detta år och kommer inte att träda i kraft förrän 12 månader senare. Detta skulle helt uppenbart lämna alltför kort tid till att dra några som helst användbara slutsatser om dess tillämpning, och, om kammaren betänker dessa tidsaspekter, hoppas jag att den kommer att göra en liknande bedömning.
Situationen vad gäller busscabotage är tillfredsställande, även om den ståndpunkt rådet intagit inte sträcker sig lika långt som den som föreslogs av kommissionen. Det är icke desto mindre ett acceptabelt första steg på vägen mot att genomföra friheten att tillhandahålla tjänster inom den reguljära busstrafiken. Jag kan också tillägga att kommissionen kommer att se över situationen för reguljär busstrafik, som inte omfattas av den nuvarande förordningen när vi överväger översyn av förordningar som berör offentliga tjänster, så som fastlagt i grönboken " Ett trafiknät för alla" förra året.
Jag har också glädjen att upplysa parlamentet om att kommissionen kommer att anta den omformulerade versionen av ändringsförslag 1, samt delar av ändringsförslag 2 - den del som handlar om betänkandet över tillämpningen av förordning 2454/92. Detta kommer, så som krävt i föreliggande ändringsförlag, att presenteras under nästa år.
Däremot kan jag inte acceptera Groschs ändringsförslag, som syftar till att utesluta regionala busstransporter från den ändrade förordningen - det vore ett steg bakåt jämfört med de framsteg som redan gjorts.
Jag vill uttrycka min tacksamhet gentemot Killilea och hans kollegor för deras arbete och, ja, för deras fortsatta intresse, som naturligtvis är en stor hjälp för att uppnå hållbara framsteg med hur gemensamma regler för busstransporter fungerar inom gemenskapen.
Jag tackar kommissionsledamot Kinnock och jag ser att Killilea begär ordet på nytt.
Fru ordförande, jag skulle bara vilja upplysa kommissionsledamoten om en sak. Vad gäller ändringsförslag 1, säger ni att det inte bringar större klarhet. Men om det införs, lär det inte minska klarheten heller, så jag förstår inte logiken i det hela. Men det är frågan om Groschs ändringsförslag som jag skulle vilja ta upp nu, för jag tror, kommissionsledamoten, att ni bör kalla upp Grosch till ert kontor i morgon för att diskutera ett par ord med honom, så som jag själv var tvungen att göra, så att han kan få förklara den tekniska betydelsen av hans ändringsförslag. Den skiljer sig i stor grad från den tolkning ni har gjort av den och jag skulle uppskatta en viss medling i denna fråga, så att vi kan få den ur världen en gång för alla. Jag förväntar mig att ni kommer att göra detta, för jag vet att ni är en man som respekterar en liten önskan, och jag tror att när Grosch är klar med er, så kommer ni att ha fått förklarat för er i detalj vad han talar om. Efter att han förklarat vad han menar för mig, tror jag inte att han har fel i det han försöker göra.
Tack Kinnock för den inledningen som jag tror att Grosch uppskattade.
Watts har också en begäran till er tror jag.
Fru ordförande, mycket kort, om ett mycket tråkigare ämne. Som kommissionsledamoten väl känner till, tog min kollega Titley i måndags upp frågan om de tragiska dödsfallen i samband med bussolyckan i de franska Alperna, där tre unga människor från hans valkrets miste livet i en buss hyrd lokalt i Frankrike - utan säkerhetsbälten. Jag vet att Titley redan har lovordat kommissionsledamot Kinnocks ansträngningar att säkerställa att bussar är så säker som möjligt. Naturligtvis vill jag inte ställa kommissionsledamoten mot väggen här i kväll, men jag är säker på att vi alla välkomnar detta, om än tragiska, tillfälle, att se över huruvida vi kan göra något mer för att säkerställa säkrare bussar i hela Europeiska unionen och lära av denna tragedi, så att vi kan säkerställa att den inte upprepas.
Som Watts sade är detta en ytterst oroande fråga. Jag har varit i kontakt med hans kollega Titley, som med all rätt tog upp denna fråga med mig omedelbart efter denna fruktansvärda tragedi som drabbade elever vid St. James-skolan i Titleys valkrets. Det jag kunde säga Titley var, att vi redan har den lagstiftning som behövs för att säkerställa att säkerhetsbälten installeras allmänt i nya bussar och i alla bussar som tillverkas mot slutet av 90-talet inom hela Europeiska unionen. Vi arbetar också med en lagstiftning som kommer att syfta till att säkerställa större skydd mot skador orsakade till följd av att bussar voltar.
Det särskilt tragiska i detta fall är att en skola som varit mycket noga med att endast använda sig av bussar utrustade med säkerhetsbälten, till följd av ett fel på bussen, var tvungen att byta till ett annat fordon. Dessa unga människor är döda, möjligen på grund av detta oundvikliga byte. Vi kommer att noggrant följa hela denna fråga i förhoppningen om att snabbare och i större omfattning genomföra dessa förändringar för att förbättra säkerheten i bussar så som alla civiliserade människor i parlamentet, kommissionen, ja, var som helst skulle vilja ha.
Tack kommissionsledamot.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Avgifter på tunga transporter
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0243/97) av Jarzembowski för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv (KOM(96)0331 - C4-0027/97-96/182(SYN)) om avgifter på tunga godstransporter för användningen av vissa infrastrukturer.
Fru ordförande, käre kommissionsledamot, kära kollegor! Utskottet för transport och turism har mycket noggrant diskuterat kommissionens förslag om ett nytt direktiv om motorfordonsskatt för tunga transporter, såväl som en höjning av vägtullar och trafikavgifter, har med detta betänkande gudskelov kommit till en gemensam uppfattning och har med stor majoritet antagit ett gemensamt yttrande.
Det av kommissionen föreslagna systemet om skattesatser för motorfordon är enligt vår uppfattning alltför komplicerat och borde förenklas. Därvid borde man avstå från maximala skattesatser och bara införa minimiskattesatser. Dessa skall dock vara klart graderade efter vägbelastning och fordonens avgiftsbelastning och på så sätt även sporra bilköpare att välja miljövänliga bilar. Enligt vår uppfattning bör satserna för Euro-I- och EuroII-fordon ligga på 80 % av skattesatserna för de miljöskadligare icke-Euro-fordonen.
I varje fall är vi av den uppfattningen att dessa minimiskattesatser - även i händelse av att en medlemsstat höjer avgifterna för vägbelastningen - inte kan sänkas ytterligare. Redan nu leder de avsevärt olika verkliga skattesatserna i medlemsstaterna till en snedvridning av konkurrensen mellan företagen i gemenskapen och detta skadar tanken på den inre marknaden och en lojal konkurrens.
Dessutom föreslår utskottet för transport och turism att man skall kontrollera systemet för minimiskattesatserna regelbundet med start den 1 januari 2002. Jag vill tillägga att jag personligen tycker att man borde avstå från motorfordonsskatterna för de är inga verkligt miljörelevanta skatter.
Ännu viktigare är dock att utskottet likaså har enats i yttrandet om vägtullarna och trafikavgifterna. Enligt vår uppfattning borde kommissionen först och främst lägga fram sin vitbok om en internalisering av de externa kostnaderna och den framför allt på grund av Schmidbauer-betänkandet krävda studien för ett bevis för de externa kostnaderna för alla väg och järnvägar. Vi är nämligen fortfarande av den uppfattningen att det inte kan gå an att redan nu ensidigt och på bekostnad av de tunga transporterna införa en avgiftsbeståndsdel för att täcka de externa kostnaderna i vägavgifterna.
Vi tror även att de högre beräknade avgifterna för användningen av så kallade " känsliga vägsträckor" för närvarande inte bör tillåtas. Först måste specifika regleringar i gemenskapsrätten utarbetas och beslutas för att definiera de ekologiskt särskilt belastade vägkorridorerna. För detta såväl som för ett bevis på de externa kostnaderna kräver utskottet för transport och turism att kommissionen skall framlägga motsvarande förslag inom de kommande 12 månaderna. Med hänsyn till den starka miljöbelastningen i Alperna genom de tunga transporterna är utskottet för transport och turism dock absolut införstådd med ytterligare en särskild reglering för Brenner-motorvägen. Denna måste emellertid ännu skildras i detalj av kommissionen - även med hänsyn till de förhoppningsvis snart avslutade trafikförhandlingarna med Schweiz - förberedas och noggrant rådslås om av parlamentet och rådet.
Det av kommissionen för övrigt föreslagna systemet av vägtrafikavgifter bör förenklas i intresse av dess praktiska tillämpning. Enligt fordonens avgas- och vägbelastningskriterier bör systemet graderas i en större omfattning. Därvid måste man betänka att det ju står medlemsstaterna fritt att fastställa maximisatserna mellan 50 och 100 %. Man måste också betänka att det kommer att ha gått fem år mellan det sista fastställandet av nu gällande maximisats och införandet av de nya maximisatserna den 1 januari 1999. Därför föreslår utskottet en tydlig höjning av den maximala årsavgiften, närmare bestämt mellan 1500 ecu för miljövänliga fordon och 2 500 ecu för icke miljövänliga fordon.
Vi är mycket spända över vad kommissionsledamot Kinnock kommer att svara på våra förslag. I utskottet betecknade företrädarna för kommissionen vårt förslag till betänkande som mycket realistiskt. Jag hoppas, Neil, att Du i dag kommer att se likadant på saken. I bemärkelsen av ett bra samarbete hoppas jag att kommissionen kommer att överta alla förslag från parlamentet, eftersom det är mycket sällsynt att ett parlament med så stor majoritet kan enas om ett betänkande i en svår fråga. Jag tror emellertid också att rådet är tvunget att på grundval av vårt yttrande och kommissionens motsvarande kompletterande yttrande snabbt måste anta en gemensam ståndpunkt, eftersom direktivet ännu måste omsättas, och de faktiskt berörda företagarna av fordon för tunga transporter måste i god tid veta vad de har att vänta sig från och med den 1 januari 1999.
Till sist, fru ordförande, vill jag tacka mina kollegor i utskottet för transport och turism, utskottets sekretariat, men också företrädarna för kommissionen. Jag tror att vi - kommission och parlament - har genomfört överläggningarna i utskottet för transport och turism i en god anda. Jag tackar kommissionen och mina kollegor, och jag hoppas att vi även kommer att bibehålla det goda samförståndet i denna viktiga fråga.
Herr ordförande! Låt mig efter Jarzembowskis inlägg framför allt peka på att, trots att vissa av de ändringsförslag som ingick i yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd upptogs av utskottet för transport och turism, till exempel när det gäller Alpkonventionen, så skiljer sig den ansats som finns i Jarzembowskis betänkande avsevärt från det som återfinns i det yttrande som jag är föredragande för och som har godkänts av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd.
Låt mig framför allt framhålla att när det gäller bedömningen av det förslag som presenterades av kommissionen, så anser vi att det är bra att man inför möjligheten till ett externt inslag när det gäller avgifter och nyttjanderätt och vi har faktiskt ansett det vara nödvändigt att förbättra och förtydliga dessa aspekter i våra förslag och tillägg.
Vi har dessutom ansett det vara lämpligt och nödvändigt att utöka tillämpningen av begreppet känsliga vägsträckor som finns i kommissionens förslag till att omfatta känsliga områden, för att man inte skall överföra trafiken från vägar som bedömts som känsliga till vägar som är ännu känsligare och mindre säkra inom de berörda områdena. Hela alpområdet skulle till exempel kunna betraktas som ett känsligt område. I det här sammanhanget vill jag gärna framhålla att eftersom även utskottet för transport och turism i sina ändringsförslag i en beaktandemening vill införa en hänvisning till Alpkonventionen, så verkar det riktigt att hävda att hela alpregionen, och inte bara Brenner, bör beaktas i direktivet. Av den anledningen får vi inte glömma att det är hela alpregionen som berörs av de problem som vi här diskuterar, även om vi uppskattar att frågan om Brenner tas upp i betänkandet. Låt mig bara påminna om att från 1970 till 1995 har transporterna genom alperna ökat från 28 miljoner till 112 miljoner ton och att denna ökning framför allt gäller vägtransporter.
Av de skäl som jag har redovisat ansåg jag det lämpligt att presentera vissa ändringsförslag i syfte att återställa den grundtanke som ingick i betänkandet som godkändes av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd och jag hoppas att kommissionären och parlamentet tar hänsyn till dem.
Ordförande, jag kommer ihåg som dåvarande ledamot av det nederländska parlamentet att en dag med östlig vind kom beskedet att den tyska regeringen skulle införa Benutzungsgebühr och den växande strömmen lastbilar som framför allt fördes fram genom västvinden skulle långsamt men säkert få en räkning.
Mycket uppståndelse, också bakom borden, och EG-domstolen gav motståndarna rätt. Så kunde det inte göras. Ändå fartyget var sjösatt: efter mödosamma överläggningar såg Eurovinjetten dagens ljus. Eftersom Europaparlamentet inte var tillräckligt inblandat i den processen blev direktivet ogiltigförklarat i domstolen, för övrigt utan att verkan sköts upp och kommissionen ställde sig vid ett nytt förslag som är ungefär ett år gammalt och vilket föredragande Jarzembowski som föredragande, nu lämnat ett betänkande om. Under tiden kan det fastslås att sakfrågan inte är utan bekymmer. Olika diskussioner i rådet har inte lett till beslutsprocesser och är jag rätt informerad, då får det inte uteslutas att de slutliga resultatet, diskussionerna fortsätter den 4 oktober, ändå skulle avvika mycket från det som kommissionen hade föreställt sig. Vi kan inte blunda för verkligheten.
En annan realitet får inte heller lämnas onämnd. Även om vi värderar, jag vill uttryckligen säga det, kollega Jarzembowskis arbete, är vi inte speciellt lyckliga över resultatet av den, han vet det också. Samtalen som vi fört om det, ledde i början inte till resultat. Egentligen var vi framför allt eniga om faktumet att vi inte var överens.
Min grupp var och är av åsikten att såväl externa kostnader som känsligheten i vissa områden måste utgöra väsentliga beståndsdelar av en balanserad transportpolitik. Min grupp var och är av åsikten att efter antagandet av betänkandet Schmidbauer, måste det arbetas med största möjliga handlingskraft på ett intelligent tillvägagångssätt för problemen som ännu måste lösas och att rådet inför sig självt och inför den europeiska medborgaren är skyldig att aktivt medverka till en politik som ger verkligt perspektiv.
En av kommissionär Kinnocks föregångarna, hans nuvarande kollega Van Miert, lät för ett antal år sedan i ett gemensamt organ, göra en rapport om konsekvenserna av en redan då starkt växande trafik. Sedan dess har mycket studerats, mycket pratats, mycket skrivits om alla tänkbara lösningar. Dock har för lite hänt, jag säger inte att inte något har hänt, det har hänt för lite. Renare trafik överträffades av mer trafik. Miljömålsättningar proklameras högtidligt och sedan dras det i långbänk. Goda alternativ för person- och godstransporter blir otillräckligt utvecklade. Det skulle varit en dålig signal om de två största grupperna i detta parlament här och nu hade stått emot varandra. Bra för den politiska tydligheten kanske, dock dåligt för åtminstone utsikten till att dra linjen, som drogs i fru Schmidbauers betänkande vidare. Ärligheten bjuder att man säger att detta parlament inte har någon beslutande röst i den slutliga beslutsprocessen av dessa direktiv. Desto viktigare är det att det görs tydligt att det vid meningsskiljaktigheter som blivit kvar, står en sak klart: den stora majoriteten i detta parlament skall, det får man hoppas åter, ställa sig bakom filosofin som i grönboken fastställts som " externa kostnader" . För många kollegor kanske en mager tröst och också för mig, jag har redan sagt det, inte riktigt höjdpunkten på önskedröm, men på sikt dock viktigare än vad vi nu förmodar. Hur som helst, när det gäller oss, ett uttryckligt stöd för kommissionen och för krafterna i transportrådet som inte bara säger att något måste hända, men som också vill engagera sig för det i det egna landet och i unionen.
Mycket ärade fru ordförande, herr kommissionsledamot, ärade kollegor! Först och främst vill jag gratulera föredraganden för hans betänkande och för hans ansträngningar att söka och även finna kompromissförslag. Kollega Jarzembowski, som belgare vet jag att uppskatta kompromisser, men jag vet också att kompromisser sammanlagt bara har den fördelen att hitta en lösning, där de flesta inte är överens. I denna bemärkelse känner vi väl alla - vilket redan har antytts - att delar av betänkandet skall betraktas som en god kompromiss, men likväl som en kompromiss.
Vägtransporten är säkerligen inom ramen för ansträngningarna att företräda en mer miljövänlig och säker trafikpolitik, inte den bäste eleven. Han har dock utan jämförelse anpassat sig bäst till de moderna marknadskraven. Avgifter inom vägtransporten kommer i mina och också i många av mina kollegors ögon inte att bidraga till att återuppliva andra kommunikationsmedel, som järn- och vattenväg. Vad gäller avgifter skall vi heller inte glömma att de i ett område, där ännu många småföretag verkar, även kan få dessa att komma över sin existensnivå.
Detta är mycket tydligt, eftersom efterfrågan stiger och antalet verksamheter minskar, medan antalet storföretagare växer. Om vi nu skall ha trafikavgifter, måste de i en större grad ta hänsyn till vägskadorna och emissionerna. De klassificeringar som föreslås i betänkandet motsvarar enligt mig helt och hållet detta projekt. Vi är också överens om att " känsliga vägområden" måste tas med i beräkningen. Precis som vid fastställandet av de externa kostnaderna behöver vi emellertid i båda fall ändå en noggrannare undersökning av kommissionen för att kunna göra sakliga och logiska förslag.
Att nu Brenner-motorvägen redan nämns speciellt gör det enligt mitt sätt att se det inte nödvändigt med någon speciell analys och inte heller med några ytterligare argument. Att behålla en miniminivå på trafikavgiftssatserna hör enligt vår mening även till uppfattningen att minimikriterier även behövs inom skatteområdet, om man genom skatter inte vill åstadkomma en snedvridning av marknaden. Med det föreliggande förslaget har vi emellertid inte på långt när någon garanti för att de föreslagna avgifterna i alla medlemsstater kommer att leda till samma belastning.
Till sist vill jag välkomna att föredraganden fram till 2001 föreslår en kontroll av miniminivån på trafikavgiftssatserna. Den teknologiska utvecklingen och även - vilket jag hoppas - utvecklingen inom de andra trafikområdena är argument nog för detta.
Fru ordförande, jag skulle vilja börja med att lyckönska föredraganden till detta hans betänkande och även kommissionsledamoten, för nya labour kommer att få en ny färg i sitt kök, och jag är säker på att den kommer att vara en mycket svag rosa nyans!
Fru ordförande, diskussionen som vi i dag för, sysselsätter oss sedan många år. Vid det olyckligaste ögonblicket som man kan tänka sig, blir det nu en behandling i plenarsammanträdet. Vi förhandlar ju i detta ögonblick med Schweiz och vi uppför oss som om vi tänker spela poker med öppna kort, medan schweizarna håller på att sopa bort smutsen från sin egen dörr och lägga den hos grannarna. Det var bättre om vi inte hade gjort det. Den andra olyckliga omständigheten gäller faktumet att det här handlar om en avgift och att således finansministrarna måste besluta om det. Det betyder enhällighet och den finns helt enkelt inte. Det måste föredragande också veta och därför är hans betänkande, låt oss säga, att bära vatten till havet.
Det tredje problemet, som tyvärr inte behandlats av föredragande, eller åtminstone inte i tillräcklig utsträckning erkänts, är att tillväxten av ömsesidig handel inom unionen, åtminstone det är orsaken till det, och det betyder att det helt enkel är mer transport. Med den nuvarande modal split där 75 procent är vägtransport, om vilket vi som parlament har sagt till varandra: vi vill gärna ha mer över räls och över vatten, är det ändå en säker sak att vägtrafiken förblir den viktigaste trafikmodaliteten. Det betyder också att vi måste göra allt vi kan för att skadan som vägtrafiken orsakar, och det förnekar jag inte alls, blir så liten som möjlig. Det betyder att vi skulle ha tagit tillfället i akt att i detta betänkande verkligen ge incentive till den minsta miljöskadliga lösningen. Nu är förslagen från såväl kommissionen som föredragande, skillnaden mellan de miljöskadligaste, säg för Euro, Euro 0-klass, Euro-I och Euro-II klass och bättre klasser, alldeles för liten. Det betyder att det från detta förslag inte alls utgår något incentive för att gå mot en förbättrad version. Det betyder också att vi missar chansen att, och jag ger er ett enda exempel fru ordförande, utsläppet av kvävedioxid (NOx) förra året sjönk med 3, 5 procent i mitt land, särskilt genom Euro II. Mellan 1990 och 1996 steg antalet fordonskilometer med 13 procent och utsläppet minskade med 11 procent, SO2 minskade med 16 procent. Vi måste alltså främja Euro II och Euro III.
Fru ordförande! Diskussionen om en höjning av avgifterna för tunga godstransporter är ett högexplosivt ämne i hela Europa med tanke på möjligheten att finansiera den dyra väginfrastrukturen. Detta gäller i speciellt stor omfattning för Österrike. Geopolitiskt beläget i centrala Europa är Österrike dessutom en känslig och svårbemästrad alpregion. Belastningen på den känsliga miljön ökar därigenom, och kostnaderna för vägbygge och underhåll är motsvarande högre. Den i betänkandet föreslagna starkare betoningen av skador på infrastruktur och miljö för att beräkna avgifterna och en starkare differentiering av godstransporter på väg efter emissionsförhållande och vägskadeklasser är mycket välkommen. Likaså understödjer vi innehållsmässigt de konstruktiva ändringsförslagen från Gruppen De gröna i Europaparlamentet, framför allt förslagen 31, 34 och 41, vilka i störst omfattning återspeglar vår liberala kravkatalog. Ett oavvisligt krav kvarstår trots avslaget i utskottet, nämligen internaliseringen av de externa kostnaderna, även i de fall, där det vid en exakt definition fortfarande finns skilda meningar. Den vore dock en viktig signal just med avseende på den miljöpolitiska situationen.
Definitionen av känsliga områden inom EU och den specifika definitionen av hela alpområdet som känslig region tycker jag är vidsynt och lovande för framtiden. Som direkt berörd invånare av den väl mest känsliga europeiska trafikregionen - Inndalen i Tyrolen och Brennerpasset - vet jag hur viktigt det vore att höja eller kunna höja de lokala vägavgifterna och därigenom lägga grunden till att skapa miljövänlig mobilitet.
Fru ordförande, direktivet om Eurovignett är och var försenat, efter det att det första försöket inför EG-domstolen misslyckades 1995. Det direktiv, som vi i dag konfererar om, går betydligt längre än det första förslaget då gjorde, och principiellt kan jag bara välkomna det. Som föredragande av betänkandet om kommissionens grönbok om en internalisering av de externa kostnaderna i trafiken ser jag i kommissionens förslag ett första steg till en praktisk omsättning av ett mer rättvist prissystem enligt förorsakarprincipen.
Efter en invändningsfri motivering vad beträffar trafikstockning, miljöförstöring och olyckor blev det möjligt för medlemsstaterna att differentiera trafikavgifterna, och dessutom skulle det bli möjligt att även kunna fastställa känsliga vägsträckor. Föredraganden av betänkande hade i sitt första förslag radikalt strukit orden " externa kostnader" och " känsliga vägsträckor" . Min parlamentsgrupp hade inlåtit sig på en kompromiss med det förbehållet att beslutet skulle hållas öppet ännu i den andra läsningen, vilket jag bara med vånda höll med om.
Med ändringsförslag 1 får kommissionen i uppdrag att inom ett år exakt belägga de externa kostnaderna, att formulera deras belastning på väg och järnväg och lägga fram ett motsvarande förslag. Till dess att vi har kommit så långt, skall en differentiering bara företas efter väg och avgiftsbelastning och i stället för de känsliga vägsträckorna skall detta först och främst gälla för alpregionen. Emellertid skall även extratariffer för rusningstider och nattider tillåtas som differentiering.
Kompromissen innebär visserligen att beaktandet av de externa kostnaderna inte äger rum på en gång, men jag är i princip optimistisk. Den öppnar å andra sidan möjligheten till avsevärt mer vittomfattande lagstiftningsåtgärder, om kommissionen lägger fram de detaljerade förslagen om de externa kostnaderna. Om föredraganden emellertid vill utnyttja denna kompromissresolution från utskottet för transport och turism och pressens förhandsöversikt för denna vecka - det förstår jag av denna tendens - till att för alltid begrava diskussionen om internaliseringen av de externa kostnaderna, kommer min parlamentsgrupp inte att godkänna detta, eftersom kommissionens förslag visserligen må vara något omständlig på vissa ställen och framför allt i bilagan med avgiftsgraderingen, men den totala avsikten innebär en förbättring av hela trafiksituationen, och framför allt inleds ett mer rättvist system, som påför kostnaderna enligt förorsakarprincipen.
Fru ordförande, trafikavgifterna och de externa transportkostnaderna utgör en redan gammal stötesten för gemenskapens institutioner. Det finns tidigare arbeten om detta från början av sextiotalet och de har varit föremål för formella förslag.
Det första av dem var påförandet av infrastrukturella kostnader för vägfordon, en käpphäst i harmoniseringen av trafikavgifter och beskattning. 1986 presenterade kommissionen ett dokument om avskaffandet av konkurrenshinder som beskattning av godstransporter på väg, vilket behandlade fordonsskatten, bränsleskatten och vägtullarna.
I början av 1988 presenterade kommissionen rådets förslag till direktiv om införandet av infrastrukturkostnader för tunga lastbilar. Med detta försökte rådet ge rättslig kraft åt de nödvändiga åtgärderna för att eliminera konstaterade konkurrensstörningar till följd av olika påföranden av infrastrukturkostnader.
Men kommissionens initiativ fick inget svar. Faktiskt modifierades förslaget två gånger 1990 och 1992 hela tiden i strävan efter att finna möjliga lösningar. Orsaken är ingen annan än den ackumulation av intressen som finns runt vägtransporterna och medlemsstaternas olika praktisering av påförande och icke påförande av existerande kostnader.
Till råga på allt, när rådet slutligen lyckades få igenom ett avtal och driva igenom direktiv 93/89/EEG av den 29 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer, annulerades det av EG-domstolen på grund av Europaparlamentets bristfälliga deltagande.
Till detta kan vi lägga innehållet i kommissionens grönbok om internalisering av trafikens externa kostnader i Europeiska unionen där de föreslagna förfarandena ger upphov till allvarliga tvivel om att de skall kunna möta ett så komplicerat problem. Detta eftersom informationen är knapphändig och otillförlitlig och vi skall tänka på att kommissionen själv medger tvivel rörande beräkningen av de externa kostnaderna.
Vi kan således, ärade ledamöter, vara medvetna om att det handlar om en mycket komplicerad fråga som kräver övergripande formuleringar som beaktar de olika transportsätten, om vi vill lösa problemet definitivt. Enligt de nyheter jag har fått kommer det att bli svårt att uppnå ett avtal i ministerrådet, trots det utmärkta arbete föredragande Jarzembowski utfört, ett arbete jag gratulerar till och vilket med sina ändringsförslag förbättrar innehållet i det förslag till direktiv som vi nu debatterar.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Låt mig få gratulera till innehållet i betänkandet, men kanske lika mycket till den smidighet med vilken vår föredragande, Jarzembowski, har genomfört ett veritabelt institutionellt slalomlopp för att hinna få fram sitt betänkande till kammaren och en debatt som förefaller vara tämligen odramatisk trots, vilket är oundvikligt, att åsikterna går isär. Även titeln var fängslande och balanserad: rättvis och effektiv prissättning på transportområdet, en titel som anger en långsiktig inställning när det gäller en politik som numera kan anklagas för att leda till stora utgifter för infrastrukturer och trafikstockning på vägarna.
En grundläggande princip, som även har hävdats här i kväll, är att samtliga kostnader för utrustning och drift skall betalas av brukarna i enlighet med gemensamma kriterier. Man har nämnt Brenner, som utan tvekan är det mest akuta problemet när det gäller transalpina transporter. Frågor, åsikter, ändringsförslag har lett fram till att vi här kan hitta ett pilotfall för att studera hur man kan hantera transporterna i ett så kallat känsligt område. Fallet Brenner avviker emellertid på en liten punkt - något som de tyska ledamöterna har påpekat, förutom de italienska - eftersom det är ett fall som förmodligen är alltför unikt. För närvarande driver Tyskland, Nederländerna, Danmark, Belgien, Luxemburg och, från och med i år, även Sverige, ett system som kallas " Eurovinjett" . Österrike har ett eget system som verkar komma att fortsätta. Den österrikiska regeringen har faktiskt meddelat att man kommer att vidta kraftiga åtgärder för att uppnå att transittrafiken genom Brenner, som för närvarande ingår i systemet med ekopunkter, skall begränsas indirekt även efter den förfallodag som anges i protokoll nr. 9, dvs. efter år 2004.
Av den anledningen föreslår Österrike, delvis med utgångspunkt i ett schweiziskt initiativ, att avgifterna för att fara genom Brenner skall vara högre än vad som krävs för att ersätta infrastrukturkostnaderna, för att avskräcka transittrafiken som belastar detta mycket känsliga område. Detta är en princip som man kan instämma i, men som även bör kunna utsträckas till andra alpregioner, framför allt till den dal som gränsar till Brennerpasset. Det är obegripligt att man för identiskt lika dalar, som enbart skiljs åt av gränsen mellan Nord- och Sydtyrolen, skall tillämpa så olika regler på ett så överdrivet skiljaktigt vis.
Vi är med andra ord överens om att skilja på Europa 0, Europa I och Europa II, men på ett sätt som respekterar reglerna. Avgifterna bör inte överstiga kostnaderna för konstruktion, drift och utveckling, utan bör, framför allt, respektera vissa värderingar som ännu ingen har angett på ett entydigt vis. Vem har till exempel bestämt vilka bedömningsgrunder som skall gälla för att avgöra om ett område är känsligt ur miljösynpunkt eller inte? Så vitt jag vet finns det inga och därför riskerar vi också ett eventuellt godtycke. Var och en anser att det egna området är känsligt, till och med mer känsligt än andra områden: jag tänker på Europabron som jag kommer att köra över om två dagar med bil, och som jag, precis som alla andra, måste betala en överdrivet hög avgift för att få använda.
Det finns också ett sysselsättningsproblem: många speditionsföretag har fått slå igen och vi vill inte vara ansvariga för flera liknande fall.
Fru ordförande, jag vill ansluta mig direkt till föregående talare. Jag tyckte nämligen att det var mycket bra att han framhöll att hela alpregionen måste inbegripas i lösningen av detta ekologiska problem. Jag är verkligen övertygad om att det var fel att utskottet för transport och turism inte följde rådet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd att gå över från principen om speciellt belastade vägsträckor till principen om speciellt belastade regioner.
Hela alpproblematiken och dess trafikbelastning är ett europeiskt problem. Det rör sig inte om lokala intressen, även om det naturligtvis också är mycket viktigt för de människor, som bor där, utan det rör sig om att vi måste hitta en europeisk lösning, eftersom Alperna är ett europeiskt problem och inte bara ett österrikiskt, schweiziskt, eller italienskt problem. Därför vill jag rikta en eftertrycklig appell till ledamoten i utskottet för transport och turism att koncentrera sig på att i alla politiska ansträngningar hitta en heleuropeisk, ekologisk lösning för detta känsliga område i Alperna. Detta är den enda tänkbara lösningen! Vi måste undvika att belastningsproblemet flyttas från en vägsträcka till en annan. Det är ingen politisk lösning!
Fru ordförande, min grupp gav mig i uppdrag att tala i denna fråga som inte ligger under mitt eget ansvarsområde. I princip är vi överens med Jarzembowskis betänkande. Likväl vill jag notera följande:
Den första punkten som vi anser vara väsentlig är att främja ett mer förenklat system i stället för de komplicerade som kommissionens förslag inrymmer. Den andra punkten är att det skall finnas ett realistiskt närmande beträffande den övre skattegränsen och detta skulle bidraga till att kunna åstadkomma ett avtal med rådet. Den tredje mycket viktiga punkten är att de lägsta skattegränserna utformas på så sätt att hänsyn tas till belastningen av vägarna och utsläppen från fordonen och att de leder till fordon och system som är mer miljövänliga. Den fjärde och sista punkten som jag vill understryka är att vi genom att förutse revideringen år 2001 ges möjligheten att gå vidare med mer flexibla system.
Fru ordförande, jag vill gärna ge min komplimang till kollega Jarzembowski för hans betänkande, som han har lyckats få stöd för, från nästan hela utskottet för transport och turism. Det tycks mig också vara viktigt att få stöd från kommissionen och medlemsstaterna och få ett brett samhällsstöd. Jag nöjer mig med två påpekanden.
För det första för stödet från näringslivet är det viktigt att man inte har känslan av att man inte blir " lurad" , med andra ord att det är tal om ett rättfärdigt kostnadspåslag och vidare att för alla modaliteter tillämpas principen " lika behandling" .
Mitt andra påpekande gäller bilaga III. Jag är föredragande tacksam att han med sitt ändringsförslag 26 delvis kommit mig till mötes för att mer differentiera användarrättigheter mellan " icke-Euro" och " Euro II och bättre" . Jag skulle gärna vilja gå något längre och nu när kollega Wijsenbeek varit så vänlig att från mitt förslag under rådslaget i utskottet för transport och turism, överta denna punkt i sitt ändringsförslag 28, vill jag fråga kommissionären om han explicit vill gå in på detta. För min del gäller det, att om en större differentiering mellan de olika kategorierna främjar utvecklingen och användningen av renare fordon och det handlar det ändå om för oss alla. Jag skulle därför uppskatta om kommissionären explicit vill gå in på den punkten.
Fru ordförande, kära kollegor! Eurovignetten för tunga godstransporter på väg sysselsätter återigen Europaparlamentet, och återigen uppstår en principiell diskussion om väggodstrafikens väl och ve. Men detta handlar det inte om i dag! Det handlar bara om lastbilarnas bidrag till vägunderhållet och om kostnaderna för infrastrukturen. Vi har kommit överens om - och föredraganden har anfört detta - att vi vad beträffar de externa kostnaderna till att börja med kommer att utarbeta ett förslag om vad vi verkligen har att vänta oss. Därför har detta i dag heller ingenting att söka i detta direktiv.
Detsamma gäller för de känsliga korridorer, som anförts i det ursprungliga kommissionsförslaget. Inte heller detta kan vara frågan i detta direktiv. Skall vi verkligen - låt mig formulera mig annorlunda - fördyra produkter och leveranser i vissa regioner? Invånarna i dessa regioner skulle förbanna oss, för regleringen gäller inte bara för transittrafiken, utan självklart även för käll- och måltrafiken i denna region, och då är plötsligt förståelsen en helt annan vad beträffar lastbilsintäkterna. Detta gäller även speciellt för Brennerpasset.
Jag har ingen förståelse för - och det är den enda anledningen till att jag är av en annan uppfattning än föredraganden och utskottet för transport och turism - att vi skall möjliggöra en specialreglering för Brennerpasset. Jag önskar - och här är jag överens med många kollegor - att vi för hela alpområdet - dvs. alla länder, som har undertecknat Alpkonventionen - kan uppnå en enhetlig lösning. Vad beträffar de sista förslagen kan detta emellertid inte ske på schweizisk nivå. Inte heller kan det bilda underlag för en gemensam politik. Här behöver vi enhetliga regleringar för hela alpområdet. Specialregleringar för en enskild sträcka tycker jag - jag säger det ännu en gång klart och tydligt - är helt vansinnigt!
Till sist vill jag tacka föredraganden av betänkandet för hans utomordentliga betänkande och för hans engagemang att uppnå bred enighet i parlamentet. Det skulle glädja mig, kommissionsledamot, om Ni också antar alla ändringsförslag med undantag för dem som beträffar Brennerpasset.
Fru ordförande, herr kommissionsledamot, mina mycket ärade damer och herrar! Först och främst vill jag tacka Jarzembowski så mycket för att han över huvud taget har vinnlagt sig om att söka efter en förlikning av de olika intressen, som framför allt även finns inom trafiksektorn i Europeiska unionen, och att också hitta denna, som jag menar, i det första försöket.
I det föreliggande betänkandet om avgifter för tunga väggodstransporter vid användning av vissa infrastrukturer vill jag stödja föredragandens kompromissändringsförslag. Visserligen är jag av den åsikten att det genom påföringen av de externa kostnaderna enbart för lastbilar uppstår en snedvridning av konkurrensen. Ändå måste beaktandet av Brennerpassträckan vara en trängande fråga för unionen. Det är verkligen av allra största vikt att man tar hänsyn till denna känsliga alpregion vad gäller trafikbelastningen. Kommissionen föreskriver i sitt förslag bara att medlemsstaterna kan öka tariffen med en andel för att täcka de externa kostnaderna, dock maximalt 0, 03 ecu/km. Förslaget från utskottet för transport och turism refererar i jämförelse därmed uttryckligen till Brenner-motorvägen. Därefter skall rådet ges möjlighet att befullmäktiga de berörda medlemsstaterna att höja vägavgifterna med en kostnadsandel, vilket skall bidraga till att förverkliga en permanent uppdelning av trafiken i hela alpregionen.
Likaså välkomnar jag att utskottet för transport och turism har uttalat sig för att inte bara i ett separat förfarande låta kommissionen granska och definiera känsliga vägsträckor, utan även känsliga områden. Vid detta provförfarande tycker jag att det är viktigt att inte bara inbegripa företrädare för medlemsstaterna, utan även företrädare för de berörda regionerna bör få göra sig hörda. För Österrike är det viktigt att man tar hänsyn till Alpkonventionen i en motivering till rådets direktiv.
Som jag inledningsvis nämnde, avvisar jag inräknandet av externa kostnader bara för lastbilar, likväl kan jag - vilket jag ännu en gång vill betona - bifalla detta kompromissändringsförslag i dess helhet, eftersom man, vilket jag hoppas, i ett första steg äntligen kommer att ta hänsyn till Österrikes och det känsliga alpområdets intressen.
Medborgarna i vårt gemensamma Europa kommer i större omfattning att acceptera och även älska vårt gemensamma Europa, om vi i ännu högre grad tar hänsyn till deras legitima intressen.
Fru ordförande, Jarzembowskis betänkande är som alltid noggrant och uppfinningsrikt och jag lovordar honom för bägge dessa egenskaper.
Men de gradvisa ändringarna i den nuvarande beskattningen av och avgifterna för tunga godstransporter inom gemenskapen som föreslås i direktivet innebär en avvägning mellan vad som krävs och vad som är möjligt. Eftersom kommissionen vill göra framsteg och inte stå still, är det många av de ändringsförslag Jarzembowski lagt fram som jag inte kan acceptera.
Som parlamentet känner till, fäster kommissionen stor vikt vid den centrala frågan om externa kostnader, så som vi gjorde klart i vår rättvisa och verkningsfulla grönbok om prissättning, offentliggjord i december 1995. Samtidigt som jag välkomnar den vikt denna kammare fäster vid externa kostnader - och jag har också förståelse för önskan att lägga fram ett heltäckande förslag för alla modaliteter inom en nära framtid, så måste vi vara pragmatiska, göra framsteg och vi måste göra det när det praktiskt möjligt. Jag kan därför inte godta förslaget i detta betänkande om att t.o.m. de begränsade bestämmelserna angående externa kostnader skulle utgå i avvaktan på en allomfattande åtgärd. Faktum är, att trots de rimliga motiveringar de framfört som lagt fram sådana ändringsförslag, så skulle detta faktiskt vara fallet med att det bästa är det godas fiende, det ideala är det möjligas fiende.
Det vi föreslog i direktivet, är möjligheten, inte skyldigheten, för medlemsstaterna att lägga till ett mindre externt kostnadselement för tullar och avgifter om de så önskar. Det är en viktig signal och följaktligen förkastar jag ändringsförslag 9 och 17.
Kopplad till frågan om externa kostnader är naturligtvis konceptet med " känsliga sträckor" och den möjlighet detta skulle ge för att införa ett differentierat avgiftssystem. De nya bestämmelserna i det föreslagna direktivet om känsliga sträckor är viktiga under den tid - och jag vill understryka det - som mer avancerade tekniska avgiftssystem utvecklas. Därför kan kommissionen inte godta ändringsförslag 14, 18, 19, 20, 21 och 22. Det finns aldrig någon risk för att Jarzembowski sover på jobbet, men jag visste att det uttalandet skulle få liv i honom.
Jarzembowskis uppfinningsrikedom har visat sig i ändringsförslag 7, som föreslår att " känsliga områden" inrättas - ett ämne som flera hedervärda ledamöter har uttalat sig om under debattens gång. Men detta är naturligtvis ett koncept om känsliga områden som sträcker sig bra mycket längre än det som kommissionen föreslagit. Det faktum att idén förekommer i ett betänkande som i övrigt helt ägnar sig åt att avskaffa känsliga sträckor, är bevis på den hedervärde ledamotens uppfinningsrikedom. Men jag kan inte godta ändringsförslag 7, eftersom referensen till känsliga områden inte är praktisk. När allt kommer omkring är hela världen ett känsligt område. Men jag kan acceptera ändringsförslag 3, som uppmanar till att en referens görs till Alpkonventionen.
Vad gäller fordonsskatter, skulle jag vilja påminna kammaren om att syftet med att sätta maximigränser för fordonsavgifter, samtidigt som medlemsstaterna tillåts tillämpa fordonsskatter som är lägre än minimigränserna om de använder sig av ett system med vägtullar, är att säkerställa att existerande skillnader i transportrelaterade pålagor inom gemenskapen som helhet inte kommer att öka ytterligare. Men jag är medveten om att dessa inte är de mest grundläggande elementen i förslaget, så jag kan acceptera ändringsförslag 3, 5, 11 och 12. Jag kan också acceptera ändringsförslag 13, som uppmanar till regelbunden översyn av fordonsskatterna.
Däremot kan jag inte godta ändringsförslag 6, som syftar till att införa en obegränsad avvikelse från minimiskatterna, i stället för en tidsbegränsad avvikelse.
Vad gäller ändringsförslag 1, som flera talare refererat till, uppskattar jag de ansträngningar parlamentet gör för att vara konsekvent med sig själv. I Schmidbauers betänkande, som hon själv påpekade, betonas vikten av externa kostnader och kommissionen ombads lägga fram förslag för alla transportsätt. Ändringsförslag 1 återger denna ståndpunkt och det är, som Schmidbauer själv påpekade, fullständigt konsekvent och berömvärt. Men tyvärr begränsar det ändringsförslaget den utsträckning i vilken principer för närvarande kan tillämpas för vägtransporter. Så därför blir det ett oacceptabelt ändringsförslag.
Bortsett från detta kan jag definitivt inte godta ändringsförslag 1 på grund av att det föreslår att större differentiering av avgifter till följd av skador på infrastruktur och förorening genom avgaser i ett första skede endast kan ske genom vägtullar.
Det ändringsförslag som lagts fram av Jarzembowski motsäger ändringsförslag 25, som också det lades fram av Jarzembowski. Det är uppenbart att Jarzembowski är mycket förtjust i Oscar Wilde, som mycket klokt sade att " konsekvens i ett argument är de små tänkarnas korsett" . Men huvudsaken är den att differentierade fordonsskatter, baserat på skador på infrastrukturen, utryckt i förhållande till fordonets totalvikt och till andel av luftföroreningar inte bara är genomförbara, de är också förhållandevis lätta att genomföra och också brett accepterade av medlemsstaterna.
Vidare så tror jag inte att strukturen för minimigränser för fordonsskatter behöver förenklas, så som förelås i ändringsförslag 24, eftersom denna struktur är densamma som i det nuvarande direktivet och inga klagomål har framförts av medlemsstaterna i denna fråga.
Låt mig nu ta upp ändringsförslaget rörande vägtullar. Jag kan acceptera ändringsförslag 9 som kräver differentierade vägtullar mellan rusningstid och nattrafik, naturligtvis under förutsättning att de faller inom ramen för tillåtna maximinivåer. Det ligger i linje med en önskan om differentiering i avgifterna över tiden. Jag kan alltså, efter viss omformulering, godta ändringsförslag 15, som föreslår en 50-procentig minskning av vägtullarna i perifera regioner. Även detta måste dock tidsbegränsas.
Vad gäller tullavgifternas storlek och deras struktur, så vill jag betona att de årliga maximigränser för vägtrafikavgifter som föreslås i ändringsförslag 26, från 1 000 ecu till 2 500 ecu, helt enkelt är för höga. De skulle leda till en nästan 100-procentig ökning av de nuvarande vägtullarna och skulle inte tillfredsställa kraven på att systemet skall ändras gradvis. Det är helt klart inte acceptabelt och jag tror inte att författarna till detta ändringsförslag alls är förvånade över min inställning.
Uppdelningen av fordon i tre kategorier efter hur mycket de belastar infrastrukturen skulle leda till att avgifterna relateras till de verkliga kostnaderna, vilket är bättre än de möjlighet som står till buds med de nuvarande vägtrafikavgifterna och också bättre än att den relateras till en hur många axlar fordonet har, såsom föreslås i det ändringsförslag som lagts fram för kammaren. Ändringsförslag 16-25 är därför inte acceptabla.
Vad gäller övriga ändringsförslag som lagts fram av utskottet för transport och turism, som inte berör detta specifika tema, måste jag säga att ändringsförslag 4 inte leder till någon specifik rättslig bestämmelse och följaktligen måste förkastas, medan ändringsförslag 8, 10 och 23 kan godtas.
Ett antal nya ändringsförslag har lagts fram utöver de från transportutskottet. Alla dessa ändringsförslag - ändringsförslag 27-42 - har tidigare behandlats i transportutskottet och förkastats där. Jag måste informera kammaren om att även jag förkastar alla dessa ändringsförslag.
Efter att ha gått igenom alla de föreslagna ändringsförslagen i detalj - med undantag för ändringsförslag 27-42, vilka jag tog upp i detalj vid ett tidigare tillfälle - vill jag påminna om att kommissionens syfte med att lägga fram detta förslag är att gradvis utveckla ett förbättrat, differentierat system för vägtrafikavgifter inom gemenskapen genom att säkerställa att avgifter ligger närmare de verkliga kostnaderna och att de rättvist påförs användare och icke-användare.
Jag hoppas att alla ledamöter av parlamentet, efter viss eftertanke, kommer att kunna samtycka till detta pragmatiska och progressiva betänkande. Jag beklagar att jag tagit upp så mycket av parlamentets tid, men ändringsförslagen var inte bara ytterst intressanta, utan också många till antalet.
Kinnock, vår föredragande måste ha haft en uppfattning om de svar ni skulle ge eftersom han begärde ordet innan ni ens uttalat er.
Det må så vara men som ni vet är klockan mycket och vi har fortfarande två betänkanden att diskutera i kväll.
Jarzembowski, ni har all möjlighet att reagera beträffande kommissionsledamoten, men jag kan inte ge ordet till alla talare för då gör vi om hela debatten och det är inte riktigt rätt mot McIntosh och Bergers betänkanden. Vi skall därför höra Jarzembowski så kort som möjligt.
Fru ordförande! Jag anmälde mig, eftersom jag till att börja med vill gå in på Wijsenbeeks tal, eftersom det var en supersmart, men misslyckad undanflykt. Vi måste tala om och besluta om detta i dag och i morgon, eftersom rådet slingrar sig just om beslutet om eurovignetten, också under den förevändningen att parlamentet ännu inte har kommit till ett beslut. Därför måste vi besluta vårt yttrande, så att rådet inte längre kan slingra sig.
Till kommissionsledamoten vill jag dock komma med två anmärkningar: Kommissionsledamot, normalt sett är vi ju mycket öppna mot varandra, men det, som Ni i dag erbjöd oss, var en skendebatt. Å ena sidan, säger Ni att Ni gråter, eftersom vi för ögonblicket ännu inte påför de externa kostnaderna. Å andra sidan, när vi säger att vi vid graderingen av avgifterna för vägbelastningen måste införa avgas- och vägbelastningen, vi måste höja dem, då gråter Ni också och säger: Så ville jag ju över huvud taget inte ha vägvignetten. Det är att vara tvetungad!
För det andra, kommissionsledamot: Här kämpar Ni för Ert ursprungliga förslag, men efter det som man erfar i rådsförhandlingarna, måste jag säga att Ni bör hålla Er långt borta från det som vi som parlament vill besluta i dag.
Ordförande, jag skulle vilja föreslå något för att spara mycket tid vid denna sortens debatter. Jag tycker att det är under kommissionärens nivå, när han kommer hit för att läsa upp en lista om vilka ändringsförslag han kan ta över och inte kan ta över. Det leder till en skendebatt, det är ingen mening alls med det, det skadar detta parlaments anseende och jag skulle vilja be om att i fortsättningen avgöra denna sortens diskussioner skriftligen. När det gäller kommissionärens bidrag hade det varit möjligt i kväll och jag beklagar det mycket.
Fru ordförande, jag är mycket tacksam, i synnerhet eftersom detta ger mig en möjlighet att göra ett förslag - nämligen att om de hedervärda ledamöterna ville vara närvarande när deras ändringsförslag läggs fram och rättidigt lägga fram dem för kommissionen, så kan de räkna med ett tydligt och definitivt svar på sin fråga. Detta kommer att spara tid åt parlamentet och det betyder att jag slipper komma hit. Det vore inte speciellt ansvarsfullt gentemot medborgarna inom Europeiska unionen, men jag är säker på att ledamöterna på ett dramatiskt sätt kan få uppmärksamhet då. Så, om ni inte vill ge oss förvarning och inte vill att jag kommer hit med en lista med svar, säg bara till, så kan jag med ett ögonblicks varsel tillgodose denna önskan.
Får jag också säga till Jarzembowski att när han använder termen " en något fånig debatt" , så säger jag honom som en politiker med ordentlig erfarenhet, att vad förväntar han sig egentligen? Om han inte kan välja mellan vad som är önskvärt - och jag kan hålla med honom om vad som är det önskvärda - och det som är görligt, så får vi en fånig debatt. Och om Jarzembowski inte kan skilja mellan gradvis utveckling och stagnerande renlevnadstänkande, så får vi också en ganska orealistisk debatt. Och konsekvensen är att, ställda inför de dilemman som ledamöterna här är ställda inför (och jag håller med Castricum och Jarzembowski och alla andra ledamöter, jag delar deras dilemma), så måste valet göras: skall vi ta ett steg framåt, t.o.m. bara en millimeter i taget eller stillar vi våra egna samveten, står still och gör inga framsteg? Dessa är alternativen - jag ber ledamöterna att välja framsteg.
Fru ordförande, jag är mycket förvånad över kommissionsledamotens ton i kväll, då det under hela det förberedande arbetet rådde en utmärkt stämning mellan honom och vårt utskott, mellan hans avdelningar och våra.
Våra kollegor Jarzembowski och Castricum lämnade en anmärkning av politisk slag respektive en teknisk anmärkning. Jag tror egentligen att alla här blev förvånade över denna uppräkning av ändringsförslag som förkastades, för övrigt ofta utan en särskilt argumenterande förklaring. Personligen ansluter jag mig till våra kollegers analys och jag anser att vi bör starta på nytt på nya grunder i framtiden. Jag anser också kommissionsledamotens sista uttalanden något malplacerade.
Fru ordförande, om jag svarar i en rättfram och kraftfull ton, är det för att jag respekterar parlamentet och inte behandlar det som ett leksaksparlament. Så när direktvalda ledamöter av Europaparlamentet säger till mig att " kom inte med en lista med svar" , måste jag fråga dem vad de vill ha i fråga om ansvarighet för Europakommissionen. Nu har jag inget emot att bli kritiserad, jag har inget emot att innehållet i det jag säger attackeras, men jag vill inte bli attackerad för att jag försöker svara på detaljerade argument och de åsikter som ledamöter av detta parlament framfört, i synnerhet som mina tjänster tillbringar ändlösa dagar med att ständigt försöka samarbeta med och stilla oron hos ledamöter av detta parlament, precis som mitt kontor och som faktiskt jag själv. Och när ett politiskt klargörande skall göras, så svarar jag, politiker i hela mitt väsen, politiskt.
Efter denna något livliga diskussion som visar vilket intresse parlamentsledamöterna och kommissionsledamoten hyser för frågan, förklarar jag debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Förbättrad flygsäkerhet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0091/97) av McIntosh för utskottet för transport och turism om kommissionens meddelande (SEC(96)1083-C4-0423/96) om fastställande av en gemenskaplig strategi för förbättrad flygsäkerhet.
Fru ordförande, jag välkomnar denna möjlighet att framföra våra åsikter om kommissionens meddelande om en europeisk strategi för förbättrad flygsäkerhet. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att lyckönska kommissionsledamoten och hans tjänster för det arbete som gjorts hittills, vilket jag vet fortsätter i detta nu.
Den 10 december förra året föreslog kommissionen ett mandat för att förhandla fram inrättandet av en europeisk organisation som ansvarar för den civila flygsäkerheten. Faktum är att transportministerrådet den 20 juni i år bekräftade att en sådan myndighet skulle inrättas. Coreper håller nu, såvitt jag vet, på att utarbeta och definiera referenstermerna för, de institutionella aspekterna av och formen och utsträckningen för ett sådant deltagande från Europeiska unionens sida. Dessa referenstermer skall fastslås till slutet av detta år. Vår intervention här i kväll ligger därför mycket rätt i tiden.
Detta parlament önskar starkt att en sådan europeisk luftfartsmyndighet får reell kraft och inte byråkratiseras i onödan. Den slutsats vår diskussion kom fram till var att den nuvarande strukturen för de gemensamma luftfartsmyndigheterna och nuvarande förordning 3922 från 1991 helt enkelt inte fungerar som de skall.
Vi anser att en sådan myndighet bör vara demokratiskt ansvarig. Vi föreslår därför att Europaparlamentet företräds i den rådgivande kommitté som skall assistera det verkställande organet i organisationen och att det verkställande organet lämnar en årlig verksamhetsrapport och att denna rapport föreläggs Europaparlamentet.
Vi vill uttrycka vår oro över den ökande efterfrågan på lufttransport, som förväntas komma att fördubblas fram till år 2010 och som därigenom kommer att belasta vårt samhälle på ett hittills inte skådat sätt. Siffrorna för Storbritannien ensamt är att 86 miljoner passagerare 1986 av brittiska flygplatser använde sig. Tio år senare uppgick denna siffra till 135 miljoner. Likaledes är vi oroade över de stora skillnader i tolkning och tillämpning av ICAO: s standarder som förekommer både på europeisk och global nivå. Utan en avreglerad marknad för aeronautiska produkter ökar kostnaderna för den europeiska industrin, och i och med att ytterligare begränsningar läggs på den, minskar dess konkurrenskraft.
Vi har inte råd att tillfreds luta oss tillbaka. I Europa åtnjuter vi för närvarande en mycket hög säkerhetsstandard. Men denna vecka ägde en flygkatastrof rum i Cuba och förra året skedde en i Dominikanska republiken och en i Indien. Vi måste säkerställa att högsta säkerhetsnivå bibehålls, med tanke på det ökande resandet med flyg i Europa och över hela världen, samt den ökande konkurrensen från tredje land, i synnerhet från utvecklingsländerna. Vi måste sikta på att förebygga olyckor, istället för att reagera på de som inträffar.
I samband med det särskilda föreslagna direktivet om säkerhetskontroll av flygplan från tredje land som trafikerar flygplatser i unionen måste vi inrikta oss på att upprätta ett system för säkerhetskontroller som liknar hamnstatskontrollerna inom sjöfarten. En möjlig väg vore att flygbolag på Europas hårdast trafikerade flygplatser blir tvungna att uppvisa att de uppfyller internationella säkerhetsnormer samt bevis på att de uppfyller hemlandets krav.
Personligen har jag reservationer mot detta. Utskottet för transport och turism rekommenderar att Europeiska unionen upprättar en svart lista. Denna svarta lista skulle omfatta flygbolag från tredje land som flyger europeiska passagerare, oavsett var i världen detta sker, och sådana flygbolag från tredje land som använder sig av flygplatser inom Europeiska unionen och som saknar tillräckliga rapporteringssystem och som inte uppfyller EU: s säkerhetskrav, så att dessa flygbolag kan förvägras landning och start inom Europeiska unionen. Alla svarta listor för flygbolag medför en risk för vedergällningar. Enligt min åsikt vore en mer försonlig inställning att ge flygbolag från tredje land en hjälpande hand, i synnerhet vad gäller deras användning av satellitnavigation och annan modern teknologi. Likaledes skulle vägledning om bestämmelser och utbildning i utvecklingsländer vara till hjälp.
Den föreslagna europeiska flygsäkerhetsorganisationen skulle kunna ställa upp bindande regler för säkerheten i civilflyget, i synnerhet vad gäller flygplanens drift och underhåll. Ett obligatoriskt rapporteringssystem för olyckstillbud och ett europeiskt konfidentiellt frivilligt rapporteringssystem för olyckstillbud borde inrättas och likaledes bör åtgärder för att minska skadorna vid inträffade olyckor vidtagas. Det kanske mest kontroversiella är att be medlemsstaterna att samordna alla nödvändiga åtgärder för att öka säkerheten på flygplatserna, inklusive bagagekontrollen och bestämmelsen att ensamt bagage inte får medfölja. Detta har vanligtvis setts som de nationella regeringarnas ansvar, men Lockerbie-katastrofen har lämnat ett flertal säkerhetsfrågor obesvarade. Vi ber kommissionen följa det amerikanska systemet med lämnande av detaljerad information till allmänheten om säkerhet och besläktade frågor och att vid behov införa liknande bestämmelser. Researrangörer skall vara tvungna att ange vilka flygbolag som ombesörjer flygningarna. De åtgärder som vi föreslår skulle i kombination med en förbättrad styrning av flygtrafiken förbättra luftfartssäkerheten inom hela Europeiska unionen.
Jag har en reservation mot det ändringsförslag som lagts fram av Europeiska socialistgruppen om att tillåta att personligt bagage tas med in i flygplanskabinen. Enligt min erfarenhet är detta en internationell standard, som vi kvinnor redan efterlever. Det är de manliga affärsresenärerna som inte efterlever detta krav. Kanske skall vi tillämpa de regler som redan finns.
Jag överlämnar vårt förslag till kammaren och ser fram emot kommissionsledamotens svar.
Fru ordförande, jag hoppas att ni inte anser att jag är ohyfsad för att jag inte kan berömma föredraganden för hennes betänkande, för det hon lade fram för utskottet för transport och turism var verkligen mycket tunt. Men jag vill lovorda transportutskottet för de ändringsförslag de lagt fram, som nu givit detta betänkande innehåll. Endast ett ändringsförslag förkastades - det som rörde kabinbagage - och det kommer att återförvisas till parlamentet.
Vi håller alla med om att flygsäkerheten har allt större betydelse - fler och fler människor flyger, inte vara i affärer utan också på semester. År 2010 kommer antalet flygrörelser att ha fördubblats. Denna vecka konstaterade Boeing, att med en sådan ökning av flygrörelserna, kommer det år 2010 att ske en allvarlig olycka i veckan. Därför måste åtgärder vidtagas för att bibehålla och förbättra säkerhetsnormerna.
Föredraganden och kommissionen verkar vara besatta av avreglering. Avreglering behöver inte betyda sänkta säkerhetskrav. Avregleringen måste ske kontrollerat. Det kommer att komma ett annat betänkande om detta - jag går inte in på det i detalj här. I mitt eget land är British Airways ett praktexempel på vad som kan hända med okontrollerad avreglering. De sänker kostnaderna för kabinpersonal snarare än ökar dem. De tar ingen hänsyn till de sociala kostnaderna för sitt agerande. De behöver mer personal med högre moral, bättre utbildning och högre lön. Men BA har bestämt sig för att skära ned kostnaderna med 1 miljard pund oavsett, som det tycks, vilka följder det får för säkerheten och det måste påverka säkerheten! Till exempel minskade British Airways antalet nödutgångar i sina flygplan, så att de får plats med fler stolar och har nu tvingat de dotterbolag de tagit över i Frankrike att minska personalstyrkan. Hur kan det ske utan att säkerheten påverkas?
Jag skulle vilja göra British Airways, i synnerhet dess verkställande direktör, och andra flygbolags chefer, uppmärksamma på punkt 16 i detta betänkande, där det sägs att: " sociala, arbetshygieniska och utbildningsmässiga aspekter [...] är av väsentlig betydelse för att kunna upprätthålla en hög nivå på flygsäkerheten" , inte hot, översitteri och skrämseltaktik gentemot personalen, vilket tycks vara den nya ledarstilen på British Airways. Vi måste lägga mer pengar på säkerhet, inte mindre.
Jag uppmanar också flygbolagen att så snart som möjligt börja tillämpa rekommendationerna i punkt 13c, i synnerhet de som gäller rökmasker, sprinklersystem och externt monterade kameror. Detta kan göras omgående.
När föredraganden kom till transportutskottet, sade hon att en kostnad på 40 pund per stol för rökmasker skulle vara en för stor kostnad. När ett nytt flygplan kostar 100 miljoner pund är detta nonsens. Vi måste också notera att punkt 15 kräver att allt bagage kontrolleras och att säkerhetskontrollen blir strängare. De senaste uppgifterna om Lockerbie-katastrofen antyder att bomben faktiskt placerades ut på Heathrow, där säkerhetskontrollen är mycket sträng. Det får inte inträffa fler Lockerbie.
Jag oroas också av att besattheten att sänka kostnaderna kan komma att tvinga piloter att arbeta längre och längre i sträck. Det kan nu hända att en pilot på en tur-och-retur-flygning från Manchester till Luxor arbetar oavbrutet i 17 timmar. Det är oacceptabelt. Vi måste få gemenskapsregler för arbetstiden för piloter och kabinpersonal, baserade på säkerhet, inte kostnader.
Avslutningsvis håller jag med föredraganden om att vi måste förhindra att luftfarten börjar följa sjöfartens exempel att använda bekvämlighetsflagg för sina flygplan och besättningar. Inga flygplan skall släppas in i Europeiska unionen om de inte uppfyller säkerhetskraven och detta måste också gälla besättningarna. Vi måste stödja denna svarta lista över flygbolag som inte uppfyller säkerhetskraven. Med allt mer ökande flygrörelser är det nu dags att lägga fast normerna för säkerheten. Vi i detta parlament kommer inte att godta Boeings förutsägelse om en allvarlig olycka per vecka.
Fru ordförande! Låt mig få inleda med att tacka McIntosh för det utomordentliga arbete som hon har lagt ned på detta betänkande.
Vi som är ledamöter av Europaparlamentet reser väldigt mycket. Alltfler människor gör på samma sätt. Det är en del av det moderna samhället att vara verksam på flera olika ställen. Som en följd av detta ökar också antalet flygrörelser på ett synnerligen dramatiskt sätt. Som det tidigare har sagts, kommer kanske antalet flygrörelser att vara dubbelt så många år 2010 som i dag. Det är på många sätt en positiv utveckling som skapar nya möjligheter för väldigt många människor. Vi skall dock ha klart för oss att det också skapar nya risker, risker som vi måste medverka till att minimera.
Under väldigt många år minskade antalet flygolyckor kraftigt, inte minst som en följd av den tekniska utvecklingen. År 1996 bröts denna trend, främst som en följd av några, mycket stora olyckor. Det viktiga är att medverka till att nu se till att detta inte blir en trendmässig, årlig uppgång. Om det blir så som Seal nämnde nyligen, nämligen att vi med den utveckling som vi nu ser riskerar en situation som innebär en stor flygolycka i veckan inom en nära framtid, så är detta en utveckling som självklart kommer att skrämma väldigt många människor. Att förhindra en sådan utveckling innebär en gigantisk utmaning för dem som tillverkar flygplan. Det är en utmaning som dessa tillverkare tar på största allvar, men det är också något som vi kan påverka, kanske framför allt när det gäller att stärka det förebyggande säkerhetsarbetet.
Två saker skulle jag särskilt vilja betona i detta arbete. Det ena gäller den allt större bristen på kapacitet. Sådan är situationen i dag, och med en fördubbling inom 12-13 år blir det bara än värre. Det kommer delvis att kunna förbättras med fortsatt teknisk utveckling, men en utbyggnad av flygplatskapaciteten kommer att bli nödvändig om tillgängligheten till slot-tider skall kunna öka i takt med efterfrågan.
Det andra som jag tror är viktigt är att bygga in säkerheten som en konkurrensfaktor mellan flygbolagen. I dag konkurrerar man om priser, avgångstider och service ombord. I framtiden gäller det att göra säkerheten till något som man också konkurrerar om. Jag har fått transportutskottets stöd för ett förslag om att kunna jämföra information mellan olika flygbolag när det gäller det säkerhetshöjande arbetet. Det kan gälla information om träning och utbildning av piloter, genomsnittlig ålder på flygbolagen, olyckor och incidenter av olika slag. Detta förekommer i USA, men hittills inte i Europa. Detta är dock något som jag tror att det finns all anledning att förbättra även hos oss.
Fru ordförande, jag ansluter mig till målsättningarna i McIntosh betänkande vilka syftar till att bibehålla säkerheten på högsta nivå med utnyttjande av kvalificerad personal och användning av säker utrustning. Jag delar även dess oro beträffande den fortsatt ökade efterfrågan på flygtransport som innebär ny press på säkerheten.
Vi kan inte acceptera den förutsebara risken med en allvarlig olycka per vecka om tjugo år om vi behåller den nuvarande säkerhetsnivån. Man bör noga identifiera de djupa orsakerna till hoten som vilar över säkerheten. Man kan inte bara hålla fast vid att de internationella normerna skall respekteras och göra de utomeuropeiska bolagen ansvariga, vi kan inte bortse från de val som görs sedan flera år när det gäller transportpolitik!
Hur kan man tala om säkerhet utan att ta alla konsekvenserna av avregleringspolitiken? Med hjälp av omstruktureringar och avregleringar har flygbolagen inträtt i ett framtida ekonomiskt krig som får katastrofala konsekvenser för sysselsättningen. Den ökade konkurrensen leder till att antalet flygningar och flygbolag ökar, vilket mättar flygplatsernas kapacitet och hotar passagerarnas och intillboendes säkerhet i en omfattning som inte står i proportion till ökningen av antalet passagerare. Det medför även att arbetsvillkoren försämras, osäkerheten ökar och informationsnivån sänks.
Jag delar personalens och användarnas oro, jag förstår den kamp som de anställda för, bl.a. de vid British Airways, som upplever sina första stora strejker inför den planerade sänkningen av lönekostnaderna med 30 %! Den europeiska flygtransporten behöver mer än någonsin verkligt samarbete mellan bolag som styrs av kriterier för public service vilka är de enda som är förenliga med höga säkerhetskrav.
Flygsäkerheten är slutligen i behov av öppenhet och demokrati. Personalen och dess representanter, användarna och de folkvalda, måste förfoga över nya rättigheter att ingripa när det gäller kommersiella val. Ur den synvinkeln bör det nödvändiga inrättandet av en europeisk säkerhetsorganisation beakta dessa krav, utan att för den skull ersätta de nationella strukturer som ansvarar för kontrollen av himlen.
Fru ordförande, flygtransporten har demokratiserats avsevärt. Den har gått in i masskonsumtionsepoken och omfattas därmed av riskerna med lagen om det stora antalet med tekniska defekter, ibland otillräckliga tjänster och en miljö som ofta är missgynnande, vilket tar sig uttryck i vad man på andra ställen kallar avvikelser, med den stora skillnaden att konsekvenserna är fruktansvärda eftersom de mäts i förlorade människoliv.
Vi har därför en moralisk skyldighet att arbeta för att bästa möjliga säkerhetsvillkor uppfylls så snart som möjligt och utöva nödvändiga påtryckningar för att förbättra säkerheten med hjälp av förbättrad teknik och tekniköverföring, eftersom länderna med försenad utveckling har en oroande andel olyckor och tillbud. Men människolivet har samma värde på alla platser på jorden och påtryckningarna skall även gälla kontinuerlig utbildning av personal ombord och annan personal, samt arbetsvillkor som är förenliga med bästa möjliga prestanda. Utlokaliseringen av vissa kontrakt, bl.a. när det gäller kvalificerade tjänster, bidrar emellertid till social dumping.
Denna gemenskapsstrategi är välkommen, eftersom en strategi vare sig är en knytnäve i bordet eller ett skrik av förtvivlan som skulle begravas i våra dagliga omständigheters öken. Det är i stället början på en övertänkt och kontinuerlig åtgärd som fastställer målsättningarna, anger medlen och genomför utvärderingar. McIntosh betänkande går åt rätt håll med relevanta argument. Förslaget till direktiv om utländska flygplans säkerhet, där min kollega Gonzáles Triviño är föredragande, är ett bra tillskott.
Fru ordförande, kära kollegor! Den 7 februari 1996 förlorade 189 människor sina liv när ett flygplan från Birgen Air störtade utanför Dominikanska kusten. Det är inte första gången som Europaparlamentet diskuterar frågor som hänger ihop med flygtrafiksäkerheten. Vi har - i detta fall min kollega Simpson och jag - tagit denna störtning som konkret anledning till att under förra året, precis en vecka därefter, lämna in ett resolutionsförslag i parlamentet, vilket behandlades redan en vecka senare i Europaparlamentets utskott för transport och turism.
I mitt bidrag vill jag inskränka mig till att följa upp vad som har blivit av dessa förslag. Jag kan säga att vi ett och ett halvt år efter denna parlamentariska aktivitet har kommit en bra bit på väg genom ett gott samarbete mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Även rådet har tagit upp de viktigaste faktorerna, vilket det gav uttryck åt i sitt sammanträde den 17-18 juni detta år i Luxemburg.
Vi hade, vilket kort fördes på tal, även krävt en svart lista i detta förslag till resolution. Jag tycker dock att det inte spelar någon roll vad man kallar detta dokument, i vilket man anför syndarna och deras synder. Rådet har enats om att be parlamentet om bifall. Den gemensamma ståndpunkten för att bifalla en sådan reglering kan antas denna höst. Det kommer att föras en lista över de brister som markkontrollerna har fastställt om misstänkta maskiner. Detta tycker jag är ett stort steg. Offentliggörandet av en svart lista kommer säkert att ha en avskräckande effekt.
Vad vi emellertid uttryckligen saknar i detta sammanhang är möjligheten att kontrollera maskiner även från Europeiska unionens medlemsstater. Kommissionen har dock avgivit en motivering, nämligen, kommissionsledamot, förordning 3922/91, som ännu skulle kunna ändras. Jag skulle vilja be Er, kommissionsledamot, att bevisa om detta under tiden har påbörjats, så att egentligen alla maskiner som markkontrollerna på något sätt är misstänksamma mot - också från tredje land och framför allt även från Europeiska unionen - verkligen kan kontrolleras.
Vi har anfört ytterligare ett ärende, nämligen resebyråernas förpliktelse att redovisa i katalogerna vilka flygbolag de använder sig av. Kommissionsledamot, jag skulle vilja önska - och detta säger jag även i mina kollegers namn - att ärendet förs framåt ytterligare en bit. Många företag gör detta redan på frivillig väg.
Kommissionsledamot, tredje land och de bilaterala avtalen med tredje land borde kontrolleras vad beträffar säkerhetsbrister. Jag vet att kommissionen under tiden har mandatet för ett delområde. Detta borde emellertid utvidgas på alla bilaterala avtal.
Fru ordförande, lufttransporter är känt för att vara ett mycket säkert transportalternativ. Framför allt de europeiska lufttransportföretagen har en utomordentlig meritlista. Ändå finns det anledning till oro och alltså åtgärder. År 1996 var det sämsta året hittills i civilflyget med 1 600 döda. Den allmänna förväntan är att luftfarten under de kommande tio åren nästan kommer att fördubblas och den europeiska luftfartsindustrin har förklarat att vid upprätthållandet av den nuvarande säkerhetsnivån om 20 år, kommer det i genomsnitt att ske en stor luftkatastrof varje vecka. Det kan och får vi inte acceptera. För ett framgångsrikt svar på denna utmaning är ett gemensamt handlande från alla berörda viktigt och teknologisk utveckling, så som satellitsystem, måste fullständigt utnyttjas. Meddelandet från kommissionen är för detta en utmärkt början, precis som betänkandet från kollega McIntosh. Jag vill därmed också hjärtligt gratulera båda.
Jag vill gärna närmare gå in på tre punkter. För det första upprättandet av en europeisk organisation för luftfartens säkerhet. Det tilltalar mig, på villkor att vid närmare utarbetande handlingskraft och effektivitet säkras och att en övermåttlig byråkrati utestängs. Kommer denna organisation också att sysselsätta sig med säkerheten för den militära luftfarten, vill jag fråga kommissionären? Jag hänvisar till den tragiska olyckan med ett militärt plan förra året på Eindhoven Airport. Från undersökningar har det framgått att många omkomna i planet antagligen skulle ha räddats om brandkåren vetat hur många människor som fanns ombord.
För det andra, säkerheten runt flygplatser. För att fånga upp den förväntade tillväxten i luftfarten kommer utvidgningen av flygplatskapaciteten att vara nödvändig. För det är tillräcklig acceptans hos befolkningen för det berörda området nödvändig. Ser kommissionären här en uppgift för kommissionen? I samband med det vill jag fråga honom om han anser att utvidgningen av befintliga flytplatser och valet av nya platser, med beaktande av subsidaritetsprincipen, helt måste överlämnas till berörda medlemsstater. Jag frågar det eftersom sådana beslut kan ha viktiga konsekvenser särskilt för grannländerna. Frågorna är aktuella, jag hänvisar till exempel till diskussionen om framtiden för Amsterdam Airport (Schiphol). Gärna nu eller vid ett annat tillfälle, kommissionärens uppfattning på den punkten.
Min sista punkt, säkerheten i luftrummet ovanför före detta Sovjetunionen. Utgående från beskeden från luftfartsvärlden, oroar jag mig mycket för säkerheten i luftrummet ovanför före detta Sovjetunionen. Får jag be om kommissionärens särskilda uppmärksamhet för detta och kan han berätta, om hans många samtal på den paneuropeiska transportkonferensen i Helsingfors särskilt med de ryska myndigheterna, ger perspektiv till förbättringar på kort sikt. Jag tror att det är mycket nödvändigt, ordförande.
Fru ordförande, det har sagts mycket förnuftigt av mina kollegor i kväll, så jag vill gå rakt på sak. När vi nu skall åka på semester i augusti, kommissionär Kinnock, så kanske jag måste överväga ifall jag skall åka till Guatemala, Österrike, Ryssland eller Kina, för när jag står med listan över de bolag, som har det sämsta betyget, så är det bolag som hör hemma i dessa länder. Det är klart, att undersökningar kan vara subjektiva, men vi har faktiskt satt samman en lista på dåliga bolag. Det är det ena. Det andra är, som vi har hört från Cornelissen, att det vid diskussionen i transportutskottet understrukits, att det finns problem. Därför kan vi inte bara säga, att det går nog, och att vi bara skall ha lite liberalisering osv. Vi talar om near misses och problemen med air traffic control på nästan varje möte. Men vi har en liberalisering, som faktiskt pressar besättningarna. I verkligheten - och det är inte något skämt - har piloterna sämre arbetsförhållanden än långtradarchaufförerna på de europeiska landsvägarna. Vid vissa tillfällen arbetar de, som vi hörde, 17 timmar. Det får inte en långtradarchaufför.
Till McIntosh vill jag säga, att jag anser, att liberalisering är bra, och jag hälsar den välkommen. Men vi måste inse situationen, att där vi tidigare hade ett flygplan, som flög från A till B och kanske var helt fullt, så har vi på samma sträcka i dag tre flygplan, som är halvfulla. Det kostar, både vad beträffar besättningar, miljön osv. Vi ser också, att fler och fler utrangerade flygplan nu har kommit upp i luften. Det i synnerhet är beklagligt.
En tredje sak, som jag vill nämna, är kanske en nyhet för några. Det är föroreningarna på flygplatserna. Ett danskt bolag använder 25 miljoner ecu om året på det skräp, som flyger upp i flygmotorerna. Det sker nödlandningar på grund av detta, och låt mig nämna flygplatser som Newark, Heathrow och Milano. De ligger under genomsnittet vad beträffar renlighet. Det kostar flygbolagen mellan 25 000 och 80 000 ecu om dygnet, när flygplan inte är i drift. Så liberalisering betyder många saker.
Den betygsbok, som nyligen utgivits över världens flygbolag, skall kanske inte vara en blacklist eller en svart lista, eller vad det nu heter på olika språk. Den kanske bara skall vara en lista till skräck och varnagel. Å den andra sidan, när kända flygbolag som Air France och British Midlands bara får medelbetyg, så är det skäl till att också här i Europa kommendera allmän uppmärksamhet.
Det har framförts många goda idéer i dag. Jag skall inte upprepa dem. Jag vill endast hälsa kommissionens initiativ välkommet och understryka, att jag stöder kommissionen i detta projekt och självfallet också föredraganden.
Fru ordförande, jag tackar kommissionen för att den lagt fram detta betänkande. Vi bör tänka på att detta är ett av en hel uppsjö av betänkanden som lagts fram om flygsäkerhet. Det måste slås fast att vi måste titta på hela luftfartspaketet och de betänkanden som har lagts fram av kommissionen när vi diskuterar flygsäkerheten som helhet.
Under den korta tid som jag tilldelats här i kväll skulle jag vilja lyfta fram det som tycks bli ett allt mer allvarligt problem som berör flygsäkerheten, nämligen, mängden bagage som tas med in i flygplanskabinerna.
Jag gratulerar föredraganden och utskottet för transport och turism till att de tagit upp vissa frågor rörande flygsäkerhet, men jag är rädd för att de inte tagit upp problemet med kabinbagage. Det är ett problem som både flygbolag och kabinpersonal inte bara erkänner existerar, utan också är ett skäl till oro. Föredraganden har rätt, det finns redan föreskrifter för kabinbagage. Dessa föreskrifter anger tillåten maximivikt och -storlek och att varje passagerare endast får ta med sig ett kabinbagage utöver handväskor eller en kameraväska, till exempel. Orsaken till dessa föreskrifter är att bagage inne i flygplanskabinen inte skall utgöra hinder för passagerarna vid en eventuell nödutrymning.
Den fråga som vi nu måste ställa oss är: varför misslyckas både flygbolagen och de nationella civila luftfartsmyndigheterna gång efter annan med att genomdriva sina egna föreskrifter? Detta misslyckande äventyrar säkerheten och skulle kunna sätta liv på spel. Därför uppmanar inte mitt ändringsförslag till nya föreskrifter. Det ber endast om att existerande föreskrifter tillämpas. För närvarande kan man helt legalt ta vad som helst med ombord på ett flygplan, inklusive ett handfat. Åker man Business Class kan man kanske till och med få med två handfat, en laptop-dator, en resegarderob, en taxfree-påse, en portfölj och en sportbag och lyckas få ett helt bagageutrymme för sig själv, för man var först ombord på planet, för alla andra trängdes undan så att man fick det privilegiet.
Allt för mycket kabinbagage, i synnerhet affärsmäns- och -kvinnors, håller på att nå epidemiska proportioner som äventyrar säkerheten och därför inte får tolereras. Föreskrifterna är entydiga och bör tillämpas. Flygbolagen har en skyldighet att säkerställa att så sker och parlamentsledamöter, i sin egenskap av lagstiftare, har ett ansvar att se till att de själva inte står anklagade för att praktiskt taget ha tagit med allt, inklusive ett handfat, ombord på planet, vilket tyvärr många av våra egna kollegor gör.
Mitt ändringsförslag syftar rätt och slätt till att påminna flygbolagen och de nationella civila luftfartsmyndigheterna om deras ansvar.
Fru ordförande, låt mig först, vilket jag är säker att ni vill att jag skall göra, uttrycka mitt medlidande med Simpson för hans allvarliga tinningsskada. Jag skulle bara vilja informera er, fru ordförande, i er egenskap av fransyska, att han, som jag förstår, erhöll denna skada när han spelade cricket, vilket, som alla vet, är ett ärofullt skicklighetsspel som främst spelas av gentlemän och damer. Helt uppenbart är den hedervärde ledamoten Simpson undantaget som bekräftar även den regeln.
Får jag uttrycka min uppskattning av parlamentet och i synnerhet av föredraganden, McIntosh, för det ypperliga arbete som lagts ned och jag vill också berömma transportutskottet, inte bara för ett sunt betänkande utan också för dess initiativ att ordna en utfrågning om flygsäkerhet, där alla parter fick möjlighet att uttrycka sina synpunkter i denna viktiga, ja rentav livsviktiga fråga. Naturligtvis är jag glad åt att detta betänkande i hög grad stöder kommissionens strategi för att förbättra flygsäkerheten och dessutom välkomnar jag förslaget om att göra de initiativ vi föreslår och ett antal andra initiativ som berör flygsäkerheten, som inte ingår i vårt meddelande, mer vittgående.
Som det sägs i betänkandet, har arbetet med flera av de initiativ som beskrivs i kommissionens meddelande redan inletts. Det mest iögonfallande exemplet är vårt nya förslag till direktiv om inrättande av en säkerhetsbedömning av flygplan från tredje land som använder sig av flygplatser inom gemenskapen. Detta förslag var ett av huvudinitiativen för omedelbara åtgärder som vi aviserade, och är redan förelagt parlamentet och rådet. Vi arbetar också med de prioriterade frågor denna kammare givit uttryck för, och som hänvisats till av bl.a. Lüttge under denna debatt. Vi arbetar därför hårt med att inrätta ett framtida europeisk myndighet för flygsäkerhet, med att utarbeta ett europeiskt system för tillbudsrapportering, med att förbereda en säkerhetsklausul som skall införas i våra framtida luftfartsavtal med tredje land och naturligtvis förhandlar vi för närvarande med de öst- och centraleuropeiska länder som ansökt om medlemskap i gemenskapen. Vi arbetar hårt med att utröna från alla berörda parter den kontroversiella frågan om tjänstgöringstid, en fråga som tagits upp av Seal, bland andra, och också med att främja åtgärder som säkerställer fortlöpande och grundlig utbildning av kabinpersonal på alla passagerarflygplan. På dessa och även andra områden är jag säker på att kammaren kommer att ge sitt välkomna stöd och uppmuntran.
Får jag säga till kammaren att jag delar de hedervärda ledamöternas uppfattning att konsumenterna har rätt till information som gör det möjligt för dem att välja det säkraste transportsättet och de säkraste transportörerna. Och spridningen av denna typ av information måste vara ordentligt organiserad. Men det är av yttersta vikt att vi väljer det mest verksamma sättet för att ge den europeiske resenären användbar information och jag är inte övertygad om att ett sådant syfte bäst tjänas av att slumpmässig råinformation om alla mindre incidenter skickas ut eller av att flygbolag svartlistas. Som kammaren kanske känner till, finns det i detta nu ingen svart lista någonstans i världen. Den enda lista som finns ges ut i USA och graderar luftfartsmyndigheterna i olika länder efter deras förmåga att fullgöra sina skyldigheter med att övervaka säkerheten. Lyckligtvis har inte flygolyckor hög frekvens per antal resor eller passagerarmil, men ingen skulle våga gissa vilket flygbolag som kommer råka ut för nästa olycka och vilket som framgent kommer att vara prickfri. Jag hoppas därför att de hedervärda ledamöterna vid närmare eftertanke kommer att samtycka till att ett införande av en svartlistning inte skulle få den precision, eller detaljrikedom, som behövs för att ge konsumenterna äkta och relevant information. Även om jag förstår de rimliga syften som de som stöder en svart lista har, så hoppas jag att de kommer att inse att de praktiska omständigheterna är för svåra för att de skall kunna genomdriva denna ansats.
Betänkandet tar också upp ett antal andra säkerhetsrelaterade ämnen som t.ex. åtgärder för att förbättra överlevnadsgraden och att minska skador vid olyckor. Jag kan bekräfta för kammaren att kommissionen aktivt stött forskningsaktiviteterna på detta område och naturligtvis kommer att fortsätta göra det. Ett antal andra förslag som betänkandet tar upp, som t.ex. inrättandet av en europeisk databas över hinder kring flygplatserna, förebyggande av illegal handel med icke godkända reservdelar - en verksamhet som sätter liv på spel - och utarbetandet av en teknisk bestämmelse om maximalt tillåtet antal passagerare och last på flygplan, arbetar redan nationella myndigheter i Europa och på annat håll med. Men naturligtvis fortsätter kommissionen att intressera sig för dessa frågor och agerar om behovet uppstår och naturligtvis om subsidiaritetskraven är uppfyllda.
Betänkandet behandlar också den mycket viktiga frågan om säkerhetsåtgärder på flygplatser, inklusive bagagekontroll, men som det så riktigt sägs i det, faller denna typ av verksamhet under den tredje pelaren av Maastrichtfördraget och måste ses i det bredare sammanhanget av det polisiära samarbetet.
Kommissionen kommer att fortsätta de initiativ som redan påbörjats och kommer att ägna sig åt ett antal andra säkerhetsfrågor framgent. Vi kommer att delta i hela flygindustrins ansträngningar att försöka säkerställa säkrast möjliga flygresor för våra medborgare och alla andra, och vi kommer naturligtvis också att försöka bidra till att skydda välmågan för människor boende intill flygplatser. I denna verksamhet, likaväl som i annan, kommer vi fortsatt att högt värdera det stöd och det innovativa tänkande ledamöterna i denna kammare bidrar med, vilket återigen bevisats återigen i det betänkande vi diskuterat här i kväll.
Fru ordförande, jag vill hjärtligt tacka kommissionären för hans svar. Jag förstår att han inte gick in på alla frågor. Får jag utgå ifrån att han skriftligen kommer att besvara frågorna som han inte svarat på? Jag skulle uppskatta det väldigt.
Ja, fru ordförande, så som jag brukar.
Jag tackar kommissionsledamot Kinnock.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Transportörers etableringsrätt
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0238/97) av Berger för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om förslag till rådets direktiv (KOM(97)0025 - C4-0087/97-97/0029(SYN)) om ändring av direktiv 96/26/EG om rätt att yrkesmässigt bedriva person- och godstransporter på väg och om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för att främja ett effektivt utnyttjande av dessa transportörers etableringsrätt på området för nationella och internationella transporter.
Fru ordförande, mycket ärade kommissionsledamot, kära kollegor, som ännu håller ut med oss! Transportindustrin är säkert som ingen annan industri i dag verkligen en europeisk industri. Med öppningen av cabotagetjänster inom godstrafiken den 1 juli 1998 kommer vi att ha kompletta villkor för den inre marknaden och en oinskränkt tillgång till marknaden i hela unionen. Det är den omedelbara anledningen för förslaget till detta direktiv och den högre harmoniseringsnivå, som därmed eftersträvas.
Emellertid har även andra ramvillkor för transportindustrin förändrats på ett avsevärt sätt under de senaste åren, vilket detta förslag till direktiv reagerar på. Förändrade drift- och produktionsförlopp inom industri och detaljhandel har lett till just in time- strategier för en förstärkt efterfrågan av snabba, flexibla och högvärdiga transporttjänster, som är inbundna i vitt förgrenade och fyndiga logistiksystem och hos vilka sändningsstorlekarna blir allt mindre, medan leveransfrekvensen blir allt större.
Därmed förflyttades även varutransporterna till industriella godstransporter och till allt större leverantörer, till sådana, som även erbjuder speditions- och logistiktjänster. Å andra sidan har det av flexibilitets- och sparsamhetsskäl i utökad omfattning bildats mindre underföretag, som nu har övertagit transporten med mindre lastbilar även inom den gränsöverskridande trafiken.
Även allmänheten ställer under tiden högre krav på transportsektorn med hänsyn till miljöskyddet, den tekniska säkerheten och iakttagandet av de sociala rättsliga föreskrifterna. Vi måste också se till att företag från tredje land - framför allt från Central- och Östeuropa - inom Europeiska unionens område i allt högre grad konkurrerar med företag inom gemenskapen. Jag vill därför väcka intresse för att utanför det konkreta direktivet kontrollera i vad mån man kan vidta åtgärder utöver det befintliga europaavtalet med dessa länder för att steg för steg även på detta område inbegripa dem i EU-bestämmelserna.
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har uttryckligen välkomnat alla harmoniseringsåtgärder, som kommissionen föreslagit - ökade krav med hänsyn till den finansiella kapaciteten, den personliga prestationsförmågan och fackkunskaperna. Likaså har utskottet välkomnat en utvidgning av giltighetsområdet för dessa direktiv. Som föredragande av betänkande har jag tillåtit mig lägga fram några ändringar, som även har understötts av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. De beträffar huvudsakligen inbegripandet av djurtransportbestämmelser i bedömningen av transportföretagens personliga tillförlitlighet.
Kännedomen om föreskrifterna om transport av levande djur har visserligen anförts som föremål för behandling i direktivet, men det utgör inte ett av de sakförhållanden, som vid kränkning kan leda till en icke-tilldömande eller fråndömande av licensen i transportnäringen. Det gör att djurtransportbestämmelserna får stå tillbaka för andra bestämmelser, och det anser jag inte vara befogat.
Vårt utskott - utskottet för transport och turism - och Europaparlamentets undersökningskommitté har tagit upp en för mig mycket viktig fråga. I sitt betänkande har föredraganden gjort det mycket klart att speditörer och transportföretag medvetet eller omedvetet ofta är centrala aktörer i svindelaffärer inom ramen för det transportförfarande som gäller gemensamt för speditörer och transportföretag och det transportförfarande som gäller för gemenskapen. Därför skall det genom detta direktiv säkerställas att transportföretag i sin förberedande utbildning får bästa möjliga information om och utbildning i de tillämpliga föreskrifterna och att licensen även kan dras in vid upprepade brott mot åtgärderna i det gemensamma transportförfarandet.
Jag har dessutom tillåtit mig att framlägga några förslag, om hur begreppen " eget kapital" och " reserver" kan definieras på ett bättre sätt, liksom några andra rättstekniska ändringar. Som föredragande av betänkande understödjer jag ändringsförslag 1 till 14 från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, men ändringsförslag 15 till 17 kan jag inte understödja.
Avslutningsvis vill jag tacka kommissionens och även sekretariatets medarbetare så mycket. Detta är det första betänkande som jag får lägga fram för Europaparlamentet. Därför var detta stöd speciellt värdefullt för mig!
Jag tackar er Berger och gratulerar eftersom det är ert första betänkande.
Fru ordförande, det föreliggande förslaget är en följd av de framsteg, som gjorts vid genomförandet av en gemensam marknad för vägtransporter. Parlamentets transportutskott är mycket engagerat av dessa frågor. Lika möjligheter för transportutövning som näringsgren är av avgörande betydelse för genomförandet av den inre marknaden och för vardagen för tusentals åkare. Konkurrens är konkurrens bara om man konkurrerar på lika villkor. Man kan med rätta säga, att det är på tiden att vi får ensartade regler. Det finns både goda och dåliga nyheter i detta förslag. Det dåliga är, att förslaget bl.a. vänder sig till de offentliga myndigheterna och deras kontroll av transportföretagen. Det är en sida av förslaget, som jag inte är begeistrad över. Kommissionen föreslår, att den skall ske regelbundet med fasta intervaller. Jag anser, att det bör vara en flexibel, löpande kontroll. Jag anser att förslaget är överflödigt och inskränker myndigheternas kontrollutövning. Vidare anser jag det vara dåligt, att kapitalkravet föreslås vara differentierat, så att det finns olika krav, beroende på hur mycket fordonet väger. Det är jag också emot.
Det goda är, att vi nu får en gemensam satsning på gemenskapsnivå, som är avgörande för konkurrenssnedvridningen, eller för att vända på det hela, avgörande för, att vi undviker snedvridning av konkurrensen. Det förslag, som vi behandlar i dag, banar vägen för ökade krav på den ekonomiska förmågan och den fackliga kompetensen inom näringen. Detta kommer bli till gagn för miljön och trafiksäkerheten. I kommissionens förslag ställs det också skärpta krav på åkarna. De skall t.ex. ha gott anseende. Kravet på gott anseende är inte uppfyllt, om man har begått en allvarlig straffbar handling, eller har dömts för en allvarlig straffbar överträdelse eller upprepade smärre överträdelser, som det heter. Överträdelser av regler om miljöskydd och fackligt ansvar skall som något nytt anses som transportrelaterade överträdelser. Detta vill jag gärna tacka för. Det är på tiden, att vi utvidgar lagen, så att den inte bara omfattar klassiska straffbara gärningar, utan också överträdelser av regler om miljöskydd och arbets- och viloperioder. Gott anseende och transport av hög kvalitet hänger mycket nära samman. Delar av landsvägstransporten har märkt detta i år. Den gemensamma speditionsordningen fungerar inte särskilt bra.
Ett annat krav på utövarna av transportnäringen är, att de skall ha yrkesmässig kompetens. Man skall klara av ett skriftligt prov. Med det föreliggande förslaget sker det en precisering och internationalisering av de ämnen, som en ansökare skall ha kunskap om. Jag vill gärna berömma detta avsnitt.
Jag är sålunda ense om, att det finns behov av gemensamma regler för transport, miljö och arbetstid i EU. Samtidigt överskuggar de goda nyheterna i förslaget de dåliga. Jag kan därför ansluta mig till betänkandet, som jag anser vara bra, och jag vill lyckönska föredraganden till detta första betänkande.
Fru ordförande, jag är mycket tacksam gentemot kammaren för det arbete som har lagts ned av Berger och hennes kollegor på detta initiativ att ytterligare strama upp kraven för att yrkesmässigt bedriva transport på väg, så att tillämpningen av de tre huvudkriterierna harmoniseras och att direktivets omfattning ökas. Jag vill också gratulera Berger till ett mycket kompetent första betänkande, i synnerhet som hon har varit ledamot av parlamentet i nio månader. Vad kommer hon inte att vara kapabel till om 18 månader! Vi ser fram emot den vidare utvecklingen.
Det gläder mig därför att jag kan godta ett flertal av de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. För det första har jag glädjen att acceptera de ändringsförslag som förtydligar texten och gör förslaget mer konsekvent i alla dess språkversioner. Sålunda kommer ändringsförslag 4, 8, 9, 10 och 11 att godtas, med smärre omskrivningar där så behövs.
För det andra är jag positivt inställd till en del element i ändringsförslag 1 och 3, mot bakgrund av kommissionens tillkännagivna avsikt att införa svartlistning på andra områden än jordbruk, men inte inom den civila luftfarten, måste jag säga. Jag är beredd att acceptera tillägget om att bekämpa bedrägerier inom gemenskapen och det gemensamma transiteringssystemet. Det är viktigt att återigen betona kommissionens beslutsamhet att bekämpa bedrägerierna inom denna sektor och dess önskan att genom denna lagstiftning få bort dessa landsvägscowboys.
Jag är också beredd att acceptera den sista delen av ändringsförslag 1 och motsvarande del i ändringsförslag 3, som uppmanar till att antalet transporter som det berörda företaget genomfört skall beaktas vid bedömning av om det föreligger upprepade smärre förseelser. Men jag kan inte godta den del av ändringsförslag 1 och 3 som berör transport av levande djur. Det finns redan gemenskapsregler för skydd av djur under transport och medlemsstaterna kan redan vidta åtgärder genom att tillämpa bestämmelserna i det berörda direktivet.
Inte heller kan kommissionen samtycka till tillägget om förvaltningsrättsliga domstolar. Mot bakgrund av de olika rättssystem som medlemsstaterna uppvisar och där påföljder redan varierar i hög grad, skulle innefattandet av förvaltningsrättsliga domstolar endast accentuera skillnaderna mellan medlemsstaterna till transportörernas nackdel.
Kommissionen kan acceptera ändringsförslag 7, för att ge företag som råkat tillfälliga ekonomiska svårigheter viss flexibilitet vid bedömningen av kravet på ekonomiska resurser, även om viss omskrivning kan behövas för att utesluta oklarheter i denna fråga.
Det finns ett fåtal ändringsförslag kommissionen inte kan godta. Ändringsförslag 2, 5 och 14 ändrar övergångsperioden för Finland, Sverige och Österrike, så att hänsyn tas till deras EES-medlemskap. Men jag anser att övergångsperioden skall vara konsekvent med det som gällt för tidigare nya medlemmar och bör därför beräknas utifrån det datum de anslöts till Europeiska unionen.
Ändringsförslag 6, som fastslår att sökande som redan uppfyllt kravet på yrkesmässig kompetens, inte skall behöva göra detta en andra gång, har sitt ursprung i att kommissionens förslag missförståtts. Vårt förslag kräver helt enkelt att medlemsstaterna kontrollerar att företagen har en person anställd på ledningsnivå som uppfyller kravet på yrkesmässig kompetens. Den oro som föranledde detta ändringsförslag kan sålunda stillas och jag hoppas att ändringsförslaget, som en följd av detta, kommer att dras tillbaka.
Ändringsförslag 12 och 13 syftar till att i detalj fastslå en aspekt av den kunskap som erhålls under utbildningen inför examensprovet för yrkesmässig kompetens. Jag måste säga att dessa ändringsförslag går för mycket in i detalj och innebär att sökanden skulle behöva ha en orimligt detaljerad kunskap om ett särskilt område av specialtullagstiftning. Därför, av praktiska skäl och av rättviseskäl, kan jag inte godta dessa ändringsförslag.
Ändringsförslag 15, 16 och 17 förslår alla att hänvisningen till mindre förseelser utelämnas, så att dessa inte kommer att övervägas vid bedömning av en transportörs goda renommé. Helt uppenbart strider detta mot intentionen i detta förslag, som är att strama upp reglerna för tillståndsgivande och att utesluta sådana transportörer som systematiskt bryter mot eller missbrukar lagen. Jag förstår det liberala tänkandet hos dem som lagt fram dessa ändringsförslag, men en bestämmelse som tillåter upprepade smärre förseelser kommer definitivt att försvaga detta förslag och medföra inkonsekvenser och orättvisor mellan medlemsstaternas jurisdiktioner. Därför måste jag avvisa dessa ändringsförslag.
Bergers betänkande är detaljerat och genomarbetat vad gäller frågorna på detta område. Det utgör ett positivt och konstruktiv bidrag till kommissionens initiativ och ger faktiskt nya infallsvinklar i denna fråga från ett parlamentsutskott som vanligtvis inte är involverat i transportfrågor. Vi delar alla önskan att förbättra reglerna för vägtransporter inom unionen, att minska de befintliga diskrepanserna mellan medlemsstaterna och att utarbeta konsekventa kriterier för att säkerställa att endast transportörer med gott rykte blir kvar på marknaden och kan ge högkvalitativ service i sina kunders och hela samhällets intresse. Därför välkomnar jag stödet från denna kammare i dessa ansträngningar och förlitar mig på dess fortsatta stöd.
Jag skulle vilja tacka kammaren för dess uppmärksamhet och tolkarna för deras tjänster.
Det är vi som tackar er kommissionsledamot Kinnock.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen om Bergers betänkande kommer att äga rum i morgon kl 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl 23.35.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
– Det är ett nöje att informera er om att vi för första gången vid ett plenarsammanträde har tre nya tolkbås i gång. Vi kan därför tolka dagens debatter till tre av de nya språken: polska, ungerska och tjeckiska.
Detta påverkar inte det faktum att fullständig tolkning till alla nya språk kommer att finnas tillgänglig först från och med den 1 maj 2004. Så med de begränsade resurser som finns tillgängliga har vi för avsikt att växla språken så att tillgången till alla de nya språken är lika stor.(1)
– Herr talman! Jag har 26 ljus framför mig. Jag är medveten om att detta kan starta brandalarmet och skulle därför vara tacksam om ni lät mig framföra denna punkt före utlåtandet av rådets ordförande.
Jag skulle vilja be ordföranden att kommentera den enda fråga som inte togs upp vid toppmötet, och som den liberala gruppen anser borde ha tagits upp: det faktum att 26 europeiska medborgare fortfarande hålls kvar i Guantánamo Bay utan rättegång. Dessa 26 ljus symboliserar att dessa internerade inte får glömmas bort, och jag hoppas verkligen att dessa och alla de 600 internerade kommer att ges rättslig prövning. Jag skulle på Europeiska unionens vägnar vilja be det italienska ordförandeskapet att vid varje tillfälle ta upp detta med Förenta staternas regering och att föra upp det på dagordningen för nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna.
Rådsordföranden beklagar sig över att han själv är ett offer för orättvisa inför lagen, så han borde vara särskilt oroad över denna högst verkliga orättvisa i mycket större omfattning.
– Jag började undantagsvis med denna ordningsfråga mest av säkerhetsskäl och för att undanröja risken för ett brandalarm. Jag tackar Watson för att ha släckt ljusen efter att ha tagit upp sin fråga.
– Den första punkten på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om resultaten från Europeiska rådets möte i Bryssel den 16-17 oktober 2003, inklusive en lägesrapport från regeringskonferensen.
Jag skulle vilja informera kammaren om att rådsordförande Berlusconi under sitt senaste besök för några månader sedan framförde ett antal utfästelser till parlamentet på det italienska ordförandeskapets vägnar. Varje utfästelse till parlamentet rörande vårt deltagande i regeringskonferensen har genomförts till 100 procent.
Våra kolleger Méndez de Vigo och Hänsch deltar båda i regeringskonferens utrikespolitiska möten, och de gör det som fullvärdiga deltagare med ett engagemang som denna kammare aldrig skådat när det gäller sådant arbete.
För det andra bör jag påpeka att i den mån som det kan inrättas ett antal tekniska arbetsgrupper för vissa aspekter inom ramen för regeringskonferensen, kommer Europaparlamentet helt och fullt att vara engagerat i det arbete som utförs av en sådan grupp.
För det tredje har Europaparlamentets talman för första gången någonsin blivit inbjuden av ordförandeskapet för rådet att närvara vid och bidra till alla de toppmöten som skall hållas på regeringskonferensen, först i Rom den 4 oktober 2003 och på nytt i Bryssel förra veckan. Detta är ett ytterst ovanligt engagemang som aldrig tidigare skådats. Det uppfyller en begäran som denna kammare framförde innan det italienska ordförandeskapet inleddes: konventet skapar en ny metod, och ett nytt partnerskap krävs för att bygga ett Europa som har en konstitution.
Jag vill för egen räkning och på kammarens vägnar uttrycka vår tacksamhet till ordförandeskapet för att det håller sitt ord.
. – Herr talman! Tack för ert konstaterande att ordförandeskapet infriat det löfte att låta företrädare för Europaparlamentet delta i regeringskonferensens arbete som jag personligen gav i kammaren.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag gläder mig åt detta tillfälle att redogöra för arbetet i regeringskonferensen och Europeiska rådets möte nyligen. När regeringskonferensen öppnades den 4 oktober 2003 antog stats- och regeringscheferna, tillsammans med Europaparlamentets talman och Europeiska kommissionens ordförande, Romdeklarationen, som åter bekräftade den europeiska integrationens avgörande betydelse för att garantera fred, demokrati, välstånd och solidaritet på vår kontinent.
Jag vill gärna understryka att vi har bedrivit vårt arbete i nära samarbete med Europaparlamentet, precis som ni påpekade, herr talman. Det faktum att talmannen Pat Cox deltog under sammanträdena i Rom och Bryssel understryker, liksom deltagandet från Hänsch och Méndez de Vigo, den historiska betydelsen av det konstitutionella steg vi står i begrepp att ta.
De sammanträden som hittills har ägt rum i regeringskonferensen har bekräftat att det finns en bred samsyn kring de flesta av konventets förslag. Vissa åsiktsskillnader återstår när det gäller specifika invändningar från några av medlemsstaterna. Vi anser att det är viktigt att det dokument som lagts fram av konventet bedöms i sin helhet för att stärka de olika institutionerna, samtidigt som vi bevarar den balans som har uppnåtts mellan dem. De kommande veckorna kommer att visa om det blir möjligt att nå en överenskommelse under det italienska ordförandeskapet. Det italienska ordförandeskapet upprepar dessutom sin vägran att stödja en urvattnad kompromiss.
De förslag vi tänker lägga fram under senare hälften av november i syfte att kunna slutföra förhandlingarna kommer att innehålla värdefulla lösningar på hög nivå för en europeisk union som skall kunna spela en ledande roll i arbetet för att skapa säkerhet, frihet och fred i världen. Låt mig i det sammanhanget peka på de framsteg som gjorts när det gäller en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en av det framtida konstitutionella fördragets grundpelare. Diskussionen mellan stats- och regeringscheferna den 16 oktober bekräftade att det fanns en samsyn i frågan, en samsyn som jag vågar påstå blir allt tydligare. Framför allt kommer den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att bli ännu effektivare och ännu trovärdigare om den inryms i ett ramverk som fullt ut låter sig förenas med och som kan komplettera våra transatlantiska förbindelser. Detta måste entydigt framgå av det framtida konstitutionella fördraget.
Förra veckans Europeiska råd ägnades frågorna om ekonomisk tillväxt, förstärkt konkurrenskraft och invandringspolitik. Diskussionerna visade att det finns en gemensam strävan att genomföra Lissabonstrategin fullt ut. Framför allt vill jag gärna understryka principöverenskommelsen om det italienska initiativet för tillväxt: ett initiativ som det italienska ordförandeskapet lanserade i början av sin sexmånaders mandatperiod och som kommissionen har gett ett helhjärtat stöd och tagit till sig. Initiativet är ett försök att skapa transportinfrastruktur och energinät, samtidigt som satsningar görs för att öka investeringarna inom utveckling och forskning. Genomförandet av dessa projekt, såväl vad gäller infrastruktur som utveckling och forskning, kommer att behöva finansieras med en lämplig mix av offentliga medel och privata medel, som måste spela en avgörande roll här. Kommissionen har lovat att skyndsamt utforma och lägga fram ett paket av förslag som kan genomföras snabbt, med möjligheter till en högre grad av medfinansiering över Europeiska unionens budget.
I slutsatserna från Europeiska rådet understryks dessutom betydelsen av ett engagemang från unionens och de enskilda medlemsstaternas sida när det gäller att generellt stärka konkurrenskraften för den europeiska produktionssektorn. Detta visar sig genom kravet på ett skyndsamt definitivt antagande av gemenskapens patentförordning, en vädjan till medlemsstaterna om att öka takten när det gäller att införa gemenskapens regelverk för den inre marknaden i den nationella lagstiftningen och framför allt ett krav på snabba framsteg när det gäller genomförandet av handlingsplanen för finansiella tjänster och ett snabbt slutförande av arbetet på direktivet om uppköpsbud.
Vi upprepade dessutom målet att investera 3 procent av BNP i forskning och utveckling. Rådet bekräftade också betydelsen av att lagstiftningen håller god kvalitet och, framför allt, betydelsen av förenkling och avreglering och av effektiva och öppna offentliga förvaltningar. Slutligen bekräftades betydelsen av den europeiska ekonomiska utvecklingens sociala dimension.
När det gäller sysselsättningen avvaktar vi rapporten från den arbetsgrupp som leds av Wim Kok, och som kommer att diskuteras vid ett extra toppmöte om sociala frågor som ordförandeskapet tänker sammankalla i anslutning till Europeiska rådet i december. Vi tog upp ett antal frågor som gäller socialt skydd i syfte att effektivisera den öppna samordningen mellan medlemsstaternas politiska program på detta område. Syftet är att främja och underlätta en modernisering av de sociala trygghetssystemen för att kunna möta det faktum att den europeiska befolkningen blir allt äldre och för att garantera pensionssystemens finansiella hållbarhet. Vi ansåg oss vara skyldiga att gemensamt ta upp denna fråga, men utan att lägga oss i de enskilda medlemsstaternas rätt att fatta självständiga beslut inom detta område. Vårt syfte är att jämföra praxis i olika medlemsstater och ta fram gemensamma mål för att garantera att den pakt mellan generationerna som den sociala sammanhållningen i våra samhällen vilar på skall bli en framgång.
I Europeiska rådet tog vi också upp en del aspekter på arbetsprogrammet för asyl och invandring som utarbetades i Tammerfors, Laeken, Sevilla och slutligen Thessaloniki. Vi bekräftade vårt engagemang när det gällde den balanserade strategi vi har tillämpat hittills när det gäller behovet att bekämpa illegal invandring och människohandel och att förstärka bevakningen av våra yttre gränser, och även när det gäller att utarbeta en gemensam politik för mottagning och integrering av de invandrare som kommer legalt till Europa.
I Thessaloniki lade vi fast arbetsprogrammet. I Bryssel gav vi ytterligare impulser när det gällde enskilda frågor. På området för extern gränskontroll kunde vi konstatera betydelsen av de olika gemensamma initiativ som har utarbetats under de senaste månaderna, och som skulle förtjäna en bättre samordning. Av den anledningen välkomnade vi kommissionens förslag att skapa en gränsförvaltningsbyrå för att förstärka de olika formerna av operativt samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller kontrollen av våra yttre gränser.
När det gäller att hantera migrationsströmmarna kunde vi bekräfta behovet av en effektiv gemensam politik för återsändande. Vi uppmanade följaktligen kommissionen att driva på i arbetet att ingå avtal om återsändande med tredje land, och vi välkomnade kommissionens förslag att tillhandahålla ett adekvat finansiellt stöd för gränskontroll och återsändande. Jag antar att ordförande Prodi kommer att informera kammaren om vilka beslut som fattats i detta avseende. Slutligen upplevde vi att det var nödvändigt att än en gång bekräfta betydelsen av att ingå konstruktiva partnerskap med tredje land, såväl ursprungsländer som transiteringsländer, för att garantera en effektiv hantering av migrationsströmmarna.
Samtidigt som vi bekräftade en fullständig respekt för de enskilda nationernas rätt att avgöra den känsliga frågan om hur många legala invandrare som skall släppas in på deras respektive territorier, välkomnade vi kommissionens initiativ att genomföra en studie av relationen mellan legal och illegal invandring. Jag vill gärna stanna upp ett ögonblick för att påminna om den tragedi som nyligen inträffat och den fasa och sorg vi kände, men också om de övriga tragedier som fortsätter att drabba Medelhavet, alldeles utanför den italienska kusten, något som berör oss om möjligt ännu djupare. Förlusten av så många människoliv, förlusten av så många människor som drivits av desperation för att söka sig en bättre framtid, måste verkligen sporra oss att förstärka vårt ömsesidiga samarbete och förhindra att sådana tragedier någonsin inträffar igen. Jag vill gärna understryka att i enlighet med våra kristna principer måste vi verkligen försöka ge dessa invandrare ett mottagande som är värdigt vår civilisation, dessa människor som lämnar sina länder där fattigdomen råder och som kommer till Europa, enbart i förtröstan på sin vilja att arbeta och på styrkan i sina armar. Jag tror att vi alla måste noga tänka över behovet av ett civiliserat Europa, ett kristet Europa, ett Europa där välstånd råder, som öppnar sina dörrar och välkomnar dem som kommit hit i en ärlig förhoppning om att kunna bygga en bättre framtid för sig själva och sina barn.
Herr talman, mina damer och herrar! Under Europeiska rådet diskuterades även ett antal internationella frågor som, med tanke på deras brådskande natur och stora betydelse, kräver att Europeiska unionen redovisar en ståndpunkt. När det gällde situationen i Mellanöstern kunde rådet bekräfta sitt stöd för den position som unionen alltid har hävdat: å ena sidan ett fast, ovillkorligt fördömande av terrorismen och ett tydligt krav att den palestinska myndigheten skall visa äkta, konkret beslutsamhet att bekämpa extremisternas våld, å den andra sidan kravet att den israeliska regeringen skall ändra sin bosättningspolitik och undvika handlingar som kan leda till civila skador när den utövar sin legitima rätt att försvara sina medborgare. Europa understryker med andra ord sin beslutsamhet när det gäller att genomföra samtliga delar av färdplanen, och understryker betydelsen av en effektiv internationell övervakningsmekanism. Vi bekräftade också behovet av att skyndsamt utarbeta en ekonomisk plan för att få fart på regionens ekonomi – som vi uppkallade efter den plan som ledde till Europas återhämtning efter andra världskriget, Marshallplanen – med stöd från G8-länderna och Europeiska unionens medlemsstater.
När det gällde Irak välkomnade rådet det enhälliga godkännandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1511. Den resolutionen förbättrar utsikterna för den givarkonferens som, som bekant, skall genomföras i Madrid den 24 oktober 2003. Europeiska unionen kommer i första hand att bidra med 200 miljoner euro, som redan avsatts i gemenskapens budget för 2003–2004. I det sammanhanget uppmanades den höge representanten för GUSP och kommissionen att utveckla en strategi på medellång sikt för Europeiska unionens förbindelser med Irak och att lägga fram en lägesrapport senast i mars 2004.
När det gällde Iran bekräftade vi vårt stöd för den tidsfrist till slutet av oktober som slogs fast av Internationella atomenergiorganets styrelse för de garantier som Iran skulle lämna avseende sitt atomenergiprogram. Den iranska regeringen uppmanades ånyo underteckna, ratificera och snarast och villkorslöst tillämpa tilläggsprotokollet om särskilda skyddsåtgärder och att stoppa alla aktiviteter i samband med berikning och uppbearbetning av uran. Samtidigt upprepade Europeiska unionen sin vilja att fördjupa samarbetet med Iran. Det italienska ordförandeskapet stod i ständig kontakt med Frankrike, Tyskland och Förenade kungariket i samband med den italienske utrikesministerns resa till Teheran i går den 21 oktober. Ordförandeskapet har noga följt hur initiativet utvecklats sedan det lades fram i juli 2003, och hela tiden sett det som ett led i Europeiska unionens bredare strategi gentemot Iran. Vi hälsar därför det positiva resultatet av det uppdraget med tillfredsställelse. Detta resultat – om det bekräftas – kommer att hjälpa till att skapa de förutsättningar som överenskommits i Europeiska rådet i Bryssel och som är nödvändiga för att bygga upp ett samarbete med en viktig partner när det gäller stabiliteten i den regionen.
Rådet diskuterade även andra världspolitiska frågor. Om vi börjar med Kosovo uppmanade rådet samtliga parter i dialogen mellan Belgrad och Pristina att engagera sig i processen på ett konstruktivt sätt. När det gällde Republiken Moldavien krävde vi en lösning på frågan om Transnistrien och upprepade vårt stöd för OSSE:s medlingsansträngningar. Europeiska unionen fortsätter att uppmärksamt följa utvecklingen i områden som ligger längre bort, rent geografiskt, men som trots detta är förenade med oss med historiska och kulturella band. Vi hänvisar till den tragiska utvecklingen av situationen i Bolivia och de oroliga förberedelserna inför valet i Guatemala, och vi uttrycker vår oro över det våld och den skrämseltaktik som dominerar perioden före valet där.
Sist skulle jag vilja nämna de varma gratulationerna till Hans helighet påven Johannes Paulus II i samband med tjugofemårsfirandet av hans ämbetstid, en period som präglats av hans ansträngningar att bygga fred och solidaritet mellan folken. Europeiska rådets ordförande har fått i uppdrag av rådet att för dess räkning framföra dess stöd för och tacksamhet mot påven, inte minst när det gäller den viktiga roll som hans ansträngningar har spelat för försvaret av de medborgerliga rättigheterna, något som rådet tror direkt bidrog till regimens fall i Sovjetunionen och som säkerligen bidrog till Berlinmurens fall.
Detta, herr talman, mina damer och herrar, är en sammanfattning av vårt arbete. Tack för er uppmärksamhet.
. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! När jag senast talade till er påpekade jag att även om de underliggande grundförutsättningarna är på plats, så krävs det snabba, resoluta åtgärder om vi skall kunna dra unionens ekonomi ur dess nuvarande stagnation. Det var av denna anledning som kommissionen lade fram det europeiska tillväxtinitiativ som jag beskrev för er i början av månaden. I dag gläder jag mig åt att kunna konstatera att Europeiska rådet stöder våra idéer när det gäller att få fart på ekonomin och stimulera till tillväxt och sysselsättning.
Tillväxtinitiativet är enkelt och konkret. Vi försöker inte ändra prioriteringarna i Lissabonstrategin, utan det handlar om att stödja och påskynda dess genomförande. Initiativets huvudmål kommer i första hand att vara att avskaffa hindren för samordning, framför allt de hinder som har att göra med byråkrati, och för det andra att mobilisera de medel från den offentliga och den privata sektorn som behövs för att finansiera vissa infrastrukturprojekt som redan ligger på ritbordet och få i gång dem. Därför håller vi på med att utarbeta en lista över infrastruktur- och forskningsprojekt som har en äkta europeisk skala och som bör påbörjas snarast. De projekt som valts ut för denna snabbstartlista kommer att hämtas från den längre förteckning över 29 projekt som lades fram tidigare i år. De kommer att inkludera stora transeuropeiska transportlänkar och andra projekt med ett högt teknikinnehåll. Förteckningen grundas på två huvudidéer: en önskan att snabbt få fram praktiska resultat och det stora behovet av att garantera överensstämmelsen med de hållbara utvecklingsmål vi ställt upp.
Denna önskan att nå konkreta resultat uttrycks i huvudsak i tre olika former. För det första utnyttjas de möjligheter som erbjuds av en högre grad av medfinansiering från unionens sida. Kommissionen har i själva verket föreslagit att man skall höja gemenskapens bidrag till 30 procent av kostnaden för den gränsöverskridande komponenten i varje enskilt projekt. Detta ger större möjligheter att mobilisera finansiering från den privata sektorn och övriga offentliga sektorer. För det andra koncentreras resurserna till ett litet antal mogna projekt. Investeringarnas effekt kommer att bli desto större om de finansiella ansträngningarna koncentreras till de projekt som är redo att dras i gång, i stället för att spridas ut. För det tredje väljer vi ut projekt som har den högsta sannolikheten för att snabbt leda till resultat. Detta innebär att i praktiken lösa de mest komplicerade problemen, framför allt när det gäller utvidgningen, att skapa nya arbetstillfällen och att stimulera tillväxten och stärka forskningen och möjligheterna till teknisk utveckling, vilket lägger grunden till en förbättrad konkurrenskraft.
Slutligen tar snabbstartlistan stor hänsyn till kompatibiliteten, och de projekt som valts ut är hållbara såväl vad gäller miljö som ekonomi och finansiering. Framför allt måste emellertid finansieringen uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpakten, och den måste ligga i linje med åtagandet att förbättra utgifternas kvalitet, som angetts i de allmänna ekonomiska riktlinjerna. Låt mig uttrycka min uppskattning av den samarbetsanda som visats av Europeiska investeringsbanken som har utarbetat en noggrann plan för finansiering av detta initiativ och med vilken vi har arbetat i fullständig harmoni. Detta är naturligtvis inte de enda projekt som skulle kunna genomföras i anslutning till tillväxtinitiativet. Personligen hoppas jag att även andra skall läggas till på listan.
Det finns flera andra viktiga aspekter av detta initiativ. För det första definieras prioriteringarna bättre och klarare, och initiativet koncentrerar resurserna till de bästa projekten. Det samordnar styrningen av de operativa faserna av de större projekten på ett bättre sätt, i förekommande fall genom att utse en samordnare som kan hjälpa till att lösa problem som försenar arbetets genomförande. Det tar hänsyn till regleringsmiljön, och det tacklar andra byråkratiska och administrativa faktorer som hittills har bromsat upp genomförandet.
Men hur går vi vidare? Europeiska rådet har gett idéerna i initiativet sitt stöd. Det har faktiskt gett kommissionen grönt ljus för att börja utarbeta ett detaljerat förslag, i samarbete med Europeiska investeringsbanken, som skall läggas fram inför stats- och regeringscheferna för godkännande i december. Europeiska rådets stöd är verkligen en god nyhet: program, handlingsplaner och enhällighet är nog bra, men de producerar inga investeringar utan vidare. För att förändra saker och ting på marken krävs det politisk vilja och stora åtaganden. De kommande månaderna kommer därför att bli ett viktigt test för Europeiska unionen på detta område. Om vi menar allvar med att uppfylla målen från Lissabon, så måste vi med andra ord hoppas att Europeiska rådet i december går från ord till handling och genomför våra förslag.
Mina damer och herrar! Den andra frågan jag vill redogöra för är regeringskonferensen. Som ni vet skall utkastet till konstitution godkännas av Europeiska rådet i Bryssel i december. Det skulle göra det möjligt att underteckna ett nytt Romfördrag någon tid därefter, åtminstone före valet till Europaparlamentet.
Om den nya konstitutionen skall kunna godkännas i december, så måste ordförandeskapet senast i mitten av november lägga fram tydliga förslag som kan skapa enighet. Jag vill här gärna understryka att konventet har lagt fram ett balanserat förslag som innehåller en del viktiga nyheter. På det hela taget anser vi att paketet utgör en god grund för fortsatta diskussioner.
Naturligtvis måste regeringskonferensen ta sig an de frågor som inte togs upp i konventet eller som inte behandlas tillräckligt grundligt. Utkastet till konstitution behöver emellertid bara ändras på ett fåtal punkter, och ministrarnas sammanträden den 4 och 13 oktober demonstrerade att många av dessa punkter gäller frågor som inte behöver tas upp i konstitutionen. Det är lämpligare att de hanteras i sekundärlagstiftning eller i de olika institutionernas interna regler. Detta verkar vara en mycket viktig fråga om vi skall kunna komma fram till fungerande lösningar snabbt. I dag vill jag bara peka på en punkt som utan tvekan måste tas upp under konferensen, eftersom den förmodligen kommer att bli en knäckfråga. Som ni vet kämpade jag under den senaste regeringskonferensen för omröstning med dubbel enkel majoritet när rådet skall fatta beslut. Våra medborgare skulle i själva verket rent intuitivt förstå ett sådant system, eftersom det skulle vara både enkelt och öppet. Det skulle också leda till effektivare, konsekventare beslutsfattande. Jag har aldrig dolt att på den här punkten var jag besviken över resultatet från Nice, och jag har gjort mitt bästa för att försöka främja ett enkelt system, en enkel majoritet på minst 50 procent av medlemsstaterna och 50 plus en procent av befolkningen. Det utkast till konstitution som lagts fram av konventet innehåller ett mer komplicerat system: 50 procent av medlemsstaterna och 60 procent av befolkningen. Det är inte riktigt vad vi hoppades på, men på det hela taget tycker jag ändå att det är en tillfredsställande lösning, för den är enkel och öppen och den innebär att det går att fatta beslut.
Rent praktiskt innebär detta system ungefär samma chans till framgångsrikt beslutsfattande som det extremt komplicerade viktningssystem som kokades ihop i Nice. Det finns emellertid de som skulle vilja öka siffran för kvalificerad majoritet till 66 procent av befolkningen. Detta är en idé som vi måste bekämpa kraftfullt, eftersom den syftar till att rucka på den balans som uppnåddes av konventet.
Om man ser till de tänkbara konsekvenserna skulle ett sådant system göra det betydligt enklare för en minoritet att blockera ett initiativ och lamslå unionen.
I sin sammansättning måste kommissionen, som vi redan har sagt, avspegla samtliga nationella perspektiv. Till och med konventet uttalade sig dessutom för en kommission som består av en kommissionsledamot från varje medlemsstat. Detta är något som inte uppmärksammats särskilt mycket, men konventets förslag är faktiskt en kommissionsledamot per medlemsstat. Den struktur som föreslogs var emellertid komplicerad och, enligt min mening, ogenomförbar. Vårt förslag får därför inte ses som ett försök att åter öppna det konstitutionella paketet – det finns redan en kommissionsledamot per medlemsstat – utan i stället som ett bidrag till ansträngningarna att finna en slutkompromiss. Beviset är att en majoritet av länderna är klart för en kommission som består av kommissionsledamöter från samtliga medlemsstater i unionen och som alla har samma rösträtt. Det är det som är skillnaden.
Detta skulle kunna föra oss närmare en balanserad, politiskt acceptabel lösning. Kommissionen har redan lagt fram förslag om att organisera en utvidgad kommission som skulle garantera att den fungerar effektivt när det gäller att fatta beslut och som dessutom åtnjuter fullständig legitimitet. Den som föreställer sig att kommissionen försöker införa ett här eller att vi skulle kunna avvika så långt från den väg som stakades ut av unionens grundare, har därför grovt felbedömt våra avsikter. Kommissionen kan enbart spela sin politiska roll om den kan hävda en egen legitimitet och trovärdighet, som har sina rötter i kommissionens nära koppling till nationella kulturer och perspektiv i hela unionen.
Slutligen finns det en tredje fråga som det är av absolut avgörande betydelse att ta upp: vi måste se till att konstitutionen skall kunna ändras i framtiden. Vi är medvetna om att om ändringar måste beslutas eller ratificeras enhälligt av 25 medlemsstater eller ännu fler, så kommer det i praktiken att innebär att konstitutionen aldrig kan ändras.
Alla reformer blir fullständigt omöjliga. Kom ihåg – och eftersom alla andra gör det, vill jag påminna om den stora strid som ägde rum om formuleringarna i den amerikanska konstitutionen – att om den inte kan ändras, så kommer vår konstitution inte att fungera, utan den kommer att falla sönder vid första lilla problem. En oflexibel konstitution är värre än ingen alls.
Mina damer och herrar! Som har framgått av detta korta anförande behöver Europeiska unionen en dynamisk ekonomi och en stabil konstitution. Vi måste uppamma de stora medlemsstaternas stöd och samla stödet från de små medlemsstaterna till allas väl. Vi måste släppa loss vår inneboende energi och utnyttja våra resurser fullt ut. När vi talar om att utnyttja våra resurser fullt ut tänker jag också på de resurser som kommer från den legala invandringen – som rådets ordförande så riktigt nämnde – de invandrare som utgör arbetskraftens kärna när det gäller de arbeten som våra ungdomar inte längre vill utföra – det finns ingen anledning att dölja detta faktum – och de högt kvalificerade tekniker som vi är i så stort behov av för vår industri och vår ekonomi.
Hela frågan om invandringen är mycket svår att hantera, såväl vad gäller behovet av att integrera legala invandrare, som måste få del av de rättigheter som vårt samhälle garanterar alla sin medborgare, som när det gäller att bekämpa den illegala invandringen och senare tids handel med människor som på ett så oacceptabelt sätt kränker alla våra grundvärderingar. Detta är inte en börda som vi kan överlämna till de enskilda medlemsstaterna att bära ensamma, inte minst eftersom det skulle bli betydligt tyngre för vissa medlemsstater än för andra. I dag kan ingen hantera detta på ett tillfredsställande sätt, eftersom det saknas en gemensam EU-politik när det gäller detta fenomen. Kommissionen har gjort sin del och kanske till och med mer än sin plikt, eftersom många av våra förslag inte har accepterats. Vi hade såväl Tammerforsprogrammet som Thessalonikiprogrammet. Nu har vi åtagit oss att mycket snabbt anta ett förslag om en byrå för gemensam gränskontroll. Detta är redan mycket, något som gläder mig, men det räcker inte. Det framgick tydligt av vad rådets ordförande Berlusconi sade att problemet fortfarande har tragiska konsekvenser och att det kanske till och med växer. En gemensam politisk strategi behövs, och vi måste få fram finansiering för att genomföra den. Gemensamma kanaler måste definieras för legal invandring och globala förhandlingar organiseras på den grunden med utvandringsländerna, de länder varifrån invandrarna kommer.
Dessutom – vilket visar problemets fulla vidd – måste de länderna ha sådana kvoter för legala invandrare så de kan skärpa åtgärderna för att avskräcka dessa desperata försök från illegala invandrare. Vi måste garantera dessa länder att åtminstone en liten del av deras utvandring skall kunna regleras. Vi måste med andra ord samarbeta. Vi lyckades inte uppnå detta under det senaste rådet, men kommissionen kommer igen att slå in på denna väg, eftersom vi ser det som det enda sättet att hantera invandringen, såväl den legala som den illegala. Jag kan inte blunda för dessa återkommande tragedier som har nämnts. Vi kan inte blunda för dem, och kommissionen kommer sannerligen inte att göra det.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Regeringskonferensen var en central punkt under toppmötet i Bryssel, och vår grupp välkomnar det italienska ordförandeskapets beslutsamhet när det gäller att nå ett resultat i tid för toppmötet den 12–13 december. Vi vill uppmuntra er, herr rådsordförande, när det gäller att genomföra detta, för om regeringskonferensen fortsätter in på 2004 finns det en ännu större risk för att ytterligare kapitel skall öppnas, med resultat att vi inte kommer fram till ett slutresultat. Vi uppmuntrar er därför att göra allt för att det skall bli möjligt att nå ett resultat under ert ordförandeskap. Vi ansluter oss till er i detta. När det gäller frågorna om institutionerna, så vill vi se en lösning på frågan om kommissionens sammansättning som blir tillfredsställande för såväl de stora som de små länderna. Vi vill varna för att enbart erkänna att de större länderna har krav, för även de små länderna har rätt till en lämplig representation, och detta är en fråga som jag önskar er all lycka med att lösa. Om ni lyckas med detta kommer det också att bli möjligt att lösa frågan om Europeiska rådets ordförandeskap och dess sammansättning.
När det gäller omröstningen i ministerrådet, så vill den övervägande majoriteten i vår grupp, med ett par undantag, helst se den princip om dubbel majoritet som föreslogs av konventet. Vi anser att konventet har lagt fram ett förslag som ligger i linje med gemenskapsmetoden, ett förslag som vi borde genomföra.
När det gäller lagstiftningsrådet, herr rådsordförande, så insisterar vi på att öppenhet och kontinuitet införs i det lagstiftningsarbete som utförs i Europeiska ministerrådet. Detta är ett område där vi inte får gå tillbaka till en gammaldags hemlig diplomati, utan att man får reda på vad som pågår bakom ministerrådets dörrar.
Ett problem som vi måste lösa är Maastrichtfrågan, frågan om prisstabilitet. Trots att prisstabilitet är ett av de grundläggande elementen i konstitutionen kan vi ingenstans se att man följer 3-procentsgränsen, och allmänna krav på prisstabilitet tjänar inte mycket till om de saknar en uttrycklig rättslig grund. Vi kräver därför försäkringar om att en tydlig och kvantifierbar grund, med hänvisningar till protokoll, skall finnas för att prisstabilitet inte bara skall finnas i teorin, utan att det även i praktiska termer kan förbli ett centralt inslag i vår gemensamma politik.
Om jag får kommentera frågan om våra gemensamma gränser, så var det med stor glädje jag hörde att Berlusconi, rådets ordförande, och Prodi, kommissionens ordförande, är överens när det gäller invandringsfrågorna.
Vi i Europeiska unionen behöver naturligtvis få säkra yttre gränser, men vi oroas över att skyddet av våra yttre gränser enbart löser en del av problemet, som i grunden är ett mänskligt problem. Att få se utblottade, hungriga, törstiga människor, inklusive barn – som vi har fått se på Lampedusas stränder – visar att detta inte enbart handlar om att skydda våra yttre gränser, utan om att dessa stackars människor måste få en chans i sina egna länder och inte behöva gå i båtarna. Därför är det viktigt att gränskontroller utförs i länderna från vilka dessa människor kommer och att utvecklingen i de länderna skall drivas på så att unga människor där kan se fram emot en riktig, god och anständig framtid i sina egna hemländer. I det syftet har vi inom Europeiska unionen en del att bidra med i Medelhavsregionen.
Ordet ”Guantánamo” fanns i mina anteckningar – som jag nu kan lämna därhän – till och med innan vi har hört Watsons symboliska och kraftfulla inlägg i kammaren. Vi anser att viktiga problem bäst löses med övertalning. Vi är inte bara oroliga över de tjugosex européerna, utan över alla de personer som sitter fängslade i Guantánamo. Även om vi alla är för att bekämpa terrorismen lär oss vår kristna människosyn att varje mänsklig varelse, även den värsta av brottslingar, har rätt till en rättegång enligt gällande lag.
Vi vädjar därför till våra amerikanska vänner att respektera principen om mänskliga rättigheter. Ni kan till exempel tänka er att bland dessa 600 fångar finns det fem eller sex som inte har gjort någonting. Vilken skada gör man inte dessa människor, och hur orättvist behandlas de inte! Det är just detta som är kärnpunkten i den europeiska attityden gentemot dödsstraffet. Om så bara en enda oskyldig person avrättas, så räcker det för att frånta dödsstraffet allt existensberättigande.
Det jag säger till amerikanerna säger jag som en som betraktar sig själv som en av deras vänner och som vädjar till dem att försöka förstå vår ståndpunkt, som grundas på rättsstatens principer och på människovärdet, att alla människor har samma värde, oavsett hudfärg, kön eller nationalitet.
Låt mig så slutligen ta upp frågan om det europeiska försvaret. Jag hade glädjen att under tio år vara ordförande i Europaparlamentets underutskott för säkerhet och nedrustning, när vi alltid stödde Europas starka försvar som medlem av Nordatlantiska försvarsalliansen Nato. Vi vill att den Nordatlantiska alliansen skall bygga på de båda pelarna Europa och Förenta staterna, och vi vill att våra amerikanska vänner skall förstå varför vi förstärker Europas försvar. I stället för att göra detta i motsatsställning mot Förenta staterna försöker vi komplettera varandra, och vi vill vara starka tillsammans. Kärnan i detta är att vi går samman för att försvara våra gemensamma värderingar. Det är på den grunden som en gemensam europeisk försvarspolitik måste vila.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den redogörelse som rådets tjänstgörande ordförande gav oss för toppmötet i Bryssel erbjuder – för att tala i konstnärliga termer – en skiss, en vag kontur, eftersom det handlar om en mycket viktig utmaning för hela Europa, nämligen att utarbeta konstitutionen och även att organisera vårt territorium. Det är därför en god idé att samtidigt som man talar om konstitutionen även tala om nätverket av artärer och nerver – infrastrukturnäten – som ger struktur åt något som är så mycket mer är bara en marknad: ett projekt som syftar till att vi skall få ett gemensamt liv.
När det gäller regeringskonferensen måste jag redovisa min grupps oro, eftersom den ger ett intryck av att framföra en litania, upprepa ståndpunkter, men inte ta itu med att lösa problem. Jag måste säga att vi blev mycket oroade när vi fick veta att det första beslutet som skulle fattas – något som företrädarna för parlamentet motsatte sig – var att ta bort det lagstiftande rådet. Detta är mycket viktigt, för vi befinner oss i parlamentet, och när vi nu har uppnått delad lagstiftningsbehörighet för första gången, så blev konferensens första beslut att eliminera möjligheten att lagstifta gemensamt med oss. Jag vill därför vädja om att detta felaktiga beslut omprövas.
När det gäller systemet för omröstning så har vi tre problem som måste lösas gemensamt: kommissionens sammansättning, rådets ordförandeskap och röstsystemet. I detta sammanhang måste jag säga att för vår del, eftersom vårt tänkande gäller hur man fattar beslut tillsammans – och inte hur beslut skall blockeras – stöder vi systemet med dubbel majoritet, som det föreslagits av konventet. Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på en fråga som är viktig för parlamentet: använd inte platserna i parlamentet som jokrar i leken när ni skall genomföra era förhandlingar. Detta är en mycket allvarligare fråga än så.
När det gäller utkastet till konstitution vill jag också påpeka att den ekonomiska frågan visar på otillräckligheten i ett viktigt avseende: regleringen av de ekonomiska styrelseformerna. Detta är ett mycket viktigt problem när det gäller prisstabilitet, men också när det gäller hur vi kan fatta konsekventa beslut, inte bara när det gäller valutapolitik, utan även när det gäller den ekonomiska politiken.
Slutligen är frågan om en revidering av konstitutionen av avgörande betydelse, eftersom en konstitution inte kan låsas helt. Det skulle göra den fullständigt oanvändbar.
När det gäller Guantánamo – där vi genomförde en utfrågning tillsammans med övriga politiska grupper i parlamentet för att diskutera denna fråga – så måste jag säga att för tillfället har vi infört ett europeiskt medborgarskap i konstitutionen. Men i enlighet med Genèvekonventionen är det regeringarnas sak i de enskilda medlemsstaterna att försvara de europeiska medborgarna. Jag skulle vilja be er att uppmana regeringarna att ta sitt ansvar.
Det ni har gjort när det gäller ekonomin har i grund och botten varit att rädda Delorsplanen – tio år senare – för att komma förbi Ekofinrådets veto – som hade blockerat den planen –, och nu föreslås ett antal åtgärder som verkligen skulle vara kloka, inklusive att lansera ett europeiskt lån, eftersom det här talas om hur effektivt Europeiska investeringsbanken kan göra det, men vi får se om det erbjuds något privat kapital – som det finns gott om. Detta är en viktig fråga som ännu inte har klargjorts.
Jag måste säga, herr rådsordförande, att trots den predikoton som ni använde, så var det ni föreslog rekommendationer till de nationella regeringarna. Det är inte Europaparlamentet som bromsar införandet av ett europeiskt patent. Vi bromsar inte upp införandet av förordningar i den nationella lagstiftningen: det är ministrarna och deras regeringar som måste lyda er. Ni skall inte ge råd, ni skall beordra regeringarna att tillämpa den politik ni fattar beslut om. Detta är verkligen viktigt, eftersom det är ett slags litania som upprepas systematiskt.
När det gäller sysselsättningen väntar vi ivrigt på Kochbetänkandet, och det verkar vara en god idé att diskutera den fråga som lanserades under det svenska ordförandeskapet, nämligen Europas demografiska höst i relation till pensioner och invandring.
När det gäller invandringen och de beslut som fattades under Europeiska rådet i Thessaloniki vill jag säga till er, herr ordförande, med tanke på att Europa är ett sekulärt begrepp och ingen enskild religion har monopol på europeiska värderingar – för första gången i historien, lyckligtvis – att vi instämmer i beklagandena och sorgen över vad som händer. Jag måste också säga att i er regering finns det människor som gör ett gott arbete – och att vi gärna erkänner det: ställd inför absolut oacceptabla och främlingsfientliga attityder från andra medlemmar av er regering visar Pisanu prov på ett seriöst politiskt ansvarstagande. Pisanu intar samma hållning som en annan italiensk inrikesminister – Napolitano – som var den som inledde politiken med överenskommelser med länderna från vilka invandrarna kommer, en politik som borde utvecklas, och jag tror inte att det räcker att tala om en gränsbyrå; vi borde tala om gemensam utveckling och kvoter, och ni måste nå en överenskommelse om detta. Detta är den strategi som verkligen är förnuftig inför framtiden.
Herr talman! Liksom vår grupp tror på betydelsen av att göra framsteg när det gäller det europeiska försvaret, skulle jag vilja framhålla att min grupp, när det gäller externa förbindelser, välkomnar och stöder beslutet i detta parlaments utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att ge Sacharovpriset till Kofi Annan, de anställda vid FN som har dött och även som ett äreminne över Sergio Vieira de Mello. Herr talman! Av det jag hörde i FN i förra veckan verkar det som om Kofi Annan har gått med på att komma hit i januari. Jag anser att vi bör stödja det beslutet.
När det slutligen gäller den så kallade givarkonferensen i Madrid stöder vår grupp helt förslaget som godkänts av Europeiska rådet att bidra med 200 miljoner euro. Det enda vi vill påpeka är att den amerikanska senaten, när Bush bad den om stöd, delade upp stödet: hälften som lån och hälften som gåva. Med andra ord behöver vi inte gå längre än Förenta staterna som i princip har tagit ett steg framåt genom att återvända till FN, men i ett läge där det blir allt nödvändigare att bestämma en tidsplan för att återlämna suveräniteten till det irakiska folket.
– Jag skulle vilja ta tillfället i akt att informera kammaren om att FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, kommer att tala inför vårt plenarsammanträde i Bryssel den 29 januari 2004. Vi ser fram emot detta mycket.
– Herr talman! Den liberala gruppen i denna kammare välkomnar det italienska ordförandeskapets initiativ att föra parlamentets talman närmare Europeiska rådets arbete. Den överväldigande känslan hos de europeiska liberaldemokraterna är ändå en besvikelse över resultatet från Europeiska rådet. Vi befarar att det kan komma att bli ihågkommet, om det över huvud taget blir det, som ett toppmöte som mest utmärkte sig för det man underlät att diskutera och avtala, än för vad man i själva verket uppnådde.
En fråga som inte togs upp är det fortsatta frihetsberövandet, utan åtal eller rättegång, av 26 europeiska medborgare i Guantánamo Bay på Kuba som jag tidigare talade om. Som en symbol för dem har jag 26 ljus framför mig. Jag beklagar att rådsordföranden inte svarade på min inbjudan att denna morgon säga några ord om det fortsatta frihetsberövandet av dessa europeiska medborgare och naturligtvis av alla de 600 internerade. För min grupp ter sig deras frihetsberövande utan åtal skandalöst, och att Europeiska unionens ledare i rådets ordförandeskap misslyckas med att behålla frågan på sin radarskärm måste åtgärdas.
Denna kammare är inte mindre oroad av situationen i Tjetjenien. De orättvisor som begås varje dag, med kampen mot terrorismen som förevändning, kommer att påskynda den störtflod av hämnd som åter fyller dem som bidragit till terrorn.
Med mindre än två månader kvar till toppmötet vid årsslutet, då vi egentligen borde ha enats om en ny konstitution, hade ordförandeskapet ingen tid att förlora. Vi befarar att ett tillfälle att göra framsteg kan ha gått förlorat. Men då de fick en dagordning utan någon verklig substans gav EU:s ledare ännu mindre tillbaka. Jag undrar om det var klokt av det italienska ordförandeskapet att inte driva på beslut om konstitutionen och att inte lägga fram kompromissförslag nu i stället för att lämna saker och ting till november. Det kan vara för sent – politiken, liksom naturen, avskyr tomrum. Bristen på förslag har uppmuntrat vissa länder att vika från konventets avtal och sporrat Polen och Spanien att få till stånd en prövning av deras egennyttiga sentimentalitet för de förkastade avtalen från Nice.
De viktiga gemensamma försvarsklausulerna diskuterades ”vid middagen”, men förutom Blairs välkomna helomvändning när det gäller organiserat samarbete verkar vi inte ha uppnått särskilt mycket, med undantag av att ge Förenta staterna matsmältningsbesvär. Det gjordes inte heller några viktiga framsteg när det gäller ekonomiska reformer. Medan vi välkomnar det europeiska initiativet för tillväxt och återfokuseringen bort från att spendera på transportprojekt som kostar mer än de smakar och i stället inrikta sig på investeringar inom forskning och utveckling, måste den verkliga fokuseringen ligga på strukturreformer om tillväxten skall kunna komma tillbaka. Vi skulle ha velat se att rådet lade sina lagstiftningspengar där hålet finns och byggde den dynamiska, öppna ekonomi som vi blev lovade i Lissabon.
De framsteg som gjordes inom rättsliga och inrikes frågor var begränsade, och det togs inga nämnvärda steg i rätt riktning när det gäller viktiga frågor inom invandring och asyl. Den enda positiva utvecklingen, att inrätta en europeisk byrå för att hantera säkerheten för våra utvidgade gränser, hade på nytt avtalats i förväg och blev bara godkänd rätt upp och ned. Medaljens baksida är förslaget om biometriska indikatorer för pass och visum som borde ha fått varningsklockor för medborgarnas fri- och rättigheter att ringa högt, men som inte verkade besvära deltagarna på toppmötet alls.
Herr rådsordförande! Det är mycket som beror på er kompromisstext till konstitutionen i november. Det blir ert sista tärningskast, och vi önskar er lycka till eftersom vi fruktar att ni kan behöva det!
– Jag skulle vilja påminna kammaren om att talmanskonferensen bjöd in rådet och kommissionen förra veckan för att göra uttalanden om Tjetjenienfrågan denna eftermiddag. Jag har förstått att detta också kommer att äga rum under eftermiddagen.
– Herr talman! jag är säker på att ingen av oss glömmer Giscard d'Estaings djupt kända uppmaning till oss här den 3 september: ”Glöm aldrig medborgarna!”
Våra stats- och regeringschefer har uppenbarligen inte tagit till sig detta vänskapliga råd. Det intryck vi får av deras diskussioner om utkastet till konstitution är tämligen patetiskt, och det för oss tillbaka i tiden: detta är en repris på Nice. Problemet är inte att de frågor de tar upp inte skulle vara viktiga. Men de saknar fullständigt kontakt med det som de flesta medborgare skulle betrakta som de viktigaste frågorna: vilka är målen för den framtida unionen? Hur skall vi kunna uppfylla samhällets förväntningar? Hur mycket vilja finns det när det gäller att ändra den nuvarande globaliseringstrenden? Följaktligen påminner de diskussioner som förs mest om en maktkamp, utan någon som helst vision som skulle kunna väcka medborgarnas intresse. Jag anser att Europatanken faktiskt är värd ett bättre öde.
En del av de synpunkter som kommissionens ordförande framförde i sin skrivelse till rådets ordförande verkar inte heller kunna stimulera till något som helst intresse för Europa hos allmänheten. I sina kommentarer hävdar han att de europeiska medborgarna i allt högre grad anser det vara viktigt att unionen driver på när det gäller att genomföra de strukturella reformer som beslutades i Lissabon. Det gäller de föreslagna reformerna av pensionssystemen, social trygghet, arbetsmarknaden, den offentliga sektorn, och ändå är detta just denna typ av åtgärder som i allt högre grad får anställda, pensionärer och arbetslösa, från Rom till Paris, via Berlin, att protestera mot denna karikatyr på europeisk politisk harmonisering. Vad skall vi sedan tycka om det syfte som anges i samma skrivelse, nämligen, och jag citerar, ”att påskynda införandet, på europeisk nivå, av åtgärder som kommer att möjliggöra för oss att utnyttja de legala invandrarnas resurser, samtidigt som vi intar en orubblig hållning i kampen mot den illegala invandringen”? Sammanfattar verkligen denna dubbla strategi den vision av relationerna Europa-Syd som vi vill främja i våra medborgares ögon? Den kommer med all säkerhet att smärta de unga människor som har tagit till sig idén att en annan värld är möjlig, en värld utan rovdrift och utan fästningar. Dessa unga människor känner att en genuin och proaktiv utvecklingspolitik som skänker nytt hopp åt människorna i Syd är det enda sättet att lösa problemet med att människor tvingas utvandra för att överleva. Är det inte, på ett mer generellt plan, dags att visa de europeiska medborgarna att den i allt väsentligt utilitaristiska och säkerhetsbaserade strategin när det gäller invandringen är en återvändsgränd, vilket visas av de outhärdliga och ständigt upprepade tragedierna, nu senast den som inträffade i vattnen runt ön Lampedusa?
Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Sist, och som en avrundning, vill jag för min grupps räkning lägga fram ett praktiskt, konstruktivt och genomförbart förslag, som skulle kunna göra det möjligt för er att göra en av dessa gester som är till heder för unionen i våra medborgares ögon, eftersom de verkligen väcker till liv de värderingar som vi påstår genomsyrar våra texter. Förslaget gäller freden i Mellanöstern. Som ni vet har extremt modiga människor, såväl palestinier som israeler, tillbringat två år med att utarbeta en ny fredsplan utan att kringgå något av de problem som hittills har stoppat alla officiella förhandlingar. En del av dessa personer är högt ansedda individer från den politiska, militära och kulturella sfären, inklusive Knessets tidigare talman Avram Burg, som vi alla känner till. Planen har just offentliggjorts i dag på eftermiddagen, och två av dess skapare, Naomi Shazan, före detta vice talman i Knesset, och Jamal Zakoud från det palestinska lagstiftande rådet, kommer att förena sig med oss. Kl. 16.00 kommer de att presentera sitt historiska initiativ för alla ledamöter som vill lyssna. Innan dess kommer de att tas emot av talman Pat Cox, och jag vill passa på att tacka honom för det.
Jag vill föreslå, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande, att även ni tar emot dessa båda personer och att ni hedrar det formella undertecknandet av denna fredsplan i Genève den 4 november, årsdagen av mordet på Yitzhak Rabin, med er närvaro, eller att åtminstone rådet och kommissionen gör det. Detta skulle vara en fredsgest, och vilken gest skulle bättre än en sådan kunna demonstrera Europas identitet för världen?
– Herr rådsordförande! Det må vara sant att sex månader är för kort tid för att man skall kunna göra några verkliga framsteg i olika frågor, men det blir en ännu kortare tid om man har en tendens att slösa bort tiden med att genomföra möten med statschefer som inte har något syfte, utan som bara blir dyrbara upprepningar av diskussioner som redan förts på utrikesministernivå. Det italienska ordförandeskapet borde ha lagt fram ett slutdokument i Bryssel för att försöka lösa frågor som vi har haft framför oss i flera månader. Nu räcker det med frågeformulär: det har blivit dags att komma med svaren.
I det här sammanhanget skulle jag vilja helt kort nämna lagstiftningsrådet. Vi anser att detta är en äkta demokratifråga. Som Frattini sade häromdagen – det finns en skillnad mellan vad många regeringar inför och vad den övervägande majoriteten av parlamenten vill. Lagstiftningsrådet är av avgörande betydelse när det gäller att garantera den demokratiska kontrollen och maktfördelningen, och i dag skulle vi vilja se att vår regering lämnar garantier i denna fråga.
Regeringskonferensen, med sina låsningar och diskussioner som blir till ett gnetigt köpslående om siffror och procent som så tydligt påminner om nätterna i Nice, får oss att känna en viss nostalgisk längtan efter konventet, som med alla sina brister ändå diskuterade européernas gemensamma framtid och hur de skulle styras på ett framgångsrikt sätt.
Ett par ord om Lampedusatragedin: detta är inte invandrare, det är flyktingar, och det finns förslag som samlar damm i rådet om ett rättsligt ramverk för invandring och definition av flyktingstatus, medan de olika regeringarna fortsätter att skicka förslag till varandra. Herr rådsordförande! Finn en lösning på problemet. Det skulle vara värt betydligt mer än en massa ord.
Niceandan svävar också över den långa lista över broar och motorvägar som det italienska ordförandeskapet och kommissionsledamot de Palacio vill ge oss. När det gäller den berömda förteckningen över de transeuropeiska transportnäten är det enda vi hör i dag ropen från de båda kategorierna av direkt berörda parter: de som beklagar att man tagit med en viss tunnel och de som stampar otåligt i spiltan och vill komma i gång så snart som möjligt. Det förekommer ingen diskussion om kvaliteten på dessa investeringar eller om de är nödvändiga. Alla behandlar frågan som om det vore en fråga om nationell prestige. Ett bevis för detta är den italienska regeringens knappt dolda försök att öka det direkta trycket på Frankrike, där man med all rätt är osäker när det gäller behovet av en tunnel mellan Turin och Lyon.
Det är verkligen genant, herr rådsordförande, att ett stort land som Italien skall tvingas köpslå om ett ohållbart tunnelprojekt med en tvivelaktig elinvestering, framför allt om vi beaktar Lunardis genuint oeuropeiska intressekonflikt i samband med projektet.
Vi fortsätter emellertid oförskräckt att hävda att det som verkligen skulle hjälpa till att stärka en miljömässigt och socialt hållbar tillväxt i Europa är ett slags Marshallplan – men en Marshallplan av ett annat slag, en som skulle främja en användbar infrastruktur, men också förnybar energi, markanvändning, forskning och utveckling.
Varje dag lägger man ned kilometer efter kilometer av järnvägslinjer i de länder som snart skall gå med i unionen, och lämnar tusentals medborgare utan transportmöjligheter: detta är ett ytterligare bevis för att rörlighetsproblemen inte kan lösas genom luftiga löften om transeuropeiska nät.
Vi uppmanar kommissionen att inte fortsätta att bara rutinmässigt godkänna krav från olika håll, utan att återgå till sin ursprungliga uppgift: att verka för unionens intressen. Det verkar som om det kommer att utarbetas en ny lista, den så kallade snabbstartlistan. Vi skulle utan vidare kunna säga till ordförande Prodi att vi varmt välkomnar denna idé, framför allt om denna nya lista grundas på arbetets kvalitet och dess sociala och miljömässiga hållbarhet, till skillnad från Van Mierts lista, som utarbetades av kommissionsledamot de Palacio. Vi måste komma ihåg – eftersom både kommissionen och rådet verkar ha glömt det – att Europaparlamentet har medbeslutandemakt i denna fråga och att vi tänker utnyttja den fullt ut.
Herr talman! Vi uppfattar rådets beslut att överföra analysen av kemilagstiftningen till konkurrensrådet som ett nederlag för alla dem som bryr sig om medborgarnas hälsa och som en seger för de stora kemiföretagen. Helt klart har beslutet påverkats av kommissionens motvilja och förseningar när det gällde att lägga fram förslaget och av den överdrivna hänsyn som visades olika lobbygrupper, samt dess allvarliga försummelser när det gällde att inkludera kraven från det civila samhället under ett extremt långt samrådsförsök.
Det var för att skydda hälsan och miljön, inte för att främja konkurrenskraften eller handeln, som det beslutades att utarbeta ett förslag i frågan 1998. Vi kommer att hålla fast vid den linjen, och vi är redo till strid, tillsammans med miljö- och konsumentorganisationer, av respekt för alla de anställda som fortfarande insjuknar och dör i Europa och i resten av världen.
Watson inledde med en vältalig påminnelse om den vidriga situationen i Guantánamo, men jag vill gärna understryka min besvikelse över att ingen har nämnt de 11 000 fångar, eller internerade, som Förenta staterna håller inlåsta i Bagdad: det är inga européer, men även de har rättigheter. Vi upprepar vårt förslag än en gång här: vi måste skjuta upp ikraftträdandet av utlämningsavtalet med Förenta staterna för att sätta press på Förenta staterna i denna fråga.
En sista punkt, herr rådsordförande: som ni vet är Europaparlamentet extremt känsligt när det gäller frågan om dess medborgares rättigheter. I juli uppmanade Europaparlamentet Italien att göra något i fallet Adriano Sofri och gjorde det därmed till en europeisk fråga. Vi litar på att ni kommer att hörsamma detta upprop: ni har kapacitet att göra det. Som européer anser vi verkligen att det är deprimerande att se hela den italienska regeringen, och även rådsordföranden, så fullständigt utlämnade åt en ministers nycker.
– Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att den kritik som framförts mot resultatet av Europeiska rådet och regeringskonferensen är överdriven, för att inte säga opassande.
Först måste jag säga till kommissionens ordförande att jag för en gångs skull är nöjd med hans förslag, och jag är lika nöjd med Europeiska rådets förslag när det gäller tillväxtinitiativet.
Det initiativet är verkligen av avgörande betydelse, eftersom det kopplar samman privata medel och offentliga medel för att garantera att vår ekonomi utvecklas effektivare. Men för att det skall bli verklighet måste alla våra länder vidta ett antal åtgärder för att uppmuntra privata investeringar och, framför allt, vi måste se till att Europeiska kommissionens byråkrati och konsekvenserna av den inte läggs till den byråkrati som redan finns i våra respektive länder. Men i övrigt tror jag att detta är ett steg i rätt riktning.
För det andra är det som oroade den föregående talaren något som jag personligen finner ganska betryggande. Därmed menar jag att några av ledamöterna i denna kammaren är ganska naiva. Det finns, som alla vet, en federalistisk majoritet här som uttryckte sina synpunkter när konventets arbete godkändes. Detta godkännande åtföljdes av ett visst mått av anspråksfullhet, för att inte säga betydande arrogans, när man krävde att stats- eller regeringscheferna, som i själva verket är den enda källan till nationell legitimitet i våra länder, inte skulle ha rätt att lägga fram några som helst ändringsförslag.
På samma sätt var dessa federalistiska ledamöter extremt naiva när de trodde att de länder som nu blir medlemmar av Europeiska unionen skulle vara nöjda med en underordnad roll för sina ”låtsaskommissionärer”. Så bli inte förvånade över de resultat ni får. Jag håller med Lenin, som sade att fakta är envisa: ni står just nu inför fakta; det är bara att erkänna dem!
– Herr talman! Under toppmötet i Bryssel kom den gemensamma gränspolisstyrkan betydligt närmare. Snart kommer vi att få se en gemensam övervakning av EU:s yttre gränser, precis som vi hade förr runt våra egna länder. EU-staten utvecklas enligt planerna. Så även EU:s konstitution. Arbete pågår för närvarande på grundval av det utkast som utarbetades av konventet. Det kommer emellertid att bli en kommissionsledamot från varje land, eftersom ett antal länder inte kan få konstitutionen antagen utan nationella kommissionsledamöter.
Vi vill också att länderna själva väljer kommissionsledamöter och att det skall råda fullständig jämlikhet mellan de olika länderna när det gäller ordförandeskapet för ministerrådets sammanträden. Det finns nu en viss risk för gruppordförandeskap, där tre eller fyra länder leder EU under 18 eller 24 månader och i praktiken en möjlighet för det största landet i gruppen att ta hand om de viktigaste uppgifterna. Det skulle vara klokare att fortsätta med det nuvarande rotationssystemet, där länderna kan koncentrera sig på att tillhandahålla ett gott ordförandeskap under ett halvår. För att begränsa arbetsbelastningen kunde de enskilda rådskonstellationerna, och framför allt de 297 arbetsgrupperna i rådet, få en möjlighet att välja sina egna ordförande bland de egna ledamöterna på grundval av en kombination av rättvis rotation och ordförandens personliga kvalifikationer när det gäller att leda sammanträdena. Låt mig framför allt varna för det som kallas för – eller enkelriktade motorvägar – där premiärministrarna själva får bestämma gränserna mellan EU och nationalstaterna och kan utsträcka EU-samarbetet via flexibilitetsklausulen i artikel 17. De kan ändra det ordinarie lagstiftningsförfarandet och gå från enhälliga beslut till beslut med kvalificerad majoritet via artikel 24.4 eller med hänvisning till artikel 39.8 när det gäller utrikespolitiken. Om dessa tre metoder kombineras kan nästan alla frågor hamna inom EU:s behörighetsområde. I stället för till exempel den danske statsministerns önskan om en katalog över behörigheter med en klar maktfördelning mellan EU och medlemsstaterna får vi obegränsat premiärministerstyre och ännu mer centralisering av den lagstiftande makten till Bryssel. Vi måste nu hoppas på att samtliga EU-stater genomför folkomröstningar om utkastet till konstitution. Det är absurt att Blair genomför folkomröstningar om de regionala parlamenten i Skottland och Wales och om kommunalt styre i London, men inte tillåter en folkomröstning om Storbritanniens första skrivna konstitution. Fatta mod, Blair, det räcker inte att genomföra en folkomröstning om en ny konstitution i Irak.
– Herr talman! Pasqua hade rätt när han sade att detta är det europaparlament han känner till: detta är resultatet av De Gaulles antieuropeiska hållning, inte det Europa som Winston Churchill uppmanade att resa sig upp 1946 i Zürich, när han talade om ett ”Europas förenta stater”. Här har vi Europas oförenade stater, vi har byråkratier som förstör varandra och, herr rådsordförande, vi har ett råd som Europaparlamentet i juli uppmanade att utse en europeisk representant för Kaukasus och den 4 september, och igen den 24 september att utse en representant för Irak. Vi kommer inte att ge något till Tjetjenien, som lider under ett folkmord, eller för att förbättra situationen i Irak, förutom den skamliga lilla muta, värdig krämare från södra Italien, frånsett 200 miljoner av totalt 35 miljarder. Se på Europa, detta Europa! När det gäller Israel, Irak, Tjetjenien och, säkerligen, Guantánamo, ryter Europa åt Förenta staterna och skriar som en åsna åt Ryssland, Kina, Tjetjenien och Vietnam.
Jag kan med andra ord inte påstå att vi lägger för mycket av skulden framför det italienska ordförandeskapets dörr. Utkastet till konstitution, som har presenterats för oss med så stora bokstäver, är inte annat än en formlös, tom, pretentiös massa som saknar grund i den konstitutionella lag som världen känner till. När det gäller rättsstatens principer och de liberala staterna ställer utkastet till konstitution överambitiösa, förmätna krav, och det klarar inte ens proven nu, i ett inledande skede. Man kan föreställa sig hur effektiv konstitutionen blir när det så småningom blir dags att tillämpa den.
Herr rådsordförande! Trots uppmaningarna från Europaparlamentet har ni ännu inte lagt fram ett informellt förslag om dödsstraffet, och vi är nu nästan i slutet av FN:s generalförsamling. Men vi kan vänta: Israel kan vänta, Turkiet kan vänta och vi europeiska federalister i den italienska stora proeuropeiska traditionen och många andra delar av Europa kan också vänta.
– Herr talman! En aning mindre passionerat än föregående talare, men med minst lika stark övertygelse, skulle jag vilja säga att jag upplever en känsla av frustration över det sätt på vilket regeringskonferensen utvecklas.
Jag känner denna frustration i första hand eftersom jag upplever att vi har tappat bort konventets anda, som bestod av att försöka hitta det som var bäst för framtiden för ett EU bestående av 25 medlemsstater, och min respekterade vän Pasqua påminde om Lenin när han sade att fakta är envisa. Men inte bara det. De är sannerligen envisa, för de regeringar som skall godkänna konstitutionen hade företrädare i konventet och deltog aktivt i det, och jag tycker att ingen borde motarbeta sina egna handlingar.
Jag känner mig frustrerad, herr talman, för jag har en känsla av att vi under de kommande dagarna kommer att få bevittna ett försök att åter öppna alla de frågor som behandlades av konventet. Det italienska ordförandeskapet skickade ett förslag i vilket det bad regeringarna tala om vad som måste tas upp i konventet. Svaret har blivit 150 sidor av förslag om att åter öppna praktiskt taget samtliga de frågor som konventet behandlade. Det finns också en klar paradox, och det är att vissa av ministerrådskonstellationerna – till exempel Ekofinrådet – också kommer med förslag om ändringar av konstitutionen. Det värsta med dessa förslag, mina damer och herrar, är att inget av dem är ambitiöst, inget av dem går utöver konstitutionens text. Det är ynkliga förslag.
Dessutom kunde konstitutionens text faktiskt ha varit mer ambitiös. Låt mig ge ett exempel på vad jag menar: Avsnitt IV, som gäller revideringen av konstitutionens text, behandlades endast i ringa omfattning i konventet på grund av tidsbrist, och ordföranden Giscard d’Estaing lovade till och med att detta skulle diskuteras efter Thessaloniki. Så har det emellertid inte blivit. Här finns det ett enormt utrymme för att framföra konkreta förslag. Men det finns inga konkreta förslag på denna punkt.
Jag känner också frustration eftersom konventets anda är en anda av kompromisser, men kompromisser i block. Jag konstaterar emellertid att det till exempel finns förslag om att försöka reformera budgetförfarandet. Men detta kan inte behandlas separat. Det ingår i ett paket tillsammans med budgetberäkningarna och de egna resurserna. Och om vi, i vår egenskap av europeiskt parlament, accepterar paketet, så kan vi inte nu acceptera att en del lämnas som det är och att överenskommelsen om budgetförfarandet skall brytas.
Jag anser därför att regeringskonferensen borde koncentrera sig på de genuint politiska frågor som ännu inte har lösts, där det inte finns någon samsyn mellan regeringarna och som är mycket enkla: rådets ordförandeskap, roterande ordförandeskap, röstviktning och fördelning av platser i Europaparlamentet samt antalet kommissionsledamöter. Konstruktiva förslag – och jag vill uppmana det italienska ordförandeskapet att framföra ett antal sådana – måste läggas fram i ett sammanhang, och de får inte bli ett lappverk.
Jag kan därför ännu en gång inte förstå – och jag säger detta eftersom jag är orolig – kommissionens ordförande när han säger att röstviktning är mycket bra, men att å andra sidan att antalet kommissionsledamöter måste ändras. Vi kan inte acceptera de delar av förslagen vi vill ha, och förkasta resten.
Vi måste hitta en kompromisslösning, och jag hoppas att det italienska ordförandeskapet skall göra det, och göra det snabbt.
– Herr talman! Jag tänker bara koncentrera mig på frågorna som gäller regeringskonferensen, även om, herr rådsordförande, ni var mycket återhållsam när det gällde denna punkt, liksom även rådet, som i sina slutsatser av den 16 oktober endast ägnade regeringskonferensen åtta och en halv rader. I går fick emellertid Frattini och jag en chans att diskutera frågan i grunden vid sammanträdet med utskottet för konstitutionella frågor som var öppet för de nationella parlamenten, och jag vill här redovisa den oro och kritik som framfördes under det sammanträdet och som just har avspeglats i Méndez de Vigos anförande.
Låt mig först av allt klargöra en sak. Det finns över huvud taget inga förutfattade meningar gentemot det italienska ordförandeskapet i detta parlament. Tvärtom: vi vet att vi står i skuld till Italien för de viktiga bidrag landet har gett när det gäller den europeiska integrationen vid avgörande tidpunkter som ett av grundarländerna. Det italienska ordförandeskapets problem är nu hur man skall kunna leva upp till detta goda rykte, och fullfölja arbetet i överensstämmelse med de höga principer som styr den italienska europapolitiken. Varför är vi oroade? Jo, eftersom ett stort antal regeringar har visat en tendens att ifrågasätta några av de viktigaste nyheterna i utkastet till konstitution. Hur skall vi reagera på detta? Det är det som är frågan. Vi blev bestörta över att se hur regeringskonferensens ministermöte började. Vi vet vad som hände, även om ni inte har berättat det, ordförande Berlusconi.
Diskussionen startade med de nyheter som införts i konventets utkast när det gäller hur unionens lagstiftningsförfarande skall fungera, ett förfarande som inte längre skall spridas ut på de många olika konstellationerna av ministerråd, utan där lagstiftningsmakten i stället skulle koncentreras till ett enda råd för allmänna frågor och lagstiftning. I det samråd baserat på frågeformulär som ägde rum före diskussionen mellan utrikesministrarna var det ett stort antal regeringar som sade nej, även om vi inte vet av vilka skäl. Men företrädarna för alla de regeringar som nu motsätter sig förslaget hade accepterat denna nyhet som en del av konventets övergripande kompromiss. Frågan om ett lagstiftande råd är inte helt obetydlig. Jag har inte tid att förklara varför nu, men vi blev starkt oroade av det som hände med frågan om lagstiftningsrådet under regeringskonferensens ministerråd. Frågan kan inte och får inte betraktas som avslutad. Om den skulle betraktas som avslutad skulle vi inte längre stå inför en kompromiss, utan ett totalt nederlag.
Precis som många regeringar har blockerat införandet av lagstiftningsrådet skulle de genom sin tydliga vägran kunna göra samma sak när det gäller andra lika viktiga, eller viktigare, punkter i utkastet till konstitution. Detta sätt att arbeta är oacceptabelt. Ordförandeskapet får endast behandla ändringsförslag som har ett tydligt, långsiktigt berättigande. Det är ordförandeskapets sak att visa upp den nödvändiga förmågan att övertala och driva på arbetet, tryggt i förvissningen, herr Berlusconi, att det inte bara företräder Italiens ståndpunkt, utan alla de grupper som bidrog till de slutsatser som konventet kom fram till. Bland de grupperna återfinns parlamenten – det får vi aldrig glömma: Europaparlamentet och 28 nationella parlament, med andra ord de direkta företrädarna för unionens folk, legitimerade genom medborgarnas röster.
Den breda samsyn och goodwill som demonstrerades av stats- och regeringscheferna när regeringskonferensen inleddes i Rom är inget att lita på om respektive utrikesministrar börjar slita sönder konventets utkast eller hacka det i bitar omedelbart efteråt. Var försiktig med retoriken! Som ni sade förra gången – och det behövde sägas – europeiska intressen måste få dominera över nationella intressen, men faran – som alla kan se – är att det inte ens är skyddet av grundläggande nationella intressen som kommer att dominera, utan skyddet av underordnade minoritetsintressen. Därför, herr Berlusconi, är vi rädda för att den analogi från Hemingway som citerades i kammaren av Altiero Spinelli när hans utkast antogs och han var osäker på dess öde, en analogi som användes igen nyligen av Amato, kommer att besannas. Han sade att den stora fisk som vi tror att vi har fångat med utkastet till konstitution riskerar att reduceras till ett skelett, för hajarna har ätit upp allt köttet. Vi måste göra vad vi kan för att förhindra att detta sker.
Jag kunde inte avbryta ett citat av Hemingway, men jag skulle vilja uppmana kollegerna att hålla sig till sin talartid!
– Herr rådsordförande! Kommer det italienska ordförandeskapet att lyckas vid detta historiska tillfälle för konstitutionen och den europeiska integrationen? Min förhoppning, ända till slutet, kommer att vara att frukterna av konventets arbete skall mogna och skördas i Europas intresse.
Jag skulle vilja diskutera två politiska frågor med er när ni nu närmar er de två sista månaderna av ert ordförandeskap. Den första är på en gång radikal, praktisk och symbolisk: vi förväntar oss att det italienska ordförandeskapet, tillsammans med kommissionen, skall lägga grunderna till genuin finansiering, kontroller och påföljder på europeisk nivå när det gäller invandringen. Nu förväntar vi oss mer än bara allmänna avsikter. Vi förväntar oss att framsteg skall göras åtminstone i just det land som är starkast påverkat av denna situation.
Herr rådsordförande! Jag förväntar mig också ett initiativ från rådet ni leder när det gäller situationen i Irak. Det enhälliga beslutet i säkerhetsrådet kan skapa en ny, framkomlig väg. Säkerhetsrådets europeiska medlemmar lyckades äntligen komma fram till en överenskommelse, och nu måste rådet förvandla den kompromissen till ett initiativ: vi kan och måste återgå till multilateralismen, vi kan samarbeta när det gäller återuppbyggnaden, den humanitära krisen, säkerheten och den demokratiska övergången till irakisk suveränitet i Irak under FN:s mandat och ledning.
Herr rådsordförande! Som europé kan jag inte undvika att uttrycka min djupa oro över det sätt på vilket regeringskonferensen leds. Ni har bekräftat er avsikt att slutföra arbetet före december och att förbli konventets text trogen, så långt det är möjligt, utan några viktiga kompromisser när det gäller innehållet. Men det verkar som om det italienska ordförandeskapet hittills har nöjt sig med att ta del av och registrera de positiva och negativa ståndpunkterna som framförts av de olika delegationerna i olika frågor, med risk för att diskussionen skulle kunna börja om på nytt i frågor som ansågs vara avklarade.
Men, som Watson påpekade, Europa behöver inte ett ordförandeskap som nöjer sig med att bara underteckna initiativ eller agera domare. Det behöver inte en pedantisk förteckning över olika krav. Nu behövs det ett klokt och långsiktigt ledarskap. Ordförande Prodi har rätt: en oflexibel konstitution kommer med nödvändighet att misslyckas. Jag hoppas därför att just Italien, som 1985 lyckades uppnå det omöjliga i den regeringskonferens som ledde fram till Europeiska enhetsakten, kommer att leva upp till sina europavänliga traditioner 2003 och hjälpa till att sjösätta en konstitution som är tillräckligt flexibel för att fungera och tillräckligt övertygande för att bli en utgångspunkt för den europeiska utvecklingen under de kommande 50 åren.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I ärlighetens namn måste jag säga att denna diskussion helt enkelt är schizofren. Den politik som lagts fram av rådets ordförande kan endast fungera om vi helt bortser från den faktiska situationen i Europa.
Ni talar om förändringar av pensionssystemet för att bevara den sociala sammanhållningen. Herr rådsordförande! Det räcker att se på ert eget land: en generalstrejk har utlysts till i övermorgon av samtliga fackföreningar för att protestera mot er pensionspolitik, inklusive de organisationer som undertecknade pakten för Italien med er. Säger inte det faktum att samtliga anställda motsätter sig en viss politik er någonting? Betyder detta något för er efter striderna i Frankrike, striderna i Spanien, missnöjet i Tyskland, eller betyder det ingenting?
Ni meddelar pompöst att en europeisk konstitution skall antas. Märkte ni att två stora europeiska demonstrationer ägde rum den 4 oktober i Rom – den ena organiserad av de europeiska fackföreningarna, den andra organiserad av globaliseringsmotståndarna – som starkt, våldsamt, kritiserade denna konstitution på grund av de allmänt hållna och vaga klausulerna om fred, rättigheter och sysselsättning?
Sedan krävde stora människomassor från olika kulturer, religioner och politiska övertygelser under fredsmarschen från Perugia till Assisi att konstitutionens struktur skulle ändras i grunden, med ett förkastande av krig som dess första punkt. Men kriget i Irak fortsätter och förorenar världen. De fängslade i Guantánamo och Bagdad har nämnts i dag. Vi kan också se på de åtgärder som begränsar friheten i arabländerna på grund av terrorism och krig. Ni har inte sagt hur vi skall komma ur denna tragiska onda cirkel.
Ni talar om Europas kristna rötter. Men om de rötterna verkligen existerar är tragedin i Medelhavet, som innebär en humanitär katastrof, inte värdig dem. Hur kan ni undvika att se att kvotpolitiken, invandringspolitiken, har misslyckats? Herr rådsordförande! Ni har talat i allvarliga ord om denna tragedi i kammaren. Det skulle vara ofint av mig att påminna er om att ministrarna i er regering har sagt att sådana invandrare borde sparkas ut och skickas tillbaka till sina respektive länder. Låt mig i stället rikta er uppmärksamhet på misslyckandet när det gäller denna politik, denna politik som innebär kontroller i stället för att ta emot invandrarna och skapa en alternativ utvecklingsmodell.
Ni talar om en ekonomisk politik, men ni verkar inte inse att Europas ekonomi för närvarande befinner sig i kris och försämras. Ni talar om åtgärder och transeuropeiska nät, och ändå hörde ni hur deras kvalitet kritiserades alldeles nyss. Man jag vill framför allt fråga er hur ni tänker hantera den ekonomiska krisen i en miljö som präglas av en sjunkande dollar, hänsynslös konkurrens från Förenta staterna och en konkurrens som den som växer fram från Kina? Hur tänker ni ta er ur detta skruvstäd och hur planerar ni att stoppa nedgången? Ni fortsätter att hålla fast vid politiken från Maastricht, den politik som kommissionen en gång skarpsinnigt beskrev som ”dum”. Man kan bara ta er politik på allvar om man bortser från verkligheten. Verkligheten kommer att bli ert fall.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Att döma av det stora antalet ämnen som diskuterades under toppmötet är rådet väl medvetet om sin uppgift. Rådet vill ha transeuropeiska nät, men i praktiken drar sig medlemsstaterna för att bygga de få kilometer spår som skulle göra det lite enklare för grannländerna att exportera sina varor. Det talas om behovet av att erbjuda utvecklingsmöjligheter till människor i deras egna länder, men om det gäller socker eller bomull, så låter vi alltid de ekonomiska intressena för små grupper, vår egen befolknings intressen, dominera över möjligheterna för de många människor som lever i misär, som försöker fly från misären och som sedan drunknar utanför våra stränder. I åratal har vi talat om palestiniernas rätt att få en egen stat vid sidan om Israel. Men var finns de effektiva och trovärdiga handlingarna från Europeiska unionens sida?
Än en gång tvingas man konstatera att sådana handlingar krävs, men var finns de? Europeiska unionen behöver effektivare strukturer för att kunna agera effektivare, utan att medlemsstaterna kastar grus i maskineriet. Därför behöver vi denna konstitution. Vi har alltid hoppats att Europa skulle bli ett hus för alla, inte bara för medborgare och medlemsstater, utan också för de människor som lever i regioner som av olika historiska skäl inte har blivit medlemsstater. Men varför ser ni inte Europa som ett stort lapptäcke av kulturer, människor och regioner, där alla skall få en chans att utvecklas? Vi borde ta ett fastare grepp över vårt gemensamma öde, och vi borde inte låta oss hindras av ett fåtal medlemsstaters prestigepolitik eller kortsynthet. Vi vill ha en europeisk konstitution som verkligen är ett nytt fördrag, som ger de europeiska folken en ny och ljusare framtid och som också beviljar regionerna tillgång till EG-domstolen om deras rättigheter kränks.
– Herr rådsordförande! välkomnar rådets beslut att anta en försvarspolitik som förstärker en konsoliderad relation med Nato. Vi understryker, när det gäller arbetet i regeringskonferensen, behovet av att varje medlemsstat har en kommissionsledamot med rösträtt. Om Europa skall kunna möta den utmaning det innebär att utrota terrorismen, så måste EU kunna försvara alla delar av sitt territorium och varje enskild medborgare, men också främja fred, rättvisa, frihet, demokrati och utveckling i länder där våld och svält driver miljontals människor till förtvivlan och tvingar dem att bli flyktingar.
Tragedierna som har ägt rum längs Italiens kust tvingar rådet att besluta att ge politiska flyktingar asylrätt, en fråga som har varit vilande för alltför länge, och att tydligt fördöma regeringar som inte respekterar de mänskliga rättigheterna, inte investerar i resurser för att bekämpa hunger och som misslyckas när det gäller att avslöja de terrorist- och fundamentalistorganisationer som finns på deras territorier. Europa måste göra tydligare ansträngningar för att lösa krisen i Somalia, en kris som sedan 1991 har sett tusentals desperata flyktingar dö, inledningsvis i Indiska oceanen, och nu utanför Sicilien. Det var inte vilka invandrare som helst: det var somalier, herr rådsordförande! Ni måste arrangera en ny Nairobikonferens och avsluta den med en federativ pakt mellan de olika somaliska staterna, som blir inledningen på demokrati och kamp mot fundamentalism, terrorism och fattigdom.
De som fanns med på listan över terroristorganisationer efter den 11 september får inte bli samrådspartner, vare sig för enskilda stater eller för unionen. Rådet, vars beslut att skapa en byrå för gemensam gränsövervakning vi välkomnar, måste främja en ny samarbetsmodell enligt vilken stödet kommer befolkningen till godo och de som förnekar de mänskliga rättigheterna fördöms. Dessutom måste rådet vädja om nåd för dem som har dömts till döden enligt sharialagstiftning, till exempel den unga iranska kvinna som dömts till döden för att ha dödat den man som våldtog henne.
– Herr talman, herr rådsordförande! De europeiska toppmötena sker på en så hög nivå att de verkar äga rum i stratosfären, för de tycks befinna sig på ljusårs avstånd från vardagsfrågorna i Europa. Herr Prodi, herr Berlusconi! Ni tvistar om vem som borde ta åt sig äran över ett tillväxtinitiativ, ett initiativ som verkligen hör till den europeiska politikens gamla skåpmat, som regelbundet har tagits fram under tjugo år och som gradvis kommer att förlora all sin smak. Som vanligt ser det ut som om Pasqua kommer att bli besviken.
Trots att ni inte har sagt ett ord talar jag om rådet, vad som har hämmat tillväxten i Europa och vad som kommer att förhindra all återhämtning, i första hand i eurozonen: den otroliga ”policymixen”, denna otroligt korkade politik som dömer eurozonen till såväl valuta- som budgetrestriktioner. Vi förväntade oss att rådet skulle säga något om eurons kraftigt stigande värde, något som stryper vår export och gör Europa, eurozonen, till den svaga länken i världsekonomin. Skall valutafrågor bara diskuteras på G8-möten, med alla de konsekvenser som det medför?
När det gäller konstitutionen så tycker jag, utan att ha förutfattade meningar om resultatet, att det verkar som om regeringskonferensen får Europa att ägna sig åt institutionellt navelskådande, utan att allmänheten lyckas förstå de frågor som diskuteras, något som konventet lyckades undvika, oavsett vad man anser om resultatet av dess arbete. Herr Berlusconi! Ni, som lyckades vara innovativ i ert eget land och gjuta nytt liv i dess politiska liv genom att uppfinna skulle ni inte också kunna förnya på europeisk nivå och ge oss en europeisk folkomröstning? Oavsett det relativa inflytandet från våra regeringar, från Europaparlamentet och kommissionen på Europas framtida arkitektur, så är medborgarna det som fattas, vad som kunde kallas den felande länken: det enda sättet att engagera dem i denna process för att bygga upp Europa är att genomföra en folkomröstning, även om det innebär vissa risker. Jag hoppas att regeringskonferensen kommer fram till en konkretare lösning på detta än vad konventet gjorde.
– Herr talman! Berlusconis ord om den tragiska humanitära situationen i Lampedusa kan gudskelov stödjas av handling. Jag har uppmanat talmannen Pat Cox att skicka en delegation från Europaparlamentet till Lampedusa. Europa kan komma till Lampedusa och även till andra platser för att se, till exempel, det arbete som utförs av italienska poliser, karabinjärer och kustbevakningspersonal, som jag har sett i deras patrullbåtar när de delar med sig av sina mat- och vattenransoner och ofta ger allt till dessa stackare till sjöss, som av skumma människohandlare skickas till våra gränser.
Samtidigt som vi vidtar humanitära åtgärder har emellertid medlemsstaterna och Europeiska unionen en skyldighet att skicka en tydlig och allvarlig varning till politikerna i invandrarnas hemländer, som bär det tunga moraliska ansvaret för att inte bekämpa denna handel med människor, vilket det är alla civiliserade länders skyldighet att göra.
I går var en hög företrädare för ett av dessa afrikanska länder vår ärade gäst, och vi till och med applåderade honom. Han är ledare för ett av de länder som fortfarande inte har ratificerat eller undertecknat de avtal om återsändande som är så nödvändiga och som utgör den verkliga garantin för en politik som verkligen bekämpar handeln med illegala invandrare.
Vi hälsar Europeiska unionens beslut att inkludera biometriska indikatorer, som är så viktiga för identifiering, i visum, uppehållstillstånd och pass med stor tillfredsställelse. Precis som ni hoppas vi därför att rådet (rättsliga och inrikes frågor) i största möjliga utsträckning skall försöka hålla 2003 som tidsfrist för att komma fram till en överenskommelse om rådets förslag om denna absolut nödvändiga åtgärd.
De aktiviteter som bedrivits av tidigare italienska vänsterregeringar har dessvärre utmärkts av en skändlig stöld i enorm skala från människorna i Afrika. Jag kan garantera Barón Crespo att vi kommer att se till att denna form av rasism, som är så skadlig och så djupt kränkande för dessa folk, upphör. Vi kommer att tillämpa maximal öppenhet när det gäller att bevilja bistånd till utvecklingsländerna. Biståndet får aldrig mer användas – som det dessvärre har använts tidigare, något som vi borde skämmas över – i affärssyfte, eller ännu värre för illegal finansiering av politiska partier i Italien eller eventuellt i andra länder i Europa.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det är två frågor som jag skulle vilja kommentera helt kort. Jag anser att det italienska ordförandeskapet hittills har gjort ett fantastiskt bra arbete när det gäller konstitutionen, och jag vill uppmana det att ta med själva kärnan i konventets arbete till förhandlingarnas slutrunda. Samtidigt får vi inte glömma att sådana begrepp som öppenhet, demokrati och effektivitet inte bara är fina ord: de har också ett konkret innehåll. Det är därför som ett försök måste göras – när det gäller öppenhet och lagstiftande rådet, som regeringarna ser som irrelevant, men som för oss är en mycket viktig fråga, eftersom rådet är vår partner i lagstiftningsförfarandet – att se till att detta lagstiftande råd verkligen fungerar på ett sätt som får fram saker och ting i ljuset och därmed möjliggör en offentlig kontroll. Oavsett vilka svårigheter som finns, måste man finna en öppen formel för detta så att man inte utesluter möjligheten till framtida utveckling i den riktningen.
Effektivitetsfrågan handlar faktiskt om kommissionen, och det skulle inte skada om det vore möjligt att lämna konventets förslag som det är i dag, och med ett eventuellt tillägg om rösträtt för alla. Även om jag fullständigt förstår de polska och spanska ståndpunkterna vill jag be er i rådet att lämna beslutsfattandet i rådet precis så som konventet föreslog det, men att försöka hitta ett lämpligt sätt att kompensera de staterna, så att inte uppoffringarna bara görs på den ena sidan. Här får vi inte heller tappa behovet av effektivitet ur sikte. Kritiken mot Nice här i kammaren riktades in på metoderna för beslutsfattande i rådet, och det är något vi inte får glömma bort.
Låt mig ge en sista kommentar om konventet. Förenta staterna har nyligen klargjort att man har problem med en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Jag anser att konventet har varit mycket tydligt i sina formuleringar när det gäller att strukturellt samarbete är öppet för alla och att det inte är avsett att påverka Natomedlemskapet negativt. Detta kan, vid behov, förstärkas, men om det inte förekommer något strukturellt samarbete på detta område, om det inte finns några avancerade förslag som kan erbjuda en lösning på detta, då kommer en försvarsunion förr eller senare att upprättas på den europeiska kontinenten, fristående från Europeiska unionen och helt oavsett våra band till Nato. Låt amerikanerna, britterna och andra komma ihåg att alternativet skulle vara betydligt värre när det gäller deras intressen, och att de därför borde stödja konventets strategi på denna punkt.
Men nu måste vi inte bara diskutera konstitutionen, utan även Europas gränser. Jag anser inte att initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar” hittills har diskuterats tillräckligt. Vi måste klargöra att ett utvidgat europeiskt grannskap som blickar österut också betyder att vi måste skapa ett andra alternativ vid sidan om fullt medlemskap. Enbart om vi lyckas bestämma gränser – vilket i samband med utvidgningen betyder att vi måste förhindra att EU urvattnas genom att utvidgas för mycket – kommer vi att kunna vidareutveckla EU i den form unionen har för närvarande. Det är av den anledningen som ett andra alternativ, i multilateral form och sida vid sida med ett fullt medlemskap, måste göras tillgängligt för de länder som inte kommer att gå med i unionen under de kommande tio åren, oavsett om det är viljan eller kapaciteten som saknas. Detta skulle bli något i stil med ett ”Europeiskt ekonomiskt område”. Jag vill uppmana er att ta konkreta initiativ på detta område under de kommande månaderna.
– Mina herrar ordförande, mina damer och herrar! Toppmöten kommer och går, och det ena är det andra likt. Möten mellan stats- och regeringschefer brukar i allmänhet avsätta slutsatser vilkas praktiska innehåll i regel står i omvänd proportion till deras längd. Slutsatserna från Europeiska rådet börjar alltmer påminna om de pompösa uttalandena från det numera avsomnade Högsta Sovjet. För tre år sedan tog Europa emellertid faktiskt ett stort steg framåt, i form av Lissabondeklarationen, men de fina ambitioner som beskrivs där har avdunstat, även om vi fortfarande brukar stämma upp mantrat att Europa måste bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade samhälle, bla bla bla.
Men faktum är att unionen inte ger sig själv resurser som motsvarar dess ambitioner. Hur skall vi kunna få våra medborgare att förstå att vi håller på att bygga Europa med en gemenskapsbudget som ligger på cirka en ynka procent av BNP? I Förenta staternas federala budget omfördelas över 30 procent av dess nationella BNP. Till och med schweizarna, som har rykte om sig att vara tämligen snåla, omfördelar 15 procent av sin BNP genom den konfederala budgeten. Medlemsstaternas budgetar kan inte kompensera en otillräcklig gemenskapsbudget.
Efter tre år av mild recession behöver nästan samtliga medlemsstater ta itu med problemet krympande resurser. De ställs inför valet att antingen skuldsätta sig ytterligare, eller minska sina utgifter för investeringar, ibland båda på en gång. De offentliga investeringarna i Europeiska unionen har fallit till cirka en ynka procent av BNP. Förenta staterna klarar 3 procent. Enligt kommissionens egna tjänstemän medför en investering på 1 procent en tillväxt på 0,6 procent. Unionens medlemsstater kommer inte att kunna komma tillbaka på rätt spår för att uppnå en sund tillväxt om de nu begränsar sina utgifter för investeringar och skär ned på de europeiska medborgarnas köpkraft.
Berlusconi har just hänvisat till behovet av att stimulera tillväxt och konkurrenskraft i Europa. I det sammanhanget har vi just återupptäckt de transeuropeiska näten, men var finns pengarna för att finansiera dem? Berlusconi talade vagt om medfinansiering över gemenskapens budget. Prodi nämnde en förstärkningseffekt tack vare att unionens budget betalar 30 procent av kostnaderna för gränsöverskridande transporter. I kommissionens dokument om det europeiska tillväxtinitiativet talas det emellertid bara om att omfördela existerande avsättningar, men inte en endaste extra euro. Eftersom det är omöjligt att spendera samma pengar två gånger kommer det inte att bli någon ytterligare tillväxt av att använda avsättningarna från strukturfonderna eller ens dem från sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling för att finansiera de transeuropeiska transportnäten. Detta är ett tragiskt slöseri.
Europa bortser från kommande utgifter, vilket betyder utgifterna för utbildning, forskning och infrastruktur. Toppmötet i Bryssel avslutades med enbart fromma förhoppningar. Vi får nu höra att konkreta beslut kommer att fattas den 12 och 13 december. Min grupp, herr talman, kommer att döma det italienska ordförandeskapet efter dessa konkreta beslut. Som en hjälp åt ordförandeskapet vill vi föreslå att det tar sig en ny titt på Jacques Delors idéer. Varför inte finansiera de transeuropeiska näten med ett stort europeiskt lån? Europeiska unionens förmåga att klara en upplåning är intakt. Eurozonen har blivit en inre marknad där nästan 90 procent av handeln bedrivs mellan partnerländerna. Varför inte vara tillräckligt djärv och lansera en politik som stimulerar tillväxt som inte skulle fungera i de enskilda länderna var för sig, men som skulle avsätta konkreta resultat om den genomfördes i hela Europa?
– Herr rådsordförande! I ert anförande beskrev ni ett påhittat Europa som vi också skulle vilja ha, om det bara var verkligt. Vi kan emellertid se att ni förbereder marken för antagandet av en konstitution som kommer att tysta, försvaga och binda Europas institutioner. Ni anpassar dessutom allt mer Europas vilja efter amerikanska och sovjetiska diktat. Vi skulle vilja att ni åtminstone denna enda gång kunde lägga undan era personliga ambitioner till förmån för allmänintresset.
Avstå från nöjet att till varje pris sätta ert namn längst ned på utkastet till europeisk konstitution som blockerar möjligheten till framtida ändringar, ger kommissionen en försvagad roll och som inför regler om ett paralyserande enhälligt beslutsfattande i rådet. Vi skulle också vilja att ni, åtminstone så länge som ni är ordförande för Europeiska rådet, avstod från att ge bort Europas roll när det gäller att försvara de mänskliga rättigheterna, till och med när de attackeras av amerikanerna i Guantánamo eller ryssarna i Tjetjenien, i utbyte mot en weekend i Camp David med president Bush eller en tripp till Sardinien med president Putin.
Tala klarspråk i dessa frågor, om ni har modet att göra det, naturligtvis under förutsättning att ni inte upptäcker att det föreligger en intressekonflikt för er inom dessa områden.
– Herr Berlusconi! Fyra månader har gått sedan Thessalonikikonferensen överlämnade förslaget till konstitution till er, men efter fyra månader finns det fortfarande inga tecken på att det skulle finnas några praktiska sätt att överbrygga de väl kända åsiktsskillnaderna på viktiga punkter, vare sig det gäller omröstningen i rådet – om det skall fattas enhälliga beslut eller inte – eller när det gäller kommissionens sammansättning, eller, framför allt, när det gäller den ekonomiska och sociala politiken, enligt vilken de europeiska militära förbanden skulle komplettera Natos styrkor och därför underordnas Förenta staterna, snarare än att bli självständiga.
Det italienska ordförandeskapet har varit passivt, och det har visat sig oförmöget att uppnå konkreta resultat. Dess tystnad när det gäller den tragiska utvecklingen inom utrikespolitiken, till att börja med situationen i Mellanöstern, är en skam. Det kommer aldrig att bli fred, det kommer aldrig att bli något slut på terrorismen som vi alla fördömer, så länge som Israel fortsätter att ockupera palestiniernas territorier, så länge som den skamliga skiljemuren finns kvar. FN är paralyserat av Förenta staternas veto. Det italienska ordförandeskapet måste handla. Att predika är meningslöst. Det är Europas skyldighet att handla med stor beslutsamhet, formellt erkänna staten Palestina och främja närvaron av en fredsbevarande styrka som kan garantera respekten för de båda staternas gränser och genomförandet av fredsavtalen. När det gäller Irak måste vi kräva ett omedelbart tillbakadragande av ockupationsstyrkorna.
– Herr rådsordförande! Det sägs att unionen skall bygga på moderna demokratiska principer, men trots det så är det regeringarna i medlemsstaterna – med andra ord Europeiska rådet – som kommer att besluta om innehållet i konstitutionsfördraget. Detta kommer dessutom att genomföras genom att man hittar fel hos konventet som var i det närmaste en konstituerande församling och som på alla sätt bättre företrädde medborgarna. Enligt de demokratiska principerna är suveräniteten förankrad hos folket och inte hos den verkställande regeringen.
Men den antidemokratiska naturen hos denna union upphör inte med detta. Hur mycket man än föreslår att öka Europaparlamentets lagstiftande befogenheter, så kommer det fortfarande att vara medlemsstaternas regeringar i rådet som kommer att ge klartecken till europeiska lagar och förordningar som sedan kommer att bli obligatoriska för alla. Jag skulle därför vilja se, inte ett lagstiftande ministerråd, utan snarare en andra europeisk territoriell kammare, vilkas ledamöter skall utses av medlemsstaternas parlament och av lagstiftande konstitutionella organ. Det skulle verkligen vara ett demokratiskt Europa.
Det verkar dessutom ologiskt att föreslå att man ändrar den nuvarande hänvisningen till folken i artikel 1 i fördraget till förmån för en hänvisning till medborgarna när medlemsstaternas konstitutioner gäller deras respektive folk och när artikel 5 och artikel 8 uppmanar till respekt för de enskilda medlemsstaternas identitet.
– Herr talman! De flesta av de uttalanden som gjorts här gäller den odiskutabla politiska betydelsen av det arbete som utförs i den pågående regeringskonferensen. Bland övriga frågor kan det emellertid också vara värt att understryka hänvisningen till den europeiska ekonomins återhämtning. En återhämtning som, genom att utnyttja slutskedet i förbättringen av det världsekonomiska klimatet, har lyckats genomföra ett antal av de nyckelförslag som ingår i det europeiska tillväxtinitiativet, med stöd av Europeiska investeringsbanken och engagemang från den privata sektorn, som redan har framhållits här.
Den stora betydelse som ges frågan om att kontrollera unionens gemensamma gränser i syfte att förbättra unionsmedborgarnas säkerhet förtjänar också att uppmärksammas. Detta är i själva verket av avgörande betydelse när det gäller att utarbeta politiska program för att kontroller migrationsflödena och framför allt den illegala invandringen. Genom att bekämpa den icke auktoriserade invandringen bekämpar man även de nätverk genom vilka människohandeln passerar, samt all övrig brottslig verksamhet i anslutning till den. Samtidigt skapar man förutsättningar för att ta emot de legala invandrarna generöst och integrera dem i våra länder, som ni mycket riktigt framhöll, herr ordförande.
Men det är arbetet i regeringskonferensen som dominerar dagordningen, och vi känner därför att detta är ett bra tillfälle att påminna om det enorma politiska ansvar som vilar på det italienska ordförandeskapet och de regeringsföreträdare som för närvarande arbetar för att komma fram till ett avtal om en revidering av fördragen. Jag vill på intet sätt förminska betydelsen av det arbete som utförts av konventet – som jag var delaktig i –, men faktum är att revideringen av fördraget började, i egentlig mening, i det ögonblick som regeringskonferensen öppnades. Med dessa ord i åtanke och på läpparna respekterar vi likafullt de fördrag som för närvarande gäller. Det var därför som rådet i Thessaloniki behandlade konventet som en god utgångspunkt för diskussioner och inte som ett fait accomplisom enbart väntade på ministrarnas godkännandestämpel.
Låt mig slutligen säga att det som förväntas av regeringskonferensen är att den efter avslutat arbete skall lägga fram ett reviderat fördrag inför de nationella parlamenten och medborgarna i medlemsstaterna, ett fördrag vars grundklausuler bevarar den princip om institutionell balans som från början har medgett att medlemsstaternas intressen och inbördes jämlikhet har varit förenliga med den europeiska integrationens krav.
– Herr talman! Silvio Berlusconi betonade alldeles nyss, och jag citerar, ”den historiska betydelsen av det konstitutionella steg som vi är på väg att ta”. Och ändå ger regeringskonferensens inledande sammanträden intryck av att man försöker undvika ämnet. Deltagarna diskuterar frågor om institutionella arrangemang med stor auktoritet och kunskap, frågor som visserligen är komplicerade men när allt kommer omkring av mindre vikt, medan inget ännu har sagts om den mest avgörande frågan, själva konstitutionsprincipen för ett högsta organ, som starkt påminner om en superstat med överstatliga beslutsförfaranden och absolut företräde för europeisk lag.
Stats- och regeringscheferna undviker ständigt huvudfrågan, som är: varför skall vi ha en konstitution? Är det helt enkelt ett tillvägagångssätt för att klargöra fördragen? Eller är det i stället ett i det närmaste sista steg mot uppbyggnaden av den europeiska superstaten? Kommer denna superstat att täcka behoven för ett utvidgat Europa? Skulle inte varierande geometri vara en mer passande lösning?
Alla dessa avgörande frågor, som allmänheten inte har någon insyn i, måste tas upp till behandling en dag; vi hoppas åtminstone att det blir i folkomröstningar om ratificeringen av konstitutionen. Ju längre bort denna dag är, herr talman, desto hårdare kommer uppvaknandet att bli.
– Herr talman! Vi, de brittiska konservativa ledamöterna, noterar Berlusconis ord om behovet av att åter sätta i gång den europeiska ekonomin. Herr rådsordförande! Ni nämnde konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och avreglering. De är alla välkomna ord, men de är också slitna ord från tidigare uttalanden av rådet. Frågan är om dessa ord kommer att övergå till handling vid detta tillfälle.
Tråkigt nog verkar det återigen som om Europa är mer intresserat av retorik än av den verkliga reform som behövs för att sätta fart på Lissabonprocessen. Behovet av en verklig och långtgående ekonomisk strukturreform är brådskande. Vad finns det för bevis på konkreta åtgärder från medlemsstaternas sida för genomförandet av en sådan reform? Ordföranden har talat om sitt åtagande att genomföra handlingsplanen för finansiella tjänster, men i själva verket motverkade medlemsstaterna helt nyligen de framsteg som gjorts i direktivet om investeringstjänster under detta ordförandeskap.
Låg tillväxt och arbetslöshet förblir kritiska frågor för Europa: ärenden som endast kan tas upp fullständigt i och med tillämpningen av en bestämd politisk vilja att aktivt ingripa i den europeiska ekonomins strukturella brister. Men Europa finner det ännu en gång bekvämare att gå vidare med arbetet med en konstitutionell och institutionell reform hellre än att vidta praktiska åtgärder som gör en stor skillnad i våra väljares dagliga liv.
Det fanns sannerligen ett meddelande till oss alla i den svenska folkomröstningen. Har det hörsammats? Meddelandet från Sverige verkar i stället ha resulterat i att skapa en förnyad beslutsamhet hos vissa medlemsstater som innebär att väljare inte borde ges chansen att uttrycka sina åsikter om stora europeiska frågor. I Spanien, Portugal, Nederländerna, Danmark och Irland kommer väljarkåren naturligtvis att få säga sitt om konstitutionen i en folkomröstning, och jag noterade med glädje att Frankrikes premiärminister, Raffarin, har sagt att det är nödvändigt att en folkomröstning genomförs där.
Det är därför som den brittiska regeringens inställning förra veckan i frågan om en folkomröstning i Förenade kungariket gjorde oss alla lite förvirrade. Regeringen tycks faktiskt befinna sig i total oordning när det gäller detta ämne: högre statstjänstemän i Förenade kungariket dementerade att det skulle vara oförsvarbart med en folkomröstning. En underordnad minister vid utrikesministeriet som höll dörren öppen blev bestämt tystad av Blair. Åttio procent av det brittiska folket vill säga sin åsikt om denna konstitution i en folkomröstning. I går lade mitt parti i Förenade kungariket fram en begäran till vårt parlament med krav på en folkomröstning. De grundläggande förändringarna i förbindelsen mellan unionen och medborgarna i Europa som föreslogs i utkastet till fördrag kommer inte att vara legitima utan folkets samtycke.
Det finns bara en annan fråga som jag tror har orsakat riktiga bekymmer i Förenade kungariket de senaste dagarna: framtiden för Europas försvarspolitik och den transatlantiska alliansen. Våra amerikanska bundsförvanter har uttryckt verklig oro över förslagen om försvarsfrågan i utkastet till fördrag. Förenta staternas Natoambassadör har nyligen sagt att de utgör det mest betydande hotet mot Natos framtid. Den brittiska premiärministern hävdar motsatsen, att han inte skulle göra något för att undergräva Nato, men detta är naturligtvis samma premiärminister som försäkrade Storbritannien att konstitutionen inte var något mer än en ”uppsnyggningsövning”.
Frankrike och Belgien vill även fortsättningsvis att en separat försvarsstruktur skall inrättas med ett nytt högkvarter i Bryssel. Vi ser detta som en utmaning av Natos ledarställning inom europeiskt försvar. Jag vill klargöra detta, föra vår ställning till protokollet klart och tydligt. Vi ser Nato som det europeiska försvarets grundval, och alla försök att skapa en parallell struktur inom ramen för EU undergräver denna långvariga och erkända allians.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar både för min egen räkning och på min grupps vägnar när jag varmt välkomnar och alldeles särskilt stöder det som rådsordföranden har sagt om försvaret av Europeiska unionens yttre gränser, och hans iakttagelser av den senaste beklagliga förlusten av människoliv utanför Siciliens kust.
Jag fick intryck av att Silvio Berlusconis ord var mycket uppriktiga, och jag delar hans häpenhet. Jag kan också tala om för honom att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp i denna kammare anser att försvaret av de yttre gränserna och av flyktingars människovärde inte är någon uppgift för Italien, Spanien eller Grekland, utan för Europa, och att vi européer, oavsett nationalitet, måste få klart för oss att Italien även försvarar mitt eget lands gränser och Irlands gränser. Italien är alltså ansvarigt för Europa, och vi har av solidariska skäl skyldigheter mot Berlusconis land.
Ifall vi har denna förpliktelse av solidaritetsskäl, och detta rör våra gemensamma europeiska bekymmer, då kan vi inom rådets ordförandeskap otvivelaktigt också glädja oss åt att denna uppgift åligger den tjänstgörande ordföranden för rådet (inrikes frågor) Pisanu, vars föredömliga strategi är varmt välkommen. Vi gläder oss åt att ansvaret inte åligger vissa medlemmar av er regering, som säger att de vill höra kanoner dundra när de ser en båt full med flyktingar. Vi föredrar den tjänstgörande ordföranden för rådet (inrikes frågor).
Herr Berlusconi! Ni har ännu en gång inte särskilt mycket att säga om rådets slutsatser beträffande resultaten från diskussionerna om rättsligt och polisärt samarbete. Ni behöll era tankar för er själv om uttalandet i artikel 34 i slutsatserna om att det behövs diskussion om särskilda åtgärder för att bekämpa allvarliga brott i Europa och om behovet av samarbete på detta område. När jag senast talade ställde jag två frågor till er. Jag skulle återigen vilja ställa dem i dag, och jag ber er att ge svara mig, eftersom vår grupp betraktar ert svar som en brådskande angelägenhet. Så låt mig fråga er, herr rådsordförande, vad ni tänker göra för att påskynda ett införande av en europeisk åklagarmyndighet? Tänker ni vidta några särskilda åtgärder när det gäller införandet av den europeiska arresteringsordern? Vår avsikt med att införa en gemensam arresteringsorder var att bekämpa den allvarligaste brottsverksamheten i Europa, och jag upprepar inte denna fråga för att skapa dramatiska effekter, utan jag vill snarare påminna kammaren om, utifall att den europeiska arresteringsordern inte träder i kraft den 1 januari, att Europeiska konventionen om ömsesidigt bistånd i kriminalärenden upphör att gälla den 31 december i år, vilket innebär att lagen kommer få en svagare ställning under 2004.
Eftersom det är fara å färde vill vi att ni talar om för oss vad ni tänker göra för att påskynda införandet av den europeiska arresteringsordern. Det som gör min fråga ännu mer brådskande är en artikel i dagens upplaga av , en tidning som ni, herr Berlusconi, kanske känner till, av Sabrina Cottone från Milano, som intervjuade Umberto Bossi, och under intervjun sade han följande: ”om den europeiska arresteringsordern antas kommer den att vara ett steg mot diktatur, mot terror”. Bossi fortsatte med att påstå att ”den europeiska arresteringsordern är ett brott i sig”. Jag repeterar detta citat: ”Den europeiska arresteringsordern är ett brott i sig. Det skulle vara vansinne att anta den, och om den antas så kommer jag att bli dess första offer.” Åsikterna går kanske isär om detta.
Det som jag skulle vilja veta är om ett av EU:s mål utgörs av att göra lagen mindre effektiv i kampen mot organiserad brottslighet. Borde det inte hellre i första hand vara er uppgift, herr Berlusconi, att sätta Bossi på plats, och i andra hand att göra allt i er makt för att möjliggöra arresteringsorderns ikraftträdande den 1 januari 2004? Jag skulle vara tacksam om ni kunde svara på denna fråga.
– Jag törs knappt säga detta, men 2000 kom vi överens om att bli världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomi 2010. Efter så många debatter och så få framsteg verkar det ha blivit ett dåligt skämt. Denna rapport från rådet visar ännu en gång att vi måste minska industrins administrativa börda. På papperet kan alla utan problem instämma i detta, men vill vi verkligen genomföra vad detta innebär i praktiken? I Nederländerna har finansminister Gerrit Jan Zalm skapat en webbplats med adressen , där företag ges möjlighet att noga uppge vad som hindrar dem i deras affärsverksamhet. Jag uppmanar er, herr rådsordförande, att göra detsamma inom Europeiska unionen. Vi måste ge offren en chans att säga sitt. Det enda sättet för oss att påbörja arbetet är om vi har en ordentlig översikt av administrativa bördor. Och därför: !
Herr rådsordförande! Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag förstår att ni uppskattar skämt att döma av era tidigare besök i parlamentet, och därför antar jag att era löften till Ukraina om EU-medlemskap är ett uttryck för er speciella humor. Vi måste ju först se till att den nuvarande utvidgningen blir lyckad, och först då kan vi fundera på att avge nya löften.
– Herr talman, mina damer och herrar! Samtidigt som vissa hävdar att Europas regeringar stadigt styckar den kompromiss om konstitutionen som konventet med mycket möda fick ihop, vidhåller andra legitimiteten i att ändra konventets utkast. För dem som var med i Amsterdam och i Nice handlar toppmötet i Bryssel bara om déjà vu. Det finns hur som helst ingen som förnekar det faktum att företrädarna för de nationella parlamenten var inblandade i det samförstånd som mödosamt utarbetades av konventet.
Signalerna som sändes ut från Bryssel gjorde mig tankfull. Europas regeringar kanske inte har gjort några framsteg, men de försäkrar att de är på väg i rätt riktning. Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder tillåter Frankrikes president Jaques Chirac att representera honom. I Europa vet vi att inget kan göras utan Paris och Berlin, men var det verkligen nödvändigt att ge en sådan styrkeuppvisning för att avvisa alla dem som varnar för ett fransk-tyskt direktorat?
Avslutningsvis har vi tillväxtinitiativet med en massa pappersarbete och ingen verksamhet sedan Essenresolutionen – så långt tillbaka som, och jag betonar detta, 1994. Detta innebär att ett program för att snabbt komma i gång, som tar upp de projekt som återstår att slutföra när det gäller transeuropeiska nät, måste utarbetas före toppmötet i december. Det lämnar frågan öppen om hur mycket bidrag EU skall ge TEN-projekten, men det handlar också om frågan huruvida stabilitetspakten skall ersätta tillväxtpakten eller vice versa. Jag trodde att tillväxt var omöjlig utan stabilitet, eftersom dagens skulder är morgondagens skatter när allt kommer omkring.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I detta tal kommer jag huvudsakligen att fokusera på regeringskonferensens arbete, som verkligen utgör mittpunkten för rådets italienska ordförandeskap, och vi vill uppmuntra det italienska ordförandeskapet att slutföra detta före årets slut, eftersom det är det enda sättet att säkerställa att Europa även i fortsättningen, efter utvidgningen, kan vidta åtgärder på ett sätt som är öppet och godtagbart för dess medborgare. Detta är en stor uppgift för stats- och regeringscheferna att ta på sig i Europas intresse.
Jag vill även be er – och nu vädjar jag till rådet samt stats- och regeringscheferna som en helhet – att verkligen uppmärksamma den europeiska ståndpunkten och sitt ansvar mot Europa i förhandlingarna, samt att inte trassla in sig i triviala nationella frågor. Vi såg vad det kan leda till vid den senaste regeringskonferensen i Nice, och det är inte den europeiska kraft som vi är i desperat behov av. Folk har höga förväntningar, och rådet bär ett stor ansvar.
På sitt eget vis skapade konventet ett förvånansvärt bra resultat. Jag skulle vilja påstå att det utgör en utmärkt grund för de överläggningar som nu äger rum vid regeringskonferensen. Fast jag skulle vilja poängtera att några få kritiska kommentarer naturligtvis måste fällas vid sidan av alla positiva aspekter.
För det första anser jag att det är rätt och riktigt att vi i ingressen till detta fördrag finner en plats för det kristna arv som har format denna kontinent på ett sätt utan motstycke, som är det kitt som håller ihop allt. Låt Daniel Cohn-Bendit föra så mycket oväsen han vill om detta, men även han har sina rötter i denna kontinents kristna arv.
Er reaktion bevisar att jag har rätt.
För det andra måste vi fundera på om konventet har gått för långt i del III genom att överföra vissa uppgifter till europeisk nivå som inte har funnits där tidigare och inte borde finnas där nu. Jag kan ta upp tjänster i allmänhetens intresse som ett exempel. Om vi verkligen inser innebörden av subsidiaritetsprincipen har den europeiska nivån inget att göra med tjänster i allmänhetens intresse eller med samordning mellan social och ekonomisk politik. Jag vet inte vad det finns för mervärde för Europa på detta område, där något mer subsidiaritet och konkurrens bland medlemsstaterna snarare gagnar den inre marknaden i fråga om att nå Lissabonmålen. Det samma gäller för bestämmelserna om tillgång till de nationella arbetsmarknaderna. Det är medlemsstaternas ansvar att fatta beslut om dessa frågor, och allmänheten väntar sig snarare svar från medlemsstaterna än från europeisk nivå. Om vi lyckas väl med att lösa dessa problem, kommer vi i slutändan att ha ett fördrag som verkligen förtjänar att stödjas av människor över hela Europa. Det mest hedervärda som rådet kan göra är att axla ansvaret som representant för Europas folk.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det var inte mer än rätt att man i konventets utkast skulle komma fram till slutsatsen att vi har för lite Europa snarare än för mycket. Det är därför som vi behöver samordna inte bara ekonomisk och finansiell politik, utan även social- och sysselsättningspolitik. Jag anser att initiativet för tillväxt och investering, som vi håller på att diskutera, klargör hur svaga våra idéer om organisationen av tillväxt och sysselsättning är.
Därför skulle jag vilja uppmana rådet och dess ordförande att tala i mycket mer avgränsade termer när det gäller de åtgärder som vi skall vidta. Jag tror att det är bra om vi återgår till åtgärderna för att modernisera infrastrukturen och tar hänsyn till energi och miljö i stället för att bara tänka på transportområdet. Jag anser det vara rätt att vi tänker på forskning och utveckling, men vi måste framför allt få i gång ett utbildningsblock på samma gång i alla medlemsstater, eftersom vi inte har möjlighet att öka tillväxten utan kunniga människor, och inte heller kommer vi att kunna bli ett kunskapsbaserat samhälle där alla kan delta. Det är därför som vi måste göra allt som står i vår makt för att skapa fungerande sociala tjänster, som i synnerhet skulle göra det lättare att förena arbete och familjeliv, eftersom kvinnorna är oumbärliga om vi skall nå den höga sysselsättningsnivå som vi behöver. Sverige, Danmark och Finland har visat hur vi kan genomföra detta.
Europeiska unionen saknar inte finansieringskällor, och jag syftar inte bara på Europeiska investeringsbanken och andra tillgängliga alternativ. Jag kan inte låta bli att fundera över hur man låter bli att betala moms inom Europeiska unionen till ett uppskattat belopp av 100 miljarder euro per år, vilket helt avviker från andra skatter. Detta skulle vara mer än dessa 220 miljarder euro för tio år, och det skulle ge oss möjlighet att verkligen få till stånd något och sätta i gång det. Det är därför hög tid för oss att, i stället för att göra som era egna länder gör och lita på skatteamnestier, äntligen komma i gång med att samordna ömsesidigt bistånd genom skattemyndigheterna för att ta itu med den skandalösa gränsöverskridande brottsverksamhet som involverar olaglig fakturering, handel med motorer och mobiltelefoner samt utnyttjandet av momsfusk för att finansiera andra bedrägerier. Vi måste dra i bromsen när det gäller alla dessa företeelser och en gång för alla sätta stopp för dem.
– Herr talman! Det går inte att bli förvånad på riktigt över det långsamma förloppet när det gäller öppnandet av denna fas av regeringskonferensen. Man får helt enkelt hoppas att premiärministrarna, eftersom de har haft mer tid på sig att fundera över konventets resultat och över den sämre kvaliteten på deras egna förslag, kommer att bli mer benägna att godkänna konventets resultat och sälja det till sin allmänhet.
En fråga som särskilt oroar mig är bristen på ett tydligt tidsschema för att överväga del III. Regeringskonferensen är säkert ett fantastiskt tillfälle för oss att bättra på och modernisera politikområdena som i några fall är 50 år gamla, till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken. Om del III inte kan reformeras på rätt sätt måste regeringskonferensen, åtminstone i del IV, försöka att dämpa det kommande revideringsförfarandet för del III.
– Herr talman! Vid Europarådet i Bryssel gav Europas ledare mycket bestämt upp idén om att fastställa invandringskvoter efter nationalitet.
Detta beslut som fattades till följd av Finis uttalanden, som gav stöd åt rätten för utlänningar att rösta i Italien, och Prodis uttalanden, som syftade till att fullfölja hans åtagande om integration genom att bevilja nya civila och politiska rättigheter, visar att Europas nuvarande ledare medverkar och aktivt deltar i processen för att öppna våra gränser för laglig invandring och för en eventuell masskolonisering av Europa som följd därav.
Resultaten av denna oansvariga politik kommer ofrånkomligen att leda till en förlust av våra nationella identiteter, till att de europeiska samhällenas etniska frågor överförs till gemenskapen och till att vi mister vår nationella enhet, som säkerställer inre fred. Som tur är vet vi emellertid att denna kolonisering av Europa inte kommer att ske utan medborgarnas legitima, kloka och sunda reaktion.
– Herr talman! Sanningen är att det italienska ordförandeskapet inte har haft någon enkel dagordning. Jag skall ta upp tre punkter.
För det första konstitutionens svåra tillkomst. Vi väntar otåligt på de förslag som rådets ordförandeskap kommer att ge under andra hälften av november för att försöka få bukt med de viktiga frågorna, och vi är glada över upplysningen att med dessa beslut kommer problemet att tas upp ur ett globalt perspektiv. Herr rådsordförande! Med global menar jag en lösning som kan påverka alla institutionerna, som kan få avtalet till stånd för alla institutionerna, och även för alla medlemsstaterna – några av dessa har tillkännagivit att de kommer att genomföra en folkomröstning – och för alla de nya staterna – som också har genomfört folkomröstningar inom andra sammanhang. Herr talman! Jag anser att detta är en aspekt av problemet som inte skall undvikas.
Den andra svårigheten som det italienska ordförandeskapet står inför är hur man åter skall kunna skapa hållbar tillväxt och arbetstillfällen. Herr kommissionsordförande! Tillväxt, ja, men även stabilitet. Vi är nöjda med det tillväxtinitiativ som kommissionen har föreslagit, enligt vilket infrastrukturen måste spela en huvudroll, eftersom det vanligen sägs, herr talman, att när infrastrukturens Europa, uppbyggnadens Europa, fungerar väl, då fungerar den europeiska konstruktionen väl. Det finns en enkel anledning till detta: marknadens integration är inte bara ett politiskt eller rättsligt begrepp, utan framför allt och i grund och botten ett konkret begrepp. Det är anledningen till att infrastrukturen är av grundläggande betydelse, eftersom – det handlar om tröga system – den innebär att det inte går att ta igen ackumulerade fördröjningar. Antingen löser Europa problemet med infrastrukturen en gång för alla, eller så får Europa för alltid ge upp sin strävan att bli det mest konkurrenskraftiga området till 2010.
Den sista svårigheten som jag ville hänvisa till i detta anförande är frågan om hur förbindelserna med Förenta staterna skall återupprättas efter Irakkrisen och händelserna den 11 september. Jag anser, herr talman, att vi måste lägga tonvikten på det grundläggande snarare än på det perifera. Det grundläggande är en delad historia, gemensamma värden som är oförenliga – vilket vår talman, Poettering och andra har påmint oss om – när det handlar om sådana frågor som Guantánamo och dödsstraff, och även vår gemensamma passion för frihet. Vi har nu ett fantastiskt tillfälle att uttrycka den enade synen på våra projekt inom Europeiska unionen vid den kommande givarkonferensen eftersom – vilket jag hade möjlighet att säga i går i budgetdebatten – återanpassningen, återuppbyggnaden, återställandet av fred och demokratiseringen av Irak inte är ett ansvar som uteslutande borde tas av Förenta staterna, utan av det demokratiska världssamfundet.
Herr talman! Jag sade i början av mitt tal att det italienska ordförandeskapet inte har någon enkel dagordning. Det är dock uppenbart, herr rådsordförande, att utan svåra mål är inget toppmöte värt att bestiga. Jag skulle därför, herr talman, vilja önska det italienska ordförandeskapet lycka och framgång under de avgörande månaderna som återstår för att genomföra detta.
– Herr talman! Jag skulle först vilja säga att Katalonien, som jag kommer ifrån, tillsammans med Aragon, Roussillon och de angränsande områdena fortfarande lider av brist på vilja eller av illvilja från de spanska och franska regeringarnas sida och från andra myndigheter som ansvarar för utvecklingen av sådana infrastrukturer som skulle göra det möjligt att eliminera den pyreneiska gränsen.
Det är ett exempel – ytterligare ett exempel – på enfald och kortsynthet, eftersom en ännu mer dynamisk och mäktig europeisk region inom detta område skulle gynna alla. Jag hoppas att ordförande Prodis tillkännagivande om en ökning av finansieringen av gränsöverskridande områden i Europas nätverk med 30 procent kommer att hjälpa regeringar att handla i enlighet med rådets slutsatser, som de själva har undertecknat.
Utvecklingen av ett fritt Europa utan gränser är den ena sidan av saken; den andra sidan är förvaltningen av yttre gränser och rörlighet för personer. I detta avseende finns det också en identisk snarstuckenhet och brist på ambition.
Det gläder mig att rådet upprepar den globala synen på det migrationsfenomen som antogs vid Europeiska rådet i Thessaloniki. Detta är viktigt, men det var vid Europeiska rådet i Tammerfors som man tog itu med tillträde, vistelse, integration, gränskontroll och skapandet av positiv dynamik när det gäller invandring för mottagarländer och ursprungsländer. Under flera år har det varit aktuellt med ett lagstiftningsprogram och sammanhängande och tydliga politiska åtgärder som gör det mer lockande att gå till ett konsulat än att sticka till sjöss, precis som vi har ett europeiskt program för att erbjuda de europeiska medborgarna rättvisa och säkerhet på grundval av samarbete mellan medlemsstater, där hörnstenen är den europeiska arresteringsordern.
Herr rådsordförande! Vad talar ni om vid rådets möten? Hur kan ni uttala er i generella ordalag om brottsbekämpning när vi väntar på att ni skall tala om för oss hur och när ni har tänkt att anta de förslag som har lagts fram, och om de kommer att träda i kraft i alla medlemsstater vid det förväntade datumet?
– Herr ordförande, herr talman, kommissionsordförande! Det har sagts att också detta toppmöte var fullt av så kallade beslut. Jag undrar vad medborgarna i Europa tycker om en organisation som möte efter möte fortsätter med att fatta beslut som statscheferna inte ens får sina egna ministrar att följa. Finns det någon proportion mellan kostnader och resultat? Berlusconi, ni hade en möjlighet att stoppa dessa meningslösa resolutioner från toppmötena och jag beklagar att ni inte gjorde det. Jag vill också betona att jag har kritiserat tidigare ordförandeskap för detta. Jag tror att det är viktigt att toppmötena i grunden reformeras för att medborgarna skall återfå sitt förtroende för unionen och dess institutioner.
Berlusconi, ni betonade de kristna värdena i ert anförande. Ett av de kristna värden som jag anser att alla, oberoende av konfession, borde bekänna sig till är att lindra lidande så mycket som möjligt. Jag är därför bekymrad över de många försök som pågår för att stoppa ny genteknisk forskning där man använder sig av alla slag av stamceller. Att främja den forskningen är att minska lidande.
– Herr talman! Jag skulle vilja meddela rådsordföranden och kommissionens ordförande två saker.
Det första är att vi inte kan och inte bör avsluta denna debatt utan ett seriöst och noggrant politiskt åtagande för att en gång för alla få stopp på dödandet av, utnyttjandet av och handeln med människor, med andra ord, på de förfärliga mänskliga tragedier som dagligen utspelar sig i gränsområdet i söder vid Medelhavet. Vi vill se åtaganden i stället för ord.
Till den våg av 528 invandrare som hamnade på den andalusiska kusten och Kanarieöarna för några dagar sedan måste vi också lägga de ungefär 70 personer som av allt att döma dog när de försökte nå Siciliens kust. Det är dessutom mycket troligt att vi tvingas fortsätta att komplettera denna dystra lista i dag eller i morgon.
Det andra meddelandet är att Europeiska unionen som sådan inte kan ta itu med en gemensam invandrings- och asylpolitik om de avtal som medlemsstaterna antar, antingen genom intressanta möten som det som ägde rum i La Baule, och som kanske kommer att leda till ett förstärkt samarbete på detta område, eller genom ministerrådets möten, inte återspeglas i en samverkande politik som leder till att bördor och ansvar delas, både ur ekonomisk synvinkel och när det gäller mänskliga och materiella tillgångar. Jag anser därför att vi också behöver se över till exempel behovet av att inrätta en europeisk fond för återsändande av illegala invandrare. Det finns vissa länder, såsom mitt eget, Spanien, som har höga kostnader när det gäller återsändande.
Samtidigt är det också viktigt att ursprungsländerna och transitländerna intar en mycket mer ansvarsfull ståndpunkt, och särskilt de länder som vi har associeringsavtal med, vilka skall uppfylla alla villkor i dessa avtal och inte bara de ekonomiska. Kommissionen och rådet bör också, inom ramen för dessa avtal, bestämt och ihärdigt vädja till de länder som ger upphov till de tragiska händelser som jag har hänvisat till, som i fallet med Marocko och Tunisien.
– Herr talman! Silvio Berlusconis framträdanden i denna kammare är märkvärdiga på många sätt och vis. Herr rådsordförande! Ni har i dag lyckats att tala i 19 minuter och 39 sekunder. På denna tid har ni haft en hel del att säga om ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft, nyskapande, industripolitik, sedan tillbaka till ökad konkurrenskraft och utrikespolitik. Vi kan instämma i allt detta. Ändå lyckades ni inte under dessa 19 minuter och 39 sekunder att säga ett ord, inte en enda stavelse, om sådana ämnen som miljöpolitik och hållbarhet.
Vi kan vara tacksamma mot kommissionens ordförande Prodi för att han tydligen tänker i något mindre förenklade banor, och för att han dessutom har ett gott minne eftersom han faktiskt säger att Europeiska unionens politik alltid måste styras av hållbarhetsprincipen, och han påminde oss alla om Lissabonprocessen, som jag är säker på att ni också har något minne av. Lissabonprocessen innebär att Europeiska unionens politik naturligtvis måste göra unionen konkurrenskraftig, samtidigt som miljön och hållbarheten hela tiden beaktas. Ni har lyckats införa en förklaring om industripolitik i rådets slutsatser som innebär att följderna av all föreslagen EU-lagstiftning om näringsliv skall tas med i beräkningen genom tillhandahållande av en omfattande konsekvensbedömning, och ni har genom att föregå med gott exempel omedelbart föreslagit att börja med kemikaliepolitiken, vilken ni överraskande vill att rådet (konkurrenskraft) skall ha hand om i stället för rådet (miljöfrågor). Detta var en stor överraskning – verkligen ett av förra veckans överraskningsmoment – inte bara för mig, utan också för många av era kolleger i rådet.
Jag skulle därför vilja fråga er, herr Berlusconi, om ni är medveten om att miljöpolitik inte bara är något som vi gör för att vara snälla eller för att vi kanske vill försöka göra saker på ett ekologiskt sätt, utan vi gör snarare detta för att få en konkurrenskraftig industri, och eftersom det ger oss möjlighet att lämna över vår planet och vår omedelbara omgivning till våra barn, och kanske för att det tillåter oss att behålla de goda levnadsvillkor som vi åtnjuter. När ni sist inställde er inför denna kammare frågade jag er om ni hade för avsikt att använda er auktoritet och någon ytterligare kraft för att påskynda Europeiska unionens miljöåtgärder. Ni ville inte svara på denna fråga. Jag hoppas att ni ger mig ett svar nu där ni fastställer er ståndpunkt beträffande de ekologiska aspekterna av er politik, och hur ni personligen skulle värdera era resurser och de framsteg som ni hittills har gjort, exakt vad ni uppfattar som framgång på det ekologiska området, och om ni hittills har nått någon som helst framgång på det miljöpolitiska området.
– Herr talman! Det är alltid svårt att på två minuter sammanfatta eller bedöma ett råd med en dagordning så full som det senaste, vilket ägde rum i Bryssel. Jag tänker kommentera det ekonomiska sammanhanget, även med hänvisning till många av inläggen denna morgon.
Det är ett faktum att något är fel i våra analyser, att något inte stämmer någonstans. Vi kommer från ett globalt toppmöte inom Världshandelsorganisationen som inte alls har givet de förväntade resultaten, och ordet “misslyckande” är ett realistiskt sätt att beskriva det på. Vi har en multilateral inställning till handelspolitiken som för närvarande befinner sig i en djup kris. Vi måste ännu en gång utröna om Dohakraven fortfarande är ogrundade, eller om utvecklingen i Doha kommer att leda oss till att inta nya ståndpunkter.
Samtidigt har vi en situation i Europa där inflationsnivåerna till stor del är under kontroll. Energipriserna är, skulle jag vilja påstå, ganska stabila och finansmarknadens villkor är inte negativa. Så frågan är: varför har vi ingen återhämtning? Och ekonomisk återhämtning beror på en rad omständigheter som endast kan göra sig gällande i ett europeiskt sammanhang.
Det stämmer att vi omtolkar en keynesiansk modell som har ändrats till nutid, men i denna keynesianska modell måste vi påskynda de strukturella reformerna. När vi talar om strukturella reformer omfattar det även den politiska bördan och uppgiften att lämna ståndpunktsprivilegier bakom oss, vilka nu börjar bli betungande med tanke på den ekonomiska utvecklingen.
Förslagen från Bryssel är konkreta och intressanta. Vi har lärt oss att politik är ett arbete som måste producera dagliga resultat, och detta bygger på de dagliga ansträngningarna och det dagliga arbetet. Jag tror att vi kommer att få se mycket av det som var uppe till behandling vid förra veckans råd bli konkreta förslag den 12 och 13 december.
– Herr talman, herr rådsordförande! Ni, herr kommissionsordförande, talade om att ”övergå från ord till handling”. Förvisso – att genomföra det som man har föresatt sig i stället för att bara komma med tillkännagivanden, och ett steg från utvidgning till integration. Inte bara för medierna, utan även för många av oss i denna kammare, handlade toppmötet mer om retorik än innehåll. Jag kan inte förneka att jag tillskriver detta det datum då toppmötet hölls.
Fjorton dagar efter sammankomsten i Rom, vilken ny utveckling kan man egentligen förvänta sig på den konstitutionella fronten? Vad för typ av svar hade kommissionen räknat med på sitt tillväxtinitiativ med hänsyn till de bristfälliga förberedelserna och det faktum att EU inte har någon politik på varken industri- eller ekonomiområdet? Kan det inte vara nödvändigt att förena medlemsstaternas ekonomiska program och tillväxtinitiativet till ett paket med riktig finansiell kapacitet och göra ett uttalande om vem i Europa som skall göra vad och tills när för att nå de mål som vi tillsammans har kommit överens om?
Jag talar om tillkännagivanden som bereder väg för genomförandet av det som man har föresatt sig. Vi behöver inget nytt. Vi vill att Europa står starkt på världsarenan och struktureras i enlighet med subsidiaritetsprincipen internt. Vi vill ha stabilitets- och tillväxtpakten; låt oss stå fast vid och genomföra den. Vi har en idé om den inre marknaden; låt oss äntligen förverkliga den. Vi har konkurrenspolitik; låt oss se till att konkurrenshindren tas bort i alla medlemsstater. Vi fastställde målen i Lissabon, Göteborg och Barcelona; vad vi behöver är operativa program för att genomföra det som vi har föresatt oss, inte nya tillkännagivanden.
För det andra har vi en balanserad grund för beslut om konstitutionen framför oss. Vi känner alla till de punkter som kvarstår att lösa. Samtidigt som tjänster i allmänhetens intresse är föremål för subsidiaritetsprincipen utgör de en del av den europeiska sociala modellen, vilket innebär att det behövs ett undantag från konkurrenslagen. Förseningar hjälper inte till att lösa dessa frågor. Vi kan hålla tidsplanen eftersom frågorna fortfarande är aktuella.
För det tredje säger vi både ”ja” och ”nej” till en folkomröstning. Med detta menar vi ett ”ja” eller ett ”nej” till en nationell omröstning om reformen. Jag skall avsluta genom att ställa en fråga till er. Varför, i så fall, börjar vi inte ompröva denna fråga också? Jag säger ”ja” till en alleuropeisk omröstning, ”ja” till en alleuropeisk informationskampanj, ”ja” till ett alleuropeiskt resultat. Detta innebär att majoriteten av staterna och majoriteten av rösterna bestämmer i stället för att nationalisera ett europeiskt projekt.
– Herr talman! Rådets rapport inleds med en kort punkt om det konstitutionella fördraget. Det finns tydligen ingen nämnvärd utveckling att rapportera om på det området. Det vi får höra är hur som helst inte så positivt i vissa avseenden. Det verkar svårt att först utvidga och inte förrän då fokusera på djupet. Vi hade förutsett detta hela tiden.
Den ökande fixeringen på det ideal som kallas nationell suveränitet och nationellt intresse uppväcker förslag som till största delen fokuserar på frågan om hur vi kan motverka beslutsprocessen i Europa. Detta är den centrala idén i de flesta försök att förändra resultatet av konventet. Vissa vill behålla vetorätten, medan andra vill minska den blockerande minoriteten och ytterligare andra vill strukturera kommissionen på ett sådant sätt att alla mål som har med rådets beslutsprocess att göra återgår till kommissionen. Detta skulle göra kommissionen till ett försvagat organ som kännetecknas av nationella fördomar.
Slutligen, med hänvisning till det som Karas framförde, vi står inför alla dessa nationella omröstningar som tillsammans utgör ett mycket odemokratiskt instrument för beslutsfattande, eftersom en liten majoritet i ett land kan ge upphov till att hela Europa stannar med ett gnissel. Om detta är demokrati, då vet jag inte vad. Allt detta står på spel på grund av den europeiska integrationens upphovsmän. De lyckades sätta i gång denna oerhörda innovation tack vare en vidsträckt europeisk vision. Hade de förblivit fast i en mosaik av småaktiga, nationella intressen, så skulle Europa ha förblivit en plattform för maktspel, våldsamma eller inte, vilket fallet än må vara. Vi måste fortsätta att nämna saker vid deras rätta namn. En kommissionsledamot som inte klarar av att prioritera de europeiska intressena utan i stället representerar sina egna nationella intressen är en korrumperad kommissionsledamot som måste avsättas. Parlamentet skall inte försvagas till en samling springpojkar för medlemsstaternas regeringar. Vi är trots allt de europeiska medborgarnas direkta representanter. Det är olyckligt att ledande personer i vissa nya medlemsstater, av demagogiska skäl, inte skiljer mellan Bryssels roll och Sovjet-Moskvas roll. Det är tydligt var olikheterna finns: deltagande, fri vilja med mera. När vi ställdes inför valet av en frihandelszon förkastade personer av det slaget alltid detta alternativ med eftertryck. Vi hoppas att utvidgningen, som länge var vår innersta önskan, kommer att förstärka den europeiska idén avsevärt, för det är dess målsättning.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att de nya yttre gränserna skall utvidgas, med sammanhängande invandringstryck, föranleder mig att välkomna det faktum att ni prioriterar en förstärkning av områdena frihet, säkerhet och rättvisa. Jag välkomnar ert val av en sektorsövergripande strategi för att ta itu med detta, en strategi som tar hänsyn till att säkra de yttre gränserna och påskynda asylförfaranden, tillsammans med åtgärder för invandring som styr det lagliga och bekämpar det olagliga.
Jag skulle dock vilja ge några särskilda kommentarer, och jag börjar med en om förvaltningen av de yttre gränserna. Om vi vill ha en hel rad projekt för att förvalta de yttre gränserna på nya sätt, med mycket höga normer genomförda överallt, så krävs det samordning. Kommission och rådet har nu föreslagit att en ny instans skall inrättas, men frågan som uppstår rör lokaliseringen av denna instans. Jag skulle inte vara för att våra behörigheter, som än en gång överflyttats, lades på en instans som vi inte har någon kontroll över; jag skulle hellre föredra att en samordnad enhet – som lika gärna kan kallas en byrå – inrättades inom kommissionen, där den skulle kunna fungera effektivt. Jag skulle vilja be er att överväga denna valmöjlighet när ni gör utvärderingen.
Min andra kommentar gäller återsändandepolitiken. Om ni vill skapa en trovärdig politik för asyl och laglig invandring måste ni bekämpa illegal invandring och missbruket av asylsystemen, och ni kommer även att behöva en gemensam återsändandepolitik. Jag skulle vilja uppmuntra er att i framtiden inte bara sluta avtal om återförvisning med stater som Macao, utan även med de stater som vi kan förvänta oss mest invandring från. Detta är vad vi förväntar oss, och vi kommer att stödja er i genomförandet av detta. Vi vill också hjälpa er att arbeta för att gräsrötterna i dessa länder tillhandahålls information; detta är det bästa sättet för att förhindra handel med människor.
Inför min sista punkt ber jag er att utöva ytterligare påtryckningar på medlemsstaterna för att åtminstone få dem att genomföra direktiven om flyktingstatus och asylförfaranden, så att vi en gång för alla kan garantera att beslut fattas och att förfaranden fullgörs snabbt, samt att flyktingar får hjälp utan förseningar.
– Herr talman! Jag skulle mycket kort vilja säga något om rådsordförandens uttalanden om utrikespolitik och även om rådets resultat. Man kunde knappast förvänta sig att rådet skulle göra annat än att uppmärksamma situationen i Mellanöstern och beklaga hur den har förvärrats, vilket den har, och också uppmana båda sidor att inte vidkännas våld samt ålägga dem en återhållsam politik. Jag skulle i dag vilja uppmana er att göra allt i er makt, antingen på officiell eller inofficiell väg, för att ge verkligt stöd till alla fredsinitiativen, oavsett om de är av palestinskt eller israeliskt ursprung.
Jag hänvisar bland annat till det som kallas fredsfördraget i Genève, ett utmärkt initiativ taget av människor som i många år har varit verkligt engagerade i hela den invecklade processen. Låt mig göra ett undantag här, och citera en författare – Amos Oz, en israelisk författare som sade detta i en kommentar om fredsfördraget i Genève: ”Ända sedan sexdagarskriget står vi lika nära palestinierna som en fångvaktare står den fånge som är fastkedjad vid honom med handbojor. En fångvaktare som låser sin handled till fångens för en timme eller två gör det på rutin. Men en fångvaktare som låser fast sig själv vid sin fånge i trettiosex långa är inte längre själv en fri man. Ockupationen har berövat även oss friheten.” Jag tycker att dessa ord tydligt uttrycker behovet av att Europeiska unionen också bidrar på något sätt för att bryta detta tillstånd av icke-frihet som denna situation har orsakat i själva Israel, och det faktum att fredsfördraget i Genève är ett bra exempel.
Men de senaste dagarna har också visat att konflikten i Palestina och situationen i Irak har en starkare förbindelse till varandra än vi i denna kammare upprepade gånger har hävdat att de har. Herr rådsordförande! Även om det för tillfället råder glädje över det enhälliga antagandet av Förenta nationernas resolution, får vi inte överge de mål som kammaren alltid har eftersträvat när det gäller Irakpolitiken: en stark roll för Förenta nationerna och en progressiv men skyndsam och klart angiven överlåtelse av makt från amerikanerna, från de beväpnade styrkorna, till irakierna. Irak tillhör det irakiska folket, och det måste entydigt och relativt snabbt framgå att Europeiska unionen vill genomföra denna princip och tillämpa den.
Jag är inte speciellt nöjd med det sätt som avtalet med Irak kom till på. Jag skulle ha föredragit att det hade uppnåtts av ordföranden för rådet (utrikesfrågor) Frattini, sida vid sida med den höge representanten Solana. Men vi borde glädjas över att de tre europeiska utrikesministrarna har lyckats nå ett avtal med Iran. Avtal kan nås utan krig, de kan nås med fredliga medel, de kan nås genom förhandlingar med länder som gör motstånd, och vi borde glädja oss åt att detta viktiga avtal med Iran nu verkar har slutits.
– Herr talman! Under konventets arbete förutspådde pessimisterna ett negativt utfall, i bästa fall en försening som skulle ha äventyrat målet att på kort tid ge det nya Europa sin första konstitution. I stället vet vi alla hur det blev: politiken segrade i slutändan, ansvarskänslan segrade och Valéry Giscard d'Estaing uppnådde målen, trots kritiken i inledningen.
Jag har i dag hört vissa pessimister i denna kammare som förutspår regeringskonferensens utfall, och som inte är positiva. Naturligtvis tror ingen att regeringskonferensens arbete kommer att gå helt smärtfritt. Ingen tror att det kommer att bli lätt, men jag är övertygad att de europeiska intressena kommer att segra i slutändan, precis som de gjorde vid konventet. Därför är jag optimistisk; därför är jag övertygad om att detta ordförandeskap kommer att göra betydande framsteg för Europas räkning.
Är det möjligt att inte välkomna uttalandet av den spanske premiärministern Aznar med tillfredsställelse, eller att med lika mycket tillfredsställelse välkomna vissa bekräftanden som president Chirac har gjort? Politik är förlikning, inte propaganda; det är förmågan att nå mål inom den på förhand avtalade tiden. Jag är därför övertygad om att detta ordförandeskap kommer att nå de mål som det självt har fastställt: Europa kommer före nästa Europaval att ha sitt första konstitutionella fördrag, resultatet av konventets värdefulla arbete och även resultatet av parlamentets arbete.
Parlamentets aktiva deltagande i arbetet med regeringskonferensen är ett oerhört positivt resultat, och detta val är ett bevis på det faktum att det italienska ordförandeskapet har hållit sina löften som det avlade i denna kammare. Jag kan inte låt bli att understryka vikten av hänvisningar till våra judisk-kristna rötter i ingressen till denna konstitution. Det är inte, herr Barón Crespo, en fråga om monopol, utan snarare motsatsen; det handlar om att inte avfärda det bidrag som kristendomen har givit till moralen, den sociala tillväxten och denna kontinents utveckling. Jag hänvisar till de värden som Moder Teresa av Calcutta förkroppsligade och iakttog: värden som vi alla, troende och icke-troende, delar.
På tal om den stora svåra frågan om invandring, Europa kan inte undvika att höra ropen av smärta från miljoner och åter miljoner afrikaner. Afrika med sina tragedier kommer att utgöra krisen för de kommande decennierna.
Era ord, herr rådsordförande, bekräftar att inställningen till denna stora kris är den rätta. Fortsätt! Som många kolleger i kammaren i dag har hävdat, måste Europa – hela Europa – ta ansvar, både politiskt och ekonomiskt, för att organisera och skydda gränserna. Den bana som det italienska ordförandeskapet har slagit in på är, jag upprepar, den rätta. Därför, herr Bertinotti, borde vi uppmuntra och stödja ordförandeskapet, precis som det bör stödjas, i fråga om utvecklingspolitiken. Hur kan vi överväga att öka våra regioners konkurrenskraft utan att införa viktig infrastruktur för att utveckla den inre marknaden och skapa nya arbetstillfällen?
Fortsätt också med de beslut som rör Lissabon: utan en riktig reform av välfärdssystemen kommer vi inte att kunna erbjuda våra unga medborgare något hopp. Socialdemokratiska Tyskland har slagit in på den här vägen, i likhet med mitten-högerpartierna i Frankrike. Det handlar därför inte om val som gjorts av den ena eller andra sidan, utan det är en fråga om politisk framsynthet.
Det beslut som främjar forskning är också positivt: det var ett löfte som gavs i denna kammare i juli, och som har hållits, precis som kampen mot den organiserade brottsligheten är ett löfte.
Det gläder mig att höra att Martin Schulz läser italienska tidningar uppmärksamt. Tillåt mig fylla ut hans genomgång av pressen med några nyheter. Det är känt att den italienska regeringen och unionens nuvarande ordförandeskap har beslutat att hålla sig till den text som konventet lade fram för Europeiska unionen när det gäller den europeisk åklagarmyndigheten. I fråga om den europeiska arresteringsordern, som är lika välkänd – det är den i italiensk press –, har lagförslaget om att ändra italienska bestämmelser i enlighet med det på förhand avtalade rambeslutet på europeisk nivå redan lagts fram för ministerrådet, och det kommer snart att tas upp till diskussion innan det läggs fram för parlamentet för antagande den 31 december i år.
Sammanfattningsvis uppmuntrar därför denna kammare, enligt min åsikt, trots några få avsiktligt provokativa inlägg om politisk anknytning, det italienska ordförandeskapet att fortsätta längs den väg som det har slagit in på.
. Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som har framfört iakttagelser. Vi har grundligt tagit del av alla anföranden; vi kommer också att beakta dem under de 50 arbetsdagar som vi fortfarande har framför oss före Europeiska rådet i mitten av december.
Kommentarer har framförts från många håll om de insatser och det arbete som detta ordförandeskap har svarat för. Jag skulle bara vilja påpeka att det verkligen är svårt – och jag har upplevt detta personligen – att ta itu med alla de frågor som innehavet av ett ordförandeskap innebär på den korta tid som finns tillgänglig, vilket i ännu högre grad gäller för dem som innehar ordförandeskapet under årets andra hälft, eftersom denna tidsperiod i praktiken är förkortad till endast fyra månader. I juli och augusti försökte vi att hålla möten med regerings- och statschefer, men det var så gott som omöjligt, så vi begränsade oss till möjligheten att genomföra bilaterala samtal. Därför blir den faktiska arbetstiden för ett ordförandeskap med detta mandat under årets andra hälft fyra månader. Sedan är det julhelgen som medför att det sista Europeiska rådet flyttas fram till den 12–13 december, så det finns verkligen ytterst lite tid till förfogande. Detta innebär att vi måste se närmare på det förslag i utkastet till det konstitutionella fördraget som föreskriver ordförandeskap som varar två och ett halvt år, med möjlighet till förlängning. Förhoppningen är att det skall vara möjligt att finna en inflytelserik ordförande, som kan företräda vår union på den internationella arenan med auktoritet, och som kanske också har den tid som krävs för att leda de roterande system som Europeiska rådet arbetar enligt, något som naturligtvis inte kan genomföras inom en alltför kort tid.
Jag skulle emellertid vilja påminna er om att det italienska ordförandeskapet under denna period har strävat efter att bli befriat från sina förpliktelser. Jag skall tala om för er vad vi har genomfört bara för att förklara hur mycket ett ordförandeskap har att göra: vi har hållit över 42 sammanträden med företrädare för regeringarna i gemenskapens länder och kandidatländerna, vi har avslutat flera gamla dispyter som inget tidigare ordförandeskap har löst, vi har lett 26 av ministerrådets sammanträden, tillsammans med allt det arbete som också krävs personligen av rådsordföranden när det gäller att förbereda dessa europeiska råd inom olika sektorer och att samordna råden i sig själva, vi har antagit 17 förordningar och direktiv, vi har avslutat tre förlikningsförfaranden med Europaparlamentet som hade pågått en tid, vi har slutit eller undertecknat sju internationella avtal, vi har påbörjat den tekniska granskningen av de texter som antogs av konventet – allt detta inbegriper talrika sammanträden, och nästan alltid på natten, dessutom för rådsordföranden, vi har genomfört åtta associerings- och samarbetsråd, däribland Armenien, Georgien, Jordanien, Tunisien och så vidare, vi har haft 10 toppmöten och trojkor, och dessutom skall jag åka till Kina denna vecka, vi har hållit 30 sammanträden med Coreper, tillsammans med alla förberedande möten, vi har haft 15 arbetsmöten med företrädare för Förenta staterna, Ryssland, Balkan, Latinamerika och andra länder, slutligen har vi hållit över 800 arbetsgruppsmöten i rådet. Det framtida ordförandeskapet för Europeiska unionen måste därför vara välorganiserat och tilldelas någon med ett tillräckligt ungdomligt sinne och energi för att uthärda denna nivå av förpliktelser. Jag är för gammal för detta, herr Schulz, men tack i alla fall.
När det gäller regeringskonferensen skulle jag vilja påpeka att den inleddes för 18 dagar sedan. Ordförandeskapet inledde en debatt, som var öppen om än kortfattad, som inte kunde och inte kan förhindras. Jag anser faktiskt inte att den är tänkbar i ett kollegium av stats- och regeringschefer, för att förvägra eller neka varje regering möjligheten att fastställa sitt lands ståndpunkt om ett konstitutionellt fördrag. Ordförandeskapets uppgift var att lyssna, att utvidga varje diskussionsämne, och det kommer därefter att koncentrera allt detta till ett globalt förslag, vilket är exakt vad vi planerar att göra.
De problem som fortfarande är olösta handlar, som ni vet, huvudsakligen om institutionella frågor: omröstningssystemet med dubbel majoritet, kommissionens sammansättning – som här har framhållits i stor utsträckning – -granskningen av det konstitutionella fördraget med en eventuell utvidgning av omröstning med kvalificerad majoritet till andra områden. Jag räknar med att utarbeta ett globalt förslag inom några veckor, när vi har slutfört den detaljerade – men, jag upprepar, öppna och lättillgängliga – granskningen av alla de frågor som vi har framför oss. Det kommer att bli min uppgift att på bilateral grund ta kontakt med de relevanta personerna i de olika länderna för att diskutera detta, förmodligen i samband med ett informellt sammanträde med Europeiska rådet någon gång mellan den 15 och 30 november och slutligen ha det slutgiltiga förslaget färdigt i mitten av december.
En sak är naturligtvis klar, och det är att Europa och dess medborgare väntar sig ett högkvalitativt konstitutionellt fördrag, det vill säga en slutprodukt som motsvarar de utmaningar som vi allt mer kommer att behöva anta. Vi kan inte acceptera kompromisser som försvagar Europeiska unionens förmåga att fatta beslut och att fatta dem snabbt och effektivt; därför kan vi inte begripa att försvaret av individuella nationella intressen – som dock är rätt och förståeligt – skulle kunna hindra oss från att nå ett konstituerande resultat som är nödvändigt för att befästa integration i Europa, som håller på att utvidgas och enas med ett ständigt växande antal nya medlemsstater. I december när ordförandeskapets globala förslag har beaktas, utvidgats och diskuterats är det dags att fatta beslut. Vi ber alla att, med tydligt ansvar som medger insyn, stödja ett fullständigt konstituerande utkast som, jag upprepar, måste vara högt och ädelt. Om detta misslyckas kommer de europeiska medborgarna att kallas till val i juni utan någon kännedom om de nya institutionerna, och dessa medborgares förtroende för Europeiska unionen och dess framåtskridande integration skulle gå förlorat eller minska avsevärt. Denna integration är en avgörande faktor när det gäller att möta utmaningen att göra Europa kapabelt att inta en ledande ställning på den internationella arenan, kapabelt att möta alla övriga internationella makter med värdighet och på lika villkor, i stånd att inte bara stärka demokratin, friheten, välbefinnandet och säkerheten för medborgarna utan också att sprida dessa tillgångar över hela världen. Det är värt besväret att överväga just denna punkt eftersom vi alla har åtagit oss, på nytt med millenniedeklarationen nyligen, att ge mat, vatten, värme och utbildning till de i världen som inte har detta. Detta är viktiga materiella resurser, men vi vet mycket väl att om de inte föregås av den första tillgången, det vill säga frihet – vilket i en demokrati resulterar i en form av regering –, så finns det ingen möjlighet att ge och garantera dessa tillgångar på lång sikt till de medborgare i världen som fortfarande saknar dem.
Jag anser att när vi – som jag har gjort under de senaste dygnen – bedömer de slutliga artiklarna i det konstitutionella fördraget måste vi vara på det klara med att detta fördrag kommer att gälla för vår medborgare för de närmaste 10, 20 åren, och att det måste ge vår union, som är sätet för den äldsta civilisationen, som är en grupp av stater och medborgare som identifierar sig med ett gemensamt arv av värderingar, principer, kulturer och civilisationer, chansen att bli en förkämpe i världen, att tillsammans med andra länder och inte i konflikt med andra länder genomföra förpliktelsen att exportera precis denna viktiga tillgång av frihet och demokrati till världen, som ensam kan garantera välfärd för människorna, som ensam med eftertryck kan garantera en verkligt fridfull framtid för hela världen.
Det finns andra mer specifika frågor, som Antonio Tajani delvis redan har svarat på, som till exempel den europeiska åklagarmyndigheten. Vi skall efterleva utkastet till konstitutionellt fördrag. När det gäller miljöaspekten skulle jag vilja påpeka att punkt 24 i slutsatserna omfattar miljöaspekten i tillväxtprocessen som en faktor vilken kommer att verka som katalysator för förnyelse och modernisering i nyckelsektorer som energi och transport.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påminna er om att vi faktiskt redan har nått konkreta resultat, och detta ger oss hopp inför de fortsatta överläggningarna vid regeringskonferensen. Vi har uppnått resultat på ett område där det till synes fanns oöverstigliga splittringar: europeiskt försvar. Det arbete som utförts av detta europeiska råd – som kommer att ta konkret form genom rådets arbete i december – har gett upphov till insikten hos alla länder i Europeiska unionen, däribland de 10 nya länder som ansluter sig till oss, att det inte kan finnas en riktig utrikespolitik inom Europeiska unionen som väger tyngst, vilket är avgörande, om vi inte backas upp av en oberoende europeisk försvarsstyrka.
Systemet med utökat samarbete – eller strukturerat samarbete, vilket det även kan handla om – har också godtagits, ett system som tillåter vissa länder att ha större militär kapacitet samt möjligheten och föresatsen att anslå medel till försvar, att förena sig, men på tre väldigt tydliga villkor. Det första är att detta samarbete alltid är öppet för alla medlemsstater av Europeiska unionen som önskar delta i det. Det andra villkoret är att de kriterier och de bestämmelser som ligger till grund för att inleda detta samarbete inte bottnar i ett beslut som fattats av de stater som inledde samarbetet från början, utan att de är godkända av Europeiska rådet. I december skall man besluta om huruvida detta godkännande måste – och det hoppas jag inte – fattas med enhällighet eller genom omröstning med kvalificerad majoritet. Det tredje villkoret är att det europeiska försvaret inte får ses som ett alternativ till Nato utan som ett komplement till själva Nato, något som vi fortfarande anser vara en av de pelare som har garanterat över ett halvt sekel av fred och säkerhet inom Europa.
Jag kan inte annat än lova er att vi kommer att nalkas dessa slutliga 50 arbetsdagar med största engagemang och, med hänsyn till det konstitutionella fördraget, med en tydlig avsikt i tankarna hela tiden. Vi kommer inte att lyckas – bara för att få känna stolthet och tillfredsställelse – att avsluta regeringskonferensen under det italienska ordförandeskapet. Något sådant har aldrig inträffat tidigare, eftersom de fem regeringskonferenser som har föregått den senaste har öppnats under ett ordförandeskap och alltid avslutats under andra ordförandeskap. Det gäller för oss också, även om vi försöker att nå en slutsats och även om vi vet att de europeiska medborgarna kommer att samlas för att rösta nästa vår och att vi därför måste göra allt som står i vår makt, eller snarare ännu mer än så, för att låta dem veta vilka roller och vilka generella gränser som kommer att ligga till grund för det arbete som skall utföras av parlamentet, vars ledamöter de måste välja. Vi kommer aldrig att samtycka till att gå så långt som att underteckna en kompromiss, ett konstitutionellt fördrag, som inte kan ge Europa, och i förlängningen dess invånare, några garantier om att parlamentet kommer att fullgöra det som vi alla anser måste vara dess skyldighet under de kommande åren. Det italienska ordförandeskapet kommer därför att göra allt som står i dess makt för att avsluta arbetet till december, men det kommer inte tillåta att detta arbete leder till en urvattnad konstitutionell text som gynnar individuella staters intressen snarare än försvarar allas vårt gemensamma intresse, vilket naturligtvis är allmänhetens bästa.
. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka er alla för denna debatt som har varit synnerligen intressant och som har givit oss idéer för vårt framtida agerande. Jag tackar Berlusconi för hans önskan att avsluta regeringskonferensen med en text som inte är urvattnad utan kraftfull. Jag tackar honom också för att han betonade behovet av en känsla av kontinuitet i institutionerna och svårigheterna med den fortlöpande, snabba turordningen.
Kommissionen är medveten om sin plikt att säkerställa kontinuiteten i det politiska institutionella arbetet: Det har vi gjort under de senaste åren på ett konsekvent, lojalt och hängivet sätt. I kväll skall jag resa till Dublin för att samtala med den irländske premiärministern just för att säkerställa denna kontinuitet, så att vårt arbete inte splittras av ständiga förändringar.
När jag nu tar itu med de frågor vi måste beröra skulle jag vilja göra några mycket enkla anmärkningar. Många inlägg gällde frågan om kommissionens sammansättning. Vad vi inte accepterar är att hälften är fungerande kommissionsledamöter och hälften kommissionsledamöter utan portfölj, men det är redan en kommissionsledamot per medlemsstat.
Vi måste synliggöra alla kommissionsledamöter med samma befogenheter och med förmåga att staka ut den europeiska politiken. Det är på intet sätt så att det skulle betyda att de nationella intressena representeras av en kommissionsledamot från varje medlemsstat: redan i den nuvarande kommissionen representerar kommissionsledamöterna till min glädje inte de nationella utan de gemensamma intressena.
Ytterligare ett aktuellt problem av stort intresse togs upp av Bonde. Jag måste säga att jag blev något förvånad när han plötsligt förordade en folkomröstning i varje medlemsstat, eftersom jag trodde att han understödde subsidiaritetsprincipen, som innebär att varje land väljer den metod med vilken de antar sin konstitution. Om en folkomröstning är nödvändig – som Karas sade för en stund sedan – bör vi ha en europeisk folkomröstning.
Som ni förstår skulle allt då få en annan innebörd: Allt vi skulle behöva är att få den konstitution som vi har beslutat om här godkänd genom en europeisk folkomröstning. Den skulle få en oändligt större innebörd. Det skulle bli något helt annat. Jag ber er verkligen att tänka över saken. Jag vet mycket väl att det låter alltför bra för att vara sant, men det finns tillfällen i historien när ett beslut av detta slag räcker för att förändra våra institutioner helt och hållet.
Den tredje frågan gäller kvaliteten på investeringarna. Frågan om investeringarnas kvalitet togs upp, och jag skulle vilja klarlägga att snabbstartlistan inte kommer att skapa några prioriteringar och uteslutningar. Det är inte vår avsikt. Vi vill snarare fastställa de projekt som är mest utvecklade, mest transnationella och som har den största utsikten att snabbt uppbåda resurser och inge förtroende. Förtroende, fru Frassoni, och framför allt social och miljömässig hållbarhet i linje med kommissionens politik, som, vilket vi inte får glömma bort, under de senaste månaderna har försökt att etablera sig inom den mycket känsliga energipolitikens område genom att ägna en stor del av våra resurser åt forskning om väteenergi och alternativa energikällor.
Dessutom uppkom den ytterst känsliga frågan om skyddet av miljö och hälsa och den kemiska industrin. Det kan förvisso vara så att vi har varit tvungna att göra kompromisser, speciellt i en tid som är besvärlig från ekonomisk synpunkt. Jag utesluter inte detta, eftersom vi varje dag måste göra kompromisser, men jag vill försäkra Frassoni att vi globalt sett ligger långt framme trots de betydande kostnader detta innebär. Emellertid vill vi befinna oss där, liksom när det gällde Kyoto, eftersom vi mycket väl vet att Europeiska unionen måste ta på sig ett ansvar som skiljer sig från det ansvar som bärs av de enskilda länderna, de enskilda nationerna.
Likaså måste vi från Europeiska unionens sida ta på oss ett ansvar – jag ser ljuset, det stora ljus som fortfarande brinner framför Watson – vad gäller Guantánamoproblemet, där jag delar den oro som har uttryckts i fråga om fångarnas tillstånd. Utan att göra några förenklade omdömen kan jag säga att om något sådant inträffade inom Europeiska unionen skulle det troligen anses ligga inom tillämpningsområdet för det förfarande som fastställs i artikel 7.
I dag måste vi emellertid också erkänna att fångar i medlemsstaterna är fängslade just i medlemsstaterna, och vi måste i praktiska ordalag klargöra att vi förväntar oss att dessa medborgares rättigheter försvaras med eftertryck av myndigheterna i deras stater.
Slutligen, för att avsluta frågorna om utrikespolitiken, gjorde Wurtz en kraftfull hänvisning till Genèveplanen. Det gladde mig mycket eftersom det är första gången som ett praktiskt initiativ har lagts fram av palestinierna och israelerna och inte av kvartetten, låt vara att deras initiativ är mycket värdefulla, och de externa organisationerna.
De är kanske inte företrädare för båda sidornas regeringar, men de är företrädare för en mycket stor intellektuell och moralisk resning. Jag skulle här vilja påminna parlamentets talman om hur skickligt talmannen i Knesset, Avraham Burg, ledde det israeliska Knessetparlamentet i svåra tider, och om den enastående entusiasm han skapade med sina tal, sina diskussioner och även sina kritiska anmärkningar. De kommer att lämna ett bidrag, som förhoppningsvis kommer att bli avgörande, till freden i Israel. Jag försäkrar den ärade ledamoten att vi kommer att vara beredda att ta emot det med tillbörlig lyhördhet. Det framgår att detta är en palestinsk och israelisk process, inte en process som förs av världsmakterna gentemot Israel och palestinierna. Det är därifrån vi väntar på ett budskap som kan göra det möjligt att tillsammans skapa fred i Mellanöstern.
Vad gäller invandringen hänvisade Brok till den europeiska politik som han kallade ”ett utvidgat europeiskt grannskap”, men som jag föredrar att kalla vänskapspolitiken, det vill säga den politik som innebär att vi, från Moskva, från Ryssland till Marocko, omger oss med länder till vilka vi har ett nära och stabilt förhållande baserat på vänskap. Detta är genomförandet av ”mjuk säkerhet”, den europeiska säkerhetspolitik som förs med hjälp av dialog och med ekonomiska och kulturella band. Det är i detta sammanhang vi måste se invandringsfrågan.
Vi har redan tagit två viktiga steg framåt: polisiärt samarbete, ett synnerligen stort framsteg, och den byrå som skall samordna våra åtgärder. Pirker gjorde några legitima invändningar vad gäller byrån och faran med att fördubbla den. Vi vill emellertid säkerställa att detta är en organisation som står till de europeiska institutionernas tjänst för att samordna våra åtgärder.
Det är den första delen, men det är inte alls tillräckligt! Det är en form av inre försvar, men vi behöver ett initiativ för att klara av och hålla kvar invandrarna i deras ursprungsländer. Därför är det tydligt att vi måste göra en tvåfaldig överenskommelse med dessa länder om skydd och kontroll av invandrare, vilket gör det möjligt för dem att påverka varandra och även att dra legitim nytta av detta. Den kvoteringspolitik som avslogs av rådet, delvis kanske därför att termen ”kvotering” är olämplig, är helt nödvändig. Jag skulle kalla det en överenskommelse med dessa länder för att garantera dem en miniminivå för utvandring så att de kan hjälpa oss att skydda våra gränser. Det finns inget alternativ: Om vi omger oss med vänskapligt sinnade länder kommer vi att lyckas lösa detta tragiska problem, men om vi inte omger oss med sådana länder kommer de av illvilja att sända oss invandrare och utnyttja dem. Då kommer vi inte längre att veta hur vi skall förhålla oss eller vilka beslut vi skall fatta. Vi bör komma ihåg detta: till att börja med en mjuk, passiv försvarsattityd och sedan en aktiv överenskommelse med dessa länder.
Slutligen tog många av er upp den fråga som gäller fruktan för att drabbas av en ekonomisk nedgång. Detta är ett allvarligt utbetalningsproblem i samband med den oro som de tyska, franska och brittiska regeringarna tillsammans har uttalat om risken för en europeisk avindustrialisering. Vi får inte glömma att detta är en ytterst allvarlig sak som vi måste överväga och bearbeta i framtiden, eftersom vi inte kan acceptera protektionistiska lösningar som skulle leda till en förvärrad situation. Genom att tillämpa lärdomen från Lissabon på den nya situationen måste vi tillsammans ge Europa den stimulans som det behöver. Grundvalen för vår ekonomi är stark, mycket starkare än för andra ekonomier som nu läxar upp oss och talar om hur vi skall gå vidare.
Låt oss emellertid komma ihåg att de strukturreformer som Fiori med rätta nämnde i sitt anförande inte räcker till, trots att de är nödvändiga. Vi behöver energi och samordning sinsemellan, en känsla av att vi har ett uppdrag att sköta, en känsla för de förväntningar som alla har på den europeiska politiken. Vi upplever en ytterst absurd situation. Alla våra regeringar och länder förväntar sig att vi skall komma med en industripolitik, en finanspolitik, en gemensam och samordnad forskningspolitik för att ta oss ur den ekonomiska nedgångens grepp; både folken och regeringarna efterlyser detta, men när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder för att lösa krisen och uppnå dessa mål hindras vi av nationella intressen, av farhågor och konservatism från att skrida till handling.
Alltför länge har vi upplevt denna absurda situation. Vi måste hitta en väg ut. De europeiska folken vädjar till parlamentet och kommissionen att övervinna denna situation. Vi måste göra det tillsammans.
– Herr talman! Vi har inte tillfälle att återkomma till denna debatt, och jag vill inte missbruka kammarens goda vilja. Jag skulle helt enkelt vilja be ordförandeskapet och kommissionen att förklara varför vi borde förvänta oss att Europas väljare röstar för Europa om vi inom kommissionen och rådet inte har den solidaritet och det engagemang som krävs för att stå upp för de rättigheter som vår kontinent stöder.
– Jag skulle vilja tacka alla som har bidragit till dagens debatt, som var ett reflekterande, lugnt och godlynt meningsutbyte.
Debatten är avslutad.
– Slutsatserna från Europeiska rådet den 16–17 oktober 2003 avslöjar att stats- och regeringscheferna envisas med samma nyliberala politik genom att visa total likgiltighet för de socioekonomiska problemen. Det är oacceptabelt att fortsätta att prioritera ökad konkurrenskraft för företag på grundval av ytterligare avreglering och privatisering, ytterligare nedskärningar i fråga om löner och flexibilitet i stället för att lösa problemen med arbetslösheten, fattigdomen och den sociala utslagningen.
Till och med det så kallade ”Europeiska unionens initiativ för tillväxt” kommer att misslyckas så länge de begränsningar som har påtvingats oss genom penningpolitiken finns kvar. Dessa begränsningar för också med sig risken att finansieringen av stora projekt kommer att bli beroende av de finansiella marknadernas godtycke. Stabilitetspakten behöver ses över mer än någonsin så att hänsyn tas till arbetslösheten, utbildningen, fortbildningen och en hållbar utveckling.
Vad gäller regeringskonferensen är det som avslöjades där oroande, framför allt den oacceptabla finansiella utpressning som utövas av vissa medlemsstater, vilka hotar att blockera gemenskapsbudgeten för att nå en överenskommelse som vilar på den så kallade europeiska konstitutionen.
Det är också beklagligt att rådet inte har genomfört de åtgärder som krävs för att få slut på ockupationen av Irak för att se till att det irakiska folket skall kunna göra anspråk på sin omistliga rättighet att bestämma om sin egen framtid och utnyttja sina rika tillgångar.
– Kolleger! Jag skulle vilja ta tillfället i akt att varmt välkomna Olivier Kamitatu Etsu, talman i övergångsparlamentet i Demokratiska republiken Kongo, som tillsammans med en delegation från det parlamentet gör oss sällskap på åhörarläktaren. Jag önskar dem en givande vistelse i Strasbourg.(1)
–Jag skulle vilja informera er om något som vår talman sade när överläggningarna inleddes i morse, men då inte alla parlamentsledamöterna var närvarande i kammaren. Det är viktigt och beaktansvärt: för första gången har vi under detta sammanträde tre nya fungerande tolkbås. För dagens debatt har vi tolkning till tre av de nya språken, det vill säga polska, ungerska och tjeckiska. Kanalerna är 12 för tjeckiska, 13 för ungerska och 14 för polska.(1)
Vi skall nu gå över till omröstningen.
– Herr talman! Jag ber om ordet några minuter för att få ordförandeskapets hjälp och för att förklara den klart inkorrekta situation som har uppkommit i detta betänkande. Ett ändringsförslag från min grupp, som den stora majoriteten av utskottet har röstat för, har förvånansvärt nog försvunnit från den text som läggs fram för omröstning i dag. Detta ändringsförslag innehöll en begäran om erkännande av rätten till asyl för kvinnor som lider av allvarlig förföljelse och kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Av denna anledning, herr talman, och för min grupps räkning skulle jag vilja be att vi uppskjuter omröstningen om Smets betänkande tills kammarens tjänstemän har klarlagt denna situation som vi anser vara ytterst allvarlig.
– Herr talman! En rättelse av texten har införts efter mycket långdragna förhandlingar. Jag skall läsa upp rättelsen och skulle vilja fråga de socialistiska ledamöterna om den slutgiltigt överensstämmer med vad de har bett om. Om inte håller jag med om att den bör skickas tillbaka. Jag skall läsa upp hur texten i punkt 13 bör lyda, eftersom det verkligen har varit många svårigheter, delvis därför att vissa avsnitt har strukits från texten.
”Europaparlamentet uppmanar medlemsländerna att ta hänsyn till förföljelse och/eller rädsla för förföljelser av kvinnor på grund av deras kön.”
– Herr talman! Som stöd för Valencianos inlägg och på grund av att detta verkligen var en betydelsefull förfarandemässig kränkning skulle jag vilja stödja hennes förslag som inte innebär att vi återförvisar betänkandet till utskottet utan helt enkelt skjuter upp omröstningen så att frågan kan klargöras. Vi stöder Valencianos ståndpunkt som förfarandemässigt är helt riktig.
– Jag skall lägga fram Valencianos begäran att uppskjuta omröstningen för omröstning.
– Herr talman! Längre ned på omröstningslistan finns en omröstning om flera förslag om den muntliga frågan om fria yrken. Jag skulle vilja att den tas bort från föredragningslistan, och att den skjuts upp till nästa sammanträdesperiod i Bryssel. Detta har också överenskommits med Europeiska socialdemokratiska partiets grupp. Vi vill försöka hitta en kompromissresolution hellre än att rösta om dessa motsägelsefulla resolutioner.
– Jag skall lägga fram begäran om att uppskjuta omröstningen.
– De nyligen inträffade livsmedelsskandalerna visar att livsmedelssäkerheten står på spel, i synnerhet med tanke på att profitbegäret i kombination med bristen på kontroll och mycket ofta slapp lagstiftning tycks gå före omsorgen om folkhälsan. Livsmedelstillsatser, de ”E-nummer” som vi ofta ser på livsmedelsprodukternas etiketter, kommer till användning genom jordbrukets livsmedelsindustri. Från konserveringsmedel till färgämnen tjänar de olika syften och bör kontrolleras på ett effektivt sätt för att den risk de utgör för folkhälsan skall kunna bedömas.
Ramdirektiv 89/107/EEG om livsmedelstillsatser förbereder antagandet av särskilda direktiv i syfte att harmonisera användningen av olika kategorier av livsmedelstillsatser. Det är i detta sammanhang som ändringsförslag har lagts fram till direktiv 94/35/EG om sötningsmedel för användning i livsmedel.
Därför stöder jag Europaparlamentets två huvudförslag. Genom det första förslaget förbjuds handel med och användning av sötningsmedel som inte överensstämmer med den reviderade gemenskapslagstiftningen tills lagren är uttömda, medan kommissionens behörighet att besluta om huruvida eller inte ett ämne är ett sötningsmedel upphävs genom det andra förslaget, ända tills ramlagstiftningen har reviderats.
– Syftet med detta betänkande är att uppdatera reglerna för användningen av vissa produkter i ljuset av de vetenskapliga undersökningar som finns att tillgå vad gäller de oönskade biverkningar som dessa ämnen kan ha på människor och de godtagbara dagliga intag som har fastställs av Vetenskapliga kommittén för livsmedel.
Liksom föredraganden kan jag inte inse varför kommissionen skall ha ansvaret att besluta om huruvida ett ämne är ett sötningsmedel eller inte, tills ramdirektiv 89/107/EG om livsmedelstillsatser har reviderats. Jag håller med om att kommissionens befogenhet på detta område kan utsträckas först när det ovannämnda rambeslutet har reviderats, vilket enligt kommissionen kommer ske under detta år.
Förslaget att kommissionen skall utarbeta ett betänkande som beskriver de framsteg som har gjorts vid omvärderingarna av alla tillsatser inom två år sedan detta direktiv har trätt i kraft bör välkomnas, liksom en åtgärd i syfte att undvika missbruk av tillfälliga undantag för produkter som inte överensstämmer med lagstiftningen.
Jag röstade för förslaget.
. –Jag skulle vilja utnyttja omröstningen för att påpeka följande:
Först mitt samtycke till Europaparlamentets förslag om högre ersättningsmarginaler.
För det andra bör detta krav inte leda till högre premier för medborgarna, eftersom försäkringsbolagen har ett stort manöverutrymme och på grund av de åtgärder som förslås av det italienska ordförandeskapet för att förbättra vägsäkerheten och minska antalet trafikolyckor.
För det tredje, vikten av att den försäkrade har företrädesrätt framför fordringsägarna om ett försäkringsbolag går i konkurs.
– Syftet med detta direktiv är att modernisera tidigare direktiv om motorfordonsförsäkringar. Syftet med förslaget är inte bara att på gemenskapsnivå försöka harmonisera de olika bestämmelserna i nationell lagstiftning utan också att uppmuntra den fria rörligheten för varor och personer. Genom de tidigare direktiven infördes krav på att alla gemenskapsfordon skulle vara ansvarsförsäkrade, att giltiga försäkringsbevis skulle utdelas i alla medlemsstater, om obligatorisk försäkring för alla fordonspassagerare, om inrättande av garantifonder och det välkända gröna kortet.
Eftersom jag kommer från ett land som olyckligtvis lider av ett av de sämsta rekorden vad gäller vägsäkerhet, en av de lägsta försäkringsnivåerna och skador som hänger samman med obligatorisk försäkring av motorfordon, välkomnar jag varje initiativ som syftar till att öka det obligatoriska försäkringsskyddet för offer för motorfordonsolyckor genom snabbare förfaranden och högre nivåer av minimiersättning, under förutsättning att medlemsstaternas möjlighet att gå vidare inte hotas. Medan jag stöder föredragandens ursprungliga förslag att öka ersättningsbeloppet för personskada till 10 miljoner euro för varje olycksfall och till 5 miljoner euro för sakskada beklagar jag att denna ståndpunkt har ersatts med en kompromiss som innebär lägre belopp.
.– Rothley är en märklig socialdemokrat. Han gör alltid motsatsen till vad man väntar sig att en medlem av hans grupp skall göra. Hans största prestation i juni var att se till att alla parlamentsledamöter fick en avsevärt högre lön än de redan överdrivet välbetalda tyskarna och italienarna. Flera år tidigare hade han hävdat att hans avsikt härmed var att förstärka parlamentets värdighet. Som föredragande föreslår han nu i sitt ändringsförslag 15 att undanta fotgängare och cyklister från försäkring som omfattar personskador i förarens ansvarsförsäkring, oberoende av om föraren har begått något fel. Nu motiverar han detta med att frågan är känslig och mycket kontroversiell, och att den bör regleras genom en särskild bestämmelse. Om denna särskilda rättsliga bestämmelse skulle införas samtidigt med detta direktiv vore det inget fel på hans argument. Emellertid vet Rothley mycket väl att denna kammare inte har någon initiativrätt. Om vi skulle avslå denna del skulle vi bli tvungna att vänta och se om kommissionen någonsin skulle lägga fram detta särskilda förslag. Om detta förslag skulle läggas fram förväntar sig Rothley att ytterligare problem kan uppstå. På detta sätt placeras den svagaste parten i ett ofördelaktigt läge. Därför avvisar jag detta förslag.
– Jag röstade för förslaget. Detta nya förslag till ett femte direktiv om motorfordonsförsäkring syftar till att ändra de befintliga direktiven genom att fylla igen luckor och lösa de praktiska problem som medlemsstaternas medborgare står inför. Försäkringspremier som täcker tillfällig vistelse i en annan medlemsstat och korttidsförsäkring som täcker fordon inköpta utanför den medlemsstat där ägaren är bosatt är rättsliga mekanismer som gemenskapen inte tog itu med tidigare, liksom uppdaterandet av befintliga bestämmelser gällande det minimibelopp för ersättning som förare av motorfordon bör åtnjuta och ökat skydd för fotgängare och cyklister som är inblandade i en olycka.
Dessutom gäller en av de viktigaste aspekterna i detta betänkande att återställa de garanterade miniminivåerna för personskada och sakskada mot bakgrund av den mer övergripande trenden att främja offrens rättigheter.
Erkännandet av varje medlemsstats rättighet att kräva att förare av vissa typer av fordon (släpfordon, jordbruksmaskiner, och så vidare) företer giltigt bevis på försäkringsskydd när de för ett sådant fordon på sitt territorium förtjänar också mitt stöd.
. Till skillnad från kommissionen uttalar sig Europaparlamentet för en skadeersättning baserad per olyckstillfälle och inte per skadad person.
Resultatet blir att ersättningsnivån per person bara blir hälften så stor vid en olycka då två skadats – som om det var en enda skadad. Detta finner jag märkligt, rentav absurt.
Av denna anledning har jag röstat nej till Europaparlamentets ståndpunkt och i stället stött kommissionens linje.
.– Konservativa parlamentsledamöter fäster mycket stor vikt vid frågor om föräldraansvar och skydd för barn. Det är tyvärr ett oundvikligt faktum att Europeiska gemenskapen arbetar för att skapa ett gemensamt rättsligt område. Vi anser emellertid att föräldraansvar bör förbli förälderns rättighet inom de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, och vi kan inte som sådant stödja ett betänkande som ger rådet rätt att beordra medlemsstaterna att överlämna sitt självstyre på detta område.
.– Jag välkomnar den politiska överenskommelse som har uppnåtts av ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor om förslaget till förordning om erkännande och verkställighet i gemenskapen av domar som rör äktenskapsfrågor och frågor om föräldraansvar och som baseras på gemensamma rättsliga regler, i synnerhet vad gäller frågor om ett barns återvändande och som betonar att barnets bästa måste komma i främsta rummet i samtliga rättsliga avgöranden som rör barn.
Det formella antagandet av denna förordning kan emellertid inte äga rum förrän ett beslut har antagits om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera 1996 års Haagkonvention.
Det är bakgrunden till det initiativ som vi har diskuterat i dag och dess angelägna karaktär. Det syftar till att bemyndiga medlemsstaterna att ratificera eller ansluta sig till denna konvention vad gäller föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (gemenskapen kan inte själv ansluta sig till Haagkonventionen). Därför åligger det medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för gemenskapen att bli medlem. Det kommer att bli ett verkligt bidrag till stärkandet av gemenskapslagstiftningen om skydd för barn.
Härigenom kommer vi att föra Europeiska unionen närmare medborgarna och framför allt dem som är olyckliga nog att uppleva en hjärtslitande separation eller skilsmässa, vilket redan är en tillräcklig tragedi, utan att förvärra situationen genom att påverka barnens rättigheter och välfärd.
– Jag delar föredragandens åsikt att om medlemsstaterna ratificerar eller ansluter sig till 1996 års Haagkonvention kommer det att bidra till bättre skydd för barnens rättigheter vad gäller föräldraansvar, så att ”barnets bästa”, i enlighet med föredragandens ord ”kommer i främsta rummet i samtliga rättsliga avgöranden som rör barn”.
Jag välkomnar de förslag som är ämnade att säkerställa att konventionen träder i kraft så snart som möjligt.
Emellertid vill jag inte ha något att göra med det federalistiska tänkesätt som genomsyrar detta betänkande. I synnerhet måste jag påpeka hur ironiskt och oförklarligt det är att påstå att medlemsstaterna behöver rådets bemyndigande för att ratificera eller ansluta sig till denna konvention.
– Jag håller med föredraganden när hon säger att skapandet av ett harmoniserat och standardiserat rättsligt område är av avgörande betydelse för att främja den europeiska integrationen inom området för föräldraansvar. Detta förslag är ett intressant steg i denna riktning. I själva verket syftar det till att bemyndiga medlemsstaterna att ratificera eller ansluta sig till Haagkonventionen för Europeiska unionens räkning för att på så sätt övervinna det tekniska problemet att endast suveräna stater kan ansluta sig till denna konvention. Detta innebär att Haagkonventionen gäller behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, och den har redan varit den huvudsakliga inspirationskällan för rådets framtida förordning om föräldraansvar, som rådet fortfarande diskuterar.
Jag håller dock inte med föredraganden när hon försöker grunda sina argument på artikel 24.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Hänsynen till barnets bästa bör åberopas på grund av sitt inneboende värde och inte därför att den åberopas i en text som för närvarande ändå inte har något rättsligt värde.
Eftersom det gäller säkerställandet av att hänsynen till barnets bästa alltid kommer i främsta rummet i samtliga rättsliga avgöranden som rör barn stöder jag ändå föredragandens förslag.
.– Haagkonventionen trädde i kraft den 1 januari 2002 och gäller behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Därför är det nu av avgörande betydelse att medlemsstaterna gör allt som behövs för att se till att unionen rättar sig efter konventionen.
Europeiska unionen arbetar på att inrätta ett gemensamt rättsområde grundat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. Vi måste se till att alla rättsliga beslut ställer barnets intressen i främsta rummet.
Det är vår plikt att skydda våra barn, som är morgondagens vuxna medborgare. Vårt samhälle kan bara göra framsteg för allas bästa om vi kan vaka över hur våra barn uppfostras och över deras fysiska och psykologiska utveckling. Att arbeta för barnens rättigheter innebär att arbeta för de mänskliga rättigheterna genom att skydda dem mot våld, i synnerhet mot institutionellt våld, och detta kommer att förbereda dem för en värld i fred.
.–Jag skulle vilja utnyttja omröstningen för att påpeka följande:
Först det bekymmer jag känner inför de ståndpunkter som intogs vid rådets möte i Rom den 21 oktober av Förenade kungariket, Nederländerna, Sverige, Danmark och Tyskland, vilka är för en minskning av regionalstöden.
För det andra, behovet av att utvidgningen inte skall motarbeta utvecklingsmöjligheterna för regionerna i unionens nuvarande 15 medlemsstater.
För det tredje, vikten av att de Egeiska öarna får samma rättigheter som unionens randregioner.
.– Vi välkomnar en effektivare förvaltning av strukturfonderna. Samtidigt anser vi att det vore riskabelt att förvalta medlen i en enda fond, såsom förordas i Pittellas betänkande, eftersom detta skulle kunna leda till att mindre projekt försvinner. I stället bör en harmonisering av reglerna avseende fondernas användning ges prioritet.
.– Jag gratulerar Pittella till det betänkande han har åstadkommit. Det är ett bidrag till den komplexa debatten om strukturfonderna. Jag skulle ändå vilja peka på två punkter där föredragandens strategi skiljer sig från min och som fick mig att lägga fram två utkast till ändringsförslag som jag ber kammaren att stödja. Ändringsförslagen är följande:
- Ändringsförslag till punkt 23 i resolutionsförslaget: Jag skulle vilja upprepa den stora betydelsen av att nämna principen om legitim förväntan när det gäller berättigade förskott beviljade av medlemsstaterna till slutliga förmånstagare och inlemmandet av dem i ersättningskrav som togs emot före den 31 december 2002. Principerna om solidaritet, flexibilitet och effektivitet snarare kompletterar än konkurrerar med varandra.
- Ändringsförslag till punkt 35 b i resolutionsförslaget: I enlighet med förenklingsprincipen och på grundval av ett av målen att förbättra användningen av fonderna föreslår jag att tillfälle erbjuds att analysera om en sammanslagning av fonderna och en centralisering av sättet att förvalta dem skulle bidra till att förbättra deras effektivitet. Allt detta beror på hur allt faktiskt utvecklar sig, vilket kommer att göra det möjligt för oss att vid en senare tidpunkt besluta om en sådan analys är lämplig.
– I detta betänkande görs en grundlig och oroande undersökning av olika frågor som är knutna till genomförandet av strukturfonderna. Dessa fonder utgör ett system för omfördelningen av tillgångar via gemenskapens budget för att minska skillnaderna i utveckling mellan medlemsstaterna och öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Under åren har tydliga framsteg gjorts mot dessa mål.
Trots detta är det tydligt att genomförandet av fonderna och de motsvarande instrumenten och initiativen blir alltmer försenat. Detta beror till stor del på två faktorer. Å ena sidan blir fonderna ofta inte tillgängliga förrän nästa programperiod redan har börjat, medan förfarandena å andra sidan är långa och komplicerade. Därför behöver Europeiska kommissionen ta itu med dessa problem på ett grundligare sätt och överväga att vidta mer ambitiösa förändringar i förfarandena genom att förhindra att programmen antas och genomförs så sent och genom att förbättra de otillförlitliga budgetplanerna. I enlighet med målen för Lissabonstrategin 2000 måste strukturfondernas effektivitet förstärkas och i synnerhet måste samordningen mellan de olika avdelningarna i gemenskapen och de nationella och regionala administrativa enheterna förbättras.
Som föreslås i betänkandet är det mycket viktigt att hitta en balans mellan de önskvärda förenklingsåtgärderna och övervakningen för att nå ekonomisk och social sammanhållning med tanke på den utmaning som utvidgningen för närvarande innebär.
Därför röstar jag för förslaget.
.– Jag instämmer helt och hållet i förslagen från både den oberoende expertkommittén och Europaparlamentet att ett enda generaldirektorat i varje medlemsstat bör bära hela ansvaret för genomförandet av strukturfonderna. Detta skulle förbättra samordningen mellan de olika avdelningarna i gemenskapen, även mellan de nationella och regionala administrativa enheterna.
Jag skulle också vilja peka på behovet att koncentrera sig på ökad finansiering av projektens kvalitet och på strukturfondernas verkliga inflytande i de berörda regionerna.
– Omröstningen är avslutad.
(2)
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0348/2003) av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget – 2002 (7038/2003 – C5-0423/2003 – 2003/2141(INI))
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja göra några kommentarer som inledning till denna årliga rapport om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångspunkten är de dramatiska händelserna i Irakkriget och deras inverkan på Europeiska unionens inre sammanhållning, på de transatlantiska förbindelserna och på tillståndet inom FN och Nato samt på den internationella ordningen i dess helhet.
Vad som nu gäller är att vi ser krisen i samband med Irakkriget som en möjlighet och en utmaning att slutgiltigt etablera Europa som en politiskt trovärdig aktör. Europa måste upphöra att vara en observatör av världspolitiska frågor och bli en deltagare. Konstitutionskonventet skapade en institutionell ram inom vilken vi kan göra detta genom att tillsätta en europeisk utrikesminister, genom möjligheten till ökat samarbete inom försvarsområdet och även genom att inrätta en europeisk byrå för krigsmateriel. Dessa förslag utgör ett absolut minimum, och regeringskonferensen får inte urvattna dem.
Vi förväntade oss mycket mer i fråga om rådets omröstningsförfarande och parlamentets rättighet att hållas informerat och rådfrågat. Mot bakgrund av en proaktiv politik för krishantering anser vi det nödvändigt att vi i framtiden blir bättre informerade och involverade redan under de tidiga förvarnings- och planeringsskedena av krisoperationer inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Både den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) behöver en effektiv institutionell ram, men det är inte nog. Det behövs också ett politiskt innehåll. Det är avsikten med den europeiska säkerhetsdoktrin som har lagts fram av Solana, och i detta betänkande ges fyra anledningar till att stödja hans strategi.
Den första är att Europa måste göra en klar prioritering av sina utrikes- och säkerhetspolitiska intressen och mål, tillsammans definiera dessa och också fastställa de geografiska tyngdpunkterna, som vi har gjort under punkt 8.
Den andra är att en europeisk säkerhetsstrategi måste omfatta ett säkerhetskoncept som inkluderar politiska, ekonomiska, sociala och interkulturella ansträngningar för att mildra och lösa konflikter som en motvikt till den nuvarande amerikanska administrationens snäva säkerhetstänkande, som enbart inriktar sig på militärfrågor.
För det tredje kan en europeisk säkerhetsdoktrin bara utvecklas på grundval av effektiv multilateralism och inom FN:s system, vilket överensstämmer med de europeiska medlemsstaternas historiska erfarenheter och politiska intressen.
För det fjärde, trots att förebyggande och lösning av konflikter med icke-militära medel alltid kommer att vara förknippade med varje säkerhetsstrategi som antas av Europeiska unionen, är den europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens trovärdighet i sista hand beroende av unionens militära resurser och unionens beredskap att sätta in dem, om en konflikt skulle bryta ut.
Vilka är våra utrikespolitiska prioriteringar i ett europeiskt säkerhetskoncept? Trots att de transatlantiska förbindelserna fortfarande står i främsta rummet bland dessa kommer Europa att bli en jämbördig partner för USA endast när medlemsstaterna visar en politiska vilja att låta sina egna individuella intressen träda tillbaka för gemenskapens intressen. Vi kan inte heller stärka sådana organisationer som FN och Nato förrän Europa och USA talar med en röst. Nytt liv måste blåsas in i den strategiska debatten mellan Europa och USA, och det är ytterligare en anledning till att Solanas strategidokument är så viktigt. Det kommer att täcka sådana ämnen som stabilisering, återuppbyggnaden av Irak och den irakiska nationen, en gemensam strategi för Iran, och allmänt, hur spridningen av massförstörelsevapen kan förhindras och hur man bör förhålla sig till repressiva och diktatoriska regimer och stater i upplösning.
En viktig uppgift som återstår är att som en av medlemmarna i kvartetten skapa fred i Mellanöstern där det måste stå klart för oss att kvartetten, i stället för att endast vara närvarande på papperet, bör arbeta tillsammans i regionen. Det råder inget tvivel om att Europa även i fortsättningen kommer att engagera sig i västra Balkan och i Afghanistan, vilka problem som än finns på båda håll, trots vi att inte kan låta bli att misströsta om våra möjligheter att bygga upp en fungerande stat i Afghanistan.
Mycket större uppmärksamhet måste ägnas åt södra Kaukasien som håller på att bli ett av EU:s mest instabila grannområden, och härvid kommer förbindelserna med Ryssland att spela en stor roll. I och med utvidgningen förs unionens yttre gränser ännu närmare krisområdena i öster och i sydöst. Det är ytterst viktigt att säkerhetszoner skapas runt Europa, och att en effektiv grannskapspolitik utvecklas. Därför bör vi under våra överläggningar i mycket högre grad inrikta oss på idéer som ”Europeiskt ekonomiskt område plus” och liknande samt överväga olika vägar att åstadkomma större stabilitet i Medelhavsregionen.
Slutligen skulle jag vilja förklara vår kritik av rådets årliga rapport. Var och en som bläddrar igenom denna volym på 200 sidor kommer att märka att den mer liknar en lagerförteckning än en årlig politisk översikt. Så illa brukade det inte vara förr. En sådan rapport är inte till någon nytta när det gäller att föra en dialog mellan parlamentet och rådet. Den måste bli mer politisk, som den var en gång, med tydligt angivna utvärderingar och målsättningar. Av denna anledning ber vi den höge representanten att i framtiden fortsätta att förse oss med en skriftlig rapport om de framsteg som har gjorts för att omsätta Europas säkerhetsprinciper i praktiken.
Låt mig avsluta genom att säga något om det arbete som har utförts av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Denna årliga rapport kommer att bli den sista under det nuvarande parlamentets livstid. Den visar att de politiska gruppernas ståndpunkter sammanfaller i anmärkningsvärt hög grad, på ett sätt som de inte har gjort sedan detta parlament valdes. Det är ytterligare en frukt av det konstruktiva arbetet i detta utskott. För detta vill jag uttrycka min tacksamhet till medlemmarna i utskottet och dess tjänstemän. Tack så mycket.
Herr talman! Ärade kolleger! Jag lyssnade med stort intresse på de kommentarer Brok nyligen gjorde och uppskattar i hög grad det han sade. Låt mig inledningsvis påpeka att Brok har helt rätt när han säger att en ny situation nyligen har uppstått i Irakkrisen, som ju har fått en sådan enorm och oöverträffad inverkan på vår gemensamma utrikespolitik att vissa betraktare anser att den kastar skuggor över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens överlevnad. Jag vill mot denna bakgrund säga att jag inte på något sätt instämmer i uppfattningen att Irak har förstört vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Förhållandet är faktiskt det omvända: det obehag medlemsstaterna känner över den oenighet som Irakkrisen skapat och de åtaganden vi gjort för att övervinna det nuvarande dödläget har om något visat i vilken omfattning alla vi i Europa beslutsamt har tagit ställning för en gemensam utrikespolitik.
För det andra står nu den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inför en verklig systemförändring i form av utvidgningen, eller, som vi hellre kallar den, återförenandet av den europeiska unionen. Om vi inte kan hitta institutionella lösningar löper vi risk att de låsta lägen vi har upplevt återuppstår.
Min tredje punkt rör unionens roll på världsarenan. Unionen har utan tvekan globala intressen som definitivt inte enbart är ekonomiska, och den bör vara redo att försvara de värderingar som präglar och är centrala för våra folks liv och levnadsregler. Jag har dock en fråga: Är unionen kapabel och redo att betraktas som en global makt? Jag tror att även om vi har tillgång till begränsade resurser och därför bör vara restriktiva med våra ingripanden, ligger det ändå i Europas intresse i ett bredare perspektiv att anta ett globalt tillvägagångssätt, både i fråga om vår analys av och vårt agerande inom utrikespolitiken.
Vilka slutsatser kan vi dra av att vi är medvetna om dessa problem som onekligen existerar? Det är viktigt att erkänna att unionen har positiva erfarenheter inom utrikespolitiken, och betänkandet av Brok bekräftar detta. Jag skall begränsa mig till att nämna de framsteg som gjorts i upprättandet av en europeisk militär styrka och våra första erfarenheter av detta, både i samverkan med Nato – ett exempel är f.d. jugoslaviska republiken Makedonien – och då vi agerat på egen hand, som i fallet Republiken Kongo. Jag vill också nämna unionens bidrag till stabiliseringen på Balkan och till processen med ekonomisk och demokratisk återuppbyggnad av länderna i denna region. Jag vill därutöver erinra om det stöd som getts till FN vid en tidpunkt när denna organisations roll har ifrågasatts.
Vi har som européer upprepat värdet av ett multilateralt synsätt vid krislösningar och, med en mer ambitiös målsättning, genomförandet av verklig multilateralism som ett sätt att förebygga, och om så krävs, motverka folkrättsliga överträdelser. Jag skulle också vilja nämna de viktiga insatser som unionen och dess medlemsstater gjort som svar på de globala utmaningar vi möter i dag: bekämpning av terrorism och spridning av massförstörelsevapen.
Jag har bara tagit upp några få viktiga områden som exempel för att visa att vi i flera fall har lyckats följa upp ord och åtaganden med handling. Detta är givetvis – och jag är ense med det som står i Brokbetänkandet på denna punkt – inte tillräckligt för att uppfylla de krav som medborgarna i Europa och tredje land ställer på oss. Ministerrådet är medvetet om detta, och vi arbetar mot att hitta lösningar på två områden: effektiva institutioner och tydliga och exakt fastställda strategiska prioriteringar.
När det gäller institutionernas effektivitet – vilket president Berlusconi redan har nämnt här i kammaren i dag – kan jag bekräfta att vi vid regeringskonferensen kommer att försvara det regelverk som lagts fram av konventet, utan några avsteg, som en god grundval för regeringskonferensens arbete. Vad beträffar det andra området, strategin, kommer som ni vet Europeiska rådet att uppmanas att vid sitt planerade möte i december 2003 anta ett dokument om unionens strategi på säkerhetsområdet. Det är ett ambitiöst dokument som ger en ram för alla de intressen och åtaganden som lagts i vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
I strategin kommer de hot som Europeiska unionen för närvarande står inför att beskrivas, men även de områden på vilka vår stabilitet och säkerhet vilar definieras. Strategin kommer att kunna vägleda oss att fastställa vilka resurser som krävs av oss för att, som vi vill uttrycka saken, producera säkerhet, och inte längre enbart konsumera säkerhet. Detta är anledningen till att det italienska ordförandeskapet är angeläget om att stimulera ett fruktbart samarbete mellan vår gemensamma utrikespolitik och verksamheten inom internationella organisationer på säkerhetsområdet. Jag tänker först och främst på Nato och OSSE. Av högsta vikt för oss är dock FN:s roll. Den 24 september undertecknade i New York det italienska ordförandeskapet och FN:s generalsekreterare Kofi Annan en gemensam FN-EU-deklaration som ligger till grund för samarbetet inom militär och civil krishantering.
Ärade ledamöter! Jag tror att alla nu bör inse att det finns ett behov av att vidta förebyggande åtgärder, snarare än att enbart reparera de skador som uppstått på grund av en kris som redan brutit ut. Förebyggande arbete börjar därför bli ett centralt inslag i unionens externa förbindelser. Arbetet utgår från och karaktäriseras av ett samordnat utnyttjande av både medlemsstaternas resurser, som görs tillgängliga för vår gemensamma sak, och unionens egna resurser, som leds av Europeiska kommissionen. Vi måste följaktligen dra nytta av hela det utbud av resurser som unionen kan uppbåda i krislägen. Vi har instrument som gör att vi kan utöva kulturellt, ekonomiskt, politiskt, och nu även militärt, inflytande. Unionen kan och bör i högre grad än alla andra internationella organisationer åta sig att angripa de underliggande orsakerna till konflikter genom att bidra till att undanröja dem med förebyggande åtgärder. Vi håller på att anamma en politisk inriktning baserad på påverkan och stimulansåtgärder för att kunna uppmuntra till framsteg inom regional integration och för att kunna övervinna situationer som orsakas av bristande förståelse och instabilitet.
Detta är den framgångsrika modell vi byggt Europeiska unionen på, och det är av denna anledning vi är övertygade om att det är en modell som är värd att rekommendera våra externa partner. Jag vill i synnerhet nämna västra Balkan, en känslig region som förtjänar särskild uppmärksamhet. Vi strävar efter att öka våra samarbetsinsatser i fråga om regionen, och även i fråga om Medelhavets sydkust, och, vilket jag vill erinra om, i fråga om den latinamerikanska subkontinenten. I detta sammanhang vill jag gärna påpeka att fördelarna med att skapa fördragsbundna förbindelser med Europeiska unionen i själva verket är ett av de främsta incitamenten till regionala grupperingar. Vår säkerhetspolitik passar därför in med vår politik för utvecklingsbistånd i fråga om målsättningen, men vi bör sannerligen inte föreställa oss att den kan bli en ersättning för politiken för utvecklingsbistånd eller tillåtas ta resurser från den.
Som vi vet betonar Brok i sitt betänkande att unionens intressen bör inriktas på dess angränsande regioner. Även om jag har nämnt Balkan och Medelhavsområdet vill jag ändå betona att de svårigheter som fortfarande finns i Mellanöstern inte har minskat vår beslutsamhet: unionen kan och måste lämna ett viktigt bidrag till fastställandet av en fredlig lösning och till internationella garantier för fred. Ordförandeskapet, den höge representanten och kommissionen strävar ständigt efter att uppnå detta resultat, och de uppmuntrades i slutförklaringen från Europeiska rådets möte förra veckan. Rådet har också bekräftat unionens hållning i två andra internationella frågor som för närvarande är av avgörande betydelse: Irak, där unionen åtagit sig att bidra till återuppbyggnadsarbetet, och Iran, som vi mycket aktivt har uppmanat att ta det avgörande steget mot att uppfylla samtliga krav från det internationella atomenergiorganet IAEA. Så sent som i går tog Islamiska republiken Iran ett mycket positivt steg genom att acceptera detta åtagande, med fullt stöd av ordförandeskapet. Detta är helt klart något vi har uppmuntrat och något vi välkomnar.
Ett annat intresseområde för den utvidgade unionen är dess gränser i öst. Jag tänker på vår goda grannpolitik gentemot Ukraina, Vitryssland, Moldavien, och ytterligare en bit österut Ryska federationen, som jag återkommer till när vi i eftermiddag diskuterar det kommande toppmötet i Rom den 6 november.
Jag skulle vilja avsluta mina iakttagelser med att nämna en strategisk förbindelse som fortfarande är av grundläggande betydelse för oss i Europa: den transatlantiska förbindelsen. Det är uppenbart att samtliga medlemsstater fortsätter att fästa stor vikt vid förbindelserna med Förenta staterna. Jag tror också personligen att vi kan övervinna den bristande förståelse vi upplevt på senare tid. Förnyelsen av denna förbindelse bekräftades nyligen genom det svårvunna beslut som fattades inom FN. Jag är övertygad om detta, eftersom de euro-atlantiska förbindelserna stöds av en gemensam historia, av en oerhörd tacksamhetsskuld när det gäller frigörelse och frihet – särskilt för oss italienare – och även av gemensamma värderingar och ideal och gemensamma insatser såsom de återspeglas i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vårt gemensamma engagemang på Balkan, kampen mot terrorism och mot dess spridning – detta är exempel och bevis på gemensamma insatser.
Herr talman, ärade ledamöter! Brok har lagt fram förslag för arbetet i framtiden. Jag vill än en gång tacka honom, och jag samtycker till hans idéer och förslag. Skapandet av Europa saknar motstycke i historien, både vad gäller dess politiska ambitioner och institutionella system. Jag vill avsluta mitt inlägg med att säga att det i huvudsak finns fyra områden vi kan arbeta på, som jag snabbt skall definiera.
Det första området är utvecklandet av den politiska viljan att uppnå integration. Utmärkande för den blir i allt högre grad utrikespolitiken och det gemensamma europeiska försvaret. Medlemsstaternas parlamentsledamöter kommer att ha en mycket viktig funktion att fylla på detta område, och jag hoppas därför att kammaren även i fortsättningen bidrar med uppmuntran och drivkraft.
Det andra området är en strategi för unionens externa verksamhet, som skall baseras på det dokument vi lägger fram i december.
Det tredje området handlar om lämpliga och effektiva beslutsmekanismer. Vi kommer att behandla detta ingående vid regeringskonferensen.
Det fjärde och sista området handlar om resurser. Även om jag sparat detta område till sist är det av högsta vikt. Vi måste ge oss själva nödvändiga resurser för att uppnå den utrikespolitik vi behöver. Alternativet, som jag ogillar, skulle vara att trappa ned på våra ambitioner. Vi har begränsade budgetanslag för finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Även om vi får en mindre ökning 2003 behöver vi sannerligen göra betydligt mer.
Det italienska ordförandeskapet förstår och stöder Europaparlamentets begäran att det bör få läglig, om än inte föregripande, information i rätt tid om den verksamhet Europeiska rådet förbereder att inleda. Jag åtar mig fortfarande att ge er mitt stöd i denna fråga.
. – Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till hans utmärkta betänkande som han vet att jag fann mycket nöje i att läsa. Jag vill inte under de fem minuter jag har till mitt förfogande upprepa alla de punkter som har tagits upp av det italienska ordförandeskapet med sådan vältalighet och innehållsrikedom, men jag håller med om allt som ministern sade.
Jag kanske kan inrikta mig mycket kort på fyra punkter och försöka att hålla mig till mina fem minuter. För det första vill jag säga något om de institutionella arrangemangen. Vi vet alla att de nuvarande institutionella arrangemangen som ger stöd åt och sörjer för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens infrastruktur är ”suboptimala”, för att använda en vanlig konstterm inom Europeiska unionen. Och vi vet alla att förändringar i institutionella arrangemang, de slags ändringar som föreslogs under konventet och som diskuteras på regeringskonferensen, kan hjälpa till att skapa politisk vilja för att få saker och ting att hända på ett mer effektivt sätt.
Men förändringar inom institutioner kan aldrig ersätta politisk vilja. Vi var inte oense om Irakfrågan på grund av att vi saknade de lämpliga institutionella arrangemangen. Vi var oense om Irakfrågan på grund av att vi saknade tillräcklig politisk vilja. Man kan också säga att hur mycket vi än förbättrar de institutionella arrangemangen – och ordförandeskapet berörde denna punkt – kan vi inte betala räkningarna med institutionella arrangemang. Om vi vill få ett effektivare inflytande internationellt sett, om vi vill att Förenta staterna skall se oss som ett folk som tar sin del av ansvaret inom säkerhetsområdet, så måste vi ta itu med det faktum att vi måste göra mer och att vi måste offra mer. Alla opinionsundersökningar visar – och detta är en intressant betraktelse av den aktuella debatten i Europa – att de flesta av våra väljare i Europa vill ha en europeisk politisk röst som hörs tydligare på den internationella arenan. Men tyvärr finns det knappt något land där väljarna är beredda att lägga mer pengar på vår säkerhet för att hjälpa till att stödja denna utvidgade europeiska roll. Därför måste vi ta itu med den nuvarande klyftan mellan diskussionen om institutionella arrangemang och den diskussion som rör både politisk vilja och resurser.
För det andra skulle jag vilja nämna säkerhetsfrågan och definitionen av säkerhet. Vi vet alla att säkerhet måste definieras i mycket vidare ordalag än vad som har varit tradition i utrikespolitiska debatter. En av de stora vinsterna med det utkast till säkerhetsstrategi som den höga representanten har lagt fram är att det visar att säkerhet handlar om mer än precisionsstyrd krigsmateriel och möjligheter att upprätta luftbroar. Det handlar om allt från frågor om folkhälsa och sjukdomar till terrorism och organiserad brottslighet, alla de frågor där vi inom Europeiska unionen faktiskt har behörighet att utveckla en mer sammanhängande och omfattande politik för yttre förbindelser än vad som är möjligt i många medlems- och nationalstater. Det är enligt min mening därför mycket viktigt att vi, när det blir dags att bygga ett gemensamt yttre försvar, ser till att vi kombinerar styrkan i både den första och andra pelaren vid förvaltningen och genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det skulle vara ett stort misstag om vi å ena sidan utestänger utrikesministern från kommissionen, eller om vi å andra sidan hand gjorde sådant som skulle göra att folk misstänker att kommissionen var alltför inblandad i frågor som avser GUSP. Så vi måste säkerställa att vi, när vi skapar det gemensamma yttre försvaret, använder både rådets och kommissionens styrka till att få en så stor inverkan på yttre problem som möjligt.
Den tredje punkten som jag vill ta upp handlar om vikten av det transatlantiska partnerskapet. Vi vet att Europa var skarpt splittrat under upptakten till det militära ingripandet i Irak. Jag har tidigare sagt att jag inte är helt överraskad av detta eftersom de frågor som vi ställdes inför i Irak var oerhört svåra och ytterst allvarliga. Vi vet också att trots denna splittring är på det stora hela de flesta saker som vi som européer vill uppnå lättare att åstadkomma om vi samarbetar med Förenta staterna, och det skall sägas, de flesta saker som Förenta staterna vill uppnå blir mer hanterliga om de samarbetar med Europeiska unionen. Jag hoppas att vi får se detta nu i samband med återuppbyggnaden av Irak.
Jag kommer att åka från denna kammare till Madrid för att delta i konferensen om återuppbyggandet i Irak, och så kommer även ordförandeskapet att göra. Där tror jag att vi kommer att få se ordförandeskapet i stånd att tillkännage ett åtagande från Europeiska unionens sida för det första året av återuppbyggnad i Irak som kommer att vara mer omfattande än det löfte som vi lyckades ge Afghanistan i Tokyo. Jag tror att vi kommer att åta oss mer i Irak för de närmaste månaderna än vi gjorde vid det tillfället. Vi kommer att avsätta 200 miljoner euro från den europeiska budgeten utöver de 100 miljoner som vi redan har utlovat till humanitärt bistånd.
Jag tror att den siffra som vi har föreslagit från budgeten är en ansvarsfull siffra: jag tror att det är en seriös siffra. Den har inte tvingat oss att göra slut på all vår flexibilitet nästa år eller att ta pengar från andra viktiga program. Jag tror att det är mycket viktigare för oss att åka till Madrid för att stödja återuppbyggnadsansträngningarna med ett seriöst bidrag i stället för ett bidrag som bara är en politisk reaktion.
Den fjärde sak som jag vill säga är att vi ofta talar om faktisk multilateralism, och ibland blir vi ombedda att definiera detta. Jag tror att det vi har sett under de senaste 24 timmarna är ett bra exempel på faktisk multilateralism. Vi har inlett en politik i Iran av hårt men konstruktivt engagemang. Engagemang innebär inte att överge principer. Vi har starka synpunkter på situationen för mänskliga rättigheter i Irak. Vi har starka synpunkter på terrorism. Vi har starka synpunkter på kärnvapen. Men vi har förberett att sträcka ut en vänskapens hand till Iran och erkänna att det är en stor förislamisk civilisation. Vi erkänner också – detta är min bestämda åsikt – att demografin i Iran står på demokratins sida, vilket ger Iran möjligheten att komma in i världssamfundet och inte isoleras från det. Så gårdagens besök förefaller mig vara ett utmärkt exempel på hur mycket vi kan uppnå när vi samarbetar, och jag tror att det är särskilt viktigt att erkänna att Frankrike, Tyskland och Storbritannien liksom de övriga medlemsstaterna måste visa vägen till samarbete.
Jag hoppas att vi kommer att se mer av denna typ av kombinerad ansträngning där både resurser som medlemsstaterna kan tillhandahålla, de resurser som vi har gått med på att dela gemensamt och de behörigheter som vi har gått med på att dela kommer till användning. Jag hoppas att vi kommer att se denna typ av effektivt samarbete. Jag hoppas att vi inte behöver se alltför mycket institutionell krigföring. Jag hoppas verkligen att de frågor som vi skall ta itu med på den internationella arenan är alltför allvarliga för detta, vilket klargjordes i detta utmärkta betänkande.
. – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär och ärade ledamöter! Jag skulle vilja anknyta till kommissionär Pattens inledande kommentarer där han tänkte högt om sådana saker som interinstitutionella avtal och politisk vilja och betonade vikten av dem. Vi bör visserligen debattera frågor mer på djupet i denna kammare, men jag anser också att interinstitutionella avtal kan bidra till att uppnå en samlad politisk vilja och till att genom den nå resultat.
Därför uttryckte budgetutskottet i sitt yttrande ett särskilt intresse för den fråga som rådets ordförande tog upp i slutet av sitt inlägg, nämligen hur vi hanterar Europeiska unionens budget och situationen beträffande parlamentets rätt att informeras – inte enbart i tekniskt hänseende, utan på grund av att vi behöver dessa debatter om politiska prioriteringar. Vi kan bara föra sådana debatter om vi på ett mycket tidigt stadium får all information rådet har som skall diskuteras i rådets arbetsgrupper och som ger upphov till resultat som växer fram i många etapper, snarare än att behöva vänta tills rådet har fattat sitt beslut och allt som återstår att göra är att stämpla sitt godkännande.
Jag är tacksam för ert åtagande att göra dessa uppgifter tillgängliga för parlamentet. Vi arbetar med olika partner beroende på ärendets natur, och detta är en fråga som parlamentet och kommissionen mycket ofta samarbetar i. När det gäller yttre förbindelser brukar parlamentet som institution alltid stödja kommissionen i dess arbete och brukar även vara redo att anslå mer pengar. I budgetförfarandet liksom i andra sammanhang skapar rådet i bland fördröjningar, och därför tror jag att en ny trepartsförbindelse kan skapas här. Därefter nämnde ni FN. Kommissionen brukade ha en mycket teknisk inställning till FN och gav sitt stöd till dess projekt, men det förekom inga politiska debatter. Kommissionen lyckades förvisso till och med framställa ett dokument om Europeiska unionens förbindelser med FN i vilket det inte förekom några som helst hänvisningar till parlamentet som budgetmyndighet. Jag tror att vi nu har nått en ny etapp i dialogen med kommissionär Patten. Även i våra förbindelser med FN behöver vi fastställa politiska prioriteringar; dessa måste diskuteras av rådet och parlamentet i deras respektive budgetförfaranden. Därför utgör denna årsrapport, jämte uttalandena av den höge representanten, ett bra steg framåt.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr kommissionär! Jag anser att Broks betänkande inte är ett betänkande i lika hög grad som det är ett manifest – ett manifest om hur Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör utformas och ett manifest som även tar upp andra centrala frågor som unionen står inför, till exempel att definiera sina slutliga gränser. Detta är ett mycket aktuellt ämne när nu, som rådets ordförande påpekade, tio länder återvänder till den europeiska kretsen och unionen utvidgas på ett sätt som var otänkbart och ingen vågade hoppas på för bara några år sedan. Av de många länder som hoppas få komma med i unionen skulle jag vilja belysa vikten av Ukraina, ett land som balanserar mellan två världar, den europeiska världen och den slaviska, och som det skulle ligga i vårt intresse att bevilja inträde i Europeiska unionen. Jag säger inte detta enbart på grund av att jag har besökt landet i egenskap av ledamot i Europaparlamentets delegation.
Brokbetänkandet innehåller – som min kollega nyss påpekade – en utmärkt bedömning av rådets årliga rapport som i själva verket inte är något annat än ett bokslut, helt utan någon djupare politisk analys, och där det knappt fastställs några prioriteringar. Om jag med den lilla tid jag har till mitt förfogande får tillägga något, om än obetydligt, till Brokbetänkandet, så skulle jag vilja stödja det förslag som lades fram av Wuori i ett ändringsförlag, nämligen att Östafrika bör infogas bland de prioriterade områden som räknas upp i betänkandet. Vi kan inte bortse från den viktiga och framträdande roll som medlingen i konflikterna i Etiopien-Eritrea, Somalia och Sudan har haft, en roll som innebar enorma uppoffringar och svårigheter för Italiens del, vars befogenheter rätteligen erkändes. Italien har uppmuntrat Europeiska unionen till ökad delaktighet i hanteringen av sådana kriser, och jag anser att det är både rätt och nödvändigt att ta med Östafrika bland de prioriterade områdena för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som specificeras i punkt 8 i Brokbetänkande.
– Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionär! Jag skulle vilja börja med att framföra min grupps lyckönskningar till Brok för hans betänkande, vilket som alltid är mycket nyanserat och – i likhet med hans ordförandeskap – mycket diplomatiskt, samtidigt som det har ett tydligt budskap. Detta är verkligen en konst, men Brok visar gång på gång att han behärskar den.
I dag skulle jag däremot vilja börja på ett annorlunda sätt. Jag skulle vilja betona att vårt primära syfte är att främja Europas intressen, vilket inte är något som på något sätt får hamna i bakgrunden. Det enda problemet är i vilken utsträckning våra intressen sammanfaller med andras intressen och hur ofta de löper parallellt. Vi kan framför allt i säkerhetsfrågor, men även på många andra områden, se att Europas intressen löper parallellt med andra regioners intressen. Om vi använder det säkerhetsbegrepp som kommissionär Patten åter har redogjort för i dag – vilket skulle vara helt i sin ordning – kommer vi att upptäcka att vi absolut är förmögna att beakta andra regioners intressen när vi försvarar våra egna på rätt sätt.
En av de saker som diskuterades och lyftes fram redan i debatten om ordförandeskapet var flyktingfrågan. Jag hoppas att det som sades då skall kompletteras med åtgärder, och med det menar jag att vi skall vidta åtgärder i de länder där människor känner sig – eller verkligen är – tvungna att fly, och hjälpa till att förhindra att flyktingar strömmar in i Europa i samma utsträckning som i dag. Det ligger i vårt eget intresse, men även i dessa människors intresse, på grund av att vi ger dem en chans till ett framgångsrikt liv i deras eget land, som de inte tvingas fly ifrån.
Med all rätt behöver vi partner i denna politik. Amerikanerna är givetvis vår privilegierade partner, men vi behöver också stärka och utveckla våra förbindelser med andra regioner som Ryssland, Kina och Indien om vi skall kunna odla detta partnerskap på lämpligt sätt. Detta är framför allt fallet i en fråga som vår debatt kommer att kretsa kring de närmaste månaderna och som Laschet utarbetar ett betänkande om, nämligen reformen av FN. Alla de som – i likhet med vår grupp som helhet – vill att FN skall komma till sin rätt, alla de som fullt ut stöder det multilaterala synsättet, måste också utöva påtryckningar så att FN reformeras på ett sätt som gör att det blir mer effektivt och samtidigt behåller sin representativa funktion.
Alla de i denna grupp som motsatte sig Förenta staternas intervention i Irak måste ändå erkänna att denna intervention också – och jag betonar också – berodde på att hela det moderna FN:s struktur misslyckades och förhållandena nådde en sådan kritisk punkt. Den berodde också på att vi inte gjorde något multilateralt försök att i ett tidigare skede åstadkomma ett regimbyte i Irak, vilket skulle ha varit rätt tidpunkt.
Oavsett vilken kritik som kan riktas mot vår egen utrikes- och säkerhetspolitik har vi ändå, som jag sade tidigare, anledning att vara stolta. Iran har nämnts. Även om förhållandena kunde ha varit bättre ur ett institutionellt perspektiv var detta en god insats. Det är dock framgångarna som räknas, så låt oss hålla fast vid denna framgång. Jag vill särskilt framföra mitt varma tack till kommissionären för politiken på Balkan. När vi reflekterar över vad vi uppnått på Balkan under senare år och hur vi har klarat av att åstadkomma fred, är detta ett mycket positivt tecken. Det innebär emellertid också att Europa måste ta ansvar för sig självt. Om vi är redo att ta ansvar för oss själva på vår egen hemmaplan, då kan vi bli framgångsrika.
– Herr talman! Dagens goda nyhet är att FN:s generalförsamling med mycket bred majoritet har antagit en resolution med en begäran att Israel avbryter byggandet av den så kallade säkerhetsmuren. I resolutionen krävs till och med att de partier av muren som redan har byggts bör rivas ned. Dagens dåliga nyhet är att Israel trots FN:s beslut fortsätter att bygga muren. I det betänkande vi diskuterar ser Europaparlamentet skapandet av fred i Mellanöstern som den viktigaste uppgiften att dela med Förenta staterna, jämte Ryssland och FN. Vi upprepar dessutom vårt oreserverade stöd, som FN:s beslut så utmärkt överensstämmer med, för genomförandet av färdplanen.
I dag kan vi också tillsammans med kommissionär Patten glädjas över att prästväldet i Iran kommer att tillåta omfattande inspektioner och avstå från urantillverkning för kärnvapenbruk. Iran accepterade till slut kärnvapeninspektionerna till följd av ett besök av utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Förenade kungariket – ett internationellt avtal som EU kan ta åt sig äran av. Vi diskuterar i dag ett klokt betänkande, och för detta vill jag även tacka Brok. Det är ett mycket kortfattat betänkande, men inte kort, och jag har bara liten stund på mig för att nämna några punkter som jag anser viktiga. Förbindelserna Förenta staterna–Nato är tämligen grundläggande för den europeiska säkerhetsstrukturen, och vi måste stödja framväxten av ett förstärkt samarbete på försvarsområdet.
Asien, framför allt Kina, har inte uppmärksammats lika mycket i betänkandet som man kanske kunde önska. De ökade spänningarna i förbindelserna mellan Kina och Nordkorea ger anledning till oro, men än mer oroande är givetvis det faktum att Nordkorea inte kommer att trappa ned sitt kärnvapenprogram. Vi betraktar detta som ett betydande hot mot stabiliteten i Asien. Taiwanfrågan måste också nämnas i detta sammanhang. I en demokratisk institution som vår måste vi beklaga bristen på framsteg i frågan. Taiwan är både demokratiskt och fredligt, men taiwaneser kan inte leva på samma villkor som andra människor i fria demokratiska länder på grund av grannlandets uppträdande. Jag skulle vilja uppmana till en ny dialog mellan Kina och Taiwan och till att EU utövar mer påtryckningar för att nå en lösning av konflikten.
– Herr talman! Det råder inget tvivel om att Brok i sitt betänkande mycket noggrant har sammanfattat majoritetens ståndpunkt i denna kammare vad gäller problemen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag måste bara säga något som inte kommer att överraska någon, nämligen att min grupp inte räknas till den majoriteten. Jag skulle dock vilja klargöra att jag anser det nödvändigt att Europeiska unionen verkligen driver en gemensam utrikespolitik – och delvis faktiskt en utrikespolitik i enlighet med gemenskapens riktlinjer. Utan en sådan kommer vi, som framgår av det exempel som åberopades av Andreasen, att finna det svårt, eller till och med omöjligt, att få världen att lyssna på oss.
Jag skulle vilja betona att en god sak med detta betänkande enligt min åsikt är att det anger ett nytt synsätt på säkerhet som ett verkligt alternativ och lägger betoningen på multilateralism. Dess egentliga budskap har dock inte den styrka som krävs för att skilja ut sig från något som jag betraktar som oroande. Jag skulle vilja lyfta fram två exempel. För det första beklagar jag utskottets oförmåga att hantera problemet med vidmakthållandet, försvaret och den ytterligare utvecklingen av vapenövervakning och nedrustningssystem. Hur skall vi kunna stoppa den fortsatta spridningen av massförstörelsevapen om vårt eget förslag till konstitution tvingar oss att bygga upp en egen militär styrka eller potential, vars like varken finns eller någonsin har funnits i någon annan konstitution i världen? Vi åtar oss i själva verket att rusta upp i stället för att sätta upp mål för vår egen nedrustning. Den amerikanska inställningen till kontroll av biologiska och kemiska vapen, fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar och deras hot att dra sig ur avtalet om yttre rymden gör detta till en mycket aktuell fråga.
Det andra problemet är att betänkandet uttryckligen belyser behovet av att bygga upp militära styrkor, trots Europas koncentration på civila tillvägagångssätt i konfliktförebyggande arbete. I Europa kan vi för närvarande se positiva exempel på hur konflikter inte har trappats upp till krig; Kaukasus är ett sådant exempel. Varför inte analysera dessa erfarenheter och tillämpa dem generellt? Att vi äntligen börjar inleda en allvarlig debatt om Europeiska unionens säkerhetsstrategi är något jag välkomnar mycket varmt, men det är beklagligt att denna debatt fortfarande som helhet är en intern angelägenhet som inte berör den breda allmänheten. Jag uppmanar rådet och kommissionen att göra parlamentet mer delaktigt i debatten än hittills varit fallet, snarare än att konfrontera oss med färdiga lösningar.
Herr talman! Enligt min grupp är insikten att Europeiska unionen är och bör vara en viktig aktör på världsarenan ett betydelsefullt inslag i Brokbetänkandet. Om detta är vad Europeiska unionen gör, bör den dock göra det på ett sätt som skiljer sig från Förenta staternas.
Europeiska unionen bör inte försöka vara en militär supermakt, utan hellre en civil supermakt. Dessa påpekanden slås fast i betänkandet, och med all rätt. Vår styrka bör ligga inom diplomati, handel och konfliktförebyggande arbete. Dessa är och kvarstår som de centrala inslagen i den gemensamma utrikespolitiken. Och låt det inte råda några missförstånd på denna punkt: en militär styrka utgör en del av detta. Europeiska unionen bör kunna göra mer än den gör för närvarande, men den bör kunna göra något annat än Förenta staterna. Detta innebär till exempel att en första prioritering bör vara, vilket anges i betänkandet, att bygga upp en egen snabbinsatsstyrka och inte att inrikta oss på en snabbinsatsstyrka från Nato. Detta innebär också – och i det fallet är jag inte överens med kommissionären – att prioritering nummer ett bör vara ett effektivare utnyttjande av det vi för närvarande betalar till försvaret. Jag kan inte förklara för mina väljare att vi behöver lägga mer pengar på försvaret om de vet att de nuvarande utgifterna används så ineffektivt.
Alla som följer diskussionen i medierna kan ursäktas för att de tror att kärnan i diskussionen mellan EU och Nato handlade om högkvarter.
Låt oss vara riktigt tydliga på denna punkt: det handlar inte om högkvarter. Förenta staterna befarar att Europeiska unionen kommer att utveckla ett eget alternativt synsätt och komma fram till en alternativ analys av vad säkerhet är – en analys och en strategi som avviker från vad som gäller för Förenta staterna. Jag uppmanar er med kraft att inte låta er avskräckas av detta motstånd från andra sidan havet. Förenta staterna gynnas inte av att ha en lydig efterföljare. Det gynnas dock av att ha en trygg partner med egna visioner. Detta innebär att parlamentarisk demokratisk kontroll bör utgöra en del av denna vision. Vi kan tala hur mycket vi vill om vilka visioner som helst, men om det inte finns någon fungerande parlamentarisk övervakning, och om finansieringen är det enda vi bryr oss om från början till slut, då kommer denna vision inte att bli verklighet.
Herr talman! I mitt land hör man ibland den kloka varningen att aldrig kasta bort sina gamla skor förrän man skaffat sig nya. Detta enkla råd verkar i högsta grad tillämpligt när det gäller Europas säkerhet. Jag vill råda er att inte ersätta Nato med sådana osäkra militära strävanden som ett antal EU-länder förespråkar. Försvarsambitionerna på den här sidan Atlanten leder samtidigt till en ny inre splittring i Europa, och till nya spänningar i de transatlantiska förbindelserna. Jag har full förståelse för Amerikas stora oro när det gäller Natos sammanhållning och framtid, med tanke på de självständiga militära strävandena från president Chiracs och förbundskansler Schröders sida. Paris och Berlins ambivalenta idéer om säkerhet återspeglas till fullo i Brokbetänkandet: EU som en säkerhetsorganisation som kompletterar Nato och ingenting annat!
Brokbetänkandet är tillräckligt uppriktigt för att erkänna att EU:s nuvarande militära kapacitet inte räcker till för fredsbevarande insatser. Sammanfattningsvis skulle jag föredra att Nato tog hand om vår säkerhet i Europa och att vi lät EU-länderna – inom Natos ramar – till sist få visa vad de går för som lojala allierade.
Herr talman! Sedan kommunistdiktaturerna i det forna östblocket föll har världen inte direkt blivit säkrare. Som Samuel Huntington har påpekat gick vi efter det kalla kriget från en bipolär till en multipolär värld, och det är viktigare än någonsin att identifiera vänner och fiender och därmed också de hot vi står inför. Såsom tidigare helt riktigt har sagts är det terrorism, massförstörelsevapen och illa styrda länder som utgör de tre största hoten mot Europa. Jag skulle också vilja lägga till det demografiska trycket från ett okontrollerbart och aggressivt islam. Europa måste därför ha ett effektivt och välutvecklat säkerhets- och försvarssystem. Detta kräver både politisk vilja och investeringar. I detta avseende är det med en viss skamkänsla man konstaterar att genomsnittskostnaden för varje soldat i Belgien är tre gånger lägre än i övriga EU-länder. Den belgiska regeringen har redan tillkännagivit att det inte kommer att bli någon ökning av försvarsbudgeten under denna mandatperiod, som ju faktiskt precis har inletts. Det är därför ett tecken på ett visst hyckleri från den belgiska regeringens sida om den å ena sidan vill ta ledningen när det gäller att utveckla ett försvarssystem på europeisk nivå, men å andra sidan vägrar att godta de följder och förpliktelser som detta medför.
– Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja rikta ett varmt tack till Elmar Brok för hans skarpsinniga och mycket balanserade betänkande. Det gläder mig att han klargör en sak i betänkandet, nämligen att det inte är tillräckligt att vi utarbetar en europeisk säkerhetsstrategi som ett konstruktivt svar på Förenta staternas; vi måste i själva verket också visa hur den skall genomföras. Det är därför vi behöver en plan i två steg som den som föreslås i Brokbetänkandet, där det första steget är att inrätta en europeisk krishanteringsstyrka för räddningsoperationer och humanitära insatser.
Vad som oroar oss för närvarande är vårt förhållande till Förenta staterna och i synnerhet deras reaktion på dessa förslag och på förslagen från konventet, som har fört fram idén om en ömsesidig försvarsskyldighet för de europeiska länderna. Detta bekymrar Förenta staterna, som är kritiskt till förslaget, liksom – i hög grad – till förslaget om förstärkt samarbete mellan ett antal europeiska länder. Sedan lades förslaget om en europeisk krigsmaterielbyrå fram för att vår kapacitet skulle kunna slås ihop, och våra vänner och allierade på andra sidan Atlanten motsatte sig det. En sak måste klargöras i detta sammanhang: å ena sidan kräver våra vänner att vi skall utveckla vår kapacitet och förmåga för att kunna spela en större roll för den globala säkerheten och lämna vårt bidrag på detta område. Om vi skall kunna göra det måste vi slå ihop vår kapacitet, och det är ju faktiskt just det som dessa förslag handlar om. Vi måste därför ha klart för oss, och klargöra för amerikanerna, att om vi slår samman vår kapacitet i Europa så gagnar det inte bara Europa utan även Förenta staterna.
Herr talman! Jag vill tacka Elmar Brok för hans balanserade synsätt, som vid det här laget har blivit legendariskt. Hans betänkande vittnar om hur mycket situationen i världen har förändrats sedan förra året. Då var terrorattacker det som mest upptog våra tankar, medan fokus nu ligger på invasionen av Irak. Föredraganden påminner oss om de klyftor som har uppstått mellan Europeiska unionens medlemsstater och som har lett till allvarliga spänningar i de transatlantiska förbindelserna och påverkat olika Nato-medlemmar i varierande grad.
Elmar Brok anser dock att det nu är nödvändigt att omdefiniera Europas roll och kanske dra fördel av den politiska kris som kriget satte i gång för att göra EU till en trovärdig och stark politisk aktör på den utrikespolitiska arenan. Metoderna för att nå detta mål är förvisso fortfarande rätt dåligt definierade: vissa nya medlemsstater och deras grannländer har återigen upptäckt Amerika och dess löften om politiska och ekonomiska garantier. Av detta skäl måste vi erinra oss medlemsstaternas skyldighet att avstå från ensidig nationell inblandning i internationella frågor till dess att Europeiska unionen har haft möjlighet att komma fram till en gemensam europeisk ståndpunkt.
Jag har naturligtvis inte tid att gå närmare in på allt detta, men framtiden för vår utrikespolitik hänger samman med den europeiska konstitutionen; vetorätten kan fördärva de mest ambitiösa fredsplaner, som vi har hört denna förmiddag. Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska målsättningar är i hög grad beroende av dess förmåga att skaffa sig militära resurser, vilket innebär att vi bara kan se relativt billiga operationer framför oss. Vi kanske måste nöja oss med det, även om jag i slutändan inte tror att vi kan det. Den fransk-tyska brigaden, en snabbinsatsstyrka, skulle mycket väl på egen hand ha kunnat förhindra krisen på Balkan 1991, som Franco Frattini också har sagt i dag. Vi måste insistera: utöver de små framsteg som gjorts …
Herr talman! Brokbetänkandet kommer lägligt med tanke på att debatten om ett europeiskt försvar har intensifierats under de senaste månaderna.
Vad som tidigare uteslutande tillhörde Natos ansvarsområde eller omfattades av den nationella suveräniteten rör i allt större utsträckning Europeiska unionen. I Nice i slutet av 2000 bromsades fortfarande ett förstärkt försvarssamarbete, men i dag blir samförståndet på detta område allt större. EU:s insatser i Bosnien, Makedonien och östra Afrika har visat att Europa har ett geopolitiskt ansvar. Såsom också tydligt framgår av Brokbetänkandet är ett eget europeiskt högkvarter en nödvändig förutsättning för ett oberoende och effektivt europeiskt försvar.
Jag tror att det är av yttersta vikt för fler medlemsstater, både nuvarande och framtida, att ansluta sig till Belgiens, Luxemburgs, Tysklands och Frankrikes europeiska försvarsprojekt. Det är bara på det sättet en europeisk styrka av detta slag kan få slut på den meningslösa dubbleringen av försvarsinsatser i medlemsstaterna. Det är bara så vi kan göra oss av med bilden av Europa som en ekonomisk jätte men en politisk dvärg och en mask i militärt avseende.
Detta är enligt min övertygelse EU:s stora chans att spela en positiv roll för världsfreden – att avstå från att försöka vara en dålig kopia av USA och av dess militarism och våldsfilosofi. I stället bör EU utveckla ett fredspolitiskt ickevåldsalternativ. Tyvärr genomsyras Brok-betänkandet av gammal övertro på militära interventioner som enda sättet att skapa fred. Borde inte EU lära av USA:s misslyckanden i Afghanistan och Irak? Borde inte Europaparlamentet minnas sina egna beslut i annan riktning, t.ex. rekommendationen till rådet om inrättandet av en europeisk civil fredskår som antogs redan 1999? Denna rekommendation har rådet struntat i under tio ordförandeskapsperioder.
Europarlamentet borde också kraftfullt stödja de hoppingivande samtal som nu förs mellan Pekingregeringen och Dalai Lamas företrädare. Det kan man göra genom att bifalla ändringsförslag 10 i vilket vårt gamla krav på att EU skall utse en särskild representant för Tibet upprepas. Genom mina kontakter som vice ordförande i Delegationen för förbindelserna med Folkrepubliken Kina och som medlem i Europaparlamentets tvärpolitiska Tibetgrupp har jag kontakter åt båda håll. Därför vet jag att såväl Peking som Dalai Lama skulle välkomna ett kraftfullt initiativ från EU i denna fråga.
– Herr talman! Här har vi då ännu ett Brokbetänkande, där man fortfarande hämtar inspiration från samma principer och fortfarande drivs av samma önskan, nämligen att bygga upp en gemensam utrikespolitik. Elmar Brok förstår fortfarande inte att de europeiska staternas intressen skiljer sig åt, att deras respektive politiska inriktningar därför är oförenliga och att denna gemensamma politik, som fastställdes, låt oss inte glömma det, för mer än tolv år sedan, under Maastrichtfördraget, är en av de mest uråldriga idéer som inspirerat det europeiska federalistiska synsättet. Sällan i historien har så många framstående personer skrivit så mycket och lagt ned så mycket energi på att nå detta märkliga och sjukliga mål, som går ut på att se till så att deras eget land inte längre existerar. Lyckligtvis är dock dessa önskedrömmar fortfarande skrattretande och har ännu inte förverkligats i någon som helst utsträckning.
Låt oss koncentrera oss en liten stund på vad dessa drömmar går ut på och vad det är som så uppenbart pågår. De avslöjar en hel planritning för världen och, jag vill rentav säga, en genuin rädsla för världen. För det första tror Elmar Brok att rådet och kommissionen är oförmögna att göra verkliga prioriteringar, och han tar därför på sig denna uppgift genom att besluta om vad han i artikel 7 kallar de ”yttersta gränsernas omedelbara närhet”, med andra ord öst och syd.
Samtidigt välkomnar han det faktum att de krisoperationer som utförts inom ramen för den gemensamma utrikespolitiken har varit baserade på Natos planerings- och kommandostruktur – nu citerar jag artikel 30 –, och han förespråkar naturligtvis ett närmare samarbete med Nato. Vad är det för världsbild som förs fram här? Om Europeiska unionen skall genomföra sin princip om ”styrka genom enighet” måste den göra det mot de stater som befinner sig i dess yttersta randområden, och i nära anslutning till detta, enligt Elmar Brok, genom allt närmare förbindelser med Förenta staterna inom ramen för vad han kallar det ”europeisk-atlantiska området”.
Sammanfattningsvis skulle Europa konstrueras till stöd för den vita utvecklade världens enighet mot allt som är annorlunda, allt som omger den och allt som den ser som ett hot. Är det detta som är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Elmar Brok? Hur kan vi då förvänta oss att folk skall tro på att Europas mål är att bilda en motvikt mot Förenta staternas makt, när dess enda syfte uppenbarligen är att stärka den vita världens enighet mot ett syd som den upplever som ett hot? Kan vi inte se att de som lovsjunger den gemensamma utrikespolitiken också är de mest hängivna anhängarna av en vänta-och-se-politik och att centrum för detta europeisk-atlantiska område mer träffsäkert än någonsin kallas ”Vita huset”, med andra ord ett hus befolkat av vita, i förbund med varandra, lyckligt ihopkurade mot hoten från världen runtomkring. Ja, mina damer och herrar ...
– Herr talman! Brokbetänkandet om de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP är verkligen ytterst intressant och brister bara på en punkt: det bortser från att Europa består av nationer och att dessa nationer, åtminstone de största, till fullo avser att fortsätta att spela sin roll på världsarenan. Detta demonstrerades i går av de brittiska, tyska och franska utrikesministrarnas besök i Teheran, där de lyckades nå en överenskommelse om att Irans verksamhet på kärnenergiområdet skall gå i avsedd riktning.
Kort sagt, i Brokbetänkandet ses GUSP i alltför hög grad som ett sätt att bygga upp en sammanhållen enhet, medan den i själva verket borde präglas av variabel geometri och synergi mellan de olika ländernas nationella politik.
Man skulle kunna göra samma förebråelse, om än i lägre grad, i fråga om det utkast till konstitution som för närvarande behandlas av regeringskonferensen. Det innehåller ett förslag om en tjänsteman som skulle ansvara för unionens förbindelser med omvärlden och som skulle ha den mycket symboliska titeln ”minister”, stödjas av europeisk diplomatisk verksamhet och bära inte två, som det sagts, utan tre hattar: den som hög representant för GUSP, den som vice ordförande för kommissionen med ansvar för yttre förbindelser och den som ordförande för ministerrådet för yttre förbindelser. Denna uppstapling av ansvar kommer att leda till ...
– Herr talman! Detta är ett utmärkt försök av Brok att granska världens alla kontroverser och problemområden. I dokumentet sägs positiva saker om debatten kring initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar”, och i synnerhet om behovet att erkänna möjligheten till fullt EU-medlemskap i framtiden för de grannar som helt klart är européer, nämligen Ukraina, Moldavien och Vitryssland. I dag välkomnar jag den ukrainska oppositionsledaren Timosjenka till parlamentet.
Det betonar samarbete inom säkerhets- och försvarsområdena, vilket är utmärkt, bara för att enligt min mening fördärva det genom att beklaga att enhällighetsprincipen skall fortsätta att gälla och kräva omröstning med kvalificerad majoritet i utrikesfrågor, något som skulle äventyra den nationella suveräniteten. Det kräver med rätta starkare EU- och G8-åtgärder mot spridningen av massförstörelsevapen, som jag vågar påstå är det största hotet av alla.
Jag är dock mindre övertygad om behovet av en europeisk utrikesminister eller en krigsmaterielbyrå, och jag anser att förslagen från Belgien, Frankrike, Luxemburg och Tyskland om mini-försvarsunionen enbart är en del av en anti-amerikansk inställning i Gulfkrigets kölvatten som undergräver Nato och är skrattretande utan militärt deltagande från Förenade kungarikets sida.
Jag är också oroad över kravet på reformer av FN. Det har behövts sådana länge, men inte om detta innebär att ett EU-mandat ersätter Förenade kungarikets ständiga mandat. Jag har länge ansett att det är värt att plädera för Indien som permanent medlem av säkerhetsrådet och möjligtvis även Japan och Brasilien. Jag välkomnar behovet av närmare samarbete med Latinamerika i allmänhet.
Jag har även svårt att inbegripa den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken i gemenskapsbudgeten, eftersom försvarspolitik i slutändan är ett kännetecken på nationell suveränitet och kan innebära att folk dör för sitt land. Den borde därför förbli under nationell parlamentarisk kontroll. Till sist har jag mina tvivel när det gäller behovet av en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavet och en bank för Europa och Medelhavsområdet, något som skulle bli dyrt. Dessutom är de flesta av dessa länder inte äkta och helt fungerande demokratier med parlament som valts på vederbörligt sätt.
– Herr talman! Genomförandet av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik innebär att vi måste gå från ord till handling. Den pågående regeringskonferensen måste skapa strukturer som möjliggör ett effektivt beslutsfattande och verksamma åtgärder. Europeiska rådets generalsekreterare Javier Solana förtjänar vårt stöd i sin utformning av den strategi som skall ligga till grund för unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Av avgörande betydelse i det här sammanhanget är skapandet av ett band av väl styrda grannländer vid unionens yttre gränser. Kommissionens förslag om den nya grannskapspolitiken debatteras för närvarande i parlamentet. Det är ett positivt tecken att de framtida nya medlemsstaterna arbetar aktivt med initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar”. Vi kommer att behöva deras kunskaper, know-how och synpunkter vid utvecklingen av förbindelserna med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien.
De förslag rörande en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som diskuteras av regeringskonferensen är en logisk förlängning av de beslut som fattades vid toppmötet i Helsingfors om förbättring av EU:s krishanteringsförmåga. Det måste dock sägas att vi fortfarande är långt ifrån ett läge där EU skulle kunna ge sina medlemsstater garantier om militär säkerhet. Det finns inga skäl att se negativt på det faktum att vissa medlemsstater går snabbare framåt än andra när det gäller försvarssamarbete. Samtidigt måste vi insistera på att ett förstärkt samarbete skall stå öppet för alla.
Vi är positiva till upprättandet av en internationell ordning som grundar sig på multilateralism, vilket nämns i Elmar Broks betänkande. En förstärkning av FN:s roll kommer att vara av avgörande betydelse i det sammanhanget. Det gläder mig att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, som jag tillhör, nu har tagit ett mycket speciellt grepp när det gäller hur man kan förbättra FN:s arbetssätt.
Multilateralism handlar också om att upprätthålla de transatlantiska förbindelserna. I kölvattnet efter oenigheten i fråga om Irakkriget måste vi nu se framåt.
– Herr talman, herr rådsordförande, kommissionsledamot Patten! Jag skulle vilja begränsa mina kommentarer till våra förbindelser med Kina. Min grupp ansluter sig till det synsätt som kommissionen framför i sitt utmärkta policydokument om de nya förbindelserna mellan EU och Kina; vi är också mycket tacksamma för att rådet klargjorde sin ståndpunkt för så länge sedan som den 13 oktober. Vi anser visserligen att Folkrepubliken Kina är en betydelsefull strategisk partner för Europeiska unionen och att båda sidor bör engagera sig för att bygga upp förbindelser sinsemellan, men vi delar rådets oro för att den rådande människorättsliga situationen i Kina, särskilt vad beträffar grundläggande medborgerliga, kulturella och politiska rättigheter, fortfarande inte uppfyller de internationella normer som Kina självt erkänner. Detta gäller framför allt Tibet. I likhet med rådet efterlyser vi därför en seriös dialog mellan centrala Kina och företrädare för Dalai Lama. Vi ansluter oss otvetydigt till ”ett Kina”-politiken, samtidigt som vi tillsammans med rådet efterlyser en konstruktiv dialog mellan Folkrepubliken Kina och taiwanesiska Republiken Kina.
Konflikterna över sundet måste lösas med fredliga medel, och därför måste raketerna – som skulle kunna ses som ett hot – flyttas från Kinas kustprovinser. Parlamentets stora intresse för närmare förbindelser med Taiwan, även i ett multilateralt sammanhang, är ett dokumenterat faktum.
Herr kommissionsledamot! Jag hoppas att det sjätte toppmötet mellan EU och Kina i Peking den 30 oktober blir en framgång i de avseenden som kommissionen och rådet har nämnt i sina uttalanden.
Kommissionsledamot Patten! Jag önskar er all framgång vid det första mötet på hög nivå mellan företrädare för EU och Kinas nya ledarskap, och jag hoppas att vi kommer att kunna börja om på nytt med utgångspunkt i vad vi just har diskuterat. Lycka till!
– Herr talman! Denna kammare borde inte låta Coûteaux' kommentar i denna debatt om vit enighet stå oemotsagd, inte heller den utan tvivel oavsiktliga betoningen på att motverka terrorism i islamiska stater i punkt 74 i resolutionen. Terrorism utgör ett hot från alla stater över världen, utan hänsyn till religion. Rasistiska fördomar undergräver säkerhet och får inte spela någon roll i vår säkerhetspolitik.
Parlamentet söker en roll för att stödja en starkare och mer effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för Europeiska unionen, och jag gratulerar Brok till de kraftiga principuttalanden han presenterar för oss i dag som svar på den årliga rapporten. Det finns behov att stärka de transatlantiska förbindelserna, att bygga EU:s försvarsresurser mot bakgrund av förstärkt samarbete mellan EU och Nato samt att tydligt förespråka principen om multilateralism i internationella förbindelser.
I dag vill jag inte inrikta mig på skillnader i synen på frågor i resolutionen som uppstått till följd av utkastet till EU:s konstitution eftersom dessa skillnader redan diskuterats noga – utrikesministerns makt, överföring av befogenheter till gemenskapen, omröstning med kvalificerad majoritet, upprättandet av separata EU-försvarshögkvarter eller en dubbel solidaritetsklausul för ömsesidigt försvar. Men jag skulle vilja understryka för alla ledamöter att parlamentet redan har uppmanat medlemsstater att hålla sig så nära konventets utkast som möjligt, och denna disciplin borde kanske tillämpas i denna kammare när det nu gäller att framföra ytterligare krav.
Samtidigt som jag stöder initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar” vill jag emellertid hävda att detta inte får användas till att försvaga Europas övergripande räckvidd. Är Västafrika, i punkt 8, egentligen av mer avgörande betydelse för EU:s intressen än Centralafrika eller södra Afrika? Kan inte europeisk diplomati vara lika viktig när det gäller att lösa potentiella kärnvapenkonflikter mellan Indien och Pakistan som den är – hoppas vi alla innerligt – när det gäller att göra framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern?
Jag har aldrig stött principen ”inte på min bakgård”. Jag instämmer med kollegerna i kritiken av dem som skulle dra sig tillbaka från övergripande ansvar i internationella förbindelser. Detta måste inbegripa att garantera Europeiska unionens politiska stöd för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling i hela vår inbördes beroende värld.
– Herr talman! Jag vill först och främst ge mitt erkännande till Elmar Broks arbete. Detta betänkande tar upp många viktiga frågor och för fram en vision av Europas roll i de internationella förbindelserna som vi i princip delar. Vi instämmer också i bekräftelsen av multilateralism och rangordningen av Europas utrikespolitiska prioriteringar och till och med de ståndpunkter som antas i fråga om Mellanöstern. Om vi hade haft tid hade jag kunnat ge er många fler exempel.
Det är dock en fråga jag vill ta upp, nämligen den om parlamentets rättigheter på det utrikespolitiska området. I likhet med er anser jag att Europaparlamentet bör hållas bättre informerat. Detta är innebörden i ett avtal som nyligen slöts mellan rådet, kommissionen och parlamentet, och det måste genomföras till fullo.
Jag har emellertid några reservationer i fråga om de mer extrema kraven i betänkandet. Historien har ofta visat att en effektiv utrikespolitik inte är så lätt att förena med utvidgad parlamentarisk makt. En församling är en plats för debatt och diskussion och, vid behov, beslutsfattande. Det parlamentariska arbetet pågår i allmänhet under lång tid, medan utrikespolitik måste föras från dag till dag. För övrigt är parlamentet ibland en plats för konflikter mellan grupper som av nödvändighet har skilda uppfattningar. Jag anser dock att när det gäller att föra utrikespolitik gagnar det alla grupper att uppvisa största möjliga enighet. Vi noterar också att de nationella parlamentens roll i utrikespolitiken följer särskilda regler i alla demokratiska länder.
Till sist vill jag framhålla att förstärkta rättigheter för parlamentet inte skulle göra Europas utrikespolitik mer begriplig. Låt oss inte åstadkomma något tilltrasslat nät av ytterligare befogenheter som skulle göra det ännu svårare för den europeiska allmänheten att förstå vad vi gör.
Låt mig avsluta med att säga att jag, när det gäller GUSP, inte tror att det vore klokt att kräva samma rättigheter som de övriga EU-institutionerna. Låt oss ställa frågor, låt oss utfärda rekommendationer vid behov, men låt oss inte gå så långt som att kräva makt att utfärda yttranden i utrikespolitiska frågor. När det gäller GUSP, liksom i andra frågor, bör vi lita på de kloka rekommendationerna från konventet.
– Herr talman! Vi har fått uppleva ett historiskt ögonblick som har visat att Europa skulle vinna på att tala med en röst och skaffa sig diplomatiska och militära verktyg. Just när Europa lyckats skapa institutioner som förmår att ge uttryck åt dess kollektiva öde, blottlade Irakkriget det enorma avstånd som återstår att färdas.
Den nya figur som presenteras i utkastet till konstitution, Europeiska unionens utrikesminister, med en, två eller tre hattar, för att låna Georges Berthus färgstarka språk, inger hopp. Kommer denna institution att fungera som tänkt? Kommer den att få effektiva befogenheter? Jag hoppas verkligen det. Vi kan inte godta att den europeiska integrationen innehåller två tydliga och åtskilda grunddrag: ett ekonomiskt, där integration hyllas, och ett politiskt, i stel, traditionell anda, som är helt oförenligt med integration. Denna klyfta existerar egentligen inte och har ingenting med den europeiska integrationens karaktär att göra.
Om de europeiska medborgarna fick frågan skulle en överväldigande del av dem stödja en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Lagstiftare på europeisk nivå löper därför ingen risk att anklagas för att gå i spetsen, utan hänsyn till den allmänna opinionen, i strävan efter ett europeiskt försvar och säkerhet. Medborgarna i Europa vill känna sig säkra mot hotet om yttre eller inre våld, men de vill inte vara en ensidig makts tjänare, även om denna makt uppträder förklädd till allierad. De kanske alla drömmer om Immanuel Kants plan för evig fred, men de vet att vägen dit är svår och att, historiskt sett, naiv optimism har ett högt pris.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är tacksam för att man i betänkandet betonar vikten av jämvikt och demokratiskt styre i våra närregioner. Jag skulle vilja tillägga att grunden för demokrati och säkerhet endast kan läggas genom skapandet av ett civilt samhälle. Stabilitet uppnås genom en delning av stat och rättsväsende, och det är det som är svårigheten. Det är givetvis rätt och riktigt att framhålla betydelsen av FN:s roll i internationella konflikter. Högteknologiska stater kan anfalla var som helst – det har faktiskt hänt, och detta på ett rätt obetänksamt sätt. På det sättet kan de – eller vi – skapa kriser i stället för att erbjuda lösningar.
Idén om en sluten försvarskärna är märklig, förbryllande och rentav skrämmande. Vilken särskild osäkerhet har uppstått i de länder vars grannar är andra EU-länder? I mitt eget land har vi inte märkt av något säkerhetsunderskott, trots att vi har en gräns till Ryssland som är mer än 1 000 kilometer lång och ryssarna på andra sidan den gränsen är 30 gånger fler än finländarna. Försvarssamarbetet måste givetvis stå öppet för alla som vill vara med, precis som den ekonomiska och monetära unionen gjort. Internationella problem måste lösas med hjälp av civil krishantering.
Herr talman! Jag instämmer i betänkandets analys av situationen efter Irakkriget, men inte i alla slutsatser. Det är riktigt att nya hot och säkerhetsrisker framför allt måste bekämpas med politiska strategier, för att bekämpa fattigdom, skydda mänskliga rättigheter och främja demokrati. Detta kräver i sin tur en satsning på att upptäcka konflikter i tid och att lösa dem med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel. Dessa medel förfogar EU över och de bör utökas, inte de militära resurserna.
Jag delar däremot inte uppfattningen att EU:s utrikes- och säkerhetspolitiks trovärdighet är beroende av unionens militära resurser. Jag stöder inte heller ett ökat samarbete inom försvarspolitiken, som jag anser bör omfattas av enhällighetsbeslut. Jag kan inte heller stödja förslaget om att gemensamma militära operationer måste finansieras via gemenskapsbudgeten och att EU på lång sikt bör få en egen försvarsbudget. Jag kan inte heller ställa mig bakom tanken på ett gemensamt militärt försvar av det europeiska territoriet.
Fredsframtvingande insatser, som det talas om i punkt 34, är åtgärder enligt artikel 7 i FN-stadgan, dvs. direkta krigsåtgärder, och kan endast vidtas efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Det är inte EU:s uppgift att planera för att föra krig, utan att förebygga krig. Det militära försvaret är och bör vara en nationell fråga. Detta är av särskild vikt för Sverige och andra alliansfria länder.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om nästa toppmöte mellan EU och Ryssland, inbegripet situationen i Tjetjenien (6 november 2003).
– Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att tydligt få redogöra för ordförandeskapets ståndpunkt beträffande förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryska federationen, särskilt eftersom jag om några dagar, den 28 oktober, faktiskt kommer att besöka Moskva tillsammans med Europeiska unionens trojka, för att tillsammans med Igor Ivanov gå igenom förutsättningarna inför toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryska federationen, som skall hållas i Rom den 6 november.
Jag vill för det första säga att ordförandeskapet anser att förbindelserna mellan EU och Ryssland bör ha strategisk betydelse och att det därför ligger i Europeiska unionens intresse att utveckla dessa förbindelser till ett närmare partnerskap: det finns nu en grund för detta i och med partnerskaps- och samarbetsavtalet, vilket var föremål för en av de första gemensamma strategier som Europeiska unionen utarbetade och som uppdaterades genom Sankt Petersburgdeklarationen.
Vi anser att det ligger i vårt intresse att uppmuntra den reformprocess som inletts av Ryska federationen och dess strävan efter närmare förbindelser med Europeiska unionen. Denna process verkar ibland motsägelsefull. Det finns förmodligen fortfarande krafter i Ryska federationen som, kanske i tysthet – så att säga – motsätter sig federationens gradvisa integration i europeiska strukturer, men å andra sidan är denna integration en målsättning som i högsta grad delas av president Putin. Vi måste därför uppmuntra de som vill stödja och främja ett närmare och mer positivt förhållande till Europeiska unionen.
Sankt Petersburgdeklarationen var en viktig vändpunkt i våra förbindelser med Moskva och märkte ut en väg som ordförandeskapet, med kommissionens godkännande och medlemsstaternas stöd, avser att följa: vi måste förverkliga det privilegierade, strategiska partnerskapsförhållande som vi vill ha med Ryska federationen.
Sankt Petersburgdeklarationen markerade början på arbetet med att skapa fyra gemensamma samarbetsområden. Detta tillvägagångssätt, som vi stöder, utgör grunden för arbetet vid toppmötet den 6 november. När det gäller det gemensamma ekonomiska samarbetsområdet, först och främst, väntar vi på att högnivågruppen skall avsluta sitt arbete. Kommissionsledamot Günther Verheugen kommer att ha ett avslutande möte med sin ryske motpart, vice premiärminister Viktor Khristenko, den 28 oktober. Vi bör sedan nå en slutlig överenskommelse om principerna för ett gemensamt ekonomiskt samarbetsområde och de operativa frågor det ger upphov till. Vi hoppas – och vi arbetar för detta – att vi kan enas om ett gemensamt åtagande om att sträva efter en ännu mer omfattande integration av våra ekonomier, genom ökad avreglering av handeln och större överensstämmelse när det gäller föreskrifter.
Samtidigt deltar Europeiska unionen i förhandlingarna om Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen. Samtalen har kommit mycket långt, även om några problem fortfarande återstår att lösa: det gäller framför allt energipriser och tillträde till tjänstemarknaden. Kommissionsledamot Pascal Lamy talade nyligen inför rådet om denna fråga och uppmuntrades starkt att fortsätta förhandla. Vi är medvetna om att Rysslands medlemskap i Världshandelsorganisationen är en viktig, avgörande förutsättning för ett genuint gemensamt ekonomiskt samarbetsområde.
När det gäller det gemensamma samarbetsområdet för yttre säkerhet håller vi på att ta fram ett utkast till gemensamt uttalande, där vi fastställer kriterierna, principerna och målen för samarbetet i fråga om krishantering, vilket bör innefatta användning av både militära och civila resurser. Vi hoppas att vi genom detta gemensamma uttalande kan rikta uppmärksamheten på vårt samarbete på detta område, som är av särskild betydelse för unionens externa åtgärder.
Vad beträffar det gemensamma samarbetsområdet för inre säkerhet kan vi konstatera att samarbetet är gott, särskilt i fråga om kampen mot organiserad brottslighet. Vi kommer mycket snart att kunna underteckna avtalet mellan Europol och den ryske inrikesministern, och vi hoppas kunna rapportera om denna händelse i samband med toppmötet den 6 november.
En annan fråga som gäller inre säkerhet är Rysslands förfrågan om ett nytt system för visumfrihet för kortare vistelser. Vi är medvetna om att detta är en fråga som kan lösas på medellång eller lång sikt, men ett antal förutsättningar måste först uppfyllas från ryskt håll. Samtal med de ryska myndigheterna om detta ämne har redan inletts, och detta är under alla omständigheter hoppingivande; en arbetsgrupp har redan sammanträtt den 13 oktober för att diskutera denna fråga. Vi anser att det är viktigt att avsluta förhandlingarna om visum och även de som gäller återtagandeavtal: detta är ett synnerligen viktigt ämne, jag skulle vilja kalla det ett villkor för att behandla den ryska begäran om att avskaffa visumtvånget för kortare vistelser.
Under tiden hoppas vi kunna rapportera om en del framsteg så att säga under gällande regelverk, utan att ändra bestämmelserna. Vissa medlemsstater, däribland Italien, har redan ingått bilaterala överenskommelser, och andra har tillkännagivit sin avsikt att göra detta. Ordförandeskapet har naturligtvis för avsikt att arbete mot en gemensam ståndpunkt som i möjligaste mån fångar upp de bilaterala överenskommelserna.
Till sist, det gemensamma samarbetsområdet för kultur och utbildning: här måste vi lägga ned mycket mer arbete, för mycket litet har uppnåtts hittills. Bland det som är positivt kan jag emellertid nämna att Ryska federationen nyligen har anslutit sig till den så kallade Bolognaprocessen, en samarbetsmekanism som främjar överenskommelser om akademiska titlar och harmonisering av universitetens kursplaner. Det är en viktig utveckling. Jag måste också nämna möjligheten att förnya samarbetsavtalet om vetenskap och teknik, liksom utsikterna att ta med Ryska federationen i vissa gemenskapsprogram inom kultur- och utbildningssektorn, något som det italienska ordförandeskapet uppmuntrar.
När det gäller slutsatserna från Sankt Petersburg finns det en punkt där meningarna fortfarande skiljer sig åt: det ständiga partnerskapsrådets sätt att fungera. Från ryskt håll tolkar man fortfarande Sankt Petersburgdeklarationen som att rådet skall sammanträda inte bara i olika konstellationer beroende på vilka ämnen som behandlas, utan även i sammansättningen 25 + 1. På den europeiska sidan anser man däremot att rådet huvudsakligen bör fungera enligt trojkamodellen, även om trojkan öppnas för andra medlemmar som är intresserade. Jag hoppas kunna behandla denna fråga mer ingående under mitt besök i Moskva den 28 oktober.
I våra samtal med Moskva skall vi även fortsättningsvis upprätthålla våra principiella ståndpunkter och uttrycka vår oro när det gäller den utdragna krisen i Tjetjenien och respekten för de mänskliga rättigheterna. Det slag som utspelas i Tjetjenien får konsekvenser långt utanför det tjetjenska territoriet: resultatet, oavsett om det blir positivt eller negativt, kommer att märkas av i hela Kaukasus och kommer därmed att påverka kontinentens säkerhet generellt sett. Vi har visat att Europeiska unionen stöder det breda initiativ för konstitutionella reformer som president Putin har inlett genom att anta en ny konstitution, som godkänts av en stor majoritet i en folkomröstning. Vi har också uttryckt vårt stöd för antagandet av en amnestilag, vilket kommer att vara av stor betydelse för den fortsatta försoningsprocessen. Presidentvalet den 5 oktober 2003 såg vi som ytterligare ett steg mot en gradvis återgång till ett normalt politiskt och administrativt liv i Tjetjenien.
I dag uttrycker vi på nytt vårt stöd för president Putins institutionella tillvägagångssätt och för en politisk lösning som innefattar de allt större grupper av den tjetjenska befolkningen som inte har någon koppling till terrorism och därför har rätt att delta i den demokratiska återuppbyggnadsprocessen. Parallellt med konstitutionell reform tror vi att det finns utrymme för att förbättra den rådande människorättssituationen i regionen och förbindelserna mellan den tjetjenska befolkningen och dess förvaltare. Vi skall också återigen erinra om vårt intresse och stöd för de ryska myndigheternas strävan att åstadkomma ett snabbt och säkert frigivande av Arjan Erkel från Läkare utan gränser, som kidnappades i Kaukasus i augusti 2002.
Slutligen har vi för avsikt att vid toppmötet betona vikten av att alla inblandade, även Europeiska unionen och Ryssland, snabbt intensifierar sina ansträngningar för att nå en lösning på de pågående konflikterna i f.d. Sovjetunionen: det gäller Transnistrien och södra Kaukasus, framför allt Nagorno-Karabach och Sydossetien. I och med unionens utvidgning och det faktum att våra gränser hamnar närmare varandra har unionen blivit känsligare än tidigare för detta, eftersom det direkt påverkar kontinentens säkerhet. Samtidigt erkänner vi Moskvas stora ansvar och det viktiga bidrag Moskva kan ge när det gäller att finna lösningar som är tillfredsställande för alla berörda parter.
Vi skall göra alla tänkbara ansträngningar och ge allt vårt stöd i detta avseende.
. Herr talman! Jag är oerhört tacksam för ministerns heltäckande och mycket tydliga förklaring av möjligheterna inför toppmötet med Ryska federationen. Det har naturligtvis sedan länge varit god praxis för parlamentet att se över våra förbindelser med Ryssland vid kommande toppmöten. Parlamentet kanske minns att det underrättades vid sammanträdesperioden i maj före toppmötet i Sankt Petersburg av min kollega och vän, kommissionsledamot Verheugen, och vi befinner oss nu i genomförandefasen av dess slutsatser.
Vi har fem stora förväntningar med oss från toppmötet i Rom som ordförandeskapet hänsyftade på. För det första vill vi få till stånd en gemensam överenskommelse med Ryssland om att skapa samarbetsområden genom att understryka den strategiska karaktär som kännetecknar förbindelserna mellan Europa och Ryssland. Vi borde enas om hur detta skall göras genom att till exempel utarbeta ett gemensamt dokument som bör innehålla särskilda, realistiska målsättningar på medellång sikt, vilka skulle bygga på avtalet om partnerskap och samarbete, och som skulle ta hänsyn till initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar”.
För det andra vill vi förstärka diskussionerna om utvidgningens inverkan. Det ligger i Rysslands intresse att avtalet om partnerskap och samarbete på ett smidigt sätt bör utökas till anslutningsländerna, utan diskriminering. Detta är en formalitet, och vi vill att alla ouppklarade frågor som sammanhänger med den skall vara uppklarade fram till den 1 maj 2004. Om vi inte kan uppnå detta kommer vi att behöva gå med på att tillämpa avtalet om partnerskap och samarbete preliminärt, som under 1997.
För det tredje vi kommer vi att ta till oss betänkanden om det gemensamma europeiska ekonomiska samarbetsområdet och energidialogen, till vilka ordförandeskapet hänvisade ganska ingående. Jag ägnade mig själv under ett och ett halvt år åt att arbeta tillsammans med biträdande premiärminister Khristenko med frågan om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vi befinner oss på vad man skulle kunna kalla idéstadiet. Jag hoppas att detta kommer att bära frukt vid tidpunkten för toppmötet.
För det fjärde hoppas jag att vi kan nå överenskommelse med Ryssland om olika sätt att ta itu med gemensamma utmaningar. Detta innebär att tackla problem inom framför allt sådana områden som rättsliga och inrikes frågor samt miljön. Vi kommer till exempel ännu en gång att be Ryssland att ratificera Kyotoprotokollet så snart som möjligt och be Ryssland att förstärka samarbetet kring kärnvapen- och sjösäkerhet, terrorism och spridningen av massförstörelsevapen.
För det femte är vi beredda att enas om en gemensam förklaring om samarbete kring politiska frågor och säkerhetsfrågor, inbegripet krishantering. Europeiska unionen förväntar sig i synnerhet positiva signaler från Ryssland beträffande dess villighet att samarbeta kring området Transnistrien i Moldavien. Vi är också redo att finna vägar för att gradvis öka samarbetet kring civilskydd, för att få bästa möjliga användning av befintliga strukturer.
Att uppnå dessa resultat – och jag kanske underskattar frågan på ett okaraktäristiskt sätt – är inte problemfritt. Ordförandeskapet har hänvisat till två exempel. Det ena gäller ständiga partnerskapsrådet och det andra gäller visumkrav och förhandlingar om ett återtagandeavtal.
Genom att ta upp alla dessa punkter kommer Europeiska unionen att påminna om vikten av de gemensamma värden som bär upp förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, och vilka är av avgörande betydelse med tanke på Tjetjenien.
Kommissionen har följt den senaste utvecklingen i Tjetjenien. Som parlamentet kommer att märka stöder vi en politisk lösning på konflikten, och vi stöder alla genuina försök att få till stånd en bestående fred.
Vi välkomnade den konstitutionella folkomröstningen i mars som vi hoppades skulle leda till en fredlig, politisk lösning på konflikten genom att utgöra en plattform för genuin dialog, återinförandet av rättsstatsprincipen och skydd av mänskliga rättigheter. Det var enligt vår mening mycket viktigt att Tjetjeniens befolkning skulle erkänna det presidentval som hölls den 5 oktober som legitimt. Men valets utformning har väckt många frågor om vederbörliga förfaranden och tillgång till massmedier bland annat. Det har även kommit in oroande rapporter om fortsatta brott mot mänskliga rättigheter.
Låt oss tala klarspråk. Vi fördömer terrorism i alla dess former, och vi erkänner Rysslands territoriella integritet. Men vi insisterar även på respekten för mänskliga rättigheter, och att de som ignorerar sådana rättigheter skall åtalas. Som den största givaren av humanitärt bistånd till regionen ber kommissionen ännu en gång Ryssland att avlägsna alla hinder för att ge detta bistånd, och vi ber om garantier för att internt fördrivna personer kommer att återvända till Tjetjenien på helt frivillig grund.
Jag hoppas att vi genom att ännu en gång lägga fram dessa punkter inför ryska tjänstemän kommer att få ett bättre gensvar än vi har fått vid de många tidigare tillfällen då vi har tagit upp dem.
I juli begärde parlamentet att kommissionen skulle överväga på vilket sätt stöd skall ges till försoning och återuppbyggnad. Detta är vad vi gör, men den allra viktigaste förutsättningen för bistånd – nämligen säkerhet – är helt enkelt inte uppfylld i dagsläget. Säkerhetssituationen i Tjetjenien har faktiskt, om något, förvärrats sedan mars förra året, och det skulle till och med vara svårt att genomföra en bedömning av behoven, för att inte tala om att börja arbeta.
Vi är fullt medvetna om slutsatserna från mötet med den parlamentariska samarbetskommittén EU-Ryssland i september, och vi ser fram emot en ny resolution om förbindelserna mellan EU och Ryssland som följer Oostlanders betänkande från december 2000.
Om jag får tala för mig själv så hoppas jag, vid den tidpunkt då jag kommer att lämna mina nuvarande befattningar, att mitt manuskript för möten med mina ryska samtalspartner inte täcker just de punkter som de gjorde för fyra år sedan.
– Herr talman! Ryssland är redan nu det överlägset mest betydelsefulla land som unionen gränsar till. Gränsen, som är 1 200 kilometer lång, kommer att bli dubbelt så lång när unionen utvidgas till Baltstaterna. Ryssland är fortfarande blygsamt ekonomiskt sett, med en BNP som är något större än Nederländernas, men dess ekonomiska potential kan sägas vara enorm. Unionen har redan förstärkt sitt samarbete med Ryssland på energiområdet, som vi hörde kommissionsledamoten säga, vilket är absolut nödvändigt om vi vill kunna ersätta energikällorna i Nordsjön, som håller på att ta slut, utan att bli helt beroende av Mellanösterns energikällor. Rysslands ojämförliga rikedom i fråga om skogar, liksom Sibiriens reserver av ädelmetaller och färgade metaller, exempelvis, kommer dock också att vara ett av skälen till Rysslands uppgång under de kommande åren, och ett annat är dess vetenskapliga framsteg och höga nivå på kunnande och know-how.
Som Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna ser det är Ryssland i dag och kommer även i framtiden att vara vårt viktigaste närområde – vilken geografisk definition som än används när det gäller samarbetet med närområden. Enligt vår mening måste unionen använda alla ekonomiska och intellektuella medel som står till buds för att försöka stödja framväxten av en stabil marknadsekonomi och den demokratiska utvecklingen och för att få de rättsstatliga principerna att införas och slå rot i Ryssland, eftersom ett annat Ryssland, om det fortfarande är en supermakt med tillgång till kärnvapen, skulle också vara det största potentiella säkerhetshotet mot unionen.
Ödet har bestämt att Ryssland och resten av Europa är bundna till varandra. ”Det finns inget stort Europa utan Ryssland och inget stort Ryssland utan Europa” var det motto som användes av vårt parti, lett av Frankrikes nuvarande president Jacques Chirac, och Rysslands arbetsgrupp för framstegsvänliga krafter i början av 1990-talet.
Våra försök att samarbeta med Ryssland får emellertid inte tillåtas dölja det faktum att vi nu kräver bättre respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet än tidigare i Ryssland. Detta gäller inte bara Tjetjenien, utan även och framför allt Tjetjenienregionen och kriget och förstörelsen i Tjetjenien som fortfarande pågår. Ingen konflikt kan längre lösas med vapen, utan i stället krävs politiska beslut. Förenta staterna kan också se detta i Irak och Afghanistan. Vi kräver därför att Ryssland visar ännu större politisk initiativförmåga och öppenhet och att det på ett betydligt bättre sätt använder internationella organisationer för öppnare lösningar på problemen i Tjetjenien, som kommissionsledamot Patten också sade här i sitt anförande beträffande säkerhetsfrågorna i regionen.
Herr rådsordförande! Vi är inte övertygade om att valet och folkomröstningen nyligen gick rätt till. Man har använt skendemokrati för att dölja sanningen, inte för att avslöja den. Enligt min mening är rådets intryck av en positiv utveckling, som Franco Frattini menade att vi ser, inte helt i överensstämmelse med sanningen, och vi lade här märke till små men tydliga skillnader i de ståndpunkter som presenterades av kommissionsledamot Patten å ena sidan och rådets ordförande å den andra.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland har förbättrats, men inte tillräckligt. Man bör hålla i minnet att nästan 40 procent av Rysslands export går till Europeiska unionen. Bara 6 procent går till Förenta staterna. Det uppskattas nu att den siffran kommer att stiga till 60 procent efter utvidgningen. Samtidigt blir unionen allt mer beroende av Rysslands resurser: detta verkar vara fallet när det gäller exempelvis naturgas under nästa årtionde. Ryssland har i dag också den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen.
Den ryske presidenten har satt upp två mål i sin valkampanj: för det första, att skapa en stark centralmakt på grundval av rättsstatliga principer, för det andra, att sprida den ekonomiska tillväxten till de stora ryska befolkningsgrupper som lever i fattigdom. Det ligger i Europeiska unionens intresse att Ryssland kan lösa sina enorma problem, från den utbredda fattigdomen till mänskliga rättigheter, pressfrihet och kriget i Tjetjenien. Vi vill se att det ekonomiska, politiska och kulturella samarbetet också kan hjälpa oss att påverka Rysslands problem.
Vi har också fått smaka på den ryska isoleringen. På sin tid var den en gåva till Stalin, som drog ned ridån och började ta död på sitt eget folk. Nu är det viktigt att det civila samhället i Ryssland, som befinner sig i sin linda, får vårt stöd. Detta är exakt vad många ryssar hoppas få från oss. Låt oss inte lämna dem att sköta det själva! Det ryska ledarskapet hävdar att de ofta lyssnar på unionens budskap mer uppmärksamt än de lyssnar på varandra.
Dessa målsättningar kommer att gagna Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen så snart som möjligt. Partnerskaps- och samarbetsavtalet bör ses över så att det svarar mot de aktuella behoven.
Vad Tjetjenien beträffar vill jag säga att valet var problematiskt, precis som tidigare val också har varit, och gemenskapen har inte kunnat godkänna det. Vi föreslår att det hålls en internationell konferens och medling i denna fråga och även att hjälporganisationerna omedelbart ges tillträde till regionen.
– Herr talman! Det största enskilda projektet mellan EU och Ryssland är skapandet av ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område. Det har varit svårt att förverkliga detta, eftersom det har varit fråga om ett bilateralt projekt mellan EU och Ryssland. Samtidigt har båda sidor utvecklat samarbetsrelationer med andra stater. Således har Ryssland nyligen ingått ett avtal med Ukraina, Vitryssland och Kazakstan om bildandet av ett gemensamt ekonomiskt område. EU har egna separata avtal med dessa länder.
Enligt min uppfattning skulle det vara klokt att sammanföra dessa samarbetsavtal genom att upprätta ett bredare, multilateralt ekonomiskt samarbetsområde, med deltagande av inte bara EU och Ryssland utan också Ukraina, Vitryssland och Kazakstan såväl som alla andra av de nyligen industrialiserade länderna som är villiga att delta. Där det är lämpligt kan Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som upprättades mellan EU och EFTA, tas som förebild. En överenskommelse med en sådan inriktning skulle passa väl in i den bredare europeiska politik som EU håller på att utveckla.
EU:s nya, bredare europapolitik innebär också möjligheter att utveckla gränsöverskridande samarbete där EU delar gräns med Ryssland. Kommissionens förslag om ett nytt finansiellt instrument för samarbete mellan grannländer kommer att eliminera de problem vi har haft med att harmonisera interna och externa finansiella system. De ryska myndigheterna måste bekanta sig med det nya finansieringssystemet i god tid så att vi kan vara säkra på att det kommer att fungera redan från början.
Avslutningsvis vill jag skicka en hälsning till den ryska regeringen. Kan ni garantera att de mänskliga rättigheterna respekteras i Tjetjenien och göra ert bästa för att söka en fredlig lösning på problemen i denna region!
Herr talman! Detta är något tidigare än väntat, och det tackar jag er för. Mina damer och herrar, jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet, men också min besvikelse, i fråga om det italienska ordförandeskapet.
Min tacksamhet gäller det faktum att utrikesministern har nämnt namnet Arjan Erkel utan någons tillskyndan. Han sade tydligt att han kommer att vädja till ryssarna att vidta ytterligare åtgärder för att få till stånd en frigivning av Erkel, en humanitär biståndsarbetare som har försvunnit efter att ha blivit kidnappad för över ett år sedan. Detta är ett hoppfullt budskap, herr Frattini; hans släktingar är glada över det, och det är också organisationen ”Läkare utan gränser”. Jag hoppas att ni verkligen tar upp detta till diskussion den 28 oktober, när ni träffar Ivanov.
Jag måste emellertid också ge uttryck för en viss besvikelse, herr Berlusconi. Detta är ett uttalande av rådet och kommissionen. Jag har lyssnat mycket noga på Patten, som gjorde mycket träffande påpekanden om situationen i Tjetjenien och om valet i detta land.
Herr Frattini! Ni sade bara – och det noterade jag – att ni kommer att uttrycka er oro för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien. De frågor det gäller är dock mycket värre. Som Patten helt kategoriskt hävdade var detta val inget riktigt val. Det var en bluff, en fars. Detta val genomfördes inte i enlighet med internationella standarder, och det hopp vi delade med vår ad hoc-delegation när vi återvände, när vi såg att en politisk process faktiskt hade satts i gång, har nu så gott som helt försvunnit.
Det kommer inte att bli fred igen i Tjetjenien, om inte alla fraktioner, alla klaner, inom den tjetjenska befolkningen blir indragna i en verklig fredsprocess, en verklig dialog. Det kommer inte att bli fred igen i Tjetjenien om inte den ryska regeringen är beredd att tala och inleda en dialog med rebellerna, med frihetskämparna. Det är därför jag vill återkomma till vår resolution i juli, i vilken det framfördes ett uttryckligt krav att Europeiska unionen skall spela en viktig roll. Det skall ske genom en fredskonferens som hålls under dess egid, därför att det krävs en utomstående part för att garantera att ryssarna och tjetjenerna skall inleda en verklig dialog.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka er för den extra tid ni har gett mig.
Herr talman! Nära samarbete med Ryssland är av vitalt intresse, om det internationella samfundet skall kunna tvinga Iran att begränsa användningen av kärnkraft till rent civila ändamål. Jag litar på att rådet och kommissionen skall framföra detta budskap klart till president Putin. När allt kommer omkring, vad som är viktigt nu är att man inser de tidigare eftergifterna till Iran. I detta sammanhang skulle jag också vilja ta upp ett klagomål som framförts av president Putin. Enligt honom har ryska företag drabbats av sanktioner för att de har gjort leveranser till kärnkraftssektorn i Iran. Men enligt Putins källor har europeiska och amerikanska företag kommit undan utan sanktioner efter att ha gjort identiska transaktioner. Jag skulle vilja fråga rådet och kommissionen om denna allvarliga anklagelse om Europas insats är sann. Jag skulle vilja erbjuda rådet och kommissionen ett andra, lika brådskande ärende till toppmötets agenda. I Kertjsundet håller en allvarlig gränskonflikt mellan Ukraina och Ryssland på att eskalera på ett okontrollerbart sätt. Den direkta orsaken är byggandet av en damm från den ryska halvön Taman till den ukrainska ön Tuzla i Kertjsundet. Vi från europeisk sida bör framföra en kraftfull vädjan till båda parter om en fredlig lösning av denna besvärliga territoriella tvist. Jag instämmer också i vad Staes sade i samband med kravet på att Europa bör göra allt som står i dess makt i fråga om vad som har hänt med Arjan Erkel.
– Herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag beklagar, men den politik ni båda representerar är inte längre bara en usel och ansvarslös politik: det är en kriminell politik, därför att vad ni håller på med, herr rådsordförande, är att kriminalisera ett helt folk.
Ni har framställt dem som ett folk av terrorister; utrikesministrarna i de fem största länderna i Europeiska unionen, som träffades i Paris i förra veckan, lovade varandra att utbyta information om de internationella träningslägren för terrorister i Tjetjenien. Ni har aldrig givit oss – allmänheten – det minsta bevis om dem. Ni talade om tjetjenska terrorister som fanns i Afghanistan, men ingen tjetjen har någonsin påträffats i Afghanistan; ni sade samma sak om Irak, men ni har aldrig funnit en enda tjetjen i Irak, varken död eller levande.
Detta är exakt samma agerande som på 1930-talet när ett helt folk framställdes som ett folk av plutokrater; nu framställer ni ju, dag efter dag, det tjetjenska folket inför den europeiska opinionen och inför världsopinionen som ett folk av terrorister. Det gör ni därför att det är opportunt för er; det är opportunt för er att göra så, därför att den politik ni utvecklar med British Petroleum, som är av stort intresse för Blair, med Shell, som är av stort intresse för Oostlander, med Agip, som är av stort intresse för ordförande Prodi eller Berlusconi, med Total, som är av stort intresse för president Chirac, och med andra företag också, naturligtvis. Detta är vad ni gör, för att främja en politik i eget intresse och förvisso inte en politik i sanningens intresse.
Jag vill börja med att säga att vårt förhållande till Ryssland är av oerhörd betydelse. Jag skulle önska att jag hade mycket mer tid att tala om det, men jag vill koncentrera mig på det mest påträngande, alltså frågan om Tjetjenien.
Det är en alldeles specifik konflikt men det finns ändå många paralleller. Vi ser på många håll hur stormakter kommer i konflikt med befolkningsgrupper av annan nationell identitet. Det är naturligtvis lätt att säga att man skall göra si eller så, men jag tycker att det finns ett mönster att lära av.
Man kan börja med att se på sig själv, på EU och på Europa. Historiskt har vi många erfarenheter av denna typ av konflikter. Ett aktuellt exempel är Nordirland, där vi börjar hitta en lösning. Ett annat exempel är Baskien. Inga européer föreställer sig idag längre att man skulle kunna lösa konflikterna i Baskien och Nordirland med militära medel. Man måste söka politiska lösningar. Man måste finna former som bägge parter kan acceptera, och det gäller naturligtvis också för Ryssland i Tjetjenien. Det måste vi framhålla med all kraft. Man måste söka fredliga lösningar och de måste bygga på respekt för folkets självbestämmande.
Hur sedan den enskilda konflikten konkret skall lösas får parterna diskutera och komma överens om. Ingen annan kan lösa konflikten åt dem. Utgångspunkten måste dock vara folkets självbestämmande. Demokratin måste förankras nerifrån och inte uppifrån. Det går inte att diktera lösningar från Moskva. Om inte det ryska folket inser detta blir det till stor skada både för Ryssland och för samarbetet mellan Ryssland och EU i framtiden.
Herr talman! Vi har redan diskuterat Tjetjenien vid ett antal tillfällen i detta parlament, och det är viktigt att nämna detta.
Samtidigt skulle jag vilja understryka hur riktigt det är att bedriva en politik efter två linjer i förhållande till Ryssland. När allt kommer omkring har vi helt annorlunda samarbetsmöjligheter, som i sin tur kan få en effekt på Rysslands politiska kultur. Det är just i denna ryska politiska kultur Tjetjenien passar in som ett område där en gång en faktiskt misslyckad stat skapades – ett slags svart hål i den ryska federationen, där Ryssland inte hade något annat val än att agera. Det sätt på vilket detta skedde fyller oss emellertid med avsky.
Vi borde överväga om det inte skulle vara möjligt – kanske genom Solana – att kritisera Rysslands militära intervention i detta land så kraftfullt att Ryssland skulle känna sig tvingat att ändra sin strategi.
Den militära utbildningen, den militära apparatens system och den strategi som används i Tjetjenien, allt detta passar in i det gamla mönstret av att styra med järnhand. Detta underblåser bara terrorismen och leder till desperata självmordsattacker. Detta är händelser som vi har iakttagit från ganska nära håll i Tjetjenien. Om vi frågar den militäre befälhavaren om det finns något alternativ till detta gerillakrig och om det finns någon kunskap om denna alternativa metod blir hans svar att man har tillgång till denna kunskap, men han ifrågasätter nyttan med den för dem på marken.
Detta visar att ryssarna inte kan inse varför vi i Europa gör en så stor affär av Tjetjenien. Trots detta är det synnerligen viktigt för oss att hålla ett öga på denna aspekt, för ett av de områden som har nämnts av rådsordföranden, nämligen den inre säkerheten, har naturligtvis ett direkt samband med den. Vi får därför inte glömma Tjetjenien. Jag delar uppfattningen hos de andra som säger: Herr rådsordförande, med all respekt för att ni fäster uppmärksamheten på fallet Arjan Erkel – och i fråga om honom vore det fantastiskt om ni kunde lösa frågan under ert ordförandeskap –, men ni måste komma ihåg att Tjetjenien är mera tragiskt än ni har beskrivit det.
Patten har rätt: säkerhetssituationen där borta är urusel; förvisso kommer inte ens biståndsarbetare att kunna arbeta i säkerhet. Det är därför det är av så avgörande betydelse att vi gör allt vad vi kan för att se om vi kan övertala militärerna, och därigenom politikerna, i Ryssland att ändra sitt beteende i Tjetjenien.
– Herr talman! I det förflutna har Europeiska unionen, i frågor som gällt Tjetjenien, riktat de flesta av sina vädjanden om en fredlig lösning av konflikten till Ryssland snarare än till båda sidor. Det var först när USA blev ett offer för riktade terrorattacker, vilka även Europa fruktade, som vi började få en mera nyanserad syn på situationen. En sådan realistisk inställning bör välkomnas, och toppmötet med Ryssland bör förstärka den.
Jag tror, herr kommissionär, att Europeiska unionen inte alltid kommer att kunna utesluta frågan om OSS från den debatt unionen vill ha om det gemensamma europeiska samarbetsområdet utan måste ta itu med frågan. Även om man har en kritisk inställning till möjligheterna att inleda en politisk dialog om lösningen av konflikten med och i Ryssland i relation till Tjetjenien, har EU faktiskt handlingsalternativ, och vi bör utnyttja dem framför allt för att lämna effektiv hjälp till humanitära ändamål och för återuppbyggnadsarbete, så att det hårt ansträngda folket i Tjetjenien kan få verklig hjälp.
– Herr talman! Toppmötet den 6 november kommer att bli annorlunda eftersom Ryssland är inte bara EU:s femte största handelspartner för närvarande, utan från och med maj nästa år kommer Ryssland att vara dess granne. Anslutningsländerna spänner redan musklerna, något som väl åskådliggörs av Litauens oro när det gäller det omstridda oljefältet D-6 i Östersjön, och Lettlands protester mot den hårda kritiken i fråga om dess behandling av de ryska minoriteterna, vilka nästa år kommer att uppgå till nästan en miljon utslaget på de baltiska republikerna inom EU.
EU kommer snart att börja importera ryskt uran. Planer har satts i gång för att samordna de två elnäten. Trycket ökar på Ryssland att ratificera Kyoto, eftersom fördraget dör annars. I utbyte kommer Ryssland att vilja ha EU:s stöd i sin strävan att gå med i Världshandelsorganisationen, där det finns många olösta problem, från landets dubbla prissättning på gas till exporttullar och diskriminerande transportavgifter som betalas till Aeroflot för att flyga över Sibirien.
Nyligen diskuterades frågan om att prissätta rysk olja i euro. Detta är verkligen något som marknaderna skall avgöra, inte regeringar.
Jag välkomnar ett formellt samarbete med Europol och OLAF, och jag hoppas att det blir möjligt med visumfri inresa för ryssar så snart som frågan om ett återtagandeavtal för illegala invandrare är fastställt. Vi är vana vid de oegentligheter mot Tjetjenien som framförts på president Putins nivå, där president Kadyrovs seger som nyligen ägde rum beskrevs sakna pluralism, och kränkningar av mänskliga rättigheter pågår fortfarande.
Men vad vill rysslandskritikerna ha? En misslyckad, skurkaktig, oberoende stat i Kaukasus med anknytning till al-Qaida som exporterar organiserad brottslighet till Europeiska unionen? Vi måste först se till att lag och ordning återinförs. Bara då kan en sann demokrati segra. Endast Ryssland kan genomföra detta. Nyligen undertecknade Ryssland ett kontroversiellt och, enligt min mening, beklagligt avtal om ett gemensamt ekonomiskt samarbetsområde med Ukraina, Vitryssland och Kazakstan, men samtidigt ser vi nu en farlig militär hållning från Ryssland och hot om invasion till följd av dispyten om ön Tuzla i Svarta havet. Jag hoppas att detta kan lösas i godo. Jag hoppas att vi en dag kommer att se förberedelser för ett gemensamt ekonomiskt samarbetsområde av typen fri marknad med EU och Ryssland enade som en stor ekonomisk enhet.
– Herr talman! Jag blev chockad av vad Frattini hade att säga om Tjetjenien. När ni gör dessa uttalanden gör ni er oense med vad majoriteten i detta parlament har tänkt och sagt i flera år, och ni motsätter er också den ståndpunkt som majoriteten i mitt parti, Europeiska folkpartiet, i åratal har intagit här i parlamentet.
Vi har uppträtt till försvar för frihet och mänskliga rättigheter i Tjetjenien, där Ryssland för ett brutalt kolonialkrig, vars andra fas inleddes av president Putin under den blodigaste valkampanjen i historien. Putin kommer tyvärr inte att lösa problemet, för han är en väsentlig del av det. Om man försöker betrakta problemet utifrån Rysslands intressen, upptäcker man ganska snabbt att Rysslands intressen och Tjetjeniens faktiskt är desamma. Ryssland lider av finansiella problem; i Tjtetjenien slösas miljarder bort på ett fåfängt och blodigt krig. I Ryssland håller demokratin och rättsstaten på att urholkas och – som Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner så kraftfullt har beskrivit det – kriget i Tjetjenien tas till förevändning för återupprättande av gamla strukturer.
Ryssland lider i mycket hög grad av återmilitarisering och återinförande av underrättelsetjänsten, en utveckling som väsentligen beror på Tjetjenien och det krig som förs där. Ryssland lider av terrorism och organiserad brottslighet. Som Oostlander så riktigt påpekade bidrar kriget i Tjetjenien inte till att lösa dessa problem, utan det gör situationen värre. Därför kan man säga att de som engagerar sig för frihet och befrielse i Tjetjenien ytterst också engagerar sig för frihet och befrielse för Ryssland. I det långa loppet måste Ryssland erkänna att den enda lösningen på dess problem är att Tjetjenien blir en verklig demokrati, och vi måste se att problemet är att den pseudofolkomröstning som har hållits där är avsedd att legitimera en person som var och är en skurk snarare än en legitim part i dialogen, nämligen president Maschadov.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! En blick på ämnena för det kommande toppmötet med Ryssland avslöjar bland dem sådana viktiga och hedervärda projekt som stöd till oberoende medier på nationell, regional och lokal nivå, integrering av Ryssland i ett gemensamt europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde, samarbete i kampen mot internationell brottslighet och illegal invandring, samarbete på kärnkraftssäkerhetens område, ratificering av Kyototprotokollet och en rad andra frågor.
I detta sammanhang drar jag mig till minnes en artikel av den ryske stormästaren i schack Garry Kasparov dagen före president Putins besök i USA, en artikel som är lika relevant för det förestående toppmötet mellan Ryssland och Europa. Första raden i artikeln löd ungefär så här: ”Vladimir Putin kommer till USA som en stor vän av demokrati, av rättsstaten och av mänskliga rättigheter. Sant?”, och därefter besvarar Kasparov genast den retoriska frågan med ett polemiskt ”Nej, falskt!” Han följde upp detta med en lång uppräkning av försummelser och oförrätter, och argumenterade t.ex. för att den ryska demokratin bara är en fasad, att press och medier tvingas att lyda order, att liberaliseringen av ekonomin faktiskt inte genomförs, att potentiella utmanare i det kommande presidentvalet har fängslats efter tvivelaktiga anklagelser om ekonomisk brottslighet, och att valet i Tjetjenien var en fars.
Jag har ingen önskan att befordra Kasparov från stormästare i schack till den måttstock genom vilken vi bedömer allting, men även om man betraktar hans artikel som överdriven – vilket var hans avsikt – måste den få oss att spetsa öronen. Vi får inte sopa undan obehagliga frågor. Tjetjenien är ett öppet sår, och det skändligt manipulerade valet har inte gjort någonting för att läka det. Vad bör vi då kräva? Först av allt bör vi kräva ett slut på laglösheten i den ryska armén, för annars kommer den aldrig att kunna vinna allmänhetens förtroende. För det andra, demokratin måste byggas på en bred grund. Det skulle vara önskvärt om Kreml vid toppmötet EU-Ryssland påmindes om sitt mest grundläggande ansvar på denna punkt, för det är ändå av president Putin som den ryska konstitutionen kräver att han skall garantera mänskliga rättigheter i Ryska federationen som helhet.
Herr talman! Jag tackar alla de ledamöter som har talat och uttryckt uppfattningar – av vilka jag anser att några förtjänar korta kommentarer – såväl som krav som jag uppriktigt sagt inte kan instämma i.
För det första, som Patten redan har sagt – jag hade nämnt att rådet och kommissionen alltid har agerat parallellt och i fullt samförstånd – har det redan uttryckts tvivel i fråga om vissa inslag i presidentvalet i Tjetjenien, och våra ryska vänner har också vid flera tillfällen fått klara besked om att Europa noga följer situationen i Tjetjenien och situationen för de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt anser jag att det är helt rätt – och det bekräftas av ordförandeskapet – att fortsätta att uppmuntra det konstitutionella reformprogram som president Putin har inlett och som han bekräftar och håller fast vid. Inte på någon punkt i mitt anförande, som var och en dessutom har möjlighet att titta på, inte på någon punkt sade jag någonting – vilket jag faktiskt bara hörde i ett anförande av en ledamot – som skulle kunna uppfattas som att jag ansåg att hela det tjetjenska folket var terrorister. Jag sade motsatsen: Jag framhöll speciellt att ordförandeskapet hoppas och önskar att de allt talrikare grupperna i det tjetjenska folket som inte har något samband med terrorism bör bli involverade i den konstitutionella processen. Jag upprepar: jag tror inte på något sätt att det tjetjenska folket är ett folk av terrorister. Icke desto mindre, även om vi säkert kommer att tala om denna punkt – dvs. att involvera ett brett spektrum av det civila tjetjenska samhället i den konstitutionella processen – vid toppmötet med Ryska federationen, måste jag också lika tydligt säga ifrån att man inte på något sätt kan rättfärdiga de individer – hur många de än kan vara – som begår terrordåd eller använder sig själva som mänskliga bomber för att döda oskyldiga civila. På denna punkt har vi européer alltid varit enade, och jag hoppas att vi kommer att förbli enade.
. Debatten är avslutad.
. Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om initiativ för ett universellt moratorium för dödsstraff inom FN.
Herr talman! Den 10 oktober 2003, världsdagen mot dödsstraffet, antog jag en deklaration på Europeiska unionens vägnar som klart uttalade: ”Europeiska unionen uppmanar länder som ännu inte har avskaffat dödsstraffet att åtminstone införa ett moratorium som ett första steg mot ett fullständigt avskaffande.” Detta, jag upprepar det, är den deklaration som jag själv antog bara för ett par dagar sedan på Europeiska unionens vägnar: en text som alla enats om. Jag säger detta därför att jag, som representant för den italienska regeringen, kan säga att Italien redan dessförinnan alltid varit fullt övertygat om att kampen för att avskaffa dödsstraffet har ett stort politiskt och idealistiskt värde, samtidigt som den har en mycket viktig humanitär aspekt.
Jag tror att alla vi européer är säkra på att den process som leder till ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet är oåterkallelig, men också att denna process måste ske gradvis. Det är därför vi måste ställa oss frågan hur vi bör agera rent praktiskt för att slutgiltigt få slut på de offer av människoliv som oundvikligen krävs. Det är oron för detta som har fått det italienska ordförandeskapet att acceptera uppmaningarna från detta parlament och många andra parlament, inklusive mitt eget lands parlament, att föreslå regeringarna i Europas länder ett resolutionsinitiativ om ett moratorium från Europeiska unionen, som kan läggas fram för Förenta nationernas pågående generalförsamling i New York.
Berlusconi uttryckte sig i samma ordalag här i parlamentet den 2 juli i år; detta engagemang bygger på en oro som vi alla delar, vilket framgår av den rapport och resolution om mänskliga rättigheter i världen som antogs av Europaparlamentet den 4 september. I debatten inom Europeiska unionen har det uppstått ett betydande etiskt problem, vilket är en fråga. Folk har undrat: är strävan att fullständigt avskaffa dödsstraffet förenlig – jag upprepar, är den förenlig – med ett initiativ sådant som moratoriet, som bygger på regeringarnas villighet att inte tillämpa dödsstraffet i praktiken i sina länder? Det finns också mera strikt politiska överväganden. Finns det, har folk undrat, tillräckligt stor samstämmighet för att resolutionen skall antas i generalförsamlingen? Hur mycket skulle ett eventuellt nederlag påverka framtiden för kampanjen för ett totalt avskaffande av dödsstraffet? Om fakta verkligen bekräftar att det finns en trend mot ökat stöd för kravet på dödsstraffets avskaffande, undrar vi: är det nu värt att ta risken att resolutionen inte går igenom – med tanke på ovissheten om resultatet –, eller vore det kanske inte bättre att vänta tills vår ståndpunkt har befästs ytterligare?
Det är dessa frågor som har ställts. Det italienska ordförandeskapet har ägnat ganska stor uppmärksamhet åt dessa allvarliga frågor, därför att Europa uppenbarligen inte kan och inte får framstå som splittrat eller osäkert i ett ämne som är så viktigt och känsligt som detta. Vi har vägt argumenten för och emot. Vi har mobiliserat hela vårt diplomatiska nätverk för att försöka förstå, för att få en uppfattning – så att säga – om hur man avser att rösta om en eventuell resolution om ett moratorium. Resultatet av denna granskning, som vi har gjort genom alla diplomatiska kanaler, verkar tyda på att en lämpligt formulerad text kanske kan godkännas av generalförsamlingen, även om detta naturligtvis inte är helt säkert. Faktum kvarstår emellertid att många länder, vilkas historia borde tyda på att de skulle stödja en resolution av detta slag, inte har uttryckt sin inställning till vår fråga, och vi bör inte bortse från risken att, om det föreslås tillägg till en resolutionstext av detta slag, den enade fronten av stödjande länder kanske drabbas av en del mera omfattande avhopp när det blir dags att rösta.
Det italienska ordförandeskapet – och den italienska regeringen på nationell nivå – är mycket medvetna om kravet från detta parlament, Europaparlamentet, liksom vi, i Italien, är medvetna om det uppdrag som det italienska parlamentet har gett oss att lägga fram en resolution om ett moratorium inför generalförsamlingen. Å andra sidan har vi helt klart för oss att många regeringar inom Europeiska unionen fortfarande är villrådiga och undrar hur man bäst skall arbeta för detta mål, som vi alla är eniga om. Vi är övertygade om att ett europeiskt initiativ att presentera en resolution för generalförsamlingen skulle ligga väl till i tiden och vara mycket värdefullt i moraliskt avseende, och vi har arbetat och arbetar fortfarande på detta, så att frågan kan förbli ett ämne som granskas och noga övervägs av utrikesministrarna. Vi är medvetna om att oron för ett nederlag, trots den allmänna positiva känslan, är starkare än benägenheten att framlägga en resolution.
Vi stöder i egenskap av italiensk regering detta engagemang på nationell nivå, men i egenskap av europeiskt ordförandeland hoppas Italien fortfarande att resultatet av dessa noggranna överväganden blir ett europeiskt beslut att gå vidare och lägga fram resolutionen. Detta skulle vara ett beslut i överensstämmelse med Europas engagemang att bekämpa dödsstraffet. Det är därför jag ännu en gång uppmanar till noggranna överväganden. Jag vet att det är ont om tid, och jag vet att dessa överväganden måste leda till ett beslut mycket snabbt. Jag hoppas därför att det antingen blir ett gemensamt beslut av alla Europas länder att dela ansvaret för att lägga fram en resolution av detta slag – vilket skulle vara det allra bästa alternativet – eller ett europeiskt beslut som tydligt jämnar vägen för nationella initiativ i detta ämne av europeiska länder, kanske även inklusive den italienska regeringen när den agerar på nationell nivå. Om initiativet kommer från Europa kommer det förvisso att ha större kraft; om det kommer från regeringarna i europeiska länder kommer det förvisso att ha mindre kraft men ändå vara lika viktigt. Jag väntar fortfarande på att de europeiska regeringarnas representanter – och jag kommer att påminna dem – skall meddela mig sin bedömning och slutgiltiga uppfattning om den ena eller den andra av dessa möjliga lösningar inom kort.
. Herr Patten! Detta är inte första gången som ni uttalar er inför kammaren om denna fråga.
. Herr talman! Ni har helt rätt i att jag har uttalat mig om dödsstraff inför parlamentet vid ett antal tidigare tillfällen, och förr tvingades jag har ibland bevittna att jag, då jag började hålla anföranden i ett parlament om dödsstraff, inte mötes av ett sådant enhälligt stöd för mina åsikter. Jag minns att jag röstade för att avskaffa dödsstraffet i olika delar av de brittiska öarna, vilket inte alltid fick något starkt stöd. Den första åtgärd som jag genomförde när jag var kolonialförtryckare var att avskaffa dödsstraffet i Hong Kong! Så jag har ett visst antal ”formationer” på denna fråga, som en lagledare inom fotboll skulle säga.
Jag skulle genast vilja be om ursäkt för det faktum att jag inte kommer att ha möjlighet att stanna genom hela denna debatt. Jag måste hinna med flyget till Madrid för givarkonferensen för Irak som börjar i morgon bitti, och där kommer, naturligtvis, även ordförandeskapet att vara representerat. Jag hoppas att parlamentet ursäktar denna oartighet, men min kollega Fischler kommer att sitta här och rapportera allt som jag skulle ha hört senare under debatten.
Jag hoppas också att parlamentet ursäktar mig om en stor del av det som jag säger följer i ordförandeskapets eleganta fotspår. Jag tänker ta upp många av ordförandeskapets punkter, men på mitt eget sätt. Parlamentet vet att vi konsekvent arbetar i riktning mot ett universellt avskaffande av dödsstraff. Under processen att nå detta mål kräver vi, där dödsstraffet fortfarande finns, att användandet av det skall begränsas gradvis, och vi insisterar på att det bör genomföras med minsta möjliga grymhet.
Där så är lämpligt utövar Europeiska unionen även påtryckningar för införandet av moratorier. Där så är lämpligt har vi tagit fram riktlinjer för utspel och framställningar om dödsstraff i multilaterala forum och gentemot tredje länder. Vid det europeiska toppmötet med Kina förra året sade den dåvarande kinesiske premiärministern Zhu Rongii: ”ni diskuterar bara dessa frågor med fattiga länder, eller hur?” Jag påpekade för honom att såvitt jag kan minnas var det med Förenta staterna som vi tog upp frågan första gången. Så det är en fråga som vi tar upp med – jag måste tillstå att Förenta staternas utrikesminister blev något förvånad! – alla.
Europaparlamentet är varaktig motståndare till dödsstraff och har medverkat till att främja denna process. Parlamentet har tidigare förklarat att det anser dödsstraff vara, och jag citerar, ”en omänsklig, medeltida bestraffningsform som inte hör hemma i ett modernt samhälle”. En rad initiativ har tagits för att garantera att avskaffandet av dödsstraffet skall bli en central del i den europeiska politiken för mänskliga rättigheter. Det är på grundval av detta starkt hållna europeiska politiska mål som vi under de senaste åren framgångsrikt har lagt fram resolutioner om dödsstraff i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, som rådsordföranden har sagt. Den sjunde resolutionen i följd antogs i Genève den 24 april.
Denna resolution innehåller några viktiga nya kännetecken. I denna krävs i synnerhet att stater inte skall genomföra avrättningar inför publik eller på något annat förnedrande sätt, och att de skall garantera att all användning av särskild grymhet eller omänskliga avrättningsmetoder, som stening, omedelbart skall stoppas. Medan stödet för resolutioner om dödsstraffet har ökat inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna, måste det sägas att även motståndet har ökat. Den resolution som antogs i Genève fick stöd från 24 stater, medan 18 röstade emot och 10 lade ned sina röster. Den starka oenigheten hos många stater bevisades dock av det faktum att 63 länder undertecknade ett uttalande som innebar att de tog avstånd från resolutionen. Jag tyckte att det kunde vara nyttigt att minnas dessa fakta mot bakgrund av dagens debatt om en resolution med krav på ett moratorium för dödsstraff i generalförsamlingens tredje kommitté.
Något som först bör beaktas, innan man presenterar någon resolution, skulle vara huruvida en sådan text skulle få tillräckligt stöd för att kunna antas av generalförsamlingen. Vi minns alla generalförsamlingens 54:e session 1999. En text som i synnerhet krävde att moratorier inrättas och att vissa garantier tillämpas delades ut. Detta utkast orsakade omgående ett ramaskri bland stater som upprätthåller dödsstraff, däribland Egypten, Indien och Singapore. Det europeiska initiativet angreps kraftigt, och man uppfattade det som att vi försökte tvinga på andra självständiga stater våra värden. Till sist drogs texten tillbaka. Sådan var situationen 1999.
Vi kan inte se några tecken på att generalförsamlingen skulle vara mer positivt inställd i dag till en resolution om dödsstraff. Samtidigt som de som på ett kompromisslöst sätt vill bevara dödsstraffet finner sig i ytterligare texter från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i denna fråga, förefaller det som om de kommer att fortsätta att kraftigt motsätta sig alla ansträngningar för att säkerställa en resolution från generalförsamlingen. Detta skulle leda till en ännu mer splittrad debatt. Till följd därav har Europeiska unionen beslutat att fullfölja sina åtgärder mot dödsstraff i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna hellre än i generalförsamlingen.
En mer grundläggande fråga är emellertid om en resolution med krav på ett moratorium skulle främja det europeiska målet att avskaffa dödsstraffet över hela världen. Ordförandeskapet har föreslagit att det europeiska förslaget inte borde gå så långt som till att ställa krav på att dödsstraffet skall avskaffas utan hellre på ett moratorium för användandet av denna bestraffning. Eftersom man i den resolution som lades fram av Europeiska unionen i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna uppmanar stater att helt avskaffa dödsstraffet och att under tiden införa ett moratorium för avrättningar, riskerar vi att det uppfattas som om vi försvagar den europeiska ståndpunkten genom att inte föreslå samma höga standard i generalförsamlingen.
Jag bör också tala om för er att icke-statliga organisationer har sökt kontakt med mig i denna fråga. I juli i år hade jag nöjet att sammankalla ett särskilt seminarium i Bryssel för icke-statliga organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. I samband med detta sammanträde presenterade världssammanslutningen av icke-statliga organisationer mot dödsstraff, där även Amnesty International och flera andra ansedda organisationer är med, sin egen uppfattning. Meddelandet från denna grupp var att be Europeiska unionen att avhålla sig från att presentera en resolution om dödsstraffet vid den kommande generalförsamlingen. Dessa icke-statliga organisationer påpekade särskilt att eftersom det inte finns några tecken på att de politiska spänningarna har minskat sedan 1999, skulle ett sådant initiativ kunna skapa en högst politiserande och kontraproduktiv debatt i generalförsamlingen. Enligt deras mening skulle ett ytterligare misslyckande i generalförsamlingen kunna stärka ställningen för de stater som upprätthåller dödsstraff.
Jag fäster stor betydelse vid den sakkunskap som finns inom de många namnkunniga icke-statliga organisationer som vi arbetar med. De har även spelat en viktig roll som partner inom ramen för de projekt som vi genomför inom programmet Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. På initiativ av denna sammanslutning av icke-statliga organisationer firade vi, om det nu är rätt ord, också för första gången världsdagen mot dödsstraffet den 10 oktober.
Europeiska kommissionen kommer att fortsätta att stödja kampanjer som är avsedda att få till stånd ett moratorium för dödsstraff och avrättningar samt i slutändan ett avskaffande av dödsstraffet i hela världen. Förra året tilldelades ungefär 4,9 miljoner euro inom ramen för det europeiska initiativet till projekt som syftar till att höja den allmänna medvetenheten i länder där dödsstraffet finns kvar. De metoder som används inbegriper allmän utbildning, uppsökande verksamhet för att påverka den allmänna opinionen, studier om hur staters dödsstraffsystem följer miniminormerna, information om och stöd till strategier för att ersätta dödsstraffet samt ansträngningar för att garantera dödsdömda interner tillgång till rättsligt stöd på lämpliga nivåer, liksom utbildning för jurister.
Under de senaste månaderna har det också förekommit en del positiv utveckling som bör framhållas. I januari beslutade guvernör Ryan i Illinois att omvandla dödsdomarna för 156 dödsdömda fångar. Sedan protokoll 13 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna trädde i kraft den 1 juli är användandet av dödsstraff inte bara förbjudet i fredstid utan även i krigstid. Slutligen omvandlade Armeniens president alla dödsdomar som ännu inte verkställts till livstidsdomar i juli och ratificerade därefter protokoll 6 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna i september, och avskaffade därmed dödsstraffet.
Låt mig upprepa att vi tar denna fråga på allvar, och det gläder mig att vi arbetar med ett ordförandeskap som har tagit det på så stort allvar och drivit det med avsevärd skicklighet och mycket gott politiskt omdöme. Vi gör en del framsteg, men det kommer att kräva tid och envishet liksom en fortsatt kamp från parlamentets sida om vi skall lyckas uppnå vårt mål, som är att få se dödsstraffet förpassat till historieböckerna som en form av bestraffning vilken inte skall ha någon plats i den moderna världen.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Tack för er beskrivning av de ansträngningar ni gör för närvarande. Europeiska unionens ståndpunkt är förvisso tydlig: vi är alla oreserverade motståndare till dödsstraffet, och det är därför den resolution som framlagts gemensamt av detta parlament är relativt kort. Den grundläggande och primära frågan är vilken taktik vi bör använda för att nå största möjliga framgång. Skall vi vända oss till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och där kräva dödsstraffets avskaffande, eller skall vi, i FN:s generalförsamling, bara begära ett moratorium? Kommissionär Patten visade mycket bra hur vi kan gå vidare utan att förlora vårt grundläggande avvisande av dödsstraffet ur sikte. Man skulle nästan kunna säga att det är en smula förvänt: den bästa lösningen är naturligtvis avskaffandet av dödsstraffet, den näst bästa är ett moratorium, den värsta av alla dåliga lösningar är att det fortfarande förekommer sådant som stening till döds eller ännu grymmare avrättningsmetoder, och den näst värsta är att kräva att människor avrättas på ett ”humant” sätt. Så diskussionen om detta blir nästan någonting perverst.
Jag tror emellertid att den ståndpunkt som parlamentet ber rådet att inta kommer att visa sig genomförbar, eftersom den innebär att Europeiska unionen uppvisar en enad front när den i generalförsamlingen begär ett moratorium för dödsstraffet. Jag tror att alla stater som tillhör Förenta nationerna vet var Europeiska unionen står i denna fråga. Att nu bara begära ett moratorium kommer inte att betyda att vi förlorar det övergripande målet ur sikte. Jag anser också att det skulle vara riktigt om detta förslag framfördes av Europeiska unionen som helhet. Jag anser inte att det skulle vara rätt om den ena eller den andra regeringen obstruerade och därigenom förhindrade en samfälld aktion från EU.
För att fortsätta på samma ämne skulle jag vara intresserad av att veta vilken inställning våra anslutningsländer har till denna fråga. Som allmän regel borde frågan redan omfatta även dem. Jag anser att ett initiativ av detta slag får större tyngd och mera långtgående effekt om det godkänns av tjugofem stater. Som vår resolution faktiskt nämner behöver de individuella medlemsstaterna också, i den mån de kan, försöka ta kontakt med individuella stater och övertala dem att åtminstone stödja ett moratorium. Jag tror att detta skulle vara det bästa tillvägagångssättet för oss.
Jag önskar ordförandeskapet all framgång i dess förhandlingar för att nå detta mål. Jag är säker på att detta parlament, genom denna resolution, kommer att godkänna detta tillvägagångssätt praktiskt taget enhälligt.
– Herr talman! Låt mig säga inledningsvis att det är ganska egendomligt att varje debatt vi håller om dödsstraffet fortfarande störs av en speciell brist på uppriktighet. För några månader sedan lyssnade vi med liknande obehag på människor som i förbittrade ordalag talade om Kuba, medan vi till Kina, med dess 3 138 avrättningar under ett år, fortfarande bara riktar artiga ord, som ibland reduceras till ett förläget stammande när Europa uppmanas att uttala sig om den allt vanligare, ibland nästan industriella tillämpningen av dödsstraffet i Förenta staterna eller andra så kallade liberala demokratier som fortfarande använder galgen, sådana som Taiwan, Thailand, Japan och Indien.
Jag skulle inte vilja att denna politiska blyghet nu förvärrades genom en allvarlig försummelse av en förpliktelse som rådets ordförandeskap formellt åtog sig inför detta parlament den 2 juli i år, dvs. att presentera en resolution om ett moratorium för dödsstraffet i Förenta nationernas generalförsamling. Låt oss komma ihåg – och låt oss påminna minister Frattini om detta – att denna resolution framfördes som en av det italienska ordförandeskapets prioriteringar i dess utrikespolitiska program, och vi vet – både genom sunda förnuftet och genom erfarenhet – att ett moratorium är det första politiska steget mot avskaffandet av dödsstraffet; allt annat är bara en önskedröm. Tidsfristen för att lämna in en text till denna resolution är den 7 november, men hittills har resolutionen inte synts till. Efter många decennier med högljudd och ibland fruktlös debatt skulle det vara ansvarslöst att ha tillkännagivit ett så viktigt politiskt initiativ för fyra månader sedan bara för att ge vika för påtryckningarna från dem som inte vill att Förenta nationerna skall ta ställning mot dödsstraffet. Risken för nederlag? Jag tänker mera på plikten att kämpa, plikten att utkämpa den politiska kamp som Europeiska unionen måste ta sitt eget ansvar för.
Avslutningsvis, när rådets ordförande reser till Kina anförtror vi honom också uppgiften att påminna detta land om att det i fråga om människolivets värde inte får förekomma någon politisk opportunism eller hierarki, inte ens när det gäller Kina.
Herr talman! I FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna står det att envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Förra året bröt 31 länder mot denna livsavgörande artikel till stöd för det mänskliga, för det levande och för ett civiliserat och humant samhälle. 31 länder ansåg sig ha rätten att ta livet av sina egna medborgare. Enligt Amnesty International avrättades totalt 1 526 personer i dessa 31 länder, och 3 284 personer dömdes till döden i 67 länder. Drygt 80% av avrättningarna ägde rum i tre länder: Kina, Iran och USA. Herr kommissionär, herr minister, ni vet allt detta.
Kina är värst av dem alla. Det är ändå djupt tragiskt att behöva placera det demokratiska USA på samma lista som de två diktaturerna. Som varm USA-vän smärtar det mig mycket. Hur kan ett demokratiskt och civiliserat land som USA fortsätta att tillämpa dödsstraffet? I USA ökade antalet avrättningar under förra året till 71 jämfört med 66 året innan.
Jag tror faktiskt inte, herr talman, att många amerikaner är medvetna om att USA inte klarar kraven för att få bli medlem i EU och jag är övertygad om att det går att påverka USA att ändra inställning. Det skulle göra det så mycket svårare för övriga länder i dödsligan. Skulle det amerikanska folket vara mindre mottagligt för fakta? Tusentals oskyldiga har dömts till döden och avrättats. Skulle det amerikanska folket vara mindre humant än vi européer? Nej, så är det inte, men då behövs det modigare ledare som vill och vågar ta debatten för rättvisan och för den mänskliga värdigheten.
Kan man, herr kommissionär och herr minister, schackra med det totala avskaffandet av dödsstraffet? Jag är tveksam. Jag tror att man måste ha en mycket klar inställning här. Denna folkliga resning mot dödsstraffet, där det första steget är ett moratorium världen över, måste få helhjärtat stöd från EU och det italienska ordförandeskapet. Här får ni inte tveka, mina herrar! Ansvaret vilar på er, herr minister och herr kommissionär. Dödsstraffet skall avskaffas. Det är inte förhandlingsbart.
– Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst anser jag att vi bör välkomna det faktum att den sak som dödsstraffets motståndare kämpar för under loppet av några decennier, några generationer, har blivit ett av den allmänna opinionens mest lidelsefulla krav på de mänskliga rättigheternas område. När sådana dödsstraffsmotståndare som Martin Luther King 1961 talade om att avskaffa dödsstraffet verkade det vara en önskedröm. Nästa generation – min egen – väcktes till medvetenhet om frågan som en följd av den politik på detta område som fördes i Frankrike, när François Mitterand och Robert Badinter avskaffade dödsstraffet 1981.
Vi bör också tänka på att länder som vi trodde aldrig skulle avskaffa dödsstraffet så snabbt, såsom Turkiet och olika kandidatländer, har lyckats göra det genom att visa en verklig politisk vilja, framför allt sedan vårt sammanträde i denna kammare i juni 2001. Därför tror jag att det i denna fråga, i stället för att tala om taktik, skulle vara oändligt mycket bättre att tala om politiska övertygelser och viljan att stödja dessa övertygelser.
När vår kollega Ari Vatanen deltar i Paris–Dakar-rallyt och bär ett märke med orden ”no death penalty” väcker han faktiskt en hel kontinent till medvetenhet. Vad det handlar om är för övrigt, som Trautmann sade, vår förmåga att tämja våra hämndinstinkter.
När vi förenar våra krafter lyckas vi rädda en nigeriansk kvinna som fick barn utanför äktenskapet från dödsstraff. Jag tror att om vi förenar våra krafter igen kommer vi att kunna få bort en man vid namn Mumia Abu-Jamal från dödslistan. Han har fängslats bara därför att han är svart, därför att han var journalist, därför att han talade för dem som inte har någon röst och därför att han öppet kritiserade den misshandel som Philadelphias rasistiska polis gör sig skyldig till.
Det är med alla dessa individer i åtanke som jag i dag säger att vi bör tänka noga. Den färg det gäller i fråga om dödsstraffet är inte svart eller vit utan blodets färg. Det är därför vi enligt min uppfattning inte får utlämna människor till länder där vi vet att de kan vänta sig dödsstraff. Jag blir speciellt upprörd när jag tänker på våra medborgare som just nu befinner sig i Guantánamo, för vi vet inte vilket öde de kan drabbas av. Mina damer och herrar, vad som behövs är politisk vilja, inte taktik.
– Herr talman! Ett av de viktigaste områdena med ett historiskt betingat spänningsförhållande i vår tid är kampen mellan statssuveränitet och universella mänskliga rättigheter. Suveräna härskares traditionella makt verkar framför allt vara rätten att bestämma om sina undersåtars liv och egendom. I en tid med nationalstater har vi misslyckats med att göra oss kvitt två allvarliga och konstanta brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, nämligen dödsstraffet och den utbredda användningen av tortyr.
Det är utmärkt att Europeiska unionen, vars egen yttre suveränitet är mycket svag, på ett kärnområde i sin utrikespolitik, mänskliga rättigheter, har inriktat sig på att avskaffa dessa två allvarliga missförhållanden nu när tankar på militär säkerhet dominerar i skapandet av den nya världsordningen samtidigt som våldet mot ett lands egna medborgare på ett oroande sätt håller på att relativiseras. En stat som dödar och torterar bör aldrig få internationell legitimitet.
Den ödesdigra fråga FN-systemet måste ta itu med är den konflikt jag nämnde i början. Världsorganisationens speciella styrka har förvisso ansetts vara att respektera de mänskliga rättigheterna, men samtidigt är dess stadga fast förankrad i begreppet statssuveränitet. Den befinner sig således på den punkt där två epoker och två olika politiska världsåskådningar möts.
Jag anser att tiden nu är mogen att ta detta steg framåt och göra allt vi kan för att få till stånd ett totalt moratorium som gör att dödsstraffet helt enkelt inhiberas överallt i världen som ett övergångsstadium till ett slutgiltigt avskaffande av det. Planen kommer att innebära både diplomatiska och andra typer av risker, men målet gör att det är värt att ta dem.
– Herr talman, mina damer och herrar! Trots upprepade krav från många håll att skyddet av de mänskliga rättigheterna skall ta sig uttryck i avskaffandet av dödsstraffet har vi sett inte bara hur antalet dödsdomar har ökat i vissa länder på senare år utan också att avrättningssystemen blir grymmare genom användning av barbariska metoder.
I samband med kravet på ett moratorium för dödsstraffet skulle åtminstone vilja nämna, bara som exempel och på grundval av de med nödvändighet partiska fakta som lämnats av Amnesty International för 2002, att bara i Iran, Saudiarabien och Sudan genomfördes 113, 48 respektive 40 avrättningar, för att inte nämna de 1 060 som ägde rum i Kina. Mot bakgrund av detta måste vi, samtidigt som vi vidhåller att ett moratorium för dödsstraffet behövs omedelbart, lika ivrigt uppmana Europeiska unionen och Förenta nationerna att ingripa mot dessa länder, där de straff som utdöms inte följer sekulära regler utan olika slags fundamentalistiska kulturer eller traditioner.
Samtidigt som vi respekterar varje individs rätt till religionsfrihet, måste vi klart deklarera vår övertygelse att införandet av sharialagstiftning i en stat eller en del av den inte kan accepteras av Europeiska unionens medlemsstater. Detta är anledningen till att moratoriet för dödsstraffet måste åtföljas av sanktioner som Europa måste genomföra mot de regeringar som inte accepterar moratoriet och fortsätter att tillämpa dödsstraffet med sådana grymma metoder som t.ex. stening till döds.
En av de sanktioner som vi skulle vilja se skulle vara ett avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med dessa länder: att fortsätta att hjälpa medborgarna, där det är möjligt, men inte längre ha någon – om ni ursäktar termen – med de länder vilkas regeringar medvetet fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna. Europa kan inte påtvinga andra länder sina lagar och sitt demokratibegrepp, men det kan inte heller fortsätta med effektiva ekonomiska förbindelser med regeringar som bygger på kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, för i dessa länder är dödsstraffet inte bara ett straff som utdöms av domstolarna och verkställs av bödeln utan också ett straff som utdöms varje dag genom hunger, desperation och våld, som driver hela befolkningar att ta sin tillflykt någon annanstans och som till och med, vilket har hänt i Somalia sedan 1991, dör i Indiska oceanens eller Messinasundets vatten. Till sist, dödsstraffet är också ett straff som terrorister ständigt verkställer genom att döda obeväpnade civila. Följaktligen finns det inte något hopp om att få till stånd ett moratorium för dödsstraffet om vi inte också genomför sanktioner mot dem som tillämpar inhumana och fundamentalistiska lagar och försöker skyla över terroristaktioner.
Det är nu rätt tidpunkt, herr talman, för det italienska ordförandeskapet att förmå parlamentet att göra en symbolisk gest, att be Iran benåda den unga kvinna som dömts till döden för att ha dödat den man som våldtog henne. Europas engagemang för detta skulle kunna ge nytt hopp för så många kvinnor som förtrycks genom det extremistiska och inhumana synsättet hos alltför många regeringar.
– Herr talman! Jag har tilldelats 90 sekunder som ordförande för och som företrädare för det gränsöverskridande radikala partiet, som i årtionden har kämpat för att till slut – och detta säger jag till rådets ordförande Frattini – uttala vår övertygelse i stället för att på ett ovärdigt sätt ägna oss åt verbal gymnastik i fråga om överenskommelser.
År 1994 förlorade vi med endast åtta röster i FN, på grund av Singapores och andra staters oro för att dessa förslag om ett moratorium skulle minska den nationella suveräniteten. Fram till i dag har 33 stater övergått till att stödja avskaffandet och framtvingat moratoriet. Det italienska ordförandeskapet har högt och tydligt uttalat, och fortsätter att uttala, sin övertygelse i denna kamp, och tar varje enskilt tillfälle, varje enskild dag i en sophög av förevändningar och ursäkter för att agera tvärtemot vad man lovat.
Herr rådsordförande! Vi kämpar för att de övertygelser som vi har, eller påstår oss ha, åtminstone i minsta utsträckning skall hedras även i vårt land, om möjligt, och även i Europa – med eller utan er – och så att vi kan sluta med att ovärdigt rätta oss efter dåraktiga, felaktiga överenskommelser.
Nu är min talartid slut, men jag befarar att även er tid är ute när det gäller trovärdighet och anständighet. Jag hoppas att det inte är så, men ni är i farozonen och gör att vi löper risken att inte uppträda anständigt och inte bli trovärdiga.
– Herr rådsordförande! Jag tror verkligen att det är viktigt att det italienska ordförandeskapet, naturligtvis på Europeiska unionens och medlemsstaternas vägnar, lägger fram ett förslag till resolution för FN:s generalförsamling och begär att ett världsomfattande moratorium mot dödsstraff skall antas. Dessutom tror jag att vi är skyldiga att lägga fram ett sådant förslag.
Det får inte vara så att försiktigheten får oss att glömma vårt löfte att försvara rätten att leva eller vårt ansvar att arbeta för att öka det internationella samarbetet i syfte att fullständigt avskaffa dödsstraffet i världen, eftersom dödsstraffet kränker den fundamentala rättigheten att leva; det som är värre – som Amnesty International säger – är att denna kränkning inte är dold eller förnekad, utan faktiskt inskriven i lagen i de länder som tillämpar straffet. Dessutom: om ett land inte respekterar den mest fundamentala av alla rättigheter, med vilken auktoritet kan det då kräva av sina medborgare att de skall respektera andra rättigheter, och på vilken grund vilar detta lands demokrati och lagbestämmelser om dess lagstiftning medger att den viktigaste och mest fundamentala av alla rättigheter får kränkas: rätten till liv? För Europeiska unionen måste därför kampen för att avskaffa dödsstraffet och kampen för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna vara en och samma sak.
Det stämmer att det har gjorts framsteg på detta område, och att mycket färre länder i dag bibehåller dödsstraffet i sin lagstiftning, men det är fortfarande långt ifrån avskaffat, som statistiken så grymt visar. För att vara konsekvent i fråga om de värderingar som unionen är uppbyggd på måste Europeiska unionen därför prioritera kampen mot dödsstraffet, inte bara inför FN:s generalförsamling, utan också i sina förbindelser med de länder utanför EU som fortfarande måste avskaffa det, vilka förbindelser unionen än kan ha med dessa länder, eller vilken strategisk eller kommersiell betydelse länderna än har, för ingen skall ha rätt att besluta om liv eller död för en mänsklig varelse.
– Herr talman! Jag skulle vilja komma med några mycket korta kommentarer för att få fullständig klarhet i denna fråga, som är mycket viktig för det italienska ordförandeskapet.
I många tal har jag hört en uppmaning till det italienska ordförandeskapet att lägga fram resolutionen för FN:s generalförsamling på Europeiska unionens vägnar. Däremot har jag inte hört någonting – men jag hoppas parlamentet kan ta med det i sina överväganden – om en situation som jag ansåg vara min plikt att nämna i mitt tal. Det finns ingen – jag upprepar, det finns ingen – enhällig överenskommelse inom Europeiska unionens medlemsstater om att det italienska ordförandeskapet skall lägga fram en resolution på EU:s vägnar. I ljuset av detta finns det två möjligheter: antingen uppmanar parlamentet ordförandeskapet i rådet att lägga fram ett dokument på EU:s vägnar om inte alla EU:s medlemsstater samtycker – och detta är den första möjligheten –, eller också måste det klart och tydligt anges att Italien, även när det innehar ordförandeskapet i Europeiska rådet, kan lägga fram en resolution också utan vissa medlemsstaters samtycke – men utan detta måste vi påpeka att det kan betraktas som en allvarlig kränkning av sammanhållningen inom Europeiska unionen. Som nation är Italien positivt till att man gör så, men landet är positivt till – jag upprepar – att göra det när det står fullständigt klart att alla medlemsstater inom Europeiska unionen samtycker till detta, och det gäller inte ett moratorium eftersom vi alla är för ett moratorium, inte avskaffandet, för vi är alla för detta, utan det handlar om att inte alla stater är för att det nu skall läggas fram en resolution.
Eftersom jag tror att jag nu har varit tydligare vill jag säga att det italienska ordförandeskapet inte bara är positivt utan till och med mycket positivt till att lägga fram en resolution på EU:s vägnar, men om EU inte är enigt i denna fråga, kan vi då lägga fram en resolution – och uppenbarligen inte på EU:s vägnar – och säga att EU är splittrat i denna fråga? Jag är redo att efterkomma denna begäran när parlamentet har sagt vad det anser i denna fråga.
– Herr talman, mina damer och herrar! Ursäkta mig, men jag förstår inte det svar vi fått. Jag förstår det inte alls, och jag vet fortfarande inte om ordförandeskapet kommer att stödja våra krav.
– Jag föreslår att ni tar upp den frågan med rådsordföranden.
Jag har mottagit fem resolutionsförslag från olika politiska grupper.(1)
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Debatten är avslutad.
. – Det krävs här ett världsomfattande moratorium på regelrätt grundval, men när kommer detta faktiskt att genomföras? God vilja från Europas sida är inte längre tillräcklig. Att avskaffa dödsstraffet måste betraktas som en avgörande aspekt i EU:s förbindelser med länder utanför EU. I hela världen fortsätter länder att begå detta brott från statens sida. Denna barbariska sedvänja förekommer fortfarande, särskilt i Japan, Kina, Förenta staterna, Saudiarabien och Iran, där det fortfarande utförs avrättningar. Vad värre är, är att antalet avrättningar ökade under 2001–2002. Det har blivit omöjligt att fortsätta att tiga om detta ”administrativa mord”, särskilt när det utförs av det mäktigaste landet i världen, som försöker tvinga på resten av världen sitt system och sina värderingar. Vi kan inte acceptera att det enda sättet att komma till rätta med brott och våld är just brott och våld.
Liksom det nyligen bildade världssamfundet för parlamentsledamöter mot dödsstraffet, och i linje med den världsomfattande begäran att dödsstraffet skall avskaffas, måste Europeiska unionen utöva alla erforderliga påtryckningar för att FN skall anta ett moratorium som snabbt leder till att dödsstraffet avskaffas.
Män och kvinnor lämnas att ruttna i väntan på att bli avrättade, och Mumia Abu-Jamal är en av dem. Det brådskar att förhindra det som är irreparabelt.
– Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B5-0279/2003).
Vi kommer att ta upp en rad frågor till rådet.
–Fråga nr 1 kommer inte att besvaras eftersom ämnet redan finns med på föredragningslistan för den nuvarande sammanträdesperioden.
Två viktiga krav från Europaparlamentet är att det inrättas en europeisk polisskola och ett gemensamt skydd av de yttre gränserna. Hur ser tidsplanen ut för den fortsatta utvecklingen av dessa projekt och när kommer rådet att fatta beslut om definitiv förläggningsort för den europeiska polisskolan?
– År 2002 lade kommissionen fram ett meddelande om det gemensamma skyddet av de yttre gränserna för medlemsstaterna i Europeiska unionen, där omfattande synpunkter gavs om det framtida gränsskyddet. I Rom lade man 2002 fram en genomförbarhetsundersökning, som letts av Italien, om att sätta upp en europeisk gränspolisstyrka. I juni samma år antog rådet (rättsliga och inrikes frågor) en plan för bevakningen av de yttre gränserna, som utgjorde grundvalen för alla fortsatta åtgärder på området.
På grundval av dessa dokument specificerade Europeiska rådet i Sevilla 2002 prioriterade åtgärder och anhöll om att en gemensam instans skulle inrättas med personer som arbetar med frågor om de yttre gränserna, vilka utgjordes av medlemsstaternas chefer för gränskontrollen, vilka fick i uppdrag att samordna de åtgärder som nämnts i planen. Detta sörjde också för att gemensamma operationer snabbt genomfördes vid de yttre gränserna, och att pilotprojekten påbörjades omedelbart. Dessa operationer och projekt har genomförts eller har förberetts sedan 2002 och 2003.
I juni 2003 beslutade Europeiska rådet i Thessaloniki – som ni vet – att inrätta en gemensam instans för personer som arbetar med frågor om de yttre gränserna, för att göra denna europeiska strategi mer effektiv. Denna enhet har inrättats och är underställd rådet. I slutsatserna från Thessaloniki inbjuder rådet kommissionen att undersöka behovet av att inrätta nya institutionella mekanismer, som även omfattar en europeisk driftsstruktur, för att förbättra det operativa samarbetet om gränsskyddet.
Den 16 och 17 oktober välkomnade Europeiska rådet i Bryssel kommissionens avsikt att lägga fram ett förslag om att inrätta en myndighet för europeisk gränsförvaltning för att förbättra det operativa samarbetet, vilket skulle göras i tid för att rådet skulle kunna nå en politisk överenskommelse om myndighetens huvudsakliga delar i slutet av 2003. Detta förslag kommer att grunda sig på erfarenheterna från den gemensamma enheten för gränsövervakningspersonal.
Vidare har Europeiska rådet tagit del av den undersökning om nationsgränser till sjöss som gjorts på uppdrag av kommissionen, och uppmanat rådet (rättsliga och inrikes frågor) att avfatta ett arbetsprogram i frågan, som skulle antas i slutet av året.
När det slutligen gäller den europeiska polisskolan inrättades den genom rådets beslut i december 2000, började sin verksamhet 2001 och är för närvarande placerad i Danmark. Ett beslut om dess permanenta placering kommer att bero på de rekommendationer som ges av Europeiska rådet.
– Tack så mycket för ert svar herr Frattini, som var mycket bra och detaljerat, och för det mycket bra arbete som det italienska ordförandeskapet i rådet har gjort på detta område. Jag har bara två specifika frågor till. För det första: kommer den grupp med gränsexperter som ni hänvisade till att sammanställa en skriftlig rapport någon gång under året eller i slutet av året, eller kommer det att ta ännu längre tid? Det är min första fråga.
Min andra korta fråga har att göra med polisskolan. Tror ni, när det gäller frågan om var de olika organen skall placeras, där många aspekter fortfarande är oavgjorda, att detta paket kan behandlas innan det italienska ordförandeskapet avslutas, eller kommer detta och frågan om polisskolan inte att kunna ordnas före slutet av detta år?
– Det har ännu inte fattats något beslut om var myndigheten skall placeras, och därför kan jag inte säga om det blir det italienska ordförandeskapet som undersöker hela paketet. Icke desto mindre kan jag säga att den gemensamma enheten för gränsövervakningspersonal rapporterar och kommer att fortsätta att rapportera regelbundet, eftersom det står klart att allt förberedande arbete för den blivande myndigheten kommer att grunda sig – som jag sade – på de erfarenheter denna arbetsgrupp gjort. Det är därför vi uppskattar samarbetet mellan kommissionen och rådet, särskilt under de kommande månaderna och framåt.
– Herr talman! För närvarande finns det en grupp experter på gränsskydd som arbetar i Finland. Gruppen omfattar några tjänstemän. Om denna gemensamma gränspolismyndighet skulle placeras någon annanstans än i Finland, skulle då avsikten vara att denna finska grupp av experter också slutligen skulle stationeras på den platsen? Med andra ord, har rådet några planer för närvarande på vad som skall hända med denna grupp av gränsskyddsexperter som nu arbetar i Finland?
– Detta är tekniska problem, som jag noterar. Principen är att det skall finnas en europeisk myndighet som samordnar alla åtgärder. Därför är det helt klart så att när det finns arbetsgrupper så kommer man att ta hänsyn till deras erfarenheter. Vi har ännu inte har tittat på de tekniska samordningsfrågorna.
Europaparlamentet har i ett antal år i sina betänkanden om hur de mänskliga rättigheterna upprätthålls inom EU påtalat den dramatiska och oroväckande situation som råder för intagna på fångvårdsanstalter inom EU, och har vid upprepade tillfällen uppmanat rådet och kommissionen att vidta åtgärder för att fastställa miniminormer vad gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för intagna på fångvårdsanstalter inom EU. Vid en utfrågning inför utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor angav ordföranden för rådet (rättsliga och inrikes frågor) Roberto Castelli att det italienska ordförandeskapet har inlett en undersökning av hur straff- och fångvårdssystemen fungerar. Castelli har i en artikel i den italienska dagstidningen Corriere della sera av den 7 augusti 2003 meddelat att han har tagit ett initiativ för att ange miniminormer för levnadsförhållandena inom fångvårdsanstalter i EU.
Kan rådet i detalj beskriva detta initiativ och de etapper som förutses, ange hur långt man har kommit liksom de mål man vill uppnå samt översända relevanta handlingar till parlamentet? Har rådet för avsikt att utforma ett rambeslut i detta ärende, då detta vore det enda sättet att införa bindande normer och se till att de efterlevs på ett effektivt sätt?
– Jag kan meddela Dell’Alba att rådet varken har fått något förslag eller något lagstiftningsinitiativ i denna fråga. Trots detta, och eftersom vi är medvetna om frågans vikt, tog det italienska ordförandeskapet upp frågan om verkställighet av fängelsedomar vid ett informellt möte med rådet (rättsliga och inrikes frågor) i Rom den 13 september 2003. Som ni kan se väntar vi på vad denna diskussion leder till, vilken initierats av ordförandeskapet.
– Herr rådsordförande! Ni talade som rådsordförande och ni svarade också som sådan, som om ni inte också företrädde den italienska regeringen. Turcos fråga gällde exakt detta: att er kollega Castelli – också rådsordförande men även ledamot av en regering i en medlemsstat, och som sådan berättigad att lägga fram det förslag som ni hänvisar till – den 7 augusti meddelade i och i parlamentets utfrågning att den italienska regeringen, eller han personligen, hade för avsikt att starta ett initiativ för att definiera miniminormer för levnadsförhållanden vid europeiska fångvårdsanstalter. Eftersom vi ansåg att det var en utmärkt idé och eftersom parlamentet i flera år har uppmanat rådet att göra just detta – och jag vill nu lägga till tanken att italienska ledamöters rättighet att besöka fängelser skall utsträckas till att omfatta även ledamöter av Europaparlamentet – skulle jag vilja fråga om ni kan bekräfta denna avsikt här i kammaren på det italienska ordförandeskapets vägnar.
– Jag anser inte att jag kan svara som företrädare för den italienska regeringen. Jag kan bara säga, som företrädare för ordförandeskapet, att denna diskussion påbörjades – som jag nyss sade – vid ett informellt möte med rådet (rättsliga och inrikes frågor). Helt säkert kommer den snart att leda till utveckling och resultat, som vi för närvarande inte kan förutsäga, med tanke på att debatten började den 13 september, för mindre än en månad sedan.
För några dagar sedan undertecknades en ramöverenskommelse om en tullunion mellan Turkiet och ockupationsregimen på norra Cypern. Med tanke på att Turkiet inte har rätt att ingå sådana handelsavtal utan EU:s godkännande, för att inte nämna att undertecknandet av en sådan överenskommelse med Rauf Denktashs Kalle Anka-stat är detsamma som en provokation mot Europeiska unionen och Republiken Cypern, som kommer att bli medlem i EU 2004, undrar jag om rådet anser att undertecknandet av detta avtal är ett positivt bidrag från Turkiets sida för att försöka lösa Cypernfrågan, vilket landet åtagit sig att göra på grundval av Helsingforsavtalet och partnerskapet mellan EU och Turkiet?
– Europeiska unionen har informerat Turkiet om sin oro över ramavtalet om tullunionen med norra Cypern, och särskilt påpekat att förutom den rättsliga och kommersiella innebörden så skadar undertecknandet av nämnda avtal de ansträngningar som har till syfte att lösa Cypernfrågan, och motsäger andan i den plan som upprättats av FN:s generalsekreterare Kofi Annan.
Europeiska unionen har tagit del av den turkiska regeringens svar – som unionen anser är tillfredsställande – vilket har resulterat i att man har beslutat att inte ratificera eller låta detta avtal träda i kraft, som bedöms vara oförenligt med tullunionen med Turkiet. Europeiska unionen förväntar sig att Turkiet står fast vid detta beslut och återkallar de nuvarande handelsåtgärderna med norra Cypern, som kränker tullunionen mellan Europeiska unionen och Turkiet.
– Jag tackar rådets ordförande för hans svar. Detta är ett steg, men det räcker inte. Avtalet har undertecknats av den turkiske premiärministern, den turkiska regeringen, och det har lagts fram för parlamentet; det enda är att det inte kommer att ske någon omröstning. Jag vill fråga rådets ordförande om Europeiska unionen kommer att begära att detta avtal skall annulleras fullständigt, eftersom det provocerar regeringen i Turkiet, som ett kandidatland, och tullunionen mellan Turkiet och Europeiska unionen.
– Jag kan bekräfta att vi kommer att fortsätta att uppmana Turkiet att inte ratificera avtalet, och ett avtal som inte har ratificerats är uppenbarligen ett ogiltigt avtal i juridiska termer, i den meningen att det inte kan eller får träda i kraft.
Jag tror att vi måste kontrollera att Turkiet faktiskt agerar i enlighet med det löfte som man har gett, och vi hoppas och litar på att landet kommer att lyckas.
Zimbabwes regering krävde den 19 augusti att få utnyttja hjälporganisationernas livsmedelsförråd, för att själv dela ut livsmedlen. Hjälporganisationerna är oroliga. President Mugabes regim har redan tidigare anklagats för att låta livsmedelshjälpen vara avhängig av partitillhörighet. Politiska motståndare lämnas därhän. För närvarande lider mer än tre miljoner människor i Zimbabwe av svält. Hjälporganisationerna fruktar att denna siffra vid slutet av året kommer att uppgå till fem miljoner. Problemen hotar att ytterligare förvärras av landreformerna. Enligt ”Commercial Farmers' Union” måste 2 900 lantbruk (till största delen startade av vita) upphöra med sin verksamhet.
Enligt pressmeddelanden väntas under de kommande veckorna en stor sändning spannmål från EU. Vilka åtgärder kommer att vidtas för att undvika att denna livsmedelshjälp missbrukas för politiska syften och inte når de hjälpbehövande?
– Rådet är oroat över försämringen av livsmedelssituationen i Zimbabwe och motsätter sig varje försök att göra livsmedelshjälpen avhängig av politiska kriterier.
Europeiska unionens livsmedelshjälpspolicy och hanteringen av den är reglerad i en förordning från rådet från 1996, enligt vilken kommissionen skall vidta alla åtgärder som krävs för att livsmedelshjälpsprogrammen och åtgärderna skall genomföras ordentligt. I detta syfte förser medlemsstaterna och kommissionen varandra med den erforderliga hjälpen och all användbar information.
I sin gemensamma ståndpunkt av den 18 februari 2002 om Zimbabwe uttalar rådet allvarlig oro över situationen i landet, särskilt det återupptagna våldet, och ålade Zimbabwe sanktioner. Denna gemensamma ståndpunkt utsträcktes till den 20 februari 2004.
I enlighet med unionens riktlinjer om livsmedelsdistributionen i Zimbabwe, som överenskommits av kommissionen och beskickningscheferna i Harare 2002, skall hanteringen och distributionen av livsmedel grunda sig på behov och inte på politiska kriterier. Den opartiska distributionen av hjälp skall göras gemensamt i samråd med de viktigaste berörda parterna. Den skall innebära att valet av mottagare sker öppet och bygger på delaktighet. Varje distributionsprogram skall ha ett oberoende övervakningssystem för att hantera urval, distribution, kontroll och eventuella klagomål.
Europeiska unionen var mycket oroad när Zimbabwes regering offentliggjorde den nya policyn som rör de icke-statliga organisationernas agerande för att lämna humanitär hjälp och utvecklingsbistånd.
I slutet av september 2003 undertecknade Zimbabwes regering en avsiktsförklaring med Euronet och Världslivsmedelsprogrammet (WFP) om principerna för distribution av livsmedel, och man har gjort vissa ansträngningar för att redogöra för hur man avser att tillämpa den nya policyn på de icke-statliga organisationernas arbete. Efter denna utveckling kom medlemsstaterna överens om att beskickningscheferna skall starta ett omfattande initiativ i de större städerna, med undantag av Harare, för att informera Europeiska unionens regionala partner om den oro man hyser i de frågor som hänger samman med leveranser av livsmedel och humanitär hjälp i Zimbabwe.
Ordförandeskapet förbereder för närvarande mandatet för det nämnda initiativet. Unionen kommer att fortsätta att nära följa utvecklingen av livsmedelskrisen, i förhoppningen att Zimbabwes regering faktiskt kommer att respektera de humanitära principerna i den avsiktsförklaring som nyligen undertecknats.
– Tack så mycket, herr talman. Herr Frattini, kan ni möjligen ge mig ett konkret svar på frågan om rådet har för avsikt att agera på Mugabes befallning och, vare sig man gör det eller inte, huruvida avsikten är att fortsätta att lämna direktstöd till de icke-statliga organisationer som är aktiva i Zimbabwe. Eller skall vi följa de riktlinjer som utfärdats av Zimbabwes regering och leverera livsmedelshjälpen direkt till regeringsorganen? Under tiden kanske det kan vara bra för er att veta att situationen i Zimbabwe har blivit ännu sämre, och att det nu också saknas gödningsämnen för livsmedelsproduktion, bränsle och liknande. Situationen försämras därför hela tiden. Jag är lite ängslig för att responsen inte är tillräcklig, om allt som görs är att bibehålla nuvarande sanktioner t.o.m. februari 2004.
På mötet mellan ordförandeskapet och den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder i Verona den 23 augusti 2003 diskuterades idén om inrättande av en EU-kustbevakning (se Sunday Times den 24 augusti 2003). I samband med detta initiativ vill jag rikta er uppmärksamhet på ett förslag jag lagt fram på detta tema till Konventet för Europas framtid (CONV 150/02). Jag är intresserad av ordförandeskapets reaktioner.
– Som Cushnahan känner till från rådets svar på hans tidigare fråga fick kommissionen i uppdrag att utföra en genomförbarhetsundersökning för att förbättra kustbevakningen efter att den omfattande planen för att bekämpa olaglig invandring och människohandel antagits i februari 2002. Rapporten innehåller några rekommendationer om hur man skall förbättra kustbevakningen, och hänvisar till ett eventuellt upprättande av en operativ struktur. Kommissionen vidarebefordrade denna rapport till rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 12–13 september 2003. Rådet behandlar nu denna rapport för att kunna dra eventuella slutsatser. Dessa åtgärder är ett vittnesbörd om den vikt som rådet lägger vid kustbevakningen. Vi är övertygade om att bevakningen av de yttre gränserna bör ha en konkret europeisk dimension, om vi skall lyckas genomföra de åtgärder som redan har beslutats av rådet för att bekämpa olaglig invandring och därmed sammanhängande brottslighet.
– Jag välkomnar det faktum att det italienska ordförandeskapet intresserar sig för idén om en europeisk kustbevakningsenhet och erkänner våra sjögränsers utsatthet i stället för att – och det har hänt tidigare – uteslutande sysselsätta sig med landgränser.
Jag är medveten om kommissions förslag, men kan inte ordförandeskapet samtidigt gå med på att frågan om illegal smuggling av människor inte är det enda problemet på våra hav? Kriminella har utnyttjat våra hav på många sätt för att bedriva sina onda affärer som omfattar illegal handel med droger och cigarettsmuggling. Vi får inte heller glömma bort de problem som förorsakas av sjöfartskatastrofer. Vi har också haft stora problem i fråga om föroreningar av havsmiljön, ”Erika”-paketet och nyligen ”Prestige”-katastrofen.
Med tanke på de små fiskbestånden i våra vatten, skulle ordförandeskapet också kunna gå med på att det finns mycket som en europeisk kustbevakningsenhet skulle kunna göra med Förenta staternas kustbevakning som förebild? Är det inte dags för ett förslag om en mångfasetterad strategi som inte bara tar itu med frågan om illegal smuggling av människor utan som också täcker alla dessa aspekter?
Om vi tar upp de europeiska medborgarnas farhågor är vi alltid bekymrade över hur vi skall öka Europas relevans. Om vi arbetade fram ett definitivt förslag för att tackla dessa problem skulle vi öka Europas relevans genom att ta upp medborgarnas verkliga farhågor inom en hel mängd områden.
Under de senaste tio åren har man hittat fler än 320 kvinno- och flickkroppar i Ciudad Juárez, Mexico. 4 476 kvinnor och flickor har försvunnit från olika mexikanska städer. Medelåldern bland dem är 14–16 år. De mexikanska myndigheternas undersökningar brister i effektivitet, vilket gör skyddet av dessa kvinnor, vars grundläggande rättigheter kränks å det grövsta, ännu mer bristfälligt. Myndigheterna följer inte heller rekommendationerna eller handlingsplanen från FN:s fjärde kvinnovärldskonferens, och inte heller de åtaganden som gjorts av de olika regeringarna genom konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Kan rådet förmedla den upprördhet som händelserna i Ciudad Juárez och andra mexikanska städer har skapat till Förenta staternas regering samt begära information om vilka åtgärder som vidtagits?
Avser rådet att inom ramen för samarbetsavtalet med Mexico ge det bistånd som krävs för att de mexikanska myndigheterna skall kunna klara upp dessa mycket allvarliga händelser?
– Kvinnors rättigheter och frågan om försvinnanden på grund av våld är en källa till särskild oro för Europeiska unionen. Enligt internationell lagstiftning och på grundval av etiska och konstitutionella principer, som är gemensamma för alla medlemsstater i Europeiska unionen, har vi enträget uppmanat regeringarna att godta FN:s resolutioner och beslut och genomdriva alla de bestämmelser, lagar och program som syftar till att garantera att kvinnor kan komma i fullständigt åtnjutande av alla rättigheter och av grundläggande frihet på jämlik nivå med männen.
Europeiska unionen kontrollerar och diskuterar regelbundet situationen för de mänskliga rättigheterna i Mexiko med de mexikanska myndigheterna, samt hur landet iakttar sina åtaganden i enlighet med internationell lagstiftning. Unionen har uppmuntrats av de tydliga åtaganden gällande vars och ens mänskliga rättigheter som gjorts av president Fox’ administration, och hans löfte om att betrakta detta som en av de viktigaste frågorna inom hans område. Vi välkomnade Mexikos samarbete med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCR). Enligt vissa källor har emellertid regeringens goda avsikter och nya ansatser ännu inte gett några påtagliga resultat. Den nuvarande omstruktureringen som utförs av biträdande sekreteraren för demokrati och mänskliga rättigheter i det mexikanska utrikesministeriet, samt den nationella människorättskommissionens beslut nyligen att annullera det ombudsmannaprojekt som hade finansierats av det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, har gett anledning till stor oro. Mexiko hade valts ut som ett av tre prioriterade latinamerikanska länder som skulle erhålla stöd från det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter under perioden 2002–2004. De mexikanska myndigheterna borde därför förnya sitt löfte att gå vidare när det gäller de mänskliga rättigheterna i samarbete med internationella partner, inbegripet det viktiga UNHCR-programmet i Mexiko.
Europeiska unionen kommer att fortsätta att kontrollera situationen för de mänskliga rättigheterna och diskutera den med de mexikanska myndigheterna vid första lämpliga tillfälle, vilket kommer att bli det möte med gemensamma associeringskommittén som äger rum i november under det italienska ordförandeskapet.
– Herr rådsordförande! Det problem som ni nämnde i svaret till min fråga är jag bara till hälften nöjd med. Det beror på att under de senaste tio åren – som ni mycket väl känner till – så har tyvärr, särskilt i Ciudad Juárez, mer än 320 kvinno- och flickkroppar upptäckts. Dessutom har mer än 4 470 kvinnor och flickor mellan 14 och 16 år försvunnit. Därför vill jag, förutom den åtgärd som rådet kommer att vidta när det gäller Mexikos förhållande till avtalet, att det skall göras en undersökning av vilka särskilda åtgärder – eftersom vi inte talar om kränkning av de mänskliga rättigheterna i allmänhet, utan om mycket särskilda fall där många kvinnor och flickor har försvunnit eller dött, särskilt i Ciudad Juárez – som vidtagits av Mexiko för att undersöka dessa fakta, och om det å andra sidan är möjligt, och om rådet kommer att tillåta det, att överväga vilken hjälp som begärs av myndigheterna i detta land, så att det internationella samfundet kan bidra till att klara upp dessa fakta, som är mycket allvarliga.
Denna sommar har den illegala invandringen via småbåtar till EU:s södra gränser ökat mycket. De få myndighetspersoner som finns på plats är överhopade av arbete då båtarna börjat ta andra vägar, och de saknar möjligheter att hantera detta problem som börjar anta enorma dimensioner.
Kommissionsledamot Vitorino skall lägga fram vissa rapporter (Argo och Ulises) och beräkningar om denna fråga inför rådet. Mot bakgrund av detta och med en stark uppmaning om att man bland de nya åtgärderna skall inbegripa aktioner vid Granadas kust (Spanien), där situationen har försämrats i och med att åtgärderna för att hejda invandringen i området kring Tarifa drivits till sitt yttersta, ställer jag följande fråga till rådet: Vilka åtgärder planerar rådet att vidta för att förbättra denna situation?
– Företeelsen – som haft så tragiska följder – att så många desperata människor kommer i vad som kallas ”gamla skorvar” för att söka sin lycka i Europa, har återigen dykt upp. Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki uppmanades kommissionen att undersöka behovet av att skapa nya institutionella mekanismer, inbegripet en eventuell europeisk operativ struktur – det har jag just nämnt – för att förbättra det operativa samarbetet för gränsbevakningen. Som jag sade tidigare är syftet att vid Europeiska rådets möte i december godkänna att det inrättas en europeisk myndighet som är specialiserad på detta område. Rådet erinrar dessutom om att vissa gemensamma åtgärder redan har vidtagits i samband med planen om bevakning av Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, som syftar till att övervaka och minska den olagliga invandringen via havet.
En slutlig lägesrapport om genomförandet av denna plan för bevakning av de yttre gränserna, med bedömning av resultaten, lades fram i juni 2003 och vidarebefordrades sedan till rådets möte i Thessaloniki. På grundval av dessa erfarenheter och på förslagen från det europeiska centrumet för riskanalys har åtgärder vidtagits och nya åtgärder kommer att påbörjas. Bland dessa vill jag koncentrera mig på det projekt som kallas ”Neptun” och som började i september 2003, för bara några veckor sedan. Denna åtgärd innefattar genomförande av gemensamma övervaknings- och kontrollåtgärder i de centrala och östra delarna av Medelhavet, där olika medlemsstater och anslutningsländer deltar. Detta är – det vill jag betona – bara ett viktigt steg som jag hoppas snart kommer att följas av flera.
Jag vill dessutom påpeka vikten av samarbete med ursprungs- och transitländer för Izquierdo Rojo. Denna fråga är en del av en bred, omfattande metod för en balanserad och integrerad invandring. Vi måste se till att vi skapar utvecklingsvillkor i ursprungs- och transitländer som förhindrar denna flod av desperata människor som ger sig av till Europa. Särskild uppmärksamhet har här ägnats möjligheten att skapa ett nätverk med kontaktpersoner, vilket skulle godkännas formellt i slutet av 2003, och deras arbete kommer att bli just att skapa ett stödnätverk för europeiska initiativ för att reglera hela migrationsfenomenet.
– Jag vill tacka rådets ordförande för hans svar och för de åtgärder som beslutats av rådet. Men jag tror att rådet inte inför dem tillräckligt snabbt, så som krävs i denna situation, eftersom detta är åtgärder som tidigast kommer att införas i början av 2004, och vi måste vänta ett år eller mer innan de kan genomföras i praktiken.
Vi har under en tid varnat för detta. Detta är brådskande och specifika stödåtgärder för att dessa människor skall kunna få det bistånd som erfordras. Herr rådsordförande, kan ni i detta avseende inte ge oss någon särskild information om denna finansiering, som är nödvändig för att aktualisera biståndet i dessa regioner dit båtarna och immigranterna anländer? Kan ni inte ge mig någon specifik information här och nu?
– Jag kan bara säga till Izquierdo Rojo – som jag redan gjort – att åtminstone ett av dessa program faktiskt är i gång: det kallas ”Neptunprojektet”, det började i september 2003 och innefattar åtgärder som redan är på gång. I fråga om finansieringen är Izquierdo Rojo väl medveten om att det är kommissionen som överväger och beslutar om villkoren. Jag noterar denna oro, som jag personligen delar, och jag skall också uppmärksamma kommissionen på den.
Nästan hälften av ledamöterna och suppleanterna i Europeiska unionens framtidskonvent om den tänkta EU-grundlagen har undertecknat ett upprop där man begär att medborgarna i varje enskilt medlemsland skall få besluta om man vill anta eller förkasta regeringskonferensens slutförslag i nationella folkomröstningar.
Vilken inställning har rådet till att medborgarna i varje enskild medlemsstat ges en sådan möjlighet att i form av direktdemokrati genom nationella folkomröstningar få ta ställning till den tänkta grundlagen för Europeiska unionen? Ser rådet detta som en möjlighet för medborgarna att öka sina kunskaper om EU:s utveckling?
– Sacrédeus har tagit upp en fråga som varken rådet eller ordförandeskapet i rådet bör svara på: anordnandet av folkomröstning på nationell nivå, och följaktligen medlemsstaternas behörighet.
Vi har kungjort vår ståndpunkt, som uppenbarligen kunde vara varje enskild medlemsstats ståndpunkt i Europeiska unionen; varje stat styrs av olika lagar när det gäller folkomröstningar. Det finns stater i Europa som inte håller folkomröstningar, och det finns de som är positiva till möjligheten att hålla europeiska folkomröstningar om förslaget till konstitution. Allt detta är idéer och förslag som varken ordförandeskapet eller jag kan bedöma eller kommentera nu.
Den extremt känsliga och viktiga frågan om folkligt godkännande av förslaget till konstitution är en fråga för medlemsstaterna, och varje stat styrs av olika lagar. Därför är det inte en fråga som rådet kan yttra sig om. Dessutom kan jag uttrycka förhoppningar, och en åsikt som kommer från mig personligen, kanske en dröm, men absolut inte en praktisk situation som kan uppnås under den närmaste framtiden: att det skall genomföras en europeisk folkomröstning, där alla Europas medborgare samma dag uttrycker sin uppfattning om förslaget till konstitution. Jag definierar detta som en personlig tanke och en dröm, eftersom jag är medveten om att den blir svår att förverkliga.
– Jag vill varmt tacka Italiens utrikesminister Frattini och rådets ordförandeskap för detta svar. Jag tror att det är oerhört viktigt att Italien som ordförandeland har en egen uppfattning och att rådets ordförandeskap därmed fungerar som förebild. Jag tror att det är väsentligt att höja kunskapsnivån och engagemanget och att fokusera mer på europeiska frågor i den inhemska politiken, såväl i Italien som i Sverige.
Min följdfråga till Frattini handlar om hur rådets ordförandeskap ser på att allt fler länders regeringar och parlament nu har sagt sig vilja hålla folkomröstningar om förslaget till konstitution för Europa. Ser ni positivt på denna utveckling?
Min andra följdfråga är: Ser ni själv en möjlighet att Italien skulle kunna fatta detta beslut, som en förebild för andra länder och regeringar?
– Jag skall svara mycket kort, och svaret är uppenbarligen ”ja”. Vi är positiva till varje initiativ som stärker och ger folklig legitimitet till det nuvarande konstitutionella förfarandet, men detta är en välvillig inställning och en vision som, vilket ni helt riktigt sade, herr Sacrédeus, inte kan påtvinga andra länders konstitutionella system några lösningar.
– Herr Frattini! Vi har just hört era synpunkter, och vi tackar er. Jag anser att de var mycket tydliga.
Jag skulle vilja fråga om det i de bedömningar som gjorts hittills och i de förslag som lagts fram av enskilda medlemsstater för att sammanställa konventets text, eller snarare konstitutionen, har gjorts några bedömningar av de föreslagna folkomröstningarna, eller om det har funnits med några idéer om dem. Jag förstod, och vi vet, att våra system inte medger någon beslutande folkomröstning, och inte heller finns det för närvarande någon möjlighet att utsätta denna konstitution för en liknande bedömning. Finns det eller finns det inte några idéer som rör den föreslagna folkomröstningen?
– Jag kan säga till Ebner att det inte har förekommit några sådana förslag. Min personliga åsikt – och jag understryker att det är min personliga åsikt – är att alla idéer som kan stärka det folkliga stödet för den nya konstitutionen är intressanta och värdefulla. Det finns naturligtvis vissa nationella system där det kan hållas sådana folkomröstningar, och andra system där det inte är möjligt. Jag kan emellertid säga, herr Ebner, att under regeringskonferensens arbete lade ingen fram några sådana idéer.
– Herr talman! Jag vill fråga om Europas nästa stora ”folkomröstning”, nämligen valet till Europaparlamenten den 13 juni nästa år. Vad har ordförandeskapet för avsikt att göra för att öka valdeltagandet denna dag, och öka förståelsen för Europeiska unionen?
– Jag skall fatta mig väldigt kort i mitt svar till Rübig. Detta är ett ansvarsområde som vi delar med det irländska ordförandeskapet, som kommer att ha äran och plikten att leda rådet från och med den 2 januari.
Min åsikt är att för att övertyga medborgarna om betydelsen av Europavalet måste upprättandet av konstitutionen ge bra resultat. Jag skall försöka förklara detta i omvänd ordning: om vi inte når någon överenskommelse om konstitutionen till slutet av året, så blir det ett kraftfullt medel för att avskräcka allmänheten från att rösta, eftersom vi kommer att ha gett allmänheten budskapet att vårt europeiska ideal är utsatt för en kris. Det första vi behöver göra är därför att visa att efter de många långa månaderna som konventet pågått och konferensen om den konstituerande debatten, så når vi en överenskommelse om konstitutionen. Detta är det första tecknet.
–Jag vill påminna de ärade ledamöterna om att frågorna måste hänföra sig till de ursprungliga frågorna. Eftersom de rör samma ämne kommer frågorna 10 och 11 att behandlas samtidigt.
Det italienska ordförandeskapet har lagt fram förslag om finansieringen av de transeuropeiska näten. Vilken form av ekonomiskt stöd skulle de yttersta randområdena, som är missgynnade på grund av sitt geografiska läge och ökaraktär, kunna erhålla som kompensation för sina nackdelar på grund av avståndet till det kontinentala EU?
Irland ligger i utkanten av Europa. Särskilt gäller detta landets västra och norra delar. Därför är det viktigt att säkerställa en snabb och billig tillgång till marknaderna på det europeiska fastlandet för en stor mängd varor och tjänster. Anser rådet att kommissionens anpassning av riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) kommer att bidra till att främja den ekonomiska utvecklingen och sammanhållningen på västra Irland?
– Här vill jag hänvisa till rådets uttalande om transeuropeiska nät (TEN), som vi lade fram den 24 september under den senaste sammanträdesperioden i Strasbourg. Beträffande de yttersta randområdena är det rimligt att säga att de är missgynnade på grund av sitt geografiska läge och det faktum att de är öar, som erkänns i artikel 299.2 i fördraget. Frågan måste dock behandlas inte bara med ord utan också med kraftiga stödåtgärder. Dessa områden, med en befolkning om 3,8 miljoner invånare, erhöll 7 200 miljoner euro under de två första strukturfondsperioderna, vilket innebär att varje invånare i dessa regioner fick 33 procent mer än de som bor i mål 1-områden.
År 2002 lade kommissionen fram en förordning för att öka anslagen till de transeuropeiska näten. Detta förslag diskuteras fortfarande, men rådet väntar på att ett nytt förslag skall läggas fram om att ändra beslutet om gemenskapens riktlinjer för utvecklingen av de transeuropeiska transportnäten; förslaget antogs av kommissionen den 1 oktober 2003, för bara några dagar sedan. Rådet måste titta på omfattningen av det nya förslaget. Kommissionens vice ordförande de Palacio redogjorde för förslaget för rådet (transport, telekommunikation och energi) den 9 oktober 2003. Genast efter att rådet hade fått förslaget från kommissionen gav det sina enheter mandat att påbörja arbetet för att fatta ett politiskt beslut i frågan så snart som möjligt.
Det italienska ordförandeskapet anser att förbättringen av de transeuropeiska näten är en prioriterad fråga; målet innefattar också att anta ovannämnda förslag och studera andra möjliga finansieringskällor för dessa nät. Vid det senaste mötet med Europeiska rådet krävdes att det skulle ges förslag på hur man skall undanröja tekniska, juridiska och administrativa hinder för transeuropeiska nät, särskilt med hänsyn till gränsöverskridande delar, partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn, innovation samt forsknings- och utvecklingsprojekt. Kommissionen kommer därför att klargöra principerna om nationell redovisning för partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn för att åstadkomma ökad öppenhet, inbegripet registrering av regeringsgarantier, nationalräkenskaper och emission av värdepapper.
Vidare inbjöd Europeiska rådet kommissionen och Europeiska investeringsbanken att lägga fram slutrapporter om tillväxtinitiativet, särskilt för att utveckla bättre samordning av förfaranden mellan Europeiska investeringsbankens finansiering, strukturfonderna, de transeuropeiska nätens budgetpost och det sjätte ramprogrammet.
–Jag kan meddela att Frattini måste lämna oss exakt klockan 19.00, och Ebner, Crowley och Rübig samt de två ledamöter som lägger fram frågor har bett om ordet.
– Herr rådsordförande! Jag lade fram frågan innan kommissionen antog förslaget om de transeuropeiska näten, men den motiverades av ett mycket lägligt förslag från det italienska ordförandeskapet, vilket tycks ge resultat, både genom att rådet godkänt förslaget och genom att man tog med transport till Sicilien, vilket innebär att öregionernas speciella beskaffenhet erkänns.
Rådets ordförande har betonat de yttersta randområdenas särskilda beskaffenhet, vilket grundar sig på artikel 299.2 i EG-fördraget, men när jag ser de projekt som godkänts av kommissionen märker jag att det bara är ett som skulle kunna beröra de yttersta randområdena, och det är det som gäller havets motorvägar.
De skulle kanske också kunna tas med i projektet som rör telekommunikationsnät, men det frapperande med denna rapport är att den inte innehåller den minsta referens till denna typ av regioner, och erfarenheterna inom Europeiska unionen visar att om det i dessa projekt inte finns den minsta referens till de yttersta randområdena, så kan det hända att stärkandet av de kontinentala kommunikationsnäten inte på något sätt kommer att gynna dessa områden.
Jag vädjar därför till ordförandeskapet i rådet att i enlighet med de kommentarer man själv har gjort se till att rådet tar med deras särskilda situation i beräkningen.
– I likhet med Medina Ortega vill jag också säga att det inte görs tillräckligt för regionerna i de yttersta randområdena. När det gäller Irland till exempel anses nätet till och från Irland ofta vara tillräckligt, men västra Irland är i ännu högre grad ett randområde och ligger avsides, och detta problem tas inte upp i kommissionens nuvarande politik. Det finns ingen järnvägslinje som förbinder regionerna i västra Irland – alla nät leder till Dublin, som inte tillhör ett randområde. Det finns redan en järnvägsförbindelse på plats i väst, men den används inte till följd av det faktum att politiken inte är tillräckligt kraftig för att genomföra ett sådant nät i de mer avlägsna regionerna i västra Irland.
– Jag märker att jag måste påminna er om att det nu skall läggas fram tilläggsfrågor, inte uttalanden eller förklaringar om varför en fråga har lagts fram, eftersom samma fråga kommer upp under eftermiddagen. Jag vill be er att läsa arbetsordningen.
– Jag vill fråga Frattini, när han hänvisar till de missgynnade områdena, om detta inte bara skulle uppfattas som de yttersta randområdena, utan även bergsområden, eftersom även dessa är utsatta för belastning av geografiska skäl.
– Det gläder mig att kunna besvara Ebners senaste fråga, även om jag naturligtvis också har tagit del av de andra kommentarer som jag har hört. Jag vill säga till Ebner att ordförandeskapet erkänner betydelsen av att lägga särskild vikt vid bergsområden, genom att vi, när vi sammanställde förslaget till själva konstitutionen, fick några förslag som just strävar efter att erkänna bergsområdenas särskilda situation. Dessa förslag är några av dem som ordförandeskapet har samtyckt till att diskutera, och de har därför lagts till föredragningslistan under den debatt som snart skall äga rum på utrikesministernivå. Jag måste därför säga att vi inser denna frågas betydelse.
– Herr rådsordförande! I ert svar på de ursprungliga frågorna sade ni att ett arbete skulle inledas för att se över de tekniska, rättsliga och administrativa hindren med hänsyn till det transeuropeiska nätet. Ni nämnde särskilt två saker: det offentliga/privata partnerskapet när det gäller finansiering och även hur förteckningen över statliga garantier skall registreras.
Vi har redan stött på situationer där offentliga/privata partnerskap ingår i de statliga kreditbehoven, vilket placerar dem inom stabilitets- och tillväxtpakten, som påverkar de statliga kreditbehoven. Detta är säkert ett misstag eftersom vi investerar i infrastruktur som är nödvändig för ekonomisk tillväxt för att skapa en starkare ekonomi och en stabil tillväxtmiljö.
Har ni några särskilda förslag när det gäller de offentliga/privata partnerskapen och hur de kan utnyttjas utanför stabilitets- och tillväxtpakten för att komma de transeuropeiska näten till godo?
– Jag kan säga, herr Crowley, att detta är en fråga som uppenbarligen undersöks. Som ni nämnde så tog vi med denna tydliga hänvisning i beslutet från det senaste mötet med Europeiska rådet förra veckan, och utan tvivel håller vi på att undersöka hur vi skall kunna förena denna mekanism med stabilitetspakten, vilken bekräftats som en grundläggande princip.
Som Prodi sade under förmiddagen genomför kommissionen en omfattande undersökning för att vid Europeiska rådets möte i december lägga fram en specifik och väl utformad plan, som också kommer att innehålla en rekommendation att påbörja den transeuropeiska infrastrukturen omedelbart.
– Herr talman! Jag skulle faktiskt vara intresserad av att få veta hur det för ögonblicket ligger till med tidtabellen för TEN. Finanspaketet är nu framlagt. Ni har informerat oss om att ministrarna snart skall träffas. När kommer man att verkligen skapa den rättsliga grunden?
– Jag kan bara svara med att säga att vi naturligtvis har satt upp ett mål för när det aktuella programmet skall påbörjas. Starten av det aktuella programmet, inbegripet det första anslaget om 5 miljarder euro för det som kallas snabbstartprojekten, kommer att godkännas av Europeiska rådet i december. Då kommer vi naturligtvis också att ha den erforderliga rättsliga ramen.
–Herr Frattini! Jag måste be er att besvara en slutlig fråga, som i själva verket är en femdubbel fråga, eftersom frågorna 12, 13, 14, 15 och 16 kommer att behandlas samtidigt därför att de handlar om samma ämne.
Förenta staternas regering håller, efter rättegångsförhandlingar som helt saknade minimigarantierna för rättsprocesser, fem kubanska medborgare (Gerardo Hernández, René González, Fernando González, Tony Guerrero och Ramón Labañino) fängslade. Dessa personer är bosatta i Florida och kämpar mot den terrorism från maffiagrupper som hotar Kuba och det kubanska folket. De hålls fängslade under mycket hårda förhållanden, de hålls isolerade, behandlas illa och får inte ha någon kontakt med omvärlden.
Känner rådet till denna situation? Vet rådet om att dessa personer sedan flera år tillbaka inte får ta emot besök av sina fruar och minderåriga barn? Anser inte rådet att Förenta staternas ihållande vägran att frige dessa medborgare och låta dem återvända till sitt hemland och det faktum att de inte får ha någon som helst kontakt med sina familjer innebär ett allvarligt brott mot konventionen om de mänskliga rättigheterna?
Förenta staternas regering håller, efter rättegångsförhandlingar som helt saknade minimigarantierna för rättsprocesser, fem kubanska medborgare (Gerardo Hernández, René González, Fernando González, Tony Guerrero och Ramón Labañino) fängslade. Dessa personer är bosatta i Florida och kämpar mot den terrorism från maffiagrupper som hotar Kuba och det kubanska folket. De hålls fängslade under mycket hårda förhållanden, de hålls isolerade, behandlas illa och får inte ha någon kontakt med omvärlden.
Anser rådet att det är lagligt och förenligt med respekten för de mänskliga rättigheterna att dessa personer inte har rätt att ha kontakt med sina närmaste familjemedlemmar, dvs. fruar och barn?
Förenta staternas regering håller, efter rättegångsförhandlingar som helt saknade minimigarantierna för rättsprocesser, fem kubanska medborgare (Gerardo Hernández, René González, Fernando González, Tony Guerrero och Ramón Labañino) fängslade. Dessa personer är bosatta i Florida och kämpar mot den terrorism från maffiagrupper som hotar Kuba och det kubanska folket. De hålls fängslade under mycket hårda förhållanden, de hålls isolerade, behandlas illa och får inte ha någon kontakt med omvärlden.
Vad anser rådet om hur dessa personer behandlas i amerikanska fängelser?
Förenta staternas regering håller, efter rättegångsförhandlingar som helt saknade minimigarantierna för rättsprocesser, fem kubanska medborgare (Gerardo Hernández, René González, Fernando González, Tony Gurerrero och Ramón Labañino) fängslade. Dessa personer är bosatta i Florida och kämpar mot den terrorism från maffiagrupper som hotar Kuba och det kubanska folket. De hålls fängslade under mycket hårda förhållanden, de hålls isolerade, behandlas illa och får inte ha någon kontakt med omvärlden.
Anser rådet att denna situation i de amerikanska fängelserna, där dessa kubanska medborgare inte får ha någon kontakt med omvärlden och inte försvarats, är förenlig med konventionen om de mänskliga rättigheterna?
Förenta staternas regering har, efter rättegångsförhandlingar som helt saknade minimigarantierna för rättsprocesser, fängslat fem kubanska medborgare (Gerardo Hernández, René González, Fernando González, Tony Gurerrero och Ramón Labañino) som är bosatta i Florida. De mycket hårda förhållanden under vilka dessa personer hålls fängslade och bristen på rättsligt försvar för dem innebär en mycket allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Känner rådet till denna situation? Vet rådet om att dessa personer sedan flera år tillbaka är förbjudna att ha kontakt med omvärlden och inte får ta emot besök av sina fruar och minderåriga barn? Anser inte rådet att denna allvarliga situation inte får fortgå och att de amerikanska myndigheterna, liksom alla rättsstater, bör garantera dessa personer en rättvis rättegång?
– Jag kan säga att rådet utan tvivel är medvetet om rättegången mot och fängslandet av fem kubanska medborgare som har varit bosatta i Florida sedan 2001, och även den oro över förhållandena där de hålls fängslade som uttryckts av företrädare för icke-statliga organisationer. Rådet har inte diskuterat villkoren för rättegången. Vad gäller rådets och kommissionens mer allmänna hållning beträffande Kuba vill jag hänvisa de ledamöter som har lagt fram frågorna till den debatt som vi hade här i kammaren i början av september, eftersom förhållandena och inställningen inte har ändrats.
– Tack så mycket, herr Frattini, för ert snabba och klara svar. Men förutom att tacka er för informationen vill jag ställa en tilläggsfråga: när de sorgliga och klandervärda dödsdomarna – som vi också fördömer – fälldes i Kuba av den kubanska regeringen och av kubanska domstolar, kritiserade och fördömde alla – inbegripet Europeiska rådet – denna åtgärd från den kubanska regeringens sida; när nu familjerna till de kubanska fångarna i Florida inte får träffa de fängslade personerna, vilket är en kränkning av alla mänskliga rättigheter, varför uppträder ni då inte på samma sätt som i mars och befattar er med de mänskliga rättigheterna, vem som än utsätts för dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna?
– Herr Marset Campos! Jag kan bara säga att jag inte uttalar och inte har för avsikt att uttala min personliga åsikt här. Jag kan bekräfta att rådet, trots att man är medveten om situationen, beslutade att inte undersöka eller ägna sig åt förhållandena eller situationen som hänger samman med denna rättegång. Så ligger det till. Men å andra sidan har Europeiska unionen, som ni vet, enhälligt uttalat en specifik ståndpunkt, med stöd av parlamentet, när det gäller kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och de straff som utmättes av den kubanska regeringen. Så ligger det till. Jag gör givetvis en notering om er oro och de åtgärder som ni har begärt, och jag kommer naturligtvis att vidarebefordra dem så som ni formulerat dem.
– Vi har fått veta att rådet känner till men inte har undersökt villkoren för rättegången. Vi vet också att rådet har ägnat särskild uppmärksamhet åt att de kubanska domstolarna har dömt omkring 70 agenter från Förenta staterna. Vad kommer rådets ordförande att svara om han anklagas, inte han utan rådet, eftersom han svarar på rådets vägnar, för ohämmat hyckleri, för att ha två olika måttstockar och för att Europeiska unionen överträffar Förenta staterna i sina aggressioner mot det socialistiska Kuba? Vad svarar han om någon anklagar rådet för det som vi öppet anklagar Europeiska unionen för?
– Herr Frattini! I enlighet med arbetsordningen kommer jag att ge ordet till tre personer; tre minuter och sedan kommer vi att avsluta sammanträdet.
– Min kollega Alyssandrakis tog upp frågan. Jag har inga fler frågor; jag är nöjd med detta.
– Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill ställa följande fråga: Jag hade tillfälle att tala med modern till en av fångarna och med hustrun till en annan. Båda kvinnorna hade nekats tillstånd att besöka dessa män. Fångarna tillåts inte ha någon kontakt med sina familjer. Jag frågar er om ni inte anser att detta är en kränkning av konventionen om de mänskliga rättigheterna? Anser ni inte att Europeiska unionen och rådet för närvarande använder dubbla normer? Jag tror att det är dags att inta en klar ståndpunkt och fördöma denna aspekt av den policy som Förenta staterna tillämpar.
– Herr rådsordförande! Jag vill fråga om de mänskliga rättigheterna är världsomspännande, eller om de bara gäller vissa länder.
– Eftersom tiden som avsatts för frågestund till rådet har gått ut kommer frågorna 17–33 att besvaras skriftligt.(1)
Detta avslutar frågestunden med rådet.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0351/2003) av Menéndez del Valle för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om fred och värdighet i Mellanöstern.
. – Herr talman! Först vill jag uttrycka min glädje och mitt tack till alla ledamöter som tillsammans med mig har ansträngt sig för att uppnå samförstånd i detta betänkande, ett betänkande med den betecknande rubriken ”Fred och värdighet i Mellanöstern”. Tyvärr befinner vi oss långt från någon fred, och förnedring snarare än värdighet är dagordningen i de oroliga länderna Israel och Palestina. I det betänkande vi diskuterar uttalas emellertid en strävan, bokstavligt och bildligt, att fler och fler röster skall höras, fler och fler samveten skall vakna både här och där till förmån för detta dubbla syfte: värdighet och fred, till vilket vi måste lägga stabilitet för regionen och välstånd för dess folk.
Det är sant, som det antyds i betänkandet, att det inte har varit möjligt att åstadkomma ett klimat med ömsesidigt förtroende mellan parterna, och att fredens fiender nyligen har rest hinder och kommit med förevändningar i syfte att hindra färdplanen från att fungera, men det är vår plikt att fortsätta att sträva efter att uppnå detta, omedelbart, på medellång och på lång sikt. Därför uppmanas i betänkandet – med risk för att utsättas för anklagelser för utopism – båda parternas regeringar och alla regeringar i länderna i Mellanöstern att förverkliga en ny utbildningspolicy, som grundar sig på begreppet om utbildning för fred, och som är anpassad till att främja ömsesidig tolerans och förståelse mellan de olika kulturerna och religionerna.
Men medan man åstadkommer detta måste vi möta den oundvikliga verkligheten, och det gör vi genom att fördöma de palestinska fraktionernas terroristvåld och israelernas användning av överdriven militärstyrka mot det palestinska folket. Tyvärr kommer det senare övervägandet särskilt lägligt för närvarande, och jag hävdar att detta är beklagligt. Som uppgetts i ledarartikeln i den israeliska dagstidningen – och jag citerar: ”i måndags, medan Sharon höll ett intetsägande tal som saknade varje realistisk politisk vision, bombade israeliska helikoptrar Gaza och träffade åtskilliga terrorister, men dödade och skadade också många oskyldiga palestinska civila”, en avskyvärd sedvänja som inte är isolerad och som enligt ”den israeliska armen har visat att man kommer att fortsätta med”. Någonting som ur min synvinkel leder ledarskribenten – en tydlig produkt av ett demokratiskt samhälle sådant som Israel – till att råda den israeliska regeringen och armén att ”de genom denna policy inte får underminera de etiska normer som Israel har antagit under åren. Om detta skedde skulle det israeliska samhället bli allvarligt splittrat, eftersom den allmänna opinionen skulle upphöra att känna förtroende för sina politiska och militära ledare.” I talet på måndagen inför Knesset gjorde den israeliske premiärministern gällande att han är en ivrig förespråkare för färdplanen. Detta gällde emellertid med de 14 ändringar som lagts fram, inte inför kvartetten, utan inofficiellt inför Förenta staternas administration.
Uppenbarligen oroad av återklangen från den s.k. Genèveplanen, det fredsinitiativ som blev resultatet av gemensamma israelisk-palestinska ansträngningar, har Sharon uppgett att färdplanen är det enda hoppet för att man skall kunna göra några framsteg i riktning mot fred med palestinierna. Nåja, nu är det dags att arbeta. Vi kommer att glädja oss tillsammans med honom om den leder till verklig framgång. För ögonblicket är vi emellertid nöjda om han rättar sig efter vad som – samstämmigt – krävs av honom i punkt 2: att hans armé skall dras bort från de autonoma palestinska områdena, att de selektiva morden upphör och att all kolonisation och uppförandet av säkerhetsmuren upphör.
”Man behöver inte sova för att ha mardrömmar”, sades det i en slogan som var målad på Berlinmuren. Fjorton år efter det att den förstörts orsakar en annan mur mardrömmar i Palestina. Och medan Sharon i sitt tal i måndags sade att han hade gett order om att byggandet av muren skulle påskyndas, röstade 144 regeringar i FN:s generalförsamling för att Israel skulle stoppa det och sluta med ett uppförande som hela världen – förutom Israel och Förenta staterna, som röstade emot detta – betraktar som en överträdelse av internationell lagstiftning.
Betänkandet innehåller flera brännande frågor. På grundval av den nödvändiga konstitutionen för en livskraftig och demokratisk palestinsk stat innehåller det till exempel en uppmaning till de palestinska myndigheterna att hantera flyktingarnas s.k. rätt att återvända på ett realistiskt sätt, så att en realistisk lösning kan nås. Men ändå hävdar jag som europé – och jag skall sluta här – att jag naturligtvis fullständigt stöder färdplanen, men för den händelse att denna färdplan hamnar i ett dödläge under den närmaste framtiden, och med tanke på de allvarliga konsekvenser detta skulle medföra, vilket skulle orsaka större lidande för israeler och palestinier, rekommenderas det i betänkandet att man skall skapa nya alternativ, och särskilt inrätta ett internationellt mandat i Palestina som skulle vara underställt kvartetten, och till och med omfatta en internationell markstyrka.
. – Herr talman! Patten var tvungen att flyga till Madrid till givarkonferensen för Irak, så jag presenterar kommissionens yttrande.
Jag skulle vilja gratulera Menéndez till detta mycket heltäckande betänkande om situationen i Mellanöstern. Jag skulle också vilja gratulera honom för att ha visat stor uthållighet och diplomatiskt tillvägagångssätt i att föra samman avvikande åsikter, samtidigt som han fortfarande ger oss ett betänkande fullt av innehåll.
När den ärade ledamoten började att arbeta med betänkandet om ”fred och värdighet” fanns det hopp om att färdplanen skulle leda ut ur det elände som har haft sitt grepp om Mellanöstern under så lång tid. I dag, flera månader senare, verkar det som om mycket av det hoppet är borta.
Trots de senaste bakslagen måste vi söka efter en väg framåt och undersöka lösningar som leder till en förbättring av situationen. Resignation och misslyckande är inga alternativ av hänsyn till våra grannar, våra partner och alla människor i området.
Lösningen med två stater är fortfarande den mest allmänt accepterade lösningen. Färdplanen visar oss vägen, men vad vi behöver är politisk beslutsamhet från parterna och från världssamfundet för att finna den väg som bär framåt.
Många försöker att utforska nyskapande lösningar för att först lösa de svåra frågorna, som till exempel flyktingar och Jerusalem. En grupp palestinier och israeler har just gjort detta. Många av oss har i dag haft en chans att höra om dessa människors erfarenheter. Fredsfördraget i Genève bevisar att svåra frågor kan diskuteras och lösas, hur smärtsamt det än verkar för båda sidor. Men förutom detta bevisar fredsfördraget i Genève att det fortfarande finns beundransvärda människor från båda sidor av konflikten som, mitt i den pågående tragedin och kaoset, har bibehållit sin vilja och sitt mod för att söka efter positiva och fredliga alternativ.
Det finns andra initiativ som förtjänar liknande lovord, som Nusseibehs och A. Ayalons medborgarkampanj, som nu har fått mer än 80 000 underskrifter, och de presenterade sina idéer för denna kammare för bara några veckor sedan.
I sitt betänkande gör Menéndez helt rätt i att påpeka att alla fredsplaner beror på parternas politiska vilja och ärliga engagemang. Och detta engagemang verkar saknas. Är den nuvarande israeliska regeringen beredd att godta lösningen med två stater, med Palestina som en verklig, livsduglig stat? Är palestinierna beredda och kapabla att utöva regeringsfunktioner inom alla områden, inbegripet säkerhet? Palestinierna måste ta effektiv kontroll, vidta synliga och effektiva åtgärder mot dem som leder och planerar attacker mot israeler samt offentligt återbekräfta Israels rätt att existera. Det är också viktigt att gå vidare med valförberedelserna, författningen och det civila samhällets engagemang i reformerna.
Säkerhetsfrågor framhålls som en förevändning för att motivera den åtskiljande barriären långt in på Västbanken. Men om den fullbordas på det sätt som det för närvarande är tänkt i officiella dokument och enligt mediernas spekulationer, så skulle palestinierna leva i flera enklaver som inte hör samman och är isolerade från yttervärlden. Dessutom skulle den påtänkta linjen innebära att ett stort antal palestinier utestängs från sina skolor, sjukhus och andra funktioner – och till och med från sitt levebröd. Det är inte för sent för Israel att ändra detta. Och senast i går kritiserade till och med några ministrar i den israeliska regeringen oskyldiga civilas död under de aktuella israeliska militära operationerna i Gaza, ett av de hårdaste luftanfallen på månader. Israel måste verkligen ta itu med denna allmänt uttryckta oro.
I betänkandet riktades flera frågor direkt till kommissionen. Låt mig kortfattat gå igenom dem. I punkt 31 hänvisas till kommande val i Palestina. Kommissionen har redan avsatt medel för den oberoende centrala valkommissionen. Det förberedande arbetet för valet skulle kunna inledas under de kommande veckorna. Den palestinske premiärministern planerar att genomföra valet i juni nästa år. Vi är beredda att börja registrera väljare redan nästa månad. Men de nuvarande restriktionerna för rörlighet, ett samhälles isolering från ett annat, skulle göra förberedelserna för val och en valkampanj nästan omöjliga.
I punkt 38 i betänkandet krävs en bedömning av de ekonomiska och finansiella behoven. Palestinska myndigheten håller på att arbeta fram en strategi för ekonomisk stabilisering och återhämtning. En internationell givarkonferens för Mellanöstern har planerats till mitten av november. Vi kommer även att få möjlighet att diskutera utsikterna för ekonomiskt stöd på grundval av den palestinska budgeten för 2004 med Världsbanken och Internationella valutafonden.
Gemenskapen bidrar i år med ungefär 245 miljoner euro till palestinierna, antingen med palestinska myndighetens stöd eller genom FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar och icke-statliga organisationer. Det är det högsta stödet per capita i världen, och det grundas på antagandet att en livsduglig palestinsk stat som förtjänar vårt bistånd håller på att skapas. Vår hjälp är uppenbart livsviktig av humanitära skäl och för att uppnå ett minimum av ekonomisk verksamhet. Gemenskapen har också hjälp till att skapa några av de institutionella grundvalarna för en palestinsk stat. Men vi måste vara på det klara med att om situationen fortsätter att förvärras, så kommer vi definitivt inte att finansiera den israeliska försvarsstyrkans ockupation av de palestinska områdena.
I punkt 40 talas det om skolböcker. Kommissionen är inte direkt inblandad i denna fråga. Men vi har träffat många av de berörda parterna för att underlätta dialogen mellan palestinier och israeler. Vi tog även upp frågan vid sammanträdet för den gemensamma kommittén EU-PLO i juni, och kommer även att på nära håll observera palestinska myndighetens bemödanden för att tygla provokationer. Låt mig mot denna bakgrund nämna att den senaste begäran om förslag till projekt inom ramen för EU:s partnerskap för fred fokuserar på initiativ för att sätta stopp för våld och incitament till våld.
I nästa punkt sägs det med rätta att utbildning för fred är en av hörnstenarna på väg mot en fredlig lösning av konflikten. Utvidgningen av Tempus till de palestinska områdena och undertecknandet av forskningsavtalet med Israel som ger Israel samma status som EU:s medlemsstater, är bara två exempel på vårt stöd till denna idé.
När det gäller den internationella fond som nämns i punkt 59 skulle jag vilja nämna att världssamfundet har lämnat bidrag i en storleksordning på ungefär 1 miljard euro per år under de senaste tre åren. I Världsbankens rapporter sägs det gång på gång att även om detta bidrag fördubblades skulle effekten bli minimal. Endast en förbättring av säkerhetssituationen och ett återinförande av den fria rörligheten skulle innebära en markant förbättring av situationen.
Jag instämmer med det som sägs i punkt 64 om att de regionala programmen inom ramen för Meda bör användas fullt ut för att utnyttja regionernas potentiella fördelar och gränsöverskridande samarbete för fredsprocessen. Diskussioner inom ramen för initiativet ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar” kommer att ta hänsyn till denna aspekt.
Fred, värdighet och trygghet är sannerligen grundvalen för en bättre framtid i Mellanöstern. Vi måste alla arbeta för att uppnå detta. Det ligger i våra partners intresse, men även i vårt.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Menéndez del Valle för det goda samarbetet i samband med detta betänkande. Detta är en fråga som till och med skulle kunna splittra kammaren, för om allas förslag skulle tas med skulle man fastslå diametralt motsatta ståndpunkter. Vi kommer att fortsätta att lägga fram dessa ståndpunkter i våra artiklar och tal etc., men i denna situation, där fred och värdighet i Mellanöstern är väsentliga, är det viktigt för kammaren att bidra med ett betänkande som gör rättvisa åt det stora värdet med fred och värdighet.
Jag anser att Mellanösternkonflikten är en konflikt som är orsakad av missade möjligheter och som började 1947/48 efter Förenta nationernas plan om delning, och den fortsatte när man inte skapade någon palestinsk stat under den jordanska ockupationen 1967, och fortfor med vad som skulle ha kunnat uppnås under president Clinton strax före 2000, nämligen det projekt som den dåvarande premiärministern Barak försökte initiera tillsammans med sina palestinska partner, och som sedan misslyckades. Jag tror därför att syftet – hela processens slutgiltiga ändamål – är klart för var och en: det kommer att finnas en palestinsk stat, israelerna måste dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, och de två nationerna kommer att få lov att leva tillsammans i fred, precis som tyskarna och fransmännen också fick lära sig göra efter sekler av krigföring.
Frågan är: Hur många offer måste skördas innan detta sker? Det är därför jag betraktar den nuvarande situationen som ett resultat av intifadan som började 2000, när människor plötsligt inte längre förlitade sig på de samtal som hade utlovats av båda sidor i Oslo, vilka Europeiska unionen nu har stött med miljarder euro. I stället trodde de att de genom att tillgripa våld skulle kunna komma närmare det mål som jag har skisserat.
Sedan förändras också samhället under den process som ni har beskrivit. Det israeliska samhället är mera högerinriktat i dag än det var för några år sedan. Många människor som var aktiva i fredsrörelsen, som höll olagliga möten med Arafat på 80- och 90-talen och som hotades med straffrättsliga åtgärder, berättar nu för oss att de inte vill tala med honom längre, att de inte längre litar på honom, därför att bomber varje vecka exploderar i någon israelisk stad. Jag föreställer mig att våra samhällen också skulle förändras om självmordsbombningar inträffade dagligen i Rom, Madrid, Bryssel eller Berlin. Jag förmodar att även våra samhällen skulle bli högerinriktade och reaktionära med ett sådant scenario.
Därför måste vi fråga oss vilken väg det finns ut ur denna situation. Färdplanen, som innebär samarbete inom kvartetten – Förenta staterna, Europeiska unionen, Förenta nationerna och Ryssland – är absolut en riktig metod. Alla måste inse att vi inte får vara splittrade i denna fråga, och att vi har för avsikt att fortsätta stödja denna process. I detta avseende tror jag att vi kommit ett steg längre genom att vi har blivit mer krävande, även tillsammans med rådet, och nu säger att Hamas politiska fraktion är en terrororganisation, och genom att vi uttalar oss tydligt och klart, även när det gäller säkerhetsmuren och det sätt på vilket den ändrar områdena. Ja, vi har nu blivit mer krävande. Jag hoppas att vi kan få med regionen som helhet, och att Syrien och Iran och faktiskt alla som har finansierat terrorism i så många år nu måste inse att de måste arbeta för freden om de vill vara Europeiska unionens partner. Enligt min åsikt återfinns det viktiga förslag i detta betänkande som kan bidra till denna process.
– Herr talman! Först av allt vill jag gratulera vår kollega Menéndez del Valle till hans utmärkta betänkande, och det finns ett brett samförstånd kring det. Hans förslag och rekommendationer är fullständigt tydliga. Om de genomfördes omedelbart skulle de medföra ögonblicklig fred för de lidande folken i Israel och Palestina. Vi känner alla till hindren för fred.
I ett ändringsförslag som avvisades i utskottet kallas president Arafat ett hinder; jag skulle ha frestats att rösta för det ändringsförslaget om författaren hade behandlat Arafat och Sharon på samma vis, och jag skulle ha gett mitt fulla stöd om det hade uppgetts att förbindelsen mellan Bush och Sharon nu säkerställer att det dödliga status quo-läget och stagnationen i Mellanöstern fortsätter.
Som resultat av denna stagnation förskansar sig de två folken lite mer för varje dag i denna mordiska galenskap och i fattigdom. Avraham Burg, Knessets tidigare talman som vi har mottagit och applåderat här kammaren, anklagar Sharon för att döda den israeliska nationen genom att förstöra dess värden. I dag, säger han, ”är vi en stat som bygger bosättningar under ledarskap av ett korrupt kotteri, som räcker lång näsa åt folkets önskningar och åt lagen”. I själva verket är ockupation, segregation, blockader, förnedring, riktade mord, hus som rivs av bulldozrar och säkerhetsmuren bara de synliga tecknen på ett djupt känt förakt och misslyckandet när det gäller att erkänna en palestinsk nationell identitet.
”Även om 1 000 terrorister dödades varje dag skulle ingenting ändras” fortsätter Avraham Burg. Bör vi då inte, herr talman, börja se till att internationell lag respekteras? Den trotsas nu helt öppet, och Israel måste acceptera att unilateralt dra tillbaka sin armé från de ockuperade områdena och montera ned olagliga bosättningar. Om detta godtogs skulle det ge det palestinska folket politiskt hopp, det skulle stärka dess ledares makt och göra det möjligt för dem att utplåna extremism och terrorism.
Det finns säkert ett alternativ till Sharons politik, och detta alternativ förespråkas i Israel av ledamöter på vänsterkanten och av personer inom det civila samhället som grupperar sig runt Yossi Beilin, Avraham Burg, Ami Ayalon och Amram Mitzna. Vi måste hoppas att Europeiska unionen, i motsats till Förenta staterna, öppet stöder deras initiativ, som är det enda som kan stoppa den nuvarande förstörelseprocessen.
Unionen kommer att få ett bra tillfälle att göra det den 4 november, när de som stöder freden kommer att skriva under Genèveplanen. Den 4 november, måste jag påminna er, är årsdagen av mordet på Yitzhak Rabin. Varför skulle inte rådets ordförande kunna åka till Tel Aviv och till Ramallah med Powell, med Kofi Annan och Ivanov, och återvända först när uppdraget har fullföljts, med andra ord först när de framgångsrikt har sett till att färdplanen oåterkalleligen är genomförd? Åk till centrum för aktiviteterna och ta detta initiativ för att skapa denna chock, som Poettering, Baron Crespo och Cohn-Bendit talade om den 9 oktober, var och en på sitt sätt.
Europeiska unionen, Förenta staterna, Förenta nationerna och Ryssland har alla möjligheter att få båda sidor att lyssna till förnuftet. De har redan använt sig av dessa möjligheter, och dessutom är de skyldiga att använda dem nu, innan hela Mellanöstern slits sönder.
– Herr talman, herr kommissionär! För några dagar sedan, den 16 oktober, uppgav premiärministern i Malaysia, Mahathir Mohamed, vid toppmötet med organisationen Islamiska konferensen, att judarna kontrollerar världen med hjälp av ombud. En viktig fransk tidning uppgav att i anti-sionismens namn, och proklamerat långt från den israelisk-palestinska konflikten, så uppstår antisemitismen på nytt i en ny normaliserad form. Mellanösternkonflikten är emellertid inte utan samband med alla dessa problem, och vi är alla oroade över denna konflikt och detta problem.
Vi behandlar nu ett betänkande om fred och värdighet i Mellanöstern. Betänkandet har sammanställts av föredragande Menéndez del Valle, som jag tror har gjort avsevärda ansträngningar, som vi är tacksamma för, även om jag inte håller med om vissa av hans slutsatser.
Under eftermiddagen har vi haft tillfälle att lyssna till två personer från regionen: Naomi Chazan, en israel, och Jamal Zaqoud från det palestinska nationella rådet, som efter Dödahavssamtalen önskar redogöra för det som kallas för Genèveplanen. Det är utmärkta människor – det finns utmärkta människor på båda sidor –, deras vilja är utmärkt, men i båda fallen är de för närvarande långt ifrån den politiska makten, vilket i realiteten betyder de människor som styr Israels och Palestinas öde.
Jag sade att det var svårt att sammanställa detta betänkande, eftersom det första dokumentet var daterat den 21 maj och kommissionens överenskommelse inte kom förrän den 9 oktober. Det har gått nästan fem månader, och under dessa fem månader har alltför mycket hänt i dessa länder.
Det är ett betänkande som hänför sig till den första fasen i färdplanen, och jag tror att det är positivt att parlamentet skulle yttra sig om det, eftersom det är enda vägen. Där talas också om utbildning för fred, vilket alltid är nödvändigt. Det jag inte håller med om i betänkandet är emellertid den andra delen, där det uttrycks önskemål om att föreslå vad den andra och tredje fasen av denna tillämpning skall bli. Jag tror att det för närvarande är för tidigt att definiera en serie frågor som säkert kommer att bli problematiska: vilka skall de slutliga gränserna bli, vilken flyktingpolitik måste man ha, vad måste göras i Jerusalem. Jag tror uppriktigt att detta för ögonblicket är för tidigt att tala om. Det man nu bör prioritera är att se till att dödandet i detta område upphör.
Jag tror – och jag beklagar – att detta betänkande inte kommer att innebära något verkligt bidrag till fredsprocessen, eftersom det inte kommer att godtas på lika villkor av de stridande parterna, och i detta avseende kommer Europeiska unionen inte att öka sin prestige och sin moraliska auktoritet i området, vilket vore nödvändigt just nu.
– Herr talman! Vår grupp, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster stöder fullständigt Menéndez del Valles betänkande, och vi är mycket positiva till de ansträngningar som gjorts och de olika förslagen från de olika politiska grupperna i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik; vi tror därför att ledamöter som dessa behövs i Europaparlamentet.
Europeiska unionen behöver nu göra sin röst hörd i fråga om den konflikt som har den största effekten på vår nuvarande och kommande stabilitet. Vi har sett det kompletta misslyckande som blev ett resultat av Sharons ansatser, stödda av Förenta staterna, vilka består i att använda så mycket våld som möjligt i form av statsterrorism, och detta placerar honom på en nivå som kan fördömas i samma utsträckning som de palestinska grupperna med självmordsbombare.
I Spanien, där vi drabbas av ETA:s mordiska terrorism, frestades vi en gång att använda oss av statsterrorism, och det ledde till mer våld och till och med en viss moralisk legitimitet för terroristerna, och vi tvingades därför gå tillbaka till att visa respekt för lagbestämmelserna, vilket är mycket effektivare och värdigare.
Den nuvarande våldsspiralen ger trovärdighet både åt färdplanen och initiativet den 4 november i Genève, vilket togs av en beslutsam och modig grupp israeler och palestinier som inte har resignerat på grund av situationen, som vet att allt våld, på båda sidor, innebär ett misslyckande för alla, och som representerar hoppet om att den enda lösning som kan tillämpas på färdplanen är existensen av två stater: Israel, ett hemland för judarna, och Palestina, ett hemland för palestinierna. Ett folks respekt för ett annat och vice versa, erkännande av flyktingarnas rättigheter, Jerusalem som huvudstad för båda staterna, slut på Israels orättfärdiga ockupation av Palestina, stopp för och demontering av de israeliska bosättningarna och, framför allt, avlägsnande av den skammens mur som i så hög grad påminner om gettona, allt detta med respekt för internationell lagstiftning och FN, som för övrigt medfinansierade bildandet av staten Israel.
– Herr talman! Liksom Poos har jag läst Abraham Burgs artikel, som även har publicerats i Sverige, i vilken Burg säger att Israels nation vilar på korruption och förtryck. Han säger att en stat som saknar rättvisa och håller en palestinsk majoritet under en israelisk stövel inte kan betraktas som Mellanösterns enda demokrati. Burg vädjar nu till Israels vänner att ingripa. Det är hög tid att vi inte längre behandlar Israel som en normal demokrati, eftersom det är en ockupationsmakt och en ockupationsstat som bryter emot folkrätten.
Vi måste ingripa mycket, mycket kraftigare. Vi måste givetvis ge vårt stöd åt Beilin-Abed-Rabbo-initiativet och använda de medel vi har. Parlamentet har flera gånger krävt att vi skall suspendera associeringsavtalet. Varför tar kommissionär Liikanen inte upp det? Liikanen räknar upp många bra saker som EU har gjort för att stärka den palestinska myndigheten, men vi måste ta till kraftigare metoder. Självklart fördömer vi våldet, men våld som består av våldsamt motstånd mot ockupation är faktiskt tillåtet enligt folkrätten. Mitt land har sluppit ockupation, men många av er andra bor i länder där man har gjort uppror och motstånd mot ockupation. Vi vill att man skall undvika våld och vi är emot all form av våld, men motståndsvåldet och förtrycksvåldet kan inte jämföras rakt över, eftersom det rör sig om två olika saker. Det israeliska våldet är ett förtrycksvåld och ett ockupationsvåld som är olagligt, och därför måste vi ingripa.
Nu håller vi på att bygga upp en militär kapacitet i EU. Jag har varit tveksam mot det av många skäl, men varför skickar vi inte våra skyddstrupper till palestinierna? De vill ha skydd, de behöver skydd. Det skulle bli EU:s första stora test på om denna militära kapacitet skall användas för goda ändamål eller för någonting annat. Låt oss skydda palestinierna!
– Herr talman! Det betänkande vi har här är utan tvivel ett dokument med goda avsikter. Det är mycket långt, och där saknas inte ett enda förstående eller välbalanserat påpekande. Det är helt berättigat att säga att det är ett mycket långt betänkande, med tanke på hur lite nytt som sägs där. Alltsammans kunde sammanfattas i orden från skäl A: ”Det är dags att sätta stopp för våldet och den allmänna terror som råder i området ända sedan den tid Förenta nationernas delningsplan från 1947 började genomföras och Israel grundades den 14 maj 1948.”
”Det är dags att sätta stopp för våldet.” Så sant, det har hittills pågått i flera tusen år. Det är trevligt att Europaparlamentet tror att det vet exakt vad som bör göras, men det är inte särskilt trevligt att detta inte kan och inte kommer att göras. Detta betänkande skulle kunna behållas, för det kan också användas nästa år och året därefter, för innehållet kommer inte att åstadkomma någonting.
Ett annat dokument har publicerats under de senaste dagarna, och det skiljer sig från detta betänkande genom att vara mycket intressantare. Dokumentet heter ”Arab Human Development Report 2003” och har publicerats av UNDP, dvs. FN:s utvecklingsprogram. Denna omfattande rapport, som skrivits av arabiska forskare, förklarar varför situationen i Mellanöstern fortsätter att spåra ur. Det är en redogörelse för det massiva undertryckande av kunskap, politisk frihet och yttrandefrihet som karakteriserar arabvärlden. Det är en redogörelse för hur barnen hjärntvättas och hur kvinnor berövas kontrollen över sina egna angelägenheter. Det är en redogörelse om 270 miljoner människor som lever i medeltidens mörker. Låt oss diskutera fred och värdighet i Mellanöstern i ljuset av UNDP:s rapport. Att göra det kräver mycket större ansträngningar än de pråliga men i slutändan innehållslösa erbjudanden som Europaparlamentet kommer med i sitt betänkande. Det är en brådskande fråga, dessutom, för den tidsinställda bomben tickar i Mellanöstern.
– Herr talman! I utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har föredraganden och jag korsat våra värjor vid flera tillfällen. Det gjordes förresten på ett fredligt och – det hoppas jag verkligen – värdigt sätt.
Dessa nyckelord ”fred och värdighet” är vad Menéndez del Valle strävar efter att åstadkomma i den ständigt blödande Mellanöstern – en hedersam strävan där jag skulle vilja stå vid hans sida.
Jag kan se två enorma hinder som blockerar färdplanen för fred och värdighet i Mellanöstern, och jag tror att föredraganden underskattar dem våldsamt. Det är islamisternas drift att förstöra den judiska staten Israel, och ingripandena i området, som gör att den israelisk-palestinska konflikten eskalerar. Under det gångna året har Israel och dess medborgare i ökad utsträckning ställts inför den dödliga kombinationen av dessa båda faktorer. Jag skall bara nämna ett exempel: den libanesiska islamistiska terrororganisationen Hizbullah, som har nära förbindelser med Syrien och Islamiska republiken Iran, har i flera år aktivt byggt upp sitt eget terroristnätverk på Västbanken.
Därför frågar jag igen rådet och kommissionen, och det är ett brådskande ärende, vilka slutsatser de drar av detta med tanke på att ingå associations- och handelsavtal med de länder jag nämnt. När allt kommer omkring är båda de europeiska institutionerna positiva till att den internationella terrorismen skall bekämpas.
Herr Menéndez del Valle! Tillåt mig att än en gång korsa mina värjor med er. I slutet av punkt 25 uttrycker ni era förhoppningar om att ni så snart som möjligt skall kunna välkomna den nye palestinske premiärministern till parlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Varför förbiser ni hans israeliske motpart? En inbjudan till dem båda förefaller mig vara ett parlamentariskt tillvägagångssätt som skulle ha en mer välbalanserad, fredlig och värdig effekt på Mellanösternkonflikten.
– Herr talman! Vi måste notera att detta är ett mycket seriöst och entydigt betänkande, som antyder en extremt europeisk och, skulle jag vilja säga, mycket gammal kultur: Monacokulturen, Vichykulturen, Mussolinikulturen, Jerusalems Muftis kultur. Det är den respektabla kultur som är representerad här.
Det finns några intressanta punkter som jag vill nämna under den en och en halv minut som jag har kvar, och jag citerar: [”Det nuvarande allvarliga läget i Irak är ytterligare en destabiliseringsfaktor i Mellanöstern. Därför är det angeläget att så snart som möjligt skapa konkreta möjligheter till fred mellan israeler och palestinier. Ack …”] Ack, herr Menéndez del Valle, ni är naturligtvis en av Saddam Husseins föräldralösa! Mellanöstern var mycket mer stabil då, men låt oss fortsätta.
Det är ett intressant faktum att efter tre års intifada så lever 60 procent av palestinierna på mindre än två dollar om dagen. Två dollar om dagen, herr Menéndez del Valle, är vad er gemensamma jordbrukspolitik, ert Europa, ger till alla fyrbenta varelser som föds mellan Finland och södra Sicilien. Men här erbjuder ni fred: inte arbete, inte ens värdighet. Jag håller med Belder som talade före mig. UNDP, som har viss kännedom om saken, har tagit upp ett problem: rätten till demokrati. Det israeliska folket valde; ni uppskattar inte deras val, och jag tycker inte heller om det, men vill ni ta det ifrån dem? Vi vill ha demokrati för palestinierna, men för vilka av dem? Ni vill ha omedelbara val, som i Kambodja, vilka ni till vår skam applåderade, och nu mördas det där, som vi förutspådde.
Jag beklagar, herr talman, att jag har använt mig av en eller ett par sekunder för mycket, men jag vet, och det beror inte på denna dag, att jag arbetar i ett parlament som härstammar i rakt nedstigande linje från Vichy, med ett svagt eko från parlamenten i östligaste Europa: ni vet vilka jag syftar på.
– Herr talman! i motiveringen till detta betänkande säger Emilio Menéndez del Valle att vad beträffar konflikten mellan Israel och Palestina har alltför många debatter hållits här i parlamentet och alltför många betänkanden har antagits. Jag undrar därför vad som är meningen med betänkandet och om det verkligen gör någon nytta, särskilt med tanke på att betänkandet inte klart tar ställning, vilket vi redan hört föredraganden säga här i kväll.
Det skall dock ärligt sägas att det genom ändringsförslagen i utskottet nu är mer balanserat än tidigare. Ämnet i betänkandet är en uppmaning om att snabbt genomföra färdplanen, och detta är något vi alla är ense om. Jag har dock svårt att förstå föredragandens återkommande krav på att Europeiska unionen skall spela en större roll. Han föreslår införande av euron, ett internationellt mandat i Palestina och att en internationell styrka skall placeras i området. Det verkar märkligt bråttom att försöka uppfinna roller för eventuella EU-styrkor, vilket endast är en del av någon annan plan och har mycket lite att göra med fredsprocessen i Mellanöstern.
Vi borde komma ihåg att FN:s övervaknings- och observatörsstyrkor har funnits i Mellanöstern i 50 år, och de har egendomligt nog misslyckats med att förhindra både konflikter och terrorism. Erfarenheten har lärt oss att en internationell styrka inte garanterar fred utan är en täckmantel för att kränka freden. Låt oss inte glömma bort att detta område i Mellanöstern lydde under ett mandat, ett mandat från Nationernas förbund, i 26 år från 1922. Därefter delade FN området i en judisk stat och en arabisk stat. Det grundläggande problemet är att de arabiska staterna och andra stater i det stora Mellanösternområdet, utom de hedervärda undantagen Egypten och Jordanien, har vägrat att erkänna staten Israel. En nyckelfaktor för etapp III i färdplanen är att arabstaterna accepterar helt normala förbindelser med Israel. Detta borde ha skett för länge sedan, och det gäller även Iran.
Arabstaterna har också, liksom FN, bidragit till att frågan om palestinska flyktingar har institutionaliserats, och deras agerande har varit en grogrund för hat, instabilitet och terrorism i över 50 år. Orealistiska förväntningar hålls fortfarande vid liv. Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar började att ge grundläggande levnadshjälp till palestinska flyktingar 1950 och har nu fyra miljoner flyktingar i sina förteckningar. Varför i mänsklighetens namn har arabstaterna låtit denna situation fortgå?
– Herr talman! Vi har kommit långt, om jag får uttrycka mig så, och vi har kommit långt från föredragandens ursprungliga förslag, som omfattade en global ansats, och som på grund av sin bristande jämvikt misslyckades med att ge något avgörande bidrag till freden. Med andra ord: det betänkande som nu föreslås, som har diskuterats, ändrats och är mer måttfullt, gör att jag känner mig lugnare, och det tillfredsställer mig till och med på många punkter. Jag tackar föredraganden för att han har lugnat ned sig lite grand.
Samtidigt finns det fortfarande minst tre punkter som jag inte kan godta: punkt 18, där både de palestinska angreppen och det israeliska underkuvandet kallas för terrorattacker och klumpas ihop, och jag vill också uttala mig mot min kommunistiske kollega som just har kallat Förenta staterna en terroristnation. Jag är inte heller belåten med punkt 40, där de palestinska och israeliska utbildningssystemen på ett ohederligt och chockerande sätt likställs, och till sist punkt 65, där man återigen, jag måste ofta säga detta, här i parlamentet hotar med att säga upp avtalet, en åtgärd som skulle vara kontraproduktiv med tanke på den lilla möjlighet till fred som finns. Det är för jämviktens skull som jag kommer att rösta mot de flesta av ändringsförslagen, och inte för att jag till exempel gillar det israeliska plötsliga anfallet mot Syrien, utan därför att jag skulle ha velat att de som här och nu fördömer anfallet skulle fördöma den förskräckliga attacken på Haifa – som orsakade nitton dödsfall – med samma dygdiga indignation. Men ingenting har sagts om detta, eller om den malaysiske premiärministerns antisemitiska uttalande, vilket är skandalöst och utan motstycke på den nivån. Vi befinner oss mycket långt från den balans som föregående talare har förespråkat, särskilt Poos.
Jag vill till slut säga en sak, herr talman, om de schweiziska avtalen, vilka jag naturligtvis välkomnar, på samma sätt som jag välkomnar alla fredsinitiativ. Men jag har en avslutande fråga: varför applåderade vi inte Taba lika mycket, där man lagt fram mer eller mindre samma förslag, som vid det tillfället emellertid kom från den valda israeliska regeringen?
– Herr talman! Jag vill tacka Menéndez del Valle så mycket, och även alla ledamöter i utskottet, som arbetade tillsammans för att sammanställa detta dokument, vilket verkligen är produkten av en europeisk kultur, men en europeisk kultur som kanske är en pånyttfödelse och andra saker, säkert inte den kultur som vi talade om tidigare.
Jag har fått intrycket att det sovande förnuftet, som Francisco de Goya sade, åstadkommer monster, och ibland känner jag också att dessa monster, som i själva verket är ett resultat av mänsklighetens avhumanisering, finns mitt ibland oss. Jag märker här i kammaren en oförmåga att förstå andras lidande, en oförmåga att förstå att tiden rinner ut, och medan vi i månader och år har diskuterat vilka lösningar som skall antas så dör människor faktiskt fortfarande i Palestina och Israel. Den omänsklighet som jag upplever här innebär att man inte förstår det dagliga lidande som det medför att leva under militärockupation, eller den orättvisa som barnen drabbas av. Naturligtvis talas det om smärtan och lidandet bland israeliska barn som dödas av mänskliga bomber, men vi måste för Guds skull stoppa detta och börja se saker som de är. Det finns FN-resolutioner som inte har trätt i kraft. Låt oss börja med att tänka på dessa saker och uppleva dem, se människorna, åka till platserna och förstå. Det är därför jag sade att det sovande förnuftet åstadkommer monster.
Jag samtycker fullständigt till innehållet i betänkandet, som är mycket viktigt och helt klart betonar att man säger ”nej” till våld, men lika klart betonar rätten att leva i fred och att bygga upp. Tiden är kort, och jag tror att två initiativ är mycket viktiga. I dag har vi haft Naomi Kazan och Jamal Zakut här; vi kommer att få hit Yossi Beilin och Yassir Abed Rabbo. Det är modiga personer, folk som har modet att säga: låt oss bygga upp, låt oss arbeta, låt oss planera, precis som alla dessa israeliska röster är modiga – och det är dem vi bör lyssna till –, exempelvis piloterna som vägrar att bomba. Detta är något mycket viktigt.
Det finns ett extremt allvarligt problem: muren. Poettering sade också detta vid parlamentets senaste sammanträde: muren är en skamfläck. Muren är destruktiv, men framför allt annekterar den mark. Man kan inte annektera mark och kolonisera och sedan vilja ha fred. Det kan bara råda fred där det finns ömsesidig respekt. Vi sänder en stark signal med detta betänkande, och jag tror att vi måste fortsätta åt detta håll.
– Herr talman, mina damer och herrar! Som ni vet är situationen i det ockuperade Palestina en katastrof. Antalet människor som lever i fattigdom har tredubblats. Det palestinska folket svälter, när de inte dödas av israeliska kulor. Den sociala och ekonomiska krisen blir värre också i Israel, och inte ens de mest sårbara samhällena skonas. Situationen i Irak är ytterligare en destabiliserande faktor i området. Vid Europeiska rådets möte den 16 och 17 oktober bekräftades det att Medelhavsområdet var synnerligen viktigt. Vi bör också stödja den demokratiska processen, främja social och ekonomisk utveckling och stärka den politiska dialogen för att se till att man till slut kan få fred i området.
Som Menéndez del Valle uppger i sitt betänkande kan det inte finnas någon militär lösning. Vi måste bryta oss loss från denna nedåtgående våldsspiral och gå tillbaka till metoden med förhandlingar och med att se till att lagen följs. Vi måste tvinga Israel att sluta med sitt agerande att sätta upp bosättningar och med denna militärockupation, vilket är roten till denna skrämmande situation. Det är lika viktigt att utöva alla tänkbara påtryckningar, inbegripet påtryckningar på ekonomi och handel, inte bara för att stoppa uppförandet av denna apartheidmur, utan också för att förstöra den. Denna mur är en mänsklig och miljömässig olycka, och den är också en skymf mot de värderingar vi har. Dessa åtgärder går tvärt emot de löften som getts i färdplanen.
Det är vår plikt att uppmuntra alla fredsinitiativ, och där bör vi lägga särskild vikt vid den fredsplan som vi känner som ”den schweiziska överenskommelsen”. Vi tror att detta är en måttfull och välavvägd plan, även om många som tillfrågas om ytterligare kompromisser finner att den är svår att godta. Fastän den inte ger något verkligt svar på flyktingfrågan behövs överenskommelsen för att återställa förtroendet och ge nytt hopp till de två folken. Som vi ofta har sagt kan bara existensen av två demokratiska, suveräna och livskraftiga stater, i enlighet med 1967 års gränser och med Jerusalem som huvudstad, erbjuda den rättvisa och den värdighet som är absolut viktiga för att det skall kunna bli fred och skapas en framtid med verkliga möjligheter. Denna överenskommelse gör det möjligt att återinföra den internationella lagstiftningens legitimitet. Vi måste göra allt vi kan för att se till att detta stöds av kvartetten, särskilt av européerna. Jag vill uttrycka mina farhågor för er, mina farhågor för att vi skall få se ytterligare ett hopp gå i kras, och lämna vägen öppen för en ännu mer radikal ansats, som bara skulle gynna dem som föredrar våld framför lag och krig framför fred. Vi har ett stort politiskt ansvar: vi måste ta på oss detta ansvar med tanke på historien och för världens skull, och vi måste bryta denna tystnad, som skulle göra att vi blev lika skyldiga till detta nya brott mot mänskligheten.
Till sist vill jag hylla modet hos de progressiva krafterna i Israel och alla dem som vägrar att utföra uppdrag som de betraktar som olagliga, och som kan orsaka död bland civila. Vi måste visa dem största solidaritet.
För att sammanfatta detta: vi måste ge eftertryck åt civila uppdrag, där internationella organisationer spelar rollen av medlare och beskyddare: ett resultat av deras åtgärder på fältet blir en framgångsrik medborgardiplomati, där vår internationella diplomati inte kan fungera. Vi måste vädja till kommissionen och rådet att uppmana FN:s säkerhetsråd att sända en fredsbevarande styrka för att skydda det palestinska folket, deras arv och deras miljö.
– Herr talman! Jag vill gratulera Menéndez del Valle till hans betänkande och särskilt till att han har lagt fram ett ändringsförslag som tar hänsyn till Genèveplanen. Om denna överenskommelse blir en historisk vändpunkt, vilket jag innerligt hoppas, eller om det blir ett fiasko kommer nu att helt bero på det mottagande som det får av den israeliska befolkningen, och på de internationella reaktionerna, särskilt från EU.
Vi har här för första gången en enhetlig plan som behandlar alla problem som hänger samman med konflikten: delandet av Jerusalem, de palestinska flyktingarnas rätt, Tempelplatsen och klagomuren, bosättningarna och det sätt på vilket gränserna har dragits. Denna överenskommelse kan fortfarande lyckas rädda den i övrigt nästan avlidna färdplanen. Som Genèveplanen ser ut, så kan också freden komma att se ut. Och viktigast av allt: sammansättningen av den palestinska delegationen, som företräder ett brett tvärsnitt av det palestinska ledarskapet, har nu gett Sharon de förhandlingspartner som han hittills har påstått inte existerar, och som han fick den israeliska befolkningen att tro att de inte existerade.
EU måste nu lämna ett starkt stöd till Genèveplanen. Det har visat sig att det fortfarande finns liv i den israeliska fredsflygeln, som det nu skulle finnas en verklig möjlighet att stärka. Både det israeliska och det palestinska folket vill ha fred. Genèveplanen förefaller vara det säkraste sättet att uppnå den.
– Herr talman! Osloprocessen är död, ”färdplanen” har lett in i en återvändsgränd och den nedåtgående våldsspiralen upprätthåller status quo. Våldet har ökat till en ny och mycket farlig nivå för området, och skapar elände för den civila befolkningen. Vi har kommit mycket långt från stenkastningen under den första intifadan: den efterträddes av självmordsattackerna mot Israels civilbefolkning, och denna terror möter man genom att systematiskt använda intelligenta målstyrda vapen, som också dödar civila – den här gången palestinier.
Det har uppnåtts något slags terrorbalans, utsikterna för en politisk lösning tycks försvinna och de döda räknas. Under dessa förhållanden är det bra att det israelisk-palestinska initiativet i Genève för tillbaka frågan om fred till debattens verkliga kärna. I ett försök att undkomma känslan av oundviklighet som omger våldsspiralen har de ledande aktörerna valt fräckhet, i stark kontrast mot den förlamning före valet som Förenta staterna är utsatt för, och mot Europas strukturella letargi.
I stället för att föreslå små steg tar Genèveplanen helhjärtat upp de grundläggande frågorna, som omsorgsfullt har ignorerats både i Osloavtalet och färdplanen, men som följer den ansats som skisserades i Taba. Inget område betraktas som tabu, och även de mest omtvistade punkterna undersöks: Jerusalem, de heliga platserna, särskilt Klippmoskén, eller Tempelplatsen, som skulle placeras under palestinsk överhöghet, erkännandet av Israel, avståendet från rätten att återvända till Israel för 1948 års flyktingar och deras ättlingar, en livskraftig palestinsk stat, bosättningarna och delning av land.
Här vill jag tillägga att den parallell som föredraganden just dragit mellan Berlinmuren och den israeliska muren inte klarar en noggrann granskning: Berlinmuren delade en enskild stat, en konstgjord delning som vi aldrig erkände, medan den israeliska muren, även om vi kan tvista om dess sträckning, kan betraktas som gränskonturen mellan två stater, som vi innerligen önskar se etablerade i stället för att ha den nuvarande situationen med ockupation.
De israeliska och palestinska författarna till Genèveplanen har beslutat att spänningarna är så starka i dag att för att uppmuntra de två huvudaktörerna att lämna tankemönstret med vedergällning bakom sig, som de för närvarande sitter fast i, skulle små steg när det gäller säkerheten vara svårare att definiera, och de skulle orsaka ännu mer missförstånd än om man lägger fram en övergripande fredsplan. Den politiska grundvalen för denna plan är utan tvekan bräcklig: författarna är, det måste medges, inte särskilt representativa för den israeliska och palestinska allmänna opinionen. Därför måste vi koncentrera oss på den metod som har valts: att inte vika av från de slutliga målen. Det är substansen i förslagen som måste prioriteras. Vår debatt i kväll, herr talman, kan bidra till detta.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det går knappast en dag utan att Mellanöstern dras allt djupare in i den nedåtgående spiralen med terrorism och våld. Det är därför helt rätt att uppmana till fred och värdighet i Mellanöstern. Det måste rikta sig lika mycket till båda sidor – israeler och palestinier. Det är utan tvekan dags att söka en väg ut ur den hopplösa situationen. Men tecknen är inte särskilt gynnsamma. Osloprocessen har haft sin gång, och kvartettens färdplan riskerar också att köra fast i ingenmanslandet med hat och misstroende.
Det vi varje dag blir vittne till är ett uppenbarligen splittrat palestinsk ledarskap, som antingen inte kan eller inte vill ta itu med terrorismen på ett effektivt sätt – ett ledarskap som inte fördömer självmordsbombningarna som de mordiska angrepp som de faktiskt är. Å andra sidan har vi militära reaktioner och överreaktioner som kräver både oskyldigas och skyldigas liv, men som inte bidrar till att lösa problemet. Säkerhetsmuren är ett uttryck för både makt och maktlöshet, och den får på inga villkor bidra till att det dras en slutlig gräns.
Naturligtvis finns det fredsplaner, exempelvis Genèveplanen och andra initiativ, som vi i parlamentet välkomnar. De har bara en nackdel: de förefaller, åtminstone hittills, att vara ett minoritetsprogram. Man måste fortsätta att sträva efter det politiska målet med fredlig samexistens mellan två stater – den israeliska och den palestinska – med alla politiska och diplomatiska medel. Det får inte tas något steg tillbaka mot ett internationellt mandat för Palestina, och det får inte heller förekomma att associeringsrådet avskaffas, vilket är och måste förbli en viktig bro för dialog. Fastän Menéndez del Valles betänkande har förbättrats avsevärt genom förslagen från min grupp kommer jag att rekommendera gruppen att avstå från att rösta.
– Herr talman! Emilio Menéndez del Valles betänkande är ett dåligt betänkande av tre skäl. Betänkandet tar ställning för en sida, vilket gör det intellektuellt ointressant. Betänkandet anammar Arafats argument helt reservationslöst och bortser fullständigt från det som är den mest angelägna frågan i dag: hur kan en demokrati bekämpa självmordsterrorism på ett effektivt sätt? Betänkandet är moraliskt förkastligt, eftersom det jämställer terrorister med terrorismens offer. Man får dessutom intrycket att en del tycker att det är en ganska chockerande och upprörande tanke att judar reagerar i stället för att stillatigande låta sig dödas som på den gamla goda tiden. Betänkandet är slutligen politiskt meningslöst, eftersom det hämmar EU:s handlingsförmåga genom att hävda att EU inte kan erkännas som opartiskt och därför inte kan agera som medlare. Det är därför detta betänkandes öde kan förutspås innan det ens har blivit antaget, vilket det dessvärre kommer att bli. Det kommer att läggas till handlingarna tillsammans med de oräkneliga andra dödfödda planerna och texterna.
– Herr talman! Jag vill först och främst gratulera föredraganden till hans arbete, för detta kan inte ha varit någon lätt uppgift.
Färdplanen saknar en viktig beståndsdel, något som jag har påpekat redan från början. Händelserna förra helgen och denna vecka har på nytt visat att färdplanen inte kan resultera i fred utan internationella insatser.
Det har föreslagits att Nato bör intervenera i området. Jag är ingen anhängare av Nato, men allt är bättre än att bara stillatigande stå och se på. Nu återfinns till och med medicinsk personal bland offren.
Våldet från båda sidor är bortom all föreställningsförmåga. Jag tycker det är fruktansvärt att tänka på det som händer i Haifa. Vi besökte området med delegationen, och händelseutvecklingen där är alldeles fruktansvärd.
Det krävs en interventionsstyrka för att genomföra avväpningen av alla motståndsgrupper, på samma sätt som i Bosnien. Men detta är något som premiärminister Ariel Sharon bara kommer att acceptera under amerikanska påtryckningar, och några sådana finns inte.
Enda alternativet är en ny politik eller en ny regering i Israel, vilket den nya fredsplanen från Genève kan resultera i. Diskussionen om detta håller på att ta fart i Israel. Planen kräver betydande eftergifter från båda sidor, men också mod. Det är dock nödvändigt att lyfta bort vissa saker ur färdplanen, annars kommer vi aldrig att nå vårt mål.
Som vice ordförande i parlamentets delegation för förbindelserna med Israel stöder jag denna nya fredsplan, och jag vill gärna vara med när den undertecknas. Vår partigrupp ber om parlamentets stöd för artikel 13 b, som vi skall rösta om i morgon.
Denna eftermiddag välkomnade parlamentet två initiativtagare som sina gäster, och intresset var överväldigande. De här människorna representerar ett hopp i dessa oroliga tider. Nästa månad kommer en delegation från Knesset att besöka oss, och då vore det bra om vi kunde ordna en gemensam debatt om denna fråga.
Jag skulle vilja avsluta med att citera Naomi Chazan, som i eftermiddags sade att för att vara Israelvän måste man vara Palestinavän och tvärtom. Det är bara genom att skapa en livskraftig palestinsk stat som fred kan uppnås.
– Herr talman! Jag måste uttrycka min erkänsla för hur svårt det måste vara att sammanställa ett dokument med tanke på den pressade och ständigt föränderliga situation som råder i Mellanöstern. Det är alltså mycket svårt att uppdatera dokumentet under sådana turbulenta och tragiska omständigheter, särskilt med tanke på att Emilio Menéndez del Valles alltid strävar efter att förena olika ståndpunkter i en öppen anda eller åtminstone se till att den ”goda” sidan segrar – så att säga – det goda i tingen och i livet.
Men trots att detta dokument är i linje med färdplanens genomförande och huvudsyftet är att föra fredsprocessen framåt anser jag inte att det är objektivt.
I bedömningen av fakta har jag hittat många exempel på partiskhet till förmån för den palestinska myndigheten, vilket kommer att bidra till att förvirra och försvaga EU:s roll i de framtida förhandlingarna, eftersom vi måste ha en trovärdighet hos båda sidor för att kunna bidra till freden. Detta måste erkännas.
Jag anser att denna partiskhet bland annat tar sig uttryck i de upprepade fördömandena av den israeliska regeringen och den stora tystnaden om den palestinska myndigheten, och jag upprepar, den stora tystnaden. I punkt 4 till exempel beröms den palestinska myndigheten för att officiellt och ovillkorligt ha godkänt färdplanen, när vi vet – och detta har vi fått bevisat – att Arafat, efter att ha avvisat freden i Taba, har sagt nej till alla åtgärder som riskerar att undergräva hans makt, både när det gäller utformningen av ett enhetligt säkerhetssystem och överförandet av befogenheter, först till Abu Mazen och nu till den nyutnämnde premiärministern Abu Ala. Vi vet också att vissa av de senaste attackerna, som orsakat många offer, direkt eller indirekt har koppling till al Aqsa-martyrernas brigad och till händelserna i Muqata, och jag anklagar ingen här.
Och framför allt så ser jag med oro på vissa punkter som bara kommer att leda till ökad spänning och minska EU:s trovärdighet, till exempel oklarheterna när det gäller fördömandet av palestinsk terrorism och den tydliga viljan att betrakta denna som helt skild från den palestinska myndigheten eller ännu värre allianser, som är farligare än allianser mellan demokratiska partier som sker helt öppet och som tar sig uttryck i en extrem tolerans mot terrorister och avsaknad av en bestämd, tydlig och öppen säkerhetspolitik.
Vidare och med undantag av vissa fördömanden av israeliska metoder – som jag instämmer med i dokumentet, t.ex. uppförandet av stängslet, som jag inte kan acceptera, aggressiviteten hos vapeninsatserna på palestinskt territorium, demoleringen av infrastrukturer och de övriga metoderna att sänka den palestinska levnadsstandarden – menar jag att texten inte i tillräckligt hög grad betonar palestiniernas åtagande att acceptera demokrati och tillsätta en regering som klarar av att ta sitt ansvar. Och den första delen av färdplanen omfattar utveckling av grundvalarna för ett demokratiskt system.
– Herr talman! Först och främst välkomnar jag föredragandens lovvärda ansträngningar inom ett mycket svårt område. Det är sant att vi behöver fred genast – det brådskar, det är sant att vi måste visa på framtidsutsikterna, som nämndes tidigare, och att vi måste återinföra humanismen i debatten och undvika att utmåla parterna som monster. Det uttalandet visade prov på stor humanitet.
Jag skulle dock vilja säga några korta ord om detta betänkande, men först vill jag sälla mig till den kör av protester som framförts mot den malaysiska premiärministerns rasistiska yttranden. Jag vill att kammaren noterar detta och vidtar bestämda åtgärder i linje därmed.
Jag vill också ge uttryck för min starka indignation över Per Gahrtons yttrande nyss till försvar för terroristernas våld och säga att även om ockupationen måste fördömas – den är tveksam och jag har mycket att anföra mot Israels politik i detta avseende – så är den inte och kommer aldrig att bli skäl för terrorism. Terrorism är ett brott mot mänskligheten, terrorism är alltigenom ont, utan motstycke, och måste fördömas. Jag skulle verkligen vilja förstå sambandet mellan ockupationen och ungdomar som spränger sig själva på diskotek eller människor som mördas på restauranger. Jag tycker jämförelsen är fullständigt hårresande. Mig gör den alldeles illamående.
För att återgå till de tre saker jag ville säga om betänkandet kan terrorism, som jag sa, för det första verkligen inte diskuteras på samma plan som den kritik som med rätta kan framföras mot Israels politik. Det är två separata saker som skiljer sig både i fråga om moral och om ondska. Sedan skulle jag vilja ta upp sanktioner, särskilt upphävandet av associeringsavtalet. Att upphäva detta avtal vore en sanktion riktad mot ett folk, och eftersom kammaren har krävt att embargot mot Irak skall upphävas med hänvisning till att ett folk inte bör straffas för sina ledares gärningar så anser jag inte att vi bör straffa Israels folk, särskilt med tanke på att vi nyss har röstat för ett associeringsavtal med Libanon, ett land som kan lära oss mycket om ockupation eftersom det är ockuperat och annekterat av Syrien, vare sig vi fördömer detta eller ej.
Min tredje kommentar slutligen handlar om det internationella mandatet, som går femtio år tillbaka i tiden. Jag vill dock påpeka att det som avvisades med kraft i går krävs med lika stor kraft i dag: 1967 års gränser, en delning av Palestina i två delar eller Clintonkriterierna. Det är de krav som framförs i dag, och läget är nu det omvända.
– Herr talman! Jag tror att det framgår av protokollet att jag tar avstånd ifrån allt våld. Som grön och pacifist är det självklart att jag tar avstånd ifrån allt våld, men jag konstaterar också att folkrätten gör skillnad på ockupanters våld och de motstånd som förtryckta folk i kolonier och ockuperade länder riktar emot ockupanten. Personligen är jag dock pacifist och föredrar att man även emot en ockupant använder sig av icke-våldsmetoder. Det framgår av protokollet och det är min uppfattning.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi:
- A5-0347/2003 av Langen om kommissionens grönbok Entreprenörskap i Europa och
- A5-0328/2003 av Zrihen Zaari om industripolitiken i ett utvidgat Europa.
.– Herr talman! Min uppgift i dag är att redogöra för överläggningarna om grönboken om entreprenörskap i Europa. Det handlar egentligen om tre dokument: själva grönboken, kommissionens meddelande om att tänka småskaligt i ett växande Europa och kommissionens rapport om genomförandet av Europeiska stadgan för småföretagen. Denna kammare har begränsat sig till att diskutera grönboken och jag skulle vilja börja med att gratulera kommissionen till att i och med dessa tre dokument ha lagt fram en översikt, en bedömning och en utvärdering av den aktuella debatten om entreprenörskap och om hur nyetablering av företag skall främjas i Europeiska unionen.
Jag vill även tacka mina kolleger som genom sina insatser under överläggningarna har sett till att det ledande utskottet har kunnat lägga fram en omfattande förteckning för denna kammare med 50 punkter som ger kommissionen en rad uppgifter att ta sig an, samtidigt som det klargörs att vi till fullo stöder kommissionens grundlinje i denna fråga. Utskottet godkände förslaget till betänkande med ändringsförslag med stor majoritet, 41 röster för och endast fyra emot, vilket visar att det råder bred enighet i parlamentet om dessa frågor.
Kommissionär Liikanen! Det som vi vill göra med utgångspunkt från er grönbok är att stödja och vidta alla åtgärder som gör det möjligt att öka antalet egenföretagare i Europeiska unionen och underlätta för små företag och därmed skapa villkor som gynnar tillväxt och innovation, särskilt inom tjänstesektorn. I denna grönbok ges en god definition av entreprenörskap samtidigt som en diskussion förs om varför entreprenörskap är viktigt för sysselsättningen och tillväxten, för konkurrenskraften, för tillvaratagandet av enskilda personers potential och för samhället i stort. Mot denna bakgrund håller vi med om att ramförutsättningarna måste förbättras. Detta omfattar åtgärder inom området forskning och utveckling samt åtgärder för att förändra de olika inställningarna när det gäller att starta företag och människors benägenhet att ta risker. Det är anmärkningsvärt, herr kommissionär, att er grönbok – liksom alla andra bedömningar – visar att viljan att ta entreprenörskapets risker och starta ett företag är hög i vissa EU-länder, men mindre hög i vissa icke-EU-länder, med undantag av Irland, men att den i flertalet EU-länder ligger långt under genomsnittet i världen. Det är också anmärkningsvärt att ert index givetvis beaktar jordbruket, medan det internationella index som använts även innefattar andra kriterier. Det framgår också att de EU-länder som har de högsta offentliga utgifterna i förhållande till BNP, de allvarligaste sysselsättningsproblemen och störst svårigheter att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens krav också ligger långt efter när det gäller nyetablering av företag. Så det måste finnas ett samband mellan generösa statliga villkor, det sociala systemet, synen på att ansöka om statliga bidrag och viljan att starta eget. Detta är utgångspunkten för våra förslag, som jag inte tänker gå in på i detalj. Ni har alla läst dem, 50 stycken allt som allt. Vi har nått en bred enighet mellan de olika partigrupperna i denna kammare och, herr kommissionär, vi vill inte att detta betänkande från Europaparlamentet och grönboken skall röna samma öde som grönboken om handel, som debatterades och därefter stillsamt lades till handlingarna innan man hann vidta lämpliga åtgärder.
Jag vill framför allt tacka alla mina kolleger, men även kommissionen, för detta dokument som håller mycket hög kvalitet, något som inte alltid är fallet. Men, herr kommissionär, var inte för snabb med att tillskriva även industripolitiken detta beröm, eftersom jag i egenskap av föredragande för min partigrupp skulle vilja avsluta med att kommentera Olga Zrihen Zaaris betänkande. Det är ett mycket bra betänkande om industripolitiken, men vi håller inte med om alla punkter. Det finns vitt skilda åsikter även inom min partigrupp, särskilt om en specifik fråga, nämligen den öppna samordningens framtida roll och huruvida allt kan samordnas eller om det inom många områden bör vara medlemsstaterna som tar ansvar och i grunden förbättrar ramförutsättningarna för nyetableringar av företag och industripolitiska beslut. Och med detta så vill jag tacka för er uppmärksamhet.
– Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skall inte upprepa Werner Langens utmärkta inledning, som ger en tydlig bild av bakgrunden till vårt betänkande.
För några år sedan i Lissabon satte Europeiska unionen upp som sitt mål att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med kapacitet att skapa en stabil ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och bättre social sammanhållning. Jag är övertygad om att detta mål framför allt är relevant för industrin och för tillverkningsindustrin i synnerhet, eftersom den industriella basen är grundvalen och den ekonomiska motorn för tillväxten i Europeiska unionen. Det är därför kommissionens meddelande, som har gett upphov till detta betänkande, är så oerhört viktigt. Det förtjänar ett varmt välkomnande.
De senaste åren har vi dock fått intrycket att tillverkningsindustrin i mångt och mycket har glömts bort och att all energi läggs på servicesektorn och den nya informations- och kommunikationstekniken. Industripolitiken som sådan talade man inte om under många år.
Detta meddelande ger äntligen upphov till frågan om vad europeiska myndigheter kan göra för att underlätta för vår industri. Enligt kommissionen kan industripolitiken bara ha ett mål: konkurrenskraft. Det finns en viss logik i detta. I en allt öppnare världsekonomi kan den europeiska industrin leva vidare endast om den integreras väl med den globala ekonomin. Men vi måste enas om vad konkurrenskraft betyder. Låt oss vara trogna den anda som rådde i Lissabon och Göteborg. En väl avvägd strategi med tre pelare – ekonomi, miljö och sociala frågor – måste verkligen vara utgångspunkten för vår analys av konkurrenskraften. Europeisk konkurrenskraft måste vara konkurrenskraft inom forskning, kompetens, vidareutbildning av medarbetare, produktivitet, miljöhänsyn och, sist men inte minst, industriförbindelsernas kvalitet. Alla strävanden efter att skapa konkurrenskraft genom ideliga kostnadssänkningar, särskilt de arbetskraftrelaterade kostnaderna, och/eller genom att strunta i miljön, är helt fruktlösa.
När det gäller sättet att nå detta mål vet vi att industripolitiken påverkas av samspelet mellan politiken inom en rad områden: forskning, utbildning, konkurrenspolitik, den inre marknaden, beskattning, sysselsättning och sociala frågor och många andra områden. Eftersom Europeiska unionen är djupt involverad i flera av dessa områden är det viktigt att vi hittar bästa sättet att samordna dessa olika instrument för att finna en riktig industristrategi för Europeiska unionen.
I kommissionens meddelande ställs de rätta frågorna, men de svar som ges är inte tillräckligt tydliga. Meddelandet är startskottet för en verklig debatt, vilket vi kommer att upptäcka i kväll. Rådet har redan klargjort sin ståndpunkt. Parlamentet kommer att göra detsamma genom detta betänkande. Vi måste givetvis, precis som Werner Langen sade, göra detta till en nyttig övning genom att fullfölja det med särskilda åtgärder. Det är därför vi uppmanar kommissionen att omsätta idéerna i detta meddelande i en handlingsplan, som därefter lämnas till rådet och parlamentet för antagande. Handlingsplanens huvudpunkter är följande: För det första måste industripolitikens mål införlivas i all gemenskapspolitik, särskilt konkurrenspolitiken och politiken för kontroll av statligt stöd. För det andra måste målen omfatta harmonisering av de nationella beskattningssystemen, som inverkar negativt på den inre marknaden. För det tredje måste planen även omfatta betydande administrativa förenklingar när det gäller nyetablering av företag. För det fjärde måste forskning och hur man kan göra det mesta möjliga av den för industri och innovation stå i centrum. Frågorna om de tre procenten för forskning och det europeiska patentet är uppenbart långt ifrån oväsentliga. För det femte kan man heller inte bortse från frågorna om finansiering för företag, särskilt små och medelstora företag och riskkapital. För det sjätte måste genomförandet av denna industripolitik innefatta en dimension av dialog mellan ledning och arbetstagare: en god industripolitik kan endast bli verklighet i samarbete med arbetsgivar- och arbetstagarföreträdare, och absolut inte genom att arbeta emot dem eller utan dem.
Andra viktiga faktorer som slutligen bör nämnas är utbildning, praktik och kompetens: mänskliga resurser eller mänskligt kapital får faktiskt allt större betydelse för industrins konkurrenskraft. Därför föreslår jag att Europeiska unionen inleder ett ambitiöst initiativ, t.ex. genom att sätta en prislapp på vad det livslånga lärandet får kosta. Betydelsen av stora europeiska industriprojekt som omfattar privata aktörer och offentlig finansiering, t.ex. Galileo, bör också betonas när det gäller viktiga sektorer som alternativa eller förnybara energikällor, nanoteknik, rymdteknik och stål. Initiativet med teknikplattformar tycker jag verkar vara ett steg i rätt riktning.
Vi är också alla medvetna om behovet av välfungerande transport-, energi- och telekommunikationsnät för att vi på bästa skall kunna tillvarata de möjligheter som en stor europeisk inre marknad ger. Inför unionens utvidgning till regioner där näten inte är så väl utbyggda behöver vi fundera på behovet av att kraftigt öka de tillgängliga medlen för att bekosta de omfattande arbeten som krävs. Jag menar att denna ståndpunkt också bekräftades vid Europeiska rådets möte i förra veckan.
En bra europeisk industripolitik måste inte bara tillvarata de möjligheter som framtidens nya sektorer ger, utan även förutse förändringar inom traditionella sektorer för att på bästa möjliga sätt kunna hantera omstruktureringen på både social, regional och ekonomisk nivå.
Kommissionen har gjort ett försök till sektoriell analys. Det är en väsentlig och välkommen förändring jämfört med den rent övergripande strategin. Det vore dock önskvärt att man inte stannar vid en sektoriell analys utan att denna används som grund för sektoriella åtgärder. Industripolitiken är alltså ett kärt ämne för våra debatter. Man behöver bara läsa slutsatserna från Europeiska rådets senaste möte. Jag instämmer i min kollegas förhoppningar om att vi skall kunna lämna alla tomma uttalanden bakom oss och gå vidare mot beslutsamma åtgärder som leder till resultat.
. – För det första vill jag tacka de båda föredragandena, Olga Zrihen Zaari och Werner Langen, för deras utmärkta arbete. Låt mig först börja med industripolitik innan jag fortsätter med entreprenörskap.
Det är viktigt att veta att ni delar uppfattningen att tillverkningsindustrin måste flyttas tillbaka till de översta punkterna på den politiska dagordningen.
Tillverkningsindustrin styr tillväxten i tjänstesektorn. Därför är tillverkningsindustrin viktigare än någonsin i kunskaps- och tjänstekonomin.
Vi måste arbeta för en balanserad strategi för hållbar utveckling, i vilken de tre pelarna – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga – är i balans med varandra och framsteg görs parallellt. Om vi misslyckas med ekonomin – om vi inte har konkurrenskraftiga företag – då är hela den hållbara utvecklingen i fara. Om den ekonomiska utvecklingen är dålig kommer vi att misslyckas med att uppfylla de sociala och miljömässiga målen.
Det är självklart att konkurrenskraften framför allt beror på Europas specifika tillgångar, som t.ex. kvalificerad arbetskraft och tekniska framsteg, två faktorer som med rätta betonas i betänkandet.
I förslaget till betänkande efterlyses också ytterligare åtgärder för att genomföra idéerna i meddelandet. Låt mig i korthet sammanfatta vad kommissionen har gjort hittills innan jag går in på hur vi ser på framtiden.
Urvalsförfarandet består först och främst i att se på hur olika politikområden inom EU bidrar till industripolitikens mål och hur bidragen kan förbättras och stärkas. Urvalsförfarandet pågår för fullt. Vi har redan identifierat ett antal politikområden där synergieffekterna kan förbättras avsevärt. Här är tre exempel: Regionalpolitiken kan mobiliseras mer systematiskt både för att främja innovationskulturen och underlätta hanteringen av industriella förändringar. Sysselsättningspolitiken, där den sociala dialogen, både på branschnivå och sektorsnivå, spelar en betydelsefull roll för att hantera frågor rörande industripolitik. Forsknings- och utvecklingspolitiken, där den så kallade ”3 procent-handlingsplanen” har direkt relevans från industripolitisk synpunkt.
Beträffande industripolitiken på sektorsnivå håller kommissionen på att sammanställa ett åtgärdspaket för att inrikta sig mot den sektoriella dimensionen av industrins konkurrenskraft. Kommissionen vill stärka dem analytiska grunden för politiken genom ständig övervakning av den sektoriella konkurrenskraften och ytterligare analyser av utvalda sektorer. Vid behov kommer särskilda initiativ med syfte att förbättra konkurrensen för sektorerna att föreslås.
Vi arbetar redan med ett antal specifika, sektoriella initiativ, t.ex. inom strategin för läkemedel, rymdteknik och bioteknik, och andra initiativ kommer senare.
Textilsektorn är en av de första sektorer som genomgår en ingående konkurrensanalys av den typ som beskrivs i meddelandet. Nästa vecka kommer kommissionen att anta ett meddelande om de framtida utmaningarna för textil- och beklädnadssektorn. Jag vet att detta är en mycket viktig prioriterad fråga för många parlamentsledamöter.
Sjöfartsindustrin kommer också att bli föremål för ett sådant initiativ, och nästa vecka kommer programmet ”Leadership 2015” att presenteras. Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande om detta.
Vi har också inrättat en teknisk plattform om den framtida mobiltekniken och mobilsystemen i Europa. Den rapporten kommer att bli klar i januari. Detta är bara ett exempel på hur horisontell politik och vertikala sektoriella lösningar kompletterar varandra.
Om vi nu riktar in oss på framtiden måste kommissionen redogöra för de åtgärder den vidtagit för att genomföra idéerna och principerna i meddelandet. Det kommer vi att göra i början av nästa år. Vi måste på ett mer detaljerat och funktionellt sätt behandla frågor som t.ex. mobilisering av de lämpliga politiska redskapen för att hantera de industriella konsekvenserna av utvidgningen och industripolitikens internationella dimension, t.ex. i kommissionens initiativ ”Ett utvidgat europeiskt grannskap/nya grannar”.
Vi måste fördjupa tankarna kring hur vi kan förbättra kopplingen mellan EU:s industripolitik och industripolitiken i medlemsstaterna. På detta område har medlemsstaterna kvar huvudansvaret.
Kommissionen arbetar för närvarande med en integrerad strategi för ökad konkurrenskraft på uppdrag av rådet (konkurrenskraft). Jag hoppas att vi kan presentera den i november. Strategin kommer att bli en kombination av olika delar som t.ex. forsknings- och utvecklingspolitiken, politik rörande den inre marknaden och konkurrens samt industripolitiken. Det är tydligt att dessa olika politikområden behöver samordnas.
Jag hoppas att vi kan fortsätta att räkna med parlamentets stöd i vår strävan att se till att industripolitiken förblir en av huvudpunkterna på EU:s politiska dagordning. I tider då ekonomin ställs inför utmaningar är vi mer seriösa. Vi måste se till att detta blir ett bestående närmande mot industrin.
Vad beträffar entreprenörskap instämmer jag till fullo med det som Werner Langen sade i sitt anförande. Att uppmuntra entreprenörskap och etablering av företag är nödvändigt för att bygga upp Europas konkurrenskraft.
För att bättre förstå hur vi skulle kunna utnyttja Europas entreprenörspotential och bidra till att upprätta en europeisk plan för entreprenörskap offentliggjorde vi grönboken ”Entreprenörskap i Europa”. I den uppmanades nationella och regionala beslutsfattare, branschorganisationer, rådgivare, akademiker och idékläckare att lämna synpunkter och förslag för senare samråd med dem. Detta väckte en rad frågor om två problem för Europa vilka, som jag ser det, är avgörande.
För det första, varför startar så få personer företag när så många uttrycker sin uppskattning för företagande? Varför satsar så få personer själva?
För det andra, varför ser så få små och medelstora företag i Europa tillväxt som en möjlighet utan i stället enbart som en risk? Vi behöver fler människor som startar företag, och vi behöver fler små och medelstora företag som vill växa.
Samrådet väckte intresse hos ett stort antal intressenter i och utanför Europa. Nu arbetar vi med en handlingsplan på grundval av detta samråd. Handlingsplanen kommer att läggas fram i slutet av detta år.
Vi har för avsikt att utarbeta handlingsplanen kring tre prioriterade frågor: för det första att minska antalet hinder för Europas företagare, en fråga som är av särskilt intresse för små och medelstora företag, för det andra att uppmuntra företagens vilja att växa, och för det tredje att främja fler nya entreprenörsinitiativ.
Handlingsplanen kommer att innehålla förslag om ett begränsat antal nyckelåtgärder som skall vidtas av både kommissionen och medlemsstaterna. Medlemsstaternas roll är grundläggande. Åtgärder behövs på många politikområden som faller inom nationell eller regional behörighet.
Lämpliga uppföljningsmekanismer och stödåtgärder måste införas för att sätta i gång eller övervaka utvecklingen. För detta ändamål bör man utgå från befintliga eller anpassade rapporteringsmekanismer som t.ex. rapporten om genomförandet av den europeiska stadgan för småföretagen, som vi har diskuterat här i dag.
Jag ser fram emot debatten i parlamentet i dag, även om det är sent på kvällen. Jag uppmanar Europaparlamentet att stödja detta viktiga initiativ.
. – Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! På budgetutskottets vägnar vill jag säga att Lissabonmålen måste förbli en prioritering för unionens ekonomiska och sociala politik, särskilt inför den stundande utvidgningen, och att det därför är av central betydelse att medlemsstaterna ställer de medel till förfogande för EU:s budget som krävs för att nå dessa mål.
Samtidigt som vi noterar att genomförandet av dessa budgetposter kvantitativt sett på det hela taget är acceptabelt – genomförandenivån är perfekt – kan detsamma inte alltid sägas om budgetgenomförandet, särskilt när det gäller mycket små företag och hantverksföretag. Vi tycker att det verkar som om – och det har vi som ni vet påpekat vid upprepade tillfällen –kommissionen har problem med att hitta sätt att styra medel till den typen av företag, vare sig det handlar om medel från Europeiska investeringsbanken för normgivande och miljörelaterade investeringar och investeringar i ny teknik, eller medel för innovation, särskilt när det gäller arbetslagstiftning i företag. Vi menar därför att det är mycket viktigt att denna lucka täpps igen, eftersom mycket små företag och hantverksföretag utgör över 90 procent av Europas företag och både genererar arbetstillfällen och är källor till innovation på det sätt som eftersträvas. Alla sådana företag deltar därmed aktivt i arbetet med att nå Lissabonmålen och i den andra som präglar dessa mål.
Dessa entreprenörer, såväl män som kvinnor, förtjänar kommissionens särskilda uppmärksamhet, med tanke på den betydelse som de har för den socioekonomiska strukturen, sysselsättningens kontinuitet och de risker de tar. Dessa initiativ är inte bara resultatet av det arbete som utförs av enskilda personer som är beredda att ta risker utan är också frukten av en allmän miljö där lika möjligheter ges. Det är även upp till oss att främja entreprenörskap genom att skapa förutsättningar som underlättar företagsetablering. Jag hoppas att vi under de kommande åren kommer att kunna tillhandahålla de särskilda förutsättningar som behövs för att nå dessa mål, som är centrala för att förverkliga vår storslagna dynamiska vision för unionens ekonomiska utveckling.
.– Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Industripolitiken står i högsta grad på dagordningen i dag: vi har haft kommissionens meddelande, Romano Prodis konferens, den gemensamma skrivelsen från Jacques Chirac, Gerhard Schröder och Tony Blair och överläggningarna vid Europeiska rådets senaste möte. Allt jag kan säga är att det verkligen var på tiden. Våra landsmän är oroade. De har en känsla av att vår industriella struktur luckras upp alltmer för var dag som går. De noterar bittert att alltför många företag lägger ned eller flyttar någon annanstans, ofta till Fjärran Östern, till angränsande medlemsstater eller ibland till blivande medlemsstater. Vad gör EU, frågar de oss, vad gör ni?
Jag anser att denna oro är motiverad och att frågan är legitim: brukar vi inte tala om en social marknadsekonomi, om social sammanhållning? De ser alltså på situationen mot bakgrund av våra lovvärda mål. Det är därför Olga Zrihen Zaari bör gratuleras till det betänkande hon skrivit på eget initiativ: det är ett svårt ämne. Föredraganden har beaktat flertalet yttranden från de utskott som hörts, framför allt vårt eget, utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag klandrar henne inte för detta, men det har ibland resulterat i en Prévertliknande uppställning och stackars kommissionen förutsätts ibland utföra mirakel. Särskilt med tanke på att det finns många hinder för en effektiv industripolitik och att vissa av dessa ligger utanför kommissionens behörighet.
Det första hindret tycks i mina ögon vara att unionen hyser alltför stor tilltro till marknadsmekanismerna. Måttlig protektionism, större acceptans av offentligt ingripande och en distinktion mellan konkurrens och profithunger bör räcka för att korrigera den mystiska handens snedvridande effekter.
Det andra hindret är skattemässiga och sociala skillnader. Tyvärr präglas unionen av social och skattemässig dumpning. Men det är i huvudsak en fråga där medlemsstaterna har kvar full självbestämmanderätt – konkurrensen blir inte rättvis förrän en harmonisering sker.
Ett tredje hinder är de låga forsknings- och investeringsutgifterna: vi satsar 1,07 procent av BNP, medan japanerna tydligen satsar 3 procent.
Avslutningsvis är jag inte så säker på att utvidgningen är lösningen på alla våra problem. Vi kanske är alltför optimistiska i vårt förhållningssätt till den. Inför alla dessa hinder och problem kan jag bara önska kommissionen och oss själva lycka till.
. – Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka min kollega Olga Zrihen Zaari för hennes utmärkta arbete och samtidigt gratulera både rådet och kommissionen till deras vilja att på nytt betrakta industripolitiken som en av Europeiska unionens viktigaste frågor. Vi får inte glömma bort att detta handlar om själva grunden för den europeiska integrationen. Det var integrationen av dåtidens industriella nyckelsektorer, kol och stål, som beseglade vårt öde som gemenskap. Sedan dess har dock våra industripolitiska mål fått stryka på foten, eftersom endast en kommersiell strategi dominerad av konkurrens och frihandel fått råda, även om jag medger att detta har haft sina fördelar. Med tanke på de omfattande och oundvikliga industriella förändringar vi upplever har dock en av följderna varit en fullständig oförmåga att förutse förändringarnas effekter, särskilt för sysselsättningen. De vågor av kollektiv arbetslöshet som vi ser överallt i de femton EU-länderna vittnar om detta, vilket påpekades alldeles nyss. Om vi inte gör något kommer det att vara de blivande EU-länderna som drabbas i morgon.
Våra uttalade mål för sysselsättning, fler och bättre arbetstillfällen och social sammanhållning, för att citera Lissabonmålen, kräver att vi utformar en ny industripolitik för unionen. Detta är avgörande både för sysselsättningen och för unionens sociala och regionala sammanhållning. Båda sidor i industrin är beredda att delta i utformningen av dessa mål som ett led i en riktig handlingsplan, såsom rekommenderas i betänkandet.
Som företrädare för utskottet för sysselsättning och sociala frågor skulle jag vilja understryka två punkter, och den första är frågan om industrins konkurrenskraft. Det är en central fråga som inte kan reduceras till att enbart handla om kostnadssänkningar, som en del tycks tro. Det är ett sammansatt begrepp där full hänsyn måste tas till den europeiska modellens grundprinciper, nämligen alla de sociala faktorer som Olga Zrihen Zaari nyss nämnde och som jag inte tänker upprepa nu. Dessa faktorer skiljer sig ganska mycket från objektiva kostnader. De är produktiva faktorer i sig och måste ägnas samma uppmärksamhet som forskningens utveckling och användningen av ny teknik.
De andra frågan är behovet av att främja en integrerad industripolitik: större europeiska projekt, främjande av teknikplattformar etc. måste gå hand i hand med regionala strategier när det gäller regional balans och förenlighet med sysselsättningspolitiken, vare sig det sker inom ramen för den öppna samordningsmetoden eller genom mer bindande förfaranden, som Werner Langen tycks förespråka.
Slutligen, herr talman, mina damer och herrar, skulle jag vilja säga att det är frånvaron av en industripolitik, och därmed frånvaron av de fördelar som en sådan kan tänkas ge, som är ett av skälen till att många av våra europeiska landsmän hyser allt mindre förtroende för våra institutioner, däribland vår egen, eftersom vi förutsätts företräda dem i deras mest legitima intressen, där sysselsättningen är det främsta.
– Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag studerade management i fem år och under den tiden fick jag med mig en regel som blev mitt rättesnöre under hela studietiden, nämligen att vid årets slut måste man stå på plus. Det innebär att ett företag måste gå med vinst men också att man själv skall stå på plus, för sin familjs och den egna självkänslans skull. Jag arbetade som smed i 15 år och under den tiden lärde jag mig att det inte bara handlar om att stå på plus, utan att det viktigaste är hur mycket man gör i vinst. Med andra ord, hur mycket kapital kan du bygga upp i företaget? Är din familj nöjd med dina inkomster och hur mycket kan du spara inför framtiden i kraft av ditt eget arbete?
När vi bedömer entreprenörers inkomster måste vi i praktiken skilja mellan tre olika faktorer. För det första har vi frågan om rättvis ersättning för arbete. Om en person arbetar 40, 50, 60 eller 80 timmar i veckan måste en rättvis lönegrund användas. I detta avseende menar jag att en entreprenör bör behandlas på samma sätt som en anställd, såtillvida att minimilön alltid bör vara skattebefriad. En entreprenör har investerat kapital. I grönboken nämns ingenting om det faktum att eget kapital faktiskt bör vara räntebärande och hur det bör beskattas. I slutändan är det entreprenören som tar risken, den risk som entreprenörens alla åtaganden innebär.
I grönboken nämns heller ingenting om de åtaganden som entreprenörer i dag måste göra till följd av gemenskapens regelverk. Vad som behövs här är därför en rättvis bedömning av arbetsinsatser och här behövs rådet (konkurrensfrågor), som kommer att göra det möjligt att utforma dessa rättvisa konkurrensvillkor på ett ganska enkelt sätt i framtiden.
– Herr talman! Jag skulle vilja gratulera de båda föredragandena till detta utmärkta betänkande. Som vi har hört är utmaningen för Europeiska unionen nu att identifiera nyckelfaktorerna för att utarbeta ett klimat där entreprenörsverksamhet kan få framgång.
Människors attityder till entreprenörskap varierar kraftigt i Europeiska unionen, som vi hörde kommissionsledamot Liikanen säga, även om Europeiska unionen i genomsnitt inte har någon brist på ägare av företag. I Lissabon åtog sig Europeiska unionen att bli mer konkurrenskraftig och dynamisk, men detta åtagande är fortfarande ett abstrakt begrepp och genomförandet är kraftigt försenat.
Jag stöder till fullo Lissabonmålen, men vi behöver ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida. Grönboken om entreprenörskap spelar helt klart en central roll i sammanhanget. Vi måste dock vara medvetna om att Europa fortfarande ligger efter jämfört med USA och Australien när det gäller antal nya företag. Om Europeiska unionen skall kunna uppnå Lissabonmålen för sysselsättning och välstånd är det tydligt att företagarnas situation måste förbättras.
Ett sätt att göra detta är att angripa de huvudsakliga hindren. Många företag möter hinder i form av kulturella och sociala hinder, hinder som uppkommit genom lagstiftning – både genom Europeiska unionen och genom nationell lagstiftning, tillgång till finansiering, utbildning och yrkesutbildning, och naturligtvis till viss del negativ påverkan från medierna.
Jag är orolig för att dessa hinder håller på att skada det potentiella bidraget, både det ekonomiska och det sociala, från små företag i Europeiska unionen. Varför är då entreprenörskap viktigt? I min region, West Midlands, har jag sett hur små och medelstora företag ger oss möjlighet att engagera oss i frågor om produktivitet och konkurrens, och samtidigt ger de oss redskap för att stödja missgynnade grupper, minska den sociala utslagningen och bidra till nyskapande. Vi kan dock inte se detta enbart som ett mål i sig. Det måste finnas ett medel som leder till ett mål, och det är viktigt att entreprenörskap hamnar i fokus. Det hjälper nyetablerade företag att bli effektivare och mer dynamiska och att fortsätta växa.
Hur skall vi uppnå detta? En del åtgärder har redan vidtagits för att undanröja några av de hinder som företagare mött. Vi måste dock fastställa mer bestämda riktlinjer för kommissionen och medlemsstaterna i flera av dessa frågor.
Något som oroar mig är att även om rädslan för misslyckande bland företagare är ett allmänt erkänt problem i Europa, så tar man inte itu med detta problem på ett effektivt sätt. Entreprenörskap är först och främst ett tänkesätt, och det är mycket svårt att lagstifta för ett tänkesätt. Man kan inte tvinga människor att bli företagare, men vi kan stifta lagar och skapa de rätta förutsättningarna.
Vi hörde Werner Langen säga att EU-medborgarna är mer negativt inställda till risker än sina amerikanska motparter. Vi behöver titta på andra samhällsgrupper i EU för att lära oss några läxor. För några månader sedan var jag ordförande för en konferens som anordnades av kommissionen och som handlade om att göra företagare från etniska minoriteter delaktiga. Det är ett mycket bra sätt att lära oss varför det finns mer företagaranda bland vissa samhällsgrupper än bland européer.
– Herr talman! Jag skulle först vilja tacka kommissionsledamot Liikanen och de föredragande för deras bidrag. Det krävs en del mod för att hävda att det finns en allvarlig risk för avindustrialisering.
Strävan efter att bygga upp en stark industri var kärnpunkten för Europeiska kol- och stålgemenskapen och därefter för Europeiska ekonomiska gemenskapen. Nu är det dock tio år sedan vi hade en industripolitik.
Hur kan vi låta bli att ifrågasätta en i grunden partisk hållning, där skapandet av den inre marknaden ställs mot statens roll, övergripande åtgärder mot sektoriella? Var och en av våra medlemsstater hanterar sin omstrukturering efter bästa förmåga. Det finns ingen önskan att främja det europeiska produktionssystemet som en samlad enhet.
Utformningen av en industripolitik håller därför på att bli en fråga av allmänt intresse. Vi måste göra den till ett socialt val. Det är omöjligt för den europeiska tillväxten att återhämta sig om inte industrin stärks. Det vore dessutom dumt att enbart förlita sig på tjänster, eftersom det är innovation och produktivitet i och omkring industrin som skapar det mervärde som krävs för att tjänsterna skall öka. Om ländernas nationella politik fortsätter att skilja sig åt kommer Europa inte att klara av att vara en bas för våra företag i globaliseringen och konkurrenskraften kommer att gå förlorad. Därför är jag utan tvekan för entreprenörskap, men jag menar att företag endast kan utvecklas om vi samfällt skapar förutsättningar för tillväxt i Europa. Det är fördelen med den handlingsplan som har lagts fram för oss och det är därför vi behöver sektoriella europeiska projekt, en översyn av riktlinjerna för konkurrenspolitik och gemenskapsstöd, en handelspolitik som gynnar vår utveckling bättre och möjlighet att bygga upp partnerskap kring regionala gemenskaper. Framför allt när det gäller små företag så räcker det inte att de etableras. Europas problem är att de inte växer.
Slutligen är det bra att analysera följderna innan man lagstiftar, men man får inte överreglera heller. Det viktigaste nu är att försöka bygga upp europeiska ledare som kan bilda grundvalen för en stabil utveckling. Avslutningsvis vill jag säga något om metoden. Denna återhämtning kommer inte att vara möjlig utan engagemang och jag efterlyser därför en strategisk dialog mellan industrins båda parter, offentliga myndigheter och gemenskapsinstitutionerna.
– Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi behöver en industripolitik i Europa, men en industripolitik som blickar framåt, en grön industripolitik. Gruppen De gröna är tacksamma mot Olga Zrihen Zaari för att hon har påmint oss om att Europa förr vilade på tre pelare: miljö, sociala frågor och ekonomi. Vi har märkt att ganska många av våra konservativa vänner, vissa liberaler och tyvärr också vissa socialister har glömt bort, eller gör sitt bästa för att glömma, Göteborg och behovet av att ta hänsyn till miljön. Vi kan inte återgå till 60-talets scientism eller en industripolitik helt utan riskbedömning eller miljötänkande, som är själva grundpelarna för 2000-talet.
Det är därför vi i Gruppen De gröna vill ha en forskningspolitik som är bättre riktad, och vi ser otåligt fram emot dokumentet om miljöteknik från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor som är utlovat till december, eftersom miljöteknik är ett av svaren på framtidens världsmarknader.
En annan sak som vi behöver är social sammanhållning. En punkt där det verkligen finns en stor skiljelinje i vårt parlament är att en del anser att nyskapande kan uppnås genom att förvirra en stor andel av Europas medborgare. Gruppen De gröna menar att Europas styrka ligger i dess struktur och sociala sammanhållning – detta är något som vi måste värna.
Vi måste även bevara och utveckla den icke-kommersiella sektorn. Det står alldeles klart att marknadssektorn vilar på den icke-kommersiella sektorn och att Europa saknar en icke-kommersiell politik inom områden som utbildning, infrastruktur och nyskapande.
Och så världshandelspolitiken, slutligen. Jag menar att vi med Indien, Kina och Ryssland bevittnar en ny ansats i världspolitiken – detta är länder med en mycket hög utbildningsnivå. De kommer alltså att ha ingenjörer, som kommer att vara väsentligt lägre betalda än våra under årtionden framöver. Hur skall vi hantera denna verklighet i en värld där konkurrens ensamt prioriteras i stället för partnerskap?
– Herr talman! Jag välkomnar kommissionens insatser för att ta sig an behovet att främja entreprenörsverksamheten i Europeiska unionen. Grönboken om entreprenörskap i Europa tar upp många av de viktiga frågorna och visar vägen till den nödvändiga tillväxt och det viktiga skapandet av arbetstillfällen som behövs nu. Detta är en nyckelfaktor i Lissabonstrategin: att bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomiska regionen senast 2010. Det internationella företagarindexet visar tydligt att det finns brister i EU som man måste ta itu med. Vid förra veckans möte i Europeiska rådet diskuterades Lissabonmålen, och jag välkomnar särskilt de huvudfrågor som togs upp om investeringar i humankapital, nyskapande, forskning och utveckling samt kompetens.
Som en offentlig företrädare för en av Europas mest avlägset belägna regioner blir jag glad över att läsa i rådets slutsatser att man erkänner dessa regioners särskilda behov. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt behovet av innovativa små och medelstora företag som är verksamma på den tekniska gränsen och åt tekniköverföring till avlägset belägna regioner.
I det nya informationssamhället behöver inte avstånd vara en nackdel. Om den rätta infrastrukturen upprättas, särskilt bredband, och lämpliga investeringar görs för att tillhandahålla kompetenshöjande utbildning kan regioner som västra och norra Irland konkurrera på mer lika villkor med centralt belägna platser.
En sådan investering är avgörande för Europas tillväxtpotential. Om vi skall uppnå Lissabonmålen måste vi koncentrera oss på att mobilisera investeringar och fastställa de rätta villkoren i bestämmelserna. Vi måste eftersträva att införa infrastruktur för forskning som t.ex. forskningscentrer, industriellt nyskapande, forsknings- och utvecklingsprojekt samt informations- och kommunikationsteknik. Medlemsstaterna måste också arbeta mot budgetmålet på 3 procent som kommissionen ställt upp.
Sammanfattningsvis behöver vi ett gemensamt synsätt som genomsyrar en rad politikområden. Jag är övertygad om att det är det lilla, lokala projektet som har den största potentialen och att vi särskilt bör inrikta oss på en förbättrad ram för små och medelstora företag.
– Herr talman, herr kommissionär! Låt oss inte göra oss några illusioner: det är många som är medvetna om och inser den betydelse som små och medelstora företag har i Europa, precis som de inser att höga skatter och en svulstig byråkrati hämmar tillväxten i våra företag. Men när det väl kommer till kritan är det många politiker – både nationella och europeiska – som glömmer vad de egentligen skall stå för och i slutändan röstar för skattehöjningar, mer byråkrati och ännu mer komplicerade lagbestämmelser. Detta är också skälet till att de små och medelstora företagen inte växer i den omfattning som man kan förvänta sig.
Dagens förslag till resolution om marknadsbestämmelser för egenföretagare är ett tydligt exempel på detta spel med märkta kort. Det ger sken av att tillvarata berörda parters intressen, medan det i själva verket är det exakt omvända som åsyftas. Både tillträdet till marknader och verksamheten i nya och små frilansande företag kommer sannolikt att hämmas kraftigt till följd av detta initiativ. Jag betraktar bordläggningen av dagens omröstning om detta förslag som ett positivt tecken på att vissa av våra kolleger har insett att detta är hyckleri och agerar mot det genom att verka för genuina förbättringar för små och medelstora företag.
– Herr talman, herr kommissionär! Genomförandet av Lissabonstrategin i syfte att förbättra våra företags konkurrenskraft är avgörande för att ge ny fart åt ekonomin och bevara den europeiska sociala modellen. För att nå detta mål krävs att det finns en bred och dynamisk företagsstruktur som framför allt består av små och medelstora företag, eftersom dessa är bäst rustade att möta utmaningarna i en ständigt föränderlig miljö, vilket gör det möjligt att lösa medborgarnas sysselsättningsproblem.
För att garantera att denna struktur bevaras räcker det dock inte att se till att t.ex. den inre marknaden fungerar smidigt eller att genomföra en handelspolitik som ser till att marknaderna i länder utanför EU öppnas upp ömsesidigt, och det räcker heller inte att genomföra en industripolitik som tar hänsyn till olika sektorers särskilda behov, hur viktigt detta än må vara. I detta avseende, herr kommissionär, vill jag gärna uttrycka min glädje över ert tillkännagivande av det skall komma ett meddelande om textil- och beklädnadssektorn.
Utöver de punkter jag redan tagit upp måste vi också främja entreprenörsandan och skapa förutsättningar för nyetablering av företag liksom ett gynnsamt klimat som gör det möjligt för företagen att utvecklas och växa: utan företag – ingen entreprenörsstruktur. Kommissionens grönbok och Werner Langens betänkande, som är ämnet för denna debatt, kommer därför mycket lägligt, och jag vill gärna gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete.
Vi måste återigen bekräfta de små och medelstora företagens betydelse och värde som grundpelare för den europeiska ekonomin, och främja utvecklingen av en miljö som garanterar entreprenörer en lämplig utbildning, stimulerar företagsbildning, främjar företagens tillväxt och konkurrenskraft och avlägsnar de lagstiftningsmässiga, administrativa och skatterelaterade hindren för entreprenörsverksamhet, i linje med de mycket lämpliga förslagen i Werner Langens betänkande. Annars kommer Lissabonmålen, vilka – och det får vi inte glömma bort – skall leda till 15 miljoner nya arbetstillfällen och ökad social sammanhållning fram till 2010, att reduceras till rent önsketänkande utan verklighetsanknytning.
– Herr talman, herr kommissionär! Europeiska unionen behöver en industripolitik. Utvidgningen gör detta behov ännu större, och en sådan politik kan heller inte reduceras till enbart konkurrenspolitik. Konkurrenspolitiken i sig är inget svar på de sociala problemen eller risken för plötsliga omflyttningar till områden där skatterna och lönerna är låga, och kan heller inte förverkliga målet med en framstående, innovativ industri där kompetensnivån och mervärdet är högt och ett stort antal arbetstillfällen av hög kvalitet genereras. Denna strävan efter framgång bör vi ha både för de nuvarande medlemsstaterna och kandidatländerna. Vi måste undertrycka alla fatalistiska teser om att Europa är dömt till avindustrialisering eller att industrierna endast kommer att koncentreras till länderna i Central- och Östeuropa.
Som Philippe Herzog sade så tror jag inte att svaret på denna bild av förnekelse eller på illusionen av europeisk ekonomi, som kommer att förbli stark om den enbart koncentrerar sig på tjänster men går miste om många tekniska trumfkort, bara ligger i entreprenörskap. Vi måste också söka svaret i verkliga industristrategier, som fortfarande är svåra att urskilja i kommissionens meddelande. En verklig industripolitik måste baseras på stora projekt och hållbara strategier inom sektorer där t.ex. forsknings- och utvecklingsinsatser förenas med utvecklingen av europeiska världsledande företag. Genom att t.ex. uppmuntra företag att gå samman kan vi skapa världsledande företag som kan verka på världsmarknaden och i sin tur skapa en hel sektor med små och medelstora företag som genererar arbetstillfällen. När detta har skett tidigare har det varit tack vare mellanstatliga initiativ, inte gemenskapsinitiativ. Några exempel är Airbus, försvarsindustrin och Arianespace, men det finns även många andra områden – ni har nämnt flera – där betydligt aggressivare och kraftfulla åtgärder krävs. Jag menar att det nu är upp till kommissionen att ta initiativ i denna riktning, även om det visserligen är riktigt att vi måste ge den behörighet att göra detta. Vi kanske borde ha en kommissionsledamot med ansvar för industripolitik vid sidan av kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens.
Slutligen, och som Olga Zrihen Zaari påpekade, måste denna industripolitik, däribland aspekten konkurrenskraft, vara en del av en social vision. Det finns centrala frågor som inte kan ignoreras här. Jag kan nämna harmonisering av skatter, förutsättningarna för social harmonisering, särskilt efter utvidgningen, och arbetstagarnas representation i stora europeiska koncerner, vilket är en förutsättning för en verklig social dialog. När det gäller detta blockeras fortfarande det ändrade direktivet om ett europeiskt företagsråd, trots att det har godkänts av parlamentet. Slutligen vill jag säga några ord om politiken för det livslånga lärandet.
Jag avslutar med att påpeka att det i våra företag, i våra länder, är lättare att skapa utbildningsmöjligheter för människor som redan är mycket kvalificerade än för dem med allra lägst kompetens. Jag hoppas därför att kammaren med överväldigande majoritet kommer att rösta för Olga Zrihen Zaaris betänkande och att kommissionen kommer att beakta det.
– Herr talman! Werner Langen har gjort företagandet i Europa en stor tjänst i detta betänkande. Han kommer att få mitt fulla stöd, men det vi mest av allt behöver för att Europa skall få en företagarvänlig miljö är en helt förändrad inställning till framgång och misslyckande.
Den utslagne i Amerika som går förbi pampens påkostade bostad längtar efter att komma lika långt som han. I Europa skulle denna person troligen fälla nedsättande kommentarer eller kräva att regeringen skulle beskatta honom så att han fick lämna företagandet. Avundsjuka och nedvärdering är fiender till framgång och en framgångsrik ekonomi för företagande.
En entreprenör i Amerika som misslyckas får beröm för att han försökt och fått erfarenhet inför nästa tillfälle. Den som går i konkurs får hjälp att åter bygga upp sin självkänsla och sin beslutsamhet att försöka igen. I Europa skulle han bli övergiven i ett rättsligt och finansiellt mörker. Han ställs vid skampålen och får skämmas, och hans chanser till ett andra försök är begränsade.
En innovatör, en uppfinnare eller en företagare har sällan alla nödvändiga finansiella medel och de kunskaper om företagande som är nödvändiga för fullständig och varaktig framgång. Det är här som företagsängeln, den vänlige rådgivaren och den icke-verkställande direktören blir viktiga.
Av detta skäl är jag särskilt nöjd över att punkt 34 i Werner Langens betänkande belyser företagsänglarnas roll. Jag ber därför hela parlamentet att stödja ändringsförslag 7, som uttrycker vår oro över tendensen att förfölja icke-verkställande direktörer som har en sådan viktig roll i ett framgångsrikt företag.
Låt oss ha en förlåtande attityd mot ärligt misslyckande. Låt oss uppmuntra det första försöket, det andra försöket och viljan att försöka igen. Låt oss lovorda framgång och vara glada över att se framgångens belöning hos våra medborgare med störst företagaranda. Det är först då vi har en verklig företagskultur i Europa.
– Herr talman! I länder som Indien, Kina, Thailand och Argentina är entreprenörskapets omfattning fullkomligt anmärkningsvärd. I de allra flesta av EU:s medlemsstater råder däremot en inställning präglad av en riskobenägen pessimism orsakad av dåliga ekonomiska siffror och många planerade men ogenomförda reformer. Europa kommer till exempel att ha bättre möjligheter att upprätthålla sin globala konkurrenskraft om nyetableringen av företag ökar. Werner Langen har lagt fram en mycket klok analys av kommissionens grönbok och föreslagit väsentliga förbättringar. Låt oss lära av de goda exempel som finns, t.ex. Irland, som är ett av de ledande länderna i världen när det gäller nyetablering av företag, vilket kan tillskrivas den begränsade byråkratin, ett enkelt skattesystem och aktiva insatser för att främja entreprenörsandan.
Det är emellertid inte bara nyetablerade företag som behöver stöd. Befintliga företag, hantverksföretag och familjeföretag måste också främjas, vilket bara berördes helt kort i betänkandet. Vi är för en handlingsplan för entreprenörskap som utarbetas i slutet av 2003 och där genomförbara förslag, bindande tidsramar och stadgan för småföretagen är tongivande inslag. Fråga en sakkunnig, fråga ordföranden för det globala nätverket för små och medelstora företag, SME Global, vår kollega Paul Rübig! Låt oss tala i klartext: företagen behöver direkt och okomplicerad tillgång till medel, från tillhandahållandet av riskkapital till lån från Europeiska investeringsbanken och Europeiska utvecklingsfonden. När företagen startar behöver de slippa skatt och vid problem som kan uppstå senare behöver de skattelättnader och befrielse från byråkrati. De behöver nödvändig överföring av innovation och teknik och, som vår vän John Purvis så riktigt påpekade, de behöver stöd från företagsänglar. Jag känner flera av dem. Vi behöver även stöd för europeiska nätverk.
Med tanke på den ökande arbetslösheten har vi ingen tid att förlora. Det måste finnas politiska ramförutsättningar så att företagen faktiskt kan verka på ett affärsmässigt sätt igen. Om framtidsutsikterna är desamma för chefer som för arbetstagare kommer viljan till ökad flexibilitet och rörlighet att öka.
. – Herr talman! Det är sent, och det finns fler punkter som skall tas upp, så jag vill bara än en gång tacka föredragandena Olga Zrihen Zaari och Werner Langen för deras utmärkta arbete och alla ledamöter för deras bidrag. Vi kommer att granska allt detta i uppföljningen av både meddelandet om industripolitik och handlingsplanen för entreprenörskap. Jag ser därför fram emot att se er här i kammaren igen under vintern i början av nästa år.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
. – Jag välkomnar med stor tillfredsställelse kommissionens initiativ om grönboken om entreprenörskap och gratulerar föredraganden Werner Langen till det detaljerade, sammanhängande arbete som han lägger fram för oss för omröstning.
Vi måste klargöra det faktum att om entreprenörskap inte utvecklas i snabb takt i EU så kan vi lika gärna glömma Lissabonmålen helt och hållet på en gång.
Det är bara genom utveckling av entreprenörskapet som arbetslöshetens gissel kan bekämpas och välfärden i EU ökas, framför allt till förmån för de mindre gynnade.
För att nå dit måste regeringarna förenkla de byråkratiska förfarandena nu, inrätta företagsvänliga skattesystem och vinnlägga sig om att skapa ett gott företagsklimat som gör det möjligt för nya företag att blomstra och utvecklas.
Bankerna måste sluta lägga bördor på de små och medelstora företagen och i stället göra sig nyttiga som rådgivare och stöd.
Slutligen måste den sociala övertygelse som vänsterideologin har odlat under så många år, att vinst är något ont och samhällets fiende, få ett slut en gång för alla. Det måste bli en allmän övertygelse att vinst är detsamma som att gottgöra en person som anstränger sig, tar risker, arbetar dag som natt, är ambitiös och har kapacitet att göra mer. Vinst är den drivkraft som skapar entreprenörskap och får enskilda personer, folk och stater att utvecklas.
– Små företag har central betydelse för dynamiken, innovationen och sysselsättningen på Europas inre marknad. Därför gläds jag över det växande och allt mer synliga erkännande som vårt parlament ger dessa nyckelaktörer i den europeiska ekonomin, särskilt utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, som numera aldrig försitter ett tillfälle att uppmuntra denna företeelse. Min kollega Werner Langens betänkande säger mycket om den roll som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har spelat. Detta utskott har genomfört klara förbättringar av kommissionens grönbok om entreprenörskap i Europa, bland annat tack vare de många ändringsförslag vi har utarbetat tillsammans med mina kolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna. Den energi som utgör drivkraften för entreprenörer, stora som små, ges slutligen en definition som kommer att göra det möjligt att vidta åtgärder för att förenkla den byråkrati som kringgärdar etablering och drift av företag, överlåtelser av företag och de viktigaste formerna av skattelättnad. Mycket återstår dock fortfarande att göra, t.ex. att utforma en europeisk specifikation för företag, bättre representation för små och medelstora företag i gemenskapens expertgrupper, stödmekanismer för företagens internationalisering etc., och jag förväntar mig att vårt arbete skall fortsätta i denna anda.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0330/2003) av Angelilli för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om brottsofferersättning.
– Herr talman, kommissionär Vitorino, mina damer och herrar! Betänkandet som jag skall lägga fram handlar om kommissionens förslag inför antagandet av rådets direktiv om brottsofferersättning. Detta initiativ är en fortsättning på grönboken om brottsofferersättning som var början på kommissionens engagemang i debatten i den här frågan i september 2001, och som utgjorde grunden för ett betänkande – och även för en parlamentsresolution – som jag hade äran att utarbeta för ett år sedan.
Vid ett flertal tillfällen under debatter i den här kammaren om rättssäkerhet och brottsbekämpning har det framträtt ett system på europeisk nivå som, och jag skulle vilja säga med rätta, fokuserar nästan uteslutande på rättsliga påföljder, straff och kontroll. Endast i liten utsträckning omfattar systemet rehabilitering och social återanpassning av gärningsmännen och mer generellt med brottsförebyggande åtgärder. Längst ned på listan befinner sig tyvärr brottsoffren, oskyldiga medborgare som trots att de utsatts för en i vissa fall allvarlig skada alltför ofta nekas lämpligt skydd och lämplig ersättning. Vi måste därför sätta skydd för brottsoffer i centrum för debatten om rättssäkerhet.
Det mest brådskande problemet att lösa är de stora olikheterna i de nationella ersättningssystemen, det finns oerhört stora olikheter mellan ersättningsnivåer och rättsliga förfaranden mellan varje enskild medlemsstat. En sådan situation kan inte anses förenlig med de principer som ligger bakom bildandet av ett enat område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Det har skett stora framsteg under året. Europeiska unionen har satt upp mål som är möjliga att uppnå, kritiserat svårigheterna med de olika rättsliga systemen i medlemsstaterna, kartlagt de olika behoven hos brottsoffer och fastställt ett minimum för de gemenskapsrättsliga åtgärder som måste genomföras.
Det viktigaste och mest efterlängtade steget framåt är dock viljan att nu anta en rättsligt bindande strategi på gemenskapsnivå för att aktivt förverkliga de politiska målen från Tammerfors. Tack vare detta direktiv kommer det att vara möjligt att ta ett första steg mot harmonisering av de europeiska straffrättsliga systemen när det gäller behandlingen av brottsoffer och, med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen, garantera dem tillräckligt mycket uppmärksamhet, erkännande av nödvändigt stöd och rekreation för den skada de utsatts för, detta även när gärningsmannen inte har identifierats, har försvunnit eller är oförmögen att betala. Att ta fram gemensamma kriterier på brottsoffer, mottagare av ersättning om brottsoffret avlidit och de vanliga förfarandena och formaliteterna för betalning, utgör därför minimigrunden som Europeiska unionen måste tillhandahålla, så att det inte längre är så att graden av ersättning eller möjligheten att få ut den beror på var man bor eller var brottet ägt rum. Även om jag i princip håller med om allt som kommissionen föreslagit, lade vi i slutet till en mer utförlig beskrivning av typen av skada för vilken ersättning kan betalas ut samt de tidsbegränsningar för ersättning än det som uttrycks i den ursprungliga texten.
Vi slog fast en minimigräns för att få bidrag; vi föreslog att för att undvika språksvårigheter införa harmoniserade formulär och översättningar, där det så passar, till det språk som brottsoffret kan förstå. Det viktigaste är att säkerställa den grundläggande principen om icke diskriminering för alla medborgare och personer som är lagligt bosatta i unionen samt önskan att i så stor utsträckning som möjligt begränsa effekterna och lidandet för offren för orättvisa skador, eftersom de blir offer en andra gång när de nekas stöd av otillräckliga eller i vissa fall obefintliga ersättningssystem.
Herr talman! Jag vill avsluta med att tacka mina kolleger som har bidragit till arbetets goda slutresultat.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag till direktiv uppfyller ett av de två mandat som gavs av Europeiska rådet i Tammerfors och det har två övergripande syften, som vår föredragande just har pekat på. Dessa syften är:
Att upprätta en miniminivå för ersättning till alla medborgare och personer som är lagligt bosatta i unionen och som blir utsatta för brott samt att förbättra möjligheten att få ersättning i gränsöverskridande situationer. För min del finns det inte skuggan av ett tvivel om att dessa två syften är desto viktigare, eftersom 2 av de 15 nuvarande medlemsstaterna och de flesta av de anslutande länderna fortfarande inte har något system för ersättning. De är desto viktigare eftersom det för tillfället inte finns något system för gränsöverskridande samarbete för att hjälpa brottsoffer att kräva ersättning. Det första syftet med förslaget är att se till att möjligheten att få statlig kompensation finns i alla medlemsstater. Målet är dock inte att harmonisera den aktuella lagstiftningen i medlemsstaterna. Det är bara att införa en miniminorm som varje medlemsstat kan överskrida om de önskar, därmed respekteras subsidiaritetsprincipen.
I synnerhet offer för terrorism omfattas av detta direktiv. Nära släktingar och personer som är beroende av offret har också rätt till ersättning om offret skulle avlida till följd av de skador som orsakas av ett brott som omfattas av direktivet.
Alla ekonomiska och icke ekonomiska förluster som uppstår som en direkt följd av skadorna skall ersättas. Ersättning för icke ekonomiska förluster finns för närvarande endast i ett fåtal medlemsstater och är särskilt viktig för kommissionen, särskilt vid allvarliga brott som väpnade rån, våldtäkter, sexuella övergrepp och terrorattacker.
Det andra syftet med förslaget är att underlätta att få ersättning för brottsoffer i gränsöverskridande situationer. När en enskild person blir utsatt för brott i ett annat land än där denne bor, är det inte troligt att personen har så mycket tid att få igång de adekvata straffrättsliga förfarandena, utöver att anmäla brottet. Vi menar därför att det bör vara lätt för brottsoffret att sätta igång dessa förfaranden från sitt hemland. I direktivet föreslås därför ett samarbetssystem mellan medlemsstaterna. Kommissionen föreslår att anvisningar iordningställs och görs tillgängliga för myndigheterna. De skall innehålla de grundläggande kriterierna för ersättning som gäller i respektive medlemsstat, den geografiska omfattningen av jurisdiktionen hos varje medlemsstats myndigheter om det är tillämpligt samt de ansökningsblanketter som används i varje medlemsstat för ändamålet. Dessa anvisningar skall finnas tillgängliga på Europeiska unionens alla officiella språk.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Ett av Europeiska unionens främsta mål är att garantera rörelsefrihet. Denna rörelsefrihet kan dock bara praktiseras om unionen också vidtar alla åtgärder som krävs för att skydda sina medborgare, i synnerhet om de utsätts för brott, oavsett deras nationalitet inom EU och även oavsett i vilken medlemsstat de blir utsatta för brott.
Medborgarna i Europeiska unionen tycker om att resa och gör det mycket, de arbetar i andra medlemsstater och utövar även sin rätt till rörelsefrihet inom EU på många olika sätt. Men vilken medborgare som helst kan utsättas för brott eller terrorattacker i en annan medlemsstat eller naturligtvis i sitt hemland. Fram till nu har nationell lagstiftning varierat mycket, som Angelilli har förklarat. Med andra ord kan två personer som utsatts för likadana brott i två olika medlemsstater få helt olika ersättning för likadana skador och i extremfallet får brottsoffret ingen ersättning alls. Det är därför som jag på Europeiska folkpartiets (kristdemokrater) och Europademokraternas vägnar varmt välkomnar kommissionens förslag och tackar Angelilli för hennes betänkande, som syftar till att skapa bestämmelser för offer för internationell brottslighet och terrorattacker inom Europeiska unionen.
I och med att det här direktivet träder i kraft kommer alla EU-medborgare och alla personer som är lagligt bosatta inom EU att få adekvat ersättning om de utsätts för brott. Detta innebär också att alla som utsätts för brott inom EU har rätt att kontakta en myndighet i sin egen medlemsstat för att ansöka om ersättning. Det gör att brottsoffer har lättare att få ersättning, även om brottet begicks utanför personens medlemsstat. Det gör att brottsoffer äntligen kan få adekvat skydd och ersättning, något som paradoxalt nog fortfarande inte tas på tillräckligt allvar i många rättssystem i dag. Jag är övertygad om att det kommer att bli en stor majoritet för det här betänkandet i kammaren i morgon och jag är tacksam att så är fallet.
– Herr talman! Först skulle jag vilja gratulera föredraganden Angelilli, vars betänkande vi diskuterar i dag. Den stora graden av enighet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor är utan tvivel nödvändig för ett så viktigt område som det vi diskuterar i dag, nämligen brottsofferersättning.
Rättssystemen i Europeiska unionens medlemsstater ägnar inte tillräcklig uppmärksamhet åt brottsoffer och vad mer är, de ger dem ofta inte adekvat skydd och ersättning. Till följd av den här situationen har under senare år kriminologer och personer ansvariga för rättsfrågor ägnat särskild uppmärksamhet åt brottsoffers situation, inom ramen för övergrepp i rättssak och tillvaratagande av deras intressen.
Enligt min mening var betänkandet som vi godkände i november 2000 om brottsoffers ställning i rättsprocesser det första steget mot att lösa problemet i den här lagstiftningen. Det var ett viktigt steg på väg mot att fylla det gigantiska rättsliga vakuum som enligt min åsikt utgjorde en slags diskriminering av de miljontals medborgare som rör sig fritt inom Europeiska unionen med risk att utsättas för brott, men som ställs inför 15 olika rättsområden som i praktiken har visat sig oförmögna att tillvarata deras intressen.
Jag är glad över att vi i dag är närmare möjligheten att kunna garantera ersättning till brottsoffer, inte bara för att så långt det går lindra de skador och det lidande de har åsamkats, utan även för att dämpa den sociala konflikt som blir följden av brott och för att underlätta tillämpningen av ett rationellt och korrekt rättstänkande.
Jag skulle också vilja understryka att även om gottgörelse eller ersättning skulle åläggas gärningsmannen, i egenskap av den som är direkt ansvarig för skadorna, är det i praktiken sällan som hela ersättningen kan erhållas från denne, antingen p.g.a. att personen inte identifierats eller att denne har försvunnit eller inte kan betala.
Som jag har nämnt i de godkända ändringsförslagen är det nödvändigt att begränsa de orättvisa effekterna som beror på de olika ersättningsnivåerna i medlemsstaterna och att garantera att medborgarna i Europeiska unionen får skälig ersättning för de skador de åsamkats när de utsatts för brott någonstans inom unionen.
Detta stöd till brottsoffret måste omfatta två typer av åtgärder som kompletterar varandra. För det första materiellt, psykologiskt och socialt stöd och hjälp med hälso- och sjukvård, för det andra ersättning för de åsamkade skadorna, både materiella och psykiska, till brottsoffret eller de som är beroende av denne. Detta skulle utan tvivel vara ett stort framsteg i att uppfylla de politiska mål som Europeiska unionen satte upp för sig vid toppmötet i Tammerfors och i handlingsplanen från Wien.
Bildandet av ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa samt möjligheten att utöva rätten till fri rörlighet kan inte bli verklighet om inte unionen vidtar de åtgärder som krävs för att skydda medborgarna när de utsätts för brott någonstans på dess område, oberoende av deras nationalitet, och om de inte ersätts för de skador de åsamkats. Initiativet från Europeiska kommissionen och kommissionsledamot Vitorinos arbete är enligt min mening det rätta sättet att uppnå detta på.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Än en gång har vi på vårt bord en åtgärd som skall leda till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, en åtgärd som försöker möta medborgarnas vardagliga bekymmer. Detta är det stora mål vi har satt upp för oss själva och som skall hjälpa medborgarna att skydda sin integritet, få rättvisa och tillvarata sina rättigheter, oavsett var de är och lika lätt som om de vore i sitt eget land.
Det är viktigt att sätta upp miniminivåer för statlig ersättning liksom bättre tillgång till sådan ersättning i gränsöverskridande situationer och därigenom skapa en garanti som är en sista utväg för brottsoffer som inte kan få ersättning från gärningsmannen eller från annat håll. Vi vet mycket väl att brottsoffer ofta inte lyckas få full ersättning från gärningsmannen, antingen beroende på att denne inte har tillräckliga tillgångar eller att personen försvunnit eller aldrig identifierats. Vi vill förhindra att betydande skillnader mellan de olika medlemsstaterna orsakar orättvisa variationer i den ersättning som medborgarna har rätt till, bara för att de har utsatts för brott i en viss del av unionen och inte i en annan. Detta vore obegripligt, i synnerhet med tanke på det gemensamma området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Jag välkomnar därför detta förslag till direktiv, liksom Angelillis betänkande. Förslaget går inte ut på att harmonisera, utan att införa miniminormer och möjliggöra för de medlemsstater som så önskar att behålla eller införa ersättningar som är ännu gynnsammare för dem som är offer för dessa tragedier. I första hand skall principen om territorialitet tillämpas, så att den medlemsstat där brottet begicks är ansvarig att betala ersättning. Samtidigt skall brottsoffret ha rätt att lämna in sin ansökan om ersättning till en myndighet i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, i avsikt att undvika en andra kränkning.
Jag vill understryka att principerna om social rättvisa skall respekteras och alla medlemsstater skall åläggas att betala ersättning inte bara till sina egna medborgare, utan till andra offer för sådana våldsbrott som utförts inom dess gränser, t.ex. gästarbetare, studenter, turister med flera.
– Herr talman! Jag tror att jag har rätt när jag säger att det finns få saker som betyder så mycket för medborgarna som att känna sig trygga och säkra i det land där de bor. Det är helt meningslöst för oss att främja fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen om medborgarna inte känner att de skyddas mot brott i vilken stat de än befinner sig. Om EU:s medborgare skall tro på Europeiska unionen – och låt oss inse det, en del av dem gör inte det för närvarande – då är det nödvändigt att de kan förlita sig på att de får samma skydd mot brott och att brottsoffer behandlas på samma sätt som de skulle förvänta sig om de var i sitt eget land.
Som andra har sagt är syftet med denna lagstiftning inte endast att hjälpa en person som haft oturen att bli offer för ett sådant brott, utan att försöka se till att enhetlighet råder. Att vara ett brottsoffer är tillräckligt illa, men problemen med personligt och känslomässigt lidande kommer att fortsätta om de inte får rättvis och korrekt ersättning. Detta är än viktigare eftersom vi vet att rättssystemen är olika från land till land och att arbetssätten och arbetsmetoderna vid de olika polismyndigheterna och de åtgärder de vidtar inte är desamma i de olika länderna.
Jag välkomnar detta förslag. Jag tror att det kommer att leda till att ett centralt organ i medborgarnas egna medlemsstater inrättas, och detta organ skulle ansöka om ersättning för brottsoffer i det land där brottet begicks. Vi får inte glömma att våldsbrott kan äga rum var som helst, i vilket land som helst. Det är rätt och riktigt att vi gör allt för att utjämna systemet för att se till att det fungerar till förmån för medborgaren och brottsoffret.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle först av allt vilja tacka Angelilli för den höga kvaliteten på hennes betänkande och uttrycka min tillfredsställelse över det stöd kammaren har visat för initiativet, som utgår från artikel 308 i fördraget, som ni alla vet, mina damer och herrar, och som alltså åtnjuter ett så starkt stöd i parlamentet.
Jag välkomnar Angelillis ändringsförslag till utkastet och instämmer i tankarna som ligger bakom. Med tanke på dessa ändringsförslag skulle jag bara vilja fästa uppmärksamheten på att, enligt min åsikt, parlamentet borde bevara andan i ett sådant här initiativ som bygger på gemensamma miniminormer.
Även jag skulle vilja vara mer ambitiös, men jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet på att överdriven nitiskhet kan göra initiativet svårt att få igenom, och jag skulle vilja se att det går igenom så fort som möjligt. För att inte ytterligare fördröja saken kommer kommissionen därför inte att lägga fram ett ändrat förslag, utan väljer istället att kompromissa genom att kämpa för att få fram den avsikt som ligger bakom den överväldigande majoriteten av Angelillis ändringsförslag, 53 av totalt 77, i våra förhandlingar med rådet om att anta det här förslaget.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0326/2003) av Robert J.E. Evans för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förebyggande och bekämpande av olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
. – Herr talman! Under de senaste åren har den vetenskapliga utvecklingen lett till att transplantation av mänskliga organ har blivit ett rutinmässigt medicinskt ingrepp där andelen lyckade operationer ligger på över 99 procent i Västeuropa. Den allvarliga bristen på donatorer leder dock till att många patienter fortfarande dör i onödan. Som ett svar på denna brist har ett motbjudande fenomen utvecklats – olaglig handel med mänskliga organ.
Det finns flera väldokumenterade fall med EU-medborgare som har rest till fattigare länder i världen för att få livsnödvändig bot för sin sviktande hälsa. Den uppkomna så kallade ”transplantationsturismen”, som innebär att förmögna EU-medborgare, rika EU-patienter, köper organ från levande donatorer i utvecklingsländer, ökar och är fullständigt motbjudande för mig.
Jag förstår att en person som håller på att dö på grund av dåligt fungerande njurar är desperat. Dessa patienter är verkligen själva offer för det nuvarande bristfälliga systemet. Men det kan inte vara rätt eller acceptabelt att personer med pengar kan köpa ett bättre liv för sig själva på bekostnad av andras hälsa. Missförstå mig inte, för i många fall kan en levande frisk donator må bra efter en operation, men i många andra fall påverkas donatorns hälsa starkt.
I 14 av 15 EU-länder är det redan förbjudet för medborgarna att köpa ett organ från någon annan. Om det är olagligt i våra egna länder, hur kan då någon tycka att det är godtagbart att köpa mänskliga organ från andra länder? Det är t.ex. inte tillåtet att någon från södra England reser till Skottland för att köpa en njure, och det är heller inte lagligt att en parisare åker till Marseille i detta syfte. Varför kan det då vara acceptabelt att en europé reser till Indien eller Pakistan eller att en EU-medborgare åker till Moldavien eller Ukraina för att göra detta?
Jag vet att det kan bli stor enighet i kväll i denna debatt, men jag vet också att det finns andra åsikter i mitt eget land och även på andra håll. Många av oss har också läst rapporter i internationella medier om att det finns kriminella gäng som bedriver olaglig handel och som mördar, och även antaganden eller påståenden om att barn föds upp för att man skall kunna avlägsna deras organ senare. Schengens informationssystem, som vi lovordar, gör det dock lättare för kriminella grupper att röra sig fritt i Europeiska unionen där de kan utnyttja skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftning. De nya medlemsstaternas anslutning till Europeiska unionen, som så varmt välkomnas, kommer att göra det möjligt att på ett mer effektivt sätt ta itu med gränsöverskridande frågor som t.ex. olaglig handel. Om området för fri rörlighet utvidgas är dock regler som dessa nödvändiga för att se till att kriminella grupper inte i fortsättningen kan utnyttja skillnaderna mellan medlemsstaternas lagar för att själva dra nytta av detta.
I mitt betänkande uppmanar jag också kommissionen att utvärdera möjligheten att införa ett omfattande direktiv för Europeiska unionen som reglerar den lagliga handeln med transplantationsorgan, vilket inbegriper en databas för organ som finns tillgängliga på laglig väg samt upprättande av en databas som omfattar alla patienter i EU som är i behov av en organtransplantation.
Medlemsstaterna kan också fundera över om nuvarande praxis, som innebär att medborgarna kan välja att donera sina organ om de skulle dö, bör ändras till en praxis som innebär att om de inte sagt nej till donation kommer deras organ vid deras död att bli tillgängliga för medicinska transplantationer. Jag kommer bestämt att uppmana den brittiska regeringen att överväga denna möjlighet.
I det grekiska förslaget, som vi nu har framför oss, fastställs några definitioner av brott som rör handel med mänskliga organ. Det fastställs ett minimistraff på tio års fängelse för brott som begås under allvarliga omständigheter, och en välbehövlig bestämmelse om brott som begås utanför unionens territorium införs, vilken innebär att personer som försöker köpa organ från tredje lands medborgare även utanför EU begår ett brott enligt EU:s lagstiftning.
Jag stöder huvudmålen och huvudprinciperna i det grekiska förslaget, men jag har dock lagt fram några ändringsförslag. I titeln skulle jag vilja lägga till orden ”delar av organ och vävnader”, så att eventuella oklarheter undanröjs. Att även lägga till ordet ”olaglig” skulle utesluta påståenden om att lagliga medicinska syften skulle kunna påverkas negativt. Om titeln ändras för att förtydliga att förslaget endast gäller olaglig handel skulle reproduktionsorgan samt organ och vävnader från foster samt blod också omfattas av förslaget.
Jag anser inte heller att levande donatorer skall anses ansvariga för brott. Det är inte lämpligt att EU kriminaliserar en donator som i de allra flesta fall har övertalats eller tvingats av kriminella nätverk i förhoppning om att slippa extrem fattigdom.
Med dessa ord och de ändringsförslag som jag lagt fram för er rekommenderar jag kollegerna detta betänkande och hoppas att så många av er som möjligt kan stödja det i morgon.
. – Herr talman! Först och främst vill jag tacka Robert J.E. Evans för hans uttömmande betänkande om ett känsligt ämne. Kommissionen delar föredragandens uppfattning att olaglig handel med mänskliga organ och vävnader är en allvarlig kränkning av de grundläggande rättigheterna och i synnerhet av den mänskliga värdigheten och den fysiska integriteten.
Förebyggande åtgärder och kontroll över den olagliga handeln med mänskliga organ är en mycket komplex fråga, både från etisk och teknisk synpunkt, som måste övervägas och diskuteras med försiktighet. Jag anser att ert bidrag till denna debatt har varit avgörande. Jag vill gratulera er, inte endast till betänkandet, utan också till det faktum att denna debatt helt klart kommer att klargöra några av huvudpunkterna i detta initiativ som tagits av den grekiska regeringen.
Jag instämmer särskilt i tre viktiga större ändringsförslag. För det första, att donatorn inte ställs till ansvars, för det andra att hänvisning görs till brott som begås avsiktligt och för det tredje att det bör klargöras att ekonomisk vinning även omfattar relativa fördelar och att vissa typer av betalningar kan godtas.
Jag skulle dock vilja be er uppmärksamma behovet av att ytterligare överväga två specifika punkter. Jag har noterat att det finns förslag om att låta förteckningen över kroppsdelar som undantas från tillämpningen av initiativet i dess ursprungliga text utgå. Jag anser att detta är en fråga som behöver övervägas ytterligare, särskilt med tanke på att liknande undantag gäller enligt Europarådets protokoll om transport av mänskliga organ och vävnader. Undantaget för vissa kroppsdelar diskuteras fortfarande, och kommissionen kommer att noggrant följa upp de pågående diskussionerna. Jag anser också att vissa ordalydelser som föreslagits när det gäller rättsskipningen, särskilt den gemensamma rättsskipningen, skulle kunna uttryckas på ett bättre sätt i ett övergripande initiativ.
Vad gäller det större sammanhanget för detta initiativ har jag noterat att betänkandet, som föredraganden nyss sade, innehåller en uppmaning till ytterligare åtgärder beträffande den lagliga användningen av organ för transplantation, särskilt beträffande bristen på organ. Kommissionen håller med om att bristen på organ är ett stort hinder, och jag är glad över att kunna informera om att min kollega, David Byrne, håller på att sammanställa information från en nyligen genomförd undersökning om den nuvarande situationen för organtransplantation i medlemsstaterna, anslutningsländerna och ansökarländerna. När sammanställningen är färdig kan kommissionen bedöma om ytterligare ett initiativ behövs samt fastställa den rättsliga grunden och räckvidden för ett sådant förslag.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Robert Evans för hans betänkande. Han har tagit upp en mycket viktig fråga och den aktivitet som kriminella gäng ägnar sig åt i form av handel med mänskliga organ är ett av de värsta exemplen på organiserad brottslighet. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor stöder det grekiska initiativet och vi har lagt till ett antal punkter, varav de flesta har godkänts av det ansvariga utskottet. Vårt främsta mål är att påvisa effekterna på folkhälsan ännu tydligare än i det grekiska ordförandeskapets förslag.
För det andra urskiljer vi också i sammanhanget ett samband med den lagstiftning som vi just nu förhandlar om med kommissionen och rådet och som handlar om frågan om kvalitet och säkerhet när det gäller celler och vävnader. Även här röstade parlamentet med stor majoritet för att förbjuda all handel med omodifierade celler och vävnader. Till skillnad från kommissionen och rådet anser vi att det finns en rättslig grund även här, så att vi delvis kan diskutera frågan i medbeslutandeförfarandet. Utskottet klargjorde detta än en gång. Jag håller med föredraganden och delar inte kommissionsledamotens åsikt i fråga om undantagen. Vi bör inte tillåta några undantag i denna text. All handel med celler och vävnader borde av princip vara straffbart. Vi behöver dock mer precisa bestämmelser här, och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor lade fram ett förslag som tyvärr förkastades av det ansvariga utskottet. Vi kommer inte desto mindre att lägga fram det för omröstning igen i morgon på Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraternas vägnar. Vi skulle vilja göra en tydlig skillnad. Vi anser att närhelst ekonomisk vinning är med i spelet bör handel med organ och omodifierade celler och vävnader förbjudas. Jag bör dock understryka ”omodifierade celler och vävnader”, för om man tillverkar medicin av celler och vävnader måste naturligtvis de investeringar som industrin gjort i dessa mediciner finansieras och av den anledningen måste vi se till att dessa produkter kan säljas. Jag ber er därför att stödja ändringsförslag 49 som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna i syfte att förtydliga.
– Herr talman! Den föraktliga och olagliga handeln med mänskliga organ är något vi verkligen måste ta itu med. Det gör Robert J.E. Evans i sitt betänkande, och han lägger också till nyttiga punkter som kompletterar rådets punkter i det ursprungliga förslaget. Tillsammans med min kollega Peter Liese i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, har jag dock lagt fram ytterligare ändringsförslag som syftar till att förtydliga texten. Det viktigaste av dessa gäller påföljder.
Vi ansåg att det var nödvändigt att sända ut de rätta signalerna både till de personer som idkar olaglig handel och till donatorer. Av detta skäl har vi föreslagit att artikel 2.2 d skall återinföras. I denna punkt fastställs att det är en straffbar handling att ta emot eller begära betalning för att avlägsna ett organ. Mitt utskott ansåg att detta förslag skulle utgå, men jag anser att det bör finnas med i texten för att så långt det är möjligt motarbeta oreglerad organdonation. För att inte bestraffa dem som redan har lidit tillräckligt på grund av att de utnyttjats för organdonation har vi föreslagit att en bestämmelse införs om att påföljderna under vissa omständigheter kan minskas.
Organiserade brottslingar borde inte utnyttja vare sig naiva eller opportunistiska människor för att skapa en marknad för osäkra och oreglerade organ. Det är avsevärt bättre att uppmuntra laglig och rättmätig organdonation. Av detta skäl vill jag betona den stora betydelse som frivillig organdonation har.
Den bakomliggande orsaken till den olagliga handeln med organ är bristen på tillgängliga organ. Bara i Förenade kungariket väntar i kväll 5 700 personer på transplantation, men färre än 3 000 transplantationer genomförs varje år. Förra året dog nära 400 personer i Förenade kungariket i väntan på transplantation. Sträng kontroll i hela EU av olaglig handel med organ måste gå hand i hand med informationskampanjer om organvävnad och celldonation på europeisk och nationell nivå. Vi bör uppmuntra EU-medborgarna att ansluta sig till nationella donationsprogram och att låta deras önskemål bli kända för deras familjer eller juridiska företrädare.
Jag har burit med mig mitt donationskort i många år. Jag stöder aktivt den statliga hälsovårdsmyndighetens donationskampanj. Jag uppmuntrar andra att stödja liknande kampanjer i sina medlemsstater. Detta är ett område där vi verkligen kan samarbeta med varandra för att nå det viktigaste mål som finns – att rädda många liv.
– Herr talman! Jag tycker att den grekiska regeringens initiativ att lägga fram ett förslag för att förhindra och stoppa handeln med mänskliga organ är mycket viktigt, om vi skall kunna bekämpa den här skandalen som handeln med mänskliga organ utgör och framför allt stoppa aktiviteten hos de internationellt organiserade brottsliga nätverken som sysslar med bortförande och mord av speciellt barn, i syfte att sälja deras organ. Jag anser att det betänkande som Evans tagit fram inte bara stöder de grundläggande målen med det grekiska förslaget, utan även kompletterar dem och innehåller säkerhetsfaktorer för att inte avskräcka donatorer.
Vi vet alla att antalet transplantationer inom Europeiska unionen sjunkit de senaste åren. I Grekland ligger väntetiden på en njurtransplantation i genomsnitt på över åtta år. Det största problemet gäller lever- och hjärttransplantationer. I de fallen vet vi att patienter ofta avlider i väntan på transplantation. Den här situationen utnyttjas förstås av organiserad brottslighet, som erbjuder en lösning i form av transplantationsturism och genom uppgörelser med komplicerade smugglingsnätverk. Det är en känd hemlighet att de största organmarknaderna förekommer i Indien, Brasilien, Sydafrika, Kina och Pakistan. Men allvarliga fall av spekulation och kränkningar av den mänskliga värdigheten förekommer även i Europeiska unionen och i kandidatländerna, där utövandet av ekonomiska påtryckningar på fattiga grupper bidrar till att de mörka nätverkens olagliga och motbjudande verksamhet blomstrar.
Förutom det här måste man också ta ordentlig hänsyn till återverkningarna på folkhälsan, som det relevanta ändringsförslaget pekar på. Jag stöder också Europaparlamentets ändringsförslag där det påpekas att handeln också påverkar medborgarnas rätt till likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård och urholkar förtroendet för det lagliga transplantationssystemet. Vi behöver utan tvivel en gemensam ståndpunkt på EU-nivå om straffrätten, som varierar från en medlemsstat till en annan, stränga straff och internationellt samarbete för att bekämpa det motbjudande fenomenet med handel med mänskliga organ.
På samma gång måste vi också utveckla arbetet med att informera och öka allmänhetens medvetande. Det skulle säkert inte finnas någon olaglig handel med mänskliga organ om fler medborgare vore beredda att donera organ och vävnader efter sin död. Därför behövs det informationskampanjer på nationell och europeisk nivå för att försöka övertyga människor att bli donatorer och att göra sin vilja känd för sin familj och sina anhöriga i förväg. Ett gemenskapsdirektiv kommer att utgöra den lämpliga rättsliga grunden för att skapa nya förutsättningar för att lösa problemet med de tusentals människor som väntar på organ.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja rikta ett varmt tack till Evans för hans betänkande. Jag tycker att det är ett viktigt initiativ av det grekiska ordförandeskapet, vilket redan sagts av flera ledamöter. En brist på donatorer ligger till grund för problemet. I mitt land har det t.ex. varit brist på organdonatorer i 20 år. Dessutom är inte alla donatorer lämpliga. En donator måste i de flesta fall vara hjärndöd, men deras hjärta måste fortfarande slå. Därför är det många donatorer som inte är kvalificerade. Länge var trafikoffer en källa för donatorer och är det fortfarande, men deras antal minskar, vilket bara förvärrar problemet. Detta bör aldrig leda till olaglig handel med mänskliga organ. Det är så hemskt att det inte finns ord för det när man handlar med människor, däribland kvinnor och barn, i syfte att ta deras organ. De är utan undantag fattiga och maktlösa människor från fattiga länder, men även från Kina och Indien. En del låter avlägsna sina organ i hopp om en bättre framtid och andra blir helt enkelt utnyttjade. Det är bra att detta nu kommer att regleras i lag. I det här sammanhanget är det en skam att konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin från 1997, som trädde i kraft 1999, i dag bara har ratificerats av Danmark, Spanien och Portugal. Mitt land borde ta till sig detta.
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp anser att det bara är genom att anta en samordnad och väl avpassad hållning till olaglig organhandel som den mänskliga värdigheten kan skyddas. Vi hoppas därför att det här förslaget kommer att bidra till det. Av dessa anledningar stöder vi förslaget.
– Herr talman! Transplantation av organ, delar av organ, celler och vävnader kan rädda liv och är en viktig del i behandlingen av många olika åkommor och sjukdomar. I framtiden kommer t.ex. celltransplantationer att spela en alltmer betydelsefull roll inom konventionell medicin. Transplantationen av vuxna stamceller är ett typexempel.
Det finns dock två aspekter som Europeiska unionen bör reglera i det här förslaget. Den första är en garanti för säkerhet och kvalitet vid donation och transplantation och den andra är att förebygga handel med organ, vävnader och celler. Den förra behandlas i Liesebetänkandet, den senare i det betänkande vi diskuterar i dag och som, för att fatta mig kort, åtnjuter vårt odelade stöd. Det är bra att dessa omoraliska förehavanden bekämpas. Det är bra att man i betänkandet efterlyser extra uppmärksamhet när det gäller att uppmuntra frivillig donation. Det är en punkt i betänkandet vi inte håller med om: vi anser att erbjudande om och accepterande av pengar för organ, vävnader och celler också bör vara straffbart, liksom faktiskt nämns i det grekiska initiativet.
–Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens yttrande om situationen i Bolivia.
. – Herr talman! Kommissionen följde ingående och med stigande oro de dramatiska och tragiska händelser som drabbade Bolivia förra veckan. Vi beklagar djupt att så många som 80 personer dödades och hundratals skadades i de våldsamma striderna i El Alto, La Paz och andra städer. Jag tar detta tillfälle i akt för att beklaga sorgen inför de berörda familjerna. Vi hoppas innerligt att de personer som bär ansvaret för dödsfallen och skadorna inte kommer att förbli ostraffade. Vi beklagar den händelsekedja som ledde till att den demokratiskt valde före detta presidenten González Sánchez de Lozada avgick förra fredagen. Jag välkomnar dock det övergångsstyre som inrättades i regelrätt ordning och som innebär att före detta vice president Carlos Mesa Gisbert har tillträtt ämbetet som president i Republiken Bolivia i enlighet med bestämmelserna i konstitutionen. Min kollega, Chris Patten, gjorde ett uttalande i måndags och önskade president Mesa lycka till i ett skede i Bolivias historia som är särskilt kritiskt, vilket vi säkerligen alla är överens om.
Kommissionen har uppmanat alla bolivianer att samarbeta i en öppen och konstruktiv anda för att finna samstämmiga lösningar på de många utmaningar som landet står inför. Vi åtar oss att bistå de bolivianska myndigheterna under övergångsperioden. Händelser som nyligen ägt rum har visat att åtgärder behöver vidtas för att se till att Bolivias medborgare verkligen blir delaktiga i den demokratiska och konstitutionella makten. Kommissionen är i detta sammanhang villig att bistå med resurser, mot bakgrund av sin långa tradition av samarbete med Bolivia, för att stödja konkreta åtgärder som kan förbättra huvudaktörernas förmåga att förhindra och hantera konflikter i detta mycket komplexa och splittrade land.
Innan krisen trappades upp förra månaden var kommissionen redan mycket oroad över eventuella kommande utbrott av allvarliga och våldsamma politiska konflikter i Bolivia till följd av händelserna den 12 och 13 februari 2003 då polisen tog initiativ till upplopp som svar på den före detta presidentens budgetförslag. De strider som följde ledde till 33 människors död och nära 200 skadade. Kommissionen använde mekanismen för akuta ingripanden och tog initiativ till ett bedömningsuppdrag för konflikten. Detta uppdrag avslutade fältarbetet i slutet av juni 2003. Till följd av detta överväger vi att använda budgetposten för mekanismen för akuta ingripanden upp till 1 miljon euro, och vi undersöker idéer och förslag om konkreta kortsiktiga åtgärder inom området för förebyggande av konflikter och konflikthantering. Detta hoppas vi kunna diskutera inom en mycket snar framtid i nära samarbete med president Carlos Mesas regering.
Vi är särskilt intresserade av att stödja åtgärder som kan förstärka kongressens och senatens förmåga att effektivt bemöta de alltför många och ofta motstridiga kraven från de bolivianska medborgarna innan de blir omöjliga att hantera och övergår i ännu fler händelser med våldsamma motsättningar. Kommissionen har också för avsikt att tillsammans med den nya regeringen undersöka möjligheten att omorientera en begränsad del av de medel som ännu inte anslagits från vår reserv för landsstrategidokument för 2000-2006 till ett långsiktigt program som uttryckligen är inriktat på konfliktförebyggande åtgärder. De händelser som nyligen inträffat och den dramatiska upplösningen av dem visar att Europeiska unionen behöver fortsätta att stärka sitt långtgående partnerskap med Bolivia för att uppmuntra respekt och förtroende för de demokratiska principerna, bistå med ekonomisk återhämtning, som det finns ett skriande behov av, och stödja Bolivias ansträngningar för att minska fattigdomen och undanröja den sociala utslagningen.
– Herr talman! Med tanke på de allvarliga händelser som inträffat i Bolivia, anser jag att inget kan vara farligare än att se dem ur en naiv och demagogisk synvinkel, eftersom det skulle få oss att göra allvarliga misstag när vi tolkar situationen.
För att närma oss problemet korrekt tycker jag att vi borde arbeta utifrån två förutsättningar. Den första är den avskyvärda ojämlikheten, sociala utslagningen och fattigdomen. Låt oss inte glömma att Bolivia är det fattigaste landet i Sydamerika, med en demokrati som är ofullständig och långt ifrån den effektiva och funktionella demokrati den borde vara och, herr talman, vi får inte heller glömma den långa tradition av militärkupper som landet har.
Dessa faktorer, bland andra, skapar en mycket gynnsam grogrund för populism som bygger på social frustration, vilket beskrivits mycket väl av en så respekterad person som författaren och före detta politikern Mario Vargas Llosa, som har följt de misslyckade privatiseringarna i den peruanska staden Arequipa.
Ett som är säkert är, precis som Vargas Llosa säger, att populismen på något sätt är på väg tillbaka, till följd av att vissa reformer för att öppna marknaderna och privatisera misslyckats. I vissa fall presenterades de felaktigt som nyliberala och det enda alternativet är det gamla nationalistiska och statsfixerade system med fokus på inrikesfrågor som tillsammans med envälde till stor del är orsaken till den marginalisering och misär som dessa länder i dag befinner sig i.
Herr talman! Jag anser därför att det är viktigt att vi vet att göra skillnaden, för många tror att ett krig utkämpas mot korruption och för rättvisa, medan det i själva verket kan utkämpas för att sträva bakåt och öka fattigdomen. Det är vad som hände i Arequipa och även om de båda fallen inte är helt lika finns det följder från det peruanska fenomenet som kanske skulle kunna förklara eller appliceras på händelseförloppet i Bolivia.
Det finns två orosmoment i situationen. Ett av dem är de tre månader som oppositionsledaren och kokaodlaren Evo Morales har gett sig själv för att lösa landets situation, och det andra är den folkomröstning som skall hållas om privatiseringen och gasförsäljningen.
Jag anser att Europeiska unionen, som kommissionsledamoten helt riktigt sade, måste mana till besinning och sunt förnuft, så att en konstruktiv dialog kan inledas mellan parterna för att skapa ett klimat av tillit och förståelse.
Jag anser också, herr talman, att vi måste upprepa vårt starka och bestämda stöd för det demokratiska systemet, för rättssäkerheten och för en konstitutionell ordning och även, liksom kommissionen gjort, uttrycka våra kondoleanser med det bolivianska folket och deras regering för förlusten av människoliv.
I kompromissresolutionen uppmanar vi också detta parlament att sända en delegation till Bolivia för att analysera situationen på plats och understryka behovet av ökade insatser när det gäller den fysiska, politiska, sociala och ekonomiska återuppbyggnaden av landet, för att det skall bli möjligt att styra.
Vi ser positivt på de insatser som kommissionen aviserat, men vi anser att dessa insatser måste utökas, eftersom bidraget på en miljon euro inte alls är nog, med tanke på den fattigdom som landet lider av och vi menar att de medel som detta parlament anhåller om för att bilda en regional solidaritetsfond och som ingår i Europeiska unionens budget för 2004, skulle kunna vara ett mycket användbart instrument för att ta itu med sådana kriser som den som just nu tyvärr håller på att utvecklas i Bolivia.
– Herr talman! Den 17 oktober införlivade Europeiska rådet i Bryssel ett yttrande om Bolivia i fyra punkter i sina slutsatser. I detta yttrande sades bl.a. att Europeiska rådet upprepade sitt stöd för den demokratiskt valda regeringen i Bolivia i dess försök att finna en fredlig och konstitutionell lösning på krisen och tillade att Europeiska rådet manade de politiska, sociala och ekonomiska krafterna i Bolivia att avstå från våld och inleda en ansvarsfull och konstruktiv dialog med den bolivianska regeringen.
Detta sades vid en tidpunkt då den bolivianska regeringen, vilket kommissionsledamot Vitorino själv sedan har erkänt, gjort sig skyldiga till mer än 80 medborgares död, till skador på hundratals människor och materiella skador på deras egendom. Då skämdes jag över att Europeiska unionen tillsammans med den amerikanska regeringen var en av de få som fortfarande stödde den president som agerade så ansvarslöst, efter att ha försökt tillskansa sig landets knappa naturtillgångar.
Den fråga jag vill ställa till ordförandeskapet, här företrätt av kommissionen, och som jag inte är säker att det går att besvara, är vilken information Europeiska rådet hade när man gjorde detta yttrande, med tanke på att just den dagen, innan man hunnit översätta rådets yttrande till spanska, lämnade den bolivianske presidenten in sin avskedsansökan till den bolivianska nationalkongressen. Vilken slags representation har vi? Finns det ingen kommunikation mellan kommissionen och rådet? Visste kommissionen inte vad som försiggick? Vilken information fanns det? Hur kunde rådet anta detta yttrande utan kommissionens stöd? Vi kan med andra ord inte agera på det här ansvarslösa sättet, för i den här frågan har Europeiska unionen gjort bort sig.
Den har gjort bort sig inför allmänheten och jag upprepar att jag skämdes att läsa i tidningen att vi tillsammans med Förenta staterna stödde detta yttrande. Men amerikanerna betedde sig smartare, för när de såg att saker och ting gick snett, innan den 17 oktober, uppmanade de Sánchez de Lozada att avgå.
Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag uttrycker mig så kritiskt, men jag är verkligen djupt indignerad i denna stund, för det är inte acceptabelt för vår union att stödja den här sortens politik. Jag skulle vilja tillägga att jag håller med Salafranca att vi måste behålla vårt lugn, stödja den nya bolivianska regeringen och göra allt vi kan för att se till att den här regeringen lyckas och jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för den information han har gett mig om katastrofhjälp.
Ja, nu tycker jag ju inte att katastrofhjälpen är nog, Bolivia är det fattigaste landet i Sydamerika. Miljontals människor på landsbygden lever i misär. Situationen är verkligen hemsk och jag tror att landet behöver en mycket speciell sorts hjälp, och vi måste undvika att upprepa tidigare misstag. Vi får inte beröva dessa fattiga människor den enda naturtillgång de har kvar, efter att vi först tagit Bolivias silver och sedan deras tenn.
– Herr talman! Europeiska unionens förbindelser med Latinamerika har nästan alltid karakteriserats av en inställning där man föredrar en fredlig förhandlingslösning på alla typer av konflikter, liksom försök att se till att det i kommersiella, sociala och politiska förbindelser tas hänsyn till mänskliga rättigheter och utrotandet av fattigdomen och ojämlikheten. Konflikterna nyligen i Bolivia avslöjar därför alla de aspekter som karakteriserar den här situationen.
Det går att göra ett direkt samband mellan Förenta staternas påträngande och oacceptabla ingripande i den senaste valkampanjen till förmån för Sánchez de Lozada och mot Evo Morales, och det skamliga överlämnandet av boliviansk gas till amerikanerna, vilket förde det fattigaste landet på den amerikanska kontinenten ännu närmare ruinens brant.
Vår gemensamma resolution är ett försök att ingripa positivt, genom att stärka demokratin, försvara folkens rätt till sina egna energikällor och fördöma användningen av övervåld från den förra regeringens sida mot demonstranter. Vår grupp kritiserar också rådet för dessa yttranden, vilket Medina också nämnt och lägger fram tre ändringsförslag som vi anser förbättrar själva texten. Det första är ett krav att den avgående presidenten skall svara inför boliviansk domstol för de brott han kan vara ansvarig för under sin mandatperiod.
Dessutom anser vi att Europeiska unionen och dess medlemsstater bör agera på ett samordnat vis inom ramen för internationella ekonomiska organ för att försöka lösa de allvarliga problemen med Bolivias utlandsskulder.
Vi anser också att vi bör uppmana myndigheterna att informera familjerna till människor som ”försvunnit” samt att snabbt släppa dem som fängslats olagligt.
Slutligen anser vi att vi bör uppmana Amerikanska samarbetsorganisationen att vidta åtgärder för att skydda de samhällsledare som har hotats till livet, som Evo Morales.
–Jag har tagit emot 5 resolutionsförslag i detta ämne i enlighet med artikel 37 i arbetsordningen.(1)
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.
(Sammanträdet avslutades kl 00.05.)(2)
| sv |
1. Situationen på Fidjiöarna
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om situationen i Fiji.
Justas Vincas Paleckis : författare. - (LT) Efter ännu en statskupp råder ett mycket spänt läge i Fiji. Jag anser att Europaparlamentet bör agera kraftfullt. Fyra revolutioner på tjugo år - det är verkligen alldeles för många, och det lovar inte gott för befolkningen eller landet. Det leder till att utländska investerare skräms bort, att turismen kraftigt minskar och att det ekonomiska biståndet avbryts.
EU har anslagit mycket pengar för att öka alla etniska gruppers utbildningsstandard och politiska medvetenhet. Tyvärr har detta inte varit tillräckligt. Än så länge har revolutionen inte krävt några dödsoffer. Den lagligt valda regeringen välkomnar fredligt motstånd. Denna inställning stöds av inflytelserika kyrkoföreträdare och stamhövdingarnas stora råd. Armén kontrollerar läget och censur har införts. Att oppositionella har gripits och förhörts visar att läget kan förvärras ytterligare.
EU och våra allierade i regionen bör tydligt markera att användningen av våld inte kommer att tolereras och att blodsutgjutelse måste undvikas.
Jag uppmanar mina kolleger att fördöma användningen av våld i Fiji, att inte erkänna kuppmakarna och att stödja oppositionens uppmaning till landets befolkning att genom fredliga demonstrationer protestera mot revolutionen. Det är viktigt att så snart som möjligt anordna demokratiska val i Fiji som uppfyller internationella standarder. Dessa måste baseras på principen om alla människors lika värde, oavsett etniskt ursprung. Det är också viktigt att återuppta insatserna för att följa de rättsstatliga och demokratiska principerna.
Nirj Deva : författare. - (EN) Herr talman! Än en gång har en statskupp genomförts på Fiji. Fiji har nu utsatts för fyra statskupper på tio år och den senaste har sin grund i överbefälhavare Voreqe Bainimaramas helt otroliga resonemang, som går ut på att han genomförde kuppen eftersom Fijis demokratiskt valda regering planerade att benåda de tidigare kuppledarna. Logiken i detta kan sannerligen ifrågasättas, men oavsett vilka inre skiljaktigheter som råder mellan ledarna på Fiji så får den bräckliga demokratin på denna östat i Stilla havet inte komma till skada.
Tillsammans med Australien och Nya Zeeland har EU lagt ned mycket pengar och resurser för att ett rättvist och fritt val skulle kunna genomföras på Fiji i maj 2006. Den sittande regeringen fick en stor majoritet av rösterna. Konstitutionen är unik genom att makten fördelas mellan de etniska grupperna, nämligen etniska indier och infödda fijier. Allt detta sätts på spel i och med att arméns överbefälhavare tar lagen i egna händer. Ingen befälhavare för någon armé har rätt att ta lagen i egna händer och störta demokratin.
Därför ber jag parlamentet och mina kolleger att sända det tydliga budskapet att vi stoppar det icke-humanitära biståndet. Vi kommer att avråda europeiska medborgare från att åka på semester till länder som Fiji till dess att demokrati har återinförts. Vi måste visa vår fulla solidaritet med befolkningen på Fiji i denna mycket viktiga fråga om frihet, demokrati och rättvisa.
Tobias Pflüger : författare. - (DE) Herr talman! Militärkuppen i Fiji har uppmärksammat hela världen på den tragiska utvecklingen i detta land. Fijis ekonomiska situation har också förvärrats till följd av EU:s sockerpolitik.
Enligt tysk radio går det inte längre att göra kreditöverföringar från Irak. Dessa garanterar försörjningen för hela familjer och landsbygdssamhällen. Under tiden kommer mer pengar till Fiji från Irak än vad som genereras av den lokala sockerindustrin. Hur har denna situation uppstått? I Irak finns det många fijianska legosoldater som tjänar pengar där och som sedan återvänder till Fiji som privatpersoner. Vissa av dessa har blivit svårt traumatiserade. Militären har till viss del blivit oberoende och detta har också spelat en roll.
Man talar alltid om hur konflikten i Fiji följer etnisk tillhörighet. På ytan kanske det ser ut som en etnisk konflikt men i huvudsak är det en fråga om makt. Vilka hövdingar har något att säga till om? Dessutom sker denna konflikt mellan olika klaner i detta nu. Statskuppen visar framför allt att förhållandena är instabila. Det beror även på att det är en postkolonial konflikt. Här följer en kort resumé: Sedan 1879 har den brittiska kolonialförvaltningen hämtat arbetskraft från Indien för att utföra arbeten i Fiji, framför allt inom bomulls- och sockerindustrin. Detta är följaktligen en av orsakerna till den pågående konflikten mellan de olika etniska grupperna.
När EU nu talar om att fördöma denna militärkupp, vilket jag ställer mig bakom, måste vi samtidigt medge att EU bär viss skuld till att konflikten i Fiji har uppkommit. Det måste vi också komma ihåg.
Raül Romeva i Rueda : författare. - (ES) Herr talman! Jag anser också att vi måste fördöma denna statskupp, den fjärde på tjugo år. Det rör sig om en statskupp i ett land, en tidigare brittisk koloni, som faktiskt är ett av de rikaste och mest utvecklade länderna i södra Stilla Havet och ett av de länder som har flest turister.
Fijis överbefälhavare Frank Bainamarama avsatte den valde premiärministern och tog makten på ett klart olagligt sätt. Han sa att han tillfälligt tog över president Ratu Josefa Iloilos och premiärminister Laisenia Qarases befogenheter och att han hade för avsikt att lämna tillbaka makten. Han angav emellertid inte när allmänna val skulle hållas.
Situationen är helt klart komplicerad, osäker och oroande. T.o.m. FN:s generalsekreterare uttryckte nyligen detta på ett tydligt sätt. Han fördömde militärkuppen. Jag anser att detta är precis vad vi bör göra här i parlamentet. Vi bör inte bara fördöma kuppen utan vi måste också uttryckligen kräva att fångar och gisslan ska friges. Vi måste också kräva att lag och ordning och rättsstatsprincipen återinförs, vilket gjorde det möjligt att anordna demokratiska val på ett normalt och acceptabelt sätt.
Vi måste dessutom erkänna EU:s ansvar. Vi förfogar över ett mycket starkt instrument i Fiji: Cotonouavtalet. Vi kan använda detta ramverk - avbryta icke-humanitärt bistånd till Fiji - för att utöva påtryckningar och uppnå politiska förändringar i området så länge som vi kommer ihåg att detta inte får skada det humanitära biståndet och vissa utbildningsprojekt som redan har inletts.
Jag skulle även vilja stödja det ändringsförslag som har lagts fram av Tobias Pflügler och där det krävs att dessa åtgärder även måste bidra till att Fijis ursprungsbefolkning inte tvingas fly samt att all dialog i regionen måste inbegripa alla befolkningsgrupper som bor i landet.
Adam Jerzy Bielan : författare. - (PL) Herr talman! Det internationella samfundet måste entydigt fördöma militärkuppen i Fiji. Vi kan inte stillatigande acceptera militärkuppen och störtandet av en demokratiskt vald regering. EU måste fråga sig vad det bör göra för att återinföra demokrati och rättsstatsprincipen i landet. Detta är den fjärde militärkuppen i Fiji på 20 år. Arméns maktövertagande, som innebär att armén kontrollerar regeringen och förvaltningen, och upphävandet av ett antal artiklar i författningen kommer att bromsa landets utveckling. Det skadar vanliga medborgare och undergräver Fijis rykte som ett av de mest utvecklade länderna i regionen och semestermål för tusentals resenärer från hela världen.
Jag vädjar till kommissionen och rådet att göra allt de kan för att lösa den nuvarande politiska krisen och återinföra demokrati i Fiji. De väpnade styrkornas störtande av den demokratiskt valda regeringen måste kraftfullt fördömas och allt måste göras för att varaktigt återupprätta respekten för principen om de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i landet. Jag anser dessutom att vi bör överväga att införa ett reseförbud till samtliga EU-länder för de medlemmar av de väpnade styrkorna som står bakom militärkuppen i Fiji samt avbryta allt stöd utom humanitärt bistånd. Det internationella samfundet måste tydligt markera att politiska och ekonomiska förbindelser med väst bara kommer att återupprättas om den lagliga, demokratiskt valda, regeringen i Fiji återfår makten.
István Szent-Iványi : författare. - (HU) I maj förra året hölls parlamentsval i Fiji. EU skickade valobservatörer till detta val.
Jag hade förmånen att få leda denna valobservatörsgrupp. Fullt medveten om mitt ansvar kan jag försäkra er att det var ett fritt och rättvist val. Det uppfyllde helt och hållet internationella standarder och speglade troget de fijianska väljarnas vilja.
Det enda som redan då kastade en skugga över valet var överbefälhavare Frank Bainimaramas författningsvidriga, eller författningsfientliga, uttalanden. Han hotade redan då med statskupp och jag talade själv med honom och uppmärksammade honom på att han därigenom försökte undergräva den demokratiska trovärdigheten.
I september, när jag nästa gång besökte Fiji, verkade situationen ha stabiliserats. De två största partierna hade i enlighet med författningen, eller i överensstämmelse med bestämmelserna i författningen, bildat en koalitionsregering och utsett Laisenia Qarase till premiärminister. Det verkade allmänt som om stämningen hade blivit lugnare och spänningen avtagit. Det är ytterst beklagligt att armén den 5 december gav militären makten och störtade den demokratiskt valda regeringen. Militären har stoppat pressfriheten, utvisat personer från landet och fängslat demonstranter. Vi ser att de kraftiga men fredliga icke-våldsprotesterna i landet växer i omfattning. Det är beklagligt att ledarna för det näst största oppositionspartiet, arbetarpartiet, inte entydigt tar avstånd från kuppen.
Vi måste konsekvent kräva att armén omedelbart och ovillkorligen lämnar tillbaka makten till den demokratiskt valda regeringen. Vi måste använda oss av alla tillgängliga medel, bland annat sanktioner, för att klargöra att det som för närvarande händer i Fiji är helt oacceptabelt.
Bernd Posselt: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman! Min hemprovins Bayern har i flera decennier haft starka band till Fiji. Hanns-Siedel-stiftelsen har stött demokratirelaterade projekt i många år och en före detta Europaparlamentsledamot, den numera tyvärr bortgångne Fritz Pirkl, gjorde kanske mer för demokratin i Fiji än någon annan.
Därför är det sorgligt att bara sex månader efter det demokratiska valet i maj behöva bevittna denna brutala militärkupp, en militärkupp som vi inte nog kan fördöma. Vi måste emellertid vara tydliga på en punkt. En stor majoritet av det parlament som valdes i maj, liksom alla de demokratiska krafterna, med undantag för min kollega István Szent-Iványi, står på demokratins sida här. Kyrkogrupper, de nationella stamhövdingarnas råd, dvs. företrädare för traditionella strukturer, stöder också klart och tydligt den demokratiskt valde premiärministern.
Vi i EU måste använda all vår makt för att återinföra frihet och rättsstatsprincipen i Fiji. Inget som helst överseende bör därför visas med dessa tyranner och diktatorer. Därför måste vi frysa alla utbetalningar, hela vägen ner till humanitärt bistånd. På samma gång måste vi emellertid också utöva de politiska påtryckningar vi kan för att se till att demokrati och frihet genast återinförs i denna underbara ögrupp.
Józef Pinior: för PSE-gruppen. - (PL) Herr talman! Idag fördömer EU den militärkupp i Fiji som militärjuntan genomförde den 5 december. Kuppen stred mot författningen, rättsstatsprincipen och det demokratiska system som höll på att utvecklas i Fiji. Det senaste valet där, i maj i år, bedömdes ha gått korrekt till väga enligt EU:s valobservatörer.
Statskuppen utgör ett allvarligt hot mot Fijis ekonomi, främst mot turistsektorn. Vi måste agera snabbt. Vi måste framför allt avbryta allt icke-humanitärt bistånd till Fiji i enlighet med artikel 96 i Cotonouavtalet och införa ett reseförbud för medlemmar av juntan, deras familjer och deras personal. Vi måste göra allt vi kan för att hjälpa demokratin och det civila samhället att hantera militärkuppen och återinföra demokrati.
Marcin Libicki: Herr talman! När det gäller kuppen i Fiji finns det tre saker vi bör tänka på. För det första bör vi fördöma kuppen, vilket vi gör i vår förklaring. För det andra måste vi bedöma huruvida den störtade demokratiska regeringen behandlade den minoritet av ursprungsbefolkningen, som stödde kuppen, på ett rättvist sätt. Bara för att det var en demokratisk regering betyder inte detta att den var hederlig och rättvis.
För det tredje bör vi överväga att stödja den polske premiärministerns initiativ. Han ansåg att EU måste upprätta sina egna väpnade styrkor som vid behov kan ingripa till förmån för dem som har fallit offer för orättvisor och på platser där det, som i Fiji, har inträffat en militärkupp.
Innan vi fastställer vår slutgiltiga ståndpunkt bör vi därför analysera vad som låg bakom statskuppen. Under tiden kan vi med rätta fördöma kuppen och kräva att demokrati återinförs.
Michael Gahler: (DE) Herr talman! När jag besökte Fiji förra året tillsammans med min kollega Marie-Arlette Carlotti och två kollegor från den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen hade den största dagstidningen på dagen för vår avresa faktiskt följande rubrik: ”Army: No more coups”. Knappt två år senare upprepar sig tyvärr historien för fjärde gången på 20 år. Arvet från kolonialtiden har gett detta land en mycket känslig befolkningssammansättning. Den fijianska ursprungsbefolkningen är bara lite större än en mycket stark indisk minoritet. Den senare dominerar emellertid på det ekonomiska området.
Vi måste göra helt klart att balansen mellan dessa grupper endast kan uppnås genom dialog mellan de etniska grupperna och inte genom militärt våld. Att avbryta ekonomiskt bistånd skulle följaktligen inte gynna befolkningen utan bara göra regeringens arbete enklare. Genom att införa reseförbud för rebellerna, och stödja de motåtgärder som länderna inom Södra Stillahavsområdets forum vidtagit, måste vi göra klart för militären att de genast bör återgå till sina förläggningar.
Jag anser inte att just denna kupp har orsakats av sockermarknadsordningen, vilket min kollega Tobias Pflügler hävdade tidigare. Vad jag menar är att oavsett reformen av organisationen av marknaden för socker är markfördelningen mycket problematisk i detta land. Den grupp som är verksam inom sockerhandeln, dvs. indierna, arrenderar bara marken från de ursprungliga invånarna. Det förekommer ständigt problem när arrendeavtalen ska förlängas. Jag anser inte att EU:s politik har bidragit till denna statskupp på grund av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Jag ville bara klargöra detta en gång till.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen håller med parlamentet. Militärkuppen i Fiji är verkligen något som bekymrar oss alla. Kommissionsledamot Louis Michel har i starka ordalag fördömt maktövertagandet. Kuppen fördömdes även av det finska ordförandeskapet och EU den 11 december 2006. Maktövertagandet har även fördömts av Fijis AVS-partner i Stillahavsområdet samt av Australien, Nya Zeeland och Förenta staterna.
Dessa fördömanden är mer än bara ord. De leder till internationell isolering som kommer att få allvarliga följder för Fiji. Landet har redan uteslutits ur samväldet och kan inte behålla sin ordförandepost i Södra Stillahavsområdets forum.
Militärkuppen är ett klart brott mot artikel 9 i Cotonouavtalet och detta avtals grundläggande avsnitt om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Det innebär att det måste hållas samråd i enlighet med artikel 96 i Cotonouavtalet. Till följd av samrådet kan lämpliga åtgärder vidtas för att komma till rätta med situationen. Som en sista utväg kan utvecklingssamarbetet avbrytas.
EU vill fortsätta dialogen med Fijis lagliga myndigheter för att nå samförstånd och uppmuntrar Fijis återgång till demokratiskt styre i enlighet med författningen.
Kommissionen håller på att utarbeta ett förslag om att inleda samråd i enlighet med artikel 96 i Cotonouavtalet. Att militären har tagit makten kommer att skada Fijis ekonomi. Ögruppens viktigaste ekonomiska sektor är turism. Turismen kommer nu att minska på grund av det instabila och osäkra läget. Räntan har höjts, tillväxten kommer att minska och investeringsklimatet kommer att bli sämre.
Det som har skett i Fiji är så allvarligt att det fortsatta samarbetet riskeras. Mycket kommer att bero på hur militären uppträder de kommande dagarna och veckorna, framför allt hur snabbt de försöker återgå till demokrati och respekt för rättsstatsprincipen.
Jag skulle vilja tacka de ledamöter som har yttrat sig. Jag anser att de företräder en samsyn och visar att alla i EU är eniga i denna fråga.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.00.
| sv |
Högtidligt möte - 20-årsdagen av Tysklands återförening
Talmannen: Kära kolleger, mina damer och herrar! Låt mig å era vägnar välkomna alla våra ärade gäster till Europaparlamentet. Tack för att ni har kommit hit! Många av oss kommer ihåg Tysklands återförening för 20 år sedan - och de ibland oss som är mycket unga känner till den från historieundervisningen.
Fyra stora världsledare var på plats: USA:s president George Bush den äldre, Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov, den brittiska premiärministern Margaret Thatcher och Frankrikes president François Mitterrand, samt naturligtvis utrikesministrarna i de fyra länder som förhandlade fram återföreningsfördraget.
En av utrikesministrarna är här hos oss i dag och det är med stor glädje jag välkomnar Roland Dumas till Europaparlamentet. Vi är mycket glada över att ha er här.
Vi välkomnar också de båda tyska ledarna vid denna tidpunkt: den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl och den östtyske premiärministern Lothar de Maizière. Välkomna till Europaparlamentet, såhär 20 år senare!
EU-institutionerna spelade en mycket viktig roll i den tyska återföreningen. Jag vill också å allas våra vägnar säga: Välkommen hem, Enrique Barón Crespo, tidigare talman i Europaparlamentet! Enrique! Det här är ditt hem! Tack för att du har kommit hit.
Och sist, men inte minst, Europeiska kommissionens dåvarande ordförande, Jacques Delors. Vi är mycket glada över att ni är här. Vi är mycket tacksamma och har i starkt minne de tal ni höll på den tiden. Ni var en stark anhängare av ett förenat Tyskland och det var mycket viktigt för oss alla. Utan Tysklands återförening hade Europa inte återförenats. Det var en mycket viktig tid för vår kontinent som vi kan känna stolthet över och som vi alltid kommer att komma ihåg.
(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)
Lothar de Maizière: Herr talman, herr Delors, mina damer och herrar! När jag ser mig omkring upptäcker jag många välkända och välbekanta ansikten här och jag är mycket glad över att se er alla igen.
Det är en stor ära för mig att kunna tala till er i dag vid detta evenemang i Europaparlamentet. Det klargör att Tysklands återförening ingalunda endast var en nationell angelägenhet, utan också en i djupaste mening europeisk fråga. Jag skulle till och med kunna säga att vi genom att återförena Tyskland har satt stopp för de europeiska folkens missriktade nationalism. Därför vill jag använda det tillfälle som detta jubileum erbjuder och mitt tal för att uppmana alla européer att eftersträva allt som förenar oss. I dag, den 7 oktober, är en lämplig dag för detta evenemang eftersom det markerar grundandet av Tyska demokratiska republiken (DDR) för 61 år sedan. I 40 år firades Republikens dag överdådigt för att inte säga pompöst den 7 oktober.
Jag blev emellertid ministerpresident för att avskaffa DDR och leda östtyskarna till enhet. Inte vid någon tidpunkt hade vi möjlighet att lösa den öppna tyska frågan utom i samband med det europeiska enandet. EU som är baserat på grundvalarna i Romfördraget, har visat att Europas länder har dragit lärdom av två världskrigs fasor. År 1957 säkerställde förbundskansler Konrad Adenauer att fördragen innebar fullt medlemskap för östtyskarna i händelse av en återförening. Detta gjorde avsikten bakom ingressen i den tyska konstitutionen, vilken hänvisar till att man representerar dem som hindrats från att delta, till praktisk politik. Som en följd av detta fanns den tyska frågan alltid kvar på dagordningen, eftersom den också var en av lösningarna till att bli av med delningen av Europa. De två företeelserna är oupplösligt förenade: kriget som startades och förlorades av Tyskland och järnridån som delade Europa.
En särskilt tragisk aspekt av detta var att de folk som drabbades särskilt hårt av järnridån var samma folk som hade lidit mest under nationalsocialismen. Varken upproren i Östberlin 1953 eller i Polen och i Ungern 1956, och inte heller Pragvåren 1968, lyckades allvarligt skaka grundvalarna i kommunistregimen. Men från och med detta ögonblick visste många i hela östblocket att det system som vi levde under inte kunde reformeras, utan bara besegras. Denna insikt innebar ett svagt hopp som vi fortsatte att hysa trots svåra förhållanden och trots hur de som hade makten uppträdde, men som de flesta, mig inberäknat, inte trodde skulle infrias under deras livstid.
Frihetens röst förblev stum. Det var en tid av tryckande tystnad och förlamning. Emellertid ändrades allt detta i oktober 1978 när en polsk kardinal valdes till påve. Hans tro och hans ord allena bringade de intoleranta regimerna ur balans. Först insåg det polska folket och sedan hela världen att denne man sade vad han trodde och trodde på vad han sade. Johannes Paulus II var det första tydliga tecknet på de förändringens vindar som skulle blåsa över Europa från och med nu och vilka 1989 skulle utvecklas till en storm av omvälvning.
(Livliga applåder)
Strejkerna i Gdansk 1980 och grundandet av den första fria fackföreningen i östblocket klargjorde att en process hade startats som inte längre kunde stoppas. Den avgörande faktorn i allt detta var att inget av folken kämpade bara för egen del. Alla som ifrågasatte kommunismen gjorde det å allas vägnar. Kanske är detta en ironisk följd av internationalismen. Tadeusz Mazowiecki och Lech Wałęsa förändrade inte bara sin egen värld, utan också vår. Vi tyskar har en hel del att tacka det polska folket för.
(Livliga applåder)
I dag bör vi också minnas namnen på andra personer som företrädde många människor. Jag vill bara nämna Andrej Sakharov och Václav Havel, som redan hade rivit stenar ur Berlinmuren långt innan den faktiskt föll 1989.
(Applåder)
Jag skulle också vilja betona vår respekt och tacksamhet mot Ungern vilket var det första land som var modigt nog att öppna sina gränser.
(Applåder)
Det var en tid då folk agerade på varandras vägnar eftersom de längtade efter frihet. Denna omvälvning var en verkligt gemensam insats och dess viktigaste resultat ska och måste vara en varaktig europeisk gemenskap. Därför bör vi betrakta dessa erfarenheter som en uppmaning att hädanefter i Europa alltid söka efter vad som förenar oss.
(Applåder)
Jag kommer inte att glömma hur Johannes Paulus II i sitt tal vid Brandenburger Tor 1996 i en återblick sade att folk hade varit skilda från varandra genom murar och dödliga gränser. I denna situation blev Brandenburger Tor i november 1989 vittne till att folk skakade av sig och bröt sönder förtryckets ok. Den stängda Brandenburger Tor stod som en symbol för delning. När den slutligen öppnades blev den en symbol för enhet och ett tecken på att kravet i den tyska konstitutionen på att fullborda Tysklands enande hade uppfyllts i frihet. Nu kunde folk med rätta säga att Brandenburger Tor hade blivit frihetens port. Jag skulle vilja tillägga till vad han sade, om jag som protestant från Brandenburg och ättling till hugenotterna får göra det, att med Berlinmurens fall har Brandenburger Tor blivit en symbol för europeisk enhet. Vi tyskar skulle inte göra vår nationella enhet rättvisa om vi inte såg den som ett bidrag till Europas enhet, efter de historiska händelser som jag här kortfattat har skildrat.
(Applåder)
Det första och det enda fria valet till den östtyska folkkammaren den 18 mars 1990 resulterade i ett parlament som företrädde ett verkligt tvärsnitt av befolkningen och uttryckte demokratins vitalitet och övertygande kraft som regeringsform. Sammanlagt 93,4 procent av valmanskåren deltog i valet. Jag tror att detta är ett rekord som inte kommer att slås inom den närmaste framtiden. Ingen lämnades oberörd av detta val. Historien kommer att se det som ett överraskande bevis på att vi östtyskar efter att ha befriat oss själva hösten 1989 lyckades införa demokrati i vårt land våren 1990. DDR:s folk agerade med förtroende och ansvar och gjorde sin nyförvärvade frihet rättvisa. Demokrati och frihet är inte rätt och slätt abstrakta begrepp. De genomsyrar och avgör alla aspekter av vårt liv.
På 20-årsjubileet av detta val till folkkammaren sade jag i den tyska riksdagen, och jag skulle vilja understryka det här igen, hur viktigt det var att folkkammaren omedelbart klargjorde för alla våra grannar att förändringarna i DDR och Tysklands återförening inte var en källa till oro. Parlamentet iklädde sig omedelbart och av egen fri vilja ansvaret för Tysklands hela historia. Det visade sin vördnad för offren och garanterade våra polska grannar säkra gränser. Det bad också om ursäkt för DDR:s inblandning i att krossa Pragvåren. Det gjorde allt detta innan det valde en ny regering, eftersom den nya eran efter det kalla krigets slut skulle bli en tid av försoning, fred och gemenskap. Endast detta erkännande av ansvar utgjorde början på det enda fritt valda östtyska parlamentets arbete. Allt som följde var kopplat till detta erkännande och var en konsekvens av det, så att säga. Detta erkännande gäller fortfarande till och med nu när DDR har upphört och det representerar en skyldighet att i allt vad vi gör eftersträva vad som förenar oss i Europa.
Det östtyska parlamentet gav mig ansvar för att starta den process som skulle åstadkomma de två staternas enande. Jag skulle vilja betona att vi alla på den tiden bara kunde åstadkomma det som för länge sedan hade kommit till uttryck till följd av folkets entusiasm för enhet. Valet den 18 mars 1990 var också en folkomröstning om den tyska frågan. Men vi var fortfarande tvungna att ägna oss åt att utarbeta fördrag och inrätta förordningar som täckte ett nästan oändligt antal problem. Alla sektorer i samhället genomgick en grundläggande förändring. De tyska staterna återinfördes, delningen av makten återupprättades, staten enligt rättsstatsprincipen återställdes och undervisningsväsendet, polisväsendet och de administrativa organen demokratiserades alla. En avgörande faktor var återinförandet av det kommunala självstyret som gick tillbaka på Stein och Hardenbergs reform av Preussen och tillät folk att delta i fria kommunalval den 6 maj 1990. Vi utarbetade också de viktiga statsfördragen om den ekonomiska unionen, valutaunionen och den sociala unionen, fördraget om enande och slutligen 2+4-fördraget med de allierade makterna - jag är mycket glad över att se Roland Dumas här - som vi undertecknade i Moskva den 12 december.
(Applåder)
På dessa sex månader åstadkom vi enormt mycket och vi har rätt att hänvisa till detta parlament som det flitigaste i vår historia.
Jag är än i dag tacksam för att alla våra partner var synnerligen engagerade vapenbröder. Det finns så många namn som jag skulle kunna hänvisa till i detta sammanhang, men jag skulle bara vilja nämna Michail Sergejevitj Gorbatjov och George Bush den äldre. Talet om ett gemensamt europeiskt hus var en av de viktigaste utgångspunkterna för Gorbatjovs politik om glasnost och perestroika. Det öppnade till sist dörren till enhet för tyskarna. Av det skälet får vi aldrig glömma att Ryssland är en viktig del av detta europeiska hus och att vårt partnerskap med Ryssland är nödvändigt för vår överlevnad.
(Applåder)
På grundval av Atlantpakten erbjöd George Bush särskilt skydd för vår rätt till självbestämmande. Jag skulle också vilja nämna Jacques Delors, som åstadkom en hel del som ordförande för Europeiska kommissionen och som försåg oss med oumbärlig hjälp i processen med att få till stånd den tyska enheten. Han var en verklig vän till Tysklands folk. Hjärtligt tack!
(Applåder)
Jag är fortfarande övertygad om att Tysklands enande inte skulle ha mottagits med så stor uppslutning och samarbetsvilja om det inte hade fått stöd i den gamla Förbundsrepubliken av Helmut Kohl, vilken otvivelaktigt är en stor europé.
(Applåder)
Två viktiga omständigheter samverkade här. Genom att helt utan motstycke och med fredliga medel befria sig själva störtade östtyskarna en förtryckarregim och rev ned muren. Genom demokratiska val lyckades de åstadkomma en grundläggande förändring. Med högburet huvud sade östtyskarna ”vi är folket” och sedan några veckor senare ”vi är ett folk”. De som åstadkom så mycket på så kort tid bör vara fulla av självförtroende och stolthet. De har alla skäl i världen att tro att de kan stå emot det som vi nu refererar till som en kris och att de kommer att gå stärkta ur alla kriser. Vi har erfarenhet av omvandling.
(Applåder)
Å andra sidan har vi också insett att vi är en del av denna stora gemenskap av europeiska folk och en del av Atlantpakten. Andra stater och folk har också försvarat vår frihet och har gjort allt i sin makt för att hjälpa oss att nå enhet. Därför är det viktigt för oss att erinra oss själva och kommande generationer att vi tyskar var själva ansvariga för vårt lands nederlag och delning. Vi har våra vänner, grannar och partner att tacka för vår enhet och vår frihet.
(Applåder)
Återföreningen skapade emellertid inte bara det Tyskland som vi känner i dag. Den medförde naturligtvis också grundläggande förändringar i den gamla Förbundsrepubliken och i hela Europa. Denna förändringsprocess fortsätter med oförminskad kraft. Vårt folk och vårt land kunde till sist upphöra med att låta allt kretsa kring den tyska frågan. I stället kunde de på allvar ägna sin möda åt att nå det andra stora målet som är inskrivet i den tyska konstitutionen och det är att främja freden i hela världen genom att agera som en jämställd medlem i ett enat Europa. Nu vill vi vara, och vi har den positionen att vi kan vara, den drivande kraften bakom den europeiska enheten och en garanti för freden i världen, eftersom vi har lyckats få vår enhet med fredliga medel, i samarbete med våra grannar, och vi är dessa grannar skyldiga ett stort tack. Men framför allt ser vi denna uppgift som en värdefull tjänst som vårt land kan erbjuda. Detta kommer att medföra att vi externt förverkligar något som internt utgör demokratins avgörande innebörd. Demokrati är mycket mindre en statsform och mycket mera en äkta tjänst som erbjuds samhället av alla för allas bästa. Mer än någon annan form av regim kräver demokratin att alla agerar och engagerar sig.
Detsamma gäller för den sociala marknadsekonomin, vilken är mer än bara ett ekonomiskt system. Den kräver och uppmuntrar en ansvarskänsla bland alla medborgare. Den sätter det allmännas bästa framför egenintresset och den använder egendomen i gemenskapens intresse, utan vilken den inte kan garanteras. På ett eller annat sätt måste vi fortsätta att intala oss att den viktiga frågan är att ersätta delningen med delaktighet i vårt land och i Europa. Delaktighet innebär emellertid inte att alla får något. I stället innebär det att alla kan bidra med något och måste delta.
Jag är mer och mer bekymrad över det växande föraktet för de rättigheter som bildar grunden för vår frihet. Demokratins äkthet och kraft kommer uteslutande från medborgarnas hållning. Detta begrepp medborgarskap är vad som får oss att leva tillsammans som en gemenskap och uppmanar oss att alltid söka efter det som förenar oss. Vi är en del av en gemenskap av folk som garanterar medborgarrättigheter, strävar efter fred och välstånd och vill leva i fred. Enligt min åsikt får den kontinent som vi bor på en positiv framtid om den kan finna ett centrum i sina värderingar av rättvisa, demokrati, fred och frihet och återfinna den enighet som vi förlorade efter andra världskriget. Vi talade om västalliansen, östblocket och öst-väst-konflikten; vi hade östra och västra Berlin; vår värld var delad i öst och väst men den hade inte längre något centrum. En uppriktig strävan efter vad som förenar oss är också ett sökande efter ett centrum.
Ibland gör det mig nästan irriterad när jag tänker på att alla de saker som vi saknade i Östtyskland och som vi längtade efter under så många år och som nu tas för givna och nästan ingen lägger märke till. Jag tänker på rese-, yttrande-, närings-, press- och religionsfrihet. Jag tänker på rätten till fria och rättvisa val med sluten omröstning och rätten till medbestämmande. Folk nuförtiden tar allt detta för givet till den grad att de knappast tar notis om det längre. Det finns alltid en risk att man inte bryr sig tillräckligt mycket om dessa saker och inte värdesätter dem. Ibland stör det mig när jag kommer ihåg hur ofta folk tenderar att spela bort vad de har vunnit, eftersom de tar det för givet och inte längre värdesätter det. De lägger inte heller ned tillräcklig möda på att utöka det.
(Applåder)
Vi ställs ofta inför svåra uppgifter. Nu när vi har utvidgat EU behöver vi också fördjupa det. Detta är emellertid uppgifter som ändå är mycket mer tilltalande än att återfalla i konflikt. Det är oändligt mycket bättre att arbeta tillsammans för att klara kriser och lösa problem än att ensam möta dem.
(Applåder)
Den största olyckan för Europas folk skulle vara en återgång till en brist på sammanhållning. Låt oss av det skälet och i all synnerhet en dag som denna söka efter allt det som förenar oss. De rättigheter och de friheter vilka jag har hänvisat till, bildar kärnan och mittpunkten i vårt samhälle, i EU och i vår värdegemenskap. Det är detta som förenar oss. Från detta centrum kommer den avgörande och kanske den enda viktiga skyldighet som vi som medborgare i Europa har. Vi ska vara beredda att försvara dessa rättigheter och friheter. Försvaret av friheten är en hjärtesak för Europa.
(Applåder)
Vi har lärt oss att frihet är odelbar. Det är inte möjligt att en del av folket är fritt medan den andra delen lever under ett förtryckarsystem, som fallet var för oss i Tyskland. Fallet av Berlinmuren och järnridån i Europa har inte bara befriat östtyskarna och nästan alla folk i Öst- och Centraleuropa. Det har också gjort hela Europas frihet fullständig. Av det skälet kan Europas folk bara finna det som är deras eget i ordets rätta bemärkelse inom gemenskapen. Vi måste bevara friheten inom vår gemenskap för att försäkra oss om en positiv framtid.
Det sista århundradet med sina höjdpunkter och fruktansvärda avgrundsdjup har lärt oss en sak. Historia är inte ett mystiskt öde som hemsöker folk. Historia är helt enkelt vad folk gör. Men det är svårare att påverka folks handlingar genom att uppmana dem att förändras än genom att föregå med gott exempel. Det som gäller individer gäller också parlamentsledamöter, regeringar och hela folkslag. Vi kan inte kräva att våra medborgare ska ha en frihetsälskande, demokratisk syn på livet. Vi måste föregå dem med gott exempel. Därför ber jag er bara om en enda sak i dag och jag uppmanar enträget Europas folk: Låt oss söka efter, stödja och försvara det som förenar oss i allt vad vi gör. Jag är tacksam för att jag fick ta ansvar och att jag som medborgare fortfarande är ansvarig för Brandenburg, vilket är mitt hem, för ett enat Tyskland, det fädernesland som jag älskar, och för Europa, vars enhet kommer att avgöra vårt öde och vår framtid.
Tack så mycket.
(Livliga, ihållande applåder)
Talmannen: Som du har visat, Lothar de Maizière, började vår återförening - Tysklands återförening - redan tidigare, eftersom vi ändrade vår inställning, vårt sätt att se på vår gemensamma historia och vår gemensamma framtid i Europa. Men det mest spännande ögonblicket var naturligtvis den 3 oktober 1990.
Ni har säkert lagt märke till att jag inte hälsade Europaparlamentets förre talman, Hans-Gert Pöttering, välkommen, för Hans-Gert, du är en av oss. Du sitter här varje dag och arbetar tillsammans med oss, men vi är mycket glada över att du i dag sitter på hedersplatsen ibland oss.
Nu ska vi lyssna till vår andre hederstalare, Jacques Delors. Först utnämndes han till rådgivare åt Frankrikes premiärminister, Jacques Chaban-Delmas. Sedan var han ledamot i Europaparlamentet i två och ett halvt år. Förmodligen kommer inte alla av oss ihåg det. Senare var han också ekonomi- och finansminister. Han var Europaparlamentets talman under två mandatperioder. Han ledde projektet med den inre marknaden och var en viktig aktör i samband med utarbetandet och genomförandet av Maastrichtfördraget, som var mycket viktigt för hela EU. Han var grundare och ordförande för tankesmedjan Vårt Europa samt några andra projekt.
(Applåder)
Jacques L.J. Delors: Europaparlamentets förre talman. - (FR) Herr talman, herr de Maizière, herr Van Rompuy, herr Barroso, Era excellenser, ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar! Det gick knappt ett år mellan Berlinmurens fall och Tysklands återförening.
Under hela 1989 gav folken i Europa uttryck för sin åsikt. I Polen ledde de händelser som hade börjat med strejkerna i Gdansk sommaren 1980 till Belvedere-avtalen mellan februari och april 1989, och följdes av det första fria valet den 4 juni 1989. I Tjeckoslovakien hedrade människor minnet av Jan Palach som offrade sig genom att bränna sig själv till döds. I Ungern begravde man högtidligen Imre Nagy som till sist fick återupprättelse. I Bulgarien tvingades president Todor Zjivkov att avgå, och i Östtyskland, naturligtvis, deltog allt fler människor i fredliga demonstrationer. Folkets krav växte sig allt starkare, och när gränsen mellan Ungern och Österrike öppnades den 2 maj 1989 kunde en del östtyskar ta sig över till väst.
Vi fick därför uppleva ett av dessa ögonblick då historien ökade takten och vi måste erkänna att vi alla blev överraskade. En del av oss visste intuitivt att det var en ökande obalans i kommunistländerna, men ingen kunde ha vetat att det skulle explodera så snabbt. 1989 var ett år av genomgripande förändringar på många håll i världen, jag minns diktatorn Augusto Pinochets fall i Chile och demonstrationerna på Himmelska fridens torg i Kina.
För att återvända till Europa kunde händelserna 1989 när som helst ha utlöst brutalt förtryck eller resulterat i blodiga sammandrabbningar som lett till en period av långvarig instabilitet och hotat freden. Så blev det inte. Detta är den andra lärdomen, efter det vi lärt oss av folkupproret. Vi som har upplevt dessa händelser måste vittna om dem.
Ja, de nya generationerna måste få veta vad som hände under denna period eftersom de själva inte var med. I dag lever de i välstånd och fred och ser på långt håll de spänningar och revolter som skakar världen. De enda bilder av våld och hat som de ser är därför de bilder de möter via medierna. Men de måste ändå i sina minnen bevara det ytterst viktiga faktum att det var tack vare vissa världsledares klokhet under åren 1989 och 1990 som européerna fick vara med om en övergång som visserligen var känslosam, men där vi slapp allvarliga blodsutgjutelser och farliga händelseutvecklingar.
(Applåder)
Jag ska inte nämna alla de ledare - Lothar de Maizière har redan gjort det - vars lugn under påfrestningar och vars klokhet jag just har prisat för att inte riskera att glömma någon, förolämpa känsliga sinnen eller bli missförstådd. En del av dem, bör jag tillägga, har tyvärr bemötts av otacksamhet av folket och sina efterträdare. Jag är säker på att dessa misstag och försummelser kommer att rättas till av historien och att sanningens ljus kommer att lysa på dessa händelser.
Låt oss emellertid återvända ett ögonblick till chocken i samband med Berlinmurens fall den 9 november 1989. Till och med innan politiker och diplomater hade hunnit hämta andan måste Europeiska gemenskapen reagera, åtminstone genom att hänvisa till bestämmelserna i Romfördraget, som Lothar de Maizière har nämnt. Den 11 november, sedan jag hade sammankallat medlemmarna i Europeiska kommissionen till ett brådskande möte, intervjuades jag i tysk tv där jag försäkrade att östtyskarna var fria att välja, och att det fanns plats för dem i Europeiska gemenskapen. Jag tillade, och jag citerar: ”Vi är en stor gemenskap och inom den ska vi tillsammans forma vårt öde, så att vi för allas bästa kan styra historien på ett bättre sätt.”
Vid det tillfället var det inte möjligt att säga mer. Det var min plikt att välkomna våra östtyska vänner med en hoppingivande hälsning. Samtidigt försökte jag dämpa den rädsla och oro som många människor kände. Från den stunden hölls många möten mellan ledarna i världen, mellan Förenta staterna och Sovjetunionen, mellan Sovjetunionen och européerna och mellan Öst- och Västtyskland och de fyra allierade från andra världskriget, den så kallade 2+4-processen. Samtidigt gick förhandlingarna framåt mellan Förbundsrepubliken Tyskland och företrädare för Tyska demokratiska republiken, och först och främst mellan Lothar de Maizière och förbundskansler Helmut Kohl.
Det bör påpekas att detta gav upphov till många frågor inom Europeiska gemenskapen mot bakgrund av det radikalt förändrade politiska landskapet. Europeiska gemenskapen kunde emellertid till slut bara godkänna och stödja återföreningen av de båda Tyskland, vilket gjordes vid Europeiska rådets möte i Dublin den 24 april 1990. Genom detta agerande och genom att ta fasta på försäkringarna om att uppgörelserna från ”2+4-processen” var varaktiga och rättvisa, förblev gemenskapen trogen sina värderingar - fred, ömsesidig förståelse mellan människor och solidaritet, särskilt med alla tyskar i både öst och väst. Jag kan dessutom inte låta bli att tro att gemenskapens själva existens, och inte bara dess materiella välstånd, alltid fanns där under alla de mörka åren som en referenspunkt och ledstjärna för de folk som levde under kommunismens ok.
Låt mig bara få påminna er om att gemenskapen rörde sig i takt med dessa händelser. Så tidigt som i juli 1989, till och med före murens fall, hade kommissionen förmått G7-länderna att anta en plan för att hjälpa länderna i Central- och Östeuropa - vilket Roland Dumas säkert minns eftersom han var en av de inblandade. Andan av öppenhet och en gynnsam inställning till utvidgningen hade redan bekräftats formellt. Trots det måste man konstatera att den tyska frågan var ett allvarligt bekymmer efter murens fall. Vilken väg skulle det återförenade Tyskland välja?
Den 19 november 1989 samlades Europeiska rådet på initiativ av François Mitterrand till ett extra möte för att bana väg för regelbundna samråd mellan de båda Tyskland och deras partner. En lång redogörelse av förbundskansler Helmut Kohl sammanfattade situationen, som naturligtvis fortfarande ständigt förändrades. Historien hade börjat öka takten.
Europaparlamentet var också mycket aktivt och uppmärksamt under denna tid. Debatterna avspeglade de frågor som ställdes om Tysklands framtid, och den risk som många ledamöter fruktade fanns för att takten i den europeiska integrationsprocessen skulle dämpas, efter det uppsving den hade fått genom den europeiska enhetsakten 1987. Den 28 november 1989 antog parlamentet en mycket viktig resolution där man framhöll följande, jag citerar: ”Alla folk i Europa, inklusive det polska folket, har i enlighet med slutakten från Helsingfors rätt att leva inom trygga gränser enligt gällande definition.” Europaparlamentet syftade härmed på en av de svåraste diskussionerna, som löstes genom att man behöll gränsen Oder-Neisse.
Den 17 januari 1990 stod jag inför Europaparlamentet som Europeiska kommissionens ordförande och fastslog följande, jag citerar: ”Östtyskland är ett särskilt fall. Det hör hemma inom gemenskapen om det så önskar.” Denna möjlighet ledde till att Europaparlamentet inrättade en tillfällig kommission för att undersöka konsekvenserna för Europeiska gemenskapen av den tyska återföreningsprocessen. Kommissionen, som jag måste understryka bestod av mycket erfarna personer, bland annat flera utrikesministrar, skingrade fullständigt alla tvivel i fråga om integrationen av de östtyska delstaterna och banade väg för den. Det är en nyttig påminnelse för alla skeptiker, oberoende av politisk övertygelse, om att tanken om en pluralistisk och levande demokrati, tack vare Europaparlamentet, inte är ett fåfängt hopp utan en verklighet. Kommissionen visade det vid det tillfället.
(Applåder)
Sammanfattningsvis ska vi inte underskatta vad som kan uppnås genom den europeiska integrationen och vilket inflytande den har trots de hinder som står i vägen för den. Jag ska naturligtvis inte försöka peka ut de viktigaste händelserna och tankarna som påverkade denna stora frihetsrörelse.
Det viktigaste är utan tvivel folkets förmåga att stå emot förtryck, att uttrycka sin längtan efter frihet och att lugnt visa sitt mod. Det skulle emellertid vara försumligt av mig att inte nämna vädjandena från Johannes Paulus II och framför allt hans uppmaning till det polska folket i ett kritiskt skede: ”Var inte rädda!” Jag kan inte heller glömma Västtysklands bestämda men öppna och generösa politik mot DDR under åren före murens fall.
Friheten segrade, men med frihet följer förpliktelser. Fördraget om Tysklands återförening innebar två utmaningar. Den första var att folken i Väst- och Östtyskland skulle förstå varandra. Denna utmaning möttes med stor klarsynthet, förståelse och generositet. Den andra utmaningen var av ekonomisk och social karaktär och lika svår att klara av. Den krävde en oerhörd ansträngning i form av omfattande årliga överföringar av medel från väst till öst, till ett belopp som uppgick till mellan 4 och 5 procent av Västtysklands bruttonationalprodukt, det vill säga 1 400 miljarder euro under 20 år. Då har vi inte nämnt de övriga insatserna i form av tekniskt stöd för att omstrukturera Östtysklands ekonomi.
En enda siffra får belysa hur omfattande denna bedrift var. Under en tjugoårsperiod ökade inkomsten per capita i DDR från 40 procent av västtyskarnas inkomst till 73 procent. Insatserna kommer att fortsätta under kommande år tack vare den fortgående betalningen av solidaritetsskatten - om jag inte misstar mig kommer den att finnas kvar fram till 2019. Tyskarna går själva med på detta. Mer behöver fortfarande göras för att förändra såväl tänkesätt som ekonomiska och sociala strukturer.
Europeiska gemenskapen bidrog å sin sida genom att utvidga politiken för ekonomisk och social sammanhållning till att omfatta delstaterna i öst, vilket ledamöterna känner väl till. Även om de summor som utlovades inte kan jämföras med tyskarnas insatser, var de europeiska bidragen ett tydligt tecken på Östtysklands status som en fullvärdig deltagare i det europeiska äventyret, det ökade mänskliga och tekniska utbytet och den regelbundna dialogen mellan Europeiska kommissionen och ledarna i de nya delstaterna. Jag skulle ha önskat att gemenskapen hade gjort mer, men de tyska ledarna som var oroliga för hur deras partner skulle reagera bad mig att inte gå längre när det gällde strukturfondernas insats.
Tjugo år senare, vid en tidpunkt då många människor, bortsett från finanskrisen, ifrågasätter den europeiska integrationen står de 27 medlemsstaterna inför ett historiskt ansvar: att fördjupa den europeiska integrationen eller att leva för dagen med kompromisser som mycket väl kan vara nödvändiga men som inte lovar gott för framtiden.
(Applåder)
Hur kan vi i dag, när vi med glädje firar den tyska återföreningen, låta bli att fråga Tyskland vilken framtid det ser för Europa? Det återförenade Tyskland är den ekonomiska drivkraften bland unionens 27 länder. För att bara nämna en siffra står Tyskland för 25 procent av den ekonomiska och monetära unionens (EMU) sammanlagda BNP. Jag nämner EMU för, oavsett om vi tycker om det eller inte, är det den starkaste kopplingen mellan de länder i EU som delar samma valuta, med de rättigheter men också de skyldigheter som det medför. Många människor i Europa glömmer kanske lätt bort det.
(Applåder)
På det geopolitiska planet befinner sig Tyskland i dag mellan EU och resten av den stora europeiska kontinenten. Det är ett starkt och på många sätt attraktivt läge som ger upphov till många frågor både inom och utanför Tyskland. Tyskarna håller själva med om detta, vilket framgår tydligt av vitboken om säkerhet i Tyskland. Jag citerar: ”Det enade Tyskland har en viktig roll i den framtida utformningen av Europa till följd av dess storlek, befolkningssiffror, ekonomiska makt och geografiska läge i hjärtat av kontinenten.”
Vi har därför lämnat perioden före 1989, då Tyskland var återhållsamt och taktfullt av skäl som alla kunde förstå och till och med vara tacksamma för. Just denna återhållsamhet gjorde att på varandra följande tyska regeringar tog ledningen i den europeiska integrationen, särskilt när det gällde att avstå från den starka tyska marken - och jag säger den starka tyska marken för det handlar om 10 mark och symbolen för Tysklands pånyttfödelse - i utbyte mot euron, den gemensamma valutan.
Dessa iakttagelser, som är allt annat än nostalgiska, är en vädjan från en av EU:s förespråkare och riktar sig inte bara till Tyskland, vars återförening vi firar, utan till alla medlemsstaterna. Är de värden som Europeiska unionens grundare lämnade i arv till oss fortfarande viktiga? Präglas vi fortfarande av dem? Det arv vi har fått handlar mer om varför vi vill leva tillsammans än om fördrag, som bara är nödvändiga institutionella arrangemang.
Jag vill emellertid inte avsluta med denna något pessimistiska ton, med detta frågetecken hängande i luften. Nej, absolut inte. Det jag bevarar i mitt minne och i mitt hjärta är kvällen den 3 oktober då Europaparlamentets talman, Enrique Barón Crespo, och jag hade nöjet och äran att inbjudas till det minnesvärda kvällsmötet i det tidigare tyska riksdagshuset. Ledarna från både Väst- och Östtyskland samlades ivrigt och stämningen var högtidlig och glad. Alla européer skulle ha delat den starka känslan.
Efter ceremonin ville jag få uppleva vad folket kände genom att gå ut på Berlins gator. Där såg jag också bara högtidlighet och glädje, inga stora gester eller uppseendeväckande yttringar. Det var en lugn natt som alla njöt av genom att tänka på skilsmässorna i det förflutna och ångesten hos de familjer som splittrats genom historiens nyck. En lugn natt då jag tänkte på vårt Europa, fritt från hat och konflikter, ett Europa som jag önskade skulle vara på samma gång enat, starkt och generöst.
Ni håller säkert med om att det finns mycket kvar att göra för att befästa det vi har uppnått och gå vidare mot framtiden.
(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)
Talmannen: Vi minns, Jacques Delors, ditt tal i College of Europe i Brygge i början av 1990. Det handlade om den tyska återföreningen, och den tyska återföreningen var, med dina ord, det bästa sättet att uppnå en bättre samordning i Europa och en bättre framtid för Europa. Det var ett betydelsefullt och visionärt tal.
Tack också för ditt tal i dag.
Jag vill också tacka våra hedersgäster från Spanien, Frankrike och Tyskland samt ordförandena för våra institutioner, kommissionen och rådet, för att de är här med oss. Vi ska nu lyssna på Europahymnen.
| sv |
Situationen i Palestina (debatt)
Talmannen: Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
(Protokollet justerades.)
Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Palestina.
Günter Gloser: rådets ordförande. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Vi har de senaste dagarna sett en oroande ökning av våldet i Mellanöstern, där konflikten mellan palestinska grupperingar på Gazaremsan har kostat över 50 personer livet.
Också från Gazaremsan har över 150 Qassamraketer avfyrats mot israeliska städer den senaste veckan, och i går kväll dödades en israelisk kvinna. Israeliska militära ingripanden har redan kostat över 30 palestinier livet, och situationen hotar att trappas upp ytterligare. Det eldupphör på Gazaremsan som palestinier och israeler enades om i november blir uppenbarligen alltmer bräckligt, och den uppgörelse mellan palestinier som nåddes i Mecka med Saudiarabiens hjälp äventyras.
Meckaavtalet spelade sin roll för att få slut på Hamas ensamma styre. Sedan den 18 mars har Palestina styrts av en ny nationell samlingsregering, med stöd och förtroende från 83 av 86 parlamentsledamöter - en överväldigande majoritet som omfattar alla som hör till Hamas och Fatah. Det råder dock fortfarande ett brett samtycke i det internationella samfundet om att den palestinska regeringen ännu inte helt har klarat den avgörande prövningen, i och med att den inte helt uppfyller kvartettens tre villkor.
Trots detta har EU fortsatt med sitt humanitära stöd till palestinierna. Jag vill särskilt betona att de 300 miljoner euro som EU har lämnat är mera än vad som har lämnats under alla föregående år.
Kvartettens villkor utgör emellertid grunden för ett beslut om varje fullständig normalisering av våra förbindelser med palestinierna: villkoren innebär ett erkännande av staten Israels rätt att existera och av de befintliga avtalen mellan Israel och PLO samt ett allmänt avstående från våld, vilket särskilt har brustit hittills. Särskilt i dagsläget förväntar vi oss att den palestinska regeringen ingriper effektivt för att få slut på bombningarna och för att släppa den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit.
EU har också tagit tillfället med slutet på Hamas envälde i akt för att börja om på nytt i Mellanösternpolitiken, och utrikesministrarna har återupptagit kontakten med de regeringsmedlemmar som godtar kvartettens villkor. Därav följer att president Mahmoud Abbas förtjänar vårt fulla stöd. EU har nära kontakt med Salam Fayyad, finansministern, och hjälper honom att inrätta öppna institutioner och system på finansområdet, för vi vill alla se landets finansiella och ekonomiska ställning förbättras. Om Israel återupptog tull- och skatteåterbetalningarna - som EU har krävt vid upprepade tillfällen - skulle detta underlättas.
Ordförandeskapet har nu under några månaders tid tryckt på för ett återupplivande av Mellanösternkvartetten och för större delaktighet för de arabiska partner som följer en konstruktiv linje. Efter de inledande framgångarna anser vi nu att det är angeläget att man kan fortsätta i samma tempo, och detta innebär för oss att vi måste engagera oss ännu mer för att se till att alla berörda parter bidrar beslutsamt till fredsprocessen i Mellanöstern.
De bilaterala mötena mellan president Abbas och premiärminister Ehud Olmert har ännu inte lett till några påtagliga framgångar, och någonting måste göras åt det. Tydliga förbättringar måste ske i fråga om tillgång och rörlighet för palestinierna, och israelerna måste till syvende och sist komma i gång med det som de har åtagit sig att göra. Jag noterar att palestinierna har misslyckats med att avstå från våld, och att man inte har uppfyllt sitt åtagande att frisläppa den israeliske soldaten Gilad Shalit.
Arabförbundet har förstärkt fredsinitiativet från mars 2002, framför allt tack vare Saudiarabiens engagemang. Vid det senaste rådsmötet den 14 maj kunde man notera ett inledande och framgångsrikt möte mellan Arabförbundet och EU, efter vår inbjudan. Arabförbundet har också haft ytterligare samtal med kvartetten och även med Israel. Detta kan inte ersätta bilaterala förhandlingar mellan palestinier och israeler, men fredsinitiativet kan skapa ett gynnsamt klimat för sådana, även om det kommer att kräva ytterligare stöd, särskilt från EU. Vårt ordförandeskap arbetar för att få till stånd ännu ett möte med kvartetten de närmaste dagarna.
Hur skeptiska vi än må vara får vi inte, trots den låga takten i framgångarna, sjunka ned i uppgivenhet. De senaste månaderna har EU blivit alltmer medvetet om den roll som unionen har vuxit in i. Vi är villiga att ta på oss detta större ansvar som följaktligen vilar på oss.
Benita Ferrero-Waldner: Fru talman! Debatten i dag kommer olyckligtvis vid en mycket känslig tidpunkt, när situationen i hela regionen förvärras, i såväl Libanon som de ockuperade palestinska områdena och Israel. Händelserna i Libanon under de senaste tre dagarna, med ett betydande antal dödsoffer på en så kort tid - nästan 100 döda - är en alarmerande påminnelse om behovet av att arbeta för en regional lösning på denna konflikt. Som ni vet befinner sig Javier Solana i Beirut i dag, vid denna mycket svåra tidpunkt, och vi hoppas att det går att åstadkomma en bättre situation.
Jag uppmanar våra vänner i Libanon, från alla partier och politiska grupper, att agera som de gjort hittills, att uppmana till lugn och att avhålla sig från åtgärder som skulle kunna provocera fram en stor inre konflikt. Återigen står också den nationella enheten på spel.
Kommissionen har noterat att alla fraktioner, majoriteten och oppositionen liksom palestinska organisationer har fördömt Fatah al-Islam, och jag hoppas att alla politiska ledare kommer att fortsätta bevisa sin mognad och sin förmåga att föreställa sig en bättre framtid, och förhindra att konflikten än en gång blir till en strid inom Libanon. Vad som är viktigast nu är att finna en lösning för att trappa ned situationen i Tripoli och undvika att andra brännpunkter i resten av landet exploderar. Befolkningen i lägren måste också hjälpas. Ambulanser och humanitära konvojer måste få tillträde till lägren. Vi vet alla att det i slutändan måste finnas en regional lösning. Mot bakgrund av hela den här situationen kan vi inte göra annat än att uppmana alla sidor - i Libanon och i de palestinska områdena - att avstå från våld och att förebygga vidare upptrappning.
Nu ska jag övergå till att särskilt tala om de ockuperade palestinska områdena. Jag är, liksom rådets ordförande, djupt bekymrad över den senaste veckans strider inom grupper i Gaza, som har resulterat i 55 döda och 280 skadade. Det verkar beklagligt nog som att Gaza riskerar att glida in i ett inbördeskrig. Fraktionerna bör omedelbart stoppa fientligheterna och göra upp olikheterna inom den nationella enhetsregeringen.
Jag beklagar också återupptagandet av attackerna med Qassamraketer från Gaza mot den israeliska staden Sderot, som i går orsakade en israelisk kvinnas död. En israelisk hämndaktion med luftanfall orsakade därefter 35 palestiniers död, och därmed har den onda cirkeln återigen inletts. Därför är det viktigt att vapenvilan mellan Israel och palestinierna återställs och utökas till Västbanken.
Under mitt senaste möte med den palestinska utrikesministern, Ziad Abu Amr, diskuterade vi den bräckliga situationen i den nationella enhetsregeringen, i synnerhet vad gäller säkerhet, men även budgeten. De första besluten som regeringen fattat verkar gå i rätt riktning. Abu Amr nämnde att hans regering ser sig själv som president Mahmoud Abbas kabinett. Denna regering har ett program som skiljer sig från dess företrädare, och jag kände förtröstan efter detta möte. Jag anser att denna regering förtjänar vårt uttryckliga stöd. President Abbas har krävt vårt fulla stöd, eftersom hans politiska överlevnad kan vara beroende av regeringens framgång. Jag hoppas att denna mycket svåra våldsamma situation kan tyglas.
Under tiden står finansminister Salam Fayad, som jag träffade efter bildandet av regeringen, inför den enorma utmaningen att reparera Palestinas offentliga finanser efter ett års institutionellt förfall och en kraftig nedgång i intäkter. Han har mot alla odds gjort betydande framsteg, och de tekniska förutsättningarna för att ta emot direkt stöd är nästan genomförda.
Som ni vet har den palestinska myndigheten tre huvudsakliga finansieringskällor: inhemska skatter, skatter och tullintäkter på importerade produkter, samt utländskt bistånd. De inhemska skatterna har minskat till följd av den ekonomiska nedgången. Sedan förra årets val har Israel dessutom undanhållit skatte- och tullintäkterna för importerade produkter. Detta är den största orsaken till den palestinska myndighetens ekonomiska svårigheter. Vidare kan utländskt bistånd inte flyta smidigt på grund av de restriktioner som USA har infört för finansiella transaktioner med den palestinska myndighetens regering.
Vi hjälper till att lösa dessa finansiella problem på tre sätt. För det första har vår tillfälliga internationella mekanism blivit en central källa för stöd för traktamenten, bränslekostnader och central försörjning. Sedan den nationella enhetsregeringen bildades förvaltar vi denna tillfälliga internationella mekanism i nära samarbete med Salam Fayads finansministerium.
Efter inrättandet av mekanismen i juni förra året har vi överfört så mycket som 300 miljoner euro genom denna. Jag vill tacka parlamentet för dess stöd i tillhandahållandet av större budgetresurser så att vi kan fortsätta att leverera genom den tillfälliga internationella mekanismen.
Det andra sättet vi hjälper till på är genom arbetet tillsammans med våra amerikanska partner för att underlätta överföringen av utländskt bistånd till palestinierna, i synnerhet de arabiska medel som utlovades i Riyadh vid det arabiska toppmötet nyligen.
Sist men inte minst har vi vid ett flertal tillfällen uppmanat Israel att återuppta överförandet av palestinska skatte- och tullintäkter. Vi använder alla tillgängliga instrument, både ekonomiska och politiska, men denna regerings fortlevnad beror inte bara på oss. Bara ett återupptagande av alla finansiella flöden till den palestinska myndigheten kan utgöra en hållbar lösning på deras ekonomiska kris. Och palestinierna har också ett ansvar, vilket är att besluta att en gång för alla lägga ned vapnen och fokusera på fred.
Vi anser fortfarande att vi, trots det nödläge som vi bevittnar i de ockuperade palestinska områdena och i Libanon, bör begagna oss av det gyllene tillfället i fredsprocessen om den skulle avbrytas igen, och därför är det mycket viktigt att det tyska initiativet blir framgångsrikt. Det är av avgörande betydelse att Arabförbundet återupptar fredsinitiativet. Som ni vet har det gjorts en begränsad diplomatisk uppföljning på högsta nivå i rådet, kommissionen och Europaparlamentet. Jag själv har haft ett flertal möten med uppföljningskommittén i Sharm el-Sheikh, i Riyadh och mer nyligen vid mötet för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i Bryssel.
Generalsekreterare Amr Moussa och andra har betonat det akuta läget, som i dag är mer påtagligt än någonsin, och han har bett oss att hjälpa till att få parterna att återvända till förhandlingsbordet. Vad gäller den israeliska sidan känns det uppmuntrande att utrikesminister Tzipi Livni har varit i Kairo och nu väntar ett uppföljningsbesök från sina jordanska och egyptiska kolleger under de kommande veckorna. Hon har också visat villighet att samarbeta i högre grad än tidigare, och hon kommer också att bjudas in av det tyska ordförandeskapet till nästa möte för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser).
Samtidigt stöder jag utrikesminister Condoleezza Rices ansträngningar att sammanföra parterna och inleda diskussionen om palestiniernas politiska utsikter. Jag hoppas att detta kommer att bli möjligt, trots att saker och ting inte ser så bra ut för närvarande. Den energi och de ansträngningar som Jordanien, Egypten, Saudiarabien och andra har lagt ned måste också erkännas.
Kvartetten ska mötas nästa vecka. Jag hoppas att detta möte kommer att visa på ett resultat av Arabförbundets ansträngningar, vilket skulle kunna innebära en nystart för framstegen på alla plan i fredsprocessen, men jag är också realistisk, och jag förstår vad det tyska ordförandeskapet har sagt, att vi åtminstone bör upprätthålla situationen.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Fru talman! Vi står inför en oerhört svår situation. Som företrädaren för rådets ordförandeskap och kommissionsledamoten har betonat är detta en allvarlig politisk kris med interna sammanstötningar och strider mellan de två grupperingar som ingår i den nationella samlingsregeringen, som det ställdes så stora förhoppningar på. Det är en oerhört allvarlig ekonomisk, social och humanitär kris, och siffrorna är förfärande: mer än 66 procent av den palestinska befolkningen befinner sig under fattigdomsstrecket, mer än 50 procent vet inte om de har mat för dagen, mer än 1 miljon människor har varit utan fast inkomst det senaste året, 100 döda i Libanon de senaste tre dagarna, enorma dödssiffror på Gazaremsan.
Jag anser att EU, i detta läge, måste rycka upp sig ur sin apati och ta ett steg i rätt riktning.
Om det är någonting som görs rätt så är det Europeiska kommissionen som ska ha ett erkännande för det. Kommissionen gör, under de enorma svårigheterna, en insats i den humanitära och sociala katastrof som drabbar regionen, men jag menar att vi måste gå ännu längre.
Kommissionsledamoten har påmint oss om att den höge representanten, Javier Solana, för närvarande befinner sig i regionen. Vi måste ha modet och styrkan att försöka gå vidare bortom de vackra orden, herr rådsordförande. EU måste försöka föra in en smula sunt förnuft i den barbariska situation som råder i regionen.
Man befinner sig i en ond cirkel av våld - Qassamraketer avfyras, israelisk vedergällning och självmordsattacker aviseras osv. Vi står inför en fullständigt vansinnig våldsspiral som är rena självmordet.
Vi måste försöka införa en viss ordning, vi måste ha tilltro till den höge representantens insatser, mobilisera EU:s diplomatiska krafter så mycket som möjligt, och kommissionen måste stödja all den ekonomiska och humanitära hjälp som ges.
Jag vill för rådets ordförandeskap betona en fråga som jag menar är mycket viktig: kvartetten uttalade att avgörande för att återupprätta det direkta biståndet till den nationella palestinska myndigheten var hur regeringen var sammansatt och dessutom vilka åtgärder den vidtog.
Kan rådets ordförandeskap utveckla sin uppfattning i detta avseende och berätta för oss hur vi kan undkomma denna onda cirkel av hat, våld och förstörelse?
Pasqualina Napoletano: för PSE-gruppen. - (IT) Fru talman, herr Gloser, fru Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Döden och våldet har återvänt till Gaza, Libanon och Israel. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet betonar att det är angeläget med en omfattande förändring i EU:s politik i Mellanöstern, med ett fullständigt återupprättande av det ekonomiska biståndet till de palestinska institutionerna och det palestinska folket.
De senaste dagarnas konflikter är ett resultat av den förbittring och det dödläge som råder i den politiska situationen och visar och bekräftar att Israel inte kommer att bygga sin egen säkerhet på Palestinas och palestiniernas död. Den europeiska demokratins dubbelmoral gentemot den nationella samlingsregeringen måste upphöra, eftersom politisk kontinuitet för den regeringen utgör det enda hoppet om att återfå kontroll över situationen.
Beslutet om att ställa in det ekonomiska biståndet till institutionerna förefaller dessutom ännu mer absurt efter bildandet av den nationella samlingsregeringen. Att rådet och kommissionen har beslutat att inte träffa ministerföreträdare från Hamas och de oberoende bidrar inte till någon stabilitet för det verkställande organet, som för närvarande är den enda formen av politiskt uttryck som står öppen för det palestinska folket.
Meckaavtalet är, även om det inte är något okritiskt upprepande av kvartettens fyra punkter, uppenbarligen ett steg i rätt riktning, i bemärkelsen ömsesidigt erkännande och upphörande med våld. Vi måste arbeta på den grunden för att se till att situationen utvecklas i positiv riktning. Ett annat skäl, som kommissionsledamoten pekade på, är att Abu Amr, utrikesministern, som var här hos oss i Bryssel förra veckan, gav oss omfattande försäkringar i detta avseende.
Vi delar sorgen över och fördömandet av missilskjutningarna mot Sderot och också över att människor dödades och sårades där. Samtidigt vill vi uppmana palestinska och israeliska myndigheter att upphöra med den oproportionerliga, orimliga och olagliga vedergällningen mot palestinska politiska och civila personer. Fruktansvärda krafter har åter satts i rörelse, och vi européer måste försöka hjälpa till att stoppa dem.
Jag vill påminna er om att 78 personer dog under några få dagar i Libanon, och detta talar sitt tydliga språk om en annan het potatis i den olösta konflikten mellan araber och israeler, nämligen att öppna strider kan bryta ut igen i Libanon med de 400 000 palestinska fångar som finns i landet. Vi har redan varit igenom den mardrömmen, så låt oss försöka förhindra den på samma sätt som vi, förra året i juli, gjorde slut på kriget och Israels angrepp mot Libanon.
Chris Davies: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Rådets ordförande sa att den nya enhetsregeringen i Palestina ännu inte riktigt har klarat det avgörande provet. Men israelerna har ju inte heller helt slutat att bygga sin säkerhetsmur, med vilken de stjäl palestinskt land och vatten. Israelerna har inte släppt alla 10 000 fångar, av vilka många hålls fängslade utan åtal eller rättegång. Israelerna har inte helt avskaffat de kontrollstationer - 589 stycken enligt kommissionens senaste uppgifter - genom vilka palestinierna åläggs ett ekonomiskt embargo. Israelerna har inte helt betalat tillbaka de pengar från palestiniernas egna intäkter - som vid det här laget kan uppgå till omkring ett tusen miljoner euro - som de har undanhållit under det senaste året. De har inte helt stoppat den uppdelning och separering med hjälp av identitetshandlingar, som min egen partiledare, Paddy Ashdown - vår tidigare företrädare i Bosnien och Hercegovina - beskrev så sent som i lördags som rasism utstyrd till administration.
Jag säger detta till rådets ordförande för att vi betraktas som en europeisk union som utövar dubbelmoral: vi ignorerar alla israeliska illegala handlingar men förväntar oss att palestinierna ska uppföra sig som helgon. När kommissionsledamoten säger att vi använder alla tillgängliga instrument för att få israelerna att iaktta internationella avtal och agera enligt lagen kan jag inte tro honom. Det finns många verktyg som vi inte ens försöker att använda.
Så vad måste den palestinska enhetsregeringen göra nu? För bara två veckor sedan hörde vår delegation premiärminister Ismail Haniyeh inte bara övertyga oss alla om att enhetsregeringen var fast besluten att uppfylla kvartettens tre principer, och ansåg att man gjorde det, utan också om att man oförbehållsamt och utan förhandsvillkor skulle möta medlemmar av kvartetten när som helst för att försöka reda ut denna tvist. Jag uppmanar rådets ordförande att acceptera detta erbjudande.
Notera också vad den norske utrikesministern sa så sent som i går när han ställde frågan vad som skulle ske om vi inte skulle stödja denna regering. Om vi inte ger den vårt stöd återstår bara kaos och kris.
Därför är den goda nyheten i ert tal, herr rådsordförande, att ni önskar ett brådskande möte för att återigen bedöma situationen. Detta är ett positivt steg. Allt jag kan säga är att vi ofta har anklagat palestinierna för att inte ta vara på tillfällen, och att vi ofta har anklagat israelerna för att inte ta vara på tillfällen. Detta är ett tillfälle som vi själva inte får missa.
Ryszard Czarnecki: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr Gloser, mina damer och herrar! Situationen i Mellanöstern utgör en omfattande och fortgående utmaning, inte bara för länderna i regionen utan för hela världen. Vi varnar för ett ensidigt känslomässigt förhållningssätt till denna konflikt som pågått i decennier. Trots all förenkling och frestelsen att göra lättvindiga bedömningar på grundval av nyhetsklipp från tv är situationen inte antingen svart eller vit. Det kan vara på modet i vissa kretsar att beteckna Israel som angriparen och förtryckaren, men den uppfattningen är osann och osund.
Spridningen av radikala åsikter och rösterna för radikala Hamasliknande grupper pekar på att det knappast existerar något utrymme för dialog på detta område. Ett annat stort problem som inte nämns så ofta är de djupa klyftorna och den bittra maktkampen som leder till väpnade konflikter inom Palestinas politiska klass och det palestinska samhället.
Vissa experter har framhållit den palestinska myndighetens utbildningssystem. Som det uttalades av dem som deltog i konferensen förra veckan som organiserades av Geoffrey Van Orden i Europaparlamentet förstärker systemet negativa och antagonistiska stereotyper genom att man förknippar det heliga kriget, jihad, och strukturellt motstånd med Israel och verkligt hat mot det landet. I objektivitetens namn måste det sägas att Israel, sedan Hamas valseger i den palestinska myndigheten, har verkställt en ganska kontroversiell plan där man vägrar att överföra palestinska skatteinkomster till myndigheten. Detta får allvarliga konsekvenser för förbindelserna mellan Israel och den palestinska myndigheten. EU borde reagera på ett realistiskt och rationellt sätt. EU får inte uppträda som en välvillig farbror som kortsiktigt lämnar ut stora fickpengar men som underlåter att ta reda på hur pengarna används. Unionen får inte heller bli gisslan hos någon av parterna i konflikten.
Caroline Lucas: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag måste säga att jag fortfarande befinner mig i något av ett chocktillstånd efter vad rådets företrädare sa. Jag förstår inte hur han kan säga att den nya enhetsregeringen inte uppfyller kvartettens kriterier. Vår delegation kom alldeles nyligen tillbaka från regionen, och vi var alla helt eniga om att den gör det.
Ja, det förekommer fortfarande att Qassamraketer avfyras, vilket naturligtvis måste fördömas. Men tror ni verkligen att EU kommer att hjälpa till att återfå kontrollen över detta genom att vägra samarbeta med regeringen fullt ut? Tror ni verkligen inte att det inte har något att göra med det ekonomiska och politiska strypgrepp som Israel håller Gaza i?
Ni nämnde arresteringen av soldaten Gilad Shalit - och det är självklart att han ska släppas fri - men ni nämnde inte de 41 medlemmar av det palestinska lagstiftande rådet som fortfarande hålls fängslade av Israel. Ni nämnde inte ens de 10 000 palestinska politiska fångar som hålls fängslade av Israel, många av dem utan rättegång. Låt oss alltså få lite balans i denna debatt.
Genom att vägra att erkänna den nya enhetsregeringen fullt ut och genom att kanalisera stöd via en tillfällig internationell mekanism snarare än genom den palestinska myndigheten undergräver EU aktivt de palestinska demokratiska institutionernas auktoritet och apparat. Och, än värre, vår ståndpunkt uppmuntrar faktiskt de element både inom och utanför Palestina som vill att denna regering ska misslyckas. Var dag som går medan vi vägrar att samarbeta helt med denna regering utgör ännu en dag för extremisterna att säga ”Se, demokrati fungerar inte. Vi har gjort allt som det internationella samfundet krävt - vi har hållit ett demokratiskt val, bildat en ny enhetsregering, uppfyllt kvartettens krav, och ändå upprätthåller de den politiska och ekonomiska bojkotten mot oss. Så varför i all världen bidrar vi till att få till stånd en demokratiskt vald regering som gör sitt bästa för att bevara freden?”
Är det verkligen detta vi vill? Tro inte att alternativet är en något annorlunda regering, vars färger vi tycker lite bättre om. Alternativet är kaos och våld på en ofattbar skala. Hela regionen kommer att destabiliseras, och extremismen kommer att växa ännu snabbare över hela Mellanöstern.
För medan rådet bedriver en vänta-och-se-politik för att bedöma den nya regeringens agerande äventyrar man för varje dag som man väntar i allt högre grad det resultat som man vill ha. Det finns en mycket stor risk för att vi om ett par år kommer att se tillbaka på denna tidpunkt och tänka ”Varför i hela fridens namn stödde vi inte demokratin i Palestina när vi hade chansen?”
Jag ber följaktligen rådet att återigen tala om för oss vad den palestinska regeringen måste göra, och jag ber kommissionen att tala om när man kommer att upphäva associeringsavtalet mellan EU och Israel.
Kyriacos Triantaphyllides: för GUE/NGL-gruppen. - (EL) Fru talman, herr minister, fru kommissionsledamot! EU står inte utanför de fruktansvärda händelserna i Palestina i dag. Det beror på att EU har underlåtit att agera bestämt vid lämplig tid och i rätt riktning.
För 20 dagar sedan gjorde parlamentets delegation för våra förbindelser med det palestinska lagstiftande rådet ett officiellt besök i Palestina. Vårt besök gjordes vid en historisk tidpunkt i Palestina, efter det att en ny regering svurits in, en regering som tillkommit efter fria och demokratiska val, en regering som, trots att den stöddes av 60 procent av väljarna, när den utmanades av Förenta staterna och EU, inte tvekade att dela makten med andra politiska krafter och bilda en nationell samlingsregering under ledning av den oomstridde ledaren för den palestinska myndigheten, Mahmud Abbas, i lojal hörsamhet mot uppmaningarna från Arabförbundet.
Det var därför inför denna regering, som företräder hela det palestinska folket, som parlamentets delegation tydligt lade fram viktiga frågor angående freden i Mellanöstern, och vi fick, som mina vänner har sagt, tydliga svar:
De talade om för oss att de erkänner Israels rätt att existera inom 1967 års gränser. Israel behöver bara erkänna vår rätt att skapa vår egen stat intill Israel.
De avvisar våld. De erkänner alla överenskommelser som har slutits mellan Israel och PLO. Ett frisläppande av Alan Johnston ingår i deras omedelbara krav. De arbetar för ett frisläppande av Gilad Shalit inom ramen för ett utbyte av fångar.
De berättade också för oss att de behöver vår hjälp för att kunna nå sina mål. Det politiska och ekonomiska embargot måste upphävas omedelbart.
Det är därför jag avslutar med en uppmaning till Israel och en uppmaning till palestinierna:
Israel måste sluta rikta missiler mot sina fiender och befria alla valda företrädare för palestinierna.
Palestinierna måste sluta med raketattacker mot israeliskt territorium.
Jag uppmanar också rådet och kommissionen att omedelbart erkänna president Mahmud Abbas nya demokratiskt valda nationella samlingsregering och omedelbart upphöra med att vända sig bara till vissa ledamöter i regeringen. Stoppa det politiska och ekonomiska embargot omedelbart. Öppna en kreativ dialog med hela den nationella samlingsregeringen. Stöd denna regering så att den kan förhandla om fred. Annars kommer kaos att uppstå, och EU kommer att bära sin del av ansvaret för det.
Paul Marie Coûteaux: för IND/DEM-gruppen. - (FR) Fru talman! Tyvärr bekräftar situationen i Palestina det som självständighetskämparna har sagt om Mellanösternkonflikten sedan lång tid tillbaka, nämligen att det skulle vara fel att tro att denna konflikt kan sammanfattas som en direkt konfrontation mellan palestinier och israeler, och ännu mindre mellan muslimer och judar.
Den verkliga klyftan, som blir allt större, är mellan å ena sidan dem som förespråkar en förlikning, inte bara flera israeliska statsmän - och jag måste nämna det ärofulla namnet Yitzhak Rabin - utan även palestinska statsmän såsom Yassir Arafat och Mahmud Abbas, och å andra sidan, fanatikerna, både muslimska fanatiker och fanatiker för det större Israel, vars tysta medgivande för övrigt är fullständigt uppenbart, eftersom vi vet att palestinska extremiströrelser har fått stöd och till och med ekonomiskt stöd av vissa israeliska radikaler.
Det finns därför två läger: å ena sidan det läger som önskar finna en politisk lösning, i slutändan fred, och å andra sidan det läger som söker konfrontation, hat och krig utan slut. Tyvärr gör Förenta staterna, trots sina vackra ord, gemensam sak med hökarna, de israeliska extremisterna och de muslimska fundamentalisterna, medan Europa, dvs. de största europeiska staterna, har förblivit tyst under hela denna tid. Det enda europeiska uttalande som har visat på någon enighet är det från Venedigdeklarationen i juni 1980, där européerna uttalade att de var för tillkomsten av en palestinsk stat. Våra klyftor har emellertid vidgats, och EU kan nu åter uppträda enat endast när EU inte har någonting att säga.
Det har blivit dags att återupprätta Europas staters självbestämmande så att de återigen kan agera fritt i den del av världen där så mycket av deras framtid står på spel.
Philip Claeys: för ITS-gruppen. - (NL) Fru talman! Den som har följt händelserna i Mellanöstern de senaste dagarna kan inte annat än misströsta. Förra onsdagen hade jag, vid ett möte med talmanskonferensen, förmånen att delta i ett möte med Amr Moussa, generalsekreterare i Arabförbundet, och den palestinska myndighetens utrikesminister. Jag fick då klart för mig att de har en sann vilja att arbeta med en fredsplan för regionen, men ett antal frågor - hur ska jag säga - strukturella frågor väntar på ett avgörande.
Hamas, det mest betydande regeringspartiet i Palestina, är obevekligt i sin uttryckliga vägran att erkänna Israel och vägrar fortfarande att avstå från och fördöma terrorism och våld. Det är ingen som vet hur fredssamtalen under dessa omständigheter kan lyckas.
I själva verket har våldet de senaste dagarna mellan de olika palestinska lägren också flammat upp, med en misslyckad bombattack mot president Mahmud Abbas. För mig råder det ingen tvekan om att Israel har rätt att försvara sig mot våld och terror, med militära medel om nödvändigt. Israel måste dock varnas för att rikta attacker mot palestinska parlamentsledamöter och särskilt den palestinske premiärministern, även om vissa har uttryckt ett intresse för att välja den vägen. Om de skulle göra det skulle de överskrida en farlig gräns, vilket oundvikligen leder till en följdriktig och ännu större upptrappning av våldet.
Jim Allister: (EN) Fru talman! Eländet och lidandet i Palestina är verkligen fruktansvärt, och även om det faktum att det till stor del är självförvållat inte minskar följderna undergräver det dem som vill beskylla Israel för alla tragedier i regionen. I dag har naturligtvis de gamla vanliga, t.ex. Chris Davies och Caroline Lucas, gjort sitt tendensiöst bästa inom sitt sedvanliga älskningsämne för att oresonligt lägga över all skuld på Israel. Vad vi bevittnar är ett veritabelt inbördeskrig i Palestina mellan Fatah och Hamas, och de alldeles särskilt aggressiva åtgärderna från Hamas sida visar att jakten på demokrati och ett demokratiskt mandat inte har betytt något för att mildra eller dämpa deras benägenhet att använda våld. Det är denna renodlade hängivenhet för terror som gör Hamas så olämpliga att regera. Också deras fortsatta aggressioner mot Israel, med en fortlöpande raketkampanj, rättfärdigar helt och fullt försvarsaktionerna från Tel Aviv.
Jag är rädd att demokratin och den fred som den kan medföra inte kommer att kunna uppnås i denna oroliga och misslyckade existens som är Gaza, så länge som Fatah och Hamas kan fiska efter både pistoler och röster. Alla internationella initiativ som misslyckas i fråga om att ta itu med ett avlägsnande av pistolerna på båda sidor i Palestina kommer att misslyckas.
Edward McMillan-Scott: (EN) Fru talman! Nu diskuterar vi återigen den tragiska situationen i Palestina. Låt mig inledningsvis säga att vi alla fördömer terrorism var den än förekommer. Jag borde tala om att alla de självmordsbombare som attackerade London för ett par år sedan kom från min valkrets. De inspirerades dock av händelser i Mellanöstern - av irakier och palestinier - och det är därför som vi inte bara bör betrakta händelserna i Mellanöstern utifrån hur de påverkar människor där, utan också utifrån hur de påverkar människor inom våra egna territorier.
Jag brukade säga att Israel var den enda demokratin i Mellanöstern. Men för två år sedan var jag ordförande i en delegation vid valet av president Mahmoud Abbas, som fick ett starkt välkomnande av det internationella samfundet. När han kom hit för några månader sedan sa han dock att det skulle bli kaos och inbördeskrig i hans land om vi, världssamfundet, inte stödde honom.
Förra året var jag ordförande för valobservatörsuppdraget för parlamentsvalet i Palestina, och sedan vände Europeiska unionen resultatet av detta val ryggen. Vi verkar vara paralyserade av färdplanen. Nu har dock situationen enligt min uppfattning nått en punkt då EU helt enkelt måste byta strategi. Palestina håller på att kollapsa, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi riskerar att få se ett nytt Algeriet, där resultatet blev 200 000 döda efter att väst hade vänt valresultatet från 1992 ryggen.
Jag tror att det nu är dags för EU, om man inte kan erkänna den nationella enhetsregeringen, att åtminstone samarbeta på ett vittomfattande sätt med denna regering utifrån ett resolutionsförslag som en del av oss diskuterade förra veckan. För det andra är det verkligen hög tid för Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att inrätta en arbetsgrupp - inte bara om Förenta nationerna, Balkan eller de fem externa finansieringsinstrumenten: låt oss inrätta en arbetsgrupp om Mellanöstern.
Véronique De Keyser: (FR) Fru talman! Låt oss föreställa oss en stad som regelbundet försänks i mörker. Låt oss föreställa oss en stad utan polis. Låt oss föreställa oss en situation där statsanställda inte har fått lön på ett och ett halvt år. Låt oss föreställa oss sjukhus utan mediciner och skolor utan läromedel. Låt oss föreställa oss en förseglad stad, utlämnad till sig själv, utan fungerande förvaltning. Och låt oss föreställa oss att pengar finns i omlopp, och vapen. Kom ihåg att en natt med strömavbrott i New York ledde till plundring och brott, i världens största demokrati. Vad kan vi då förvänta oss i Palestina i dag?
Vår oansvariga politik har lett till att den förvaltning vi har inrättat har brutit samman, den styrande makten har försvagats, fattigdomen har ökat, sjukdomar som var utrotade har kommit tillbaka - till och med Världsbanken instämmer i detta - och detta har skett trots kommissionens lovvärda insatser. Vi har nyss tagit ytterligare ett steg in i eländet: palestinierna dödar varandra! Denna situation kunde förutses. I stället för att sträva efter enighet mellan de två stora palestinska grupperingarna vars legitimitet grundades på rättvisa val, i stället för att stödja enighet mellan dem från början, bestämde vi oss för att spela med sanktioner och således skapa klyftor mellan dem.
Medan president Mahmoud Abbas riskerade livet och satte allting på spel för att se till att bilda en nationell samlingsregering på en politisk plattform med inspiration av kvartettens principer och med respekt för de fredsåtaganden som gjorts tidigare, stod vi bredvid och väntade. Vi har inte kunnat dra nytta av denna ljusglimt och det hopp som väcktes i Mecka.
I dag har Javier Solana, som är på besök i regionen, med rätta uttalat: ”Vi måste stödja palestinsk enighet.” Men vi kommer inte att stödja denna enighet genom att skicka pengar och vapen till den ena av parterna! Det finns bara ett sätt att göra det, som ni alla vet: politik. Det är därför som jag, tillsammans med några av mina kolleger, säger till er: Vi måste snarast erkänna den nationella samlingsregeringen! Dess makt måste befästas, och vi måste hjälpa den att befästa den makten och garantera befolkningens försörjning.
Den som sår vind skördar storm: jag är inte den förste som säger det. Om vi vägrar att arbeta tillsammans med moderata islamister kommer det bara att bli de radikala och extremisterna kvar, och det är inte bara i Palestina som de kommer att göra sig hörda!
Alexander Lambsdorff: (DE) Fru talman! Situationen är onekligen tragisk. Grupper med Hamasradikala bombar dagligen Sderot med Qassamraketer, och dessa angrepp, som är långtifrån slumpmässiga, är det femte brottet mot vapenvilan hittills.
Det är uppenbart att detta förnyade angrepp görs för att leda bort uppmärksamheten från maktkampen mellan palestinierna själva, dvs. mellan Hamas och Fatah, där 55 palestinier har dött, dödade av palestinier. Det föreföll dem som om tiden var mogen att vända uppmärksamheten mot deras gemensamma fiende, Israel, och hur svarade Israel? Israel tog i med de militära hårdhandskarna. Denna israeliska regering, vars stöd från allmänheten ligger runt 3-procentsgränsen, gör Hamas en tjänst genom att försöka utradera källan till attackerna med militära medel, vilket leder till fler palestinska dödsoffer som vi sörjer. Hamas har återigen vunnit tid och kan skjuta upp de politiska eftergifter som måste göras till en annan dag. Återigen förefaller vi paralyserade. Det gjordes eftergifter i Mecka. Möjligen var de inte tillräckliga, men trots svagheten i Mecka utgjorde dessa eftergifter ett viktigt steg i riktning mot fred. Det avtalet har nu lidit allvarlig skada genom detta återupptagande av våld.
Jag menar alltså att det nu är rätt och riktigt att EU yrkar på att alla kvartettens villkor uppfylls och att man uppfyller det som avtalades i Mecka innan utbetalningarna till samlingsregeringen återupptas. Detta står inte i motsättning till Edward McMillan-Scotts uppmaning att man ska sträva efter pragmatiskt och mångsidigt samarbete där detta verkligen gynnar folket.
Vi får dock inte överge detta viktiga verktyg innan det är dags att göra det. Jag vill uppmana rådet, kommissionen och Arabförbundet att använda påtryckningar och skulle gärna se att de leder till framgång så snart som möjligt.
Jan Tadeusz Masiel: (PL) Fru talman, herr Gloser, fru kommissionsledamot! Europeiska unionen lyckades bevara sin trovärdighet vid toppmötet nyligen i Samara. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso och rådets ordförande Angela Merkel tvekade inte när det gällde att göra relevanta och rättframma kommentarer om den orättvisa behandlingen av Polen, som är en EU-medlemsstat, inom ramen för köttfrågan. Barroso och Merkel gjorde också liknande kommentarer i fråga om de mänskliga rättigheterna i Ryssland.
Man undrar varför unionen inte går längre och betonar palestiniernas öde i Israel eller Cypern, som ockuperats av Turkiet sedan 1974. Stora orättvisor begås fortfarande på 2000-talet i unionens närhet, och vi fortsätter att inte göra särskilt mycket för att försöka att övervinna dessa.
Dog inte människor i Palestina innan staten Israel inrättades? Hur mycket längre ska den israeliska ockupationsarmén stanna kvar på de palestinska territorierna? Har inte palestinierna rätt till en egen stat? Det judiska folket förnekades sin egen stat så länge - hur kan de beröva andra den rätten? Palestiniernas svar på den pågående ockupationen är att inleda angrepp mot Israel. Jämfört med de israeliska styrkornas åtgärder är de palestinska åtgärderna amatörinsatser.
Det är Israel som borde ta första steget mot att underlätta skapandet av en palestinsk stat. Det borde vara första steget mot att minska våldet i regionen och främja en samexistens.
Det är Europeiska unionens plikt att vara frihetens väktare i världen, särskilt nu när USA har övergett den rollen och tagit ställning för Israel. Händelserna den 11 september kanske inte ens skulle ha ägt rum om USA hade framhärdat i sin tidigare roll som opartisk väktare av lag och rättvisa världen över.
Johannes Voggenhuber: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Eftersom jag vid vår senaste debatt, efter Hamas seger, sa att Europa aldrig mer får tillåta att Israels existens hotas är det med desto större vånda och sorg som jag återvänder från en resa i Palestina. Vad jag menar med det är att även om jag ville besöka Palestina fanns det ingenstans, vad jag i stället fann var ett militärt bakland, styckat och splittrat, ett land där familjemedlemmar skiljs från varandra och från sina arbetsplatser, där städer berövas vatten och boplatser med bördig mark.
Herr rådsordförande och fru kommissionsledamot! Allt jag vill säga till er är att ingen kan leva under sådana förhållanden. Den israeliska regeringens ockupationsregim gör inte landet säkrare; den äventyrar landet genom att göra Palestina till en grogrund för förtvivlan, hat och våld. Jag kan tala om för er, fru kommissionsledamot, att situationen har förvärrats och att den faktiskt kommer att förvärras ytterligare, och det kan eller borde ingen bli förvånad över.
Politiker tycker alltid att det är svårt att analysera militära insatser, men en grundläggande övertygelse från min resa som jag vill dela med mig av till er är att denna ockupationsregim också tjänar andra syften: nämligen att skydda de olagliga bosättningarna och förbindelserna mellan dem, vilket är tämligen uppenbart och obestridligt. Ockupationsregimen tjänar också till att behålla landets vattenresurser i israeliska händer och till att införa ett system med markförvärv som kommer att göra Israels gränser ännu vidare. Det kan inte leda till fred.
Liksom jag sa tidigare får ingen längre äventyra Israels existensberättigande, och därför, hur kritisk man än är till detta, och oavsett vilka krav vi kanske ställer på fred i Israel, vill jag i dag säga att vi måste kräva att denna ockupationsregim överges och att hjälp ges för att inrätta en livskraftig palestinsk stat.
Luisa Morgantini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Palestinier fortsätter att dö och så många har redan dött, och återigen straffas de kollektivt. Armén konfronterar en terroristgrupp, som förvisso borde konfronteras, men återigen är det det palestinska folket som betalar.
Det är vår plikt och vårt ansvar att erkänna vårt misslyckande som internationella samfund, politiska partier och rörelser: efter fyrtio år fortsätter den israeliska militära ockupationen, och på grund av muren berövas den framtida palestinska staten vatten och mark. Den tragedi som utspelar sig har förutsetts många gånger.
Sedan 1980 har vi talat om två folk och två stater: en stat existerar, men inte den andra. Det palestinska folket berövas sin frihet, det förödmjukas, det berövas sin äganderätt och det är gisslan för extremistgrupper som har tagit landet och också ledarskapet som gisslan. Det är inte tillräckligt! Det är verkligen inte tillräckligt att lova att vi kommer att ge mer ekonomiskt bistånd. Lösningen är politisk: att stoppa den militära ockupationen och utvidgningen av bosättningarna, att erkänna den palestinska unionsregeringen och att arbeta för att nå en palestinsk enighet och inte en splittring.
Vi måste visa att Europeiska unionen tror på internationella lagar och säger detta till Israel, som kontinuerligt överträder dessa. Landet förlorar faktiskt dagligen, som David Grossman säger, själva sin moral. Vi måste agera snabbt! Vi måste agera snabbt, för palestinierna, israelerna och libaneserna betalar för vår oförmåga och för vår dubbelmoral. Vi måste erkänna regeringen och kanske också placera en internationell FN-styrka i Gaza och på Västbanken. Detta är enligt min åsikt avgörande.
Georgios Karatzaferis: (EL) Fru talman! Vi lever fortfarande med konsekvenserna av ett misstag som gjordes 1947. Om inget ensidigt erkännande hade gjorts av Israel och staten Palestina 1947 skulle vi ha besparats en hel del blodsutgjutelse. En statistikbyrå har konstaterat att allt det blod som utgjutits i området hade kunnat rädda en miljon barn genom blodtransfusioner.
Alla de tragiska händelserna som inträffade med World Trade Center, i London, i Madrid och på annat håll är resultatet av denna politik från 1947, som vi fullföljer i dag. Varför gå in på oändliga detaljer? Kommer vi i morgon att ha styrkan att erkänna staten Palestina? Det vore ett slags framsteg.
Vi blåser av matchen när ställningen är 90-10. När domaren blåser av matchen när ställningen är 50-50 kan han lämna planen med huvudet högt. När han blåser av matchen när ställningen är 60-40 är spelet över, men när han blåser av matchen när ställningen är 90-10 bryter helvetet lös på både läktarna och planen.
Vi är alltså ansvariga för detta helvete, för vi blåste av matchen när ställningen var 90-10. Det går utför med världen, och vi hör hänvisningar i parlamentet till Irans kärnvapen varje dag. Ingen har någonsin talat om Israels kärnvapen, och det är fel. Om vi ska vara rättvisa, om vi vill tro på våra medborgare och om vi vill att de ska tro på oss måste vi skipa rättvisa, och vi kommer endast att få rättvisa genom att erkänna staten Palestina.
Jean-Claude Martinez: (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Berlinmuren kanske har fallit, och det sovjetiska väldet kanske hör till det förflutna; världen har globaliserats, men det finns åtminstone en sak som inte har förändrats, och en plats där historien har stannat av, och det är Palestina, det Palestina som håller på att bli mänsklighetens svarta hål: Gaza, lägren, missiler, intifador, angrepp, ett land med två folk, ett långt krig som nu har varat i sextio år. Det är också en stor härva med myter, esplanader, gravar, patriarker, tempel, moskéer, monodeism och cynism, en cynism som dessutom delas av våldsverkare på båda sidor. På den israeliska sidan finns tekniken, styrkan, elimineringen av Arafat, av Fatah, den ekonomiska åtsnörningen, fångarna, kort sagt allt, men helt klart inte förhandlingar, Iran framför Irak, shiism framför baathism, och på den palestinska sidan har våldsverkarna helt klart demografin på sin sida på lång sikt.
Under tiden har redan tre generationer offrats, och vad gör vi? Jo, vi gör uttalanden, besök och tillsätter humanitära uppdrag, eller hur, herr Solana? Det är allt! Faktum är att denna konflikt beror på de europeiska konflikterna 1914-1918 och 1939-1945, och vi gör inte vad vi borde göra, utan vi hänger oss åt självgodhet. Vi vet dock att vi borde gå längre än katastrofmöten, att vi borde stoppa embargona, att vi borde investera, att vi behöver ett europeiskt Camp David med alla parter, inte bara med Israel, Palestina och dess unionsregering, utan också med Syrien, Iran och Libanon, och vi vet att vi måste fastslå de båda rättigheterna, rätten för den israeliska staten att existera för alltid, naturligtvis, men också rätten för den palestinska staten att existera och att erkännas.
Charles Tannock: (EN) Fru talman! Den senaste tidens nedåtgående spiral av inbördes våld mellan det beväpnade, sekulära Fatah och den islamistiska milisen Hamas i Gaza är mycket oroande, eftersom vi nu ser följderna av ett försvagat israeliskt ledarskap efter kriget i Libanon och en försvagad palestinsk president Mahmoud Abbas som måste hantera de religiösa fundamentalisterna inom Hamas, som vann förra årets val. Enhetsregeringens Hamas-medlemmar kan uppenbarligen inte frigöra sig från sina oförsonliga ståndpunkter grundade på den teokratiska, obskuranta åsikten att staten Israel aldrig ska erkännas uttryckligen, att våld av terrorister är berättigat och att tidigare avtal, som undertecknats av den bortgångne ledaren Yassir Arafat, inte är bindande för dem.
Det är alltså tydligt att denna palestinska enhetsregering inte uppfyller kvartettens kriterier och att EU för närvarande inte kan avföra Hamas från listan över terroristorganisationer eller ge den palestinska myndigheten direkt ekonomiskt stöd, utan att man måste förlita sig på den tillfälliga internationella mekanismen för det humanitära biståndet, som nu uppgår till över 500 miljoner euro per år och som faktiskt har ökat under de senaste tre åren. Bland araberna finns det en ökande tendens att betrakta en förhandlingslösning som önskvärd, vilket har framgått av Arabförbundets senaste förslag. Alla israeler erkänner den skada som Israels ekonomi och samhälle lider under det fortsatta våldet efter den senare tidens ström av över 100 Qassamraketer som Hamas avfyrat mot civila områden. En händelse med dödlig utgång förra veckan utgjorde faktiskt enligt min uppfattning en krigsförbrytelse inom ramen för folkrätten.
Det verkar som om det bara är extremister som är rädda för fred. Vilken den ursprungliga orsaken till konflikten i Mellanöstern än är erkänner allt fler arabstater att Israel är här för att stanna, samtidigt som judar över hela världen förstår att den långsiktiga säkerheten i Israel tjänas bäst genom ett erkännande av det palestinska folkets historiska rättighet till en egen säker stat.
Men den palestinska myndigheten måste först kunna säkerställa lag och ordning på sitt territorium, vilket man misslyckas fullständigt med att göra i dag. Att säkra frigivandet av BBC-journalisten Alan Johnston och den kidnappade soldaten, korpral Gilad Shalit, skulle vara en mycket bra start, och det skulle skapa ett klimat som skulle bidra till en nystart för den mycket viktiga färdplanen för fredsförhandlingar.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill be om ursäkt för att jag måste gå härifrån så fort jag talat färdigt, eftersom jag måste vara ordförande för ett möte. Jag vet att det är oartigt, men jag vill be er att visa förståelse för detta och ha tålamod med mig.
Det handlar naturligtvis inte om att vi tvivlar på om Israel har rätt att försvara sig mot Qassamraketerna, eftersom det är ett brott att avfyra sådana mot civila anläggningar och personer. Det är en provokation av Israel, men också av den regering som för närvarande har makten i Palestina. Man skulle till och med kunna säga att det är det centrala målet med hela övningen - och vad gör Europeiska unionen åt det?
Jag beklagar att jag måste säga till Günter Gloser att hans svar, på rådsordförandeskapets vägnar naturligtvis, är helt och hållet otillfredsställande, och lika otillfredsställande som hans svar vid vår förra debatt.
Vi gör inget för att stärka kapaciteten hos de styrkor som är de enda som kan vidta åtgärder mot dessa terrorister. Våra uttalanden kommer inte att förändra någonting, och det kommer inte heller Israels militära vedergällningsinsatser att göra, hur berättigade de än må vara i enskilda fall, om Europeiska unionen inte ger denna regering en chans. Jag säger ”regering”, för det är cyniskt att besluta vilka enskilda ministrar man vill träffa och vilka man vill undvika, och förra gången nämnde jag att rådets ordförande hade möten med den israeliske utrikesministern, men när det gällde att träffa hans palestinska kollega hävdade rådsordföranden att hon inte brukade ha möten med utrikesministrar. Detta agerande kommer verkligen inte att ge resultat.
Samtidigt som jag inte vill göra livet svårt för kommissionsledamoten med ansvar för utrikesfrågor, talade hon faktiskt om att stödja regeringen snarare än enskilda ministrar, och samtidigt som de båda säger att vi måste stödja Mahmoud Abbas gör de faktiskt inte det genom att förneka sitt stöd för denna regering och genom att inte göra det möjligt för denna regering att vidta åtgärder mot terrorism och mot de som ägnar sig åt terrorism.
Det är det som är problemet. Om EU inte förbinder sig att göra allt detta kommer dessa samtal inte att tjäna något till, eftersom fred endast kan skapas inifrån, och vi kommer endast att få fred om det i Palestina finns starka makter som kan genomföra sin vilja på grundval av att de får stöd i sin kamp mot terroristerna från Europeiska unionen, om stödet så är politiskt, moraliskt eller finansiellt. Detta stöd kommer att hjälpa både Palestina och Israel. Låt mig återigen säga att om ni vill hjälpa Israel måste ni ge denna regering en chans. Inget annat är värt att tas på allvar.
Vittorio Prodi: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka ordförandeskapet och kommissionen för deras närvaro. Den tillgängliga tiden gör det uppenbarligen endast möjligt för mig att göra ett fåtal iakttagelser.
Palestina är en allvarlig och brådskande fråga, och vi måste försöka att avhjälpa den nuvarande nedåtgående händelsespiralen. Den nationella unionsregeringen är vår enda samtalspartner, och vi måste beakta det på ett realistiskt sätt och försöka vinna tid genom en förhoppningens gest mot Palestina. Vi skulle också kunna inrätta en fredsbevarande styrka och ha modet att från Europeiska unionens sida vara en gemensam garant för Israels och Palestinas säkerhet. Detta måste bygga på en politik som innebär att arabvärlden öppnas och som börjar med hela Medelhavsområdet, genom vilken man således inte isolerar denna konflikt från det allmänna problemet med förbindelserna mellan islam och västvärlden.
Jag har en dröm: jag har en dröm om att ett reformerat Förenta nationerna ska kunna ha sitt högkvarter i Jerusalem, så att denna typ av hopp faktiskt kan skapas. Vi kan arbeta med detta, och jag tror att vi kan genomföra det!
Paul van Buitenen: (EN) Fru talman! Hamas stadga är en helig text med tre islamistiska principer. Till skillnad från det sekulära PLO erkänner Hamas inte fredskonceptet. PLO vill kanske ha en lösning med två stater, men Hamas vill eliminera Israel.
Vad står det i Hamas stadga? I artikel 7 nämns en islamistisk världsordning och förintelse av alla judar. I artiklarna 22 och 28 står det att det judiska folket varit upphov till den franska och den ryska revolutionen, till det första och det andra världskriget, men också till Förenta nationerna och narkotika- och alkoholmissbruket och kontrollen av massmedier. Att stoppa konflikten med Israel anses vara högförräderi, och förbrytarna kommer att förbannas enligt artikel 32.
Ett samarbete med Hamas skulle göra EU moraliskt ansvarigt för en fredsprocess som skulle leda till en eliminering av Israel. Vi måste hjälpa palestinierna, men vi får inte främja Hamas' program.
Bastiaan Belder: (NL) Fru talman! I början av februari publicerades i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung en oerhört dyster rapport om EU:s polisiära uppdrag i de palestinska områdena. Dess avgående ledare, en britt med namnet MacGyver, skrädde inte orden när han sa ”Vi arbetar här i ett träsk med falskhet och korruption”.
Månader senare gjorde en upptrappning av rivaliteten mellan Fatah och Hamas endast saker och ting värre. Den nödvändiga frågan infinner sig om hur meningsfullt rådet och kommissionen anser att det är att fullfölja EU:s uppdrag med att inrätta en civil polisstyrka på Västbanken och i Gaza. Det är knappast någon som vill ta på sig ansvaret för den utbredda laglösheten i detta område.
Samtidigt tillkännagav nyhetsbyrån Reuters i går att Europeiska unionen kommer att förlänga sitt gränsuppdrag i Rafah med ett år med det avslöjande och oförändrade mottot ”Palestinierna ansvarar för gränsen”. Deras polis kommer säkert att hindra de som smugglar vapen, narkotika, pengar och människor något, enligt palestinska initierade personer, som den person som jag talade med. Jag vill ställa samma fråga till rådet och kommissionen: är ni beredda att ta ert ansvar för detta, och att göra det på ett ödmjukt sätt?
Günter Gloser: rådets ordförande. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Jag ber om er förståelse när det gäller det faktum att jag för närvarande endast kan göra ett fåtal korta kommentarer, eftersom jag har ett möte med ert utskott för utrikesfrågor kl. 18.00, då jag kommer att se över och utvärdera rådets senaste möte (allmänna och utrikes frågor).
Samtidigt som jag kan förstå allt ni sagt, inte minst det ni sagt på grundval av era egna resor och diskussioner, vill jag be er att också beakta det faktum att det var Europeiska unionen, framför allt dess föregående och det innevarande ordförandeskapet, som faktiskt gjorde något när det gällde att återuppliva Mellanösternkvartetten och att få igång något slags process. Utan denna process skulle inte det saudiarabiska initiativet ha ägt rum, och därför vill jag be er att inta en nyanserad syn och komma ihåg att vissa saker inte kan skyllas på vissa medels orubblighet. Det handlar trots allt om en intern konflikt i Palestina. Vi har naturligtvis, vilket jag klargjort i ordförandeskapets uttalande, i våra samtal med Israel varit tydliga när det har gällt att de medel som palestinierna har rätt till, i form av tullavgifter och skatter, måste återbördas till dem om de olika infrastrukturåtgärderna ska garanteras. Kommissionsledamoten har vid upprepade tillfällen, inte minst till rådet, kommenterat Europeiska unionens stöd under de senaste månaderna. Allmänheten kan i vissa fall ha fått intrycket av att vi betalar för lite eller ingenting alls, men det motsatta är faktiskt fallet, för Europeiska unionen har, och det under en mycket kritisk period, överfört mer medel än under andra tidigare förhållanden.
Till Chris Davies vill jag säga att vi inte vill att palestinierna ska behöva uppfattas som några slags helgon, eftersom de förväntar sig allt, men en sak som framgick mycket tydligt vid konferensen i Mecka där man försökte inrätta en nationell unionsregering var att de villkor måste uppfyllas som Mellanösternkvartetten alltid har insisterat på, nämligen Israels rätt att existera, avståndstagandet från våld och också upphävandet av den tidigare regeringens åtaganden. Vissa saker utvecklas, men vi har ännu ingen fått någon klarhet i om regeringen har gjort några åtaganden när det gäller dessa saker. Det finns absolut inget skäl för oss att skapa någon typ av mur, eftersom den nationella unionsregeringen mycket väl kan ta detta steg och villkoren kan fastställas. Vi behandlar trots allt inte detta som en marginell fråga, och varje gång rådet sammanträder funderar det över hur framsteg kan göras. Som jag redan sagt försöker ordförandeskapet att anordna ett möte med Mellanösternkvartetten snarast möjligt, eftersom vi vet precis hur mycket som beror på detta. Den höge representanten, som för närvarande är i Beirut många kilometer norrut, vet att detta inte bara handlar om Palestina och Israel, utan också om Libanons säkerhet och dess rätt till självbestämmande.
Jag vill betona att vi borde göra mer än att bara tala, och försöka få igång några av initiativen inte bara för att skapa en dialog mellan Israel och Palestina, utan också för att finansiellt stöd ska ges och så att vi, vilket jag återigen precis har kontrollerat, kan uppmana Israel att underlätta palestiniernas fria rörlighet, så att de inte längre spärras in på det sätt som de nu gör, i en situation som ingen kan vara nöjd med. Jag ber om kammarens överseende, men nu måste jag verkligen lämna debatten.
Jana Hybášková: (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot! Tack för att ni stannar här hos oss i dag. Till skillnad från många Europaparlamentsledamöter har jag besökt Palestina mer än en gång. I enlighet med vad alla här önskade har Israel lämnat Gaza och överlämnat det till en fri, demokratiskt vald regering. Gaza är därför inte en militär utpost, utan ett land som förstörts av själva de palestinska krigsherrarnas extremism, fundamentalism, terrorism, korruption och cynism.
Mina damer och herrar! Är vi så naiva att vi tror att ytterligare ett bidrag på hundratals miljoner euro utan tydliga riktlinjer kommer att stoppa Jund al-Islam eller Mohammed Dahlan från ytterligare våldsdåd? Tror vi verkligen att en legalisering av krigsherrar och terrorister som Khaled Mashal eller Dahlan kommer att skapa fred i regionen? Som tur är har rådet och kommissionen intagit en beslutsam och tydlig ståndpunkt, och det vill jag tacka dem för. Jag är tacksam för att de i denna invecklade fråga har intagit rätt ståndpunkt. Vi borde förkasta våldet och hedra offren i Gaza och på Västbanken. Vi måste tydligt visa vårt motstånd mot att Hamas använder sin makt i den palestinska regeringen för att angripa Israel för att främja sina förfärande extremistiska intressen. Jag vill varna för ett samarbete med Hamas, däribland med medlemmar av regeringen, eftersom detta är tydligt förbjudet, eller med nya al-Qaida-organisationer som Fatah al-Islam eller Jund al-Islam.
Vi kräver att den palestinska regeringen inte bara ska erkänna utbytet av skrivelser mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat, utan också sluta att ljuga om uppfyllandet av det centrala villkoret att erkänna Israel. Vi uppmanar den palestinska regeringen och alla arabiska politiker, i synnerhet de saudiarabiska och egyptiska politikerna, att erkänna hela sitt politiska och mänskliga ansvar och omedelbart delta i fredsförhandlingarna och fullt ut erkänna staten Israel inom de vederbörligt erkända internationella gränserna. Vi uppmanar Fatah att utan dröjsmål inleda förhandlingar med Hamas om fördelningen av makten vid presidentens kansli. Det är endast genom att inta rätt ståndpunkt och genom att göra ett tydligt ställningstagande som vi verkligen kommer att kunna ge humanitärt bistånd och framför allt stödja uppkomsten av en livskraftig och demokratisk palestinsk stat.
Jamila Madeira: (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som de tidigare talarna har nämnt besökte parlamentet Palestina i början av månaden. Det var en tid med stora spänningar, men nu, två veckor senare, har dessa spänningar ökat, och medborgarna i regionen förväntar sig tyvärr allt mindre av EU. Trots de olika orsakerna till det spända förhållandet försökte parlamentet att vara där på plats. Parlamentet var verkligen där, och i dag är Javier Solana också i området, trots de ökade spänningarna.
Vi såg den mänskliga tragedin som ni beskrev, fru kommissionsledamot, och som ni naturligtvis erkänner. Vi såg också en 852 kilometer lång mur, som man för att bekämpa våldet och skydda israelerna från arabiska angrepp har tagit 25 procent av Västbankens territorium i anspråk med och genom vilken man har annekterat territorier som är centrala i alla fredsavtal som utgår från planen från 1967. Detta är en mur som fängslar människor i sina egna hem, som hindrar barn från att ta sig till skolan och som hindrar jordbrukare från att odla sin mark. Det är en mur som har omvandlat Gaza till det mest välkända öppna fängelset i världen. Det är ett fängelse som ingen, eller inget, enligt ett beslut från den israeliska polisen från början av 2006, får ta sig in i eller lämna.
I detta sammanhang tittar vi alla på i förvirring och förnekar all delaktighet. I dag hoppas vi att Solanas ögon och hjärta kan förmedla något hopp till dessa människor på våra vägnar. När vi besökte området vidarebefordrade vi budskapet och erkände den regering som kvartetten efterfrågade, och i dag kräver vi faktiskt att detta ska fortsätta att vara fallet. Låt oss hoppas att rådet och kommissionen respekterar detta åtagande, att de uppfyller sina skyldigheter och att de är beredda att arbeta med alla.
Vad EU faktiskt är redo att göra måste klargöras så tydligt som möjligt. Låt oss återigen visa världen att fred endast kan nås genom att vi sträcker ut vår hand till dem som behöver det och genom att vi avskaffar deras förtvivlan.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Först vill jag säga att när man lyssnar på denna debatt märker man att den övergripande bilden är något begränsad. Vilken bildad person som helst som följer vår debatt kan tro att ett stort antal Europaparlamentsledamöter har en mycket begränsad kunskap om historien i det palestinska och israeliska området. Hur skapades staten Israel? Vad var Balfourdeklarationen och så vidare? Vad var FN-resolutionen vid den tiden? Vad var grundvalen för uppdelningen? Det är skamligt av oss parlamentariker att inte först läsa på, utan att i stället komma hit och tala mycket känslosamt om saker som vi inte nödvändigtvis vet något om. Därför vore det lämpligt att stanna upp och beakta vad det faktiskt handlar om i detta område, och ge en allmän redogörelse över det i stället för att bara antyda det ibland.
Vi européer måste stödja demokratin och inte terrorismen. Våra värderingar är de mänskliga rättigheterna, åsiktsfriheten och rättssäkerheten. Vi måste hålla oss till dem. Om detta är våra värderingar kan vi inte heller erkänna den ”nationella unionsregeringen”, som är en terrorismorganisation inom Hamas. Vi kan inte erkänna dem: som européer måste vi hålla oss till våra demokratiska värderingar.
Frieda Brepoels: (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter vårt besök på Västbanken och i Gaza i början av maj kan jag inte göra mer än att dra slutsatsen att vi är längre från en strukturell lösning än någonsin, trots den överenskommelse som nåddes för 40 år sedan.
Ett enormt antal olagliga bosättningar inrättas på Västbanken. Vi kan bara titta på när antalet vägspärrar ökar snarare än minskar. I Gaza lever 87 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. 41 palestinska parlamentsledamöter sitter fortfarande fängslade, och frågan om återvändande flyktingar berörs inte alls. Muren växer helt klart till världens längsta, vilket Israel verkligen kan vara stolt över.
Trots detta har palestinierna också rätt till självbestämmande och till en värdig existens, och de är beredda att göra uppoffringar och kompromissa. De har vid flera tillfällen tydligt visat att de vill ha fred och välfärd för sitt folk.
Men vill det internationella samfundet och Europeiska unionen fortfarande ha detta? Jag undrar ibland över det, inte minst när jag i dag hör kommissionsledamoten säga att efter samtalen med ministern tog hon del av den nationella unionsregeringens begäran om stöd och av det faktum att Mahmoud Abbas hade gjort samma begäran. Så varför erkänner ni inte denna regering? Vad väntar ni egentligen på? När kommer ni till slut att ge den palestinska myndigheten ett direkt stöd?
Jag hörde ordförandeskapet tala om kvartettens krav, men vi borde inte invänta ett nytt möte för kvartetten. Europeiska unionen skulle kunna ta täten i denna fråga. Vi måste tala till regeringen som en enhet.
Slutligen, fru kommissionsledamot, hävdar ni att alla instrument används för att tvinga Israel att åter tilldela palestinierna dessa skatter. Jag förstår inte vilka instrument ni menade, och jag skulle vilja höra mer om dem, för jag anser att vi nu inte har någon tid att förlora.
Béatrice Patrie: (FR) Herr talman! I dag måste vi återigen ta upp den förfärliga situationen i Mellanöstern. Sedan den 6 maj har 36 palestinier, däribland elva civila, dött i Israels anfall mot Gaza. Å andra sidan har 146 missiler avfyrats mot den israeliska staden Sderot, där sex personer skadades. Palestinierna bråkar med varandra. I Libanon betalar de 3 000 flyktingarna i Nahr al-Bared-lägret priset för striderna mellan den libanesiska armén och extremisterna i Fatah al-Islam. Låt oss i detta sammanhang bara tydligt klargöra att det aldrig kan vara motiverat att döda civila.
Mer generellt måste vi kräva en radikal förändring av EU:s politik för Mellanöstern. Det är inte längre godtagbart att utan undantag vägra att ge politiskt och finansiellt stöd till en palestinsk nationell unionsregering, vilket vi ivrigt har förespråkat, en regering som, om vi ska tro den palestinska utrikesministern som nyligen besökte oss, för det första respekterar en politisk mångfald, för det andra inte ifrågasätter staten Israels existens, för det tredje kräver att en palestinsk stat ska erkännas inom 1967 års gränser, och för det fjärde förnyar sitt åtagande om FN:s resolutioner och om de arabiska resolutionerna, framför allt om flyktingfrågan.
Låt oss tänka klart: det fredsinitiativ som utarbetades vid toppmötet i Riyadh har ingen möjlighet att bli en framgång om vi européer inte arbetar för att upphäva den politiska och ekonomiska belägring som den palestinska regeringen är utsatt för. Femton månader med blockader, det faktum att 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och 50 procents arbetslöshet utgör en idealisk grogrund för fundamentalism och terrorism, men ger inte en regering de bästa förutsättningarna för att återupprätta lag och ordning. Eftersom vi kräver att den palestinska regeringen skall fullgöra sina skyldigheter måste vi också fullgöra våra.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Som barn trodde jag att alla människor var likvärdiga. Jag blev mycket upprörd när jag växte upp och insåg hur fel jag hade haft, och att det i själva verket finns två slags människor: de vars liv räknas och de vars liv inte räknas. Sedan engagerade jag mig i politik, och jag lärde mig att vad som verkligen är viktigt inte är vad som är rätt utan vad som drar röster.
I dag har jag som ledamot av parlamentet slutligen bildat mig uppfattningen - hur förenklad och cynisk den än kan låta för vissa - att det verkligen finns två slags människor: de som den amerikanska regeringen tycker om och de som den inte tycker om. Utifrån detta kan det palestinska folket förödmjukas, svältas, fängslas utan rättegång, torteras, avrättas etc. utan att det egentligen spelar någon roll, eftersom Bushadministrationen och dess trogna tjänare, dvs. ”Blairarna” i den här världen, betraktar palestinier som lägre stående.
Så varför slösar vi egentligen tid på att debattera Palestina när vi vet att det ändå inte kommer att leda till någon betydelsefull förändring? Om vi verkligen engagerar oss i denna fråga borde vi rikta våra ansträngningar till planetens stora härskare, George Bush, och försöka övertyga honom om att palestinier faktiskt är människor. Om vi skulle lyckas, vilket jag ställer mig mycket tveksam till, kanske vi skulle kunna bidra på ett konstruktivt sätt till att lösa det palestinska problemet.
Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi längtar alla efter fred i Mellanöstern. Trots det är förslaget att Europeiska unionen borde återuppta hela sitt paket med finansiellt stöd direkt till den palestinska myndighetens regering helt klart förhastat.
Att anordna demokratiska val i ett land är inte tillräckligt för att EU-stöd ska vara berättigat. Europeiska unionen vägrar förvisso att tillåta att dess skattebetalares pengar används i ett antal demokratiska länder.
Jag anser att det finns två grundläggande skäl till att inte godkänna utgifter. Det första är att det berörda landet helt enkelt inte behöver vårt stöd. Det andra skälet är att det berörda landet inte erkänner eller tillämpar de grundläggande principer som är av högsta vikt för EU.
Det andra skälet är giltigt för Palestina. Oenigheten om finansieringen är egentligen inte inriktad på Israel eller Palestina, utan på våra egna principer. Den eventuella stödmottagaren vägrar att erkänna givarens rätt att tillämpa vissa grundläggande principer.
Vi borde inte lägga tid på att diskutera när vi ska använda termerna terrorism eller frihetskamp. Vi borde i stället diskutera om det går att stödja en organisation vars program är inriktat på att främja användningen av våld mot andra. Kan vi stödja de som verkligen inte vill ha fred? Svaret på frågan om vi borde finansiera myndigheter som inte vill ha fred är uppenbart, eller tycks vara det. Det borde vi inte göra. Skälen till varför vi borde neka stöd har inget att göra med kaoset i den palestinska myndigheten, eller med ovissheten om hur länge den nationella unionsregeringen kommer att kunna regera. Dessa skäl har inget att göra med hur länge denna regering kommer att kunna utöva en verklig makt. De har inte heller något att göra med att 50 palestinier dödades förra veckan i sammandrabbningar mellan Hamas och Fatah, eller med att al-Aksa-stationen i sina tv-program för barn uppmanar palestinska barn att hjälpa till att förstöra Israel och delta i kriget. Det huvudsakliga skälet till varför vi borde neka stöd är att vi måste vara trogna våra egna principer, värderingar och vårt förflutna.
Det bör sägas klart och tydligt att valet mellan seger och martyrskap som premiärminister Ismail Haniya erbjuder har sina brister och skadar det palestinska folkets nationella intressen.
David Martin: (EN) Herr talman! Jag blev inte så uppmuntrad av det som kommissionsledamoten hade att säga, och jag blev rent ut sagt missmodig av det som rådet hade att säga. Det verkar otroligt att rådet kan undgå att erkänna att bildandet av en nationell enhetsregering i Palestina har inneburit en stor risk för både Fatah och Hamas. En plattform för en enhetsregering är en plattform för förhandlingar och för försök att uppnå fred, något som rådet inte har medgett.
Jag anser - och jag tror att majoriteten i kammaren nu anser - att det är hög tid att stoppa alla restriktioner för våra förbindelser med den palestinska myndigheten. Kommissionsledamoten sa i dag att villkoren för en förnyelse av ett direkt stöd nästan har uppfyllts. Fru kommissionsledamot! Vi borde inte vänta på beskydd. Jag ber er att ta er till nästa möte med rådet (utrikesfrågor) och be dem att erkänna den palestinska nationella enhetsregeringen. Om den palestinska regeringen inte håller sitt löfte kan vi naturligtvis lägga ned förhandlingarna och vårt samarbete med dem, men vi måste ge dem en chans.
Att inte samarbeta med den palestinska regeringen bidrar inte till att få stopp på våldsspiralen eller att hantera den allvarliga humanitära kris som så många av mina kolleger har talat så uttrycksfullt om under eftermiddagen. Att inte samarbeta med den palestinska regeringen bidrar inte heller till att uppmuntra Israel att sluta med sina ekonomiska och militära övergrepp mot Palestina. Så sent som i dag varnade Israels vice försvarsminister för att hans land skulle kunna plocka ut Hamas ledare, Palestinas nuvarande premiärminister, för utomrättslig avrättning. Är det verkligen någon som tror att en sådan handling skulle vara behjälplig för fredsprocessen?
Sarah Ludford: (EN) Herr talman! Efter Bushadministrationens tragiska misslyckande under de senaste fem åren med att verka för ett fredsavtal mellan Israel och Palestina är Arabförbundets fredsinitiativ en sällsam ljuspunkt. Frisläppandet av korpral Gilad Shalit och Alan Johnston och de 40 ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet skulle innebära en välbehövlig god vilja. Det faktum att EU och USA upprätthåller förbindelserna med Palestinas utrikesminister och finansminister visar att det inte råder någon bojkott eller någon brist på engagemang, och det humanitära biståndet på flera hundra miljoner euro visar att vi inte vänt människornas svåra belägenhet ryggen.
Det är dock mycket svårt att kunna tänka sig att återuppta budgetstödet till den palestinska myndigheten när enhetsregeringen inte har uppfyllt kvartettens krav, trots att vissa hävdar motsatsen. Även om vi inte tillskriver premiärminister Ismail Haniyeh de fortsatta uttalandena av Hamas talesmän där de svär att förinta Israel kan vi inte bortse från hans åberopande så sent som härom kvällen av Gud och martyrskap för att ena palestinierna. Kolleger som pragmatiskt hävdar att enhetsregeringen är det bästa alternativet som finns tillgängligt borde hålla sig till denna motivering till att stå på deras sida, och inte försöka övertyga oss att något har skett som inte har skett.
John Bowis: (EN) Herr talman! Vårt budskap till alla israeler, alla palestinier, alla medlemmar i Hamas och Fatah måste vara: i Guds namn och för era barns skull, sluta strida!
I dag har vi hört Israels talesman hota att döda Palestinas folkvalda premiärminister. Vi har hört Hamas hota med att utkräva hämnd. Mellan Fatah och Hamas råder stundtals konflikter, och en palestinsk familj dödades på en strand i Gaza, vilket ledde till tillfångatagandet av soldaten Gilad Shalit, vilket ledde till attacker och motattacker, lika för lika, och så fortsätter det. Stanna upp. Tänk. Samtala. Släpp soldaten Shalit, släpp Alan Johnston och släpp talmannen och de 40 ledamöterna av det folkvalda palestinska parlamentet. Och till EU säger jag: samarbeta med både den palestinska regeringen och den israeliska regeringen.
För det andra säger jag att vi måste finna ett sätt att få ett slut på källorna till våldet, och den viktigaste källan är fattigdom. Den palestinska fattigdomen har skjutit i höjden, och fattigdomen kommer av undanhållna skatter, obetalda anställda, handels- och bankembargon. Det är dags att allt detta får ett slut innan det leder till ännu mer våld. Det är dags att sätta stopp för och flytta olagliga bosättningar. Det är dags att sätta stopp för och flytta den där kusliga, grymma, omoraliska muren, och det är dags att offentliggöra det dokument som sammanställts av delegationscheferna i Jerusalem och Ramallah, som rapporterade om östra Jerusalem och som sammanfattade rapporten med att Israels aktiviteter i Jerusalem strider mot både dess skyldigheter inom ramen för färdplanen och den internationella lagstiftningen.
Vi borde vara öppna på den punkten. Vi borde samtala och därefter övertala alla att tänka på sina barns framtid, att sätta stopp för våldet och att arbeta för fred.
(Applåder)
Libor Rouček: (CS) Våldet och oroligheterna fortsätter i de palestinska territorierna. Världens pressbyråer rapporterar dagligen om antalet skadade och döda. Trots upprepade deklarationer om vapenstillestånd mellan Fatah och Hamas fortsätter den väpnade konflikten mellan de två fraktionerna. Bombningen av staden Sderot från Gazaremsan och vedergällningen från den israeliska sidan fortsätter. Den palestinska hälso- och sjukvårdspersonalen och lärarna strejkar, och den palestinska polisen och andra offentliga tjänstemän har inte fått någon lön. Liksom sagts vid ett antal tillfällen sprider sig fattigdomen snabbt. Över 80 procent av palestinierna på Gazaremsan lever på mindre än 2 US-dollar per dag.
Kärnpunkten är att Palestina och Israel behöver vår hjälp eftersom de inte kommer att lyckas ta sig ur våldscykeln på egen hand. Jag räknar mig själv till de Europaparlamentsledamöter som kräver ett mer omfattande och fördjupat EU-stöd. Jag vill därför återigen uppmana kommissionen att göra allt i sin makt för att mobilisera ett internationellt stöd så snart och så effektivt som möjligt. Om detta inte sker tror jag att sannolikheten kommer att öka för att det palestinska självbestämmandet kommer att kollapsa helt och hållet och för att ett fullständigt krig ska bryta ut, med oöverskådliga konsekvenser inte bara för Palestina, utan också för hela Mellanöstern. Detsamma gäller också Libanon.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Detta har varit en mycket intensiv diskussion, och jag förstår verkligen varför, för som jag sa tidigare känner vi alla en stor frustration. Men ni måste förstå att Europeiska unionen under de senaste 10 åren verkligen har försökt att spela en betydelsefull roll i fredsprocessen - inte för att stärka konflikten utan för att få till stånd fred, eller hjälpa till att få till stånd fred. I slutändan måste det vara de två parterna som är redo, men vi försöker att driva på dem. Det har också känts glädjande att vara en betydelsefull och inflytelserik medlem av kvartetten.
Men vi kan bara vara en medlare i denna fredsprocess. Det innebär att vi måste se till båda sidor. Vi kan inte bara se till en sida, och därför anser vi att vi har anammat kvartettens tre principer som viktiga grundprinciper. Det är verkligen bara rådet, inte kommissionen, som kan erkänna regeringen - det finns 27 medlemsstater. Jag förstår att ni ber mig göra det, men det är inte jag som kan fatta det beslutet.
Ni har indirekt nämnt ett instrument: ett upphävande eller uppskjutande av associeringsavtalet med Israel. Men tror ni verkligen att det skulle göra någon skillnad? Jag tror inte det. Vi skulle inte längre vara en medlare i denna process, så det skulle vara fel instrument för närvarande.
Det instrument vi har tillgång till är en fortlöpande politisk dialog i vilken alla parter samarbetar med alla parter. Men det stämmer att det också finns andra medlemmar i kvartetten, som t.ex. Förenta staterna, vilket har nämnts. Det är mycket viktigt att vi upplever att man också driver på från den sidan. Under de senaste månaderna har vi fått se en mycket större ansträngning från USA:s sida, i synnerhet från Condoleezza Rice. Vi har alla välkomnat detta och försökt gå framåt. Det tyska ordförandeskapet, särskilt Angela Merkel, men också utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, har verkligen försökt att gå framåt.
Man kan aldrig nå en politisk lösning med våld. Olyckligtvis har våldet trappats upp igen. Jag kan lova er - och detta är kommissionens behörighetsområde - att vi kommer att fortsätta lyssna till den nationella enhetsregeringen, som vi har börjat göra. Men som vi redan sagt går vår politik ut på ett successivt samarbete, och vi kan inte göra allt. Till och med Salam Fayad sa till mig när jag först träffade honom efter att regeringen hade bildats att han skulle behöva lite tid på sig att rensa upp i oredan inom finansministeriet - och detta är fortfarande inte helt avklarat. Vi är följaktligen nästan där, de tekniska villkoren är uppfyllda, men ni vet också att rådet måste ge oss visst politiskt stöd. Jag vill att ni ska förstå detta.
Jag anser att situationen är mycket dramatisk, och jag hoppas att rådet förstår att vi måste samarbeta för att kunna hjälpa den nationella enhetsregeringen att nå rätt plattform för att kunna gå vidare med fredsprocessen och med samtalen om de politiska utsikterna. Vi vet att det är en komplicerad situation, och det är anledningen till att jag sa att jag kunde skönja åtminstone ett visst hopp i att utrikesminister Tzipi Livni kommer att närvara vid nästa rådsmöte efter det mycket positiva möte vi hade med Arabförbundet. Men jag instämmer i att situationen på ort och ställe är mycket komplicerad, och utöver allt detta finns också de fraktioner och olika radikala grupper som inte tillhör regeringen och som vill äventyra hela processen. Det är en ond cirkel, och jag instämmer i att vi måste försöka bryta den.
En ledamot nämnde att vi har utökat vårt uppdrag att övervaka gränsövergången Rafah. Det har vi gjort för att vi anser att det är så viktigt att öppna för fri rörlighet för varor och människor. Jag har själv arbetat på detta tillsammans med premiärminister Ehud Olmert. Jag minns det senaste besöket där när jag tog upp det för att verkligen gå in på detaljer. Men det finns säkerhetsfrågor att ta hänsyn till. Olyckligtvis tar sig självmordsbombare över gränserna, det smugglas stora mängder finansiella medel, så båda sidorna av den här konflikten är alltid närvarande, men vi anser att det är viktigt att ha förlängt uppdraget vid gränsövergången Rafah, eftersom det bara är med Europeiska unionens hjälp som det finns en chans till öppnande.
Vi arbetar verkligen för att lösa detta. Vi samarbetar också med finansministern, inte bara i fråga om den tillfälliga internationella mekanismen utan också i fråga om inrättande av institutioner och tekniskt stöd, framför allt när det gäller tullavgifter, insamling av intäkter och revisionsförfaranden. Vi har blivit ombedda att göra detta av Salam Fayad, så vi samarbetar med dem. Jag sa att vi också kommer att undersöka om det finns några särskilda önskemål från deras sida som vi kanske skulle kunna stödja ekonomiskt via den tillfälliga internationella mekanismen i fråga, vilket alltså skulle innebära att gå längre än vad vi gjort med det stöd vi gett hittills för att hjälpa befolkningen att överleva.
Detta är vad jag kan erbjuda er i denna känsliga och svåra situation. Vi måste fortsätta att driva på och att sammanföra parterna. Jag hoppas att vi fortfarande har tillfälle att göra det.
| sv |
8. Reformerna i arabvärlden: Vilken strategi för Europeiska unionen? (omröstning)
- Betänkande: Michel Rocard
- Före omröstningen om ändringsförslag 19:
Marco Cappato: (IT) Herr talman! Jag föreslår att frasen "full respekt, även juridisk respekt, för olika sexuella läggningar” bör ändras till följande lydelse: "full respekt för och icke-diskriminering av olika sexuella läggningar”.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
- Före omröstningen om ändringsförslag 14:
Marco Cappato: (IT) Herr talman! Jag föreslår att termen "den palestinska staten” ersätts av "den demokratiska palestinska staten”.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
Véronique De Keyser: (FR) Herr talman! Min grupp har inga invändningar mot det muntliga ändringsförslaget, men vi stöder inte ändringsförslag 14, inte ens efter den förändring som gjorts genom det muntliga ändringsförslaget.
- Före omröstningen om ändringsförslag 20:
Marco Cappato: (FR) Detta är helt enkelt en språklig fråga eftersom det är den franska versionen som bedöms som gällande. Orden ”sekulära islamister” skulle därför inte ersätta orden ”moderata islamister” utan skulle betraktas som ett tillägg.
- Före omröstningen om ändringsförslag 21:
Véronique De Keyser: (FR) Herr talman! Marco Cappato har lagt fram ett muntligt ändringsförslag som innebär att han begär att skilsmässan mellan kyrka och stat är mer eller mindre garanterad. Som muntligt ändringsförslag skulle vi vilja tillägga:
(EN) ”som sig bör i alla demokratier”.
(FR) Samtidigt som islam blandar ihop politik och religion finns det bland våra länder i EU faktiskt också de som inte gör någon åtskillnad mellan kyrka och stat.
(Applåder från vänster)
Antonio Tajani: (IT) Herr talman! Marco Cappatos ändringsförslag handlar om att skilja politisk och religiös makt åt. Vi talar om arabländer och inte om länder i Europa. Om ändringsförslaget handlar om arabländerna är vi överens, för när vi talar om kyrkan hänvisar vi endast till den katolska eller protestantiska kyrkan.
Detta ändringsförslag handlar om religiös och politisk makt och det bör klargöras att vi enbart avser dessa två, eftersom jag tyckte mig ana ett försök att föra in främmande inslag i detta betänkande i Véronique de Keysers anförande.
Talmannen: Véronique de Keysers ändringsförslag innehöll en fras som är av universell omfattning. Den lyder ”i alla demokratier”. Ändringsförslaget är därför menat att ha en universell omfattning.
Marco Cappato: (IT) Herr talman! Véronique de Keysers ändringsförslag gläder mig personligen, eftersom jag själv anser det vara mer eller mindre självklart. Men om det inte är det så finns det ännu större anledning att lägga fram detta ändringsförslag.
Antonio Tajani: (IT) Herr talman! Jag anser att alla har rätt att tala i denna kammare, uttrycka sina åsikter och ha tillgång till tydlig information i de texter som vi förväntas anta.
När det gäller originaltexten i Marco Cappatos ändringsförslag står det på italienska: ”anche garantendo l'indipendenza e la separazione delle istituzioni e del potere politico dalle autorità religiose” - ”även garantera självständigheten och åtskillnaden mellan å ena sidan politiska institutioner och politisk makt och å andra sidan religiösa auktoriteter”. Detta är texten, men vi talar om kyrkan och staten. Begreppen är ”politisk makt” och ”religiösa auktoriteter”.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)
Véronique De Keyser: (FR) Herr talman! Jag vill uppmana min grupp att under dessa omständigheter rösta emot.
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.10.)
| sv |
Ändring av partnerskapsavtalet AVS/EG (Cotonou-avtalet) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en rekommendation av José Ribeiro e Castro, för utskottet för utveckling, om förslaget till rådets beslut om ingående av avtalet om ändring av partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (6987/2006 - C6-0124/2006 -.
José Ribeiro e Castro : föredragande. - (PT) Fru talman! Låt mig först och främst gratulera er till er utnämning. Mina damer och herrar! Nästan 800 miljoner människor omfattas nu av Cotonouavtalet som, tillsammans med sin föregångare Loméavtalet, sedan 2000 har styrt förbindelserna mellan EU och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Jag hoppas verkligen att dessa förbindelser kommer att bli ännu tätare och gagna båda parter. Samtycket i mitt betänkande, som jag uppmanar kammaren att ställa sig bakom, rör den första femårsöversynen av avtalet i enlighet med artikel 95 i detsamma.
Trots att de ändringsförslag som har lagts fram är medvetet få - det är trots allt viktigt att avtal av denna typ behåller sin stabilitet - bör de i stort sett välkomnas. Deras syfte är att se till att man på ett effektivare sätt kan uppfylla regelverket i Lomé-/Cotonouavtalet. Avtalet grundar sig i huvudsak på att parterna är jämlika och på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer.
Efter Berlinmurens fall och slutet på det kalla kriget lyckades vi inkludera hänvisningar till mänskliga rättigheter. Efter 2000 har vi fått en större politisk dimension i våra förbindelser, prioriterat kampen mot fattigdom och förbättrat vårt ekonomiska och finansiella partnerskap. Vid 2005 års översyn stärktes den politiska dialogen. Den blev mer systematisk, strukturerad och formaliserad i syfte att hjälpa till att förebygga och lösa kriser.
Andra aspekter som bör föras in i avtalet är terrorismbekämpning - med tanke på hur aktuellt och stort behovet är på detta område - samt en hänvisning till millenniemålen, där EU och AVS-länderna gemensamt har åtagit sig att minska fattigdomen och förbättra utbildnings- och hälsonivåerna. Annars kan det aldrig bli tal om någon riktig utveckling. Andra frågor som ingår i denna översyn är decentraliserade lokala myndigheter, att förhindra legosoldaters verksamhet, främja traditionell kunskap, förebygga hiv/aids, malaria och tuberkulos samt uppmuntra student- och ungdomsutbyte. Alla dessa saker visar att signatärstaterna har blivit mer medvetna om vilka specifika problem och förhoppningar som människorna i AVS-länderna har.
Jag måste också framhålla, och välkomna, att det för första gången uttryckligen hänvisas till nationella parlament som stödmottagare. Utvecklingen av parlamentarisk kapacitet är ett nyckelområde för att säkerställa goda styrelseformer och se till att det finns en fullständig politisk debatt om varje mottagarlands alternativ och prioriteringar på det utvecklingspolitiska området.
Många av de länder som får betydande EU-stöd inom ramen för Cotonouavtalet integrerar dessa medel i sina budgetar. Det har ofta klagats på att de medel som har anslagits inte alltid har varit så effektiva för att främja och ordentligt befästa dessa värderingar som hade behövts och varit önskvärt. Vid upprepade tillfällen har det också förekommit kritik mot att de berörda länderna ofta delar ut EU-medel på ett sätt som är diskriminerande och godtyckligt och att den offentliga förvaltningen inte alltid är objektiv och opartisk. Denna typ av situation går rakt emot de grundprinciper som ligger till grund för att erhålla EU-medel. Gemenskapsinstitutionerna måste därför införa strängare villkor så att alla politiska krafter och det civila samhället i mottagarländerna kopplas in för att diskutera och ange vilken användning av det tilldelade stödet som ska prioriteras.
Som jag föreslog vid den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen, som antog detta förslag vid toppmötet i Edinburgh i november 2005, skulle denna process av att inskärpa en känsla av ansvar och öka medvetenheten på nationell nivå kunna ske i form av en årlig parlamentsdebatt i varje mottagarlands nationella parlament som enbart skulle handla om externt stöd. Helst skulle denna debatt hållas strax före varje lands årliga debatt om den nationella budgeten. En sådan debatt skulle bidra till att stärka de demokratiska institutionerna och uppmuntra människor att utöva sina medborgerliga rättigheter.
Som en del av avtalet och det regelverk som inrättas genom avtalet, skulle man skapa en anda som främjar de nationella parlamentens viktiga inblandning i programarbetet och övervakningen av samarbetet samt för att bedöma effekterna av ett sådant samarbete i de berörda länderna. Det är vår plikt att fortsätta med, främja och stödja dessa ansträngningar. Om man bortser från ändringsförslagen, av vilka jag har belyst de viktigaste, ansåg Kap Verdes utrikeminister, som uttalade sig på AVS-ländernas vägnar, att förenklingarna av de gällande administrativa förfarandena för att få tillgång till Europeiska utvecklingsfonden kunde ha gått mycket längre. Jag delar denna ståndpunkt och anser att det är rätt att upprepa den här samt uppmanar rådet och kommissionen att ta hänsyn till detta vid framtida översyner.
Avslutningsvis uppmanar jag kammarens ledamöter att ge sitt samtycke och uppmanar parlamentet, rådet och kommissionen att göra allt de kan för att bibehålla och där det går öka sitt riktade, ansvarsfulla stöd till AVS-länderna i framtiden.
Jacques Barrot: Fru talman! Jag tackar föredraganden José Ribeiro e Castro och utskottet för utveckling för deras positiva bedömning av ändringen av Cotonouavtalet, som är grundpelaren i partnerskapet mellan AVS-länderna och EU.
Denna ändring kommer att göra det möjligt för oss att stärka vårt partnerskap och utöka det till att även omfatta säkerhetsfrågor som terroristbekämpning, förhindrandet av legosoldatverksamhet och kampen mot spridningen av massförstörelsevapen. Tack vare detta avtal kommer det att bli en mer systematisk, mer institutionaliserad dialog om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatsprincipen. Denna dialog kommer, förutom i extremt brådskande fall, att äga rum innan samrådsförfarandet, även kallat artikel 96-förfarandet, inleds. Jag skulle vilja betona att de nationella parlamenten och den gemensamma parlamentariska församlingen har fått en ökad roll på området.
I det ändrade avtalet bibehålles dessutom samma stödnivå som den som föreskrivs i den nionde Europeiska utvecklingsfonden, inberäknat inflation, effekterna av EU:s BNP-tillväxt och anslutningen av tio nya medlemsstater 2004.
Som ni vet omsattes detta beslut vid AVS-EG-ministerrådets möte i Port Moresby i juni 2006 i princip till ett åtagande på omkring 22 miljarder euro. Det är totalsumman för den tionde europeiska utvecklingsfonden för geografiskt samarbete med AVS-länderna för sexårsperioden 2008-2013. Detta innebär en nominell årlig ökning på 35 procent jämfört med den nionde Europeiska utvecklingsfonden.
Eftersom inga åtaganden i den nionde Europeiska utvecklingsfonden kan göras efter den 31 december 2007 är det avslutningsvis oerhört viktigt att översynen av Cotonouavtalet och vad som kallas den tionde Europeiska utvecklingsfondens interna avtal ratificeras av samtliga medlemsstater före slutet av 2007. Annars kan den tionde Europeiska utvecklingsfondens verksamhet inte inledas den 1 januari 2008. Jag är övertygad, och jag talar på min kollega Louis Michels vägnar, att Europaparlamentets samtycke kommer att skicka en stark signal till medlemsstaterna och kommer att påskynda de interna ratificeringsförfarandena .
Marie-Arlette Carlotti: för PSE-gruppen. - (FR) Fru talman! Först och främst vill jag tala om att det gläder mig att se er inneha ämbetet som talman. Det är inte vanligt att se en kvinna på den positionen.
Översynen av Cotonouavtalet var en stor utmaning. Vi skulle vilja ge det konkret politiskt innehåll genom att återigen sätta fokus på millenniemålen och utrotandet av fattigdomen. Det bör emellertid erkännas att denna översyn inte helt lever upp till sina ambitioner. Vår grupp har vid flera tillfällen kunnat ge uttryck för våra invändningar mot framförallt två punkter. Den första rör integreringen av två åtaganden bland avtalets grundläggande värden: ett om terrorism, ett om massförstörelsevapen. Vi motsätter oss inte dessa som sådana, men vi anser att avtalet måste fortsätta att vila på principerna om demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna. Min andra punkt rör den finansiella dimensionen. Den tionde Europeiska utvecklingsfonden, som har varit föremål för tuffa förhandlingar, kunde inte integreras i det ändrade avtalet.
Trots detta föreslår vi inte att samtycke inte ska ges. För det första för att det har gjorts framsteg på många punkter, exempelvis stärkandet av den politiska dialogen, hänvisningen till nationella parlament som stödmottagare och avtalsparternas stöd för Internationella brottmålsdomstolen. För det andra för att våra AVS-partner själva har accepterat det ändrade avtalet och är ivriga att genomföra dess finansiella kapitel, för vilket jag anser att vi har fått till stånd ett mer eller mindre acceptabelt belopp.
Därför är det meningslöst att se tillbaka. Från och med nu måste vi föra en ny kamp. Vi måste se till att varje euro verkligen bidrar till att uppfylla utvecklingsmålen och därför se till att den tionde Europeiska utvecklingsfondens programarbete blir bättre. Detta kan exempelvis ske genom att ange politiska mål som skulle innebär att 20 procent av beloppen går till grundläggande utbildning eller hälsa i AVS-länderna, eller genom att i vår utvecklingspolitik fästa större vikt vid könsdimensionen än vad vi för tillfället gör. Det är detta arbete som ligger framför oss under de kommande veckorna.
Fiona Hall: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Den nya bestämmelsen om uppbyggande av parlamentets kapacitet i AVS-länderna är mycket välkommen. Europeiska unionen har under senare år bundit allt större resurser till valobservatörsuppdrag i AVS-länder, men de av oss som har agerat som observatörer är mycket medvetna om att ett val som utförs i enlighet med reglerna bara är ett allra första steg i processen för att uppnå en god förvaltning. Alltför många nyvalda parlament har fått kämpa på i avsaknad av en utbildad statlig förvaltning, och utan möjlighet att studera bästa metoder på områden som budgetkontroll, och därför är den särskilda hänvisningen till en förbättring av parlamentets kapacitet mycket viktig.
Men det är frustrerande att medverkan av Europaparlamentets ledamöter i Cotonouavtalet är begränsat till samtyckesförfarandet, i synnerhet som vi ansvarar för nya kontrollområden inom ramen för instrumentet för utvecklingssamarbete. Det skulle vara till hjälp om vi åtminstone hade några möjligheter att bidra till utformandet av AVS-ländernas strategidokument, som är nyckelverktyg för utvecklingen av millennieutvecklingsmålen, som det nu hänvisas särskilt till i partnerskapsavtalet.
Jean-Claude Martinez: för ITS-gruppen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Vi diskuterar översynen av ett komplicerat avtal, nämligen Cotonouavtalet, som omfattar 100 artiklar, 6 delar, 5 bilagor och 5 protokoll. Detta reviderade avtal omfattar hela registret av dagens politikområden, däribland mänskliga rättigheter, demokrati, terrorism, vapen och Internationella brottmålsdomstolen. Allt det som AVS-länderna nu behöver är Reach, eftersom de riskerar att bli offer för förordningen om kemiska produkter, som innebär förlorade inkomster och att 315 000 arbetstillfällen hotas. De metaller, alkohol, oljor och ammoniak som exporteras från 24 större AVS-länder kommer att bli föremål för Reach, och det kommer att innebära ett potentiellt inkomstbortfall motsvarande 6 miljarder euro för dessa länder.
Detta för oss till den verkliga sanningen bakom EU:s förbindelser med AVS-länderna under de senaste trettio åren. Från Yaoundéavtalet 1963 till Cotonouavtalet 2000, som reviderades 2005, samt under avtalen Lomé I, II, III och IV från 1975 och framåt, tycks EU ha agerat djärvt, i synnerhet i och med Stabexmekanismen, som har skyddat produkter som kakao, te, kaffe och jordnötter. Detta visar innebörden av UNCTAD:s kompensatoriska olikheter. Unionen har också varit generös genom att bevilja finansiellt stöd från Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Jacques Barrot påpekade att det finns ett anslag på omkring 25 miljarder euro för de 79 AVS-länderna inom ramen för den nionde utvecklingsfonden.
Verkligheten är emellertid en annan. Enligt statistiken har AVS-ländernas andel av unionens marknad fallit från 6,7 procent 1976 till 3 procent 1998, och samtidigt som BNP hos en europé har ökat med i genomsnitt 2,3 procent per år har BNP hos en afrikan från ett AVS-land beklagligt nog endast ökat med 0,6 procent. Även när det gäller åtgärder har EU försummat AVS-länderna, på samma sätt som unionen har försummat Medelhavsländerna. Sedan Berlinmurens fall har EU intresserat sig för länderna i öst, men bryr sig inte längre om länderna i syd. Och vad värre är, EU har genom WTO trängt undan AVS-länderna på världsmarknaden, till exempel när det gäller sektorerna för socker och bananer. Den multinationella bananproducenten Chiquita har getts företräde framför Kamerun, som producerar bananer, och Elfenbenskusten. Det ultraliberala EU har valt att ge en tullgåva på omkring 2 miljarder euro till de multinationella företagen Chiquita, Del Monte med flera, i stället för till AVS-länderna som är tvungna att acceptera samma konkurrensvillkor som dessa multinationella företag.
Cotonouavtalet är med sina ord om demokrati och dialog ett utmärkt avtal, men när människor lider av aids kommer inga mänskliga rättigheter att kunna bota dem. Med andra ord borde Cotonouavtalet snarare omarbetas än revideras, så att det blir djärvt i två hänseenden. För det första behövs teknisk djärvhet genom en ny tullteknik: i stället för att försöka minska eller eventuellt avskaffa tullavgifterna inom ramen för Världshandelsorganisationen bör vi införa ett avdrag för tullavgifter i form av en tullkredit som kan dras av på alla köp inom det importerade landets ekonomi. Denna tullkredit skulle ge rätt till ersättning, det vill säga den skulle vara högre än de totala tullavgifter som betalas av exempelvis ett AVS-land. I och med nya tullavgifter som är flexibla, ger rätt till ersättning och är förhandlingsbara på världens aktiemarknader skulle förbindelserna mellan EU och AVS-länderna bli förenliga med den nödvändiga frihandeln och uppfylla det likaledes nödvändiga skyddet av AVS-länderna.
För det andra bör vi visa politisk djärvhet i ett omarbetat Cotonouavtal. I och med globaliseringen består 2000-talets utmaning i att organisera de gemensamma aspekterna av det globala samägandet - det vill säga vatten, livsmedel, grundläggande läkemedel och vaccin, samt utbildning - samtliga genom resurser som skiljer sig från det klassiskt statliga bidrag som EUF utgör, dvs. ett skattemedel såsom moms, baserat på omsättningen av de telekommunikationstjänster som tillhandahålls av rymdsatelliter. I så fall skulle vi inte längre tillhandahålla förbättrat bistånd i den gemensamma utvecklingens namn, men vi skulle gradvis röra oss mot en global markförvaltning. Det skulle återupprätta Lomékonventionens innebörd, och vi skulle slutligen börja bygga världen, vilket är 2000-talets utmaning.
Margrietus van den Berg: (NL) Fru talman! Det gläder mig att vi under denna vecka i Strasbourg har möjlighet att rösta om den första femårsöversynen av Cotonouavtalet sedan 2000, då avtalet ingicks för en 20-årsperiod. Detta avtal omfattar 78 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, och berör inte mindre än omkring 750 miljoner människor.
Det är ett partnerskapsavtal om bistånd och handel som utgör ett gott föredöme för andra när det gäller hållbara förbindelser mellan EU och dess utvecklingspartner. Att EU agerar som en ”mjuk makt” när det gäller konfliktförebyggande, god förvaltning och korruptionsbekämpning innebär att vi, tillsammans med EU:s medlemsstater, kan få förändringar till stånd i fråga om millenniemålen.
Från och med den 1 januari 2008 kommer närmare 24 miljarder euro, ett belopp motsvarande EU:s halva utvecklingsbudget, att stå till förfogande för en sexårsperiod. Därför skulle det vara lämpligt för parlamentet att övervaka utgifterna inom Europeiska utvecklingsfonden, men tyvärr, herr kommissionsledamot, är denna EUF-budget inte införlivad i EU:s egen budget, vilket både ni i kommissionen och vi här i parlamentet skulle ha velat.
För att Europaparlamentets roll ska få ökad betydelse bör ni, tillsammans med rådet - som dessvärre inte närvarar i dag -, ingå särskilda överenskommelser med oss, såsom vi gjorde med instrumentet för utvecklingssamarbete. Jag uppmanar er att låta detta instrument tjäna som förebild för landstrategidokumenten för AVS-länderna, det vill säga för i stort sett hela vår Afrikapolitik.
Detta innebär att parlamentet ska informeras i god tid för att kunna lämna ett meningsfullt bidrag till landstrategidokumenten. Detta kommer också att övergå till att bli ett tydligt och insynsvänligt förfarande, samt en öppen dialog mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Det kommer dessutom att förbättra parlamentets insatser och räckvidd när det gäller att övervaka programmet, samt att genomföra och utvärdera landstrategidokumenten. Det kommer också att innebära att den folkliga representationen inte förflyttas alltför långt bort från oss, eller från dem, dvs. parlamenten i dessa länder eller samhällen.
Äganderätten är en utmärkt sak, men den berör inte endast finansministern i ett land som detta. Den berör även parlamentet, regeringen och samhället. Om vi fortsätter på den här vägen kommer vi att mötas av tungt vägande synpunkter från de berörda parterna redan innan strategin har undertecknats och gått till omröstning. Vi vill gå vidare från en situation där vi alla talar om millenniemålen samtidigt som Afrika i själva verket rör sig längre bort från dessa mål, vilket framgår av att vi endast tycks fylla igen sprickorna i vägen, hur ändamålsenligt detta än må vara. Vi vill att millenniemålen ska hamna i centrum för uppmärksamheten även i AVS-länderna.
Jag vill uppmana er att ge parlamentet demokratiskt inflytande när det gäller EUF, som motsvarar EU:s halva utvecklingsbudget. Det skulle vara till stor hjälp för både kommissionen och rådet. Ge ert stöd till demokratin i EU. Vilka åtgärder avser kommissionen och rådet att vidta för att uppnå detta?
Glenys Kinnock: (EN) Tack så mycket, fru talman, och grattis! Det är mycket trevligt att se er som talman.
Liksom andra har sagt tidigare är vi mycket stolta över att AVS-EG-partnerskapsavtalet representerar bindande avtal med 78 länder i Afrika, Västindien och Stilla havet. Därför är det verkligen en mycket speciell förbindelse.
Herr kommissionsledamot! Vi beklagar att den febrila aktivitet som rådde 2005 i samband med utveckling och finansiering av utveckling faktiskt inte omfattade någon avsevärd ökning av bidrag från Europeiska unionens medlemsstater till Europeiska utvecklingsfonden för AVS-länderna. Faktum är att den tionde Europeiska utvecklingsfonden endast utgör 0,28 procent av medlemsstaternas BNP. Detta motsäger det ni sa om hur ni uppfattade resultaten av dessa förhandlingar. Jag håller med er i fråga om ratificeringstakten. Den ger fortfarande upphov till en enorm oro. För närvarande är det bara fyra medlemsstater i Europeiska unionen och fem AVS-länder som har ratificerat denna del av avtalet, och det anser jag är oroväckande.
Jag har några frågor till er. Jag vet att ni inte är den kommissionsledamot som har ansvar för utveckling, men ni kanske kan vidarebefordra dem om ni inte kan svara på dem. På Barbados lovade kommissionsledamot Louis Michel att överlämna landstrategidokumenten till AVS-ländernas parlament så att de kunde granska dem. Jag skulle vilja veta om det har skett något på detta område och om vi skulle kunna få en redogörelse från kommissionen när det gäller var vi står i samband med detta.
Dessutom vill jag fråga er om ni är beredd att inleda en strukturdialog med Europaparlamentet om AVS-ländernas landstrategidokument. Min kollega, Margrietus van den Berg, har sagt att vi vill se samma status när det gäller landstrategidokumenten för AVS som för instrumentet för utvecklingssamarbete (DCI).
Jag skulle dessutom vilja veta hur kommissionen svarar på frågor som vi i parlamentet enligt min uppfattning måste ställa, exempelvis om budgetstöd till ett land som Haiti, som Transparency International har utnämnt till det mest korrupta landet i världen. Hur kommer det sig att kommissionen nu föreslår budgetstöd till Haiti? Samma fråga gäller för Ekvatorialguinea. Vårt utskott har väldigt svårt att förstå dessa beslut. Vad gäller Togo har det framgått att kommissionen nu är beredd att normalisera förbindelserna. Vi vill veta var vi står i fråga om de 22 åtagandena: uppfyller Togo dessa? Vid den gemensamma parlamentariska församlingen i Wien lovade kommissionen att hålla oss underrättade om utvecklingen i fråga om Togo, och efter vad jag har hört från vårt sekretariat har vi fortfarande inte fått någon som helst information om detta.
Skulle ni avslutningsvis vilja åta er att samarbeta närmare med Europaparlamentet i dessa frågor, för att säkerställa att den gemensamma parlamentariska församlingens synpunkter tas i beaktande? Jag uppmanar kommissionen att svara på de viktiga frågor av detta slag som vi ställer till er i kväll.
Pierre Schapira: (FR) Fru talman! Låt mig betona en egendomlig aspekt av detta parlamentariska samrådsförfarande. Vår institution har uppmanats att ge sitt samtycke till ingåendet av det reviderade Cotonouavtalet som undertecknades i juni 2005. Genom att i dag avge vår ståndpunkt kan vi därför endast godkänna något som redan har ingåtts. Beslutsprocessen med AVS-länderna skulle inte desto mindre gynnas av att utvidgas genom Europaparlamentets deltagande. Under förhandlingarna om instrumentet för utvecklingssamarbete visade vi förvisso vårt mycket betydelsefulla mervärde och vår förmåga att försvara andra intressen än de som företräds av kommissionen och rådet.
Samtidigt anser jag att det reviderade Cotonouavtalet utgör ett väsentligt framsteg, i synnerhet när det gäller de lokala sektorernas roll inom utvecklingspolitiken: deras roll har för första gången klarlagts, och de har uttryckligen erkänts som fullvärdiga partner inom den politiska dialogen. Vi har just uppnått samma erkännande för instrumentet för utvecklingssamarbete. De stora utmaningarna när det gäller utvecklingen finns på lokal nivå. Tiden är mogen för att decentralisera vår utvecklingspolitik. Tillgång till vatten, sjukvård och utbildning är sociala tjänster som ska tillhandahållas lokalt av organ i medborgarnas närhet.
Om EU:s medel fortsätter att vara blockerade på central regeringsnivå kommer det inte att finnas något effektivt bistånd som direkt gynnar befolkningarna. Det är en av orsakerna till att jag välkomnar antagandet av det reviderade Cotonouavtalet. Vi bör nu fortsätta att vara vaksamma för att se till att det genomförs.
Ana Maria Gomes: (PT) Fru talman! Även jag vill gratulera er. Jag vill också gratulera José Ribeiro e Castro till hans betänkande och till den positiva utveckling som denna översyn har påvisat. Jag vill framhålla stödet för Internationella brottmålsdomstolen och hänvisningen till millennieutvecklingsmålen. Utan dessa hade det inte blivit någon utvecklingsstrategi. Jag vill dessutom framhålla betydelsen av den nya samarbetsklausulen för att förhindra spridningen av massförstörelsevapen, ett område där EU måste göra mera när det gäller nära samarbete och tekniskt stöd. Vi måste också göra mera när det gäller spridningen av mindre vapen, som är de största mördarna i våra partnerländer.
Jag måste också erkänna att jag känner en viss frustration beträffande förbindelserna mellan EU och AVS-länderna när jag ser hur våra motparter från några av AVS-länderna i den gemensamma parlamentariska församlingen meddelar sina regeringars officiella ståndpunkt okritiskt. Vi måste helt klart göra mer för att stärka de nationella parlamenten och deras möjligheter att noga undersöka de nationella budgeterna, samt budgetarna för samarbete och korruptionsbekämpning.
För egen del måste EU sluta ignorera, och istället börja tillämpa, de klausuler som fastställs i detta avtal och som syftar till att uppmana de undertecknande regeringarna att sätta stopp för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och mot de mest grundläggande principerna om demokrati och god förvaltning. Jag ansluter mig till de parlamentsledamöter som uppmanade kommissionen att göra parlamentet delaktigt i granskningen av samarbetspolitiken med AVS-länderna.
Kader Arif: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Trots att det sker sent gläder det mig att Europaparlamentet har rådfrågats i detta ärende. Kvällens debatt ger oss en möjlighet att återigen uttrycka vår tillfredsställelse över de framsteg som har presenterats i samband med översynen av avtalet, i synnerhet när det gäller förbättringar mellan parterna, som ett resultat av deras politik för att skydda mänskliga rättigheter och främja demokratin. Detta samråd ger också en möjlighet att påminna oss om vad som var angeläget vid tidpunkten för textens undertecknande. Jag tänker särskilt på den artikel som gör kampen mot spridning av massförstörelsevapen till en grundläggande aspekt i partnerskapet mellan AVS-länderna och EU.
Samtidigt vill jag betona, eller erinra om, att det prioriterade målet i samarbetet mellan de två regionerna var fattigdomsbekämpning och kampen för utveckling. Sedan 2005 har nya farhågor uppstått. Dessa gäller våra framtida handelsförbindelser med AVS-länderna. Hur kan vi, som i fallet med det reviderade Cotonouavtalet, hävda att millennieutvecklingsmålen måste underbygga samarbetet mellan AVS-länderna och EU, utan att oroa oss över vilka konsekvenser ett framtida ekonomiskt partnerskapsavtal skulle kunna få när det gäller välbefinnandet hos befolkningarna i dessa länder, och utan att genomföra en konsekvensbedömning innan förhandlingarna inleds? Hur kan vi framhålla betydelsen av att stödja regionala integrationsorganisationer som har inrättats av AVS-länderna om vi inte respekterar de befintliga grupperingarna inom ramen för förhandlingarna? Hur kan vi framhålla denna betydelse när vi samtidigt känner till att vi, inom de förhandlingar som för närvarande förs, inte kan ta hänsyn till intressena hos länder av varierande storlek och utvecklingsnivå?
Översynen av Cotonouavtalet har framför allt gjort det möjligt att belysa betydelsen av en politisk dialog mellan partnerländerna. Det är på denna grundval som EU och AVS-länderna hädanefter måste sträva efter att få bukt med missförstånden, göra progressiva och konstruktiva framsteg i förhandlingarna och nå överenskommelser som till fullo gynnar AVS-ländernas utveckling.
Jacques Barrot: Fru talman! Jag vill säga till alla ledamöter som har talat att jag kommer att vidarebefordra deras kommentarer i så exakta ordalag som möjligt till min kollega Louis Michel, som kommer att fortsätta dialogen om hela denna utvecklingspolitik på det sätt ni önskar. Jag ska tala om för honom att parlamentet hyser ett starkt intresse för utvecklingen av denna politik, som ni vet att han sköter med stor övertygelse.
Flera av er har betonat betydelsen av detta partnerskap. Jag skulle vilja återgå till det finansiella anslaget. Det stämmer att 23,7 miljarder euro av detta belopp ska fördelas som driftsanslag till AVS-länderna. Beloppet kan jämföras med de 22,7 miljarder euro som föreslogs under det luxemburgska ordförandeskapet. Detta belopp kommer att integreras genom en ökad insats från Europeiska investeringsbankens sida inom ramen för stödet till AVS-länderna genom egna medel. Det är ändå ett betydande belopp. Det utgör en årlig ökning med 35 procent jämfört med den nionde utvecklingsfonden.
Stödet till AVS-länderna måste dessutom ses i ett mer allmänt sammanhang när det gäller gemenskapens externa åtgärder. I allmänna ordalag kommer AVS-länderna också att gynnas av de tematiska budgetposter och medel som uppgår till 1,2 miljarder euro och som har reserverats för de AVS-länder som har undertecknat sockerprotokollet. Dessa medel, som ska betalas genom gemenskapens allmänna budget, kommer att öka den andel av gemenskapens utvecklingssamarbete som har öronmärkts för AVS-länderna, i jämförelse med den tidigare budgetramen.
Jag anser att jag därigenom har framhållit de framsteg som några av er har nämnt, samtidigt som jag erkänner att denna politik kommer att bli föremål för ytterligare förändring eftersom den numera är en del av EU:s skyldigheter och ändamål.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
| sv |
Fru talman! Jag har denna vecka sett några båtar lägga till vid parlamentet och underrättade säkerhetstjänsten. Det fanns svårigheter att göra sig förstådd på det språkliga planet, men telefonledningen var också så dålig, att det nästan var omöjligt att göra sig förstådd av den anledningen. Jag skulle vilja anhålla om att man också i parlamentet klart och tydligt tillkännager det nummer till säkerhetstjänsten som man kan nå den på, så att om man vill anmäla någon händelse kan detta också ske snabbt och effektivt.
Herr Rübig! Vi skall gärna ange detta nummer. Eftersom ni väcker frågan måste jag tala om att vi konfronterades med ett antal mycket besvärliga incidenter i går. Det handlade om demonstranter - man kan inte tala om besökare - som ställde till med stora problem. Jag vill påpeka att vår säkerhetstjänst verkligen reagerade mycket snabbt och effektivt, och att man tack vare detta kunde få kontroll på situationen. Det ville jag framföra här i plenisalen.
(Applåder)
Herr talman! Jag har fått information om att man i presidiet nu i dagarna diskuterar frågan om språken och om tolkningen efter kandidatländernas inträde i unionen. Som ni vet, är vi alla lite känsliga i denna fråga, som ju främst är en politisk fråga och som inte kan inskränkas till en fråga om administrativa åtgärder, och därför skulle jag vilja be er tala om för oss vilka tankar som förekommer och på vilket sätt ni tänker er att vi alla skulle kunna delta i denna diskussion, som verkligen måste föras.
Fru Zorba! De riktlinjer ni syftar på kommer att antas av presidiet i september, och fram till dess kommer grupperna att ha stora möjligheter att diskutera dem. Att de kan göra det tror jag är mycket viktigt.
Fru talman! Kanske en anmärkning sedan regleringen av språkfrågan nu redan förts på tal två gånger. Jag skulle vilja peka på att språkfrågan regleras i arbetsordningen. Enligt denna avgör man i plenum slutgiltigt hur språkfrågan skall regleras under sammanträdet och därför är all oro - även med tanke på en inblandning av presidiet - fullständigt ogrundad.
Toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i G8-länderna
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i G8-länderna.
Jag ger genast ordet till kommissionär Patten.
. (EN) Fru talman! Det gläder mig att få denna möjlighet att tala om G8-toppmötet. På förslag av Italien, som innehar ordförandeskapet vid det kommande G8-toppmötet i Genua, kommer man under toppmötet att koncentrera sig på å ena sidan globala utvecklingsfrågor och å andra sidan vissa viktiga frågor i sammanhanget, som t.ex. miljö och livsmedelssäkerhet. Kommissionen stöder fullständigt denna inriktning för toppmötet. Det är faktiskt så att det är G8-ledarnas avsikt att toppmötet i Genua skall skicka en stark signal att G8-länderna tar sina medborgares oro på största allvar, såväl som den oro som uttrycks av medborgarna i utvecklingsländerna.
Som en uppföljning av toppmötet i Okinawa förra året, kommer G8-länderna att ta upp utvecklingsfrågorna på ett mycket seriösare sätt. Kommissionen anser att man under toppmötet måste ta upp följande viktiga frågor inom detta område. För det första: kampen mot överförbara sjukdomar. Europeiska unionen har uppvisat ett starkt ledarskap i denna fråga. Handlingsplanen mot överförbara sjukdomar antogs av rådet tidigare i år. Till följd av Kofi Annans uppmaning till att upprätta en global hälsofond, som till min glädje stöddes av FN:s generalförsamling förra veckan, förväntas G8-länderna att ge sitt politiska och ekonomiska stöd till den föreslagna fonden. Kofi Annans närvaro i Genua för att delta i ett " uppsökande" sammanträde mellan de politiska ledarna från G8-länderna och andra länder, kommer att hjälpa till med att fokusera uppmärksamheten på frågan om den globala hälsofonden.
Det återstår många frågor och vi måste se till att fondens inriktning och förvaltning är förenlig med målen för Europeiska unionens handlingsplan. Men en stark signal om europeiskt stöd inom detta område kommer både att vara naturlig och förväntad i Genua.
För det andra har vi frågan om tredje världens skulder. G8-länderna uppvisade tidigt ett ledarskap när det gäller frågan om de fattigaste ländernas skulder - HIPC-initiativet - och vi bör nu försöka att gå vidare. Prodi och premiärminister Verhofstadt kommer att hänvisa till rådets beslut i maj i år, genom vilket man uppmanade till en fullständig avskrivning av alla utestående särskilda lån som getts till de minst utvecklade länderna enligt den första, andra och tredje Lomékonventionen.
För det tredje har vi frågan om marknadstillträde för de minst utvecklade länderna. Vi stöder kraftfullt det italienska G8-ordförandeskapets initiativ för att utvidga debatten om minskning av fattigdomen utöver skuldavskrivning. I synnerhet bör kopplingarna mellan fattigdomsminskning och handel betonas. I detta sammanhang kommer naturligtvis initiativet "allt utom vapen" att nämnas, och kommissionen kommer att verka för att andra G8-länder anpassar sig genom att ge skatte- och tullfritt tillträde för alla produkter som härstammar från de minst utvecklade länderna.
Jag tar nu upp miljöfrågorna: G8-ledarna kommer att diskutera klimatförändringar. Detta blir president Bushs första G8-toppmöte. Kommissionen diskuterar gärna - vilket utan tvivel också gäller för de andra europeiska deltagarna - vår oro rörande Förenta staternas nuvarande inställning om klimatförändringarna och ratificeringen av Kyotoprotokollet. Vi kommer att verka för att se till att man i förklaringen gör en tydlig hänvisning till vetenskapligt material för att stödja de brådskande internationella åtgärder som krävs för att minska klimatförändringarna.
Vi kommer för vår del att gång på gång upprepa vår beslutsamhet att gå vidare och se till att Kyotoprotokollet ratificeras, och vår förhoppning är att man under den återupptagna sjätte partskonferensen om konventionen om klimatförändringar - planerad att hållas i Bonn - kan hitta en väg som gör det möjligt för Förenta staterna att delta i processen.
När det gäller livsmedelssäkerhet, ser gärna kommissionen att slutsatserna från G8-toppmötet omfattar en hänvisning till försiktighetsprincipen. Vi är fortfarande måna om att se till att systemen tar hänsyn till allmänhetens växande medvetenhet om livsmedelssäkerhetsfrågor, möjliga risker i samband med livsmedel och de allt snabbare förändringarna när det rör utvecklingen inom bioteknikområdet. Detta är inte de enda punkterna på dagordningen för det tre dagar långa sammanträdet. Utöver de viktigaste frågorna som rör utveckling, miljö och livsmedelssäkerhet, kommer man att diskutera regionala frågor, med fokusering på Mellanöstern och Balkanområdet, och konflikterna i Afrika. Dessa ämnen kommer att diskuteras vid utrikesministrarnas sammanträde, då jag kommer att närvara strax före de högsta politiska ledarnas sammanträde.
Som vanligt kommer det att hållas ett sammanträde mellan länderna i G7-gruppen före G8-toppmötet, dvs. utan Ryssland, då de viktigaste samtalsämnena kommer att vara världsekonomin, inbegripet oljepriser och finansstruktur. Japans premiärminister Koizumi kommer att tillkännage sin plan för strukturella reformer under inledningen till valen i Japan. De politiska ledarna kommer också att diskutera handelsfrågor, i syfte att sända ut ett klart och tydligt budskap om påbörjandet av en ny runda vid WTO:s fjärde ministermöte i Dohar i november.
I samband med G7-sammanträdet kommer också kärnsäkerhetsfrågor att diskuteras, både i förhållande till situationen i Ryssland och när det rör nödvändigheten av att upprätthålla lånen till Ukraina, som ett resultat av stängningen av kärnkraftverket i Tjernobyl, för byggandet av K2R4-reaktorer i landet.
Det har blivit G8-praxis att arrangera ett uppsökande sammanträde med stats- och regeringscheferna från vissa utvecklingsländer. I denna anda har de italienska värdarna bjudit in politiska ledare från Sydafrika, Nigeria, Mali, Algeriet, Bangladesh och El Salvador för att närvara vid ett sammanträde och en bankett, där man huvudsakligen kommer att koncentrera sig på strategin för minskning av fattigdom och den globala hälsofonden. Som jag nämnde tidigare kommer även FN:s generalsekreterare att närvara under denna del av toppmötet, såväl som Världsbankens ordförande och chefer från Världshandelsorganisationen, Världshälsoorganisationen och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.
G8 är ingen organisation eller institution. Den grundas inte på något fördrag, den har inget sekretariat. G8-gruppen är en årlig sammankomst av demokratiskt valda ledare från världens ledande nationer. Europeiska kommissionen har, som företrädare för hela unionen, inbjudits att delta, inte minst på grund av dess ansvar för handelsfrågor och andra frågor. Precis som tidigare har ordförande Prodi för avsikt att på bästa sätt ta tillvara detta tillfälle för att meddela Europeiska unionens åsikter och ståndpunkter. Men det räcker inte med att världens politiska ledare träffas och diskuterar dessa frågor. De måste vara lyhörda för utvecklingsländernas och det civila samhällets intressen, och sedan föra samtal med dem. Detta är skälet till varför G8 i allt högre grad organiserar kompletterande evenemang och sammanträden med tredjeländer och det civila samhället vid sidan av toppmötet.
Jag har redan nämnt motivationssammanträdena med andra ledare. Förra året inrättade japanerna ett centrum för icke-statliga organisationer på Okinawa. Italienarna fortsätter i år med ett antal sammanträden som redan ägt rum och andra som planeras äga rum strax före toppmötet. Kommissionen har fått stora erfarenheter genom sina egna förbindelser och samråd med det civila samhället - vi har gärna delat med oss av våra kunskaper till G8-länderna, och vi hoppas att främjandet av denna typ av dialog kommer att fortsätta och utvecklas ytterligare.
Låt mig bara slutligen ta upp en sak. I vilken grad man än instämmer eller inte instämmer, i vissa åsikter som företrädare för det civila samhället har, när det rör frågor som t.ex. globalisering, anser jag att det är utomordentligt viktigt att vi har en öppen dialog som inte förstörs genom gatuvåld. Vissa av de scener vi sett i samband med nyligen hållna toppmöten och sammanträden har, tror jag, tråkigt nog gjort det svårare för legitima företrädare för det civila samhället att förklara och föra fram sina ståndpunkter till de närvarande politiska ledarna. Jag anser att detta är en tragedi. Det nedvärderar på ett mycket orättvist sätt de åsikter som dessa legitima icke-statliga organisationer måste föra fram, och jag hoppas verkligen att de kommer att förklara detta och att de som gjort sig skyldiga till våld förstår innebörden.
(Applåder)
Fru talman! Samtidigt som jag tackar kommissionär Patten för hans redogörelse kan jag inte låta bli att känna djup besvikelse över det faktum att detta parlament inte har avsatt tid för en grundlig debatt, en debatt som eventuellt hade kunnat avslutas med ett gemensamt förslag i denna fråga som är så viktig och där våra samhällen och allmänheten engagerar sig så djupt. Det är paradoxalt att ett toppmöte med en dagordning som är så öppen för frågorna om global governance skall bli föremål för en lika våldsam som ogrundad kritik. Naturligtvis har det funnits, och finns fortfarande, ett problem, inte bara vad gäller kommunikationen, utan även när det gäller det demokratiska deltagandet, inte den typ av deltagande som de våldsamma globaliseringsmotståndarna vill se, utan den typ av demokratiskt deltagande som utövas genom de nationella parlamenten.
Man kommer med andra ord inte bara att diskutera marknadsfrågor i Genua. Tvärt om är dagordningen i själva verket helt uppbyggd kring kampen mot fattigdomen. Kampen mot fattigdomen innebär framför allt arbete och jämlik fördelning av det välstånd som uppkommer som resultat av globaliseringen. Till globaliseringsmotståndarna vill jag som ekonom säga att innan man fördelar välståndet, så måste det skapas. Men det europeiska målet full sysselsättning måste, för att inte bara bli ett rikt samhälles egoistiska vision, förvandlas till ett globalt mål som kopplas till avregleringen av handelsutbytet via aktiva politiska insatser på arbetslivets område, en process som kan skapa aktiva samhällen och därmed social tillhörighet: genom att överbrygga den digitala klyftan, genom utbildning av humankapitalet och genom starta eget-bidrag. Prioriteringen av arbetslivet skall leda till ett garanterat minimum av trygghet åt alla. Kampen mot fattigdomen kräver ett bättre samarbete mellan Världsbanken, Internationella Valutafonden, ILO och Världshandelsorganisationen (WTO) om vi skall kunna förena en politik som syftar till makroekonomisk stabilitet och utveckling med de sociala målen.
Det är med andra ord stor skillnad jämfört med toppmötena under mitten av 1970-talet. Vid toppmötet i Genua kommer, vilket kommissionär Patten påpekade, stats- och regeringscheferna som är gäster hos den italienske presidenten, redan under första dagen att träffa FN:s generalsekreterare Kofi Annan, ordföranden i Europeiska kommissionen Prodi, rådets tjänstgörande ordförande Verhofstadt, cheferna för FAO, WTO, Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsbanken, och dessutom Nigerias, Sydafrikas och Algeriets presidenter, som är de som har dragit igång stöd- och utvecklingsplanen för Afrika.
G8-mötet kommer sannerligen att bli en övning i det globala ledarskap som kan och måste bli ännu bättre, men som redan i dag vilar på en betydligt bredare bas än de möten som genomfördes under 1970- och 1980-talen.
Fru talman! I Genua den 20 juli kommer de åtta stora att stå i centrum för hela världens uppmärksamhet med en mycket ambitiös dagordning: fattigdom, miljö och kampen mot aids. Jag hoppas att de resurser som avsatts för att möjliggöra G8 kommer att stå i proportion till mötets förmåga att utveckla lämpliga lösningar på samtidens dramatiska problem. Italien har försökt att efter bästa förmåga förbereda dessa olika ärenden. Den nuvarande regeringen verkar vilja ta vid där den förra slutade: jag tänker på de 20 procent av världens befolkning som förbrukar 83 procent av planetens resurser, jag tänker på de 1,3 miljarder människor som lever på en dollar om dagen och jag tänker på jordens klimat.
Det är ingen som ifrågasätter detta toppmötes legitimitet. Och ändå är det utmärkande för denna typ av organisationer - som bland annat helt saknar reell makt, som vi alla vet - ett allvarligt demokratiskt underskott, och när jag säger demokratiskt underskott så menar jag inte bara frånvaron av företrädare för de fattigaste länderna - vilket är ett mycket allvarligt problem - utan jag tänker till exempel på hur själva Europeiska unionen är representerad. Vi får med andra ord inte låta detta minska behovet av att göra internationella institutioner som FN, dess ekonomiska och sociala kommitté och Världshandelsorganisationen, för att inte tala om Internationella valutafonden och Världsbanken, trovärdiga, effektiva och demokratiska. Målet måste vara att skapa institutioner som kan återupprätta bandet mellan politik och ekonomi, mellan regering och marknad, när det gäller de globala utvecklingstendenser som hittills har främjat kapitalomflyttningar och spekulationsvinster på bekostnad av direktinvesteringar.
När det sedan gäller dagordningen, så tar den upp frågor som att lösa problemet med de fattigaste ländernas utlandsskulder men att gå ännu längre via förslaget "everything but arms", att stödja ILO:s strategi, att skapa en dagordning för värdigt arbete för att undvika att tvinga de fattigaste länderna att vinna marknadsandelar i första hand genom social dumping, ratificering av Kyotoprotokollet och stöd åt de afrikanska ländernas strategi, till exempel Sydafrikas, i kampen mot aids genom den fond som kommissionär Patten här har påmint oss om.
Kommer man att fatta dessa beslut i Genua? Vi hoppas verkligen det och vi tror att trycket från den stora och mångskiftande proteströrelsen kommer att bli viktigt i det avseendet. Även jag anser att våld i olika former, förutom att vara oacceptabelt som en form för politiskt uttryck, oavsett från vilket håll det kommer, i grunden har för avsikt att skymma det verkliga innehållet - här har kommissionär Patten rätt - och att utnyttja mediernas uppmärksamhet kring dessa händelser för andra syften som inte har ett dugg att göra med att söka lösningar på dessa problem.
(Applåder)
Fru talman! I förra veckan deltog jag i en konferens i Stockholm där debattledaren från Afrika, i den plenarsektion där jag gjorde en föredragning, inledde mötet med att enligt sina afrikanska vänners önskemål säga följande: "Jag har blivit ombedd att till Afrika ta med mig botemedel för aids, botemedel för fattigdom, botemedel för politiska konflikter och botemedel för icke-tillgång till informationsteknologi - de fyra sjukdomar som ökar det redan stora gapet mellan Nord och Syd ". Det fanns naturligtvis en anledning till detta uttalande. 1960 hade de rikaste 20 procenten av världens befolkning en inkomst som var 30 gånger högre än den för de fattigaste 20 procenten. 1990 var siffran 60, 1997 var den 74, och det råder ingen tvekan om att den har stigit sedan dess. Enligt "The Economist" av den 16 juni finns det idag fler rika människor i världen än någonsin förut.
Den ledsamma slutsats som han kom fram till efter mötet var: "Så det tycks som om jag måste återvända till Afrika utan botemedel för våra fyra pågående stora kriser". Detta är ett problem som kan relateras till många av våra möten. Hur mycket klarar vi egentligen av att förändra? Vi kan hoppas på att G8-mötet, där de enskilda EU-länderna, kommissionen och ordförandeskapet finns företrädda kanske kan hjälpa till att förändra en del. Lyckas det oss inte att få fram mer markanta resultat från dessa möten kan man befara att rädslan för globaliseringen förvärras och att vi därmed kommer att få se ännu större demonstrationer. För en del av problemet är ju att människor i allmänhet helt enkelt betraktar globaliseringen som någonting av ondo, medan vi politiker anser att den borde vara av godo, och vet att den faktiskt också skulle kunna vara det. Men det saknas resultat och i stället får vi hela tiden bevis för större och större skillnader.
Jag hoppas att vi skall kunna gripa oss an några av de verkliga problemen och vill därför uppmana kommissionen - och det blir alltså inte Patten utan Prodi - att verkligen rikta fokus mot utvecklingsländernas desperation, eftersom det utgör det största världsproblemet i dagsläget. När man diskuterar upprättandet av en fond, genomförande av skuldsanering o.s.v. måste man också komma ihåg att tala om "additional money", d.v.s. extra pengar, så man undviker en situation där samma pengar cirkulerar runt i systemet och aldrig betalas ut.
Fru talman! Jag välkomnar varmt kommissionär Pattens försäkran att fattigdomsminskning kommer att bli en viktig sakfråga på G8-dagordningen. Teoretiskt sett har G8-regeringarna åtagit sig att uppfylla FN:s utvecklingsmål senast 2015, inbegripet allmän grundskoleutbildning. För över ett år sedan, vid den internationella utbildningskonferensen i Dakar, lovade samma regeringar att inget land som verkligen ville tillhandahålla utbildning för alla, skulle behöva lida brist på resurser för att kunna nå detta mål. Det är vackra ord, men var är resurserna och vad har hänt med skuldavskrivningen?
G8 bör nu skriva av alla IMF- och världsbankslån för de länder som har åtagit sig att uppfylla utvecklingsmålen senast 2015. Samma mål delas av hundratals grupper i det civila samhället över Europeiska unionen, och många tusen personer bryr sig så mycket om dessa sakfrågor att de kommer att resa till Genua för att delta i fredliga demonstrationer i syfte att rikta världens uppmärksamhet på de brådskande åtgärder som krävs i sammanhanget.
Låt mig avsluta med en förhoppning om att internationell media kommer att lyssna på dem och rapportera om deras åsikter, och ge mycket mindre uppmärksamhet till det minimala antal personer som kan tänkas ta till våld, men som alltför ofta överskuggar den berättigade oro som de tusentals fredliga, men passionerat engagerade, demonstranterna känner.
(Applåder)
Fru talman! Vi anser att det nya i Genua inte kommer att vara själva G8-mötet utan tvärtom motståndsrörelsen. G8 upplevs av många sociala och politiska parter - och vi hör dit - som illegitim, som ett uttryck för en allvarlig tendens att förlägga viktiga beslut utanför den nationella suveränitetens räckvidd. Vi är inte de enda som tycker så: även hela den katolska kyrkans episkopat i värdregionen har uttryckt sig i samma riktning. Efter tragedin i Göteborg skulle det ha varit klokt att skjuta på G8-mötet. Ibland kan det vara klokt att inte visa upp den egna makten. Det finns en risk att Europa kastas tillbaka genom seklerna till den tid när ordningsmakten öppnade eld i samband med demonstrationer, på den tiden gällde det arbetarrörelsens demonstrationer. Detta G8-möte är en meningslös maktdemonstration, en glorifiering av den egna makten, men många tror inte längre på G8. De tror inte på mötet därför att globaliseringen inte lyckas dölja de klyftor som den skapar i världen: häri ingår numera kriser, förvärrade orättvisor mellan nord och syd. Det löser inte problemen med fattigdom och sjukdomar, det skapar en vitt spridd och djup osäkerhet om mänsklighetens och naturens framtida öde. Därför är det motståndarna till G8, det civila samhällets rörelser som i dag talar till världen; det är de unga i den rika världen som gör sig till tolk för de fattiga länderna i världen, deras befolkningar, vilkas krav på demokrati och deltagande klingar ohörda, som gör sig till tolk för individernas och miljöns lidanden, som lyssnar på de krafter som kräver social rättvisa.
Demonstranternas paroll är: det går att skapa en annan värld. Under denna paroll förenas de anställdas kamp för sysselsättning, för bättre löner, böndernas kamp för ett alternativt jordbruk och för en lösning av världens svältproblem, här möts alla de som är rika i morgon. Och var står Europa? Europa tiger. Jag finner det vara en viktig läxa för oss alla att i denna Europas tystnad lyckas en viktig religiös kraft som den katolska kyrkan bättre uttrycka och tolka det civila samhällets krav på denna stora kontinent, uttrycka hela kritiken mot detta toppmötes illegitima natur och att det är omöjligt att reglera de stora moderniseringsprocesserna i världen.
Fru talman! Under den gångna veckan har man här i Italien gjort undersökningar om hur opinionen utvecklas. Till min stora förvåning, måste jag erkänna, var ett av resultaten att majoriteten av italienarna delar den oro som G8-kritikerna ger uttryck för. Detta betyder ingalunda att majoriteten av italienarna godkänner det våld som har förekommit i andra sammanhang och som vi fruktar kommer att upprepas. Jag hör naturligtvis inte till dem, och det gör inte heller majoriteten av italienarna, men detta betyder att i Italien - och jag tror att detta gäller många andra länder på jorden - så finns det faktiskt en djup oro över ett sätt att globalisera världen som inte stämmer överens med de flesta medborgares förväntningar. Det skulle vara ett allvarligt misstag att tro att detta är en fråga om vänster eller höger. Detta är en fråga som rör vissa grundläggande problem för mänskligheten, jag skulle till och med vilja säga att detta är ett problem som till största delen rör just personer med en liberal grundsyn, den grupp jag tillhör. Ett av de största problem som vi upplever just nu är nämligen att globaliseringen av världsekonomin blir en process utan regler, något som kan skapa ännu värre konsekvenser.
Här har Europa stora möjligheter och ett stort ansvar. Stora möjligheter, för i dag växer det i Europa fram en serie tendenser och idéer som, åtminstone delvis, skulle kunna bli ett svar på globaliseringens problem. När det gäller mänskliga rättigheter, miljöskydd, respekt för minoriteter och medborgarnas rötter, när det gäller mångfalden och accepterandet av mångfalden är Europa till största delen överens. Detta visas av den närmast enhälliga ståndpunkten i samband med Kyotoprotokollet, det visar kampen mot dödsstraffet och kampen för respekt för de mänskliga rättigheterna, det visar vår sammanhållningspolitik, en politik som ännu kanske inte är tillräcklig men som ändå är viktig. Samtidigt visar detta vårt ansvar, för dessa resultat är ännu inte politiska resultat; det finns i dag inget Europa som inför världen stöder dessa idéer: det finns bara enskilda länder. Den bild som kommer att framträda efter toppmötet i Genua är bilden av ett frånvarande Europa, en bild med andra ord som riskerar att domineras av den stora och enda supermakten. Utan dess egen förskyllan, märk väl, men just på grund av frånvaron av det som skulle kunna vara en kontinent som för fram en annan linje, men en linje som går den oro som en stor del av mäskligheten visar till mötes.
Vi har alltså två frågor att ta ställning till: den ena gäller att fördjupa denna plan, denna diskussion. Jag tror att vi kan skapa en del saker av mycket stor betydelse själva: idén till exempel att komma till nästa toppmöte om miljön med en enad röst, en gemensam europeisk röst; idén till exempel att fördjupa idén om intern sammanhållning. Det finns även ett problem som rör utvidgningen av fonderna: ett Europa som avsatte en större del av sina resurser till en politik - som redan har haft en viss framgång - för att förbättra förhållandena i vissa eftersatta områden, skulle bli mycket betydelsefullt. Men till detta måste läggas en gemensam politisk insats. Om detta fortsätter att vara, som det har varit i det förflutna, enskilda länders röster, så kommer det även i fortsättningen att bli svaga röster i den globala kören. Men om vi i stället lyckas göra framsteg på vägen mot den europeiska integrationen och om vi lyckas göra så att vi inte längre talar som ett antal europeiska länder utan med en enda europeisk röst i vissa viktiga globala sammanhang, så skulle vi ha givit ett bidrag inte bara till att lösa Europas problem, utan till att lösa världens.
Den italienska regeringen agerar föredömligt i sina försök att skapa dialog med samtliga sociala krafter. Här bör man tillägga en sak: de övriga medlemsstaterna måste få en kraftig impuls i riktning mot europeisk integration så att dessa idéer, dessa förhoppningar som helt riktigt bärs fram, uttryckas av ett subjekt med tillräcklig kraft. Det får inte vara enstaka stater, det måste vara Europa i dess helhet som för fram dessa idéer.
Herr kommissionär! Globaliseringen måste i största möjliga mån vara en globalisering av rättigheter och friheter: kommissionens initiativ "everything but arms", som syftar till en unilateral sänkning av tullavgifterna för de fattigaste länderna är med andra ord alldeles utmärkt. Detta är en lösning som innebär ekonomisk frihet, en lösning som måste utvecklas maximalt, bland annat därför att på det viset kan vi ge ett bättre svar till dem som ger globaliseringen skulden för utarmning av och rovdrift på hela folkgrupper och delar av vår planet, folkgrupper som faktiskt utnyttjas av sina egna tyranner, folkgrupper som drabbas av ekonomiska system som i de flesta fall är slutna och autokratiska. Det är med andra ord inte sant att ekonomisk frihet, öppna marknader leder till att befolkningar ruineras: i detta sammanhang är initiativet att unilateralt avskaffa tullhinder av avgörande politisk betydelse.
Men också globaliseringen av rättigheter är viktig. Det är nödvändigt att någon i denna kammare påminner, inte bara staterna som deltar, men hela världen om följande: avskaffande av dödsstraffet och ett allmänt moratorium för avrättningarna i världen; 60 ratificeringar för en internationell brottmålsdomstol; global kamp mot könsstympning av kvinnor. Detta är den typ av globalisering som medborgarna skulle kunna ta emot som något positivt.
Men här uppkommer ett problem, inte ett problem i samband med illegitimitet, utan i samband med frånvaro av regler, av förfaranden. Deltagandet får inte bara vara öppet för icke-statliga organisationer, de så kallade företrädarna för det civila samhället. Problemet gäller alla medborgare. Varför då inte försöka se till att debatten i G8 sker on line, så att den kan följas av alla: föredragningslista, diskussioner, beslut som fattas, vem som beslutar? Denna kunskap måste spridas. G8 är inte en institution, men dess arbete och de beslut som fattas kräver ändå spridning och öppenhet.
Fru talman, kommissionär Patten! Om cirka två veckor kommer våra världsledare att mötas i Genua. Ämnet för samtalen är globaliseringen, och då i synnerhet fattigdomsbekämpning, miljö och konfliktförebyggande.
Genuas gator kommer än en gång att fyllas av aktivister. Tyvärr kommer bilder av upprorsmakare och den stenkastande minoriteten att få mycket uppmärksamhet i TV och media. Jag fördömer denna minoritet, för en sten är varken höger eller vänster, en sten är helt enkelt destruktiv. Men protesten från majoriteten fredliga aktivister, som agerar mot ett världshandelssystem som leder till en orättvis fördelning av tillgångar, stöder jag. Aldrig tidigare har världshandeln blomstrat som nu. Av den anledningen är och förblir det anstötligt att de 20 rikaste länderna i genomsnitt tjänar 37 gånger mer än de 20 fattigaste länderna. En klyfta som för 40 år sedan bara var hälften så stor.
Fattiga länder, och närmare bestämt den fattiga befolkningen i dessa fattiga länder, tjänar inget på de här världsomfattande framgångarna. Nära hälften av världens befolkning måste klara sig på ett belopp som understiger två dollar om dagen, och en femtedel av världens befolkning lever under den internationellt vedertagna absoluta fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Med tanke på det är och förblir det absolut oacceptabelt att utvecklingsländerna tvingas öppna sina marknader för våra produkter, samtidigt som olika handelsbarriärer i väst visar sig vara ointagliga för utvecklingsländerna.
Europeiska unionen har tagit ett första steg med ett aktningsvärt initiativ: allt utom vapen. Europa måste gå längre. Jag uppmanar alla västerländska, industriella stormakter som nu på ett skandalöst vis vänder ryggen till, som exempelvis Förenta staterna, att följa det här europeiska initiativet.
En ny WTO-konferens kommer endast att erhålla trovärdighet om det verkligen blir en utvecklingskonferens. Världshandel till förmån för bekämpning av fattigdom. Det skulle om något vara en stark stimulans på väg mot en rättvis fördelning av tillgångar. Men mycket mer än så behövs. På grund av bristande politisk commitment kommer de internationella avtalen, som universell tillgång till grundskoleutbildning och grundläggande hälsovård år 2015, inte att hållas. Även år 2001 går 130 miljoner barn aldrig i skolan och ytterligare 150 miljoner barn börjar i grundskolan men slutar innan de har lärt sig läsa och skriva.
Aids-epidemin orsakar en oerhörd social splittring i utvecklingsländerna. Ekonomiska utfästelser i Genua till en internationell fond för fattigdomsrelaterade sjukdomar är naturligtvis lovvärda och har framför allt ett högt nyhetsvärde, men det är fortfarande ingenting annat än en droppe på en het platta om inte samma donatorer följer de internationella avtalen: 0,7 procent av bruttonationalprodukten till utvecklingshjälp. Det gäller också för medlemsstater som England och Tyskland, men framför allt för Förenta staterna med 0,1 procent.
I Genua kommer man också att tala om instabiliteten på den ekonomiska världsmarknaden. Det förefaller mig vara en god idé att de samlade världsledarna enas bakom det belgiska ordförandeskapets föresats att studera möjligheten till en Tobin-skatt på internationellt blixtkapital. Denna bland annat av Förenta staterna kritiserade formen av beskattning kan i själva verket förekomma ekonomiska kriser och inkomsterna skulle sedan kunna användas till utvecklingsprojekt.
Jag kommer att bedöma toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i G8-länderna på basis av det verkliga politiska åtagandet att ta sig an kampen mot fattigdomen. Det kräver kraftfulla åtgärder, att de redan befintliga internationella avtalen följs och en vilja till att ställa globala intressen framför ibland mycket anstötligt formulerade nationella ekonomiska eller industriella intressen.
Fru talman! G8:s träffar tycktes bli en rutinsak. Detta har nu förändrats. Alltfler människor märker att de fjärmar sig från frågor om näringsliv och ekonomi, att de börjar ikläda sig rollen av en slags världsregering. Detta föranleder misstroende och även avståndstagande. Man må klaga över FN:s brister, men FN legitimeras av folkgemenskapen, vilket också gäller för UNCTAD, som med tiden dock har ordinerats en törnrosasömn.
Däremot har G7 respektive G8 enbart på grund av sin ekonomiska makt och sin styrka i största allmänhet givit sig själva ett mandat att vilja styra världens öden. Den nyliberala politik som gynnas genom detta bromsar inte utan fördjupar klyftan mellan nord och syd och påskyndar den process som leder till utarmning och skuldsättning i utvecklingsländerna. Men om man som skett schablonmässigt kriminaliserar globaliseringsmotståndarnas motstånd - i detta sammanhang förkastar även jag våld - döljer och förväxlar man orsak och verkan. Vad som behövs är alternativ till nyliberalismens politik och inte polisiära nödinsatser och åsidosättande till och med av avtal om turisttrafik. Vad som är nödvändigt och vad Europeiska unionen bör engagera sig för är att ta tillvara medborgarnas intressen, och vi bör noga tillse att dessa respekteras och inte lämna något utrymme för det som nu pågår.
Fru talman! I en artikel som offentliggörs i dag i en italiensk tidning återger ordförande Prodi slutsatserna från toppmötet i Göteborg i frågor som rör en hållbar utveckling som ett exempel på styrning av globaliseringen i riktning mot målet att omfördela världens rikedomar och skydda miljön.
Jag tänker uppehålla mig vid den senare aspekten: det är sant att i och med Göteborg så integreras miljöfrågorna i den ekonomiska och sociala dimensionen. Skyddet av miljön är inte längre bara en moralisk skyldighet utan ett tillfälle till en ny våg av förnyelse, en motor för tillväxt och arbetstillfällen. Dess politiska värde är helt klart: en punkt utan återvändo för medlemsstaterna, men även för kandidatländerna och tredje land. Dagen efter det amerikanska uttalandet där man ifrågasätter Kyotoprotokollet blir detta en sann avsiktsförklaring inför de kommande internationella sammankomsterna: Genua, naturligtvis, men sedan i ännu högre grad Bonn och därefter Johannesburg 2002. Men här har vi ett problem: inte ens när man kommer fram till resultat som är så här viktiga lyckas man kommunicera med de rörelser som går under namnet "Seattle" och framför allt lyckas man inte mötas i frågan om den ännu djupare, mera spridda och outtalade fråga om säkerhet som medborgarna upplever, den dolda delen av ett isberg vars topp utgörs av protesrörelsens många olika uttryck.
Varför? Varför är då dialogen så svår, om inte till och med omöjlig? Självklart finns det en medieaspekt på dessa toppmöten, något som inte längre kan tolereras. Men jag tror dessutom att förtroendet för politiken att klara av denna typ av uppgifter har rasat. Anledningarna till detta är många och flera av dem rör också oss. Även i Göteborg, när det gällde att övergå från ord till handling, så sköt man upp: inget råd om hållbarhet, ingen tidsplan, ingen konkret hänvisning till mer ekokompatibla regler. När kommer detta?
Fru talman! Det krävs en ny styrning av ekonomin, en som skiljer sig från den nuvarande och som inte ligger i händerna på ett fåtal, utan som i stället underkastas en demokratisk kontroll. Globaliseringen, som alla ekonomiska processer, är inte ett naturfenomen utan en världsomspännande process som man måste ta itu med samtidigt som man tar hänsyn till maktbalansen på alla nivåer. Därför måste man påverka processens styrning och sträva mot en demokratisk vision som återger medborgarna och regeringarna deras kontroll- och ledningsroll. Därför kommer vi att vara på plats i Genua för att demonstrera fredligt mot G8, och ingen kan hindra denna vår rätt att demonstrera. Vi varnar dessutom för den allvarliga faran med organiserade element som säger sig sträva efter konfrontation på gator och torg och våldsamheter i städerna, och därför uppmanar vi alla dem som skall delta i demonstrationerna att redan nu offentligt och otvetydigt ta avstånd från oansvariga gruppers aktioner och att redan nu anstränga sig för att isolera och neutralisera provokatörerna.
Fru talman! G8-toppmötena är i själva verket ett försök att finna globala politiska svar på marknadernas globalisering som ju är en realitet. Dessa politiska svar behöver vi. Jag skulle emellertid också vara mycket glad om vi också en gång kunde göra upp bokslutet och se om överenskommelserna på G8-toppmötena har gett resultat. Om jag bara får påminna om ett alldeles speciellt problem: barn i väpnade konflikter och deras skydd - här har vi ju tyvärr inte kommit mycket längre, trots att detta också en gång var föremål för en överenskommelse vid ett G8-toppmöte.
Vid sidan av den så viktiga frågan om hur de fattigaste utvecklingsländerna kan få hjälp, står med rätta på dagordningen också frågan om en förbättrad världshandelsordning som ett medel att förbättra utvecklingsländernas situation. Jag skulle i detta sammanhang önska att också G8-toppmötet ger uttryck för en önskan att skapa en internationell konkurrensordning för världshandeln som inte begränsas till specifika regioner i världen. Detta är desto viktigare i en tid då ett ämne som hittills inte stått på toppmötets dagordning med säkerhet likaså kommer att vara föremål för samtal och rådslag, nämligen den dystra utvecklingen i världen på det ekonomiska området. Jag hoppas verkligen att optimismen hos de församlade regeringscheferna ändå bidrar till att åter få igång ett konjunkturuppsving, ty vi behöver absolut en hållbar tillväxt såväl i USA som i andra regioner i världen, och inte heller Europa är ju opåverkat av utvecklingen i andra delar av världen.
I detta sammanhang skulle jag också ännu en gång vilja plädera för att stats- och regeringscheferna tar sig an frågan om en ny ekonomisk struktur. Vi behöver ekonomisk stabilitet på marknaderna. Om den inte finns, så har detta en negativ inverkan på utvecklingen av världsekonomin och därmed på våra egna ekonomier. Här måste också stats- och regeringscheferna framföra en önskan och ett krav om att den privata sektorn skall engagera sig i kampen för att få bukt med finansmarknadernas kriser. Jag skulle än en gång vilja understryka: Stabilitet på finansmarknaderna är offentligt välstånd som också skall leda till alla människors gemensamma välfärd.
(Applåder)
. (EN) Jag vill ge två korta svar i samband med denna diskussion. Två saker som borde vara uppenbara för oss alla - i egenskap av demokrater som bryr sig om frågor som t.ex. global social rättvisa - men som i vilket fall är viktiga att ta upp.
För det första har de flesta talarna i denna korta men intressanta debatt - med ett olyckligt undantag - gjort en tydlig åtskillnad mellan våld och en öppen diskussion av de viktiga frågor som kommer att finnas på dagordningen i Genua. Det finns en verklig fara i att tillfälligtvis påstå att det finns en moralisk likvärdighet mellan folk som reser till dessa konferenser med en rånarluva i bakfickan, beredda till våld mot polis och att förstöra egendom de inte tycker om, och de demokratiskt valda regeringscheferna som sammanträder i staden där demonstrationerna äger rum. Om man inte är noga med att göra denna åtskillnad, anser jag att man verkligen är ute på hal is.
När det gäller Göteborg, tror jag inte att någon regering hade kunnat vidta mer långtgående åtgärder för att låta det civila samhället delta i den aktuella diskussionen. Ändå fick vi se dessa våldsscener på den annars så fridfulla stadens gator. Jag tycker alltså att det är mycket viktigt att budskapet från en demokratiskt vald församling som denna är mycket tydligt: Att det inte finns någon moralisk likvärdighet mellan våldsamma demonstranter och de folkvalda politikerna.
För det andra kommer jag inte att besvära kammaren med en detaljerad redogörelse av mina åsikter när det rör globalisering, men jag vill nämna en självklar sak. Samtidigt som saken är den att de flesta i dag vunnit på globaliseringen, i och med kombinationen av öppna marknader och teknik, är det också så att många fattiga personer i de rika länderna har kommit på efterkälken, och det gäller också för många fattiga länder. Alltför många fattiga personer får inte ta del av globaliseringens möjligheter, utan drabbas av globaliseringens utmaningar; globaliseringens mörka sida. Överförbara sjukdomar, narkotikasmuggling, olaglig människosmuggling, gränsöverskridande brottslighet, miljöförsämring och ren, förtryckande fattigdom. Det enda sättet på vilket man kan ta itu med sakfrågor, som t.ex. biståndsminskningen under 1990-talet, är genom multilaterala initiativ. Hur man nu skall kunna ta multilaterala initiativ utan att världens politiska ledare träffas - som de kommer att göra i Genua längre fram denna månad - övergår mitt förstånd!
Världens demokratiska ledare måste träffas och fokusera på dessa problem, för att sedan försöka att ge stimulans i syfte att lösa dem. Problemet är inte att dessa toppmöten äger rum, även om jag gärna såg att media koncentrerade sig på vad som faktiskt diskuterades under mötena, i stället för på vad som händer på gatorna. Problemet är inte att man håller dessa toppmöten, problemet är att se till att de institutioner som sedan försöker att följa upp toppmötena får maximal legitimitet och uppfattas som trovärdiga av världens medborgare. Detta kommer bara att ske om vi blir mer framgångsrika när det gäller att få till stånd multilaterala lösningar. När vi talar o Kyotoprotokollet i samband med toppmötet i Genua, är det därför mycket viktigt att vi kan göra detta på ett sätt som resulterar i åtgärder för klimatförändringarna, och inte i ett sammanbrott av vad som varit ett oerhört viktigt initiativ från det internationella samfundets sida att ta itu med en större förändring.
Jag förstår inte de som säger att vi inte bör ha G8-sammanträden. Jag skulle också ha svarat på vad Bertinotti hade att säga om kyrkornas roll. Som medlem av den kyrka han hänvisade till, har jag vissa åsikter om det sätt på vilket den skulle kunna bidra mer till debatten om grundläggande mänskliga rättigheter, såväl som till debatten om social rättvisa, men eftersom Bertinotti oturligt nog inte kunde stanna till debattens slut, sätter jag mig ned.
Jag förklarar debatten avslutad.
Fritidsbåtar
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0218/2001) av Callanan för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/25/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar.
. (EN) Det är intressant hur vi i denna kammare rör oss obehindrat från global ekonomisk politik och internationella toppmöten till tekniska förordningar om gränsvärden rörande förorenande utsläpp och buller från fritidsbåtar i Europa: Det är så denna kammare hanterar den mångfald av politiska ämnen som kan komma i fråga. Jag anser verkligen att vi i Europeiska unionen ständigt måste vara väldigt försiktiga så att det inte sker en överreglering, dvs. att vi använder en "slägga för att knäcka en nöt", så att vi inför onödiga, tungrodda och byråkratiska bestämmelser. För att sätta detta direktiv i rätt perspektiv, svarar fritidsbåtarna i EU för mindre än hälften av hälften av 1 procent av alla förorenande utsläpp i unionen, och om det blir så att dessa bestämmelser visar sig få allvarliga konsekvenser för småbåtsägare, och på ett onödigt sätt håller dem borta från vattenvägarna, så kommer detta tråkigt nog bara att förvärra irritationen över Europeiska unionen bland många av våra medborgare.
I mitt hemland har vi en mycket blomstrande kanalbåtsindustri, som kommissionär Patten just hänvisade till. I egenskap av tidigare parlamentsledamot i sydvästra England, känner han till denna industri oerhört bra. Den består av många historiska båtar, turistpotentialen är oerhört hög och vi måste vara noga med att se till att den inte försvinner p.g.a. nya bestämmelser. Den består av många mindre företag och entusiaster. Syftet med detta förslag är att slutföra den inre marknaden och skydda hälsan hos användare och tredje part i Europa: Detta är sannerligen berömvärda målsättningar.
Som jag antydde känner jag emellertid oro över ett antal punkter när det rör det sätt på vilket dessa bestämmelser har utformats. Detta gäller först och främst den retroaktiva aspekten. Jag anser att retroaktiva lagar ofta är oerhört dåliga lagar - de är väldigt orättvisa mot befintliga användare och industrier som vuxit fram under ett befintligt regelverk. För det andra fungerar de ofta som ett snedvridet incitament. Enligt bestämmelserna som utformats i detta direktiv kan det t.ex. vara så att om man har en gammal båt med en gammal, förorenande motor, så är detta helt lagligt under förutsättning att man inte ersätter denna med en något nyare, möjligen också renare motor med fler hästkrafter. Om man gör detta - och samtidigt uppenbarligen förbättrar miljön - måste man följa dessa bestämmelser och möjligen drabbas av väldigt höga tillkommande kostnader för sin båt. Jag kan inte förstå hur bestämmelser som utformas på detta sätt kan vara till nytta för någon. Det är naturligtvis dessutom väldigt svårt att se hur man skulle kunna övervaka bestämmelserna i praktiken, utan att ha inspektörer vid alla varv, alla hamnar, alla floder och alla kanaler i Europa, vilket vi naturligtvis inte kommer att ha.
Låt mig också gå vidare med att säga ett par ord om en del av de ändringsförslag som lagts fram. Jag kommer inte att ta upp alla av dem (vilket kommer att glädja kammaren). Den socialdemokratiska gruppen har lagt fram ett ändringsförslag från Lange, som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor (ändringsförslag 30), genom vilket man försöker föra in en kompletterande andra tabell med strängare gränsvärden för avgaser från fritidsbåtar som framförs på sjöar. Jag förstår syftet med förslaget, men anser att det skulle bli oerhört problematiskt. Genom att det skulle bli mycket svårt att genomföra i praktiken, blir det ett handelshinder och skulle fullständigt strida mot kommissionens syfte att harmonisera den inre marknaden, som skulle splittras upp ytterligare. Jag hoppas att kammaren tänker efter ordentligt innan den stöder detta ändringsförslag. De föreslagna gränsvärdena i Langes ändringsförslag är väldigt stränga, i synnerhet för två- och fyrtaktsmotorer. Det är tekniskt sett mycket svårt att genomföra ändringsförslagen, och den möjliga nytta de kan åstadkomma är inte särskilt stor. Jag är övertygad om att de problem som finns i en eller två sjöar i Tyskland och Österrike går att lösa, men att införa dessa gränsvärden i hela Europeiska unionen, där de ofta skulle vara onödiga, kommer inte att hjälpa till med detta. Det kommer att resultera i att tillverkare endast tar fram motorer för sina lokala marknader i hemlandet, och jag uppmanar parlamentet att förkasta dessa ändringsförslag.
Låt mig också säga ett par ord om Langes andra ändringsförslag 48, om bullernivåtester. Utan att gå in på förslagets tekniska detaljer, skulle den nya metod som han föreslår orsaka många problem, särskilt om man råkade ut för en omedelbar svårighet, framför allt med vågorna, som resulterade i en unik bullernivåtest som skulle vara mycket svår att upprepa dag efter dag och därför mycket svår att genomföra i praktiken.
Detta förslag skulle kunna ge måttliga miljövinster, men vi måste se till att dessa måttliga miljövinster inte sker på bekostnad av hundratals arbetstillfällen i många små företag i Europa och till priset av en utestängning av många europeiska medborgare från de vattendrag de njutit av i många hundra år.
Herr talman, mina damer och herrar! Sportbåtar kommer i hela Europeiska unionen huvudsakligen till användning inom fritidssektorn, och jag tror att det kommer att vara så även under de närmast följande åren. Denna fritidssport har under de senaste åren expanderat kraftigt. Sålunda finns det i Europeiska unionen över 3,5 miljoner motorbåtar, och antalet stiger. Om man exempelvis lägger till segelbåtar och roddbåtar så blir det 70 personer per båt.
Användningen av sportbåtar - här skulle jag i någon mån vilja motsäga föredraganden - är inte helt oproblematisk. Säkert är avgasvärdena mycket låga i jämförelse med samtliga avgaser från andra motorer i Europeiska unionen. Vi har när det gäller personbilar och lastbilar gjort mycket stora förbättringar under de senaste åren, och därmed bör vi även när det gäller sportbåtar eftersträva väsentliga förbättringar.
Framför allt de som bor vid starkt trafikerade vatten får ett intryck av att de ständigt även vid normalt lugna tider på dygnet störs av ljudet från motorbåtar. Jag tror att den avgörande punkten är just den att vi måste sänka ljudnivån för dessa sportbåtar. Särskilt för dem som söker rekreation under veckoslutet och för de bofasta är intrånget delvis redan mycket kraftigt, också just på grund av sportbåtarnas ökande antal.
Man skall inte heller underskatta det buller som uppstår när båtar som framförs med hög hastighet tränger undan vattnet. Genom att tillämpa riktlinjerna kommer man säkert också att kunna sänka värdena för buller och avgasutsläpp. Jag anser också att de undantag som utskottet föreslagit är riktiga. Jag tycker det är särskilt berättigat att göra undantag för historiska båtar och båtar som tillverkats enligt do it yourself-metoden. Mycket ofta har man lagt ner en stor del av den egna fritiden på att tillverka dessa båtar. Det bör vi stödja.
Men sportbåtar används - jag har redan nämnt det - inom områden där många som söker rekreation uppehåller sig. Därför är det viktigt att kontinuerligt sänka i synnerhet störande buller. Att även fortsättningsvis tillåta större undantag på detta område anser jag vara fel. Jag tycker emellertid att det är rätt att medlemsstaterna trots behovet av harmonisering fortfarande har möjlighet att utfärda strängare föreskrifter när det gäller vatten som används till dricksvattenförsörjningen. Detta har inte med avgränsning att göra, utan det är en åtgärd för att sänka kostnaderna.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att Schnellhardt har nämnt den avgörande punkten. De redskap som det här handlar om, sportbåtar och framför allt vattenskotrar, används endast för fritidsändamål. Alltså inte till någonting som vårt samhälle absolut behöver utan till medborgares fritidsaktiviteter. Om man belastar miljön, inte därför att det är nödvändigt ur samhällelig synpunkt utan som rent fritidsnöje, så bör redskapen vara så rena och tysta som det över huvud taget går. Därför är det riktigt och nödvändigt att vi förbättrar dessa riktlinjer på den ena eller andra punkten.
Herr föredragande, det handlar inte om de traditionella kanalbåtarna i Storbritannien, det handlar inte om de båtar som man byggt genom eget arbete och som man inte kommer att sälja. Dessa är inte det avgörande problemet, och för dem har vi också skapat undantagsregler. Det avgörande problemet är vattensportfordonen och - jag säger det än en gång - särskilt vattenskotrarna som tillverkas i stort antal och körs i känsliga vatten som används för rekreation inom närområdet och för dricksvattenförsörjning.
De mycket stränga tekniska föreskrifter som vi redan har anpassat och infört för fordon som personbilar och lastbilar, måste även tillämpas på sportbåtarnas motorer. Det kan man inte göra från i dag till i morgon. Det är också helt klart. Där krävs en viss övergångstid, på den punkten är vi alla realister, och det erkänner vi för tillverkarna. Men vi behöver en teknisk tillämpning för att vår fritidsverksamhet skall alstra så få avgaser och så lite buller som möjligt.
Herr talman, kommissionärer! Detta är ett direktiv som t.ex. den finländska fritidsbåtsindustrin har efterlyst, eftersom den tycker att det är viktigt att vi har enhetliga regler. Det är viktigt att vi beaktar den utveckling som sker, t.ex. med fyrtaktsmotorer, vilket görs i kommissionens förslag. Jag tror att kommissionens förslag, tillsammans med de förbättringar som vi gör här, kommer att minska utsläppen avsevärt. Man talar om att avgaserna kommer att minska till hälften. På så sätt kommer vi att kunna bidra till en förbättring i känsliga vattenmiljöer.
Som finländare, icke nödvändigtvis som representant för ELDR-gruppen, måste jag säga att jag däremot är bekymrad över det tvådelade system som föredraganden föreslår. I övrigt tycker jag att han på många punkter har gjort ett realistiskt förslag som korrigerar vissa fel i kommissionens förslag, och som beaktar kostnaderna och historiska båtar. Själv har jag en över 30 år gammal båt i mitt båthus som inte skulle klara dessa normer; jag anser det vara en historisk båt. I fråga om detta är det ett bra förslag, men en delning som innebär att olika regler gäller för insjö och hav är inte bra. Till exempel kan man i det land som den ansvarige kommissionären och jag känner bäst till använda samma båt i inlandsförhållanden och havsförhållanden under samma dag. När en båt tillverkas vet man inte vilka förhållanden den skall användas för. Jag tycker därför att ändringsförslag 15 är omöjligt, och det är även det som föredraganden själv hänvisar till.
Det finns mycket som måste göras för att vi skall kunna komma åt fritidsbåtssektorn. Jag hade också gärna sett att vi i detta sammanhang hade berört septiktankkravet. Jag tror nämligen att det, åtminstone i våra Östersjöförhållanden, är en av det mest problematiska miljöfrågorna som är förknippade med båtindustrin. Jag tackar föredraganden för ett bra förslag. Det är med intresse som vi har noterat att kommissionen nu har lagt fram detta. Det är viktigt för att vattenmiljön skall förbättras. De frågor som Lange tog upp angående grundvattnet, tror jag dock att man skall lösa på de ställen där de finns, vilket vi har andra juridiska instrument för.
Herr talman! Fritidsbåtar väsnas en hel del och de smutsar ned enormt mycket. I min stad Amsterdam stinker ett tiotal båtar mycket mer än tiotusentals bilar.
Därför är det positivt att Europeiska kommissionen på uppmaning av den skandinaviska och tyska båtindustrin vill åstadkomma förbättringar när det gäller dessa. De blygsamma förslagen från kommissionen är emellertid nedtonade av en majoritet kristdemokrater och liberaler i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Gruppen De gröna har lämnat in ett enda ändringsförslag. Vi räknar med att de kristdemokrater och liberaler som värnar om miljön kommer att vakna, och inte längre ställa sig bakom den konservativa föredraganden, herr Callanan. Om de trots allt gör det, så är det en fläck på Europaparlamentets gröna vapen. Än värre är att vi i Amsterdam och på andra platser i Europa kommer att bli tvungna att leva med stanken och bullret från fritidsbåtar i och omkring vattnet.
. (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka Callanan och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor för detta omfattande betänkande. Det kommer mycket lägligt för de europeiska medborgare som förbereder sig för sin semester och som dagligen kan råka ut för problemet.
Motorbuller, luft- och vattenföroreningar håller i allt högre grad på att bli en gemensam irritationsfaktor i samband med fritidsaktiviteter. Jag läste nyligen i tidningarna att man tidigare inte brytt sig om bullerforskning och -teknik, och att detta var skälet till fördröjningar i utvecklingen.
Samtidigt som föroreningarna från fritidsbåtar är ganska små i jämförelse med de samlade miljöföroreningarna, förstärks föroreningseffekten genom det sätt på vilket fritidsbåtarna används. Man har riktat in sig på buller, eftersom motorbåtar oftast används inom områden dit folk åker för att koppla av. Fritidsområden som är fria från obehagligt buller är en viktig men sällsynt nationell resurs som bör skyddas. Detta har lett fram till införandet av olika utsläppskrav i de olika medlemsstaterna. Den föreslagna lagstiftningen försöker därför att se till att man kan undvika en fragmentering av den inre marknaden, och på samma gång säkerställa en hög nivå när det rör hälsa, säkerhet och miljömässigt konsumentskydd.
Kommissionens förslag är ett bra exempel på synergi mellan miljö- och industripolitik, som bidrar till en hållbar utveckling. Det finns jämförbar lagstiftning i Förenta staterna om utsläpp från utombordsmotorer på fritidsbåtar. Miljöskyddsbyrån håller för närvarande på att utarbeta lagstiftning som omfattar inombordsmotorer och inombordsmotorer med drev på fritidsbåtar. Dessa fall håller på att diskuteras under överinseende av den transatlantiska dialogen med företag, i vilken jag också deltar. Jag gratulerar herr Callanan och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor till ändringsförslagen som syftar till att förenkla bullertestförfarandena, göra kostnadsberäkningar för uppfyllande av bestämmelserna för små och medelstora företag och ange krav när det rör ersättningsmotorer.
Kommissionen kan godta de ändringsförslag som syftar till att klargöra och förbättra ordalydelsen i den ursprungliga texten i förhållande till delvis färdigställda båtar och väderförhållanden, såväl som de som rör förenklingen av bullertestförfarandena. De ändringsförslag som rör uppdelningen av inombordsmotorer med drev, metoderna som skall användas vid bullertestförfarandena och klargörande av omfattningen av ersättningsmotorer kan i princip godtas. Samtidigt som vi inte ser några problem när det gäller förslagens allmänna inriktning, måste vi ytterligare analysera de föreslagna värdena och definitionerna.
När det gäller de institutionella aspekterna, föreslås - i enlighet med bestämmelserna om kommittéförfarandet - ett inrättande av en föreskrivande kommitté som skall ta itu med ett antal standardfrågor som har att göra med antagandet av tekniska bestämmelser när det rör tekniska framsteg, inbegripet åtgärder rörande utvecklingen av gränsvärden för utsläpp och buller. En föreskrivande kommitté är sålunda nödvändig för ett effektivt genomförande av direktivet och en regelbunden uppdatering av en specifik grupp av tekniska element i det föreslagna direktivet. Det skulle strida mot syftet med förenkling i beslutet om kommittéförfarande att införa ett formellt ändringsförfarande när det rör oväsentliga bestämmelser som granskas regelbundet. Till följd av detta kan de ändringsförslag som kräver ett upphävande av denna bestämmelse rörande kommittéförfarandet inte godtas av kommissionen, eftersom de inte är förenliga med dess verkställande befogenheter enligt artikel 202 i fördraget.
För att ta hänsyn till det intresse som uttrycks av vissa parlamentsledamöter, t.ex. Lange, när det rör ytterligare åtgärder för utsläppsgränsvärden, kan det bli möjligt att komma fram till en godtagbar metod mot bakgrund av kommande förhandlingar. Kommissionen kommer att överväga de lämpligaste sätten att ta hänsyn till utvecklingen av gränsvärden för utsläpp och buller. Frågan om möjliga ytterligare minskningar av gränsvärdena för utsläpp skulle t.ex. kunna gå att behandla i den rapport som kommer att läggas fram för Europaparlamentet och rådet enligt artikel 2 i kommissionens förslag.
Jag är övertygad om att ytterligare arbete i nära samarbete mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen, kommer att resultera i en balanserad lösning som erbjuder en tydlig vinst för miljön och den inre marknaden, samtidigt som man minimerar nya bördor för små och medelstora företag.
Sammanfattningsvis kan kommissionen godta ändringsförslagen 1, 6, 14, 18, 19, 22, 27-29, 37, 39, 41 och 44. Kommissionen kan dessutom i huvudsak godta ändringsförslagen 3, 5, 7, 8, 12, 13, 21, 23, 35 och 36. Kommissionen kan också delvis godta ändringsförslagen 10, 43 och 45. Kommissionen kan å andra sidan inte godta ändringsförslagen 2, 4, 9, 11, 15, 16, 17, 20, 24-26, 30-34, 38, 40, 42 och 46-50.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Hjälp till grupper som tvingats lämna sin hembygd i utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0228/2001) av Carrilho för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder inom området för hjälp till grupper som tvingats lämna sin hembygd i utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika.
Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi står inför ett ämne som är ett av mänsklighetens mest kritiska så här i början av århundradet: Det rör fenomenet med tvångsförflyttade befolkningsgrupper på grund av våldsamma konflikter. I mitt betänkande kan ni finna några uppgifter som är ganska talande. De senaste bedömningarna visar allt som allt att förhållandena har försämrats. De senaste två åren har nästan fem miljoner människor blivit tvungna att lämna sina hem. Man uppskattar nu att mer än trettio miljoner människor har blivit tvungna att lämna sina hem, en del som flyktingar i främmande länder på jakt efter asyl, andra har varit tvungna att fly till säkrare områden i sina egna länder. Den värst drabbade kontinenten har varit Afrika, men situationen i Asien har också försämrats. Titta bara på flyktinglägren i Afghanistan och Pakistan. Även i t.ex. Timor förekommer det problem, även om Östtimor tagit betydande steg mot en uppbyggnad av självständighet och demokrati. När det gäller Latinamerika har situationen i Colombia blivit i det närmaste outhärdlig. Vi skulle kunna ta upp ännu fler dramatiska fall, men det viktigaste är tillräckligt tydliggjort.
Vad har vi nu gjort åt denna situation? Sedan 1984 har Europaparlamentet arbetat för att en budgetpost skall införas för flyktingar i Asien och Latinamerika. Det var först 1997 som detta stöd fick en rättslig grund. Vad är det då som är innebörden, underlaget för ett sådant stöd? Vi känner alla till att det finns budgetposter för akutstöd, som t.ex. fallet med ECHO-programmet och andra s.k. horisontella stöd. Men de begränsar sig till det första halvåret. De försöker garantera en fas som vi skulle kunna kalla överlevnadsfas.
Stödet som det här betänkandet behandlar vill precis fylla det gap som finns mellan akutstöd och utvecklingsstöd. I många fall är det så att befolkningsgrupperna, efter en första överlevnadsfas, inte hunnit bli tillräckligt organiserade för att kunna ta emot utvecklingsstödet - ibland beror det på bristande politisk struktur i landet i fråga. I parlamentet finns ett brett samförstånd om hur viktigt detta stöd är. Howitts betänkande som antogs 1996 är ett bevis på detta. Förordningen från 1997 upphörde att gälla 1999. Och vad var det som kom hit till parlamentet mer än ett år senare? Ett liknande förslag till förordning som den tidigare. Samtidigt kan man, i förhållande till tidigare, konstatera en minskad budget. På grund av kommissionens bristande planering kan man också konstatera att tidsfristen för parlamentets arbete blev mycket snäv. Det är först nu som vi kommit fram till något tack vare många icke-statliga organisationers samarbete, samt tack vare de personer som följt förfarandet i kommissionens och rådets namn.
Parlamentet arbetade inte bara för att åstadkomma en större flexibilitet, tydligare samordning och noggrannare utvärdering av stödens användning, utan kämpade också för att i förordningen införa en bättre överensstämmelse mellan bistånds- och utvecklingspolitiken i för hållande till Europeiska unionens ingångna politiska överenskommelser. När det gäller denna överensstämmelse är det viktigt att höja anslagen: vi bör gå från 36 miljoner euro 2001 till nästan 55 miljoner euro per år under de närmaste tre åren. Vi tänker inte påstå att det är tillräckligt. Men det är viktigt att understryka att det är en positiv och viktig politisk signal på internationell nivå, vilken även blev en uppmuntran för de icke statliga organisationernas och FN:s flyktingkommissariats arbete.
Låt mig få fästa er uppmärksamhet ytterligare på hur angeläget det är att i Europeiska unionen på ett sammansatt sätt hantera flyktingfrågan. I våra strategiska mål bör vi sträva efter att undvika en upprepning av detta fenomen. Vi bör investera i att förebygga konflikter och skapa levnadsvillkor som besparar den lokala befolkningen problemet med stora förflyttningar. Vi bör sätta värde på bistånds- och utvecklingspolitiken tillsammans med Europeiska unionens utrikespolitik, som en viktig källa som ger utrikespolitiken och gemensamma säkerheten ett berättigande. Det belgiska ordförandeskapet, som har valt den afrikanska frågan som en av sina prioriterade frågor, går i rätt riktning, och vi vill gratulera till denna föresats. Vi hoppas med andra ord på kommissionens och rådets stöd. Den här typen av åtgärder ger ju en större mening åt vårt gemensamma europeiska projekt.
. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden. Som hon sade, är detta betänkande viktigt därför att det syftar till att hjälpa grupper som tvingats lämna sin hembygd, dvs. flyktingar, fördrivna personer och personer som återvänt till sin hembygd i Asien och Latinamerika.
När jag nu uttalar mig på budgetutskottets vägnar, vill jag betona behovet av att detta program antas omedelbart, så att vi inte förlorar anslagen för innevarande år. Parlamentet har alltid velat ha åtskilda program för folk som tvingats lämna sin hembygd på grund av de drabbats av unika händelser, som föredraganden nämnt.
Jag har vissa reservationer när det gäller förvaltningskommitténs resultat. I mitt yttrande finns ett ändringsförslag om att ersätta förvaltningskommittén med en rådgivande kommitté, för att göra det möjligt för kommissionen att utöva sitt ansvar i samband med budgetens genomförande på ett mer lämpligt sätt. En av de viktigaste frågor som jag tar upp är att den rättsliga grunden för dessa åtgärder upphörde att gälla den 31 december 2000. Jag vet inte varför kommissionen överlämnade detta nya förslag så sent, särskilt när vi bara beviljats en förlängning på ett år 1999. Jag har ännu inte fått något relevant svar på detta.
Om vi vill förbättra medelsanvändningen för detta anslag, är det inte godtagbart för kommissionen att tvingas redovisa varje projekt för en kommitté. Det är viktigt att kommittén koncentrerar sig mer på årliga arbetsplaner och utför utvärderingar i efterhand.
Till sist: I dessa specifika budgetposter har kommissionen inte inkluderat ett referensbelopp i lagstiftningen. Detta är helt förståeligt, eftersom programmets karaktär gör att varje försök att förutse framtida behov kommer att visa sig vara meningslöst.
Jag rekommenderar att vi godkänner detta betänkande.
. (DA) Herr talman! Jag är en hängiven anhängare av ett program för att hjälpa det stora antalet flyktingar i både Asien och Latinamerika. Programmet är generellt sett en succé och jag vill ge en eloge till ordföranden för att hon har gripit tag i alla de viktigaste problemen och tacka henne för att hon har godtagit alla mina ändringsförslag. En av vår tids största mänskliga katastrofer utspelar sig i Afghanistan och det gläder mig därför att se att mest medel går till människor därifrån som tvingats lämna sin hembygd. Över 50 procent av stödet går för närvarande till flyktingar från Afghanistan. I Afghanistan finns mellan 500 000 och 1 000 000 fördrivna människor och nästan 2,6 miljoner lever i grannländerna Iran och Pakistan. Dessa människor, och i synnerhet kvinnorna, är bland de sämst ställda i världen. Alla känner vi till de hemska bilderna av spöklika beslöjade kvinnor som skjuts vid minsta antydan till uppror.
Denna typ av program kräver dock en ökad kontroll. Jag har tillfogat att OLAF skall ha möjlighet att företa kontroller på plats och även bett kommissionen att svara på om EU:s biståndspengar till bl.a. Afghanistan har kanaliserats genom ett illegalt penningnätverk med namnet Havela. Havela är ett slutet och hemligt världstäckande nätverk som inom ett dygn kan överföra stora summor till vilken plats som helst i världen. Överföringarna sker utan kvittens och kan därför aldrig spåras. Nätverket anses utgöra en tungt vägande faktor inom den globala penningtvätten. Till viss grad helgar ändamålet medlen när det är fråga om en så allvarlig och katastrofal situation som den i Afghanistan, men metoderna måste likväl fram i ljuset. Jag har därför frågat kommissionen om de anser att EU:s biståndsmedel bör användas för att dölja penningtvätt och intäkter från knarksmuggling människosmuggling.
Herr talman! Som skuggföredragande är jag mycket glad att kunna rekommendera detta betänkande för parlamentet, och gratulera fru Carrilho till ett utmärkt betänkande. Jag var föredragande för detta betänkande förra året, när vi förlängde budgetposten med några månader.
Det gläder mig också att kommissionären är här denna förmiddag för att svara på frågor under debatten, därför att jag vill tala med honom om en storslagen idé. Befinner vi oss inte i en ganska underlig situation? Å ena sidan har vi asylsökande som kommer till Europa för att få hjälp, skydd och bistånd och, å andra sidan, har vi fördrivna människor som bor i läger i länder som Afghanistan och över hela världen. Det är samma slags folk, och vi måste göra denna koppling: De som kommer hit är egentligen samma slags folk som de som bor i läger. Om vi kan hjälpa dem tillbaka till sin hembygd, så ger vi inte bara dem en stor hjälp, utan vi ser också till att minska ett problem som blir allt större i Europa.
Men min storslagna idé har inte att göra med detta. Den har att göra med konventionen i Montevideo. Jag vill fråga kommissionären om han kan tänka sig ett nytt förhållningssätt? Efter sammanträdena i Helsingfors och Harare, ger vi nu bistånd till länder på grundval av mänskliga rättigheter, sunt styrelseskick, osv. Trots detta finns det 59 inbördeskrig i världen som driver folk från sin hembygd, och många av dessa konflikter handlar om plundring av naturresurser, girighet och diktatorer som vill sköta saker och ting på sitt eget sätt.
Ändå erkänner vi vart och ett av länderna som en jämbördig, suverän nation. Jag tycker att det är mycket konstigt att vi å ena sidan, när vi ger bistånd, behandlar folk med en viss försiktighet, men när vi erkänner ett lands nationella suveränitet tillämpar vi Montevideokonventionen och säger att alla länder är suveräna. Men när britterna styrde det brittiska imperiet, i synnerhet när det gäller Indien, hade de för vana avfyra gevärssalut till de olika maharadjorna och rajorna beroende på hur de uppförde sig. Det är dags att titta på hur vi erkänner det som vi kallar nationell suveränitet, och hur vi behandlar s.k. oberoende nationer. Vi måste göra åtskillnad mellan länder och presidenter och regeringar som är demokratiska och som uppför sig på ett civiliserat sätt, och länder som är diktatoriska eller brutala. Sedan kan vi avfyra olika slags "gevärssalut" till de senare länderna, så att vi inte behandlar alla på samma sätt.
Jag vill varmt tacka Carrilho, min vän och kollega. Jag utarbetade detta betänkande under parlamentets förra mandatperiod. Men hon har på ett mycket kompetent sätt fortsatt och utvecklat detta arbete som jag och Deva tidigare sysslat med, och jag vill varmt tacka och gratulera henne till hennes arbete.
Jag vill ta upp tre punkter. För det första är det viktigt att säga till kommissionen att vi i parlamentet, när vi nu upprättat denna budgetpost, har antagit vissa viktiga principer som vi vill att man följer på det sätt som detta tillämpas, och därmed stärker vårt engagemang när det rör principen om "non-refoulement". Det har tidigare funnits fall där vi hade kunnat anklagas för medverkan till påtvingad återresa: Det är fullständigt olagligt enligt internationell rätt, och kommissionen måste vara försiktig i detta sammanhang. Vi vill se till att denna budgetpost används på ett kreativt sätt; detta innebär att inte bara ge ett synligt bistånd till läger, rent vatten osv., utan mindre synlig hjälp som är så viktig för flyktingar, inbegripet psykosocialt stöd och råd, stöd till reproduktiva hälsofrågor och, inte minst, hjälp till handikappade flyktingar. Jag vill stödja de punkter som togs upp av Gill om kommittéförfarandet, där detta är särskilt skadligt för genomförandet av denna budgetpost. Jag misstänker att kommissionär Patten instämmer i detta.
För det andra vill jag upprepa för kommissionär Patten att det faktum att kommissionen inte fick fram några pengar till Latinamerika i sin preliminära budget är bisarrt, i synnerhet när det finns 2,1 miljoner fördrivna personer i Colombia. Han utför ett mycket bra arbete när det gäller nödhjälp där, men ett säkert och skyddat hemvändande för de fördrivna i detta land är nödvändigt, och det är bisarrt att man inte sörjer för det i sin planering.
Till sist: Kommissionär Patten själv sade till oss i parlamentet när han lade fram den ettåriga förlängningen, att man inte skulle vara för sent ute en gång till; han lyssnade på våra åsikter, och trots det har situationen återigen uppstått. Det är viktigt att vi visar att vi vill att reformen genomförs, och detta innebär att man måste ta itu med dessa frågor mycket tidigare än vad vi nu återigen erfar. Jag antar att han är litet förlägen över att komma hit en gång till i dag vid denna sena tidpunkt.
Herr talman! Från G8 till fritidsbåtar, och från fritidsbåtar till människor som tvingats lämna sin hembygd - det kan man lugnt kalla för en viss ämnesspridning. Utan att gå närmare in på några detaljer kan sägas att det förmodligen finns goda grunder till detta. Ända tills jag hörde kommissionär Liikanen kommentera fritidsbåtarna så var jag ganska övertygad om att det var dessa som skulle komma att vinna debatten i massmedierna. Efter att ha hört kommissionär Liikanens föredragning är jag dock inte lika säker på detta. Han lyckades verkligen dämpa intresset kring frågan.
Vid den tidigare diskussionen om G8-mötet diskuterade vi nyttan med de globala mötena. Liksom kommissionär Patten kraftigt underströk är de viktiga, men nog så viktigt är att det sker en uppföljning på dessa möten, och man skulle väl kunna kalla detta för ett exempel på en sådan uppföljning. Man skulle också nästan kunna kalla det för ett exempel på demokratins tråkiga konkreta arbete, och på det faktum att det därför är svårt för denna att konkurrera med mer våldsamma och spektakulära globala demonstrationer. Detta arbete är dock icke desto mindre absolut nödvändigt.
Men förslaget markerar också väldigt tydligt att det enda riktigt effektiva medel vi har i detta sammanhang är att satsa på effektiva förebyggande insatser, vilket jag gärna hade sett underströks i något större utsträckning. Dessutom visar förslaget nödvändigheten av att dra in icke-statliga organisationer (NGO) i arbetet, vilket jag betraktar som positivt. Utan dessa kan vi inte lyckas. Jag tänker nu avsluta med att säga att jag instämmer med föregående talare, Blak, när han säger att utvecklingen i Afghanistan väcker förtvivlan. Jag minns tydligt första gången jag hörde talas om det i radio. Känslan av desperation växer efterhand som man följer utvecklingen och ser hur få möjligheter världssamfundet har att gripa in i tid.
Herr talman! Den gröna EFA-gruppen vill naturligtvis gratulera föredraganden. Jag vill säga att vi ansluter oss helt till hennes linje och förslag i detta betänkande. Jag tänker inte alls gå in på detaljerna utan vill bara säga att vi alla väntar på att kommissionens övergripande förslag för Asien och Latinamerika snart skall komma efter sommaren om jag har förstått det rätt.
Mer generellt skulle jag vilja kritisera kommissionen och rådet för att de visat prov på en väldigt dålig förberedelse inför lagstiftningsprocessen som har medfört att utbetalningen av de begränsade medel som finns till utvecklingsstöd har fördröjts oerhört mycket. Nu väntar många hjälporganisationer och icke-statliga organisationer desperat på att få pengar. Så får det absolut inte gå till!
Jag vill också påminna kommissionen om att man vid toppmötet i Göteborg åtog sig att bidra till en hållbar utveckling globalt, bl.a. genom att se till att FN:s mål för bistånd, 0,7 procent av BNP, uppnås. Jag vill fråga kommissionen om det finns några planer för hur detta konkret skall gå till, med tanke på att Tyskland nu är nere på 0,25 procent av BNP och att det bara är Sverige, Danmark och Luxemburg som har uppnått målet, eller ligger däröver. Vad finns det alltså för planer för hur man konkret skall kunna uppnå detta? Jag tycker faktiskt att det är skamligt att Tyskland nu är nere på ungefär samma nivå som USA.
Herr talman. Tillfället för ämnet som vi nu diskuterar och dess vikt är uppenbart, det ämne som rör tvångsförflyttade befolkningsgrupper i utvecklingsländer i Latinamerika och Asien. Jag vill uttala mitt stöd för föredragandens engagemang i allmänhet, och i synnerhet för att vi snabbt skall lyckas nå en överenskommelse med rådet, så att vi objektivt skall kunna kontrollera de konkreta stödåtgärderna.
Låt mig ändå få understryka mitt missnöje med rådets envishet att införa ganska begränsad giltighetstid för denna förordning. Problemet med flyktingar och tvångsförflyttade befolkningsgrupper är ett strukturellt och globalt problem, som inte blir bättre av specifika åtgärder under en begränsad tid. Rådet hindrar, med sin stränga hållning i detta ämne, därmed ett strategiskt perspektiv, som för övrigt fanns med i kommissionens ursprungliga förslag. Vi får inte låta rådet gå ostraffat för denna inställning.
Herr talman! Först och främst min uppskattning för fru Carrilhos betänkande och naturligtvis också för insatserna från vår första talesman, kollega Deva. Egentligen instämmer jag helt med den linje som han har redogjort för.
Anledningen till att jag här har begärt ordet är att jag vill fästa uppmärksamhet vid en specifik situation, nämligen den i Indonesien och då närmare bestämt på Moluckerna. Jag gör det också eftersom utvärderingen visar att den största delen av unionens pengar till flyktingar och hemlösa i Indonesien har gått till Timor. Det har jag naturligtvis all förståelse för med tanke på de tragedier som har utspelats där och det omfattande arbete som fortfarande måste uträttas. Men på Moluckerna har situationen under tiden blivit mycket allvarligare. Där rör det sig om mer än 300 000 människor som har flytt från den ena ön till den andra på grund av aggressioner, framför allt från Laskar Jihads extremistiska muslimer och illojala delar av den indonesiska armén och polisen. Den 20 maj dödades ytterligare nio människor och sjutton personer skadades i Belakang Soya och Karan Pajang och även därefter fortsatte våldsamheterna.
Människor ur den kristna gemenskapen flyr också eftersom de tvingas konvertera till islam. Till och med tvångsomskärelser har förekommit. I Irian Jaya äger liknande våldshandlingar rum.
Därför riktar jag nu alltså en framställan till kommissionen om att inte endast använda sina medel för Indonesien till Timor, utan också till de hemlösa och flyktingarna på Moluckerna och i Irian Jaya.
Jag skulle gärna vilja höra en kommissionens kommentar till denna begäran. Och därtill vill jag också understryka hur viktigt det är att Europeiska unionen samarbetar med UNHCR och icke-statliga organisationer. På den punkten har Dybkjær helt rätt, för det är de som måste utföra det praktiska arbetet. I det här sammanhanget skulle jag vilja att kommissionen redogör för om problemen med UNHCR har lösts än, det vill säga om UNHCR nu får ökade resurser av kommissionen. För samtidigt som antalet flyktingar och hemlösa ökar, minskar UNCHR:s budget. Det kan väl ändå inte betecknas som annat än oförsvarligt.
Herr talman! Jag vill instämma i kollega Maij-Weggens inlägg om Moluckerna. Så till Carrilhos betänkande. Carrilhos betänkande innehåller en rad väsentliga randanteckningar till kommissionens förslag. Med kritiken mot bristen på samstämmighet i den europeiska politiken färsk i minnet anser jag framför allt att ändringsförslagen 3 och 4 är mycket viktiga. Katastrofhjälp är också en del av utvecklingspolitiken och måste passa inom de allmänna målsättningarna för Europeiska unionens utvecklingspolitik.
Organisationer som ägnar sig åt utvecklingsaktiviteter i gråzonen mellan nödhjälp och utvecklingshjälp riskerar ibland att hamna mellan två stolar. Nyligen konfronterades jag med det av en nederländsk organisation. Dessutom är det ofta fråga om skriande situationer bland målgrupperna för hjälpen. Just av den anledningen vill jag ansluta mig till föredragandens plädering för att behålla den här budgetposten.
Herr talman! Jag skulle vilja be er stödja min kollega, Maria Carrilhos, betänkande som syftar till att förbättra en förordning som vi anser är viktig. Europa bör göra allt som står i dess makt för att hjälpa de människor som tvingats lämna sin hembygd, i det här fallet i Latinamerika och Asien. Vi bör hjälpa dem som ser sig nödgade att lämna sin hembygd på grund av extrem misär, krig, olika omständigheter av förtryck och våld samt interna konflikter där den civila makten sönderfaller och demokratin som samlevnadsnorm föraktas.
Europeiska unionen bör anstränga sig politiskt på internationell nivå för att sprida en flexibel tolkning av Genèvekonventionerna i staterna och dessutom främja nya folkrättsliga instrument som omfattar dessa interna flyktingar. Medlemsstaterna i unionen, och unionen, måste utan förbehåll i egenskap av givare använda alla medel för att de länder vi samarbetar med skall garantera sina medborgares säkerhet och att dessas mänskliga rättigheter respekteras.
Det ansvar det åvilar unionen att ta, i det område vi här talar om, bör naturligtvis åtföljas av ett motsvarande budgetanslag, som bör avspeglas redan i budgeten för år 2002. Men tillsammans med den omedelbara och brådskande politiska och ekonomiska insatsen för att hjälpa offren för omflyttningarna får vi inte förlora behovet att gå till botten med roten till problemet ur sikte.
Vårt arbete på medellång och lång sikt bör inriktas på att utrota fattigdomen, befästa rättsstaten och demokratin överallt, vilket kan främja utveckling och social rättvisa. Det vill säga framgång och stabilitet så att var och en skall kunna leva ett värdigt liv i sitt eget land.
. (EN) Detta har varit en intressant, om än kort debatt. Jag vill kommentera ett par av de saker som togs upp, även om jag är säker på att vi kommer att få möjlighet vid andra tillfällen att följa upp Devas tal om suveränitet. Schörling frågade vad vi gjorde för att få medlemsstaterna att uppfylla FN:s mål för utvecklingsstöd. Om Schörling hade haft möjlighet att vara närvarande under den tidigare debatten i dag om G8, hade hon hört hur mycket jag sympatiserar med det mål hon har, men det är ett argument som man måste lägga fram för medlemsstaternas regeringar och deras parlament, som håller omröstningar om dessa regeringars utgifter. Jag sympatiserar med detta, i synnerhet med hänsyn till de minskande biståndsflödena under 1990-talet.
Maij-Weggen vet att jag delar hennes oro över situationen i Indonesien, inte minst när det gäller situationen på Moluckerna och vissa av de andra öarna och provinserna, och jag försäkrar fru Maij-Weggen att vi kommer att tilldela 3 miljoner euro till Moluckerna nästa år och för framtida år, om detta skulle krävas.
Men jag vill börja den faktiska delen av mitt tal med att gratulera fru Carrilho till detta betänkandes kvalitet. Jag är mycket medveten om de svåra arbetsförhållandena och tidspressen. Analysen, slutsatserna och ändringsförslagen i hennes betänkande är, enligt kommissionens förmenande, av högsta kvalitet och bidrar i betydande grad till att förbättra kommissionens ursprungliga förslag. Jag säger detta utan några förbehåll. Vi instämmer i alla farhågor och rekommendationer i ledamotens betänkande. Jag vill också tacka budgetutskottet och budgetkontrollutskottet för deras bidrag till denna debatt.
Den 21 juni firade det internationella samfundet den 50:e årsdagen av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning från 1951. Tyvärr fanns det inte mycket att fira. I dag finns det fler än 22 miljoner människor i världen som tvingats lämna sin hembygd, och denna siffra stiger alltjämt. Varje dag i t.ex. Afghanistan - och jag kommer naturligtvis att undersöka det som Blak tog upp närmare - Colombia, Balkanområdet och området kring De stora sjöarna, tvingas tusentals familjer p.g.a. krig, svält och fattigdom att lämna sin hembygd. Vi vet att det internationella samfundet har påverkats av "biståndsutmattning". UNHCR kämpar för att hitta resurser som gör att man kan ta itu med dessa mänskliga tragedier, och har nyligen skurit ned sin verksamhet. Återigen, som svar till den hedervärda ledamoten, deltar vi i diskussioner inte bara med UNHCR, utan även med andra FN-organisationer för att försöka ställa våra ekonomiska förbindelser med dem på en förnuftigare grund.
Det är en bra tid att tydligt slå fast att Europeiska gemenskapen kommer att fortsätta att öronmärka ekonomiska och mänskliga resurser för att hjälpa grupper som tvingats lämna sin hembygd att återvända hem, att börja ett nytt liv och leva i fred och säkerhet. Parlamentet har beslutat att skicka ut en politisk signal i detta avseende, genom att föreslå en ökning av de tillgängliga ekonomiska resurserna, och vi välkomnar detta förslag. Sedan 1997 har mer än 200 miljoner euro tilldelats för att finansiera projekt i Asien och Latinamerika till hjälp för grupper som tvingats lämna sin hembygd. Pengar har använts för att hjälpa flyktingar att få det bättre i lägren, att återvända till sitt hemland eller att bosätta sig i ett annat land och bli självförsörjande. Genom budgetposten har man finansierat projekt för att skydda nämnda grupper i värdländerna under deras resa hem och till deras slutmål. Det har hjälpt till med att få värdsamhällena att acceptera och integrera flyktingfamiljerna. Framför allt har det säkerställt det internationella samfundets närvaro i den känsliga övergången från humanitärt bistånd till långsiktig utveckling - en punkt som togs upp av Deva - genom återuppbyggnad av bostäder och skolor, säkerställande av tillgång till dricksvatten och bevattning, förbättring av sjukvård och utbildning, inrättande av banktjänster och återupprättande av ekonomisk verksamhet.
Det är faktiskt så att den utvärdering som genomfördes under 2000, även om den påvisade en rad förvaltningsbrister som kommissionen har tagit itu med i och med reformeringen av biståndet till tredje land, bekräftade att budgetposten är mycket relevant och bör finnas kvar. För att nu ta upp de specifika ändringsförslag som formulerats av parlamentet, instämmer kommissionen i alla föreslagna ändringar. Vi sätter först och främst värde på förstärkningen av de mänskliga rättigheterna i förordningen; för det andra: klargörandet av förordningens roll i samband med det fortsatta biståndet, rehabiliteringen och utvecklingen; för det tredje: förstärkningen av övervaknings- och rapporteringsfunktioner, och slutligen: förstärkningen av förordningens fredsskapande och konfliktförebyggande aspekter, i enlighet med riktlinjer i kommissionens nyligen antagna meddelande om konfliktförebyggande åtgärder.
När det gäller förordningens varaktighet, föreslog kommissionen från början att den skulle vara giltig under obestämd tid, för att undvika tillfälliga diskussioner om en fråga som tråkigt nog förmodligen inte kommer att försvinna eller skifta karaktär på ett betydande sätt. Vi bedömer emellertid att december 2004 är en mycket skälig kompromiss, i synnerhet mot bakgrund av vår avsikt att revidera förordningen för Asien och Latinamerika, och vi kommer att undersöka möjligheten att införliva frågan om grupper som tvingats lämna sin hembygd i ett enda geografiskt instrument.
Till sist: Vi noterar parlamentets önskan om att öronmärka - för den verksamhet som finansieras enligt dessa bestämmelser - ekonomiska resurser utöver det belopp som redan anslagits. Jag vill återigen tacka föredraganden för det utmärkta arbete hon utfört, och jag hoppas, som ett resultat av detta, att våra program inom detta mycket viktiga område blir både generösare och bättre fokuserade och förvaltade.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.00.)
Herr talman! Jag yrkar på att alla ledamöter med hjälp av besökstjänsten när som helst skall kunna träffa sina besöksgrupper och det inom en radie på 25 kilometer omkring Europaparlamentet. Än så länge får man bara åka 20 kilometer, vilket motsvarar en radie på 15 kilometer. Det är för lite med tanke på de många grupper som kommer resande hundratals kilometer. Jag ber er att vidta lämpliga åtgärder.
(Applåder)
Ärade kollega! Den frågan diskuterade vi redan i går. Jag ber er därför att lämna in den skriftligen till kvestorerna.
Ärade herr talman! I går eftermiddag var det en demonstration framför parlamentsbyggnaden. Demonstranterna använde sig därvid av väldiga ljudanläggningar, närmare bestämt högtalare. Genom det olidligt högljudda spektaklet stördes inte bara jag utan även andra kolleger vid utövandet av sitt mandat. Jag ber er att se till att demonstranter för det första inte uppehåller sig på parlamentets område, som det hände i går, och för det andra att demonstranterna förbjuds att använda ljudanläggningar i parlamentets omgivningar.
För att man skall förstå mig rätt: Jag försvarar friheten att demonstrera. Jag betonar uttryckligen att musikgrupper som besöker ledamöter och uppträder i parlamentet eller på dess inre gård utgör berikande inslag!
Det har vi noterat, ärade kollega.
Herr talman! Vi kommer nu att inleda en serie omröstningar med namnupprop som är mycket viktiga. Kan ni ge oss försäkringar om att vår kollega Brienza i dag finns med på listan över inskrivna kolleger?
De behöriga tjänsteenheterna försäkrar mig om att så är fallet, Dell'Alba.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
OMRÖSTNING
(9802/2001 - C5-0271/2001 - 2001/2049(BUD))
Avsnitt III - kommissionen
Avsnitt VI - Ekonomiska och sociala kommittén
Avsnitt VII - Regionkommittén
och
om förslaget till Europeiska unionens tilläggs- och ändringsbudget nr 4/2001 för budgetåret 2001
(9803/2001 - C5-0272/2001 - 2001/2049(BUD))
Avsnitt III - kommissionen
(Parlamentet antog resolutionen)
Betänkande Haug (A5-0238/2001) för budgetutskottet om situationen för Europeiska unionens egna medel för 2001 (2001/2019(INI))
(Parlamentet antog resolutionen)
Betänkande Costa Neves (A5-0241/2001) för budgetutskottet om budgeten för 2002 inför medlingsförfarandet före rådets första behandling (2001/2063(BUD))
(Parlamentet antog resolutionen)
Betänkande Bourlanges (A5-0216/2001) för budgetkontrollutskottet om förslaget till rådets förordning om instruktion för genomförandekontor med vissa förvaltningsuppgifter inom gemenskapsprogrammen
(KOM(2000) 788 - C5-0036/2001 - 2000/0337(CNS))
Bourlanges (PPE-DE), föredragande. (FR) Herr talman! Efter gårdagens något livliga diskussion i plenisalen med kommissionär Schreyer, fick jag en känsla av att kommissionen bör göra ett uttalande innan vi genomför omröstningen. Jag trodde att ni hade blivit informerad om detta, och jag skulle således vilja att kommissionären gör ett uttalande, åtminstone om han har för avsikt att göra det.
. (EN) Föredraganden uppmanade kommissionen att redovisa en ståndpunkt om den del av ändringsförslag 25 som rör artikel 18.2 i förslaget. Denna del handlar om gemenskapstjänstemän som utstationerats till kontoret och andra anställda som rekryterats av genomförandekontoret. Schreyer sade under gårdagens diskussion att kommissionen inte kan fastställa den minsta procentuella andel av gemenskapstjänstemän som skall utstationeras till kontoret, och därför inte kan godta andelen på 25 procent som föredraganden föreslår.
Ett tillräckligt antal gemenskapstjänstemän kommer att utstationeras till kontoret, för att uppfylla personalbehoven. Men Schreyer kan bekräfta att annan personal kommer att rekryteras genom förnybara anställningskontrakt.
Den sista delen av detta ändringsförslag om kontraktens karaktär och de skyldigheter och kriterier som krävs, är också godtagbar. Jag hoppas att detta uttalande gör det möjligt för Bourlanges att stödja ett antagande av hans betänkande, så att förslaget så snart som möjligt kan färdigbehandlas av rådet. Jag vill tacka honom för hans utmärkta arbete i detta sammanhang.
. (FR) Jag tackar kommissionären för hans uttalande, som klargör en mycket viktig punkt, nämligen att kontorens personal inte skall behöva befinna sig i ett läge präglat av knapphet och otillräcklig kvalitet. Det tror jag är en mycket viktig aspekt.
Jag tar tillfället i akt för att tillägga att vi hade en mycket senkommen diskussion med socialistgruppens företrädare, van Hulten. Socialistgruppen - nu talar jag enligt hans anvisningar -skulle kunna gå med på, i motsats till vad som hittills har aviserats, att stödja ändringsförslag 13 som röstades igenom av budgetutskottet, och del 3 och 4 av ändringsförslag 25, vilka kommissionären anspelade på.
Jag säger detta för att det inte skall uppstå något missförstånd, och har jag inte gjort en korrekt tolkning av van Hultens tankar får han framföra en annan mening, men på det här sättet kommer vi att få en mycket mer samlad omröstning i kammaren.
Herr talman! Strax innan omröstningen sade herr Bourlanges att han inte var så bra med siffror och det har han nyss bekräftat, för det ändringsförslag som jag nu kan följa honom i är ändringsförslag 8 och inte ändringsförslag 13. Men jag tror att vi pratar om samma sak. Med anledning av kommissionärens uttalande kan jag också säga att vi nu instämmer med ett antal delar av ändringsförslag 25, nämligen den första den tredje och den fjärde delen. I motsats till det som står i vår röstlista är vi alltså för ändringsförslag 8 och för tre delar av ändringsförslag 25.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Betänkande Niebler (A5-0232/2001) för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen
(KOM(2000) 407 - C5-0449/2000 - 2000/0187(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Betänkande McKenna (A5-0219/2001) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om genomförandet av en integrerad förvaltning av kustområden i Europa
(KOM(2000) 545 - C5-0474/2000 - 2000/0227(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Betänkande Callanan (A5-0218/2001) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/25/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar
(KOM(2000) 639 - C5-0529/2000 - 2000/0262(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Betänkande Carrilho (A5-0228/2001) för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder inom området hjälp till grupper som tvingats lämna sin hembygd i utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika
(KOM(2000) 831 - C5-0758/2000 - 2000/0338(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Betänkande Brok (A5-0244/2001) för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets beslut om makroekonomiskt stöd till Förbundsrepubliken Jugoslavien
(KOM(2001) 277 - C5-0231/2001 - 2001/0112(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)
Resolutionsförslag (B5-0480/2001) om den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker
(Parlamentet antog resolutionen)
Betänkande Wuori (A5-0193/2001) för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om de mänskliga rättigheterna i världen år 2000 och Europeiska unionens politik beträffande mänskliga rättigheter
(11317/2000 - C5-0536/2000 e C5-0628/2000 - 2000/2105(INI))
(Parlamentet antog resolutionen)
Betänkande Cornillet (A5-0223/2001) för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2000)
(2000/2231(INI))
(Parlamentet antog resolutionen)
RÖSTFÖRKLARINGAR
Betänkande (A5-0239/2001) av Haug/Ferber
Herr talman! Jag var rädd att ta till orda för i dag, i den relativa förvirringen i samband med omröstningen, som även beror på det faktum att det var viktiga omröstningar, gav Europaparlamentet bort, ersatte eller snarare godkände att 12 miljarder euro återbetalas - 11 miljarder och 600 miljoner, för att vara exakt - till medlemsstaterna; pengar som inte förbrukats i budgeten för 2000. Jag tycker detta är löjligt: det är flera år nu som vi tillämpar denna praxis, vilket innebär att vi inte bara inte kan kontrollera intäkterna, utan nu tillåter vi dessutom medlemsstaterna att ta tillbaka alla dessa pengar, eller att dra av dem från bidragen till innevarande år. Jag tycker att i ett ögonblick när vi skall genomföra utvidgningen, när vi har budgetproblem, när vi hela tiden måste skaffa fram nya resurser, så är detta verkligen inget bra system. Ett system där medlemsstaterna inte bara inte godkänner de utgiftstak som godkändes i Edinburgh och som bekräftats i budgetförordningarna, utan som dessutom innebär att man vill ta tillbaka de pengar som i stället kunde komma till god användning på annat håll, vilket sker i vissa statsbudgetar. Pengarna återlämnas dessvärre inte till medborgarna, utan används till annat. Med denna min protest vill jag understryka vår röst emot detta betänkande.
. (FR) Förslaget till tilläggs- och ändringsbudget nr 3 , som läggs fram till oss med betänkandet av Haug, syftar framför allt till att förändra tjänsteförteckningen för OLAF och för Europeiska kommissionen. När det gäller byrån för bedrägeribekämpning innebär ändringsförslaget - som lagts fram av budgetutskottet i samförstånd med budgetkontrollutskottet - en ändrad fördelning mellan fasta och tillfälliga tjänster som förfaller lovvärd, och på det hela taget tycks denna tilläggs- och ändringsbudget inte kräva några särskilda anmärkningar.
Tilläggs- och ändringsbudget nr 4 handlar framför allt om saldot för budgetåret 2000 och om att förstärka betalningsbemyndigandena för västra Balkan på grundval av saldot för 2000, genom att öka dem från 350 till 450 miljoner. Detta innebär ytterligare 70 miljoner för Balkan och ytterligare 30 miljoner för ett extra ekonomiskt stöd till Förbundsrepubliken Jugoslavien. Föredraganden godtar "inkomstdelen" i denna tilläggs- och ändringsbudget, dvs. att medlemsstaterna skall återfå de 7,5 miljarder euro som kommer från överskottet för 2000, vilket vi är positiva till. Gruppen Union för Nationernas Europa kan dock inte sluta upp bakom föredragandens ståndpunkt, när denne beklagar att Europaparlamentet inte har någon roll att spela när det gäller budgetens "inkomstdel".
Det andra betänkandet av Haug, om situationen för de egna medlen 2001, återupplivar också debatten om att öka inkomsterna, eftersom man anser att Europeiska unionen i allt mindre utsträckning skall vara beroende av medlemsstaternas bidrag, och att systemet med egna medel bör förändras på ett sådant sätt att unionen kan bli finansiellt oberoende. I resolutionen påpekas också att reformens syfte bör vara att förse Europa med en "egen inkomstkälla", och man stöder en direkt europeisk skatt samtidigt som man begär att Europaparlamentet skall få delta fullt ut i budgetförfarandet, framför allt när det gäller inkomster.
Den franska delegationen i Gruppen Union för Nationernas Europa motsätter sig alla dessa olämpliga förslag, som dessutom strider mot fördraget.
(Inlägget kortades ned i enlighet med artikel 137 i arbetsordningen.)
. (EN) Jag vill, när det rör tilläggs- och ändringsbudget nr 3 för innevarande år, hänvisa till ett ändringsförslag som jag lagt fram på min grupps, dvs. UEN, vägnar i budgetutskottet, men som tyvärr inte antogs. Ändringsförslaget behandlade budgetpost A-3015, som används för att finansiera European Bureau for Lesser Used Languages (Europeiska byrån för mindre utbredda språk).
Jag är glad för att jag får möjlighet att förklara mitt ändringsförslag. Många kolleger känner till det utmärkta arbete som utförs av byrån när det gäller att främja skyddet för mindre utbredda språk och minoritetsspråk. Detta blir allt viktigare i samband med utvidgningen, i och med den kulturella och språkliga mångfalden i många kandidatländer.
Som många kolleger känner till, försöker kommissionen att ge byrån villkor som skulle innebära att den måste stänga sitt kontor i Dublin. Byrån inrättades för några år sedan på initiativ av den irländska regeringen och samfinansieras fortfarande av denna regering. Ursprungligen fanns hela sekretariatet i Dublin, men nyligen öppnades ett kontor i Bryssel för att sköta förbindelserna med EU-institutionerna. Jag har träffat den irländske minister som är ansvarig för språkfrågor, och jag tror att det skulle vara mycket svårt att bevara samma intresse för byrån i det irländska regeringskansliet om byrån tvingades att stänga sitt kontor i Dublin.
En oro över detta utrycktes också från nordirländskt håll, eftersom byrån arbetar med språkaspekter som rör långfredagsavtalet.
Jag anser att kommissionen försöker att undergräva parlamentets vilja genom att fastställa dylika villkor för anslagen, och till följd av detta föreslog jag att man skulle inkludera en direkt hänvisning till sekretariaten i Dublin och Bryssel i fotnoten. När väl det nya budgetförfarandet inleds i september, kommer jag återigen att försöka få stöd för en sådan åtgärd. Just nu vill jag bara rikta kollegernas uppmärksamhet på kommissionens intriger, som jag tror kan få skadliga följder.
Betänkande (A5-0238/2001) av Haug
Herr talman! När det gäller användningen av Europaparlamentets egna medel vill jag säga, såväl som företrädare för Pensionärspartiet som i egenskap av företrädare för de franska, holländska, spanska, svenska, slovenska, bulgariska och lettiska pensionärerna, som har gett mig tillstånd att tala även för dem, att jag öppet stöder förslaget att Europeiska unionen utvecklar ett eget skattesystem, och att det inte skall öka medborgarnas skatter utan tvärtom leda till en sänkning av de skatter som medborgarna betalar i sina nationalstater. Endast på så sätt kan de se något positivt i Europeiska unionen.
. (DA) Vi har i dag röstat emot alla uppmaningar att införa en direkt EU-skatt. Vi anser inte att en särskild EU-skatt är någon bra idé. Det är ytterst tveksamt om en sådan skatt skulle komma att stärka befolkningens engagemang och entusiasm beträffande samarbetet inom EU. En eventuell EU-skatt skulle komma att ingå i ett komplext samspel med de nationella skatterna och man kan befara att det skulle bli svårt för de nationella regeringarna att kontrollera det samlade skattetrycket. Det är därför inte möjligt att garantera att införandet av en sådan skatt inte skulle medföra ytterligare skattebördor för skattebetalarna. Införandet av en EU-skatt verkar också vara ett steg i riktning mot ett mer federalt EU, vilket varken vi eller majoriteten av de europeiska invånarna är intresserade av.
. (DE) Min partigrupp liksom många andra kolleger och experter företräder den uppfattningen att de medel som Europeiska unionen planerat att anslå enligt budgetplanen för 2000-2006 inte är tillräckliga, särskilt om man beaktar EU:s utvidgning, de insatser som krävs för att åstadkomma en stabilisering av situationen på Balkan, satsningarna på att lösa sysselsättningsproblemen och stabilisera de sociala systemen, för att bara nämna några få frågor. Det är därför legitimt att föra upp problemet med ytterligare inkomstkällor för Europeiska unionen på dagordningen.
Haug föreslår i sitt betänkande att man skall avskaffa det hittills gällande systemet för överföringar från medlemsstaterna och förändra systemet för egna medel så, att finansiell autonomi uppnås för Europeiska unionen. Hon kräver inrättandet av en europeisk skatt som direkt inkomst.
Detta förslag kan min partigrupp inte tillstyrka.
Det hittills gällande systemet med procentuella inbetalningar som bygger på bruttonationalinkomsten har sin grund i en för den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen väsentlig princip - solidaritetsprincipen. Att överge den principen innebär att ta ifrån Europeiska unionen dess grundvalar. Detta är för oss icke godtagbart.
Vi har konstruktiva invändningar mot en idé som går ut på att komplettera EU:s nuvarande finansieringssystem med ytterligare inkomstkällor i form av europeiska skatter som inte får verka skatteminimerande i Europeiska unionens medlemsstater. Vi tänker då t.ex. på införandet av en Tobinskatt för att få del av vinsterna vid finansiella transaktioner, införandet av en europeisk koldioxidskatt för företag. Det senare skulle också ha positiv inverkan när det gäller att genomföra en framtidsorienterad miljöpolitik. Det skulle öka trycket i riktning mot miljövänligare energiproduktion och stödja genomförandet av Kyotoavtalet.
Därutöver är vi av den uppfattningen att det hittills gällande finansieringssystemet bör ändras i den riktningen att de medel som medlemsstaterna ej gjort anspråk på inte skall återgå till dessa utan stanna inom den europeiska budgeten. Samtidigt gäller det att genomföra en strängare budgetdisciplin, t.ex. på så sätt att redan godkända bidrag som ännu inte betalats ut på grund av att bidragsmottagaren inte lyft pengarna, förfaller senast efter 3 år. Det betyder att förfarandet vid bidragsgivning behöver ändras.
Av dessa orsaker avvisar min partigrupp betänkandet.
. (FR) Genom att utöka antalet frihandelsområden, slopa alltfler tullavgifter i ett system med generaliserade ensidiga preferenser och ge ständigt fler tullgåvor till de 49 minst utvecklade länderna under förevändning att man tar emot "allt utom vapen", och framför allt genom att underkasta sig kraven från imperiets härskare, alltifrån GATT till WTO, har Europeiska kommissionen sågat av den finansiella gren som EU-budgeten har varit upphängd på, dvs. tullavgifterna, som motsvarade mer än 55 procent av gemenskapens medel på 1960-talet, men endast omkring 14 procent i dag.
Och eftersom man har övergett gemenskapspreferensen i fråga om jordbruk är den gemensamma jordbruksavgiften på import av jordbruksprodukter från Brittiska samväldet, Centralamerika och andra områden - vilken skyddade denna preferens - på väg att försvinna. Jordbrukstullavgiften bidrar inte med mer än 2 procent av gemenskapens medel.
Det har gått så långt att endast 17 procent av resurserna i EU:s budget kommer från tullavgifter och denna jordbruksavgift. Men eftersom dessa första historiska resurser är de enda som är specifika för gemenskapen och som gör den finansiellt oberoende i förhållande till medlemsstaterna, blir gemenskapsbudgeten beroende av medlemsstaternas bidrag om dessa resurser minskar i betydelse.
Detta illustreras av BNP-avgiftens betydelse, den europeiska budgetens fjärde resurs historiskt sett, som inte går längre tillbaka än till 1988. Betydelsen av denna avgift ökar ständigt, redan i dag står den för mer än 45 procent av gemenskapens resurser. Men i själva verket är den ingenting annat än ett klassiskt bidrag från staterna för finansieringen av en internationell organisation.
På så sätt har vi kommit fram till dagens förvånande situation, dvs. att Europeiska kommissionen - den federala integrationens bultande hjärta - har fört en global tullpolitik som har reducerat unionen genom att låta den finansieras som vilken mellanstatlig organisation som helst, enligt den mest mellanstatliga internationella rätten.
(Inlägget kortades ned i enlighet med artikel 137 i arbetsordningen.)
. Jag har röstat mot betänkandet. Sveriges kristdemokrater stöder inte punkterna 5 och 11, där det föreslås att Europeiska unionen skall ges egen skatterätt.
Vi vill inte utöka antalet skattenivåer i samhället för medborgarna. De svenska skattebetalarna skattar till kommunen, landstinget och staten. Att skapa ytterligare en skatteinstans, en europeisk, innebär i långa loppet ofrånkomligen ett ökat skattetryck. Detta är en utveckling vi inte vill stödja.
Om EU erhåller vad som i betänkandet kallas "ekonomiskt oberoende" leder det också till ett politiskt oberoende från medlemsstaterna och deras regeringar med alla de faror och brist på kontroll som detta för med sig. En sådan utveckling vill vi inte stödja.
Betänkande (A5-0241/2001) av Costa Neves
. (PT) Kommissionens preliminära budgetförslag, som inte överstiger 1,06 procent av gemenskapens BNP, är verkligen historiens lägsta och just därför oacceptabelt, eftersom det innebär en minskning av utgifterna, särskilt på området med bistånd åt de minst utvecklade länderna i tredje världen, och då blir det nog så att inte ens Östtimor klarar sig ifrån den här minskningstendensen.
Betänkandets förekommande ton är förvånande, samt dess brist på strategi och prioriteter: och dessutom, med tanke på utvidgningen som det så ofta talas om, för att inte tala om de sociala frågorna, som är helt bortglömda. Europaparlamentet borde vara mer vågat och inte slå sig till ro, så som nu skett igen. Framläggandet av den fjärde (!) omarbetade budgeten under innevarande räkenskapsår visar vilket budgetkaos som råder inom gemenskapen och det styrker också de skäl som låg bakom vårt förslag till att avvisa budgeten föregående år.
Och då skulle allt, om man skall tro Haug-betänkandet, lösa sig med hjälp av en gemenskapsskatt! Vi menar att ett sådant förslag är en falsk fråga. Förutom de principiella frågorna som nämnda förslag tar upp, är det viktigt att understryka att minskningen av den betungande gemenskapsbudgeten i huvudsak har att göra med stabilitetspaktens restriktiva riktlinjer. Det är på det området vi kan finna de rätta svaren. Det är dessutom viktigt att se till att medlemsstaternas delaktighet sker i förhållande till deras motsvarande relativa rikedom - och därför med BNP som underlag - och att medborgarnas ansträngningar att bidra fördelas rättvist. Solidariteten är en grundläggande fråga som också går utanför gemenskapens budgetanslag.
Betänkande (A5-0232/2001) av Niebler
Vi befinner oss i 2005, herr talman. En pensionär frågar en annan: "Vad tittar du på i TV?" "Jag tittar på shower med vackra flickor som dansar." "Nej, vad säger du", säger den andre. "Det har du inte tid med. Jag tittar varje kväll på Fatuzzo's European Show. Det är parlamentsledamoten Fatuzzo som kan det här med pensioner och som talar om för pensionärerna hur de skall kunna höja sina pensioner. Jag tycker att du också skall titta på Fatuzzo's European Show". Den visas tack vare ett betänkande från Niebler som fördelar radiospektrum, något jag hoppas att de skall göra även när det gäller informationsmaterial för medborgarna i allmänhet och för pensionärerna i synnerhet.
Betänkande (A5-0219/2001) av McKenna
Herr talman! Vi har precis antagit betänkandet av min kollega, Patricia McKenna, och jag måste verkligen medge att det blivit en bra text som detaljerat tar med alla omständigheter och problemområden som vi finner i våra kustområden, såväl geografiskt, klimatmässigt, för miljön och den biologiska mångfalden som för ekonomin, sociala frågor, kultur, nöjen och rekreation. Jag saknar bara en mer tydlig och koncis hänvisning till turistområdena och framför allt de många illegala byggnationer som uppförts i spekulationssyfte i många kustområden i Spanien, men också i andra länder. De utgör ett tydligt angrepp mot stadsplaneringen och mot den ekologiska balansen. Jag anser att de regeringar det handlar om bör agera med kraft och sätta stopp för de konsekvenser som uppstår på grund av bristen på kontroll över de illegala byggnationer.
Slutligen vill jag uttrycka min otillfredsställelse över att mitt förslag, att låta den text vi nu antagit i form av en enkel rekommendation upphöjas till gemenskapsdirektiv, inte accepterats. Det skulle tvinga medlemsstaterna att uppfylla och införliva den i sina respektive nationella lagstiftningar.
Herr talman! Som företrädare för Pensionärspartiet godkänner jag med stor glädje detta förslag från Europaparlamentet, men även - dvs. inte bara som företrädare för Pensionärspartiet - utan som genuesare, född i Genua. I Italien, i Genua och längs hela den liguriska kusten händer det dessvärre ofta att när det regnat ett par dagar mer än vanligt, så översvämmas samtliga hus, alla bostäder, alla affärer, alla lokaler som ligger i markplanet. Jag hoppas och tror att i och med detta så inleds en europeisk politik för kustområdena som verkligen ger resultat och som medför lättnader för de europeiska medborgare som lever längs Europas kuster.
. (PT) I betänkandet görs en kritisk analys av förslaget till rekommendation om den integrerade behandlingen av Europas kustområden och i det föreslås flera ändringar som i det stora hela förtjänar vårt stöd, både när det gäller kustområdenas vikt och varför flera områden har fått det sämre och håller på att bli förstörda, samt de nya hoten i och med jordens förändrade temperaturförhållanden och klimatförändringarna, som kanske är det största hotet för Europas kustområden. Det är också lika viktigt att tala om att nedgången i fiskenäringen och de minskade arbetstillfällen det medför, av fundamental betydelse för den socioekonomiska sammanhållningen i många av dessa regioner som är beroende av fiske, har gjort dem mycket sårbara.
Även om rekommendationen, som föredraganden också sagt, utgör det första viktiga steget för att skydda Europas kustområden, är det viktigt att medlemsstaterna också anstränger sig för att göra sitt och att det finns något slags samordning mellan de olika instrument som skall användas. Vi har dock några förbehåll när det gäller de åtgärder som föredraganden föreslår, särskilt när det gäller en gemensam kontaktstrategi, eftersom medlemsstaternas uppgift och möjlighet till deltagande under hela det här förfarandet inte är helt utrett.
. (NL) Mellan de grunda delarna av havet längs kusten, den så kallade kontinentalplatån, och de lågt belägna kustområdena är höjdskillnaden mycket liten. Stora delar av dessa områden har med tiden förvandlats från hav till land eller från land till hav, med eller utan målinriktad mänsklig inverkan. På grund av Amerikas president Bush och de stora oljebolagen finns det en risk för att sådana områden återigen förvandlas från land till hav, för så länge den artificiella uppvärmningen av jorden fortgår kommer istäckena vid polerna att fortsätta smälta och havsytan att stiga. Just i de lågt belägna kustområdena koncentreras en stor del av världens befolkning och där ligger viktiga ekonomiska centra. Inte bara åtta miljoner nederländare och två miljoner flamländare kommer att förlora sina bostadsområden, utan också invånarna på Po-slätten i Italien, Les Landes i sydvästra Frankrike, delar av städer som Helsingfors, Köpenhamn, London, Hamburg, Barcelona, Lissabon och Thessaloniki. Vid sidan av tätbefolkade områden finns det också unika naturområden i kustzonerna, som exempelvis den franska kustens étangs och Tysklands, Danmarks och Nederländernas Waddenzee, som hela tiden hotas av utvidgningen av hamn- och industriområden. Jag instämmer helt och fullt med fru McKenna om att kustzonerna måste beskyddas i långt högre utsträckning än Europeiska kommissionen föreslår.
. (FR) I många kustområden har den sociala strukturen förändrats under senare år, eftersom fiskesektorn och det traditionella jordbruket har omstrukturerats. Även om vissa regioner har ställts inför ursprungsbefolkningens massflytt, känner flertalet kustområden av det allmänt ökade befolkningstrycket liksom betydande säsongsväxlingar i sysselsättningen, huvudsakligen beroende på turismen.
De offentliga arbeten som är en förutsättning för urbanisering och utveckling kan komma att hota kustmiljön genom att kustlandskapets erosion påskyndas, om dessa arbeten genomförs utan tillräcklig kunskap om kusternas dynamik. Föroreningar till havs och på land förstör dessutom mark- och dricksvattenresurserna i allt högre grad.
I kustområden koncentreras återkommande motsättningar och konflikter. Frånvaron av en integrerad förvaltning av havs- och markresurser orsakar allvarliga spänningar mellan olika verksamhetssektorer: fisket, jordbruket och tjänstesektorn, vilket äventyrar en hållbar utveckling i kustområdena.
Den strategi som föreslås av kommissionen är en intressant metod som syftar till att lösa de grundläggande problem som kustlandskapen konfronteras med, i det här fallet att det råder brist på information, att befolkningen inte deltar i projekten i tillräckligt hög grad, att de olika instanser som ansvarar för den fysiska planeringen inte är tillräckligt samordnade och att det saknas ett verkligt partnerskap som låter berörda ekonomiska sektorer delta i besluten - regionala och lokala myndigheter samt interregionala organisationer.
Samtidigt skulle strategin för kustområdena absolut kunna vara ett av de första exemplen på hur de riktlinjer som utvecklats i dokumentet "Regional utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv" (ESDP) genomförs, eftersom de principer som är definierade där även är giltiga för unionens kustområden. Detta skulle t.o.m. kunna vara ett utmärkt tillfälle att återuppväcka ett synnerligen trögt ESDP, vars verkliga inverkan fortfarande är mycket begränsad.
Till sist vill jag ansluta mig till dem som beklagar att kommissionens förslag inte tar hänsyn till klimatförändringar, eftersom de förefaller ha en inverkan på havsnivåhöjningen och den ökade förekomsten av stormar, vilket på ett avgörande sätt ökar översvämningsriskerna, kusterosionen och minskningen av kustområden.
Även om man just har börjat bli medveten om de nya utmaningar som kustområdena kommer att tampas med under kommande decennier, kan man i en strategi för integrerad förvaltning av kustområdena rimligen inte förbigå dessa utmaningar.
Betänkande (A5-0218/2001) av Callanan
Herr talman! För ett par dagar sedan hade jag semester vid havet, på en yacht, för att sola mig. Jag var inte ensam, jag hade sällskap av andra, bland annat en vacker, solbränd flicka som solade sig på däck, mycket trevlig, fascinerande, med namnet Marilyn, som plötsligt sade till mig: "Men du är ledamot av Europaparlamentet! Kan du då förklara för mig hur det kan komma sig att det inte finns en europeisk flagg tillsammans med nationsflaggen på fritidsbåtarna?" Jag kunde bara lugna henne med att i och med att jag godkänner detta betänkande, så rekommenderar jag att man även på fritidsbåtar skall kunna hissa Europaflagg.
Betänkande (A5-0244/2001) av Brok
- (EL) Med anledning av omröstningen om makroekonomiskt stöd till Jugoslavien vill jag uttrycka mitt stöd för stödåtgärderna, som emellertid är ytterst begränsade med tanke på den förstörelse som drabbat Jugoslavien genom Natos attacker. Samtidigt vill jag emellertid kategoriskt fördöma det sätt på vilket stödet används i syfte att kringgå och föraktfullt ignorera det författningsmässiga förfarandet i Jugoslavien med anledning av utlämnandet av Milosevic till domstolen i Haag. Det rör sig om ekonomisk utpressning, som strider mot varje tänkbar innebörd i begreppet internationell rätt.
Milosevic bär förvisso ett enormt stort ansvar för de brott som begåtts i f.d. Jugoslavien, och han måste ställas inför rätta, men kopplingen mellan det ekonomiska stödet och åtgärder som strider mot landets konstitution, därtill utan den demokratiskt valde presidenten Kostunikas vetskap, förvanskar och undergräver innebörden i Europeiska unionens stödprogram.
. (FR) Vi är givetvis positiva till bidrag för återuppbyggnad och utveckling av Förbundsrepubliken Jugoslavien. Men detta betänkande döljer helt och hållet den förstörelse som orsakades av Natos bombningar i Jugoslavien. Än värre är att man i motiveringen - med en häpnadsväckande och mycket cynisk vändning på perspektivet - hänvisar till den försämrade situationen i Förbundsrepubliken Jugoslavien, vilken skulle bero på "konflikten med Nato 1999".
Vi kan inte stödja en politik som innebär ekonomiskt stöd i syfte att tvinga Förbundsrepubliken Jugoslavien att bete sig som en bananrepublik på det politiska och ekonomiska planet, utan att hjälpa det serbiska samvetet att öppnas för de brott som framför allt har begåtts av Milosevic i det serbiska folkets namn, utan att verka för uppkomsten av en rättsstat eller för internationella krigsförbrytartribunalens trovärdighet i egenskap av en rättsinstans som är oberoende i förhållande till statsmakterna och slutligen inte för att landet återuppbyggs med ett minimum av social sammanhållning och fredliga förhållanden mellan grannfolk. Av alla dessa skäl har vi avstått från att rösta.
. (NL) Mitt samtycke till att ställa ekonomiska medel till förfogande för Jugoslavien innebär långt ifrån att jag samtycker till förutsägbara försök att införliva landet med Nato, att underkasta ekonomin utländska intressen eller att montenegriners och kosovoalbaners rättigheter underordnas förbindelserna med regeringen i det oväntat samarbetsvilliga Serbien. Det utarmade och sönderbombade Jugoslavien behöver mycket pengar och den tidigare presidenten förtjänar att bestraffas för förtryck, krig och odemokratiskt styre. Efter en rättegång i hemlandet var det därför också upplagt för en internationell rättegång. Det som sker nu har endast lite att göra med rätt, och mer med att delstatens premiärminister har lämnat en politisk rival i utbyte, i strid med den federala regeringen och författningsdomstolen. Först sedan Milosevic överlämnades till Haag förra torsdagen ställdes en enorm summa pengar tillgänglig på fredagen. Först måste man tydligen förlora kriget och regeringsmakten, och försätta sig i ekonomisk bankrutt, för att kunna dömas som krigsförbrytare. Det är aldrig vinnarna som döms, bara förlorarna. Tillhandahållandet av pengar är högst nödvändigt som skadeersättning för kriget år 1999, men nu ser det framför allt ut som ett sätt belöna välkomna ledare och bestraffa andra. Jag är rädd för att oförståelsen och nationalismen hos många av de inblandade därför bara kommer att öka.
Resolution (B5-0480/2001) om den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker
- (EL) Även om resolutionen är allmänt hållen, instämmer jag i princip och kommer att rösta för den, eftersom dess ståndpunkt är att man bör stödja odlingen av johannesbröd, nötter, mandlar och liknande, som ingår i kategorin frukt och grönsaker.
Jag måste emellertid framföra mina invändningar på de punkter där resolutionen blir mera konkret.
Min första invändning gäller producentgrupperna, som vi motsätter oss, därför att de undergräver kooperativens verksamhet. Även i de fall då kooperativen blir producentgrupper uppstår det många problem, eftersom kooperativen i vårt land omfattar flera olika branscher, i likhet med jordbrukarna, medan producentgrupperna gäller en konkret produkt, vilket får till följd att det finns flera producentgrupper inom samma kooperativ, och om de fungerar som de skall enligt förordningen om detta, då splittras kooperativet i själva verket upp i ett lika stort antal delar som antalet produkter det sysslar med. Problemet skulle ha lösts, om medlemsstaterna hade fått rätten att erkänna jordbrukarnas organisationer, om kooperativen i förordningarna betraktats som jämbördiga med producentgrupperna. Så är emellertid inte fallet, och inom ramen för ett odemokratiskt regelverk erkänner EU endast producentgrupperna som jordbrukarorganisationer.
Min andra invändning gäller den speciella betydelse som resolutionen tillmäter producentgruppernas företagsprogram. Jag har ingenting emot dessa program, men jag anser dem vara av sekundär betydelse. När jag talar om effektivare stöd till produkterna, menar jag bättre riktpriser, flera subventioner, skydd mot massiv import. Det är bra att företagsprogrammet innebär en begränsning av miljöförstöringen, men detta innebär inte automatiskt att man förbättrar jordbrukarnas inkomster.
Betänkande (A5-0193/2001) av Wuori
Herr talman! Jag ämnar inte sälla mig till de ständiga röstförklararnas skara, i går bara överskreds tidtabellerna och jag blev tyvärr försenad till behandlingen av Wuoris betänkande. Betänkandets betydelse bara ökar nu när EU:s politik för de mänskliga rättigheterna är stadd i en tydlig utveckling. Dess grundval är en oförytterlig uppfattning om människovärdet, ty utan människovärde finns det heller inga mänskliga rättigheter.
Det är viktigt att man rapporterar minst lika effektivt och öppet om EU:s interna problem som om problem i tredje land. Då jag för ett och ett halvt år sedan tog upp polisvåldet som ett av EU:s interna problem med de mänskliga rättigheterna, kan jag inte låta bli att nu lyfta fram det igen vid sidan av yttrandefriheten, vilken man i utskottet anser vara den centrala punkten. Det är skäl att analysera nyhetsförmedlingen av våldsamheterna under toppmötet i Göteborg lika noggrant som själva tilldragelserna. Det var med lika stor bedrövelse jag läste om hur människor kom till skada som jag bekantade mig med den tämligen kritiklösa attityd som reportrarna hade i sin rapportering av händelserna. Det är svårt att på ett trovärdigt sätt försvara medborgarnas och - i synnerhet - pressens yttrandefrihet om den i allt högre grad utnyttjas ansvarslöst. Så länge EU på det globala planet verkar för de mänskliga rättigheterna, är också medborgarna i EU viktiga modeller för administrationen i övriga länder, om vad det i praktiken innebär att förvekliga dessa friheter.
Herr talman! När det gäller detta betänkande av Wuori om de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen är jag naturligtvis positiv, men jag tror och jag är övertygad om att Europeiska unionen borde göra mycket mer. Vi talar ofta i denna halvcirkel i Strasbourg om mänskliga rättigheter i hela världen, men vi, Europeiska unionen, fortsätter att bevilja ekonomiskt stöd till länder där man inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Jag uppmanar parlamentet och våra övriga institutioner att inte avsätta en enda euro mer till de länder i världen som inte respekterar de mänskliga rättigheterna.
. (FR) Man kan inte upprepa det nog många gånger: Europeiska unionen bör aktivt främja mänskliga rättigheter och demokrati inom all den verksamhet som unionen bedriver i världen. Respekt för mänskliga rättigheter bör vara en prioritering inom EU:s alla områden, även i samband med våra ansträngningar för att förebygga konflikter. Det är faktiskt viktigt att unionen "exporterar", som man så ofta säger, gemensamma värderingar som principerna om frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt lagens företräde - unionens grundprinciper. Jag vill emellertid insistera på det faktum att EU måste respektera den nationella suveräniteten och inte lägga sig till med ovanan att blanda sig i.
EU-institutionerna måste samordna sig för att fundera ut effektivare medel. Föredraganden föreslår att rådet och kommissionen utarbetar mer riktade gemensamma strategier på området mänskliga rättigheter.
EU:s ordförandeskap uppmanas att se till att dess arbetsprogram automatiskt innehåller delar med väldefinierade åtgärder och insatser som syftar till att främja de mänskliga rättigheterna och demokrati. Särskilda årliga prioriteringar måste slås fast, tillsammans med närmare tillämpningsbestämmelser. Dessa strategier måste vara föremål för årlig revision samt garantera att gemenskapens olika berörda politikområden hänger samman.
När det gäller Europaparlamentet förefaller det viktigt att förbättra parlamentets egna strukturer som har i uppdrag att behandla frågor om mänskliga rättigheter. Jag välkomnar framför allt förslaget att utse en särskild "företrädare", som skulle kunna vara vice ordförande i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvar. Denne företrädare skulle granska alla problem som rör mänskliga rättigheter och även svara för uppföljningen av enskilda fall där dessa rättigheter har kränkts.
(Förklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137 i arbetsordningen.)
. (FR) Europeiska unionen är inte särskilt väl lämpad att undervisa om mänskliga rättigheter. Unionen åberopar bland annat den allmänna förklaringen från 1948 och pakten om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men respekterar dem inte. Vad har EU gjort för att sätta stopp för den skandalösa åderlåtning som skuldåterbetalningen utgör för länderna i Syd? Medlemsstaterna betalar inte de summor till Världshälsoorganisationen som krävs för att bekämpa aids eller tuberkulos, eftersom de offentliga underskotten måste minskas: Maastrichtkriterierna förpliktar. För att förebygga konflikter - "en mer konsekvent politik för krisförebyggande" - förutsätter det att man sätter multinationella oljeföretag ur stånd att orsaka skada, t.ex. Total Fina Elf, vars roll som anstiftare av krig i södra Sudan och i Kongo blir alltmer avslöjad.
I övrigt måste Europeiska unionen snarast respektera asylrätten och konventionen från 1951, genom att avskaffa "väntzoner" och "kvarhållandecentra", och inte genom "strängare viseringskrav", vilket förordas i betänkandet. Och det räcker inte med att "beklaga" att romerna utsätts för allvarlig diskriminering. Man måste bevilja dem asyl och fördöma kollektiva utvisningar, sådana som framför allt Belgien har använt sig av. Det är endast fri rörlighet och en politik med siktet inställt på att legalisera situationen för alla illegala invandrare som kan åstadkomma en respekt för asylrätten och en effektiv kamp mot människohandeln.
När det gäller tryckfrihet och kampen mot "överdriven mediekoncentration", finns det en populistisk finanshaj i Italiens ledning som erbjuder en upplysande bild av det liberala Europas dubbla språkbruk.
. (DE) Jag har röstat för Wuori-betänkandet om Europeiska unionens politik beträffande mänskliga rättigheter. Jag välkomnar kravet på en bättre EU-strategi gentemot tredje land och kandidatländer i frågor som rör mänskliga rättigheter. Vid medlemskapsförhandlingarna står ekonomiska frågor i förgrunden, medan frågor om mänskliga rättigheter inte har så stark ställning.
Jag har röstat emot föredragandens ändringsförslag 10, eftersom han har strukit avsnittet med uppmaningen till den turkiska regeringen att garantera de mer än 3 miljoner flyktingarnas återvändande. Jag har besökt några flyktingläger i sydöstra Turkiet och har sett människornas nöd. Och i ett betänkande om mänskliga rättigheter får man inte förbise flyktingar.
Jag skulle till betänkande Wuori vilja tillägga att det, som det framställs i artikel 90, i Turkiet inte endast finns en kristen minoritet utan även jeziderna, en religionsgemenskap som inte erkänns. I officiella dokument, såsom register över nyfödda, gör man ett kors i stället för att skriva jezidisk, eller också lämnar man en lucka som tecken på att religionen inte är erkänd. Var och en har rätt till fri religionsutövning och därför kräver jag att alla religionsgemenskaper skall erkännas i Turkiet.
. (EN) Brittiska konservativa stöder kraftfullt verkliga mänskliga rättigheter och har, som resultat av detta, gett ett övergripande stöd till Wouris betänkande vid omröstningen. Det finns emellertid ett antal delar i betänkandet som många av oss inte stöder, t.ex. omdefinieringen av de mänskliga rättigheterna (punkterna 50, 51 och 72); de obalanserade fördömelserna av Turkiet (punkterna 88 och 89); missförståndet rörande kasternas karaktär och ställning i Indien (punkt 106, etc.); uppmaningen till rättsligt bindande kriterier för vapenexport (punkt 113).
Betänkande (A5-0223/2001) av Cornillet
Herr talman! Jag skulle vilja gratulera vår kollega Cornillet, även om han inte är närvarande, för genom innehållet i sitt betänkande har han gett oss ett rikt och mångsidigt informationsmaterial om situationen för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen, men han sänder också ett tydligt budskap till de europeiska regeringarna och folken om att Europeiska unionen verkligen vill vara ett område med frihet, rättvisa och social sammanhållning och med respekt för Stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Vår grupp, Greklands Europaparlamentariker i Europeiska folkpartiets grupp, och jag personligen har emellertid vissa invändningar mot den slutliga texten och har därför anmält avvikande mening, några har röstat emot textens utformning, medan andra, i likhet med mig själv, har avstått från att rösta. Dessa invändningar gäller frågan om invandrarnas politiska rättigheter och deras rösträtt och vår övertygelse om att det viktigaste just nu är att de europeiska organen har den politiska viljan att utforma och tillämpa en gemensam invandringspolitik och att medlemsstaterna skapar sådana förhållanden att invandrarna kan inlemmas i samhället, oavsett var de kommer ifrån. Rösträtt och politiska rättigheter kan vara en naturlig historisk utveckling, men det måste finnas tid för samråd och dialog i samförstånd med medborgarna, innan vi kan komma fram till en trovärdig lösning.
En annan punkt som vi har invändningar mot är det officiella erkännandet av äktenskap mellan homosexuella. Vi anser nämligen att det inte bara är en fråga om sexuell frihet utan om familjen som institution, och familjen, som ges en stark ställning i Stadgan om de grundläggande rättigheterna, är en känslig fråga för Europas medborgare.
Herr talman! Jag röstade emot detta betänkande av Cornillet om medborgerliga rättigheter i Europa. Varför? Jo, därför att i Europa respekteras inte de gamlas rättigheter enligt min mening, åtminstone inte i många av Europeiska unionens femton medlemsstater. Jag anser att man inte respekterar våra rättigheter när vi är gamla, när vi blir sjuka och hjälpberoende, så att vi inte kan klara oss själva: om vi har tur får vi vård i hemmet av våra familjer, om inte blir vi inlagda på vårdinstitutioner som gör vad de kan. Men under alla omständigheter måste vi själva betala kostnaden för denna vård ur våra egna tillgångar, om vi har några, och detta efter att ha bidragit med vårt arbete, våra skatter, våra avgifter under ett helt liv. Vi borde verkligen konkret ägna oss även åt de mest vårdbehövande gamla i Europa.
Herr talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse med det beslut av historiska dimensioner i vilket Europaparlamentet i dag har röstat igenom två ändringsförslag som är mycket viktiga och som på nytt befäster frihetsprincipen och som uppmanar den italienska regeringen och det italienska parlamentet att ta bort artikel 13a i den italienska författningen, den artikel som gäller exilen för de manliga arvingarna till huset Savojen. Jag applåderar beslutet och vill uttrycka min tillfredsställelse även ur personlig synpunkt i egenskap av piemontesare: ett viktigt beslut och väl motiverat, eftersom vi stod inför de sista medlemmarna av en kungafamilj som befunnit sig i exil under mer än femtio år sedan beslutet fattades och vars historia, från Emanuele Filiberto till Mafalda av Savojen, är nära knuten till Europas historia. Den regel som man nu vill avskaffa strider mot de grundläggande frihetsvärderingar som delas av samtliga länder i Europeiska unionen och drabbar europeiska medborgare, av vilka en, den yngsta, inte ens var född när klausulen 13a godkändes.
. (FR) Eftersom vi talar om mänskliga rättigheter vill jag också ta upp kränkningarna av de intellektuellas rättigheter, intellektuella som är verksamma inom alla ämnesområden och som dristar sig till att framföra oberoende åsikter om historien, vilket exempelvis föranleder dem att på nytt granska vissa aspekter av andra världskriget och tragedin med koncentrationslägren. En tragedi som nu utnyttjas dagligen, tyvärr, och på ett tröttsamt sätt, till fördel för politiska och finansiella intressen som inte har särskilt mycket att göra med minnet av offren.
I Europa finns det just nu tusentals historiker, sociologer, forskare, universitetslärare och helt enkelt medborgare som förföljs för det enda brottet att de fritt vill pröva de dogmer - som för övrigt är i förändring - som de officiella upphovsmännen gör anspråk på att påbjuda.
Till exempel 1999 - jag skall bara ta upp ett exempel från regionen Rhône-Alpes, varifrån föredraganden Cornillet kommer. En ung historiker utan resurser, som jag inte kände till, Plantin, dömdes för det enda brottet att han i en bibliografi, i en vetenskaplig tidskrift som han ger ut, nämner verk som rättar till historiska misstag som ingen seriös historiker längre ställer upp på. Han arresterades. Hans persondator konfiskerades. Alla de sedvanliga korrumperade sammanslutningarna som var kärande i målet mot honom erhöll omfattande skadestånd på hans bekostnad och på tryckeriets bekostnad, ett hantverkstryckeri på landsbygden.
Domarna i Lyons appellationsdomstol, Dominique Fournier, Jean-Luc Gouverneur och Marie-Odile Théolleyre, har dessutom förbjudit honom att ge ut skriften, i en dom värdig de stalinistiska domstolarna. Rådgivarna vid kassationsdomstolen, Bruno Cotte, Christine Chanet och Guy Joly, har misslyckats med sitt uppdrag, eftersom de i detta fall inte förkastade en uppenbart lagstridig användning av en lag om skrifter avsedda för ungdomar.
Dessutom har professorerna Régis Ladous och Claude Prudhomme - under påtryckningar och under helt olagliga förhållanden - dragit skam och löje över sig då de efter elva år inte längre kunde dra sig till minnes Plantins fyraåriga akademiska utbildning, som de med full sakkännedom hade gett omnämnandet "Mycket bra".
Och allt detta händer under det 21:a århundradet, i Frankrike och i andra länder i Europa! Denna förföljelse stärker endast de tvivel som vilar över de officiella dogmerna. Den är ovärdig och får inte godtas. Den måste upphöra inom det snaraste.
. (FI) Jag är mycket tillfreds över tilläggen med ändringsförslag som hänför sig till erkännandet av samboförhållanden mellan personer av samma kön i Cornillets, också i övrigt, utomordentliga betänkande. I vissa frågor hade jag emellertid önskat att man i betänkandet tagit en ännu liberalare ståndpunkt. Jag hänvisar till exempelvis adoptionsrätten för homosexuella och lesbiska par. Problem med mänskliga rättigheter för de sexuella minoriteterna hör tyvärr ännu fortfarande till vardagen i EU:s medlemsstater. Jag anser att hänvisningarna till kandidatländernas lagstiftning är speciellt viktig, och till att man vid utvidgningsförhandlingarna beaktar att medborgarna behandlas likvärdigt även i fråga om olika modeller av samboförhållanden och familjer.
. (FR) Vissa rekommendationer i betänkandet av Cornillet är obestridligen positiva. Att utvidga rösträtten så att den även omfattar medborgare från länder utanför gemenskapen; att stryka Aznarprotokollet - ett verkligt förnekande av asylrätten - att tolka flyktingstatusen på ett vidsträckt sätt, genom att t.ex. ge alla förföljda algerier en sådan status, att vidta åtgärder mot den diskriminering som romerna är utsatta för och att erkänna homosexuellas rättigheter - alla dessa åtgärder får vårt stöd.
Men de goda avsikterna stannar ibland halvvägs: kvarhållandecentra och väntzoner är i själva verket fängelser som inte kallar sig vid sitt rätta namn och som har omänskliga livsvillkor. Att införa en "begränsning" eller "att fastställa en maximal längd för kvarhållande i häkte" är otillräckliga rekommendationer som vidmakthåller kriminaliseringen av asylsökande och illegala invandrare.
Minderåriga skall inte behöva utsättas för detta förnedrande frihetsberövande, som man i artikel 32 föreslår skall "humaniseras" för dem.
För att göra det möjligt för dem som fallit offer för människohandel och tjänstefolksslaveri att frigöra sig från sina förföljare måste man föreskriva en allmän legalisering i Europa. Ett varaktigt uppehållstillstånd skulle vara mycket effektivare mot exploatörerna än ett "tillfälligt uppehållstillstånd (...) under den tid som brottsutredningen och det rättsliga förfarandet pågår". Om de skäl och ändringsförslag som rör rösträtten och homosexuellas rättigheter bibehålls kommer vi att rösta för detta betänkande. I annat fall kommer vi att avstå.
. (FR) Jag har avstått från att rösta om detta betänkande om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, eftersom vissa krafter här i församlingen har missbrukat betänkandet för att få ett erkännande av en tes, nämligen att en medlemsstat inte skulle respektera de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen om den inte ändrade sin lagstiftning på ett sådant sätt att homosexuella får gifta sig och homosexuella par får åtnjuta samma rättigheter som gifta heterosexuella par. Detta är alltför långtgående.
För ogifta heterosexuella par och homosexuella par måste man ange möjligheter att lösa ett antal svårigheter i deras situation, t.ex. inom ramen för en pakt som är möjlig att ingå.
Men det får inte vara tal om att ge dem samma rättigheter som gifta par, med eller utan barn, när det t.ex. gäller social trygghet, rättigheter för efterlevande, skattefrågor och adoption.
Ogifta par kan separera mycket lättare och till en mindre kostnad, medan förfarandena för en skilsmässa alltid är komplicerade, kostsamma och besvärliga. Den typ av bestämmelser som förordas i betänkandet innebär i sista hand att gifta heterosexuella par diskrimineras. Så får det inte bli.
I ett kapitel om unionsmedborgarskap vill man få ett erkännande för att en medlemsstat bryter mot de grundläggande rättigheterna om den inte ger tredjelandsmedborgare rösträtt och rätt att ställa upp vid val till Europaparlamentet och kommunalval, under förutsättning att de har vistats lagligt på den berörda medlemsstatens territorium i minst tre år.
Rösträtt är något som erhålls på ömsesidiga grunder av dem som är medborgare i en av unionens medlemsstater men som bor i en annan medlemsstat. En portugis kan rösta och ställa upp vid ett val i Luxemburg, och jag skulle kunna göra detsamma om jag bodde i Portugal. Men varför ge exempelvis en algerier rösträtt i en medlemsstat, om en medborgare från denna stat inte har rösträtt i Algeriet?
Jag kan inte stödja dessa krav. Dessutom rör det sig om områden som avser medborgerliga och politiska rättigheter som faller under den nationella suveräniteten. Varje medlemsstat är fri att bevilja tredjelandsmedborgare sådana rättigheter och att erbjuda sådana lösningar för utländska medborgare bosatta i staten i fråga. Det får inte vara tal om att parlamentet fördömer de medlemsstater som bestämmer sig för att inte göra det.
. Som svensk kristdemokrat har jag röstat mot de punkter (78 och 82-84) som vill styra medlemsstaternas lagstiftning på det familjepolitiska området. Detta är en nationell fråga, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som inte ryms i ett betänkande om mänskliga rättigheter i Europa.
Jag har även röstat mot punkterna 119 och 120 om att ge valrätt till Europaparlamentet för personer som inte har medborgarskap i ett medlemsland i EU. Ansvar och förpliktelser måste kopplas till rättigheter och valbarhet. Detta borde framstå som en självklar princip och livsregel.
Betänkande (A5-0193/2001) av Wuori och betänkande (A5-0223/2001) av Cornillet
- (EL) Två betänkanden som gäller, dels mänskliga rättigheter i världen (betänkande Wuori), dels grundläggande rättigheter inom EU (Cornillet-betänkandet) har i dag diskuterats i plenum i Europaparlamentet. De båda texterna är provocerande, dels genom vad som sägs i dem (främst i Wuori-betänkandet), dels genom vad man undviker att nämna (främst i Cornillet-betänkandet).
Wuori-betänkandet stöder, för att man inte skall hamna i självbedrägeri, redan från början EU:s imperialistiska inriktning och framhåller att "principen om nationell överhöghet berövar inte EU rätten att t.o.m. ingripa för att stoppa grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna". Folken på Balkan, men också i andra områden i världen, har betalat och får fortfarande betala ett högt pris för denna EU:s "Gudi behagliga" mission. Tusentals döda, ännu fler som infekterats av bomber med utbränt uran, FYROM som de "okuvliga" albanska extremisternas gisslan, länder förvandlade till protektorat, där de europeiska monopolen och deras politiska företrädare härjar fritt. Det skamliga bortförandet av förre presidenten Milosevic nyligen, utan att man tog någon som helst hänsyn till landets konstitutionella rätt eller till dess president, och överlämnandet av honom till den politiskt styrda Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag är vältaliga exempel på hur EU ser på frågan om hur man skall försvara mänskliga rättigheter. Betänkandet går emellertid ett steg längre och begär att man skall inrätta ytterligare ett antal nya internationella krigsförbrytartribunaler för Tjetjenien, Östtimor och Irak.
"Mekanismen för akuta ingripanden för förebyggande av konflikter", dvs. Eurokåren, anses vara det viktigaste instrumentet för EU:s strategi, och samtidigt anammar man en politik med "intelligenta" sanktioner i stället för "blinda". Man nämner inte alls de brottsliga resultat som drabbat Iraks folk genom det embargo som EU verksamt bidragit till, och med total brist på medkänsla föreslår man att man eventuellt skall proklamera embargo också mot andra länder, under förevändningen att de mänskliga rättigheterna kränks.
Trots att betänkandet är så omfattande, döljer det inte sina prioriteringar. Som exempel kan nämnas att det riktar direkt kritik mot Kubas socialistiska regering för inskränkningen av den "fria" journalistiken, samtidigt som det är ytterst återhållsamt och försiktigt gentemot Turkiet och Ukraina, även om det är allmänt känt att tiotals journalister sitter fängslade i Turkiet och att en journalist mördades vid de senaste valen i Ukraina.
Avslutningsvis; i betänkandets utförliga avsnitt om Turkiet står det inte ett ord om den fortsatta hungerstrejken i de turkiska fängelserna och om offren för den turkiska regeringens oförsonlighet.
Av alla dessa anledningar har vi Europaparlamentariker som företräder KKE röstat emot betänkandet.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 14.05 och återupptogs kl. 15.00)
Debatt om aktuella och brådskande frågor
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om aktuella och brådskande frågor av större vikt.
Dödsstraff i världen
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B5-0486/2001 från Méndez de Vigo m.fl. för PPE-DE-gruppen;
B5-0497/2001 från van den Berg m.fl. för PSE-gruppen;
B5-0504/2001 från Malmström och Rutelli för ELDR-gruppen;
B5-0484/2001 från Frassoni m.fl. för Verts/ALE-gruppen;
B5-0512/2001 från Manisco m.fl. för GUE/NGL-gruppen;
B5-0527/2001 från Dupuis m.fl. för TDI-gruppen;
om dödsstraff i världen och lanserandet av en "Europeisk dag mot dödsstraff".
Herr talman! Med tanke på att det finns ytterst få frågor där Europeiska unionen är enig och att dödsstraffets avskaffande är en av dem, så bör vi först av allt vara nöjda och stolta över initiativet som detta parlament har tagit tillsammans med Europarådet, nämligen att inleda en konferens om dödsstraffet den 22 juni. För det andra måste vi förklara att det är dags att gå vidare till nästa kapitel, som är att låta FN:s generalförsamling utarbeta och därefter anta en resolution om ett moratorium för alla avrättningar. Detta är vår uppgift för de kommande månaderna och jag hoppas att det belgiska ordförandeskapet, som man lovade att göra redan i går i denna kammare, kommer att stå på vår sida.
Herr talman! Frassoni har rätt när hon säger att vi i dag är enade i denna fråga, men att vi för tjugo år sedan inte var det. Med andra ord har vi gått framåt. I dag står Europeiska unionen enad mot dödsstraffet. Det avspeglas också i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i artikel 2 där det talas om rätten till liv. Jag påminner mig att då vi diskuterade denna stadga sade många vid konventet åt oss att det var inkonsekvent att säga att stadgan riktade sig till unionens institutioner och samtidigt begära att dödsstraffet skulle avskaffas då Europeiska unionen inte kan döma någon till döden. Herr talman! Ni kommer säkert ihåg det.
Det är sant, det var inkonsekvent. Men vi axlade uppgiften eftersom vi ansåg att stadgan måste innehålla de värden och principer som är grunden för det europeiska bygget. Herr talman, jag måste berätta att jag för inte länge sedan då jag kom med flyget läste nyheten att Turkiets utrikesminister sade att man måste ändra konstitutionen i landet för att kunna gå med i Europeiska unionen. Anledningen var att det var nödvändigt att avskaffa dödsstraffet för att gå med, i enlighet med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag tänkte då på titeln på en film, som vann en Oscar, "Det ljuva livet", och jag förstod att vårt arbete då och då bär frukt.
Herr talman! Jag tror därför att européerna inte bara bör kungöra vår önskan att dödstraffet skall avskaffas utan att vi har en rätt och en skyldighet att blanda oss i andra länders affärer för att de skall göra detta. Därför har vi i denna resolution, i enlighet med en resolution från en kongress som hölls för två veckor sedan i Strasbourg, begärt att det utses en speciell dag mot dödsstraffet: en europeisk dag, som jag hoppas inom kort blir en världsdag, eftersom jag tror att det finns utrymme att känna hopp. Jag är säker på att parlamentet enhälligt kommer att stödja det. Min goda vän, Ana Palacio, som läser allt som publiceras gav mig i dag ledaren i Herald Tribune, där en domare i högsta domstolen, O'Connor, som alltid varit för dödsstraffet i dag säger motsatsen.
Herr talman! Jag tror att om intelligenta människor kan byta åsikt kan vi vinna denna kamp i hela världen.
Herr talman! Dödsstraffet är oetiskt eftersom människor inte får beröva andra människor livet. Dessutom händer det för ofta att oskyldiga människor döms till döden och straffet är oåterkalleligt, en senare överklagan är inte möjlig, även om det finns nya bevis. Dödsstraffet är downgrading och står i strid med den universella rättfärdighetsprincipen.
Nyligen frisläpptes Joaquín José Martínez i Förenta staterna och vi har fått tillfälle att möta honom här i parlamentet efter han suttit fängslad i åtskilliga år. Det har blivit uppenbart att allt som kunde tänkas gå snett också gjorde det. Enligt Amnesty International avrättades minst 1 475 fångar år 2000 och mer än 3 000 dödsdomar uttalades. Kina, Iran, Saudiarabien och Förenta staterna står för ungefär 88 procent av dessa. Från den 21 till den 23 juni i år ägde den första världskongressen mot dödsstraffet rum i Strasbourg: 87 länder i världen hanterar möjligheten att utdöma dödsstraff, och ofta är offren minderåriga eller mentalt handikappade.
Det är utomordentligt beklagligt att länder som ofta har en mycket hög standard på området för mänskliga rättigheter ändå väljer att hantera det här sättet, dödsstraffet, och avrättar oskyldiga människor, vilket ofta visar sig senare, samtidigt som statistiken ofta visar, det är framför allt mycket tydligt i USA, att sociala och etniska aspekter spelar en mycket stor roll.
Vi är också utomordentligt bekymrade över det faktum att de dödsdömdas organ efter verkställt straff bjuds ut till försäljning. Jag instämmer med kollega Méndez de Vigo att en europeisk dag mot dödsstraffet skulle vara oerhört bra.
Får jag visa på punkt 4 i resolutionen där det står att vi uppmanar det belgiska ordförandeskapet att ånyo försöka verkställa en omröstning om en resolution för avskaffandet av dödsstraffet när Förenta nationernas generalförsamling sammanträder i september. Vi hoppas att ordförandeskapet för alla EU-staters räkning lyckas erhålla tillräckligt stöd för detta, så att resolutionen också kan antas den här gången.
Herr talman, herr kommissionär! Ingen är okunnig om den avsky som denna kammare känner inför dödsstraffet var helst det förekommer. Europaparlamentet för en lång och envis kamp mot detta barbariska straff, och i kommissionär Patten vet vi att vi har en god allierad. Herr kommissionär, vi uppskattar verkligen era insatser på detta område. Vår gemensamma kamp har resulterat i att kandidatländerna ett efter ett har avskaffat dödsstraffet. Detta krav är oåterkalleligt om man vill vara med i den europeiska gemenskapen. Det är hög tid också för Turkiet att avskaffa dödsstraffet utan dröjsmål.
Det kan ibland kännas tröstlöst att kämpa mot dödsstraffet när världen ser ut som den gör. Min kollega nämnde just nu siffrorna för hur det ser ut i världen. Det är viktigt att uppmärksamma att 90 procent av alla avrättningar sker i bara fyra länder. Allra värst är Kina med över 1000 avrättningar bara i år.
Det är också djupt tragiskt att behöva placera USA på samma lista som diktaturerna. Gång på gång har vi vädjat till den amerikanska regimen att införa ett moratorium för dödsstraff och sluta döma tonåringar och förståndshandikappade till döden. Blotta misstanken om att en enda person är oskyldigt avrättad vi vet att detta har hänt i USA borde räcka för att avskaffa dödsstraffet.
Det finns dock ett visst ljus i tunneln. Det är glädjande att det sker en viss, om än långsam, förskjutning av opinionen i USA. Under 90-talet har också 30 länder avskaffat dödsstraffet. Här i Strasbourg hölls en lyckad konferens för två veckor sedan. Både EU och Europarådet kämpar outtröttligt vidare.
För att ytterligare stärka kampen mot dödsstraffet och se till att denna fråga alltid finns på dagordningen föreslog min kollega Rutelli för ett år sedan i denna kammare en gemensam europeisk dag mot dödsstraffet. Vi kan hålla den varje år tills dödsstraffet är avskaffat överallt. Det är glädjande att detta också är kammarens uppfattning, och jag hoppas att rådet och kommissionen kan arbeta med Europaparlamentet för att realisera en sådan dag.
Herr talman! Jag kommer att vara mycket kortfattad. Under de senaste fem åren har jag fått intrycket att närhelst vi placerar denna dramatiska sakfråga, denna vanemässiga skräckfråga som dödsstraffet utgör, på föredragningslistan, har kammaren blivit någon slags debattförening. Alla uttrycker sitt fördömande och sin rättfärdiga indignation, men när vi kommer till den punkt då vi skall besluta om vad vi skall göra för att ta itu med vissa länders likgiltighet, apati och beslutsamhet när det gäller att försvara dessa barbariska seder, förändras stämningsläget därför att det uppenbarligen är pengarna som styr. Handelsförbindelser är mycket viktiga för alla, och eftersom det är bra att fördöma synden, måste vi identifiera syndarna.
Detta är skälet till varför jag, i denna resolution som vi kommer att anta, väldigt gärna skulle vilja lägga till namnen på syndarna. Först och främst Folkrepubliken Kina. Vi har i går och i dag läst om vad som hände i samband med det s.k. "självmord" som 15 kvinnor sades ha begått i ett koncentrationsläger.
För två år sedan antog vi resolutioner om handeln med mänskliga organ som transplanterats från avrättade personer. Nu måste vi t.ex. börja fundera på att inte entusiastiskt rösta för att Folkrepubliken Kina skall få de olympiska spelen utan reservationer. Samma sak gäller för Amerikas förenta stater. Detta är skälet till varför jag lägger fram två ändringsförslag i samband med vår resolution.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Tillåt mig att först framföra en inledande synpunkt: i resolutionen talas det om 87 länder som fortfarande har dödsstraff. Jag tror inte att den siffran som vi har fått från Amnesty International stämmer. Det handlar i själva verket om 71 länder som fortfarande tillämpar dödsstraff, och den skillnaden är betydande med tanke på att det finns 180 länder i världen, vilket innebär att den majoritet av länder som har avskaffat dödsstraffet är mycket större än vad Amnesty Internationals siffror låter förstå.
För övrigt anser jag inte heller att man bör betrakta Amnesty International som något slags bibel för en lång rad saker, eller som en företrädare för det civila samhället, vilket inte alls stämmer: det är en sammanslutning som bedriver en viss typ av arbete och som också förtjänar enligt min mening en kritisk blick från vår sida då och då, om inte oftare ändå.
För det andra Monica Frassoni påpekade det, liksom van den Berg och Manisco anser jag att vårt problem handlar om att nå fram till Förenta nationernas generalförsamling med en resolution om ett moratorium. Det handlar inte om att avskaffa döden. Jag tror att det ibland förekommer försök i den riktningen. Vårt problem handlar om att avskaffa dödsstraffet, eftersom vi anser att det finns sätt att skipa rättvisa utan att använda sig av det. Det handlar således om ett moratorium, ett konfessionsfritt initiativ som syftar till att få övriga stater att överväga argumenten mot dödsstraffet och komma fram till - konfessionslöst och på förnuftiga grunder - att man inte längre behöver använda sig av det instrumentet. Följaktligen tror jag att vårt arbete under de kommande veckorna kommer att vara betydelsefullt, med tanke på att vi kan nå så långt att vi under det belgiska ordförandeskapet kan lägga fram en resolution i New York om ett moratorium.
Herr talman! I Europeiska unionen måste vi stödja alla insatser som syftar till att avskaffa dödsstraffet. De som arbetar för avskaffandet och som träffades i Strasbourg under den första världskongressen mot dödsstraffet kan räkna med vårt aktiva stöd. De vet redan att de kan räkna med det.
En europeisk dag mot dödstraffet, sade Méndez de Vigo, och jag håller med. Det är bra, men det inte är tillräckligt. Vi bör dessutom arbeta för att gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna i Europeiska unionen, utan något som helst tvivel, i alla sina lagstiftningar till sitt yttersta drar konsekvenserna av denna övertygelse att dödsstraffet står i motsats till lag och rätt och att det är likvärdigt med andra historiska vidrigheter, som slaveriet. Europeiska unionen borde således, så som vi begär i vår resolution, se avskaffandet av dödsstraffet som en grundläggande fråga i sina förebindelser med tredjeland och det borde i konsekvensens namn avspegla sig vid slutandet av internationella avtal, stödprogram och handelsutbyten.
Jag vill inte tala om de övergrepp som avrättning av minderåriga och handikappade utgör. Det har redan kollegan Van den Berg gjort. Jag vill inte heller tala om fallen med de oskyldigt dömda. Och inte heller gå in på siffror, som jag dessutom tror är irrelevanta eftersom det är sant som Dupuis säger att ett enda fall är en vidrighet. Avskaffandet av dödsstraffet är en grundläggande princip i det stadium av civilisation vi i dag befinner oss i och ingen kan berövas sitt liv till följd av en rättslig dom. Därför stöder jag både denna resolution och en europeisk dag mot dödsstraffet, men jag tror att man måste gå lite längre i allt vårt arbete för att uppnå att dödsstraffet avskaffas.
Herr talman, kära kolleger! Jag skulle i min tur vilja hedra initiativtagarna till den första Världskongressen mot dödsstraffet, som jag anser vara en fulländning av det arbete som dödsstraffmotståndarna i hela världen bedriver. Under dessa tre dagar gjordes det ett mycket viktigt arbete, och jag skulle också vilja hedra vår talmans personliga engagemang, då hon tillsammans med sin motsvarighet i Europarådet framförde en vädjan till staterna om ett internationellt moratorium för avrättningar, ett moratorium som skrevs under av 40 länder med företrädare närvarande i denna plenisal.
Att slåss för att avskaffa dödsstraffet - det har påpekats här - är att slåss för att stärka människans värdighet och utvidga de mänskliga rättigheterna. Jag tror att Europeiska unionen ägnar sig åt detta, och att den bör fullfölja sina ansträngningar, men i en församling som Förenta nationerna tror jag också att det ibland är viktigt att sopa framför egen dörr. Med det vill jag säga att länder som Turkiet, Ryssland och Armenien, som är medlemmar av Europarådet och ansöker om att få ansluta sig till Europeiska unionen, måste avskaffa dödsstraffet ur sina respektive strafflagar. Det är enligt min mening en nödvändig förutsättning för att de skall kunna ansluta sig och en garanti för att man skall kunna få denna grundläggande princip, mänskliga rättigheter, att respekteras.
Liksom Robert Badinter framhöll tror jag att debatten har framskridit oerhört mycket: 100 länder har redan avskaffat dödsstraffet. I Förenta staterna var 80 procent av befolkningen för dödsstraffet för fem, sex är sedan. I dag är de inte fler än 66 procent. Det innebär att kampen, desto bättre, framskrider.
Det förhindrar inte att det finns ett annat fall som är mycket symboliskt för kampen mot dödsstraffet: det gäller Moumia Abou Jamal. Bland de 3 700 personer som i dag befinner sig i dödens väntrum i Förenta staterna är Moumia Abou Jamal en symbol för det faktum att han sitter i fängelse och befinner sig i dödens väntrum på grund av att han är svart, och i den bemärkelsen påminner han mig något om Nelson Mandela. Han sitter i fängelse för att han var en intellektuell författare, och i det påminner han mig något om Solzjenitsyn, och för att han vågade skriva under en period då man inte skrev någonting emot Philadelphia-polisens övergrepp. Slutligen var han en förkämpe, en "activist", som man säger på engelska.
Av dessa tre skäl väntar han i dag på att bli avrättad, och jag anser att det skulle vara en fantastisk gest om ett land som Förenta staterna, som framställer sig som den största demokratin i världen, avskaffade dödsstraffet och beslutade att frige Moumia Abou Jamal. Tänk er den inverkan detta skulle få på länder som Kina, och andra länder som uppenbart fortsätter att använda sig av dessa barbariska metoder!
Jag räknar verkligen med att det belgiska ordförandeskapet skall få denna tanke att vinna terräng, en tanke som vi stöder fullt ut här.
Herr talman, kära kolleger! Alla medlemsstater har förbundit sig att iaktta den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och därmed tar de också avstånd från dödsstraffet. Dödsstraffet kränker rätten till liv och är förnedrande. År 2000 avrättades enligt Amnesty International 1457 människor, därav 85 i USA, 1000 i Kina, 75 i Iran och 123 i Saudiarabien. I Iran dömdes förra veckan en kvinna till döden genom stening för äktenskapsbrott. Detta påminner mig mycket om medeltiden. Jag är upprörd och förskräckt över denna grymhet. I Turkiet verkställs visserligen sedan 1984 inga dödsstraff längre, men människor döms fortfarande till döden. Just när det gäller en stat som söker medlemskap i EU kan detta inte accepteras. Turkiet måste avskaffa dödsstraffet för att kunna upptas i Europeiska unionen. Varje gång som dödsstraffet verkställs kan det också drabba en oskyldig. Några sådana fall har redan inträffat.
Särskilt bestört är jag över den debatt som nu förs i Ryssland om att man åter vill införa dödsstraffet. Fem år efter den sista avrättningen höjs där allt fler röster för att åter införa dödsstraff för terrorister och narkotikahandlare. Jag skulle vilja påminna Ryssland om att, när man blev medlem i Europarådet för fem år sedan, förband man sig att avskaffa dödsstraffet. Även Armenien och Turkiet måste som medlemmar i Europarådet iaktta denna förpliktelse. I juni hölls i Strasbourg den första världskongressen mot dödsstraff. Jag välkomnar arrangemang av detta slag där man försöker finna vägar att avskaffa dödsstraffet. Jag betraktar dödsstraffet som en barbarisk inrättning. Dödsstraffet är grymt och omänskligt. Jag fördömer alla 87 stater som fortfarande har dödsstraff och uppmanar de ansvariga att avskaffa dödsstraffet!
(Applåder)
Herr talman! Jag anser att vi också måste tacka fru Fontaine. I den spanska pressen läste vi en artikel som jag tror mycket väl avspeglar detta parlaments motstånd mot dödsstraffet. Jag vet inte om det publicerades i pressen i andra länder i Europa.
För det andra, herr talman, skulle jag här vilja påminna om att de andra två gånger jag haft inlägg mot dödsstraffet talade jag om en spanjor som väntade på avrättning i Förenta staterna, Joaquín José Martínez. Vi hade tillfälle att tala med honom och hans föräldrar förra veckan och bland andra hemska detaljer de berättade för oss finns de 100 miljoner pesetas de var tvungna att få ihop för att uppnå sin sons frihet. Det är den vanliga situationen för minoriteterna i Förenta staterna.
Jag medger att jag aldrig trodde att han skulle kunna bli fri och jag är glad över att ha fått träffa honom här i livet. Herr talman! Jag anser att dödsstraff är barbari. 88 procent av dödsstraffen sker i fyra länder, med vilka Europa bör föra en dialog så att de slutar att mörda med lagen i ryggen. Vi bör också använda oss av vår närvaro i Förenta nationerna, som vi alltid gjort, för att uttala oss mot dödsstraffet.
. (EN) Jag välkomnar verkligen det faktum att alla Europeiska unionens institutioner är förenade i arbetet när det gäller att få till stånd ett avskaffande av dödsstraffet, och det gläder mig återigen att Europaparlamentet ställer sig i spetsen för dessa initiativ.
Som kammaren känner till prioriterar både rådet och kommissionen ett avskaffande. Rådet arbetar med ett genomförande av Europeiska unionens riktlinjer, i länder där man fortfarande använder dödsstraff. Europeiska unionen uppmanar till att användningen av dödsstraff skall minska efterhand och insisterar på att det används i enlighet med minimistandarder.
Europeiska unionen arbetar också i tillämpliga delar för ett moratorium. Det kanske kunde vara till hjälp om jag i detalj angav de riktlinjer som gäller för vår politik gentemot tredje land om dödsstraff. I dessa riktlinjer anges att ämnet bör nämnas, om detta är lämpligt, under den politiska dialogen med dessa länder. Det nämndes, t.ex., under våra senaste sammanträden med Förenta staterna.
I riktlinjerna anges att det bör utfärdas demarscher när det finns en risk för att dödsstraffet kommer att användas, eller att ett officiellt eller de facto-moratorium kommer att upphöra. I riktlinjerna klargörs att åtföljande demarscher eller offentliga uttalanden bör göras när ett land vidtar åtgärder som syftar till ett avskaffande. Vi anger, i riktlinjerna, att enskilda demarscher bör utfärdas när det verkar som om minimistandarderna inom detta område håller på att överträdas. Till exempel: när det rättsliga skyddet brister; när dödsstraffet skall användas mot dem som var minderåriga när brottet begicks; mot gravida kvinnor eller mot modern till ett litet barn eller mot psykiskt sjuka, och användning av dödsstraff vid icke-våldsbrott eller, t.ex., åsikts- och samvetsbrott och ekonomiska brott.
I det nyligen antagna meddelandet om mänskliga rättigheter och demokratisering, framhöll kommissionen kampanjen för avskaffande av dödsstraff som en av de fyra prioriteringar som man kommer att arbeta med under de kommande åren, enligt det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har redan finansierat ett antal projekt inom detta område genom att mobilisera den allmänna uppfattningen i världen mot dödsstraff. Vi hoppas kunna förpassa dödsstraffet till historieböckerna som en form av straff som inte har någon plats i den moderna världen. För att ge ett exempel - och jag tar hänsyn till det som en ledamot sade för en stund sedan - känns det nästan omöjligt att tro att jag läser en tidning som getts ut 2001, när jag läser rapporter om att kvinnor i Iran återigen blivit dömda till döden genom stening.
Jag håller med ledamöterna om att den första internationella kongressen för avskaffande av dödsstraffet i Strasbourg den 21 och 22 juni 2001 var en mycket viktig händelse. Samtidigt som jag inte själv kunde närvara, företräddes jag av en tjänsteman från kommissionen som höll ett tal. Jag har förstått att närvaron av de individer som kom till kongressen för att berätta om de år de hållits fängslade i väntan på att avrättas innan de förklarades oskyldiga, var särskilt rörande och värdefull. Jag anser också att kongressen särskilt var till nytta när det gäller att belysa både de svåra problem som har att göra med avskaffandet av dödsstraffet och insamlandet av förslag till en rad innovativa politiska strategier från de amerikanska deltagarna. Det var intressant att höra ledamotens kommentarer om nyligen gjorda åsiktsbyten när det gäller detta ämne.
Jag vill också ta tillfället i akt och tacka talmannen för hennes initiativ att bjuda in ett antal talmän från olika parlament, såväl som kongressdeltagarna att närvara vid den högtidliga förklaring som ägde rum i Europaparlamentet i Strasbourg den 22 juni. Detta var en viktig del av kongressen som belyste parlamentens viktiga roll när det gäller avskaffandet av dödsstraffet. Strasbourgförklaringen som antogs vid detta tillfälle kommer att tjäna som ett viktigt referensdokument under våra fortsatta ansträngningar att få till stånd ett avskaffande av dödsstraffet. Jag är säker på att så länge som det krävs kommer detta parlament, tillsammans med de övriga europeiska institutionerna, att fortsätta att ge denna fråga den prioritering och den betydelse som den förtjänar.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Patten!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Beijings ansökan om att få bli värd för Olympiska spelen 2008
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B5-0487/2001 från Thomas Mann och Maij-Weggen för PPE-DE-gruppen;
B5-0498/2001 från van den Berg för PSE-gruppen;
B5-0505/2001 från Malmström m.fl. för ELDR-gruppen;
B5-0524/2001 från Frassoni och Wuori för Verts/ALE-gruppen;
B5-0525/2001 från Dupuis m.fl. för TDI-gruppen.
om Beijings ansökan om olympiska spelen 2008.
Herr talman, kära kolleger! Herr Patten, ni känner dessa trakter mycket väl. Nästa vecka kommer IOK att fatta beslut om vilket land som skall arrangera de olympiska spelen 2008. Folkrepubliken Kina, som nu söker erkännande på alla politiska fronter, betraktar sig som den kandidat som har de bästa utsikterna. Den som anser att man efter Beijings resultatlösa kandidatur inför åren 2000 och 2004 inte får sätta krokben för kineserna, den tänker alltför kortsiktigt.
Med olympiska spelens anda har Kinas politik ingenting att göra. Man trampar på de mänskliga rättigheterna och sätter med aggressiva metoder stopp för friheten att uttrycka sin åsikt och att demonstrera. Sedan mer än 50 år tillbaka är Tibet ockuperat. Minoriteter som uigurer och mongoler hindras i sina rättigheter och förlorar i kulturell identitet. Många anklagade vägras en korrekt rättegång. Dödsstraff, som alldeles nyss var vårt tema, utdöms och verkställs ofta offentligt i avskräckande syfte.
Det går helt enkelt inte att skilja på sport och politik. Hur man i propagandasyfte kan missbruka detta möte för världens ungdom med 100 000 åskådare och miljoner framför radio och TV, det visade Berlin 1936. Människornas glädje var äkta, organisationen perfekt, men detta positiva yttre använde nazistregimen som ett instrument för att göra diktaturen erkänd. Bojkotten av de olympiska spelen i Moskva 1980 efter Röda arméns inmarsch i Afghanistan värderades högst olika - och det med rätta. En sak var man emellertid överens om. Närhelst folkrätten kränks, får man inte utan vidare bara återgå till dagordningen.
I fallet Kina beklagar vi i Europeiska folkpartiets grupp också den utrotning av skogar som förekommit i årtionden, nedsmutsningen av floderna, de okontrollerade luftföroreningarna, sådant som gör att ekosystemet råkar i kraftig obalans. Djurrättsaktivister upprörs med rätta över en grymhet som man knappt har hört talas om. I Kina sitter 7 000 björnar plågsamt inspärrade i trånga burar, från de levande djuren tappas ständigt galla för tillverkning av kosmetiska och medicinska produkter. För detta kan det inte finnas någon ursäkt!
Det finns alltså en mängd argument mot Kina som arrangör av de olympiska spelen. Tror verkligen någon i denna sal att man på sju år skulle kunna lyckas med att förändra situationen? Folkrepubliken Kina kan ju gärna kandidera på nytt och man kommer att vara en mera värdig arrangör av dessa olympiska spel, när man själv skapar andra förutsättningar genom att sluta med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och slå in på vägen mot demokrati och bli en rättsstat. Först när Kina blivit en del av vår internationella värdegemenskap, kan IOK i nästa vecka eller längre fram med gott samvete säga ja till en sådan ansökan.
(Applåder)
Herr talman! Det är nu ungefär tolv år sedan studenternas protester och krav på demokrati på ett våldsamt sätt slogs ner på Himmelska fridens torg. Under den perioden var kommissionär Patten mycket aktiv i en annan roll i Hongkong och mycket känd för sina insatser för de mänskliga rättigheterna. Man skulle kunna säga att den konservativa tendensen egentligen har dominerat i förhållande till reformisterna i Kina sedan den tiden, att Kina egentligen fortfarande håller på att finna en utväg ur den återvändsgränd som landet definitivt har hamnat i. Historiskt sett skulle man naturligtvis kunna säga att de där två tendenserna fortfarande finns, men att man under senare år ändå har beslutat att mycket kraftigt besätta det politiska centret via kommunistpartiets centrala roll, egentligen en mycket klassisk, gammaldags roll, och samtidigt öppna upp enormt mot ekonomin. Det finns naturligtvis en enorm spänning mellan dessa båda, vilket också leder till stor ojämlikhet inom landet. Det är uppenbart att Kina inte kommer att kunna fortsätta på den här vägen.
Jag anser, och det anser min grupp också, att vi egentligen behöver en dubbel strategi: en bestående av engagemang, samarbete, samtal, politisk verksamhet, för under den där kongressen år 2002, som för dem är ett steg mot en ny generation, kommer vi till slut att bli tvungna att ta nya steg. Även i en så stor världsmakt, som gör anspråk på att stå på den internationella scenen i framtiden, måste man till slut kunna inta en annan ställning. Men i de olympiska spelens anda och mot bakgrund av vår ställning och värderingar i Europa vad beträffar de mänskliga rättigheterna, kan vi i dagens läge omöjligen stödja en kandidatur från Kina. Därför har vi som grupp också kritik mot Kina och vi stöder kritiken mot Kina. Jag tror att engagemang också innebär att man talar öppet och i klarspråk. Därför stöder vår grupp den här resolutionen. Kina är inte mörkrets rike, men vad de mänskliga rättigheterna beträffar måste många förändringar genomföras innan landet kan bli aktuellt som en kandidat för de olympiska spelen.
Sedan kommissionär Patten ständigt tilltalats som kines, är det väl nu på tiden att påpeka att han en gång i tiden var guvernör i Hongkong. Kanske känner inte alla till det, särskilt inte våra gäster. Härmed påpekar jag alltså detta, så att ni kan förstå sammanhangen.
Herr talman! På fredag nästa vecka röstar man om vem som skall få arrangera OS 2008. De olympiska spelen är ett tillfälle för män och kvinnor från alla världens håll att komma samman för att tävla på lika villkor, i en anda av fred och samarbete mellan nationer. Så heter det, trots att en stor del av de länder som deltar är brutala diktaturer som föraktar både demokrati och mänskliga rättigheter. Den olympiska kommittén har ett ansvar för att främja de tankar som ligger bakom OS. Vi har från ELDR-gruppen krävt att IOK sätter upp riktlinjer för de länder som skall organisera OS, riktlinjer som inkluderar respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer.
En av de hetaste kandidaterna till OS är Beijing. Beijing är huvudstad i en av världens mest hårdföra diktaturer. Förtryck av oliktänkande, tortyr, censur av media och Internet samt fler avrättningar än alla andra länder tillsammans är bara några exempel på hur den kinesiska regimen försöker hålla sin befolkning i schack. Ockupationen och förtrycket av folket i Tibet fortsätter. Religiösa minoriteter tillåts inte praktisera sin religion. Sedan två år tillbaka pågår en systematisk förföljelse av utövare av falungong; tiotusentals utövare arresteras och torteras, i vissa fall till döds. Nu i dagarna har 15 kvinnor i ett kinesiskt arbetsläger torterats till döds, och myndigheterna säger att det är självmord.
Man skall inte blanda ihop idrott och politik heter det från dem som vill att Beijing skall få arrangera OS. Det är emellertid precis det som den kinesiska regimen gör. Propagandavärdet för den kinesiska regimen om Beijing skulle få OS vore enormt, och det skulle minska trycket på landet att ändra sin politik.
I ett uttalande om Beijings kandidatur till OS skriver Internationella olympiska kommittén följande: "Närvaron av sträng statlig kontroll i Beijing är hälsosam och torde förbättra den operativa effektiviteten i OS-organisationen". Att kalla förtrycket för "hälsosamt" är hårresande!
Människorättsaktivister av alla slag är eniga i sitt krav att inte låta Kina arrangera OS. Ett beslut om OS i Kina är ett brott mot hela OS-tanken. Den liberala gruppen vill därför vädja till alla ledamöter i Internationella olympiska kommittén att rösta nej till Beijing på fredag.
Herr talman! Olympiaden är ett evenemang som gör mänskligheten skönare, som får oss att tänka på allt det som är noblast i människan. Att i dag godkänna Kinas ansökan om att få arrangera de olympiska spelen skulle innebära att man med alla de vackra färgerna i de olympiska ringarna och alla flaggorna skyler över avrättningar, förföljelser av all opposition, materiell och miljömässig förstörelse och de deportationer som sker i Kina och som sannerligen inte minskar i antal, utan som förmodligen kommer att uppmuntras av denna likgiltighet från det internationella samfundets sida. Detta innebär sannerligen inte att vi är nöjda med den nuvarande situationen. Vi hoppas att den dagen skall komma när vi får en möjlighet att vara tillfreds med, till och med entusiastiska över, att uppleva Olympiaden i Kina: men den dagen har ännu inte kommit, den ligger fortfarande långt borta, och vi måste vara konsekventa. Efter det som mina kolleger sagt kan jag sluta här, för detta är en annan fråga där hela parlamentet är överens. Jag hoppas att man lyssnar på oss.
Herr talman! Vår resolution inleds med en påminnelse om - jag citerar ur stadgan för de olympiska spelen - "att den olympiska tanken har som målsättning att idrotten skall tjäna mänskligheten och främja dess harmoniska utveckling för att skapa ett fredligt samhälle". Lucio Manisco pekade alldeles nyss på frågan om handel med organ, och jag minns att vi fick kämpa hårt här i parlamentet för att nå fram till en resolution. Vi uppfattades bokstavligen som galningar, som folk som hittade på saker. Direkta vittnesmål från läkare som har deltagit i sådana operationer finns i dag i alla våra tidningar. I dag kan ingen längre förneka det uppenbara.
Liksom ingen längre kan förneka att avrättningar obestridligen verkställs, naturligtvis, eller den semantiska förändringen: i dagens Kina böjer man verbet begå självmord transitivt - självmörda. De senaste dagarna har 15 unga pojkar självmördats i Kina, hundratals aktiva inom rörelsen Falun Gong har självmördats under de senaste veckorna och månaderna; i Tibet fortsätter allt som förut, och den som håller i repet för alla dem som hoppas på att man skall få se ett nytt ledarskap i Kina år 2002 är ingen annan den tidigare kinesiske guvernören i Tibet, välkänd för den politik han förde där: en förstörelsens politik, en politik som går ut på systematiskt fängslande.
Jag blev mycket glad då jag hörde Van den Berg och Thomas Mann, och jag anser att det finns fler än tillräckligt med tecken på att man åtminstone skall anse det olämpligt - jag menar verkligen olämpligt - att de olympiska spelen hålls i Beijing. Självklart hoppas vi alla på att det snart kommer att vara lämpligt, och inte bara lämpligt utan också välkommet, att organisera de olympiska spelen i Beijing, men dit har vi långt kvar i dag. Och det, kommissionär Patten, tror jag också beror på politiken för en kritisk dialog, som i allt högre grad har blivit en politik för aktivt samförstånd med den sittande regimen i Beijing.
Herr talman! Om den stora olympiska sportfesten firas någonstans, så måste det finnas något att fira. Det är inte fallet i Kina. Vad de mänskliga rättigheterna beträffar har situationen inte förbättrats sedan dialogen med Europeiska unionen påbörjades. Tvärtom, regimens förtryck av politiska motståndare fortgår i oförminskad omfattning. Dissidenter sätts ofta under löjeväckande långa perioder bakom lås och bom. I stor omfattning döms brottslingar efter en mycket kort rättegång till döden.
De kinesiska makthavarna är utomordentligt rädda för den fredliga religiösa rörelsen Falun Gong. Rörelsens anhängare arresteras godtyckligt, de torteras, placeras på psykiatriska inrättningar eller avrättas. Nu har ytterligare 15 kvinnor torterats till döds i ett arbetsläger. Tibet berövas systematiskt på sin egen karaktär.
Situationen för miljön och djurens välbefinnande är under all kritik. Det är utomordentligt naivt att tro att stora internationella sportmanifestationer och politik kan hållas skilda från varandra. De moderna olympiska spelens historia visar klart och tydligt hur sportfesten kan missbrukas för att upphöja en politisk regim till skyarna. Den globala uppmärksamheten från media har endast gjort möjligheterna till det ännu större. Framför allt stater som kan behöva förbättra sitt internationella rykte kommer att ta tillfället i akt att sätta ett nytt olympiskt rekord i att politiskt exploatera det här evenemanget.
Den kinesiska befolkningen kommer inte att ha mycket glädje av det. Spelen kostar cirka 20 miljarder dollar och en del av Peking förstörs och invånarna jagas ur staden.
Att Kina flätas samman ekonomiskt med världsmarknaden gör att även liberala normer och värderingar kan komma in i landet. Därför finns det hopp. En större välfärd kommer slutligen att leda till större politisk frihet. Kineser är tålmodiga människor. För att organisera spelen måste de iaktta tålamod och se till att det finns något att fira i Kina.
Herr talman, kära kollegor! Jag håller inte med det stora flertalet i kammaren. Jag skulle kunna skriva under de flesta påståenden från våra kollegor Thomas Mann och andra. Jag har röstat, och jag tänker fortsätta att göra det, om alla resolutioner som har lagts fram här som rör problem med mänskliga rättigheter, religiös förföljelse eller Tibets förhållandena i Kina. Men jag anser att denna resolution går i fel riktning, för jag är övertygad om att om Beijing blev vald som värd för de olympiska spelen kommer det att fungera som ett stöd för de reformistiska strävandena och organiserandet av de olympiska spelen kan bli en viktig utgångspunkt för stora förändringar. Detta är jag övertygad om. Jag känner mig inte som en medbrottsling. Jag tänker fortsätta att försvara de mänskliga rättigheterna här och jag är sannerligen ingen propagandaförespråkare från den kinesiska regeringen. Jag anser att det är fel att isolera oss från Kina. Vi bör fortsätta att uttrycka vår kritik här och vid lämpliga internationella forum. Vi kan inte isolera oss ifrån en nation med 1,3 miljarder människor. Jag var emot isoleringen av Kina redan tidigare då myndigheterna själva ville det, för några årtionden sedan, och jag är också emot det om det är vi här som skall göra det. Vi har för övrigt ett belysande exempel angående situationen i Kuba: USA envisas sedan många år med att hålla ett embargo mot Kuba. De lyckades inte uppnå något utan vi har tvärtom fått se att USA:s embargo är det största politiska stödet för Fidel Castro fortsatta diktatur i Kuba. Därför är detta en fingervisning för hur jag skall rösta, och skälet till varför min politiska grupp inte ställer sig bakom denna resolution, för vi anser att den går i fel riktning för dem som är för införandet av reformer i Kina.
. (EN) Beslutet om vilket land som kommer att arrangera de olympiska spelen 2008, kommer att fattas av Internationella olympiska kommittén när den sammanträder i Moskva den 13 juli. Jag känner till en del om hur Internationella olympiska kommittén utför sitt arbete. Jag träffade kommitténs ledamöter 1990, i samband med Manchesters storslagna ansökan om att få arrangera de olympiska spelen. Detta var ett av de tillfällen i mitt liv då jag fick kämpa mot väderkvarnar, men jag känner till litet om hur IOK fungerar. Europeiska unionen som helhet och kommissionen har inte antagit någon ståndpunkt om spelen bör hållas i Kina eller någon annanstans. Detta beslut skall fattas av Internationella olympiska kommittén, även om jag förstår varför ledamöterna har så kraftfulla åsikter när det gäller denna fråga.
Jag behöver inte förklara för parlamentet att jag delar den oro som uttryckts när det rör de mänskliga rättigheterna i Kina - och jag kommer att ta upp detta om ett ögonblick. Men precis som jag alltid varit tveksam när det gäller att blanda ihop målsättningar som rör handel och målsättningar som rör de mänskliga rättigheterna, så är jag tveksam även när det gäller att blanda ihop idrott och mänskliga rättigheter. Min oro rörande båda punkterna är att man väldigt ofta inte når sitt mål, man gör helt enkelt bara sina mål mer otydliga. När jag var guvernör i Hong Kong, och deltog mycket i debatten och argumentationen om mänskliga rättigheter och demokratisering, reste jag ändå varje år till Washington för att vädja om att Kina skulle få ställning som mest gynnad nation, och jag kritiserade verkligen inte Kinas tidigare ansökan om att få arrangera de olympiska spelen.
Jag erkänner detta i marginalen: I bland kan det vara till nytta att vidta åtgärder som har att göra med idrott. Man kan t.ex. inte säga att de åtgärder man vidtog i förhållande till Sydafrika under apartheidåren var något annat än till nytta, huvudsakligen p.g.a. den betoning som de vita medborgarna i Sydafrika lade på idrottsliga kontakter.
Om man tar frågan om de olympiska spelen, samtidigt som jag godtar att det finns vissa skräckexempel på hur man missbrukat den olympiska andan - och en talare nämnde 1936 års olympiska spel, i vilka min bortgångne svärfar sprang - bör man också ta hänsyn till de olympiska spelen i Söul. Man skulle inte hitta många demokrater i Söul som anser att de olympiska spelen där har inneburit ett bakslag för demokratisträvandena och de mänskliga rättigheterna, i stället för det motsatta - så argumentet är kanske litet mer komplicerat än vad vissa ledamöter antog. Samtidigt som dessa frågor kan bedömas ganska subjektivt - när jag diskuterar detta fall skall det inte uppfattas som någon slags loj delaktighet, för att låna en fras från ledamoten. Det skall uppfattas som en måttlig - men inte fullständig - övertygelse.
Om Beijing får arrangera spelen, kommer detta säkerligen att kräva både välkomna och nödvändiga steg för de kinesiska myndigheternas del, om de skall ha någon som helst möjlighet att matcha det enastående resultat som värdstaden Sydney presterade förra året. Det skulle t.ex. vara otänkbart att ett land som arrangerar spelen skulle eller kunde förhindra både sina medborgare och besökare från att få tillgång till nyheterna på Internet om själva spelen. När jag besökte Kina för ett par veckor sedan - ett väldigt intressant besök - tyckte jag att det var besynnerligt att både BBC:s och CNN:s webbplatser inte var tillgängliga. Jag tror inte att detta skulle vara möjligt samtidigt som man arrangerade de olympiska spelen.
Jag har vid många tillfällen uttalat mig i detta parlament om Europeiska unionens och Kinas dialog om de mänskliga rättigheterna. Jag förstår vad ledamoten sade om att vi måste vara mycket noga med att dialogen faktiskt ger vissa framsteg, och inte förvandlas till - som han sade - en handling av delaktighet i brotten mot de mänskliga rättigheterna. Vår dialog med Kina är utan tvekan den mest komplicerade och mångfasetterade dialog om de mänskliga rättigheterna som vi för med något land, vilket passar diskussionerna med ett land där så många överträdelser - tyvärr - fortsätter att äga rum.
Europeiska unionen försöker ständigt att diskutera med Kina för att göra landet effektivare och för att få mer påtagliga konsekvenser för de mänskliga rättigheterna på plats. Vi uppmuntrar och stöder Kina i samband med ratificering och genomförande av FN:s bestämmelser, och vi fortsätter att uppmana till samarbete med FN:s flyktingkommissarie. Vi välkomnar det samförståndsavtal som Kina har undertecknat tillsammans med Mary Robinson, men vi hoppas att de nu kommer att tillämpa det.
Inom ramen för denna dialog, kommer vi att fortsätta att uppmana till åtgärder inom de områden som är viktigast för oss, t.ex. förtrycket av politiskt oliktänkande, undertryckandet av religionsfriheten, den motbjudande och alltför vanligt förekommande användningen av dödsstraffet under den hårda regeringskampanjen, behandlingen av etniska minoriteter, inbegripet de i Tibet, och de godtyckliga interneringsförhållandena. Under mitt senaste besök i Kina tog jag också upp rapporterna om tortyr och misshandel av medlemmar av Falun Gong-rörelsen, och det finns andra frågor som vi måste ta upp. Det finns en växande oro över missbruket av psykiatri när man tar itu med oliktänkande och medlemmar av religiösa grupper i Kina.
Jag rekommenderar att kammaren uppmärksammar en aktuell artikel i Asian Wall Street Journal, i vilken man sammanfattar den akademiska forskning som gjorts av Robin Monroe, som är en mycket framstående Kinaobservatör och författare till den förmodligen bästa boken om Tiananmen, Black Hands of Beijing. Jag rekommenderar ledamöterna att läsa dessa texter.
Jag delar parlamentets oro över miljön i Beijing och rent allmänt i Kina, och över de effekter som förberedelserna för spelen kan få på staden. Under mitt besök i maj träffade jag vissa av den handfull av verkliga kinesiska icke-statliga organisationer som arbetar med miljöfrågor. Jag fick ett starkt intryck av att Kina kommer att förstå att det blir omöjligt att uppfylla de mål landet angett för miljöskydd, utan hjälp från ett civilt samhälle som frivilligt mobiliserar sina krafter. Det är nödvändigt med en uppmjukning av de bestämmelser som styr inrättandet av och verksamheten för icke-statliga organisationer på verklig gräsrotsnivå, för att utnyttja den energi och det engagemang som finns hos befolkningen som uppgår till över en miljard människor. Samma sak gäller för alla länder eller städer som är värdar för de olympiska spelen.
Sydneys framgång härrörde från engagemanget från stadens medborgare när det gällde att arrangera spelen och se till att de blev en framgång i världens ögon. Länder som arrangerar de olympiska spelen kommer att få problem om de inte har medborgarnas stöd. Jag tror inte att jag är naiv. Jag känner till de motbjudande problem som finns, men jag menar att det är högst otroligt att länder som Kina - även om det egentligen inte finns något land som Kina - eller vilket land som helst med den formen av auktoritär och förtryckande regim som Kina har, skulle anse det omöjligt att arrangera de olympiska spelen utan att detta skulle få avsevärda konsekvenser för utvecklingen av det civila samhället i detta land.
(Applåder)
Hjärtligt tack, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Mänskliga rättigheter
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
Förenta nationernas generalförsamlings särskilda session om barns rättigheter - B5-0483/2001 av Wuori m.fl. för Verts/ALE-gruppen;
B5-0490/2001 av Van Hecke m.fl. för PPE-DE-gruppen;
B5-0495/2001 av Collins m.fl. för UEN-gruppen;
B5-0496/2001 av van den Berg för PSE-gruppen;
B5-0506/2001 av Thors m.fl. för ELDR-gruppen;
B5-0513/2001 av Boudjenah m.fl. för GUE/NGL-gruppen
Religionsfrihet i Vietnam- B5-0482/2001 av Belder för EDD-gruppen;
B5-0488/2001 av Nassauer m.fl. för PPE-DE-gruppen;
B5-0499/2001 av van den Berg för PSE-gruppen;
B5-0507/2001 av Maaten för ELDR-gruppen;
B5-0521/2001 av McKenna och Wuori för Verts/ALE-gruppen;
B5-0514/2001 av Sjöstedt m.fl. för GUE/NGL-gruppen;
B5-0521/2001 av Dupuis m.fl. för TDI-gruppen;
Sydafrika- B5-0489/2001 av Marques och Smet för PPE-DE-gruppen;
B5-0500/2001 av van den Berg för PSE-gruppen;
B5-0509/2001 av Andreasen och van den Bos för ELDR-gruppen;
B5-0522/2001 av Rod m.fl. för Verts/ALE-gruppen;
B5-0515/2001 av Miranda m.fl. för GUE/NGL-gruppen;
B5-0511/2001 av Quiero och Ribeiro e Castro för UEN-gruppen;
Vitryssland- B5-0481/2001 av Belder för EDD-gruppen;
B5-0491/2001 av Sacrédeus och Posselt för PPE-DE-gruppen;
B5-0501/2001 av Wiersma för PSE-gruppen;
B5-0508/2001 av Ludford och Väyrynen för ELDR-gruppen;
B5-0523/2001 av Schroedter för Verts/ALE-gruppen;
B5-0516/2001 av Seppänen för GUE/NGL-gruppen;
Situationen för burundiska flyktingar i Tanzania- B5-0494/2001 av Ferrer för PPE-DE-gruppen.
Herr talman! Det är en stor glädje för mig att rekommendera hela denna resolution för kammaren. Erkännandet av barns rättigheter har mycket stor betydelse. Jag är glad att kunna säga att jag för 25 år sedan publicerade en artikel som, åtminstone ur en viss synvinkel, hjälpte till att utveckla denna fråga. Men jag vill inte diskutera hela resolutionsförslaget i dag. Jag vill diskutera ett specifikt problem som tas upp i ändringsförslaget från min grupp.
Jag är tillräckligt gammal för att ha barn som är äldre än 25 år. Jag kan se besökare på åhörarläktarna som är ungefär 25 år gamla. Som många andra kan jag bara föreställa mig hur det skulle vara att få sitt barn bortfört när det bara är 20 dagar gammalt, och inte få se det igen, och själv sitta fem år i fängelse - där du utsätts för tortyr och grym behandling - och sedan tillbringa resten av livet i frihet att försöka hitta ditt förlorade barn.
Sara Méndez från Uruguay var i parlamentet i går för att få oss att hjälpa henne att återfå sitt barn, eller få information om hennes son Símon, som rycktes ur hennes famn när han var 20 dagar gammal, efter den olagliga arresteringen av henne i Buenos Aires 1976. Detta är en fruktansvärd händelse, och vi bör tillfoga en klausul till detta beundransvärda resolutionsförslag, i vilken vi uppmanar de som har makten i Uruguay att erkänna det fördärvliga när det gäller försvinnandena, att erkänna sin ovillkorliga skyldighet att föra tillbaka barnen till sina föräldrar, och få ett slut på denna skandal och skam. Jag hoppas vi kommer att anta resolutionsförslaget och därmed visa vår inställning i frågan.
Herr talman! FN har således beslutat, tio år efter det första världstoppmötet för barn, att sammanfatta situationen. I september 2001 skall vår grupp som vanligt lägga fram en resolution för att visa att vi mobiliserar oss inför toppmötet, vilket vår grupp alltid har gjort.
Jag minns att det fanns en tid då det här i församlingen var svårt att nämna ordet barn. Det krävdes en Dutroux-affär för att frigöra budgetposter och låta ett antal resolutioner om våra barn gå till omröstning. Vi har således uppnått ett antal framgångar. Den sista i raden: att det finns en hänvisning till barn i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och tillsammans med ett antal ledamöter i kammaren, framför allt under Mary Banottis ledning, har vi vunnit ett antal strider.
Det är därför viktigt att vi inför detta toppmöte påminner om vårt engagemang och vår beslutsamhet, att vi också erinrar om kravet på att engagera sig ständigt mer för barnens sak, inte bara i Europa men även i resten av världen, för det står utom allt tvivel att det för närvarande finns 600 miljoner barn i världen vilkas familjer lever på mindre än 1 dollar om dagen, att det finns verkliga missförhållanden som dålig utbildning och sjukvård och undernärda spädbarn, och att vi måste mobilisera oss på dessa områden.
För det ändamålet föreslår vi i resolutionen en institutionell ram som skall tjäna barnen. Först och främst att de olika beslut som vi fattar skall kunna ha en inverkan på barn- och familjepolitiken; för det andra att vi skall ha, inom kommissionen, en enhet som skall tjäna barnen och för det tredje att ett särskilt sändebud skall samordna olika politiska åtgärder för barn.
Herr talman! Det förefaller faktiskt viktigt att inrätta en europeisk solidaritetsfond till förmån för världens barn.
Herr talman, kära kollegor! Vår grupp är stolt över detta initiativ, vi är glada över den breda uppslutning som vi lyckats uppnå kring kompromissresolutionen, i vilken den viktigaste frågan fanns med som vi hade introducerat i vårt eget förslag till resolution: Vår stora oro för de fruktansvärda förhållanden som råder vid många väpnade konflikter och det brutala och grova utnyttjandet av alla de barn som rekryteras som soldater i mycket unga år. Detta avståndstagande har blivit tydligt uttryckt här.
Men jag tänker också lägga fram några ändringsförslag, för vilka jag ber om parlamentets stöd, eftersom det tycks fattas något i resolutionen: frågan om familjen är inte behandlad, och då vi talar om barn måste vi tänka på familjen. Det är tydligt att vi alltid har en tendens vid dessa resolutioner att oroa oss över de otäckaste situationerna med sjukdom, övergivenhet, som jag nyss sade, barn som utnyttjas i väpnade konflikter osv. Men barn lever oftast i en familj, och en politik för barn måste också vara en politik för familjer enligt subsidiaritetsprincipen. Som jag brukar säga, a World fit for children måste vara en värld som också är anpassad för familjen, a World fit for family. Jag skulle också vilja säga att jag blev rörd av vår kollega MacCormicks inlägg och vi tänker stödja hans ändringsförslag. Vid mötet i går om kompromissresolutionen fanns det tvivel om vi borde eller inte borde införa ett specifikt fall, men hans inlägg övertygade mig, därför att även i Portugal är frågan om barns försvinnanden och familjernas fruktansvärda lidanden (det finns fall som pågått i flera år i Portugal) ett ämne som ofta bekymrar oss, mot bakgrund av statens eller polisens maktlöshet. I sådana här fall förekommer det djup smärta, en fruktansvärd smärta som också förtjänar några ord här.
Herr talman! Den här veckan var Sara Mendez - kolleger har redan nämnt det - här i parlamentet. Ibland är det bra att i en bred resolution och i en bred struktur fokusera på något som är mycket konkret för ett ögonblick.
Någon som mer än 24 år efter händelserna fortfarande letar efter sin son Simon. Militären i hennes land har fråntagit henne ett liv i full frihet, men åtnjuter fortfarande själva den friheten. Jag anser att det är med rätta vi ger henne vårt stöd, och jag uppskattar också talman Fontaines stöd, eftersom det klargör något om vilka dessa människor är. För om vi i den internationella rättsordningens pandemonium till slut ser att den internationella rättsordningen har blivit stark, så beror det på sådana modiga enskilda människor som har uthärdat så länge. Därför hoppas jag att vi, över partigränserna och bortsett från diskussioner med varandra, snart kommer att stödja de ändringsförslag som har lagts fram på den punkten.
Ytterligare en punkt om det frivilliga protokollet. Jag skulle vilja fråga kommissionären någonting om det. Nu har 29 länder undertecknat det. Bland dem finns 15 av Europas medlemsstater. Protokollet innebär att alla barn i väpnade konflikter så att säga hålls utanför det område i vilket de kan exploateras och göras till barnsoldater. Bara fyra länder har ratificerat det. Minst tio behövs för att det också skall träda i kraft. Alltså finns det ett enormt behov av att vi från vår sida säger: utöva också press från rådet, på olika organisationer i Europa och på länderna så att de undertecknar, så att vi blir framgångsrika i den här saken.
Till slut skulle jag vilja säga att jag på en punkt är av en annan åsikt än våra kolleger i folkpartiet. Inte vad beträffar innehållet i deras ändringsförslag om familjen. Det uppskattar jag mycket. På den punkten delar vi samma åsikt. Men inom ramen för barnens rättigheter hade vi uppfattningen att behandlingen av temat familj förtjänar särskild uppmärksamhet och inte hör hemma i det här sammanhanget som sådant. Vi kommer inte att rösta emot. Vi kommer att avstå, eftersom vi innehållsmässigt inte har något att invända mot de texter som ni har lämnat in.
Herr talman, kommissionär, kolleger! Förväntningarna på det belgiska ordförandeskapet är med rätta höga. I synnerhet i fråga om att öka respekten för de mänskliga rättigheterna kan det belgiska ordförandeskapet spela en betydande roll, liksom i fråga om att komma fram till en gemensam EU-ståndpunkt med anledning av Förenta nationernas särskilda session om barns rättigheter.
Det skulle röna allmän uppskattning om det belgiska ordförandeskapet lyckades ena Europeiska unionen till en linje. Ordförandeskapet kan bygga vidare på det svenska ordförandeskapet ansträngningar för att enas om en gemensam strategi.
Innehållsmässigt bör man framför allt understryka att bindande avtal måste slutas rörande fri tillgång till undervisning för alla barn samt garanterad tillgång till hälsovård.
Europaparlamentet bör ägna särskilt stor uppmärksamhet åt barnens situation i kandidatländerna, i synnerhet i Bulgarien och Rumänien. För övrigt skulle det kunna vara avgörande om Europaparlamentet tar initiativet till att infoga den dimension som utgörs av barnets rättigheter i de mänskliga rättigheterna i allmänhet. För övrigt skulle jag med anledning av det bilaterala utbytet mellan europeiska medlemsstater och tredje länder också vilja uppmana till att uppmärksamhet systematiskt fästs vid situationen för barn i de tredje länderna. Med en konsekvent tillämpning av det här tillvägagångssättet kommer det utan tvekan att vara fruktbart.
Herr talman, herr kommissionär! Vare sig man vill det eller inte är vi indirekt ansvariga för ödet för 250 miljoner barn mellan 5 och 14 år, enligt Internationella arbetsorganisationen. De tillverkar mattor i Nepal eller lyxskor i Thailand; de arbetar på kaffe- och kakaoplantager i Afrika, och allt detta för att exportera, för att ge oss varor.
I Europa antar detta försåtligare former: lärlingsplatser ger tillfälle till missbruk när det gäller arbetstimmar; man använder barn som mannekänger; man driver hårt med unga idrottare som gör oss framför TV-apparaterna lyckliga. Till detta tillkommer det som ingen av oss kan acceptera: sexuell misshandel som förstör hela liv, pornografi och prostitution. Jag anser därför att vår ståndpunkt måste vara oklanderligt beslutsam. Att få barn att arbeta under tvång är ett hinder mot deras intellektuella, fysiska och psykologiska utveckling, och jag anser därför att det inte får fortsätta att finnas länder som undertecknar konventioner, som utfärdar labels till sig själva, i vetskap om att de gör detta som om de köper sig ett par skor.
Det minsta man kan begära vid konferensen i september är rätt till utbildning, att varje barn skall ha rätt till fritid och att varje barn skall kunna informeras om sina rättigheter. Vi måste åtminstone uppnå detta. Uppnår vi inte detta innebär det att barns rättigheter verkligen är som ett par strumpor: när de är smutsiga och trasiga åker de i soptunnan.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill först och främst säga hur stormförtjust jag blev när jag fick höra att det belgiska ordförandeskapet har gjort frågan om barns rättigheter till en del av sitt ordförandeskapsprogram. Jag vill framföra mina varma gratulationer. Vi har stora förväntningar på detta ordförandeskap, och vi kommer att hålla ett vakande öga på händelserna och framstegen.
Jag håller också med Hermange som helt riktigt påpekade att - fram till mycket nyligen - barn inte ens kunde nämnas i denna kammare. Vi fick ständigt veta att det enligt fördragen inte fanns någon behörighet att ta upp dem, och vårt intresse för deras välbefinnande låg bortom parlamentets verksamhet. Lyckligtvis kan vi nu diskutera dem. Så länge som jag suttit här i parlamentet har vi observerat de hemska faror som är en del av många barns vardag: en litania av elände som förtecknas i denna resolution. Inte så långt härifrån betraktas barn fortfarande som objekt vilka kan avyttras för t.ex. adoption. Vi bör böja våra huvuden i skam över att vi i Europeiska unionens regelverk har mer lagstiftning som rör djurs välbefinnande än barns välbefinnande. Och för att inte någon skall angripa mig för detta, vill jag säga att jag stöder även lagstiftningen om djurs välbefinnande. Men det är en skamlig situation.
Det har skett ett politiskt tryck framåt. Man kan se att vi i denna resolution uppmanar till, t.ex., ett inrättande av en engagerad enhet i kommissionen som undersöker barns rättigheter och lagstiftning, så att vi kan bedöma dess konsekvenser för barnen, och även för deras familjer. Det är med stor glädje jag rekommenderar denna resolution för kammaren. Jag är glad att kunna vara en av dem som stöder Sara Méndez och hennes förlorade barn. Genom mitt arbete i parlamentet har jag också erfarit att så många barn berövats sina båda föräldrars sällskap och kärlek, mycket ofta beroende på själviskhet och brist på förståelse för barns särskilda behov.
Herr talman! FN-konventionen om barns rättigheter har hittills undertecknats av 191 länder. Målet för FN:s särskilda session i september i New York måste vara att samtliga länder inte enbart ratificerar denna konvention utan sedan även omsätter den i praktiken. En viktig del är kampen mot barnarbete. Alltför ofta betraktas barn som en investering för familjens överlevnad. Föräldrar som i likhet med sina barn aldrig fått någon utbildning hamnar automatiskt i fattigdoms- och skuldfällan.
Barn som från början utsätts för kroppsliga påfrestningar av grövsta slag förlorar inte bara sin frimodighet och identitet utan ofta hela sin barndom. Jag har varit med om att barn inte kan bli äldre än 14 år. Enligt en uppskattning av Unicef säljs årligen 200 000 barn i Väst- och Centralafrika för att arbeta på plantager. I hela världen exploateras 2 miljoner barn - framför allt flickor - mellan 5 och 15 år av sexhandlare. Ändå finns det anledning att hoppas. Jag har upplevt positiva exempel på ort och ställe i Indien och Nepal. Sålunda blir det genom Rugmark Foundation möjligt att ta del av en kvalificerad utbildning för barn vilkas föräldrar arbetar i mattfabriker. Denna organisation bildades gemensamt av tyska u-hjälpsorganisationer och mattfabrikanter.
Med rätta bär dessa mattor kvalitetsmärkningen "ej tillverkad av barn". Under tiden har 10 procent av de indiska exportörerna varit framgångsrika i sina strävanden att få en Rugmark-licens. Det är ett första steg i rätt riktning. En varaktig framgång blir det emellertid först när konsumenternas medvetenhet ändras och de medvetet efterfrågar just dessa produkter.
Ytterligare ett exempel som inger hopp kommer från Brasilien. För 11 miljoner barn i de fattigaste familjerna har man infört en skolpeng. Detta specialprogram är upplagt på tio år, för 850 miljoner euro årligen kommer barn äntligen i åtnjutande av betald undervisning. Exempel som dessa få, vilka jag har kunnat anföra, bör bilda skola över hela världen för barnens skull!
(Applåder)
Religionsfrihet i Vietnam
Herr talman! Det finns ingen religionsfrihet i Vietnam. Den föreliggande resolutionen understryker detta allvarliga missförhållande. Den engagerar sig för religionsfriheten för religiösa sammanslutningar av buddister som inte har erkänts av de vietnamesiska myndigheterna.
(Talmannen avbröt talaren)
Herr Belder! Ursäkta mig, jag tror att kommissionären vill ta till orda angående den föregående föredragningslistan.
Men herr kommissionär, ni är i princip inskriven för att tala i slutet av debatten. Vill ni verkligen ta till orda nu?
. (EN) Jag vill bara säga att det är en glädje att få lyssna på diskussionen och att ta del i den, inte minst sedan den utvecklades så skickligt av min vän MacCormick.
Som en del av förberedelseprocessen för FN:s särskilda session om barns rättigheter, är det en viktig diskussion. Kommissionen, i samordning med medlemsstaterna, stöder bestämt ett rättighetsgrundat förhållningssätt som grundas på konventionen om barns rättigheter. Sedan 1992 - under nästan ett årtionde - har alla samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och tredje land innehållit en klausul i vilken man definierar de mänskliga rättigheterna som en nödvändig del av avtalet. Detta inbegriper barns rättigheter och hänsynstagande till de grundläggande arbetslivsstandarderna, som angetts i ILO:s åtta grundläggande konventioner. Kommissionen stöder kraftfullt initiativ från det internationella samfundet till att avskaffa barnarbete över hela världen. I detta avseende stöder kommissionen särskilt ILO:s arbete, genom att organisationen antog en konvention 1999 i vilken man förbjöd de värsta formerna av barnarbete, av vilka man hänvisade till en del under diskussionen.
Den 15 september 2000 underströk kommissionen sitt stöd till ILO:s initiativ mot barnarbete, genom att anta en rekommendation om att medlemsstaterna skall ratificera denna nya konvention. Samtidigt som det inte finns någon specifik behörighet för gemenskapen i frågor som rör barn, erkänner Europeiska kommissionen att barn är en särskilt sårbar grupp inom ramen för en övergripande strategi som fokuseras på fattigdom och sårbarhet, och barns intressen såväl som frågor som rör mänskliga rättigheter och könsrelaterade frågor är en integrerad del av vårt utvecklingsstrategiska mål rörande fattigdomsbekämpning, i synnerhet inom sociala områden som t.ex. utbildning och hälsa.
Eftersom det inte finns någon uttrycklig inriktning på barn i samband med utvecklingssamarbetet, har ECHO prioriterat barnen för vårt humanitära bistånd i år. Främjandet av barns rättigheter är också högprioriterat när det rör finansiering enligt det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, där främjandet av barns rättigheter utsågs till en prioriterad fråga för finansiering enligt budgeten innevarande år.
Som ett komplement till Europeiska unionens intervention i internationella forum som t.ex. FN, erbjuder kommissionen ett avsevärt stöd till projekt som utformats för att ta itu med barns belägenhet när det drabbats av konflikter, och det var åtskilliga hänvisningar till detta problem. Sedan början på år 2000 har över 40 miljoner euro använts för projekt genom vilka man tillhandahåller hjälp och skydd till barn som drabbats av väpnade konflikter. Kommissionen är sålunda aktiv när det gäller stöd till barns rättigheter, både på politisk nivå och genom praktiska initiativ. Jag är tacksam för ert överseende, herr talman, men jag ansåg detta vara ett nog så viktigt ämne i samband med vilket jag kunde göra dessa kommentarer.
(Applåder)
Det var mycket bra gjort, herr kommissionär.
Vi återgår således till religionsfrihet i Vietnam, och sammanträdets talman ursäktar sig underdånigast för att ha varit tvungen att avbryta Belder. Vi skall nu lyssna till Belder under två och en halv minut i hans egenskap av författare, och det med dubbelt intresse.
Herr talman! Den ärade kommissionär Pattens inlägg gjorde det mödan värt att vänta en liten stund.
Det finns ingen religionsfrihet i Vietnam. Den föreliggande resolutionen understryker detta allvarliga missförhållande. Den engagerar sig för religionsfriheten för religiösa sammanslutningar av buddister, romerska katoliker och protestanter som inte har erkänts av de vietnamesiska myndigheterna. De sammanslutningar av buddister, romerska katoliker och protestanter som staten verkligen erkänner följer ett gammalt bekant mönster: de kontrolleras av de vietnamesiska myndigheterna. Ytterligare ett bevis på att de vietnamesiska medborgarna inte har någon religionsfrihet.
Denna grundlagsvidriga situation har ett direkt samband med naturen hos landets politiska konstellation. Tydligen hyser de kommunistiska ledarna i Vietnam en oförminskat panisk rädsla för alla former av fri grupp- och åsiktsbildning. Detta gäller i än högre grad när detta sker på uttalat religiösa grundvalar. Ännu i dag indoktrinerar de vietnamesiska myndigheterna medborgarna med rent antireligiösa föreställningar.
Inom denna allmänna, ofria samhälleliga kontext intar protestanterna i det centrala höglandet i södra Vietnam en särställning. De utsätts för en dubbel social diskriminering eller, än värre, förföljelser. Som medlemmar av diverse etniska minoriteter behandlas de utomordentligt illa av "kinh", de så kallade äkta vietnameser, som anser sig vara överlägsna.
Därtill kommer också att de senaste femton årens omfattande migration av "kinh" till det centrala höglandets fruktbara marker, som stimuleras av de vietnamesiska myndigheterna, för de etniska minoriteterna innebar och innebär regelrätt markstöld. Den oförätten får de helt enkelt acceptera eftersom de anses vara "icke-kinh" och "svagsinta" kristna!
Vietnam vill profilera sig starkare internationellt. Se deras deltagande i ASEM-processen. Därför är det rimligt att rådet och kommissionen på allvar tar upp den här skriande bristen på religionsfrihet i landet med Hanoi. Det går inte att förankra religionsfrihet konstitutionellt och sedan praktisera motsatsen. Stalins och hans likasinnades tid måste väl ändå vara över!
Herr talman! För många människor tycks det som om Vietnam vore mycket långt borta. Men här sitter exempelvis vår kollega Mayer, företrädare för Niederbayern, en av de regioner i hjärtat av Europa som är på stark frammarsch. Man skulle kunna säga att Niederbayern gränsar till Vietnam, för om man går över den tjeckiska gränsen till Böhmen, ser man de stora vietnamesiska marknaderna med alla de följder som dessa har i gränslandet. Detta visar hur många flyktingvågor som under de senaste trettio åren har kommit från Vietnam till Mellaneuropa och till Europa, och det visar hur liten vår värld har blivit och hur nära allt hänger samman.
Under det senaste plenarsammanträdet höll Modrow från PDS-gruppen ett anförande om de stora förbrytelserna i Asien under 1900-talet. Han talade i detta sammanhang om Tyskland, om USA och om Japan. Men han glömde tydligen helt bort att de största förbrytelserna under 1900-talet i Asien har begåtts av kommunister, nämligen av de röda khmererna, nämligen av Stalin, Lenin i östra delen av Sovjetunionen, i Kina och inte minst också i Vietnam, där människor även efter det grymma Vietnamkriget har förföljts och än i dag blir förföljda. Vietnam är ett kommunistiskt land i vilket religionsfriheten fortfarande trampas under fötterna.
Vi är för kontakter med Vietnam och vi är för affärskontakter med Sydostasien. Men vi anser att för ekonomiskt samarbete krävs en grund som består i rättsstatlighet och demokrati. Vietnam är varken en rättsstat eller en demokrati. Vi måste ge massivt stöd till reformprocessen i landet, som ännu knappt kommit i gång, genom att klart och tydligt säga att vårt samarbete är direkt beroende av den religions- och samvetsfrihet som finns i landet, av den frihet som ges till buddister, katoliker och protestanter, vilka brutalt förföljs och fängslas. Endast när religionsfrihet garanteras och bara när man håller sig till dessa normer, kan Vietnam bli vår partner.
(Applåder)
Jag vill först och främst säga att detta inte handlar om antikommunism. Detta skulle vara bra om kommunism kunde tillämpas tillsammans med religiös tro, och folk bör få rätt att uttrycka sin religiösa tro om de bor i ett kommunistiskt land.
Det framstår som tydligt att så inte är fallet i Vietnam. I resolutionen hänvisas till två mycket gamla buddistmunkar som levde i husarrest under två årtionden för att fredligt ha stött de mänskliga rättigheterna, demokrati och religionsfrihet. Detta är helt oacceptabelt. Problemet i Vietnam är också att en inhemsk övervakning av de mänskliga rättigheterna inte är tillåten, och att myndigheterna fortsätter att hindra oberoende övervakare av de mänskliga rättigheterna att besöka landet. Vi måste sätta press på Vietnam så att man släpper alla fångar som fängslats eller internerats för att på ett fredligt sätt ha uttryckt sin religiösa och politiska tro.
Vi bör också uppmana Vietnam att stoppa trakasserierna av fångar och övervakningen av fångar som faktiskt har blivit frisläppta. De behöver dessutom se över sin straffrätt när det gäller brott mot den nationella säkerheten, för att se till att denna lagstiftning inte tillämpas mot dem som bara utövar sin åsiktsfrihet, såväl som direktivet om administrativ internering, som gör det möjligt att internera enskilda personer i upp till två år. Detta är fullständigt oacceptabelt.
En sak som gör mig besviken, är att det inte fanns någon hänvisning till Vietnams nationalförsamlings beslut om att stödja byggandet av en damm i norr, som kan bli sydöstra Asiens största vattenkraftsprojekt och möjligen resultera i en omflyttning av över 100 000 personer.
Jag önskar att de övervägde de internationella aspekterna av detta i förhållande till de enorma sociala och miljömässiga problem detta skulle skapa.
Jag tror, Patricia McKenna, att vår vän Bernd Posselt menar kommunistiska regimer, och inte kommunister, vilket är något annat.
Som kanske några av er vet gjorde jag nyligen en kort resa till Vietnam. Jag skulle följa med den högvördige Quang Do, andremannen i den förenade buddistiska kyrkan, för att komma in i det inre av Vietnam och ta med mig patriarken till Saigon, där han äntligen skulle kunna få den vård han behöver.
Patriarken har suttit fängslad i 20 år. Han frigavs 1997, men trots det är han fortfarande "administrativt" frihetsberövad, det är fortfarande omöjligt för honom att röra sig och utöva sin religion fritt. Vår insats blev avbruten, eftersom det i dag finns fler poliser än munkar i kyrkorna, i de vietnamesiska pagoderna. Under den dag som jag tillbringade i denna pagod träffade jag personligen två munkar; jag lyckades träffa två munkar och jag såg åtminstone ett tiotal polismän, och sedan, när situationen skärptes, såg jag fler komma ut på gatan, uppenbarligen civilpoliser.
Allt detta för att beskriva situationen i Vietnam för er, en situation som inte bara råder i Saigon. I ett tiotal andra pagoder i landet har munkar gett sig ut för att följa den högvördige Quang Do, men de har arresterats, väldigt ofta av skurkar som har misshandlat dem. I andra fall är det poliser som med våld för dem tillbaka till deras pagod.
Sådan ser verkligheten ut i Vietnam, och återigen: så ser den regim verkligen ut som säger sig vara reformvänlig men som man inte har sett åstadkomma någon reform. Mot denna bakgrund anser jag att denna resolution är viktig. Den är viktig eftersom den uppmanar vår delegation för förbindelserna med ASEAN-länderna, Sydostasien och Republiken Korea att bege sig dit för att göra en noggrann bedömning av situationen när det gäller religionsfrihet.
Jag uppmanar alla kolleger att vända sig till delegationens ordförande Nassauer för att insistera på att resan blir av under de närmaste dagarna eller närmaste veckorna, och inte inom de närmaste månaderna. Det är brådskande, det handlar om liv och frihet, åtminstone ett minimum av frihet för dessa personer.
Jag skulle också vilja be kommissionen och rådet att vända sig till de vietnamesiska myndigheterna för att påminna dem om att det finns exempel på f.d. kommunistiska länder, som Polen och Ungern, där de kommunistiska klasserna har insett att de måste förändra sig. Dessa finns fortfarande kvar i dag som politiska krafter. I andra länder har de kommunistiska klasserna inte förstått, och de har jagats bort. Jag tror att det är ett viktigt budskap som man snarast måste sända till myndigheterna i Vietnam.
Sydafrika
Herr talman! När det gäller den plågade afrikanska kontinenten, särskilt hela södra Afrika, är Sydafrika den kritiska faktorn för politisk stabilitet och utveckling. Och nu desto mer med tanke på den mycket allvarliga krisen som drabbat grannlandet Zimbabwe. Sydafrika har faktiskt visat oss att det finns en väg för Afrika, det finns alternativ till fattigdomen, till underutvecklingen, till kriget, till despotismen, till korruptionen och till den dåliga administrationen. Vi känner ju till de mycket allvarliga problemen som drabbat Sydafrika: det mycket höga antalet aidsfall, den mycket höga arbetslösheten, fattigdomen och de allvarliga sociala ojämlikheterna, den ekonomiska stagnationen och den skrämmande höga våldsamma brottsligheten. Jag vill understryka vilka fruktansvärt tragiska följder våldsbrotten får, som det sydafrikanska folket är offer för, särskilt kvinnor, men även europeiska immigranter.
Sydafrika kommer inte att klara av att överbrygga de enorma svårigheterna som landet brottas med utan stöd och solidaritet från det internationella samfundet. Det är med tillfredsställelse som vi kan erkänna att Europeiska unionen spelar en viktig roll här, eftersom unionen tillsammans med sina medlemsstater står för 70 procent av det internationella biståndet. Det förhåller sig så att Europeiska unionens bistånd till Sydafrika får ett anslag för perioden fram till 2006 på ungefär 180 000 miljoner escudos dvs. ungefär 9020 miljoner euro, till vilket ett lika stort belopp skall läggas för finansiering från Europeiska investeringsbanken (EIB), vars stora målsättning är att bekämpa fattigdomen, främja ekonomiska och social utveckling, skapa arbetstillfällen, främja den privata sektorn och stärka demokratin och rättsstaten. Därför är det viktigt att nya åtgärder skapas i samband med detta bistånd och att de befintliga stärks som direkt påverkar bekämpningen av brottslighet, som t.ex. åtgärder för att organisera och ge institutionellt stöd till polisorgan och stöd för modernisering och stärkning av de rättsliga systemen. Vi hoppas att detta ambitiösa biståndsprogram, som måste utnyttjas in till sista euron, blir avgörande för att hjälpa Sydafrika att lösa sina allvarliga problem.
Herr talman, kära kollegor! I början av 1980-talet följde nästan alla vi, kanske t.o.m. allihop, följde vi med brinnande intresse hur Sydafrikas övergångsskede sköttes. Vi har alla kvar på närhinnan och i minnet hur exemplariskt president Nelson Mandela skötte saken, och inte av en slump. Sydafrikas övergång utmärktes av att Nobels fredspris delades ut till de två presidenterna: den sista från apartheid-regimen och president Nelson Mandela, denna stora person på den afrikanska kontinenten. Men den senaste tiden har en växande kritisk situation uppstått som är särskilt allvarlig när det gäller brottsligheten. Det är en viktig fråga som oroar de portugiser som är bosatta där. Under de fyra senaste åren har 400 portugiser mördats, och bara i år har 14 portugiser blivit mördade, vilka är europeiska medborgare, och det ger upphov till starka känslor bland de portugiser som är bosatta i Sydafrika, det orsakar också starka känslor i Portugal, och många gånger hindrar de starka känslorna en seriös diskussionen. Därför kan Europeiska unionens deltagande bidra mycket till att hjälpa Sydafrika att hantera detta problem, för den sociala och ekonomiska krisen som ligger bakom brottsligheten, samt uppkomsten av brottslighet, är avgörande frågor för en konsolidering av Sydafrika efter det misslyckande som vi tyvärr fick uppleva, eller sammanbrottet av en erfarenhet som vi alla hoppas skall förändras till en framgång.
Herr talman, herr kommissionär! Man säger ofta att historien upprepar sig, och när det gäller Sydafrika tror jag att det stämmer. Vi känner alla till detta lands bakgrund. Bakom sig har det åratal av social segregation och apartheid, vilket lämnar outplånliga spår. Att detta land i dag är drabbat av kriminalitet och problem beror på att dessa fenomen framför allt hänger samman med alla de år av social misär och segregation som landet har bakom sig.
Men i dag förbereder sig detta land för att välkomna Världskonferensen mot rasism. I dag kämpar Nelson Mandela mot den rasism som riktas mot de vita. I dag har detta land - trots allt - just kammat hem en avgörande seger mot läkemedelsindustrin, som har beslutat att inte förse det med läkemedel, i alla fall att den sydafrikanska befolkningen inte skall få tillgång till triterapi eller AZT, läkemedel som i dag skulle kunna rädda landets befolkning.
Det är således min tur att upprepa mig och tala om att jag fortsätter att om igen påpeka följande: skriv av skulden för tredje världens länder, låt äntligen kvinnor och män få leva ett värdigt liv och anslå pengarna till utbildning och sjukvård som är själva grunden till en nystart för de här länderna, däri ligger det viktigaste. I dag måste vi bekämpa den sociala segregationen och det förutsätter att vi skriver av skulderna för tredje världens länder, bl.a. Sydafrikas skulder.
Herr talman! Som våra kolleger redan sagt, så avlägsnar sig Sydafrika allt mer från att vara den stabila faktor i Afrika som vi hoppats på. Den enorma utarmning av stora delar av befolkningen, som för med sig en väldig spridning av aids och även droger och svarthandel, måste vi verkligen känna oro inför. Vet vi inte att fattigdom och brist på livets nödtorft är en orsak till kriser just i Afrika? Här gäller det att förebygga kriser, vilket vi så ofta har talat om de senaste veckorna, det vill säga utvecklingsprogram till självhjälp för den svarta befolkningen, hälsofrämjande åtgärder, stöd till förebyggande insatser inom hälsovården och framför allt även stöd till utbildningsväsendet, och det innan det är för sent. Det har vi redan diskuterat tillräckligt länge.
Vi har också diskuterat en annan sak, nämligen att inte exportera vapen till länder där fattigdomen kan störa samhällsfreden. Tyvärr har rådet inte hållit sig till detta löfte från Europaparlamentet. Sverige levererar tillsammans med Tyskland, Storbritannien och Italien krigsmateriel till Sydafrika för 43 miljarder i inhemsk valuta. Alla våra föresatser, nämligen att lägga fram konfliktförebyggande program utan vapenexport, tycks den svenska regeringen ha glömt.
Och inte nog med detta! Det hela iscensattes dessutom med hjälp av en mutskandal i den sydafrikanska regeringen. Detta visar att våra riktlinjer för hur vi skall förhålla oss till vapenexport fortfarande har luckor och att vi ännu inte kan använda dem som instrument för att effektivt förebygga konflikter. Det måste vi arbeta på! Det måste finnas klara kriterier och tydliga mekanismer, för att något sådant inte skall hända en gång till!
Herr talman! Enligt mitt sätt att se det innehåller den text vi skall anta delar som skulle kunna verka motstridiga. Vi upprepar vårt stöd till Sydafrikas regering, samtidigt som vi begär att den skall anstränga sig mer i ett antal frågor, som att förbättra de svartas levnadsstandard, minska ojämlikheter, skapa sysselsättning, respektera minoriteter, kämpa mot brottsligheten och förebygga och behandla aids.
Genom att på detta sätt jäkta på de sydafrikanska myndigheterna döljer vi på sätt och vis det ansvar som många av våra länder och den s.k. "västvärlden" har för den kolossala orättvisa sydafrikanerna var tvungna att ta sig ur vid den demokratiska återuppbyggnaden av samhället.
Å andra sidan verkar det som om vi vill låta påskina att de som regerar där inte gör allt de kan för att stävja de problem vi visar på. Den bedömningen vore en annan orättvisa från vår sida.
Dessa är Pretorias regerings prioriteringar, och att komma över nämnda problem är det som gör landet till en godtagbar modell för hela den södra delen av den afrikanska kontinenten. Jag anser att det är prioriterat att understryka vår förståelse för det arbete Sydafrika gör, många gånger på ett modigt och innovativt sätt, med betydande framgångar som det man just nått när det gäller t.ex. aids gentemot den stora läkemedelsindustrin.
Men dessutom vill jag påminna er om att jag var föredragande när vi förra året diskuterade avtalet om handel, utveckling och samarbete med Sydafrika och jag minns inte från den debatten att Europeiska unionen såg med särskilt blida ögon på vårt bidrag till att öka den sydafrikanska regeringens möjligheter att komma över alla dessa stora utmaningar. Nu är det vi själva som kräver större effektivitet av dem. Naturligtvis bör vi fortsätta att vara vaksamma, men utan att glömma de stora svårigheter Sydafrika står inför och framför allt bör vi omvandla vårt engagemang till ett solidariskt samarbete som ger sydafrikanerna större möjligheter att uppfylla sina mål, som dessutom överensstämmer med våra egna krav.
Herr talman, kära ledamöter, herr kommissionär! Afropessimismen är på modet nuförtiden, vilken ibland utgår ifrån förhastade generaliseringar. Men i denna ocean av instabilitet, oändliga krig och konflikter, som i det plågade Angola, skulle en regional makt kunna svara för ett minimum av ordning och fred i södra Afrika - Sydafrika. I det landet skedde ett verkligt politiskt under som vi minns väl: landet gick från apartheid till demokrati. Sydafrika valde demokratin på fredlig väg, och satte stopp för årtionden av rasförtryck. Sydafrika brottas än i dag med allvarliga problem som vi redan har tagit upp här, från våldsbrott som landet nästan går under i, till den fruktansvärda sjukdomen aids. Men förändringarna kommer att väcka stora förhoppningar i Sydafrika. Mandelas klokhet och prestige gav Sydafrika en ojämförlig auktoritet i världen. Hans politiska efterträdare har nu ett stort ansvar inför Historien och inför den värdeskatt Mandela överlät på dem. Sydafrika kan bara bli en makt som väger positivt för regionens framtid och i världen om det inte hamnar i raskonflikter eller etniska konflikter.
Immigranterna lever under ångest och rädsla. Den portugisiska befolkningen, en av de största som drabbats av våldet, har haft modet att demonstrera på gatorna och kräva skyddsåtgärder. Herr talman och kära ledamöter, det är viktigt att hjälpa Sydafrika, att utan förmynderi hjälpa landet att gå vidare och bekämpa otrygghet, konflikter, våldsam död och mord. En övergång i våld skulle innebära en tragedi inte bara för Sydafrika utan också för Europa och världen. Bland de många resolutioner som antagits i detta parlament, är detta en av de viktigaste och angelägnaste. Portugiserna och andra européer som bor i Sydafrika kommer då att känna att Europa inte lämnar dem åt sitt öde och kan bevara hoppet, men det är framför allt kommissionens och medlemsstaternas diplomati som mer effektivt kan sköta resten. Jag minns Montaignes tankar, den stora franske filosofen, som sa: "Varje människa bär med sig hela mänsklighetens villkor". På sätt och vis är det mänsklighetens villkor som står på spel i det där stora landet.
Vitryssland
Herr talman! Det är spännande tider för president Lukasjenko. Om cirka två månader äger presidentvalet rum i hans land, Vitryssland. Och det är inte helt utan anledning som den maktlystna, vitryska statschefen bekymrar sig för utgången. Kommer oppositionen exempelvis att lyckas enas kring en kandidat? Kommer de dessutom att lyckas utveckla en samarbetsstrategi för det växande antalet kritiker i Lukasjenko-lägret?
Vidare lär inte Lukasjenko glädja sig åt sin ryska ämbetskollega Putins neutrala hållning. Nyligen genomförda opinionsmätningar ser inte heller ut att kunna ge honom några lugnande besked. Slutligen ställer skarpa beskyllningar från två av den vitryska allmänna åklagarens högt placerade magistrater presidenten själv samt den nuvarande riksåklagaren i mycket dåligt ljus: på deras order lär ett särskilt upprättat mordkommando ha likviderat inte mindre än 30 medborgare under perioden 1998-2000. Bland dem så prominenta, saknade personer som den tidigare vitryska inrikesministern Zacharenko, oppositionspolitikern Gontjar och den vitryska TV-reportern Sawadski.
För att försäkra sig om att bli omvald skyr autokraten i Minsk inga medel för att på förhand neutralisera sina politiska konkurrenter - i statsmedia porträtterade som förbrytare och fiender till folket. Inte konstigt att mer än hälften av befolkningen i opinionsmätningar uppger att de inte väntar sig rättvisa och fria presidentval den 9 september.
Än en gång, en förståelig inställning. För alla ansträngningar som syftar till det - rent konkret ett nätverk av inhemska, officiellt registrerade observatörer, som får aktiv understöd av OSSE-delegationen i Minsk - försöker president Lukasjenko att förhindra. Se vad den här saken beträffar i synnerhet det presidentdekret av den 12 mars som godkändes av parlamentet den 7 juni.
Med tanke på det inflytande som Moskva kan utöva på utvecklingen i Minsk skulle det vara tillrådligt att låta ryska övervakare delta i en OSSE-delegation för observation av presidentvalet den 9 september. Jag skulle gärna vilja veta om kommissionär Patten kan och vill ta initiativ i den här riktningen.
Jag vill vända mig till kommissionär Patten och särskilt be honom och alla andra att uppmärksamma punkt 7 i den resolution som finns om Vitryssland. I denna punkt uppmanar Europaparlamentet "den ryska regeringen och president Putin att inom ramen för den politiska unionen mellan Ryssland och Vitryssland stödja ett demokratiskt flerpartisystem och en pluralistisk utveckling i Vitryssland".
Det finns en väg att påverka Vitryssland via Ryssland. Den politiska union som faktiskt finns mellan dessa två stater skall vi i Europeiska unionen på alla sätt utnyttja. Vi har stort förtroende för kommissionär Patten och vill att han i alla sammanhang uppmärksammar detta inom ramen för unionen.
Låt mig avslutningsvis säga att vid parlamentsvalet i Vitryssland i oktober 2000 förvägrades en fjärdedel av kandidaterna att ställa upp. Detta visar vilken regim det handlar om.
Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja nämna att utskottet för utrikesfrågor för två år sedan gav mig i uppdrag att skriva ett betänkande om Europeiska unionens förhållande till Vitryssland, och jag måste erkänna att jag väldigt gärna skulle vilja kunna avsluta det så fort som möjligt på ett positivt sätt.
Mina besök i Vitryssland vid ett antal tillfällen har gett upphov till en pessimistisk bild, som inte ger något hopp. Det är en auktoritär regim, personfixerad, där oppositionen inte har någon möjlighet att uttrycka sig. Oppositionen omfattar från de demokratiska kommunisterna till kristdemokraterna, däremellan socialdemokrater. Som jag sagt upprepade gånger lever de inom ramen för en frånvaro av frihet.
Det är också mycket oroande med de kontinuerliga brotten mot de mänskliga rättigheterna. Därför anser jag att kommissionen, Europeiska unionen, rådet, parlamentet, måste ge en tydlig signal, tillsammans med OSSE och Europarådet, för att Vitrysslands regering skall anta de demokratiska reglerna och ge befolkningen ett hopp.
Herr talman! Återigen kan jag instämma med tidigare talare och säga att vårt framtida grannland Vitryssland fortfarande fjärmar sig ytterligare från demokratin, och demokratin är nu en gång grunden för gemensam samlevnad i Europa. Med oro måste vi konstatera att man inte ens uppfyller de fyra grundförutsättningar som vi hade ställt upp för förberedelserna inför presidentvalet. Fortfarande förföljs och kriminaliseras oppositionen. Fortfarande förvägras den fritt och rättvist tillträde till medierna, särskilt till den statliga televisionen. Ännu saknas förklaringar till försvinnanden, framför allt till vad som hänt med Kontscha och den ryske fotografen Zawadski, vilka just nu tillägnas en minnesvecka bland journalisterna.
Alldeles särskilt skulle jag emellertid i dag vilja rikta uppmärksamheten på fallet med professor Bandaschewski, som i åratal har bemödat sig om att upplysa befolkningen i de områden som förorenats radioaktivt från Tjernobyl. Eftersom han sade sanningen och eftersom han vände sig mot att man åter skulle bebygga detta område, har han nu hamnat i fängelse och dömts till åtta år. Det måste ni faktiskt tänka på! Det kan vi inte acceptera!
Vitryssland utgör gång på gång en utmaning för europeisk diplomati. Vi måste vara kritiska på de punkter där det är nödvändigt, men vi måste också ge vårt stöd där det är möjligt. Vitryssland är av strategisk betydelse för EU och därför måste vi göra allt för att demokratin åter skall göra sitt intåg i detta land.
Herr talman! I Vitryssland gäller det mer än bara situationen i ett låt vara viktigt land. Det gäller utvecklingen i hela Östeuropa. Påven var nyligen i Ukraina och man diskuterade häftigt för och emot. Visserligen inte mellan trosuppfattningarna, som man alltid har påstått, för de krafter inom alla trosuppfattningar som är för Europa välkomnade hans besök, medan motståndare till Europa kritiserade det. Den ryske patriarken Alexej reste till Vitryssland, men inte för att kritisera landets kränkningar av mänskliga rättigheter och religionsfrihet utan för att där med statens stöd propagera för ett statligt återupprättande av enheten mellan Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Detta exempel visar att det rör sig om ett viktigt skede i fråga om den politiska inriktningen. Därför är det viktigt att stödja en utveckling som leder till frihet för det vitryska folket och sörja för att demokrati och rättsstatlighet upprättas även i det landet. Efter det att nu Milosevic har störtats, är den vitryska regimen den sista verkligt kommunistiska diktaturen i Europa. Det är mycket viktigt - här skulle jag framför allt vilja stödja vår kollega Schroedter, som engagerar sig starkt för denna sak - att se till att samvetsfångarna blir frisläppta, att de politiska fångarna blir frisläppta, att oppositionen äntligen får en rättvis chans och att verkligt fria val äntligen kan äga rum i Vitryssland, så att även detta land kan återvända dit, där det sedan början av sin historia hör hemma, nämligen till européernas gemenskap!
(Applåder)
Situationen för burundiska flyktingar i Tanzania
Herr talman! Hutuer som härstammar från Bantufolket utgör den största stammen i Burundi, som har en befolkning på 6 miljoner. Tutsier som härstammar från Niloticfolket utgör minoritetsstammen, men de dominerar regeringen och armén. Denna typ av stampolarisering som vi ofta ser i Afrika har varit en viktig faktor i den interna konflikten - inte bara i Burundi, utan också i angränsande stater.
1993 mördades Burundis hutuiske president, och inom en månad hade över 100 000 medborgare mördats. Ytterligare 150 000 medborgare har mördats sedan dess. Över en halv miljon är fortfarande flyktingar och bor i flyktingläger i Tanzania. I Demokratiska Republiken Kongo har man sett liknande konflikter, och nästan 2 miljoner civilister har dödats eller saknas under de senaste två till tre åren. På Afrikas horn, i Öst- och Centralafrika, som omfattar 12 länder, finns 20 miljoner fördrivna personer som fördrivits från sina hem och byar.
Dessa människor var redan fattiga. De är ännu fattigare i dag. De har ingen utbildning, ingen tillgång till sjukvård, inga arbeten och inget eget hem. De är helt beroende av Världslivsmedelsprogrammet för att få mat, och de är rädda för dem som driver de flyktingläger där de bor. Det är därför inte överraskande att dessa flyktingläger är grogrunder för sjukdomar, missnöje och oordning. Unga män och kvinnor luras av krigsherrarna att gå med i deras vilda gäng. Dessa oskyldiga och desperata människor som var vanliga civilister tidigare - förmodligen jordbrukare - är lätta att rekrytera och beväpna för att stödja krigsherrarnas girighet och maktkamp. Fredsavtalen som slöts i Lusaka och Arusha har misslyckats med att få stopp på våldet och de interna konflikterna. Ett återbördande av flyktingar till hemlandet är inte en bra lösning, eftersom de helt enkelt är rädda för att återvända till sina byar som förstörts och terroriseras av krigsherrarnas terrorister.
Hur kan vi tillåta att dessa miljontals fördrivna människor, dessa desperata flyktingar, bor i sina läger som ständiga tiggare? Hur skall vi kunna släcka konflikternas och inbördeskrigens eldar i dessa utvecklingsländer? Containrar fulla med mediciner, tält, livsmedel, filtar och liknande saker ger tillfällig hjälp, men detta är inte tillräckligt.
Vi måste bli aktivare och omformulera vår strategi. Vi måste först och främst ge de fattiga en andel av landsbygdsekonomin, så att de får äga sin egen mark och få möjlighet att bygga upp sin tillvaro. För det andra måste vi ge dem en lämplig teknik - en teknik för tredje världen - som de kan använda för att starta lokala företag och bryta det beroende de har av oss. Vi måste omformulera vår strategi och omvärdera kvaliteten hos de personer som fungerar som våra ambassadörer och företrädare, deras erfarenhet, och se hur vi kanske kan använda lokala sakkunniga med internationell ryktbarhet och kompetens som rådgivare - att agera på våra vägnar, att använda de begränsade resurser vi har på bästa möjliga sätt.
Vi måste ta itu med detta så snart som möjligt. Jag har ett stort förtroende för kommissionär Pattens ledarskap i detta sammanhang, och för kommissionär Nielson, och jag hoppas att de kommer att samarbeta för att se till att EU:s nästa årtionde blir mycket bättre än de senaste 40 åren - en period då jag anser att mycket tid och resurser gick till spillo.
. (EN) För det första när det gäller Vietnam vill jag säga att jag delar ledamöternas oro över de mänskliga rättigheterna och, i synnerhet, över den senaste tidens utveckling i detta land. Denna verkar antyda att de framsteg som gjorts av den vietnamesiska regeringen, både politiskt och ekonomiskt, sedan antagandet av 1992 års författning, kan avstanna eller t.o.m. vändas i negativ riktning, särskilt när det rör politiska fri- och rättigheter.
Europeiska unionens politik gentemot Vietnam, i likhet med politiken gentemot alla länder, är att främja och stödja fortsatta framsteg när det rör mänskliga rättigheter och demokratisering, och öka medvetenheten, både offentligt och privat, om var missförhållanden eller en försämring av situationen har observerats. Det är mycket viktigt för Europeiska unionen att Vietnam tillåter åsiktsfrihet och religionsfrihet. Enligt Vietnams författning garanteras tros- och religionsfrihet, och under de senaste åren har staten utvecklat sitt samarbete med katolska kyrkan. I författningen står det emellertid också att det är förbjudet att hindra tros- eller religionsfriheten, eller att använda denna för att agera mot statens lagstiftning eller politik. Denna bestämmelse återspeglar uppenbarligen de vietnamesiska myndigheternas önskan att försöka kontrollera förändringstakten, och bevara sitt grepp i samhället under övergångsperioden. Men det är också helt klart en begränsning för åsiktsfriheten, och medialagen har samma begränsande verkan. De fall som tagits upp under dagens debatt, anser jag har mer att göra med åsiktsfrihet än med religionsfrihet, en frihet som Europeiska unionen naturligtvis anser vara lika viktig. Fader Ly har offentligt uppmanat Förenta staterna att inte ratificera sitt bilaterala handelsavtal med Vietnam, och kopplar därmed dessa åtgärder till frågor som har att göra med de mänskliga rättigheterna.
Man har rapporterat att liknande uppmaningar har uttryckts av Vietnams förenade buddistiska kyrka. Dessa uppmaningar strider klart och tydligt mot regeringens politik, och är svåra att tolerera för den i ett samhälle som inte är vant att höra talas om avvikande meningar från allmänhetens sida. Vad som krävs i Vietnam är fortsatta framsteg i landets reformprogram, så att förvaltningen lär sig att hantera ett bredare spektrum av åsikter och förstå värdet av tillmötesgående meningsskiljaktigheter i regeringssystemet. Vi kommer även i fortsättningen att stödja framstegen, och ta alla chanser för att rikta uppmärksamheten mot åsiktsfrihetens grundläggande betydelse.
I den första artikeln i samarbetsavtalet mellan EG och Vietnam, som vi undertecknade tillsammans med Vietnams regering 1995, står det att respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna utgör grunden för vårt samarbete. Vi kommer inom kort att hålla ett sammanträde i Hanoi mellan EG:s och Vietnams gemensamma kommission, då alla aspekter av våra förbindelser kommer att ses över, inbegripet vårt delade åtagande om att respektera de mänskliga rättigheterna.
Under tiden deltar kommissionens delegation, tillsammans med de medlemsstater som finns företrädda i Hanoi, i alla demarscher från EU till Vietnams regering om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, såväl som i regelbundet återkommande diskussioner om de mänskliga rättigheterna som EU:s företrädare för med de vietnamesiska myndigheterna. Jag kan försäkra parlamentet om att vi i denna process kommer att fortsätta att ta upp särskilt brännande frågor och enskilda fall, och fortsätta att främja åtgärder för att ta itu med överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Vietnam. Jag kommer att ta upp detta under mitt besök i Vietnam senare under denna månad. Jag skulle särskilt ha hänvisat till en punkt som togs upp av Dupuis, men eftersom han inte är här avstår jag.
Det andra ämnet jag vill ta upp är Sydafrika. Kommissionen delar Europaparlamentets åsikt att man genom samarbetet mellan EU och Sydafrika bör ställa till rätta de befintliga orättvisor som är ett arv från apartheidperioden, och arbeta för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen med program som inriktas på sysselsättning, sjukvård, utbildning och bostäder. Det är detta vårt gemenskapsprogram för återuppbyggnad och utveckling handlar om.
Vi delar verkligen Europaparlamentets åsikt att det finns ett brådskande behov av att ta itu med hiv/aids-problemet i Sydafrika, och jag är säker på - som jag sade i förmiddags under debatten om det kommande G8-toppmötet - att detta blir ett av de ämnen som kommer att diskuteras i Genua.
Kommissionen håller också med om att det finns ett behov av ett klimat med större säkerhet i Sydafrika, som en förutsättning för ett fredligt samhälle och för ekonomisk utveckling. Vi fruktar att brottssituationen inte bara är ett hot mot landets innevånare och samhällsstrukturen, utan att den också hotar Sydafrikas rykte utomlands, avskräcker utländska investeringar och har en skadlig effekt på ekonomin i sin helhet.
Som kammaren känner till är de prioriterade områdena enligt vårt fleråriga vägledande program för åren 2000-2002 fattigdomsminskning genom tillhandahållande av grundläggande samhällstjänster, stöd till privata sektorn och stärkande av rättssäkerheten och främjande av de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har finansierat två program för att stödja den sydafrikanska polisen. Det senaste av dessa håller just nu på att genomföras.
Samtidigt som det är så att det inte tillkom några nya projekt eller program inom sjukvårdssektorn, trädde stödprogrammet för folkhälsan 2000, som antogs 1999, i kraft under förra året. Möjliga program som kan få finansiering 2001 inbegriper ett omfattande sjukvårdsprogram om primärvård, och detta kommer också att omfatta hiv/aids i vissa utvalda provinser.
Förberedelserna för programplaneringen för nästa fleråriga vägledande program skall snart inledas, och de kommer att äga rum under nästa år. Under denna programplaneringsfas kommer kommissionen mycket noga att ta hänsyn till Europaparlamentets intressen.
Jag kommer nu att ta upp Vitryssland. Jag förstår hur viktigt det är för parlamentet att diskutera denna fråga, och jag diskuterar gärna den fråga som togs upp av ett antal ledamöter om betydelsen av att öka vårt medvetande om Vitryssland tillsammans med Ryssland. Detta är någonting som vi har gjort, håller på att göra och kommer att fortsätta att göra. Jag välkomnar denna lägliga debatt. Jag gratulerar ledamöterna till att de belyser den extremt oroande situationen i Vitryssland. Kommissionen delar de starka farhågor som uttrycks i resolutionerna som vi behandlar här i dag. Jag instämmer i parlamentets uppmaning till president Lukasjenko att vända den nuvarande oroande utvecklingen mot ett ökat totalitärt styre, genom bestämda åtgärder för förbättring av mänskliga rättigheter, mediafrihet och demokrati.
På kort sikt innebär detta, i synnerhet, ett säkerställande av fria och rättvisa val och att man tar upp situationen rörande saknade personer från oppositionen och politiska fångar. Ett förbättrat samarbete med OSSE kommer att utgöra en viktig del i detta sammanhang.
Presidentvalet den 9 september kommer att bli nästa prov på landets demokratiska betyg, och vi följer noga diskussionerna i OSCE-ODIHR om önskvärdheten av en internationell delegation som övervakar valet. Det finns vissa - jag betonar "vissa" - uppmuntrande tecken på en större enighet bland oppositionspartierna. Allt tyder emellertid på att myndigheterna återigen inte kommer att klara det demokratiska provet, precis som valen till parlamentet förra oktober på ett överraskande sätt inte motsvarade de villkor som angavs av OSSE.
Europeiska unionens ståndpunkt är klar och tydlig: Så länge som den nuvarande intolerabla situationen kvarstår, kan vi inte överväga närmare ekonomiska eller politiska förbindelser med Vitryssland. Om inte och fram till dess det sker betydande förbättringar, kommer vårt ekonomiska stöd att förbli begränsat till direkt hjälp till dem som arbetar med att främja det civila samhället och demokratin, och till humanitärt bistånd där detta behövs.
Europeiska unionen har fördömt det nyligen utfärdade regeringsdekretet om extern finansiering för icke-statliga organisationer, och vi vill ha ett snabbt besked om hur det kan påverka våra egna biståndsprogram. Personligen hade jag gärna sett att vårt nuvarande begränsade stöd upphävdes, i stället för att det skall godkännas i förväg av myndigheterna.
Vår restriktiva politik om den politiska dialogen har inte hindrat Europeiska unionen från att vid upprepade tillfällen ge uttryck för vår djupa oro när det gäller framstående offentliga personer som försvinner på ett mystiskt sätt, eller som fängslas av politiska skäl. Europeiska unionen har nyligen tagit upp fallen med den förre inrikesministern Jurij Zakharenko, den förre chefen för valkommittén, Viktor Gonchav, affärsmannen Anatoli Krasovsky, och fotografen som man hänvisade till under debatten, Dimitr Zavadsky.
Det är upprörande att det, trots påtryckningarna, inte skett några framsteg i dessa fall. I debatten i dag har man belyst ytterligare ett fall: Fängslandet av professor Bandashevsky, som ett resultat av hans arbete om de alarmerande sociala och miljömässiga konsekvenserna av Tjernobylkatastrofen. Tjänstemän från Europeiska unionen som arbetar i Vitryssland har nyligen utfört en undersökning om katastrofens inverkan på folkhälsan. Kommissionen diskuterar gärna med medlemsstaterna hur Europeiska unionen bör svara på dessa oroväckande upptäckter, och hur vi bör reagera på fängslandet av professor Bandashevsky, med hänsyn till de starka åsikter som uttrycks av ledamöterna.
Jag tvekar inte på minsta sätt när det gäller att försvara en rättvis - men hård - linje i Vitrysslands fall, men det är tråkigt att detta är nödvändigt. Vitryssland är ett land mitt i Europa, som har möjlighet att bli en viktig politisk och ekonomisk partner för unionen, i synnerhet efter utvidgningen. Det är detta positiva budskap som vi måste fortsätta att sända till det vitryska folket. På detta sätt kan vi ge vårt stöd till de krafter i samhället som vill se de reformer som är så nödvändiga - de reformer som en dag med säkerhet kommer att bli verklighet.
Till sist hänvisar jag till det viktiga tal som hölls av Khanbhai, som tog upp en rad mycket viktiga frågor som utlösts av de burundiska flyktingarnas ställning i Tanzania. Kommissionen är oroad över den brist på framsteg som görs när det gäller att nå fred i Burundi. Vad annat kan vi vara? Vi är oroade över det fortsatta våldet mot civilbefolkningen, som är ett resultat av ständiga sammandrabbningar mellan den burundiska armén och rebellerna. Under de nuvarande omständigheterna är det - uppriktigt sagt - inte troligt att de burundiska flyktingarna i flyktinglägren i Tanzania återvänder frivilligt, och ett påtvingat återbördande till hemlandet är knappast tillrådligt.
Den fortsatta och växande närvaron av en mycket stor burundisk flyktingbefolkning i Tanzania skapar en spänd stämning mellan de båda regeringarna. I slutet av maj fanns det ca 523 000 flyktingar i lägren i västra Tanzania, av vilka över 383 000 var burundier.
Den tanzaniska regeringen anklagas i synnerhet för att inte förhindra att burundiska rebeller använder flyktinglägren som baser för sina angrepp. Som en reaktion på de senaste anklagelserna från den burundiska regeringen i detta sammanhang, föreslog Tanzanias president Mkapa ett omedelbart påtvingat återbördande till hemlandet av alla flyktingar, utan någon som helst hänsyn till den rådande säkerhetssituationen i Burundi.
Tanzanias regering har sedermera försäkrat UNHCR om att denna politik gentemot de burundiska flyktingarna inte är aktuell, och den åtog sig att respektera sitt tidigare åtagande att underlätta ett gradvist och frivilligt återbördande av flyktingarna till hemlandet, när säkerhetsförhållandena i Burundi tillåter detta.
För vår del kommer Europeiska kommissionen att bidra med 25 miljoner euro för genomförandet av UNHCR:s plan för frivilligt återbördande av burundiska flyktingar till hemlandet, som skall inledas när situationen blivit mer gynnsam. För tillfället håller kommissionen på med att vidta nödvändiga åtgärder för att hjälpa Tanzanias regering att hantera flyktingbefolkningen. Genom kontoret för humanitärt bistånd, ECHO, finansierar kommissionen mer än en tredjedel av det humanitära bistånd som ges till flyktingarna i Tanzania. Förra året uppgick ECHO:s budget för stöd till tanzaniska flyktingar till nästan 27 miljoner euro. Detta stöd har ökats och uppgår till över 32 miljoner euro i år.
Khanbhai tog också upp ett antal viktiga frågor om förvaltningen av våra bistånds- och utvecklingsprogram, och om vår representation i Afrika och andra delar av världen. Jag ser fram emot framtida möjligheter att diskutera dessa frågor med honom och hela kammaren, inte minst i samband med det meddelande som vi just utarbetat om vår förvaltning för yttre förbindelser.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Olaglig exploatering av naturresurserna i Demokratiska Republiken Kongo
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande fem resolutionsförslag:
B5-0485/2001 av Maes, Isler Béguin och Lucas för Verts/ALE-gruppen om olaglig exploatering av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo;
B5-0492/2001 av Van Hecke för PPE-DE-gruppen om plundring av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo;
B5-0502/2001 av Van den Berg, Sauquillo Pérez del Arco och Carlotti för PSE-gruppen om olaglig exploatering av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo;
B5-0510/2001 av Van den Bos och Dybkjær för ELDR-gruppen om olaglig exploatering av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo;
B5-0517/2001 av Miranda, Vinci och Sylla för GUE/NGL-gruppen gruppen om olaglig exploatering av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo.
Herr talman, kolleger! Jag skulle här vilja begära särskild uppmärksamhet åt en problematik som utgör en del av en störtflod av katastrofer som sköljer över ett helt område, en miljon människor. För tillfället förtärs Demokratiska Republiken Kongo av krig. Och det kriget kretsar i första hand kring landets avsevärda naturtillgångar. Sedan år och dag brukas och missbrukas landet, befolkningen åsidosätts till följd av den lukrativa exploateringen av vad naturen där har att bjuda på.
Krig är en utmärkt situation för mycket lukrativa affärer eftersom det sällan är fråga om någon kontroll eller ansvar. Det som i dag antagligen är det mest talande exemplet är exploateringen av och handeln med coltan, ett material förutan vilket vi inte skulle kunna kommunicera lika mobilt och självklart som vi gör. Vi betalar löjligt lite för det här materialet, samtidigt som befolkningen i området för första gången i historien lider av en allvarlig hungersnöd.
Det krig som nu råder tillåter inte endast så kallad "legal" exploatering av den här typen, utan också långt mindre dämpad plundring. Dessutom är det tydligt att den lukrativa handeln med uran och kärnavfall i stort sett uteslutande kommer västerländska intressen till godo. Vi kan också ställa oss frågor om den roll som de västerländska ambassaderna och deras omgivning spelar.
I synnerhet vill jag fästa er uppmärksamhet vid en aspekt av detta långvariga missförhållande. Sedan år och dag utvinner de europeiska länderna och Förenta staterna uran, vilket bland annat kom till fruktansvärd användning i Hiroshima och Nagasaki. Och till på köpet dumpas västerländskt kärnavfall i samma område. Det radioaktiva avfallet från sextio- och sjuttiotalet utgör fortfarande ett direkt, omisskännligt hot mot befolkningen. Därför är det uppmuntrande att premiärminister Verhofstadt i går uttalade sig i ambitiösa ordalag om att göra något åt situationen i området. Det får emellertid inte bli några tomma ord.
Slutet på det kalla kriget och vapenkapplöpningen innebär att kravet på att stoppa handeln med uran och kärnavfall inte är något överdrivet utan ett mycket rimligt krav, ett krav som i själva verket är en självklar förlängning av de värderingar som Europa står för.
Herr talman! Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo handlar om tillgång till, kontroll av och handel med viktiga naturresurser. Landets väldiga tillgångar är lockande för dess giriga grannländer. Alla sex nationer som deltar i denna konflikt delar ansvaret för sitt olagliga handlande, på samma sätt som dem i andra länder som har hjälpt till under denna profithungriga verksamhet. Är regional instabilitet under lång tid ett pris som är värt att betala för en kortsiktig stöld? Vid sidan av plundring och gangsterverksamhet av utländska arméer, betraktar brottsliga karteller Demokratiska Republiken Kongo som en svag länk. Den förenade nationella expertpanelen säger i varnande ord: "Dessa brottsliga karteller har förgreningar och kontakter över hela världen, och de utgör nästa allvarliga säkerhetsproblem i regionen".
Jag vill fråga kommissionären vilken skillnad det är mellan Milosevic etniska rensning av sina grannländer och afrikanska politiska ledare som plundrar och dödar 2,5 miljoner av sina kongolesiska grannar? När kan vi se vissa av dessa ledare sitta på de anklagades bänk i Haag? Jag särskiljer inte en typ av mördande från en annan, förutom att ett är vitt och det andra är svart. När Förenta nationernas slutsatser har offentliggjorts, bör EU och FN svara med att överväga en frysning av finansiella tillgångar som tillhör rebellerna, de brottsliga kartellernas ledare och utländska makter som inte lämnar landet.
Vi i PPE-DE-gruppen vill se beslutsamma åtgärder för att förhindra Demokratiska Republiken Kongos förstörelse. Det ironiska är att de resurser som stjäls från Kongo skulle kunna utgöra en grund för en faktisk, långsiktig regional tillväxt och stabilitet. Men för att uppnå detta måste de afrikanska ledarna lägga ned sina vapen.
I och med våra historiska band med Afrika - särskilt under det belgiska ordförandeskapet - finns det en verklig möjlighet att göra något mycket snart.
Herr talman! Expertgruppens rapport om den olagliga exploateringen av naturresurser är utomordentligt modig. I vanliga fall är sådana rapporter inte så tydliga i fråga om namn, men i den här rapporten uppges namnen på de olika ansvariga. Vad den saken beträffar är det en mycket användbar rapport. Den klargör också att både regeringsledare i regionen och naturligtvis ett antal war lords i de ifrågavarande länderna samt ett antal industrier i Europa som ägnar sig åt olaglig import- och exportverksamhet, åtminstone olagliga material, tillsammans bär ett stort ansvar. Rapporten är klar och tydlig i sina rekommendationer. Den är egentligen den andra efter Fowlers diamantrapport. För oss skapar det möjligheten att agera tämligen effektivt som internationell gemenskap.
Nu sade herr Verhofstadt här i veckan att vi skulle kalla det världskrig om vi hade det här i Europa. Antalet människor som drabbas av den här katastrofen är utomordentligt stort. Jag tror att det är med rätta - i termer av lika behandling och att tillämpa rätta kriterier - att nu också tillämpa de kriterier i Kongo som vi tillämpar på andra platser. Vi har möjlighet till det, för vi känner till ett antal av företagen. De kan vi samla kring bordet. Vi känner till ett antal av regeringarna som vi har förbindelser med. Vi får utöva hårt tryck på den här punkten. Det är ett invecklat spel. Det är tydligt. Uganda, Rwanda, Kongo, den nya debatten, Lusaka-avtalen, att möjliggöra en dialog. Men om vi inte avlägsnar källan, finansieringen av vapenhandeln och de väpnade striderna, så kommer det att fortsätta. Vi kan se till att torrlägga saker och ting. Jag skulle anse det vara av enormt stor betydelse om Europeiska kommissionen, och egentligen herr Patten tillsammans med sin kollega Solana, funderar på om det finns något sätt på vilket vi inom ramen för FN:s säkerhetsråd kan företa vissa specifika åtgärder för att utöva ett effektivt tryck för att stoppa det.
Ännu en anmärkning till det belgiska ordförandeskapet om den saken. När Verhofstadt som hastigast besökte platsen i helgen, tillsammans med minister Reynders och andra, frigav han krediter som var blockerade. Nu förstår jag naturligtvis att det finns ett behov av att samla parterna och få dem i rörelse. Samtidigt måste man naturligtvis vara försiktig. Att göra krediter tillgängliga utan att samtidigt ställa hårda krav och under tiden låta den olagliga exploateringen fortgå är inte det mest trovärdiga sättet. Jag är för - och det är också något vi kan lära av det förgångna och på den punkten kan vi mäta oss med amerikanerna - att vara hård och tydlig. Egentligen precis samma sak som vi har sagt i tidigare debatter: ett djupt engagemang, men också att vara hård och tydlig och ställa våra krav på vår egen industri, våra egna medlemsstater och de sex berörda länderna. Jag hoppas och förväntar mig att ni kommer att stödja det belgiska ordförandeskapet så att det kan att leda till en viss effektivitet på den här punkten.
Herr talman! Det är sorgligt att Europa först nu när Belgien innehar ordförandeskapet tycks ge Kongo politisk prioritet. Balkan och Mellanöstern kräver all uppmärksamhet. Visar inte detta att strategiska och geografiska överväganden i själva verket är viktigare för Europa än rent humanitära överväganden? Ser man till det mänskliga lidandet, så har unionen all anledning att ägna sig mycket intensivt åt Kongo. Antalet döda i landet uppgår redan till en och en halv miljon. Hundratusentals människor har flytt och cirka 28 miljoner människor förtrycks, plundras och våldtas under den militära ockupationsmakten.
En svag central myndighet har inte möjlighet att leda landet med dess många naturtillgångar. Kongo är ytterst sårbart för hänsynslösa grannländer som med militärt våld systematiskt berövar landet på dess viktigaste inkomstkällor. Befolkningen får ingen del av avkastningen.
Det är svårt att förklara att Europeiska unionen har låtit Rwanda, Uganda och Burundi utöva sina brutala verksamheter och med utvecklingshjälp gjort det möjligt för dem att fortsätta ockupationen. Även Angola, Zimbabwe och Zambia deltar helt skrupelfritt i våldsamheterna i landet. Det börjar bli hög tid att klara villkor ställs på de här utländska profitörerna. Ytterligare utvecklingshjälp kan endast ges om alla utländska trupper lämnar landet. Även västerländska företag som är inblandade i den olagliga exploateringen av de kongolesiska rikedomarna måste ifrågasättas. De bidrar också till att kriget fortgår.
Av Kabila måste man kunna förvänta sig att han äntligen initierar en intern dialog i Kongo och genomför demokratiseringsprocessen. Det är det belgiska ordförandeskapets och kommissionens uppgift att en gång för alla uppmärksamma Europeiska unionen på det kongolesiska folkets bedrövliga lott.
. (EN) Kommissionen känner mycket väl till den information man hänvisar till i resolutionsförslagen som överlämnats till parlamentet och i media rörande olaglig exploatering av naturresurser i Demokratiska Republiken Kongo. Denna information har bekräftats av kommissionens interlokutörer på platsen, inbegripet icke-statliga organisationer, och i en interimistisk rapport från Förenta nationerna, som ett antal ledamöter hänvisade till. Ledamoten hänvisade till denna rapport under ett tal där denne kraftfullt stödde möjligheterna att en internationell brottsdomstol skulle kunna utvidga sin behörighet världen runt, inte olikt det sätt på vilket domstolen i Haag koncentrerade sig på Balkanområdet.
Denna rapport omfattar den olagliga exploateringen av Demokratiska Republiken Kongos naturresurser och andra resurser. Den lades fram till säkerhetsrådet av generalsekreterare Kofi Annan den 14 april 2001, och blev ämne för en het diskussion. Generalsekreteraren beslutade att förlänga mandatet med tre månader för de sakkunniga som ställt samman rapporten, så att de skulle kunna lägga fram nytt material till den forskning och information som redan tillhandahållits. Rapporten kommer att bli en viktig utgångspunkt för det internationella samfundet, som måste redovisa en ståndpunkt om den.
De vinster som kan göras genom utvinning av coltan och annan gruvdrift av de parter som för krig i Kongo, får säkert konsekvenser när det gäller ödeläggelsen i Kivu. Regionens tillbakagång började under president Mobutu och har ett antal orsaker, av vilka de viktigaste är de etniska motsättningarna. Situationen blev mycket värre efter folkmordet i Rwanda och Rwandas intervention i landets båda krig, som ursprungligen utkämpades för att säkra de yttre gränserna. Det internationella samfundet är medvetet om kopplingen mellan ekonomiska intressen och krigets fortsättning i Kivu. Den enda hållbara lösningen är sålunda att utveckla fredsprocessen och bygga upp lagliga institutioner som kan reglera exploateringen av resurser. Detta mål stöds av kommissionen genom dess verksamhet i Demokratiska Republiken Kongo. Det är i detta sammanhang som vi planerade det stegvisa återupptagandet av bistånd, tillsammans med genomförandet av Lusakaavtalet och framstegen i den kongolesiska dialogen.
Ledamöterna, särskilt van den Berg, fokuserade sina argument på förhållandet mellan den olagliga handeln med vissa råvaror och konflikten. Vi känner till de problem som orsakats p.g.a. diamanter på andra håll, och vapenhandeln. Det är väldigt viktigt - när vi kan göra detta - att ta initiativ och tillämpa dem i båda fallen. Detta är skälet till varför vi varit så aktiva när det gällt att samarbeta med Förenta nationerna om handeldvapen, och vi måste använda gemenskapens kompetens - när detta är möjligt - och tillsammans med medlemsstaterna effektivt ta itu med den olagliga diamanthandeln och annan olaglig handel som har orsakat så mycket lidande och fattigdom, särskilt i Afrika, men även i andra länder.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Jordbävning i Peru
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande fem resolutionsförslag:
B5-0493/2001 av Salafranca Sánchez-Neyra för PPE-DE-gruppen om jordbävningen den 23 juni 2001 som drabbade Peru, Chile och Bolivia;
B5-0503/2001 av Medina Ortega och Linkhor för PSE-gruppen om jordbävningen den 23 juni 2001 i Peru;
B5-0518/2001 av Puerta m.fl. för GUE/NGL-gruppen om jordbävningen i Peru;
B5-0519/2001 av Muscardini för UEN-gruppen om jordbävningen i Peru;
B5-0520/2001 av Lipietz och Nogueira Román för Verts/ALE-gruppen om jordbävningen i Peru.
Herr talman! Staden Arequipa kommer aldrig att bli densamma. Förlusterna av mänskligt liv, de ekonomiska skadorna och också de irreparabla skadorna på denna vackra stads historiska och arkitektoniska kulturarv har överraskat oss alla.
Södra Peru har genomlevt en dramatisk situation orsakad av jordbävningen den 23 juni, vars förödande effekter har gett upphov till över hundratalet döda, över en miljon skadade och över tiotusen förstörda bostäder. 40 000 människor blev utan bostad i provinserna Arequipa, Moquegua och Tacna.
Jordbävningen har också orsakat allvarliga skador i norra Chile och i Bolivia. De ekonomiska förlusterna har gjort att dessa regioner gått 20 år tillbaka i tiden. Olyckans omfång drabbar infrastrukturer och den ekonomiska utvecklingen. Vissa samhällen, byar, kvarter, husgrupper och vägar har förstörts av jordbävningen.
Inför en sådan olycka har den internationella solidariteten, och framför allt den europeiska solidariteten, inte låtit vänta på sig. Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd mobiliserade på rekordtid, och jag skulle vilja gratulera de ansvariga i kommissionen för deras snabba ingripande med ett insatspaket som från de första timmarna täckte livsmedelshjälp, tillfällig inkvartering, leverans av vattenreningsprodukter och läkemedel. Jag känner mig också stolt över den solidaritet som uttryckts av den spanska regeringen och det spanska folket, som bidragit på ett mycket generöst sätt.
Vid tillfällen som detta måste man se framåt, och återuppbyggnads- och rehabiliteringsplaner måste samordnas på ett snabbt och effektivt sätt. Av den anledningen bör ett strategiskt meddelande utarbetas som omfattar alla aspekter som har med samordningen av stöden och nämnda återuppbyggnads- och rehabiliteringsplaner för de drabbade områdena att göra.
Denna sorgliga mänskliga tragedi kan vara ett tillfälle för latinamerikanerna att vara mer enade och beslutsamma då det gäller att ta itu med sina många svårigheter men också för att fördjupa sina band och processen för regional integration med, vem vet, en större dos av solidaritet.
Herr talman! Såväl kommissionär Patten som ledamöterna i denna kammare känner väl till situationen i Peru och den ledamot som talade före mig, Ojeda, gjorde en bra sammanfattning av läget.
Parlamentets resolution utgår just från kommissionens snabba agerande och jag vill ansluta mig till gratulationerna till kommissionen, och i synnerhet till kommissionär Patten, för denna snabba insats.
Dock är anledningen till vår resolution att påminna om att denna första hjälp förmodligen är otillräcklig, med tanke på katastrofens omfattning. Just dessa dagar har vi här på besök haft den nyvalde peruanske presidenten, Alejandro Toledo, som sammanträffat med ledamöter och med kommissionen och då uttryckt de behov som finns.
Vi tror inte att det är rätt tillfälle att anta en resolution om den ekonomiska politiken i Peru och därför anser vi inte att det är lämpligt att stödja det ändringsförslag som lagts fram av Gruppen De gröna/ALE. Vi anser att det är en fråga som man måste tänka över mer. Framför allt tror vi inte att det är rätt tidpunkt att tala om för Perus regering hur den skall lägga upp budgeten för år 2002. Vi hoppas däremot att kommissionen, oberoende av den totala kontexten i resolutionen, under de följande veckorna och månaderna funderar över den speciella situationen i landet, som gått igenom en rätt så kritisk period ur konstitutionell och ekonomisk synvinkel och som nu efter en oklanderlig valprocess med hela folkets förtroende verkar ha inlett vägen mot att återupprätta demokratin. Utifrån denna synvinkel hoppas vi att kommissionen går vidare, oberoende av vad som görs här, vill jag upprepa.
Det finns en fråga kommissionär Patten är rätt uppmärksam på, dvs., gemenskapsstödens effektivitet. Det verkar som om de ekonomiska resurser som anslagits för det latinamerikanska området någon gång tidigare inte användes med full effektivitet. Kommissionär Patten har sedan hans mandat inleddes engagerat sig i förvaltningens effektivitet. Vi skulle vilja veta om den hjälp som gemenskapen sänder nu når sina resultat, även om det kanske är lite för tidigt att säga, samt också vilka åtgärder som planeras för att utveckla senare stöd. Samtidigt som man beviljar stöd är det viktigt med uppföljning och att kommissionen meddelar oss om detta stöd som vi antar, och som betalas av skattebetalarna, ger positiva resultat.
För övrigt upprepar jag att jag vill sluta mig till gratulationerna till kommissionen och kommissionär Patten. Jag hoppas att Peru i denna nya etapp kan finna en viktig allierad i kommissionen och Europeiska unionen, och att kommissionen snart skall kunna presentera förslag om stöd till återuppbyggnaden i Peru och stöd till samarbete med den andinska gemenskapen. Vi vet att den har svårigheter, inte bara i Peru utan också i andra länder.
Herr talman! Jag vill tillföra ett antal kompletterande överväganden när det gäller den humanitära resolution som vi har undertecknat.
Det är viktigt att så snart som möjligt försöka dämpa de skador som är ett resultat av den hemska jordbävningen den 23 juni i år. Konsekvenserna av denna jordbävning har beskrivits av föregående talare. Jag skall inte återkomma till detta, vi känner till dem. Man måste bara komma ihåg att skalvet nådde 8,3 på Richterskalan. Det säger allt.
Tyvärr finns det ingen Richterskala som mäter vidden av den institutionella, ekonomiska, sociala och kulturella förstörelse som är ett resultat av den diktatur som i tio års tid har letts av Alberto Fujimori och hans hantlangare Vladimiro Montesinos. Så sent som i förrgår stod Perus framtida president Alfredo Toledo i ett närliggande rum här i parlamentet och skisserade situationen i sitt land utan omskrivningar. Han beskrev institutioner i ruiner och en ekonomi i ett desperat läge. Han talade om för oss att han skall ge sig i kast med ett återuppbyggnadsarbete så snart han har installerats, vilket sker på Perus nationaldag den 28 juli. Han talade framför allt om att han var motståndare till att upphovsmännen bakom denna situation skall gå straffria.
Vi anser också att det är lämpligt att Japan begär utlämning av ex-diktatorn Alberto Fujimori, och att han och hans medbrottsling Montesinos kan dömas i Peru. Vi efterlyser en "sanningskommission", något som utlovades av presidentkandidaterna, att denna kommission fastställer ansvar och att det sedan görs en nödvändig utrensning bland de väpnade styrkor som var diktaturens medlöpare, och att man ger tillbaka de pengar som diktaturen har stulit från det peruanska folket, dvs. de 43 miljarder dollar som förmodligen vilar i någon europeisk bank. Till sist vore det bra om våra institutioner tar reda på om de pengar som stulits från det peruanska folket verkligen finns på någon av våra banker.
(Applåder)
. (EN) Som kammaren känner till drabbade en kraftig jordbävning Peru den 23 juni 2001. Aktuella siffror från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, visar att nästan 190 000 personer drabbades och att ca 35 000 bostäder skadades eller förstördes. Kommissionen har reagerat genom sitt kontor för humanitärt bistånd, ECHO, och jag är tacksam för de välvilliga kommentarer som gjordes av ledamoten Medina.
Kommissionen reagerade mycket snabbt. Ett beslut om att tilldela humanitärt bistånd uppgående till 1,15 miljoner euro fattades två dagar efter jordbävningen, för att hjälpa till med att uppfylla offrens mest trängande behov. Detta är faktiskt första gången som kommissionen har tillämpat sitt nya system för omedelbart gensvar i samband med plötsliga humanitära kriser, som trädde i kraft för mindre än två veckor sedan.
Fem akuta humanitära aktioner har dessutom redan inletts. Spanska Röda korset håller på att dela ut livsmedel och annat akut bistånd till 1 000 familjer, för ca 250 000 euro. Oxfam använder 200 000 euro till akuta anläggningar för lagring och tilldelning av vatten och sanitär utrustning. Rädda barnens fond - 300 000 euro till filtar och tält. Medicos Del Mundo - 100 000 euro till filtar, medicin, vattentankar och presenningar för skydd. Internationella Röda korset - 300 000 euro till skydd, livsmedel och stöd till räddningsinsatserna för sjukvård, vatten, sanitär utrustning och annat biståndsmaterial. På detta sätt används vårt akuta bistånd, och jag anser att det används på ett förnuftigt sätt.
Enligt information från dem som befinner sig på platsen, har den internationella reaktionen varit välvillig, och de omedelbara behoven tycks vara uppfyllda. Kommissionen fortsätter ändå att övervaka situationen om ytterligare bistånd skulle behövas.
En debatt om en resolution om den peruanska jordbävningen är kanske inte den lämpligaste ramen för att diskutera den politiska situationen i Peru, men jag vill ändå betona att vi är oerhört nöjda med den förmåga som visats av Peru och landets tillfälliga regering när det gäller att genomföra öppna och ärliga val efter de politiska katastrofer som beskrevs på ett mycket effektivt sätt av ledamoten i hans jungfrutal. Vi ser fram emot att höra honom uttala sig ofta i framtiden. Det var en ganska kärnfull jungfru!
Europeiska unionens valobservatörer var oerhört positiva. I likhet med ledamöterna diskuterade jag katastrofen och den europeiska reaktionen i tisdags med president Toledo, under hans besök vid parlamentet. Vi vill gratulera den interimistiska regeringen och Perus folk till den mognad man uppvisat i denna situation, och till det stöd och samarbete som tillhandahölls vårt folk på platsen.
Jag fick möjlighet att säga till president Toledo när han var här hos oss, att de ca 60 miljoner euro som fördelats till program för minskning av fattigdom, som stoppats genom händelserna i samband med valen 2000, kommer nu att bli tillgängliga. Vi vill gå vidare med dessa projekt så snabbt som möjligt, och jag vet att minskning av fattigdom prioriteras av den nye presidenten.
Vi vill också träffa den nya regeringen och diskutera programplaneringen och vårt framtida stöd. Presidenten betonade själv sin avsikt att reformera rättsväsendet och se till att institutionerna tar hänsyn till rättssäkerhetsprincipen så att reformeringen blir effektiv. Jag menar att detta är ett mycket viktigt sätt, enligt vilket vi kan se främjandet av fler privata investeringar i Peru, och ett större förtroende från det internationella samfundets sida.
Vi uttrycker alla våra kondoleanser till dem som har drabbats av denna fruktansvärda jordbävning, men det har åtminstone gett oss möjlighet att återigen i denna kammare uttrycka vår solidaritet med demokratin i Peru, och vår uppmuntran till Perus nya regering.
Oändligt stort tack, herr kommissionär.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0188/2001) av Busk för fiskeriutskottet om kommissionens årsrapport till rådet och Europaparlamentet om resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna vid utgången av 1999 (KOM(2000) 738 - C5-0107/2001 - 2001/2056(COS)).
. (DA) Herr talman, herr kommissionär! Jag vill tacka mina kolleger i fiskeriutskottet för det stora intresse och stöd som mitt betänkande om de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottan har utgjort föremål för. Det visar att det rör sig om ett mycket viktigt betänkande. Det ligger mycket sunt förnuft bakom de fleråriga utvecklingsprogram som kommissionen har föreslagit. Det överskuggande problemet är att utvecklingsprogrammen inte genomförs i medlemsländerna, vilket gör att vi aldrig får veta om de kunde ha haft någon framgång eller inte. Det är helt enkelt inte godtagbart att de inte genomförs i sin helhet. Enligt kommissionen finns det 7-8 medlemsländer som inte följer utvecklingsprogrammen. Om man sedan lägger till de länder som inte har någon fiskerinäring återstår inte många som följer de gemensamma resolutionerna.
Vi har kort sagt en alldeles för stor fiskeflotta inom EU till alltför lite fisk. Det har nyligen rått fiskestopp av torsk i Nordsjön, vilket tydligt visar att det finns en del mycket svaga länkar i kedjan vad gäller den gemensamma fiskeripolitikens förmåga att säkra ett bärkraftigt fiske. De europeiska yrkesfiskarna ställer krav på en mer stabil fiske- och kvoteringspolitik, så att de kan planera sin verksamhet utifrån denna. Ett av de viktigaste instrumenten för att säkra en bärkraftig fiskerinäring är just att se till att fiskeflottans storlek står i proportion till den mängd fisk som kan fångas. De tekniska framstegen ökar behovet av en ytterligare minskning av fiskeflottorna. Vi befinner oss nu i den tråkiga och beklagliga situationen att fiskeavtalet med Marocko inte har kunnat omförhandlas. EU:s överkapacitet vad fiskeflottan beträffar medför därför en stor sårbarhet.
Jag ser fram emot att kommissionen skall börja använda sig av de nya instrumenten i form av artikel 6 och 10 i rådets förordning, som ger kommissionen möjlighet att hålla inne med stöd till förnyelse och modernisering av fiskeflottan. Det är naturligtvis trist att det inte finns en större motivation i medlemsländerna att genomföra de resolutioner som länderna har varit med om att gemensamt ta fram, och att en del länder inte anser sig behöva genomföra utvecklingsprogrammen eftersom de inte överskrider kvoterna. Jag finner detta djupt beklagligt. Man frestas nästan att föreslå att det borde införas ett belöningssystem till de länder som respekterar de gemensamma resolutionerna och minskar sin fiskeflotta.
Jag måste kritisera utformningen av kommissionens årsberättelse som är omöjlig att läsa om man inte är expert på området. De olika uppgifterna läggs fram utan att deras tillförlitlighet på något sätt kommenteras. De anges till och med på ett sådant sätt att det närmast överlåts till läsaren att själv tolka siffrorna och dra de slutsatser som förefaller lämpliga. Årsberättelsen är med andra ord inte alls läsarvänlig och ger absolut inte någon överblick över situationen. Här saknas t.ex. en tabell med en överskådlig jämförelse av de enskilda medlemsländernas status. Detta är tyvärr en ganska dålig utgångspunkt för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken för år 2002. Därför, herr kommissionär, väntar ett mycket stor arbete för kommissionen med att utarbeta och genomföra ett nytt och bättre utvecklingsprogram för en minskning av fiskeflottan i samtliga medlemsländer.
Herr talman! För det första skulle jag vilja gratulera Busk, som gjort ett mycket bra arbete. Vår grupp kommer att stödja detta betänkande från första till sista raden. Jag är också tacksam för det samarbete som vi hela tiden haft med honom under arbetets gång.
Betänkandet avspeglar ännu en gång detta parlaments begäran att kommissionen som ett varnande och verkligen avskräckande exempel skall vidta sanktioner mot de medlemsstater som gång på gång bryter mot de mål för flottan som tilldelats dem, för att på så sätt, en gång för alla, undvika att de allmänna målen för gemenskapsflottan alltid skall vara ifrågasatta, trots de mycket stora sociala och ekonomiska uppoffringar som gjorts i vissa regioner som av tradition uppfyller kraven. Denna brist på uppfyllelse av de fleråriga utvecklingsprogrammen (FUP) har gjort att kommissionen lagt fram ett förslag att förlänga FUP IV till slutet av år 2002, men fastställer tyvärr ett antal villkor som är helt oacceptabla.
I ett nytt försök att anpassa flottan till bestånden glömmer kommissionen åter bort att det finns länder som med råge uppfyllt sina mål och lägger fram ett övergripande förslag som straffar alla, med hot om nya skrotningar och med avsikt att låta stöden till moderniseringen av flottan försvinna.
Som jag sagt många gånger är strukturstöden för modernisering den enda garantin för att upprätthålla en konkurrenskraftig flotta och säkerställa bästa kvalitetsvillkor för gemenskapens fiskeriprodukter samt livskvalitet och säkerhet för våra besättningar. Jag sade det senast här under förra sammanträdet. Långt ifrån att förstå det på så sätt envisas kommissionen, helt utan verklighetsförankring, med att ta bort dessa stöd och rent konkret sägs det bokstavligen i det nya FUP-förslaget att den artikel som handlar om modernisering skall upphävas, av säkerhetsskäl.
Inför revideringen av gemenskapens fiskeripolitik talar kommissionen mycket om att lyssna på de berörda och att diskutera med sektorn och förvaltningarna. Vid upprepade tillfällen har alla dessa unisont inte kunnat säga det tydligare, att de anser att moderniseringsbudgetarna är nödvändiga. Därför vill jag att kommissionären förklarar anledningen till detta förslag.
Herr talman, ärade ledamöter, herr kommissionär! Gemenskapens fiskeripolitik har en svår och ibland otacksam uppgift: att jämka intressen från en så traditionell näring hos mänskligheten med ett bevarande av fiskeresurserna och de marina ekosystemen. Den kontinuerliga slöseriet med fiskeresurserna innebär på lång sikt en fara för Europas yrkesfiskare och arternas bestånd. Utan fisk kommer det sannerligen inte att finnas något fiske. Därför är det ett måste att förnuftigt acceptera, som kommissionär Fischler sa, omedelbara förluster för att kunna uppnå ekonomiska och miljömässiga vinster på lång sikt. EU:s fiskeflottas överkapacitet, som uppskattas till 40 procent av specialisterna på de marina vetenskaperna, en uppgift som tagits upp i grönboken om gemenskapens framtida fiskeripolitik, från mars 2001, är en av huvudorsakerna till fiskerinäringens överdrivna press på stocks med fisk. Men vi får inte glömma att andra näringar än fisket, nämligen turismen samt olika föroreningar, bidrar till försämringen av den marina miljön.
Därför är de fleråriga programmen för en minskning av fiskeflottan en viktig del av de åtgärder som vidtas för att skydda de arter som är föremål för en farlig exploatering. Dessa verkligen komplexa program, som är svåra att tillämpa, har som väsentlig målsättning att balansera resurser och fångster utan att förfördela någon. En permanent minskning av fiskeflottan ifrågasätts naturligtvis av yrkesfiskare och industrin. Därför måste alla inblandade parter lojalt leva upp till programmen strängt och öppet. Resultatet för år 1999 är medelmåttigt och misströstande. Så rekommendationerna i ledamot Busk betänkande måste understrykas om att krav måste ställas på kommissionen och medlemsstaterna att de antar tydliga och exakta kriterier för att bedöma fartygens kapacitet och fiskeflottekategorier så att en kontroll av fiskeflottans utveckling och de fleråriga planernas målsättning kan ske. Medlemsstaterna måste ha mod att respektera fastslagna begränsningar. Fisket bör i allt högre grad vara en havsvänlig näring som tar hänsyn till det marina livet, och inte en rovdriftsnäring.
Herr talman! Vi ser nu återigen samma situation. Åtskilliga medlemsstater ligger efter när det gäller deras skyldigheter att minska sina flottor, och återigen görs ingenting för att förbättra saken. I nästa betänkande, av Nicholson om torskbeståndet i Irländska sjön, visar han tydligt misslyckandet i samband med den nya förvaltningen av fiskeflottorna.
Kommissionen föreslår en förlängning av det fleråriga utvecklingsprogrammet med ett år för att kunna diskutera politiken rörande flottorna i samband med grönboken. Vi stöder detta. Vi anser att det är en bra idé. Det måste emellertid ske en rejäl omvärdering av fiskeflottspolitiken. Vi håller med kommissionen om att flottorna är för stora och att de måste minskas. Vi menar också att rådet måste vakna upp och se världen som den verkligen är beskaffad, därför att det verkar tycka att detta är onödigt.
Som ett steg i rätt riktning stöder Gruppen De gröna idén med påföljder för de länder som inte tar hänsyn till sina rättsligt bindande åtaganden att minska flottorna. Vi måste ta detta problem på allvar, och även granska de länder som hävdar att de uppfyllt sina åtaganden enligt det fleråriga utvecklingsprogrammet, för att se till att de inte låter sina fartyg fiska under annat flagg. Vi måste se till att de följer det fleråriga utvecklingsprogrammets långsiktiga syfte.
Herr talman! Fiskeflottans struktur avgörs av en regions social-ekonomiska omständigheter, av The Total Allowed Catch (TAC) och kvoten i kombination med tekniska åtgärder. Det fleråriga utvecklingsprogrammet har i den här helheten fungerat för mycket som en målsättning och för lite som ett medel. Målsättningen är att på ett hållbart sätt se till att fiskbeståndet håller sig på en stabil nivå. Om en medlemsstat fiskeflotta håller sig till sin kvot, så har den därmed uppnått den främsta målsättningen. Hoten att minska kvoten om det fleråriga utvecklingsprogrammets målsättningar inte uppnås är att skjuta bredvid målet. Då hamnar man i den märkliga situationen att flottor som har uppnått det fleråriga utvecklingsprogrammets målsättningar men strukturellt tagit upp för mycket fisk inte bestraffas, medan fiskeflottor som inte har tagit upp för mycket fisk bestraffas, eftersom de har för hög motoreffekt. Vad det sistnämnda beträffar är det en stor framgång att man 1999 för första gången höll räkning med länder som reglerar sin flottkapacitet med hjälp av en bestämmelse om havsdagar, kapacitet som begränsas av aktiviteten. Tyvärr har det inte blivit något slut på den förvirrande mängden enheter som anger flottkapaciteten som bruttoregisterton, bruttoton och kilowatt framdrivningseffekt. Det är en illustration av bristen på visioner för flottstrukturen och av rigiditeten i kommissionens fiskeripolitik att ingen bra enhet har funnits för flottaktiviteten fram till i dag. Med den fortgående fångsteffektiviteten finns det ett stort behov av obestridliga indikatorer av fångst per verksamhetsenhet. En större motoreffekt behöver å andra sidan inte tyda på en större fiskeverksamhet om vi betänker att även fryskapaciteten på vissa fartyg kräver en större motoreffekt.
Ett hållbart fiske kan endast uppnås om det inom de tillåtna fångstmängderna finns utrymme för en effektiv flotta. Bidrag till nybyggnationer stör marknadskrafterna och stimulerar till en utökning av kapaciteten. Därför uppmanar jag kommissionen att upphöra med de här bidragen, och jag vet att jag på den punkten får stöd från de nederländska yrkesfiskarna.
Kommissionens fiskeripolitik måste få stöd från yrkesfiskarna om den skall ha möjlighet att lyckas. Det fleråriga utvecklingsprogrammet får inte betraktas som ett fristående instrument med enskilda målsättningar från de andra handlingsåtgärderna som exempelvis kvoterna och TAC. Genom att ge fiskare utrymme i sina producentorganisationer för att inom ramen för europeisk lagstiftning själva utforma politiken kan ett brett stöd erhållas. Dessa producentorganisationer kan därefter tilltalas om fördelningen av kvoter, insyn i fråga om fångstmängder och registrering av fartyg.
Herr talman, herr kommissionär! Jag skall uttala mig å min kollegas vägnar, Dominique Souchet, genom att framföra den ståndpunkt som han försvarade inom fiskeriutskottet och som jag också står bakom.
Denna årsrapport framstår varje gång som repetitiv, fingerad och tämligen intetsägande, oavsett föredragandens meriter och ansträngningar. Tomheten i denna övning understryker - om det nu skulle behövas - tomheten i en process: de fleråriga utvecklingsprogrammen som i första hand ger anledning till bedrägerier genom att gynna vissa flottor på andras bekostnad. Vad som redan från början förstörde mekanismen är att fartyg som i princip är vrak köps upp utifrån, i syfte att förstöra dem och därmed få oskäliga kilowattreserver. Detta fördärvliga beteende har i vissa stater t.o.m. blivit en verklig nationalsport. Att i all oändlighet klaga över den undermåliga kvaliteten på den statistik som hänför sig till de fleråriga utvecklingsprogrammen har därför ingen större betydelse. Att, som kommissionen föreslår, gå in i en logik som innebär att medlemsstater straffas och sanktioneras - vilket skulle drabba yrkesfiskarna - vore riskfyllt. Det som krävs är helt enkelt att inse att de fleråriga programmen har misslyckats, i stället för att på artificiell väg försöka upprätthålla detta ineffektiva och kontraproduktiva system.
Trots den höga kostnaden har dessa fleråriga utvecklingsprogram inte uppnått sitt mål. Eftersom de var något som kom utöver de tillåtna totalfångsterna (TAC) var de redan från början dåligt utformade och leder till att andrahandsmarknaden blommar ut, till nackdel för unga småskaliga fiskare som just gett sig in i yrket. Privat erkänner alla detta misslyckande. Det vore klokt att fatta mod och offentligt erkänna detta, och att ta konsekvenserna av det. Detta bör framför allt gå ut på att låta den nya gemensamma fiskeripolitiken medföra - förutom att de fleråriga utvecklingsprogrammen avskaffas - en omläggning av den hållbara förvaltningen av resurserna enligt ett moderniserat system för tillåtna totalfångster och fleråriga kvoter, som förbättras och justeras utifrån mer exakta bedömningar av resurserna, tack vare en betydligt utökad vetenskaplig forskning och genom att yrkesfiskarna får delta i processen i större utsträckning.
Genom att vilja skydda de fleråriga utvecklingsprogrammen riskerar kommissionen att slå in på fel väg, och vi vill varna den för denna väg. Det är inte genom att agera på det här sättet som kommissionen kommer att få yrkesfiskarna att förlika sig med den gemensamma fiskeripolitiken.
Låt mig först och främst ta tillfället i akt och gratulera föredraganden. Han har, precis som jag själv, tilldelats det stora problemet att försöka ta itu med ett väldigt tekniskt betänkande och försöka hitta ett sätt att klara av detta. Mitt betänkande kommer senare. Jag vill ta tillfället i akt och gratulera honom till ett utmärkt betänkande. Jag tror att de av oss som deltar i parlamentets fiskeriutskott inte alltid får det beröm de är värda för vad de åstadkommer, eller för vad egentligen kommissionen åstadkommer.
Och jag måste fråga kommissionen - vi måste faktiskt också fråga oss själva - varför det fleråriga utvecklingsprogrammet inte genomförs. Visst är det bra att klaga på det, men vi måste ställa oss frågan "varför". Huvudskälet till varför det inte genomförs är därför att medlemsstaterna och de nationella regeringarna av många olika anledningar inte är redo att hitta den matchande finansiering som krävs för att få till stånd det som är nödvändigt för att omstrukturera en industri som vi alla vet, och håller med om, måste omstruktureras.
Fram till dess vi hittar ett sätt att uppmuntra alla medlemsstaterna att göra detta, finns det ingen anledning att en medlemsstat gör det, eller att två eller t.o.m. tre, fyra eller fem medlemsstater gör det: Alla medlemsstater måste göra det, annars kommer det att sluta med omfattande motbeskyllningar mellan medlemsstaterna när det gäller vilka som gör vad. Det faktum att vi inte lyckats ge det den prioriteringen i medlemsstaterna, är verkligen något som vi alla oroas starkt över. Jag är benägen att säga till kommissionären att - utan att ta hänsyn till vad man kallar det eller hur man uppnår det - man måste ta problemet, skaka om det ordentligt, gå vidare med det och försöka tvinga medlemsstaterna att få till stånd det resultat som alla håller med om krävs, och ta reda på hur det egentligen kommer att påverka industrin.
Vi har medlemsstaterna som går åt ett håll, vi har kommissionen som går åt ett annat håll, vi har forskarna som säger en annan sak till oss och i mitten har vi yrkesfiskarna och fiskeindustrin som undrar vilket håll de kan gå.
Herr talman! Det är nödvändigt att fiskeansträngningen - och jag menar ansträngning i motsats till kapacitet - anpassas till fiskeresurserna. Medlemsstaterna måste också tvingas uppfylla sina mål rörande minskning av flottorna, så jag välkomnar den allmänna tyngden i Busks betänkande. Tyvärr såg ett ändringsförslag i utskottet till att bifoga en hänvisning till Cunhas betänkande, och förde med sig idén med ett sanktionssystem för kvoter, ett förslag som strider mot gemenskapens regelverk. Som kommissionen själv fastslog i denna kammare vid ett tidigare tillfälle - jag citerar: "Den automatiska minskningen av kvoter för länder som inte följer bestämmelserna, undergräver allvarligt den gemensamma fiskeripolitikens grundläggande princip om relativ stabilitet".
Ett sanktionssystem för kvoter är opraktiskt och orättvist, eftersom det straffar fiskare för deras medlemsstaters förseelser. Kvoterna bör grundas på vetenskap och mål för bevarande, inte missbrukas som automatiska sanktioner. Jag vill därför ha en särskild och delad omröstning om punkt 4 i denna text, och jag uppmanar ledamöterna att förkasta hänvisningarna till Cunha-betänkandet och se till att man riktar effektiva sanktioner mot dem som har åtagit sig att uppfylla målen enligt det fleråriga utvecklingsprogrammet, dvs. medlemsstaternas regeringar och inte yrkesfiskarna.
Herr talman, ärade parlamentsledamöter, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka er, herr Busk, för ert utmärkta betänkande. De fleråriga utvecklingsprogrammen är, som vi alla vet, viktiga instrument för fiskeflottspolitiken. Det håller jag fullständigt med er om. Årsrapporten upplyser om att målen för FUP4 å ena sidan hade alltför låg ambitionsnivå och att å andra sidan dessa blygsamma mål endast delvis uppnåddes.
Nu skulle jag vilja gå in på två av huvudkraven i betänkandet: mätning av fartygskapaciteten och sanktioner mot medlemsstater som inte uppfyller sina mål enligt FUP.
För det första kräver ni, herr Busk, klara och precisa kriterier för mätning av fartygskapaciteten. Formellt är det så att vi 1994 genom förordning 3259 införde en enhetlig och i hela gemenskapen giltig definition för tonnage. Enligt denna förordning var medlemsstaterna till 1995 tvungna att lägga fram uppskattningar av tonnaget och de har tid fram till 2003 för att mäta alla fartyg enligt de enhetliga bestämmelserna och meddela de faktiska värdena.
Vi har dock hittills endast fått uppskattningar och måste nu undan för undan ersätta dem med faktiska värden. Detta innebär alltså att vi till slutet av 2003 får arbeta med en blandning av riktiga mätdata och uppskattningar. Även för motoreffekten finns det formellt harmoniserade definitioner. Här har vi emellertid problem med kontrollen, eftersom den faktiska motoreffekten ofta ligger över den deklarerade eller också höjs den i efterskott.
Detta förfaringssätt måste vi få slut på, och kommissionen kommer i höst att arrangera en workshop med experter från medlemsländerna för att söka lösningar på detta problem. Men uppriktigt sagt kan man med rätta därutöver kasta fram frågan om dessa båda kriterier, nämligen motoreffekt och tonnage, verkligen är de enda möjliga och bäst lämpade kriterierna för att rätt värdera ett fartygs fångstkapacitet.
Jag har i varje fall för avsikt att än en gång ta upp denna frågeställning inom ramen för överläggningarna om reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken och även närmare undersöka frågan.
För det andra, herr Busk, kräver ni verksamma sanktioner mot de medlemsstater som inte har fullgjort sina förpliktelser enligt FUP4. Ni hänvisar i detta sammanhang till parlamentets tidigare resolutioner med anledning av betänkande Cunha om samma ämne. På den punkten håller jag fullständigt med er. Vi behöver effektivare sanktioner som också får vederbörlig effekt. Den hittills mest verksamma metoden vid sidan av att tillgripa rättsliga åtgärder är att frysa offentliga bidrag till flottan. Men det är naturligtvis helt utan verkan i de medlemsstater där ändå inga bidrag ges, vilket är fallet i Nederländerna och i Förenade kungariket.
Vid överträdelse av de mål som fastslås i FUP är det enda rättsliga medel som står till förfogande att vända sig till EG-domstolen respektive att inleda ett förfarande för överträdelse av fördraget. Vi har emellertid förberett sådana förfaranden gentemot flera medlemsstater och vi kommer nu att sätta i gång dessa, eftersom det annars över huvud taget inte finns någon möjlighet att skapa mer disciplin på detta område.
(Applåder)
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Torskbeståndet i Irländska sjön
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0213/2001) av James Nicholson för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2549/2000 om fastställande av ytterligare tekniska åtgärder för torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön (ICES-område VIIa)(KOM(2001) 165 - C5-0140/2001 - 2001/0083(CNS))
. (EN) Herr talman! Jag är tacksam för det stöd jag fick under utarbetandet av detta betänkande. Som jag nämnde under den tidigare debatten, är detta ett tekniskt betänkande. Ibland krävs litet kunskap för att förstå problemet till fullo. Jag vill också tacka kommissionen.
I viss utsträckning sysslar vi med frågan om område VIIa i Irländska sjön, som under den senaste tiden stängts ibland i samarbete med yrkesfiskarna. Jag välkomnar verkligen detta. Diskussionerna grundades på debatten om vad som hände i Nordsjön. Detta område stängdes också när norrmännen arbetade med projektet och forskarna lade fram nya slutsatser som inte påverkade industrin. Detta betänkande är också till hjälp för de franska yrkesfiskarna.
Det tillämpas tillsammans med åtgärderna för torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön. Alla godtar numera att det finns problem när det gäller torskbeståndet. Men ingen har lyckats komma överens om hur man skall göra för att beståndet skall återhämta sig. Jag hoppas verkligen att denna undersökning och de förslag som läggs fram kommer - tillsammans med yrkesfiskarna - hjälpa fiskeindustrin, flottan och de som faktiskt arbetar till sjöss. Detta betänkande är, som jag har sagt, i hög grad ett tekniskt betänkande. Det behandlar skillnaden mellan ett 4 millimeter tjockt dubbeltrådigt garn som motsvarar ett 6 millimeter tjockt enkelt garn på lyften på det faktiska nät som fångar fisken.
Jag hoppas att forskarna har rätt och att det sker en förbättring. Vi måste alla godta att detta handlar om skydd av torskyngel i Irländska sjön. Jag hoppas det blir framgångsrikt. Om bestånden skall kunna återhämta sig, måste ynglen få möjlighet att växa och utvecklas om industrin skall kunna återhämta sig.
Något jag ser positivt på är det faktum att det nu är ett bättre samarbete och en bättre dialog mellan kommissionen och industrin. Detta måste vara välkommet av alla. Vi har alla en roll i detta sammanhang: yrkesfiskarna, medlemsstaterna, forskarna och kommissionen. Var och en måste förstå den andres intressen om vi skall kunna lyckas. Alla måste samarbeta om vi skall kunna lyckas. Jag vill att den närvarande kommissionären bekräftar att detta samarbete fungerar så bra som man kan förvänta sig. Kanske kan han föreslå förbättringar av samarbetet, särskilt under de kommande månaderna när vi - när julen börjar närma sig - beslutar om områdenas totala tillåtna fångstmängder och kvoter, och med all sannolikhet drabbas av allvarliga svårigheter.
Kommissionären kanske känner till att Irländska sjön under de senaste två åren varit stängd under lekperioden för att hjälpa torskbeståndet att återhämta sig. Yrkesfiskarna i detta område har samarbetat fullständigt, vilket de också har gjort i år när det rör Nordsjöområdet. Blir det något resultat av dessa nya metoder? Kan ni säga om man uppnått önskat resultat när det gäller forskarnas rön?
Det finns en växande förståelse för att det finns ett problem. Men är vi på rätt väg när det gäller att hitta lösningen på detta problem? Använder vi rätt metoder och mekanismer för att lösa det? Alla dessa nya åtgärder skapar extra kostnader vid en tidpunkt när fisket skall minskas och då vi har en flotta som, i viss utsträckning, har ekonomiska problem. Det krävs ett seriöst stöd från industrin: Avveckling, en storleksminskning av fiskeflottan och fisketiden, så att vi åtminstone kan ge dem som finns kvar i industrin ett visst hopp om överlevnad.
Herr kommissionär! Jag hoppas att ni kommer att främja det samarbete som krävs. Det har kommit till stånd för att åstadkomma detta tekniska avtal. Jag hoppas att ni kommer att främja ett samarbete mellan er personal, forskare och de som har att göra med industrin. Detta är vägen framåt.
Låt mig först och främst gratulera min vän och kollega, Jim Nicholson, till hans betänkande. Tekniska åtgärder för torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön är av mycket stor betydelse, och de kan få avsevärda konsekvenser för yrkesfiskarna i Skottland, som nu desperat söker efter sätt att förnya torskbeståndet i Nordsjön. Vi håller därför med stort intresse på att undersöka utvecklingen av de åtgärder som vidtagits i Irländska sjön.
Fiskbestånden i Nordsjön har, som ni känner till, kollapsat, vilket nyligen tvingat kommissionen att införa akuta åtgärder för första gången, när de stängde 40 000 engelska kvadratmil för fiske under 12 veckor, och att införa akuta åtgärder för att skydda bestånd av nordlig kummel. Vår en gång i tiden stolta skotska flotta, som landade 400 000 ton torsk per år i skotska hamnar 1970, är numera begränsad av stränga bestämmelser om totalt tillåtna fångstmängder och kvoter, och får bara fånga 20 000 ton per år. Situationen är inte längre hållbar.
Kommissionens grönbok om reformering av den gemensamma fiskeripolitiken innehåller förslag, som fått ett brett stöd av industrin, för upprätthållande av gränserna på 6 och 12 engelska mil för att skydda kustfisket, bevarande av de framgångsrika skyddsområdena, som t.ex. Shetlandsboxen och upprätthålla begreppet relativ stabilitet, för att begränsa tillträdet till Nordsjön. Kommissionen har också rekommenderat en överflyttning av vissa aspekter av fiskeförvaltningen till regionkommittéer, som utgörs av huvudintressenter som t.ex. yrkesfiskare och forskare med en rådgivande roll.
Allt detta är mycket berömvärt och kommer att vara till nytta under processen då beståndet och ynglen återhämtar sig. Men det är också nödvändigt, som föredraganden har påpekat, att införa ett brett spektrum av tekniska åtgärder, som t.ex. maskstorlek. Endast av detta skäl är jag oroad över att vi fortsätter att tillåta fiske i stor skala av tobisfiskar och vitlinglyra i Nordsjön. Fiske i stor skala är fullständigt oförenligt med utvecklingen av ett hållbart fiske. Hur skall vi kunna tvinga våra fiskare att använda 110 millimeter breda maskor inom EU:s område fr.o.m. den 1 januari 2002 för torsk, kolja och vitling, när vi fortsätter att tillåta dessa guldgrävare att håva upp allt i deras väg genom att de använder småmaskiga nät. Denna destruktiva praxis måste upphöra, och jag hoppas att kommissionen kommer att vidta de nödvändiga åtgärder som krävs för att kontrollera det storskaliga fisket, som en del av den övergripande reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken.
Herr talman! Detta är ett mycket nödvändigt tekniskt förslag, och jag stöder helt Nicholsons betänkande och det förslag detta hänvisar till. Men om man talar om planer för återhämtning i allmänhet, är det naturligtvis inte bara Irländska sjön som drabbats av katastrofala nedgångar. Nordsjön har också råkat ut för en drastisk minskning av fiskbestånd som resulterat i partiella stängningar av fiskevattnen och en annan plan för torskbeståndets återhämtning och planen för kummelbeståndets återhämtning.
Det finns ett påtagligt behov för fiskeförvaltningen att ta hänsyn till det lokala ekosystemet och de regionala olikheter som finns. Det breda förhållningssättet, skulle jag vilja påstå, har inte fungerat med minskande bestånd och återhämtningen har varit mycket långsam, om den har märkts över huvud taget.
Detta är skälet till varför rätt väg framåt är en regional förvaltning. Förutom de kortsiktiga tekniska förslag som man hänvisar till i denna typ av betänkande, måste man ta till sig förhållningssättet i kommissionens grönbok, som är mer inriktat på både regional förvaltning och bevarande. I detta avseende välkomnar jag också förslag till att göra ytterligare medel tillgängliga till bindande program som en nödvändig del av förvaltningens verktyg i bevarandesyfte, som sker samtidigt som åtgärderna för återhämtning. Kompenserande bindande program är också nödvändiga för bevarande av den gemensamma fiskeripolitikens sociala roll.
I Skottland erkänner alla berörda parter att det finns återhämtningsbehov, men yrkesfiskarna måste också få det ekonomiska och sociala skydd de behöver för att uppmuntra dem, samtidigt som man vidtar ansvarsfulla åtgärder. Jag uppmanar därför kommissionen att se till man använder ett system som gör det möjligt att tillämpa kompenserande bindande program, men utan att styras av medlemsstaternas nycker, för att säkerställa samma spelregler för fiskeindustrin i de olika medlemsstaterna, som i bland kommer att påverkas av åtgärder för återhämtning.
Herr talman, ärade damer och herrar! Jag kan fatta mig kort. För det första skulle jag vilja tacka Nicholson hjärtligt för hans betänkande. För det andra skulle jag vilja säga att kommissionen helt och hållet tillstyrker betänkandet.
Vetenskapsmännen har kommit fram till att selektiviteten hos enkla 6 mm tjocka maskor motsvarar selektiviteten hos dubbla 4 mm tjocka maskor. Det fanns därför ingen anledning att förbjuda 4 mm tjocka maskor för fisket i Irländska sjön. Vi har därför anpassat våra regler i enlighet med detta.
Jag tackar er därför för ert positiva mottagande av kommissionens förslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
(Sammanträdet ajournerades fram till omröstningen kl. 18.30.)
OMRÖSTNING
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
Betänkande (A5-0213/2001) av James Nicholson för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2549/2000 om fastställande av ytterligare tekniska åtgärder för torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön (ICES-område VIIa) (KOM(2001) 165 - C5-0140/2001 - 2001/0083(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Resolutionsförslag (B5-0327/2001) av Caroline F. Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om Europeiska unionens strategi inför Bonnkonferensen om klimatförändringar (COP-6, del 2)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0214/2001) av Sjöstedt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om kommissionens meddelande om säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor (KOM(2000) 664 - C5-0013/2001 - 2001/2005(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0188/2001) av Busk för fiskeriutskottet om kommissionens årsrapport till rådet och Europaparlamentet om resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna vid utgången av 1999 (KOM(2000) 738 - C5-0107/2001 - 2001/2056(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
RÖSTFÖRKLARINGAR- Resolution B5-0327/2001
. (FR) Vi kommer att rösta för resolutionen om Europeiska unionens strategi inför konferensen i Bonn om klimatförändringar. Den bemöter faktiskt ett brådskande behov genom att hävda en vilja att gå framåt med hänsyn till president Bushs ensidiga kritik av Kyotoprotokollet. Den innehåller också positiva artiklar, t.ex. att man hävdar behovet av att främja "ren utveckling", genom att gynna teknik som utesluter kärnenergi, storskalig användning av fossila bränslen och användning av kolsänkor. Eller den artikel som syftar till att främja interna handlingsprogram och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, i stället för att använda "flexibla mekanismer" (som man i resolutionen föreslår skall begränsas till 50 procent). Eller den där man kräver, förutom försiktiga metoder, att WTO skall rätta sig efter de miljöprioriteringar som en internationell konferens beslutar om utanför WTO:s ramar, genom att verka för att förhindra att de länder som inte respekterar Kyotoprotokollet får konkurrensfördelar.
Denna resolution visar i hur hög grad situationen har försämrats i dag. Unionens roll har reducerats till att försvara Kyotoprotokollet, som ändå var långt ifrån bra. Kyoto lämnar faktiskt ett alltför stort utrymme åt de mekanismer som råder på en ojämlik marknad. Med detta protokoll godkänns miljöpolitikens gradvisa tillbakasteg sedan konferensen i Rio de Janeiro, under påtryckningar av etablerade intressen och anhängare av den ekonomiska liberalismen. Vi får inte nöja oss med dessa förhållanden.
. (FR) Ingen kan i dag bevisa att de klimatförändringar som bekymrar oss inte är ett resultat av en naturlig klimatcykel som utvecklats alltsedan vår planets tillblivelse.
Man kan visserligen inte förneka de växande lutföroreningarna. Orsakerna ligger i människans handlande, och vi måste överväga att utarbeta en effektiv politik som syftar till att skydda miljön i Europa och i världen. I denna bemärkelse ställer jag mig bakom idén att stödja utvecklingsländerna på ett sådant sätt att de får möjlighet att se till att miljön respekteras.
Eftersom jag föredrar att medlemsstaterna tar ett större ansvar framför ett system med böter, i den händelse gjorda åtaganden inte följs, delar jag inte idén att inrätta en "censor", som skulle sanktionera staterna enligt kriterier som jag inte kan godta, bl.a. att kärnenergi utesluts.
Är vi däremot konsekventa bör vi snarast utveckla, med hjälp av skattemässiga incitament, icke-förorenande energikällor som biobränslen.
Låt oss sammanfattningsvis vara fast beslutsamma om de mål som skall uppnås, men flexibla i fråga om de medel som nyttjas för att nå målen.
Betänkande A5-0214/2001
. (FR) De två nyligen inträffade gruvolyckorna som nämns i motiveringen var miljökatastrofer med konsekvenser som sträcker sig långt bortom de regioner där olyckorna inträffade.
I fallet Baia Mare drog den huvudsaklige aktieägaren, en australier, tillbaka sitt kapital så fort katastrofen inträffade och rentvådde sina händer när det gäller förstörelsen av Tiszas och en stor del av Donaus djur och växter.
Om man vill undvika att liknande katastrofer inträffar på nytt är det ett minimikrav att införa en bindande lagstiftning, som inte bara lägger ansvaret för de uppkomna skadorna på gruvbolagen i fråga, utan också på alla deras ägare och aktieägare. Och tar de inte sitt ansvar skulle alla deras tillgångar och allt deras kapital beslagtas, även det som har investerats i andra sektorer.
Det tjänar ingenting till att endast framföra önskningar, eller ens rekommendationer, om man inte ifrågasätter den okränkbara äganderätten, med tanke på att denna rätt får katastrofala konsekvenser för en hel befolkning, och inte bara dagens befolkning.
Vi har röstat för vissa förslag i texten, men vi har avstått att rösta för den i sin helhet, på grund av dess halvhjärtade karaktär.
. (FR) Betänkandet av Jonas Sjöstedt följer upp ett meddelande från kommissionen och handlar om en mycket viktig fråga som alltför ofta försummas: gruvdriftens inverkan på miljön. Här drar man lärdom av två nyligen inträffade allvarliga olyckor: Doñana-olyckan i Spanien, i en gruva där man tar fram koncentrerade metaller, och olyckan i guldgruvan "Maia Mare" i Rumänien.
Med hänsyn till den skriande bristen på aktuella övervakningsregler och -normer handlar det i grund och botten om att revidera gemenskapens miljöpolitik, för att äntligen låta den omfatta gruvdrift (och särskilt hantering av avfall från gruvor), på ett systematiskt sätt. Det gäller således att klart och tydligt fastställa ansvaret för de gruvbolag som i dag utnyttjar de släpphänta bestämmelserna.
Vi kommer att rösta för betänkandet av Jonas Sjöstedt.
Betänkande A5-0188/2001
. (PT) Föredraganden koncentrerar sig mycket på behovet av en minskad fiskeflotta i medlemsstaterna och införandet av sanktioner som tvingar medlemsstaterna att "följa bestämmelserna om att minska sina fiskeflottor enligt de fleråriga utvecklingsprogrammen (FUP)". Han påpekar också att inte alla medlemsstater har följt de kriterier som fastställts i FUP. Han kräver för övrigt tydligare kriterier för att mäta fiskeflottorna. Nu är det tyvärr så att föredraganden inte nämner vilka medlemsstater som inte följt FUP:s målsättning. Portugal var ett av de länder som naturligtvis följde FUP:s anvisningar, och som inte passade på, som andra medlemsstater, att modernisera och t.o.m. utöka sin fiskeflotta.
Med hänsyn till grönboken om "Gemenskapens framtida fiskeripolitik", bör medlemsstaterna som redan genomfört stora minskningar slippa genomföra fler minskningar i framtiden, hänsyn måste också tas till balansen mellan fiskekonsumtionen i en medlemsstat och dess flottkapacitet. Att reducera fiskerinäringen innebär inte direkt att det måste bli färre fartyg. Dessa minskningar kan genomföras med bättre fångstmetoder eller med förbudsperioder, med motsvarande ersättning för de drabbades stillestånd.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar sammanträdet avslutat.
(Sammanträdet avslutades kl. 18.45.)
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
3. Europeisk statistik (
| sv |
3. Genomförande av Goldstone-rekommendationerna om Israel/Palestina (
| sv |
Påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Claudio Fava om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU.
Claudio Fava: Fru talman, mina damer och herrar! Fyra minuter kommer att vara tillräckligt för att ge er en sammanfattning av två års arbete - ett arbete som har varit hårt, men, hoppas jag, användbart - som har inbegripit parlamentet tillsammans med kommissionen, med dess förslag, och rådet. Kärnan i detta arbete har varit att förbereda ett direktiv som för första gången fastställer påföljder för arbetsgivare som utnyttjar olagliga invandrare för arbete.
Jag anser att vi har lyckats att ändra filosofin som legat till grund för detta direktiv, som enbart hade inskränkts till att bekämpa illegal immigration. Kompromisstexten som man antog med rådet erbjuder också visst skydd för de invandrare som tvingas arbeta illegalt, vilka ofta hålls som gisslan av kriminella organisationer. Annars skulle det ha funnits en risk för att bestraffa dem två gånger, både som utnyttjad arbetstagare, som ofta tvingas godta oanständiga arbetsvillkor, och som illegala invandrare som måste återsändas, med återvändandeförbudet som i många länder innebär många år.
Mot denna bakgrund har vi, i artiklarna 7 och 14, sett till att medlemsstaterna kommer att tvingas utarbeta regler för att utfärda tillfälliga uppehållstillstånd, vars villkor kan utvidgas till ersättning som ska betalas, i de fall som omfattar minderåriga, grovt utnyttjande eller människohandel. Vi skulle vilja att denna möjlighet ska utvidgas till alla illegala invandrare, men detta hindras av återvändandedirektivet som antogs förra året. Jag tillhörde inte dem som stödde det.
Vi har dock lyckats med att införa en regel som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa mer gynnsamma åtgärder för invandrare när det gäller utfärdandet av uppehållstillstånd. Artikel 10 är, enligt min mening, nyckelartikeln. För första gången föreskrivs brottspåföljder som ska införas i de värsta fallen, inbegripet de fall där de lagligt anställda arbetstagarna är minderåriga.
Jag anser att de övriga påföljder som fastställs i artikel 8 är viktiga. De omfattar upphävande av tillstånd, stängning av inrättningar i särskilt allvarliga fall, och fråntagande av statligt stöd som kommer från EU-finansiering. Annars skulle vi göra oss skyldiga till ett extraordinärt hyckleri: vi skulle straffa arbetstagare med en hand och fortfarande ge dem generösa bidrag med den andra.
Jag anser att det är grundläggande att vi har lyckats när det gäller att inbegripa en definition av ersättning som utjämnar den betalning som ska utbetalas till en illegal invandrare med betalningen till en lagligt anställd arbetstagare, utan att diskriminera.
Vi har inbegripit bemanningsföretag i direktivets räckvidd. I vissa länder - som mitt eget - är det dessa organisationer som är särskilt villiga att rekrytera illegala arbetstagare under de allra värsta omständigheter med utnyttjande. Tänk bara på de fall där illegala jordbruksarbetare har hyrts in, som länge har förekommit i mediernas brottsrapportering.
Vi har med framgång begärt att fackföreningarna ska kunna företräda invandrare i administrativa och civilrättsliga förfaranden. I texten nämndes tidigare tredje parter, men nu nämns fackföreningar.
Vi behöver en prövotid för att se hur det fungerar, och vi har därför bett kommissionen att rapportera till parlamentet och rådet när direktivet har varit i kraft i tre år, särskilt när det gäller reglerna om inspektioner, uppehållstillstånd, påföljder och underentreprenader.
När det gäller underentreprenader - artikel 9, som blev föremål för en diskussion mellan parlamentet och rådet och inom rådet självt - skulle föredraganden vilja utvidga ansvarsskyldigheten till hela avtalskedjan, som kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Rådet och parlamentet, eller snarare en del av parlamentet, var för att utesluta underentreprenader helt, men vi har nått en kompromisslösning som jag anser fungerar: tvåfaldig ansvarsskyldighet, som inte skulle hindra oss från att åter lagstifta om denna fråga i framtiden. Det är därför som jag i morgon, för min del och för de övriga skuggföredragandena, som jag vill tacka för det samarbete som de erbjudit mig under dessa två år, ska be rådet att lägga till ett uttalande till kompromisstexten som vi ska rösta om, i syfte att bestämmelserna i artikel 9 inte ska påverka en framtida lagstiftningsåtgärd för underentreprenader.
Avslutningsvis anser jag att detta direktiv ger oss möjlighet att räkna med ett EU där invandring äntligen har blivit en fråga om gemensamt ansvar och erkända rättigheter, och inte bara regler mot invandrare.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Fru talman! Jag skulle naturligtvis vilja tacka Claudio Fava och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Det har gjorts stora ansträngningar av olika parter för att nå en överenskommelse vid första behandlingen, och med tanke på den breda majoriteten för detta i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för några dagar sedan och i Ständiga representanternas kommitté strax före jul tror jag att vi kommer att nå fram.
Denna text uppfyller naturligtvis inte de ursprungliga ambitionerna i alla avseenden. Kommissionen kan dock stödja denna kompromiss utan tvekan. Detta direktiv ger oss möjlighet att införa ett effektivt instrument, en gemensam ram som ska försöka hindra anställning av arbetstagare från tredjeländer som olagligen vistas här.
Kommissionen kommer att vara vaksam när det gäller inspektioner. I kompromisstexten rekommenderar man bättre inriktade, kvalitativa inspektioner, så det kvarstår att se under de kommande åren om dessa kvalitativa kriterier har tillämpats och om skyldigheten för medlemsstaterna att regelbundet fastställa risksektorerna för illegal sysselsättning på deras territorium har varit riktigt effektiv. Det är detta som vi vill, för att bekämpa sysselsättning av människor från tredjeländer som vistas här olagligen, och framför allt för att införa påföljder för arbetsgivarna som utnyttjar dessa människor. Granskningen av genomförandet av bestämmelserna om inspektionerna kommer därför att bli en prioritering för kommissionen i dess framtida rapporter om tillämpningen av detta direktiv.
Dessutom finns det naturligtvis positiva resultat som uppstår genom denna kompromiss, särskilt det konsensus som uppnåtts om den svåra frågan om underentreprenader. Jag har noterat att Claudio Fava hoppades på ett uttalande från rådet och parlamentet. Personligen ser jag inga nackdelar.
Kommissionen gläder sig åt att man i direktivet rekommenderar brottspåföljder i särskilt grava fall, där dessa påföljder både är nödvändiga och lämpliga. De är nödvändiga för att förstärka den avskräckande funktionen, eftersom administrativa påföljder i de grövsta fallen inte är tillräckliga för att avskräcka hänsynslösa arbetsgivare. De är lämpliga i ett instrument som är avsett att passa ihop med den ambitiösa europeiska politiken för att bekämpa illegal invandring. Mot denna bakgrund uppskattar kommissionen att kriminaliseringen av arbetsgivare för de personer som faller offer för människohandel har återinförts i texten i den slutgiltiga kompromissen.
Detta direktiv är en första betydande åtgärd i kampen mot illegal invandring. Det är inriktat på hänsynslösa arbetsgivares metoder, samtidigt som man skyddar invandrade arbetstagare, som oftast blir offer i dessa fall.
Detta direktiv borde antas och tillämpas snabbt. Kommissionen kommer att stödja och följa denna process genom att uppmana till regelbundna möten mellan experter från medlemsstaterna under överföringsfasen för att diskutera eventuella frågor som kan uppstå. Det är ett viktigt redskap, och kommissionen kommer att göra allt i sin makt för att se till att detta redskap används effektivt.
Jag vill tacka parlamentet, Giovanni Fava och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Edit Bauer: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (SK) Man kan hoppas att lagstiftning mot arbetsgivare som anställer illegala invandrare från tredjeländer kommer att bli ett instrument som ska minska den resursfaktor som den illegala invandringen utgör. Å andra sidan kan man emellertid också se dess möjliga effekter när det gäller att förbättra konkurrensvillkoren, och jag anser också att det kommer att bidra till att bekämpa handeln med människor.
Det finns de som anser att denna lagstiftning inte kommer att ge något mervärde. Eftersom inget sådant rättsligt instrument ännu finns på gemenskapsnivå är mervärdet högt i vissa medlemsstater, medan mervärdet för andra, där sådan lagstiftning redan existerar, kanske inte är uppenbart.
I diskussioner om möjliga kompromisser med kommissionen och rådet inriktades diskussionerna på särskilda problemområden. För det första: frågan om entreprenörens ansvarsskyldighet för åtaganden enligt lag om underentreprenörer, där utkastet till förslag begränsar ansvarsfriheten för direkta underentreprenörer. För det andra: medlen för att säkerställa effektiva förfaranden för att illegala invandrare ska kunna få innestående lön utbetalad, där vi har följt principen om icke-diskriminering, och vi försökte finna ett sätt att ge tillgänglig hjälp till illegala invandrare och ge dem redskap för att få lön även efter att de återvänt till sina hemländer. För det tredje: den möjliga effekten av att senarelägga genomförandet av en illegal invandrares återvändande tills personen i fråga får sin lön. Här skulle jag vilja säga att en senareläggning av genomförandet av ett sådant beslut i hög grad skulle underminera och möjligen hämma syftet med den föreslagna lagstiftningen. Och slutligen, problemet med inspektioner har ofta lämnats till medlemsstaterna i vetskap om att arbetsinspektörer spelar en avgörande roll när det gäller att göra denna lagstiftning effektiv.
Det finns utan tvivel olika åsikter om hur detta och andra problem i detta utkast ska lösas. Vissa av dessa kommer att avgöras när det kommer till deras genomförande. Jag skulle vilja avsluta med att tacka Claudio Fava, kommissionen och det franska ordförandeskapet för att med framgång ha införlivat kompromisserna.
Esther de Lange: föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - (NL) Även jag skulle vilja tacka föredraganden för hans arbete, utan att därmed förbise de ansträngningar som skuggföredraganden från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Simon Busuttil, och föredraganden från utskottet för sociala frågor, Edit Bauer, har gjort. Det är när allt kommer omkring tack vare deras ansträngningar som den uppnådda kompromissen till sist gör det den förväntas göra, det vill säga tar bort förespeglingen om arbete som en stimulans för illegal invandring genom att faktiskt bestraffa arbetstagare som visas i Europeiska unionen illegalt.
I motsats till vad vissa partier i parlamentet i första hand försöker uppnå har denna lagstiftning inte blivit ett instrument som sedan ska legalisera illegala invandrare. Debatten om laglig invandring hålls i själva verket någon annanstans. Som föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män anser jag dock att mer eftertanke bör ges till jämställdhetsfrågor när man tar itu med denna grupp av människor som vistas i EU illegalt, och, vilket redan har sagts, ofta blir utnyttjande.
Uppskattningar av antalet människor från tredjeländer som vistas i EU illegalt är inte exakta och varierar mellan 4,5 och 8 miljoner. Inte heller ger dessa uppskattningar några indikationer på hur stor andel män respektive kvinnor som ingår i denna totala siffra, och inte heller ger de förståelse för de könsrelaterade problem som kvinnliga illegala invandrare möter. Jag skulle vilja uppmärksamma er på att kvinnliga illegala invandrare är mycket sårbara och att de ofta utsätts för tvångsarbete, människohandel och våld. Detta kräver därför särskild utbildning inom de organ som behandlar dessa frågor.
Som alltid handlar detta emellertid om effektiv övervakning. Det gläder mig att den godtyckliga övervakningsnivå på 10 procent som ursprungligen föreslogs nu har avvisats och att en riskstrategi har införlivats i kompromisstexten. Förra sommarens rapporter i den belgiska dagstidningen De Standaard om husslavar vid vissa ambassader i Bryssel, bara ett stenkast från Berlaymontbyggnaden, visar att dessa scenarier inte är långsökta. Jag skulle därför vilja säga till Europeiska kommissionen att först när man prövat en sak vet man vad den går för. Ta ert ansvar att kritiskt granska hur länder hanterar denna lagstiftning och om de tillämpar den i verkligheten.
Simon Busuttil: Fru talman! Denna lagstiftning är förmodligen en av de första som direkt tar itu med företeelsen illegal invandring genom att utnyttja rättsliga redskap, och nu kan man säga att denna lagstiftning äntligen är här. Det behövdes i högsta grad, och jag är därför oerhört glad över att vi har lyckats nå en utmärkt kompromiss i detta fall. Vad exakt uppnådde vi med denna lagstiftning? Det som vi gjorde var att angripa en av de centrala källorna som motiverar människor att ägna sig åt illegal invandring. Vi angrep drivkrafterna. Vilken typ av drivkrafter tänker vi på? Drivkrafter är att en person som exempelvis bor i Afrika kan behöva riskera sitt liv för att åka till ett annat land eftersom han tror att han kan hitta ett arbete här, även om det är illegalt. Från och med nu sänder vi ut ett tydligt budskap att illegal sysselsättning inte längre kommer att tolereras, och att det därför inte finns någon mening med att åka över till Europa, samtidigt som man felaktigt tror att det finns arbetstillfällen här. Från och med nu kommer detta att vara helt omöjligt. Som tidigare talare sa är det viktigt att detta instrument inte används för att reglera oegentliga situationer, utan det ska tjäna som ett tydligt budskap om att illegal sysselsättning inte längre kan tolereras. Detta hävdas genom effektiva åtgärder och sanktioner: finansiella och administrativa sanktioner samt påföljder. Dessa tjänar också till att vidarebefordra det klara budskapet till arbetsgivare om att vi inte längre tolererar rekrytering av arbetstagare utan tillstånd. Tack så mycket.
Stavros Lambrinidis: för PSE-gruppen. - (EL) Fru talman! Vi har här i Europaparlamentet har lyckats att radikalt ändra syftet med det direktiv som vi diskuterar i dag. Claudio Fava förtjänar i synnerhet våra gratulationer när det gäller detta. För det första har vi lyckats att uppnå obligatorisk betalning av ersättning till illegala invandrare som förvisas. För det andra har vi bidragit till att se till att det vidtas åtgärder för strikta och bindande påföljder för arbetsgivare som anställer invandrare på oacceptabla levnadsvillkor. För det tredje har vi skyddat fackföreningarnas och andra organs rättighet att gå till domstol för invandrares räkning, och för det fjärde har vi infört rätten att bevilja uppehållstillstånd med kortare eller längre varaktighet till illegala invandrare som avslöjar kriminella organisationer. Med andra ord försöker vi åtminstone att behandla illegala invandrare humant, utan att samtidigt legalisera den illegala invandringen, och det är därför som vi stöder denna kompromiss.
Det finns dock en farlig obalans mellan polisens fortsatta tillvägagångssätt när det gäller illegal invandring och verkligheten i åtskilliga medlemsstater. Det är därför som direktivets tillämpning också kommer att kräva särskild uppmärksamhet. Det skulle kunna leda in tusentals illegala invandrare i fattigdom, isolering och brottslighet, och även om vi bevisligen inte kan förvisa dem kan dessa illegala invandrare förbli arbetslösa. Om åtskilliga invandrare i själva verket för närvarande är sysselsatta inom EU med arbeten som européerna inte vill ha borde vi nu här i parlamentet äntligen diskutera gemensamma regler om legalisering av dessa personer, inte nya regler för att förvisa dem.
Slutligen berör naturligtvis den absolut nödvändiga kampen mot den svarta arbetsmarknaden inte bara illegala invandrare. Den berör huvudsakligen legala invandrare, den berör miljoner EU-medborgare vars rättigheter som anställda dagligen förtrampas av deras arbetsgivare, den berör det faktum att arbetsrätten förtrampas, utan någon kontroll eller påföljder av avgörande betydelse. Dagens direktiv borde därför, enligt min mening, ha den allmänna kampen mot svart arbete inom EU i stället för invandring i synnerhet som sin rättsliga grund. Att skylla på invandrare varje gång som något går fel inom EU är mycket farligt för våra länders sociala sammanhållning. Den illegala invandringen måste naturligtvis också bekämpas, men vi kan inte svärta ned människor som flyr undan bedrövliga villkor i sitt eget land i förhoppning om ett bättre liv.
Jeanine Hennis-Plasschaert: för ALDE-gruppen. - (NL) Under flera år har Europeiska unionen tvingats kämpa mot förekomsten av miljoner illegala invandrare på sitt territorium, och påtryckningarna för att finna en lösning ökar. Dessa påtryckningar är betydande och, med rätta, öppna. Om vi faktiskt vill anta en hanterlig och pålitlig invandringspolitik, där flyktingar har rätt till skydd och där vi skapar tydliga möjligheter för laglig invandring, så är en nödvändig åtgärd en strategi där vi tar vederbörlig hänsyn till alla nedslående och uppmuntrande faktorer som leder till illegal invandring.
Förra sommaren nådde rådet och parlamentet ett avtal om det som blev känt som återvändandedirektivet, som huvudsakligen inriktas på de illegala invandrarna själva, medan vi i dag ser över de arbetsgivare som inte tvekar att anställa illegala invandrare. Detta är inte bara en betydande sporre för illegala invandrare, utan skapar också otvetydigt fall av missbruk och grovt utnyttjande.
Vikten av att harmonisera den europeiska politiken är, enligt min mening, odiskutabel. När allt kommer omkring existerar inte de inre gränserna; medlemsstat A kan oroa sig till döds, men om medlemsstat B knappt, eller inte alls, tar itu med sysselsättning av illegala invandrare, då kommer medlemsstat A inte att förbli något mer än en röst i öknen.
Efter en rätt långsam början ligger det nu, till följd av intensiva förhandlingar med rådet, en kompromiss framför oss som jag finner godtagbar, och jag skulle vilja tacka föredraganden för hans konstruktiva och pragmatiska arbetssätt. Det var som en frisk fläkt, något som faktiskt inte kan sägas om några av hans kolleger, som nu till varje pris insisterar på denna åtföljande skriftliga förklaring, ett spel för galleriet, som inte påverkar bilden av parlamentet särskilt positivt. Även detta kommer min grupp att godta.
Dessutom borde det stå klart att det är upp till medlemsstaterna att sporra sig själva till handling, så snart detta direktiv har antagits. Det bör klargöras att varken Europeiska kommissionen eller Europaparlamentet har trollstavar till sitt förfogande när det gäller beslutsamhet eller genomförande. Rådet motsatte sig bestämt en bindande andel när det gäller inspektioner, och det är exakt där som problemet ofta ligger - som det har sagts av många här i parlamentet, liksom av kommissionsledamoten. Allt som jag kan göra nu är att uppmana er att förverkliga denna tillämpning, för att se till att vi inte kör fast med tomma ord på papper en gång till, eftersom ingen gynnas av detta.
Förslaget är åter ett steg i rätt riktning när det gäller att upprätta en heltäckande migrationspolitik. Vi har fortfarande en lång väg att vandra, så nu måste vi framhärda. I samband med detta skulle jag vilja ställa 10 000 kronors-frågan som har alla har talat om i dag: varför närvarar inte rådet i denna debatt? Detta är uppriktigt sagt oacceptabelt, enligt min mening.
Zdzisław Zbigniew Podkański: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Europeiska unionen klarar inte av den illegala invandringen. Många faktorer bevisar detta, och vi ser också detta i Claudio Favas motivering, där vi bland annat läser att ”[d]et finns uppskattningsvis mellan 4,5 och 8 miljoner illegala invandrare i EU, en siffra som stadigt ökar inte minst på grund av hur lätt det är att få en olaglig anställning”. Själva faktumet att siffror mellan 4,5 och 8 miljoner används visar att vi inte är förmögna att exakt ange omfattningen av detta problem och denna fråga. Och ändå berör den ekonomiska migrationen många EU-länder, särskilt de som anslutit sig mer nyligen.
I dag flyttar miljontals polacker och medborgare i andra länder inom EU till de gamla medlemsstaterna. Dessa medborgare råkar ut för samma motgångar och befinner sig i samma situation som invandrare från tredjeländer. För illegal sysselsättning innebär utnyttjandet av arbetstagare utnyttjande av ungdomar och till och med människohandel, samtidigt som de förvägras förmåner som sjukvårdsförsäkring eller pensionsrättigheter. Vi kan övervinna denna företeelse först när det finns stränga rättsliga påföljder och när vi konsekvent använder dem.
Jean Lambert: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Vi uppskattar väldigt mycket det arbete som utförts såväl av Claudio Fava från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som av Edit Bauer från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Jag tror att vi i kammaren måste vänja oss vid det förbättrade samarbetsförfarandet för åtgärder som kopplar samman sysselsättning och migration.
Som tidigare nämnts är detta avsett att bli en beståndsdel i EU:s gemensamma invandringspolitik, där utsikterna att hitta ett arbete är en lockande faktor, ofta inom den informella ekonomin och bland utsatta och icke-organiserade arbetare. Men det kan också gälla där det finns verkliga lediga tjänster som inte kan tillsättas av den nationella arbetskraften, och där medlemsstaterna inte utfärdar tillräckligt många arbetstillstånd eller där det finns en trög byråkrati som inte skyndsamt kan handlägga ansökningar som har ett arbetsmarknadssyfte. Det finns också en lucka som vi fortfarande måste fylla för människor som inte kan återvända till sitt hemland - som exempelvis till Zimbabwe - och som ofta lämnas utan rättigheter och därför behöver hitta ett sätt att överleva.
Majoriteten av medlemsstaterna har redan teoretiskt sett insatser på plats för att bekämpa olaglig invandring, och man skulle kunna tro att det skulle signalera ett uppenbart åtagande att vidta åtgärder. Men kommissionens förslag till inspektioner i det ursprungliga dokumentet har urvattnats rejält, och Europaparlamentet fick arbeta hårt för att även det som anges i artikel 15 skulle komma med. Man kan bara hoppas på att inspektionerna inte bara genomförs i små företag utan även kommer att utföras i större företag, som när allt kommer omkring är beroende av utsatta arbetare. Det var därför frågan om underentreprenörernas ansvar var så oerhört viktig för många av oss i kammaren. Vi är några som anser att vi återigen har lämnats med en urvattnad version av kommissionens ursprungliga förslag.
Man har nämnt frågan om uppehållstillstånd och att medlemsstaterna bör ha möjlighet att bevilja sådana i speciellt allvarliga fall då klagomål har ingetts. Jag tror att det är ett steg framåt - åtminstone sett utifrån den punkt där vissa medlemsstater var.
En av frågorna som angår många av oss är löneersättning - när man inte kan fastställa hur länge ett arbetskontrakt varade - och frågor om betalning av nationella försäkringar och skatter, som vi vet ofta dras från många utsatta arbetares löner, men som inte alltid betalas in till myndigheterna.
För många av oss är frågan om betalning för utfört arbete en fråga om principer. Det är också så att företag och ekonomier gynnas, och det ska inte vara en åtgärd för att straffa den olagliga invandraren. Det utgör också - om man ser på detta som en del av en övergripande politik - en del av en hållbar intäkt att folk faktiskt åker tillbaka med det som de har tjänat.
Vi har inga garantier för att medlemsstaterna ser till att folk får betalt. Vi ser till att åtgärder vidtas så att klagomål kan framföras, men inte för att pengar betalas ut. Det finns därför inga garantier för någon utbetalning. Vissa kanske anser att individerna chansar och det finns en risk, men om vi ser det som en fråga om människovärde och sätter in den där den hör hemma i den gemensamma invandringspolitikens övergripande mål, så är det en allvarlig fråga.
Så för min politiska grupp är balansen i förslaget inte längre tydlig vare sig det gäller inspektioner eller utbetalningar, och andra områden har urvattnats. Vi känner inte att medlemsstaterna visar något större engagemang, och därför kommer vi inte att stödja förslaget.
Giusto Catania: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det finns mellan 4,5 och 8 miljoner medborgare som kommer från länder utanför EU som befinner sig i en oegentlig situation inom EU - dessa är kommissionens siffror.
Detta är en fullständigt försumbar siffra: bara drygt 1 procent av Europeiska unionens bofasta befolkning. Det är tydligen ett problem som har överdrivits mycket. Detta är arbetstagare som utför användbara tjänster, som personliga tjänster och arbete inom turistbranschen, och i den stora majoriteten av fallen har de absorberats av arbetsmarknaden. Detta är arbetstagare som är användbara för vår ekonomi, men de är utnyttjade arbetstagare - utnyttjade för att minska arbetskostnaderna och göra hänsynslösa arbetsgivare förmögna. Detta är arbetstagare som ofta utför arbeten som EU-medborgare inte utför.
Vi behöver dessa människor, men de har kommit till EU illegalt av en enkel anledning, det vill säga att det inte finns någon laglig inreseväg för dem. Samma sak hände den stora majoriteten av medborgare vars situation nu är laglig, men som kom in i EU olagligt.
Det som krävdes var en annan åtgärd: en åtgärd som reglerar situationen för dessa miljontals människor. Det som krävdes var en åtgärd för att befria dem från slaveri, utpressning och utnyttjande. I stället har vi ett direktiv som fortsätter där återvändandedirektivet slutade. Först beslutade vi om utvisningsförfaranden. I dag beslutar vi om det potentiella upptagningsområdet för utvisning och specificerar också vem som ska betala för utvisningarna. Med detta direktiv betalar den utnyttjade mer än utsugaren. Tyvärr finns det inga bestämmelser för en allmän regleringsåtgärd, inte ens för de som rapporterar in sin egen status, eller de som rapporterar in sina utsugare eller de brott som begås. De går direkt från att utnyttjas i illegal sysselsättning till att förvisas.
Vi hade behövt något annat. Vi hade behövt en åtgärd som favoriserar lagligheten och inte kriminaliserar de som för närvarande är här illegalt. Vi hade behövt en åtgärd för att tygla främlingshatet. I går sa den italienska inrikesministern uttryckligen: ”Vi måste vara hårda mot illegala invandrare.” Med andra ord, vi måste vara hårda mot de sårbara. Jag anser att vi gynnar denna typ av främlingsfientliga inställning med detta direktiv.
Vi inom Europeiska unionen behöver invandrare - kommissionen säger det självt: 50 miljoner före 2060 - eftersom vi befinner oss i en demografisk kris, men vi gör inget för att hjälpa dem att komma in. Vi harmoniserar i stället utvisningssystemet, och i dag beslutar vi att utvisa dem som är här illegalt, även om de kanske är arbetstagare som har upptagits av den europeiska arbetsmarknaden.
Jag anser att effekterna av detta direktiv kommer att bli förödande, eftersom det kommer att göra att invandrarna och arbetsmarknaden går ännu djupare under jorden och att hänsynslösa chefers exploaterande brott ökar.
Nigel Farage: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Fru talman! Olaglig invandring är ett problem som blir allt värre med den fria rörligheten för personer. Men den aktuella vågen av oro som snabbt sprider sig i Storbritannien förorsakas naturligtvis av laglig migration och av EU:s egna regler.
I 20 år har brittiska fackföreningar, som charmades av Jacques Delors, trott att EU verkade för deras intressen. Nåväl, nu har de äntligen fattat och insett att den brittiska regeringen inte är i stånd att se till brittiska intressen i första hand.
Jag är rädd för att det blir än värre. När vi nu ger oss in i omfattande och kostsamma projekt, som exempelvis byggnadsarbeten för olympiaden och stadshus, gynnas tusentals europeiska arbetare. Brittiska jobb till brittiska arbetare kan inte garanteras så länge vi tillhör EU. Tanken att brittiska skattebetalare ska subventionera utländska arbetare är rent ut sagt oacceptabel.
Men regeringen står fast och anser att EU är något fantastiskt. Det är knappast förvånande, eller hur? Lord Mandelson får fortfarande 78 000 brittiska pund om året från Europeiska kommissionen, och han får naturligtvis en pension därefter om bara några år - en intressekonflikt om någon.
Den stora frågan är om den främlingsfientliga extrema högern kommer att gynnas. Det vill vi inte heller. Vi som tillhör UKIP (United Kingdom Independence Party) kommer att lägga fram en icke-rasistisk agenda till brittiska folket i samband med valet till Europarlamentet och säga att det är dags att se till brittiska intressen i första hand. Vi är inte protektionister, men vi vill att allmänt sunt förnuft ska råda. Vi vill kontrollera våra egna gränser och bestämma vem som bor, arbetar och slår sig ner i vårt land.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! I hela världen har förhoppningen om ett välbetalt arbete en mycket stark dragningskraft. Särskilt i svåra ekonomiska tider börjar den svarta ekonomin att växa, något som naturligtvis leder till att många personer riskerar sina liv i sökandet efter ett överflödsland. Det är viktigt för oss att klargöra att illegal sysselsättning inte längre kommer att tolereras.
Men den senaste rapporten om grundläggande mänskliga rättigheter uppvisar några problem i detta avseende. Betänkandet indikerar att brott mot EU:s inträdeskrav kommer att belönas, när invandrare får mer skydd än EU:s befolkning, vars identitet och sociala harmoni hotas av massimmigration. Illegal invandring kommer att bagatelliseras om varje illegal invandrare helt enkelt ses som en person utan ett giltigt arbetstillstånd i framtiden.
Men vi får inte glömma att invandrare utan uppehållstillstånd till slut kommer att utvisas. Det är viktigt för oss att göra oss av med drivkrafter, som masslegalisering och framtidsutsikter för sysselsättning. Dessutom måste vi förhandla om effektiva avtal om utvisning med ursprungsländerna. Slutligen måste också Frontex organisation av gränssäkerhet utvidgas så att detta kan spridas effektivt.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Det föreliggande direktivet bidrar till att befästa den gemensamma politiken om olaglig invandring, och genom införandet av påföljder för arbetsgivarna är det ett första steg mot att bekämpa olaglig anställning. Jag vill dock påminna om att alla medlemsstater har nationell lagstiftning om olagligt arbete och om skatte- och avgiftsbedrägerier. Tillämpningen av dessa lagar bidrar också till att upptäcka anställning av olagliga invandrare.
Därför anser jag det viktigt för oss att ha lämpliga bestämmelser, men det är ännu viktigare för medlemsstaterna att se till att dessa bestämmelser tillämpas strikt. Jag välkomnar att den slutliga texten innehåller bestämmelser om påföljder som är proportionella till antalet olagligt anställda och om utdömande av lägre böter när arbetsgivaren är en fysisk person och den anställda tillhandahåller personliga eller hushållsnära tjänster och arbetsförhållandena inte betraktas som exploaterande.
Förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet har lett till att man förtydligat begreppet underentreprenör som kan hållas ansvarig och fastställt storleken på de retroaktiva betalningar som arbetsgivaren måste göra. Jag är helt övertygad om att tillämpningen av direktivet kommer att förbättra läget när det gäller att iaktta gemenskapsföreträde vid tillsättning av tjänster.
Jag anser också att tillämpningen av direktivet bör vara ytterligare en anledning för medlemsstaterna att avskaffa arbetsmarknadsrestriktionerna för EU-medborgare, eftersom begränsningen av möjligheten att anställa olagliga invandrare kommer att skapa nya möjligheter för EU att rekrytera sina egna medborgare.
Inger Segelström: Jag vill börja med att tacka Claudio och alla de andra som har gjort det här betänkandet möjligt. Tidigare i debatterna om den framtida asyl-, flykting- och migrationspolitiken har vi mest satt fokus på dem som vistas här olagligt, eller på dem som är välutbildade och får komma hit, eller den grupp som bara var fattig och vill försörja sin familj och vill få komma hit.
Nu lägger vi över ansvaret på arbetsgivarna som anställer papperslösa. Det skulle inte finnas så många papperslösa som vistas här om det inte alltid fanns oseriösa arbetsgivare som betalar och utnyttjar. Jag tycker att det känns helt rätt med sanktionerna och att ett informationskrav för arbetsgivarna införs och att om man har utnyttjat någon ska man ersätta också efter att personen rest hem.
Det finns dock ett förslag som jag skulle ha röstat emot om det inte varit så att det var en omröstning i utskottet och det är att majoriteten inför mildare regler för anställning i hemmet. För mig är det här en jämställdhetsfråga, eftersom det mest är kvinnor som arbetat i hem med låga löner. Det är också en grupp som har det svårare än om man är på en arbetsplats med flera anställda, men jag ser det här som ett första steg.
Jag beklagar nyheten i dag att den svenska konservativa regeringen är negativ till betänkandet som går ut på att stödja seriösa företag och kriminalisera oseriösa företag som utnyttjar papperslösa.
Till slut är jag naturligtvis också orolig över synpunkterna vi fått från de fackliga organisationerna på betänkandet. Jag hoppas vi ska kunna lösa dessa innan beslut tas. Samma regler måste gälla för alla arbetsgivare, liksom delat ansvar vid entreprenader, annars bygger vi in kryphål och uppmuntrar till fusk.
Ignasi Guardans Cambó: (ES) Fru talman! Det bästa sättet att se till att vi har en kontrollerad form av invandring - som är både ekonomiskt och socialt hanterbar för samhället - är att också bekämpa olaglig anställning.
Detta innebär inte att vi ska bekämpa de olagliga invandrarna själva, som var och en har sin unika historia att berätta, utan snarare företeelsen olaglig invandring eftersom detta är det enda sättet att berättiga och verkligen planera för kontrollerad invandring, särskilt i dagens värld.
Självklart ska detta ske inte enbart genom dem som söker arbete utan också genom dem som erbjuder det. Kampen mot olaglig invandring kan inte enbart utkämpas i tunnelbanestationerna i London eller Madrid utan måste också föras i personalavdelningarna i de många företag som anställer olagliga arbetstagare för att utnyttja dem och förvägra dem deras rättigheter.
Därför välkomnar vi helhjärtat direktivet. Det är ett direktiv som sätter in arbetsgivarens skyldigheter i ett sammanhang och inte minst de sanktioner som måste införas mot arbetsgivare som för sin egen vinning exploaterar rättslösa arbetstagare.
Detta är ett väl avvägt direktiv. Föredraganden förtjänar beröm för att ha uppnått en rimlig kompromiss och en bra balans i denna fråga.
Jag vill framhålla de artiklar som tillvaratar exploaterade arbetstagares rättigheter. De skyddar arbetstagarna så att de kan anmäla den situation som de befinner sig i. De skyddar dem genom att garantera att de kan begära att få ut innestående lön, givetvis utan att detta leder till rätt att stanna. Allt arbete som har utförts olagligt utan nationell försäkring och betalning ska naturligtvis ersättas oavsett vilket anställningsförhållande den arbetstagare har som arbetat olagligt.
Sanktionerna är verkligen lämpliga och väl avvägda. Den överenskommelse om underentreprenader som föredraganden redan har nämnt i sitt anförande är mycket viktig. Den är av stor betydelse i praktiken, och det är det som vi talar om.
Bara en sista kommentar: jag anser att fristen på 24 månader för införlivandet av direktivet är onödigt lång. Jag inser att detta inte kan ändras, men 24 månader är för lång tid och borde kortas ned om det är möjligt.
Ewa Tomaszewska: (PL) Fru talman! Att anställa medborgare från tredjeland som vistas olagligt i Europeiska unionen omöjliggör sund konkurrens och innebär också att de berörda anställda förvägras rätt skydd.
Jag tänker först och främst på säkra arbetsförhållanden och socialt skydd om en arbetsolycka skulle inträffa. Antalet olagliga invandrare i EU uppskattas till 4,5-8 miljoner människor, och de arbetar ofta inom bygg-, jordbruks-, turism-, hotell- och tjänstesektorn. Det förekommer även slavarbete under exploaterande villkor och barnarbete. Olaglig anställning bidrar starkt till att minska anställningsnormerna.
Det är därför som fackföreningarnas rätt att företräda dessa arbetstagares intressen är så viktig. Det är arbetsgivaren som beslutar om att anställa någon som visas olagligt i landet, och därför bör arbetsgivaren få böta för att ha brutit mot lagen. Det krävs samordnade åtgärder av alla EU-länder för att komma till rätta med alla aspekter av olaglig anställning.
Mary Lou McDonald: (EN) Fru talman! I denna tid av ekonomisk kris finns det ett akut behov av att skydda arbetstagarna från utnyttjande, och att man måste se till att villkoren och förutsättningarna för EU:s arbetstagare inte systematiskt försämras genom utnyttjande av utsatta invandrade arbetstagare kan ingen säga emot. Medlemsstaternas regeringar och myndigheter är helt och hållet ansvariga för detta.
Även om medlemsstaterna behöver vidta åtgärder för att reglera invandringen beklagar jag starkt att den rättsliga grunden för förslaget utgörs av kampen mot olaglig invandring. De som verkligen behöver bekämpas är ohederliga arbetsgivare som utnyttjar sina anställda, och vad vi behöver idag är ett program för arbetstagarna, inte mot invandrarna.
De politiska och ekonomiska prioriteringarna måste bestå av att stoppa utnyttjandet av olagliga invandrare, att straffa ohederliga arbetsgivare, att inte göra arbetstagarna till syndabockar eller kriminalisera dem, vare sig de är invandrare eller ej. Bruket av de straffrättsliga påföljderna i förslaget bör inte vara EU:s befogenhet, och de som hävdar att utvisning av invandrade arbetstagare är lösningen på utnyttjandet misstar sig. Direktivet är inte väl avvägt.
Johannes Blokland: (NL) Det har redan gått två år sedan kommissionsledamot Franco Frattini presenterade planerna på att ta itu med det olagliga arbete som garanterar att en oavbruten ström av olagliga invandrare tar sig till Europeiska unionen för att arbeta. Det är en fördärvlig situation som bör stoppas.
Jag är dock inte överens med föredraganden när det gäller frågan om EU ska ägna sig åt straffrätt. Jag är inte för att straffrätt ska ingå i EU:s verksamhetsområde. En öppen samordningsmetod är snarare vad som krävs här. Jag är därför nöjd med att man i det ändrade kompromissförslaget är försiktig med att tillämpa straffrätt. Böter är ett tillräckligt incitament att vara försiktig i valet av anställda. Jag hoppas att inspektionerna av företagen kommer att stimulera medlemsstaterna att åberopa straffrätt.
Philip Claeys: (NL) Det är glädjande att ett direktiv införs som straffar arbetsgivare som anställer olagliga invandrare. Det anges helt riktigt att möjligheten att hitta ett arbete i EU är en attraktiv faktor för olaglig invandring. Vi bör därför vara konsekventa och även ta itu med andra faktorer som lockar invandrare. Den viktigaste av dessa faktorer är att främlingar ostraffat kan komma till Europa olagligt. Det finns faktiskt medlemsstater som belönar olagliga främlingar. Den storskaliga legaliseringen i bland annat Spanien, Italien och Belgien, bland andra, är ett exempel.
Vi har också hyckleriet med den så kallade individuella legaliseringen av humanitära skäl. Enbart förra året var det inte mindre än 12 000 fall i ett så litet land som Belgien. Olagliga invandrare bör deporteras, inte legaliseras, eftersom varje legaliserad olaglig invandrare lockar mängder med nya invandrare. Varje medlemsstat som legaliserar gör det på övriga medlemsstaters vägnar. Därför räcker det inte att ge sig på arbetsgivarna. Vi måste ta itu med den olagliga invandringen i hela dess sammanhang.
Carlos Coelho: (PT) Fru talman, herr Barrot, mina damer och herrar! Under detta plenarsammanträde har vi antagit flera åtgärder i syfte att skapa en enhetlig och integrerad invandringspolitik. Den gemensamma politiken måste för det första medföra lagliga vägar för invandring samt integration av invandrarna i de mottagande samhällena. Därför antog vi för två månader sedan direktivet om blåkort och direktivet om ett kombinerat tillstånd att uppehålla sig i och arbeta i EU.
Samtidigt måste vi bekämpa olaglig invandring effektivt, liksom alla former av brottslighet i samband därmed. Syftet med detta initiativ är att bekämpa faktorer som lockar till olaglig invandring till Europa och sätta stopp för exploateringen av olagliga arbetstagare. Det är viktigt för att få dem som till varje pris försöker ta sig in i Europa - ibland till priset av sina egna liv - att förstå att det bara finns en möjlig väg: laglig invandring med alla rättigheter och möjligheter som detta medför. Uppskattningsvis vistas mellan 5 och 8 miljoner olagliga invandrare i Europeiska unionen. En stor del av dem utför okvalificerade och tämligen lågbetalda arbeten, i vissa fall exploateras de svårt. Jag gratulerar föredraganden Claudio Fava och särskilt min kollega Edit Bauer för deras arbete och den uppnådda kompromissen.
Jag stöder således bekämpandet av olagligt arbete i hela Europeiska unionen. Syftet med direktivet är att se till att alla medlemsstater kan införa likartade påföljder för anställning av olagliga invandrare och genomföra dem effektivt. Det kommer att vara möjligt att använda tre slags sanktioner: ekonomiska, administrativa och straffrättsliga, beroende på hur allvarlig överträdelsen är. Arbetsgivarna kommer också att bli skyldiga att vidta förebyggande åtgärder och kontrollera invandrade personers ställning för att undvika att anställa arbetstagare som vistas olagligt i unionen.
Wolfgang Kreissl-Dörfler: (DE) Fru talman! För det första vill jag gratulera min kollega Claudio Fava till betänkandet och till att en uppgörelse uppnåddes under trepartssammanträdet. Självklart är det alltid möjligt att begära mer och uppnå mer. Att EU till sist har erkänt att olagliga invandrare som åker fast också måste ges rättigheter och skyddas mot exploatering är ett viktigt steg framåt.
Självklart måste detta ingå i en övergripande migrerings- och invandringspolitik. Det är det ingen som bestrider. Det är dock en sak som jag inte förstår. Till De gröna - Jean Lambert är inte längre här - och de till vänster från den så kallade kommunistsidan, till exempel Giusto Catania, som vidhåller att detta inte fungerar, att det ännu en gång lett till ingenting, att ingenting hjälper, vill jag säga att det inte hjälper att lova dessa människor som lever i en så svår situation en fyrarättersmiddag och sedan låta bli att ge dem deras dagliga bröd. Det är fegt och föga hjälpsamt. Jag måste fråga mig själv vad De gröna verkligen vill när de alltid röstar mot åtgärder som skulle förbättra människors situation. Vi har redan sett detta i fråga om många betänkanden och åtgärder.
Dessutom finns det inget som hindrar att nationalstater inför ordentliga kontroller, utdömer böter och ser till att bidrag och finansiering genom nationella medel eller EU-stöd inte är tillgängliga för företag som anställer olagliga invandrare.
Jag skulle vilja se samma hårda förhållningssätt som medlemsstaterna ibland har när det gäller olagliga invandrare tillämpas på skattesmitare och på dem som arbetar på den svarta marknaden. Självklart måste vi tala med våra kolleger i de nationella parlamenten för att uppmana dem att kräva att olagliga invandrare ges de rättigheter som har beslutats här. Det är naturligtvis en sak som vi kan vara säker på. Om någon anställs olagligt eftersom han inte längre kan överleva i sitt eget land har han inte möjlighet att gå till polisen och säga att han exploateras. På samma sätt kan en kvinna som har våldtagits inte anmäla brottet. Båda vet att om de går till myndigheterna blir de utvisade.
Därför kommer vi att rösta för betänkandet. Det är det första steget i rätt riktning.
Alexander Alvaro: (DE) Fru talman, herr vice kommissionsordförande! Jag anser att det som Wolfgang Kreissl-Dörfler har sagt är riktigt. Jag vill tacka Claudio Fava för hans betänkande och för det utmärkta arbete som han har utfört.
Betänkandet klargör att båda parter som medverkar i en olaglig anställning i lika hög grad måste ställas till ansvar, vilket skapar en rättslig balans. Olaglig anställning måste bestraffas och förbjudas i alla medlemsstater.
Arbetsgivare måste göras ansvariga för att upprätthålla förbudet, men det är också de berörda myndigheternas uppgift att övervaka efterlevnaden av förbudet och utdöma påföljder. Den viktigaste frågan är att skydda personer i sådana anställningsförhållanden mot att exploateras.
Att fastställa rättsliga påföljder är verkligen ett steg i rätt riktning. Myndigheterna måste dock införa mer kontroller och åtala dem som misstänks för att ha begått brott. Betänkandet är en kompromiss mellan rådet och Europaparlamentet och innehåller miniminormer.
Utsikterna att medlemsstaterna förstärker eller försvagar kraven är dock inte inspirerande. Vi har tagit det första steget framåt. Nu ska vi avverka resten av vägen tillsammans. Åtminstone för egen räkning och för min grupp, om än inte för majoriteten, kan jag nog säga att vi kan stödja betänkandet med gott samvete.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Fru talman! Det direktiv som vi behandlar gäller en av de mest grundläggande aspekterna av utveckling och ekonomisk hållbarhet i våra länder. Det gäller olaglig anställning, vilket ofta leder till löneåtstramningar och minskade statsinkomster med därav orsakade svårigheter att tillhandahålla sociala förmåner och nedskärningar av välfärdsstatens verksamhet. De anställda får inte tillgång till socialförsäkringar och andra försäkringar, pensioner eller ens till de organ som ansvarar för skydda de förhållanden som råder på deras arbetsplatser.
Tyvärr ingår olagliga anställningar i det rådande systemet, som har lett till en global ekonomisk kris som vi måste hantera med medel som bidrar till att garantera inte bara lindrande utan verkligt avhjälpande åtgärder som kan trygga välståndet på lång sikt. Vi anser därför att kampen mot olagliga anställningar inte kan granskas isolerat. Vi är inte nöjda med de åtgärder som föreslås för att garantera ett humant förhållningssätt. Låt oss därför se upp så de inte förvandlas till två olika frågor.
Panayiotis Demetriou: (EL) Fru talman! Föredragande Claudio Fava och skuggföredraganden förtjänar verkligen varma gratulationer. De har lyckats uppnå en enastående kompromiss med rådet. Naturligtvis med hjälp av vice ordförande Jacques Barrot, som jag också gratulerar. Sent omsider har direktivet som syftar till att införa påföljder för arbetsgivare som anställer olagliga invandrare nått fram till det slutliga godkännandet. Så som direktivet nu är formulerat anser jag att det effektivt kommer att tjäna syftet att bekämpa anställning av olagliga invandrare. Det är första gången som Europeiska unionen har vänt sitt intresse i rätt riktning mot de personer som exploaterar olagliga invandrare, mot de arbetsgivare som bryter mot lagen. Långt om länge har det blivit ett brott att anställa olagliga invandrare. Jag är övertygad om att de straffrättsliga och andra påföljder som föreskrivs i direktivet kommer att vara avskräckande, vilket kommer att bidra till att begränsa och förebygga oacceptabel exploatering av olagliga invandrare. Flera väl avvägda och realistiska påföljder föreskrivs i direktivet. Jag är övertygad om att de kommer att visa sig vara effektiva. Trots att olagliga invandrare behandlas som offer och skyddas av direktivet ges även de ett avskräckande budskap om att det inte längre kommer att vara enkelt för dem att hitta anställningar och följaktligen att det inte kommer att vara lockande att skaffa arbete ens på ogynnsamma villkor. Särskild omsorg bör dock ägnas åt alla de olagliga invandrare som redan finns i EU. I mitt hemland Cypern, där olaglig invandring är ett stort problem, kriminaliserades olaglig anställning för en tid sedan. Naturligtvis har det inte utrotat olagliga anställningar, men dessa har begränsats. Med de många påföljder som föreskrivs i direktivet och när systemet med inspektioner av arbetsgivare har införts kommer problemet med anställning av olagliga invandrare och olaglig invandring i allmänhet säkerligen att minska.
Catherine Boursier: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Claudio Fava för det enastående arbete han har utfört under de senaste månaderna för att få fram denna balanserade text.
Det var inte någon enkel uppgift, och vägen har varit full av fallgropar. Jag anser dock att resultaten är mycket positiva, och jag vill särskilt nämna tre punkter.
Sanktionerna gäller arbetsgivaren som bryter mot lagen, medan invandraren betraktas som offret. Förutom böter rekommenderas straffrättsliga påföljder vid upprepade överträdelser, vid människohandel och utnyttjande av minderåriga. Jag anser att straffrättsliga påföljder är viktiga och att det är vår sak att försäkra oss om att regelbundna kontroller genomförs så att direktivet blir effektivt.
En annan positiv punkt som bör nämnas är den automatiska betalningen av utestående löner till arbetstagarna. Slutligen förordar föreningar och fackförbund att man måste försvara intressena för de arbetstagare som lever olagligt i ett land så att de kan anmäla ohederliga arbetsgivare utan att vara rädda för att själva bli åtalade.
Precis som med andra texter skulle vi naturligtvis ha kunnat gå längre. Men kan vi riskera kompromisståndpunkten när texten redan möjliggör stora framsteg när det gäller att skydda arbetstagarna och deras värdighet?
Vi behöver stödja en balanserad syn på invandringsfrågor och erkänna att arbetsinvandring är mer än behövlig och kommer att bli än mer så i framtiden att döma av befolkningsprognoserna.
Därför är det viktigt att i detta sammanhang konstatera att vi vill ha en modell där invandrade arbetstagare betraktas som fullfjädrade arbetstagare och åtnjuter samma rättigheter som arbetstagare från medlemsstaterna.
Vi måste därför sluta upp för att försvara dessa rättigheter, och således bör vi stödja betänkandet eftersom det är ett avgörande steg i införandet av miniminormer och i bekämpandet av olagligt arbete och exploateringen av invandrade arbetstagare.
Olle Schmidt: Vi vet att allt fler människor gömmer sig inom EU:s gränser. Vi vet att EU i en nära framtid behöver en ökande arbetskraftsinvandring. Vi vet också att tusentals människor försöker varje vecka söka sig till ett bättre liv i Europa. Många av dem dör på sin väg till vår kontinent. Vi vet att många av de papperslösa utnyttjas och lever under miserabla förhållanden. Detta är ovärdigt den europeiska unionen. Bland de universiella värden som EU vill sprida över världen finns allas rätt till ett värdigt liv. Här finns en skamlig paradox.
Att EU får en gemensam asyl- och migrationspolitik är en rimlig ordning, men det får inte betyda att de länder som vill ha hårdare tag och på olika sätt vill jaga människor får bestämma. Då kommer möjligheterna till ett anständigt liv i Europa att minska. Samtidigt är det viktigt att förslagna arbetsgivare som utnyttjar människor i beroendeställning vet att straff och sanktioner kan utdömas över hela EU.
Jag medger att betänkandet är en svår balansgång. Jag kan känna sympati för herr Catanias resonemang i reservationen. Kompromissen är dock ett steg i rätt riktning, även om jag har synpunkter på bland annat omfattningen av arbetsgivarens rapporteringsskyldigheter.
Till Inger Segelström vill jag säga att vi inte har någon konservativ regering i Sverige. Vi har en fyrpartiregering med starka liberala inslag.
Maria da Assunção Esteves: (PT) Med Favabetänkandet utvecklas och humaniseras invandringslagarna. Det ger oss den moraliska tillförsikt som vi har varit skyldiga oss själva sedan återvändandedirektivet. Det allmänna förbudet mot att anställa olagliga invandrare innebär inte bara att man undviker att invandring är olagligt på isolerade ställen, utan framför allt den risk för exploatering och utnyttjandet av mänsklig nöd som i allmänhet går hand i hand med arbete av detta slag.
Den första viktiga punkten i Favabetänkandet är att det utmanar den syn på olaglig invandring som inskränker sig till ett enkelt men oacceptabelt fördömande av invandrarna, i stället för att utforma en helhetslösning som också gör staten och arbetsgivaren medansvariga. Hittills har huvudfelet i invandringspolitiken varit att det saknats en rimlig reaktion på den förfärliga situationen med olagliga invandrare. I stället har man låtit hela rättsväsendets tyngd falla på de olagliga invandrarna och gett dem ställning som brottslingar snarare än som offer.
Den andra viktiga punkten när det gäller betänkandet är att det på den offentliga arenan inom EU syftar till att introducera en etik där staten och företagen delar på ansvaret. Arbetsgivarnas skyldighet att genomföra förhandsövervakning genom att kontrollera arbetstagarnas vistelsestatus är värdefullt eftersom det ger den privata sektorn en befogenhet, vilket EU sällan har försökt. Vi välkomnar denna befogenhet eftersom det inte bara är statens utan allas ansvar att försvara lagligheten och den offentliga moralen. Betänkandet banar därför väg för en ny politisk metod som bör följas i andra betänkanden.
Den tredje punkten - och samtidigt den viktigaste - är att skyldigheten att betala ersättning skiljs från problemet med vistelsens laglighet, vilket är väsentligt. Det är helt enkelt ett uttryck för det universella rättesnöret att humanitet kommer före rättssystemets regler och har företräde framför dem.
Jag vill därför gratulera Claudio Fava.
Javier Moreno Sánchez: (ES) Fru talman! Först vill jag tacka vår föredragande Claudio Fava för hans hårda arbete med att uppnå en gemensam ståndpunkt med rådet. Resultatet innehåller många förbättringar som föreslagits av vårt parlament.
Med direktivet visar vi ännu en gång vårt åtagande att utveckla en gemensam invandringspolitik som bygger på en helhetssyn. Syftet med direktivet är klar: att bekämpa maffiagrupper, bestraffa oseriösa arbetsgivare och skydda exploaterade invandrare som saknar varje form av socialt skydd.
Vi vill se ett slut på svältlöner, som är orättvisa mot invandrarna, och på den ännu värre förvridningen av genomsnittslönerna, särskilt inom sektorer som byggnadsarbete, jordbruk, hushållstjänster och hotellbranschen.
Dessa åtgärder kräver en hel del mod och politisk skicklighet, för det finns mycket egenintresse och gott om pengar som cirkulerar i den informella ekonomin. Särskilt i svåra tider är det viktigare än någonsin att vi hanterar invandringsflödena på ett klokt och generöst men ansvarsfullt sätt.
Det vore enkelt att falla till föga för frestelsen att inte försöka hålla den informella ekonomin i schack. Vi kan inte titta åt andra hållet och lämna drygt 8 miljoner olagliga invandrare försvarslösa mot arbetsvillkor som gränsar till slaveri.
Om vi vill att direktivet ska vara effektivt måste det finnas strikta inspektioner och ekonomiska sanktioner, och även straffrättsliga påföljder i de allvarligaste fallen, vilket ska verka avskräckande för arbetsgivarna.
Därigenom kommer vi att kunna krympa den informella ekonomins marknad och avskaffa de incitament att migrera som uppkommer av möjligheten att arbeta olagligt. Det måste göras klart att lagligt arbete är det enda sättet att arbeta i Europa. Därför vill vi gå vidare med en helhetsstrategi. Herr kommissionsledamot Barrot! Vi uppmanar kommissionen att så snart som möjligt införa de nya blåkorten för alla övriga anställningskategorier.
Marek Aleksander Czarnecki: (PL) Eftersom det är enkelt att få olagligt arbete finns det flera miljoner olagliga invandrare i Europeiska unionen. Olaglig anställning, ofta under exploaterande villkor, leder till sänkta lönenivåer i den berörda sektorn och äventyrar även konkurrensen mellan företagen. Oregistrerade arbetstagare har inte heller sjukförsäkringsförmåner eller pensionsrätt. Därför är det viktigt att fastställa mekanismer som gör det möjligt för exploaterade arbetstagare att inge klagomål mot sina arbetsgivare personligen eller med hjälp av en tredje part.
Jag vill också uppmärksamma er på att direktivet även bör omfatta arbetstagare som är lagligen bosatta i EU, särskilt medborgare i de medlemsstater som tillträdde EU 2004 och 2007 och som fortfarande omfattas av övergångsbestämmelser som begränsar deras tillträde till lagligt arbete.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Fru talman, herr vice kommissionsordförande! Dagens förslag ingår i ett övergripande försök att hitta en lösning på invandringspolitiken i Europeiska unionen som, det måste vi alla erkänna, är rent ut sagt ohederlig. Ohederlig därför att vi försöker rätta till vissa aspekter av denna politik med blåkortet, med beslut om att utvisa olagliga arbetstagare, med beslutet i dag om att bestraffa arbetsgivare som anställer olagliga invandrare, men det här är bara några aspekter av det problem som vi försöker lösa.
Självklart kan vi inte förstå hur det kommer sig att om en olaglig arbetstagare åtar sig arbete och den person som ger honom arbete för att täcka arbetstagarens kostnader för bostad och uppehälle i slutändan bestraffas. Det är en logisk motsättning som vi behöver åtgärda med de villkor som krävs för anständigt arbete. Lagstiftningen i samtliga 27 medlemsstater förbjuder olagligt och odeklarerat arbete, särskilt med den dubbla absurditet som vi har här med olaglig inresa till medlemsstaten och olaglig exploatering. Problemet är därför komplicerat, och den uppnådda kompromissen har förstås en hel del luckor. En sådan lucka gäller anställningar som huvudsakligen används av personer av låt oss säga välgörenhetsskäl. De tillhandahåller arbete samtidigt som de hittar en livsform. Vad händer med dem? Hur ska de leva resten av sitt liv inom ramen för sin påtvingade olaglighet, eftersom grannländerna inte har accepterat att invandrarna återvänder?
Donata Gottardi: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Så som vi väl vet här i kammaren måste man analysera kompromisser genom att väga fördelar mot nackdelar och komma fram till en helhetsbedömning som tar hänsyn till begränsningarna och det rättsliga och politiska sammanhanget.
När det gäller arbetslivet, vilket är ett viktigt inslag i det direktiv som går till omröstning i morgon, är vår bedömning i många avseenden positiv. Till de positiva punkterna hör tillägget av en definition av begreppet ersättning som möjliggör jämförelser med lagliga anställningsvillkor, förenklade sanktionsförfaranden för hushålls- och vårdarbete samt kopplingen till och förstärkningen av gemenskapsbestämmelser som skyddar offren för människohandel och exploatering, särskilt av minderåriga. Åtagandet att inte betrakta bestämmelsen om underentreprenad som ett prejudikat är också viktigt.
Vissa tvivel återstår om ansvaret i arbetsgivarkedjan och om arbetstagares svårigheter att få ut innestående betalning innan de lämnar landet. Frågan är inte helt oklar, men eftersom direktivet är nära knutet till återsändandedirektivet är möjligheterna låsta i fråga om olagliga arbetstagare och arbetsgivare som inte har kunnat hitta lagliga anställningsvägar.
Min förvissning om att vi kommer att bestämma oss för att anta dokumentet vid förstabehandlingen minskas inte av att jag påpekar ett antal risker: risken att parlamentets arbete kommer att fortsätta att utsättas för påtryckningar från de nationella regeringarna och risken att vi kommer att förstärka Europas anseende som den ”elaka styvmodern”.
Patrick Gaubert: (FR) Fru talman! Förslaget till direktiv är ett viktigt steg i bekämpandet av olaglig invandring och har varit väsentligt för införandet av en gemensam invandringspolitik. Vi är alla medvetna om att odeklarerat arbete är den viktigaste attraktionen för de tusentals män och kvinnor som varje dag passerar våra gränser i jakt på ett anständigt arbete och ett sätt att försörja sina familjer.
I själva verket hittar de ofta arbetsgivare som utnyttjar och missbrukar deras utsatta situation och okunskap om sina rättigheter för att exploatera dem och använda dem som billig arbetskraft. Detta är som vi vet det moderna slaveriet.
Vi får inte glömma att denna företeelse också inbegriper enskilda individer, europeiska medborgare eller människor från tredjeländer, som arbetar och vistas normalt, men som faller utanför direktivets räckvidd eftersom det ingår i regelverket för att bekämpa olaglig invandring.
Det är inte fråga om att peka finger åt män och kvinnor som ofta är i god tro men som ändå faller offer för ohederliga nätverk av arbetsgivare. Syftet med denna text måste vara just att skydda dessa utsatta människor och se till att deras mest grundläggande, mest fundamentala rättigheter respekteras. Detta är också det uttalade syftet och ambitionen i den uppnådda kompromissen.
Vi får inte dra alla arbetsgivare över samma kam, och självklart bör vi inte behandla någon som anställer en person i god tro, och tror att de arbetar och vistas legalt, på samma sätt som de som försöker utnyttja dessa människors situation.
Vi måste vara bestämda och sända ut ett klart budskap. Vi behöver framsynta bestämmelser som tillämpas samvetsgrant. Antagandet av texten kommer verkligen att utsända två budskap. Det första är till arbetsgivarna att de inte kan fortsätta att utnyttja utsatt arbetskraft, och arbetsgivarna kommer därför att bli verkligt avskräckta från att rekrytera olagliga invandrare. Det andra budskapet är till de tusentals presumtiva olagliga invandrare som kommer att bli avskräckta av de strikta anställningsvillkoren i Europa.
Tack till alla skuggfördragande och till föredraganden! Som så många andra hoppas jag att texten snart kommer att finnas på plats för att bekämpa den olagliga invandringen och därigenom främja invandring ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Genowefa Grabowska: (PL) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden. Jag är medveten om att det inte är någon enkel uppgift att nå fram till en kompromisslösning som beaktar den nationella arbetsmarknadens intressen samtidigt som invandrare skyddas mot exploatering. Claudio Fava förtjänar verkligen beröm.
Jag reste genast till Foggia i Italien när de så kallade arbetslägren avslöjades. Där bodde och arbetade både unionsmedborgare och olagliga invandrare under förfärliga förhållanden. Jag har ett outplånligt minne av de förhållanden under vilka de levde och arbetade. De dog faktiskt ofta av hunger och av grym och omänsklig behandling. Jag välkomnar varmt direktivet eftersom det till sist gör att förhållandena på arbetsmarknaden får en civiliserad grund. Det är en seger över giriga arbetsgivare, deras jakt efter profit, efter billig och ofta till och med gratis arbetskraft och deras exploatering av olagliga invandrare.
För att detta direktiv ska bli tillämpligt måste det genomföras i alla medlemsstater. Paradoxalt nog anses olaglig anställning som en straffbar handling och ett brott enligt de inhemska lagarna i dessa länder. Hur som helst fungerar inte lagen. Vi måste därför göra allt vad vi kan för att genomföra direktivet. Alla nödvändiga rättsliga mekanismer måste vara på plats så att inga olyckliga fall av detta slag kan inträffa.
Nu vill jag rikta mig till de brittiska ledamöterna i kammaren och be dem säga till sina arbetsgivare att olaglig anställning av invandrare är ett brott. Klaga inte över att unionen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Jörg Leichtfried: (DE) Fru talman! Det viktigaste resultatet av betänkandet är att inte enbart de olagligt anställda tredjelandsmedborgarna utan även deras arbetsgivare kommer att bestraffas. Vi måste vara medvetna om - och detta är verkligen ett brott - att dessa människor exploateras även i en framstegsvänlig sammanslutning av stater som EU. Någon gör sig en bra vinst på deras bekostnad. De har varken rätt till sjukvård eller pensioner, och de lever i ständig rädsla för att åka fast och skickas tillbaka till sina hemländer.
En annan mycket viktig punkt är därför enligt min mening möjligheten att i framtiden bestraffa arbetsgivare som utnyttjar olagliga invandrare. Det finns därför ett överhängande behov av åtgärder som böter, ansvar för kostnaden för utvisning, indragning av offentliga bidrag eller stöd eller till och med tillfällig eller definitiv stängning av företag för att förändra läget. Att de enskilda medlemsstaterna genomför regelbundna och effektiva inspektioner är naturligtvis också viktigt i detta avseende liksom möjligheten att kräva att skatt och socialförsäkringsavgifter ska betalas retroaktivt.
Ett Europa där vissa människor exploateras av andra är inte ett verkligt socialt Europa. Jag anser att direktivet är ett steg i rätt riktning. Jag vill tacka föredraganden för hans enastående arbete. Detta får dock inte under några omständigheter vara det sista steg som vi tar.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Jag anser att lagstiftningsinitiativet är välkommet i en tid då arbetstagare från tredjeländer står för en icke-försumbar andel av EU:s arbetskraft, vilket gör olaglig invandring till ett bekymmer. Med detta i åtanke vill jag framhålla att det behövs ett regelverk som gör det möjligt för oss att tydligare fastställa sanktioner mot arbetsgivare som anställer invandrare från tredjeland som vistas olagligt i EU, eftersom olagligt arbete är ett alarmerande problem på europeisk nivå och exploateringen av invandrad arbetskraft är en realitet.
Vi måste också vara medvetna om att en del arbetsgivare skryter med sina vinster av att anställa papperslösa invandrare och därigenom undviker att betala socialförsäkringsavgifter eller skatter till staten. Vi måste också se till att ett sådant beteende bestraffas som sig bör.
Det är därför som varje enskild stat måste anta åtgärder för att bekämpa olaglig anställning, erbjuda invandrare ökat skydd och organisera regelbundna inspektioner, särskilt inom branscher där olagliga invandrare kan antas vara sysselsatta. Vi vill också att tillträde till den europeiska arbetsmarknaden ska ges på ett kontrollerat sätt och att invandrarnas rättigheter ska respekteras. Därför ber vi medlemsstaterna att anta alla åtgärder som krävs för att få till stånd ett effektivare samarbete och underlätta utbytet av information mellan de berörda nationella myndigheterna.
Yannick Vaugrenard: (FR) Fru talman! Först av allt vill jag lyckönska Claudio Fava till hans utmärkta arbete som kommer att göra det möjligt att anta ett direktiv som föreskriver påföljder för dem som anställer olagliga arbetstagare.
Jag vill dock fästa er uppmärksamhet vid att den rådande situationen är komplex. Vi behöver utarbeta lagstiftning som motsvarar denna komplexitet.
I hela EU anlitar beställare en kedja av underentreprenörer från medlemsstaterna utan att veta om de anställda arbetar lagligt eller inte. Ett ändringsförslag lades fram för att man skulle kunna kontrollera att de anställda har laglig ställning. Varför har det inte tagits med?
Det föreskrivs också att huvudentreprenören är ansvarig för betalningen av löner men endast om man vet att underentreprenörerna anställer olagliga invandrare. Man kommer nog inte att hitta någon beställare som spontant skulle medge sin skuld.
Slutligen kan inte ens det bästa direktivet i världen vara effektivt om det inte åtföljs av verkliga kontrollmekanismer. Vi skulle kunna förbättra dessa kontroller om vi hade fler yrkesinspektörer med bredare uppgifter i varje europeiskt land.
Det är viktigt att vi utformar ett mer strikt regelverk så snart som möjligt så att beställarna förklaras fullt ansvariga för fel som underentreprenörerna begår.
Vi får inte blunda för kända metoder i vissa näringslivskretsar som är medbrottslingar i organiserade nätverk för olaglig invandring.
Richard Falbr: (CS) Fru talman! I anslutning till betänkandet vill jag uppmärksamma er på ett överhängande problem som har framkommit under den nuvarande krisen. I vissa länder - bland annat mitt eget - bevittnar vi massavskedanden av anställda hos bemanningsföretag, varav de flesta kommit till vårt land från östeuropeiska och asiatiska länder. De har blivit olagliga arbetstagare. Efter att ha avskedats lämnas de utan försörjningsmöjligheter och blir därför brickor i händerna på så kallade entreprenörer som utsätter dem för om möjligt ännu värre exploatering än vad bemanningsföretagen gjorde. Jag vill också erinra om de mycket otillräckliga personalresurser som yrkesinspektionerna har till sitt förfogande i många av våra medlemsstater. Ingenting kommer att ändras om vi inte inrättar ordentligt utrustade nätverk med välutbildade inspektörer som förstår arbetsmarknadslagstiftning och som är bekanta med EU-direktiven.
Även om EU-institutionerna nu har kommit överens om vissa standarder för företag blir det ofta ett ramaskri bland medlemsstaterna vid minsta lilla försök att göra någonting liknande på sociallagstiftningens område. Men att hänvisa till tradition, subsidiaritetsprincipen och liknande i en situation då arbetstagarna i EU utsätts för otyglad exploatering är löjeväckande och hyckleri. Därför välkomnar jag alla försök att åtala och bestraffa dem som anställer olagliga invandrare, och jag tackar Claudio Fava.
Corina Creţu: (RO) Olaglig anställning är koncentrerat till vissa sektorer där arbetet förmodas vara av okvalificerat slag, som bygg- och anläggningsarbeten, jordbruk, städning samt hotell- och restaurangbranschen. I dessa sektorer utnyttjas olaglig arbetskraft i en alarmerande hög grad. Särskilt i kristider frestas arbetsgivare att försöka kringgå lagen och tillgripa olagliga arbetstagare för att upprätthålla lönsamheten eller helt enkelt överleva på marknaden.
Dokumentet som vi har framför oss i dag är ett steg framåt mot att minska förekomsten av olaglig anställning som har så många negativa konsekvenser skattemässigt och socialt. Det är klokt för oss att bestraffa olaglig anställning av tredjelandsmedborgare, men vi får inte glömma att samma gissel drabbar våra egna medborgare från EU:s mindre utvecklade medlemsstater. Även rumänerna utsätts för mycket missbruk av arbetsgivare inom EU.
I fråga om betänkandetexten skulle jag vilja se hårdare sanktioner för att bestraffa arbetskraftsförmedlare.
Sebastiano Sanzarello: Fru talman, mina damer och herrar! Vi behandlar detta ämne vid en mycket känslig tidpunkt enligt min mening.
Den internationella ekonomiska krisen har lett eller kommer att leda till att de länder som befinner sig i den värsta krisen använder olaglig arbetskraft, vilket praktiskt taget alltid innebär olagliga invandrare, särskilt i vissa sektorer; byggbranschen, jordbruk med flera har bland annat nämnts. Detta främjar olaglig invandring, vilket leder till de tragedier som vi erfar. Det är inte överraskande att den olagliga invandringen ökar enormt, och i eftermiddag och i morgon kommer vi att behandla problemet Lampedusa och andra gränsländer i kammaren.
Denna åtgärd kommer därför i precis rätt ögonblick. De påföljder som föreskrivs för arbetsgivare kommer därför säkerligen att fungera som ytterligare avskräckning eftersom det redan finns sanktioner mot olagligt arbete, särskilt om det inbegriper olagliga invandrare. Dessa påföljder kommer ytterligare att avskräcka arbetsgivare från att anställa arbetstagare.
Vi har hört att 8 miljoner olagliga invånare utför olagligt arbete. Vi får förmoda att så snart bestämmelserna träder i kraft kommer vi att ha 8 miljoner olagliga invandrare på gatorna, och vi måste ta hand om den situationen. Jag anser att detta är ett problem som vi måste börja erkänna. Annars kommer de som överlever olagligt, men som trots detta överlever, att officiellt anmälas som olagliga av sina arbetsgivare, som inte längre kommer att kunna hysa dem, och vi kommer att få ett enormt problem med 8 miljoner människor i Europa som vi måste utvisa och hjälpa. Detta är en fråga som måste angripas i förväg - jag avrundar eftersom jag märker att min tid håller på att ta slut. Vi måste noga undersöka problemet med tillfällig bemanning, särskilt inom jordbruket, och vi måste minska byråkratin för att underlätta att de berörda arbetstagarna blir delaktiga och accepteras.
Zuzana Roithová: (CS) Fru talman! Olaglig anställning berör inte bara fem till tio miljoner människor utan även dem som anställer dem. Till skillnad mot betänkandets författare anser jag att problemet inte bara gäller olagliga invandrare från tredjeländer utan även miljontals medborgare i EU som utför tillfälligt arbete för löner som inte beskattas och för vilka arbetsgivarna inte gör några avdrag för socialförsäkringsavgifter. Ökningen av olagligt arbete undergräver allvarligt den ekonomiska konkurrensen. Ett effektivt botemedel som medlemsstaterna förfogar över är att minska beskattningen av anställningar. Jag stöder också kommissionens förslag att harmonisera påföljderna för arbetsgivare, eftersom jag anser att enhetliga påföljder mot arbetsgivare som är återfallsbrottslingar kommer att begränsa tillgången på olagligt arbete och därigenom antalet olagliga invandrare. Det skulle också begränsa omfattningen av socialt utanförskap och i viss utsträckning exploateringen av tredjelandsmedborgare. Jag ser dock problem med att belasta arbetsgivarna med ansvaret för kontrollen av arbetstagarnas uppehållstillstånd.
Janusz Onyszkiewicz: (PL) Fru talman! Jag vill återvända till frågan om påföljder mot arbetsgivare vars underentreprenörer anställer olagliga arbetstagare. Jag är mycket oroad över den bestämmelsen eftersom arbetsgivare inte har någon möjlighet att kontrollera om underentreprenören anställer sådana personer eller inte. Vilka åtgärder kan en arbetsgivare vidta som misstänker att så är fallet? Ska han eller hon anmäla saken till polisen eller säga upp kontraktet? Om kontraktet sägs upp riskerar arbetsgivaren att stämmas inför domstol och skulle då behöva motivera uppsägningen av kontraktet. Arbetsgivaren skulle inte ha möjlighet att tillhandahålla de relevanta bevisen. Jag vill därför upprepa mina allvarliga invändningar mot bestämmelsen. Bestämmelsen kan mycket väl visa sig vara oanvändbar. Det finns också risk att den kommer att användas för att bestraffa arbetsgivarna på ett orättvist och oberättigat sätt.
Colm Burke: (EN) Fru talman! Jag välkomnar betänkandet eftersom vi behöver uppmärksamma och ta itu med problemet med arbetsgivare som utnyttjar olagliga invandrare. Jag har fått påpekanden från mina väljare angående detta, så jag välkomnar åtgärder i denna fråga.
Det finns en rad negativa följder, inklusive utnyttjande av invandrare genom underbetalning eller i vissa fall utebliven betalning. Detta skapar ett negativt tryck på lönerna för lagligt bosatta arbetstagare och en förvrängning av konkurrensen mellan företag som följer arbetsrätten och de som struntar i den.
Kort sagt, om vi ska kunna avlägsna denna olagliga praxis i våra medlemsstater måste vi få folk att förstå att det inte bara är en fråga om arbetstagarnas rättigheter, utan även en konkurrensfråga.
Genowefa Grabowska: (PL) Fru talman! Jag vill avsluta kommentaren som jag gjorde i mitt huvudinlägg och förklara vad jag vill förmedla till de brittiska ledamöterna i Europaparlamentet som klagar över att direktivet är interventionistiskt och inget mindre än en inblandning i medlemsstaternas inre angelägenheter. Direktivet innebär snarare att man ställer saker och ting till rätta än att man blandar sig i.
Jag vill säga till de brittiska ledamöterna i Europaparlamentet som har klagat att de bör vända sig till arbetsgivarna hemma för att för att se till att invandrarnas rättigheter respekteras och att de personer som vistas olagligt på Storbritanniens territorium inte anställs. Då skulle vi alla kunna vara överens om att detta är ett bra direktiv.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Det har hävdats att invandring kan vara ett sätt att lätta de negativa konsekvenserna av befolkningskrisen. Det är mycket viktigt att främja att tredjelandsmedborgare kommer till EU:s territorium för att ta anställning. Vi är dock bara intresserade av lagliga vistelser och lagliga anställningar. Olagliga utländska arbetstagare innebär budgetförluster och snedvridning av den sunda konkurrensen mellan företag. Arbetsgivarna drar störst nytta av olagliga arbetstagares insatser. De kan lätt få tag i billig arbetskraft. Utlänningar från tredjeländer anställs ofta i de tyngsta och lägst betalda arbetena. Eftersom de befinner sig i en svår situation är de beredda att göra allting som arbetsgivarna begär av dem. De sistnämnda utnyttjar ofta deras svåra belägenhet. Dessa personer är inte bara dåligt betalda. De arbetar också utan vare sig socialt skydd eller sjukförsäkring och befinner sig under ständigt hot om utvisning från det land där de vistas. EU bör göra det enklare för invandrare att ta anställning, och vi bör verka för att det ska bli så. Jag tänker bland annat på arbete i Polen för medborgare från Ukraina.
Jacques Barrot: Fru talman! Detta är en mycket intressant debatt som jag tackar alla talare för. Den visar att det finns ett mycket brett samförstånd i parlamentet om behovet av att sikta in sig på arbetsgivare som anställer olagliga invandrare och mycket ofta exploaterar dem.
Jag vill framhålla för parlamentet att den konsekvensanalys som kommissionen genomförde visar att de nuvarande sanktionerna inte lyckats garantera att bestämmelserna efterlevs. Med direktivet förbättras läget genom att medlemsstaterna åläggs att införa likvärdiga påföljder och se till att dessa tillämpas effektivt. I början av sammanträdet betonade jag också att kommissionen ska övervaka de inspektioner som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra.
Jag vill också tacka Claudio Fava och parlamentet ännu en gång för att ha möjliggjort denna kompromiss. Jag anser att det är ett bra första steg.
Jag vill också framhålla att direktivet ingår i EU:s gemensamma invandringspolitik. Givetvis måste vi bekämpa olaglig invandring och människohandel. Detta är det ämne som vi behandlar i dag, men vi måste också understryka fördelarna med laglig invandring. När det gäller invandrade arbetstagares rättigheter kommer kommissionen, förutom de två förslag som lades fram i oktober 2007 om blåkortet för högt kvalificerade invandrade arbetstagare och om ett kombinerat tillstånd, under våren 2009 att lägga fram tre andra förslag till direktiv om laglig invandring för att fastställa gemensamma bestämmelser för säsongsarbetare, som i allmänhet är mindre kvalificerade, för personer som utstationeras inom sina företag och om avlönat praktikarbete.
Jag vill lägga till att kommissionen i enlighet med sitt åtagande till Europaparlamentet och inom ramen för utarbetandet och genomförandet av Stockholmsprogrammet kommer att överväga om det behövs lagstiftning för andra kategorier av invandrade arbetstagare.
Där har ni det. Jag ansåg det nödvändigt sätta in det föreslagna direktivet i det bredare sammanhanget av den europeiska pakten för invandring och asyl. Jag ville lägga fram det för parlamentet för att visa att era önskemål uppfylls. Jag vill också tacka er för kvaliteten på denna debatt.
Claudio Fava: Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamotens kommentarer och förhoppningar gläder mig. Parlamentet har enligt min mening sagt ganska tydligt - och inte bara i dag - att det behövs åtgärder för laglig invandring, och invandring behöver behandlas i ett helhetssammanhang som inte bara har till syfte att leda till att olaglig invandring bestraffas.
I det avseendet är vi sent ute, och naturligtvis är vi inte nöjda med att fördragen inte ger parlamentet rätt att inleda ett medbeslutandeförfarande tillsammans med rådet om laglig invandring. Den rättsliga grunden som nu begränsar oss till att tala enbart om lagstiftningen för att bekämpa invandring är något som även jag finner frustrerande, men det är den rättsliga grund som vi måste rätta oss efter.
Samtidigt anser jag att vi med vårt betänkande i dag inför artiklar som verkligen skyddar de utländska arbetstagarnas intresse, även om dessa är olagliga invandrare. Jag tänker på det tillfälliga uppehållstillståndet för minderåriga som har exploaterats. Jag tänker på ersättning: äntligen sägs det uttryckligen att ersättningen inte får vara lägre än den lagstadgade för alla andra EU-medborgare. Jag tänker på fackföreningarnas roll, som för första gången kan försvara och företräda utländska arbetstagare, även de olagliga, i administrativa och civilrättsliga ärenden.
Allt detta är skäl till att vi kan tala om återställda rättigheter, ett steg framåt och inte bakåt, och ett direktiv som behandlar ett svårt och känsligt ämne, men med en känsla av balans som parlamentet är särskilt angelägen om.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 4 februari 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Carl Lang : Betänkandet har flera förtjänster.
Den första är att man försöker vara informativ: Man konstaterar att uppskattningarna visar på en alarmerande ökning av invandring till Europa, enligt kommissionens egna beräkningar mellan 4,5 och 8 miljoner människor. Man identifierar också de branscher där olagligt arbete är mest koncentrerat, nämligen bygg- och anläggningsbranschen, jordbruk, städning, hotell- och restaurangnäringen.
Betänkandets andra förtjänst är att man vill intensifiera kampen mot odeklarerat arbete, och särskilt möjligheten till ekonomiska och straffrättsliga sanktioner mot arbetsgivare som anställer olaglig arbetskraft.
Tyvärr har betänkandet många begränsningar. Ingenting sägs om åtgärder som borde vidtas för att hejda dessa orgelbundna strömmar av illegala invandrare. Man överväger inte ens att återinföra gränskontrollerna.
I en tid av både social och ekonomisk kris och med hög risk för arbetslöshet är det första kravet på länderna i unionen att de ska skydda sina arbetstillfällen. För att göra det är det viktigt att införa en politik för socialt skydd på nationell nivå och inom EU. Arbetstillfällena i Frankrike måste reserveras för fransmännen, och arbetstillfällena i Europa måste reserveras för européer. Tillämpningen av principerna om nationellt och europeiskt företräde och skydd är en viktig förutsättning för social återhämning i länderna och i Europeiska unionen.
Rareş-Lucian Niculescu : Ingen ifrågasätter nyttan eller den lämpliga tidpunkten för åtgärder i syfte att bestraffa dem som anställer olagliga invandrare. Det land som jag företräder är mindre utsatt för dessa problem eftersom det än så länge mest är ett transitland för olaglig invandring.
Samtidigt behöver vi vara medvetna om framtida risker som vi är utsatta för. I fråga om betänkandet välkomnar jag förslaget att stryka den obligatoriska kontrollprocent som kommissionen ville införa. Den procentsatsen är för hög och skulle endast leda till ökad byråkrati och stora offentliga utgifter utan att göra någon verklig nytta.
Maria Petre : Först vill jag gratulera föredraganden till det goda arbete han har utfört. Vi vet alla att mellan 4,5 och 8 miljoner olagliga invandrare arbetar i Europeiska unionen inom sektorer som bygg- och anläggningsarbete, jordbruk och turism.
Jag välkomnar att det i direktivet föreskrivs straffrättsliga sanktioner mot arbetsgivare som gör sig skyldiga till upprepade överträdelser, som anställer ett stort antal människor vars ställning är olaglig, om den anställde är offer för människohandel och arbetsgivaren känner till detta eller om den anställde är minderårig.
Medlemsstaterna måste också inrätta en mekanism som ger olagliga invandrare möjlighet att inge klagomål om de till exempel utsätts för exploatering.
Vi måste komma ihåg att de personer som vistas olagligt har lämnat sitt ursprungsland för att ge sina familjer en bättre framtid. Ett allt större antal barn lämnas kvar: en del av dem saknar tillsyn, andra lämnas i mor- eller farföräldrars och grannars vård och ibland till och med på institutioner.
När barnen följer med sina föräldrar måste vi erbjuda dem möjlighet att få tillträde till utbildningssystemet och socialt skydd inom Europeiska unionen, även om de vistas här olagligt.
Nicolae Vlad Popa : Det betänkande som utarbetats av Claudio Fava ingår i ett åtgärdspaket i syfte att bekämpa olaglig invandring genom att avskräcka företag från att anställa dessa personer. Tyvärr har föredraganden lagt allt för stor betoning på åtgärder i syfte att bestraffa arbetsgivarna och stödde utvidgningen av olagliga invandrares rättigheter.
Eftersom det är oerhört viktigt att behålla en balans i fråga om sanktionerna mot arbetsgivarna har jag försökt att genom de ändringsförslag jag har lagt fram att framhålla dessa bestämmelser i betänkandet där sanktionerna mot arbetsgivarna är för hårda och som hade kunnat lämna ett tolkningsutrymme som skulle ha lett till missbruk.
Samtidigt måste särskild uppmärksamhet riktas mot dessa invandrares humanitära situation. Av den anledningen är det av avgörande betydelse att uppmuntra medlemsstaterna att införa straffrättsliga sanktioner i svåra fall, exempelvis då arbetsgivaren känner till att den anställde är offer för människohandel. Dessutom spelar de kontroll- och anmälningsskyldigheter som åläggs arbetsgivarna enligt betänkandet en viktig roll för att göra dessa ansvariga för det akuta problem som vi allt oftare står inför inom EU.
Bogusław Rogalski : Medlemsstaterna bör ha ett mer nära samarbete i bekämpandet av den olagliga invandringen genom att förstärka åtgärderna mot olagliga anställningar på medlemsstatsnivå inom Europeiska unionen. En av de viktigaste faktorerna som främjar olagliga invandrare att bege sig till EU är möjligheten att få en anställning utan att legalisera sin rättsliga ställning. Åtgärder mot olaglig invandring och olaglig vistelse bör tjäna som ett avskräckande medel.
Trots detta bör direktivet om bekämpandet av olaglig invandring tillämpas utan att det påverkar möjligheten att i den nationella lagstiftningen förbjuda olaglig anställning av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorium men som arbetar i strid med sin ställning som lagligen bosatta.
Att minska de ekonomiska sanktionerna för arbetsgivare till tredjelandsmedborgare bör också övervägas i de fall då arbetsgivaren är en fysisk person.
Gemensamma definitioner, metoder och normer för bekämpandet av olaglig invandring är oundgängligt för att få till stånd en gemensam europeisk invandringspolitik.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka alla som medverkat i utarbetandet av direktivet.
Statistiken över antalet olagliga invandrare i unionen är alarmerande. Nära samarbete behövs onekligen för att bekämpa den olagliga invandringen. Att ta itu med olaglig anställning är en prioriterad fråga i EU:s strategi på invandringsområdet.
Förslaget till direktiv lämnar en del övrigt att önska. Det kunde ha haft en bredare räckvidd och omfatta medborgare som vistas lagligt på EU:s territorium men som anställs under ogynnsamma förhållanden. Det skulle också vara bra att bredda definitionen av arbetsgivare så att den täcker bemanningsföretag och även arbetskraftsförmedlare. Trots dess brister förtjänar det förslag som är under diskussion beröm.
Det är riktigt att arbetsgivarna bär ansvaret för olagliga anställningar. Genom direktivet införs ytterligare administrativa skyldigheter för arbetsgivare och föreskrivs en rad olika sanktioner vid underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter. Detta innebär dock inte att direktivet enbart handlar om att bestraffa arbetsgivare.
Jag vill göra det mycket klart att vårt främsta syfte är att undanröja situationer där personer exploateras i arbetet. Det måste bli omöjligt att anställa människor under ovärdiga och inhumana förhållanden utan några rättigheter och utan grundläggande sociala förmåner. Jag anser att direktivet i fråga är viktigt för att uppnå ett minimum av harmonisering av bestämmelserna om förbud mot olaglig anställning. Jag litar också på att dessa bestämmelser kommer att genomföras effektivt av medlemsstaterna.
| sv |
4. Ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, tullar och andra åtgärder (
| sv |
3. Uganda: mordet på David Kato
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Uganda - mordet på David Kato.
Ulrike Lunacek: författare. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi önskar alla att David Kato, som mördades för några veckor sedan, fortfarande levde och att han som i november förra året kunde vara här tillsammans med oss för att tala om lesbiska och homosexuella människors rättigheter och bristen på rättigheter för dessa människor i Uganda, och för att tillsammans med oss planera vad som kan göras för att ändra på detta. Vi alla skulle hellre vilja att han levde och inte hade fallit offer för ett brutalt mord. David Kato arbetade i sitt hemland Uganda för att försvara de mänskliga rättigheterna för lesbiska, bisexuella, homosexuella och transpersoner.
Det gläder mig att vi i denna resolution har lyckats få en överenskommelse mellan sex politiska grupper för att fördöma mordet på David Kato och för att uppmana myndigheterna, det nya politiska ledarskap som kommer att väljas i Uganda i morgon och även de religiösa ledarna, att en gång för alla få slut på förföljelserna av och våldet mot lesbiska, bisexuella, homosexuella och transpersoner och mot andra minoriteter och bidra till att göra det möjligt för lesbiska, bisexuella, homosexuella och transpersoner att leva fritt även i Uganda.
Här i EU har vi också ett ansvar att arbeta för sådana lika rättigheter och att hedra minnet av David Kato och andra som offrade sina liv för honom i kampen för lika rättigheter. Därför är det också viktigt att Catherine Ashton - vår utrikesrepresentant - och den nya Europeiska utrikestjänsten arbetar för samma lika rättigheter, t.ex. för att verktygslådan för att främja och skydda alla mänskliga rättigheter för lesbiska, bisexuella, homosexuella och transpersoner (hbt-personer) också används i alla länder som inte tillhör EU.
Marietje Schaake: författare. - (EN) Herr talman! I dag har vi för tredje gången under denna valperiod en brådskande resolution om hbt-personers rättigheter i Uganda. De båda föregående var varningar och försök att förhindra det som hände David Kato, den människorättsaktivist som mördades på ett brutalt sätt.
Vi måste fördöma diskrimineringen av hbt-personer i hela världen, även i Europa, och t.o.m. i Europaparlamentet.
Mordet på David Kato är ett brott som måste undersökas fullständigt och objektivt. Förövarna måste inte bara ställas inför rätta utan det vidare sammanhang som gäller intolerans, diskriminering av och hot mot hbt-personer måste analyseras och förändras. Den lokala publikationen Rolling Stone och de ugandiska parlamentarikerna har snarare spelat rollen som anstiftare än som beskyddande medborgare. Sedan mordet på David Kato har myndigheterna varit alltför tystlåtna.
Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har upprepade gånger fört upp rättigheterna för hbt-personer på dagordningen och, med stöd av alla ledamöter i Europaparlamentet, har vi krävt respekt för deras mänskliga rättigheter - eftersom detta är vad som menas med hbt-rättigheter - och vi kommer inte att tiga.
Jag hoppas att de ledamöter som ibland är tveksamma eller till och med ovilliga att stå upp för hbt-personers rättigheter kommer att tänka efter och inse att det aldrig är berättigat att döda och att detta måste bemötas med vårt ständiga och totala fördömande, precis som vi behandlar kränkningar av rättigheterna för andra minoriteter i världen, t.ex. de kristna.
Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten måste använda verktygslådan för att i full utsträckning främja och skydda mänskliga rättigheter för hbt-personer när det gäller Uganda.
Charles Tannock: författare. - (EN) Herr talman! Mordet på David Kato är det direkta resultatet av hatet och fientligheten mot Ugandas hbt-personer, som piskas upp av vissa kompromisslösa parlamentariker i detta land. Två gånger under det senaste året har vi attackerat de skandalösa försöken av några parlamentsledamöter i Uganda att kräva dödsstraff för det s.k. brottet ”sexuella handlingar mellan personer av samma kön”.
Det är oundvikligt att hbt-aktivisters liv hotas i ett så intolerant klimat och sorgligt nog har detta visat sig vara fallet med David Kato. Han kände till riskerna med att offentligen försvara homosexuella personer. Han och andra som påstods vara homosexuella avslöjades förra året av en tidning som publicerade deras fotografier i anslutning till en rubrik med den skandalösa texten ”Häng dem”. Jag är säker på att många av invånarna i min valkrets i London är djupt oroade över att EU ger ekonomiskt stöd till ett land där man uppenbarligen inte bara tolererar sådana avskyvärda känslor utan ibland uppenbarligen officiellt överser med dem.
Jag hoppas att parlamentets delegation för förbindelserna med det panafrikanska parlamentet noga kommer att överväga vilka åtgärder den kan vidta för att visa vår vrede och avsky över mordet på David Kato och att mer generellt understryka att EU:s fortsatta engagemang och ekonomiska stöd till de afrikanska länderna måste återgäldas med framsteg för de grundläggande mänskliga rättigheterna på den afrikanska kontinenten.
Marie-Christine Vergiat: Herr talman! Vi har nu kommit till Europaparlamentets tredje resolution denna valperiod om diskriminering mot hbt-personer (lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner) i Uganda. I dag tar vi speciellt upp fallet med David Kato. Mordet på denne man har kraftigt fördömts av många icke-statliga organisationer och internationella organ. David Kato var en symbol för kampen mot homofobin i hans land och mer specifikt för fördömandet av Bahati-lagförslaget, där man går mycket långt när det gäller att vidta stränga åtgärder mot homosexualitet, eftersom man genom denna lag avser att avkunna livstidsstraff och till och med dödsstraff. Vi måste hylla honom men också tänka på alla dem vars fotografier, namn och adresser har vanhedrats offentligen av en tidningsblaska vars namn jag inte ens vill nämna. Klimatet för hbt-personer är oacceptabelt, eftersom det förvärras av de religiösa myndigheterna och framför allt av de evangelistiska fundamentalister som står nära statschefen.
I morgon är det presidentval i Uganda. Trots att det finns åtta kandidater har den avgående presidenten redan förklarat att han är säker på att bli omvald och har tillkännagett att han kommer att fängsla alla som protesterar mot valet. Detta val är utan tvivel ett bra tillfälle att påminna Uganda om dess skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna och att meddela landet att kampen mot all form av diskriminering, inklusive diskrimineringen av hbt-personer, är en integrerad del av dessa universella värden, och att vi tillsammans bör uppfylla Ban Ki-moons vädjan att göra avkriminaliseringen av homosexualitet till en allmän kamp för mänskliga rättigheter.
Seán Kelly: ställföreträdare för författaren. - (EN) Herr talman! För dem av oss som lever i den utvecklade världen är klyftan mellan oss och regionen söder om Sahara mycket svår att förstå, både när det gäller tänkesätt och praxis.
Fallet med David Kato är ett exempel på detta. Han var en man som betraktades som den ugandiska människorättsrörelsens fader. Som grundare och ledamot av organisationen Smug, Sexuella minoriteter i Uganda, dömdes han av en tidning vid namn Rolling Stone och vann rättegången mot denna tidning. Redaktören sade att förföljelsen av de homosexuella och avrättningarna av dem skulle fortsätta. Mycket riktigt mördades David Kato den 26 januari.
Michael Cashman: författare. - (EN) Herr talman! Det är alltid sorgligt när vi måste anta en resolution om mordet på en människorättsförsvarare.
För mig är det ännu sorgligare eftersom jag, i likhet med andra i parlamentet, träffade honom när han kom till parlamentet för att vädja om att parlamentet skulle agera för dem som lever i Uganda.
Som homosexuell kan jag personligen tacka parlamentet för dess sätt att i denna resolution gemensamt säga att hatet mot lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner är helt oacceptabelt.
Den rättvisa vi kan ge David Kato är inte bara att se till att förövarna ställs inför rätta för det brott de har begått - det meningslösa mordet på denne unge man. Den verkliga frågan är att vi på den afrikanska kontinenten, som Charles Tannock med rätta har påpekat, när det gäller mänskliga och medborgerliga rättigheter har gjort saken alltför lätt för våra kolleger i dessa viktiga frågor. Det bästa som kan bli följden av detta är att den kolonialism som vi införde genom vår lagstiftning och ibland genom vår religion kan sluta med att lagstiftningen i de 38 länder som kriminaliserar homosexualiteten upphävs och att dödsstraffet avskaffas i Somalia, Mauretanien, Sudan och norra Nigeria.
Det skulle bli ett äreminne, inte bara över David Kato, en jätte i jämförelse med de dvärgar som sprider fördomar och uppmanar till förföljelse. Det skulle också bli ett äreminne över detta parlament att tala för dem som inte har någon röst.
Corina Creţu: för S&D-gruppen. - (RO) Herr talman! Jag anser fullt och fast att diskussionen om kränkningarna av de sexuella minoriteternas rättigheter i Uganda bör sträcka sig längre än att ge uttryck för kritik. Vi bör begrunda effektiviteten av våra åtgärder att stödja de mänskliga rättigheterna och undersöka hur mycket den europeiska diplomatin bidrar till detta.
I december antog vi en resolution mot bestraffning av homosexuella personer i Uganda och uppvigling till brott mot en befolkningsgrupp som stigmatiseras för sin sexuella läggning. Jag känner avsky inför detta hemska brott, men samtidigt känner jag också avsky inför EU-institutionernas och EU-medlemsstaternas motvilja att använda de verktyg med övertalning och påtryckningar som står till buds. Jag anser att det anstår oss att bestämt kräva att de ugandiska myndigheterna garanterar respekt för de grundläggande rättigheterna, gör en rättvis undersökning av detta fall och förhindrar andra liknande brott. Jag anser också att vi måste utfärda en varning till kommissionen för att den mycket mer aktivt ska engagera sig för att försvara de mänskliga rättigheterna.
Alexandra Thein: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I dag kommer vi att anta vår tredje resolution mot kriminaliseringen av homosexualitet i Uganda. På kort tid har de homosexuella blivit lovligt villebråd i Uganda. Till och med barn eller minderåriga berörs. Allt detta beror på de oansvariga handlingarna av en kristen sekt som är baserad i Förenta staterna och på uppmaningen av lokaltidningen Rolling Stone att hundra människor som de namngav som homosexuella skulle hängas.
Nu har David Kato - en person som offentligen namnges som homosexuell - massakrerats på en allmän gata. Detta är vad vi hoppades förhindra med vår senaste resolution. Vi uppmanar Uganda att först och främst göra en oberoende undersökning av mordet på David Kato och att inte arrestera vem som helst för brottet. Vidare uppmanar vi Uganda att åtala dem som kräver att homosexuella ska avrättas offentligt. Vi uppmanar också Uganda att se över sin lagstiftning.
Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag vill tillsammans med er uttrycka min sorg, mina känslor och framför allt min vrede över mordet på David Kato och säga att, vad vi nu måste göra, är att visa en tydlig beslutsamhet och en fast vilja att inte bara bekämpa denna form av mord utan också förolämpningar och alla former av diskriminering som grundas på sexuell läggning.
I Afrika är homosexualitet bara lagligt i 13 länder och i 38 länder betraktas det som ett brott. Detta oacceptabelt och dessutom måste vi som EU bekämpa detta både politiskt och ekonomiskt. Vi får inte glömma att vi slutligen också har möjlighet att ur ekonomisk synpunkt bidra till att bekämpa sådana åtgärder.
Förföljelse på grund av sexuell läggning måste också betraktas som en viktig del av grunderna för ansökan om flyktingstatus och för rätten till skydd av EU och medlemsstaterna, som tyvärr för närvarande inte beviljar denna rättighet.
Om vi hade haft den möjligheten i fallet med David Kato skulle vi kanske inte nu sörja över att vi har förlorat honom. Hur många ytterligare döda kommer vi att tvingas sörja i framtiden?
Ryszard Czarnecki: Herr talman! Jag anser att det är mycket oroande att vi för tredje gången på 14 månader talar om Uganda och för andra gången på bara några månader. Jag håller med de föregående talarna om att detta inte bara handlar om en enda grupps mänskliga rättigheter, utan att det handlar om mänskliga rättigheter i allmänhet i Uganda, eftersom alla minoriteter där står inför extrema utmaningar. Jag anser att det är särskilt viktigt att Europaparlamentet än en gång yttrar sig i denna fråga. Jag välkomnar att företrädarna för olika politiska grupper talar med varandra om denna fråga och att de talar med en röst, trots att grupperna kan betona saker och ting i olika hög grad. De mänskliga rättigheterna respekteras inte alls i Uganda och framför alltid inte denna grupps rättigheter. Vi bör därför särskilt skydda denna grupp. Vi bör försvara rätten till fri politisk verksamhet och vi bör också i detta sammanhang betona människorättsförsvararnas rättigheter.
Joanna Senyszyn: (PL) Herr talman! Det brutala mordet på David Kato, en av Ugandas mest välkända människorättsförsvarare, är en följd av hatet mot homosexuella människor. Även om mördaren straffas kommer hatstämningen att finnas kvar, understödd av en lagstiftning som innebär att man diskriminerar hbt-personer. Homosexualitet är ett brott i 38 afrikanska länder och i fyra av dessa länder är det belagt med dödsstraff.
EU stöder aktivt den demokratiska förändringen i Afrika. Vi får inte tillåta att de mänskliga rättigheterna kränks på ett så drastiskt sätt. Hur mycket blod måste flyta, hur många ytterligare människor måste dö innan världssamfundet kan tvinga fram en förändring av den lagstiftning i Afrika som innebär att man kränker de mänskliga rättigheterna? Det är också nödvändigt att undersöka den roll som spelas av kyrkan, som i stället för att främja kärlek och fred främjar hatet mot de homosexuella och undervisar om den befängda teori enligt vilken homosexualitet är en sjukdom som måste botas.
Nicole Sinclaire: - (EN) Herr talman! Jag vill bara ta upp en ordningsfråga innan jag går över till mitt anförande. Det här är tredje gången vi har utlovats talartid och inte har förts upp på listan. Att vi är oberoende ledamöter av parlamentet innebär inte att vi inte får yttra oss.
När jag nu övergår till det anförande jag vill hålla vill jag passa på att hylla den bortgångne David Kato för hans modiga arbete i Uganda, för att han inte bara försvarade sina egna rättigheter utan också rättigheterna för andra hbt-personer i Uganda, och även i Afrika. Det är bara alltför sorgligt att vi, trots att han kom till parlamentet i oktober förra året, tydligen inte fäste avseende vid hans varningar - det gjorde inte heller världssamfundet - och nu har han dödats.
Jag anser att det är häpnadsväckande att EU fortfarande ger bistånd till Uganda. Jag hoppas att vi, efter det val som äger rum under de närmaste dagarna, kommer att se över detta. Jag hoppas att vi, om det inte finns någon amnesti för människor som åtalas för hbt-brott, kommer att dra tillbaka allt stöd.
Jag skulle vilja göra en sista kommentar. Det är mycket sorgligt att EU:s nuvarande ordförandeskap, Ungern, har beslutat att förbjuda en Prideparad i juni detta år. Vilket budskap ger detta ... ?
(Talmannen avbröt talaren.)
Talmannen: Nicole Sinclaire! Jag har fått veta att din personal inte meddelade din talartid. Om din personal kan lämna bevis på att anmälan har gjorts försäkrar jag dig att jag kommer att undersöka saken personligen. Jag kommer att ombesörja detta personligen om du ger mig bevis på anmälan.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mordet på David Kato har bemötts med ett skarpt och bestämt fördömande från EU-institutionerna.
Men vi får inte glömma att denna våldshandling bara är en enda episod i ett större sammanhang, där kulturella, etniska eller religiösa minoriteter utsätts för diskriminering i olika delar av världen. För bara några veckor sedan antog vi en brådskande resolution där vi fördömde det som i Alexandria i Egypten hade hänt de koptiska kristna, som hade mördats brutalt bara därför att de ville utöva sin tro på ett fritt och respektfullt sätt.
Om man bortser från hbt-rättigheterna är Uganda ett synnerligen sårbart land, ett offer för finansiella spekulationer från vissa makter som är intresserade av att tjäna pengar på detta lands svaghet. EU måste därför uppmärksamma Uganda så att landet kan dra fördel av vår förmåga att främja demokrati och medborgerliga rättigheter, även i länder som inte tillhör EU.
Anneli Jäätteenmäki: (EN) Hat och kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot sexuella minoriteter fortsätter över hela världen. Den senaste nyheten om mordet på David Kato i Uganda är ytterligare ett sorgligt exempel på den diskriminering och brutalitet som de sexuella minoriteterna möter.
Mordet på David Kato måste undersökas grundligt och den eller de personer som bär ansvaret måste ställas inför rätta. Man har rapporterat att vissa källor, däribland tabloidtidningen Rolling Stone, offentligen hade krävt att David Kato skulle dödas. Dessa anklagelser måste undersökas.
Jag måste säga att jag blev förskräckt över kommentarerna från Ugandas minister för etik och integritet, när han tillkännagav att de homosexuella kan glömma bort talet om mänskliga rättigheter.
Róża Gräfin von Thun und Hohenstein: (PL) Herr talman! När jag tänker på Uganda tänker jag på hur mycket detta underbart vackra land har lidit sedan Idi Amins tid och på att man där fortfarande kränker de mänskliga rättigheterna, och jag känner tacksamhet mot alla kolleger som så noggrant framhäver detta. Jag anser att vi, med anledning av detta ämne, också bör tala om hatspråket och det som kan bli följden av det. I slutändan var det nämligen hatspråket (den tabloidtidning som publicerade fotografier av David Kato) som ledde till detta avskyvärda mord. Hatspråk används också här i EU. Det finns webbplatser som Redwatch och på dessa platser uppger man namnen på och ibland till och adresserna till människor som har en annorlunda sexuell läggning, en annan religion eller en annan världsbild. På dessa webbplatser uppmanar man öppet till våld mot minoriteter. Vi måste skydda de mänskliga rättigheterna och säkerheten för minoriteterna i hela världen, men vi måste göra detsamma här i EU.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Låt mig börja med att hylla den bortgångne David Kato. David Kato var en modig människorättsförsvarare och en orädd förkämpe för hbt-personers rättigheter.
Som en ledande röst för hbt-personers rättigheter var hans liv i fara. Den 2 oktober 2010 publicerades David Katos namn och fotografi, tillsammans med namnen och fotografierna på andra påstådda hbt-personer av en ugandisk tabloidtidning, Rolling Stone, under rubriken ”Häng dem”, vilket på ett skamlöst sätt äventyrade deras liv.
Det var en framgång att han vann ett överklagande mot tidningen. Den 3 januari fastslog en domstol att tidningen hade kränkt deras grundlagsenliga rättigheter till privatliv och säkerhet och beviljade de tre kärandena skadestånd.
Det var hans sista framgång. Den 26 januari dödades David Kato. EU har, genom sina delegationschefer i Uganda, uttryckt sin bestörtning och uppmanat de ugandiska myndigheterna att göra en grundlig undersökning av mordet på David Kato och att se till att förövarna av denna fruktansvärda handling ställs inför rätta.
David Katos död kommer att vara en stor förlust för den globala gemenskapen av människorättsförsvarare och för Uganda. Genom hans död påminns vi om den osäkra situationen för hbt-personer i Uganda och på annat håll. Strax efter hans död publicerade en annan tidning, Red Pepper, den 28 januari en skandalös artikel med mycket förolämpande uttalanden om de homosexuella. Lagförslaget mot homosexualitet som lades fram inför det ugandiska parlamentet har temporärt skjutits upp, men det kan åter läggas fram så snart ett nytt parlament har inrättats efter det kommande valet i Uganda.
EU:s ståndpunkt när det gäller hbt-rättigheter är mycket tydlig. Kriminaliseringen av homosexualitet, som ingår i det ugandiska lagförslaget, strider mot de internationella normerna för de mänskliga rättigheterna. Lagförslaget strider också mot FN:s förklaring om sexuell läggning och könsidentitet av den 18 december 2008 som stöds av EU.
EU:s beskickningschefer har vid flera tillfällen och på högsta nivå tagit upp denna fråga med den ugandiska regeringen: med presidenten, premiärministern, utrikesministern, justitieministern och Ugandas utskott för mänskliga rättigheter.
Den 9 februari uppmanade arbetsgruppen för mänskliga rättigheter, som sammanför flera partner i Uganda, människorättsförsvarare att lämna en uppdatering av de åtgärder som har vidtagits av hbt-personer - och andra människorättsförsvarare - efter mordet på David Kato.
Den 3 februari inledde EU-delegationen, tillsammans med tio EU-medlemsstater som är företrädda i Uganda och Norge, den lokala genomförandestrategin om EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare. I strategin fastställdes, på ett mera praktiskt sätt, hur man genom EU-uppdragen och Norge kan arbeta för att bistå och erkänna människorättsförsvararnas arbete, däribland hbt-aktivisternas arbete.
EU har för avsikt att fortsätta att vid varje lämpligt tillfälle ta upp sin oro när det gäller lagförslaget mot homosexualitet och andra fall av förföljelse av hbt-personer i Uganda i en dialog med regeringen. Dessutom kommer EU att fortsätta att stödja lokala människorättsorganisationer i deras ansträngningar att ändra attityderna i landet. EU-delegationen kommer inom kort att sammanträda med en skyddsorganisation för människorättsförsvarare för att diskutera olika sätt att stödja deras arbete för hbt-aktivister.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Monica Luisa Macovei: skriftlig. - (RO) Med stor oro tog jag emot beskedet om att människorätts- och hbt-aktivisten David Kato Kisule i Uganda var död. Vi har redan i parlamentet fördömt de kriminella sanktioner som tillämpas för förbindelser i privatlivet mellan vuxna av samma kön som ger sitt samtycke till sådana förbindelser och Bahati-lagförslaget, där man föreskriver strängare straff och till och med dödsstraff. Mordet på David Kato Kisule är ett bevis på att det finns en stor och verklig fara att hatet och diskrimineringen kommer att kosta människoliv. Jag välkomnar de uttalanden som har gjorts av president Barack Obama och av utrikesminister Hillary Clinton, som fördömde David Kato Kisules död och underströk hans ansträngningar att skapa ett värdigt liv i Uganda, oberoende av sexuell läggning och könsidentitet. Jag delar känslorna hos dem som uppmanar kommissionen och rådet att vidta snabba och effektiva åtgärder för att fördöma och stoppa denna diskriminering enligt lagen och i verkligheten.
Kristiina Ojuland: skriftlig. - (EN) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Mordet på David Kato var en enorm tragedi för hans familj och vänner och en stor förlust för hbt- och människorättsrörelsen i Afrika söder om Sahara. Jag finner det häpnadsväckande att denna fasansfulla handling har behandlats med påfallande likgiltighet av de ugandiska myndigheterna. David Katos martyrskap och diskrimineringen av hbt-minoriteter bör hanteras genom personliga samtal med de ugandiska myndigheterna.
David Katos ansträngningar hade varit förgäves om Bahati-lagförslaget mot homosexualitet antogs i Ugandas parlament utan starka internationella reaktioner. EU måste utöva påtryckning på de ugandiska myndigheterna för att avkriminalisera homosexualiteten och förkasta användningen av dödsstraffet under alla omständigheter.
Uganda måste uppfylla sina förpliktelser enligt den internationella rätten och Cotonouavtalet, enligt vilket Uganda åtar sig att skydda alla personer, oberoende av deras sexuella läggning eller könsidentitet, mot hot och våld. Det skulle vara en allvarlig överträdelse om den ugandiska regeringen och den dömande makten själva skulle uppmuntra och utöva sådant våld. EU och medlemsstaterna måste utnyttja villkorligheten för utvecklingsstöd och upphöra med att stödja sådana regeringar.
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Avbrytande av sessionen
| sv |
Förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om viseringsundantag (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet
| sv |
5. Bulgariens och Rumäniens deltagande i avtalet om samarbete och tullunion mellan EEG och San Marino (omröstning)
- Betänkande: Markov
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
Talmannen: Röstförklaringarna är härmed avslutade.
Vi återupptar sammanträdet kl. 15.00 med uttalanden om förberedelserna inför G20-mötet.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.35 och återupptogs kl. 15.05.)
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
3. Toppmötet mellan EU och Ryssland i Stockholm den 18 november 2009 (omröstning)
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Jag vill lägga fram följande ändringsförslag, vilket formulerades i samråd med författaren till förslaget. Jag läser upp texten på engelska.
(EN) ”Europaparlamentet fördömer det brutala mordet på Maksjarip Ausjev, en populär människorättsaktivist och oppositionell som sköts till döds i Ingusjien.” Sedan tar vi bort text, men den följande framställningen lyder sålunda: ”Parlamentet uppmanar särskilt de ryska myndigheterna att anta förebyggande skyddsåtgärder när det gäller människorättsaktivister, såsom att inleda utredningar ögonblickligen då hot mot dem blir kända för åklagare och rättsväsendet.”
Detta innehåller ett tydligt budskap och jag vill därför stödja denna typ av ändringsförslag tillsammans med gruppen De gröna, som har yrkat omröstning om ändringsförslaget.
Vytautas Landsbergis: (EN) Herr talman! Eftersom Rysslands tillbakadragande av sin underskrift från energistadgefördraget inte är en isolerad händelse utan en metod som nu har använts åtskilliga gånger, skulle det vara lämpligt att infoga en kommentar i vilken man anger att det senaste tillbakadragandet ”undergräver pålitligheten när det gäller detta lands underskrift i allmänhet”.
I vår strävan efter nya underskrifter bör vi uppmana vår ärade partner att vara seriösare i framtiden.
Vytautas Landsbergis: (EN) Herr talman! Det finns ett fel i skäl H, som antingen är ett skrivfel eller ett utelämnande, eftersom man nämner den nyligen inträffade konflikten ”mellan Georgien och dess utbrytarregioner”, trots den sanningsenliga bilden. Det saknas ett ord där.
Enligt undersökningsdelegationens rapport handlade det om ett krig eller en militär konflikt i Georgien mellan Ryssland och Georgien, där vissa ytterligare enheter från Rysslands allierade och legosoldater från norra Kaukasien också deltog. Om resolutionen inte ska framstå som naiv eller subjektiv bör vi göra följande tillägg: ”mellan Ryssland och Georgien och dess utbrytarregioner.”
Ingen tror verkligen att Sydossetiens armé bombade Gori och drog sig mot Tbilisi. Det var därför president Nicolas Sarkozy reste till ett möte med president Dimitrij Medvedev och inte med president Eduard Kokoityj.
Låt oss fylla igen denna tillfälliga lucka med ett klart sinne.
| sv |
Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
En EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Alessandro Foglietta, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna.
Alessandro Foglietta : föredragande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är mycket tillfredsställande att se arbetet med ett sådant här viktigt betänkande fullbordas och avslutas. Jag vill rikta mitt varmaste tack till de kolleger, skuggföredragande, grupper och tjänstemän som har gjort detta resultat möjligt.
Att minska skadlig alkoholkonsumtion har under de senaste åren blivit en av prioriteringarna inom hälso- och socialpolitiken runtom i världen, och EU spelar sin roll här också. Kommissionen gav oss en text som innehåller många tankeställare, som vi har försökt bygga vidare på och komplettera.
En undersökning av de skador som orsakas av alkohol ger en mycket dyster och oroväckande bild: mycket hög dödlighet bland unga, särskilt till följd av trafikolyckor, misshandel i familjen, ett ökat antal fall av fetalt alkoholsyndrom, ökad förekomst av leversjukdomar och alkoholberoende, även bland ungdomar, i samtliga medlemsstater. Hälsovårdskostnaderna uppgår till 17 miljarder euro inom EU, förutom de 5 miljarder euro som spenderas på behandling och förebyggande.
Det ska betonas att det är alkoholmissbruket som är problemet. Alkoholkonsumtionen i sig ska inte svartmålas, eftersom den ingår i många medlemsstaters kultur, historia och traditioner och kvaliteten på alkoholprodukter ofta gör dem till flaggskepp i många producentländer. Sysselsättningsaspekten ska inte heller förglömmas. Det beräknas att framställning och behandling av alkoholprodukter sysselsätter över en miljon personer i Europa.
Kommissionen, som jag tackar, lade fram ett meddelande som inriktas på ett antal prioriteringar som vi har tagit upp och försökt bredda på flera centrala punkter: en djupgående undersökning av problemet med alkoholkonsumtion bland ungdomar, omfattande tillhandahållande av information, hjälp och förebyggande, bättre statliga informationskampanjer som bidrar till att göra medborgarna medvetna om riskerna med en oansvarig alkoholkonsumtion, och att undersöka de våldsproblem, särskilt våld i hemmet, som har samband med alkoholkonsumtion.
Bland åtgärderna för att motverka de skador som orsakas av alkoholmissbruk är det särskilt viktigt att lyfta fram upplysnings- och riskutbildningskampanjer i skolorna, som även riktas till föräldrarna, se till att mer offentliga färdmedel finns tillgängliga som ett alternativ till privat transport för personer som lämnar nattklubbar och andra nöjeslokaler och stöd till initiativ som tas av enskilda medlemsstater och som inriktas på DDD-principen (”Don't Drink and Drive” - kör inte onykter), ett europeiskt pris för att belöna den bästa informationskampanjen som riktas till skolor, finansiellt stöd till spridning av ”alkomätare” - instrument med vilka man själv kan kontrollera blodets alkoholkoncentration samt strikta åtgärder mot ”alkoläsk”.
Ett annat av de innovativa inslagen i betänkandet, som har välkomnats av kommissionen, är förslaget om att använda ett så kallat brief intervention-förfarande för att sprida en ansvarsfull och välgrundad inställning till alkoholkonsumtion. Allmänpraktiserande läkare kan genom den dagliga och direkta kontakt som de har med sina patienter vara en värdefull resurs för att identifiera alkoholrelaterade problem till och med innan patienterna själva blir medvetna om dem. Ett enkelt frågeformulär, som kallas AUDIT (Alcohol Use Disorder Identification Test), som redan provas i en del europeiska länder, skulle kunna komplettera sådana personliga åtgärder.
Andra viktiga inslag är främjande av åtgärder för att minska antalet alkoholrelaterade trafikolyckor, till exempel genom att öka alkoholkontrollerna i trafiken, sprida tester som gör att man själv kan kontrollera blodets alkoholkoncentration, stimulera program som går ut på att den som kör inte ska dricka alkohol, sänka den tillåtna alkoholkoncentrationen i blodet och införa strängare påföljder för trafikonykterhet.
Betänkandet innehåller ett förslag, som tycks ha stöd från alla politiska grupper i parlamentet, om gränser för blodets alkoholkoncentration som ligger så nära en nollpromillegräns som möjligt för oerfarna förare för att skapa en konkret grund för strategin som går längre än den principförklaring och de varningar som kommissionen ger uttryck för i sin text, även om många av de åtgärder som kan vidtas för att motverka alkoholmissbruk hör till de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, särskilt åtgärder på hälso- och säkerhetsområdet.
EU kan stimulera, motivera, främja och föreslå att en del av dessa åtgärder ska vidtas. En av de punkter som det inte rådde enighet om är utan tvekan frågan om märkning för att belysa riskerna och farorna med alltför hög alkoholkonsumtion. Personligen anser jag att jag bör begära att kommissionen genomför en detaljerad undersökning, utifrån vilken de olika informations- och kommunikationssystemen, inklusive märkning, kan tas fram.
Slutligen kan strategin, efter parlamentets ändringar, bidra med ett betydande mervärde till medlemsstaternas nationella politik, särskilt för att det blir möjligt att rikta medlemsstaternas arbete mot gemensamma mål.
I betänkandet har jag försökt gripa mig an denna fråga på ett välavvägt och förnuftigt sätt och undvika att svartmåla måttlig alkoholkonsumtion för att ta hänsyn till den månghundraåriga traditionen av ansvarsfull alkoholkonsumtion, och genom att föreslå åtgärder för att motverka de problem som nu tyvärr är så vanliga i Europa och världen. Jag vill tacka alla för deras stöd och samarbete.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka föredraganden för hans goda arbete och utmärkta betänkande. Jag vill också tacka de övriga ledamöterna i utskottet som gett honom sitt stöd och samarbetat med honom i utarbetandet av detta intressanta, värdefulla och positiva betänkande.
Jag tänker inte upprepa så mycket av det som står i meddelandet eller betänkandet, och jag vill inleda med att säga att det gläder mig mycket att vi är överens om hur vi kan lösa och hantera ett så svårt och viktigt problem. Vi känner till statistiken, och den är oroande. Varje år dör nästan 200 000 personer i EU av sjukdomar med anknytning till alltför hög alkoholkonsumtion. Mellan 43 och 45 miljoner människor i EU dricker på en riskfylld nivå och står för 7,4 procent av all ohälsa och för tidig död, och det är en av de viktigaste dödsorsakerna bland unga. Statistiken är alltså oroande, men vi måste redan från början understryka att vi inte talar om alkohol som en produkt i sig. Det är överdriven konsumtion och missbruk av alkohol som orsakar dessa problem. Ibland är det svårare att lära människor hur man konsumerar måttligt och mer ansvarsfullt när det gäller en produkt som funnits i århundraden. Det är överdriven konsumtion och missbruk som ligger bakom problemen.
Det gläder mig mycket att parlamentet håller med om att det behövs en strategi och åtgärder på EU-nivå i detta avseende. Enligt artikel 152 ska vi visserligen komplettera medlemsstaternas politik, men det betyder inte att vi inte gör något alls. Tvärtom är vår roll att stödja, komplettera och bidra till de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna. Det stämmer också att vi har olika kulturer och olika traditioner i medlemsstaterna, men tyvärr ser vi nu att de problem som fram till nyligen bara fanns i vissa medlemsstater sprider sig överallt i EU. Dåliga vanor färdas olyckligtvis snabbt och får mycket lätt fäste, särskilt bland ungdomar.
Det finns möjlighet att utbyta bästa praxis genom samarbete och gemensamma insatser innan det är för sent. Vi kan vidta åtgärder innan problemet blir ohanterligt, och detta är en av de viktigaste aspekterna av denna strategi.
Vi bör inrikta oss på ungdomarna. Det är i dag ett stort problem att ungdomar dricker sig berusade, men rattonykterhet är också en av de främsta dödsorsakerna bland unga.
Samtidigt är det oerhört viktigt att inrikta sig på prioriteringarna, och jag är glad att man i betänkandet är överens med kommissionen om de huvudsakliga prioriteringarna, särskilt när det gäller ungdomar, som sagt, men även när det gäller gravida kvinnor. Det är tyvärr fortfarande ett problem i EU att barn föds med skador orsakade av alkoholkonsumtion under graviditeten. Man skulle kunna förvänta sig att slippa detta i vår tid, när utbildningsnivån i EU är högre än någonsin, men så är det tyvärr inte.
Jag har med stort intresse noterat hänvisningen i betänkandet till problemet bland äldre människor. Detta kommer att tas i allvarligt beaktande i samband med kommande åtgärder, för jag inser att detta också kan bli ett allvarligt socialt och hälsorelaterat problem.
EU som helhet kommer att arbeta på två nivåer. För det första har vi Committee on National Policy and Action, där medlemsstaterna är representerade, och den kommer att samordna medlemsländernas alkoholpolitik och utveckla politiken på fler områden, särskilt de som anges i meddelandet.
Samtidigt har vi emellertid också det europeiska forumet för alkohol och hälsa (EAHF), där alla berörda parter deltar och där vi kommer att utarbeta konkreta åtgärder på lämpliga nivåer. Det kommer dock inte att vara någon diskussionsklubb eller bara en ”pratshow”. Tvärtom efterlyser vi bestämda åtaganden som inte bara måste leda till tydliga resultat utan också måste offentliggöras och övervakas noga, och resultaten av övervakningen kommer också att offentliggöras. Vi hoppas att detta kommer att bidra till att lösa en del komplicerade frågor, t.ex. ansvarsfull saluföring och reklam - som nämns i betänkandet - och dessutom andra aspekter, t.ex. ansvarsfull servering. Det är nämligen inte bara tillverkarna utan även återförsäljarna som har ett stort ansvar på detta område, och vi kommer att uppmärksamma även detta.
De flesta frågor som behandlas i betänkandet utgör en bekräftelse av de politiska riktlinjerna i den strategi som beskrivs i kommissionens meddelande. Vissa punkter gäller en vidareutveckling av denna strategi, och dem kommer jag givetvis att titta noga på. På andra punkter går man längre än i rekommendationerna i kommissionens meddelande, t.ex. när det gäller märkning och beskattning. Vi kommer att titta närmare även på dessa frågor.
När det gäller varningsmärkning av alkoholhaltiga drycker, som jag vet har varit en mycket omdebatterad fråga både när meddelandet utarbetades och även i parlamentet, kommer vi att titta närmare på erfarenheterna i de medlemsstater som redan håller på att införa varningsmärkning, och vi kommer tillsammans med medlemsstaterna att undersöka möjligheten att anta en gemensam officiell ståndpunkt i denna fråga i hela EU. Det finns bevis för att varningsmärkning ökar medvetenheten - det är därför det införts i en del medlemsstater - men samtidigt måste det vara ett led i en mer övergripande strategi; det kan inte i sig självt leda till att vi når våra mål. Vi behöver därför medvetandehöjande kampanjer eller utbildningsprogram. Vi kan t.ex. sätta varningsmärkning på flaskor, men vad händer med drycker som serveras på restauranger, barer och i hem utan att konsumenten ser flaskan och därmed märkningen? Vi måste alltså komma med nya idéer, t.ex. broschyrer som delas ut i samband med köp av alkoholhaltiga drycker och rådgivning av läkare, såsom nämns i betänkandet. Detta är viktiga aspekter. Ansvarsfull kommunikation, försäljning och saluföring är också viktiga inslag, och vi har redan bestämmelserna i lagstiftningen om audiovisuella tjänster. Genom forumet kan vi dock utarbeta en uppförandekod som alla berörda parter ska följa.
Avslutningsvis vill jag säga att åtgärder mot alkoholrelaterade skador är en svår utmaning, just eftersom vi måste hantera en specifik aspekt, överdriven konsumtion, och inte produkten i sig. Jag anser dock att vi är på väg åt rätt håll innan problemet blir ohanterligt.
Jag ser därför fram emot att nå konkreta resultat i de organ jag nämnde tidigare. Viktigast av allt är dock ett nära samarbete med parlamentet, och jag ser fram emot ert stöd i detta ständigt pågående arbete.
Renate Sommer: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett faktum att skadlig och riskfylld alkoholkonsumtion har avsevärda hälsomässiga, ekonomiska och sociala effekter. Det är emellertid även ett faktum att alkohol är en del av det europeiska kulturarvet och att de flesta européer har en ansvarsfull inställning till alkohol. Vi vill alltså inte fördöma alkohol som sådan eller införa ny lagstiftning. Vad vi vill göra är att inrikta oss på grupper som befinner sig i riskzonen och riskfyllda situationer. En ung människa som dricker sig redlös, en gravid kvinna som skadar sitt ofödda barn till följd av alkoholkonsumtion eller en rattonykter förare som försätter sig själv eller andra i fara: det är exakt de områden där vi behöver agera.
Det här betänkandet utgör en utmärkt grund för att göra detta. Det är välavvägt, målinriktat och omfattar samtliga berörda parter: medlemsstaterna, alkoholindustrin, återförsäljare, restaurangnäringen, läkare, skolor och föräldrar. De olika befogenheterna avgränsas tydligt. Medlemsstaterna är huvudaktörerna. EU har endast en stödjande roll. EU:s uppgift är att samla in uppgifter, informera om väletablerade metoder och utforma och stödja informationskampanjer. Det är medlemsstaternas uppgift att förbättra genomförandet av de befintliga nationella lagstiftningarna. Vad är trots allt meningen med strikt ungdomsskyddslagstiftning om den inte följs och om överträdelser inte bestraffas?
Vi rekommenderar även att en nollpromillegräns införs för unga oerfarna förare och yrkesförare. Alkoholindustrin bör avstå från att rikta alkoholreklam till unga. Min grupp är emellertid inte för obligatorisk varningsmärkning på alkoholdrycker, och därför ber jag er stödja ändringsförslagen om att stryka sådana bestämmelser i betänkandet.
Det är ett välkänt faktum, och undersökningar bekräftar detta, att varningsmärkning inte har någon effekt i ett sådant här fall. I stället måste allmänheten informeras så tidigt som möjligt om farorna med alkoholmissbruk. Vi måste informera och övertyga, snarare än föreskriva och förbjuda. Jag anser att vi har nått en punkt där vi måste inse att vi är folkets företrädare, inte deras uppfostrare. Jag tackar föredraganden Alessandro Foglietta för det nära samarbetet.
Edite Estrela: för PSE-gruppen. - (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka Alessandro Foglietta för hans arbete. Han har utarbetat ett välavvägt betänkande som ger en uppfattning om problemet, och han lägger fram förnuftiga och generellt sett lämpliga förslag för att hantera situationen.
Vi instämmer i målsättningen att uppmuntra till ansvarsfulla konsumtionsmönster och undvika alkoholmissbruk i allmänhet och när det gäller minderåriga, gravida kvinnor och förare i synnerhet - det är vi alla överens om. De förslag som har lagts fram av min grupp följer samma linje: vi är emot alkoholmissbruk, men det är viktigt att skilja mellan måttlig och ansvarsfull konsumtion och missbruk. Måttlig och ansvarsfull konsumtion är inte dåligt, tvärtom, måttlig konsumtion av till exempel vin är faktiskt bra för hälsan.
Dryckesvanorna varierar även stort i olika delar av Europa. I syd finns det en kultur av måttlig konsumtion av alkoholhaltiga drycker som vin och öl, med relativt låg alkoholhalt. Drycker av det här slaget ingår i kulturen på vissa håll i Europa och utgör ett viktigt bidrag till den lokala ekonomin. Därför är det enligt vår åsikt inte vettigt att utan åtskillnad varningsmärka vinflaskor, som till exempel görs med cigarettpaket. Tobak är alltid hälsoskadligt, medan alkohol endast är skadligt vid missbruk.
Vi anser även att informations- och upplysningskampanjer behövs för att varna för riskerna med alkoholmissbruk. Dessa kampanjer kunde börja i skolarna. Det är viktigt att närma sig denna fråga på ett förnuftigt sätt, utan förutfattade ensidiga meningar.
Vi är oroade över den ökade alkoholkonsumtionen bland ungdomar, att alkoholdebuten sker i en allt tidigare ålder, att de blandar alkohol och narkotika och kör rattonyktra. Dessa situationer måste hanteras med alla medel som står till buds, både på nationell nivå och på EU-nivå, eftersom våra ungdomars framtid står på spel. Vi instämmer i de flesta av de åtgärder som föreslås för att hantera riskerna med alltför hög alkoholkonsumtion bland unga och håller med om att det krävs åtgärder för att ta itu med de skadliga sociala följderna av alkoholmissbruk, särskilt när det gäller våld i hemmet - vi vet alla att förekomsten av våld i hemmet till följd av alkoholmissbruk är mycket hög.
De flesta medlemsstater har lämplig lagstiftning om förbud mot försäljning av alkoholhaltiga drycker till ungdomar; problemet är att den följs dåligt. Medlemsstaterna måste förstärka sina kontrollmekanismer och försäkra sig om att lagstiftningen följs genom att även involvera handeln. Med andra ord måste vi alla ta ansvar för och bekämpa alkoholmissbruk, men vi får inte svartmåla måttlig och ansvarsfull konsumtion.
Jules Maaten: Herr talman! Kommissionen anger den sammanlagda kostnaden för alkoholmissbruk i EU till 125 000 miljoner euro per år och uppskattar att alkoholmissbruk är orsaken till en fjärdedel av alla våldsbrott. Lite mer statistik: alkoholkonsumtion under graviditeten är den största orsaken till psykiska och fysiska fel hos barn. Cirka 1 procent av Europas befolkning lever med följdverkningarna av fetalt alkoholsyndrom. Detta innebär nästan fem miljoner européer, när fetalt alkoholsyndrom är fullständigt förebyggbart. Sextio procent av de personer som lider av fetalt alkoholsyndrom slutar i fängelse eller på psykiatriska institutioner. Denna eftermiddag hade vi ett möte, som anordnades tillsammans med nätverket Eurocare, med en besökande expert från mitt eget land Nederländerna, dr Nico van der Lely. Han berättade att antalet personer som måste behandlas för alkoholförgiftning på hans sjukhus, Reinier de Graaf Gasthuis i Delft, har fördubblats under en femårsperiod, och siffrorna för barn i åldrarna 10-15 hade faktiskt sexdubblats. Så kallad binge drinking, när man bokstavligen dricker sig redlös, verkade vara särskilt populärt. Bara under första halvåret i år hade gott och väl 80 ungdomar tagits in på Reinier de Graaf Gasthuis i Delft till följd av alltför hög alkoholkonsumtion.
Det finns många åtgärder som både kan och bör vidtas. De allra viktigaste faktorerna i detta sammanhang är förmodligen kostnaden och tillgängligheten, och naturligtvis utbildning och information. Frågan är vem som är bäst lämpad för att ta itu med detta? Situationen varierar stort mellan medlemsstaterna, som kommissionsledamoten helt riktigt påpekar. Mycket ofta ges hjälpen bäst på lokal nivå, det vill säga av de lokala myndigheterna, och åtgärderna blir effektivast om de vidtas av läkare eller medlemsstater. Enligt fördraget finns det inte heller mycket utrymme för att det ska kunna vara på något annat sätt. Det är viktigt att EU har en ambitiös alkoholstrategi, men den får inte stå i vägen för medlemsstaternas egna planer. EU måste fastställa breda och tydliga politiska riktlinjer. Alkoholmissbruk måste bemötas kraftfullt, särskilt bland unga, och EU måste stödja medlemsstaterna så mycket som möjligt. Jag vill ogärna att vi aviserar lagstiftning som vi sedan inte kan genomföra, eftersom detta absolut inte bidrar till att öka förtroendet för våra institutioner.
Jag talade om fetalt alkoholsyndrom och alkoholmissbruk bland ungdomar. Detta är verkligen ett europeiskt problem, som kommissionsledamoten så riktigt påpekar. Därför anser jag att medlemsstaterna måste ta sitt ansvar i detta sammanhang, och det bör ske på EU-nivå. Jag anser att EU-nivån är rätt plattform för att enas om tydliga mål för att minska förekomsten av fetalt alkoholsyndrom och alkoholmissbruk bland unga. Det sägs också i resolutionen. Enligt min mening kunde detta gärna ha framförts tydligare och i mer konkreta termer än vad som är fallet, men om medlemsstaterna är beredda att gå med på detta måste vi åtminstone ha tydliga resultat, eftersom jag anser att det är fel att hävda att subsidiariteten är viktig, för att sedan göra absolut ingenting.
Avslutningsvis vill jag gärna veta vilka resultat som märkning har gett. I Frankrike innehåller märkningen nu en varning mot alkoholkonsumtion under graviditeten. Om vi har dessa resultat och märkning verkar fungera anser jag att vi bör överväga liknande åtgärder på EU-nivå. Det finns även skäl som har med den inre marknaden att göra - vi kan och bör göra det. Jag anser emellertid att vi endast bör göra det om det är effektivt; i så fall överväger jag gärna saken.
Roberta Angelilli: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka Alessandro Foglietta för hans utmärkta arbete. I betänkandet behandlas en tragiskt aktuell fråga på ett effektivt sätt, nämligen alkoholmissbruk, särskilt bland minderåriga. Det har redan sagts att målsättningen absolut inte är att kriminalisera alkoholkonsumtion som, i måttliga mängder, mycket väl kan ge hälsofördelar. Syftet är snarare att göra ett starkt ställningstagande mot den ökade alkoholkonsumtionen bland de mycket unga.
Alkohol konsumeras ofta tillsammans med droger, eller så kan alkoholen bli en drog i sig själv. Alkoholmissbruk har nu utvecklats till en social kris bland ungdomar eftersom det medför mycket allvarliga fysiska och psykiska skador, för att inte tala om offren för de trafikolyckor som i allt högre grad orsakas av rattonyktra. I EU är Italien tyvärr i ledningen när det gäller detta med det högsta antalet trafikolyckor, varav hälften av offren är unga människor under trettio år. I de flesta fall förlorar de livet under helger, på kvällen, på natten, ofta när de återvänder hem från en fest eller ett diskotek efter att ha konsumerat alltför stora mängder alkohol.
Slutligen är detta ett utmärkt betänkande, och vi stöder den valda linjen eftersom man har lyckats förena förebyggande av problemet med lämpliga utbildnings- och informationsåtgärder och nolltolerans för dem som inte följer reglerna.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! EU har länge behövt en alkoholstrategi, men vi skulle ha velat att den hade varit mer djärv och modig. Vi har hört om de förfärliga kostnaderna på 125 miljarder euro per år, för att inte tala om det enorma mänskliga lidande som blir följden av olyckor eller våld i hemmet, eller de 10 miljoner barn som lever i familjer med alkoholproblem. Därför är det så viktigt att inte böja sig för de massiva påtryckningar som utövas av alkohollobbygrupperna.
Jag är oerhört besviken över att höra de uttalanden som gjorts av talare från de två stora grupperna, som uppenbarligen inte stöder omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelstrygghet, vars centrala ambition var att införa varningsmärkning tillsammans med reklamförbud. Jules Maaten berättade om riskerna, om det stora problemet med alkoholkonsumtion under graviditeten, om de fruktansvärda effekterna av fetalt alkoholsyndrom och den oåterkalleliga skadan på utvecklingen av barnets hjärna. Vi känner till erfarenheterna i USA, och i dag har experterna återigen bekräftat att varningar faktiskt har avsedd effekt, särskilt genom att informera gravida kvinnor om att alkoholkonsumtion har förödande effekter.
Varför är vi då inte modiga nog att säga att vi är beredda att genomföra dessa idéer på ett öppet sätt och använda varningsmärkning som en väckarklocka för de berörda kvinnorna? Varför böjer vi oss för påtryckningarna från industrilobbyn? Jag ber er ännu en gång av hela mitt hjärta: vi skulle vara fega om vi gav vika och inte hade modet att införa dessa varningar, som har visat sig vara effektiva, och stödja omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Detsamma gäller reklamförbud. Vi vet, och Världshandelsorganisationen (WHO) har sagt att EU skulle spara 95 miljarder euro per år om vi verkligen införde reklamförbud och varningsmärkning. Vi vet trots allt att reklamannonser är särskilt övertygande när det gäller att locka ungdomar att börja konsumera. Därför kan jag bara innerligt be er att ha modet att rösta igenom detta betänkande i morgon. Utan lagstiftningsåtgärder på området för varningsmärkning och reklamförbud kommer alkoholstrategin att bli en papperstiger.
Jiří Maštálka: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Herr talman! När jag diskuterade den ursprungliga versionen av strategin med en expert i Tjeckien hade han bara en kommentar: ”för lite, för sent”.
Jag vill gratulera och tacka föredraganden för att han har förbättrat detta synsätt och har lyckats ge strategins text en mycket positiv inriktning. Jag skulle särskilt vilja betona följande punkter. För det första har man en positiv inställning i den ändrade texten till åsikten att det är nödvändigt att lägga mer pengar på informationsprogram och förebyggande program för att bekämpa alkoholism. För det andra inriktas strategin på ungdomar, som särskilt är i riskzonen. I detta sammanhang välkomnar jag särskilt punkt 7 om universitetsstudenter och punkt 16, enligt vilken det blir möjligt att införa obligatoriska varningstexter på etiketter. För det tredje anser jag att punkt 21, där sambandet mellan sjukskrivningar och alkoholkonsumtion uppmärksammas, är mycket viktig. Vi får inte glömma att den europeiska arbetskraften inte kommer att vara särskilt effektiv i en global värld om den påverkas av alkoholproblem.
Jag hyser vissa tvivel om texten i punkt 2, där man hänvisar till en WHO-undersökning om nyttan av alkohol när det gäller att förebygga vissa sjukdomar. Med all vederbörlig respekt för WHO vill jag påpeka att det har genomförts expertanalyser om detta ämne, till exempel den undersökning som leddes av K. Fillmore som publicerades 2006. Dessa undersökningar visar att analyserna av alkoholens fördelar byggde på felaktiga uppgifter och till exempel även omfattade äldre människor som har slutat konsumera och personer som endast dricker sällan. Resultaten av denna undersökning är därför tämligen problematiska. Det handlar även om det budskap som vi vill förmedla till medborgarna med texten i punkt 2. Jag hoppas att budskapet inte är att alkohol i små mängder är oskadlig.
Även om jag har kritiserat just den punkten stöder jag helhjärtat strategin, det vill säga den text som ändrades i ömsesidigt samarbete tillsammans med föredraganden, och jag anser att den kommer att vara till nytta för våra medborgare.
Hélène Goudin: för IND/DEM-gruppen. - Herr Talman! Jag vill i egenskap av skuggföredragande tacka herr Foglietta för ett gott samarbete. I betänkandet beskrivs utförliga åtgärder som EU borde vidta för att minska alkoholrelaterade skador inom medlemsländerna. Straffrätten är dock en nationell fråga, inte en EU-fråga. Vi ska inte ha åsikter om vad medlemsstaterna utdelar för straff för rattonykterhet eller hur länge körkortet kan dras in vid den typen av förseelser. Straffrätten är ett strikt nationellt område och ska så förbli. Vidare föreslås det att informationskampanjer på EU-nivå ska genomföras trots att det de facto erkänns att varje medlemsland har sin specifika dryckeskultur. Varje land vet själv bäst hur man förebygger alkoholskador utifrån sina egna sociala erfarenheter, traditioner och resurser. Informationsutbyte är positivt men initiativet måste komma från medlemsstaterna, inte från Bryssel. Instiftandet av ett europeiskt pris är ytterligare ett sätt att öka EU:s inflytande i dessa frågor. Vad vi behöver är att se över samarbetet där EU har kompetens, t.ex. genom den inre marknaden. Miljöutskottet försöker här att gå in och fingra på nationella frågor. Därför uppmanar jag nu alla att slå utskottet på fingrarna i dessa frågor. Och då det gäller promillegräns är man lika farlig om man är en ung förare, en gammal förare eller en yrkesförare om man har druckit och är ute i trafiken.
John Bowis: (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt detta betänkande och kompromissen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Det enda undantaget är punkten om märkning, och det kommer vi att försöka åtgärda vid omröstningen i morgon.
Jag utgår från övertygelsen att alkohol kan vara nyttigt i regelbundna och begränsade mängder, särskilt i den mogna ålder som ni och jag har nått. Det är nyttigt för människor i mogen ålder.
Det kan emellertid vara skadligt, och det är det betänkandet handlar om: berusningsdrickande, minderårigas drickande och rattonykterhet. Det handlar om konsekvenserna av alkoholkonsumtion i form av 195 000 dödsfall i Europa till följd av olyckor, våld, leversjukdomar, lungsjukdomar, bröstcancer, psykiska sjukdomar, beroende, hjärt-kärlsjukdomar, fosterskador och fertilitetsproblem och så vidare, och så vidare. Det är den tredje största orsaken till för tidig död. Därför behöver vi en förståndig dryckespolitik. Därför vill vi också uppmana kommissionsledamoten att hålla fast vid det förnuftiga budskap han inledde med och föreslå att han inte ger sig in på försök att harmonisera straffrätten, inte minst därför att man inte kan harmonisera straffrättens tillämpning. När det gäller rattonykterhet vet vi att detta är ett stort problem medlemsstaterna emellan. På samma sätt är det ett misstag att försöka harmonisera märkningen.
Låt oss för all del se vad Frankrike gör och dra lärdom av erfarenheterna där. Vårt budskap i kväll är dock följande: låt oss ha en förståndig politik för förståndigt drickande, där vi erkänner fördelarna men också riskerna och farorna med alkohol när den dricks till övermått, kanske i sådana mängder att drickandet övergår i alkoholism. Men alkoholen finns hos oss, och vi måste lära oss att leva med den.
Karin Scheele , -: (DE) Herr talman! Vår föredragande och kommissionsledamot Markos Kyprianou klargjorde i sina inledningsanföranden att vi inte vill förkasta alkohol som en produkt, utan att det är missbruket av alkohol som vi vänder oss emot. Diskussionen handlar inte heller om att erbjuda alkoholprodukter till våra medborgare, vilket även klarläggs i betänkandet. Jag vill påminna ledamöterna om förordningen om hälsorelaterad information som vi antog i parlamentet förra året. I förordningen förbjuds hälsorelaterad information på alkoholhaltiga drycker. Europaparlamentet beslutade att stödja även detta, av mycket goda skäl.
Resolutionen innehåller de prioriteringar som anges i kommissionens meddelande från förra året - att minska antalet skador och dödsfall till följd av alkoholrelaterade trafikolyckor. Inriktningen på alkoholmissbruk bland ungdomar och barn är viktig, men det skulle vara ett strategiskt misstag att påstå att endast unga berörs av alkoholmissbruk och missbrukets negativa effekter i EU.
Just för att alkohol och måttlig alkoholkonsumtion är viktiga inslag i vår europeiska kultur - och för att det bör förbli så och det inte heller bör kritiseras - måste vi särskilt prioritera åtgärder för att öka medvetandet om farorna med alkoholkonsumtion under graviditeten. Konsumtion även i små mängder under graviditeten kan påverka barnets utveckling negativt. Jag tror inte att diskussionen om vi ska införa märkning eller inte kommer att avslutas i och med morgondagens omröstning, och kommissionsledamot Markos Kyprianou har redan förklarat att kommissionen kommer att följa medlemsstaternas erfarenheter mycket noggrant och därefter eventuellt vidta åtgärder på EU-nivå.
Marios Matsakis , -: (EN) Herr talman! Alkoholrelaterad dödlighet och sjuklighet drabbar hundratusentals EU-medborgare varje år, och alkohol konkurrerar starkt med tobak som den främsta orsaken till allvarliga skador på människor som kan förebyggas. Trafikolyckor, våld i hemmet, sexuella övergrepp mot barn, levercancer, skrumplever och fosterskador är bara några av de kända skador som orsakas av alkohol.
Ändå finns alkohol att tillgå till rimliga priser överallt i Europa. Det ses som ett nödvändigt inslag vid de flesta sociala evenemang, även vid många evenemang i Europaparlamentet. Tillverkningen stöds och subventioneras av EU. I tv, radio och tidningar görs mängder av direktreklam för alkohol, och de flesta alkoholhaltiga drycker är inte försedda med någon ordentlig varningstext.
Vad kommer sig detta av? Varför finns det en sådan tolerans gentemot alkohol hos nationella regeringar, nationella parlament och i EU? Beror det på den mycket starka lobbyverksamheten med anknytning till alkoholindustrin? Beror det på att det historiskt sett råder en allmänt naiv syn på denna produkt? Beror det på någon psykologisk eller kulturell faktor som vi ännu inte förstår oss på? Den sorgliga verkligheten är att EU:s strategi för att minska de alkoholrelaterade skadorna har fallit offer för samma faktorer.
Med all respekt törs jag säga att man i detta betänkande, trots föredragandens ädla avsikter, i stället för att ta itu med problemet på ett kraftfullt och effektivt sätt bara skrapar på ytan och på ett beskedligt sätt tar upp främst storkonsumtion och extrema dryckesmönster eller visst drickande, t.ex. barns eller gravida kvinnors. Jag förespråkar inte ett alkoholförbud, men jag anser att vi har gått miste om vår möjlighet att som parlamentsledamöter behandla alkohol som en potentiellt dödande, beroendeframkallande drog, vars användning måste begränsas kraftigt och inte bara i viss mån.
Alkohollobbyn har tyvärr lyckats igen. Denna urvattnade alkoholstrategi för EU visar att alkoholindustrin vunnit och EU-medborgarna förlorat. Jag vill bara upplysningsvis påpeka att alkohol verkar genom att störa nervcellernas funktion i det centrala nervsystemet och döda nervceller som aldrig kan ersättas under en persons livstid. Skadan sker alltså oavsett om vi dricker lite eller mycket. Det är bara graden av skada som varierar.
Carl Schlyter : Jag vill tacka kommissionen för dess strategi. Den startar en viktig och nödvändig diskussion om alkohol i Europa, även om den saknar många konkreta åtgärder som jag hade velat se. Alkohol är ingen vanlig produkt. Den har biverkningar på hälsan och därför måste den inre marknaden ta hälsohänsyn. Det betyder inte förbud mot alkohol. Det betyder en balanserad politik med varningsmärkning, med en rimlig politik för införsel av och reklam för alkohol. Ingen diskuterar ny EU-kompetens här, utan bara en bättre användning av den. Är en varningsetikett och tidsbegränsning av tv-reklam för mycket begärt? Är det för mycket begärt att med full respekt för subsidiaritetsprincipen rekommendera nolltolerans mot alkohol i trafiken, som räddar många liv? Många verkar tro att bara unga, gravida, yrkesförare och missbrukare kan ha problem med alkohol. Det är fel. Total frihet för alkoholhandeln är inte liberalt. Det minskar folks frihet. Och ökar kostnaderna för sjukvård i onödan. Det minskar friheten att känna sig trygg i trafiken. Det minskar tryggheten att tryggt kunna gå hem från krogen och det minskar barnens trygghet i hemmen. Det är antiliberalt att inte ta hälsohänsyn i alkoholpolitiken.
Bairbre de Brún : (GA) Herr talman! Jag vill stödja uppmaningen i betänkandet att samhället måste ta itu med problemen med alkoholmissbruk. De sociala och ekonomiska följderna av alkoholmissbruket för Irland som helhet är nästan oöverskådliga. Vi bör också se på god praxis i andra EU-länder, eftersom vi på så sätt skulle kunna utforma en mycket bättre långsiktig politik för att hantera alkoholrelaterade skador. Tecknen på alkoholmissbruk är märkbara i det urskillningslösa våldet på gatorna och våld i hemmet.
Det borde finnas tolkning!
(Talaren fortsatte på engelska.)
(EN) Folk visste att jag skulle komma i kväll, folk visste att jag skulle tala nu, folk visste att mitt språk nu är ett av EU:s arbetsspråk. Jag sa till i förväg. Jag skulle vilja ha tolkning. Jag kommer att bli mycket missnöjd om det inte blir någon tolkning av det jag har att säga i kväll.
(GA) Vi måste övervaka detta. Vi måste ta itu med frågan om alkoläsk och särskilda erbjudanden och andra marknadsföringsknep som är utformade för att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker till framför allt unga. Dessutom vore det bra med varningsmärkning som särskilt riktas till gravida kvinnor.
(Talaren upprepade sina kommentarer på engelska.)
(EN) Vi måste definitivt inrikta oss särskilt på alkoholrelaterade skador hos unga människor. Vi behöver en striktare övervakning av lagarna om försäljning av alkohol till minderåriga barn. Vi måste ta itu med frågan om alkohol, alkoläsk, särskilda erbjudanden och andra marknadsföringsknep som är utformade för att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker till framför allt unga. Vi måste också titta på tillgången till kollektivtrafik på kvällar och nätter och främja program för nyktra förare. Dessutom vore det bra med märkning på alkoholhaltiga drycker som särskilt utformas för och riktas till gravida kvinnor.
(GA) Jag är mycket irriterad över att det inte finns tolkning!
(Talaren fortsatte på engelska.)
(EN) Jag är mycket missnöjd med att det inte blev någon tolkning. Jag har spelat ärligt med parlamentet sedan mitt språk blev ett officiellt språk och ett arbetsspråk, och jag hade hoppats att parlamentet också skulle ha spelat ärligt med mig.
(Applåder)
Urszula Krupa , -: (PL) Herr talman! När det gäller de resolutioner som har utarbetats och andra förebyggande åtgärder som syftar till att motverka de negativa effekterna av alkoholmissbruk kan man inte samtidigt främja budskapet att alkoholkonsumtion ingår i det europeiska kulturarvet och den europeiska livsstilen och WHO:s diskutabla åsikter om de hälsofrämjande effekterna av alkohol. Detta ger upphov till problem eftersom de skadliga effekterna av denna produkt är bevisade.
En liberal lagstiftning som gör det möjligt för barn och unga att konsumera beroendeframkallande substanser, däribland alkohol i tuber eller alkoläsk, vid en tidpunkt när det råder en epidemi av psykologiska störningar skulle vara både obetänksam och klandervärd, och kan inte betraktas som att man motverkar, utan snarare som att man främjar alkohol och andra missbruk. Även den minsta mängd alkohol och narkotika som ges till barn är ytterst skadlig. Det borde vara en prioritering att införa ett strikt förbud mot reklam för och erbjudande av alkohol och narkotika till barn och unga, särskilt när detta görs på ett förtäckt sätt.
Bogusław Sonik , -: (PL) Herr talman! Alkoholmissbruk är för närvarande ett allvarligt socialt problem i EU. I själva verket har Europa den högsta procentandelen alkoholmissbrukare. Jag anser emellertid inte att man kan jämföra tobaksprodukter och alkohol. Det är vetenskapligt bevisat att tobaksprodukter är skadliga, men alkohol är endast skadlig när den konsumeras i alltför stora mängder eller av personer som inte bör dricka. Dessutom finns det välkänd forskning som visar att små mängder alkohol har en positiv effekt på cirkulationen. Frågan här är dryckeskulturen och främjandet av socialt ansvar av alkoholproducenterna i EU.
Med hänsyn till ovanstående argument anser jag inte att det är motiverat att varningsmärka alkoholhaltiga drycker på samma sätt som tobaksprodukter. Tvärtom, för att minska alkoholkonsumtionen skulle det vara mycket effektivare att undvika dyra förfaranden för att harmonisera tillverkningen av förpackningar och i stället investera pengarna i informationskampanjer.
Det är vårt ansvar att nå ut till högriskgrupper som gravida kvinnor, ungdomar och förare genom välstrukturerade upplysningsstrategier. Det skulle vara lämpligt att utöka standardkampanjerna till att omfatta alkoläsk, som är alkoholdrycker som ofta konsumeras av unga och som allmänt betraktas som relativt oskadliga eller som helt alkoholfria.
Åtgärder som jag absolut stöder är insatser för att minska den tillåtna alkoholkoncentrationen i blodet till ett minimum, inte bara för unga förare, utan även för personer som arbetar inom kollektivtrafiken. Alla dessa åtgärder, som i grunden knappast är tvingande, är emellertid enormt effektiva och kommer att bidra till att begränsa alkoholkonsumtionen i medlemsstaterna. Det är även värt att överväga en ytterligare fråga: alkoholkonsumtion och alkoholberoende, särskilt bland ungdomar, går hand i hand med andra missbruk, som kombineras och ofta leder till tragedier. Det skulle vara värdefullt om parlamentet och kommissionen även övervägde dessa andra missbruk bland unga.
Dorette Corbey: (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Alkoholrelaterade skador är ett ökande problem. Siffrorna talar för sig själva. Fem procent bland männen och en procent bland kvinnorna missbrukar alkohol. Tjugofem procent av dödsfallen bland unga i åldrarna 15-30 år är alkoholrelaterade. Barnmisshandel är ofta resultatet av överdrivet drickande. Dessa siffror döljer ofta ett stort lidande. Missbruk, medicinska problem, social misär, misshandel, allt detta är välkänt. De allvarliga konsekvenserna av att dricka alkohol under graviditeten är dock mindre kända. Fostret kan skadas allvarligt. Barn med fetalt alkoholsyndrom blir skadade för livet. Insikten om att drickande är ytterst farligt för barn och ungdomar ökar alltmer. Alkoholkonsumtion i unga år kan orsaka varaktiga skador och kan ha en negativ inverkan på studieresultat och intelligenskvoter.
Det står klart att det behövs snabba åtgärder för att avråda ungdomar och gravida kvinnor från att dricka alkohol. Ett av de effektivaste sätten kan vara hälsovarningar på flaskor. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att lägga fram förslag så snart som möjligt för att göra hälsovarningar obligatoriska. Eftersom det inte finns EU-lagstiftning står det varje medlemsstat fritt att införa sina egna regler. Varningsetiketter på flaskor är effektiva, vilket undersökningar i USA redan har visat. Jag uppmanar även alkoholindustrin att ta sitt ansvar för att varna unga och gravida kvinnor mot alkohol. Det är bättre att varna nu än att ställas inför ett antal skadestånd om tio år. Hälsovarningar är nu ett normalt inslag i det sociala ansvaret, som även alkoholindustrin måste vara delaktig i.
Avslutningsvis uppmanar jag kommissionen att lägga fram lämpliga förslag så snabbt som möjligt. Det är svårt att förstå varför varningar på cigarettpaket inte har följts av varningar mot alkohol. Jag uppmanar därför kommissionen att inte låta någon tid gå förlorad utan snabbt införa åtgärder för att göra hälsovarningar som riktas till unga och gravida kvinnor obligatoriska. Det är viktigt att sätta folkhälsan före alkoholindustrins intressen.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till detta viktiga betänkande.
Jag vill fästa uppmärksamheten på den roll som alkohol spelar i samband med självmord, där undersökningar visar att mer än 20 procent av de personer som begår självmord druckit alkohol innan de dör. När den lagliga åldern för att dricka alkohol höjdes från 18 till 21 år i USA var den tydligaste effekten en minskning av antalet olyckor i hemmen, på arbetsplatser och på vägarna, men dessutom minskade självmorden med 7 procent.
Detta betänkande innehåller många utmärkta förslag, som jag stöder. Jag har dock en liten reservation när det gäller den del av skäl K som lyder ”åtgärder bör också vidtas för att förebygga alkoholkonsumtion bland minderåriga och gravida”. Jag vet att fetalt alkoholsyndrom är en mycket viktig fråga, och jag stöder informationsmärkning, varningsmärkning, begränsning av reklam samt stödåtgärder före och efter förlossningen, men förslaget att vi ska hindra gravida kvinnor från att ta en drink är att gå ett steg för långt. Vi ska inte ägna oss åt förbud - det fungerar inte - utan vi behöver det som föreslås i detta betänkande, och mycket mer än så.
Esko Seppänen: (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! I betänkandet underlåter man att nämna en central fråga: en ståndpunkt om priset och skatterna på alkohol. I Finland har vi identifierat ett tydligt samband mellan priset på alkohol och alkoholkonsumtionen. Ju lägre pris, desto större konsumtion, och tvärtom. Höjda alkoholskatter leder till minskad konsumtion.
I vårt grannland Estland är skatten på alkohol låg. På grund av detta och för att EU förhindrar kvantitativa begränsningar av import ger Estland upphov till ett enormt folkhälsoproblem i Finland. Finländarna kan få tag på billiga spritdrycker i Estland, mindre än 100 kilometer bort, och detta hindrar Finland från att tillämpa det tillvägagångssätt som har befunnits vara det allra bästa, nämligen att lägga på en relativt hög skatt på alkohol för att skydda medborgarnas hälsa. Estlands billiga spritdrycker, landets politik om man så vill, och de sänkta alkoholskatterna i Finland till följd av detta, har lett till nästan tusen alkoholrelaterade dödsfall i mitt land. På det sättet dödar Estland finländare. Vi måste därför tala om priser och skatter i detta sammanhang.
Kathy Sinnott: (EN) Herr talman! I USA har man varnat för effekten av alkohol på ofödda barn i 20 år, eftersom man haft problem med alkoholrelaterade skador. Endast 20 procent av amerikanska blivande mödrar dricker under graviditeten. I Europa har vi ingen varningsmärkning. Av de irländska mödrarna är det 80 procent som dricker. I Storbritannien är siffran sjuttio procent. Jag känner mammor i Irland. Jag vet att många av dem inte skulle dricka om de var medvetna om risken. Märkning är kanske inte någon omedelbar lösning, men den amerikanska erfarenheten har visat att det har effekt på sikt och bidrar till att minska fosterskadorna.
För vuxna är måttfullhet nyckelordet, men för det ofödda barnet finns det ingen säker nivå. Även en låg konsumtion kan orsaka organiska hjärnskador som leder till överaktivitet, impulsivitet och till och med ökad självmordsrisk. Dessutom förekommer inlärnings- och koordinationssvårigheter. Foster som utsätts för alkohol visar en tendens att växa upp och som äldre själva dricka omåttligt. Det blir alltså ett mönster som upprepar sig. Det är dags att bryta detta kretslopp.
Pilar Ayuso: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag välkomna kommissionens förslag till alkoholstrategi, just för att syftet är att lösa problemet med hjälp av förebyggande åtgärder och upplysning genom att offentliggöra riktlinjer för måttligt och ansvarsfullt drickande.
Jag vill även gratulera Alessandro Foglietta till hans förnuftiga betänkande, men vill än en gång påpeka att det inte är alkoholhaltiga drycker i sig som bör kriminaliseras, utan missbruket av dem.
Måttlig konsumtion av jästa drycker som vin eller öl av friska vuxna är inte bara oskadlig utan bra för hälsan och kan ingå i en balanserad kost. Måttlig konsumtion kan skydda kroppen från hjärt- och kärlsjukdomar och degenerativa sjukdomar, vilket har visats i många vetenskapliga rapporter.
Konsumenterna har rätt till fullständig och korrekt information om de risker och fördelar för hälsan som alkoholkonsumtion innebär, men lämpligheten av hälsovarningar på vin- och öletiketter måste ifrågasättas med tanke på att de har visat sig vara ineffektiva i länder som har infört sådan märkning.
I synnerhet finns det inga vetenskapliga bevis som visar att varningsetiketter är effektiva för att förebygga missbruk. Särskild varningsmärkning för gravida kvinnor tycks inte heller vara effektiv.
De bästa sätten för att nå de fastställda målen är lämpliga upplysnings- och utbildningskampanjer som särskilt riktas till gravida kvinnor och ungdomar.
Jag vill även påpeka att jag anser att det nyligen inrättade forumet för alkohol och hälsa, som sammanför alla berörda parter med målsättningen att bekämpa överdriven alkoholkonsumtion och missbruk, är ett mycket lämpligt initiativ, och jag hoppas att forumets slutsatser även kan bidra till att lösa problemen.
Avslutningsvis vill jag även påpeka att fenomenet med ungdomsfylleri har gått hand i hand med en minskning av vinkonsumtionen per capita i EU. Jag anser att detta är värt att tänka på eftersom den här frågan är avsevärt mer komplex än vad man kan tro.
Catherine Stihler: (EN) Herr talman! Kvällens debatt om en EU-strategi för att hjälpa medlemsstaterna att minska alkoholrelaterade skador bör välkomnas varmt. Den bygger vidare på mitt arbete i samband med mitt betänkande 2001 om ungdomar och alkohol och dess negativa effekter. Globaliseringen av marknaden för alkoholhaltiga drycker och det ökade berusningsdrickandet i hela EU är företeelser som både politiker och hälsoorgan försöker ta itu med.
För att utbyta bästa praxis och se hur andra länder hanterar liknande problem är det nödvändigt med samarbete på EU-nivå. Till att börja med kan en av fyra olyckor kopplas till alkoholkonsumtion. Varje år dör 10 000 personer i alkoholrelaterade trafikolyckor i EU; mellan 35 och 45 procent av alla som dör i trafikolyckor är ungdomar mellan 18 och 24 år. Olyckorna orsakade av rattonykterhet talar ett ännu tydligare språk: två tredjedelar av de inblandade personerna var mellan 15 och 34 år, och 96 procent var av manligt kön.
Alkohol uppskattas vara den bakomliggande orsaken i 16 procent av fallen av misshandel och vanvård av barn. När det gäller fetalt alkoholsyndrom (FAS) och FASD (Fetal Alcohol Spectrum Disorders) är alkohol under graviditeten den vanligaste förvärvade orsaken till psykisk utvecklingsstörning. På senare tid har medicinsk expertis uppgett att det inte finns någon säker nivå för alkoholkonsumtion under graviditeten.
Vid tiden för mitt betänkande om ungdomar och alkohol 2001 var FAS relativt okänt. Sex år senare borde det finnas större acceptans för argumentet att en alkoholhaltig dryck som är försedd med en varning för FAS i USA skulle kunna ha samma varning i EU. Det är ingen skillnad mellan produkterna förutom att den ena säljs i USA och den andra inte.
Som Kathy Sinnott sa är det 20 procent av de gravida kvinnorna som dricker i USA, där varningsmärkning för FAS har använts, medan siffran i Irland är 80 procent, i Storbritannien 75 procent och i EU som helhet 40 procent. Det skulle vara lätt att införa varningar för FAS på alkoholprodukter, och det skulle, tillsammans med folkhälsoutbildning och information, vara av stor betydelse för att förebygga FAS i EU.
Jean Marie Beaupuy: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många siffror har citerats här i kväll och nämns även i Alessandro Fogliettas betänkande. Jag vill emellertid påpeka att det först och främst döljer sig mänskliga tragedier bakom denna kalla statistik. Jag var chef för ett psykiatriskt sjukhus i några år, och många av våra patienter var beroende av alkohol.
I punkt 26 i betänkandet står det att vi måste känna till de bakomliggande orsakerna. Vi har inte talat tillräckligt om det här i kväll. Om vi vill vidta rätt åtgärder för unga, äldre, män och kvinnor måste vi känna till orsakerna.
Jag kräver därför att man, innan några åtgärder vidtas, genomför mer forskning i alla medlemsstater och på EU-nivå för att ta reda på mer om varför dessa unga människor känner ett behov av att dricka i övermått. Varför dricker äldre människor som är isolerade hemma för mycket? Varför dricker män på arbetet? Vi kommer inte att kunna bemöta detta problem på lämpligt sätt förrän vi har tagit reda på de verkliga orsakerna till drickandet.
Avril Doyle: (EN) Herr talman! På det hela taget välkomnar jag detta betänkande. Jag tycker man har hittat den rätta balansen mellan erkännande av etablerade kulturella vanor och den mycket oroande trenden med skadlig alkoholkonsumtion, särskilt den tilltagande farliga berusningskulturen bland våra ungdomar.
Kommissionen har identifierat nyckelmål - att skydda våra barn, bekämpa berusningsdrickande, minska skador och dödsfall orsakade av alkoholrelaterat våld, trafikolyckor och självmord. Mina kolleger har på ett utmärkt sätt identifierat problemområdena. Själv vill jag nu framhålla behovet av att lägga till de allvarliga riskerna med alkoholpåverkan på foster som ett nyckelmål på kommissionens lista över åtgärdsområden, och vikten av att det alkohol- och hälsoforum som kommissionen föreslår särskilt tar upp denna fråga. Fosterskador till följd av alkoholkonsumtion är nämligen ett område där den breda allmänheten har mycket svaga kunskaper.
Det finns ingen alkoholmängd som är säker under graviditeten, eftersom alkohol är en teratogen. Det är faktiskt farligare under andra och tredje trimestern, vilket de flesta gravida kvinnor inte förstår, eftersom det oftast är första trimestern man oroar sig för när det gäller läkemedel, droger och liknande ämnen. Alkohol är särskilt farligt under andra och tredje trimestern. Utan att skuldbelägga eller klandra någon måste vi få igång en informationskampanj genom medlemsstaterna och allmänläkarna, för att omedelbart varna gravida kvinnor för farorna med alkohol i detta avseende. Mina kolleger har nämnt ADHD. Vi har också Aspergers syndrom. Det medicinska forskarsamfundet har haft svårigheter med att bli publicerade på detta område på grund av alkoholpolitiken. Låt ert forum ta över denna fråga och gå vidare med den.
Ett sista ord om alkoholmissbruk som en del av blandmissbruk. I Irland är det en femtedel av dem som behandlas för alkoholproblem som också missbrukar andra droger, och en undersökning i Frankrike nyligen visade att risken för att orsaka en olycka är dubbelt så hög vid bilkörning under inflytande av cannabis. Den ökade förekomsten av blandmissbruk måste också snarast tas upp av ert forum och av varje medlemsstat. De tekniska hjälpmedlen för att upptäcka blandbruk, särskilt vid poliskontroller längs vägarna, måste förbättras, och våra polismyndigheter måste få tekniskt stöd.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden. Syftet med betänkandet är att bidra till att minska de skador som orsakas av alkohol och skydda EU-medborgarnas hälsa och välbefinnande, eftersom vi alla mycket väl vet att alkohol är en av de farligaste faktorer som orsakar sjukdomar och för tidiga dödsfall i Europa, och även en rad sociala problem.
Jag uppskattar att behovet av att minska de skadliga effekterna av alkohol på såväl konsumenter som tredje parter, sårbara socialgrupper som barn, unga och gravida kvinnor uppmärksammas i betänkandet. Till allt detta kan vi även lägga sociala skador som våld i hemmet, vanvård av barn, arbetslöshet och social utslagning.
I betänkandet betonas även vikten av utbildning och informations- och utbildningskampanjer, t.ex. utbyte av bästa praxis på EU-nivå, för att förebygga de farliga och skadliga effekterna av alkoholkonsumtion. Dessa åtgärder är viktiga inslag för att minska de farliga effekter som orsakas av alkohol.
Genom den allmänna linje som har valts i betänkandet pekar man på de grundläggande problemen med alkoholkonsumtion i EU, och betänkandet utgör därför ett viktigt steg i kampen mot överdriven alkoholkonsumtion.
Anneli Jäätteenmäki: (FI) Herr talman! De problem som orsakas av skadlig alkoholkonsumtion har ökat på ett oroväckande sätt under de senaste åren i alla EU-medlemsstater. Vårt samhälle betalar ett högt pris för detta varje år, både när det gäller direkta och indirekta kostnader.
De mest akuta problemen med alkoholkonsumtion rör de unga. Unga människor ådrar sig lättare fysiska och psykiska problem och den sociala skada som orsakas av det egna och andras drickande. Problematisk alkoholkonsumtion berör emellertid inte bara ungdomarna. Alkohol spelar in i de flesta mord och orsakar 17 000 onödiga dödsfall på vägarna varje år. På 1970-talet dog 200 personer av skrumplever varje år i Finland. Nu dör 1 000 personer per år av skrumplever.
Vi måste snabbt vidta åtgärder på EU-nivå för att harmonisera skatten på alkohol uppåt. Jag uppmanar kommissionen att ta fram ambitiösa gemensamma mål för medlemsstaterna för att minska den farliga och riskfyllda alkoholkonsumtionen.
Christa Klaß: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU behöver inte, får inte och kan inte reglera allt. Medlemsstaternas subsidiaritet och minskad byråkrati är aktuella paroller, som vi upprepar när vi talar med allmänheten. EU:s befogenheter ifrågasätts ständigt, men EU bör, och måste faktiskt, vara drivkraften för utveckling. Kommissionens initiativrätt är en dokumenterad rättighet. När det inte finns några lagstiftningsinstrument utnyttjar kommissionen initiativrätten för att ta sig an en ömtålig fråga, uppmärksamma medlemsstaterna på överträdelser och mana till åtgärder. Detta är den rättsliga grunden för kommissionens förslag, och vi måste använda den.
Vi måste sätta stopp för de negativa effekterna till följd av riskfylld och överdriven alkoholkonsumtion och missbrukets sociala och ekonomiska konsekvenser. En EU-strategi kommer att formuleras för att stödja medlemsstaterna i deras insatser för att minska och förebygga alkoholrelaterade skador. Detta omfattar forskning om grundorsakerna till problemen, vilket nyss påpekades. Men det handlar även om att informera, utbilda och öka medvetandet bland allmänheten, och detta är den springande punkten, den centrala faktorn. Alla individer är fria att besluta själva. Men individerna kan endast utnyttja denna frihet om de känner till konsekvenserna och följderna av sina handlingar.
Uppfostran och utbildning är nyckelfaktorer i detta sammanhang. Uppfostran i familjen lägger grunden för en välordnad och stabil livsstil, och vi bör inrikta oss på detta, följt av skolundervisning och rådgivning. Detsamma gäller för medvetande om alkohol.
Jag stöder parlamentets betänkande, som bidrar till att förbättra kommissionens dokument på många sätt. Jag motsätter mig emellertid bestämt kraven på hälsovarningar. Det finns tydliga bestämmelser om märkning av alkoholprodukter. Alkoholmängden anges på etiketterna. Att tolka och förstå vad som står på etiketterna är det grundläggande sättet för att förmedla information. Det, mina damer och herrar, är allmänbildning! Alla måste kunna använda denna information på ett ansvarsfullt sätt. Detsamma gäller det mesta i livet, att äta och dricka, precis som för motion, idrott och frisksport.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är mycket tillfredsställande att Europaparlamentet antar denna strategi som är en läglig och viktig åtgärd. Alkoholkonsumtion, som ofta övergår i missbruk, drabbar många människor, däribland barn och ungdomar. Samhället har fortfarande inte erkänt detta hot, förmodligen på grund av brist på kunskap. Alkoholmissbruk påverkar inte bara det individuella hälsotillståndet och den reproduktiva hälsan, utan skadar även hälsovårdssystemen, ökar det antisociala beteendet, leder till ökande brottslighet och fler elever som slutar skolan i förtid, vilket i sin tur leder till minskade utbildningsnivåer. Vi behöver därför upplysningskampanjer, utbildningsprogram och förebyggande program som riktas till allmänheten för att forma en särskild typ av beteende.
Jag finner två nyckelord i detta betänkande: risk och säkerhet. För att politiken ska bli solidarisk skulle kommissionen kunna diskutera två viktiga åtgärder: att föreslå att medlemsstaterna ska genomföra ett målinriktat program för en omfattande undersökning av effekterna av alkoholkonsumtion och hur mycket medvetandet om detta problem påverkar medborgarna, och att inrätta en särskild fond för förebyggande program, som en del av inkomsterna från alkoholreklam skulle kunna gå till.
DanutBudreikait: (LT) Kampen mot de skadliga effekterna av alkohol är lika gammal som tiden. Rusdrycksförbud och andra förbud som tillämpades i en del länder gav inte positiva resultat. Kommissionens meddelande om en EU-strategi för att stödja medlemsstaternas insatser för att minska de alkoholrelaterade skadorna är emellertid ett mycket viktigt initiativ. Kommissionen, som har dragit allmänna slutsatser av medlemsstaternas erfarenheter och identifierat problem som är gemensamma för alla, har tagit fram ett antal prioriteringar för att minska alkoholrelaterade skador. Man menar att genomförandet av de viktiga prioriteringar som införs, t.ex. skydd av ungdomar, barn och foster, förebyggande av rattonykterhet och andra begränsningar, kommer att göra vårt samhälle mer ansvarsfullt, sunt och återhållsamt. Jag vill betona de enorma risker som unga som dricker alkohol utsätter sig för. Det är tråkigt, men åldersgränserna för alkohol sänks alltmer i många länder. God praxis är därför mycket viktigt. Jag vill även föreslå att insatserna för att minska alkoholrelaterade skador hos unga kopplas till EU:s ungdomsprogram. Utformningen och genomförandet av sådana program skulle bidra till att ungdomarna kunde fylla sin fritid med andra saker, och därmed skulle de kunna skyddas från den skadliga alkoholkonsumtionen.
Richard Seeber: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Enligt min mening är alkohol lika farligt i dag som förr i tiden. I punkt 5.4.1 i sitt förslag förklarar kommissionen att måttlig alkoholkonsumtion verkar ge ett visst skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar hos äldre människor från 45-årsåldern och uppåt, men jag anser att det är en myt, som bygger på mycket svaga vetenskapliga grunder, att säga att alkohol i små mängder är bra för hälsan. Alkohol är farligt. Alkohol är ett gift som påverkar hälsan till och med i mycket små mängder. Toleransnivåer måste naturligtvis fastställas.
Vi i Europa har lärt oss hur vi ska hantera den drog som alkohol faktiskt är. Om man ser på konsumentvanor är till exempel det som kallas för binge drinking [att dricka sig berusad] vanligt bland britterna. Konsumtionen per capita är relativt låg, men trots det förekommer detta omåttliga drickande ibland, som leder till allvarliga skador. Vi i Österrike har så kallade integrativa dryckesvanor. Vi har en relativt hög alkoholkonsumtion per capita, men färre överdrifter. Skillnaderna är följaktligen mycket stora nationellt sett, beroende på varje lands historiska utveckling.
Kommissionen har valt rätt sätt för att närma sig detta problem. Den förklarar att den inte kommer att befria medlemsstaterna från deras ansvar. Det finns emellertid uppgifter på EU-nivå som vi kan gripa oss an tillsammans. Ett exempel är insatserna för att inrätta en lämplig databas. Statistiken varierar stort. Det är ett misstag att tro att alkoholskadorna var färre förr i tiden. Den diagnostiska inställningen var annorlunda på den tiden, och allmänheten var mindre medveten om problemet.
Därför anser jag att det är viktigt att vi i EU måste veta vad vi faktiskt talar om. Det är också viktigt att bemöta nya fenomen som uppstår i konsumtionsmönstren. Ett fenomen är att alltfler ungdomars alkoholdebut sker i en mycket tidig ålder, vilket orsakar mycket allvarliga skador. När det gäller frågan om märkning i allmänhet menar jag att en sådan åtgärd inte räcker. Det är fel att tro att ett så komplicerat fenomen som alkoholkonsumtion kan lösas bara genom att sätta en etikett på en flaska. Detta skulle vara ett enkelt sätt att smita ifrån vårt politiska ansvar.
Anna Hedh: Herr talman! Jag välkomnar strategin även om jag tycker att den är urvattnad. Nu finns det äntligen ett gemensamt dokument med målsättningar som förhoppningsvis bara kan utvecklas. Det positiva med strategin är att den visar vilka metoder som fungerar för att sänka alkoholkonsumtionen och därmed minska skadorna och tragedierna i alkoholens spår. Men om betänkandets föreslagna metoder ska gå att använda fullt ut i medlemsländerna så krävs justeringar i EU:s regelverk. För det första måste införselkvoterna sänkas. Varje lands försök att arbeta med restriktiva åtgärder försvagas eller omöjliggörs när införseln av alkohol från andra länder i princip är fri. Dessutom bör minimiskatterna höjas av folkhälsoskäl. Jag skulle också vilja att vi införde varningstexter på alkohol precis som vi har på tobaken. Därför uppmanar jag er att rösta emot ändringsförslag som försvagar den texten.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman! Ett av de vanligaste ordspråken i mitt land beskriver alkohol som vishetens dryck. Detta är verkligen inte ett budskap om att alkohol skulle göra någon klok, utan att alkoholen endast passar dem som vet att den bör drickas vid särskilda tillfällen och i måttliga mängder. Jag håller därför helt och fullt med vår skuggföredragande Renate Sommer när hon uppmärksammar vikten av en strategi för att förebygga alkoholrelaterade faror. Vi måste börja med att erkänna de olika alkoholkulturer som finns och finna effektiva lösningar på de verkliga problemen, dvs. missbruk och minderårigas drickande. Det är fullständigt onödigt att stigmatisera själva produkterna eller måttlig konsumtion. Det som krävs är därför samarbete mellan de olika organen för att finna nationella lösningar på lokala problem.
Jag vill emellertid att EU agerar när det gäller en fråga, nämligen att justera upp skattesatserna för alkohol på bred front. Vi måste inse att kostnaderna för alkoholmissbruk för folkhälsan är enorma, och vi kommer inte att kunna hålla dem i schack om vi inte har gemensamma ekonomipolitiska instrument.
I detta avseende är mitt land tyvärr ett bra exempel. I och med EU-medlemskapet tvingades Finland att sänka alkoholskatterna, när rätten att begränsa alkoholimporten upphörde. En nyligen genomförd undersökning visar att antalet plötsliga alkoholrelaterade dödsfall har ökat klart sedan skatten på alkohol sänktes 2004 och konsumtionen började öka stort. Ökningen var 17 procent högre jämfört med siffrorna för 2003, och detta utan att räkna med de övriga konsekvenserna.
Våra hälsoproblem är så stora att vi återigen har tvingats att höja skatterna. Vid ett tillfälle föreslog jag själv helt enkelt olydnad från de enskilda medlemsstaternas sida, det vill säga att begränsa importen efter det att övergångsperioden hade löpt ut, på grundval av artikel 30 eller artikel 95 i EG-fördraget. Tyvärr gjordes inget åt saken då, och nu betalar hela nationen priset för detta, en nation som uppenbarligen inte var klok nog.
Miroslav Mikolášik: (SK) Jag såg nyligen ett tv-reportage om ungdomar i Skandinavien, som åker på en båtkryssning varje fredagskväll, till exempel till Estland. När de väl har kommit fram köper de två stora lådor vodka och dricker sig redlöst berusade på återresan. Liknande och andra variationer av överdrivet drickande kan emellertid observeras i alla EU-länder. Det råder inget tvivel om att åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen har en positiv inverkan på befolkningens hälsa, sociala förhållanden, olyckor både på arbetet och utanför och trafikolyckor.
Jag vill inrikta mig på de hälsoskador som överdriven konsumtion av alla typer av alkoholhaltiga drycker leder till. Vi måste fortsätta att påpeka, särskilt för de unga, att även regelbunden konsumtion av öl leder till alkoholmissbruk, som inte är mindre allvarligt än det alkoholmissbruk som orsakas av vin eller spritdrycker. Det är hemskt att man tanklöst fortsätter att underskatta allvaret med leversjukdomar, som ofta kan leda till skrumplever och döden. Regelbundet drickande ändrar inte bara en individs önskningar och karaktär, utan kan också förstöra en hel familjs liv, förutom att orsaka allvarliga neurologiska förändringar i många fall. En ung alkoholist förlorar sin förmåga att sträva efter högre mål och ideal i livet, och känslorna blir så avdomnade att det är svårt att ha ett sunt förhållande eller en sund familjemiljö.
Fetalt alkoholsyndrom leder inte bara till allsvarliga skador för mödrarna, utan skadar framför allt barnen och orsakar utvecklingsmässiga funktionshinder och missbildningar hos nyfödda barn. Det är överraskande hur lite uppmärksamhet som ägnas åt att informera gravida kvinnor om detta i många medlemsstater. Avslutningsvis är antalet personer som kör bil eller motorcykel spritpåverkade chockerande. Personligen förespråkar jag möjligheten till harmonisering inom EU, där nolltolerans och en nollpromillegräns för blodets alkoholkoncentration hos förare bör gälla.
Cristian Stănescu: för ITS-gruppen. - (RO) Herr talman, kära kolleger! Alkoholkonsumtion är en vana som överförs från generation till generation. I flera länder finns det ordspråk som säger att drickande är männens ensak. Det finns inte många strategier för att minska de skadliga effekterna av farlig och ohälsosam konsumtion på barn och gravida kvinnor. Alkoholkonsumenterna är fler och skiljer sig mer sinsemellan än tobakskonsumenter, och de traditionella produktionsteknikerna innebär okontrollerade marknadsföringsmetoder samt relaterade risker.
I detta fall är det nödvändigt att man i punkt 16 i betänkandet uppmuntrar till innovativa informationsspridande och upplysande åtgärder i samband med alkoholkonsumtion. Däremot kan varningsmärkning på alkoholprodukter, liknande dem för tobaksprodukter, inte betraktas som en innovativ metod eftersom varningsmärkning inte har visat sig vara effektiv för tobak. Det är nödvändigt att genomföra en undersökning på EU-nivå av dessa varningars inverkan på beroende konsumenter, oavsett ålder, yrke eller kön, men även hur detta påverkar den inre marknaden.
Europaparlamentet måste lägga fram en resolution utan tvetydigheter för att ge tid att ta fram andra informations- och upplysningsmetoder så att medlemsstaterna ges en effektiv ram för att bekämpa alkoholmissbruk och främja måttlig och ansvarsfull alkoholkonsumtion.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill också tacka alla ledamöter för en mycket intressant debatt.
Jag skulle vilja berätta en historia ur den grekiska mytologin för er. I Pathos i Cypern finns den återgiven i mosaik. Det är historien om de första vindrickarna. En av guden Dionysos tjänare stal vin för att för första gången ge det till människor. De drack och blev berusade för första gången i mänsklighetens historia, trodde att de blivit förgiftade och dödade tjänaren som gett dem vinet.
I vår tid är lösningarna mycket mer komplicerade, och vi måste hitta ett annat förhållningssätt. Alla ser saken på olika sätt. Vissa säger att vi har gått för långt och andra att vi inte har gått tillräckligt långt. Vissa skulle vilja att vi lagstiftade om allt och andra att allt gjordes av medlemsstaterna.
I själva verket ligger lösningen någonstans mitt emellan. Vi ska komplettera medlemsstaternas insatser och stödja dem i deras politik, men det betyder inte att EU inte har någon roll att spela. Detta framgår av betänkandet och av vad ledamöterna sagt. Samtidigt kan inte allt lösas med hjälp av lagstiftning. Vi måste därför ge forumet möjlighet att arbeta och producera konkreta resultat, som vi övervakar. Såsom redan sagts finns det dock också lagstiftning i medlemsstaterna om många av dessa frågor. Det är genomförandet som brister och orsakar problem. Genom påtryckningar på medlemsstaterna kan vi därför nå positiva resultat.
Oavsett vad de båda sidorna förväntat sig får vi inte underskatta vikten av att vi, för första gången, på EU-nivå erkänt att alkoholrelaterade skador är ett problem, att det bör finnas en EU-strategi - som antagits i dag - och att det nu finns en debatt, ett initiativ och insatser på EU-nivå. Detta är betydelsefullt. Ingen medlemsstat kan lösa detta problem på egen hand, och ingen medlemsstat kan slippa undan problemet. Numera förekommer berusningsdrickande i Spanien, något som tidigare var ett problem i nordvästra Europa. Vi kan alltså konstatera att vi, på grund av kulturella utbyten och av andra skäl (som en samhällsanalytiker skulle kunna förklara), har samma problem som rör sig över gränserna utan hänsyn till några geografiska hinder. De finns överallt i EU.
Detta är ett första viktigt steg, men inte det sista. Om vi inte ser resultat inom rimlig tid kan vi omvärdera, ompröva och se över denna strategi och inta en ny hållning eller gå en annan väg. I nuläget är vi dock på rätt spår. Jag vill än en gång tacka föredraganden, utskottet och ledamöterna för att de ställer sig bakom denna strategi. Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er för att nå de resultat vi alla önskar.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gyula Hegyi : skriftlig. - (HU) Överdriven alkoholkonsumtion är ett fördärv för de europeiska samhällena. Vi förlorar oräkneliga liv till sjukdomar som orsakas av alkoholkonsumtion, och antalet offer för rattonykterhet är också ovanligt högt i medlemsstaterna. Alkoholkonsumtion och dryckesvanor varierar från land till land, och även mellan regioner, så det är lämpligt att strategier för att bekämpa problemen utformas i medlemsstaterna. Det finns fortfarande ett behov av individuella EU-riktlinjer. Minderåriga måste skyddas på alla möjliga sätt från alkohol, och för att lyckas med detta krävs ännu strängare åtgärder. Enligt parollen kör inte onykter måste nolltolerans och en nollpromillegräns för blodets alkoholkoncentration införas för förare inom hela EU. Men vi kommer inte att göra framsteg med endast förbud, vilket så tydligt har bevisats genom det skamliga misslyckandet med det amerikanska spritförbudet. Vi måste popularisera goda alkoholkonsumtionsvanor och konsumtion av öl och vin med låg alkoholhalt. Vi måste agera kraftfullt mot handeln med utspädd och uppblandad alkohol, alkohol av dålig kvalitet och hälsoskadliga alkoholprodukter.
David Martin : skriftlig. - (EN) Det är en oroande trend att alkoholtillverkarna på senare år börjat rikta sig till minderåriga konsumenter med produkter som alkoläsk. Berusningsdrickandet ökar bland ungdomar, och det är viktigt att vi hanterar denna utveckling på ett effektivt sätt. Jag anser att ett lämpligt sätt att göra det är att uppmana snabbköp och butiker att på ett tydligare sätt skilja alkoläsk från alkoholfria drycker. Alkoläsk och andra alkoholhaltiga drycker bör dessutom vara försedda med lämpliga hälsovarningar. Det gläder mig att mina ändringsförslag om detta tagits med i betänkandet. För att effektivt kunna ta itu med minderårigas drickande och berusningsdrickande måste de nationella regeringarna givetvis också fokusera på konsumenten och ändra inställningen till alkohol. Jag välkomnar därför inriktningen på kampanjer för att informera och öka medvetenheten, t.ex. genom utbildningsprogram i skolan. Jag stöder också rekommendationerna om att gränsen för blodets alkoholkoncentration bör ligga så nära en nollpromillegräns som möjligt, särskilt för oerfarna förare. Enligt min mening kan omfattande tillgång till alkomätare, som föreslås i betänkandet, bidra till att avskräcka potentiellt onyktra förare. Medlemsstaternas regeringar kan göra mer för att se till att förare som druckit alkohol har tillgång till kollektivtrafik.
| sv |
7. Galileo (omröstning)
- Resolutionsförslag: Galileo
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
8. Upphävande av rådets förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer (
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
2. Tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till Madeira och Azorerna (
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Presentation av programmet för det tjeckiska ordförandeskapet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets uttalande om presentationen av programmet för det tjeckiska ordförandeskapet.
Jag vill hälsa rådets ordförande, Tjeckiens premiärminister Mirek Topolánek, mycket varmt välkommen till Europaparlamentet. Ni är mycket hjärtligt välkommen, herr Topolánek.
(Applåder)
Jag vill även varmt välkomna Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso.
Mina damer och herrar, vi vet alla att det är en särskild utmaning att inneha ordförandeskapet, och jag vet att premiärminister Mirek Topolánek, med sina politiska erfarenheter från kommuniståren, finner det gripande inte bara på ett intellektuellt, utan även känslomässigt plan när han nu lägger fram sitt program för Europeiska unionen som dess företrädare.
Detta är andra gången, den första gången var det Slovenien, som ett land som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 innehar ordförandeskapet. Jag är säker på att jag talar för er alla när jag säger att det tjeckiska ordförandeskapet har vårt fulla stöd och att vi kommer att göra vårt yttersta för att se till att det blir ett framgångsrikt ordförandeskap för EU i dessa svåra tider.
Med detta som utgångspunkt, herr rådsordförande, premiärminister Topolánek, ger jag er ordet för att tala till parlamentet. Än en gång, ni är mycket varmt välkommen till Europaparlamentet.
(Applåder)
Mirek Topolánek: rådets ordförande. - (CS) Herr talman för Europaparlamentet, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I dag står jag här inför er för första gången som ordförande för Europeiska rådet. Tjeckien har tagit över ledarskapet för EU efter Frankrike, vilket jag anser vara mer än symboliskt. Frankrike spelade en viktig roll i den moderna tjeckiska statens födelse. Vår främsta kung, Karl IV, den heliga romerska kejsaren, växte upp vid det franska hovet och följde modellen för Sorbonne i Paris när han grundade universitetet i Prag, en av de framstående institutionerna för europeiskt lärande. Vi har följaktligen band till Frankrike, både genom förverkligandet av våra nationella ambitioner och genom främjandet av EU:s allmänna värden.
Precis som det inte var lätt att grunda ett universitet i Böhmen som kunde jämföra sig med Sorbonne, är det inte lätt att ta över EU-ordförandeskapet från Frankrike. Jag ser endast en väg för att fullgöra denna uppgift på ett hedervärt sätt. Det är inget sammanträffande att jag har valt en medeltidskung som ett exempel på våra band till Frankrike och de europeiska värderingarna. Karl IV kunde inte inta en snäv tjeckisk inställning i sin politik, tvärtom, han var tvungen att integrera och företräda ett stort och mycket mångskiftande kejsardöme.
I en bemärkelse har EU byggt vidare på denna medeltida universalism - om inte annat i det att EU föredrar en gemensam moralkodex och en gemensam rättslig grund framför lokala maktintressen. Det talas också om ett annat EU, ett byråkratiskt, teknokratiskt och själlöst EU, men jag tror på det första EU - ett EU med frihet, rättvisa, idéer och regler.
I detta värdeuniversum, där lagen sätts före individen, spelar ett lands storlek ingen roll. Det viktiga är förmågan att tjäna en gemensam tanke. Rollen för det land som innehar ordförandeskapet är varken att främja sina egna intressen eller att fatta beslut. Dess roll är att leda och inspirera till debatt. I dag talar jag inte till er som Tjeckiens premiärminister, utan som rådets ordförande. De åsikter som jag kommer att företräda här under de närmaste sex månaderna kommer inte att vara mina personliga eller den tjeckiska regeringens åsikter. Åsikterna kommer att representera det samförstånd mellan 27 länder som uttrycks i Europeiska rådets slutsatser.
Jag kan inte tänka mig att tala inför er på något annat sätt. Som direktvalda ledamöter av Europaparlamentet har ni naturligtvis rätt att fråga mig om vad som helst, och om ni är intresserade kommer jag alltid med nöje att delge er min åsikt eller förklara den tjeckiska ståndpunkten, men själv anser jag inte att det är det viktiga. Arenan för de nationella intressena är Europeiska rådet, som är utformat inom ramen för EU-demokratins nödvändigtvis komplexa system med kontroll och jämvikt. Rådets främsta uppgift är emellertid att söka en mötespunkt, en kompromiss som är godtagbar för alla. Jag kommer alltid att noggrant, beslutsamt och regelrätt försvara detta här.
Det sägs i EU att tjeckerna alltid är missnöjda med något. Att vi hör till de gnällspikar som andra bör hålla sig undan från, att vi är en nation av husiter och hetsiga chauvinister. Jag håller absolut inte med om detta slags kritik. Precis som vår förste president, T.G. Masaryk, är jag övertygad om att den ”den tjeckiska frågan” i själva verket är en europeisk fråga, och att Tjeckien alltid har utvecklats i ett alleuropeiskt sammanhang, enligt gemensamma europeiska värden och i samverkan med utvecklingen i andra länder.
Som T.G. Masaryk skrev för hundra år sedan i den andra upplagan av sin ”Den tjeckiska frågan”: ”Renässansen i vår litteratur och vårt språk skedde samtidigt som renässansen och den nya utvecklingen i alla europeiska nationer. Detta betyder att vår förnyelse inte var så isolerad och mirakulös som den alltid har sagts vara, utan var en integrerad del av en Europaomfattande tendens.”
Jag anser att dessa ord stämmer än i dag, när EU, som en helhet och dess enskilda stater, vill ge EU ett nytt ansikte. En ny utformning där de traditionella europeiska värderingarna avspeglas, samtidigt som det djärvt blickar framåt mot det tredje årtusendet. En utformning i samklang med unionens motto, ”In varietate Concordia” - förenade i mångfalden - ett uttryck för enighet och samtidigt mångfald. Precis som på 1800-talet går tjeckerna in i den här debatten som en ung och liten medlem. Men nu, precis som då, betraktar vi oss emellertid som en mångårig medlem i den storslagna familjen av stolta europeiska nationer.
Under de kommande sex månaderna kommer vi att få tillfälle att fullständigt visa vår inställning till den europeiska integrationen. Det tjeckiska ordförandeskapet infaller under ett år som är viktigt av flera olika skäl. Detta år är femårsjubileet för den största EU-utvidgningen i historien, 2004, som var den symboliska och praktiska kulmen på den framgångsrika processen att återförena en tidigare delad kontinent, och i år firar Europa 20 år sedan järnridåns fall, som gjorde det möjligt för länderna från det tidigare Sovjetblocket att återgå till frihet och demokrati.
År 2009 kommer även att bli den 30:e årsdagen för det första direktvalet till Europaparlamentet, som ni företräder. Av triangeln av EU-institutioner är det parlamentet som vi anser utgöra grunden till direkt politisk legitimitet. Europaparlamentet är EU:s enda direktvalda organ, och i takt med de upprepade kraven på att det så kallade demokratiska underskottet måste minskas, har parlamentets inflytande ökat under decenniernas lopp.
Slutligen är det i år 60 år sedan man inrättade Nato, som är den viktigaste transatlantiska försvarsalliansen. När det gäller säkerhetsfrågan är Nato ett uttryck för de europeisk-atlantiska banden, som bekräftar giltigheten i vår europeiska civilisations värden på båda sidor av oceanen.
År 2009 kommer inte bara att vara ett år med viktiga minnesdagar, utan även ett år med viktiga och svåra utmaningar. Vi måste fortsätta arbetet med att lösa de institutionella frågorna. EU:s internationella roll kommer att sättas på prov, inte bara med tanke på den fortfarande olösta konflikten i Georgien, utan även med tanke på den nya upptrappningen av spänningarna i Mellanöstern. Energisäkerhetsfrågan kräver slutligen vår fulla uppmärksamhet. Förutom våra fastställda uppgifter kommer vi, precis som det franska ordförandeskapet, att ställas inför nya situationer. Ytterligare överraskningar kan aldrig uteslutas.
Det land som innehar ordförandeskapet kan inte påverka EU:s långsiktiga dagordning eller uppkomsten av nya problem. Vad det kan och måste påverka är valet av ordförandeskapets prioriteringar, och som brukligt är kommer jag att redogöra för dessa prioriteringar här.
Det allra viktigaste för oss har varit att försäkra oss om att dessa prioriteringar inte bara är ett uttryck för Tjeckiens synpunkt, utan även avspeglar kontinuiteten i EU:s utveckling och de enskilda medlemsstaters ståndpunkter, idéer och politiska tendenser. Detta har skett på ett brett och samstämmigt sätt, inte genom konfrontation och ensidigt tänkande. Även om det naturligtvis är omöjligt att alla blir hundraprocentigt nöjda med dessa prioriteringar, tror jag att ni alla kan finna något i vårt program som ni kan identifiera er med.
Samtidigt vill jag absolut inte sticka under stol med att ordförandeskapet ger Tjeckien, precis som alla andra medlemsstater, en möjlighet att fästa uppmärksamheten på områden där vår särskilda sakkunskap gör att vi kan bidra med något till EU. Vilka är då dessa områden?
Som ett land som är beroende av olje- och gasimport och ett före detta Östblocksland, är vi väl medvetna om att energisäkerheten är absolut nödvändig, inte bara för ekonomiskt välstånd, utan även för en fri och oberoende utrikespolitik.
Som en ny medlemsstat med erfarenhet av totalitarism betyder vårt EU-medlemskap väldigt mycket för oss, och vi anser det vara vår moraliska plikt att stärka samarbetet med dem som lämnats kvar utanför. Precis som Frankrike använde sitt kunnande när det gällde Medelhavsfrågorna, vill vi övertyga EU om betydelsen av det östra partnerskapet.
Det tredje bidraget jag vill nämna här är vår erfarenhet av den kris i banksektorn som vi genomgick i slutet av 1900-talet. Vi kan bidra till den aktuella debatten med våra rekommendationer och vår sakkunskap. På grund av stabiliseringen av finansinstitutionerna är vi ett av de mycket få länder i dag som inte har behövt använda skattebetalarnas pengar för att rädda banker som har drabbats av finanskrisen.
Våra prioriteringar för ordförandeskapet återspeglar tjeckisk know-how samtidigt som vi respekterar kontinuiteten i EU:s utveckling, och prioriteringarna är väl avpassade till de befintliga problemen.
Som ni säkerligen vet är mottot för vårt ordförandeskap ”Europa utan gränser”. Jag vill lägga till undertiteln ”Ett Europa med regler” till detta motto. Denna vision är ännu viktigare i dagens oroliga politiska och ekonomiska situation. Vi anser att endast ett EU som utnyttjar sin ekonomiska, mänskliga och kulturella potential fullt ut kan hävda sig, ekonomiskt och politiskt, i den globala konkurrensen. Detta är extra sant i kristider.
Utvecklingen av EU:s fulla potential hindras av en rad interna barriärer som vi måste försöka undanröja. Jag tänker till exempel på de sista kvarvarande hindren mot alla medlemsstaters fulla utövande av EU:s fyra grundläggande friheter - de onödiga administrativa bördorna för företagare, eller den bristande sammankopplingen mellan energinäten, som är ett hinder för ökad energisäkerhet och för utvecklingen av den inre energimarknaden.
Men ett EU utan hinder får inte vara ett EU utan regler och gränser. Undanröjandet av de interna hindren måste gå hand i hand med skyddet mot olagliga verksamheter som hotar EU-medborgarnas säkerhet och intressen, särskilt på områdena för skydd av den immateriella äganderätten och olaglig invandring. Endast tydligt fastställda gränser kommer att ge oss möjlighet att spela en mer aktiv roll för att undanröja externa hinder, till exempel i den internationella handeln, så att vi kan utnyttja EU-ländernas potential och konkurrensfördelarna på ett bättre sätt.
Under Tjeckiens sex månader långa ordförandeskap kommer vi att inrikta oss på dessa övergripande mål genom att genomföra tre huvudsakliga programområden, ”de tre tjeckiska E-na: 1. Ekonomi, 2. Energi, 3. EU i världen. Med en liten överdrift kan man säga att dessa tre E omvandlades till två G i början av året: Gas och Gaza. Inom fysiken betyder E energi och G är symbolen för gravitationens acceleration. För alla som behöver pigga upp minnet är 2 G:n en stor ansträngning.
Jag kan säga på en gång att jag kan tala i timmar om enskilda prioriteringar och uppgifter, men viktigare än alla ord är det tjeckiska ordförandeskapets resultat hittills. I dag är det den 14 januari, vilket betyder att vi har innehaft ordförandeskapet i två veckor. Under den tiden har vi lyckats finna en politisk lösning på det komplicerade problemet med den ryska gasen, och förhandlat fram ett avtal mellan de två sidorna i tvisten. Vi har också lett en EU-delegation till konfliktområdet i Mellanöstern. Delegationen slutförde en diskussionsrunda med alla berörda parter och nådde de första framgångarna genom att öppna en humanitär korridor till Gaza.
Allt detta har skett vid en tidpunkt när vi stod inför en svår situation inrikesmässigt sett, med en regeringsombildning, och vi har även utsatts för attacker från oppositionen, som på ett oansvarigt sätt har torpederat det tjeckiska ordförandeskapet för EU och försökt utnyttja landets utrikesåtaganden som slagträ i en inrikespolitisk dispyt. Jag anser att de resultat vi har nått trots detta är ett mer än lämpligt svar på de tvivlande röster som har höjts om att Tjeckien, av objektiva och subjektiva skäl, inte var vuxet uppgiften att leda EU.
Jag går nu in på de enskilda områdena mer i detalj.
Det första E:t: Ekonomi
Det tjeckiska ordförandeskapet kommer främst att arbeta för ett fullständigt genomförande av slutsatserna från G20-gruppens förklaring från november 2008 och Europeiska rådets slutsatser från december 2008. Enligt dessa slutsatser är det viktigaste förutsättningen för framgång att förhindra överdriven reglering och undvika protektionism - med andra ord att stå fast vid den primära EU-rätten och hålla sig till de etablerade reglerna. EU får inte avskärma sig från omvärlden, tvärtom, vi måste sträva efter största möjliga öppenhet i världshandeln och dra maximal fördel av detta.
I detta sammanhang har min vän Joseph Daul från PPE-DE-gruppen sagt något mycket träffande: ”Den rådande ekonomiska krisen är inte ett nederlag för kapitalismen, utan snarare ett resultat av politiska misstag och brist på regler för tillsyn av finansmarknaderna.”
De prioriterade uppgifterna kommer att vara en översyn av direktivet om kapitalkrav för investeringsbolag och kreditföretag, slutförande av förhandlingarna om direktivet om reglering av försäkringar, en förordning om kreditvärderingsinstitutens verksamhet och ett direktiv om institut för elektroniska pengar. Ordförandeskapet kommer även att arbeta för en översyn av förordningen om gränsöverskridande betalningar i euro och sist men inte minst, för ett snabbt och grundligt genomförande av rådets (ekonomiska och finansiella frågor) slutsatser, som antogs till svar på krisen på finansmarknaderna. Samtidigt är det viktigt att utförligt analysera de möjligheter som erbjuds genom den befintliga lagstiftningen, och utnyttja dessa möjligheter till fullo.
Endast ett ekonomiskt starkt och inflytelserikt EU kan lyckas lösa de viktiga frågorna inom global politik, säkerhet, handel och miljö. Ordförandeskapet måste därför koncentrera sig på genomförandet av den europeiska återhämtningsplanen, med särskild betoning på att integrera den i Lissabonstrategin: efter kortsiktiga verktyg för att stärka våra ekonomier träder verktygen för strukturreformer på medellång och lång sikt i funktion.
Ett exempel på dessa viktiga strukturreformer är den gemensamma jordbrukspolitiken. Nyckeln är att skapa lika villkor för alla EU-medlemsstater i beviljandet av direktstöd, både när det gäller utbetalade belopp och betalningssystemet (undanröja historiska skillnader och ta hänsyn till mångfalden i de enskilda medlemsstaternas jordbruk). Tjeckien vill integrera denna dimension i debatten om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.
På lång sikt är det bästa skyddet mot den förödande effekten av framtida kriser att stärka EU:s konkurrenskraft. Som jag har sagt tidigare handlar detta om ett fullständigt upprätthållande och utövande av de fyra grundläggande friheter som EU bygger på. Jag vill även tillägga en ”femte frihet” - den fria rörligheten för kunskap, som är något av en återgång till den medeltida universalism som jag talade om tidigare.
En viktig faktor för att förbättra konkurrenskraften är att förbättra kvaliteten på lagstiftningen, däribland att minska den administrativa bördan, för att göra det enklare att bedriva affärsverksamhet, särskilt för små och medelstora företag. Tjeckien håller en mycket hög profil på detta område.
När det gäller utrikeshandeln inriktar sig ordförandeskapet på att blåsa nytt liv i diskussionerna i Världshandelsorganisationen (WTO). Här är en av våra prioriteringar ett framgångsrikt slutförande av utvecklingsagendan från Doha. Utvecklingsagendan är en insats för att åstadkomma en öppen avreglering av handeln på multilateral nivå, vilket kommer att medföra långsiktiga fördelar. Om förhandlingarna om utvecklingsrundan avbryts kommer ordförandeskapet att försöka stimulera diskussioner om multilaterala handelsverktyg och kommer att stödja utökade diskussioner inom ramen för andra WTO-dagordningar.
Vi får inte glömma investeringarna i utbildning, forskning, utveckling och innovation parallellt med behovet av att förbättra lagstiftningen och minska den administrativa bördan. I detta sammanhang vill jag citera ordföranden för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Martin Schulz: ”EU kan inte konkurrera med andra regioner i världen om låga löner och dåliga sociala standarder, men däremot konkurrera framgångsrikt när det gäller teknisk innovation, högre arbetskvalitet och arbetstagarnas kompetens och kunskap.”
Det andra E:t: Energi
Den andra prioriteringen är precis som den första mycket aktuell i den senaste utvecklingen, men är ännu mer brådskande och tvingande. Den globala krisen kan försvaga EU på kort sikt, men den energibrist som hotar oss skulle omedelbart, och även på lång sikt, inte bara rasera EU-ekonomin utan även vår frihet och säkerhet. Det tjeckiska ordförandeskapet kommer självklart att fortsätta sina insatser för att se till att EU har tillgång till en säker och hållbar energi.
På energisäkerhetsområdet vill vi inrikta oss på tre aspekter. För det första att slutföra den andra strategiska energiöversikten, inklusive en analys av tillgång och efterfrågan på energi på medellång sikt i EU, och identifiera lämpliga infrastrukturprojekt med utgångspunkt i detta. För det andra vill vi slutföra direktivet om att inneha minimilager av råolja och petroleumprodukter, där vi stöder en ökning av det obligatoriska minimilagret från 90 till 120 dagar. För det tredje vill vi reformera de transeuropeiska energinäten (TEN-E), vilket omfattar det lagstiftningspaket om energisäkerhet som antogs av kommissionen i november 2008 och även grönboken om europeiska energinät. Att förstärka infrastrukturerna på medlemsstaternas territorier är minst lika viktigt, inklusive de befintliga gränsöverskridande sammankopplingarna, och genomförandet av nya sammankopplingar av energinäten. Vi hoppas att parlamentet kommer att stödja oss när det gäller alla relaterade rättsakter.
En annan prioritering är naturligtvis att diversifiera leverans- och transportrutterna. Det står klart att anläggandet av Nabucco-gasledningen till exempel är en fråga med högsta prioritet. Stöd till anläggandet av nya oljeledningar är lika viktigt. Dessutom måste vi arbeta för att diversifiera energimixen, vilket bland annat handlar om upprustning av kärnenergi och investeringar i ny teknik.
Som ett exempel på vår förmåga att trygga energisäkerheten i praktiken hänvisar vi till det avtal som vi har förhandlat fram om inrättandet av en övervakningsmekanism för överföringen av rysk gas. Målet var att återupprätta det grundläggande förtroendet mellan Ryssland och Ukraina och skapa en viss insyn på detta område. Vi har lyckats få Ryssland och Ukraina att enas om och underteckna en text, så att leveranserna till EU kan återupptas.
Nu måste EU fatta beslut och vidta åtgärder för att se till att kriser av det här slaget, som har påverkat medlemsstaterna, inte upprepas i framtiden. Insynen i gasleveranserna måste ökas, och leveransvägarna och leverantörerna måste diversifieras. EU-ländernas energimix måste diversifieras. Vi måste allvarligt fundera på att utveckla säker kärnenergi. Anläggandet av infrastrukturer i EU måste genomföras snabbt för att tillhandahålla effektiva sammankopplingar mellan medlemsstaterna, eftersom detta är en nödvändig förutsättning för att bygga upp en effektiv gasmarknad.
När det gäller den inre marknaden och infrastrukturer krävs insatser för att åstadkomma en effektiv samordning av operatörerna för överföringssystemen, slutföra arbetet med att skapa en gemensam inre marknad för el och gas, och se till att luckorna i överförings- och transportsystemen undanröjs.
När det gäller lagstiftningsprioriteringarna på detta område vill vi slutföra arbetet det tredje paketet om den inre energimarknaden, vilket innebär att vi slutför översynen av de två direktiven och de två förordningarna om el och gas, som syftar till att fullborda avregleringen av el- och gasmarknaden. Vi siktar även på att dessa rättsakter börjar tillämpas ordentligt i praktiken och vill inrätta ett samarbetsorgan för tillsynsorganen på energiområdet.
Ett annat område är ökad energisäkerhet, som det svenska ordförandeskapet vill ta sig an mer i detalj. Detta innebär att ordförandeskapstrion Frankrike - Tjeckien - Sverige verkligen kommer att behandla energifrågan på ett heltäckande sätt och ur alla aspekter.
Även om prioriteringen benämns Energi, är den oskiljbart kopplad till klimatskyddspolitiken. På detta område kommer ordförandeskapet att försöka nå en globalt godtagbar överenskommelse om fastställandet av minskningsåtaganden efter 2012. Detta innebär särskilt att få med USA, Indien och Kina på vår linje, och det kommer att bereda vägen för ett brett internationellt samförstånd i Köpenhamn vid årsslutet 2009. Ett sådant samförstånd skulle även avspegla de rådande tendenserna i världsekonomin. Med tanke på den kommande ekonomiska recessionen och tillgångskrisen kommer det att vara särskilt viktigt att harmonisera kraven på miljö-, konkurrenskrafts- och säkerhetsområdena.
Starten på det nya året påminde oss om att en del av prioriteringen ”EU i världen” är att vi även är beredda på oförutsedda händelser som vi måste reagera på. Den nya upptrappningen av spänningarna mellan Israel och Hamas kräver inte bara en aktiv hållning från EU:s sida, utan även samordning med viktiga globala och regionala aktörer. De senaste händelserna bekräftar återigen att det inte är möjligt att nå fred innan Palestina börjar fungera som en mogen stat som kan garantera lag och ordning på sitt territorium och säkerhet för sina grannar.
Av detta skäl måste EU, förutom de nuvarande diplomatiska aktiviteterna, fortsätta sina insatser att bygga upp Palestinas infrastruktur, och det handlar bland annat om att utbilda säkerhetsstyrkor och förstärka den palestinska administrationens auktoritet. Det tjeckiska ordförandeskapet kommer att utnyttja sina goda förbindelser med både Palestina och Israel i insatserna för att lösa krisen, men det är uppenbart att långsiktig fred i Mellanöstern inte är möjlig utan ömsesidigt förtroende.
Jag har redan nämnt det östra partnerskapet. Krisen i Georgien visade hur viktigt det är att EU har en strategi för denna region. Fördjupandet av den östra dimensionen i den europeiska grannskapspolitiken genom att stärka samarbetet mellan länderna i regionen (framför allt med Ukraina) och likaså med länderna i den transkaukasiska och kaspiska regionen, är mycket viktigt, inte bara moraliskt, utan även praktiskt. Detta samarbete kommer att ge oss möjlighet att diversifiera vår utrikeshandel och våra leveranser av energimaterial.
När det gäller de transatlantiska förbindelserna är det självklart att EU inte kan spela sin roll som en stark global aktör på ett effektivt sätt om inte förbindelserna förstärks och utvecklas, precis som Förenta staterna nu är oförmöget att spela denna roll oberoende. Vi kan endast lyckas på lång sikt om vi arbetar tillsammans. Det tjeckiska ordförandeskapet kommer därför att betona en intensiv dialog med företrädarna för den nya amerikanska administrationen inom de centrala områdena ekonomi, klimat och energi och samarbete med tredjeländer (Pakistan, Afghanistan, Ryssland och Mellanöstern).
Den ståndpunkt som medlemsstaterna intar i förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland är också av grundläggande betydelse för EU:s ställning i världen. De senaste årens och särskilt de senaste månadernas händelser ger upphov till en rad frågetecken och understryker behovet av en enad strategi från EU:s sida. En nödvändig förutsättning för detta är en gemensam förståelse och analys av Ryssland, och vi stöder därför expertsamarbetet om Ryssland inom EU.
Diskussionerna om utvidgningen av EU till att omfatta länderna på västra Balkan samt Turkiet kommer även att fortsätta under det tjeckiska ordförandeskapet. Vi får inte glömma bort västra Balkan på grund av våra ekonomiska problem och de rådande internationella kriserna. När det gäller Kroatien kommer ordförandeskapet att göra allt det kan för att se till att landet ansluter sig till EU så snart som möjligt. Det positiva exemplet med Kroatien är en nödvändig förutsättning för att andra stater på västra Balkan ska kunna behålla sina utsikter till EU-anslutning. Vi kommer självklart att göra allt som står i vår makt för att stödja deras framsteg inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen.
Som en del av detta projekt är det tjeckiska ordförandeskapet även berett att fortsätta att utveckla den sydliga dimensionen av den europeiska grannskapspolitiken och förbättra förbindelserna med partnerländerna. Detta handlar bland annat om att stärka förbindelserna mellan EU och Israel och fredsprocessen i Mellanöstern i allmänhet - de dramatiska händelser som nu sker i regionen får inte avskräcka oss. Tvärtom, de understryker behovet av att finna en fredlig lösning.
Sist men inte minst, omfattar prioriteringen ”EU i världen” området för inre säkerhet. Detta beror på att de aktuella säkerhetshoten till sin karaktär alltmer inkräktar på den inre säkerheten. Inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är ett gemensamt intresse för ett EU som vill vara närvarande i alla sina medborgares liv. I detta sammanhang kommer ordförandeskapet att arbeta för ytterligare framsteg i Schengensamarbetet, i polis- och tullsamarbetet och i samarbetet mellan medlemsstaterna i civil- och straffrättsliga frågor.
Vi är medvetna om att slutet på vårt ordförandeskap kommer att präglas av valet till Europaparlamentet, en mer intensiv politisk atmosfär, och behovet av att slutföra lagstiftningsprocessen för utvalda rättsakter så att de inte faller bort. Inledandet av diskussionerna om den nya utformningen av kommissionen är en annan fråga på vår dagordning.
Det är också upp till det tjeckiska ordförandeskapet att fortsätta diskussionerna med Irland om Lissabonfördragets öde. Jag är övertygad om att det är nödvändigt att föra dessa diskussioner på ett lyhört sätt och med respekt för de irländska medborgarnas suveränitet. Alla tecken visar dessutom på att Lissabonfördraget inte skulle godkännas i en folkomröstning i Tjeckien heller. Vi måste finna en lösning som majoriteten irländare kan godta. Detta kommer utan tvivel att vara till hjälp även i vår interna politiska debatt.
Jag började med att säga att den tjeckiska frågan även är en europeisk fråga. Ingen annan nation har förmodligen ägnat så mycket utrymme, ansträngningar och tid åt en debatt om sin egen identitet som tjeckerna har. Det som EU går igenom nu, ett sökande efter en form och meningen med sin existens, är något som vi känner till mycket väl från vår egen historia. I vår roll som ordförandeskapsland erbjuder vi även gemenskapen våra 200 års erfarenhet av att söka vår egen historiska roll, vår egen plats i familjen av europeiska nationer.
Tjeckiens förhållande till Europa beskrevs mycket väl för över 70 år sedan av kritikern och filosofen František Václav Krejčí: ”Vi ser inte Tjeckien som 'hjärtat av Europa' så mycket i geografisk bemärkelse som i kulturell och intellektuell bemärkelse. Vi befinner oss i själva hjärtat av kontinenten, där influenserna från alla delar av Europa strålar samman, vi känner oss inneslutna av alla europeiska nationer, om inte direkt, så genom kulturverkens inspirerande kraft. Vi säger detta eftersom vi befinner oss vid korsvägen för de intellektuella strömningarna, och vårt uppdrag är därför att medla, särskilt mellan öst och väst.”
Jag anser att dessa ord kan inspirera oss i början av 2009, när den uppgift som Tjeckien står inför under de sex närmaste månaderna är att vara moderatorn för debatten om EU. Tack för er uppmärksamhet.
Talmannen: Herr rådsordförande! Vi vill tacka er för er mycket konstruktiva och utförliga redogörelse, och önska er lycka till med ert ordförandeskap!
José Manuel Barroso: Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! De första dagarna av 2009 lämnar inget utrymme för tvivel. EU kommer att sättas på prov under de närmaste sex månaderna. EU måste visa sin beslutsamhet att hjälpa sina medborgare, arbetstagare och företag att möta och övervinna den ekonomiska krisen. EU måste visa sin solidaritet i nödsituationer, som den plötsliga avstängning av gasleveranserna som vi upplever för närvarande. EU kommer att behöva visa sin förmåga att utnyttja allt sitt externa inflytande för att lösa internationella konflikter så farliga för världsfreden som Gazakonflikten i dag.
I nära samarbete med det tjeckiska ordförandeskapet för rådet - och jag vill välkomna premiärminister Mirek Topolánek och hela hans grupp, önskar jag dem lycka till i ledningen för rådet, och jag vill upprepa att jag har fullt förtroende för Tjeckiens förmåga att axla denna mycket viktiga roll. Kommissionen kommer i nära samarbete med rådet och EU att göra allt för att bevisa att unionen är vuxen uppgiften. Under dessa sex månader kan vi tillsammans visa EU-medborgarna varför unionen är så oerhört viktig i dag. Vi kan visa att det ligger i deras direkta intresse att uttrycka sin åsikt genom att välja de ledamöter som kommer att sitta i nästa Europaparlament. Låt oss visa våra landsmän varför EU behöver den ökade demokrati och effektivitet som Lissabonfördraget kan ge och varför de skulle vinna på detta, låt oss visa dem varför vi nu, mer än någonsin, behöver Lissabonfördraget och att alla medlemsstater stöder det.
Vi har en solid grund att utgå ifrån. Under 2008 visade unionen att den var kapabel att fatta svåra beslut som är bindande för våra samhällen i många år. Energi- och klimatförändringspaketet visar tydligt den politiska viljan hos ett visionärt och beslutsamt EU. Med hjälp av detta paket kan vi vidta åtgärder för att nå ett ambitiöst internationellt avtal i december. Under 2008 bevisade unionen även sin förmåga att anpassa sig till förändringar. EU fann snabbt åtgärder för att reagera på finanskrisen, och vi nådde mycket snabbt en överenskommelse om en återhämtningsplan för att omedelbart stimulera EU-ekonomin. Jag återkommer till detta lite senare.
EU går också tryggt in i 2009 i kraft av sitt internationella anseende. EU spelade en mycket framträdande roll i insatserna för att lösa konflikter som den mellan Ryssland och Georgien, vi kommer inte heller att förminska våra insatser att försöka sammanföra parter i konflikter som Gazakonflikten. Det var i själva verket tack vare EU som det åtminstone blev möjligt att öppna humanitära korridorer för att hjälpa Palestinas folk.
EU har också inspirerat de handlingssätt som G20-gruppern har valt för att hantera den ekonomiska krisen. EU har likaså återigen bekräftat sitt fullständiga åtagande för öppnandet av marknaderna, slutförandet av Dohaprocessen för utveckling och handel, och även för millennieutvecklingsmålen, som inte får ifrågasättas på grund av de problem som krisen medför. EU måste även fortsätta att göra allt som står i dess makt för att möta dagens utmaningar, och jag anser att vi har anledning att känna oss säkra på att vi kommer att klara det.
Under detta år kommer kommissionen att fortsätta att göra allt den kan för att se till att vi inte förlorar den drivkraft som vi vann i Washington vid G20-mötet. Vi anser att det är viktigt att vi fortsätter att undanröja alla hinder för reformen av det globala finanssystemet och vi har en utmärkt tillfälle för detta i och med G20-gruppens möte i London. EU måste visa upp en enad front i London och fortsätta att visa sitt ledarskap inom ramen för reformen av det globala finanssystemet.
Kommissionen kommer att fortsätta att föreslå viktiga initiativ i år, till exempel förbättra regleringen av finansmarknadernas funktionssätt, inleda ett nytt handlingsprogram på området med rättvisa, frihet och säkerhet och föreslå nya åtgärder för anpassning till klimatförändringen. Vi kommer att utarbeta våra förslag med budgetöversynen i åtanke. Dessutom kommer vi att ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen av den ekonomiska och sociala situationen och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder i detta avseende. Vi håller fortfarande på att granska några mycket viktiga förslag här i parlamentet. Vi hoppas att de kommer att kunna antas i slutet av denna valperiod, särskilt tack vare det tjeckiska ordförandeskapets åtagande i detta sammanhang. Jag tänker närmare bestämt på förslagen i samband med den ekonomiska och finansiella krisen, det sociala paketet, förslaget om den inre energimarknaden - som har visat sig vara så avgörande i och med de senaste händelserna - och även på telekom- och vägtransportpaketen.
(EN) Jag kommer att inrikta mig på energi- och ekonomifrågorna i mina kommentarer i dag. Det är på dessa områden som EU-medborgarna kommer att märka av pressen mest i år. Och det är här ett beslutsamt agerande från EU:s sida kan göra en verklig skillnad.
Ett område som EU snabbt och beslutsamt måste uppmärksamma är gasfrågan, där vi, trots att EU inte gjort något fel, blev tvungna att ge oss in i en tvist mellan Ryssland och Ukraina om gasöverföring. Det nuvarande läget är kort sagt både oacceptabelt och ofattbart. Det är oacceptabelt eftersom EU:s konsumenter i några medlemsstater fortfarande är utan gas efter en vecka utan leveranser. Det är ofattbart eftersom situationen fortfarande är oförändrad trots att ett viktigt avtal ingicks på hög nivå med försäkringar från de ryska och ukrainska ledarna om att de kommer att genomföra avtalet och låta gasen flöda.
Utan att döma parternas avsikter finns det ett objektivt faktum. Ryssland och Ukraina visar att de inte klarar av att infria sina åtaganden gentemot några av EU:s medlemsstater. Faktum är att Gazprom och Naftogas inte klarar av att uppfylla sina skyldigheter gentemot EU:s konsumenter.
Jag vill framföra ett mycket tydligt budskap till Moskva och Kiev. Om det avtal som stöds av EU inte infrias mycket snabbt kommer kommissionen att råda EU-företagen att gå till domstol med den här frågan och uppmana medlemsstaterna att vidta gemensamma åtgärder för att finna alternativa energileverans- och överföringskanaler.
(Applåder)
Vi kommer mycket snart att få se om det finns en teknisk hake eller om det inte finns någon politisk avsikt att infria avtalet. Jag vill att detta ska framgå mycket tydligt. Om avtalet inte infrias innebär detta att Ryssland och Ukraina inte längre kan anses vara tillförlitliga partner till EU när det gäller energiförsörjning.
(Applåder)
I alla händelser kommer kommissionen att lägga fram ytterligare förslag för att förbättra energisäkerheten i EU efter vår strategiska energiöversikt i november förra året.
Genomförandet av klimat- och energipaketet och mobiliseringen av 5 miljarder euro oanvända medel från gemenskapsbudgeten till förmån för sammankoppling av energinät kommer också att vara en mycket viktig fråga, och jag vill tacka det tjeckiska ordförandeskapet för att det stöder genomförandet av detta åtagande, som beslutades på högsta nivå vid Europeiska rådets senaste möte. EU måste agera nu för att undvika att detta slags situationer upprepas i framtiden.
Låt mig nu bredda horisonten och se på ekonomin. Alla tecken tyder på att det ekonomiska klimatet fortsätter att förvärras. Arbetslösheten ökar. Produktionssiffrorna fortsätter att minska. Situationen kommer sannolikt att bli sämre innan den blir bättre. Vi får inte dölja allvaret i situationen, men vi får inte heller vara negativa och fatalistiska. Vi har tagit fram rätt strategier för att klara av denna kris. Vi kan lindra krisens effekter för de mest sårbara i våra samhällen, och vi kan fatta beslut nu som kommer att vara till god hjälp för oss när vi tar oss ur krisen, och vi hoppas att vi kommer att ta oss ur krisen.
Vår främsta prioritering för de kommande veckorna måste vara att arbeta tillsammans för att omsätta våra avsikter i praktiken. Den återhämtningsplan som kommissionen har föreslagit och som stöddes av Europeiska rådet är det rätta svaret. Den ger en tillräckligt stor stimulans för att ha genomslagskraft i alla medlemsstater: cirka 1,5 procent av EU:s BNP är mycket pengar om de används väl.
Syftet med planen är att skapa maximal effektivitet genom att slå två flugor i en smäll: en sund och konkurrenskraftig EU-ekonomi på lång sikt, och behovet av kortsiktiga stimulansåtgärder för att hejda nedgången. I planen konstateras att detta inte är någon abstrakt ekonomisk debatt, utan en kris som påverkar EU-medborgarna, deras arbeten och välfärd. De sociala konsekvenserna av krisen måste hanteras direkt.
Slutligen utnyttjas EU-dimensionen i planen på bästa möjliga sätt genom lämplig samordning för att åtgärder som vidtas i en medlemsstat ska ge en positiv kedjereaktion i de andra medlemsstaterna och stimulerar en positiv samverkan.
För att genomföra programmet behöver vi ordförandeskapets aktiva åtagande, stöd från de enskilda medlemsstaterna och rådet och ett tydligt engagemang från parlamentets sida. Det är särskilt viktigt att snabbt enas om de rättsliga förslagen i paketet. Det handlar om allt från att påskynda användningen av strukturfonderna till den reviderade Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och en överenskommelse om att frigöra 5 miljarder euro av oanvända åtaganden för strategiska projekt, med särskild inriktning på energi och sammankoppling av energinät. I och med den rysk-ukrainska krisen framstår det tydligare än någonsin att det är till strategisk fördel för hela EU att fylla luckorna i vår energiinfrastruktur. Detta betyder att vi måste genomföra planen på ett effektivt sätt för att ge en injektion på cirka 200 miljarder euro till vår ekonomi. Och det innebär naturligtvis att vi måste fortsätta att nära följa situationen, eftersom den som ni vet kan utvecklas.
När vi vidtar dessa kortsiktiga åtgärder får vi inte förlora det långsiktiga perspektivet ur sikte. Vi arbetar bäst om vi bygger vidare på några av de framgångar som EU:s välstånd grundas på, som den inre marknaden. Det tjeckiska ordförandeskapets motto, ”Europa utan gränser”, är verkligen ett viktigt och inspirerande budskap, men precis som premiärminister Mírek Topolánek vill även jag betona att ett EU utan gränser behöver regler - EU-regler. Regler för att garantera att det råder lika villkor mellan medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna. Regler för att garantera att fördelarna med den europeiska integrationen kommer alla medborgare till nytta. Regler för att säkra den långsiktiga hållbarheten i vår livsstil.
Vi kommer att föra ett nära samarbete med ordförandeskapet och med parlamentet på dessa områden eftersom det EU vi vill ha och behöver kombinerar frihet, solidaritet och säkerhet till förmån för alla européer.
(Applåder)
Joseph Daul: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det tjeckiska ordförandeskapet hann knappt tillträda förrän det ställdes inför avsevärda svårigheter och anförtroddes den besvärliga uppgiften att hantera tre allvarliga kriser: den fortsatta ekonomiska och sociala krisen, gaskrisen som ledde till att Ryssland och Ukraina hamnade i konflikt med varandra och som allvarligt påverkar EU och dess grannskap, och utbrottet av ännu ett krig i Mellanöstern.
Det enda våra länder kan göra inför dessa utmaningar är att sluta sig samman, visa solidaritet och vidta både samordnade och beslutsamma åtgärder.
Det gläder mig att kunna konstatera att det tjeckiska ordförandeskapet, i nära samarbete med kommissionen, har agerat snabbt och enat i energikrisen som ledde till att Kiev och Moskva hamnade i konflikt med varandra. Även om ingen lösning har nåtts ännu kan vi inte acceptera att vi hålls som gisslan, vi måste agera kraftfullt. Herr Topolánek, herr Barroso, ni har rätt. Genom att ta med energifrågan bland de tre viktigaste prioriteringarna visar det tjeckiska ordförandeskapet att det är fullständigt medvetet om en fråga som kommer att vara en av EU:s största utmaningar under de kommande åren, nämligen vårt energiberoende och den nödvändiga diversifieringen av våra energiresurser.
Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är, precis som alla EU-medborgare, oerhört oroad över denna konflikt och det hot som den utgör för alla EU-länder. Vi kan inte tolerera att EU:s medlemsstater hålls som gisslan i denna konflikt, och detta visar återigen på det brådskande behovet av att nå en överenskommelse om en energipolitik för EU. Vi måste därför allvarligt överväga hur vi kan minska vårt beroende och måste vidta åtgärder för att skapa rätt energimix.
Den rådande situationen i Mellanöstern aktualiserar även betydelsen av att vi tar vårt ansvar på internationell nivå. Ja, EU är världens största givare av humanitärt bistånd - det ska vi vara stolta över och så måste det förbli - men enbart humanitärt bistånd kommer inte att bidra till att lösa konflikten mellan israeler och palestinier.
EU behöver en stark och tydligt uttalad politisk vilja och tillräckliga mänskliga, militära och finansiella resurser för att vara en trovärdig aktör på världsarenan. Varför har världen sina ögon klistrade vid Barack Obama? Därför att EU inte är förmöget att framföra sin vision, sina ideal och sin kunskap ännu. EU har med rätta kritiserat den nuvarande amerikanska administrationens ensidiga åtgärder och om, vilket jag hoppas, saker och ting förändras med den nya presidenten i Vita huset, är vi då redo att garantera vår del av multilateralismen? Är vi redo att frigöra militära resurser, inte för att gå i krig, utan för att säkra fred? Är vi beredda att frigöra de budgetmedel som vi behöver för att föra vår politik på det här området?
Herr Topolánek, ni har med rätta gjort unionens yttre förbindelser till en av era prioriteringar. De senaste händelserna ger många exempel på hur angeläget det är att behandla denna fråga, vare sig det handlar om förbindelserna med Ryssland, Förenta staterna eller Mellanöstern, för att inte tala om Medelhavsområdet, Balkan, Afrika eller tillväxtekonomierna. EU-medborgarna förväntar sig att EU utövar sitt inflytande på den internationella arenan, alla opinionsmätningar har visat det i åratal. Varför vänta?
Avslutningsvis kommer ordförandeskapet att bli tvunget att hantera den ekonomiska och sociala krisen genom att övervaka genomförandet av de nationella återhämtningsplanerna och leda EU vid G20-toppmötet som kommer att hållas i London i april. Vi uppmanar det tjeckiska ordförandeskapet att arbeta sida vid sida med kommissionen för att, tillsammans med våra internationella partner, fastställa och genomföra regler för de ekonomiska operatörerna.
EU måste skydda sin sociala modell, den sociala marknadsekonomin, och måste främja genomförandet av ett marknadstillsynssystem på världens marknader liknande de system som vi har i våra egna länder - EU måste stå enat och beslutsamt för att kunna möta den finansiella och även den ekonomiska krisen.
Herr Topolánek, vi räknar med att ni och ert ordförandeskap visar prov på initiativförmåga och vägleder EU genom denna svåra period.
(Applåder)
Martin Schulz: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, premiärminister Topolánek! Ni leder det sista rådsordförandeskapet under Europaparlamentets innevarande valperiod. Denna valperiod inleddes med det nederländska ordförandeskapet, som leddes av Peter Balkenende, och ingen kommer längre ihåg vad han sa här och vad vi svarade. Det vi diskuterar och åstadkommer tillsammans nu, under de kommande fem eller sex månaderna, kommer därför att vara den grundläggande förutsättningen för ett högt valdeltagande i valet till Europaparlamentet. Om folket ser att vi - ordförandeskapet, parlamentet och kommissionen - har slutit oss samman och framgångsrikt möter de utmaningar som vi ställs inför i en krissituation, är jag övertygad om att detta kommer att skapa en genomgående positiv och konstruktiv stämning i upptakten till valet till Europaparlamentet.
Det är skälet till att vi, den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, har ett intresse av att ert ordförandeskap blir framgångsrikt. Jag hyste vissa tvivel under de första dagarna av ert ordförandeskap, när Karel Schwarzenberg sa att Israel utövar sin rätt till självförsvar och ställde sig på en parts sida under en period när EU behövdes som medlare. Han rättade till det, vilket var bra. Herr Topolánek, ni sa själv att ”vi kommer inte att medla i gaskonflikten”. Ni har nu rättat till detta.
Det fanns några inledande problem, men de har ni övervunnit nu, vilket är bra. Om de inledande osäkerheterna - och jag vill betona att José Manuel Barroso hade rätt i det - i själva verket har lett till att ert arbete ger positiva resultat, kommer ni att ha vår grupps fulla stöd. Detta gäller även det anförande ni har hållit här under morgonen, som vi alla lyssnade till och noterade med stor sympati och även med en känsla av tillförsikt inför de närmaste månaderna.
Jag vill ta upp en av de frågor ni nämnde. Ni citerade min vän Joseph Daul - en klok man, men i det här fallet hade han fel - som har sagt att finanskrisen inte representerar kapitalismens nederlag. Det är sant att kapitalismen inte har besegrats - den finns tyvärr fortfarande kvar - men den har besegrat de kapitalister som i åratal sa till oss att vi inte behövde regler eftersom marknaden skulle reglera sig själv, att den skulle reglera saker och ting på egen hand. Dessa kapitalister har lidit ett nederlag, och när ni - som hittills har hängett er åt liknande politik som de som sa att vi inte behövde regler - talar om för parlamentet här under morgonen att vi behöver ett EU med regler, kan jag bara instämma: vi behöver verkligen mer regler för att hantera och övervinna finanskrisen. Herr Topolánek, jag vill önska er varmt välkommen till tillsynsklubben i EU - det verkar som även ni har lärt er läxan.
(Applåder)
Herr premiärminister, detta är en avgörande tidpunkt i internationell politik. Om EU vill axla den globala roll som bland annat beskrivs av kommissionens ordförande när det gäller energisäkerheten eller Gazakonflikten får vi inte splittras: vi behöver ett EU-27 som ett starkt ekonomiskt och politiskt block. Endast om vi inte tillåter oss att splittras kommer vi att stå starka. Andras styrka är när allt kommer omkring att de alltid kan hoppas på att vi i EU kommer med motstridiga budskap: Karel Schwarzenberg säger att Israel agerar i självförsvar, medan Louis Michel förklarar att landet kränker den internationella rätten. Ett EU som ser ut på det viset är det ingen vits att förhandla med.
Om Ryssland eller Ukraina anser att ena halvan av EU är på deras sida och den andra halvan är på den andra sidan är vi inte starka. Vi är däremot starka om vi har en stark fördragsgrund, vilket är vad Lissabonfördraget ger. Om Lissabonfördraget ratificeras av er regering under ert ordförandeskap - som naturligtvis har straffats nog med tanke på ert lands president - skulle det vara en viktig signal om att EU står starkt.
(Applåder)
Prags slott är säte för Václav Klaus, som kommer att tala till oss i februari när han kommer till Bryssel. Pragslottet var även säte för Karl IV, som premiärministern nämnde. Karl IV byggde den gyllene vägen från Prag till Nürnberg, vilket på sin tid var en enorm bedrift, och vars mål var att förena folk och nationer. Innan han blev tysk kejsare med säte i Prag var Karl IV hertig av Luxemburg. Hans period i Prags slott var därför verkligt europeisk. Låt oss hoppas att Pragslottet snart återigen bebos av någon som är lika europeisk som Karl IV var.
(Applåder)
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag välkomnar rådets ordförande på min grupps vägnar. Vi önskar er lycka till.
En känd tjeck sa en gång: ”Jag är ingen nykomling längre, man förväntar sig att jag ska göra mål, att vinna är mitt arbete.” Det som gällde för Milan Baroš gäller även för er och era ministrar. Dessa mål beskrivs i ert arbetsprogram.
När det gäller ekonomin har ni sagt att hindren på marknaden - såväl den inre som den yttre - måste rivas ned och att EU:s svar på recessionen inte bara bör vara den keynianska utgiftsmodellen, utan att vi även måste sträva efter en mer rättvis konkurrens, handelsavregleringar och en friare rörlighet för personer och varor över de nationella gränserna.
Det råder hårda tider för EU-medborgarna. Ert recept kommer att bestridas, men inte av liberalerna och demokraterna. Tjeckiens erfarenhet visar nämligen - som så många andra - på marknadens kraft att lyfta människor ur fattigdomen.
När det gäller energifrågan gör ni rätt i att fullfölja målen för den strategiska energiöversynen, men översynen och våra klimatmål får inte vara ett tak för våra ambitioner, utan snarare en språngbräda till högre och grönare höjder, för att öka takten i EU:s övergång från fossila till förnybara bränslen och upphöra med vårt navelskådande energiberoende.
För närvarande är våra monitorer blockerade från de ukrainska sändningscentrumen. Ryssland hävdar att det inte kan exportera gas för att Ukraina inte vill transportera den, och Ukraina hävdar att det inte har någon gas att exportera eftersom ryssarna har kopplat ifrån överföringsledningarna. Under tiden lider industrin i östra och centrala Europa, en del människor fryser i sina hem och det kommer förslag om att återuppta driften av kärnreaktorer som har dömts ut som osäkra av unionen.
Detta är inte en fungerande energimarknad. Det är handlingen i en Bröderna Marx-film: En natt i kylan - eller snarare tolv nätter, och det bara fortsätter. Så sluta tala om den inre marknaden för energi och utvecklingen av förnybara bränslen, och utnyttja i stället de befogenheter som ordförandeskapet ger er för att mobilisera de nödvändiga investeringarna.
När det gäller temat EU i världen välkomnar vi ert ordförandeskaps ambitioner. EU bör spela en ledande roll i konfliktlösning, stödja utvecklingen och främja de mänskliga rättigheterna.
Men om ni verkligen vill öka EU:s möjligheter att agera, varför har ni än en gång skjutit upp ratificeringen av Lissabonfördraget? Om ni vill förhindra vapenspridning, varför bygger ni ett ballistiskt missilförsvarssystem på europeisk mark?
(Applåder)
Och om ni vill ha fred i Mellanöstern, varför låter ni EU bli förlöjligat av så många olika fredsuppdrag?
Allteftersom händelserna utvecklas i Gaza blir det allt svårare för många av oss att förhålla oss opartiska. Parlamentet kommer aldrig att kunna enas om en gemensam ståndpunkt om vi försöker fördela skulden exakt, när båda sidor har begått fel. Däremot kan vi fördöma våldet och verka för en omedelbar vapenvila.
Det finns ingen ursäkt för Hamas raketattacker, men det finns inte heller någon ursäkt för användningen av sprängämnen med inerta tungmetaller för att lemlästa civila.
Mottot för ert ordförandeskap är ”Europa utan gränser”. Kanske upphovsmannen tänkte på det gamla tjeckiska ordspråket: ”Skydda dig själv, inte med stängsel utan med hjälp av dina vänner.”
Herr rådsordförande, vi, era europeiska landsmän, är era vänner. Ert lands president jämförde Europeiska unionen med Sovjetunionen. Men vi avlyssnar inte privata diskussioner, som han gjorde med ledamöter av Europaparlamentet.
Den som vill hålla sig kvar i marginalen är fri att göra detta. Men detta är en union av vänner - vänner, likar och partner.
Ert ordförandeskaps målsättningar är djärva. Vi stöder dem. Håll fast vid dem och vi kommer att hålla fast vid er.
(Applåder)
Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (GA) Herr talman! Det är viktigt att främja förbättrade politiska och ekonomiska förbindelser mellan EU och Amerika. Jag hoppas att det tjeckiska ordförandeskapet kommer att ta sig an den frågan under de kommande månaderna. Amerika kommer att få en ny president nästa vecka, och vi har alla stora utmaningar framför oss. Det är mycket viktigt att vi snabbt reglerar finansmarknaderna.
(EN) Herr rådsordförande! Vi välkomnar er hit till parlamentet i dag, och vi välkomnar särskilt att Tjeckien tar över ledarskapet för EU vid en så avgörande tidpunkt. Min grupp, Unionen för nationernas Europa, stöder ert program för att se till att EU och alla medlemsstater i unionen agerar på ett tydligare och mer kraftfullt sätt.
Många kolleger har redan talat om de rådande kriserna, och jag vill redan från början hylla både ert ordförandeskap och ordförande José Manuel Barroso för de beslutsamma åtgärder som vidtogs när hotet om att avbryta gasleveranserna till EU uppstod, och inte bara för att vi förklarade att ingen bar mer skuld än någon annan, utan för att vi omedelbart agerade på social, ekonomisk och politisk nivå för att få de båda sidorna att sätta sig ned och tala om vad de hade misslyckats med tidigare.
Därför är det viktigt att vi under detta ordförandeskap utvecklas mot öst, att vi ser mot öst och mot Balkan, eftersom de är den felande länken inom EU för närvarande, inte bara på grund av den politiska instabiliteten utan även för vårt ömsesidiga beroende av energi och ekonomisk verksamhet.
Avslutningsvis, och eftersom tiden är så kort, talade ni om den femte friheten - fri rörlighet för kunskap. Den kunskapen kan ge oss de verktyg som vi nu behöver för att göra framsteg med kedjan av innovation, forskning och kompetenser som vi kan knyta till oss. Under vår egen historia - individuellt och som länder - av totalitarism, frihet och framstående utbildning och innovation, förlitar vi oss nu på er för att EU ska kunna ta nästa nödvändiga steg.
Låt mig avsluta med ett kort citat från John F. Kennedy som sa detta i sitt installationstal: ”I dag står vi vid en ny gräns. Men det nya som jag talar om är inte en rad löften - det är en rad utmaningar.” Jag vet att ni har kapaciteten att möta dessa utmaningar.
Monica Frassoni: för Verts/ALE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I det ögonblick som vi håller denna debatt faller bomber över Gazas folk. Jag anser att vår största prioritering som ledamöter av Europaparlamentet, och rådets och kommissionens största utmaning, måste vara att stoppa bombattackerna mot Gazas folk. Jag anser att det är vår skyldighet för närvarande, snarare än att bestämma vem som har skulden och bortsett från våra meningsskiljaktigheter i frågan. Jag måste säga att vår grupp, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, har en ganska tydlig uppfattning om detta, som vi kommer att utveckla i eftermiddag.
Herr rådsordförande, ni inledde era kommentarer med att tala om medeltiden, en våldsam, avlägsen och mörk tid som hade få ljuspunkter, men sannerligen var just våldsam och mörk. Oavsett insatserna från era koalitionspartner anser vi faktiskt att detta sexmånadersprogram präglas starkt av en något passé vision så att säga. Det har en stark prägel av en konformistisk, långtgående laissez-faire-attityd, som domineras av affärerna och marknaden, vilket är omodernt.
Enligt min mening är programmet även lite slätstruket när det gäller behovet av politiska åtgärder, lagstiftning och instrument på det sociala området för att kunna tillgodose medborgarnas verkliga behov, och att det spårar ur något i synen på miljöpolitiken, eftersom kampen mot klimatförändringen betraktas som en kostnad eller ett hinder, i stället för en viktig möjlighet till innovation och hållbar tillväxt. Det lutar till och med lite åt manschauvinism om jag får säga så, eftersom ni hävdar att det är nödvändigt att se över Barcelonamålen för stödstrukturer för barn, självklart med syftet att skicka tillbaka kvinnorna till hemmet.
I detta program betraktas migranter endast som en säkerhetsfråga. Man ser till Nato i stället för till multilateralism, man leker fortfarande med tanken på missiler och betonar inte det som enligt vår åsikt verkligen är viktigt i utrikespolitiken, nämligen sammanhållningen, vår unions sammanhållning.
Vi är även missnöjda med att en så viktig fråga som kampen mot diskrimineringen inte heller nämns i programmet, och här skulle jag vilja veta hur ni prioriterar antagandet av direktivet om diskriminering. Sammanfattningsvis är detta ett program som ger en bild av en värld med många faror och få möjligheter.
Ni talade om era medlingsinsatser i gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina, men det framgår mycket tydligt av ert program att det inte kommer att bli under ert ordförandeskap som tydliga åtgärder vidtas mot de länder, t.ex. Slovakien och Bulgarien, som utnyttjar det tillfälle som ges genom gaskrisen till att ta farliga och omoderna kärnkraftverk i bruk igen. Dessutom måste ni komma ihåg att det inte finns någon säker kärnkraft. Det kanske kommer att finnas det om 30, 40, 50 eller 60 år - jag vet inte, men just nu finns det ingen säker kärnkraft. Därför är det ingen idé att diskutera den här frågan eftersom det är en mycket dyr illusion, som dessutom avleder vår uppmärksamhet från de verkliga prioriteringarna.
Energisäkerhet och solidaritet kan åstadkommas genom kraftfulla åtgärder, utan distraherade faktorer, för att främja energieffektivitet och energisparande, vilket är ett enormt stort område för innovation, sysselsättning och minskad förbrukning. Så borde vår färdplan se ut för att bland annat reagera på gastvisten. Vi har en särskild begäran till er, herr rådsordförande, vi ber er att övertala era kolleger att se till att målet om ett bindande åtagande om energibesparingar på 20 procent fram till 2010, energipaketets askunge förra året, står i centrum för Europeiska rådets vårmöte, och att ni på ett mindre ytligt sätt ser över era prioriteringar genom att utvärdera de beslut om förnybar energi som fattades i december.
Ett sista ord om EU:s framtid. Lissabonfördraget är inte perfekt, men det är verkligen besynnerligt att ni inte har ratificerat det ännu. Ta därför detta tillfälle i akt för att förklara för oss varför ni inte har gjort det, och när ni tänker göra det.
(Applåder)
Miloslav Ransdorf: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Rådets ordförande har talat om våra komplexa historiska erfarenheter. Jag anser att det tjeckiska ordförandeskapet utgör ett tillfälle för oss att bidra till att övervinna den nuvarande uppdelningen av Europa i öst och väst. I sin roman Den tappre soldaten Švejk använde Jaroslav Hašek en ordlek, en tysk-ungersk ordlek, kelet oszt, nyugat veszti, vilket fritt översatt betyder att öst ger och väst tar. Det är så vår historia har utvecklats. Jag anser att vi har möjlighet att få slut på detta och att det tjeckiska ordförandeskapet även ger oss möjlighet att frigöra oss från våra egna dogmer och fördomar. Som ett exempel på en sådan dogm kan jag nämna en artikel av Václav Klaus nyligen, där han ger rådet att vi ska övervinna finanskrisen genom att tillfälligt lätta på normerna på det sociala området, miljöområdet och hälsoområdet eftersom dessa normer, säger han, hämmar det normala mänskliga beteendet. Jag menar att det är precis tvärtom, att det tjeckiska ordförandeskapet bör bidra till att se till att vi har en socialt och miljömässigt driven ekonomi, det vill säga, en ekonomi som drivs av sociala och miljömässiga faktorer. Jag vill därför att det ska framgå att jag håller med premiärminister Mirek Topolánek om en sak: behovet av att lita till innovationsflödet för att föra oss ur krisen och behovet av att utveckla -med Richard Floridas ord om man så vill - en kreativ klass som kommer att hjälpa våra ekonomier att ta sig ur denna återvändsgränd.
Det jag vill få fram är att vi alla behöver mod för att förändras. Den store tyske författaren Stefan George har sagt att framtiden hör till dem som har förmågan att förändras. Jag hoppas att vi kommer att ha den förmågan att förändra oss, frigöra oss från vår förslavade bundenhet till det förgångna, att vi kommer att vara i stånd att stänga till klyftan mellan Öst- och Västeuropa och bilda en gemensam enhet som är fri från komplex om Förenta staternas eller någon annans överlägsenhet. Jag vill avsluta mitt anförande med att påpeka att även om premiärminister Mirek Topoláneks tal var fullt av ädla avsikter, föresatser och mål, och det bara är rätt och riktigt att det tjeckiska ordförandeskapet planerar ambitiösa projekt - måste jag göra en skeptisk kommentar i form av en aforism från den polska satirikern Jerzy Lec som sagt att man under en helig pilgrimsresa svettas lika mycket om fötterna som i vanliga fall.
Vladimír Železný: för IND/DEM-gruppen. - (CS) Herr rådsordförande! Inget land har inlett sitt ordförandeskap i en sådan spärreld av negativitet eller har varit föremål för så många ödesdigra profetior som Tjeckien. Särskilt i den franska pressen tävlar man om att skildra de stormmoln som hopas över den stackars unionen eftersom den inte längre leds av en sådan oändligt skicklig person som den franske presidenten, utan i stället har tagits över av en hop tjecker.
Dessa förfärliga tjecker, som har begått en så dödlig förolämpning genom att inte ha ratificerat Lissabonfördraget ännu, som går ut på att några få stora länder för alltid ska få lägga beslag på beslutsprocessen i unionen. För att göra saken ännu värre har dessa tjecker en populär president med avvikande åsikter och ett skarpt intellekt, som inte bara motsätter sig Lissabonfördraget, utan även mycket träffsäkert pekar på det allt större demokratiska underskottet i unionen. Det var på grund av ett sådant underskott som vi för 20 år sedan störtade socialismen i vårt land.
Men det tjeckiska ordförandeskapet eftersträvar återhållsamma mål och vettiga prioriteringar, och det kommer att bli mycket framgångsrikt. Låt oss önska det lycka till och stödja det, trots det pinsamma ramaskriet från de tjeckiska socialisterna, som för länge sedan har offrat fosterlandskärleken för proletär internationalism och därför i dag, på order från sina socialistherrar, förrädiskt försöker destabilisera det tjeckiska ordförandeskapet. Jag struntar i dem!
Tanken med det hela är att det tjeckiska ordförandeskapet ska bevisa att små länder är olämpliga och att det är dags att permanent och via Lissabonfördraget överlämna styret av unionen till de stora, skickliga och erfarna länderna. Det är därför detta ordförandeskap är så viktigt. Det kommer att visa att mindre länder är lika kompetenta att styra EU. Det som skiljer dem från de stora länderna är att de styr bort från det storhetsvansinne och den självupptagenhet, pr-hysteri och njutningslystna hyperaktivitet som vissa rådsordförande har visat prov på, och bort från det ständiga skrytandet om obefintliga framgångar.
Jag önskar helhjärtat premiärminister Mirek Topolánek, vice premiärminister Alexandr Vondra och de övriga i ordförandeskapet stor framgång. Det kommer att bli mer än bara mitt lands framgång, det kommer att bli en framgång för ett litet och nytt land. Det är det viktiga budskapet till EU. Ni förstår, vi har erfarenhet på ett annat område också. Medan de största EU-länderna har levt som förutsebara demokratier och bara har lärt sig hantera standardsituationer, har vi tillbringat ett halvt århundrade under en ytterst onormal totalitär regim. Det har lärt oss att finna kreativa lösningar på onormala situationer, vilket kommer att vara till nytta.
Jana Bobošíková: (CS) Herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag är stolt över den skicklighet och handlingskraft som det tjeckiska ordförandeskapet visat i frågan om gasleveranser till EU-länderna. Och jag skulle bli väldigt glad om rådsordföranden Mirek Topolánek i förhandlingarna om EU:s framtid, dvs. om Lissabonfördraget, kunde visa samma beslutsamhet som vi såg i gasförhandlingarna med Vladimir Putin och Julia Tymosjenko.
Rådsordförandens ambition bör vara att spela rollen som gruppledare och inte bara att sköta underhålltjänsten. Herr rådsordförande, ni har en unik möjlighet att visa att alla stater, oavsett storlek, är likvärdiga partner i Europeiska unionen. Om ni klarar av att visa sådant mod kommer ni att gå till historien.
Ni har getts möjligheten och makten att offentligt förklara att Lissabonfördraget har gått i graven efter den irländska folkomröstningen och att fördraget har lett in oss i en återvändsgränd. Ni är i position att föreslå att ett nytt, visionärt dokument utarbetas, som blir en verklig gemensam nämnare för de enskilda EU-medlemmarnas intressen och som kommer att vinna medborgarnas stöd i folkomröstningar. Det finns inget behov av att blint stödja Lissabonfördraget som leder till att tjänstemännens odemokratiska makt förstärks, medan man slätar över den europeiska elitens misslyckande att enas och särskilt dess motvilja att hållas ansvariga inför medborgarna.
Herr Topolánek, ni företräder ett land som under det förra århundradet lyckades bryta sig fritt från det österrikisk-ungerska väldet, som har överlevt sveket i München och uthärdat nazismens fasor. Ni företräder ett land där folk tog ställning mot invasionen av Warszawapaktens trupper. Ni företräder ett land som uthärdade Sovjetunionens styre i 40 år, en oundviklig spiral ned i en planerad fattigdom under Comecon, det tidigare ekonomiska samarbetet mellan öststaterna, och som därefter skakade av sig en totalitär regim utan blodspillan.
Jag vägrar att tro att ni som premiärminister för ett land med en sådan historisk erfarenhet skulle vilja att beslut om socialpolitik, energi, skatter, rättvisa och säkerhet ska fattas överallt utom i de enskilda medlemsstaterna. Jag tror inte att ni verkligen vill att unionens exklusiva befogenheter ska upphäva medlemsstaternas befogenheter. Jag tror inte att ni vill att unionen ska blanda sig i skyddet och förbättringen av folkhälsa, industri, kultur, turism, utbildning eller idrott. Jag tror inte heller att ni välkomnar att rätten till nationellt veto avskaffas genom Lissabonfördraget efter över 50 år, och att mindre länders röstvikt minskas, inklusive Tjeckiens.
Jag vädjar till er att ha modet att tala om för de andra 26 stats- och regeringscheferna vad ni säger privat hemma. Förklara att Lissabonfördraget inte är bra och att ni förkastar det. Gör detta i demokratins och frihetens namn. Ni kommer inte att vinna applåder från den så kallade europeiska eliten och kommissionens tjänstemän, och inte ens från majoriteten här i parlamentet om ni gör det. Men det ni däremot kommer att vinna är medborgarnas beundran och respekt, som så lätt glöms bort i det här sammanhanget, och ni kommer att höja er prestige i ert eget land. Ni leder över 450 miljoner medborgare, inte bara några politiker och tjänstemän.
I Tjeckien kallar ni ofta Lissabonfördraget för ett nödvändigt ont. Men vad är det som gör det onda nödvändigt? Sluta att försöka övertyga er själv om att Lissabonfördraget är ett nödvändigt ont. Det är bara dåligt, och ni kan ändra på det. Börja arbeta med ett nytt dokument, vänd er till Romfördragen och Messinaförklaringen för inspiration, och främja EU:s gemensamma intresse, det vill säga frihet, välstånd, konkurrenskraft och säkerhet, inte EU-hälsa, EU-skatter, EU-parker och EU-öl.
Herr Topolánek, att säga att det är ett nödvändigt ont är ett fegt alibi. Ni är inte feg, eller jag hoppas åtminstone att ni inte är det. Ni backas upp av den irländska folkomröstningen, ni stöds av 55 procent av de tjeckiska medborgarna som är mot Lissabonfördraget, och ni kan lita till den tjeckiske presidenten Václav Klaus starka inflytande. Jag är övertygad om att ni vet att den största fegheten är att veta vad som måste göras, men inte göra det.
Mirek Topolánek: rådets ordförande. - (CS) Tack för alla era frågor och kommentarer om mitt anförande. Vi är vana vid skiljaktiga åsikter även i det tjeckiska parlamentet, så en del av era synpunkter kom inte som någon överraskning för mig, även om jag inte kan instämma i dem helt och hållet. Jag vill emellertid redan från början upprepa - och jag säger detta som svar på en hel rad frågor - att jag anser att min roll här är att vara ordförande för Europeiska rådet. Jag har alltså inte för avsikt att föra fram mina personliga eller partipolitiska åsikter under dessa sex månader, men jag anser att jag måste besvara en fråga eftersom den berör mig personligen, och det är de mycket hårda uttalandena mot Tjeckiens president Václav Klaus, en president som har skapat sig ett namn hos EU-medborgarna, vilket jag anser vara bra och är stolt över. Václav Klaus är symbolen för den tjeckiska omdaningen under 1990-talet och det är, kan jag tillägga, tack vare honom som vi är framgångsrika i dag och tryggt har klarat oss igenom dessa första tio år. Jag är stolt över att vi klarade oss igenom Sammetsrevolutionen, stolt över att vi drev ut de ryska trupperna ur vårt land 1991, att vi anslöt oss till Nato 1999, anslöt oss till EU 2004, och att vi förra året avskaffade gränserna mellan EU-länderna och nu kan resa från Lissabon till Vilnius utan pass eller begränsningar. Jag är stolt över att ha varit en del av det och över att stå här i dag, och det känns otroligt att Tjeckien nu innehar ordförandeskapet för en gemenskap som har en befolkning på nästan en halv miljard och består av så många som 27 länder. Om EU förlorar förmågan - bortsett från frågan om regler och likriktning - att föra en fri offentlig diskussion och försöker likrikta även den diskussionen, kommer det inte att vara mitt EU längre. Om vi förlorar förmågan och möjligheten att fritt uttrycka våra åsikter är det vägen mot katastrof, och jag motsätter mig starkt attackerna mot Václav Klaus. Han har en unik förmåga att infoga sina åsikter i denna likriktade och enligt min mening överdrivet korrekta diskussion, och därigenom skapa ramar för en nyskapande diskussion. Fri diskussion bör vara en stolthet för EU i framtiden, och får aldrig kvävas.
När det gäller Lissabonfördraget - som förtjänar ett omnämnande - skulle jag säga att det väsentligen är ett ”medelbra” fördrag. Lite sämre än Nicefördraget och lite bättre än det som följde. Det råkar vara min personliga åsikt om det. Jag förhandlade om Lissabonfördraget för Tjeckiens räkning, vi antog det i vårt parlament, jag undertecknade det och jag kommer att rösta för det i det tjeckiska parlamentet - men återigen, jag anser att tanken att vi i förväg skulle diktera för de enskilda medlemsstaterna att de måste ratificera ett dokument, att de inte har en nationell rätt att följa sitt eget förfarande och själva bestämma om de vill godta det, är absurd. Vi måste förändra institutionerna, vi måste förbättra EU-mekanismernas funktionssätt, vi måste förenkla reglerna, och jag är inte helt övertygad om att allt detta finns med i Lissabonfördraget. Var och en av oss hade skilda åsikter om hur det borde se ut, och för mig, fru Bobošíková, är det en kompromiss, kanske en mycket komplex kompromiss, men jag kommer att stödja ratificeringen av det.
Jag vill åtminstone säga några ord om situationen i Mellanöstern och EU:s ståndpunkt om denna konflikt. EU har länge betraktats som en mycket viktig biståndsgivare, men ingen stor aktör. Detta innebär att EU har bidragit stort till investeringar, inklusive humanitära investeringar och investeringar i utveckling i denna region, men det har inte dragit sin del av lasset i ”kvartetten”, och har inte visat den ansvarskänsla som deltagandet i kvartetten kräver. Jag anser att den rådande situationen, med en ny amerikansk administration, ger EU ett tillfälle att inte bara investera pengar i regionen utan även att bidra med sina problemlösningsinitiativ och öka profilen i verksamheten. Jag vill varken döma den ena eller den andra sidan, eftersom israelerna faktiskt har rätt att leva säkert utan raketattacker. Jag har varit i Sderot och Ashkelon och i andra delar av Israel. På samma sätt har Palestinas folk rätt att nu skapa sin egen stat och en fungerande administration och leva ett tryggt och anständigt liv. Denna sextioåriga konflikt har inte lett till några lösningar. Jag har inga illusioner om att vi kommer att lösa den nu heller, vårt kortsiktiga mål är att nå ett vapenstillestånd och upphörande av fientligheterna. Jag vill inte bara utvärdera EU-förhandlarnas roll och det uppdrag som leds av Karel Schwarzenberg som har rest till regionen, utan naturligtvis även rollen för arabstaterna i regionen, som har varit positiv. Detta kan sägas om Egyptens roll, eller till exempel Turkiets och andra staters roll. Efter det att vissa villkor uppfyllts, bland annat skärpt kontroll av vapensmugglingen från Sinai till Gaza, anser jag att vi har möjlighet att gemensamt skapa en situation - inom ramen för det globala säkerhetssystemet eller genom EU ensamt eller genom endast en del av det globala systemet - som leder till att konflikten upphör, även om jag inte tror att det kommer att gå snabbt.
När det gäller frågorna om energi, energisäkerhet, klimatförändring och EU:s roll i processen - och oavsett vilka personliga åsikter jag har om dessa frågor - bör alla ha klart för sig att om EU:s ledarskap i klimatförändringsfrågan inte vinner stöd från ekonomier och viktiga aktörer som USA, Ryssland, Brasilien, Indien och Kina, blir detta EU-initiativ isolerat, en röst i vildmarken och värdelöst på global nivå. Vår roll är att övertala de andra världsmakterna och de största utsläppsproducenterna att följa vårt exempel. Det är alltså så jag ser vår roll under det första halvåret eftersom klimat- och energipaketet enligt min åsikt är klappat och klart och bara behöver genomföras, efter att det har antagits i Europaparlamentet naturligtvis - vilket jag hoppas. Hela frågan om energimixen överideologiseras och överpolitiseras ibland, och jag anser att EU bör ha en mycket praktisk och pragmatisk inställning och se på målen på kort, medellång och lång sikt och på vilka redskap det finns för att nå dessa mål på kort, medellång och lång sikt. Jag kan inte tänka mig att länder som är beroende av kolbaserad tillverkning till 90 procent som t.ex. Polen är i stånd att radikalt och på ett faktiskt mycket skoningslöst sätt ändra detta beroende inom en tidsrymd på 15 eller 20 år. Vi måste naturligtvis investera i nya koltekniker, ”teknik för ren kol”, och i förbättringar av industriernas effektivitet eftersom vi inte ensidigt och mycket snabbt kan förändra detta beroende. Vi måste diskutera detta och investera i innovation, och naturligtvis gradvis justera energimixen i den riktning vi talar om - med andra ord mot ökat miljöskydd, minskat beroende av fossila bränslen och naturligtvis en säker och relativt billig energiförsörjning, så att EU kan upprätthålla sin konkurrenskraft och konkurrera på global nivå. Den rysk-ukrainska krisen är inte bara en förtroendekris, utan även en kris där kommersiella, ekonomiska, politiska, geopolitiska och strategiska intressen är inblandade. Den är ett flerbottnat problem, och jag vill verkligen inte vara den som dömer vem som är boven i dramat på kort sikt just nu, för EU och EU-länderna anser att både Ryssland och Ukraina bär skulden för närvarande. Ryssland levererar inte gasen och Ukraina blockerar överföringen. Vi måste utöva vårt inflytande i regionen och försöka finna lösningar på problemet på kort sikt och - på medellång till lång sikt - diversifiera energikällorna och överföringsrutterna och garantera sammanlänkningen av el- och gassystemen i EU, så att vi kan åstadkomma det vi inte har lyckats med ännu: solidarisk uppslutning och genomförande av krisplaner i nödsituationer. Även om jag inte vill vara en domedagsprofet tror jag inte att krisen är över ännu, och situationen i Slovakien, Bulgarien och på Balkan är både allvarlig och kritisk.
Om jag ser till mina anteckningar om vad företrädarna för de olika parlamentsgrupperna har sagt håller jag inte alls med om att vår dagordning är för liberal eller för konservativ, den bygger på EU:s långsiktiga mål och dagordning. Tjeckiens bidrag till detta, den tjeckiska linjen, visade sig vara välavvägd redan under de allra första dagarna av det nya året, eftersom vår betoning på energisäkerhet oväntat, men inte en sekund för sent, kan innebära att vi inleder mycket grundliga och djupgående diskussioner om hur vi ska garantera EU:s oberoende och frihet, vilket förutsätter oberoende eller minskat beroende av energiimport och energikällor utanför EU.
Några ledamöter har ställt frågor om antidiskrimineringsdirektivet, Barcelonamålen och den svaga betoningen på sociala frågor. Jag ser det inte så - även om vi naturligtvis har försökt att komprimera dessa centrala mål i en relativt symbolisk form - eftersom vi varken underskattar antidiskrimineringsfrågan eller skyddet av kvinnor. Jag kan försäkra er om att vi har en mycket bred erfarenhet av barn som måste vistas på olika institutioner, och det är mycket viktigt för oss att kvinnorna och familjerna har ett val: att de ska kunna välja om de, vid en viss tidpunkt, vill ägna sig åt sina barn, och vi vill skapa så varierade system som möjligt för att de ska kunna göra det, så att familjerna inte tvingas in i en situation där de är beroende av hjälp från samhället. Det är minst lika viktigt att det finns lämpliga alternativ till barnomsorgsinstitutioner, och tro mig, ett land som Tjeckien har mycket stor erfarenhet av detta från det totalitära styret, när denna princip tillämpades med tvång.
Detta är i stort sett allt jag tycker att jag bör påpeka som en inledning. Om det finns något som tjeckerna inte saknar så är det självförtroende. Jag vill därför avsluta med att säga att vi inte känner oss det minsta underlägsna på grund av att Tjeckien är det minsta av de största länderna eller det största av de minsta länderna; vi är det tolfte största landet i EU. Jag vill bara påminna er om att när det svenska ordförandeskapet tog över 2001 såg artiklarna i pressen precis likadana ut som i november och december i medierna i EU. Då tvivlade man på att de EU-skeptiska svenskarna, som inte har infört euron och inte vill ha den, verkligen var kapabla att hantera frågan om en gemensam valuta, om de skulle klara av att leda diskussionerna om ratificeringen av Nicefördraget och om de som ett nytt land var kapabla att leda EU över huvud taget. Om vi byter ut Nicefördraget mot Lissabonfördraget och byter ut Sverige mot Tjeckien, ser dessa artiklar exakt likadana ut. Vi har inga mindervärdeskomplex för det.
Jan Zahradil: (CS) Herr rådsordförande! Jag vill spinna vidare på det tjeckiska temat som har tagits upp här. Det vi ser är något som ni själv har konstaterat och erkänt, och som ni även betonade i ert anförande, nämligen att valet till Europaparlamentet närmar sig snabbt och att det är högst sannolikt att ni kommer att få höra ett antal inlägg från både tjecker och andra ledamöter som snarare präglas av förvalsatmosfär än av vilja att utvärdera det ordförandeskapsprogram som ni har lagt fram.
Enligt min mening ställdes den tjeckiska regeringen inför en prövning av oöverträffad omfattning under de första dagarna av Tjeckiens ordförandeskap som den klarade av med glans. Jag är mycket glad över att flera av mina ledamotskolleger har betonat det här. Det framgår även tydligt att Tjeckien har gjort rätt i att fastställa de tre E-na, ekonomi, energi och externa förbindelser, som prioriteringar eftersom de händelser som inledde det nya året - Gazakonflikten och krisen i gasleveranserna till EU - kan sorteras in under åtminstone två av dessa prioriteringar. Ett faktum som vi inte har erkänt öppet tidigare framgår också tydligt, nämligen att energisäkerheten är en absolut avgörande fråga för EU:s framtid och att den är viktigare än något annat, inklusive Lissabonfördraget vågar jag säga, eftersom fördraget varken kommer att ge oss ljus eller värme. Energisäkerhet är inte en fråga för bara ett ordförandeskap, utan för många år framöver. Den är en stor utmaning och det är därför en stor ära för Tjeckien att kunna göra framsteg i det sammanhanget. Samtidigt visar detta hur dessa tre E-n är sammanlänkade. Energisäkerheten påverkar nämligen både ekonomin, som alltid kommer att känna av effekterna av begränsningar först, och de externa förbindelserna, eftersom vi inte kan garantera EU:s energisäkerhet och diversifierade försörjning utan det östra partnerskapet, grannskapspolitiken eller en ytterligare utvidgning av EU med exempelvis Turkiet.
Jag tror att Tjeckien kommer att inrikta sig på denna uppgift, att det kommer att föra debatten framåt och lämna sin outplånliga prägel på det tjeckiska ordförandeskapet och EU-ledarskapet. Jag önskar oss alla lycka till i detta avseende.
Libor Rouček: (CS) Premiärminister Topolánek, ordförande Barroso, mina damer och herrar! Jag tror inte att det finns någon ledamot här i parlamentet som inte vill att det tjeckiska ordförandeskapet ska bli en framgång. EU-medborgarna i öst, väst, nord och syd, i det gamla Europa och i det nya Europa, vill att EU och det tjeckiska ordförandeskapet ska lyckas. Det är självklart att Europaparlamentets ledamöter, vare sig de kommer från det socialdemokratiska, folkpartistiska, liberala eller gröna lägret, hyser samma förhoppning. Tyvärr, och det är mycket beklagligt, råder det en viss rädsla och tveksamhet bland allmänheten i EU och även här i parlamentet, om huruvida Tjeckien verkligen kommer att klara av att leda ordförandeskapet på ett framgångsrikt sätt. Det finns flera skäl till detta.
Det första skälet är instabiliteten inom den styrande koalitionen i Tjeckien. Mina ledamotskolleger finner det till exempel oförståeligt att ministrar har ersatts och regeringen omorganiserats precis i början av ordförandeskapet. Hur ska nya ministrar, såsom transportministern och ministern för regional utveckling, som inte har någon erfarenhet alls av EU-frågor, klara av att behandla frågorna på EU:s dagordning och leda Europeiska rådet på ett lämpligt sätt? Mina kolleger kan till exempel inte heller förstå varför kristdemokraterna, som för närvarande sitter vid makten i Tjeckien och kämpar för sin överlevnad, har valt att hålla sin valkongress under det tjeckiska ordförandeskapet.
Relationerna mellan den tjeckiska regeringen och den tjeckiska presidenten har också gett upphov till en rad frågetecken, som vi redan har hört. Jag skulle vilja ha ett tydligt svar på frågan om det tjeckiska ordförandeskapet, eller den tjeckiska regeringen, instämmer med president Václav Klaus, som förkastar Lissabonfördraget, förnekar den globala uppvärmningen och hävdar att den rådande finansiella och ekonomiska krisen orsakades av överdriven reglering och beror på den befintliga social- och miljöpolitiken.
Det finns även allvarliga skäl till tvivel när det gäller ert misslyckande att göra vad ni ska och hålla löftet till förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy om att den tjeckiska regeringen, som det land som innehar ordförandeskapet, skulle ratificera Lissabonfördraget före slutet av förra året. Herr premiärminister, jag skulle vilja få ett tydligt uttalande från er om när fördraget kommer att ratificeras i det tjeckiska parlamentet. Jag skulle även vilja ha ett tydligt uttalande om varför ratificeringen av fördraget har kopplats till ratificeringen av bilaterala avtal med Förenta staterna om radarfrågan och om en lag om förhållandet mellan det tjeckiska parlamentets två kammare.
Som vi har hört här är Lissabonfördraget en nödvändighet. Vi behöver det, bland annat för att infria de tjeckiska prioriteringarna. Prioriteringarna är lämpliga, men för att vi ska kunna fortsätta arbetet med dem i framtiden, till exempel när det gäller energisäkerheten och EU:s ökade roll i de yttre förbindelserna, behöver vi ett närmare samarbete och för detta behöver vi Lissabonfördraget.
Avslutningsvis önskar jag det tjeckiska ordförandeskapet all lycka och framgång. Detta ligger i både Tjeckiens och EU:s intresse.
Silvana Koch-Mehrin: (DE) Fru talman, herr rådsordförande! EU har upplevt sex månader av drama, dynamism och förklaringar under president Nicolas Sarkozys ledarskap, och nu har ni tagit över med ett sinne för humor som det kan dröja ett tag innan vi vänjer oss vid. Jag hoppas att ert rådsordförandeskap kommer att bli konstruktivt och produktivt, eftersom EU står inför enorma utmaningar. Ni nämnde själv kriget mellan Israel och Hamas och den ekonomiska krisen, och det finns naturligtvis interna frågor som Lissabonfördraget.
Jag vill gärna ta upp en aspekt av ert anförande, nämligen energisäkerheten. Ni betonade dess grundläggande betydelse, och jag håller med om att energin är det moderna samhällets viktigaste råmaterial. Vår livsstil, vår ekonomi, vår vidareutveckling - allt detta är beroende av energin. Vi får inte vara beroende av energileveranser, men för att vara oberoende måste vi ha en lämplig mix av olika energikällor.
Därför hoppas jag att ni med ert öppna och direkta sätt kommer att lyckas övertala era EU-partner att inleda en ny diskussion om kärnkraften och särskilt uppmana den tyska regeringen att upphöra med sin antikärnkraftspolitik. Detta är ett säkerhetkrav för vår kontinent.
Det finns mycket att göra och detta är ert tillfälle att föra EU framåt. Jag vill tacka er och uttrycka mitt förtroende för att det kommande samarbetet blir framgångsrikt.
Konrad Szymański: (PL) Fru talman, herr rådsordförande! Det finns bara en måttstock som man kan använda för att mäta det tjeckiska ordförandeskap som har utnämnts av er regering och de senaste veckornas dramatiska händelser, och det är EU:s energipolitik.
I dag närmar vi oss slutet på ytterligare en omgång i energitvisten mellan Ryssland och EU, men vi har fortfarande ingen systematisk garanti eller politisk ram för att undvika liknande problem i framtiden. Efter energikriserna 2004, 2006 och 2008 är det hög tid att EU kommer igång med diversifieringen, inte bara av energiförsörjningen, utan även av de energikällor som vi är i så stort behov av. Därför förväntar jag mig att det tjeckiska ordförandeskapet vidtar nyskapande åtgärder för att säkra finansiellt stöd för Nabucco-gasledningen och en starkare energipolitik i Centralasien. Jag förväntar mig att den norra gasledningen stryks från kommissionens prioritetslista - om vi inte vidtar dessa åtgärder kommer vi att nästa vinter ställas inför samma problem som vi har nu.
Claude Turmes: - (FR) Fru talman! EU:s trovärdighet står på spel i energifrågan. Tack, herr Barroso, för era mycket tydliga uttalanden här under morgonen.
Dessa företag, Gazprom och Naftogaz, och den föreställning som vi har bevittnat i tre, fyra, fem dagar nu, är helt otroliga! Från och med nu måste vi säga att ”nu får det vara nog, mina herrar!” För att göra detta måste vi agera tillsammans. Tack för den goda samordningen! Kan någon här förklara för mig vad de slovakiska och de bulgariska premiärministrarnas besök till Moskva handlar om egentligen? Redan detta visar Gazprom att vi inte är enade. Förklara dessa två besök för mig.
Fortsättningsvis anser jag att kommissionen har en viktig roll att spela eftersom vi måste ta fram nödplaner för gasförsörjningen. Det första vi måste göra är att omarbeta direktivet om gassäkerhet, annars kommer kommissionen inte att ha tillräckliga befogenheter för att agera. Det krävs samordning på EU-nivå. För det andra behöver vi en nödplan för den ”central- och östeuropeiska gasinfrastrukturen”, med de medel som finns tillgängliga.
För det tredje måste vi kombinera EU:s ekonomiska återhämtning med en omfattande plan för energiinvesteringar. Den främsta prioriteringen i det sammanhanget är byggnader i Östeuropa. Det är skandalöst att se att en så liten andel av strukturfonderna investeras i något så användbart! I stället för att bygga idrottsarenor för EU-mästerskap skulle jag föredra att pengarna investerades för våra medborgares skull - i byggnader, uppvärmningsnät och förnybar energi.
Avslutningsvis vill jag påpeka att vi är mer beroende när det gäller kärnenergi än av gas. Vi importerar 99 procent av vårt kärnbränsle! Sluta koppla kärnenergi till oberoende! Fru Koch-Mehrin, ni låter löjlig när ni nämner det.
Jiří Maštálka: (CS) Herr premiärminister, mina damer och herrar! Jag är ganska säker på att ingen här i kammaren avundas det tjeckiska ordförandeskapet de omständigheter under vilka det har axlat ledarskapet för EU. Herr premiärminister, en av de viktigaste parollerna för ert ordförandeskap är ”Europa utan gränser”. Denna slogan kan tolkas på olika sätt, beroende på vilken politisk och personlig erfarenhet man har. Personligen anser jag att den inte bara kan tolkas som ett ytterligare avslappnande av finans- och marknadssystemen, utan jag ser den som en utmaning att finslipa det som EU med rätta kan vara stolt over, nämligen den europeiska sociala modellen. Jag tänker inte bara på möjligheten att undanröja meningslösa restriktioner eller på framtida arbetstillfällen. Jag ser detta som en chans att ge den rörliga arbetskraften trovärdiga garantier för lika behandling. Ett exempel på vad som kan åstadkommas är att den olösta frågan om gränsöverskridande hälsovård utvecklas i positiv riktning under det tjeckiska ordförandeskapet.
Om vi ska ha ett EU utan gränser måste vi till att börja med låta bli att skapa nya gränser. EU är inte bara Europeiska gemenskapen, det omfattar även våra grannar, som inte bara tillhör Europa geografiskt, utan även historiskt. Jag skulle vilja höra era åsikter om den frågan och även vilken strategi som ordförandeskapet kommer att tillämpa gentemot våra grannar längs EU:s gränser. Här tänker jag främst på Serbien och den känsliga Kosovofrågan, och även särskilt på Moldavien, som har tagit många positiva steg mot närmare förbindelser med EU. För att undvika att skapa nya hinder krävs det enligt min åsikt även en principfast EU-politik gentemot Ryssland och Kina. Det är nödvändigt att bygga upp välavvägda förbindelser även med dessa länder, särskilt där EU-intressen är involverade.
Ett EU utan gränser innebär också att vi verkligen uppmärksammar det faktum att det finns många minoriteter inom EU. I några av medlemsstaterna finns det bland annat en minoritet som vi ogärna diskuterar här i parlamentet, nämligen de statslösa. Lösningen för att behandla dessa frågor på lämpligt sätt ligger bland annat i att utforma en ny politik, med andra ord att avskaffa den befintliga politiken med dubbla måttstockar. Ni har sagt att frihet och beslutsfattande är av grundläggande betydelse. Ge medborgarna i ert eget land en chans att i en folkomröstning besluta om Lissabonfördraget och om placeringen av den amerikanska radarstationen. Detta kommer att visa att era ord är uppriktiga.
Philippe de Villiers: - (FR) Fru talman! Jag vill för min grupps räkning, gruppen Självständighet/Demokrati, välkomna det tjeckiska ordförandeskapet genom att ge uttryck för den stora aktning som vi hyser för det, eftersom det tjeckiska folket har upplevt stort lidande och bättre än många av oss förstår värdet och innebörden av ordet frihet. Jag vill också välkomna ordförandeskapet genom att uttrycka våra förhoppningar. Herr Topolánek, herr Klaus, ni företräder två av våra förhoppningar: att lyssna på folkets röst, det vill säga att se till att folkomröstningen om Lissabonfördraget respekteras i hela EU och att återge folket deras frihet för att befria dem från Brysseldemokratin, som håller på att dränka oss. I dag är alltfler av oss, Europas folk, Brysseldissidenter.
Frank Vanhecke: (NL) Fru talman! Det enda jag hinner göra med bara en minuts talartid är att vädja till det tjeckiska ordförandeskapet att hjälpa oss att se till att EU-institutionerna respekterar demokratin. I en demokrati är det folket som bestämmer. Det råkar också vara så att i de länder där folket fick säga sin mening - i Frankrike, Nederländerna och Irland -förpassades Lissabonfördraget, även känt som den europeiska konstitutionen, till papperskorgen. Jag hoppas att det nya ordförandeskapet kommer att ställa sig ännu mer på medborgarna sida och ta parti för friheten och inte, vilket vi har blivit vana vid från de flesta ordförandeskap, liera sig med de arroganta EU-byråkraterna.
Sedan har vi Turkietfrågan. Den stora majoriteten av EU-medborgarna motsätter sig tanken att ett icke-europeiskt land ska ansluta sig till vår union. Även i den här frågan tvingar eurokraterna på oss sin vilja, och vi behöver det tjeckiska ordförandeskapets hjälp. Med tanke på att Tjeckien frigjorde sig från en diktatur för inte så länge sedan kan ert ordförandeskap visa sig bli en symbol för demokrati och frihet under de kommande sex månaderna, om ni vågar gå emot EU-elitens önskningar det vill säga.
Timothy Kirkhope: (EN) Fru talman! Jag välkomnar premiärminister Mírek Topolánek till Europaparlamentet och vet från tidigare diskussioner att EU kommer att vara i mycket goda händer under de kommande sex månaderna. Det är ett historiskt ögonblick för Tjeckien och ett tillfälle för er att bidra med er sedvanliga politiska skicklighet.
En rad viktiga prioriteringar stakas ut i det tjeckiska ordförandeskapets program, som sammanfattas med tre ”E”, som står för Energi, Ekonomisk utveckling och EU:s roll i världen. Under den första tiden av ert ordförandeskap har ni verkligen ställts inför avsevärda utmaningar. Ni reste till Moskva och Kiev och ni har arbetat hårt för att nå en överenskommelse för att återuppta flödet av naturgas till EU-länderna. Ni har visat prov på stor diplomatisk skicklighet hittills när ni arbetat med Ryssland och Ukraina, men det är mycket viktigt att vi får den ryska regeringen att inse att taktiken att hålla nationer i gisslan inte är rätta sättet att göra affärer i den moderna världen. Ni har visat vägen för EU hittills, och jag gratulerar er till detta, och även till ert arbete för att lösa den pågående krisen i Mellanöstern i syfte att nå en trovärdig vapenvila som möjliggör ett återupptagande av fredsförhandlingarna.
Den ekonomiska krisen står fortfarande högt upp på er dagordning. Ni stöder förnuftiga åtgärder för att ta itu med den ekonomiska nedgången. Ni har tydligt förklarat att det är viktigt att EU och medlemsstaterna inte inför ny och sträng reglering på EU-nivå eller nationell nivå. Ni har talat om att mobilisera de länder som delar er liberala ekonomiska inställning för att motarbeta protektionism i det här läget. Det vi måste göra är att se till att eventuella förändringar i regelverket är proportionerliga och förnuftiga.
Avslutningsvis flyttar en ny president in i Vita huset om en vecka. Herr premiärminister, jag vet att vi kan lita på att ni etablerar en bra arbetsrelation med den tillträdande presidenten Barack Obama. Jag vet att ni delar min åsikt om att framtiden för den transatlantiska alliansen är central för EU:s säkerhet och välstånd. Jag önskar er all lycka. För att citera Winston Churchill i hans sista stora tal i underhuset: ”Svikta aldrig, misströsta aldrig, förtvivla aldrig.” Lycka till.
Kristian Vigenin: (EN) Fru talman! Vi måste erkänna att det tjeckiska ordförandeskapet fick en mycket svår början. Den förvärrade ekonomiska krisen, Israels brutala militära operation och den största krisen hittills i EU:s gasförsörjning.
Ert arbete kommer att bli ännu svårare till följd av de ökande politiska spänningarna i samband med kampanjen för valet till Europaparlamentet. Slutet på ert ordförandeskap kommer att präglas av valet av 532 nya ledamöter av Europaparlamentet. Jag betonar den här siffran eftersom det inte är den siffra som nämns i Lissabonfördraget. Jag anser att ratificeringen av Lissabonfördraget och dess ikraftträdande borde stå högre upp på er dagordning, både nationellt och på EU-nivå.
Det kan förefalla som att ni är har otur som leder EU i en sådan situation, men alla kriser utgör även en möjlighet. Utnyttja dessa möjligheter. Gör EU mer aktivt, synligt och trovärdigt i Mellanöstern. Försök att skapa en mer ansvarsfull EU-politik om energi och energiförsörjning. Gör mer för att få EU-ekonomin tillbaka på rätt spår samtidigt som arbetstillfällena bevaras. Herr Topolánek, jag skulle gärna vilja se ännu en ny medlemsstats ordförandeskap lyckas. Detta är ert särskilda ansvar. Det kommer att visa att de nya medlemsstaterna inte bara kan följa, utan även kan leda.
Den viktigaste förutsättningen för framgång är att sammanföra samtliga 27 medlemsstater och få dem att enas kring politik och åtgärder. Det kommer ni inte att lyckas med om det inte råder enighet i ert eget land. De motsägelsefulla budskap som kommer från olika tjeckiska institutioner skadar era utsikter till framgång, så jag ber er att göra ert bästa för att sätta stopp för alla interna politiska spel. Det är inte lätt i en situation med en förvalskampanj, men Slovenien är ett exempel att följa. Den andra förutsättningen är att ni får de största politiska partierna här i parlamentet att sluta upp bakom er. Ni måste glömma er egen politiska tillhörighet under dessa sex månader och föra en bred dialog. Det är något ni kan lära er från det franska ordförandeskapet.
Avslutningsvis vill jag uppmärksamma den ökande extremismen, antisemitismen och främlingsfientligheten i EU. Tjeckien påverkas också av denna tendens. Jag ber er att föra upp den här frågan högt på er dagordning, särskilt med tanke på det kommande valet till Europaparlamentet. Jag önskar er all framgång.
Adina-Ioana Vălean: (EN) Fru talman! Jag vill tacka rådets ordförande för att han är här i dag för att redogöra för det tjeckiska ordförandeskapets program. Jag vill emellertid lyfta fram några frågor som jag hoppas att ert ordförandeskap kommer att arbeta med.
För det första har ni valt mottot ”Europa utan gränser”. Jag håller med om premissen för detta motto. Det bör särskilt gälla för EU-medborgarna, som har rätt att fritt röra sig och vistas inom EU. Jag är föredragande för tillämpningen av direktivet om fri rörlighet. Det ser tyvärr ut som om ert motto hotas av de nationella myndigheterna. Kommissionen har nyligen offentliggjort en rapport om genomförandet av detta direktiv, som är en stor besvikelse. Med tanke på medlemsstaternas olämpliga införlivande av direktivet hoppas jag att ni kommer att lägga mycket större tonvikt vid den här frågan än vad som anges i ert program på området för frihet och säkerhet.
För det andra kommer ni, förutom de svåra frågor som ni kommer att ställas inför under ert ordförandeskap - som den fortsatta globala finanskrisen och den oroande utvecklingen på energisäkerhetsområdet - även att ha en stor lagstiftningsbörda. Jag litar därför på att ni kommer att utnyttja alla nödvändiga medel för att slutföra de många oavslutade betänkandena på lämpligt sätt före utgången av detta parlamentariska mandat. EU-medborgarna har särskilt stora förväntningar på prissänkningar på röst-, sms- och dataroaming. Jag hoppas att ni kommer att infria ert åtagande att nå en överenskommelse i första behandlingen om mitt betänkande om Roaming II. Tack, och jag önskar er all lycka med ert ordförandeskap.
Mario Borghezio: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag önskar det tjeckiska ordförandeskapet varmt välkommet och hoppas att det kommer att lyckas få loss EU ur det värdelösa och löjliga Brysselstyret och börja agera för att bekämpa den skandalösa människohandeln med olagliga migranter som pågår i Medelhavsområdet.
Vid ett möte mellan Cyperns, Greklands, Italiens och Maltas inrikesministrar nyligen fick minister Robert Maroni äntligen upp EU:s ögon för det här problemet. Det är hög tid att EU inser hur allvarlig situationen i Medelhavsområdet är med människohandeln med olagliga invandrare och narkotika från Afrika och Asien. Det tjeckiska ordförandeskapet måste brådskande överväga det angelägna behovet av särskilda åtgärder och ge inrikesministrarna befogenheter att ingå återtagandeavtal med de tredjeländer som dessa olagliga invandrare kommer från.
Vi måste förstärka de åtgärder som vidtas av Frontex, som dock bör samordnas med lämpliga instrument och resurser. I det här sammanhanget måste EU inse att sådana åtgärder endast blir effektiva om de kompletteras med politik för återtagande av olagliga invandrare och finansiering för de länder, som mitt, som måste ta emot olagliga invandrare. Herr rådsordförande, res till Lampedusa och se hur allvarligt problemet är. Vi börjar bli ett centrum för kampen mot narkotikahandeln i Medelhavsområdet - en skamfläck som vi måste utplåna. Res till Lampedusa som politiker och återvänd sedan som turist, till en av de vackraste öarna i Medelhavet!
(Applåder)
Milan Horáček: (DE) Fru talman, herr Barroso, herr Topolánek, jag välkomnar det tjeckiska ordförandeskapet! Som en Pragbo som har valts till ledamot av Europaparlamentet som tysk ledamot av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, gläder det mig särskilt att Tjeckien kommer att inneha ordförandeskapet för rådet under de närmaste sex månaderna. För över 40 år sedan, efter ockupationen av Tjeckoslovakien, gick jag i politisk exil i Tyskland, och jag förundrar mig fortfarande över att vi nu är fria att gå vidare i utvecklingen av demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna i Tjeckien och Centraleuropa.
Den senaste politiska, ekonomiska och miljömässiga utvecklingen skulle vara en stor utmaning för vilket rådsordförandeskap som helst - men jag anser att detta ordförandeskap kommer att övervinna dessa utmaningar. Jag vill önska oss alla, inte bara Tjeckien, lycka till inför detta ordförandeskap.
(Applåder)
Adamos Adamou: (EL) Herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! En av prioriteringarna för ert ordförandeskap är följande: för att EU ska kunna agera på internationell nivå måste det stärka sin säkerhet genom strategiskt samarbete med Nato och utveckla sin egen försvarsförmåga för att komplettera Nato.
Medborgarna undrar emellertid vem som hotar EU så till den grad att det måste samordna sitt säkerhetsarbete med Natos. Ett synligt hot mot EU är däremot den strategi som tillämpas av Israel, krigsstrategin, som EU inte har fördömt öppet och inte har infört sanktioner mot, som man gjort i andra fall.
Ni förklarar vidare att ni vill ha en ekonomi utan gränser och att vi måste undvika överdriven reglering och ökad protektionism. Är detta de lärdomar som vi i EU har dragit av den ekonomiska krisen? Inget skydd av de svaga, men däremot ja till marknadsspekulation? Det är knappast förvånande att medborgarna börjar förlora tålamodet med EU:s politik. Eurobarometern, som vi alltid struntar i, talar åtminstone om så mycket för oss.
Den aktuella frågan i dag, som även framgår av massdemonstrationerna, är att det krävs en politik för fred, inte medbrottslig neutralitet. Reaktionerna och gräsrotsprotesterna är uppenbara bevis på behovet av rättvisa och politisk kontroll av marknaden och priset på råvaror, vilket kommer att ge varje stat möjlighet att fullgöra den sociala roll som medborgarna har tilldelat den, utan stabilitetspaktens dogmatiska begränsningar.
Kathy Sinnott: (EN) Fru talman! Jag vill välkomna rådsordföranden och önska honom lycka till med sitt ordförandeskap, och även önska det tjeckiska folket lycka till.
Jag vill som irländsk ledamot tacka den tjeckiska regeringen och det tjeckiska folket. När mitt folk röstade nej till Lissabonfördraget i folkomröstningen var det bara den tjeckiska representationen som förklarade att den respekterade det irländska valresultatet. I ett klimat av ringaktning för de franska, nederländska och irländska valresultaten - och för de människor som inte tillåts rösta - var denna respektfulla inställning mycket välkommen.
Respekt är en värdefull och nödvändig inställning. Vi står inför många kriser i EU. Ni har detaljerat redogjort för ett ambitiöst program för att ta itu med dessa utmaningar. Ett sådant program kräver respekt mellan medlemsstaterna. Det krävs även respekt för folket i medlemsstaterna om det ska ha några utsikter till framgång.
Jag är imponerad över den respekt som ni har visat ert folk genom att tillstå att de, precis som irländarna, antagligen skulle förkasta Lissabonfördraget om de fick chansen. En sådan respekt bådar gott för ert ordförandeskap och för EU.
Hartmut Nassauer: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Herr Topolánek, ni kanske inte väntade er ett så vänligt och välvilligt mottagande i Europaparlamentet - men det tjeckiska ordförandeskapet är en historisk händelse. Jag har upplevt två milstolpar under min politiska karriär, den första var den tyska återföreningen och den andra Europas återförening efter två blodiga europeiska inbördeskrig på 1900-talet. Det faktum att Tjeckien företräder ordförandeskapet i Europaparlamentet i dag är en återspegling av de otroliga historiska förändringar som vi har upplevt, och som vi måste vara tacksamma för. Jag kan försäkra er att ni har stöd från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, utan reservationer och utan skepticism.
Ni inledde ert anförande med att tala om Karl IV, som inte bara var en av de första arkitekterna av ett transeuroepiskt transportnät, utan även grundaren till ett av de äldsta och mest ansedda universiteten i Europa, och således en representant för den europeiska universalitet som förmodligen har präglat oss européer lika mycket som de fördrag som vi har ingått. Bortsett från de enstaka EU-skeptiska kommentarerna - som vi känner till från ert eget land - vinner ni vårt stöd. Vi i PPE-DE-gruppen är mycket trogna européer - det råder det inget tvivel om - men det är just på grund av detta som vi kan erkänna när saker och ting går snett i EU och hjälpa till med att ställa dem till rätta. Lissabonfördraget är ett utmärkt instrument för att rätta till eventuella misstag från EU:s sida. Därför förväntar jag mig att ni som rådsordförande kommer att arbeta för att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft och att ert land kommer att ratificera det så snart som möjligt.
Enrique Barón Crespo: (ES) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag ger det tjeckiska ordförandeskapet samma vänliga välkomnande som jag gjorde 1991 när jag som talman för Europaparlamentet talade inför senaten i det dåvarande Tjeckoslovakien för att be dem ansluta sig till oss. Enligt min åsikt förkroppsligas denna storslagna generation av tjeckiska och slovakiska medborgare i en person som är välrespekterad i Europa och i hela världen. Jag talar naturligtvis om president Václav Havel.
Jag har två kommentarer och frågor till rådsordföranden. Ni har fattat ett beslut - och det gläder mig att ni talar om ett EU med regler - att låta ratificeringen av Lissabonfördraget komma i andra hand efter avtalet om en missilförsvarssköld. Många av oss anser att detta är fel väg att gå, men ni har fattat beslutet att underordna ert eget land något som måste övervägas gemensamt. Det finns emellertid ett faktum som man inte kan bortse ifrån, och det är att gastvisten är en politisk tvist. Enligt min mening kommer det att bli mycket svårt för er att föra en politik gentemot öst i denna situation. Tjeckerna är ett folk som är stolt över sin suveränitet och sitt oberoende, och jag kan inte förstå hur ni kan låta en sak som tjeckerna måste besluta styras av vad irländarna gör.
För det andra har ni inte nämnt euron. I går firade vi eurons tioårsjubileum och er systerrepublik Slovakiens inträde i euroområdet här i parlamentet. Vad kommer ni att göra för att försvara euron under det tjeckiska ordförandeskapet?
Lena Ek: Fru talman, herr Topolánek, herr Barroso! Det är mycket riktigt så att vi befinner oss i två kriser: en klimatkris och en finanskris. Till detta kan vi lägga en energikris. Det är därför viktigt att inte tappa fokus. Min fråga till premiärminister Topolánek blir därför följande: Kommer Tjeckien att se till att de akuta ekonomiska krisprogrammen också fungerar för att lösa klimatkrisen?
Vi har nämligen nu möjligheten att hjälpa våra medborgare till både en bättre miljö och nya jobb samt att hjälpa våra småföretagare. Historien visar att varje finanskris följs av ett teknikskifte. Med investeringar i ny grön teknik som fjärrvärme, biobränsle, kraftvärme, energieffektiva hus, solpaneler, intelligenta elnät osv. drar vi nytta av de nödvändiga omställningarna för att möta klimathotet och skapa det ekonomiska uppsving som Europa och världen behöver. En samtidig satsning på klimatsmart teknik och sysselsättning stabiliserar också läget säkerhetspolitiskt gentemot Ryssland.
De som motarbetat energipaketet och en gemensam europeisk övergripande energipolitik kanske nu förstår varför vi har lagt så mycket arbete på att kunna få EU att tala med en röst i dessa frågor. I alla fall förstår Europas frysande medborgare vad som behöver göras. Vi kan inte som i Mellanösternkrisen ha tre, fyra europeiska delegationer som springer om varandra.
Jag välkomnar därför Tjeckiens ordförandeskap och det väletablerade samarbetet med det inkommande ordförandelandet Sverige och önskar lycka till.
Ģirts Valdis Kristovskis: (LV) Ärade ledamöter, herr Barroso, herr Topolánek! Jag vill uttrycka min uppskattning för den tjeckiska regeringens föresats att fortsätta den utvärdering som det slovenska ordförandeskapet inledde av de politiska, moraliska och rättsliga aspekterna av kommunistregimens brott. Konsekvenserna av kommunistregimens brott är ett motbjudande ärr i Europas ansikte. Under realpolitikens inflytande låtsas emellertid EU-politikerna fortfarande inte lägga märke till detta. Det visar att EU fortfarande saknar självaktning inför Rysslands auktoritära ideologi. Så länge som nazismens grymma handlingar erkänns som ett brott mot mänskligheten, men de brott som begicks av Sovjetunionens kommunistregim ursäktas måste vi tyvärr inse att Europa och dess historiska sanning är uppdelad mellan den östra och den västra halvan av kontinenten. Ukraina stänger av sina gasleveranser och ryska stridsvagnar går in i Georgien. Så länge som sådant får pågå förblir EU:s gemensamma värden inget mer än en dröm. Jag uppmanar det tjeckiska ordförandeskapet att förverkliga de föresatser som uttrycks i Pragförklaringen.
Jacek Saryusz-Wolski: (EN) Fru talman! Detta är det första ordförandeskapet för ett land från det före detta Sovjetblocket och vi håller tummarna för er, herr premiärminister, att detta kommer att bli ett förstklassigt ordförandeskap.
Ni har inlett ert ordförandeskap i en mycket het politisk temperatur, med iskalla vindar från energikrisen. Jag vill gratulera er till ert snabba agerande och åtagande att finna en lösning på gaskrisen och er medling mellan Ryssland och Ukraina.
Två av de tre främsta prioriteringarna för det tjeckiska ordförandeskapet - energin och det östra partnerskapet - är beroende av gas. Detta är en skiljeväg för båda dessa prioriteringar för ert ordförandeskap. Ni måste omedelbart finna en solidarisk nödlösning. Ni måste arbeta för att häva blockaden för gasleveranserna till 18 medlemsstater, vars medborgare och industrier lider. Därefter måste ni finna en varaktig, hållbar och systematisk lösning på längre sikt. Vi behöver er för att utforma en heltäckande och beslutsam strategi.
Jag välkomnar även att ni prioriterar det östra partnerskapet, som kommer att ge oss en lämplig ram för ett förbättrat samarbete med våra partnerländer i öst, som finns så nära våra gränser. Europaparlamentet kommer att komplettera detta med sin egen dimension genom att inrätta en interparlamentarisk församling, som vi kallar Euronest. Detta partnerskap kommer att bidra till att förhindra kriser som denna i framtiden.
Jag är säker på att det tjeckiska ordförandeskapet, som ställs inför en så utmanande situation och krishantering kommer att kunna infria våra förväntningar, och att vi om sex månader kommer att ha färre hinder och ett starkare och säkrare EU, och även ett behagligare EU, som det heter i er slogan:
(CS) Gör EU till en trevligare plats! Jag önskar er stor framgång.
Jo Leinen: (DE) Fru talman, herr rådsordförande! ”Europa utan gränser” är ett bra motto, eftersom det anspelar på själva kärnan i Europatanken - att sammanföra människor. Jag hoppas dock också att det ska bli möjligt att få bort gränserna för en del människors tankesätt, de som fortfarande har politiska, om inte ideologiska, invändningar mot Europeiska unionen och som därför stänger sina sinnen för dess fortsatta utveckling i enlighet med Lissabonfördraget. Det återstår en hel del att göra i fråga om detta också i ert land.
Reformfördraget är viktigt. Hur ska man kunna bedriva energipolitik utan den grund för den som finns i Lissabonfördraget? Det går inte. Man kan se på många andra politikområden på samma sätt. Det är fullständigt oacceptabelt att koppla ratificeringen till andra inhemska problem, eftersom detta är ett gemensamt fördrag som inte har någonting att göra med inhemska politiska trätor - där oppositionen hoppar på regeringen eller tvärtom.
EU är en värdegemenskap. Mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen - där ert land också har brister - är centrala frågor. Jag vill också ta tillfället i akt att nämna fallet med Dr Yekta Uzunoglu, som har kämpat för rättvisa och ersättning i 14 år. Jag vädjar till er att se till att detta olyckliga fall, som tidigare fick Václav Havel att hungerstrejka, blir löst under ert ordförandeskap.
I slutet av det franska ordförandeskapet för rådet sa president Sarkozy att de gångna sex månaderna hade förändrat honom. Jag hoppas att den här erfarenheten också kommer att förändra er och många andra i Tjeckien.
Andrew Duff: (EN) Fru talman! Jag vill ställa fyra frågor till rådsordföranden.
Herr rådsordförande, om ni som ni sa anser att Lissabonfördraget är värre än Nicefördraget, varför undertecknade ni det?
För det andra, kan ni bekräfta att Tjeckien inte kommer att frestas att följa det irländska exemplet och försöka dra sig ur Lissabonpaketet?
För det tredje, ser ni inte en motsägelse i att ni kommer hit och lovprisar parlamentets legitimitet, men vägrar att stödja fördraget, som leder till att parlamentets befogenheter ökar stort?
För det fjärde, kan det tjeckiska ordförandeskapet verkligen ha auktoritet om inte Tjeckien ratificerar Lissabonfördraget eller till dess att landet gör detta?
Bogdan Pęk: (PL) Fru talman, herr ordförande! Det är paradoxalt att denna mångfacetterade kris som har drabbat världen, däribland Europa, också kan vara en god bundsförvant, eftersom de som har vant sig vid att berätta för alla hur de ska sköta sina företag har huvudansvaret för krisen. Det var de som ledde den och drog in oss i den.
I dag kan vi notera en förändringens vind i ert uttalande, och önskar därför det tjeckiska ordförandeskapet lycka till. Jag vill påminna er om ett historiskt faktum som ni bör ha nytta av. År 1618 fick Hradčany ett obehagligt besök av habsburgska diplomater, som uppträdde med aldrig tidigare skådad arrogans. Tjeckerna kastade med alla rätta ut dem genom fönstret, i en så kallad ”defenestration”. Jag ser fram emot en sådan politisk defenestration nu. Jag hoppas att ni kommer att kasta ut alla ohederliga rådgivare genom anständighetens och förnuftets fönster och att ni lyckas driva de europeiska frågorna framåt. Det är det som Europas medborgare förväntar sig, och ni kommer inte att lyckas om ni lyssnar på dessa charlataner.
Stefano Zappalà: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som alltid upplever vi viktiga historiska händelser i Europa och det tjeckiska ordförandeskapets sex månader kommer säkerligen att räknas till dessa.
Det återstår många stora problem, som det här ordförandeskapet måste finna lösningar på. Vägen har redan stakats ut för Lissabonfördraget, som måste antas slutgiltigt, men processen behöver drivas på för att se till att den inte drar ut på tiden längre än innevarande år. Den allvarliga globala ekonomiska krisen kommer att fortsätta att ge effekter och det råder inget tvivel om att dessa kommer att bli omfattande under året. Vi hoppas att ordförandeskapet kommer att fortsätta på den väg som det franska ordförandeskapet slog in på, så att det kommande G8-mötet, som Italien ska leda, kan ge de resultat som Europa behöver.
Europa har ett allvarligt problem med sin energiförsörjning. Detta är ett avgörande faktum, och det verkar vara ett svårlöst problem. En lösning kan emellertid vara på väg. Hur som helst borde den framtida försörjningen tryggas, med tanke på hur beroende många länder, däribland mitt eget, är av den.
Situationen på Gazaremsan kan inte längre tolereras. Man bör inte förhandla med terrorister, men attackerna på det israeliska folket måste upphöra en gång för alla, och vi får inte längre tolerera att oskyldiga civila dödas i frontlinjen i ett absurt och tyvärr permanent krig.
Invandringen bör lösas på europeisk nivå, och därför bör situationen för vissa länder, däribland Italien och Malta, som har stora problem med denna fråga, verkligen uppmärksammas. Cypernfrågan bör åtgärdas snabbt, så att förbindelserna mellan Grekland och Turkiet, och mellan EU och Turkiet, som dessutom fortfarande väntar på anslutning, kan normaliseras en gång för alla.
Herr Topolánek! Slutligen hoppas jag att alltid få se er här i plenisalen. Jag önskar er lycka till med ert arbete och jag uppskattar att ni fortfarande är kvar här efter ert första svar. Det har vi inte varit så vana vid med tidigare ordförandeskap. Tack. Det är ett gott tecken.
Bernard Poignant: - (FR) Fru talman, herr rådsordförande! Av era tjeckiska historiker har jag lärt mig varför ni inte har ratificerat Lissabonfördraget. De säger nämligen att siffran 8, som i 2008, är ett magiskt tal. Denna siffra interpunkterar er historia, säger de: 1918 skapades Tjeckoslovakien och 1348 grundades Prag. De nämner ett fyrtiotal exempel, och i synnerhet tre smärtsamma sådana från senare tid: 1938, när Frankrike och Storbritannien övergav er, 1948, när ni åsidosattes genom en statskupp och 1968, när de sovjetiska stridsvagnarna rullade in. Så jag kan förstå 2008 - ni lade det åt sidan för att ni tyckte att det var suspekt att ratificera fördraget det året, och framför allt eftersom en del jämförde den begränsade suveräniteten under Brezjnev med fördraget. Men trots alla hans fel och hans förflutna är kamrat Barroso, som är här, inte Brezjnev!
(Skratt)
Vi är delar av ett projekt som kännetecknas av delad och frivillig suveränitet. Lissabonfördraget är bara ett ögonblick i den historien, bara ett skede i den här historien. Snälla ni: 2008 är slut, ratificera 2009!
(Applåder)
Margarita Starkevičiūt: (LT) Tjeckien tar över ordförandeskapet för Europeiska unionen vid en tidpunkt då vi diskuterar hur vi ska omvandla ekonomin och om den framtida modellen för Europeiska unionen ska vara mer socialt inriktad eller mer liberal. Ibland presenteras detta till och med som ett gräl mellan det gamla och det nya Europa, men jag tror att tjeckerna kommer att kunna nå konsensus, för det är egentligen ingen stor skillnad mellan dessa två begrepp. De kommer att sammanföras till följd av globaliseringen och den mångkulturella ekonomiska miljö som fortsätter att växa fram. Olika människor har vitt skilda uppfattningar om vad begreppet marknadsekonomi innebär, och det är en beteendemässig faktor. Länderna i den före detta Sovjetblocket förstår mycket väl att marknaden inte nödvändigtvis blomstrar bara för att det finns marknadsinstitutioner och lagar. Dessa måste också stämma överens med människors mentalitet och förväntningar. Ibland försöker vi understryka dessa skillnader mellan de ekonomiska modellerna för att ta politiska poänger, men om vi i ett långsiktigt politiskt perspektiv försenar reformeringen av den ekonomiska politiken kommer detta, med tanke på den förändrade mångspråkiga och mångkulturella ekonomiska miljön, att hjälpa radikala populistiska grupper att ta makten och skapa långsiktig politisk instabilitet och ekonomisk eftersläpning.
Elmar Brok: (DE) Fru talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag vill gratulera rådets tjeckiska ordförandeskap till tillträdet. Detta är det första rådsordförandeskap som innehas av ett före detta Warszawapaktsland och det har därför symbolisk betydelse, som Hartmut Nassauer så riktigt sa.
Gasförhandlingarna och ordförande Schwarzenbergs aktiviteter i Mellanöstern visar tillsammans med många andra exempel att rådets tjeckiska ordförandeskap är väl förberett för det arbete som väntar. Därför anser jag att det är särskilt viktigt att man har fört fram det som har kallats ett strategiskt koncept för energisäkerhet. I synnerhet detta exempel gör det klart att det finns många områden där nationalstaterna inte längre ensamma kan ta till vara medborgarnas intressen och där bara en gemensam europeisk strategi duger.
Herr ordförande! Det är dock bara Lissabonfördraget som ger oss den behörigheten i fråga om energi och energisäkerhet. I dag fungerar vi som samordnare och det vi gör är inte bindande. När det gäller många av de utmaningar som vi måste ta itu med, så kan vi inte göra detta utan det handlingsutrymme som Lissabonfördraget ger - utrymme för mer demokratisering, nämligen en förstärkning av Europaparlamentets och de nationella parlamentens rättigheter. Jag utgår därför ifrån att det var ett misstag i den tyska tolkningen att ni sa att Nicefördraget kan vara bättre än Lissabonfördraget. Ni kan säkert fortfarande rätta till den tyska versionen. Således bör vi försöka göra klart att vi endast kan förbättra sättet på vilket vi klarar våra gemensamma utmaningar på alla stora områden med hjälp av Lissabonfördraget. Tack så mycket.
Edite Estrela: (PT) Herr ordförande! Ni talade om ett reglernas Europa. Faktum är att ni talade mycket om regler. Nu är det ju så att en av demokratins regler är att man fullgör sina åtaganden. Ni har gjort ett åtagande att ratificera Lissabonfördraget före årsslutet 2008. Det gjorde ni inte och det var fel. Därför frågar jag er: när kommer Tjeckien att ratificera Lissabonfördraget?
Ni talade också om självförtroende. Det tyckte jag lät arrogant. Den tjeckiska regeringen, inklusive presidenten, har all rätt att säga och göra vad den vill, men den får inte glömma bort att den tillhör Europeiska unionen och nu talar på nästan 500 miljoner medborgares och 27 medlemsstaters vägnar.
Därför kan ni inte nonchalera det faktum att 25 medlemsstater redan har ratificerat Lissabonfördraget och att Irland redan har planerat en andra folkomröstning. Lyckligtvis tyder opinionsundersökningarna på att det blir en majoritet för ja-sidan. Irländarna har insett att det faktum att de tillhör Europeiska unionen och euroområdet har skyddat dem mot större problem i denna särskilt besvärliga internationella miljö.
Nu återstår det för Tjeckien att tala om när landet kommer att ratificera Lissabonfördraget. Som min gruppledare Martin Schulz har sagt måste EU tala med en röst vid en tidpunkt då vi står inför aldrig tidigare skådade utmaningar. Detta är bara möjligt med Lissabonfördraget.
Marco Cappato: (IT) Fru talman, herr Topolánek, mina damer och herrar! Ni talade om det östra partnerskapet, herr Topolánek. Partnerskapen är en relativt ny uppfinning av Europeiska unionen. De fanns inte i det Europa som upphovsmännen till Ventotenemanifestet önskade sig, eller i Europa strax efter andra världskriget. Detta Europa gav sina grannar, också de i Central- och Östeuropa, utsikter till anslutning. Europa har varit en fredsskapande faktor, inte för att det gav sina grannar utsikter till partnerskap, utan för att det gav dem utsikter till medlemskap, till att bli en del av EU.
Om vi talar om gränser var emellertid det franska ordförandeskap som är er föregångare mycket tydligt med att det ville fastställa Europas gränser genom att stänga igen dörren i ansiktet på framför allt Turkiet och slå fast att Europeiska unionen vill stänga sina gränser. Resultatet är att runt omkring Europeiska unionen, där det förr fanns hopp för länder som ert, i dag i stället finns krig och spänningar i Mellanöstern, på Balkan, i Kaukasus, Ural och Maghreb.
Vi från det fredliga radikala partiet vill uppmana er att ta i beaktande det trängande behov som, än en gång, finns av att Europas förenta stater öppnar sig för medlemskap, för medlemmar, och inte för förvirrade partnerskapsförbindelser. Detta partnerskap utesluter det viktigaste av allt: medborgerliga och politiska rättigheter för medborgare i Europa och vid Europas gränser.
Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Jag vill gratulera rådsordföranden till att redan ha visat prov på stor förmåga att hantera en rad olika frågor.
Många svenskar har fortfarande en känsla av att Prag ligger öster om Stockholm på grund av det senaste århundradets politiska geografi. Detta är fel, och ert ordförandeskap kommer att återge Tjeckien dess rättmätiga plats i våra mentala kartor - i hjärtat av Europa, i historien såväl som i framtiden.
Jag vill också uttrycka en förhoppning om att ni kommer att bereda vägen väl för det svenska ordförandeskapet. När det gäller klimatfrågor och konkurrenskraft är det oerhört viktigt att ni visar att vi kommer att hantera de ekonomiska problemen på ett öppet sätt, utan protektionism och med hjälp av dynamiken i en öppen ekonomi. I energifrågorna kommer ni att spela en avgörande roll eftersom ni är mycket väl lämpad för detta. Den tid vi lever i understryker behovet av reformer och förändringar.
Jag tror att de flesta kan hålla med om att solidaritet och säkerhet på energiområdet innebär att vi måste reformera och fördjupa EU:s inre energimarknad. Om vi inte gör detta kommer vi att utsättas för olika hot och försök att dela oss, att splittra oss. En målsättning bör därför vara att se till att ingen kan kontrollera leveranser och produktion av gas och el samtidigt som distributionen, dvs. att vi ser till att vi har en enda gemensam marknad. Om detta mål kan nås under ert ordförandeskap kommer det att vara ett strategiskt steg framåt, och jag hoppas att vi alla kan gratulera er till detta om sex månader.
Maria Berger: (DE) Fru talman, herr rådsordförande! Jag och några andra ledamöter som är här i dag tillhörde gruppen av ledamöter från den gemensamma parlamentarikerkommittén som särskilt stödde tjeckiskt medlemskap under perioden fram till 2004. Därför är det en speciell dag även för icke-tjeckiska ledamöter i dag när vi för första gången får välkomna ett tjeckiskt ordförandeskap. Jag kan tillägga att det inte alltid var så populärt att en österrikisk parlamentsledamot bedrev kampanj i Österrike för medlemskap för Tjeckien. Så vi hör verkligen till dem som ger det tjeckiska ordförandeskapet ett särskilt stöd och vi tänker inte fästa alltför stor vikt vid inkörningsproblem - den ganska ensidiga inledande inställningen till Gazakonflikten och den tjeckiska ordförandens åsikt att de sociala och miljömässiga standarderna är för höga har redan nämnts. Från österrikisk synpunkt är vi särskilt sårade av den välvilliga reaktionen på Slovakiens planer att starta om Bohunice, vilket skulle vara ett klart brott mot EU-rätten.
Den utmärkta filosofen och författaren Jiří Gruša har skrivit en ”Bruksanvisning för Tjeckien och Prag”, en njutbar och oerhört humoristisk läsning som jag kan rekommendera alla mina kolleger. Hittills finns det ingen skriftlig bruksanvisning för EU, men om en sådan någonsin kommer att ges ut bör alla de nya ordförandeskapen akta sig för att avvisa det stöd som erbjuds dem i parlamentet eller av angränsande länders regeringar.
Othmar Karas: (DE) Fru talman! Herr ordförande, ni har ett särskilt ansvar. Rådets tjeckiska ordförandeskap har fått en skakig start - dess konstinstallation var provocerande och väckte indignation - men dess allvarliga bemödanden att komma på fötter och ta ansvar för hela unionen har varit märkbara också innan i dag. Det verkar vara väl förberett. Dess program innehåller rätt prioriteringar. Det kommer dock sedermera att bedömas utifrån sin beslutsamhet, sitt personliga engagemang och den Europaanda med vilken dessa prioriteringar genomförs, samt utifrån hur väl det lyckas.
Kommissionsordförande Barroso sa att EU testas under det här halvåret. Rådets tjeckiska ordförandeskap och Tjeckiens regering testas i EU-politik. De här testen kan de bara klara om vi alla gör vårt bästa. Därför vill jag be er att sluta spela ut inrikespolitiken mot EU-politiken och tynga rådets ordförandeskap med inhemska problem. Ni bör göra klart för medborgarna att ni redan anser att Lissabonfördraget skulle förstärka er roll och göra det möjligt för er att spela den i bättre harmoni med de andra europeiska institutionerna när det gäller gasdispyten, Gaza, Slovakiens åtgärder i fråga om Bohunice och finanskrisen.
Europeiska unionen är en värdegemenskap och ett gemensamt rättssystem Visst har vi regler, och den som bryter mot dem och den som inte håller vad han lovar, visar brist på solidaritet. Vi förenas av vår värdegemenskap, vårt gemensamma rättssystem och våra politiska mål, trots alla våra skillnader.
Därför vill jag vädja till er: göm er inte bakom Irland, utan ta ett steg framåt, ratificera Lissabonfördraget före Europadagen 2009, innan ert ordförandeskap för rådet är över. Vi kommer att döma er efter era handlingar och inte efter vad er president i Tjeckien säger.
Gary Titley: (EN) Fru talman! Jag fann det intressant att den tjeckiska rådsordföranden sa att oppositionen försöker lägga krokben för det tjeckiska ordförandeskapet, eftersom den tjeckiske presidenten enligt min åsikt gör ett utmärkt arbete alldeles själv för att stjälpa det tjeckiska ordförandeskapet.
Jag noterar att det tjeckiska ordförandeskapet förklarar att det gör allt det kan för att utvidga EU och ta in Kroatien. Om det gör allt det kan, varför kan det inte ratificera Lissabonfördraget? När allt kommer omkring har det tjeckiska ordförandeskapet samtyckt till det, och bör därför fullgöra sina skyldigheter.
Vi måste vara ärliga: det här är ingen särskilt bra start på ert ordförandeskap. Den tjeckiske presidenten beskriver klimatförändringspaketet som en onödig lyx. Den tjeckiske finansministern förklarar att den ekonomiska återhämtningsplanen påminner om kommunisttiden. Vi har ett så kallat konstverk - som har upprört alla, men särskilt bulgarerna - och ett första uttalande om Gazakrisen fick dras tillbaka några timmar senare.
Vad vi behöver just nu är ledarskap, och det jag har sett hittills har lärt mig att ju förr vi får en heltidsordförande för rådet desto bättre, eftersom det endast är ett samstämmigt agerandet på EU-nivå som kommer att bidra till att skapa säkerhet för EU, inflytande i världen och ekonomisk återhämtning. Vi behöver ledarskap.
(Talmannen avbröt talaren.)
Josef Zieleniec: (CS) Fru talman! Det tjeckiska ordförandeskapet förtjänar en eloge för sin aktiva roll när det gäller att lösa tvisten om förnyelsen av den tjeckiska gasförsörjningen. Det vore emellertid ett stort misstag att släppa detta innan de långsiktiga orsakerna till problemet har åtgärdats.
Det bottnar tydligen i Rysslands ambitioner att utöka sin intressesfär till Ukraina och vidare in i Centraleuropa. EU:s strävan måste därför vara att hålla kvar Ukraina på unionens radarskärm. Detta kommer dock inte att lyckas om Ukraina fortsätter att sponsra skumma transaktioner och hålla fast vid ”grannpriser” som inte återspeglar den faktiska marknadssituationen och som befäster Ukrainas politiska beroende av Ryssland.
Det tjeckiska ordförandeskapet prioriterar bland annat energisäkerhet och en förstärkning av det östra partnerskapet. En grundläggande aspekt av detta partnerskap måste vara att hjälpa Ukraina att fastställa marknadsmässiga energipriser, framförhandlade inom ramen för långsiktiga kontrakt, så snart som möjligt.
Ordförandeskapet bör också utöva kännbara påtryckningar på Kiev för att demontera ogenomskinliga ekonomiska strukturer som undergräver bemödandena att reformera och utveckla en rättsstat. Det är bara ett starkt yttre tryck på Ukraina och ett aktivt samarbete som kan hjälpa landet att släppa inriktningen på sina kortsiktiga och ofta personliga intressen till förmån för en verklig självständighet från Ryssland, och en rättsstat som är fri från utbredd korruption. Utan en upprensning i Ukraina kan vi inte vänta oss att EU ska kunna svara på Rysslands allt påstridigare politik gentemot Central- och Östeuropa.
Den rätta tidpunkten för att etablera ett nära samarbete mellan EU och Ukraina kommer att uppstå omedelbart efter det att gaskrisen har desarmerats. Om inte det tjeckiska ordförandeskapet, på EU:s vägnar, lyckas sätta ett effektivt tryck på Ukrainas ledare kommer vi snart att inte bara få uppleva fler dagar med iskyla och utan gas, med omfattande konsekvenser för medlemsstaternas ekonomier, utan framför allt en farlig förskjutning av de geopolitiska förbindelserna i Central- och Östeuropa.
Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Precis som alla andra här i parlamentet önskar jag den tjeckiske rådsordföranden lycka till. Herr rådsordförande, jag är emellertid bestört över er skandalösa kommentar här i morse om att Lissabonfördraget är värre än Nicefördraget. Detta är inte bara osant, det är söndrande, och det är trolöst. Nu måste ni allvarligt överväga att ta tillbaka era kommentarer i morse om Lissabon.
Vi behöver den mer enade demokratiska union som skapas genom Lissabonfördraget för att möta många problem, som alla kan störta vår värld i konflikt: energisäkerheten, klimatförändringen, den ekonomiska och finansiella krisen, och de många krigen i många regioner. Som rådsordförande är det er uppgift att medla för och leda EU på grundval av våra gemensamma värden om solidaritet - internt och externt - en social marknadsekonomi, multilateralism och jämställdhet mellan kvinnor och män - och detta omfattar även rätten för både män och kvinnor att dela på föräldraskapet.
Herr rådsordförande, ni måste lägga era konservativa och nyliberala åsikter åt sidan i sex månader, annars kommer ni att stå i konstant konflikt med parlamentet under dessa sex månader. Irland kommer förmodligen att hålla en folkomröstning om ett förtydligat Lissabonfördrag i höst. Jag kommer att arbeta hårt för att säkra ett positivt resultat för Irland och EU. Era kommentarer här i dag har gjort den uppgiften mycket svårare. Om folkomröstningen misslyckas kommer ni inte att få något tack för det av det stora flertalet EU-medborgare.
(Talmannen avbröt talaren.)
Jerzy Buzek: (PL) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag vill särskilt tacka rådsordföranden för att han tog på sig ordförandeskapet och gratulera honom till ett par svåra men framgångsrika första ordförandeskapsveckor. Jag förstår fullkomligt det ni säger om nationell identitet, en identitet som vi, länderna mellan Europas östra och västra delar, har lyckats bygga upp.
Jag vill göra er uppmärksamma på en sak som jag tror kommer att bli avgörande under det här halvåret: det tredje energipaketet. Detta paket handlar först och främst om den gemensamma energimarknaden, ett gemensamt europeiskt samarbetsorgan mellan nationella tillsynsmyndigheter, gränsöverskridande förbindelser och gemensamma investeringar, och således om integration - med andra ord, om energisolidaritet och tryggad energiförsörjning.
För det andra betyder det tredje energipaketet också avreglering, rättvis reglering av tillgången till nätverk, det vill säga konkurrens på marknaden, vilket betyder lägre kostnader och mindre miljöförstöring och billigare energi för konsumenterna och därmed för ekonomin, vilket kommer att hjälpa oss igenom krisen.
Och för det tredje innehåller det tredje energipaketet rättvisa regler för länder utanför våra marknader, med en gemensam policy för leverans till EU-länderna och möjlighet till transport genom tredjeländer. Inom ramen för EU:s östra partnerskap och östra dimension talar det tredje paketet sitt tydliga språk.
Det tredje paketet kan gagna alla de tre prioriterade områden som ert ordförandeskap har - energi, ekonomin och EU:s östra dimension. Jag uppmanar er att behålla dessa prioriteringar och fullt ut ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Jan Andersson: Fru talman! Även jag välkomnar det tjeckiska ordförandeskapet. Under detta ordförandeskap kommer vi att ha låg tillväxt, och arbetslösheten kommer att öka. Vi har en ekonomiskt svår situation. Jag läste Financial Times förra veckan om president Klaus lösningar, som jag inte alls håller med om. Han säger att vi måste minska på ambitionerna när det gäller miljöpolitiken och klimatpolitiken, och att vi måste minska på ambitionerna när det gäller socialpolitiken. Det är fullständigt fel väg att gå! Om Europa ska kunna konkurrera i framtiden måste vi satsa på modern miljöteknik. Vi måste satsa på modern infrastruktur för att vi ska få ett långsiktigt hållbart samhälle, och på en aktiv klimatpolitik. Det ger högre tillväxt och ökad sysselsättning.
Likadant är det med socialpolitiken. Vi måste satsa på en socialpolitik med rättvisa arbetsvillkor, likabehandling av löntagare, en god arbetsmiljö osv. Det innebär inte lägre tillväxt, utan det innebär mer långsiktigt hållbar tillväxt.
Till slut skulle jag vilja ta upp familjepolitiken. När jag läser i ert program om familjepolitiken handlar det om en ålderdomlig familjepolitik. En modern familjepolitik handlar om mäns och kvinnors lika ansvar för barn och yrkesliv. Ni visar på en helt annan väg i ert program.
Rumiana Jeleva: - (BG) Tack, fru talman. Som parlamentsledamot från Bulgarien välkomnar jag att det tjeckiska ordförandeskapet tar med energi och energisäkerhet bland sina mest prioriterade frågor. De senaste dagarna har ett stort antal EU-medlemsstater tagits som gisslan i dispyten mellan Ukraina och Ryssland. Bara i Bulgarien har över 160 000 hushåll varit utan uppvärmning. Tyvärr kunde inte Bulgariens regering hjälpa sina medborgare under denna kris. Bulgarien är det enda landet i EU som inte har några alternativa gaskällor, gasleverantörer eller gasreserver. Vi måste dra lärdom av den här incidenten.
Ärade ledamöter! Jag tror att jag talar för hela parlamentet när jag säger att vi inte får låta de europeiska medborgarna betala priset för politiska spel där länder använder sina energitillgångar som politiska verktyg. Därför anser jag att vi behöver hållbara lösningar i energisektorn. Vi behöver en gemensam europeisk energipolitik. Ett viktigt element i denna är att förbättra energiinfrastrukturen. När vi talar om europeisk energisolidaritet menar vi gemensamma energiprojekt i Europeiska unionen och att komma bort ifrån dagens bilaterala avtal.
Jag vill också tro att det inom kort kommer att bli möjligt att bygga paneuropeiska kärnkraftverk som gemensamma projekt för medlemsstaterna i EU. I det sammanhanget välkomnar jag att det tjeckiska ordförandeskapet gör nya samarbetsformer med länder i Sydkaukasus och på Balkan, och med Ukraina, till ytterligare en prioriterad fråga. Det är bara genom att ha en integrerad strategi som tar hänsyn till de intressen och de möjligheter som härrör ur dessa intressen som både medlemsstaterna och länderna i de nyss nämnda regionerna har som vi kan se till att komma över och undvika kriser, såsom den gaskris vi just har upplevt. Vi måste agera omedelbart och göra det som är bäst för Europeiska unionen. Behovet av konkreta åtgärder som syftar till att skapa en gemensam europeisk energipolitik är nu större än någonsin.
Jag önskar det tjeckiska ordförandeskapet all framgång.
Katalin Lévai: (HU) Fru talman, herr premiärminister! Det tjeckiska ordförandeskapet har valt mottot ”Europa utan gränser” och satt upp energipolitiken och ekonomisk stabilitet som högst prioriterade frågor. Jag vill understryka vikten av att dessutom prioritera någonting annat, nämligen de europeiska medborgarna.
Jag uppmanar er att lägga större vikt vid frågor som direkt påverkar medborgarnas vardag. Förbättrade toppmoderna europeiska sociala program, garantier för europeisk solidaritet och lika möjligheter, liksom förverkligande av minoritetspolitiken bör betonas mer. Jag håller med dem som kräver ratificering av Lissabonfördraget.
Medborgarna måste bli mer delaktiga i EU-politiken. Jag tror att avsaknaden av sociala paket och effektiv kommunikation leder till att förtroendet för EU:s institutioner minskar. Jag anser att utbildningen har en särskilt viktig roll ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Zuzana Roithová: (CS) Herr rådsordförande, mina damer och herrar! Inledningen av det tjeckiska ordförandeskapet har kännetecknats av konflikten i Gaza och energikrisen. Efter en våg av avfärdande och tvivel på Tjeckiens förmåga att leda unionen upptäcker EU och andra delar av världen med förvåning att det tjeckiska ordförandeskapet har hanterat de oväntade kriserna på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Jag undrar emellertid om de var så oväntade och välkomnar att Tjeckiens regering började ta itu med dem på ett tidigt stadium, i julas, för det franska ordförandeskapet hade inte lyckats kväva dem i sin linda.
Jag hoppas att ni kommer att agera precis lika oförskräckt i förhandlingarna med Kina, som med vilja bryter mot reglerna för världshandeln, främjar orättvis konkurrens och äventyrar européernas hälsa genom att prångla ut falska och farliga produkter. I dag har europeiska föräldrar till exempel stora problem att hitta barnskor som inte är hälsovådliga, men hittills har rådet och kommissionen knappt uppmärksammat denna fråga.
Sedan välkomnar jag att ni har prioriterat ”Europa i världen”. Jag försäkrar er att EU är mycket öppet för världshandel, men ingen rådsordförande har hittills lyckats skapa rättvis ömsesidighet och öppna Kina för europeiska tillverkare. Jag hoppas att ni och ert förstklassiga team kommer att lyckas bättre.
Herr rådsordförande! Jag gratulerar er till ett verkligt högklassigt, realistiskt program för EU liksom till att ha vuxit som person. Med tanke på att ni leder ett politiskt parti som innehåller en del personer som i dag är ministrar och som 2003 röstade mot vår anslutning till unionen klarar ni er oerhört väl på den europeiska scenen. Jag hoppas bara att vi kommer att få se en liknande uppmjukning av era partikamraters inställning till Lissabonfördraget också.
Media rapporterar att irländarna, under trycket av finanskrisen, nu bättre förstår att fördraget är ett anständigt instrument som har upprättats för att hantera svåra tider. Jag hoppas att ni också kommer att börja betrakta fördraget positivt, även om det betyder att ni får radera president Klaus nummer ur er mobiltelefon. Jag önskar oss alla ett framgångsrikt tjeckiskt ordförandeskap, trots våra skilda åsikter.
Katerina Batzeli: (EL) Fru talman, herr premiärminister! Vid sidan av utrikespolitiken, åtgärder för att få bukt med den ekonomiska krisen och ratificeringen av Lissabonfördraget måste ungdomarna vara en av Europeiska unionens grundläggande prioriteringar. Jag läste om denna prioritering i ert program. Jag anser att ert program borde vara mer integrerat och förebyggande i fråga om ungdomar.
Det går inte längre att övertyga unga människor med uttalanden och löften. De känner osäkerhet inför en stat som håller på att kollapsa och som inte kan ta itu med den ekonomiska krisen. De accepterar inte utbildningssystem som skickar dem till en marknad med arbetslöshet och social ringaktning. De accepterar inte euroskepticism, rädsla för EU. De har ett problem med ratificeringen av Lissabonfördraget. De hamnar dagligen i konflikter. Det är den nya generationen som kan förstå vad som menas med ...
(Talmannen avbröt talaren.)
John Bowis: (EN) Fru talman! Jag vill säga till rådsordföranden att hans land för mig symboliseras av två män: Franz Kafka och Jan Palach. Båda symboliserar kampen för frihet och demokrati, och båda visade prov på den frustration, smärta och de uppoffringar som den kampen ibland kan kräva
Herr rådsordförande, av detta skäl tror jag att ni kommer att ha en särskild insikt i kampen i Gaza och ha förståelse för den smärta och frustration som folket i Gaza och Israel känner. Jag hoppas att ni därför kommer att göra allt för att sätta stopp för den slakt som pågår där.
Ni kommer även att kunna nå ut till den amerikanske presidenten om klimatförändringsfrågorna och räkna in honom i ekvationen inför Köpenhamn.
På hemmaplan här i EU kommer ni att ha chansen att sätta er prägel på parlamentets återstående lagstiftningsförslag - och jag betonar de nya möjligheter som kommer att öppnas för medborgarna i och med gränsöverskridande hälso- och sjukvård, en fråga som jag vet står på er dagordning.
Ni nämnde den fria rörligheten för kunskap. Den är allra viktigast inom den medicinska vetenskapen, och detta gäller även psykisk hälsa. Jag har haft förmånen att stödja en del av arbetet för reform för psykisk hälsa i Tjeckien. Jag vet att ni vill gå vidare med dessa reformer, inte bara i ert land, utan i hela EU. Jag skulle vilja att ni tänker er tillbaka till juni när vi utarbetade paketet för psykisk hälsa för EU. Denna fråga finns inte med på er lista för närvarande, men jag hoppas att ni kommer att se till att den finns med på er dagordning som en fråga som vi måste gå vidare med, eftersom vår uppgift - er uppgift - framför allt är att hjälpa de sårbara människorna i vår gemenskap som behöver vårt stöd. Jag vet att ni kommer att göra ert bästa i den här frågan, och jag önskar er lycka till i alla era ansträngningar.
(Applåder)
Józef Pinior: (PL) Jag ska börja med att påminna om det polsk-tjeckiska möte med den underjordiska oppositionen som Solidarność organiserade för 21 år sedan i Krkonoše på gränsen mellan Polen och Tjeckien.
Tjeckien är det första landet i Central- och Östeuropa som har ordförandeskapet för EU. Detta är ett ansvarsfullt åtagande, herr ordförande. De tjecker som leder Europeiska unionen är ättlingar till de människor i Central- och Östeuropa som kämpade för att riva ned järnridån och skapa en demokratisk samhällsgemenskap i Europa. Jag understryker att det tjeckiska ordförandeskapet har en särskild intellektuell och politisk betydelse.
Den fråga det prioriterar högst bland många är att genomföra ratificeringen av Lissabonfördraget och förstärka EU:s gemensamma utrikespolitik. En annan mycket viktig återstående uppgift är att ta fram en transatlantisk strategi för transatlantiska förbindelser efter valet av den nye presidenten i USA. Och slutligen vill jag önska president Vaclav Havel ett snabbt tillfrisknande efter operationen nyligen.
Mihael Brejc: (SL) Det tjeckiska ordförandeskapet har sagt sig vara berett att bryta dödläget i förhandlingarna om Kroatiens anslutning till Europeiska unionen. Herr ordförande! Låt mig då påminna om att alla kandidatländer måste lämna in trovärdiga dokument. Om dokumenten saknar trovärdighet ska detta påtalas för landet i fråga.
I fallet med Kroatien har Kroatien markerat en omtvistad gräns på sina kartor. I stället för att nämna att en viss del av gränsdragningen är föremål för en tvist har landet bara ritat ut den gräns den anser vara riktig. Självfallet kan ett sådant dokument inte vara trovärdigt, eftersom det faktiskt handlar om en tvist mellan de två länderna som måste lösas på annat håll. Detta är en bilateral dispyt mellan två länder som i övrigt är goda grannar och står på mycket god fot med varandra, men det är ändå en dispyt som måste lösas någon annanstans. Därför vill jag framhålla att Slovenien inte uppträder nyckfullt när vi säger att Kroatiens dokument inte är trovärdiga. Sloveniens poäng är faktiskt att medlemsstaterna är skyldiga att göra kandidatländerna uppmärksamma på att de måste lägga fram dokument som överensstämmer med Europeiska unionens normer.
Hur kan man då lösa detta? Det har redan lagts fram många förslag och jag tror att det tjeckiska ordförandeskapet också kommer att försöka komma fram till ett lämpligt förslag. Lösningen kan vara att Kroatien lägger fram ett regerings- eller parlamentsbeslut där man klart kallar dessa gränser för vägledande, preliminära eller något annat som tydligt anger att de är tillfälliga och ännu inte har fastställts. På så sätt tror jag att vi skulle kunna ta ett litet steg framåt och göra det möjligt för Kroatien att gå med i Europeiska unionen så snart som möjligt, vilket också skulle ligga i Sloveniens intresse.
Låt mig avslutningsvis tillönska er all framgång med ordförandeskapet för Europeiska unionens råd.
Richard Falbr: (CS) Rådets tjänstgörande ordförande har fått ta emot mycket kritik och jag ska avhålla mig från att spä på den. I tjeckiska sagor finner man vanligen ett slott där det bor en klok kung som inte retar upp någon, inte stöter sig med någon och inte påstår att han är expert på allt. Detta är inte fallet i slottet i Prag. Men ingenting är perfekt. Jag är ändå säker på att rådets tjänstgörande ordförande kommer att kunna hantera sitt handikapp framgångsrikt och hålla de löften han har givit oss i dag. Jag har känt honom i nästan 20 år och det gläder mig att se att medlemskapet i Europeiska unionen har fått honom att växa politiskt. Jag håller tummarna för honom, för som spanjorerna säger Con mi patria, con razón o sin ella, som engelsmännen säger Good or bad, my country, och som jag säger ”Mitt land, i vått och torrt”.
Zita Pleštinská: - (SK) Jag ska börja med att säga att det gläder mig att vårt broderland Tjeckien redan i inledningen av sitt ordförandeskap har skingrat alla tvivel på att en ny medlemsstat skulle kunna sköta Europeiska unionens affärer.
Det tjeckiska ordförandeskapet har visat att det kan svara på och agera i kritiska situationer, såsom kriget i Gaza och de avbrutna gasleveranserna från Ryssland till EU. Som företrädare för Slovakien, som får nästan 97 procent av sin gas från Ryssland och som tillsammans med Bulgarien har de största problemen, vill jag personligen ge premiärminister Mirek Topolánek en eloge för hans delaktighet i förhandlingarna med de ryska och ukrainska motparterna. Herr premiärminister! Slovakien har fortfarande inte någon gas och behöver därför fortfarande aktiv hjälp av er. EU behöver en gemensam energipolitik och EU behöver skaffa sig en bättre förhandlingsposition på energiområdet.
Frankrike inledde sitt ordförandeskap med konflikten mellan Ryssland och Georgien och det tjeckiska ordförandeskapet tvingas hantera den kommersiella och politiska tvisten mellan Ryssland och Ukraina. Jag är fast övertygad om att det är dags att dra lärdom av dessa händelser. Det är viktigt att urskilja områden där EU är beroende av Ryssland, liksom områden där Ryssland är beroende av EU. Förbindelserna med Ryssland är viktiga, men det är oacceptabelt att Ryssland använder gasen som ett politiskt vapen. Man måste verkligen ta tag i frågorna om att diversifiera energikällor och bygga Nabucco-ledningen. Herr premiärminister! Slovakien befinner sig i en extraordinär situation och betraktar er som en allierad i frågan om ett strategiskt beslut om Jaslovské Bohunice. Jag vill också be er om hjälp som ordförande för Europeiska kommissionen, herr Barroso.
Personligen anser jag att det fortfarande finns många brister i förverkligandet av fri rörlighet för personer och välkomnar därför det tjeckiska ordförandeskapets motto - Europa utan gränser.
Jag önskar det tjeckiska ordförandeskapet framgång med genomförandet av dess 3E-program och med att föra EU närmare Lissabonmålen.
Miloš Koterec: - (SK) Herr premiärminister! Vi var tidigare medborgare i samma land, och det gläder mig att få välkomna er till Europaparlamentet och önska er lycka till med att nå de mål som ni har presenterat för oss.
Era 3E-prioriteringar sammanfattar verkligen de problem som Europeiska unionen har för närvarande, och jag är säker på att ni inte kommer att glömma bort den ekonomiska delens sociala aspekter, som är så viktiga för större delen av EU-medborgarna. När jag träffade er vid firandet av införandet av euron i Slovakien gladde det mig att upptäcka att rådets nye tjänstgörande ordförande stödde en närmare integration mellan unionens länder. I likhet med de flesta av parlamentsledamöterna skulle jag dock bli ännu gladare om ni ville bidra till att få Lissabonfördraget ratificerat i Tjeckien. Annars kommer det att bli svårt att nå de prioriterade mål som ni har satt upp. Om vi vill att EU, som ni har sagt, inte bara ska vara en betalare utan också en aktör på världsscenen så måste vi ta detta steg.
Herr premiärminister! Valet till Europaparlamentet kommer att bli ett betydelsefullt inslag i ert ordförandeskap, det har sagts många gånger. Valresultatet kommer att påverka EU:s politik under de kommande fem åren och här kan ett omfattande stöd från rådet spela en stor roll. När Slovakien åker ur hockey-VM och Tjeckien går vidare till nästa omgång ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Jag vill förmedla Estlands mycket varma stöd för det tjeckiska ordförandeskapet. Ökad konkurrenskraft är det absolut bästa botemedlet mot den ekonomiska krisen, med slutförandet av fyra grundläggande friheter. Herr rådsordförande, jag stöder er tanke om att utveckla det östra partnerskapet i full omfattning. Vi inser nu hur viktigt det är få länder som Ukraina och Georgien att göra ett åtagande för rättstatsprincipen och demokratisk ansvarsskyldighet.
I september förra året föreslog Europaparlamentet att den 23 augusti skulle utses till en gemensam minnesdag för offren för kommunismen och nazismen. Vi litar på att ni kommer att ta initiativ för att övertyga samtliga 27 regeringar att officiellt utse denna dag, med början i augusti i år. Vi förväntar oss även att ni tar initiativ för att EU inleder en moralisk och politisk utvärdering av de brott som begicks under det totalitära kommuniststyret.
(Talmannen avbröt talaren.)
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) ”Ekonomi, Energi och EU i världen” är mottot för det tjeckiska ordförandeskapet för EU. EU-medborgarna förväntar sig att de europeiska institutionerna ska skydda dem mot kriser och förbättra deras livskvalitet. EU-medborgarna prioriterar för närvarande Europeiska unionens ekonomiska återhämtningsplan, ökad energieffektivitet och säkrare energiförsörjning.
Jag uppmanar det tjeckiska ordförandeskapet att, trots det annalkande valet till Europaparlamentet, eller just på grund av det, visa prov på visioner, politisk vilja och framför allt engagemang för EU:s medborgare. Tillsammans kan vi nå en överenskommelse vid första behandlingen av direktivet om byggnaders energieffektivitet. Jag försäkrar er att både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen är beredda att stödja er så att direktivet om byggnaders energieffektivitet blir en av de saker som det tjeckiska ordförandeskapet lyckas driva igenom.
Marios Matsakis: (EN) Fru talman! Efter den traumatiska erfarenheten av den ryska kommunismen i det förflutna har Tjeckien nu gått till den motsatta ytterligheten genom att starkt och lydigt binda sig till USA. Detta framgår tydligt, inte bara av er ståndpunkt om Gaza och Lissabonfördraget, utan även av er regerings beslut att stationera amerikanska missiler på tjeckisk mark. Er vilja att troget tjäna Washingtonadministrationen till priset av att ni riskerar EU:s säkerhet är oacceptabel och högst tvivelaktig.
Ert land är i dag en del av EU, inte av USA, och ni måste försäkra er om att er regering agerar därefter. Amerikanska satellitstater har ingen plats i vår union. Ni måste alltså bestämma er: EU eller USA? Ni kan inte ha båda!
Mirosław Mariusz Piotrowski: (PL) Fru talman, herr ordförande! Det tjeckiska ordförandeskapet är det första på många år som har strukit den gamla surdegen den europeiska konstitutionen, också känd som Lissabonfördraget, från agendan. Denna realistiska inställning väcker optimism och visar på respekt för demokrati och principen om enhällighet.
Det tjeckiska ordförandeskapet har beslutat att inrikta sig på de mest brådskande sakfrågorna, däribland Gazakonflikten och energisäkerheten. Från början fanns det inte några planer på att ingripa i gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina, men när den började påverka en mängd medlemsstater bestämde sig Mirek Topolánek för att medla. Ordförandeskapet kommer förstås inte att nå alla de mål som det har satt upp på sex månader, men de första två veckorna tyder redan på att det kan bli ett effektivt ordförandeskap, trots att en del politiker här i kammaren låter som olyckskorpar. För delegationen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Dimitar Stoyanov: - (BG) Tack, fru talman. Jag har hört att någonting som ska föreställa ett konstverk och där mitt land, Bulgarien, avbildas som en toalett, har satts upp i Bryssel med det tjeckiska ordförandeskapets stöd. Detta är djupt kränkande och strider mot Europeiska unionens traditioner av partnerskap och ömsesidig respekt. Därför insisterar vi på att det tjeckiska ordförandeskapet och den som har förolämpat en av medlemsstaterna på detta sätt, vilket vi inte kan tolerera, omedelbart ska ta bort denna bild. Om bilden inte tas bort omedelbart kommer jag och mina kolleger att gå dit och ta ned den med egna händer.
Mirek Topolánek: rådets tjänstgörande ordförande. - (CS) Tack för ordet. Jag ska börja mitt avslutande anförande med att tacka er för alla era synpunkter. Det var ett mycket varmt och oväntat välkomnande. Jag vill också framhålla att det tjeckiska ordförandeskapet och jag själv, i egenskap av ordförande för Europeiska rådet, kommer att ha en nära kontakt och ett intimt samarbete med Europeiska kommissionen under hela detta halvår. De första fjorton dagarna har visat att kontinuerliga, dagliga och mycket aktiva kontakter med inte bara José Manuel Barroso, utan också med hela kommissionen, har lett till gemensamma åtgärder i de frågor som vi hade att ta itu med i början av året. Då syftar jag inte bara på vårt samarbete med Europaparlamentet, utan i synnerhet på vår kommunikation med Europeiska kommissionen när vi försökte hantera dessa speciella frågor. Jag vill tacka ordförande Barroso.
Innan jag kom hit lovade jag att inte dra några vitsar. Jag drog en, som alla skulle ha skrattat åt därhemma, och det blev platt fall. Men glöm det, jag kommer att försöka igen och kanske det till slut till och med blir rätt i den tyska översättningen, så att vi förstår varandra.
Lissabonfördraget får inte bli ett mantra. Det måste vara ett medel, inte ett mål. Det är ett medel för att förbättra Europeiska unionens funktionssätt. Det får aldrig bli frågan om tvång. Varje land har sina egna verktyg och spelregler för att nå ratificering. Det faktum att jag har undertecknat fördraget innebär inte att jag kommer att påverka det tjeckiska parlamentets två kamrar. De är självständiga och fria och kommer att fatta sina egna beslut. Vi har inte heller för avsikt att i förväg försöka utöva påtryckningar på det irländska folket. Det är omöjligt att tvinga igenom fördraget på något sätt, även om jag anser att det behövs i dag och att det kommer att underlätta Europeiska unionens arbete. Detta är min sista kommentar till detta och jag kommer inte att ta upp det igen. Jag har förklarat min personliga inställning.
Jag tycker om Timothy Kirkhopes citat, och ska parafrasera ett annat Churchillcitat för att visa vad jag anser om dagens läge: ”Inga fler kriser i morgon, min agenda är redan full”. Jag tycker att det som vi har gått igenom de första veckorna visar att vi prioriterade rätt och var väl förberedda. Dessutom började vi ta itu med gaskrisen i mitten av december, under det franska ordförandeskapet.
Jag ber alla ledamöter vilkas specifika frågor jag inte svarar på om ursäkt. Jag ska försöka generalisera resonemanget lite grann och hellre belysa den allmänna strategin för att komma till rätta med dessa specifika problem.
Frågan om smuggling av människor, narkotika och barn, människohandel med barn och liknande: Det tjeckiska parlamentet diskuterar precis som Europaparlamentet nivåer av frihet och säkerhet, och vi vill gärna påskynda direktiven och hela lagstiftningsplanen inom ramen för rådets beslut för att bekämpa människosmuggling. Jag vill bara säga att vi är beredda på detta och vill ta itu med de enskilda aspekterna av dessa problem.
Den storskaliga diskussionen om Nabucco: Vi måste i ärlighetens namn medge att Nabucco bara kommer att bli ett alternativ till andra transitrutter om den också tillhandahåller en alternativ försörjningskälla. När det gäller debatten om Ukraina uttryckte sig min landsman Josef Zieleniec mycket tydligt - detta är ett politiskt och geopolitiskt problem, och jag menar att vi kan gå miste om Ukrainas proeuropeiska inställning om vi inte ger landet en chans att lösa sina inhemska problem, om vi inte ålägger de olika aktörerna, om de så är individer eller företag på gasmarknaden, restriktioner. Detta är naturligtvis ett geopolitiskt problem. Vi kan bara spekulera om vad syftena med hela krisen är - kanske bara en kortsiktig prishöjning, kanske mycket större press för att bygga Nord Stream, den alternativa nordliga sträckningen, eller kanske målet verkligen är att stoppa Ukrainas europeiska ambitioner. Oavsett vilket, är dessa faktorer delar av problemet, som inte bara är kortsiktigt och inte bara handlar om energi.
Om jag vore tvungen att svara på frågan om EU borde vara mer liberalt eller mer socialistiskt skulle jag försöka skämta en gång till och säga att jag förordar en kompromiss med ett liberal-konservativt EU, men detta är mitt sista skämt, jag lovar.
När det gäller den väg som Tjeckien går och införandet av euron sa jag den 1 januari att Tjeckien skulle meddela sitt inträdesdatum den 1 november i år. Min regering blir den första som uppfyller Maastrichtkriterierna, men jag betraktar inte detta som en kapplöpning. Jag gratulerar mina slovakiska motparter, och vi får vänta och se hur finanskrisen påverkar efterlevnaden av reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten och vilken inverkan den får på den faktiska efterlevnaden av alla de bestämmelser som styr euroområdet. Jag är rädd för - och det gäller också hanteringen av finanskrisen - att en uppmjukning av EU:s egna regler är ett destruktivt steg, och därför kommer vi naturligtvis att insistera på efterlevnad av direktiven om statligt stöd och konkurrens när vi talar om ett reglernas EU, och detta kommer att vara ett av kriterierna för bedömning av förslagen om hur finanskrisen ska angripas. Regler är tillämpliga både i goda och dåliga tider, och de gäller alla. Här måste jämlikheten vara absolut.
Jag ska faktiskt kommentera ”Europa utan gränser”. Ja, tanken är att det ska ha minst tre betydelser. Vi har den ekonomiska betydelsen, som handlar om att ta bort hinder för den inre marknaden, den mentala eller psykologiska betydelsen, med andra ord att ta bort hinder i européernas sinnen, vilket självfallet är ett mål för de länder som nyligen har anslutit sig, och slutligen har vi borttagandet av yttre hinder, att motverka protektionism, få till stånd en verklig avreglering av världshandeln som ett redskap för att hantera krisen, att få upp efterfrågan och faktiskt nå slutsatserna från G20-mötet i Washington.
Här vill jag nämna en sak som påverkar mig personligen och som redan har hittat vägen till media. Václav Havel är allvarligt sjuk och har lagts in på sjukhus. Han är en man som symboliserar både vår inriktning före och efter november, och inte bara Tjeckiens inriktning - i allt väsentligt symboliserar han järnridåns fall. Han var den förste tjeck som talade till Europaparlamentet och på allas våra vägnar vill jag önska honom ett snart tillfrisknande.
Jag har några mycket specifika svar till en av parlamentets ledamöter. Jag blev rörd av Libor Roučeks omtanke om den tjeckiska regeringen, och jag kan räkna upp minst sex exempel från de senaste 10-15 åren på länder som har innehaft ordförandeskapet för Europeiska unionen och som har lyckats väl trots många inhemska problem. Så var det för Belgien när Maastrichtfördraget trädde i kraft, där konstitutionella förändringar ägde rum utan att påverka ordförandeskapet, sedan har vi det franska ordförandeskapet när Europeiska unionen utvidgades till att omfatta Sverige, Finland och Österrike samtidigt som Frankrike genomled en inhemsk politisk kris. Vi har tidpunkten för Amsterdamfördraget 1999, under det tyska ordförandeskapet, när Gerhard Schröder hade stora problem och Lafontaine lämnade hans parti, och när euron infördes under det spanska ordförandeskapet och José María Aznar, vi har det irländska ordförandeskapet och många fler jag skulle kunna nämna. Oroa er inte för de inhemska politiska problemen i Tjeckien, de kommer inte att påverka det tjeckiska ordförandeskapet.
När det gäller kärnkraftsforumet kan vi inte ha en kärnkraftsdebatt där tvisten mellan gröna, liberala, konservativa och så vidare leder till ett framtvingat resultat. Vid det kärnkraftsforum som organiseras i samarbete med Europeiska kommissionen och som äger rum i Bratislava och Prag bör en ny debatt om säkerhet, möjligheter, risker och behov lanseras, en debatt om allt det som faktiskt har blivit lite tabubelagt de senaste åren. Syftet med det slovakisk-tjeckiska kärnkraftsforumet är faktiskt att bryta ned detta tabu. Det är uppenbart varför premiärminister Fico reser till Ukraina och Moskva. Bulgariens och Slovakiens problem är viktiga eftersom de är länder som är helt beroende av gasleveranser från Ukraina. Bulgarien kan bara lagra en tredjedel av den kapacitet landet behöver och Slovakien har redan minskat produktionen vid tusentals företag, dess värmekraftverk i Nováky är slutkört och landet upplever en stor kris. Jag står i daglig kontakt med Robert Fico och stöder hans arbete, även om jag inte tror att det kommer att bli framgångsrikt i dagens läge. Vi måste vara mycket tuffare mot de båda aktörerna Ukraina och Ryssland, Naftohaz och Gazprom. Vidare anser jag att både Europeiska kommissionen och det tjeckiska ordförandeskapet måste vara mycket effektivare och tuffare i de kommande skedena. Vi måste söka efter verktyg för att lösa ett antal tekniska problem. Vi kan inte acceptera att dessa leveranser inte återupptas av ett fullkomligt irrelevant skäl (det vill säga användningen av teknisk gas) och vi kommer att vidta fler åtgärder i fråga om detta.
Vi har talat mycket om Balkan och därmed förknippade problem, och många frågor togs upp i samband med detta. Alojz Peterle vet mycket väl att vi måste finna en bilateral lösning på tvisten mellan Slovenien och Kroatien om nya kapitel ska kunna frigöras i Kroatiens anslutningsprocess. Detta är inte någon EU-tvist, även om den faktiskt börjar påverka anslutningssamtalen. I den meningen kommer kanske mina kontakter med de båda premiärministrarna och de båda presidenterna, tillsammans med mina personliga insatser, hjälpa till att lösa gränsproblemen mellan Slovenien och Kroatien.
Det finns fortfarande mycket jag skulle vilja säga, men jag ska försöka att inte uppehålla er så mycket längre. Jag ska försöka att lämna plats för era kommande förhandlingar. Jag ska sluta med att säga att vi verkligen uppskattar möjligheten att tillhöra en gemenskap mellan stater som bygger på värden och grunder som vi, sedan november 1989, än en gång har kunnat anta som våra egna värden och våra egna mål. Vi uppskattar också möjligheten att leda hela denna gemenskap. Det är någonting så unikt, någonting som min generation, som var 33 år gammal 1989, aldrig trodde att den skulle få uppleva. Vi uppskattar också att vi kan ta itu med många problem. Det vi värderar högst av allt är den interna liberala debatten. Detta är den frihet som gör det möjligt för att formulera dessa problem inom ett åsiktsspektrum som är relevant för deras lösning. Jag kan utan tvekan intyga att Tomas Garrigue Masaryk har sagt att ”demokrati är diskussion”. Jag vill gärna gå i den förste tjeckoslovakiske presidentens fotspår. Jag är helt öppen för denna diskussion. Jag tackar er för er uppmärksamhet i dag och ser fram emot att träffa er igen.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Fru talman! Diskussionen har varit mycket intressant och jag känner mig stärkt av den gemensamma uppfattningen om de befintliga uppmaningarna och det allmänna stödet för det tjeckiska ordförandeskapet. Jag upprepar återigen min önskan att arbeta lojalt, konstruktivt och i den allra bästa anda med våra tjeckiska vänner. Deras framgång är EU:s framgång.
Som några av er har betonat är detta det sista ordförandeskapet före valet till Europaparlamentet. Jag anser att det är mycket viktigt att vi alla under dessa månader visar hur relevanta alla våra institutioner är för våra medborgares välfärd, välstånd och solidaritet.
Det är mycket viktigt att kommunicera, men det kan inte göras enbart av EU-institutionerna eller enbart av medlemsstaterna. Vi måste göra det tillsammans i en sann anda av partnerskap, vilket innebär att mycket av det som kommer att hända under dessa månader kommer att vara ytterst viktigt för EU:s framtid, och även för den respekt som våra institutioner tillmäts i EU.
Jag vill utnyttja den tid jag har på mig för att besvara några av de konkreta frågor som ställts till mig, särskilt om energi. Ja, vi behöver en snabb revidering av direktivet om gassäkerhet. Kommissionen påpekade detta när den lade fram sin strategiska energiöversyn i november förra året, och vi arbetar för fullt med att lägga fram lagstiftningsförslaget om detta för Europaparlamentet och rådet så snart som möjligt. Ja, vi behöver ökad solidaritet och större framsteg på energisäkerhetsområdet i EU. Det var innebörden i den strategiska energiöversyn som vi lade fram nyligen.
Jag vill även passa på att ännu en gång uppmana alla medlemstater och EU-institutioner att arbeta mer aktivt med mekanismerna för EU:s energisolidaritet. Ja, vi behöver även påskynda investeringarna i energiinfrastruktur, sammankopplingar och energieffektivitet. Det är därför som det är så viktigt att se till att dessa 5 miljarder euro från gemenskapsbudgeten anslås för dessa ändamål.
Jag vädjar till er, till både parlamentet och det tjeckiska ordförandeskapet, att omsätta detta i praktiken så snabbt som möjligt. Ja, den ekonomiska återhämtningen måste kopplas till en smart grön tillväxt om vi vill gå starkare ur krisen. Vi har redan lagt fram förslag om att påskynda användningen av strukturfonderna för dessa ändamål. Det krävs medel för energieffektivitet och sammankoppling av energinäten, och genom att samordna de nationella stimulansprogrammen kommer vi även att anpassa de nationella insatserna i denna riktning, i linje med Europeiska rådets slutsatser.
Jag vill påpeka att det även krävs att gemenskapsbestämmelserna om lika möjligheter respekteras om vi ska ta oss igenom denna ekonomiska kris och få in EU på rätt spår mot en hållbar tillväxt igen. EU måste fortsätta insatserna för att underlätta både kvinnors och mäns deltagande i ekonomin, och göra det lättare att kombinera familjeliv och yrkesliv.
Jag vill även säga ett par ord om Lissabonfördraget, som många av er nämnde. Vi behöver detta fördrag mer än någonsin, ratificerat av alla medlemsstater. Ja, vi måste respektera alla nationella ratificeringsprocesser, men när en regering undertecknar ett fördrag på en stats vägnar innebär detta ett bindande åtagande att se till att det träder i kraft.
(Applåder)
Många av er talade om det tjeckiska ordförandeskapet och om hur viktigt det är. Som en del av er sa, Hartmut Nassauer, Elmar Brok och andra - är själva det faktum att vi har ett tjeckiskt ordförandeskap en stor händelse. Det är första gången som ett land som ingick i den tidigare Warszawapakten har axlat ansvaret för att leda Europeiska rådet. Vilken stor bedrift det är om man tänker på det, att Tjeckien 20 år efter järnridåns fall leder Europeiska rådet och att premiärminister Mírek Topolánek och vice premiärminister Alexandr Vondra samarbetar om detta ansvar. Jag har fullt förtroende för att ni kommer att göra det.
Jag vill dela med mig av en upplevelse jag hade under det portugisiska ordförandeskapet. Portugals premiärminister José Socrates och jag var i Zittau, vid gränsen mellan Tjeckien, Polen och Tyskland, och jag såg den sinnesrörelse som premiärminister Topolánek kände vid det tillfället. Denna gräns, som en gång skilde oss åt i Europa, som skilde de två sidorna av Europa åt, är nu en fri gränsövergång för medborgarna i alla dessa länder. Det var ett stort ögonblick och en stor bedrift, som vi ska vara stolta över. Det är skälet till att jag verkligen anser att det är viktigt att vi försvarar våra värden för att se till att detta ordförandeskap blir en framgång.
Några av er påpekade att det är viktigt att Tjeckien lyckas, eftersom det är ett litet land. Ursäkta, men Tjeckien är inget litet land, inte ens med europeiska mått mätt. I själva verket är det ibland ett tecken på mindervärdeskomplex att betrakta några av våra medlemsstater som små länder. Jag vill påpeka för er - som Paul-Henri Spaak, en av grundarna till vårt EU-projekt, sa - att det inte längre finns små och stora länder i Europeiska unionen, eller om man vill uttrycka det så, inget av länderna är stort, problemet är bara att några av dem inte har insett det ännu.
Om vi ser på resten av världen - när vi ser omfattningen av Amerikas styrka på försvarsområdet och inom tekniken, när vi ser Rysslands enorma geografiska omfattning, när vi ser Kinas och Indiens enorma demografiska omfattning - kan vi verkligen säga att det finns några stora länder i EU?
Det finns inte längre några stora länder i EU. Alla länder är stora när det gäller deras värdighet. För kommissionen har alla medlemsstater exakt lika stor värdighet, men om vi vill vara stora i världen måste EU vara starkt. Vi måste agera tillsammans, vi måste utnyttja alla våra institutioners inflytande. Om vi agerar tillsammans på det sättet kommer vi verkligen att kunna förändra saker till det bättre i världen. Det är därför vi behöver Lissabonfördraget. Det är därför vi behöver en gemensam föresats. Det är därför vi behöver starka institutioner. Jag önskar det tjeckiska ordförandeskapet all framgång.
(Ihållande applåder)
Talmannen: Debatten är avslutad.
Nu följer omröstningen.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gerard Batten : skriftlig. - (EN) En del av oss ser väldigt mycket fram emot att president Vaclav Klaus ska tala till oss i februari. Det kommer att vara så uppfriskande att lyssna till någon som har förståndet och ärligheten att misstro den ideologiska ortodoxin i det alltmer slutna EU och klimatförändringen.
President Vaclav Klaus har helt riktigt jämfört Europeiska unionen med den gamla Sovjetunionen. Min vän, den heroiske ryske dissidenten Vladimir Bukovskij har sagt följande om EU: ”Jag har levt i er framtid och den fungerar inte.” Han har helt rätt, EU är en form av mjuk kommunism.
Vi kan bara hoppas att det tjeckiska ordförandeskapet kommer att var lite mer skeptiskt inställt till det storslagna EU-projektet än vissa tidigare ordförandeskap. En sak som tjeckerna kan göra är att försena ratificeringen av Lissabonfördraget till efter den andra irländska folkomröstningen. När irländarna sedan röstar nej igen till det havererade fördraget kan tjeckerna erkänna detta demokratiska beslut av den enda EU-nation som har fått hålla en folkomröstning och på så sätt har kunnat sätta stopp för fördraget genom att vägra ratificera det. Låt oss hoppas att president Vaclav Klaus är rätt person att göra detta.
Alessandro Battilocchio : Tack, fru talman, och mina uppriktiga välgångsönskningar till Tjeckien. Tecknen bådar inte gott i inledningen av ordförandeskapet: den grundläggande euroskepticism som har legat till grund för många tjeckiska handlingar under den senaste tiden (såsom att man ännu inte har ratificerat Lissabonfördraget) kan inte lugna ens optimisterna. Rådets tjänstgörande ordförandes uttalande om Gaza visade också brist på institutionell känsla: ståndpunkter bör förankras hos de övriga 26 medlemsstaterna. Det faktum att man inte ville träffa socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet sänder dessutom ut en mycket dålig signal: det har aldrig tidigare hänt att rådets tjänstgörande ordförande inte har haft tid att föra en dialog med en stor politisk grupp i parlamentet. Fru talman! Vi hoppas att vi kommer att överraskas av effektiva, auktoritativa åtgärder: i så fall kommer vi efter de sex månaderna att ha den intellektuella hederligheten att erkänna detta.
Ilda Figueiredo : Det tjeckiska ordförandeskapet satte upp tre prioriterade frågor: ekonomi, energi och utrikesförbindelser. Således följde presentationen av det tjeckiska ordförandeskapet redan kända linjer, men den innehöll några egendomligheter, särskilt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Den tjeckiske premiärministern slog fast att de irländska medborgarnas suveränitet måste respekteras. Han sa till och med att om det hade skett en folkomröstning i Tjeckien så hade kanske resultatet blivit detsamma som i Irland, och han accepterade att förslaget till fördrag kunde tillbakavisas.
När det gäller gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina ansåg han att båda länderna hade del i skulden och underströk ekonomiska, strategiska och politiska skäl till deras handlande. Han stödde mer omfattande ingripanden från Europeiska unionens sida men var inte särskilt meddelsam i fråga om specifika förslag.
När det gäller socioekonomiska frågor kom han inte med någonting nytt, vilket innebär att den nyliberala linjen ligger fast, de förslag som Europaparlamentet har tillbakavisat om arbetstidsdirektivet, stabilitets- och tillväxtpakten och den nyliberala Lissabonstrategin, och han ignorerade den ekonomiska krisen och dess allvarliga konsekvenser för den sociala dimensionen.
Dessutom sa han praktiskt taget ingenting om de krigsförbrytelser som Israel fortsätter att begå mot palestinierna, vilket vi beklagar.
Genowefa Grabowska : skriftlig. - (PL) Det tjeckiska ordförandeskapet tillträdde i en svår tid för hela EU. Finanskrisen, energikrisen och den ekonomiska konjunkturnedgången är mer prövande än någonsin under dess femtiosexåriga historia. Och därtill kommer valet till Europaparlamentet i juni och den senaste militära konflikten på Gazaremsan. Personligen beklagar jag att tjeckerna inte har ordentliga verktyg för jobbet. Jag beklagar att Lissabonfördraget som ska reformera EU inte har trätt i kraft.
Det är anledningen till att det inte finns någon gemensam utrikespolitik: det finns inget system för beslutsfattande, och medlemsstaterna är inte bundna av någon princip om energisolidaritet. Och president Vaclav Klaus åsikter om klimatförändringar, EU-reformer och euron, som är bisarra för att inte säga fientliga, har en stor del av skulden i det avseendet. Därför vädjar jag till den tjeckiska regeringen och premiärminister Mirek Topolánek att begränsa Vaclav Klaus offentliga uttalanden om EU-frågor så mycket om möjligt. Detta är för hans eget bästa, och ligger också i vårt gemensamma intresse.
Tjeckiens tre prioriteringar - ekonomi, energi och yttre förbindelser - är vad EU behöver i ett nötskal. Därför tror jag att Karel Schwarzenbergs löfte att tjeckerna ska driva Europafrågorna framåt betydligt och att de inte ska vara sist i klassen kommer att infrias. Jag önskar av hela mitt hjärta vårt grannland i söder ett framgångsrikt ordförandeskap!
Gábor Harangozó : skriftlig. - (EN) Den ekonomiska återhämtningsplanen - som man enades om i december - är ett stort steg i rätt riktning för att klara av den rådande ekonomiska nedgången. Nu måste planens konkreta aspekter genomföras snabbt och effektivt. I detta avseende bör unionen maximera sina insatser för att se till att de tillgängliga medlen kan utnyttjas. Samtidigt som vi återställer förtroendet för vår finansmarknad bör vi därför särskilt förbättra och förenkla åtgärderna för att påskynda genomförandet av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Sammanhållningspolitiken är EU:s viktigaste instrument för solidaritet, och dess roll för att hantera de negativa effekterna av en global kris av den här omfattningen är naturligtvis oerhört viktig. Bland det nya tjeckiska ordförandeskapets prioriteringar välkomnar jag dessutom viljan att inleda en diskussion om en omdefiniering av mindre gynnade områden parallellt med kommissionens meddelande. En bättre avgränsning av dessa områden kommer att göra att vi kan inrikta oss på deras behov och främja deras utvecklingspotential på ett bättre sätt, och således arbeta i linje med målen för social, territoriell och ekonomisk sammanhållning inom EU. Det är viktigt att vi fortsätter våra insatser för att undvika de negativa konsekvenserna av krisen, inte bara för ekonomin, utan även för våra medborgare, särskilt för de mer sårbara medborgarna.
Mieczysław Edmund Janowski : skriftlig. - (PL) Jag vill tacka president Mirek Topolánek för hans redogörelse för det tjeckiska ordförandeskapets prioriteringar. De tre E-na - Ekonomi, Energi och EU i världen, som kommer att utgöra ramen för ordförandeskapet för gemenskapen kommer att få stryka på foten för tillkommande, oplanerade yttre händelser: Gaza och gasen.
Gazakonflikten har politiska dimensioner. Nu har den dock blivit så militariserad att humanitära frågor har hamnat i förgrunden. Människor dör där! Inte bara Hamas-milisen som orsakade den militära konflikten, utan oskyldiga barn, kvinnor och män. EU måste tillsammans med FN göra allt som står i dess makt för att finna en lösning på denna blodiga konflikt. Judar och palestinier kan leva fredligt sida vid sida. Jag ber er att vara oförtröttlig i era bemödanden att åstadkomma detta.
Gaskrisen har drabbat många europeiska länder. Tvisten mellan två företag, ett ryskt och ett ukrainskt, har vuxit till en tvist mellan de båda länderna. Nu lider många medborgare i många länder oerhört som en följd av detta, och deras energiförsörjning har avbrutits mitt i en hård vinter. Krisen har också lett till stora ekonomiska förluster, eftersom gasen även behövs i produktionen. Därför är det hög tid att införa ett olje- och gassystem för hela EU med leveranser från en mängd källor. Vi måste också snarast söka efter nya energikällor och använda moderniserade metoder för förgasning av kol. Polen vidtar åtgärder av detta slag.
Jag önskar våra tjeckiska vänner framgång med att förverkliga EU:s mål.
Magda Kósáné Kovács : Det tjeckiska ordförandeskapet har en problematisk situation. Det är svårt att ta maktens tyglar för första gången efter ett ordförandeskap som är väl etablerat som en av EU:s motorer och redan har styrt unionsskutan flera gånger. Situationen är problematisk eftersom konsekvenserna av finanskrisen först nu börjar bli kännbara i hela Europa. Den är också problematisk eftersom man inte bara måste tampas med de extrema euroskeptikerna i parlamentet utan också med högt uppsatta politiska företrädare i hemlandet.
Icke desto mindre verkar det tjeckiska ordförandeskapets program vara ett försök att upprätthålla en bra balans i Europeiska unionen. Med det nobla mottot ”Europa utan gränser” placerar man frågan om hur den ekonomiska krisen ska hanteras och frågan om hur EU:s mer långsiktiga principer ska kunna slås fast på ett ändamålsenligt sätt i förgrunden. Tjeckien är det första landet i Central- och Östeuropa som har alla de gemensamma egenskaperna hos EU:s nya medlemsstater. Således försöker det tjeckiska ordförandeskapet genom sitt program få till en proportionerlig sammanställning av de nya medlemsstaternas krav.
Det gläder oss att det tjeckiska ordförandeskapets svar på den ekonomiska krisen tar sikte på att utveckla den inhemska arbetskraften och främja vertikal rörlighet.
Samtidigt vill jag särskilt fästa ordförandeskapets uppmärksamhet på behovet av att förbättra situationen för de mest underutvecklade regionerna och de romska minoriteterna. Dessa är verkligen sociala och ekonomiska problem på EU-nivå som överskrider gränser.
Förutom att man tar till vara invandrad arbetskraft kan EU:s åldrande befolkning och de resulterande sociala spänningarna hanteras på lång sikt genom att den inhemska arbetskraft som utgörs av människor med icke konkurrenskraftiga kunskaper och färdigheter utvecklas.
Iosif Matula : Jag vill gratulera Tjeckien till ordförandeskapet för Europeiska unionen. Jag vill också uttrycka min uppskattning av att man har lyckats sammanställa ett 18-månadersprogram som en del av ett samarbete med Frankrike, som tidigare innehade ordförandeskapet för Europeiska unionen, och Sverige, som kommer att ta över ordförandeskapet för EU under andra halvåret i år.
De utmaningar som ordförandeskapet ställdes inför när det precis hade påbörjat sitt arbete, såsom kriget i Gaza och störningarna i gasleveranserna från Ryssland, för att inte nämna den globala ekonomiska krisen, har bekräftat att de prioriteringar som Tjeckien har satt upp är de rätta.
Av de tre prioriteringar som det tjeckiska ordförandeskapet har gjort - Ekonomi, Energi och EU i världen - ska jag ta upp energifrågan. Personligen anser jag att EU behöver en gemensam energipolitik så att vi kan undvika ett alltför stort beroende av resurser från ett enda område.
I det avseendet anser jag att vi måste utveckla förbindelser med nya leverantörer och att det är viktigt att investera i okonventionell teknik för att generera energi. Vi måste förbättra transportinfrastrukturen och arbeta för att få till stånd en sträckning för Nabucco-gasledningen. Jag tycker också att det är viktigt att förkorta förfarandena för att ta fram projekt som syftar till att finna alternativa och okonventionella energikällor.
Mary Lou McDonald : skriftlig. - (EN) Europeiska rådets misslyckande med att hantera de verkliga orsakerna till den irländska nejrösten till Lissabonfördraget betyder att det är möjligt att det blir ett andra nej.
Det tjeckiska ordförandeskapet har insett att det kan bli ett andra nej och ser till att förbereda sig för eventualiteten att Lissabonfördraget inte kommer att träda i kraft. Det funderar på att ta fram en plan B för val av en ny kommission i enlighet med Nicefördraget. Förslaget om att välja en kommission med 26 kommissionsledamöter plus en hög representant för den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken från den 27:e medlemsstaten är bara ett möjligt sätt att hantera den här frågan på.
Människor i EU har insett att Lissabonfördraget inte är det universalmedel som många av dess mest ivriga anhängare framställer det som. Tvärtom, det kan leda till att de ekonomiska och sociala problem vi står inför förvärras.
När det gäller krisen i Gaza är det tjeckiska ordförandeskapets svar långtifrån lämpligt. EU måste vidta gemensamma åtgärder för att upprätthålla rättigheterna för de belägrade palestinierna och försöka få slut på detta blodbad.
Rareş-Lucian Niculescu : Tjeckien, som övertog ordförandeskapet för Europeiska unionen den 1 januari 2009, har, tillsammans med andra länder som gick med i EU 2004 och senare, problem som hänger samman med att ett stort antal bostadshus befinner sig i ett dåligt skick med avseende på värmeisoleringen.
Vi bör ha följande i åtanke: de betydande energibesparingar och minskningar av de uppvärmningskostnader som medborgarna betalar som kan uppnås genom att renovera uppvärmningssystemen i dessa byggnader, liksom de begränsade möjligheterna att använda struktur- och sammanhållningsfonderna för att investera i detta område. Därför anser jag att rådets tjeckiska ordförandeskap bör ta med den här frågan bland sina prioriteringar.
För det andra har Tjeckien gjort ett uttalande om den europeiska arresteringsordern, på grundval av artikel 32 i rambeslutet, som går ut på att förfarandet för överlämnande bara ska användas för handlingar som har begåtts efter den 1 november 2004. Liknande bestämmelser gäller också i andra europeiska länder. Dylika fall undergräver medborgarnas tro på att den europeiska polisen kan bekämpa brott på ett effektivt sätt. Att Tjeckien innehar ordförandeskapet för rådet innebär att det är bra tillfälle att överväga dessa uttalanden igen.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Uttalandena från den tjeckiske premiärministern och ordföranden för Europeiska kommissionen samt den allmänna debatten i Europaparlamentet om EU:s tjeckiska ordförandeskaps program är en uppföljning av EU:s gemensamma gräsrotsfientliga politik under tidigare ordförandeskap. De har sänt ut ett budskap om att kapitalets attack på arbetarna, på gräsrotsklasserna, kommer att fortsätta med oförminskad styrka. EU:s imperialistiska roll kommer att förstärkas, vilket det tjeckiska ordförandeskapet bemödade sig om att visa så fort det tog över genom att stödja Israels kriminella imperialistiska attack mot Gazaremsan och legitimera den barbariska slakten på det palestinska folket, med fullt stöd från USA och i linje med USA:s/Natos/Östeuropas plan för den ”Nya Mellanöstern”.
Det tjeckiska ordförandeskapets program signalerar fortsatt intensifiering av EU:s attacker på gräsrötterna i syfte att förskjuta effekterna av krisen i det kapitalistiska systemet till arbetarklassen och fattiga gräsrotsklasser, ökad aggression mot folket och imperialistiska ingripanden från EU:s sida och förbättringar av dess kapacitet till militära insatser runt om i världen.
Folket måste svara på EU:s aggression genom att gå till motattack. Motstånd, olydnad och att bryta med EU:s reaktionära politik, med EU i sig, är rätt väg att gå för folket.
Maria Petre : Jag ska börja med att än en gång ta upp den tankegång som jag nämnde i måndags när plenarsammanträdet öppnades. Ni har ordförandeskapet under en period som har en särskilt betydelse för oss. I år är det 20 år sedan järnridån föll. I måndags sa jag att dessa 20 år för oss, men särskilt för de miljontals medborgare som har skickat oss hit, i viss utsträckning har varit en period av väntan och i viss mån av acceptans. Det kanske var normalt att vi inte snabbare lyckades befria oss från bördan av de 50 år som skilde oss från resten av Europa.
Jag begärde ordet för att gratulera er till att ni tog med den tredje prioriteringen, Europa i världen, men i synnerhet för att ni gjorde hanteringen av det östra partnerskapet till en prioriterad fråga. Våra två länder, Rumänien och Tjeckien, har två starka gemensamma historiska inslag: 1968 och sedan Pragvåren, som för oss rumäner, som levde under ett mycket grymt kommunistiskt diktaturvälde, var en strimma av ljus som ledde oss mot friheten.
Som parlamentsledamot från Rumänien vill jag be er att ge det östra partnerskapet en ordentlig, specifik substans. Det finns miljontals medborgare i den regionen som behöver få hoppet tänt igen genom att symboliskt gå igenom händelserna under Pragvåren än en gång de kommande månaderna. Både ni och jag kan till fullo förstå tyngden i dessa förväntningar.
Czesław Adam Siekierski : skriftlig. - (PL) Nu har vi sex månaders tjeckiskt ordförandeskap för Europeiska unionen framför oss, ett ordförandeskap som inte kommer att bli lätt, det vet vi nu. De två stora kriser som vi har tvingats ta itu med de senaste veckorna visar att ett gott ledarskap för Europeiska unionen inte bara handlar om noggrant utarbetade program, utan framför allt om förmåga att reagera snabbt och på rätt sätt på svåra problem. Detta är någonting som alla medlemsstater som förbereder sig för att ta över ordförandeskapet för EU bör ha i åtanke.
Det tjeckiska ordförandeskapet tar över efter ett mycket dynamiskt och ambitiöst franskt ordförandeskap. Det är knappast troligt att man kan undvika jämförelser dem emellan. Enligt min mening är dock de tjeckiska myndigheterna väl förberedda för arbetet och det tjeckiska ordförandeskapet kommer att bli ett exempel på att också ett litet land som inte gick med i gemenskapen förrän nyligen kan leda den på ett bra sätt. Och inte ens politiska skillnader på hemmaplan bör stoppa dem.
Jag vill vädja till ordförandeskapet att ägna en del av sin uppmärksamhet åt vardagsfrågor. Det är viktigt och nödvändigt med storskaliga, ambitiösa planer, men mycket ofta ligger de långt utanför vanliga medborgares horisont. Och det är viktigt att Europeiska unionens folk i dag, strax innan parlamentsvalen, känner att gemenskapen skapades för deras skull, för medborgarna, att den finns till för att förbättra deras vardag. Så ja till stora visioner, men sedda genom vardagslivets prisma.
Jag önskar er framgång!
Petya Stavreva : Tjeckien tar över EU:s roder vid en tidpunkt då Europa står inför utmaningarna med den globala finanskrisen, störningarna av gasleveranserna från Ryssland och Gazakonflikten.
Jag tror att det tjeckiska ordförandeskapets ambitiösa program kommer att förverkligas genom ett nära samarbete mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. EU måste fortsätta att ta aktiv ställning till alla punkter på EU-medborgarnas agenda. För närvarande är frågan om energisäkerhet särskilt het, och alla medlemsstaternas ansträngningar måste uppammas. Avbrotten i leveranserna av rysk gas till europeiska konsumenter vid temperaturer under nollan, som har lamslagit Europa, ger konceptet energioberoende en ny dimension. Denna kris gör det nödvändigt att minska medlemsstaternas beroende av ryska gasleveranser och söka efter alternativ.
Medborgarna i ett enat Europa förväntar sig att det tjeckiska ordförandeskapet ska ta aktiv ställning och bidra till att lösa problemet, som för länge sedan har upphört att bara vara en handelstvist mellan Ryssland och Ukraina.
Jag önskar ordförandeskapet all framgång.
Theodor Dumitru Stolojan : Jag välkomnar att det tjeckiska ordförandeskapet har prioriterat energifrågan.
De oacceptabla händelserna de senaste veckorna som hänger samman med säkerheten hos leveranserna av naturgas till vissa EU-medlemsstater att göra har än en gång visat att det behövs en europeisk energipolitik som förverkligas genom klart definierade EU-projekt som stöd av EU-finansiering. EU:s inre marknad för naturgas kan bara fungera normalt om det snabbt tas fram lagringsutrymmen för naturgas, däribland för flytande gas, och genom att man påskyndar genomförandet av Nabuccoprojektet.
Margie Sudre : skriftlig. - (FR) Jag vill önska den tjeckiska regeringen, som leder unionen under besvärliga omständigheter på grund av den komplicerade inhemska politiska situationen och ett ovanligt bekymmersamt internationellt sammanhang, lycka till.
Det tjeckiska ordförandeskapet måste vara beslutsamt och dynamiskt, precis som det ordförandeskap som förkroppsligades av Nicolas Sarkozy har varit de senaste sex månaderna, för att kunna arbeta aktivt för ett omedelbart eldupphör i Gaza och för att behålla en stark politisk drivkraft på grundval av det arbetsprogram som har upprättats tillsammans med Frankrike och Sverige, som kommer att efterträda Tjeckien som ledare för rådet.
För att klara den ekonomiska krisen bör den samordnade återhämtningsplan som de 27 har antagit tillämpas utan dröjsmål, för att värna om industrin, konkurrenskraften och de europeiska arbetstillfällena. Europa har en viktig del i lösningen på krisen, och det tjeckiska ordförandeskapet måste hjälpa till att bevisa detta.
Jag välkomnar den tjeckiske premiärministerns åtagande att se till att hans land ratificerar Lissabonfördraget innan detta ordförandeskap är över. Av de ekonomiska, diplomatiska och institutionella kriser som försvagar Europa är den senaste den enda vars utgång enbart beror på européerna. Det tjeckiska ordförandeskapet måste se till att unionen kan lyckas med detta, för att trygga medborgarnas framtidsutsikter.
| sv |
8. Jämställdhet mellan kvinnor och män - 2008 (
- Före omröstningen om ändringsförslag 5:
Iratxe García Pérez: Herr talman! På omröstningslistan för min grupp, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, föreslog vi att vi skulle rösta för ändringsförslag 5 om förslagsställarna för detta ändringsförslag accepterade att det var ett tillägg. Under de samtal vi haft med dem har de inte accepterat vårt förslag och därför ville vi att punkten skulle ha kvar den ursprungliga formuleringen i betänkandet. Vi kommer att rösta mot ändringsförslag 5 om vi inte får gehör för att det är ett tillägg.
(GUE/NGL-gruppen, förslagsställare till ändringsförslaget, samtyckte.)
| sv |
6. Problemet med försämrad jordbruksmark i EU och särskilt i Sydeuropa: lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument (
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 16 juli 2009.
| sv |
Högtidligt möte - Frankrike
Talmannen: President Nicolas Sarkozy, kolleger, mina damer och herrar! Europaparlamentet har nöjet att hälsa er, som Republiken Frankrikes president, välkommen hit idag till det högtidliga mötet i Strasbourg. Ert besök är en mycket stor ära för den här institutionen och jag kan försäkra er om att parlamentsledamöterna ivrigt har sett fram emot ert tal, vilket framgår av att så många av mina parlamentskolleger är samlade här idag. Under presidentvalskampanjen och sedan på nytt efter valet den 6 maj bekräftade ni än en gång konsekvent och orubbligt att byggandet av Europa var en av era viktigaste prioriteringar och att det därför också skulle vara en av den franska regeringens främsta frågor.
Talmannen: Herr president! Redan 1849 talade den store franske författaren Victor Hugo för en union av europeiska stater. Under de århundraden som har gått sedan dess har det gjorts viktiga insatser och framsteg i den europeiska integrationens historia, framförallt på fransmännens initiativ. De omfattar inte minst den nuvarande Europeiska unionens ursprung, som är ett resultat av den plan som Robert Schuman presenterade 1950. Robert Schuman hade ett nära samarbete med Jean Monnet.
Nu när vi är samlade här i Strasbourg vill jag hedra Pierre Pflimlin som var Frankrikes premiärminister, Europaparlamentets talman och Strasbourgs borgmästare under många år. Det var särskilt smärtsamt att det var Frankrikes medborgare som i en folkomröstning förkastade förslaget till konstitutionsfördrag, som innehöll så många viktiga svar för Europas framtid. Herr president! Strax innan ni valdes klargjorde ni emellertid att ni, som ert lands statschef, skulle göra ert yttersta för att föra Frankrike tillbaka i rampljuset i Europa.
Utan tvekan visade ni snabbt och bestämt denna föresats genom att bidra till att försöka få fram en lösning i förhandlingarna om reformfördraget och genom att stödja den dåvarande ordföranden i rådet, förbundskansler Angela Merkel, i hennes arbete med detta.
Jag vill avsluta med att påminna om att ni efter valet var så vänlig att bjuda in mig till Élyséepalatset som er första icke-franska gäst. Jag vill ta tillfället i akt att på Europaparlamentets vägnar än en gång tacka er för inbjudan. Ni visade nämligen inte bara ert engagemang för Europa utan - viktigast av allt - ni uttryckte i inbjudan er uppskattning för Europaparlamentet som det organ som representerar folket i EU.
(Applåder)
Den 2 juli, ett par veckor efter det att ni valdes, talade ni till folket i Strasbourg. Ni sa att ni ville att Frankrike skulle ta sitt ansvar och att alla européer skulle vara medvetna om sitt ansvar inför historien. Ni ville starta debatter, ställa frågor och ta upp alla ämnen. Herr president! Vi ser ivrigt fram emot ert tal. Jag välkomnar er att tala till Europaparlamentet.
(Applåder)
Nicolas Sarkozy: Republiken Frankrikes president. - (FR) Herr talman för Europaparlamentet, ärade ledamöter, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag tackar er för att ni har bjudit in mig för att tala för er här i den byggnad där EU:s demokratiska hjärta slår.
Jag tackar er för att ni ha gett mig möjligheten att göra det nu, vid en tidpunkt då EU, efter viss uppenbar tvekan, tar sig samman och börjar agera.
Jag tackar er för att ni ger mig möjlighet att inför er upprepa Frankrikes engagemang för EU och att tydligt förklara att nejet i omröstningen om EU:s konstitutionsfördrag inte var ett uttryck för att det franska folket vände EU ryggen utan ett uttryck för att de förväntade sig bättre saker av EU.
(Applåder)
Hoppet har ända från början burit fram den europeiska integrationen. Nu - och detta är ett ansvar som vi alla bär - räknar folket med att EU infriar dessa förhoppningar. Hopp om fred, hopp om broderskap, hopp om framsteg. Detta hopp föddes ur 1900-talets stora tragedier. Detta hopp föddes ur miljontals mäns, kvinnors och barns blod och tårar. Detta hopp föddes ur oerhört lidande. Det är hoppet om att Europas folk aldrig mer kommer att föra krig mot varandra, om att vi aldrig mer kommer att se försök till besegring, dominans och utrotning på europeisk mark, vilket drev våra nationer mot gränsen för materiell och moralisk förödelse.
Europatanken kom till stånd för att stora européer en dag sträckte ut en hand mot varandra över gränserna, gränser för vilka så många människor hade mist livet. Och det folk som hade lidit så mycket följde efter och bestämde sig för att hat hörde till det förflutna och att det som behövdes nu var vänskap.
Den europeiska integrationen var möjlig eftersom vårt folk var förfärade över vad de hade gjort. De vägrade att bråka mer eftersom de innerst inne visste att ett nytt krig vore ödesdigert. Istället valde de att älska varandra, att förstå varandra, att samarbeta för att skapa ett gemensamt öde.
Den europeiska integrationen måste ses för det den är: en moralisk nödvändighet, en politisk nödvändighet, en andlig nödvändighet.
Den europeiska integrationen är ett uttryck för en gemensam önskan hos Europas folk som erkänner värderingar, som erkänner en gemensam civilisation och som vill hålla dessa värderingar och denna civilisation levande.
EU får inte bara vara en apparat. EU får inte vara en administrativ apparat. EU får inte vara en juridisk apparat som spottar ur sig normer, förordningar och direktiv, en förfarande- och regelapparat.
EU får inte hållas åtskilt från verkligheten, åtskilt från känslor, åtskilt från människors passioner. EU kan inte bli verklighet och har ingen chans att existera om det för miljontals män och kvinnor, oavsett övertygelse, inte känns levande, inte talar till dem eller ger dem hopp om ett bättre liv och en bättre värld. EU kommer antingen att vara ett fantastiskt ideal eller så kommer det att upphöra att existera.
När folket säger nej kan vi inte säga att de har fel. Vi måste fråga varför de sa nej.
Som vi alla vet - och jag röstade förresten ja - handlade Frankrikes och Nederländernas nej dessvärre om mycket mer än att förkasta en text, hur viktig den än var.
Som vi alla vet var detta nej det tydligaste tecknet på en djup förtroendekris som inte kan ignoreras och som måste lösas.
Alla som älskar Europa måste ta detta nej från två av de folk som grundade och alltid har stått bakom gemenskapen på största allvar.
Nejet var ett uttryck för en djup oro. Miljontals män och kvinnor hade börjat förlora tilltron till EU. Varför? För att de upplevde att EU inte längre gav dem tillräckligt skydd. För att de upplevde att EU hade blivit likgiltigt inför de svårigheter som de mötte i sina liv. Huruvida denna känsla är orättvis eller ej är irrelevant. Jag är övertygad om att miljontals män och kvinnor, i alla våra länder, delar den känslan.
Detta nej var en katastrof. Det försatte EU i den allvarligaste krisen i dess historia. Denna kris, som kunde ha inneburit EU:s undergång, skulle emellertid också kunna vara bra för EU eftersom den fick dem som var djupt engagerade i det europeiska projektet att fundera över anledningarna till krisen.
Det har skett enastående framsteg sedan Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades.
Vi här är alla företrädare för folk som hatade varandra och som försökte förgöra varandra och vissa låg i krig med varandra i århundraden.
I början yttrade den store europén och talmannen för det första Europaparlamentet, Paul-Henri Spaak, de allmängiltiga och eviga orden: Vi får inte glömma någonting för det vore vanhelgande, men vi har beslutat att bege oss ut på ett stort äventyr som, om det lyckas, kommer att göra det möjligt för oss att bevara det som vi har gemensamt och det som vi håller kärast.
Detta stora äventyr har pågått i ett halvt sekel, trots otaliga svårigheter.
De parlamentariska församlingarna har spelat en avgörande roll. Jag vill hedra alla dem som medverkade i dessa eftersom de företrädde Europas medborgare i all sin mångfald.
Jag anser att vi inte bör vara rädda för denna mångfald. Vi bör respektera mångfalden, den är vår största tillgång. Demokrati betyder debatt. Det betyder en mångfald av åsikter. Det är motsatsen till ett system där alla tvingas tänka likadant. Europa skulle dö om vi alla var tvungna att tänka likadant och om de som tyckte annorlunda sågs som dåliga européer. Det finns inga dåliga européer. Vi har bara Europa, och alla bör tillåtas vara en del av Europa.
Jag tror på utbyte, jag tror på diskussion. Därför har jag alltid föredragit majoritetsstyre före enhällighet. Och det är inget litet åtagande för en fransk president.
Enhällighet är ett system som låter ett fåtal tvinga på alla andra sin vilja. Enhällighet är vissheten om att det aldrig kommer att fattas några storslagna eller djärva beslut, att det aldrig kommer att tas några risker, för med enhällighet måste vi gå i samma takt som dem som vill att Europa ska göra minst.
Enhällighet innebär maktlöshet. Enhällighet innebär att det är omöjligt att handla. Det innebär att det är omöjligt att ändra det som har bestämts. Därför var jag för utvidgandet av majoritetsomröstningen i det förenklade fördraget.
Jag tror på demokrati. Jag tror på att Europa måste vara så demokratiskt som möjligt. Därför har jag alltid ansett att vi gör Europa en björntjänst om vi avstår från debatt, om vi tystar ned kritik, om vi döljer våra meningsskiljaktigheter.
Jag är övertygad om att Europa behöver mer debatt, mer demokrati och, i slutändan, mer politik.
EU har lyckats bryta dödläget på grund av att stats- och regeringscheferna vid toppmötet i Bryssel fattade ett politiskt beslut, medvetna om att de höll EU:s öde i sina händer. Den dagen i Bryssel undanröjde de olika stats- och regeringscheferna med sin politiska vilja alla de hinder som fram till dess hade tyckts oövervinneliga.
Vad innebar politik? Det innebar att erkänna att förslaget till konstitutionsfördraget var ett misslyckande. Det innebar att föreslå för fransmännen som hade röstat nej att förhandla fram ett förenklat fördrag för att bryta dödläget i EU och ratificera det i parlamentet, som jag förklarade under min presidentvalskampanj. Det franska folket gav mig behörighet att låta det förenklade fördraget ratificeras i parlamentet.
(Applåder)
Jag ska tillägga att det är märkligt att säga att Europaparlamentet är en plats där EU:s demokratiska hjärta slår, samtidigt som ni säger att det vore odemokratiskt att låta Frankrikes parlament ratificera fördraget. Om EU är demokratiskt i Europaparlamentet så är Frankrike demokratiskt i det franska parlamentet.
(Applåder)
Politik innebar för de länder som hade ratificerat förslaget till konstitutionsfördrag, och jag vill hedra dem och de parlamentsledamöter här som var för det, att gå med på att inleda förhandlingar om en ny, mindre ambitiös text. Vi lyckades bryta dödläget i EU eftersom de länder som hade röstat nej gjorde en insats. Jag vill hylla dem av er som var för konstitutionsfördraget och som gick med på att diskutera ett nytt förslag. EU har tagit sig ur krisen eftersom det fanns samförstånd på två fronter.
Det förenklade fördraget är en politisk seger för EU. Det är en seger för det europeiska medvetandet uttryckt genom politik.
Nu - och jag tar mitt ansvar - vore det ett misstag att tro att vi med det förenklade fördraget har löst allting i EU, att vi kan slappna av och att det inte kommer att uppstå några fler frågor. Det förenklade fördraget löser den institutionella krisen men det förenklade fördraget löser varken den politiska krisen eller den moraliska krisen i EU. Det gör det möjligt för EU att fatta beslut och handla. Det säger dock ingenting om för vilket ändamål och i vilket syfte. Det säger ingenting om hur EU kommer att se ut imorgon och hur det kommer att bidra till att förbättra medborgarnas liv. Det ger inte dem som hade slutat att tro på EU någon anledning att tro på det igen.
Den institutionella frågan har lösts. Nu måste vi lösa de politiska frågorna. Vi måste undersöka dem utan att vara rädda och debattera dem utan några tabun.
EU har valt demokrati och i en demokrati måste vi kunna debattera allting: budgetpolitik, handelspolitik, penningpolitik, industripolitik, finanspolitik, all politik, oavsett vad den handlar om. Annars är det ingen vits att säga att vi vill ha ett demokratiskt EU.
EU har valt demokrati och i en demokrati får oberoende aldrig förväxlas med en fullständig brist på ansvar. Ingen bör kunna ange sitt eget oberoende som skäl till varför den inte ska hållas ansvarig, behöva förklara sig eller granskas. I en demokrati är politiskt ansvar en universell och grundläggande princip.
I en europeisk demokrati bör vi kunna diskutera EU:s syften och mål. Jag har föreslagit att vi ska inrätta en visemannakommitté som ska fundera över framtiden. Jag anser också att vi tillsammans bör kunna diskutera olika alternativ för EU:s framtid. Vi kan välja olika vägar och jag undrar hur vi ska kunna välja rätt om vi blankt vägrar att diskutera dem.
I en europeisk demokrati bör vi kunna debattera den europeiska identiteten och nationella identiteter. Vi bör kunna diskutera hur den europeiska identiteten byggs upp och, ursäkta mig, försvaras. Vi bör kunna diskutera hur Europa skyddar sina nationella identiteter, som är en av Europas tillgångar.
Vi bör inte vara rädda för dessa identiteter. Det är inget fel med att vilja bevara sin identitet. Det är när identiteterna hotas, när människor upplever att deras identiteter angrips, som förbittring uppstår och de blir farliga och aggressiva.
Europas folk befinner sig i en oerhört djup identitetskris. Det är en kris som påverkar både våra nationer och den civilisationsuppfattning som alla européer delar och som förenar Europa. Det är en kris som hänger samman med globaliseringen och kommersialiseringen i världen.
Det var ett genidrag av EU:s grundare att lansera EU genom ekonomi, genom kol och stål, genom handel. Politiken har dock gått för långsamt i förhållande till ekonomin, och ännu långsammare i förhållande till kulturen. Det var ett misstag att förbise det kulturella Europa.
(Applåder)
I en värld som hotas av standardisering, i en värld som domineras av teknik, där ekonomiska värderingar tenderar att prioriteras före alla andra, kan EU inte vara EU i allmänhetens ögon om det inte försvarar värderingar, civiliserade värderingar, andliga värderingar, om det inte gör allt som står i dess makt för att försvara den kulturella mångfalden. Men vad ska vi försvara, i fråga om mångfald, om vi inte har bevarat våra identiteter?
EU måste se till att det inte ses som ett hot mot identiteterna utan som en form av skydd, ett sätt att hålla dem levande.
Även i fråga om moral är mänskliga rättigheter en del av den europeiska identiteten. Varje gång en människa förtrycks, varje gång en person förföljs, varje gång ett barn utsätts för övergrepp, varje gång ett folk utnyttjas någonstans i världen måste EU stödja dem för det mänskliga rättigheternas EU står fast vid sitt ord. Det är upp till EU att sprida mänskliga rättigheter till alla regioner i världen.
(Applåder)
Jag ska tillägga att alla de som tidigare har vägrat att försvara mänskliga rättigheter för att vinna kontrakt både har förlorat kontrakten och har förlorat i fråga om värderingar.
(Applåder)
I den europeiska demokratin bör ordet skydd inte vara förbjudet. Om vi inte vill att våra folk ska tröttna på att vara offer för illojal konkurrens och dumpning och en dag kräva protektionism och stängda gränser måste vi våga debattera det som borde vara en verklig gemenskapspreferens. Vi bör kunna göra lika mycket för att skydda oss som andra gör. Vi bör kunna rusta oss med samma verktyg som andra har. Om andra regioner i världen har rätt att skydda sig mot dumpning, varför skulle inte EU kunna göra det? Om alla länder har en valutapolitik, varför skulle inte EU kunna ha det? Om andra nationer kan förbehålla delar av sin marknad för offentlig upphandling för sina små och medelstora företag, varför skulle inte EU kunna göra det? Om andra nationer genomför industripolitik, varför skulle inte EU kunna göra det? Om andra nationer försvarar sina jordbrukare, varför skulle inte EU kunna försvara sina egna jordbrukare?
(Applåder)
EU vill inte ha protektionism men EU måste kräva ömsesidighet. EU vill inte ha protektionism men EU har en skyldighet att säkerställa sitt oberoende i fråga om energi och livsmedel.
EU vill föregå med gott exempel i kampen mot den globala uppvärmningen men EU kan inte acceptera illojal konkurrens från länder som inte inför några miljörestriktioner för sina egna företag.
(Applåder)
EU är för konkurrens men EU kan inte vara ensam i världen om att göra det till en troslära. Därför beslutade man vid toppmötet i Bryssel att konkurrens skulle vara ett medel snarare än ett självändamål för EU.
EU har valt marknadsekonomi och kapitalism men det innebär inte total laissez-faire och finansiell kapitalism som gynnar spekulerare och aktieägare till nackdel för företagare och arbetstagare.
(Applåder)
Europeisk kapitalism har alltid varit en kapitalism för företagare, en produktionsinriktad kapitalism snarare än en spekulations- och marknadskapitalism.
Ja, jag förklarar högt och tydligt att EU har en roll att spela när det gäller att tillföra lite välbehövlig etik till den finansiella kapitalismen. Det vi såg under krisen på högriskmarknaden - när ett fåtal spekulerare undergrävde den globala konkurrensen - är någonting som EU inte kan acceptera.
(Applåder)
Vi har olika idéer och olika åsikter i alla dessa frågor men det innebär inte att vi inte bör diskutera dem. Vi måste debattera dem tills vi har lyckats nå en kompromiss som gör det möjligt för oss att skapa en gemensam politik. Alla dessa frågor kommer att ha högsta prioritet under det franska ordförandeskapet.
Det finns många fler frågor att debattera: omarbetningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, miljöbeskattning, förnybar energi och energihushållning, försvaret. Hur kan EU vara oberoende och ha ett politiskt inflytande på världsarenan? Hur kan EU verka för fred och stabilitet om det inte kan garantera sin egen säkerhet?
Vad innebär vårt engagemang för EU om vi inte kan diskutera inrättandet av ett europeiskt försvarssystem och förnyandet av Atlantpakten? Vad innebär vårt engagemang för EU om ingen av oss kan göra en insats för att garantera vår säkerhet?
Europas folk har skapat solidaritet genom allt från fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen till det förenklade fördraget. Detta kan vi se i regionpolitiken men vi bör också kunna se det inom försvaret. Vi bör kunna se det i en europeisk migrationspolitik. I ett EU där folk kan röra sig fritt mellan medlemsstaterna kan en sådan politik endast vara en gemensam migrationspolitik. Man kan inte vara medlem i Schengenområdet och reglera utan att informera de andra länderna, eftersom reglering i ett land påverkar alla andra länder i Schengenområdet.
(Applåder)
När jag valdes till president i Republiken Frankrike ställde jag upp ett mål för mig själv om att föra Frankrike tillbaka till hjärtat av den europeiska integrationen. Jag ville att Frankrike skulle övervinna sina tvivel genom att bli mer engagerat i EU. Jag vet mycket väl att Frankrike inte kommer att kunna få sin vilja fram i alla frågor men jag vill att Frankrike ska återta sin plats i hjärtat av Europa.
Jag har på nytt inlett en dialog med gemenskapsinstitutionerna och jag vill tacka ordförande José Manuel Barroso för det tillitsfulla förhållande som har växt fram mellan Frankrike och Europeiska kommissionen. Frankrikes politik går nu ut på att nära och med fullt förtroende samarbeta med EU:s institutioner, det vill säga Europaparlamentet och kommissionen.
Jag kommer att göra mitt yttersta för att se till att alla delar den visionen, att Förenade kungariket ratificerar det förenklade fördraget, för Europa behöver Förenade kungariket...
(Applåder)
Jag kommer att göra mitt yttersta för att inleda en dialog med länderna i Öst, länder som ofta har haft en berättigad känsla av att man inte lyssnade på dem i tillräcklig utsträckning. De har inte färre rättigheter för att historien har dömt vissa av Europas folk att ansluta sig till EU senare. De har samma rättigheter som de länder som grundade unionen. Det är den europeiska andan.
(Applåder)
Det var det jag gjorde när jag föreslog en union för Medelhavsområdet. Jag vill inte utestänga någon och jag vill bygga vidare på det arbete som gjorts i Barcelona. Om Barcelona hade varit tillräckligt hade vi vetat det. Därför behöver vi än en gång vara ambitiösa.
Jag vill att Frankrike ska göra EU mer dynamiskt för om saker och ting går väl i Frankrike kan hela EU dra nytta av det.
Ingen i Europa har något intresse av ett svagt Frankrike som inte kan växa. Ingen i Europa har något intresse av ett Frankrike på nedgång, ett Frankrike drabbat av en identitetskris eller ett Frankrike som är rädd för framtiden.
Jag har tagit fram ett reformprogram. Det ligger inte i Europas intresse att dessa reformer misslyckas eftersom de kommer att göra det möjligt för Frankrike att sanera sina offentliga finanser och leva upp till sina åtaganden. Det franska folket har godkänt dessa reformer. Jag pläderade för dem före valet. Därför kommer jag att se till att reformerna genomförs fullt ut. Ingenting kommer att hindra mig från att uppnå detta mål och det är det bästa som Frankrike kan göra för Europa.
Här i Strasbourg, som ligger det franska folket så varmt om hjärtat och som alla européer för alltid kommer att förknippa med er församling, ert parlament, som håller den demokratiska debatten så levande, kommer jag att tänka på Simone Veil, som 1979 var det första direktvalda Europaparlamentets första talman, och som så ofta talade här i denna talarstol.
Jag vill hedra henne för hennes bidrag till det europeiska projektet och till kvinnorörelsen. Hon kämpade för kvinnors rättigheter, för deras värdighet, och ert parlament har alltid varit troget hennes principer. Simone Veil sa följande: Oavsett våra meningsskiljaktigheter, tror jag att vi delar samma önskan om att skapa en gemenskap som bygger på ett gemensamt arv och en gemensam respekt för grundläggande mänskliga värderingar. I den andan uppmanar jag er att i kamratlig anda utföra de uppgifter som vi har framför oss.
Jag gör dessa ord till mina egna. Dessa ord är utmaningar. Dessa utmaningar är utmaningar som våra medborgare räknar med att EU ska ta itu med. Vi har ingen tid att förlora. Europa har redan slösat bort så mycket tid de senaste tio åren. Vi måste omedelbart se till att folket än en gång återfår sin tilltro till Europa. Ni kan räkna med Frankrikes osvikliga engagemang för Europa.
(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)
Talmannen: President Nicolas Sarkozy! Jag vill tacka er för dessa uppriktiga och djupt europeiska tankar. Ni har åter visat er europeiska övertygelse och ert och det franska folkets engagemang för det europeiska projektet. Vi ser med förtröstan fram emot det franska ordförandeskapet som kommer att inledas i ett viktigt skede för EU:s framtid när EU-länderna kommer att ratificera reformfördraget. Jag är övertygad om att den här perioden kommer att präglas av stora framsteg på vägen mot ett Europa med fred och solidaritet. Europaparlamentet kommer som representant för EU:s medborgare att stå vid er sida under arbetet och hoppas på ett nära samarbete med er för att se till att ordförandeskapet blir framgångsrikt och därför gagnar Europas folk.
President Nicolas Sarkozy! Parlamentet önskar er all framgång, både för Frankrike och för enandet av vår europeiska kontinent. Tack.
(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.40.)
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avbröts kl. 22.50.)
| sv |
6. Den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar (
| sv |
13. Måttenheter (
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 21.40.)
| sv |
9. Handel med sälprodukter (
Före omröstningen:
Hartmut Nassauer: (DE) Herr talman! Jag vill uppmärksamma ett fel som har smugit sig in i omröstningslistan för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. I slutomröstningen om både det ändrade förslaget och lagstiftningsresolutionen borde det stå ”fri omröstning”. Jag ber er - och jag innefattar gruppen här - att ha detta i åtanke.
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Jag vill fråga er vilken artikel i arbetsordningen som gör det möjligt för grupper att korrigera sina omröstningslistor här med ert samtycke? Detta är ett missbruk av de enskilda ledamöternas parlamentariska oberoende!
| sv |
5. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Odense Staalskibsværft/Danmark (
| sv |
2. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Tyskland - uppsägningar (
| sv |
Återupprättande av ömsesidighet i viseringsordningen - solidaritet med den ojämlika statusen för tjeckiska medborgare efter att Kanada ensidigt infört visumkrav (skriftlig förklaring): se protokollet
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag har nöjet att informera er om att en delegation från Australiens representanthus och senat har tagit plats på åhörarläktaren. Jag önskar er varmt välkomna.
(Applåder)
De deltar i Europaparlamentets och Australiens 31:a interparlamentariska möte, som hålls här i Europaparlamentet den 9 och 10 april. Delegationen består av ledamöter från senaten och representanthuset, och leds av senator Alan Ferguson, talman i australiska senaten. Europaparlamentet och Australiens parlament inledde sin direkta och vittomspännande politiska dialog 1981. Vi ser mycket fram emot att stärka och utöka samarbetet ännu mer. Jag vill önska delegationen all framgång under resten av deras vistelse och en lycklig resa hem när den tiden kommer.
(Applåder)
| sv |
Andra toppmötet mellan EU och Afrika (Lissabon, 8 - 9 december 2007) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om det andra toppmötet mellan EU och Afrika (Lissabon, 8-9 december 2007).
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot Michel, mina damer och herrar! Det andra toppmötet mellan EU och Afrika som ägde rum förra veckan i Lissabon var tveklöst en framgång och markerade början på en ny förbindelse mellan Europeiska unionen och Afrika baserad på en strategisk dialog. Nästan 80 stats- och regeringschefer, talmännen för Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet och företrädare för det civila samhället sände starka budskap till EU-medborgarna, till det afrikanska folket och till världen.
Den nya förbindelsen mellan EU och Afrika konkretiseras genom de dokument som antogs vid toppmötet, vilka enligt min mening är av hög kvalitet: den gemensamma strategin, handlingsplanen och Lissabonförklaringen. Dessa dokument innehåller redogörelser för de specifika detaljerna för förbindelserna mellan EU och Afrika. Den nya strategin främjar för det första multilaterala kanaler och strävar för det andra efter att på ett integrerat sätt hantera förbindelsens alla olika dimensioner. Strategin visar vilken skillnad EU kan göra, framför allt i jämförelse med andra internationella aktörer.
Behandlingen av Afrika som en partner i den strategiska dialogen återspeglades också i den metod som användes vid såväl förberedelserna inför toppmötet som vid utarbetandet av de dokument som skulle antas vid toppmötet. Strategin - för första gången en verklig gemensam strategi - och handlingsplanen var resultatet av ett intensivt och djupgående arbete med Afrika, framför allt med Afrikanska unionen, och utarbetades och slutfördes slutligen av en gemensam expertgrupp.
Jag måste vid denna tidpunkt betona Europaparlamentets konstruktiva roll i processen med att utarbeta dokumenten och förbereda toppmötet i Lissabon. I den gemensamma strategin fastställs fyra sammanlänkade områden av gemensamt intresse: fred och säkerhet, demokratiska styrelseformer och mänskliga rättigheter, handel och regional integration och utveckling. För den inledande perioden 2008-2010 föreskrivs i handlingsplanen åtta partnerskap på områden av gemensamt intresse som främst syftar till en positiv inverkan på de afrikanska medborgarnas och EU-medborgarnas dagliga liv.
Vid toppmötet i Lissabon bekräftades de viktiga förändringarna i EU, Afrika och i världen. I dagens EU med 27 medlemsstater skiljer sig de utrikespolitiska prioriteringarna och tillvägagångssätten i hög grad åt. Afrikanska unionen träder fram som en efterfrågad diskussionspartner för EU, med en agenda som också omfattar frågan om mänskliga rättigheter och goda styrelseformer. Det finns också en utbredd uppfattning om att en rad globala utmaningar, som exempelvis fred, säkerhet och internationell handel, kräver gemensamma åtgärder från det internationella samfundets sida, vilket följaktligen skulle motivera uppkomsten av nya samarbetsformer. Detsamma kan sägas när det gäller att hitta svar på de problem som drabbar både EU och Afrika, framför allt klimatförändringens effekter, förvaltning av energiresurser och migrationsflöden.
Afrika och EU förstår att det finns ett behov av att föra upp sin förbindelse till en ny nivå, och vid toppmötet blev denna gemensamma önskan tydlig och otvetydig. Det andra toppmötet mellan EU och Afrika får dock inte framställas som vägens ände, utan snarare som en vändpunkt i förbindelserna mellan de två kontinenterna.
Den uttryckliga hänvisningen till uppföljningsmekanismerna för de beslut som fattats är därför av särskild vikt, framför allt för att garantera ett medellångsiktigt och långsiktigt perspektiv. Utöver införandet av ett treårsintervall för dessa toppmöten, planeras sektorsvisa minister- och expertmöten för de olika områdena i handlingsplanen, tillsammans med regelbundna kontakter mellan EU-kommissionen och Afrikanska unionens kommission. Det civila samhället, de icke-statliga organisationerna, fackföreningarna, företagarforumen och tankesmedjorna kommer dock också att ha en mycket viktig roll när det gäller tillämpningen och övervakningen av de planerade åtgärderna.
Slutligen måste jag betona Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets centrala betydelse när det gäller att genomföra det nya partnerskapet. De befintliga banden mellan EU:s och Afrikas parlamentsföreträdare måste nu stärkas. Liksom ni säkert känner till gläder sig ordförandeskapet mycket över det gemensamma uttalandet av de båda parlamentens talmän vid det andra toppmötet mellan EU och Afrika. Det får inte finnas något tvivel om att en ny och mycket spännande väg har öppnats i förbindelserna mellan EU och Afrika efter toppmötet i Lissabon.
Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Det gläder mig att kunna informera er om resultaten från toppmötet i Lissabon. Det finns inte mycket mer att tillägga eftersom jag anser att rådets ordförande har beskrivit resultaten på ett utmärkt sätt. Jag vill också gratulera det portugisiska ordförandeskapet till att ha arrangerat och anordnat detta toppmöte - eftersom jag anser att det verkligen behövdes - och särskilt till dess stora framgång.
Det är uppenbart att ett nytt och tydligt budskap fördes fram vid toppmötet: budskapet om en radikal förändring av förbindelserna mellan Afrika och EU. Toppmötet i Lissabon markerade liksom redan sagts antagandet av en ny gemensam vision inom ramen för en gemensam strategi, ett politiskt partnerskap mellan ohämmade, befriade och pragmatiska likvärdiga parter, och ett gemensamt ansvar. Detta sagt antog man också vid toppmötet åtta strategiska planer för att specifikt tillämpa denna nya vision.
Vid toppmötet fördes intensiva, omfattande och högkvalitativa debatter som gav en fingervisning om den nya karaktären hos vår förbindelse, och därmed om dess genuina och väsentligen politiska natur. Ja, vi diskuterade Zimbabwe, och många nya europeiska ledare, som exempelvis ordförande Barroso och kansler Merkel, klargjorde att Robert Mugabes politik är helt oacceptabel, att vi inte kan tolerera överträdelser av de mänskliga rättigheterna och att den politik som förs i landet skadar reformsträvan på den afrikanska kontinenten. Många afrikanska ledare delar denna kritik, och jag anser att EU borde ge sitt fulla stöd till afrikansk medling under överinseende av Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen (SADC) och under ledning av president Mbeki.
Ja, vi talade om Darfur och om den oacceptabla humanitära och säkerhetsmässiga situationen, och vi kritiserade den sudanesiska regeringens samarbetsovilliga inställning. Vid ett trojkamöte med Sudans president klargjorde vi våra förväntningar och krav på att han ska fatta ett beslut om att tillåta en snabb utplacering av hybridstyrkan för att snarast möjligt sätta stopp för det våld som vi vet sker där. Det bör som regel noteras att demokrati, styrelseformer och mänskliga rättigheter inte längre är tabu, och många afrikanska länder har slagit in på vägen mot framsteg, som de säger, inte för att bemöta EU:s förväntningar, utan sitt eget folks förväntningar.
Ja, vi talade också om ekonomiska partnerskapsavtal och ja, överenskommelser nåddes med många afrikanska ledare. Ordförande Barroso och jag förklarade gång på gång vilka frågor som verkligen ligger bakom de ekonomiska partnerskapsavtalen. Vi förklarade också att den verkliga utmaningen på kort sikt är att utarbeta interimsavtal, inte ekonomiska partnerskapsavtal, före den 1 januari för att garantera förenlighet med WTO:s bestämmelser och därmed förhindra att de länder som inte hör till de minst utvecklade länderna hamnar i en mer ogynnsam situation än före den 1 januari 2008. Jag hörde exemplet med Elfenbenskusten, som skulle ha förlorat omkring 750 miljoner euro i råvaruhandel om landet inte hade utarbetat interimsavtalet. Ordförande Barroso föreslog att diskussioner om ekonomiska partnerskapsavtal nästa år borde hållas på högsta nivå med alla berörda regioner, med målet att ingå avtal som syftar till en rimlig ekonomisk integration.
De här frågorna är naturligtvis komplicerade. Vi diskuterade dem utan rädsla för motsättningar. Detta kommer naturligtvis att ge vårt nya partnerskap en kvalitet och ett djup, men från och med i morgon kommer vi att stå inför den ännu större utmaningen med att omvandla denna nya politiska vision till specifika åtgärder. Det är vår politiska plikt att lägga fram specifika resultat senast 2010, med andra ord när vi återigen träffas för det tredje toppmötet mellan EU och Afrika. Vi har en kollektiv skyldighet att skapa resultat.
Den gemensamma strategin och den första handlingsplanen utgör färdplanen för vårt partnerskap och delar upp det i mycket specifika, operativa och tematiska mål, liksom talmannen sa. Dessa två gemensamma dokument som antogs vid toppmötet välkomnades enhälligt tack vare deras kvalitet och deras ambitiösa karaktär. Denna framgång är resultatet av en mycket lång period av förberedande arbete som inleddes i december 2005 med ett meddelande från kommissionen om en strategi för Afrika, som 2007 blev den gemensamma strategin för EU och Afrika.
Europeiska kommissionen avser helt och hållet att ta sitt ansvar under tillämpningsfasen. Det är dock inte enbart kommissionens ansvar att se till att strategin blir en framgång. Medlemsstaterna och våra afrikanska partner måste se till att deras mekanismer blir fullt ut användbara. Ett av Europas främsta ansvarsområden när det gäller att tillämpa detta partnerskap kommer att bestå i att avsätta medel för finansieringen. Jag vill påminna er om att medlemsstaterna åtog sig att betala ut ytterligare 20 miljarder euro per år senast 2010. De senaste resultaten visar att vi är på rätt väg, men att de aktuella goda resultaten är tämligen relativa om vi beaktar effekten av skuldavskrivningar i vissa länder.
För det andra är en bättre arbetsfördelning mellan givarna en mycket viktig aspekt. Därför är uppförandekoden om arbetsfördelning ett mycket viktigt inslag.
För det tredje vill jag också påminna er om att medlemsstaterna i Gleneagles åtog sig att avsätta en miljon euro per år för Aid for Trade, av vilket hälften ska betalas till Afrika. Det handlar om offentliga politiska åtaganden. Jag vill påminna er om detta eftersom dessa inslag kommer att stärka genomförbarheten och genomförandet av de strategiska planerna.
Jag har ytterligare en åsikt om denna fråga: det är nu tydligt att utrikes- och utvecklingsministrarna inte får ha ensamrätt till kommissionens och medlemsstaternas åtagande. Jag vill att vi ska institutionalisera principen om gemensamma och regelbundna sektorsvisa ministermöten angående dessa frågor. Sektorsministrarna, till exempel på områdena för vetenskaplig forskning, handel, jordbruk och ekonomi, kan naturligtvis göra ett enormt bidrag till den nya förbindelsen med de afrikanska länderna.
Liksom jag förklarade vid Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets konferens i Lissabon, förlitar vi oss också i hög grad på att Europaparlamentet och de afrikanska och europeiska nationella parlamenten ska samla in och sprida de civila samhällenas åsikter och förväntningar. De demokratiska aktörernas och de afrikanska och europeiska civilsamhällenas centrala betydelse för det strategiska partnerskapet och dess tillämpning är också ett nyskapande inslag som jag hoppas kommer att skapa ett genuint partnerskap med inriktning på människor. Anförandena av Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets talmän inför stats- och regeringscheferna markerade det officiella genomförandet.
Jag vill också tala om för er att jag vederbörligt noterade begäran från era kolleger i det panafrikanska parlamentet om finansiellt stöd för denna institution med tanke på dess självständighet. Vi kan naturligtvis tänka oss att tillsammans med budgetmyndigheterna överväga en mer direkt tillgång till finansiering. Jag upprepar min förhoppning om att vi en dag ska kunna införliva Europeiska utvecklingsfonden i budgeten, för jag anser att det vore rätt och riktigt för er att genomföra er demokratiska kontrollfunktion i processen med att tilldela offentliga utvecklingsmedel.
Före toppmötet sa jag att den huvudsakliga utmaningen vid toppmötet skulle vara att slå an rätt ton för detta politiska partnerskap mellan EU och Afrika och sända ett tydligt budskap om en ohämmad, gemensam och pragmatisk relation. Jag tycker att detta är exakt det budskap som sändes vid toppmötet i Lissabon. Liksom Portugals premiärminister José Socrates sa, känner jag på mig att det kommer att finnas ett före Lissabon och ett efter Lissabon i förbindelserna mellan EU och Afrika.
Maria Martens: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Toppmötet ligger bakom oss, och det var ett historiskt tillfälle och en vändpunkt för våra förbindelser med Afrika. Grunden för vår förbindelse har verkligen förändrats: från dominans till samarbete, från monolog till dialog. Det är rätt att tala om ett partnerskap mellan likvärdiga parter. Både EU och Afrika har trots allt ett ansvar när det gäller Afrikas utveckling. EU ansvarar för EU-politiken och de afrikanska regeringarna ansvarar för sin politik.
En gemensam strategi, baserad på gemensamma värderingar och ömsesidig respekt och anpassad till människors välfärd, behövdes i högsta grad. En gemensam strategi behövdes också för att vi tillsammans skulle kunna hantera de problem som drabbar båda kontinenterna. Det gläder mig att toppmötet inte togs över av Robert Mugabe. Situationen i Zimbabwe är oacceptabel och det är rätt att hans politik kritiseras hårt. Toppmötet handlade dock inte bara om Zimbabwe. Andra katastrofer pågår i Afrika som kräver många offer. Tänk bara på Darfur och Somalia och låt oss inte glömma Kongo.
Herr talman! Parlamentet antog sitt betänkande om strategin i oktober. Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets gemensamma uttalande undertecknades vid parlamentets möte inför toppmötet. Båda talmännen presenterade uttalandet vid toppmötets öppningssammanträde. Parlamenten borde verkligen inte bara ha en roll när det gäller att utarbeta strategin, utan de borde också ha en viktig roll vid övervakningen av strategins tillämpning.
Angående handlingsplanen är den tyvärr fortfarande vag, liksom frågorna om finansiering och parlamentens strukturella deltagande. Jag gläder mig över kommissionsledamotens löften om detta. I handlingsplanen nämns seminarier, studier och utvärderingar. Det är ju mycket viktigt, men i slutändan handlar det om att visa resultat. Vi vet alla att det finns tillräckligt med vatten, expertkunskap och pengar för att göra vardagen i Afrika bättre. Mycket beror på den politiska viljan. Låt denna strategi bli en verklig ny början till en hållbar utveckling i Afrika.
Josep Borrell Fontelles: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Också jag vill gratulera det portugisiska ordförandeskapet. Det var helt fel att världens största handelsenhet och världens fattigaste kontinent under sju år inte träffades för att samtala. Den stötestenen är nu avskaffad. Toppmötet har ägt rum och stora framgångar har tveklöst nåtts, varav den första var att toppmötet faktiskt ägde rum.
Parlamenten, och särskilt Europaparlamentet, är redo att föra upp vår inspiration på scenen som vi säger på spanska, det vill säga omvandla våra ord till handling. Jag beklagar dock, herr kommissionsledamot, att hänvisningen till parlamentsdimensionen endast var tomma ord, eftersom inga av våra krav vid det tidigare toppmötet om särskilda åtgärder eller medel för att utveckla parlamentens roll införlivades i slutsatserna från toppmötet.
Trots det kommer parlamentet att fortsätta sitt arbete och peka på områden där vi inte har lyckats så bra. Det måste sägas att vi inte har lyckats så bra med de berömda ekonomiska partnerskapsavtalen. Vad som har hänt är att vi har en ohämmad förbindelse mellan likvärdiga parter. Vissa afrikanska ledare har tydligt påtalat problemen med vissa av de metoder som vi häftigt har förespråkat. Det räcker inte att ha rätt, eller att ha skäl att göra något. Vi måste nå en överenskommelse. Överenskommelser är överenskommelser och kan inte likställas med ett påprackande. Vi måste arbeta hårdare och bättre för att nå överenskommelser på de jämlika grunder som vi tillkännagav i toppmötets anda. Denna oenighet i fråga om handeln kommer att gå till historien som ett av de utmärkande dragen för detta toppmöte.
Det andra utmärkande draget var mänskliga rättigheter. Innehåll var det ont om också i det sammanhanget. Ja, herr kommissionsledamot, ni diskuterade Darfur, men inte mycket. Inte mycket nej, och faktiskt nästan inte alls, eftersom vissa av oss här tvingades skriva till er för att påminna er om att frågan inte stod med på dagordningen, och att det var en skam att Afrika och EU skulle träffas utan att diskutera Darfur. Återigen oroade man sig, men man bekymrade sig egentligen inte mycket i praktiken. Liksom vi påmindes om i morse borde vi verkligen oroa oss, men vi måste också bry oss mycket mer, och också på ett mer effektivt sätt.
(Applåder)
Thierry Cornillet: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill återigen ta upp det interparlamentariska mötet mellan det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet och kommentera två frågor där en gemensam vision behövs inom ramen för en gemensam strategi. Liksom när det gäller kärlek är ord inte nog: vi behöver handling och bevis. Därför anser jag att det finns två områden där vi skulle kunna tillämpa en gemensam vision och verkligen göra den till en del av en gemensam strategi.
Den första punkten är budgetkontroll, liksom ni sa herr kommissionsledamot. Vår uppgift är att kontrollera utbetalningar och därför är det absolut grundläggande, och upp till oss, att införliva Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i budgeten på ett sådant sätt att en parlamentarisk kontroll kan utövas. Våra utbetalningar är naturligtvis inbetalningar för våra kolleger i de afrikanska parlamenten. Det är avgörande att de kan använda nationella parlamentariska kontroller för att hantera inkommande medel, vilka ofta kan vara en viktig hävstång i deras nationella politik, framför allt i en politik med budgetstöd. Det är därför hög tid att se till att införliva EUF i budgeten och att ge dem budgetkontrollmekanismer, om nödvändigt med stöd.
Min andra punkt rör gemensamma åtgärder inom ramen för internationell humanitär rätt. Den internationella humanitära rätten nonchaleras och undertrycks, liksom ni sa herr kommissionsledamot, och det är helt oacceptabelt, och det är ofta på grund av det oerhört förvånande skälet att ett krig pågår. Den internationella humanitära rätten är just en lag som endast tillämpas i en krigssituation: det är inte en lag för fredstider. I denna fråga kan vi alltså alla, Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet tillsammans, insistera på att alla personer som någonsin har överträtt den internationella humanitära rätten, särskilt under en maktkamp, inte ska ursäktas, och på att vi sedan ska kunna påföra de ansvariga personerna sanktioner. Dessa sanktioner kommer dock att tjäna ett verkligt syfte och kommer endast att uppfattas korrekt om de genomförs på plats i Afrika och om den typ av passiva delaktighet som vi ibland iakttar i dessa fall minskar. Jag tror att våra parlamentskolleger skulle bli hedrade om vi inledde en gemensam reflexion om denna fråga.
Eoin Ryan: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera ordförandeskapet, kommissionsledamot Michel Barnier och de afrikanska ledarna till de framsteg som gjordes under toppmötet. Även om vi ofta har en negativ inställning menar jag att vi åstadkom en hel del bra saker under toppmötet.
Partnerskap var det tema som växte fram under toppmötet. Det var ett toppmöte mellan jämlikar. Vi måste dock se till att detta inte bara är retorik. Låt oss omsätta denna utfästelse om partnerskap i praktiken. För detta ändamål bör vi både kräva att våra partner har samma normer när det gäller mänskliga rättigheter som vi och behandla dem som jämlikar när det gäller handelsfrågor och ekonomiska frågor.
Vi vill inrätta ett nytt strategiskt partnerskap med Afrika som bidrar till en fredlig och säker framtid för Afrikas folk, till ökade investeringar, ökad tillväxt och ökat välstånd genom en stramare budgetram och som vilar på en gemensam vision för Afrika.
Före toppmötet hyste man en del farhågor beträffande president Robert Mugabe - enligt min mening gick dock budskapet fram till honom klart och tydligt - och beträffande avtal om ekonomiskt partnerskap. Det gladde i alla fall mig när kommissionsledamot Michel Barnier sa att han och ordförande José Manuel Barroso om och om igen hade förklarat fördelarna med detta. Jag vill återigen tacka honom för det möte som jag och andra grupper hade med honom. De var mycket tydliga med vilka fördelar avtal om ekonomiskt partnerskap skulle ha för Afrikas ekonomiska framtid på längre sikt och självklart för Afrikas folk.
Jag vill återigen gratulera alla som medverkade vid toppmötet och jag menar att vi har vunnit i styrka och gjort stora framsteg.
Marie Anne Isler Béguin: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att säga att vi i Europaparlamentets delegation deltog vid två toppmöten: först parlamentets möte inför toppmötet med våra kolleger från det panafrikanska parlamentet, och sedan vid det officiella toppmötet. Herr rådsordförande! Jag tror inte att ni känner till vilken status vi hade där, vilket var den förödmjukande statusen som observatörer: Europaparlamentets ledamöter hade inte tillträde till det officiella toppmötet, trots att de hade gjort ett bra arbete vid tidigare tillfällen. Jag vill verkligen att parlamentet ska veta detta och jag anser att vi som Europaparlamentsledamöter företräder EU-medborgarna på samma sätt som stats- och regeringscheferna. Därför vore det rätt om också vi fick delta vid nästa toppmöte.
Det officiella toppmötet var dock ett strålande initiativ, och det är bra att veta att det har ägt rum efter sju års misslyckade försök. Jag anser dock att den viktigaste lärdom vi kan dra av toppmötet är att den afrikanska kontinenten slutligen emanciperas och organiserar sig som en afrikansk enhet, och det är verkligen goda nyheter. Det påminner mig om de diskussioner vi förde med kommissionsledamoten vid vårt parlamentsmöte inför toppmötet, där vi betonade motsägelsen mellan å ena sidan den politiska uppvisningen av EU:s vision och den nya strategin för dess partner, och å andra sidan EU:s påtryckningar för att se till att de ekonomiska partnerskapsavtalen ingås. Jag vill nu fråga kommissionsledamoten om statusen för dessa partnerskap, dessa interimsavtal som ska ingås, för jag måste påminna er om att de afrikanska länderna förkastade denna typ av avtal och påtryckningar.
Slutligen vill jag ställa ytterligare en fråga om ett tämligen angeläget område: kärnkraft. Gruppen De gröna vill ställa följande fråga: varför inleddes kärnkraftssamtal med de afrikanska länderna? De afrikanska länderna behöver nu förnybar energi. Vår teknologi, vår solenergi och våra solcell- och vindkraftsystem är verkligen lämpliga för Afrika. Vad berodde det då på, framför allt med tanke på att vi känner till vilka problem detta kan medföra, som exempelvis med Iran för tillfället? Vad är orsaken, herr vice ordförande? Detta är en mycket viktig fråga. Jag vill också veta vilket land som tvingade EU att införa kärnkraftsfrågan i strategin. Var det min president, kärnkraftens globala försäljningsrepresentant? Detta är helt otroligt. Vad Afrika nu behöver är förnybar energi.
Luisa Morgantini: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att vi kan vara nöjda med resultatet från mötet i Lissabon. Afrika visar till sist, trots dess meningsskiljaktigheter - och vi har trots allt våra egna meningsskiljaktigheter - att det är enat och kan övervinna det förmyndaraktiga förhållande som uppstår mellan givarländerna och mottagarländerna.
Att skapa ett politiskt, ekonomiskt och socialt partnerskap ingår i vår strategi. Vi kan därför vara nöjda över att vad vi har förespråkat i våra dokument ända sedan Romfördraget 1957 i dag blir verklighet. Alpha Oumar Konaré sa att Afrika vill utarbeta sin egen dagordning: detta är tämligen ovanligt, och jag hoppas att det verkligen innebär att Afrika tar på sig ansvaret för att gemensamt bekämpa fattigdomen, ökenutbredningen och sjukdomar. Kritik mot de ekonomiska partnerskapsavtalen har länge framförts i Europaparlamentet, och enligt min åsikt borde vi komma ihåg att inte bara sociala grupper utan också de afrikanska regeringarna nu framför sådan kritik och att vi därför borde försöka att hitta alternativ.
Det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet har nu trätt in på området med beslutsamhet, med ett gemensamt uttalande, och detta är tämligen sällsynt. Detta kommer dock också att innebära en utmaning när det gäller den politik som ska föras tillsammans med det civila samhällets organisationer.
Gerard Batten: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Robert Mugabe hävdade att han vunnit en diplomatisk seger i Lissabon eftersom han hade ”besegrat britterna”. På sätt och vis hade han rätt. I stället för att själv delta i konferensen skickade Gordon Brown baronessan Valerie Amos som, med all respekt för baronessan, är en förhållandevis obetydlig person i den brittiska regeringen. Likaledes skickar han sin springpojke David Miliband till Lissabon på torsdag för att underteckna Lissabonfördraget.
Det ankom på Angela Merkel att tillrättavisa Robert Mugabe genom den underbara, nästan brittiska underdriften att Zimbabwe skadar bilden av det nya Afrika. Det kan man utan tvekan säga!
Gordon Brown borde ha deltagit i konferensen och tagit tillfället i akt att säga rent ut till Robert Mugabe att han är en blodtörstig tyrann som inte har något i ett modernt samfund med civiliserade nationer att göra. Det skulle ha gett en röst till förtryckta zimbabwier och ha krävt verkligt ledarskap - vilket är anledningen till att det inte hände.
Koenraad Dillen: (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste ha modet att se sanningen i vitögat. Toppmötet mellan EU och Afrika förra helgen var faktiskt ett misslyckande och man behöver inte gå så långt för att finna orsaken. Det går ju bra att göra fina uttalanden om ett nytt strategiskt partnerskap, men faktum är, liksom jag sa i Lissabon, att ett tillfredsställande partnerskap mellan EU och Afrika måste bygga på delade värderingar och principer, som demokrati, mänskliga rättigheter och goda styrelseformer. Det är inte alls fallet i dag.
EU rullar ut röda mattan för Khadaffi och Mugabe: för Khadaffi för att säkra lukrativa avtal och för Mugabe så att de andra partnerna inte ska förolämpas. Om Afrikanska unionens medlemsstater fortsätter att stödja diktatorn Mugabe öppet kommer frågan uppstå om vad deras egna löften om demokrati och mänskliga rättigheter egentligen är värda. Jag säger det därför igen: om EU borde ha sänt en signal vid detta toppmöte var det signalen om att endast demokratiska system som bygger på rättssäkerhet kan garantera ett bättre öde och att utvecklingsstödet borde villkoras av uppfyllandet av dessa villkor.
Luís Queiró: (PT) Herr talman! Vi kommer inte att få reda på om toppmötet mellan EU och Afrika var värt besväret förrän 2010, då nästa toppmöte kommer att hållas, beroende på om de frågor som diskuteras då är nya eller desamma som i dag. Det kommer att vara kriteriet och tidpunkten för att bedöma resultatet av vad som skedde i helgen i Lissabon. Under tiden kan vi dock göra en viss bedömning.
Detta toppmöte presenterades som ett toppmöte för dialog, för verkligt bilateralt partnerskap och för ett gemensamt delat ansvar. Det är värdiga mål. I den nya förbindelsen mellan EU och Afrika kan det inte finnas en enda ledare, eftersom afrikanerna måste ansvara för sitt eget öde. Det är upp till oss, de europeiska grannarna, att vara generösa och konsekventa i vårt utvecklingsbistånd. Om vi 2010 är på god väg att nå millennieutvecklingsmålen och om vi har färre dödsfall, minskad hungersnöd, större respekt för de mänskliga rättigheterna, en ökad rättvis handel och utveckling, då kommer detta toppmöte att ha varit en framgång. Om samma diktatorer fortfarande har makten och om samma överenskommelser fortfarande ingås och medför fördelar för mycket få, då kommer det tyvärr att ha varit ett förlorat tillfälle.
Alain Hutchinson: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Efter toppmötet mellan EU och Afrika vill jag göra ett antal kommentarer som ett slags sammanfattning av detta viktiga möte. Liksom kommissionsledamoten sa tycks resultatet av toppmötet verkligen vara positivt.
Till att börja med har vi i månader eller ännu längre uppmanat kommissionen att se över dagordningen och innehållet i de ekonomiska partnerskapsavtalen. Vid varje tillfälle har kommissionen eller dess företrädare svarat att vår kritik inte delades av några afrikanska regeringstjänstemän eller partner, och att vi endast vidarebefordrade, jag kommer nämligen ihåg svaret, de egensinniga argumenten från ett antal stora icke-statliga organisationer. I Lissabon gav den stora merparten av de afrikanska stats- och regeringscheferna omfattande kritik angående förhandlingarnas metod och innehåll. Ett tydligt krav ställdes på att man borde ta sig tid att ingå rättvisa och balanserade överenskommelser i enlighet med EU:s åtaganden om afrikansk utveckling.
Vi har nu under lång tid uppmanat kommissionen att garantera en verklig samstämmighet mellan sina olika politiska linjer. Vi håller med om att flera årtionden av europeiskt utvecklingssamarbete med Afrika har misslyckats, men vi vidhåller att gränserna för detta samarbete ständigt har dragits upp av kommissionen, som på ett område tagit tillbaka vad det gett på ett annat. Efter mötet i Lissabon är det därför uppenbart att det inte handlar om att ersätta handel med samarbete, utan om att se till att båda dessa politikområden eftersträvar samma mål med hållbar utveckling.
Beträffande livsmedelssäkerhet, kampen mot sjukdomar, mänskliga rättigheter och migration, framför allt stöd för mer bräckliga stater, har vi också ständigt uppmanat kommissionen att göra mer och bättre saker för och med Afrika. Vi förstår att det kommer att ske från och med nu, och det är bra. Man kan dock inte längre bortse från att parlamentets krav är samma krav som ställs av vanliga afrikanska medborgare, och också av deras politiska företrädare. Vi gläder oss därför över att parlamenten, som så länge ignorerats i denna process, slutligen har inkluderats. Vi hoppas att nästa toppmöte kommer att ge oss möjligheten att bedöma den nya strategins effektivitet snabbare och utan alltför stor fördröjning, så att vi kan bekräfta om målen och resultaten är lämpliga.
Miguel Portas: (PT) Detta toppmöte ägde rum för att det portugisiska ordförandeskapet insisterade på det och för att Afrikanska unionen gjorde en chansning. De inom EU som ville förminska toppmötet på grund av att Robert Mugabe skulle närvara i Lissabon har förlorat. De som tar emot Saudiarabiens kung i London med all vederbörlig pompa och ståt har dock inte rätt att tala om mänskliga rättigheter. Samtidigt som toppmötet ägde rum kritiserade många medborgarrörelser dessa falska ord och handlingar av dem som inte närvarade vid mötet men också av dem som var där.
I Portugal gjorde toppmötet det möjligt för människor att tala om Afrika och dess problem, och enbart av det skälet var det värt ansträngningen. De som har lyssnat till ordförandeskapet och kommissionen kommer dock att tro att detta var ett verkligt historiskt tillfälle, ett tillfälle med ett före och ett efter, vilket är en tydlig överdrift. För portugiserna var detta faktiskt ett slags Lusotropikalistisk provinsialism, vilket framgår av den europeiska pressen. Framsteg gjordes: den största framgången var faktiskt att de afrikanska länderna utarbetade sin egen dagordning. I alla andra hänseenden fanns dock en gapande klyfta mellan ordens meningslöshet och de magra resultaten. Detta toppmöte var bättre än toppmötet i Kairo, men det var knappast så svårt! Vad som är svårt är att acceptera ett gemensamt ansvar när man utgår från den fixa idén med ekonomiska partnerskapsavtal.
Michael Gahler: (DE) Herr talman! Det är bra att toppmötet mellan EU och Afrika har ägt rum. Nu ser vi saker och ting tydligare. Vi har en strategi och en första handlingsplan. Vi i Europaparlamentet kommer att övervaka deras genomförande noggrant. Som ordförande för delegationen för förbindelserna med det panafrikanska parlamentet kan jag tala om för er att vi kommer att göra det tillsammans med våra afrikanska kolleger.
Beträffande goda styrelseformer utfärdade vi ett gemensamt uttalande vid vårt parlamentariska möte inför toppmötet där vi framförde vår övertygelse om att åtgärder för att stärka de afrikanska parlamentens kapacitet skulle göra det möjligt för dessa institutioner, som tidigare ignorerats, att effektivt bidra till goda styrelseformer och granskningen av politikens genomförande. I detta syfte måste tillräckliga resurser öronmärkas i kommissionens och medlemsstaternas specifika program.
Angående mänskliga rättigheter ser vi att Afrika sluter leden när berättigad kritik av villkoren i specifika länder framförs i EU. Spridda kommentarer från delegater som tog avstånd från Robert Mugabes politik före toppmötet ersattes av en enad front vid själva toppmötet. Jag vill tacka Tysklands kansler Angela Merkel för hennes tydliga kommentarer om Zimbabwe på allas våra vägnar.
Beträffande de ekonomiska partnerskapsavtalen anser jag dock att vi har ett verkligt problem. EU kan inte sträva efter att åstadkomma en verklig upplösning av Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen eller Södra Afrikas tillunion genom att ingå interimsavtal med vissa länder och inte med andra. Angående denna fråga är president Mbekis argument objektiva, medan han i fråga om Zimbabwe tycks vara mer partipolitisk. Beträffande de ekonomiska partnerskapsavtalen uppmanar jag rådet att ge kommissionen ett mer flexibelt förhandlingsmandat, så att oönskade effekter som avbrutna handelsflöden för länder som inte hör till de minst utvecklade länderna inte uppstår den 1 januari, enbart på grund av att de nuvarande handelsavtalen löpt ut.
Ja, förenlighet med WTO:s bestämmelser är nödvändigt, men det måste också vara möjligt att använda en viss kreativitet för att nå det. Ibland kan stoppuret sättas på stopp under en begränsad tid. Alla våra länder är trots allt också WTO-medlemmar.
Glenys Kinnock: (EN) Herr talman! Som Michael Gahler sa hamnade toppmötet utan tvekan lite i skuggan av dessa kärva förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap, vilka trots kommissionens och rådets strävan efter ett gott partnerskap har lett till ansträngda förbindelser.
Flera statschefer tog upp sin oro, däribland Afrikanska unionens ordförande Alpha Oumar Konaré, som sa att kommissionen spelade ut de afrikanska regionerna mot varandra. Vid mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) denna vecka rekommenderade man inte - vilket var lite av en besvikelse för somliga av oss - den flexibilitet som flera av oss efterfrågar, särskilt gentemot andra än de minst utvecklade länderna, och detta trots att, vad jag har förstått, i synnerhet Storbritannien och Nederländerna yrkade på detta. Ändå hänger damoklessvärdet över huvudet på ledarna för andra än de minst utvecklade länderna, och vi kan inte ens föreställa oss de ekonomiska och sociala konsekvenser och den ekonomiska chock som de står inför.
En del frågor har ännu inte tagits upp när det gäller avtal om ekonomiskt partnerskap, utvecklingsstöd, ursprungsregler och åtaganden med anknytning till jordbrukssubventionernas effekter. Allt detta efterfrågades av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) i allmänhet och Afrika i synnerhet. Kommissionen kan inte bara säga att de bland oss som kritiserar avtalen om ekonomiskt partnerskap på något sätt går i de icke-statliga organisationernas ledband, att människor har vilselett och gett AVS-staterna felaktiga upplysningar samt att kommissionen endast försöker följa Världshandelsorganisationens regler. Den typen av argument håller verkligen inte med tanke på den farliga situation som andra än de minst utvecklade länderna befinner sig i.
Avslutningsvis vill jag säga att EU-medborgarna inte kommer att acceptera att fattiga länder under 2008 får det ännu sämre än i dag, och vi kan inte bara se på och låta det hända. Vi kräver att kommissionen är flexibel.
Gabriele Zimmer: (DE) Herr talman! Låt mig nämna några resultat från toppmötet som jag anser mer än något annat visar på avsaknaden av en konsekvent utvecklingspolitik. De goda ramar som skapades för uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen och klimatmålen raseras återigen genom de allt större påtryckningarna i fråga om förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal och i ännu högre grad, genom en energipolitik som styrs av konglomeratens behov.
Frihandelsavtal ska tvingas fram med enskilda partner, vilket kommer att göra att också etablerade regionala ekonomiska områden i Afrika återigen segmenteras. På området för energipolitik är det enda intresset att tjäna de stora europeiska investerarnas intressen, och kampanjen för att exportera kärnkraftverk till Afrika är enligt min åsikt en skandal.
Angående migrationshantering har ni återigen gjort betydande löften. Dessa strider dock mot de utkast till direktiv om selektiv migration som kommissionsledamot Frattini lagt fram. Jag anser att det finns ett brådskande behov av att dra tillbaka dessa utkast, eftersom mobiliteten och den fria rörligheten mellan EU och Afrika annars skulle förbli en önskedröm.
Marie-Arlette Carlotti: (FR) Fru talman! Afrika och EU förde politiska diskussioner på högsta nivå i Lissabon, och det är mycket goda nyheter. Detta sagt vill jag vara säker på att de talar samma språk, och framför allt i tre viktiga frågor. Till att börja med, ett partnerskap mellan likvärdiga parter. Alpha Konaré sa i forumet att Afrika inte behöver vare sig välgörenhet eller förmynderi. Detta bekräftas genom Lissabonförklaringen: vi kommer att inrätta ett partnerskap mellan likvärdiga parter. EU har dock ofta tagit relativt lätt på detta åtagande eller tagit till sig delar av det genom att införa sin egen dagordning närhelst dess intressen äventyrats: terrorism, migration och för tillfället ekonomiska partnerskapsavtal.
För det andra, ett partnerskap mellan olika folk. Vi förväntar oss också att åtgärder vidtas på detta område. Det nya partnerskapet måste föra samman de civila samhällena mer systematiskt och också folkens företrädare, med andra ord parlamenten, framför allt genom att bidra till de afrikanska parlamentens kapacitet. Det är budskapet i Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets gemensamma uttalande, och jag hoppas att detta budskap kommer att hörsammas.
Slutligen när det gäller migration: EU och Afrika hade i Lissabon tillfälle att sända en tydlig politisk signal som skulle ha placerat mänskliga rättigheter i fokus för vårt partnerskap. Jag tycker verkligen att Lissabon tyvärr var ett bortslösat tillfälle. Fokus i den nya strategin ligger fortfarande på att skydda gränser snarare än på invandrares rättigheter. Det innebär att EU kan fortsätta att nonchalera invandrares rättigheter på olika platser, eftersom unionen faktiskt har gjort mycket få åtaganden i sin handlingsplan om ”migration, rörlighet och sysselsättning”.
Ana Maria Gomes: (PT) Toppmötet mellan EU och Afrika genomfördes tack vare det portugisiska ordförandeskapets diplomatiska och politiska uthållighet. EU har konstaterat att toppmötet var en framgång, men det är tveksamt om Afrika kommer att göra detsamma, särskilt de män och kvinnor som kämpar mot förtryckande kleptomanregimer. De vet att merparten av deras företrädare inte har någon som helst avsikt att hålla sig till vad man legitimt enades om vid toppmötet. Det kommer att vara det portugisiska ordförandeskapets uppgift att i framtiden pröva den gemensamma strategi och den handlingsplan som antagits.
Eftersom de förfärliga tragedier som Afrika upplever i Darfur och Somalia endast nämndes som hastigast vid toppmötet måste vi gå vidare med praktiska åtgärder. När kommer EU-styrkor att gå in i Tchad, vilket utlovades till förra sommaren? När kommer EU att vidta kraftfulla åtgärder mot Sudans regering, som hindrar den hybridstyrka som FN:s säkerhetsråd beslutat om från att skydda civilbefolkningen i Darfur? När kommer EU-trupper eller annan hjälp att sändas in för att få de invaderande etiopiska trupperna att dra sig tillbaka från Somalia, vilket FN:s säkerhetsråd beslutat?
Anordnandet av toppmöten berättigar inte att man tillåter så brådskande frågor att glömmas bort, eftersom detta gör att EU:s trovärdighet ifrågasätts av miljontals afrikaner och EU-medborgare. Vi måste visa att det är viktigare att skydda liv i Sudan, Somalia, Östra Kongo och andra länder i Afrika än att underteckna avtal i brottslingen Khadaffis tält.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag ska vara lika uppriktig som vissa ledamöter har varit, vissa mer än andra. Toppmötet mellan EU och Afrika var en succé. Utan att vara begränsad av en skriftlig text vill jag göra några kommentarer. Jag kommer mycket väl ihåg att när vi i början av det portugisiska ordförandeskapet, eller faktiskt under förberedelserna inför det portugisiska ordförandeskapet, sa att anordnandet av ett toppmöte mellan EU och Afrika var ett våra mål möttes vi av kommentarer, tvivel och ibland till och med av kritik mot att vi satte upp detta toppmöte som ett av våra mål.
Somliga sa: ”Afrika väcker inte det nödvändiga intresset och engagemanget hos allmänheten, i samhället, i medlemsstaterna eller i institutionerna för att hålla ett toppmöte: ni, ordförandeskapet, kommer att stå ensamma med mycket lite stöd. Afrika står inte på den internationella dagordningen och det finns inget intresse”. Andra sa: ”Det finns frågor om deltagande och organisatoriska aspekter som kommer att vara komplicerade, om inte oövervinneliga”. Vi avskräcktes från att föra denna idé vidare. Faktum är dock att vi lyckades hålla detta toppmöte, som vi säger i Portugal, ”mot vind och hav”, eller med andra ord mot alla odds. Vi lyckades med detta eftersom vi hade stöd av många medlemsstater som samarbetade med oss, med ordförandeskapet, med att utarbeta texterna och också i de direkta förhandlingarna om texterna med de afrikanska företrädarna. Vi hade också stöd av EU-institutionerna, kommissionen och parlamentet, till kritikernas och skeptikernas förtret. Vi lyckades också lösa vissa känsliga och komplicerade diplomatiska frågor. Jag vill inte drista mig till att uttala mig om huruvida detta toppmöte var historiskt eller inte: det får framtiden utvisa. Det bör dock inte finnas några tvivel om att detta toppmöte utgör en ny fas i förbindelserna mellan EU och Afrika och att det faktum att det ägde rum i sig var en framgång.
Liksom kommissionsledamot Michel sa undvek vi vid detta toppmöte inte problemen, svårigheterna och meningsskiljaktigheterna i vår omfattande dialog med Afrika. Tvärtom! Vi talade om problemen, svårigheterna och om vad som skiljer oss åt. Vi talade om handel, säkerhet, konflikter och överträdelser av de mänskliga rättigheterna, öga mot öga, med uppriktighet och med öppenhet. Toppmötets syfte var dock uppenbarligen inte att förhandla om handelsavtal - det var inte rätta platsen för det - och det var sannerligen inte avsett att omedelbart lösa problemet med Sudan. Toppmötet var heller inte avsett att omedelbart lösa situationen i Zimbabwe genom en svängning med vårt magiska trollspö. På båda sidor tog vi oss dock an dessa frågor tillsammans och redogjorde för våra åsikter, och när det fanns meningsskiljaktigheter var vi inte rädda för att säga vari de låg.
Det budskap som Europeiska unionen sände beträffande alla dessa frågor var fullständigt klart. Som ni vet diskuterade vi Sudan både vid parlamentssammanträdet och efteråt i ett trojkamöte med ministrarna. Vi försvarade också vår ståndpunkt, EU:s ståndpunkt, om ekonomiska partnerskapsavtal. Gay Mitchell kanske har talat om denna fråga mer ingående och i större detalj, men vi har haft tillfälle att tydligt förklara EU:s ståndpunkt om ekonomiska partnerskapsavtal. Vi eftersträvar avtal som är rättvisa och balanserade och som gynnar Afrika och vår afrikanska partner: det är vår ståndpunkt och inget annat. Vi borde vara fullständigt tydliga på den punkten! Vad vi försöker göra är att bemöta Afrikas farhågor och ambitioner och inget annat. De som i detta hänseende angriper, kritiserar eller nedvärderar kommissionens insats, och också rådets stöd för kommissionen, i syfte att kunna ingå så många ekonomiska partnerskapsavtal som möjligt i slutet av året gör fel.
De som dock säger att toppmötet i sig inte är vägens ände och att det i sig inte kommer att revolutionera förbindelserna med Afrika har rätt. Vi måste helt klart följa upp de beslut som fattades. Det verkliga värdet hos detta toppmöte, dess verkliga betydelse, kommer att avgöras på medellång och lång sikt genom vår förmåga att uppfylla vad man kom överens om, beslutade och åtog sig. Vi måste därför följa upp de beslut som fattades. Vi måste utvärdera de resultat som nåddes och först då, när denna medellångsiktiga och långsiktiga utvärdering har gjorts, kommer vi verkligen att kunna säga om toppmötet var en framgång sett till dess konsekvenser och inverkan.
Som jag sagt markerar toppmötet helt klart ett steg framåt och visar att våra förbindelser med Afrika mognat eftersom vi enats om en gemensam strategi, en specifik handlingsplan och konkreta uppföljningsmekanismer, och eftersom vi diskuterat så viktiga och aktuella frågor som klimatförändringar, integration, energi och immigration. Det tog oss sju år att ta oss från Kairo till Lissabon. Vi är helt säkra på att vi inte vill vänta så länge innan vi anordnar ett nytt toppmöte mellan EU och Afrika. Vikten, användbarheten och betydelsen av detta toppmöte visar, utan skuggan av ett tvivel, att det är nödvändigt att anordna ett nytt toppmöte på kort sikt. Ni förstår säkert varför det portugisiska ordförandeskapet är mycket nöjt med detta evenemang och detta initiativ som vi delat med varandra. Vi tackar alla för deras samarbete, engagemang och ansträngningar, vilket gjorde detta toppmöte till en succé.
Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill snabbt besvara de viktigaste frågor som togs upp och sedan har jag tänkt att kort diskutera de ekonomiska partnerskapsavtalen.
Två ledamöter sa att de beklagade Europaparlamentets otillräckliga deltagande. Jag måste säga att vi kanske kan göra saker och ting bättre, men om vi ska vara ärliga, när det gäller andra stora internationella möten som ägt rum tidigare, har jag känslan att parlamentet i dag i alla fall är helt delaktig i denna process. Dessutom finner jag själv alltid stort nöje i att diskutera med ledamöterna och till och med i att säga emot dem, eftersom det hjälper mig att finslipa mina egna argument. Jag ändrar regelbundet åsikt på grund av er, inte för att göra er glada, utan helt enkelt för att ni övertygar mig.
Den andra punkten är Darfur och Sudan. Först av allt vill jag säga, liksom talmannen, att prioriteringen för detta toppmöte inte var att hitta en lösning på detta problem. Vi anordnade dock ett trojkamöte med det portugisiska ordförandeskapet, ordförande Barroso, den höga representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och mig själv. Vi träffade Sudans president och jag kan tala om för er att tonen och innehållet i det budskap som framfördes vid detta möte mer än nog återspeglade de hårda ord som jag hört här. Vi talade om för Omar al Bachir tämligen tydligt att han snarast möjligt måste bemöta FN på ett positivt sätt för att möjliggöra en snabb utplacering av den hybridstyrka som uppenbarligen är nödvändig för att förbättra situationen för folket i Darfur, om än så lite.
Herr Cornillet! Jag måste tala om för er att jag helt och hållet instämmer i ert anförande om internationell humanitär rätt. Liksom ni vet hade jag till exempel i går ett möte med alla ECHO:s partneraktörer. De var mångtaliga och jag diskuterade detta problem med internationell humanitär rätt. Jag tog upp det förslag som ni nämnt för mig och vi har vidtagit åtgärder för att anordna en stor konferens i april eller maj om denna fråga. Jag sa också till dem, även om jag inte har befogenheten att göra inbjudningar, att jag skulle bjuda in Europaparlamentet och de nationella parlamenten att delta vid denna konferens om det var möjligt och om parlamentet var intresserat av ett sådant förslag, för det är sant att jag varje dag konstaterar att respekten för den internationella humanitära rätten varje dag betraktas som allt mer av en banalitet, och det är oerhört allvarligt. Det är faktiskt så allvarligt att när jag var där talade jag med den person som ansvarar för tillgången till humanitära konvojer. Jag sa till honom: ”Men ni respekterar ju inte den internationella humanitära rätten överhuvudtaget” och han svarade: ”Men du måste förstå att ett krig pågår”. Det är naturligtvis tämligen dramatiskt att höra detta, eftersom denna attityd motsäger den internationella humanitära rättens själva kärna och ursprung. Vi kommer därför att göra framsteg i den här frågan, tro mig.
Angående kärnkraftsfrågan, fru Isler Béguin, måste jag bara säga att detta är en bra fråga som fångar min uppmärksamhet. Ni måste bara vara medveten om att detta efterfrågades av våra afrikanska partner, troligen mer som en principfråga än som en faktisk fråga. I övrigt instämmer jag i era farhågor. Vi begärde först att de skulle tala om icke-spridning av massförstörelsevapen, och de svarade: ”Okej, vi kan tala om det, men i så fall finns inget skäl att inte tala om användningen av civil kärnkraft”. Nåja, det är så det ser ut för tillfället. Jag beklagar detta precis som ni, men de efterfrågade det och vi kan knappast vägra att tala med våra partner om detta. Diskussionerna var också mycket lågmälda och ingen talar om att utveckla en kärnkraftssektor i Afrika. Vi samtyckte till att diskutera kärnkraftsfrågor och vi accepterade att vi måste diskutera dessa frågor tillsammans, eftersom det klargjordes från början att inget ämne var tabu. Därför anser jag att vi måste vara konsekventa.
Det finns två andra frågor som jag vill kommentera, och sedan kommer jag att avsluta med att tala om ekonomiska partnerskapsavtal. Jag tror att det var Gabriele Zimmer som sa att allt som kan användas av stora europeiska investerare är av särskilt intresse. Jag kommer att återkomma till detta igen när det gäller de ekonomiska partnerskapsavtalen, men jag instämmer naturligtvis inte i detta argument. Ni kan hålla kvar mig här i två veckor till, dag som natt, och jag kommer ändå inte att acceptera denna kritik. Jag kommer inte att acceptera den av ett mycket enkelt skäl. Jag har deltagit i dessa förhandlingar i sju månader nu, även om jag borde säga att jag inte förhandlar, men jag deltar vid förhandlingarna. Jag har aldrig uppfattat det som om det slutliga målet var att bistå antingen EU-ekonomin eller EU:s företag. Jag anser att de som hävdar det antingen har fel eller är felinformerade, eller att de gör det mot bättre vetande. Jag tror att de är felinformerade, eftersom man aldrig agerar mot bättre vetande. Jag anser dock att när det gäller denna fråga är kommentarerna oerhört obefogade.
Nu kommer jag till ekonomiska partnerskapsavtal. Angående interimsavtalen vill jag fråga vad de syftar till? Har de utarbetats för att stödja EU:s företag? Inte alls: deras mål är faktiskt att skydda länder med genomsnittliga inkomster som annars, liksom ni väl vet, skulle bli föremål för ett allmänt preferenssystem. Det är naturligtvis mycket mindre fördelaktigt än det system som de omfattas av nu, vilket är det motsvarande systemet för de minst utvecklade länderna, med andra ord Allt utom vapen. Om de berörda länderna därför i slutet av året, trots all min välvilja, inte har något annat avtal som ger dem samma utgångsläge som de hittills haft kommer de säkerligen att förlora marknader, och jag har redan nämnt exemplet med Elfenbenskusten. Detta andra avtal är interimsavtalet. Vilka har vi ingått dessa interimsavtal med? I de flesta fall har vi ingått sådana avtal med länder med en genomsnittlig inkomst som annars skulle tvingas tillämpa ett mycket mindre gynnsamt system än hittills. Har detta skett för att skydda våra företag, för att ge våra företag möjligheter att träda in i Afrika eller invadera Afrika? Nej, det stämmer inte.
Vad har vi då föreslagit? Jag kommer nu till kärnan för avtalen, för jag tycker att sanningen måste sägas. Jag är villig att lyssna på alla, jag är villig att förstå alla, och jag är till och med villig att hålla med om vissa kommentarer och viss kritik från parlamentet. Nåväl, vad har vi då föreslagit? Vi har föreslagit övergångsperioder på mellan 15 till 25 år. President Wade hävdar att hans marknad kommer att översvämmas av subventionerade europeiska jordbruksprodukter. Det är exakt min poäng. Jordbruksprodukter kan ge honom ett skydd mot de 20 procent som inte är avreglerade. Jag förstår inte vad exakt han menar. Dessutom påverkas inte president Wade direkt. Det är sant att han har rätt att tala för hela Afrika, men han påverkas inte eftersom hans land hör till de minst utvecklade länderna och eftersom han har ”Allt utom vapen”-systemet. President Mbeki, som jag beundrar mycket och som jag verkligen kommer mycket väl överens med, tycker om att kritisera ekonomiska partnerskapsavtal, men det är det lätt att göra. Han har ett särskilt associeringsavtal med oss. Det innebär att vi kan fråga oss själva hur obekymrad han är när det gäller att föra in alla de övriga länderna i denna region som hans konkurrenter. Jag talar inte mot bättre vetande, utan allt jag säger är att vi skulle kunna ställa honom den frågan. Jag tror inte att det är fallet, men vi skulle kunna fråga honom.
Angående Alpha Konaré, ordföranden för Afrikanska unionens kommission, är han en strålande advokat och det är hans yrke att sammanställa de farhågor som han hör från människor omkring sig. Allt detta är legitimt. Men, herr Hutchinson, när ni sa till mig att ”alla afrikanska ledare sa...”, så stämmer inte det. Det stämmer inte för alla afrikanska ledare. Det stämmer att ett antal av dem ställde vissa frågor till oss. Till exempel som ”Vad kommer att ske, herr Michel, när de tariffära handelshindren avskaffas? Vi kommer naturligtvis att förlora pengar och våra budgetmedel. Hur ska vi kunna betala våra lärare, poliser, civila tjänstemän etc.?”, och vi svarade: ”Ni kan inrätta regionalfonder, och vi kan utarbeta vad vi kallar bidragsavtal, vilket innebär ett bidrag med finansiella resurser som åtminstone motsvarar den finansiella nettoeffekten av att avskaffa de tariffära handelshindren för att kompensera förlusterna, vilket skulle ge er medel att finansiera statliga tjänster etc.”
Detta är ett asymmetriskt system, och en övergångsperiod. Vad mer gjorde vi? Vi utarbetade generiska matriser med dessa länder på deras begäran, för det var de som stod för innehållet i avtalen. Vad betyder denna byråkratiska term? Generiska matriser är ett slags plan för alla projekt, alla sektorer, och faktiskt själva essensen av vilka åtgärder de vill ha som komplement till det gradvisa öppnandet av marknaderna om de så vill: tekniköverföring, ökad kapacitet, ökad expertis, arbete med infrastruktur, samtrafik eller förbättrad tillgång, ja alla dessa aspekter.
Jag utarbetade också en finansieringsöverenskommelse för varje regional ekonomisk gemenskap. Det är ett slags åtagande, på papper och med statistik, om de resurser som EU ska avsätta för dem. Det finns bara en sak som jag inte kan göra, och det är att lova dem de pengar som medlemsstaterna utlovade i Gleneagles. De utlovade en miljard euro, och åtminstone hälften var avsett för Afrika. Jag hoppas att de kommer att hålla sina löften om detta. Dessa pengar ska avsättas från och med 2010 och är avsett som bistånd till handeln. Det är därför extrapengar. Vi har dubblerat de regionala medel som jag nämnde tidigare. Allt detta har föreslagits.
Jag måste erkänna att mitt stora bekymmer är ”ekonomisk integration”, eftersom jag när det gäller utvecklingsaspekten anser att det inledningsvis är ”ekonomisk integration” som kommer att göra det möjligt för dem att skapa rikedom, en rikedom som de uppenbarligen kan använda för sociala tjänster och för att omfördela välståndet hos sitt folk. Det är sant att vi gjort mycket få framsteg i detta hänseende, av det skäl som jag tidigare nämnde.
Vi kommer därför att diskutera denna fråga om regionala ekonomiska partnerskapsavtal, troligen hela nästa år, för att skapa, bevara och befästa denna dimension av ekonomisk integration. Jag erkänner således detta, men det kommer inte att hända förrän vi gett allt... De fick ett positivt svar på allt de bad oss om. Det var fallet på den finansiella fronten, eller i alla fall inom budgetbegränsningarna, och också när det gällde de tekniska och rättsliga frågorna, de institutionella och också de politiska frågorna. Vad som också är sant är att vi måste vara oerhört övertygande när vi förhandlar under 2008 i syfte att försöka säkra denna regionala integration, och vi måste naturligtvis ha argument. Oroa er inte, de kommer att bli hörda och vi kommer att lyssna på dem... Jag ska verkligen göra allt jag kan för att bemöta deras farhågor, deras ovisshet och deras frågor så att vi specifikt kan lugna dem. Jag borde dock tala om för er att utöver detta kompletterande belopp på en miljard euro, varav hälften måste avsättas för Afrika, har jag inte många fler argument. Vi får se vad detta ger.
Jag blir dock lite sårad över att få höra att vi har bedrivit utpressning mot våra partner. Det har vi aldrig gjort av det enkla skälet att vi inte haft någon makt att göra det. Jag skulle först och främst inte ha gjort detta. Vi kan inte bara tvinga våra partner att ingå avtal. Ursäkta mig, men det är att göra saker och ting alltför enkla. Jag kan se resultatet. Jag vill också informera er om det nuvarande läget i länder som har ingått avtal, för att visa er att många fler länder än vad ni tror har ingått avtal och förstått mekanismen.
Den sista frågan avslutningsvis rör de minst utvecklade länder som nu omfattas av ”Allt utom vapen”, och som därmed har fullständig och obegränsad tillgång till våra marknader. I detta fall fick jag frågan om vad de hade att förlora. De förlorar faktiskt inget, men vinner möjligheten att dra nytta av synnerligen generösa ursprungsregler. Vilka är dessa synnerligen generösa ursprungsregler? För att en produkt ska anses ha sitt ursprung i en partnerstat måste den för närvarande ha genomgått åtminstone två transformationer. Hädanefter kommer detta att ändras till en enda transformation. För fisk som fiskas i deras vatten men som importeras hit kommer detta till exempel att vara tillräckligt. Det kommer att räknas som en transformation, och därför kan de få tillträde till våra marknader utan kvoter och tullar. Detta är alltså den stora skillnaden. Det finns en avsevärd potential med möjligheter som de för närvarande berövas.
Jag ville tala om allt detta för er, och jag är naturligtvis villig att upprepa dessa rön närhelst ni vill. Ställ mig frågor, eller sänd mig skriftliga frågor. Jag lovar att jag ska försöka besvara er uppriktigt och fullständigt. Om mitt svar på en av era frågor inte framstår som bra nog eller som felaktigt, kommer jag gladeligen att erkänna det och rätta till det, det kan ni vara säkra på. Hittills har jag hört alla frågor, kontrollerat alla svar och har varit i hög grad delaktig. Jag har ännu inte hört en fråga som inte fått ett precist, specifikt och ärligt svar.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
John Attard-Montalto : skriftlig. - (EN) Toppmötet mellan EU-länderna och de afrikanska länderna ägde rum den 8-9 december i Lissabon, Portugal. Fler än 70 stats- och regeringschefer deltog.
Malta bidrog främst till frågan om regelstridig immigration.
Det ligger i Maltas intresse att Afrika ses som Europas ansvar. Stöd till och investeringar i Afrika innebär att färre människor från den kontinenten måste lämna sina länder för att få ett bättre liv. De flesta olagliga invandrare som når Malta kommer från Afrika söder om Sahara och är ekonomiska immigranter. Situationen kan dock komma att förvärras när de allmänna förmånshandelsavtalen löper ut den 31 december 2007.
De flesta afrikanska länder har avvisat förslaget till ”särskilda partnerskapsavtal”. Endast en femtedel har undertecknat interimsavtal. Även om giltighetstiden har förlängts ligger det i varje lands intresse att underteckna interimsavtal för att undvika de negativa ekonomiska konsekvenserna av att ”förmånsavtalen” löper ut.
Andra olagliga invandrare som kommer till Malta är politiska flyktingar. Att frågan om mänskliga rättigheter i Darfur och Zimbabwe ströks från den ursprungliga dagordningen bådar inte gott för dem som inte kan göra sina röster hörda och fortsätter att lida i tysthet.
Richard Corbett : skriftlig. - (EN) Europeiska rådet måste inrikta sig på Burma, där situationen på fältet fortsätter att vara hemsk.
Den 15 oktober införde EU sanktioner mot dem som styr landet, deras uppbackare och dem som gynnas av deras politik, däribland handelssanktioner mot de sektorer - timmer, mineraler, metaller och ädelstenar - där regeringen hämtar sina största intäkter.
Men räcker det? Europeiska rådet måste utvärdera situationen och fastställa ytterligare åtgärder som EU kan vidta för att få till stånd en verklig förändring i Burma. Det är dags att vidta ytterligare restriktiva åtgärder - däribland ett förbud mot nyinvesteringar.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Även om det är för tidigt att avgöra den verkliga inverkan av de beslut som fattades vid toppmötet mellan EU och Afrika, och trots motsägelserna, bör de afrikanska ländernas förkastande av EU:s frihandelsavtal (de så kallade ”ekonomiska partnerskapsavtalen”) välkomnas.
De afrikanska ländernas förkastande av dessa ”ekonomiska partnerskapsavtal”, trots EU:s oacceptabla påtryckningar och utpressning, är ironiskt nog ett verkligt exempel på vad som i slutändan är de ökända ”goda styrelseformer” som EU så gärna lovprisar. Förkastandet betecknar med andra ord ett lands övertagande av och försvar av kontrollen över dess ekonomi.
Enligt vår åsikt kräver ett effektivt utvecklingssamarbete en respekt för den nationella suveräniteten, för det politiska och ekonomiska oberoendet och för alla människors rätt att besluta om sin nutid och sin framtid och att forma och skapa sitt land och sina utvecklingsprojekt. Ett sådant samarbete är oförenligt med de mer eller mindre dolda målen och idéerna med ingripande, utnyttjande, plundring av resurser och politisk och ekonomisk kontroll.
Det har sagts att toppmötet mellan EU och Afrika bidrog till att vi vände blad. För vår del kommer vi att fortsätta att säga vad vi tycker, så att EU:s nykolonialistiska ambitioner och dess stora multinationella företag inte (åter) skrivs in på detta blad.
| sv |
7. Avtal om partnerskap och samarbete mellan EG och Azerbajdzjan (omröstning)
- Betänkande: Jacek Saryusz-Wolski
| sv |
Demokratisk övervakning inom ramen för instrumentet för samarbete och utveckling (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om demokratisk övervakning inom ramen för instrumentet för samarbete och utveckling.
Benita Ferrero-Waldner: Fru talman, ärade ledamöter! Det är ett stort nöje att vara här. Jag vill tacka parlamentet och framför allt ledamöterna i utskottet för utveckling och samarbete för den konstruktiva dialog som vi har kunnat föra inom ramen för den demokratiska övervakningen av våra förslag till strategidokument.
Jag har vid ett flertal tillfällen, särskilt i mitt och min kollega Louis Michels gemensamma brev av den 26 mars till ordföranden för utskottet för utveckling och samarbete, upprepat vårt åtagande att noggrant undersöka utskottets iakttagelser i fråga om strategidokumenten vid förberedandet av de årliga handlingsprogrammen och vid genomförandet av våra projekt och program. Vi befinner oss nu i den förberedande fasen av dessa program. Några av dem har redan vidarebefordrats till er, och de övriga kommer att skickas till er i höst, i enlighet med artikel 8 i kommittéförfarandet. Bifogade till dessa årliga handlingsprogram finns också översiktstabeller med en detaljerad förklaring av hur era iakttagelser har beaktats, eller varför det inte har varit möjligt att beakta dem.
I ett enskilt brev till Josep Borrell den här veckan har jag dessutom förklarat på vilket sätt vi har tagit era kommentarer under övervägande och hur de har införlivats i de årliga handlingsprogram som redan har skickats till er. Det är därför något av en besvikelse för mig att få höra om ett resolutionsförslag där kommissionens programplanering kritiseras. Jag hoppas att detta inte innebär ett ifrågasättande av den anda av öppen dialog och samarbete som vi visat och som vi vill fortsätta visa.
Nu ska jag tala om några av de frågor som parlamentet har tagit upp vid ett flertal tillfällen, framför allt i resolutionsförslaget. Vi engagerar oss naturligtvis helt och fullt i det övergripande målet i fråga om lindring av fattigdomen och uppnående av millennieutvecklingsmålen inom ramen för instrumentet för samarbete och utveckling (DCI). Jag vill tydligt påpeka att alla de åtgärder som planerats inom ramen för våra landstrategidokument är utvecklingsåtgärder som faller inom de prioriterade sektorer som anges i DCI. Jag måste betona i detta skede att det i förordningen föreskrivs att vi måste följa olika strategier beroende på de enskilda utvecklingskontakterna och behoven för varje berört land. Utvecklingsbehoven i exempelvis Bangladesh är inte desamma som utvecklingsbehoven i Brasilien. Vi instämmer med parlamentet i att hälsa och utbildning spelar en betydelsefull roll för att vi ska kunna utrota fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen.
I detta skede vill jag upprepa att kommissionen åtagit sig att respektera den mätning till 20 procent av sociala sektorer som avtalats till 2009 genom projektprogram eller budgetstöd bundna till dessa sektorer, med beräkning av ett genomsnitt för alla geografiska områden. De första fleråriga vägledande programmen för 2007-2010 visar redan ett tydligt bidrag till det övergripande riktmärket för grundläggande hälsa och utbildning. De årliga handlingsprogram som ska godkännas under 2007 har bekräftat detta. Så snart som projekten och programmen befinner sig i genomförandefasen kommer vi att förse parlamentet med noggrann statistik.
Vad gäller berättigande till offentligt utvecklingsbistånd kan jag försäkra er om att vi vid förberedandet av de årliga handlingsprogrammen har säkerställt och kommer att säkerställa fullständig efterlevnad av bestämmelserna i DCI i fråga om OECD/DAC-kriterierna för geografiska program, och samtidigt upprätthålla den flexibilitet som tillhandahålls i bestämmelserna för tematiska program. En officiell bedömning kommer naturligtvis att göras av denna efterlevnad vid halvtidsöversynen, som kommer att inledas 2009. Kommissionen har för avsikt att lägga fram förslag till ändring av bestämmelserna om man anser att det är lämpligt.
Vad gäller samråd med berörda parter är vi väl medvetna om att det fortfarande finns behov av ytterligare förbättringar i samrådsförfarandet, inklusive i fråga om deltagande av lokala och regionala myndigheter. Vårt utvecklingsbistånd omfattar dock också den principen att det ska förvaltas av partnerländerna och bidra till de nationella utvecklingsplanerna. Vi gör därför vårt bästa för att uppmuntra de nationella myndigheterna i varje land att rådgöra med sina nationella parlament, regionala och lokala myndigheter och det civila samhället om sina egna utvecklingsplaner för att visa god förvaltningssed.
Våra årliga handlingsprogram kommer att innehålla en närmare beskrivning av vad vi har uträttat i fråga om samråd. Det aktuella årliga handlingsprogrammet om Kambodja är ett bra exempel på detta. Vad gäller annan biståndsverksamhet har kommissionen tillhandahållit all tillgänglig information i samband med sina strategidokument, vilket också är fallet med framstegen mot att uppnå millennieutvecklingsmålen. Det ligger verkligen i vårt intresse, liksom i ert, att få en helhetsbild av alla biståndsgivares verksamhet, och vi gör allt vi kan för att tillhandahålla mer information inom ramen för en ny mix av standarder.
Vad gäller integreringen av övergripande frågor som exempelvis främjandet av mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen, demokrati, god förvaltningssed och miljömässig hållbarhet har vi naturligtvis för avsikt att genomföra den. Detta har varit ett centralt mål för oss från första början. Ni kan vara övertygade om att detta kommer att förverkligas under genomförandefasen.
Slutligen, när det gäller er kommentar om budgetstöd, vill jag betona att kommissionen tillämpar strikta kriterier för stödberättigande, som omprövas före varje utbetalning av budgetstöd. På områdena för politik och strategi och för makroekonomisk stabilitet och offentlig ekonomisk förvaltning har jag försökt att hantera de huvudsakliga delarna av er resolution vid valet av länder som ska få budgetstöd. Ni kan vara övertygade om att ni kommer att få detaljerad information om era iakttagelser när vi skickar de årliga handlingsprogrammen till er inom ramen för er kontrollrätt i kommittéförfarandet. Kommissionen är också i fortsättningen beredd att diskutera de årliga handlingsprogrammen inför parlamentets behöriga organ.
Gay Mitchell: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag uppskattar verkligen kommentarerna och innehållet i kommissionsledamotens svar här i kväll. Jag måste säga att det var precis vad jag hade förväntat mig av henne. Jag märkte under hela processen med instrumentet för utvecklingssamarbete (DCI), ofta när vi hade kört fast, att kommissionsledamoten verkligen var till stor hjälp i försöken att komma framåt, liksom hennes kollega kommissionsledamot Louis Michel.
Det gladde mig också att få höra vad hon hade att säga om de årliga handlingsprogrammen, för vi måste verkligen visa resultat i fråga om det brev som kommissionsledamot Benita Ferrero Waldner och kommissionsledamot Michel sände till Luisa Morgantini och mig själv i egenskap av föredragande för DCI, för i det brevet framgår det tydligt att parlamentet självt ska bestämma vilka strukturer man fastställer och vilka program och strategidokument man granskar.
Jag måste också säga, med tanke på att DCI godkändes så sent som i december förra året och det i mycket är en ny process för oss alla, att parlamentet har tagit itu med det hela i flygande fläng. I de fall där det har gått på vinst och förlust har jag fått några riktigt tråkiga rapporter om inställningen hos vissa personer inom kommissionen i förhållande till årliga handlingsprogram. Av den egna erfarenhet jag fått i egenskap av ordförande för grupp C, inom vilken vi har undersökt några av de latinamerikanska länderna, måste jag säga att samarbetet har fungerat mycket bra. Och jag anser att kommissionsledamoten bör uppmuntra en fortsättning av det goda samarbetet, för det skapar en bra atmosfär för alla parter och ett mycket bra arbetsförhållande mellan dessa. Det ger oss alla möjlighet att dra nytta av våra bästa erfarenheter för att ta itu med de frågor som vi alla vill ta itu med, som är millennieutvecklingsmålen och behoven bland mycket fattiga människor i en del av världen där det förekommer stort lidande.
Jag vill understryka betydelsen av den nuvarande perioden. Kommissionen och parlamentet har uträttat ett stort arbete för att ge EU möjligheten till ett bättre genomförande av sin utvecklingspolitik. Vi har genom hela förhandlingarna om instrumentet för samarbete och utveckling klargjort att vi inte vill vara delaktiga i mikroförvaltning. Mikroförvaltning är för kommissionen och rådet, men vi vill ha insyn. Parlamentet ska ha insyn, och kommissionen behöver inte bekymra sig för någon inblandning från parlamentets sida i detta sammanhang. Vi, kommissionen och rådet borde samarbeta för att vara effektiva, inte vara konkurrenslystna och försöka hålla saker hemliga för varandra. Hur ska vi samarbeta för att på ett effektivt sätt kunna tillhandahålla vår hjälp till de länder som vi försöker hjälpa?
De första stegen inom den nya ramen för DCI tas nu, och vi har alla ett ansvar för att få det att fungera. Med DCI har vi formaliserat strukturer i vilka den betydelsefulla funktion som parlamentet bör fylla i sin roll som övervakare och rådgivare erkänns. Vi har arbetat hårt med att fingranska de strategidokument som kommissionen har förberett och med att formulera ståndpunkter i fråga om olika aspekter av dessa strategier. Jag förväntar mig att kommissionen noggrant ska överväga att verkställa våra ståndpunkter i fråga om strategidokumenten.
Vi måste, som en del av vår övervakningsroll, insistera på att vi med vår politik ska fortsätta att fokusera på att uppnå millenniemålen, som syftar till att mildra några av de värsta formerna av fattigdom i världen. Parlamentet måste oupphörligen få tillfredsställande försäkringar.
Jag blev mycket imponerad i början av året när jag hörde av det tyska ordförandeskapet att man skulle vidarebefordra AVS-dokumenten till parlamentet, på samma sätt som man har vidarebefordrat dokumenten för de asiatiska och latinamerikanska länderna.
Nu har jag hört att ett medlemsland har haft invändningar mot detta - men jag är kanske orättvis. Jag vet att det finns en mångfald av dessa dokument, och det låter som en mycket bra idé att den gemensamma parlamentariska församlingen eller AVS-länderna tar itu med detta på något sätt. Men till skillnad från parlamentet har den gemensamma parlamentariska församlingen och kammaren för länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet i denna församling inte ständiga sessioner, och det finns inte strukturer för att klara av denna nivå av övervakning.
Vi har tre ständiga utskott, och vi skulle kanske kunna välja några aspekter av dessa utifrån någon sorts selektiv granskningsgrund och övervaka dem. Men det borde inte på något sätt få inkräkta på parlamentets behov att plocka de dokument som man önskar och fingranska dem på bästa möjliga sätt.
Vårt mål borde hela tiden vara att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi tävlar inte med varandra. Vi kan samarbeta. Under processen för instrumentet för samarbete och utveckling försökte vi i två år att övertala kommissionen och andra om att vi verkligen höll på att försöka finna ett riktigt bra instrument. Slutligen, när man lyssnade till oss, fann vi ett sådant instrument.
Lyssna inte till dåliga råd, fru kommissionsledamot! Lyssna inte på människor som försöker skapa hinder. Vi är på samma sida. Vi vill uppnå millennieutvecklingsmålen. Undanhåll inte information från parlamentet som det är berättigat till i sin övervakningsroll. Ni kommer att märka att vi kommer att svara på ett generöst, effektivt och hjälpsamt sätt.
Tack så mycket för ert bidrag här i kväll.
Talmannen: Innan jag ger ordet till Margrietus van den Berg vill jag med viss sorg uppmärksamma er på att det i kväll tydligen är hans sista tal här i kammaren innan han går vidare med andra saker. Jag är övertygad om att vi alla önskar er lycka till, herr van den Berg, även om vi är ledsna över att inte få ha er kvar.
Margrietus van den Berg: för PSE-gruppen. - (NL) Fru talman! Jag håller med om vad Gay Mitchell sa om planerna för AVS-politiken. Den 1 januari i år trädde det nya finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete i kraft - ett instrument där millennieutvecklingsmålen skulle vara i fokus. Det är dags att kontrollera om dessa lagar och principer även har tillämpats i praktiken.
De senaste månaderna har vi i utskottet för utveckling ägnat mycket tid åt att granska nationella strategidokument. Tjänstemän, ledamöter och sekretariat har arbetat hårt i utskotten och i parlamentet. Efter att ingående ha granskat de politiska strategierna för länderna och regionerna i Sydamerika, Asien och Sydafrika har vi konstaterat att sex specifika fall, av ett enormt antal planer, inte var tillräckligt väl rättsligt underbyggda, varför vi återförvisade dem genom resolutioner. I ett antal andra fall reagerade vi genom skrivelser och tog upp ett antal frågor.
Under demokratigranskningen stötte vi också på ett antal grundläggande problem - problem som ni säkert också ställs inför i kommissionen. Det första målet för instrumentet för utvecklingssamarbete är att utrota fattigdomen och förverkliga millennieutvecklingsmålen. Detta är ett övergripande mål som enligt vår mening inte lyftes fram tillräckligt i de nationella strategidokumenten, delvis för att dessa fortfarande präglas av de tidigare planerna i gammal stil.
Jag vill påminna kommissionen om vårt fasta åtagande att uppnå 20 procent. Jag uppskattar det kommissionsledamoten sa alldeles nyss: att hon garanterar att dessa 20 procent ska vara uppnådda fram till 2009. Om detta uttrycks så klart litar vi på att det också kommer att genomföras. Detta kan främjas genom de kontrakt som omfattar millennieutvecklingsmålen. Det ges trots allt budgetstöd, och detta måste förstås uppfylla kraven, vilket ni mycket riktigt påpekade. Föreställ er dock att detta sker och att motsvarande kontrakt som omfattar millennieutvecklingsmålen tillåts löpa ut. Det skulle åtminstone innebära att vi vet att den berörda regeringen vidtar ett antal åtgärder i fråga om grundläggande utbildning och sjuk- och hälsovård. Då blir det möjligt att räkna med detta i de 20 procenten på ett mer berättigat och mycket tydligare sätt. Annars blir allt detta mycket vagt.
Jag vill också göra er uppmärksam på att nästa år kommer 50 miljoner euro från rubriken ”Investera i människor” i instrumentet för utvecklingssamarbete att gå till den globala fonden. Den globala fonden är fantastisk, och vi stöder den. Förra året gav vi 62 miljoner euro. Detta innebär emellertid i praktiken att vi får mycket lite medel kvar för de andra mål som anges i denna akt. Om detta sker två år i rad kommer ni att råka illa ut. Jag vill göra er uppmärksam på detta. Detta kräver samråd med AVS-partnerna och Europeiska utvecklingsfonden.
Något måste göras, annars kommer ämnesområdet ”Investera i människor” inte att bli mer än ett tomt skal. Europaparlamentet kommer inte att tveka att använda sitt budgetinstrument om det behövs. Ralf Walter är aktiv i den frågan och - ni vet hur han är - han är en noggrann person i det avseendet. Men i kväll ville jag inte spela Mackie Kniven i Dreigroschenoper [Tolvskillingsoperan]: det är trots allt ni som är klädd i ”ljusblått”, och jag är på gott humör eftersom detta är mitt sista anförande.
Jag vill avsluta med en personlig betraktelse. Fru talman! Som ni nämnde har jag blivit utnämnd till provinsguvernör för Groningen från och med den 1 september. Jag vill ge ett varmt tack till ledamöterna och tjänstemännen i parlamentet och till alla i kommissionens sekretariat för det enorma stöd jag har fått av de båda kommissionsledamöterna Louis Michel och Benita Ferrero-Waldner. Jag hoppas kunna säga adjö till parlamentet den 28 augusti då jag hoppas få se er alla igen, men tills dess önskar jag er allt gott.
Talmannen: Tack för ert bidrag till parlamentets arbete.
Mikel Irujo Amezaga: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Fru talman! Den föregående talaren höll sitt sista anförande, och detta är mitt första i plenum. Jag litar på att ni kommer att behandla mig väl.
Först måste jag påpeka att processen med att anta förordningen om upprättande av ett instrument för utvecklingssamarbete har varit invecklad, komplex och i bland förenad med ett antal svårigheter. Parlamentets första svar, som syftade till att avvisa förslaget, antogs enhälligt av utskottet för utveckling och fick också enhälligt stöd av de andra tre utskott som yttrade sig. Detta tvingade kommissionen och rådet till förhandlingsbordet och övertygade så småningom de båda institutionerna om att respektera parlamentets krav på medbeslutande. Detta känner vi redan till.
Som vi alla vet antogs förslaget till sist, trots att många av de inslag som väckte farhågor för över ett år sedan fortfarande finns kvar.
Under året som gått har parlamentet lagt fram tre resolutioner där kommissionen uppmärksammades på att den överskred sina befogenheter och uppmanades att rätta till situationen, vilket den hela tiden har underlåtit att göra. Kommissionen bör också påminnas om vad som kan hända om den överutnyttjar kommittésystemet inför parlamentet.
Parlamentet går vidare utan att granska frågan ingående, och jag anser att det faktum att denna resolution har antagits enhälligt av utskottet för utveckling är mycket talande.
Enligt förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete ska gemenskapen till exempel främja en ”utvecklingsprocess som leds av partnerlandet och i vilken detta har egenansvar”. Men vi undrar om det förekom kontakter med parlamenten i dessa partnerländer innan de strategiska dokumenten antogs och om det i så fall går att få närmare uppgifter om dessa möten.
I förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete förespråkas också utvecklingsstrategier som omfattar alla och i vilka alla kan delta och bred medverkan av alla samhällssegment i utvecklingsprocessen och den nationella dialogen, men ändå har vi ingen information om huruvida dessa kontakter verkligen har ägt rum.
Vi anser också att det finns lite eller ingen information alls om i vilken omfattning instrumentet för utvecklingssamarbete användes för att finansiera dessa strategidokument. Vi vill veta om dessa strategidokument har fått stöd från andra finansieringskällor, och om så är fallet, hur stor del av dem som kommer att finansieras av dessa källor. Kort sagt, finns det andra program i strategidokumenten som inte är utformade enligt millennieutvecklingsmålen så som föreskrivs i förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete? Om så är fallet, hur mycket pengar har dessa program fått?
Vår grupp är fortfarande oroad över detta och över mycket annat. Kanske dessa farhågor kan skingras genom de meddelanden från utskottet för utveckling som ni nyss nämnde. Men vi har inte glömt att det i förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete anges inte mindre än sju gånger att insyn och öppenhet är avgörande för programmens genomförande. Vi anser att vi måste föregå med gott exempel och att kommissionen borde se till att parlamentet får fullständig information för att skingra de farhågor som har uppstått på grund av hur detta instrument har förvaltats det senaste halvåret.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Fru talman! Under det finländska ordförandeskapet förra året nådde vi en viktig kompromiss om instrumentet för utvecklingssamarbete som innebar att gemenskapen i framtiden kommer att kunna uppfylla sina biståndsåtaganden och garantera att finansieringen av yttre förbindelser inte avbryts.
I förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete tas hänsyn till fattigdomens många dimensioner. Den är alltså en bra utgångspunkt för utvecklingssamarbete och för att minska fattigdomen. Om millenniemålen ska kunna uppfyllas måste vi ha precisionsvapen. Förordningen är den första rättsakt som förstärker den definition av politiskt utvecklingssamarbete som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd. Detta är avgörande för att garantera att den budget som anslås för utvecklingssamarbete inte används för att uppfylla andra politiska mål.
Tyvärr har verkligheten inte avspeglat förordningens innehåll. I sitt förslag till landstrategidokument för enskilda länder har kommissionen vid upprepade tillfällen överskridit sina verkställande befogenheter och inte tagit hänsyn till syftet med instrumentet för utvecklingssamarbete. I sina resolutioner har parlamentet redan ofta påpekat att det främsta syftet med förslagen till strategidokument inte har varit att utrota fattigdomen. De har alltså inte uppfyllt villkoren för offentligt utvecklingsbistånd enligt definitionen från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd.
Kommissionen kan inte fortsätta att strunta i det grundläggande innehållet i instrumentet för utvecklingsbistånd och de grundläggande tankegångarna i OECD:s politik för utvecklingssamarbete. Enligt förordningen får finansiering ske i form av budgetstöd om landets förvaltning av de offentliga utgifterna är tillräckligt öppen. Villkoren för stödberättigande måste tillämpas strängt. Det är också nödvändigt att stödja den parlamentariska kontrollen av partnerländer. Den dåliga kontrollen i tredjeländer är en av de främsta orsakerna till att den representativa demokratin inte kan bemöta starka regeringars nycker.
Jag är också ganska besviken över att kommissionen har varit mycket ovillig att samarbeta om detta på eget initiativ. Kommissionen borde komma ihåg att Europaparlamentet har en avgörande roll att spela i tillämpningen av instrumentet för utvecklingssamarbete.
Ana Maria Gomes: (PT) För första gången har parlamentet inom ramen för detta nya instrument haft en granskande roll i fråga om nationella strategier. Jag anser att dialogen mellan parlamentet och kommissionen har varit mycket konstruktiv och kan fungera som mall för ytterligare möjligt och önskvärt samarbete, precis som i fråga om AVS-länderna. Det finns dock fortfarande utrymme för förbättringar i samarbetet mellan de båda institutionerna, nämligen i fråga om att dela med sig av information.
Parlamentet anser att det är mycket viktigt att få ett förtydligande av hur de olika nationella strategierna som helhet kan bidra till det finansiella åtagandet att anslå 20 procent av tillgängliga medel till grundläggande hälso- och sjukvård och utbildning. När det gäller de prioriteringar som anges i olika nationella strategidokument beklagar jag att det i allmänhet inte görs större investeringar i millennieutvecklingsmålen. Syftet med detta finansieringsinstrument är att bekämpa fattigdom, framför allt genom att uppfylla dessa mål. Ett antal nationella strategidokument omfattar aktiviteter som gäller handel, högre utbildning, civil luftfart och till och med marknadsföring av EU i mottagarländerna.
Parlamentet förstår att vissa av dessa åtgärder är viktiga, särskilt för myndigheterna i de berörda länderna. Men jag anser att vi och kommissionen borde prioritera de aktiviteter som direkt har att göra med uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen, som har en mycket mer direkt inverkan på kampen mot fattigdomen. De bör prioriteras. De får inte tas bort, vilket sker i vissa fall.
Jag vill påpeka att parlamentet inte har fått svar på alla sina frågor till kommissionen under denna process. Jag är säker på att de är på väg, precis som kommissionsledamoten upplyste oss om i dag, vilket jag tackar henne för.
(EN) Jag är ledsen, som ni sa fru talman, att Margrietus van den Berg ska lämna oss. Ingen är oersättlig, men det finns personer som är lättare att ersätta än andra. Så är verkligen inte fallet med Max! Framför allt vi socialdemokrater kommer att sakna honom mycket.
Josep Borrell Fontelles: (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Ni vet mycket väl att analysen av tillämpningen av instrumentet för utvecklingssamarbete nu är en mycket viktig del av arbetet i det utskott jag har äran att vara ordförande för.
Vi anser att denna process är mycket viktig och hoppas att kommissionen fullt ut kommer att beakta parlamentets anmärkningar.
Parlamentet måste framför allt se till att det grundläggande målet för instrumentet för utvecklingssamarbete - att utrota fattigdomen - uppnås och att de medel som har öronmärkts för detta instrument uteslutande går till detta arbete. Parlamentet måste också se till att 20 procent öronmärks för utbildning och hälsa, men ändå står det inte riktigt klart för oss hur detta mål på 20 procent ska kunna uppnås fram till 2009.
Det är mycket viktigt att alla aktörer får yttra sig och att tillräcklig hänsyn också tas till horisontella politikområden som mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen, god förvaltning, barnens rättigheter, ursprungsbefolkningarnas rättigheter, hållbar miljö och kampen mot sjukdomar som aids i alla program och för alla länder.
Detta är vad vi vill uppnå med vår demokratiska analys av era förslag, och vi hoppas att vårt bidrag och det arbete vi har lagt ner på det, vilket har präglats av en vilja att samarbeta, återspeglas i de årliga handlingsplanerna.
Benita Ferrero-Waldner: Fru talman! Vi har uträttat mycket arbete tillsammans, och åtminstone enligt min uppfattning har det förts en konstruktiv dialog inom ramen för denna demokratiska övervakning. Den har innehållit ett flertal parlamentsdebatter och många utbyten av åsikter mellan ledamöterna av parlamentet, mig själv, min kollega Louis Michel och många tjänstemän inom kommissionen. Vi har skickat ett antal brev till varandra - det senaste, som jag nämnde tidigare, till Josep Borrell Fontelles. Vi har röstat om tre parlamentsresolutioner, vilket redan har nämnts, och för närvarande diskuteras en fjärde.
Nu går vi in i ett nytt skede: genomförandet av projekt och program, där varje institution kommer att behöva spela en särskild roll. Jag instämmer med Gay Mitchell, som sa att parlamentet är ansvarigt för övervakning. Vi instämmer helt i fråga om det, men inte i fråga om mikroförvaltningen, och vi kommer att ge parlamentet största möjliga mängd information; det kan ni vara övertygade om.
Till Margrietus van den Berg vill jag först och främst säga att vi vill hylla det fantastiska arbete som ni har utfört på området för utvecklingsfrågor, men också, framför allt, som chefsobservatör vid svåra uppdrag. Jag har verkligen uppskattat er balanserade strategi på detta område.
Vad gäller den specifika fråga vi diskuterar i kväll - samrådet om det tematiska programmet, i vilket det investeras i människor - kommer jag att informera Louis Michel om begäran om internt samråd och samråd med AVS-partnerna, vilket har nämnts tidigare.
För övrigt kan jag bara säga att vi verkligen har försökt att beakta saker och ting. Men var också vänliga att ge oss erkännande för att vara en ansvarsfull organisation och ansvarsfulla aktörer på denna arena. Om vi kan samarbeta som partner kommer ni att ha en mycket ansvarsfull partner.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag för att avsluta debatten.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.
| sv |
1. Åtgärder för att bemöta de stigande oljepriserna (omröstning)
| sv |
Hur marknadsföring och annonsering påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Eva-Britt Svensson, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om hur marknadsföring och reklam påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män (2008/2038 (INI)).
Eva-Britt Svensson: föredragande. - Herr talman! Varmt tack till mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och framför allt till skuggföredraganden för mycket konstruktiva och bra bidrag till betänkandet.
Rådets ordförandeskap har lyft fram betydelsen av att bekämpa könsstereotyper. Det är ett av ordförandeskapets sex prioriterade områden. Därför anser jag att det är viktigt att även vi här i parlamentet ger vår syn på problemen med könsstereotyper och hur de påverkar jämställdheten.
För att undvika eventuella missförstånd vill jag särskilt framhålla och vara väldigt tydlig med att jag i betänkandet definitivt inte föreslår någon ny lagstiftning på området, varken på EU-nivå eller på nationell nivå. De åtgärder jag föreslår avser nationella självreglerande organ som redan finns och som representerar både producenter, annonsörer och konsumenter. Dessa organ bör arbeta för att öka medvetenheten om betydelsen av könsstereotyp reklam. Medlemsstaterna bör även se till att det finns organ dit allmänheten kan vända sig med klagomål. Jag menar också att det beslutade jämställdhetsinstitutet bör bedriva forskning om hur jämställdheten påverkas av denna typ av reklam. Vi behöver veta mer.
Varför är då detta viktigt? Därför att reklamen finns överallt, i våra hem, i det offentliga rummet, i tidningar, i medier osv. Självklart påverkas vi, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Företagen skulle inte satsa miljarder på reklam om den inte hade effekt.
Reklam och marknadsföring i dag handlar inte bara om att man försöker sälja en vara eller en produkt, utan om att sälja en hel livsstil, en form av kultur. Man måste alltså vara på ett visst sätt och agera på ett visst sätt för att leva upp till förväntningar på olika normer. Det är särskilt viktigt att vi motverkar detta fenomen när det gäller unga människor som söker sin vuxenidentitet, framtida utbildningsvägar osv. Jag vill att alla människor ska ha möjlighet att välja utan att de medvetet eller omedvetet blivit påverkade av olika könsstereotypa normer.
I dag är det omöjligt för en annonsör att göra reklam för en produkt som skulle öka miljöproblemen eller skynda på klimatförändringarna. Jag har en vision att det i framtiden ska vara lika omöjligt att sälja produkter som har ett könsdiskriminerande eller könsstereotypt budskap.
Jag är också övertygad om att med ökad medvetenhet om reklamens betydelse så kommer konsumenter, både män och kvinnor, att vägra köpa produkter med sådan reklam. Jag är också lika övertygad om att konsumenterna kommer att gynna företag och producenter som har en medveten reklampolicy och som inte tillåter könsstereotyp reklam. Det kommer att vara en viktig framgångsfaktor för företag och annonsörer som visar sitt ansvar genom att påverka och bidra till ökad jämställdhet. Det är ju det målet vi alla säger oss ha. Det här är en faktor av väldigt många, men det är en betydelsefull faktor.
Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Europaparlamentet och föredraganden, Eva-Britt Svensson, för att de tar upp den känsliga frågan om hur marknadsföring och reklam påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män.
Reklamen spelar en viktig roll för finansieringen av medier. Den sänker lösnummerpriset på tidskrifter och tidningar och ser till att mycket audiovisuellt innehåll tillhandahålls för konsumenterna utan kostnad. Detta är viktigt för yttrandefriheten och mångfalden, frågor som ofta debatteras här i kammaren.
Genom åren har vi sett en uppsjö av förbud mot och kontroll av reklam - för cigaretter, alkohol och feta livsmedel - och snart kommer nya regler för hur biltillverkarna får hantera uppgifter om koldioxidutsläpp i sin reklam. Det är att göra det enkelt för sig eftersom det är mycket lättare att reglera reklam än att ta itu med de bakomliggande problemen, vilka ofta är mer komplexa. I betänkandet som vi diskuterar i kväll föreslås dock hårdare kontroll av reklam, den här gången ur en subjektiv jämställdhetspolitisk synvinkel.
Som kommissionsledamot med ansvar för medier förstår jag de bakomliggande politiska intressena, men jag undrar vilken inverkan denna kontroll kommer att få om den tillämpas över en hel bransch och på allmänheten. Eftersom det har blivit svårare att annonsera på grund av minskade medel och på grund av alla förbud lägger annonsörerna ner allt mindre summor på reklam. Det finns andra sätt att marknadsföra produkter än att annonsera i media: produktplacering till exempel. Detta är inte alls bra för mångfalden i media, eftersom de flesta skriftliga medier - tidningar och tidskrifter - inte drar in tillräckligt med pengar för att man ska kunna fortsätta ge ut dem.
I betänkandet beaktas inte de positiva aspekter som stöder syftet med betänkandet - att skydda medborgarna. Låt mig ge några exempel. Artikel 3 i direktivet om audiovisuella medietjänster innehåller skarpa formuleringar om människans värdighet och icke-diskriminering i samband med audiovisuell reklam. Jag kan försäkra att kommissionen kommer att se till att medlemsstaternas införlivande av direktivet återspeglar lagstiftarens avsikt.
I betänkandet lyfter man heller inte fram den värdefulla roll som självregleringen har spelat. Låt mig ge ett exempel på det också. Ni ska veta att självregleringen har fungerat bra i vissa fall av anstötlig könsstereotyp reklam och jag ska ge ett konkret exempel: modeindustrin har slutat med sina ”porno-chic”-kampanjer, vilka framställde kvinnor som rena sexobjekt. Så det finns lagstiftningsåtgärder som syftar till att lösa de här problemen.
Man bör tänka realistiskt när man tar sig an den här frågan. En annons är en mycket kortvarig form av media - den bläddras snabbt förbi eller visas i ett 30 sekunders kort inslag. Det som i betänkandet kallas ”könsstereotyp reklam” kanske bara är ett sätt att koppla ihop en produkt med en viss målgrupp. Det kan även vara ett uttryck för usel kreativitet. Å andra sidan finns det bra reklam och det finns dålig reklam, och som kommissionsledamot med ansvar för medier måste jag acceptera att yttrandefriheten också innebär rätten att misslyckas - även riktigt ordentligt - vare sig vi gillar det eller inte. Om jag skulle be ledamöterna att fatta ett beslut om det här i kammaren så skulle nog rätten att misslyckas få kvarstå.
Som framgår av betänkandet är sambandet mellan könsstereotyp reklam och bristande jämställdhet mellan könen inte vetenskapligt belagt. Politiskt beslutsfattande kräver kalla fakta, inte bara heta åsikter, och det är det vi grundar de politiska förslagen på och det är därför som kommissionen stöder de positiva rekommendationerna i parlamentets betänkande. Utbyte av bästa praxis mellan tillsynsmyndigheter uppmuntrar vi till exempel alltid. Utbildning, forskning och ytterligare debatter ska naturligtvis fortgå.
Jag vill poängtera att jag under mina nio år som kommissionsledamot med ansvar för medier har arbetat för att skolan ska införa kurser i mediekunskap. Jag tror att detta är det viktigaste av allt: om vi kunde lära ungdomarna att kritiskt bedöma reklam, och rata den dåliga reklamen, som egentligen inte har någon plats i vårt samhälle. Jag skulle vilja lägga fokus på bästa praxis - ett bra exempel är det pris man i Spanien delar ut för reklam som hanterar könsfrågor på ett bra sätt. Det är rätt väg att gå och det är därför vi bör betona de positiva delarna och se om vi kan göra ytterligare framsteg, för det här är värt att kämpa för.
Esther Herranz García: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! Verklig frihet slutar där någon annans frihet börjar, och ju friare medierna är desto friare är samhället. Förlorad frihet börjar med just censur och fortsätter in i det redaktionella innehållet.
Därför har gruppen för Europeiska folkpartiet lagt fram ändringsförslag till betänkandet för att rätta till ett antal diktatoriska villfarelser, vilka går stick i stäv med principen om ett fritt samhälle.
Inom europeisk marknadsföring och reklam tillämpas redan självreglering och medlemsstaterna har fullt tillräcklig lagstiftning. Marknadsföring och reklam tillhör inte bara mediernas värld, utan utgör en del av vårt dagliga liv. Lyckligtvis jobbar det människor med stora yrkeskunskaper i branschen och de är i de flesta fall medvetna om vilken makt de har över den sociala jämvikten. Gruppen för Europeiska folkpartiet kommer därför att rösta emot de ändringsförslag och punkter som kommunisterna har lagt fram, eftersom de sprider vanföreställningen att chauvinism och sexism är vida spritt bland dem som arbetar inom branschen.
Inom gruppen för Europeiska folkpartiet tror vi på jämlikhet mellan män och kvinnor, men vi tycker inte att den ska främjas genom smutskastning. Vi anser att människors barn- och ungdomstid måste värnas och att barn och ungdomar bör fostras av sina familjer och av samhället gemensamt. Fostras med värderingar som bidrar till att göra dem till bättre människor.
Jag anser att det sekteristiska sättet att hantera jämställdhet, vilket ju är målet med det här betänkandet, är ett allvarligt misstag och PPE-DE-gruppen kommer naturligtvis inte att tillåta något sådant. Vi hoppas verkligen att våra ändringsförslag antas så att vi därmed kan stödja betänkandet. Om så inte sker kommer jag att lägga ner min röst i den slutliga omröstningen, av respekt för subsidiaritetsprincipen och för dem som arbetar med marknadsföring och reklam.
Jag tror inte att vi är betjänta av att kritisera nationella lagar och att sätta oss över parlamentets befogenheter eftersom det i framtiden kan skada vår trovärdighet.
Bernadette Vergnaud: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att betänkandet debatteras så här sent på dagen innebär inte på något vis att det är av mindre vikt och jag vill tacka Eva-Britt Svensson för det arbete hon lagt ner och för hennes samarbete.
Marknadsföring och reklam är allestädes närvarande i vårt samhälle och bidrar till att skapa sociala strukturer som ibland får negativ verkan i form av diskriminering och förenklade könsstereotyper. Visst, reklam är också en källa till skapande och sådana framställningar används ibland medvetet i humoristiskt syfte. Men reklammakare får inte glömma att de har en viktig pedagogisk funktion, och vi måste utveckla unga människors förmåga till kritiskt tänkande i syfte att undanröja alla former av diskriminering som följer av framställningar som ibland är könskränkande och som kan hota individens värdighet.
Syftet med betänkandet är inte att ifrågasätta den redaktionella friheten och det fria skapandet utan att uppmuntra branschfolket att förbättra sina självreglerande system, att samarbeta med behöriga myndigheter för att förbättra reglerna för god praxis och att vara medvetna om sitt ansvar inte bara i fråga om jämlikheten mellan könen utan också för människors fysiska och mentala hälsa, vilken ibland hotas av de krav som skönhetsidealen sätter på oss.
Därför uppmanar jag ledamöterna att avvisa alla ändringsförslag som syftar till att radera delar av texten eftersom betänkandet då skulle förlora sin relevans.
Sophia in 't Veld: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag inser till fullo de problem som föredraganden beskriver. Jag kan föreställa mig marsmänniskor på spaningsuppdrag. De ska resa till planeten jorden och försöker bilda sig en uppfattning om människorna bara genom att titta på reklam. Men när de väl kommer hit märker de till sin förvåning att kvinnorna är intresserade av andra saker än att städa och att de inte sitter hemma och väntar hela dagen på att deras män ska komma hem från jobbet. De ser att kvinnorna är självständiga och smarta individer som tjänar egna pengar, så även konsumenterna. Dessutom finns det andra slags familjebildningar på jorden än de som visas i reklamen, som exempelvis ensamstående föräldrar, homosexuella par med barn, invandrarfamiljer, rullstolsburna och människor med talsvårigheter. De förekommer aldrig i reklamsammanhang. Så långt är jag helt enig med föredraganden.
Detta till trots håller jag med kommissionsledamot Viviane Reding och min kollega från PPE-DE-gruppen. Det finns ju någonting som heter yttrandefrihet och därför tycker jag inte att vi på något sätt ska lägga oss i innehållet i reklamen. Principen om god praxis är en bättre idé. Jag kan naturligtvis inte nämna några varumärken här men jag tänker bland annat på ett italienskt modemärke som har brutit mot tabun i 20 år nu.
Dessutom är betänkandet alldeles för brett - i rubriken står det ”marknadsföring och reklam” men det behandlar också läromedel, tv, Internet, tv-spel och mycket annat. Ärligt talat så anser jag att EU inte ska lägga sig i detta.
Det står också någonting om reklam för sexuella tjänster. Det är inte det saken gäller här. Smak och moral varierar och jag tror inte att EU kan få folk att enas om vad som ska gälla.
När man tittar på hur kvinnan framställts i reklamen under de senaste 50 åren konstaterar jag med glädje att hon är mycket smartare än vad vi tror. Hon låter inte reklamen utgöra ett hinder på hennes väg mot självständighet.
Slutligen har jag två konkreta förslag - om vi verkligen vill göra något åt saken. För det första så kan vi konsumenter, om vi inte gillar reklamen, rösta med fötterna, och för det andra så föreslår jag att man utser åtminstone en kvinna till någon av de fyra högsta befattningarna inom EU.
Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på förekomsten av reklam, både på tv - inbegripet public service - och affischer, vars innehåll eller form kränker de personer som medverkar i den. De är oftast, men inte alltid, kvinnor. Att beröva dem deras värdighet, att behandla dem som objekt, att framställa dem som mindre intelligenta eller som intressanta bara i sexuella sammanhang - detta leder till bristande självkänsla hos naiva individer som utsätts för dylikt material. Det påverkar deras möjligheter att uppnå sina framtidsdrömmar och begränsar deras ambitioner. Sådan reklam påverkar framför allt unga människor, vilket är ännu allvarligare. Det är en av följderna av det konsumtionssamhälle vi lever i. För många människor är det viktigare att tjäna pengar - även på oärlig väg - än att behandla människor som individer med ett egenvärde som måste skyddas. Därför bör detta slags reklam begränsas genom lagstiftning.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jämlikhet mellan kvinnor och män är ett av EU:s värden och mål. EU avser att befästa den jämlikheten i alla sina verksamheter och det är inte rimligt att reklamverksamhet skulle utgöra ett undantag. Därför välkomnar jag betänkandet från Eva-Britt Svensson, som har tagit sig an den här viktiga frågan och lagt fram ett balanserat betänkande. Tusen tack!
Reklamen påverkar vårt undermedvetna och skapar på så sätt verkliga könsstereotyper. Diskriminerande reklam går stick i stäv med målet om jämställdhet. EU gör inte tillräckligt för att befria media från sexism och diskriminering. Vi måste därför göra klart för alla att EU tar dessa värden på allvar. Vi vill inte ha någon kvinnofientlig reklam, ingen reklam som objektifierar kvinnor, ingen reklam som gottar sig i otäcka klichéer om kvinnor. Detsamma gäller naturligtvis för reklam med män.
Jag skulle gärna se raka motsatsen - att man med reklamens hjälp kunde ruska om våra gamla vanliga uppfattningar om könsroller, vår bild av manligt och kvinnligt. Tyvärr värnar inte reklamindustrin om det som man borde kunna ta för givet, nämligen respekt, särskilt för kvinnor. Jag kan verkligen inte förstå varför reklamindustrin blåser upp detta till en storm i ett vattenglas. Ja, jag kallar det storm eftersom den tyvärr tycks ha fått även många kvinnliga ledamöter i parlamentet att spetsa öronen.
Vi borde i alla fall kunna enas om följande grundläggande principer: vi måste vara mer uppmärksamma på diskriminering i media, och vi behöver nationella kontrollorgan dit konsumenterna kan vända sig med klagomål. Liknande instanser finns förresten redan i många medlemsstater, så vadan denna hysteri? Jag önskar att vi hade gått ännu längre i betänkandet. Av den anledningen hoppas jag verkligen att vi kan enas om att stödja detta betänkande eftersom vi behöver det som en grund att bygga vidare på, och det bör inte urvattnas ytterligare.
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Betänkandet innehåller många positiva aspekter som uppmärksammar den negative påverkan som media, marknadsföring och reklam har på oss när de förlöjligar och objektifierar människor, diskriminerar dem och tar ifrån dem deras värdighet. Trots detta måste jag invända mot vissa argument som är manipulerande och ämnade att skapa ett modernt, jämlikt samhälle utan moraliska förebilder. Det är sant att viss hormonell och psykologisk terapi gör det möjligt att experimentera med människor, men sådana experiment förorsakar allvarliga trauman och borde förbjudas, precis som man begränsar djurförsök.
Såväl manlighet som kvinnlighet, de två formerna av mänsklig kroppskonstitution, är personlighetsformande. Det går inte att ändra på dessa roller eftersom de av naturen är inrättade på ett visst sätt. Att uppmärksamma hur vi påverkas av reklamen är helt i sin ordning, men det vore bättre att kräva etisk-rättsliga kontroller som baseras på en i förväg överenskommen universell värdegrund, sprungen, i bästa fall, ur gudomlig rätt.
Edit Bauer: (SK) Vi är ofta inte ens medvetna om att marknadsföringspolitiken får långtgående konsekvenser för bevarandet av stereotyper, vilket innebär ett så gott som oöverstigligt hinder för de nödvändiga förändringar som måste till stånd för att uppnå de uppställda målen, även målen i Lissabonfördraget.
Trots detta kan man konstatera att reklamen som sådan också har många praktiska följdverkningar. Vi ser ju att marknadsföringspolitiken, i synnerhet vad gäller män och kvinnor, bromsar processen med att förena familjeliv och yrkesliv i och med att reklamen ofta visar upp bilden av en kvinna som är glad och pigg trots att hon i samband med sina olika sociala roller har en mängd uppgifter som ibland krockar med varandra - och som ofta ska utföras under svår tidspress.
Problemet är inte bara att de gamla könsrollerna bevaras utan att de förstärks ytterligare - experter varnar ju för att reklamen inte bara förstärker förväntningar utan också skapar dem. Ett av de mest påfallande tecknen på detta är de många flickor som drabbas av anorexi.
Eftersom man inom marknadsföring och reklam använder, eller missbrukar, existerande stereotyper är det meningslöst för Europeiska rådet att anta resolutioner för att bekämpa stereotyper, då de inte kommer att ha någon som helst effekt.
Men lösningen är definitivt inte heller något slags EU-specifik uppförandekod. Problemen med marknadsföring och reklam kan inte tillskrivas media som sådan. Det är synd att man i betänkandet, som är ett försök att lösa problemen, väljer en väg som antingen är ogenomförbar eller som inte gör det möjligt att uppnå målen.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Herr talman, fru kommissionsledamot, kära kolleger! Jag anser att betänkandet är mycket viktigt och mycket nödvändigt. Vår omgivning spelar en mycket viktig roll i hur våra attityder, vårt uppförande och vårt sätt att ta oss an problem, exempelvis jämställdhet, formas. Marknadsföring, reklam, media, Internet och tv kan framkalla både en positiv och en mycket negativ syn på frågan om jämlikhet mellan könen.
Vi bör, utan att för den skull införa censur eller begränsa den fria verksamheten för de medier, organisationer och institutioner som sysslar med marknadsföring och reklam, beakta de negativa konsekvenserna och fördöma den ofördelaktiga bilden av kvinnan som vålds- och sexobjekt, eller när hon på en ”frestande” bild ses med ännu mer frestande alkoholhaltiga drycker. Visst är det förnedrande?
Eftersom vi betraktar jämställdhet som ett partnerskap tror vi inte att män har mer överseende med marknadsförings- och reklamproblemet än kvinnor. Marknadsföring och reklam borde skapa ett sätt att förstå jämlikhet och återspegla etiska förebilder i form av jämställda män och kvinnor, inte snedvrida jämställdhetstanken genom vinstintressen. Med marknadsföring och reklam bör man alltså skapa en miljö för social förståelse, för sociala framtidsutsikter.
I betänkandet understryks hur viktigt det är att inom media förankra principen om jämlikhet mellan könen med hjälp av program och material anpassade för olika åldergrupper, att sprida bästa praxis när det gäller respekt och förståelse för skillnaderna mellan könen och att arbeta för icke-diskriminering. Allt detta kommer att forma en jämställd kultur och skapa jämställdhet.
Zita Pleštinská: (SK) Reklamen är en del av våra liv och den har en oomtvistlig inverkan på allmänhetens handlande och tyckande.
Jag håller med om en del av de argument som föredraganden Eva-Britt Svensson lägger fram i betänkandet. Det gäller framför allt de som framhåller behovet av att skydda barn och ungdomar från negativ reklam. Reklam för sexuella tjänster och prostitution har skadlig inverkan på barn redan i späd ålder.
Jag har en annan åsikt än föredraganden när det gäller hur det uppställda målet kan uppnås. Det är svårt att på EU-nivå inkräkta på mediefriheten och att inte tillämpa subsidiaritetsprincipen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas införa en europeisk etisk uppförandekod inom marknadsföring och reklam.
Oron för den yngre generationen bör framför allt hanteras av föräldrar och lärare. Jag är övertygad om att det huvudsakliga ansvaret ligger hos föräldrar och lärare, vilka har möjlighet att lära barnen att använda tv och ny teknik på ett klokt och ansvarsfullt sätt.
Zbigniew Zaleski: (PL) I betänkandet läggs alltför stor vikt vid frågan om bristande jämställdhet mellan män och kvinnor och om könsstereotyper. Vi behöver diskutera negativa stereotyper, och frågan om bristande jämlikhet mellan könen är central när det gäller dålig reklam, men det är inte den enda frågan.
För det första så visar ett antal psykologiska experiment att barn, men även vuxna, utvecklar en aggressiv, negativ attityd och ett negativt beteende på grund av tv och andra medier. Som en fortsättning på vad kommissionsledamot Viviane Reding sa om skolutbildning vill jag tillägga att det som jag som psykolog anser viktigt är att forskning visar att människor inte tror att tv och framför allt inte reklam påverkar dem i så hög grad som de faktiskt gör. Marknadsföring och reklam i medierna rör sig mellan information, marknadsföring och manipulation och problemet är att man måste kunna skilja mellan dessa. Om den fria reklamen inte uppfyller moraliska, sociala och psykologiska principer - då är den skadlig. Det är sannolikt det viktigaste argumentet.
Monica Maria Iacob-Ridzi: (RO) Jag skulle vilja föreslå några konkreta åtgärder genom vilka vi kan närma oss problemet med reklamens negativa påverkan på jämlikheten mellan könen inom EU.
När det gäller den tillämpliga EU-lagstiftningen är principen om ursprungsland en av kärnfrågorna. Detta gäller även reklam- och annonsverksamhet, vilket betyder att en produktion som godkänts av en medlemsstats nationella tv-styrelse också måste godkännas för sändning i övriga medlemsstater.
Vi har på senare tid sett tydliga exempel på könsdiskriminering där man inte kunnat hindra att annonserna sändes i EU-länderna. Därför föreslår jag att man inför åtgärder om undantag från principen om ursprungsland, när man har kunnat konstatera att man genom kränkande medieproduktioner åsidosatt den europeiska jämställdhetspakten. Eftersom området faller under gemenskapens behörighet, nämligen handel med audiovisuella tjänster, anser jag att Europeiska kommissionen ska kunna utdöma böter för reklamproducenter som använder sig av kränkande annonser.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Vi är för såväl marknadsekonomi som konkurrenskraft. För den hälsosamma konkurrensens skull vill vi att sanningen ska fram: produkter måste konkurrera på faktabaserade grunder.
Frihet innebär inte avsaknad av ansvarsskyldighet, och reklam är inte ett knep som man kan ta till närhelst man vill skylta med sina produkter. I morse talade vi om att bemöta diskriminering och det är verkligen konstigt att de som vill stoppa diskrimineringen inte vill skydda människors värdighet genom att tillämpa självreglering inom reklam.
Jag vill ge en eloge till kommissionsledamoten för att hon genom sina förslag ofta vidtar åtgärder för att skydda både våra minderåriga och våra värderingar med hjälp av media och i synnerhet den moderna tekniken.
Agnes Schierhuber: (DE) Herr talman! Jag stöder åsikten att föräldrar och vårdnadshavare har ett stort ansvar för hur de bemöter våra barn. Affärsvärlden av i dag ser på och behandlar barn som viktiga konsumenter. Därför är det så viktigt att barnen redan i unga år blir medvetna om reklam och dess eventuellt skadliga verkningar. Jag tror emellertid inte på idén att införa enhetliga regler inom hela EU.
Precis som kommissionsledamoten påpekade så måste vi inom skolsystemet försöka leda in redan de yngsta barnen på rätt väg och visa dem att det finns såväl möjligheter som risker med all reklam.
Eva-Britt Svensson: föredragande. - Varmt tack för debatten! Jag vill förtydliga en sak - betänkandet kommer från Europeiska enade vänstern och ingenting annat. När det gäller ändringsförslagen vill jag påminna om att 53 ändringsförslag från de olika politiska grupperna har antagits i utskottet, däribland fyra ändringsförslag från Esther Herranz García.
Man har nämnt yttrandefriheten. Det är självklart att yttrandefriheten är helig. Det finns ingenting i betänkandet som handlar om någon ny lagstiftning, varken på EU-nivå eller i medlemsstaterna. Det är en nationell angelägenhet. Det vi gör i betänkandet är att betona de instanser som redan finns, självreglerande och partssammansatta organ där producenter, annonsörer och konsumenter tillsammans hittar de bästa formerna.
Kommissionen talar om att det behövs mer grundläggande forskning om hur jämställdheten påverkar. Det håller jag med om och därför lyfter jag fram det i betänkandet. Vi behöver mer forskning. Vi behöver väcka det kritiska tänkandet! Det är precis det som betänkandet handlar om! Öka medvetenheten och därmed också det kritiska tänkandet!
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 3 september kl. 11.30.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Zita Gurmai : skriftlig. - (HU) Att bekämpa stereotypa könsroller är ett av sex prioriterade områden i färdplanen för jämställdhet 2006-2010.
Detta är en principfråga, vars praktiska konsekvenser är mycket långt- och djupgående eftersom könsstereotyper skapar en skev kvinnosyn och utgör hinder för kvinnans möjligheter till framgång - det kan gälla jobbsökande, arbetsplatsen, karriärmöjligheter, medverkan vid beslutsfattande eller förenande av privatliv och yrkesliv. Stereotyper etablerar och befäster ojämlikheter på alla områden i livet och orsakar därmed gränslös skada på hela samhället samtidigt som de minskar effekterna av de ansträngningar som görs för att uppnå jämställdhet.
Jag menar att vi behöver välorganiserade, samordnade åtgärder och kampanjer mot könsstereotyper - viktiga element som inbegriper en social medvetenhet redan från barnsben, utbildning och god praxis.
Den marknadsföring och reklam som förekommer i media spelar en viktig roll i utformningen av den bild som man skapar av kvinnan - den ofördelaktiga bilden bidrar i hög grad till att upprätthålla den skeva kvinnosynen, men samtidigt kan man vända trenden genom att visa verkligheten, möjligheter och förmågor på ett realistiskt sätt. Därför måste vi jobba med att förbereda dessa verktyg och dessa åtgärder, genom vilka en positiv förändring kan åstadkommas. Likaså är det av yttersta vikt att gällande lagstiftning tillämpas på lämpligt vis.
Andrzej Tomasz Zapałowski : skriftlig. - (PL) Herr talman! Eva-Britt Svenssons betänkande om hur marknadsföring och reklam påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män är ett av dessa dokument som syftar till att ingripa i frågor som, med tanke på de problem som EU för närvarande står inför, inte har högsta prioritet. I vissa avseenden är betänkandet helt enkelt inte seriöst.
I föredragandens värld är könsstereotyper ett värre problem än medias allt våldsammare innehåll, särskilt med hänsyn till barnen. Med tanke på gällande reklambestämmelser för media är påståendet att reklam skulle ge upphov till hat grundat på könstillhörighet överdrivet. I betänkandet står ingenting om det växande problemet med könsdiskriminering bland muslimska EU-medborgare. Jag är rädd att den muslimska pressen inte kontrolleras med avseende på jämställdheten mellan kvinnor och män.
Där har EU:s medlemsstater ett allvarligt problem som de måste lösa. När det gäller frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor kräver relationerna i det traditionella, historiska europeiska samhället inte några insatser i nuläget. Enskilda fall av kränkande behandling på detta område kan bekämpas genom gällande lagstiftning.
| sv |
EU-finansieringen vid avvecklingen av kärnkraftverk i de nya medlemsstaterna (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Marian-Jean Marinescu, för budgetkontrollutskottet, om EU-finansieringens effektivitet och ändamålsenlighet vid avveckling av kärnkraftverk i de nya medlemsstaterna.
Marian-Jean Marinescu: Fru talman! Anslutningsfördragen för de tre medlemsstaterna Slovakien, Bulgarien och Litauen innehöll kravet att avveckla flera kärnkraftreaktorer som inte längre uppfyllde säkerhetsvillkoren och inte kunde uppgraderas på ett kostnadseffektivt sätt. Syftet med det finansiella stödet från EU var inte att täcka hela avvecklingskostnaden. Stödet var avsett att omfatta åtgärder till stöd för avveckling, underhåll och kontroll av reaktorerna efter nedläggning, avfallshantering, lagring av avfall och använt kärnbränsle och sanering och demonteringsarbete samt för energisektorn (ersättning av produktionskapaciteten vid nedlagda enheter, bättre energiförsörjningstrygghet och energieffektivitet och andra åtgärder som bidrar till den nödvändiga omstruktureringen och uppgraderingen av energiinfrastrukturen) samt hantering av de sociala konsekvenserna (stöd till kraftverkets personal när det gäller att hålla en hög säkerhetsnivå under perioderna före avvecklingen fram till stängningen och under omskolningen av personalen för nya uppgifter i samband med avvecklingen).
På grund av att beslutet om finansiellt stöd inte innefattade någon övre gräns, något som till och med fortsatte sedan avvecklingsplaner och strategier hade utarbetats, kunde nytt extra finansiellt stöd tillhandahållas. EU har lagt ut stora belopp för att finansiera denna verksamhet, närmare bestämt cirka 2,8 miljarder euro mellan 1999 och fram till i dag.
I betänkandet kräver vi att följande frågor ska klargöras i kommande utvärderingar som ska utföras av kommissionen och revisionsrätten: om de medel som tilldelats av EU användes för att garantera en säker avveckling; om avvecklingen garanterar säker lagring av kärnavfallet; om det fanns tillräcklig samordning mellan de tre befintliga programmen så att den samlade erfarenheten användes effektivt och modellen följdes, baserat på projekt som förberetts och finansierats tidigare för att åstadkomma en minskning av kostnaderna; om de nuvarande planerna och strategierna är fullständiga eller om det fortfarande är möjligt att lägga till ny verksamhet och tillhandahålla extra medel senare; om extrasummor fortfarande måste tilldelas energiprojekt eller uppmärksamheten behöver fokuseras på avvecklingsprojekt; och om finansiering av dessa verksamheter fortfarande måste tillhandahållas av EU-medel.
Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman! Den tidiga avvecklingen av kärnreaktorer i EU-kandidatländerna Litauen, Slovakien och Bulgarien förhindrade skapandet av lämpliga nationella fonder för att täcka alla kostnader i samband med avvecklingen av kärnkraftverken. Kommissionens hjälp var därför viktig för att klara av den stora finansiella och ekonomiska bördan.
Expertstudier visar dock att kostnaderna för att ta kärnkraftverken ur drift redan har överstigit den planerade EU-finansieringen och att de troligtvis även kommer att överstiga de ursprungliga uppskattningarna trots att själva avvecklingen fortfarande är i inledningsskedet. Mina damer och herrar, avvecklingen måste fortsätta även efter den budgetram som täcker perioden fram till 2013, och jag anser därför att det är nödvändigt att överväga att frigöra ytterligare medel för avvecklingsprojektet till dessa tre kärnkraftsverk.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Fru talman! EU har 143 kärnkraftverk och enligt offentliggjorda uppgifter från generaldirektoratet för energi från mars 2010, står kärnkraften för cirka 28 procent av EU:s energimix.
Händelserna i Japan har fått varningsklockorna att ringa när det gäller vilka risker som är förknippade med kärnkraftsverk. Att lägga ned kärnkraftsverk i förtid och sedan avveckla dem är en stor finansiell och ekonomisk belastning. Det är därför som EU ger ekonomiskt stöd till de berörda medlemsstaterna, det vill säga Litauen, Slovakien och Bulgarien. Bristen på finansiering för avvecklingsåtgärder kommer att försena denna process, vilket skulle medföra ett hot mot miljön och folkhälsan.
Vi uppmanar de berörda nationella organen att slutföra planerna och kommissionen att rapportera om denna process samt lägga fram en detaljerad långsiktig plan för finansieringen av avvecklingsprojekten.
Zigmantas Balčytis: (LT) Fru talman! Jag vill gratulera min kollega och tacka henne för samarbetet under utarbetandet av detta viktiga betänkande. När vi anslöt oss till EU gjorde tre medlemsstater åtaganden som var komplicerade både ur ekonomiskt och socialt hänseende, nämligen att stänga sina kärnkraftsanläggningar för första gången, utan att ha den ekonomiska kapacitet eller erfarenhet som krävs. EU visade verkligen solidaritet genom att bidra med den finansiella stöd som krävdes, inte bara för att finansiera avvecklingen, utan också för att bidra till utvecklingen av alternativa energiprojekt och att mildra de negativa sociala konsekvenserna av avvecklingen. Jag håller med om att vissa frågor fortfarande måste lösas, såsom anslag av EU-medel för att genomföra specifikt avvecklingsarbete och medlemsstaternas komplexa administrativa strukturer, som troligtvis motverkar att anslagen tas emot på ett effektivt sätt. Jag anser att kommissionen bör spela en större samordnande roll för att garantera en säker nedläggning av dessa kärnkraftsreaktorer i rätt tid, för att garantera insyn i användningen av fonderna och uppmuntra dessa länder att utveckla alternativ energi och skapa nya arbetstillfällen.
João Ferreira: (PT) Fru talman! Nära hälften av EU:s medlemsstater har kärnkraftsverk på sina territorier. Många av de reaktorer som är i drift är relativt gamla, vilket gör behovet akut att av säkerhetsskäl lägga ned vissa av dessa reaktorer för att värna och skydda folkhälsan och miljön. När det gäller de nya medlemsstater som konfronteras med kravet att avveckla flera anläggningar anser vi att det är logiskt att de förväntar sig EU-stöd för att på ett adekvat och säkert sätt slutföra sina avvecklingsprocesser. Dessa processer bör omfatta nödvändigt underhåll och kontroll efter nedläggningen, avfallshantering, lagring och dekontaminering, med särskild vikt vid miljömässig hållbarhet och energieffektivitet.
Som så riktigt anges i betänkandet ska hänsyn tas till de sociala konsekvenserna av denna process och man ska trygga de anställdas arbetstillfällen samt hålla en hög säkerhetsnivå före, under och efter avvecklingen.
Jaroslav Paška: (SK) Fru talman! Marian-Jean Marinescus betänkande handlar om effektiv och ändamålsenlig EU-finansiering för avvecklingen av kärnreaktorer av sovjetisk konstruktion. Slovakien genomförde en komplett ombyggnad av kärnkraftsanläggningen i Jaslovské Bohunice efter Tjernobylolyckan och installerade den senaste säkerhetsutrustningen från specialiserade franska och tyska företag.
När den omfattande moderniseringen hade slutförts uppgav inspektörer från Internationella atomenergiorganet (IAEA) att kärnkraftsanläggningen Jaslovské Bohunice var redo för mer än 30 års säker drift. Men för att medborgarna i grannlandet Österrike ska få en lugn och trygg situation gick Slovakien under anslutningsförhandlingarna med på en tidig avveckling av V1- och V2-reaktorerna i Jaslovské Bohunice, som hade moderniserats till högsta standard.
Jag ser EU:s symboliska bidrag till kostnaderna för att ta dessa reaktorer ur drift enbart som ett försök att kompensera en del av den skada som Slovakien har lidit genom att ha förlorat en kraftfull, effektiv och ren energikälla och inte som ett verkligt bidrag till nedläggning av kärnkraftverket.
Viviane Reding: Fru talman! Kommissionen välkomnar varmt parlamentets initiativbetänkande om EU-finansieringens effektivitet och ändamålsenlighet vid avveckling av kärnkraftverk i de nya medlemsstaterna. Kärnkraftsäkerheten är och kommer att förbli högsta prioritet för EU och därför lägger kommissionen stor vikt vid insatser som underlättar en säker avveckling av reaktorenheter som har bedömts inte kunna uppgraderas till de nödvändiga säkerhetsstandarderna.
Låt mig först säga att vi delar många av synpunkterna i parlamentets betänkande. Vi håller med om att medlemsstaterna måste lägga fram detaljerade avvecklingsplaner samt en sund långsiktig plan för finansieringen. Vi anser det också viktigt att finansieringen, till största delen, anslås till avvecklingsverksamhet och att kommissionen har en viktig roll i att garantera stränga kontroller av medlens användning.
Kommissionen tror på en sträng tillämpning av principen om att förorenaren ska betala. Därför delar vi parlamentets uppfattning att kärnkraftoperatörerna bör se till att tillräckliga finansiella resurser avsätts under de kärntekniska anläggningarnas produktiva livstid för att täcka framtida avvecklingskostnader. Avvecklingen måste ske på ett så säkert sätt som möjligt och då är det viktigt med en sund, transparent och övervakad förvaltning av medlen för avvecklingen.
Vi har också noterat att betänkandet fokuserar på EU-finansieringens effektivitet och ändamålsenlighet på avvecklingsområdet. Kommissionen gläder sig över att det i olika delar av betänkandet framgår tydligt att det huvudsakliga målet för EU-finansiering är att se till att reaktorenheterna läggs ned och förblir nedlagda av kärntekniska säkerhetsskäl. Vi anser att uppfyllandet av detta mål är en faktor som vi måste ta hänsyn till vid bedömningen av EU-finansieringens effektivitet och ändamålsenlighet.
Kommissionen tycker det är viktigt att tydliggöra att EU:s stöd på det här området aldrig var avsett att täcka samtliga avvecklingskostnader, inte heller att kompensera för samtliga ekonomiska konsekvenser. EU-stödet var i första hand avsett som en kompensation för avvecklingens initialskede.
Kommissionen understryker att det är medlemsstaterna som bär det fulla ansvaret för avvecklingen av sina kärnenergianläggningar. Det är medlemsstaternas ansvar att lägga fram detaljerade långsiktiga planer samt att utarbeta noggranna tidsplaner och kostnadsberäkningar för projektens färdigställande.
Jag vill tacka föredraganden och parlamentet för en debatt som kommer mycket lägligt och handlar om ett ämne som efter Fukushimakatastrofen har blivit ännu mer relevant. En säker och fullständig avveckling är en nyckelfaktor i kärnkraftssäkerheten, där vi strävar efter att ha de högsta standarderna. Parlamentets betänkande är ett värdefullt bidrag till den diskussion som kommissionen kommer att ha med de tre berörda medlemsstaterna och som gäller uppskattningen av eventuell EU-finansiering efter 2013.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 5 april 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Georgios Stavrakakis: skriftlig. - (EL) Hotet från kärnkraften, som var en av konsekvenserna av den fruktansvärda jordbävningen i Japan och den efterföljande tsunamin, gör debatten om budgetkontrollutskottets betänkande mycket aktuell. Samtidigt lyfter det också fram faktumet att EU övervakar och ger ekonomiskt stöd till de insatser som krävs för att avveckla kärnkraftsverk. Målet med dessa insatser är inte bara att se till att kärnkraftsverken fungerar på ett säkert och adekvat sätt så att vi inte behöver uppleva en ny Tjernobyl- eller Fukushimakatastrof, utan också att vi ska kunna hantera konsekvenserna av nedläggning och avveckling genom att tillgodose energibehoven i de länder där dessa kärnkraftverk är i drift. Dessa insatser samt ett omfattande ekonomiskt stöd till Litauen, Slovakien och Bulgarien, visar hur allvarligt EU ser på frågan om kärnkraftsäkerhet. Detta är ett noggrant utformat program som startade år 1999. Målet med detta ekonomiska stöd är att bidra till att förbättra miljön och modernisera produktion, överföring och distribution av energi samt att öka tryggheten i energiförsörjningen. Genom att utvärdera vinsterna av de ekonomiska resurser som har avsatts och respektera att de förvaltas på ett sunt och transparent sätt kommer detta mål garanterat att uppnås.
Csanád Szegedi: Naturkatastrofen i Japan och den efterföljande kärnkraftskatastrofen har fått oss att inse hur viktig denna fråga är. Katastrofen kan precis som i Tjernobyl få efterverkningar i flera årtionden och bli ett tragiskt, ovälkommet arv för kommande generationer. Olyckan i Japan har också visat att energiavfallet måste minska och att vi successivt måste skifta fokus för att gå över till förnybar energi. I dagens betänkande kritiseras flera punkter av finansieringen vid avvecklingen av kärnkraftsverk i nya medlemsstater, exempelvis transparens och genomförande. Förutom att avveckla de kärnkraftsverk som tas upp i betänkandet anser jag att det är ytterst viktigt att inspektera samtliga europeiska kärnkraftsverk och, om så behövs, höja säkerhetsstandarden för att förhindra en liknande katastrof i framtiden. Därför ber jag mina kolleger att diskutera det resolutionsförslag som jag och mina österrikiska kolleger nyligen lade fram och som gäller kärnkraftssäkerheten i Donauregionen, inom ramen för det gemensamma europeiska samarbetet.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ordförandeskapet vill först tacka Europaparlamentet, särskilt Rita Oomen-Ruijten, för resolutionsförslaget om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.
Ordförandeskapet noterar och välkomnar parlamentets aktiva engagemang i utvidgningsprocessen som ett konstruktivt bidrag till den allmänna debatten om utvidgning och speciellt Turkiets anslutningsprocess. Alla debatter är helt klart en värdefull möjlighet att skapa medvetenhet om Turkiets anslutningsprocess, engagera medborgarna i medlemsstaterna och Turkiet i denna process samt stödja den turkiska regeringen på vägen mot anslutning.
Jag kan försäkra er om att vi särskilt uppmärksammar Europaparlamentets uppfattning. Om ett par dagar kommer kommissionen att presentera sin återkommande lägesrapport om Turkiets anslutningsprocess. Rådet kommer att gå igenom och analysera rapporten mycket noggrant.
Tills dess vill jag kort ta upp några punkter i denna fas av Turkiets anslutningsförhandlingar. Vi anser att det senaste valet i Turkiet har visat att det turkiska folket vill ha demokrati, stabilitet - både politisk och ekonomisk - och utveckling.
Vi välkomnar också hur valen har genomförts, det stora valdeltagandet och den förbättrade representativiteten i det nya turkiska parlamentet. Ordförandeskapet delar de åsikter och den oro som finns i parlamentet när det gäller Turkiets reformprocess. Vi anser att den nya regeringen har ökad legitimitet och ett tydligt mandat som ska leda till att avgörande steg tas för att förbättra och utvidga reformprocessen i Turkiet.
Det är viktigt att den nya regeringen blåser nytt liv i reformerna - och att de genomförs - genom att fokusera på nyckelområden. Här är genomförandet av partnerskapet för anslutning - speciellt när det gäller de kortsiktiga prioriteringarna - av stor vikt. Jag vill påminna er om att partnerskapet för anslutning måste revideras under de kommande månaderna. I detta sammanhang vill jag betona att det behövs breda överläggningar och nationellt samförstånd om Turkiets nya konstitution.
Vi håller med er om att det är viktigt med reformer inom det avgörande området grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Ytterligare konkreta framsteg är viktigt, särskilt när det gäller yttrandefriheten, religionsfrihet, kulturella rättigheter och kvinnors rättigheter och att kampen mot tortyr och misshandel förstärks ytterligare. De flesta av dessa frågor ingår i partnerskapet för anslutning som kortsiktiga prioriteringar som Turkiet måste göra.
Det är särskilt inom området för yttrandefrihet som vi beklagar bristen på framsteg trots att en bred allmän debatt har förts i frågan. Vi är oroliga över att den ökade nationalismen ska leda till självcensur. Vi är fortsättningsvis fast övertygade om att artikel 301 i den turkiska brottsbalken samt andra vagt formulerade artiklar måste tas bort eller ändras väsentligt för att garantera yttrandefriheten. Framsteg inom detta område är av yttersta vikt för det generella fortskridandet av anslutningsförhandlingarna.
När det gäller religionsfrihet krävs snabba konkreta åtgärder, särskilt med tanke på de tragiska incidenterna tidigare i år. Att lagar ska antas som djupt inriktar sig på alla problem som ickemuslimska samhällsgrupper ställs inför - till exempel rättslig status, äganderättsregistrering och utbildning av präster - för att garantera religiös mångfald enligt europeiska standarder har man väntat på länge.
Lagen om stiftelser kan vara ett första positivt steg här och kommer att analyseras ingående när det har antagits och genomförts. Det senaste domstolutslaget om det ekumeniska patriarkatet är också ett orosmoment.
Vi delar era åsikter om förbindelserna mellan civilbefolkning och militär. Den senaste utvecklingen, särskilt före och under valkampanjen, visar på att ytterligare utveckling krävs inom detta område för att de väpnade styrkorna inte ska kunna utöva politiskt inflytande.
Civil demokratisk kontroll över militären enligt de metoder som används i EU:s medlemsstater måste fortsättningsvis garanteras.
När det gäller sydöstra delen fördömer vi starkt den senaste terroristattacken i provinsen Sirnak. Vi har också fördömt andra terrorhandlingar som har begåtts i Turkiet och kommer att fortsätta göra så. Terroristaktiviteter är aldrig motiverade. Här visar vi vår solidaritet med det turkiska folket. Å andra sidan får inte terrorism få oss att glömma bort det akuta behovet av att utveckla och genomföra en omfattande strategi som garanterar ekonomisk, social och kulturell utveckling i den sydöstra delen. Detta är ett komplicerat område som vi bevakar noga i den pågående reformprocessen.
Förutom att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna kommer Turkiets framsteg i förberedelserna inför anslutningen att bedömas mot de krav som är tydligt fastslagna i förhandlingsramen. Som rådet beslutade i december förra året kommer här de framsteg som görs inom de frågor som ingår i rådets förklaring av den 21 september 2005, i synnerhet komplett och icke-diskriminerande genomförande av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet, att kontrolleras och revideras. Tyvärr har ännu inga framsteg gjorts i denna fråga.
Jag vill också understryka att ett erkännande från alla medlemsstater är en nödvändig del av anslutningsprocessen och att det därför är viktigt att Europeiska unionen återskapar relationen mellan Turkiet och alla medlemsstaterna snarast möjligt.
Det arbete som krävs för att säkerställa att unionens normer och medlemskapets åtaganden efterlevs är svårt och kräver fortsatta insatser och beslutsamhet. Vi lägger speciell vikt vid Turkiets anslutningsprocess och kan försäkra er om att det portugisiska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att föra dessa förhandlingar framåt.
De åtaganden som gjordes måste uppfyllas. Att upprätthålla reformprocessen och uppfylla befintliga åtaganden kommer att föra Turkiets anslutningsprocess framåt och i första hand gagna alla medborgarna i Turkiet. Men framstegen i anslutningsprocessen beror huvudsakligen på Turkiets insatser.
Olli Rehn: ledamot av kommissioen. - (EN) Herr talman! Låt mig först av allt gratulera Ria Oomen-Rujiten till hennes grundliga betänkande och till att ha utarbetat ett förslag som är både noggrant och rättvist.
Turkiet genomgick en mycket svår period tidigare i år då landet drabbades av en allvarlig konstitutionell kris med starka politiska spänningar. Trots dessa svårigheter kunde parlaments- och presidentvalen genomföras i enlighet med de demokratiska principerna och med ett mycket högt valdeltagande.
Resultatet blev att demokratin fick sista ordet. Det nya turkiska parlamentet är till stor del representativt för mångfalden inom den turkiska politiken och precis som Manuel Lobo Antunes sa kan den nya regeringen nu arbeta med stöd av en stabil majoritet och ett brett folkligt mandat. Därmed har vägen framåt stakats ut. Nu är det hög tid att tillföra ny kraft till reformprocessen.
Därför är kommissionen överens med föredraganden om den grundläggande strategin i förslaget till resolution som går ut på att fastställa utmaningar och uppmana Turkiet att möta dessa politiska utmaningar. Detta innebär att stödja den nya turkiska regeringens engagemang när det gäller att stärka reforminsatserna och att uppmuntra den att snabbt omvandla detta engagemang till handling. Det gäller både reformprocessen och Ankaraprotokollet.
Kommissionen välkomnar det faktum att regeringen har placerat de konstitutionella reformerna högst upp på dagordningen i syfte att stärka demokratin och utöka de grundläggande friheterna. Detta bör emellertid inte leda till att reformer som behövs i dag skjuts upp, till exempel översynen av den ökända artikel 301 i den turkiska brottsbalken och andra artiklar som rör yttrandefriheten eller antagandet av lagen om stiftelser för att garantera religionsfrihet.
Det krävs även ytterligare insatser för att säkra en demokratisk civil kontroll över militären, skydda kvinnors, barns och fackföreningarnas rättigheter, förbättra rättsväsendet och stärka kampen mot korruption.
Låt mig säga något om den senaste tidens händelser och den aktuella situationen. Vi har tät kontakt med ordförandeskapet och Javier Solana, och vi har tagit del av parlamentets synpunkter. Turkiet drabbas gång på gång av gränsöverskridande terrorattacker från PKK som finns med på EU:s lista över terroristorganisationer. Europeiska unionen fördömer alla terrorattacker och förstår Turkiets behov av att skydda landets medborgare.
Både EU och Turkiet är starkt engagerade i Iraks oberoende, suveränitet, enighet och territoriella integritet. Vi fortsätter att uppmana Turkiet och Irak att ta itu med detta problem genom att samarbeta med berörda myndigheter och följa internationell lagstiftning. Det senaste bilaterala avtalet mellan Turkiet och Irak om kampen mot terrorismen utgör ett underlag för detta.
De turkiska myndigheterna försöker förståeligt nog engagera såväl Förenta staterna som de irakiska och irakkurdiska myndigheterna i sina insatser och den senaste tiden har de haft vissa framgångar med detta. Den resolution som antogs av parlamentet förra veckan bör betraktas som en del av den övergripande politiska strategin.
Det europeiska perspektivet för Turkiet har visat sig vara en avgörande drivkraft för reformerna i landet. I enlighet med vår centrala villkorsprincip inom utvidgningspolitiken är det genomförandet av reformerna som avgör anslutningsförhandlingarnas utveckling.
Om denna princip ska kunna användas på ett effektivt sätt, så att vi får verkligt politiskt inflytande och kan uppmuntra till reformer måste EU emellertid hålla fast vid dess egna åtaganden. Vi måste hålla vad vi lovat - pacta sunt servanda.
Alla medlemsstater fortsätter att stödja anslutningsförhandlingarna med Turkiet, och det är nödvändigt för unionens trovärdighet att processen fortsätter i enlighet med förhandlingsramen av den 3 oktober 2005 och rådets beslut av den 11 december 2006. Dessa beslut fattades enhälligt av alla 27 medlemsstater.
Därför ska vi gå vidare med nya kapitel när de tekniskt sett är redo. De kommande veckorna kan vi gå vidare med åtminstone två kapitel - konsument- och hälsoskydd samt transeuropeiska nät. Vi uppmuntrar också Turkiet att arbeta för att uppfylla de inledande normer som redan angetts för tretton kapitel.
Sist men inte minst kan ni vara förvissade om att kommissionen kommer att ta hänsyn till ert bidrag i vår kommande lägesrapport om Turkiet, som kommissionen kommer att anta den 6 november.
Ria Oomen-Ruijten: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Herr talman! Ett stort tack till både rådet och kommissionen för deras vänliga ord. Debatten i dag och resolutionen som vi nu ska anta är i första hand riktade till kommissionen eftersom vi har för avsikt att tillföra något till lägesrapporten.
De är dock även riktade till rådet som sammanträder igen i december för att diskutera lägesrapporten. Vad är det vi gör i resolutionen? Vad är det vi gör i texten? Vi beskriver vilka framsteg och överenskommelser som har gjorts. Vi beskriver också vad som har blivit av det åtagande som Turkiet har gjort.
Resolutionen är därför en sammanställning av det som har fullföljts, men den innehåller också alla möjliga punkter som inte har fullföljts. Herr talman, vad den också innehåller är vad vi förväntar oss av den turkiska regeringen eftersom det nu finns en chans till ny drivkraft åt reformprocessen.
Den tredje punkten som jag vill ta upp är att vi har försökt att få djupare och bredare diskussion med Turkiet. Detta innebär att jag ber om uppmärksamhet inom områdena social sammanhållning, logistik, transport och energi.
Yttrandefrihet och religionsfrihet har med rätta fått en framträdande roll i vår text. Konstitutionen, den nya konstitutionen, får inte vara en ursäkt för att inte man inte omedelbart undanröjer alla hinder för att kunna genomföra nödvändiga reformer, särskilt de som rör artikel 301.
En annan punkt som jag vill ta upp handlar om relationen till grannländerna. Bra relationer med grannländer är absolut nödvändigt. Om vi tittar på Turkiet och Armenien innebär det att gränserna måste öppnas. Alla ekonomiska blockader måste upphöra. Slutligen vill jag säga att ett folk som inte erkänner sitt förflutna inte har någon framtid. Jag ber därför att även kommissionen stödjer Turkiet och Armenien i denna fråga.
Herr talman, jag kan inte säga någonting mer om PKK eftersom arbetsordningen här i parlamentet inte ger mig tillräckligt med tid.
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Först vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till detta utmärkta betänkande och tacka henne för ett fantastiskt samarbete.
Det finns flera budskap i detta betänkande och när jag besökte Turkiet tillsammans med Martin Schulz var detta de budskap som framförde till de turkiska myndigheterna. För det första måste inte reformerna enbart fortskrida utan också intensifieras. Kommissionsledamoten har redan nämnt artikel 301 i den turkiska brottsbalken samt andra reformer som garanterar fullständig och genuin yttrandefrihet och åsiktspluralism i Turkiet. Detsamma gäller naturligtvis religionsfrihet och flera andra frågor som mina kollegor tar upp senare i debatten. Man måste lägga in en högre växel i reformprocessen.
Det andra gäller kurdfrågan och här vill jag klargöra min ståndpunkt. I många år, faktiskt i årtionden, har jag försökt hjälpa till med att lösa kurdfrågan, men nu har tiden kommit då det är dags att lösa kurdfrågan politiskt och parlamentariskt och ge upp våldet. Det är därför som jag inte förstår varför PKK fortsätter med terrorism. Jag kan förstå det för PKK vill inte vill ha någon fredlig lösning och det kanske finns vissa personer inom militären som inte heller vill ha en fredlig lösning.
I vilket fall som helst bör vi tydligt signalera att vi vill ha en fredlig lösning och så vill även Irak. Vi hade ett möte med president Talabanis representant i Ankara och han klargjorde att även de vill ha en politisk lösning, inte fortsatt PKK-terrorism. Jag hoppas att representanter från den kurdiska regionala regeringen förstår att fortsatt PKK-terrorism inte bara skadar Turkiet utan även Irak.
Det är därför som jag själv och Europaparlamentets socialistgrupp bara kan ställa oss bakom denna vädjan: för att få slut på terrorismen måste Turkiet och Irak arbeta tillsammans i ett fredligt samarbete där även den kurdiska regionala regeringen måste ingå. Samtidigt måste Turkiet erbjuda den kurdiska befolkningen i Turkiet en trygg tillvaro så att också kurder kan känna sig hemma i Turkiet.
Alexander Lambsdorff: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också börja med att tacka föredraganden Ria Oomen-Ruijten, men även Jos Lagendijk och Hannes Swoboda, för deras fina samarbete när denna resolution utarbetades. Jag anser att vi har producerat en bra text med ett oväntat stort samförstånd och det tycker jag är mycket bra.
På min grupps vägnar vill jag återigen belysa och understryka nyckelpunkterna. För det första är den här resolutionen en positiv och konstruktiv signal till Turkiet. Vi välkomnar att man har fått bukt med sommarens konstitutionella kris men också att den nya regeringen har ett starkt och tydligt mandat för ytterligare reformer. Vi uppmanar dock bestämt regeringen att använda detta mandat för att driva reformerna framåt på ett gediget sätt.
Betydelsefullt i detta sammanhang är - som står i resolutionen - att dessa reformer är mycket viktiga för Turkiet självt, för det turkiska folket, för det turkiska samhället och för den turkiska ekonomin. Turkiet måste fortsätta att förbättras kontinuerligt och självmant och det gläder mig att se att det i denna fråga finns ett växande samförstånd i Turkiet, vilket utrycks i aprilprogrammet. Det är bra att så fortfarande är fallet.
Vad som är viktigt för oss är att Köpenhamnskriteriet fortsätter att vara den centrala normen för förhandlingarna, samtidigt som Europeiska unionens egen absorptionsförmåga fortsättningsvis är ett viktigt och oumbärligt kriterium.
Omedelbara reformer krävs speciellt på följande områden och några har vi redan nämnt: brottsbalken där artikel 301 redan har tagits upp, det är helt klart. Enligt min mening bör vi även börja ta med artikel 252 i debatten. Den handlar om kränkningen av Mustafa Kemal Atatürks minne och är svår eftersom den också begränsar yttrandefriheten.
En annan viktig punkt är att förbättra kvinnornas situation. Antalet hedersmord fortsätter att vara en allvarlig oroskälla. Den konstitutionella reformen måste fortsätta. Grundläggande mänskliga rättigheter och den personliga friheten måste skyddas. Låt mig tillägga att utifrån vårt perspektiv är också vallagen ett problem. En tioprocentsgräns existerar inte någon annanstans i OSSE.
Avslutningsvis vill jag säga att vi måste visa förståelse för den svåra situationen i Turkiet, speciellt med tanke på de dramatiska händelserna i den sydöstra delen vid Turkiets gräns mot Irak. Vi fördömer starkt PKK:s terrorismverksamhet under de senaste veckorna och jag vill framföra kondoleanser på min grupps vägnar till de dödade soldaternas familjer.
Vi uppmanar den turkiska regeringen att reagera med försiktighet på den här situationen. Fram till nu har det inte funnits några tecken på att så inte skulle vara fallet. Hursomhelst måste de åtgärder som vidtogs för att mildra hotet mot det turkiska territoriet uppfylla följande villkor. De måste vara ändamålsenliga, regelbundna och tidsbegränsade. Europeiska unionen förstår den svåra situationen i Turkiet. Det är viktigt för Turkiet att komma ihåg att vi har förståelse. En fredlig lösning är självfallet vårt främsta mål.
Dagens resolution är en genuint konstruktiv signal för en positiv dialog med Turkiet. Turkiet kommer att fortsätta att vara en mycket viktig partner för Europeiska unionen och måste nu beslutsamt driva igenom reformerna i sitt eget intresse.
Sebastiano Musumeci: Herr talman, mina damer och herrar! Ett år efter att den senaste resolutionen om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet antogs här i parlamentet är det beklagligt att vissa grundläggande frågor fortfarande är aktuella. Turkiet erkänner inte Cypern, som i alla avseenden är en medlemsstat i Europeiska unionen, pressfriheten är fortfarande inskränkt eftersom artikel 301 i brottsbalken ännu inte har blivit ändrad och Turkiet står fast vid att inte erkänna folkmordet på den armeniska befolkningen år 1915.
PKK:s senaste brutala terroristattack, den påföljande responsen från den turkiska armén och hotet att ingripa i den norra delen om inte PKK:s terroristverksamhet upphör en gång för alla: dessa faktorer skapar en farlig och känslig geopolitisk situation som Turkiet står mitt i.
Vissa framsteg har självfallet gjorts. Jag tänker särskilt på den ökade andelen kvinnor som är representerade i det nyvalda turkiska parlamentet, i ekonomiska kretsar och i den akademiska världen, men vi måste nu fråga oss mer än någonsin om morgondagens Europa vill vara en stor politisk enhet eller ha en stark kulturell identitet, eftersom dessa osäkerheter gagnar Turkiet som inte har viljan att förändras.
Joost Lagendijk: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten överskuggas tyvärr av terroristattackerna i Turkiet. Jag skulle mycket hellre ha talat om viljan att ta upp trådarna i reformerna igen, men jag har tyvärr kommit till slutsatsen att trots alla fina ord pekar i praktiken alldeles för lite på det. Jag tror faktiskt att den viktigaste frågan just nu är: vad tycker vi Turkiet ska göra?
Mina damer och herrar, låt oss sluta med hyckleriet i denna debatt. Alla vi vet, eller bör veta, att det inte finns några enkla svar på detta djävulska dilemma. Å ena sidan inser vi - vi vet - att ett land där femtio personer har dödats under den senaste månaden måste reagera på situationen, men samtidigt inser många av oss - och troligtvis många i den turkiska regeringen - att storskaliga militärinsatser inte är någon lösning. De utrotar inte PKK, de orsakar allvarlig diplomatisk och politisk skada och, framför allt, försvårar lösningen på kurdproblemen i Turkiet.
Låt oss därför hoppas att alla försök som nu görs för att hitta en diplomatisk och politisk lösning kommer att lyckas. Problemet ligger i slutändan inte i de irakiska bergen, problemet ligger i Turkiet, men lösningen på problemet - det kurdiska problemet - är inte turkar mot kurder. Enligt min mening är problemet ett av dem i Turkiet där turkar och kurder vet att bara finns en politisk lösning på problemet - AKP och DTP - mot de radikala, både på den turkiska och kurdiska sidan, som inte är det minsta intresserade av en politisk lösning och som tror att militärt våld löser situationen: på den turkiska sidan är det armén och en del av oppositionen och på den kurdiska sidan är det PKK.
Låt oss vara tydliga: de senaste attackerna från PKK är självfallet riktade mot den turkiska staten men de är också en attack på det kurdiska DTP-partiet i det turkiska parlamentet som vill ha en politisk lösning på problemet. Därför är det mycket viktigt att vi här i parlamentet starkt fördömer PKK och dess terroristattacker och att vi samtidigt uttrycker vårt stöd för alla som på den kurdiska och turkiska sidan försöker hitta en fredlig lösning på problemet.
Kyriakos Triantaphyllides: för GUE/NGL-gruppen. - (EL) Herr talman! Med tanke på utsikterna om Turkiets anslutning till EU uppmanas kommissionen och därmed hela unionen att inom de närmaste dagarna slutföra bedömningen av Turkiets utveckling, eller bristen på utveckling, inom olika sektorer som måste harmoniseras med det europeiska regelverket.
Förutsatt att Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna och de åtaganden som de har gjort enligt förhandlingsramen och tilläggsprotokollet har vi förklarat att Turkiet bör kunna ansluta sig till EU. Vi anser inte att några kompromisslösningar kommer att ge de resultat som vare sig Turkiet eller unionen hoppas på. Vi vill påpeka att Turkiet har gjort vissa framsteg, men vi upprepar att om anslutningen ska fortskrida smidigt måste landet göra som alla tidigare länder har gjort: med sina konventioner fullfölja sina åtaganden gentemot hela EU. Detta innebär att Turkiet måste fullfölja sina åtaganden gentemot Cypern; landet måste öppna sina hamnar och flygplatser för fartyg och flygplan från Republiken Cypern och lyfta sitt veto om Cyperns deltagande i internationella organisationer och multilaterala fördrag.
Som vänstergrupp och särskilt som tillhörande AKEL (Arbetarnas framstegsparti) är vi övertygade om att utsikterna för Turkiets EU-anslutning kommer att göra att landet fullföljer sina åtaganden särskilt när det gäller att få slut på de turkiska truppernas ockupation av Cypern.
Om Turkiet fullföljer sina åtaganden gentemot EU tror vi också att vi kan utöva tryck på landet genom att uppmuntra Turkiet på vägen mot Europa. Därför måste Turkiet fullfölja följande åtaganden: försvara och respektera mänskliga rättigheter för alla som bor där, inklusive kurder och andra minoriteter, erkänna folkmordet på armenierna och öppna sina gränser mot Armenien med alla socioekonomiska konsekvenser som det kommer att medföra.
Om Turkiet vill fortsätta och slutföra sitt anslutningsarbete är det helt uppenbart att de åtgärder och den politik som landet genomför kommer att leda till man efterlever Europas regelverk och att internationella lagar, som i slutändan styr EU:s arbete, respekteras fullt ut.
Georgios Georgiou: för IND/DEM-gruppen. - (EL) Herr talman! Det som vi har hört är häpnadsväckande och det kommer från ingen mindre än den behörige kommissionsledamoten som var alltför villig att terroriststämpla personer som säger sig slåss för frihet. Jag undrar om vi inte är alltför villiga att beskriva Turkiet som ett land som attackeras från alla hållTurkiet är ett land som har trupper i en EU-medlemsstat, och är inte det första och enda landet som måste anpassa sig till EU:s krav.
Jag vill avsluta med att gå in på en mer teknisk fråga. Kort före händelserna vid gränsen i öster låg priset på olja i Turkiet på 76 US-dollar per fat i Europa och nu på grund av de vapen som landet alltid har tillgripit för att lösa problem har oljan stigit till mer än 90 dollar per fat.
(Talmannen avbröt talaren.)
Philip Claeys: för ITS-gruppen. - (NL) Herr talman! När denna resolution diskuterades i utskottet verkade det som hela parlamentet halvsov. Vag kritik har framförts som en ren formalitet, men bortsett från det verkar det som om vi måste acceptera Turkiets anslutning som ett fait accompli.
Men Turkiet har knappast gjort några framsteg sedan förhandlingarna startade. Jag tänker då till exempel på den senaste rapporten från Amnesty International om situationen när det gäller mänskliga rättigheter och behandlingen av minoriteter. Turkiets inställning till Cypern nämns knappast inte längre. Dessutom är risken överhängande att Turkiet genomför en storskalig militär attack mot Irak. Då skulle vi stå inför en situation där ett kandidatland inte bara ockuperar en del av en nuvarande medlemsstats territorium med sina militära styrkor utan också utkämpar ett slags lokalt krig i ett annat grannland, i detta fall Irak.
Herr talman! Majoriteten av Europas befolkning är emot Turkiets eventuella anslutning. Detta beror på att Turkiet inte är ett europeiskt land och därför inte hör hemma i Europeiska unionen. Istället för att äventyra Europas trovärdighet ytterligare borde vi sträva efter ett privilegierat partnerskap med Turkiet på ett helt öppet och otvetydigt sätt istället för ett fullständigt EU-medlemskap.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Jag har lagt märke till en tendens hos framför allt kommissionen att framställa icke-europeiska Turkiet i så positiv dager som möjligt. Detta är kanske inte så överraskande med tanke på de miljoner euro i föranslutningsstöd som vi pumpar in, men det finns obekväma sanningar som vi inte kan blunda för. Det som oroar mig mest är hedersbrott, grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bristande skydd för icke-muslimska minoriteter, avsaknad av religiös frihet samt attacker och propaganda mot kristna.
I år har de attacker med dödlig utgång mot kristna fortsatt, till exempel avrättningen av tre män i Malatya i april. Äkta religionsfrihet är ofta ett kriterium på att ett land respekterar de mänskliga rättigheterna. I Turkiets fall återstår mycket att göra, bland annat när det gäller den juridiska statusen för religiösa grupper och rätten att äga egendom, men i grunden måste rätten att fritt utöva sin religion och rätten att konvertera respekteras.
Werner Langen: (DE) Herr talman! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för utarbetandet av detta betänkande som kommer att lämnas till kommissionen och bör ses som parlamentets bidrag till den kommande lägesrapporten.
Turkiet har fått bukt med sina interna problem, regeringen har ett tydligt mandat, folkomröstningen i söndags om författningsändringar som gäller presidentval gav det rätta resultatet - nu finns det inte längre någon anledning att försena reformarbetet ytterligare. Jag vill därför börja med att vädja till den turkiska regeringen: om den menar allvar med att ansluta sig till EU måste reformernas intensitet ökas. Under förra året hände här som vi alla vet förhållandevis lite.
För det andra är reformerna i första hand till för att gagna det turkiska folket. De är inte något mål i sig eller är något konstgrepp från Europas sida; de är ämnade att ta itu med de svagheter som inte får finnas i en demokrati, speciellt när det gäller yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter, vallagar etc. Turkiet måste tackla dessa problem och självmant åtgärda dessa svagheter.
Jag vill också ta upp ett annat ämne, nämligen frågan om Armenien. Som tysk tycker jag att vi från Turkiet kan förvänta oss ett tydligt erkännande av landets historiska ansvar. Att landet vägrar yttra sig i den här frågan och ta bort blockaderna mot Armenien är en punkt som fortsatt måste lyftas fram i diskussionerna. Som Hannes Swoboda just nämnde fruktar man nu att den militära konflikten i det kurdiska området kommer att breda ut sig till Irak. Här föredrar vi helt klart en diplomatisk lösning, en förhandlingslösning, i stället för en militär lösning. Jag stöder Europaparlamentets socialdemokratiska grupp fullt ut i denna fråga.
Slutligen måste Turkiet själv bestämma om och hur det vill fortsätta vägen mot Europa. Från vårt perspektiv är en fullständig anslutning till EU inte det enda alternativet; förhandlingarna har med avsikt hållits öppna och det är i sista ändan upp till Turkiet om det vill gå vidare på den här linjen på ett aktivt sätt. Det handlar inte enbart om Europa i sig har kapacitet att bevilja Turkiets anslutning.
Jan Marinus Wiersma: (NL) Herr talman! Jag vill också ge mina komplimanger till föredraganden Ria Oomen-Ruijten. Mitt omedelbara svar på Werner Langens kommentar är att vi i vår grupp definitivt talar om förhandlingar med utsikter om ett medlemskap i Europeiska unionen.
Den resolution som vi diskuterar i dag är en uppmuntran till den turkiska regeringen att vad den än gör fortsätta enligt den här linjen. För detta fick premiärminister Erdoğan ett starkt mandat av den turkiska väljarkåren. Det innebär att han faktiskt kan driva på reformerna. Vi förväntar oss snabba resultat och därför att kommissionen lägger fram en lägesrapport för att ge denna effekt.
Men angelägna frågor får självfallet inte förbises. Jag tror att det skulle vara ett viktigt symboliskt steg som skulle ha stora efterverkningar om den turkiska regeringen gjorde något åt artikel 301, till exempel upphävde eller omformulerade den. Det skulle innebära en öppenhet som är nödvändig för debatten i Turkiet, även för en debatt om det förgångna, vilket leder mig in på frågan om Armenien. Vi anser att det är av yttersta vikt att skapa en intern debatt om frågan i Turkiet, men det är upp till Turkiet själv att organisera den och inte något som parlamentet eller representanthuset i USA ska försöka tvinga fram. Det är främst en intern fråga. Visst kan vi hjälpa till, men det är ingen idé att här ständigt trycka på utifrån.
Den nya konstitutionen har tillkännagetts. Vi tror att det skapar möjligheter för att äntligen hitta en politisk lösning på kurdfrågan. Jag håller med alla som anser att vi måste göra vårt yttersta för att förhindra en militär upptrappning i norra Irak, men vi måste då först ta avstånd från PKK:s terroristattacker och kräva att de upphör.
För det andra måste vi stödja Turkiet i dialogen med Irak och irakiska myndigheter, men också i dialogen med regionala myndigheter i kurdiska Irak, för att skapa ett praktiskt samarbete som ska stoppa dessa attacker. Vi välkomnar nya diplomatiska initiativ, men vi tror att det i första hand är ett praktiskt samarbete i själva regionen som leder till en avmattning och ett slut på våldet.
Marco Cappato: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Rådets ordförande sa att ”det beror på Turkiet” och många kollegor har sagt samma sak, inklusive Werner Langen som menade att ”det är upp till dem att bestämma”. Nej, jag tycker inte att det är så. Jag tycker att Europa måste ta sitt eget ansvar.
Problemet gäller inte bara Turkiet och hur landet uppfyller de formella anslutningskriterierna. Sanningen är att Europa, Europas regeringar - det började med bland andra det franska ordförandeskapet - under de senaste månaderna har sänt ut signaler om att Turkiet inte kommer att ansluta sig till EU. Ria Oomen-Ruijtens betänkande utgår från det här antagandet och texten är troligtvis den bästa som kunde ha utarbetas i parlamentet, men vi får inte vara rädda för att ändra den övergripande texten: den aktuella politiska och militära krisen på gränsen mellan Turkiet och Irak är delvis EU:s ansvar nu när vi politiskt har smällt igen dörren mitt framför näsan på Turkiet trots att relevanta förhandlingar fortsätter.
Vad vi behöver är ett stort språng framåt, där Europeiska unionen och regeringarna uttryckligen uppmanar till en politisk rapport om de individuella rättigheter som medborgare boende på turkisk mark har till demokrati och rättsstat med utsikter om en anslutning till Europa. Detta kan hjälpa Turkiet att sträva mot Europa och inte mot Mellanöstern.
Feleknas Uca: (DE) Herr talman! Tyvärr överskuggades dagens omröstning om parlamentets resolution om Turkiet av mycket uppskakande och oroande händelser.
I onsdags röstade den turkiska nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet för ett turkiskt militärt intrång i norra Irak. Sedan dess har vi fått sorgliga nyheter om döda och skadade på gränsen mellan Turkiet och Irak och om blodiga slag och sammandrabbningar. Vi har också hört att den turkiska militären skjuter mot byar i norra Irak. Vi har hört om attacker mot kurdiska institutioner och DTP-kontor och om uppretade nationalister som försöker lyncha sina kurdiska landsmän. Detta händer trots att de signaler som sändes ut av Turkiet i slutet av den konstitutionella krisen sent i augusti verkade mycket lovade. Man talade om nya civila konstitutioner, fler reformer och mer intensiva reformförsök för att ta itu med frågor som ännu inte är lösta. Ria Oomen-Ruijten och flera av mina kollegor ville ta hänsyn till de positiva signalerna och utvecklingen i Turkiet efter att Turkiets reformförsök stagnerade förra året.
Resolutionsförslaget är balanserat och rättvist i sin bedömning och utvärdering. Men med tanke på Turkiets senaste beslut och det påfallande hotet om militärt intrång som kränker Iraks territoriella integritet undrar jag vilken målsättning Turkiet egentligen har. Handlar det verkligen om PKK? Sanningen är att den turkiska militären har genomfört 24 gränsöverskridande krigshandlingar under de senaste åren och ingen av dem har egentligen haft någon varaktig effekt. Varför skulle det vara annorlunda den här gången? Eller kan det ha att göra med de oljereserver som finns i området kring Kirkuk och Turkiets avsikter att undanröja kurdernas självständighetsstatus i norra Irak?
I vilket fall som helst är det klart att kurdfrågan inte kan lösas genom intrång i norra Irak. Ur min synvinkel är det dock uppenbart att Turkiet inte ska få bryta mot internationell lag och kränka Iraks suveränitet framför ögonen på Europeiska unionen och världssamfundet. Europa måste nu ta sitt ansvar och delta aktivt i att utveckla en strategi för att lösa kurdfrågan, eftersom detta är avgörande för att skapa genuin fred och demokrati i Turkiet.
Bastiaan Belder: (NL) Herr talman! I en intervju nyligen i den nederländska pressen förklarade kommissionsledamot Olli Rehn tydligt vilka reformer i Turkiet som är de mest brådskande för EU och jag citerar: ”de ligger inom området för yttrande- och religionsfrihet, kärnprinciper för demokrati”.
Jag är tacksam för kommissionsledamotens tydliga uttalande om denna ståndpunkt. Det får mig också att uppmärksamma honom på ett dokument från det protestantiska kyrkoförbundet i Turkiet. Dokumentet är daterat den 1 september 2007 och beskriver turkiska protestanters djupa bedrövelse och oro över bristen på religionsfrihet. Herr kommissionsledamot! Jag litar på att ni på ett eftertryckligt sätt kommer att tala med era turkiska samtalspartner om den sårbara situation som turkiska protestanter, eller alla turkiska kristna, befinner sig i.
Herr talman, det räcker inte med att enbart behandla symptomen. Media och politiker skapar ett mycket intolerant och farligt klimat för icke-muslimska minoriteter i Turkiet. Även här kräver situationen ett snabbt agerande från Bryssel till Ankara. Jag kommer att överlämna ytterligare ett dokument till kommissionsledamoten om detta och väntar med spänning på en skriftlig snabb respons från honom.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! För några år sedan var jag i den turkockuperade delen av Cypern och fick ett förstahandsintryck av den systematiska rekonstruktionen av cirka 500 grekisk-ortodoxa kyrkor och förstörelsen av det europeiska kulturarvet som aldrig kan gottgöras. Jag anser att det här strider mot den europeiska andan på exakt samma sätt som den fortsatta bristen på tolerans mot kristna och andra minoriteter, eller lagöverträdelsen vid ”kränkning av turkisk identitet” som används för att undertrycka yttrandefrihet och pressfrihet, för att inte tala om den fortsatta kränkningen av mänskliga rättigheter, underlåtenheten att ta upp frågan om folkmordet mot armenierna och den pågående islamiseringen.
Det är helt oacceptabelt att ett kandidatland fortfarande ockuperar delar av en EU-medlemsstat, nämligen norra Cypern, och detta bortsett från planerna på en militärattack mot ett annat land som för närvarande är fallet med Irak.
Bryssel tröttnar aldrig på att framhäva att iakttagandet av de grundläggande rättigheter, speciellt religionsfriheter och yttrandefriheten, har den högsta prioriteten för anslutning till EU. När det gäller Turkiets strävan efter medlemskap är det helt klart bara tomma ord.
Ioannis Kasoulides: (EL) Herr talman! Låt mig börja med att gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes betänkande.
Och nu till en aktuell fråga: vad händer, herr talman, om Turkiet, ett kandidatland, ignorerar förmaningarna från EU och invaderar norra Irak? Vilka är Turkiets avsikter? Är de kanske att skapa ännu en situation som i Cypern eller att ockupera territorier i det kurdiskspråkiga Irak, vilket ytterligare skulle komplicera de försök som många länder har gjort, inklusive europeiska länder, att stabilisera Irak? Hur kan man tillåta att medlemsstater eller kandidatländer agerar som destabiliserande faktorer i ett område där europeiska soldater förlorar sina liv i ett försök att skapa stabilitet?
Får jag påminna er om att turkiska trupper ockuperar 40 procent av Cypern. Detta har inte hindrat landet från att inleda anslutningsförhandlingar. Får jag påminna er om att Turkiet fortfarande inte rättar sig efter EU:s begäran att utöka Ankara-protokollet. Jag undrar vad som står om detta i Europeiska kommissionens rapport som förväntas komma den 6 november. Om budskapet är tolerans, varför inte vara tolerant i så många andra frågor om principer och värderingar som är centrala för EU?
I den slutgiltiga analysen är huvudfrågan: handlar det om att sprida EU:s värderingar eller att minska deras inflytelsesfär?
Béatrice Patrie: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för det konstruktiva budskap som vi förbereder för att skicka till rådet och kommissionen, men även till den turkiska regeringen och det turkiska parlamentet.
Jag beklagar emellertid att vi i parlamentet inte uttryckte oss tydligare i frågan som helt klart är känslig, men därför inte mindre viktig. Jag talar om det armeniska folkmordet. Sedan 1987 har detta parlament använt ordet ”folkmord” om massakern mellan år 1915 och 1917 på 1,2 miljoner armenier, dvs. två tredjedelar av den armeniska befolkningen som på den tiden levde under det ottomanska imperiet. Amerikanska senaten och representanthuset har nyligen påstått samma sak och det är beklagligt att detta parlament halkar efter amerikanerna i denna fråga.
Som nyligen belystes i ett pressmeddelande från den Internationella federationen för de mänskliga rättigheterna anklagas många turkiska medborgare för att kränka den turkiska identiteten enligt artikel 301 i brottsbalken. För att offentligt komma till rätta med denna period i historien anser jag att den här artikeln måste avskaffas så snart som möjligt. Vi gör inte våra turkiska vänner någon tjänst genom att få dem att glömma sin historia. Skyldigheten att komma ihåg är också en skyldighet mot ättlingarna till personer som överlevde folkmordet och till själva världssamfundet. Jag uppmanar därför parlamentet att stödja de ändringar som kräver ett erkännande av det armeniska folkmordet och de som understryker behovet av fullständig respekt för religionsfrihet och minoritetsgruppers rättigheter.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Turkiet är ett viktigt land av politiska, ekonomiska, militära och kulturella skäl och därför är det viktigt för EU. EU har insett detta och därför beslutat att inleda anslutningsförhandlingar. Vägen mot anslutning har inte varit enkel, men den har bidragit till att ett mycket välbehövligt demokratiskt reformprogram har kunnat inledas i Turkiet.
Reformerna välkomnas både av EU och av Turkiets medborgare. Dessa reformer måste fortsätta och det är en anledning till att vårt stöd för ett turkiskt anslutande måste vara orubbligt. Ingen bortser från de problem som finns. Mitt land Cypern befinner sig i centrum för ett av dessa problem, men precis som de flesta andra i denna plenisal inser jag att man inte kan lösa problem genom konflikter utan genom fredliga förhandlingar.
Ett mer europeiskt Turkiet är bättre lämpat att diskutera och lösa problem och därför stöder jag Turkiets anslutning till EU helhjärtat. Jag stöder därför den kompromiss som nåddes tack vare Ria Oomen-Ruijtens kloka agerande och genom det raka och givande samarbetet med alla de intresserade kolleger som har skilda åsikter om vissa specifika frågor, men som är överens om att EU kan uppnå mer genom att samarbeta konstruktivt med det turkiska folket än genom att på ett destruktivt sätt motarbeta dem.
Turkiet genomgår en svår period just nu och det är därför lämpligt om EU använder sig av en strategi som snarare bygger på löften än på hot. Låt vårt överväldigande stöd för detta betänkande bli ett bevis för det turkiska folket att vi vill att de ska vara en del av EU och låt det bli ett stöd för bättre och snabbare reformer i Turkiet och för ett främjande av en lösning på den alltför långvariga Cypernkonflikten.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Flera av oss har angett geopolitiska skäl för att sätta sig emot Turkiets anslutning till Europa. Nu med fakta på bordet visar det sig att vi hade rätt, eftersom Ankara har stövlat in som en elefant i den ömtåliga balansen i Irak där våra trupper varje dag riskerar sina liv och kämpar för medborgarnas frihet.
Jag tycker att vi ska tänka på det eftersom, ärade kollegor, ert kära demokratiska Turkiet, världens paradis för mänskliga rättigheter, knackar på dörren till Europa i samma ögonblick som ett förfärligt, oförutsebart, tragiskt krigsscenario påbörjas på Iraks fronter.
När ni kommer tillbaka till Bryssel gör samma sak som jag tänker göra: gå och besök en armenisk restaurang. Räknas inte armenier till era icke-EU-vänner? För deras fastigheter har förstörts av huliganer, av turkiska kriminella som har bränt ned en restaurang i Europas huvudstad bara för att den är armenisk. Så ser den demokratiska karaktären ut hos turkiska nationalister! Varför ska vi välkomna dem när de fortfarande inte erkänner folkmordet på armenierna? Jag ber er att rösta för min ändring.
Gerard Batten: (EN) Herr talman! I resolutionen betonas att Turkiet måste uppfylla alla Köpenhamnskriterier för att få ansluta sig till EU. I betänkandet uppmanas även den turkiska regeringen att förhålla sig till religionsfrihet på ett sätt som är förenligt med de principer som EG-domstolen har fastställt.
Sedan Kemal Atatürks tid har Turkiet fortsatt att vara en sekulariserad stat mot den växande kraften hos fundamentalistisk och bokstavstrogen islam. Jag undrar om Turkiet inser att EU-medlemskapet i grunden kommer att undergräva deras förmåga att stå emot militant islam. Om Turkiet blir medlem i EU kommer deras islamister att utnyttja och gömma sig bakom lagstiftningen om mänskliga rättigheter för att flytta fram positionerna för sitt heliga krig i Turkiet och Europa.
Det brittiska folket har börjat inse att om Turkiet blir medlem i EU kommer omkring ytterligare 70 miljoner människor ha rätt att komma till Förenade kungariket. Den turkiska anslutningen kommer att bli en katastrof för turkarna och en katastrof för Förenade kungariket.
Koenraad Dillen: (NL) Herr talman, mina damer och herrar! I debatten om Karl-Heinz Florenz förslag till resolution i går tog man mycket riktigt upp att en bred majoritet av befolkningen stöder ett strikt rökförbud på arbetsplatser, barer och restauranger.
Jag hade hoppats att man i resolutionen också skulle ta hänsyn till att en överväldigande del av befolkningen anser att Turkiet inte kan gå med i EU. Jag har tydligen uppenbarligen alltför stora förhoppningar. När det kommer till avgörande frågor, såsom konstitutionen eller Turkiets inträde i EU, spelar folkets åsikt ingen roll längre.
Turkiet är en vänlig nation, men är inte ett europeiskt land. Punkt slut. Diskussionen borde ta slut här. Problemet är dock inte bara att parlamentet inte accepterar sitt ansvar, utan det har mer än en gång blundat för en viss utveckling nyligen som tydligt visar att Turkiet inte hör hemma i EU och att beslutet att inleda anslutningsförhandlingarna var ett misstag.
AKP-partiet motsätter sig en grundlagsändring som innebär att det inte längre är straffbart att konvertera till en annan religion. Varför tas inte detta upp i resolutionen? Varför är man så otydlig i Armenien- och i Cypernfrågan? Det är ännu ett exempel på europeisk realpolitik som ni kan räkna bort oss från.
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Enligt dagstidningen The Times i London kom den amerikanska kongressresolutionen om det armeniska folkmordet vid helt fel tidpunkt. Så vilken tidpunkt är rätt när det gäller att tala om folkmord?
Anledningen till att den armeniska lobbyn i detta parlament är så högljudd är att folkmordsfrågan omgärdats av en uppenbar tystnadskonspiration under nästan ett decennium. Mordet på den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink borde ha lett till en period av nationell eftertanke, men sorgligt nog skedde detta inte.
Försoningen mellan Turkiet och Armenien, inklusive öppnandet av den stängda gränsen, är emellertid ett viktigt led i Turkiets insatser för att bli medlem i EU. Men enligt min uppfattning går det inte att förneka det förflutna, inte ens de djupaste och mörkaste hemligheterna, i en sann demokrati.
Det är lika viktigt att nå en varaktig lösning på Cypernkonflikten, som befinner sig i ett dödläge på grund av närvaron av ockuperande trupper i en EU-medlemsstat såväl som icke-genomförandet av Ankaraprotokollet.
Minoriteters, framför allt kristnas, religiösa rättigheter ger också upphov till oro. Det grekisk-ortodoxa seminariet i Halki har förblivit stängt sedan 1971. De kristna assyrier som flydde till Tyskland och Sverige under kriget mot PKK har blivit av med sina turkiska medborgarskap och kan därför inte begära tillbaka de hem de förlorade under konflikten. Och Turkiet betraktar inte Alevis som annorlunda än majoriteten av sunnimuslimerna och erkänner därför inte deras särskilda religiösa behov.
Artikel 301 i brottsbalken om förolämpning av turkiskheten har lett till många fällande domar och i mars utfärdade en domstol i Istanbul bisarrt nog, enligt min mening, en order om nekad åtkomst till YouTube, webbplatsen som visar videoklipp, när det förekom påståenden om grundaren av det moderna Turkiet Kemal Atatürks sexualitet.
Jag talar bara för mig själv och inte på mitt partis eller min grupps vägnar när jag säger att det återstår mycket att uträtta.
Maria Eleni Koppa: (EL) Herr talman! Dagens diskussion ger oss en möjlighet att säga att vi är nöjda med valresultaten i Turkiet och att vi välkomnar det turkiska folkets önskan att fortsätta med reformerna.
Turkiets framtida anslutning till EU förblir ett mål och det har lett till att man försöker skapa nya reformer. Tyvärr har ansträngningarna dock stagnerat och mattats av. Den nya regeringen, med sitt nya, starka mandat, måste agera mycket snabbt för att fullt ut genomföra alla bestämmelser i associeringsavtalet och i tilläggsprotokollet.
Reformprocessen handlar framför allt om demokratisering, grundläggande mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Därför är det absolut nödvändigt att paragraf 301 i strafflagen upphävs och att man går med på alla krav från det ekumeniska patriarkatet. Tyvärr har den turkiska regeringens inställning hittills i denna fråga möjliggjort extremistiska handlingar. Vi måste också ta upp frågan om att de turkiska myndigheterna oförklarligt envisas med att hålla den teologiska skolan i Halki stängd.
En annan fråga som oroar oss är den spända situationen i sydöstra Turkiet. Jag anser att kulturen att lösa tvister genom våld måste upphöra, eftersom detta orsakar instabilitet i hela regionen. Det är den nuvarande regeringens ansvar att agera för att uppnå en fredlig lösning i kurdfrågan, och detta förutsätter dialog mellan de två sidorna. Världssamfundet måste spela en fredsbevarande roll i denna potentiella kris.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att vi förväntar oss att Turkiet ska fullgöra alla sina förpliktelser så att landet kan utvecklas i riktning mot en framtida europeisk integration.
Giorgos Dimitrakopoulos: (EL) Herr talman! Låt mig först gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes enastående arbete.
Det folkliga mandat som getts till Recep Tayyip Erdoğans regering i allmänhet och till Erdoğan i synnerhet gör det möjligt att fortsätta med de reformer som har påbörjats sedan Turkiets vilja att integrera sig i EU blev mer konkret. Samtidigt vill folket att man finner en rättvis och varaktig lösning på Cypernfrågan, och det första kravet är att de turkiska trupperna dras tillbaka från Cypern.
Man önskar också goda grannförbindelser i allmänhet och med Grekland i synnerhet.
Tack vare mandatet respekteras de mänskliga rättigheterna i nya lagar, till exempel i lagen om kyrkliga stiftelser samt lagarna om skydd av rättigheter och friheter. Det är en historisk förlikning med det förflutna, och man erkänner folkmorden på armenier, pontiska greker och assyrier.
Tack vare mandatet ses kurdfrågan nu i ett nytt ljus. Den eventuella invasionen i norra Irak är en fråga som EU måste ta på allvar. Man kan inte tillåta ett sådant agerande. Vikten av att bekämpa terrorismen, som vi alla var överens om, får aldrig utnyttjas som en ursäkt för att skapa ett helt ockuperat område i norra Irak, vilket hände på Cypern.
Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag är inte säker på vad morgonens debatt tillför frågan om den turkiska anslutningen mer än att ge en liten grupp som kraftigt motsätter sig den turkiska anslutningen en möjlighet att upprepa sina argument i plenisalen. Naturligtvis bör vi uppmana Turkiet att visa återhållsamhet och att hantera terrorhotet från norra Irak på lämpligt sätt, men jag har lagt märke till att kritiken denna morgon kommer från samma personer som i andra debatter har varit emot EU:s bidrag till återuppbyggnaden av Irak.
Jag välkomnar det strategiska partnerskapet mellan Förenade kungariket och Turkiet som premiärministrarna Brown och Erdogan presenterade i London i går och som bland annat omfattar ett positivt samarbete i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Jag uppmanar andra medlemsstater att agera på samma sätt.
Jag välkomnar den yngsta kvinnliga turkiska parlamentsledamoten som någonsin har valts, Ayla Akat, som besökte Bryssel förra veckan tillsammans med flera kurdiska parlamentsledamöter som återvänt till det turkiska parlamentet för första gången på 14 år. De inger hopp om att problemet med kurdernas kulturella och politiska rättigheter kan lösas genom demokrati och inte genom våld.
Josef Zieleniec: (CS) Ria Oomen-Ruijten gjorde ett enastående arbete när hon lyckades ta fram en kompromisstext om ett ämne som splittrar parlamentet.
Jag är dock övertygad om att vi i framtiden inte bör godkänna resolutioner och betänkanden som är kompromisser eftersom det leder till att parlamentets olika åsikter om omstridda nyckelfrågor inte kommer fram. Våra ansträngningar för att uppnå enhällighet gör att Turkiet inte får reda på att både parlamentet och det europeiska folket är splittrade när det gäller landets medlemskap.
Jag kommer inte att dölja att jag anser att det är att fundamentalt misstag i sig att börja förhandla med Turkiet om anslutning. Samtidigt är jag medveten om att en del i parlamentet inte håller med mig och det respekterar jag.
Den europeiska allmänheten är oerhört splittrad i den mycket viktiga frågan om den europeiska integrationens framtid. Det är vår skyldighet att avspegla denna splittring. Jag hoppas därför att det våra framtida resolutioner och betänkanden tydligt kommer att framgå att parlamentet är splittrat när det gäller Turkiets eventuella medlemskap i EU. Kompromisser är välkomna inom många andra områden som diskuteras i parlamentet, men det turkiska medlemskapet och förbindelserna mellan EU och Turkiet hör inte dit.
Låt oss byta strategi. Vi måste sluta att utarbeta betänkanden och resolutioner där vi försöker ge intryck av enighet och enhällighet. Låt oss i stället, genom att tydligt uttrycka våra ståndpunkter, visa att vi inte är överens om det turkiska medlemskapet.
Det handlar om vårt ansvar både mot EU-medborgarna och mot Turkiet. Det turkiska folket förtjänar inte halvsanningar. Jag är övertygad om att de föredrar att höra att vi är oeniga än att vi döljer den verkliga situationen för dem, vilket såväl parlamentet som hela EU har gjort under lång tid.
Vural Öger: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom Ria Oomen-Ruijtens resolution om Turkiet sänder Europaparlamentet ut en positiv signal och vi har därmed gått i en ny fas av konstruktiv dialog i förbindelserna med Turkiet. Turkiet håller just nu intensivt på att debattera om interna reformer.
Turkiets sittande regering har ett tydligt folkligt mandat och kan därför agera. Det är en chans att ge ny energi till anslutningsprocessen inom flera nyckelområden. Att ställa ytterligare krav som inte finns med i anslutningsförhandlingarna är kontraproduktivt. I Turkiet är den viktigaste prioriteringen just nu att utforma en ny konstitution. Man kan redan se lagens grunddrag.
Kravet på att paragraf 301 i den turkiska strafflagen ska ändras övervägs av den turkiska sidan. Turkiet behöver fler positiva signaler från EU. Vi måste starkt uppmuntra landet att fortsätta reformprocessen.
Kommissionens lägesrapport förväntas den 7 november, och jag anser att det är mycket viktigt att de aktuella positiva framstegen i Turkiet återspeglas i rapporten.
Yiannakis Matsis: (EL) Herr talman! Turkiet är ett kandidatland till ett enat Europa. Landet har rättigheter och skyldigheter. Föredraganden har utarbetat ett balanserat interimsbetänkande. Det ger Turkiet ännu en chans att fortsätta med reformerna och uppfylla sina åtaganden. Det handlar i huvudsak om ekonomiska förändringar och respekt för Köpenhamnskriterierna, de mänskliga och religiösa rättigheterna samt minoriteternas rättigheter.
Vi vill att Turkiet ska förändras eftersom Turkiet självt vill ha förändringar. Dessutom kräver tiden det. Förändring i Turkiet betyder att landet uppfyller sina skyldigheter gentemot Cypern genom att erkänna den cypriotiska republiken och häva ockupationen av landet. I betänkandet fastslås mycket riktigt att om den turkiska armén dras tillbaka kommer det att bidra till att en lösning kan uppnås samt att den turkiska armén kan ersättas med en liten europeisk styrka under säkerhetsrådets ledning. Turkiet måste fullgöra följande förpliktelser: upphäva kolonisationen och förändra Cyperns demografiska karaktär och skicka hem kolonisterna. De sistnämnda är i majoritet i de ockuperade områdena och de är en tidsinställd bomb som kan undergräva alla lösningar. Dessutom måste Turkiet upphöra med att beslagta grekcypriotiska ägor i det ockuperade Cypern och stoppa förstörelsen av vårt kulturarv. Som ett första steg måste Turkiet respektera FN:s beslut och återbörda staden Famagusta till dess rättmätiga invånare.
Ankara anser att turkcyprioterna är isolerade eftersom det finns 45 000 turkiska soldater som håller grekcyprioterna borta från sina hem och ägor. Turkiet har nyckeln både till landets inträde i EU och till lösningen på Cypernfrågan. Det turkiska beslutet att dela Cypern i två stater är inte en lösning. Vi lever i en tid av enande, inte splittring. Vi säger ja till ett europeiskt Turkiet och ja till en europeisk lösning, som inte innebär skiljeliner och gränszoner. I stället bör man, som föredraganden säger, fokusera på principerna om ett enat Europa. Detta kommer att skapa en livskraftig modellstat för hela Europa, en stat där grek- och turkcyprioter, kristna och muslimer, kan leva i fred och välstånd, som grundas på ömsesidig respekt för principerna och värdena i ett enat Europa.
Carlos Carnero González: (ES) Herr talman! Som ni vet är utvidgningen av EU med ytterligare ett land alltid en dialektisk process. Man måste sätta upp mål både för kandidatlandet och för unionen.
Enligt min åsikt kommer det att vara lättare att fortsätta utvidgningen när EU har fått ett nytt reformfördrag som gör unionen mer demokratisk och effektiv.
Så kommer det att bli efter Lissabonöverenskommelsen. Turkiet gör stora framsteg. Vi står alla bakom den turkiska regeringen och det turkiska folket i kampen mot terrorismen. Likväl måste vi, som jag nämnde, fortsätta att uppmana Turkiet att uppträda behärskat och följa internationell lagstiftning. En storskalig militäroperation i norra Irak skulle bara förvärra situationen och skulle också kunna orsaka allvarliga problem i Turkiet.
Slutligen vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes resolution, även om en fråga saknas i den. Varför glömmer vi ofta bort att Turkiet inte bara är ett kandidatland, utan också en mycket viktig sydeuropeisk partner i Barcelonaprocessen? Den här punkten saknas verkligen i betänkandet. Turkiet är viktigt i processen, precis som vi är viktiga för Turkiet i den sydeuropeiska processen.
Emine Bozkurt: (NL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes balanserade resolution. Jag var i Turkiet för tio dagar sedan och medan jag var där talade jag med ledamöter i den nya turkiska regeringen och det nya parlamentet. Jag betonade behovet av att fortsätta med reformerna, med särskild tonvikt på yttrandefriheten.
Justitieministern och andra medlemmar i kabinettet försäkrade mig om att artikel 301 kommer att ändras. Den nya regeringen lovade också reformer på vägen mot ett EU-medlemskap. I resolutionen hänvisar man också till medlemskap som det slutgiltiga målet. Genom resolutionen kommer parlamentet därför att direkt bidra till reformerna i Turkiet, inklusive reformerna av kvinnors rättigheter, fackföreningsrättigheter och sociallagstiftning.
Det krävs dock lugn för att reformerna ska kunna genomföras, och i nuläget är folket i Turkiet rädda och ilskna. Man är rädd för att PKK ska attackera och känner vrede inför en eventuell eskalering av våldet. För att förhindra detta måste Turkiet och EU tillsammans anstränga sig för att med diplomatiska och politiska medel förhindra och bestraffa terrorismen.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Den här livliga debatten var mycket nyttig för ordförandeskapet. Den visade tydligt, om det nu fanns någon tvekan om det, hur mycket åsikterna och tankarna skiljer sig åt bland många ledamöter när det gäller förhandlingarna om Turkiets inträde i EU. Oavsett de olika åsikter som finns i frågan anser jag dock att debatten tydligt visar att Turkiet redan är en viktig strategisk partner till EU i politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga termer.
Jag anser också att det framgår tydligt av debatten att möjligheten för Turkiet att gå med i EU har varit en drivkraft bakom politiska och sociala reformer i landet. Givetvis beklagar vissa att reformerna inte har varit så snabba och omfattande som man kanske hade hoppats, men Turkiets folk och regering gör successiva framsteg mot de mål vi har satt upp, mot ett allt mer demokratiskt och pluralistiskt samhälle som i större utsträckning respekterar rättstatsprincipen.
Köpenhamnskriteriet är en oerhört tydlig vägledning eller referensram för hela förhandlingsprocessen, både för Turkiet och för alla andra kandidatländer. Bara de länder som tydligt respekterar våra ekonomiska principer och framför allt och kanske ännu viktigare, våra politiska principer, kan bli medlemmar i EU. Om Turkiet fullt ut följer dessa kriterier kan landet givetvis bli medlem i EU. Det står helt klart och kan därför inte, eller bör åtminstone inte, ge upphov till någon tvekan.
Vad gäller PKK:s terroristattacker vid gränsen mellan Turkiet och Irak skulle jag vilja uppmärksamma er på ordförandeskapets uttalande från den 22 oktober i frågan. I uttalandet fördömde vi fullständigt PKK:s terroristvåld och uttryckte vår aktiva solidaritet med offrens familjer. Vi uppmärksammade också att det är mycket viktigt att världssamfundet stöder Turkiets ansträngningar för att bekämpa terrorismen, samtidigt som rättsstatsprincipen respekteras, internationell fred och stabilitet samt regional stabilitet bevaras och Turkiet uppmanas att inte genomföra någon oproportionerlig militäraktion. Vi uppmanar också både den turkiska och den irakiska regeringen att effektivt samarbeta för att lösa problemet och framför allt för att förhindra att irakiskt territorium utnyttjas för terroristattacker mot Turkiet.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka er för den här ingående debatten som verkligen äger rum vid rätt tidpunkt med tanke på att vi kommer att lägga fram vår lägesrapport om Turkiet den 6 november, dvs. om två veckor. Vi på kommissionen strävar efter att lägga fram en rapport som är lika objektiv och rättvis som det betänkande som parlamentsledamot Ria Oomen-Ruijten lade fram.
I och med dagens debatt och er kommande resolution förmedlar denna kammare några mycket tydliga budskap till Turkiet. För det första tror jag att vi alla är överens om att det nu är dags att öka reforminsatserna i landet för de turkiska medborgarnas skull, men också för att uppnå konkreta framsteg i förhandlingarna om EU-anslutning. Tonvikten ligger framför allt på reformer utan onödiga fördröjningar när det gäller yttrandefrihet, den ökända artikel 301 och andra motsvarande artiklar samt religiösa friheter. Det måste även ske framsteg när det gäller kvinnors rättigheter, fackföreningars rättigheter samt kulturella och religiösa rättigheter och internationella skyldigheter i fråga om Turkiet.
Vidare fördömer vi terrorattackerna och vi förstår Turkiets behov av att skydda dess medborgare, men vi uppmanar även landet att söka en politisk lösning i samarbete med de irakiska regionala myndigheterna och det internationella samfundet samt att tillämpa proportionalitet i sina åtgärder mot PKK-terrorismen.
När det gäller den armeniska frågan stöder kommissionen parlamentets uppmaning om en försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien som beskrivs i ert förslag till resolution. Detta är det bästa och effektivaste sättet att med tiden uppnå bestående resultat när det gäller försoning och rättvisa.
Vi anser även att alla frågor i Turkiet, däribland den armeniska frågan, bör debatteras öppet och fredligt inom det turkiska samhället i yttrandefrihetens namn. Därför är en reform av artikel 301 även nödvändig för att en seriös och effektiv debatt om den armeniska frågan ska kunna hållas och verklig försoning uppnås.
De nuvarande inskränkningarna av yttrandefriheten får obehagliga konsekvenser och bidrar till att skapa en stämning som präglas av intolerans och hat, vilket dessvärre visade sig genom mordet på Hrant Dink tidigare i år.
Slutligen måste vi komma ihåg en sak. Både jag och ni ställer med rätta mycket hårda krav på Turkiet när det gäller reformprocessen. Samtidigt måste vi hålla i åtanke att ekvationen endast går ihop om båda sidor gör vad de måste göra. Det innebär att när vi är stränga måste vi även vara rättvisa. Vi måste hålla vad vi lovat och bibehålla Turkiets anslutningsperspektiv såsom det beskrivs i förhandlingsmandatet.
(Applåder)
Annars kan vi skrika så högt vi vill, men då skulle vi skrika för döva öron. Vi skulle inte få något svar utan bara mötas av en lång tystnad.
Talmannen: Jag har mottagit två resolutionsförslag för att avrunda debatten.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstning äger rum i dag.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Richard Corbett : Turkiet har fortfarande en lång väg kvar innan landet uppfyller villkoren för EU-medlemskap. Trots de senaste årens stora framsteg finns det fortfarande ouppklarade problem med yttrandefrihet (framför allt artikel 301 i brottsbalken), mänskliga rättigheter och Armenien.
Jag avvisar emellertid argumenten från dem som säger att Turkiet aldrig ska få bli medlem på grund av att det inte är ett europeiskt land. Vi har accepterat Turkiet som fullvärdig medlem av Europarådet i mer än femtio år. Vi har inlett anslutningsförhandlingar och därmed i princip erkänt landets berättigande att bli medlem i EU. De som uppger att Turkiet inte är europeiskt menar egentligen att det inte är kristet. Men varför ska detta vara ett kriterium? EU:s motto är enighet och mångfald. Vi försökter inte standardisera kulturer utan hitta sätt att samarbeta samtidigt som vi behåller våra olika språk, religioner osv. Att acceptera en sekulariserad stat vars befolkning till stor del är islamisk skulle vara i enlighet med denna princip.
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 29 januari 2004.(1)
–Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen vid dess sammanträde torsdagen den 5 februari 2004 i enlighet med artikel 110 och 110a i arbetsordningen har delats ut. Jag har inte mottagit någon begäran om ändringar i måndagens föredragningslista.
– Herr talman! Som föredragande för initiativbetänkandet om direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning skulle jag vilja att omröstningen ägde rum på onsdag i stället för i morgon, eftersom det pågår förhandlingar mellan olika parlamentsgrupper och de frågade mig för en stund sedan om vi kunde flytta omröstningen. Om det är möjligt skulle vi alltså vilja fortsätta arbeta i morgon och rösta om betänkandet på onsdag.
– Herr talman! Jag stöder detta förslag eftersom det ger oss en chans att hitta en lösning på detta mycket besvärliga ärende.
– När det gäller de muntliga frågorna om kärnvapennedrustning, har jag mottagit en begäran från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att avsluta debatten med ett resolutionsförslag som skulle kunna gå till omröstning vid nästa sammanträde i Bryssel.
– Herr talman! Syftet med resolutionen är att utarbeta riktlinjerna inför konferensen om översyn av fördraget om icke-spridning.
Dessa debatter brukar traditionellt avlutas med en resolution och därför verkade det rätt att göra det även i detta fall, även om resolutionen kommer att gå till omröstning vid nästa sammanträde.
– Herr talman! Jag anser att detta är en av de viktigaste politiska frågorna som för närvarande övervägs och diskuteras inom det utrikespolitiska området. Vi antar ofta resolutioner som enligt min åsikt inte är riktigt lika viktiga som denna. Därför är vi starkt för att denna debatt avslutas med en resolution.
–Vill någon yttra sig mot denna begäran?
– Herr talman! Min grupp är emot en resolution.
(1)
– Herr talman! Det har nyligen kommit till min kännedom att det maltesiska arbetarpartiet har lämnat in upp till 1 600 framställningar till den konstitutionella domstolen i Malta, i vilka man vill frånta de maltesiska medborgare som tillfälligtvis arbetar eller studerar utomlands rätten att rösta i det kommande valet till Europaparlamentet. Om så är fallet verkar detta strida mot innebörden och andan i både EG-rätten och konventet, eftersom många av dessa medborgare befinner sig utanför sitt hemland av fullständigt legitima skäl.
Om detta är sant, verkar detta vara ett beteende som inte stämmer överens med den demokratiska process som denna kammare skulle erkänna som norm för ett land som snart skall bli en medlemsstat i Europeiska unionen. Jag ber er därför att undersöka om det görs något försök att manipulera valprocessen i Malta, och att avlägga en rapport till denna kammare om era resultat.
– Jag skall absolut undersöka saken och avlägga en rapport till er, Philip Charles Bradbourn.
– Herr talman! Alla i denna kammare är bekymrade över situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia, och besöket av Colombias president, Alvaro Uribe, ger kammaren möjlighet att tydliggöra vår oro över denna situation.
Jag vill särskilt be er, herr talman, att tillsammans med president Uribe, rådsordföranden och kommissionen, ta upp frågan om stödet för en föreslagen konferens om mänskliga rättigheter senare i år. Den har föreslagits av paraplyorganisationen ”Alianza”, som är en allians med 115 icke-statliga organisationer och civila organisationer i Colombia, som försöker att engagera civilbefolkningen i att hitta lösningar på den 40 år gamla konflikten. Herr talman, jag kommer att skicka information om detta förslag till er, och ber er att beakta den och ta upp denna fråga med president Uribe när ni träffar honom.
– Jag välkomnar er anmärkning om denna fråga.
Ovanligt nog kommer president Uribe att besöka utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik under arbetsdagen i morgon. Det kommer att finnas en direkt möjlighet för medlemmarna i detta utskott att uppmärksamma honom på dessa frågor.
– Herr talman! Jag vill protestera mot det överseende som Pakistans president Pervez Musharraf visar mot Abdul Qadeer Khans erkännande i TV. Denna kammare har tidigare kritiserat Pakistans export av kärnvapenteknik, och har fått ta emot fördömanden från dess regering för att ha gjort så. Det är ofattbart att försäljning av så farlig know-how om massförstörelsevapen till så brutala regimer som Nordkorea leder till presidentbenådande och rätten att behålla de illegalt erhållna betalningarna. Det tyder på att man utser en allmän syndabock när man ställs inför generande bevis på att regeringen har gett sitt officiella stöd i hemlighet.
För det andra vill jag framföra mina kondoleanser till folket i Moskva beträffande den avskyvärda självmordsattacken nyligen i deras tunnelbana, som resulterade i minst 39 döda och 150 skadade, och allting pekar mot tjetjenska terrorister som organiseras av en saudisk al-Qaida-anhängare. Jag frågar dem i denna kammare som prisar de tjetjenska frihetskämparna hur de betraktar mord på oskyldiga moskvabor?
– Herr talman! Om några dagar är det 20 år sedan Altiero Spinellis utkast till fördrag om upprättande av Europeiska unionen antogs. Vid talmanskonferensen uppmanade man de politiska grupperna att se över möjligheten att fira såväl denna årsdag som 25-årsdagen av Jean Monnets bortgång, en av den europeiska integrationens största skapare.
Jag skulle dock vilja göra er uppmärksam, herr talman, på olikheterna mellan dessa båda högtidsdagar. Att fira årsdagen av Spinellis utkast till fördrag innebär inte egentligen att man hyllar Altiero Spinelli själv, utan snarare att man uppskattar framsyntheten hos Europaparlamentet, som för 20 år sedan utarbetade och lade fram det första fördraget av konstitutionell karaktär. Detta är värt att betona i dag med tanke på vårt förnyade engagemang för att se till att EU till slut faktiskt får en konstitution.
– Som ni helt riktigt har observerat, Giorgio Napolitano, diskuterades ert förslag av talmanskonferensen. Det beslutades att vi, vid det sista parlamentssammanträdet i maj, skall uppmärksamma flera av dessa årsdagar. Angående er specifika iakttagelse om Spinellibetänkandet och Europaparlamentets ledarskap, vill jag dock gärna uppmärksamma den dagen genom att göra ett uttalande på denna kammares vägnar, i linje med ert önskemål och ert förslag till talmanskonferensen.
– Herr talman! Med hänvisning till vad Giorgio Napolitano sade verkar ert svar uppriktigt sagt väldigt innehållslöst. Vad vi behöver här är i stället mycket mer än så.
Det handlar inte om att hedra minnet av Altiero Spinelli, utan snarare om att ta tillvara på möjligheterna med detta viktiga och historiska datum som förtjänar ett särskilt sammanträde, och inte bara ett högtidlighållande bland många andra. Det skulle också innebära möjligheter att ta ett mycket större och viktigare steg. Låt Europaparlamentet göra något lika stort nu som det gjorde då, med Spinelli, nämligen omedelbart anta den text som utarbetades vid konventet och därmed fatta ett beslut som, även om det saknar juridiskt värde, skulle vara av enormt politiskt värde. Allt för att främja den europeiska konstitutionen.
Detta är vad jag begär av er, herr talman: att Europaparlamentet efter tjugo år vågar genomföra samma initiativ. Jag uppmanar er och de politiska gruppernas ordförande, i synnerhet de som hänvisar till Europatanken, att göra detta. Jag hoppas att de håller fast vid sin tradition.
– Herr talman! Jag skulle bara kort vilja nämna något. Ett betänkande av mig om näringslivsorganisationer har tagits upp på denna veckas föredragningslista. Detta har gjorts utan att jag visste om det och framför allt tvärtemot vad parlamentet och instanserna här hade kommit överens om. Jag fick reda på det när någon från i London ringde mig angående detta. På frågan hur detta kunde komma sig svarade den ansvariga på Europaparlamentets kontor att det hade gjorts med gruppernas tillåtelse. När jag frågade grupperna sade de att det var parlamentets tjänsteenheter som hade gjort det. Detta ger ingen bra bild av kammaren. Nu noterar jag att betänkandet endast kommer att tas upp efter överenskommelse med föredraganden, eftersom vissa grupper känner till att det fortfarande pågår viktiga förhandlingar om betänkandet. Detta är jag naturligtvis tacksam över, men i praktiken hade det varit trevligt om detta hade gjorts på ett mer öppet och effektivt sätt.
– Jag återkommer till er om detta när jag har haft tillfälle att studera frågan.
– Herr talman! I portugisiska tidningar har man under den senaste tiden skrivit om skrämmande fall där portugisiska arbetare har utsatts för orättvis behandling, misshandel och till och med slaveri i olika EU-länder, till exempel Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket.
I morse publicerade den portugisiska tidningen en artikel med titeln ”Fler portugisiska medborgare illa behandlade i Nederländerna”, där det uppgavs att de nederländska myndigheterna kände till situationen. Enligt artikeln rapporteras det dock från detta land att utnyttjande utan dess like av portugisiska arbetare förekommer. Det förekommer redogörelser om hur arbetare på vissa företag i Nederländerna, eller i händerna på gängledare, blir illa behandlade och hur arbetare förnekas de mest grundläggande rättigheter, till exempel tillräckligt med mat att äta och logi som lämpar sig för människor. Det uppges också att det i vissa länder finns verkliga organiserade nätverk som rekryterar arbetare, vilket är helt skandalöst.
Det krävs omedelbara åtgärder, herr talman, för att sätta stopp för dessa förhållanden. Herr talman! Jag kräver att kommissionen och rådet informeras om detta och att omedelbara åtgärder vidtas för att avskaffa problemet med dessa förfärliga angrepp mot arbetstagarnas rättigheter och mot de mänskliga rättigheterna i allmänhet.
– Jag skulle vilja att ni skickar kopior till mitt kansli av det material ni hänvisade till. Jag skall absolut ta upp saken så som ni föreslog.
Hans-Peter Martin, det betänkande som ni är föredragande för togs upp på föredragningslistan enligt normala förfaranden. Efter att ha fått höra om era svårigheter beträffande tidsplaneringen för betänkandet och av hänsyn till er som föredragande, har det emellertid avförts från föredragningslistan.
– Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag tar upp saken igen. Jag har hittills bara hört detta på originalspråket. Jag skulle bara vilja upprepa att vi hade en klar överenskommelse med Europaparlamentets tjänsteenheter om att betänkandet inte skulle tas upp på föredragningslistan förrän i mars eller april. Sedan fick jag höra från att det hade tagits med på dagordningen för februari. Det var först då som jag bad om att få ta upp det senare. Här gäller det att inte blanda ihop orsak och verkan!
– Talmanskonferensen kommer att besluta när det åter tas upp på föredragningslistan, men det finns inte på föredragningslistan nu. Det är svaret på er fråga.
– Herr talman! Förra veckan fattade kommissionen beslut emot nivån på stödet som Charleroi-flygplatsens myndigheter ger till ett visst flygbolag. Jag sympatiserar inte bara med de offentliga myndigheter som ansvarar för Charleroi, jag beundrar dem också för att de försöker vidta åtgärder för att stimulera välbehövlig ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen, mot bakgrund av avtagande traditionella industrier.
Fördelarna med att resa med lågprisflyg har märkts över ett mycket större område än just omkring Charleroi. Till exempel är rutten från Glasgow–Prestwick till Charleroi den enda flygförbindelsen från västra Skottland, ett mycket tätbefolkat område, till Brysselområdet. Samtidigt som jag inser att kommissionen anser det lämpligt att tillämpa förordningar om statligt stöd på vissa sätt, undrar jag vem som tänker på konsumenterna? Jag hoppas att kommissionen inte blir överentusiastisk så att det slutar med att konsumenterna missgynnas, inklusive många grupper som vill – och som behöver – besöka våra huvudkvarter och de andra europeiska institutionerna för att lära sig mer om hur EU faktiskt fungerar.
– Herr talman! För 25 år sedan grundades Islamiska republiken Iran, vilket ledde till våldsamma brott mot de mänskliga rättigheterna och i synnerhet mot kvinnors rättigheter. Frågan är om det vi nu ser är början på en liknande utveckling i det ockuperade Irak.
Den 29 december ersattes ett antal regler om skilsmässa, giftermål och barn, med mera, av sharialagstiftning i den annars sekulariserade staten Irak. Nu har jag fått höra att ledaren för Organisationen för kvinnors frihet i Irak utsätts för våldsamma angrepp från islamistiska grupper. Hon heter Yamha Mohammed. Jag skulle gärna vilja be er att, på Europaparlamentets vägnar, protestera mot de angrepp mot kvinnors rättigheter som nu tar fart i Irak, samt framföra ert motstånd mot denna utveckling till ockupationsstyrkorna, det vill säga alliansen av så kallade frivilliga.
– Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om besöket av Columbias president, Alvaro Uribe, inför detta parlament. Min grupp var inte positivt inställd till denna inbjudan, och som jag förstår det var inte heller Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp eller Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster för inbjudan. Det är olyckligt att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp inte stödde oss när det gäller detta.
Det finns en stor risk att president Uribe använder detta som ett propagandatrick för att på internationell nivå ge intrycket av allting står rätt till. Man behöver bara läsa FN-rapporterna om Bogota närhelst de publiceras, för att finna beskrivningar av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den nyligen införda lagstiftningen, särskilt antiterroriststadgan som antogs i december, ger dömande makt till de väpnade styrkorna. Detta är en annan stor oroskälla.
Detta parlament måste vara mycket noga med att inte tillåta president Uribe att använda detta tillfälle som ett propagandatrick, för att ge ett intryck av att situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia på något vis förbättras. Vi vet från gräsrotsorganisationer på ort och ställe att detta är långt ifrån sanningen. Det falska budskapet får inte tillåtas att förmedlas från detta parlament.
– Herr talman! Det är en skam för Europaparlamentet att ta emot Colombias president, Álvaro Uribe Vélez, med vördnad i morgon. Det är en skam för socialisterna som lade fram förslaget och för alla dem som godkände det. President Uribe och hans USA-stödda regering är ansvariga för tusentals fackanslutna jordbrukares och andra gräsrotskämpars död. De motsätter sig en försoning mellan olika etniska grupper, de visar förakt för de många rekommendationerna från FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna och de försöker att kväva folkets missnöje med hjälp av militära medel. President Uribes närvaro här visar att Europeiska unionen går mot en inblandning i ”Colombiaplanen”, med vilken USA på ett grymt sätt ingriper i landet med syftet att vinna allmän kontroll över området.
Vi fördömer all inblandning utifrån och uppmanar alla regeringar att stå på gräsrotsstyrkornas sida i Colombia för att se till att blodsutgjutelsen och de paramilitära styrkornas verksamhet upphör, freden skyddas och de mänskliga rättigheterna respekteras. Vi uttrycker Greklands kommunistiska partis odelade solidaritet med det colombianska folket, som vi är säkra på kommer att segra i slutändan.
– Herr talman! Det jag vill säga har att göra med parlamentsledamöternas säkerhet och de åtgärder som Europaparlamentet vidtar i detta syfte. Ungefär klockan åtta på kvällen den 19 januari lämnade jag Europaparlamentets byggnad i Bryssel via utfarten mot Wiertzstraat och körde i riktning mot rue de Wavre. När jag knappt hundra meter från parlamentsbyggnaden hade stannat för rött ljus hörde jag en enorm smäll när någon slog sönder fönsterrutan på passagerarsidan på min bil. Min handväska som stod på golvet blev stulen. Jag kan försäkra er om att en damhandväska innehåller allt man kan tänka sig – kort, pass och så vidare. En sådan här sak kan naturligtvis hända var som helst, men jag tycker att det är särskilt allvarligt att det händer så nära Europaparlamentets byggnad. Det jag inte kan förstå är att det händer om och om igen. Jag kan nämna fler än ytterligare en nederländsk kvinnlig parlamentsledamot som har råkat ut för samma sak.
Jag körde tillbaka till parlamentsbyggnaden, där jag blev väldigt väl omhändertagen. Detta har jag inga klagomål på. Säkerhetsvakterna kom när man ringde efter dem, men – ni känner förmodligen inte till detta – det gick inte att ringa utanför Belgiens gränser. Jag kunde alltså inte ringa och spärra mina kreditkort, och jag tror att ni förstår varför detta var mitt viktigaste bekymmer. Man ringde efter polisen och jag kunde följa med dem till polisstationen, men bara genom att köra efter dem i min sönderslagna bil. Jag lyckades ta mig till polisstationen och där fanns det en polis som pratade flamländska, men inte den sortens flamländska som liknar nederländska. Han var trevlig och det var inget fel på honom, men det hela blev väldigt invecklat. Eftersom jag av naturliga skäl inte hade något kvar på mig – inga pengar, inget körkort – sade man till mig att jag skulle få eskort till , men så skedde aldrig. Klockan var runt midnatt när jag kom till mitt hotell, där man tog hand om mig på ett mycket effektivare sätt.
Jag har lidit enorma förluster och nu vill jag be er att först och främst se till att det i en sådan här situation går att ringa utrikes från parlamentsbyggnadens utgångar om en parlamentsledamot önskar detta. Jag vill också be er se till att man kan få hjälp när man kommer till polisstationen, för det kunde ju ha varit så att jag var dansk, eller av någon annan nationalitet, och inte hade kunnat någon nederländska alls. Det skulle naturligtvis även vara väldigt bra om det fanns pengar tillgängliga så att man kunde ta en taxi. Dessutom tycker jag att det är ytterst viktigt att säkerhetsskyddet för parlamentsledamöter blir bättre. Som jag just sade var det en enorm förlust. Jag skall inte säga hur mycket det rör sig om, men jag förväntar mig att Europaparlamentet ser till att jag får full ersättning.
– Jag ville inte avbryta er, Marieke Sanders-ten Holte, eftersom attacken ni nämnde var av sådan personlig karaktär, och jag är säker på att ni har all sympati från ledamöterna i denna kammare. Jag skall be parlamentets säkerhetstjänst att sammanställa en rapport om detta till oss och till presidiet för att se vilka allmänna lärdomar vi kan dra när det gäller en del av era förslag. Vi för också kontinuerliga diskussioner med de belgiska myndigheterna beträffande säkerheten i Bryssel. Jag vill lägga till att hittills har dessa inte resulterat i en tillfredsställande eller tillräcklig reaktion när det gäller denna kammares krav.
– Herr talman! Jag skulle väldigt kort vilja återgå till fallet med David Kay, den amerikanske regeringstjänsteman som hade i uppdrag att hitta massförstörelsevapen i Irak, och hans avgång, som verkar ha skett på befallning av USA:s regering.
Jag skulle också vilja återgå till de uttalanden som den brittiska experten David Kelly gjorde och som sedan ledde till att han dog under mystiska omständigheter. Slutligen skulle jag vilja återgå till ett medgivande från president George W Bush i söndags, då han i en intervju i tv-kanalen NBC påstod att Saddam Hussein och den irakiska regimen med all sannolikhet inte innehade några massförstörelsevapen, men att kriget ändå var motiverat eftersom det, även om de inte innehade massförstörelsevapen, fanns en möjlighet att de någon gång skulle anskaffa sådana.
Jag anser att detta är något som vi måste oroa oss över eftersom det helt tydligt innebär två saker. För det första att George W Bush och Tony Blair ljög på ett cyniskt och allvarligt sätt. För det andra att en befolkning har svultit i tio år på falska grunder, ett krig har igångsatts på falska grunder och en stat har fördärvats, även detta på falska grunder. Och ett antal regeringar i EU har stått bakom detta, vilket är oerhört allvarligt.
– Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka min avsky och ilska över den usla antikommunistiska resolution som nyligen antogs vid gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraternas sextonde konferens, och i vilken man liknar den barbariska, avskyvärda nazifascismen vid kommunism och uppmanar till inledandet av en ny häxjakt på medlemmar och personal inom kommunistiska partier som håller fast vid sina höga ideal.
Gruppen för Europeiska folkpartiet missbrukar och kränker minnet av de miljoner kommunister som gav sina egna liv för att befria mänskligheten från nazismens monster. Samtidigt visar gruppen att den stöder, eller till och med föreskriver den primitiva antikommunism och de uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer i de före detta socialistiska kandidatländerna. Gruppen återupplivar en anda av hämndgirighet som bara förebådar lidande för våra folk. Vi glömmer inte att förföljelsen av kommunister alltid har följts av förföljelse av alla reformvänliga uppfattningar. Folken glömmer inte att Hitler även inledde förföljelse av kommunister.
Gruppen för Europeiska folkpartiet försöker med denna skamliga och oerhört farliga resolution verkligen att stoppa arbetarnas kamp mot en reaktionär folkfientlig politik. De vill slå ned förespråkarna för denna kamp, det vill säga de kommunister som står fast vid sina ideal, eftersom de som står på tur är deras vänner och skyddslingar.
– Herr talman! För några dagar sedan förlorade 19 kineser sina liv i Morecambe Bay i nordvästra England. De plockade musslor i sanden, tidvattnet kom och alla drunknade. Håller ni med mig om att denna tragedi, som helt klart inträffade på brittisk mark – eller i brittiska vatten – är lika mycket en europeisk eller internationell fråga, och att vi måste arbeta tillsammans för att motarbeta internationella ligor som ägnar sig åt människosmuggling och som utnyttjar dessa stackars människor som betalades så lite som ett pund om dagen för sitt arbete?
Detta fall belyser dessutom återigen det uppenbara behovet att snarast inrätta ett verksamt och effektivt gemensamt europeiskt asylsystem, samt ett likadant system för invandring, inklusive laglig invandring. Det är uppenbart att det som är en tragedi i Förenade kungariket en dag lätt kan inträffa inom ett annat lands territorium vid ett annat tillfälle.
– Herr talman! Jag vill svara på de upprörande kommentarer som gjordes nyss av Bruno Gollnisch, som antydde att David Kelly, och jag citerar: ”dog under mystiska omständigheter”, och att Tony Blair ljög.
Den nyligen genomförda rättsliga undersökningen har undersökt alla fakta som omger dessa tragiska omständigheter, och mycket klart dragit slutsatsen att det inte finns några mystiska omständigheter som omger David Kellys död, vilket Bruno Gollnisch antydde, och att Tony Blair inte ljög för underhuset om denna fråga.
Vad man än anser om Irak-konflikten – och det finns olika åsikter i denna kammare, i mitt land, och sannerligen i mitt parti, och jag har min egen uppfattning om denna konflikt – är det viktigt att vi debatterar denna fråga utifrån fakta, inte osanningar.
– Faktum är att jag nu är den som har en mikrofon som fungerar!
– Herr talman! Jag vill uppmärksamma den totala oredan i fråga om den fria rörligheten för medborgare från de nya medlemsstaterna. Det verkar nu – men det är inte alls säkert – som om 13 medlemsstater, med bara elva veckor kvar till den 1 maj, kommer att utnyttja möjligheten att sätta hinder i vägen för den fria rörligheten. Detta har lett till att uppmärksamheten riktats mot de två återstående staterna – Irland och Förenade kungariket – och till hysteriska reaktioner i pressen om en invasion av sociala turister. Jag försvarar inte den brittiska pressens sätt att reagera, eller den ganska oklara reaktionen från Förenade kungarikets regering, men jag anser att det ursprungliga beslutet att tillåta fullständigt fri rörlighet var och är ekonomiskt, politiskt och moraliskt riktigt.
Kommissionens prognoser visar att det varje år kanske skulle ha varit en mobil arbetstagare från öst per 1 000 invånare i väst, om det hade delats upp bland alla stater. Det kan i viss mån ha varit berättigat med särskilda åtgärder i gränsområden, men det sätt på vilket denna panik har spridits och infekterat de flesta medlemsstater är skamligt. De nya medlemsstaternas medborgare behandlas som andra klassens medborgare, i motsats till alla löften de gavs, och det visar – som i så många andra frågor såsom Irak, konstitutionen och budgeten – en nedslående brist på EU-solidaritet. Kan ni åtminstone ta upp detta med kommissionen och medlemsstaterna i rådet för att försöka att göra övergångsperioderna så korta som möjligt?
– Herr talman! Kommissionens beslut gällande de handelsavtal som Ryanair har med Charleroi-flygplatsen är mycket felaktigt. Det strider mot ekonomiskt förnuft och är ett hårt slag mot utvecklingen av lågprisflygbolagsindustrin i Europa.
Ryanair har utvecklat Charleroi-flygplatsen från att vara ett övergivet fält till att betjäna över två miljoner passagerare om året. Resor med lågprisflyg stöds av medborgarna i Europa. Europeiska kommissionen måste likväl tydligt förklara vad den tänker göra för att stödja resandet med lågprisflyg i Europa i framtiden.
Problemet nu är bristen på klarhet när det gäller statligt stöd för regionala flygplatser i Europa. Det finns nu en stor ovisshet över hela Europeiska unionen ur de regionala flygplatsernas perspektiv när det gäller hur vi kommer att utveckla lågprisflygbolagsindustrin i framtiden.
Kommissionens bedömning var helt enkelt felaktig och kommissionen har ännu inte redogjort för den framtida politiska inriktningen för lågprisflygbolagssektorn i Europa.
– Herr talman! Både jag och min kollega Philip Claeys skrev i morse på elektronisk väg upp oss på talarlistan för en minut var, men nu verkar det som vi inte finns med på den.
– Jag skall be tjänsteenheterna att kontrollera det, men jag har använt mig av ett system med att ”fånga uppmärksamheten”. Jag har ingen lista framför mig.
– Herr talman! Jag har en elektronisk bekräftelse i min dator på att jag har registrerats.
– Jag vill påminna kollegerna att vi börjar med systemet med att ”fånga uppmärksamheten”. Jag vet inte vad ett ”elektroniskt meddelande” innebär, men vinka i fortsättningen så skall jag försöka att ge er utrymme.
– Herr talman! Som förberedelse inför den kinesiska presidentens besök i Frankrike kom den franske utrikesministern Dominique de Villepin till Bryssel för att begära att vapenembargot mot Kina hävs. Faktum är att Frankrike drömmer om att sluta lönsamma avtal med Beijing som kommer att driva upp omsättningen för landets vapenindustri. Därför fick den kinesiske presidenten ett kejserligt mottagande i Frankrike. Det sades ingenting om de mänskliga rättigheterna eller om att Tibet är förtryckt, men det verkar som om den franske presidenten inte ens vet var Tibet ligger. Om man har chansen att sälja några av sin vän Dassaults stridsflygplan Mirage föredrar man väl att bortse från några tråkiga gamla munkar. Jacques Chirac, som kan tala så smörigt om tolerans i sitt eget land, hade uppenbarligen inte tid att läsa rapporterna från de olika människorättsorganisationer som år ut och år in i detalj redogör för Kinas överträdelser, till exempel censur, godtyckliga arresteringar, överbefolkade fängelser, omskolningsläger samt avsaknaden av fri yttranderätt. Jacques Chirac lyckades till och med beskriva den förestående folkomröstningen i Taiwan som ett angrepp mot Kina. Vi måste acceptera att Europeiska unionen inte har något annat val än att göra affärer med Kina, men att förse landet med vapen är en helt annan sak. Vi håller därför helt och hållet med Graham R Watson i hans uttalande om att detta vapenembargo är ett av de sista medel som EU har att ta till för att tvinga den kommunistiska diktaturen i Kina att respektera de mänskliga rättigheterna.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0040/2004) av Giorgos Katiforis för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kreditvärderingsinstitutens roll och metoder (2003/2081(INI)).
. – Herr talman! Det betänkande som jag har äran att presentera är ett initiativbetänkande om kreditvärderingsinstituten, som är affärsorganisationer med gott anseende på marknaderna. Deras rykte har dock i viss mån försämrats av den aktuella raden finansskandaler, som började med Enron och slutade med Parmalat. Parmalat-bedrägeriet är särskilt angeläget eftersom det berör obligationsinnehavare, vilket är just den del av marknaden som kreditvärderingsinstituten skall skydda. Ända fram till några dagar innan dessa företag havererade, var de inte kapabla att göra någonting för att skydda allmänheten. Dessa misslyckanden har föranlett debatter i Förenta staterna, utredningar i Förenta staternas kongress, den amerikanska finansinspektionen Securities and Exchange Commission, Internationella organet för värdepappersövervakning och andra internationella fora.
Det finns en särskild europeisk synvinkel på denna fråga. Kreditvärderingsinstitut som är hundra år gamla i Förenta staterna är relativt nya i Europa. I vissa fall verkar de inte förstå den europeiska affärsmentaliteten. De har skapat spänningar, särskilt i Tyskland. Den andra synpunkten av särskilt europeiskt intresse är den ofrånkomliga iakttagelsen att vilken karaktär institutens tillsyn än har – hur mild och indirekt den än må vara – genomförs den uteslutande i Förenta staterna, i form av Securities and Exchange Commission. Det faktum att inget liknande finns i Europa bidrar till en obalanserad transatlantisk förbindelse som kanske kan bli besvärlig om den inte rättas till i tid.
Dessa betraktelser föranledde betänkandets ursprungliga förslag till förmån för bildandet av en europeisk registreringsmyndighet som skall beaktas av kommissionen, en myndighet till vilken instituten kan rapportera om sin verksamhet och med vilken de kan etablera en dialog om tillsynen, en dialog mellan jämlikar baserad på Europeiska värdepapperstillsynskommittén, om ämnen av ömsesidigt intresse – naturligtvis utan något som helst ingrepp i innehållet i de utlåtanden som instituten utfärdar. Det är intressant att Securities and Exchange Commission nyligen har uttryckt intresse för att kontakta värdepapperstillsynskommittén om denna fråga.
Majoriteten i utskottet för ekonomi och valutafrågor fann detta förslag alltför avantgardistiskt och rekommenderade en ny undersökning av hela området för kreditvärderingsinstitutens verksamhet, utan att inkludera något så specifikt som inrättandet av en europeisk registreringsmyndighet i sin rekommendation. Mina kollegers majoritetsuppfattning i all ära, men jag har en annan uppfattning av två orsaker. Först och främst för att en tillsynsmyndighet är verksam i Förenta staterna, och, för det andra, för att – som jag redan har sagt – bristen på en motsvarande myndighet i Europa skapar en potentiell skadlig obalans.
Jag har därför bett min politiska grupp att hjälpa mig genom att återigen lägga fram förslaget om en europeisk registreringsmyndighet i form av ett ändringsförslag, och jag uppmanar alla kolleger som ursprungligen kanske har haft en annan uppfattning i denna fråga, att fundera ytterligare. Detta är inte en partipolitisk fråga, men det är garanterat en politisk fråga eftersom den innefattar Europas intressen som helhet. Alternativet är att instituten så småningom– så stark är känslan till förmån för viss reglering av deras verksamhet – kommer att tvingas att rapportera till 15 eller 25 nationella finansiella myndigheter i Europa, något som instituten själva måste betrakta med fasa.
Kreditvärderingsinstituten måste fortsätta att göra ett bra arbete. Vi har föreslagit en reglering som inte är svårhanterlig, men utan en europeisk registreringsmyndighet kommer vi att misslyckas med att uppnå det som naturligtvis är vårt främsta mål. Samtidigt som jag tackar mina kolleger för att de stöder andra olika användbara förslag, uppmanar jag dem att fundera ytterligare på detta.
. – Herr talman! Europeiska kommissionen välkomnar Europaparlamentets beslut att utarbeta ett betänkande om kreditvärderingsinstitutens roll och metoder. Jag vill gratulera föredraganden till hans initiativ, som kommer lägligt.
Som ni alla vet ökar kreditvärderingsinstitutens betydelse i dag. Tidigare fokuserade kreditvärderingsinstituten i huvudsak på statspapper. Det senaste decenniet har dock kreditvärderingar fått en alltmer avgörande roll, i och med ökningen av emissioner av bolagsobligationer och införandet av hänvisningar till kreditvärderingar i flera delar av den finansiella lagstiftningen, inklusive banklagstiftningen. Som alla vet har dessutom de nyligen inträffade stora skandalerna orsakat ifrågasättanden av kreditvärderingsinstitutens roll i allmänhet: vi får inte glömma Enron-fallet 2001, eller Parmalat-fallet som nyligen inträffade, bland annat. Därför är det klart att det nu är dags att vidta åtgärder, som Giorgos Katiforis helt riktigt påpekade.
Det finns minst fyra problem som måste lösas beträffande kreditvärderingsinstituten. Först och främst är de rättsliga åtgärderna när det gäller frågan om tillgång till insiderinformation från emittenter till kreditvärderingsinstituten för närvarande oklar i Europa. Det finns ingen harmoniserad europeisk lagstiftning, och inte ens någon reglering på nationell nivå. Om kreditvärderingsinstituten skall ha tillgång till insiderinformation från emittenter, måste vi se till att samma information finns tillgänglig för alla kreditvärderingsinstitut. Jag tycker att Giorgos Katiforis betänkande avspeglar detta. En annan lösning vore att förhindra kreditvärderingsinstituten från att ha tillgång till insiderinformation från emittenter, vilket sker i fallet med finansanalytiker.
Det andra problemet när det gäller kreditvärderingsinstituten i samband med Enron och Parmalat, har med kompetensnivån hos institutens anställda att göra, såväl som med insynen i deras metoder. Det skulle vara klokt att fundera på åtgärder för att ta itu med detta problem, och vi håller helt klart med Giorgos Katiforis om detta. Med detta i åtanke kan ett direktiv som antogs av kommissionen i december förra året, om genomförande av direktivet om marknadsmissbruk när det gäller sakliga investeringsrekommendationer, bli en bra utgångspunkt.
Det tredje problemet som vanligtvis tas upp är bristen på konkurrens bland kreditvärderingsinstituten. I praktiken är den globala industrin nästan ett oligopol. Vi välkomnar därför Giorgos Katiforis uppmaning att främja en ökad konkurrens i Europa. Fastställandet av objektiva kriterier för tillträde för eller utveckling av andra aktörer i industrin kan vara en hjälp.
Det fjärde och sista problemet, som troligen är det mest debatterade, gäller kreditvärderingsinstitutens intressekonflikter, och de ser ut på två olika sätt. Å ena sedan finns det en misstanke om att de rådgivande tjänster som kreditvärderingsinstituten tillhandahåller de företag som de värderar kan påverka resultatet av kreditvärderingsprocessen. Därför skall sådana rådgivande tjänster anges tillsammans med värderingen. Återigen, direktivet som antogs av kommissionen i december förra året, om genomförande av direktivet om marknadsmissbruk i fråga om angivande av intressekonflikter, kan bli en bra utgångspunkt för att ta itu med denna fråga. Den andra intressekonflikten, som är den mest kontroversiella, rör kreditvärderingsinstitutens ersättning från de företag som de värderar. Om ett kreditvärderingsinstitut betalas av en emittent, snarare än av tecknare, sprider det tvivel om möjligheten med en ”nedvärderingsstränghet” när värderingarna uppdateras. Detta problem är inte nytt men måste nu lösas.
Vi måste snabbt vidta åtgärder beträffande dessa fyra problem. Europeiska kommissionen åtog sig det vid Europeiska rådets möte i Oviedo i april 2002. Vi måste beakta vårt åtagande innan nya skandaler inträffar. Europeiska kommissionen kommer därmed att kunna anta en ståndpunkt i frågan senast sommaren eller hösten 2004. Bland bidragen kommer Giorgos Katiforis betänkande att vara en viktig faktor för att vägleda oss.
Till sist kvarstår frågan om vad Förenta staterna tänker göra i denna fråga. Vi måste vara realistiska. De två ledande globala kreditvärderingsinstituten är amerikanska. Det vore rimligt att ta med detta i beräkningen, som Giorgos Katiforis mycket riktigt underströk. För ögonblicket håller dock Securities and Exchange Commission tyst om denna fråga, trots krav på förändringar från kongressen. Om Förenta staterna vill uppnå samstämmighet med oss innan vi antar en ståndpunkt, skulle vi uppskatta att snabbt få en klar åsikt från dem i denna viktiga fråga. Vi kommer att hålla er informerade i vederbörlig ordning.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar, herr Katiforis! Jag vill inledningsvis tacka er, herr Katiforis, för betänkandet om hur kreditvärderingsinstituten skall bedömas i framtiden!
Vad handlar det här egentligen om? Det är ett faktum att kreditvärderingsinstituten har en väldigt stor makt och inverkan på företag på kapitalmarknaden. Det spelar stor roll för ett företag om det blir uppgraderat eller – i synnerhet – nedgraderat, eftersom det leder till stora problem när det gäller kapitalanskaffning och till ekonomiska problem, vilket naturligtvis indirekt påverkar antalet arbetstillfällen. Men kreditvärderingsinstituten gör också bedömningar av länder. I Tyskland gör de till exempel bedömningar av förbundsstaterna. Detta leder till att uppgraderingar och nedgraderingar av tyska förbundsstater påverkar skattebetalarna. Jag säger inte detta som någon form av kritik utan bara som en iakttagelse. Det finns tre kreditvärderingsinstitut på marknaden. Även om jag är för konkurrens och gärna skulle vilja se att fler aktörer gjorde dem sällskap, anser jag att det vore fel med en administrativ, offentlig lösning. Fler kreditvärderingsinstitut, eller i alla fall ett europeiskt sådant, skulle om något motsvara marknadens behov, men alla försök som hittills gjorts i detta avseende har misslyckats.
Med tanke på kreditvärderingsinstitutens makt och på vår tendens att stifta lagar för finansmarknaden som leder till ännu mer regler och övervakning, måste vi tänka igenom hur vi skall ta itu med dessa i framtiden. Det är med anledning av detta som jag anser att Katiforisbetänkandet är mycket viktigt, eftersom det är det första inom EU där detta ämne tas upp. Det är också viktigt att EU tar upp det. Jag skulle vilja beskriva alla tre befintliga kreditvärderingsinstitut som övervägande anglosaxiska. Jag säger inte att detta är fel i sig, men det finns trots allt olika typer av ekonomiska strukturer inom EU och i övriga världen där reglerna är annorlunda, och det är inte alla regler som fungerar lika bra på ena sidan Atlanten som på den andra. Det är därför som jag anser att det är mycket viktigt att vi gör ett försök på europeisk nivå. När vi gör detta bör vi inte bry oss för mycket om vad amerikanerna gör på området, för kreditvärderingsinstitut vill trots allt göra affärer även i den här delen av världen.
Allt detta måste beaktas inom ramen för Basel II, inom vilken kreditvärdering – oavsett om den sker internt eller externt – kommer att bli allt viktigare för finansieringen av små och medelstora företag. Det kommer att bli normen och den väsentliga skillnaden mellan extern och intern kreditvärdering kommer att vara att den interna kreditvärderingen i medlemsstaterna kommer att utsättas för ekonomiska kontroller medan den externa inte kommer att göra det. Det som är oklart är om vi i framtiden kan fortsätta med att endast kontrollera intern kreditvärdering, samtidigt som vi inte kontrollerar extern kreditvärdering. Den viktigaste orsaken till att jag tar upp detta är att jag har fått veta av folk i branschen och inom finanssektorn att företagen själva tycker att det är väldigt svårt att få relevant information om sin egen kreditvärdering. Man kan alltså knappast tala om normala kundrelationer mellan företagen och kreditvärderingsinstituten.
Detta innebär att det är viktigt att vi nu begär att kommissionen undersöker frågan, gör något åt den, talar om precis hur läget är för närvarande och lägger fram förslag. Detta är orsaken till att jag i stora drag delar Giorgios Katiforis oro. Resultatet måste dock lämnas öppet. Vi bör inte ställa krav på registrering och kontroll ännu. Detta kan sparas till processens slutskede. Däremot kan vi sträva efter att förmå kreditvärderingsinstituten att ge ett löfte som även skulle innehålla ett åtagande om öppenhet och som kommissionen skulle ha som utgångspunkt för sitt arbete. Denna process skulle mycket väl kunna innebära att kreditvärderingsinstituten lägger fram egna förslag. Jag anser – i likhet med gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna – att detta är ett brådskande ärende, att vi måste komma i gång med den här processen nu, att vi måste övervaka det kritiskt samt att kommissionen måste lägga fram sina förslag i mitten av nästa år.
– Herr talman, fru kommissionär Diamantopoulou, herr Katiforis! Bra jobbat med detta initiativ, bra jobbat med innehållet i betänkandet. Jag anser att det kommer vid en viktig tidpunkt.
En sak som ibland slår folk när de försöker anamma vårt ”makrotänkande” som vi, i synnerhet inom utskottet för ekonomi och valutafrågor, punkt för punkt försvarar, är den klyfta som ibland finns – och jag är tacksam över att ni till viss del har betonat detta, fru kommissionär – mellan den sociala modellen som vi påstår att vi har å ena sidan, och våra normer och det specifika arbete som vi är delaktiga i, å andra sidan.
Om vi skall tala om kreditvärderingsinstitut och om vi skall glädjas över föredragandens initiativ, är det för att marknaden är blind och för att kreditvärderingsinstituten i denna blindhet har fått, eller får, på det hela taget väsentliga beslutsfattande befogenheter som kommer att få mycket omfattande följder för företagens framtid och därmed, för arbetstillfällena.
Jag har tre kommentarer med tanke på detta. Den första är att vad vi säger här inte kan ses som fristående från den övergripande debatten om företagsstyrning. Vilken typ av företagsstyrning vill vi ha för EU:s sociala modell? Vilken rollfördelning mellan kapital och arbetskraft vill vi ha? Vilken roll skall omfördelningen spela? De här frågorna skall kunna besvaras med de lösningar som vi tänker oss för, i synnerhet, dessa instituts verksamhet, men inte bara för dem. Jag minns diskussionerna som vi hade om redovisningsstandarder, och vi ser de oberäkneliga effekterna av IASB:s (International Accounting Standards Board) så kallade självstyre. Jag vill inte att samma sak skall hända oss när det gäller kreditvärderingsinstitut.
Min andra kommentar är att om vi i EU vill att förbättringen av kreditvärderingsinstitutens verksamhet skall bidra till att skydda vår sociala modell, kan vi inte lämna frågan om företagens sociala ansvar åt sidan. Även här inrättas nu institut. De är europeiska initiativ och jag tänker i synnerhet på Nicole Notats institut Viego i Frankrike. Detta är en kompletterande utveckling som vi bör fundera över.
Slutligen, fru kommissionär, vill jag med min tredje kommentar framföra ett beklagande över att inte ha hört er åsikt om ändringsförslaget till förmån för att etablera europeiska registrerings- och tillsynsmyndigheter, som vår föredragande har lagt fram och som har mitt och min grupps fulla stöd.
– Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden för hans utmärkta arbete i denna fråga. Den är aktuell och Giorgos Katiforis har gett oss stor inblick i denna fråga. Jag är särskilt tacksam för att han har tagit upp flera av de farhågor som jag uttryckte i mina ändringsförslag. Jag hoppas att en uppgörelse kan nås mellan PPE-DE-gruppen och föredraganden. Det har inte visat sig vara möjligt – hittills – men jag är säker på att det finns mycket i detta betänkande som vi verkligen stöder.
I en något stormig omsvängning av de vanliga rollerna inom PPE-DE-gruppen, fann jag att resten av min grupp var mer försiktig än vad jag är när det gäller tanken på ytterligare reglering: vanligtvis är jag den i min grupp som argumenterar för en mer avreglerad inställning. Det som är mycket viktigt är– och det angavs klart av Alexander Radwan, skuggföredraganden – att ja, detta är en viktig fråga; ja, frågorna om hur kreditvärderingsinstituten arbetar måste besvaras, och ja, frågor måste ställas om huruvida vi skall ha ett registreringssystem för kreditvärderingsinstitut. Den slutsats som gruppen kom fram till var att vi inte skall föregripa resultatet av denna process.
Det är viktigt att ledamöterna i parlamentet och i utskotten noggrant granskar de frågor som Giorgos Katiforis tar upp i sitt betänkande, men vi vill inte föregripa resultatet och säger vid detta tillfälle att ja, vi bör ha en europeisk registreringsmyndighet. Vi i denna grupp är medvetna om kostnaden för en reglering. Vi oroar oss för vilket stort steg det skulle vara att inordna kreditvärderingsinstituten inom en rättslig ram eller ett registreringssystem, och vi måste vara försiktiga i vår reaktion på de nyligen inträffade finansskandalerna.
Det finns en tendens bland vissa finansiella sakkunniga att tro att vi måste ha ytterligare regleringar efter Parmalat, och de organisationer som mest öppet stöder ytterligare reglering och registrering är kreditvärderingsinstituten. Vi måste se objektivt och sansat på vad som hände i Parmalat och undersöka vilken reaktion som är nödvändig för att undvika eventuella förhastade eller reflexartade reaktioner, eftersom det är svårt att se hur Parmalat-skandalen hade kunnat förhindras genom en förändring av systemet eller en reglering av kreditvärderingsinstituten.
Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att bryta mot lagen, som de var i Parmalat, och hur omfattande och effektivt regleringssystemet än är, och vare sig det gäller hedgefonder eller kreditvärderingsinstitut eller vad som helst, tänker vi inte skydda den typen av kriminellt beteende. Vi kan försöka se till att det inträffar mindre ofta, men det är omöjligt att förhindra. Frågor måste ställas om kreditvärderingsinstituten och hur de fungerar, men det är för tidigt att dra slutsatsen att ytterligare reglering eller ett registreringssystem nödvändigtvis behövs i detta skede.
– Herr talman! Jag kan berätta för Theresa Villiers att vi i alla händelser inte skall säga att vi inte vet vad vi frågar efter, eller vad vi vill.
Det är olyckligt att utskottet för ekonomi och valutafrågors arbete har lämnat oss med lite av det ursprungliga förslaget till betänkande. Det vill säga, lite som skulle kräva större insyn i kreditvärderingsinstituten och närmare övervakning av dem. Nu, i de globala finansskandalernas efterverkningar som sträcker sig från WorldCom till Parmalat, är tiden med säkerhet inne för att registrera kreditvärderingsinstitut och övervaka deras rutiner. Med tanke på erkännandet av extern värdering enligt Basel II och följderna av detta, kan kommissionen inte ställa sig likgiltig till budskapet som vi nu förmedlar.
Betänkandet uppvisar en tolerant uppfattning om ett oligopol som nästan är omöjligt att övervaka och som är raka motsatsen till den inre marknadens alla förfaranden. Av de 100 största företagen i EU övervakas 80 stycken av bara tre institut, som därför borde kunna göra ett bättre jobb med att värdera dem. Informationen som används för att göra en värdering är också viktig när det gäller att bestämma var man skall investera. Det är här som vi inte kan ligga efter USA:s nuvarande utveckling, där allvarliga problem alldeles nyligen ledde till att det nuvarande övervakningssystemet för kreditvärderingsinstitut, som kontrolleras av Securities and Exchange Commission, kraftigt skärptes.
Jag beklagar att behöva säga till Giorgos Katiforis att signalen som detta initiativbetänkande sänder till kommissionen är alltför återhållsam, och ger oss alltför liten anledning att hoppas att vi kommer att få ett tillförlitligt verktyg. Jag vill ändå avsluta med att stödja hans vädjan att vi, med tanke på nulägets många frågor, skall utforska varje sätt som en europeisk registreringsmyndighet kan etableras på.
– Herr talman, fru kommissionär, herr Katiforis, mina damer och herrar! Detta betänkande och denna fråga är av särskild vikt med tanke på de många frågor som tas upp. Tidigare talare har redan visat er hur kreditvärderingsinstituten har fått dubbel betydelse som ett resultat av å ena sidan ökända skandaler, och å andra sidan konsumentkreditdirektivet eller utvecklingen av Basel II.
Låt oss vara uppriktiga och erkänna att varje bankkund, och utan tvivel vem som helst som tecknar ett lån, är föremål för någon slags värderingsprocess. Framför allt värderar kreditvärderingsinstituten företag och länder. Bedömningarna leder till diskussioner om räntenivån, mängden eget kapital och priserna på aktiemarknaden; de påverkar också kundernas förtroende för verksamheten och landet i fråga. Naturligtvis leder det också till att vi måste komma ihåg att hela filosofin bakom kreditvärderingsinstituten till stor del är av anglosaxiskt ursprung och att det även i Europa finns tre stora företag som utför stora och betydelsefulla kreditvärderingar. Då så är fallet, måste vi också ta hänsyn till det faktum att alla dessa kreditvärderingsinstitut är innehavare av ett amerikanskt kvalitetsbetyg som utdelas av Securities and Exchange Commission. Skall vi då tala om mer konkurrens, behöver vi inte endast europeiska institut, utan även ett kvalitetsbetyg, eftersom någon typ av kvalitetsbetyg har den naturliga effekten att skapa förtroende och höja institutets marknadsvärde.
Vi vill därför propagera för att Europas kreditvärderingsinstitut skall främjas, och att instituten specifikt skall svara på små- och medelstora företags egenskaper och behov. Vi förespråkar ett införande av ett europeiskt kvalitetsbetyg, eller i bästa fallet ett globalt kvalitetsbetyg som åtföljer Basel II, och vi vill ha en debatt om intern och extern värdering. Vi stöder åsiktsfrihet och institutens självständighet, och vi vill ha mer insyn.
Därför anser jag det oacceptabelt att det inte skall finnas någon som helst tillståndsprövning för kreditvärderingsinstitut. Det kan vara så att införandet av övervakning av finansmarknaden och lika behandling av intern och extern värdering så att institut kan registreras, det vill säga auktoriseras, är ett bra tillvägagångssätt som vi bör anta istället för att skapa nya myndigheter.
– Herr talman! Även jag vill lovorda betänkandet. Det är ett utmärkt initiativ och jag hoppas, liksom de flesta parlamentsledamöter som har talat, att vi kommer att kunna förverkliga Giorgos Katiforis ursprungliga filosofi, i synnerhet under förhandlingar i kammaren. Som Giorgos Katiforis konstaterade, är den avgörande punkten gällande initiativbetänkandet som står på spel i dag huruvida kreditvärderingsinstitutens verksamhet skall regleras eller inte, och om en sådan reglering i så fall skall äga rum på nationell eller europeisk nivå. Som föredraganden föreslog i motiveringen, är detta utan tvivel ett politiskt beslut och diskussionen bekräftar tydligt denna uppfattning. Föredraganden var emellertid otvivelaktigt för en reglering på europeisk nivå från början, även om röster nära förbundna med sektorn har höjts mot en sådan åtgärd.
Företrädare för området uppskattar att deras verksamhet utgör en del av den ekonomiska informationssfären, och vad som därför står på spel är att garantera total frihet för sådan ekonomisk information. Informationsbehovet är uppenbarligen inte oförenligt med behoven av och intresset för reglering, och samtidigt som det måste erkännas att kreditvärderingsinstituten i stort sett har presterat hyfsat under det nuvarande systemet, är det också tydligt att vi står inför nya problem i dag – det finns praktfulla exempel på dessa som ledamöter före mig redan har nämnt – som kräver nya lösningar och troligen ett nytt system.
Dessutom råder det inget tvivel om att föredragandens val överensstämmer med den lagstiftningsstrategi som EU antog inom ramen för finansiella tjänster. Enligt min åsikt ligger det därför i allmänhetens intresse att inrätta organ som reglerar kreditvärdering. I synnerhet då verksamhetens resultat, som vi alla vet, redan har en avgörande inverkan på vissa finansiella tillgångars legitimitet och lämplighet i fråga om vissa typer av användning av den stora allmänheten.
Följaktligen tycker jag att föredragandens första initiativ, som inte godtogs i sin helhet av utskottet för ekonomi och valutafrågor, skall godkännas och stödjas av kammaren. Det är ytterst djärvt, men helt och hållet berättigat.
. – Herr talman! Det var en mycket intressant diskussion och det är uppenbart att detta är en högaktuell politisk och ekonomisk fråga.
Ledamöterna diskuterade många frågor. Jag vill särskilt betona diskussionen om reglering: huruvida denna reglering endast berör insyn och kriterier för insyn, eller huruvida den skall vara mer bindande. Sedan har vi den intressanta frågan om en oberoende myndighet, vilken typ av organ det skall vara och om vi skall enas om att inrätta den på europeisk nivå. En annan viktig fråga är registreringen av dessa företag och om de skall registreras på europeisk eller nationell nivå.
Kommissionen instämmer i många av punkterna i Giorgos Katiforis betänkande, men den kommer att presentera sin slutliga ståndpunkt i slutet av våren eller senast till hösten. Jag vill åter tacka Giorgos Katiforis för hans mycket intressanta bidrag.
– Tack så mycket, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon från kl. 11.30.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om betänkandet (A5-0026/2004) av Cercas för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om arbetstidens förläggning (ändring av direktiv 93/104/EEG) (2003/2165(INI)).
. – Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Huvudsyftet med mitt betänkande är att undersöka två artiklar i rådets direktiv 93/104/EG om vissa aspekter av arbetstidens förläggning.
Detta viktiga betänkande godkändes för tio år sedan för att reglera vissa grundläggande faktorer för arbetstagarnas hälsa och säkerhet, såsom dygnsvila och semester. I direktivet anges även den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar, även om det tillåter ett genomsnitt beräknat över en beräkningsperiod på fyra månader.
Godkännandet av detta viktiga direktiv – ett av de viktigaste i gemenskapens sociallagstiftning – var inte ett okomplicerat arbete. Förenade kungarikets motstånd övervanns endast av domstolen, och under tio år har vi tvingats att ha två tillfälliga undantag med hänsyn till beräkningsperioden för beräkningen av 48-timmarsarbetssveckan och tillämpningen av denna veckoarbetstid på 48 timmar i de länder som vill införa undantagen om arbetstagarna önskar, under förutsättning att det uttrycks fritt och trovärdigt. Detta är vad som kallas enskilt undantag.
Kommissionen och rådet skulle ha reviderat de tillfälliga undantagen före den 26 november förra året. Tyvärr meddelade emellertid kommissionen inte då sina analyser eller förslag. Fram till den 30 december 2003 gav kommissionen oss inte något meddelande och inledde inte heller någon samrådsperiod, och dessutom saknar kommissionens text specifika förslag om de svåraste frågorna. Vad kommissionen gjorde, och det skall den ha tack för, var att beställa en studie av universitetet i Cambridge – utförd av Barnard, Deakin och Hobbs – över hur undantagen har använts i det land som godkänt dem, det vill säga Förenade kungariket. Studien ger oss djupgående kunskap om de negativa följderna av undantagens omfattande bruk och missbruk på arbetsmarknaden, där de har tillämpats och fått en allmän spridning.
Mitt betänkande avser endast revideringen av dessa två undantag för att kunna svara med klarhet och inte med svammel på frågan som direktivet tvingar oss att ställa: finns det någon mening med att behålla förlängningen av beräkningsperioderna tio år efter direktivets antagande? Finns det någon mening med att behålla principen om att det är möjligt att med enskilda undantag avstå från att tillämpa 48-timmarsveckan? I betänkandet anger jag att båda frågorna måste besvaras mot bakgrund av de principer som ledde till att direktivet antogs: hälsa och säkerhet för arbetstagare. Dessa måste följas av en tredje princip: flexibilitet, som kommissionen angav i sitt meddelande. Vi måste garantera att EU-medborgarna kan förena yrkes- och familjelivet.
Mina förslag är också tydliga. Enligt vår objektiva information finns det ingen anledning att avskaffa förlängningen av beräkningsperioder som har visat sig vara användbara och som inte, i alla fall för stunden, har fått allvarliga följder för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Men det finns å andra sidan överväldigande bevis för att undantag allvarligt både sätter minimirättigheter i fråga om hälsa och säkerhet på spel och äventyrar möjligheten att kunna förena familje- och yrkeslivet.
Diskussionen och omröstningen inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor har varit mycket svåra. Jag hoppas att vi i morgon kan fortsätta att arbeta och närma våra synpunkter till varandra. Personligen har jag stått fast vid en öppen inställning till flexibilitetsfaktorn, även med hänsyn till problemet med läkarnas arbetstimmar som har införts i debatten. Jag har varit flexibel på samma sätt som direktivet. Jag har alltid hävdat, och kommer att göra så till slutet, att enskilda undantag skapar ytterst farliga prejudikat. Minimirättigheter, herr talman, är oumbärliga.
Om dagens arbetstagare tvingas eller tillåts att ge upp grundläggande rättigheter som den maximala arbetstiden, skulle de i morgon på grund av samma argument, kunna tillåtas att avstå ifrån andra viktiga hälso- och säkerhetsfaktorer, arbeta i en bullrig eller dammig miljö, ta bort skyddande hinder på arbetsplatser, avstå från föräldrarättigheter och många andra saker. Och allt i den enskilda frihetens namn, som försvinner när den tillämpas. Det är ett hemskt prejudikat.
Herr talman! Jag avslutar med att säga att stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 137 i EG-fördraget, tvingar oss att stå emot önskemålen från dem som inte vill ha europeiska regler. Undantag är inte en flexibel regel, det är en avsaknad av regler. Genom att tillåta att grundläggande och lagstiftade minimirättigheter undantas någon, skulle vi förespråka en avsaknad av regler. Jag hoppas att alla parlamentets ledamöter noga kommer att överväga detta. Vi kan inte utlova seger åt dem som inte vill att det sociala Europa skall byggas, de som är allergiska mot minimiregler, vilket arbetstagarna i vår världsdel har åtnjutit i över ett sekel.
. – Herr talman! Jag tackar Alejandro Cercas för hans utmärkta betänkande i samband med översynen av ett direktiv som är en av grundstenarna i gemenskapens arbetsrätt.
Som vi har hört är direktivets huvudsakliga syfte, som både är dess politiska ramverk och rättsliga grund, att skydda arbetstagare från de skadliga effekter som omåttligt långa arbetsdagar, otillräcklig vila och oregelbunden arbetstid kan ha på deras hälsa och säkerhet.
I själva verket är direktivet ett ramverk för minimikrav på hälsa och säkerhet i fråga om dygns- och veckovila, maximal veckoarbetstid, årlig betald ledighet och längden för nattskiftsarbete. Vi får naturligtvis inte förbise det faktum att även om arbetstagarnas hälsa och säkerhet utgör den rättsliga ramen, står den också i direkt relation till företagens produktivitet. Företag vars arbetstagare saknar godtagbara minimigränser kan helt klart inte uppnå den erforderliga produktiviteten.
Kommissionen lade fram sin rapport den 30 december, vilket krävdes i och med utgången av tioårsperioden från direktivets offentliggörande, och tillkännagav att arbetstidsdirektivet skulle ses över. Med hänsyn till hur direktivet genomfördes i de femton medlemsstaterna, är kommissionen tvungen att utvärdera två bestämmelser i direktivet. För det första undantagen i fråga om beräkningsperioderna och hur den maximala veckoarbetstiden beräknas. Alejandro Cercas ifrågasatte om vi behöver diskutera denna fråga som inte har skapat några särskilda bekymmer. Emellertid har vi flera verksamhetsområden som har problem och som skulle vara intresserade av en annan beräkningsperiod, vilket har lett till förslag och diskussioner från både arbetsgivare och arbetstagare. För det andra måste vi utvärdera möjligheten med enskilda undantag från den maximala arbetstiden, det berömda ”undantaget”.
Dessa två frågor kan naturligtvis inte tas upp utan att ta hänsyn till den senaste utvecklingen i EG-domstolens rättspraxis, som räknar den tid en läkare är hemma med jourtjänstgöring som arbetstid i den mån han kallas till sjukvårdsinrättningen när han är hemma. Följaktligen rör kommissionens meddelande uttryckligen resultatet av dessa rättsfall. Vi kan inte beakta de två bestämmelser som måste revideras utan att ta hänsyn till domstolarnas beslut. Detta är en ytterst komplicerad fråga som kräver noggrann utvärdering av alla eventuella återverkningar på grund av denna ändring i lagstiftningen, vilket ni betonade i ert betänkande. Därför har kommissionen inlett ett brett samrådsförfarande.
Samtidigt ber vi om de sociala parternas åsikt inom ett speciellt ramverk för förfaranden, enligt fördraget, och vi har redan kommit till den första samrådsetappen enligt artikel 138 i EG-fördraget. Här vill jag betona att enligt fördraget är de sociala parternas roll mycket annorlunda, den är självständig, och ramverket inom vilket kommissionen inleder diskussionen kan inte vara annat än omfattande. Den första strategin kommer inte att kunna resultera i riktningar som fastställts av kommissionen, eftersom de sociala parterna själva måste rådgöra under de två första etapperna, så att vi har deras ställningstagande. Det anser jag, som ni har sett, vara anledningen till att detta första meddelande har en ganska allmän struktur.
Ändå finns det flera punkter där jag anser att vi är ganska tydliga och som jag stöder.
Till att börja med kan vi inte göra annat än en grundlig analys och utvärdering av de återverkningar och följder som varje ändring ger, för det första för arbetstagarna, eftersom vi inte kan kompromissa i fråga om hälso- och säkerhetsfrågor och för det andra, för företagens verksamhet.
För det andra måste vi behandla frågan ur alla dess aspekter. Som sagt är det ett grundläggande direktiv för arbetsrätten och vi måste ovillkorligen undvika alla enbart sektoriella strategier. Detta betyder naturligtvis inte att vi inte måste ta hänsyn till flera viktiga problem, som till exempel inom hälsa, som till följd av domstolens beslut kan utvidgas till andra verksamhetsområden med liknade problem.
Den tredje punkten gäller sambandet mellan arbetstid och lika möjligheter. Det är ett naturligt samband som finns i direktivet och som i huvudsak uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förbättra möjligheten att förena yrkes- och familjelivet.
Den fjärde punkten avser undantag, och det finns olika typer av strategier. Jag menar att det finns två ytterligheter. Den första är att vi inte har någon möjlighet att tillämpa undantag för den maximala arbetstiden. Med andra ord avskaffar vi undantagen i sin helhet. Den andra ytterligheten är att vi ger undantagen allmän giltighet, och denna generalisering skulle då innebära att vi ger arbetsgivare och anställda möjligheten att bestämma över arbetstiden och hela sysselsättningsstrukturen.
Båda ytterligheterna skapar betydande problem. Den första tar inte hänsyn till de specifika egenskaper som finns inom ett stort antal olika verksamhetsområden och, ännu viktigare, till de specifika egenskaper som kan uppstå på grund av till exempel domstolsbeslut och få mycket allvarliga följder i det särskilda fallet med hälso- och sjukvårdssystem. Om det också kommer att finnas domstolsbeslut av den här typen inom andra verksamhetsområden i framtiden, så kommer även de att drabbas av liknande problem. Den andra ytterligheten avser ett allmänt godkännande av undantag som ett sätt att driva arbetsmarknaden och avskaffar i grund och botten alla EU:s grundläggande ramverk baserade på arbetstagarnas rättigheter, i huvudsak avseende hälsa och säkerhet, och som förbinder produktiviteten med arbetstagaren som person.
Jag vill säga från början att jag är emot båda dessa extrema strategier. Naturligtvis måste vi acceptera att den institutionella ramen som direktivet i fråga hade för undantag, tillät att det missbrukades. Det är också anledningen till varför det finns länder där vi haft systematiskt missbruk av undantag inom alla verksamhetsområden, inom alla typer av företag, med mycket allvarliga problem för arbetstagarna.
Jag anser därför att vi bör titta på och lösa dessa viktiga grundfrågor, där vi tar hänsyn till å ena sidan behovet av att använda undantag och å andra sidan förekomsten av nya kriterier och bindande ställningstaganden för medlemsstaterna, så att deras bruk, och inte deras missbruk, kan kontrolleras.
Direktivet är utan tvivel mycket viktigt och det påverkar arbetsmarknaden och ekonomin, och har en direkt inverkan på miljoner arbetstagares liv i EU och samtidigt, på företag och EU:s ekonomi. Därför behöver vi ett verkligt och konkret samråd med alla berörda institut och som vi har sagt, naturligtvis med de sociala parterna.
Vårt mål är att detta förfarande skall ge oss en bättre rättslig ram som tar hänsyn till den faktiska inverkan på arbetsmarknaden och som bäst tjänar direktivets grundläggande syfte, nämligen att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Jag tror att parlamentet har första ordet i samrådsprocessen.
Ert betänkande är ytterst aktuellt och viktigt. Jag försäkrar er om att det är utgångspunkten för förberedelser, och att det naturligtvis bara är kommissionens första diskussion och förhandling med parlamentet. Under alla de kommande månaderna kommer vi att ha möjlighet till ständig diskussion och ett ständigt åsiktsutbyte, så att vi tar hänsyn till era särskilda synpunkter.
– Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten och tacka henne för hennes kloka, praktiska och nyttiga anmärkningar i dag, och också för kommissionens rapport, som var oerhört väl avvägd. Jag vill inte visa ringaktning mot föredraganden, och jag hoppas att han förlåter mig för att jag säger att jag inte kan säga detsamma om hans initiativbetänkande. Som han vet lyckades vi nästan, tillsammans med ELDR-gruppen, att förkasta det i utskottet, men praktiskt taget inga av våra ändringsförslag antogs. Ändå gick de nästan igenom, och hade vi lyckats hade vi inte behövt besvära kammaren vid detta tillfälle. Självfallet lägger vi åter fram dessa ändringsförslag och vi hoppas att hela kammaren gör dem rättvisa vid omröstningen på onsdag.
Det tråkiga med betänkandet var att det i själva verket stod svart på vitt att det inte skall finnas något undantag alls under några omständigheter, och att Förenade kungariket skulle ställas inför rätta för påstått missbruk, liksom för att säga: jag har bestämt mig, förvirra mig inte med fakta.
Jag vill dela med mig av några fakta till denna kammare i kväll. Det är frivilligt att inte tillämpa arbetstidsdirektivet: ingen kan ur rättssynpunkt tvingas att underteckna ett undantag, och det är viktigt att ge människor flexibilitet att arbeta längre arbetsdagar och tjäna in övertid om de så vill. Forskning i Förenade kungariket har visat att 2,5 miljoner människor arbetar längre än den maximala arbetstid som anges i direktivet, men två tredjedelar av dem får betalt för de extra timmarna och skulle förlora på att undantaget togs bort. Det är sant att vissa arbetstagare vill ha kortare arbetstid, men inte om den kortare arbetstiden innebär lägre lön. Fler än sju av tio av dem som arbetar längre arbetsdagar säger att de inte vill ha kortare arbetstid om det betyder lägre lön. Det finns för att hälsa och säkerhet har äventyrats under något av dessa förhållanden.
Jag skulle nu bara vilja tala kortfattat om betänkandet av Catherine Barnard, Simone Deakin och Richard Hobbs, som föredraganden hänvisade till. Han hävdade att det, i enlighet med dess slutsatser, har förekommit missbruk i stor skala. Jag måste säga att slutsatserna inte alls pekar åt det hållet. Det var intressant att när kommissionens egen rapport kom ut, publicerades det en artikel i tisdagen den 6 januari med Catherine Barnard och Simon Deakin som medförfattare, där de uttryckte förvåning över hur deras betänkande hade feltolkats.
Jag vill bara citera tre korta stycken. ”Det är sant att vi tog fram bevis på ett visst missbruk av undantagssystemet. Ibland presenterades undantaget som en standardkontraktsperiod för ny personal, vilket de hade varit tvungna att vidta aktiva åtgärder för att kunna undvika. Men detta var ovanligt. Det som var slående var att för varje anställd som kände trycket att tillämpa undantaget, fann vi andra som ville ha rätten att välja hur många timmar de ville arbeta och vilken lön, ställning och tillfredsställelse med arbetet de fick som ett resultat (...). Vi upptäckte snabbt en skillnad mellan retoriken kring kortare arbetstid och realiteten i många människors arbetsliv. I ett exempel som vi tog del av, kunde arbetstagare inom tobaksindustrin förlora hundratals pund i veckan i övertidsersättning om deras arbetstid begränsades till 48 timmar.”
De hävdar i det sista stycket att ”ett totalförbud för långa arbetsdagar skulle vara ogenomförbart i många företag och industrier, eller skulle helt enkelt ignoreras.”
Detta är fakta som inte har presenterats av föredraganden.
Därför måste slutsatsen bli att undantaget måste vara kvar, och att missbruket, om det finns något sådant, måste försvinna. Jag hoppas att ledamöterna på alla håll i kammaren kan stödja det.
Till slut vill jag bara nämna målen Simap och Jaeger. Dessa är de viktiga frågor som vi bör ta itu med, och vi bör försöka att fokusera våra ändringsförslag på dessa frågor eftersom vi måste försöka att lösa de mycket tydliga problem som EG-domstolen har tagit upp.
Till sist vet jag att i september sade brittiska Labour-parlamentsledamöter öppet att de röstade enhälligt mot att behålla undantaget, men det är aldrig för sent att ångra sig. Jag hyser fortfarande hoppet att de på onsdag kommer att rösta med oss i både sysselsättningens och de anställdas intresse.
– Herr talman! Jag gratulerar föredraganden för hans utmärkta arbete om arbetstidens förläggning. Som kommissionsledamoten sade är detta en fråga som rör varje arbetstagare och familj inom Europeiska unionen. Även om jag dock klart förstår att enskilda kommissionsledamöter inte alltid får som de vill när de vill det, är jag väldigt besviken på hur frågan om arbetstiden har hanterats av kommissionen i det stora hela. Den hade tio år på sig att förbereda och ta fram förslag om hanteringen av avvikelser i undantagen och beräkningen på årsbasis; granskningen och meddelandet krävdes tydligt i november 2003, och ändå lyckades kommissionen otroligt nog likväl att missa tidsfristen.
När meddelandet kom var det uppriktigt sagt knappt värt papperet det var skrivet på. Det är ett bristfälligt dokument och ger ingen tydlig signal om den bästa inriktningen för åtgärderna. Enligt min åsikt borde dokumentet inte få användas som ett vederbörligt instrument för inledandet av första fasen i samrådet mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med förfarandet i artikel 138. Jag hoppas att arbetsmarknadens parter klargör det.
När kommissionen väl utarbetade meddelandet, bombarderades den dessutom med meddelanden från medlemsstaterna om att de skulle börja använda undantaget i deras hälso- och sjukvårdssektorer som svar på Simap- och Jaeger-domarna. Utan tvekan var vissa medlemsstater opportunistiska i detta avseende, men kommissionen hade haft tre år på sig att reagera på Simap, och dess passivitet kunde därför leda till att en central del i EU:s lagstiftning om hälsa och säkerhet skadades. Enligt vår uppfattning är hinder för användningen av undantaget inte svaret på Simap och Jaeger. Vi vill ha en snabb och specifik åtgärd från kommissionen som svar på dessa domar och sedan tid att förnuftigt se över andra bestämmelser i det ursprungliga direktivet.
När det gäller hur vi skall lösa dessa svårigheter kan vi titta på avtalen mellan arbetsmarknadens parter eller systemet med intern omorganisation som har införts i vissa delar av EU för att hantera konsekvenserna av dessa fall. Eller så kan vi titta på den typ av definition som vi antog för att innefatta fallet med avbytare och färjeresor med övernattningar vid hanteringen av arbetstid för förare. Liksom arbetstid och vilotid ingick begreppet perioder av tillgänglighet.
I största allmänhet säger människor som Philip Bushill-Matthews ständigt till mig att undantaget är viktigt för att ge företag den flexibilitet de behöver för att fungera. Då är det enligt min uppfattning konstigt att endast en medlemsstat tillämpade detta undantag tills alldeles nyligen: de andra klarade sig bara bra och skulle fortfarande kunna hantera sina hälso- och sjukvårdssektorer om det inte var för målen Simap och Jaeger. Sanningen är att direktivet är flexibelt. Mildare bestämmelser gäller för en hel rad yrken och verksamheter och beräkningsperioderna är generösa. Jag för min del skulle också gärna undersöka om årsberäkning av arbetstiden kunde göras till ett mer realistiskt alternativ i alla medlemsstater.
På det stora hela anser socialistgruppen att ett undantag från ett direktiv om hälsa och säkerhet är farligt nonsens. Möjligheten skapades av rent politiska skäl för tio år sedan och det var en dålig idé från början. Ett allmänt undantag är dåligt för arbetstagarnas välfärd, dåligt för en verklig balans i arbetslivet, skadligt för de ansträngningar som görs för att uppmuntra kvinnor att återgå till arbetsmarknaden och, som statistiken visar, inte alls till nytta för satsningen på att öka produktiviteten. Det är inte den riktningen en union som förpliktat sig att omvandlas till den mest dynamiska, kunskapsbaserade ekonomin i världen ens borde överväga att ta.
Så jag kommer för egen del inte att ångra mig, och jag kommer garanterat inte att göra gemensam sak med Philip Bushill-Matthews på onsdag.
– Herr talman! Det gläder mig att kommissionen lade fram samrådsdokumentet. Det hade dock varit bra om det hade lagts fram innan Alejandro Cercas utarbetade betänkandet, men det gläder mig att vi fick lägga fram muntliga ändringsförslag. Detta är ändå inte det idealiska sättet att arbeta på, och jag skulle vilja att den åsikten noterades.
Jag lade fram flera ändringsförslag, många av dem tillsammans med PPE-DE-gruppen, och några på egen hand. Huvudpoängen – och det gläder mig mycket att kommissionsledamoten kom in på detta – är att det individuella undantaget bör behållas, men att det skall vara helt frivilligt, och att åtgärder skall vidtas för att ta itu med eventuellt missbruk. Men som Philip Bushill-Matthews sade, är detta missbruk inte så omfattande i Förenade kungariket som föredraganden får oss att tro. Som Philip Bushill-Matthews och föredraganden har sagt upprepade gånger, hävdade författarna till undersökningen – Catherine Barnard, Simone Deakin och Richard Hobbs – faktiskt att missbruket var omfattande. Dessa människor har tagit avstånd från det ni har skrivit i betänkandet och skulle säkerligen ta avstånd från ert uttalande i dag.
För att svara på Stephen Hughes påpekande, är ett av skälen att behålla undantaget att vi i Förenade kungariket inte har kollektivavtal. Det är ett av de främsta skälen till att vi använder undantaget. Andra medlemsstater använder undantag eftersom de har kollektivavtal. Beslut kan fattas mellan båda sidor i industrin: fackföreningarna och arbetsgivarna kommer att träffas och besluta vad de vill göra med arbetstidsdirektivet. Men eftersom vi inte har det – åtminstone inte i någon större utsträckning – behöver vi flexibilitet för att våra verksamheter skall kunna klara sig.
Löner faller inte under EU:s behörighet, och skall inte göra det heller. Vi skall inte diskutera löner. Men arbetstagarna i Förenade kungariket är lågavlönade, även om vi har en nationell minimilön. De kompletterar ofta sin nettolön med att arbeta övertid. Om vi gör oss av med undantaget, kommer det att finnas många fall där arbetstagare inte har möjlighet att arbeta övertid och därmed inte får en rimlig lönenivå. Vi är inte det enda land som använder det heller: Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Spanien och Luxemburg antingen använder det eller tänker använda det allihop, inom hälso- eller restaurangnäringen.
Ett annat problem är beräkningsperiodens längd. Turism och jordbruk har ett särskilt problem på grund av olika arbetsmönster och på grund av de tidpunkter under året då de arbetar. Kommissionen måste också titta på Simap- och Jaeger-domarna. Det är mycket viktigt att vi gör det när det gäller hälsa och lägger fram förslag.
Jag hoppas att tillräckligt många parlamentsledamöter gör gemensam sak med oss i morgon när vi går till omröstning, särskilt de Labour-parlamentsledamöter som röstade emot oss i utskottet och emot Labourregeringen i Förenade kungariket.
– Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionär! Som vi vet skulle detta direktiv från 1993 i vilket det fastställs minimiregler för arbetstidens förläggning för att garantera en hög hälso- och säkerhetsnivå för arbetstagare, ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast 1996, och möjligheten till begränsade undantag föreskrevs. Sanningen är att olika medlemsstater har använt och missbrukat dessa undantag och har inte uppfyllt deras bestämmelser, i synnerhet den övre gränsen för arbetstid inom sektorer som t.ex. sjukvården och hotell- och restaurangbranschen. Nu när den sjuåriga tidsfristen har löpt ut har kommissionen beklagligt nog återigen inte gett någon tydlig signal om hur de problem som framkommit skall lösas.
Av det skälet är jag för de flesta förslag i Cercasbetänkandet, särskilt bestämmelsen om ett ändrat direktiv för att lösa de nuvarande problemen och garantera en högre skyddsnivå när det gäller hälsa och säkerhet för arbetstagarna. Jag välkomnar också den jämförande utredningen om de långa arbetstidernas inverkan på familjelivet och hälsan samt effekterna på de båda könen. Ytterligare ett välkommet förslag är bestämmelserna om skydd för egna företagare och andra vars säkerhet äventyras på grund av utmattning till följd av så många timmars arbete.
Domstolen har redan avkunnat domar i ett antal mål och har inbegripit jourtid i arbetstiden. Därigenom har den grundläggande principen bekräftats att tid som inte helt står till arbetstagarnas förfogande på grund av arbetsåtaganden måste anses som arbetstid. Jag gratulerar Alejandro Cercas till det arbete han utfört, och liksom han anger i betänkandet måste undantag i form av klausuler om enskilda undantag slopas och vi måste arbeta för att minska den stress och undanröja de missförhållanden som inverkar negativt på familjelivet.
Min grupp, Europeiska enade vänstern, har lagt fram förslag som skulle göra det möjligt för oss att utvidga dessa rättigheter ytterligare en aning. Vi har begärt att direktivet skall ses över och att man till en början skall sänka den maximala arbetstiden per vecka från 48 till 42 timmar, och att sedan under de kommande sju åren gradvis sänka arbetstiden per vecka till 36 timmar. Vi hoppas att detta leder till ytterligare sänkningar av arbetstiden och en omfördelning av arbetet i medlemsstaterna, vilket är effektiva sätt att förena familjeliv och yrkesliv, öka jämställdheten och bekämpa arbetslösheten.
Slutligen beklagar jag att Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna fortsätter att nedvärdera betänkandet som godkänts av utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Det visar att de är helt nöjda med att vidmakthålla ett oacceptabelt system som på ett effektivt sätt underminerar arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Ni kan därför vara säkra på att vi kommer att rösta emot dessa förslag på samma sätt som vi gjort i utskottet för sysselsättning och sociala frågor.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Även om vi har hållit oss flytande i ganska vågig sjö anser jag att det är värt att kommentera att debatten domineras av ett antal talare från Förenade kungariket. Detta är inte något som är helt obekant för oss och jag skall snart återkomma till det.
Jag vill börja med att tacka föredraganden för att ha utarbetat ett utmärkt betänkande. Alla vet hur knapp majoritet det var vid omröstningen i utskottet och att det hade kunnat bli ett annat resultat, så kommissionen är medveten om de olika uppfattningar som finns här i parlamentet. Vi måste dock begrunda de olika uppfattningarna mycket noggrant. Detta initiativbetänkande var ändå nödvändigt. Vi ville faktiskt diskutera ändringar av direktivet, och som jag ser det finns det utan tvekan ett stort behov av att ändra det. Jag skall också lägga fram argument för att visa varför.
För att vara på den säkra sidan har kommissionen tagit god tid på sig, och här instämmer jag i Stephen Hughes kommentarer om det meddelande som lagts fram för oss. Det material som finns tillgängligt för oss och den utredning som har offentliggjorts ger värdefull information, men de är inte normgivande. De som har arbetat med denna fråga ett tag visste faktiskt vad det handlade om. Återigen, som jag ser det är det medlemsstaterna som bär skulden för detta snarare än kommissionen. Ett antal medlemsstater bedriver en förhalningstaktik för att temporärt få stöd från de andra om ett tag, som t.ex. anslutningsländerna, vilka också mycket väl kan vara förespråkare för att försvaga nödvändiga regelverk. Sedan finns förstås också inte minst arbetsgivarna och framför allt har vi den stora lobbyingverksamhet som pågår här just nu. Så sent som förra torsdagen blev jag vid lunchtid uppringd av den brittiska socialförsäkringsministern som undrade vad sjutton jag höll på med när jag ställde mig positiv till några väsentliga ändringsförslag. Jag anser verkligen att det är att gå för långt. Jag uppskattar att han ville tala med mig, men jag går inte med på några uppgörelser helt apropå, särskilt inte med tanke på att det skulle innebära att man kringgår de problem som finns.
Låt mig börja med den generella möjligheten till enskilda undantag. De frågor vi bör ställa oss är om vi på europeisk nivå vill ha sociala minimiregler, särskilt på viktiga områden där t.o.m. ILO – år 1919 tror jag – sade att 48 timmar är tillräckligt? Vill vi ha minimibestämmelser? Vill vi att dessa regler skall vara ett skydd för hälsa och säkerhet eller vill vi gå mot en situation som sakta har börjat ta form och som jag skulle vilja beskriva som konkurrens inom socialpolitiken mellan medlemsstaterna? Det är detta som frågan gäller just nu.
Låt mig få ge ett exempel. Just nu pågår diskussioner i Nederländerna – även i det nederländska ministerrådet – om att anpassa den nederländska lagstiftningen om arbetstid till de europeiska minimireglerna. Det betyder att man också i Nederländerna föreslagit att 60 timmar inte längre skall vara en fråga om samråd, utan att det skall vara en norm. Då har man verkligen kommit långt. Jag vet att dessa diskussioner pågår också i andra länder och jag anser inte att vi kan lämna över frågan till arbetsmarknadens parter. Man kan mycket väl samråda med dem i denna fråga, men sådant samråd skall inte vara beslutande på det sätt som föreslås på denna punkt i många av ändringsförslagen.
Jag skall mycket kort ta upp frågan om arbetstagare som har jourtjänstgöring, ett problem som vi borde försöka lösa. Även om jag är nöjd med kommissionens förslag återstår det mycket att göra, inte bara när det gäller läkare, utan också för brandmän – och jag kan säga detsamma om flera andra yrken. Detta är en mycket het fråga i vissa medlemsstater. Enligt min uppfattning måste vi vara snabba och tydliga när vi behandlar samtliga dessa frågor. Jag uppmanar irländarna och nederländarna att ta itu med detta kniviga problem som vi under detta parlaments valperiod troligen inte längre kommer att behandla i form av ett ändrat direktiv.
– Herr talman! Jag har alltid betraktat detta direktiv som en kränkning av arbetstagarnas rätt att välja hur många timmar de arbetar, eftersom jag anser att det är en omistlig rätt för individen att välja sin egen balans mellan arbete och fritid.
Lagstiftningen var dåligt formulerad och tog inte med de svårigheter i beräkningen som småföretagare och många yrken upplever. Det är viktigt att undantaget bibehålls, särskilt för vissa yrken. I Förenade kungariket kan inte National Health Service fungera utan att hängiven läkar- och sjukvårdpersonal är beredd att arbeta långa arbetsdagar. I detta avseende är det absolut nödvändigt att ta bort den farsartade regel som säger att en läkare arbetar när han sover, endast därför att han rent tekniskt har jour – men så är också sunt förnuft något som detta parlament sällan använder.
Det nuvarande undantaget är öppet för alla medlemsstater. Det faktum att Frankrike, Tyskland och Nederländerna nu följer Förenade kungarikets exempel med att använda undantaget i fråga om de medicinska yrkena, tjänar som exempel på att den hållning som Förenade kungariket hela tiden har intagit är den ändamålsenliga.
Med den nära förestående utvidgningen måste vissa beaktanden göras när det gäller hur detta direktiv kommer att påverka nykomlingarnas enskilda arbetsmarknader. Enligt min egen erfarenhet när jag besökte Malta förra året, var arbetstidsdirektivet det ledande samtalsämnet för alla politiska partier. Majoriteten av folket i Malta arbetar mer än 48 timmar i veckan, och måste göra det för sin egen skull och för öns ekonomi.
Alla medlemsstater måste kunna vara flexibla att organisera sin egen arbetstid. EU bör erkänna detta och återlämna detta ansvar till de nationella regeringarna.
– Jag kan lugna Jeffrey William Titford med att den nederländska regeringen inte följer Förenade kungarikets exempel, utan faktiskt arbetar med ett annat problem, ett problem som vi själva berörs av idag. Å ena sidan är det väldigt irriterande att Europaparlamentet i själva verket blir något sorts underhus på så sätt att vi endast uppmärksammar problem som faktiskt inte ens är specifika för Förenade kungariket, utan som är specifikt engelska. Det blir naturligtvis väldigt tröttsamt, särskilt för de deltagare i debatten som inte kommer därifrån. Det finns också en annan problematisk aspekt, nämligen de rättsfall som det hänvisades till tidigare: Jaeger-målet med flera. Jag anser bestämt att kommissionen inte har visat tillräckliga prov på ledarskap i detta hänseende. Det borde ha varit uppenbart att tolkningen av dessa rättsakter och möjligheten till undantag sammantaget skulle leda till problem och att direktivets mål skulle urholkas. Jag väntade länge och gav vad som i själva verket var helt olämpliga svar på vad lösningen kunde vara. För att inte tala om sådana saker som t.ex. de människor som då tror att de kan använda detta för egna syften genom att, i motsats till vad som var direktivets syfte, skapa fler problem. Det kan hända när som helst och det är då som alla trådar nystas upp.
Det är på den här punkten som min åsikt skiljer sig från många andras, eftersom jag anser att vi måste agera snabbt. Faktum är att vi måste prioritera att ta itu med de frågor som är relevanta för sjukhus, räddningstjänsten och ytterligare ett par frågor som är viktiga inte bara för Förenade kungariket. Då kan vi diskutera undantag. Detta tas inte upp tillräckligt i vårt betänkande och det tas sannerligen inte heller upp tillräckligt av kommissionen. Kommissionen fortsätter bara att skapa valmöjligheter, vilket tycks antyda att vi har en mycket lång process framför oss, men vid den aktuella tidpunkten beslutade sig alla medlemsstater för att använda sig av undantag, så man vet aldrig vad som kommer att hända.
Sammanfattningsvis anser jag själv att undantag alltid är ett tecken på misslyckande, på att man inte helt har kunnat reda ut saker och ting, och det är också det bakomliggande problemet här. Jag anser fortfarande att vi måste försöka finna alternativ till undantag, men man kan inte göra sig av med undantagen om man inte erbjuder alternativ. Om man inte har något alternativ kan man inte bara säga att det är fel med undantag. Man måste säga att ”det är fel med undantag, men här har vi alternativen till undantag”. Det är det som vi faktiskt måste arbeta för med detta betänkande. Vi måste förvisso eftersträva det vid de kommande samråden. Först måste vi dock täppa till kryphålet i direktivet så snart som möjligt, eller där åtminstone medlemsstaterna anser att det finns. Då kommer vi i alla fall att ha alla medlemsstater bakom oss – utom Förenade kungariket, men säkert kommer medlemsstaterna i Östeuropa att stå bakom oss. Vi kan då titta på den sista delen i det andra undantaget.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja bemöta några av de föregående talarnas yttranden om företags behov av spelrum och handlingsutrymme samt deras produktivitet. Vi talar inte här om bestämmelser om 35-timmars eller 38-timmars arbetsvecka, utan om den möjlighet som finns i vissa medlemsstater till en arbetsvecka på 55 timmar eller mer. Jag måste säga att jag anser att dessa möjligheter till undantag är helt och hållet absurda. Sådana siffror hör hemma på artonhundratalet, och jag är övertygad om att våra företags produktivitet inte är beroende av de siffrorna och att de inte kommer att göra oss till den modernaste och mest effektiva ekonomiska regionen i Europa. Det som betyder mest för företagen är de valmöjligheter som finns när det gäller maskiners körtid och driftstider och inte någon onödig förlängning av arbetstiden. Företagen intresserar sig för moderna sätt att organisera arbetet. Tyskland är faktiskt ett bra exempel på hur arbetsmarknadens parter kan bli delaktiga i gemensam utveckling av moderna former av anställning, organisering av arbete och arbetstider.
Jag kan tillägga att detta har lett till att vi är världsledande inom export.
Det skall också sägas att de siffror, uppgifter och tider som för närvarande diskuteras inte tar hänsyn till att arbetstagare kan ha något sådant som barn och familj. Vem kan egentligen vara borta från hemmet i 48 timmar, 55 timmar eller mer i veckan? Jag vill påminna om att meningen var att ett av arbetstidsdirektivets mål skulle vara att fungera som ett instrument för att förena yrkeslivet med familjelivet.
Bartho Pronk sade något mycket bra om undantag, nämligen att det systemet faktiskt inte har fungerat. Om det hade varit ett undantag med begränsad giltighetstid hade man inte kunnat säga något om det. Men nu vill flera länder under tiden införa den brittiska modellen, däribland tyvärr Tyskland, Nederländerna, Spanien och de flesta länder som kommer att ansluta sig till unionen den 1 maj.
Jag tvivlar på att kommissionären särskilt ofta har stött på så mycket officiellt godkännande som efter resultatet av EG-domstolens domar om sjukhusläkare. Därför är det nödvändigt att vi motarbetar varje tendens att återföra dessa frågor till nationell nivå. Den europeiska socialpolitiken håller på att ses över på detta område, och det gäller även europeiska normer. Om vi gör det möjligt att återföra dessa frågor till nationell nivå kan ni vara säkra på att samma sak kommer att hända i många andra frågor under nästa parlaments valperiod.
För att kväva sådana saker i sin linda vill vi ha just den rättsliga ram som ni lovade oss. Vi ser fram emot att få enas om det, men låt oss inte gå tillbaka!
– Herr talman! Det är ungefär hundra år sedan arbetarrörelsen i Europa krävde lagstadgad arbetstid. Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars sömn krävde man den gången. Så småningom genomfördes det programmet. Det var viktigt på många sätt, eftersom det betydde att företagen slapp att konkurrera med arbetstid. Man fick konkurrera på andra områden istället. Det betydde också att arbetarna skyddades och att samhällslivet fick fasta ramar för arbete, skolgång, fritidsliv och andra verksamheter.
Jag är verkligen chockerad över att PPE-DE-gruppen och flera andra politiska grupper tycks vilja bryta med denna tradition och istället gå över till det tillstånd som rådde för hundra år sedan, då det rådde frivillighet på arbetsmarknaden. Jag noterar att man inte talar om frivilliga avtal mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer. Man talar istället om frivilliga avtal mellan enskilda arbetstagare och enskilda arbetsgivare. Det är en tillbakagång som är obegriplig. Jag förstår inte hur man kan argumentera på det sättet eller föreslå något sådant. Det är djupt oansvarigt och kommer att leda till strid och konflikt på arbetsmarknaderna. Det kommer att leda till att folk på en sådan konkurrensutsatt arbetsmarknad tvingas ta jobb på de villkor som gäller. Man kan kalla det frivilligt eller ofrivilligt, men på en konkurrensutsatt arbetsmarknad får man räkna med att man har det marknadsvärde man har. Man får ta det som bjuds. Så är det med frivilligheten.
Detta drabbar även familjelivet, som många har sagt. Föräldrar tvingas jobba på tider som gör det svårt att förena arbete och familjeliv och att ta hänsyn till barn. Jag vill också lägga till att det drabbar oss alla som konsumenter. Det har inte betonats så mycket, men vi riskerar att bli skadade när vi opereras av utmattade kirurger, vi kan bli överkörda av halvsovande lastbilschaufförer etc. Vi blir alla offer för arbetsjäkt och stress. Det är mycket bättre för alla parter om vi kan enas om att stoppa dessa undantag som Förenade kungariket fick när direktivet en gång antogs. De stod egentligen i strid med regeln om konkurrens på lika villkor. Nu säger arbetsgivare i andra länder ”om Förenade kungariket får ha undantag, vill vi också ha undantag”. Detta leder till att undantaget blir regel och det kan vi inte leva med. Därför måste vi sätta stopp och istället gå den motsatta vägen. Vi måste ta bort Förenade kungarikets undantag och finna andra sätt att lösa dessa flexibilitetsproblem. Vi kan nämligen inte klara oss utan en allmän arbetslagstiftning.
– Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande och jag välkomnar kommissionens offentliga samråd om detta. För dem som är intresserade finns information på webbplatsen.
Om vi är ärliga känner vi alla till de problem som långa arbetsdagar medför när det gäller hälsa och säkerhet, produktivitet och sociala relationer, både för individen och inom familjen. Till exempel oroar sig flera medlemsstater mycket över de barn som lämnas utan lämplig tillsyn av vuxen medan deras föräldrar och anhörigvårdare är på arbetet. Vi vet att kulturen med ”långa arbetsdagar”, av vilka skäl det än är, skapar spänningar, stress och möjliga sammanbrott.
Jag befinner mig själv i ett mycket intressant läge genom att jag håller med Stephen Hughes denna kväll, och förvisso instämmer i det mesta av vad Bartho Pronk sade om att ”jour”-frågan är möjlig att lösa mellan arbetsmarknadens parter i olika sektorer och på andra sätt. Frågan om vem som bestämmer över din tid, vem som styr den, vem som säger var du måste vara vid vilken tidpunkt, är en nyckelfråga när man bestämmer om man verkligen är på arbetet eller inte.
När det gäller läkarnas engagemang, finns det verkligen ett enormt engagemang där, men jag känner mig inte säker i händerna på en läkare som har haft jour i 72 timmar och svajar av trötthet medan han försöker att fatta ett beslut om hur jag skall behandlas. Det är en personlig erfarenhet.
Vi får höra att många människor vill arbeta långa arbetsdagar eftersom de verkligen älskar sina arbeten – precis som vi alla gör. Det är bra. Men vi medger också att det finns mer i livet än avlönat arbete. Vi ser återigen i vissa länder en minskning av frivilligt arbete till exempel, med alla återverkningar som det har för samhället i stort.
Vi får också höra att vi behöver ytterligare flexibilitet så att människor kan arbeta övertid för att tjäna en lön som går att leva på. Om det måste göras regelbundet, hävdar jag att det är problem med den grundlön som betalas, snarare än med rätten att fortsätta med obligatorisk övertid. Vi känner alla till det tryck som utövas av grupper för att se till att man infinner sig för den övertiden, vare sig man vill eller inte.
Mycket av denna debatt låter för mig ibland nästan som könsdiskriminering: människor hävdar att den inte finns eftersom de aldrig har upplevt den. En del av detta är frågan om huruvida människor har ett verkligt val eller inte, till exempel i Förenade kungariket med detta undantag, när det gäller om de arbetar långa arbetsdagar eller inte.
Vi känner till det enorma tryck som utövas på människor av arbetsgivarna, genom arbetsmetoder, genom ”just-in-time”-produktion, genom en hel rad saker såsom en machoarbetskultur som säger att du inte är hängiven ditt arbete om du inte är där kl. 8 på morgonen och fortfarande där kl. 22.00 på kvällen. Jag är säker på att flera i personalen i detta parlament känner igen den känslan.
Frågan om flexibilitet handlar om vem som fattar det beslutet. Jag skulle vara nöjdare med många av Förenade kungarikets argument om jag kände att hela Förenade kungarikets regering verkligen ansträngde sig för att tillämpa reglerna. Men jag ser inget bevis på detta och det är inte heller vad jag hör på möte efter möte.
– Herr talman! Kommissionen har utarbetat ett förslag till ändring av ett direktiv om EU:s arbetsmarknad.
Syftet med det ursprungliga direktivet var att med hänsyn till hälsa och säkerhet skydda arbetstagarna mot orimligt långa arbetsdagar genom att fastställa en maximal arbetstid på 48 timmar i veckan. I direktivet fastställs dock möjligheten för arbetstagaren att med dennes underskrift tillåta att den maximala arbetstiden fastställs till 48 timmar i genomsnitt fördelat på ett helt år. Arbetsgivarna ges möjlighet till flexibilitet på bekostnad av arbetstagarnas välmående. Detta har till exempel lett till att miljoner britter har ökat sin arbetstid till mer än 48 timmar i veckan sedan direktivet infördes. Det är ett sjukt sätt att hantera arbetsmarknadslagstiftningen. Direktivet stöder principen om enskilda arrangemang som står i motsats till den kollektivavtalsmodell som finns i Danmark. Danskarna stöder i hög grad den nationella modellen enligt vilken t.ex. arbetstid och lönevillkor fastställs genom fria förhandlingar mellan oberoende fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Arbetstagarna använder slutna omröstningar för att enas om de villkor enligt vilka de vill arbeta.
Arbetstidsdirektivet är ett exempel på att EU måste hålla sig undan från arbetsmarknadspolitiken och lämna över dessa frågor till medlemsstaterna. Närhetsprincipen måste tas på allvar. Vi befinner oss tyvärr i en situation där EU redan har infört lagstiftning på detta område. I betänkandet om att se över direktivet föreslås att de kryphål skall täppas till som arbetsgivare har missbrukat för att utnyttja oskäliga enskilda överenskommelser. I praktiken har arbetsgivare då de anställt människor i många fall utövat påtryckningar på dem om att acceptera längre arbetstid. Denna individualisering kan inte godtas som en utgångspunkt för arbetsmarknadsavtal.
Avslutningsvis kommer vi därför att rösta ja till föredragandens betänkande och mot de flesta av de många ändringsförslagen.
– Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande! Vi behandlar ett betänkande som jag anser är av djup social, rättslig och politisk betydelse.
Det beror på att fullbordandet av den inre marknaden måste leda till förbättrade arbetsvillkor, eftersom gemenskapen kommer att stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder när det gäller att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, enligt artikel 137 i EG-fördraget, och eftersom alla arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden, till viloperioder varje dygn och vecka och en årlig betald semesterperiod, samt till arbetsvillkor som respekterar deras hälsa, säkerhet och värdighet i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Denna fråga är därför mycket enkel ur teoretiskt perspektiv. Den första aspekten är beräkningsperioderna för tillämpningen av artikel 6 (maximal veckoarbetstid): fyra månader, vilket fastställs i artikel 16 i direktivet, eller, där det är lämpligt, möjligheten att förlänga arbetstiden i de fall som fastställs i artikel 17: upp till sex eller tolv månader som fastställs genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter. Den andra aspekten är möjligheten att inte tillämpa artikel 6 om arbetstagaren samtycker till det, undantagssystemet, som redan har tagits upp här.
Det är tydligt att en konsekvens av att förlänga beräkningsperioderna skulle vara att öka företagens möjligheter till flexibilitet. Den enda begränsningen skulle vara elva timmars dygnsvila eller 24 timmars veckovila, men direktivet skulle förlora sitt syfte och endast reglera den maximala arbetstiden för fyra månader, sex månader eller ett år beroende på det enskilda fallet.
Med tanke på möjligheten till undantag är det uppenbart att det finns risk för missbruk, särskilt i en situation då det råder rättslig jämställdhet men inte ekonomisk jämställdhet mellan huvudpersonerna i arbetslivet.
Avsikten med direktiv 93/104/EG är att garantera en högre skyddsnivå för arbetstagarnas hälsa och säkerhet, vilket upprepas i direktiv 2000/34/EG. Vi borde därför eftersträva effektiva lösningar för de fall och verksamheter där detta krävs som t.ex. de fall som förekommer i de domar som nämnts här, Simap och Jäger, men med objektiva kriterier och villkor, som skall tillämpas generellt och på ett sätt som inte innebär missbruk, och som inte under några omständigheter leder till att undantaget blir allmän regel.
Jag anser därför att vi före omröstningen borde komma fram till överenskommelser som kombinerar rättsliga garantier för arbetstagarna och mer flexibilitet, enligt andan i direktiv 93/104/EG.
– Herr talman! Ett flertal hänvisningar gjordes till oss, de brittiska Labour-parlamentsledamöterna. Vi erkänner tydligt vikten av denna fråga för vår politiska grupp och för arbetande människor, särskilt frågan om balans mellan arbetslivet och fritiden och hälsa och säkerhet. Det har fastställts och vältaligt formulerats av flera talare. Vi vill inte se en kultur med långa arbetsdagar; vi vill se en ökad produktivitet. Vi vill se arbetande människor som har den typ av arbete som ger dem den fritid de förtjänar. Vi stöder till fullo vår regering i dess upprepade uttalanden där den hävdar att undantaget inte skall missbrukas och att tillämpningen av undantaget måste vara helt frivilligt för att vara lagligt enligt Förenade kungarikets lag.
Vi behöver förtydliganden av Simap- och Jaeger-domarna. Som brittiska Labour-parlamentsledamöter anser vi också att det är olämpligt att inleda överträdelseförfaranden mot Förenade kungarikets regering. Vi har lagt fram ändringsförslag 1, där vi tar bort rekommendationen att Förenade kungarikets regering skall vara föremål för överträdelseförfaranden. Vi tror dock på principen med arbetstid och vill se framsteg, särskilt inom hälso- och sjukvårdssektorn.
– Herr talman! Förslagen från Europeiska kommissionen om arbetstid uppfyller arbetsgivarnas krav på flexibel arbetstid. De ökar möjligheterna att utnyttja arbetarklassen och maximerar de stora företagens vinster.
Enligt dessa förslag skall arbetstagarna omedelbart stå till arbetsgivarnas förfogande när som helst och så länge som arbetsgivaren vill utan övertidsersättning, något som också själva EG-domstolen har fördömt.
Genom förslagen avskaffas alltså arbetstagarnas grundläggande rättigheter som t.ex. en fastställd arbetsdag på åtta eller sju timmar fem dagar i veckan. Kollektivavtal åsidosätts och tidsbegränsade avtal förlängs. Rätten till försäkringar och normal semester överträds samtidigt som större flexibilitet vid anställningar främjas.
Man motsätter sig alla positiva arrangemang genom planerade undantag och tillämpning av den undantagsklausul som Förenade kungariket har infört och som också används i andra länder. På grund av denna klausul underställs arbetstagarna pressen att få ett arbete. Det är en sorts modern form av betalt slaveri som tvingar en stor andel av arbetskraften att arbeta i genomsnitt 48 till 70 timmar i veckan, med allt sämre hälso- och säkerhetsvillkor och mycket allvarliga konsekvenser för arbetstagarnas psykiska och fysiska hälsa.
Vi stöder sänkt arbetstid, införandet av en verklig 35 timmars arbetsvecka med sju timmars fastställd arbetstid per dag fem dagar i veckan, höjda löner och fullständiga försäkrings- och anställningsrättigheter som gäller allmänt för alla arbetstagare och alla företag. Vi kämpar tillsammans med arbetstagarna för att ändra den nuvarande arbetsfientliga lagstiftningen och flexibla anställningsformer.
– Herr talman! Jag vill betona att den text som vi skall rösta om och som rör ändringen av direktivet om arbetstidens förläggning är mycket viktig. Ärade kommissionär, som Bartho Pronk sade, borde omröstningen ha ägt rum senast den 23 november 2003. Vi befinner oss i denna situation därför att vi har väntat för länge.
Ordförande Prodi lade nyligen fram ett dokument för oss med titeln ”Genomförelse av Lissabonstrategin”. Vi kan inte förneka att vi för att göra Europa till världens mest dynamiska ekonomiska makt måste föra en politik som verkar för att hjälpa företag att anpassa sig till nya produktionsvillkor och till den ökande ekonomiska konkurrensen samtidigt som arbetstagarnas säkerhet och hälsa beaktas.
Av det skälet måste vi för att anpassa oss till marknadens realiteter utveckla en ganska flexibel lagstiftning. Mot denna bakgrund beror arbetstidens förläggning på flera faktorer och den berörda verksamhetssektorns egenskaper samt yrket i fråga. Det är därför som vi t.ex. redan har lagstiftat om mobila arbetstagare inom transportsektorn, men vi har erkänt och godtagit begreppet flexibilitet för personer som kör lastfordon över 3,5 ton. Vi har också flera problem beträffande hemarbetande och också personer som arbetar under omständigheter som innebär vård av andra personer, eftersom privatlivet och yrkeslivet ofta sammanblandas på detta område. Detta är punkt ett.
Punkt två är att vi, förutom dessa sektorsvisa skillnader, måste ta hänsyn till de särskilda egenskaperna hos de nationella systemen för arbetsmarknadsfrågor. I vissa medlemsstater fastställs den genomsnittliga arbetstiden genom kollektivavtal eller avtal med de anställda, medan man i andra medlemsstater tillämpar enskilda undantag för att göra det möjligt för arbetstagare i t.ex. övervakande befattningar att inte omfattas av begränsningar vad gäller arbetstiden.
Jag håller naturligtvis med om att Europeiska unionen är skyldig att fastställa minimivillkor för arbetstidens förläggning för att garantera en hög skyddsnivå för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Men bör inte unionen också ge företag möjlighet att reagera mot allmän praxis när de ställs inför andra restriktioner? Därför anser jag att föredragandens åsikt skulle vara berättigad genom att man t.ex. godtar att undantag som fastställs i artikel 18 i direktivet gradvis avskaffas, såsom ni ursprungligen förslog, fru kommissionär, i utbyte mot att det i det framtida utkastet till ändring av direktivet införs undantag i artikel 6 för att tillåta att perioder utan arbete delvis beaktas. Detta skulle troligen vara en övergångslösning som skulle göra det möjligt att ha minimiregler angående sociala frågor samtidigt som hänsyn tas till begränsningarna inom varje enskild sektor.
– Herr talman! Grunden för hela arbetstidsdirektivet håller nu på att urholkas. Påtryckningar utövas från två håll. Först och främst i samband med de enskilda undantagen. Philip Bushill-Matthews och Elizabeth Lynne är väldigt entusiastiska förespråkare för dessa enskilda undantag. Jag anser dock att vi nu måste fråga dem varför dessa bestämmelser inte borde utvidgas till att omfatta hela lagstiftningen om arbetsmiljö om nu enskilda undantag är så fantastiska. Varför skall vi stanna här? Varför inte fortsätta och inbegripa buller, asbest och andra områden om det är en så lysande princip?
Det finns också ett utbrett missförstånd om att det är de enskilda undantagen som gör det möjligt att ha lång arbetstid. Jag skulle vilja uppmana både Philip Bushill-Matthews och Elizabeth Lynne att åka omkring i Europa och besöka några arbetsplatser och komma till Danmark där de kommer att se att det faktiskt är möjligt att ha mycket lång arbetstid i olika industrier i Danmark och samtidigt uppfylla bestämmelserna i direktivet, eftersom det är mycket flexibelt.
Samtidigt får vi naturligtvis inte heller glömma att det vi här talar om är hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Det är inte bara något som socialdemokraterna har tagit upp för att vara nitiska eller överdrivet ivriga i syfte att begränsa enskildas flexibilitet. Vi vet också att det finns tydlig statistik som visar på följderna. Vi vet att det finns ett tydligt samband mellan lång arbetstid och olyckor i arbetet. Det är dessutom allmänt känt att antalet sjukdagar ökar och att lång arbetstid faktiskt inte innebär högre produktivitet.
Vi kan inte heller bortse från att kvinnor hamnar i en svår situation om vi bara förlänger arbetstiden. Den naturliga konsekvensen blir att många kvinnor kanske helt lämnar arbetsmarknaden. Jag är säker på att också de konservativa i parlamentet anser att det skulle vara mycket olyckligt för den europeiska ekonomin.
Den andra pressen på arbetstidsdirektivet beror direkt på att kommissionen har undvikit att tala om vad den avser göra till följd av domarna i Jaeger och Simap-målen. Dessa hårda domar har mött starka reaktioner i de nationella och regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheterna som helt enkelt inte kan föreställa sig hur de skall få saker och ting att gå ihop om full lön skall betalas ut för jourtid.
Jag skulle vilja gå så långt att jag säger till kommissionen att om den inte gör något snart och lägger fram ett förslag, då kommer den själv att bidra till bilden av EU som något som är långt ifrån verkligheten och som inte kan presentera flexibla lösningar.
Vi behöver verkligen en ändring av direktivet som avskaffar möjligheten till enskilda undantag men fortsätter att ge utrymme för flexibilitet på områden där det finns behov av det, t.ex. i sjukvården. Jag skulle i dag vilja be de konservativa att inse att ingen vill ha ett direktiv med mycket stränga bestämmelser. Vi efterlyser alla flexibilitet, men vi får självklart inte förstöra principerna bakom lagstiftningen på detta område.
Jag skulle slutligen vilja att det i det reviderade direktivet också tydligt anges att det kan tillämpas genom kollektivavtal. Jag säger inte detta bara för att ständigt återkomma till dansk praxis som lovordas för sina tidsbestämmelser, utan också för att man genom att tillämpa denna metod sätter stopp för individuella sätt att genomföra saker och ting, och samtidigt ser till att en mycket hög grad av verkligt genomförande av direktivet uppnås. Därför är detta ett sunt sätt att arbeta och jag skulle därför vilja be kommissionen att i direktivet särskilt ange att direktivet kan tillämpas genom kollektivavtal.
– Herr talman! Våra aktuella ansträngningar att se över ett direktiv från 1993 om arbetstidens förläggning kommer att löna sig. Man borde dock inte ha avvikit i onödan eller mer än nödvändigt från det mål som eftersträvas, det vill säga att eventuellt ändra direktivet för att garantera ett bättre skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet.
Yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor är tyvärr ytterligare ett typexempel på just detta, eftersom man lyckades perfekt med att missförstå vitsen med betänkandet.
Jag lade fram ett antal ändringsförslag som syftade till att avlägsna de uppenbara osanningar från texten i yttrandet som gör gällande att arbetstiden verkar förlängas överallt i Europeiska unionen och att vi tvingas till långa arbetstider i medlemsstaterna med negativ inverkan på vår hälsa, vårt välbefinnande och vår livsaptit som följd. Yttrandet avslutas med att man öser kritik över den kultur som skulle uppstå med långa arbetstider för yrkespersoner i hög ställning och andra, i synnerhet chefer.
Dessa generaliseringar och osanningar tjänar inte vårt syfte att främja ett bättre skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet. För somliga här är en rejält förkortad arbetstid universallösningen på alla problem. Jag håller förvisso med om att Lissabonagendan, som sätter upp målet med 60 procents sysselsättning för kvinnor till 2010, inte kommer att följas förrän det gjorts framsteg i att förena yrkesliv och familjeansvar. Jag håller också med om att par måste bli bättre på att dela uppgifter i hemmet och utbildningsansvar. Här borde männen reagera, eftersom kvinnor fortfarande, i oproportionerligt stor grad, tvingas bära en dubbel börda genom att å ena sidan yrkesarbeta och å andra sidan ta ansvar för familjen.
Jag beklagar att mina försök att mildra uttalandena från några av ledamöterna och återupprätta sanningen inte föll i god jord i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och framför allt att föredraganden upprepade vissa osanningar, särskilt den som skulle få oss att tro att arbetstiderna fortsätter att förlängas inom EU trots att sanningen är den motsatta i de flesta medlemsstaterna.
Min grupp har lagt fram en mängd ändringsförslag för att återupprätta sanningen och förnuftet i denna känsliga fråga. De riktar sig särskilt till de populister som vill få våra europeiska medborgare att tro att de alltid kan arbeta mycket mindre och tjäna mycket mer än sina kolleger i andra delar av världen.
– Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, som har utarbetat ett mycket bra betänkande.
Ibland när jag lyssnar på inläggen får jag en känsla av att det inte är hälso- och säkerhetsaspekterna för den enskilde individen som är huvudpoängen, vilket det egentligen är för lagstiftningen. Jag blir rent ut sagt skrämd när jag hör de brittiska företrädarna för PPE-DE-gruppen och ELDR-gruppen. De säger att vi, med tanke på att vissa arbeten har så låga löner, måste låta löntagarna jobba mer för att kunna kompensera dessa låga löner. Vad är det annat än den modell som finns i USA, där man ibland behöver två eller tre arbeten för att över huvud taget kunna försörja sin familj? Är det detta vi har kommit överens om i Lissabonprocessen? Visst skall vi ha konkurrenskraft och tillväxt, men vi skall också ha högt uppställda sociala mål och möjlighet att förena familjeliv och förvärvsarbete. Dessa principer, som vi har uttalat oss om, går stick i stäv mot en flexibilitet av det slaget.
Problemet är att undantaget har blivit regel i Förenade kungariket. Det är aldrig meningen att ett undantag skall bli regel, men där har det blivit så. Om undantaget utvidgas finns det risk för att medlemsländerna konkurrerar med längre arbetstid för att dra till sig produktion. Är det ett sådant Europa vi vill ha, där vi konkurrerar socialt? Nej, jag vill inte ha ett sådant Europa.
Jag tycker emellertid att vi skall ha flexibilitet, precis som Thorning-Schmidt sade. Jag ser dock inte det individuella undantaget som en möjlighet. Tänk efter hur beroende den enskilde löntagaren är av företaget när de skall komma överens om lön och arbetstid. Det är ingen frivillighet, även om man säger det. Det är mycket bättre att utnyttja arbetsmarknadens parter. Det är skillnad mellan olika branscher och ibland kan man behöva särordningar för vissa branscher för att uppnå flexibilitet och samtidigt upprätthålla principerna för hälsa och säkerhet. Därför förespråkar jag kollektiva uppgörelser, där man kan uppnå denna flexibilitet.
Jag är inte för en åternationalisering, eftersom det har samma effekt. Det skulle innebära att länderna konkurrerar med varandra genom att dra till sig kapital för att man inte prioriterar hälsa och säkerhet.
Vi vill med vår europeiska modell stimulera konkurrenskraften, men samtidigt ha högt ställda sociala mål och möjlighet att förena arbetsliv och föräldraskap. Låt oss leva upp till denna modell. Då måste vi ta bort det individuella undantaget, samtidigt som vi bevarar flexibiliteten och den höga säkerheten.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0013/2004) av Colette Flesch för utskottet för utveckling och samarbete om arbetet i den gemensamma parlamentariska församlingen AVS – EG under 2003 (2003/2007(INI)).
– Herr talman! Diskussionerna om detta betänkande i utskottet för utveckling och samarbete fördes i en mycket konstruktiv anda. Jag vill tacka ledamöterna för deras ändringsförslag och för att det var möjligt att inlemma dem i betänkandet, vilket förbättrade det förslag till resolution ni har att ta ställning.
Det mest utmärkande för 2003 var helt klart att den gemensamma parlamentariska församlingen kunde återgå till sin normala arbetsrytm efter att sessionen i november 2002 ställdes in på grund av orsaker ni säkert känner till. I samband med detta bör resultatet av den resa till Harare som AVS-medordföranden och fyra AVS-medlemmar gjorde särskilt välkomnas. De lyckades övertala den zimbabwiska regeringen om att dess delegationschef i församlingen inte längre skulle vara någon som omfattas av rådets restriktiva åtgärder. AVS-medordförandens personliga engagemang för att se till att endast chefen för Zimbabwes delegation får uttala sig vid sessionen i Rom bör också välkomnas.
Frånsett denna viktiga aspekt förtjänar sex punkter att nämnas när det gäller församlingens arbete 2003. Ikraftträdandet av den nya arbetsordningen möjliggjorde mer välstrukturerade debatter. Den mindre formellt organiserade frågestunden med kommissionen vid den sjätte sessionen i Rom visade sig vara värdefull och ledde till en livligare debatt. Det var möjligt att organisera och genomföra fyra gemensamma resor 2003. Kvinnoforumet var en framgång både vid den femte sessionen i Brazzaville och den sjätte sessionen i Rom. Samarbetet mellan den gemensamma parlamentariska församlingen och Förenta nationerna kunde förbättras och fördjupas avsevärt. Till sist antogs två viktiga betänkanden, ett om barns rättigheter, särskilt barnsoldaters, och ett om användningen av Europeiska utvecklingsfonden och de diskussioner som inletts om dess införande i budgeten.
Herr talman! Utskottet för utveckling och samarbete föreslår inför framtiden i princip att församlingen och dess presidium uppmanas att fortsätta att organisera frågestunden så att den blir livligare och mer informell, att man gör en ny avvägning av sessionernas föredragningslista och att församlingens medlemmar får mer talartid, att man säkrar en bättre kontinuitet mellan sessionerna genom att stärka de ständiga utskottens roll, att man gör dokument mer tillgängliga, särskilt genom ökad användning av Internet, att man utvecklar församlingens roll i genomförandet av den politiska dialogen som avses i artikel 8 i Cotonouavtalet, att man fortsätter dess arbete för mänskliga rättigheter genom att göra det civila samhället mer delaktigt, att man gör praktiska förberedelser för att sända en gemensam delegation till Zimbabwe, förutsatt att den är fritt sammansatt och kan röra sig fritt och sammanträffa med vilka personer den vill, att man utvecklar församlingens roll som ett forum för dialog med Världshandelsorganisationen och slutligen att man tar hänsyn till församlingens medlemmars önskan om att sessionerna i Europa äger rum med goda förutsättningar utanför Europaparlamentets arbetsorter.
Sammanfattningsvis, herr talman, ger utskottet för utveckling och samarbete en positiv bild av 2003. Svårigheterna under det föregående året som kulminerade i att sessionen i november 2002 ställdes in har övervunnits tack vare ansträngningar från båda sidor, särskilt från medordförandena och församlingens presidium. Presidiet kunde också återgå till sin normala arbetsrytm. Organisationen av presidiets arbete har förbättrats, vilket gör det möjligt för presidiet att bättre göra sin röst hörd och att delta aktivt i den politiska dialog som avses i Cotonouavtalet. Jag hoppas, herr talman, att vår församling skall kunna anta betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete.
. – Herr talman! Först vill jag säga hur nöjd jag är med detta mycket upplysande betänkande om den gemensamma parlamentariska församlingen, som är mycket nyttig inte bara för oss, utan även för de intresserade organ som på ett eller annat vis skapar förbindelser mellan EU och dessa länder.
Som ledamöterna i den gemensamma parlamentariska församlingen känner till, och som framgår av Colette Fleschs betänkande, är min kollega Poul Nielson aktivt engagerad i församlingens arbete, och kommissionen gör allt den kan för att stödja församlingen med dokumentation och information, medan experterna i de ständiga kommittéerna nu också sammanställer församlingens rapporter. Jag tror följaktligen att det klart framgår att kommissionen hyser ett äkta intresse för detta, och att kommissionens nära och effektiva samarbete med den gemensamma parlamentariska församlingen också är tydligt.
Jag vill nämna tre punkter. Den första är att vi är mycket positiva till inrättandet av dessa tre ständiga kommittéer till följd av godkännandet av den nya arbetsordningen 2003. Tack vare det förberedande samarbetet mellan dessa kommittéer är rapporterna mycket exakta, och debatterna i kammaren är mycket tydligare, specifika och detaljerade.
För det andra anser jag att det var mycket värdefullt att Kvinnoforum inrättades. Detta forum har gjort att kvinnorna kan göra sig hörda, och det har skapats möjligheter till ömsesidigt stöd. Den gemensamma parlamentariska församlingens förslag kan därigenom berikas med frågor som rör jämlikhet mellan könen och det kvinnliga deltagandet kan öka.
Slutligen är den gemensamma parlamentariska församlingen ett mycket viktigt forum för politisk dialog mellan ledamöter i Europaparlamentet och parlamentsledamöter från AVS-länderna, och det är följaktligen kommissionens skyldighet att stödja hela denna satsning.
Jag vill utnyttja den sjunde sessionen för den gemensamma parlamentariska församlingen i Addis Abeba för att informera er, även om ni redan känner till det, om att två av våra kolleger, Poul Nielson och Pascal Lamy, kommer att tala, och jag önskar församlingen lycka till.
– Herr talman! Betänkandet om det arbete som utförts av den gemensamma parlamentariska AVS – EG-församlingen innehåller vissa viktiga överväganden. Det är bra att graden av och kvaliteten på samarbetet mellan den gemensamma parlamentariska församlingen och FN har nått oöverträffade höjder. Jag anser att det är särskilt värdefullt att man kan skönja ett ökat samarbete med FN om frågan om barnsoldater, vilket framgår av betänkandet. Det är ett område där kampen inte får upphöra förrän den har vunnits helt och hållet. Det är orättfärdigt med tanke på mänskligheten och dess framtid om det så finns endast en enda barnsoldat.
Det finns uppskattningsvis 300 000 barnsoldater under 18 år som är indragna i bortåt 40 konflikter i hela världen. Användning av barn som soldater är en kränkning av deras mänskliga rättigheter. Det berövar dem deras barndom och möjligheten till utbildning och att bygga en bättre framtid. Barn som tvingas vara soldater utsätts alltid för allvarliga psykologiska och ofta också fysiska skador.
Användningen av barnsoldater har ökat genom exempelvis utvecklingen av vapentekniken, eftersom barnen kan fås att använda allt lättare och mindre vapen. Anledningen till den ökade användningen av barnsoldater beror också på den moderna krigföringens natur: de flesta av dagens väpnade konflikter är inbördeskrig. Under första världskriget var endast 10 procent av offren civila. Motsvarande siffra i dag är 90 procent. Inbördeskrig utkämpas mellan olika etniska grupper, vilket i praktiken innebär civilbefolkningar. På detta sätt blir barnen måltavlor och lättrekryterad extra förstärkning av trupperna. Barn lyder order mer beredvilligt än vuxna. Barnen har tvingats bevittna grymheter, och begår själva grymheter under tvång. Många gerillarörelser föredrar till och med barnsoldater framför vuxna soldater. Barnen är dessutom beredda att ta risker som vuxna skulle vägra att ta. Ett exempel är Iran, där barnen användes som budbärare i minfälten.
Internationella Rädda barnen-alliansen hördes när FN:s säkerhetsråd sammanträdde i mitten av januari 2003 för att diskutera barnens svåra belägenhet under väpnade konflikter. Debatten föregicks av FN:s generalsekreterares tredje rapport om barn och väpnad konflikt. För första gången nämndes i en offentlig rapport vilka som gjorde sig skyldiga till att använda barnsoldater. Det är ett viktigt steg framåt, därför att det möjliggör internationella påtryckningar på dem som grovt kränker barnens rättigheter.
Det behöver fortfarande göras ett par mindre stilistiska förbättringar i detta betänkande, som i övrigt är utmärkt. Frågestunden i Rom var verkligen livlig, som påpekas i punkt 6 och 26, vilket är berömvärt, men eftersom det nämns två gånger kan man få det intrycket att det är ett ovanligt undantag från reglerna, och att vårt arbete till sin natur är livlöst och blodfattigt.
– Herr talman! Jag kan försäkra den senaste talaren om att vi varken är livlösa eller blodfattiga i det arbete vi bedriver i den gemensamma parlamentariska församlingen. Den utmärkte föredragandens hänvisningar hänför sig till det faktum att vi nu har en parlamentarisk ställning och ett mycket annorlunda sätt att arbeta, men viktigast är att AVS företräds av valda parlamentsledamöter och inte av ambassadörer, vilket tidigare brukade vara fallet. Jag är säker på att om den föregående talaren skulle titta på bevisen skulle hon se att så var fallet. Det är på grund av att vi har denna parlamentariska ställning i enlighet med Cotonouavtalet som vi har en ny och dynamisk mognad.
Den parlamentariska församlingen är en mycket speciell institution: den är den demokratiska grenen i samarbetet mellan AVS och EG, och ger en röst åt människorna i de 93 länder som finns representerade där. Det är vår uppgift att skapa trovärdiga och genomförbara partnerskap genom dialog och samråd mellan våra respektive parlament.
Vid vår senaste gemensamma församling arbetade vi med avtal om ekonomiskt partnerskap vid handelsförhandlingar, mänskliga rättigheter, styrelsesätt, Europeiska utvecklingsfonden och miljöproblem. Hela vårt arbete går ut på att se till att vi uppfyller löftet och visionen med Cotonou. Vårt arbete skall reflektera det unika åtagandet mellan EU och 78 AVS-länder i fråga om de värderingar som omfattas av avtalet. Dessa värderingar är centrala för vårt arbete här i parlamentet och för vårt arbete med utvecklingsländer, och det är demokrati, rättssäkerhet och, framför allt, utrotningen av fattigdomen.
Vi är medvetna om skillnaden i möjligheter mellan våra AVS-kolleger och oss själva. Vi har tillgång till personal och teknik till stöd för vårt arbete, och mycket större möjligheter att samarbeta och arbeta tillsammans som vi gör nu i våra förberedelser för Addis Abeba i slutet av denna vecka.
Dessutom har vi en större tradition av parlamentarisk granskning. Det gläder mig att kommissionsledamot Poul Nielson vid flera tillfällen har uttryckt sitt stöd för den gemensamma församlingen och för att ekonomiska resurser skall göras tillgängliga så att vi blir effektivare i vårt arbete och så att deltagandet av AVS-parlament ökar, eftersom det trots allt är deras legitimitet och ansvarsskyldighet som parlamentariker som ligger till grund för vårt arbete.
Jag gläder mig åt det ökande förtroendet hos AVS-parlamentarikerna, och det har visat sig, som Colette Flesch säger, i det omfattande deltagandet nu från båda sidor i våra debatter. Vi kommenterar det eftersom deltagandet ökar och utvecklas allteftersom förtroendet ökar. Tidigare var det Europaparlamentarikerna som dominerade varje debatt, och det gläder mig att kunna säga att så är inte längre fallet. AVS-parlamentarikerna vill verkligen ha information så att de kan bli effektivare i sina parlament.
Jag vet att vissa länder – såsom Senegal – prioriterar parlamentarisk utbildning och kapacitetsbyggnad i sina nationella vägledande program. Men vi måste göra mer för att uppmuntra fler parlament inom den gemensamma parlamentariska församlingen till denna möjlighet. Vi förbereder nu det sjunde sammanträdet för den gemensamma parlamentariska församlingen i Addis Abeba i helgen, och jag är säker på att vi kommer att fortsätta att arbeta på ett alltmer imponerande och fokuserat sätt 2003.
– Fru Flesch! Jag vill tacka er för den positiva men ändå kritiska tonen i er förklaring. Själv har jag svårare för att acceptera vissa euforiska element som jag kommer att belysa i själva texten.
Som Glenys Kinnock utförligt påpekade har den nya arbetsordningen för den gemensamma parlamentariska församlingen AVS – EG skapat nya strukturer som tillåter en verklig, fruktbar dialog. Att prisa den som en global modell i detta skede tycker jag är att gå händelserna i förväg. Det råder ingen tvekan om att den kan bli en global modell i framtiden inom utvecklingssamarbete och att den kan bli en plats där människor med lika rättigheter kan föra en dialog präglad av öppenhet och insyn om bland annat demokrati och skydd av mänskliga rättigheter, och därmed göra det möjligt för oss att ingå bindande avtal med varandra. Vi har inte nått dit än.
Nu finns det strukturer på plats och båda sidor bör använda dem på ett effektivt sätt. Det kommer att kräva ökade resurser både på AVS-sidan och förmodligen en ändrad mentalitet på båda sidor, eftersom EU-partnern kommer att förändras efter utvidgningen med tio nya länder. Jag undrar om de goda resultat vi redan har uppnått i den gemensamma arbetsgruppen, vilket bland annat återspeglas i betänkandet om barnsoldater, kan upprepas inom en nära framtid i vår gemensamma församling, där tonen i diskussionen har förbättrats avsevärt, även om jag ibland saknar AVS-ländernas likvärdiga deltagande. Vårt forum bör utvecklas till ett effektivt parlament mellan nord och syd som verkligen kan påverka våra ställningstaganden, t.ex. i fråga om världshandeln. Vi vill inte bara ha handel utan också handel. Vi måste stämma av vår politik tillsammans med AVS-länderna på förhand och inte bara enas med de rika innan vi beger oss till en konferens i Cancún eller var den nu äger rum.
FN:s millenniedeklaration anger de viktigaste områdena där vi vill uppnå verkliga förbättringar, t.ex. genom att halvera den globala fattigdomen och i fråga om goda styrelseformer, hälsa, utbildning och få ett slut på kvinnoförtryck. Allt detta bör stå på dagordningen och vi kan mäta framstegen på dessa områden inom ramen för mötena mellan AVS och EU. Vi måste bli verkliga partner i utvecklingen av nord och syd och jag vill understryka att samråd alltid är nödvändigt om vi vill undvika de katastrofala följderna av händelser liknande dem som inträffade i Zimbabwe.
– Herr talman! Samarbetssystemet som kopplar samman EU med AVS-länderna kännetecknas av att det utvecklas åt två olika håll samtidigt. Å ena sidan är de ursprungliga institutionerna som instiftades genom Lomékonventionerna och bekräftades genom Cotonoukonventionen, främst den gemensamma parlamentariska församlingen, mycket uthålliga och livligare än någonsin, och betänkandet av Colette Flesch visar tydligt den innovativa utvecklingen i den gemensamma församlingen 2003. Men å andra sidan tenderar samtidigt de mål och det innehåll i samarbetet som dessa institutioner skall genomföra att försvagas, degenerera, trivialiseras, bryta samman och upplösas så till den grad att de – om detta får fortgå –snart endast kommer att bestå av ekonomiskt bistånd med en övre gräns och standardavtal om frihandel som snarare blir en källa till problem för AVS-länderna än att vara verkliga instrument som stöder deras utveckling.
Inrättandet av tre ständiga utskott 2003, särskilt ett utskott för ekonomisk utveckling, finanser och handel som ansvarar för att se över den extremt känsliga frågan om förhandlingar om framtida partnerskapsavtal, stärker liksom föredraganden betonar den parlamentariska församlingens kontinuitet och möjliggör en ökad kvalitet i dess arbete. Systemet med medföredragande är nyskapande och utskottets arbete kommer att leda till starkare, mer finjusterade, bättre förberedda och mindre rutinmässiga resolutioner som i sin tur kommer att leda till mycket mer djuplodande debatter än vad som var möjligt vid plenarmötet.
Men om den institutionella ramen förbättras och finjusteras måste vi ställa oss frågor om själva samarbetsinstrumentens framtid. Om framtida ekonomiska partnerskapsavtal endast tillämpar principen om likvärdighet för konkurrenter, kommer inte det att innebära en risk för att de skapar oöverstigliga redovisningsproblem för AVS-länderna genom att dessa går miste om en stor del av sina tullintäkter, vilka är en viktig, ibland oumbärlig, del av deras budget? Finns det inte också en risk för att EU-produkter och lokala produkter som ställs i direkt konkurrens med varandra utan tillräckliga skyddsåtgärder kommer att försvaga eller rentav kväva ett antal verksamhetssektorer i AVS-länderna?
Om vi vill göra vad vi kan för att få slut på dessa oberäkneliga utvecklingar måste detta unika parlamentariska forum mellan nord och syd som utgörs av den gemensamma parlamentariska församlingen se till att omfattande förhandlingar om partnerskapsavtal genomförs med den ambition och energi som behövs, särskilt på jordbruksområdet, som är grunden för utveckling. Men AVS-länderna kommer bara att ha ett tillräckligt starkt jordbruk om det skyddas på lämpligt sätt som en spirande industri vid dess begynnelse. Cotonouramen, som består av regionala ekonomiska zoner, kan ses som den lämpligaste ramen för att främja skapandet av homogena regionala gemensamma marknader med gemensamma yttre avgifter.
Det är genom att arbeta i denna riktning, herr talman, som AVS- och EU-länderna slipper de olika spelreglerna när de skall förhandla om jordbruk och världshandel i framtiden.
– Herr talman! Låt mig först säga att betänkandet är bra och ger en korrekt beskrivning av arbetet i AVS-EU:s gemensamma parlamentariska församling. Arbetet har fått en bättre struktur med de tre utskotten, vilket har förbättrat förberedelsearbete inför plenarmötet. Frågestunden har också blivit bättre. Den kan naturligtvis ytterligare förbättras om svaren på frågorna i god tid når parlamentarikerna, så att kommissionen inte bara läser upp svaren utan ger utrymme för debatt.
Själv vill jag gärna understryka det goda samarbetet mellan AVS-EU-församlingen och FN, såväl när det gäller barnsoldater och barns utsatthet i krig som i debatten kring Internationella brottmålsdomstolen. Detta är två stora och viktiga politiska frågor av just den karaktär som vår församling skall syssla med. Det handlar nämligen om att finna goda samarbetsformer där båda sidor lär av varandra och stöder den politik vi finner viktig på den internationella arenan.
USA har dragit undan sitt ekonomiska stöd från de länder som inte ställer sig bakom USA:s krav att alla amerikaner generellt skall undantas från att ställas inför Internationella brottmålsdomstolen för allvarliga krigsförbrytelser. Denna åtgärd kan och skall bemötas såväl politiskt som ekonomiskt från AVS-EU:s sida, inte minst från EU:s sida. Det är glädjande att notera att av de latinamerikanska och västindiska länderna är det endast Belize som har fallit undan för USA:s agerande, och av de afrikanska länderna är det endast Nigeria. Nigerias president ratificerade ett avtal med USA i strid mot den nigerianska konstitutionen och det nigerianska parlamentet. Det är glädjande att de flesta andra länder har stått emot trycket från USA. AVS-EU-församlingen spelar en viktig politisk och ekonomisk roll i stora centrala frågor på den internationella arenan.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0015/2004) av Hans Modrow för utskottet för utveckling och samarbete om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Reform av statsägda företag i utvecklingsländerna, särskilt allmännyttiga företag: Om behovet att utvärdera alla alternativ (KOM(2003) 326 – 2003/2158(INI))
och
om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Europeiska gemenskapens samarbete med tredjeländer: Kommissionens strategi för det framtida stödet till företagssektorns utveckling (KOM(2003) 267 – 2003/2158(INI)).
. – Herr talman! Detta betänkande bygger på två meddelanden från kommissionen som båda är bevis för kommissionens ansträngningar för att agera på de områden som meddelandena handlar om, samtidigt som man inte förbigår med tystnad det mycket motsägelsefulla sätt som processen utvecklas på nu när den har inletts. Kommissionen utgår ifrån att den underliggande principen med försiktiga och välavvägda åtgärder är den rätta. Kommissionen tänker sig olika alternativ för reformprocessen och betänkandet hänför sig till dessa.
För föredraganden är det allra viktigaste fortfarande att varje inriktning och reformåtgärd måste syfta till att målinriktat bekämpa fattigdomen och det utan ideologiska förtecken. Att hejda fattigdomen och kanske till sist besegra den kommer att vara mänsklighetens största utmaning på 2000-talet. De framsteg som gjort hittills är dock på sin höjd blygsamma och nya bakslag hindrar ständigt eller rentav omintetgör framstegen.
Därför diskuteras i betänkandet, liksom i kommissionens meddelande, en mängd alternativa lösningar även om det inte går att ta miste på vilka kommissionen och föredraganden framhäver och prioriterar. Även om allmännyttiga tjänster är en kontroversiell fråga i EU:s medlemsstater kan de ändå ses som relativt stabila i de länderna, men det förekommer ändå ständigt problem. Detta är än mera fallet i utvecklingsländerna och kommer att så förbli under lång tid, eftersom de ofta är snubblande nära en katastrof. Europeiska unionens ansträngningar bör därför framför allt gå ut på att stödja och motivera utvecklingsländerna. Samtidigt som kommissionen och flera av mina kolleger starkt förordar privatisering, gör våra erfarenheter, även i EU:s medlemsstater, att jag pläderar för att fokus i dessa stater bör ligga på kooperativa lösningar och även på att den privata sektorn skall vara delaktig, i kombination med att den offentliga sektorn och staten spelar en ansvarsfull roll. I den privata företagssektorn bör man prioritera att främja och utveckla små och medelstora företag som är grunden för fler arbetstillfällen och en självbärande ekonomisk utveckling i utvecklingsländerna.
Jag kan principiellt inte ställa mig bakom Nirj Devas ändringsförslag. Om dessa antogs skulle betänkandet förlora sin kritiska syn på saker och ting och inte motsvara den nyanserade hantering av reformprocessen som krävs. Ändringsförslagen är inte heller i linje med den huvudsakliga inriktningen i betänkandet som antogs av utskottet. Slutligen går de inte lika långt som kommissionen när det gäller viljan att inleda en dialog, och de är inte heller förenliga med reformprocessens karaktär.
Som föredragande har jag strävat efter att föreslå och komma fram till genomförbara lösningar. I stället för att strikt hålla sig till principer och ideologiska argument bör allt annat underställas det stora målet med kampen mot fattigdomen.
. – Herr talman! Kommissionen välkomnar betänkandet av Hans Modrow och det stöd det ger tillämpningen av de två meddelandena.
Det framstår klart och tydligt att kommissionen med dessa två meddelanden försöker belysa företagssektorns betydelse för utvecklingen. Att företag utvecklas och att det finns en dynamisk privat sektor är grundläggande faktorer i den ekonomiska utvecklingen och den största källan till sysselsättning i utvecklingsländer, särskilt med tanke på den inofficiella sektorn i ekonomin.
Vi har redogjort för de erfarenheter som kommissionen har i fråga om stöd till den privata sektorn, fördelarna med åtgärder på EU-nivå och behovet av att harmonisera de olika medlen. Vi kan alltså fastställa vilka sektorer som å ena sidan återspeglar de åtgärder som kommissionen har vidtagit, och å andra sidan de åtgärder som rätteligen överlåtits åt andra att vidta.
Vad beträffar statsägda företag är vår avsikt att bidra till deras reform i utvecklingsländer. Det står klart att statsägda företag gör enorma förluster och är ineffektiva, men denna reform måste naturligtvis integreras i en ram av planer för att återställa den makroekonomiska och finansiella balansen och främja utveckling.
Vi undvek att anta enkla eller förenklade ideologiska strategier. Slutligen har vi inte avslutat diskussionen om ägandestrukturen, det vill säga om det är statsägda eller privata företag eller partnerskap mellan offentliga och privata sektorer. Vårt mål är att lägga fram alla argument och analysera dem så att vi, när vi objektivt tagit del av alla tolkningsmöjligheter, kan göra ett definitivt val som återspeglar behoven i varje land och varje sektor.
Jag vill erinra om att kommissionen alltid haft samma ståndpunkt i fråga om dessa program och hela tiden beaktat de sociala konsekvenserna av att avreglera ekonomin, och det är intressant att till och med Bretton Woods-institutionerna med åren har intagit samma ståndpunkt. Vi erkänner att inhemska investerare, och även de investeringar som europeiska små och medelstora företag kan göra är av enorm vikt, i synnerhet de som har erfarenhet och kunskaper. Vi belyser behovet av att fastställa lämpliga regelverk och övervakningsmekanismer. Detta är frågor av vital betydelse angående vilka kommissionen vill ställa sina erfarenheter och sin höga nivå av expertis till förfogande för utvecklingsländerna.
Som jag nämnt fäster vi stor vikt vid behovet av att locka investerare och att skapa ett gynnsamt klimat. Denna strategi har som mål att utveckla kreditsektorn i utvecklingsländerna, att främja – som en effektiv finansieringsmetod – små företag och institutioner för mikrolån som spelar en central roll för att bevilja små krediter till den inofficiella sektorn i ekonomin, som främst omfattar företag som leds av kvinnor. De två meddelandena kompletterar varandra och har utarbetats enligt kriteriet och det överordnade målet att minska fattigdomen ytterligare.
Jag hoppas att vi med debatten i parlamentet och er resolution i frågan i ökad utsträckning skall bidra till förståelsen för behovet av att stimulera näringslivets utveckling i dessa länder och bidra till den nödvändiga reformen av statsägda företag.
. – Herr talman! Jag gratulerar föredraganden, Hans Modrow, för att ha tagit initiativet att utarbeta ett betänkande om detta viktiga ämne. Det gläder mig att vara förknippad med betänkandet som föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Det gläder mig särskilt att utskottet för utveckling och samarbete beslöt att införliva samtliga rekommendationer som jag gjorde på industriutskottets vägnar.
Jag vill belysa vad jag anser är några av de viktigaste beståndsdelarna i reformen av statsägda och privata företag i utvecklingsländer. Senare i veckan står företagsstyrning på dagordningen i denna kammare, till följd av den nyligen inträffade Parmalat-affären i Italien. Vi är också alla medvetna om Enron-skandalen i Förenta staterna. Med andra ord är frågan om att driva företag effektivt lika relevant i utvecklade marknadsekonomier i väst som den är i utvecklingsländer. Inte desto mindre måste det uppmärksammas att en blomstrande och effektiv privat sektor kan spela en stor roll när det gäller utvecklingen av ekonomin i tredjeländer och bekämpningen av fattigdomen.
Jag stöder helhjärtat tanken på att ge gemenskapsstöd till företagssektorn i utvecklingsländer via mellanhänder. Jag delar kommissionens uppfattning att reformer av statsägda företag måste beakta berörda länders kapacitet och resurser. Många av företagen i fråga är viktiga för utvecklingen inom energi-, vatten-, transport- och infrastrukturområdet.
Reformen av statsägda företag i utvecklingsländerna får inte inskränkas till privatiseringsåtgärder. Ett överordnat mål skall vara att se till att det finns tillgång till rimligt prissatta tjänster i allmänhetens intresse, såsom vattenförsörjning, avlopp, energiförsörjning, utbildning och hälso- och sjukvårdstjänster. EU skall verka för reformstrategier som inbegriper inhemska investerare och ägna särskild uppmärksamhet åt decentraliserade lösningar som inbegriper små och medelstora företag.
Till sist anser jag att företag i utvecklingsländer bör stödjas, i synnerhet på områdena god offentlig förvaltning, institutionell uppbyggnad och rådgivning. Vår egen sektor med små och medelstora företag bör aktivt engageras i denna process.
– Herr talman! Jag berömmer utvecklingen av föredragandens tankar de senaste åren om detta ämne. Det var ett nöje att arbeta med honom om detta betänkande i utskottet för utveckling och samarbete.
Det finns ingen enhetlig helhetsbetonad syn på förvaltningen av allmännyttiga företag som passar alla utvecklingsländer. Bevis från utvecklingsländer efter deras självständighet de senaste 50 åren visar att statsägda företag i de flesta fall har misslyckats med att effektivt och kostnadseffektivt tillhandahålla vatten, avfallshantering, kommunala tjänster, vägtransporter, luftfartstjänster, gruvdrift, återbeskogning och energiförsörjning, vilket har gjort att de belastat de offentliga finanserna i stor utsträckning, hämmat den ekonomiska tillväxten och utarmat de fattigaste. Fattigdom, sjukdomar och förlorade ekonomiska möjligheter har ökat på grund av att den statliga förvaltningen av allmännyttiga företag sköts av byråkrater vars främsta prioritering är anställningstrygghet och inte ekonomisk effektivitet: titta bara på det raserade sovjetiska systemet.
Det är absolut nödvändigt att göra den privata sektorn delaktig i tillhandahållandet av offentliga tjänster i utvecklingsländer för att öka kostnadseffektiviteten och den ekonomiska tillväxten. Den privata sektorn kan på egen hand skapa hållbar sysselsättning och är den drivande kraften i varje modern ekonomi. Allmännyttiga företag i utvecklingsländer bör privatiseras genom öppna internationella förfaranden som är lättillgängliga, snabba och enkla, och som kan infria kriterier för hållbar utveckling och i allmänhetens intresse. I idealfallet bör beskedet om tilldelning vara den enda uppgiften för ett oberoende, utländskt finansinstitut som agerar på egen hand enligt internationella normer och rapporteringsvillkor, och som inte har någon intressekonflikt i det landet eller i det projektet.
Jag har studerat denna process i många år och har tyvärr kommit till en mycket tråkig och bitter slutsats: många utländska direkta investerare avskräcks av omständliga och mödosamma anbudsförfaranden, expertutredningar, bedömningskommittéer och kommittéer som bedömer andra bedömningar – arrangemang som skapats av tjänstemän i utvecklingsländer och sakkunniga i internationella organ för att tjäna pengar antingen genom avgifter eller korruption. Dessa förfaranden är en öppen dörr till utarmning av länder genom försening, obeslutsamhet och korruption. Ju fler beslutsfattare det finns i kedjan, desto mer korruption finns det.
Denna korruption har flera former.
Den första formen är den som påskyndar ett beslut och förbiser ett bättre bud, genom att betalningar görs till höga regeringstjänstemän, vilket man finner i östasiatiska länder. Den andra formen av korruption som inte avslöjas lika lätt finns i sydasiatiska länder och Afrika, genom att betalningar görs för att stoppa en konkurrent med ett mer fördelaktigt bud. I det förra fallet, trots korruptionen och de sämre tjänsterna som nu tillhandahålls, blir arbetet gjort och någon form av tjänst tillhandahålls, medan det i det senare fallet aldrig blir något gjort och ekonomin blir lidande. Den förra är begränsad till de nord- och östasiatiska länderna, medan den senare är utbredd i Sydasien och Afrika.
När stora gränsöverskridande företag uppmuntras att investera i utvecklingsländer, genom utländska direkta investeringar, skall de också vara berättigade att göra motköpsinvesteringar. Genom motköpsinvesteringar menar jag att de skall kunna placera en del av den investeringen i social kapacitetsuppbyggnad, i skolor, sjukhus, utbildningsanstalter och ungdomsgårdar, så att det finns ett allmänt inslag i privatiseringen av ett allmännyttigt företag som gör att alla drar fördel av företaget. Detta är vägen framåt, med insyn och öppenhet.
– Herr talman! Jag vill hänvisa till den del av betänkandet som berör reformen av statsägda företag. Jag välkomnar kommissionens meddelande och jag håller med kommissionsledamoten att vi behöver reformera statsägda företag. När resurserna är knappa måste vi se till att de används effektivt. Jag håller också med om att vi måste vara mottagliga för behoven hos de länder som berörs, och inte tillämpa kategoriska lösningar.
Om vi tittar på vår egen historia har offentliga tjänster spelat en avgörande roll i vår ekonomiska utveckling: de bidrog till att få ett slut på fattigdom och sjukdom, och genom att anta principen om allmän tillgänglighet till offentliga tjänster, klarade vi av att utrota fattigdomen, öka levnadsstandarden och skapa mer likvärdiga samhällen. När vi tittar på offentliga tjänster i utvecklingsländerna, måste vi också fokusera på utrotningen av fattigdomen som den främsta prioriteringen i vår reform av offentliga tjänster och statliga företag.
Det finns en annan viktig ingrediens som vi inte får glömma, och det är principen om offentlig ansvarsskyldighet. Den ansvarsskyldigheten skall innefatta granskning av valda representanter, oberoende reglering och inblandning av civilsamhället och icke statliga organisationer. Vi har några modeller med bra praxis i våra egna länder som visar hur offentliga tjänster kan hållas ansvariga. Om vi har mer ansvarsskyldighet inbyggd i vårt sätt att betrakta reformen i dessa länder, är jag säker på att vi kommer att få den typ av offentliga tjänster som betjänar människor, som ser till att resurserna används effektivt och hjälper oss att fullfölja våra egna utvecklingsmål att utrota fattigdomen och öka levnadsstandarden.
– Herr talman! Först vill jag uttrycka mitt entusiastiska stöd för min kollega Hans Modrows betänkande, där kommissionens båda meddelanden på ett förtjänstfullt sätt inleder debatten om de statsägda och privatägda företagens ställning, roll och ansvarsområden i utvecklingsländerna. Enligt Hans Modrow har betänkandet den förtjänsten att det påpekar motsägelserna och ibland till och med bristen på konsekvens i EU:s politik.
Unionen är faktiskt inte opartisk i frågan om att stärka eller inte stärka de statsägda sektorerna i länder som den har nära förbindelser med. Tyvärr förespråkar den alltför ofta en politik som innebär en minskning av de offentliga utgifterna och underskotten som svar på de strukturanpassningsåtgärder som uppskattas av de internationella finansinstituten. Detta är en politik som i ord förvisso utger sig för att försöka minska fattigdomen, men som i själva verket kan leda till oerhörda nackdelar för de folk som berörs. På detta sätt har incitamenten och påtryckningarna på dessa länder att privatisera sina ekonomier ett pris, och detta är ett högt pris som skall betalas av männen och kvinnorna i dessa länder, ett högt pris för de anställda som berörs, där såväl som här. Det finns en kronisk brist på samband mellan de ekonomiska och finansiella målen och behovet av att i första hand tillgodose dessa folks behov och grundläggande rättigheter.
Den ofta alltför ensidiga satsningen på den privata sektorn är i detta sammanhang i bästa fall en villfarelse och i sämsta fall ett sätt att gripa den ekonomiska, sociala och politiska makten, som folken i dessa länder förlorar kontrollen över. Vi är medvetna om de drastiska sociala konsekvenserna av detta. Om detta inte är fallet, varför vägrar då kommissionen alltid att göra en insynsvänlig, offentlig och öppet debatterad utvärdering av liberaliseringens effekter på sysselsättningen, på kvaliteten och omfattningen av de tillhandahållna tjänsterna och på arbetsförhållandena inom EU självt? En sådan utvärdering skulle ändå ge större trovärdighet åt kravet att man skall beakta Europeiska unionens erfarenheter i den här frågan. Om en kombination av en stark och modern statsägd sektor och privata företag skulle kunna vara önskvärd för att möta behoven, särskilt inom tjänsteområdet, är det ändå ett faktum att kravet på offentlig-privata partnerskap för närvarande gör mera för att försvaga de offentliga företagen än för att skapa en övergripande dynamik.
Inför djungeln av konkurrerande företag räcker det inte med de garantier – när det finns sådana – som är avsedda att vidmakthålla, stärka och modernisera de statsägda företagens tjänster. Om de anställda inte är delaktiga i företagets beslut och framtidsplanering, om man inte samråder med folken och utan en verklig uppförandekodex, som sätter gränser för de multinationella företagens verksamhet i utvecklingsländerna, leder satsningen på privata investeringar till att företagen övertas av stora bolag, utan att det sker någon förbättring av servicen och ofta till skada för dessa länders nationella intressen. Dessa transnationella bolags alltmer dominerande roll i världen gagnar helt klart det finansiella, spekulativa aktiemarknadssystemet mer än folken i söder.
Dessutom är jag förvånad över att kommissionen främjar privatisering som ett medel att bekämpa korruptionen. I detta avseende finns det en hel del erfarenhet i Europa och över hela världen som knappast bekräftar dessa påståenden. EU bör stärka sitt bistånd till utvecklingsländerna i enlighet med kriterier för om företagen moderniseras genom åtgärder för ökad demokratisering av beslutsprocesserna, med större öppenhet i förvaltningen av allmännyttiga företag.
Avslutningsvis vill jag framhålla att varje människas grundläggande rättigheter till hälso- och sjukvård och till utbildning måste finnas kvar inom den offentliga sektorn på samma sätt som vatten, transporter, hälso- och sjukvård och energi bör förbli utanför Gats-avtalen.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Hans Modrows betänkande fäster med rätta uppmärksamheten på ett antal smärtsamma områden i den privatiseringsmani som har gått fram över många utvecklingsländer. Nationaliseringsperioden under avkoloniseringsepoken följdes av en period med vilda privatiseringar av företag, vilket ofta bara ledde till att dessa utarmades. Undantagslöst var det den politiska eliten som plockade åt sig vinsterna och placerade dem på utländska bankkonton under båda perioderna. Det var också undantagslöst västliga multinationella bolag som agerade som korrumperade företag för att för en spottstyver lägga beslag på vitala nationella industrier som till exempel gruvdrift och råvaruproduktion. När jag besöker Afrika, blir jag ofta generad på deras vägnar över deras oetiska uppträdande, till exempel över det sätt på vilket kopparsektorn i Zambia, genom stängningen av gruvorna, har dragit med sig en hel social struktur, en ekonomisk struktur, i sitt fall, som har ödelagt ett helt land.
Jag inser att utvecklingen av ett land kräver investeringar. Men kan inte Europeiska unionen spela en mer positiv roll för att bidra till att sådana förhållanden skapas som garanterar att reformerna i de statsägda företagen kan fortsätta på ett mer gynnsamt sätt för utvecklingens skull? Jag efterlyser inte dogmatism utan ett verkligt partnerskap. Ett fattigt land klarar ofta inte av den finansiella makten hos ett multinationellt företag, vars budget är många gånger större än landets egen budget. Om inte ens vi kan se till att de etiska uppförandekoderna för företag efterlevs, hur kan vi då förvänta oss att dessa fattiga länder skall göra det?
Jag instämmer i föredragandens krav på större uppmärksamhet och mera resurser för att göra det möjligt för små företag i den informella sektorn att övergå till den formella ekonomin och också i kravet på mera resurser till kvinnorna, som ofta är verksamma inom denna informella sektor. De måste komma i första hand i fråga om bistånd, eftersom deras företag antagligen erbjuder det mest direkta sättet att ta itu med kampen mot fattigdomen i deras land.
– Herr talman! Stödet till utvecklingen av industrin i utvecklingsländerna syftar till att förbättra dessa länders handelsposition. Följaktligen stöder jag helhjärtat kommissionens strävanden att åstadkomma ett förutsägbart regelverk och en minskning av korruptionen.
När det gäller reformen av de statsägda företagen är kommissionen och Modrows betänkande mindre övertygande. Först och främst är både kommissionens politiska insatser och dess befogenheter så omfattande att de blir alltför svårhanterliga. Kommissionen hävdar att alla andra alternativ måste granskas, innan ett utvecklingsland väljer att reformera ett statsägt företag. Men kommissionen medger själv att övervägandena om att bestämma sig för en reform är politiska beslut. Det är därför orealistiskt att kräva att man skall göra en objektiv bedömning av de olika alternativen.
För det andra har vi socialpolitiken. Enligt kommissionens meddelande och enligt föredraganden måste kravet på sociala åtgärder finnas parallellt med reformerna. Detta låter behjärtansvärt, men det är olämpligt. När allt kommer omkring har Europeiska gemenskapen inte några befogenheter på området sysselsättningspolitik och socialpolitik i utvecklingsländerna. På dessa områden har det tekniska biståndet och det europeiska utvecklingssamarbetet inga befogenheter.
För det tredje har vi sambandet med medlemsstaternas politik. Det görs knappast något omnämnande av medlemsstaternas utvecklingssamarbete på detta område vare sig i kommissionens meddelande eller i Hans Modrows betänkande. En hållbar utvecklingsrelation mellan ett utvecklingsland och en medlemsstat skulle kunna vara en perfekt utgångspunkt för att till exempel erbjuda stöd i händelse av uppsägningar.
Slutligen har vi sambandet mellan statsägda företag och minskad fattigdom. Kommissionen vill använda minskad fattigdom som ett bedömningskriterium för att bevilja stöd till statsägda företag. Detta ligger inte i linje med dess neutrala ståndpunkt i fråga om privat kontra statligt ägande. Kriteriet bör antingen tillämpas i lika stor utsträckning på privata företag, eller också bör det inte alls tillämpas. Avslutningsvis vill jag säga att stödet till företag i utvecklingsländerna har min välsignelse, men inställningen till de statsägda företagen ger upphov till viktiga frågor.
– Herr talman! Detta betänkande är enligt min uppfattning ett blygsamt tecken på en gynnsam utveckling. Ett av de största problemen i utvecklingsländerna har varit – och är fortfarande i stor utsträckning – avsaknaden av en verkligt fri marknadsekonomi.
I praktiken har socialistiska och kollektivistiska experiment i allmänhet förvärrat problemen snarare än erbjudit en lösning på fattigdomsproblemet. Det verkar finnas en successivt framväxande samstämmighet om att regeringarna ensamma inte kan skapa lycka för alla, och vi har tillåtit det fria initiativet att spela en roll. Detta är en positiv utveckling, en utveckling som endast kan lovordas.
Som det sägs i betänkandet, finns det olika sätt att reformera statsägda företag. Ingen kan motsätta sig gradvisa förändringar. Vi bör bara tillfoga ett varningens ord om olika hinder till följd av alla slags mellannivåer med regeringsingripanden som folk kanske försöker införa. Det är i varje fall positivt att det finns en vilja att tilldela små och medelstora bolag en roll, både på platsoch i Europeiska unionen. Enligt min uppfattning är det ytterst viktigt att man i rätt tid gör en grundlig utvärdering av situationen, utan några tabun som exempelvis korruption, överdimensionerad byråkrati, administrativ ineffektivitet eller till och med ren inkompetens. Detta bör dessutom gälla inte bara de lokala regeringarna utan också icke-statliga och andra organisationer, för när det gäller dåligt fungerande verksamhet ställs dessa endast sällan till svars.
– Herr talman! Jag vill välkomna kommissionens meddelande om reform av statsägda företag i utvecklingsländerna. Jag vill dock samtidigt beklaga den allmänt negativa inställning till fri företagsamhet och privat ägande som framkommer i förslaget till betänkande. Den höga levnadsstandard och den välfärd som västvärlden, Japan och Australien har uppnått är inte en följd av monopol och protektionism, utan ett resultat av den fria marknadsekonomins och det fria företagandets många utvecklingsfrämjande och välfärdsfrämjande drivkrafter.
I Europa har detta faktum varit särskilt tydligt. Halva vår kontinent har provat en annan metod med centralstyrning och stora statsmonopol. Monopolsocialismens ineffektivitet och kollaps i Europa är en erfarenhet och en bitter läxa för många europeiska folk. Det är en läxa som vi inte bara bör utan även har en skyldighet att föra ut till länder som vill bygga ett demokratiskt välfärdssamhälle. Utvecklingsländerna måste få samma möjlighet att utveckla och skapa en ekonomisk modell med fri konkurrens och öppen marknadsekonomi. Det är inte EU:s uppgift att försöka hindra en utveckling mot en välståndsbringande konkurrens. Det är inte för mycket marknadsekonomi som har varit det stora problemet i utvecklingsländerna. Tvärtom är problemet för litet fri ekonomi och för mycket monopol vilket har lett till misshushållning, korruption och stagnation.
Jag delar till fullo uppfattningen om människans behov av rent vatten, fungerande avlopp, basal hälso- och sjukvård, grundläggande utbildning och tillgång till energi. Men det är inte ägandeformen i sig som är det viktigaste utan hög flexibilitet och effektivitet för att fullgöra dessa servicetjänster. Där är konkurrensen av stor betydelse. Utvecklingsländerna behöver naturligtvis ett juridiskt ramregelverk, och kanske är detta ett område där EU kan vara utvecklingsländerna till stor hjälp. Dagens politiska lösningar i många utvecklingsländer är tyvärr ofta ineffektiva och dyrbara och når endast en begränsad del av befolkningen.
De utvecklingsländer som har lyckats ta steget från fattigdom till välfärd och rikedom har alla prioriterat konkurrens och effektivitet, inte monopolbyggande och statlig centralstyrning.
– Herr talman, kommissionär Diamantopoulou, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Hans Modrow för att hans betänkande är så relevant, eftersom tanken uppenbart är att allting skall underordnas kampen mot fattigdomen. Men det måste sägas att ett av kommissionens båda meddelanden – det som har rubriken ”Reform av statsägda företag i utvecklingsländerna, särskilt allmännyttiga företag: Om behovet av att utvärdera alla alternativ” – var minst sagt tankeväckande men också välkommen läsning för mig. Vi läser faktiskt att åtskilliga liberaliseringar och privatiseringar som snabbt genomfördes i utvecklingsländerna, under trycket från strukturanpassningsplaner som ofta påtvingas, har fått förödande konsekvenser genom förlorade arbetstillfällen och en försämring och prisökning av de tjänster som berörs. Vi skulle vilja att kommissionen visade samma tydlighet och objektivitet när den hanterar allmännyttiga tjänster inom själva Europeiska unionen.
I förslaget till betänkande framförs krav på ett första steg i denna riktning, och det skulle vara att kommissionen äntligen går med på att göra en insynsvänlig, offentlig och öppet debatterad utvärdering av liberaliseringens effekter på sysselsättningen, på kvaliteten och omfattningen av de tillhandahållna tjänsterna och på arbetsförhållandena i EU. Detta skulle vara lika nyttigt för EU internt som för att främja en bättre förståelse av situationen i de sydliga länderna. Som jag säger, är vårt mål helt klart att bekämpa fattigdomen och att se till att detta inte bara är tomt prat.
När vi tittar närmare på de olika exempel som anförs i meddelandet, kan vi se att det bland de positiva erfarenheterna finns fall där statsägda företag har förblivit statsägda men där dålig företagsledning och korruption har bekämpats. Företaget har fått en förnyad dynamik och effektivitet i sin förvaltning och framför allt har man genomfört ett normerande och politiskt regelverk med tydliga mål, som är ambitiösa i fråga om utveckling och i fråga om tjänsternas tillgänglighet och kvalitet och som framför allt finansieras genom anpassning av taxorna.
Dessa olika inslag är inte liktydiga med en kommersialisering av statsägda företag enligt kommissionens definition, utan i stället utgör de enligt min mening förutsättningar för en god förvaltning av allmännyttiga tjänster, som vi också måste införa på EU-nivå, kanske genom ett ramdirektiv.
En sista punkt är att de som förespråkar en allmän liberalisering av de allmännyttiga tjänsterna genom Gats-avtalen hävdar att öppnandet av marknaden för allmännyttiga tjänster i utvecklingsländerna endast kan vara till gagn för dessa länder. En mer pragmatisk analys borde leda till en annan ekonomisk utvecklingsstrategi, en som fokuserar på de lokala ekonomiska och sociala aktörerna och på småföretag och mikroföretag – varvid man särskilt bör ta hänsyn till kvinnorna och de grundläggande allmännyttiga tjänsterna – och en strategi som framför allt inte överlämnar sådana företag till de multinationella företagens hänsynslösa aptit. Men på den här punkten får ni ursäkta mig, för jag tror att vi talar om etik.
– Herr talman, kommissionär Diamantopoulou, herr Modrow! När vi talar om stöd till utvecklingen av företagssektorn i politiken för samarbete med tredjeländer, särskilt utvecklingsländer, är det kanske nyttigt att komma ihåg vad den peruanske ekonomen Hernando de Soto påstod i sin bok Han sade att ett av de främsta hindren för den ekonomiska utvecklingen, den ingrediens som saknas, i länder som faktiskt skulle kunna åtnjuta ett avsevärt välstånd, är avsaknaden av lagar om äganderätt som är klart definierade och därför skyddas av den säkerhet som krävs för att de skall ha ett verkligt ekonomiskt värde. Det är därför uppenbart att det mest värdefulla bidrag EU-institutionerna kan lämna – och jag skulle vilja säga över huvud taget det viktigaste bidrag som utvecklade länder kan lämna – är att garantera en rättslig infrastruktur som skyddar rättssäkerheten och att stödja och leda utvecklingen mot demokratisering och erkännande av rättssäkerhetens principer.
I kommissionens dokument berör man bara helt kort denna fråga, som jag anser vara nyckeln, och i betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete tar man sorgligt nog inte alls upp frågan och koncentrerar sig på de tragiska konsekvenserna av den politik som främjas av Internationella valutafonden och Världsbanken. Jag tycker inte att det är rätt, förstår ni, att ens i sådana situationer tillskriva Internationella valutafonden och Världsbanken ansvar för vissa konkurser. Jag tänker på Argentina, där det framstår allt tydligare att misslyckandet, själva statens förfall, inte skall tillskrivas Valutafonden eller Världsbanken utan omfattningen av korruptionen och stagnationen i denna ekonomi.
Det sägs att vi inte vill vara ideologiska, men jag är rädd att det är just vad vi är. Det är bra att beakta alla alternativ. Men jag anser att det politiska alternativ vi måste föreslå är privatisering av företag för att möjliggöra effektivitet och investeringar. Vi vill att tjänsterna skall vara tillgängliga för folket, och att de skall vara tillgängliga i en omfattning och med en kvalitetsnivå som svarar mot de behov som inte tillfredsställs i dag. Jag anser att det är fel att be korrumperade och ineffektiva allmännyttiga företag att tillhandahålla dessa tjänster. Privatiseringsalternativet – både i EU och i utvecklingsländerna – är det politiskt önskvärda alternativet.
–Förutom att analysera EU:s hittillsvarande politik är dessa meddelanden avsedda att utgöra grunden för kommissionens strategier för att främja företagandet i utvecklingsländerna och förbereda kommissionens ståndpunkt om reformen av de statsägda företagen. Jag håller med föredraganden om att tonvikten främst måste ligga på bekämpning av fattigdomen och garantier för de grundläggande tjänsternas tillgänglighet, och att man måste prioritera stödet till små och medelstora företag.
Under de senaste årtiondena har strukturanpassningsprogrammen använts för att försöka svara mot kravet på ekonomisk utveckling. Dessa program har omfattat öppnandet av marknader och olika typer av arrangemang, inbegripet privatisering. Men detta har inte alltid förbättrat situationen. Tvärtom har det påtagligt bidragit till en spridning av fattigdomen i utvecklingsländerna.
Kommissionen hävdar med rätta att det finns olika alternativ för reformering av statsägda företag, som exempelvis en reform av ett offentligt företag utan ändring av dess ägandestruktur, eller partiell privatisering. Det är av yttersta vikt att ta hänsyn till parametrarna när man väljer olika typer av reformer. Vid privatisering måste man ägna särskild uppmärksamhet åt konkurrenslagstiftningen och dess genomförande.
De olika reformalternativen måste vägas mot varandra, och här är det viktigt att göra det civila samhället, särskilt användar- och konsumentorganisationer, kooperativ och fackföreningar, delaktigt i beslutsfattandet och i övervakningen av de åtgärder som vidtas. Under alla omständigheter måste man ta hänsyn till det uttalade överordnade målet för EU:s utvecklingssamarbete – att bekämpa fattigdomen.
Kommissionens meddelande om strategin för framtida stöd till utvecklingen inom företagssektorn i tredjeländer innehåller också en del bra grundidéer. Det är utmärkt att kommissionen bör lägga fram en övergripande strategi för företagssektorn. Det grundläggande målet för den strategin måste helt enkelt vara att det bör göras investeringar i utvecklingsländerna. Folk måste kunna räkna med det. Den kan inte byggas på principen om den outsinliga brunnen.
Det är viktigt att ge ett konkret stöd till små och medelstora företag och till kooperativ genom rådgivning inom områdena tjänster, yrkesutbildning och företagsmodernisering och att främja mikroföretagen, framför allt genom att se till att ekonomiska resurser blir tillgängliga. Ändå är det viktigt att komma ihåg att företag och kooperativ i utvecklingsländerna också behöver kunder som tänker spendera sina pengar, och den marknad som har störst köpkraft är vi, EU. Därför måste kanalerna för rättvis och hållbar handel fås att fungera på ett sådant sätt att EU-konsumenterna kan stödja företag och producenter i utvecklingsländerna genom sina egna beslut om inköp.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
(1)
| sv |
Det andra europeiska toppmötet om romer (debatt)
Talmannen: Nästa punkt på dagordningen är de muntliga frågorna till rådet och kommissionen om det andra europeiska toppmötet om romer. (B7-0013/2010; B7-0014/2010; B7-0202/2010; B7-0203/2010).
Monika Flašíková Beňová: Det finns en rad gemensamma nämnare mellan alla de parlamentsfrågor som har riktats till kommissionen och rådet inför det stundande europeiska toppmötet om romer.
För det första finns det ett utbrett missnöje med hur situationen ser ut för de flesta romer i EU. Denna fråga hänger också nära samman med ett missnöje med den låga utnyttjandegraden när det gäller struktur- och föranslutningsstöd för att integrera romerna i resten av samhället, liksom deras sociala rehabilitering. En annan viktig punkt är den roll som civilsamhället, inklusive romska organisationer, måste spela för att hitta lösningar.
Båda punkterna är viktiga men jag anser att det också är mycket viktigt hur man löser dessa problem. Låt oss vara ärliga - efter många år av vaga politiska deklarationer och inaktivitet känner många av oss nu ett akut behov av att äntligen övergå till konkreta åtgärder. Jag är en varm förkämpe för mänskliga rättigheter och alla mina anföranden här i Europaparlamentet under de senaste sex åren har skett mot bakgrund av detta. Under dessa sex år har jag även lyssnat till många diskussioner om diskriminering mot etniska romer och behovet av lösningar på etniska romers problem. Trots denna omfattande debatt har vi inte lyckats ta några avgörande steg mot en konkret lösning och detta beror framför allt på att vi inriktar oss för mycket på den tekniska termen ”diskriminering” och inte tar itu med de verkliga orsakerna till romernas aktuella situation.
Om vi verkligen vill ta itu med romerproblemet måste vi först och främst fokusera på att internationella fördrag om nationell rätt och internationella konventioner ska följas. Jag tänker framför allt på konventionen om barnets rättigheter, vars bestämmelser många romska familjer bryter mot. Jag syftar på Slovakien, där det tillhandahålls gratis barnomsorg och gratis undervisning i primär- och sekundärskolor. Allt detta tillhandahålls och finansieras av staten. Men inte ens på dessa två områden respekteras barnens grundläggande rättigheter.
Om vi verkligen vill ha en objektiv diskussion om hur vi ska lösa romernas problem måste vi inrikta oss på skälen och orsakerna till diskrimineringen.
Hélène Flautre: Herr talman! Byrån för grundläggande rättigheter rapporterar att romerna utsätts för alla former av diskriminering på alla områden, oavsett om det rör sig om tillträde till arbetsmarknaden eller tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning eller bostäder. Romerna är därför den mest diskriminerade minoriteten i Europa.
År 2009 hade exempelvis i genomsnitt en av fyra romer utsatts för våldsbrott - särskilt överfall, hot och svåra trakasserier - vid åtminstone ett tillfälle under de föregående tolv månaderna, samtidigt som en av tre romer hade förhörts av polisen i genomsnitt fyra gånger under de föregående tolv månaderna. Deras marginaliserade situation förstärks av de inte är medvetna om vilka rättigheter de har.
Denna situation rör nästan 10 miljoner personer i EU, som nu har begåvats med stadgan om de grundläggande rättigheterna och snart kommer att underteckna Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta reser tvivel kring icke-diskrimineringspolitiken och om hur effektiva dessa rättigheter är, både på EU- och på medlemsstatsnivå. Det var först på grund av det rasistiska våldet i Italien i december 2007 som en storskalig EU-mobilisering på hög nivå äntligen resulterade i att det första europeiska toppmötet om romer anordnades i september 2008.
Uppmaningarna om en ramstrategi på EU-nivå för integrering av romer, inklusive ett direktiv om integrering av romer, har fortfarande inte lett till några konkreta resultat. De medlemsstater - till exempel Frankrike och vissa andra - som har behållit tillfälliga regler för bulgarers och rumäners tillträde till sina marknader straffar främst romer, och de måste avskaffa dessa regler så snart som möjligt som ett tecken på sin goda politiska vilja.
Medlemsstaterna måste slutligen upphöra att förhandla fram bilaterala återtagandeavtal med Kosovo, som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, har visat leder till att romer skickas tillbaka till blyförgiftade läger i norra Mitrovica.
När det gäller Europeiska kommissionen skulle jag vilja påminna kommissionen om Europaparlamentets resolution av den 11 mars 2009 om romernas sociala situation och om att förbättra deras tillträde till arbetsmarknaden i EU. Eftersom det i år är Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning tycker jag att vi åtminstone borde kunna bestämma oss för att använda våra instrument och våra strukturfonder så bra som möjligt för att försöka lösa denna allvarliga situation.
Diego López Garrido: Herr talman! Jag ska besvara frågorna från Monika Flašíková Beňová och Hélène Flautre i en fråga som direkt berör mänskliga rättigheter, som berör oss alla, och som även berör en stor befolkningsgrupp. Som ni känner till är ju romerna den största etniska minoriteten i EU, och man kan inte påstå att de har samma levnadsstandard som den genomsnittlige EU-medborgaren.
När det gäller de frågor som har riktats till mig rör den första frågan strukturfonderna på detta område. Jag framhåller att de slutsatser som det spanska ordförandeskapet har för avsikt att anta i rådet innehåller dessa tio grundläggande principer, som innefattar revideringen eller ändringen av strukturfondernas befintliga operativa program, liksom framtida bestämmelser för perioden 2014 och framåt.
Vi har betonat att strukturfonderna bör utnyttjas fullt ut för att främja integreringen av romerna. Framför allt har vi föreslagit att integrerade åtgärder ska vidtas både på landsbygden och i städerna, på grundval av den ändring som nyligen gjordes av artikel 7 i Europeiska regionala utvecklingsfonden. Målet är ett övergripande främjande av romska befolkningsgrupper som startar med förbättringar av deras livsvillkor och sociala situation.
Den andra frågan rör de åtgärder som ska vidtas av lokala myndigheter. Vi är medvetna om att för att romerna ska få tillgång till strukturfonderna måste romska organisationer och romerna själva ta aktiv del i alla skeden av processen, dvs. både i planeringen, förvaltningen, övervakningen och utvärderingen av europeiskt stöd.
I sina slutsatser kommer rådet även att föreslå att Europeiska kommissionen tillhandahåller tekniskt stöd och teknisk vägledning till medlemsstater och lokala myndigheter, och att den underlättar horisontell samordning mellan medlemsstater och vertikal samordning från EU-nivå ned till nationell, regional och lokal nivå.
I den tredje frågan tillfrågas rådet om ordförandeskapstrojkan har ett strategiskt förslag eller en strategisk dagordning på detta område. Jag kan bekräfta att romernas sociala och ekonomiska integration uttryckligen tas upp i det program som ordförandetrojkan har utarbetat. Denna avsikt fastställs i det program som antagits enhälligt av rådet (allmänna frågor) och ingår därför i strategin för de kommande 18 månaderna, som är den period som ordförandetrojkans program omfattar.
Vi inser att vi måste göra åtaganden som rör både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. För att komma till rätta med ojämlikheter måste vi på kort sikt prioritera de instrument som jag nämnde tidigare och anta en handlingsplan för att genast ta itu med frågor som att elever går i särskilda skolor som i vissa fall helt eller delvis är avsedda för romska barn - en situation som ger upphov till tydlig segregation - bostadsproblem, som nämndes tidigare, hälsofrågor och tillträde till arbetsmarknaden.
På lång sikt vill vi även se en horisontell strategi som integrerar frågan om romerna på alla EU:s politiska områden. Detta måste genomföras med hjälp av den öppna samordningsmetoden och på områden som grundläggande rättigheter, bekämpning av diskriminering, regional utveckling, utbildning, tillträde till den offentliga arbetsmarknaden och tillgång till samhällstjänster.
När det gäller frågan om icke-diskriminering är det avslutningsvis välkänt att det spanska ordförandeskapet, ja hela ordförandeskapstrojkan, har för avsikt att främja antagandet av ett direktiv som vi under en längre tid har arbetat med att anta eller slutföra på EU-nivå: ett integrerat direktiv om bekämpning av diskriminering och främjande av lika rättigheter. Detta är oerhört viktigt för just de grupper som är särskilt diskriminerade, och framföra allt den romska befolkningsgruppen.
Viviane Reding: Herr talman! Jag vill tacka Hannes Swoboda och hans kolleger för att de har lagt fram denna muntliga fråga om det europeiska toppmötet om romer. Den ger kommissionen tillfälle att uttrycka sitt engagemang för att garantera dels skyddet av grundläggande rättigheter, dels fullständig social och ekonomisk integrering i våra samhällen. Vi har precis hört rådet vädja till medlemsstaterna att gå vidare och låta detta ingå som en självklar del i sin politik.
Som ni känner till genomförs denna debatt bara några veckor före det andra toppmötet om romer, som kommer att anordnas av det spanska ordförandeskapet i Córdoba den 8-9 april. Kommissionen välkomnar och stöder aktivt detta initiativ. Initiativet blir ett välkommet tillfälle att göra en utvärdering av den utveckling som har ägt rum på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå sedan 2008. Detta kommer sedan att hjälpa oss att få ett gemensamt framtidsperspektiv.
Det första toppmötet hölls för två år sedan. Hur långt har vi kommit? Man kan betrakta ett glas som halvfullt eller halvtomt. Naturligtvis har det skett betydande förbättringar, men det finns också stora luckor. Er fråga tar med rätta upp den centrala roll som EU:s instrument och politik spelar och hur viktigt det är att stärka samarbetet mellan alla centrala aktörer - medlemsstaterna, EU-institutionerna, internationella organisationer och civilsamhället.
Kommissionen har åtagit sig att genomföra ett direktiv som förbjuder diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung, och diskrimineringen av romer omfattas till fullo av detta direktiv. Vi har nu lagstiftning på EU-nivå och rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet, och detta kommer att vara ett viktigt redskap för att bekämpa den rasism som romerna utsätts för.
Senast i november i år ska alla medlemsstater, i enlighet med rambeslutet, ha infört straffrättsliga påföljder för rasistiska och främlingsfientliga brott. Som jag redan har meddelat åtar jag mig att noggrant övervaka genomförandet av detta rambeslut.
Kommissionen är fullt medveten om att detta inte är tillräckligt och att stark lagstiftning behöver kompletteras med information och kampanjer för att öka romernas medvetenheten om vilka rättigheter och skyldigheter de har. Därför tar kommissionen upp romerfrågorna inom ramen för informationskampanjen för mångfald mot diskriminering och i särskild utbildning för jurister.
Med all rätt betonades strukturstöd, landsbygdsutvecklingsstöd och föranslutningsstöd som viktiga bidrag till förändring eftersom de gör det möjligt för medlemsstaterna att genomföra ambitiösa program som specifikt inriktas på romerna. Det är uppenbart att dessa program måste vara väldigt jordnära, pragmatiska, evidensbaserade, och att de måste ta upp romernas livsvillkor i all dess komplexitet.
Det räcker inte med slagord för att lösa detta problem. Det behövs mycket konkret arbete. Därför uppmuntrar kommissionen medlemsstaterna att i högsta möjliga grad utnyttja dessa stöd för att stödja integreringen av romer. Vi har därför gjort en rad bilaterala besök på hög nivå till medlemsstater med stor romsk befolkning. Dessa bör leda till konkreta åtaganden med överenskomna mål. Det första evenemanget ägde rum i Ungern i oktober 2009 med fullständigt samarbete från den ungerska regeringens sida. Andra liknande evenemang kommer att anordnas framöver.
Ett annat konkret exempel på kommissionens åtagande att använda strukturfonderna för att hantera utestängningen av romer är det ändringsförslag som har lagts fram till artikel 7.2 i förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden. En kraftig majoritet här i parlamentet röstade för er kollega Lambert van Nistelrooijs betänkande i början av förra månaden, en åtgärd som öppnar vägen för en ny politik och nya möjligheter för stöd till bostäder åt marginaliserade samhällen där vi specifikt, men inte uteslutande, kan fokusera på romer.
Avslutningsvis finns det tack vare Europaparlamentet ett pilotprojekt för integrering av romer, med en budget på 5 miljoner euro över två år. Detta pilotprojekt omfattar förskoleverksamhet, egenföretagande med hjälp av mikrokrediter och medvetandegörande av allmänheten. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och Världsbanken kommer gemensamt att utvärdera pilotprojektet. Jag ser verkligen fram emot utvärderingen eftersom den kommer att ge oss information om vad vi har gjort bra och vilka brister som finns, så att vi kan arbeta vidare med dessa och gå vidare med mer riktade åtgärder längre fram.
Kommissionen och det tjeckiska ordförandeskapet lanserade Europeiska plattformen för integrering av romer som ett gemensamt initiativ i april 2009. Plattformen har som mål att föra samman relevanta aktörer på europeisk, nationell och internationell nivå, liksom civilsamhällets aktörer, och göra den befintliga politiken mycket mera konsekvent. Plattformen har lett till utarbetandet av gemensamma grundläggande principer för integreringen av romer, vilka bifogades de slutsatser om integrering av romer som rådet antog i juni förra året. I dessa slutsatser uppmanas kommissionen att ta hänsyn till de tio grundläggande principerna när den utarbetar och genomför sin politik. Ytterligare möten i plattformen förväntas äga rum under det spanska och det belgiska ordförandeskapet. Det är således ingen engångsföreteelse utan något som följs upp. Jag välkomnar verkligen ordförandeskapstrojkans kraftfulla åtagande om att nå detta mål, för vi måste hjälpas åt för att göra framsteg. Kommissionen kommer att fortsätta bidra till trojkans åtgärder genom sin politik och sina instrument, naturligtvis i nära samarbete med medlemsstaterna och civilsamhället.
Inför toppmötet om romer vill jag upplysa parlamentet om att jag och min kollega, kommissionsledamot László Andor, kommer att lägga fram ett meddelande om social integrering av romer, där vi undersöker framtida utmaningar och drar upp riktlinjerna för hur EU kan bidra till att möta denna utmaning. Detta meddelande kommer sedan att ligga till grund för diskussionerna i Córdoba.
Lívia Járóka: Utöver ett mer effektivt genomförande av internationella och nationella anti-diskrimineringslagar, som kommissionsledamot Viviane Reding precis nämnde, måste vi i Córdoba fästa särskild vikt vid den ekonomiska aspekten av integreringen av romerna, eftersom deras integrering på arbetsmarknaden och på utbildningsområdet är av centralt ekonomiskt intresse för medlemsstaterna. De senaste åren har en rad internationella organisationer utarbetat framsynta planer, men de har inte genomförts på medlemsstatsnivå på grund av att de inte har varit tillräckligt bindande, att det inte har funnits möjlighet att utfärda sanktioner och att det inte har anslagits tillräckliga budgetmedel.
EU är kapabelt att garantera utveckling, lämpligt genomförande och utvärdering baserat på tydliga indikatorer i en icke-obligatorisk gemenskapsstrategi som går utöver icke-bindande lagstiftningsåtgärder. Som Europaparlamentets föredragande för EU:s strategi för romer anser jag att det är extra viktigt att man i strategin definierar de krisområden inom medlemsstaterna där det krävs omedelbara ingripanden. De sociala ojämlikheterna är ojämnt fördelade mellan geografiska regioner, med extrem fattigdom och social utslagning koncentrerat till vissa tätbefolkade mikroregioner där det bor både romer och icke-romer. Detta lägger allvarliga hinder i vägen för EU:s sociala utveckling. Dessa regioner bör undantas från en konkurrens som är orättvis för dem, och man bör börja utveckla dem genom att använda intensiva program som är anpassade till just deras behov.
I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör lokala organisationer ansvara för tillsynen och övervakningen av strategin. Jag föreslår dessutom omfattande undersökningar av de lokala målgruppernas behov, liknande dem som har genomförts för jordbruksprojekt i Irland. För att kunna utvärdera programresultaten är det också nödvändigt att samla in statistikuppgifter fördelade efter etniska grupper och utvärdera dessa separat. Enligt PPE-gruppen är detta de viktigaste frågorna som bör avhandlas under toppmötet i Córdoba.
Claude Moraes: Herr talman! Precis som föregående talare nämnde, och som kommissionsledamoten nämnde, är detta ett mycket komplext problem. Den muntliga fråga som vi lägger fram i dag är därför ett försök från vår grupp, och säkert alla grupper, att förnya och gjuta nytt liv i debatten om romerfrågan.
Romska befolkningsgrupper i Europa fortsätter att utsättas för en oacceptabel nivå av fördomar och i många fall våld. Som vi kan se från initiativet ”Decenniet för integrering av romer” vill parlamentet verkligen se en helhetsstrategi.
Vi har emellertid talat om denna helhetsstrategi tidigare. Parlamentet har ett behov av att ompröva vad vi har gjort, allt ifrån frågan om mikrokrediter till bekämpningen av rasistiskt våld. För alla dessa komplexa frågor krävs en helhetsstrategi.
Det finns allt fler bevis för att situationen på fältet inte förbättras tillräckligt mycket. Organisationen Open Society Institute rapporterar att de fördomar och det våld som romer i Europa möter inte minskar. I undersökningen från byrån för grundläggande rättigheter angavs dessutom att romerna utsattes för mer diskriminering än någon annan grupp i undersökningen.
Vi är skyldiga parlamentet att se till att befintlig lagstiftning - direktivet om likabehandling, rådets ram för att bekämpa våld - faktiskt genomförs. Som redan har nämnts är det tack vare vår helhetsstrategi som vi betraktar detta som ett komplext problem, men ett problem som kräver handling, en integrerad strategi, en helhetsstrategi.
Se därför denna muntliga fråga som ett försök att gjuta nytt liv i debatten och ett försök till nya lösningar och att genomföra den redan befintliga lagstiftning som syftar till att hjälpa romska befolkningsgrupper.
Renate Weber: Herr talman! Inför det andra toppmötet om romer skulle jag vilja dela med mig av några idéer med förhoppningen att de så snart som möjligt kommer att omsättas i handling.
För det första anser jag verkligen att vi behöver en bred och konsekvent strategi om integrering av romer och vi behöver också en handlingsplan med tydliga riktmärken och tillräckliga budgetmedel. Denna strategi bör inte bara omfatta EU:s medlemsstater utan även andra länder med romska befolkningsgrupper, som antingen ingår i utvidgningsprocessen eller i grannskapspolitiken, så att EU kan använda sina allra bästa redskap i politiken för romer.
För det andra är jag övertygad om att vi måste dra lärdom av jämställdhetspolitiken, framför allt införlivandet av ett jämställdhetsperspektiv i all politik. Att låta romerfrågan ingå som en självklar del i all politik bör bli den strategi som alla EU-institutioner arbetar efter.
När det kommer till sakkunniga om romer bör vi för det tredje överväga ett visst mått av positiv särbehandling. Framför allt bör vi anställa romer som experter i rådet, kommissionen och parlamentet. Därför har jag förberett skrivelser till Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy och kommissionens ordförande José Manuel Barroso där jag rekommenderar dem att föregå med gott exempel och anställa romer som rådgivare.
Jean Lambert: Herr talman! Jag vill upprepa uppmaningarna om en helhetsstrategi.
Som nämnts är det i år det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, som vi vet är svårt i dessa recessionstider. Därför har vi krävt att det ska knytas sociala villkor till räddningspaketen så att de mest utestängda personerna inte halkar ännu mer efter.
Vi har redan hört att klyftan ökar. Därför måste vi i vår EU 20-strategi också ta hänsyn till behovet av att minska klyftan mellan fattiga och rika.
Ändringarna av det regionala utvecklingsstödet är betydelsefulla. Vi håller med rådet om att lokala myndigheter är viktiga. Det är ofta på den nivån som diskrimineringen är mest påtaglig, när det gäller bostäder och romernas särskilda behov på detta område, när det gäller utbildning och när det gäller polisen, som har till uppgift att skydda och inte bara kriminalisera befolkningen, vilket verkar vara fallet i vissa medlemsstater.
Vi vill se samtjänster av hög kvalitet. Rådet kommer säkert ihåg sin rekommendation om aktiv integrering av dem som står längst från arbetsmarknaden, där samhällstjänster av hög kvalitet ses som avgörande.
Vi är intresserade av att få reda på om rådet och kommissionen är nöjda med stödens nuvarande utnyttjandegrad.
Jag välkomnar även den kontextuella ändring när det gäller att motverka rasism och främlingsfientlighet som kommissionen kraftfullt redogjorde för. Jag hoppas att alla medlemsstaters regeringar ställer sig bakom dessa ideal.
Peter van Dalen: Herr talman! Det är både bra och nödvändigt att parlamentet bryr sig om romernas öde. Under de senaste århundradena har diskriminering kanske varit det minst onda de har drabbats av. Det är nödvändigt att använda EU-stöd och EU-direktiv för att främja integreringen av romer och få slut på deras missgynnade ställning. Dessutom anser jag att det är viktigt att utveckla en bra strategi för att se till att EU:s miljoner verkligen når de människor som är i behov av dem. Betoningen måste ligga på utbildning. Vi måste göra det möjligt för de romska barnen att bryta sig ur den negativa cykel som tyvärr är verklighet för dem.
Jag vill emellertid föra in ytterligare två aspekter i dagens diskussion. För det första är det inte bra att många romer har kvar en offermentalitet. De måste även själva agera för att få bort många av de övergrepp som sker i deras samhällen.
För det andra kan integreringen av romerna inte genomföras med hjälp av EU-stöd och EU-lagstiftning. I slutändan måste de medlemsstater där romerna bor, och ofta har bott i många generationer, ta på sig en ledande roll när det gäller integreringen av romerna i sina egna länder. Detta är en social i mycket högre grad än en politisk eller ekonomisk utmaning. EU-stöd kan och bör som mest ge en hjälpande hand.
Cornelia Ernst: Herr talman! I december 2009, när jag besökte Pristina och Mitrovica och såg hur människor bodde i Mahala, och framför allt i de blyförgiftade lägren, blev jag ganska chockad, framför allt av barnens belägenhet. I nästan varje konversation som jag hade berättade man att situationen är fruktansvärd, inte bara i Kosovo utan även i många andra europeiska länder, för en av de äldsta befolkningsgrupperna i Europa, nämligen romerna. Jag träffade Bekim Syla från dokumentationscentrumet för romer och ashkali i Pristina, som hälsade oss med orden ”Vi har tröttnat på att prata”.
Det krävs handling och vår främsta förväntning på toppmötet i Córdoba är därför att det kommer att bli mer än bara prat och att vi kommer att få se omedelbar handling. Omedelbar handling innebär att vi inte får vila på lagrarna och gömma oss bakom de EU-direktiv som genomför principen om lika behandling och lika behandling av personer oavsett ras eller etniskt ursprung, och inte heller ramdirektivet om sysselsättning, för det leder ingen vart. Omedelbar handling kräver att vi erkänner och inser att dessa direktiv inte räcker för att skydda romerna i EU från nedsättande och diskriminerande behandling och - det allra viktigaste - inte räcker för att de ska kunna integreras permanent. Vad vi behöver är därför en EU-strategi för romer som integreras på alla politiska områden och genomsyrar all politik.
De flesta regeringars projekt är bara sporadiska åtgärder. Vad vi behöver är politiska initiativ på medellång och lång sikt. Vi är i akut behov av åtgärder för de romska befolkningsgruppernas ekonomiska utveckling. EU får inte vänta till 2014 med att göra EU:s struktur- och regionalstöd mer flexibelt. Det måste ske nu, så att även romerna kan utnyttja stödet. Detta innefattar mikrokrediter, som måste utfärdas med så lite byråkrati som möjligt, exempelvis för att återuppbygga romska bosättningar. Det innefattar väldigt specifika åtgärder för att främja hälsa, utbildning, yrkesutbildning och utveckling av arbetsmarknaden. Jag vill förtydliga att inget barn bör misslyckas på grund av utbildningsmässiga eller språkliga hinder. GUE/NGL-gruppen vill inte ha skolor för romer, utan skolor för alla, där även romer kan få undervisning.
Jag skulle vilja tillägga att det inte bara handlar om pengar, utan även om att vidta avgörande åtgärder för att motverka rasism. Antiziganism får inte betraktas som, eller fortsätta att vara, en ringa förseelse. Det måste bestraffas som ett brott. EU bär en stor del av ansvaret för i vilken utsträckning vi förhoppningsvis snart kommer att skapa rättvisa för de fler än 10 miljoner romerna i Europa. Allt startar nämligen med rättvisa och bör fortsätta med jämlikhet. För detta behöver vi ett mycket tydligt politiskt ”Ja” och en resolut, kraftfull europeisk ramstrategi, och - för att vara helt ärlig - ett passionerat engagemang från vår sida, som ledamöter av Europaparlamentet och som människor, för denna befolkningsgrupp - romerna och sinterna. Låt oss agera nu.
Jaroslav Paška: för EFD-gruppen. - (SK) Det andra europeiska toppmötet om romer kommer säkert att innebära en stor möjlighet för deltagarna att dela med sig av sina erfarenheter av resultaten av de många åtgärder som har vidtagits för att uppmuntra romernas framgångsrika integrering i samhället.
Historikerna säger att romerna kom till Europa någon gång mellan 400- och 800-talet e.Kr., och många europeiska nationer har sedan dess försökt hitta ett sätt att leva tillsammans med romerna på bästa möjliga sätt. Trots att vi har försökt i tusen år måste det objektivt erkännas att vi inte har lyckats hitta ett sätt att på allvar integrera romerna i vårt samhälle. Jag vet inte om orsaken till de ihållande problemen ligger hos oss eller hos dem, men baserat på erfarenheterna från mitt hemland vet jag att det är meningslöst att hjälpa dem bara genom att ge.
Vår regering har samlat in stora summor pengar genom att beskatta alla arbetande personer och sedan gett pengarna till romerna för att göra det möjligt för dem att leva ett värdigt liv. Man har byggt moderna lägenheter och gett till romerna, samma lägenheter som andra personer har varit tvungna att köpa. Vår regering gav romerna tillträde till arbetsmarknaden och tillgång till läkarvård och utbildning på lika villkor som alla andra medborgare. Samma stöd och sociala förmåner ges till de arbetslösa romerna som till andra medborgare.
Så vad är då resultatet? Moderna bostäder har förstörts medan sanitetsutrustning och annan inredning monteras ned och stjäls. De människor som bor i dessa lägenheter kastar ut avlopp och sopor genom fönstret och direkt ut på gatan. De vill inte arbeta, även om den lokala regeringen erbjuder dem arbete. De jagar ut sjukvårdspersonal som har gett dem skydd mot infektionssjukdomar ur sina bosättningar. Barn är vanvårdade, hungriga och går ofta inte ens i skolan. Därför är jag övertygad om att om vi verkligen vill hjälpa romerna måste vi först av allt anstränga oss för att lära alla romska barn ett civiliserat, kulturellt och anständigt liv.
Zoltán Balczó: (HU) Eftersom jag kommer att tala ungerska, mitt modersmål, kommer jag i stället för att använda standardtermen romer använda ordet zigenare, som inte har någon nedsättande klang i mitt språk och som även används i författningen.
Denna punkt på föredragningslistan handlar om åtgärder för att undvika att zigenare utestängs och diskrimineras. Grundförutsättningen för en lösning är social integrering av zigenarna. Skolor fyller en viktig funktion på detta område. I många fall finns det skäl till positiv särbehandling för att få bort ojämlikheter. När minoritetsaktivister hör detta ropar de genast segregering, även om målet är snabb integrering.
I vissa regioner i Ungern har generationer zigenare vuxit upp i familjer som levt på bidrag i stället för att arbeta. Vi kan inte lösa problemet om vi inte skapar arbetstillfällen. Därför måste vi upphöra med vår nyliberala ekonomiska politik. Inte ens den allvarliga sociala situationen kan motivera lagbrott. I Ungern står zigenarna för en mycket hög procentandel av alla brott. Vi måste agera mot detta, inte bara för att gynna majoriteten i samhället, utan även för att gynna de ärliga zigenarna. Vi har aldrig angett genetiska eller etniska benämningar som ett skäl. Det handlar inte om rasism. Vi har bara angett särskilda sociokulturella omständigheter som bakgrund. Om vi rutinmässigt stigmatiserar personer som för fram sådana åsikter som rasister för vi inget annat än en strutspolitik och gömmer huvudet i sanden.
Vi måste tillsammans komma fram till en lösning. För att göra det är det absolut nödvändigt att zigenarna har ledare som erkänns av dem själva och av samhället i stort. Vi behöver en gemensam EU-strategi, men detta bör vara en strategi där vi tar upp alla aspekter av frågan och försöker hitta en lösning genom att med ärligt uppsåt undersöka dessa aspekter.
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Liva Járóka till hennes försvar av romerna inom EU-institutionerna. Det bör påpekas att Livia Járóka och PPE-gruppen har utformat den första EU-strategin för integrering av den romska minoriteten och föreslagit specifika gemenskapsåtgärder som gynnar över nio miljoner medborgare som bor i EU. Romernas situation är annorlunda än situationen för andra nationella minoriteter i EU. Därför måste vi anta särskilda åtgärder för dem.
Det andra europeiska toppmötet om romernas integrering som ska hållas i Córdoba kommer att fungera som ett forum där man på ett resolut sätt men utan den paternalistiska attityd som fanns tidigare ska ta itu med problemen för denna folkgrupp. Särskilda finansiella och rättsliga instrument kommer att utarbetas för att gynna en minoritet som måste få spela en ledande roll när det gäller utformningen av sin egen framtid. Jag instämmer i att ingen har rätt att göra politiska vinster på deras bekostnad.
Bara om kommissionen, rådet och medlemsstaterna agerar på ett sektorsövergripande, samordnat sätt kan detta leda till positiva resultat för romerna. De olika kommissionsledamöter som är inblandade måste samordna sin strategi för att få slut på alla handlingar som utestänger eller diskriminerar romer. Rådet bör tillsammans med medlemsstaterna främja romernas fullständiga integrering.
Avslutningsvis är medlemsstaterna ansvariga för att främja åtgärder för att bekämpa den diskriminering som romerna så ofta utsätts för. Tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning av hög kvalitet, fortbildning och omskolning är absolut nödvändiga mål för att romerna ska kunna få ett anständigt arbete och fullt ut delta i det civila samhället. Därför är det viktigt för lokala myndigheter att vara delaktiga, och jag känner mycket väl till vad jag talar om. Vi måste göra allt vi kan för dem, men inget kan göras utan dem, och i denna kammare har vi redan haft några utmärkta ledamöter som har varit romer.
Kinga Göncz: (HU) Jag anser att det andra europeiska toppmötet i Córdoba är ett utmärkt tillfälle att titta på vad vi har uträttat de senaste åren när det gäller integreringen av Europas största och mest utsatta etniska minoritet, romerna. För det första vill jag betona att vi har tagit mycket viktiga steg för att göra detta till en EU-fråga. Detta är inte bara en central- och östeuropeisk fråga, utan en fråga som rör hela Europa. För att kunna hitta lösningar måste vi använda samma strategi framöver. Europaparlamentet har tagit viktiga steg genom att anta en resolution om nödvändigheten av en strategi för romer. Tyvärr har denna inte antagits än och vi hoppas verkligen att ytterligare betydelsefulla steg kommer att tas under ordförandeskapstrojkans och den nya kommissionens mandatperiod. Europaparlamentets rapport 2009 om romernas sociala situation och arbetsmarknadssituation var en viktig milstolpe, och vi har kommit halvvägs genom decenniet för integrering av romer, som också är ett viktigt program. För att vår strategi ska bli framgångsrik måste vi fastställa i vilken grad stödet från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden har utnyttjats, och om och under vilka omständigheter de har bidragit till romernas sociala integrering. Vi behöver få tillgång till uppgifter, men vi är medvetna om att uppgifter om etniskt ursprung alltid är känsliga, och vi måste vara försiktiga när vi begär och hanterar dessa uppgifter. Samtidigt som många positiva steg har tagits konstaterar vi också att genomförandet av återtagandeavtal även har gett upphov till en rad problem. Kosovo har redan nämnts i detta sammanhang Jag hoppas verkligen att toppmötet kommer att bidra till att lösa dessa frågor.
Nicole Kiil-Nielsen: (FR) Herr talman! Vi känner verkligen av romerfrågan i min hemregion, västra Frankrike. I Nantes vräks över tusen romer från ett ställe efter ett annat på grund av att det saknas statligt reglerade platser där de kan bo. De få kommuner som har anläggningar som kan ta emot romer, exempelvis Rezé och Indre, i tätorten Nantes, balanserar på gränsen till vad de klarar av och saknar de offentliga myndigheternas stöd. De mest proaktiva och öppna borgmästarna står därför inför enorma svårigheter. Åtgärderna får inte ske på lokal nivå. De måste ske globalt. Integreringen av romer måste införlivas i all EU-politik så att vi kan få slut på den diskriminering som dessa EU-medborgare utsätts för.
Jag skulle också vilja uppmärksamma kvinnornas särskilda situation. Romska kvinnors problem är särskilt påfallande, exempelvis när det gäller våld inom äktenskapet och oönskade graviditeter. I Frankrike kommer enligt Läkare i världen en av två romska kvinnor, eller 43 procent av denna grupp, att ha gjort abort innan de har fyllt 22 år. Genomsnittsåldern för första graviditeten är 17 år. Endast tio procent av de romska kvinnorna använder preventivmedel. EU måste därför inkludera ett genusperspektiv i alla studier och lagar som rör romerna. Utbildning måste prioriteras. Vi måste snabbt agera tillsammans med de romska befolkningsgrupperna för att göra dem medvetna om vilka grundläggande rättigheter de har och underlätta deras tillgång till samhällstjänster.
Jag hoppas att EU vid det andra europeiska toppmötet om integrering av romer kommer att visa att man är fast besluten att hantera romerfrågan på ett heltäckande sätt.
Lorenzo Fontana: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Romerfrågan håller på att bli alltmer komplex och kräver effektiva och omedelbara åtgärder. Romernas företrädare, institutionerna, olika organisationer och en del av civilsamhället kräver att de ska integreras i den socioekonomiska väven. Men den grundläggande punkten förs sällan fram, nämligen att integrering är en historisk och kulturell process som omfattar två sidor.
Utan verklig vilja från vissa romers sida att acceptera de regler och den kultur som gäller i de länder där de bor, och så länge de inte avstår från allt beteende som är oförenligt med ett harmoniskt samhälle, kommer de aldrig att integreras. I så fall kan vi fortsätta komma på projekt och anslå medel, men vi kommer aldrig att få se några lyckade resultat.
Denna utmaning bör inte hanteras med demagogi. Vi ber att frågan ska hanteras med lämplig pragmatism och att hänsyn ska tas till att den oroväckande ekonomiska situationen och sysselsättningssituationen kommer att bli en faktor som kommer att göra det mycket svårare att integrera romerna på arbetsmarknaden. Vi anser att hundratals år av historia lär oss att integrationsproblemen inte enbart kan skyllas på värdländerna och att ansvaret för den nuvarande bristen på integration åtminstone bör tillskrivas båda parter.
Simon Busuttil: (MT) Jag vill också uttrycka mitt stöd, särskilt till Europaparlamentsledamoten Lívia Járóka, som oförtrutet har arbetat med detta känsliga och viktiga ämne. Som mina kolleger nämnde är romernas situation i Europa något som inte bara berör ett begränsat antal länder. Det är en situation som berör hela EU, eftersom den romska befolkningsgruppen är den största etniska minoriteten i Europa. Mot bakgrund av detta är det nödvändigt att utvärdera vad EU för närvarande gör, så att vi kan se vad vi kan göra bättre. Det var glädjande att höra Europeiska kommissionens vice ordförande Viviane Reding ge oss en fullödig förklaring på detta område. Och detta kommer lägligt, med tanke på det stundande toppmöte om romer som ska hållas i Córdoba nästa månad. Det som är säkert är att vi inte kan lämna situationen oförändrad eftersom den inte kommer att lösa sig av sig själv. Om vi inte vidtar de åtgärder som krävs kommer dessa personer fortfarande att vara marginaliserade och vara kvar i fattigdomsfällan. Därför måste vi anta en integrationspolitik som medför att den romska befolkningsgruppen verkligen får tillgång till de möjligheter som är öppna för andra, framför allt måste dessa personer få möjlighet att arbeta, att utnyttja sin kapacitet, att leva ett anständigt liv och att vara framgångsrika. Därigenom kommer de inte bara att stödja sig själva utan även ge ett bidrag till de samhällen där de bor. För att uppnå detta måste vi emellertid vidta de åtgärder som krävs för att avlägsna de kvarvarande hindren. Med tanke på nästa månads toppmöte hoppas jag att Europaparlamentets budskap här i kammaren om solidaritet med romerna går fram.
María Muñiz De Urquiza: (ES) Herr talman! Tio miljoner romer i Europa motsvarar en medelstor EU-medlemsstat, om de vore en stat. Men det är de inte. Romerna har alltid satt sin europism framför alla gränser. De är som andra klassens medborgare just på grund av den diskriminering som de har utsatts för genom historien, inte bara på områden som utbildning, hälsovård och bostäder, utan även som migranter, som utgör kärnan i deras kultur.
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har sagt att romska migranter behandlas annorlunda än andra europeiska migranter i vissa EU-länder, vilket är en flagrant överträdelse av rätten till fri rörlighet.
S&D-gruppen strävar efter att bygga upp ett Europa där etniska och kulturella minoriteter erkänns, och där vi rör oss framåt mot ett inkluderande EU-medborgarskap och ett område med jämlikhet, frihet och samexistens i mångfald. Därför välkomnar vi direktivet om icke-diskriminering på alla områden - ett direktiv som inte alltid har fått stöd av alla politiska grupper här i kammaren.
Vi välkomnar också det spanska ordförandeskapets program på området. Detta behövs, för lanseringen av EU-initiativ som uppmärksammar och stöder romerna får inte försenas mer.
Det toppmöte i Córdoba som ska hållas under det spanska ordförandeskapet ger oss stora möjligheter att upprätta en helhetsplan för romerna och lägga år av tystnad och rasism bakom oss.
Raül Romeva i Rueda: (EN) Herr talman! Det finns inte mycket att tillägga, annat än en vädjan. Som redan nämnts får vi inte glömma att toppmötet om romer var ett initiativ som kom från Europaparlamentet och att det lades fram under det slovakiska ordförandeskapet, för att föra samman EU-medlemsstaternas regeringar så att de kan arbeta tillsammans med romerfrågan.
Detta är ytterligare ett skäl till varför parlamentet måste vara aktivt i denna fråga. De gröna har emellertid en avvikande uppfattning och vi kommer inte att vara stolta om inte samtliga medlemsstater erkänner att vi kan bättre än så här i romerfrågan. Denna typ av frågor måste ingå i en gemensam uppmaning om en EU-strategi för integrering av romer. Vi behöver en sådan strategi. Vi behöver en strategi eftersom EU även förlorar trovärdighet internationellt. Många länder pekar ut oss just på grund av denna fråga. Det är även viktigt för att vi redan tidigare insåg att detta är något som kan kopplas till mänskliga rättigheter och social integrering
Vi inser också att detta är en politisk fråga. Det är inom ramen för en politisk debatt som en nödvändig lösning måste sökas.
Elena Băsescu: (RO) Med tanke på att romerna är en av de största, men samtidigt en av de mest utsatta, minoriteterna i Europa måste den romska befolkningsgruppen ännu oftare stå på EU:s dagordning. Arbetslöshet, fattigdom, övergrepp, diskriminering och sist men inte minst begränsad tillgång till utbildning är problem som den romska minoriteten ofta stöter på och som i slutändan leder till social utestängning. Jag anser att det behövs ett integrerat EU-program som är anpassat till deras kultur och värderingar, med tanke på att de rör sig fritt.
Barn utgör 46 procent av den romska befolkningen, på grund av en kombination av höga födelsetal och tyvärr en låg medellivslängd. Tillgång till utbildning skulle ge dem verkliga möjligheter. Även om tillgången och rätten till utbildning garanteras i olika EU-bestämmelser går de flesta barn i fattiga romska befolkningsgrupper inte alls i skolan eller hoppar av skolan. En specifik åtgärd vore att integrera dessa barn och ungdomar i det obligatoriska skolsystemet och på så sätt hindra att de hoppar av skolan. Under skolåret 2009-2010 avsatte den rumänska utbildningsministern 7 483 särskilda platser i landets sekundärskolor, men bara 2 460 elever ansökte om att få någon av dessa platser, och 2 246 antogs.
Det krävs emellertid insatser från båda sidor. Den romska minoriteten måste agera på ett ansvarsfullt sätt för att förbättra sin levnadsstandard. Bristen på utbildning hindrar romerna från att ta aktiv del i samhällslivet, det ekonomiska livet eller det politiska livet i det land där de bor. EU stöder romernas integrering i samhället genom olika stödprogram som Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Progressprogrammet och programmet Aktiv ungdom.
Tack.
Emine Bozkurt: (EN) Herr talman! Romerna är den största minoriteten i Europa och de utsätts för institutionaliserad diskriminering, antiziganism, en extraordinär grad av fattigdom och social utestängning, segregerade system när det gäller bostäder, utbildning och social välfärd. Kortsiktiga lösningar är inte svaret på romernas utbredda och djupt rotade problem. Vi måste utvärdera de åtgärder som fungerar, liksom de negativa effekterna av den befintliga politiken för romerna.
Ett exempel, men inte det enda, är att ta romska barn från sina familjer och placera dem i separata internatskolor. Dessa åtgärder löser inga problem. De leder snarare till ökad segregation, och påverkar de romska familjerna på ett djupt och negativt sätt. EU behöver en effektiv, långsiktig politik för romer. Detta toppmöte ger oss en ny möjlighet till positiv särbehandling, till skillnad från det första toppmötet, som inte innehöll några konkreta politiska åtaganden på EU-nivå. EU bör börja med att föregå med gott exempel och erbjuda fler tjänster till romer och inkludera romer och civilsamhället i strategin.
Danuta Maria Hübner: (EN) Herr talman! Toppmötet i Córdoba kommer att bli ett test för både EU-institutionerna och medlemsstaterna. Toppmötet bör resultera i tydliga åtaganden från EU:s sida om en fullfjädrad politisk och operationell strategi som i behandlingen av frågor som rör romerna går längre än uppenbara människorättsperspektiv, hur grundläggande dessa än är, och rör sig mot verklig ekonomisk och social integrering.
Vi behöver politiska riktlinjer för en integrerad strategi och en handlingsplan som täcker in alla områden av ekonomisk och social tillhörighet. Vi har gjort och uppnått mycket, men mycket arbete återstår fortfarande. Kommissionen, parlamentet, medlemsstaterna - men som statssekreterare Diego López Garrido nämnde även lokala och regionala myndigheter - måste arbeta hand i hand.
Från kommissionens sida förväntar vi oss en tydlig ansvarsfördelning och effektiv samordning mellan alla relevanta tjänsteavdelningar. Vi förväntar oss att det pilotprojekt på 5 miljoner euro som kommissionen för närvarande genomför ska bereda väg för effektiva och verkningsfulla lösningar på de områden som betyder mest: förskoleverksamhet och ekonomisk integrering, och leda till framsteg när det gäller att lära sig och utvärdera politiken.
Vi uppskattar kommissionens insatser, särskilt dem som generaldirektoratet för regionalpolitik har stått för, och vi uppmuntrar kommissionen att ytterligare stärka den lokala och regionala delaktigheten i praktiska åtgärder för att stärka den ekonomiska integreringen av det romska samhället.
Här i parlamentet har många kolleger från olika politiska grupper redan visat prov på sin delaktighet, men det är vår plikt att se till att ännu större politisk vikt läggs vid denna fråga.
Genom att integrera romerna skulle vi få en chans att verkligen se till att EU:s arbetsmarknad präglas av integrering. Det skulle ge oss en chans att gå vidare och ta itu med EU:s demografiska utmaning.
Låt mig avsluta med att säga att vi måste se toppmötet i Córdoba som vår sista chans att verkligen integrera romerna.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Som den som låg bakom det första medellångsiktiga europeiska regeringsprogrammet om romerfrågan och som föredragande för Europarådets rapport från 2002 om romer, håller jag med dem som säger att detta just nu är en av EU:s mest komplexa frågor. Jag avundas inte kommissionsledamot Viviane Reding, för detta är för närvarande den mest komplexa frågan i EU. Bevisligen är romerna inte bara en etnisk och nationell minoritet, utan även en på många områden missgynnad social minoritet. Ansvarsfördelningen mellan majoriteten och minoriteten är emellertid inte uppenbar. Det sociala ansvaret är asymmetriskt fördelat mellan majoriteten och minoriteten, eftersom majoriteten har mycket större ansvar. Men minoriteten, i detta fall romerna, har också ett ansvar. Den fjärde och särskilt vikiga punkt jag vill framhålla är att vi behöver integration som inte innebär assimilering.
Avslutningsvis är detta inte bara en budgetfråga och inte bara en fråga som beror på tillgång till resurser. Vad det handlar om är i stället frågan om det finns personer och mekanismer på plats, både i majoritetssamhället och bland romerna. Som tidigare statssekreterare för detta område måste jag säga att vi uppnådde resultat i de regioner där det fanns lokala ledare som var engagerade i frågan, och trovärdiga lokala minoritetsledare som kunde motivera minoriteten och som stöddes av frivilligorganisationer. Det är inte en fråga som handlar om finansiering. Vi behöver EU-nivån, men framgångarna måste ske på nationell och lokal nivå. Därför stöder jag EU:s strategi.
Elena Oana Antonescu: (RO) Romernas ekonomiska och sociala utveckling som minoritetsgrupp är en av de känsligaste och mest kontroversiella frågor som staterna i Central- och Östeuropa står inför. Vi vet inte exakt hur många romer som finns i EU. Vi vet emellertid att den romska minoriteten är den största och fattigaste gränsöverskridande etniska minoriteten.
EU måste ha en konsekvent långsiktig strategi eftersom nationell politik inte räcker till för att förändra romernas situation. Varje stat har ett ansvar för att förbättra romernas livsvillkor. Om denna process kommer att lyckas beror emellertid i hög grad på om vi hanterar frågan i dess helhet genom samordnade åtgärder.
Jag anser att bristande framtidsutsikter för den unga generationen är ett av våra största problem. Den romska befolkningen är ung och en stor andel av befolkningen är under 20 år. I det samhälle baserat på kunskap och innovation som EU vill utveckla kommer klyftan mellan unga romer och resten av befolkningen att växa om vi inte vidtar omedelbara åtgärder. Barn och ungdomar har inkluderats i vissa delar av de nuvarande politiska riktlinjerna och strategierna, även om det stora antalet barn och ungdomar i den romska befolkningen gör dem till förändringens generation. Processen med hållbar utveckling måste starta med en generation barn som har tillgång till utbildning, läkarvård och alla möjligheter som majoritetsbefolkningens barn har tillgång till.
Därför vill jag rikta er uppmärksamhet på att kommissionens förslag om EU 20-strategin inte innehåller några mål när det gäller att lösa den romska befolkningsgruppens problem. Om vi inte vidtar specifika åtgärder och om vi inte radikalt förändrar vår syn på frågan, kommer miljoner romska ungdomar även framöver drabbas av utestängning och marginalisering livet igenom. Avsaknaden av hopp kommer att förvandla dessa samhällen till osäkra områden både för dess invånare och för resten av befolkningen. Vi måste ge romerna en rejäl chans att ändra sina framtidsutsikter. Solidaritet är den grundläggande värderingen i EU-projektet. Därför måste vi skifta från en politisk vilja att vidta åtgärder till att faktiskt omsätta dessa i praktiken.
Olga Sehnalová: (CS) Mina damer och herrar! Enligt en opinionsundersökning som nyligen genomfördes vill 76 procent av tjeckerna inte ha romer till grannar. Under de senaste 10 åren, eller ännu längre, har jag i egenskap av borgmästare i det dagliga politiska livet varit tvungen att hantera problemen med samexistens och grannrelationer mellan romer och icke-romer i min hemstad. Till följd av detta är jag övertygad om att ekonomiska lösningar inte är svaret, vilket det samlade resultatet av de EU-finansierade projekt som hittills har genomförts för att förbättra romernas socioekonomiska situation under alla omständigheter ändå visar.
Jag anser att lösningen endast står att finna i lokalbefolkningens sammanhållning i städer och byar, som måste acceptera romer som fullvärdiga medborgare på gott och ont. Detsamma gäller emellertid även omvänt. Romerna måste också ha en känsla av tillhörighet i det samhälle de bor och acceptera dess regler och normer. Romernas egna positiva exempel och förebilder är oerhört viktiga för relationerna med majoritetsbefolkningen och för ett effektivt arbete inom den romska befolkningsgruppen. Det är emellertid grundläggande att vi hela tiden och kompromisslöst bekämpar främlingsfientlighet och rasism i samhället i stort. Låt oss göra helt klart, genom alla möjliga resurser, konkreta åtgärder och ståndpunkter, att denna typ av åsikter är helt oacceptabla för oss. Vi bör göra gemensamma insatser i denna riktning framöver.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Till att börja med vill jag säga att jag hoppas att toppmötet om romer i Córdoba kommer att leda till att det antas en gemensam strategi för integrering av romer.
Livsvillkoren för denna befolkningsgrupp är fortfarande oacceptabla och diskrimineringen av dem ökar, trots att de belopp som under de senaste åren anslagits till projekt för att förbättra deras situation närmar sig en halv miljard euro.
Tyvärr har kommissionen fortfarande inte visat att den har den vilja som krävs för att samordna åtgärderna för att förbättra romernas livsvillkor och sociala integrering och för att bekämpa rasistiska handlingar mot dem. Jag anser att romerfrågan måste vara en särskild uppgift, tydligt definierad i arbetsuppgifterna för kommissionsledamoten med ansvar för sociala frågor. Dessutom skulle det verkligen underlätta om det bland de kommissionsexperter som arbetar med frågan även ingår experter av romskt ursprung.
Dessutom anser jag att vi behöver en social och kulturell strategi så att vi undviker att öka de redan befintliga ojämlikheterna, både när det gäller läs- och skrivkunnighet och arbetslöshet. Mot bakgrund av detta uppmanar jag kommissionen att främja program för romska migranters tillträde till arbetsmarknaden och samarbete mellan de lokala myndigheterna och romska befolkningsgrupper, och att överväga närmare samarbete med frivilligorganisationer.
Milan Zver: (SL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! Först och främst vill jag gratulera Spanien till att man har lagt till detta toppmöte till sina prioriteringar. Samtidigt vill jag gratulera kommissionen till att den har beslutat att utarbeta en heltäckande rapport om romernas ställning i Europa. Det visar att vi är medvetna om hur aktuell denna fråga är. Frågan har emellertid endast aktualiserats de senaste åren, till följd av EU:s utvidgning.
Det är också glädjande att nästan alla, eller de flesta, politiska grupper har tagit frågan om en lösning av detta problem på allvar. Lissabonfördraget har gett oss ytterligare en rättslig grund som gör det möjligt för oss att mer i detalj utveckla en heltäckande och kraftfull strategi för att lösa romerfrågan inom ramen för vad som brukar kallas icke-bindande lagstiftning.
Det framstår tydligt att vi inte kan utveckla en gemensam politik för romer på EU-nivå, eftersom behörigheten på detta område ligger hos medlemsstaterna. Vi kan emellertid utveckla vissa indikatorer och en gemensam databas och vi kan utbyta god praxis. På detta område kan medlemsstaterna vara till stor hjälp för varandra.
Jag kommer från Slovenien, där vi exempelvis har inrättat något som vi kallar ”klassrumsassistent för romer”. Dessa assistenter har till uppgift att medla mellan skolan och föräldrarna, och har stor betydelse när det gäller att skola in romska barn i utbildningssystemet.
Corina Creţu: (RO) Vid det första europeiska toppmötet om romer erkände man faktiskt att de enskilda medlemsstaterna hade misslyckats med att garantera romernas rättigheter och integrering och toppmötet markerade ett första steg mot antagandet av en gemensam långsiktig strategi på EU-nivå.
Tyvärr råder det fortfarande en stor skillnad mellan planer och undersökningar och deras omsättning i praktiken, så att man på ett påtagligt sätt kan förbättra livet för den romska befolkningsgruppen, som fortfarande är den mest utsatta etniska gruppen i Europa, vid en tidpunkt då romerna är som fattigast och mest socialt utestängda. Deras framtidsutsikter ser verkligen inte ljusa ut om man betänker att de höga födelsetalen och den korta förväntade livslängden gör att nästan hälften av den romska befolkningen består av minderåriga barn.
Jag anser att första steget mot en konsekvent integreringsstrategi måste vara att garantera den unga romergenerationen icke-diskriminerande tillgång till utbildning. Detta är den enda åtgärd som kan spela en avgörande roll för att underlätta förändring, så att romerna kan integreras på arbetsmarknaden och bryta sig ur den onda cirkeln av social utestängning.
Iosif Matula: (RO) Romerna är en gränsöverskridande etnisk och kulturell befolkningsgrupp som uppgår till mer än 10 miljoner individer spridda över hela Europa. De sociala problem som romernas drabbas av kräver samordnade, långsiktiga åtgärder från EU:s och medlemsstaternas sida.
Viktiga initiativ har lanserats på detta område, men jag anser att vi måste gå ännu längre. Vi måste anta en riktig EU-strategi för romer som bygger på målinriktade åtgärder och en regelbunden bedömning av dess effekt.
Jag kommer från ett land med en stor romsk befolkningsgrupp och jag välkomnar att vi idag uppmärksammar att romerfrågan är en fråga som hela Europa måste hantera. Vi har en strategi i Rumänen, som går tillbaka till tiden före EU-anslutningen, som syftar till att förbättra romernas situation. De får gratis tillgång till särskilda platser vid offentliga universitet, vilket är till stor hjälp när det gäller att öka utbildningsnivån och den kulturella nivån bland medlemmarna av denna befolkningsgrupp. Nationella och lokala offentliga myndigheter anstränger sig för att främja romernas sociala integrering, för att integrera dem på arbetsmarknaden, för att bekämpa svår fattigdom och för att ge den tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster. För att nå önskat resultat krävs emellertid kontinuerligt ekonomiskt stöd från EU.
Krisztina Morvai: (HU) För zigenarbarn, för romska barn, är enda sättet att bryta sig ur sin situation att regelbundet gå i skolan. Tyvärr hör vi med jämna mellanrum, som ett uttryck för politisk korrekthet, olika ursäkter för föräldrar som inte uppmuntrar, eller som till och med förhindrar, sina barn att gå i skolan. När det gäller denna aspekt är framför allt flickor, zigenarflickor, föremål och offer för diskriminering, eftersom deras oansvariga föräldrar ofta tvingar dem att passa en massa bröder och systrar och sköta hushållsarbete i stället för att gå i skolan. Den enda strategi som är förenlig med internationella människorättsstandarder är att regeringen i sådana fall åtar sig att gripa in och försvara barnets rättigheter genom att utfärda böter eller sanktioner, eller vid behov dra in familjeförmåner eller andra former av stöd för att förmå föräldrarna att respektera barnets rättigheter.
Monika Smolková: (SK) Romerna är utan tvekan den fattigaste befolkningsgruppen i EU. Därför är jag för att alla medel används för att integrera romer i sociala och ekonomiska verksamheter. Framför allt ser jag utbildning av barn och ungdomar som en lösning på problemet.
Jag håller också med om att det är nödvändigt att få slut på den dolda och öppna diskrimineringen av romer. Jag är också för att helt öppet diskutera hur de romska föräldrarna hindrar sina barn från att utnyttja sina rättigheter. Alla har rätt till ett anständigt liv. Romska barn saknar i hög utsträckning denna rättighet. Låt oss vid nästa toppmöte även diskutera hur framför allt romerna själva aktivt måste försöka lösa sina problem. För det första när det gäller sina barns utbildning, men även när det gäller deras personliga delaktighet i processen för att förbättra sina egna livsvillkor. Eftersom jag inte vill bli kommissionsledamot i framtiden vill jag här i kammaren framför allt säga att vi vid nästa toppmöte även bör diskutera hur stödet till romerna missbrukas av romerna själva.
Diego López Garrido: Herr talman! Dagens debatt om romerna och det stundande toppmötet i Córdoba visar tydligt än en gång att den sociala och ekonomiska integreringen av romer är ett problem på EU-nivå och att det därför krävs en EU-strategi. Som redan har nämnts vid ett flertal tillfällen är det just detta vi hoppas uppnå vid toppmötet i Córdoba, eftersom vi hittills inte har sett tillräckligt stora framsteg på detta område.
Vi behöver en strategi som bygger på en handlingsplan som rådet avser att följa, med beaktande av ordförandeskapstrojkans övergripande program. Detta är nämligen ett långtgående program, en fungerande handlingsplan som utan tvekan bör ha strukturfonderna som ett av sina huvudinstrument - eftersom detta är EU:s kraftfullaste redskap för social sammanhållning - och något som bör genomföras med specifika åtgärder.
Jag anser att vissa av dessa åtgärder bör inriktas på de specifika problem som romerna har: den diskriminering de utsätts för på grund av att de är romer, som deras svårigheter att få tillgång till samhällstjänster och tillträde till arbetsmarknaden. Vi måste även ta upp frågan om romska kvinnor, som möter särskilda problem i form av fattigdom, tillgång till bostäder, diskriminering och våld. Dessutom måste vi ta upp unga romers problem, för deras brist på kvalifikationer gör det ännu svårare för dem att komma in på arbetsmarknaden nu när det råder ekonomisk kris. Till detta kommer frågan om de romska barnen. Det sägs att deras förväntade livslängd är 10 år kortare än medellivslängden för barn i EU.
Samtidigt måste vi emellertid vidta allmänna åtgärder som gynnar den romska befolkningen i stort. Romerna är en av de befolkningsgrupper som är mest utsatta för diskriminering, så varje form av icke-diskrimineringspolitik kommer att hjälpa dem. Detsamma gäller åtgärder mot könsbaserat våld. Därför är det så viktigt att direktivet om en europeisk skyddsorder för att motverka könsbaserat våld antas så snart som möjligt, eftersom denna åtgärd framför allt kommer att gynna romska kvinnor. Detsamma gäller direktivet om icke-diskriminering, som också framför allt kommer att gynna romerna.
Vi måste undvika en nedlåtande syn i dessa frågor och framför allt måste vi respektera romernas identitet och kulturella särdrag.
Viviane Reding: Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för de många påpekanden och förslag som har framförts. Både jag och kommissionsledamot László Andor kommer att ta hänsyn till dessa när vi lägger fram vårt meddelande vid toppmötet. I meddelande kommer det också mycket tydligt att framgå att kommissionen varken kan eller kommer att acceptera att romerna diskrimineras och utestängs från vårt samhälle på grund av sitt etniska ursprung.
Nu har vi instrument. Nu har vi politiska riktlinjer. Frågan är hur vi använder vi dem. Hur integrerar vi romerfrågan och romernas problem i dessa instrument och politiska riktlinjer? Jag anser inte att vi behöver ett direktiv eller en fond för romer. Vad vi behöver är att till fullo beakta romerfrågor när vi tillämpar EU-rätten och när vi genomför EU-stöd. Nyckeln till detta - och många av er har nämnt just detta - är partnerskap och samarbete mellan alla centrala aktörer. Kommissionen tillämpar denna strategi i den europeiska plattformen för integrering av romer och i sina interna rutiner.
Men jag vill även kraftigt understryka att även om utestängningen av romer till stor del handlar om grundläggande rättigheter har denna fråga till största delen att göra med sociala och ekonomiska problem. Jag skulle exempelvis vilja nämna Världsbankens undersökning om vad utestängningen av romer kostar rent ekonomiskt. Detta visar tydligt att det ligger i hela samhällets intresse att vi hittar lösningar. För att på bästa möjliga sätt tillämpa de instrument som vi förfogar över behöver vi naturligtvis en strategisk syn - vi måste integrera frågan i all politik, som vissa av er har påpekat. Denna syn bygger på samarbete, mobilisering av nödvändiga resurser, och på en strategi där vi drar lärdom av såväl framgångar som misslyckanden.
Vi måste undvika att skapa en strategi som endast existerar på papper. Vi behöver resultat, resultat som leder till integrering av romer i vanliga skolor. Många av er har tagit upp skolundervisningen. Jag ser fram emot att närmare studera hur vår åtgärd i fråga om förskoleverksamhet har fungerat. När det gäller den reguljära arbetsmarknaden planerar min kollega kommissionsledamot László Andor att fastställa vilka specifika mål som ska uppnås, och när det gäller samhället i stort är detta ett ansvar för all vår politik.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Vi har ett tekniskt problem. Jag har precis upptäckt att datorn har klonat mig. Mitt namn Tabajdi visades för mina kolleger när de satte i sina röstkort. Jag noterar att detta även verkar gälla Ana Gomes och andra. Därför måste det vara något problem med datorn. Även för min kollega Kinga Göncz visas namnet Tabajdi på kortet. Kan ni vara snäll att kontrollera detta eftersom jag inte vill ha så många kloner av mig själv i Europaparlamentet. Kan ni vara snäll och informera de tekniska avdelningarna. Tack. Zoli, har du samma problem?
Talmannen: Tack. De tekniska avdelningarna kommer att undersöka detta.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum nästa sammanträdesperiod.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Vilija Blinkevičiūt : Jag vill understryka att romerfrågan har blivit en del av EU:s politik för mänskliga rättigheter genom en fördelning av ansvaret för att förhindra diskriminering mot romer och för att hjälpa dem att integreras i samhället. Inför det andra europeiska toppmötet om romer i Córdoba måste vi diskutera de sociala problem som romerna har och hur vi ska lösa dessa problem. Det gläder mig att det spanska ordförandeskapet anordnar detta toppmöte, eftersom vi måste ta upp och öka medvetenheten om de frågor som rör romerna. Jag vill understryka att det är oacceptabelt att en grupp människor isoleras från resten av samhället och att människors grundläggande rättigheter och friheter öppet kränks i ett demokratiskt och fritt samhälle. Romer utsätts för rasistiska attacker, ojämlik tillgång till samhällstjänster och sociala förmåner och stor segregation när det gäller bostäder och utbildning. Dessutom är det viktigt att uppmärksamma att romerna inte bara utsätts för direkt diskriminering, utan även implicit, indirekt diskriminering, exempelvis genom att de har svårt att få anställning, samtidigt som de inte är integrerade i samhällslivet. Därför håller jag med om att vi måste uppmana kommissionen att uppmuntra medlemsstaternas regeringar och lokala och regionala myndigheter att på ett bättre sätt genomföra EU-projekt som rör romer. Jag uppmanar dessutom kommissionen att vidta konkreta åtgärder och initiativ för att bekämpa direkt och indirekt diskriminering mot romer i EU.
Cristian Silviu Buşoi : Statistik visar att romerna tyvärr är den mest hatade och mest diskriminerade etniska minoriteten i Europa. Vi har sett vilka svårigheter flera medlemsstater, inklusive mitt eget hemland, brottas med när det gäller den sociala integreringen av romerna. Detta visar tydligt att detta är en större fråga som hör hemma på EU-nivå och som vi måste hantera tillsammans. Bättre tillgång till utbildning är viktigt, så att vi undviker romernas tendens att välja andra enklare, men skadliga, sätt att tjäna pengar. Vi måste fullt ut tillämpa anti-diskrimineringslagstiftningen på romerna och ta ytterligare initiativ för att integrera dem i vårt samhälle. Hittills har vi saknat en konsekvent strategi. Jag hoppas att det andra europeiska toppmötet om romer leder till en EU-strategi för romer. Struktur- och föranslutningsstöd bör användas på ett mer effektivt sätt för att finansiera sådana initiativ. Strategin bör även fungera som ett samordningsverktyg och som en drivkraft för medlemsstaterna. Initiativen måste tas på lokal nivå och dra nytta av den sakkunskap som frivilligorganisationer och romerna själva besitter, eftersom dessa vet vilka de främsta svårigheterna är, så att strategin verkligen uppfyller romernas behov.
Vasilica Viorica Dăncilă : Romerna fortsätter att vara en av de mest missgynnade minoriteterna i hela Europa och utsätts för utbredd diskriminering på alla områden.
Det senaste årtiondet har EU och medlemsstaterna riktat uppmärksamhet och lagt ned resurser på att förbättra romernas situation. I samarbete med rörelsen för romers rättigheter har vissa medlemsstater börjat genomföra en politik som syftar till att garantera lika tillgång till utbildning av hög kvalitet för romska barn. Fortsatta insatser på detta område bör prioriteras högt de kommande åren.
Vi måste ha en heltäckande politik om vi ska uppnå maximal systematisk effekt när det gäller att minska klyftan mellan romer och icke-romer på alla områden, oavsett om det gäller sysselsättning, bostäder eller hälso- och sjukvård. EU och medlemsstaterna bör fortsätta att utvärdera den hittills förda romerpolitiken och se om man kan utrota alla former av förmyndarmentalitet i romerfrågan, som gör att romerna behandlas som beroende, passiva mottagare av förmåner.
Dessutom bör man inrätta ett praktikantsystem för unga romer så att de kan stärka sina yrkesfärdigheter genom att delta i program inom kommissionens tjänsteavdelningar eller lämpliga regeringsorgan.
Cătălin Sorin Ivan : Vi har kommit halvvägs in i den tioårsperiod (2005-2015) som ägnas åt integreringen av romer. Den romska minoriteten diskuteras en del och olika program och plattformar har inrättats, men resultaten är begränsade. Problemen i samband med utbildning, sysselsättning, regional utveckling etc. består och i vissa medlemsstaterna blir de till och med värre. Det andra toppmötet om romer, som anordnas i Córdoba i år, har som mål att gjuta nytt liv i den europeiska aspekten och hitta nya sätt att agera på. Jag håller med om att de grundläggande principerna behöver omdefinieras, men jag anser att vi i stället bör utarbeta en tvärgående, horisontell strategi för att hantera denna minoritets problem på ett integrerat, men inte exklusivt, sätt. Det viktigaste är att föranslutningsstödet och stöd från strukturfonderna används på rätt sätt och ger de resultat som såväl vi som politiska beslutsfattare som civilsamhället och framför allt den romska minoriteten vill uppnå.
Marian-Jean Marinescu : Det första toppmötet om romer ledde åtminstone till ett positivt resultat: slutsatsen på gemenskapsnivå att romerna behöver utbildning som ett första steg mot social integrering. I det avseendet välkomnar jag också det andra mötet i den europeiska plattformen för integrering av romer, som helt ägnas åt frågan om romernas utbildning i Europa. Reformer på utbildningsområdet kräver inte bara delaktighet från de statliga institutionernas sida utan även från frivilligorganisationers sida. De sistnämna behöver inte längre ha som huvudmål att identifiera diskriminerande handlingar utan att utbilda etniska grupper. Genom att minska analfabetism, se till att barn slutför sin skolgång och tillfredsställa behovet av yrkesutbildning och omskolning ökar möjligheterna både för att få tillträde till arbetsmarknaden och för social integrering. Det är tydligt att vi är i akut behov av positiv utveckling när det gäller denna minoritet, men detta är något som både myndigheterna och romerna måste ta ansvar för. Det andra toppmötet om romer måste ge Europeiska kommissionen tillräckligt med motiv för att lägga fram lagförslag med målet att få till stånd påtagliga resultat på detta område. Europeiska kommissionen måste också se över Socialfonden och föreslå ökade anslag till projekt som syftar till att förbättra den socioekonomiska situationen för EU:s största minoritet.
Franz Obermayr : Toppmötet om romer i Córdoba är tänkt som en möjlighet till en öppen diskussion om de parallella samhällena i Europa och detta bör baseras på en effektiv integrering på alla nivåer. Detta är något som bör främjas på såväl nationell nivå som på EU-nivå. I samband med detta finns det emellertid en sak vi inte får glömma och det är att en effektiv integrering kräver att båda parter arbetar tillsammans. Romerna måste göra sin del för att integreras och arbeta från insidan för att undvika att det skapas parallella samhällen. I samband med detta är jag särskilt bekymrad över barns skolutbildning, framförallt flickors utbildning. Mitt i Europa får det inte vara så att barn knappt eller inte alls är integrerade i det befintliga skolsystemet och sedan till stor del hoppar av skolan. Detta leder till att deras framtida ställning på arbetsmarknaden allvarligt hotas och att de sedan i allt större utsträckning söker sin tillflykt till samhällets utkanter och därmed isolerar sig själva. De blir förutbestämda att få problem med social trygghet och leva under problematiska livsvillkor, och den onda cirkeln fullbordas. Därför är det viktigt att vädja till romerna i Europa att ändra sin arkaiska attityd till skolutbildning och kvinnors rättigheter, att aktivt bekämpa sin egen utestängning och att arbeta för att integrera sig själva i samhället och framför allt på arbetsmarknaden.
Csaba Sógor : Även om medlemsstaterna redan har spenderat betydande EU-resurser och nationella resurser för att skapa arbetstillfällen för långtidsarbetslösa romer har man inte hittat någon konsekvent lösning på EU-nivå. Medlemsstaterna har försökt lösa problemet på olika sätt och i olika hög grad. Jag anser att det är viktigt att vi utarbetar en konsekvent och effektiv strategi för att lösa romerfrågan, eftersom denna fråga fortfarande är olöst och utgör ett gemensamt problem för EU som juridisk person och för medlemsstaterna. Den viktigaste frågan på det europeiska toppmötet om romer, som ska hållas i Córdoba den 8 april, bör vara att formulera de grundläggande principerna för strategin på EU-nivå, så att ytterligare ”migration” av romerfrågan förhindras och alla medlemsstater kan hitta en lösning som bygger på den gemensamma EU-strategin. Jag är övertygad om att det grundläggande redskapet för att komma till rätta med detta problem är utbildning. Vi måste utveckla ett heltäckande programpaket som främjar och uppmuntrar unga intellektuella romer att återvända till sina lokalsamhällen och som uppmuntrar deras arbete inom ramen för och för sitt lokalsamhälle. Genom att inrätta ett nära partnerskap mellan olika organisationer som arbetar för att främja romernas rättigheter, ansvariga statliga institutioner, civilsamhället och samverkande EU-institutioner skulle man kunna ge ett viktigt stöd till en sådan utveckling. Metoder för att bevilja statligt subventionerade mikrokrediter eller ränteåterbetalningar bör ges en större roll. Romska befolkningsgruppers tillgång till de förutsättningar som krävs för att tjäna sitt levebröd bör vara ett viktigt mål inom ramen för jordbrukssubventioner. Situationen är allvarligare än man skulle kunna tro. Långtidsarbetslösheten har ökat mycket kraftigt bland romerna och alltfler romer marginaliseras.
| sv |
(1)
– Herr talman! I går när ni talade till oss innan ni blev vald sade ni att vi måste göra oss av med alla gråzoner som skadar parlamentet. Ett beslut finner många ledamöter obegripligt, nämligen kvestorernas beslut av den 26 maj, som har inneburit att över tvåhundra avgående ledamöter av denna kammare har fortsatt att ta emot dagtraktamente. Jag skulle vilja be er att utreda denna sak och även att överväga om detta traktamente kan undanhållas, eftersom det har lett till att skattebetalarna ännu en gång tvingas hosta upp mellan 50 000 och 100 000 euro.
– Tack så mycket, herr Martin. Vi skall undersöka saken och vid behov vidta lämpliga åtgärder.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om rapporten från Europeiska rådet och uttalandet från kommissionen – Europeiska rådets möte den 17, 18 och 29 juni 2004 – och uttalande av rådet – Det irländska ordförandeskapets verksamhetsperiod.
(Talman Borrell, ordförande Prodi, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar! Jag är mycket glad över att vara här i dag vid det nya Europaparlamentets första plenarsammanträde. Jag vill ta detta tillfälle i akt för att gratulera alla ledamöter, från alla Europeiska unionens 25 medlemsstater, till att de förra månaden valdes i det största överstatliga utövande av demokrati som världen någonsin har skådat. Att se bekanta och nya ansikten är lika trevligt.)
Herr talman! Jag ser att några ledamöter har svårigheter med att få sin tolkning till iriska. När iriskan blir fullständigt erkänd i EU kommer vi kanske att ha en svårighet mindre.
Det gläder mig mycket att vara här i dag vid det nya Europaparlamentets första plenarsammanträde. Jag vill ta detta tillfälle i akt att gratulera alla ledamöter, från alla Europeiska unionens 25 medlemsstater, till att de förra månaden valdes i det största överstatliga utövandet av demokrati som världen någonsin har skådat. Att se bekanta och nya ansikten är lika trevligt.
Talman Borrell! Jag vill även gratulera er till ni har valts till talman för Europaparlamentet och önska er lycka till. I Irland, och i synnerhet som avgående ordförandeskap, är vi mycket väl medvetna om den centrala och konstruktiva funktion som parlamentet fyller i Europeiska unionens arbete. Under vårt ordförandeskap kunde vi glädja åt oss en oerhörd samarbetsanda och ömsesidigt stödjande förbindelser med Europaparlamentet, vilket var en grundläggande faktor i genomförandet av många av vårt ordförandeskaps mål. Jag önskar er all lycka i utövandet av ert ämbete under de kommande åren.
Jag är här i dag för att rapportera om resultaten av Europeiska rådet i juni och om det irländska ordförandeskapets arbete under det första halvåret 2004. Innan jag gör detta vill jag emellertid skissera huvuddragen i de två nyckelprinciper som Irlands ordförandeskap bygger på och som även ligger till grund för Irlands allmänna inställning till EU-frågorna.
Den första och mest grundläggande princip som präglar vår strategi är att EU måste arbeta för medborgarna – och att det är viktigt att folket uppfattar EU på det sättet. Diskussionerna om EU-frågor glider alltför ofta över i jargong och teori. I och med detta löper debatten en verklig risk att förlora folkets uppmärksamhet, och att förlora våra medborgares stöd i sinom tid.
Europeiska unionen handlar inte om teori. Unionen har gjort och kommer att fortsätta att göra en verklig skillnad i EU-medborgarnas liv. Utan unionen skulle Europa inte ha kunnat återhämta sig från världskrigens förödelse. Utan unionen skulle Europa inte ha kunnat inrätta en pulserande inre marknad och en stabil gemensam valuta. Utan unionen skulle vi inte ha haft de ramar för socialt och miljömässigt skydd som utgör hörnstenarna i den europeiska modellen. Och, naturligtvis, utan unionen skulle vi inte ha kunnat ta emot och stödja de européer som har utstått ett halvt århundrades totalitärt förtryck.
Vi måste alla inrikta oss på att göra den nya utvidgade Europeiska unionen relevant och mottaglig för våra medborgare. För att göra detta måste vi inrikta oss på det som förenar oss i stället för det som skiljer oss åt. Vi måste inrikta oss på de frågor som är viktigast för medborgarna: arbetstillfällen, socialt och miljömässigt skydd, fred och säkerhet. Dessa frågor har varit beståndsdelarna i EU:s framgång. De måste även i fortsättningen stå i centrum för vår uppmärksamhet som ledare, lagstiftare och européer.
Den andra princip som underbyggde vår inställning till EU-frågorna var principen om rättvisa. Vare sig en medlemsstat är stor eller liten – som Irland är – är det viktigt med regler. Ännu viktigare är att dessa regler tillämpas rättvist, opartiskt och öppet. Europeiska unionen har skapat ett område där alla frågor som berör medborgarna respekteras, där allas identitet stärks och allas grundläggande intressen och rättigheter skyddas. Det är absolut nödvändigt att traditionerna jämställdhet, rättvisa och samarbete, som har varit Europeiska unionens huvudprinciper, förstärks i den nya utvidgade unionen.
När jag talade inför parlamentet i januari lade jag fram fem huvudarbetsområden för det irländska ordförandeskapet. Vi ville ha ett snabbt och framgångsrikt resultat av regeringskonferensens arbete. Vi ville ha en framgångsrik utvidgning, och vi ville göra framsteg i de pågående anslutningsförhandlingarna. Vi var fast beslutna att se till att Europeiska rådets vårmöte bidrog till att ge ny livskraft och styrka till Lissabonstrategin. Jag redogjorde detaljerat för denna fråga inför parlamentet i mars 2004. På området för rättsliga och inrikes frågor ville vi genomföra åtagandena i Amsterdamfördraget och Tammerforsprogrammet. Sist, men absolut inte minst, försökte vi ge Europeiska unionens externa dagordning förnyat sammanhang och ny drivkraft.
En av huvudfrågorna på vår dagordning, som jag till min glädje kan säga att vi nådde framgång med, var nomineringen av en ny ordförande för Europeiska kommissionen. José Manuel Durão Barroso deltog till fullo i sökandet efter nästa ordförande för kommissionen. Det var först mot slutet av processen som han tillät att hans namn kom upp som kandidat till tjänsten. Jag blev därför mycket glad över att Europeiska rådet enhälligt enades om att föreslå José Manuel Durão Barroso som sin kandidat till ordförande för Europeiska kommissionen.
Vid en sådan avgörande tidpunkt i unionens utveckling kunde vi inte ha funnit en bättre kandidat. José Manuel Durão Barroso är en man som har ledaregenskaper och beslutskraft. Han är en engagerad europé och har en djup förståelse för alla medlemsstaters intressen, stora som små, gamla som nya. Jag tvekar inte att rekommendera honom till er.
Jag är också glad över att det var möjligt att enas om andra viktiga utnämningar. Javier Solana, som har varit enastående i sina nuvarande funktioner, kommer att fortsätta på posten som rådets generalsekreterare, och Pierre de Boissieu kommer att fortsätta som ställföreträdande generalsekreterare. När den europeiska konstitutionen träder i kraft, efter det att den ratificerats i alla medlemsstater, kommer generalsekreteraren och den höge representanten Javier Solana att bli unionens första utrikesminister.
En särskild höjdpunkt under vårt ordförandeskap var naturligtvis den överenskommelse om en ny konstitution som vi nådde vid regeringskonferensen den 18 juni. Detta var kulmen på över två och ett halvt års arbete, vilket inleddes med Laekenförklaringen i december 2001. Den nya konstitutionen är ett bevis på det engagemang och den politiska vilja som finns hos alla deltagare i Europeiska konventet och i regeringskonferensen.
I dag vill jag ändå ge ett särskilt erkännande till Europaparlamentets arbete. Genom hela processen, i Europeiska konventet och under regeringskonferensen, har parlamentet visat ett djupt engagemang för Europeiska unionen och för de medborgare vars intressen det direkt företräder. Resultatet av konventets arbete – varav det mesta förblev oförändrat under regeringskonferensen – avspeglade i synnerhet många av de frågor som lades fram för diskussion av parlamentets företrädare.
Jag är även medveten om att samma positiva, flexibla och konstruktiva inställning rådde under hela regeringskonferensen. Jag vill särskilt erkänna parlamentets stora ansträngningar för att finna lösningar på frågor som är särskilt viktiga för det, och som det var nödvändigt att nå allmän enighet om. Det skulle inte ha varit möjligt att nå en slutlig överenskommelse utan parlamentets medverkan och engagemang. Jag vill varmt tacka er alla, i synnerhet Elmar Brok och Klaus Hänsch och naturligtvis Europaparlamentets förre talman, Pat Cox. De var till enorm hjälp och oerhört stöd och visade ett stort engagemang för mig och Dick Roche, min Europaminister, som är här med mig i dag. Vi uppskattar djupt all deras hjälp.
Vid det här laget känner ni alla väl till konstitutionens innehåll. Jag vill ändå belysa några av de grunddrag som gör den till ett så positivt steg framåt för unionen. Vi har i ett enda dokument tydligt lyckats fastställa vad unionen är och vad den gör. Vi har fastställt en uppsättning värderingar och mål som vi alla kan dela och som gör Europeiska unionen unik i världen.
Vi har stärkt Europeiska unionens demokratiska legitimitet genom att utöka Europaparlamentets befogenheter. Vi har också stärkt de nationella parlamentens roll och öppnat ministerrådet för mer offentlig granskning. Vi har klargjort befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Det är nu klart hur besluten fattas, och vem som har rätt att fatta dem. Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna har också stärkts.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna ingår nu fullständigt i konstitutionen. Ett viktigt framsteg på området för mänskliga rättigheter är att unionens institutioner och medlemsstater kommer att vara bundna av stadgan när de tillämpar unionens lagstiftning, och unionens medborgare kommer att ha rätt till rättslig upprättelse om de anser att deras rättigheter inte har upprätthållits. Dessutom kommer unionen att ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket kommer att bidra till att garantera konsekvens mellan domstolarna i Strasbourg och Luxemburg.
Vi har enats om en institutionell ram som fullständigt respekterar alla medlemsstaters rättigheter i alla unionens institutioner. Varje medlemsstat kommer att utse en medlem av kommissionen fram till 2014. Då kommer åtgärder att vidtas för en mindre kommission med ledamöter från två tredjedelar av medlemsstaterna som väljs på grundval av fullständigt jämbördig turordning, om inte Europeiska rådet enhälligt beslutar om en annan utformning. Vi har följaktligen tillhandahållit en grund för en effektiv kommission inför framtiden, något som, och jag vet att ni håller med mig, är av central vikt för unionen.
Principen om omröstning med dubbel majoritet, som är ett uttryck för den dubbla karaktären hos en union av stater och medborgare, kommer att genomföras på ett sätt som respekterar de frågor som alla deltagarna i regeringskonferensen anser vara viktiga och som ökar beslutsfattandets effektivitet. Arrangemanget av det nya ordförandeskapet, som sammanför tre medlemsstater för att genomföra ett överenskommet program, kommer att bidra till att rådet blir mer effektivt och ändamålsenligt. Den nya ständiga ordföranden för Europeiska rådet, utrikesministern och tjänsten för externa åtgärder kommer att stärka samordningen och ge unionen möjlighet att spela en effektivare roll i omvärlden.
Allt detta är anmärkningsvärda prestationer, som många trodde var omöjliga i början av konventets arbete. Jag tackar alla i konventet, alla som hjälpt oss, min goda kollega kommissionens ordförande Romano Prodi, hans kolleger som arbetade så hårt för att hjälpa oss i vårt arbete och naturligtvis Valéry Giscard d'Estaing, som var konventets ordförande. Arbete pågår nu för att förbereda texten för undertecknande av stats- och regeringscheferna den 29 oktober i Rom. Efter undertecknandet kommer uppmärksamheten att inriktas på ratificeringen, vilken bör vara avslutad senast den 1 november 2006.
Några medlemsstater kommer att hålla folkomröstningar, andra kommer att ratificera texten genom parlamentariska förfaranden. Oavsett vad medlemsstaterna väljer att göra åligger det oss alla att förklara vad konstitutionen innehåller och varför den kommer att bli så fördelaktig för unionen, medlemsstaterna och i synnerhet för våra medborgare. De frågor som lades fram vid Europeiska rådet i Laeken i december 2001 – hur vi skall göra unionen mer effektiv och ändamålsenlig, hur vi skall förbereda den för att fylla en effektivare funktion i omvärlden och hur unionen skall föras närmare sina medborgare – har besvarats väl. Vår nya konstitution kommer att göra oss rustade för att, med tillförsikt, möta de utmaningar som unionen står inför när den fortsätter att vidgas och fördjupas.
Under de senaste åren har unionen genomgått en långvarig och omfattande process för att ändra fördragen. Nu måste vi ha tillförsikt och se den nya konstitutionen som unionens grundval på samma sätt som Romfördraget har tjänat oss så väl i över ett halvt århundrade. Vi måste nu helt inrikta oss på att utforma och genomföra den politik som våra medborgare förväntar sig av oss.
Allteftersom vår union utvidgas kommer det att vara av central vikt att den fortsätter att fatta beslut som tjänar våra medborgares behov. Den nya europeiska konstitutionen kommer att göra det möjligt för oss att konstruktivt ta itu med unionens framtida utmaningar och möjligheter.
Under vårt halvår som ordförandeskap hade Irland äran och förmånen att den 1 maj välkomna tio nya medlemsstater in i Europeiska unionen. Vi markerade denna tilldragelse med en formell och symbolisk ceremoni – en ”välkomstdag” – i Dublin. Detta var ett verkligt historiskt ögonblick för Europeiska unionen. Det var en stund av stora möjligheter och stort hopp för alla Europas folk.
Utvidgningsprocessen avslutades naturligtvis inte den 1 maj. Vi gläder oss åt att ha nått avsevärda framsteg i förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien. Europeiska rådet noterade med stor tillfredsställelse att Bulgarien preliminärt hade avslutat förhandlingarna om alla kvarstående kapitel. Dessutom gjorde Rumänien avsevärda framsteg, och stängde preliminärt tre kapitel om gemenskapens regelverk. Som ett exempel på ett mycket konkret steg framåt mot anslutningen har det nederländska ordförandeskapet just inlett arbetet med ett utkast till anslutningsfördrag. Vi uppmuntrar båda länderna att upprätthålla och påskynda sina ansträngningar och ser fram emot deras anslutning i januari 2007, om de är redo.
Vid Europeiska rådets junimöte välkomnades de betydande framsteg som Turkiet har fortsatt att göra i reformprocessen och den turkiska regeringens ihärdiga ansträngningar för att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna. Unionen har på nytt bekräftat sitt åtagande att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet utan dröjsmål om Europeiska rådet i december 2004 beslutar att Turkiet uppfyller de politiska kriterierna. Detta beslut kommer att fattas på grundval av kommissionens rapport och rekommendation. Det kommer att fattas på ett objektivt och öppet sätt.
Under sitt junimöte beslutade Europeiska rådet även att Kroatien är ett kandidatland för medlemskap och att förhandlingar bör inledas i början av 2005.
Vårt ordförandeskap hade ansvar för att leda den inledande förhandlingsfasen om den framtida budgetplanen som kommer att fastställa unionens finansiering från 2007 till 2013. Vårt mål var att undersöka kommissionens förslag i detalj och ge återkoppling till kommissionen inför utarbetandet av dess lagstiftningsförslag. Vi gjorde detta, och Europeiska rådet ansåg att den rapport vi utarbetat var ett användbart bidrag. I juni enades vi också om att nå en politisk överenskommelse om denna fråga nästa år.
Vårt ordförandeskaps fokus på området för rättsliga och inrikes frågor var att uppfylla åtagandena i Amsterdamfördraget och i det bredare Tammerforsprogrammet för inrättandet av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Vi antog direktivet om normer för asylberättigande och nådde en politisk överenskommelse om direktivet om asylförfaranden. De två hörnstenarna för ett gemensamt asylsystem finns nu på plats.
Vi sköt upp överenskommelsen om inrättandet av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna. Detta är en viktig åtgärd i ansträngningarna för att bekämpa olaglig invandring. Vi nådde även en politisk överenskommelse om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier och därmed sammanhängande syften, i vilken det positiva bidrag som den lagliga invandringen utgör för unionen erkänns. Vi arbetade för att underlätta bättre tillgång till gränsöverskridande rättvisa för unionsmedborgare, genom att till exempel anta direktivet om brottsoffer för att garantera att dessa får ersättning.
År 2004 markerar slutet på detta femåriga Tammerforsprogram. I juni enades Europeiska rådet om att det är dags att inleda nästa fas av processen, och kommissionen kommer nu att utarbeta förslag som kommer att övervägas i december.
När det gäller terrorismen, som har med detta att göra, och i efterdyningarna av de förfärliga terroristattackerna i Madrid, antog Europeiska rådet ett uttalande om bekämpning av terrorism vid sitt möte i mars. I juni noterade vi de avsevärda framsteg som gjorts med att genomföra de åtgärder som fastställs i uttalandet och det arbete som skall genomföras av EU:s samordnare för kampen mot terrorism. De kommande stegen har nu stakats ut i den omarbetade handlingsplanen, vilken också antogs i juni.
På området för yttre förbindelser arbetade vi för att ge förnyat sammanhang och drivkraft till Europeiska unionens komplicerade externa dagordning, som vägleds av den europeiska säkerhetsstrategi som antogs av Europeiska rådet i december förra året. Jag anser att våra ansträngningar på detta område var mycket framgångsrika.
Vi betonade effektiv multilateralism, konfliktförebyggande och utveckling av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Vi arbetade för att stärka och utveckla nyckelpartnerskap, däribland de transatlantiska förbindelserna, på grundval av våra delade intressen och värderingar. Vi arbetade hårt för att se till att millennieutvecklingsmålen, med deras starka betoning på fattigdomsutrotning, hållbar utveckling och hiv/aids-pandemin, gavs den starka inriktning som dessa frågor förtjänar.
Många av er i parlamentet följer nära en rad olika frågor som berör yttre förbindelser som är av särskilt intresse för er och era väljare. Ni känner följaktligen till de framsteg som har gjorts under de gångna sex månaderna och vad som återstår att göra inom många utmanande områden. När det gäller dessa frågor – vare sig det rör de transatlantiska förbindelserna, Europeiska unionens engagemang i Afrika eller behovet av att stärka våra förbindelser med Ryssland och Asien – kan vi rapportera verkliga och varaktiga framsteg.
Vi har delat ut en rapport om Irlands ordförandeskap till samtliga parlamentsledamöter, i vilken vi beskriver de viktigaste framstegen när det gäller de yttre frågorna under vårt halvår samt utvecklingen när det gäller unionens interna dagordning. Jag besvarar gärna era frågor under den följande debatten.
Dessa sex månader har varit utmanande och givande för oss alla. När jag talade inför parlamentet i början av vårt ordförandeskap sade jag att vårt övergripande mål var att säkra resultat som skulle få positiva följder för européernas liv.
Jag är fast övertygad om att unionen har tagit ett stort steg framåt i och med den framgångsrika utvidgningen, överenskommelsen om den europeiska konstitutionen, de goda framsteg som har gjorts med Lissabonmålen och rättsliga och inrikes frågor under de senaste sex månaderna samt våra förbindelser med nyckelpartner. Vi måste alla fortsätta att arbeta för att kommunicera bättre med våra medborgare, så att de blir bättre informerade och mer engagerade i unionens utveckling, som påverkar deras dagliga liv på så många positiva sätt.
Jag tvivlar inte på att Nederländernas ordförandeskap kommer att bli lika framgångsrikt som utmanande. Liksom parlamentet önskar jag det lycka till.
Temat för Irlands ordförandeskap var ”européer i samarbete”. Under det senaste halvåret anser jag att rådet och Europaparlamentet har samarbetat på ett exemplariskt sätt. Denna erfarenhet har gjort att jag är starkt övertygad om att vi, genom att samarbeta – som medlemsstater och institutioner – kan bygga ett bättre Europa och bidra till en rättvisare, säkrare och fredligare värld.
Det är en stor ära för mig att rapportera om det irländska ordförandeskapets halvår, men det handlar inte bara om dessa sex månader, eftersom alla ordförandeskap har en introduktion på ungefär ett år. Under de senaste 18 månaderna har jag följaktligen haft kontakt med ledarna för parlamentets politiska grupper. Jag vill tacka dem för den tid de gav mig och för deras besök i Dublin i december 2003. De gav mig mycket goda råd. Under ordförandeskapet var både minister Brian Cowen och i synnerhet minister Dick Roche här många gånger. Alla mina kolleger bemöttes mycket väl. Vi är fast beslutna att föra ett nära samarbete med parlamentet, att ägna det mycket tid och lyssna till dess åsikter för att avspegla dessa genom institutionerna och vårt arbete.
Erfarenheten har varit oerhört givande. Det var en utmaning för ett litet land. Vi kan inte skicka 800 tjänstemän till Europeiska rådets möten, inte heller tre flygplan. Vi har ingen ofantlig byråkrati. Vi har ambassadör Anne Anderson och hennes personal, som arbetade mycket hårt för oss i Bryssel, och vår personal som arbetade här i parlamentet. Vi var ett litet lag, och på så vis lärde vi känna så många människor här personligen. Av den anledningen vill jag säga hur det gläder mig att vara här i dag för att tacka er för ert samarbete och önska det nya parlamentet lycka till, i synnerhet de nyvalda ledamöterna. De inleder en spännande fas i sina politiska karriärer. Till de återvändande ledamöterna vill jag säga att jag hoppas att Irland kan upprätthålla de goda förbindelser som vi har upprättat. Jag vill särskilt önska alla mina irländska kolleger av alla politiska övertygelser lycka till under de kommande sex månaderna.
Avslutningsvis, som jag sade till er i början, talman Borrell, har ni ett svårt arbete att utföra – en mycket krävande uppgift – såväl inom parlamentet som internationellt. Jag önskar er all lycka med detta.
. – Herr talman, ärade premiärminister, mina damer och herrar! Låt mig först och främst än en gång gratulera den nye ordföranden till att han nyligen har blivit vald. Det gläder mig att se att de valda ledamöterna från alla medlemsstater äntligen träffas i parlamentet i en utvidgad kammare. För första gången är det i denna kammare möjligt att sträcka ut handen och röra vid det nya Europa, vilket är en spännande och betydelsefull händelse.
Vår union behöver nu verktyg för att fatta beslut och vidta åtgärder. Detta ansluter till vad premiärministern just har sagt om det irländska ordförandeskapets framgångar och i synnerhet till resultatet av Europeiska rådets möte. Jag gratulerar det irländska ordförandeskapet och i synnerhet Bertie Ahern och hans kolleger till deras diplomatiska skicklighet, politiska sinne och stora engagemang för den europeiska saken.
Först och främst avslutades regeringskonferensen under den sista terminen med överenskommelsen om en europeisk konstitution. Som alla vet är den sista sträckan på vägen till en konstitution alltid den svåraste, och det irländska ordförandeskapet ledde konferensen med respekt för allas ståndpunkter och med uppmärksamhet på varje detalj. Det föreslog nyskapande lösningar utan att förlora den övergripande balansen och övertygade alla parter om att detta både är ett starkt dokument och en allvarlig och realistisk kompromiss. Med andra ord är detta konstitutionsfördrag i dag den bästa möjliga överenskommelsen. Vi får inte underskatta det arbete som utfördes av premiärministernHan gjorde en stor personlig ansträngning för att överbrygga hindren i de känsligaste frågorna. Om vi ser tillbaka på de senaste fem åren kan vi inte undgå att se att vår union har utvecklats på ett enastående sätt. När jag talade i denna kammare för första gången den 5 maj 1999 hade Amsterdamfördraget nyligen trätt i kraft. Ingen föreställde sig då att vi skulle kunna få en ny konstitution. Men nu står det klart för oss att den inte bara finns utan att den också behövs, och anledningen till detta är enkel: konstitutionen gör det möjligt för unionen att fungera effektivare i våra medborgares intresse.
Konstitutionen stärker demokratin, öppenheten och ansvarskänslan. Den innehåller våra värderingar och våra principer, och den förser vår politik med en solid rättslig grund. Jag vill understryka att den framför allt innehåller stadgan om de grundläggande rättigheterna och inför principen om dubbel majoritet för rådsbeslut som fattas med kvalificerad majoritet. Ingen påstår att detta är en perfekt konstitution. Som ni vet hade kommissionen föredragit starkare makt för unionen inom vissa områden, i synnerhet ekonomisk förvaltning. I detta avseende välkomnar jag det beslut som nyligen fattades av EG-domstolen och som klargjorde vissa regler i fördraget och i stabilitets- och tillväxtpakten. Enhällighet krävs fortfarande på områden som beskattning, egna resurser, budgetplanen och, delvis, social- och utrikespolitiken. Trots detta innebär konstitutionen ett stort framsteg på vägen till europeisk integration, och i framtiden måste vi alla samarbeta och inrikta oss på ratifikationsprocessen.
Väljarna i många länder kommer att uppmanas att uttala sig om konstitutionen i folkomröstningar. Vare sig det sker genom folkomröstning eller ratificering i parlamenten är det i detta ögonblick som ståndpunkterna måste klargöras. Under de närmaste månaderna måste vi därför förklara för väljarna vad unionen är, och vad den inte är, varför vi måste få den att fungera på rätt sätt och vilka de nya reglerna är. Vi måste inleda en grundlig debatt om konstitutionen och vad den innebär för Europas framtid. Vi måste se till att folkomröstningarna eller parlamentsomröstningarna inte bara blir en återspegling av den politiska situationen i varje medlemsstat utan att de ger ett väl underbyggt och genomtänkt svar på sakfrågorna på EU-nivå.
Som jag sade gäller den verkliga frågan själva Europa, eftersom det skulle innebära ett enormt bakslag för integrationsprocessen att förkasta konstitutionen. I själva verket är jag rädd att de nationella frågorna kommer att överskugga sakfrågorna i den europeiska debatten och att kortsiktiga kapitalintressen äventyrar det framsteg som konstitutionen kommer att innebära för oss. Det betyder att vi i första hand måste ställa de rätta frågorna i de nationella debatterna i varje land. I synnerhet vill jag besvara den kritik som har cirkulerat någon tid, enligt vilken konstitutionen innebär ett steg bakåt för Europa i socialt hänseende. Jag måste säga att så inte är fallet. Genom konstitutionen bibehålls unionens gemensamma politik oförändrad på alla väsentliga punkter, men en referensram införs inom vilken institutionerna bättre kan inrikta sig på att verka för det gemensamma bästa. Detta gäller både åtgärder som omfattar den inre marknaden och socialpolitiken.
Mina damer och herrar! Jag påminner er om att konstitutionen också gör vissa framsteg. Full sysselsättning och sociala framsteg har blivit unionens mål, medan jämställdhet och minoritetsrättigheter erkänns som gemensamma värderingar i medlemsstaterna. I konstitutionen fastställs också att unionen måste främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna, att unionen erkänner och formellt främjar den roll som båda sidorna av industrin har på EU-nivå och underlättar deras dialog, medan den helt respekterar deras självstyre och att unionens handelspolitik inte får hindra organisationen av tjänster för social omsorg, utbildning och hälsa. Slutligen inser den värdet av offentliga tjänster och deras roll för att främja social och territoriell sammanhållning. Överlag är konstitutionen därför mer ambitiös, mer sammanhängande och mer heltäckande än de nuvarande fördragen, även på det sociala området.
Det här är väsentligen politiska snarare än tekniska punkter, och vi måste fortsätta vårt politiska arbete för att åstadkomma framsteg i denna riktning. Våra medborgare lägger alltid i högre grad märke till Europas sociala dimension, och en mer politisk union kommer därför att bidra till att befästa den. Därför ber jag alla ledamöter se till att medborgarna vet vilka sakfrågor som gäller när vi måste ratificera konstitutionen. Att rösta för konstitutionen betyder också att rösta för detta mångfaldiga europeiska sociala ramverk.
Konstitutionen är förvisso en prestation av historiska dimensioner, men den är inte det enda beslut som har fattats av Europeiska rådets senaste möte. Bland de andra punkterna påminner jag om erkännandet av Kroatien som kandidatland. Detta beslut innebär en bekräftelse av unionens vilja att erbjuda möjligheten till anslutning till de plågade länderna i denna del av vår kontinent. Nu då rådet anser att Kroatien uppfyller Köpenhamnskriterierna kan förhandlingar inledas i början av 2005. Den makedoniska regeringen har nu också lämnat in sin ansökan att få gå med och arbetar hårt för att dess begäran skall antas.
Inom området för rättsliga och inrikes frågor har handlingsplanen för kampen mot terrorismen haft stor framgång, men det finns också några osäkra punkter. Vi gör fortfarande framsteg vad gäller Tammerforsprogrammet, som emellertid nu måste gå in i en ny genomförandefas.
Rådet har också bett medlemsstaterna att slutföra genomförandet av de åtgärder som är knutna till Lissabonstrategin. Detta är en komplicerad sak där de vidtagna åtgärderna och framstegen har varit otillräckliga och framför allt inte motsvarar de förväntningar som vi hade i Lissabon när vi godkände kapitlet.
Slutligen gratulerar jag det irländska ordförandeskapet till att ha uppnått en överenskommelse om namnet José Manuel Durão Barroso, som utan vidare fick enhälligt stöd i rådet. För mig var denna överenskommelse ett kraftprov i demokrati och politik. Jag lyckönskar också ordförandeskapet till beslutet att utnämna Javier Solana till unionens utrikesminister när konstitutionen väl har trätt i kraft.
Till José Manuel Durão Barroso och Javier Solana framför jag mina varmaste lyckönskningar och till Bertie Ahern och hans kolleger mitt varmaste tack.
– Herr talman, herr premiärminister och avgående ordförande i rådet, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Låt mig börja med ett varmt tack till ordförandelandet Irland från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Ordförandeskapet har genomförts mycket målmedvetet, mycket effektivt och på ett mycket tilltalande sätt, och rådsordförandens tal var glädjande. Jag tror att glädje är det som EU behöver. EU:s fortsatta utveckling måste innebära glädje. Det irländska ordförandeskapet har varit mycket framgångsrikt, och jag vill personligen tacka er så hjärtligt, herr premiärminister och avgående rådsordförande, och också er Europaminister, Dick Roche, och även tacka er från hela vår grupp.
Det var en trevlig tid för oss. Den tidigare talmannen i Europaparlamentet, Pat Cox, sitter nu där borta, vilket är något vi måste vänja oss vid. Käre Pat, jag hoppas att vi får fler tillfällen att arbeta tillsammans, och det faktum att du befinner dig i kammaren i dag visar att du fortfarande är livligt intresserad av EU. Än en gång uppriktigt tack för det enorma arbete som du utfört som talman här i parlamentet; vi kommer alltid att minnas det.
Jag vill nämna ytterligare en irländare, en som kanske inte alla av er känner, särskilt inte de nya ledamöterna, men ni känner honom – vår vän och tidigare kollega Joe McCartin, som var ledamot av parlamentet från 1979 till det senaste Europavalet, och som var den ende ledamoten i vår grupp som hedrades med Robert Schuman-medaljen. Vi behöver fler personer som Joe McCartin, som gör sin plikt dag efter dag, för det är bara de ledamöter som gör sin plikt varje dag som kan hjälpa er och oss att tillsammans åstadkomma något.
Som avgående ordförande i rådet talade ni om en stor övning i demokrati. Vår kontinent är så komplicerad, och mångfalden gör den så problematisk att detta att hålla samman alltihop är något man måste arbeta med varje dag, och det är gruppernas ordförande särskilt medvetna om. Som ni sade måste EU fungera, men det viktigaste är – och vi är tacksamma för att ni sade det – att vi i EU har besegrat totalitarismen och diktaturerna, och att det är demokratin som håller oss samman. Det är det stora EU-projekt som binder oss samman, över partigränserna.
Ni talade om regeringskonferensen. Låt mig säga från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att vi anser att den europeiska konstitutionen är det som måste få första prioritet. I ännu högre grad än hittills bör vi tala om för allmänheten att konstitutionen inte bara stärker Europaparlamentet, utan även de nationella parlamenten, och därigenom även stärker det parlamentariska styret och den parlamentariska demokratin i Europa. Jag tror vi måste betona detta ännu mer än hittills. Det skapas bättre insyn i ministerrådet. Även vi skulle naturligtvis ha föredragit att det i ingressen hänvisas inte bara till Europas religiösa arv, utan även till den judisk–kristna traditionen. Det lyckades man tyvärr inte åstadkomma, och det beklagar vi, men många av våra gemensamma värderingar finns med i ingressen och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Därför kan vi totalt sett säga ”ja” till konstitutionen. Den kommer att undertecknas i Rom, den stora europeiska stad där Romfördraget undertecknades 1957.
Ni nämnde utnämningen av två personer. Utnämningarna är förbundna med höga ideal, och som ni sade kan idealen bara bli verklighet om EU faktiskt fungerar när den slutliga analysen görs. Ni nämnde Portugals tidigare premiärminister, José Manuel Durão Barroso, som vi kommer att ha en diskussion med under eftermiddagen. Jag kände honom både som oppositionsledare och senare som premiärminister. Han har inte förändrats. Det händer ofta, när någon blir premiärminister efter att ha varit oppositionsledare, att hans personlighet förändras. José Manuel Durão Barroso har alltid varit densamme, och jag kan bara gratulera er till att ha föreslagit honom. Om han blir ordförande för kommissionen är jag övertygad om att han kommer att vara framgångsrik i den befattningen.
Men vi är också tacksamma för att ni återigen har nominerat Javier Solana, som både politiskt och mänskligt har gjort ett fantastiskt jobb de senaste åren, först som hög representant och sedan som den förste utrikesministern i Europeiska unionen. Jag anser att dessa två förslag till utnämningar är utmärkta, och vi måste också betrakta dem i deras sammanhang. Avslutningsvis vill jag nämna något som jag länge har irriterat mig på. Det är ingen förebråelse gentemot er. Jag kommer att säga samma sak till den nye ordföranden i rådet. På gruppfotona står alltid kommissionens ordförande och Europaparlamentets talman någonstans i utkanten. Så får det inte vara. Toppmötet med stats- och regeringscheferna är en gemenskapsföreteelse, och där kan man inte marginalisera två viktiga personer, kommissionens ordförande och parlamentets talman. De skall stå tillsammans med ordföranden i rådet, i mitten av gruppfotot. Det är inte bara en protokollfråga.
Det vill jag säga till dem som är ansvariga i rådets generalsekretariat. Ett protokoll är emellertid ett symboliskt uttryck för en attityd. Vi vill inte ha ett mellanstatligt EU. Vi vill i stället ha ett gemenskaps-EU, och det är detta EU som ni har tjänat, och det vill vi varmt tacka er för.
– Herr talman, herr premiärminister, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Ordförandelandet Irland var aktivt på många områden, man lyckades inte alltid, och min grupp blev inte alltid tillfreds, men det är nu min angenäma uppgift att på min grupps vägnar gratulera er, herr premiärminister, rådets ordförande, till den historiska och framstående roll som ni spelat som ordförande vid den regeringskonferens som resulterade i den europeiska konstitutionen. Det var era skarpsinniga, ihärdiga och lugna förhandlingar under de senaste sex månaderna som gjorde regeringskonferensen till en succé. Det var en framgång för er, herr premiärminister, och för er grupp.
Jag vill också personligen tacka er för det sätt på vilket ni engagerade parlamentets två företrädare och dess talman i arbetet vid regeringskonferensen. Som ni känner till fick vi lov att gå igenom ett par besvärliga stadier, men att vi lyckades med det är något som vi har inte bara er, men i synnerhet er att tacka för.
Allt som behövs för konstitutionen har ju inte uppnåtts, och jag måste säga till kammaren att allt som uppnåddes inte var helt rätt. Ni vet det lika bra som jag och många andra. Vi fick verkligen lov att kompromissa, och vissa kompromisser var svåra att besluta om både för oss som företrädare för Europaparlamentet, och för medlemsstaternas regeringar. Jag är säker på att även ni, som irländsk premiärminister, ansåg att vissa kompromisser var svårsmälta. Vissa enkla lösningar som vi kom fram till under konventet komplicerades nu – det finns ett stort antal tilläggsprotokoll och förklaringar, både restriktioner och undantag. Men det får inte skymma helheten, regeringskonferensens stora prestation.
Även om intresset bland allmänheten under de senaste månaderna har fokuserats på några få omtvistade punkter, så antogs mer än 90 procent av konventets utkast, praktiskt taget utan debatt. När jag säger detta så gör jag inte som den tidigare ordföranden för konventet att jag räknar ord. Det är nonsens, eller för att uttrycka det mindre burdust, ganska barnsligt. Jag ser snarare att den struktur, det sammanhang och den substans som fanns i det utkast till konstitution som lades fram av konventet inte har rörts. Det är den första stora framgången, vilket också bekräftar den metod som antogs av konventet. Även om det finns vissa brister här, så är den andra framgången demokratin: Europaparlamentets nya status som lagstiftare med fullständiga och jämlika rättigheter, det faktum att valet av kommissionsordförande i framtiden inte bara skall ske i ljuset av Europavalet, utan också efter en utfrågning innan kandidaterna nomineras – även detta betraktar jag som en framgång.
Herr premiärminister! Ni känner själv till att vi, som företrädare för Europaparlamentet, fick lov att dra ett rött streck när det gällde det framtida budgetförfarandet. Personligen är jag tacksam mot er för att ni såg till att vi inte kom så långt, utan i stället kunde lägga fram en bra, fungerande kompromiss gentemot alla de finansministrar som ville ändra och försämra just parlamentets budgeträttigheter.
Europeiska unionens förmåga att agera ökar, och vi får mer öppenhet. Låt mig bara säga två saker rent allmänt. Vi vet att detta inte är en konstitution för en europeisk federal stat. Det är en konstitution för en union av medborgare och stater, vilket alltid kommer att innebära mer än bara provinser i en federal europeisk republik. EU är inte en kopia på europeisk nivå av den europeiska nationalstaten under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. EU är något enastående, och därför vänder vi dövörat till när vissa kritiker hela tiden gör jämförelser med den amerikanska konstitutionen, och säger att detta utkast till konstitution är för komplicerat, för långt, osv. Inget av detta är rättvist.
Vi måste bedöma konstitutionen efter vad EU behöver. Konstitutionen måste bedömas efter om den lyckas att på en gemensam grund förena tjugofem olika folk och stater som i århundraden har plundrat, mördat, ödelagt och krigat mot varandra. Konstitutionen måste bedömas efter om den på grundval av en gemensam konstitution kan förena tjugofem eller fler europeiska stater och folk, som är bundna till varandra genom sitt politiska öde, men ändå vill behålla sin egen identitet, sitt språk, sin kultur och sina historiska minnen.
Att vi har uppnått detta är en stor och historisk triumf i Europeiska unionens annaler, och där har ordförandelandet Irland spelat en framträdande roll. Nu handlar det om att EU:s folk, genom sina parlament och genom folkomröstningar bör göra konstitutionen till en politisk realitet. Min grupp, Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, kommer att spela sin roll i detta, och vi kommer att se till att EU får en konstitution som leder oss in i det nya århundradet.
– Herr talman! Även min grupp vill gratulera premiärministern och hans lag för deras förstklassiga ordförandeskap: förståndigt, modigt och engagerat. Som ni säger kan också parlamentet göra anspråk på att ha en del i framgångshistorien. Det som vi har uppnått tillsammans är närmast anmärkningsvärt: vi har ändrat det politiska resonemanget i Europa, vi har upprättat en konstitutionell ram för ett Europa som kan stå på egna ben på världsarenan och utarbeta en effektiv gemensam politik för att ta itu med våra gemensamma problem.
Regeringskonferensen godtog samma koncept av konstitutionell trohet som medlemsstaterna visar unionen, ett koncept som präglade förfarandena under Europeiska konventet. Även om det sannerligen fanns rester av de gamla tvisterna om rangordningen mellan medlemsstaterna lyckades regeringskonferensen framgångsrikt få bukt med dessa och ge oss en tämligen tydlig bild av hur Europeiska unionen kommer att se ut inom överskådlig framtid. Det finns en känsla av en konstitutionell uppgörelse, av demokratisk legitimering som har nåtts genom detta paketavtal, en känsla som tidigare regeringskonferenser inte har lyckats skapa. Europeiska unionen går starkare ur detta. Vi litar mer på varandra och är mer trovärdiga för medborgarna och omvärlden.
Parlamentet kommer nu att utarbeta sin egen positiva kritik av resultatet av regeringskonferensen och bearbeta dessa resultat, men vi måste också förklara och motivera det som har hänt för en tämligen skeptisk väljarkår. Parlamentet måste tala för konstitutionen. Vi kan vara stolta över vår egen roll inom processen hittills, och vi får inte vara rädda för att marknadsföra parlamentet med stöd av framgångarna. Den här gången kan inte parlamentet frikänna sig från ansvaret för resultatet av regeringskonferensen. Vi var där, och vi deltog. Det kan hända att någon folkomröstning förloras någonstans i Europa. Om någon folkomröstning förloras kommer detta delvis att vara vårt fel som ledamöter av Europaparlamentet, och de politiska partier som har sänt hit oss. Vi kommer sedan också att vara ansvariga för att lösa det problemet.
– Herr talman! Jag vill också tacka ordförandelandet Irland för det trevliga och eleganta sätt på vilket man lotsade ordförandeskapet genom en mycket komplicerad period, och jag vill särskilt påpeka minister Dick Roches charmerande artighet när han under alla dessa månader lyckades undvika att besvara de frågor som jag ställde till honom. Ordförandeskapet genomförde förhandlingarna under regeringskonferensen på ett verkligt älskvärt sätt, men man kom fram till ett resultat som ligger långt från den text som antogs av konventet, och 10 procent av den – herr Hänsch, var vänlig och notera detta – är mycket svåra att godta.
Den bristande överensstämmelsen mellan konstitutionens första och tredje delar, begränsningarna och det fullständiga genomförandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, den eventuella konflikten mellan kommissionens ordförande och rådets ordförande, bibehållandet av vetorätten inom alltför många ansvarsområden, uteslutandet av Europaparlamentet från ratificeringsförfarandet – allt detta är en allvarlig tillbakagång, som ordförandelandet Irland på ett höviskt sätt ledde oss fram till. På samma sätt genomförde ordförandelandet Irland förhandlingar om kommissionen utan att ens rådfråga parlamentet, och presiderade över sjöslaget – verkligt deprimerande för alla EU-entusiaster – mellan små och stora medlemsstater om den ena eller andra superkommissionären, och utnämnde slutligen en respektabel gentleman, men en som i första hand visar sig vara medlemsstaternas man i ledningen för vad vi skulle vilja betrakta som EU:s regering.
Bertie Ahern talade om asylavtalet. Den sorgliga erfarenheten med de 37 afrikanska medborgarna, som i veckor var instängda på det tyska fartyget ”Cap Anamur” utanför italienskt territorialvatten och som nu är olagligt internerade, visar helt tydligt att EU fortfarande tiger i asylfrågan, och att asylpolitik och kontroll av olaglig invandring, som Ahern nämnde, fortfarande förväxlas på ett allvarligt och riskabelt sätt.
Herr Ahern! Invandrarnas rättigheter har varit lågprioriterade under ert ordförandeskap, men även bristen på åtgärder när det gäller Guantánamo och tystnaden när det gäller registreringen av passageraruppgifter visar att ert ordförandeskap förmodligen haft andra prioriteringar. Jag tackar er ändå. Vår grupp uppskattade att samarbeta med ordförandelandet Irland, men än en gång står det klart att rådet har visat att det vill leda Europeiska unionen, medan vi skulle vilja att man delade makten lite grand med de andra institutionerna.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det var i ett besvärligt läge som Irland övertog ordförandeskapet. Under er tid som ordförande i rådet genomfördes den historiska utvidgningen av EU, antagandet av konstitutionen och valet till Europaparlamentet.
Det som särskilt oroar mig är det låga valdeltagandet vid valet till Europaparlamentet, även om det inte i första hand var ett problem som hängde samman med det irländska ordförandeskapet. I stället för att bara fortsätta att jämra oss över detta sorgliga sakernas tillstånd bör vi ledamöter av Europaparlamentet dra all lärdom vi kan av detta. Faktum är att allt färre delar av allmänheten har något förtroende för Europeiska unionen, och anledningen till det är att gemenskapen inte finns till för dem och att den misslyckas med att göra något åt deras dagliga bekymmer.
Enligt Eurostat ville ungefär 70 procent av medborgarna i Europeiska unionen att arbetslösheten skulle stå i centrum för det europeiska beslutsfattandet och för valkampanjen, medan debatterna i själva verket dominerades av nationella frågor och institutionellt EU-tal. Vi får verkligen inte fortsätta på det här viset! Ni har rätt, herr kommissionsordförande, när ni säger att det som är viktigast i framtiden är det sociala EU, men det är viktigt att EU, i stället för att bara tala om detta, en gång för alla vidtar åtgärder. I allmänhetens ögon är det bara handlingar som räknas.
När nu ratificeringen av konstitutionen skall genomföras har vi tillfälle till djupgående diskussioner med allmänheten om Europeiska unionens framtid. Eftersom människorna direkt påverkas av den måste man ställa raka frågor till dem, som den franske presidenten Jacques Chirac sade. Jag anser att han har rätt. Det som är möjligt i Frankrike eller Förenade kungariket måste vara möjligt även i Tyskland, mitt land.
Jag uppmanar därför alla ledamöter i kammaren att ihärdigt arbeta för att det skall hållas folkomröstningar om konstitutionen i alla medlemsstater i Europeiska unionen, och arbeta för djupgående dialoger med medborgarna om Europeiska unionens framtid.
– Ett tack till ordförandelandet Irland för dess utmärkta tekniska genomförande av det som är den största planerade förlusten av demokrati hittills. Aldrig tidigare har européerna på en enda gång stått inför möjligheten att förlora så mycket makt. Varje gång flyttas makten om från väljarna till andra personer. Ingenstans kommer väljarna nu att ha haft något att säga till om när det gällde att formulera konstitutionen. Rätten att ändra konstitutionen skall flyttas från väljarna till premiärministrarna, som i framtiden kommer att själva kunna ändra den. Förfarandet beskrivs i termer av – ett ord som vi inte kan översätta till danska, men vars mening kan uttryckas med termen ”statskupp”.
Väljarna blir bestulna på rätten att ha sista ordet. Genom konstitutionen kommer en grupp stats- och regeringschefer att få rätt att ge EU mer makt utan att ens behöva rådfråga väljarna igen. På en rad nya områden kommer rätten att ändra lagarna efter nyval att flyttas från väljarna till en majoritet av icke-valda kommissionärer och en kvalificerad majoritet av tjänstemän och ministrar, inom stängda dörrar i hemliga arbetsgrupper och råd. Rätten att välja verkställande makt och hålla den ansvarig skall försvinna till förmån för en toppstyrd byråkrati, utan demokratisk kontroll, administrativ lag och ministeransvar.
Rätten att ångra ett valresultat och fatta ett nytt beslut skall fråntas väljarna, som bara kommer att kunna få besluten ändrade om det godkänns av kommissionen i Bryssel – samma kommission där vi som väljare kommer att förlora rätten att ha våra egna nationella kommissionärer. Utan att våra länder deltar kommer en majoritet av kommissionen att kunna anta en kommissionslagstiftning som har företräde framför varje lands konstitution, även om inte en enda person från landet i fråga har varit närvarande.
I sin långa och blodiga historia har irländarna slagits för sin egen demokrati. Under sitt ordförandeskap har Irland emellertid nu lagt grunden för att tvingas förlora den rätten igen. Om vi skall begränsa demokratin, låt oss åtminstone göra det demokratiskt. Väljarna har rätt att få rösta. Låt konstitutionen bli föremål för folkomröstning i alla länder, helst samma dag.
Här i parlamentet har vi skapat en grupp för oberoende och demokrati som uppmanar väljarna att avvisa den föreslagna konstitutionen. Vi vill inbjuda alla opponenter mot konstitutionen att sätta upp ett gemensamt forum för att hjälpa till att organisera motståndet mot den. Observera att vi träffas under nästa sammanträde, på tisdag kl. 13 efter omröstningen, om ni vill hjälpa till att försvara rätten till vår demokrati mot det nya utkastet till konstitution.
– Herr talman! Jag instämmer i mina kollegers gratulationer till premiärminister Bertie Ahern och den irländska regeringen, för deras enormt framgångsrika ordförandeskap. Irlands ordförandeskap har nått resultat när det gäller viktiga politiska initiativ som har skjutits upp eller försenats så länge under föregående ordförandeskap. Den mest stämningsfulla synen under det irländska ordförandeskapet var hissandet av våra tio nya medlemsstaters flaggor vid Aras an Uachtarain, den irländske presidentens hem. Den bilden är en symbol för det slutliga avlägsnandet av de konstgjorda skiljemurar som delade Öst- och Västeuropa under så lång tid.
Herr premiärminister! Ni har bevisat er duglighet som förhandlare och har visat förståelse för de svårigheter som varje medlemsstat står inför, särskilt under diskussionerna om konstitutionen. Ni lyckades finna en väg för medlemsstaterna att säkerställa att deras vitala nationella intressen inte åsidosätts eller förbigås, i synnerhet när det gäller frågan om maktfördelning inom konstitutionen, genom att klargöra subsidiaritets- och proportionalitetsfrågorna och genom att se till att alla medlemsstater kommer att vara likställda i tillämpningen av dessa bestämmelser även i fortsättningen. Dessa frågor är mycket viktiga för Europeiska unionens fortsatta utveckling och tillväxt.
Herr premiärminister, utrikesminister Cowen! Jag ger er mitt odelade beröm för allt ert arbete med dessa frågor. Jag vill också nämna Europaministern Dick Roche, som här i parlamentet var så öppen för att sammanträffa med enskilda ledamöter och politiska grupper, som engagerade sig fullt ut i alla de frågor eller diskussioner med ledamöterna som det var nödvändigt att ta upp – inte bara när det gällde utkastet till konstitution, utan även i fråga om pågående politisk utveckling här inom parlamentet. Dick Roche är ett exempel att följa för andra EU-ministrar som besöker parlamentet när det gäller hur man bäst engagerar sig och får parlamentets stöd.
Jag vill också nämna – som jag har gjort vid tidigare tillfällen här i parlamentet – den roll som ambassadör Anne Anderson och den irländska statsförvaltningen har spelat. De har gett prov på sin duglighet och yrkesmässighet genom att sammanföra olika uppfattningar och se till att ordförandeskapet fungerade friktionsfritt från början till slut, och att alla åtaganden och löften som gjorts infriades till fullo. Deras energi, deras entusiasm, och viktigast av allt, deras ständigt goda humör när det gällde att ta itu med svåra frågor är värt ett erkännande.
Dessa nya roller – att skapa intresse för konstitutionen, att se till att medborgarna förstår dess fördelar och försäkra Europas folk om att den inte undergräver deras egna nationella intressen – kommer att bidra till att vi kan garantera att Europeiska unionen fungerar smidigt. De säkerställer att det råder likställdhet mellan alla medlemsstater och bidrar till att garantera att vi kan gå framåt inom en ram som är lämplig att bygga vidare på och att unionen fungerar effektivare när den utvidgas ytterligare.
Under ordförandeskapet genomfördes många viktiga toppmöten. Det största och viktigaste av dem alla var toppmötet EU–USA, som ägde rum i grevskapet Clare. Detta var det första steget i återuppbyggandet av förbindelserna mellan USA och Europeiska unionen. Många människor i USA erkänner nu att ensidighet inte är rätt väg att ta, att det krävs samarbete, inte bara ur geopolitisk synvinkel, utan även handelsmässigt, och att det är nödvändigt att se till att FN och andra internationella organ kan fungera effektivt.
Herr premiärminister! Jag vill gratulera er till er prestation att föra fram premiärminister José Manuel Barroso som kandidat till posten som ordförande för kommissionen. Det var svårt att finna någon som uppfyllde alla medlemsstaters vilja och önskemål, någon som också skulle vara tillräckligt oberoende för att på lämpligt sätt kunna leda kommissionen politiskt i framtiden. I José Manuel Barroso har vi den idealiske kandidaten. Jag hoppas att parlamentet kommer att ge majoritetsstöd för hans nominering i morgon, och det gläder mig att vår grupp fullständigt kommer att rekommendera och stödja hans utnämning till kommissionsordförande.
Herr premiärminister! Slutligen förtjänar ni en vilopaus efter allt ert hårda arbete. Minister Dick Roche förtjänar lovord för det arbete han genomfört, och, viktigast av allt, tjänstemännen förtjänar inte bara en ordentlig klapp på axeln, utan kanske även några extra euro till följd av de nya avtalen!
– Herr talman, herr premiärminister, mina damer och herrar! Det irländska ordförandeskapet kommer att gå till historien huvudsakligen på grund av att den största utvidgningen någonsin av europeiska strukturer ägde rum under det. Först nu har Europeiska unionen blivit verkligt europeisk. Utvidgningen har dock varit rent formell och politisk till sin natur. Den har inte lämnat något avtryck på ett antal områden. Ett av dessa är arbetsmarknaden, där européer fortfarande delas in i första och andra klassens medborgare. Övergångsperioderna innan medborgare i den nya unionen får fullt tillträde till arbetsmarknaden visar att Europa förblir delat. De får en att tänka på av den brittiske författaren George Orwell. I den romanen ansågs somliga vara mer jämlika än andra.
En sådan union är en skam. Ändringar måste komma till stånd vid första bästa tillfälle. Det måste bli ett slut på all diskriminering inom EU.
Jag skulle vilja rikta några ord till premiärministern. Han talade om gamla Europa och nya Europa. Det kan knappast vara riktigt att tala om Central- och Östeuropa som nya Europa när de berörda nationernas historia går över tusen år tillbaka. Jag menar att det vore klokare om premiärministern talade om den nya unionen, som också är det gamla Europa.
Ordförande Romano Prodi talade om att öka kommissionens befogenheter i ekonomiska angelägenheter. Jag hoppas att detta inte innefattar befogenheten att höja skatterna i medlemsstaterna, särskilt inte i de nya medlemsstaterna. Jag kan försäkra er om att medborgarna inte skulle tolerera en sådan union.
Till sist finns det en sak jag skulle vilja tacka premiärministern för. Under sitt lands sex månader långa ordförandeskap för Europeiska unionen glömde han aldrig bort att EU först och främst är en union av nationer, vilket den också måste förbli.
– Herr talman! På den irländska delegationens och PPE-DE-gruppens vägnar önskar jag er all lycka under er mandattid som talman. Jag vill ge ett erkännande åt allt det fantastiska arbete som vår före detta irländske talman, Pat Cox, utförde när han satt på er post, genom att säga att det blir svårt att överträffa honom. Välkommen.
Jag vill personligen välkomna premiärministern, minister Dick Roche, ambassadör Anne Anderson och alla från den irländska ständiga representationen hit till parlamentet denna morgon.
Som talesman för samtliga kolleger i PPE-DE-gruppen vill jag tillägga ett par ord till summeringen av det sjätte irländska ordförandeskapet för Europeiska unionen, under en verkligt historisk tid. Vi använder ordet ”historisk” lättvindigt, men under den här tiden har våra central- och östeuropeiska kolleger, tillsammans med Cypern och Malta, åter anslutit sig till den europeiska familjen. Jag vill särskilt berömma den irländska ständiga representationen för deras noggranna planering och förberedelser av den gedigna administrativa, diplomatiska och politiska grund som vårt ordförandeskaps stora framgång byggde på.
När Irland oväntat tog över ansvaret som medlare efter regeringskonferensens misslyckande att enas om den nya konstitutionen i december föra året, föreföll detta vara en skrämmande utmaning. Herr premiärminister, era framgångar på detta område har blivit kronan på verket för oss alla. Valet av en ny kommissionsordförande vittnade också om er och er grupps kloka förhandlingsteknik. Vare sig det handlade om att reagera på de tragiska sprängdåd som utfördes av terrorister i Madrid i mars, reparera de transatlantiska banden eller fira den historiska utvidgningen av EU genom att välkomna våra nya kolleger till gemenskapen i maj, var de åtgärder som vårt ordförandeskap vidtog välavvägda och lämpliga.
Så mycket gjordes på dessa områden att det kanske inte är någon större överraskning att de grundläggande Lissabonmålen om främjande av ekonomisk konkurrenskraft och hållbar utveckling nu måste lämnas över till det nederländska ordförandeskapet – det handlar lite om att ”lämna över den heta potatisen”, menar jag. Detta gäller bland annat det viktiga tjänstedirektivet, ert utlovade initiativ för främjande av bättre lagstiftning och genomförande av nationella reformpartnerskap i upptakten till halvtidsutvärderingen av Lissabonmålen.
Herr premiärminister! Den 14 januari 2004, när jag välkomnade er i början av ert ordförandeskap, varnade jag för att de flesta företag, i synnerhet de små och medelstora företagen i EU, känner att tiden håller på att rinna ut – om den inte redan har gjort det – för Lissabon. Jag sade att vi behöver konkreta åtgärder och inte bara upprepningar av önskelistor och ord. Vid det tillfället bad jag er om konkreta fakta om hur ni tänkte omsätta era planer i praktiken. Det var den åttonde gången – och i dag är det den nionde gången – som jag och mina kolleger har suttit och lyssnat på det mantra av tomma ord om Lissabon som upprepas två gånger om året. Vad exakt har gjorts för att omsätta Lissabonmålen i praktiken under ert vaktpass – frånsett att ge nederländarna riktlinjer för det fortsatta arbetet?
När det gäller den irländska regeringen hoppas jag att den ökade projektledning och organisatoriska förmåga som ni särskilt har visat prov på i år, herr premiärminister, nu tas med hem och tillämpas på inrikesarenan. Jag talar inte om att införliva EU-direktiv i den nationella lagstiftningen, utan om lämpliga samråd med aktörer, lämpliga lagstiftningsförslag som tar hänsyn till nationella behov, lämpligt genomförande av lagstiftningen och lämpligt upprätthållande av dessa lagar. Era resultat på det inrikespolitiska planet har varit ytterst dåliga: bara under förra veckan lades ytterligare nio överträdelseförfaranden fram mot Irland på miljöområdet. Nitratdirektivet är ett typiskt fall: flera år för sent lappades det ihop i sista minuten, med minimalt samråd, ännu mindre planering och en total röra.
Herr premiärminister! Ni måste nu prestera på hemmaplan. Jag erkänner gärna ert ordförandeskaps stora framgångar, men jag gör detta mot bakgrund av en viss försummelse på den irländska fronten. Gårdagens nominering av minister Charlie McCreevy som vår irländske kommissionär här framkallar sannerligen ett tvunget leende på mina läppar. Jag önskar honom lycka till, och jag välkomnar er utnämning, men när det gäller EU-frågor är ”en tjuvskytt som blir jaktvårdare” det uttryck som man kommer att tänka på.
Min uppmaning till er, herr premiärminister, är att ni tar den skicklighet och den kapacitet som ni har byggt upp som ordförande för Europeiska rådet med er tillbaka hem. Gör ert irländska ordförandeskap till en förebild för den irländska regeringens fortsatta arbete.
Jag tackar särskilt mina kolleger John McCartin, Mary Banotti och John Cushnahan, som avgick i slutet av den senaste mandatperioden. Jag vill i synnerhet nämna John McCartin och det erkännande som Hans-Gert Poettering, ordförande för PPE-DE-gruppen, gav honom när han fick Schumanmedaljen för 25 års trogen tjänst i parlamentet: ett vittnesmål över hans insatser här. Sammanlagt har mina tre kolleger tjänat Europaparlamentet i 60 år. Vi som ersätter dem har mycket att ta igen.
Jag tackar er, herr premiärminister och minister Dick Roche. Jag tackar också ambassadör Anne Anderson för allt det utmärkta arbete som hon och den ständiga representationen har utfört. Vi har varit mycket stolta över vårt irländska ordförandeskap.
– Herr talman! Jag vill gratulera er till ert nya ämbete och önska er lycka till. Jag ansluter mig till dem som i dag har lovordat premiärministern och hans lag för det framgångsrika avslutandet av förhandlingarna om konstitutionen, i synnerhet för att de har lyckats bibehålla den breda ram och de breda värderingar, mål och medborgerliga rättigheter som Europeiska konventet har förhandlat om. Genom att göra detta har det europeiska integrationsprojektets legitimitet stärkts, och en möjlighet att skapa ett mer demokratiskt och allomfattande Europa har skapats.
Det måste emellertid sägas att det irländska ordförandeskapet även har en tämligen beklaglig lista över misslyckanden på sitt samvete. Misslyckandet med att skydda tillfälligt anställda arbetstagare, att verka för skuldavskrivning för världens fattigaste, att inte våga sätta sig upp mot George W. Bush och hans fanatism, och misslyckandet med att göra framsteg med Lissabonmålen på ett sätt som omfattar social integration. Rådet och kommissionen slog sig också ihop i en skrämmande ansträngning för att driva igenom lagstiftningen om tillhandahållande av personuppgifter i samband med lufttransporter till Förenta staterna, trots Europaparlamentets motstånd.
Herr premiärminister! Ni är inte här för att svara för er inrikespolitik. Jag är dock bestört över ert beslut att utse Charlie McCreevy till irländsk kommissionär. Han är en av de mest högerorienterade finansministrarna i Europa. Han är en av de finansministrar som försöker förvägra parlamentet dess demokratiska rätt att kontrollera Europeiska unionens budget. Han tror på stimulansåtgärder för de rika genom att göra dem rikare, ge dem mer vinster och fler skattelättnader – och på att ge de fattiga uppmuntran genom att ge dem en spark i baken. Om vi tror på ett EU med en social marknad snarare än ett EU som är en supermarknad bör vi inte släppa Charlie McCreevy i närheten av unionens ekonomiska spakar.
(Herr talman! Tack för möjligheten att få säga några ord om det irländska ordförandeskapet. Innan jag framför mina kommentarer vill jag önska den irländska regeringen lycka till i dess arbete för att få iriska erkänt som officiellt arbetsspråk i EU. Den kulturella identiteten är mycket viktig för alla nationer, men kanske särskilt för mindre nationer. Vi kan alla vara sanna européer samtidigt som vi behåller vår kulturella identitet fullt ut, och språket är en mycket viktig del av denna identitet.)
När jag nu övergår från språkfrågan till vad jag anser har varit ett mycket framgångsrikt irländskt ordförandeskap, vill jag gratulera premiärministern och hans ministrar, i synnerhet minister Brian Cowen och minister Dick Roche, som är här i dag tillsammans med premiärministern. Jag gratulerar också ambassadör Anne Anderson och den irländska statsförvaltningen.
Det viktigaste som det irländska ordförandeskapet har lyckats med har varit att åstadkomma ett fördrag som fastställer en konstitution för EU, men i samband med detta har det också varit en mycket viktig prioritet att göra EU bättre känt bland unionens medborgare. I detta ligger både en möjlighet och en risk: möjligheten att göra medborgarna i alla de 25 länderna delaktiga i det europeiska projektet, men i lika hög grad risken att inte lyckas nå detta mål. Samtidigt som politikerna måste spela en ledande roll krävs det att medborgarna blir delaktiga parallellt med detta ledarskap och att det civila samhället främjas. Annars blir det så som en berömd skald från min egen stad Sligo, W.B. Yeats, en gång skrev: ”Centrum kan inte hålla”. Centrum måste hålla både för oss och för EU, eftersom Europeiska unionens framtid är beroende av våra ansträngningar att göra våra medborgare delaktiga och att förmedla vår positiva vision av Europa.
– Herr talman, herr rådsordförande! Även jag välkomnar er hit och vill tacka er. Jag är född i Salzburg, en stad som på niohundratalet återuppfördes på romerska ruiner av irländska munkar, vilka dikade ut sumpmarkerna, lade grunden till staden och medlade i tvisterna mellan stamhövdingar. Så ni förstår varför vi inte blir förvånade när irländska missionärer civiliserar Europa och utför de grundläggande uppgifterna att dika ut sumpmarker – däribland den nationella egoismens sumpmarker – och lägga grunder, däribland de till europeisk demokrati.
På tal om att medla i tvister mellan stamhövdingar, herr rådsordförande, är jag tacksam mot er för vad ni har gjort för att civilisera Europa. Ni har bevarat konstitutionens arkitektur, och det är utan tvivel er mest avgörande bedrift. Regeringarna har naturligtvis gett oss en lektion i vem som egentligen utövar makten. Eftersom det är de som formellt fattar det slutgiltiga beslutet har de varit arroganta nog att omarbeta konventets utkast alltefter sina egna önskemål och, på flera punkter, att välja ut de bästa bitarna. Det är synd. Vad som gör maktlektionen än beklagligare är att parlamentet, nu när vi behandlar kommissionens ordförandeskap, skulle kunna ge ett lämpligt svar, för det fattar formellt sett det slutgiltiga beslutet och skulle mycket väl kunna visa om det är, eller inte är, berett att göra beslutet mer reellt än en formalitet och framtvinga respekt för kammaren. Det skulle visa vem som har maktbegär och vem som inte har det. Tack, herr talman.
Var konstitutionen skulle undertecknas var ett gammalt stridsäpple för det italienska ordförandeskapet, som gjorde det möjligt att underteckna något i Rom genom att komma med en text. Det är ett annat slags bedrift, och en som vi är tacksamma för.
Det är inte helt riktigt att säga att konventets utkast har kommit igenom oskadat. Genom att rådet (lagstiftning) togs bort från konventets utkast försvann en av konventets utmärkta idéer, som skulle ha inneburit ett väldigt demokratiskt språng framåt i termer av maktdelning, ett språng som nu inte har tagits. Vad som sker är att rådet stiftar fler lagar, med all den tvivelaktiga legitimitet som kännetecknar en regerings lagstiftning. I stället för dubbel majoritet, en formel för beslutsfattande som varje medborgare kunde förstå och godta, har vi frambringat ytterligare en massa förvirrande matematiska formler. Där konventet förespråkade beslut med kvalificerad majoritet har enhälliga beslut införts, och EU:s förmåga att handla har därigenom blivit lidande. Även den sociala dimensionen – och det är ett område där konventet inte heller lyckades – har kringskurits ytterligare, och i stället för full sysselsättning talas bara om en hög sysselsättningsnivå.
Jag anser inte att parlamentet har spelat någon mer framträdande roll i de senare skedena av allt detta. Nu kommer dock regeringarna att behöva oss om människorna skall godta konstitutionen och om deras parlament skall ratificera den.
Låt mig uttrycka min särskilda tacksamhet mot er, herr rådsordförande, för att ni har hållit fast vid den ursprungliga principen i konstitutionen och i konventets utkast.
(Herr talman, herr rådsordförande, herr premiärminister! Jag är stolt över att vara här i dag som medlem av den första Sinn Féin-gruppen i Europaparlamentet.)
Som irländska republikaner, trogna mot traditionen från parlamentsledamoten Bobby Sands, är vi övertygade anhängare av en politik för jämlikhet, rättvisa och frihet. Vi tar med oss Sinn Féins program för förändring, för Irlands enhet och självständighet till detta forum.
Jag vill uttrycka min uppskattning av det irländska ordförandeskapets arbete under de gångna sex månaderna, och jag önskar det nya nederländska ordförandeskapet lycka till.
Sinn Féin anser att det utvidgade EU måste besluta om en rad nya prioriteringar. Vi motsätter oss försöken att göra EU till en superstat eller en militär och ekonomisk supermakt. Vi stöder sådana EU-reformer som ger tillbaka makten till folket, bekämpning av fattigdomen, stöd till de allmännyttiga tjänsterna, vitalisering av landsbygdsekonomierna samt reformering och stärkande av Förenta nationerna.
Detta anser vi är EU:s nya inriktning. Det är i riktning mot detta EU vi vill arbeta.
– Herr talman! Jag kan tryggt säga att vi i Irland har varit stolta över vårt irländska ordförandeskap och över vår premiärminister i rollen som ordförande. Detta ordförandeskap har kännetecknats av entusiasm och diplomati.
Trots att Irland bara har haft sex månader på sig för sitt arbete har landet verkat för positiva initiativ som t.ex. initiativet ”Att göra EU känt”. Jag är dock orolig över den orimliga brådskan med att driva igenom ett så genomgripande, maktförändrande och odemokratiskt initiativ som den föreslagna europeiska konstitutionen.
Vi har haft det irländska ordförandeskapet. Vi fick privilegiet att välkomna de tio nya nationerna i Dublin i maj. Vi har delat vår premiärminister med världen. Bertie Aherns slogan på hemmaplan är ”mera att göra”. Vi skulle vilja säga till Jan Peter Balkenende och det nya ordförandeskapet att det finns mer att göra för att skapa ett bättre skydd för sårbara människor, för att åstadkomma jämlikhet och respekt mellan nationerna, för att hjälpa lidande länder som exempelvis Sudan och för att föra in demokrati och öppenhet i själva EU-projektet.
Till Bertie Ahern vill jag säga: nu är det dags att komma hem. Det finns mer att göra. Ni har en proposition om invaliditet som ni skall lägga fram, ett hälso- och sjukvårdssystem och ett utbildningssystem som skall ordnas upp, fiskare och kvinnor, jordbrukare och många småföretag med stora svårigheter och dessutom en mängd miljökriser. Ni har visat att en liten nation, som sjuder av liv och som fortfarande är neutral, vilket jag vill påminna er om, kan åstadkomma mycket i världen. Nu skall ni använda er energi på hemmaplan.
Bra gjort av er, herr premiärminister, och av ert lag. Ni har mer att göra. , vilket betyder ”tack”. Jag hälsar också Pat Cox och låter gälla också honom.
– Tack, herr talman! Jag skulle vilja tacka premiärministern och hans lag för vad de har uträttat. Med resultatet i hand kan man helt vederlägga de spekulationer som hördes innan det irländska ordförandeskapet inleddes om att det irländska ordförandeskapet skulle bli förlorad tid för Europeiska unionen i angelägenheter av vital betydelse. I själva verket blev det irländska ordförandeskapet så framgångsrikt att det får en att ifrågasätta den ineffektivitet som sägs vara förknippad med Europeiska unionens roterande ordförandeskap. Pessimism rådde i alla läger om möjligheterna att få utkastet till konstitution för Europeiska unionen godtaget under det irländska ordförandeskapet. Som ledamot av Europeiska konventet kan jag nu lugnt säga att den version som antogs under det irländska ordförandeskapet är mer livskraftig än den vi kunde enas om i konventet. I detta hänseende får man självklart inte glömma bort det italienska ordförandeskapets insatser. Enligt min mening kan den föreslagne kandidaten till tjänsten som Europeiska kommissionens ordförande, som namngavs i slutet av ordförandeskapet efter att ha valts ut bland anhängarna av en marknadsekonomi, anses vara ett lyckokast. Jag hoppas att den föreslagne kandidaten kommer att få även parlamentets stöd. Som företrädare för ett land vid Europeiska unionens östgräns har ordförandeskapets realistiskt grundade ståndpunkt i fråga om utvecklingen av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland vunnit min respekt. Den står i gynnsam kontrast till de åsikter som man, tyvärr, ofta hör när det gäller Europeiska unionens förbindelser med Ryssland. Jag hoppas att det irländska ordförandeskapets kvalitet kommer att sätta en norm och skapa en gynnsam anda av konkurrens bland dem som arbetar för Europeiska unionens bästa. Tack så mycket.
– Herr talman! I mitt första anförande här i parlamentet vill jag säga att anledningen till att jag känner mig så hedrad inte är ledamotskapet av denna institution utan det förtroende som folket i Nordirland visade mig genom att i första hand välja mig till ledamot av detta parlament.
Min lojalitet gäller dem och inte EU:s institutioner. Syftet med att jag är här är att jag skall försvara och främja Nordirlands intressen och goda namn och se till att dess folk får sin rättmätiga del av EU-bidragen.
När det så gäller det irländska ordförandeskapet är jag säker på att Bertie Ahern kommer ihåg att min berömda företrädare för sex månader sedan här i parlamentet med sin karakteristiska humor sade att det mest gynnsamma resultatet av det irländska ordförandeskapet troligen skulle vara att Bertie Ahern skulle få mindre tid att blanda sig i förhållandena på brittiska Nordirland. Och det visade sig också att det – lyckligtvis – inte fanns någon tid för inblandning. Bortsett från detta är det arv på det konstitutionella området som detta ordförandeskap överlämnar till oss enligt min mening varken välkommet eller lyckligt. Den nya konstitutionen är ingenting att vara stolt över för var och en som tror på demokratisk kontroll och dess viktiga komplement, nationell suveränitet. Konstitutionen är en skymf och ett angrepp mot båda dessa värden.
Jag vädjar om att man skall vara uppriktig när man presenterar denna konstitution, att man skall erkänna att det är ett dokument som är avsett att underlätta uppbyggandet av en europeisk superstat med ständigt minskande makt för nationalstaterna och ständigt växande centraliserad makt och statsapparat. Ställningen som självständig stat tillkommer nationalstaterna, och så bör det också förbli.
Till sist vill jag ge Bertie Ahern en komplimang och försäkra honom om att han fortfarande behärskar engelska, så att han kan få självförtroende nog att överge den dumma tanken på att slösa bort miljontals euro av skattebetalarnas pengar på att göra iriska till officiellt språk i dessa institutioner. Jag vill säga åt honom att överlåta sådant föråldrat nonsens till Sinn Féin, som man inte kan vänta sig någonting bättre av.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag anser att James Hugh Allister kastade in något ganska häpnadsväckande i debatten genom att, som han gjorde, säga sig vara emot EU:s institutioner men för att EU ger Nordirland en massa pengar. Det är inte, menar jag, det sätt vi bör tänka på här i kammaren.
Den region jag kommer ifrån omvändes – i likhet med Johannes Voggenhubers del av världen – till kristendomen av en irländare, Sankt Bonifatius, känd som ”aposteln” för tyskarna. Jag hoppas att ni inte kommer att möta samma öde som Bonifatius, som dödades av friserna, varav de flesta nu är nederländare. Det är naturligtvis en ren slump att vi nu har ett nederländskt ordförandeskap för rådet.
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er, herr premiärminister, er utrikesminister Dick Roche, ert lag, men även ett antal personer som sitter längre bak, på dess andra, tredje och fjärde rad, vilkas extraordinära engagemang och sakkunskap har gjort det möjligt för oss att få en europeisk konstitution. Irland har därigenom skrivit historia. Konstitutionen medför inte en superstat; den skapar i stället balans genom att fördela befogenheter – en roll som nationella parlament söker undvika. Den är tänkt att skapa en rättvis balans mellan nivåerna. Medborgarna har en uppgift att fylla, för stadgan om de grundläggande rättigheterna ger dem rättigheter, och det kan i framtiden därför inte bli tal om det slags kohandel om kommissionens ordförandeskap som vi har bevittnat i år, eftersom det kommer att vara medborgarna som bestämmer vem som skall bli kommissionens ordförande. Vi kommer att se avgörande förbättringar. Vi kommer att få en kanon av värderingar; det är ett sannskyldigt mirakel att tjugofem stater kan enas om en som är bindande, en som – enligt min mening – grundar sig på den kristna uppfattningen av vad människan är. Tack vare denna kanon av värderingar kommer vi verkligen att kunna bedriva politik gemensamt i stället för att förlita oss på den mekaniska process som föreskrivs i de gamla fördragen. Den ger även EU förmåga att handla.
Det är absolut nödvändigt att vi alla åker tillbaka till våra länder och ser till att ratificeringen blir av. Vi bör inte diskutera – som man gör i vissa länder, däribland mitt eget – vad som är mest fördelaktigt i parti- eller inrikespolitiska termer, eller hur vi därigenom kan göra oss själva ett namn. Jag hoppas att regeringarna – och även oppositionerna – i alla våra länder kommer att vara starka nog att sätta i gång ratificeringsprocessen med en känsla av ansvar för oss alla och inte i avsikt att framställa sina partier i en så fördelaktig inrikespolitisk dager som möjligt. Det blir vår uppgift framöver.
– Herr talman! Klaus Hänsch har just berättat för oss hur högt socialisterna sätter vad det irländska ordförandeskapet gjorde på regeringskonferensen. Om man jämför Bertie Aherns handlingar med Silvio Berlusconis kan man med fog undra varför konventet om Europas framtid inte föreslår att unionens ordförandeskap skall rotera mellan de mindre staterna, eftersom dessa staters ordförandeskap tycks ha varit mer produktiva än vissa stats- eller regeringschefer varit, vars storhet ligger endast i deras respektive länders storlek.
Ändå gör inget ordförandeskap mer än leder arbetet; de beslutar ingenting. Ett ordförandeskaps storhet ligger i dess rätt att lägga förslag och i dess kompromisskänsla. Utkastet till konstitution är långt ifrån perfekt, men det är tack vare Irland det över huvud taget finns till. Samtidigt bör jag nämna det faktum att det, fastän det irländska ordförandeskapet på det hela taget kan bedömas som positivt, likväl fortfarande finns åtskilliga områden där bilden inte är fullt så ljus. Min vän Proinsias De Rossa har nyss uttryckt socialisternas beklaganden över det irländska ordförandeskapets arbetsinsats i sociala frågor. Europeiska fackliga samorganisationen har utarbetat ett ”socialt prov” för det irländska ordförandeskapets åtgärder. Av de tio punkter som prövats betraktas sex som tämligen negativa, däribland särskilt underlåtenheten att vidta åtgärder för att nå Lissabonmålen, bristen på intresse för att skydda offentliga tjänster samt vissa direktiv av social natur. Gilles Savary kommer att ta upp andra svagheter i det irländska ordförandeskapets arbetsinsats, särskilt det skandalösa beslut som fattades av rådet att förse Bushadministrationen med personuppgifter om transatlantiska passagerare.
Till sist, herr talman, låt mig avsluta med att nämna en händelse som inte direkt har att göra med det irländska ordförandeskapets arbetsinsats, men som kommer att få viktiga följder. Jag vill tala om EG-domstolens dom avseende stabilitets- och tillväxtpakten. Jag tillhörde dem som kritiserade kommissionen för att den tog saken till domstol, eftersom stabilitetspakten är en politisk fråga och inte styrd av domstolarna. I det avseendet måste jag dock medge att domarna i domstolen i Luxemburg har motstått frestelsen att blanda sig i unionens ekonomiska politik. I en salomonisk dom har domstolen påmint kommissionen om att Ekofinrådet visserligen har bedömningsrätt, men att det inte nödvändigtvis måste följa kommissionens rekommendationer.
Samtidigt har dock ministrarna åthutats för att de inte följer de regler som de själva har ställt upp. Vad pakten beträffar är den viktigaste punkten i domstolens dom likväl bekräftelsen på kommissionens enväldiga initiativrätt. Rådet får således inte ändra reglerna utan att ha uppmanats på nytt av kommissionen. Kommissionens initiativrätt upprätthålls således, men alla rättigheter, ordförande Prodi, inbegriper även skyldigheter. Kommissionen har nu en skyldighet att lägga fram förslag i syfte att omvandla en ”dum” stabilitetspakt till en verkligt intelligent pakt.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar det irländska ordförandeskapet för dess diplomatiska, metodiska och korrekta sätt att hantera sin svåra uppgift, varigenom målet att få konstitutionen godkänd så småningom kunde nås. Jag beklagar bara det faktum att det italienska ordförandeskapet inte lyckades med detta.
Jag tackar även talman Pat Cox och kommissionens ordförande, Romano Prodi, vilka genom sitt oavbrutna, beslutsamma arbete har fört perioden till ett slut och nått två stora mål tillsammans: utvidgning och konstitutionen. De har inspirerats av en annan vision av EU, som i dag har gett oss ett storslaget EU, stärkt genom den demokratiska rättsliga grund som utgörs av stadgan om de grundläggande rättigheterna och konstitutionen tillsammans: EU som civil makt.
Det irländska ordförandeskapets exempellösa medling har gett oss något som, om inte perfekt, åtminstone är vad vi i dag behöver för att kunna stå enade och spela en politisk roll för fred på den världspolitiska arenan. Parlamentet måste nu dra i gång en omfattande kampanj för konstitutionen med en framgångsrik ratificeringsprocess för ögonen. Av denna anledning, herr talman, skulle jag vilja föreslå att en särskild utgiftskategori skall införas i budgeten i syfte att tillföra initiativet lägliga och nödvändiga medel, för att göra människorna i EU mer medvetna och verkligen föra dem närmare våra institutioner.
(Sinn Féin står för förändring i Irland och i hela EU, och vi ser fram emot att samarbeta med andra för att skapa ett Europa som består av jämlikar och ett EU som tar globalt ansvar.)
Jag ser fram emot att bygga upp ett stöd för den irländska fredsprocessen och för Irlands enhet och självständighet. Det är viktigt för Irland att behandlas som en enhet vare sig det gäller sysselsättning, jordbruk eller mänskliga rättigheter.
I Irland är vi upptagna av en fredsprocess som Europeiska unionen, Förenta staterna och andra har lämnat viktiga bidrag till. Jag välkomnar rådets uppmaning till kommissionen att undersöka möjligheterna att utöka anslagen till Peace II och Internationella fonden för Irland.
Trots betydande framsteg står fredsprocessen i Irland inför stora svårigheter när de demokratiska institutionerna tills vidare avskaffas av den brittiska regeringen. Så sent som i förra veckan blev människor i min hemstad Belfast instängda i sina bostadsområden, medan en sekteristisk unionistparad tvingade sig fram.
... Jag vill be det nederländska ordförandeskapet att också ägna uppmärksamhet åt den irländska fredsprocessen.
– Herr talman! Den överenskommelse om konstitutionen som träffades vid Europeiska rådets möte i juni var en dålig överenskommelse för Europa. Min ståndpunkt i fråga om konstitutionen – som delas av mina kolleger bland Europademokraterna – är klar och välkänd. Vi anser att konstitutionen är ett misstag. Vi anser att EU inte behöver någon konstitution: det är länder som har konstitutioner, och EU är inte – och bör inte heller försöka bli – ett land eller en stat.
Toppmötet i Laeken 2001 uppmanade Europeiska konventet och regeringskonferensen att se till att resultatet av deras arbete skulle föra de europeiska institutionerna närmare folket. Jag tror inte att det har inträffat. Konstitutionen gör ingenting för att göra nationalstaterna och människorna mera delaktiga i unionens beslutsförfaranden. Genom en betydande utvidgning av majoritetsbesluten ökar i själva verket makten på central nivå kraftigt. Detta är en uppfattning som kanske bekräftades genom några påpekanden av den nederländske utrikesministern nyligen, då han antydde att vi måste ägna oss åt en process med självreflexion för att kunna avgöra om inte vissa politikområden bör föras tillbaka från EU-nivå till nationell nivå. Detta är intressanta påpekanden från den regering som nu innehar ordförandeskapet för unionen under de närmaste sex månaderna. De visar att jag inte är ensam om att föra fram dessa idéer.
EU hade kunnat välja en bättre väg. Unionen kunde ha beslutat att snygga till fördragen i ett förenklande dokument, den kunde ha gett de nationella parlamenten ett verkligt inflytande över EU-lagstiftningen, den kunde ha tittat närmare på vad som görs av de nationella regeringarna och den kunde uppenbarligen ha ålagt sig att ta itu med bedrägeri och vanstyre. Jag har en känsla av att vi har låtit en möjlighet gå oss ur händerna.
Jag välkomnar att Frankrike skall hålla en omröstning om konstitutionen. Jag välkomnar den debatt om en eventuell folkomröstning i Tyskland som Edmund Stoiber har tagit initiativ till. Det är rätt att folket får sista ordet när det skall avgöra sin egen framtid. Ledaren för mitt eget parti tror på ett EU där man lever sitt eget liv och låter andra leva sitt, med andra ord ett EU där de som önskar integreras närmare bör ha möjlighet att göra det under förutsättning att de som inte önskar det inte heller tvingas att göra det. När folkomröstningarna hålls hoppas och tror jag att många människor kommer att utnyttja tillfället och rösta för ett EU som inte präglas av konformism utan av mångfald, ett EU som respekterar nationalstaternas rättigheter.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr premiärminister, mina damer och herrar! Som ett led i samrådsförfarandet yttrade sig Europaparlamentet den 4 maj i år kritiskt om utkastet till avtal mellan Förenta staterna och Europeiska unionen. Enligt avtalet måste europeiska flygbolag lämna ut vissa uppgifter avseende passagerare som reser till Förenta staterna, till exempel bankkontonummer. Uppgifterna skall vidarebefordras till den avdelning som ansvarar för tullar och gränsskydd vid Förenta staternas Department of Homeland Security. Parlamentet förklarade att avtalet bryter mot Europeiska unionens lagstiftning. Det ansåg i synnerhet att avtalet skulle erodera den nivå av skydd för personuppgifter som garanteras i direktiv 95/46/EG. Parlamentet vände sig därför till EG-domstolen och begärde dess utlåtande i saken. Rådet slutförde likväl avtalet. Det struntade i de farhågor som uttryckts och utnyttjade avbrottet i kammarens verksamhet på grund av valet till en nytt parlament.
Detta leder mig till en fråga. Är det irländska ordförandeskapets åsikt att den nivå av skydd för personuppgifter som tillförsäkras EU:s medborgare borde ha sänkts i enlighet med kraven i avtalet, trots de allvarliga farhågor som uttryckts av parlamentet? Är detta inte liktydigt med en inskränkning i personliga friheter? Jag skulle vilja veta om ordförandeskapet har insett problemet och om det har bemödat sig om att ta ställning i en så viktig fråga.
Slutligen, om något annat, skulle jag synnerligen uppriktigt vilja gratulera det irländska ordförandeskapet till att ha slutfört förhandlingarna om ett konstitutionellt fördrag. Den kompromiss som nåtts utgör en framgång för ordförandeskapet och en personlig framgång för er själv, herr premiärminister. Det är faktiskt en framgång för oss alla, eftersom EU och vi alla behöver en konstitution. Det irländska ordförandeskapet lyckades förmå regeringarna i de tjugofem medlemsstaterna att stödja konstitutionen. Uppgiften nu blir att förmå även Europeiska unionens 450 miljoner medborgare att stödja den. Vi måste alla arbeta tillsammans för att se till att de gör det. Konstitutionen kommer i så fall att kunna träda i kraft den 1 november 2009.
– Herr talman! Man kan inte säga annat än att nettobehållningen av det irländska ordförandeskapet blev positiv. Det arbetade effektivt och inbringade hela Europeiska unionen två betydelsefulla politiska resultat: överenskommelsen om den första konstitutionen och valet av kommissionens nye ordförande, som bör röstas in av parlamentet i morgon.
Arbetet med konstitutionen var alltigenom positivt. Vi har bara ett allvarligare beklagande: att en uttrycklig hänvisning till Europeiska unionens kristna rötter, som bildar den egentliga bro som förenar Västeuropa med Östeuropa, inte infördes i ingressen. Vi beklagar detta, och Gruppen för Europeiska folkpartiet kommer att kämpa vidare så att Europa aldrig glömmer sina egna rötter.
Det irländska ordförandeskapet var trots det framgångsrikt, och det slutförde den uppgift som så skickligt utförts av det italienska ordförandeskapet, som hade uppnått enighet om 95 procent av konventets arbete. Det är ingen tillfällighet att detta resultat har erkänts av alla Europeiska unionens länder, som har beslutat att fördraget skall undertecknas i den italienska huvudstaden – Rom –, vilket inte bara utgör ett riktmärke i italiensk historia utan även ett viktigt riktmärke i Europas historia och Europeiska unionens historia.
Det andra viktiga och positiva resultatet är valet av den nye kandidaten till posten som ordförande i Europeiska kommissionen. Detta resultat respekterar inte bara omröstningen den 13 juni utan erkänner samtidigt den portugisiske premiärministerns balans – en kommissionsordförande som står för förnyelse och en ny tolkning av hur den verkställande funktionen bör fullgöras, alltmer fristående från enskilda länders småaffärer och alltmer benägen att skapa ett EU som är allierat med Förenta staterna, men som även är politiskt starkt och en aktör på den internationella arenan.
– Herr talman! Jag skulle vilja instämma i kören av hyllningar för det irländska ordförandeskapet, som har bevisat att det inte finns några små länder när det finns stor europeisk inspiration.
Om något mer specifikt, och jag talar som ledamot av utskottet för transport och turism, skulle jag även vilja gratulera det irländska ordförandeskapet till tre av dess mycket viktiga gärningar. Den första av dessa är antagandet av det andra järnvägspaketet, den andra är antagandet av ett mycket ambitiöst program för transeuropeiska transportnät och den tredje är den konstellation av navigationssatelliter som bildar Galileo, det europeiska systemet för global positionsbestämning. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att gratulera alla de irländska förhandlarna, som visat gott handlag och mycket stor skicklighet.
När någon utövar ansvar finns det dock alltid gråzoner och även misslyckanden. Jag skulle vilja nämna två av dem och ansluta mig till allt det som här har sagts om avtalet med Förenta staterna om personuppgifter när det gäller transatlantisk flygsäkerhet. Detta avtal ligger inte i linje med vad parlamentet ville. Det innebär en förnekelse av demokratin, och vi kan inte godta det. Avtalet utgör en fara för de mänskliga rättigheterna och är ett utslag av EU:s kryperi inför Förenta staterna i en tid när Förenta staterna inte visar särskilt stor öppenhet när det gäller mänskliga rättigheter och skyddet för medborgare. I vissa avseenden strider det mot vårt europeiska projekts grundläggande krav och ideal. Jag välkomnar likväl det faktum att det var en irländare, Pat Cox, som försökte utplåna denna skymf mot Europaparlamentet genom att inleda en process i EG-domstolen.
Den andra stora besvikelsen är beslutet av rådet (konkurrenskraft) att gå emot kammarens beslut i den första behandlingen rörande patenterbarhet för programvara. Det är olyckligt att ni valde att gå emot en text som är en heder för Europaparlamentet och som, i viss mening, uppvisade en mirakulös balans mellan att skydda vår industri och garantera programvaruspråkets allmängiltighet och friheten av använda det.
Jag anser att detta är väldigt synd. Bollen är onekligen på parlamentets planhalva, men det alternativ som valts är följden av en oerhört smal uppfattning av äganderätt och de industriella lobbygruppernas tyngd. Allt sammantaget kommer ert ordförandeskap att ihågkommas som ett skickligt tekniskt ordförandeskap men som aningen mindre framgångsrikt i sociala frågor, och detta är något som är beklagligt.
– Herr talman, herr rådsordförande! Jag måste börja med att säga emot föregående talare. Det irländska ordförandeskapet har varit viktigt politiskt sett, snarare än tekniskt, under svåra förhållanden, och vid tidpunkten för massakern den 11 mars i Madrid.
De första åtgärder som ni vidtog, såsom utnämningen av EU:s samordnare för kampen mot terrorism, är steg i rätt riktning när det gäller att bekämpa det gissel som terrorismen är, som inverkar på våra allmänna friheter.
Herr rådsordförande! Ni har lyckats nå en överenskommelse om den europeiska konstitutionen. Parlamentet kommer att avge sitt yttrande om denna text under de kommande veckorna, och därför – alla känner till min ståndpunkt i denna fråga – vill jag inte tala om det i förväg. Jag vill dock gratulera er, eftersom det inte var lätt att enas, men till slut har vi nu den överenskommelse och den konstitution som Europa behöver på bordet. Jag vill även gratulera er, herr talman, till ert förslag att utse José Manuel Durão Barroso som kandidat till ordförande för kommissionen, eftersom den överenskommelsen inte heller var lätt att nå. Vi har en utmärkt kandidat, och framför allt anser jag att vi måste göra en politisk ansträngning för att placera kommissionen där den bör finnas: i centrum av gemenskapsmetoden och av Europeiska unionens liv. Jag hoppas att denna viktiga röst för den kandidat som Europeiska rådet har föreslagit oss även kommer att bidra till att återupprätta de så viktiga förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet.
Herr premiärminister! Jag anser dock att den viktigaste frågan under ert ordförandeskap har varit utvidgningen. När vi för några veckor sedan firade Jean Monnets och Altiero Spinellis årsdag hade min grupp äran att företräda er i den debatten. Om Monnet och Spinelli hade varit här, och suttit på dessa bänkar, tror jag att de skulle ha tyckt att den utvidgning som nåddes under det irländska ordförandeskapet, "hopfästandet av två Europa", för att använda Bronis ław Geremeks uttryck, var det viktigaste vi har gjort under de senaste åren, och detta kommer ni alltid att ha heder av.
Mycket har sagts om stora och små länder. Jag anser att det är en farlig distinktion som aldrig har existerat i Europas historia. Är ett land stort på grund av sin befolkning, storleken på sitt territorium eller sin BNP? Nej, ett land är stort eller litet beroende på om dess ledare, dess folk och dess medborgare har ambitioner och visioner.
Ni, herr premiärminister, och Irland, har varit stora i Europa under detta ordförandeskap.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr premiärminister, herr minister, mina damer och herrar! Vi ser i dag tillbaka på det irländska ordförandeskapets sexmånadersperiod. Det visade sig i sanning vara en mycket framgångsrik tid för Europeiska unionen. I synnerhet genomfördes den största utvidgningen av Europeiska unionen under er tid, som flera föregående talare har sagt. Utvidgningen fullföljdes slutligen under jubel och firande i Dublin den 1 maj. I juni visade det utvidgade EU att det kan fungera effektivt när 25 europeiska ledare enades om valet av kandidat till ordförande för Europeiska kommissionen. Detta var en bedrift som var lika värd att firas, och jag gratulerar hjärtligt det irländska ordförandeskapet till denna ytterligare framgång.
Jag vill också ge uttryck för min uppskattning av ordförandeskapets reaktion efter de tragiska attackerna i Madrid den 11 mars. Jag är säker på att både de medel som har öronmärkts för förebyggande av ytterligare terrorattacker på vår kontinent och de som redan har utnyttjats kommer att ge önskade resultat. Detta är en viktig och utmärkande irländsk insats för skapandet av ett säkrare Europa.
I motsats till det irländska ordförandeskapets förutnämnda och obestridda framgångar har farhågor uttryckts när det gäller kompromissen om förslaget till konstitutionellt fördrag. Det står klart att en kompromiss aldrig skulle ha nåtts utan den beslutsamhet och initiativkraft som de irländska ledarna visade vid toppmötet i Bryssel. Trots detta väcks frågan om det inte kommer att visa sig att kompromissen i juni och den initiativkraft som man visade vid det tillfället kommer att motverka sitt eget syfte i framtiden när utkastet till konstitution för Europa skall ratificeras, i synnerhet genom folkomröstningar.
Mina farhågor härrör från de intryck jag fick under ett antal möten under loppet av Europaparlamentets nyligen genomförda valkampanj. Avsaknaden av hänvisningar till judisk–kristna traditioner i ingressen kommer för väldigt många européer att utgöra ett stort hinder när de skall rösta om ratificering av konstitutionen. Det finns väldigt många européer som varken motsätter sig ett enat Europa eller ytterligare integration inom Europeiska unionen. Däremot anser de att detta lovvärda projekt bygger på osäkra grunder på grund av utelämnandet av det grundläggande och uppenbara faktum att den judisk–kristna traditionen är mycket viktig i utformandet av dagens och framtidens Europa.
. Herr talman! Jag skall fatta mig kort, men jag vill tacka ledamöterna för deras konstruktiva och positiva kommentarer. Det förekom några kommentarer om vårt ordförandeskaps brister, och jag skall bemöta dessa kommentarer i samma anda som de framfördes. Jag vill tacka Hans-Gert Poettering, Klaus Hänsch, Andrew Duff och många andra som välkomnade överenskommelsen om den europeiska konstitutionen.
Överenskommelsen om konstitutionen var historisk: överenskommelsen hade inte varit möjlig om inte alla deltagarna hade samarbetat för att uppnå den. Det viktiga är att unionen har visat att lösningar som alla vinner på är möjliga om vi går in för kompromisser, vilket många har påpekat. Det är omöjligt för människor att få igenom vad ingen annan än de själva vill ha. Genom kompromisser kan detta unika system skapa positiva resultat som gagnar alla.
Alla ni som nyligen har varit engagerade i valkampanjerna och fått privilegiet att tillhöra detta parlament vet hur viktig Europeiska unionen är för européernas välstånd och välfärd. Samtidigt vet ni, bättre än de flesta, hur svårt det är att göra Europeiska unionens agenda hörd över de högljudda kraven om sådant som en del människor felaktigt anser vara mera angelägna sakfrågor. Jag säger ”felaktigt”, därför att Europeiska unionen handlar om en vision och om en stor mängd mycket viktiga praktiska frågor. Många ledamöter, från olika länder och ur olika synvinklar, har nämnt dessa frågor i dag.
Vi måste förklara för människor vad som finns i konstitutionen. Det kommer att vara viktigt att skapa utrymme för saklig debatt både i de länder som kommer att hålla folkomröstning och i dem som inte kommer att göra det. Perioden från och med nu och fram till fördragets ikraftträdande kommer att ge oss möjlighet att beskriva och förklara vad unionen gör och vad den inte gör. Vi kan klart formulera de värden och mål som unionen bygger på.
Även om vi inte bör underskatta vår uppgift, bör vi inte heller underskatta texten till den europeiska konstitutionen. En sats som hävdar att unionens värden är respekt för mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna är en sats som klart kan förstås av alla våra medborgare och som bör föras ut till dem med utgångspunkt från dessa värden. När det i konstitutionen sägs att unionens mål är att främja freden, unionens värden och dess folks välfärd kommer detta också att vinna anklang hos alla. Men samtidigt kommer det att finnas allvarliga farhågor, och många motstridiga åsikter kommer att framföras. Dessa farhågor måste man lyssna på, och man måste ta itu med frågorna på ett balanserat och förnuftigt sätt. En fruktan utan grund är fortfarande en fruktan, och all slags fruktan måste tas på allvar, vilket jag har upptäckt under de senaste sex månaderna.
De av oss som stöder Europeiska unionen och den konstitution vars värden unionen förkroppsligar måste fortsätta att vara ivriga anhängare av den. Samtidigt är det viktigt att både de som stöder den nya europeiska konstitutionen och de som är motståndare till den hanterar debatten på ett måttfullt, förnuftigt och sakligt sätt.
Jag vill bara beröra några av de frågor som Hans-Gert Poettering tog upp. Han och några andra nämnde frågan om kristendomen. Ingressen till texten innehåller ett erkännande av Europas religiösa arv. Vi skulle ha föredragit ett uttryckligt omnämnande av Europas kristna arv, men det var inte enkelt att nå samstämmighet om en lämplig ordalydelse. En viktig ny artikel erkänner dock kyrkornas speciella bidrag, och för första gången talas det om en öppen och regelrätt dialog med dem. Detta har fått ett omfattande stöd av kyrkan och de religiösa samfunden. Även om det inte finns något uttryckligt omnämnande i ingressen – vilket jag personligen skulle ha önskat – var det viktigt att ta med denna nya sats.
Ett antal ledamöter nämnde utnämningsförfarandet, som jag vet är mycket viktigt för Monica Frassoni. I konventet föreslog den irländska regeringen ett radikalt sätt att utnämna framtida ordförande för kommissionen. Vår vision var att Europaparlamentet och alla medlemsstaternas parlament skulle medverka i förfarandet att välja den nya kommissionsordföranden. Jag skulle vilja be parlamentets nya ledamöter att titta på vårt förslag. Vi fick inget stöd när vi förde fram förslaget, så jag tycker inte om att höra kritik nu från de personer som inte stödde oss, men sådan är politiken! Ledamöterna borde beakta förslaget nästa gång det blir aktuellt: det kanske är komplicerat, men det är en bra idé.
I konventet gjorde man ett utomordentligt gott arbete i fråga om EU:s sociala dimension. Giorgos Katiforis ledde arbetsgruppen som sysslade med det sociala Europa. Det är ett område som är särskilt angeläget för mig personligen och för det irländska ordförandeskapet, eftersom vi värdesätter den sociala solidaritet som är det viktigaste kännetecknet för det europeiska projektet i Irland. Vi är ett land som gör arbetsgivare och fackföreningar – en ”frivillig pelare” – fullt delaktiga i alla beslut om lagstiftning. Det har vi gjort i 17 år. Jag måste påminna min goda vän och kollega Avril Doyle om detta – denna punkt har tydligen gått henne förbi under de 17 åren. Vi värdesätter principen, och ordförande Romano Prodi har alldeles rätt: vi har intagit en positiv, progressiv hållning till det konstitutionella fördraget. Detta är det europeiska folkets konstitution. Vi måste påminna våra medborgare om detta. Jag håller med om Avril Doyles synpunkt på småföretagen: vi måste fortsätta att försöka göra detta för småföretagen.
Ryszard Czarnecki talade om den fria rörligheten. Redan från den första dagen har vi i Irland öppnat våra dörrar för alla delar av Europa, och vi har inte gjort någon åtskillnad mellan människor från gamla och människor från nya medlemsstater. Vi är stolta över detta.
Robert Goebbels och en del andra ledamöter har understrukit Lissabonmålens betydelse och beklagat att man inte har uppnått fler av dessa mål. Jag är den förste att erkänna att Lissabonmålen är ett arbete som fortfarande pågår. Vi måste göra kraftigare ansträngningar och bli effektivare om vi skall nå de mål vi har uppställt för varandra för 2010. Därför lade vi ned ett så stort arbete på halvtidsutvärderingen. Vi har talat om vad vi skulle vilja göra i framtiden, men vi har också talat om vad vi har gjort.
När det gäller de praktiska resultaten under de senaste sex månaderna, och för att ge ett konkret exempel på vad jag blev ombedd att göra räcker det med att titta på detaljerna i ett kapitel i en rapport som vi utarbetade om samarbete för tillväxt och sysselsättning. Jag har blivit ombedd att granska området finansiella tjänster, som sköttes på ett mycket effektivt sätt under minister Charlie McCreevys ledning. Minister McCreevy och hans medarbetare slutförde – med utmärkt samarbete från parlamentets sida – denna handlingsplan om finansiella tjänster genom att åstadkomma en överenskommelse om instrumenten för finansiella tjänster, marknadsdirektiven och direktivet om öppenhet och insyn. Detta område är av avgörande betydelse för den europeiska ekonomins tillväxt i framtiden, och jag kan nämna det som ett praktiskt exempel på vad som har åstadkommits i fråga om Lissabonmålen. Jag har faktiskt understrukit den betydelse jag tillmäter Lissabonmålen genom att utnämna Charlie McCreevy till kommissionsledamot. Jag är säker på att hans erfarenhet kommer att vara till hjälp där i framtiden, eftersom Lissabonmålen handlar om att skapa tillväxt och arbetstillfällen i Europa, och ministern vet hur man skall nå resultat i båda dessa avseenden. Jag skulle gärna vilja be er titta på vilka resultat Irland har nått i dessa frågor, vilket skulle kunna vara av ett visst värde.
Proinsias De Rossa har rätt i att vi bör diskutera inrikespolitiska frågor på hemmaplan, och jag kommer mycket gärna att göra det med honom när som helst. Vår finansminister har befriat de irländska arbetarna från de straffliknande skattesatser som fastställdes när den regering som De Rossa stödde satt vid makten. Jag tycker alltid att det är intressant när en socialist nämner en ”högerinriktad person”: definitioner är alltid intressanta. Proinsias De Rossa säger att han är vänsterinriktad och socialist, och han gav under två euro till de gamla. Charlie McCreevy är högerinriktad, och han ger 10 euro om året till de gamla. Ni kan själva komma fram till definitionerna: de är riktigt intressanta. Jag har bara varit i politiken i 27 år: Jag måste vara med lite längre innan jag kan förstå definitionerna av höger och vänster, som jag under alla omständigheter anser meningslösa.
Det är verkligen en ära att vara här och avge rapport till parlamentet. Jag tror att 2004 kommer att uppfattas som ett synnerligen betydelsefullt år för Europeiska unionen. Vi har utvidgats till 25 medlemsstater. Vi har beslutat om en konstitution. Vi har förnyat vårt åtagande att uppnå Lissabonmålen. Vi har förstärkt våra förbindelser med våra partner ute i världen. Samtidigt som det irländska ordförandeskapets arbete är avslutat fortsätter uppenbarligen unionens arbete. Jag önskar Jan Peter Balkenende och det nederländska ordförandeskapet all framgång. Jag önskar också ordförande Romano Prodi all framgång under resten av hans ämbetsperiod, och förhoppningsvis kommer detta – med parlamentets stöd – att gälla även José Manuel Durão Barroso i framtiden. Jag önskar också er lycka till, herr ordförande. Under denna första arbetsdag önskar jag alla här lycka och framgång i deras politiska arbete i Europaparlamentet.
. – Herr talman! Premiärminister Bertie Ahern har redan besvarat alla frågor. Jag kommer att tala i några minuter för att kommentera inledningen av det nederländska ordförandeskapet, så jag begränsar mig till att tacka den irländske premiärministern och alla ledamöter av parlamentet.
Jag vill bara ta upp en synpunkt, ett förslag från Robert Goebbels, som uppmanade oss att granska stabilitetspakten och reformerna av denna. Jag kan tala om för er att kommissionen, med stöd av domstolens beslut, redan har börjat arbeta, och den 3 september kommer vi att lägga fram resultaten av våra överväganden, så att en ingående diskussion om denna fråga kan inledas. För övrigt har debatten varit mycket ensidig, och få invändningar har gjorts mot konstitutionen. Känslan att Europa börjar bli en civil makt, som Luciana Sbarbati uttryckte det, delas i stor utsträckning av parlamentet.
Jag tackar er alla för er uppmärksamhet. Avslutningsvis måste jag säga till Hans-Gert Poettering att det kan vara sant att det är viktigt att stå i mitten av fotografiet, men det är lika sant att det till och med kan ha en ännu starkare politisk mening att ha en person på ena sidan och en på den andra, som hyllar unionens medlemsstater.
– Den gemensamma debatten är avslutad.
. – Som medlem av Skottlands självständighetsparti, SNP, gratulerar jag den irländska regeringen till det exemplariska sätt på vilket den har skött sitt sex månader långa ordförandeskap.
Irland, en medlemsstat som är mindre än Skottland, har gett inspiration till dem av oss som önskar att Skottland återigen skall få alla de normala befogenheter som tillkommer en självständig nation, så att vi kan föra vår egen talan i det internationella samfundet och samarbeta med våra grannar på de villkor som passar Skottlands intressen – inte Londons.
Irland, med en sund ekonomisk tillväxt, fortsätter att visa hur man kan få maximalt utbyte av ett EU-medlemskap, medan Skottland släpar efter i fråga om arbetstillfällen och lider av att befolkningen minskar.
Jag ser fram emot den dag då skotska ministrar kommer att sitta bredvid irländska i ministerrådet, som likvärdiga partner med full rätt att förhandla och rösta, då de kommer att kunna försvara Skottlands intressen i första hand och inte som nu bara fungera som portföljbärare åt sina chefer i Westminster.
. – De beslut, analyser och slutsatser som gjordes vid EU-toppmötet den 17–18 juni strider mot arbetstagarnas intressen i EU:s nationer, som genom att rösta eller lägga ned sina röster i Europavalet den 13 juni uttryckte sitt fördömande av EU och dess politik.
Europeiska konstitutionen, som godkändes av toppmötet, omfattar de tidigare fördragen, vilka säkrar handlingsfrihet för storföretagen och upphäver arbetarklassens och det enkla folkets landvinningar och rättigheter. Detta är ett suveränt institutionellt skydd för de europeiska monopolens diktatur.
USA:s militära doktrin av ”förebyggande krig” mot ett eller flera länder under förevändning av bekämpning av terrorism har godkänts, vilket leder till att de grundläggande principer i den internationella lagstiftningen som fastställs i FN-stadgan kullkastas. EU, som stöder och samarbetar med Nato, håller på att bli militariserat.
Beslut har fattats om utökat samarbete mellan EU och USA för att ingripa och krossa nationer, om ett skandalöst samarbete med den ockuperande makten i Irak, om ett europeiskt arméuppdrag till Bosnien och Hercegovina, vars spännvidd skall utsträckas så långt som till Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, och om genomförandet av USA:s och Natos plan om Mellanöstern.
Nya åtgärder har främjats för att undertrycka det enkla folkets rättigheter och friheter genom att angripa arbetarklassens och det enkla folkets kamp och påtvinga folket ett slags terrorism.
Europas arbetarklass och folk måste förstärka sitt motstånd, sin olydnad och ohörsamhet i EU i sin kamp för att förhindra den europeiska konstitutionen och orsaka EU:s undergång.
–Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rådets uttalande – Det nederländska ordförandeskapets handlingsprogram.
. – Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar!
Jag har i dag det stora nöjet att lägga fram det nederländska ordförandeskapets handlingsprogram för er, EU-medborgarnas direkt valda företrädare.
Som ledamöter av Europaparlamentet innehar ni ett av de mest framstående och viktigaste ämbetena i hela Europeiska unionen. Det är ingen tillfällighet att parlamentet är den institution som nämns först i fördraget. Ni vakar över vår gemenskap, som framför allt är en gemenskap som bygger på delade värderingar. Ni har fått ett imponerande uppdrag av EU:s medborgare. Jag önskar er all lycka i genomförandet av detta och gratulerar er varmt till att ha valts.
Jag vill särskilt gratulera Josep Borrell till att han har valts till talman för Europaparlamentet, och jag önskar honom lycka till i denna viktiga befattning.
Även om vi fyller olika funktioner inom Europeiska unionen har vi också mycket gemensamt. Det viktigaste, enligt min uppfattning, är en stark känsla av ansvar för Europa, för de väsentliga frågor som vi vill gå framåt med, men, framför allt, gentemot Europas folk, för vilka vi gör allt detta.
Jag vill tacka det irländska ordförandeskapet för det storartade arbete som det har utfört. Bertie Ahern och hans lag har gjort underverk.
En lyckad utvidgning för att ta in tio nya medlemsstater, en överenskommelse om en ny europeisk konstitution och ett gemensamt enande om valet av en verkligt toppklassig kandidat till ordförande för Europeiska kommissionen: dessa är rungande bedrifter. Även när det gäller förbindelserna med Europaparlamentet har irländarna varit ett inspirerande föredöme, som vi vill följa. Låt mig säga några ord om Europeiska rådets nominering av José Manuel Barroso till befattningen som ordförande för Europeiska kommissionen. Ni kommer att diskutera denna fråga i eftermiddag och i morgon. Jag ser José Manuel Barroso som en person som kan föra en dialog, men som inte heller drar sig för att staka ut kursen. Rådet anser att han är rätt person att föra kommissionen framåt vid denna tidpunkt. Någon som, tillsammans med andra, kan bidra till att främja den ekonomiska tillväxten och öka säkerheten. Vi hoppas följaktligen att Europaparlamentet kommer att ge sitt bifall till hans nominering i morgon.
Det finns en fin utomhusutställning som kan beses kring våra kontor i centrala Haag just nu. Unga bildkonstnärer från Europeiska unionens medlemsstater har ombetts att skapa konstverk som inspireras av Europas strävan för fred och rättvisa. Evenemanget kallas ”Konst – den stora kommunikatören”.
Från mitt eget kontorsrum kan jag se ett antal av utställningsföremålen. Vilken bild av Europa skildrar de?
Ett konstverk visar Europa som en labyrint.
Ett annat visar det som ett torn under uppförande.
Ett tredje visar det som en drunknande man som försöker ta sig upp ur vattnet.
Det finns många sätt att se på Europa.
Hur ser Europas medborgare på EU? Att döma av deltagandet i det nyligen genomförda valet ser Europas medborgare inte EU som något mästerverk att bli eld och lågor över. För femte gången i följd visade det sig att färre européer röstade. Några grupper vacklade på grund av misstro och tvehågsenhet när det gäller den europeiska integrationen. Det europeiska projektet är föremål för kritisk undersökning, såväl inom som utanför Europaparlamentet.
Det nederländska ordförandeskapet är mycket medvetet om detta.
Kritiska kommentarer är emellertid en väsentlig del av demokratin. De kan bidra till att stärka demokratin. Det finns ingen orsak att bli pessimistisk. Tvärtom: det är nu nödvändigt att visa Europas medborgare att Europa tillhör dem. Ett arbete som går framåt. Inte perfekt. Öppet för förbättringar. Ändå värt besväret och, som historien visar oss, absolut nödvändigt om vi skall kunna gripa oss an problem som inget land kan lösa på egen hand.
Detta gör det värt att bidra aktivt till Europeiska unionen.
Det nederländska ordförandeskapet vill sända detta budskap högt och tydligt, med både uppriktig ambition och klarsynt realism.
Samarbetet med er är av yttersta vikt i detta. Vare sig ni hör till dem som ser Europa som en labyrint eller som ser det som ett torn under byggnad företräder ni alla Europas medborgares uppfattningar. Det är dem detta handlar om. Vi vill, tillsammans med er, göra verkliga framsteg, som erkänns och uppskattas av dessa medborgare.
Jag är medveten om att ni nu under den närmaste tiden måste förankra förändringarna. Europaparlamentet har utökats till 732 ledamöter. Parlamentet har utökats med 162 företrädare för tio nya medlemsstater, som måste finna sig till rätta. De politiska familjerna ändrar sin sammansättning och tar in nya medlemmar. Det är angenämt att se att ni energiskt tar itu med denna uppgift och går vidare med parlamentets lagstiftningsarbete.
Det finns även fler nya händelser på lager. Den nya konstitutionen ökar avsevärt Europaparlamentets inflytande över beslutsfattandet och händelseförloppet i unionen. De nationella parlamenten kommer också att fylla en viktig funktion när det gäller att ta itu med frågan om huruvida det verkligen finns något behov av EU-reglering i specifika fall.
Detta kommer att göra unionen mer demokratisk. Med den nya konstitutionen kommer dess medborgare att kunna göra sig hörda, högre och kraftfullare. Även de som är kritiskt inställda till den europeiska integrationen kommer att ha en bättre utgångspunkt i och med den nya konstitutionen.
Det nederländska ordförandeskapet välkomnar utökandet av Europaparlamentets befogenheter. Detta är en av de största fördelarna med det nya konstitutionella fördraget och följaktligen även ett starkt argument i de nationella diskussionerna om antagande. I ett antal medlemsstater kommer ett antagande att väcka livlig debatt. Under loppet av detta hoppas jag att fakta inte kommer att gå förlorade när frågorna läggs fram. Den nya konstitutionen kommer obestridligen att föra unionen närmare dess medborgare, och det är sannerligen något som vi alla är särskilt angelägna om.
Just när det sker mycket nytt är det viktigt att hålla kursen och se till att vi fortsätter att göra framsteg för EU:s medborgare. Utan smidigt samarbete mellan rådet, parlamentet och kommissionen kommer detta att vara omöjligt. Det nederländska ordförandeskapet är redo och villigt att samarbeta konstruktivt med er och hoppas uppriktigt att ni är villiga att samarbeta konstruktivt med oss.
Liksom många i parlamentet beklagar ordförandeskapet misslyckandet med att hittills lösa frågan om ledamotsstadgan, som har diskuterats länge. Med ert stöd arbetade den föregående talmannen mycket hårt med detta, men utan resultat hittills. Om det finns några utsikter till en lösning kommer det nederländska ordförandeskapet sannerligen att bidra i arbetet med detta.
Det är inte möjligt, inom utrymmet för denna presentation, att ta upp alla de väsentliga frågorna på dagordningen. Jag kommer därför endast ta upp de frågor som särskilt är i behov av vår gemensamma uppmärksamhet. Utan att vilja trampa på efterföljande ordförandeskaps tår måste vi helt klart drista oss till att se längre än den 1 januari 2005. Vi är alla alltför medvetna om att det kommer att ta ett antal år att nå målen. Det nederländska ordförandeskapet är en länk i en kedja. Det är därför vi försöker att skapa bästa möjliga förutsättningar för framtida ordförandeskaps arbete.
Det nederländska ordförandeskapet kommer ständigt att bemöda sig om att inte förlora de mer långsiktiga intressena ur sikte. Om det finns något som vi vill tillföra unionen är det vår långsiktiga inställning.
Internt genom att arbeta för konsolidering av den utvidgade unionen, för hållbar ekonomisk tillväxt, för säkerhet och för en sund finansiell grund för de kommande åren.
Externt genom att se framåt, tillsammans med våra partner på andra håll i världen, och genom att verka mer beslutsamt, som en union, på världsarenan.
För det första, konsolidering av unionen. Det är viktigt att de tio länder som anslöt sig den 1 maj i år känner sig fullständigt hemmastadda i unionen så snabbt som möjligt. Ordförandeskapet har ett särskilt ansvar för detta. Vi kommer att göra vårt absolut bästa för att se till att de nya medlemsstaterna kan delta fullt ut i alla unionens förehavanden så snart som möjligt.
Samtidigt vill vi grundligt jämna vägen för framtida utvidgningar. Anslutningsförhandlingarna med Bulgarien slutfördes för en kort tid sedan. Förhandlingarna med Rumänien har kommit mycket långt. Anslutningsförhandlingar med Kroatien skall inledas nästa år.
I december skall Europeiska rådet också överväga om Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna för mänskliga rättigheter och demokrati. Om landet gör detta kommer anslutningsförhandlingar att inledas även med Turkiet.
Detta beslut måste vi komma fram till på ett ärligt sätt, enligt de grundregler som vi på förhand, 2002, fast åtog oss att följa. Detta innebär strikt tillämpning av de kriterier som fastställts, men utan att hitta på några nya kriterier.
Vi får inte låta oss själva styras av rädsla, till exempel för islam. Att resa skiljemurar mot någon särskild religion är inte förenligt med Europas delade värderingar. Vårt motstånd skall inte riktas direkt mot religioner, utan mot människor och grupper som utnyttjar sin religion för att genomdriva sin vilja med tvång.
Islam är inte problemet. Muslimer, kristna och människor med andra trosövertygelser kan leva tillsammans utan några som helst problem. Det är inte religionen som är problemet, utan utnyttjande av religion för att så hat och intolerans och för att undertrycka kvinnor.
Icke desto mindre bekymrar och oroar beslutet om Turkiet många människor. Ordförandeskapet vill möjliggöra ett välgrundat beslut, ett beslut som vinner allmänt stöd och som också kommer att stå fast i framtiden.
Ett långsiktigt grepp står också i centrum för den andra punkten på dagordningen: hållbar ekonomisk tillväxt.
Efter en period av stagnation börjar EU:s ekonomi gradvis att repa sig igen. Till följd av de bakomliggande svagheterna i vår ekonomiska strategi är återhämtningen dock långsam och mödosam. EU:s ekonomi har stela punkter, och vi är inte tillräckligt smarta. Detta gör att våra konkurrenter är för snabba och skickliga för oss. Alla som ser objektivt på utvecklingen inser att EU förlorar fotfästet, även under perioder av ekonomisk återhämtning.
Vi måste undvika att inrikta oss på våra egna arbetstillfällen, vårt egna sociala skyddsnät, våra egna pensioner. Vi bör vända vår uppmärksamhet mot våra barns arbeten, sociala skyddsnät och pensioner.
Hur starkt kommer Europa att vara om ett antal årtionden? Kommer det att vara en plats där våra barn och barnbarn kan bygga upp ett bra liv? Kan vi fortsätta att tillämpa våra värderingar om solidaritet och social rättvisa i praktiken?
Varning: dessa saker får inte tas för givna. Se på uppsvingen i länder som Kina och Indien. Är Europa tillräckligt starkt och flexibelt för att hävda sig inför denna konkurrens?
Det är mot denna bakgrund som genomförandet av Lissabonstrategin måste vara en topprioriterad fråga för oss. Under det nederländska ordförandeskapet görs förberedelser för interimsöversynen av denna. En arbetsgrupp som leds av Wim Kok utarbetar för närvarande en rapport om vad vi har uträttat hittills och vad som återstår att göra. Denna rapport kommer att läggas fram inför Europeiska rådet den 5 november.
Europa går miste om viktiga möjligheter. Vi drar inte fördel av det som vår inre marknad har att erbjuda. I synnerhet marknaden för tjänster är fortfarande föremål för alla slags nationella restriktioner. Och det är just inom denna sektor som de flesta européer förtjänar sitt uppehälle.
Detta betyder att vi inte utnyttjar den inre marknadens styrka tillräckligt. Om vi inser att 1,8 procent av EU:s BNP och 2,5 miljoner arbetstillfällen är beroende av den inre marknadens fungerande har vi all anledning att stärka den inre marknaden och utvidga den mot tjänstesektorn. Tjänstedirektivet, som har föreslagits av kommissionen, är ett viktigt steg i rätt riktning. Det säger sig självt att ett snabbt antagande av denna lagstiftning kan ge ett betydande uppsving för den europeiska ekonomin.
EU-marknadens fungerande kan också förbättras genom mindre och bättre reglering. Vi måste se till att reglerna arbetar för oss i stället för tvärtom. Irlands, Nederländernas, Luxemburgs och Förenade kungarikets ordförandeskap arbetar tillsammans för att göra detta till en prioriterad fråga.
Många av de ambitioner som Lissabonmålen innefattar måste förverkligas i medlemsstaterna. Arbetsmarknaderna måste bli mer flexibla, och de sociala trygghetssystemen måste ge fler möjligheter. Pensionssystemen måste ges en fastare grund så att framtida generationer kan fortsätta att bygga vidare på dem.
I dagens och morgondagens globala ekonomi måste EU inte bara vara flexibelt, det måste också använda sitt kunnande. EU:s innovativa kraft är inte tillräckligt stark. Låt oss ta ett exempel. Omkring 400 000 europeiska forskare arbetar för närvarande i Förenta staterna. De står för 40 procent av USA:s forskarsamhälle. Detta är en enorm utvandring av människor som vi själva behöver i högsta grad. Det är därför vi kraftfullt måste fortsätta att förbättra kunskapsklimatet i Europa. En konkret åtgärd är inrättandet av ett europeiskt forskningsråd som inriktas på att tillhandahålla riskkapital för forskning.
Våra strävanden inriktas inte bara på ekonomisk tillväxt, utan också på hållbarhet. Det nederländska ordförandeskapet kommer att sträva efter att stärka miljödimensionen av Lissabonprocessen, och vi kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt hållbar rörlighet, ren teknik och internationell klimatpolitik.
Unionen är mer än ett ekonomiskt projekt. Sextio år efter dagen D är den fortfarande ett projekt för frihet, solidaritet och ömsesidig respekt.
Av de olösta frågor som särskilt oroar medborgarna är säkerheten den viktigaste. Ökad säkerhet har alltid varit drivkraft bakom europeiskt samarbete. En gång eftersträvade vi en oviss fred på en kontinent som var söndersliten av krig. Nu ställs vi inför nya hot som tvingar oss att agera: terrorism och organiserad brottslighet. Dessa hot kan vi endast övervinna tillsammans.
Det är nödvändigt att vi fortsätter att se framåt tillsammans. När Tammerforsprogrammet nu går mot sitt slut är det nödvändigt att ta nya steg för att ytterligare utvidga det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det nederländska ordförandeskapet strävar efter att se till att Europeiska rådet den 5 november skisserar en vision som är så konkret som möjligt.
I ett fritt EU med öppna inre gränser är det nödvändigt att vi anpassar våra straffrättsliga system och att vårt samarbete är vattentätt. Det får, varken rättsligt eller geografiskt, finnas någon tillflykt i unionen för brottslingar som missbrukar den frihet som EU erbjuder dem.
När vi gör detta kommer vi ibland att behöva göra lite extra. Ibland är länder starkt fästa vid sina nationella traditioner när det gäller politik och rättvisa. Utan mer omfattande samarbete på dessa områden fortsätter vi emellertid att löpa risken att brottslingar försöker komma undan rättvisan och äventyra vår säkerhet.
Förra månaden sammanfattade EU:s samordnare för kampen mot terrorism, Gijs de Vries, frågan om hur EU mer effektivt skall kunna sätta stopp för terrorismen. Det nederländska ordförandeskapet har för avsikt att agera aktivt för att utarbeta och genomföra de föreslagna handlingspunkterna.
Det nederländska ordförandeskapet fäster också stor vikt vid EU:s narkotikastrategi för 2005–2012. Denna strategi kommer att inriktas på en gemensam taktik mot storskalig narkotikasmuggling, och även på förbättrat förebyggande och hälso- och sjukvård.
Ibland uppstår det spänningar mellan frihet och säkerhet. Ingen av dem kan någonsin vara oinskränkt. Det viktiga är alltid att finna den rätta balansen.
Vi måste finna samma balans på asyl- och invandringsområdet, som är en annan del av uppföljningen av Tammerfors som kommer att finnas på dagordningen för Europeiska rådet den 5 november.
Vi vill inte skapa en fästning Europa, men vi åser även den febrila rörelsen av asylsökande och olagliga invandrare som reser in i och passerar igenom unionen. Människosmugglare utnyttjar obarmhärtigt detta fenomen. Dessutom vet vi av erfarenhet hur mycket det krävs för att ge nykomlingar fulla möjligheter i vårt samhälle. Kontroll av migrationsströmmarna är därför nödvändig, och detta kan vi bara göra tillsammans. I en union med öppna inre gränser kan vi inte kosta på oss att inte ha en europeisk politik om asyl, invandring och återsändande.
Vi går in i en etapp av ytterligare harmonisering, enligt Tammerforsprogrammet. Våra ansträngningar riktas mot ett gemensamt asylsystem och förbättrat skydd för flyktingar i ursprungsregionerna. Vi måste agera tillsammans, på grundval av solidaritet mellan medlemsstaterna, för att bekämpa den olagliga invandringen. Detta kräver effektiv övervakning av våra yttre gränser. Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna är av avgörande vikt för detta ändamål. Vi måste därför se till att den kan bli operativ 2005.
EU erbjuder en plats för alla som har rätt att komma. Med ”plats” menar jag mycket mer än tak över huvudet. En plats betyder en plats i vårt samhälle. Vi har för avsikt att ägna större uppmärksamhet åt integration av nykomlingar. På detta område har medlemsstaterna sina egna traditioner. Det måste finnas utrymme för dessa traditioner, men vi kan också lära av varandras erfarenheter.
En trovärdig asyl- och invandringspolitik innebär också att de som inte har rätt att stanna här måste återvända. Det nederländska ordförandeskapet har uppgiften att arbeta fram en politik för återsändande före årsslutet. Detta omfattar bland annat gemensamma återsändningsförfaranden och -operationer samt upprättande av avtal för återsändande och återlämnande.
Den sista punkten på vår interna dagordning som jag vill ta upp är den finansiella grunden för kommande år.
Förhandlingarna om EU:s fleråriga budgetram – budgetplanen – kommer att avslutas 2005. Detta är en känslig fråga, som det finns många olika synpunkter på. Det nederländska ordförandeskapet anser det som sin plikt att ge dessa ytterst komplicerade diskussioner bästa möjliga struktur, till och med innan de inleds, genom att i år enas om de riktlinjer och principer som de bör bygga på. Detta bör öka chanserna till att diskussionerna kan slutföras med lyckat resultat.
Europaparlamentet kommer naturligtvis i hög grad att vara inblandat i det förberedande arbetet för att fastställa den nya budgetplanen.
Om EU ser mot framtiden måste vi också se utåt. Vår framtid är nära förenad med framtiden för våra grannar och partner på andra håll i världen.
Vi är en union av 25 industriländer, en gemenskap byggd på hörnstenarna frihet, solidaritet och ömsesidig respekt, och världens största ekonomiska block.
Världen förväntar sig med rätta stora saker av oss. Lever vi upp till dessa förväntningar till fullo? EU kan vara mer beslutsamt. Vi skulle kunna uträtta mer genom att förena oss och vara mer samstämmiga.
Vår tids stora globala frågor är bekämpande av terrorism, främjande av mänskliga rättigheter och demokrati, ekonomisk utveckling och kampen mot fattigdom. EU måste tala med en enda, ljudlig röst.
Den europeiska säkerhetsstrategin, och i synnerhet den breda vision som den bygger på, ger en utmärkt grund för att göra just detta. Det handlar om mer än att bara utöka EU:s egen kapacitet för krishantering. Det nederländska ordförandeskapet är angeläget om att utnyttja alla möjliga medel för att arbeta mot ett genomförande av säkerhetsstrategin.
Förenta nationerna står i centrum för det multilaterala samarbetet, och så måste det förbli. Som ordförande för Europeiska rådet kommer Nederländerna att spela en aktiv roll i diskussionerna om reformen av FN. Extra drivkraft måste också ges till det multilaterala handelssystemet. Efter misslyckandet i Cancún har vi i år ett tillfälle att nå verkliga framsteg inom Världshandelsorganisationen. Alla vinner på detta.
Till följd av den senaste utvidgningen har EU inte bara fått nya medlemsstater, utan även nya grannar. Vi känner oss nära associerade med dessa länder och vill stärka våra band med dem. Detsamma gäller för länderna i det ”vidare Mellanöstern” och Medelhavsområdet. Det nederländska ordförandeskapet är angeläget om att arbeta för att öka stabiliteten i den regionen och främja reformer på de politiska, ekonomiska och sociokulturella områdena. Barcelonaprocessen måste stärkas och intensifieras.
Det nederländska ordförandeskapet kommer att ägna mycket tid åt fredsprocessen i Mellanöstern. EU måste göra en gemensam insats för Iraks framtid. När vi gör detta kommer vi att lita till FN:s centrala roll och ta hänsyn till önskemålen och behoven hos Iraks regering och folk.
Våra ekonomiska och politiska förbindelser med Asien har blivit mycket mer betydande under de senaste åren. Det nederländska ordförandeskapet kommer att fortsätta att utveckla de strategiska förbindelserna med våra asiatiska partner vid de föreslagna toppmötena med Kina, Indien, Sydkorea och ASEM. Vi kommer också att ta till vara på de tillfällena för att särskilt se på den känsliga frågan om mänskliga rättigheter.
Av världens befolkning lider en person av sju av kronisk svält. I synnerhet i Afrika kräver fattigdom, konflikter och epidemier många offer. Europeiska unionen kommer inte att lämna Afrika att klara sig självt. Läget i Darfur i Sudan är det man närmast kommer att tänka på i detta sammanhang. EU måste fortsätta att vara aktivt där, inte bara när det gäller biståndsarbete, utan även i politisk bemärkelse. Vi utövar påtryckningar på de sudanesiska myndigheterna att förbättra situationen, och kommer inte att tveka att öka den pressen om de underlåter att vidta tillräckliga åtgärder.
Bortsett från Darfur kommer EU att fortsätta att ägna sina krafter åt att bekämpa hiv/aids och förebygga konflikter i Afrika.
Varje era är ett övergångsstadium. Detsamma gäller vår mandatperiod som ordförandeland för Europeiska rådet.
Ett av kännetecknen för vår era – 2004 – är att Europeiska unionen står inför en paradox.
Å ena sidan har vi sett Europeiska unionens grundares dröm uppfyllas. Europas länder har vågat förena sitt öde och har därigenom åstadkommit försoning, stabilitet och välstånd. Hur man än ser på det är detta en mycket stor prestation.
Å andra sidan står det dock allt klarare att ett sådant samarbete och en sådan känsla av solidaritet inte längre är något självklart för många människor. Det förefaller som om vi får allt svårare att identifiera vår gemensamma grundval, som om vi har glömt bort vad som förenar oss på det djupaste planet. Detta är något som vi inte kan bortse ifrån, särskilt inte nu när EU arbetar intensivt med sin utvidgning. Innan ett byggnadsverk kan utvidgas måste man garantera att byggnadens grund förblir solid, annars är hela konstruktionen, och följaktligen alla husets invånare, i farozonen.
Mot bakgrund av detta har Nederländerna beslutat sig för att 2004 ta initiativ för att anordna en debatt om vikten av de europeiska värderingarna. Det faktum att dessa värderingar finns inskrivna i konstitutionen är inte tillräckligt. De måste också leva kvar i människornas hjärtan och sinnen. Vi kommer särskilt att ägna ett antal möten åt denna fråga och utarbeta initiativ för att stimulera diskussionen om EU-frågorna med Europas medborgare.
På så vis hoppas vi kunna göra Europas medborgare mer medvetna om vad det innebär att vara europé. Det som gör EU så värdefullt är att vi är en gemenskap, i vilken frihet, solidaritet och respekt väger lika mycket.
Den dagordning som jag har lagt fram för er bygger på dessa tre grundläggande värderingar.
: innebär att arbeta med säkerhetsfrågorna och fördjupa samarbetet med våra partner i världen.
: innebär att arbeta med ekonomisk tillväxt och social sammanhållning, för nuvarande och framtida generationer.
: innebär att arbeta med förståelse och gemensamt engagemang i den utvidgande unionen med alla dess olikheter.
Europeiska unionen är inte perfekt. Detta är emellertid inget skäl att avfärda den som ett misslyckande eller att ha en likgiltig inställning till den. Det är inte kritik vi bör vara rädda för, utan likgiltighet.
Kritik är bra. Utan den skulle det inte ske några förbättringar. Likgiltighet är emellertid inte bra. Ännu värre, den undergräver det som redan har uträttats.
Det nederländska ordförandeskapet vill samarbeta konstruktivt med er, de direkt valda företrädarna för Europas medborgare.
Kanske jag kan ge sista ordet till just en sådan medborgare. En stor tidning i Nederländerna publicerar för närvarande en rad porträtt av vanliga européer och deras vision av Europa.
En av dessa personer är Ilma Kaulina, en 39-årig grafisk formgivare från Riga. Hennes man är bussförare, och de har tre barn.
Ilma Kaulina ser inte EU som någon patentlösning. Även om hon är kritisk till EU, förväntar hon sig ändå vissa saker av unionen.
Hon säger: ”Europeiska unionen kan ge oss ett bättre liv. Om man lägger de kulturella skillnaderna åt sidan kan man se att vi, tillsammans, har utsikt till en bättre social och ekonomisk framtid. Alla hinder som finns kommer att blekna bort med tiden.”
Det är så jag skulle vilja sammanfatta vår inställning. Tillsammans med er kommer det nederländska ordförandeskapet att göra allt som står i dess makt för att inte göra Ilma Kaulina från Riga besviken.
. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Inledningen av det nederländska ordförandeskapet är ett bra tillfälle att fundera över de prestationer som har gjorts under dessa år och, framför allt, de åtaganden som väntar oss inom den närmaste framtiden.
Senare kommer parlamentet att lyssna till den utsedde ordföranden för nästa kommission, José Manuel Durão Barroso, och tillsammans vill vi önska den nya ordföranden all lycka. Under denna nya etapp kommer det sannerligen att vara viktigt att garantera fullt och nära samarbete mellan de tre institutionerna, med respekt för var och ens privilegier. Samarbete mellan de tre institutionerna är verkligen av högsta prioritet, i synnerhet medan de nya institutionerna håller på att inrättas. Vi har fungerat bra ihop tillsammans under dessa fem år: vi har gjort så mycket, och har fullständigt förnyat den institutionella strukturen. Det har varit en stor glädje och ära för mig att leda kommissionärskollegiet, och de personer som det består av bildar ett utomordentligt lag, som alla Europas medborgare bör vara stolta över.
Den största prestationen under dessa fem år har varit den slutliga nedrivningen av den mur som hade delat kontinenten i ett halvt århundrade. Ett verkligt politiskt kraftprov fullbordades den 1 maj, och aldrig tidigare hade unionen så väl lyckats uttrycka styrkan i sin modell och i de värderingar som den bygger på: fred, frihet och solidaritet. Jag är övertygad om att utvidgningen har stärkt vår säkerhet och framtidsutsikterna för tillväxt i unionen, och dessa, som premiärminister Jan Peter Balkenende har sagt, är de frågor som det nederländska ordförandeskapet är mest engagerat i.
Om vi ser mot framtiden efter denna framgång måste vi slutföra enandet av Europa genom att öppna dörren för Balkanländerna. Den makedoniska regeringen har redan inlämnat sin ansökan om anslutning, och ger sig nu i väg i denna riktning med beslutsamhet. För Kroatien har resan redan börjat. De andra länderna kommer att följa efter, vart och ett i sin egen takt, men kommissionen kommer aldrig att försumma att stödja denna process som kompletterar den europeiska referensramen. Ända sedan början av mitt mandat har jag i själva verket vidhållit att endast Europeiska unionen kan garantera varaktig stabilitet och utveckling i denna del av vår kontinent. Endast den europeiska modellen kan hjälpa dessa folk, våra grannar, att överbrygga sina motsättningar och sina gamla tragedier. I vår nya grannskapspolitik har vi funnit en nyskapande och realistisk formel för att föreslå en ny modell för ännu närmare förbindelser med våra nya grannar och skapa en ring av vänskapligt inställda länder över hela regionen, från Marocko till Ryssland. Att skapa en bred, ny region i politiska, ekonomiska och mänskliga termer var ett av de stora strategiska målen för denna kommission. I dag är det målet en politisk realitet.
Under dessa fem år har kommissionen även främjat ekonomisk och social förnyelse av unionen och arbetat hårt för att garantera makroekonomisk stabilitet. Den viktigaste åtgärden har utan tvivel varit införandet av euron. Den gemensamma valutan har redan hållit löftet om stabilitet, och under dessa svåra år för världsekonomin har våra egna ekonomier visat hur väl de lyckas stå emot externa chocker. Det har inte varit något tumult på växelmarknaderna och inga kriser i statsfinanserna, inte ens under de senaste månadernas svåra tider, och inflationen har förblivit låg. Tänk bara på vad som skulle ha hänt om vi inte hade haft den gemensamma valutan.
Avslutningsvis är det viktigt att minnas att texten till den första konstitutionen för Europa skapades under denna kommissions mandattid, vilket jag redan i morse talade utförligt om.
Herr talman, mina damer och herrar! Medan euron, utvidgningen och konstitutionen är de mest synliga prestationerna får vi inte glömma bort kommissionens andra framgångar. Utan att ta upp dem alla måste jag erinra om det utomordentliga arbete som har gjorts med statliga stöd och ledningen av stabilitets- och tillväxtpakten. När det gäller detta har kommissionen förblivit trogen sin uppgift som fördragens väktare och har garanterat fullständig likabehandling av alla berörda parter, stora som små medlemsstater. Vi kan visserligen diskutera de bestämmelser som vi har getts och se på hur de bör ändras, hur vi skall kunna anpassa dem mer till den nya ekonomiska verkligheten, men det är kommissionens uttryckliga plikt att tillämpa de befintliga bestämmelserna opartiskt, och endast eftersträva det gemensamma intresset.
Dessutom måste jag påminna om det ständiga arbetet med att bygga upp den inre marknaden, i vilket vi ofta var tvungna att övervinna medlemsstaternas motstånd och brist på samordning. Tack vare detta arbete kostar det nu emellertid europeiska konsumenter mindre att flyga, ansluta sig till Internet och göra betalningar från en medlemsstat till en annan inom unionen jämfört med för fem år sedan.
Jag måste tillägga att det inte finns någon verklig tillväxt inom det europeiska projektet om det inte omfattar alla regioner i unionen. På grund av denna åtgärd har klyftorna mellan regionerna i EU minskats märkbart under de senaste åren när det gäller inkomst och utvecklingsutsikter. Detta är ett undantagsfall; det som vanligtvis sker i stora ekonomiska aggregationer är, såvida det inte finns en stark politik, nämligen att de rikare områdena blir rikare och de fattigare områdena blir fattigare. Naturligtvis måste mer göras i framtiden även på detta område, i synnerhet att besvara den begäran om solidaritet som de medlemsstater som just har anslutit sig till unionen ger uttryck för.
Euron garanterar vår finansiella stabilitet, men vår framtida tillväxt beror trots detta på förnyelse av vårt ekonomiska system enligt Lissabonmålen. Som ni vet är detta fortfarande en känslig punkt, eftersom resultaten inte når upp till förväntningarna, men jag försäkrar er om att projektet fullständigt skulle ha gått på grund om det inte hade varit för vår ständiga press på medlemsstaterna. Vi har nästan nått halvvägs i denna tioårsstrategi, och det finns fortfarande mycket kvar att göra. Jag är tacksam mot premiärminister Jan Peter Balkenende för att han har fattat ståndpunkt för denna väg, som fortfarande är den väg som har gett de minst positiva resultaten jämfört med förväntningarna. Kommissionen har dock lagt en gedigen grund för att detta arbete till slut skall lyckas.
Eftersom Lissabonmålen bygger på både återupplivande av ekonomin och skapande av ett verkligt konkurrenskraftigt kunskapssamhälle har vi, för de frågor som ligger inom vårt ansvarsområde, avsevärt ökat medlen för forskning, utbildning och yrkesutbildning i EU. Tillsammans med projekten för att skapa expertnätverk lämnar vi till nästa kommission över vårt förslag att fördubbla gemenskapens forskningsbudget för perioden 2007–2013 för att föregå med gott exempel på kraftfullt beslutsfattande för alla medlemsstater.
När det gäller utbildningsfrågan var en av de bästa stunderna under vårt mandat när den miljonte universitetsstudenten reste för att studera utomlands inom ramen för Erasmusprogrammet. En miljon är en ovanligt stor siffra, och till slutet av detta årtionde kommer vi att ha tredubblat den siffran. Att riva ned dessa gränser bidrar till att skapa ett kunskapssamhälle, men det kommer också att bidra till utvecklandet av en generation av verkligt europeiska medborgare, eftersom rörlighet och EU-medborgarskap är nära förenade, och det är i synnerhet genom att inrikta oss på unga människor som vi lägger grunden för morgondagens union. Det gläder mig därför att det nederländska ordförandeskapet betraktar rörlighet och unga som en av sina prioriteringar.
Samma princip gäller också för våra yttre gränser. Det är nödvändigt att dra full fördel av den externa dimensionen av EU:s politik för utbildning, yrkesutbildning och unga. Därför har kommissionen startat program för universitetssamarbete och utbyte med Medelhavsområdet, Balkanländerna och Centralasien. Det sista tillskottet till denna familj är Erasmus Mundus, ett program av central vikt som kommer att föra tusentals studerande från hela världen till våra universitet och bidra till att återupprätta Europas roll som världsledande på forskning och högre utbildning. Detta är just det mål som Jan Peter Balkenende belyste tidigare, och utan det kommer EU inte att lyckas nå Lissabonmålen.
Mina damer och herrar! Efter att ha påmint om några av prestationerna under detta mandat, låt oss nu se på vad som återstår för oss att göra till början av oktober.
För det första kommer vi att energiskt att fortsätta med förberedelserna för den nya budgetplanen. Som ni vet godkände kommissionen förra veckan ett lagstiftningspaket som uppföljning till det politiska program som antogs i februari förra året. Strategin är enkel: först fastställer vi de politiska prioriteringarna för perioden efter 2007 och sedan utarbetar vi en plan över de minsta ekonomiska medel som behövs för att nå dessa mål. Vi inriktade oss följaktligen på innehållet och de politiska målen, och inte bara de finansiella aspekterna.
Jag är nöjd med det stora arbete som har utförts, eftersom det visar att vi klarar av de nya uppgifter som Europeiska rådet har anförtrott till kommissionen. År 2007 kommer Europeiska unionen att ha över 100 miljoner nya medborgare; trots detta lämnas taket för de nuvarande egna medlen oförändrat eftersom vi med sträng – den allra strängaste snarare – budgetdisciplin och noggrann programplanering till och med kommer att kunna öka antalet medlemsstater i unionen till 27, och ändå använda endast 1,14 procent av bruttonationalinkomsten i genomsnitt.
Faktum är att EU verkligen kan göra skillnad, men om de ekonomiska medlen saknas kommer EU:s mervärde att vara lika med noll. Vi har utarbetat våra förslag i syfte att maximera effektiviteten av gemenskapens utgifter och, kapitel för kapitel, visa att en euro som ges ut på EU-nivå ger mer i vinst än en euro som ges ut på nationell nivå. Där detta inte är fallet har vi inte kommit med förslag.
Unionens prioriteringar, såsom Europeiska rådet så ofta har bekräftat, är konkurrenskraft, europeisk medborgaranda och EU:s roll i världen. Vi har fattat dessa beslut med mycket stort allvar, och det är vår uppgift att finna medel i gemenskapsbudgeten för att nå dem, eftersom vi har anförtrotts dessa uppgifter av Europeiska rådet. Samtliga institutioner – kommissionen, rådet och parlamentet – har en gemensam skyldighet att göra heder av sina åtaganden och motsvara folkets förväntningar. Om Europeiska unionen inte kan hålla sina löften kommer den att förlora sina medborgares förtroende.
Sedan den 1 maj 2004 har vi fortsatt våra ansträngningar för att ena Europa. Förhandlingarna med Bulgarien är tekniskt sett avslutade. När det gäller Rumänien har jag för avsikt att göra allt som står i min makt för att gå framåt med förhandlingarna så snabbt som möjligt, och således uppfylla de åtaganden som har gjorts och som – måste jag påminna er alla om – förutser avslutande av förhandlingarna under 2004, förutsatt att landet är redo. I början av oktober kommer kommissionen att anta rapporten och yttrandet om inledande av anslutningsförhandlingar med Turkiet, vilka kommer att ligga till grund för rådets beslut i december.
Jag tvekade inte att tacka ja till det mandat som Europeiska rådet gav mig i december 2002 för att lägga fram denna rapport om Turkiets uppfyllelse av de politiska Köpenhamnskriterierna och komma med ett yttrande om detta. Det skulle vara förhastat att yppa dess innehåll nu, och jag kan bara säga att vi samlar in analyser, fakta och redogörelser över hela linjen. Jag kan följaktligen försäkra er om att det arbete vi genomför är grundligt och alltigenom objektivt. Denna fullständiga objektivitet är vår skyldighet gentemot våra regeringar, våra medborgare och det turkiska folket, som hoppas på att få ansluta sig till oss, samt Europas medborgare.
Mina damer och herrar! Jag inledde mitt anförande med att förklara varför jag anser att det kollegium som jag sitter som ordförande för lämnar ett stort arv och en förnyad och livskraftig institution. Jag har gett några skäl för att säga detta, och jag skulle kunna ge många fler.
Kommissionen är emellertid inte bara kommissionärskollegiet. Jag vill ta detta tillfälle i akt för att ge ett välförtjänt erkännande åt alla kvinnor och män som ser till att vår institution fungerar och växer varje dag, ofta ställda inför oförmåga att förstå och bristande medvetenhet. I Bryssel och andra säten för Europeiska kommissionen har jag funnit nivåer av förträfflighet, kompetens och engagemang som många nationella förvaltningar skulle avundas. Detta kommer att vara ett av de käraste minnen som jag kommer att behålla från min erfarenhet som ordförande för kommissionen.
Vi alla, kommissionsledamöter och personal, tror på Europa och tror på att unionen är den enda väg som kommer att leda kontinenten till en framtid av fred, välstånd och självbestämmanderätt i världen. Detta är vår verkliga styrka.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi i PPE-DE-gruppen hälsar er tillsammans med er statssekreterare för europeiska frågor, Atzo Nicolaï, och era kolleger varmt välkomna. I Nederländerna har ni alltid engagerat er för samverkan i Europa och detta kommer att vara oerhört betydelsefullt för att ert ordförandeskap skall bli framgångsrikt. Låt mig också säga att den nederländska delegationen i vår grupp under ledning av vår nya medlem Camiel Eurlings utför ett utmärkt arbete och att den kommer att skapa det stöd som ert ordförandeskap kommer att behöva från vår grupp; det är självklart att ni kommer att få detta.
Den viktigaste uppgift som vi har framför oss är snarast en fråga om politisk psykologi; den innebär att Europeiska unionens utvidgning genomförs på det inre planet och att vi vinner förståelse för varandra. Det handlar om att ministrarna i ministerrådet förstår varandra, att folken förstår varandra och är villiga att lära av varandra och är villiga att möta varandra på halva vägen, för om vi visar varandra en sådan respekt och hänsyn är jag säker på att vi kommer att skörda stora framgångar.
Under ert ordförandeskap kommer undertecknandet av den europeiska konstitutionen att ske, och PPE-DE-gruppen tillmäter ett lyckosamt genomförande av detta högsta prioritet. Detta är av avgörande betydelse, vare sig beslutet fattas genom folkomröstning eller av landets parlament, som traditionen i några länder kräver. Detta måste lyckas, och där är ni den avgörande länken i den kedja som ni har talat om.
Ni nämnde den inre marknaden. Jag kan inte låta bli att med eftertryck stödja det ni sade om ett fortsatt genomförande av den inre marknaden liksom om ett fortsatt förverkligande av det forskningsområde som ni nämnde – vilket kommissionens ordförande också gjorde. Vi måste få unga forskare att stanna i Europa; de måste få möjligheter här som gör att de avstår från att utvandra till USA eller andra länder. Vad genomförandet av den inre marknaden beträffar är detta ett prioriterat område.
Ni nämnde utvidgningen. Även om frågan om Turkiet är omtvistad hos oss är det viktigt att kriterierna uppfylls, att det inte förekommer någon politisk opportunism och att om förhandlingar äger rum alternativ tas under övervägande, såsom till exempel ett privilegierat partnerskap med Turkiet.
Ni nämnde budgetplanen. Vi är för bildandet av ett utskott i detta parlament för dessa frågor, och jag påminner er om att budgetplanen inte bara är en fråga för ministrarna i rådet utan att vi i lika hög grad är inblandade i detta, vilket vi bestämt hävdar.
Jag övergår nu till en fråga som kan tyckas vara en formsak eller symbolfråga – frågan om familjefotografierna, som jag sade något om till det irländska ordförandeskapet tidigare i dag. Vi godtar inte den ständiga marginaliseringen av parlamentets talmän och kommissionens ordförande. Vårt Europa är en gemenskap och därför skall talmännen och ordförandena för institutionerna stå i centrum när sådana fotografier tas.
Ni talade om de europeiska värderingarna. Vi stöder er fullständigt när det gäller att sammankalla ett antal konferenser om detta ämne, något som kommer att stärka vår optimism för Europas framtid. Jag är övertygad om att medierna i Europa nu kommer att ta upp ert åberopande av Ilma Kaulina från Riga, som tror på Europas framtid. Jag är helt övertygad om att denna kontinent har en fantastisk framtid framför sig om alla gör sin plikt. Detta är vad ni strävar mot, och i detta önskar vår grupp er all framgång.
– Herr talman, mina damer och herrar! Herr Balkenende, när ni talade om ekonomin fokuserade ni på Lissabonprocessen, och mina kolleger Max van den Berg och Harlem Désir kommer att lägga fram vår grupps syn på detta mera ingående. En sak är emellertid helt klar, nämligen att vi vill att Lissabonprocessen skall ha en social inriktning. Ekonomisk förnyelse, ett funktionsdugligare Europa – vilket är absolut nödvändigt – Europa som global aktör inte bara i ekonomiska termer, ett Europa som vill lyckas och kommer att göra det – bara genom att upprätthålla inre social sammanhållning kan vi åstadkomma detta. Om detta är vad vi vill åstadkomma behöver vi social stabilitet. Social sammanhållning är en absolut nödvändig del i Lissabonprocessen. Om ni koncentrerar era ansträngningar på detta under ert ordförandeskap kommer vi europeiska socialdemokrater att stå vid er sida.
Jag har ännu en anmärkning att göra om utvidgningen. Vi måste ha klart för oss att utvidgningen sker i två steg. Bulgarien och Rumänien knackar nu på EU:s dörr, och detta är något som vi behöver diskutera. Tydliga löften har givits, och dessa måste vi tala om, och om vi skall tala i termer av rättvisa, låt oss då tala om rättvisa mot dessa båda länder, Bulgarien och Rumänien. Vi i den socialdemokratiska gruppen kräver att det inte får förekomma någon gradskillnad i detta. Vi måste även behandla Turkiet på ett rättvist sätt. Jag vet att ni, herr Balkenende, är väl förtrogen med modern tysk historia. Låt mig påminna Hans-Gert Poettering om CSU:s tidigare ordförande Franz-Josef Strauss och hans favoritsentens, ”Pacta sunt servanda”, som han åberopade i Vilshofen och senare i Passau. Fördrag skall följas! Man kan inte i fyrtio år göra utfästelser till ett land som Turkiet och när det kommer till kritan säga att man inte menade på det sättet. Om Europeiska unionen vill vinna internationell trovärdighet måste den hålla fast vid sina löften. Detta betyder att om kriterierna har uppfyllts så måste förhandlingar påbörjas. Låt mig upprepa detta: om kriterierna har uppfyllts,
de två hör samman. Och problemet är inte islam, tvärtom. Om vi lyckades försona och sammanföra ett samhälle med muslimer – vilket är vad det turkiska samhället är – med ett samhälle vars värderingar ni har hänvisat till, såsom frihet, solidaritet, broderskap, civil kontroll över de väpnade styrkorna, respekt för de mänskliga rättigheterna, avskaffande av dödsstraffet, rättssystemets oberoende; om vi lyckades visa att islam och det västerländska värdesystemet inte utesluter varandra utan är förenliga med varandra skulle detta bevisa att bin Ladin och hans gelikar i världen har fel. Den utdelning i ökad säkerhet som detta kunde innebära för Europa är ingenting vi får sätta på spel utan att ha övervägt saken noga. Jag vet inte om Turkiet kommer att bli en medlemsstat i EU, men att förvägra landet chansen att bli det skulle vara mycket olyckligt.
Herr Balkenende! Jag lyssnade mycket uppmärksamt när ni sade att ni ville koncentrera era ansträngningar på att bekämpa terrorismen och dessutom på en ny narkotikapolitik. Vi välkomnar detta i högsta grad, men för att bekämpa terrorismen krävs även att de institutioner inom EU som har skapats för detta ändamål har möjlighet att utföra sitt arbete. Därför vill jag rikta mig till er i er egenskap av rådsordförande snarare än som Nederländernas premiärminister – för som sådan kan ni inte göra något åt saken – och berätta att Europol, den myndighet som bildats för att bekämpa terrorismen i Europa, i flera månader har saknat generaldirektör på grund av att två medlemsstater inte kan komma överens sinsemellan. Detta är helt enkelt en skandal. Vi väntar oss att ni under ert ordförandeskap får ett slut på detta.
Låt mig när vi talar om bekämpning av terrorismen säga att vi är villiga att medverka i en koalition mot terrorismen. Vad vi inte är beredda att göra är att som en del av vår bekämpning av terrorismen gå med på att överge de grundläggande värderingar som vi står för och som ni har hänvisat till, såsom frihet, rättvisa och rent spel mot varandra. Jag anser det vara oacceptabelt att Europeiska unionens höge representant ännu inte har haft något att säga om Guantánamo; detta är något vi inte kan gå med på. Om Europa skall diskutera värderingar med USA som en jämbördig partner måste vi tala om för dem att detta inte är acceptabelt.
Det finns mycket annat som jag skulle kunna nämna som inte är acceptabelt, men om vi vill föra en hållbar politik behöver vi Kyoto; om vi vill göra freden säkrare över hela världen behöver vi Internationella brottmålsdomstolen utan särskilt immunitetsskydd. Om vi vill söka nya möjligheter i spåren av misslyckandet i Cancún behöver vi samarbeta med USA, precis som i fråga om Kyoto och Internationella brottmålsdomstolen. Kanske ger de amerikanska väljarna oss en glädjande utgång i november. Det vore önskvärt, men, herr Balkenende, vad jag väntar mig av en premiärminister i ett land som alltid har försvarat dessa värden är att EU skall hävda dem i sina förbindelser med vår viktigaste partner på jorden och därför även i fråga om ratificeringen av Kyotoprotokollet och en rättvis handel. Om ni lägger detta på hjärtat kommer vi socialdemokrater att ge ert ordförandeskap vårt helhjärtade stöd.
– Herr talman! En fjärdedel av Nederländerna ligger under havsnivån, så ni har lång erfarenhet av att hålla er torra! Jag misstänker att ert ordförandeskap kommer att handla om att gräva kanaler och hålla tillbaka flodvågorna – sådana flodvågor som till exempel utmaningen att finansiera den nya utvidgade Europeiska unionen, den växande betydelsen av att åter bygga upp vår ekonomiska styrka och de farliga flodvågor som den internationella terrorismen innebär.
Ni behöver ärva något av kraften hos era företrädare, utan att hamna i skuggan av dem. Det irländska ordförandeskapet har lämnat någonting mycket viktigt i arv till er: den europeiska konstitutionen. Liberalerna och demokraterna här i parlamentet kommer att spela en ledande roll i kampen för konstitutionen, och vi förväntar oss att alla EU:s regeringar skall stå i främsta ledet. Om vi inte kan få stöd för konstitutionen var den inte värd ett enda glas Justus Lipsius-champagne.
Ni har endast kort tid på er för resten av det arbete som ni har åtagit er. Genom sommaruppehållet och med ett nytt parlament och en ny kommission som skyndar sig att göra sig hemmastadda måste ni under tre och en halv månad åstadkomma vad många ordförandeskap kämpar för att åstadkomma under sex månader. Vi ser fram emot att samarbeta med det goda lag som ni har i Atzo Nicolaï och hans kolleger.
Liberalerna och demokraterna här i parlamentet välkomnar ert engagemang för att förnya det ekonomiska reformprogrammet. Vi håller med om att det nu är nödvändigt att inrikta sig mer på bättre genomförande och mindre på nya regleringar. Grunden för social sammanhållning i EU är en stark och dynamisk ekonomi. Om man tar tillräcklig hänsyn till de lokala och regionala ekonomiernas behov kan EU:s inre marknad bli en flodvåg som kan lyfta alla våra båtar.
En viktig del av detta är eurons och euroområdets trovärdighet. I likhet med ordförandeskapet välkomnade vi den princip som låg till grund för förra veckans utslag i EG-domstolen att en pakt är en pakt: att medlemsstaterna inte ostraffat vare sig kan eller bör bryta mot de regler som de har ställt upp för varandra. Vi kommer att följa utvecklingen noga för att se till att en omprövad stabilitetspakt respekteras av både stora och små stater.
Vi välkomnar ert engagemang för att driva de rättsliga och inrikes frågorna. Vi välkomnar initiativet till en debatt om det bästa sättet att integrera våra invandringskontroller genom att stänga dörren för illegal invandring samtidigt som vi skyddar dem som med all rätt flyr från förtryck. Men vi behöver omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutande i frågor som gäller asyl, invandring och rättsligt samarbete, vilket föreskrivs i artikel 251 i fördraget.
Min grupp håller också med om att medlemsstaterna måste samarbeta bättre för att bekämpa terrorismen, men vi är fortfarande misstänksamma mot rådets avsikt att använda biometrisk identifikation i stor utsträckning. Alltför många av våra frågor om felbarhet, kostnadseffektivitet och personlig integritet har inte besvarats ordentligt. Ni får inte föregripa parlamentets beslut i dessa frågor.
Det är också under ert ordförandeskap och under ert överinseende som den nya kommissionen kommer att utnämnas. I förra veckan bad min grupp den blivande kommissionsordföranden att lova att arbeta för en bättre könsfördelning i kommissionen. Men i själva verket är detta er uppgift, herr rådsordförande. Liberalerna och demokraterna här i parlamentet vill ha en kommission som till åtminstone en tredjedel består av kvinnor. Vi kanske skall påminna er om att könsfördelningen i rådet skulle vara tretton mot tolv, om den återspeglade könsfördelningen i EU som helhet.
Vi behöver en debatt om Turkiet. Låt oss hålla den debatten, på ett öppet och uppriktigt sätt. Vad vi är skyldiga att göra är att lyssna noga på kommissionen när den framför sin rekommendation i november, och vi räknar med att rådet skall göra detsamma.
Vi är inte heller alla överens om den rätta nivån för finansieringen av Europeiska unionen under de närmaste sju åren, men vi stöder förvisso strävandena att se till att man får valuta för pengarna och att inrikta sig på unionens nyckelprioriteringar. Om detta ordförandeskap kan utfärda riktlinjer och principer för förhandlingarna i december kommer vi att ha ett underlag för en intelligent debatt om de framtida budgetplanerna.
Liberalerna och demokraterna delar er realism, men vi hoppas att den är kombinerad med ambition och vision. Ni måste fatta beslut om frågor som kommer att vara avgörande för unionens framtid. Herr rådsordförande, vi litar på att ni genom ert ledarskap skall hålla det här fartyget flytande och se till att det rör sig framåt, på ett lika imponerande sätt som Manets ”Ångbåt som lämnar Boulogne”, som man kan se på Van Gogh-museet i Amsterdam.
– Herr rådsordförande! Ert ordförandeskap kommer att bedömas efter hur väl ni lyckas med speciellt två ämnen: budgetplanen och beslutet om Turkiet.
När det gäller den första punkten är Verts/ALE-gruppen fortfarande mycket orolig, eftersom de siffror som ni envisas med att hävda helt enkelt inte stämmer, som när ni entusiastiskt undertecknade en numera ökänd njugg ekonomisk skrivelse eller angrep kommissionen för att den vågade föreslå att budgeten för den till 25 medlemmar utvidgade unionen skulle nå den oerhörda nivån av 1,14 procent av EU:s BNP.
Vi instämmer beträffande behovet av att återuppta debatten om prioriteringar när det gäller EU:s utgifter. Vi skulle önska att vi kunde stödja ett förslag från er om att avskaffa exportstödet för jordbruket eller att än en gång granska vissa storslagna och kostsamma nätverksprojekt över Europa.
Det är inte genom att försöka göra godtyckliga besparingar som vi kan åstadkomma ett ekonomiskt system i EU som är ekologiskt och socialt hållbart och samtidigt konkurrenskraftigt. Så mycket tycks ni själv medge när ni talar om behovet av att ge EU:s ekonomi ett uppsving genom att uppmuntra sysselsättning, nyskapande och forskning. Ni använde också ordet hållbarhet, en term som är mycket på modet i dag, men som för många har mycket lite innehåll. Likväl kommer det att finnas väldigt mycket att göra de närmaste sex månaderna när det gäller att uppmuntra inte bara producenterna utan även regeringarna till att fatta ekonomiskt hållbara beslut. Större ansträngningar kan till exempel göras för att åstadkomma ett genomförande av Kyotoprotokollet, för att stå emot trycket från den kemiska industrin när det gäller REACH-direktivet, för att verkligen stödja handlingsplanen för miljöteknik genom att minska subventionerna på flygbränsle eller granska Bolkesteindirektivet än en gång. Herr ordförande, vi kommer att träffas igen om sex månader för att bedöma hur hållbart ert ordförandeskap har varit.
Vad slutligen Turkiet beträffar stöder vi er inställning och är glada att ni har sagt att islam i sig inte är något ämne för debatt när det gäller landets anslutning. Detta uttalande är särskilt viktigt för oss eftersom det kommer från en ledande kristdemokrat. Kanske ni kan bidra till denna diskussion även i andra länder. I denna fråga kan ni vara säkra på att ha vårt stöd.
– Herr talman! Rådsordföranden hänvisade till den känsla av misstroende som medborgarna i Europa nyligen gav uttryck för i valet.
Herr rådsordförande! Det är just huvudinriktningen i det ni gör under de närmaste sex månaderna som kommer att visa våra medborgare i vilken utsträckning Europa har lyssnat på det budskap som dess folk har skickat.
Arbetsmarknadsparterna och särskilt de som kommer att träffas i oktober vid det europeiska socialpolitiska forumet i London kommer säkert att fästa stark uppmärksamhet på de tre huvudfrågor som både ni själv och Romano Prodi just har nämnt och som min grupp omedelbart vill föra upp på dagordningen.
Till att börja med har vi förslaget till direktiv om liberalisering av tjänster, det så kallade Bolkesteindirektivet, som ni beskrev som ett steg i rätt riktning. En kärnpunkt i denna text är emellertid den princip som ger lagen i ett ursprungsland allmängiltighet, varigenom leverantörens sociallagstiftning skulle gälla överallt. Detta skulle ge fritt spelrum åt allt slags missbruk med social dumpning som följd. Det groteska systemet med bekvämlighetsflagg skulle således gälla för mer än hälften av all ekonomisk verksamhet. Av den anledningen anser vi att denna text är oacceptabel.
Sedan har vi reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten. Vad denna reform beträffar har vi på det här stadiet ännu inte lyckats göra oss av med fixeringen vid en minskning av de offentliga och sociala kostnaderna eller ens frigjort oss från myten om de 3 procenten. Tvärtom, vilket är ännu värre, det talas om att reformen har en dold sida med särskilt skoningslös behandling av de stater som har ett källskattesystem, vilket skulle behandlas på samma sätt som dold skuldsättning. Vi måste vara medvetna om att sådana åtgärder skulle ge upphov till starkt missnöje bland allmänheten i de länder som berörs.
Slutligen har vi revideringen av Lissabonstrategin. Gruppen som arbetar med detta med Wim Kok som ordförande skall lägga fram sin rapport i oktober, men ni efterlyser redan mer flexibilitet och avreglering som ett sätt att hjälpa länder vilkas sociala regelverk ligger på en mycket låg nivå. Vi ber er att inte falla för frestelsen att rusa huvudstupa in i liberalismen. Till och med kommissionen medgav på sitt sätt i sin rapport till rådet i mars hur bristfällig denna strategi var, som fram till 2010 skulle leda till full sysselsättning och en ekonomi i dynamisk tillväxt. Jag vill även tillägga att de synnerligen restriktiva åtgärder som ni har skisserat beträffande asylsökande, gästarbetare och flyktingar liksom er syn på förhandlingarna med WTO med säkerhet kommer att ge upphov till berättigad debatt.
Med andra ord, herr ordförande, vi väntar och ser vad det nederländska ordförandeskapet kommer att göra. Vi ses i september.
– Jag hälsar Nederländernas rådsordförande, tillika vårt lands premiärminister, varmt välkommen till detta parlament. Temat för detta ordförandeskap är förnyelse. Nu har vi ett nytt parlament, och snart kommer vi att ha en ny kommission. I detta sammanhang bör vi fokusera på den utmaning som detta innebär snarare än det hot som har sitt ursprung i överdrivna ambitioner. Många nya människor med friska idéer för med sig en förändringens vind, och detta är vad vi behöver, för allmänheten är fortfarande inte entusiastisk över EU och dess institutioner. Trots detta är det de som verkligen har någon egentlig betydelse i detta sammanhang om allt går som det skall. Alla dessa goda avsikter har emellertid lett till en ändlös ström av bestämmelser, och det är oklart vilka av dem som vi verkligen behöver. Av den anledningen välkomnar jag att ordförandeskapet är inställt på att hålla målen på en realistisk nivå och i samklang med de förväntningar som medborgarna i Europa har. Hur avser rådsordföranden att åstadkomma detta? Ordförandeskapet vill uppmärksamma möjligheten till en tillfällig tillämpning av delar av den så kallade konstitutionen. Är det inte så att ordförandeskapet därigenom föregriper ratificeringsprocessen, som även inbegriper folkomröstningar? Tar vi då fortfarande våra medborgare på allvar? När allt kommer omkring tar vi antagandet om ett fullständigt fritt val mellan ett ja och ett nej till denna konstitution för givet. En annan kvistig fråga gäller Turkiet. Kommer man att göra en seriös bedömning av frågan om Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna, eller är det så att vi efter 40 år av löften inte kan göra annat än att säga ja, trots att vi i själva verket borde säga nej? Vad anser rådsordföranden om färska uttalanden av några regeringschefer som tydligen inte längre behöver göra någon sådan bedömning och redan vet att allt är i sin ordning med Turkiets ansökan? Läget beträffande de mänskliga rättigheterna i världen inger fortfarande oro. I stora delar av världen är intolerans, förtryck och exploatering snarare regel än undantag. Ett kusligt exempel på detta är den religiösa lag som antogs i går i Sri Lanka och som i själva verket förbjuder missionsverksamhet med hot om långa fängelsestraff. Är ni beredd att ta upp denna allvarliga kränkning av religionsfriheten med regeringen i Sri Lanka?
– Herr talman! Till att börja med vill jag tacka ordförandeskapet för ett väl förberett program för de närmast följande sex månaderna. Jag vill emellertid lämna några rekommendationer. För det första är det sant att utvidgningen med tio nya medlemsstater globalt sett har gjort EU starkare än det någonsin har varit, särskilt på områden som handelspolitik och utvecklingssamordning. Därför väntar vi oss att det nederländska ordförandeskapet när det leder och möjligen avslutar förhandlingarna om Rysslands anslutning till WTO skall lyckas med att få Ryssland att häva sin diskriminerande tullpolitik rörande transitgods, särskilt vid järnvägstransporter, som Ryssland fortsätter att utsätta en medlemsstat i EU för, nämligen Lettland. För det andra är ordförandeskapets önskan att garantera en säker energiförsörjning på en avreglerad marknad berömvärd, och därför vill rådet intensifiera sina samtal med Ryssland om sambandet mellan elektricitet och naturgasledningar. Man skall emellertid komma ihåg att Lettland har erfarenhet av samarbete med Ryssland på energiförsörjningsområdet – tyvärr handlar inte Ryssland alltid i enlighet med marknadens principer. För det tredje hänvisar den nederländska regeringen med rätta till sin rika erfarenhet av att som ordförande i OSSE behandla frågor om de mänskliga rättigheterna. Enligt er uppfattning skulle detta ge er möjlighet att genomföra förhandlingar med Ryssland och angripa konfliktsituationer. Vi vill emellertid tala om för er att trots att Lettland har uppfyllt alla OSSE:s rekommendationer hindrar detta inte Ryssland från att utöva påtryckningar på Lettland och Estland under föregivande av hänsyn till de mänskliga rättigheterna, men i ett helt annat syfte – att legalisera följderna av en ockupation. Var vaksam i ert arbete, och jag önskar det nederländska ordförandeskapet all framgång.
– Herr premiärminister! Det råder ingen tvekan om att den kvistigaste frågan ni kommer att ställas inför under ert EU-ordförandeskap kommer att bli Turkiets ansökan om medlemskap. Inte bara därför att er regering verkar vara splittrad i frågan; ni kommer även att drabbas av kraftiga påtryckningar att bedöma Turkiet inte på grundval av uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna, utan rätt och slätt på grundval av de framsteg som landet har gjort hittills. Eftersom ni talade om en strikt tillämpning av de kriterier som antogs 2002 kan jag nu bara hoppas på att ni betalar vad det kostar. Det är emellertid uppenbart att Turkiet tidigare har misslyckats med att uppfylla kriterierna, att landet fortfarande inte har lyckats med det och inte heller kommer att göra det i december. Ni talade för en liten stund sedan om Europas folk, som allt detta handlar om. Det borde faktiskt vara möjligt för dessa folk att få säga sitt om en så viktig, grundläggande fråga som ett icke-europeiskt lands tillträde till Europeiska unionen. Ett land som, om ungefär 20 år, inte bara kommer att vara det största till ytan i denna union, utan också kommer att ha den största folkmängden. Ett land vars anslutning kommer att tömma EU på ekonomiska och sociala resurser och sätta i gång en ny och omfattande invandringsvåg. Är ni övertygad om att detta har ett demokratiskt stöd? Det återstår också att se om vi bör tillmäta en turkisk premiärminister som påstår att han kommer att respektera den sekulariserade staten och demokratin någon högre grad av trovärdighet; en premiärminister som för några år sedan gjorde uttalanden i stil med ”moskéerna är våra kaserner, minareterna våra bajonetter, kupolerna våra hjälmar och de troende våra soldater”. Vi bör verkligen mycket noga bedöma hur förenligt detta är med våra europeiska värderingar. Den europeiska konstitutionen kommer att vara föremål för folkomröstning i flera medlemsstater. Om vi vill undvika att Europas folk tar ännu mer avstånd från Europeiska unionen måste vi koppla denna folkomröstning till frågan om den turkiska ansökan om medlemskap.
– Herr talman! Under detta nederländska ordförandeskap är alla 25 partner i unionen för första gången ansvariga för att dessa sex månader av samarbete blir en framgång, dessa sex viktiga första månader. Som ordförande i rådet kan och måste Jan Peter Balkenende ge kraftfulla impulser inom viktiga områden. Samtidigt måste rådet självt utvecklas och tillämpa nya och effektiva arbetsmetoder. Detta är nödvändigt för att se till att framstegen för ett EU med 25 medlemsländer inte sker i snigelfart. I samma anda måste rådet godkänna Europaparlamentets nya stadga i stället för att stå i dess väg. Allmänheten förväntar sig att vi uppvisar demokratisk öppenhet, och det med rätta. Jag skulle vilja höra hur Jan Peter Balkenende tänker ge de nödvändiga signalerna när det gäller förhållningssätt och kommunikation. Utifrån mina egna erfarenheter som ledamot av det nationella parlamentet känner jag till hans förmåga att driva en kraftfull och uthållig politik, även om den är impopulär eller t.o.m. kontroversiell. Därför kan vi lita på hans politiska vision och hans förmåga att göra det som krävs. Hans tal i går i Berlin, i vilket han hyllade greve Klaus von Stauffenberg, illustrerade detta ytterligare. Rådets ordförande gjorde rätt i att göra en koppling till nutiden när han talade om det moraliska modet och övertygelsen hos Stauffenberg och hans anhängare och den möjlighet till försoning som Europa fick till följd av befrielsen. I samma anda måste vi nu göra vad som krävs efter unionens befriande utvidgning till 25 medlemsländer. Vad måste då göras? Europa måste bli synligare. I stället för att förneka att bilden av EU utåt är bilden av ett byråkratiskt vidunder är det viktigt att förändra den bilden med handfasta medel. Europa måste gemensamt våga ta i tu med vår tids stora frågor, som direkt påverkar varje medborgare. Dessa frågor sträcker sig från en konsekvent och human asylpolitik med omedelbara åtgärder mot människosmuggling till en gemensam ståndpunkt mot internationell terrorism. För detta krävs konkreta åtgärder och utbyte av information och varningar i syfte att skydda medborgarnas säkerhet, och vid bekämpning av brottslighet och kriminella nätverk – vilket även omfattar narkotikahandel – måste man följa en gemensam och tydlig strategi över nationsgränserna. Med tanke på trovärdighetsaspekten instämmer jag i att man inte bör lägga till några nya krav för kandidatländer som exempelvis Turkiet. I stället måste vi stå fast vid de krav som redan har fastställts i regelverket från Köpenhamn och inte ge efter för några påtryckningar om att ändra dem. Om vi kristdemokrater verkligen vill se till att värdegemenskap inte bara är en from förhoppning utan en fråga på dagordningen måste vi peka ut vilka gemensamma riktlinjer och konkreta politiska åtgärder som skall vidtas. Även på det ekonomiska området verkar det dokument som författades av vår förre premiärminister Wim Kok tvetydigt. Jag förväntar mig därför tydliga förslag som kommer från rådet och kommissionen själva och viktiga punktåtgärder för att ge Lissabonmålen en vitamininjektion. Det finns goda skäl att begära en hel del av detta ordförandeskap inom dessa områden. Åt Jan Peter Balkenende har givits ett fantastiskt tillfälle och stor energi och beslutsamhet, och av dem som fått mycket kan man också förvänta sig mycket. När det gäller beslutsamhet vet Balkenende att han kan förlita sig på parlamentsledamöternas fulla förtroende och stöd. Vi litar helt och fullt på denne rådsordförandes personliga vision, lyhördhet och beslutsamhet, och vi önskar honom all framgång.
– Herr talman! På de nederländska och europeiska socialdemokraternas vägnar vill jag hälsa det nederländska ordförandeskapet varmt välkommet till Europaparlamentet. Er minister för europeiska frågor har särskilt bett oss att leda den politiska debatten. Som europeiska socialister antar vi gärna den utmaningen. Ni talade om modernisering, om att konkurrera med USA och Asien och om att uppfylla Lissabonmålen. Vi socialister är rädda för att ni bakom dessa fagra ord egentligen planerar att göra något helt annat, nämligen att tränga in Europa i det konservativa hörnet. När man för bara några år sedan gjorde stora satsningar på att bekämpa arbetslösheten genom att korta arbetstiden och införa jobbdelning talas det nu plötsligt om att utöka arbetstiden, och ni nämner också kortare semestrar. Vad är det som är så modernt med det? Medan vi brukade bekymra oss om arbetskvalitet, måna om arbetsmiljön och förebygga sjukdomar och arbetsolyckor med hjälp av en Europatäckande förordning talar ni nu om avregleringar. Har målsättningarna att öka arbetstagarinflytandet och minska sjukfrånvaron samtidigt fallit bort? Vi brukade tala om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden i kombination med ökat rättsligt skydd. Ni talar nu om att avreglera det skyddet. Det verkar därför som om ert mål att undanröja de administrativa hindren snarast är en ursäkt för att undanröja vissa sociala och administrativa landvinningar. Samtidigt underlåter ni att ta i tu med de europeiska upphandlingsregler som kväver de små och medelstora företagen. När vi brukade tala om att investera 3 procent av BNP per medlemsstat på forskning och utbildning, områden där Nederländerna för övrigt hittills har haft svårt att hävda sig, så talar ni nu bara om stabilitetspakten, om besparingar och om att strikt hålla sig under 3-procentstaket, utan att tillhandahålla resurser och utrymme för att lika strikt hålla fast vid 3-procentsmålet för forskning och utbildning. Det här är något jag skulle vilja se avgöras i EG-domstolen. I rättvisans namn skall det sägas att detta tas på största allvar i Wim Koks rapport om ”arbete, arbete, arbete”. När vi 2000 brukade tala om allmännyttiga tjänster av hög kvalitet, inte bara på infrastrukturområdet, talar ni nu om att avreglera och privatisera tjänstesektorn, som även omfattar el, hälsovård och kollektivtrafik. Är ni i dagsläget beredd att stoppa de här katastrofala förslagen från Frits Bolkestein om att avreglera tjänstesektorn? Förslagen skulle när allt kommer omkring ge polacker möjlighet att erbjuda sina tjänster i Nederländerna till polska priser utan att behöva betala de priser som gäller i vårt land, vilket i praktiken skulle leda till social dumpning. För oss socialdemokrater verkar det som om ni drar fördel av Lissabonmålen för att få igenom ett hårt, konservativt ekonomiskt program, under sken av en modernisering. Enligt vår mening vrider ni klockan tillbaka och vägrar att skapa kvalificerade arbetstillfällen och satsa på kvalitet, forskning, utbildning och allmännyttiga tjänster av hög kvalitet. Vi är rädda för att arbetslösheten skall öka i Europa, att samhällets svagaste grupper får betala notan för kostnadsnedskärningarna och att ni, tillsammans med er kandidat José Manuel Barroso, inte tacklar problemen på rätt sätt om vi vill vinna kampen mot Asien och USA. Vi kastar stridshandsken före striden. Vi hälsar er och ert ordförandeskap varmt välkomna men har ännu inte fullt ut accepterat era politiska prioriteringar, och vi ser fram emot kommande diskussioner under ert ordförandeskap.
– Herr rådsordförande! I mitt tidigare politiska liv satt jag i stadsfullmäktige i Amstelveen, en medelstor stad i Nederländerna. En av mina kolleger bland ledamöterna, som nu är välkänd i Europa och för er, roade oss en gång med vad han kallade det mediokra brassbandets paradox. För att göra en lång historia kort hade ledaren för ett sådant mediokert brassband enligt honom två uppgifter. Han måste se till att musikerna började och slutade spela samtidigt. Vad som hände däremellan spelade ingen roll. Herr talman! En jämförelse med ministerrådet går inte att undvika. Det nederländska ordförandeskapets program är bra. Jag menar det verkligen. Jag är dessutom förtjust över att Magrietus J. van den Berg efter sin något inskränkta talarkonst under valkampanjen helt enkelt har fortsatt i socialisternas gamla välkända spår.
Jag tror att ert program är realistiskt. I motsats till en del andra ordförandeskap underskattar ni inte uppgiften, men ni står också inför en ny utmaning. Som ni så riktigt påpekade visade Europavalet att väljarna inte bara är likgiltiga, utan också upprörda över EU:s institutioner. Folk säger att det inte kan fortsätta som nu. Det duger till exempel inte att rådets brassband börjar och slutar spela samtidigt. Melodin måste också vara värd att lyssna på. Detta bör faktiskt även parlamentet och kommissionen tänka på. EU måste återfå en mänsklig dimension. Jag är nöjd med vad ni hade att säga i den här frågan, för hittills har jag inte hört detta tillräckligt ofta i rådet. Om ni lyckas med detta tror jag att ert ordförandeskap kommer att bli framgångsrikt, och jag önskar er all framgång i denna strävan.
– Herr talman! Äntligen får vi se JP [Jan Peter] som NP [Nederländernas premiärminister] i EP [Europaparlamentet]. Jag vill verkligen varmt välkomna rådsordföranden till Europaparlamentet. I Nederländerna har premiärminister Jan Peter Balkenende positionerat sig som en man med normer och värderingar, och även när det gäller EU vill han gärna använda sig av ordförandeskapet för att försöka få till stånd en debatt om europeiska normer och värderingar, något som jag välkomnar. Jag hoppas bara att den debatten inte blir en luddig och urvattnad diskussion. Min politiska grupp vill att man skall använda anständigheten som måttstock för asylpolitiken. Som ett exempel insisterade Nederländerna på att det EU-direktiv om asylförfaranden som justitieministrarna antog i maj skulle innehålla en bestämmelse om att asylsökande skall kunna utvisas innan överklagandeförfarandet slutgiltigt avgjorts. I sådana fall skall de kunna följa överklagandeförfarandet via en videokonferens, på villkor att de inte under tiden fängslats i sitt hemland. Detta är så gott som meningslöst och strider helt mot internationella normer. Jag kan meddela att min grupp kommer att föreslå Europaparlamentet att detta direktiv ogiltigförklaras i EG-domstolen.
Jag vill dock också gratulera det nederländska ordförandeskapet. Under alla omständigheter har jag förstått att de länder som tänker folkomrösta om EU:s konstitution har uppmanats att förlägga folkomröstningarna så nära i tid som möjligt. Detta är verkligen ett utmärkt initiativ, men det skulle vara ännu bättre om en verklig EU-omfattande folkomröstning kunde hållas. Jag skulle därför i alla händelser vilja be det nederländska ordförandeskapet att vidta de åtgärder som krävs. En viktig fördel med konstitutionen är att ministerrådets lagstiftande sammanträden i fortsättningen skall vara offentliga, vilket jag tycker är utmärkt. Självklart är det också absurt att man för närvarande fortfarande antar lagar bakom stängda dörrar. Det finns absolut ingenting som hindrar er från att redan i dag besluta att allmänheten skall ha tillgång till sammanträdena. Min grupp uppmanar därför med eftertryck det nederländska ordförandeskapet att från och med nu slå upp dörrarna och ge medborgarna möjlighet att följa diskussionerna och hur deras regeringar röstar.
Avslutningsvis vill jag nämna stabilitetspakten. Det går inte att undvika att stabilitetspaktens framtid står på spel. Vi behöver en smartare pakt som inte är så fixerad vid den årliga budgetbalansen och i stället i högre grad bygger på långsiktiga indikatorer, som statsskulder och pensionsåtaganden. Kommissionen har redan lagt fram några förslag i den riktningen, och det återstår att se om den nederländska regeringen kommer att ta avgörande steg inom detta område. Det hoppas jag verkligen att den kommer att göra.
– Herr talman! Den nederländska regeringen vill att ekonomisk tillväxt och kampen mot terrorism skall prioriteras. Den anammar de nu föråldrade illusionerna från Lissabontoppmötet 2000, då man trodde att Europa 2010 skulle kunna besegra Förenta staterna och Japan i en tävling om vem som är mest konkurrenskraftig genom att försämra saker och ting lika mycket här som de redan har försämrats där. Under tiden har det visat sig att resurserna till utbildning som skall gynna den förväntade kunskapsekonomin är otillräckliga. Lissabonstrategins nackdelar har kanske blivit mer synliga nu, men inte de så omskrutna fördelarna. Samma sak gäller stabilitetspakten. Om man inte vill handla i strid med demokratin blir 3-procentstaket allt mer ohållbart. Nederländerna ses allt oftare som EU:s och Natos självrättfärdiga moralist på grund av landets krav på att stabilitetspakten skall följas striktare, utläggningen av kollektivtrafik på internationella bolag, införandet av förlängd arbetstid, kommissionär Frits Bolkesteins påtryckningar för att få till stånd ett tjänstedirektiv och landets fortsatta militära engagemang i det amerikanska protektoratet Irak, som gör att terroristhotet kryper allt närmare Europa. Jag hör ibland andra medlemsstater säga att det vore bra om Nederländerna lämnade unionen eftersom landet har blivit en drivkraft bakom de bedrövliga strävandena att skära ned de offentliga utgifterna och avveckla de allmännyttiga tjänsterna. I de strävandena ingår också att byta ut den europeiska civilisationens kännetecken mot Amerikas hårda och hänsynslösa system. Om Jan Peter Balkenende vill åstadkomma en omvandling av hela Europa i den riktningen kommer han att utlösa stora sociala konflikter eftersom den offentliga opinionen rör sig i en annan riktning. Även om man på Lissabontoppmötet beslutade att avveckla de allmännyttiga tjänsterna beslutade Europaparlamentet senare, på mitt förslag och med en bred majoritet, att undanta kollektivtrafiken från detta krav. I stället för att sträva efter ohämmad ekonomisk tillväxt på bekostnad av social trygghet, allmännyttiga tjänster och miljö är det bättre att hålla skatterna på en rimlig nivå och sträva efter en omfördelning av nationella intäkter och EU-intäkter till förmån för de svagaste grupperna och för nyttiga EU-insatser, liksom för att gynna integrationen av invandrare och utrota fattigdom och misär i världen, något som fortfarande utgör en stadig grogrund för terrorism.
– Herr talman! Vi har verkligen mycket att se fram emot under de kommande sex månaderna, och jag noterar i förslagen att det finns en väldig mängd förslagna regleringar avseende finansiella tjänster. Det nederländska ordförandeskapet kommer att verka för återförsäkringsdirektivet. Det kommer att verka för det tredje penningtvättsdirektivet. Det kommer att verka för kapitalkravsdirektivet och mycket, mycket annat.
Finansiella tjänster är Storbritanniens största och mest framgångsrika näringsgren. Hela denna dagordning är ingenting annat än en katastrof för Londons bank- och finansdistrikt, och det handlar om en utsugningspolitik, eftersom investerings- och försäkringsverksamheten inte kommer att flytta från London till Frankfurt eller Paris; den kommer att tvingas bort från Europeiska unionen. Den kommer att flytta till centrumen i andra delar av världen. Uppriktigt sagt rör det sig om en avsiktlig politik som Europeiska unionen driver år efter år efter år, och den kostar mitt land en hel del pengar.
Med det sagt vill jag säga att jag uppskattar ert sinne för humor, eftersom ni fortfarande mal på om Lissabonmålen. Kommer ni ihåg den – den storslagna kungörelsen för några år sedan om att vi skulle skapa den högteknologiska, dynamiska ekonomin med full sysselsättning? Här är vi halvvägs genom programmet, och vi ser hög arbetslöshet, stampande tillväxt och inte minsta möjlighet att förverkliga något av Lissabonmålen.
Och då vill ni omförhandla Storbritanniens rabatt, så att vi förlorar ytterligare 2 miljarder pund sterling per år! Allt detta är så dåligt att det faktiskt är riktigt bra, eftersom folkopinionens ande nu oåterkalleligen är ute ur flaskan. Vi vet att detta är ett politiskt projekt. Uppriktigt sagt, vad jag skulle vilja att ni gör är att forcera detta program så aggressivt ni kan, eftersom ni kommer att göra den brittiska allmänheten och allmänheten i många andra medlemsstater så rasande att vi, när vi får vår chans i de tio folkomröstningarna, säger nej, och säger det högt.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det är viktigt att slå vakt om kontinuiteten mellan olika ordförandeskap. Jag vill därför börja med att tala om det irländska ordförandeskapet. Det visade sig bli ett historiskt ordförandeskap, eftersom det var med om Europeiska unionens utvidgning då tio nya medlemsstater anslöt sig. Det var en mycket betydelsefull händelse för de nya medlemsstaterna och förvisso för unionen i stort.
Även frågan om förslaget till ny konstitution hamnade på det irländska ordförandeskapets bord. Under de kommande ordförandeskapen kommer de förslag som tagits fram att beaktas. De kommer att diskuteras på EU-nivå och i alla medlemsstater. Jag tror att det är viktigt att redan från början klargöra att en helhetsbedömning blir möjlig först när den nya konstitutionen har undertecknats. Men för att uppnå detta måste man först ta i tu med en rad olika frågor. I ett antal länder, däribland mitt eget land Polen, är mycket stora delar av den allmänna opinionen allvarligt oroade över beslutet om att förordet inte skall innehålla någon form av hänvisning till Gud eller till kristendomen. Det finns också en oro över att unionens lagstiftning överordnas den nationella lagstiftningen inom vissa områden. Det ändrade omröstningsförfarandet utgör en ytterligare svårighet. Vi kan inte ge det vårt stöd. Sedan har vi också frågan om de orättvisa fördelar som delstaterna i östra Tyskland har beviljats.
Mina damer och herrar! Montesquieu sade att lokal lagstiftning och lokala traditioner måste respekteras när man inför en central lagstiftning. Det är mycket prat om att unionen skall närma sig folket. Det är viktigt att mycket noga betänka följderna av en ökad centralisering inom EU och en utvidgning av de främsta EU-organens ekonomiska befogenheter. I teorin måste principen om ömsesidigt stöd alltid tillämpas. Kommer så verkligen att vara fallet i praktiken? Kommer man att bry sig om Montesquieus varningar när unionen steg för steg förstärker sina centrala organ?
– Herr talman! Låt mig önska er all framgång i er nya uppgift.
Det nederländska ordförandeskapet har presenterat ett program för oss som också är en utmaning, nämligen undertecknandet av EU:s konstitutionella fördrag. Som ledamot av konventet kan jag garantera att detta fördrag innehåller de grundläggande principerna för ett framtida starkt och framgångsrikt Europa. När vi nu blickar framåt känner jag att det åligger mig att nämna några av de steg som Republiken Slovakien tagit under de gångna åren. Just den här månaden firas 12-årsdagen av det slovakiska parlamentets undertecknande av Republiken Slovakiens självständighetsförklaring. Det var det första steget i bildandet av en oberoende slovakisk stat. Det andra steget togs när den slovakiska republikens konstitution antogs den 1 september 1992. Den perioden kulminerade i november 1992 i och med den fredliga delningen av den tjeckoslovakiska federationen i två oberoende stater – Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien. Jag kan försäkra er att relationerna mellan tjecker och slovaker har förbättrats avsevärt, trots att länderna har skilts åt. Med grundandet av Republiken Slovakien togs ett steg närmare EU, och det var mitt eget parti, Rörelsen för ett demokratiskt Slovakien, som under ledning av Vladimir Meciar lämnade in den slovakiska republikens ansökan om EU-medlemskap.
Att vi nu är medlemmar i EU ser jag därför som att vi har uppnått vårt mål och förverkligat våra idéer och vårt program. Vi är inte bara intresserade av att undanröja de gränser som står i vägen för personers fria rörlighet, utan också av att överbrygga uppdelningen mellan det gamla och det nya Europa, eller uppdelningen mellan västra och östra Europa, som jag hörde någon uttrycka det i går. De tre ledamöter som representerar HZDS, Rörelsen för ett demokratiskt Slovakien, nämligen Sergej Kozlík, Peter Baco och jag själv, arbetar tillsammans med de grupplösa ledamöterna, men jag vill försäkra er att vi kommer att rikta våra ansträngningar mot att bygga ett framtida Europa som är både blomstrande och allt mer enat. Vi stöder de åtgärder det nederländska ordförandeskapet har vidtagit och det program som har presenterats för oss. Tack skall ni ha.
– Tack så mycket. Mina damer och herrar! Jag vill föreslå att vi senarelägger debatten och går vidare till nästa punkt på föredragningslistan, som är valet av kvestorer. Annars kommer många av de ledamöter som infunnit sig i avsikt att rösta inte att få möjlighet att göra det.
Innan vi senarelägger debatten skall vi dock ge ordet till rådsordföranden, så att han kan besvara de yttranden som gjorts hittills.
. – Herr talman! Meningen är säkert att jag först noga skall lyssna till Europaparlamentets synpunkter. Jag tror att det är bäst att ni först genomför omröstningen och att jag ger mina reaktioner först när alla talare har yttrat sig. Det innebär i princip att jag även kommer att allvarligt begrunda de svar jag överlämnar till Europeiska rådets ordförandeskap.
– Debatten avbryts.
– Herr talman! Tyvärr måste jag upprepa min begäran från i går om att kandidaterna skall visa upp sig, så att vi kan se vem vi röstar på.
Vi har ingen aning om vilka några av kandidaterna är. Det skulle vara bra om de kunde ställa sig upp, visa upp sig och helst säga något.
– Tack så mycket, fru Gill! I går begärde ni att kvestorskandidaterna skulle hålla ett anförande på någon minut så att ledamöterna fick lära känna dem lite mer än bara till utseendet, men en majoritet av de politiska grupperna tyckte inte att detta var lämpligt.
Jag tror dock inte att man har något att invända mot att kandidaterna ställer sig upp när jag läser upp deras namn, så att ni åtminstone vet hur de ser ut. Jag vet inte om detta är till hjälp när det gäller att välja dem, men då är de åtminstone inte helt obekanta för er.
James Nicholson
Godelieve Quisthoudt-Rowohl
Mia De Vits
Genowefa Grabowska
Anneli Jäätteenmäki
Astrid Lulling
Som ni har noterat är det en lista med nästan uteslutande kvinnor.
Nu vet vi åtminstone hur var och en ser ut.
Vi väntar fortfarande på att det elektroniska systemet skall laddas. Det verkar vara ett besvärligt system att ladda.
Mina damer och herrar! Tekniken gör uppror mot oss. Systemet vägrar att ladda, och jag kan inte säga hur lång tid det kommer att ta. Under de omständigheterna tror jag att det är förnuftigt att inte fortsätta att vänta. Jag känner därför att jag måste flytta fram omröstningen till klockan 15.00 och återuppta debatten.
– Herr Nassauer! Jag känner att jag måste ge er ordet så att vi inte slösar bort mer tid, men först vill jag be ledamöterna att vara tysta.
Jag ber rådsordföranden att överse med detta tekniska missöde och stanna kvar under debatten.
– Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att på CDU/CSU-delegationens vägnar hälsa den nye rådsordföranden varmt välkommen till Europaparlamentet och försäkra honom om vårt stöd, om han skulle behöva stöd från parlamentet.
Redan från debattens inledande minuter har det varit uppenbart att frågan om EU:s förbindelser med Turkiet kommer att spela en central roll. Vi anser att förbindelserna med Turkiet har en avgörande betydelse och ser Turkiet som en pålitlig och viktig partner. Detta måste vi klargöra utan förbehåll. Herr rådsordförande! I detta ingår att vi inte skall begränsa dessa förbindelser eller inskränka dem till medlemskap, utan även hålla andra alternativ öppna.
Den socialdemokratiska gruppens nyligen valda ordförande har nu låtit oss få veta att förhandlingar kommer att inledas med Turkiet, förutsatt att man till hösten har uppfyllt de nödvändiga kraven, och har med detta agerande fått det att verka som om det i nuläget var en hemlighet om Turkiet kommer att uppfylla kraven eller inte, en hemlighet som kommer att avslöjas under hösten när kommissionen lägger fram sin rapport.
Det finns givetvis inte ett uns av sanning i detta. Långt därifrån. Alla i den här kammaren vet att Turkiet i nuläget inte uppfyller villkoren för att inleda förhandlingar. Det är uppenbart med tanke på den viktiga roll de väpnade styrkorna fortfarande spelar i landet. Det är uppenbart också med tanke på vad jag med en barmhärtig underdrift kan kalla den problematiska situationen för rättssäkerheten i Turkiet, och då nämner jag bara två av villkoren. Herr Schulz! Låt mig säga att vi inte kan förvänta oss någon förändring i detta avseende under hösten. Jag är därför rädd att det handlar om något mycket likt en förvrängning, för att inte säga hyckleri, att påstå att vi kommer att inleda förhandlingar så fort villkoren har uppfyllts. Menar ni på fullt allvar att villkoren kommer att uppfyllas i höst? Faktum är att jag inte på allvar kan tro att så kommer att ske.
Härav följer att ärliga kontakter med Turkiet också handlar om att ingen när hösten kommer skall lura oss att tro att turkarna redan uppfyller villkoren, så att vi kan förhandla med dem. Detta handlar också om förhandlingsfrågan – och om när förhandlingar skall inledas – utan att absolut dra slutsatsen att de måste inledas. Vi måste i stället vara ärliga och uppriktiga i våra kontakter med dem.
Herr rådsordförande! Jag tror att det är mycket viktigt att ni har denna aspekt i tankarna när ni nu börjar arbeta.
En annan viktig fråga är att den europeiska allmänheten har starka reservationer mot oss, som vi vet efter Europavalet. Om jag får travestera vad Berthold Brecht sade kan vi inte välja en ny allmänhet i Europa; vi får leva med och arbeta med den vi har. Jag är därför fast övertygad om att vi måste utnyttja den chans som diskussionen om konstitutionen erbjuder oss för att få till stånd ett närmande mellan EU och unionens medborgare. Diskussionen om konstitutionen erbjuder oss ett unikt tillfälle att göra detta. Att genomföra konstitutionen och se till att allmänhetens kännedom om den ökar är en nödvändig uppgift för oss alla.
– Herr rådsordförande! Ert ordförandeskap kommer att behöva förbereda halvtidsutvärderingen av Lissabonstrategin. Det minsta man kan säga är att Europeiska unionen har långt kvar innan man har uppfyllt målet att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010.
Men runtom i Europa växer oron inför utflyttningen av företag, pressen på de anställda att acceptera längre arbetstid samt den fortsatta arbetslösheten. Återhämtningen är desto bräckligare eftersom den varken bygger på inhemsk efterfrågan eller oförminskade offentliga investeringar. I stället utsätts den för externa faktorer som eurons värdeökning och det stigande oljepriset.
Mer än någonsin behöver Europa en strategi för hållbar tillväxt och sysselsättning samt investeringar i forskning, stora transeuropeiska nät, utbildning, kunskaper och miljö. Europa behöver ekonomisk och social sammanhållning. Europa behöver Lissabonstrategin. Men ändå försöker vissa att utnyttja den nuvarande ekonomiska nedgången som en förevändning för att återgå till ett ultraliberalt program och rasera det som uppnåddes i Lissabon och integrationen av olika ekonomiska, sociala och miljörelaterade dimensioner i unionens olika politikområden.
I det hänseendet känner vi en stor oro inför ert ordförandeskaps prioriteringar. Ni säger att ni stöder Lissabonmålen; det har vi hört er säga. Men ändå visar era prioriteringar – och här har vi återigen tagit del av det ni har sagt och skrivit – att ni har ett ytterst ensidigt synsätt och inte tar någon hänsyn till Lissabonmålens sammanhang, vilket innefattar marknadsliberaliseringen, särskilt inom tjänstesektorn, avregleringen och minskningen av de administrativa kostnaderna.
När det gäller budgetplanen – ett annat viktigt åtgärdsområde under ert ordförandeskap – vill ni begränsa unionens budget till 1 procent av BNP. Men ett sådant initiativ är inte bara oförenligt med de insatser som krävs inom forskningen, och här har Romano Prodi lagt fram en del förslag, utan också med politiken för en territoriell sammanhållning i det nya utvidgade EU. Ni avvisar all översyn av pakten som innebär att man kan ta mer hänsyn till de ekonomiska cyklerna och framför allt behovet av offentliga investeringar. Enligt ert sätt att se utgör en politik för offentliga investeringar samt arbets- och miljöskyddsbestämmelser bara problem, en överflödig belastning och begränsning av tillväxten.
Vi anser däremot att allt detta gör EU mer konkurrenskraftigt, och vi anser också att respekten för Lissabonmålen kommer att vara en viktig framgångsfaktor för ert ordförandeskap och dessutom avgörande för vilket stöd vi kan ge.
– Herr talman! Jag skulle vilja önska det nederländska ordförandeskapet all framgång med sina prioriteringar. Ordförandeskapet arbetar under mottot ”realism och ambition”, och det ser jag som ytterst tilltalande eftersom vi under de senaste åren har sett en trend som går mot alltfler nya prioriteringar på den politiska dagordningen. Vid rådets alla toppmöten får vi höra högtidliga förklaringar, men i praktiken visar de sig ofta vara tomma fraser, och det vidtas inga som helst åtgärder. Allmänhetens besvikelse och skepsis bör därför inte komma som någon överraskning, och det finns ingen marknadsförings-kampanj i världen som kan råda bot på det. Det är därför hög tid att vi kavlar upp ärmarna, och det gäller även för Lissabonmålen eftersom jag bara för en liten stund sedan hörde ett antal talare från den politiska vänsterkanten, som ironiskt nog står till höger om mig, säga att Lissabonmålen inte är sociala. Jag anser emellertid att tolkningen av Lissabonmålen är i högsta grad social. Vi har i dag 9 procents arbetslöshet i Europa och en ungdomsarbetslöshet där vissa aldrig någonsin kommer att få ett jobb. Det är hög tid att vi genomför dessa mål, och här skulle jag faktiskt vilja framhålla att vi kan lära oss en hel del av de tio nya EU-länderna. Trots att de har genomfört många svåra och plågsamma reformer under de senaste 15 åren, så har de nämligen också lyckats skapa större ekonomisk tillväxt, något som alla kan vinna på. Jag anser därför att det är obegripligt men också oansvarigt att vissa partier försöker underminera Lissabonstrategin. Slutligen måste överenskommelser göras om EU:s finansiering. Det är allmänt känt att den nederländska regeringen förordar drastiska ekonomiska nedskärningar, och jag skulle vilja höra från er hur detta stämmer överens med de ambitioner som ni talade om i mottot, eftersom det som Europa behöver mer än något annat – vid sidan av en effektiv finansförvaltning – är visioner, beslutsamt handlande och politiskt ledarskap. Jag ser fram emot ett framgångsrikt ordförandeskap.
– Jag skulle vilja tacka rådsordföranden för att han sätter innovation och miljö i centrum för halvtidsutvärderingen av Lissabonprocessen. Både det nuvarande klimatförändringshotet och den nuvarande krisen i fråga om priserna på en rad råvaror, som olja, koppar och andra resurser, visar oss att vi omgående måste lösa upp kopplingen mellan resurseffektivitet, energieffektivitet och ekonomin.
Europa har ett svar på båda dessa frågor, och det är att stärka Europa som ledare inom miljöteknik och miljötjänster. Redan i dag leder tyska och schweiziska företag världen när det gäller att sörja för rent vatten och ren luft. Nederländska företag leder världen när det gäller stadsplanering. Varför? Det beror på att Europa har den strängaste och mest ambitiösa lagstiftningen på dessa politikområden. Det är därför inte genom att vattna ur miljöpolitik och miljöregleringar i Europa som vi kommer att ge det nödvändiga incitamentet till innovation inom våra industrier.
– Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Låt mig inleda med att lyckönska vår irländska ordförande Bertie Ahern till det arbete han har utfört genom att så framgångsrikt slutföra en historiskt viktig uppgift, nämligen undertecknandet av den europeiska konstitutionen.
Om alla 25 EU-länderna ratificerar konstitutionen under de närmaste månaderna, vilket jag innerligt hoppas, kommer denna halvårsutvärdering av unionens prioriteringar att avskaffas, och vi får i stället ett system med ordförandeskap som varar i två och ett halvt år, vilket blir mer stabilt och därmed också mer effektivt.
Till det nederländska ordförandeskapets prioriteringar hör utvidgningen, arbetet med att stabilisera återföreningen av våra 25 länder samt de fortsatta förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien och snart även med Kroatien. Men framför allt kommer Europeiska rådet att i december behöva fatta ett avgörande beslut om huruvida förhandlingar skall inledas med Turkiet eller ej. När det gäller den här frågan skulle jag vilja erinra om inställningen hos de franska parlamentsledamöter som tillhör (UMP) och många i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europa-demokrater. Vi säger ja till ett privilegierat partnerskap med Turkiet, men nej till att landet skall anslutas till unionen. Genom att anta den ståndpunkten ställer vi oss helt bakom Hartmut Nassauers uttalanden.
Vi räknar med att ni, herr Balkenende, som så målmedvetet och framgångsrikt leder ert land, kan stärka den europeiska ekonomin genom att avlägsna de administrativa och skatterelaterade hindren genom att åter ge våra företag förmågan att anpassa sig till en globaliserad marknad i ett EU som kännetecknas av såväl rätten till fri rörlighet som försvaret av de humanistiska värdena. Den välbekanta europeiska modellen kommer varken att vara en illusion eller en trollformel om vi bara själva ser till att vi har de politiska medel som krävs. Politiska medel omfattar även finansiella medel, eftersom den europeiska budgeten utmärker sig genom sin solidaritet: solidaritet mellan unionens nya och gamla medlemsstater, mellan mer och mindre gynnade områden, mellan nettogivare och nettomottagare. Jag skulle vilja lyckönska kommissionen till dess mod när det gäller att häva tabut gällande den brittiska rabatten, och jag skulle också vilja lyckönska ministerrådet (ekonomiska och finansiella frågor) till dess godkännande av ett ambitiöst budgetförslag för 2005 vid första behandlingen.
Vid det senaste valet visade EU-medborgarna att de ville se ett verkligt Europa växa fram. Låt oss inte göra dem besvikna. Det är ett stort ansvar, herr rådsordförande, och vi kommer att stå vid er sida om ni bidrar till att göra Europa till en politisk och effektiv union.
– Herr talman, herr rådsordförande! Vi ställer oss bakom det nederländska ordförandeskapets prioriteringsdokument, där det fastslås att svåra förhandlingar väntar oss när det gäller den nya budgetplanen och att de måste inledas i tid så att de kan slutföras innan 2007 års budgetförfarande inleds.
Det är ingen brådska. Det är bara att konstatera att det är rätt riskabelt att göra utgiftsprognoser nästan tio år i förväg, i synnerhet en budgetplan som – vilket vi i det här parlamentet väl känner till – blir helt rigida bestämmelser. Men vi måste börja nu.
När jag talar om förhandlingar, herr rådsordförande, tänker jag på förhandlingarna med parlamentet. Jag uppskattade därför det ni sade tidigare: med parlamentet och inte bara mellan de nationella delegationerna i rådet.
Om ni vill lägga grunden till ordentliga förhandlingar måste ni komma ihåg att under hela den period som budgetplanen diskuteras, och även vid tidpunkten för godkännandet, har den europeiska konstitutionen inte ens börjat gälla. Europaparlamentet kommer därför inte att låta sig nöja med att bara säga ja eller nej till det som rådet har diskuterat.
Tiden tillåter inte att jag går in på detta alltför mycket i detalj, men kort sagt skulle jag vilja framhålla vad den socialdemokratiska gruppen anser vara prioriteringarna i denna nya plan: sammanhållningen mellan olika regioner, vilket har blivit allt viktigare med den aktuella utvidgningen samt de inkomstskillnader den har fört med sig, skapandet av nya jobb samt slutligen utvecklingsbiståndet till tredjeland, nuvarande utgiftsområde 4. Det är det utgiftsområde som har ökat minst sedan 1999, det år då man började med de nuvarande budgetplanerna, trots de många nya behoven.
– Det nederländska ordförandeskapets program utgår från realiteterna, och vi välkomnar dessa strävanden. En av dessa realiteter är anslutningen av tio nya länder till EU-institutionerna den 1 maj, vilket utgör ett stort steg på vägen mot en återförening av Europa. Jag skulle vilja behandla ordförandeskapets båda mål ur denna synvinkel.
För det första: i ordförandeskapets program fastställs att de tio länderna snabbt och effektivt skall slussas in i rådets beslutsprocess. Det är viktigt, men det är inte tillräckligt. För att utvidgningen skall lyckas, för att Europa och den europeiska ekonomin skall stärkas med egna medel och för att bli en aktiv aktör i Lissabonprocessen är det viktigt att inte bara ta hänsyn till den tekniska integrationen, utan också till de befintliga barriärerna, att gradvis minska dem och fördjupa integrationens innehåll.
Det andra viktiga målet har också med detta att göra: utarbetandet av Agenda 2007. Ordförandeskapet vill att de grundläggande principerna och direktiven skall ha hunnit diskuteras fram till december 2004. Det är intressanta och spännande diskussioner som vi står inför. Det måste emellertid vara allas mål att de grundläggande principerna omfattar en framgångsrik integration. Om jag skulle omformulera den här meningen i det nederländska ordförandeskapets anda skulle jag säga att det är ett ambitiöst men realistiskt mål att en framgångsrik integration skall vara den främsta grundläggande principen av dem alla.
Herr premiärminister! Ni nämnde forskarflykten till andra sidan Atlanten. Det gäller i särskilt hög grad oss ungrare. Vi stöder alla era strävanden att denna ståndpunkt skall vara en av budgetens grundläggande principer. Slutligen skulle jag vilja uttrycka min uppskattning gentemot det nederländska ordförandeskapet för att det har inlett en dialog och kommunikation som utgår från vår rika och färgstarka europeiska kultur. Här har vi verkligen en stark bas att stå på. Vi önskar er lycka till!
– Herr talman! Om det är något vi har lärt oss av Lissabon, så är det att det inte räcker att stärka den europeiska ekonomins och företagens konkurrenskraft för att vi skall ha jobb och social sammanhållning och dessutom kunna skydda miljön. Det var därför som Lissabonmötet fastställde att dessa kriterier skall vara en separat pelare för utvecklingen.
I det nederländska ordförandeskapets arbetsprogram tycks man ignorera detta. I programmet föreslås en rad olika åtgärder för att minska den administrativa kontrollen av marknaden, för att sänka kostnaderna, och i förtäckta ordalag föreslås även ökad arbetstid, men det nämns ingenting om de samhälleliga förutsättningarna för att detta skall kunna genomföras. Det nederländska ordförandeskapet förutsätter med andra ord att en marknadsliberalisering automatiskt kommer att skapa arbetstillfällen. Lissabon visar emellertid att den tesen inte håller, och det är därför tyngdpunkten ligger på något annat. Vad vi vill höra från det nederländska ordförandeskapet är därför särskilda strategier för full sysselsättning och hållbar utveckling: sådana enkla saker.
När det gäller budgetplanen är det rena hyckleriet av oss att säga att vi behöver sammanhållningsmål och marknadsintegration utan att samtidigt öka budgeten med egna medel. Vi kan inte få bådadera. För oss är 1,24 procent av BNP en miniminivå för att finansiera det nya EU.
När det gäller invandringen – om jag nu förstod det rätt och inte missuppfattade det nederländska ordförandeskapets ståndpunkt – kan man välja att i första hand se det som en polisiär angelägenhet och betrakta invandrare som kriminella element. Man kan med andra ord sätta skräck i invandrarna i stället för att integrera dem i första hand. Men det är särskilt oroande att tyngdpunkten i programmet ligger på polisarbete och inte integration: det är en ond cirkel som kommer att leda till rasism och brottslighet.
När det så slutligen gäller terrorismen vet vi naturligtvis alla vad det gäller och vill bekämpa terrorismen, men vi kan inte ha ett arbetsprogram från ett EU-ordförandeskap där det uteslutande talas om polisiära åtgärder och inte nämns något om de mänskliga rättigheter och personliga friheter som dessa åtgärder ofta inkräktar på. I Grekland upplevde vi dagligen detta problem under OS-förberedelserna 2004, och vi försöker uppnå en korrekt balans. Det nederländska ordförandeskapet bör därför försöka göra samma sak och sluta att fokusera uteslutande på polisiärt arbete.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! De som bär ansvaret i startskedet – herr rådsordförande – kan också i hög grad påverka utvecklingen för de kommande åren. Misstag som görs i startskedet eller oförmåga att genomföra arbetsprogrammet på ett framgångsrikt sätt blir en belastning för senare ordförandeskap.
Ni har ett dubbelt ansvar i och med att ert rådsordförandeskap sammanfaller med en ny mandatperiod samt fördelningen av portföljer till en ny kommission. Ni har möjlighet att skapa kontinuitet och komma med justeringar, men ni har också övertagit gamla skyldigheter, och jag skulle därför vilja uppmana er att göra två saker: För det första att sätta stopp för rådets blockering av ett beslut om ledamotsstadgan och i slutet av det här året ge oss den ledamotsstadga vi har begärt. För det andra behöver vi ett nytt reseersättningssystem, eftersom det är enda möjligheten att rent praktiskt genomföra de nya bestämmelser om resekostnader som vi har beslutat om.
Den andra uppgiften som ni har övertagit är det sjunkande valdeltagandet i EU-valen. Vi behöver en enhetlig informations- och kommunikationsstrategi för regioner, medlemsstater och EU-institutioner. Undertecknandet av det konstitutionella fördraget är en möjlighet för er. Utnyttja det som inledningen på en professionell informations- och kommunikationskampanj. Låt inte detta storslagna europeiska projekt återgå till nationell nivå, utan se till att det blir en Europaomfattande folkomröstning i stället. Använd budgetplanen för att planera de politiska prioriteringarna fram till 2013, utnyttja resonemanget i kommissionens rapport om Turkiets anslutning för att skapa debatt kring EU:s geografiska gränser och kapacitet, och lägg fram olika alternativ till ett fullständigt medlemskap för Turkiet. Jag vill också be er att följa en enhetlig linje om transportpolitiken, så att vi skyndsamt kan slutföra -direktivet om vägavgifter.
– Herr talman, herr rådsordförande! Vi har inte mycket tid till vårt förfogande, och jag kommer därför inte att gå närmare in på Europas återförening. Som ni så riktigt påpekade, herr rådsordförande, är nyckelordet här förtroende, för även om det inte är nödvändigt så är det lämpligt, men det behöver jag säkert inte berätta för er. Jag väljer också att inte säga något om sammansättningen av den nya kommissionen, även om jag hoppas att ni tillsammans med kommissionens nya ordförandekandidat kommer att sträva efter att bilda ett starkt lag, något ni också kommer att lyckas göra. Jag behöver väl knappast säga att det skall vara ett starkt lag som består av män och kvinnor. Jag kommer inte heller att säga något om konstitutionen, även om jag liksom många av ledamöterna här verkligen hoppas att ratificeringen skall komma i gång. I stället är det tre andra saker som jag skulle vilja ta upp.
Först och främst: budgetplanen. I Flandern brukar vi säga ”de gierigheid bedriegt de wijsheid” – snålheten bedrar visheten. Det ligger en hel del i det, och jag är övertygad om att det är något som folk kommer att förstå även norr om gränsen och till och med i norra Nederländerna.
För det andra: Lissabonmålen. Det är viktigt att alla – inklusive medlemsstaterna, medborgarna, fackföreningarna och de icke-statliga organisationerna – är övertygade om att de insatser som krävs för att uppnå dessa mål är förhållandevis små, jämfört med de risker det kan leda till för den kommande generationen om vi avstår från att göra något av ren bekvämlighet. Herr rådsordförande! Ni är övertygad om detta, och jag hoppas att ni kan sprida denna övertygelse under ert EU-ordförandeskap.
För det tredje skulle jag slutligen vilja säga några ord om tjänstedirektivet. Naturligtvis måste man undanröja hindren när det gäller den fria rörligheten för tjänster på den inre marknaden. Detta behöver emellertid inte innebära att allt måste förkastas, att alla skyddande och korrigerande åtgärder måste avskaffas. Jag anser att åtminstone delar av denna tjänstesektor är alltför känsliga för att detta skall kunna ske. Herr talman! Ni har mycket arbete framför er. Jag hoppas att ni kan uppnå ert mål. Europa behöver det. Ni kan räkna med en konstruktiv inställning från vår sida, och jag önskar er all framgång.
– Herr talman! Som Europademokrat anser jag att det är hög tid att Lissabonstrategin för att främja konkurrenskraften och innovation i EU:s ekonomier genomförs på ett riktigt sätt.
Kan ordförandeskapet göra vad som behövs? Det är frågan. Allteftersom EU-debatterna blir mer idealistiska och polariserade tappar många människor helt enkelt intresset, vilket visades i EU-valet nyligen. Den politik som förts av socialistiska regeringar har hämmat tillväxten i ekonomierna och dränkt oss och våra livsviktiga affärsföretag i kostsamma regelverk.
Världsekonomierna utanför EU kommer inte att visa oss någon nåd, vilket vi heller inte bör förvänta oss att de skall göra. De kommer att utnyttja våra svagheter, och som en följd kommer våra medborgare att drabbas. Den demografiska tidsinställda bomben tickar på, eftersom alltfler människor blir improduktiva alltför tidigt. Orimlig åldersdiskriminering leder ofta till att erfarenhet och sakkunskap försvinner där och när den behövs som bäst.
Svaret från oss alla måste vara direkt och omedelbart. Vi måste gjuta ny kraft i ekonomierna, skära ned statens kostnader, undanröja överflödiga regleringar, fullborda den inre marknaden och uppmuntra innovation för att blåsa nytt liv i tillverkningssektorn i synnerhet. Framför allt måste vi visa människorna att EU arbetar med deras bästa för ögonen: genom att stödja dem, inte kväva dem, genom att ge dem större frihet att förbättra kvaliteten på sina liv och sina nära och käras liv och att förverkliga sina ambitioner på medellång och lång sikt. Det är vår främsta uppgift, och vi måste fullgöra den.
Jag önskar dem lycka till med sitt ordförandeskap.
. – Herr talman! Låt oss börja med att än en gång framföra vårt tack och vår uppskattning till kommissionens ordförande Romano Prodi och hans kommissionärer. Ni har med all rätt framhållit att mycket har gjorts under de senaste åren: euron, utvidgningen, det nya konstitutionella fördraget, och i detta har också kommissionen haft en stor del. Stort tack för det! Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er till dess att den nya kommissionen tillträder. Ni har hört uppskattande ord från till exempel Hans-Gert Poettering, som också föreslår att ni skall uppgraderas när Europeiska rådet fotograferas – detsamma gäller för övrigt Europaparlamentets talman. Jag tycker att det är en god idé att titta närmare på det här. Jag vill också tacka talarna för deras bidrag. Tack för att ni stöder det nederländska ordförandeskapet, och tack också för era kritiska synpunkter.
I mitt förra anförande sade jag att kritik inte bara är av ondo, utan en viktig del av demokratin. Likgiltighet är någonting mycket allvarligare, och i dag har jag inte märkt av någon likgiltighet alls, vilket innebär att vi är engagerade i samma sak här i dag. För det tackar jag er ur djupet av mitt hjärta. Sedan berättade Graham Watson för oss att detta verkligen är ett kort ordförandeskap – tre och en halv månad, närmare bestämt – delvis på grund av sommarledigheten. Det innebär att vi måste arbeta effektivt under vårt ordförandeskap, och naturligtvis betyder det också att vi, av detta skäl, gläder oss åt att samarbeta med er, till exempel i fråga om att föra lagstiftningsprocessen framåt. För ministern för europeiska frågors räkning vill jag också vädja till er att samarbeta så mycket som möjligt i denna lagstiftningsprocess.
Sedan sade ni att ni bara hade knappa tio minuter på er. Jag har haft 26 talare, vilket skulle motsvara omkring 23 sekunder per talare. Jag tycker att det vore bättre att behandla ämnena lite mer tillsammantagna, och det skall jag göra med avseende på de tre frågor som ni också tog upp. Jag anser att det finns tre saker som är viktiga för framtidens Europa. För det första trovärdighet och rent spel, för det andra framsynthet och för det tredje att ha tid för Europas medborgare.
Först några ord om trovärdighet och rent spel: låt oss börja med diskussionerna om Köpenhamnskriterierna. Om kriterier har satts upp måste de tas på allvar. Detta gäller för ett land som Rumänien, och jag har talat med premiärminister Adrian Nastase om det. Bollen ligger hos dem, och de måste ändra sin lagstiftning och annat. Samma trovärdighet och rena spel måste känneteckna debatten om Turkiet. Jag har lyssnat uppmärksamt på er. Det finns olika synpunkter i Europaparlamentet, men just nu vill jag säga: låt oss slå vakt om konsekvensen i beslutsfattandet och förfarandena. Talesättet har nämnts här, och det handlar om en öppen process där vi är strikta i fråga om tillämpningen av kriterierna men samtidigt inte ändrar reglerna under spelets gång. Detta innebär dessutom att vi kommer att lyssna intresserat på Europeiska kommissionens slutsatser när rapporten om Turkiet offentliggörs i början av oktober, och detta kommer också att slå an tonen för beslutsfattandet i december. Det nederländska ordförandeskapet arbetar på ett beslut som människor om några år kommer att kunna kalla ett hållbart och riktigt beslut.
Några korta kommentarer om stabilitetspakten, fortfarande med avseende på trovärdighet och rent spel. Många av er har också tagit upp denna. Vad ordförandeskapet anbelangar är stabilitetspakten inte bara en fråga om några kriterier, utan om de mål som dessa syftar till. Jag har till exempel hört att det talas om en hållbar finansiering av pensionerna i framtiden. Det är viktigt att titta på målen för pakten igen, och delvis av det skälet har en deklaration om stabilitetspakten lagts till det konstitutionella fördrag som nyligen antogs, i vilken det än en gång bekräftas att det är ett regelbaserat system och att vi måste ta dessa kriterier på allvar. Diskussionerna kommer självfallet att fortsätta. Kommissionen arbetar på det här, och vi kommer också att diskutera det mer inom Ekofin. Utan tvivel kommer också debatten med er om detta att fortsätta. Det är naturligtvis viktigt att vi tar reglerna på allvar, just med tanke på Europas trovärdighet.
En tredje punkt gäller ratificeringen av Europas konstitutionella fördrag. Många av er har talat om de folkomröstningar som skall hållas och de debatter som kommer att föras. Låt mig först ta upp det som Johannes Blokland sade. Han säger: föregriper vi inte den nya konstitutionen för mycket? Jag anser inte att vi kan föregripa den, och inga beslut som har rättslig grund i konstitutionen fattas. Det betyder att ni inte kan föregripa den, av respekt för ratificeringsprocessen. Å andra sidan ser vi också att 25 regeringar har ställt sig bakom konstitutionen och att den kommer att undertecknas i Rom den 29 oktober. Det är också ett politiskt faktum – vi måste ta hänsyn till konstitutionens mål i vår planering. Det gäller till exempel diskussionen om allmänhetens tillgång som Kathalijne Maria Buitenweg tog upp. Naturligtvis är det så att när vi väl har ett nytt fördrag så kommer dessa frågor att lösas, men vi kan se vad vi borde kunna göra – också om vi föregriper den. Det har dessutom diskuterats om vi inte borde arbeta för en folkomröstning på en och samma dag, vilket för övrigt är en önskan som jag förstår. Österrike har också tagit upp denna punkt med jämna mellanrum. Jag vill dock framhålla att de konstitutionella traditionerna skiljer sig åt. Folkomröstningar har inte samma ställning i alla medlemsstater. Bland annat av det skälet tror jag inte att det är möjligt att organisera allt till en dag, helt enkelt på grund av de olika konstitutionella traditionerna.
Å andra sidan är det viktigt att vi hinner med samordning och en ordentlig debatt, och också i det sammanhanget kommer vi att resonera om detta i samband med RASEP [Risk assessment in support of EU policies].
Några korta kommentarer om budgetplanen när det gäller trovärdighet och rent spel: Vi vet alla att detta är ett känsligt ämne med stora åsiktsskillnader. Ett brev om 1 procent har nämnts. Jag står inte här i egenskap av Nederländernas premiärminister. Jag står här i egenskap av ordförande för Europeiska rådet, som har ansvaret för att se till att det blir en rättvis process där olika synpunkter utbyts. En process som måste kännetecknas av öppenhet och insyn. En process som också måste kännetecknas av goda kontakter med ert parlament. Jag vet att ni uppskattar att parlamentet är så delaktigt, och som en del i förlikningen fattades det beslut om kontakter mellan ordförandeskapet och Europaparlamentet den 16 juli. Jag anser att vi behöver en ärlig debatt om framtiden och om prioriteringar, om frågan om hur vi också kan göra saker på andra sätt i Europa, och jag tycker också att vi bör ta hänsyn till påpekandet om girighet och vishet från Flandern. Jag har lyssnat uppmärksamt på er. Å andra sidan måste vi också alltid se till att använda medlen på bästa sätt, att vi är effektiva och även inser att vi kan uppnå mer, ibland med samma summa pengar. Alla dessa beståndsdelar har sin plats i en ärlig och öppen debatt.
Jag kommer nu till min andra punkt: framsynthet. Era inlägg vittnar så tydligt om att ni vill säga ”låt oss ha tid för 2000-talets Europa, tid för framtiden”. Många talare har nämnt vikten av EU:s ekonomi och en starkare ekonomisk struktur, och i det sammanhanget har ni krävt att det skall tas stor hänsyn till Lissabonprocessen. Sophia Helena in 't Veld tog till exempel upp detta på ett mycket tydligt sätt. Det bör sägas igen att Lissabonprocessen måste kännetecknas av tre element: det handlar om tillväxt och om att förstärka teknik, kunskap och nytänkande. För det andra handlar det om social sammanhållning, den sociala sammanhållning som Francis Wurtz, Hans-Gert Poettering, Martin Schulz och andra har talat om. Jag har också nästan redan haft en debatt med min högt värderade landsman Margrietus van den Berg, som framförde ett antal kritiska påpekanden. När Martin Schulz redan hade sagt att vi borde ha tid för social sammanhållning sade ni dessutom igen ”hur stämmer det överens med den här agendan”?
Får jag påminna er om Kokrapporten, den första Kokrapporten om arbetsgruppen för sysselsättning: ”jobb, jobb, jobb”-rapporten. Enligt min mening gör man i den rapporten en bra koppling mellan dynamik i Europa och socialt innehåll, och inför diskussionen här och som förberedelse för vårt arbete har jag i veckan också fört diskussioner med företrädare för den europeiska fackföreningsrörelsen. Jag frågade dem om de kan identifiera sig med denna första Kokrapport, rapporten om arbetsgruppen för sysselsättning, och fick positiv respons på innehållet i denna rapport från generalsekreteraren för den europeiska fackföreningsrörelsen. Jag tycker att det verkar som om vi skulle kunna komma långt med innehållet i den här rapporten.
Min tredje punkt är hållbarhet. I mitt förra anförande nämnde jag vikten av att bry sig om miljön. Detta är också en del av Lissabonmålen, och om vi talar om att förstärka ekonomin måste vi också se till att minska den administrativa bördan, herr van den Berg. Vi vet alla att det ibland också för företag är svårt att vara nyskapande och framgångsrik. Därför bör vi verkligen titta på denna administrativa börda. Jag ser fram emot en bra debatt mer er om denna mycket viktiga fråga, för vi kan tala om ett fördrag, vi kan tala om medborgarna, men det ligger i medborgarnas intresse att det finns fler arbetstillfällen i Europa, att det finns möjligheter för våra barn och barnbarn och att Europa fortfarande har en stark ställning om 30 eller 40 år, också på den globala arenan. Det är verkligen en kombination av tillväxt, social sammanhållning och hållbarhet.
I samband med Europas framtidsinriktning finns det ytterligare en fråga, som har med rådets (rättsliga och inrikes frågor) agenda att göra: att göra den konstitutionella staten rättvisa i Europa, trygga säkerheten och bekämpa terrorismen. Martin Schulz sade med all rätt att vi måste ”se till att institutionerna fungerar”. I det sammanhanget nämnde ni särskilt Europols direktör. I måndags beslöts det att förfarandet skulle startas om, och alla medlemsstaterna har bundit sig för att en ny direktör skall utses under det nederländska ordförandeskapet, just av de skäl ni anförde. Ni har alldeles rätt: om man strävar efter säkerhet måste institutionerna fungera.
När vi talar om agendan för rådet (rättsliga och inrikes frågor) finns det förstås mer att säga. Tammerforsprocessen måste följas upp. Vi måste till exempel se till att diskussionen om asyl och migration går framåt. Frågan om huruvida vi borde ha mer av majoritetsbeslut har tagits upp, och jag tror att det bör sägas igen att den allmänna strävan naturligtvis går emot omröstning med kvalificerad majoritet. Emellertid är vi självfallet beroende av medlemsstaterna, och när det skapas större manöverutrymme kommer också detta område att bli mer lätthanterligt. Jag har lyssnat uppmärksamt på er, till exempel på Kathalijne Buitenweg, som är kritisk till ett asyldirektiv. Vi var medvetna om era åsikter, och ni framhöll dem mycket klart här igen. Saken är nu den att det finns ett direktiv enligt vilket asylsökande skall ges ett effektivt rättsmedel. Dessutom är det medlemsstaterna som avgör huruvida ett överklagande normalt skall leda till att verkställigheten skjuts upp, som ni vet. Hur skall det gå till, när det finns enorma skillnader mellan rättssystemen? Det är just därför man har valt det tillvägagångssättet. Om det vidare inte är aktuellt att ett överklagande som standard skall ha uppskjutande verkan skall medlemsstaterna enligt direktivet avgöra om en asylsökande kan yrka på uppskjutning. När det gäller frågan om huruvida det är möjligt att utvisa asylsökande och först efter detta låta dem överklaga vill jag säga följande: enligt direktivet skall alla bestämmelser överensstämma med internationell lag, däribland Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De normer som återfinns däri och i domstolens utslag måste därför följas.
Då är det lämpligt att ta upp en annan fråga, nämligen frågan om den konstitutionella staten, och i det sammanhanget nämnde Martin Schulz Guantánamo Bay. Det är ett ämne som med rätta intresserar er. Europeiska unionen har alltid visat att den bryr sig om situationen i Guantánamo Bay och har, vid flera tillfällen och på flera nivåer i sina kontakter med Förenta staterna, krävt att fångarna skall behandlas i enlighet med Genèvekonventionerna och de mänskliga rättigheterna. I förra veckan ägde ett samråd på officiell nivå rum mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, där USA förklarade att domstolar som skall utreda fångarnas status som stridande skall inrättas efter utslagen i högsta domstolen nyligen. EU-företrädarna gjorde sig till tolk för den oro som fortfarande finns i Europa, bland annat avseende skapandet av en ny kategori fångar, så kallade fientliga stridande. Ni känner till det. Det nederländska ordförandeskapet kommer att fortsätta att försöka få gehör för den oro som finns för Guantánamo Bay-fångarnas status och behandling i sina kontakter med Förenta staterna.
Slutligen kommer jag till min sista punkt, och ni har sagt det klart; det handlar om medborgarnas Europa. Hur upplever medborgarna Europa? Vad betyder Europa för medborgarnas välfärd och välmåga? Här urskiljer jag två röster: Den ena säger att det finns en misstro hos medborgarna, en EU-skepsis. Finns det ett tillräckligt stöd från befolkningen för till exempel förverkligandet av Lissabonstrategin? Det var en signal, den kritiska kommentaren. Å andra sidan höjs det också röster – Camiel Eurlings röst var mycket tydlig – för en effektiv union med förmåga att handla, och jag vill understryka det han sade: om vi vill att Europa skall betyda någonting för medborgarna måste vi göra framsteg på områden som säkerhet, asyl och ekonomi, ämnen som vi verkligen måste ta tag i. Jag tror att vi kan vinna medborgarnas förtroende om Europa blir en levande kraft som kan agera myndigt och som bidrar till att lösa problem som bekymrar medborgarna. Det är detta det handlar om.
Det som tilltalade mig i det som Hans-Gert Poettering sade var att han sade att vi också borde ha tid för den psykologiska dimensionen, eftersom vi har ett Europa med 25 medlemmar. Medlemsstater och människor måste kunna identifiera sig med det andra Europa, och det är lämpligt att ta fram den här psykologiska sidan då och då eftersom vi är så vana att prata i termer av vad Europa kostar mig, vad Europa gör för mig och hur ekonomin går. Låt oss också ha tid för frågan om vad som gör oss till européer! Vilken är den psykologiska sidan av det hela? Vilka värden binder oss samman i Europa? Ofta har vi alldeles för lite tid för detta. Strax före utvidgningen, 2002, noterade jag att det fanns en slags entusiasm inför att vi skulle bli ett igen, och efteråt talade vi i hela världen om Irak och svåra frågor, men låt oss se till att den europeiska elden brinner i människorna, att Europa inte blir någonting abstrakt, någonting som tillhör byråkrater i Bryssel och Strasbourg eller till och med oss själva, utan att det är någonting som lever i människornas hjärtan och sinnen. Enligt min mening skall den attityden också gälla när vi talar om värden i Europa. Vi skall ta initiativ på den punkten. Frihet, solidaritet och respekt.
Ni bekänner er till 2000-talets värdegemenskap, och i egenskap av ordförande för Europeiska rådet är jag mycket medveten om att vi bara kan bli framgångsrika när det gäller att gå vidare i kampen mot terrorism, att kraftfullt genomföra Lissabonstrategin, att ha tid för en uppföljning av Tammerfors och alla dessa andra frågor om vi har ett intensivt samarbete mellan ert parlament, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet, och därför är jag så glad över era bidrag i morse och nu i eftermiddag, inte bara över era stödjande uttalanden utan också över era kritiska påpekanden. Jag har lyssnat noggrant på kritiken. Den är inträngande, och vi kommer att ta hänsyn till den under vårt ordförandeskap. Om vi har en diskussion här är det inte för diskussionens egen skull eller för att vi helt enkelt arbetar som politiker. Vi gör allt detta med medborgarnas intressen för ögonen. Det är det som det handlar om, och det är det som vi brinner för.
. – Herr talman! Bara ett kort tack, bland annat för att inte ledamöterna skall dö av svält.
Jag tackar premiärminister Jan Peter Balkenende för hans anförande, hans svar och särskilt för det samarbete som har kännetecknat början av hans mandatperiod. Vi har börjat arbeta tillsammans och är helt överens om vilka våra mål är.
Jag vill bara ge två råd: för det första måste vi när vi talar om budgetplanen verkligen komma ihåg att kommissionen har ansträngt sig otroligt för att lägga fram lägsta möjliga anslag som fordras för att nå de mål som medlemsstaterna har satt upp för oss och använda dessa anslag på bästa möjliga sätt. För det andra har kommissionen lyssnat mycket uppmärksamt till dialogen mellan kulturerna. Under de här åren har vi i kommissionen varit djupt engagerade i detta, och vi har lyckats skapa Europa–Medelhavsstiftelsen för att främja dialogen mellan olika kulturer, som kommer att inleda sitt arbete under det nederländska ordförandeskapet. Jag ber er att lansera detta instrument, att använda det och verkligen göra det till ett forum för den aktiva dialog som vi behöver.
– Debatten är avslutad.
. – Uttalandena från det nederländska ordförandeskapet om dess handlingsprogram är en provokation mot Europeiska unionens arbetare och folk.
Det snabbare och effektivare främjandet av kapitalistiska omstruktureringar, förändringarna på arbetsmarknaden och av arbetstiderna, de fortsatta privatiseringarna av den offentliga sektorn, påtryckningarna för nya pensionssänkningar och bantade socialförsäkringssystem, fasthållandet vid Lissabonstrategin och en politik som är negativ för gräsrötterna i allmänhet visar än en gång att EU bara tjänar storfinansen.
Att man formerar Tammerforsstrategin och verkar för nya åtgärder för att kuva gräsrotsrörelserna som flagrant inkräktar på personliga och samhälleliga friheter, såsom insamling av arbetarnas personuppgifter, övervakning av alla telekommunikationer, överlämnande av uppgifter till USA och förstärkning av åklagarmyndigheter och underrättelsetjänster med terrorismen som förevändning möter kraftiga reaktioner från arbetarna och den juridiska världen.
Att den europeiska legoarmén stärks och nu definitivt finns på plats i Balkan, att direkta insatsenheter skapas och att EU och USA synkroniserar försvaret för den nya ordningen och imperialismens intressen strider mot folkets önskan om fred och sociala reformer.
Ledamöterna från Greklands kommunistiska parti fördömer denna politik och står bakom och vid sidan av gräsrotsrörelsen i dess kamp mot dessa åtgärder.
(1)
– Herr talman! Jag förstår hur ni känner det, eftersom jag antar, på grund av tidpunkten på dagen, att ni också har stött på det problem som jag och ett antal andra kolleger drabbades av när vi försökte ta oss hit till omröstningen denna eftermiddag. Skulle ni kunna förmå tjänsteavdelningarna att göra något åt hissituationen här i byggnaden? Jag och andra kolleger väntade i tio minuter på en hiss ned till denna våning.
Om en omröstning skall äga rum och det är ett vanligt förfarande betyder tio minuters väntan att man blir sen till omröstningen. Vi gick direkt när klockan ringde för en omröstning. Skulle ni kunna försöka ordna på något sätt så att vi kan begränsa tillgången till huvudhissarna under omröstningssessionerna till enbart ledamöter? Det tycks vara där problemet ligger.
– Vi noterar er kommentar och skall försöka lösa alla materiella problem som hindrar parlamentet att fungera som det skall.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att det är viktigt att notera att vår grupp har två kandidater till kvestorsämbetet, nämligen James Nicholson och Godelieve Quisthoudt-Rowohl. Varken gruppens presidium eller ordförande stöder några andra kandidater.
– Det skall tas till protokollet.
– Nästa punkt på föredragningslistan är val av kvestorer, som vi inte hann med före lunchavbrottet.
Jag upprepar listan med kandidater:
för PPE-DE-gruppen James Nicholson och Godelieve Quisthoudt-Rowohl,
för PSE-gruppen Mia De Vits och Genowefa Grabowska,
för ALDE-gruppen Anneli Jäätteenmäki
samt Astrid Lulling, nominerad av 46 ledamöter.
Eftersom vi fortfarande har fler kandidater än poster att tillsätta måste vi genomföra en hemlig omröstning i enlighet med arbetsordningen, och det skall vi göra enligt det elektroniska förfarandet, enligt de regler som är tillämpliga vid val av vice talmän.
(1)
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande av kommissionens ordförandekandidat.
. – Herr talman, min käre José! Jag gratulerar dig varmt till din nya post. Jag önskar dig och den institution du leder all framgång.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag känner mig privilegierad som står här inför det första demokratiskt valda parlamentet i en utvidgad europeisk union. Ni företräder 450 miljoner européer. Denna kammare symboliserar pånyttfödelsen av frihet och demokrati – som sprids till vår kontinents alla hörn, från Medelhavet till Östersjön. Aldrig tidigare har det gjorts ett sådant experiment som vårt: att på ett demokratiskt sätt skapa en union av Europas nationer, som har så skilda och så rika traditioner. Vi förenas av vår mångfald – nationell, regional, kulturell, språklig och politisk. Under 50 år har vi dragit upp ett nytt och unikt sätt att arbeta tillsammans. Vi har gått samman som suveräna stater för att möta gemensamma utmaningar. Vi har visat att våra nationalstater är starkare när vi agerar tillsammans på områden där Europa ger bäst resultat. Låt oss aldrig underskatta denna stora europeiska bragd. Vår vision om integration sätter exempel för andra regioner. Som Jean Monnet sade, ”gemenskapen själv är bara en etapp på vägen mot morgondagens organisation av världen”
Det som hände den 1 maj när tio nya medlemsstater anslöt sig hade historiska proportioner. Nu måste vi arbeta tillsammans för att se till att ett återförenat Europa får framgång, så att vi kan trygga välståndet, solidariteten och säkerheten på vår kontinent. Jag kommer från ett litet land som har upplevt övergången från diktatur till demokrati, ett land som ligger i utkanten av vår kontinent, men som har sitt hjärta mitt i Europas centrum. Jag står för de grundvärden som vår union bygger på: frihet, respekt för mänskliga rättigheter, rättsstaten, lika möjligheter, solidaritet och social rättvisa. Mina värden och erfarenheter kommer att göra det möjligt för mig att bygga broar i unionen, om jag får ert stöd. Jag tror att det var därför jag fick Europeiska rådets enhälliga stöd. Jag är medveten om att en av huvuduppgifterna för kommissionens ordförande är att hantera den dynamiska konsensus som Europa behöver. Vår union behöver en stark och självständig kommission mer än någonsin. Bara då kan vi åstadkomma resultat som kan omsättas i konkreta fördelar för våra medborgare.
Dessa åsikter och övertygelser får mig att i dag uttala en utmaning. Jag skulle vilja att vi, tillsammans med medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter, företagen och medborgarna runtom i unionen bygger ett partnerskap för Europa – ett partnerskap för välstånd, solidaritet och säkerhet på vår kontinent. Vi måste bygga vårt Europa tillsammans. Ord måste omsättas i handling. Vi måste argumentera för vår union varje dag, och det bästa argumentet är våra resultat.
Vi måste visa våra medborgare att EU kan hålla vad det lovar på ett effektivt, ändamålsenligt och öppet sätt. Vi måste dock även vara medvetna om på vilken nivå saker och ting görs bäst: europeisk, nationell eller regional, med full respekt för subsidiaritetsprincipen. Vad vi gör måste vi göra bra. Detta betyder att vi måste koncentrera oss på de frågor som är viktigast för våra medborgare.
När vi bygger vårt partnerskap för Europa måste vi inse att den största utmaning vi står inför inte är EU-skepsisen hos de få utan EU-apatin hos de många. Vi måste lyssna till dem som röstade i förra månadens EU-val, men vi måste också höra tystnaden från dem som – av olika anledningar – valde att inte rösta. Våra mål är välstånd, solidaritet och säkerhet, och vi måste uppvisa konkreta resultat: euron, som ger penningpolitisk stabilitet och drar till sig investeringar, en inre marknad som är en grogrund för tillväxt, konkurrenskraft och arbetstillfällen, en unik social modell som skyddar de svagaste i vårt samhälle och hjälper människor att anpassa sig till föränderliga omständigheter, samhällsservice av god kvalitet och till rimligt pris för alla, en hållbar syn på miljön och – kanske viktigast av allt – fred och stabilitet i och utanför vår region.
I förra månaden lade vi sista handen vid vårt konstitutionella fördrag. Även detta är europeiskt bruk: att framföra en vision och anpassa till förändringar. Fördraget konsoliderar och förenklar unionen, det stärker vår demokratiska grund genom att utvidga parlamentets befogenheter och genom att finna nyskapande sätt att ge nationella parlament och EU:s medborgare mer att säga till om. Det kommer att göra oss effektivare inom områden där det behövs gemensam handling. Det kommer att bli en stor utmaning.
Utmaningen nu är ratificering. Det blir ett avgörande ögonblick, och processen kommer att leda till en bred diskussion om vilket slags Europa människor vill ha. Den nya kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna måste vara beredda med svar. Vi måste propagera för EU, och det kommer att bli en väldig kommunikationsutmaning. För att vinna debatten får vi inte ha ett byråkratiskt eller teknokratiskt angreppssätt; vi behöver i stället politiskt ledarskap och politiskt mod.
Det partnerskap jag föreslår måste därför svara på våra medborgares oro. I dag är inte rätt tillfälle att redogöra för ett detaljerat program. Om jag får ert stöd vill jag först diskutera politiska idéer inom kollegiet, sedan med er och med rådet. I det nya konstitutionella fördraget föreskrivs redan att vi måste slå samman våra mål. Om jag godkänns kommer jag i början av 2005 att för er och rådet lägga fram förslag om de övergripande strategiska prioriteringar som skall vägleda vårt arbete under kommande år. På en sådan dagordning för välstånd, solidaritet och säkerhet måste de för våra folk i dag mest trängande utmaningarna finnas med.
Europa och världen förändras, och även vi måste förändra oss. Det behövs reformer. Om vi vill att EU skall fungera måste vi ge människor arbete. Men sysselsättning kommer att skapas endast om vi sörjer för rätt klimat för företagande, och vi måste på samma gång investera mer i kompetens och utbildning. Vi måste sätta tillväxten i första rummet. Våra sociala ambitioner måste understödjas av ekonomisk framgång. Skapande av välstånd är nyckeln till vår modell för social solidaritet och hållbarhet. Detta är själva kärnan i Lissabonmålen. Entreprenörskap och innovation måste utnyttjas för att förbättra livskvaliteten. Vi får aldrig glömma att ekonomin finns där för att tjäna människorna och inte tvärtom. Det är i denna anda vi även måste tolka stabilitets- och tillväxtpakten. Detta betyder att säkerställa den flexibilitet som behövs för att hålla oss på vägen mot tillväxt och sysselsättning samtidigt som den monetära stabiliteten bevaras.
Vi måste även anta globaliseringens utmaningar. Detta betyder att möta konkurrensen på öppna globala marknader. Det betyder också att sprida välstånd och möjligheter i världen. Unionen måste passa ihop sina politiska ambitioner med sina ekonomiska resurser. Man kan inte få mer Europa för mindre pengar, särskilt inte om vi vill hålla en liknande solidaritetsnivå gentemot de nya medlemsstaterna som vi har visat de mindre utvecklade regionerna i det förflutna. Vi måste dock även kunna visa skattebetalarna att de pengar de anförtror EU används förståndigt. Vi måste se till att främja stabilitet och investera för tillväxt. Detta betyder sunda offentliga finanser, men även nät för 2000-talet och pålitliga allmännyttiga tjänster för att knyta samman våra ekonomier och vår kontinent.
Systemen för hälsovård och socialt skydd behöver förberedas för en åldrande befolkning, och dessa tjänster måste, jämte utbildningen, vara mer än bara ett säkerhetsnät.
Vår framtida framgång kommer att bero på vår beredvillighet att ta risker, vara beredda till förändring och att genomföra reformer. Våra forskare, universitet och företag måste hålla oss i teknikens framkant. Vi måste också se till att förståeliga farhågor bland allmänheten om ny vetenskap blir vederbörligen och demokratiskt bemötta.
Vi måste förbättra livskvaliteten. Detta betyder att nu fatta beslut som skapar rätt incitament till renare energi och transporter. Vi måste leva upp till våra internationella överenskommelser i Kyoto och se till att våra partner gör detsamma. Vi måste balansera besluten i dag mot deras inverkan på tillväxt, sysselsättning och miljön i morgon om vi skall erbjuda kommande generationer en verkligt hållbar framtid.
Byggandet av ett område av frihet, säkerhet och rättvisa förblir ett av våra viktigaste strategiska mål. Kommissionen bör förbli en drivande kraft och hjälpa till att skapa de förutsättningar som behövs för att avlägsna inre gränser och förstärka unionens yttre gränser. Att utveckla invandrings- och asylpolitiken samt politiken för integrering av invandrare i vårt samhälle är andra centrala inslag.
Dessutom måste vi genomföra handlingsplanen för bekämpning av terrorism. Terrorism är i dag det största hotet mot friheten i Europa och i världen.
På världsscenen måste vi sprida fred och stabilitet. Detta gäller lika mycket för våra närmaste grannar som för det stöd som vi ger när det gäller rollen för internationella institutioner såsom Förenta nationerna. Vi måste hålla strålkastarljuset på konfliktförebyggande och på utrotande av fattigdom och sjukdomar, särskilt i Afrika. Detta är några av de frågor som kommer att bilda den politiska fonden till vår verksamhet. I allt detta handlar vår utmaning om att förändra attityder, inte att förändra värderingar.
Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är ett djärvt experiment utan motstycke.
Kommissionen i sig är en unik institutionell innovation, som det anstår den europeiska expeditionen. En stark kommission måste vara öppen; den måste samråda och lyssna i en kontinuerlig dialog med det civila samhället, arbetsmarknadens parter och regionerna. För att kunna göra allt detta litar kommissionen till sina ledamöters kvalitet och självständighet, liksom sin personals skicklighet och hängivenhet.
Jag kan försäkra er i dag att jag är fast besluten att, med ert stöd, leda en kommission som kommer att arbeta som ett lag och i sig sammanföra en mångfald av begåvningar och förmågor, de bästa som de nationella traditionerna har producerat, och att kommissionen måste hålla den allra högsta standarden inom offentlig förvaltning. Med detta i åtanke vill jag att nästa kommission skall ha en större andel kvinnor än någon tidigare kommission.
Vi måste få rådet att förstå att detta är nödvändigt, eftersom det delar ansvaret att göra upp kandidatlistor till kommissionärsposterna med mig. Jag kommer att göra allt som står i min makt enligt fördragen när det gäller att välja ut framtida kommissionärer, fördela portföljer i början och under deras mandatperiod samt leda deras arbete. Vikten av kollektivt ansvarstagande måste också erkännas fullt ut, och vi måste se till att denna kommission, med sina tjugofem ledamöter, kan agera snabbt, effektivt och konsekvent. Alldeles bortsett från det måste det slås fast att det inte kommer att finnas några första och andra klassens kommissionärer i den kommission som jag skall leda.
Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen och parlamentet måste arbeta tillsammans i en positiv anda, med respekt för vardera institutions befogenheter. Därför förbinder jag mig härmed att samarbeta nära med parlamentet i full öppenhet och att alltid ta hänsyn till era åsikter, också när vi inte är överens. Jag lovar er särskilt tre saker:
För det första kommer jag inte att tveka att be en kommissionär som uppenbart inte klarar sitt arbete eller som inte uppfyller sina skyldigheter enligt fördraget att avgå.
För det andra inser jag vikten av den demokratiska kontroll som parlamentet utövar. Därför kommer jag att bemöda mig att snabbt ge er all information ni behöver för det ändamålet. Jag lovar också att informera er om dokument som sänds till de andra institutionerna och om vilka samrådsorgan som kommissionen använder sig av.
För det tredje kommer jag att upprätthålla en regelbunden dialog med parlamentet. Jag kommer att tala till er om tillståndet i unionen vid ert första plenarsammanträde varje år och delta i talmanskonferensen regelbundet.
Ert engagemang och aktiva stöd är avgörande för att kommissionen skall kunna vara så effektiv som möjligt och för att Europa skall kunna spela en framskjutande roll. Ni är de europeiska folkens röst. Jag behöver ert stöd eftersom Europa behöver en stark, trovärdig och självständig kommission. Jag förbinder mig att arbeta aktivt för att Europa skall bli mycket mer än bara en marknad. Jag vill ha ett Europa som också är socialt och kulturellt. Kulturen måste finnas kvar i centrum för vårt partnerskap för Europa.
Låt oss starta ett nytt kapitel i den europeiska integrationen tillsammans och tydligt uttala vår gemensamma vilja att arbeta till fromma för Europas medborgare. Vi får inte vara rädda för framtiden: framtiden ligger i våra händer. Låt mig avslutningsvis säga, i egenskap av en politiker som talar till andra politiker, att jag till fullo inser det historiska ansvaret i detta mycket speciella skede. Det är avgörande att den här utvidgningen blir framgångsrik. Europa måste bli en framgång.
När jag talar om kommissionens roll gör jag det inte på grund av att jag redan håller på att försvara mitt territorium eller min institution, utan på grund av att jag, med utgångspunkt från min erfarenhet, tror att kommissionen kan bli den främsta medlaren i systemet. Jag tror att den kan spela rollen som en ärlig mellanhand mellan de olika institutionerna. I det här sammanhanget vill jag också säga er att vi behöver politisk ledning. Alla har vi politiska idéer, och på samma sätt som vi har politiska idéer, vänner och allierade, har vi också motståndare. Slutligen vill jag tillägga att jag vill arbeta med er alla om jag blir vald. Jag kommer naturligtvis att stå närmare dem som, liksom jag själv, stöder den europeiska agendans utveckling och är för Europeiska unionen. Vad jag vill säga er är dock att jag inte kommer att bli högerns ordförande mot vänstern eller vänsterns mot höger. Jag kommer inte att bli ordförande för en del av Europa mot en annan del av Europa, eftersom jag är övertygad om att valet av mig kommer att göra det möjligt att bygga en bro mellan EU:s grundare och dess nya medlemmar, mellan de rikare och de fattigare, mellan länderna i centrum och i periferin, mellan de större och de mindre länderna, för vi behöver dem alla. Jag lovar att arbeta tillsammans med alla för vårt Europas bästa. Tack för att ni lyssnade.
– Herr talman, herr ordförandekandidat för kommissionen, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar den enhälliga nominering av José Manuel Durão Barroso till ordförande i Europeiska kommissionen som stats- och regeringscheferna i Europeiska unionens länder har gjort. José Barroso sade att han kommer från Portugal, som vi alla vet, från ett land som ligger i utkanten av Europeiska unionen men i Europas centrum. Jag tyckte om den formuleringen väldigt mycket eftersom den redan från början talar om att vi är européer på grund av att vi hör hemma någonstans. Att vi är européer innebär inte att vi ger upp våra ursprungsländer eller vår hembygd. Tvärtom hör allt detta ihop, och det är därför som det är viktigt att människor som strävar efter ansvarsfulla positioner också förklarar att de är trogna de länder de kommer ifrån. Om det ligger i hjärtat av Europa, i centrum av Europeiska unionen, är det också en trohetsförklaring till det gemensamma arbetet att ena Europa, som vi alla vill skall vara framgångsrikt.
Som Jan Peter Balkenende, ordförande i Europeiska rådet, sade här i förmiddags är detta Europa ett värdenas Europa, och det finns ett förhållande och en balans mellan dessa värden. Ni beskrev denna balans: frihet, mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstaten, solidaritet och social rättvisa. Om vi tar dessa värden på allvar måste vi med nödvändighet förutsätta att kommissionens ordförande inte kommer att söndra utan att sammanföra. Trots alla dispyter vi kan ha i enskilda frågor här i kammaren är ändå vår gemensamma strävan att tjäna den här kontinenten. Ni sade att ni vill ha en stark och självständig kommission, att ni vill leda, men att ni vill arbeta med att ta fram förslag som ett lag, och det är det vi vill. Vi vill inte längre ha intrycket att kommissionens ordförande bara spelar en underordnad roll vid toppmöten med stats- och regeringscheferna; vi vill att kommissionens ordförande spelar en ledande roll vid toppmötena med Europeiska unionens länder tillsammans med rådets ordförande.
Vi tror att ni kan åstadkomma detta. Samtidigt vet ni också att kommissionen bara kan vara stark om den har en stor majoritet i Europaparlamentet bakom sig. Europeiska kommissionen är fördragens väktare. Europeiska unionens lagstiftning får aldrig hanteras på ett opportunistiskt sätt, då är vi förlorade, och det är den främsta ledarskapsprincipen för en ordförande. Ni sade också att ni kommer att avskeda kommissionärer som uppför sig olämpligt. Det kom vi överens med Romano Prodi om för fem år sedan också. Vi kom också överens om att kommissionens ledamöter, inklusive dess ordförande, skulle rapportera här under plenarsammanträdena när parlamentet så begär. Jag vill inte nu starta en diskussion om huruvida kommissionen är en slags regering. Om ni väljs, herr ordförandekandidat (jag känner inte till något korrekt sätt att tilltala er, annat än kandidat till posten som kommissionens ordförande) – vilket vår grupp hoppas att ni blir och kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att ni blir – förväntar vi oss att ni, som vald ordförande, framträder inför Europaparlamentet när parlamentet så kräver, precis som nationella regeringschefer med självklarhet framträder inför sina egna nationella parlament. Det är vad vi förväntar oss av er och av alla kommissionens ledamöter.
På så sätt kommer vi att utöva vår kontroll om kommissionen till slut tillsätts. Ni talade om ett partnerskap för Europa. Jag anser att det är mycket viktigt att vi är riktiga partner, över parti- och landgränser, särskilt nu när tio nya länder har gått med i Europeiska unionen, och framför allt att vi bör erbjuda den unga generationen någonting, de unga människor som behöver en god utbildning, som måste vara välutbildade om vi skall nå Lissabonmålet att bli en verkligt konkurrenskraftig del av världen. Därför måste vi ge vår kontinents ungdomar en chans.
Ni uttalade er för subsidiaritetsprincipen. Eftersom jag har begränsad tid till mitt förfogande skall jag inte uppehålla mig vid denna punkt, men jag vill än en gång nämna den unga kvinna som Jan Peter Balkenende talade om i förmiddags, Ilma Kaulina i Riga, som sade: ”jag tror på Europas framtid”. Mina damer och herrar! Vi tror alla på Europas framtid, och det är därför som vi bör ge denna kandidat, som liksom sitt land befinner sig i Europeiska unionens centrum, en chans så att vi i morgon kan säga att vi har en ny ordförande för Europeiska kommissionen.
– Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Mycket har redan skrivits om er kandidatur. Mycket har skrivits och diskuterats om paket, överenskommelser och vad det nu kan vara. Mycket av det var fel, särskilt en sak. Det stämde inte alls att ni var Europeiska folkpartiets kandidat. Den gruppens kandidat hette Chris Patten, men han antogs inte.
Ni är rådets kandidat, och det är så vi synar er. Som ledamöter av Europaparlamentet måste vi fråga oss vilken relation vi har till er i den aktuella situationen. Vi ser oss som en parlamentarisk grupp som borde vara i sin fulla frihet att självständigt överväga om ni är rätt kandidat till posten som kommissionsordförande och som måste pröva kriterierna som ligger till grund för beslutet om ni är rätt kandidat eller inte. Vi inbjöd er till vår grupp och ställde frågor till er i en mycket detaljerad och öppen diskussion. Vi har lyssnat på er här i dag, och jag respekterar er för det. Men vi behöver ändå upprepa våra frågor till er, inte alla, men vi måste koncentrera oss på de väsentliga aspekterna av den uppgift ni har framför er.
Är ni mannen som kan utforma kommissionens förhållande till andra EU-institutioner på det sätt som vi socialister förväntar oss? Har ni den starka personliga karaktär som gör att ni som kommissionsordförande skulle kämpa för konstitutionen om den träder i kraft? Är ni den person som, när vi talar om konstitutionen, kan säga till de 25 stats- och regeringscheferna: ”Detta är Europeiska kommissionens ståndpunkt till den europeiska integrationens fromma. Jag måste företräda dess intressen och är inte en före detta medlem i er klubb.”? Är ni den person som kommer att driva på integrationen eftersom den stärker kommissionens roll som den starka institutionen i Europas interinstitutionella struktur?
Vi måste ställa oss frågan: Är ni rätt kandidat till vad vi europeiska socialister ser som den centrala uppgift för vilken vi kämpade för röster i valet och som är vårt bidrag till parlamentet, nämligen uppgiften att bevara det sociala Europa? Är ni rätt man att göra detta som en del av ert framtida arbete? Kan ni garantera att kommissionen stärker den sociala modellen för ett socialt Europa – folk för folk, för varandra, social sammanhållning och inte alla mot alla? Kan ni garantera att denna modell stärks i kommissionen, eller riskerar vi att få en kommissionsordförande som säger: ”Jag skall utnyttja globaliseringens starka strömningar för att begrava de sociala rättigheter som folk i Europa har kämpat för och vunnit i nationalstaterna”? Det är dessa frågor som vi som socialdemokrater måste överväga. Det är den springande punkten för oss. Vi har ställt frågor om detta i dag och fått intressanta svar.
Frågan vi måste ställa oss är: Är kandidaten i stånd att företräda Europeiska unionen på den internationella scenen på det sätt som vi förväntar oss? Förordar ni en hållbar utvecklingspolitik? Kan ni försäkra att Europeiska unionens utvecklingspolitik är inriktad på hållbarhet? Är ni den som i Europeiska unionen propagerar för en verklig nystart när det görs nya friska försök efter Cancún? Är ni rätt person, som ordförande för kommissionen, att verka för rättvis handel i världen grundad på partnerskap mellan jämbördiga? Förespråkar ni en energipolitik som bevarar naturtillgångar? Är ni den rätte att utforma och utveckla Europa som en modell baserad på värderingar och som är en multilateral demokrati och presentera denna på den internationella arenan som ett alternativ till en unilateral modell som bygger på värdet på aktiemarknaden? Det är frågan vi ställer. Är ni exempelvis den rätte kandidaten att underhandla med USA som en jämbördig när vi ställer dessa krav?
Detta är frågorna vi ställde och ställer i dag igen. Vi fattar beslut i vår grupp i kväll utifrån era svar på dessa frågor. Ni har fått många frågor, och många av dem har ni besvarat tillfredsställande medan många inte har fått något svar.
Jag kan här och nu meddela att gruppen skall föra en rättfram diskussion om detta i kväll. Jag kan inte meddela er resultatet förrän i morgon. Men jag vill vara tydlig på en punkt, och detta är inte riktat mot er personligen. Det sätt som ni nominerades på är inte acceptabelt, och jag tror att det är sista gången som en kandidat till posten som kommissionsordförande nomineras på det sättet.
Om konstitutionen blir verklighet blir det konkurrens om detta ämbete. Program och personer som företräder dessa program skall presenteras för väljarna som konkurrerande alternativ. Vi verkar för detta, och det är därför vi behöver konstitutionen.
Får jag avsluta med att säga en sak? Ingen kan uppfylla alla de krav jag nämnt till hundra procent hela tiden. Det är omöjligt, särskilt som vederbörande inte är medlem av Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, vilket ni inte är. Men man kan komma nära, och vi skall överväga hur nära ni har kommit genom det ni har sagt.
– Herr talman, herr kommissionsordförande! För några år sedan utmanade ni ödet på ett intressant sätt i en intervju som spreds vida i europeisk press. Jag är inte säker på exakt vad som låg bakom era ord, men ni sade att vi skulle föreställa oss ett stort flygplan och sedan gå in i förarkabinen, där det inte satt någon vid spakarna. När ni beskrev Europeiska unionen sade ni att det var ett flygplan utan pilot. Nu, herr Barroso, ansöker ni om ett flygcertifikat. Innan vi beviljar er det vill liberalerna och demokraterna här i kammaren höra er berätta om er färdplan och ert slutmål. Vi vill ha en praktiskt lagd pilot vid Europeiska unionens roder.
Vi har bett om ett förtydligande i frågan om superkommissionärer, en bättre blandning mellan könen i kommissionen och ett åtagande för öppenhet och individuellt ansvar för kommissionärer.
Ni har tagit upp dessa punkter i era kommentarer i dag, och min grupp kommer att överväga det ni har sagt och enas om en gemensam ståndpunkt i fråga om er kandidatur.
Ni har gjort intryck på liberalerna och demokraterna här i kammaren med er uppriktighet och er kompetens. Ni har talat karismatiskt och tillitsfullt om er vision för Europa. Vi anser att ni har behandlat kammaren med respekt och trätt inför dess ledamöter redo att lyssna och redo att övertyga.
Vi har inte gjort någon hemlighet av vår avsmak för den mattmarknad i Justus Lipsius som föregick er nominering. Vi ser fram emot den dag när dessa val inte görs bakom stängda dörrar utan i öppen debatt, den dag när det är parlamentet och EU:s väljare som bestämmer vem som skall bli kandidat till tjänsten som vår verkställare och rådet som står för godkännandet!
När ni under de senaste veckorna har ombetts att redogöra för era politiska idéer har ni beskrivit er själv som en reformvän i mitten. Ni säger att ni är hängiven europé. Tillåt mig att förklara vad liberalerna och demokraterna menar att ett sådant svar betyder.
Att vara reformvän i mitten innebär att tro på sund demokrati, robusta ekonomier, öppna marknader samt fri och rättvis handel, att tro på ett samhälle som strävar efter balans mellan individens absoluta frihet och den solidaritet som gör det möjligt för oss att vara ett samhälle över huvud taget.
Ni skall vara för Lissabonmålen – för den ekonomiska reform som kan bevara EU:s välstånd in i framtiden. Ni skall vilja se Europeiska unionen tala med en enda röst i internationella angelägenheter. Ni skall anse att våra institutioner behöver bli öppnare och mer ansvariga och föras närmare de människor som de företräder. Ni skall mena att vi gör vår union en otjänst när vi tjänar våra nationella eller partipolitiska dagordningar framför vår europeiska dagordning. Om detta är era ambitioner, då kommer liberalerna och demokraterna här i kammaren att stödja er och er kommission.
Ni sade, herr Barroso, att EU-flygplanet inte kan flyga med tom förarkabin. Inte heller har vi råd att ha ostadiga händer vid spakarna. De dubbla gravitationskrafterna skepsis hos allmänheten och trångsynta ambitioner skulle kunna tvinga ned oss till marken. Kommissionens oberoende och styrka är centrala för att den skall kunna leda EU effektivt. Ni har sagt att ni skulle arbeta för att skydda och bevara dem – men resan från Justus Lipsius till Berlaymont är längre än att bara gå över en boulevard i Bryssel. Ni kommer från den mellanstatliga kulturen i rådet – är ni redo att tala för Europeiska unionen?
Jag ber er att föreställa er ett stort flygplan – en airbus snarare än en Boeing, hoppas jag – med er själv vid spakarna. Vilket slags pilot skulle ni vara? Vilket slags flygplan är ert EU? Vilket är ert slutmål? För unionen behöver ett globalt flygbolag, inte ett lågprisbolag.
Vi behöver en kommissionsordförande som leder från främsta ledet i debatten om den nya europeiska konstitutionen. Som gärna reser kors och tvärs över vår union för att propagera för EU inför EU:s medborgare. Som är en ärlig mäklare och en hård förhandlare gentemot nationella regeringar – ofta både och på samma gång. Som kan sätta sig in i hundra sammandrag och ändå finna tid att tala med klarsyn och skärpa om vår kontinents framtid.
Detta är de egenskaper som liberalerna och demokraterna kommer att väga in när vi röstar i morgon och som, när allt kommer omkring, skulle vara bestämmande för ert ordförandeskaps och er kommissions framgång.
Om vi röstar för att godkänna er nominering som ordförande för kommissionen kan ni räkna med att i oss finna en konstruktiv partner och en kritisk vän. I gengäld kommer vi att räkna med att aldrig upptäcka, som ni gjorde, att förarkabinen i EU-flygplanet är tom eller att handen på dess roder är osäker.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vi bevittnar ett makalöst skådespel i dag. Det är som en dröm som har gått i uppfyllelse.
Om man skall tro José Manuel Barroso kommer det att bli fantastiskt, alla kommer att visa solidaritet, utvecklingen blir hållbar, miljön respekteras, Europa blir kraftfullt men agerar försiktigt, Europa verkar för mångsidighet. Kort sagt, om fem år kan vi alla pensionera oss eftersom alla har kommit till paradiset, och politikerna kan slå igen butiken.
Jag hörde inte ordet ”problem” sägas en enda gång. José Manuel Barroso kanske kan förklara för oss varför en konservativ reformist som är förbunden med ett parti mycket långt ut på högerkanten i Portugal plötsligt kan hamna i mitten i Europa, både mitten–vänster och mitten–höger. Vilket magiskt förvandlingsnummer! Vilken fe förvandlade honom på vägen från Dublin till Bryssel? Kan någon förklara det för mig så att jag förstår vad det är som händer?
Sedan berättar José Manuel Barroso för oss att han vill vara en ärlig medlare. Personligen litar jag inte på folk som börjar med att säga att de är ärliga. Jag vill nämligen ha en politiker som leder, en som tar initiativ. För att använda Graham Watsons bild håller jag med om att det behövs en pilot, men kommer den piloten att ändra riktning så fort någon av hans passagerare vill det? Kontrolltornet är förstås rådet och passagerarna de 732 ledamöterna av Europaparlamentet. Jag vill veta hur den piloten agerar i sådana situationer.
En sak till, herr Barroso. Ni säger att ni vill ha ett Europa som är på det ena eller det andra viset. Ni säger också att ni inte kommer att vara rådets redskap. Vi har noterat detta: Ni vill inte vara ett rådets redskap. Men bara sättet som ni blev nominerad till kommissionsordförande på var ett pinsamt spektakel; det måste ni hålla med om. Ärliga medlare föreslogs för det irländska ordförandeskapet som bakom lyckta dörrar, Gud vet var, tog fram kandidater från den ena eller andra sidan och till sist meddelade de oss att de hade funnit den bäste: José Manuel Barroso! Om ni är den bäste kandidaten, varför var ni då inte den förste? Varför fick vi vänta i veckor på att man skulle finna denne utmärkte José Manuel Barroso av sådan årgång?
Ja, mina damer och herrar, jag tror att om vi vill arbeta tillsammans måste vi ge uttryck för några obehagliga sanningar. Ni är femte hjulet under vagnen, i bästa fall. Det är inte er jag kritiserar för det, utan rådet. Jag skulle vilja vända mig till parlamentet med en fråga om detta. Om parlamentet vill bli respekterat måste det meddela rådet ett klart och tydligt ”nej”. Rådet har aldrig antagit ett förslag i dess ursprungliga form från Europaparlamentet. Rådet har rivit upp halva konventets förslag till konstitution, och självplågare som vi är säger vi bravo och tack så mycket. Ni erbjuder oss José Manuel Barroso! Låt oss satsa på José Manuel Barroso! Vi är ändå dörrmatta. Men vi vill inte vara dörrmatta!
Jag vänder mig inte mot er utan menar att det finns ett grundläggande problem med demokratin i detta Europa. Det är att rådet och regeringstjänstemännen det utgörs av – även de från min favoritregering, den tyska – agerar regeringar emellan när de sitter vid makten. Men de måste en gång för alla förstå att Europa inte bara är Europas råd. Det är rådet, gemenskapsinstitutionerna och kommissionen; det har de inte förstått. Om Europaparlamentet skulle få min dröm att gå i uppfyllelse och för en gångs skull säga nej till rådet skulle rådet respektera parlamentet i åtminstone fem år.
Det är det vi behöver besluta.
Det är därför jag vädjar till liberalerna som alltid har kämpat för detta parlament. Ni kan göra Europa en tjänst i dag genom att få rådet att förstå att vi inte längre accepterar ett sådant beteende. Därför kommer Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen efter att ha hört José Manuel Barroso, Hans-Gert Poettering, Martin Schultz och Graham Watson att rösta nej till José Manuel Barroso.
– Herr talman! Jag skall inte lägga an samma ton som den föregående talaren. Problemet för mig är inte i första hand rådet utan den politik som den framtida kommissionsordföranden tänker följa.
Min grupp uppskattar den beredvillighet som José Manuel Barroso har visat i denna korseld och flod av frågor från ledamöter som inte tillhör hans närmaste politiska fränder. Denna förmåga att föra dialog är en verklig kvalitet, men skyler naturligtvis inte de välkända skillnader som finns mellan oss när det gäller den huvudriktning den europeiska integrationen bör ta.
Ekonomiskt och socialt sett är José Manuel Barroso liberal. Det har han tydligt visat prov på när han fullgjort sina nationella skyldigheter. Även om de val han träffat som Portugals regeringschef inte automatiskt betyder att han kommer att fatta likadana beslut i det europeiska ämbete han föreslagits till visar de tydligt vilka preferenser han har. De är mycket talande.
Jag hade önskat att José Manuel Barroso hade berättat för oss om hur de erfarenheter han gjort nationellt påverkar honom i hans europeiska mandat, om han får det. Det gäller t.ex. de kraftiga nedskärningarna i de offentliga utgifterna, bland annat för utbildning, eller den kompromisslösa tillämpningen på vårdsektorn av de kriterier som brukar användas för styrning av privata företag. Om detta kom som en chock för befolkningen är nog sanningen den att en sådan behandling verkligen kan ifrågasättas. Det handlar om ekonomin i ett land som gått igenom en allvarlig lågkonjunktur och som lider av kronisk brist på investeringar i humankapital, trots att sådana är själva nyckeln till modern utveckling.
Hur värderar ni den erfarenheten, herr Barroso? Tror ni att det är rätt väg framåt, eller skall vi slå dövörat till för den liberala sirensången?
Hittills har vi inte känt så väl till José Manuel Barrosos stora internationella politiska avsikter, förutom den väg han valde i samband med en ganska stor händelse som gjorde att världens strålkastarljus hamnade på honom. Jag talar om det berömda toppmötet på Azorerna i mars 2003, ett dystert minne för oss.
Jag har redan haft tillfälle att framhäva vad frågan om krig eller fred innebar för vår grupp, och jag skall inte återkomma till det. Mera allmänt anser jag att vi på alla större ansvarsområden inom unionen behöver män och kvinnor som är beredda att kraftigt motverka de allvarliga tendenser som tvingar in Europa i en kris framför våra ögon och som gör Europa värnlöst mot många av världens problem. Här lider vi inte av ett överflöd av klarhet utan snarare av en plågsam brist på kritiskt tänkande. Det betyder att vi saknar en framtidsvision som kan ge oss motivation.
Världen behöver Europa, men ett annat Europa. Vi vet att sex miljoner, jag upprepar sex miljoner, människor dog i aids, tuberkulos eller malaria förra året, att den globala uppvärmningen går mycket snabbare än de avsedda åtgärderna förmår bromsa, för att inte tala om att åtgärderna inte följs. En miljard människor saknar arbete, en av sex har inte tillgång till dricksvatten, krig rycker närmare i Mellanöstern, fortsätter i Tjetjenien och dränker Darfur i blod. Därför är det vår plikt, oavsett på vilken nivå beslut fattas i Europa, att se bortom marknaden och längre än enbart solidaritet över Atlanten.
Det är den utmaning Europa behöver ge sig i kast med i dag. Vi är inte rustade för det. Det är därför som, om vi vägrar ge José Manuel Barroso vårt förtroende i morgon, den rösten inte riktas mot en individ utan uttrycker ett universellt krav på förändring.
– Herr talman, käre herr Barroso! Min grupp ställde tre frågor om ökad öppenhet och bättre kontroll. Ni besökte vår grupp och medgav begränsningar i möjligheten att ställa tjänstemän till ansvar. Nu hoppas vi att ni personligen besvarar våra frågor på ett rättframt sätt.
Vi vill ha en ordförande som själv vågar besvara de avgörande frågorna från den mest kritiska gruppen då ett sådant tillfälle arrangeras. Vi vill ha en ordförande som vågar och kan besvara frågorna själv och som vågar ansvara för organisationen som helhet. Vi har exempelvis begärt en intern lista över de över 1 350 arbetsgrupper inom kommissionen som alla finansieras av de europeiska skattebetalarna. Vilka ingår i dessa grupper? Vem går på möten? Vem får sina resor betalda? Varför kan vi inte få denna information? Varför kommer ingen, inte heller i det nya redovisningssystemet, att kunna ta reda på om samma person ersätts för resor till mer än ett möte i veckan? Jag säger inte att så sker. Jag säger bara att vi inte kan kontrollera om det sker.
Vi vill ha en kommissionsordförande som är redo att göra all information och alla voucher tillgängliga för ombudsmannen, revisionsrätten och budgetkontrollutskottet. Herr Barroso, vi vill gärna bli positivt överraskade, men jag måste säga att Romano Prodi gav många fler utfästelser när han tillträdde sitt ämbete än vi hittills fått av er. Han höll också vad han lovade. Nu kan alla med Internet läsa dagordningar och protokoll från kommissionens möten. Det tog Romano Prodi en hel mandatperiod att infria det löftet, men han stod vid sitt ord. Kommissionens telefonkatalog är också tillgänglig på Internet som ett experiment.
Nu måste vi gå vidare och få full möjlighet till granskning av lagstiftningsprocessen. Vi vill veta vad kommissionen föreslår i rådets arbetsgrupper. Vi vill veta vad som är på gång inom kommissionen. Vi anser också att ni bör inleda en ny era så att vi får fram personer med civilkurage som Paul van Buitenen, Marta Andreasen och Dorte Schmidt-Brown och som får behålla sina fulla medborgerliga rättigheter. Genom att pricka hål på bubblan väckte dessa uppgiftslämnare byråkraterna ur drömmen. Jag hoppas att vi i er får se en ordförande som är allt annat än en byråkrats dröm, och då kan jag erbjuda min grupps kritiska motstånd. Jag hoppas vi får se en ordförande som vågar ställa en lista till förfogande över de kommittéer som får idéer om allt från regler om storleken på jordgubbar till en gemensam straffrätt.
– Herr talman! Rådsordföranden påminde om att valet i juni var en historisk händelse då 732 företrädare från 25 europeiska länder valdes till parlamentet.
Som faktum är det historiskt, men jag kan inte låta bli att bekymras över valdeltagandet som i procent räknat blir lägre för varje val. Medborgare i dag tycker det är svårt att identifiera sig med Europeiska unionen som de känner ligger för långt ifrån verkligheten i det egna landet och de specifika, legitima och konkreta intressen som berör dem. För att demokratin skall vara helt komplett måste den ha stöd från folket, annars finns det en allvarlig risk att det uppstår oligarkiska system eller metoder. För att informera och involvera medborgarna behöver vi begära bidrag till informationskampanjer om unionens och parlamentets verksamhet, men vi måste också undersöka roten till orsakerna att valkretsen har fått en avog inställning i många av våra länder. Det är tid att säga att euroskepsis, liksom eurofori, är två sidor av samma mynt, ett mynt som medborgarna inte vill ha. Detta eftersom de ropar efter en realistisk europeisk politik och en lämplig tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Vi skall med andra ord låta Europa göra vad länderna själva inte kan.
Från eurorealistisk synpunkt tänker vi oss ett Europa som är aktivt involverat i frågor som rör den ekonomiska pånyttfödelsen för att bekämpa arbetslösheten och stärka utvecklingen. Ett Europa som självt kan ange riktningen och styra globaliseringen i stället för att styras av den, som det hittills varit, och kan föreslå nya regler för ekonomin som kan förebygga fler spekulationsbubblor. De ekonomiska och finansiella regler vi bygger all vår politik på stammar från förra århundradet och är föråldrade. Vi behöver identifiera några nya som är lämpade för det tredje årtusendet. Europa måste vara enat i kampen mot terrorismen och organiserad brottslighet och uppmuntra att demokratin växer i de länder den fortfarande inte är tillåten. Mänskliga rättigheter, personlig värdighet, respekt för frihet och strävan efter fred får inte stanna vid dokument som undertecknas av de tre gemenskapsinstitutionerna utan måste bli ekonomiska, politiska och kulturella åtgärder som är riktade mot de delar av världen där lidande och elände utgör den tragiska verkligheten.
Inom ramen för detta ser vi ett brådskande behov av en medelhavspolitik, som tidigare har sanktionerat principer, som nu till sist kan omvandlas till konkreta åtgärder. Vi måste åter få gemenskapsinstitutionerna att nå en utveckling som är förenlig med föränderliga människor, skyddar miljön som en källa till liv och en garanti för mänskligheten i framtiden. Vi behöver koncentrera oss mer på affärskonceptet, även i verkligt liten och hemmagjord skala.
Herr ordförande! Gruppen Unionen för nationernas Europa bekräftar sitt stöd för er och önskar er all lycka i arbetet. Gruppen vill också påminna om att vi samtidigt som vi behöver en pilot i cockpiten behöver en ordförande som kan resa runt i Europa för att lära känna andra människor och göra sig själv känd. Annars kommer vi att fortsätta höra de tysta protesterna från medborgare som inte förstår.
– Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Med tanke på att Figos Portugal inte lyckades vinna EM, kommer då Barrosos Portugal att vinna Europeiska kommissionen eftersom Wurtz och Cohn-Bendit inte är greker? Jag gläder mig dock personligen på era vägnar även om ni har ett mycket begränsat handlingsutrymme i exempelvis Turkietfrågan. Denna har Prodis kommission ordnat åt er – ni har ärvt anslutningen.
Vad budgetplanen beträffar är ni också begränsade, inte bara av taket på 1,27 procent eller av taket på 1 procent. När det gäller överenskommelsen beträffande budgettilldelningen är det med tanke på den dom som domstolen avkunnat inte särskilt sannolikt att ni kommer att kunna lossa dess järngrepp och befria oss från detta malthusianska påhitt som är källan till alla de sociala otillbörligheterna när det gäller minskningen av investeringar i järnvägar, sjukhus (i synnerhet i Portugal), universitet osv.
Ni har ärvt nedrustningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och som portugis är ni medveten om följderna av detta initiativ, särskilt inom socker- och sockerbetssektorn. Ert land kommer att bli ett av offren. Kommer ni att klara av att sätta er upp mot Hongkong under WTO:s Dohasamtal, och stå emot påtryckningar från Stillahavsländerna, G15-gruppen, Nya Zeeland, Australien, G20-gruppen, eller G23-gruppen med Brasilien, eller från Förenade kungariket och Förenta staterna? Kommer ni verkligen att vara i stånd att tala om för Bushs eller Kerrys förhandlare att amerikanerna måste avstå från sina egna subventioner först? Pascal Lamy kunde det inte i Cancún eller Seattle, och jag vet inte om er kommissionär heller kommer att vara i stånd att göra det.
Eftersom ni kommer från ett underbart land med ett folk med en fantastisk historia, liksom männen och kvinnorna i Portugal som står och ser lotsarna lämna Tejos utlopp på sin väg mot att erövra nya stjärnor, tänker jag trots det jag just har sagt, och även om jag befarar att er institutionskaravell kommer att röra sig i cirkel i Bryssels lilla tjärn, eller sumpmark, av felaktiga ekonomiska ideologier, önska kapten Barroso, kommissionen och hans 24 man starka besättning medvind. Jag tillåter mig dock en iakttagelse. Er föregångare kom från tusenskönornas land, medan ni är ett barn av nejlikerevolutionen – de 450 miljoner européerna kommer knappast att vilja föras in i en värld av krysantemum.
– Herr talman! Jag vill börja med att på den brittiska konservativa delegationens och våra europademokratiska kollegers vägnar välkomna kommissionens utsedde ordförande. Jag vill klargöra att jag talar som ledare för det parti som var den obestridliga segraren i valet till Europaparlamentet i Förenade kungariket, med 28 platser.
Ni har visat, herr ordförande, att ni besitter ett antal mycket imponerande egenskaper som gör er lämplig för befattningen som kommissionens ordförande. Ni har varit en reformerande premiärminister för ert land, och trots det mindre lyckade resultatet i fotbollen nyligen kan ni personligen vara stolt över det faktum att ni har gjort en stor insats för att stärka er nations profil och ställning inom och utom Europa.
Nästa ordförande ärver en kommission som har som en huvuduppgift att återställa förtroendet bland människorna i EU för vad den gör och hur den gör det. Det har funnits ansatser till reform på ett antal områden under Romano Prodis ordförandeskap. Jag hoppas dock att nästa ordförande kommer att vara djärv och reformera kommissionen och dess arbete på ett sätt som verkligen motsvarar EU-medborgarnas förväntningar. Jag hoppas att nästa ordförande kommer att göra bekämpning av bedrägeri, slöseri och administrativa missförhållanden till en prioritering för sin ämbetsperiod. Jag uppmuntras mycket av det ni sade tidigare om valuta för pengarna på detta område. Det rör sig om frågor som fortfarande kastar en alltför lång skugga över EU. Vi vill se EU:s kodex för god förvaltningssed göras bindande för alla EU:s institutioner och tjänstemän. Vi vill se ett starkare skydd för personer som anmäler missförhållanden. OLAF bör göras helt oberoende, med egen personal och budget, och EU behöver en kommissionär med ensamt ansvar för budgetkontroll, så att denna person kan se till att redovisningen sköts riktigt och att bedrägerier bekämpas effektivt.
Som ni gjorde klart i ert tidigare yttrande, herr Barroso, är konkurrens och företagande livsviktiga för EU:s ekonomiska framtid. Lissabonprocessen lyckas inte – vilket även kommissionen medger – göra de framsteg som ni förutspådde när ni ledde densamma. Jag gratulerar er till den roll ni då spelade. Er framtida roll – som jag hoppas kommer att bli bekräftad i morgon – blir att se till att man i direktiv tar full hänsyn till EU:s mångfald samt förhållandena i enskilda regioner och branscher. Vi anser på det bestämdaste att alla nya EU-förslag, däribland parlamentets ändringsförslag, bör innefatta konsekvensbedömningar och prislappar.
Jag vill se nästa ordförande arbeta konstruktivt med Förenta staterna för att fullständigt återställa unionens utmärkta förbindelser med dem. Vi känner alla till meningsskiljaktigheterna om Irak, men de bör nu läggas bakom oss. Jag tror att ni är det slags person som kommer att kunna lyckas med det. Jag vill se en öppen och konstruktiv dialog över Atlanten, befriad från den anti-amerikanska retorik som vi, tyvärr, hör alltför ofta här i kammaren.
Om kammaren stöder er kandidatur i morgon, som jag hoppas att den kommer att göra, har ni ett enastående tillfälle att uppfylla ett tänkespråk som ofta hördes i mitt land under Europavalet: EU bör göra mindre men göra det bättre.
– Herr talman, herr Barroso! Vår ordförande Martin Schulz har redan sagt att Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet inte förrän nu skapar sig sin uppfattning, eftersom detta görs mot bakgrund av fakta och inte av fördomar. Jag kan dock inte dölja det faktum att det finns ett antal ytterst viktiga punkter och att det sannerligen finns en hel del misstro och kritik som jag tydligt skulle vilja understryka här och nu.
Den första punkten, som ni personligen inte kan göra någonting åt, är hela uttagningsprocessen. Denna process har nu kastat sin skugga över er, och vi har redan gjort klart att en process där ett specifikt namn som inte alls nämns i början dyker upp efter att så många namn har nämnts enligt vår uppfattning inte utgör en acceptabel uttagningsprocess. Kanske kan ni med stöd av era erfarenheter från de senaste veckorna hjälpa oss att slutligen framkalla en annan attityd i förhållandet mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen, i synnerhet med tanke på och i samband med den nya konstitutionen. Detta förhållande har under de senaste månaderna skakats om av just detta uttagningsförfarande.
För det andra kommer min kollega Jan Marinus Wiersma att tala om utrikespolitik, men ni lyckades vid utfrågningen, herr Barroso, inte övertyga oss om ert uppträdande i samband med Irakkriget. Jag bryr mig inte om det som har varit, men om framtiden. Hur kommer eller skulle ni agera i en liknande situation? Skulle ni tillåta att saker och ting fick pågå på ett liknande sätt så att olika regeringschefer fick agera som de gjorde i detta fall utan att vänta på kommissionens eller rådets samordning? Hur tänker ni förhindra att vi återigen blint följer Förenta staternas beslut, beslut som dessutom fattats med falska dokument som grund? Den verkligt avgörande frågan är dock – och även på denna punkt har ert svar hittills varit helt otillfredsställande – vilken europeisk social modell ni står för. Ni påstår att ni står för en sådan. Ni betonar betydelsen av offentliga tjänster. Ni har inte sagt att ni förordar ramdirektiv, ni har inte sagt att offentliga tjänster i dagens Europa bör skyddas, utvidgas och stärkas med hänsyn till allmänintresset. Vad ni menar med ett socialt Europa motsvarar inte våra förväntningar. Det samma gäller arbetsmarknaden. Många i dagens Europa fruktar att arbetstillfällen går förlorade när företag flyttar till andra delar av världen. Vad kommer ni att göra för att se till att nya arbetstillfällen skapas, att dessa jobb finns kvar och att vi får ett konkurrenskraftigt men samtidigt socialt Europa?
Avslutningsvis blev vi mycket besvikna när ni avgick som premiärminister direkt efter att ni blivit nominerad, som om ni redan hade blivit vald. Ni har sagt att 50 procent plus en röst skulle räcka för er. Om det räcker för er kanske ni ibland får 50 procent minus en röst till stöd för era förslag i denna kammare, vilket skulle vara synd. Jag vet inte om ni kommer att bli vald i morgon, men det är mycket troligt. Ni måste förbereda er på att vi i Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att vara rättvisa, men att det kommer att förekomma allvarliga meningsutbyten om detta sociala Europa. Om ni inte visar er mer positivt inställd till detta ”sociala Europa” kommer det att bli allvarliga kontroverser. Jag önskar er dock lycka till i det meningsutbyte som kommer att uppstå med vår grupp om ni blir vald.
– Herr ordförandekandidat! Om denna kammare ger sitt godkännande och ni blir vald i morgon så kommer ni att bli kommissionens nästa ordförande vid en tid som är avgörande för unionens framtid och för den europeiska integrationen.
Vi står under de kommande fem åren inför två stora frågor. Den första gäller vilket sorts Europa vi vill ha. Vill vi att Europa skall fortsätta att bara vara ett frihandelsområde som i huvudsak grundar sig på de samlade nationella angelägenheterna, eller vill vi bygga upp en verkligt politisk union som blir ett projekt vi alla har del i, och som väger tungt ute i världen? Det är frågan vi måste ställa oss själva.
Jag är övertygad om att våra medborgare förväntar sig att vi skall bygga en sådan politisk union. I en allt öppnare värld vill de ha ett Europa med större närvaro och högre kvalitet. Våra medborgare vill att Europa skall kunna skapa tillväxt och sysselsättning och på det sättet skydda deras sociala modell. De vill att Europa skall ha en egen forsknings- och utvecklingspolitik, likvärdig med Förenta staternas. De vill att Europa skall garantera deras säkerhet. De vill att Europa skall vara ett föredöme i miljöfrågor. De längtar efter att Europa skall göra ett bättre jobb när det gäller att utveckla deras identiteter, olikheter, språk, kulturer och värderingar. Slutligen vill våra medborgare att Europa skall spela en betydelsefull roll ute i världen eftersom de vet att Europas existens har betydelse för hur jämvikten i världen ser ut.
Den politiska union som vi så gärna vill se kommer bara att kunna existera om det finns en konsekvent budget som står i rimlig proportion till dess nya strävan. Det, herr ordförandekandidat, kommer att bli ett mycket tydligt mått på den nya kommissionens engagemang för Europa. Kommer ni att träda tillbaka för den naiva och begränsande synen hos en del medlemsstater, eller kommer ni att klara av att övertyga dem om att en avsevärd ökning av budgeten är absolut avgörande?
Den andra frågan gäller uppbyggnaden av en verklig europeisk demokrati utan vilken det inte kan bli någon politisk union. Europa kan inte längre bara vara till för initierade, regeringar och experter. Europas folk, medborgarna, vill inte längre att beslut skall fattas utan dem. De har ett behov av att förstå, bli informerade, involveras och veta hur de kan påverka sitt eget öde. Jag tänker då till exempel på det beslut kommissionen måste fatta beträffande inledandet av framtida anslutningsförhandlingar. Denna avgörande fråga inverkar på själva Europas karaktär, och vi måste därför öppna de vanligtvis stängda dörrarna och hålla en verklig debatt.
Herr ordförandekandidat! Frågorna som står på spel är liksom förväntningarna enorma och det är bråttom, för Europas folk kommer att uppmanas att rösta om den europeiska konstitutionen inom de kommande två åren. Vi får inte, och kan inte, gör dem besvikna längre. Det är vår plikt och vårt ansvar. Därför kommer vi, om vårt parlament beslutar sig för att ge er sitt förtroende, be er om att låta dessa två meddelanden ljuda högt och tydligt: Politisk enighet är av största betydelse för Europa, och genom demokrati kommer våra medborgare slutligen att hitta sin egen plats.
– Herr talman! Gratulationer till er utnämning. Herr Barroso, jag ber er, ge katalanerna en chans att rösta ”ja” till den europeiska konstitutionen. Det katalanska folket har inte erkänts av Spanien. Vårt språk är inte officiellt i den spanska staten, och den staten erkänner inte vår rätt till självbestämmande. Vi är europeiska självstyrelseivrare: vi vill se samma grad av självstyre för de katalanska områdena som Portugal har inom EU.
Medan vi väntar på att våra rättigheter skall erkännas skulle vi dock kunna rösta för den europeiska konstitutionen, om det katalanska språket erkändes officiellt. Om inte, hur skulle vi kunna rösta för en text som varken erkänner de statslösa nationerna – de katalanska områdena, i vårt fall – eller ger officiell status åt ett språk såsom katalanska, som talas av 10 miljoner människor? Vi skulle vilja se ett EU som utgörs av alla sina faktiska folk, ett EU som är jämlikt i fråga om rättigheter, även nationella rättigheter för statslösa nationer, ett EU som är helt demokratiskt eller, som vi säger på katalanska: ...
– Jag skulle vilja påpeka för kammaren att ledamoten har utnyttjat sin rätt enligt bestämmelse 138 i arbetsordningen att använda valfritt officiellt språk. Engelska är ett officiellt språk, och han har valt att använda detta blandat med fraser på katalanska som inte kunde översättas eller förstås av resten av kammaren och därför inte kommer att tas upp i protokollet.
Resultaten och den dåliga uppslutningen till valet till Europaparlamentet nyligen visade att det finns ett enormt missnöje med och avståndstagande från den gemenskapspolitik och de steg mot integrering som innefattas i den europeiska konstitutionen. Ingen vill erkänna att man ställd inför en ekonomisk och social situation som ständigt förvärras fortsätter att driva en likgiltighetspolitik, blundar för höga nivåer av arbetslöshet, fattigdom och social uteslutning, samt en ökning av den sociala ojämlikheten, och slår dövörat till när det gäller protesterna från de arbetstagare som hotas av multinationella företags omlokaliseringar och omstruktureringar. Vi kan inte ignorera situationen i Mellanöstern, i Irak och Palestina, och följderna av ett absurt, olagligt och orättvist krig. Inte heller kan vi fortsätta att driva en följa John-politik i kölvattnet av Bushadministrationens amerikanska imperialism, eller hålla fast vid en tvetydig attityd gentemot Ariel Sharon och dennes statsterrorism. Vi kan inte acceptera att kandidaten till posten som ordförande för kommissionen, José Manuel Durão Barroso, talar om för oss att vi kan förvänta oss mer av samma vara. Detta trots att vi nu har tio ytterligare medlemsstater som befinner sig i en svår ekonomisk och social situation, vilket innebär att vi borde prioritera sociala frågor, och en grundlig granskning av vår ekonomipolitik och socialpolitik, och ägna särskild uppmärksamhet åt den nya budgetplanen och åt en betydande förstärkning av denna. Det recept som han föreskriver grundar sig alltjämt på Lissabonstrategin, men de enda beslut som fattats där som har framkallat en positiv reaktion har gällt avreglering och privatisering. Det är oacceptabelt att fokus under förevändning av det man kallar konkurrens skall riktas mot flexibla och otrygga anställningsformer, en minskning av lönekostnaderna, återhållsamhet när det gäller löner, angrepp på den offentliga tjänstesektorn, kort och gott mot ekonomiska och finansiella gruppers nyliberala dagordning. Man hade i stället kunnat fokusera på boende- och arbetsförhållanden, en hållbar utveckling, större ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, högkvalitativa jobb där arbetstagarnas rättigheter tillgodoses, och på återupprättande av offentliga och sociala investeringar, i synnerhet när det gäller järnvägar, vårdtjänster, miljö, utbildning och forskning. Detta kräver en översyn av den ekonomiska och monetära politiken, ett stopp för avregleringen, och en översyn av stabilitetspakten, annars kan vi inte bekämpa fattigdomen och garantera social integration och en hög livskvalitet för hela befolkningen. Detta innebär att vi måste återvända till kommissionens uppdrag inom Världshandelsorganisationen att skydda den rättvisa handeln, livsmedelssuveräniteten, det europeiska näringslivet och arbetstillfällen i särskilt sårbara områden, och speciellt i särskilt känsliga traditionella sektorer så som textilindustrin, glastillverkningsindustrin, utvinningsindustrin och skeppsbyggnadsindustrin. Detta inbegriper att se till att arbetstagarna behandlas med respekt, vidta åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter, och placera välfärd, social utveckling, en förstärkt demokrati, samarbete och fred i centrum för beslutsfattandet när det gäller gemenskapens politik. Det är därför vi skall rösta mot José Manuel Durão Barroso i morgon, vilket även kommer att representera en röst mot den politik han har lagt fram för oss här.
– Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Efter att Bernat Joan i Marítalat nysssade talmannen att katalanska inte var ett av institutionernas officiella språk. Jag anser inte att detta stämmer. Katalanska är faktiskt ett officiellt språk även om det inte är ett av våra arbetsspråk.
Eftersom så är fallet ber jag om överseende med den ledamot som uttalade ett par meningar på katalanska, eftersom jag själv talade latin i denna kammare under den diskussion då man beslutade att katalanska skulle vara ett officiellt språk. Latin är vare sig ett officiellt språk eller ett arbetsspråk, men mina ord fanns likväl med på latin i protokollet.
Talmannen hade faktiskt rätt i att katalanska, i likhet med sorbiska, ett språk som talas i närheten av min valkrets i Berlin, inte är ett officiellt språk; det är vare sig ett officiellt språk eller ett arbetsspråk inom Europeiska unionen. Vi kan dock arbeta för att göra minoritetsspråk till officiella språk så länge vi tillhandahåller de nödvändiga resurserna.
Hans-Gert Poettering skulle vara villig att gå med på att göra dialekten i min hemstad Berlin till ett officiellt språk. Det tackar jag så mycket för.
– Mina damer och herrar! När han hamnade i en korseld av frågor från vår politiska grupp visade sig José Manuel Barosso vara en erfaren och rutinerad politiker, och vi beslutade oss för att stödja hans kandidatur, särskilt eftersom Barosso talade om Europeiska unionen som en union av nationer. Barosso undvek dock diplomatiskt att svara på en fråga om hans inställning till framtida förbindelser med Ryssland. Jag skulle vilja understryka att det utgör ett betydelsefullt mål på det internationella planet att erhålla ett internationellt erkännande och fördömande av ockupationen av de baltiska staterna, inklusive Lettland, i synnerhet från Ryssland så som Sovjetunionens arvtagare. Detta skulle utan tvekan göra att förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, och också med Europeiska kommissionen, blev mindre hycklande – så att man inte talar om vodka och kaviar på kvällen och sedan påföljande morgon får reda på att Ryssland har förbjudit import av livsmedel från Europeiska unionen. Ett erkännande av hur verkligheten ser ut skulle bilda en bra grund för ett verkligt konstruktivt samarbete i framtiden. När det gäller de ekonomiska aspekterna vill jag betona att en större andel av resurserna vid upprättandet av budgeten bör satsas på att utveckla de nya medlemsstaternas ekonomi – även genom medel från strukturfonderna – eftersom skillnaderna mellan de gamla och nya medlemsstaterna fortfarande är för stora. Både skattepåtryckningsmedel, vilket ligger inom medlemsstaternas befogenheter, och strukturfonder när det gäller infrastrukturen, bekämpning av fattigdom och stöd till ekonomisk utveckling bör användas för att snabba upp utvecklingen. Vi sätter stort hopp, herr Barosso, till er kreativa taktik när det gäller dessa viktiga frågor. Tack skall ni ha.
Först och främst vill jag berömma Portugal och gratulera er till ert fotbollslag. Det råder ingen tvekan om att era spelare var de bästa i Europamästerskapet 2004. Men de vann inte i alla fall. Dessvärre är ni för närvarande inte den bästa spelaren i det politiska spelet, men ni kommer att vinna i alla fall. Vi vet alla att det är en orättvis värld.
Frågan är dock vad ni, herr kommande ordförande, om ni vinner kommer att göra av segern? Man kan ju alltid hoppas. Jag tror att den avgörande frågan jag måste ställa er är hur ni skall kunna minska den stora trovärdighetsklyftan mellan hur många människor uppfattar det politiska Europa och vad som faktiskt händer här.
Vi vill verkligen ha ett gemensamt Europa, men det fungerar inte. Vi ser det på valresultatet. Vi ser det på ovilligheten att lämna de nödvändiga ekonomiska bidragen. Jag anser att ert huvudsakliga tillvägagångssätt borde vara att verkligen anstränga er för att förmedla att vi slösar bort alldeles för mycket här, att vi med ett nödvändigt mått av effektivitet skulle kunna halvera utgifterna och ofta uppnå mer, och att vi särskilt när det gäller öppenhet skulle kunna lära av det land ni så gärna pratar om, Förenta staterna med sin lag om informationsfrihet. För en sak lär vi oss väldigt snabbt här – utan öppenhet finns det ingen demokrati. Därför hoppas jag att vi efter er ämbetstid återigen kommer att kunna säga: ”Heja Portugal!”
Dr Durão Barroso! Liksom era andra tal här i kammaren förmedlade ert budskap i dag friskt hopp. I ert tal berörde ni frågor som terrorism, miljöförsämring, den åldrande befolkningen, regionala och sociala obalanser, problemet med långtidsarbetslöshet, folks likgiltighet för EU-projektet liksom frågor som har att göra med godkännandet av det konstitutionella fördraget och Lissabonstrategin. Ni anspelade också på svagheten i vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom att inte ta upp den, och ni var klok nog att nämna de allvarliga problem som vi kommer att behöva ta itu med i ett mångsidigt och komplext EU med 25 och så småningom 27 eller 28 medlemmar. Mot denna bakgrund är det mycket viktigt att hålla liv i idén att det trots alla dessa utmaningar är möjligt att uppnå samförstånd, etablera en dialog och bygga broar, att göra detta utan dogmer eller fördomar och samtidigt göra det möjligt för alla – rika som fattiga, stora som små, nya som gamla – att hjälpa till med att utforma relevanta parametrar och mål för EU. Vi behöver helt enkelt en kommission i Delors-stil, en kommission med ledarskap och ambitioner, men också en effektiv kommission.
Dr Durão Barroso! Svaga människor går aldrig till historien; det har de aldrig gjort. Jag känner till era förtjänster, er kapacitet och er beslutsamhet, liksom ert sunda förnuft och er återhållsamhet. I kombination med er ungdom och kärlek till parlamentsdebatter är jag övertygad om att er mandatperiod kommer att inleda en ny era i EU och ett nytt partnerskap mellan parlamentet och kommissionen – vilket är avgörande om unionen skall kunna gå framåt, fortsätta att utvecklas och hävda sig själv. Därför har jag en fråga till er: Jag skulle vilja att ni mer ingående redovisade era idéer om en förbindelse mellan en stark kommission och Europaparlamentet, som vi också vill se stärkas.
– Jag beklagar förvirringen, fru talman, men det är en hel del nytt folk i det nya parlamentet. Jag vill gratulera er till att ni blev vald till vice talman och att ni omgående kunde agera talman i dagens viktiga debatt. Herr Barroso! Jag vill koncentrera mig på en fråga, nämligen utrikes- och säkerhetspolitiken. Ordföranden för min grupp har redan lagt fram en rad frågor för er, och detta var en av dem. Enligt vår mening kan framtidens europeiska kommission ge ett viktigt bidrag till den vidare utvecklingen av en stark och egen utrikespolitik för EU. Detta kan åstadkommas genom att kommissionens och rådets befogenheter slås samman, och sedan kan naturligtvis den höge representanten och kommissionens ordförande spela en viktig roll. Vi vill ha en mer ambitiös europeisk union, och säkerhetspolitiken är en viktig del i det. Som vi ser det får den aldrig bli en kopia av den amerikanska modellen, en modell som vi vill beskriva som militär överhöghet. Enligt vårt sätt att se på saken representerar de europeiska länderna en annan tradition, och vi förordar en brett baserad säkerhetspolitik med företräde för civila medel. Militära medel skall alltid vara den sista utvägen och endast utnyttjas på grundval av beslut som fattats av Europeiska unionen. När det gäller den bredare säkerhetspolitiken vill vi förespråka utveckling, stöd till utvecklingsländerna, rättvis handel och en strävan efter att inte bara inrikta sig på osäkerheten utan också på dess orsaker. I våra ögon är konfliktförebyggande ett lika centralt begrepp som multilateralism. EU måste därför våga göra egna val, oavsett om det handlar om Kyoto, Internationella brottmålsdomstolen eller kärnvapenspridningen. Om det över huvud taget är möjligt måste detta ske i samarbete med Förenta staterna. Vi underskattar inte värdet av verkligt samarbete, men om det inte finns några andra val måste vi agera på egen hand. Jag kommer nu fram till vad som kan kallas debattens kärna, något som fortfarande är en levande fråga för oss i Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet: kommissionens ordförandekandidat har inte övertygat oss om att han också tänker sig en liknande självständig roll för Europeiska unionen. En förkrossande majoritet i Socialdemokratiska gruppen var emot kriget i Irak. Senare kom det fram att den resolution som rättfärdigade kriget byggde på misstag eller ofullständig information om Iraks massförstörelsevapen eller Iraks samröre med al-Qaida och andra terroristgrupper. Vi kan fortfarande läsa mycket om detta, i dagstidningarna bland annat. Det saknades också ett FN-mandat, vilket vi ansåg var viktigt. Det har sedan dess blivit uppenbart att det krävdes stor möda för att få Irak att foga sig. Vi har också sagt vad som har behövt sägas om detta under det senaste halvåret. Som Portugals premiärminister spelade José Manuel Barroso en viktig roll genom att anordna och stå som värd för ett toppmöte på Azorerna. Därmed gav han oss intrycket att han identifierade sig med amerikanernas synsätt, som vi uppfattar som unilateralt. Inte en enda gång sedan dess har han tagit avstånd från detta. Frågan är om han – om han ställdes inför samma beslut – skulle reagera på samma sätt igen och om detta är hans centrala och grundläggande övertygelse. Hela frågan blir allt viktigare för Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och kommer att vara central i de överläggningar som vi kommer att avsluta i kväll. I dialogen med Socialdemokratiska gruppen uppmärksammade Barroso de andra premiärministrar i EU som har stöttat den amerikanska politiken. När en kandidat skall bedömas är det självklart relevant att veta vilken politik den aktuella politikern tidigare fört – men ingen av hans tidigare premiärministerkolleger ställer upp som Europeiska kommissionens ordförandekandidat. Jag hoppas att han förstår att vi vill ha en ordförande som åtminstone kan känna empati med våra uppfattningar om en säkerhetspolitik för Europeiska unionen.
– Fru talman! Även jag vill gratulera er till utnämningen till vice talman i parlamentet. Herr Barroso! Ni kandiderar till posten som kommissionens ordförande, och skulle ni inta den positionen blir ni ordförande i ett besvärligt läge. I valet till Europaparlamentet stannade över hälften av väljarna hemma, och en del av dem som gick till valurnorna röstade för EU-kritiska eller EU-fientliga partier. Vad väljarna talar om för oss – för parlamentet, rådet och kommissionen – är att saker och ting inte kan fortsätta som de gör nu. Europeiska unionen kan inte gå vidare om den fortsätter på samma sätt som i dag. Det finns en stor förtroendekris, och det sista vi kan tillåta oss själva är att fortsätta som förut. Det är också därför vi är så kritiska till det förfarande som har valts. Detta har absolut ingenting att göra med er personligen, tvärtom: vad som talar till er fördel är det enhälliga stöd ni har fått. Men förfarandet hör inte ihop med den bild som vi i Europa måste förmedla. Det är inte ni som är problemet, men ni skulle kunna visa er vara lösningen. Ni skulle mycket väl kunna medge att saker och ting inte kan fortsätta så här och att vi måste finna ett nytt sätt att arbeta på. Vi måste visa upp en annan bild än den vi just nu förmedlar för världen utanför. Frågan är om ni kommer att fortsätta på samma sätt. Jag skulle i förbigående vilja tillägga att jag inte tror det, delvis med anledning av vad ni har sagt tidigare. Men kommer ni att fortsätta med uppgörelser bakom kulisserna, med beslut som ministrarna fattar inom nätverk som består av gamla vänner som hjälper varandra, eller kommer ni att säga, som folk i allmänhet gör, att ”det faktiskt inte får fortsätta så här”?
En andra fråga är om vi skall lita på era ord eller era handlingar. I det ni nu säger finns det ”något för alla”, och jag kan mycket väl föreställa mig att det fungerar bra för en kandidat. Jag har stor respekt för vad ni gör. Den ekonomiska politik ni driver – eller drev – i Portugal är just vad EU behöver. Jag skiljer mig från föregående talare då jag anser att er utrikespolitik är enastående – just sådana saker behöver vi. Jag hoppas därför att man kan lita mer på era gärningar än på era ord.
Avslutningsvis en sista fråga: ni talade om att få in fler kvinnor i kommissionen, och enligt min mening är det en utmärkt riktlinje. Vad som intresserar mig mest, som nederländsk liberal, är vad ni gör när ett land har en bra kvinnlig kandidat. Talar ni då om för medlemsstaten att det måste bli denna kvinna, att landet mycket väl kan ha utmärkta manliga kandidater men att kvinnan måste få jobbet? Kommer ni att driva igenom detta, även när landet i fråga är EU:s ordförandeland?
– Fru talman! I valen till Europaparlamentet i juni var valdeltagandet mycket lågt och Europaskeptiska partier hade betydande framgångar. Opinionsundersökningar visar att medborgarnas förtroende för EU och dess institutioner sjunker i flertalet medlemsländer. Den europeiska unionens legitimitet undergrävs successivt. Varför är det så?
Det finns två viktiga förklaringar. För det första innebär EU:s utveckling att den politiska makten kommer allt längre bort från medborgarna. För det andra anser medborgarna i allt större utsträckning att EU:s resurser går förlorade i slöseri och korruption. Det nya svenska partiet Junilistan, som jag representerar, har gått till val på båda dessa frågor, och vi har fått ett kraftfullt politiskt mandat att motverka fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel, och att medverka till en effektiv och hederlig användning av de europeiska skattebetalarnas pengar.
Kommissionen måste sluta gå in på ständigt nya områden. Vi vill inte att läkarnas arbetstider skall regleras på EU-nivå. Vi vill inte att jaktpolitiken skall utformas på EU-nivå. Vi vill inte ha en gemensam skatte- eller socialpolitik. Den pågående centraliseringen och byråkratiseringen av den politiska makten är i själva verket ett hot mot Europas framtid. Europas fantastiska ekonomiska, vetenskapliga och sociala framgångar har till stor del uppkommit genom en institutionell konkurrens mellan små politiska enheter om att finna goda lösningar på sådana frågor.
Europas vagga stod i antikens Grekland med dess små statsstater. Norditaliens självständiga statsstater under renässansen, myllret av tyska stater under 1700- och 1800-talet gav storhetstider i Europas historia. Den industriella revolutionen inleddes i ett England med bara något tiotal miljoner invånare.
Junilistan uppmanar kommissionens ordförande att göra den nu påbörjade mandatperioden till en epok av politisk decentralisering och av effektivisering och upprensning av EU:s institutioner.
– Fru talman! Jag skulle vilja gratulera kandidaten, herr Barroso. Ni sade att vi 732 parlamentsledamöter är folkets röst, och sedan sade ni att om vi inte är medlemmar av en grupp kommer vi inte att få stora möjligheter att tala. Detta är högst odemokratiskt.
Jag skulle vilja säga att jag är mycket positiv till vissa delar i ert inlägg, särskilt de som har att göra med kampen mot diskriminering och främjandet av lika möjligheter. Jag hörde också någon säga att rådet inte får vara kommissionens dörrmatta, och att kommissionen och parlamentet inte får vara rådets dörrmatta. För min del är jag angelägen om att se till att Europa inte blir Förenta staternas dörrmatta. Detta är det allra viktigaste, för så har det varit hittills. Vi behöver stärka EU:s politiska roll, precis som vi behöver stärka de kristna värden som enar oss i Europa, och arbeta med de sociala problemen, som i mina ögon är de viktigaste. Vi får inte höra mycket om frågor som rör barndomen och väldigt lite om barn som utnyttjas, våldtas och används som barnsoldater i krig.
Jag kommer därför att välkomna varje insats ni gör för sådana beslut, särskilt på det sociala området.
– Fru talman! Får jag först av allt säga att det är ett nöje att se er sitta på podiet mitt emot mig och gratulera er till valet.
Herr Barroso! Jag lyssnade uppmärksamt till vad ni hade att säga, och jag uppskattar er vision av EU och den roll som kommissionen bör spela. Kommissionen måste vara stark och behöver förnyat blod. Jag tror att ni kommer att kunna ge ett nytt ansikte till denna institution, som inte alltid uppfattas så positivt av EU-medborgarna. De vill informeras om vad kommissionen gör och få våra möjligheter och utmaningar tydligt redovisade.
De kommande fem åren är fyllda av utmaningar. Jag skall bara nämna fyra: godkännandet av konstitutionen, de finansiella riktlinjerna, sysselsättningspolitiken och de rättmätiga frågor som uppstår med anledning av Turkiets anslutning.
En fast uppslutning bakom förslaget till konstitution skulle vara till stor hjälp för medlemsstaterna och deras företrädare, som kommer att få det stora ansvaret att presentera förslaget för sina medborgare med siktet inställt på att vinna deras stöd för konstitutionen. Ett EU som fungerar kan bli ett EU som gör mindre men som gör mycket bättre ifrån sig – ett EU som gör framsteg, som kan hantera sin budget och som spenderar effektivt genom att skaffa de resurser som behövs för EU:s politik. Det skulle vara meningslöst att föreslå riktlinjer utan att först tänka på kostnaden eller att frysa centrala utgiftsposter. Budgeten måste – utan att de gamla medlemsstaterna straffas – ge oss möjlighet att stödja de tio nya medlemsstaterna och bidra till att skapa tillväxtvillkor. Vi räknar med att ni bevarar EU:s regionalpolitik.
Samtidigt kommer Europeiska kommissionen att behöva förnya den ekonomiska politiken. En sådan ekonomisk förnyelse kan inte bygga på oflexibla instrument som låser fast staterna i redovisningens tvångströja eller stänger in europeiska företag i regler som hindrar dem från att utvecklas på världsmarknaden. Vår politik måste kunna anpassas till de aktuella ekonomiska villkorens krav. Om unionen skall bli framgångsrik i detta krävs det att folket ger sitt stöd, och folket vill att det skall bli enklare att förstå vad EU gör. Tyvärr är deras intryck att allt beslutas utan att de rådfrågas. Turkiets medlemskap är ett typexempel. Folk tror att allt har beslutats i förväg. Jag kan inte tro det. Det måste föras en öppen debatt; unionens medborgare vill vara direkt delaktiga.
Jag skulle också vilja att den nya kommissionen uppmärksammade ungdomarna, de dynamiska och optimistiska ungdomar som verkligen är européer. Dagens unga människor är morgondagens Europa. I dag lever vi i en värld där allting förändras mycket snabbt, där den nya generationen är otålig och där konkreta resultat måste synas på kort sikt.
Herr Barroso! Jag önskar er framgång för i morgon, men framför allt för de kommande fem åren i kommissionens ledning. Stå på er gentemot rådet – det är ofta rådet som gör att EU hamnar i ett dödläge. Lita på Europaparlamentet. Parlamentet kommer att vara er allierade om ni kan lotsa er fram med respekt för EU-medborgarnas önskningar.
– Fru talman, mina damer och herrar, herr Durão Barroso! På den långa vägen mot den europeiska integrationen kommer ni till kammaren för att be om att få leda nästa fas.
Ni valde att inleda ert tal med ett lämpligt citat från Jean Monnet, där han talar om det stimulerande i att skapa den överstatliga demokrati som vi nu bygger tillsammans. Jag uppskattar hans mod och djärvhet.
Jag är inte säker på att ni har fått en giftbägare, men ni har tagit ett steg framåt i Agramantes läger – vilket rådet fortfarande är – efter det att flera personer offrades under en debatt inom stängda dörrar. Ni har tagit detta steg och framträder här i dag. Jag tror därför att det är ett viktigt steg och vill framföra några synpunkter på detta. Då vänder jag mig inte bara till er utan också till ledamöterna i koalitionen PPE-DE, eftersom vi är i färd med att införa politiska och konstitutionella nyheter.
Genom att lägga in sitt veto begärde Hans-Gert Poettering upprepade gånger att hans politiska familj i egenskap av den största minoriteten – koalitionen är en minoritet men den största europeiska minoriteten – skall ha rätt att föreslå en kandidat. Ni uppnådde det. Nu är vi i en annan politisk fas. Nu måste ni vinna en majoritet i det här parlamentet, och det är den uppgiften ni tar er an nu.
Jag måste säga er att vi fullgör ett viktigt uppdrag och – för att uttrycka det i ordalag som vi iberer förstår: i dag ber ni oss om en möjlighet. Återstår att se om ni förtjänar den eller om ni kommer att få den. Men låt mig ändå framföra några av de reservationer som vi socialister har och som jag har offentliggjort och diskuterat med några gemensamma vänner.
För det första leder ni ett socialdemokratiskt parti som först ingick i den liberala gruppen och sedan PPE-DE-gruppen här i kammaren. Ni har aldrig knackat på hos Socialdemokratiska gruppen – som är socialdemokratisk. Jag försvarar ingen ”copyright”, men ni förstår säkert att det här skapar viss förvirring. Ni nämnde också helt kort Lissabonstrategin, som godkändes i maj 2000 under det portugisiska ordförandeskapet, med António Guterres som ordförande. Ni håller säkert med mig om att den stora frågan nu är hur Lissabonstrategin skall tolkas, med tanke på vad som har hänt i Portugal och med tanke på vad Jan Peter Balkenende sade i förmiddags.
Vi vill ha en mycket konkurrenskraftig ekonomi med teknisk utveckling, men vi vill också ha sammanhållning samt försvara och modernisera vår sociala modell. I det avseendet är vi inte överens, med hänsyn till vad ni har gjort i Portugal.
Enligt mitt sätt att se på saken framträder ni i dag för att be oss om en möjlighet, och vi socialister kommer att diskutera i dag om det är lämpligt att ge er en sådan möjlighet. Processen kommer hur som helst inte att avslutas i dag. Ni kommer att fortsätta att vara en kandidat tills vi får ett förslag till en ny kommission, tills alla utfrågningar av samtliga kommissionärer har genomförts och tills ett program har lagts fram för parlamentet tillsammans med en installationsdebatt i oktober. Det är så det fungerar.
Kanske kommer ni att få möjligheten. Men ni måste också kunna bygga en majoritet, och Socialdemokratiska gruppen är absolut avgörande för en majoritet.
– Fru talman! Jag vill börja med att gratulera er till utnämningen. Mina damer och herrar, herr ordförandekandidat! I slutet av juni blev folket i Polen och medlemmarna i vårt parti mycket glada när vi fick veta att ni, herr Barroso, hade gått med på att ställa upp som kandidat till befattningen som Europeiska kommissionens ordförande. Vi är glada att ni är med oss i kammaren i dag och att vi får möjligheten att rösta på er.
I Europaparlamentet företräder jag Polen och mina väljare. Och i Polen representerar jag en grupp med flera hundratusen i första hand små och medelstora företag, som vice ordförande i den nationella handelskammaren, en befattning som jag har haft sedan en viss tid. Under årens lopp har det pågått många diskussioner bland företagare i Polen och i Europa om hur en handels- och industrikammare arbetar. Antingen arbetar de på frivillig eller också på obligatorisk basis, och de kräver en mer betydelsefull roll inom statens och ekonomins struktur. I Lissabonstrategin uppmanas Europeiska unionen att öka sin konkurrenskraft. Unionen manas att utnyttja alla tillgängliga resurser för detta syfte. Särskilt relevant är detta i konkurrensen med Förenta staternas ekonomi, där företagssammanslutningar är mycket viktiga och får det stöd de behöver.
Vi anser att handels- och industrikamrarna är tillgångar som skulle kunna utnyttjas bättre. De har varit etablerade i Europa ända sedan Napoleons tid. Jag vill därför be er, herr Barroso, att visa särskilt intresse för det här området under er mandatperiod. Jag hoppas också att ni, i den mån ni har möjlighet, ser till att EU:s institutioner ger handels- och industrikamrarna ökade resurser och fler uppgifter. Kamrarna kan då spela sin rättmätiga roll som mottagare av EU-medel och därmed få förmågan att fullgöra uppgifterna i Lissabonstrategin.
Vi önskar er all framgång på samtliga områden i er nya roll, herr Barroso. Vi litar på att ni kommer att visa särskild uppmärksamhet för de institutioner som sammanför entreprenörer. Slutligen: om ni skulle få höra klagomål på att det saknas piloter, kom då ihåg att det finns utmärkta navigatörer i Polen.
– Fru talman, herr Durão Barroso! Jag vill börja med att gratulera José Manuel Barroso till innehållet i eftermiddagens meddelande, och jag vill uttrycka min tillfredsställelse över det faktum att han är den kandidat som föreslås som ordförande för Europeiska kommissionen.
Som ni så riktigt har framställt det är inte detta något vanligt tillfälle; detta är inte normala omständigheter, och det är inte någon vanlig kommission ni kommer att leda under de kommande åren. Det finns åtminstone tre skäl till varför situationen just nu är så ovanlig.
Det första skälet är utvidgningen – jag är inte säker på att vi till fullo inser att detta blir den första kommissionen efter utvidgningen. Det andra skälet är att för fem år sedan, när den föregående kommissionens mandat inleddes, hade ännu inte de fruktansvärda terrorattackerna den 11 september och den 11 mars i Madrid inträffat. Det tredje skälet är att vi dessutom har sett ett minskat deltagande i Europavalet.
På grund av just dessa tre skäl borde vi kanske, för att uttrycka det vardagligt, ta en rast på vår färd. Men det gives inga raster i politiken, och Europeiska unionen kan inte ta rast eller stanna. Då måste denna rast i stället ersättas av ännu mer djupgående reflektioner, vilka samtidigt låter oss sikta högre än någonsin när det gäller Europeiska unionens framtid.
Jag tror att vi i eftermiddag hittat en lösning som vi alla är överens om: vi har alla sagt att vi måste stärka de europeiska institutionerna, och vi har alla i synnerhet betonat att kommissionen måste stärkas. Detta är vi eniga om. Frågan är nu hur vi kan stärka kommissionen ytterligare. Ni har också framställt det mycket väl – det är inte en fråga om att kommissionen skall ha mycket makt, utan om att den skall ha förmågan att styra, vägleda, organisera och fastställa prioriteringar.
För mig kvarstår två av de huvudfrågor ni lyft fram under eftermiddagen: för det första att kommissionen framför allt måste kunna styra, vägleda och organisera arbetet bland ministrarna från de länder som utgör unionen, och för det andra att Europeiska unionen inte kan ha någon utrikespolitik om vi inte först har en stabil inrikespolitik som kan hantera de gemensamma problem som vi européer delar.
Frågan inför morgondagen blir därför: Hur skall vi stärka kommissionen? Genom att stärka eller stjälpa kommissionens ordförande genom vår omröstning? Jag är säker på att kommissionen endast kan stärkas om kommissionens ordförande kan räkna med hela kammarens fulla stöd, och därför vill jag, när vi går till omröstning i morgon om utnämningen av denna kandidat, uppmana er att tänka högre och längre än personliga hänsyn och ideologiska frågor, och framför allt värna om den institutionella stabiliteten.
– Herr ordförandekandidat! Under frågestunden inför Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet svarade ni på min fråga om utrikespolitiken och i synnerhet om de omständigheter som fick er att stödja beslutet till förmån för en unilateral intervention i Irak. Ni sade att ni, eftersom ni var politiker och inte teknokrat, hade varit tvungen att uttala er och ta ställning vid den tidpunkten.
Detta innebär att ni med er kandidatur vill bidra till att politisera det politiska livet i Europa. Ni har hela tiden, även i dag, starkt framhållit detta begrepp. Ändå var det tyvärr inte det resonemanget som motiverade regeringarna att nominera er, eftersom politiken, som ni väl vet, förutsätter utvecklandet av en dialektik, där medborgarna får möjlighet att förstå alla alternativ och att bilda sig en uppfattning om skillnaderna mellan olika ställningstaganden, i synnerhet när det gäller så grundläggande frågor som krig och fred. Detta är också skälet till varför många i de yngre generationerna avstod från att gå och rösta, eftersom de inte riktigt kunde förstå vilka politiska alternativ som erbjöds dem.
Den fråga jag vill ta upp med er i dag är emellertid en annan, om än precis lika viktig. Ni är säkert medveten om att Europaparlamentet den 22 april i år antog en resolution om risken för kränkning av informationsfriheten i Europeiska unionen, i synnerhet i Italien. Efter den omröstningen har vi sett en fortgående trend mot koncentration av medier i Frankrike och i de anslutande länderna, medan man i Italien har antagit en lag om intressekonflikter som ger premiärministern kontrollen över TV-stationerna. Europaparlamentet hoppades i stället på införandet av rättsliga instrument som skulle kunna hindra politiska makthavare eller kandidater från att ha direkta intressen i informationssektorn. Vi fick dessutom för bara några dagar sedan de fruktansvärda nyheterna om att två journalister har dödats i Ryssland, och ni vet hur allvarligt vi ser på frågan om pressfriheten i de länder med vilka vi har internationella förbindelser.
Jag har därför en mycket specifik fråga till er, herr Barroso, och jag hoppas att ert svar blir lika tydligt. Har ni för avsikt att efterkomma Europaparlamentets begäran, det vill säga ta itu med att utarbeta ett utkast till direktiv om skydd för mediernas pluralism? Eftersom ni har sagt att ni vill ge kommissionen vikt, prestige och självständighet gentemot rådet och i partnerskap med parlamentet, tror ni att ni kan göra detta åtagande här och nu? Om ni får ett positivt gensvar från kammaren i morgon, kommer denna fråga med i det program ni lägger fram i oktober?
– Fru talman, herr ordförandekandidat till kommissionen, mina damer och herrar! Vad är det som står på spel vid morgondagens omröstning? Som många redan har sagt gäller morgondagen vår tillit. Det är en förtroendeomröstning. Har vi förtroende för att rådets kandidat kommer att klara de uppgifter som ligger framför oss under de kommande fem åren? Litar vi på att han kommer att spela sin roll som fördragens väktare i den ständiga dragkampen mellan rådet, parlamentet och kommissionen? Jag vill högt och tydligt förklara att jag litar på kandidaten, och jag är säker på att majoriteten i kammaren kommer att kunna ha samma berättigade förtroende för honom.
Samtidigt vill jag dock påpeka att frågan också gäller att detta förtroende inte får missbrukas. Klarar kandidaten av att bibehålla sitt oberoende när det gäller att sätta samman arbetslaget? Jag anser det inte acceptabelt att det finns och har funnits medlemsstater som godkänt er, herr Barroso, med villkoren att vissa av deras önskemål uppfylls när det gäller tilldelningen av kommissionsportföljer, men jag är övertygad om att ni är tillräckligt självständig för att inte låta detta hända utan vidare. Det har ni tydligt förklarat i dag.
Vi inleder nu en period då vi inte längre kommer att sitta i en permanent regeringskonferens utan blir tvungna att politiskt väcka liv i vår idé om Europa. Under de kommande månaderna måste vi naturligtvis sätta samman arbetsprogrammet tillsammans. I detta sammanhang hoppas jag att ni och Europaparlamentet kommer att ha ett nära samarbete, och även på denna punkt är jag övertygad om att ni kommer att bringa samarbetet till framgång, eftersom vi har en mängd frågor som vi måste besvara gemensamt.
Subsidiariteten: Hur skall vi förverkliga detta koncept, hur kan vi se till att regler skapas enbart på de områden som verkligen gäller hela unionen och att medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna kan fortsätta att agera som de anser lämpligt på alla andra områden? Hur kan vi bidra till att göra unionen mer konkurrenskraftig? Även här vill jag be er att ni, när ni är på plats i kommissionen, funderar över om det inte finns några förslag från den förra kommissionen som förtjänar att återkallas. Kemikaliepolitiken, till exempel. Den passar inte ihop med Lissabonprocessen för ”ökad konkurrenskraft” och behöver sannerligen tänkas om. Jag kan nämna budgetförordningen. Vi lider av att inte längre klara av det som lagstiftarna, parlamentet och rådet, beslutar om i budgeten på grund av att budgetförordningen, kommissionen, lägger så mycket hinder i vägen i administrationen att lagstiftarnas intentioner inte längre kan följas. Vi hoppas på er när det gäller initiativ på detta område, och jag hoppas därför att ni inte kommer att missbruka detta förtroende, utan att vi tillsammans skall kunna se till att Europeiska unionen gör framsteg under de kommande fem åren och därmed om fem år också kommer att ha återvunnit medborgarnas förtroende.
– Herr premiärminister! Det är det ingen som kallat er ännu. Det är inte så lätt att veta hur man skall titulera er – herr kandidat, herr ordförandekandidat, herr Barroso ... frågan om er titel gör hela er närvaro här något problematisk och ger anledning till viss förlägenhet.
Ni har sagt till oss ”utnämn mig den här veckan så skall ni få mitt program nästa år”. Det är alltid svårt för en parlamentsledamot att anpassa sig. Jag uppskattar dock er hänvisning till de röstberättigade som inte tog sig till valurnorna. Som ni faktiskt påpekade så företräder vi 450 miljoner människor, men vi valdes bara av 150 miljoner, medan ytterligare 200 miljoner stannade hemma. Vad tänker de i dag, efter 50 år – även om de inte alla har levt så länge? Vad betyder unionen för dem? Det är ett löfte som hållits: vi har skapat fred och demokrati, inrättat en marknad, och många av dem har euro i fickorna.
Ert och vårt problem i dag är att ge framtiden en mening. Jag tror – och många med mig – att den sociala frågan är central. Ni har nämnt den bland många andra. Men om ni inte prioriterar den frågan genom att låta den genomsyra alla teman vi har tagit upp i vår grupp – allmänna tjänster, harmonisering av skatter, sociala rättigheter med mera – kommer det inte bara att råda orättvisa, ojämlikhet och arbetslöshet, utan dessutom kommer våra medborgare, som kunnat dra nytta av de senaste 50 årens framsteg, att ge upp hela idén om Europeiska unionen. Det är er plikt att skriva en ny sida i vår historia. Jag får medge att jag ännu inte är nöjd.
– Herr talman! Som jag tror att de flesta talare håller med om genomgår EU en prövning efter valet till Europaparlamentet. Vi måste visa oss själva värdiga våra medborgares stöd. Vi kommer inte att göra det genom att tala i oändlighet om förfaringssätt eller genom att hålla dunkla institutionella debatter, och inte heller genom utsvävande tal om innebörden av ”EU”.
Nu när det råder enighet om ett konstitutionellt fördrag måste vi fokusera på vad EU gör snarare än på hur EU gör det. Vi måste visa hur EU kan gagna alla våra medborgare, så jag vill se en ordförande för kommissionen som är en handlingens man, inte en man av ord eller eleganta tal.
Den viktigaste prioriteringen – och jag erkänner ert engagemang för detta, herr Barroso – måste vara arbetstillfällen. Vi måste genomföra Wim Koks rekommendationer. Det behövs drivfjädrar för att skapa arbetstillfällen. Det behövs politik som gör att arbete lönar sig, och vi måste satsa pengar på att utbilda och omskola våra arbetstagare, inte på att helt enkelt hålla dem borta från arbetslivet. Vi måste integrera de mest marginaliserade i samhället. EU behöver alla sina medborgare för att blomstra. Vi måste investera i våra människor, för ekonomisk effektivitet är omöjligt utan social rättvisa. Vi måste också stå fast vid kravet på att se till att EU:s lagar verkligen följs i alla medlemsstater.
I den senaste kommissionen gjorde kommissionär Neil Kinnock ett utmärkt arbete med att reformera kommissionens förfaranden. Jag skulle vilja hoppas att ni, herr Barroso, om ni väljs till ordförande, kommer att se till att hans arbete fortsätts och fullföljs, så att vi får en modern, ansvarig kommission som garanterar tillbörlig redbarhet på alla nivåer.
Min bäste José Manuel Barroso! Jag vill hälsa er varmt välkommen på ert eget språk och i en hjärtlig anda som återspeglar alla de år som ni och Portugals socialister varit meningsmotståndare. Det är naturligtvis inte era personliga egenskaper som det gäller här. Jag känner er väl nog för att kunna säga att ni har de egenskaper som krävs för att vara ordförande för kommissionen, och jag är också tillräckligt självständigt sinnad för att säga det rent ut. Det är heller ingen tvekan om att vi är nöjda med att se en landsman på denna post. Först och främst eftersom andra portugisiska medborgare, som kommissionsledamot António Vitorino, skulle kunna vara i denna ställning, men också eftersom vår gemensamma plikt i kammaren – er plikt och vår – är att företräda EU:s medborgares gemensamma intressen. Det som gäller nu är ert politiska program för EU, och när det gäller den saken vill vi göra klart att vi var oense med er som Portugals premiärminister i tre grundläggande och omfattande frågor: för det första kriget i Irak, för det andra översynen av stabilitets- och tillväxtpakten och för det tredje nedtoningen av den sociala dimensionen i Lissabonmålen. Jag vill därför fråga er mycket rakt på sak hur ert program som kommissionens ordförande på dessa tre punkter skiljer sig från era handlingar som premiärminister, på ett sätt som kan motivera att vi ser annorlunda på ert program nu än vi såg på era handlingar då.
– Herr talman, herr Barroso! Vi vet alla att EU står inför enorma utmaningar under denna femårsperiod. Det vi nu mest av allt behöver är ledarskap och skicklighet, och jag vet att José Manuel Barroso företräder just dessa två egenskaper – ledarskap och skicklighet. Valet av honom belyser framför allt också på ett riktigt sätt resultatet av EU-valet mot bakgrund av EU:s demokratiska system. Han företräder dessutom de små medlemsstaterna och de yttre områdena, vilket är en utmärkt signal utåt.
Vi måste dock komma ihåg att vårt arbete – som nu står i rampljuset – måste vara internationellt och inte parti- eller institutionsbaserat. Vi måste också fortsätta processen med att föra unionen närmare medborgarna. Framför allt måste den nya kommissionen göra en ansträngning för att se till att den ekonomiska välfärden ökar, att nya arbeten skapas och att konkurrenskraften stärks, i enlighet med Lissabonstrategin. Det är i dag särskilt viktigt att ta upp frågan om våra medborgares säkerhet och att göra även detta till en del av kommissionens arbete. Vi behöver en stark, men framför allt fungerande union. Med valet av José Manuel Barroso visar parlamentet EU:s medborgare att demokrati fungera i ett utvidgat EU och att unionens institutioner tillsammans kommer att kunna gå framåt.
Herr Barroso! I finsk press har rollen som ordförande för Europeiska kommissionen beskrivits som det tuffaste arbetet i hela Europa och kanske i hela världen. Detta är säkert sant, men jag vet att ni kommer att klara det med den äran. Och jag önskar er all framgång och hoppas att ni kommer att ha gott om tålamod och nya idéer när ni ställs inför de hårda utmaningar som ligger framför oss. Jag är säker på att ni kommer att få kammarens fulla stöd i morgon.
– Herr talman, herr ordförandekandidat för kommissionen, mina damer och herrar! Det är en stor ära för mig som ny parlamentsledamot att få ordet i dag i en sådan viktig debatt i min egenskap av vice ordförande för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.
Herr ordförandekandidat! Det EU ni beskriver är grundat på en balans mellan integration och mellanstatlig dialog, och jag välkomnar och stöder er ståndpunkt. Ni kommer i själva verket att stå vid rodret för ett EU som behöver en politik centrerad på en balans mellan nationella och överstatliga myndigheter och som klarar att ingripa effektivt i multilaterala forum och på platser långt ifrån varandra inom en utvidgad union. Herr Barroso, jag är säker på att ni kommer att kunna förena de små och de stora ländernas intressen och samtidigt bevara den viktiga Medelhavsdimensionen i Europeiska unionens identitet.
Vi uppskattar dessutom er förmåga att förankra integrationsprocessen i vår gemensamma transatlantiska identitet. De intressen vi har gemensamt med vår partner på andra sidan Atlanten, från global säkerhet till ekonomisk politik och Mellanösternpolitik, får inte glömmas bort.
Herr Barroso! Den union ni vill bidra till att befästa är inskriven i den europeiska konstitutionen, och den skulle ha varit det helt och fullt om vi hade tagit med ett ovedersägligt faktum, nämligen att den huvudsakliga enande faktorn ligger i Europas kristna rötter. Detta kommer vi aldrig att tröttna på att framhålla. Europeiska unionen måste emellertid också gå in för att reformera beslutsprocesserna och institutionerna. Ekonomins tillväxt i det globaliserade samhället kräver detta. Den europeiska konstitutionen går redan i denna riktning, men i väntan på medlemsstaternas ratifikationer kan och får vi inte stå stilla och se på.
Parlamentet, rådet och kommissionen antog nyligen ett interinstitutionellt avtal kallat ”Bättre lagstiftning”. När det genomförs helt kommer det bland annat att underlätta dialogen mellan institutionerna och göra den öppnare samt göra det möjligt att undvika meningslös lagstiftning tack vare ett maximalt utnyttjande av alternativa instrument som självreglering och samreglering och tack vare att det fastställs slutgiltiga tidsfrister för medlemsstaternas införlivande av lagstiftningen. Avtalet bör också borga för parlamentets rättigheter.
Herr ordförandekandidat! Jag är övertygad om att den kommission ni kommer att leda också fullt ut kommer att spela sin roll i genomförandet av det interinstitutionella avtalet. För att klara detta måste kommissionen utgöra ett starkt lag med förmågan att vara både företagsamt och oberoende. En svår, men viktig uppgift väntar er, herr Barroso. Vi vill önska er all lycka i arbetet, och vi försäkrar er att ni kan räkna med vårt starka och lojala stöd.
– Herr talman! Jag tror att den tilltänkte kommissionsordföranden är mycket medveten om att nästa kommission står inför stora utmaningar, inte minst genom utvidgningen med tio nya länder och behovet av att integrera dem i EU. Det finns de som fruktar att detta kommer att leda till att gemenskapen blir urvattnad. Detta behöver dock inte bli fallet. Syftet med konstitutionen, som vi utarbetat den i konventionen, är att undvika just detta, till exempel genom förstärkning av gemenskapsmetoden. Det är framför allt kommissionen som måste visa värdet av den konstitution vi väntar på, för den spelar en mycket central roll i den. Den skall slå vakt om fördragen och måste skydda Europas allmänna intressen. Jag har själv alltid sagt i konventet – och alla har hört mig säga det – att kommissionen i sin nuvarande form är för stor för att tillåta arbete i en sant kollegial anda. Å andra sidan tror jag att om kommissionen verkligen skall kunna fungera med 25 medlemmar så kan den göra det enbart med ett starkt ordförandeskap som utövar alla de rättigheter det fått i fördraget. Även om jag blev glad att höra att ni planerar att genomföra detta vid organiserandet av kommissionen redan från början tror jag också att rådet kommer att utöva den övergripande makten över detta och att även parlamentet – vars bestämmanderätt ni betonade från början – kommer att försvara kommissionens oberoende och dess ordförandes fulla maktbefogenhet.
Ni bör också betona detta i samband med finansieringspaketet. Jag tror att vi för att åstadkomma något som verkligen förtjänar att kallas en utvidgning måste prioritera upp solidariteten mellan EU:s länder. Vi kan inte åstadkomma detta om vi vill bli kvar i en alltför sniken gemenskapsstruktur. Exempelvis är enprocentsgränsen en omöjlig modell för att förverkliga en utvidgning i form av integrering. Lita på mig, herr talman: Jag ser antagandet av konstitutionen som en av prioriteringarna de kommande åren och som något som vi måste arbeta med tillsammans. Jag ser det också som viktigt att kommissionen, den nya kommissionen, under en period bör begrunda denna konstitution och det sätt på vilket övergången till den kan förenklas. I fråga om detta tänker jag framför allt på rättsliga frågor, inre säkerhet och utrikespolitik, där vi verkligen måste tala med en gemensam röst och där utnämningen av utrikesministern måste bli ett positivt bidrag. Jag tror att det kommer att vara till hjälp för er att veta att det nu är helt klart att det kommer att bli Javier Solana, och det framstår för mig som viktigt att samarbetet blir mycket bra från början.
Med er tillåtelse, herr Barroso, kommer jag avslutningsvis att använda ett språk som ni förstår bättre än mitt modersmål när jag säger detta till er. Vissa här har kallat er ett andrahandsval, men kom ihåg att också Jacques Delors var ett andrahandsval men var en av de bästa ordförande vi haft, och det är vad jag hoppas på för er del.
– Jag vill börja med att gratulera José Manuel Durão Barroso till nomineringen.
Det är en ära för mig att tala inför detta parlament som en av parlamentarikerna från Malta – EU:s minsta medlemsstat – ett land som trots sin litenhet har visat sitt intresse för Europa och Medelhavsregionen genom sin tusenåriga historia och nu står redo att ge sitt bidrag som medlem i Europeiska unionen.
Det är en lika stor ära för mig att inom denna institution tala på mitt modersmål maltesiska, som är det första officiella språket inom EU med semitiska rötter. Jag hyser inga tvivel om att folket på Malta och Gozo är stolta över att höra maltesiska inom denna institution.
Nu när EU har välkomnat tio nya länder måste en av de största prioriteringarna vara att göra utvidgningen till en framgång, att framgången blir tydlig för alla och att alla kan dra nytta av utvidgningen. Det skulle vara fel att tro att alla bitar automatiskt faller på plats nu när utvidgningen är klar. Nej. Mycket arbete krävs, och i synnerhet krävs mycket arbete från Europeiska kommissionen så att människor framför allt förstår vad som pågår och hur de bäst kan dra nytta av medlemskapet. Hur kan människor se och förstå möjligheterna om de ännu inte tillräckligt väl har förstått vad Europeiska unionen är och hur den kan inverka på deras liv?
Människor förväntar sig konkreta resultat av oss. De förväntar sig nya arbeten, och de förväntar sig också en högre levnadsstandard. Framför allt vill de att vi talar till dem och att vi finns närmare dem.
Det är en stor utmaning, och både parlamentariker och Europeiska kommissionen har ett stort ansvar de närmaste fem åren. Det är en stor utmaning, men det är en som jag är övertygad om att vi kan hantera tillsammans. Och av detta skäl, herr Barroso, hoppas jag att ni vinner bifall i parlamentet i morgon.
– Jag har skickats till Europaparlamentet av socialistpartiet i Ungern, som är ett av de nya medlemsländerna. Jag bor i ett område som har kämpat och lidit för den demokrati som har öppnat Europaparlamentets portar framför oss. De senaste åren har vi lärt oss använda samma ord för de europeiska processerna.
Ni, herr ordförande, var mycket övertygande när ni betonade vikten av konkurrenskraft i Lissabonprocessen. Vi har gått igenom en social omvälvning som praktiskt taget har delat vårt samhälle i två delar. Därför är det extremt viktigt för oss att det som sades i Lissabon om solidaritet, om värdsamhället och om möjligheten till delaktighet inte bara stannar vid vackra ord utan omsätts i en politisk vilja förstärkt av ett socialt stöd. Ert ansvar är extremt stort eftersom det beror på er om denna enade politiska vilja blir verklighet eller om samma ord kommer att användas igen för att uttrycka intentioner som det inte finns något bakom.
Jag är övertygad om att de frågor som ställts till er av mina kolleger i underutskotten också är era egna. Därför vill jag säga följande till er: Fråga er själva om ni vill och kan övertyga skeptikerna. Kan ni ge hopp till dem som förlorat det? Det finns många av dem i mitt område och i mitt land. Om ert svar är ja vill jag säga till er att Europas hjärta inte bara bör ta emot de nya medlemsstaterna i sitt hjärta utan också på sina axlar.
Herr talman! Jag kommer inte att kunna besvara alla frågorna på bara fem minuter. Jag skall försöka göra det i morgon på ett mer systematiskt sätt, men nu skulle jag vilja ge er en antydan om vad jag anser om de frågor som på vissa sätt verkar vara de svåraste och de viktigaste. Framför allt skulle jag vilja bemöta dem som har uttryckt reservationer mot min kandidatur. Vad först och främst gäller Irak är det sant att denna fråga har splittrat Europa, att den har skapat splittring mellan och inom länder, och att den till och med har skapat splittring inom de politiska familjer som är representerade här. Jag tror att vi – om jag får svara på Paolo Costas fråga – i fallet Portugal i viss utsträckning lyckades motverka den splittringen när vårt parlament nyligen lyckades anta grundbeståndsdelen i en resolution för att samarbeta i fråga om den senaste resolutionen från Förenta nationerna. Jag tror inte att det skulle vara till fördel för Europa eller för EU som projekt om vi nu gick tillbaka och gjorde hypotetiska överväganden i efterhand eller försökte säga vem som hade rätt. Jag tror att det är viktigt för Europa att vara enat nu, och inte bara på grundval av den resolution som enhälligt antogs av FN:s säkerhetsråd, för jag tror att alla vi i Europa har ett grundläggande intresse av en stabilisering i Irak, av ett i verklig mening självständigt Irak, av ett Irak som har fred inom landet och med de andra länderna i området. Om jag godkänns som kommissionsordförande av Europaparlamentet är detta precis vad jag kommer att arbeta med. Det finns dock vissa parlamentsledamöter som kopplar samman Irakfrågan med andra frågor, särskilt med förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna och med den europeiska säkerhets- och försvarspolitik som jag mycket starkt står bakom.
Vad först och främst gäller våra förbindelser med Förenta staterna skulle jag vilja säga att det är möjligt att vara pro-europeisk, som jag själv är, och ändå arbeta för goda förbindelser över Atlanten. Jag tror att dessa goda förbindelser ligger i vårt intresse, i Europas intresse, men jag tror också att de i ett globalt perspektiv ligger i världens intresse, med tanke på de enorma utmaningar vi står inför globalt sett – särskilt terrorismen, miljöhotet, de stora epidemierna och underutvecklingen – som Europa inte kan möta ensamt. Ett ensamt Europa räcker inte till. Vi behöver få med oss våra viktigaste samarbetspartner på ett konstruktivt sätt, och detta inbegriper naturligtvis även Amerikas förenta stater. Men jag skulle vilja betona att jag är europé, att jag är portugis, och att jag är mycket stolt över att vara europé. Om jag väljs till kommissionsordförande kommer jag att försvara Europas allmänna intressen och Europas gemensamma bästa, och jag kommer inte att acceptera att Europa behandlas som en andra rangens makt på något område över huvud taget. På den punkten vill jag inte att det skall råda något tvivel.
Den tredje frågan gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. I det sammanhanget vill jag klargöra att jag ännu i dag förespråkar det jag förespråkade innan jag kandiderade till posten som kommissionsordförande. Jag tror att det är nyttigt och nödvändigt för oss att bygga upp en gemensam europeisk identitet för säkerhet och försvar. Jag anser att detta är viktigt, och det var därför jag som premiärminister alltid arbetade för att stärka den europeiska enigheten i dessa frågor. Dessutom fick jag som utrikesminister äran att godkänna några av de instrument genom vilka Portugal förband sig att bygga upp just denna identitet, särskilt genom inträdet i Eurofor och i Euromarfor, vilket var mitt lands första steg i riktning mot att aktivt ingå i en gemensam säkerhets- och försvarsidentitet.
Den andra frågan gäller kommissionens, parlamentets och Europeiska rådets roller. I fråga om detta skulle jag vilja upprepa vad jag skrev och sade innan jag befann mig i den här positionen. Jag har alltid försvarat kommissionens roll som en överstatlig och sann gemenskapsinstitution. Vid regeringskonferensen förespråkade jag bland annat att större självständighet och förtroende skulle ges åt kommissionen. Då varken visste jag eller kunde föreställa mig att jag skulle vara där jag är nu, men jag ansåg då och anser fortfarande att gemenskapsmetoden är helt grundläggande. Nu mer än någonsin tidigare, med 25 medlemsstater eller med 27 eller 28 eller ännu fler i framtiden, gäller det att om vi börjar arbeta helt mellanstatligt – och jag är försiktig med vad jag säger, men jag skall säga det ändå – kan det betyda slutet för Europeiska unionen. Om vi börjar arbeta helt mellanstatligt är det vad som skulle kunna ske. Vi kan hamna i en situation med grupper, med en balkanisering av grupper i Europeiska unionen där de starka ställs mot de svaga, de rika mot de fattiga, centrum mot avlägsnare områden och de stora mot de små. Den enda lösningen är att följa den gemenskapsmetod som förespråkades av Europeiska unionens grundare – Jean Monnet, Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi, Paul Henri Spaak och många andra. Det var därför jag sade i mitt anförande att vi, även om vi inte kan förändra några värden, kan förändra det sätt på vilket vi förverkligar dessa värden. Gemenskapsmetoden och kommissionens roll är därför av grundläggande betydelse, och jag tror därför att ett positivt samarbete mellan kommissionen och Europaparlamentet av den typ jag tidigare nämnde är viktigt.
En framstående ledamot, Daniel Cohn-Bendit, talade för att ledamöterna skulle bestraffa rådet och sänka dess kandidat till posten som kommissionsordförande. Jag skulle vilja säga att om ni vill bestraffa rådet, herr Cohn-Bendit, så finns det andra mycket mer praktiska och mindre smärtsamma metoder att göra det än att bestraffa mig. Det ges många andra tillfällen att göra det här i parlamentet. Men kommissionen kan vara er allierade, parlamentets allierade, och jag har redan sagt att jag skall göra allt för att se till att det blir så, med bevarad respekt för kompetensen inom de olika institutionerna. Jag har här i dag försökt bevisa min respekt för parlamentet, precis som jag gjorde under förhören med alla de politiska grupperna. Jag försökte att göra samma sak i mitt eget land, i relation till , vårt nationella parlament. Jag kan utlova noggrann trohet mot de principer för öppenhet som nämnts av olika ledamöter, bland annat från Gruppen Liberalers och demokraters allians för Europa. Om jag blir vald bör vi skapa en dynamisk allians mellan dem som befinner sig i det europeiska projektets främsta linje. Det var därför jag sade att jag anser, även om mitt parti naturligtvis har äran att tillhöra en viss politisk familj, att kommissionsordföranden inte skall vara ordförande för en politisk grupp, utan försöka skapa samförstånd mellan alla dem som i grund och botten har en gemensam tro på samma europeiska projekt. Jag kan urskilja samma europeiska övertygelse i de olika politiska familjerna oavsett om det handlar om socialister, liberaler och demokrater, PPE-DE-familjen eller om andra ledamöter.
Därför vill jag för att bemöta vissa ledamöter i den socialdemokratiska gruppen och i den liberala gruppen säga att mitt förhållningssätt varken är dogmatiskt eller partiegoistiskt. Jag tror att jag lyckades visa det när jag var den ende regeringschefen som gav stöd för en socialdemokratisk politiker som kandidat till posten som kommissionsordförande, och jag gjorde det för att jag var övertygad om att han var en bra kandidat till jobbet. Kan man få ett bättre bevis på en icke-dogmatisk och icke-partiegoistisk hållning? Om jag blir vald skall jag arbeta med de olika politiska familjerna, men naturligtvis mest med dem som tror på det europeiska projektet, och jag skall avsluta med att be om en sak: Var snälla och gör inga karikatyrer av min hållning i sociala frågor. Som premiärminister var jag tvungen att handla i enlighet med det som jag ansåg var mest akut, men det som man anser vara mest akut är inte nödvändigtvis det som är viktigast. I min prioriteringsordning kommer sociala och kulturella frågor före de ekonomiska. Men jag sade en gång att om vi skall kunna uppnå våra mål gällande social rättvisa, vilka jag sätter högre än något annat, så måste vi omgående genomföra ekonomiska och finansiella åtgärder. Det är min vision för Europa. Det är därför jag inte bara ser Lissabonmålen som mål för konkurrenskraft. Konkurrenskraft behövs naturligtvis, men det behövs också social sammanhållning och hållbar utveckling, inklusive miljöskydd och ett europeiskt ledarskap på miljöskyddsområdet. Det var därför jag när jag i dag presenterade min agenda för ett europeiskt samarbete för er talade i allmänna ordalag om tre grundläggande områden: välstånd, solidaritet – vilket jag anser som särskilt viktigt – och säkerhet. Jag tänker inte bara på solidaritet mellan de olika regionerna, med tanke på behoven hos de nya medlemsstaterna, utan också på solidariteten mellan olika sociala grupper och klasser, med särskild tonvikt på de mest missgynnade. Det är min vision. Jag tror att det går att få dessa olika komponenter att fungera tillsammans. Låt mig säga igen att jag är en mittenreformist som vill arbeta hand i hand med parlamentet och som tror att Europa kan byggas med den rätta viljan. Jag behöver ert stöd för att ge kommissionen auktoritet och trovärdighet, men inte för att försvara kommissionens eget territorium eller främja institutionell själviskhet, utan för att kommissionen är den institution som representerar Europeiska unionens allmänna intressen och Europas gemensamma bästa, och det existerar följaktligen ett naturligt gemensamt intresse med Europaparlamentet, som är alla europeiska medborgares röst. Om jag lyckas få ert förtroende är det i den riktningen jag kommer att arbeta.
– Debatten avbryts. Den återupptas i morgon kl. 9.00.(1)
(2)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
14. Utsläppande av biocidprodukter på marknaden (
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Cristian Dan Preda: (RO) Jag vill framför allt understryka vilket enastående arbete Gabriele Albertini har gjort med detta förslag. Jag vill även säga att jag röstade för förslaget, då utvidgning är en viktig politisk gest för EU. Jag vill även påpeka att jag har röstat annorlunda än min politiska grupp i flera frågor, som i huvudsak är kopplade till Kosovo, eftersom jag har en annan åsikt än den som de flesta EU-länder har när det gäller Kosovo. Därför röstade jag annorlunda om ändringsförslag 17 i artikel 19, ändringsförslag 22, ändringsförslag 24 och även efter strecksats 4 i led 10.
Jag anser ändå att utvidgningen är mycket viktig, men de avvikelser som uttryckts av fem medlemsstater måste också tas i beaktning.
María Muñiz De Urquiza: (ES) Fru talman! Den spanska socialdemokratiska delegationens röster om Kosovo stöder internationella icke-erkännanden av Kosovos ensidiga förklaring som självständig stat.
Dimitar Stoyanov: (BG) Jag röstade mot resolutionen om utvidgningsstrategin eftersom den innehåller många fina ord om Turkiets framsteg när det gäller Köpenhamnskriterierna. Jag ser inga tecken på några sådana framsteg. Snälla ni, försök att förstå en gång för alla att man i Turkiet för mindre än 100 år sedan begick folkmord på människor innanför landets gränser och människor som nyligen hade frigjort sig från det turkiska styret. Det begås folkmord i Turkiet än i dag, och både invånarna och den politiska klassen är stolta över dessa handlingar som utförs av det egna landet. För tjugo år sedan sponsrade Turkiet terroristorganisationer och exporterade terrorism. Landet har fortfarande nära kopplingar till terroristorganisationer. Om vi vill att ett land som fortfarande är stolt över folkmord och sponsrar terrorism ska ingå i EU, så kan ni acceptera det. Jag är i alla fall helt emot det.
Hannu Takkula: (FI) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, men jag vill ta upp en viktig fråga.
Som jag ser det, måste vi i Europaparlamentet och EU se till att alla länder som vill bli medlemmar i EU visar att de följer Köpenhamnskriterierna. Det är mycket viktigt att se till att man inför mänskliga rättigheter, demokrati, åsiktsfrihet och rättsstatsprincipen.
I dag har vi även röstat om kvinnors rättigheter och för kvinnors rätt till ett liv utan våld. Jag tycker att det är mycket viktigt att man ser till att kvinnors och barns rättigheter införs i alla länder som vill ansluta sig till EU.
När det gäller allt detta syftar jag främst på Turkiet. Turkiet måste omedelbart införa reformer och förändringar om landet ska kunna ansluta sig till EU, fast personligen tror jag inte att det kommer att ske under vår livstid. Det är i vilket fall oerhört viktigt att vi i EU gemensamt håller oss till de fastställda bestämmelserna, Köpenhamnskriterierna.
Martin Kastler: (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag röstade också nej, eftersom jag anser att Turkiet måste uppfylla samtliga kriterier innan vi kan uttala oss i så pass positiva ordalag här. Jag vill särskilt lyfta fram gränskonflikten mellan Cypern och Turkiet, som inte har lösts i år, och den olagliga ockupationen av Cypern, som inte har avlutats än. Trots det vill jag inte rösta mot de andra kandidatländerna. Jag gör särskilt undantag för länderna på Balkan som jag skulle vilja välkomna till parlamentet så fort som möjligt.
Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman! Jag avstod från att rösta om denna resolution, trots att det är viktig fråga, mycket viktig till och med. Jag förstår inte varför kampen mot våldet mot kvinnor skulle klumpas ihop med valfrihet när det gäller fortplantning. Under gårdagens debatt om denna fråga sades saker som var rent nonsens. Joanna Senyszyn anklagade katolska kyrkan för kvinnoförtryck
Det är nog det mest absurda man kan påstå. I Polen förekommer inga hedersmord, man praktiserar inte omskärelse av flickor, det förekommer inga selektiva aborter eller tillfälliga äktenskap, och människor stenas inte för faktisk eller påstådd otrohet. Kvinnor diskrimineras inte på något sätt i lagstiftningen, och alla former av våld mot kvinnor fördöms av både medborgare och katolska kyrkan. Tack och lov hade inga sådana extrema påståenden hamnat i resolutionen, så det räckte med att jag avstod.
Tiziano Motti: (IT) Herr talman! Jag röstade för resolutionsförslaget om avskaffande av våld mot kvinnor. Min röst tillägnas de nära sju miljoner italienska kvinnor som utsätts för våld av män varje år. Min röst tillägnas även alla kvinnor i Europa som befinner sig i samma situation.
Ibland frestas vi att tro att detta är ett fenomen som hör hemma i samhällets utkanter, men i själva verket inträffar våld mot kvinnor främst i hemmet. Det berör oss alltså direkt.
Det är svårare för äldre kvinnor att försvara sig. Därför får vi inte glömma dem, eftersom våld inte bara är fysiskt: Det är även kulturellt. Det kan innebära att en person fråntas sin rörelsefrihet.
För övrigt är kvinnor flickor innan de når vuxen ålder, och en flicka som blivit utsatt för våld kommer aldrig att kunna njuta av livet på samma sätt.
Så jag hoppas att parlamentet från och med nu kommer att vidta konkreta åtgärder för att allt detta inte stannar vid en god intention.
Lena Ek: Herr talman! Våld mot kvinnor är ett utbrett problem i hela Europa och världen. Bara i Sverige, med nio miljoner invånare, misshandlas 380 kvinnor varje dag. En femtedel av den kvinnliga befolkningen är utsatt för våld, och 45 procent av alla kvinnor mellan 16 och 64 år har någon gång i livet utsatts för våldshandlingar. Detta är fruktansvärt upprörande. Att utsättas för våld i hemmet är en otrolig integritetskränkning. Kvinnor och män ska ha samma möjlighet till kroppslig integritet.
Det våld som fortgår över vår kontinent är ett bevis på att jämställdhetsarbetet i Europa fortfarande har lång väg att gå. EU kan inte fortsätta att blunda för dessa fakta. Jag välkomnar därför resolutionen om avskaffande av våld mot kvinnor och uppmanar den nya kommissionen och rådet att också ta sitt ansvar i denna fråga. Jag avser att se till att kommissionen tvingas lägga fram förslag för att förbättra situationen vad gäller våld mot kvinnor.
Anna Maria Corazza Bildt: (EN) Herr talman! Jag röstade helhjärtat för resolutionen eftersom jag anser att vi behöver förena oss mellan de politiska grupper mot ett gemensamt mål - att fördöma, upplysa om och bekämpa alla former av våld mot kvinnor.
Jag har särskilt medkänsla med kvinnor i konfliktdrabbade områden, eftersom jag upplevde och hjälpte till under hela konflikten i Bosnien och Hercegovina, och delvis även med Röda korset i Darfur. Jag tycker att vi har ett fantastiskt instrument i Stockholmsprogrammet som kan hjälpa oss att ta steget från ord till handling. Jag vill tacka svenska ordförandeskapet för att ha utformat Stockholmsprogrammet så att det omfattar åtgärder för att stärka kvinnor och bekämpa våld mot kvinnor. Jag kommer definitivt att arbeta för att bekämpning av våld mot kvinnor prioriteras när Stockholmsprogrammet genomförs.
Zbigniew Ziobro: (PL) Herr talman! Jag vill poängtera att våld mot kvinnor är en otroligt viktig fråga, och jag är verkligen glad att EU har tagit upp problemet. Ett problem som förtjänar särskild uppmärksamhet är de mest aggressiva och brutala sexualbrott som begås mot kvinnor, men som inte alltid behandlas på ett lämpligt sätt i vissa EU-länders rättssystem. De domar som domstolarna utfärdar i dessa fall är ofta milda, vilket i vissa fall får kvinnor att tappa motivationen att anmäla det våld som de utsatts för till rättsliga myndigheter. Detta gör att det finns en osynlig brottsstatistik. I de mest våldsamma och allvarliga fallen av brott mot kvinnor, där våld används och det finns en sexuell koppling, bör vi inrikta oss mer på arbetet med att standardisera domarna, så att säkerheten ökar för de drabbade kvinnorna och de får en rättvis behandling och moralisk upprättelse.
Jag vill poängtera att jag inte kunde rösta för den slutliga versionen av resolutionen på grund av den radikala inställningen gällande abortfrågan, som strider mot kristna värderingar.
Janusz Wojciechowski: (PL) Herr talman! Jag vill ge en röstförklaring till frågan kampen mot rökning, om det är möjligt. Ett mycket kort anförande.
Talmannen: Herr Wojciechowski, i arbetsordningen står det att vi måste behandla ett ämne i taget. Vi har just diskuterat ämnet avskaffande av våld mot kvinnor, och nu går vi in på ämnet en politisk lösning för sjöröveriet utanför Somalias kust. En sak i taget!
Louis Bontes: (NL) Det nederländska Frihetspartiet (PVV) röstade mot resolutionsförslaget om Somalia, och jag ska förklara varför.
PVV är av åsikten att kontroll av fartyg utanför Somalias kust inte är en uppgift för EU, utan helt och hållet åligger Nato. EU har ingen armé, och man har ingen som helst anledning att ingripa där. Det är helt och hållet Natos uppgift.
PVV är även av åsikten att det ska finnas marinsoldater ombord på handelsfartyg, så att man kan stå emot direktangrepp från pirater. Jag upprepar, sjöröveriet i havet utanför Somalia måste stoppas, men inte på detta sätt.
Anna Záborská: (SK) Syftet med rådets rekommendationer om rökfria miljöer är att stödja medlemsstaterna i deras strävanden att skydda människor från rökning. Detta är förenligt med de internationella åtaganden som formulerats i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.
Jag stöder rekommendationen. Rökning är fortfarande den vanligaste orsaken till sjukdomar som leder till för tidig död. Exempel på dessa sjukdomar är hjärtkärlsjukdomar, cancer och kroniska luftrörssjukdomar, och, om än i mindre utsträckning, minskad fertilitet hos unga män och kvinnor.
Vi befinner oss i en demografisk kris och de metoder som tas fram för att öka fertiliteten är ekonomiskt kostsamma, så vi bör lägga större fokus på information. Man behöver börja med familjerna för att skydda barnen från rökningens skadliga inverkan.
Avslutningsvis vill jag att den konsekventa övervakningen ska omfatta åtgärder för att stoppa tobaksindustrins strävanden att omintetgöra insatser för att stoppa rökning.
Axel Voss: (DE) Herr talman! Jag vill ta upp två aspekter av den rökfria miljön. För det första har jag röstat för att medlemsstaterna ska ges befogenhet inom detta område, dels på grund av subsidiaritetsprincipen, dels på grund av vi inte har någon befogenhet. Även om jag verkligen är för en rökfri miljö tycker jag att vi i detta fallet bör följa spelets regler
Den andra aspekten är att jag tycker att det är störande att EU stöder tobaksodling. Stödet kommer att avvecklas och jag har även röstat för det, eftersom det för mig inte är förenligt med ett totalförbud mot rökning. Vi måste vara konsekventa. Om vi vill bekämpa rökning kan vi inte stödja tobaksodling.
Anja Weisgerber: (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Den tyska konservativa gruppen (CSU) vill att tydliga och praktiska bestämmelser för att skydda icke-rökare införs i hela EU. Men ”i hela EU” behöver inte nödvändigtvis innebära ”inifrån EU”. Många medlemsstater har redan bestämmelser som skyddar icke-rökare och andra medlemsstater är i färd att införa sådana bestämmelser.
Jag anser inte - i likhet med de flesta av mina kolleger i parlamentet, vilket glädjer mig - att vi i Bryssel ska införa bestämmelser som skyddar icke-rökare eller att vi skulle göra det på ett bättre sätt. EU har ingen befogenhet inom området. Vi har enbart ansvar för hälsa och säkerhet på arbetsplatser. Där ligger problemet, eftersom den viktigaste uppgiften är att skydda barn och unga, och den gruppen som behöver särskilt skydd skulle inte omfattas av bestämmelser som endast gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatser.
Därför måste medlemsstaterna agera. Jag har röstat för förslaget och det gläder mig att ändringsförslaget antogs.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag kommer från ett land där man har infört rökförbud på arbetsplatser. Jag var ledamot i Irlands parlament när det infördes och jag stödde förbudet till fullo.
Här i Europaparlamentet ser dock situationen något annorlunda ut, eftersom vi måste beakta subsidiaritetsprincipen. Det är möjligt att vi har en insats att göra när det gäller skydd av arbetstagares hälsa - vi har redan lagstiftning på det området, t.ex. rörande elektromagnetisk strålning - men vi kan inte, som vi gör i punkt 7, uppmana medlemsstater som redan har rökförbud att respektera principen om lika behandling av olika typer av inrättningar restaurangsektorn. I går röstade vi om de nationella parlamentens roll och befogenheter när det gäller den föreslagna EU-lagstiftningen inom subsidiaritet enligt det nya Lissabonfördraget, så vi måste vara mycket noga med följdriktigheten när vi röstar.
Precis i början pratade jag med min kollega och missade därför omröstningen om Europeiska året för volontärarbete. Jag vill meddela att jag helhjärtat stöder parlamentets förslag om ett sådant år, eftersom jag ledde kampanjen för att 2011 utsågs under förra valperioden.
Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman! Jag blir rörd av denna röstförklaring eftersom min mamma föddes i tobaksfabriken här i Strasbourg där min morfar arbetade. Den fabriken har lagts ned.
När Frankrikes tillverkare av tobak och tändstickor, som tillhörde staten, ombildades till aktiebolag, meddelade man de anställda att det inte skulle påverka deras arbete. I dag kan jag även förstå svårigheterna för statliga företag inom andra sektorer som står inför samma problem.
Vi kan verkligen förstå och motivera kampanjen mot rökning, eftersom den har en så pass skadlig inverkan på hälsan. Men den franska tobakstillverkningen har tyvärr upphört. Tobaksfabriken i Strasbourg har lagts ned, men folk röker fortfarande. De fortsätter röka, men de röker importerad tobak.
Personligen stöder jag därför EU:s tobaksodlare, åtminstone så länge som EU:s medborgare fortsätter röka. Jag tycker att det är bättre att tobaken odlas här än att den importeras från någon annanstans.
Janusz Wojciechowski: (PL) Herr talman! Tack för att jag fick ordet. Jag stöder EU:s åtgärder för att minska tobakskonsumtionen men jag anser inte att åtgärderna bör grundas på minskat stöd till tobaksproducenterna. Detta därför att tobaksproduktion inte är relaterad till tobakskonsumtion. Om vi minskar eller avskaffar produktionen eller om vi drar in stödet till gårdar som producerar tobak kommer konsumtionen ändå att finnas kvar, men det kommer att handla om konsumtion av importerad tobak. Att bekämpa tobaksproducenterna är inte rätt sätt att minska tobaksrökningen. Det skulle vara ungefär som att försöka minska öldrickandet bland ungdomar genom att börja bråka med humleproducenterna. Därför röstade jag för den ståndpunkt som går ut på att produktionen av tobak inte påverkar konsumtionen.
Anna Záborská: (SK) Livsmedelskrisen är inte bara ett ekonomiskt och humanitärt problem utan också en fråga om fred och säkerhet i världen.
Jag gav mycket gärna mitt stöd till den antagna resolutionen, även om jag har en del förbehåll kring frågan om hungersnöden i världen. Världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning fick inte den inriktning som organisatörerna önskade. Trots att kampen mot hungersnöd är ett problem med sociala, ekonomiska, finansiella och kulturella dimensioner begränsades diskussionerna under mötet till att enbart handla om den tekniska nivån. Till och med FAO:s generaldirektör Jacques Diouf var besviken över mötet och över att företrädarna för västländerna inte deltog. Företrädarna för de utvecklade länderna gjorde inte några konkreta åtaganden.
Jag kan inte annat än att se frågan om att lösa problemen hungersnöd och fattigdom som en mediafråga snarare än som ett konkret problem som kräver en brådskande lösning. Grunden för solidaritet är viljan att ta verkligt ansvar när man ställs inför andra som har det svårt.
Skriftliga röstförklaringar
John Stuart Agnew, Marta Andreasen, Gerard Batten, John Bufton, Derek Roland Clark, Trevor Colman, Nigel Farage, Mike Nattrass och Nicole Sinclaire : UKIP-partiet beundrar frivilligarbete och inser vilket bidrag till samhället det kan ge. Men detta betänkande uppmanar till att man öppet ska politisera frivilligverksamheten i EU-syfte och att man skulle använda brittiska skattebetalares pengar för att uppnå en sådan politisering. Därför kunde vi inte ge vårt stöd till förslaget.
David Casa : Hela begreppet frivilligarbete är av avgörande betydelse i dagens samhälle. Det är något som man ägnar sig åt av fri vilja och som kan få en otroligt positiv inverkan på mångas liv. Europaåret för frivilligarbete är därför ett viktigt initiativ. Jag håller med föredraganden och det är av dessa skäl som jag har valt att rösta för betänkandet.
Diane Dodds : Jag röstade för förslaget som ett tecken på erkännande för de många frivilligarbetare som gör ett ovärderligt jobb utan att få det erkännande de förtjänar. Utan deras bidrag till samhället, som de inte får någon ekonomisk ersättning för, skulle Storbritannien vara bra mycket fattigare. Jag är emot hela principen om europeiskt medborgarskap men jag inser värdet av de tjänster som frivilligarbetare bidrar med. Därför stödde jag detta förslag.
Edite Estrela : Jag röstade för Marco Scurrias betänkande om Europaåret för frivilligarbete (2011) som förespråkar mer stöd från EU:s institutioner till denna sektor som omfattar miljontals europeiska medborgare och har avgörande betydelse för att främja solidaritet och social delaktighet. Jag anser att både budgeten och samordningen måste öka på gemenskapsnivå för att befästa de initiativ som ingår i Europaåret för frivilligarbete, som t.ex. informationskampanjer och nationsöverskridande utbyten med inriktning på idéer och bästa metoder.
Diogo Feio : Den mest grundläggande definitionen av frivilligarbete är god vilja omsatt till handling. Det erbjuds gratis, fritt och kravlöst. Det är också en hörnsten i varje samhälle eftersom de tusentals volontärernas arbete, som utförs av unga eller gamla, i formell eller informell funktion, inom områdena sjukvård, välfärd, utbildning, miljö eller kultur, förbättrar tusentals människors liv varje dag.
Med tanke på det bör vi välkomna initiativet att ha ett Europaår för frivilligarbete. Det kommer att ge dessa volontärers anonyma ansikten välförtjänt synlighet och göra oss alla medvetna om deras oerhörda arbete samt bidra till att skapa gynnsammare villkor för dem i deras verksamhet.
Denna tanke ligger i linje med Demokratiska och sociala centerpartiet - Folkpartiets uppfattning. Det är det första och enda portugisiska politiska parti som lyfter fram frågan om frivilligarbete och kommer med praktiska förslag för att hjälpa frivilligarbetare och ge dem den ställning och det erkännande som de förtjänar.
João Ferreira : Vi röstade för detta betänkande, trots vissa motsägelser och mindre delar av det som vi inte håller med om.
Frivilligarbete har otvivelaktigt en viktig roll i samhället eftersom det främjar värdet i solidaritet och ömsesidigt stöd och bidrar bland annat till social integration och till att motverka diskriminerande synsätt.
Betänkandet tar upp de grundläggande aspekterna, som exempelvis socialt stöd till frivilligarbetare, och fokuserar på frågor som hälsa, säkerhet och yrkesutbildning samt skillnaden mellan avlönat arbete och volontärarbete.
Men vi anser ändå att man måste se till att frivilligarbete inte ersätter åtgärder från medlemsstaternas sida och att det inte används som ett sätt att tillgodose behov som faller inom ramen för de sociala trygghetssystemens ansvarsområde. Vi menar att man måste främja ideella organisationers verksamhet genom effektivt och tillräckligt stöd. Sådana organisationer inbegriper kooperativa grupper, kollektiv och lokala sammanslutningar, lokala boendeföreningar samt organisationer som ägnar sig åt idrott, fritidsaktiviteter, kultur, ungdomar och barn.
Vi vill även betona att frivilligarbete också i hög grad vilar på att arbetstagarna har någon fritid och att det är oförenligt med utnyttjande, oregelbunden eller alltför lång arbetstid, låga löner och otrygga anställningsformer.
Seán Kelly : Jag röstade med glädje för att man utser 2011 till Europaåret för frivilligarbete. Det är en stor förmån för de otaliga frivilligorganisationerna i EU:s medlemsstater. Jag skulle vilja påpeka att idrottsorganisationer har en central roll inom frivilligarbetet och att de måste få ett erkännande, trots att det inte uttryckligen fastställs i lagstiftningstexten. Den största frivilligorganisationen i Irland är faktiskt Gaelic Athletic Association. Alla ansträngningar som görs av samtliga som medverkar i denna utmärkta institution måste få välförtjänt erkännande och beröm.
Barbara Matera : Herr talman! Frivilligarbete är ett uttryck för europeiska sociala värden, såsom solidaritet och icke-diskriminering. Å ena sidan bidrar det till frivilligarbetarnas personliga utveckling och å andra sidan skapar det social sammanhållning. Därför krävs det att EU:s institutioner, medlemsstaterna, lokala och regionala myndigheter och det civila samhället, var och en utifrån sitt eget kunskapsområde, ger frivilligverksamheten vederbörligt erkännande och stöd.
Europaåret för frivilligarbete (2011) kommer att möjliggöra att verksamheten som organiseras på detta område får en europeisk dimension och därmed finns det hopp om att den också får större inverkan på det civila samhället.
De tre miljoner euro som man har beräknat för förberedande initiativ under 2010, de ökade anslagen som Europaparlamentet antagit för 2011 och som nu uppgår till åtta miljoner euro, samt den höga procentandelen medfinansiering för projekten, 1,8 procent för att vara exakt, kommer verkligen att göra det möjligt att uppnå de fastställda målen, genom att de olika nivåerna fungerar tillsammans.
Avslutningsvis är det väl värt att nämna den roll som frivilligarbetet, med rätt stöd, kan ha när det gäller pensionärer, med tanke på det ökande antalet äldre i det civila samhället.
Iosif Matula : Jag röstade för förslaget till betänkande om Europaåret för frivilligarbete av flera skäl. Det är väl känt att frivilligarbete innebär en dubbel fördel, dels för individen och dels för samhället. Å ena sidan erbjuder frivilligarbete medborgarna möjlighet att lära, få nya färdigheter och utvecklas. Å andra sidan har det även en social funktion och bidrar till att skapa en känsla av solidaritet och samhörighet. Med tanke på det ständigt ökande ömsesidiga beroendet mellan lokala samhällen i en globaliserad värld och den allt värre utbredningen av individualistiskt beteende blir det allt viktigare att uppmuntra medborgarna till social delaktighet. Nu tänker jag främst på aktiviteter som involverar både ung och gammal i lika hög grad. Dessutom anser jag att ett förstahandsutbyte av erfarenheter mellan frivilligorganisationer från de mest skilda håll i EU får större genomslagskraft, med tanke på att samma värden ligger till grund för deras verksamhet. Syftet är detsamma, nämligen att förbättra levnadsstandarden och livskvaliteten, få till stånd en hög sysselsättningsnivå, stärka den sociala sammanhållningen och bekämpa socialt utanförskap. Med andra ord rör det sig om exakt samma värden som EU grundar sig på.
Emma McClarkin : Trots att jag var emot den budgetökning som efterfrågades och som jag därmed röstade nej till i utskottsfaserna, stöder jag fullständigt betänkandet om Europaåret för frivilligarbete i sin helhet. Frivilligarbetare är ofta hjältar som går obemärkt förbi. De har en omätbar inverkan på samhället och på människors liv. Under svåra ekonomiska tider som den här blir frivilligarbete än mer betydelsefullt och det är därför jag och andra som har stött det här betänkandet gärna vill öka kunskapen om frivilligarbetets fördelar och även skapa ett Europaår där välfinansierade initiativ kommer att ge frivilligorganisationerna möjlighet att uppmuntra nya frivilligarbetare att träda fram.
Vi måste se till att Europaåret för frivilligarbete används som en plattform för att erkänna det bidrag som frivilligarbetare står för i våra samhällen, men också använda oss av det som en möjlighet för oss att bättre förstå vilka hinder som föreligger för den typen av verksamhet och vad vi kan göra för att undanröja dem och föra frivilligarbetet framåt. Detta är ett exempel på vad EU borde ägna sig åt, nämligen att utbyta bästa metoder på områden som frivilligarbete, snarare än att skapa mer och mer onödig byråkrati.
Robert Rochefort : Jag gav mitt stöd till betänkandet om Europaåret för frivilligarbete 2011 som har syftet att främja dialogen om och utbytet av bästa metoder för frivilligarbete mellan myndigheter och berörda parter i våra medlemsstater. På senare år har individualistiskt beteende och strävan efter nya uttryckssätt för individen ökat och detta, tillsamman med förändrade demografiska trender, har gjort att medborgardeltagandet undergått stora förändringar.
Därför måste frivilligarbetet anpassas så att ett större antal personer kan engagera sig i sådan verksamhet på olika sätt och i olika faser av livet. Det kan innebära att man använder sig av den potential som de äldre står för och att man skapar nya deltagandeformer med mer flexibilitet vad gäller varaktighet och sättet att delta.
Europa har en lång tradition av frivilligarbete och måste bidra till att frigöra den potential som detta innebär. Frivilligarbetet ger dem som ägnar sig åt det en kanal till kunskap (det är uppenbart att deltagande i frivilligverksamhet ger medborgarna ny kompetens, bidrar till deras personliga utveckling och ökar deras känsla av samhällstillhörighet). Det ger också konkret form åt europeiska värden som solidaritet, medborgardeltagande och icke-diskriminering på så skilda områden som utbildning, kultur, miljö, social trygghet och hälsa.
Joanna Senyszyn : Jag stödde betänkandet om Europaåret för frivilligarbete (2011). I EU:s medlemsstater måste vi fästa större vikt vid frågan om frivilligarbete och vi bör planera politiska åtgärder till stöd för dem som ägnar sig åt det. Europaparlamentets ändringsförslag avser många viktiga ändringar i kommissionens förslag och de bör inbegripas av rådet. Budgetbeloppet som öronmärkts för att uppnå målen med Europaåret för frivilligarbete 2011 uppgår till sex miljoner euro och det är inte tillräckligt (som jämförelse kan nämnas att budgetbeloppet för Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning är nästan tre gånger så högt).
Frivilligarbete är gratis och oavlönat men det innebär inte att det inte ger upphov till kostnader. Frivilligarbetet behöver ekonomiskt och politiskt stöd från alla berörda parter, från icke-statliga organisationer, regeringar, nationella och lokala myndigheter och företag. Politiskt engagemang bör ta formen av en gynnsam policy som stöder frivilligarbetets utveckling och infrastruktur. Den här frågan är särskilt viktig för Polen, som kommer att inneha ordförandeskapet för EU 2011. Jag skulle vilja be Polens regering att följa Europaparlamentets exempel och vidta åtgärder för att öka det ekonomiska stödet till Europaåret för frivilligarbete. Jag stöder helhjärtat förslaget om att avsätta ekonomiska medel för att skapa en interaktiv databas för frivilligarbetare och frivilligorganisationer som skulle vara tillgänglig för alla berörda parter och fortsätta att finnas efter 2011.
Czesław Adam Siekierski : 2011 kommer att bli Europaåret för frivilligarbete och ha syftet att hedra och synliggöra frivilligarbetare och deras bidrag till samhället. Det är ett fantastiskt förslag. Frivilligverksamhet förekommer i många olika former i hela Europa, men oavsett var kännetecknas det av att människor vill hjälpa andra utan att få betalt för det. Det kan också handla om att man engagerar sig i miljöskyddsarbete eller arbetar för att se att varje medborgare ska kunna leva ett värdigt liv.
Det är värt att betona att frivilligarbete otvivelaktigt har en positiv inverkan på utvecklingen av Europas identitet. Den har sina rötter i dessa värden och utgör en bra grund för att öka förståelsen mellan medborgare från olika samhällsgrupper och länder i hela det europeiska samhället. Dessutom är frivilligarbetet viktigt för integrationen, den sociala politiken och utbildningen. Vi bör även komma ihåg att det har stor betydelse för dialogen mellan olika kulturer och generationer och att det bidrar till att utveckla ett socialt ansvar.
Frivilligarbete har också ett ekonomiskt värde och det får vi inte glömma. Det är en verksamhet som är gratis och oavlönad men det innebär inte att finansiella aspekter saknas. Av det skälet är det viktigt att frivilligarbete får stöd från EU. Frivilligverksamheten kräver en politik som grundar sig på vänskapliga relationer, till stöd för dess utveckling och infrastruktur. Jag tror att stödet för att belöna och erkänna frivilligarbetet genom vissa finansiella medel kommer att motivera såväl enskilda personer som företag och organisationer.
Oldřich Vlasák : Jag skulle vilja förklara varför jag röstade för Marco Scurrias betänkande om rådets beslut om Europaåret för frivilligarbete. Personligen anser jag att oavlönat och frivilligt arbete är en viktig del av vårt samhälle. I mitt hemlandTjeckien är de största och äldsta frivilligorganisationerna frivilligbrandkårer. Deras traditioner går långt tillbaka i tiden, då behovet att avvärja naturkatastrofer, som exempelvis bränder, alltid fick några dussin frivilliga att samlas för att skydda sin egen, grannarnas och andra närboendes egendom. De äldsta frivilligorganisationerna med störst spridning inbegriper också tjeckiska Röda korset, tjeckiska turistklubben, gymnastikföreningen Sokol, ungdomsorganisationen Junák och den frivilliga bergsräddningstjänsten. Alla de som hjälper till i skolorna och idrottsklubbarna, på sjukhusen eller i bergen, som reser utomlands för att bistå, förtjänar ett erkännande. I det avseendet kommer det säkert att vara till stor nytta att man tillägnar 2011 till denna sektor. Därför röstade jag för betänkandet.
Jaromír Kohlíček : I allmänhet är det möjligt att välkomna alla avtal som förbättrar samarbetet med EU:s grannländer. Om vi jämför grannländernas ställning ser vi att vår viktigaste partner efter Ryssland är Ukraina. Informationsutbytet på områdena vetenskap och teknik, det gemensamma genomförandet av program, arbetskraftsutbytet och utbytet av sakkunskap på området förvaltning av vetenskaps- och forskningsinstitutioner, allt detta är syften som bara förtjänar vårt stöd.
Men jag skulle vilja ta upp ett specifikt förbehåll gällande metoden som tillämpas för att bedöma avtalet. Om författarna inför effektivitetsindikatorer av typen ”antal arbetsresor och sammanträden” och till och med ”antal samarbetsområden”, betvivlar jag allvarligt författarens kunskaper i ämnet. Avsnitt 7, ”Åtgärder mot bedrägeri”, ger ett ganska desperat intryck och uttalandet i 8.2.2 får mig att tvivla på mitt eget förstånd. I denna tidsålder av elektronisk kommunikation kan jag inte förstå varför en ”rapport” om ett avtal kräver arbetsresor och sammanträden för EU:s och Ukrainas experter och tjänstemän. Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna stöder detta ramavtal eftersom jag vet att utveckling inom vetenskap och forskning redan har integrerats i sjätte ramprogrammet på ett mycket aktivt sätt och med verkligt goda resultat. GUE/NGL-gruppen stöder rådets beslut trots de förbehåll jag just nämnt.
John Stuart Agnew, Marta Andreasen, Gerard Batten, John Bufton, Derek Roland Clark, Trevor Colman, Nigel Farage, Mike Nattrass och Nicole Sinclaire : UKIP-partiet är inte emot samarbete på området energieffektivitet men vi insisterar på att sådant samarbete måste bedrivas av demokratiskt valda regeringar och inte av deras befullmäktigade ombud som inte kan ställas till svars i en anti-demokratisk och överstatlig organisation som EU.
Anne Delvaux : Eftersom som vi står inför en strid ström av ansökningar om EU-medlemskap kunde inte omröstningen om denna resolution ha ägt rum vid ett bättre tillfälle. EU är en stabil klippa på den här kontinenten. Unionen kan inte förbli en klubb som är stängd för andra europeiska stater men den kan inte heller öppna sina portar i all oändlighet. EU måste framför allt se till att de utvidgningar som redan gjorts för de nya medlemsstaterna blir framgångsrika. Vad gäller de andra stater som nu knackar på EU:s port är förutsättningen för att inleda några som helst anslutningsförhandlingar fortfarande strikt efterlevnad av köpenhamnskriterierna (demokrati, rättstatsprincipen, mänskliga rättigheter, jämställdhet, marknadsekonomi, etc.), samt att man ovillkorligen följer internationell rätt. Anslutningsförhandlingar med kandidatländer måste grundas på objektivt mätbara kriterier, som t.ex. respekt för rättigheter och ekonomiska kriterier, och man måste undvika alla sorters subjektiva hänvisningar som grundar sig på värden, religion eller kultur. Jag anser att vi därför bör bekräfta Balkanområdets lämplighet för EU-medlemskap och komma ihåg att utvidgning och konsolidering är oupplösligen förenade. I Turkiets fall ska vi insistera på att anslutningskriterierna måste uppfyllas och om förhandlingarna misslyckas bör vi föreslå ett särskilt associeringsavtal.
Diogo Feio : Trots all kritik har det på ett otvetydigt sätt visat sig att många länder hyser en stark önskan om att gå med i EU. Många av dessa länder, särskilt på Balkan, har en brutal och turbulent historia och det har stärkt deras övertygelse om att de skulle befrias både från grannländernas expansionistiska tendenser och ryskt inflytande om de hamnade under EU:s beskydd.
När man tittar på länderna på listan är det ganska lätt att se att det råder stora skillnader mellan dem när det gäller deras entusiasm inför, och vilja att acceptera, villkoren för ett EU-medlemskap. Som jag ser det skiljer sig Island från resten av gruppen, eftersom Islands tradition av demokrati, medborgarnas höga levnadsstandard och respekten man hyser för gemenskapens regelverk gör att det hamnar först i kön i anslutningsprocessen.
Vi är alla medvetna om att det är nödvändigt att strikt följa köpenhamnskriterierna och att fullgöra alla åtaganden det innebär, men EU bör inte på grund av blind envishet vägra att omfamna dem som visar sig beredda att göra detsamma.
Ilda Figueiredo : I förhållande till utvidgningen och kommissionens meddelande ”Utvidgningsstrategi och huvudfrågor 2009-2010” är denna resolution ännu ett exempel på att majoriteten av ledamöterna i parlamentet vill erkänna Kosovo och de säger till och med att de välkomnar kommissionens avsikt att stärka förbindelserna med Kosovo, däribland avsikten att utforska möjligheten för Kosovo att delta i gemenskapsprogram.
Detta uppmuntrar till framtida anslutning för ett territorium som proklamerat sin självständighet i flagrant strid med internationell rätt och man ignorerar det faktum att det är en stat som är en produkt av ett olagligt krig, en stat som verkar utifrån en olaglig författning som inte erkänns av FN.
Frågan om Turkiet tas inte heller upp på lämpligt sätt med tanke på att landet fortsätter sin militära ockupation av ett EU-medlemsland, norra Cypern, och man respekterar inte heller det kurdiska folkets rättigheter på det sätt man borde.
Vi anser att frågan om EU:s utvidgning främst är ett beslut som ska fattas av folket i det land som önskar bli medlem men vi röstade nej till betänkandet som det nu är skrivet, på grund av de negativa aspekterna av den strategi man eftersträvar att följa, trots att detta inte har något rättsligt värde.
Tunne Kelam : Jag röstade för ändringsförslag 4. Jag anser verkligen att vi måste understryka att när vi talar om icke-muslimer menar vi först och främst kristna och därför krävs det att man uttryckligen nämner kristna tillsammans med andra trossamfund. Kristna utsätts fortfarande för förföljelse i Turkiet och det bekymrar oss djupt. Kristna och deras samfund kan fortfarande inte utöva sin tro fritt, vilket de skulle kunna göra i en demokratisk stat. Jag är övertygad om att Turkiet kommer att vara redo för anslutning till EU i samma ögonblick som det kommer att vara lika lätt att uppföra en kristen kyrka i Turkiet som det är att uppföra en moské i Bryssel.
Nuno Melo : EU:s utvidgningsprocess bör alltid övervägas noga och varje ny anslutning måste ske med respekt för de referenspunkter som är gemensamma för EU:s medlemsländer.
Jag förstår att Turkiets anslutning har ger upphov till en inledande debatt och det är också ett tecken på att det finns tvivel som minst sagt rättfärdigar denna debatt. Debatten rör frågor som exempelvis huruvida Turkiet geografiskt sett kan betraktas som en del av Europa, huruvida dess sekularitet bara är ett resultat av militär kontroll, om det vore klokt för EU att ha en gräns mot irakiska Kurdistan och om Turkiets anslutning skulle rubba EU:s balans, på grund av landets mycket stora befolkningsmängd.
Dessutom finns den icke förhandlingsbara skyldigheten att respektera köpenhamnskriterierna, där frågan om mänskliga rättigheter kommer i första hand.
Francisco José Millán Mon and José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra : När det gäller resolutionen om 2009 års strategidokument från kommissionen om utvidgningen vill vi, för den spanska delegationen i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), klargöra att det faktum att vi stödde resolutionen i sin helhet inte på något sätt innebär att vi håller med om att Kosovo ska erkännas som en självständig stat. Vi anser att Kosovo är ett undantagsfall och vi vill framhålla att Kosovo inte har erkänts av Spanien och att det finns fyra andra medlemsstater som inte heller har gjort det.
Följaktligen har vi både i utrikesutskottet och i dag i plenum gett vårt stöd till ändringsförslag som ligger i linje med vår ståndpunkt.
Att vi röstade ja till resolutionen beror på att vi inte vill att vår inställning till Kosovo ska tolkas som att vi är negativt inställda till den utvidgningsprocess som länderna på västra Balkan, Turkiet och Island nu är involverade i.
Franz Obermayr : Jag motsätter mig bestämt kommissionens utvidgningsstrategi för Turkiet. En tydlig majoritet av EU:s medborgare är emot Turkiets anslutning till EU och ändå är de tvungna att bidra till finansieringen av miljardutbetalningar i euro till Turkiet i dess egenskap av officiell anslutningskandidat. Turkiet är inte ett europeiskt land, varken geografiskt eller kulturellt, och inte heller när det gäller att skydda mänskliga rättigheter, demokrati och rättstatsprincipen. Utvidgningsstrategin tar nästan ingen hänsyn till EU-medborgarnas oro. Den företräder istället Förenta staternas geostrategiska intressen. Dessutom kommer Turkiets olösta gränskonflikter att bli EU:s problem om Turkiet blir medlem. Jag beklagar att utvidgningsstrategin, som inbegriper Island och västra Balkan förutom Turkiet, diskuterades som en helhet. Det gjorde det omöjligt att ha en riktig, selektiv och differentierad debatt. Den arrogans med vilken man hanterar frågan om Turkiets anslutning återspeglas i detta förfarande. Anslutningsmotståndarnas ovälkomna röster, som representerar en majoritet av befolkningen, blir på det stora hela ignorerade.
Justas Vincas Paleckis : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om kommissionens strategidokument om utvidgningen 2009 för länderna på västra Balkan, Island och Turkiet. Det gjorde jag därför att för 6-15 år sedan befann sig Litauen, tillsammans med övriga Östersjöländer och andra länder i central- och östeuropa, i en liknande situation som nuvarande kandidatländer. Medlemskapet gav mitt land och de andra nya medlemsländerna och våra medborgare många nya möjligheter och hjälpte oss att stärka såväl ekonomin som demokrati och mänskliga rättigheter. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande kommer EU att få en ny och starkare motor som kommer att driva vårt fartyg framåt på ett mer framgångsrikt sätt, genom den finansiella och ekonomiska krisens farvatten och föra oss till en ny fas i EU:s utvidgning. Det är först när länderna på västra Balkan, Europas illa beryktade ”krutdurk” där världskrigen fick sitt ursprung, gått med i EU som de kommer att kunna undanröja hindren för samarbete mellan medborgarna, företagsstrukturerna och företrädarna för kultur och forskning i de stater som har uppstått i området under senare år. Det är viktigt att inte utestänga Turkiet, som kan beskrivas som Europas länk till den muslimska världen. Att Turkiet och EU närmar sig varandra håller på att förändra landet till det bättre och det finns tecken på många positiva framsteg som gjorts när det gäller stärkt demokrati och mänskliga rättigheter. Trots att vi ännu inte diskuterar EU-medlemskap för Ukraina, Moldavien eller länderna i södra Kaukasien på något konkret sätt kan sådana framtidsplaner förbättra stabiliteten, stärka ekonomin, minska korruptionen och bidra till att rättsstaten konsolideras i dessa länder.
Rovana Plumb : EU:s utvidgningsprocess äger för närvarande rum mot bakgrund av den svåra och omfattande lågkonjunktur som har drabbat såväl EU som de länder som ingår i utvidgningsprocessen. Jag välkomnar de framsteg som Turkiet har gjort när det gäller att uppfylla kriterierna för att bli medlem och särskilt att man undertecknade det mellanstatliga avtalet om Nabuccoledningen.
Genomförandet av det avtalet är fortfarande en av de viktigaste prioriteringarna för EU på området trygg energiförsörjning. Jag stöder de önskemål som framförts till den turkiska regeringen om att fortsätta reformarbetet inom socialpolitiken, att förbättra dialogen mellan arbetsmarknadens parter och att öka ansträngningarna för att förbättra kvinnors rättigheter och jämställdheten, särskilt när det gäller att bekämpa könsrelaterat våld.
Nikolaos Salavrakos : Vi röstar mot förslaget till resolution om ”Kommissionens 2009 års strategi för utvidgningen gällande länderna på västra Balkan, Island och Turkiet” av Gabriele Albertini, eftersom vi anser att varken Turkiet eller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien gör framsteg när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna och inte heller uppvisar det politiska beteende som krävs för medlemskap i EU. Vi hoppas att de ska förbättra sina insatser för att uppfylla anslutningskriterierna, något som kommer att tas ställning till längre fram. Vi vill hur som helst inte rösta för ett resolutionsförslag som kommer att inge falska förhoppningar och endast användas för inhemska syften.
Renate Sommer : Förslaget till resolution om kommissionens nuvarande utvidgningsstrategi är mycket balanserat. Man noterar att kandidatländerna gjort framsteg men ser även uppenbara problem. Särskilt Turkiet har tagit ett stort steg bakåt. Jag välkomnar därför den oförbehållsamma kritiken av de allvarliga hoten mot och reella inskränkningarna av yttrande- och tryckfriheten. Den helt godtyckliga straffskatt som påförts den oppositionella Dogan Media Group (DMG) är ett direkt angrepp på dem som kritiserar regeringen. Berättigade invändningar har rests mot diskrimineringen av religiösa minoriteter och mot Turkiets vägran att genomföra Ankaraprotokollet. Vi måste även se närmare på den turkiska utrikespolitiken. Öppenheten mot Armenien och kurderna har hittills endast varit ett politiskt spel för galleriet och har också mött motstånd hos både det turkiska parlamentet och stora delar av befolkningen. Den turkiske premiärministerns uttalanden ger också upphov till frågetecken om den roll som Turkiet hoppas spela som medlare mellan öst och väst. Turkiets smickrande ord om Irans president och landets inbjudan till den för folkmord efterlyste sudanesiske presidenten att bevista en konferens, verkar liksom förbindelserna med Israel tyda på att man fjärmar sig från väst. Vår uppmaning till den turkiska regeringen om att samordna sin utrikespolitik med EU:s och att dra tillbaka protesterna mot samarbetet mellan Nato och EU är därför endast en konsekvens av detta.
Eva-Britt Svensson : Jag är positiv till att EU har en öppen inställning till de länder som uppfyller kriterierna för medlemskap. Jag är bekymrad över att resolutionen innehåller ett krav på utvidgning för både de aktuella länderna och EU. Man räknar inte med möjligheten att det kan ligga i de berörda ländernas intresse att av en rad sociala, ekonomiska och andra skäl även fortsättningsvis stå utanför EU. Medlemskap i EU är ett stort steg för de berörda länderna och förtjänar ingående diskussioner och samråd med medborgarna i länderna. Därför lade jag ned min röst.
Regina Bastos : Den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor är ett initiativ av FN och Europarådet och syftar till att diskutera och synliggöra offren för våld i hemmet samt andra typer av dålig behandling.
Frågan inger bekymmer i Portugal. Antalet fall av våld i hemmet som registrerats av den portugisiska föreningen för stöd till brottsoffer (APAV) har ökat med 9 procent jämfört med samma period 2008. Enligt APAV har fysisk och psykisk misshandel, hot och sexuella övergrepp ökat betydligt jämfört med 2008 års siffror. Hittills i år har 26 kvinnor i Portugal mist livet till följd av våld i hemmet. Ändå anmäls inte det stora flertalet våldshandlingar på grund av rädsla och skam.
EU måste förbättra sina insatser för att komma tillrätta med problemet. Jag håller med om att medlemsstaterna måste uppmanas att utarbeta nationella handlingsplaner för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi stöder alla initiativ som kan leda till en attitydförändring, liksom organiseringen av ett europeiskt år för bekämpning av våld mot kvinnor, i syfte att lyfta fram våldet och uppmärksamma såväl allmänheten som myndigheterna på att situationen är bekymmersam.
Edite Estrela : Jag röstade för förslaget till resolution om avskaffande av våld mot kvinnor, eftersom jag anser att kommissionen och rådet måste stärka EU:s åtgärder på området. EU behöver skyndsamt en mer heltäckande politik för att bekämpa våld mot kvinnor, i första hand genom att kommissionen utarbetar ett förslag till direktiv och inför en tydlig rättslig grund för att bekämpa allt slags våld mot kvinnor, även kvinnohandel. Vi bör uttrycka vår erkänsla för och välkomna att det spanska ordförandeskapet lyfter fram frågan i sin handlingsplan.
Diogo Feio : Under en vecka när de skrämmande siffrorna för antalet fall av våld i hemmet har skapat rubriker i Portugal anser jag att våld mot kvinnor och barn är ett ämne som kräver eftertanke och seriösa åtgärder från regeringarnas sida.
Jag fördömer allt slags våld men särskilt när det riktas mot människor i den mer utsatta situation - socialt, ekonomiskt eller känslomässigt - som kvinnor och barn många gånger befinner sig i. Medlemsstaterna bör därför arbeta för att avskaffa allt slags våld mot kvinnor och barn, framför allt kvinnohandel för sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp och våld i hemmet.
Respekten för mänskligt liv och mänsklig värdighet är inte förenlig med brott där offren utgörs av ett stort antal europeiska kvinnor och barn, och bestämda politiska strategier för att motverka våldet och bestraffa förövarna är därför nödvändiga.
Ilda Figueiredo : På den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor vill vi rikta uppmärksamheten på detta allvarliga sociala, ekonomiska och politiska problem som är ett hot mot kvinnors rättigheter på en rad områden, bl.a. inom arbetslivet, i familjen och i samhället i övrigt. Våld mot kvinnor utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och är ett hinder för deltagande i samhällslivet och politiken, i det offentliga livet och yrkeslivet och hindrar dem från att agera som fullvärdiga medborgare.
Även om många former av våld är kulturellt betingade och traditionsbundna ökar kapitalismens ekonomiska och sociala kriser kvinnors utsatthet, såväl kollektivt som individuellt, förvärrar utnyttjandet och tvingar in dem i fattigdom och marginalisering, vilket även främjar kvinnohandel och prostitution.
Vi måste följaktligen tillhandahålla ytterligare ekonomiska resurser och vidta politiska åtgärder som framför allt syftar till att stärka kvinnans ställning i samhället genom att främja lika rättigheter på såväl gemenskapsnivå som nationell nivå. Vi måste även genomföra konkreta åtgärder för att dels avskaffa allt våld mot kvinnor och undanröja den diskriminering som fortfarande förekommer, dels skydda och stödja offren.
Marine Le Pen : På tioårsdagen av den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor får vi inte förtiga att de hittills genomförda förebyggande åtgärderna i denna riktning inte har gett förväntat resultat. Hur kan detta komma sig? Att döma av debatterna här i kammaren är diagnosen klar och handlar om den bristande jämställdheten mellan könen.
Om bristande jämställdhet var den främsta orsaken bör länderna i norra Europa, som är kända för sin mycket progressiva kultur och sina mycket framstegsvänliga traditioner, uppvisa de bästa resultaten. Så är dock inte fallet - det är snarare motsatsen som gäller. Enligt den norska dagstidningen Aftenposten har under ett enda år 6 procent av unga svenska kvinnor mellan 15 och 25 år utsatts för våldtäkt.
Det krävs mod för att säga att ökningen av antalet våldshandlingar mot kvinnor har sammanfallit med massinvandringen från länder utanför Europa, vilkas kultur och traditioner totalt skiljer sig från våra. Burka, tvångsäktenskap, månggifte, kvinnlig könsstympning, hedersbrott och andra former av beteenden från en annan tidsålder kan inte accepteras.
Det ter sig därför fullständigt befängt att fortsätta att främja sådan invandring och ändå vilja bekämpa våld mot kvinnor.
Astrid Lulling : Det är fullt förståeligt att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen på årsdagen av den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor vill erinra om att vi, trots ett otal rättsliga instrument och FN-deklarationer, för att inte tala om de talrika resolutionerna från Europaparlamentet under en rad årtionden, ännu har långt kvar till nolltolerans i fråga om våld mot kvinnor. Man kan inte komma ifrån att mäns våld mot kvinnor innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna och ska beivras i enlighet härmed.
Europaparlamentet måste följaktligen påminna medlemsstaterna om skyldigheten att stärka lagstiftningen och de politiska åtgärderna för att en gång för alla effektivt bekämpa allt slags våld mot kvinnor.
Tyvärr har vi återigen tagit oss vatten över huvudet i den aktuella resolutionen, och vi har framför allt inte beaktat subsidiaritetsprincipen.
Att begära att rådet och kommissionen ska införa en rättslig grund för bekämpning av allt slags våld mot kvinnor är höjden av okunskap om fördragen. En rättslig grund kan inte införas. Antingen finns den eller så finns den inte.
Att begära ännu en högnivåkonferens kommer endast att medföra kostnader som bättre skulle kunna utnyttjas för riktade åtgärder.
Véronique Mathieu : På den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor välkomnar jag omröstningen i Europaparlamentet om resolutionen om avskaffande av våld mot kvinnor. Att FN instiftade denna dag 1999 och att vi i dag antar den aktuella resolutionen är en nyttig påminnelse för de nationella regeringarna om skyldigheten enligt de internationella fördragen att avskaffa alla former av våld mot kvinnor. Jag stöder således resolutionen och kräver att medlemsstaterna omedelbart förstärker den nationella lagstiftningen och de politiska åtgärderna när det gäller bekämpning av allt slags våld mot kvinnor. Det är framför allt på europeisk nivå oerhört viktigt att se till att alla våldsoffer ges hjälp och stöd, särskilt de som råkat ut för människohandel, oavsett nationalitet, och att skydda de kvinnor som utsätts för våld i hemmet, vilkas rättsliga ställning kan bero av deras partner.
Nuno Melo : När vi talar om våld mot kvinnor diskuterar vi en fråga som helt klart är en realitet i samtliga medlemsstater, eftersom en kvinna av fyra utsätts för våld.
I ett EU som ser sig som den främsta förkämpen för alla medborgares fri- och rättigheter får vi inte sky några medel för att sätta stopp för detta gissel. Antagandet av förslaget till resolution är ett mycket betydelsefullt steg mot nya lösningar, och därför röstade jag som jag gjorde.
Rovana Plumb : Jag röstade för resolutionen, eftersom våld mot kvinnor fortfarande är ett alltför vanligt problem i Rumänien och i hela världen, vilket gör det nödvändigt att anta brådskande åtgärder för att komma tillrätta med detta gissel. Problemet är numera inte lagstiftningen utan hur den tillämpas i en situation där många kvinnor tvekar att anmäla för myndigheterna att de utsätts för våldshandlingar och hellre lider i tysthet.
Jag anser att det krävs en effektiv kampanj i hela samhället, med utgångspunkt i kontinuerliga, långsiktiga åtgärder som syftar till att påverka attityder och få alla att förstå att våld mot kvinnor är förbjudet och oursäktligt. Jag håller med om att samordnade insatser dessutom krävs från myndigheternas och det civila samhällets sida i syfte att stödja offren för våld i hemmet.
Peter Skinner : Jag ser positivt på parlamentets engagemang i frågan. Det är speciellt viktigt att se till att kvinnor i några av de mest utsatta situationerna, där det t.ex. handlar om ”kvinnohandel”, får del av detta stöd.
Jag är bestört över att ECR-gruppen, där de brittiska konservativa ingår, har lagt fram ett ändringsförslag till förslaget till resolution som inskränker dess tillämpningsområde. Jag vill påpeka att många offer lever i fattigdom, är invandrare eller tillhör minoritetsgrupper i befolkningarna. Att undanta dessa kvinnor från stöd som syftar till att hjälpa dessa synnerligen utsatta människor är både ologiskt och omänskligt.
Jag är likaledes förfärad över att De gröna har en annan uppfattning och vill stryka de kloka formuleringarna om tolerans mot prostitution, där ju en betydande del av våldet mot kvinnor inträffar.
Georgios Toussas : Kvinnor är lätta offer för allt slags våld på grund av den bristande jämställdheten i alla samhällsklasser, där de utsätts för klass- och könsförtryck.
Misshandel, våldtäkt och människohandel är några av de våldsformer som illustrerar den könsrelaterade dimensionen av kvinnors bristande jämställdhet i ett klassperspektiv.
Våldet är emellertid en samhällsföreteelse med specifika ekonomiska, politiska och sociala orsaker. Orsakerna har sitt ursprung i produktionsförhållandena inom kapitalismen och kan inte undanröjas så länge dessa förhållanden kvarstår. Gräsrotsrörelserna måste kräva åtgärder för att motverka våldet och befria offren, kvinnor och barn, genom att arbeta för genomgripande förändringar för människornas bästa på samhällsnivå och politisk nivå.
Vi tar starkt avstånd från införandet av icke-statliga organisationer och privata, enskilda rådgivningscentrum och rådgivningsbyråer till stöd för misshandlade kvinnor. Staten ska ensam ansvara för dessa.
De åtgärder som föreslås i resolutionen kommer att vara otillräckliga för att undanröja problemet, eftersom de inte är inriktade på orsakerna. Åtgärderna syftar till att hantera själva problemet och bidrar därför till att det permanentas.
Marina Yannakoudakis : ECR-gruppen stöder fullt ut och betonar det utbredda behovet av ökad kunskap och ytterligare åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi tar däremot avstånd från uppmaningarna om en rättslig grund inom EU, liksom om ytterligare direktiv (enligt punkterna 10, 11 och 27) för att komma tillrätta med problemet.
Vi är införstådda med att åtgärder måste vidtas på detta område, men vi anser att detta är en fråga för nationalstaten att lagstifta om. Vidare anser ECR-gruppen att frågor om rätten till valfrihet och hälsa när det gäller sexualitet och fortplantning är en samvetsfråga som den enskilda medlemmen och medlemsstaten ska besluta om. Av dessa skäl har ECR-gruppen valt att lägga ned sin röst.
Diogo Feio : Somalia är ett av de tydligaste exemplen på centralmaktens totala sammanbrott och en tillbakagång till en krigisk livsföring på stamnivå, eftersom landet är navet för våld och instabilitet som sträcker sig långt utanför de egna gränserna. Somalias kuster har utsatts för ständiga hot av väpnade grupper som inte endast kämpar för att ta kontrollen över kustområdena utan även bedriver oacceptabel piratverksamhet mot andra fartyg, framför allt handelsfartyg, lastfartyg, fiskefartyg, fartyg för humanitärt bistånd och fritidsbåtar.
De allvarliga och återkommande händelserna kräver en kompromisslös reaktion från hela världssamfundet, där även EU måste ingå. EU måste åta sig att bekämpa piratverksamhet och göra allt som står i dess makt för att både analysera dess orsaker och konsekvenser och mobilisera alla tillgängliga somaliska och internationella krafter med förutsättningar att handskas med detta.
Jag vill även ge en eloge till befälhavaren som företrädare för hela besättningen på den portugisiska fregatten Corte-Real, som har utmärkt sig för sin kamp mot detta gissel och nyligen har hyllats av Internationella sjöfartsorganisationen.
Ilda Figueiredo : När vi diskuterar Somalia måste vi komma ihåg att det inte finns någon militär lösning på den aktuella krisen och att vi måste ta hänsyn till landets bristande ekonomiska resurser, vilka är en följd av den internationella skuldkrisen. Krisen skapade ett tomrum som utnyttjades för olagligt fiske på landets territorialvatten och var ett av de främsta skälen till att somaliska fiskare förlorade sitt levebröd, eftersom den somaliska regeringen tvingades dra in landets kustbevakning på grund av bristen på resurser.
En av de viktigaste frågorna är därför att tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt bistånd som innefattar hjälp till förlikning och medling mellan parterna i inbördeskriget.
Kommissionen och rådet bör följaktligen se över sin politiska strategi för Somalia, även insatsen Eunavfor Atalanta, och ta itu med den mer allmänna situationen i landet i dagsläget, framför allt behovet av att ta itu med den humanitära situationen i området och hjälpa till att undanröja de underliggande orsakerna till den katastrofsituation som orsakar lidande för miljontals somalier.
Avslutningsvis vill vi understryka att varken de resurser som är avsedda för bistånd och utveckling eller Europeiska utvecklingsfonden under några omständigheter bör utnyttjas för militära ändamål.
Richard Howitt : Jag är mycket stolt över att Storbritannien leder EU:s första marina ESFP-uppdrag, insatsen Atalanta, med en brittisk befälhavare i spetsen och det operativa högkvarteret i Storbritannien. Insatsen Atalantas arbete med att skydda dels de fartyg som tillhandahåller livsmedelsbistånd till flyktingar i Somalia, dels utsatta fartyg utanför Somalias kust är oerhört betydelsefullt.
Labourledamöterna av det brittiska parlamentet upprepar uppmaningarna om en ovillkorlig frigivning av samtliga personer i gisslan, bland annat de två britter - Paul och Rachel Chandler - som hålls fångna av somaliska pirater. Vi har ständigt deras familj i tankarna, och vi lovordar de pågående insatserna av det brittiska utrikesdepartementet som utnyttjar alla tillgängliga kontakter i Östafrika i förhandlingarna om en snabb frigivning av paret.
När det gäller insatsen Atalantas räckvidd noterar vi avslutningsvis uppmaningarna i resolutionen om att överväga en utökning. Jag vill emellertid få taget till protokollet att vi anser att detta inte är aktuellt i dagsläget, och jag vill understryka att vi måste inrikta oss på fortsatt framgång för den pågående insatsen i dess nuvarande utformning.
Nuno Melo : Den nuvarande situationen utanför Somalias kust är i alla avseenden förkastlig och den påverkar alla länder.
Eftersom Somaliaproblemet ännu inte har fått någon politisk lösning och området fortfarande är instabilt anser jag att det är synnerligen viktigt att tillämpa en strategi som innebär en förstärkning av Operation Atalanta även genom utökade möjligheter att använda militära trupper i denna operation.
Willy Meyer : Jag röstade mot resolutionsförslag eftersom jag anser att piratverksamhet inte är något militärt problem utan ett utvecklingsproblem. Därför menar jag att man bör angripa problemet vid roten och att lösningen inte kan vara militär, vare sig till lands eller till havs. Den officer som ansvarar för Operation Atalanta har sagt att en maritim lösning är omöjlig och att situationen i området måste stabiliseras. Jag anser att vi måste ta itu med regionens problem när det gäller regeringsmakt, stabila institutioner och ekonomisk utveckling. Hur mycket vi än försöker täta sprickorna kommer problemet ändå att kvarstå. Genom att rösta mot resolutionsförslaget vill jag också fördöma privatiseringen av sådana aktioner som är en uppgift för de väpnade styrkorna. Som exempel kan jag nämna Spanien där privata säkerhetsföretag får tillstånd att använda fartyg som är bestyckade för krigföring. Dessutom anser jag att vi måste få slut på piratverksamheten i Somalia men också sätta stopp för de utländska pirater som härjar på somaliskt vatten.
Charles Tannock : Även om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har potential för att åstadkomma betydande resultat för medlemsstaterna innebär den relativa framgången för Operation Atalanta, som nu har förlängts i ett år, en påminnelse om att det fortfarande är oklart varför Nato inte ensamt skulle kunna klara av uppgiften och därigenom undvika en dubblering av insatserna. Men piratverksamheten är fortfarande en uppenbar och aktuell fara i farvattnen runt Afrikas horn. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att avvärja detta hot, inte bara för att skydda vår sjöfart utan också för att sända ett tydligt budskap om vår beslutsamhet till de al-Qaidaagenter som nu har fått en fristad i Somalia.
Den nationella säkerheten upphör inte vid de nationella gränserna. Om man inte gör något för att sätta stopp för piraternas härjningar kommer EU att få ännu fler säkerhetsproblem på lång sikt. Jag uppmanar också kommissionen att ännu en gång överväga hur ett starkare politiskt stöd till det f.d. brittiska territoriet Somaliland, ett relativt stabilt, ekonomiskt framgångsrikt och demokratiskt utbrytarområde, skulle kunna bidra till att avvärja hotet från piratverksamheten i regionen.
Silvia-Adriana Ţicău : Jag röstade för Europaparlamentets resolution om en politisk lösning av problemet med piratverksamheten utanför Somalias kust eftersom piratverksamheten är ett verkligt problem och kommer att vara ett problem även i fortsättningen i farvattnen utanför Somalias kust. EU måste skydda fartyg som passerar denna region genom internationella förhandlingar och skyddsåtgärder. En del av lösningen är att det krävs internationellt stöd för att åstadkomma stabilitet i Somalia. Den andra delen av lösningen är Operation Atalanta som EU nyligen har inlett för att sätta stop för piratverksamheten utanför Somalias kust. Sex fregatter, tre flygplan som patrullerar havsområdet och 1 200 man från Storbritannien, Frankrike och Grekland kommer att delta i operationen. Andra stater kommer att bidra till operationen i framtiden. Operation Atalanta har lyckats skydda fartyg med last som innebär hög risk genom att eskortera dem. Trettiosex piratfartyg har hejdats och 14 direkta attacker har avvärjts. Men för att kunna åtnjuta denna eskort måste de ansvariga nationella organen och fartygen ta kontakt med Operation Atalanta och begära skydd. Det är mycket viktigt att fartygen undviker att ta onödiga risker och att de officiellt och i god tid begär skydd från Operation Atalanta.
Geoffrey Van Orden : Vi är för kraftfulla internationella insatser för att bekämpa piratverksamheten, och vi betvivlar inte att den brittiska flottan och allierade flottor från Förenta staterna och andra EU-nationer kommer att göra en bra insats. Men vi ser ingen anledning till att en maritim operation ska ske under EU-flagg. Vi motsätter oss att EU som institution blandar sig i försvarsfrågor. Detta tillför inte någon ytterligare militär kapacitet utan innebär bara en dubblering och ytterligare komplikationer för väl beprövade Natoaktioner. Operation Atalanta, som tillkom under det franska ordförandeskapet, uppfattades som en politisk möjlighet att tillföra den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) en maritim dimension. Trots att den USA-ledda kombinerade insatsstyrkan 151 och en maritim Natogrupp uppehåller sig i farvattnen utanför Afrikas horn beslutade man att sätta ihop ytterligare en flotta och därmed skapa ytterligare ett kommandoled. Vi är också mycket oroliga över förslagen att sända en ESFP-utbildningsgrupp till Somalia samtidigt som EU:s polisuppdrag i Afghanistan har misslyckats och många EU-länder har varit ovilliga att sända trupper och polisstyrkor på brådskande utbildningsuppdrag till Afghanistan. I förbigående vill jag också nämna att vi inte accepterar en sådan term som ”EU-fiskefartyg”.
Elena Oana Antonescu : Jag välkomnar denna resolution som gör det möjligt för parlamentet att stödja kommissionens högst frivilliga politik mot rökning. Exponering för cigarrettrök är den främsta orsaken till död och sjukdom i EU samtidigt som rökningen även innebär en tung börda för sjukvårdssystemen. Jag hoppas att kommissionens åtgärder kommer att vara mer långtgående och att vi under kommande år kommer att ha rätt till en hälsosam miljö i alla slutna utrymmen och på arbetsplatserna. Jag måste nog säga att vi i EU fortfarande bedriver en hycklande politik. Vi vill ha färre hälsoproblem förorsakade av rökning, men samtidigt stöder vi ändå fortsatta subventioner till cigarrettillverkarna även om de successivt håller på att minskas. Jag anser att den gemensamma jordbrukspolitiken bör definieras så att den främjar produkter som bidrar till att bibehålla och förbättra människors hälsotillstånd, produkter som inte innebär hälsorisker. Jag hoppas att rådet vid sitt möte i december kommer att diskutera skydd för barn, särskilt i de fall då de exponeras för vuxnas rökning i privatbilar eller i andra slutna utrymmen. Jag anser att de vuxna har ett ansvar i detta avseende och att man, när det är möjligt, måste ingripa med lagstiftning.
Anne Delvaux : Jag anser att vi måste skydda icke-rökare mot passiv rökning men också göra rökarna medvetna om vilka följder deras last har för dem själva och för andra. De får inte sväva i tvivel om detta. I Belgien har vi också ett försprång i denna fråga eftersom vårt land redan har förespråkat ett totalförbud mot rökning inom sjukhussektorn och på alla arbetsplatser senast 2012.
Sedan vill jag gärna uttrycka två farhågor. För det första: är vi på väg mot ett samhälle som inför heltäckande förbud? Vad gör vi med det individuella ansvaret? Jag känner ett slags olust inför ett samhälle som liknar det George Orwell beskrev i sin roman 1984. För det andra: om man måste förmå rökarna att bryta med sin vana som är skadlig både för dem själva och för andra måste man göra detta med mycket stor respekt. Tobak är en drog. Att förbjuda den helt skulle vara liktydigt med att förneka att de flesta rökare faktiskt befinner sig i ett beroendetillstånd. Att införa ett totalförbud kanske kan uppfattas som ett sätt att exkludera, vilket kan visa sig få motsatt effekt. Och därför undrar jag: varför har vi inte övervägt alternativet att erbjuda dem utrymmen som är specifikt avsedda för dem?
Diogo Feio : Trots att jag har röstat på samma sätt som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) måste jag uttrycka vissa farhågor när det gäller det aktuella resolutionsförslaget.
För det första anser jag att politiska åtgärder för rökfrihet bör beslutas av medlemsstaterna och att EU-institutionernas roll - med respekt för subsidiaritetsprincipen - fortfarande måste bestå i att utfärda icke-bindande rekommendationer. Å andra sidan anser jag också att medlemsstaterna bör främja politiska insatser för rökfrihet men att de inte bör framtvinga begränsningar av valfriheten för olika aktörer, särskilt inom hotellsektorn, där ägarna bör ha möjlighet att välja om hotellen ska vara rökfria eller inte. Mot denna bakgrund var den lag som nyligen antogs i Portugal välavvägd.
Min andra farhåga gäller förslaget att avskaffa de direkta subventionerna till tobaksproduktionen. Eftersom även Portugal är tobaksproducent anser jag att denna typ av politik måste analyseras ytterst noggrant. Annars skulle det kunna bli allvarliga följder för jordbrukare som inte kan fortsätta att odla tobak men som inte heller erbjuds något hållbart alternativ. Detta är vad jag anser om punkt 9 i resolutionsförslaget.
João Ferreira : Utgångspunkten för resolutionsförslaget är att man vill skydda människors hälsa och garantera livskvalitet för anställda på deras arbetsplatser och för allmänheten över huvud taget, och därför har vi röstat för resolutionsförslaget.
Det är nödvändigt att förbättra skyddet för icke-rökare genom att förhindra passiv rökning men också att skapa nödvändiga förutsättningar för att uppmärksamma rökarna och uppmuntra dem att sluta röka. Förbudspolitiken bör tillämpas i situationer där det visar sig nödvändigt.
När det gäller direkta subventioner till tobaksproduktionen förespråkar vi incitament för att anläggningar för tobaksproduktion ska användas för andra ändamål. Vi anser emellertid att vi inte bör skapa en situation där vi måste främja import av tobak från länder utanför EU och därigenom gynna de storskaliga multinationella tobaksbolagen.
José Manuel Fernandes : Jag röstade för en strykning av punkt 13 i den ursprungliga texten, som hade följande lydelse: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag inför parlamentet och rådet om lagstiftning på arbetsmiljöområdet om ett rökförbud senast 2011 i alla slutna arbetsplatser, inklusive alla slutna offentliga lokaler och kollektiva färdmedel i EU.”. Förslaget till strykning godkändes, vilket ligger i linje med att subsidiaritetsprincipen ska gälla i denna fråga.
Jag anser att de olika medlemsstaterna fortfarande har en lång väg att gå när det gäller att skapa rökfria miljöer, genomföra effektiva kampanjer för att öka medvetenheten och tillämpa de bästa metoderna för att genomföra artikel 14 (åtgärderna för att minska efterfrågan är avhängiga av graden av tobaksberoende och av antalet personer som slutar röka).
Jag anser emellertid att dessa insatser i första hand bör göras av varje enskild medlemsstat. I den ursprungliga texten fanns en förvirrande sammanblandning av produktion och konsumtion av tobak. Jag välkomnar därför antagandet av det ändringsförslag som har lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och som innebär att en del av punkt 9 tas bort från den ursprungliga texten genom strykning av hänvisningarna till tobaksproduktionen. Genom dessa två ändringar har den slutliga resolutionstexten förbättrats.
Robert Goebbels : Jag avstod från att delta i omröstningen om resolutionen om rökning. Jag har aldrig rökt, men jag anser att detta ständiga trakasserande av rökare helt strider mot principen om personlig frihet. De nuvarande förbuden är mer än tillräckliga.
Jag tar avstånd från dessa ständiga, kontraproduktiva trakasserier. Önskan att göra sig av med tobaksodlingarna i EU kommer att leda till ökad import från tredjeländer.
Elisabeth Jeggle : Hälsopolitiken och därmed skyddet av icke-rökarna hör helt klart till medlemsstaternas behörighetsområde och bör inte vara föremål för centrala regleringar. Medlemsstaterna måste ha frihet att avgöra i vilken utsträckning de vill skydda icke-rökarna. Det måste klargöras att EU inte har någon behörighet på detta område. Därför har jag röstat för parlamentets resolution inför nästa veckas toppmöte för EU:s hälsoministrar.
Eija-Riitta Korhola : Herr talman! Jag röstade för resolutionsförslaget även om jag skulle ha önskat en skarpare formulerad resolution. Rökning är den enskilt största orsaken till för tidig död i EU. Tobaksrök är en miljöförorening som innehåller över hundra beståndsdelar som verkligen är skadliga för hälsan. Trots detta är det i delar av EU tillåtet inte bara för tobaksanvändare utan också för människor i deras omgivning att exponeras för tobaksrök. Passiv rökning är ett moraliskt problem eftersom de som drabbas inte har något val. Det är särskilt viktigt att skydda barn.
Det finns undersökningar som tyder på att ett barn vars föräldrar använder tobak ”röker” var fjärde cigarrett som hans eller hennes förälder röker. Varje år leder rökning till att nästan 100 000 EU-medborgare dör i förtid. Många medlemsstater har redan infört en rad utmärkta åtgärder. När till slut även Finland förbjöd rökning på restauranger och barer blev det ett ramaskri. Nu, två år senare, är folk enbart tacksamma. Detta återspeglar den offentliga hälsopolitikens karaktär: man kanske kan uppnå bestående resultat genom förebyggande åtgärder och insatser för att öka medvetenheten, men det krävs beslutsamhet av lagstiftarna för att ta itu med motståndet. Jag håller inte med vissa andra ledamöter här om att gemenskapen inte behöver tvingande lagstiftning om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Det är nödvändigt att inse att rekommendationerna inte har varit tillräckliga överallt. Jag stöder verkligen punkt 13 i resolutionen där kommissionen uppmanas att lägga fram ett lagstiftningsförslag om förbud mot rökning på slutna arbetsplatser och även inom kollektivtrafiken.
Rökningen är dyr för samhället, och dessutom är det de 70 procent av EU-medborgarna som inte röker som till sist för stå för räkningen. Därför instämmer jag i den uppfattning som parlamentet uttryckte 2007 att innehållet i direktivet om tobaksprodukter måste formuleras skarpare och även innebära att tillverkarna bär ansvar för de kostnader som tobaksbruket medför för sjukvården. Unionen måste först ta ut grandet från sitt eget öga. Det är hög tid för oss att gradvis helt avskaffa subventionerna till tobaksodlingen.
Elisabeth Morin-Chartier : Herr talman! Jag röstade för resolutionen om att stödja rökfria miljöer eftersom jag anser att det är synnerligen viktigt att uppmärksamma de framsteg som görs när det gäller ett mer omfattande införande av rökfria miljöer i Europeiska unionen. Det är också viktigt att underlätta utbytet av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna och samordningen av insatserna för att skydda medborgarna mot rökningens risker. Jag röstade också för bibehållande av punkt 9 där 2010, på grund av effekterna på folkhälsan, anges som slutdatum för det direkta produktionsstödet till tobaksodling. Jag stöder också mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som har påmint oss om att rökning fortfarande är den främsta, fastställda orsaken till död och sjukdom i Europeiska unionen. Tack, herr talman.
Mariya Nedelcheva : Mina damer och herrar! Jag röstade för en strykning av det uttryckliga omnämnandet av år 2010 i punkt 9 i resolutionsförslaget. I mitt land är tobaksodling en verksamhet av avgörande betydelse för en stor del av befolkningen i regioner där den är deras enda försörjningsmöjlighet. En av dessa är den region som jag själv kommer från, Blagoevgrad.
Mitt land var en av de åtta största tobaksproducenterna i EU som för ett år sedan ville att de nuvarande subventionerna ska förlängas till 2013 trots överenskommelsen om att kopplingen mellan de anslagna resursernas storlek och produktionsvolymen måste upphöra senast 2010. Varje gång vi träffar tobaksodlare är en av de frågor de oftast ställer: Hur ska det gå för oss?
Jag kan inte lova dem några mirakel, men vi samarbetar med vår regering för att komma fram till åtgärder som kommer att ge dem valmöjligheter när de förlorar sin viktigaste försörjningskälla. Kolleger! Jag kan förstå argumenten från dem som bedriver en kampanj mot rökning. Men jag uppmanar er att se till att vi inte blandar ihop kampen mot rökning med risken för att vi utplånar tobaksodlingen i EU. I en tid med ekonomisk kris uppmanar jag er att se till att vi bevarar vårt förnuft.
Rareş-Lucian Niculescu : Jag stöder alla förnuftiga åtgärder för att bekämpa rökning och skydda icke-rökarna, och därför röstade jag för resolutionen. Men jag måste uttrycka vissa tvivel om effekterna för tobaksodlarna av olika slags åtgärder. I Rumänien odlas för närvarande tobak på ungefär 1 600 hektar, vilket ger en produktion på cirka 3 000 ton. Men det är en ganska liten mängd tobak som odlas i Rumänien i förhållande till den mängd som krävs för den rumänska tobaksindustrin, uppskattningsvis 30 000 ton.
Skillnaden i fråga om kvantitet, dvs. uppskattningsvis 27 000 ton, täcks genom import, främst från regioner i Afrika eller Asien. Om vi motarbetar tobaksodling i medlemsstaterna kommer vi bara att ytterligare uppmuntra denna import från tredjeländer, till förfång för EU:s odlare.
Frédérique Ries : Det är ett resultatinriktat och ambitiöst resolutionsförslag vi diskuterar. Men jag är bestört över hur en majoritet bland mina kolleger, särskilt kristdemokrater, har röstat. Påverkade av intensiv lobbyverksamhet från berörda påtryckningsgrupper och aktörer har de förkastat artikel 13.
De anser därför att EU inte har någon plats i denna debatt och att unionen inte erbjuder något mervärde när det gäller att garantera EU-medborgarna hälsosamma miljöer på alla allmänna platser, på arbetsplatserna och inom kollektivtrafiken. De bryr sig med andra ord inte om den diskriminering som drabbar arbetstagarna i EU. Som exempel kan jag nämna att folk i Irland kommer att få ett bra skydd genom nationell lagstiftning samtidigt som vi verkligen undrar om folk i Grekland och Tjeckien en dag kommer att få denna möjlighet, eller snarare rättighet.
Som ytterligare bevis för den ”hjärntvätt” påtryckningsgrupperna har utsatt dem för har de också förkastat artikel 9, som helt enkelt tar upp en av de reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som redan har beslutats, nämligen att 2010 ska vara slutdatum för det direkta produktionsstödet till tobaksodling.
Vilja Savisaar : Förslaget i denna resolution om rökfria miljöer skulle innebära en betydande förändring - införande av rökförbud på alla offentliga institutioner och allmänna platser i EU. Syftet med resolutionen var att ge kommissionen i uppdrag att utarbeta den nödvändiga lagstiftning som skulle träda i kraft 2011. Även om väldigt många parlamentsledamöter, bland dem jag själv, röstade för ett rökförbud i offentliga lokaler (särskilt på arbetsplatser) intog Europeiska folkpartiets grupp tyvärr motsatt ståndpunkt. Majoriteten av parlamentet har inte visat sig angelägen att skydda alla EU-medborgares hälsa. Det gäller särskilt dem som inte röker själva men som ändå tvingas inandas rök på offentliga platser och som därför själva drabbas av hälsoproblem. Jag hoppas att detta ämne inte faller i glömska och dessutom att det tas upp på dagordningen ännu en gång eftersom många medlemsstater hittills inte har infört rökförbud på offentliga platser även om de har haft möjlighet att göra det.
Marc Tarabella : Jag stöder den strävan som kommer till uttryck i resolutionen, nämligen att vi måste göra framsteg i kampen mot den passiva rökning som icke-rökarna påtvingas. Men vissa personer tar tillfället i akt och för in en bestämmelse i resolutionen om att avskaffa de subventioner som betalas ut till tobaksodlare. Jag anser personligen att man bör ge detta stöd till dem som utövar en verksamhet på utdöende. Man bör vara medveten om att tobak svarar för mindre än 10 procent av det som ingår i cigarretter. Ställs det lika många frågor om de tillsatsämnen som svarar för 90 procent av deras innehåll och om deras skadlighet?
Liam Aylward : Med tanke på att över 40 miljoner människor varje år dör av hunger och fattigdom, bland dem ett barn var sjätte sekund, och att den globala livsmedelskrisen är ett av de främsta hoten mot fred och säkerhet i världen har jag röstat för denna synnerligen aktuella resolution. I resolutionen uppmanas kommissionen att göra en fullständig konsekvensbedömning av EU:s strategier och program inom jordbrukspolitiken samt inom utvecklings- och handelspolitiken i syfte att garantera en enhetlig och hållbar strategi i fråga om tryggad global livsmedelsförsörjning. Såsom det påpekas i resolutionen har alla rätt till säker och näringsrik mat, och Europeiska unionen måste agera för att se till att denna strategi kan leda till hållbar livsmedelssäkerhet.
Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen : Vi danska socialdemokrater tror på en utfasning av EU:s jordbruksstöd. I dag ger vi vårt stöd till resolutionen om ”FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet” - en resolution som är inriktad på de största utmaningar vi står inför när det gäller att utrota hungersnöden och skapa bättre möjligheter för utvecklingsländerna i framtiden - men vi ställer oss mycket avvisande till de glorifierande påståendena i resolutionen om jordbrukspolitik och jordbruksstöd, bl.a. i punkterna 3, 9 och 14.
Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. - Moderaterna har i dag röstat mot resolutionen om FAO-toppmötet och tryggad livsmedelsförsörjning,. Vi är oroade över hungern i världen och anser att fokuset på att säkra livsmedelsförsörjningen är viktigt. Dock anser vi moderater till skillnad från resolutionen att den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är en del av problemet snarare än lösningen och behöver reformeras.
Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström : skriftlig. - Världen befinner sig i en märklig situation: En miljard människor lider av fetma samtidigt som en miljard människor svälter. Situationen är katastrofal och kräver verkningsfulla åtgärder, inte minst från det rika EU:s sida. Vi tror dock inte att EU:s gemensamma jordbrukspolitik, såsom den ser ut i dag, är lösningen. Jordbrukspolitiken har historiskt sett varit framgångsrik, men den hör inte framtiden till. Eftersom denna resolution emellertid motsätter sig en förändring av det nuvarande europeiska systemet för jordbruksstöd (något som kunde gynna klimatet, världens fattiga och Europas jordbrukare), har vi inte sett något annat alternativ än att lägga ned våra röster.
Edite Estrela : Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet - Utrota hungersnöden från jordens yta - eftersom jag anser att det är nödvändigt att skyndsamt vidta åtgärder för at få slut på denna plågsamma situation som berör en sjättedel av världens befolkning. Mot bakgrund av klimatförändringarnas inverkan på jordbruket, särskilt minskad produktivitet på grund av vattenbrist i synnerhet i de länder som redan kämpar med dessa problem, måste vi se till att vi utformar en enhetlig jordbrukspolitik som innebär att vi både skyddar klimatet och bekämpar hungersnöden.
Göran Färm : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater har i dag valt att rösta för den gemensamma resolutionen om FAO-toppmötet och en tryggad livsmedelsförsörjning. I dag är fler än en miljard människor drabbade av svält. Kraftiga prissvängningar och en dramatisk prisstegring på livsmedel på världsmarknaden har dessutom orsakat en global livsmedelskris, som gjort tillgången till livsmedel än svårare för världens fattiga.
Vi vill dock påpeka att vi inte delar parlamentets åsikt om att man bör avstå från att skära ned i marknadsstödåtgärder och stödutbetalningar till jordbrukare inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Vi anser inte att dessa stödåtgärder och utbetalningar i förlängningen bidrar till ökad trygghet i utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning - tvärtom innebär dessa åtgärder motsatt effekt. Subventionerade, billiga europeiska livsmedel exporteras till utvecklingsländerna och slår genom sina konkurrenskraftiga priser ofta ut utvecklingsländernas egen livsmedelsproduktion, vilket inte ger dessa länder någon chans till en mer långsiktig självförsörjning.
Diogo Feio : Ingen kan förhålla sig likgiltig till detta globala problem när man vet att 40 miljoner människor om året dör av svält och att ett barn var sjätte sekund dör av undernäring.
Europeiska unionen är den främsta givaren av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, men endast en liten del av detta bistånd kanaliseras till jordbrukssektorn som skulle kunna klara av behovet av livsmedel hos tusentals människor som fortfarande lider av undernäring. Europeiska unionen bör därför skyndsamt göra en översyn av sin bistånds- och utvecklingspolitik och i högre grad prioritera stödet till utvecklingsländernas jordbruk, en sektor som är en inkomstkälla för mer än 70 procent av arbetskraften.
Den gemensamma jordbrukspolitiken måste också internt anpassas till den kris vi genomgår, bl.a. i form av högre produktionskostnader för EU:s jordbrukare, genom att avstå från att avveckla marknadsstödsåtgärderna och/eller minska jordbrukssubventionerna och genom att särskilt uppmärksamma stödet till små och medelstora jordbruksföretag och deras tillgång till kredit så att de kan bibehålla nivån på sin produktion trots de kraftigt stigande kostnaderna för material som behövs i produktionen.
João Ferreira : Även om vi inte instämmer i allt som framförs i resolutionen har vi valt att stödja den eftersom den betonar vikten av principer som vi anser är grundläggande för en verklig kamp mot hungersnöden i världen, särskilt:
genom att understryka att ”kampen mot hungersnöden måste baseras på livsmedelssuveränitet”, och
genom att erkänna ”invånares rätt att kontrollera jordbruksmark och andra naturresurser som är nödvändiga för deras livsmedelsförsörjning”.
I resolutionen uppmärksammas jordbrukets betydelse i kampen mot hungersnöden och betydelsen av jordbrukarnas inkomster framhålls. Det återstår att se om parlamentet i framtiden kommer att leva upp till vad som har godkänts här i dag eller om parlamentet visserligen framför dessa kloka synpunkter men senare, när det är dags att sätta dem i verket, backar från sina utfästelser och godkänner lagstiftning som strider mot dessa principer, vilket ofta är fallet.
Vi får inte glömma att de successiva reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som genomförts efter Världshandelsorganisationens liberalisering av jordbruksmarknaderna har gynnat de stora livsmedelsföretagen och bidragit till en utarmning av jordbrukssektorn runtom i världen. Jordbruksproduktion bör främst användas för att ge människor mat, inte för att gynna exportmonopol.
Anne E. Jensen och Jens Rohde : Vi danska liberala parlamentsledamöter röstade för resolutionen om livsmedelssäkerhet eftersom vi vill betona vikten av att EU tar ett globalt ansvar i kampen mot hungersnöd och fattigdom. Vi motsätter oss dock punkt 9 i resolutionen eftersom den innebär ett ifrågasättande av den fortsatta liberaliseringen av EU:s jordbrukspolitik. Det danska liberala partiet vill se ett successivt avskaffande av jordbruksstödet och dessutom införande av gemensamma regler som säkerställer jämlika konkurrensvillkor för EU:s jordbrukare.
Elisabeth Köstinger : Långsiktig livsmedelssäkerhet är en av de viktigaste utmaningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Särskilt mot bakgrund av livsmedelsbristen måste vi framhålla vikten av en stark CAP som i framtiden kan spela en nyckelroll när det gäller att klara av de globala utmaningarna. Detta innebär att det krävs tillräcklig och långsiktig finansiering av GJP. GJP är ett viktigt inslag i EU:s politik för livsmedelssäkerhet, och efter 2013 kommer den att spela en viktig roll i utvecklingspolitiken och den externa politiken för livsmedelssäkerhet.
De främsta prioriteterna är därför perfekt fungerande ekosystem, bördig mark, stabila vattenresurser och ytterligare diversifiering av landsbygdsekonomin. Internationellt samarbete och internationell solidaritet parallellt med välavvägda handelsavtal som inte motverkar utan tvärtom främjar livsmedelssäkerheten är ett viktigt inslag i den globala livsmedelssäkerheten, och här kan en stark GJP lämna ett viktigt bidrag. Länder som är nettoimportörer av livsmedel drabbas hårdast av stigande matpriser, men många av dessa länder runtom i världen är de minst utvecklade. EU måste vidta åtgärder för att motverka detta.
Nuno Melo : Hungersnöd är en plåga som drabbar allt fler människor. Eftersom EU är ett forum för solidaritet måste unionen stå i främsta ledet när det gäller att bekämpa detta växande problem. Den globala livsmedelskrisen är ett av de största hoten mot fred och säkerhet i världen, och därför är det nödvändigt att påskynda alla insatser för livsmedelssäkerhet både globalt och på EU-nivå.
Georgios Toussas : Även om författarna till denna resolution har varit tvungna att rikta uppmärksamheten mot problemet med hungersnöd och över huvud taget de problem som tas upp vid toppmötet om livsmedel och jordbruk har de icke desto mindre dolt den grundläggande orsaken till problemet, dvs. det kapitalistiska system för utsugning och den strategi som även EU lojalt tillämpar för att kapitalet ska få sin profit. De multinationella företagen för produktion och distribution av livsmedel tvingar bönderna från deras gårdar och framtvingar skapandet av större odlingsenheter, vilket innebär ett hårt slag för fattiga och medelstora jordbrukare. De arbetande klasserna och gräsrötterna, även i utvecklade kapitalistiska länder, märker att det är svårare och svårare att värna om hälsosamma och säkra livsmedel samtidigt som de multinationella livsmedelsföretagen kammar hem enorma vinster och köper upp enorma markområden, särskilt i Afrika, eftersom de räknar med att livsmedelsproduktionen måste fördubblas fram till 2050. EU går i främsta ledet när det gäller liberalisering och privatisering av alla produktionsfaktorer - vatten, energi, transport och teknik - och tvingar tredjeländer att göra detsamma genom WTO och bilaterala avtal.
GJP stärker politiken att utrota små och medelstora gårdar och att stödja monopolen och deras vinster. Bönder och arbetare kämpar mot denna politik. De kämpar för att avskaffa detta system för utsugning och se till att det finns tillräckligt med hälsosamma och säkra livsmedel för alla.
| sv |
29. Kommissionens årliga politiska strategi för 2008 (omröstning)
- Betänkande: Virrankoski
- Före omröstningen om punkt 17:
Kyösti Virrankoski : föredragande. - (FI) Herr talman! Skulle ordet ”revidering” kunna ändras till ”förbättring”?
(EN) På engelska, i stället för revision ['granskning'], ordet improvement ['förbättring'].
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
| sv |
2. Pakistan (omröstning)
- Resolution: Pakistan (RC B6-0409/2007)
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag har nöjet att meddela att en delegation från Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress genomför ett några dagar långt arbetsbesök hos Europaparlamentet. Detta sker inom ramen för våra interparlamentariska möten och med anledning av det tjugonionde interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och Kina. Jag välkomnar alla delegationsmedlemmar varmt.
Ordförandeskapet vid detta tjugonionde möte mellan våra två parlament utövas av Zha Peixin, vice ordförande för utskottet för utrikesfrågor i Nationella folkkongressen i Kina, och Europaparlamentets ledamot Crescenzio Rivellini.
Att denna dialog äger rum gläder Europaparlamentet. Den har genomförts regelbundet och kontinuerligt sedan ganska lång tid tillbaka. Detta nya möte kommer att stärka förbindelserna mellan våra parlament och göra det möjligt att överlägga om en lång rad frågor av gemensamt intresse för såväl EU som Kina.
Låt mig till båda delegationernas medlemmar framföra min förhoppning att såväl de möten som redan genomförts som de som äger rum i dag aktivt bidrar till ett närmande mellan våra båda institutioner.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Allmänna preferenssystemet under perioden 1 januari 2009-31 december 2011 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Helmuth Markov, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets förordning om tillämpning av Allmänna preferenssystemet under perioden 1 januari 2009-31 december 2011 samt om ändring av förordningarna (EG) nr 552/97, (EG) nr 1933/2006 och av kommissionens förordningar (EG) nr 964/2007 och (EG) nr 1100/2006 - C6-0051/2008 -.
Neelie Kroes: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Låt mig först av allt be om ursäkt på Peter Mandelsons vägnar eftersom han inte har möjlighet att vara här och diskutera förordningen om Allmänna preferenssystemet med kammaren. Han har bett mig att tala i hans ställe.
Jag tackar er för ert arbete och för era värdefulla kommentarer om förslaget till en förordning om Allmänna preferenssystemet för 2009-2011. Kommissionen ansåg att det var viktigt att parlamentet fick yttra sig, och vi uppskattar verkligen de ansträngningar ni har gjort för att undersöka förslagen och tillhandahålla ett yttrande, trots den knappa tiden. Vi välkomnar därför yttrandet och möjligheten att samtala med er och förklara kommissionens ståndpunkt.
Allmänna preferenssystemet är ett viktigt instrument som främjar utvecklingen av EU:s handelspolitik. Kommissionen uppskattar därför det faktum att EU:s allmänna preferenssystem i yttrandet beskrivs som det viktigaste systemet i sitt slag i industriländerna och som ett system som fortsätter att bidra till att främja utvecklingen och minska fattigdomen i utvecklingsländerna.
Vi delar parlamentets målsättning att systemet bör fortsätta att fungera på ett stabilt, öppet och förutsägbart sätt. Dessa aspekter är viktiga för förmånsländerna genom att både de och de ekonomiska aktörerna inom EU får ett mer stabilt underlag för det egna beslutsfattandet när det gäller handels- och investeringsmöjligheter.
Kommissionen anser att systemets samtliga tre beståndsdelar - standardvarianten Allmänna preferenssystemet (GSP) för alla förmånstagare, GSP+ för de länder som gör särskilda åtaganden när det gäller att tillämpa internationella normer i fråga om gott styre och hållbar utveckling samt ”Allt utom vapen”-initiativet för de minst utvecklade länderna - fungerar väl och överensstämmer med de övergripande politiska inriktningar som fastställts för perioden 2006-2015. Detta är orsaken till att den grundläggande strategi som ger stöd åt förslaget till förordning för 2009-2011 i huvudsak bygger på kontinuitet i kombination med viss teknisk uppdatering.
Vi samarbetar aktivt med medlemsstaterna i rådet för att nå en överenskommelse om den slutliga förordningen. Ordförandeskapets målsättning är att uppnå detta före slutet av juni. Kommissionen stöder denna målsättning eftersom ett snabbt beslut är viktigt för att se till att förmånsländerna och alla andra berörda parter, däribland företagsaktörer, informeras om ändringarna i tillräckligt god tid för att kunna genomföra dem i januari nästa år.
En annan mycket viktig anledning till att ett snabbt beslut behövs är att alla de länder som vill lämna in en ansökan till GSP+ måste göra det före slutet av oktober och så snart som möjligt behöver få bekräftat vilka relevanta kriterier och vilken process de måste följa.
Jag konstaterar att några av parlamentets kommentarer och förslag i själva verket rör frågor som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, även om de definitivt är viktiga ur ett utvecklingsperspektiv.
Reformen av EG:s förmånsursprungsregler, som har betydelse för bland annat Allmänna preferenssystemet, sker separat under ledning av kommissionsledamot László Kovács.
Flera kommentarer rör även behovet av att se till att utvecklingsländerna får tillgång till tillräckligt stöd av hög kvalitet för handel så att de kan bygga upp kapacitet för handel och utnyttja sin handelspotential för att kunna styra sin egen ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling. Här har Europeiska unionen redan visat sitt starka engagemang och genom ”Aid for Trade”-strategin från oktober 2007 skapat en bas för att kunna genomföra ytterligare förbättringar.
Låt mig sammanfattningsvis upprepa att vi verkligen uppskattar det intresse parlamentet visat genom dessa förslag.
Helmuth Markov: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Utvecklingssamarbete och handel är vanligen de viktigaste yttre krafterna som bidrar till ett lands utveckling. Icke-ömsesidiga förmånstullar för utvecklingsländer är ett viktigt och internationellt erkänt instrument som Europeiska unionen har använt i många år.
Tre olika slags ordningar tillämpas för närvarande. För det första den allmänna ordningen som alla förmånsländer omfattas av.
För det andra den särskilda stimulansordningen (GSP+-ordningen), som innebär extra förmåner för länder som tillämpar vissa internationella normer i fråga om mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter, miljöskydd, narkotikabekämpning och gott styre.
För det tredje den särskilda ordningen för de minst utvecklade länderna, som i praktiken erbjuder dem tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för ”Allt utom vapen”. Enligt min personliga åsikt är det ytterst allvarligt att det fortfarande inte finns någon lagligt bindande förordning som förbjuder vapenexport från Europeiska unionen till dessa länder.
Det finns inga handelsförmåner i världen som hjälper om våldsamma konflikter förstört förutsättningarna för en fungerande nationalekonomi.
Betänkandet framför oss innehåller förbättringar av kommissionens förslag till ett allmänt preferenssystem för perioden januari 2009-december 2011 när det gäller följande:
För det första förbättringar när det gäller tillämpning och effektivitet. Här ingår även att förkorta fristerna för ändringar och test från treårsperioder till ettårsperioder.
För det andra att skapa regler för en omarbetningsprocess där förmånstagarna medverkar på lämpligt sätt.
För det tredje att systemet anpassas till WTO:s multilaterala ram och därmed naturligtvis till målen med Dohautvecklingsrundan. Lika viktigt som detta är att en nödvändig konsekvensanalys av EU:s handelspolitiska instrument genomförs samt det faktum att en reform av EU:s ursprungsregler sker samtidigt som det nya Allmänna preferenssystemet träder i kraft och framför allt att reglerna när det gäller de krav som ställs på förmånsländerna förbättras. Jag tänker till exempel på möjligheten till interregional och mellanregional kumulation. Det innebär att en produkt som tillverkas vid en regional gränsöverskridande produktionsprocess inte ska gå miste om att omfattas av Allmänna preferenssystemet på grund av betydelselösa ursprungsregler.
För det fjärde att säkra den demokratiska och parlamentariska kontrollen av genomförande och vid behov anpassningar av den gällande förordningen. Här skulle jag vilja nämna att jag välkomnar det faktum att kommissionen nu tar hänsyn till parlamentet i samrådsprocessen, men att parlamentet i framtiden måste fatta gemensamma beslut om dessa frågor på någorlunda regelbunden basis. Jag utgår från att kommissionen kommer att ta våra ändringsförslag på allvar i stället för att till stora delar ignorera dem, vilket var fallet med initiativbetänkandet om reform för två år sedan.
Jag har en kommentar om den särskilda stimulansordningen inom GSP+. Jag anser att det är ytterst viktigt att inte olika normer gäller för olika länder vid bedömningen av situationen när det gäller mänskliga rättigheter och gott styre - inte bara i fråga om handelsförbindelser. Samtidigt är det emellertid uppenbart att ett förhastat avskaffande av handelsförmåner kan få katastrofala följder för befolkningen i ett utvecklingsland, till och med för situationen när det gäller mänskliga rättigheter.
Fastställandet av hur bra eller dåligt de internationella avtalen som anges i bilagan till den aktuella förordningen i själva verket genomförs och beslutet om huruvida förmånerna bör avskaffas bör därför prövas ytterst noggrant.
Jag stöder ändringsförslag 37 som lagts fram här, och som påminner oss om att varje möjlighet bör kontrolleras så att de länder som inte tillhör de minst utvecklade och som inte har undertecknat något ekonomiskt partnerskapsavtal kan dra nytta av ett nytt system för handel som erbjuder handelsförmåner som åtminstone motsvarar dem i Cotonouavtalet.
Jag vill passa på att tacka alla skuggföredragande och utskottet för utveckling - samt Filip Kaczmarek där borta - för deras samarbete och kompromissvilja. Utskottet för internationell handel har enhälligt kunnat godkänna detta betänkande, däribland innehållet i yttrandet från utskottet för utveckling.
Det har nåtts omfattande överenskommelser med rådet och kommissionen - vi har även genomfört regelbundna debatter om detta - och jag hoppas därför att förordningen kan träda i kraft som planerat vid lämplig tidpunkt och att det inte blir några skillnader mellan den nuvarande och den nya preferensperioden.
Filip Kaczmarek: Herr talman! Det internationella samfundet erkänner att handeln är en grundläggande faktor när det gäller utveckling. Att på ett mer aktivt sätt inkludera utvecklingsländerna i de multilaterala förbindelserna är ett mycket viktigt steg mot avskaffandet av fattigdomen i världen. Allmänna preferenssystemet främjar därför inte utvecklingen av EU:s handel. Dess viktigaste syfte är att stödja utvecklingsländerna, däribland de minst utvecklade. De viktigaste målsättningarna med systemet bör därför vara att minska fattigdomen och underlätta hållbar utveckling och gott styre i utvecklingsländerna samt att genomföra millenniemålen.
Som föredragande för utskottet för utveckling vill jag betona att Helmuth Markovs betänkande är mycket bra, och jag vill tacka både föredraganden och utskottet för internationell handel för att de godkänt yttrandet från utskottet för utveckling. Dessa två utskott har inte alltid samarbetat i sådant samförstånd som när det gäller detta ärende, så jag vill framföra ett uppriktigt tack.
Följande frågor är några exempel på vad vi gemensamt ansåg vara viktigast: att stärka parlamentets roll i systemets beslutsprocess - för att skapa ökad insyn, rättssäkerhet och demokratisk kontroll, att göra det lättare att fastställa principen om ursprungsland - för att optimera tillämpningen av förmåner genom exempelvis interregional kumulation, som samtidigt främjar regionalt samarbete i fattiga länder, att alla länder som ansöker om att omfattas av GSP+ behandlas lika, oavsett när de uppfyller systemets kriterier, och sist men inte minst att en så genomträngande, fullständig och detaljerad analys av systemets effekter som möjligt genomförs före den kommande översynen för åren 2013-2014.
Parlamentet vill ha information om systemets effekter och hur det fungerar. Det innebär att det krävs kunskaper om i vilken omfattning preferenssystemet bidrar till att begränsa fattigdomen.
Godelieve Quisthoudt-Rowohl: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman! Syftet med det system som debatteras här är att bekämpa fattigdom och underutveckling. För mig förefaller tre punkter viktiga. För det första bör det, eftersom detta är en fortsättning, finnas ett visst mått av flexibilitet både när det gäller att bli en del av systemet och att lämna det, om parametrarna skulle ändras i en stat. Med andra ord: måste en stat som en gång varit ett förmånsland alltid förbli det? Så bör inte vara fallet enligt min åsikt. Vi får inte glömma att EU också har en skyldighet gentemot de egna medborgarna, arbetstagarna och konsumenterna. Det måste finnas ömsesidiga fördelar; det får inte alltid vara ensidigt.
För det andra välkomnar vi att Europaparlamentet kommer att hållas informerat under nästa valperiod. Vi skulle emellertid även vilja ha en bedömning av detta system. Bedömningen bör innehålla en jämförelse med andra preferensåtgärder, till exempel de ekonomiska partnerskapsavtalen. Vi kan konstatera att klyftan mellan rika och fattiga rent statistiskt fortsätter att växa, trots EU:s olika åtgärder och medlemsstaternas åtgärder. Leder våra välmenande insatser fortfarande till rätt resultat? Vi borde medvetet ställa oss själva denna fråga.
För det tredje bör preferensåtgärder såsom Allmänna preferenssystemet som vi diskuterar här kopplas till följande kriterier, och när det gäller detta måste vi vara fasta. Först av allt främjande av demokrati och rättssäkerhet. Därefter skapandet av en minimiram för sociala normer och miljönormer i förmånsländerna. Vi vill hjälpa till med detta, vilket tydligt anges i betänkandet. Vi bör emellertid inte ge vika, för vår egen trovärdighets skull.
Jag vill tacka föredraganden för ett effektivt samarbete.
Kader Arif: Herr talman, mina damer och herrar! När parlamentet gav uttryck för sina åsikter om tillämpningen av Allmänna preferenssystemet för perioden 2005-2008 ansåg kommissionen inte att det var lämpligt att införliva förslagen. Vi står fast vid dessa prioriteringar än idag, framför allt det faktum att parlamentet måste vara mer involverat i fördelningen och övervakningen av de olika allmänna preferenssystemen.
Företrädarna för det civila samhället, och framför allt arbetsmarknadens parter, måste få en starkare roll. De utgör en viktig källa till information då det sker kontroller av huruvida de viktigaste konventionerna som styr tilldelningen av GSP+ har genomförts. När det gäller detta gläder det mig att den nya förordningen kommer att vara strängare när det gäller respekten för bestämmelser om gott styre i fråga om arbetstagares rättigheter, mänskliga rättigheter och miljö. Unionen måste tro på dess värden och uppmuntra handelspartner att inte bara ratificera dess konventioner utan att även genomföra dem konkret.
Därför ber vi kommissionen att införliva ett av våra förslag som är nödvändigt för att GSP+ ska kunna fortsätta att fungera som en stimulansåtgärd. För närvarande måste ett land som inte kan omfattas av GSP+ från och med 2009 vänta till 2012, då nästa förordning införs, för att kunna ansöka på nytt. Vi vill att det ska bli möjligt att lämna in nya ansökningar varje år så att utvecklingsländerna verkligen blir motiverade att genomföra dessa konventioner så snart som möjligt för att kunna omfattas av GSP+.
Avslutningsvis vill jag påminna alla om behovet av en reform av ursprungsreglerna för att få ett globalt, förenklat och harmoniserat system som bygger på ett stärkande av den regionala integrationen, vilket är dess viktigaste syfte. Vid beräkningar av nationellt mervärde måste därför de fattiga ländernas särskilda situation beaktas, eftersom dessa länder inte kan gynnas om ursprungsreglerna är alltför restriktiva. Genom Allmänna preferenssystemet har unionen ett medel, inte bara när det gäller att främja utvecklingsländernas integration i världshandeln, utan även när det gäller att sprida gott styre.
Parlamentets förslag ger förutsättningar för framsteg i båda dessa hänseenden. Vi hoppas att de införlivas av kommissionen.
Seán Ó Neachtain: Herr talman! EU är den största givaren av ekonomiskt stöd till tredje världen. Länderna i tredje världen behöver emellertid mer än bara pengar. Det är ytterst viktigt att ekonomierna i dessa länder utvecklas och stärks. Jag stöder verkligen handel mellan Europa och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet.
Jag är inte positivt inställd till samtalen om världshandeln i Genève. Den lösning som erbjuds kommer inte på något sätt att gynna det europeiska jordbruket; den kommer inte att bidra till livsmedelssäkerheten i Europa - eller för den delen i Irland. Vi är emellertid inte de enda som är missnöjda. USA är också missnöjt. Och av de 152 länder som är engagerade i den globala handeln förefaller endast två vara nöjda.
Jag vill ta tillfället i akt att välkomna beslutet från de irländska jordbrukarnas förbund om att godkänna och stödja Lissabonfördraget. Om ungefär en vecka kommer omröstningen om fördraget att äga rum i Irland. Jag vill också påpeka att vi vill att fördraget ska godkännas och antas så att vi kan bli starkare och mer enade i processen med de framtida samtalen om världshandeln.
Derek Roland Clark: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Av första intrycket att döma borde jag stödja detta betänkande vars syfte är att hjälpa underutvecklade nationer. Trots allt innebar Brittiska samväldets preferenssystem enorma fördelar för de mindre välbärgade medlemmarna av Brittiska samväldet, men jag tror inte att ni är intresserade av att höra om hur ett grymt före detta imperium faktiskt hjälpte sina fattiga grannar.
Problemet är att EU-program alltid visar sig ha motsatt effekt än den avsedda. Den gemensamma fiskeripolitiken, vars avsikt är att bevara fiskebestånden, är en katastrof på grund av att EU, genom kammarens omröstningar, har utfärdat licenser för fiskeflottor inom EU så att dessa kan plundra farvatten i det ena landet efter det andra i tredje världen och orsaka fattigdom och svält där människor tidigare åtminstone levde på existensminimum. Överskottsproduktionen av socker dumpas i tredje världen, när lösningen uppenbarligen vore att minska den europeiska produktionen i stället för att försöka hitta alternativa användningsområden. Tobak av låg kvalitet som varje år odlades inom EU med hjälp av 18 miljoner av våra skattebetalares pengar dumpades där den gjorde störst skada. Nu informeras vi om att dessa pengar kommer att ägnas åt propaganda mot rökning, och inte åt stöd till tredje världen.
EU:s stödprogram är ett klassiskt exempel på att ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra. Den gemensamma jordbrukspolitiken innebär att importerna begränsas, och har en hämmande effekt på utvecklingsländerna samtidigt som överskottet dumpas i tredje världen. Fattiga lokala jordbrukare görs alltså sysslolösa, och precis de länder som Allmänna preferenssystemet är avsett att hjälpa förlorar stöd och hjälp. Livsmedelspriserna ökar så kraftigt att f.d. Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, varnar för en livsmedelsrevolution. Samtidigt som allt detta pågår främjar EU biobränslemål, som kommer att påverka livsmedelsproduktionen i tredje världen mer än någon annanstans.
Oavsett hur mycket kammaren talar sig varm för hur EU:s allmänna preferenssystem kommer att hjälpa mindre utvecklade länder är sanningen den att EU-politiken endast ser till att de fattiga förblir fattiga, att de hungriga förblir hungriga och att de mindre utvecklade länderna förblir outvecklade.
Daniel Varela Suanzes-Carpegna: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill upprepa att Allmänna preferenssystemet är viktigt för utvecklingen av handeln och ekonomin i förmånsländerna.
Parlamentets ändringsförslag har bidragit avsevärt till att förbättra förslaget till förordning som omfattar perioden 2009-2011. Förslagen är inriktade på aspekter som kan förbättra villkoren för dessa förmånsländers användning av systemet, till exempel att EU tillhandahåller tekniskt bistånd, vilket är grundläggande för att förmånsländerna på ett bättre sätt ska kunna dra nytta av Allmänna preferenssystemets handelsförmåner.
Något som också är värt att nämna är möjligheten för vissa länder att ansöka om att omfattas av den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling, GSP+, som är mer fördelaktig, och dessutom att de kan göra det varje år. Jag anser emellertid att några av de ändringsförslag som antagits i utskottet för internationell handel går för långt.
Ändringsförslag 8, om möjligheten för länder att omfattas av de mer gynnsamma ordningarna GSP+ och ”Allt utom vapen”, även om länderna inte är slutdestinationsländer, skulle kunna vara negativt för de länder som verkligen förtjänar att omfattas av dessa ordningar. Det kan leda till en allmän ökning av förvirringen kring tillämpningen av Allmänna preferenssystemet och ursprungsreglerna. Detta är en fråga som bör lämnas öppen fram till nästa granskning av ursprungsreglerna.
I likhet med några av mina kolleger anser jag att det finns ett behov av att framhäva betydelsen av att Europeiska kommissionen presenterar undersökningar där Allmänna preferenssystemets inverkan på förmånsländerna bedöms. Jag anser emellertid att dessa undersökningar endast bör vara inriktade på handelsaspekterna och inte omfatta andra områden som inte faller inom denna förordnings tillämpningsområde.
Slutligen vill jag upprepa det som ordföranden för utskottet, Helmuth Markov, påpekade, nämligen att våra ändringsförslag stärker Europaparlamentet i tillämpningen av förordningen. Det som beaktas i förordningen är Europaparlamentets framtida roll inom handelspolitiken efter att Lissabonfördraget har antagits, vilket jag hoppas kommer att ske.
Erika Mann: (EN) Herr talman! Jag vill bara kortfattat uppmärksamma kommissionsledamoten på en fråga. Kommissionsledamoten nämnde helt riktigt att GSP+ handlar om hållbarhet, och precis som ordföranden för utskottet för internationell handel sa är den kopplad till millenniemålen. Detta är mycket viktigt, och jag minns mycket väl att vi, när vi diskuterade den här typen av system för första gången, sa att vi regelbundet måste bedöma hur värdefullt det är för länderna och för oss själva.
Det finns ett ämne som jag verkligen vill uppmärksamma er på, som kan komma att bli komplicerat och krångligt i framtiden, och som rör de länder som ingår i systemen men vars miljö är komplicerad. Sri Lanka skulle till exempel mycket gärna uppfylla målen, men på grund av flera olika omständigheter - som jag inte vill gå in på i detalj - kanske landet inte har kapacitet att göra det.
Jag hävdar inte att vi bör ändra vårt system. Jag ber bara kommissionen - precis som min kollega Kader Arif redan har gjort - att vara mycket försiktig vid bedömningen av varje enskilt fall. Jag vill be er att återkomma till vårt utskott och till utskottet för utrikesfrågor när ni har genomfört bedömningen och att sedan även återkomma till kammaren och låta oss genomföra en bedömning och en diskussion om det ämne jag nämnde.
Christofer Fjellner: Jag ska börja med att säga att jag tycker att GSP, det generella systemet för preferenser, är ett väldigt bra instrument för utveckling, för det binder samman handel och utveckling på ett väldigt tydligt sätt och ger de länder som anstränger sig tullättnader och därför tillträde till europeiska marknader. Det viktigt också att vi använder det som just ett utvecklingsverktyg.
Nu är det här en teknisk översyn och då är det viktigt att vi inte försämrar för dem som behöver utvecklingshjälpen allra mest, utan tvärt om stärker utvecklingsdimensionen. Jag tycker på många sätt att den här översynen gör det på ett väldigt bra sätt och att den för verktyget i rätt riktning, men den når inte riktigt hela vägen fram.
Jag tänker t.ex. på Vietnam. Vietnam är väldigt beroende av en produktgrupp, nämligen skor. Som ni säkert vet så finns det i GSP-systemet ett tröskelvärde som säger att man måste vara över 50 procent av värdet på den export man har för att garanteras GSP-status. Just nu hamnar Vietnam precis under 50 procent. Det beror i sin tur - det ska vi vara medvetna om - på just oss, på Europa och på att vi har straffat Vietnam med tullar på just skoexport. De är oavsett detta fortfarande väldigt beroende av just sin skoexport, inte minst fattiga kvinnor i Vietnam.
Därför undrar jag: Varför kan de inte ha kvar sin preferens? Det är ju bara 3,5 procent. Det är inte så att de förlorar, att de får helt tullfritt tillträde, utan de får lite lägre tullar. I framtiden vill vi ju dessutom ha ett frihandelsavtal med Vietnam. Därför undrar jag: Varför slänga ut dem nu när vi runt hörnet vill ta in dem och ta in den här exporten genom ett frihandelsavtal?
Därför hoppas jag att ni tittar på detta under nästa förordningsperiod, så att inte något land hamnar i den här situationen, i det här limbot som jag tycker vi placerar Vietnam i inom GSP-systemet.
Francisco Assis: (PT) Allmänna preferenssystemet har visat sig vara ett avgörande handelspolitiskt instrument när det gäller att främja utveckling och avskaffa fattigdom i världens mest sårbara länder och regioner genom att de fortlöpande integreras i det internationella handelssystemet.
Det har redan påpekats att Europeiska unionen har tre typer av ordningar vars syfte är att främja en sådan utveckling. Till största delen fungerar de gällande mekanismerna väl, men de skulle naturligtvis kunna finslipas ytterligare, och Europaparlamentet måste aktivt delta för att se till att denna finjustering verkligen sker. I huvudsak är denna målsättning tydlig i betänkandet.
De förslag det innehåller om viktiga frågor som reform och förtydligande av ursprungsregler förefaller mycket relevanta när det gäller att främja principen om aggregering på regional nivå, att bedöma vilken inverkan resultatet av den aktuella Doharundan har och att efterlysa ökat tekniskt bistånd till de minst utvecklade länderna så att de fullt ut kan dra fördel av detta stöd.
Allt detta pekar i en och samma riktning: att göra dessa instrument mer användbara för de fattigaste länderna, och därmed på ett bestämt sätt bidra till att de uppnår sitt slutmål att bekämpa underutveckling, fattigdom och den totala orättvisa som underutvecklingen fortfarande leder till i världens länder.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! Precis som många av mina kolleger i kammaren idag välkomnar jag de ändringar som är avsedda att förbättra kommissionens förslag i enlighet med föredragandens förslag. Det är inte ofta vi i utskottet för internationell handel kan säga detta, och att vi dessutom har nått en form av samförstånd över partigränserna. Hans förslag handlar om att utforma ett mer effektivt system som på ett bättre sätt tillgodoser förmånsländernas intressen, att utveckla regler för en mer reglerad omarbetningsprocess, att säkra att förordningen överensstämmer med demokratisk kontroll och parlamentets granskning, att se till att Allmänna preferenssystemet överensstämmer med WTO och Doharundan, och att även förbättra insynen i Allmänna preferenssystemet.
Jag vill uppmana mina kolleger att stödja en global partiöverskridande kampanj med krav på verklig handel och som jag tillsammans med Abdi Abdirahman, som är talman i den östafrikanska lagstiftande församlingen, är ordförande för. Vi efterlyser fem saker: låt oss avskaffa jordbruksstöden, låt oss avskaffa jordbrukstullarna, låt oss liberalisera ursprungsreglerna, låt oss upphöra med att stödja korrupta regeringar genom direkt budgetstöd och genom att lägga större tonvikt vid bistånd till handel, så att vi kan investera i sådant som infrastruktur, och låt oss skapa stimulansåtgärder så att låginkomstländer kan avlägsna hinder mellan varandra.
Vi bör emellertid även uppmuntra regeringarna i fattiga länder att överväga att göra samma sak när det gäller basvaror. Det är moraliskt fel att fattiga människor betalar mer för livsmedel och mediciner på grund av regeringarnas importtullar. Ja, EU:s marknader bör öppnas, men detta värdefulla arbete undergrävs ofta om regeringarna begränsar tillgången och sätter höga priser av ideologiska skäl.
Så vi bör alla samarbeta för att bekämpa handelstullar som har en förödande effekt på de fattiga. Vi bör upphöra med regeringsunderstöd som stimulerar förtryck, och vi bör alltid erbjuda vår vänskap till dem som vill arbeta sig ur fattigdom, för med vår hjälp kommer de att få ett slut på världshungern.
Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Idag debatterar vi en ändring av förmånstullsatserna för utvecklingsländerna under de kommande tre åren. Jag stöder helhjärtat Helmuth Markovs efterlysning av ökad flexibilitet i betänkandet. Godelieve Quisthoudt-Rowohls ändringsförslag är viktiga. Europeiska kommissionen måste åta sig att genomföra en mycket mer detaljerad analys av vilken inverkan allmänna preferenser har på utvecklingsländernas ekonomier och undersöka deras effekter på den europeiska ekonomin och på konsumentskyddet. Det gäller inte bara Allmänna preferenssystemet utan även icke-tariffära åtgärder, humanitärt bistånd eller - tvärtom - påföljder vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller internationella avtal som påverkar utvecklingen i de fattigaste länderna. Följaktligen måste vi insistera på att seriösa och ingående analyser genomförs av den inverkan alla dessa åtgärder har på utvecklingsländerna. Inte förrän vi har resultaten bör vi ändra tullavgifterna, på ett mer flexibelt sätt än idag. Detta bör inte vara en isolerad process. Ändringarna bör gå hand i hand med alla andra åtgärder. Vi bör även förbättra sättet att samordna vår utvecklingspolitik med USA och andra länder.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Om syftet med våra åtgärder är att minska fattigdomen i tredje världen och skapa ekonomisk integration är Europeiska unionens preferensprogram verkligen rätt sätt att gå tillväga. Samtidigt måste vi komma ihåg att det är nödvändigt att sträva efter maximal insyn i tullsystemet.
Det är därför jag anser att det är nödvändigt att övervaka denna process, och i slutet av varje skede kan det vara värt att här i kammaren under de påföljande debatterna titta närmare på vilka resultat de lösningar som för närvarande genomförs haft.
Neelie Kroes: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag är imponerad av de spännande frågor som de ledamöterna ställt, framför allt eftersom nästan alla innehåller konstruktiv kritik. Alla är engagerade i hela förfarandet och gör sitt yttersta för att det ska bli ett bra förslag.
Jag kan försäkra er om att Peter Mandelson kommer att uppmärksamma era synpunkter - om detta råder det inget tvivel - och att han kommer att ta ändringsförslagen på allvar och inte ignorera dem. Jag känner Peter väl. Han är inte den typen av person som ignorerar sådana förslag och tankar, men han vill betrakta varje fråga från båda sidor - hans önskan är att hjälpa utvecklingsländerna (framför allt de minst utvecklade länderna som Filip Kaczmarek nämnde). Målsättningen är emellertid att både vara objektiv och förutsägbar.
När det gäller Erika Manns inbjudan att återkomma (och jag är säker på att det är Peter Mandelson hon ber återkomma, även om jag mycket gärna skulle komma tillbaka), är jag säker på att han kommer att tacka ja.
Seán Ó Neachtain vidgade perspektivet, och jag är nöjd med WTO-samtalen i Genève. Peter Mandelson kommer inte att bli överraskad över ledamotens åsikter. Och Syed Kamall bad oss göra vårt yttersta och erbjuda vår vänskap till dem som vill arbeta. Jag tackar er återigen för alla förslag.
Förslaget har nu överlämnats till rådet där medlemsstaterna kommer att ta ställning till parlamentets ändringsförslag för att se till att stabilitetsriktlinjerna för Allmänna preferenssystemet upprättas för 2005-2015.
Vad är anledningen till att kommissionen inte inför större ändringar? Efter endast ett års användning är det för tidigt att göra några definitiva iakttagelser, men detta är något som vi utan tvekan kommer att återkomma till.
Angående de frågor som Filip Kaczmarek och Jean-Pierre Audy ställt: det stämmer att slutmålen med systemet är utbildning och avskaffande av fattigdom. Samtidigt erbjuder EU stimulansåtgärder för en hållbar utveckling, gott styre och mänskliga rättigheter samt framför allt arbetsnormer och barnarbete.
När det gäller stöd: förmånstullarna inom Allmänna preferenssystemet ger industriländerna tillgång till marknaden. Stödprogrammen styrs av EU:s gemensamma ”Aid for Trade”-strategi, vars syfte bland annat är att göra det möjligt för utvecklingsländerna att gynnas av Allmänna preferenssystemet.
Erika Mann och Christofer Fjellner nämnde Sri Lanka. För närvarande omfattas Sri Lanka av GSP+. Det finns ingenting som tyder på att landet kommer att upphöra att omfattas av GSP-ordningarna i framtiden. Varje lands situation bedöms noggrant, öppet och enligt bestämmelserna i förordningarna. I en fråga framfördes önskemålet att ansökningsprocessen för GSP+ bör ske oftare än vart tredje år - detta har jag redan berört - så låt oss komma överens om att det bör vara flexibelt, men vi bör inte hålla oss till bara ett år.
Erika Mann frågade hur ansökan om att omfattas av GSP+ bedöms. Övervakningen och bedömningen av efterlevnad av kraven för att omfattas av GSP+-ordningen bygger på slutsatserna inom ramen för de övervakningsmekanismer som fastställs av den berörda internationella organisationen, till exempel Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen samt andra organ, samt på den valutamekanism som framhävs i konventionerna och offentliggörs av dessa organ. Detta ger enhetliga och opartiska granskningsprocesser.
Jag vill besvara Kader Arifs fråga om kommissionens ståndpunkt när det gäller GSP+-förmånsländernas genomförande av konventioner om mänskliga rättigheter och motsvarande normer. Jag kan försäkra er om att kommissionen noggrant följer utvecklingen i de aktuella GSP+-förmånsländerna när det gäller deras efterlevnad av de internationella konventioner som är relevanta för GSP+.
Jag nämner bara exemplet El Salvador (som är ett GSP+-förmånsland, vilket ni känner till) där kommissionen i samråd med EU-medlemsstaterna nyligen startade en utredning om efterlevnad av kraven för GSP+. Jag kan försäkra er om att rätt genomförande av EU:s handelsavtal är en av kommissionens prioriteringar. Vi är mycket uppmärksamma på GSP+-förmånsländernas efterlevnad, och dessa frågor tas regelbundet upp vid våra bilaterala kontakter med de berörda länderna.
När det gäller de nya ursprungsreglerna och hur de kommer att bidra till målsättningarna med Allmänna preferenssystemet diskuteras de för närvarande utifrån en allmän bred reform av ursprungsreglerna. Generaldirektoratet för skatter och tullar ansvarar för detta, så detta är en fråga för min kollega kommissionsledamot László Kovács. Syftet är att göra ursprungsreglerna mer utvecklingsvänliga och att processen ska styras i samråd med utvecklingsländerna.
Den sista punkten gäller skor i Vietnam, som var ett av exemplen. Undantaget - eller graderingen, för det är lämpligt att använda detta ord när det gäller vietnamesiska produkter som omfattas av avsnitt 12 (jag talar nu om skodon inom den kombinerade nomenklaturen enligt förmånerna i den föreslagna förordningen om Allmänna preferenssystemet för åren 2009-2011) - har alla berörda kommissionsavdelningars fulla uppmärksamhet. Kommissionen har även haft täta kontakter med Vietnam i denna fråga för att kunna tillhandahålla nödvändigt stöd och sakkunskaper.
När det gäller graderingen av produkter från Vietnam i fråga om avsnitt 12 härrör denna från den tekniska och objektiva ansökan om bestämmelser för Allmänna preferenssystemet och speglar det faktum att vietnamesisk export av dessa produkter är mer konkurrenskraftig på EU-marknaden. Dessutom har Vietnam med lyckat resultat varierat sin exportbas. Det är en positiv aspekt som innebär att skodon inte längre dominerar lika mycket. Det är ytterligare ett viktigt tecken på ökad konkurrenskraft. Så kommissionens förslag om gradering av produkter från Vietnam bygger på omfattande målsättningar och statistiska analyser som tillämpas på samma sätt för alla GSP+-förmånsländer.
Helmuth Markov: föredragande. - (DE) Herr talman! Vi skulle kunna säga att det rådde stor samsyn i kammaren angående det faktum att GSP+-systemet är väldigt positivt. Jag skulle emellertid naturligtvis gärna ha frågat kommissionen eller Peter Mandelson, som inte är här, hur han kan utöva påtryckningar på länderna i Anderna, till exempel två länder som mycket gärna vill behålla Allmänna preferenssystemet, om att de ska ingå frihandelsavtal som en del av partnerskaps- och associeringsavtalen. Ecuador och Bolivia vill behålla GSP+. Då ska vi kunna engagera oss i detta. Det kommer verkligen att leda dem någonstans.
Den andra frågan gäller huruvida vi ska överväga att utveckla GSP+-systemet ytterligare till ett GSP++-system. De utmaningar vi står inför är helt nya. Vi har klimatförändringarna och de ökade livsmedelspriserna. Kanske skulle vi kunna överväga att införa nya punkter och nya bedömningsnormer. Det gläder mig verkligen, fru kommissionsledamot, att ni har gjort några tydliga uttalanden angående Sri Lanka eftersom detta var en fråga som även mitt utskott oroade sig för, och Erika Mann har ännu en gång hanterat detta med beslutsamhet.
Avslutningsvis vill jag återigen tacka alla dem som jag behövde samarbeta med. Vi hade ett bra samarbete. Jag anser att vi tagit ett litet steg framåt och att detta GSP+-system är mycket värdefullt och nödvändigt som en del av Europeiska unionens handelsavtal. Jag anser också att vi inte alltid behöver koncentrera oss på endast frihandelsavtal.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum imorgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Rovana Plumb : Ända sedan Allmänna preferenssystemet fastställdes har det varit ett av de viktigaste verktygen för EU:s handels- och utvecklingspolitik. De viktigaste målsättningarna med EU:s och Allmänna preferenssystemets utvecklingspolitik är att bidra till att minska fattigdomen samt främja hållbar utveckling och gott styre, principer som erkänns i internationella konventioner och verktyg såsom millenniedeklarationen, Riodeklarationen från 1992 och IOM:s deklaration från 1998.
Genom att börja tillämpa Allmänna preferenssystemet 1971 förenklade EU den internationella handeln med utvecklingsländerna och de mindre utvecklade länderna, och försåg dem med nödvändigt tekniskt bistånd för att kunna följa de internationella konventionerna och bygga upp en nödvändig institutionell och reglerande ram samt kunna dra nytta av internationell handel och Allmänna preferenssystemet. Samtidigt kan Europeiska gemenskapen efter det kontrollerade meddelandet och efter Europaparlamentets meddelande använda sig av påföljden att tillfälligt upphäva preferenser för de länder som bryter mot inkluderingskriterierna på förteckningen över förmånsländer.
I betänkandet understryks den offentliga samrådsprocessens betydelse, engagemanget från de förmånsländer systemet riktar sig till och stärkandet av Europaparlamentets demokratiska kontroll.
Eftersom både Allmänna preferenssystemet och förteckningen över förmånsländer granskas vart tredje år ombes rådet att inte fördröja sitt förslag så att det kan godkännas av Europaparlamentet och klyftor inom den internationella handeln kan undvikas.
Jag gratulerar föredraganden.
| sv |
Förberedelser inför Europeiska rådets möte (16-17 december 2010) - Upprätta en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är den gemensamma debatten om:
Uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelser inför Europeiska rådets möte (16-17 december 2010), och
fråga för muntligt besvarande från Sharon Bowles till kommissionen, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om att upprätta en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet (B7-0659/2010).
Olivier Chastel: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Jag tackar för rådets räkning talmannen för möjligheten att inför parlamentet redogöra för de frågor som Europeiska rådet kommer att behandla.
Allt talar för att Europeiska rådets möte i morgon och i övermorgon blir avgörande för att stärka Ekonomiska och monetära unionens ekonomiska pelare. Den viktigaste punkten på dagordningen är just hur vi ska skydda den finansiella stabiliteten. Vi lever i en brytningstid. Regeringar och medborgare kommer att ställas på svåra prov även i fortsättningen. Vi måste göra allt som krävs för att ta oss ur den finansiella kris som pågår och återställa förtroendet.
Ända sedan krisens början har vi visat att vi är fast beslutna att vidta alla åtgärder som krävs för att värna den finansiella stabiliteten och främja återgången till en hållbar tillväxt. I synnerhet har krisen indikerat behovet av ytterligare ett instrument för att främja euroområdets stabilitet. Vi har fått improvisera fram en ny mekanism som vi nyligen använt för att stödja Irland. Men på medellång sikt behövs det verkligen en permanent mekanism.
Vid nästa rådsmöte i morgon bitti lägger Belgiens regering därför - i nära samråd med Europeiska rådets ordförande - fram ett beslutsförslag, som syftar till att genom en ändring av artikel 136 i fördraget upprätta en mekanism som ska trygga hela euroområdets finansiella stabilitet. Det blir Europeiska rådets sak att ställa sig bakom detta förslag till beslut och att inleda ett förenklat ändringsförfarande i enlighet med artikel 48.6 i fördraget om Europeiska unionen. Målet är att beslutet ska antas formellt i mars 2011 och träda i kraft den 1 januari 2013.
Vidare är genomförandet av rapporten från arbetsgruppen för ekonomisk styrning, som Europeiska rådet ställde sig bakom i oktober, ett viktigt steg för att förstärka budgetdisciplinen, utöka den ekonomiska övervakningen och fördjupa samordningen. För oss är detta en mycket viktig fråga, som just nu behandlas av parlamentet och rådet och sannolikt slutförs i sommar.
Avslutningsvis vill jag betona hur mycket Europa 2020-strategin för tillväxt och sysselsättning betyder för att vi ska kunna ta oss ur krisen. Det belgiska ordförandeskapet har engagerat sig starkt för att vi ska fortsätta att genomföra strategin och på så vis skapa förutsättningar för en hållbar ekonomisk återhämtning.
Jag vill tillägga två saker som inte har med ekonomi att göra. Europeiska rådet kommer att ta upp förbindelserna med EU:s strategiska partner. Rådet (utrikes frågor) har under Catherine Ashtons ordförandeskap sammanställt framstegsrapporter om tre partnerländer: Förenta staterna, Kina och Ryssland. Rådet kommer därför med stort intresse att ta del av Catherine Ashtons redogörelse för förbindelserna med EU:s strategiska partnerländer. Rådet kommer också att uppmana henne att göra på samma sätt med Ukraina, Afrika, Indien, Brasilien och andra partner, och att i mars 2011 lägga fram en rapport som redogör för hennes kontakter med våra partner.
Slutligen har vi Montenegros ansökan om EU-medlemskap. Rådet (allmänna frågor) välkomnade kommissionens yttrande om Montenegro. Landet har gjort framsteg när det gäller att uppfylla Europeiska rådets Köpenhamnskriterier, liksom ifråga om stabiliserings- och associeringsprocessens krav. Men man behöver komma ännu längre, i synnerhet med att genomföra de sju huvudprioriteringarna i kommissionens yttrande. Rådet tog till sig kommissionens förslag och rekommenderade att Montenegro blir ett kandidatland. Europeiska rådet kommer att behandla denna fråga.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Det finns framför allt två mål för Europeiska rådets möte nu i veckan: att enas dels om en framtida permanent europeisk stabiliseringsmekanism för euroområdet, dels om den mindre fördragsändring som ska göra mekanismen rättsligt oantastlig. Jag hoppas och utgår därför ifrån att Europeiska rådet inriktar sig på att åstadkomma resultat, se till att vi håller rätt kurs och mobilisera stöd. Genom att få till stånd en överenskommelse sänder rådet dessutom ut en signal om enighet, solidaritet och entydigt stöd för EU-projektet - men vi får räkna med att det krävs mycket slit innan vi når fram.
Vi inser alla att mycket står på spel just nu, såväl för EU som i synnerhet för euroområdet. Många sätter sitt hopp till att EU ska hitta lösningar: Marknaderna och våra partner ute i världen, men i allra första hand också våra medborgare. Vilka förväntningar har de? Hur kan vi lugna dem på bästa sätt? För mig är svaret självklart. Vi behöver visa att EU har full kontroll över utvecklingen, att vi har ett handlingsprogram som vi följer, att vi talar med en röst och agerar gemensamt. Om det är något vi klarar oss bra utan, så är det en skönhetstävling mellan våra ledare, ett sammelsurium av planer som drar iväg åt olika håll eller utspel som inte följs av handling.
Visst står vi inför svåra utmaningar, men den som tar ett steg tillbaka och ser nyktert på saken kan konstatera att EU i år oförskräckt tar sig an dessa utmaningar. Vi ställdes inför två särskilt svåra problem: Grekland och Irland. I båda dessa fall har vi fattat alla nödvändiga beslut. I själva verket har EU visat sin handlingsförmåga i bägge fallen. Det behövs emellertid långtgående reformer, som förhindrar att dessa situationer upprepas i framtiden.
En nödvändig förutsättning för detta är att vi får en verklig ekonomisk styrning i EU. Därför ska man se paketet om ekonomisk styrning som hörnstenen i ett system som får unionsmedborgarna och marknaderna att lita på att vi har skaffat oss rätt strukturer. Jag hoppas att parlamentet fortsätter att prioritera kommissionens förslag på detta område, så att vi kan genomföra dem helt och hållet till i mitten av nästa år.
Vårt framtida system bygger på enskilda och gemensamma ansträngningar, på ansvarighet och solidaritet. Dit är vi på väg i rask takt. Samtidigt behöver vi konsolidera våra offentliga finanser. Att ha statsfinanser i gott skick är ett krav om vi ska kunna återställa det förtroende som tillväxten erfordrar. Många medlemsstater för en finanspolitik som utgör en tung börda för den långsiktiga hållbarheten hos deras statsfinanser. Här krävs det kurskorrigeringar.
Vi behöver givetvis också höja blicken bortom budgetkonsolideringen. Vi behöver främja tillväxten och bereder jordmånen för EU:s framtida tillväxt genom Europa 2020-strategin, som ger EU goda tillväxtutsikter. Jag märker hur allt fler medlemsstater blir medvetna om Europa 2020:s möjligheter. Låt oss bygga vidare på detta genom att öka tempot i våra tillväxtfrämjande reformer. Genom att ta Europa 2020 på allvar ser vi till att ekonomierna på lokal, nationell och EU-nivå sätter kurs mot framtidens tillväxtkällor.
Just nu arbetar vi hårt med den första årliga tillväxtöversikten, som ska vara klar om en månad. Jag räknar med att den blir en viktig fråga för parlamentet nästa år, i likhet med EU:s framtida budget och hur vi kan använda de enorma möjligheter som den ger oss för att främja tillväxten och skapa nya arbetstillfällen.
Vi behöver också granska bankväsendet och vidta de åtgärder som krävs för att bankerna ska kunna finansiera ekonomin - och då särskilt de små och medelstora företagen - på ett ändamålsenligt sätt. Många av de åtgärder som vi vidtagit för att stabilisera ekonomin har improviserats fram eller varit av tillfällig karaktär. Att upprätta en permanent stabilitetsmekanism måste bli ett annat viktigt strategiskt inslag i vårt genomgripande reformarbete.
Det är vad den europeiska stabilitetsmekanismen syftar till. Efter intensiva och mycket lyckade samråd kunde vi i slutet av förra månaden i grova drag beskriva hur mekanismen ska fungera. Jag räknar med att Europeiska rådet ställer sig bakom detta nu under veckan, även om det återstår att fylla i detaljerna under de närmaste veckorna.
Till stöd för mekanismen behöver vi också besluta att gå vidare med en begränsad, fokuserad fördragsändring. När medlemsstaterna nu har enats om att ändra fördraget, måste ändringen genomföras snarast. Fördragsändringen har ett mycket konkret syfte. Det rör sig om en okomplicerad och pragmatisk ändring som svarar mot ett konkret behov. För att genomföra detta krävs bara en liten ändring. Vi ska inte frestas att krångla till det och skapa långsökta kopplingar till andra områden. Vi har ett mål, som vi inte får förlora ur sikte. Bakom euron finns en enorm politisk vilja. Både den tillfälliga mekanismen och den nu aktuella permanenta mekanismen är avgörande beslut som visar att medlemsstaterna mer än någonsin är beredda att ta strid för eurons stabilitet och integritet.
Det löper en tråd mellan alla dessa komponenter - ekonomisk styrning, budgetkonsolidering, genomförandet av tillväxtfrämjande reformer, ett rationellt bankväsende och den europeiska finansiella stabiliseringsfacilitet som avlösts av den europeiska stabilitetsmekanismen. Genom att sätta ihop dessa delar till en helhet på ett genomtänkt sätt bekämpar vi alla krisens aspekter. Därigenom sörjer vi för att något liknande aldrig upprepas.
Europeiska centralbankens agerande betyder givetvis oerhört mycket för att vi ska kunna nå målet.
Alla är ense om att de åtgärder som har vidtagits under året - framför allt avseende Grekland och Irland - även gagnar EU i stort och ligger i samtliga medlemsstaters intresse. Åtgärderna bygger i första hand på grundprinciperna om solidaritet, kollektivt ansvar, riskdelning och ömsesidigt stöd i krissituationer. Jag vet att dessa principer ligger parlamentet varmt om hjärtat. Jag ömmar också för dem och kan därför förstå varför andra idéer har förts fram om alternativa mekanismer som skulle kunna användas för att genomföra principerna.
Låt mig tala klarspråk om detta. Euroobligationer är en i och för sig intressant idé, som kommissionen framförde redan 2008, då den utvärderade EMU:s första tio år. I dag befinner vi oss emellertid i ett krisläge, som vi redan har finansiella mekanismer för att hantera, i form av den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten. Den har mycket kvar att ge och kan förbättras och anpassas mycket snabbare än andra, aldrig så intressanta lösningar.
Även om jag har full förståelse för att ni vill överväga varje tänkbar lösning, så är det handling som behövs just nu. Vi ska inte begrava idén för gott, men låt oss för närvarande inrikta oss på en realistisk lösning som kan få stöd av samtliga medlemsstater och genomföras snabbt och slagkraftigt.
Låt oss avsluta året med att dra åt samma håll. Låt oss sända ut en förtroendeingivande signal om att EU-länderna har en gemensam ekonomisk vision som de också genomför. Låt oss göra detta samtidigt som kursen och färdmålet står klara för oss: ett starkt och stabilt euroområde, i ett allt tätare sammansvetsat EU.
Talmannen: Jag tackar rådsordförande Olivier Chastel och kommissionsordförande José Manuel Barroso för deras inledningsanföranden inför debatten. Här talar vi om en ytterst angelägen fråga. Hur vi ska ta oss ur krisen och skapa nya arbetstillfällen hör till det som är allra viktigast för våra medborgare. I morgon och i övermorgon kommer Europeiska rådet att i första hand ägna sig åt just den här frågan.
Joseph Daul: för PPE-gruppen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Veckans möte i Europeiska rådet äger rum i ett läge där euron attackeras av spekulanter, EU-skeptikerna har medvind igen och EU:s finanser börjar se alltmer skakiga ut. Samtidigt rycker parlamentets omröstning om 2011 års budget allt närmare.
Det finns givetvis ett starkt samband mellan dessa fenomen. Eurokrisen slår precis som solidaritetsåtgärderna mot européernas köpkraft. De frågar sig hur meningsfulla alla dessa ansträngningar egentligen är, om de leder någon vart alls. Därför är EU-skeptikerna på frammarsch även i länder som hittills har varit utpräglat EU-positiva. Populister och politiska extremiströrelser åker snålskjuts på detta fenomen. De frodas när rädslan breder ut sig och människor sluter sig mot omvärlden, men när de hamnar i regeringsställning visar sig deras patentmediciner verkningslösa.
Låt mig inleda med euron, som vi måste slå vakt om och stärka, samtidigt som vi tar ställning till ett antal principfrågor.
För det första: Har det någonsin funnits en lika stark europeisk valuta som euron? Till alla nostalgiker som trånar efter nationella valutor säger jag att det vore helt förödande för EU om vi tog ett steg tillbaka.
För det andra: Vem är det som ligger bakom de attacker som euron utsatts för i flera månader? Här rör det sig med förlov sagt om ett brott, men vem är det som tjänar på det? Jag brukar inte ana sammansvärjningar i var buske, men när jag talar med politiska ledare och finansanalytiker leder alla spår åt samma håll, mot problemets kärna. När lär vi oss läxan? Jag tror att vi kan tala klarspråk med våra vänner.
För det tredje: Varför överstiger eurokursen fortfarande 1,30 USD per euro? Detta orsakar stora problem för vår export, och överallt heter det att euron ligger på sitt yttersta. Varför är det bara våra länder som följer alla trosläror till punkt och pricka, medan våra konkurrenter använder sina svaga valutor som ekonomisk vitamininjektion? Det är dessa frågor som medborgarna vill att vi svarar på, och som jag har ställt till de folkvalda politiker som jag träffat de senaste två veckorna.
Vad vi behöver är ett budskap som inger förtroende och säger att vi tar oss ur krisen. Vi behöver åtgärder som får tillväxten att skjuta fart igen och som är konkreta, precis som de åtgärder som José Manuel Barrosos kommission nyligen beslutade om för att sätta fart på den inre marknaden och höja den etiska nivån på finansmarknaderna. Eurokrisen har än en gång visat att vi behöver ett större inslag av gemensam social- och finanspolitik. Det kräver mod. Om rådsordföranden och kommissionsordföranden går längre och ökar tempot, så lär vi kunna lösa åtskilliga problem.
Vi behöver ta mycket mod till oss de närmaste åren för att kunna stärka våra länders globala konkurrensförmåga och få största möjliga utbyte av skattebetalarnas pengar. Vi måste rationalisera våra utgifter på alla nivåer - lokalt, regionalt, nationellt och på EU-nivå. Vi behöver ifrågasätta unionens politiska och finansiella prioriteringar och se över EU:s offentliga finanser från grunden. Vi behöver ställa oss själva de svåra frågorna. Beroende på hur svaren utfaller kan vi behöva anpassa vår budgetram för perioden 2014-2020.
Det är denna avgörande debatt som Europaparlamentet efterlyser. Som direktvalda företrädare för 500 miljoner unionsmedborgare avser vi att delta i dessa viktiga diskussioner till hundra procent, med risk för att stöta oss med vissa regeringar som helst skulle frånta oss den rätten.
Jag vill att Europeiska rådet levererar denna överenskommelse till oss, och vid behov röstar om den. Då får de som vill beröva oss rätten att delta i debatten ta sitt ansvar. För oss är detta ingen maktfråga. Det handlar om att kunna dra vårt strå till stacken i en avgörande debatt om hur EU-projektet ska utformas i framtiden. Vi måste dra upp ogräset med rötterna och fatta rätt beslut - de beslut som krävs för att EU:s budget i allt större utsträckning ska bli en investeringsbudget.
Kanske har medlemsstaterna så ansträngda budgetar att de drar ned på sina investeringar inom utbildning, fortbildning, forskning och utveckling. Låt oss i så fall investera på EU-nivå genom att slå ihop våra resurser och på så vis utnyttja stordriftsfördelar.
Vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anser att debatten om EU:s finanser inte får urarta till ett gräl mellan medlemsstater som kräver pengarna tillbaka. Debatten borde handla om något helt annat, nämligen om hur vi kan få våra medborgare att se positivt på EU genom att peka på det mervärde som uppstår genom gemensamma och framsynta EU-åtgärder.
Jag besöker just nu olika huvudstäder och kan meddela att detta är en debatt som håller på att blossa upp. Detta är en chans som ni inte får missa. Snart är det jul och nyår, snart löper ordförandeskapet ut. Jag vill tacka det belgiska ordförandeskapet för ett utmärkt samarbete med parlamentet. Tack också till José Manuel Barroso, som tog mod till sig och lade fram ett dokument om kapitalkrav före juni månads utgång. Jag tror att vi tillsammans måste bibehålla vår nuvarande kurs och att stats- och regeringscheferna måste följa efter. Vi måste visa vägen.
(Applåder)
Martin Schulz: för S&D-gruppen. - (DE) Herr talman! Vi har sällan samlats i en så oroväckande situation som denna i slutet av året. Vi är djupt oroade, eftersom EU har drabbats av en förtroendekris som förvärras i närmast exponentiell takt. Det finns orsaker till förtroendekrisen, och jag ska försöka redogöra för ett par av dem här i dag. Jag tror att vi har att göra med en dubbel osthyvelsprincip. Å ena sidan har vi alla dem som för medborgarna i respektive land försöker dölja hur det egentligen är ställt. Människors förtroende rubbas avsevärt om regeringarna säger till dem: ”Det är lugnt, inga problem, vi har allting under kontroll” - och sedan vänder på klacken och förklarar att de behöver oräkneliga euromiljarder i stöd. Det har hänt två gånger vid det här laget. Kommer ännu en regering att hävda att läget är under kontroll och att den klarar av att finansiera sina obligationer trots stigande räntor, bara för att sedan göra en helomvändning och säga: ”Hjälp! Vi behöver ett räddningspaket!”? Det får inte ske. Vi behöver kartlägga vilka skulder som länderna och bankerna faktiskt har. Det skulle nog stärka förtroendet om vi berättade hur verkligheten ser ut, hur dyster den än är. När alla kort ligger på bordet får vi lättare att hitta lösningar.
Men det finns också en osthyvelstaktik från andra hållet, när starka länder säger: ”Vi behöver ingen hjälp!” Det hörs nynationalistiska budskap: ”Vi betalar minsann inte andras räkningar!” Ändå vet de länder som gör sådana utspel att vi till syvende och sist givetvis ställer upp för varandra och betalar. Att föra människor bakom ljuset, fastän man vet att det ligger i ens eget intresse att vara med och dela på notan - det är vad denna osthyvelsprincip går ut på. Den skadar förtroendet lika mycket.
Vi håller just på att förbereda Europeiska rådets möte. Hur är stämningen där? Någon vill ha euroobligationer, någon annan är emot. Någon säger att räddningspaketet ska stabiliseras och förstärkas, någon annan säger nej. Hur logiskt är det egentligen att gå ut med att det rör sig om tillfälliga åtgärder och att läget är helt under kontroll, men att vi måste föra in de tillfälliga åtgärderna i fördraget, för att kunna använda dem igen längre fram? Var och en begriper ju att detta inte går ihop, och det rubbar också människors förtroende. Det skadar förtroendet när en regering stresstestar sina banker över sommaren, bara för att några månader senare inse att det i själva verket var euron som stresstestades, och inte banksektorn.
Vi står mitt i en förtroendekris. José Manuel Barroso, kanske har du rätt i vad du sade i morse, men uppriktigt sagt får man intrycket att vi inte försöker hitta de bästa lösningarna och genomföra dem, utan överlägger om vilken minsta gemensamma nämnare vi kan enas kring nu på fredag. Det räcker helt enkelt inte. Det bara förvärrar förtroendekrisen. Det räcker inte med en politik som kortsiktigt lugnar de nationella marknaderna. Vi behöver en politik som stabiliserar marknaden och euron. Varför är det ingen här i parlamentet eller i Europeiska rådet som tar upp vad omvärlden får betala för euron? I dag står kursen i 1,34 US-dollar per euro. Den lägsta noteringen under krisen var 1,20, och när euron infördes var kursen 1,15. Euron är en stabil valuta. I konkurrensen mellan kontinenterna tävlar världens regioner mot varandra i ekonomiskt avseende. Där räknas inte olika enskilda nationella valutor, utan valutastrukturen i hela regioner. Euroområdet är utan tvekan världens ekonomiskt och socialt starkaste region. Euroområdet försvagas då makthavare försöker driva igenom en politik som bara syftar till att kortsiktigt lägga locket på debatten i de enskilda länderna. Euron är stark. Den skulle kunna bli ännu mycket starkare om de aktörer som utgör och ansvarar för valutans politiska ram tog sitt ansvar och fattade kraftfulla och konsekventa beslut på det sociala och ekonomiska området. Då skulle förtroendekrisen försvinna. Titta bara på vad som händer i London, Paris och Rom. Om vi inte får bukt med förtroendekrisen kommer vi att sitta riktigt illa till de närmaste åren.
Därför är mitt budskap till rådet: jag är för euroobligationer. Om det finns någon annan åtgärd som fungerar, så välj för all del den. Men ni måste äntligen hitta en överenskommelse som stabiliserar euroområdet inåt. Det är ju redan tillräckligt starkt gentemot omvärlden.
Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman! Det finns en allmängiltig maxim här i livet: när en grupp angrips, måste den sluta leden och visa solidaritet. När euron attackerades 2010 inträffade raka motsatsen. Sedan krisen i Grekland har debatterna dominerats av osämja. Sammanhållningen har varit noll och solidariteten högst bristfällig.
Nu måste vi våga erkänna att det inte räcker med alla tillfälliga åtgärder som vidtagits, och det säger jag även till kommissionsordföranden. Detta är inte min egen analys. Den härrör från Internationella valutafonden (IMF), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Jean-Claude Trichet, som ju ändå leder eurons monetära väktare och är Europeiska centralbankens ordförande, och som anser att alla genomförda och förberedda åtgärder inte går tillräckligt långt.
Alla säger att det finns ett handlingsbehov i fyra avseenden. För det första: En stabilitetspakt med sanktionsmekanismer som fungerar. För det andra: en permanent och mer omfattande krisfond. Det är inte min idé, men Jean-Claude Trichet säger att fonden måste bli större, stats- och regeringscheferna stretar emot och samtidigt vill vi återställa förtroendet på marknaden. För det tredje: en fungerande ekonomisk och finanspolitisk styrning och union. För det fjärde: en inre marknad för euroobligationer.
Dessa fyra saker måste vi åstadkomma. Det finns nämligen ingen valuta i världen som saknar stöd av en regering, en ekonomisk strategi och en obligationsmarknad. Något sådant existerar ingenstans i världen. Och vad säger man till oss här i dag? Man säger: ”Ja visst, det låter ju utmärkt, men låt oss avvakta lite till med detta.”. Vad är det vi ska vänta på? Ett totalt kaos? Att euron går upp i rök?
Därför är det dags att vi kommer till skott med beslutet nu. I dag förväntar jag mig att kommissionen säger något annat än: ”Ja, detta blir besvärligt - vi får nog lägga ned den här diskussionen om euroobligationer. Visst är det en bra idé, men inte i det här läget. Vi har ju krisfonden, som ska bli permanent nu.” Det ena har inget med det andra att göra. Krisfonden behövs omedelbart för att motverka attackerna på euron. Euroobligationer behövs också för att göra euron stabil på medellång och lång sikt. Det ena utesluter inte det andra: vi behöver bådadera, precis som man gör i resten av världen.
Stats- och regeringscheferna träffas för överläggningar i morgon och i övermorgon. De kommer att säga: ”Ja, vi ska ändra fördraget, och eventuellt göra krisfonden permanent - det är naturligt att utöka den, vilket är vad alla andra kräver.”. Det tror jag också. Det är hög tid att kommissionen snarast lägger fram ett paket med den inriktningen som är mycket mer långgående och djärvt och har en konsekvent helhetssyn. Vad stabilitets- och tillväxtpakten angår finns det sanktionsmekanismer som fungerar. Parlamentet kan fullgöra sin uppgift - paketet finns ju där och vi återgår till kommissionens ursprungliga förslag. Och vad de resterande tre punkterna beträffar: en utökad krisfond, ja visst - men föreslå det, då. Lägg fram förslaget! Stick ut hakan och säg att det behövs en större krisfond. Varför? Jo, för att en större krisfond sätter stopp för spekulationen mot euron. För det andra: föreslå en helhetslösning, med en finanspolitisk och ekonomisk union. För det tredje: ta mod till er och föreslå en inre marknad för euroobligationer. Vi inser att det är detta som stabiliserar euron på lång sikt, när det kommer till kritan.
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det finns en lite märklig aspekt av det här. Olivier Chastel, du talade om nästa toppmöte. Du kunde ha förvarnat om att det skulle råda lite turbulens före toppmötet, att du skulle tvingas att lägga locket på en del av debatten.
José Manuel Barroso, alla dessa floskler leder ingen vart, vi kommer inte vidare. Martin Schultz har rätt: vi måste beskriva hur krisen faktiskt ser ut och vara uppriktiga, men vi måste också redogöra för hur politiskt maktlösa vi faktiskt är, och vad detta beror på. Det hjälper inte att bara påpeka att vi har fattat rätt beslut. Du vet precis lika väl som jag, och alla andra här, att vi alltid har fattat våra beslut för sent. Vi tar ett steg framåt och två steg tillbaka. Jag påstår inte att det är ditt fel, tvärtom. För mig framstår kommissionen som den fasta punkten under en period av stor förvirring. Men jag tror att Guy Verhofstadt satte fingret på problemet: hur ska vår strategi se ut de närmaste månaderna?
Som jag ser det är strategin enkel. Kommissionen bör föreslå dels en stabilitetspakt, vilket den redan har gjort, som definierar den stabilitet som behövs och därmed också det ansvar som alla har för euron, och dels en solidaritetspakt som definierar den solidaritet vi behöver. Solidaritet är en förutsättning för stabilitet. Om Angela Merkel överlägger med den ena eller andra personen har blivit helt ointressant för oss. Tyskland och vissa andra länder säger att vi måste ha stabilitet och att dessa händelser aldrig får upprepas - ja visst, det har de rätt i. Ja, men låt oss samtidigt säga att solidariteten kräver att vi skapar en möjlighet att skydda euron med hjälp av euroobligationer, så att vi kan investera och fortsätta att slå vakt om strukturomvandlingen av ekonomin och på miljöområdet. Vi behöver investera, men på nationell nivå har detta blivit omöjligt. Vår valuta har två sidor. Myntets ena sida är stabilitet, medan dess andra sida är solidaritet, och i mitten finns ansvaret.
Herr kommissionsordförande! Lägg fram ett reformförslag för unionens funktionssätt, så att vi med hjälp av euroobligationer kan åstadkomma stabilitet och solidaritet på ett sätt som förhindrar nya spekulationsattacker mot vissa länders upplåning. Euroobligationer ger oss samtidigt en chans att investera.
Günther Oettinger säger att han behöver 1 000 miljarder euro för att reformera energisektorn. Var ska de pengarna komma ifrån? Ska han spela på tombola? Det är helt befängt av honom att säga att han behöver 1 000 miljarder euro utan att avslöja för oss hur vi ska finansiera denna i och för sig nödvändiga ekonomiska omvandling.
Strategin är således enkel: kommissionen lägger fram förslag, parlamentet gör ändringar och fattar beslut. Kommissionen och Europaparlamentet tar ställning för eller emot rådet, och sedan är det rådets sak att reagera på denna gemensamma ståndpunkt. Punkt. Det är den enda lösningen i dagens debatt. Den som väntar på att Angela Merkel fattar ett beslut en kvart innan hon är nödd och tvungen, väntar förgäves. När hon väl bestämt sig har vi missat tåget. Visst kan man invända att det ju kommer ett tåg till, att det kvittar, att vi alltid kan ta nästa tåg. Men det är inte sant. Michail Gorbatjov hade rätt när han sade: ”Bara den som inte reagerar på livet utsätter sig för faror.”.
(Talmannen avbröt talaren.)
Jag vill inte att historien ska straffa EU. Ta ert ansvar. Vi tar vårt ansvar och måste visa rådet att den politiska stabilitet som vi behöver finns här, i kommissionen och parlamentet, och att vi kommer att ta strid mot den instabilitet som finns i rådet.
(Applåder)
Timothy Kirkhope: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag hoppas också att Europeiska rådet enas om åtgärder som lugnar marknaderna och återställer stabiliteten i euroområdet. Det borde ligga i allas vårt intresse, vare sig vi är euroländer eller ej.
Inför mötet heter det att fler sanktionsmöjligheter ska bli en bärande del av lösningen, men sanktioner måste vara trovärdiga för att ge resultat. EU har skött sig väldigt illa i det avseendet. Sanktionerna blir knappast mer trovärdiga genom att tillämpas automatiskt, om det allmänna intrycket är att de kan kringgås med politiska lösningar. Vad som krävs är i själva verket att euroländerna visar en politisk vilja att uppfylla sina gällande åtaganden.
Det sägs att lösningens viktigaste aspekt är att den privata sektorn får dra en del av lasset vid framtida räddningspaket. Det vore dock beklämmande och absurt om ett sådant initiativ i första hand fördyrade upplåningen för vissa av euroområdets svagare medlemsstater, och på så sätt bidrog till nästa kris.
Vi har precis lagt en omfattande fördragsreform bakom oss. Ett enda reformpaket till - sedan kan vi glömma allt vad fördragsändringar heter under en mansålder, har det hetat. Nu, efter bara några månader, måste vi tydligen sätta igång med ännu ett.
Kommissionens ordförande hör till dem som försöker lugna oss med att det rör sig om begränsade ändringar. Den tyska regeringen tycks ha fått ett annat intryck. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble verkar öppna för en ny integrationsomgång, som ska utmynna i en finanspolitisk och i slutänden också politisk union.
Var ska detta sluta? Låt oss slippa ännu ett förlorat årtionde då vi inriktar oss på fel reformer. EU behöver ekonomiska reformer, budgetdisciplin, en fördjupad inre marknad, en förändrad arbetsrätt som främjar sysselsättningen och ett åtgärdspaket som gör Europa 2020-programmet framgångsrikt.
Detta är de viktigaste reformerna, som José Manuel Barroso också med all rätt gick ut hårt med i sitt kommissionsprogram. Men jag befarar att vi redan håller på att tappa bort den här möjligheten. Det finns en fasansfull risk för att EU försvagas trots allt prat om att bygga vidare på EU. Vi hoppas på ett starkare EU, men har misslyckats med att ta itu med EU:s underliggande ekonomiska problem, och därför kan resultatet i praktiken bli en försvagning.
Europeiska rådet måste prioritera en överenskommelse om ett begränsat antal konkreta åtgärder som låter euroområdets medlemmar hjälpa varandra igenom den akuta krisen, utan att belasta medlemsstater som valt att hålla sig utanför. Sedan måste rådet betona hur viktigt det är att ta itu med den långsiktiga kris som vi står inför - risken för att vår förmåga att konkurrera ekonomiskt försvinner för gott.
Lothar Bisky: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I tre år nu har vi brottats med den globala ekonomiska och finansiella krisen. En slutsats av denna segslitna debatt måste vara att våra åtgärder helt klart inte angriper åkomman vid roten, utan bara dess symtom. Jag vill än en gång säga att EU inte får låta sina beslut styras av finansmarknaden. Vi får inte finna oss i att bankerna kommer undan i stort sett ostraffade och kan fortsätta att spekulera, medan ansvaret för deras riskfyllda affärer vältras över på medlemsstaterna. Genom kärva åtstramningspaket i Grekland och Irland får invånarna där betala notan för en kris som inte är deras fel. Konsumenterna får mindre pengar att röra sig med, samtidigt kvävs det konjunkturlyft som behövs. Genom en drastisk svångremspolitik skulle andra länder i riskzonen, exempelvis Portugal och Spanien, kunna hamna i samma situation som Grekland och Irland.
Det hjälper inte att finjustera de finansiella instrumenten eller skapa nya skyddsnät. I en permanent mekanism för att värna den finansiella stabiliteten måste det även ingå ett regelverk för marknadens aktörer. Hit hör bland annat införandet av en skatt på finansiella transaktioner och miniminormer på det sociala området. För oss är det också viktigt att ändra Europeiska centralbankens stadga, så att den kan tillhandahålla finansiellt direktstöd till krisdrabbade länder utan att blanda in banksektorn.
Det är dessa åtgärder som vi först och främst borde genomföra. Vi har skjutit upp dem alldeles för länge. Låt mig ta bladet från munnen: den lagstiftning som krävs för att ge oss en verksam tillsyn av finansmarknaderna blockeras av trångsynta medlemsländer som hellre går sin egen väg. Vi kommer inte vidare åt rätt håll därför att stats- och regeringscheferna står i vägen. Till dessa hör även Tysklands förbundskansler.
Nigel Farage: för EFD-gruppen. - (EN) Herr talman! 2010 går till historien som året då europrojektets omfattande brister blottades och allmänheten i EU fick klart för sig hur urbota korkade dess ledare är.
Nu är det dags för ännu ett toppmöte, ännu en kris, samtidigt som förtroendet för euron minskar från vecka till vecka. Det är som att titta på en bilkrasch i ultrarapid - och nu vill ni ha en permanent mekanism för räddningspaket. Bara ni får en fond med, säg, en miljard euro i så blir allt bra, tror ni. Men allt kommer inte att bli bra. Haveriet för euron har inget med spekulation, valutamarknader eller obligationsmarknader att göra. Det beror på att Nord- och Sydeuropa inte kan ingå i samma valutaunion - vare sig i dag eller i framtiden. Det fungerar inte.
Och givetvis finns det politiska skäl till att ni måste ändra fördraget. Orsaken är att de fyra tyska professorerna kommer att vinna i författningsdomstolen, genom att visa att de räddningspaket som ni redan har genomfört faktiskt var otillåtna enligt fördragen.
I många avseenden välkomnar jag fördragsändringen, eftersom den medför att Irland måste hålla en folkomröstning. Och man vet ju aldrig - kanske håller David Cameron sitt löfte och låter britterna folkomrösta. Jag är övertygad om att ni alla är goda demokrater som skulle välkomna en brittisk folkomröstning om EU.
När 2010 nu går mot sitt slut finns det anledning att reflektera över hur det står till inte bara med EU, utan också med Belgien. I ett halvår har det belgiska rådsordförandeskapet suttit här och mässat för oss om vikten av ökad integration. Vilken fars! I ert land har det ju inte funnits någon regering sedan i juni. Ett icke-land försöker avskaffa vårt land. Det är verkligen rena rama farsen, vilket ingen här törs erkänna, för alla har ni ju skygglappar på er. Belgien är ett EU i miniatyr. Belgien håller på att falla sönder i småbitar, och så går det för återstoden också. Jag önskar er alla god jul.
Sharon Bowles: frågeställare. - (EN) Herr talman! Nu är vi där och petar på plåstret igen, och frågar oss om det är tillräckligt stort och starkt för att täcka såret. I juli frågade jag: När räknar kommissionen med att lägga fram det förväntade lagförslaget om en permanent mekanism för hantering av statsskuldkriser, och vilken skulle den rättsliga grunden vara? Jag ställde en hel del andra frågor, bland annat om hur likställda den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten och Internationella valutafonden blir och hur de fördelar beloppen mellan sig. Som utvecklingen har visat var svaret att vi inte har en aning och kommer att improvisera.
Vi befinner oss i okänd terräng och behöver skaffa oss en ny plan, så det svaret är faktiskt lite tilltalande. Men låt mig upprepa att om kommissionen eller rådet inte följer upp detta med utförliga uttalanden, så har vi ingen nämnvärd nytta av slutsatserna. Mina frågor i juli besvarades först i samband med räddningen av Irland. Det är tråkigt, inte minst därför att den mindre av fonderna, som finansieras med EU-medel, tillhandahåller lika mycket pengar som den större. Trots de frågor jag ställt tidigare inhämtades aldrig parlamentets åsikt.
I dag står jag här för att begära mer information efter slutsatserna av rådets möte i oktober. Där uppmanades kommissionen att förbereda den begränsade fördragsändring som erfordras för att upprätta en permanent krislösningsmekanism. Det hette också att den privata sektorn skulle medverka, vilket inte utvecklades närmare och därför skrämde marknaden. Det understryker också det lagstiftningsproblem jag har tagit upp, att det inte görs någon riskvägning av euroländernas statsobligationer. Det har gjort marknadsaktörerna oförsiktiga och skapat skadliga incitament.
Eurogruppen meddelade att den permanenta mekanismen ska bygga på den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten och att den privata sektorn ska medverka i en utsträckning som avgörs från fall till fall, i enlighet med Internationella valutafondens praxis. För det första: kan vi få lite mer detaljerade uppgifter om fördragsändringen och förfarandet? Parlamentet måste kunna förvissa sig om att det är tillräckligt. Det räcker inte att skruva lite till på artikel 136. För det andra: bygger det nya instrumentet på mellanstatligt samarbete, som den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten gör, eller kommer gemenskapsmetoden att användas, som vi förespråkar? För det tredje: vilka tekniska alternativ och villkor finns? Det är av största vikt att mekanismen anpassas till tekniska realiteter och blir kraftfull, trovärdig och hållbar - och helst ska vi ha råd med den också. För det fjärde: kommer medlemsstater som än så länge hållit sig utanför euroområdet att inbjudas att delta i mekanismen? Det är särskilt viktigt för länder som har en upplåning i euro.
Vi har frågat när mekanismen ska upprättas och svaret är i januari 2013. Men vilken roll tänker sig kommissionen att parlamentet ska spela? Vi parlaments- och utskottsledamöter har en uppgift som vi är helt inriktade på att utföra, särskilt som vi hela tiden har legat steget före med vår analys. Om vi får intrycket att man inte informerar och samråder med oss som det är tänkt, hur går det då för medlemsstaternas parlament och medborgare? Denna fråga går inte att frigöra från paketet för ekonomisk styrning. Åtgärderna för att förbättra stabilitets- och tillväxtpakten, tillsynen och den europeiska terminen har ett och samma syfte: att förhindra att en ny kris inträffar och att övervaka hur vi tar oss ur den pågående ekonomiska krisen.
Mekanismen är ingen trollformel som vi kan använda för att trolla bort behovet av marknadsdisciplin. Lösningen för eurons del är ju just att erkänna behovet av sträng disciplin, såväl inom politiken som på marknaden. Tidigare har båda dessa faktorer undergrävts, och det har utlöst krisen.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag tackar Sharon Bowles för hennes fråga och för resolutionsförslaget om den permanenta mekanismen. Frågan för muntliga besvarande innehöll fem frågor, och jag ska redogöra för kommissionens syn på dem.
Vid Europeiska rådets möte i oktober uppmanades EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuy att tillsammans med kommissionen genomföra ett samråd om de begränsade fördragsändringar som krävs för att upprätta en permanent krislösningsmekanism. Allmänt anses att en begränsad fördragsändring innebär att ett förenklat ändringsförfarande ska tillämpas i enlighet med fördragets artikel 48.
Förfarandet har vissa begränsningar. För det första tillåts endast fördragsändringar som inte utökar unionens befogenheter. För det andra får ändringarna bara avse tredje delen av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som rör unionens inre politik och inre åtgärder.
Medlemsstaterna förefaller att luta åt en mycket begränsad fördragsändring, som av allt att döma berör artikel 136, vars bestämmelser enbart berör euroområdets medlemsstater. Europeiska rådet kommer att överlägga om denna fråga nu i veckan. Oavsett vilken ändring som föreslås ska ett formellt yttrande inhämtas från parlamentet.
Efter Europeiska rådets beslut i oktober enades Eurogruppen vid ett extrainsatt möte i november om huvudprinciperna för den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Eurogruppens överenskommelse innebär att ESM bygger på mellanstatligt samarbete och styrs på samma sätt som den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten.
Hur den finansiella mekanismen ska utformas konkret och i detalj är ännu inte bestämt, men detta kommer troligen att lösas under första kvartalet nästa år. Finansieringen hör givetvis till de viktigaste frågorna. Detta framtida instrument måste vara kraftfullt och åtnjuta hög trovärdighet på marknaden.
Det kommer att ställas hårda villkor för allt stöd som utgår via ESM. Innan en medlemsstat i euroområdet erhåller stöd genomförs ett rigoröst ekonomiskt och finanspolitiskt utvärderingsprogram, liksom en ingående analys av om skuldbördan är hållbar eller ej. Detta blir kommissionens och Internationella valutafondens uppgift, i samverkan med Europeiska centralbanken.
Mekanismens finansieringsverksamhet kommer att bedrivas genom mellanstatligt samarbete, men de politiska villkor som ställs kommer att ha en djup förankring i fördraget. Därigenom erhålls en fullständig överensstämmelse med de multilaterala övervakningsramar som ju ligger till grund för Ekonomiska och monetära unionen.
Jag ska svara på en av Sharon Bowles fem frågor. Hittills har man inte tagit ställning till om medlemsstater utanför euroområdet ska få medverka i mekanismen. Det verkar ändå som om de flesta medlemsstater föredrar en öppen och tydlig struktur där medlemsstater utanför euroområdet omfattas av mekanismen för betalningsbalansstöd, medan euroområdets medlemsstater omfattas av den europeiska stabilitetsmekanismen.
Man borde alltså ändå kunna förställa sig stödåtgärder där vissa medlemsstater utanför euroområdet associerar sig genom bilateralt stöd. Så är redan fallet i dag med Storbritanniens, Sveriges och Danmarks stöd till Irland.
Låt mig också kommentera diskussionen om euroobligationer. Kom ihåg att det finansiella stödpaketet antogs den 9 maj, Schuman-dagen, och påföljande natt. Kommissionen föreslog då den europeiska stabilitetsmekanismen, ett gemenskapsinstrument. Förslaget gick också igenom, och lånegarantier om upp till 60 miljarder euro tillhandahålls via EU:s budget, i enlighet med beslutet om egna medel.
Vi föreslog att mekanismen inte bara skulle bygga på EU:s budget utan också på att medlemsstaterna använde den för att ge lånegarantier till länder som behövde stöd på grund av den finansiella oron i hela euroområdet.
Rådet (ekonomiska och finansiella frågor) avvisade detta den 9-10 maj. Varför? Jo, därför att förslaget i många medlemsstaters ögon påminde alltför mycket om euroobligationer.
Resultatet blev att man upprättande den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, som bygger på mellanstatlighet. När det gäller Irland används för närvarande såväl mekanismen som faciliteten.
Euroobligationer är förvisso en ytterst angelägen fråga, men vi får ändå ta hänsyn till att förslaget nyligen avvisades av rådet i maj, under överläggningarna om den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen.
Låt mig avslutningsvis framhålla att den framtida europeiska stabilitetsmekanismen ingår i en omfattande reaktion på krisen som syftar till att stabilisera EU:s ekonomi. ESM blir ett komplement till den nya ramen för stärkt ekonomisk styrning, som framför allt inriktas på förebyggande åtgärder, och som kommer att minska risken avsevärt för att en ny kris drabbar oss i framtiden.
Detta är kontentan av vad det nya systemet för ekonomisk styrning går ut på. Jag uppskattar verkligen ert stöd för kommissionens förslag på detta område.
Werner Langen: (DE) Herr talman! Om du hade lyssnat till den första rundan av talare skulle du ha fått en idé om vem som bär skulden för denna förtroendekris, och det är sant att det är just vad det nu har blivit. För det första var det kommissionen, för det andra spekulanterna och för det tredje rådet, särskilt Angela Merkel. Det är egentligen väldigt enkelt.
Vilken tur, påpekade någon - det var ordföranden för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet - att euron är stabil, inte bara externt utan även internt, med den lägsta inflationstakten. Spekulation kan inte vara orsaken till problemet. Euron är en stabil valuta. Det var det fördragsgrunden och kaoset i Ekofinrådet handlade om. Det uppstår ett nytt kaos vid varje Ekofinmöte.
Olli Rehn har just påpekat att kommissionen har föreslagit att en europeisk mekanism ska användas, men att rådet inte är berett att delta. Nu säger vi att kommissionen inte agerade. Jag hör inte till dem som ständigt dyrkar kommissionen, men kommissionen gjorde rätt i att göra ett noggrant bokslut 2008 när euron hade funnits i tio år.
Man talar om fyra punkter som måste lösas. För det första en konsekvent europeisk tillsynsmekanism, för det andra konsekvent ekonomisk styrning eller vad man nu vill kalla det, för det tredje konsekvent extern representation och för det fjärde en konsekvent krismekanism. Alla dessa fyra förslag finns nu på bordet. Jag vill betona att det var andra som inte tog hänsyn till dessa aspekter. Om vi söker efter någon att lägga skulden på finns det en skyldig part som vi inte får glömma, nämligen medlemsstaterna, som är skuldsatta långt upp över öronen och som inte har utnyttjat fördelarna med införandet av euron för att genomföra reformer och minska sina skulder, utan i stället har levt över sina tillgångar.
Jag vill även framhålla att det finns ett återkommande tema bland alla dessa medlemsstater. Oavsett vem det var, har de alla haft socialdemokratiska regeringar under en lång tid, några av dem än i dag. Det inkluderar Portugal, Spanien, Storbritannien, Ungern och Lettland. I Grekland har man begått samma dumma misstag i fyra år. Detta är resultatet. Om vi inte talar öppet om den huvudsakliga orsaken till medlemsstaternas överdrivna skuldnivåer, kommer vi inte att kunna lösa problemen.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Martin Schulz: (DE) Werner Langen, du kan sätta dig ned igen. Du har varit mycket vältalig och har sagt ditt. Jag har en fråga till dig. Irland är inte ett sydeuropeiskt land, vad jag vet. Irland ligger i norra Europa. Irland har höga skulder. Kan du förklara för oss var den irländska skulden kom ifrån? Kan du vara snäll att tala om för oss vilket parti som har haft makten på Irland under de senaste 30 åren?
Werner Langen: (DE) Herr talman! Jag besvarar gärna den frågan. Den irländska regeringen gjorde misstaget att ge garantier utan att kräva en reform av banksektorn. Det var oansvarigt och det är skälet till att landet nu har ett budgetunderskott på 32 procent. Vi vet det. Men du får inte blanda ihop andra staters problem med Irlands problem. Irland är en helt annan sak, eftersom dess problem rör det andra skedet i bankkrisen och inte är ett strukturellt problem, vilket är fallet i andra länder. Martin Schulz, du vet detta lika väl som jag. Försök inte avleda uppmärksamheten.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Victor Boştinaru: (RO) Herr talman! Att fela är mänskligt. Att framhärda är djävulskt. Vet du vem som var premiärminister för den grekiska regeringen när alla dessa överdrivna skulder ackumulerades, som orsakade krisen i Grekland? Det var definitivt inte Giorgos Papandreou. Kommer du ihåg vilken politisk familj den premiärministern tillhörde? Det var Kostas Karamanlis.
Werner Langen: (DE) Herr talman! Efter fyra år av Karamanlisregeringen ... (Tumult). Nej, strukturproblemen i Grekland går tillbaka längre än så. År 2000 diskuterade vi här i parlamentet om Grekland skulle ansluta sig till euroområdet. Socialdemokraterna, den tyska regeringen, ville detta. Med er hjälp fanns det en majoritet på två tredjedelar i parlamentet till fördel för Greklands anslutning till euroområdet. Det är ett faktum och det har ingenting med nationalism att göra.
Jag vill besvara frågan från Martin Schulz om skulderna i Tyskland och Spanien. Naturligtvis är Spaniens nationalskuld lägre än Tysklands. Spanien behövde inte finansiera en återföreningsprocess. José Luis Rodríguez Zapateros regering i Spanien har emellertid andra problem. Den har låtit 6 miljoner människor komma in i landet och har gett 2 miljoner av dem spanskt medborgarskap, och nu skenar arbetslösheten iväg och ligger på över 20 procent. Detta är ett strukturellt problem, och det har orsakats av en person: José Luis Rodríguez Zapatero.
Stephen Hughes: (EN) Herr talman! I rådet och kommissionen finns det många som anser att vi endast kan lyckas i den globala ekonomin om vi skär ned på arbetstagarnas rättigheter, våra kollektivförhandlingssystem och våra pensioner. Med andra ord får vi veta att vi måste urvattna vår sociala modell. De offentliga finanserna ska omorganiseras med ett enda mål, att få ned den offentliga skulden till godtyckliga 60 procent av BNP, och underskotten ska helt enkelt avskaffas.
Detta är samma Europeiska råd som, om jag minns rätt, enades om Europa 2020-strategin, men rådet verkar inte bry sig om var pengarna för att uppfylla strategins mål ska komma ifrån. Om vi avsevärt måste minska vår offentliga skuld år efter år, om vi måste undvika att ha underskott över 1 procent, vilket kommissionen föreslår, och om vi måste göra allt detta i en situation med låg tillväxt och hög arbetslöshet, hur i all världen ska vi då kunna förverkliga målen i Europa 2020-strategin?
Detta är en befängd ekonomisk strategi med kostnadskonkurrens och extrema budgetåtstramningar, och den kommer att leda in EU i en nedgång vid en avgörande tidpunkt i dess historia. Ordförande José Manuel Barroso är inte här för närvarande, men jag anser att han måste tala om för rådet att det behöver omdefiniera den politiska dagordningen på åtminstone tre områden.
För det första måste vi slutföra Ekonomiska och monetära unionen genom att inrätta ett europeiskt stabilitetsorgan för gemensamma euroobligationer, och jag är glad över att ordförande José Manuel Barroso inte uteslöt förslaget om euroobligationer i dag. Detta kommer att sätta stopp för de spekulativa attackerna, tillföra likviditet till marknaden för statsskulder och sänka den totala kostnaden för skulderna i euroområdet.
För det andra måste vi ändra avvägningen i den föreslagna lagstiftningen om ekonomisk styrning. Vi håller med om att budgetdisciplin kommer att kräva stränga regler och ett starkt genomförande, men vi måste även koppla detta till ett lämpligt genomförande av Europa 2020-målen i varje land, och detta måste speglas i lagstiftningen.
Avslutningsvis behöver vi nya källor till offentlig finansiering. Krisen har utplånat år av budgetansträngningar. En skatt på finansiella transaktioner skulle ha införts för länge sedan, och det är en skandal att rådet verkar ha förlorat handlingsförmågan och att det inte är förmöget att fatta beslut om denna skatt. Vi behöver dessa reformer, och det snabbt.
Sylvie Goulard: - (FR) Herr talman! Historiskt sett har parlamenten sällan beviljats befogenheter. När parlamenten har erbjudits fler befogenheter har de vanligen tagit chansen. Debatten denna förmiddag övertygar mig om att vi - föredragandena för paketet om ekonomisk styrning - gör rätt i att gå längre än det som föreslås. Herr kommissionsledamot! Det som kommissionen i stort sett säger är att ”vi försökte men misslyckades”. Rådet för sin del säger ”vi vill inte gå längre”. Men nu råkar parlamentet finnas. Dessutom var det rådet som ville öka parlamentets rättigheter; parlamentet utövar inte sina befogenheter på ett orättmätigt sätt. Vi är medlagstiftare enligt Lissabonfördraget.
Jag har därför nöjet att meddela att det betänkande som jag lägger fram i dag även omfattar euroobligationer, eftersom debatten måste föras här, i plenum. Jag godtar inte att José Manuel Barroso säger ”ojoj, allt är mycket komplicerat, vi har redan gjort en massa dumma saker i rådet, så nu måste ni faktiskt hålla tyst”. Vi kommer att göra exakt motsatsen. Vi kommer att tala om detta i ett demokratiskt sammanhang.
För det andra har vi även förslaget om en europeisk valutafond. I själva verket är alla dessa lösningar övergångslösningar, precis som Martin Schulz sade, och de är inte nödvändigtvis vad våra medborgare förväntar sig. Man kan missa tåget eller ta itu med saken. Parlamentet kommer att försöka ta itu med saken. Vi har ingen blåkopia, vi hävdar inte att vi äger sanningen, men jag anser att det är fullständigt oacceptabelt att debatten förs i Financial Times eller i Die Zeit och inte i Europaparlamentet. Så vi kommer att göra vårt arbete.
(Applåder)
Philippe Lamberts: (FR) Herr talman! Jag välkomnar hjärtligt uppmaningen från Martin Schulz om att vi måste försöka återupprätta våra medborgares förtroende, och det innebär att vi måste tala om hur det verkligen ligger till och inte försöka överförenkla saker och ting.
Den första överförenklingen är att säga att euroobligationerna innebär att medlemsstaterna fråntas ansvaret. Detta är uppenbarligen fel, eftersom ingen någonsin har bett medlemsstaterna att slå ihop 100 procent av sina skulder. Enligt ett euroobligationssystem måste medlemsstaterna i alla händelser fortfarande vända sig direkt till marknaderna för vissa av sina skulder och de kommer att kunna bedöma kvaliteten på sin signatur, vilket kommer att avspeglas i den ränta de måste betala. Detta är alltså en överförenkling som måste undvikas.
Den andra överförenklingen är att säga ”nu har vi löst ut de där grekerna, de där hjälplösa irländarna”. Jag vill dock påpeka att vad vi gör är att låna ut pengar, vi lånar ut pengar till räntor som är särskilt gynnsamma för långivarna. Vi gör bra affärer till råga på allt. Så det finns två möjligheter: antingen anser vi att våra lån leder till att Grekland och Irland inte längre utgör en risk och att vi bör låna ut till dem till en ränta som motsvarar en nollrisk, eller åtminstone en ytterst begränsad risk, eller så finns det en risk för att de inte kommer att betala. Vi måste alltså sticka hål på bölden, dessa skulder måste omstruktureras och vi måste få slut på osäkerheten.
Jag vill avsluta med ett ord till våra tyska vänner, särskilt CDU. Werner Langen, du talade om återförening, och du har rätt. När Tyskland återförenades betalade hela deutschmark-området, som Belgien tillhörde och som Frankrike till slut var mycket lojalt mot, för detta i form av mycket höga räntor. Det var rätt sak att göra. Det var rätt både historiskt, eftersom Tysklands återförening representerade återföreningen av Europa som vi känner till det, och det var rätt ekonomiskt sett, eftersom alla till sist kunde dra fördel av den snabbare tillväxttakt som detta ledde till.
I dag säger jag alltså till CDU att de bör hålla det i minnet, och vi säger samma sak till Tyskland.
(Applåder)
Martin Callanan: (EN) Herr talman! Det är på något sätt ironiskt träffande att Europeiska rådet diskuterar en permanent krismekanism när euron faktiskt verkar vackla från kris till kris för närvarande. Även om många av oss i Storbritannien alltid har tyckt att euron var ett historiskt misstag, både för vårt eget land och för EU i stort, gläder vi oss naturligtvis inte över den här situationen. Vi vill se en lösning på EU-nivå genom en beslutsam återgång till budgetdisciplin i hela unionen.
Problemet kommer inte att lösas genom mer lånande, varken på EU-nivå eller på lokal nivå. Men låt oss tala klarspråk om vem som bär ansvaret för eurons situation. Det är varje euromedlemsstats skyldighet att uppfylla sina åtaganden gentemot euroområdet och det är de andra deltagande medlemsstaternas uppgift att se till att det gör det. Detta är ett av de främsta skälen till att euroområdets ministrar håller separata möten. För att säga det rakt ut är det först och främst euroområdets medlemmar som har ansvaret för en stabil ledning av euroområdet. Resten av oss kan ge politiskt stöd, men inte mer. Det finns inget försvar för ytterligare bördor eller sanktioner mot de medlemsstater som valde att inte göra misstaget att ansluta sig till euroområdet från första början.
Nikolaos Chountis: (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Det har gått exakt ett år sedan den grekiska ekonomin började kollapsa och Grekland drogs in i det katastrofala samförståndsavtalet och stödmekanismen. Werner Langen, ett år senare är landet konkursmässigt. För det första handlar det om en social ruin, med tanke på att arbetslösheten beräknas nå 15 procent nästa år, samtidigt som regeringen så sent som i går antog en lag om att upphäva kollektivavtal och hela landet strejkar i dag, och för det andra en ekonomisk ruin, och den här gången har underskottet och skulden inte ökats av de ”ljugande grekerna” i Pasok-partiet och Ny demokrati, de har ökats av alkemistiska kommissionsledamöter som använder Eurostat som de vill och väljer att öka skulderna för de svaga och minska dem för de starka.
Om en mekanism som den som användes för Grekland antas, är vi sannerligen på väg mot konkurs. Om rådet förbereder en sådan mekanism, kommer det att störta länderna in i recession, vilket leder till arbetslöshet och tjänster till banker och storföretag. Jag undrar om det är den europeiska vision som José Manuel Barroso, som inte är här för att förklara sig, talade om i början.
Timo Soini: (FI) Herr talman! Enligt min mening är varje land ansvarigt för sin egen ekonomi. Länderna är inte ansvariga för varandras skulder. Detta fastställs också i artikel 125 i fördraget. När det passar följer man fördraget, men när det inte passar struntar man i det. Detta har framgått av folkomröstningar. Frankrike säger nej, Nederländerna säger nej, och Irland säger nej. Två av dessa resultat behandlades av parlamentet och ett genom en ytterligare folkomröstning. Tolkningen av artiklarna i fördraget verkar bero på vilket håll vinden blåser åt.
Den finska regeringen har påfört de finska skattebetalarna det slags orättvisa garantiskyldigheter som vi till slut kommer att få betala. Vi förstår inte varför finska arbetstagare och småföretagare ska behöva svettas blod för att betala spelares och lögnares skulder. Det är helt enkelt inte rättvist.
När det uppstod problem i Sovjetunionen efterlyste de mer socialism. Folk samlades i Moskva: mer socialism. När det är problem i EU samlas folk i Bryssel: mer integration. Slutresultatet kommer att bli exakt detsamma. Det här kommer inte att fungera.
Sunda samhällen byggs nedifrån och upp. Demokrati byggs från grunden och uppåt, inte nedåt från något slags elfenbenstorn långt däruppe. Det är exakt så det går till. En gemensam ekonomisk politik för EU kommer inte att fungera. EU kan endast fungera som ett ekonomiskt område och ett frihandelsområde, vilket det bör bli igen.
Jag vill bara säga ett par ord om euroobligationer. Jag reste till Mellunmäki i Helsingfors för att tala om euroobligationer, och när jag berättade vad euroobligationer är för något tog kvinnorna ett hårt grepp om sina handväskor och männen undrade om de fortfarande hade plånböckerna på sig. Det här kommer inte att fungera.
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Vi har just hört en tragisk anklagelse mot Tyskland. Det är en olycksbådande påminnelse om det sena 1920-talet.
Som en entusiastisk proeuropé och en envis förespråkare för euron vill jag fråga er följande: Inser ni att ni driver Europeiska unionen, detta storslagna projekt för fred och ekonomiskt välstånd, i botten? Daniel Cohn-Bendit har helt rätt när han säger att vi alltid reagerar för sent och alltid i efterhand. Nu måste vi se mot framtiden. Har ni märkt vad som pågår där utanför? Folk är inte längre intresserade av käbbel mellan socialdemokraterna och de konservativa, varken i mitt hemland eller här i parlamentet. De är intresserade av lösningar och vill veta om deras pengar fortfarande är säkra. Vi måste uppriktigt säga dem att så inte längre är fallet.
Vi måste ta nästa steg och medge att vi måste ha modet att avskriva skulder, vi måste äntligen se till att bankerna betalar, även om det påverkar vår politik för livförsäkringar, och vi måste skapa ett nytt europeiskt politiskt projekt som inte tyngs av problemen med Lissabonfördraget.
Vi är fångade i en fälla. Om vi ändrar denna artikel kommer vi att få se att Irland röstar nej i en folkomröstning. Vi kan förvänta oss att samma sak händer i mitt hemland. Dessutom har vi ett enormt problem i Storbritannien. Mina damer och herrar! Ni måste vakna upp och inse vad som håller på att hända.
Corien Wortmann-Kool: (NL) Herr talman! I dessa kristider får vi inte förlora det faktum ur sikte att euron under de senaste tio åren har skapat stort välstånd och stabilitet, och även många arbetstillfällen. Euron är därför fortfarande väl förtjänt av ett starkt stöd. Detta kommer emellertid att kräva ett beslutsamt europeiskt toppmöte och en mycket starkare enighet. Det råder en allvarlig brist på enighet, inte bara när det gäller den permanenta krismekanismen, utan även robust finansiell styrning.
I denna debatt verkar ”euroobligationer” vara det magiska ordet, precis som om de kommer att få problemen med offentliga skulder att försvinna som snö som smälter i solen. De här i parlamentet som efterlyser euroobligationer bör emellertid även vara medvetna om att detta medför betydande skyldigheter och en sträng budgetdisciplin, som går mycket längre än de förslag om stärkande av stabilitets- och tillväxtpakten som vi nu behandlar.
ECB:s ordförande Jean-Claude Trichet sade ”skatteunion”. Är ni här i parlamentet som kräver euroobligationer beredda på det? Jag har mina tvivel om det.
Vi måste lägga vår energi på de förslag som vi nu behandlar för att stärka eurons grundval. Det är brådskande och här i parlamentet arbetar vi hårt för att uppnå det. Vi behöver också en mer regelbaserad strategi i stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande gren, eftersom det är bättre att förebygga än att bota. Vi måste likaså garantera ett ökat gemensamt ansvar mellan medlemsstaterna, inte bara när det gäller fördelarna, utan även för de skyldigheter och åtaganden som härrör från stabilitets- och tillväxtpakten.
Udo Bullmann: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I kritiska situationer har EU alltid funnit en väg ut ur krisen. Inte på grund av att olika intressen har spelats ut mot varandra, utan för att vi har kombinerat våra intressen, vilket har gjort att vi har kunnat välja nya vägar.
Jag skulle ha velat ställa en fråga till José Manuel Barroso, men han är tyvärr inte kvar längre. Det kommer naturligtvis snart att hållas viktiga presskonferenser om frågan om hur vi kan rädda EU genom att använda den minsta gemensamma nämnaren, men Olli Rehn kanske kan vidarebefordra min fråga. Jag förstår inte varför vi inte väljer följande väg. Euroobligationer är en förnuftig lösning. Martin Schulz har sagt detta för vår grupps räkning, och i Tyskland, där detta är en kritisk fråga, säger mitt parti samma sak. Den tyska regeringen har reservationer i synnerhet, och det finns även reservationer i andra länder som betalar lägre ränta. Varför går vi inte vidare på följande sätt? Vi säger att dessa problem kan lösas. Nu planerar vi att införa euroobligationer, och sätter ihop ett vettigt paket. Vad behöver vi göra för att EU ska kunna agera? Hur kan vi fylla våra skattkammare med pengar? Hur kan vi skapa mer beskattningspotential för en förnuftig, långsiktig ekonomi? Vi inför euroobligationer och vi kopplar detta till införandet av en skatt på finansiella transaktioner i EU. Detta paket kan leda till en situation som alla vinner på, vilket innebär att alla skulle gynnas. Fråga Angela Merkel på Europeiska rådets toppmöte om vi är beredda att göra detta. Varför är det inte möjligt? Varför lägger inte kommissionen fram ett förslag i den här stilen? Det skulle hjälpa alla och göra det möjligt att skapa ett nytt europeiskt projekt för att ta oss ur krisen. Jag väntar på att kommissionen kommer med ett sådant förslag.
Ni måste sluta att försöka prata er ur detta. Det är dags att ni agerar i EU-medborgarnas och EU-medlemsstaternas intresse, så att vi kan hitta tillbaka till en förnuftig väg mot tillväxt. Vårt öde ligger i era händer, men ni måste ha modet att ta initiativet nu.
Carl Haglund: Herr talman! Jag tycker att det gångna året visar att en gemensam valuta behöver gemensamma, tydliga spelregler och det är uppenbart att vi inte har sådana spelregler i dag. Det är också uppenbart att euroområdet lider en klar brist på trovärdighet både i folkets ögon och i finansmarknadens ögon. Jag håller inte med Udo Bullman, utan jag tycker att kommissionen har gjort ett bra jobb och har kommit med ambitiösa förslag. Vad gäller de utmaningar vi har just nu tycker jag att problemet inte finns i kommissionen, utan snarare i rådet. Och rådet har ju ett ganska besvärligt möte framför sig de närmaste dagarna.
Jag vill uttrycka min glädje över att kommissionen nu också har lagt fram ett förslag som gör att vi i framtiden ska kunna rätta till makroekonomiska obalanser. Hittills har vi bara fokuserat på stadsfinanserna och deras underskott och det är helt otillräckligt, vilket fallet Irland tydligt bevisar.
Det som gör mig mindre glad är det sätt på vilket rådet jobbar, bl.a. Nicolas Sarkozys och Angela Merkels kohandel i syfte att göra kommissionens goda förslag mycket mindre bindande, vilket gör att förslaget inte leder till några förbättringar. Vi bör minnas vad som hände 2005 när tillväxt- och stabilitetspakten luckrades upp. Då var det samma länder som skapade en situation som i förlängningen kunde leda till det som nu har hänt i Grekland. Jag hoppas att rådet tar sig i kragen och inser vilken typ av beslut vi behöver - annars kommer vi inte att komma ur denna situation.
Derk Jan Eppink: (DE) Herr talman! I en intervju i tidskriften Der Spiegel sade den flamländske politikern Bart De Wever att Belgien har blivit ett överföringssamhälle. Detta faktum är orsaken till problemen i Belgien, och inte språkfrågan. Solidaritet har blivit en enkelriktad gata.
EU håller på att göra exakt samma sak. Vi förvandlar ett tjänstesamhälle till ett överföringssamhälle, och euron är ett av sätten att åstadkomma detta. Det öppnar vägen för billiga pengar i ett antal stater. Precis som rådets ordförande Herman Van Rompuy har sagt, har euron blivit en sömntablett. Den undergräver flera staters konkurrensförmåga. Nu efterlyser många EU-politiker ännu en sömntablett: euroobligationer. Detta kommer helt enkelt att vidga klyftan ytterligare. Om vi fortsätter på det här sättet kommer EU om några år att befinna sig i samma situation som Belgien gör nu: ett överföringssamhälle vars politiska grunder vittrar.
Under julen kommer jag att läsa boken ”Rädda våra pengar” av Hans-Olaf Henkel, f.d. ordförande för Tyska industriförbundet. Kanske du bör göra samma sak, så att du får veta vad folk i Tyskland tycker.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter avslöjandena i New York Times pågår en utredning i Förenta staterna av den hemliga klubben med nio banker - varav en är europeisk - vars chefer träffas varje onsdag för att bestämma hur de ska agera när det gäller derivat. Kriskommittén var fullständigt omedveten om att Europa bara är en åskådare.
Den amerikanska centralbanken Federal Reserve blev tvungen att redovisa för de 13 biljoner US-dollar som använts för att rädda bankerna. Skulle du kunna tala om för oss vad Federal Reserve ville ha för de europeiska bankräddningspaketen? Är det inte den kritiska situationen för bankerna - och inte för statsbudgetarna - som kräver att beloppet i den europeiska räddningsfonden fördubblas och en räddningsaktion på 2 000 miljarder euro förbereds?
Vad hindrar oss från att uppmana Europeiska centralbanken att öppet och i detalj redovisa för sina åtgärder precis som Förenta staterna krävde av Federal Reserve? Detta skulle få slut på misstankarna om att ECB agerade godtyckligt och fortsätter att göra det, och att man inte agerade för medborgarnas och skattebetalarnas bästa i EU:s medlemsstater.
Varför i hela världen har man aldrig diskuterat att införa åtgärder för att verkligen göra åtskillnad mellan affärsbanker och spekulativa banker på ett effektivt sätt, som i Glass-Steagall-lagen?
(Talmannen avbröt talaren.)
Alfredo Pallone: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om behovet av att skapa ett instrument som kan ingripa vid en kris. Detta instrument måste ovillkorligen vara kopplat till en sträng och försiktig budgetpolitik i medlemsstaterna. Jag hoppas att detta kommer att innebära att kriser som den vi genomlider under dessa månader inte kommer att upprepas.
Dagens debatt handlar om det bästa sättet att finansiera detta instrument. Som vi alla vet var det delvis den privata sektorn som bar ansvaret för krisen i vissa länder, och i sådana fall är det rätt och riktigt att de tar ett visst ansvar, även om deras del av ansvaret bör bedömas från fall till fall.
Jag anser dock att vi behöver finna nya och innovativa sätt att finansiera krismekanismen. Ett exempel kan vara euroobligationer, vilka en del ser som en ny börda för de nationella budgetarna. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, genom att utfärda euroobligationer kan krismekanismen finansieras genom marknaden, genom att utnyttja utländskt kapital och personer som vill investera.
En mekanism som endast baseras på proportionella bidrag som enbart görs genom att man anslår resurser skulle däremot bli en stor börda för medlemsstaterna, som måste finna resurser och kapital att deponera som varken ger avkastning eller vinst. I en situation som denna, där medlemsstaterna uppmanas att föra en sträng budgetpolitik för att minska underskotten och skulderna och dessutom betala bidrag för att delta i krisfonden, finns det en verklig risk för kollaps.
EU-ekonomin kan inte återupplivas om vi inte samtidigt utnyttjar eurons styrka på de internationella marknaderna och de resulterande förbättrade kreditbetygen för att bota den.
Elisa Ferreira: (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionsledamoten har hört ett mycket tydligt budskap från parlamentet om att agera, att ingripa. Kommissionen uppmanas att inte bara nöja sig med minsta möjliga samtycke mellan medlemsstaterna, vilket är detsamma som att säga att kommissionen måste sluta att följa de mäktigastes vilja. Kommissionen måste axla sitt ansvar och sin skyldighet att ta initiativ.
Jag måste tyvärr säga att de slutsatser som vi väntar oss från nästa toppmöte inte kommer att ge en lösning, framför allt eftersom den planerade krismekanismen måste antas enhälligt av alla medlemsstater, och vi behöver en europeisk dimension i stället för en dimension som möjliggör alla möjliga slags snedvridningar och att vissa länder kontrollerar andra. Att se över fördraget vid den här tidpunkten kommer däremot att vara som att öppna Pandoras ask, och jag vill i alla händelser ha svar på en fråga: kommer den nya mekanismen att kunna köpa statsobligationer?
Herr kommissionsledamot, det krävs en djupgående översyn, och kommissionen kan inte bortse från den pågående diskussionen om euroobligationer och kan inte strunta i att bemöta de initiativ som flera aktörer tar under tiden, dvs. Jean-Claude Juncker, Mario Monti, vissa aktörer här i parlamentet och tankesmedjor. Kommissionen måste kunna lägga fram ett förslag och sedan vara förmögen att försvara det.
En sista kommentar. Euroområdet har inte ett globalt problem, eller rättare sagt, det har ett globalt problem men det är koncentrerat till dess otillräckliga tillväxt snarare än en ojämn tillväxt inom euroområdet. Var finns de verktyg som krävs förutom ekonomisk styrning och sanktioner för att effektivt främja och förverkliga Europa 2020-strategin?
Wolf Klinz: (DE) Herr talman! Martin Schulz har rätt. Vi befinner oss mitt i en oerhört allvarlig förtroendekris och rådsmedlemmarna slår blå dunster i medborgarnas ögon. De talar om för dem att allt är under kontroll, att vi bara måste göra små ändringar av fördraget genom att införa en permanent stabilitetsmekanism och då är problemet löst. Men situationen är inte under kontroll. Medlemsstaterna reagerar i stället för att verkligen agera. De kämpar desperat mot eldsvådan, men kan inte släcka lågorna. Marknaderna frågar sig: Vem är det egentligen som har ledningen i EU och i euroområdet?
EU har nått en kritisk vändpunkt. Om vi inte väljer rätt väg nu, kommer vi inte ens att kunna upprätthålla de nuvarande förhållandena. I stället kommer vi att ta ett steg bakåt. Vad vi behöver är att ta ytterligare steg mot integration. Vi behöver mer Europa. Vi måste fullborda inrättandet av den inre marknaden, inbegripet tjänstesektorn. Förutom den monetära unionen behöver vi en ekonomi-, budget- och skatteunion. Vi behöver även en stark kommission som har rätten och makten att kontrollera och övervaka denna ekonomiska union och automatiskt påföra sanktioner i fall där detta är motiverat. Om vi tar dessa steg mot ökad integration kan vi börja tala om införandet av euroobligationer. Då kommer vi att ha lagt grunden för detta. Under allt detta måste vi emellertid också se till att vi har den långsiktiga investeringsfinansiering som vi behöver, trots alla berättigade åtstramningsåtgärder, för att trygga EU:s konkurrensförmåga på medellång och lång sikt.
Vi måste äntligen säga sanningen till medborgarna. Vi behöver lösningar utan skygglappar, vi måste diskutera problemen utan att blanda in ideologier och vi måste sluta att försöka krångla oss igenom det ändå på något sätt. Det vi behöver är långsiktiga åtgärder i stället för kortsiktiga reaktioner.
Vicky Ford: (EN) Fru talman! Låt oss börja med de goda nyheterna. Ja, det finns tecken på en viss återhämtning i delar av EU:s bredare ekonomi. Men detta hotas av den långvariga osäkerhet som riskerar att göra slut på finansieringen och köra fast investeringarna. Alla i EU, däribland Storbritannien, har ett egenintresse i en stark ekonomi i euroområdet.
Robust och öppen ekonomisk planering för att kontrollera utsvävande statsutgifter och ohållbara skuldnivåer är en viktig del av detta för samtliga 27 medlemsstater. Länderna i euroområdet har insett behovet av en permanent krislösning, men det finns många frågetecken, av vilka en del tas upp i parlamentets resolution.
För det första, vilken karaktär bör den privata sektorns deltagande ha? Jag välkomnar förslaget om att följa Internationella valutafondens (IMF) praxis att skydda offentliga medel med prioritet hos lån som beviljas av euroländerna (preferred creditor status). För det andra, vilka fördragsändringar talar vi om? Denna fråga måste klargöras.
Slutligen har den permanenta krismekanismen beskrivits som ett verktyg för att stärka euroområdet. De länder som vill ansluta sig till euron bör ges alternativet att delta, men dem av oss som har valt att inte delta bör inte heller tvingas att bidra.
Alain Lamassoure: (FR) Fru talman! EU-medborgarna är lika oroade över ovissheten som över finansmarknaderna. Nu när européerna har ett gemensamt öde, är de kapabla att möta sitt öde i en anda av solidaritet?
I dag visar sig solidariteten i den djupaste krisen. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Européerna står enade i motgång, men de måste även visa att de agerar solidariskt när de stakar ut vägen framåt. Om krisen påverkar Europa under en längre tid än vad som är fallet med andra kontinenter beror detta nämligen på att vår ekonomi redan har försvagats av tio års trög tillväxt, bara 1 procent per år i genomsnitt. Lissabonstrategins tio år blev ett förlorat årtionde.
I Agenda 2020 kom EU-ledarna med en plan för att blåsa nytt liv i vår ekonomi, men de berättade inte hur detta ska finansieras eller kontrolleras eller vilka incitamenten eller de eventuella sanktionerna kommer att bli. Därför är det nu dags att ersätta stabilitets- och tillväxtpakten med en solidaritetspakt, vilket redan har sagts här i plenum.
Ordet ”solidaritet” förekommer 23 gånger i fördraget. Låt oss därför omsätta detta ord i handling. Ett förfarande för samordning av skattepolitiken upprättas för att säkra stabiliteten genom att förhindra underskott. Låt oss då bredda omfattningen, låt oss samordna våra åtgärder för att trygga framtida finansiering. Vi behöver spendera mindre, men bättre, inte var och en på sitt håll, under hot av sanktioner, utan alla tillsammans. Om européerna vill undvika det värsta, måste de stå enade och vända allt till det bästa.
Zoran Thaler: (SL) Fru talman! Vi européer lever med en intressant paradox. Å ena sidan har euron under de 12 år den har funnits visat sig vara den mest stabila av världsvalutorna. Enligt de officiella siffror som har lämnats av Europeiska centralbanken i Frankfurt, har den genomsnittliga inflationen under denna period varit 1,97 procent, vilket bara är 3 procentenheter under målet på 2 procent. Eurons värde mot US-dollarn har i praktiken genomgående varit högre än det var när euron inrättades. Ändå har vi hört den senaste tiden att euron riskerar att kollapsa. Hur kunde vi hamna i en sådan situation?
Groteskt och oansvarigt uppförande till följd av både vänsterns och högerns populistiska politik har gjort att vi befinner oss i det här läget. När vi nu försvarar vår valuta, kan vi verkligen tillåta att demokratin visar sig vara svagare än relativt auktoritära regimer? Vi behöver ett ansvarsfullt agerande, vi behöver fem gyllene regler för ansvarsfullt uppförande i vår politik. Låt oss anta dem här i parlamentet, låt oss besluta om hur vi ska mäta nivån för ett ansvarsfullt agerande som gynnar allmänhetens bästa som främjas av politiken i våra medlemsstater.
En skatt på finansiella transaktioner och euroobligationer bör därför vara hörnstenen. Det är vår skyldighet i dag att föra en sådan politik till försvar av vår gemensamma valuta.
José Manuel García-Margallo y Marfil: (ES) Fru talman! Det vi behöver just nu är tydliga regler, och ändå gör vi precis tvärtom. Jag har några förslag om hur vi kan skapa klarhet igen.
Under den europeiska terminen vill parlamentet inrikta sig på en rad diskussioner som för närvarande är ofokuserade och inte överensstämmer med den allmänna opinionen. Vi vill att de politiska svaren på de rekommendationer som kommer att göras till medlemsstaterna under de närmaste sex månaderna ska beaktas vid fastställandet av de sanktioner som ingår i lagstiftningspaketet om ekonomisk styrning.
Min grupp vill klargöra att det inte finns några magiska lösningar i lagstiftningspaketet för att ta oss ur krisen. Det innehåller välkända metoder för budgetdisciplin och strukturreformer för att upprätthålla konkurrenskraften.
När det gäller krismekanismen lovade ordförande José Manuel Barroso, och jag sade det till dig i går, herr kommissionsledamot, oss att det kommer att bli en verkligt europeisk mekanism. I dag föreslår rådet en mellanstatlig mekanism. Är detta europeiskt - enligt José Manuel Barrosos terminologi - eftersom det verkar som om fonden kommer att vara baserad i Europa snarare än på Caymanöarna, eller tänker kommissionen hjälpa oss att skapa en mekanism enligt ett EU-förfarande, där parlamentet kan bidra?
Med avseende på euroobligationer säger kommissionen, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och experterna att det är en god idé, men det är ett förhastat förslag, och därför är vi sena.
Mitt förslag till kommissionen är att vi inleder en diskussion för att utforma ett system för euroobligationerna där de länder som sköter sig bra får rimlig finansiering medan de länder som inte sköter sig bestraffas genom att de får vända sig till marknaderna till räntor som är verkligt avskräckande. Det är det enda praktiskt genomförbara sättet att kombinera budgetdisciplin och ekonomisk tillväxt.
Kom inte med diskussioner om huruvida det är för tidigt eller för sent, eftersom vi vet att vi alltid har varit för sena. Låt oss se om vi för en gångs skull kan vara tidiga genom att ändra reglerna.
Catherine Trautmann: (FR) Fru talman! Euron är vår gemensamma tillgång, och i dag talade fackföreningarna om för parlamentet att de är rädda för att det blir arbetstagarna som får betala priset för krisen genom en svag euro, en euro under attack, och inte genom en tillväxtfrämjande, sysselsättningsskapande euro.
Det är därför viktigt att vi inte bara gör en teknisk översyn av fördragen, och att eurons två största brister som avslöjats genom krisen hanteras.
Det första steget är att införa euroobligationer, som vi har hört. Euroobligationer kommer inte bara att stabilisera eurons nivå, de kommer också omedelbart att motverka spekulationsattacken.
Det andra steget för att införa finanspolitisk rättvisa och låta finansmarknaden betala priset för krisen är just att införa en skatt på finansiella transaktioner, så att det inte blir de anställda som får betala priset för krisen till följd av finanspolitisk orättvisa.
Avslutningsvis måste en europeisk skuldbyrå inrättas, som måste ha befogenhet att slå samman vissa av medlemsstaternas nationella skulder.
Till sist vill jag även stödja Jean-Claude Juncker och säga att en ökning av stabilitetsfonden, vilket föreslogs av Internationella valutafondens generaldirektör Dominique Strauss-Kahn, är en god idé.
Tidigt ingripande - som vi har hört - dvs. att inte vara sena och välja att stå starka och inte svaga, skulle hjälpa oss att skapa en styrningsmetod som skulle återupprätta det förtroende som vår ordförande Martin Schultz efterlyste.
(Applåder)
Paulo Rangel: (PT) Fru talman! Den första saken jag vill klargöra här, och det är viktigt att vi förstärker detta här i parlamentet, är att euron som valuta har varit avgörande i vårt svar på den rådande krisen, tvärtemot vad vi ibland läser i pressen och hör i vissa EU-ledares uttalanden. Utan euron skulle vi befinna oss i en ytterst svår situation, där de svagare ländernas valutor skulle devalveras enormt, vilket i sin tur skulle leda till att den tyska marken skulle stärkas på ett omöjligt sätt för att upprätthålla den tyska och de europeiska ekonomierna. Euron var därför en stabiliserande faktor, inte bara för länderna inom euroområdet, utan även för valutorna i de länder som har valt att inte ansluta sig till euroområdet.
Som sagt, eftersom vi måste försvara vår union, som har lyckats bemöta krisen som aldrig förr, och med tanke på att vi kommer att få se vad som till exempel sker med US-dollarn och Förenta staterna i framtiden, kommer vi även att se att euron faktiskt har sina fördelar.
Vi har nu ansvaret, inom rådet, att göra allt vi kan för att försvara euron, nämligen att upprätta en stabiliseringsfond som följer unionsmetoden. Fonden måste se till att de länder som befinner sig i den svagaste positionen tar sitt ansvar och skapa solidaritet i de länder som har infriat sina åtaganden men som inte alltid har visat sig, åtminstone inte genom sina externa uttalanden, förmögna att vara solidariska inom ramen för euroområdet.
Juan Fernando López Aguilar: (ES) Fru talman! Det år som nu närmar sig sitt slut - 2010 - har ofta beskrivits som det år då vi levde farligt. Jag anser därför att vi bör utnyttja denna debatt för att belysa de lärdomar vi kan dra av 2010, så att vi kan dra slutsatser inför 2011.
Den första slutsatsen rör de ohållbara obalanserna i EU-ekonomins finanssektor och snedvridningarna i realekonomin.
Den andra slutsatsen rör den ohållbara obalansen i den gemensamma valutan, och behovet av samordning av ekonomi-, skatte- och budgetpolitiken, som fortfarande befinner sig i ett bräckligt skick.
Den tredje och viktigaste slutsatsen rör den bristande balansen mellan den hastighet som krisen har utvecklat sig i och den långsamma takten i motåtgärderna. Ur en ekonomisk synvinkel innebär detta att Europeiska centralbanken måste vara mer aktiv när den bemöter spekulativa angrepp mot nationella skulder, och under 2011 måste vi därför lägga grunden för en europeisk skuldbyrå som kan utfärda euroobligationer.
När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten bör vi diskutera nödvändig beskattning, skatten på banker och skatten på spekulationer, det vill säga kortsiktiga spekulativa transaktioner, och behovet av egna medel i EU.
Den diskussion som är viktig för parlamentet rör emellertid de politiska konsekvenserna av krisen, eftersom EU:s motto är - och jag betonar det igen - ”förenade i mångfalden”, och under inga omständigheter ”söndrade av motgångar”. Parlamentet måste därför konfrontera dem som försöker stigmatisera vissa medlemsstater jämfört med andra, splittra den europeiska allmänna opinionen och ställa européerna mot varandra.
Parlamentet företräder 500 miljoner européer i en union med 27 medlemsstater, och precis som på Orwells farm finns det inga som är mer jämlika än andra.
Othmar Karas: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi talar om toppmötet den 16 december. Det skulle vara bra om rådet efter mötet skulle säga ”vi är medvetna om luckorna och misstagen, vi vet var vi har misslyckats och vi inser fördragets begränsningar”.
Självbelåtenhet och anklagelser om vem som bär skulden, försök att skyla över misstagen och ett ytligt förhållningssätt kommer varken att lösa problemen eller skapa förtroende. Låt oss sluta leka med Europa. Allt handlar i själva verket om Europa. Jag håller med om allt som Wolf Klinz sade.
Eftersom det bara är några dagar kvar till jul vill jag säga: tänd ett ljus av beslutsamhet och gemensamt intresse, ett ljus som representerar den nya allvarligheten, ärligheten och förtroendet för EU:s framtid. Tänd ett ljus för en ändring av den politiska kursen i Europa, en övergång från kris till konkurrenskraft, från Deauville-andan till en politisk union, från sparande till investeringar och reformer, från den monetära unionen till en politisk union.
Till följd av Tysklands konstitutionella problem utgör tillägget till fördraget endast ett politiskt stöd för en vidareutveckling av räddningspaketet, varken mer eller mindre. Det är ingen lösning. Vi får inte göra det viktigare än det i själva verket är. Sluta att lägga upp politiken från dag till dag, och kom i stället med en komplett idé till svar på krisen, ett koncept som leder oss mot en politisk union. Sätt stopp för missämjan. En del säger att det är tillräckligt, andra menar tvärtom, men vi vet faktiskt inte hur situationen kommer att utveckla sig. Vi måste uppmana kommissionen att ta fram en idé för en ekonomisk, social och finansiell union, så att vi kan ta nästa steg mot integration i slutet av nästa år och verkligen göra vårt jobb.
Anni Podimata: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I morgon inleds ett av de viktigaste mötena i Europeiska rådet i EU:s historia i allmänhet och i EMU:s i synnerhet, och frågan är om stats- och regeringscheferna kommer att leva upp till uppgiften. Vi tvivlar starkt på det, eftersom den filosofi som vissa ledare har infört i Europeiska rådet definitivt inte handlar om att övervinna krisen på grundval av solidaritet och naturligtvis ansvarskänsla. Det är en krishanteringsfilosofi, en filosofi som inriktas på och begränsas till detaljerna i en permanent mekanism. Europeiska rådet kommer inte att leva upp till uppgiften, eftersom det inte kommer att sända det budskap om ekonomisk och politisk sammanhållning som krävs, inte bara för att övertyga marknaderna, utan först och främst för att övertyga den desperata europeiska allmänheten, som ser på varandra med misstro och som återigen har börjat agera främlingsfientligt, ett budskap som övertygar dem om den europeiska visionens värde och påminner dem om att det finns fler saker som enar än splittrar oss.
Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Jag kan inte förstå varför socialdemokraterna försöker dra sig undan ansvaret för sin socialistiska politik. Det är sant att skälen till de underskott vi ser i Europa skiljer sig åt. Det är också sant att de socialdemokratiska regeringarna har dragit på sig problem med budgetunderskott till följd av en medveten politik för ökade utgifter och underskott.
Vi hade den här debatten i parlamentet under våren 2009, och vi har haft den i ett antal medlemsstater. Jag minns att de svenska socialdemokraterna kritiserade den svenska regeringen för att den inte ökade underskottet och utgifterna.
Sedan dess har vi sett vad som har hänt. För mig är detta ett skäl till att vi behöver stabila regler för stabilitets- och tillväxtpakten, men även stabila regler för konsekvenserna. Vi kan inte ha en situation där de medlemsstater som ställer till problem för finanssystemen och orsakar räntehöjningar tillåts smita undan konsekvenserna genom att låta andra medborgare betala för dessa räntor.
Vi behöver stabilitet, och euroobligationer är inte lösningen på det problemet. Vi kanske kan ha euroobligationer av andra skäl. När det gäller den finansiella mekanismen måste den finansieras och grundas på de risker som medlemsstaterna skapar. Om man tar en större risk och får ett större underskott måste man också finansiera den finansiella mekanismen lite mer. Det är ett sätt att ta ansvar för medveten politik. Glöm inte att de konsekvenser vi ser i ett antal länder är konsekvenserna av de debatter vi har haft i de nationella parlamenten, och här i Europaparlamentet, där en del av oss argumenterade för ökade utgifter. Nu ser vi de bittra resultaten.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Martin Schulz: (DE) Fru talman! Gunnar Hökmark, jag kan förstå att du behöver göra ett fint uttalande för folket hemma i Sverige. Men kan du vara så snäll att besvara följande fråga åt mig. Vilket land i Europeiska unionen har den högsta långsiktiga nationella skulden och vilket parti har makten i det landet?
Gunnar Hökmark: (EN) (Martin Schulz fortsatte att tala med mikrofonen avslagen) Fru talman! Jag hoppas att jag kan fortsätta utan ytterligare avbrott. För det första är mitt budskap i allra högsta grad riktat till dig, Martin Schulz, eftersom jag vill att du ska minnas vad du hävdade här i parlamentet för två år sedan. Du hävdade att unionen och medlemsstaterna borde öka sina utgifter. Problemet är att en del medlemsstater har haft socialdemokratiska regeringar, och i alla dessa regeringar, i alla dessa länder, har vi sett att underskottet har ökat till följd av den slags politik som du förespråkade. Martin Schulz, kan du förneka det?
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Martin Schulz: (DE) Fru talman! Eftersom min kollega inte besvarade frågan kommer jag att göra det för hans räkning. Landet är Italien och dess premiärminister är Silvio Berlusconi. Kristdemokraterna har haft makten nästan oavbrutet i Italien sedan 1946.
Liisa Jaakonsaari: (FI) Fru talman! Även jag skulle vilja fråga vår kollega hur socialdemokraterna på Irland och i Grekland har kunnat skuldsätta sina länder. Eftersom ditt parti för närvarande är det ledande politiska partiet i EU och kommissionen lutar åt höger, är det nu inte också högerns uppgift att visa vägen ut ur krisen och inte skylla på de föregående regeringarna eller de regeringar som kom före dem?
Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Jag vill påminna mina kolleger om att jag sade att det finns ett antal olika skäl till de underskottsproblem som vi har, men jag sade också att det är sant - och varken Martin Schulz eller hans kolleger har förnekat detta - att vi har sett att dessa problem har uppstått i alla socialdemokratiska regeringar eftersom det var en medveten politik. Om vi t.ex. talar om Irland håller jag absolut med om att det gjordes enorma misstag, men det intressanta är att det var en medveten politik för att öka utgifterna och underskotten för att bemöta krisen och problemen, och nu ser vi resultaten. Det är budskapet till Martin Schulz och andra.
(Talaren godtog att besvara tre frågor (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Talmannen: Kolleger! Bara för att låta talaren och alla andra veta vad som händer, så har vi nu ytterligare tre personer som vill ställa en fråga (blått kort). Eftersom denna möjlighet har införts genom arbetsgruppen för reformen av parlamentets arbetsordning, är jag mycket positivt inställd till detta och vi har tillräckligt med tid, men jag måste ändå fråga talaren om han vill besvara alla dessa frågor. Sedan vill jag fråga alla om vi kan ta frågorna i tur och ordning och sedan be Gunnar Hökmark svara. Efter detta avslutar vi den delen av talartiden.
Philippe Lamberts: (EN) Fru talman! Jag ville säga till dig, Gunnar Hökmark, att ditt påpekande om socialdemokratiska regeringar kan vara sant i viss mån, men regeringar på högerkanten väljer i stort sett att göra samma sak genom att samla på sig privata skulder i stället för offentliga skulder. Det är inte bättre för ekonomin och är faktiskt ett annat sätt att göra exakt samma sak, vilket är ohållbart.
Werner Langen: (DE) Fru talman! Eftersom Gunnar Hökmark har varit här ett tag vill jag fråga honom om han minns att Belgien, Grekland och Italien hade skulder på över 130 procent av sin nationalprodukt när den monetära unionen upprättades och att den siffran har ökat i Grekland, medan den i Belgien och Italien har fallit med över 30 procent respektive 25 procent. Minns du det?
Anni Podimata: (EL) Fru talman! Jag vill ställa en enkel fråga till Werner Langen och Gunnar Hökmark, som vill idealisera skuldkrisen och uppenbart tillsammans riktar in sig på de socialdemokratiska regeringarna:
Har ni någonsin ifrågasatt att era kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som styrde mitt land fram till för ett år sedan, gav er och kommissionen - ni kan fråga Olli Rehn - officiell statistik om att Greklands underskott för 2009 var 6,9 procent, inte den siffra på 15 procent som nyligen bekräftats av Eurostat?
Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Den här diskussionen har klargjort ett par saker som vi behöver ha i minnet.
Låt oss inte glömma min första poäng, som är - och det är intressant att notera att inga av mina socialdemokratiska kolleger har förnekat detta - att alla socialdemokratiska regeringar som förde en socialdemokratisk politik har hamnat i en djup underskottskris. Nu ser vi hur krisen hemsöker land efter land till följd av en medveten politik som Martin Schulz och andra försvarade här i parlamentet för två år sedan. Vi kan gå till protokollen från sammanträdena i parlamentet och se att det var exakt det som du Martin Schulz och dina kolleger sade i debatten. Nu kan ni se det bittra resultatet. Jag ville understryka det. Jag konstaterar att allt ni har att säga är ”ja, du har rätt, men andra länder har också problem”. Men ni argumenterar inte mot min huvudpoäng, det vill säga att er politik skapade problemen. Det är värt att minnas. Jag anser att det bör tas till protokollet.
Philippe Lamberts uppmärksammar också dessa problem. Men det intressanta är att det visserligen är sant att ett antal länder har problem till följd av finanskrisen, men det är också sant - och jag tror att Philippe Lamberts kommer att erkänna och uppskatta det jag säger - att i de flesta av de länder som har en fast syn på offentliga finanser är regeringarna inte socialdemokratiska. Jag tror inte att ni eller någon annan här i kammaren kan peka på en enda socialdemokratisk regering som inte har stött på underskottsproblem.
Ioannis Kasoulides: (EN) Fru talman! Det viktiga är politiken, och inte vem som förde den. Låt honom kasta den första stenen ... Eurokrisen kanske inte tar slut med Irland och det värsta kanske inte är över ännu.
Marknadsrovdjuren kommer aldrig att försitta en enda chans att attackera sårbara punkter, trots de smärtsamma åtstramningsåtgärder som har vidtagits av samtliga medlemsstater. Men om EU vinner den här kampen och triumferar i motgången genom att visa beslutsamhet att göra vad som än krävs i solidaritet och genom en samlad insats för att gäcka tillsynsmännen och övertyga marknaderna, kommer det att vara en triumf för den europeiska integrationen och en stor seger.
Detta kan åstadkommas genom gemensam klokhet. Låt oss visa att de som förutspår slutet för euron och ländernas tillbakadragande, starka som svaga, från euroområdet har fel. Budgetdisciplin, ekonomisk styrning och räddningen av euron kommer att vara ofullständiga insatser utan en gemensamt överenskommen plan på EU-nivå för att stimulera tillväxten. Tidigare räddade den amerikanska Marshallplanen Europas ekonomi. Utmaningen i dag är en motsvarande plan från européer för européer.
Gay Mitchell: (EN) Fru talman! I dag kommer det irländska representanthuset Dáil att rösta om det finansiella hjälppaketet från EU och IMF. Det har varit mycket svåra tider för Irland, med skattehöjningar och nedskärningar i utgifterna. Förra veckans budget var helt enkelt en återspegling av de svårigheter som så många irländare genomgår för närvarande. Och detta kommer efter lönesänkningar på 14 procent i den offentliga och den privata sektorn.
Jag är emellertid fullständigt övertygad om att EU:s och IMF:s finanspaket kommer att hjälpa Irland att återupprätta förtroendet genom att se till att bankerna kapitaliseras och börjar låna ut igen, och genom att reparera de offentliga finanserna. Jag håller inte nödvändigtvis med om detaljerna i planen, men de övergripande siffrorna stöds av Fine Gael-partiet. De underliggande ekonomiska tendenserna på Irland är relativt positiva. Det kommer att krävas en god styrning och en översyn från Dáils sida för att se till att våra finanser aldrig mer skenar iväg igen.
Det kommer även att krävas en viss eftertanke såväl inom EU som ECB när det gäller frågan om hur de låga räntorna bidrar till fastighetsinflationen. För två år sedan var jag ensam här i parlamentet om att ifrågasätta Jean-Claude Trichet när det gäller just denna svårighet. I och med upprättandet av en permanent efterträdare till den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen, som Irland kommer att få 22,5 miljarder euro i lån ifrån om landet uppfyller kraven, är EU-IMF-paketet ett positivt drag för euroområdet.
Avslutningsvis vill jag även påpeka att det finns många här i parlamentet som anser sig vara federalister, och ändå vill se någon form av skatteharmonisering. I Förenta staterna registrerar sig över 50 procent av företagen inom upphovsrättsbranschen i Delaware. Varför gör de det? På grund av skattesituationen i Delaware. Det görs en del mycket okunniga uttalanden här i parlamentet av egennyttiga personer som vill föra fram sina egna nationella hjärtefrågor genom att komma med felaktiga uttalanden, och de kommer att stöta på motstånd.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Finanskrisen har visat att behovet av mer Europa är större än någonsin. Den lärdom vi kan dra är att det inte hjälper någon medlemsstat att främst agera enligt nationella hänsynstaganden. I morgon är det därför dags för gemensamma åtgärder, finanspolitisk konsolidering och en stabilitetspakt med sanktioner.
Detta kommer också att vara vår chans att lösa Europas långvariga paradox. EU grundas på en inre marknad, men den inre marknaden har inte fullbordats ännu. Nu är det dags att upprätta den inre digitala marknaden. Vi måste upprätta en permanent krishanteringsmekanism, företrädesvis gruppbaserad. För det andra, eftersom vi måste vidta åtgärder när det gäller förebyggande och tidigt ingripande, finns det ett behov av att bättre harmonisera villkoren för tidigt ingripande och aktivering av krishanteringsmekanismerna, samtidigt som vi naturligtvis undviker överreglering. För det tredje bör syftet med krishanteringsfonderna tydligt fastställas. Deras mål är att garantera makrofinansiell stabilitet. De bör inte användas för att lösa andra aktuella problem. För det fjärde bör tillsynsrättigheterna definieras mer exakt på EU-nivå, t.ex. vid ett eventuellt ingripande i finansinstituts verksamheter, vilket inbegriper rätten att stoppa utbetalningar av utdelning eller verksamheter som medför obefogade risker.
Jean-Paul Gauzès: (FR) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Jag har lyssnat till denna långa debatt som en medborgare.
Jag tycker att José Manuel Barrosos förslag är mycket intressanta. Vi skulle vilja se att de genomförs. En tydligt uttalad politisk vilja och uppriktighet är de nödvändiga förutsättningarna för att återupprätta våra medborgares förtroende. Det är mycket viktigt att vi inte maskerar verkligheten. Det finns offentliga utgifter, som vi måste täcka eller minska. Det finns offentliga och privata skulder, som vi måste betala tillbaka.
Det finns en massa experter som har idéer om allt möjligt. De som inte såg krisen komma har nu en massa briljanta lösningar. Låt oss i stället använda vårt sunda förnuft i denna svåra situation. När det gäller förvaltningen av de offentliga finanserna får vi inte upprepa den privata sektorns misstag och fel som ju gav upphov till finans- och bankkrisen. Avancerade arrangemang skapar inte mervärde och välstånd. De skapar illusioner och ofta är det bara spekulanterna som vinner på dem.
Faktum är att medlemsstaterna har levt över sina tillgångar. Vi måste ha modet att dra de nödvändiga slutsatserna och se till att den börda som återhämtningen medför fördelas rättvist.
Seán Kelly: (EN) Fru talman! För det första har jag ett klagomål. Du sade att debatten är viktig, och det är den. Men jag tycker faktiskt att det är oacceptabelt att José Manuel Barroso och många av de politiska ledarna lämnade kammaren så snart de gjort sina uttalanden. För att vara rättvis mot Martin Schulz så har han stannat från början till slut, och det ska han ha heder för.
För det andra ville jag påpeka att när allt kommer omkring är ett av de största skälen till finanskrisen att regeringarna inte lyckades regera och att de politiska ledarna inte lyckades leda. Tack och lov håller vi nu på att få kontroll över den situationen i och med den nya tillsynsstrukturen som ska upprättas den 1 januari, betänkandet om kreditvärderingsinstitut som vi behandlade i går kväll och dagens debatt om den permanenta mekanismen för finansiell stabilitet. Allt detta bör välkomnas.
Om José Manuel Barroso vore här skulle jag ha frågat honom om han kan garantera att det inte kommer att krävas en folkomröstning på Irland och på andra håll för att göra de minimala fördragsändringar som han talade om.
Avslutningsvis vill jag säga till dem som har begärt att en skriftlig förklaring ska undertecknas av ledamöterna att detta är en direkt attack mot företagsskatten på Irland. Det bör inte göras.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Detta har utvecklats till en ideologisk debatt, trots att vi kan ge flera exempel på hur Gerhard Schröders regering förde en mycket allvarlig reformpolitik, eller hur den högerregering som för närvarande har makten i Ungern använde alla medel som stod till buds för att hindra den tidigare vänsterregeringen från att införa budgetdisciplin efter 2006. Men sådana diskussioner leder ingen vart. Det viktiga är att EU äntligen börjar föra en proaktiv, inte en reaktiv politik. Det skulle vara välkommet om man vid toppmötet nu i helgen kunde nå en uppgörelse om den europeiska stabilitetsmekanismen. Det ungerska ordförandeskapet, den ungerska regeringen, som kommer att ta över det roterande EU-ordförandeskapet i januari, kommer att göra sitt bästa för att påskynda ratificeringsprocessen och se till att EU kan ta itu med de viktiga frågorna, t.ex. hur vi kan göra EU mer dynamiskt.
Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Fru talman, ärade rådsföreträdare, ärade kommissionsledamot! Medlemsstaterna försöker reagera på krisen genom individuella lösningar och åtgärder. Efter att ha stakat ut en strategisk riktning bör rådet och kommissionen nu konsolidera och samordna medlemsstaternas lösningar. Detta innebär att sanktioner mot medlemsstaterna inte räcker när det gäller den ekonomiska styrningen. Det skulle naturligtvis ha varit bra om vissa kommissionsledamöter hade gett prov på det konsekventa och strikta tänkande som man har visat i dag när de blundade för manipulerandet av uppgifter. Jag är övertygad om att det inte bara är medlemsstaterna som bär skulden för misslyckandet att uppfylla stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom det var kommissionen själv som mjukade upp paktens kontrollmekanismer. Vi måste tillstå att den åtstramningspolitik som har förts hittills inte har varit framgångsrik någonstans. Det krävs följaktligen nya och tydliga svar från dig. Innovativa och motiverande lösningar. Kära kolleger, jag kan försäkra er om att det kommande ungerska ordförandeskapet kommer att ta på sig denna samordnande roll.
Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Irland har nämnts många gånger i debatten. Jag vill till att börja med klargöra att jag stöder en mer djupgående ekonomisk styrning inom ramen för en europeisk social marknadsekonomi. Vi bör tacka Irlands partner i EU för deras solidaritet i kristider - en kris som till stor del har skapats av inkompetenta konservativa regeringar under många år.
Ni blir säkert inte förvånade över att euroskeptikerna ser solidaritet som en förlust av Irlands oberoende. Den förvrängningen av fakta förstärks till följd av att kommissionen och rådet inte har engagerat sig tillsammans med parlamentet när det gäller samförståndsavtalet med Irland. Olli Rehn, när kommer detta samförståndsavtal att läggas fram inför parlamentet?
Kommissionsledamot Rehn! Ett av de nedrigaste villkoren i samförståndsavtalet är kravet att minimilönen på Irland ska sänkas med 2 000 euro per år. Den irländska regeringen hävdar att det var du som krävde den sänkningen, Olli Rehn, kan du klargöra den frågan för parlamentet?
En andra oförståelig aspekt av det här avtalet är den marginal på 3 procent som ni i kommissionen har krävt ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Ilda Figueiredo: (PT) Fru talman! Det är inte godtagbart att man fortsätter att skjuta upp nödvändiga åtgärder och bortser från den ökade arbetslösheten, fattigdomen, de ökade orättvisorna och skillnaderna och den ekonomiska recession som dessa åtstramningsplaner kommer att orsaka, medan ekonomiska och finansiella grupper fortsätter att göra allt större vinster. Detta leder bara till ännu fler frågetecken.
Varför har inte Europeiska centralbankens stadga och riktlinjer ändrats när det gäller de lån som ECB ger direkt till medlemsstaterna till en räntesats på 1 procent, densamma som för privata banker, som sedan tar ut avgifter som är tre, fyra eller fem gånger högre, vilket förvärrar de nationella skulderna? Varför har man inte beslutat att tillämpa en skatt på kapitalrörelser och varför vidtar man inte de nödvändiga åtgärderna för att sätta stopp för skatteparadisen och derivatmarknaderna, och därmed få slut på spekulationen om de nationella skulderna? Varför inte besluta att öka EU-budgeten för en verklig politik för ekonomisk och social sammanhållning som syftar till att öka produktionen och skapa arbetstillfällen med rättigheter ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Jaroslav Paška: - (SK) Fru talman! Vi diskuterar ett förslag till ett finansiellt stabilitetsinstrument för euroområdet, vars syfte är att hjälpa våra vänner från de länder som för närvarande inte kan betala sina skulder.
Alla här talar om att upprätta en gemensam finansiell stabilitetsmekanism som garanteras av alla länder i euroområdet, och vi förväntar oss att de medlemsstater som har lyckats hålla sina skulder under kontroll visar solidaritet med dem som ännu inte har lyckats med det.
Efter att ha sett de lösningar man hittills har kommit med för att hjälpa Grekland och med tanke på den tillfälliga skyddande mur som vi ställde upp den senaste gången, undrar jag vad som skulle hända om de finansiella trollkarlarna tog sina miniräknare, räknade ut det verkliga värdet på lösningen och upptäckte att inte ens detta är tillräckligt tillförlitligt för att de ska vara villiga att riskera att investera sina pengar i området?
Har vi några lösningar och åtgärder planerade för nästa skede? Enligt detta scenario är lösningens trovärdighet mycket låg för tillfället.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! De flesta normala människor ser kriser som tragedier. Eurokraterna ser dem som möjligheter att sträcka ut sina makttentakler. Europeiska rådet ska besluta om en permanent krismekanism för att skydda den finansiella stabiliteten i hela euroområdet, naturligtvis uppbackat av fördragsändringar. Det rapporteras från tillförlitligt håll att dessa kontroller, och naturligtvis fördragsändringarna, även kommer att gälla för de länder som inte är medlemmar i euroområdet.
Den brittiska koalitionsregeringen har utlovat en folkomröstning i den händelse att ytterligare befogenheter överförs till Europeiska unionen. Men det löftet kommer att vara lika trovärdigt och uppfyllas lika ärligt som när de konservativa lovade att hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget. För de konservativa är löften taktik, inte förpliktelser.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Året närmar sig sitt slut. Därför är det passande att vi tar en närmare titt på vad vi egentligen har åstadkommit. Låt oss se på vad vi har beslutat och vad vi har sagt, och sedan besvara följande fråga: vad har vi gjort åt det? Var och en av oss borde tänka över våra egna beslut inom de områden som vi har ansvaret för. Det är bra att vi vill lägga till vissa bestämmelser i fördraget som kommer att införa disciplin i vårt agerande. Men vi har ju stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande, som fortsätter att gälla. Varför följde vi inte paktens bestämmelser? Varför reagerade kommissionen och dess avdelningar inte tidigare i Greklands eller Irlands fall?
Europeiska unionen är en demokratisk institution som omfattar många medlemsstater. Unionen kan därför inte agera ensidigt så som enskilda stater gör - här tänker jag t.ex. på Kina, Förenta staterna och andra länder. Det är skälet till att det saknades beslutsamma åtgärder för att skydda euron. Därför krävs nu en ny strategi för den ekonomiska styrningen så att vi inrättar en verklig ekonomisk union, förbättrar samordningen och harmoniserar finans- och till och med skattepolitiken.
George Sabin Cutaş: (RO) Fru talman! Precis som även tidigare talare har nämnt har EU uppenbarligen inte gjort tillräckliga framsteg hittills för att garantera finansiell stabilitet på marknaderna. I en situation där spekulanterna dagligen sätter den gemensamma valutans stabilitet på spel genom att isolera och sätta press på medlemsstaterna, är den enda lösningen att upprätthålla solidariteten på EU-nivå. Att upprätta en permanent mekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet har faktiskt blivit en nödvändighet, och detta måste samordnas genom att vi tillämpar unionsmetoden.
Medborgarnas intressen skyddas bäst när EU-institutionerna är fullständigt delaktiga i beslutsprocessen och när det allmänna bästa går före egenintressen. Samtidigt måste vi tänka på att det är ytterst viktigt att samtliga 27 medlemsstater deltar i denna framtida mekanism som en del av den inre marknaden. Andra valutors instabilitet kommer alltid att ha en avsevärd inverkan på euron.
Diogo Feio: - (PT) Fru talman! Nästa rådsmöte är faktiskt mycket viktigt. Det är viktigt för att bemöta den utbredda internationella krisen, och det är även viktigt för att bemöta den kris som har uppstått till följd av regeringar som inte har gjort sin läxa i tid, har spenderat för mycket och inte har genomfört de nödvändiga strukturreformerna. Därför stöder jag ett stabilt instrument till försvar av euron.
Vi varken får eller kan bemöta problemen från fall till fall. Det är just därför jag tycker att det är bra att detta görs enligt unionsmetoden, inte enligt den mellanstatliga metoden, som till syvende och sist leder till att regeringar belönas för att de inte har gjort vad de skulle i tid. Jag vill betona att Europaparlamentet måste ges en starkare roll i diskussionen om dessa frågor, med debatter som den vi har haft här i dag, en livlig debatt med meningsskiljaktigheter, men till försvar för ett starkare EU och en allt starkare euro.
Zigmantas Balčytis: - (LT) Fru talman! Sanningen att säga håller jag med om alla förslag som har nämnts i dag om upprättandet av en krismekanism och de ytterligare åtgärder som jag hoppas att både Europeiska rådet och parlamentet kommer att diskutera i framtiden. I dag har vi hört många motstridiga bedömningar och kanske även vissa anklagelser om tidigare misstag. Alla sidor gjorde misstag. Medlemsstaterna, kommissionen och rådet gjorde misstag, och det gjorde även affärsbankerna, vars verksamhet jag hoppas också kommer att nära övervakas i framtiden. Jag vill tala om en annan sak. Jag tycker att förslaget från José Manuel Barroso om att vi i denna svåra situation måste arbeta tillsammans i samförstånd, skuldra vid skuldra, är bra och i det här sammanhanget vill jag uppmana dig, herr kommissionsledamot, att verkligen göra allt som står i din makt för att se till att alla länder kan delta i denna nyligen upprättade krismekanism, oavsett om de tillhör euroområdet eller inte. Eftersom vi öppnade våra marknader när vi anslöt oss till EU betalar vi samma belopp till budgeten och mycket annat.
João Ferreira: (PT) Fru talman! Det finns ingen stabilitetsmekanism som kan lösa de största orsakerna till instabiliteten i Europeiska unionen. Den politik som har lett till att vi befinner oss i den här krisen är densamma som vi nu vill fortsätta med och vidareutveckla. Det är en ekonomisk och monetär union som har upprättats till fördel för vissa och till nackdel för andra, som har gett lösa tyglar åt finansspekulationen och där man prioriterar fria, det vill säga lössläppta kapitalrörelser, där marknaden har företräde inom alla samhällsområden och där arbete som en källa till välståndsskapande nedvärderas och rättigheterna nedvärderas på samma sätt.
I början av 2000-talets andra årtionde kan EU inte göra sig kvitt kopplingen till den största sociala nedgång som Europa har fått genomlida under de senaste årtiondena, resultatet av en attack utan like mot människors rättigheter och levnadsvillkor. Ekonomiska och finansiella grupper fortsätter att samla på sig enorma vinster, arbetslösheten fortsätter att sprida sig och miljoner arbetstagare blir allt fattigare medan de arbetar. Det är detta budskap som ekar i protesterna runtom i Europa, och det är dags att vi hörsammar det.
Angelika Werthmann: - (DE) Fru talman! Medborgarnas förtroende för EU och euron har allvarligt skadats av finanskrisen och de politiska manövrerna. EU-medborgarna behöver lättförstådda och tydliga framtidsperspektiv som de kan lita på för sin valutas långsiktiga säkerhet. I stabilitets- och tillväxtpakten fastställs de övre gränserna för underskott och totala skulder. Den är emellertid förhållandevis ineffektiv. Nya räddningspaket kommer endast att vinna den nödvändiga breda acceptansen bland medborgarna om de också omfattar effektiva kontroller och sanktioner. När det gäller kontroller måste Eurostat förstärkas ytterligare och sanktionsmekanismerna måste vara lätta att tillämpa och effektiva. Det befintliga systemet innehåller sanktionsalternativ. Framtida räddningspaket måste omfatta kontinuerliga kontroller, ett snabbt och samordnat tillvägagångssätt och effektiva sanktioner.
Jean-Pierre Audy: - (FR) Fru talman! Herr kommissionsledamot, du kommer att föreslå upprättandet av denna permanenta mekanism i enlighet med artikel 136. Jag beklagar att inte artikel 122 används, eftersom vi då skulle ha kunnat innefatta samtliga medlemsstater, men vi inleder i alla fall en politisk debatt i den bemärkelsen att parlamentet kommer att höras i enlighet med artikel 48 om de förenklade översynsförfarandena, och i det sammanhanget vill jag framhålla två politiska frågor.
För det första är euroområdet inte tillräckligt i sig. Vi bör minst innefatta alla medlemsstater som utan dröjsmål är skyldiga att ha euron som sin valuta, och detta omfattar 25 medlemsstater.
Den andra frågan rör parlamentarisk politisk kontroll. Detta är ingen nödmekanism, det är en permanent mekanism. Därför bör det logiskt sett finnas en viss parlamentarisk kontroll, enligt lämpliga villkor, och ni bör föreslå ramarna för detta för oss eftersom det är parlamentens, och särskilt Europaparlamentets roll att utöva kontroll över den verkställande myndigheten enligt denna bestämmelse.
Edite Estrela: (PT) Fru talman! Att komma med anklagelser löser inte våra problem, och avslöjar i vissa fall en bristande kunskap om de olika situationerna. Vi behöver åtgärder för att sätta stopp för spekulationen om nationella skulder. Det talas mycket om Portugals situation, men enligt en rapport från Internationella valutafonden som kom denna månad har Portugal varit ett av de länder som har genomfört flest reformer för att garantera de offentliga finansernas och det sociala trygghetssystemets hållbarhet.
Före krisen, 2007, hade Portugal en ekonomisk tillväxt på 2,4 procent av BNP och ett underskott på 2,6 procent. Mellan 2005 och 2010 var Portugal ett av de länder som hade de största exportökningarna. Vad vi behöver är mer enighet, mer ansvarskänsla och mer solidaritet så att marknaderna lugnar ned sig.
Bogusław Liberadzki: (PL) Fru talman! Vi koncentrerar oss på euroområdet, men 150 miljoner medborgare står fortfarande utanför detta område, vilket utgör en av tre EU-medborgare. Det är skälet till att det är så viktigt att vi har en sund euro och ett sunt euroområde. Vi vill att detta ska framgå mycket tydligt - mindre nationella regeringar, mer EU, mer Europaparlamentet.
I Polen är den tyska förbundskanslerns åsikt mycket viktigare än vad Herman Van Rompuy tycker, och David Camerons högt genljudande röst är mycket viktigare än José Manuel Barrosos åsikter. Det är därför vi behöver en stabilitetspakt, en pakt för en stabil europeisk solidaritet. Martin Schulz har rätt när han vill ha mer Europa i vårt tänkande och nya verktyg för vårt arbete, t.ex. en skatt på finansiella transaktioner, euroobligationer, banktillsyn och en samordnad budgetdisciplin i medlemsstaterna.
Olli Rehn: Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka er för den mycket viktiga och ansvarsfulla debatten om EU:s svar på den rådande krisen. Detta senaste skede i finanskrisen har visat sig vara alltmer systemiskt till sin karaktär, vilket kräver ett lika systemiskt svar från Europeiska unionen.
EU:s politiska svar måste därför vara mångsidigt, konsekvent och beslutsamt. Det kommer nödvändigtvis att kombinera bredare åtgärder som omfattar hela EU med specifika åtgärder som vidtas av medlemsstaterna.
Vad bör då göras? Enligt kommissionens åsikt har vi fem handlingsvägar. För det första behöver vi en beslutsam och kollektiv insats för att infria de överenskomna budgetåtagandena. Varje medlemsstat måste klara sina budgetmål. Det bästa försvaret mot smittrisken är att öronmärka våra offentliga finanser. Spanien och Portugal fattar t.ex. mycket övertygande beslut i den riktningen nu.
För det andra måste vi gå vidare med nästa runda av stresstester av bankerna och genomföra dessa stresstester på ett ännu mer allsidigt och noggrant sätt än förra gången genom att använda EU:s nya struktur av finansiell reglering och tillsyn, som kommer att träda i kraft från och med januari nästa år.
För det tredje behöver vi effektiva finansiella skyddsmekanismer, och det var därför EU i maj upprättade den europeiska finansiella stabilitetsmekanismen och en tillfällig facilitet som kommer att gälla i tre år. Snart kommer den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen att upprättas, som träder i kraft från och med mitten av 2013.
För att gå vidare och djupare har flera initiativ om euroobligationer inletts nyligen. Euroobligationer är ett brett koncept som täcker en lång rad olika tillämpningar. Den nuvarande politiska riktningen är, vilket är både rätt och rimligt, att göra den befintliga europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten mer effektiv och rörlig, som ett hjälpmedel för oss i det omedelbara svaret på det nuvarande skedet i krisen.
Men vi måste naturligtvis fortsätta de analytiska diskussionerna om rationella alternativ som kan hjälpa EU att övervinna systemkrisen genom att förbättra obligationsmarknadernas fungerande, underlätta budgetkonsolidering genom rimligare lånekostnader, genom att skapa en grund för ökad budgetsamordning mellan medlemsstaterna och genom att förstärka incitamenten för finanspolitisk försiktighet i medlemsstaterna.
Den fjärde delen i vår omfattande respons måste vara strukturåtgärder, vilket anges i Europa 2020-strategin. Strukturreformerna är absolut nödvändiga för vår tillväxtpotential och för skapandet av en hållbar sysselsättning. Vi måste göra det mesta av vår inre marknad, särskilt när det gäller tjänster och energi, se till att skatte- och förmånssystemen bidrar mer till en ökad sysselsättning, göra mer fokuserade investeringar i kunskap och innovation och förenkla reglerna.
För det femte är ett viktigt inslag i vår systemiska respons, och det här är något som vi verkligen kan påverka, ett snabbt och ambitiöst antagande av lagstiftningspaketet om en förstärkt ekonomisk styrning som kommissionen lade fram i september. Det gläder mig att parlamentet och rådet har enats om att slutföra detta paket till nästa sommar. Det handlar om trovärdigheten för EU:s ekonomiska och monetära union i stort. Paketet är också en ytterst effektiv mekanism för förebyggande av kriser, eftersom det bidrar till att förstärka det lång- och kortsiktiga förtroendet för den europeiska ekonomin, och även förtroendet för den närmaste framtiden.
För att svara Othmar Karas är paketet dessutom ett viktigt språngbräde för att slutföra Ekonomiska och monetära unionen genom att äntligen komplettera den starka monetära unionen med en verklig och funktionell ekonomisk union. Det är sannerligen hög tid att ”E:t” i EMU fylls med innehåll genom att vi upprättar en verklig och effektiv ekonomisk union som det sista steget i EU:s ekonomipolitiska integration.
ledamot av kommissionen. - (FI) Fru talman! Jag vill även kommentera ett par saker på finska med anledning av Timo Soinis inlägg. Han lämnade kammaren för en stund sedan, men han kanske har hunnit tillbaka. Vi har sett på Timo Soinis inlägg med humor hittills och så bör det också vara, men den senaste tiden har han vunnit ett visst stöd, så hans uttalanden måste uppenbarligen tas på allvar.
För det första anser jag inte att det är särskilt bra, eller ens yrkesmässigt lämpligt, att förringa grekerna på det sätt som Timo Soini har gjort. Grekland genomför just nu viktiga, faktiskt epokgörande reformer som förtjänar vår respekt, inte förakt.
Jag tycker att Timo Soini bör tänka på det gamla finska ordspråket om att vi måste vara medvetna om vår egen situation, samtidigt som vi respekterar andra. Det är ett bättre sätt att bygga ett fredligt Europa som grundas på samarbete.
För det andra anser jag inte heller att det är professionellt att jämföra Europeiska unionen med Sovjetunionen som Timo Soini gjorde. Om man inte har humor kan man till och med tycka att det är förolämpande. Frihet, demokrati och rättssäkerhet var inte direkt Sovjetunionens varumärke, men de är grundläggande värden för EU som finländarna har försvarat under historiens gång, Timo Soini. Finländarnas fattningsförmåga bör inte heller underskattas, inte ens anhängarna till Sannfinländarna. Folket vet sannerligen att EU inte är som Sovjetunionen.
(Applåder)
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! Jag antar att du håller med mig om att det är mycket ohövligt av vissa ledamöter att ställa frågor och sedan lämna kammaren. Jag vill be Olli Rehn om ursäkt, eftersom det verkligen är skandalöst att han detaljerat besvarar frågor efter det att vissa ledamöter redan har försvunnit. Jag tycker att vi tillsammans bör se till att detta inte sker i framtiden, eller åtminstone inte lika ofta.
Talmannen: Hannes Swoboda, jag håller fullständigt med om det du säger. Det är mycket ohövligt och respektlöst. Proinsias De Rossa, du hade en ordningsfråga?
Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Kommissionsledamot Olli Rehn har å andra sidan inte besvarat de frågor som jag ställde, och jag är fortfarande här.
Talmannen: - Det var knappast en ordningsfråga. Herr Rehn! Du behöver inte besvara detta. Du kan naturligtvis svara om du vill, men det här är ingen frågestund med kommissionen. Nästa talare är Olivier Chastel för rådet.
Olivier Chastel: Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Personligen anser jag att kommissionen har bidragit med ett stort antal svar i en ytterst lärorik debatt, desto mer med tanke på att parlamentet är nära involverat i åtgärderna för att bemöta krisen. Förutom det som kommissionen har nämnt vill jag gärna ta upp två frågor som rör det som står på spel i morgon och dagen efter under det stundande toppmötet.
För det första vill jag kommentera frågan om ekonomisk styrning och Europaparlamentets deltagande. Som ni vet har ordförandeskapet redan tagit kontakt med Europaparlamentet, med dem som är ansvariga för frågan om ekonomisk styrning inom parlamentet. Dessutom månar ordförandeskapet om att skapa bästa möjliga samarbete med parlamentet, särskilt genom informella samråd, innan det formella skedet i förhandlingarna inleds. Med tanke på att den här frågan är mycket viktig och på de eventuella återverkningarna på marknaderna har ordförandeskapet, vilket redan har nämnts, åtagit sig att påskynda det enligt Europeiska rådets önskemål. För att underlätta arbetet har ordförandeskapet även inrättat en arbetsgrupp som endast kommer att syssla med den här frågan. Gruppen inleddes sina överläggningar i slutet av november, efter det att frågan uppmärksammats av utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Den andra fråga som våra stats- och regeringschefer kommer att inrikta sig på i morgon och övermorgon är den framtida permanenta krishanteringsmekanismen. Jag förstår frågorna om denna mekanism, om räckvidden av vår respons på krisen. I går vid middagstiden hade många av oss, tillsammans med rådets ordförande Herman Van Rompuy, fortfarande obesvarade frågor vid rådets möte (allmänna frågor). Jag kan intyga hur mycket medlemsstaterna vill bemöta krisen, att de är mycket medvetna om att det som står på spel i dag är hela EU-marknaden och euron, och att det inte bara handlar om ett land efter ett annat. Vår respons måste vara omfattande, och vi måste göra allt vi kan för att minska den osäkerhet som hänger över marknaden.
Enligt min åsikt måste vi dock undvika att väcka eller skapa förväntningar som vi inte kan infria för närvarande. Därför har alla bidragit med sina egna nya förslag om hur vi bör bemöta krisen. När vi vet att vi måste få ett antal medlemsstaters godkännande av ett nytt förslag, förefaller inte det vara den bästa lösningen i dagens läge. Jag vill påpeka att det som kommer att vara viktigt i morgon och i övermorgon, på fredag, när Europeiska rådets möte avlutas, är för det första att vi kan sända en tydlig signal till marknaden om att medlemsstaterna vill bemöta finanskrisen, eurokrisen i dag, att intyga vår vilja att upprätta en enkel mekanism för fördragsändringar. Ni är mycket väl medvetna om att mekanismen måste vara enkel på grund av de ratificeringar som måste genomföras i de olika medlemsstaterna och slutligen för att upprätta denna framtida krishanteringsmekanism, som även måste vara öppen eftersom den måste vara obestridlig, särskilt inför domstolen i Karlsruhe.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 16 december 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Vid Europeiska rådets kommande toppmöte kommer man troligen att fatta beslut om formen för den permanenta krishanteringsmekanism som ska trygga euroområdets finansiella stabilitet efter 2013, och processen för att ändra grundfördragen kommer att inledas. Jag har visserligen förståelse för behovet av exceptionella åtgärder till följd av den ekonomiska krisen, men jag är ändå oroad över att ändringarna görs så snabbt och över att vissa medlemsstater försöker påtvinga andra medlemsstater vissa lösningar. En del av förslagen - t.ex. euroobligationerna - förkastas utan noggrant övervägande. Trots den rådande undantagssituationen anser jag att det är mycket viktigt att EU fattar sina beslut i lugn och ro och med respekt för solidaritetsprincipen och principen om alla medlemsstaters lika rättigheter. Jag vill även stödja den polska regeringens ståndpunkt om ändringarna i beräkningen av nivån på offentliga skulder. Polen och tio andra EU-medlemsstater har genomfört reformer av sina pensionssystem, och dessa reformer orsakar för närvarande betydande kostnader för de nationella budgetarna. I Polens fall var det nödvändigt att genomföra reformer på grund av att det gamla systemet blev alltmer ineffektivt, vilket ledde till allt större kostnader. Den nuvarande skulden beror därför inte på bristande försiktighet, utan är följden av förändringar vars långsiktiga mål är att minska de budgetutgifter som anslås för pensionsutbetalningar. Jag hoppas att medlemsstaternas företrädare kommer att samtycka till de ändringar som föreslagits av Polen. Tack för er uppmärksamhet.
Iliana Ivanova: skriftlig. - (EN) Upprättandet av en permanent krismekanism för EU i syfte att stärka den finansiella stabiliteten är ett steg i rätt riktning. Tillsammans med en starkare och mer samordnad ekonomisk styrning både kan och bör den permanenta krismekanismen garantera euroområdets stabilitet. Den särskilda situationen i de nya medlemsstaterna bör också beaktas när mekanismen upprättas. Dessa länder bör vara aktivt involverade i debatten och ges möjlighet att delta i mekanismen om de så önskar. Samtidigt bör medlemsstaterna behålla sin nationella skattepolitik. Det är viktigt att ha kvar skattekonkurrensen som ett verktyg som underlättar sammanhållningen och ökar EU:s ekonomiska tillväxt. Ett politiskt skifte mot skatteharmonisering eller en gemensam konsoliderad skattebas kommer endast ytterligare att förvärra skillnaderna i ekonomisk utveckling och hämma sammanhållningen. Medlemsstater som skapar en större risk till följd av sina underskott och skuldbördor bör bidra mer till tillgångarna i krismekanismen. Detta skulle definitivt främja en sträng budgetdisciplin och öka mervärdet av att föra en lämplig ekonomisk politik och finanspolitik.
Astrid Lulling: De senaste månadernas händelser har tvingat regeringarna att vidta nödåtgärder och fatta beslut som kan tillämpas direkt, men upprättandet av en permanent krismekanism för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet måste grundas på odiskutabla rättsliga grunder. Det är följaktligen uppenbart att Europaparlamentet måste ingripa som medlagstiftare i genomförandet av de grundläggande reformer som har blivit nödvändiga för att stabilisera Ekonomiska och monetära unionen. En rent mellanstatlig lösning kan inte vara det rätta svaret.
Reformen av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är en central uppgift som medför betydande konsekvenser. Vi är alla medvetna om hur värdefull den gemensamma valutan är för det europeiska projektet. EMU är emellertid mycket bräcklig för närvarande, vilket kräver modiga och innovativa lösningar.
I ett läge som detta är alternativet att införa ”euroobligationer” ett handlingssätt som förtjänar att övervägas och diskuteras, och detta förslag bör därför inte behandlas som ett förbjudet område. För närvarande finns det emellertid många hinder. Vi måste vara medvetna om betydelsen av att införa ett sådant instrument i institutionellt, rättsligt och finansiellt hänseende eftersom det ändrar EU:s karaktär. Tvärtemot vad många av dess förespråkare tror, skulle ett införande av euroobligationer kräva ett ännu mer disciplinerat och strängt agerande.
Ulrike Rodust: skriftlig. - (DE) Jag vill uppmärksamma rådet på ett problem som hotar att frysa samarbetet mellan de två institutionerna om fiskeripolitiken. Problemet rör bestämmelserna om de långsiktiga förvaltningsplanerna. Dessa bestämmelser står i centrum för fiskeripolitiken. Rådet och de flesta medlemsstaterna godtar inte att Europaparlamentet enligt Lissabonfördraget har medbestämmanderätt när det gäller dessa bestämmelser. Ministrarna agerar i strid mot rådet och rådets rättstjänst, i strid mot kommissionens åsikt och naturligtvis i strid mot Europaparlamentet vilja. Rådet har för närvarande två förvaltningsplaner som inte kan antas. Kommissionen kan inte lägga fram ytterligare planer, trots att det finns ett brådskande behov av nya planer i våra fiskares och havsområdens intresse, förslag som har slutförts för länge sedan och nu har bordlagts. Situationen är oacceptabel. Jag uppmanar det belgiska ordförandeskapet och det kommande ungerska ordförandeskapet att omedelbart inleda förhandlingar med parlamentet, så att vi kan hitta en lösning. Vi är beredda att inleda diskussioner. Tack så mycket.
Edward Scicluna: skriftlig. - Vi måste komma ihåg att krisen i euroområdet huvudsakligen är en nationell skuldkris som har förvärrats av två viktiga aspekter. Den ena är räddningspaketen för privata finansinstitut, varigenom privata skulder togs över av den nationella skulden, och den andra är de stimulanspaket som har använts av regeringarna för att sakta ned den ekonomiska nedgången. Vi bortser från dessa två aspekter och behandlar alla länder som om de sorglöst och obekymrat latar sig i Medelhavets sol. Alla mekanismer för krisförebyggande och återhämtning som vi inrättar bör beakta att länderna när situationen var normal vederbörligen följde planer för att minska sina underskott och följaktligen sina skulder. Felande länder var snarare ett undantag, inte regel. Låt oss för all del stärka övervakningsmekanismen och införa rimliga sanktioner, men vi får inte förlora vårt medelfristiga mål ur sikte, det vill säga tillväxt och sysselsättning. Detta mål uppnås inte genom sanktioner och påtvingade åtstramningsåtgärder. Det sker när vi förstår hur obalanserna egentligen uppkommer och hur vi kan minska dem, och när vi arbetar tillsammans för att uppnå dessa mål. Det är vad EU-medborgarna förväntar sig av oss.
Silvia-Adriana Ţicău: skriftlig. - (RO) Vid Europeiska rådets möte den 16-17 december kommer man att diskutera och anta de åtgärder som krävs för att förstärka den ekonomiska pelaren i EMU och konsolidera EU:s finansiella stabilitet. I detta sammanhang måste vi även överväga vilka åtgärder som krävs för att se till att det europeiska banksystemet kan finansiera EU:s ekonomi, särskilt små och medelstora företag.
EU-medborgarna förväntar sig starkare åtgärder från EU-institutionerna, åtgärder som inte bara inriktas på att skapa finansiell stabilitet, utan som även, och i synnerhet, gör att vi kan återgå till en hållbar ekonomisk tillväxt.
År 2008 riskerade 116 miljoner EU-medborgare att drabbas av fattigdom och social utestängning. Antalet personer i riskzonen ökade till följd av den ekonomiska och finansiella krisen, och i detta sammanhang är det ungdomar och äldre som är de grupper som är mest exponerade för risken för fattigdom och social utestängning.
Det viktigaste för EU-medborgarna är fortfarande att de kan behålla sina arbeten och leva ett anständigt liv. Den ekonomiska och finansiella krisen har slagit hårt mot de nationella budgetarna och har orsakat försämringar i utbildningen, hälsovården och de sociala trygghetssystemen. Det är dags att EU vidtar de åtgärder som krävs för att garantera en hållbar ekonomisk tillväxt genom att investera i en industripolitik som skapar arbetstillfällen och tryggar konkurrenskraften, och det krävs även tillräckliga investeringar i forskning, utbildning och hälsa.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Posiedzenie zostało otwarte o godz. 09.00)
| sv |
Uttalande av talmannen
Talmannen: Mina damer och herrar! Kosovos parlament utropade igår Kosovos självständighet. Detta beslut var väntat och det är ett uttryck för Kosovomedborgarnas vilja att på ett fredligt sätt och på egen hand ta ansvar för sin politiska framtid och för utformningen av den självständiga statens institutioner.
Som en följd av Ahtisaarirapporten fattade Europaparlamentet för ungefär ett år sedan ett beslut om övervakad självständighet för Kosovo. Förhandlingarna mellan Belgrad och Priština var synnerligen besvärliga, och tyvärr ledde de inte till en lösning som var politiskt godtagbar för alla berörda parter. Som det så ofta är inom politiken fanns det inte någon magisk formel. Det som har hänt under de senaste åren är en tung börda som har bidragit till denna situation. Fallet Kosovo saknar dock motstycke. Kosovo som FN-protektorat är någonting unikt, ett specialfall som inte kan jämföras med andra.
Jag vill uppmana alla berörda parter att visa förnuft och lugn. Jag är säker på att alla i Kosovo - serber såväl som Kosovoalbaner - önskar stabilitet och välstånd i sin region. Detta är faktiskt Europeiska unionens och Europaparlamentets främsta mål. Det är vår uppgift och vår skyldighet att uppmana de politiska ledarna i Kosovo att ta sitt ansvar och att skapa demokratiska politiska institutioner som respekterar alla medborgares rättigheter och friheter inom ramen för ett multietniskt Kosovo som har vänskapliga relationer med sina grannar.
I detta sammanhang välkomnar jag också rådets beslut att sända Kosovomissionen Eulex under ledning av Yves de Kermabon. Missionens uppgift kommer att vara att bistå Kosovos medborgare när det gäller polisväsen och rättssäkerhet för att övergången till självständighet ska kunna ske friktionsfritt.
Jag välkomnar också utnämningen av Pieter Feith till EU:s särskilda sändebud i Kosovo. Detta bevisar Europeiska unionens tydliga och beslutsamma engagemang och vår vilja att göra någonting praktiskt för att skapa varaktig stabilitet i Balkan.
Jag litar på att rådet (allmänna frågor) kommer att fatta ett klokt beslut vid sitt möte i eftermiddag. Länderna i västra Balkan har EU-anslutning som mål. Deras anslutning kommer inte att kunna ske inom den närmaste framtiden, men vart och ett av dessa länder har detta mål. Mot bakgrund av detta bör vi hjälpa människorna i Serbien och Kosovo att lösa sina tvister som ett led i den europeiska integrationen, något som redan har ägt rum i andra delar av Europa. Den debatt som är planerad att hållas på onsdag kommer att vara en första möjlighet att göra detta.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Arktiskt styre i en global värld (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Diana Wallis, Bilyana Ilieva Raeva och Johannes Lebech för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om arktiskt styre i en global värld - B6-0467/2008).
Diana Wallis: frågeställare. - (EN) Herr talman! Arktis har beskrivits som den sista fantasivärlden. Det är en särskild plats för många människor. Vi befinner oss mitt i Internationella polaråret. Senast vi hade något liknande växte Antarktisfördraget fram.
Arktis är annorlunda. Här finns människor och länder. Men också betoningen på globala klimatförändringar med alla dess hot, utmaningar och möjligheter. Jag har sedan länge talat för att vi borde ha en politik för Arktis - kanske via vår mekanism för den nordliga dimensionen - och blev mycket glad när jag för en månad sedan deltog i en konferens i Grönland för vår talmans räkning. För första gången var jag omgiven av över ett dussin tjänstemän från olika generaldirektorat inom kommissionen. Budskapet att detta är viktigt har äntligen nått fram.
Vi ser framemot kommissionens meddelande, men den här resolutionen är till för att ge er, herr kommissionsledamot, modet att vara djärv och visa er vilken vikt parlamentet tillmäter frågan. Ja, vi måste skydda den känsliga arktiska miljön. Ja, vi måste hitta hållbara sätt att utveckla Arktis resurser, särskilt energibaserade resurser. Ja, vi måste se hur vi nu kan använda framväxande havsrutter på ett säkert sätt.
Det finns mycket mer att ta upp. Jag är tacksam för mina kollegers samarbete i den här mycket viktiga resolutionen. När vår kontinent växte fram efter kalla kriget sa Gorbatjov att Nordpolen skulle bli ett område med fredligt internationellt samarbete. Jag anser att unionen har en skyldighet att garantera detta. Både för våra egna arktiska nationers skull och för våra arktiska grannar - så lycka till med ert meddelande!
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten hålls vid ett synnerligen lämpligt tillfälle. I sitt meddelande från oktober 2007 om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen förklarade kommissionen att den senast vid utgången av 2008 skulle se över EU:s intressen i det arktiska området. Kommissionen håller just nu på att lägga sista handen vid den här översynen som blir ett meddelande med titeln ”Europeiska unionen och Arktis” och som enligt planerna ska godkännas i mitten av november. Arktis blir allt viktigare för världen och EU är oupplösligt bundet till regionen. EU:s politik på områden som klimatförändringarna, energi, transport och fiske påverkar Arktis direkt.
Tre medlemsstater har territorium i Arktis. Regionens havs- och markområden är sårbara och har de viktigaste komponenterna i markekosystemet. Klimatförändringarnas konsekvenser märks snabbare och i större skala i den arktiska regionen än någon annanstans i världen. Våra externa åtgärder för norra Europa har sedan sekelskiftet med framgång åtföljts av vår politik för den nordliga dimensionen. Arktis, inklusive området kring Barents hav, erkändes som ett centralt område i styrdokumentet från 2006 om den nordliga dimensionen som antogs i samråd med Ryssland, Norge och Island.
Politiken för den nordliga dimensionen har dock alltid varit mer inriktad mot Europa, och framför allt nordvästra Ryssland. Det kommande meddelandet blir omfångsrikt och kommer att innehålla förslag om att EU får en mer dynamisk och samordnande funktion i Arktis och att dess insatser ska vara mer strukturerade omkring tre huvudmål: att skydda och bevara Arktis i samarbete med dess invånare, att skydda ett hållbart utnyttjande av arktiska resurser och att förbättra den multilaterala förvaltningen av Arktis.
Klimatförändringarna är resultatet av en process över hela planeten och EU måste även fortsättningsvis ha en framträdande roll i hanteringen av fenomenet. I meddelandet görs skyddet och bevarandet av miljön till högsta prioritet, även om det inte nödvändigtvis utesluter ett hållbart utnyttjande av Arktis resurser.
Kommissionen planerar också att i nära samarbete med regionens länder öka bidraget till Arktis och framför allt till förvaltningen, vilket anges i Ilulissatförklaringen från de fem arktiska staterna från maj 2008. Det verkar som om villkoren ännu inte uppfyllts för en bindande skräddarsydd rättslig ram för regionen. Vi borde använda den utvidgade rättsliga grund som upprättats genom FN:s havsrättskonvention och andra konventioner om interventioner.
Vi kan dock tydligt se att gällande rättsliga ramar måste genomföras fullt ut och följas upp, medan vi fyller ut och anpassar dem till en ny verklighet. Vårt syfte är att kunna utarbeta ett system som bygger på samarbete och som kan garantera regionens livskraft, liksom frihet och rättvisa i fråga om tillträde. Vi inser att det är mycket viktigt att förbättra samordningen och ge mer strategisk vägledning.
Kommissionen kommer att lägga fram en rad förslag i detta hänseende, särskilt förslag om att utvidga det arktiska fönstret i politiken för den nordliga dimensionen. Vi vill att meddelandet leder till en ingående analys av de olika frågor som tas upp och som kan utgöra grunden för en framtida EU-politik om Arktis. Meddelandet kommer att uppmuntra till en mer samordnad strategi kring Arktis och följs av en mer detaljerad genomgång av olika teman. Det kan på så sätt utgöra grunden för en heltäckande EU-politik i regionen.
Det råder inga tvivel om att en starkare politik på området kommer att fungera som en plattform under framtida diskussioner om Arktis framtid, där EU från början kan lämna ett starkt bidrag.
Tunne Kelam: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka Diana Wallis för att ha tagit initiativet till denna debatt och resolution. Det finns flera anledningar till det. För det första saknas det fortfarande multilaterala normer och regler för den arktiska regionen. Framför allt lyder inte sjötrafiken under internationella säkerhetsbestämmelser, och det kommer att medföra allvarliga risker inom den närmaste framtiden.
För det andra har regionen drabbats av en allvarlig klimatförändring som vi måste reagera på.
För det tredje får Arktis allt större ekonomiskt intresse, eftersom det eventuellt kan innehålla cirka en femtedel av jordens fortfarande oupptäckta olje- och gastillgångar. Det pågår i själva verket redan en tävlan mellan olika intresserade länder om att säkra tillgången på och kontrollen över dessa resurser. Ett tecken på det intresset var när ryssarna placerade sin flagga under Nordpolen förra året.
Vi uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett meddelande om den arktiska regionen, med förslag på ämnesområden och arbetsförfaranden. Vi ser särskilt fram emot att kommissionen för upp den arktiska regionens energi- och säkerhetspolitik på dagordningen.
EU måste utarbeta sin egen politik för Arktis, en politik som berör två länder som ligger i vår omedelbara närhet: Island och Norge. EU:s nordliga dimension omfattar delvis arktiska problem, men det står klart att EU behöver en heltäckande politik för Arktis för att ta itu med hela detta breda och viktiga problemområde. Slutligen vill vi föreslå att kommissionen inleder internationella förhandlingar för att äntligen komma fram till ett internationellt avtal om skydd för Arktis.
Michel Rocard: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Många av oss har just haft nöjet att höra er lämna ett antal positiva nyheter som aldrig tidigare har nämnts, och som utan tvivel kommer att dyka upp i meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, som vi ser fram emot att ta del av. Ert svar gav emellertid intryck av att ni inte fullt ut inser att utvecklingen nu hotar att springa ifrån oss.
För det första är forskarna i FN:s klimatpanel nu överens om att Arktis står inför större hot än dem man föreställde sig för bara fyra eller fem år sedan. Inuiternas livsmiljö och den biologiska mångfalden hotas. Många arter, inklusive isbjörnarna, hotas också.
För det andra: i somras blev Nordostpassagen segelbar från öster och väster för första gången på årtusenden. Vi har också nyligen fått höra om oljeutsläpp, gasläckor och oljeskador i Arktis.
För det tredje har min kollega från PPE-gruppen just påmint oss om att en rysk u-båt satte ut en rysk flagga under Nordpolen. Vad var avsikten med det? Ryssland kräver nu att landets sjögräns ska utsträckas till att omfatta hela kontinentalsockeln. Den utgör 38 procent av hela Arktis yta. Detta är en fruktansvärd situation, för det innebär inledningen av en militarisering av Arktis. Herr kommissionsledamot! Det enda sättet att stoppa denna utveckling, som nu granskas av FN:s kommission för kontinentalsockelns gränser, är att inleda förhandlingar om ett internationellt skyddsavtal. Detta är något som aldrig har nämnts tidigare.
Tack vare Grönland och Danmark har Europeiska unionen en stat som gränsar till Arktis och ytterligare två som ligger inom det arktiska området. Vi har nära band med Island. Europeiska unionen har möjlighet att be Island - och jag tror att det finns ett stort behov av detta, både av säkerhetsskäl och för att kunna övervaka transporter och klimatpåverkan - att fortsätta sina initiativ som skulle kunna leda till ett energiöverskott.
Vi måste inleda förhandlingarna om ett skyddsavtal för Arktis i dag, samma typ av avtal som det finns för Antarktis. Jag vet detta, för jag var en av dem som stödde de förhandlingarna. Det är mot den bakgrunden jag föreslår snabba åtgärder. Vi har inte tid att vänta. Detta måste ske innan FN:s kommitté börjar behandla Rysslands krav.
DanutBudreikaitė: För inte så länge sedan var Arktis föremål för de arktiska ländernas intresse från nationell säkerhets- och forskningssynpunkt. I dag, när klimatet förändras och glaciärer smälter, är det andra aspekter, såsom miljöskydd, energiresurser och folkhälsa, som prioriteras mer. Dessvärre verkar huvudintresset vara ekonomiskt, framför allt vad gäller energiresurser samt upprättandet av nya sjövägar för varu- och passagerartransporter. Enligt vetenskapliga uppgifter rymmer Arktis 30 procent av världens oupptäckta gasreserver, 20 procent av de naturliga reserverna av flytande naturgas och 13 procent av oljeresurserna. På senare tid, genom vissa åtgärder och på grund av deras gynnade geografiska läge, har länderna i den arktiska regionen och flera andra tydligt visat sin önskan att få ensamrätt till att utnyttja Arktis resurser. Dessutom förekommer det viss splittring bland de arktiska länderna när det gäller att befästa inflytandesfärer. Jag välkomnar idén i förslaget att utveckla en EU-politik för Arktis, inklusive de ekonomiska och miljömässiga frågorna, samt frågorna som gäller lokalbefolkningens anpassning till olika aspekter av klimatförändringen. Vad gäller energin bör frågan om den arktiska regionen vara en del av EU:s gemensamma energipolitik. Det är nu hög tid att låta ord följas av handling.
Satu Hassi: för Verts/ALE-gruppen. - (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ett stort tack till Diana Wallis och de andra som har tagit upp denna fråga. Från rymden kan man se hur planeten Jorden värms upp. Det syns tydligt genom att isen runt Nordpolen på somrarna smälter alltmer. Detta borde vara en varningssignal som säger oss att det är dags att vidta tuffare åtgärder för att skydda klimatet. I stället har en kapplöpning för att exploatera de arktiska olje- och gasreserverna inletts. Detta är en allvarlig motsättning.
Vi behöver verkligen ett internationellt avtal om hur den arktiska regionen ska administreras, men utgångspunkten och huvudmålet måste vara att bevara regionen, dvs. ett moratorium liknande det som gäller för Antarktis. Om vi reagerar på den smältande isen i norr genom att helt enkelt öka exploateringen av fossila bränslereserver så kommer vi bara att förvärra problemen i samband med klimatförändringen.
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Arktis spelar en allt viktigare geostrategisk roll i världen, och vi står nu inför en öppning av hittills stängda sjövägar som ett direkt resultat av den globala klimatförändringen.
Detta bör emellertid inte komma som en överraskning för oss, eftersom Arktis nu värms upp betydligt snabbare med en ökning av 2 °C under de senaste hundra åren, jämfört med i genomsnitt 0,6 °C i övriga världen. Detta mycket sköra och sårbara ekosystem står under ökat tryck från resurshungriga nationer som önskar exploatera dess resurser. Utan en multilateral överenskommelse kommer vi inte att ha några garantier för att de tar vederbörlig hänsyn till ursprungsbefolkningens hållbara livsstil eller till Arktis grundläggande betydelse som en stabiliserande kraft för världens klimat.
Arktis är av avgörande betydelse för den globala klimatstabiliteten, och jag vill uppmana kommissionen att tillse att detta verkligen framgår av kommissionens kommande meddelande om politiken för Arktis, naturligtvis tillsammans med frågor som gäller energi- och säkerhetspolitik.
Och, som vi säger i punkt 9 i vår resolution, ”Europaparlamentet framhåller att den arktiska regionen, med tanke på dess betydelse för världsklimatet och dess unika naturmiljö, kräver särskild hänsyn när EU utarbetar sin ståndpunkt inför det 15:e COP-mötet om FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Köpenhamn 2009” och när vi diskuterar ett ramverk för multilateralt styre för detta unika område.
Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar! Arktis är den enda delen av världen som ännu inte styrs av multilaterala bestämmelser och regler. Men intresset för detta område och dess geopolitiska och strategiska betydelse har ökat på senare tid i förvånansvärd omfattning. Sjötrafiken i Arktis, såväl den kommersiella som turisttrafiken, ökar. Intresset för områdets mineraltillgångar ökar. Klimatförändringen får negativa effekter för ursprungsbefolkningens livsstil och den biologiska mångfalden. Av samtliga dessa skäl bör Arktis diskuteras på internationell nivå i syfte att ingå ett avtal om skydd av Arktis, liknande Madridprotokollet till fördraget om Antarktis från 1993. Tre av de arktiska länderna är medlemmar av Europeiska unionen och ytterligare två länder ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Europeiska unionen borde därför spela en nyckelroll i framtida internationella förhandlingar om Arktis.
Som vi redan har hört arbetar Europeiska kommissionen för närvarande på ett meddelande om sin politik för den arktiska regionen. I vårt gemensamma resolutionsförslag uppmanar vi kommissionen att beakta samtliga synpunkter ovan. Vi anser också att det är av avgörande betydelse att man tillser att Arktis och Norra ishavet är ett demilitariserat och kärnvapenfritt område, som Diana Wallis påpekade tidigare. Vi vill också uppmana kommissionen att fundera på om den inte borde inrätta en särskild enhet för Arktis i syfte att förverkliga dessa mål och ta itu med problemen.
Richard Seeber: Herr talman! Som vi alla är medvetna om, och trots att vi har viss information om Arktis, så är det området verkligen okänt territorium i ordets verkliga mening vad gäller internationell rätt. Min kollega Tunne Kelam har nämnt bristen på lagstiftning om sjötrafiken.
Om vi sedan också beaktar naturresurserna - 22 procent av världens olje- och gasreserver beräknas finnas i den arktiska regionen - så är detta en region av enorm betydelse för Europas framtid. Det är därför särskilt viktigt att vi lägger fram denna resolution under ledning av Diana Wallis.
Det är nu i högsta grad upp till kommissionen att lägga fram en plan, en strategi med detaljerade mål och åtgärder. Det är nämligen detta som fortfarande saknas enligt min mening. Även om människor har vaknat upp och börjat ta tag i problemen, finns det fortfarande ingen strategisk inriktning. Vi vill inte vara näst bäst här! Vissa länder som gränsar till Arktis, framför allt Ryssland, försöker utnyttja det, och det är väldigt svårt att vidta lämpliga åtgärder mot en stormakt som Ryssland om vi väntar för länge.
EU som kollektiv får inte underordna sig medlemsstaternas vilja. Detta är en region som är intressant för oss alla och det är oacceptabelt om vi skulle ge vissa medlemsstater fördelar på grund av att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte fungerar. Hela Europas gemensamma intresse är för viktigt för det.
Därför vill jag rikta en förnyad uppmaning till kommissionen om att lägga fram en precis, specifik strategi så snart som möjligt, så att vi kan diskutera den i parlamentet. Alldeles för mycket står på spel för att vi ska fortsätta dra detta i långbänk.
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker denna debatt tydligt visar att detta verkligen är ett problem som rör grundläggande strategiska intressen, oavsett om man ser det från miljöskyddssynpunkt eller som en geopolitisk fråga. Det visar också att vi inte har mycket tid på oss och att det finns uppenbara skäl för Europeiska unionen att utforma sin politik. Men det står också klart att vissa förslag är komplicerade och att den allmänna situationen i Arktis är mycket komplicerad, såväl från EU:s synpunkt som när det gäller internationell rätt. Vi måste till exempel komma ihåg att de viktigaste länderna, till exempel Norge, Island, Grönland och Ryssland, inte är medlemmar av EU och att vår strategi följaktligen inte kan innebära att vi utövar våra territoriella rättigheter i egenskap av kustnationer.
Men fakta kvarstår. En strategi måste utarbetas. Kommissionen arbetar just nu under alla omständigheter på en sådan strategi och ett meddelande i frågan kommer inom kort att läggas fram, faktiskt inom de närmaste veckorna. Mina damer och herrar! Jag har inte tillräckligt med tid för att svara på alla era kommentarer, men jag har antecknat dem och kommissionen kommer att beakta dem. Som jag försökte förklara helt kort är en del av frågorna extremt komplicerade och komplexa.
Talmannen: Jag har mottagit tre resolutionsförslag som ingetts i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
András Gyürk : skriftlig. - (HU) Nordpolen har under senare år blivit en av symbolerna för klimatförändringen. På grund av dess outnyttjade naturresurser skulle denna region snart kunna bli ett centrum för internationella konflikter. Det kan bli starten på en omvärdering av regionen där man ser om det finns en stat som kan avge en entydig signal om att den har rätt till territoriet.
Även om det inte är Europaparlamentets sak att blanda sig i geografiska diskussioner om vart denna region egentligen hör, så vill jag ta upp ett par saker.
För det första: om det finns ouppklarade problem så borde de lösas på juridisk och diplomatisk väg och inte genom att man sätter upp en flagga i området. Jag tror att de nuvarande internationella reglerna, även om de sannerligen inte är perfekta, kan ge en referensram för hur man löser problem på diplomatisk väg.
Om man å andra sidan beaktar den ökande europeiska efterfrågan, skulle de outnyttjade energikällorna på Nordpolen kunna bidra till Europas försörjningssäkerhet. Då måste vi förklara att exploateringen inte får störa den biologiska balansen i regionen. Miljösynpunkterna måste under alla omständigheter beaktas. Jag anser inte att den nuvarande internationella lagstiftningen ger någon hjälp i dessa frågor.
Jag tycker det är viktigt att vi konstaterar att utnyttjandet av Nordpolsregionens resurser enbart kommer att spela en underordnad roll för Europas energiförsörjning. Förekomsten av dessa resurser kommer inte heller i sig att få betydelse för den ökade användningen av förnybara energikällor och det fortsatta arbetet med att förbättra energieffektiviteten.
| sv |
6. Liechtensteins anslutning till avtalet EG/Schweiz om att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (
| sv |